('med förslag till jorda\xad balk',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A l

Nr 20

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till jorda­ balk; given Stockholms slott den 20 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till jordabalk. Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jordabalken i 1734 års lag ersätts med en ny jordabalk. Den föreslagna balken är uppdelad i två avdelningar, varav den första innehåller bestämmelser om rättsförhållanden rörande fast egendom och den andra regler för inskrivningsväsendet. Förslaget bygger i väsentliga delar på redan gällande rätt, sådan denna kommit till uttryck i ett flertal skilda lagar och i rättspraxis. Betydande nyskapelser föreslås dock på vissa områden och på andra har väsentliga omdaningar skett av redan befintliga rättsinstitut. De viktigare nyheterna anges i det följande. I 4 kap. är samlade de betydelsefulla bestämmelserna om köp, byte och gåva av fast egendom. Ändrade regler föreslås beträffande formkravet vid fastighetsköp. Köp skall ske skriftligen och både säljare och köpare skall underteckna köpehandlingen. Det uppställs inte något krav på bevittning för att köpet skali bli giltigt. Däremot får bevittningen stor betydelse, när köparen skall söka lagfart. Har säljarens underskrift inte bevittnats, kan lagfart inte meddelas genast. Vissa särskilt betydelsefulla köpevillkor, som uppräknas i lagtexten, måste tas in i köpehandlingen. Köp får inte hållas svävande på grund av köpevillkor under längre tid än två år. Panträtten i fast egendom, som behandlas i 6 kap., föreslås få en ny rätts­ lig konstruktion. Avvikelserna från vad som gäller nu hänför sig framför 1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

2 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

allt till inteckningshandlingens form och innehåll samt till sättet för upp­ låtelse av panträtt. Inteckningshandlingen föreslås sålunda ersatt av ett av inskrivningsmyndigheten utfärdat pantbrev, som inte utgör någon skuld­ förbindelse. Skuldförhållandet skall regleras enbart i omslagsrevers. Pant­ rätten uppkommer genom att fastighetsägaren lämnar över pantbrevet till fordringshavaren som säkerhet för dennes fordran. Förslaget syftar till för­ enkling och ökad rättssäkerhet. I 8—11 kap. tas upp regler om arrende. Endast bestämmelserna om jord­ bruksarrende, som återfinns dels i det för arrende gemensamma 8 kap., dels i 9 kap., innebär sakliga nyheter. Lagstadgat direkt besittningsskydd införs vid jordbruksarrende i likhet med vad som tidigare har skett för bostadshyresgäster och bostadsarrendatorer. Besittningsskyddet föreslås i princip gälla hela arrendeområdet, alltså även de s. k. sidoarrendena. När det gäller andra jordbruksarrenden än gårdsax-renden skall dock besitt­ ningsskyddet gälla endast om arrendeavtalet slutits för längre tid än ett år. Om besittningsskyddet bx-yts på grund av att marken skall användas för an­ nat ändamål än jordbruk, kan arrendatorn under vissa förutsättningar få er­ sättning för att han måste lämna arrendestället. Betydelsefulla nyheter före­ slås i fråga om arrendeställets skick, underhåll, byggnadsskyldighet, fri­ stående förbättringar och avräkning. Tvist om rätt till förlängning av avtalet för jordbruksarrendator, villkoren för fortsatt arrende eller om ersättning för vägrad förlängning föreslås skola prövas av en aiTendenämnd, som består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter. Förfarandet föreslås bli det­ samma som gäller för de nya statliga hyresnämnderna. Även kanslimässigt föreslås att arrendenämndeiuia samordnas med hyresnämnderna. Arrende­ nämndens beslut skall i regel kunna klandras hos fastighetsdomstol. Vissa begränsningar föreslås i rätten att fullfölja talan mot domstolarnas avgöran­ den i sådana mål. Den nya hyreslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1969, föreslås med vissa smärre ändringar infogad som 12 kap. i jordabalken. Klander av hy­ resnämndernas beslut skall dock i fortsättningen ske vid fastighetsdomstol. I 18 kap. tas bestämmelser upp om godtrosförvärv beträffande fastighet eller rättighet i fastighet. Under vissa förutsättningar skall den som för­ värvat en fastighet eller fått panträtt eller annan rättighet upplåten åt sig och därvid i god tro förlitat sig på överlåtarens resp. upplåtarens lagfart kunna göra ett godtrosförvärv, dvs. förvärvarens rätt får bestå trots att den som förfogat över fastigheten inte varit dess rätte ägare. Den vars rätt får vika i nu angivna situationer skall kunna få ersättning av allmänna medel för sin förlust. Bestämmelserna, som utgör en principiell nyhet för svensk rätt, syftar till att stärka tilltron till fastighetsbokens innehåll. Reglerna om inskrivningsväsendet i 19—23 kap. har moderniserats och systematiserats. Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 3

Förslag till Jordabalk

Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall ha följan­ de lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Rättsförhållanden rörande fast egendom 1 KAP.

Fastighet och dess gränser

1 § Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. Om fastighetsbild­ ning finns särskilda bestämmelser. Sämjedelning är utan verkan.

2 § Om allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område finns särskilda bestämmelser.

3 § Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säker­ het, har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jäm­ te handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyf­ tad. Om gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 § Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra mär­ ken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, inne­ hav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 § Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §, har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet föres den del av vatten­

4 Del A Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

området som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden för­ skjutits, är dess tidigare läge, om det kan fastställas, avgörande för grän­ sens sträckning. Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvat­ tenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön i Jämtland fast­ ställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

6 §

Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfatt­ ning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastig­ hetens ägare har därvid samma rätt som enligt 1 kap. 3 § vattenlagen (1918: 523) tillkommer strandägare.

2 KAP.

Tillbehör till fastighet

1 § Till fastighet hör byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel. Till fastighet hör även sådan byggnad eller annan anläggning som är upp­ förd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid ut­ övning av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet där den finns.

2 §

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­ sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av den­ na, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värme­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 5

panna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel. I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till byggnad, såvitt angår 1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kyl­ skåp samt maskin för tvätt eller mangling, 2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning, 3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning, 4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och anläggning för maskinmjölkning, 5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri. Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket hör ej till byggnaden.

3 § Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på den­ na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg hör dock icke till fastig­ heten.

4 § Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren tillfört fastigheten hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten kom­ mit i samme ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fastigheten föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han förvärvat under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke till fastig­ heten så länge villkoret gäller. Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i företagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i sam­ me ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastig­ heten, om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall närings­ idkaren förvärvat fastigheten, om icke sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tid väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om icke två månader förflutit från det talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

G Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 § Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtar en har rätt att återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbli hos överlåtaren till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts, får villkoret ej göras gällande sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten föremå­ let så att det enligt 1 eller 2 § hör till fastigheten. I fråga om möjligheten att göra avtalet gällande äger första stycket mot­ svarande tillämpning för det fall att avtalet betecknats som hyresavtal eller betalningen erlagts som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det är åsyftat att den som fått föremålet utgivet till sig skall bli ägare av detta.

6 § Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av in­ skriven tomträtt, samt anläggning för gruvdrift hör ej till fastigheten även om de tillhör fastighetens ägare.

7 § Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förr­ än föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan an­ ses höra till denna.

3 KAP.

Rättsförhållanden mellan grannar

1 § Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skä­ lig hänsyn till omgivningen.

2 § Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

3 § Den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Han skall ersätta skada som uppkommer till följd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 7

att han eller någon som han anlitat underlåtit att vidtaga sådan åtgärd eller i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande. Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åt­ gärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock er­ sättas. Om det begäres, skall pant eller borgen enligt utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ställas hos länsstyrelsen till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar. Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan be­ skaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada med anledning av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.

4 § Är grävning eller liknande arbete särskilt ingripande eller medför det av annan anledning särskild risk för omgivningen, skall den skada som upp­ kommer till följd av arbetet ersättas även om försumlighet icke föreligger.

5 § Åtgärd för att förebygga skada till följd av grävning eller liknande arbete får vidtagas på annans mark, om det är nödvändigt för att undvika oskälig kostnad eller annan synnerlig olägenhet. Skada och intrång skall ersättas, om markens ägare ej är skyldig att bekosta arbetet. Om det begäres, skall pant eller borgen enligt utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ställas hos länssty­ relsen till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar.

6 § Ersättning enligt 3 § första eller andra stycket eller enligt 4 eller 5 § skall nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt be­ lopp samt verkan därav gäller bestämmelserna om expropriation i tillämpliga delar. Beloppet får dock utbetalas till ägaren av den angränsande marken utan att nedsättning sker, om det är väsentligen utan betydelse för innehava­ re av fordran för vilken marken svarar. Har beloppet nedsatts men för­ delning ännu ej skett, får länsstyrelsen utbetala beloppet till den angrän­ sande markens ägare, om medgivanden från fordringshavarna företes hos länsstyrelsen. Har beloppet utbetalats utan nedsättning, svarar den ersättningsskyldige för förlust som till följd därav uppkommer för fordringshavare som anges i första stycket. 7 § Har byggnad eller annan anläggning uppförts så att den skjuter in på an­ gränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring med­ föra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är denne ej

8 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän anlägg­ ningen avlägsnas eller blir obrukbar. Vad som sagts nu gäller dock ej, om den som uppförde anläggningen inkräktade på den angränsande marken med avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlåtits till annan, denne ägde kännedom därom vid sitt förvärv. Den angränsande markens ägare är berättigad till ersättning för det in­ trång som anläggningen medför. Om trappa som skjuter över gatulinje finns särskilda bestämmelser.

4 KAP.

Köp, byte och gåva

Köpets form

1 § Köp av fast egendom slutes genom upprättande av köpehandling som underskrives av säljaren och köparen. Handlingen skall upptaga köpeskil­ lingen och innehålla förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen. Köpes utom fast egendom även annat mot en gemensam köpe­ skilling, är det tillräckligt att denna anges. Köp som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt.

2 §

Har köp slutits och upprättas därefter köpebrev eller annan ytterligare köpehandling angående samma förvärv, äger 1 § första stycket tillämpning även i fråga om den senare handlingen. Handling som icke uppfyller dessa föreskrifter är utan verkan som köpehandling.

3 § Bestämmelse vid köp som ej intages i köpehandlingen är ogiltig, om den innebär att 1. förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor, 2. säljaren ej skall bära sådant ansvar som avses i 21 §, 3. köparens rätt att överlåta fastigheten eller att söka inteckning eller upplåta rättighet i fastigheten inskränkes.

Villkorligt köp

4 § Köps fullbordan eller bestånd får ej göras beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Har längre tid av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 9

talats, är köpet ogiltigt. Om tiden ej bestämts, skall den anses vara två år. Första stycket äger icke tillämpning på villkor, varigenom förvärvets fullbordan eller bestånd göres beroende av att köpeskillingen erlägges el­ ler att i 7—9 §§ avsedd fastighetsbildning sker, och utgör ej heller binder att uppställa villkor som grundas på bestämmelse i lag.

5 § Har i köpehandlingen föreskrivits att köpebrev skall upprättas, skall det anses som om förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts beroende av köpe­ skillingens erläggande.

6 § Har enligt köpehandlingen förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts be­ roende av villkor och upprättas därefter köpebrev eller annan ytterligare köpehandling angående förvärvet, beror förvärvets fullbordan eller bestånd ej längre av villkoret, om icke detta intages även i den senare handlingen.

Köp av del av fastighet

7 § Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid ut­ gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

8 § Den som köpt andel i fastighet utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har i köpehandlingen föreskrivits att andelen skall utbrytas äger 7 § motsvarande tillämpning. 9 § I fråga om köp av mark som är samfälld för flera fastigheter eller av fastighets andel i sådan mark äger 7 § motsvarande tillämpning.

Säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser

10 § Avkastning, som fastigheten frambringar före den dag då tillträde skall ske, tillkommer säljaren. Denne får dock icke avverka skog annat än till husbehov och ej heller avhända fastigheten annat än dess vanliga avkastning. lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

10 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Arrendeavgift, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på tiden före tillträdesdagen, tillkommer säljaren. Avgift som utgår för fastigheten och belöper på tiden från och med till­ trädesdagen bäres av köparen. I förhållande till säljaren svarar köparen för stämpelskatt för förvärvet.

11 §

Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller försämras medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran ligger dock på köparen, om fastigheten ej tillträtts till följd av dröjsmål på köparens sida. Har fastigheten skadats eller försämrats på grund av händelse för vilken säljaren står faran, får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om ej skadan är av ringa betydelse, häva köpet. Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till sådan talan förlorad.

12 §

Har fastigheten efter köpet skadats eller försämrats genom säljarens van­ vård eller vållande, får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller häva köpet. Han har dessutom rätt till ersättning för skada. Om skadan är av ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt. Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till sådan talan förlorad, om ej säljaren förfarit svikligt.

13 § Underlåter säljaren utan skäl att avträda fastigheten i rätt tid, skall han ersätta köparen dennes skada. Köparen får även häva köpet, om ej dröj smålet är av ringa betydelse. 14 § Undandrager sig säljaren utan skäl att enligt föreskrift i köpehandling medverka till upprättande av köpebrev eller annan ytterligare köpehand­ ling angående förvärvet eller att fullgöra annat som ankommer på honom för att bereda köparen möjlighet till lagfart, äger 13 § motsvarande tilllämpning. 15 § Kan köparen i annat fall än som avses i 14 § icke erhålla lagfart, har han rätt att häva köpet och få ersättning för skada, om ej hindret mot lag­ fart beror av köparen eller var känt för honom när köpet slöts. Om skadan är av ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt. Väckes ej talan om hävning inom ett år från den dag då tiden för sökande av lagfart utgick eller, om lagfart då var sökt, den dag då slutligt beslut i lagfartsärendet vann laga kraft, är rätten till sådan talan förlorad, om ej säljaren förfarit svikligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 11

16 § Svarar fastigheten på grund av inteckning eller upplåtelse av panträtt för högre belopp än som förutsattes vid köpet, får köparen av köpeskillingen innehålla vad som på grund härav kan komma att utgå ur fastigheten. Om ej så mycket av köpeskillingen återstår att betala och säljaren icke er­ lägger skillnaden inom en månad efter tillsägelse, har köparen rätt att häva köpet och få ersättning för skada. Avser inteckning i den överlåtna fastigheten även annan fastighet och förutsattes ej detta vid köpet, har köparen rätt att häva köpet och erhålla ersättning för skada, om ej säljaren inom en månad efter tillsägelse om­ besörjt, att det gemensamma ansvaret upplösts.

17 § Besväras fastigheten av annan rättighet än som avses i 16 § utan att köparen vid köpet ägde eller hort äga kännedom därom, äger 12 § motsva­ rande tillämpning. Första stycket gäller även när annan än säljaren ägde byggnad eller annat som, om det är i samme ägares hand som fastigheten, enligt lag hör till denna samt köparen var i god tro vid köpet.

18 § Medför offentlig myndighets beslut att köparen icke förvärvat den rådig­ het över fastigheten som han vid köpet hade skäl att förutsätta, äger 12 § motsvarande tillämpning.

19 §. Avviker fastigheten från vad som kan anses utfäst eller från vad som kö­ paren eljest, utan att fall som avses i 16—18 § föreligger, med hänsyn till om­ ständigheterna haft anledning räkna med vid köpet, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om avvikelsen av­ ser egenskap som kan anses utfäst eller säljaren förfarit svikligt.

20 § Säljaren skall till köparen överlämna honom tillhöriga kartor och andra handlingar angående fastigheten vilka är av betydelse för köparen som ägare av denna. Om handlingarna angår även annan egendom, skall de efter tillsägelse tillhandahållas köparen.

21 §

Om fastigheten kan frånvinnas köparen efter klander, skall säljaren återbära köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, ersätta köparen dennes skada.

12 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Är första stycket tillämpligt beträffande endast en del av fastigheten, får köparen, om han var i god tro vid köpet, häva detta såvitt angår fastigheten i övrigt. Bestämmelserna i 12 § äger därvid motsvarande tillämpning. Den tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det fastig­ hetsdelen frångick köparen.

22 § Kan säljaren ej erlägga vad som åligger honom enligt 21 §, får köparen kräva säljarens fångesmän i tnr och ordning i den mån de ej är fria från ansvar enligt 21 §.

23 § Har köparen icke erlagt hela köpeskillingen när klandertalan väckes, får han innehålla återstoden till dess betryggande säkerhet ställes för vad som säljaren kan åläggas att utge, om talan bifalles.

24 § Blir köp av fastighet ej bestående på den grund att fastigheten överlåtits även till annan och denna överlåtelse skall åtnjuta företräde, äger 21 § mot­ svarande tillämpning. Talan om hävning skall dock väckas inom den tid som anges i 15 §. Sedan talan om företräde mellan överlåtelserna väckts, äger även 23 § motsvarande tillämpning.

25 § I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger de i 9 kap. 10 § handelsbalken angivna grunderna tillämpning. Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på grund av utebliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren dennes skada.

26 § Är förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen beroende av att köpeskillingen betalas och har köparen sedan köpet slöts blivit försatt i konkurs, fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder, om han är köpman, inställt sina betalningar eller i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste antagas icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren, har säljaren rätt att häva köpet, om ej utan oskäligt uppehåll efter till­ sägelse betryggande säkerhet ställes för köpeskillingen. Häves köpet, skall köparen ersätta säljaren dennes skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 13

27 § Har köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt i fastigheten, far han häva köpet endast när han erlagt så mycket av köpeskillingen att sälja­ ren kan innehålla belopp som svarar mot vad som kan komma att utga ui fastigheten på grund av inteckningen eller pantsättningen. Om vad som kö­ paren erlagt av köpeskillingen ej förslår, får han häva köpet endast om han betalar skillnaden. Avser inteckningen även fastighet som icke ingick i kö­ pet, får köparen häva köpet endast om han dessutom ombesörjt, att det ge­ mensamma ansvaret upplösts. Om köparen upplåtit annan rättighet och denna väsentligt minskar fastig­ hetens värde eller dess användbarhet i säljarens hand eller om eljest fastig­ heten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror av denne, får köparen häva köpet endast om säljaren förfarit svikligt.

Byte

28 § Bestämmelserna i 1—27 §§ gäller i tillämpliga delar i fråga om byte. Om fastighet som gått i byte mot annan fastighet kan frånvinnas förvärvaren efter klander eller frångår honom till följd av omständighet som anges i 24 §, får han dock icke återtaga den fastighet han lämnade i byte. I stället har han rätt till ersättning i pengar.

Gåva

29 § Bestämmelserna i 1—3 och 7—9 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om gåva. 30 § Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor under viss tid ut­ över två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obe­ stämd tid, gäller villkoret icke mot den till vilken gåvotagaren överlåtit fastig­ heten, såvida icke talan om återgång av gåvan blivit väckt före överlåtelsen. Kan till följd av att villkoret sålunda icke blir gällande givaren ej återfå gåvan, har gåvotagaren att till givaren utge gåvans värde. Om gåva till förmån för ofödda finns särskilda bestämmelser. 31 § Återgår gåva på grund av villkor som avses i 30 § och skall panträtt eller annan rättighet som tillkommit efter upplåtelse av gåvotagaren alltjämt be­ stå, skall gåvotagaren ersätta givaren dennes förlust.

14 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 KAP.

Verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander in. m.

1 § Avträder någon fast egendom efter klander, skall han dessutom utge er­ sättning för avkastning, som egendomen frambringat under tid efter det att han fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stäm­ ning delgavs honom. Ersättning skall också utges för arrendeavgift, hyra och annan inkomst av egendomen, som belöper på nämnda tid. Han får dock tillgodoräkna sig skälig ersättning för de kostnader han haft för att erhålla avkastningen och inkomsten samt för att under angivna tid underhålla egen­ domen. Om avkastningen eller inkomsten på grund av den avträdandes försumlig­ het understigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skillna­ den.

2 § Har egendomen skadats eller på annat sätt minskats i värde till följd av åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till den som avträder egendomen, skall denne ersätta värdeminskningen, om och i den mån det med hänsyn till beskaffenheten av hans förfarande och omständigheterna i övrigt ej kan anses obilligt.

3 § Den som vinner egendomen är skyldig att ersätta den som avträder egen­ domen nödvändig kostnad som denne haft utöver vad som fordrats för egen­ domens underhåll under den tid han innehaft denna. Även nyttig kostnad skall ersättas, om den ej gjorts under tid som anges i 1 §. Ersättning för nyttig kostnad utgår dock med högst det belopp varmed egendomens värde höjts genom den åtgärd som kostnaden avser.

4 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt 1—3 § skall väcka talan inom två år från det egendomen avträddes. Iakttages ej tiden, är rätten till talan förlorad. Om den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

5 § Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad för denna och kan vad som sålunda påkostats skiljas från egendomen, får han föra bort det, om icke den vinnande vill lösa det enligt vad som sägs nedan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 15

Vill den som avträder egendomen begagna sin rätt enligt första stycket, skall han inom en månad från den dag då egendomen avträddes eller, om han före utgången av denna tid väckt talan om ersättning enligt 3 §, från den dag då dom, varigenom hans talan helt eller delvis lämnats utan bifall, vann laga kraft, erbjuda den som vunnit egendomen att lösa vad han önskar föra bort. Vill den vinnande begagna sig av erbjudandet, skall han inom en må­ nad från erbjudandet underrätta den som avträder egendomen därom samt dessutom, om samtidigt med erbjudandet krävts säkerhet för lösesumman, ställa betryggande säkerhet för den. Försummar den vinnande något av vad som sålunda föreskrives, är hans rätt att lösa förlorad.

6 §

Det som ej förts bort inom tre månader efter det att erbjudandet om in­ lösen avvisades eller tiden för dess antagande utgick, tillfaller den vinnande utan ersättning. Den som avträder egendomen får ej utan den vinnandes samtycke föra bort något från egendomen, innan han ställt betryggande säkerhet för vad han enligt 1 eller 2 § kan vara skyldig att utge eller, om ersättningen blivit bestämd till beloppet, han betalat detta. Om den som avträder egendomen fört bort något från denna, skall han återställa egendomen i dess tidigare skick.

7 § Bestämmelserna i 1—6 §§ äger motsvarande tillämpning när fast egendom överlåtits till flera och tvist om företrädet uppstår mellan dem.

6 KAP.

Panträtt

Upplåtelse av panträtt

1 § Ägare av fastighet, som vill upplåta panträtt i denna till säkerhet för ford­ ran, har rätt att i den ordning som anges i 22 kap. hos inskrivningsmyndig­ heten erhålla inskrivning i fastigheten av visst penningbelopp (inteckning). Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev. Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam in­ teckning) . Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fastighet delas.

16 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet som pant för fordringen. Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller del­ vis utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.

Panträttens innebörd

3 § När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rätts­ ägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med pant­ rätt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapital­ belopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida betal­ ning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som löranledes av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton pro­ cent av fordringens inom pantbrevets belopp liggande kapitalbelopp jämte sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck­ ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbre­ vens sammanlagda belopp.

4 § Borgenär har rätt att få betalning enligt 3 § även om fordringen preskribe­ rats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

5 § Om skyldighet för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen till be­ talning, mottaga betalning ur medel som myndighet skall fördela mellan rättsägare i fastigheten finns särskilda bestämmelser.

6 §

Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller avannan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur fastigheten fastän fordringen ej är för­ fallen till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 17

Upplåtelse av panträtt i vissa fall

7 § Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye ägaren sökt lagfart upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen, om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den senare förvärvaren gjort innan den förre förvärvaren sökt lagfart. Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått genom så­ dant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

8 § Frångår fastighet innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt som skett efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand utan verkan, om annat ej följer av 18 kap. eller av annan bestämmelse. Första stycket äger motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet återgår som ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren. Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor, varav gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obestämd tid, gäller dock upplåtelsen, såvida den icke skett efter det att talan väcktes.

Ägarhypotekets innebörd

9 § Om pantbrev icke överlämnats som pant för fordran, är fastighetens ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 3 § med den företrä­ desrätt inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighetsägaren berättigad att ur medlen erhålla skillnaden.

Gemensamt intecknade fastigheters inbördes ansvar

10 § Ansvaret för inteckning som beviljats i flera fastigheter vilar på var och en av fastigheterna till det belopp som faller på fastigheten efter för­ hållandet mellan dennas särskilda värde och sammanlagda värdet av alla

18 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

fastigheterna. Som fastighets värde gäller därvid taxeringsvärdet för året innan inteckningen söktes eller, om särskilt taxeringsvärde då ej fanns för fastigheten, det taxeringsvärde som därefter först fastställes. Om någon av fastigheterna skall säljas utmätningsvis och taxeringsvärde som angivits nu icke finns för var och en av fastigheterna, gäller de värden som överexekutor låter åsätta fastigheterna enligt lagen ( ) om exekutiv för­ säljning av fast egendom. Kan borgenär ej erhålla betalning ur köpeskillingen för intecknad fas­ tighet med det belopp för vilket fastigheten svarar enligt första stycket, svarar de övriga fastigheterna för återstoden av beloppet med fördelning efter där angivna grunder. Kan ur någon av dessa fastigheter betalning ej erhållas för dess andel i återstoden, fördelas bristen på samma sätt mellan de återstående fastigheterna.

11 §

Har intecknad fastighet delats, fördelas ansvaret mellan de särskilda delarna enligt 10 §, om annat ej anges i andra stycket. Delades fastigheten genom avstyckning och är stamfastigheten och den avstyckade fastigheten icke längre i samme ägares hand, svarar stamfastig­ heten för hela inteckningen och den avstyckade fastigheten endast för vad som icke kan utgå ur stamfastigheten. Om flera fastigheter avstyckats från stamfastigheten, svarar fastighet, på vilken lagfart icke sökts, före fas­ tighet, på vilken lagfart sökts, och fastighet, på vilken lagfart sökts senare, före fastighet, på vilken lagfart sökts tidigare. Har lagfart sökts på samma inskrivningsdag eller har lagfart icke sökts på någon av fastigheterna, sva­ rar fastighet som senare övergått till ny ägare före fastighet som* tidigare övergått till ny ägare. Mellan fastigheter som övergått samma dag fördelas ansvaret efter de grunder som anges i 10 §. Andra stycket hindrar icke att borgenären söker betalning samtidigt ur stamfastighet och avstyckad fastighet. Bestämmelse om att avstyckad fastighet i vissa fall icke svarar för inteck­ ning i stamfastighet finns i 16 § andra stycket.

Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet

12 § Avser inteckning endast en fastighet och säljes denna på exekutiv auktion, är inteckningen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen be­ talats, utan verkan till belopp som enligt sakägarförteckningen icke täckes av köpeskillingen, behållen avkastning eller andra influtna medel, om ej överexekutor förordnat om fortsatt inteckningsansvar. Har medel influtit

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 19

genom särskild försäljning av tillbehör, är inteckning utan verkan till be­ lopp som ur medlen utfallit på pantbrevets belopp. Avser inteckning flera fastigheter gemensamt och säljes dessa på exekutiv auktion enligt gemensam sakägarförteckning, äger första stycket motsvaran­ de tillämpning. Sker försäljningen enligt särskilda sakägarförteckningar, förlorar inteckningen sin verkan, om ej överexekutor förordnat om fortsatt inteckningsansvar. Säljes endast någon eller några av fastigheterna, blir in­ teckningen såvitt angår försåld fastighet helt utan verkan, om ej överexeku­ tor förordnat om fortsatt inteckningsansvar, och såvitt angår annan fastig­ het utan verkan till den del medel utfallit på pantbrevets belopp.

13 § Fördelas medel som är att tillgå vid utsökning utan att fastigheten sålts, är inteckning utan verkan till den del medlen utfallit på pantbrevets belopp. Första stycket gäller ej, om innehavaren av pantbrevet avstått från sin rätt till betalning och, när fråga är om gemensam inteckning, samtycke till avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fas­ tigheter som innehavare av panträtt, vilken gäller i en eller flera av fastig­ heterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.

14 § Avstås intecknad fastighet eller område av sådan fastighet på grund av expropriation eller liknande tvångsförvärv, är inteckningen utan verkan i den inlösta egendomen, sedan inlösen fullbordats. Såvitt angår annan av in­ teckningen besvärad egendom är inteckningen utan verkan till belopp som vid fördelning av medel med anledning av tvångsförvärvet utfallit på pant­ brevets belopp. Härvid äger 13 § andra stycket motsvarande tillämpning.

15 § Har myndighet i annat fall än som avses i 12—14 § fördelat medel mel­ lan rättsägare i intecknad fastighet, är inteckningen utan verkan till den del medlen utfallit på pantbrevets belopp. Härvid äger 13 § andra stycket mot­ svarande tillämpning.

16 § Sammanlägges fastighet eller del av fastighet med annan fastighet eller fastighetsdel, omfattar inteckning som besvärar någon av de i sammanlägg­ ningen ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna hela den nybildade fas­ tigheten. Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet, svarar den av­ styckade fastigheten icke för inteckning i stamfastighet.

20 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 § Om inteckning blir utan verkan, är även pantbrevet utan verkan. Ändras i annat fall inteckning till belopp eller omfattning, erhåller pantbrevet ver­ kan i enlighet med inteckningens ändrade innehåll. Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan verkan.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft

Bestämmelsernas tillämpningsområde

1 § Detta kapitel avser arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten upplåtits genom avtal. Om vissa rättigheter som anges i första stycket finns bestämmelser även i 8—15 kap. Förekommer eljest i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om rättighet som avses i detta kapitel, äger de tillämpning.

2 § Detta kapitel gäller i tillämpliga delar även hyresrätt i hus, som ej hör till fastighet.

3 § Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastig­ heten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas natur­ tillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjande­ rätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastig­ heten.

4 § Bestämmelserna i denna balk om nyttjanderätt avser icke gravrätt, vägrätt eller bostadsrätt.

Upplåtelsetiden

5 § Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är ej bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse av fast egendom inom stadsplan är dock ej bindande längre än tjugofem år. Upplåtelse av nytt­ janderätt för någons livstid gäller utan begränsning till viss tid. Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 21

Första och andra styckena gäller ej nyttjanderätt som upplåtes av staten. Första stycket inverkar ej på nyttjanderättshavares rätt till förlängning av avtal på grund av lag. Har arrende eller hyra upplåtits på längre tid än den i första stycket före­ skrivna längsta tiden för nyttjanderätts bestånd och vill fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren frånträda avtalet sedan denna tid gått ut, skall uppsägning ske. 6 § Upplåtelse av servitut eller rätt till elektrisk kraft får ske utan begräns­ ning till tiden.

Förlängning av tiden för upplåtelsen samt ändringar i och tillägg till upplåtelseavtalet

7 § Överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden gäller som ny upp­ låtelse. Förlängning på grund av lag eller med tillämpning av bestämmelse i upp­ låtelseavtalet innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd.

8 § Överenskommelse om ändring i eller tillägg till upplåtelseavtalet gäller som ny upplåtelse i förhållande till ny ägare av fastigheten eller innehavare av rättighet i denna, om ej annat följer av andra stycket. Ändring i eller tillägg till nyttjanderättsavtal med tillämpning av bestäm­ melse i lag om rätt till förlängning av sådant avtal innebär ej att ny upplå­ telse kommer till stånd. Sker ändring i eller tillägg till upplåtelseavtal som upprättats skriftligen, skall detta anmärkas på handlingen, om fastighetsägaren eller rättighetshavaren begär det.

Hinder mot andelsupplåtelse

9 § Avtal som innebär att i detta kapitel avsedd rättighet skall gälla i andel i fastighet eller i fastighets andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter, har ej verkan som upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft.

Rätt till inskrivning

10 § Nyttjanderätt som upplåtits genom skriftlig handling samt servitut får inskrivas. Förbehåll som strider häremot är utan verkan utom i fråga om arrende eller hyra.

22 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Rätt till elektrisk kraft får inskrivas, om ägaren av den fastighet i vilken rättigheten upplåtits medgivit skriftligen att inskrivning får ske.

Rättighetens ställning vid fastighetens övergång till ny ägare

11 §

Överlåtes fastighet, som besväras av nyttjanderätt eller servitut, åligger det överlåtaren i förhållande till rättighetshavaren att vid överlåtelsen göra förbehåll om upplåtelsen, om ej inskrivning av rättigheten är beviljad. Så­ dant förbehåll medför att upplåtelsen gäller mot den till vilken fastigheten överlåtes. Överlåtes fastighet, som besväras av rätt till elektrisk kraft, gäller upp­ låtelsen mot den nye ägaren oberoende av förbehåll.

12 §

Har beträffande skriftlig upplåtelse, som skall äga bestånd mot ny ägare av fastigheten, träffats överenskommelse som avses i 7 § första stycket eller 8 § första stycket och är överenskommelsen anmärkt på fastighetsägarens exemplar av upplåtelsehandlingen, gäller överenskommelsen mot den nye ägaren som om förbehåll skett.

13 § Även om förbehåll ej skett, gäller upplåtelse som avser arrende eller hyra mot ny ägare av fastigheten, om upplåtelsen skett genom skriftligt avtal och tillträde ägt rum före överlåtelsen. Första stycket gäller ej i fråga om överenskommelse som avses i 8 §. I fråga om överenskommelse som avses i 7 § gäller första stycket endast om den förut gällande upplåtelsetiden utgått före överlåtelsen, varvid tillträde ej skall anses ha ägt rum innan överenskommelsen trätt i tillämpning.

14 § I annat fall än som avses i 11—13 § gäller upplåtelsen mot den till vilken fastigheten överlåtits endast om upplåtelsen enligt 17 kap. äger företräde framför överlåtelsen på grund av inskrivning eller den nye ägaren vid över­ låtelsen ägde eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Överlåtes vid arrende eller hyra fastigheten efter rättighetshavarens till­ träde och gäller enligt 11—13 §§ upplåtelsen ej mot den nye ägaren, skall upplåtelsen likväl bestå mot honom, om han ej uppsäger avtalet inom tre månader från överlåtelsen.

15 § Förbehåll som strider mot bestämmelserna i 11—14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten är utan verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 2å

16 § Säljes fastighet på exekutiv auktion, gäller upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft mot den nye ägaren endast om försälj­ ningen skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt lagen ( ) om exekutiv försäljning av fast egendom eller rättigheten enligt samma lag är skyddad utan förbehåll. Bestämmelser om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrende- eller hyresavtal som enligt första stycket ej gäller mot ny ägare finns i lagen ( ) om exekutiv försäljning av fast egendom.

17 § Överlåtes fastigheten och skall upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft gälla mot den nye ägaren, är denne berättigad att uppbära arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten i den mån vederlaget förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Efter nämnda tidpunkt får han även i övrigt utöva de befogenheter som på grund av upplåtelseavtalet tillkommer fastighetens ägare. På belopp, som förfal­ ler till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter det att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller fick skälig anledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke av­ räkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej hel­ ler betalning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne, om icke den nye ägaren ägde eller bort äga känne­ dom därom vid överlåtelsen. Den nye ägaren har att uppfylla tidigare ägares åligganden i den mån de skall fullgöras efter det att han tillträtt fastigheten. Har fastigheten förvärvats på exekutiv auktion, gäller lagen ( ) om exekutiv försäljning av fast egendom i fråga som avses i första och andra styckena.

18 § Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt 11 § första stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut till följd därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall överlåtaren ersätta rättighetshavaren dennes skada.

19 § Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelse av nytt­ janderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ej att gälla mot den nye äga­ ren, skall den från vilken försäljningen ägt rum ersätta rättighetshavaren dennes skada. Har rättigheten bevarats genom att rättighetshavaren tillskju-

24 Del A Kurigl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

tit medel enligt lagen ( ) om exekutiv försäljning av fast egendom, har rättighetshavaren såsom skadestånd rätt till ersättning för tillskottet i den mån detta ej överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett utan vederlag, äger vad som sagts förut tillämpning endast om fastigheten sålts för annat ändamål än till betalning av fordran för vilken den på grund av utmätning eller eljest svarar. Rätt till ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighetshavare som genom överenskommelse vid auktionen låtit rättighetens företrädesläge försämras, om det ej är uppenbart att rättigheten ändå skulle ha gått för­ lorad. 20 § Underlåter den nye ägaren att fullgöra vad som anges i 17 § andra stycket, är överlåtaren skyldig att ersätta rättighetshavaren dennes skada. För er­ sättningen svarar även sådan tidigare ägare av fastigheten mot vilken upp­ låtelsen varit gällande. För ersättning som den från vilken fastigheten övergått har att utgiva till rättighetshavare enligt 18 eller 19 §, svarar även sådan tidigare ägare av fastigheten mot vilken upplåtelsen varit gällande. Rätt till ersättning till­ kommer dock ej rättighetshavare mot sådan tidigare ägare utan vars sam­ tycke han låtit inskrivning av rättigheten dödas eller nedsättas, om det ej, när fråga är om exekutiv försäljning, är uppenbart att rättigheten ändå skul­ le ha gått förlorad. Den som är ersättningsskyldig enligt första eller andra stycket blir fri från ansvar, om ej rättighetshavaren inom sex månader från det han fick känne­ dom om att fastigheten övergått från denne skriftligen anmält att han vill kunna hålla sig till honom.

21 § Förbehåll som upphäver eller inskränker rättighetshavarens rätt till er­ sättning enligt 18—20 §§ är utan verkan.

Rättigheters inbördes ställning

22 §

Finns i samma fastighet flera rättigheter som ej är inskrivna och kan de ej utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, äger de sins­ emellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan förordna om företrädet mellan dem efter vad som med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 25

23 § Vid exekutiv auktion äger rättigheter som ej är inskrivna sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, äger de lika rätt, om ej annat blivit bestämt enligt 22 § andra stycket. Första stycket gäller i tillämpliga delar när myndighet i annat fall än med anledning av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

24 § När rättighet, som ej utan förfång för annan rättighet kan utövas vid sidan av denna, skall vika, har rättighetshavaren rätt till ersättning av upplåtaren för skada, om han vid upplåtelsen varken ägde eller bort äga kännedom om den andra upplåtelsen.

Rättighetens upphörande i vissa fall

25 § Bestämmelserna i 6 kap. 8 § äger motsvarande tillämpning i fråga om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft. Är rättighet som upplåtits mot vederlag utan verkan enligt första stycket, har rättighetshavaren rätt till ersättning av upplåtaren för skada, om han var i god tro när upplåtelsen ägde rum. Bestämmelser om att rättighets­ havaren i vissa fall kan få ersättning av staten finns i 18 kap.

26 § Om rättighetens upphörande eller inskränkning på grund av expropriation eller liknande tvångsförvärv samt om rättighetshavarens rätt till ersättning med anledning därav finns särskilda bestämmelser.

Verkan av ändring i fastighetsindelningen

27 § Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt eller servitut, gäller rättig­ heten i var och en av de nya fastigheterna. Är rättighetens utövning genom upplåtelseavtalet begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

26 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Delas fastighet, i vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft, gäller rättigheten i den fastighet till vilken den elektriska kraftstationen hör efter delningen.

28 § Gäller nyttjanderätt eller servitut efter fastighetsdelning i flera fastighe­ ter, skall vederlag som utgår för rättigheten tillkomma ägarna av dessa i förhållande till belastningen på varje fastighet.

29 § Om fastighet som besväras av nyttjanderätt eller servitut undergår fas­ tighetsreglering, får rättigheten därefter utövas på område, som genom regleringen överföres till fastigheten. Detta gäller dock icke, om rättighetens utövning genom upplåtelseavtalet är begränsad till viss del av fastigheten eller utövning av rättigheten på det överförda området eljest måste anses strida mot upplåtelsen. Föreskrift om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att bestämma nytt område för utövning av nyttjanderätt finns i fas­ tighetsbildningslagen ( ). Nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft gäller ej vidare i mark eller byggnad som genom fastighetsreglering frångår fastighet vari rättig­ heten upplåtits. Det åligger den som tillträder sådan byggnad att inom en månad från tillträdet uppsäga hyresavtal som gällde mot avträdaren. I an­ nat fall gäller avtalet mot honom.

30 § Har fastighet som besväras av tomträtt eller servitut genom fastighets­ reglering undergått förändring av betydelse för rättighetens utövning, skall vederlag som utgår för rättigheten jämkas. Om fastighet genom fastighetsreglering undergått förändring som medfört att värdet av annan nyttjanderätt än tomträtt minskats, skall vederlaget nedsättas med skäligt belopp. Vill nyttjanderättshavaren hellre uppsäga av­ talet, får han göra det, om förändringen ej är av ringa betydelse. Innebär förändringen att nyttjanderättens värde ökas, får fastighetsägaren upp­ säga avtalet, om nyttjanderättshavaren icke medger skälig höjning av vederlaget. Talan om jämkning av vederlaget enligt första stycket eller om nedsätt­ ning därav enligt andra stycket skall väckas inom två månader från det fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft. För uppsägning enligt andra stycket gäller samma tid. Iakttages ej tiden, är rätten till talan eller upp­ sägning förlorad. Om rättighetshavares rätt till ersättning i vissa fall vid fastighetsregle­ ring finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 27

8 KAP.

Arrende i allmänhet

Inledande bestämmelser

1 § Upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag kan enligt bestämmelserna i detta kapitel och 9—11 kap. ske som jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Lägenhetsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ända­ mål än jordbruk och upplåtelsen icke är att anse som bostadsarrende eller anläggningsarrende.

2 §

Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel eller i 9—11 kap. är utan verkan mot arrendatorn eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges. I de fall då enligt vad därom är föreskrivet arrendenämndens godkän­ nande fordras för giltighet av förbehåll som avses i första stycket eller annat avtalsvillkor, får godkännande sökas endast om detta angivits i avtalet. Avslår nämnden framställning om godkännande, förfaller avtalet, om ej annat överenskommits.

Arrendeavtals ingående

3§ Avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende skall upprättas skriftligen. I handlingen skall samtliga avtalsvillkor anges. Änd­ ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. Har arrendatorn tillträtt arrendestället utan att skriftligt avtal blivit upprättat och har det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd, har han rätt till ersättning för skada. Väckes ej talan om ersättning inom ett år från det jorden avträddes, är rätten till sådan talan förlorad. Avtal om lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, om ej annat överenskommes.

28 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Arrendeavtals upphörande vid uppsägning m. m.

4§ Uppsäges arrendeavtal med anledning av att arrenderätten är förverkad, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter upp­ sägningen, om ej rätten eller överexekutor finner skäligt ålägga arrendatorn att avflytta tidigare eller annat följer av 25 §. Om arrendeavtal uppsäges av annan orsak som ger jordägare eller arrendator rätt att frånträda avtalet, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägningen innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upphör avtalet dock genast att gälla. Fardag är den 14 mars.

5§ År vid lägenhetsarrende arrendetiden ej bestämd, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från det uppsägning skedde. Sker uppsägningen innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upp­ hör avtalet dock genast att gälla. Vad som sagts nu gäller ej, om uppsäg­ ningstid avtalats.

6 § Är jordbruksarrende, bostadsarrende eller lägenhetsarrende upplåtet för arrendatorns livstid, har vid dennes död hans make rätt att inträda som arrendator under sin livstid, om äktenskapet ingåtts innan avtalet träffades. Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får jordägaren dock uppsäga avtalet. När avtalet upphör att gälla på grund av arrendatorns eller den ef­ terlevande makens död, skall arrendestället avträdas på den fardag som in­ träffar närmast efter sex månader från dödsfallet.

7§ Infaller dag då arrendeställe enligt lag eller avtal skall tillträdas eller av­ trädas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället ske nästa vardag, om ej annat avtalats.

Sättet för uppsägning

8 § Uppsägning skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande av uppsäg­ ningen lämnas. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga ar­ rendeavgift på jordägarens vägnar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 29

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970:000). Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i re­ kommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsäg­ ningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen med­ lem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kon­ tor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som an­ givits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort. Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist bär i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Stämningsansökan med yrkande att arrendeförhållande skall upphöra och ansökan om vräkning av arrendator gäller som uppsägning när delgivning skett i behörig ordning.

Hinder i arrenderätten

9§ Har jordägaren i arrendeavtalet uppgivit att arrendeställets ägovidd är större än den är eller har han i avtalet lämnat liknande oriktig uppgift, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och ersättning för skada. Han får även uppsäga avtalet. Är bristen av ringa betydelse eller har mer än ett år gått från tillträdet, får uppsägning ske endast om jord­ ägaren förfarit svikligt.

10 § Minskas eller försämras arrendeställets ägor genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse och är ej arrendatorn vållande till skadan, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han får även uppsäga avtalet, om ej förändringen är av ringa betydelse. Uppsägning får ej ske sedan mer än ett år gått från förändringen eller, om denna inträffade innan arrendatorn tillträdde arrendestället, från tillträdet.

11 § Om någon del av arrendestället frångår arrendatorn på grund av att an­ nat förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap. 25 §, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Arren­ datorn har även rätt att uppsäga avtalet enligt reglerna i 10 §, om han var i god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

30 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Betalning av arrendeavgift

12 §

Arrendeavgift skall betalas senast tre månader före varje arrendeårs ut­ gång, om ej annat avtalats.

Besiktning m. m.

13 § Jordägaren har rätt att erhålla tillträde till arrendestället för besiktning. Skall arrendestället avträdas, är arrendatorn skyldig att låta det visas på lämplig tid. Jordägaren skall i god tid underrätta arrendatorn om dagen för besiktningen eller visningen.

Pant eller borgen

14 § År pant eller borgen ställd för arrendeavtalets fullgörande och försämras säkerheten, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, får jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersätt­ ning för skada.

Utmätning och konkurs

15 § Om fastigheten utmätes före tillträdesdagen eller om före nämnda dag fordran för vilken panträtt upplåtits i fastigheten fastställes till betalning ur denna, får arrendatorn uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad från det arrendatorn fick kännedom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmätningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej uppsägning ske därefter.

16 § Bestämmelserna i 15 § äger motsvarande tillämpning, om jordägaren för­ sättes i konkurs före tillträdesdagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 31

17 § Försättes arrendatorn i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Jord­ ägaren har därvid rätt till ersättning för skada. Uppsäger ej konkursboet avtalet inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för bevak­ ning av fordringar i konkursen, svarar konkursboet för avtalets fullgörande till arrendetidens utgång eller, om uppsägning sker efter utgången av först angivna tid, till dess avtalet upphör att gälla.

18 § Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende arren­ datorn försättes i konkurs innan han tillträtt arrendestället, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter det att säkerheten fordrades, får jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäger jordägaren avtalet och är detta träffat för viss tid som ej un­ derstiger tio år, skall jordägaren utge skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat avtalats. I annat fall än då avtalet träffats för viss tid som ej understiger tio år har jordägaren, om han uppsäger avtalet, rätt till ersättning för skada. Om jordbruksarrende finns särskilda bestämmelser i 9 kap.

Arrendatorns rätt att upplåta nyttjanderätt

19 § Arrendatorn får ej utan jordägarens samtycke upplåta nyttjanderätt till arrendestället eller del av detta. Han får dock, om ej annat avtalats, hyra ut ledigt utrymme i byggnad eller upplåta område av ouppodlad mark till upp­ lagsplats eller för liknande ändamål, om det kan ske utan olägenhet för jordägaren.

20 § Arrendatorn får hyra ut egen byggnad på arrendestället, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för jordägaren och ej annat avtalats.

Bortförande av arrendatorn tillhörig egendom

21 § Har arrendatorn uppfört egen byggnad på arrendestället eller har han i övrigt nedlagt kostnad på detta utöver vad som ålegat honom, skall bygg­ naden eller vad som eljest utförts erbjudas jordägaren till inlösen, när ar-

32 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

rendatorn frånträder arrendet. Har jordägaren ej inom en månad från det erbjudandet gjordes förklarat sig villig antaga detta, får arrendatorn föra bort egendomen. Han skall dock återställa arrendestället i tjänligt skick. Är ej vad som arrendatorn enligt första stycket får skilja från arrende­ stället bortfört inom tre månader från det arrendestället avträddes eller an­ språk på lösen slutligt ogillades, tillfaller det jordägaren utan lösen. Har ämnen hämtats från jordägarens fastighet till byggnad eller annan anläggning, får anläggningen ej tagas bort, innan arrendatorn ersatt jord­ ägaren värdet av vad som tagits från fastigheten. Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej, om annat avtalats.

22 §

Har avträdande arrendator på arrendestället lämnat kvar annan honom tillhörig egendom än som avses i 21 § och försummar han att inom tre må­ nader efter anmaning föra bort egendomen, tillfaller den jordägaren utan lösen.

Arrenderättens förverkande

23 § Arrenderätten är förverkad och jordägaren således berättigad att uppsäga avtalet, 1. om arrendatorn dröjer med betalning av arrendeavgiften utöver en må­ nad efter förfallodagen, 2. om arrendatorn vid jordbruksarrende undandrager sig att utföra ar­ bete som åligger honom enligt avtalet, 3. om arrendatorn vanvårdar arrendestället eller om han eftersätter vad som åligger honom enligt 9 kap. 35 § och icke efter tillsägelse vidtager rät­ telse, 4. om arrendatorn nyttjar arrendestället för annat ändamål än som för­ utsatts vid upplåtelsen eller, om viss odlingsplan är fastställd i avtalet eller detta innehåller annan bestämmelse om hävden, avviker från vad som så­ lunda bestämts och icke efter tillsägelse vidtager rättelse, 5. om arrendatorn i strid med bestämmelserna i denna balk överlåter arrenderätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter nyttjande­ rätt, 6. om arrendatorn åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt denna balk, och det måste anses vara av synnerlig vikt för jordägaren att skyldigheten fullgöres. Arrenderätten är icke förverkad, om det som ligger arrendatorn till last är av ringa betydelse. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 33

24 § Är arrenderätten förverkad på grund av förhållande som avses i 23 § första stycket 1—4 men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan arrendatorn icke därefter skiljas från arrendestället på den grunden. Detsamma gäller, om jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 23 § första stycket 5 eller 6.

25 § Är arrenderätten enligt 23 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­ mål med betalning av arrendeavgift och har jordägaren med anledning därav uppsagt avtalet, får arrendatorn ej på grund av dröjsmålet skiljas från ar­ rendestället, om arrendeavgiften betalas senast tolfte vardagen från upp­ sägningen. I avvaktan på att arrendatorn visar sig ha fullgjort vad som så­ lunda fordras för att återvinna arrenderätten, får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Särskilda bestämmelser

26 § Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det arren­ datorn avträdde arrendestället. Om vid jordbruksarrende syn som skall ligga till grund för avräkning klandras före utgången av tid som angivits nu, får talan väckas inom två år från det klandret slutligt avgjordes. Iakttages ej tiden, är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats. Om den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad. Har skriftligt arrendeavtal upprättats och står arrendatorn i skuld för arrendeavgift eller ersättning för brist när han skall avträda arrendestället, får jordägaren kvarhålla så mycket av arrendatorns lösören och byggnader på arrendestället som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

27 § Skulle tillämpning av arrendevillkor uppenbarligen strida mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende. 2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

34 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 28 § Vid jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och arrendator, att framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället, fastställande av ar­ rendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller be­ stämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelats om skilje­ männens antal, sättet för deras utseende eller förfarandet vid skiljenämn­ den. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet utse arrende­ nämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

Förfarandet i arrendetvister

29 § I varje län skall finnas en arrendenämnd. Konungen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för arrendenämnd.

30 § Arrendenämnd har till uppgift att medla i arrendetvister och att pröva frågor om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende eller bostads­ arrende, fastställande av villkoren för sådan förlängning och bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 § samt övriga frågor som enligt denna balk ankommer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i arrende­ tvister. Närmare bestämmelser om arrendenämnd meddelas i särskild lag.

31 § Om part ej godtager arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av ar­ rendeavtal, fastställande av villkoren för sådan förlängning eller bestäm­ mande av ersättning enligt 9 kap. 14 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 el­ ler 21 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten inom två månader från det parten erhöll del av beslutet. Klandras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad. Arrendenämnds beslut i ärende enligt 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2—4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § får ej klandras.

32 § Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av den fastighetsdom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 35

stol inom vars område fastigheten är belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 § upptages av denna domstol. Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­ stol får återförvisas till nämnden. 33 § Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 § och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av arrendeavtal, fastställande av arrendevillkor i fall som nyss angivits eller bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §.

9 KAP.

Jordbruksarrende

Inledande bestämmelse

1 §

Detta kapitel avser arrendeavtal, varigenom jord upplåtes till brukande.

Arrendetid

2 §

Avtal om jordbruksarrende skall träffas för viss tid eller för ar renda­ torns livstid. Avser upplåtelsen jord, varöver upplåtaren icke kan förfoga utöver sin egen besittningstid, får avtal träffas även för sådan tid. Är arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år. Omfattar arrende för viss tid bostad för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra minst fem år eller, om jordägaren är kommun, minst ett år. Har av­ tal träffats för kortare tid, gäller det för den nu angivna minsta tiden. Om arrendenämnden godkänt avtalet i denna del, gäller det dock för den överenskomna tiden. Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 29 §§, 8 kap. 6, 14 och 23 §§ samt 30, 32 och 33 §§ detta kapitel återtaga arrendestället eller del därav före arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrendenämnden.

3 § Vid arrende för viss tid som ej understiger ett år skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Upp­

36 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

sägningen skall ske senast ett år före arrendetidens utgång, om avtalet träffats för minst fem år, och i annat fall senast åtta månader dessför­ innan. Om avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, dock längst fem år. Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i andra stycket gäller utan sådant godkännande. 4 § Gäller arrendeavtal för viss tid som understiger ett år och har ej för­ behåll gjorts om uppsägning, anses avtalet förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, om arrendatorn fortsatt med brukandet två månader efter arrendetidens utgång utan att jordägaren anmodat honom att lämna arrendestället. Vad som sagts nu gäller ej, om annat avtalats.

5 § Avlider arrendatorn före arrendetidens utgång, får dödsboet uppsäga av­ talet inom sex månader från dödsfallet, om ej annat avtalats.

6 §

Den som skall tillträda arrendeställe har rätt att fjorton dagar före till­ trädesdagen få åt sig upplåten hälften i arrendeställets hus, om ej annat avtalats.

Rätt till förlängning av arrendeavtalet m. m.

7 §

Bestämmelserna i 8—13 §§ gäller vid arrende för viss tid, utom när 1. arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet icke omfattar bostad för arrendatorn, eller 2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger. Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för­ längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.

8 §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt av­ talet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på änd­ rade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när 1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 37

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör förlängas, 3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka arrendestället, 4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ända­ målsenlig indelning i brukningsenheter, och det ej av särskilda skäl är obil­ ligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör, 5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas i enlig­ het med fastställd stadsplan eller byggnadsplan, 6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall använ­ das för annat ändamål än jordbruk, och det ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör. Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträ­ der endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas så­ vitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

9 § Vid förlängning av arrendeavtal är arrendatorn skyldig att godtaga den arrendeavgift som jordägaren fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock avgiften utgå med skäligt belopp. Annat av jordägaren uppställt villkor skall gälla, om det ej strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest är obilligt. Förlängning skall dock ske för tid som motsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Förlängning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla. Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelserna i första stycket, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer av bestäm­ melserna i övrigt i denna balk.

10 § Föreligger tvist om förlängning av arrendeavtalet eller om villkor för så­ dan förlängning, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast två månader efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till arrendenämn­ den. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäl­ ler dock ej. Om jordägaren fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har arrendatorn att hänskjuta tvisten till arrendenämnden inom den i första stycket angivna tiden. lakttages ej denna, förfaller rätten till förlängning av avtalet.

38 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11 §

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet ännu ej avgjord när arrende­ tiden går ut, har arrendatorn rätt att kvarsitta på arrendestället till dess frågan är slutligt avgjord. För tid som arrendatorn sålunda kvarsitter skall de förut gällande arrendevillkoren tillämpas till dess villkor för samma tid blir slutligt bestämda.

12 § Bifalles arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, skall vill­ koren för det fortsatta arrendet fastställas enligt 9 §. Dom eller beslut varigenom arrendatorns talan bifalles anses som avtal om fortsatt arrende.

13 § Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, får i do­ men eller beslutet skäligt uppskov med avträdet medges, om jordägaren eller arrendatorn begär det. Avgöres tvisten efter arrendetidens utgång eller medges uppskov med av­ trädet, skall arrendevillkoren för tiden från avtalets upphörande till avträdet fastställas enligt 9 §.

14 § Kommer förlängning av arrendeavtal som omfattar bostad för arrenda­ torn ej till stånd på grund av att förhållande som avses i 8 § första stycket 5 eller 6 föreligger och skall marken efter avtalets upphörande användas för ändamål som kan antagas lämna väsentligt högre avkastning eller som kan tillgodoses genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall jordäga­ ren till arrendatorn utge ett belopp som motsvarar den genomsnittliga ar­ rendeavgiften för ett år under den senaste arrendeperioden. Uppgår arren­ datorns förlust på grund av att arrendeförhållandet upphör till högre belopp, skall jordägaren i stället i skälig omfattning ersätta förlusten, dock högst med belopp som motsvarar tre års arrendeavgifter, beräknade så som nyss angivits. Första stycket gäller ej, om det av särskilda skäl är obilligt mot jordäga­ ren att han ålägges ersättningsskyldighet.

Underhåll och nybyggnad m. m.

15 § Arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det ge­ nom att arrendatorn eftersätter vad som sålunda åligger honom, bär jord­ ägaren rätt till ersättning vid avräkning enligt 23 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 39

16 § Avhjälper arrendatorn brist som förelegat vid tillträdet och har han ej enligt 17 § rätt till ersättning för arbetet så snart det fullbordats, är han berättigad till ersättning vid avräkning enligt 23 §. Detta gäller dock ej så­ dan del av arrendestället beträffande vilken arrendatorn enligt avtalet är fritagen från underhållsskyldighet.

17 § Omfattar arrende bostad för arrendatorn eller hans anställda, skall jord­ ägaren vid tillträdet avlämna bostaden i det skick som föreskrives i hälso­ vårdsstadgan (1958: 663). Fråga huruvida bostad vid tillträdet är i sådant skick som anges i första stycket skall prövas vid syn enligt 24—28 §§. Finnes brist föreligga i detta hänseende, skall synemännen föreskriva vilka åtgärder som skall vidtagas för bristens avhjälpande samt fastställa beräknad kostnad för dessa. De skall även utsätta viss tid inom vilken åtgärderna skall vara vidtagna. Underlåter jordägaren att inom utsatt tid vidtaga föreskriven åtgärd, får arrendatorn utföra åtgärden i jordägarens ställe. Sedan arbetet fullbordats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med det vid synen fast­ ställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrendestället är i bristfäl­ ligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och ersättning för skada. Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden.

18 § Har byggnad, täckdikning eller annan anläggning utan arrendatorns vål­ lande så skadats eller för slitits att anläggningen för att tjäna sitt ändamål måste byggas om eller ersättas med en ny, skall jordägaren utföra arbetet. Sådan skyldighet åvilar dock jordägaren endast om anläggningen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrende­ stället. Om jordägaren ej inom skälig tid efter anmaning avhjälper brist som av­ ses i första stycket, får arrendatorn utföra arbetet i hans ställe. Har kostna­ den för arbetet fastställts av arrendenämnden på sätt som anges i tredje stycket, är arrendatorn, sedan arbetet fullbordats, berättigad till ersättning av jordägaren med det fastställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om ej bristen är av ringa betydelse. För den tid arrendestället är i bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsätt­ ning av arrendeavgiften och ersättning för skada. Fråga om jordägarens byggnadsskyldighet enligt första stycket prövas av arrendenämnden. Prövning kan påkallas av såväl jordägaren som arren-

40 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

datorn. På begäran av arrendatorn skall nämnden även fastställa beräknad kostnad för arbete som arrendatorn kan komma att utföra i jordägarens ställe. Första—tredje styckena äger ej tillämpning beträffande hägnad eller an­ nan anläggning av sådan art, att ett fullständigt iståndsättande ingår i arrendatorns underhållsskyldighet enligt 15 §, och ej heller beträffande anlägg­ ning som enligt avtalet är undantagen från hans underhållsskyldighet. Är jordägaren på grund av första stycket andra punkten ej skyldig att avhjälpa brist som avses i nämnda stycke, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han får även uppsäga avtalet, om ej bristen är av ringa betydelse. Har ej annat avtalats, äger vad som sagts nu mot­ svarande tillämpning, om anläggning som enligt avtalet är undantagen från arrendatorns underhållsskyldighet genom brand eller på liknande sätt utan arrendatorns vållande drabbas av sådan skada som anges i första stycket. 19 § Skadas anläggning som avses i 18 § av brand och är skadan mindre om­ fattande än där anges, skall arrendatorn avhjälpa skadan. Om han ej själv är vållande, har han rätt att av jordägaren erhålla ersättning för den nöd­ vändiga kostnaden sedan arbetet fullbordats.

20 §

Har arrendatorn uppfört ny byggnad i stället för byggnad som han mot­ tagit och är han icke enligt 17 eller 18 § berättigad till ersättning därför, har han vid avräkning enligt 23 § rätt till ersättning för brist som vid till­ trädet fanns på den mottagna byggnaden, om den nya byggnaden är lämplig för sitt ändamål eller uppförts enligt plan som godkänts av jordägaren. Av­ drag skall dock göras med kostnaden för avhjälpande av brist på den nya byggnaden. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan anlägg­ ning som ingår i arrendet.

21 § Utför arrendatorn ny täckdikning, som arrendenämnden funnit behövlig med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrende­ stället, är han, om ej annat avtalats, efter arbetets fullbordande berättigad till ersättning av jordägaren med belopp vartill arrendenämnden fastställt beräknad kostnad för arbetet. Har arrendatorn anlagt markväg, förbättrat ägoanordningen eller vid­ tagit annan åtgärd som medfört varaktig nytta för jordbruket och ej är att hänföra till uppförande av byggnad eller till täckdikning, är han vid avräkning enligt 23 § berättigad till ersättning motsvarande vad arrende­ stället ökat i värde, om ej annat avtalats. Ersättning får dock ej utgå med högre belopp än som motsvarar den nödvändiga kostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 41

22 §

Har jordägaren utfört arbete som avses i 18 § eller utgivit ersättning en­ ligt andra stycket i nämnda paragraf eller enligt 21 § första stycket för arbete som arrendatom utfört och har arrenderättens värde ökat genom arbetet, är arrendatom skyldig att godtaga skälig höjning av arrendeav­ giften.

Avräkning och syn

23 § Avräkning mellan jordägaren och arrendatom skall ske, när arrende­ stället avträdes. Avräkning skall även ske vid tidigare tidpunkt i den mån avtal därom träffats. I samband med förlängning av arrendeavtalet skall avräkning alltid ske, om mer än nio år förflutit från tillträdet eller från när­ mast föregående avräkning. Om ej annat avtalats, skall avräkning grundas på syn vid avräknings­ periodens början och slut.

24 § Syn skall förrättas av minst två med ortens jordbruksförhållanden för­ trogna synemän, vilka utses bland personer som av länsstyrelse förklarats behöriga att hålla syn. Synemännen skall utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt. Enas parterna ej om valet, utser rätten synemän. Mot syneman gäller samma jäv som mot domare. Har synemännen olika meningar, skall flertalets mening gälla. Kan be­ slut ej åstadkommas på sådant sätt, skall, om synemännen är flera än två samt parterna eller rätten utsett en av synemännen att vara ordförande, dennes mening gälla som synemännens beslut. Kan ej heller på detta sätt beslut åstadkommas, skall synemännen välja ytterligare en synemän, som då blir ordförande. Enas ej synemännen om valet, skall rätten utse synemännen. Syn får ej påbörjas tidigare än sex månader före den dag till vilken den hänför sig och skall vara avslutad inom fyra månader från nämnda dag, om ej rätten på begäran av synemännen medger att synen får avslutas se­ nare. 25 § Synemännen skall utsätta synen till tid då marken är tjänlig samt under­ rätta parterna om dagen. Uteblir part, får synen hållas endast om parten bevisligen underrättats i god tid före synens påbörjande. Menar part att synemän är jävig eller icke förtrogen med ortens jord­ bruksförhållanden, skall parten framställa invändning därom innan synegången börjar. Synemännen skall så snart det kan ske besluta över in- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

42 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

vändningen. Senare får invändning framställas endast i samband med klander av synen och då endast under förutsättning att parten icke varit närvarande vid synen innan synegången börjat eller först efter synegångens början fått vetskap om det förhållande på vilket invändningen grundas. I fråga om parts rätt att i målet om klander åberopa sådant förhållande äger dessutom bestämmelserna i rättegångsbalken om jäv mot domare mot­ svarande tillämpning.

26 § Vid synen skall i den mån det är påkallat med hänsyn till ändamålet med synen undersökas allt som hör till arrendestället, såsom byggnader, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brun­ nar och ledningar. Från synen får dock undantagas viss de! av arrende­ stället, om jordägaren och arrendatorn kommer överens om i vad mån brist skall tagas i beräkning och anteckning om överenskommelsen göres av synemännen. Kan överenskommelse ej träffas om ersättning enligt 21 § andra styc­ ket, 30 § andra stycket eller 31 §, skall synemännen bestämma ersättningen. Synemännen får anlita sakkunnig eller biträde. Över allt som förekommer vid synen skall upprättas skriftlig handling, som undertecknas av synemännen. Om brist föreligger, skall anteckning göras om bristens beskaffenhet, de åtgärder som behövs för dess avhjälpan­ de samt kostnaden för detta. Tydlig hänvisning skall lämnas om vad den har att iakttaga som vill klandra synen. Synehandlingen skall inom tre månader från synens avslutande genom synemännens försorg delges par­ terna i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Bestäm­ melsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej.

27 § Parterna svarar solidariskt för synekostnaden. Sinsemellan svarar de för hälften var.

28 § Om part ej godtager syn, som hållits på sätt och inom tid som anges i 24 §, får parten klandra synen genom att väcka talan mot den andra par­ ten inom två månader från det synehandlingen delgavs honom. Klandras icke synen, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken synen hänför sig. Motbevisning mot synen är i sådant fall ej till­ låten. Synemännen är skyldiga att i mål om klander avge skriftligt yttrande, om rätten begär det.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 43

Arrendeavgiften

29 § Arrendeavgiften skall bestämmas i pengar. Har avtal träffats i strid med vad som sagts nu, skall arrendeavgiften utgå med belopp, som är skäligt med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga förhållanden när av­ talet träffades. Om förbehåll att arrendatorn skall utföra arbete finns be­ stämmelser i 36—39 §§.

Arrendatorns konkurs

30 § Försättes arrendatorn i konkurs, får jordägaren uppsäga avtalet. Inträf­ far konkursen efter det att arrendatorn tillträtt arrendestället, får jordäga­ ren dock ej uppsäga avtalet, om detta innehåller förbehåll om rätt för arren­ datorn att överlåta arrenderätten och konkursboet inom tre månader från bevakningstidens utgång visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet. Sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin uppsägningsrätt, förlorar han denna rätt. Har arrendeavtalet träffats för viss tid som ej understiger tio år, har arrendatorn, i fall då jordägaren uppsäger avtalet, vid avräkning enligt 23 § rätt till skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat av­ talats. I annat fall än då arrendeavtalet träffats för viss tid som ej understiger tio år har jordägaren, om han uppsäger avtalet, rätt till ersättning för skada.

Överlåtelse av arrenderätten

31 § Arrendatorn får icke överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke, om ej annat följer av andra och tredje styckena. Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får arren­ datorn, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning enligt 23 § utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill jordägaren antaga er­ bjudandet, skall han lämna besked därom inom en månad. Avlider arrendatorn under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för vilken

44 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket tillkommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet till jord­ ägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet. Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på arrende­ rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller lik­ nande förvärv.

Övriga rättigheter och skyldigheter vid nyttjandet av arrendestället

32 § Överger arrendatorn arrendestället och lämnar det obrukat eller utan vård, får jordägaren genast återtaga det. Jordägaren har även rätt till er­ sättning för skada.

33 § Har jordägaren utgivit ersättning för torrläggning av mark enligt vat­ tenlagen (1918: 523) eller för byggande av enskild väg enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar, får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

34 § Arrendatorn får ej avverka skog eller eljest nyttja skogsmark eller taga torv från torvmosse som finns på arrendestället. Han får ej heller avhän­ da arrendestället annat, som ej är att hänföra till den årliga avkastningen. Om arrendatorns rätt till jakt och fiske finns särskilda bestämmelser.

35 § Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap för att använ­ das på arrendestället och är visst värde bestämt för det som lämnats, skall arrendatorn hålla sådan egendom på arrendestället under arrendetiden. Egendomen skall för vartdera slaget i värde motsvara det som han mottagit. Vad som sättes i stället för det som lämnats tillhör jordägaren utan sär­ skilt förbehåll. Har jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn egendom som avses i första stycket och är avtalad avgift för användandet av egendomen förfallen till betalning eller underlåter arrendatorn att avlämna vad som tillkommer jordägaren, äger 8 kap. 26 § andra stycket motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 45

Arbetsavtal i samband med arrende

36 § Bestämmelse i arrendeavtal att arrendatorn skall utföra arbete får ej innefatta skyldighet att utföra arbete utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete. Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utföra dagsverken men är ej be­ stämt, hur de skall fördelas på särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken jämnt fördelas på årets veckor, i den mån det kan ske. För varje arrendeår eller, då avtalet föreskriver visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid lämna arren­ datorn uppgift om de dagar när arbetet skall utföras. Arrendatorn är ej skyldig att inställa sig till arbete tidigare än på andra dagen efter det att uppgiften lämnats honom. Arbetet får ej utkrävas på sådant sätt att arren­ datorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk. Jordbruksdagsverken får dock utan hinder av vad som sagts nu utkrävas enligt den fördelning som föreskrives i avtalet. I arrendeavtalet får ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

37 § Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan honom och jordägaren skyldig att utföra arbete, skall ersättning till arrendatorn utgå efter ortens pris vid tiden för arbetet.

38 § Tillhandahåller jordägaren ej arbete som arrendatorn enligt arrendeav­ talet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig att utföra eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, får arrendatorn uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns för­ lust av arbetsinkomst är av ringa betydelse, och ej heller sedan arbetet tillhandahållits arrendatorn. Har jordägaren ej inom en månad från uppsägningen meddelat arrendatorn att den ej godtages, skall jordägaren anses ha godkänt uppsägningen. I fall som avses i första stycket har arrendatorn, vare sig uppsägning sker eller ej, rätt till ersättning för skada, om icke underlåtenheten att tillhanda­ hålla arbete nödvändiggjorts av ändrade ekonomiska eller tekniska förhål­ landen.

39 § Bestämmelserna i 36—38 §§ gäller ej, om arrendatorns åliggande är av ringa betydelse.

46 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

10 KAP.

Bostadsarrende

1 §

Bostadsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på ar­ rendestället uppföra eller bibehålla bostadshus och det ej är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose annat ändamål än att be­ reda bostad åt arrendatorn och honom närstående.

2 §

Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem år, eller för arrendatorns livstid. Är arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år. Har avtal träffats för kortare tid, gäller det dock för den överenskomna tiden, om arrendenämnden godkänt avtalet i denna del. Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 29 §§ samt 8 kap. 6, 14, 18 och 23 §§ återtaga arrendestället eller del därav före arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrende­ nämnden.

3 §

Vid arrende för viss tid skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Uppsägningen skall ske senast ett år före arrendetidens utgång. Om avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på fem år. Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrenda­ torn, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre tid för för­ längning av avtalet än som anges i andra stycket gäller dock utan sådant godkännande. 4 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om förlängning av arrendeavtal gäller vid arrende för viss tid, utom när 1. hus som avses i 1 § ej finns på arrendestället då avtalet senast kan uppsägas från jordägarens sida eller, om sådant hus finns, det då ej åsatts taxeringsvärde, eller 2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger. Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förläng­ ning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 47

5 § Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förläng­ ning av avtalet, utom när 1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder, 2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör förlängas, 3. byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i fall då sådant erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt beslut av myndig­ het angående markens bebyggande eller användning, 4. i annat fall byggnad på arrendestället icke står i överensstämmelse med gällande plan och jordägaren gör sannolikt, att han skall använda marken i enlighet med planen, 5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende, 6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet. Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning. 6 § I fråga om förlängning av arrendeavtal äger 9 kap. 9—13 §§ motsvarande tillämpning. 7 § Utan jordägarens samtycke får arrendatorn ej sätta annan i sitt ställe, om ej annat följer av andra och tredje styckena. Är arrendeavtalet slutet för viss tid, får arrendatorn överlåta arrenderät­ ten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället mot erläggande av skä­ lig ersättning för arrenderättens värde. Har arrendatorn uppfört byggnad på arrendestället eller har han i övrigt nedlagt kostnad på detta och önskar han att jordägaren skall övertaga vad han utfört, skall även det erbjudas jord­ ägaren till inlösen. Yill jordägaren antaga erbjudande som sagts nu skall han lämna besked därom inom en månad. Genom bodelning, arv eller testamente eller genom exekutiv försäljning eller i arrendatorns konkurs kan arrenderätten övergå till annan med vilken

48 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

jordägaren skäligen kan nöjas, utan att erbjudande enligt andra stycket läm­ nats. Förbehåll som strider mot andra eller tredje stycket gäller mot arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden.

11 KAP.

Anläggningsarrende

1 § Anläggningsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla bygg­ nad, som ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande. Har upplåtelsen skett för arrendatorns livstid eller för viss tid som under­ stiger ett år, föreligger dock icke anläggningsarrende.

2 §

Avtal om anläggningsarrende skall träffas för viss tid. År arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år. Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 29 §§ samt 8 kap. 14, 18 och 23 §§ återtaga arrendestället eller del därav före arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrende­ nämnden.

3 § Har ej annat avtalats, anses arrendeavtal innefatta villkor att, om upp­ sägning ej sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som mot­ svarar arrendetiden, dock längst fem år. Uppsägning skall ske senast sex månader före arrendetidens utgång, om ej annan tid avtalats.

4 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om rätt till ersättning för arrendatorn med anledning av arrendets upphörande gäller, om ej annat avtalats och ej hel­ ler arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

5 § Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet och vägrar han att förlänga ar­ rendeförhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 49

den grund att jordägaren för förlängning kräver arrendeavgift som ej är skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i arrendeför­ hållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta arrendatorn dennes förlust på grund av arrendeförhållandets upphörande, om ej 1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­ ligen kan fordras att jordägaren förlänger arrendeförhållandet, 2. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för annat ända­ mål än det med upplåtelsen avsedda, och intresset för honom att kunna förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende, eller 3. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet. Förlust för arrendatorn som har samband med att denne bekostat upp­ förande av byggnad eller utförande av annat arbete på arrendestället skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om åtgärden vidtagits i en­ lighet med arrendeavtalet.

6 § Om arrendatorn icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar jord­ ägaren att han önskar behålla arrendestället, är hans rätt till ersättning enligt 5 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har jordägaren att inom tre veckor från det meddelandet lämnades un­ derrätta arrendatorn om de villkor han uppställer för att förlänga arrende­ förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Un­ derlåter han detta, har arrendatorn rätt till ersättning för förlust som av­ ses i 5 §. Arrendatorns meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­ ning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Är jordägarens underrät­ telse enligt första stycket avsänd i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall jordägaren anses ha fullgjort vad som ankommer på honom.

7 § Har ej annat avtalats, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Förbehåll varigenom denna rätt begränsas får ej göras gällande, när överlåtelse sker genom exekutiv för­ säljning eller i arrendatorns konkurs. Första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning på arrende­ rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller lik­ nande förvärv.

50 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

12 KAP.

Hyra

Inledande bestämmelser

1 § Detta kapitel avser avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot vederlag. Detta gäller även om lägenheten upplåtits genom tjänsteavtal eller avtal i anslutning till sådant avtal. Innefattar avtalet även upplåtelse av jord att nyttjas i förening med lä­ genheten, äger detta kapitel tillämpning på avtalet, om jorden skall använ­ das för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål än jordbruk. Förenas tjänsteavtal, som ej är av ringa betydelse, med upplå­ telse av såväl lägenhet för bostadsändamål som jord, äger kapitlet tillämp­ ning, om upplåtelsen av lägenheten är mera betydelsefull än upplåtelsen av jorden. Med bostadslägenhet avses lägenhet som upplåtits för att helt eller till icke oväsentlig del användas som bostad. Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel är utan verkan mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

Hyresavtals ingående

2 §

Hyresavtal skall upprättas skriftligen, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Har hyresavtal upprättats skriftligen och träder någon i laga ordning i hyresgästens ställe, skall anteckning därom på begäran göras på handling­ en.

Hyrestid och uppsägning

3 § Är hyresavtal träffat för bestämd tid, skall, om hyresförhållandet vid hyrestidens utgång varat längre än nio månader i följd, uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid hyrestidens utgång. Innehåller avtal, som skall uppsägas för att upphöra vid hyrestidens ut-

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 51

gång, ej bestämmelse om uppsägningstid, skall uppsägningen ske, om hy­ restiden är 1. längst en vecka, senast en dag i förväg, 2. längre än en men längst två veckor, senast två dagar i förväg, 3. längre än två veckor men längst tre månader, senast en vecka i för­ väg, 4. längre än tre men längst sex månader, senast en månad i förväg, 5. längre än sex månader men längst ett år, senast tre månader i för­ väg, 6. längre än ett men längst fem år, senast sex månader i förväg, 7. längre än fem år, senast ett år i förväg. Saknar avtalet bestämmelse om verkan av utebliven uppsägning och uppsäges det ej inom rätt tid, anses det, om hyrestiden överstiger nio måna­ der, förlängt på ett år och i annat fall på tid som motsvarar hyrestiden.

4 § Är hyresavtal träffat för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och har hyresförhållandet vid hyrestidens utgång icke varat längre än nio må­ nader i följd, anses avtalet förlängt på obestämd tid, om hyresgästen suttit kvar i lägenheten en månad efter hyrestidens utgång utan att hyresvärden anmodat honom att flytta. Är hyrestiden ej bestämd, skall den, om uppsägningstid icke avtalats, utgå en månad efter uppsägning eller, såvida hyresförhållandet varat läng­ re än ett år, på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. Beror hyresförhållandet av annan anställning än som av­ ses i 46 § första stycket 7, har hyresgästen alltid rätt till en uppsägningstid av minst en månad. Fardagar är den 1 april och den 1 oktober.

5 § Avlider hyresgäst som hyrt bostadslägenhet före hyrestidens utgång, får dödsboet uppsäga avtalet inom en månad från dödsfallet. Avtalet upphör att gälla en månad efter uppsägningen. Har bostadslägenhet hyrts av makar gemensamt och avlider den ena av makarna, tillkommer den rätt som an­ givits nu dödsboet och den efterlevande maken i förening. Är lägenhet upplåten för hyresgästens livstid, får vid dennes död hans make inträda som hyresgäst under sin livstid, om äktenskapet ingåtts in­ nan avtalet träffades och annat ej avtalats. Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får hyresvärden dock uppsäga avtalet att upphöra tidigast på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. När avtalet upphör att gälla på grund av hyresgästens eller den efterlevande makens död, skall lägenheten avträdas på den fardag som inträffar närmast efter en månad från dödsfallet.

52 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6 §

Uppsäges hyresavtal av orsak som anges i 11—14 eller 16—19 §, upphör det genast att gälla. Detsamma gäller i fall som anges i 42 §, om ej annat följer av 44 §. Om hyresavtal uppsäges av annan orsak som ger hyresvärd eller hyres­ gäst rätt att frånträda avtalet, äger bestämmelserna i 3 § andra stycket och 4 § andra stycket om uppsägningstid och tid för avtals upphörande motsva­ rande tillämpning, om ej annat föreskrivits. Sker uppsägning innan hyres­ gästen tillträtt lägenheten, upphör avtalet dock genast att gälla.

7 § Infaller dag då lägenhet enligt lag eller avtal skall tillträdas eller avträdas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället ske nästa vardag. Den som har att avträda lägenhet skall senast klockan 12 avträdesdagen hålla lägenheten tillgänglig för den som skall tillträda den. Omfattar lä­ genhet som helt eller delvis är uthyrd till bostad minst två rum som är avsedda för bostadsändamål, skall hälften av bostadsrummen hållas till­ gänglig klockan 12 föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän helgdag, klockan 8 avträdesdagen. Första och andra styckena gäller ej, om annat avtalats.

8 § Uppsägning skall vara skriftlig, om hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd vid den tidpunkt till vilken uppsägningen sker. Upp­ sägningen behöver dock ej vara skriftlig, om skriftligt erkännande av upp­ sägningen lämnas. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mot­ taga hyra på hyresvärdens vägnar. Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970:000). Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i re­ kommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägning­ en skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen med­ lem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kon­ tor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som angivits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort. Har hyresvärd eller hyresgäst, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 53

Stämningsansökan med yrkande att hyresförhållande skall upphöra och ansökan om vräkning av hyresgäst gäller som uppsägning när delgivning skett i behörig ordning.

Lägenhetens skick och hinder i hyresrätten

9 § På tillträdesdagen skall hyresvärden, om ej annat avtalats, tillhandahålla lägenheten i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen i orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

10 §

Blir lägenheten före den avtalade tidpunkten för tillträdet så förstörd att den ej kan användas för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet. Är hyresvärden vållande till händelsen eller lämnar han ej utan dröjsmål hyres­ gästen meddelande om denna, har hyresgästen rätt till ersättning för skada. Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­ skaffenhet förbud mot att använda lägenheten för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. Beror det förhål­ lande som föranlett beslutet på försummelse av hyresvärden eller lämnar denne ej utan dröjsmål hyresgästen meddelande om beslutet, har hyresgäs­ ten rätt till ersättning för skada.

11 § Uppkommer före hyrestidens början ringare skada på lägenheten än som anges i 10 § första stycket och är skadan ej avhjälpt när lägenheten skall tillträdas eller är lägenheten eljest, i annat fall än som avses i 13 §, på tillträdesdagen icke i det skick som hyresgästen har rätt att fordra, får han avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad, om hyresvärden underlå­ ter att efter tillsägelse ombesörja åtgärden så snart det kan ske. Kan bristen ej avhjälpas utan dröjsmål eller underlåter hyresvärden att efter tillsägelse ombesörja åtgärden så snart det kan ske, får hyresgästen uppsäga avtalet. Uppsägning får dock ske endast om bristen är av väsentlig betydelse. Sedan bristen blivit avhjälpt av hyresvärden får avtalet ej uppsägas. För den tid lägenheten är i bristfälligt skick har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. I fall som avses i första stycket har hyresgästen även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att bristen icke beror på hans försum­ melse. Första och andra styckena äger tillämpning även när lägenheten uthyrts i befintligt skick, om lägenheten icke är i sådant skick som anges i 9 § och

54 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

liyresgästen ej vid avtalets ingående kände till bristen eller kunnat upp­ täcka den med vanlig uppmärksamhet.

12 § Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­ skaffenhet beslut varigenom del av lägenheten kommer att frångå hyres­ gästen eller denne på annat sätt lider intrång i sin nyttjanderätt, har han rätt till skälig nedsättning i hyran. Innebär beslutet väsentlig inskränk­ ning i nyttjanderätten, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. I fråga om ersättning för skada äger 10 § andra styc­ ket motsvarande tillämpning.

13 § Avser hyresavtalet lägenhet som icke färdigställts vid avtalets ingående och är lägenheten ännu ej i färdigt skick när tillträde skall ske, har hy­ resgästen rätt till skälig nedsättning i hyran och sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §. Uppsägning får ske även före den avtalade tid­ punkten för tillträde, om det är uppenbart att lägenheten på tillträdesdagen ej kan användas för det avsedda ändamålet. Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att dröjsmålet icke beror på hans försummelse.

14 § År lägenheten ej utrymd i rätt tid av den som skall avflytta, har hyres­ gästen rätt till skälig nedsättning i hyran för den tid han ej kan nyttja lägenheten eller del därav. Undanröjes hindret icke genast efter det att hy­ resvärden underrättats om förhållandet, äger bestämmelserna i 11 § om rätt för hyresgästen att uppsäga avtalet på grund av brist i lägenheten mot­ svarande tillämpning. Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att hindret icke beror på hans försummelse.

15 § Under hyrestiden skall hyresvärden hålla lägenheten i sådant skick som anges i 9 §, om ej annat avtalats eller följer av andra stycket. Om lägenhet helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall hyresvärden i bostadsdelen med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering, målning och andra sedvanliga reparationer med anledning av lägenhetens försäm­ ring genom ålder och bruk. Avser hyresavtalet enfamiljshus, gäller dock vad som sagts nu endast om ej annat avtalats.

16 § Skadas lägenheten under hyrestiden och är hyresgästen ej ansvarig för skadan eller brister hyresvärden i sin underhållsskyldighet enligt 15 § andra stycket eller uppstår på annat sätt utan hyresgästens vållande hin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 55

der eller men i nyttjanderätten, äger 10—12 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller, om myndighet under hyrestiden meddelar beslut som avses i 10 § andra stycket eller 12 § utan att hyresgästen givit anledning till det, dock ej förrän beslutet länder till efterrättelse. Hyresvärden och hyresgästen kan med bindande verkan träffa avtal om inskränkning i rätten att enligt första stycket erhålla nedsättning i hyran för hinder eller men i nyttj anderätten till följd av att hyresvärden låter utföra arbete för att sätta lägenheten i avtalat skick eller för att utföra sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller annat arbete som särskilt anges i avtalet.

17 § Bestämmelserna om skada eller brist på lägenheten äger motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten till men för hyresgästen. I fråga om bostadslägenhet som utgör del av hus är hyresvärden skyl­ dig att vidtaga tjänliga åtgärder för att utrota ohyra, även om hyresgästen är ansvarig för att sådan förekommer i lägenheten. Är hyresgästen utan ansvar för ohyran, har han rätt till ersättning för nödvändig kostnad som åsamkas honom genom åtgärd för att utrota ohyran.

18 § Om någon del av lägenheten frångår hyresgästen på grund av att annat förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap. 25 §, har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. Hyresgästen har även sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §, om han var i god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

19 § Är bostadslägenhet så beskaffad att det är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa att använda lägenheten och avhjälper hyresvärden ej bristen genast efter tillsägelse, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om han icke har rätt till det enligt annan bestämmelse.

Betalning av hyra m. m.

20 § Har avtal ej träffats om tiden för betalning av hyra som skall utgå i pengar, skall hyran betalas senast sista vardagen före varje kalendermånads början eller, om hyran beräknas för kortare tid än en månad, senast sista vardagen före början av den tid för vilken hyran beräknas. För bostadslä­ genhet som omfattar högst fyra rum, varvid kök räknas som rum, får dock den hyra som belöper på annan kalendermånad än den första betalas senast sista vardagen före månadens början, även om avtal träffats om tidigare förfallodag.

56 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Hyran skall betalas i hyresvärdens hemvist eller på annan plats som anvisas av honom. Betalning får alltid ske genom postanvisning, postgiro eller bankgiro. Skall hyran betalas på ort utom riket, är hyresvärden skyl­ dig att svara för de särskilda kostnader detta medför. Har hyran sänts till hyresvärden från postanstalt inom riket genom postanvisning eller inbetalningskort till hyresvärdens postgirokonto eller har innehavare av sådant konto betalat hyran till hyresvärden genom giroeller utbetalningskort, anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betal­ ning av hyra genom bankgiro på bankkontor inom riket anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den dag då betalningsuppdraget mottogs av bankkontoret.

21 § Anser hyresgästen, att han enligt 11—14, 16—18 eller 26 § har rätt till nedsättning i hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyresgäs­ ten avdraga motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han nedsät­ ta beloppet hos överexekutor. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämp­ ning, när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men ej är till beloppet bestämd i avtalet. När hyresgästen enligt första stycket nedsätter belopp hos överexekutor, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som överexekutor finner skälig, för den kostnad för beloppets utfående som kan åsamkas hyresvärden och för ränta på be­ loppet. Har hyresgästen sålunda nedsatt hyra hos överexekutor, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det ned­ satta beloppet ej betalats till honom.

22 § Överexekutor skall ofördröjligen underrätta hyresvärden i rekommen­ derat brev om nedsättning enligt 21 §. Visar hyresvärden ej inom tre månader från det beloppet förfallit till betalning och underrättelse om nedsättningen sänts till honom att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller att han väckt talan därom mot hyresgästen, har denne rätt att återfå be­ loppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får beloppet ej lyftas, förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord. Nedsatt belopp skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta. Räntan skall betalas till den som får lyfta beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 57

Hyresgästens skyldigheter vid nyttjandet av lägenheten

23 § Hyresgästen får icke använda lägenheten för annat ändamål än det av­ sedda. Hyresvärden får dock icke åberopa avvikelse som är utan bety­ delse för honom.

24 § Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad där­ till hör. Han är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som hör till hans hushåll eller gästar honom eller av annan som han inrymt i lägenheten eller som där utför arbete för hans räkning. För brandskada som han själv icke vållat är han dock ansvarig endast om han brustit i den omsorg och tillsyn som han bort iakttaga. Uppkommer skada eller visar sig brist som ofördröj ligen måste avhjälpas för att allvarlig olägenhet icke skall uppstå, är hyresgästen skyldig att genast lämna hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Är hyres­ gästen och medlemmarna i hans hushåll borta när skadan uppkommer eller bristen visar sig och har hyresgästen berett hyresvärden tillfälle att vid be­ hov komma in i lägenheten under bortovaron, är det dock, om lägenheten utgör del av hus, tillräckligt att hyresgästen omedelbart efter återkomsten lämnar hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Meddelande om annan skada eller brist än sådan som angivits förut i detta stycke skall läm­ nas hyresvärden utan oskäligt dröjsmål. Försummar hyresgästen att under­ rätta hyresvärden enligt vad som föreskrivits i detta stycke, är han ansvarig för skada som föranledes av hans försummelse. Bestämmelserna i första och andra styckena om skada eller brist äger motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten. Har hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåtit hyres­ rätten eller åt annan upplåtit rätt att begagna lägenheten, är hyresgästen ansvarig för skada som den nye innehavaren skolat ersätta enligt första, andra eller tredje stycket, om lägenheten hade varit förhyrd av honom. Har i fråga om lägenhet, som upplåtits för att helt eller delvis användas för annat ändamål än bostad, träffats avtal, varigenom hyresgästens an­ svar utsträckts utöver vad som föreskrives i första—fjärde styckena, gäller avtalet.

25 § Hyresgästen är skyldig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Hyres­ gästen skall hålla noggrann tillsyn över att vad som sålunda åligger honom

58 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

själv iakttages även av dem för vilka han svarar enligt 24 § första stycket. Gods som veterligt är eller med skäl kan misstänkas vara behäftat med ohyra får icke införas i lägenheten.

26 §

Hyresvärden har rätt att utan uppskov erhålla tillträde till lägenheten för att utöva nödig tillsyn eller utföra förbättringsarbete som ej kan uppskju­ tas idan skada. När lägenheten är ledig till uthyrning, är hyresgästen skyl­ dig att låta den visas på lämplig tid. Efter tillsägelse minst en månad i förväg får hyresvärden i lägenheten låta utföra mindre brådskande förbättringsarbete som icke vållar väsentligt hinder eller men i nyttjanderätten. Sådant arbete får dock ej utan hyres­ gästens medgivande utföras under sista månaden av hyresförhållandets bestånd. Vill hyresvärden utföra annat arbete i lägenheten, får hyresgäs­ ten inom en vecka från det att han erhöll meddelande därom uppsäga av­ talet till upphörande på den fardag som inträffar närmast efter sex må­ nader från uppsägningen. Sådant arbete får icke utan hyresgästens medgi­ vande påbörjas förrän avtalet sålunda kunnat bringas att upphöra. Bestäm­ melserna i detta stycke gäller ej arbete som hyresvärden utfäst sig att ut­ föra åt hyresgästen. I fall som anges i första eller andra stycket skall hyresvärden tillse att hyresgästen ej tillskyndas större olägenhet än nödvändigt. Skada som åsam­ kas hyresgästen genom arbete som avses i andra stycket skall ersättas av hyresvärden, även om skadan icke beror på hans försummelse. Hyresgästen är skyldig att tåla inskränkningar i nyttj anderätten, som föranledes av nödvändiga åtgärder för att utrota ohyra i fastigheten, även om den av honom hyrda lägenheten icke besväras av ohyra. Därvid äger 17 § motsvarande tillämpning.

27 § Underlåter hyresgästen att bereda hyresvärden tillträde till lägenheten när denne enligt 26 § har rätt till det, kan överexekutor förordna om hand­ räckning. I fråga om sådan handräckning gäller bestämmelserna om hand­ räckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Pant eller borgen

28 § Är pant eller borgen ställd för hyresavtalets fullgörande och försämras säkerheten, är hyresgästen skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en månad, får hyresvärden uppsäga avtalet. I fråga om bostadslägenhet får dock hy­ resvärden uppsäga avtalet endast om det är av väsentlig betydelse för hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 59

värden att sådan säkerhet ställes och det icke är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upplöses.

Utmätning och konkurs

29 § Om fastigheten utmätes före tillträdesdagen eller om före nämnda dag fordran för vilken panträtt upplåtits i fastigheten fastställes till betalning ur denna, får hyresgästen uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad från det hyresgästen fick kännedom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmätningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej uppsägning ske därefter. 30 § Bestämmelserna i 29 § äger motsvarande tillämpning, om hyresvärden för­ sättes i konkurs före tillträdesdagen.

31 § För sättes hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för be­ vakning av fordringar i konkursen, svarar konkursboet för avtalets fullgö­ rande till hyrestidens utgång eller, om uppsägning sker efter utgången av först angivna tid, till dess avtalet upphör att gälla. Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar, är hyresgästen skyl­ dig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vil­ ken hyresvärden skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter det att säkerheten fordrades, får hyresvärden uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet enligt första eller andra stycket, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

Överlåtelse av hyresrätten

32 § Hyresgästen får icke överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke, om ej annat följer av 34—36 §§. Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden ej be­ sked inom tre veckor efter det att samtycke begärdes, får hyresgästen upp­ säga hyresavtalet. 33 § Bestämmelserna i 32 § äger motsvarande tillämpning på hyresrättens över­ gång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

60 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller hu­ vudsakligen användas som gemensam bostad för hyresgästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskill­ nad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgäs­ tens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyres­ gästen. För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen. Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen­ heten hyrts av makar gemensamt.

34 § Hyresgäst, som ej är i tillfälle att använda bostadslägenhet för återstå­ ende hyrestid, får överlåta hyresrätten till närstående som varaktigt sam­ manbor med honom, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden skäligen kan nöjas med för­ ändringen. Första stycket äger motsvarande tillämpning om hyresgästen avlider un­ der hyrestiden och dödsboet vill överlåta hyresrätten till sådan dödsbodel­ ägare eller annan hyresgästen närstående som varaktigt sammanbodde med honom.

35 § Hyresgästen får överlåta hyresrätten till bostadslägenhet i syfte att ge­ nom byte erhålla bostad i annan under hyres- eller bostadsrätt upplåten lägenhet, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant till­ stånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden. Har hyresgästen erhållit lägenheten genom byte och innehaft lägenheten mindre än tre år, får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. Första stycket gäller ej, om 1. lägenheten är förhyrd i andra hand, 2. lägenheten utgör del av upplåtarens bostad, 3. lägenheten är belägen i enfamiljshus som icke är avsett att uthyras varaktigt eller i tvåfamilj shus, 4. upplåtaren innehar lägenheten med bostadsrätt, 5. hyresförhållandet ej varat längre än nio månader i följd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 61

36 § Hyresgäst, som hyr lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda den för handel, hantverk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får överlåta hyresrätten till den som skall övertaga verksamheten, om hyres­ nämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden ej har befogad anledning motsätta sig att hyresrätten överlåtes. Har hyresgästen innehaft lägenheten mindre än tre år, får till­ stånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

37 § Tillstånd som avses i 34, 35 eller 36 § kan förenas med villkor.

38 § Överlåter hyresgästen hyresrätten med samtycke av hyresvärden eller med tillstånd av hyresnämnden, är han fri från de förpliktelser som hyresavtalet ålägger honom för tiden efter överlåtelsen, om ej annat villkor fogas till samtycket eller tillståndet. Den tillträdande hyresgästen svarar jämte den avträdande för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före överlåtelsen, om ej annat avtalas med hyresvärden.

Upplåtelse av lägenheten i andra hand

39 § Hyresgästen får ej utan hyresvärdens samtycke i andra hand upplåta lägenheten i dess helhet utom i fall som avses i 40 §.

40 § Hyresgäst, som under viss tid ej är i tillfälle att använda sin bostads­ lägenhet, får upplåta lägenheten i dess helhet i andra hand, om hyresnämn­ den lämnar tillstånd till upplåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hy­ resgästen bär beaktansvärda skäl för upplåtelsen och hyresvärden ej har befogad anledning att vägra samtycke. Tillstånd enligt första stycket kan begränsas till viss tid och förenas med villkor.

41 § Hyresgästen får ej inrymma utomstående personer i lägenheten, om det kan medföra men för hyresvärden.

62 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Hyresrättens förverkande

42 § Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att upp­ säga avtalet, 1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar ut­ över två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hy­ resgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hy­ ran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen, 2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyres­ rätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, 3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, 4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom­ mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden där­ om bidrager till att ohyran sprides i fastigheten, 5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller an­ nan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse, 6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt, 7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres. Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är av ringa betydelse. Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersättning för skada. 43 § Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som avses i 42 § första stycket 1—3, 5 eller 6 men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan hyresgästen icke därefter skiljas från lä­ genheten på den grunden. Detsamma gäller om hyresvärden icke uppsagt avtalet inom två månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 42 § första stycket 4 eller 7 eller hyresvärden icke inom två måna­ der från det han erhöll vetskap om förhållande som avses i nämnda stycke under 2 tillsagt hyresgästen att vidtaga rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 63

44 § Är hyresrätten enligt 42 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­ mål med betalning av hyra och har hyresvärden med anledning därav upp­ sagt avtalet, får hyresgästen ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägen­ heten, om hyran senast tolfte vardagen från uppsägningen betalas på sätt som anges i 20 § andra eller tredje stycket eller nedsättes hos överexekutor enligt 21 §. I avvaktan på att hyresgästen visar sig ha fullgjort vad som sålunda fordras för att återvinna hyresrätten får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen. Första stycket gäller ej, om skjddighet att flytta inträder inom kortare tid än en månad efter det att hyresrätten förverkades.

Rätt till förlängning av hyresavtalet

45 § Bestämmelserna i 46—53 §§ gäller vid upplåtelse av bostadslägenhet, om ej 1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i följd, 2. lägenheten utgör del av upplåtarens egen bostad, eller 3. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad eller förhållande som avses i 28 § föreligger samt annat ej följer av 47 §. Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­ kommit, att hyresrätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning, är överenskommelsen gällande. Har överenskommelsen träffats innan hy­ resförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock en­ dast om den godkänts av hyresnämnden. Hade make som ej har del i hyres­ rätten sin bostad i lägenheten när överenskommelsen träffades, gäller över­ enskommelsen mot honom endast om han godtagit den.

46 § Om hyresvärden uppsagt hyresavtalet, har hyresgästen rätt till förläng­ ning av avtalet, utom när 1. hyresrätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 28 § utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grun­ der, 2. hyresgästen i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör förlängas, 3. huset skall rivas och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresför­ hållandet upphör, 4. huset skall undergå större ombyggnad och det icke är uppenbart att

64 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för om­ byggnadens genomförande samt det ej är obilligt mot hyresgästen att hy­ resförhållandet upphör, 5. lägenheten ej vidare skall användas för bostadsändamål och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör, 6. avtalet avser lägenhet i en- eller tvåfamiljehus eller lägenhet som upplåtaren innehar med bostadsrätt och upplåtaren har sådant intresse att förfoga över lägenheten att hyresgästen skäligen bör flytta, 7. hyresförhållandet beror av sådan anställning i statlig eller kommunal verksamhet som är förenad med bostadstvång eller av anställning inom lantbruket eller för skötsel och tillsyn av fastighet eller av annan anställ­ ning, om den är av sådan art att det är nödvändigt för arbetsgivaren att för­ foga över lägenheten för upplåtelse åt anställningens innehavare, samt an­ ställningen har upphört, 8. hyresförhållandet beror av annan anställning som upphört och det ej är obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet upphör samt, om hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för att upplösa hyresförhållandet, 9. det i annat fall icke strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. Om hyresvärdens intresse blir tillgodosett genom att hyresgästen avträ­ der endast en del av lägenheten och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser lägenheten i övrigt, har hyresgästen utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

47 § Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av upp­ sägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgäst berättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 § utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet. Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, upp­ säger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upp­ höra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är ma­ ken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, så­ vida hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 65

sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upphöra på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 §. Bestämmel­ serna i 48—53 §§ om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyres­ gästs make. Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makar­ na för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej an­ nat avtalas med hyresvärden.

48 § Vid förlängning av hyresavtal är hyresgästen skyldig att godtaga den hyra som hyresvärden fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock hyran utgå med skäligt belopp. Fordrad hyra är att anse som oskälig, om den väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. Annat av hyresvärden uppställt villkor skall gälla, om det ej strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt. Hyrestiden skall dock utgöra ett år med tre månaders uppsägningstid, om ej annan hyres- eller uppsägningstid av särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring i hyresvillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla. I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller skall vid tillämpning av första stycket tredje punkten bortses från lägenhet vars hyra icke är rim­ lig med hänsyn till det allmänna hyresläget i orten för närmast jämförliga lägenheter i nj^byggda bostadshus. Träffas vid förlängning av hyresavtal överenskommelse om villkoren för det fortsatta hyresförhållandet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmel­ serna i första och andra styckena, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.

49 § Föreligger tvist om förlängning av hyresavtalet enligt 46 eller 47 § eller om villkor för sådan förlängning, åligger det hyresvärden att skriftligen med­ dela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att se­ nast tre veckor efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 § gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej. Om hyresvärden fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har den som fordrar förlängning att hänskjuta tvisten till hyresnämnden inom den i första stycket angivna tiden. Iakttages ej denna, förfaller rätten till förlängning av avtalet.

50 § Är fråga om förlängning av hyresavtalet ännu ej avgjord när hyrestiden går ut, har hyresgästen rätt att kvarbo i lägenheten till dess frågan är slut­ ligt avgjord. För tid som hyresgästen sålunda kvarbor i lägenheten skall de 3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

66 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

förut gällande hyresvillkoren tillämpas till dess hyresvillkoren för samma tid blir slutligt bestämda.

51 §

Bifalles hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, skall villkoren för den fortsatta förhyrningen fastställas enligt 48 §. Dom eller beslut varigenom hyresgästens talan bifalles anses som avtal om fortsatt förhyrning.

52 § Bifalles ej hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, får i domen eller beslutet skäligt uppskov med avflyttningen medges, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Är hyresrätten förverkad eller kan hyresavtalet uppsägas enligt 28 § utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder eller är rätten till förlängning förfallen, får på begäran av hyresgästen uppskov dock medges endast om hyresvärden sam­ tycker till det. Avgöres tvisten efter hyrestidens utgång eller medges uppskov med av­ flyttningen, skall hyresvillkoren för tiden från avtalets upphörande till avflyttningen fastställas enligt 48 §.

53 § Skall hyresgäst utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut, är hyresrätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det överskjutande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då den högre hyran fastställdes. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att flytta inträder för hyresgästen inom kortare tid än två månader efter nämn­ da dag. På det överskjutande beloppet skall hyresgästen betala sex procent ränta som om beloppet förfallit till betalning samtidigt med den förut ut­ gående hyran.

Prövning av förstagångshyra i vissa orter

54 § Konungen kan förordna, att 55 § skall tillämpas i ort där särskild upp­ märksamhet är påkallad till förekommande av sådan hyresstegring för bo­ stadslägenhet som icke är godtagbar från samhällssynpunkt.

55 § I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller får hyresvärd eller hyres­ gäst begära att hyresnämnden prövar hyra som avtalats vid lägenhetens upplåtande till hyresgästen eller därefter innan hyresförhållandet varat

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 67

längre än nio månader i följd (förstagångshyra). Detta gäller dock icke lä­ genhet som utgör del av upplåtarens egen bostad. Vid prövning enligt första stycket äger 48 § motsvarande tillämpning. Nedsättes förstagångshyra, skall den lägre hyran gälla från och med må­ naden närmast efter den då prövning av hyran påkallades. Begäres ej prövning av förstagångshyra inom ett år från det hyresförhål­ landet började, är rätten till sådan prövning förlorad.

Rätt till ersättning med anledning av hyresförhållandets upphörande m. m.

56 § Bestämmelserna i 57—60 §§ gäller för upplåtelse av annan lägenhet än bostadslägenhet, om ej 1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i följd, eller 2. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad eller förhållande som avses i 28 § föreligger. Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­ kommit om villkor som strider mot 57—60 §§, är överenskommelsen gällan­ de. Har överenskommelsen träffats innan hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock endast om den godkänts av hyres­ nämnden.

57 § Har hyresvärden uppsagt hyresavtalet och vägrar han att förlänga hyres­ förhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den grund att hyresvärden för förlängning kräver hyra som ej är skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta hyresgästen dennes förlust på grund av hyresförhållandets upphörande, om ej 1. hyresgästen åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­ ligen kan fordras att hyresvärden förlänger hyresförhållandet, 2. huset skall rivas eller undergå sådan större ombyggnad att hyresgäs­ ten uppenbarligen icke kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägen­ het för ombyggnadens genomförande samt därjämte antingen hyresvärden anvisar annan lägenhet med vilken hyresgästen skäligen kan nöjas eller hyresavtalet innehåller villkor om att hyresförhållandet skall upphöra på grund av rivning eller ombyggnad av huset och rivningen eller ombyggna­ den skall påbörjas inom fem år från villkorets tillkomst, eller 3. hyresvärden i annat fall har befogad anledning att upplösa hyresför­ hållandet.

68 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Förlust för hyresgästen som har samband med att denne bekostat änd­ ring av lägenheten skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om hyresvärden samtyckt till ändringen eller hyresgästen träffat hyresavtalet under förutsättning att han skulle få utföra ändringen. Förlusten beräknas i sådant fall till högst det belopp varmed lägenheten genom ändringen ökat i värde som hyreslägenhet.

58 § Om hyresgästen icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar hy­ resvärden att han önskar behålla lägenheten, är hans rätt till ersättning enligt 57 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har hyresvärden att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyres­ förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Under­ låter han detta, har hyresgästen rätt till ersättning för förlust som avses i 57 §. Hyresgästens meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­ ning som enligt 8 § gäller för uppsägning.

59 § Skall hyresförhållandet upphöra efter uppsägning som gjorts av hyres­ värden och har hyresgästen behov av uppskov med avflyttningen, får hy­ resnämnden före hyrestidens utgång på begäran av hyresgästen medge den­ ne sådant uppskov under skälig tid, dock högst ett år. Uppskov enligt första stycket får ej medges, om hyresvärden eller an­ nan därigenom skulle tillskyndas betydande skada eller olägenhet eller om hyresgästen med hänsyn till tidpunkten för uppsägningen erhållit tillräck­ ligt rådrum med avflyttningen. Medges uppskov enligt första stycket, skall hyresnämnden fastställa skä­ liga hyresvillkor för tiden från avtalets upphörande till avflyttningen.

60 § I mål om ersättning enligt 57 eller 58 § skall rätten på yrkande av hyres­ gästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan skyldighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyres­ värden att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att bestämmas. Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft. Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslut meddelas, skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Mot beslut som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 69

meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens be­ slut får talan ej föras. Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden betala tillbaka det över­ skjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets mot­ tagande.

Särskilda bestämmelser

61 § Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det hyres­ gästen avträdde lägenheten. lakttages ej denna tid, är rätten till talan för­ lorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad. För hyra, som är förfallen till betalning eller skall betalas inom de när­ maste sex månaderna, får hyresvärden kvarhålla så mycket av hyresgästens lösören inom fastigheten som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

62 § Beror fråga om förlängning av hyresavtal på prövning av rätten, får denna, utan hinder av att tiden för lägenhetens avträdande ännu icke in­ trätt, i samband med nämnda frågas avgörande till prövning upptaga talan av hyresvärden om åläggande för hyresgästen att flytta.

63 § Är sådant meddelande från hyresvärden som avses i 10 eller 58 § avsänt i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall hyresvärden anses ha fullgjort vad som ankommer på honom. Detsamma gäller beträf­ fande sådant meddelande från hyresgästen som avses i 11, 14, 19, 24 eller 33 §. I fall som avses i 24 § är det dock till fyllest att meddelandet är avsänt på annat ändamålsenligt sätt.

64 § Skulle tillämpning av hyresvillkor uppenbarligen strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

70 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

65 § Har någon utnyttjat annans trångmål i följd av det allmänna läget på bostadsmarknaden till att uppställa villkor om särskilt vederlag för upp­ låtelse av bostadslägenhet i ort, där förordnande enligt 54 § gäller, eller för överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet, gäller ej villkoret, och är han skyldig att återbära vad han mottagit. Talan om återbäring skall väc­ kas inom ett år från det vederlaget mottogs. Iakttages ej denna tid, är rätten till talan förlorad.

66 § Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst, att framtida tvist med anledning av hyresförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan för­ behåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, får ej göras gällande i fråga om hyresgästens rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lä­ genheten, nedsättning av förstagångshyra, fastställande av hyresvillkor i fall som avses i 51 eller 52 § eller bestämmande av ersättning enligt 57 eller 58 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelats om skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller förfarandet vid skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet utse hyresnämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

67 § Överenskommelse om villkor i fråga om hyresförhållande som beror av anställning gäller mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hyres­ gästens ställe även om överenskommelsen strider mot bestämmelse i 33 —35, 40, 46, 47, 49—55 eller 66 §, såvida den har formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Förfarandet i hyrestvister

68 § I varje län skall finnas en hyresnämnd. Konungen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för hyresnämnd.

69 § Hyresnämnd har till uppgift att medla i hyrestvister samt att pröva frå­ gor enligt 49 och 55 §§ samt övriga frågor som enligt detta kapitel ankom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 71

mer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i hyrestvister. När­ mare bestämmelser om hyresnämnd meddelas i särskild lag.

70 § Om part ej godtager hyresnämnds beslut i fråga som avses i 34—36, 40, 49 eller 55 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten inom tre veckor från det parten erhöll del av beslutet. Kland­ ras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad. Hyresnämnds beslut i ärende enligt 45, 56 eller 59 § får ej klandras.

71 § Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Klandertalan som avses i 70 § upptages, om den rör kollektivavtal, av ar­ betsdomstolen och i annat fall av domstol som nyss nämnts. Fastighetsdomstol skall i hyresmål bestå av ordföranden och den andre lagfarne ledamoten samt tre nämndemän. Tvist som efter klander mot hyresnämnds beslut är anhängig vid dom­ stol får återförvisas till nämnden.

72 § Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om tillstånd som avses i 34—36 eller 40 § eller i fråga om fastställande av hyresvillkor i fall som avses i 51 eller 52 § och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förläng­ ning av hyresavtal eller fastställande av hyresvillkor i fall som nyss an­ givits.

73 § I hyrestvist som avses i 49 eller 55 § skall vardera parten svara för sin rättegångskostnad i fastighetsdomstolen, i den mån annat ej följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

13 KAP.

Tomträtt

1 § Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål mot årlig avgäld i pengar upplåtas som tomträtt enligt detta kapitel. I tomträtt får upplåtas panträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt

72 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

samt servitut och rätt till elektrisk kraft. Till förmån för tomträtt får upp­ låtas servitut.

2 § Tomträtt får upplåtas i fastighet som tillhör staten eller kommun eller som eljest är i allmän ägo. Om Konungen för särskilt fall medger det, får tomträtt upplåtas även i fastighet som tillhör stiftelse. Tomträtt får ej upplåtas i del av fastighet eller i flera fastigheter ge­ mensamt.

3 § Avtal varigenom tomträtt upplåtes skall upprättas skriftligen. I hand­ lingen skall uttryckligen anges att upplåtelsen avser tomträtt. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

4 § I upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens an­ vändning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten. Finns vid tiden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande fastigheten i stadsplan eller eljest, anses de ingå i upplåtelsen, om ej annat avtalats.

5 § Tomträttsupplåtelse innefattar överlåtelse på tomträttshavaren av bygg­ nad och annan egendom som vid upplåtelsen hör till fastigheten enligt lag. Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendomen, skall den bestämmas särskilt.

6 § Tomträttens inträde eller bestånd får ej göras beroende av villkor. Ej heller får inskränkning ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten eller att upplåta panträtt eller nyttjanderätt i denna.

7 § Om överlåtelse av tomträtt och om rättighet i eller till förmån för tomträtt samt om rättsförhållanden i övrigt angående tomträtt äger be­ stämmelserna rörande fast egendom i första avdelningen av denna balk

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 73

motsvarande tillämpning, om ej annat följer av särskilda bestämmelser om tomträtt.

8 § Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att er­ sätta skada. Avtalet får ej hävas med anledning av vad som någondera sidan låtit komma sig till last.

9 § Tomträtt får ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken den upplåtits. Bestämmelserna om tillbehör till fastighet äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt som inskrivits.

10 § Avgälden skall utgå med oförändrat belopp under vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommes, utgör varje period tio år, den första räknad från upplåtelsen eller den senare dag som angivits i upplåtelsehandlingen.

11 § Överenskommelse om ändring av avgälden för den kommande tidspe­ rioden får ej träffas senare än ett år före utgången av den löpande perio­ den. Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av den löpande perioden talan om omprövning av avgälden, skall rätten på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen bestämma avgälden för den kommande perioden. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare före­ skrifter som skall tillämpas i fråga om fastighetens användning och be­ byggelse. Har avgälden för den kommande perioden ej bestämts enligt första el­ ler andra stycket, skall den utgå med samma belopp som förut.

12 § Utan hinder av 10 § får fastighetsägaren och tomträttshavaren överens­ komma om sådan jämkning i avgäldens belopp som påkallas av ändrade förhållanden rörande tomträttens utövning. Kommer tomträttens värde att avsevärt minskas till följd av nya eller ändrade byggnadsbestämmelser eller av annan särskild omständighet som

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

74 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

icke är att hänföra till tomträttshavaren eller beror av denne, får tomträttshavaren påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.

13 § Tomträttsavtal får ej uppsägas av tomträttshavaren.

14 § Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan tomträtt bringas att upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommits, utgör den första perioden sextio år, räknat från upplåtelsen eller den senare dag som angivits i upplåtelsehandlingen, samt varje föl­ jande period fyrtio år från utgången av närmast föregående period. Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse, får överenskommelse träffas om kortare tidsperioder. Period får dock ej vara kortare än tjugo år. Uppsägning får ske endast om det är av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidi­ gare.

15 § Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens ut­ gång, om ej längre uppsägningstid överenskommits. Uppsägning som sker tidigare än fem år före periodens utgång är utan verkan. Det åligger fas­ tighetsägaren att inom samma tid som gäller för uppsägningen anmäla denna till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Om sådan anteckning ej skett, är uppsägningen ogiltig. Uppsägning skall ske skriftligen. Därvid bör skälen för uppsägningen an­ ges. Angående sättet för uppsägning gäller i övrigt 8 kap. 8 § i tillämpliga delar.

16 § Anser tomträttshavaren att skäl för uppsägning ej föreligger, får han klandra uppsägningen. Yäckes ej talan inom tre månader efter det att upp­ sägningen antecknades i tomträttsboken, är rätten till talan förlorad.

17 § Upphör tomträtten på grund av uppsägning, åligger det fastighetsägaren att lösa byggnad och annan egendom som utgör tillbehör till tomträtten. Lösesumman skall motsvara egendomens värde vid tomträttens upphöran­ de under antagande av att tomträtten alltjämt skulle bestå med samma än­ damål och i övrigt oförändrade föreskrifter angående fastighetens använd­ ning och bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 75

Har kostnad som icke varit nödvändig nedlagts på tomträtten efter upp­ sägningen, får värdeökning som uppkommit därigenom icke tagas i be­ räkning vid bestämmande av lösesumman. Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggel­ se, får parterna överenskomma att det icke alls eller endast i begränsad om­ fattning skall åligga fastighetsägaren att lösa egendomen.

18 § När det åligger fastighetsägaren att lösa egendom, skall talan om lösesummans bestämmande väckas inom ett år efter det att uppsägningen an­ tecknades i tomträttsboken eller, om talan väckts enligt 16 §, inom ett år efter det att domen i målet vann laga kraft. Om tiden ej iakttages, förfaller uppsägningen. Talan får väckas av såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren. Sedan dom varigenom lösesumman blivit bestämd vunnit laga kraft, skall lösesumman inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen. Nedsättning be­ höver dock icke ske tidigare än en månad före den dag till vilken uppsäg­ ningen ägt rum. Sker nedsättning ej inom föreskriven tid, skall länssty­ relsen på ansökan låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet ålagts genom domen. När nedsättning ägt rum, skall länsstyrelsen genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträtts­ boken. Medel som nedsatts skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta.

19 § När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och löse­ summan nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna rät­ tigheter och blir inskrivningar i denna utan verkan. Innan nedsättning skett, får tillträde ej äga rum utan tomträttshavarens medgivande. Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträ­ desdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig att betala ränta till tomträttshavaren efter sex procent om året från nämnda dag.

20 § Det nedsatta beloppet jämte upplupen ränta skall av länsstyrelsen ut­ betalas till den som är berättigad därtill. Utan fastighetsägarens medgivan­ de får utbetalning dock ej ske före tillträdesdagen. Ränta som upplupit före tillträdesdagen tillfaller fastighetsägaren. Svarar tomträtten för beviljad eller sökt inteckning, äger bestämmelser­ na om fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom mot­

76 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

svarande tillämpning. Har rätten bestämt lösesumman till högre belopp än tomträttshavaren yrkat och uppstår, efter betalning av de fordringar som skall utgå ur denna, överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, återställes överskottet till fastighetsägaren. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes genom länsstyrelsens försorg minst två veckor i för­ väg till tomträttshavaren och kända borgenärer som har panträtt i tomträt­ ten. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. De med fördelningen förenade kostnaderna betalas av fastighetsägaren.

21 §

Har fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits slutit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller av de före­ skrifter som i övrigt gäller angående tomträttens utövning eller i fråga varom överenskommelse är tillåten enligt 11, 12, 14, 15 eller 17 §, gäller ändringsavtalet mot den som har rättighet i tomträtten endast om inskriv­ ning av avtalet är beviljad eller ansökan därom förklarad vilande i av­ vaktan på att annat hinder än som avses i 21 kap. 5 § andra stycket undanröjes. Angår avtalet utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser, är avtalet för sin giltighet beroende av att fastighets­ bildning kommer till stånd i enlighet med avtalet. Angående avtal som avses i första stycket gäller i övrigt bestämmelserna i detta kapitel om upplåtelse av tomträtt i tillämpliga delar.

22 §

Överenskommer fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller över­ går äganderätten till fastigheten på tomträttshavaren och är tomträtten inskriven, gäller dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Även om inskrivningen av tomträtten dödas, svarar fastighetsägaren för rättighet som gäller i tomträtten oberoende av inskrivning.

23 § Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, klander av upp­ sägning eller bestämmande av lösesumma upptages av expropriationsdomstol.

24 § Angående rättegången i mål som avses i 23 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om expropriation i allmänhet. Rör tvisten fråga som kan inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 77

som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller medgivande. I mål angående bestämmande av lösesumma skall fastighetsägaren vid­ kännas på ömse sidor uppkomna rättegångskostnader vid expropriationsdomstolen, i den mån ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångs­ balken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt gäller med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att fastighetsägaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas mot­ part genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

25 § När talan väckes angående omprövning eller jämkning av avgäld eller om klander av uppsägning, skall rätten genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Detsamma gäl­ ler när dom eller slutligt beslut i sådant mål vunnit laga kraft.

26 § Bestämmelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1), lagen ( ) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagsökningslagen (1946: 808) och konkurslagen (1921:225) angående fast egendom och rättighet däri äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv som avser tomträtt är denna likställd med fast egendom.

14 KAP.

Servitut

1 § Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning, får i fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av annan fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut). Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten och får icke förenas med skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, bygg­ nad eller annan anläggning som avses med servitutet. Bestämmelserna i detta kapitel avser icke servitut som tillkommit ge­ nom förrättning enligt fastighetsbildningslagen ( ) eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv.

78 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Servitut får upplåtas till förmån även för gruvegendom. I fråga om sådan upplåtelse äger bestämmelserna i detta kapitel om servitut till förmån för fastighet motsvarande tillämpning.

3 § Servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten och får ej överlåtas särskilt.

4 § Servitut får ej avse rätt till skogsfång eller bete.

5 § Servitut upplåtes skriftligen av den tjänande fastighetens ägare. I upp­ låtelsehandlingen skall anges den härskande och den tjänande fastigheten samt ändamålet med upplåtelsen. Upplåtelse som icke uppfyller dessa föreskrifter har ej verkan som upplåtelse av servitut.

6 §

Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning för­ fara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt. Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg, byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant skick att skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis.

7 § Har den härskande fastighetens ägare överskridit sin rätt eller ägaren av någondera fastigheten åsidosatt sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada.

8 §

Är i fall som avses i 7 § vad den ene fastighetsägaren låtit komma sig till last av väsentlig betydelse för den andre och sker ej rättelse inom skälig tid efter anmaning, har denne rätt att häva servitutet och att er­ hålla ersättning för skada.

9 § Skall vederlag utgå för servitut och betalas ej vederlaget inom en må­ nad efter förfallodagen, har den tjänande fastighetens ägare rätt att häva servitutet och att erhålla ersättning för skada, om försummelsen icke är av ringa betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 79

10 § Fastighetsägare som vill häva servitutet enligt 8 eller 9 § skall under­ rätta den andre fastighetsägaren därom utan oskäligt dröjsmål. Sker det ej, är rätten att häva förlorad. Servitut får ej hävas, sedan vederlag betalats eller annan rättelse skett.

11 §

Den fasta egendom som servitutet avser får ej belastas utöver vad som följer av upplåtelsen till följd av ändring i fastighetsindelningen eller an­ nan ändring i förhållandena.

12 § Sammanlägges den härskande fastigheten med den tjänande, upphör servitutet att gälla.

13 § Bortför den härskande fastighetens ägare byggnad eller annan anlägg­ ning som är avsedd för servitutet och som tillhör honom men finns på den tjänande fastigheten, åligger det honom att återställa marken i tjänligt skick. Upphör servitutet, är han skyldig att föra bort sådan anläggning inom ett år därefter. Sker det ej, tillfaller anläggningen den tjänande fas­ tighetens ägare utan lösen.

14 § Om ändring och upphävande av servitut i fastighet genom fastighets­ reglering finns bestämmelser i fastighetsbildningslagen ( ). De äger motsvarande tillämpning i fråga om ändring och upphävande av servitut i tomträtt.

15 KAP.

Rätt till elektrisk kraft

1 § Rätt till elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat sådant ända­ mål får upplåtas i fastighet till vilken elektrisk kraftstation hör. Med elek­ trisk kraftstation avses generator-, transformator-, omformare-, ackumu­ lator- eller kopplingsstation.

80 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Avtal om rätt till elektrisk kraft skall upprättas skriftligen. I upplåtelse­ handlingen skall anges den kraftstation från vilken kraften skall tillhanda­ hållas samt den fastighet till vilken stationen hör. Upplåtelse som icke upp­ fyller dessa föreskrifter har ej verkan som upplåtelse av rätt till elektrisk kraft.

3 § Rätt till elektrisk kraft får överlåtas. Överlåtaren svarar dock för de skyldigheter som enligt upplåtelseavtalet åligger honom, om ej upplåtaren godtager den till vilken rättigheten överlåtits. Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättighetens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

16 KAP.

Hävd till fast egendom

1 § Om någon erhållit lagfart på fast egendom, som kommit ur rätte ägarens hand, och därefter under tjugo år i följd med äganderättsanspråk innehaft egendomen utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts mot honom, har han på grund av hävden rätt till egendomen framför den andre. Om innehavet grundas på överlåtelse och innehavaren varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare, gäller första stycket fastän tiden för innehavet uppgår till endast tio år. Om egendomen under hävdetiden innehafts av flera efter varandra, äger första och andra styckena motsvarande tillämpning, varvid kravet på lag­ fart gäller endast den förste innehavarens förvärv. Vid tillämpning av andra stycket gäller villkoren om att innehavet grundas på överlåtelse och att innehavaren var i god tro endast den förste innehavaren.

2 §

Vad som följer av lag eller annan författning om verkan av underlåten­ het att inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast egendom äger tilllämpning endast om det innebär att frihet från rätte ägarens anspråk på egendomen vinnes tidigare än enligt 1 §. Om skyldighet att återbära egendom som tillträtts till följd av dödför­ klaring finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 81

17 KAP.

Företräde på grund av inskrivning

Företräde mellan förvärv som grundas på överlåtelse eller på upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft

1 § Har fast egendom överlåtits eller nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft upplåtits i egendomen till flera var för sig, har det förvärv för vilket inskrivning först sökes företräde, om ej annat följer av 2 och 3 §§.

2 §

Inskrivning av överlåtelse av fast egendom ger ej företräde framför ti­ digare överlåtelse av egendomen, om förvärvaren vid förvärvet ägde eller bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen. Första stycket gäller ej, om förvärvaren i sin tur överlåtit egendomen till annan och denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om den första överlåtelsen. Har förvärvaren upplåtit nyttjanderätt, servi­ tut eller rätt till elektrisk kraft i egendomen och var den till vilken upp­ låtelsen skedde därvid i god tro beträffande den tidigare överlåtelsen, med­ för förvärvet, utan hinder av första stycket, den verkan att upplåtelsen har företräde framför överlåtelsen. Överlåtelse har ej på grund av inskrivning företräde framför sådan upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som en­ ligt 7 kap. gäller mot förvärvaren.

3 § Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft i fast egendom har ej på grund av inskrivning företräde framför tidigare över­ låtelse eller upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen ägde eller bort äga kännedom om denna. Vad som sagts nu med avseende på företräde mel­ lan upplåtelser av rättigheter gäller endast om dessa ej utan förfång för nå­ gondera kan utövas vid sidan av varandra.

4 § Sökes på samma inskrivningsdag inskrivning av flera förvärv, har de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de ägt rum. Överlåtelse av fast egendom har dock företräde framför upplåtelse av nyttjanderätt, servi­ tut eller rätt till elektrisk kraft, om ej annat följer av 7 kap.

82 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Är förvärv avseende överlåtelse av fast egendom samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av endera förförvärvaren förordna om företrädet mellan dem efter vad som med hän­ syn till omständigheterna är skäligt. Motsvarande gäller i fråga om före­ trädet mellan förvärv som avser upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, om rättigheterna ej utan förfång för någondera kan utövas vid sidan av varandra.

5 § Har överlåtelse av fast egendom företräde framför annat förvärv, med­ för det andra förvärvet icke någon rätt till egendomen. Om företräde tillkommer nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, får rät­ ten enligt det andra förvärvet utövas endast i den mån det kan ske utan förfång för det förvärv som har företräde.

Företräde på grund av inteckning

6 § Inteckning ger företräde i förhållande till annan inteckning efter den tids­ följd i vilken inteckningarna sökes. Inteckningar som sökes på samma in­ skrivningsdag ger lika rätt. I förhållande till nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ger inteckning företräde, om den sökes innan inskrivning av rättigheten sökes. Inskrivning av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ger företräde framför inteckning som sökes på samma inskrivningsdag.

7 § Om rätt att göra gällande det företräde som inteckning ger finns be­ stämmelser i 6 kap.

Övriga bestämmelser

8 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inskrivningar som sökes på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angivits förut samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns bestämmelser i 22 och 23 kap.

9 § Det företräde som ansökan om inskrivning ger enligt detta kapitel för­ faller, om ansökningen avslås. Visar sig inskrivet förvärv vara ogiltigt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 83

kan det av annan anledning än som avses i detta kapitel ej göras gällande av förvärvaren, förfaller rätten till företräde.

10 §

Detta kapitel äger icke tillämpning beträffande företräde mellan å ena sidan förvärv av fast egendom, som skett vid exekutiv försäljning, och å andra sidan upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft samt ej heller beträffande företräde mellan förvärv som skett vid exekutiv försäljning och annan överlåtelse utom när egendomen sålts för annat ändamål än till betalning av fordran, för vilken egendomen svarar till följd av utmätning eller på annan grund. I fråga om företräde mellan upplåtelser av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft vid exekutiv försäljning gäller ej 3 §. I fall då in­ skrivning av rättigheterna sökts samma inskrivningsdag har förvärvaren lika rätt, om ej annan företrädesordning fastställts. Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall än med anledxring av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

11 §

Bestämmelserna i 1—10 §§ om överlåtelse och upplåtelse äger motsva­ rande tillämpning på förvärv genom bodelning, arv, testamente eller bo­ lagsskifte och på liknande förvärv, när fråga uppkommer om företräde mellan sådant förvärv och senare förvärv som avses i 1 § eller om företräde på grund av inteckning.

18 KAP.

Godtrosförvärv på grund av inskrivning och betydelsen av inskrivning i vissa andra fall

1 § Har fast egendom förvärvats genom överlåtelse och var överlåtaren ej rätt ägare till egendomen på den grund att hans eller någon hans företrä­ dares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, är förvärvet likväl giltigt, om lagfart på egendomen vid överlåtelsen var beviljad för överlåtaren och om förvärvaren vid överlåtelsen eller, när egendomen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren ej var rätt ägare. I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, vilken gjorts av den som ej var rätt ägare till egendomen på den

84 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

grund att hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, äger första stycket motsvarande tillämpning, dock endast om den till vilken rättigheten uppläts vid upp­ låtelsen varken ägde eller bort äga kännedom om att upplåtaren ej var rätt ägare. Om företräde på grund av inskrivning finns bestämmelser i 17 kap.

2 § Har panträtt i fast egendom upplåtits och var upplåtaren ej rätt ägare till egendomen på den grund att hans eller någon hans företrädares åt­ komst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, är upp­ låtelsen likväl giltig, om lagfart på egendomen var beviljad för upplåtaren vid upplåtelsen eller därefter beviljas för honom och om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att upplåtaren ej var rätt ägare.

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om 1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om­ råde, 2. rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten grundats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet, 3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av domstol eller annan myndighet.

4 § Kommer till följd av 1 eller 2 § förvärv som avses där att gälla mot rätte ägaren, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anled­ ning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersätt­ ningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Även den vars förvärv till följd av 3 § icke skall gälla har rätt till er­ sättning enligt första stycket, om han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren eller upplåtaren icke var rätt ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 85

5 § Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 4 § av den myndighet som Konungen bestämmer. Om laga domstol i mål om ersättning enligt 4 § äger bestämmelserna i rättegångsbalken angående tvist om äganderätt till fast egendom motsva­ rande tillämpning.

6 § Vill den som är part i mål om äganderätten till fast egendom eller om beståndet av rättighet i sådan egendom framställa anspråk att, om han förlorar målet, erhålla ersättning enligt 4 §, skall han antingen till gemen­ sam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättnings­ anspråk eller på sätt Konungen bestämmer lämna underrättelse om rätte­ gången för att staten skall kunna inträda i denna. Har förberedelsen i öv­ rigt slutförts utan att talan om ersättningsanspråket väckts eller underrät­ telse om rättegången lämnats, skall rätten förelägga parten att vidtaga en­ dera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket för­ fallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

7 § Har den som är berättigad till ersättning enligt 4 § haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne. Ersättning enligt 4 § på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit laga kraft.

8 § Har ärende angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att förfoga över egendomen är inskränkt eller enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendomen upp­ tagits på inskrivningsdag, får den som därefter förvärvat egendomen eller panträtt eller annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av för­ värvet eller rätten till ersättning enligt 4 § andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.

9 § Talan om bättre rätt till fast egendom kan med laga verkan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt även om denne före ta­ lans väckande överlåtit egendomen. Den till vilken egendomen sålunda

86 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

överlåtits har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.

10 §

Bestämmelserna i 9 § äger motsvarande tillämpning när någon vill söka betalning ur fast egendom för fordran för vilken panträtt upplåtits eller fordran som enligt lag utgår med förmånsrätt framför panträtt. Om tvist

angående äganderätten är antecknad i fastighetshoken, kan talan om be­

talning i stället riktas mot den som innehar egendomen med äganderätts­ anspråk. I fråga om tomträtt gäller första stycket även när fastighetsägaren vill uppsäga tomträttsavtalet eller väcka talan som avses i 13 kap. 11 eller 18 §.

ANDRA AVDELNINGEN

Inskrivningsväsendet

19 KAP.

Allmänna bestämmelser om inskrivning

1 § Inskrivning enligt denna balk sker i fastighetsbok eller tomträttsbok. Om uppläggande och förande av sådan bok gäller särskilda bestämmelser. Inskrivningsärenden är ärenden om lagfart, inteckning eller annan in­ skrivning i fastighetsbok eller tomträttsbok samt ärenden om anteckning i sådan bok på grund av föreskrift i lag eller annan författning.

2 § Inskrivningsärende handlägges av inskrivningsmyndighet. Sådan myn­ dighets område är domsaga. Konungen kan dock bestämma annan indel­ ning, om särskilda skäl föreligger. Inskrivningsmyndighet förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren.

3 § Inskrivningsärende upptages av den inskrivningsmyndighet inom vars område den fastighet som ärendet rör är belägen. Om behandlingen av inskrivningsärende gäller bestämmelserna om tvis­ temål i tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna balk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 87

4 § Vite som inskrivningsmyndigheten förelägger med stöd av denna balk får bestämmas till högre belopp än eljest gäller. Vite utdömes av inskrivningsmyndigheten.

5 § Inskrivningsärende upptages på inskrivningsdag. Inskrivningsdag hålles en gång i veckan. Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord på den senare. Utan hinder av första och andra styckena får ärende som avses i 20 kap. 10 § upptagas på annan dag än inskrivningsdag.

6 § Hos inskrivningsmyndigheten föres dagbok över inskrivningsärenden.

7 §

Handlingar i inskrivningsärenden sammanföres i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be­ tydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ären­ det, skall anteckning därom göras i akten. I denna skall även upptagas kal­ lelser, förelägganden och andra beslut som ej skall införas i fastighetsboken eller tomträttsboken. Att skälen för vissa beslut skall antecknas i akten framgår av 12 och 17 §§. 8 § Har ansökan ej gjorts hos rätt inskrivningsmyndighet eller är det förvärv som sökanden åberopar uppenbarligen av beskaffenhet att ej kunna inskri­ vas, skall ansökningen omedelbart avvisas.

9 §

Skall ansökan ej avvisas enligt 8 § eller omedelbart avslås enligt före­ skrift i 20—23 kap., får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen. Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller, i fall som avses i 10 §, infinna sig personligen eller genom ombud hos inskrivningsmyndig­ heten. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläg­ gandet. 10 § Förekommer på grund av särskild omständighet anledning antaga att det förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller

88 Del a Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka annans rätt, skall den vars rätt beröres beredas tillfälle att yttra sig. I samband därmed får även sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig, kan föreläggande meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet. 11 §■ Ansökan som förklarats vilande enligt föreskrift i 20—23 kap. skall upp­ tagas till ny prövning så snart anledning därtill förekommer. Ansökningen får dock ej avslås utan att sökanden beretts tillfälle att yttra sig. I samband med vilandeförklaring eller i ärende som avses i första stycket får sökanden föreläggas att visa huruvida hinder som föranlett vilandeförklaringen blivit undanröjt. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

12 §

Beslut i inskrivningsärende som enligt därom gällande bestämmelser skall införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken. Beslutet skall anses ha det innehåll som framgår av boken. Om beslutet in­ nebär att ansökan ej bifalles, skall skälen för beslutet antecknas i akten. Bestämmelser om rättelse av införing finns i 17 och 18 §§.

13 § Har beslut i inskrivningsärende gått emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet i rekommenderat brev. I underrättelse som avses i första stycket skall anges de skäl för beslutet som antecknats i akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. 14 § Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten. Besvär sinlagan skall inges till inskrivningsmyndigheten. Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskriv­ ningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Detsamma gäller beslut varige­ nom ansökan förklarats vilande. Besvär över beslut som införts i fastighetsboken eller tomträttsboken skall antecknas i denna. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning ske om innehållet i beslutet. 15 § Om inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall ärendet upptagas på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit myndigheten till handa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 89

16 § Fråga huruvida förvärv som ligger till grund för inskrivning är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen av annat skäl krän­ ker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen. Är särskild före­ skrift meddelad rörande rättsverkan av inskrivning eller om tid inom vilken talan skall väckas, gäller dock denna.

17 § Om införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppen­ bar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, skall infö­ ringen rättas. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller innehavare av rättighet, för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket. Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fas­ tighetsboken eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skall antecknas i akten.

18 § Beslut i ärende som avses i 17 § skall snarast möjligt anmärkas på bevis eller handling som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det åligger den som innehar sådan handling att på anmodan tillhandahålla den­ na. I föreläggande att fullgöra angivna skyldighet får vite utsättas. Mot beslut i ärende som avses i 17 § får talan föras även av myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket. När ärende som avses i 17 § upptagits, skall anteckning därom ske i fas­ tighetsboken eller tomträttsboken, om beslut i ärendet ej meddelas samma dag.

19 § Lider någon förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om hand­ läggning av eller beslut i inskrivningsärende eller vid utfärdande av pant­ brev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsbok eller tomträttsbok eller vid uppläggande eller förande av sådan bok utan samband med handläggning av inskrivningsärende, har han rätt till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersätt­ ningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Kommer till följd av beslut i ärende som avses i 17 § förlust att tillskyn­ das ägare eller rättighetshavare, har han rätt till ersättning av staten. Er­

90 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

sättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter hort inse att fel förekommit. Bestämmelserna i 18 kap. 5 och 7 §§ gäller även i fråga om ersättning som avses i denna paragraf.

20 § Väckes talan om hävning eller återgång av förvärv av fast egendom eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egendom, skall rätten genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Detsamma gäller tvist som angår upplåtelse av tomträtt. När dom eller slutligt beslut i målet vunnit laga kraft, skall rätten genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan tvist som angår inskrivning.

21 § Har fast egendom eller tomträtt utmätts eller fordran, för vilken panträtt upplåtits, fastställts till betalning ur sådan egendom eller har beträffande fast egendom eller tomträtt som ingår i konkursbo begärts försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upp­ hävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom göras i fastighetsboken eller tomträttsboken. Anteckning att egendomen försålts utmätningsvis skall ske när handling som visar köpeskillingens fördelning inkommit. Om inverkan på inteckning eller inskriven rättighet av exekutiv försälj­ ning eller av expropriation eller liknande tvångsförvärv eller av myndighets fördelning av medel skall anteckning göras i fastighetsboken eller tomträtts­ boken när anmälan, bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet inkommit. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning bestämmelse om att visst förhållande skall antecknas i fastighetsbok eller tomträttsbok, gäller bestämmelsen.

22 §

Kan anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken uppenbarligen ej längre vara av betydelse, skall anteckningen avföras.

23 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 91

20 KAP.

Lagfart

1 § Den som med äganderätt förvärvat fast egendom skall söka inskrivning av förvärvet (lagfart) inom tid som anges i 2 §. Dödsbo är icke skyldigt att söka lagfart på förvärv av egendom från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen. Make som tillskif­ tats egendom vid bodelning är ej skyldig att söka lagfart på förvärvet utom när egendomen förut tillhört andra maken.

2 §

Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan så­ dan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registrering­ en skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen re­ gistrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det re­ gistreringen skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutred­ ningsman eller testamentsexekutör eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamen­ tet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej re­ gistrerats, från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft. 3 § Sökes ej lagfart inom föreskriven tid, får inskrivningsmyndigheten före­ lägga vite för lagfartsskyldighetens fullgörande.

4 § Är bifall till förvärvarens lagfartsansökan beroende av att föregående äga­ res förvärv lagfares och har tiden för sökande av lagfart på dennes förvärv börjat löpa, får förvärvaren söka lagfart även på detta förvärv. Företräda­

92 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ren i äganderätten är skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla erfor­ derliga handlingar som han innehar. Har fast egendom på grund av förordnande i testamente eller annan rätts­ handling tills vidare ställts utan ägare, kan god man eller annan som har att företräda den blivande ägaren söka lagfart på egendomen för dennes räkning. Sedan ägaren blivit bestämd, får anteckning om denne göras i fastighetsboken.

5 § Den som söker lagfart skall inge fångeshandlingen samt de övriga hand­ lingar som fordras till styrkande av förvärvet. Söker dödsbo eller arvinge som är ensam delägare i dödsbo lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses inregistrerad bouppteckning efter denne såsom fångeshandling.

6 § Lagfartsansökan skall avslås, om 1. fångeshandlingen ej ingivits, 2. fångeshandlingen ej är upprättad såsom föreskrives i lag, 3. föi’värvet avser köp eller byte och fångeshandlingen innehåller villkor, som enligt 4 kap. 4 eller 28 § medför att förvärvet är ogiltigt, 4. förvärvet avser del av fastighet och i 4 kap. 7—9, 28 eller 29 § eller eljest i lag föreskriven tid för ansökan om fastighetsbildning försuttits eller ansökan därom avslagits eller sådant förvärv eljest enligt lag är ogiltigt, 5. överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och, när överlåtelsen skedde, lagfart ej var beviljad för överlåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteck­ ning i fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, 6. fastigheten tidigare överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger företräde framför sökandens förvärv, 7. fastigheten på exekutiv auktion sålts till annan än sökanden och för­ säljningen enligt lag äger företräde framför dennes förvärv, 8. för sökandens rätt att förvärva fastigheten fordras myndighets till­ stånd och i lag föreskriven tid för sökande av sådant tillstånd försuttits eller ansökan därom avslagits, 9. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande.

7 § Förekommer icke omständighet som avses i 6 §, skall lagfartsansökan förklaras vilande, om 1. vid köp, byte eller gåva överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen och överlåtelsen ej skett genom statlig myndig­ het,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 93

2. fångesmannen ej har lagfart och fall som avses i 9 § icke före­ ligger, 3. rättegång pågår om hävning eller återgång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna, 4. lagfart sökes på grund av testamente, dom eller förrättning som ännu icke vunnit laga kraft, 5. vid förvärv genom legat detta ej utgivits, 6. vid förvärv på exekutiv försäljning köpebrev ej utfärdats eller vid ex­ propriation eller liknande tvångsförvärv inlösen ej fullbordats, 7. vid överlåtelse överlåtaren är gift och förvärvet enligt giftermålsbalkens bestämmelser är beroende av andra makens samtycke, 8. vid överlåtelse genom boutredningsman förvärvet enligt ärvdabalkens bestämmelser är beroende av dödsbodelägares samtycke, 9. förvärvet avser del av fastighet och är beroende av fastighetsbild­ ning, 10. vid köp eller byte förvärvet är beroende av att förköp ej sker eller vid förköp detta ej är fullbordat, 11. förvärvet i annat fall enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd, 12. förvärvet är beroende av villkor och, i fråga om gåva, villkoret avser viss tid som ej överstiger två år från den dag då gåvohandlingen upprät­ tades.

8 § Har lagfartsansökan förklarats vilande på den grund att överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen, skall över­ låtaren föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om han an­ ser att förvärvet är ogiltigt. Efterkommes ej föreläggandet, utgör bristen i fråga om bevittning icke hinder mot lagfart. Erinran om detta skall in­ tagas i föreläggandet.

9 § Har fastighet förvärvats genom expropriation eller liknande tvångsför­ värv eller på exekutiv auktion, vid vilken fastigheten sålts till betalning av fordran för vilken den till följd av upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarar oavsett vem den tillhör, har förvärvaren rätt att erhålla lag­ fart utan hinder av att den föregående ägaren ej har lagfart.

10 § Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans fångeshand­ ling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma gäller när bifall till för­

94 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

värvarens lagfartsansökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller förstörts. Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om hur fånges­ handlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar angående äganderätten un­ der de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tillgänglig.

11 § Till lagfartssammanträde skall inskrivningsmyndigheten kalla sökanden och annan som ärendet kan antagas angå. Inskrivningsmyndigheten kan vid vite förelägga sökanden eller annan att infinna sig personligen eller genom ombud. Sammanträde får hållas även om sökanden eller annan som kallats uteblir. Kungörelse om sammanträdet anslås i inskrivningsmyndighetens kansli samt införes i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall innehålla uppgift om sökan­ dens namn och adress samt fastighetens beteckning ävensom erinran om att sammanträdet syftar till att vinna utredning angående äganderätten till fastigheten och att lagfart på denna kan komma att meddelas med stöd av vad som framkommer vid sammanträdet. Sammanträdet skall utsättas till sådan tid att minst tre månader kom­ mer att förflyta mellan sista kungörandet och dagen för sammanträdet.

12 § Vid lagfartssammanträde skall upplysningar inhämtas angående förvär­ vet. Såvitt möjligt skall även utredas vem eller vilka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Pro­ tokoll skall föras rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet. Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på egendomen, un­ der åberopande av protokollet såsom fångeshandling, anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast därefter.

13 § Om det på grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt fram­ kommit måste antagas, att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras gällande, skall den omständigheten att endast proto­ kollet kan åberopas som fångeshandling ej utgöra hinder mot lagfart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 95

Har i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som här­ leder sin rätt från honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk un­ der de tio åren närmast före det år då lagfartsansökan företages till pröv­ ning, utgör omständighet som avses i 7 § 2 hinder mot lagfart endast om inskrivning eller anteckning, som grundar sig på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå, skett i fastighetsboken under nämnda tid. I ärende som avses i denna paragraf skall, om så finnes erforderligt, in­ hämtas yttrande från kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart beviljats.

14 § År sökandens förvärv förenat med förbehåll, som inskränker hans rätt att överlåta egendomen eller söka inteckning eller upplåta rättighet i den­ na, eller är hans behörighet i sådant avseende inskränkt genom annans rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall anteckning om inskränkningen göras i fastighetsboken när lagfart sökes eller när upp­ lysning om inskränkningen därefter vinnes.

21 KAP.

Inskrivning av tomträtt

Inskrivning av upplåtelse m. m.

1 § Den som fått tomträtt upplåten till sig skall söka inskrivning av tomt­ rätten inom tre månader efter det att tomträtten uppläts eller, om lagfart då icke är sökt för upplåtaren, efter det att lagfart söktes. Inskrivning får sökas även av fastighetsägaren. Sökes ej inskrivning inom föreskriven tid, får inskrivningsmyndigheten förelägga vite för inskrivningsskyldighetens fullgörande.

2 § Ansökan om inskrivning skall avslås, om 1. upplåtelsehandlingen ej ingivits, 2. föreskrifterna i 13 kap. 1—4 och 6 §§ ej iakttagits, 3. lagfart ej är sökt för upplåtaren, 4. inskrivning i fastigheten är beviljad eller sökt, 5. fastigheten är utmätt,

96 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6. det är uppenbart att upplåtelsen på annan grund är ogiltig eller ej kan göras gällande. Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­ skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning av tomträt­ ten uppskjutas till samma dag.

3 § Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­ skrivning förklaras vilande, om 1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad, eller 2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävning eller åter­ gång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna.

4 § Framgår av upplåtelsehandlingen att tomträttshavarens rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt, skall an­ teckning om detta göras i tomträttsboken när inskrivning sökes.

5 § Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens inne­ håll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträttshavaren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gäller i till­ lämpliga delar 2—4 §§ med följande avvikelser. Är inteckning förut beviljad eller sökt i tomträtten eller är inskrivning av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft förut beviljad eller sökt i denna eller sökes sådan inskrivning samma dag, får ansökan om inskrivning av avtal som avses i första stycket bifallas endast om rättighetshavaren medgivit inskrivning av ändringsavtalet eller detta är väsent­ ligen utan betydelse för rättighetshavarens säkerhet. Om fastigheten eller tomträtten utmätts före den dag då inskrivning sökes, gäller vad som sagts nu om rättighetshavaren även utmätningssökanden. Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighetsbildning äger rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd. I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undanröjes skall ansökan förklaras vilande.

6 § Framgår av anteckning i tomträttsboken eller upplyses eljest att tomt­ rätten upphört enligt 13 kap. 19 §, skall anteckning om tomträttens upp­ hörande göras i boken. Ansökan om dödning av tomträttsinskrivning i fall som anges i 13 kap. 22 § får ej bifallas, om inskrivning i tomträtten är beviljad eller sökt eller om tomträtten är utmätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 97

Inskrivning av tomträttens övergång till ny innehavare

7 § Övergår tomträtt till ny innehavare, skall denne söka inskrivning av sitt förvärv. Om inskrivningen gäller i tillämpliga delar 20 kap. med följande avvikelser. Ansökningen skall avslås, om inskrivning av upplåtelsen ej är beviljad eller sökt eller om förvärvet strider mot 13 kap. 9 § första stycket. Den tid inom vilken inskrivning skall sökas börjar icke löpa förrän inskrivning av upplåtelsen blivit sökt. Bestämmelserna i 20 kap. 13 § tredje stycket gäl­ ler ej.

22 KAP.

Inteckning

Inteckning i fast egendom

1 § Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast är sökt.

2 §

Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av fastighetsägaren. An­ sökningshandlingen skall innehålla uppgift om dels det penningbelopp på vilket inteckningen skall lyda, dels den eller de fastigheter som avses. Be­ loppet skall vara bestämt i svenskt mynt. Ansökan får ej avse del av fastighet. Den får avse flera fastigheter ge­ mensamt endast om dessa är i samme ägares hand och belägna inom sam­ ma inskrivningsmyndighets område. Angår ansökan fastighet som svarar för beviljad eller sökt inteckning, måste ansökningen avse samma fasta egendom som inteckningen och får icke därjämte avse fastighet som ej svarar för inteckningen.

3 § Ansökan om inteckning skall avslås, om 1. föreskrifterna i 2 § icke iakttagits, 2. på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastighetsboken inteckning ej får beviljas i fastigheten, 3. inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt, 4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

98 Del A Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4. fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv auktion eller ge­ nom expropriation eller liknande tvångsförvärv, 5. sökanden är i konkurs eller försättes i konkurs den dag då inteck­ ningen sökes samt fastigheten hör till konkursboet, 6. del av fastigheten är utmätt eller utmätes den dag då inteckningen sökes, 7. ärende angående anteckning enligt 7 § förköpslagen (1967:868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendomen upptagits på in­ skrivningsdag och ansökningen göres av den som överlåtit egendomen. Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskriv­ ningsdag, skall behandlingen av ansökan om inteckning uppskjutas till sam­ ma dag.

4 § Förekommer icke omständighet som avses i 3 §, skall ansökan om inteck­ ning förklaras vilande, om 1. ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad samt inteckningsansökningen ej medgivits av den som har lagfart, 2. rättegång pågår om hävande eller återgång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna, 3. sökanden är gift samt andra makens samtycke fordras enligt giftermålshalkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtelse enligt nämn­ da balk icke givits, 4. ansökningen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndig­ hets tillstånd. Förklaras ansökan vilande, skall inskrivningsmyndigheten utfärda bevis om detta (vilandebevis).

5 §• Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4 §, skall inskrivningsmyndigheten be­ vilja inteckning. På grund av ansökan som förklarats vilande får detta dock ske först sedan vilandebeviset ingivits. När inteckning beviljats, skall pant­ brev utfärdas på grundval av inteckningen. Om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att utfärda nytt pantbrev eller vilandebevis i stället för dödad sådan handling samt att i visst fall be­ vilja inteckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brand­ försäkringsavtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran gäller särskilda bestämmelser. Har efter exekutiv försäljning medel nedsatts som motsvarar pantbrevs belopp, skall inskrivningsmyndigheten på ansökan av fastighetens nye ägare utfärda nytt pantbrev på grundval av inteckningen. Det förra pant­ brevet gäller därefter endast rätten till de nedsatta medlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 99

6 §.

Inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som annan inteck­ ning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning som sättes efter annan gäller efter in­ teckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslutet.

7 § Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare utsträckas till att avse ytterligare en eller flera fastigheter (utsträckning). Om sådan ansökan gäller i tillämpliga delar be­ stämmelserna i detta kapitel angående ansökan om inteckning i flera fas­ tigheter.

8 § Pantbrev får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemel­ lan skall medföra företrädesrätt. Härom gäller i övrigt 6 § andra punkten.

9 § Inteckning som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastighets­ ägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan inteckning eller inskrivning av rättighet (nedsättning). Inteckning som nedsättes efter annan inskrivning gäller efter inskrivning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslutet. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om gemensam in­ teckning med följande avvikelser. Nedsättning efter annan inteckning får ske endast om inteckningarna be­ svärar samma fastigheter och nedsättningen skall genomföras på samma sätt i samtliga dessa. Svarar fastighet endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket fordras ej att den fastighetens ägare biträtt ansökningen. För nedsättning efter inskrivning av rättighet som besvärar endast en av fastigheterna fordras medgivande även av innehavare av sådan inskriven rättighet i annan av inteckningen besvärad fastighet som efter nedsättning­ en kommer att gälla med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Svarar fastigheten endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket, får nedsättning ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens ägare eller av ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras ej fastighets­ ägares medverkan till nedsättningen, får nedsättning ske på ansökan av pantbrevets innehavare.

100 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Är fråga om nedsättning efter inskrivning av rättighet som besvärar flera av fastigheterna, äger fjärde stycket tillämpning beträffande var och en av dem.

10 § Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare dödas (dödning). För dödning av gemensam inteck­ ning kräves dock icke att ägare av fastighet som svarar endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket biträtt ansökningen. Om dödning av inteckning när pantbrevet eller vilandebeviset förkommit finns särskilda bestämmelser.

11 §

Gemensam inteckning får på ansökan av fastigheternas ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare avlyftas från någon eller några av fastigheterna (relaxation). Besväras fastighet, i vilken inteckningen skall kvarstå, av panträtt eller annan rättighet som är inskriven och äger rättig­ heten lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, fordras att innehava­ ren av sådan rättighet medger relaxationen. Svarar fastighet, från vilken inteckningen skall avlyftas, endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket, får relaxation ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens ägare eller av ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras ej fastighetsägares medverkan till relaxationen, får relaxation ske på ansökan av pantbrevets innehavare. Svarar fastigheterna för flera gemensamma inteckningar, får en av inteck­ ningarna icke avlyftas från en fastighet utan att sådana åtgärder vidtages med de övriga inteckningarna att fastigheten icke vidare svarar för dem gemensamt med någon av de andra fastigheterna. I fastighet, som bildats genom avstyckning av område vilket förvärvats av kommun för att ingå i gata eller annan allmän plats inom stadsplan eller byggnadsplan, får på begäran av kommunen relaxation ske utan hinder av bestämmelserna i första stycket om att för relaxation fordras medgivan­ de av fastighetsägare och rättighetshavare, om sannolika skäl föreligger för att områdets värde uppgår till högst två procent av den odelade fastig­ hetens värde och relaxationen är väsentligen utan betydelse för fastighets­ ägarnas och rättighetshavarnas rätt.

12 §

På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning göras i fastighetsboken om innehavet. Är annan förut antecknad som in­ nehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 101

innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta. Anmäler den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

13 § När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som anges i 7—11 §, skall pantbrevet inges.

14 § Om åtgärd som anges i 7—11 § berör vilandeförklarad ansökan om in­ teckning, gäller vad som för sådan åtgärd är föreskrivet om pantbrevet och dess innehavare i stället vilandebeviset och innehavaren av detta.

Inteckning i tomträtt

15 § Bestämmelserna i 1—14 §§, utom i vad de avser gemensam inteckning, äger motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt, varvid med lagfart likställes inskrivning av tomträtt.

23 KAP.

Inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och rätt

till elektrisk kraft

Inskrivning i fast egendom

1 § Vill innehavaren av annan genom avtal upplåten nyttjanderätt än tomt­ rätt eller av servitut eller rätt till elektrisk kraft, som upplåtits genom avtal, söka inskrivning, skall han inge den handling på vilken rättigheten grundas. Inskrivning får sökas även av fastighetsägaren.

2 §

Ansökan om inskrivning skall avslås, om 1. den handling på vilken rättigheten grundas ej ingivits, 2. föreskrift i lag beträffande sådan upplåtelse som ansökan angår icke iakttagits och föreskriften ej avser giltigheten av endast visst förbehåll,

102 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3. upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och, när upplåtelsen skedde, lagfart ej var beviljad för upplåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteckning i fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, 4. inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt, 5. fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger företräde framför upplåtelsen, 6. fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv auktion eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, 7. upplåtelsen avser arrende eller hyra som enligt förbehåll i upplåtelse­ handlingen icke får inskrivas, 8. upplåtelsen avser rätt till elektrisk kraft och skriftligt medgivande till inskrivning icke föreligger, 9. det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller att rättigheten upphört eller av annat skäl ej kan göras gällande. Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­ skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning uppskjutas till samma dag.

3 §

Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­ skrivning förklaras vilande, om 1. upplåtaren ej har lagfart, 2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävande eller åter­ gång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna, 3. rättigheten är upplåten i del av fastighet, vilken återstår efter förvärv av område eller av andel som enligt fångeshandlingen skall utbrytas, och frågan om fastighetsbildning icke blivit slutligen avgjord, 4. upplåtelsen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd. Kommer i fall som anges i första stycket 3 fastighetsbildning ej till stånd, anses ansökningen avse den odelade fastigheten.

4 §

Rättighet, som skulle ha företräde framför annan rättighet som avses i detta kapitel eller utgöres av inteckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra rättigheten, om sökanden begär det. Rättighet som sättes efter annan rättighet gäller efter rättighet med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslutet.

5 § Inskriven rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med fastighets­ ägarens samtycke nedsättas efter annan inskriven rättighet (nedsättning). Bestämmelsen i 4 § andra stycket äger därvid motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 103

6 § Inskrivning får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller till viss del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivningen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

7 § Bestämmelserna i 1—6 §§ äger med följande avvikelser motsvarande tillämpning i fråga om rättighet som grundar sig på förvärv som anges i 17 kap. 11 § och i övrigt är av den beskaffenhet som avses i detta kapitel. Nyttjanderätt som anges i 12 kap. 2 § ärvdabalken får ej inskrivas. Ansö­ kan om inskrivning på grund av testamente eller förrättning får ej bifallas innan testamentet eller förrättningen vunnit laga kraft. I avvaktan på att hindret undanröjes skall ansökningen förklaras vilande.

Inskrivning i tomträtt

8 § Bestämmelserna i 1—7 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om in­ skrivning i tomträtt, varvid med lagfart likställes inskrivning av tomträtt. Ansökan om inskrivning i tomträtt skall dock avslås, om inskrivning av tomträttsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt.

104 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Det till lagrådet remitterade förslaget 1

till

Jordabalk

Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall ha föl­ jande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Rättsförhållanden rörande fast egendom

1 KAP.

Fastighet och dess gränser

1 § Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. Om fastighetsbild­ ning gälla särskilda bestämmelser. Sämjedelning av fast egendom är utan verkan.

2 §

Om allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område gälla särskilda bestämmelser.

3 §

Gräns som blivit bestämd enligt lag har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säker­ het, har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jäm­ te handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyf­ tad. Har gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 §

Har gräns ej blivit bestämd enligt lag, gälla de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utvisa gränsen. Om gränsen tillkommit genom överlåtelse av jord eller genom expropria- 1 Förslaget utgör eu sammanställning av de lagförslag, vilka fogats som bilagor till statsråds­ protokollen den 11 februari 1966 (bilaga 1 omfattande 1—7, 13 och 16—23 kap.), den 20 januari 1967 (bilaga 1 omfattande 14 och 15 kap. och bilaga 2 avseende ändring av 13 kap. 10 §) och den 19 september 1969 (bilaga 2 omfattande 8—12 kap. jämte ändring av ett flertal paragrafer i övriga kapitel). I den mån till lagrådet remitterad lagtext ändrats genom senare remiss, redovisas lagtexten i två spalter. I den vänstra spalten tas upp den ursprungliga lydelsen och i den högra den änd­ rade lydelsen. En översikt över propositionslagtextens motsvarigheter i remitterade förslag och gällande rätten finns i denna del närmast före innehållsförteckningen. Utdrag av de nyss nämnda statsrådsprotokollen återfinns i Del B 1 och B 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 105

tion eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som var av­ sedd vid överlåtelsen eller förvärvet. Föreligger ej tillräcklig upplysning härom, har gränsen den sträckning som med ledning av innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 § Gräns i vattenområde som ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 § har sådan sträckning att till varje fastighet föres den del av vattenområdet som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden förskjutits men kan dess tidigare läge fastställas, bestämmes gränsen efter detta. Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvat­ tenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön i Jämtland fastställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

6 § Om verkan av överenskommelse och om jämkning av gräns i samband med gränsbestämning gälla särskilda bestämmelser.

7 § Blir fastighet som är belägen intill vattenområde skild från vattnet till följd av att stranden förskjutes, äger fastighetens ägare nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider men av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 1 kap. 3 § vattenlagen tillkommer strandägare.

2 KAP.

Tillbehör till fastighet

Till fastighet höra Till fastighet hör hus, vattenverk och annan bygg­ byggnad, ledning, stängsel och an­ nad, nan anläggning som anbragts i eller ledning, stängsel och annan an­ ovan jord för stadigvarande bruk, läggning, som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra väx­ på rot stående träd och andra väx­ ter, ter, naturlig gödsel. naturlig gödsel. Till fastighet hör även byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utnytt­ jande av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet där den finnes. Vad nu sagts gäller dock ej elektrisk starkströmsledning. 4f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

106 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Om vad som hör till fastighet, där elektrisk station eller järnväg finnes, gälla särskilda bestämmelser.

2 §

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­ sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning som höra till ledningen, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakel­ ugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel. I enlighet med vad som sägs i första stycket höra därjämte i regel till byggnad, såvitt angår 1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling, 2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning, 3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning, 4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och anläggning för maskinmjölkning, 5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri. Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket höra ej till byggnaden.

3 § Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på den­ na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till fastig­ heten.

4 §

Föremål som nyttjanderättshavare Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsäga­ eller eljest annan än fastighetsäga­ ren tillfört fastighet hör ej till denna, ren tillfört fastighet hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten om icke föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand. Det­ kommit i samme ägares hand. Det­ samma gäller i fråga om föremål som samma gäller i fråga om föremål enligt 3 § kan höra till fastigheten som enligt 3 § kan höra till fastighe­ och tillförts denna av fastighetsäga­ ten och tillförts denna av fastighets­ ren utan att han ägde föremålet. ägaren utan att han ägde föremålet.

Har fastighetsägaren tillfört fastig­ heten föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han för­ värvat under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet om förvärvaren åsidosätter vad som ålig­ ger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke till fastigheten så länge villkoret gäller.

Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i företagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i sam­ me ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 107

näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastig­ heten, om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall närings­ idkaren förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tidrymd väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för det °™råde där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om icke två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

5 § Förvärvar fastighetsägaren före­ Förvärvar fastighetsägaren före­ mål under villkor att överlåtaren mål under villkor att överlåtaren äger återtaga föremålet, om förvär­ har rätt att återtaga föremålet, om varen åsidosätter vad som åligger förvärvaren åsidosätter vad som ålig­ honom enligt överlåtelseavtalet, eller ger honom enligt överlåtelseavtalet, att äganderätten till föremålet skall eller att äganderätten till föremålet förbliva hos överlåtaren till dess be­ skall förbliva hos överlåtaren till talning erlagts eller annan förutsätt­ dess betalning erlagts eller annan ning uppfyllts, får villkoret ej göras förutsättning uppfyllts, får villkoret gällande, sedan fastighetsägaren till­ ej göras gällande mot vare sig för­ fört fastigheten föremålet så att det värvaren eller annan, sedan fastig­ enligt 1 eller 2 § hör till fastigheten. hetsägaren tillfört fastigheten före­ målet så att det enligt 1 eller 2 § hör till fastigheten. I fråga om möjligheten att göra avtalet gällande äger första stycket mot­ svarande tillämpning för det fall att avtalet betecknats som hyresavtal eller betalningen betecknats som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det finnes vara åsyftat att den som fått föremålet utgivet till sig skall bliva ägare av detta.

6 §

Byggnad, stängsel och annan an­ Byggnad, stängsel och annan an­ läggning på område, som besväras läggning på område, som besväras av av inskriven tomträtt eller som inne­ inskriven tomträtt, samt anläggning has enligt lagen den 4 juni 1926 (nr för gruvdrift hör ej till fastigheten 189) om upplåtelse under åborätt av även om de tillhör fastighetens ägare. viss jord, samt anläggning för gruv­ drift höra ej till fastigheten även om de tillhöra fastighetens ägare.

7 § Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses tillhöra denna.

3 KAP.

Rättsförhållanden mellan grannar

1 § Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

108 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och med­ för detta olägenhet för innehavaren av fastigheten, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv ut­ föra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

3 § Den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Han skall ersätta skada som uppkommer till följd av underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd eller av bristande omsorg i annat hänseende vid arbetets utförande. Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas. Om det begäres, skall pant eller borgen i enlighet med bestämmel­ serna i ut sökningslagen ställas till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar. Är byggnad eller annan anläggning på angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada i anledning av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden be­ kostas av den angränsande markens ägare.

4 § Är grävning eller liknande arbete särskilt ingripande eller medför det av annan anledning särskild risk för omgivningen, skall den skada som upp­ kommer till följd av arbetet ersättas även om försumlighet icke föreligger.

5 § Åtgärd för att förebygga skada till följd av grävning eller liknande arbete får vidtagas på annans mark, om det är nödvändigt för att undvika oskälig kostnad eller annan synnerlig olägenhet. Skada och intrång skall ersättas, om markens ägare ej är skyldig att bekosta arbetet. Om det begäres, skall pant eller borgen i enlighet med bestämmelserna i ut sökningslagen ställas till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar.

6 § Ersättning enligt 3 § första eller andra stycket eller 4 eller 5 § skall ned­ sättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp samt verkan därav gälla bestämmelserna om expropriation i tillämpliga de­ lar. Beloppet får dock utbetalas till ägaren av den angränsande marken utan att nedsättning sker, om det är väsentligen utan betydelse för innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar. Har beloppet utbetalats utan nedsättning, svarar den ersättningsskyldige för förlust som till följd därav uppkommer för fordringshavare som anges i första stycket.

7 § Har byggnad eller annan anläggning uppförts så, att den skjuter in på angränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring medföra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 109

denne ej skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän anläggningen avlägsnas eller blir obrukbar. Om den som uppförde anlägg­ ningen inkräktade på den angränsande marken med avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlåtits till annan, denne ägde kän­ nedom därom vid sitt förvärv, är anläggningens ägare dock skyldig att av­ träda marken. Den angränsande markens ägare är berättigad till ersättning för det in­ trång som anläggningen medför. Om trappa som skjuter över gatulinje gälla särskilda bestämmelser.

4 KAP.

Köp, byte och gåva

Köpets form och villkor vid köp

1 § Köp av fast egendom slutes skriftligen genom upprättande av köpehand­ ling som underskrives av säljaren och köparen. Handlingen skall innehålla dels uppgift om den egendom köpet avser, säljarens och köparens namn samt köpeskillingen, dels förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen. Köp som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt. Har köp slutits och upprättas Har köp slutits och upprättas därdärefter köpebrev eller annan ytter- efter köpebrev eller annan ytterligare ligare köpehandling angående sam­ köpehandling angående samma för­ ma förvärv, äger första stycket till- värv, äger första stycket tillämpning lämpning även i fråga om den senare även i fråga om den senare handling­ handlingen. Handling som icke upp­ en. Handling som icke uppfyller des­ fyller dessa föreskrifter är utan ver­ sa föreskrifter är utan verkan som kan som köpehandling. köpehandling. Om utfärdande av

köpebrev efter exekutiv försäljning finns särskilda bestämmelser.

2 §

Säljarens underskrift på köpehandling bör vara styrkt av två vittnen. Om behandlingen av lagfartsansökan, när bevittning enligt första stycket icke skett, finnas bestämmelser i 20 kap. 7 och 8 §§.

3 § Köpevillkor som ej intagits i köpehandling är ogiltigt, om det innebär att 1. frågan om förvärvets fullbordan eller bestånd uppskjutes; 2. säljaren gör utfästelse som avses i 20 §; 3. säljaren ej skall bära sådant ansvar som avses i 22 §; 4. köparens rätt att överlåta fastigheten eller att söka inteckning eller upplåta rättighet i fastigheten inskränkes.

4 § Köp vars fullbordan eller bestånd är beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättas, är ogiltigt. Har viss tid ej avtalats, beror förvärvets fullbordan eller bestånd av villkoret under två år.

110 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Första stycket äger icke tillämpning på villkor, varigenom förvärvet göres beroende av att köpeskillingen erlägges eller att fastighetsbildning sker, och utgör ej heller hinder att uppställa villkor som grundas på bestämmelse i lag.

5 § Har i köpehandling föreskrivits att köpebrev skall upprättas, beror för­ värvet, om annat icke avtalats, av att köpeskillingen erlägges.

6 § Är förvärv enligt köpehandling beroende av villkor och upprätta säljare och köpare därefter köpebrev eller annan ytterligare köpehandling angående förvärvet, beror förvärvet alltjämt av villkoret endast om detta intages även i den senare handlingen.

Köp av del av fastighet

7 § Köp som avser visst område av fastighet eller fastighet med undantag av visst område är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet genom förrättning som avslutas senast sex månader efter den dag då köpehandlingen upprättades eller som vid utgången av nämnda tid är sökt under åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta.

B § Den som köpt andel i fastighet utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har i köpehandlingen bestämts att andelen skall utbrytas, äger 7 § mot­ svarande tillämpning.

9 § I fråga om köp av fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastig­ heter äger 7 § motsvarande tillämpning.

Säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser

10 §

Avkastning, som fastigheten frambringar före den dag då tillträde skall ske, tillkommer säljaren. Denne äger dock icke avverka skog annat än till husbehov och ej heller avhända fastigheten annat än dess vanliga avkastning. Arrende, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på tiden före tillträdesdagen, tillkommer säljaren. I förhållande till säljaren svarar köparen för stämpelskatt för förvärvet. Detsamma gäller i fråga om avgift som utgår för fastigheten och belöper på tiden från och med tillträdesdagen.

11 §

Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller på annat sätt försämras medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran övergår dock på köparen, om fastigheten ej tillträdes i rätt tid till följd av dröjsmål på köparens sida.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 111

Har fastigheten försämrats på grund av händelse för vilken säljaren står faran, äger köparen göra avdrag på köpeskillingen. Om skadan ej är av ringa betydelse, äger han i stället häva köpet. Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till talan förlorad.

12 § Har fastigheten efter köpet försämrats genom säljarens van vård eller vållande, äger köparen häva köpet eller göra avdrag på köpeskillingen. Han äger dessutom erhålla ersättning för skada. Om skadan är av ringa bety­ delse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt. Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till talan förlorad, om säljaren icke förfarit svikligt.

13 § Vägrar säljaren utan skäl att avträda fastigheten i rätt tid, skall han ersätta köparen för dennes skada. Om dröjsmålet ej är av ringa betydelse, äger köparen häva köpet.

14 § Undandrager sig säljaren utan giltigt skäl att enligt föreskrift i köpe­ handling medverka till upprättande av köpebrev eller annan handling som avses i 1 § tredje stycket eller att fullgöra annat som ankommer på honom för att bereda köparen möjlighet till lagfart, äger 13 § motsvarande tilllämpning.

15 § Kan köparen i annat fall än som avses i 14 § icke erhålla lagfart, äger han häva köpet och erhålla ersättning för skada, om hindret för lagfart icke beror av köparen eller var känt för honom när köpet slöts. Om skadan är av ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt. Väckes ej talan om hävning inom ett år från den dag då tiden för sökan­ de av lagfart utgick eller, om lagfart då var sökt, den dag då slutligt beslut i lagfartsärendet vann laga kraft, är rätten till talan förlorad, om säljaren icke förfarit svikligt.

16 § Svarar fastigheten på grund av inteckning eller upplåtelse av panträtt för högre belopp än som förutsattes vid köpet, äger köparen av köpeskillingen innehålla vad som på grund härav kan komma att utgå ur fastigheten. Om så mycket ej återstår och säljaren icke betalar skillnaden inom en månad efter tillsägelse, äger köparen häva köpet och erhålla ersättning för skada. Avser inteckning i den överlåtna fastigheten även annan fastighet och förutsattes detta ej vid köpet, äger köparen häva köpet och erhålla ersätt­ ning för skada, om säljaren icke inom en månad efter tillsägelse befriat den överlåtna fastigheten från ansvar för inteckningen.

17 § Besväras fastigheten av annan rättighet än som avses i 16 § och var köpa­ ren i god tro vid köpet, äger 12 § motsvarande tillämpning. Första stycket gäller även när annan än säljaren ägde byggnad eller an­ nat som enligt lag hör till fastigheten om det är i samme ägares hand som denna.

112 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

Medför offentlig myndighets beslut att köparen icke förvärvade den rådighet över fastigheten, som han vid köpet hade skäl att förutsätta, och var han i god tro, äger 12 § motsvarande tillämpning.

19 § Var fastigheten vid köpet behäftad med fel eller brist av väsentlig bety­ delse som köparen icke kände till eller med hänsyn till den normala beskaf­ fenheten hos jämförliga fastigheter och omständigheterna i övrigt rimligen bort räkna med, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om säljaren ägde eller bort äga kännedom om felet eller bristen.

20 § Innehåller köpehandlingen utfästelse av säljaren i fråga om fastigheten och motsvarar fastigheten icke utfästelsen, äger 12 § motsvarande tillämp­ ning.

21 § Säljaren skall till köparen överlämna honom tillhöriga kartor och andra handlingar angående fastigheten vilka äro av betydelse för köparen såsom ägare av denna. Om handlingarna angå även annan egendom, skola de efter tillsägelse tillhandahållas köparen.

22 §

Om fastigheten kan från vinnas köparen efter klander, skall säljaren återbära köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, ersätta hans skada. Kan endast en del av fastigheten frånvinnas köparen, äger han häva köpet i dess helhet enligt bestämmelserna i 12 §, om han var i god tro vid köpet. Den tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det egendomen frångår honom.

23 § Kan säljaren ej erlägga vad som åligger honom enligt 22 §, äger köpa­ ren kräva säljarens fångesmän i tur och ordning i den mån de ej äro fria från ansvar enligt 22 §. 24 § Har köparen icke erlagt hela köpeskillingen när klandertalan väckes, äger han innehålla återstoden till dess betryggande säkerhet ställes för vad säljaren kan åläggas att utge, om talan bifalles.

25 § Har fastigheten överlåtits även till annan och vinner den andra överlå­ telsen företräde, äger 22 § motsvarande tillämpning. Talan om hävning skall dock väckas inom den tid som anges i 15 §.

26 § Betalar köparen icke köpeskillingen i rätt tid, äger säljaren rätt till ränta enligt de grunder som anges i 9 kap. 10 § handelsbalken. Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på grund av utebliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren för hans skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 113

27 § Är förvärvet enligt köpehandlingen beroende av att köpeskillingen erläg­ ges och har köparen sedan köpet slöts blivit försatt i konkurs, fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, funnits vid utmätning sakna tillgång att betala sina skulder, inställt sina betalningar, om han är köpman, eller i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste antagas icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren, äger säljaren häva köpet, om betryggande säkerhet ej ställes för köpeskil­ lingen utan oskäligt uppehåll efter tillsägelse. Häves köpet, skall köparen ersätta säljaren för hans skada.

28 § Häves köp på talan av köparen och har denne erhållit inteckning eller upplåtit panträtt, äger säljaren till sin säkerhet innehålla så mycket av köpeskillingen som motsvarar vad som på grund härav kan komma att ut­ gå ur fastigheten. Om säljaren ej skall återbära så mycket, äger köparen häva köpet endast om han betalar skillnaden till säljaren. Avser inteckning­ en även fastighet som icke ingick i köpet, äger köparen häva köpet endast om den fastighet som ingick i köpet befrias från ansvar för inteckningen. Om köparen upplåtit annan rättighet, som väsentligt minskar fastighe­ tens värde eller dess användbarhet i säljarens hand, eller om fastigheten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror av denne, äger köparen häva köpet mot säljarens bestridande endast om denne förfarit svikligt.

Byte

29 § 1—28 §§ gälla i tillämpliga delar om byte. Om fastighet som gått i byte mot annan fastighet kan frånvinnas förvärvaren efter klander eller frångår honom till följd av omständighet som anges i 25 §, får han dock icke åter­ taga den egendom han lämnade i byte. I stället äger han erhålla ersättning i pengar.

Gåva

30 § 1—3 och 7—9 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om gåva.

31 § Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor och har gåvotagaren överlåtit fastigheten, gäller villkoret mot den nye ägaren endast om det avser viss tid som ej överstiger två år från den dag då gåvohandlingen upp­ rättades eller om talan om gåvans återgång blivit väckt innan överlåtelsen ägde rum. Om villkoret enligt vad nu sagts ej gäller mot den nye ägaren, äger givaren i stället för att kräva gåvans återgång fordra att gåvotagaren utger gåvans värde. Om gåva till förmån för ofödda gälla särskilda bestämmelser.

114 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

32 §

Återgår gåva på grund av villkor som avses i 31 § och skall panträtt eller annan rättighet som tillkommit efter upplåtelse av gåvotagaren alltjämt bestå, skall gåvotagaren ersätta givaren dennes förlust.

5 KAP.

Verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander

1 § Ålägges någon att avträda fast egendom efter klander, skall han till den som tillträder egendomen utge ersättning för avkastning som belöper på tiden efter delgivning av stämning i målet eller den tidigare tidpunkt då han fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen. Det­ samma gäller om avkastning som egendomen frambringat under samma tid. Den som avträder egendomen äger dock tillgodoräkna sig skälig ersätt­ ning för de kostnader han haft för att erhålla avkastningen och underhålla egendomen under samma tid. Om avkastningen på grund av försumlighet av den som avträder egendo­ men understigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skill­ naden.

2 §

Har egendomen skadats eller på annat sätt minskat i värde till följd av åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till den som avträder egendomen, skall denne ersätta värdeminskningen.

3 § Den som vinner egendomen är skyldig att ersätta den som avträder egen­ domen nödvändig kostnad som denne haft utöver vad som fordrats för att underhålla egendomen under den tid han innehaft denna. Även nyttig kostnad skall ersättas, om den ej belöper på tid som anges i 1 §. Ersättning för nyttig kostnad utgår dock med högst det belopp varmed egendomens värde höjts genom den åtgärd som kostnaden avser.

4 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt 1, 2 eller 3 § skall väcka talan inom två år från det egendomen avträddes. Om detta ej sker, är rätten till talan förlorad. Har ena parten väckt talan inom föreskriven tid, är andra parten dock berättigad till kvittning.

5 § Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad för denna och kan vad som sålunda påkostats skiljas från egendomen, äger han föra bort det. Vill han föra bort något, skall han dock inom en månad från den dag då egendomen avträdes eller, om han före utgången av den­ na tid väcker talan om ersättning enligt 3 § och denna talan ogillas, från den dag då domen vinner laga kraft erbjuda den vinnande att lösa detta. Det som icke inom föreskriven tid erbjudes till inlösen äger han icke föra bort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 115

Vill den vinnande begagna sig av erbjudande att lösa, skall han under­ rätta den som avträder egendomen om detta inom en månad från erbju­ dandet. Bestrider han att den som avträder egendomen äger föra bort det som erbjudes till inlösen, skall han inom samma tid underrätta denne där­ om samt, om rätten förklarar att något får föras bort och han vill lösa detta, inom en månad efter det att domen vann laga kraft underrätta den som avträder egendomen om sin önskan. Försummas något av vad som så­ lunda föreskrives, äger den som avträder egendomen omedelbart föra bort vad han erbjudit till inlösen. Begäres samtidigt med erbjudande om inlösen säkerhet för lösesumman, får inlösen ej ske utan att betryggande säkerhet ställes inom den tid som gäller för underrättelse om önskan att lösa.

6 § Det som ej förts bort inom tre månader efter det att erbjudandet om in­ lösen avvisades eller tiden för dess antagande utgick tillfaller den vinnan­ de utan ersättning. Den som avträder egendomen äger ej utan den vinnandes samtycke fÖTa bort något från egendomen, innan han ställt betryggande säkerhet för vad han enligt 1 eller 2 § är skyldig att utge eller erlagt sådan ersättning enligt nämnda lagrum som blivit bestämd till beloppet. Om den som avträder egendomen för bort något från denna, skall han återställa egendomen i dess tidigare skick.

7 § 1—6 §§ äga motsvarande tillämpning när fast egendom överlåtes till flera och tvist om företrädet uppstår mellan dem.

6 KAP.

Panträtt

Inledande bestämmelser

1 § Panträtt i fastighet till säkerhet för fordran upplåtes genom att fastig­ hetens ägare överlämnar pantbrev såsom pant för fordringen. Om fastighetsägarens rätt på grund av pantbrev (ägarhypotek) finnas be­ stämmelser i 9 §.

2 §

Pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av inskriv­ ning i fastighetsboken (inteckning). Inteckning som avser flera fastigheter gemensamt benämnes gemensam inteckning. Om inteckning, utfärdande av pantbrev och inskrivningsmyndighetens handläggning i övrigt av inteckningsärenden finnas bestämmelser i 22 kap.

116 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Panträttens innebörd

3 § Vid utsökning eller när myndighet i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastigheten, äger borgenär som har panträtt för sin fordran, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som inteckning­ en medför enligt lag, erhålla betalning för fordringen med högst det be­ lopp som anges i pantbrevet jämte tillägg som följer av andra stycket. Tillägget uppgår till ett belopp motsvarande dels femton procent av fordringens kapitalbelopp i den mån detta icke överstiger pantbrevets be­ lopp, dels sex procent årlig ränta på samma belopp från den dag då fas­ tigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skola fördelas. Tillägget får tagas i anspråk endast i den mån ford­ ringen överstiger pantbrevets belopp och endast för betalning av ränta på fordringens kapitalbelopp i den mån detta icke överstiger pantbrevets be­ lopp, av skadestånd på grund av förtida betalning eller av ersättning för indrivningskostnad eller annan kostnad som föranledes av fordringsförhållandet.

4 § Borgenär äger erhålla betalning enligt 3 § även om fordringen preskri­ berats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

5 § Om skyldighet för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen till be­ talning, mottaga betalning ur medel som myndighet skall fördela mellan rättsägare i fastigheten gälla särskilda bestämmelser.

6 §

Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, äger borgenären söka betalning ur fastigheten fastän fordringen ej är för­ fallen till betalning.

Vissa fall när upplåtelse av panträtt är utan verkan

7 § Har efter det att fastighet överlåtits förre ägaren upplåtit panträtt i den­ na, gäller upplåtelsen endast om den nye ägaren ej sökt lagfart när upp­ låtelsen skedde samt borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen där­ efter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen. Om fastigheten överlåtits till två och den tidigare överlåtelsen äger före­ träde trots att lagfart först sökes på den senare överlåtelsen, gäller upp­ låtelse av panträtt från den vars äganderättsförvärv skall vika, endast om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till an­ nan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga kännedom om den tidigare äganderättsöverlåtelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 117

8 §

Frångår fastighet innehavaren efter klander och har panträtt upplåtits efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand, är upplåtelsen utan ver­ kan, om annat ej följer av vad som är föreskrivet i 18 kap. eller av annan bestämmelse. Första stycket äger motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet återgår såsom ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren. Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor som avser viss tid utöver två år från gåvobrevets dag eller obestämd tid, är dock upplåtelsen utan verkan endast om den skett efter det att talan väcktes.

Ägarhypotekets innebörd

9 § Har pantbrev icke utnyttjats för upplåtelse av panträtt eller är sådan upplåtelse utan verkan mot fastighetsägaren, erhåller denne betalning med pantbrevets belopp vid sådan fördelning av medel som avses i 3 § i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som inteckningen medför enligt lag. Om borgenär har panträtt för fordran men pantbrevets hela belopp icke åtgår för betalning av fordringen, erhåller fastighetsägaren betalning för återstoden av beloppet enligt första stycket.

Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet

10 § Omständighet som hänför sig till tillkomsten av inteckning medför ej ogiltighet av inteckningen.

11 §

Om fastighet som ensam svarar Avser inteckning endast en fastig­

för inteckning säljes på exekutiv het och säljes denna på exekutiv auktion, är inteckningen, sedan auk­ auktion, är inteckningen, sedan auk­ tionen vunnit laga kraft och köpe­ tionen vunnit laga kraft och köpe­ skillingen erlagts, utan verkan till skillingen betalats, utan verkan till belopp som enligt borgenärsförteck- belopp som enligt sakägarförteckningen icke täckes av köpeskillingen. ningen icke täckes av köpeskillingen,

Första stycket äger motsvarande behållen avkastning eller andra in­ tillämpning i fråga om fastighet som flutna medel, om ej överexekutor svarar för inteckning gemensamt förordnat om fortsatt inteckning san­ med annan fastighet, om fastighe­ svar. Har medel influtit genom sär­ terna säljas vid gemensamt utrop skild försäljning av tillbehör, är in­ utan föregående särskilda utrop. Av­ teckning utan verkan till belopp som ser auktionen sådan fastighet ensam ur medlen utfallit på pantbrevets eller ske särskilda utrop, svarar fas­ belopp. tigheten ej vidare för inteckningen. Avser inteckning flera fastigheter Svara flera fastigheter gemensamt gemensamt och säljes dessa på exe­ för inteckning och säljes någon eller kutiv auktion enligt gemensam saknågra av dem på exekutiv auktion, äg ar för teckning, äger första stycket svara de övriga ej vidare för belopp motsvarande tillämpning. Sker för-

118 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

som utgått ur köpeskillingen för de säljningen enligt särskilda sakägarfastigheter som sålts. förteckningar, förlorar inteckningen sin verkan, om ej överexekutor för­ ordnat om fortsatt inteckningsansvar. Säljes endast någon eller några av fastigheterna, blir inteckningen såvitt angår försåld fastighet helt utan verkan, om ej överexekutor för­ ordnat om fortsatt inteckningsansvar, och såvitt angår annan fastig­ het utan verkan till den del medel utfallit på pantbrevets belopp.

12 §

Fördelas enligt utsökningslagen Fördelas medel som är att tillgå medel som äro att tillgå vid utsök­ vid utsökning utan att fastigheten ning, fastän försäljning ej ägt rum, sålts, är inteckning utan verkan till är inteckning utan verkan i den mån belopp som utfallit på pantbrevets betalning utfallit på pantbrevets be­ belopp. lopp och utmätningen sökts av bor­ Första stgcket gäller ej, om inne­

genären. havaren av pantbrevet avstått från sin rätt till betalning och, när fråga är om gemensam inteckning, sam­ tycke till avståendet lämnats av så­ väl ägare till övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehava­ re av panträtt, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än in­ teckningen.

13 § Avstås intecknad fastighet på Avstås intecknad fastighet eller grund av expropriation eller liknande område av sådan fastighet på grund tvångsförvärv, svarar fastigheten ic­ av expropriation eller liknande ke för inteckningen sedan inlösen tvångsförvärv, är inteckningen, så­

fullbordats. vitt angår den inlösta egendomen, Första stgcket äger motsvarande helt utan verkan sedan inlösen full­ tillämpning beträffande område av bordats och, såvitt angår annan av fastighet. inteckningen besvärad egendom,

utan verkan till belopp som vid för­ delning av medel med anledning av tvångsförvärvet utfallit på pantbre­ vets belopp. Härvid äger 12 § andru stycket motsvarande tillämpning.

14 § Har myndighet i annat fall än som Har myndighet i annat fall än som avses i 11, 12 eller 13 § fördelat me­ avses i 11—13 §§ fördelat medel mel­ del mellan rättsägare i intecknad lan rättsägare i intecknad fastighet, fastighet, svarar denna icke för in- är inteckningen utan verkan till be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 119

teckningen i den mån betalning ut- lopp som utfallit på pantbrevets be­ fallit på pantbrevets belopp. Detsam- lopp. Härvid äger 12 § andra stycket ma gäller i fall som avses i 13 § and- motsvarande tillämpning, ra stycket i fråga om återstoden av fastigheten. Om betalning utfallit på grund av gemensam inteckning, är den eller de återstående fastigheter­ na i samma mån fria från ansvar. Det sist sagda gäller även när betal­ ning utfallit på grund av gemensam inteckning i fall som avses i 13 § första stycket. Om rättsägare före fördelningen avstått från sin rätt till betalning, in­ verkar fördelningen icke på inteck­ ningen. I fråga om gemensam inteck­ ning gäller detta dock endast om samtycke till avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckning­ en besvärade fastigheter som inne­ havare av panträtt eller annan rät­ tighet, som är inskriven, om rättig­ heten gäller i en eller flera av fastig­ heterna med lika rätt som eller säm­ re rätt än inteckningen.

15 § Inteckning i fastighet som sammanlägges med annan fastighet omfattar efter sammanläggningen hela den nybildade fastigheten. Detsamma gäller när del av intecknad fastighet ingår i sammanläggning.

Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet, svarar den avstyckade fastigheten icke för in­ teckning i stamfastighet.

16 § Om inteckning helt eller delvis blir utan verkan, är pantbrevet utan ver­ kan till motsvarande del. Ändras omfattningen av den fasta egendom som inteckning avser, får pantbrevet ett i motsvarande mån ändrat föremål. Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan ver­ kan.

Särskilda bestämmelser om gemensam inteckning

17 § Ansvaret för gemensam inteckning Ansvaret för gemensam inteck­ motsvarar för var och en av de in­ ning motsvarar för var och en av de tecknade fastigheterna det belopp intecknade fastigheterna det belopp som faller på fastigheten efter för- som faller på fastigheten efter förhål-

120 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

hållandet mellan dennas särskilda landet mellan dennas särskilda vär­ värde och sammanlagda värdet av de och sammanlagda värdet av alla alla fastigheterna. Som fastighets fastigheterna. Som fastighets värde värde gäller därvid taxeringsvärdet gäller därvid taxeringsvärdet för året för året innan inteckningen söktes innan inteckningen söktes eller, om eller, om särskilt taxeringsvärde då särskilt taxeringsvärde då ej fanns ej fanns för fastigheten, det första för fastigheten, det taxeringsvärde taxeringsvärde som fastställes där­ som därefter först fastställes. Om efter. Om någon av fastigheterna någon av fastigheterna skall säljas skall säljas utmätningsvis och taxe­ utmätningsvis och taxeringsvärde ringsvärde icke finnes för alla fastig­ som angivits nu icke finnes för var heterna, gälla de värden som utmät­ och en av fastigheterna, gäller de ningsmannen åsätter fastigheterna värden som överexekutor låter åsätta enligt utsökningslagen. fastigheterna enligt lagen ( )

om exekutiv försäljning av fast egen­ dom.

Kan borgenär ej erhålla betalning ur köpeskillingen för intecknad fastig­ het med det belopp för vilket fastigheten svarar enligt första stycket, svara de övriga fastigheterna för återstoden av beloppet med fördelning efter där angivna grunder. Kan ur någon av fastigheterna betalning ej erhållas för dess andel i återstoden, fördelas felande belopp på samma sätt mellan de återstående fastigheterna.

18 § Har intecknad fastighet delats, fördelas ansvaret mellan de särskilda de­ larna enligt 17 §, om annat ej anges i andra stycket. Delades fastigheten genom avstyckning och äro stamfastigheten och den avstyckade fastigheten icke längre i samme ägares hand, svarar stamfas­ tigheten för hela inteckningen och den avstyckade fastigheten endast för vad som icke kan utgå ur stamfastigheten. Om flera fastigheter avstyckats från stamfastigheten, svarar fastighet, på vilken lagfart icke sökts, före fas­ tighet, på vilken lagfart sökts, och fastighet, på vilken lagfart sökts senare, före fastighet, på vilken lagfart sökts tidigare. Av fastigheter på vilka lag­ fart sökts på samma inskrivningsdag och av fastigheter på vilka lagfart icke sökts, svarar senare överlåten fastighet före tidigare överlåten. Mellan fas­ tigheter som överlåtits samma dag fördelas ansvaret efter de grunder som anges i 17 §. Andra stycket hindrar icke att borgenären söker betalning samtidigt ur stamfastighet och avstyckad fastighet.

19 §

Svarar fastigheter för fordran på grund av gemensam inteckning och skall någon av fastigheterna säljas på exekutiv auktion på begäran av annan rättsägare än borgenären, äger denne indraga även en eller fle­ ra av de övriga fastigheterna i för­ säljningen, fastän fordringen ej är förfallen till betalning. Detta gäller dock endast fastighet som svarar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 121

det intecknade beloppet eller del av detta före den fastighet som skall säljas. Sker försäljningen på begäran av någon som äger lika rätt som eller bättre rätt än borgenären, äger bor­ genären i försäljningen indraga även avstyckad fastighet som svarar för inteckningen efter den fastighet som skall säljas. Yrkande att fastighet skall indra­ gas i exekutiv försäljning framstäl­ les i den ordning som anges i 1 och

2 §§ lagsökningslagen den 20 decem­ ber 1946 (nr 808). Bevis att sådant yrkande har framställts skall lämnas till auktionsför rättar en inom den i utsökningslagen angivna tiden för anmälan av fordran som skall iakt­ tagas vid försäljningen. Framställes ej sådant yrkande el­ ler förfaller det, äger borgenären ej ur köpeskillingen för fastighet som säljes vid auktionen erhålla betal­ ning med mer än det belopp för vil­ ket fastigheten svarar i förhållande till övriga intecknade fastigheter.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser om nyttjan- Allmänna bestämmelser om nyttjan­ derätt, servitut och samfällighetsrätt derätt, servitut, samfällighetsrätt och rätt till elektrisk kraft

Bestämmelsernas tillämpningsområde

1 § Detta kapitel avser arrende, hyra, Detta kapitel avser arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt tomträtt och annan nyttjanderätt samt servitut och samfällighetsrätt. samt servitut, samfällighetsrätt och

rätt till elektrisk kraft, om rättighe­ ten upplåtits genom avtal.

Om vissa rättigheter som anges i första stycket finnas bestämmelser även i 8—15 kap. Förekomma i övrigt i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om rättighet som avses i detta kapitel, äga de tillämpning.

2 §

Bestämmelserna i detta kapitel om rättighet i fast egendom gälla i till­ lämpliga delar även hyresrätt i hus, som ej hör till fastighet, och sam-

122 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

fällighetsrätt som upplåtes i byggnad eller annan anläggning, vilken ej hör till fastighet, eller i gruvegendom.

3 § Av fastighetsägaren upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller naturtillgångar som finnas där eller att jaga eller fiska på fastigheten är nyttjanderätt även om rättigheten icke är förenad med annan rätt att nyttja fastigheten.

4 § Bestämmelserna i denna balk om Bestämmelserna i denna balk om nyttjanderätt avse icke åborätt, grav­ nyttjanderätt avser icke gravrätt, rätt, vägrätt eller bostadsrätt. vägrätt eller bostadsrätt.

5 § Avtal om upplåtelse av nyttjande­ Avtal om upplåtelse av nyttjande­ rätt är ej bindande längre än femtio rätt är ej bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Gäller upp­ år från det avtalet slöts. Gäller upp­ låtelsen tomt eller annat område låtelsen mark inom stadsplan, är av­ inom stadsplan, är avtalet ej bindan­ talet ej bindande längre än tjugofem de längre än tjugofem år. Upplåtelse år. Upplåtelse av nyttjanderätt för av nyttjanderätt för någons livstid någons livstid gäller dock utan be­ gäller dock utan begränsning till viss gränsning till viss tid. tid. Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år. Första och andra styckena gälla ej Första och andra styckena gäller ej nyttjanderätt som upplåtes av sta­ nyttjanderätt som upplåtes av sta­ ten. Första stycket gäller ej heller ten. Första stycket inverkar ej på ar­

förlängning av arrendeavtal på grund rendators och hyresgästs rätt till av arrendators optionsrätt enligt lag. förlängning av avtal på grund av lag. Är ngttjanderätt upplåten för läng­ Har arrende eller hyra upplåtits på re tid än som anges i första eller längre tid än den i första stycket andra stycket och vill fastighetsäga­ föreskrivna längsta tiden för nyttren eller nyttjanderättshavaren från- janderätts bestånd och vill fastig­ träda avtalet när den i nämnda lag­ hetsägaren eller nyttjanderättshava­ rum angivna tiden är ute, skall han ren frånträda avtalet sedan denna tid underrätta den andre därom. gått ut, skall uppsägning ske.

6 § Upplåtelse av servitut eller sam- Upplåtelse av servitut, samfälligfällighetsrätt är icke begränsad till hetsrätt eller rätt till elektrisk kraft

viss längsta tid. för ske utan begränsning till tiden.

Förlängning av tiden för upplåtelsen samt andra ändringar och tillägg

7 §

Överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden gäller som ny upp­ låtelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 123

Förlängning av upplåtelsetiden på Förlängning på grund av lag eller grund av lag eller med tillämpning med tillämpning av bestämmelse i av bestämmelse i upplåtelseavtalet upplåtelseavtalet innebär ej att ny innebär ej att ny upplåtelse kommer upplåtelse kommer till stånd. till stånd.

Överenskommelse om ändring i Överenskommelse om ändring i eller tillägg till upplåtelseavtalet gäl­ eller tillägg till upplåtelseavtalet gäl­ ler som ny upplåtelse i förhållande ler som ny upplåtelse i förhållande till ny ägare av fastigheten eller in­ till ny ägare av fastigheten eller in­ nehavare av rättighet i denna. Inne­ nehavare av rättighet i denna, om ej

bär överenskommelsen att tiden för annat följer av andra stycket. upplåtelsen förlänges, anses en helt Ändring i eller tillägg till arrendeny upplåtelse därmed komma till eller hyresavtal med tillämpning av stånd. Vad sist sagts gäller även par­ bestämmelse i lag om rätt till för­ terna emellan. längning av sådant avtal innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd. I fråga om sättet för ingående av överenskommelse som avses i första stycket gäller vad som är föreskrivet beträffande ny upplåtelse.

Sker ändring i eller tillägg till upplåtelse som ägt rum genom skriftlig handling, skall detta anmärkas på handlingen, om fastighetsägaren eller rättighetshavaren begär det.

Förbud mot andelsupplåtelser Hinder mot andelsupplåtelse 9

Upplåtelse av nyttjanderätt, servi­ Avtal som innebär att i detta kapi­

tut eller samfällighetsrätt i andel av tel avsedd rättighet skall åtnjutas i fastighet eller i fastighets andel i andel i fastighet eller i fastighets an­ mark som är samfälld för flera fas­ del i mark, som är samfälld för fle­ tigheter är ogiltig. ra fastigheter, har ej verkan som

upplåtelse av nyttjanderätt, servitut, samfällighetsrätt eller rätt till elek­ trisk kraft.

Rätt till inskrivning

10 § Nyttjanderätt som upplåtits ge­ Nyttjanderätt som upplåtits ge­ nom skriftlig handling samt servitut nom skriftlig handling samt servitut och samfällighetsrätt får inskrivas. och samfällighetsrätt får inskrivas. Förbehåll som strider häremot är Förbehåll som strider häremot är utan verkan i fråga om andra rättig­ utan verkan utom i fråga om arren­ heter än arrende och hyra. de eller hyra.

Rätt till elektrisk kraft får inskri­ vas, om ägaren av den fastighet från vilken rättigheten upplåtits skriftli­ gen medgivit att inskrivning får ske.

124 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Rättighetens bestånd vid överlåtelse av fastigheten

11 §

Överlåtes fastighet, vari nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt är upplåten, åligger det ägaren i förhållande till rättighetshavaren att vid över­ låtelsen göra förbehåll om upplåtelsen, om inskrivning för rättigheten ej är beviljad. Sådant förbehåll gäller mot den till vilken fastigheten överlåtes.

överlåtes fastighet, vari rätt till elektrisk kraft är upplåten, gäller upplåtelsen oberoende av förbehåll mot nye ägaren.

12 §

Har beträffande skriftlig upplåtel­ Har beträffande skriftlig upplåtel­ se, som skall äga bestånd mot ny se, som skall äga bestånd mot ny ägare av fastigheten, träffats över­ ägare av fastigheten, träffats över­ enskommelse som avses i 8 § första enskommelse som avses i 7 § första stycket och är överenskommelsen an­ stycket eller 8 § första stycket och märkt på fastighetsägarens exemplar är överenskommelsen anmärkt på av upplåtelseavtalet, gäller överens­ fastighetsägarens exemplar av upp­ kommelsen mot den nye ägaren som låt el sehandling en, gäller överens­ om förbehåll skett. kommelsen mot den nye ägaren som om förbehåll skett.

13 § Även om förbehåll ej skett, gäller upplåtelse som avser arrende eller hyra mot ny ägare av fastigheten, om upplåtelsen skett genom skriftligt avtal och tillträde ägt rum före överlåtelsen. Första stycket gäller i fråga om i Första stycket gäller i fråga om överenskommelse som avses i 8 § överenskommelse som avses i 7 § första stycket endast om tiden för första stycket endast om den förut upplåtelsen förlängts genom överens­ gällande upplåtelsetiden utgått före kommelsen och den förut gällande överlåtelsen samt rättighetshavaren upplåtelsetiden utgått före överlåtel­ icke avträtt fastigheten vid överlåtel­ sen samt rättighetshavaren icke av­ sen. trätt fastigheten vid överlåtelsen.

14 § I annat fall än som avses i 11—13 §§ gäller upplåtelsen mot den till vil­ ken fastigheten överlåtits endast om upplåtelsen enligt 17 kap. äger före­ träde framför överlåtelsen på grund av inskrivning eller den nye ägaren vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Bestämmelser om verkan av un- Bestämmelser om verkan av un­ derlåtenhet att uppsäga arrende- el- derlåtenhet att uppsäga arrende- el­ ler hyresavtal som ej gäller mot ny ler hyresavtal som ej gäller mot ny ägare finnas i 8 ,11 och 12 kap. ägare finns i 8 och 12 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 125

15 § Förbehåll som strider mot bestämmelserna i 11—14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten är utan verkan.

16 § Säljes fastighet på exekutiv auk­ Säljes fastighet på exekutiv auk­ tion, gäller upplåtelse av nyttjande­ tion, gäller upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut eller samfällighetsrätt rätt, servitut, samfällighetsrätt eller mot den nye ägaren endast om för­ rätt till elektrisk kraft mot den nye säljningen skett under förbehåll om ägaren endast om försäljningen skett rättighetens bestånd enligt utsök- under förbehåll om rättighetens be­ ningslagens bestämmelser eller rät­ stånd enligt lagen ( ) om exe­ tigheten enligt samma lag skall bestå kutiv försäljning av fast egendom oberoende av försäljningen. eller rättigheten enligt samma lag skall bestå oberoende av försäljning­ en. Bestämmelser om verkan av un­ Bestämmelser om verkan av un­ derlåtenhet att uppsäga arrende- el­ derlåtenhet att uppsäga arrende- el­ ler hyresavtal som enligt första styc­ ler hyresavtal som enligt första styc­ ket ej gäller mot ny ägare finnas i 8, ket ej gäller mot ny ägare finns i

11 och 12 kap. lagen ( ) om exekutiv försälj­ ning av fast egendom.

Rätt till skadestånd och annan ersättning samt rättighetens upphörande i vissa fall

17 § Har den som överlåtit fastigheten Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt försummat att göra förbehåll enligt 11 § och kommer upplåtelsen till 11 § första stycket och kommer upp­ följd därav ej att gälla mot den nye låtelsen till följd därav ej att gälla ägaren, skall han ersätta rättighets- mot den nye ägaren, skall han er­ havaren för dennes skada. sätta rättighetshavaren för dennes skada. I fråga om upplåtelse som skett I fråga om upplåtelse som skett skriftligen är även tidigare överlåta- skriftligen är även tidigare överlåta­ re skadeståndsskyldig, om han un­ re skadeståndsskyldig, om han un­ derlåtit att iakttaga vad som ålegat derlåtit att iakttaga vad som ålegat honom enligt 11 § eller om rättig- honom enligt 11 § första stycket eller hetshavaren, inom sex månader efter om rättighetshavaren, inom sex må­ det att han fick kännedom om över­ nader efter det att han fick känne­ låtelsen, hos överlåtaren skriftligen dom om överlåtelsen, hos överlåtaren anmäler att han vill behålla sin rätt skriftligen anmäler att han vill be­ till skadestånd. Tidigare överlåtare hålla sin rätt till skadestånd. Tidiga­ är dock ej skadeståndsskyldig, om re överlåtare är dock ej skadestånds­ rättighetshavaren utan överlåtarens skyldig, om rättighetshavaren utan samtycke låter inskrivning dödas se­ överlåtarens samtycke låter inskriv­ dan denne överlåtit fastigheten. ning dödas sedan denne överlåtit fas­ tigheten, Andra stycket äger ej tillämpning i fråga om rättighet som anges i 2 §.

126 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 § Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelsen ej att gälla mot den nye ägaren, skall den från vilken försäljningen ägt rum er­ sätta rättighetshavaren för hans skada, om upplåtelsen skett mot vederlag eller egendomen sålts för annat ändamål än till betalning av fordran för vilken egendomen svarar. I fråga om upplåtelse som skett skriftligen är även tidigare överlåtare skadeståndsskyldig, om rättighetshavaren inom sex månader efter det att han fick kännedom om försäljningen anmäler att han vill behålla sin rätt till skadestånd. Har anmälan skett enligt 17 § andra stycket, fordras dock ej ny anmälan. Har rättighetshavaren för att be­ Har rättighetshavaren för att be­ vara rättigheten tillskjutit medel en­ vara rättigheten tillskjutit medel en­ ligt bestämmelserna i utsöknings- ligt lagen ( ) om exekutiv för­ lagen, äger han erhålla ersättning för säljning av fast egendom, äger han tillskottet i den mån detta ej översti­ erhålla ersättning för tillskottet i den ger värdet av rättigheten. mån detta ej överstiger värdet av rättigheten. Rätt till ersättning enligt första—tredje styckena tillkommer ej rättig­ hetshavaren i förhållande till den utan vars samtycke han låtit inskrivning dödas eller nedsättas eller, på grund av överenskommelse vid auktionen, låtit rättighetens företrädesläge försämras på annat sätt. Om det är uppen­ bart att rättigheten ändå skulle gått förlorad, äger vad nu sagts icke tilllämpning. I fråga om rättighet som anges i 2 § är endast den från vilken försälj­ ningen ägt rum skyldig att utge skadestånd eller annan ersättning.

19 § Överlåtes fastigheten, är den nye ägaren berättigad att uppbära arrende, hyra eller annat sådant vederlag som skall utgå under rättighetens hela be­ stånd i särskilda poster, i den mån vederlaget förfaller till betalning efter överlåtelsen eller, om fastigheten skall tillträdas senare, efter tillträdes­ dagen. Efter nämnda tidpunkt äger han även i övrigt utöva de rättigheter som på grund av avtalet tillkomma fastighetens ägare. På belopp, som för­ faller till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, ett år efter det att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller fick skälig anledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke avräkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller be­ talning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan upp­ görelse med denne, om den nye ägaren icke ägt eller bort äga kännedom därom vid överlåtelsen. Skall rättigheten bestå mot den som efter överlåtelse blivit ägare av fas­ tigheten, svarar den nye ägaren för tidigare ägares åligganden i den mån de skola fullgöras sedan han tillträtt fastigheten. Underlåter den nye ägaren att fullgöra sådant åliggande, äger rättighetshavaren erhålla ersättning av tidigare ägare för sin skada, om han inom sex månader efter det att han fick kännedom om överlåtelsen skriftligen anmält att han vill behålla sin rätt till skadestånd. Har anmälan skett enligt 17 § andra stycket eller 18 § andra stycket, fordras dock ej ny anmälan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 127

Har fastigheten förvärvats på exe­ Har fastigheten förvärvats på exe­

kutiv auktion, gäller bestämmelserna kutiv auktion, gäller lagen ( ) i utsökningslagen i fråga som avses om exekutiv försäljning av fast egen­ i första och andra styckena. dom i fråga soin avses i första och

andra styckena.

20 § Förbehåll som upphäver eller inskränker rättighetshavarens rätt till ska­ destånd eller annan ersättning enligt 17—19 §§ är utan verkan.

21 § Finnas i samma fastighet flera rättigheter som ej äro inskrivna och kunna de ej utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, äga de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Äro upplåtelserna samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan förordna om företrädet mellan dem med hänsyn till vad som kan ha förutsatts vid upplåtelserna och till omständigheterna i övrigt.

22 §

Vid exekutiv auktion äga rättigheter som ej äro inskrivna sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Äro upplåtelserna sam­ tidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, äga de lika rätt, om annat ej blivit bestämt enligt 21 § andra stycket. Första stycket gäller i tillämpliga delar när myndighet i annat fall för­ delar medel mellan rättsägare i den ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

23 § När rättighet skall vika enligt 21 §, äger rättighetshavaren erhålla ersätt­ ning av upplåtaren för skada, om han vid upplåtelsen varken ägt eller bort äga kännedom om den andra upplåtelsen.

24 §

Bestämmelserna i 6 kap. 8 § om Bestämmelserna i 6 kap. 8 § äger panträtt som upplåtits av annan än motsvarande tillämpning i fråga om rätte ägaren äga motsvarande till- nyttjanderätt, servitut, samfälliglämpning i fråga om nyttjanderätt, hetsrätt och rätt till elektrisk kraft. servitut och samfällighetsrätt.

Kommer rättighet som upplåtits mot vederlag att förfalla av anledning som avses i första stycket, äger rättighetshavaren erhålla ersättning av upp­ låtaren för skada, om han var i god tro när upplåtelsen ägde rum. Bestäm­ melser om rätt till ersättning av staten i vissa fall samt om statens rätt att inträda i den skadelidandes ställe finnas i 18 kap.

25 § Om rättighetens upphörande eller inskränkning på grund av expropria­ tion eller liknande tvångsförvärv samt om rättighetshavarens rätt till er­ sättning i anledning härav finnas särskilda bestämmelser.

128 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Verkan av fastighetens delning Verkan av ändring i fastighetsindel ningen

26 § Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt, gäller rättigheten i var och en av de nya fastigheterna. Är rättig­ hetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

Delas fastighet i vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft, gäller rät­ tigheten i den fastighet där den elektriska stationen eller huvudde­ len därav är belägen.

Skyldighet att tillhandahålla skrift­ ligt avtal

27 § 27 §

När tvist om beståndet av ngtt- Gäller nyttjanderätt eller servitut janderätt, servitut eller samfällig- efter fastighetsdelning i flera fastig­ hetsrätt eller vad som i fråga om heter, skall vederlaget för rättighe­ sådan rättighet skall gälla mellan ten tillkomma ägarna av dessa i för­ fastighetsägaren och rättighetsha- hållande till belastningen på varje varen första gången handlägges av fastighet. underrätt eller skiljemän, åligger det vardera parten att tillhandahål­ la sitt exemplar av avtalet, om det­ ta är skriftligen upprättat. Avtalet skall förses med anmärkning som utvisar vad tvisten gäller och vil­ ken dag avtalet företeddes. Om föreläggande i anledning av underlåtenhet att tillhandahålla av­ tal enligt första stycket gäller vad som i allmänhet är föreskrivet om företeende av skriftligt bevis i rät­ tegång eller inför skiljemän.

28 §

Om fastighet, som besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt, undergår fastighetsreg­ lering och om rättighetens utövning icke är begränsad till visst område av fastigheten, gäller rättigheten därefter i fastigheten sådan den är efter fastighetsregleringen. Nyttjanderätt, servitut, samfällighetsrätt och rätt till elektrisk kraft upphör att gälla i mark eller bygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 129

nåd som genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet eller intages i samfällighet.

29 §

Har fastighet som besväras av tomträtt, servitut eller samfällighetsrätt genom fastighetsreglering un­ dergått förändring av betydelse för rättighetens utövning, skall vederlag som utgår för rättigheten jämkas. Undergår annan nyttjanderätt än tomträtt sådan förändring som an­ ges i första stycket, och innebär för­ ändringen att nyttjanderätt ens vär­ de minskar, skall vederlaget nedsät­ tas med skäligt belopp. Vill nyttjanderättshavaren hellre säga upp avtalet, får han göra det, om föränd­ ringen ej är av endast ringa betydel­ se. Innebär förändringen att nyttjanderättens värde ökar, får fastighets­ ägaren säga upp avtalet, om nyttj and er ätt shav ar en icke medger skä­ lig höjning av vederlaget. Väckes ej talan om jämkning en­ ligt första eller andra stycket av ve­ derlaget inom två månader från fastighetsbildningsbeslutet, är rätten till talan förlorad. Sker ej uppsäg­ ning inom nyss angivna tid, är rät­ ten till uppsägning förlorad. Om rättighetshavares rätt till er­ sättning i vissa fall vid fastighets­ reglering gäller särskilda bestäm­ melser.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser om arrende

Inledande bestämmelser

1 §

Detta kapitel avser avtal, varigenom jord upplåtes till nyttjande mot ve­ derlag. Upplåtelsen kan ske som jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende finns be­ stämmelser även i 9—11 kap. Lägenhetsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ända-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

130 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

mål än jordbruk och upplåtelsen icke är att anse som bostadsarrende eller anläggningsarrende.

2 §

Strider förbehåll i arrendeavtal mot bestämmelse i 8—11 kap., är förbe­ hållet utan verkan mot arrendatorn eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges i bestämmelsen. Gäller enligt sådan bestämmelse förbehåll om det godkänts av arrendenämnden, får godkännande sökas en­ dast om detta särskilt angivits i avtalet. Föreligger sådan avtalsbestäm­ melse men vägras godkännande, förfaller avtalet, om ej annat överenskommits.

Arrendeavtals ingående

3 § Avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende skall upprättas skriftligen. I handlingen skall samtliga avtalsvillkor anges. Änd­ ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. Har arrende­ stället tillträtts utan att skriftligt avtal blivit upprättat och har det ej berott på brukaren att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd, har han rätt till ersättning för skada. Väckes ej talan om ersättning inom ett år från det jorden avträddes, är rätten till talan förlorad. Avtal om lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, om ej annat överenskommes.

Arrendetid och uppsägning

4 § Är vid lägenhetsarrende arrendetiden ej bestämd, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från det uppsägning skedde. Sker uppsägning innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upphör avtalet dock genast att gälla. Vad som sagts nu gäller ej, om uppsägningstid avtalats. Bestämmelser om arrendetid vid jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende finns i 9—11 kap. Fardag vid arrende är den 14 mars. Infaller dag då arrendeställe enligt lag eller avtal skall tillträdas eller av­ trädas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället ske nästa vardag, om ej annat avtalats.

5 § Har vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller anläggningsarrende jord­ ägaren i annat fall än som anges i 7, 14, 18 och 23 §§, 7 kap. 5 och 29 §§ samt 9 kap. 30—32 §§ förbehållit sig eller annan ägare av fastigheten rätt att åter­ taga arrendestället helt eller delvis före arrendetidens utgång, gäller för­ behållet endast om det godkänts av arrendenämnden.

6 §

Uppsäges arrendeavtal med anledning av att arrenderätten är förverkad, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter uppsäg­ ningen, om ej rätten eller överexekutor finner skäligt att avtalet upphör tidigare. Om arrendeavtal uppsäges av annan orsak som ger jordägare eller arren­ dator rätt att frånträda avtalet, upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A I3i

innan arrenöatorn tillträtt arrendestället, upphör avtalet dock genast att gälla.

7 §

Är jordbruksarrende, bostadsarrende eller lägenhetsarrende upplåtet för arrendatorns livstid, har vid dennes död hans make rätt att inträda som arrendator under sin livstid, om äktenskapet ingåtts innan avtalet träffades. Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får jordägaren dock uppsäga avtalet. När avtalet upphör att gälla på grund av arrendatorns eller den efterlevande makens död, skall arrendestället avträdas på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från dödsfallet.

8 § Uppsägning skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande om uppsäg­ ningen lämnas. Bestämmelserna i 33 kap. 16—19 §§ rättegångsbalken om delgivning äger motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga arrendeavgift på jordägarens vägnar. Träffas ej den som sökes för uppsägning i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som nu angivits, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad nu angivits blivit fullgjort. Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Stämningsansökan med yrkande att arrendeförhållande skall upphöra och ansökan om vräkning av arrendator gäller som uppsägning när delgiv­ ning skett i behörig ordning.

Hinder i arrenderätten

9 § Har jordägaren i arrendeavtalet uppgivit att arrendeställets ägovidd är större än den är eller har han lämnat annan liknande oriktig uppgift i avta­ let, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och er­ sättning för skada. Han får även uppsäga avtalet. Är bristen av ringa bety­ delse eller har mer än ett år gått från tillträdet, får uppsägning ske endast om jordägaren förfarit svikligt.

10 § Minskas eller försämras arrendeställets ägor genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse och är ej arrendatorn vållande till skadan, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han får även uppsäga avtalet, om förändringen ej är av endast ringa betydelse. Uppsäg­ ning får ej ske sedan mer än ett år gått från förändringen eller, om denna inträffade innan arrendatorn tillträtt arrendestället, från tillträdet.

11 § Om någon del av arrendestället frångår arrendatorn på grund av att annat förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap. 24 §, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Arren-

132 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

datorn har även rätt att uppsäga avtalet enligt reglerna i 10 §, om han var i god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

Betalning av arrendeavgift

12 § Arrendeavgiften skall betalas senast tre månader före varje arrendeårs ut­ gång, om ej annat avtalats. Ytterligare bestämmelser om betalning av arrendeavgift vid jordbruks­ arrende finns i 9 kap.

Besiktning m. m. 13 § Jordägaren har rätt att erhålla tillträde till arrendestället för besiktning. Skall arrendestället avträdas, är arrendatorn skyldig att låta det visas på lämplig tid. Jordägaren skall i god tid underrätta arrendatorn om tiden för besiktningen eller visningen.

Pant eller borgen 14 § Är pant eller borgen ställd för arrendeavtalets fullgörande och försämras säkerheten, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, får jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersätt­ ning för skada.

Överlåtelse av fastigheten samt utmätning och konkurs 15 § Överlåtes vid lägenhetsarrende fastigheten och gäller enligt 7 kap. arren­ deavtalet ej mot den nye ägaren, skall dock denne, om han icke vill låta av­ talet gälla, uppsäga avtalet inom tre månader från överlåtelsen. I annat fall gäller avtalet mot honom.

16 § Utmätes fastigheten före tillträdesdagen eller fastställes före nämnda dag fordran, för vilken panträtt upplåtits, till betalning ur fastigheten, får ar­ rendatorn uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Upp­ sägning skall dock ske inom en månad från det arrendatorn fick kännedom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmätningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej uppsägning ske därefter. Första stycket äger motsvarande tillämpning, om jordägaren försättes i konkurs före tillträdesdagen. 17 § Försättes arrendatorn i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för be­ vakning av fordringar, svarar konkursboet för avtalets fullgörande under återstoden av arrendetiden. Uppsäger konkursboet avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

Kungi. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 133

18 § Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende arrendatorn försättes i konkurs innan han tillträtt arrendestället, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter det säkerheten fordrades, får jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäger jordägaren avtalet och är avtalet träffat för viss tid som under­ stiger tio år, har jordägaren rätt till ersättning för skada, om ej annat av­ talats. Är avtalet träffat för längre tid, skall jordägaren utge skälig ersätt­ ning för arrenderättens värde. Om jordbruksarrende finns särskilda bestämmelser i 9 kap.

Överlåtelse av arrenderätten 19 § Vid jordbruksarrende och lägenhetsarrende får arrendatorn icke överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke, om ej annat följer av andra och tredje styckena. Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år och vill arrendatorn överlåta arrenderätten, skall han erbjuda jordägaren att åter­ taga arrendestället mot skyldighet att betala arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat avtalats. Kan vid jordbruksarrende överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, skall det bestämmas vid avräkning enligt 9 kap. 23 §. Har jordägaren ej inom en månad från erbjudandet förklarat sig villig att återtaga arrendestället, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Avlider arrendatorn under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för vilken tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket tillkommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet till jord­ ägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet. Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderät­ tens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande förvärv. Om bostadsarrende och anläggningsarrende finns särskilda bestämmelser i 10 och 11 kap.

Arrendatorns rätt att upplåta nyttjanderätt 20 § Arrendatorn får ej utan jordägarens samtycke upplåta nyttjanderätt till arrendestället eller del av detta. Han får dock hyra ut ledigt utrymme i byggnad eller upplåta område av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål, om det kan ske utan olägenhet för jordägaren och har ej annat avtalats. Arrendatorn får hyra ut egen byggnad, om det kan ske utan påtaglig olä­ genhet för jordägaren och ej annat avtalats.

Arrendatorns rätt att bortföra honom tillhörig egendom

21 § Har arrendatorn uppfört egen byggnad på arrendestället eller har han i övrigt nedlagt kostnad på detta utöver vad som ålegat honom, skall vad

134 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

han utfört erbjudas jordägaren till inlösen vid avträdet. Har denne ej inom en månad från erbjudandet förklarat sig villig att lösa vad han utfört, får arrendatorn föra bort det. Han skall dock återställa arrendestället i tjänligt skick. Är ej vad arrendatorn enligt första stycket får skilja från fastigheten bortfört inom tre månader från det arrendestället avträddes eller anspråk på lösen slutligt ogillades, tillfaller det jordägaren utan lösen. Har ämnen hämtats från jordägarens fastighet till byggnad eller annan anläggning, får anläggningen ej tagas bort, innan arrendatorn ersatt jord­ ägaren för värdet av vad som tagits från fastigheten. Första—tredje styckena gäller ej, om annat avtalats.

22 §

Försummar arrendatorn att inom tre månader från det arrendestället av­ träddes föra bort annan honom tillhörig egendom än som avses i 21 §, till­ faller egendomen jordägaren utan lösen, om ej annat avtalats.

Arrenderättens förverkande

23 § Arrenderätten är förverkad och jordägaren således berättigad att uppsäga avtalet, 1. om arrendatorn dröjer med betalning av arrendeavgiften utöver en må­ nad efter förfallodagen, 2. om arrendatorn vid jordbruksarrende undandrager sig att utföra arbete som åligger honom enligt avtalet, 3. om arrendatorn vanvårdar arrendestället eller om han eftersätter vad som åligger honom enligt 9 kap. 35 § och icke på tillsägelse vidtager rättelse, 4. om arrendatorn nyttjar arrendestället för annat ändamål än som förut­ satts vid upplåtelsen eller, om viss odlingsplan är fastställd i avtalet eller detta innehåller annan bestämmelse om hävden, avviker från vad som så­ lunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse, 5. om arrendatorn utan behövligt samtycke överlåter arrenderätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter nyttjanderätt, 6. om arrendatorn åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt denna balk, och det måste anses vara av synnerlig vikt för jordägaren att skyldigheten fullgöres. Arrenderätten är icke förverkad, om det som ligger arrendatorn till last är av endast ringa betydelse. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

24 § Är arrenderätten förverkad på grund av förhållande som avses i 23 § första stycket 1—4 men sker rättelse innnan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan arrendatorn icke därefter skiljas från arrendestället på den grunden. Detsamma gäller om jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 23 § första stycket 5 eller 6.

25 § Är arrenderätten enligt 23 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­ mål med betalning av arrendeavgift och har jordägaren med anledning där­

Kungl. Ma j:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 135

av uppsagt avtalet, får arrendatorn ej på grund av dröjsmålet skiljas från arrendestället, om arrendeavgiften betalas senast tolfte vardagen från uppsägningen. I avvaktan på att arrendatorn visar sig ha fullgjort vad som sålunda fordras för att återvinna arrenderätten, får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Särskilda bestämmelser 26 § Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det arren­ datorn avträdde arrendestället. Om vid jordbruksarrende avräkningssyn klandras inom tid som angivits nu, får talan väckas inom två år från det klandret slutligt avgjorts. Iakttages ej tiden, är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

27 § Skulle tillämpning av arrendevillkor uppenbarligen strida mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

28 § Bär skriftligt arrendeavtal upprättats och står arrendatorn i skuld för arrendeavgift eller ersättning för brist när han skall avträda arrendestället, får jordägaren kvarhålla så mycket av arrendatorns lösören och byggnader på arrendestället som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

29 § Vid jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och arrendator, att framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället, fastställande av ar­ rendevillkor eller ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt därigenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelse meddelats om skiljemännens antal eller om sättet för deras utseende eller om förfa­ randet vid skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skilje­ avtalet utse arrendenämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

Förfarandet i arrendetvister 30 § I varje län skall finnas en arrendenämnd. Konungen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för arrende­ nämnd.

136 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

31 § Arrendenämnd har till uppgift att medla i arrendetvister och att pröva frågor enligt 9 kap. 10 och 14 §§ och 10 kap. 6 § samt övriga frågor som enligt 8—10 kap. ankommer på nämnden. Nämnden kan även vara skilje­ nämnd i arrendetvister. Närmare bestämmelser om arrendenämnd meddelas i särskild lag.

32 § Om part ej godtager arrendenämnds beslut i fråga som avses i 9 kap. 10 eller 14 § eller 10 kap. 6 §, får parten klandra beslutet genom att väcka ta­ lan mot andra parten inom två månader från det parten erhöll del av beslu­ tet. Klandras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad. Arrendenämnds beslut i ärende enligt 5 §, 9 kap. 2, 3, 7, 15, 18 eller 21 § eller 10 kap. 2—4 eller 7 § får ej klandras.

33 § Arrendetvist som ej enligt 31 § ankommer på arrendenämnds prövning skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av fastighetsdomstolen i den ort där fastigheten är belägen. Klandertalan som avses i 32 § och ären­ de enligt 9 kap. 24 § upptages av samma domstol. Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­ stol får återförvisas till nämnden.

34 § Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställelse av arrendevillkor och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av ar­ rendeavtal, fastställelse av arrendevillkor eller ersättning enligt 9 kap. 14 §.

9 KAP.

Jordbruksarrende

Inledande bestämmelse

1 § Detta kapitel avser arrendeavtal, varigenom jord upplåtes till brukande.

Arrendetid och uppsägning

2 §

Avtal om jordbruksarrende skall träffas för viss tid eller för arrenda­ torns livstid. Avser avtalet jord, varöver upplåtaren icke kan förfoga ut­ över sin egen besittningstid, får avtalet träffas även för sådan tid. Är arren­ detiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år. Omfattar arrende för viss tid bostad för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra minst fem år eller, om jordägaren är kommun, minst ett år. Än arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år eller, om jordägaren är kommun, ett år. Förbehåll som strider mot andra stycket gäller, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 137

3 § Gäller arrendeavtal för viss tid som ej understiger ett år, skall uppsäg­ ning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens ut­ gång. Uppsägning skall ske, om arrendetiden är minst fem år, senast ett år före arrendetidens utgång eller, om arrendetiden är kortare än fem år men minst ett år, senast åtta månader före arrendetidens utgång. Om avtal som avses i första stycket ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på tid som motsvarar arrendetiden eller, om denna är längre än fem år, på sistnämnda tid. Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden. Utan hinder härav gäl­ ler dock förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i tredje stycket. 4 § Gäller arrendeavtal för viss tid som understiger ett år och har ej för­ behåll gjorts om uppsägning, anses avtalet förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, om arrendatorn fortsatt med brukandet två månader efter ar­ rendetidens utgång utan att jordägaren anmodat honom att lämna arrende­ stället. Vad som sagts nu gäller ej, om annat avtalats.

5 § Avlider arrendatorn före arrendetidens utgång, får dödsboet uppsäga av­ talet inom sex månader från dödsfallet, om ej annat avtalats.

6 § Den som skall tillträda arrendeställe har rätt att fjorton dagar före till­ trädesdagen få åt sig upplåten hälften i arrendeställets hus, om ej annat avtalats.

Rätt till förlängning av arrendeavtalet

7 § Bestämmelserna i 8—13 §§ gäller vid arrende för viss tid, utom när 1. arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet icke omfattar bostad för arrendatorn, eller 2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger. Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för­ längning gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämn­ den.

8 § Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt av­ talet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på änd­ rade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när 1. arrenderätten är förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § även om jordägaren icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder, 2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas, 3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka arrendestället, 5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

138 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ända­ målsenlig indelning i brukningsenheter och det ej av särskilda skäl är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör, 5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan, 6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall använ­ das för annat ändamål än jordbruk och det ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör. Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträ­ der endast en del av arrendestället och arrendeavtalet lämpligen kan för­ längas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

9 § Vid förlängning av arrendeavtal är arrendatorn skyldig att godtaga den arrendeavgift som jordägaren fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock avgiften utgå med skäligt belopp. Annat av jordägaren uppställt villkor skall gälla, om det ej strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest är obilligt. Förlängning skall dock ske för tid som motsvarar arrendetiden, dock längst fem år, om ej annan tid av särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla. Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om arrendeav­ giften eller annat villkor, gäller överenskommelsen utan hinder av första stycket.

10 § Föreligger tvist om förlängning av arrendeavtalet eller villkor för sådan förlängning, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast två månader efter det han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till arrendenämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej. Om jordägaren fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har arrendatorn att hänskjuta tvisten till arrendenämnden inom den i första stycket avsedda tiden. lakttages ej denna, förfaller rätten till för­ längning av arrendeavtalet.

11 § Är fråga om förlängning av arrendeavtalet ännu ej avgjord när arren­ detiden går ut, har arrendatorn rätt att kvarsitta på arrendestället till dess frågan är slutligt avgjord. För tid som arrendatorn sålunda kvarsitter skall de förut gällande arrendevillkoren tillämpas till dess arrendevillkoren för samma tid blir slutligt bestämda.

12 § Bifalles arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, skall vill­ koren för det fortsatta arrendet fastställas enligt 9 §. Dom eller beslut varigenom arrendatorns talan bifalles anses som avtal om fortsatt arrende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 139

13 § Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, får i do­ men eller beslutet skäligt uppskov med avträdet medges, om jordägaren eller arrendatorn begär det. Avgöres tvisten efter arrendetidens utgång eller medges uppskov med av­ trädet, skall arrendevillkoren för tiden från avtalets upphörande till avträdet fastställas enligt 9 §. 14 § Kommer förlängning av arrendeavtal som omfattar bostad för arrendatorn ej till stånd på grund av att förhållande som avses i 8 § första stycket 5 eller 6 föreligger och skall marken efter avtalets upphörande användas för ända­ mål som kan antagas lämna väsentligt högre avkastning eller kan tillgodoses genom expropriation, skall jordägaren till arrendatorn utge ett belopp som motsvarar den genomsnittliga arrendeavgiften för ett år under den senaste arrendeperioden. Uppgår arrendatorns förlust på grund av att arrendeför­ hållandet upphör till högre belopp, skall jordägaren i stället i skälig omfatt­ ning ersätta förlusten, dock högst med belopp som motsvarar tre års arren­ deavgifter, beräknade så som nyss angivits. Första stycket gäller ej, om det av särskilda skäl är obilligt mot jordäga­ ren att han ålägges ersättningsskyldighet.

Arrendeställets skick 15 § Omfattar arrende bostad för arrendatorn eller hans anställda, skall jord­ ägaren vid tillträdet avlämna bostaden i det skick som föreskrives i hälso­ vårdsstadgan (1958: 663). Är bostad vid tillträdet icke i sådant skick som anges i första stycket, skall vid tillträdessyn föreskrivas vilka åtgärder som skall vidtagas för att bristen skall undanröjas och vilken kostnad som åtgärderna betingar samt utsättas viss tid inom vilken de skall vara vidtagna. Underlåter jordägaren att inom utsatt tid vidtaga föreskriven åtgärd, får arrendatorn utföra åtgärden i jordägarens ställe. Sedan arbetet har fullbor­ dats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med det vid synen fastställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrendestället är i bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeav­ giften och ersättning för skada. Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

16 § Avhjälper arrendatorn annan brist som föreligger vid tillträdet av arren­ destället än sådan som avses i 15 §, har han rätt till ersättning härför vid avräkning enligt 23 §. Är arrendatorn befriad från skyldighet att återställa arrendestället i visst skick, gäller vad som sagts nu endast om ej annat av­ talats. 17 § Arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det genom att arrendatorn eftersätter vad som sålunda åligger honom, har jord­ ägaren rätt till ersättning vid avräkning enligt 23 §.

140 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 § Har byggnad, täckdikning eller annan anläggning vars fullständiga iståndsättande vanligen icke omfattas av fastighetsunderhållet utan arrendatorns vållande förstörts eller så skadats att anläggningen för att tjäna sitt ända­ mål måste byggas om eller ersättas med en ny, skall jordägaren utföra ar­ betet. Sådan skyldighet föreligger dock endast om anläggningen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället. Om jordägaren ej inom skälig tid efter anmaning avhjälper brist som avses i första stycket, får arrendatorn utföra arbetet i dennes ställe. Sedan arbetet har fullbordats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren, om ej annat följer av tredje stycket. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrende­ stället är i bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och ersättning för skada. Jordägaren eller arrendatorn får påkalla arrendenämndens prövning huru­ vida i visst fall byggnadsskyldighet enligt första stycket åvilar jordäga­ ren. Vill arrendatorn utföra arbetet, har han rätt till ersättning enligt andra stycket endast om arrendenämnden medgivit att arbetet får utföras. Ersätt­ ningen skall utgå med belopp som arrendenämnden fastställt. Är arrendatorn befriad från skyldighet att återställa arrendestället i visst skick, äger första—tredje styckena ej tillämpning.

19 § Drabbas arrendestället av brandskada och föreligger ej byggnadsskyldig­ het för jordägaren enligt 18 §, skall arrendatorn avhjälpa skadan. Sedan ar­ betet fullbordats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med skä­ ligt belopp, om ej arrendatorn vållat skadan.

20 §

Vill arrendatorn i annat fall än som anges i 15, 18 eller 19 § uppföra ny byggnad i stället för byggnad som han mottagit, skall han själv svara för kostnaden. Uppföres byggnaden enligt plan som godkänts av jordägaren eller är den i annat fall lämplig för sitt ändamål, har arrendatorn vid avräkning enligt 23 § rätt till ersättning för brist som vid tillträdet fanns på den mottagna byggnaden. Avdrag skall dock göras med kostnaden för avhjälpande av brist på den nya byggnaden. Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om led­ ning eller annan anläggning som ingår i arrendet.

21 § Föreligger behov av ny täckdikning med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället och utför arrendatorn täckdikningen efter medgivande av arrendenämnden, har han, om ej annat avta­ lats, rätt till ersättning av jordägaren sedan arbetet fullbordats. Ersättningen skall utgå med belopp som arrendenämnden fastställt. Om arrendatorn har anlagt markväg, förbättrat ägoanordningen eller vidtagit annan varaktig och för jordbruket nyttig åtgärd som ej är att hän­ föra till byggnad eller täckdikning, har han vid avräkning enligt 23 § rätt till ersättning motsvarande vad arrendestället ökat i värde, om ej annat avtalats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 141

Ersättning får dock ej utgå med högre belopp än som motsvarar den nöd­ vändiga kostnaden.

22 §

Har jordägaren utfört arbete som avses i 18 § första stycket eller har han utgivit ersättning till arrendatorn enligt 18 § andra stycket eller 21 § första stycket för arbete som denne utfört, har jordägaren rätt till höj­ ning av arrendeavgiften, i den mån arrenderättens värde ökat genom ar­ betet.

Avräkning och syn 23 § Avräkning mellan jordägaren och arrendatorn skall ske, när arrende­ stället avträdes. Avräkning skall dessutom ske, när arrendeavtalet förlänges, om mer än nio år förflutit från tillträdet eller, ifall avräkning skett förut, från föregående avräkning och ej tidigare dag för avräkning avtalats. Avräkningen skall grundas på syn, om ej avtal träffats att bevisning om arrendeställets skick skall ske på annat sätt. Syn skall hållas, när arrende­ stället tillträdes och när avräkning sker.

24 § Syn skall förrättas av minst två ojäviga och med ortens jordbruksför­ hållanden förtrogna synemän. De skall utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt bland dem som av länsstyrelse förklarats behöriga att vara synemän. Enas parterna ej om valet, utser rätten synemän. Har synemännen olika meningar, skall flertalets mening gälla. Kan be­ slut ej åstadkommas på sådant sätt men har parterna eller rätten utsett en av synemännen att vara ordförande, skall hans mening gälla som synemännens beslut, om synemännen är flera än två. Kan ej heller på detta sätt beslut åstadkommas, skall synemännen välja ytterligare en synemän, som då blir ordförande. Enas ej synemännen om valet, skall rätten utse synemännen. Syn får ej påbörjas tidigare än sex månader före eller avslutas senare än fyra månader efter den dag till vilken synen hänför sig, om ej rätten på begäran av synemännen medger att synen får avslutas senare.

25 § Synemännen skall utsätta synen till tid då marken är tjänlig samt un­ derrätta parterna om dagen. Uteblir part, får synen hållas endast om parten bevisligen underrättats i god tid före synens påbörjande. Menar part att synemän är jävig eller icke förtrogen med ortens jord­ bruksförhållanden, skall parten framställa invändning om det innan synegången börjar. Synemännen skall så snart det kan ske besluta över in­ vändningen. Senare får invändning framställas endast i samband med klander av synen och då endast under förutsättning att parten icke varit närvarande vid synen eller först efter det synegången börjat fått vetskap om det förhållande på vilket invändningen grundas. I fråga om parts rätt att i målet om klander åberopa sådant förhållande äger dessutom bestäm­ melserna i rättegångbalken om jäv mot domare motsvarande tillämpning.

142 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

26 § Vid synen skall undersökas allt som hör till arrendestället, såsom bygg­ nader, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och ledningar. Från synen får dock undantagas viss del av arren­ destället, om jordägaren och arrendatorn kommer överens om i vad mån brist skall tagas i beräkning och anteckning om överenskommelsen göres av synemännen. Vid syn skall även göras sådan uppskattning som behövs för bestämmande av ersättning enligt 21 § andra stycket. Synemännen får an­ lita sakkunnig eller biträde. Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som undertecknas av synemännen. Om brist föreligger, skall anteckning göras om bristens beskaffenhet, de åtgärder som behövs för dess avhjäl­ pande samt kostnaden för detta. Tydlig hänvisning skall lämnas om vad den har att iakttaga som vill klandra synen. Synehandlingen skall inom tre månader från synens avslutande genom synemännens försorg delgi­ vas parterna i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Be­ stämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej.

27 § Parterna svarar solidariskt för synekostnaden. Sinsemellan svarar de för hälften var.

28 § Om part ej godtager syn, som hållits på sätt och inom tid som anges i 24 §, får parten klandra synen genom att väcka talan mot andra parten inom två månader från det synehandlingen delgavs honom. Klandras icke sy­ nen, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken synen hänför sig. Motbevisning mot synen är därefter ej tillåten. Synemännen är skyldiga att i mål om klander avge skriftligt yttrande, om rätten begär det.

Betalning av arrendeavgift 29 § Arrendeavgiften skall bestämmas och betalas i pengar. Har avtal träffats i strid med vad som sagts nu, skall arrendeavgiften utgå med belopp, som är skäligt med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga förhållanden när avtalet träffades. Om förbehåll att arrendatorn skall utföra arbete finns bestämmelser i 36—39 §§.

Arrendatorns konkurs 30 § Försättes arrendatorn i konkurs, får jordägaren uppsäga avtalet. Innehål­ ler avtalet förbehåll om rätt för arrendatorn att överlåta arrenderätten och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt arrendestället, får jord­ ägaren dock ej uppsäga avtalet, om konkursboet inom tre månader från ut­ gången av den tid som är utsatt för bevakning av fordringar visar att överlå­ telse skett i enlighet med avtalet. Sker överlåtelse senare men innan jordäga­ ren uppsagt avtalet, har han ej uppsägningsrätt. Uppsäger jordägaren avtalet och är detta träffat för viss tid som under­ stiger tio år, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 143

Gäller arrendeavtalet för viss tid som ej understiger tio år, har arrendatorn rätt till skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat avtalats. Kan överenskommelse om ersättningens belopp ej träffas, skall detta fast­ ställas vid avräkning enligt 23 §.

Övriga rättigheter och skyldigheter vid nyttjandet av arrendestället 31 § Överger arrendatorn arrendestället och lämnar det obrukat eller utan vård, får jordägaren genast återtaga det. Jordägaren har även rätt till er­ sättning för skada.

32 § Har jordägaren utgivit ersättning för torrläggning av mark enligt vatten­ lagen (1918: 523) eller för byggande av enskild väg, får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp­ sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

33 § Arrendatorn får ej nyttja skog eller skogsmark eller taga torv från torv­ mosse som finns på arrendestället. Han får ej heller avhända detta annat, som ej är att hänföra till den årliga avkastningen.

34 § Om arrendatorns rätt till jakt och fiske finns särskilda bestämmelser.

35 § Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap för att användas på arrendestället och är visst värde bestämt för det som lämnats, skall ax-rendatorn hålla sådan egendom på arrendestället under arrendetiden. Egendomen skall för vartdera slaget i värde motsvara det som han mottagit. Vad som sättes i stället för det som lämnats tillhör jordägaren utan särskilt förbehåll. Har jordägaren enligt skriftlig handling lämnat egendom som avses i första stycket och är avtalad avgift för användandet av egendomen förfallen till betalning eller underlåter arrendatorn att avlämna vad som tillkommer jordägaren, äger 8 kap. 28 § motsvarande tillämpning.

Arbetsavtal i samband med arrende 36 § Bestämmelse i arrendeavtal att arrendatorn skall utföra arbete får ej in­ nefatta skyldighet att utföra arbete utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbele. Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utföra dagsverken men är ej be­ stämt, hur de skall fördelas på särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken jämnt fördelas på årets veckor, i den mån det kan ske. För vai-je arrendeår eller, då avtalet föreskriver visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid lämna arren­ datorn uppgift på de dagar när arbetet skall utföras. Arrendatorn är ej skyldig att inställa sig till arbete tidigare än på andra dagen efter det upp­

144 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

giften lämnats honom. Arbetet får ej utkrävas på sådant sätt att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk. Jordbruksdagsverken får dock utan hinder av vad som sagts nu utkrävas enligt den fördelning som föreskrives i avtalet. I arrendeavtalet får ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. 37 § År arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan honom och jordägaren skyldig att utföra arbete, skall ersättning till arrendatorn utgå efter ortens pris vid tiden för arbetet.

38 § Tillhandahåller jordägaren ej arbete som arrendatorn enligt arrendeav­ talet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig att utföra eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, får arrendatorn uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns för­ lust av arbetsinkomst är av ringa betydelse, och ej heller sedan arbetet till­ handahållits arrendatorn. Har jordägaren ej inom en månad från uppsäg­ ningen meddelat arrendatorn att den ej godtages, skall jordägaren anses ha godkänt uppsägningen. I fall som avses i första stycket har arrendatorn, vare sig uppsägning sker eller ej, rätt till ersättning för skada, om icke underlåtenheten att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av ändrade ekonomiska eller tek­ niska förhållanden.

39 § Bestämmelserna i 36—38 §§ gäller ej, om arrendatorns åliggande är av ringa betydelse.

10 KAP.

Bostadsarrende

1 § Bostadsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på ar­ rendestället uppföra eller bibehålla bostadshus och det ej är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose annat ändamål än att bereda bostad åt arrendatorn och honom närstående.

2 §

Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem år, eller för arrendatorns livstid. År arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år. Förbehåll om kortare arrendetid än fem år gäller, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

3 § Gäller arrendeavtal för viss tid, skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 145

Uppsägning skall ske senast ett år före arrendetidens utgång. Om avtal som avses i första stycket ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på fem år. Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden. Utan hinder härav gäller dock förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i tredje stycket. 4 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om förlängning av arrendeavtal gäller vid arrende för viss tid, utom när 1. hus som avses i 1 § ej finns på arrendestället då avtalet senast kan upp­ sägas från jordägarens sida eller, om sådant hus finns, det då ej åsatts taxe­ ringsvärde, eller 2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger. Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förläng­ ning gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

5 § Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förläng­ ning av avtalet, utom när 1. arrenderätten är förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § även om jordägaren icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder, 2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas, 3. byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i fall då sådant erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt beslut av myndighet angående markens bebyggande eller användning, 4. i annat fall byggnad på arrendestället icke står i överensstämmelse med gällande plan och jordägaren gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med planen, 5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna för­ foga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns in­ tresse av fortsatt arrende, 6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet. Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endast en del av arrendestället och arrendeavtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

6 § I fråga om förlängning av arrendeavtal äger 9 kap. 9—13 §§ motsvarande tillämpning. 7 § Är arrendeavtalet slutet för viss tid och vill arrendatorn överlåta arrende­ rätten, skall han erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldig­ het att betala arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde. Har

146 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

arrendatorn uppfört byggnad på arrendestället eller har han i övrigt ned­ lagt kostnad på detta och önskar han att jordägaren skall övertaga vad han utfört, skall även det erbjudas jordägaren till inlösen. Har jordägaren ej inom en månad från erbjudandet förklarat sig villig att lösa vad som erbjudits, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Genom bodelning, arv eller testamente eller genom exekutiv försäljning eller i arrendatorns konkurs kan arrenderätten övergå till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas, utan att erbjudande enligt första stycket lämnats. Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrenda­ torn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

It KAP.

Anläggningsarrende

1 § Anläggningsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla bygg­ nad, som ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande. Har upplåtelsen skett för arrendatorns livstid eller för viss tid som understiger ett år, föreligger dock icke anläggningsarrende.

2 §

Avtal om anläggningsarrende skall träffas för viss tid. Är arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år.

, 3 § Har ej annat avtalats, anses arrendeavtal innefatta villkor att, om uppsäg­ ning ej sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, dock längst fem år. Uppsägning skall ske senast sex månader före arrendetidens utgång, om ej annan tid avtalats. 4 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om rätt till ersättning för arrendatorn med anledning av arrendets upphörande gäller, om ej annat avtalats och ej hel­ ler arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

5 § Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet och vägrar han att förlänga ar­ rendeförhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den grund att jordägaren för förlängning kräver arrendeavgift som ej är skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta arrendatorn dennes förlust på grund av arrendeförhållandets upphörande, om ej 1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­ li gen kan fordras att jordägaren förlänger arrendeförhållandet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 147

2. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för annat ända­ mål än det med upplåtelsen avsedda och intresset för honom att kunna för­ foga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns in­ tresse av fortsatt arrende, eller 3. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet. Förlust för arrendatorn som har samband med att denne bekostat upp­ förande av byggnad eller utförande av annat arbete på arrendestället skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om åtgärden vidtagits i en­ lighet med arrendeavtalet. 6 § Om arrendatorn icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar jord­ ägaren att han önskar behålla arrendestället, är hans rätt till ersättning en­ ligt 5 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har jordägaren att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades under­ rätta arrendatorn om de villkor han uppställer för att förlänga arrendeför­ hållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Underlå­ ter han detta, har arrendatorn rätt till ersättning för förlust som avses i 5 §. Arrendatorns meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. År jordägarens meddelande en­ ligt första stycket avsänt i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall jordägaren anses ha fullgjort vad som ankommer på honom.

7 § Har ej annat avtalats, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Förbehåll varigenom arrenda­ torns rätt begränsas får dock ej göras gällande, när överlåtelse sker genom exekutiv försäljning eller i arrendatorns konkurs. Första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning på arrende­ rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande förvärv.

12 KAP.

Hyra

Inledande bestämmelser

1 § Detta kapitel avser avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot vederlag. Detta gäller även om lägenheten upplåtits genom tjänsteavtal eller avtal i anslutning till sådant avtal. Innefattar avtalet även upplåtelse av jord att nyttjas i förening med lä­ genheten, äger detta kapitel tillämpning på avtalet, om jorden skall använ­ das för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål än jordbruk. Förenas tjänsteavtal, som ej är av endast ringa betydelse, med upplåtelse av såväl lägenhet för bostadsändamål som jord, äger kapitlet tilllämpning, om upplåtelsen av lägenheten är mera betydelsefull än upplå­ telsen av jorden. Med bostadslägenhet avses lägenhet som upplåtits för att helt eller till icke oväsentlig del användas som bostad.

148 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel är utan verkan mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

Hyresavtals ingående

2 §

Hyresavtal skall upprättas skriftligen, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Ändring i eller tillägg till avtal som upprättats skriftligen skall antecknas på handlingen, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Om någon i la­ ga ordning träder i hyresgästens ställe, skall likaledes på begäran göras an­ teckning därom.

Hyrestid och uppsägning 3 § Är hyresavtal träffat för bestämd tid, skall, om hyresförhållandet vid hyrestidens utgång varat längre än nio månader i följd, uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid hyrestidens utgång. Innehåller avtal, som skall uppsägas för att upphöra vid hyrestidens ut­ gång, ej bestämmelse om uppsägningstid, skall uppsägningen ske, om hy­ restiden är 1. längst en vecka, senast en dag i förväg, 2. längre än en men längst två veckor, senast två dagar i förväg, 3. längre än två veckor men längst tre månader, senast en vecka i för­ väg, 4. längre än tre men längst sex månader, senast en månad i förväg, 5. längre än sex månader men längst ett år, senast tre månader i för­ väg, 6. längre än ett men längst fem år, senast sex månader i förväg, 7. längre än fem år, senast ett år i förväg. Saknar avtalet bestämmelse om verkan av utebliven uppsägning och uppsäges det ej inom rätt tid, anses det, om hyrestiden överstiger nio måna­ der, förlängt på ett år och i annat fall på tid som motsvarar hyrestiden.

4 § Är hyresavtal träffat för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och har hyresförhållandet vid hyrestidens utgång icke varat längre än nio må­ nader i följd, anses avtalet förlängt på obestämd tid, om hyresgästen suttit kvar i lägenheten en månad efter hyrestidens utgång utan att hyresvärden anmodat honom att flytta. Är hyrestiden ej bestämd, skall den, om uppsägningstid icke avtalats, utgå en månad efter uppsägning eller, såvida hyresförhållandet varat läng­ re än ett år, på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. Beror hyresförhållandet av annan anställning än som av­ ses i 46 § första stycket 7, har hyresgästen alltid rätt till en uppsägningstid av minst en månad. Fardagar är den 1 april och den 1 oktober.

5 § Avlider hyresgäst som hyrt bostadslägenhet före hyrestidens utgång, får dödsboet uppsäga avtalet inom en månad från dödsfallet. Avtalet upphör att gälla en månad efter uppsägningen. Har bostadslägenhet hyrts av makar

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 149

gemensamt och avlider den ena av makarna, tillkommer den rätt som nu angivits dödsboet och den efterlevande maken i förening. Är lägenhet upplåten för hyresgästens livstid, får vid dennes död hans make inträda som hyresgäst under sin livstid, om äktenskapet ingåtts in­ nan avtalet träffades och annat ej avtalats. Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får hyresvärden dock uppsäga avtalet att upphöra tidigast på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. När avtalet upphör att gälla på grund av hyresgästens eller den efterle­ vande makens död, skall lägenheten avträdas på den fardag som inträffar närmast efter en månad från dödsfallet.

6 § Uppsäges hyresavtal av orsak som anges i 11—14 eller 16—19 §, upphör det genast att gälla. Detsamma gäller i fall som anges i 42 §, om ej annat följer av 44 §. Om hyresavtal uppsäges av annan orsak som ger hyresvärd eller hyres­ gäst rätt att frånträda avtalet, äger bestämmelserna i 3 § andra stycket och 4 § andra stycket om uppsägningstid och tid för avtals upphörande motsva­ rande tillämpning, om ej annat föreskrivits. Sker uppsägning innan hyres­ gästen tillträtt lägenheten, upphör avtalet dock genast att gälla.

7 § Infaller dag då lägenhet enligt lag eller avtal skall tillträdas eller avträdas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället ske nästa vardag. Den som har att avträda lägenhet skall senast klockan 12 avträdesdagen hålla lägenheten tillgänglig för den som skall tillträda den. Omfattar lä­ genhet som helt eller delvis är uthyrd till bostad minst två rum som är avsedda för bostadsändamål, skall hälften av bostadsrummen hållas till­ gänglig klockan 12 föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän helgdag, klockan 8 avträdesdagen. Första och andra styckena gäller ej, om annat avtalats.

8 § Uppsägning skall vara skriftlig, om hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd vid den tidpunkt till vilken uppsägningen sker. Upp­ sägningen behöver dock ej vara skriftlig, om skriftligt erkännande om upp­ sägningen lämnas. Bestämmelserna i 33 kap. 16—19 §§ rättegångsbalken om delgivning äger motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga hyra på hyresvärdens vägnar. Träffas ej den som sökes för uppsägning i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som nu angivits, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad nu angivits blivit fullgjort. Har hyresvärd eller hyresgäst, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

150 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Stämningsansökan med yrkande att hyresförhållande skall upphöra och ansökan om vräkning av hyresgäst gäller som uppsägning när delgivning skett i behörig ordning.

Lägenhetens skick och hinder i hyresrätten 9 § På tillträdesdagen skall hyresvärden, om ej annat avtalats, tillhandahålla lägenheten i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen i orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

10 § Blir lägenheten före den avtalade tidpunkten för tillträdet så förstörd att den ej kan användas för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet. Är hyresvärden vållande till händelsen eller lämnar han ej utan dröjsmål hyres­ gästen meddelande om denna, har hyresgästen rätt till ersättning för skada. Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­ skaffenhet förbud mot att använda lägenheten för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. Beror det förhål­ lande som föranlett myndighetens beslut på försummelse av hyresvärden eller lämnar denne ej utan dröjsmål hyresgästen meddelande om beslutet, har hyresgästen rätt till ersättning för skada.

11 § Uppkommer före hyrestidens början ringare skada på lägenheten än som anges i 10 § första stycket och är skadan ej avhjälpt när lägenheten skall tillträdas eller är lägenheten eljest, i annat fall än som avses i 13 §, på tillträdesdagen icke i det skick som hyresgästen har rätt att fordra, får han avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad, om hyresvärden underlå­ ter att på tillsägelse göra detta så snart det kan ske. Kan bristen ej avhjäl­ pas utan dröjsmål eller underlåter hyresvärden att efter tillsägelse göra detta så snart det kan ske, får hyresgästen uppsäga avtalet. Uppsägning får dock ske endast om bristen är av väsentlig betydelse. Sedan bristen blivit avhjälpt av hyresvärden får avtalet ej uppsägas. För den tid lägen­ heten är i bristfälligt skick har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. I fall som avses i första stycket har hyresgästen även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att bristen icke beror på hans försum­ melse. Första och andra styckena äger tillämpning även när lägenheten uthyrts i befintligt skick, om lägenheten icke är i sådant skick som anges i 9 § och hyresgästen ej vid avtalets ingående kände till bristen eller kunnat upp­ täcka den med vanlig uppmärksamhet.

12 § Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­ skaffenhet beslut varigenom del av lägenheten kommer att frångå hyres­ gästen eller denne på annat sätt lider intrång i sin nyttjanderätt, har han rätt till skälig nedsättning i hyran. Innebär beslutet väsentlig inskränk­ ning i nyttjanderätten, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. I fråga om ersättning för skada äger 10 § andra styc­ ket motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 151

13 § Avser hyresavtalet lägenhet som icke färdigställts vid avtalets ingående och är lägenheten ännu ej i färdigt skick när tillträde skall ske, har hy­ resgästen rätt till skälig nedsättning i hyran och sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §. Uppsägning får ske även före den avtalade tid­ punkten för tillträde, om det är uppenbart att lägenheten på tillträdesdagen ej kan användas för det avsedda ändamålet. Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att dröjsmålet icke beror på hans försummelse.

14 § Är lägenheten ej utrymd i rätt tid av den som skall avflytta, har hyres­ gästen rätt till skälig nedsättning i hyran för den tid han ej kan nyttja lägenheten eller del därav. Undanröjes hindret icke genast efter det hyres­ värden underrättats om förhållandet, äger bestämmelserna i 11 § om rätt för hyresgästen att uppsäga avtalet på grund av brist i lägenheten mot­ svarande tillämpning. Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej visar att hindret icke beror på hans försummelse.

15 § Under hyrestiden skall hyresvärden hålla lägenheten i sådant skick som anges i 9 §, om ej annat avtalats eller följer av andra stycket. Om lägenhet helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall hyresvärden i bostadsdelen med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering, målning och andra sedvanliga reparationer med anledning av lägenhetens försäm­ ring genom ålder och bruk. Avser hyresavtalet enfamiljshus, gäller dock vad som sagts nu endast om ej annat avtalats.

16 § Skadas lägenheten under hyrestiden och är hyresgästen ej ansvarig för skadan eller brister hyresvärden i sin underhållsskyldighet enligt 15 § andra stycket eller uppstår på annat sätt utan hyresgästens vållande hin­ der eller men i nyttj anderätten, äger 10—12 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller, om myndighet under hyrestiden meddelar beslut som avses i 10 § andra stycket eller 12 § utan att hyresgästen givit anledning till det, dock ej förrän beslutet länder till efterrättelse. Hyresvärden och hyresgästen kan med bindande verkan träffa avtal om inskränkning i rätten att enligt första stycket erhålla nedsättning i hyran för hinder eller men i nyttj anderätten till följd av att hyresvärden låter utföra arbete för att sätta lägenheten i avtalat skick eller för att utföra sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller annat arbete som särskilt anges i avtalet. 17 § Bestämmelserna om skada eller brist på lägenheten äger motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten till men för hyresgästen. I fråga om bostadslägenhet som utgör del av hus är hyresvärden skyl­ dig att vidtaga tjänliga åtgärder för att utrota ohyra, även om hyresgästen är ansvarig för att sådan förekommer i lägenheten. Är hyresgästen utan ansvar för ohyran, har han rätt till ersättning för nödvändig kostnad som åsamkas honom genom åtgärd för att utrota ohyran.

152 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

Om någon del av lägenheten frångår hyresgästen på grund av att annat förvärv äger företräde eller till följd av anledning som avses i 7 kap. 24 §, har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. Hyresgästen har även sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §, om han var i god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

19 § Är bostadslägenhet så beskaffad att det är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa att använda lägenheten och avhjälper hyresvärden ej bristen genast efter tillsägelse, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om han icke har rätt till det enligt annan bestämmelse.

Betalning av hyra m. m. 20 § Har avtal ej träffats om tiden för betalning av hyra som skall utgå i pengar, skall hyran betalas senast sista vardagen före varje kalendermånads början eller, om hyran beräknas för kortare tid än en månad, senast sista vardagen före början av den tid för vilken hyran beräknas. För bostadslä­ genhet som omfattar högst fyra rum, varvid kök räknas som rum, får dock den hyra som belöper på annan kalendermånad än den första betalas senast sista vardagen före månadens början, även om avtal träffats om tidigare förfallodag. Hyran skall betalas i hyresvärdens hemvist eller på annan plats som anvisas av honom. Betalning får alltid ske genom postanvisning, postgiro eller bankgiro. Skall hyran betalas på ort utom riket, är hyresvärden skyl­ dig att svara för de särskilda kostnader detta medför. Har hyran sänts till hyresvärden från postanstalt inom riket genom postanvisning eller inbetalningskort till hyresvärdens postgirokonto eller har innehavare av sådant konto betalat hyran till hyresvärden genom giroeller utbetalningskort, anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betal­ ning av hyra genom bankgiro på bankkontor inom riket anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den dag då betalningsuppdraget mottogs av bankkontoret.

21 § Anser hyresgästen, att han enligt 11—14, 16—18 eller 26 § har rätt till nedsättning i hyran eller ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyresgästen avdraga motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han nedsätta beloppet hos överexekutor. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning, när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men ej är till beloppet bestämd i avtalet. När hyresgästen enligt första stycket nedsätter belopp hos överexekutor, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som överexekutor finner skälig, för den kostnad för beloppets utfående som kan åsamkas hyresvärden och för ränta på be­ loppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 153

Har hyresgästen sålunda nedsatt hyra hos överexekutor, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det ned­ satta beloppet ej betalats till honom.

22 § Överexekutor skall ofördröj ligen underrätta hyresvärden i rekommen­ derat brev om nedsättning enligt 21 §. Visar hyresvärden ej inom tre månader från det beloppet förfallit till betalning och underrättelse om nedsättningen sänts till honom att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller att han väckt talan därom mot hyresgästen, har denne rätt att återfå be­ loppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får nedsatt belopp ej lyftas, förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord. Nedsatt belopp skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta. Räntan skall betalas till den som får lyfta det nedsatta beloppet.

Hyresgästens skyldigheter vid nyttjandet av lägenheten 23 § Hyresgästen får icke använda lägenheten för annat ändamål än det av­ sedda. Hyresvärden får dock icke åberopa avvikelse som är utan bety­ delse för honom. 24 § Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad där­ till hör. Han är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som hör till hans hushåll eller gästar honom eller av annan som han inrymt i lägenheten eller som där utför arbete för hans räkning. För brandskada som han själv icke vållat är han dock ansvarig endast om han brustit i den omsorg och tillsyn som han bort iakttaga. Uppkommer skada eller visar sig brist som ofördröjligen måste avhjälpas för att allvarlig olägenhet icke skall uppstå, är hyresgästen skyldig att genast lämna hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Är hyres­ gästen och medlemmarna i hans hushåll borta när skadan uppkommer eller bristen visar sig och har hyresgästen berett hyresvärden tillfälle att vid be­ hov komma in i lägenheten under bortovaron, är det dock, om lägenheten utgör del av hus, tillräckligt att hyresgästen omedelbart efter återkomsten lämnar hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Meddelande om annan skada eller brist än sådan som angivits förut i detta stycke skall läm­ nas hyresvärden utan oskäligt dröjsmål. Försummar hyresgästen att under­ rätta hyresvärden enligt vad som föreskrivits i detta stycke, är han ansvarig för skada som föranledes av hans försummelse. Bestämmelserna i första och andra styckena om skada eller brist äger motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten. Har hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåtit hyres­ rätten eller åt annan upplåtit rätt att begagna lägenheten, är hyresgästen ansvarig för skada som den nye innehavaren skolat ersätta enligt första, andra eller tredje stycket, om lägenheten hade varit förhyrd av honom. Har i fråga om lägenhet som upplåtits för att helt eller delvis användas för annat ändamål än bostad, träffats avtal, varigenom hyresgästens an­ svar utsträckes utöver vad som föreskrives i första—fjärde styckena, gäller avtalet.

154 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

25 § Hyresgästen är skyldig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Hyresgästen skall halla noggrann tillsyn över att vad som sålunda åligger honom själv iakttages även av dem för vilka han svarar enligt 24 § första stycket. Gods som veterligt är eller med skäl kan misstänkas vara behäftat med ohyra får icke införas i lägenheten.

26 § Hyresvärden har rätt att utan uppskov erhålla tillträde till lägenheten för att utöva nödig tillsyn eller utföra förbättringsarbete som ej kan uppskju­ tas utan skada. När lägenheten är ledig till uthyrning, är hyresgästen skyl­ dig att låta den visas på lämplig tid. o Efter tillsägelse minst en månad i förväg får hyresvärden i lägenheten låta utföra mindre brådskande förbättringsarbete som icke vållar väsentligt hinder eller men i nyttj anderätten. Sådant arbete får dock ej utan hyres­ gästens medgivande utföras under sista månaden av hyresförhållandets bestand. Vill hyresvärden utföra annat arbete i lägenheten, får hyresgäs­ ten inom en vecka från det att han erhöll meddelande därom uppsäga av­ talet till upphörande på den fardag som inträffar närmast efter sex må­ nader från uppsägningen. Sådant arbete får icke utan hyresgästens medgi­ vande påbörjas förrän avtalet sålunda kunnat bringas att upphöra. Bestäm­ melserna i detta stycke gäller ej arbete som hyresvärden utfäst sig att ut­ föra åt hyresgästen. I fall som anges i första eller andra stycket skall hyresvärden tillse att hyresgästen ej tillskyndas större olägenhet än nödvändigt. Skada som åsamkas hyresgästen genom arbete som avses i andra stycket skall er­ sättas av hyresvärden, även om skadan icke beror på hans försummelse. Hyresgästen är skyldig att tåla inskränkningar i nyttj anderätten, som föranledes av nödvändiga åtgärder för att utrota ohyra i fastigheten, även om den av honom hyrda lägenheten icke besväras av ohyra. Därvid äger 17 § motsvarande tillämpning.

27 § Underlåter hyresgästen att bereda hyresvärden tillträde till lägenheten när denne enligt 26 § har rätt därtill, kan överexekutor förordna om hand­ räckning. I fråga om sådan handräckning gäller bestämmelserna om hand­ räckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Pant eller borgen 28 § Är pant eller borgen ställd för hyresavtalets fullgörande och försämras säkerheten, är hyresgästen skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en månad, får hyresvärden uppsäga avtalet. I fråga om bostadslägenhet får dock hy­ resvärden uppsäga avtalet endast om det är av väsentlig betydelse för hyres­ värden att sådan säkerhet ställes och det icke är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upplöses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 155

Överlåtelse av fastigheten samt utmätning och konkurs

29 § Överlåtes fastigheten och gäller enligt 7 kap. hyresavtalet ej mot den nye ägaren, skall dock denne, om han icke vill låta avtalet gälla, uppsäga av­ talet inom tre månader från överlåtelsen. I annat fall gäller avtalet mot ho­ nom. Om byggnad genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet eller intages i samfällighet, åligger det tillträdaren att inom en månad från det han tillträdde byggnaden uppsäga hyresavtal som gällde mot av­ trädaren. I annat fall gäller avtalet mot honom.

30 § Utmätes fastigheten före tillträdesdagen eller fastställes före nämnda dag fordran, för vilken panträtt upplåtits, till betalning ur fastigheten, får hyresgästen uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad från det hyresgästen fick känne­ dom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmät­ ningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej upp­ sägning ske därefter. Första stycket äger motsvarande tillämpning, om hyresvärden försättes i konkurs före tillträdesdagen. 31 § Försättes hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för bevakning av fordringar, svarar konkursboet för avtalets fullgörande under återstoden av hyrestiden. Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar, är hyresgästen skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter det säkerheten fordrades, får hyresvärden uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet enligt första eller andra stycket, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

Överlåtelse av hyresrätten 32 § Hyresgästen får icke överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke, om ej annat följer av 34—36 §§. Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden ej be­ sked inom tre veckor efter det att samtycke begärdes, får hyresgästen upp­ säga hyresavtalet. 33 § Bestämmelserna i 32 § äger motsvarande tillämpning på hyresrättens över­ gång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande för­ värv. Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller hu­ vudsakligen användas som gemensam bostad för hyresgästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskill­ nad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgäs­ tens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyres­ gästen.

156 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen. Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen­ heten hyrts av makar gemensamt. 34 § Hyresgäst, som ej är i tillfälle att använda bostadslägenhet för återstå­ ende hyrestid, får överlåta hyresrätten till närstående som varaktigt sam­ manbor med honom, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden skäligen kan nöjas med för­ ändringen. Första stycket äger motsvarande tillämpning om hyresgästen avlider un­ der hyrestiden och dödsboet vill överlåta hyresrätten till sådan dödsbodel­ ägare eller annan hyresgästen närstående som varaktigt sammanbodde med honom. 35 § Hyresgästen får överlåta hyresrätten till bostadslägenhet i syfte att ge­ nom byte erhålla bostad i annan nnder hyres- eller bostadsrätt upplåten lägenhet, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant till­ stånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden. Har hyresgästen erhållit lägenheten genom byte och innehaft lägenheten mindre än tre år, får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. Första stycket gäller ej, om 1. lägenheten är förhyrd i andra hand, 2. lägenheten utgör del av upplåtarens bostad, 3. lägenheten är belägen i enfamiljshus som icke är avsett att uthyras varaktigt eller i tvåfamiljshus, 4. upplåtaren innehar lägenheten med bostadsrätt, 5. hyresförhållandet ej varat längre än nio månader i följd.

36 § Hyresgäst, som hyr lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda den för handel, hantverk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får överlåta hyresrätten till den som skall övertaga verksamheten, om hyres­ nämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden ej har befogad anledning motsätta sig att hyresrätten överlåtes. Om hyresgästen innehaft lägenheten mindre än tre år, får till­ stånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

37 § Tillstånd som avses i 34, 35 eller 36 § kan förenas med villkor.

38 § Överlåter hyregästen hyresrätten med samtycke av hyresvärden eller med tillstånd av hyresnämnden, är han fri från de skyldigheter som hyresavtalet ålägger honom för tiden efter överlåtelsen, om ej annat villkor fogas till samtycket eller tillståndet. Den tillträdande hyresgästen svarar jämte den avträdande för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före överlåtelsen, om ej annat avtalas med hyresvärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 157

Upplåtelse av lägenheten i andra hand 39 § Hyresgästen får ej utan hyresvärdens samtycke i andra hand upplåta lägenheten i dess helhet utom i fall som avses i 40 §.

40 § Hyresgäst, som under viss tid ej är i tillfälle att använda sin bostads­ lägenhet, får upplåta lägenheten i dess helhet i andra hand, om hyresnämn­ den lämnar tillstånd till upplåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hy­ resgästen har beaktansvärda skäl för upplåtelsen och hyresvärden ej har befogad anledning att vägra samtycke. Tillstånd enligt första stycket kan begränsas till viss tid och förenas med villkor.

41 § Hyresgästen får ej inrymma utomstående personer i lägenheten, om det kan medföra men för hyresvärden.

Hyresrättens förverkande 42 § Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att upp­ säga avtalet, 1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar ut­ över två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hy­ resgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hy­ ran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen, 2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyres­ rätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej på tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, 3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, 4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom­ mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden där­ om bidrager till att ohyran sprides i fastigheten, 5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller an­ nan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker på tillsägelse, 6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt, 7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres. Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är av endast ringa betydelse. Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

158 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

43 § Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som avses i 42 § första stycket 1—3, 5 eller 6 men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan hyresgästen icke därefter skiljas från lä­ genheten på den grunden. Detsamma gäller om hyresvärden icke uppsagt avtalet inom två månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 42 § första stycket 4 eller 7 eller hyresvärden icke inom två måna­ der från det han erhöll vetskap om förhållande som avses i nämnda stycke under 2 tillsagt hj^resgästen att vidtaga rättelse.

44 § Är hyresrätten enligt 42 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­ mål med betalning av hyra och har hyresvärden med anledning därav upp­ sagt avtalet, får hyresgästen ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägen­ heten, om hyran senast tolfte vardagen från uppsägningen betalas på sätt som anges i 20 § andra eller tredje stycket eller nedsättes hos överexekutor enligt 21 §. I avvaktan på att hyresgästen visar sig ha fullgjort vad som sålunda fordras för att återvinna hyresrätten får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen. Första stycket gäller ej, om skyldighet att flytta inträder inom kortare tid än en månad efter det att hyresrätten förverkades.

Rätt till förlängning av hyresavtalet 45 § Bestämmelserna i 46—53 §§ gäller för upplåtelse av bostadslägenhet, om ej 1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i följd, 2. lägenheten utgör del av upplåtarens egen bostad, eller 3. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad eller förhållande som avses i 28 § föreligger samt annat ej följer av 47 §. Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­ kommit, att hyresrätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning, är överenskommelsen gällande. Har överenskommelsen träffats innan hy­ resförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock en­ dast om den godkänts av hyresnämnden. Om make som ej har del i hyres­ rätten hade sin bostad i lägenheten när överenskommelsen träffades, gäller överenskommelsen mot honom endast om han godtagit den.

46 § Om hyresvärden uppsagt hyresavtalet, har hyresgästen rätt till förläng­ ning av avtalet, utom när 1. hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 § även om hyresvärden icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder, 2. hyresgästen i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att hyresavtalet skäligen icke bör förlängas, 3. huset skall rivas och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresför­ hållandet upphör, 4. huset skall undergå större ombyggnad och det icke är uppenbart att hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 159

byggnadens genomförande samt det ej är obilligt mot hyresgästen att hy­ resförhållandet upphör, 5. lägenheten ej vidare skall användas för bostadsändamål och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör, 6. hyresavtalet avser lägenhet i en- eller tvåfamilj shus eller lägenhet som upplåtaren innehar med bostadsrätt och upplåtaren har sådant intresse att förfoga över lägenheten att hyresgästen skäligen bör flytta, 7. hyresförhållandet beror av sådan anställning i statlig eller kommunal verksamhet som är förenad med bostadstvång eller av anställning inom lantbruket eller för skötsel och tillsyn av fastighet eller av annan anställ­ ning, om den är av sådan art att det är nödvändigt för arbetsgivaren att för­ foga över lägenheten för upplåtelse åt anställningens innehavare, samt an­ ställningen har upphört, 8. hyresförhållandet beror av annan anställning som upphört och det ej är obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet upphör samt, om hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för att upplösa hyresförhållandet, 9. det i annat fall icke strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. Om hyresvärdens intresse blir tillgodosett genom att hyresgästen avträ­ der endast en del av lägenheten och hyresavtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser lägenheten i övrigt, har hyresgästen utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning. 47 § Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av upp­ sägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgäst berättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan åtnöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 § även om hyresvärden icke uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet. Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, upp­ säger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upp­ höra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av hyresavtalet, är maken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skäligen kan åtnöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upp­ höra på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 §. Bestäm­ melserna i 48—53 §§ om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyres­ gästs make. Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makar­ na för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej an­ nat avtalas med hyresvärden. 48 § Vid förlängning av hyresavtal är hyresgästen skyldig att godtaga den hyra som hyresvärden fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock hyran

160 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

utgå med skäligt belopp. Fordrad hyra är att anse som oskälig, om den väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. Annat av hyresvärden uppställt villkor skall gälla, om det ej strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt. Hyrestiden skall dock utgöra ett år med tre månaders uppsägningstid, om ej annan hy­ res- eller uppsägningstid av särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring i hyresvillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla. I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller skall vid tillämpning av första stycket tredje punkten bortses från lägenhet vars hyra icke är rim­ lig med hänsyn till det allmänna hyresläget i orten för närmast jämförliga lägenheter i nybyggda bostadshus. Träffas vid förlängning av hyresavtal överenskommelse om hyran eller annat villkor, gäller överenskommelsen utan hinder av första och andra styckena. 49 § Föreligger tvist om förlängning av hyresavtalet enligt 46 eller 47 § eller villkor för sådan förlängning, åligger det hyresvärden att skriftligen med­ dela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att se­ nast tre veckor efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 § gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej. Om hyresvärden fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har den som fordrar förlängning att hänskjuta tvisten till hyresnämnden inom den i första stycket avsedda tiden. Iakttages ej denna, förfaller rätten till förlängning av hyresavtalet. 50 § Är fråga om förlängning av hyresavtalet ännu ej avgjord när hyrestiden går ut, har hyresgästen rätt att kvarbo i lägenheten till dess frågan är slut­ ligt avgjord. För tid som hyresgästen sålunda kvarbor i lägenheten skall de förut gällande hyresvillkoren tillämpas till dess hyresvillkoren för samma tid blir slutligt bestämda. 51 § Bifalles hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, skall villkoren för den fortsatta förhyrningen fastställas enligt 48 §. Dom eller beslut varigenom hyresgästens talan bifalles anses som avtal om fortsatt förhyrning. 52 § Bifalles ej hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, får i domen eller beslutet skäligt uppskov med avflyttningen medges, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Är hyresrätten förverkad eller kan hyresavtalet uppsägas enligt 28 § även om hyresvärden icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder eller är rätten till förlängning förfallen, får på begäran av hyresgästen uppskov dock medges endast om hyresvärden sam­ tycker till det. Avgöres tvisten efter hyrestidens utgång eller medges uppskov med avflyttningen, skall hyresvillkoren för tiden från avtalets upphörande till av­ flyttningen fastställas enligt 48 §. 53 § Skall hyresgäst utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut, är hyresrätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det

Kungi. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 161

överskjutande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då den högre hyran fastställdes. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att flytta inträder för hyresgästen inom kortare tid än två månader efter nämn­ da dag. På det överskjutande beloppet skall hyresgästen betala sex procent ränta som om beloppet förfallit till betalning samtidigt med den förut ut­ gående hyran.

Prövning av förstagångshyra i vissa orter 54 § Konungen kan förordna, att 55 § skall tillämpas i ort där särskild upp­ märksamhet är påkallad till förekommande av sådan hyresstegring för bo­ stadslägenhet som icke är godtagbar från samhällssynpunkt.

55 § I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller får hyresvärd eller hyres­ gäst begära att hyresnämnden prövar hyra som avtalats vid lägenhetens upplåtande till hyresgästen eller därefter innan hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd (förstagångshyra). Detta gäller dock icke lä­ genhet som utgör del av upplåtarens egen bostad. Vid prövning enligt första stycket äger 48 § motsvarande tillämpning. Nedsättes förstagångshyra, skall den lägre hyran gälla från och med må­ naden närmast efter den då prövning av hyran påkallades. Begäres ej prövning av förstagångshyra inom ett år från det hyresför­ hållandet börj ade, är rätten till sådan prövning förlorad.

Rätt till ersättning med anledning av hyresförhållandets upphörande m. m. 56 § Bestämmelserna i 57—60 §§ gäller för upplåtelse av annan lägenhet än bostadslägenhet, om ej 1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i följd, eller 2. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad eller förhållande som avses i 28 § föreligger. Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­ kommit om villkor som strider mot 57—60 §, är överenskommelsen gäl­ lande. Har överenskommelsen träffats innan hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock endast om den godkänts av hyres­ nämnden.

57 § Har hyresvärden uppsagt hyresavtalet och vägrar han att förlänga hyres­ förhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den grund att hyresvärden för förlängning kräver hyra som ej är skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta hyresgästen dennes förlust på grund av hyresförhållandets upphörande, om ej 1. hyresgästen åsidosatt sina förpliktelser i sådan män att det icke skä­ ligen kan fordras att hyresvärden förlänger hyresförhållandet, 2. huset skall rivas eller undergå sådan större ombyggnad att hyresgäs­ ten uppenbarligen icke kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägen­ het för ombyggnadens genomförande samt därjämte antingen hyresvärden 6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 20 Del A

162 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

anvisar annan lägenhet med vilken hyresgästen skäligen kan åtnöjas eller hyresavtalet innehåller villkor om att hyresförhållandet skall upphöra på grund av rivning eller ombyggnad av huset och rivningen eller ombyggna­ den skall påbörjas inom fem år från villkorets tillkomst, eller 3. hyresvärden i annat fall har befogad anledning att upplösa hyresför­ hållandet. Förlust för hyresgästen som har samband med att denne bekostat änd­ ring av lägenheten skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om hyresvärden samtyckt till ändringen eller hyresgästen träffat hyresavtalet under förutsättning att han skulle få utföra ändringen. Förlusten beräknas i sådant fall högst till det belopp varmed lägenheten genom ändringen ökat i värde som hyreslägenhet. 58 § Om hyresgästen icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar hy­ resvärden att han önskar behålla lägenheten, är hans rätt till ersättning enligt 57 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har hyresvärden att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyres­ förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Under­ låter han detta, har hyresgästen rätt till ersättning för förlust som avses i 57 §. Hyresgästens meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­ ning som enligt 8 § gäller för uppsägning.

59 § Skall hyresförhållandet upphöra efter uppsägning som gjorts av hyres­ värden och har hyresgästen behov av uppskov med avflyttningen, får hy­ resnämnden före hyrestidens utgång på begäran av hyresgästen medge denne sådant uppskov under skälig tid, dock högst ett år. Uppskov enligt första stycket får ej medges, om hyresvärden eller an­ nan därigenom skulle tillskyndas betydande skada eller olägenhet eller om hyresgästen med hänsyn till tidpunkten för uppsägningen erhållit tillräck­ ligt rådrum med avflyttningen. Medges uppskov enligt första stycket, skall hyresnämnden fastställa skä­ liga hyresvillkor för tiden från avtalets upphörande till avflyttningen.

60 § I mål om ersättning enligt 57 eller 58 § skall rätten på yrkande av hyres­ gästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan skyldighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyres­ värden att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att bestämmas. Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft. Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslut meddelas, skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Mot beslut som meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens be­ slut får talan ej föras. Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 163

ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden betala tillbaka det över' skjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets mot­ tagande.

Särskilda bestämmelser 61 § Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det hyres­ gästen avträdde lägenheten. Iakttages ej denna tid, är rätten till talan för­ lorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

62 § Beror fråga om förlängning av hyresavtal på prövning av rätten, får denna, utan hinder av att tiden för lägenhetens avträdande ännu icke in­ trätt, i samband med nämnda frågas avgörande till prövning upptaga talan av hyresvärden om åläggande för hyresgästen att flytta.

63 § Är sådant meddelande från hyresvärden som avses i 10 eller 58 § avsänt i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall hyresvärden anses ha fullgjort vad som ankommer på honom. Detsamma gäller beträf­ fande sådant meddelande från hyresgästen som avses i 11, 14, 19, 24 eller 33 §. I fall som avses i 24 § är det dock till fyllest att meddelandet är avsänt på annat ändamålsenligt sätt. 64 § Skulle tillämpning av hyresvillkor uppenbarligen strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende. 65 § Har någon utnyttjat annans trångmål i följd av det allmänna läget på bostadsmarknaden till att uppställa villkor om särskilt vederlag för upp­ låtelse av bostadslägenhet i ort, där förordnande enligt 54 § gäller, eller för överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet, gäller ej villkoret, och är han skyldig att återbära vad han mottagit. Talan om återbäring skall väc­ kas inom ett år från det vederlaget mottogs. Iakttages ej denna tid, är rätten till talan förlorad. 66 § För hyra, som är förfallen till betalning eller skall betalas inom de när­ maste sex månaderna, får hyresvärden kvarhålla så mycket av hyresgästens lösören inom fastigheten som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas. 67 § Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst, att framtida tvist med anledning av hyresförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan för­ behåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, får ej göras gällande i fråga om hyresgästens rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lä­

164 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

genheten, nedsättning av förstagångshyra, fastställande av hyresvillkor el­ ler ersättning enligt 57 eller 58 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt där­ igenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelse meddelats om skilje­ männens antal eller om sättet för deras utseende eller förfarandet vid skilje­ nämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tilllämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet utse hyresnämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skilj emannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

68 §

Överenskommelse om villkor i fråga om hyresförhållande som beror av anställning gäller mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hyres­ gästens ställe även om överenskommelsen strider mot bestämmelse i 33 —35, 40, 46, 47, 49—55 eller 67 §, såvida den har formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Förfarandet i hyrestvister 69 § I varje län skall finnas en hyresnämnd. Konungen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för hyresnämnd.

70 § Hyresnämnd har till uppgift att medla i hyrestvister samt att pröva frå­ gor enligt 49 och 55 §§ samt övriga frågor som enligt detta kapitel ankom­ mer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i hyrestvister. När­ mare bestämmelser om hyresnämnd meddelas i särskild lag.

71 § Om part ej godtager hyresnämnds beslut i fråga som avses i 34—36, 40, 49 eller 55 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot andra parten inom tre veckor från det parten erhöll del av beslutet. Klandras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad. Hyresnämnds beslut i ärende enligt 45, 56 eller 59 § får ej klandras.

72 § Hyrestvist som ej enligt 70 § ankommer på hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av fastighetsdomstolen i den ort där fastigheten är belägen. Klan­ dertalan som avses i 71 § upptages, om den rör kollektivavtal, av arbets­ domstolen och i annat fall av domstol som nyss nämnts. Fastighetsdomstol skall i hyresmål bestå av ordföranden och den lagfarne domaren samt tre nämndemän. Tvist som efter klander mot hyresnämnds beslut är anhängig vid dom­ stol får återförvisas till nämnden.

73 § Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om tillstånd som av­ ses i 34—36 eller 40 § eller i fråga om fastställelse av hyresvillkor och ej hel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 165

ler mot hovrätts dom i fråga om förlängning av hyresavtal eller fastställelse av hyresvillkor.

74 § I hyrestvist som avses i 49 eller 55 § skall vardera parten svara för sin rättegångskostnad i fastighetsdomstolen, i den mån annat ej följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

13 KAP.

Tomträtt

Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål mot årlig avgäld i pengar upplåtas såsom tomträtt enligt bestämmelserna i detta kapitel. I tomträtt får upplåtas panträtt i tomträtt får upplåtas panträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt samt servitut och samfällighetsrätt. samt servitut, samfällighetsrätt och Till förmån för tomträtt får upplåtas rätt till elektrisk kraft. Till förmån servitut och samfällighetsrätt. för tomträtt får upplåtas servitut och samfällighetsrätt.

2 §

Tomträtt får upplåtas i fastighet som tillhör staten eller kommun eller annars är i allmän ägo. Om Konungen för särskilt fall medger det, får tomt­ rätt upplåtas även i fastighet som tillhör stiftelse. Tomträtt får ej upplåtas i del av fastighet eller i flera fastigheter ge­ mensamt.

§ Avtal varigenom tomträtt upplåtes Avtal varigenom tomträtt upplå­ skall upprättas skriftligen. I hand- tes skall upprättas skriftligen. I ligen skall uttryckligen anges att handlingen skall uttryckligen anges upplåtelsen avser tomträtt. att upplåtelsen avser tomträtt. Änd­

ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

4 § I upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens an­ vändning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skola gälla i fråga om tomträtten. Finnas vid tiden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande fastigheten i stadsplan eller eljest, anses de ingå i upplåtelsen, om annat ej avtalats.

166 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 § Tomträttsupplåtelse innefattar överlåtelse på tomträttshavaren av bygg­ nad och annan egendom som vid upplåtelsen hör till fastigheten enligt 2 kap. Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendo­ men, skall den bestämmas särskilt.

6 § Tomträttens inträde eller bestånd får ej göras beroende av villkor. Ej heller får inskränkning ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträt­ ten eller att upplåta panträtt eller nyttjanderätt i denna.

7 § Om överlåtelse av tomträtt och om rättighet i eller till förmån för tomt­ rätt samt rättsförhållanden i övrigt angående tomträtt äga bestämmelserna rörande fast egendom i första avdelningen av denna balk motsvarande tilllämpning, om annat ej följer av särskilda bestämmelser om tomträtt.

8 §

Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller åsi­ dosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, är han skyldig att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Av­ talet får ej hävas i anledning av vad någondera sidan sålunda låtit komma sig till last.

9 § Tomträtt får ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken den upplåtits. 2 kap. äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt som inskrivits.

10 § Avgälden skall utgå med oföränd­ Avgälden skall utgå med oföränd­ rat belopp under vissa tidsperioder. rat belopp under vissa tidsperioder. Om längre tid ej överenskommes, ut­ Om längre tid ej överenskommes, ut­ gör varje period tjugo år, den förs­ gör varje period tio år, den första ta räknad från upplåtelsen eller den räknad från upplåtelsen eller den se­ senare dag som angivits i denna. nare dag som angivits i denna.

Upplåtes tomträtt väsentligen för an­ nat ändamål än bostadsbebyggelse, få kortare tidsperioder än tjugo år bestämmas. Period får dock icke un­ derstiga tio år.

Om annat ej avtalats enligt tredje stycket eller bestämmes av rätten enligt 11 §, utgår avgälden under varje period efter den första med samma belopp som under närmast föregående period. Överenskommelse om ändring av avgälden får träffas senast ett år före början av den tidsperiod, under vilken den ändrade avgälden skall gälla.

11 §

Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av sådan tidsperiod som avses i 10 § talan om omprövning av avgälden, skall rätten på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 167

bestämma avgälden för den kommande tidsperioden. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de när­ mare föreskrifter som skola tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse.

12 §

Utan hinder av 10 § äga fastighetsägaren och tomträttshavaren överens­ komma om sådan jämkning i avgäldens belopp som påkallas av ändrade för­ hållanden rörande tomträttens utövning. Kommer tomträttens värde att avsevärt minskas till följd av nya eller ändrade byggnadsbestämmelser eller av annan särskild omständighet som icke är att hänföra till tomträttshavaren eller beror av denne, äger tomt­ rättshavaren påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.

13 § Tomträttsavtal får ej uppsägas av tomträttshavaren.

14 § Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan tomträtt bringas att upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommits, utgör den första perioden sextio år, räknat från dagen för upplåtelsen eller den senare dag som angivits i denna, samt varje följande period fyrtio år från utgången av närmast föregående period. Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse, får överenskommelse träffas om kortare tidsperioder. Period får dock ej vara kortare än tjugo år. Uppsägning får ske endast om det är av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.

15 § Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens ut­ gång, om längre uppsägningstid ej överenskommits. Uppsägning som sker tidigare än fem år före periodens utgång är utan verkan. Det åligger fas­ tighetsägaren att inom samma tid som gäller för uppsägningen anmäla denna till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Om sådan anteckning ej skett, är uppsägningen ogiltig. Uppsägning skall ske skriftligen med angivande av skälen för åtgärden. Angående sättet för uppsägning gäller i övrigt 8 kap. 38 § i tillämpliga de­ lar.

16 § Föreligga ej skäl för uppsägning skall rätten på talan av tomträttshavaren förklara den ogiltig. Väckes ej talan inom tre månader efter det att uppsägningen antecknades i tomträttsboken, är rätten till talan förlorad.

17 § Upphör tomträtten på grund av uppsägning, åligger det fastighetsägaren att lösa byggnad och annan egendom som utgör tillbehör till tomträtten. Lösesumman skall motsvara egendomens värde vid tomträttens upphörande

168 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

under antagande att tomträtten alltjämt skulle bestå med samma ändamål och i övrigt oförändrade föreskrifter angående fastighetens användning och bebyggelse. Har kostnad som icke varit nödvändig nedlagts på tomträtten efter upp­ sägningen, får värdeökning som uppkommit därigenom icke tagas i beräk­ ning vid bestämmande av lösesumman. CJpplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse, äga parterna överenskomma att det icke eller endast i begränsad omfattning skall åligga fastighetsägaren att lösa egendomen enligt första stycket.

18 § När det åligger fastighetsägaren att lösa egendomen, skall talan om lösesummans bestämmande väckas inom ett år efter det att uppsägningen an­ tecknades i tomträttsboken eller, om talan väckts enligt 16 §, inom ett år efter det att domen i målet vann laga kraft. Om denna tid ej iakttages, för­ faller uppsägningen. Talan får väckas av såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren. Sedan dom varigenom lösesumman blivit bestämd vunnit laga kraft, skall lösesumman inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen. Nedsätt­ ning behöver dock icke ske tidigare än en månad före den dag till vilken uppsägningen ägt rum. Sker nedsättning ej inom föreskriven tid, äger läns­ styrelsen på ansökan låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet ålagts genom domen. När nedsättning ägt rum, skall länsstyrelsen genast göra anmälan till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Medel som nedsatts skola ofördröj ligen insättas i bank mot ränta.

19 § När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och löse­ summan nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna rättig­ heter och bliva inskrivningar i denna utan verkan. Innan nedsättning skett, får tillträde ej äga rum utan tomträttshavarens medgivande. Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträ­ desdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig att betala ränta till tomträttshavaren efter sex procent om året från nämnda dag.

20 § Det nedsatta beloppet jämte upplupen ränta skall av länsstyrelsen ut­ betalas till den som är berättigad till det. Utan fastighetsägarens medgivan­ de får utbetalning dock ej ske före tillträdesdagen. Ränta som upplupit före tillträdesdagen tillfaller fastighetsägaren. Svarar tomträtten för beviljad eller sökt inteckning, äga bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom motsva­ rande tillämpning. Har rätten bestämt lösesumman till högre belopp än tomträttshavaren yrkat och uppstår, efter betalning av de fordringar som skola utgå ur denna, överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, återställes överskottet till fastighetsägaren. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes genom länsstyrelsens försorg minst två veckor i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 169

väg till tomträttshavaren och kända borgenärer som ha panträtt i tomt­ rätten. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i allmänna tidningarna och tidning inom orten. De med fördelningen förenade kostnaderna betalas av fastighetsägaren.

21 § Ha fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits slu­ tit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller i de föreskrifter som i övrigt gälla angående tomträttens utövning eller i fråga varom överens­ kommelse är tillåten enligt 10, 12, 14, 15 eller 17 §, gäller ändringsavtalet mot den som har rättighet i tomträtten endast om inskrivning av avtalet är beviljad eller ansökan därom förklarad vilande i avvaktan på att annat hinder än som avses i 21 kap. 5 § andra stycket undanröjes. Angår avtalet utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser, är avtalet för sin giltighet beroende av att fastighetsbildning kommer till stånd i en­ lighet med avtalet. Angående avtal som avses i första stycket gälla i övrigt bestämmelserna i detta kapitel om upplåtelse av tomträtt i tillämpliga delar.

22 §

Överenskomma fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller över­ går äganderätten till fastigheten på tomträttshavaren och är tomträtten inskriven, gäller dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Även om inskrivningen av tomträtten dödas, svarar fastighetsägaren för rättighet som gäller i tomträtten oberoende av inskrivning.

23 § Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, giltighet av uppsäg­ ning eller bestämmande av lösesumma upptages av expropriationsdomstolen.

24 § Angående rättegången i mål som avses i 23 § gälla i tillämpliga delar be­ stämmelserna om expropriation i allmänhet. Rör tvisten fråga som kan in­ verka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller annan rät­ tighet som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller med­ givande. I mål angående bestämmande av lösesumma är fastighetsägaren skyldig att ersätta tomträttshavarens rättegångskostnad i den mån annat ej föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

25 § När talan väckes angående omprövning eller jämkning av avgäld eller om giltigheten av uppsägning, skall rätten genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Detsamma gäller när dom eller slutligt beslut i sådant mål vinner laga kraft. 6f Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 20 Del A

170 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

26 §

Bestämmelse om förmånsrätt i fast egendom för fordran i handelsbalken eller annan författning gäller även i fråga om fordran i tomträtt.

Bestämmelserna i utsökningsla- Bestämmelserna i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurs­ gen (1877: 31 s. 1 ), lagen ( ) lagen angående fast egendom och om exekutiv försäljning av fast egen­ rättighet däri äga motsvarande till- dom, lagsökningslagen (1946:808) lämpning i fråga om tomträtt. och konkurslagen (1921:225) angå­ ende fast egendom och rättighet däri äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv som avser tomträtt är denna likställd med fast egendom.

14 KAP.

Servitut

1 § För att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen får i fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av an­ nan fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande fas­ tigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut). Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten och får icke förenas med skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, bygg­ nad eller annan anläggning som avses med servitutet. Bestämmelserna i detta kapitel avser icke servitut som tillkommit genom förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller genom ex­ propriation eller liknande tvångsförvärv.

2 §

Servitut får upplåtas till förmån även för gruvegendom. I fråga om så­ dan upplåtelse äger bestämmelserna i detta kapitel om servitut till förmån för fastighet motsvarande tillämpning.

3 § Servitut får ej avse rätt till skogsfång eller bete.

4 § Servitut upplåtes skriftligen av Servitut upplåtes skriftligen av den den tjänande fastighetens ägare. I tjänande fastighetens ägare. I upp­ upplåtelsehandlingen skall anges den låtelsehandlingen skall anges den härskande och den tjänande fastig­ härskande och den tjänande fastig­ heten samt ändamålet med upplå- heten samt ändamålet med upplåtel-

Kungl. Maj.-ts proposition nr 20 år 1970 Del A 171

telsen. Upplåtelse som icke uppfyl­ sen. Upplåtelse som icke uppfyller ler dessa föreskrifter är ogiltig. dessa föreskrifter är ogiltig. Ändring

Upplåtelsehandlingen skall i före­ eller tillägg som ej avfattas skrift­ kommande fall innehålla de före­ ligen är utan verkan. skrifter för servitutets utövning som avses gälla och uppgift om vederlag för upplåtelsen. Om servitutet är tidsbegränsat eller beror av villkor, skall handlingen innehålla uppgift jämväl därom. Detsamma gäller, om ägaren av den tjänande fastigheten åtagit sig att underhålla väg, bygg­ nad eller annan anläggning som av­ ses med servitutet.

5 § Servitut innebär skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att tåla att fastigheten tages i anspråk för det med upplåtelsen avsedda ända­ målet eller att underlåta sådan utövning av honom såsom ägare tillkom­ mande befogenhet som strider mot detta ändamål. Det åligger honom dess­ utom att på fastigheten underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet, om upplåtelsen innehåller åtagande därom.

6 § Servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten och får ej överlåtas särskilt.

7 § Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning för­ fara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt. Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg, byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant skick att skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis.

8 § Om den härskande fastighetens ägare överskrider sin rätt eller ägare av någondera fastigheten åsidosätter sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada.

9 § Är i fall som avses i 8 § vad den ene fastighetsägaren låtit komma sig till last av väsentlig betydelse för den andre och sker ej rättelse inom skälig tid efter anmaning, äger denne häva servitutet och erhålla ersättning för skada.

10 § Skall vederlag utgå för servitut och erlägges ej vederlaget inom en månad efter förfallodagen, äger den tjänande fastighetens ägare häva servitutet och erhålla ersättning för skada, om försummelsen icke är av ringa bety­ delse.

172 Del A Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

11 §

Om ägaren av den härskande eller den tjänande fastigheten vill häva servitutet enligt 9 eller 10 §, åligger det honom att underrätta den andre därom utan oskäligt dröjsmål. Sker det ej, är rätten att häva förlorad. Servitut får ej hävas, sedan betalning erlagts eller annan rättelse skett.

12 §

Delas den tjänande fastigheten och är servitutet förenat med rätt till vederlag, tillkommer vederlaget ägarna av de fastigheter, i vilka ser­ vitutet skall gälla efter delningen i förhållande till varje fastighets be­ svär av servitutet.

13 § 12 § Den fasta egendom som servi­ Den fasta egendom som servi­ tutet avser får ej belastas utöver tutet avser får ej belastas utöver vad vad som följer av upplåtelsen till som följer av upplåtelsen till följd följd av att den härskande eller tjä­ av ändring i fastighetsindelningen nande fastigheten delas eller sam­ eller annan ändring i förhållandena. manlägges med annan fastighet eller på grund av annan ändring i förhål­ landena.

U§ 13 §

Sammanlägges den härskande och Sammanlägges den härskande fas­ den tjänande fastigheten, upphör tigheten med den tjänande, upphör servitutet. servitutet att gälla.

15 § U§

Bortför den härskande fastighetens ägare byggnad eller annan anlägg­ ning som är avsedd för servitutet och som tillhör honom men finns på den tjänande fastigheten, åligger det honom att återställa marken i tjänligt skick. Om servitutet häves eller av annan orsak upphör, är han skyldig att föra bort sådan anläggning inom ett år därefter. Sker det ej, tillfaller an­ läggningen den tjänande fastighetens ägare utan lösen.

16 § 15 §

Om ändring och upphävande av servitut genom fastighetsreglering gäller särskilda bestämmelser.

15 KAP.

Samfällighetsrätt

1 § Genom avtal mellan ägarna av två eller flera fastigheter (samfällighetsavtal) kan upplåtas samfällighetsrätt i fastigheterna för att tillgodose en för fastigheterna gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för dem, såsom parkeringsanläggning, lekplats, ledning eller värmeanläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 173

Om fastigheterna tillhör samme ägare, får samfällighetsrätt upplåtas ge­ nom förklaring av ägaren. I fråga om sådan förklaring äger bestämmelserna i detta kapitel om samfällighetsavtal motsvarande tillämpning.

2 §

Samfällighetsrätt får upplåtas även i byggnad eller annan anläggning, som ej hör till fastighet, och i gruvegendom. I fråga om sådan upplåtelse gäller bestämmelserna i detta kapitel om upplåtelse i fastighet i tillämpliga delar. 14 kap. 3 § äger motsvarande tillämpning i fråga om samfällighetsrätt.

3 § De fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits utgör i allt som rör den gemensamma anläggningen en samfällighet. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och får ej över­ låtas särskilt. I fråga om förvaltning och upplösning av samfällighet gäller 22—34 §§ samt 43 § andra och tredje styckena lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar i tillämpliga delar. Lagens bestäm­ melser om anläggningsbeslut skall därvid tillämpas på samfällighetsavtalet.

4 § Samfällighetsrätt innebär dels rätt för ägare av fastighet som ingår i sam­ fälligheten att på de villkor samfällighetsavtalet innehåller tillgodogöra sig den gemensamma anläggningen, dels skyldighet för honom att i den om­ fattning som följer av avtalet bidraga till kostnaderna för samfällighetens verksamhet, tåla att fastigheten nyttjas för denna verksamhet och i övrigt fullgöra åtagande gentemot samfälligheten.

5 § Samfällighetsavtal slutes skriftli­ Samfällighetsavtal slutes skriftli­ gen. I avtalet skall anges de fastighe­ gen. I avtalet skall anges de fastighe­ ter som ingår i samfälligheten och ter som ingår i samfälligheten och ändamålet med avtalet. Detta skall ändamålet med avtalet. Detta skall vidare innehålla uppgift om grunder­ vidare innehålla uppgift om grun­ na för bidragsskyldighetens fördel­ derna för bidragsskyldighetens för­ ning mellan fastigheternas ägare. delning mellan fastigheternas ägare Samfällighetsavtal som icke uppfyl­ samt den belastning som eljest kan ler dessa föreskrifter är ogiltigt. ha lagts på någon av fastigheterna. Samfällighetsavtal skall i förekom­ Samfällighetsavtal som icke uppfyl­ mande fall även innehålla bestäm­ ler dessa föreskrifter är ogiltigt. Änd­

melser om beskaffenheten och om­ ring eller tillägg som ej avfattas fattningen av byggnad eller annan skriftligen är utan verkan. anläggning som skall uppföras för samfällighetens räkning och om an­ nan åtgärd som skall vidtagas samt uppgift om vilka i samfälligheten in­ gående fastigheter som beröres av åt­ gärden. Om avtalet är tidsbegränsat eller beror av villkor, skall det in­ nehålla uppgift jämväl därom. Det-

174 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

samma gäller, om ägaren av någon i samfällighet en ingående fastighet åtagit sig att sörja för underhåll el­ ler drift av anläggning för samfällighetens verksamhet eller att på an­ nat sätt gå samfällighet en tillhanda med eget arbete.

6 §

övergår i samfällighet ingående fastighet, varmed är förenad skyldighet att utge periodiskt bidrag i pengar, till ny ägare på annat sätt än genom försäljning på exekutiv auktion och skall samfällighetsrätten enligt denna balk bestå mot den nye ägaren eller vill denne att fastigheten likväl står kvar i samfälligheten, är han skyldig svara för oguldet belopp som den förre ägaren haft att utge och som förfallit till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen. Mot den nye ägaren anses beloppet förfallet den dagen.

7 § Om ägare av fastighet som ingår i samfällighet överskrider sin rätt eller åsidosätter sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada.

8 § Är i fall som avses i 7 § vad fastighetsägare låtit komma sig till last av väsentlig betydelse för ägarna av övriga fastigheter som ingår i samfällig­ heten och sker ej rättelse inom skälig tid efter anmaning eller har fastig­ hetsägare dröjt med att erlägga penningbidrag utöver en månad efter förfallodagen och är försummelsen icke av endast ringa betydelse, får avtalet hävas i vad angår den försumlige fastighetsägaren. Denne är även skyldig att ersätta förlust som åsamkas övriga fastighetsägare till följd av hans utträde ur samfälligheten.

9 § Rätt till talan i fall som avses i 7 eller 8 § eller till hävning i fall som avses i 8 § tillkommer i fråga om samfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samfällighetens styrelse och annars varje fastighets­ ägare vars rätt är i fråga. Den som vill begagna sig av hävningsrätt skall utan oskäligt dröjsmål underrätta motparten därom. Sker det ej, är rätten att häva förlorad. Samfällighetsavtal får ej hävas, sedan betalning erlagts eller annan rät­ telse skett.

10 § 14 kap. 13—15 §§ äger motsvaran­ Bestämmelserna i 14 kap. 12 — de tillämpning i fråga om samfällig- 15 §§ äger motsvarande tillämpning hetsrätt. i fråga om samfällighetsrätt.

11 §

Delas fastighet vari samfällighetsrätt är upplåten, svarar ägarna av de nya fastigheterna solidariskt för penningbidrag som skulle ha belöpt på den ode­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 175

lade fastigheten. Mellan ägarna inbördes fördelas ansvaret i förhållande till varje fastighets nytta av samfällighetsrätten efter delningen.

12 §

Om ändamål som avses med samfällighetsavtal till följd av ändrade för­ hållanden förfallit eller väsentligen förlorat sin betydelse eller kan med av­ sevärt mindre kostnad eller olägenhet tillgodoses på annat sätt, får rätten, även om annat avtalats, på talan av samfälligheten eller fastighetsägare för­ ordna att samfälligheten skall upplösas. Samfälligheten skall också upplö­ sas, om alla fastighetsägarna är ense därom. Föreligger förhållande som avses i första stycket endast beträffande viss fastighet, får på talan av dess ägare förordnas att samfällighetsrätten i hans fastighet skall avlösas.

13 § Bestämmelserna i lagen om fastighetsbildning om ändring och upphävan­ de av servitut när servitutet hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning enligt stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan äger motsvarande tillämpning i fråga om belastning som på grund av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som ingår i samfällig­ heten. Samfälligheten anses därvid som härskande fastighet.

16 KAP.

Hävd till fast egendom

1 § Om någon beviljats lagfart på fast egendom, som kommit ur rätte äga­ rens hand, och därefter under tjugo år i följd med äganderättsanspråk innehaft egendomen, utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts mot innehavaren, har ägaren förlorat sin rätt till egendomen. Om innehavet grundas på överlåtelse och innehavaren varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare, gäller första stycket när tiden för innehavet uppgår till tio år. Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning om egendomen innehafts av flera efter varandra sedan lagfart beviljats på den förstes förvärv. Vid tillämpning av andra stycket gäller villkoret om att inneha­ vet grundas på överlåtelse och att innehavaren var i god tro endast den förste innehavaren.

2 § Vad av lag eller annan författning följer om verkan av underlåtenhet att inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast egendom äger tillämpning, om det innebär att frihet från rätte ägarens anspråk på egendomen vinnes tidigare än enligt 1 §. Om skyldighet att återbära egendom som tillträtts till följd av dödför­ klaring gälla särskilda bestämmelser.

176 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 KAP.

Företräde på grund av inskrivning

Företräde för förvärv på grund av Företräde för förvärv på grund av överlåtelse av fast egendom eller överlåtelse av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt, servitut upplåtelse av nyttjanderätt, servitut, eller samfällighetsrätt framför annat samfällighetsrätt eller rätt till elek­ sådant förvärv trisk kraft framför annat sådant förvärv

1 § Har någon överlåtit sin fasta egendom till två eller ha i annat fall två för­ värv skett som avse en och samma egendom, äger det förvärv för vilket inskrivning först sökes företräde, om annat ej anges i 3—5 §§.

§ Äger överlåtelse av fast egendom Äger överlåtelse av fast egendom företräde framför annat förvärv, företräde framför annat förvärv, medför det andra förvärvet icke nå­ medför det andra förvärvet icke nå­ gon rätt till egendomen. Om företrä­ gon rätt till egendomen. Om företrä­ de tillkommer nyttjanderätt, servi­ de tillkommer nyttjanderätt, servi­ tut eller samfällighetsrätt, får rätten tut, samfällighetsrätt eller rätt till enligt det andra förvärvet utövas en­ elektrisk kraft, får rätten enligt det dast i den mån det kan ske utan för­ andra förvärvet utövas endast i den fång för det förvärv som äger före­ mån de! kan ske utan förfång för det träde. förvärv som äger företräde.

3 § överlåtelse av fast egendom äger ej företräde framför tidigare sådan överlåtelse eller framför tidigare upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt, om förvärvaren vid förvärvet och, när egendomen där­ efter överlåtits till annan, även denne vid sitt förvärv ägt eller bort äga kännedom om det tidigare förvärvet. Upplåtelse av nyttjanderätt, servi- Upplåtelse av nyttjanderätt, servi­ tit eller samfällighetsrätt äger ej tut, samfällighetsrätt eller rätt till företräde framför tidigare överlåtel­ elektrisk kraft äger ej företräde se av egendomen, om den till vilken framför tidigare överlåtelse av egen­ rättigheten uppläts vid upplåtelsen domen, om den till vilken rättighe­ ägde eller bort äga kännedom om ten uppläts vid upplåtelsen ägde el­ överlåtelsen. Motsvarande gäller i ler bort äga kännedom om överlåtel­ fråga om företrädet mellan rättighe­ sen. Motsvarande gäller i fråga om ter, vilka ej kunna utövas vid sidan företrädet mellan rättigheter, vilka av varandra utan förfång för nå­ ej kunna utövas vid sidan av varand­ gondera. ra utan förfång för någondera. Bestämmelserna i 7 kap. 11—13 §§ Bestämmelserna i 7 kap. 11—13 §§ om att upplåtelse av nyttjanderätt, om att upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt gäl- servitut, samfällighetsrätt eller rätt ter mot ny ägare till vilken fastighet till elektrisk kraft gäller mot ny äga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 177

överlåtits äga tillämpning utan hin- re till vilken fastighet överlåtits äger der av att den nye ägaren sökt lag- tillämpning utan hinder av att den fart. nye ägaren sökt lagfart.

4 § Kan till följd av 3 § första styc­ Kan till följd av 3 § första styc­ ket förvärvare ej göra överlåtelsen ket förvärvare ej göra överlåtelsen gällande mot tidigare överlåtelse av gällande mot tidigare överlåtelse av egendomen, äger dock förvärv från egendomen, äger dock förvärv från honom genom upplåtelse av nyttjan­ honom genom upplåtelse av nyttjan­ derätt, servitut eller samfällighets- derätt, servitut, samfällighetsrätt el­ rätt företräde framför den tidigare ler rätt till elektrisk kraft företräde överlåtelsen, om den till vilken rät­ framför den tidigare överlåtelsen, tigheten uppläts vid upplåtelsen var­ om den till vilken rättigheten upp­ ken ägde eller bort äga kännedom läts vid upplåtelsen varken ägde el­ om överlåtelsen. ler bort äga kännedom om överlå­ telsen. Om till följd av 3 § första stycket förvärvare ej kan göra överlåtelsen gällande mot tidigare upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällig­ hetsrätt, äger dock förvärv från honom av sådan upplåtelse företräde fram­ för den tidigare upplåtelsen, om rättigheterna ej kunna utövas vid sidan av varandra utan förfång för någondera.

5 Sökes på samma inskrivningsdag Sökes på samma inskrivningsdag inskrivning av flera förvärv, äga de inskrivning av flera förvärv, äger de sinsemellan företräde efter den tids­ sinsemellan företräde efter den tids­ följd i vilken de ägt rum. Överlåtel­ följd i vilken de ägt rum. Överlåtelse se av fast egendom äger dock före­ av fast egendom äger dock företräde träde framför upplåtelse av nyttjan­ framför upplåtelse av nyttjanderätt, derätt, servitut eller samfällighets­ servitut, samfällighetsrätt eller rätt rätt, om annat ej följer av 7 kap. till elektrisk kraft, om ej annat föl­ jer av 7 kap. Äro förvärv avseende överlåtelse Är förvärv avseende överlåtelse av fast egendom samtidiga eller kan av fast egendom samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av en­ skett, skall rätten på talan av ende­ dera förvärvaren förordna om före­ ra förvärvaren förordna om företrä­ trädet mellan dem med hänsyn till det mellan dem med hänsyn till vad vad som kan ha förutsatts vid för­ som kan ha förutsatts vid förvärven värven till omständigheterna i öv­ och till omständigheterna i övrigt. rigt. Motsvarande gäller i fråga om Motsvarande gäller i fråga om före­ företrädet mellan förvärv som avser trädet mellan förvärv som avser upp­ upplåtelse av nyttjanderätt, servitut låtelse av nyttjanderätt, servitut, eller samfällighetsrätt. samfällighetsrätt eller rätt till elek­

trisk kraft.

Företräde på grund inteckning

6 § Inteckning medför företräde i förhållande till annan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på samma inskrivningsdag medföra lika rätt.

178 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

I förhållande till nyttjanderätt, I förhållande till nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt med­ servitut, samfällighetsrätt och rätt för inteckning företräde, om den sö- till elektrisk kraft medför inteckning kes innan inskrivning för rättigheten företräde, om den sökes innan in­ sökes. Inskrivning för nyttjanderätt, skrivning för rättigheten sökes. In­ servitut eller samfällighetsrätt med­ skrivning för nyttjanderätt, servitut, för företräde framför inteckning som samfällighetsrätt eller rätt till elek­ sökes på samma inskrivningsdag. trisk kraft medför företräde framför inteckning som sökes på samma in­ skrivningsdag.

7 § Om rätt för borgenär till vilken upplåtits panträtt i fast egendom att göra gällande det företräde som inteckning medför samt om vissa fall då sådan upplåtelse får vika för överlåtelse av egendomen finnas bestämmel­ ser i 6 kap.

Övriga bestämmelser

8 § Om bestämmande av företrädet mellan flera inskrivningar som sökas på samma inskrivningsdag samt om ändring i företrädesordningen genom ned­ sättning finnas bestämmelser i 22 och 23 kap.

9 § Det företräde som ansökan om inskrivning medför enligt detta kapitel är beroende av att inskrivning beviljas. Visar sig inskrivet förvärv vara ogiltigt eller kan det av annan anledning än som avses i detta kapitel ej gö­ ras gällande av förvärvaren, förfaller rätten till företräde.

10 § Bestämmelserna i detta kapitel om Bestämmelserna i detta kapitel företräde för överlåtelse äga i fråga om företräde för överlåtelse äga i om förvärv genom köp på exekutiv fråga om exekutiv försäljning tillauktion tillämpning endast med av­ lämpning endast med avseende på seende på företräde i förhållande till företräde i förhållande till annan annan överlåtelse och endast om överlåtelse och endast om egendo­ egendomen sålts för annat ändamål men sålts för annat ändamål än till än till betalning av fordran för vil­ betalning av fordran för vilken egen­ ken egendomen svarar på grund av domen svarar på grund av utmätning utmätning eller på annan grund. eller på annan grund. Det företräde som inskrivning för Det företräde som inskrivning för rättighet eller inteckning medför i rättighet eller inteckning medför i förhållande till annan sådan in­ förhållande till annan sådan in­ skrivning eller inteckning enligt det­ skrivning eller inteckning enligt det­ ta kapitel gäller vid exekutiv auk­ ta kapitel gäller vid exekutiv försälj­ tion med följande avvikelser. Be­ ning med följande avvikelser. Be­ stämmelsen i 3 § om företräde i vis­ stämmelsen i 3 § om företräde i vis­ sa fall för upplåtelse av nyttjande­ sa fall för upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut eller samfällighetsrätt rätt, servitut, samfällighetsrätt eller äger icke tillämpning. I fall som rätt till elektrisk kraft äger icke tillavses i 5 § andra stycket anses för­ lämpning. I fall som avses i 5 § and-

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 179

värven äga lika rätt, om annan fö- ra stycket anses förvärven äga lika reträdesordning ej fastställts. rätt, om annan företrädesordning ej fastställts. Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall för­ delar medel mellan rättsägarna i den ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

11 § Bestämmelserna i 1—10 §§ om överlåtelse och upplåtelse äga motsva­ rande tillämpning på förvärv genom bodelning, arv, testamente eller bolags­ skifte och på annat liknande förvärv, när fråga uppkommer om företräde mellan sådant förvärv och senare förvärv som avses i 1 § eller om företräde på grund av inteckning.

18 KAP.

Godtrosförvärv på grand av inskrivning och betydelsen av inskrivning i vissa andra fall

Har fast egendom förvärvats genom överlåtelse och var överlåtarens eller någon hans företrädares åtkomst till egendomen ogiltig eller gäller åtkoms­ ten av annat skäl ej mot rätte ägaren, är förvärvet likväl giltigt, om lagfart på egendomen vid tiden för överlåtelsen var beviljad för överlåtaren och om förvärvaren vid överlåtelsen eller, när egendomen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare. I fråga om upplåtelse av nyttjan­ I fråga om upplåtelse av nyttjan­

derätt, servitut eller samfällighets- derätt, servitut, samfällighetsrätt el­ rätt som gjorts av annan än rätte ler rätt till elektrisk kraft som gjorts

ägaren äger första stycket motsva­ av annan än rätte ägaren äger förs­ rande tillämpning om den till vilken ta stycket motsvarande tillämpning rättigheten uppläts vid upplåtelsen om den till vilken rättigheten upp­ varken ägde eller bort äga känne­ läts vid upplåtelsen varken ägde eller dom om att upplåtaren ej var rätt bort äga kännedom om att upplå­ ägare. taren ej var rätt ägare. Om företräde på grund av inskrivning finnas bestämmelser i 17 kap.

2 §

Har panträtt i fast egendom upplåtits och är upplåtarens eller någon hans företrädares åtkomst till egendomen ogiltig eller gäller åtkomsten av an­ nat skäl ej mot rätte ägaren, är upplåtelsen likväl giltig, om lagfart på egen­ domen var beviljad för upplåtaren vid upplåtelsen eller därefter beviljas för honom samt borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga känne­ dom om att upplåtaren ej var rätt ägare.

3 §

1 och 2 §§ äga ej tillämpning, om 1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är

180 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen­ hetsrättens område; 2. rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten grundats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet; 3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, emedan det icke skett i föreskriven form eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av domstol eller annan myndighet.

4 § Kommer till följd av 1 eller 2 § förvärv som avses där att gälla mot rätte ägaren, äger demie erhålla ersättning av staten för sin förlust. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att söka ändring i inskrivningsmyndighetens beslut eller vidtaga annan åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt med­ verkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen nedsättas efter vad som finnes skäligt eller helt bortfalla. Även den vars förvärv enligt 3 § icke skall gälla äger erhålla ersättning enligt första stycket, om han vid förvärvet icke ägt eller bort äga känne­ dom om att överlåtaren eller upplåtaren icke var rätt ägare.

5 § Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 4 § av den myndighet som Konungen bestämmer. Om laga domstol i mål om ersättning enligt 4 § äga bestämmelserna i rättegångsbalken angående tvist om äganderätt till fast egendom motsva­ rande tillämpning.

6 § Vill den som är part i mål om äganderätten till fast egendom eller om beståndet av rättighet i sådan egendom framställa anspråk enligt 4 § om han förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller på sätt Konungen bestämmer lämna underrättelse om rättegången för att staten skall kunna inträda i denna. Har förberedelsen i övrigt slutförts utan att underrättelse om rättegången lämnats eller talan om ersättningsanspråket väckts, skall rätten förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Försittes den tiden, är ersättningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

7 § Har den som enligt 4 § är berättigad till ersättning ägt utkräva belop­ pet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne. Ersättning enligt 4 § på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit laga kraft.

Har ärende angående anteckning Har ärende angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt om äganderätt till fast egen- väckt om äganderätt till fast egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 181

dom eller enligt 20 kap. 14 § att äga­ dom eller enligt 20 kap. 14 § att äga­ rens rätt att förfoga över egendomen res rätt att förfoga över egendomen är inskränkt upptagits på inskriv­ är inskränkt eller enligt 7 § förköps­ ningsdag, anses den som därefter lagen (1967:868) att kommun be­ förvärvat egendomen eller panträtt slutat utöva förköpsrätt i fråga om eller annan rättighet i denna ha ägt egendomen upptagits på inskriv­ kännedom om omständighet som av­ ningsdag, får den som därefter för­ ses med anteckningen. värvat egendomen eller panträtt el­ ler annan rättighet i denna icke till

stöd för beståndet av förvärvet eller

rätten till ersättning enligt 4 § andra

stycket åberopa att han vid förvär­

vet varken ägde eller bort äga kän­ nedom om omständighet som avses med anteckningen. Motsvarande gäl­

ler i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller samfällighetsrätt i tomträtten är inskränkt.

9 § Talan om bättre rätt till fast egendom kan med laga verkan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt även om denne före talans väckande överlåtit egendomen. Den till vilken egendomen sålunda överlåtits äger i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.

10 § 9 § äger motsvarande tillämpning Bestämmelserna i 9 § äger mot­ när någon vill söka betalning ur fast svarande tillämpning när någon vill egendom för fordran för vilken pant­ söka betalning ur fast egendom för rätt upplåtits eller fordran som en­ fordran för vilken panträtt upplå­ ligt 17 kap. 6 § handelsbalken eller tits eller fordran som enligt lag ut­ annan bestämmelse i lag utgår med går med förmånsrätt framför pant­ förmånsrätt framför panträtt. Om rätt. Om talan angående äganderät­ talan angående äganderätten är an­ ten är antecknad i fastighetsboken, tecknad i fastighetsboken, kan den kan den sökas som innehar egendo­ sökas som innehar egendomen med men med äganderättsanspråk. äganderättsanspråk. I fråga om tomträtt gäller första stycket även när fastighetsägaren vill uppsäga tomträttsavtalet eller väcka talan som avses i 13 kap. 10 eller 18 §.

182 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ANDRA AVDELNINGEN

Inskrivningsväsendet

19 KAP.

Allmänna bestämmelser om inskrivning

1 § Inskrivningsärenden enligt denna balk äro ärenden om lagfart, inteck­ ning eller annan inskrivning i fastighetsbok eller tomträttsbok samt ären­ den om anteckning i sådan bok på grund av föreskrift i lag eller annan för­ fattning. Om uppläggande och förande av fastighetsbok och tomträttsbok gälla särskilda bestämmelser.

2 §

Inskrivningsärende handlägges av Inskrivningsärende handlägges av inskrivningsmyndighet. Sådan myn­ inskrivningsmyndighet. Sådan myn­ dighets område är domsaga eller stad dighets område är domsaga. Konung­ med rådhusrätt. Konungen äger dock en kan dock bestämma annan indel­ bestämma annan indelning, om sär­ ning, om särskilda skäl föreligger. skilda skäl föreligga. Inskrivningsmyndighet förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren.

3 § Inskrivningsärende upptages av inskrivningsmyndigheten för det områ­ de inom vilket den fastighet är belägen som ärendet rör. Om behandlingen av inskrivningsärende gälla bestämmelserna om tviste­ mål i tillämpliga delar i den mån annat ej följer av denna balk.

4 § Vite som inskrivningsmyndigheten förelägger med stöd av denna balk är ej begränsat till visst högsta belopp. Vite utdömes av inskrivningsmyndigheten.

5 § Inskrivningsärende upptages på inskrivningsdag. Inskrivningsdag hålles en gång i veckan. Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord på den senare.

6 § Hos inskrivningsmyndigheten föres dagbok över inskrivningsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 183

7 § Handlingar i inskrivningsärenden sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be­ tydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ären­ det, skall detta antecknas i akten. I akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och andra beslut som ej skola införas i fastighetsboken eller tomträttsboken. Att skälen för vissa beslut skola antecknas i akten framgår av 12 och 17 §§.

8 § Om ansökan ej gjorts hos rätt inskrivningsmyndighet eller det är uppen­ bart att sådant förvärv som ansökan avser ej får inskrivas, skall ansökan avvisas.

9 § Skall ansökan ej avvisas enligt 8 § eller omedelbart avslås enligt före­ skrift i 20—23 kap., får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen. Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller, i fall som av­ ses i 10 §, infinna sig hos inskrivningsmyndigheten personligen eller ge­ nom ombud. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggan­ det, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

10 § Förekommer på grund av särskild omständighet anledning antaga att det förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka annans rätt, skall den vars rätt beröres beredas tillfälle att yttra sig. I samband därmed får även sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig, kan föreläg­ gande meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efter­ kommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

11 § Ansökan som förklarats vilande enligt föreskrift i 20—23 kap. skall upptagas till ny prövning så snart anledning därtill förekommer. Ansökan får dock ej avslås utan att sökanden beretts tillfälle att yttra sig. I samband med vilandeförklaring eller i ärende som avses i första stycket får sökanden föreläggas att visa huruvida hinder som föranlett vilandeförklaringen blivit undanröjt. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

12 § Beslut i inskrivningsärende som enligt därom gällande bestämmelser skall införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken. Om beslutet ej innebär att ansökan bifalles, skola skälen för beslutet anges och antecknas i akten. Bestämmelser om rättelse av införing finnas i 17 och 18 §§.

184 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

13 § Rörande beslut i inskrivningsärende, varigenom ansökan avvisats, avsla­ gits eller förklarats vilande eller förfallen eller varigenom ärendet uppskjutits, skall sökanden genast underrättas i rekommenderat brev, om beslutet ej innefattar bifall till dennes yrkande. Har sådant beslut eller beslut var­ igenom ansökan bifallits gått emot annan som hörts i ärendet, skall under­ rättelse avsändas även till denne. I underrättelse som avses i första stycket skola i förekommande fall an­ ges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

14 § Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan skall inges till inskrivningsmyndigheten. Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskriv­ ningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Detsamma gäller beslut varige­ nom ansökan förklarats vilande. Besvär över beslut som avses i andra stycket skola antecknas i fastighetsboken eller tomträttsboken. När slutligt beslut i anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning ske om innehållet i beslutet.

15 § Om inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall ärendet upptagas på förs­ ta inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit myndigheten till handa.

16 § Fråga huruvida förvärv som ligger till grund för inskrivning är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen av annat skäl krän­ ker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen. Är särskild före­ skrift meddelad rörande rättsverkan av inskrivning eller om tid inom vilken talan skall väckas, gäller dock denna.

17 § Om inf öring i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende och felet kan rättas utan förfång för ägare eller rättighetshavare för vilken in­ skrivning är beviljad eller sökt, skall införingen omedelbart rättas. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller rättighetshavare som nyss angivits, skall tillfälle att yttra sig lämnas honom, om han är känd, samt den som sökt inskrivningen och myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket. Därefter skall det inbördes företrädet mellan berörda rättigheter bestäm­ mas med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter. Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fas­ tighetsboken eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skola antecknas i akten. 18 § Beslut i ärende som avses i 17 § skall snarast möjligt anmärkas på bevis eller handling som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det åligger den som innehar sådan handling att på anmodan tillhandahålla denna. I föreläggande att fullgöra denna skyldighet får vite utsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 185

Mot beslut i ärende som avses i 17 § får talan föras även av myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket. När ärende som avses i 17 § upptagits, skall anteckning därom ske i fastighetsboken eller tomträttsboken, om beslut i ärendet ej meddelas samma dag.

19 § Lider någon förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om hand­ läggning av eller beslut i inskrivningsärende eller vid utfärdande av pant­ brev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsbok eller tomträttsbok, äger han erhålla ersättning av staten. Har den skadelidande med­ verkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att söka änd­ ring i inskrivningsmyndighetens beslut eller vidtaga annan åtgärd för beva­ rande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen nedsättas efter vad som finnes skäligt eller helt bortfalla. Kommer till följd av beslut i ärende som avses i 17 § förlust att tillskyn­ das ägare eller rättighetshavare, äger han erhålla ersättning av staten. Er­ sättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit. 18 kap. 5 och 7 §§ gälla även i fråga om ersättning som avses i denna paragraf.

20 § Väckes talan om hävande eller återgång av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egendom, skall anteckning där­ om göras i fastighetsboken eller tomträttsboken. Detsamma gäller tvist som angår upplåtelse av tomträtt. När målet avgjorts genom dom eller slutligt beslut, som vunnit laga kraft, skall anteckning göras om domen eller beslutet i fastighetsboken eller tomt­ rättsboken. Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan tvist som angår inskrivning.

21 §

Har fast egendom eller tomträtt Har fast egendom eller tomträtt ut­ utmätts eller fordran, för vilken mätts eller fordran, för vilken pant­ panträtt upplåtits, fastställts till be­ rätt upplåtits, fastställts till betal­ talning ur sådan egendom eller har ning ur sådan egendom eller har för­ försäljning enligt utsökning slag en av säljning av fast egendom eller tomt­ fast egendom eller tomträtt som in­ rätt som ingår i konkursbo begärts går i konkursbo begärts eller har ut­ i den ordning som gäller för utmätt mätningen upphävts eller frågan om sådan egendom eller har utmätning­ egendomens försäljning av annat en upphävts eller frågan om egen­ skäl förfallit, skall anteckning där­ domens försäljning av annat skäl om göras i fastighetsboken eller förfallit, skall anteckning därom gö­ tomträttsboken. Anteckning att egen­ ras i fastighetsboken eller tomträtts­ domen försålts utmätningsvis skall boken. Anteckning att egendomen ske när handling som visar köpe­ försålts utmätningsvis skall ske när skillingens fördelning inkommit. handling som visar köpeskillingens fördelning inkommit.

186 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Om inverkan på inteckning av Om inverkan på inteckning eller exekutiv auktion eller av expropria­ inskrivning för rättighet av exekutiv tion eller annat liknande tvångsför- försäljning eller av expropriation el­ värv eller av myndighets fördelning ler annat liknande tvångsförvärv el­ av medel skall anteckning göras i ler av myndighets fördelning av me­ fastighetsboken eller tomträttsboken del skall anteckning göras i fastig­ när anmälan, bevis eller fördelnings- hetsboken eller tomträttsboken när längd som utvisar förhållandet in­ anmälan, bevis eller fördelningskommit. längd som utvisar förhållandet in­ kommit.

22 §

Kan anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken uppenbarligen ej längre vara av betydelse, skall anteckningen avföras.

23 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av Konungen.

20 KAP.

Lagfart

1 § Den som med äganderätt förvärvat fast egendom skall söka inskrivning av förvärvet (lagfart) inom tid som anges i 2 §. Dödsbo är icke skyldigt att söka lagfart på förvärv av egendom från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen. Make som till­ skiftas egendom vid bodelning är skyldig att söka lagfart på förvärvet en­ dast om egendomen förut tillhört andra maken.

2 §

Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vil­ ken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades; 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts, dock ej tidigare än från registrering av bouppteckningen; 3. för den som förvärvat egendom genom arv eller testamente och är en­ sam delägare i dödsboet, från det boet kom att bestå av endast en delägare, dock ej tidigare än från registrering av bouppteckningen, eller, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutör el­ ler om det är avträtt till konkurs, från det egendomen utgavs till deläga­ ren; 4. för testamentstagare som erhållit egendom i legat, från det testamen­ tet vann laga kraft och legatet utgavs, dock ej tidigare än från registre­ ring av bouppteckningen; 5. för förvärv genom överlåtelse, när talan väckts om återgång eller hä­ vande av överlåtelsen innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 187

3 § Sökes ej lagfart inom föreskriven tid, äger inskrivningsmyndigheten förelägga vite för dess fullgörande.

4 § Är bifall till förvärvarens lagfartsansökan beroende av att föregående ägares förvärv lagfares och har tiden för sökande av lagfart på dennes för­ värv börjat löpa, äger förvärvaren söka lagfart även på detta förvärv. Före­ trädaren i äganderätten är skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla erforderliga handlingar som han innehar. Har fast egendom på grund av förordnande i testamente eller annan rättshandling tills vidare ställts utan ägare, kan god man eller annan som äger företräda den blivande ägaren söka lagfart på egendomen för dennes räkning. Sedan ägaren blivit bestämd, får anteckning om denne göras i fastighetsboken.

5 § Den som söker lagfart skall inge fångeshandlingen i huvudskrift samt de övriga handlingar som fordras till styrkande av förvärvet. Söker dödsbo eller arvinge som är ensam delägare i dödsbo lagfart på förvärv av egen­ dom från den döde, anses inregistrerad bouppteckning efter denne såsom fångeshandling. Skall förvärv lagfaras vid flera inskrivningsmyndigheter, gäller avskrift som bestyrkts vid någon av dem såsom huvudskrift vid den eller de övriga.

6 § Lagfartsansökan skall avslås, om 1. fångeshandlingen ej ingivits; 2. fångeshandlingen ej är upprättad såsom föreskrives i lag; 3. förvärvet avser köp eller byte och fångeshandlingen innehåller villkor, som enligt 4 kap. 4 eller 29 § medför att förvärvet är ogiltigt; 4. förvärvet avser del av fastighet och i 4 kap. 7—9, 29 eller 30 § eller eljest i lag föreskriven tid för ansökan om fastighetsbildning försuttits eller ansökan avslagits eller sådant förvärv eljest enligt lag är ogiltigt; 5. överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränk­ ning i hans rätt att förfoga över egendomen och ärende om anteckning i fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, när överlåtelsen ägde rum, eller lagfart då ej var beviljad för överlåtaren; 6. fastigheten överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 5 § äger företräde framför sökandens förvärv; 7. fastigheten sålts på exekutiv auktion och försäljningen enligt lag äger företräde framför sökandens förvärv; 8. för sökandens rätt att förvärva fastigheten fordras myndighets till­ stånd och i lag föreskriven tid för sökande av sådant tillstånd försuttits eller ansökan därom avslagits genom beslut som vunnit laga kraft; 9. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande. Har ärende angående lagfart för fångesmannen uppskjutits till senare inskrivningsdag, skall behandlingen av sökandens lagfartsansökan upp­ skjutas till samma dag.

188 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 § Förekommer icke omständighet som avses i 6 §, skall lagfartsansökan förklaras vilande, om 1. vid köp, byte eller gåva överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen och överlåtelsen ej skett genom statlig myn­ dighet ; 2. fångesmannen ej har lagfart och fall som avses i 9 § icke föreligger; 3. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastighe­ ten eller om bättre rätt till denna; 4. lagfart sökes på grund av testamente, dom eller förrättning som ännu icke vunnit laga kraft; 5. förvärvet avser legat och detta ej utgivits; 6. vid förvärv på exekutiv auktion ltöpebrev ej utfärdats eller vid exprop­ riation eller annat liknande tvångsförvärv inlösen ej fullbordats; 7. vid överlåtelse överlåtaren är gift samt andra makens samtycke ford­ ras enligt giftermålsbalkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtel­ se enligt nämnda balk icke givits; 8. förvärvet avser del av fastighet och är beroende av fastighetsbildning;

9. vid köp eller byte förvärvet är beroende av att förköp ej sker eller vid förköp detta ej är fullbordat;

9. förvärvet i annat fall enligt lag 10. förvärvet i annat fall enligt lag är beroende av domstols eller annan är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej myndighets tillstånd och sådant ej föreligger; föreligger; 10. vid överlåtelse förvärvet är be­ 11. förvärvet är beroende av vill­ roende av villkor och, i fråga om kor och, i fråga om gåva, villkoret gåva, villkoret avser viss tid som ej avser viss tid som ej överstiger två överstiger två år från den dag då år från den dag då gåvohandlingen gåvoavtalet upprättades. upprättades.

8 § Har lagfartsansökan förklarats vilande på den grund att överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen, skall över­ låtaren föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om han anser förvärvet vara ogiltigt. Efterkommes ej föreläggandet, utgör bristen i fråga om bevittning icke hinder för lagfart. Erinran om detta skall intagas i före­ läggandet.

9 § Har fastighet frångått föregående ägare genom expropriation eller lik­ nande tvångsförvärv eller har fastigheten sålts på exekutiv auktion till be­ talning av fordran för vilken fastigheten på grund av upplåtelse av pant­ rätt eller på annan grund svarar oavsett vem som äger den, äger förvärva­ ren erhålla lagfart utan hinder av att den föregående ägaren ej har lag­ fart.

10 § Kan förvärvare av fast egendom icke förete sin fångeshandling, skall in­ skrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 189

gäller när bifall till förvärvarens lagfartsansökan är beroende av att föregå­ ende ägares förvärv lagfares och förvärvaren icke kan förete dennes fånges­ handling. Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet sked­ de, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kunna vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad mantalslängden utvisar angående äganderätten till fas­ tigheten under de tio åren närmast före ansökan och den skriftliga utred­ ning i övrigt som kan finnas tillgänglig. Ansökan får upptagas endast om sökanden gör sannolikt att fånges­ handlingen förkommit eller förstörts samt att ny handling ej kan anskaf­ fas. Detta gäller dock icke, om förvärvet skett tidigare än tjugo år innan ansökningen ingavs.

11 § Till lagfartssammanträde skall inskrivningsmyndigheten kalla sökanden och annan som ärendet kan antagas angå. Inskrivningsmyndigheten äger vid vite förelägga sökanden eller annan att infinna sig personligen eller genom ombud. Sammanträde får hållas även om sökanden eller annan som kallats uteblir. Kungörelse om sammanträdet anslås i inskrivningsmyndighetens kansli samt införes i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall innehålla uppgift om sö­ kandens namn och adress samt fastighetens beteckning ävensom erinran om att sammanträdet syftar till att vinna utredning om äganderättsför­ hållandena angående fastigheten och att lagfart på denna kan komma att meddelas med stöd av vad som framkommer vid sammanträdet. Sammanträdet skall utsättas till sådan tid att minst tre månader hinna förflyta från sista kungörandet.

12 §

Vid lagfartssammanträde skola upplysningar inhämtas angående för­ värvet. Såvitt möjligt skall även utredas vem som eller vilka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderätts­ anspråk. Den för sökanden avsedda utskriften av protokoll från sammanträdet ut­ gör ansökan om lagfart på egendomen för sökanden. Ansökan anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast efter det att protokollet bli­ vit uppsatt.

13 § Är på grund av vad som upplysts vid lagfartssammanträde eller på an­ nat sätt framkommit antagligt, att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras gällande, skall protokollet från sammanträ­ det i lagfartsärendet godtagas såsom fångeshandling. Om utredningen vi­ sar vem som var fångesman, handlägges lagfartsärendet som om förvärvet skett från denne. Har i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som härle­ der sin rätt från honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk un­ der de tio åren närmast före det år då lagfartsansökan företages till prov­

190 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ning, utgör omständighet som avses i 7 § 2 hinder för lagfart endast om inskrivning eller anteckning, som grundar sig på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå, skett i fastighetsboken under nämnda tid. Innan lagfart beviljas på grund av protokoll från lagfartssammanträde, skall yttrande inhämtas från kammarkollegiet. Kollegiet äger föra talan mot beslutet.

14 § Är sökandens förvärv förenat med förbehåll, som inskränker hans rätt att överlåta egendomen eller söka inteckning eller upplåta rättighet i denna, eller är hans behörighet i sådant avseende inskränkt genom annans rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall anteckning om inskränk­ ningen göras i fastighetsboken när lagfart sökes eller när upplysning om inskränkningen därefter vinnes.

21 KAP.

Inskrivning av tomträtt

Inskrivning av upplåtelse m. m.

1 § Den som fått tomträtt upplåten till sig skall söka inskrivning av tomt­ rätten inom tre månader efter det att tomträtten uppläts eller, om lagfart då icke beviljats eller sökts för upplåtaren, lagfart sökes. Inskrivning får sökas även av fastighetsägaren. Sökes ej inskrivning inom föreskriven tid, äger inskrivningsmyndighe­ ten förelägga vite för dess fullgörande.

2 §

Ansökan om inskrivning skall avslås, om 1. upplåtelsehandlingen ej ingivits; 2. föreskrifterna i 13 kap. 1—4 och 6 §§ ej iakttagits; 3. upplåtaren ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt; 4. inskrivning i fastigheten är beviljad eller sökt; 5. fastigheten är utmätt; 6. det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller ej kan göras gällande. Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­ skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning av tomträt­ ten uppskjutas till samma dag.

3 § Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­ skrivning förklaras vilande, om 1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad; 2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävande eller åter­ gång av överlåtelse av fastigheten eller om bättre rätt till denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 191

4 § Framgår av upplåtelsehandlingen att tomträttshavarens rätt att upplåta servitut eller samfällighetsrätt i tomträtten är inskränkt, skall anteckning om detta göras i tomträttsboken när inskrivning sökes.

5 § Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens innehåll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträttshavaren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gälla i tillämpliga delar 2—4 §§ med följande avvikelser. Är inteckning förut beviljad eller sökt i tomträtten eller är inskrivning av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt förut beviljad eller sökt i denna eller sökes sådan inskrivning samma dag, får ansökan om inskrivning av avtal som avses i första stycket bifallas endast om rättighetshavaren med­ givit inskrivning av ändringsavtalet eller detta är utan väsentlig betydelse för hans säkerhet. Motsvarande gäller om fastigheten eller tomträtten ut­ mätts före den dag då inskrivningen sökes. Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighetsbildning äger rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd. I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undanröjes skall ansökan förklaras vilande.

6 § Framgår av anteckning som införts i tomträttsboken eller upplyses eljest att tomträtten upphört enligt 13 kap. 19 §, skall detta antecknas i boken. Ansökan om dödning av tomträttsinskrivning i fall som anges i 13 kap. 22 § får ej bifallas, om inskrivning i tomträtten är beviljad eller sökt eller om tomträtten är utmätt.

Inskrivning av tomträttens övergång till ny innehavare

7 § Övergår tomträtt till ny innehavare, skall denne söka inskrivning av sitt förvärv. Om inskrivningen gäller 20 kap. i tillämpliga delar med följande avvikelser. Ansökningen skall omedelbart avslås, om inskrivning av upplåtelsen ej är beviljad eller sökt eller om förvärvet strider mot 13 kap. 9 § första stycket. Den tid inom vilken inskrivning skall sökas börjar icke löpa förrän inskriv­ ning av upplåtelsen blivit sökt. 20 kap. 13 § tredje stycket gäller ej.

22 KAP.

Inteckning

Inteckning i fast egendom

1 § Inteckning beviljas efter skriftlig ansökan av fastighetsägaren. Dennes underskrift skall vara styrkt av två vittnen.

192 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Ansökan om inteckning skall innehålla uppgift om dels det penningbelopp på vilket inteckningen skall lyda, dels den eller de fastigheter som avses. Beloppet skall vara bestämt i svenskt mynt. Ansökan skall avse viss fastighet eller vissa fastigheter. Den får avse flera fastigheter gemensamt endast om de äro i en ägares hand och belägna inom samma inskrivningsmyndighets område. Angår ansökan fastighet som svarar för beviljad eller sökt inteckning måste ansökningen avse sam­ ma fasta egendom som inteckningen och får icke avse fastighet som ej svarar för inteckningen.

3 § Ansökan om inteckning skall avslås, om 1. föreskrifterna i 1 och 2 §§ icke iakttagits; 2. på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastighetsboken inteckning ej får beviljas i fastigheten; 3. fastigheten besväras av tomträtt för vilken inskrivning är beviljad eller sökt; 4. sökanden ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt; 5. lagfart är sökt för någon till vilken sökanden överlåtit fastigheten och förvärvaren icke medgivit att inteckningen beviljas; 6. fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv auktion eller ge­ nom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv; 7. fastigheten den dag då inteckningen sökes är avträdd eller avträdes till konkurs och sökanden är konkursgäldenär; 8. del av fastigheten blivit utmätt 8. del av fastigheten den dag då in­ före den dag då inteckningen sökes; teckningen sökes är utmätt eller ut-

mätes; 9. ärende angående anteckning enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköps­ rätt i fråga om egendomen upptagits på inskrivningsdag och ansökningen göres av den som överlåtit egendo­ men;

9. det är uppenbart att ansökning­ 10. det är uppenbart att ansök­ en av annan grund icke får leda till ningen av annan grund icke får leda att inteckning beviljas i fastigheten. till att inteckning beviljas i fastig­ heten. Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskriv­ ningsdag, skall behandlingen av ansökan om inteckning uppskjutas till sam­ ma dag.

4 § Förekommer icke omständighet som avses i 3 §, skall ansökan om in­ teckning förklaras vilande, om 1. ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad; 2. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastig­ heten eller om bättre rätt till denna; 3. sökanden är gift samt andra makens samtycke fordras enligt giftermåls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 193

balkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtelse enligt nämnda balk icke givits; 4. ansökningen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej föreligger. Förklaras ansökan vilande skall inskrivningsmyndigheten utfärda bevis om detta (vilandebevis).

5 § Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4 §, skall inskrivningsmyndigheten be­ vilja inteckning. På grund av ansökan som förklarats vilande får detta dock ske först sedan vilandebeviset ingivits. När inteckning beviljats skall pant­ brev utfärdas på grundval av inteckningen. Om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att utfärda nytt pantbrev el­ ler vilandebevis i stället för dödad sådan handling samt att i visst fall bevilja inteckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brandförsäk­ ringsavtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran gälla särskilda bestämmelser.

Har efter exekutiv försäljning me­ del avsatts som motsvarar pantbrevs belopp, skall inskrivningsmyndighe­ ten på ansökan av fastighetens nye ägare utfärda nytt pantbrev på grundval av inteckningen. Det förra pantbrevet gäller därefter endast rät­ ten till de avsatta medlen.

6 § Inteckning som skulle medföra samma företrädesrätt till betalning som annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning som sättes efter annan gäller efter inteckning med samma företrädesrätt som den andra inteck­ ningen även om detta ej anges i beslutet.

7 § Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren utsträckas till att avse en eller flera ytterligare fastigheter (utsträckning). Om sådan ansökan gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel angående ansökan om inteckning och om utbyte.

8 § Ett eller flera pantbrev får på ansökan av innehavaren bytas mot ett eller flera nya pantbrev (utbyte). Sker bytet mot flera nya pantbrev, skall på sökandens begäran bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemellan skola medföra företrädesrätt. Härom gäller i övrigt 6 §. Ansökan om utbyte av flera pantbrev får bifallas endast om inteckning­ arna äga lika rätt eller ha företrädesrätt omedelbart efter varandra. Sökes utbytet av annan än fastighetsägaren, får ansökningen bifallas en­ dast om denne medgivit åtgärden.

9 § Inteckning som avser endast en fastighet får på ansökan av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan inteckning eller inskrivning för rättighet 7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

194 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

(nedsättning). Inteckning som nedsättes efter annan inskrivning gäller ef­ ter inskrivning med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslntet. Sökes nedsättningen av annan än fastighetsägaren, får ansökningen bifallas endast om denne medgivit åtgärden. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om nedsättning av gemensam inteckning med följande avvikelser. Nedsättning efter annan inteckning får ske endast om inteckningarna av­ se samma fastigheter och åtgärden genomföres på samma sätt i samtliga dessa. Svarar fastighet endast enligt 6 kap. 18 § andra stycket, fordras ej medgivande av fastighetens ägare. Vid nedsättning efter inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt som besvärar endast en fastighet fordras medgivande av, förutom fastighetens ägare, dels ägare av övriga fastigheter som besväras av inteckningen, dels innehavare av sådan inskriven rättighet i dessa som efter nedsättningen kommer att gälla med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Svarar den fastighet vari nedsättningen sker endast enligt 6 kap. 18 § andra stycket, fordras dock icke medgivande från ägaren av denna fastighet eller ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastig­ heten. Vid nedsättning efter inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt som gäller i flera av de gemensamt intecknade fastigheterna äger fjärde stycket motsvarande tillämpning. För nedsättningen i varje fastighet krävas samma medgivanden som om nedsättningen skett enbart i denna fastighet och efter inskrivning för rättighet i endast denna.

10 § Inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare dödas (dödning). Sökes dödningen av annan än fastighetsägaren, fordras dennes medgivande till åtgärden. Vid dödning av gemensam inteckning kräves dock icke med­ givande från ägare av fastighet som svarar endast enligt 6 kap. 18 § andra stycket. Om dödning av inteckning när pantbrevet eller vilandebeviset förkom­ mit gälla särskilda bestämmelser.

11 §

Gemensam inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare avlyftas från någon eller några av de fastigheter som svara för inteckningen (relaxation). Avse flera gemensamma inteckningar samma fasta egendom, får dock fastighet icke befrias från sitt ansvar för någon av dem utan att mot­ svarande åtgärd samtidigt vidtages beträffande de övriga inteckningarna. För relaxation i viss fastighet fordras medgivande av ägaren av denna fastighet samt ägare av övriga av inteckningen besvärade fastigheter och innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättig­ heten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Svarar den fastighet vari relaxationen sker endast enligt 6 kap. 18 § andra stycket, fordras dock icke medgivande från äga­ ren av denna fastighet eller ägaren av eller rättighetshavare i stamfastig­ heten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. I område, som förvärvats av kommun för att ingå i gata eller annan all­

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 195

män plats inom stadsplan eller byggnadsplan, får på begäran av förvärvaren relaxation genomföras utan att medgivande föreligger från innehavaren av pantbrevet och övriga i första stycket angivna sakägare, om sannolika skäl föreligga för att områdets värde uppgår till högst två procent av stamfas­ tighetens värde före avskiljandet av området. Relaxationen får dock ske utan att medgivande föreligger från sakägare endast om åtgärden är väsentligen utan betydelse för dennes rätt.

Om hur avstyckat område i annan ordning kan befrias från ansvar för inteckning i stamfastighet finnas sär­ skilda bestämmelser.

12 §

Gemensam inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare eller ägare av fastighet som svarar för inteckningen uppdelas i särskilda inteck­ ningar så att var och en av fastigheterna eller varje grupp av dessa svarar för särskild inteckning (uppdelning). Gälla flera gemensamma inteckningar i samma fasta egendom, får dock ej någon av dem uppdelas utan att mot­ svarande åtgärd samtidigt vidtages beträffande de övriga inteckningarna. Uppdelas inteckning, skall inskrivningsmyndigheten utfärda nya pantbrev som svara mot de särskilda inteckningarna. För uppdelning av inteckning fordras medgivande från dels ägarna av de fastigheter som svara för inteckningen, dels innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, dels inne­ havaren av pantbrevet. Medför uppdelningen ej att fastighet svarar för inteckning vars belopp överstiger det belopp för vilket fastigheten tidigare svarade enligt 6 kap. 18 § första stycket, kräves ej medgivande från rättighetshavare i fastigheten. Ansökan om uppdelning skall innefatta förslag om hur uppdelningen skall företagas. Inges icke de medgivanden som fordras, skall inskrivnings­ myndigheten kalla sakägarna till förhandling om uppdelningen. Leder för­ handlingen icke till överenskommelse mellan sakägarna, skall inskrivnings­ myndigheten snarast upprätta förslag till uppdelning och delge sakägarna detta. Godkännes icke förslaget, skall ansökningen avslås.

13 § På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteck­ ning göras i fastighetsboken om innehavet. År annan redan antecknad så­ som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad såsom innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pant­ brevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta. Anmäler den som antecknats såsom innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

14 § Ansökan om utsträckning, utbyte, nedsättning, dödning eller relaxation eller ansökan av annan än fastighetsägaren om uppdelning får upptagas en­ dast om pantbrevet inges. Fordras medgivande av innehavare av pantbrev, skall pantbrevet inges.

196 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

15 § Konungen äger föreskriva att ansökan eller anmälan i ärende som avses i detta kapitel får upptagas endast om den sker enligt formulär.

16 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av 1—15 §§ meddelas av Konungen.

Inteckning i tomträtt

17 § Bestämmelserna i 1—6, 8—10 och 13—16 §§ om inteckning i fast egen­ dom äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt. Ansökan om inteckning i tomträtt skall avslås, om inskrivning av tomträttsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt eller om ansökningen avser ge­ mensam inteckning.

23 KAP.

Inskrivning av annan nyttjanderätt Inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och än tomträtt samt av servitut, sam­ samfällighetsrätt fällighetsrätt och rätt till elektrisk kraft

Inskrivning i fast egendom

1

Vill någon söka inskrivning i fast Vill någon söka inskrivning i fast egendom av annan nyttjanderätt än egendom av annan nyttjanderätt än tomträtt eller av servitut eller sam­ tomträtt eller av servitut, samfällig­ fällighetsrätt, skall han inge den hetsrätt eller rätt till elektrisk kraft handling på vilken rättigheten grun­ skall han inge den handling på vilken das. Inskrivning får sökas även av rättigheten grundas. Inskrivning får f a sfi ghet sägar en. sökas även av fastighetsägaren.

2 §

Ansökan om inskrivning skall avslås, om 1. den handling på vilken rättigheten grundas ej ingivits; 2. föreskrift i denna balk beträf­ 2. föreskrift i lag beträffande så­ fande sådan upplåtelse som ansökan dan upplåtelse som ansökan angår angår icke iakttagits och föreskrif­ icke iakttagits och föreskriften ej av­ ten ej avser giltigheten av endast ser giltigheten av endast visst förbe­ visst förbehåll; håll; 3. upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och ärende om anteckning i fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, när upplå­ telsen ägde rum, eller lagfart då ej var beviljad för upplåtaren; 4. fastigheten besväras av tomträtt för vilken inskrivning är beviljad eller sökt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 197

5. upplåtaren ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt; 6. fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 5 § äger företräde framför sökandens förvärv; 7. fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv auktion eller genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv; 8. upplåtelsen avser arrende- eller hyresrätt som enligt förbehåll i upp­ låtelsehandlingen icke får inskrivas;

9. upplåtelsen avser rätt till elekt­ risk kraft och skriftligt medgivande till inskrivning icke föreligger;

9. det är uppenbart att upplåtelsen 10. det är uppenbart att upplåtelav annan grund är ogiltig eller att sen av annan grund är ogiltig eller rättigheten upphört eller av annat att rättigheten upphört eller av annat skäl ej kan göras gällande. skäl ej kan göras gällande. Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­ skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning uppskjutas till samma dag. 3 § Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­ skrivning förklaras vilande, om 1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad; 2. på grund av föreläggande som avses i 19 kap. 10 § rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om eljest upplyses att sådan talan är före­ mål för prövning; 3. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastig­ heten eller om bättre rätt till denna; 4. rättigheten är upplåten i del av fastighet, vilken återstår efter överlå­ telse av område eller av andel som enligt överlåtelsehandlingen skall ut­ brytas och frågan om fastighetsbildning icke blivit slutligen avgjord; 5. upplåtelsen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej föreligger. Kommer i fall som anges i första stycket 4 fastighetsbildning ej till stånd, anses ansökningen avse den odelade fastigheten.

4 § Rättighet som skulle äga företräde framför annan i detta kapitel avsedd rättighet eller framför inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra rättigheten, om rättighetshavaren begär det och fastighets­ ägaren lämnat sitt medgivande. Rättighet som sättes efter annan rättighet gäller efter rättighet med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslutet.

5 § Inskriven rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med fastighets­ ägarens samtycke nedsättas efter annan inskriven rättighet (nedsättning). 4 § andra stycket äger därvid motsvarande tillämpning.

6 § Inskrivning får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller till viss del (dödning). Visar fastighetsägaren att rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivningen på ansökan av honom dödas i motsvarande del.

198 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 § 1—6 §§ äga med följande avvikelser motsvarande tillämpning i fråga om rättighet som grundar sig på förvärv som anges i 17 kap. 11 § och i övrigt är av den beskaffenhet som avses i detta kapitel. Nyttjanderätt som anges i 12 kap. 2 § ärvdabalken får ej inskrivas. An­ sökan om inskrivning på grund av testamente eller förrättning får ej bi­ fallas innan testamentet eller förrättningen vunnit laga kraft. I avvaktan på att hindret undanröjes skall ansökningen förklaras vilande.

Inskrivning i tomträtt

8 § Bestämmelserna i 1—7 §§ om inskrivning i fast egendom äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrivning i tomträtt. Ansökan om inskrivning i tomträtt skall avslås, om inskrivning av tomt' rättsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 199

Lagrådets yttranden

I. Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 februari 1969.

Närvarande:

justitierådet E dling , regeringsrådet H egrelius , justitierådet P etrén , justitierådet J oachimsson .

Enligt lagrådet den 14 september 1966 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till jordabalk, innehållande 1—7 kap., 13 kap. och 16—23 kap. Därefter hade Kungl. Maj :t enligt lagrådet den 22 maj 1967 tillhandakom­ met utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 januari 1967, förordnat att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över för­ slag till 13 kap. 10 § samt 14 och 15 kap. i balken. Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits, 1 och 2 kap. av hovrättsassessorn Sven Larsson, 3 kap. av hovrättsasses­ sorn Lars Tottie, 4 kap. av numera expeditionschefen Ingvar Gullnäs och Tottie, 5 kap. av Tottie, 6 kap. av hovrättsassessorn Hans-Olov Stark, 7 kap. av hovrättsassessorn Eskil Persson, 13 och 14 kap. av Larsson, 15—18 kap. av Tottie, 19 och 20 kap. av Persson samt 21—23 kap. av Larsson. Lagrådet yttrade:

Allmänna synpunkter

Arbetet på en revision av de allmänna privaträttsliga reglerna om rätts­ förhållanden i fast egendom har med längre eller kortare avbrott pågått ända sedan början av 1800-talet. I sitt senare skede har reformarbetet bedri­ vits av lagberedningen, som i betänkanden 1947 och 1960 lagt fram förslag till en ny jordabalk jämte promulgationslag och följ dförfattningar, samt av jordabalksutredningen, som därefter verkställt viss översyn av de sålunda framlagda förslagen. Det förslag till jordabalk, som remitterats till lagrådet, bygger på dessa utredningar. En ledande tanke vid reformarbetet har varit att samla de centrala jord­ rättsliga lagbestämmelserna till en större enhet, som kunde träda i stället

200 Del A Kungt. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

för den föråldrade och i stort sett söndervittrade jordabalken i 1734 års lag. Denna plan ingår i sin tur som ett led i det sedan länge uppställda program­ met att enligt traditionen från 1734 års lag sammanföra de viktigare rätts­ reglerna inom civilrättens samt straff- och processrättens områden till syste­ matiskt avgränsade avsnitt eller balkar. Lagrådet ansluter sig till tanken att detta program nu fullföljes genom att till de redan antagna balkarna — giftermålsbalken, rättegångsbalken, föräldrabalken, ärvdabalken och brotts­ balken — fogas en ny jordabalk. Det uppställda programmet innefattar en mycket maktpåliggande uppgift, med vars genomförande betydande svårigheter är förenade. Dessa svårighe­ ter sammanhänger helt naturligt med att lagmaterialet inom ramen för en balk är så omfattande och att därför med nödvändighet avsevärd tid måste åtgå för en balks utarbetande. Detta gäller icke minst jordabalken, som om­ spänner ett flertal skilda och praktiskt sett synnerligen viktiga rättsinstitut och vars regler dessutom griper in i och i sin tur själva påverkas av annan lagstiftning; ett sådant beroendeförhållande förefinns främst till lagstift­ ningen om exekution i fast egendom och om fastighetsbildning. Under tiden för en balks genomförande kan lagstiftningsmaktens syn på de materiella rättsreglernas innehåll undergå förskjutningar och såsom angelägna be­ dömda reformer anses böra utbrytas till fristående lösning vid sidan av den större lagstiftningsuppgiften med påföljd att denna ytterligare kompliceras. Svårigheter av sistnämnda art bär också i betydande grad framträtt vid ar­ betet på den nu aktuella etappen på vägen till det uppställda målet. I de direktiv som lagberedningen hade att följa vid utarbetandet av för­ slag till jordabalk förutsattes sålunda, att de betydelsefulla rättsreglerna om arrende och hyra, som innefattas i nyttjanderättslagen, skulle utan sakliga ändringar överflyttas till jordabalken, och i enlighet härmed begränsade be­ redningen sitt förslag i dessa delar till i huvudsak formella jämkningar. Se­ dermera har emellertid arrende- och hyreslagstiftningen utbrutits till sär­ skild behandling. I fråga om arrende har en delreform redan kommit till stånd genom den nya lagstiftningen 1968 om bostads- och anläggningsarrende, medan lagstiftningsfrågan i övrigt, sedan arrendelagsutredningen i de­ cember 1968 framlagt förslag till regler om jordbruksarrende, är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Och vad angår hyra har lagstiftningen därom i sin helhet nyligen reviderats genom lagen den 28 maj 1968 om ändring i nytt j anderättslagen. Till följd av angivna omständigheter är det nu till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk icke fullständigt. Lagreglerna om arrende och hyra har tills vidare lämnats åt sidan. Förslaget omfattar ej heller promulgationslag och de ändringar i olika författningar som föranledes av den nya balken. Detsamma gäller reglerna om exekution i fast egendom, vilka har väsentlig betydelse för utformningen av de panlrättsliga bestämmelserna i jordabal­ ken. I nu angivna delar avses förslag senare skola föreläggas lagrådet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 201

granskning. Vad angår fastighetsbildningslagstiftningen — vilken såsom nyss antytts ingriper i jordabalkens regelsystem — är denna f. n., sedan för­ slag i ämnet i september 1968 överlämnats till lagrådet, föremål för gransk­ ning av lagrådet i annan sammansättning. Den uppdelning av lagmaterialet som sålunda, till följd främst av dess stora omfattning, skett har medfört svårigheter vid granskningen av det nu föreliggande förslaget. Denna har i avsaknad av fullständiga regler på åt­ skilliga punkter icke kunnat föras till ett slut utan frågor har måst lämnas öppna för att slutligen lösas under det fortsatta lagstiftningsarbetet; lagrådet kommer senare att i ett flertal fall peka på dessa. Vad nu sagts kan göra det nödvändigt att vid en senare lagrådsgranskning av återstående delar av lag­ komplexet ånyo genomgå det nu aktuella förslaget i vissa delar. Förslaget till ny jordabalk bygger i väsentliga delar på redan gällande rätt, sådan denna kommit till uttryck i ett flertal skilda lagar samt i rättspraxis. Betydande nyskapelser föreslås dock på vissa områden och på andra har väsentliga omdaningar skett av redan förefintliga rättsinstitut. I det senare hänseendet märkes främst det praktiskt synnerligen viktiga institutet pant­ rätt i fast egendom. Detta intar i förslaget en särställning i så måtto, att den juridiska konstruktionen i departementsförslaget på avgörande sätt skiljer sig från den i lagberedningens och jordabalksutredningens förslag. Denna omläggning har ansetts kunna ske utan någon ny remissbehandling. Det kan enligt lagrådets mening emellertid icke bortses från att vissa vanskligheter är förbundna med ett sådant tillvägagångssätt, i all synnerhet som den änd­ rade juridiska konstruktionen i betydande mån återverkar på det praktiska handlandet för såväl lånesökande som kreditinstitut. Bland de skiljaktig­ heter i övrigt som föreligger mellan departementsförslaget och utredningsförslagen märkes främst, att i det förra utmönstrats vissa rättsinstitut som upptagits i de senare. Mot detta har lagrådet icke någon erinran; härigenom har också en icke obetydlig förenkling kunnat vinnas. I stort sett har lagrådet icke några mer ingripande anmärkningar mot de grundläggande principer, på vilka de olika rättsinstituten bygger. De sakliga erinringar lagrådet i det följande framställer avser i betydande utsträckning detaljfrågor eller spörsmål av mindre principiell räckvidd. På vissa punkter föreslår dock lagrådet icke oväsentliga sakliga ändringar; detta gäller främst reglerna om villkor vid fastighetsköp. Vidare ifrågasätter lagrådet värdet av institutet samfällighetsrätt och förordar, att det i vart fall överses i väsent­ liga hänseenden. I tekniskt avseende föreslår lagrådet en omarbetning av åt­ skilliga lagrum. Mot lagverkets allmänna disposition och systematik har lag­ rådet i stort sett ingen anmärkning; lagrådet vill dock påpeka, att efter om­ konstruktionen av panträtten i departementsförslaget reglerna härom icke utan svårighet låter sig infogas i den systematik varpå förslaget i övrigt vilar. Åt departementsförslagets lagtext har givits en språklig dräkt, som ej ovä­ sentligt skiljer sig från lagberedningens. Det ligger i sakens natur att i sam- 7| Bihang till riksdagens protokoll 1970. i samt. Nr 20 Del A

202 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

band med genomförandet av ett lagverk av den omfattning varom här är fråga en modernisering av lagspråket sker, något som sedan får återverk­ ningar på lagstiftningen framdeles inom angränsande områden. Vid utform­ ningen av förslaget har vissa hittills i lagspråk begagnade ord och vändningar utmönstrats och ersatts av ett begränsat antal nya, varjämte satsbildningen förenklats men också schematiserats. En sådan modernisering kan medföra, att möjligheten till nyansering minskar och att lagbuden mister något av den pregnans som är önskvärd. Enligt lagrådets mening har sådana biverkningar ej kunnat helt undgås vid utarbetandet av förslaget. Som helhetsomdöme om det föreliggande förslaget till ny jordabalk vill lagrådet uttala, att förslaget är väl ägnat att upphöjas till lag och att det om­ fattande lagstiftningsarbete som i olika skeden nedlagts för förverkligandet av tanken på en ny jordabalk är värt det högsta erkännande.

1 KAP.

Reglerna i förevarande kapitel överensstämmer i väsentliga avseenden med gällande rätt. På åtskilliga punkter innebär de emellertid nyheter. Avsikten är, att reglerna skall vinna tillämpning ej blott på förhållanden, som upp­ kommer efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan även på äldre för­ hållanden. Vissa av reglerna är t. o. m. sådana att de endast kan gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. När regler, som sålunda skall vinna tillämpning på äldre förhållanden, innefattar avvikelser från vad som hittills anses gälla, är det påkallat, att särskild uppmärksamhet ägnas övergångsbestämmelserna. Lag­ rådet vill framhålla, att mellan de regler i kapitlet, som innefattar nyheter, och övergångsbestämmelserna råder ett så nära samband, att det vid pröv­ ningen av övergångsproblemen kan framstå som motiverat att jämka de nu i kapitlet upptagna reglerna. Lagberedningen har föreslagit regler om s. k. gränshävd — 5 § andra styc­ ket i 1960 års förslag — och departementschefen anser bestämmelser därom böra tagas upp i lagstiftningen. Då stadgandet blott tager sikte på förhål­ landen, som inträffat före balkens ikraftträdande, bör enligt vad departe­ mentschefen förordar stadgandet ej ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen. Emellertid har beträffande vissa andra bestämmelser, vil­ ka också uteslutande har tillämpning på äldre förhållanden, valts metoden att införa dem i balken. Om denna metod vid granskning av promulgationsbestämmelserna bibehålies, talar enligt lagrådets mening övervägande skäl för att även reglerna om gränshävd upptages i balken. Mot lagberedningens förslag till utformning av regeln — om man bortser från vad den innehåller om jämkning — synes intet vara att erinra. Då regeln innefattar undantag

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 203

från bestämmelserna i 3 och 4 §§, torde den lämpligen kunna placeras mellan 4 och 5 §§ såsom en särskild paragraf.

4 §. I andra stycket första punkten stadgas, att gräns, som tillkommit genom överlåtelse av jord eller genom vissa tvångsförvärv, har den sträckning som var avsedd vid överlåtelsen eller förvärvet. I andra punkten följer en bestäm­ melse av innehåll, att om tillräcklig upplysning om avsikten ej föreligger, gränsen har den sträckning som med ledning av innehav och andra omstän­ digheter kan antagas ha varit åsyftad. Stadgandet i första punkten torde utgå från att upplysning om avsikten i första hand skall hämtas ur fångeshand­ lingen. Tydligt är emellertid, såsom ock förutsättes i andra punkten, att även innehavet och andra omständigheter är av betydelse för bedömande av av­ sikten. Att uppdela bestämmelserna i två olika punkter efter graden av den vikt som skall tillmätas de skilda upplysningskällorna synes icke motiverat. Det förordas, att andra punkten får utgå och första punkten innehålla, att gränsen har den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 och 6 §§. Regeln om gränsdragning efter närheten till strand bör enligt lagbered­ ningen kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att det vid gränsbe­ stämning skall företagas sådan jämkning av gräns som prövas rättvis och ändamålsenlig med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra om­ ständigheter. I den mån denna bestämmelse avser att medge jämkning i tek­ niskt hänseende, dvs. att låta gränsdragningen avvika från nyssnämnda hu­ vudregel endast i syfte att undvika obekväma brytningar i gränslinjen, torde den i huvudsak stå i överensstämmelse med nu rådande praxis. Emellertid avses den därutöver skola öppna möjlighet för förrättningsmännen att, utan att förening mellan sakägarna träffats, avvika från huvudregeln, när en strikt tillämpning av denna skulle leda till materiellt otillfredsställande re­ sultat. Departementschefen har vid remissen av förevarande förslag funnit bestämmelsen vara välbetänkt men förordat, att den skall upptagas i en kom­ mande lag om fastighetsbildning, eftersom den bör utformas som en handlingsnorm för förrättningsmännen. En erinran om bestämmelsen har dock intagits i 6 § förevarande kapitel. I det förslag till fastighetsbildningslag, som den 26 september 1968 inkom­ mit till lagrådet, har emellertid någon jämkningsregel av antytt slag icke influtit. Departementschefen har i motiven till förslaget anmärkt, att frågan om sådan möjlighet till jämkning fick anses löst genom andra åtgärder. En­ ligt lagrådets mening är den av departementschefen sålunda intagna stånd­ punkten välgrundad. Regeln om delning efter närheten till strand skall näm-

204 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

hgen äga tillämpning i de fall, då sträckningen av gräns ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §. Man torde kunna utgå från att så är förhållandet — förutom beträffande vissa rågångar mellan primära skifteslag — endast i fråga om skifteslinjer som tillkommit i gången tid, då de ofta ej blev vare sig utmärkta på marken eller angivna på karta eller i handlingar. Jämkning­ en på materiella grunder skulle därför i själva verket innebära, att ett omskifte ägde rum, varvid de förut på grund av 12 kap. 4 § jordabalken gäl­ lande gränserna skulle jämkas med hänsyn till vad som vid tiden för om­ skiftet kunde anses rättvist och ändamålsenligt utan rätt till gottgörelse för den, som fick sitt område minskat. Då vidare någon hänvisning till reglerna om teknisk jämkning och om verkan av överenskommelse ej synes erforder­ lig, hör 6 § utgå ur förslaget.

2 KAP.

6 §. Då lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord upphört att gälla vid utgången av juni 1968, bör — liksom skett i motsvarande lagrum i lagen om vad som är fast egendom — den ändringen vidtagas i förevarande paragraf att hänvisningen till åborättslagen utgår.

3 KAP.

På sätt departementschefen framhåller regleras rättsförhållandet mellan grannar endast till en mindre del av bestämmelserna i jordabalken, medan flertalet av rättsreglerna på området återfinnes i andra lagar och författ­ ningar, såsom vattenlagen, lagen om ägofred och lagen om enskilda vägar. Till sådan speciallagstiftning av grannelagsrättslig natur är att räkna även den lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet, varom förslag 1968 har remit­ terats till lagrådet. Att märka är emellertid, att vissa regler i förevarande kapitel i jordabalken har den allmänna utformningen att de efter ordalagen omfattar även vissa åtgärder på vilka miljöskyddslagen äger tillämpning. Utan att någon bestämmelse därom finnes i balken torde dock vara klart, att denna ej alls skall gälla i fråga om sådana förfaranden med fast egendom som avses i miljöskyddslagen. Dessa blir att bedöma enligt sistnämnda lag och annan därutöver tillämplig särlagstiftning. Denna ordning medför, att om ett skadebringande förfarande i visst hänseende faller under miljöskydds­ lagen men i annat avseende under förevarande kapitel, förfarandet blir att bedöma till viss del enligt nämnda lag och till en annan enligt detta kapitel. Kan uppgörelse ej träffas, får talan föras såväl vid fastighetsdomstol beträf­ fande skada som avses i miljöskyddslagen som vid allmän domstol angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 205

skada som åsyftas i balken. Då förfaranden, som faller under såväl miljö­ skyddslagen som balken, torde bli relativt ovanliga, lär endast undantagsvis komplikationer av antytt slag uppkomma.

2 §• Enligt lagrådets mening bör lagrummet lämpligen uttryckligen reglera endast förhållandet mellan ägarna till de angränsande fastigheterna, medan åt rättspraxis får överlåtas att avgöra i vad mån lagrummet kan analogivis tillämpas på nyttjanderättshavare eller annan, som brukar fastigheten. Där­ av betingad jämkning torde böra vidtagas.

3 §. I första stycket första punkten stadgas i nära överensstämmelse med lag­ beredningens förslag, att den som ämnar utföra grävning eller liknande ar­ bete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Härutöver upptager departementsförslaget — men icke lagberedningens förslag — en regel av innehåll, att han skall ersätta skada som uppkommer till följd av underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd eller av bristande omsorg i annat hänseende vid arbetets utförande. Såsom regeln är utformad ger den intryck av att slcadeståndsskyldighet ålägges endast fastighetsägare, som själv utför arbetet på sin mark, men lämnar öppet huruvida fastighetsägaren har att svara även i det fall att arbetet utföres av annan, t. ex. en självständig företagare. Att be­ stämmelsen avser att taga sikte icke enbart på förstnämnda fall framgår emellertid av departementschefens uttalande, att i den mån skada uppkom­ mer till följd av bristande omsorg, den på vars fastighet arbetet utföres en­ ligt departementsförslaget har att bära ansvaret, oavsett vem försumligheten närmast kan tillräknas. Räckvidden av detta uttalande är dock obestämd. Att därmed avses det fall att arbetet utföres av entreprenör som själv­ ständig företagare torde vara tydligt; det lärer vara detta fall som departe­ mentschefen åsyftar med uttalandet att departementsförslaget på ifrågava­ rande punkt överensstämmer med gällande rätt. Att med uttalandet även av­ ses fall då arbete utföres av arrendator, tomträttshavare eller annan nyttjan­ derättshavare för egen räkning kan däremot knappast antagas. Ett antagan­ de att sådana fall icke åsyftas stödes av att departementschefen inlednings­ vis under 1 § uttalar, att frågan i vilken utsträckning fastighetsägaren bär ansvaret för den som på en eller annan rättsgrund förfogar över fastigheten i förslaget lämnats öppen och överlämnats att lösas i rättspraxis. Det må vara riktigt, att den i departementsförslaget intagna ståndpunkten att fastighetsägaren svarar för entreprenörs försummelse överensstämmer med gällande rätt sådan denna kommit till uttryck i vissa rättsfall från se­ nare tid. Det synes emellertid enligt lagrådets mening något vanskligt att utan närmare utredning med stöd endast av dessa rättsfall, vilkas räckvidd

206 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

är svår att bedöma, lagfästa en allmängiltig regel om fastighetsägares an­ svar för entreprenörs försummelse vid grävning och andra liknande arbeten på hans mark. Denna fråga torde böra lösas i ett större skadeståndsrättsligt sammanhang. Anledning att nu upptaga frågan till fristående bedömning föreligger så mycket mindre som ett särskilt förslag om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar, vilket reglerar bl.a. den nu föreliggande frågan, efter remissbehandling är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Såsom nyss framhållits torde förevarande paragraf efter sin ordalydelse knappast taga sikte på annat fall än det då fastighetsägaren själv utför ar­ betet. Vidhålles avsikten att lagrummet skall stadga skadeståndsskyldighet för fastighetsägaren även i andra fall, torde det böra omarbetas så att denna avsikt tydligt framgår. I andra stycket av paragrafen torde böra vidtagas den ändringen, att pant eller borgen skall ställas hos länsstyrelsen. Enligt tredje stycket gäller, att om byggnad eller anläggning på angrän­ sande mark till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet är av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att före­ bygga skada i anledning av arbete intill vanligt källardjup, åtgärden skall bekostas av den angränsande markens ägare. Efter ordalagen skall alltså markägaren bekosta åtgärden, även om byggnaden icke tillhör fastigheten utan äges av t. ex. en tomträttshavare eller annan nyttjanderättshavare. Om avsikten är att lagrummet skall ha denna vidsträckta innebörd synes dock tveksamt; i motiven beröres icke sådana fall som de nu anförda. Enligt lag­ rådet bör lagrummet icke avse annat fall än det då byggnaden utgör tillbehör till fastighet. Lagrådet föreslår, att lagrummet omarbetas i enlighet härmed.

5 §• I paragrafen torde böra utsägas, att pant eller borgen skall ställas hos länsstyrelsen. 6 §• När en fastighet nedgår i värde till följd av sådana förhållanden som att fastigheten minskar i omfattning, att fastigheten eller dess tillbehör åsam­ kas skada eller att på fastigheten lägges last eller tunga, kan det vara an­ ledning att genom särskilda åtgärder trygga inteckningshavarnas rätt. Så har också skett i ett stort antal fall i gällande lagstiftning. Åtgärderna går regelmässigt ut på att hindra, att fastighetsägaren till skada för inteckningshavarna efterger sitt ersättningsanspråk, samt att säkerställa, att ersätt­ ningen, stundom med vissa begränsningar, tillgodoförs inteckningshavarna. De situationer, för vilka sådana åtgärder är föreskrivna, karakteriseras av att den värdeminskning som åsamkas fastigheten är för framtiden bestående. Dylika föreskrifter gäller däremot som regel ej, när fråga är om skada av sådan art att den skall repareras och när följaktligen fastighetsägaren kan ha behov av ersättningen för att få medel till reparationen. Beträffande er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 207

sättning på grund av brandförsäkringsavtal upptager lagen i ämnet en när­ mare reglering av ifrågavarande spörsmål. Skada på grund av grävning och liknande arbete kan otvivelaktigt vara betydande och åstadkomma en bestående värdeminskning. Som regel är emellertid — något som också departementschefen framhåller — skadan av den art att den avhjälpes. Lagberedningen, som för andra fall då fastig­ hets värde nedgår föreslagit regler till inteckningshavares skydd, har ej upp­ tagit sådana vid skada på grund av grävning. Lämpligheten av reglerna i förslaget om nedsättning kan enligt lagrådets mening sättas i fråga. Det skydd reglerna skänker inteckningshavarna är begränsat genom att dessa icke kan inverka på ersättningens bestämmande. Med hänsyn till den risk för dubbelbetalning som ersättningens erläggande direkt till fastighetsägaren medför för den ersättningsskyldige, torde man få räkna med att denne ofta nedsätter ersättningen, vilket som regel leder till att denna ej står till fas­ tighetsägarens förfogande för att bestrida reparationskostnader. Anmärkas kan, att när fråga är om bestående och betydande skador inteckningshavaren beredes visst skydd genom rätten att kräva betalning utan att fordringen är förfallen. Lagrådet har vid sina överväganden dock ej funnit tillräckliga skäl föreligga att bestämt avstyrka regeln om nedsättning. I fråga om bestämmel­ sens utformning får lagrådet framhålla, att de föreslagna reglerna icke torde, såsom departementschefen avsett, giva länsstyrelsen möjlighet att utbetala nedsatt belopp direkt till fastighetsägaren i stället för att fördela det mellan inteckningshavarna. Härför erfordras en sådan särskild regel som återfinnes i 36 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

4 KAP.

Av ålder har fastighetsköpet i svensk rätt varit kringgärdat av särskilda formföreskrifter. Enligt det ännu gällande stadgandet i 1 kap. 2 § jorda­ balken i 1734 års lag skall köp av fast egendom ske skriftligen med två vittnen och i köpehandlingen utsättas de villkor på vilka köpet grundas. Av remissprotokollet framgår, hurusom detta formkrav, sedan det under lång tid efter sin tillkomst upprätthållits med stränghet, under senare tid så småningom uppluckrats i praxis. I de olika förslag rörande reformering av fastighetsköpet som tid efter annan framlagts har formkravet givits större eller mindre räckvidd. Längst i liberal riktning går 1909 års jordabalksförslag. Enligt detta skulle köpet slutas genom att säljaren utfärdade skriftlig handling, varigenom egen­ domen överläts till köparen. Underskrift av köparen erfordrades inte, ej heller vittnespåskrifter eller uppgift om köpeskillingen, medan av köpevillkoren det endast var sådana varav köpets fullbordan eller bestånd gjorts beroende som skulle intagas i köpehandlingen; övriga kunde av­

208 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

talas muntligen. Lagberedningens nu föreliggande förslag innebär å andra sidan en betydande skärpning av formkravet i förhållande till gällande rätt; kravet på skriftlig form med vittnen, varav ett s. k. laga köpevittne, avser avtalet i dess helhet och villkor, som ej influtit i köpehandlingen, är utan verkan. Det nu till lagrådet remitterade förslaget kan sägas intaga en mellan­ ställning. Vittneskravet har uppgivits och kravet på skriftlig form in­ skränkts. För att ett giltigt köp skall föreligga fordras, att köpehandling­ en innehåller uppgift om den sålda egendomen och köpeskillingen samt överlåtelseförklaring av säljaren ävensom underskrift av såväl säljare som köpare. Därjämte skall köpevillkor av vissa slag intagas i köpehand­ lingen för att äga giltighet; bland villkor som kräver skriftlig form mär­ kes utfästelse av säljaren rörande fastighetens beskaffenhet. Enligt lagrådets mening innebär förslaget med sin modifiering av form­ kravet en i stort sett godtagbar lösning. Att stadga ett totalt formkrav om­ fattande alla ett köps detaljbestämmelser synes alltför långtgående. Er­ farenheten visar, att upprätthållandet av legala formföreskrifter ofta kan få andra rättsverkningar än kontrahenterna åsyftat och hurusom dom­ stolarna därför i strävan att förverkliga avtalets syfte nödgas söka utvägar att kringgå föreskrifterna. Fastmer kan enligt lagrådets mening finnas skäl att ifrågasätta att gå något vidare på den väg som förslaget beträtt genom att ytterligare inskränka formkravet. I 1 § anges, i vilken omfattning krav på skriftlig form skall upprätt­ hållas för att avtal om köp av fast egendom över huvud skall vara giltigt. Formkravet avser som nämnts de beståndsdelar som anses nödvändiga för avtalstypen, nämligen angivandet av kontrahenterna, fastigheten och köpe­ skillingen ävensom säljarens förklaring att fastigheten överlåtes på köpa­ ren. Huru långt formkravet sträcker sig i gällande rätt sådan denna utfor­ mats i praxis kan vara föremål för tvekan. Så mycket är emellertid klart, att i rättspraxis formkravet icke upprätthålles i fråga om köpeskillingen, i det att en sidoöverenskommelse om annan köpeskilling än den som angivits i köpehandlingen godtages. Förslaget innebär således en skärpning i denna del. Det kan sättas i fråga, huruvida en sådan är påkallad. Tydligt är, att det fiskaliska intresset av att köpeskillingen anges icke bör tillerkännas av­ görande vikt vid utformningen av en civilrättslig regel. Med hänsyn till att köpeskillingens storlek kan ha betydelse därutöver finner lagrådet sig dock icke böra avstyrka, att angivandet av köpeskillingen omfattas av formkravet. Av särskilt intresse när det gäller formkravets omfattning är frågan huruvida utfästelser rörande fastighetens beskaffenhet måste upptagas i köpehandlingen för att vinna beaktande. Hur denna fråga löses är av be­ tydelse för felbegreppet vid köp av fast egendom, dvs. för köparens möj­ ligheter över huvud taget att framställa krav på grund av fastighetens skick. Det är också i fråga om utfästelser rörande fastighetens beskaffen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 209

het som i praxis de största svårigheterna yppat sig att förena formkravet med vad som i det särskilda fallet synes rimligt och rättvist. För att låta skriftlighetskravet omfatta ej endast själva överlåtelseför­ klaringen och de utfästelser som är av betydelse för äganderättens över­ gång utan även andra med köpet sammanhängande åtaganden talar främst, att det är av vikt att kontrahenternas rättigheter och skyldigheter blir så klart fixerade som möjligt. Emot ett så omfattande formkrav talar självfallet i första hand, att det är stötande att underkänna giltigheten av en muntlig utfästelse som kan styrkas i rättegång eller, såsom det heter i 1909 års förslag, att det i fråga om utfästelser, vilka icke är av betydelse för frågan om äganderättens överflyttande från den ene till den andre, icke finnes anledning att avvika från den fulla avtalsfrihetens eljest gällande grundsats. Till detta allmänna skäl kan fogas skäl av mera speciell art. Det torde vara tydligt, att även om formkravet omfattar köpevillkor över huvud och ett muntligt villkor således i princip är utan verkan, detta icke kan innebära att allt vad som muntligen avhandlas städse skulle vara betydelselöst. Av allmänna avtalsrättsliga grundsatser torde följa, att vad som uttalats muntligen vid ett fastighetsköp kan utgöra anledning till köpeavtalets ogiltighet enligt reglerna i avtalslagen eller ligga till grund för tillämpning av förutsättningsläran. Muntliga uttalanden av säljaren kan vidare ha relevans, i den mån de fritager säljaren från ansvar för fastighetens beskaffenhet i ett sådant hänseende som köparen äger på­ tala utan stöd av skriftlig utfästelse. Ej sällan torde emellertid en viss förklaring från säljarens sida innefatta både fritagande från ansvar och utfästelse; anges eu fastighet ha viss egenskap, kan detta sägas innebära, att säljaren utfäster att den är av den angivna beskaffenheten men också att han fritager sig från anspråk på bättre skick än som angivits. Det torde ofta vara svårt att säga, om en uppgift har den ena eller den andra innebör­ den. De här antydda svårigheterna att skilja en utfästelse, vilken såsom muntlig saknar verkan, från uttalanden, vilka otvivelaktigt kan äga relevans, skulle bortfalla, om skriftlighetskravet för utfästelser borttogs. För formkravets bibehållande har departementschefen åberopat bl. a. det särskilda skälet, att ett villkor, som kan medföra att köpet häves, bör komma till uttryck i köpehandlingen. I anledning härav må anmärkas, att hävning kan komma till stånd ej blott i fall av utfästelse utan även i alla de fall då enligt särskilda bestämmelser i kapitlet hävande kan ske, ehuru utfästelse i köpehandlingen ej gjorts. I sistnämnda fall ger köpe­ handlingen ingen vägledning för att bedöma om hävande kan äga rum. Skillnad av någon egentlig betydelse synes knappast föreligga mellan des­ sa fall och utfästelsefallen. Kan man, då fråga ej är om utfästelse, tillåta ett hävande utan att något därom kan utläsas ur köpehandlingen, bör samma princip kunna tillämpas även i utfästelsefallen. Det kan förmodas, att även om utfästelser rörande fastighetens beskaf­

210 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

fenhet ej omfattas av formkravet, viktigare utfästelser dock kommer att inflyta i köpehandlingen. Detta är nämligen det bästa sättet att trygga bevisningen. Skillnaden mot en ordning med skriftlighetskrav beträffande utfästelser ligger däri, att en muntligt given utfästelse, som av förbiseende, misstag eller såsom avseende något förhållande av jämförelsevis mindre vikt ej upptagits i köpehandlingen, icke saknar rättslig relevans. Sammanfattningsvis får lagrådet uttala, att enligt lagrådets mening över­ vägande skäl i och för sig talar för att kravet på skriftlig form ej skall omfatta utfästelser från säljarens sida rörande fastighetens beskaffenhet. En förutsättning för att formkravet skall slopas måste dock vara, att icke härigenom lösningen försvåras av frågan om vilka regler som skall gälla för att fel i fastigheten skall anses föreligga. Denna förutsättning torde emellertid, såsom framgår av vad lagrådet under 19 och 20 §§ uttalar och föreslår, icke kunna anses brista.

Beträffande dispositionen av kapitlet kan framhållas, att bättre över­ skådlighet skulle vinnas, om 1—3 §§ sammanförs till en särskild avdel­ ning under rubriken »Köpets form» och de närmast följande tre paragra­ ferna erhåller överskriften »Villkorligt köp».

1 §• Varken av lagtexten eller av motiven framgår närmare vad som skall krävas för att köpeskillingen skall anses angiven. Departementschefen har i motiven endast behandlat det fall, att köpeskillingen avsiktligt upptagits till felaktigt belopp i köpehandlingen, och har framhållit, att en sådan felaktig­ het — vare sig beloppet satts för högt eller för lågt — hör föranleda, att köpet som helhet blir ogiltigt. Syftet torde nämligen enligt departementschefen ha varit att genom felaktigheten vilseleda myndighet eller tredje man och ett dylikt avtal borde icke bestå. Ordalagen i paragrafen synes närmast ge vid handen, att det skall krävas att köpeskillingen angives med ett visst bestämt belopp. Ett så strängt krav kan emellertid icke gärna upprätthållas och så torde heller icke ha varit avsikten. Enligt lagrådets mening bör det vara till fyllest, om i köpehand­ lingen upptages grunderna för beräknandet av köpeskillingen, t. ex. genom angivande av visst pris per kvadratmeter för ett till läge och gränser bestämt område. Det sagda bör gälla, även då området skall uppmätas först senare (jfr NJA 1941 s. 376). Likaså bör formkravet anses fyllt, om köpehandlingen visserligen är dunkelt formulerad men köpeskillingen kan fastställas genom en tolkning av avtalet. Mera tveksamt är vad som enligt förslaget gäller, när köpeskillingen avser ej blott fast egendom utan även annat, t. ex. lös egendom som överlåtes sam­ tidigt med fastigheten eller byggnadsarbete som säljaren åtager sig att ut­ föra. Den föreslagna lagtexten kan läsas så att köpeskillingen för den fasta egendomen måste anges särskilt för sig för att icke avtalet om överlåtelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 211

av denna egendom skall bli ogiltigt. Detta synes emellertid icke vara nöd­ vändigt och torde ej heller vara avsett. Tydligt är också, att starka skäl måste kunna anföras för att genomföra en ordning enligt den först angivna läsar­ ten. Avtal som innebär, att samman med den fasta egendomen överlåtes även lösören eller annan lös egendom, exempelvis en rörelse, eller att till köpeav­ talet knytes ett entreprenadavtal, torde ej vara ovanliga. I och för sig innefat­ tar sammankopplingen intet illojalt. Bärande skäl torde svårligen kunna anföras för att tvinga kontrahenterna att, vid äventyr av köpets ogiltighet, göra en uppdelning av det från deras synpunkt enhetliga vederlaget. Det kan för övrigt antagas, att en dylik uppdelning ibland skulle komma att göras i hög grad godtyckligt och att bestämmande kanske skulle bli, icke de olika prestationernas värden enligt kontrahenternas bedömande utan vad som från exempelvis skattemässiga synpunkter framstode som fördelaktigast. Krav på att köpeskillingen för den fasta egendomen skall särskilt angivas bör där­ för ej uppställas. För tydlighetens skull bör dock i lagtexten upptagas en betämmelse av innebörd, att om utom fast egendom även annat förvärvas mot ett gemensamt vederlag, det är till fyllest att detta angives. Om överlåtelsen avser både fast och lös egendom gäller formkravet en­ dast för överlåtelsen av den fasta egendomen. Ett sidoavtal beträffande en köpeskilling som angivits särskilt för den lösa egendomen är i och för sig gällande. Om nu köpeskillingen är gemensam för den fasta och den lösa egendomen, kan det synas tveksamt vad som kommer att gälla. Mycket talar för att i dylikt fall ett sidoavtal rörande köpeskillingen, åtminstone om det ej uppenbarligen avser endast vederlaget för den lösa egendomen, föranleder att i första hand överlåtelsen av den fasta egendomen blir ogiltig och att till följd av det föreliggande sambandet ogiltighet drabbar även avtalet i övrigt, Reglerna i förslagets första stycke synes utan saklig ändring kunna för­ enklas och få lydelsen, att köp av fast egendom slutes genom upprättande av köpehandling, som underskrives av säljaren och köparen, samt att hand­ lingen skall upptaga köpeskillingen och innehålla förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen.

2 §• Paragrafen innehåller icke någon rättsregel utan endast en erinran om att lagfart icke utan vidare kan erhållas, när säljarens underskrift på köpe­ handlingen icke styrkts av två vittnen, ävensom en rekommendation att till­ se att sådant bevittnande sker. Enligt lagrådets mening saknas tillräckliga skäl att här, i samband med att grundläggande föreskrifter meddelas röran­ de formkravet vid köp, intaga en dylik erinran och rekommendation. Lag­ rådet föreslår, att paragrafen utgår. För att undvika ändring av paragrafnumreringen i förslaget kan lämp­ ligen bestämmelserna i tredje stycket av 1 § brytas ut ur denna och — efter de redaktionella jämkningar som betingas därav — betecknas 2 §.

212 Del A Ilungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3—6 §§. I förevarande paragrafer meddelas regler i skilda hänseenden rörande vissa moment i köpeavtalet. Så gäller 3 § 1 avtalsmoment som innebär, att frågan om förvärvets fullbordan eller bestånd uppskjutes. I 4 § är enligt lag­ texten fråga om köp, vars fullbordan eller bestånd är beroende av villkor. Reglerna i 5 och 6 §§ avser efter ordalagen situationer, då förvärvet beror av visst förhållande eller villkor. De i lagförslaget sålunda använda skilda ut­ tryckssätten ger ej full visshet om vilka typer av avtalsmoment som åsyftas. Ej heller är vad departementschefen uttalar i anslutning till stadgandena helt klarläggande. Vissa uttalanden, närmast anknytande till 3 och 6 §§, antyder att bestämmelserna åsyftar varje avtalsmoment som kan leda till att köpet icke kommer att bestå och alltså inbegriper varje avtalsmoment som kan åberopas till stöd för ett hävande. Andra uttalanden, som gäller 4, 5 och 6 §§, pekar närmast på att fråga är endast om sådana avtals­ moment som kontrahenterna upptagit för att hålla förvärvet svävande. Ett klarläggande av vad som skall gälla är erforderligt. Stadgandena i 3 § 1, 4 § och 5 § tager i första hand sikte på situationer, då kontrahenterna genom en bestämmelse i avtalet håller öppet huruvida överlåtelsen skall bli bestående eller ej. Det kan ha skett exempelvis genom att köpets vara eller icke vara direkt satts i beroende av att framdeles viss händelse inträffar eller uteblir eller genom att kontrahent förbehållits rätt att, kanske under viss betingelse, frånträda avtalet. Anledning synes ej föreligga att låta dessa stadganden äga tillämplighet i andra fall än de angivna eller alltså de, då kontrahenterna själva avsett att köpet skulle, åtminstone under viss tid, hållas svävande. Förfarandet med dubbla köpehandlingar torde bottna bl. a. i önskemålet att för lagfartssökandet erhålla en kortfattad handling. Betraktar man köpebrevet såsom en ny köpehandling, vilken helt träder i stället för köpe­ kontraktet, skulle detta syfte ej kunna uppnås; i köpebrevet skulle då be­ höva upprepas alla villkor i fråga om vilka gäller krav på skriftlig form. Synsättet torde i stället böra vara — och det är nog också det som är för­ härskande i det praktiska rättslivet — att även om köpebrev utfärdas, köpe­ kontraktet fortfarande är normerande för köpet. Anledning saknas att ej i och för sig godtaga denna ordning. Undantag härifrån bör dock gälla, om skiljaktighet föreligger mellan köpekontraktet och köpebrevet beträffande avtalsmoment, som reglerar frågan om köpet är definitivt. Huruvida enligt kontrahenternas mening köpet är slutgiltigt eller ej är av den betydelse för tredje man och även i lagfartshänseende att besked i spörsmålet skall kun­ na hämtas från en handling, så utformad att den framstår som den handling vilken ensam reglerar köpet. Hålles enligt köpekontraktet köpet svävande ej blott i avvaktan på köpeskillingens erläggande utan även i avbidan på annan omständighet och skall denna, även sedan köpeskillingen betalats, göra att det är ovisst om köpet blir definitivt, bör alltså omständigheten anges i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 213

köpebrev som utfärdas med anledning av köpeskillingslikviden. Tillräckliga skäl synes ej kunna åberopas till stöd för att utsträcka tillämpligheten av 6 § även till andra avtalsmoment än sådana varom nu talats. Vad sålunda an­ förts leder till att 6 § bör ha samma räckvidd som de förut behandlade stadgandena och alltså innebära, att om ett villkor, varigenom köpet hålles svä­ vande, ej upprepas i köpebrevet, det förlorar denna sin verkan. Om sålunda samtliga förevarande bestämmelsers tillämpningsområde skall vara ett och detsamma, är önskvärt, att uttryckssättet är enhetligt. Vad som åsyftas torde klarast komma till uttryck, om lagtexten utsäger att köpets eller förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor. Denna inne­ börd torde än tydligare framgå om, såsom lagrådet tidigare föreslagit, 4— 6 §§ samlas under rubriken »Villkorligt köp». Beträffande envar av förevarande paragrafer särskilt anföres ytterligare följande.

3 §. Såsom anförts vid 3—6 §§ bör punkt 1 i förevarande paragraf avse den situationen att förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor. Ordet »Köpevillkor» begagnas i paragrafen i betydelsen avtalsklausul och torde böra utbytas mot exempelvis uttrycket »Bestämmelse vid köp». I överensstämmelse med vad vid rubriken anförts bör punkt 2 utgå.

4 §• Enligt förslaget må köps fullbordan eller bestånd ej göras beroende av villkor under mer än två år från köpehandlingens dag. Om längre tid avta­ lats, skall köpet vara ogiltigt. Då det ibland kan vara ovisst om längre eller kortare tid än två år är åsyftad, gäller vidare enligt förslaget, att i sådant fall tiden skall anses vara två år. Förslagets innebörd i nu angivna hänseen­ de skulle komma till tydligare uttryck, om första stycket, i nära anslutning till den av lagberedningen föreslagna lagtexten, erhåller följande lydelse: Köps fullbordan eller bestånd får ej göras beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Har längre tid av­ talats, är köpet ogiltigt. Om tiden ej bestämts, skall den anses vara två år.

Med hänsyn till vad som uttalats vid 3—6 §§ bör även i andra stycket av förevarande paragraf anges, att stadgandet gäller villkor, varigenom för­ värvets fullbordan eller bestånd göres beroende av de i paragrafen berörda förhållandena. Av departementschefens uttalanden framgår, att uttrycket fastighetsbild­ ning åsyftar åtgärder som avses i 7—9 §§. Uppenbarligen måste under ut­ trycket inbegripas även andra fastighetsbildande åtgärder, när de har sam­ band med åtgärd enligt 7 §, exempelvis sådan sammanläggning som är be­ tingelsen för en utbrytningsåtgärd enligt 7 §. Enligt ordalagen ingår emeller­ tid under uttrycket även andra fastighetsbildande åtgärder än sådana som

214 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

har samband med förrättning enligt 7—9 §§. Stadgandet bör förtydligas ge­ nom en hänvisning till dessa paragrafer.

5 §■ Lagrummet innefattar endast en tolkningsregel och bör, såsom även lag­ beredningen föreslagit, erhålla en därav betingad utformning. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad lagrådet förut anfört vid 3—6 §§ torde stadgandet kunna ges avfattningen, att om i köpehandlingen föreskrivits att köpebrev skall upprättas, det skall så anses som om förvärvets fullbordan, eller bestånd gjorts beroende av köpeskillingens erläggande.

6 §• På grund av vad som åberopats vid 3—6 §§ och med vidtagande av vissa redaktionella jämkningar torde paragrafen kunna givas den lydelsen, att om enligt köpehandlingen förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts beroen­ de av villkor och om säljare och köpare därefter upprättar köpebrev eller annan ytterligare köpehandling, förvärvets fullbordan eller bestånd ej längre beror av villkoret, om icke detta intages även i den senare handlingen.

7 §• Särskild lagstiftning, varigenom giltigheten av s. k. arealköp gjorts beroen­ de av att fastighetsbildning i överensstämmelse med köpet sker genom för­ rättning, har numera kommit till stånd genom 1 § första stycket lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1969. Lagrummet avser en situation, som helt motsvarar det i förevarande paragraf angivna fallet. På grund härav föreslås, att 7 § får samma lydelse som 1 § första stycket i 1968 års lag.

10 §.

Regeln i tredje stycket om avgift, vilken vilar på samma grundsats som stadgandet i andra stycket, är begränsad till att avse endast avgift som ut­ går för fastigheten. Tydligt torde också vara, att det knappast är praktiskt möjligt att utsträcka principens tillämpning att gälla alla utgifter för fas­ tigheten. Angeläget är emellertid, att det står klart vilka slag av utgifter som åsyftas med uttrycket avgift. Enligt lagberedningens förslag år 1947 skulle stadgandet avse skatter och andra avgifter, som utgår för fastigheten. I an­ slutning härtill uttalade beredningen, att under stadgandet innefattades icke blott avgifter av offentligrättslig natur utan att det kunde bli tillämpligt även på andra periodiska avgifter, exempelvis annuitet på avdikningslån. I departementsförslaget, som tillkommit efter det att den särskilda fastighets­ skatten slopats, nämnes ej skatter och den begränsning som må ha legat i sammankopplingen mellan skatter och avgifter har alltså fallit bort. Någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 215

belysning av vad som skall inbegripas under uttrycket avgift lämnas ej av departementschefen. Som exempel på sådana avgifter som här skulle kunna komma i fråga må nämnas — utom de förut berörda annuiteterna för avdikningslån — ersätt­ ning enligt ägofredslagen, bidrag till vägsamfällighets eller vägförenings ut­ gifter, bidrag till gemensamhetsanläggning, avgifter till allmän vatten- och avloppsanläggning, sotningsavgifter, renhållningsavgifter, ersättning till vär­ meverk för värme, elektricitetsverk för elektrisk ström eller vattenverk för vatten samt premier för brandförsäkring eller annan fastigheten avseende försäkring. Vissa av dessa avgifter har tillerkänts sådan ställning att de åt­ njuter särskild förmånsrätt i fastighet. För andra gäller, att fastighetens ägare har att i denna sin egenskap svara för dem. Vad slutligen gäller en tredje grupp torde betalningsansvaret helt grundas på ett uttryckligt åtagan­ de från fastighetsägarens sida. Självfallet kan olika meningar hvsas om vilka av dessa typer av avgifter den föreslagna regeln skall omfatta. Då köparen skall ha de inkomster som belöper på tid efter tillträdesdagen, skulle det vara naturligt att ge stadgan­ det en vid tillämpning och med avgift förstå allt som skulle kunna tänkas inbegripet under denna beteckning. En sådan ordning skulle emellertid med­ föra stor osäkerhet i fråga om tillämpningsområdet. Försiktigheten torde därför bjuda att begränsa stadgandets räckvidd till sådana periodiska av­ gifter som åtnjuter förmånsrätt i fastigheten och sådana för vilka fastig­ hetsägaren i denna sin egenskap svarar utan särskilt åtagande. Den sålunda ifrågasatta begränsningen synes kunna inläggas i det begagnade uttrycket att avgiften »utgår för fastigheten». I anslutning till vad som anförts bör anmärkas, att samtliga regler i före­ varande paragraf har avseende endast på säljarens och köparens inbördes förhållande. Frågorna om vem som är betalningsskyldig mot tredje man och huruvida en av denne erlagd betalning till säljaren eller köparen befriar ho­ nom från vidare betalningsskyldighet är att bedöma enligt de särskilda stadganden som må gälla därutinnan och eljest enligt allmänna rättsgrundsat­ ser. Vad angår utformningen av tredje stycket torde bestämmelsen om avgif­ ter såsom den betydelsefullare böra komma före stadgandet om stämpel­ skatten för förvärvet. Vidare torde ej behöva särskilt utsägas, att regeln om avgifter gäller endast i förhållandet mellan säljare och köpare. Däremot tor­ de med hänsyn till utformningen av 32 § stämpelskatteförordningen knap­ past kunna underlåtas att ange att regeln om stämpelskatten gäller i förhål­ landet dem emellan. Lagrådet föreslår därför, att tredje stycket erhåller den­ na lydelse: Avgift, som utgår för fastigheten och belöper på tiden från och med till­ trädesdagen, bäres av köparen. I förhållande till säljaren svarar köparen för stämpelskatt för förvärvet.

216 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år i970

11 §•

Avsikten torde endast vara att utsäga, att säljaren skall stå faran för att fastigheten skadas eller försämras, om det sker av våda. För att detta skall komma till tydligt uttryck bör orden »på annat sätt» i första styckets första punkt utgå. Innebörden av reglerna i andra stycket torde vara att ge köparen rätt att antingen göra avdrag på köpeskillingen eller, såframt ej skadan är av ringa betydelse, häva köpet. Denna köparens valfrihet har emellertid ej kommit till klart uttryck. Lagrummet torde med hänsyn till det anförda och med iakttagande av yt­ terligare ett par smärre redaktionella jämkningar kunna givas följande ly­ delse: 11 §. Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller försäm­ ras medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran ligger dock på köparen, om fastigheten ej tillträtts till följd av dröjsmål på köparens sida. Har fastigheten skadats eller försämrats på grund av händelse för vilken säljaren står faran, äger köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om ej skadan är av ringa betydelse, häva köpet. Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till sådan talan förlorad.

12 §.

I 11 § andra stycket nämnes köparens rätt att göra avdrag på köpeskil­ lingen före hans möjlighet att häva köpet. Samma ordningsföljd i fråga om avdragsrätt och hävande torde lämpligen böra begagnas i första punkten i förevarande paragrafs första stycke.

13 §. Ordalagen ger närmast vid handen, att köparens rätt till skadestånd för­ utsätter en verklig vägran av säljaren att i rätt tid avträda fastigheten, med andra ord att ett subjektivt rekvisit uppställts i fråga om säljarens dröjs­ mål. Att så skulle vara fallet framgår emellertid icke av motiven. Avsikten torde i stället vara, att det för rätt till skadestånd icke skall fordras mer än att köparen ej kommer i besittning av fastigheten i rätt tid och att detta beror på säljaren. Denna avsikt synes komma till bättre uttryck, om ordet »vägrar» utbytes mot »underlåter». För att det tydligt skall framgå, att också hävningsrätt i princip förelig­ ger, bör andra punkten lämpligen erhålla den lydelsen, att köparen även äger häva köpet, om ej dröjsmålet är av ringa betydelse.

14 §. Medan i 13 § bl. a. förutsättes, att säljarens förfarande sker utan skäl, anges i denna paragraf, att hans handlande skall äga rum utan giltigt skäl. Någon skillnad i sak kan icke ha avsetts. Lagrådet föreslår därför, att sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 217

ma formulering kommer till användning i båda lagrummen, lämpligen ge­ nom att ordet »giltigt» utgår ur förevar ande paragraf. Uttrycket »handling som avses i 1 § tredje stycket» torde lämpligen böra ersättas med orden »ytterligare köpehandling angående förvärvet». Hänvis­ ningen till nämnda lagrum kan i vart fall icke bibehållas, om vad lagrådet under 2 § föreslagit rörande uppdelning av 1 § iakttages.

16—18 §§. I dessa paragrafer samt 19 och 20 §§ behandlas säljarens ansvar för fel i fastigheten. I 16—18 §§ ges grundlägggande regler för de fall då felet har avseende på att fastigheten är belastad med rättigheter eller att ägarens rå­ dighet över fastigheten är inskränkt genom beslut av offentlig myndighet. Utan att det direkt utsäges är utgångspunkten, att köparen äger räkna med att fastigheten vid försäljningen är fri från varje belastning och rådighetsinskränkning, varför säljaren är skyldig att upplysa köparen om avvikelse härifrån, såframt denne ej fått kännedom därom på annat sätt. Det förutses emellertid, att säljaren också kan göra utfästelse beträffande fastighetens beskaffenhet i angivna hänseenden. En bestämmelse för detta fall ges i 20 §. Till frågan om betydelsen av denna bestämmelse återkommer lagrådet nedan vid 19 och 20 §§. Vad angår envar av förevarande paragrafer särskilt anföres ytterligare följande.

16 §. Den avsedda innebörden av inledningen till andra punkten i första stycket skulle enligt lagrådets mening komma till tydligare uttryck med en avfattning, som närmare ansluter sig till de ordalag lagberedningen i sitt förslag 1960 — liksom i förslagen 1947 och 1909 — använt i motsvarande bestäm­ melse. Lagrådet förordar därför, att andra punkten får inledas med orden »Om ej så mycket av köpeskillingen är oguldet och säljaren----------- ». I andra stycket av paragrafen behandlas det fall, att en inteckning i efter­ hand befinnes gälla också i annan fastighet än den sålda. Med hänsyn till att de nya reglerna om inteckning hindrar köparen från att inteckna sin fastighet, innan det gemensamma inteckningsansvaret upphört, har köparen här tillerkänts rätt att i en sådan situation häva köpet, med mindre säljaren inom en månad efter tillsägelse befriat den överlåtna fastigheten från an­ svar för inteckningen. Säljarens möjlighet till rättelse torde emellertid icke böra vara så inskränkt som ordalagen ger vid handen. Det bör stå honom fritt att, i stället för att låta den sålda fastigheten befrias från ansvar för inteckningen, föranstalta att inteckningen uppdelas eller att den andra fas­ tigheten frigöres från sitt ansvar. Åstadkommer han blott, att den sålda fas­ tighetens gemensamma ansvar upphör — oavsett på vilket sätt detta sker -— bör köparen icke kunna häva köpet. Lagrådet föreslår därför, att bestäm-

218 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

rnelsen utformas salunda, att köparen äger häva köpet och erhålla ersättning för skada, om icke säljaren inom en månad efter tillsägelse ombesörjt, att det gemensamma ansvaret upplösts.

17 §. Regeln i första stycket torde lämpligen kunna utformas så, att om fas­ tigheten besväras av annan rättighet än som avses i 16 § utan att köparen vid köpet ägde eller bort äga kännedom därom, 12 § äger motsvarande tilllämpning. En förutsättning för tillämpning av regeln i andra stycket är, att köparen var i god tro vid köpet. Detta torde för tydlighetens skull böra uttryckligen anges. 18 §. Departementschefen uttalar, att myndighetens beslut inte nödvändigtvis behöver utpeka just den aktuella fastigheten utan att också ett förbud med mera generell räckvidd avses. Enligt lagrådets mening bör man dock härvid ej sträcka sig för långt; huvudregeln måste vara att beslutet skall taga sikte på den fastighet varom fråga är eller en viss grupp av fastigheter vari den­ na ingår. Regelmässigt bör vidare gälla, att beslutet skall ha tillkommit före köpet. Till ett därefter meddelat förbud bör hänsyn ej få tagas, om ej om­ ständigheterna undantagsvis är sådana att det får anses givet att beslut om rådighetsinskränkning skall komma att fattas inom den närmaste tiden efter köpet. Då såsom förutsättning för stadgandets tillämpning angivits, att köparen icke förvärvat den rådighet över fastigheten som han vid köpet hade skäl att förutsätta, synes det ytterligare villkoret att han var i god tro vid köpet som överflödigt kunna utgå.

19 och 20 §§. Enligt gällande rätt anses säljarens ansvar för den sålda fastighetens skick och beskaffenhet i princip vara begränsat till sådana fall då säljaren gjort särskild utfästelse härom i köpehandlingen. Ståndpunkten har sin grund i att försäljning av fast egendom — som ju städse gäller en bestämd sak med starkt individuell prägel — anses gälla egendomen sådan den be­ finner sig och att köparen för att skydda sig måste undersöka fastigheten. Detta felbegrepp skiljer sig, frånsett att utfästelsen för att vinna beaktande skall vara given i skriftlig form, från vad som gäller beträffande lös egendom såtillvida att ett fel i såld lös egendom anses vara för handen, så snart god­ set i ett eller annat avseende icke är sådant som köparen på grund av avta­ let haft fog att förutsätta. Såväl lagberedningens som departementets förslag i fråga om säljarens ansvar för fastighetens faktiska skick bygger på samma princip som gällan­ de rätt eller att detta ansvar är beroende av särskild utfästelse av säljaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 219

Båda förslagen utvidgar emellertid säljarens ansvar genom en regel att säl­ jaren, oavsett utfästelse, i viss utsträckning svarar för att fastigheten icke avviker från vad som kan anses utgöra normal standard. Regeln, som i departementsförslaget upptagits i 19 §, hänvisar emellertid också till vad kö­ paren med hänsyn till omständigheterna rimligen bort räkna med och ger därmed stadgandet intryck av att även knyta an till vad som förekommit beträffande det ifrågavarande köpeavtalet. Innebörden i stadgandet är där­ för ej fullt klar. Avsikten torde emellertid vara att tillägga köparen rätt att kräva normal standard, dock med den inskränkningen att, i den mån om­ ständigheterna föranleder att köparen bort räkna med lägre standard, han får åtnöjas med denna. Sådana omständigheter är exempelvis uttalanden av säljaren att han fritager sig från ansvar för fastighetens skick i visst hän­ seende, vad som kunnat uppdagas av köparen vid sådan undersökning som han bort göra samt storleken av köpeskillingen. Sin största betydelse skulle stadgandet antagligen få dels i fråga om egenskaper som över huvud taget ej varit föremål för uppmärksamhet vid köpslutet dels i fråga om utfästelser som säljaren gjort vid sidan om köpehandlingen, dock endast i den mån de avser vad som rymmes inom normal standard. Kommer såsom lagrådet tidigare förordat formkravet beträffande utfäs­ telser att utgå, kan det sättas i fråga huruvida behov föreligger att tillägga köparen en direkt på lagen grundad rätt att påtala avvikelser från normal standard. Genom formkravets slopande blir även muntliga utfästelser för säljaren bindande. Redan härigenom blir regelns räckvidd mindre än enligt det remitterade förslaget. Men en naturlig följd av formkravets slopande i fråga om utfästelser är att även omständigheter, som ej kan anses innefatta utfästelse av säljaren, tages i betraktande. Har dylika omständigheter övat inflytande på kontrahenternas handlande, saknas anledning bortse från dem vid bestämmande av vad köparen äger kräva i fråga om fastigheten. Tillräck­ liga skäl synes ej kunna andragas mot att säljaren får svara för avtalet med dess i sådan ordning bestämda innehåll. Med ett sådant betraktelsesätt framstår det såsom främmande, att köpa­ ren skulle vid sidan om avtalet ha en direkt på lagen grundad rätt att kräva rättelse under hänvisning till normal standard. Naturligare synes vara att låta hänsynstagandet till normal standard blott vara en bland de omständig­ heter som är att beakta vid fixerandet av avtalets innehåll. Bestämmes av­ talets innehåll i den ordning nu sagts och skall kontrahenterna svara för det innehåll avtalet anses äga, synes utrymme över huvud taget ej föreligga för någon direkt på lagen grundad talerätt för köparen med anknytning till nor­ mal standard. Till det sagda må fogas, att en regel, som direkt knyter an till normal standard, i tillämpningen torde möta avsevärda svårigheter. Redan bestäm­ mandet av vad som är normal standard torde ofta -— för att ej säga oftast -— vara vanskligt. Härtill kommer svårigheten att bestämma i vilken mån

220 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

intagor med hänsyn till omständigheterna skall göras i den normala stan­ darden. Det torde knappast kunna undvikas, att en regel, som direkt på grund av lag ger köparen en talerätt därför att fastigheten ej överensstäm­ mer med normal standard, är förenad med betydande rättsosäkerhet. Med hänsyn till det anförda är en regel av innehåll som nyss sagts ej önskvärd och man synes också kunna undvara den. Till normal standard kommer lik­ väl att kunna tagas hänsyn, nämligen vid bestämmande av avtalets innehåll. Att även därvid kommer att föreligga åtskilliga av de nyss berörda, med be­ greppet normal standard förknippade svårigheterna är tydligt. De torde emellertid bli mindre, när normal standard ej tillägges en självständig be­ tydelse utan blott ingår såsom en bland flera andra omständigheter för be­ stämmande av vad avtalet får anses innehålla. Med den ordning som nu förordats måste uppenbarligen frågan huruvida fastigheten överensstämmer med vad köparen äger kräva behandlas i ett sammanhang. Grund för uppdelningen i de två förevarande paragraferna saknas sålunda. I och för sig skulle regeln om vad köparen äger kräva kun­ na inskränkas till en hänvisning till vad som får anses avtalat. Bl. a. med hänsyn till den ändring det förordade innebär i förhållande till gällande rätt synes det emellertid vara av värde att det direkt av lagtexten framgår, att till grund för köparens anspråk på rättelse kan läggas ej blott vad som är att betrakta som utfästelser utan även vad omständigheterna i övrigt berät­ tigat köparen att räkna med. Det kan ifrågasättas huruvida i lagtexten bör exemplifieras vilka omständigheter som åsyftas. En sådan är att fastighets­ köpet fortfarande bygger på grundtanken att fastigheten säljes sådan den är och att följaktligen undersökningsplikt åvilar köparen. En annan är hän­ synen till normal standard, vilken främst får sin betydelse i fråga om så­ dana bristfälligheter beträffande vid köpet ej berörda förhållanden, som ej rimligen skulle upptäckts vid den undersökning köparen bort göra. Vi­ dare hör till ifrågavarande omständigheter självfallet vad som förekommit vid köpet. Då omständigheterna är så mångskiftande och växlar från fall till fall, synes lämpligast att avstå från exemplifiering. Att under inflytande av det remitterade förslaget såsom exempel upptaga en hänvisning till nor­ mal standard måste i vart fall anses olämpligt, eftersom denna omständighet därigenom lätt skulle komma att tillmätas större betydelse i jämförelse med andra förhållanden än vad som är förenligt med den här förordade ord­ ningen. Innebörden av vad i det föregående förordats kan sammanfattas så: Ut­ gångspunkten är att fastigheten säljes sådan den är och att följaktligen kö­ paren för att trygga sig får verkställa undersökning. Men för vad säljaren kan anses ha utfäst svarar denne. Vidare är säljaren ansvarig för att fastig­ heten är sådan som köparen äger räkna med på grund av vad som avhand­ lats vid köpet. Men härutöver har säljaren ett ansvar, när en bristfällighet föreligger beträffande något som ej berörts vid köpet, såvitt bristfälligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 221

är sådan att köparen enligt sakens natur ej haft anledning räkna med den och ej heller bort upptäcka den vid undersökning. I praktiken blir här fråga om dolda fel beträffande något som regelmässigt hör till fastighet av den typ som köpet gäller. Något krav på att avvikelsen skall vara väsentlig upp­ ställes ej. Eftersom det ligger i sakens natur att försiktighet måste iakttagas, när avtalet utsträckes att gälla något varom intet direkt förekommit, behö­ ver det ej befaras att avsaknaden av väsentlighetskrav leder till att regeln blir alltför sträng mot säljaren. Verkan av att fastigheten ej överensstämmer med vad köparen äger kräva bör vara att han, på sätt i 12 § stadgas, kan få avdrag på köpeskil­ lingen eller häva köpet, det sistnämnda dock endast under den ytterligare betingelsen att antingen felet är av mer än ringa betydelse eller säljaren förfarit svikligt. Härutöver kommer frågan om skadeståndsskyldighet. En­ ligt förslaget skall säljaren i vissa fall bära ansvar för fel som har sin grund i annan omständighet än utfästelse. Som särskilt villkor för skade­ ståndsskyldighet vid sådana fel skall gälla att säljaren ägde eller bort äga kännedom om felet. I denna del saknar förslaget åtminstone i princip mot­ svarighet i gällande rätt men överensstämmer nära med vad som enligt 42 § köplagen gäller vid köp av lös egendom, dock med det undantaget att enligt köplagen skadestånd utgår blott om säljaren förfarit svikligt. Enligt lagrådets mening är det mera rimligt att säljare av fast egendom likställes med säljare av lös egendom även i vad angår villkor för skadeståndsskyldighet. När säl­ jaren ej förfarit svikligt, bör köparen anses i skälig omfattning gottgjord genom sin rätt till avdrag på köpeskillingen. Det må framhållas, att lagrå­ dets förslag att ej blott sådant som upptagits i köpehandling anses som ut­ fästelse innebär att skadeståndsskyldighet kan ifrågakomma i flera situatio­ ner än enligt remissen. Om på sätt i det föregående förordats reglerna i båda de förevarande pa­ ragraferna sammanarbetas, är att beakta, att 20 § i det remitterade försla­ get omfattar även fall, då säljaren gjort en utfästelse i något sådant hän­ seende som regleras i 16—18 §§; sistnämnda paragrafer torde avse endast fall då fastigheten, ehuru utfästelse därom ej gjorts i köpehandlingen, ej svarar mot vad som förutsatts vid köpet. Vid ett slopande av formkravet be­ träffande utfästelser kan ej utan skäl hävdas, att också beträffande för­ hållanden som avses i 16—18 §§ bör tillämpas det förut anlagda betraktelse­ sättet, att bestämmande för vad köparen äger kräva är vad köpeavtalet med hänsyn till vad som utfästs och eljest förekommit vid köpet får anses inne­ hålla. Lagrådet anser emellertid icke en sådan ordning nödvändig utan fin­ ner den uppdelning som skett i det remitterade förslaget kunna bibehållas. Ett skäl härför är, att när det gäller fel av den art 16—18 §§ behandlar, utgångspunkten ej såsom beträffande faktiska fel är att fastigheten säljes i befintligt skick utan i stället måste anses vara, att fastigheten är i dessa hänseenden obelastad. Om följaktligen 16—18 §§ fortfarande begränsas att

222 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

gälla fel i fastigheten i där avsedda hänseenden utan att någon utfästelse därom gjorts, erfordras en mot förslagets 20 § svarande regel som gäller när utfästelse lämnats. Den förut berörda bestämmelsen avseende i första hand faktiska fel torde kunna ges sådan utformning att den omfattar sist angiv­ na situationer. Härutöver må anmärkas, att utfästelse om fastigheten kan avse förhållanden som ej faller in under 16—18 §§ och som ej heller är att anse såsom sådana faktiska fel varom förslagets 19 § handlar. Dessa utfäs­ telser inbegripes under 20 § i förslaget och den tidigare förordade bestäm­ melsen avseende närmast faktiska fel bör tydligen gälla även dem. Med hänsyn till det anförda förordas, att i stället för de i förevarande pa­ ragrafer meddelade bestämmelserna upptages ett stadgande, betecknat 19 §, av följande lydelse: 19 §. Avviker fastigheten från vad som kan anses utfäst eller från vad köparen eljest, utan att fall varom i 16—18 §§ sägs är för handen, med hän­ syn till omständigheterna ägt räkna med vid köpet, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om avvikelsen avser egenskap som kan anses utfäst eller säljaren förfarit svildigt.

Godtages vad nu förordats, faller 20 § ut ur paragrafföljden och omnum­ rering av följande paragrafer i kapitlet bör göras. Jämkning erfordras även av hänvisningarna i 3, 23, 25, 29 och 32 §§.

Om, mot vad lagrådet förut anfört, formkravet bibehålies i fråga om ut­ fästelser, synes den vid förevarande paragrafer här förordade metoden att genom tolkning och eventuell utfyllnad bestämma avtalets innehåll icke praktikabel. Innebörden i formkravet är nämligen, att ehuru man t. o. m. vet att visst förhållande varit bestämmande för kontrahenternas handlande, detta förhållande likväl — frånsett undantagsfall enligt 3 kap. avtalslagen — skall betraktas såsom icke existerande. Möjlighet att ändock taga hänsyn till förhållandet måste då grundas direkt på en i lagen given regel. Förut har angivits att innebörden i regeln i 19 § måste antagas vara vä­ sentligt mera begränsad än vad ordalagen ger vid handen. Begränsningarna bör komma till uttryck i lagtexten. Sålunda hör klart framgå, att de om­ ständigheter vid sidan om normal standard som får åberopas ej kan föran­ leda till att köparen äger kräva högre standard än normal. Omständigheter­ na — t. ex. säljarens muntliga förklaring, att han fritager sig från ansvar i visst hänseende, eller vad köparen iakttagit eller bort iakttaga vid undersök­ ning — kan däremot föranleda att köparen bort räkna med lägre standard än normal. Ett stadgande med denna innebörd synes böra bibehålla placeringen i 19 § enligt departementsförslaget. Jämkning i fråga om 20 § synes ej påkallad. Åt 19 § skulle kunna givas följande lydelse: 19 §. År fastigheten vid köpet behäftad med fel eller brist i det att den i något avseende av väsentlig betydelse avviker från den normala beskaffen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 223

heten hos jämförliga fastigheter och har köparen icke rimligen bort räkna därmed, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om säljaren ägde eller bort äga kännedom om felet eller bristen.

22 §.

Ordalagen i paragrafens andra stycke ger närmast vid handen, att då en­ dast en del av fastigheten kan frånvinnas köparen efter klander och köparen därför vill frånträda hela köpet, han skall vara hänvisad till att häva köpet även såvitt angår fastighetsdelen. Detta torde emellertid icke vara avsikten utan meningen är, att första stycket skall tillämpas på fastighetsdelen och hävandet gälla endast köpet i övrigt; i den mån köparens anspråk mot sälja­ ren grundar sig på bristande hemul, bör han nämligen icke vara underkastad de inskränkningar i sin talerätt, som enligt 28 § gäller vid hävande. För att detta skall framgå klarare föreslår lagrådet, att andra stycket erhåller föl­ jande lydelse: Är första stycket tillämpligt beträffande endast en del av fastigheten, äger köparen, om han var i god tro vid köpet, häva detta såvitt angår fastigheten i övrigt såsom föreskrives i 12 §. Den tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det fastighetsdelen frångick honom.

25 §. Lagrådet förordar, att till vinnande av ökad tydlighet i paragrafens första punkt måtte stadgas att, om köp av fastighet ej blir bestående på den grund att fastigheten överlåtits även till annan och denna överlåtelse skall åtnjuta företräde, 22 § skall äga motsvarande tillämpning. I fall av tvesalu skall enligt förevarande paragraf vad i 22 § stadgas om klander äga motsvarande tillämpning i fråga om den överlåtelse, som får vika. Någon hänvisning till 24 § finns däremot icke. De skäl, som anförts till stöd för köparens rätt att vid klander innehålla ogulden del av köpe­ skillingen, gäller emellertid i samma utsträckning beträffande köpare, vil­ kens fång angripes på grund av tvesalu. Lagrådet föreslår därför, att i före­ varande paragraf intages en hänvisning även till 24 §. Denna kan lämpligen få sin plats i ett andra stycke av paragrafen och innehålla, att sedan talan om företräde mellan överlåtelserna väckts, också 24 § äger motsvarande tilllämpning.

26 §. Med den avfattning bestämmelsen i första stycket fått torde ränta enligt grunderna i 9 kap. 10 § handelsbalken komma att utgå endast om viss förfallotid är föreskriven. Avsikten torde emellertid vara, att ränta enligt sagda grunder skall erläggas även när ingen förfallotid är nämnd. För att detta skall komma till uttryck förordar lagrådet, att bestämmelsen i likhet med vad lagberedningen föreslagit får innehålla, att i fråga om säljarens

224 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

rätt till ränta på köpeskillingen de i 9 kap. 10 § handelsbalken stadgade grunderna skall äga tillämpning.

27 §. Biträdes lagrådets förslag vid 3—6 §§ om att uttrycket att förvärvets full­ bordan eller bestånd är beroende av villkor skall begagnas i nämnda para­ grafer, bör ett motsvarande uttryckssätt användas i förevarande stadgande. De omständigheter som åsyftas i paragrafen är desamma som upptages i 39 § lagen om köp och byte av lös egendom. Önskvärt är att uttryckssätten i nämnda stadgande och denna paragraf i möjligaste mån överensstämmer. Tillräckliga skäl saknas för den omkastning av ordföljden, som skett vid angivandet av omständigheten att köparen saknar utmätningsbara tillgångar och som kan innefatta en betydelseförskjutning. Gjord jämkning av be­ skrivningen av förhållandet att köpare, som är köpman, inställt sina betal­ ningar är mindre tillfredsställande. Lagrådet — som anser att stadgandet i visst annat hänseende med fördel kan jämkas så att ordalagen närmare överensstämmer med lagberedningens förslag — förordar, att paragrafen erhåller följande lydelse: 27 §. Är förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen beroen­ de av att köpeskillingen erlägges och har köparen sedan köpet slöts blivit försatt i konkurs, fått till stånd offentlig aclcordsförhandling utan konkurs, vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder, om han är köpman, inställt sina betalningar eller i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste anlagas icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren, äger säljaren häva köpet, om ej utan oskäligt uppehåll efter tillsägelse betryggande säkerhet ställes för köpeskillingen. Häves köpet, skall köparen ersätta säljaren dennes skada.

28 §. Det ligger i sakens natur, att vid hävande kontrahenternas prestationer å ömse sidor skall återbäras. Någon uttrycklig regel härom finns icke i förslaget och torde icke heller vara erforderlig. Det är också självklart, att vid det avräkningsförfarande, som efter hävande skall äga rum mellan köparen och säljaren, hänsyn skall tagas till förändringar, som inträtt å nå­ gondera sidan. Lagberedningen har för sin del funnit erforderligt att säker­ ställa köparens krav på återbäring av köpeskillingen genom vissa bestäm­ melser om tvångspanträtt för köparen. Såsom departementschefen anfört står emellertid andra utvägar köparen till buds, genom vilka dennes rätt kan tryggas i ungefär samma utsträckning som genom tvångspanträtt. Lag­ rådet delar därför departementschefens uppfattning att förhållandena vid hävande här behöver regleras endast för de fall, då fastigheten genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 225

köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt eller särskild rättighet i denna minskat i värde eller användbarhet för säljaren i sådan mån, att kö­ parens rätt att häva köpet bör begränsas. Vad förevarande paragraf härutinnan innehåller kan lagrådet i huvudsak biträda. Lagrådet föreslår emeller­ tid vissa smärre ändringar i dess utformning. Förutsättningen för att första stycket skall vara tillämpligt anges vara, att köpet häves på talan av köparen. Denna formulering leder närmast tan­ ken till att bestämmelserna gäller endast i rättegång. Så är emellertid uppen­ barligen icke fallet. Orden »på talan» bör därför utgå. Vidare stadgas i sista punkten av samma stycke, att för det fall att inteckningen i den köpta fastigheten avser även annan fastighet hävande får ske endast om den fastig­ het, som ingick i köpet, befrias från ansvar för inteckningen. I överensstäm­ melse med vad lagrådet föreslagit vid 16 § bör det emellertid vara till fyllest, att köparen ombesörjer att det gemensamma ansvaret upplöses. Stycket torde även böra omredigeras så, att därav klarare framgår att bestämmelser­ nas syfte är att begränsa hävningsrätten. Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att förevarande pa­ ragraf, efter ytterligare några redaktionella ändringar, erhåller följande lydelse: 28 §. Har köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt i fastigheten, äger han häva köpet endast när han erlagt så mycket av köpeskillingen att säljaren kan innehålla belopp som svarar mot vad som kan komma att utgå ur fastigheten på grund av inteckningen eller pantsättningen och, om vad som erlagts ej förslår, köparen betalar skillnaden. Avser inteckningen även fastighet som icke ingick i köpet, äger köparen häva köpet endast om han därjämte ombesörjt, att det gemensamma ansvaret upplösts. Om köparen upplåtit annan rättighet och denna väsentligt minskar fas­ tighetens värde eller dess användbarhet i säljarens hand eller om eljest fastigheten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror av denne, äger köparen häva köpet endast om säljaren förfarit svikligt. 29 §. Skälen för den i andra punkten givna regeln, vilken avviker från vad som skall gälla i motsvarande situation vid köp, torde icke bära längre än till att förvärvaren icke bör få återtaga den fastighet han lämnat i utbyte; någon an­ ledning att han ej skulle få återtaga till äventyrs lämnad annan bytesvaluta torde ej föreligga. Lagrådet hemställer därför, att ordet »egendom» utbytes mot »fastighet». 31 och 32 §§. Innebörden i 31 § första punkten är, att om gåvas fullbordan eller bestånd gjorts beroende av villkor under högst två år, villkoret är bindande såväl kontrahenterna emellan som i förhållande till ny ägare, men om gåvan gjorts 8 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 20 Del A

226 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

beroende av villkor under viss tid, längre än två år, eller obestämd tid, vill­ koret väl gäller mellan kontrahenterna men ej i förhållande till den till vil­ ken gåvotagaren överlåtit fastigheten. Den ordning, som sålunda avses i fråga om korttidsvillkor, kommer att gälla utan särskilt stadgande. Betydelsen av regeln i förevarande punkt är i själva verket inskränkt till långtidsvillkoren. Denna begränsning av regelns räckvidd torde böra framgå av de uttryck, varmed paragrafen inleds. Även i övrigt synes ordalagen i första stycket av 31 § böra i viss mån jämkas. Stycket torde kunna givas följande lydelse: Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obestämd tid, gäller villkoret icke mot den till vilken gåvotagaren överlåtit fastigheten, så­ vida icke talan om återgång av gåvan blivit väckt före överlåtelsen. Kan till följd av att villkoret sålunda icke blir gällande givaren ej återfå gåvan, har gåvotagaren att till givaren utge gåvans värde. Det är tveksamt huruvida uttrycket »villkor som avses i 31 §» i 32 § i det remitterade förslaget avser såväl långtidsvillkor som korttidsvillkor. Med den utformning lagrådet förordar i fråga om 31 § kommer hänvisningen i 32 § otvivelaktigt att gälla endast långtidsvillkoren. Detta torde också vara till fyllest. Såsom förslaget i övrigt är uppbyggt synes nämligen panträtt eller annan rättighet som gåvotagaren upplåtit icke kunna komma att bestå, när gåva gått åter på grund av korttidsvillkor.

5 KAP.

Rubriken I rubriken anges kapitlet handla om verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander. I 7 § har emellertid upptagits bestämmelser rörande det fall, att fast egendom överlåtits till flera och tvist uppstått om företrädet mellan dem. Rubriken torde böra ändras så, att den bättre täcker kapitlets innehåll. Kortast kan detta ske genom tillägg av »m. m.».

1 §• Såsom framhållits i motiven utgör bestämmelserna i detta kapitel en kom­ plettering främst av reglerna om hemulstalan i 4 kap. Av skäl som depar­ tementschefen anfört bör i fråga om avkastningens fördelning, då egen­ dom frångår någon på grund av klander, gälla regler, som motsvarar vad i 4 kap. 10 § stadgas rörande köp. Särskilt som fall kan förekomma, då båda regelkomplexen skall tillämpas samtidigt, är det därför önskvärt att de i 10 § använda benämningarna på de skilda slagen av avkastning begagnas också i förevarande paragraf. Med bibehållande av dispositionen i 10 § bör således i första punkten intagas bestämmelsen rörande avkastning, som egendomen

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 227

frambringat, samt i andra punkten vad som gäller inkomst av egendomen, såsom arrende och hyra. För att bestämmelserna i 5 kap. skall vinna tillämpning kräves icke att egendomen frånvunnits annan efter rättegång. Liksom i fråga om tillämp­ ningen av 4 kap. 22 § är det till fyllest, att situationen är sådan, att egen­ domen kan frånvinnas denne, om klandertalan anhängiggöres, och denne därför frivilligt avträder densamma. Något åläggande behövs icke. Detta kommer till bättre uttryck, om förutsättningen för reglernas tillämpning i 1 § anges vara, att någon avträder fast egendom efter klander. Normalt torde situationen vid frånvinnande efter klander vara den, att den tappande har egendomen i sin besittning. Vad motiven innehåller kan möjli­ gen leda till den uppfattningen, att reglerna i förevarande paragraf skulle för sin tillämpning fordra, att så är fallet. Det kan emellertid förekomma, att avkastning eller inkomst av egendomen under tid före det faktiska till­ trädet skall tillfalla den, som förvärvat egendomen. Uppenbarligen bör de givna reglerna gälla även för dylik avkastning och inkomst. Ordalagen i för­ slaget ger utrymme för en sådan tillämpning. Beaktas vad lagrådet sålunda förordat, bör förevarande paragraf, sedan därjämte några formella ändringar vidtagits, erhålla följande lydelse: 1 §. Avträder någon fast egendom efter klander, skall han tillika utge er­ sättning för avkastning, som egendomen frambringat under tid efter det han fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom. Ersättning skall ock utges för arrende, hyra och annan in­ komst av egendomen, som belöper på nämnda tid. Han äger dock tillgodo­ räkna sig skälig ersättning för de kostnader han haft för att erhålla avkast­ ningen och inkomsten samt för att under angivna tid underhålla egendomen. Om avkastningen eller inkomsten på grund av hans försumlighet under­ stigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skillnaden.

2 §•

Den föreslagna regeln om skyldighet att ersätta värdeminskning å egen­ domen skall gälla även för den som i god tro om sin äganderätt haft fastig­ heten i sin besittning. Att ålägga en godtroende besittare en generell skadeståndsplikt för värdeminskning förefaller dock väl hårt. Fall kan otvivel­ aktigt förekomma, då det ligger närmare till hands att låta den vinnande bära en värdeminskning; departementschefen har i remissen själv antytt ett sådant. Enligt lagrådets mening bör därför avträdarens skadeståndsskyldighet icke vara undantagslös utan visst utrymme bör finnas att kunna taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. På grund härav föreslår lagrådet, att lagrummet utformas så att ersättningsskyldighet skall åvila av­ trädaren endast om och i den mån det med hänsyn till beskaffenheten av hans förfarande och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

228 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §• Med bestämmelsen i andra punkten torde åsyftas, att nyttig kostnad skall ersättas, om den icke avser åtgärder som vidtagits under den i bestämmel­ sen angivna tiden. Denna stadgandets innebörd synes komma till bättre ut­ tryck, om orden »belöper på» utbyts mot »gjorts under».

4 §• Den rätt till kvittning som sista punkten av förevarande paragraf tilläg­ ger den instämde avser endast fordran som till följd av de tidigare reglerna i paragrafen prekluderats. Denna stadgandets innebörd bör komma till ut­ tryck i lagtexten. Därjämte framstår viss jämkning av redaktionell natur av paragrafens två sista punkter som önskvärd. Lagrådet förordar, att dessa punkter ges lydelsen, att om det — nämligen vad som föreskrives i första punkten — försummas, rätten till talan är förlorad samt att, om talan väckts inom föreskriven tid, motparten dock är berättigad till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad.

5 §• De olika möjligheter som står till buds för en avträdare att få gottgörelse för en av honom nedlagd kostnad, som överstiger nödvändig sådan, är att erhålla ersättning enligt 3 §, att bortföra egendomen enligt 5 § eller att utfå lösen enligt sistnämnda paragraf. Förutsättningarna för tillämplighet av de skilda möjligheterna är olika och de skilda vägarna leder till olika resultat. Så gäller 3 § nyttig kostnad, även om vad som påkostats ej kan skiljas från fastigheten, medan 5 § är inskränkt till att avse sådant som kan skiljas från fastigheten. Om så är fallet, är å andra sidan 5 § tillämplig på ej blott nyttig kostnad utan även vad som här må kallas lyxkostnad. Grunderna för be­ stämmandet av ersättning enligt 3 § och lösen enligt 5 § företer skiljaktig­ heter. Den övre gränsen för ersättningen enligt 3 § är den värdestegring fas­ tigheten fått genom vad som påkostats. Bestämmande för den övre gränsen för löseskillingen lärer vara det värde avträdaren skulle få i sin hand genom att från fastigheten bortföra vad som skall inlösas. Genom att industritillbe­ hör numera utgör fast egendom kan skillnaden mellan ersättning enligt 3 § och löseskillingen få ökad betydelse. Avgörande för vilken väg som leder till det för avträdaren gynnsammaste resultatet kan ofta nog vara avhängigt av svåröverblickbara bedömanden och vanskliga värdeuppskattningar. Det måste därför erbjuda stora svårig­ heter för avträdaren att förutse vilken väg som är den bästa för honom. Lämpligheten av att, såsom förutsättes i det remitterade förslaget, avträda­ ren måste göra ett val mellan ersättning enligt 3 § och förfarande enligt 5 § redan innan han kan överblicka resultatet synes kunna diskuteras. Denna förslagets ståndpunkt medför också, att flera rättegångar kan följa efter varandra för att ordna upp avträdarens och tillträdarens mellanhavanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 229

Så kan den första tvisten röra tillämpligheten av 3 §; vid nekande svar föl­ jer så tvist, huruvida det påkostade är bortförbart eller med andra ord om 5 § är tillämplig, och slutligen kan komma en tredje tvist om löseskillingens storlek. Rationellare synes vara med en ordning, enligt vilken alla tviste­ punkterna kan lösas inom ramen för en och samma rättegång. Råder exem­ pelvis enighet mellan avträdare och tillträdare om att det påkostade skall bli kvar på fastigheten, bör hinder ej möta för avträdaren att som grund för den av honom krävda gottgörelsen åberopa antingen ersättningsreglerna i 3 § eller bestämmelserna om lösen i 5 §. Önskar avträdaren bortföra vad han tillfört fastigheten, medan tillträdaren hävdar, att det tillförda ej kan bortföras men, om så likväl skulle finnas vara fallet, han ej är villig lösa, bör avträdaren kunna jämte yrkande om rätt att föra bort det påkostade föra en andrahandstalan med yrkande om ersättning enligt 3 §. Även med den anvisade ordningen kan det, om avträdaren fört talan en­ dast om ersättning enligt 3 §, vara påkallat att han, om hans talan ej bi­ fallits, erhåller en särskild tidsfrist för att inleda förfarande enligt 5 § ge­ nom hembud. Enligt det remitterade förslaget är förutsättningen härför att talan enligt 3 § ogillats. Oklart är hur detta uttryck är att förstå, om av­ trädarens talan delvis bifallits så att han exempelvis fått ett lägre belopp än han yrkat. Uppenbarligen bör den särskilda tidsfristen stå honom till buds, så snart ej hans talan helt bifallits. Detta torde böra komma till ut­ tryck i lagtexten. För att tillträdaren skall ha förklarat sig villig lösa torde böra fordras, att förklaringen icke förknippats med villkor. Säger tillträdaren sig vara villig lösa men endast såvitt lösesumman uppgår till högst visst belopp, föreligger intet erbjudande att lösa i stadgandets mening. Även om tillträdaren hyser den meningen att vad som påkostats ej kan bortföras och att inlösen därför ej kan komma i fråga, kan det ej anses vara att begära för mycket av ho­ nom att han redan vid hembudet bestämmer sig för huruvida han, om han missbedömt frågan om möjligheten att bortföra, är beredd till inlösen. Med en sådan ordning kan man undvika en särskild rättegång om själva bortföringsrätten. Den regel i paragrafen som anknyter till denna rättegång bör i så fall utgå. Lagrådet förordar jämkningar i enlighet med vad nu anförts. Paragrafen skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet och överskåd­ lighet, om i ett första stycke upptages bestämmelsen om avträdarens rätt att bortföra medan i ett andra stycke införes reglerna om inlösen och vad därmed har samband, vilka regler innebär inskränkning i avträdarens bortföringsrätt. Vissa ytterligare jämkningar av formell natur torde böra göras. Det förordas därför, att 5 § gives följande lydelse: 5 §. Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad för denna och kan vad sålunda påkostats skiljas från egendomen, äger han föra bort det, såframt icke den vinnande vill lösa det enligt vad nedan sägs. Vill den som avträder egendomen begagna sin rätt enligt första stycket,

230 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

skall han inom en månad från den dag då egendomen avträddes eller, om han före utgången av denna tid väckt talan om ersättning enligt 3 §, från den dag då dom, varigenom hans talan helt eller delvis lämnats utan bifall, vann laga kraft, erbjuda den som vunnit egendomen att lösa vad han önskar bortföra. Vill den vinnande begagna sig av erbjudandet, skall han inom en månad från erbjudandet underrätta den som avträder egendomen därom samt tillika, om samtidigt med erbjudandet krävts säkerhet för lösesumman, ställa betryggande säkerhet för den. Försummar den vinnande något av vad som sålunda föreskrives, är hans rätt att lösa förlorad.

6 §• Utan särskilt stadgande torde vara klart, att regeln i första stycket icke innebär att, om det beror på den vinnande att bortförande icke kunnat äga rum inom föreskriven tid, den avträdande förlorar sin bortföranderätt. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om ställande av säkerhet skall avse det fall, att frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § icke blivit avgjord. Har däremot ersättningen redan blivit bestämd till beloppet, skärps kravet så, alt den som avträder egendomen måste erlägga detta belopp, innan nå­ got utan den vinnandes samtycke får föras bort från egendomen. Vad så­ lunda åsyftas kommer till klarare uttryck, om ifrågavarande stycke får den utformningen, att bortförandet anges icke få äga rum, innan den avträdan­ de ställt betryggande säkerhet för vad han enligt 1 eller 2 § kan vara skyl­ dig att utge eller, om ersättningen blivit bestämd till beloppet, han erlagt detta.

6 KAP.

Det remitterade förslaget innefattar en principiellt betydelsefull nykon­ struktion i fråga om panträtten. I gällande rätt är fordringen det primära och panträtten uppkommer, om man bortser från vissa undantagsfall, genom inskrivningsåtgärd som avser fordringen, inteckning. Förslaget däremot innebär, att genom en inskrivningsåtgärd först ett visst belopp av fastighets­ värdet utbrytes och knytes till en särskild handling, pantbrevet, samt att därefter panträtt i fastigheten kommer till stånd genom att pantbrevet läm­ nas som säkerhet för en fordran. Återverkningarna i lagtekniskt hänseende av nykonstruktionen är avse­ värda. Vissa av dessa framträder i det förslag som remitterats. I andra hän­ seenden nödvändiggör nykonstruktionen ändringar i lagstiftningen utanför jordabalken; som exempel härpå kan nämnas reglerna om äkta makes med­ givande till inteckning, godkännande från domstols sida av inteckning i omyndigs fastighet och dödning av förkommen handling. Betydelsefullast i

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 231

detta hänseende är dock de exekutionsrättsliga reglerna. Först genom reali­ serandet av panten framgår nämligen panträttens verkliga innebörd. Vad som remitterats till lagrådet omfattar endast bestämmelserna i själva jordabalken. Övriga erforderliga regler har däremot icke överlämnats. Detta sammanhänger delvis med att nykonstruktionen av panträtten utformats först under departementsbehandlingen, varför de förslag i hithörande delar som utarbetats tidigare under lagstiftningsarbetet ej anknyter till det remit­ terade förslagets pantbestämmelser. Det ligger i sakens natur, att svårigheter föreligger att nu, då ännu i betydande omfattning bestämmelser rörande panträtten — och delvis bestämmelser av vital natur — saknas, taga slutlig ståndpunkt till nykonstruktionens lämplighet. Svårigheterna ökas genom att i ärendet ej föreligger den belysning av frågorna, som en remissbehand­ ling skänker. Visserligen framgår av remissprotokollet, att under beredning­ en i departementet kontakt under hand tagits med företrädare för kreditin­ stitut. Sådana kontakter utgör dock ej någon fullgod ersättning för en ordi­ när remissbehandling. Så långt nykonstruktionen av panträtten kan prövas på grundval av det remitterade förslaget, synes invändningar icke kunna riktas mot den princi­ piella uppläggning konstruktionen innebär. Denna innefattar otvivelaktigt åtskilliga fördelar. Såsom en särskild sådan måste anses, att det nuvarande systemet, enligt vilket regelmässigt en fastighetsägare utfärdar två skulde­ brev beträffande samma lånebelopp — en inteckningsrevers och en omslagsrevers — sättes ur tillämpning. Å andra sidan är att beakta, att förslaget ställer ökade krav på långivaren att tillse att vidtagna åtgärder verkligen leder till att panträtt uppkommer. Nu sker åtskillig kontroll hos inskriv­ ningsdomaren vid meddelandet av inteckning ■— då panträtten i fastigheten uppkommer — medan pantsättningen av inteckningen åtnjuter skydd genom godtrosbestämmelser. Samma skyddsregler gäller enligt förslaget ej i fråga om pantsättningen av pantbrevet, dvs. den av kontrahenterna själva helt utan medverkan av myndighet vidtagna åtgärd, varigenom panträtten upp­ kommer. Till belysning av vad nu sagts kan anföras, att enligt gällande rätt inskrivningsdomaren vid meddelande av inteckning kontrollerar ägande­ rättsförhållandena samt att, sedan inteckning beviljats, det intecknade skul­ debrevet kan förvärvas med exempelvis panträtt från någon som ej är ägare till fastigheten, blott förvärvaren är i god tro beträffande dennes rätt att förfoga över skuldebrevet. Enligt förslaget åter sker visserligen kontroll i fråga om äganderätten av inskrivningsmyndigheten, då inteckningen med­ delas och pantbrevet utfärdas, men den till vilken pantbrevet överlämnas som pant måste själv tillse att upplåtaren vid överlämnandet verkligen är fastighetens ägare för att han skall få en panträtt. Att han därvid äger för­ lita sig på uppgift i fastighetsboken om vem som är lagfaren ägare under­ lättar visserligen situationen för honom, men för den fullständiga tryggheten kräves, att han hos inskrivningsmyndigheten på pantsättningsdagen kan få

232 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

uppgift om vem som just denna dag är lagfaren ägare. Förutsättning härför är, att förseningar vid inskrivningsmyndigheternas handläggning ej uppstår. Även om sålunda den föreslagna ordningen ställer större krav än den nu­ varande på långivarnas omsorg, kan emellertid kraven ej anses gå längre än vad som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Ett spörsmål, som ej kunnat lösas i det nu remitterade förslaget, är hur det fastighetsvärde som är knutet till ett icke alls eller blott delvis pantsatt pantbrev skall kunna åtkommas av fastighetsägarens borgenärer. Enligt för­ slaget kan ett pantbrev endast användas som medel för en panträttsupplåtelse. Utmätning av själva pantbrevet synes därför mindre väl förenlig med förslagets grundtankar. Här må endast anmärkas, att spörsmålet behandlas i lagberedningens förslag till regler om fastighetsexekution. Det är tydligt, att långivaren behöver en pant som överstiger hans kapital­ fordran och alltså bereder säkerhet för räntor och kostnader jämte andra biförpliktelser. Detta kan till synes enklast ernås genom att långivaren vid lånets lämnande erhåller ett pantbrev, som till beloppet överstiger lånets kapitalbelopp; överskottet skulle utgöra säkerhet för de så småningom upp­ kommande biförpliktelserna. I det remitterade förslaget har emellertid i stället valts vägen att låta borgenären i den mån hans fordran överstiger pantbrevets belopp åtnjuta panträtt i ett fastighetsvärde utöver detta be­ lopp. Till en början kan anmärkas, att detta tillägg till sin konstruktion av­ viker från den grundtanke, på vilken panträtten i förslaget är uppbyggd, eller att man utbryter ett fastighetsvärde och sedan upplåter panträtt i detta. När det gäller tillägget har fordringen blivit det primära och utbrytning av fastighetsvärde är beroende på fordringens storlek. Att förslaget på denna punkt är mindre följdriktigt har dock främst teoretiskt intresse. Departementschefen synes anse ett vägande skäl för den föreslagna ord­ ningen vara, att ett system utan tillägg skulle medföra att man hade att räk­ na med ett rörligt överhypotek på varje inteckning och att detta skulle vara opraktiskt. Den föreslagna ordningen med tillägg hindrar emellertid ej, att rörliga överhypotek kan uppkomma. Så snart fråga är om amorteringslån — och sådana torde vara vanliga på fastighetskreditmarknaden -— och någon amortering gjorts, uppkommer ett ägarhypotek. Detta synes kunna undvikas endast om till säkerhet för lånet lägges flera pantbrev, vilka återställes till fastighetsägaren allteftersom amortering sker. Om tillägget verkligen skall vara något annat än blott en obligatorisk för­ höjning av pantbrevsbeloppet måste — såsom ock skett i det remitterade förslaget — rätten att taga det i anspråk begränsas. Dessa begränsningar synes kunna ge upphov till vissa vanskligheter. Så skiljes enligt förslaget strängt mellan kapitalbeloppet å ena sidan och biförpliktelserna å den andra. Ibland torde emellertid kunna vara tveksamt vad som är att hänföra till ka­ pital respektive ränta och andra biförpliktelser. Så kan exempelvis vara fal­ let, om låneavtal upptager bestämmelser av innehåll att under viss del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 233

lånets löptid upplupen ränta lägges till kapitalet. Utgöres fordringen av till­ godohavande i ett kontokurantförhållande, till följd av en redovisningsskyl­ dighet eller på grund av checkräkningskredit, därvid gäldenären påförts även räntebelopp, kan det vara tveksamt vad som är kapital och vad som är ränta. Uteslutet är väl ej heller att borgenärens möjlighet att utnyttja till­ lägget kan vara beroende av hur han — eventuellt i samråd med fastighets­ ägaren — betecknar sin fordran. I anslutning härtill må framhållas, att om även ett överhypotek är pantsatt, förslaget torde lämna panthavarna vissa möjligheter att genom inbördes överenskommelser åstadkomma att större del av tillägget utgår än vad deras fordringar enligt förslagets grundtankar omedelbart bort föranleda. Det torde dock härvid kunna röra sig endast om mindre belopp. Med tillägget synes sålunda vara förknippade åtskilliga problem som får sin närmare belysning först genom de exekutionsrättsliga reglerna. Såvitt på det föreliggande materialet kan bedömas torde dock något avgörande hinder mot konstruktionen med tillägg icke föreligga. En annan sak är, om de fördelar som är förbundna med konstruktionen väger så tungt att man bör välja densamma i stället för en ordning utan tillägg. Betydelsen av nykonstruktionen av panträtten gör sig gällande även vid bedömandet av hur reglerna om verkningarna av exekutivt förfarande samt av expropriation och andra liknande åtgärder bör utformas. I förslaget reg­ leras i 11—14 §§ hur det går med inteckningen, medan intet sägs om pant­ rätten. Utformningen av paragraferna väcker föreställningen, att eftersom inteckningen upphör att gälla, också panträtten faller bort, medan det åt­ minstone i betydande utsträckning är så att panträtten först upphör och för­ klaringen att inteckningen ej vidare skall gälla är en av lämplighetsskäl vid­ tagen andrahandsåtgärd. Innebörden i förslaget hade måhända framstått klarare, om i förevarande kapitel upptagits regler om exekutions- och expropriationsåtgärdernas inverkan på panträtten, medan i annat sammanhang, förslagsvis i 22 kap., upptagits bestämmelser om hur åtgärderna påverkar inteckningen. Lagrådet anser sig emellertid icke i lagstiftningsfrågans nu­ varande läge böra påyrka någon omläggning av förslaget i sådan riktning.

1 och 2 §§. I och för sig är tilltalande att inleda kapitlet om panträtt med den centrala bestämmelsen om hur panträtt kommer till stånd. Med den uppbyggnad det remitterade förslaget har kan emellertid panträttsupplåtelse ej ske förrän viss del av fastighetens värde genom inteckning utbrutits och knutits till den handling som i förslaget betecknas pantbrev. Det framstår därför som följd­ riktigt att upptaga grundläggande regler om inteckning och pantbrev först i kapitlet och därefter stadgandet om själva pantsättningen. En sådan ord­ ning synes göra reglerna lättillgängligare. Med den nu förordade upplägg­ ningen blir det därjämte — i motsats till vad som är fallet med ordningen i 8f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

234 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

det remitterade förslaget -—• naturligt att beröra det läge som uppkommer, när inteckning skett men en mot inteckningen svarande pantsättning ej alls eller blott delvis kommit till stånd. Såvitt av förevarande kapitel kan utläsas, är det först sedan inteckning beviljats möjligt att säkerställa betalning ur fastigheten till förmån för en borgenär. Av bestämmelserna i 22 kap. 4 och 5 §§ framgår dock, att när ansökan om inteckning vilandeförklarats, vilandebevis skall utfärdas samt att ingivande av vilandebeviset är en förutsättning för att inteckningsansökningen sedermera skall kunna beviljas. Lagtexten ger i övrigt ingen upp­ lysning om de rättsverkningar som skall vara knutna till vilandebeviset. Av departementschefens uttalanden framgår emellertid, att vilandebeviset skall kunna fungera i pantbrevets ställe vid pantförskrivning och att, om sådan pantförskrivning sker, borgenären erhåller en panträtt som är villkorad av att inteckningsansökningen bifalles. För att denna villkorliga pant­ rätt skall ha något egentligt värde fordras, att om exekution inträffar innan inteckningsansökningen ännu bifallits, ur inflytande medel avsättes belopp som svarar mot vilandebeviset. Skulle så ej bli fallet, synes man saklöst, kunna undvara anordningen med vilandebevis. Om emellertid, i enlighet med vad den nuvarande lagberedningen föreslagit, medel som belöper på vilandeförklarad inteckning skall reserveras och sålunda en rätt med ett reellt innehåll blir förbunden med vilandebeviset, kan på goda grunder hävdas, att grundläggande regler om hur denna rätt kommer till stånd och vad den innebär bör upptagas i detta kapitel. Då en sådan reglering skulle bli tämligen vidlyftig samt fallen med vilandebevis torde bli sällsynta, anser sig lagrådet dock kunna underlåta att påyrka regler av detta slag. Även utan sådana måste stå klart att åtskilliga av bestämmelserna i kapitlet — exem­ pelvis 7 § och 11 § första stycket — skall äga motsvarande tillämpning på vilandebeviset. I 22 kap. torde böra göras sådan komplettering att innehava­ ren av vilandebeviset blir jämställd med panthavare när fråga är att vidtaga exempelvis relaxation eller postposition. Enligt 1 § sker upplåtelse av panträtt genom att fastighetens ägare över­ lämnar pantbrevet såsom pant för fordringen. Detta innebär, att om fastig­ heten äges av flera, dessa samtliga skall göra upplåtelsen. Därest upplåtelse saknas från någon av ägarna eller upplåtelsen från en av dem — men inte från de andra -— är ogiltig eller eljest utan verkan, lär er panträtt över huvud taget ej ha kommit till stånd. Ett motsatt betraktelsesätt skulle leda till att panträtt kunde uppkomma i del av en fastighet, men att så ej skall få ske framgår bl. a. av regeln att inteckningen — och därmed pantbrevet — enligt 22 kap. 2 § alltid skall avse viss fastighet. Panträtten skall alltså gälla hela den fastighet som pantbrevet avser. Regeln om panträttsupplåtelse i 1 § har tillämpning även när fråga är om gemensam inteckning och pantbrevet alltså avser två eller flera fastig­ heter. För att en giltig pantsättning av fastigheterna skall komma till stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 235

fordras, att alla fastighetsägarna medverkat till upplåtelsen. Om emellertid ägaren till någon av fastigheterna icke biträtt upplåtelsen, uppställer sig frågan, huruvida ingen panträtt alls skall anses ha uppkommit eller om panträtt skall anses gälla i den eller de fastigheter, vars ägare medverkat vid pantsättningen. Den senare ståndpunkten låter sig endast med svårighet förenas med ordalagen i 1 §, som närmast synes utgå från det betraktelse­ sättet att pantbrevet är odelbart. Departementschefen har emellertid uttalat, att om pantförskrivning med användande av pantbrev avseende flera fastig­ heter i skilda ägares hand ej gjorts av alla ägarna, upplåtelsen icke vore helt utan verkan utan att panträtt måste anses ha kommit till stånd i de fastigheter, vilkas ägare medverkat vid upplåtelsen. För ståndpunkten att någon panträtt över huvud ej kommer till stånd med mindre samtliga fastighetsägare deltager i pantutfästelsen talar i första hand, att det är mest förenligt med ordning och reda att pantbrev och pant­ sättning har samma omfattning eller med andra ord att pantbrevet är odel­ bart såvitt gäller den intecknade egendomen. I annat fall kan komplikatio­ ner tänkas uppstå och viss osäkerhet råda hur ansvaret skall fördelas mel­ lan de fastigheter, vilkas ägare biträtt upplåtelsen. Departementschefen har uttalat, att om den fastighet, vars ägare icke biträtt upplåtelsen, svarade endast subsidiärt, några komplikationer icke uppstode utan att den eller de primäransvariga fastigheterna då svarade för fordringen utan inskränk­ ning. När fråga är om två eller flera primärt ansvariga fastigheter uppstår emellertid även i detta läge den komplikationen att brist i den fastighet, från vilken den subsidiärt ansvariga fastigheten avskilts, icke kan över­ vältras på den eller de andra fastigheterna medan brist i någon av dessa senare kan uttagas ur den förra. För den motsatta ståndpunkten eller att pantsättningen blir gällande i fråga om de fastigheter, vilkas ägare biträtt pantsättningen, talar själv­ fallet att det åtminstone i vissa lägen skulle vara hårt mot borgenären att frånkänna pantsättningen all verkan. Av någon orsak kan ha förbisetts, att pantsättningen var ofullständig i det att ägaren till en fastighet icke biträtt pantsättningen, eller pantsättningen kan vara ogiltig i vad den avser en av fastigheterna. Svarar den fastighet, vars ägare icke deltagit i pantsättning­ en, endast subsidiärt, kan särskilda skäl åberopas för att pantsättningen i fråga om den eller de primärt ansvariga fastigheterna skall bli gällande. Godtages emellertid principen att pantsättning skall kunna få verkan i vissa av fastigheterna, torde dess tillämpning icke lämpligen kunna begränsas till vissa fall. Vilken ståndpunkt som bör intagas till det föreliggande spörsmålet på­ verkas i viss mån av hur de exekutionsrättsliga reglerna är utformade. Om dessa regler medger, att en borgenär kan fordra betalning ur en av fastig­ heterna så långt dennas primäransvar för inteckningen sträcker sig, ligger däri ett starkt skäl för att panträtt skall kunna upplåtas i endast en av

236 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

gemensamt intecknade fastigheter. Enligt det förslag till lagstiftning om exekution i fast egendom, som nyligen framlagts av lagberedningen, skall något hinder icke föreligga för borgenär att på angivet sätt vända sig mot endast en av fastigheterna. Lagrådet anser, att om denna lösning också blir lagstiftarens slutgiltiga, övervägande skäl talar för ståndpunkten att, även om samtliga fastigheters ägare icke medverkat vid pantsättningen, denna får verkan beträffande de fastigheter vilkas ägare deltagit däri. I samband med det slutliga ställningstagandet till de exekutionsrättsliga reglerna — och enligt lagrådets mening därmed även till den föreliggande frågan om partiell pantsättning av pantbrev — torde få övervägas om en sådan partiell pantsättning kan förenas med ordalagen i 1 § eller om ett förtydligande av lagrummet bör ske. I fråga om den närmare utformningen av förevarande stadganden må framhållas, att det fastighetsvärde som genom inteckningen utbrytes skall anges genom att inteckningen enligt förslaget skall avse visst penningbelopp samt att detta förhållande synes vara av den grundläggande betydelse att det bör komma till uttryck redan i de inledande bestämmelserna. Omformu­ leras bestämmelserna i förevarande paragrafer så att grundläggande regler om inteckning och pantbrev upptages, bör stadgandet som innefattar defi­ nition på gemensam inteckning jämkas och anpassas till nyss nämnda reg­ ler. Definitionen på begreppet ägarhypotek torde böra något förtydligas. Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att såsom ett första stycke i 1 § upptages bestämmelser, att ägare av fastigheten, som vill upplåta panträtt i denna till säkerhet för fordran, äger i den ordning 22 kap. anger hos inskrivningsmyndighet erhålla inskrivning i fastigheten av visst pen­ ningbelopp (inteckning) samt att myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev. Andra stycket av 1 § torde böra upptaga bestämmelser av innehåll, att inteckning kan enligt vad som sägs i 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam inteckning) samt att gemensam inteckning också kan uppkomma genom att intecknad fastighet delas. I ett första stycke av 2 § bör anges, att panträtt upplåtes genom att fastighetens ägare överläm­ nar pantbrevet såsom pant för fordringen. Hänvisningen till de närmare reglerna om ägarhypoteket kan upptagas i ett andra stycke av 2 § och er­ hålla lydelsen, att bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev ej eller endast delvis utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §. Med hänsyn till att förevarande två paragrafer — särskilt om de utformas enligt lagrådets förslag — ger de grundläggande reglerna om panträttsupplåtelse, kan rubriken framför paragraferna lämpligen erhålla lydelsen »Upplåtelse av panträtt».

3 §.

Enligt förslaget omfattar borgenärens rätt till betalning ur den intecknade fastigheten det i pantbrevet angivna beloppet jämte visst tillägg därtill. Till­ lägget avses emellertid skola få tagas i anspråk endast i den mån det i pant­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 237

brevet angivna beloppet icke förslår till betalning av fordringen och därjämte blott för betalning av vissa biförpliktelser, nämligen ränta, skadestånd på grund av förtida betalning och kostnader i anledning av fordringsförhållandet. Förutsättningen för att tillägget över huvud skall få utnyttjas är givetvis, att fastigheten verkligen svarar för de nämnda biförpliktelserna. Huruvida så är förhållandet får avgöras med ledning av innehållet i pantförskrivning­ en. Att i fall då gäldenären själv är pantsättare pantförskrivningen presumeras avse jämväl ränta torde såsom departementschefen anmärkt vara en all­ mänt omfattad mening. Någon erinran synes icke böra göras mot att — un­ der samma förutsättning — låta presumtionen gälla även övriga här avsedda biförpliktelser. Situationen ter sig möjligen annorlunda, då fastighetsägaren ställt pantbrevet som säkerhet för annans skuld. Även i sådana fall måste pantsättningens omfattning avgöras genom tolkning av pantförskrivningsavtalet. Huruvida biförpliktelserna uttryckligen angetts i pantförskrivningen eller ej är därför icke i och för sig — såsom motiven närmast synes ge vid handen — avgörande för dennas omfattning. I förevarande paragraf beröres blott det enkla fall, då ett pantbrev svarar mot en fordran. I motiven behandlas därjämte det fall, då en andrahandspantsättning föreligger. Andrahandspanthavaren skall enligt dessa få taga i anspråk vad som återstår av pantbrevet, sedan den förste panthavarens fordran till både kapital och ränta m. m. täckts, varvid i enlighet med den i paragrafen angivna regeln pantbrevets belopp i första hand skall tagas i an­ språk. Andrahandspanthavaren kan således komma i åtnjutande av panten endast i den mån pantbrevets belopp överskjuter den förste panthavarens hela fordran. Till hans förfogande står det överskjutande beloppet jämte tilllägg, beräknat på den del av hans kapitalfordran, som ryms inom nämnda belopp. Däremot har icke närmare berörts hur man skall förfara, då en borgenär fått flera pantbrev såsom pant för en fordran eller då ett pantbrev lämnats som pant för flera fordringar hos samme borgenär. I dessa fall synes det ligga närmast till hands att, om annat icke framgår av avtalet mellan kon­ trahenterna, låta borgenären få bestämma hur panten skall tagas i anspråk och således ge honom möjlighet att utnyttja pantbrevsbelopp och tillägg i den för honom förmånligaste ordningen. Efterföljande borgenär har uppen­ barligen att räkna med att tilläggen till pantbrev med bättre förmånsrätt än hans kan komma att tagas i anspråk fullt ut. Påkallar exekutionsrättsliga synpunkter en annan ordning, torde prövningen av härför erforderliga be­ stämmelser böra ske i samband med att ställning tages till exekutionslagstiftningen. Vad angår utformningen av lagtexten torde denna i anslutning till för­ slaget böra inledas med huvudregeln att borgenären äger att ur influtna medel få betalning för sin fordran intill pantbrevets belopp. I fortsättningen

238 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

torde böra, likaledes direkt, utsägas att i den mån vad sålunda utgår ej för­ slår till hela fordringens täckande, ur medlen får genom tillägg utgå betal­ ning för ränta och andra biförpliktelser. Till sist torde regeln om maximering av tillägget böra upptagas. Förevarande paragraf torde alltså, efter vidtagan­ de därjämte av vissa andra smärre jämkningar av redaktionell natur, kunna givas förslagsvis följande lydelse: 3 §. När myndighet vid utsökning eller eljest fördelar medel mellan rätts­ ägare i fastighet, äger borgenär att för fordran, som är förenad med pant­ rätt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen enligt lag medför er­ hålla betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej för­ slår, erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapitalbelopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida betalning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton procent av fordringens inom pantbrevets belopp liggande kapitalbelopp jäm­ te sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten ut­ mättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skola fördelas. 7 §• Enligt 1 § upplåtes panträtt i fastighet till säkerhet för fordran genom att fastighetens ägare till borgenären överlämnar pantbrev såsom pant för ford­ ringen. Medan det för att uttaga pantbrev kräves, att sökanden har lagfart på fastigheten, kan panträtt oavsett lagfart upplåtas av den som är rätt äga­ re till fastigheten. Såsom departementschefen framhållit kan man emellertid icke nöja sig med regeln i 1 §. Hänsyn till omsättningens säkerhet medför, att panträttsupplåtelse av annan än rätte ägaren stundom måste tillerkännas laga verkan. I förevarande paragraf behandlas vissa fall av sådan konkur­ rens mellan panträttsupplåtelse och överlåtelse av äganderätt. Första stycket av paragrafen reglerar det fall då panträttsupplåtaren över­ låtit fastigheten före upplåtelsen. Innan nye ägaren sökt lagfart på sitt fång, framstår förre ägaren i förhållande till tredje man såsom legitimerad att ingå avtal rörande fastigheten. Först genom nye ägarens lagfart försvinner denna legitimation. Upplåter förre ägaren dessförinnan panträtt, skall enligt för­ slaget upplåtelsen bli gällande under förutsättning att borgenären är i god tro. Denna regel står i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller rörande förre ägarens möjlighet att förfoga över fastigheten. Motiven synes ge vid handen, att regeln tar sikte på den situationen att förre ägaren har lagfart på sitt fång. Den torde emellertid gälla, även om så ej är fallet men förre ägaren likväl framstår som ägare av fastigheten. Att också nye ägaren kan med laga verkan upplåta panträtt följer av 1 §. I paragrafens andra stycke behandlas en viss situation, då tvesalu före­ ligger. Någon uttömmande reglering av tvesalufallen har icke skett, och det kan därför vara föremål för tvekan, vem som kan upplåta panträtt, innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 239

någon av förvärvarna sökt lagfart. Att förre ägarens ställning är densamma som i det i första stycket avsedda fallet och att denne således med laga ver­ kan kan upplåta sådan rätt är uppenbart. Såsom närmare kommer att utveck­ las under 17 kap. — vari vissa konkurrenssituationer behandlas — torde det också få anses klart, att den i tiden förste förvärvaren är behörig jämlikt stadgandet i 1 §. Däremot kan den senare förvärvarens ställning möjligen synas oviss. Eftersom det i den angivna situationen ännu icke är avgjort, vilket av förvärven som skall få företräde framför det andra, torde emeller­ tid i anslutning till den grundtanke på vilken reglerna om företrädesrätt bygger även den senare förvärvaren skola ha behörighet att upplåta pant­ rätt. Den skillnaden föreligger dock enligt förslaget, att panträttsupplåtelse av den senare förvärvaren blir gällande endast om borgenären är i god tro rörande det tidigare förvärvet. Den senare förvärvarens behörighet bör direkt framgå av lagtexten. En bestämmelse härom synes lämpligen böra fogas till första stycket som en andra punkt. I och med att någon av förvärvarna söker lagfart, förändras situationen. Förre ägarens formella legitimation upphör. Genom lagfarten blir vidare avgjort, vilket förvärv som skall få företräde. Den förvärvare, som icke sökt lagfart, kan därefter icke göra sitt förvärv gällande, och hans behörighet att upplåta panträtt har därmed upphört. Ett undantag finns dock härifrån. Är det den senare förvärvaren, som först sökt lagfart, men var han icke i god tro beträffande det tidigare förvärvet, kommer jämlikt företrädesbestämmelserna i 17 kap. hans förvärv likväl att få vika. En sådan lagfart kan där­ för icke ha någon inverkan på den tidigare förvärvarens ställning. I ondtrosfallet kan denne trots lagfarten göra sitt förvärv gällande. Han kan därför fortfarande upplåta panträtt, och denna blir giltig även om borgenären kän­ ner till lagfarten. Ej heller stärker lagfarten ställningen för de upplåtelser, som den senare förvärvaren därefter gör. Liksom före lagfarten måste den, till vilken han upplåter panträtt, vara i god tro för att upplåtelsen skall gälla; lagfarten ensam föranleder ju icke att förvärvet skall vinna företräde. Söker även den tidigare förvärvaren lagfart, förändras därmed rättsläget såtillvida att den senare förvärvaren förlorar den legitimation som grundas på hans förvärv. En följ d härav skulle vara att en i detta läge av den senare förvärva­ ren gjord panträttsupplåtelse saknade verkan, även om borgenären var i god tro rörande den tidigare äganderättsöverlåtelsen. Enligt andra stycket i för­ slaget tillerkännes emellertid en dylik upplåtelse giltighet. Förutsättningar för att god tro skall kunna anses föreligga torde dock sällan vara för handen, bl. a. därför att det såsom departementschefen framhållit sannolikt skulle ställa sig svårt att bortse från att borgenären ur fastighetsboken kunnat in­ hämta upplysning om pantsättarens bristande befogenhet att förfoga över pantbrevet. Behovet av bestämmelsen torde därför var så ringa, att den i enkelhetens intresse kan utgå. I förevarande paragraf har till behandling upptagits endast fall av kon­

240 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

kurrens mellan panträttsupplåtelse och förvärv genom överlåtelse, dvs. ge­ nom köp, byte eller gåva. Av 17 kap. 11 § framgår emellertid, att också de familj er ättsliga och andra förvärv, som där omnämnes, i vissa situationer kan komma i betraktande, då det gäller att bestämma företrädesrätt, och av­ sikten torde vara att de i paragrafen givna reglerna skall i sådana situatio­ ner bli tillämpliga på dessa förvärv. Ett uttryckligt stadgande därom bör intagas i ett nytt andra stycke i paragrafen. Beaktas vad lagrådet förordat i det föregående, kan förevarande paragraf — med viss redaktionell jämkning av första punkten — lämpligen erhålla följande lydelse: 7 §. Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye ägaren sökt lagfart upplåtit panträtt i denna, gäller upplåtelsen, om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, skall vad nu sagts äga tilllämpning i fråga om upplåtelse som den senare förvärvaren gjort innan den tidigare förvärvaren sökt lagfart. Första stycket skall äga tillämpning även i det fall att fastigheten över­ gått genom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

8 §. Enligt lagrådets mening föreligger ej anledning till saklig erinran mot att panträttsupplåtelse i de fall som anges i förevarande paragraf blir utan verkan. Däremot kan utformningen av reglerna ej anses helt invändningsfri. Enligt 1 § skall panträttsupplåtelse göras av fastighetens ägare. Då den som frånvinnes en fastighet efter klander ej torde vara att anse som ägare i den mening 1 § har, följer redan av 1 § att av honom gjord panträttsupp­ låtelse saknar verkan. Regeln i förevarande paragrafs första stycke är där­ för strängt taget obehövlig. Vad nu sagts gäller också den i andra stycket upptagna situationen då ett fastighetsförvärv återgår såsom ogiltigt. I det fall åter att fastighetsförvärvet häves av överlåtaren kan göras gällande, att förvärvaren intill dess att hävandet skett är att betrakta som ägare. Med detta betraktelsesätt är förslagets för detta fall upptagna regel erforderlig och synsättet medför, att panträttsupplåtelse av förvärvare, som själv hävt sitt förvärv, blir gällande utan att någon särskild regel därom upptages. Trots de invändningar som enligt vad i det föregående sagts kan riktas mot paragrafen anser sig lagrådet kunna underlåta att föreslå omarbetning av den, eftersom det kan vara av visst värde att i lagtexten kommer till direkt uttryck den verkan på panträttsupplåtelser som följer av frånvinnande efter klander och återgång på grund av ogiltighet. Andra stycket andra punkten av förevarande paragraf har samband med 4 kap. 31 § och uttryckssätten i paragraferna torde böra överensstämma. Med hänsyn till vad lagrådet föreslagit beträffande angivna lagrum och för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 241

att därjämte framhäva att punkten innefattar undantag från bestämmelsen i styckets första punkt förordas, att nu förevarande punkt erhåller den lydelsen, att om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av vill­ kor, varav gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obe­ stämd tid, upplåtelsen dock gäller, såvida den icke skett efter det att talan väcktes. Slutligen vill lagrådet beträffande rubriken till 7 och 8 §§ ifrågasätta, om icke denna bör få en lydelse, som bättre svarar mot paragrafernas innehåll, förslagsvis »Upplåtelse av panträtt i vissa fall».

9 §• Första stycket inledes med en regel, enligt vilken ägarhypotek föreligger när pantbrev icke utnyttjats för upplåtelse av panträtt. Denna regel inbe­ griper i själva verket det i fortsättningen särskilt angivna fallet att panträttsupplåtelse är utan verkan mot fastighetsägaren. Utöver den jämkning som föranledes härav förordas några redaktionella ändringar, innefattande bl. a. att andra stycket sammanföres med första stycket, så att paragrafen får lyda förslagsvis: 9 §. Om pantbrev icke överlämnats såsom pant för fordran, är fastig­ hetens ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 3 § med den företrädesrätt inteckningen enligt lag medför erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats såsom pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighetsägaren berätti­ gad att ur medlen erhålla skillnaden.

10 §.

Såsom allmän grundsats gäller f. n„ att beviljande av inskrivning icke har betydelse för det bakomliggande rättsförhållandet. Tvist om detta kan följaktligen prövas utan hinder av inskrivningsbeslutet. Beslutet kan icke blott angripas besvärsvägen utan även bli utan verkan till följd av det materiellträttsliga avgörandet. Angivna grundsats har kommit till uttryck i för­ slagets 19 kap. 16 §. Genom att i förslaget panträttens uppkomst är helt skild från inteckningsförfarandet föreligger icke längre något omedelbart samband mellan det materiella rättsförhållandet och inteckningen och utrymme saknas allt­ så för den angivna grundsatsen såvitt angår inteckning. En inteckning torde således enligt förslaget kunna angripas endast i den form att talan föres mot inskrivningsmyndighetens beslut. Vid sådant förhållande är be­ stämmelsen i förevarande paragraf onödig och kan möjligen föranleda det missförståndet att besvärsrätt vore utesluten. Lagrådet föreslår därför, att paragrafen utgår, varav följer att paragrafnumreringen måste ändras.

242 Del A Kungl. Maj. ts proposition, nr 20 år 1970

11 och 12 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om när inteckning blir helt eller delvis utan verkan till följd av exekutivt förfarande beträffande in­ tecknad egendom. Regleringen av dessa frågor måste ske under hänsyns­ tagande till hur det exekutiva förfarandet är ordnat. De föreslagna bestäm­ melserna torde i stort sett vara inriktade på att passa för exekutionsreglerna i deras vid tiden för remissen gällande utformning. Vid granskning av förslaget med utgångspunkt härifrån synes i sak ej finnas anledning till erinran. Emellertid pågår arbete för reformering av utsökningsrätten. Departe­ mentschefen har redan vid remissen förutsett, att förevarande regler med hänsyn härtill kan behöva omprövas. Efter förslag av lagberedningen har utsökningslagen ändrats bl. a. genom lag den 12 maj 1967, varigenom utsökningslagen anpassats till bl. a. den nya lagstiftningen om vad som är fast egendom. Vidare har lagberedningen nyligen framlagt förslag till ytter­ ligare ändringar i utsökningslagen och till lag om exekutiv försäljning av fast egendom. Dessa förslag har nära samband med reglerna om panträtt i det remitterade förslaget. Vad sålunda förekommit kan medföra, att regle­ ringen av frågan om intecknings verkan efter exekution kan behöva tagas upp på nytt. Härtill kan ej tagas närmare ställning redan nu. Den vidare sakliga granskning från lagrådets sida som må vara erforderlig torde därför böra ske senare i annat sammanhang. Emellertid må anmärkas, att det för lagrådet framstår som sannolikt att det vid utformningen av de exekutionsrättsliga reglerna visar sig erforder­ ligt att vidtaga vissa jämkningar i förevarande bestämmelser. Det gäller exempelvis föreskriften att om en av två gemensamt intecknade fastigheter säljes, fastigheten ej vidare svarar för inteckningarna. Regeln medför, att om från en fastighet skett en avstyckning, som är subsidiärt ansvarig för inteckningarna i stamfastigheten, och den exekutiva försäljningen avser endast stamfastigheten, samtliga fordringar med panträtt, också då denna grundar sig på botteninteckningarna, måste betalas kontant; eftersom in­ teckningen upphör, är ju avräkning utesluten. I redaktionellt hänseende torde 11 § kunna förenklas. I detta syfte för­ ordas följande lydelse: II §. Avser inteckning endast en fastighet och säljes fastigheten på exe­ kutiv auktion, är inteckningen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpe­ skillingen erlagts, utan verkan till den del pantbrevets belopp enligt borgenärsförteckningen icke täckes av köpeskillingen. Svara flera fastigheter gemensamt för inteckning och säljas fastigheterna på exekutiv auktion vid gemensamt utrop utan föregående särskilda utrop, äger första stycket motsvarande tillämpning. Sker försäljningen sedan sär­ skilda utrop förekommit, förlorar inteckningen sin verkan. Säljes endast någon eller några av fastigheterna, blir inteckningen såvitt angår försåld

Kungi. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 243 fastighet helt utan verkan och såvitt angår annan fastighet utan verkan till den del pantbrevets belopp utgått ur köpeskillingen.

13 och 14 §§. Enligt lagrådets mening skulle bestämmelserna i förevarande paragrafer vinna i tydlighet med förslagsvis följande utformning: 13 §. Avstås intecknad fastighet eller område av sådan fastighet på grund av expropriation eller liknande tvångsförvärv, är inteckningen, i vad avser den inlösta egendomen, helt utan verkan sedan inlösen fullbordats och, så­ vitt angår annan av inteckningen besvärad egendom, utan verkan till belopp som vid fördelning av medel i anledning av tvångsförvärvet utfallit på pant­ brevets belopp. Vad i första stycket sagts om verkan av fördelning av medel på grund av tvångsförvärv skall ej gälla, om innehavaren av pantbrevet avstått från sin rätt till betalning och, när fråga är om gemensam inteckning, samtycke till avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fas­ tigheter som innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. U §. Har myndighet i annat fall än som avses i 11—13 § fördelat medel mellan rättsägare i intecknad fastighet, är inteckningen utan verkan i den mån betalning utfallit på pantbrevets belopp. Härvid skall bestämmelsen i 13 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

15 §. Med den utformning stadgandet erhållit i det remitterade förslaget skulle — uppenbarligen mot vad som är avsett — regeln om utsträckning av in­ teckningens omfattning ej bli tillämplig i det fall att fastighet, som är in­ tecknad, sammanlägges med del av ointecknad fastighet. Lagrådet förordar, att stadgandet erhåller den avfattningen, att om fastighet eller del av fastig­ het sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel, inteckning som besvärar någon av de i sammanläggningen ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna skall omfatta hela den nybildade fastigheten.

16 §. Det kan synas tveksamt huruvida paragrafen, i vad den innebär att en för­ ändring av en inteckning genom inskrivningsbeslut medför att dess pantbrev skall anses undergå en motsvarande ändring, har sin rätta plats i förevaran­ de kapitel. När den grundläggande regeln om pantbrev upptagits i 22 kap., kunde synas naturligt att i det sammanhanget också ge reglerna om åter­ verkningarna av en inteckningsändring med avseende på pantbrevet. Som ett skäl till att likväl reglera frågan i förevarande kapitel kan dock åberopas, att förslaget uppenbarligen utgår från att inteckningen jämte pantbrev samt

244 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

panträtten följes åt, så att en ändring till belopp eller omfattning beträffan­ de inteckningen med pantbrev motsvaras av en ändring i panträtten. För en sådan överensstämmelse är också sörjt genom de inskrivningsrättsliga reg­ lerna, som innebär att en förändring i fråga om en inteckning i princip ej kan ske utan att åtgärden godkänts av varje intressent, vars ställning kan tänkas bli försämrad genom åtgärden. Om det emellertid skulle inträffa, att ett inteckningsbeslut kommer till stånd utan vederbörligt godkännande, måste dock trots detta beslutet medföra en däremot svarande ändring i frå­ ga om panträtten. Skyddet för den vars ställning obehörigen försämrats ge­ nom inskrivningsbeslutet får sökas i den talerätt han har mot beslutet och den ersättningsrätt som kan föreligga enligt 19 kap. 19 §. Ur formell synpunkt torde paragrafens första stycke böra omarbetas och förslagsvis få lydelsen, att om inteckning blir utan verkan, även pantbrevet är utan verkan samt att om eljest inteckning till belopp eller omfattning änd­ ras, pantbrevet erhåller verkan i enlighet med inteckningens ändrade inne­ håll.

17 §. Avsikten torde vara att den här stadgade ansvarsfördelningen skall gälla endast för inteckning, som beviljats i flera fastigheter; motsvarande bestäm­ melser för annan gemensam inteckning ges i 18 §. Det förordas, att inled­ ningsorden i 17 § jämkas i överensstämmelse härmed. Paragrafen motsvarar 32 § inteckningsförordningen och överensstämmer i sak med denna utom såtillvida, att regeln att ansvarigheten i första hand skall bestämmas efter de i inteckningshandlingen utsatta värdena uteslutits och i stället den supplementära regeln om taxeringsvärden såsom avgörande för ansvarsfördelningen gjorts till huvudregel. Endast om taxeringsvärde icke finnes för alla de gemensamt intecknade fastigheterna skall andra vär­ den gälla och då de värden som utmätningsmannen åsätter fastigheterna en­ ligt utsökningslagen. Den 20 oktober 1966 remitterades till lagrådet förslag till lag om ändring i utsökningslagen m. m., avseende bl. a. följ dlagstiftning i anledning av att kretsen av egendom, som är att anse som fast, genom den nya lagen om vad som är fast egendom utvidgats till att omfatta s. k. industritillbehör. I denna remiss ingick förslag till vissa ändringar i 32 § inteckningsförordningen. Vid den paragrafen anförde lagrådet i sitt yttrande bl. a., att regeln om fördel­ ning av ansvaret efter de taxeringsvärden, som gällde året näst före den tid då inteckningen söktes, ej tog hänsyn till förändringar, som inträffat i fråga om fastigheterna under tiden från det att taxeringsvärdena åsattes och till dess att inteckning söktes. Regeln var därför ej tillfredsställande. Genom ändring av 4 § kommunalskattelagen hade givits en regel, att avgöran­ de för vad som är fast egendom fortfarande skulle vara 1895 års lag an­ gående vad till fast egendom är att hänföra. Sådan maskinutrustning på en

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 245

fastighet, som civilrättsligt kom att utgöra tillbehör till fastigheten och alltså omfattades av fastighetspant, skulle följaktligen ej beaktas vid bestämman­ de av fastighetens taxeringsvärde. I dessa fall kom taxeringsvärdet att vara missvisande. Regeln måste därför enligt lagrådets mening anses bristfällig. Av närmare angivna skäl, däribland att regeln blott var supplementär, fann lagrådet emellertid att regeln kunde godtagas. Till stöd härför kunde enligt lagrådet därutöver anföras, att om — såsom förutskickats vid antagandet av den nyss angivna regeln i kommunalskattelagen — det skatterättsliga fastighetsbegreppet tämligen snart bringades att överensstämma med det civil­ rättsliga, den genom tillbehörsreformen åstadkomna ökningen av regelns brister blev av relativt kort varaktighet. De med den nyss omnämnda re­ missen åsyftade lagförslagen förelädes riksdagen genom propositionen 1967: 16. Därvid anförde departementschefen, att avsikten var att förslag till nya regler om det skatterättsliga fastighetsbegreppet skulle läggas fram i god tid före nästa allmänna fastighetstaxering. Såsom framgår av det föregående föreslås nu, i olikhet mot vad som var fallet då lagrådets ovan angivna yttrande avgavs, som huvudregel att taxe­ ringsvärdet skall ligga till grund för bestämmandet av ansvarsfördelningen mellan flera gemensamt intecknade fastigheter. För att denna ordning skall kunna tillämpas torde på grund av vad lagrådet anfört i sagda yttrande vara nödvändigt, att sådant taxeringsvärde finns som avser vad som inbegripes under det civilrättsliga fastighetsbegreppet. Kan ej påräknas att vid balkens införande finns bestämmelser om så beskaffat taxeringsvärde, bör enligt lag­ rådets mening ansvarsfördelningen regleras på annat sätt än som föreslås i förevarande paragraf.

18 §. Reglerna i andra stycket om den ordning i vilken flera avstyckade fastig­ heter skall svara är tydligen avsedd att vinna tillämpning, oavsett om äganderättsövergången skett genom överlåtelse eller annat fång. De båda sista punkterna i stycket bör omformuleras så att detta framgår, t. ex. sålunda: Har lagfart sökts på samma inskrivningsdag eller har lagfart icke sökts på någon av fastigheterna, svarar fastighet som senare övergått till ny ägare före fastighet som tidigare övergått till ny ägare. Mellan fastigheter, som övergått samma dag, fördelas ansvaret efter de grunder som anges i 17 §.

19 §. Bestämmelserna i framför allt andra stycket av denna paragraf har så nära samband med utformningen av de blivande exekutionsreglerna, att det enligt lagrådets mening bör anstå med granskningen av paragrafen tills dessa föreligger.

246 Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

7 KAP.

1 §• Inom balkens ram avses att reglera sådana rättsförhållanden som grun­ dar sig på avtal inom förmögenhetsrättens område. Denna avgränsning, som i fråga om exempelvis köp, byte och gåva samt panträtt kan anses framgå av de för dessa institut föreslagna bestämmelserna, bör komma till uttryck även beträffande alla i 7 kap. behandlade rättigheter. Lagrådet för­ ordar därför, att första stycket i förevarande paragraf ges den lydelsen, att kapitlet avser arrende, hyra, tomträtt och annan genom avtal upplåten nyttjanderätt, servitut som upplåtits genom avtal och samfällighetsrätt.

3 §. De rättigheter som omtalas i denna paragraf är, möjligen med något un­ dantag, till sin natur sådana att de kan vara upplåtna antingen till viss person, i vilket fall de är att hänföra till nyttj anderätter, eller till förmån för viss fastighet, varvid de utgör servitut. Bestämmelserna i paragrafen torde emellertid, i likhet med motsvarande stadganden i 1 kap. 7 § nyttj anderättslagen och i lagberedningens förslag, avse endast nyttj anderätter. Denna begränsning framgår av nyttj anderättslagen och lagberedningens förslag, i vilka rättigheten karakteriseras såsom upplåten åt annan. Ut­ trycket »åt annan» har fått utgå i det remitterade förslaget. För undvikan­ de av missförstånd bör uttrycket behållas. Lagrådet förordar härutöver vissa närmast redaktionella jämkningar, som delvis ansluter till lagbered­ ningens förslag, samt föreslår, att paragrafen får följande lydelse: 3 §. Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fas­ tigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nytt­ janderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten.

4 §. Sedan lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord upphört att gälla med utgången av juni 1968, torde undantaget för åborätt i förevarande paragraf böra utgå.

5 §• Bestämmelserna i paragrafen angår ej tomträtt. Detta bör enligt lagrådets mening framgå av lagtexten, exempelvis genom att paragrafen inledes med orden »Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt». Departementsförslaget torde, i likhet med lagberedningens förslag, avse att, om en och samma upplåtelse gäller både mark utom och mark inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 247

stadsplan, den för sistnämnda mark stadgade upplåtelsetiden skall äga tilllämpning på upplåtelsen i dess helhet. Enligt lagrådets mening saknas dock tillräckliga skäl för en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för den kortare maximitiden. Särskilt i fall då marken utom stadsplan är den vä­ sentliga delen framstår en dylik utvidgning som omotiverad. Lagrådet vill i stället förorda, att den för vartdera markslaget stadgade upplåtelsetiden får gälla även när upplåtelsen avser båda slagen av mark. Det torde få över­ låtas åt rättspraxis att lösa de svårigheter som kan följa av att en enhetlig maximitid icke blir gällande. Lagrådet föreslår därför, att regeln i första stycket andra punkten får lydelsen, att upplåtelse av tomt eller annat om­ råde inom stadsplan dock ej är bindande längre än tjugofem år. Detta för­ slag föranleder en mindre redaktionell jämkning i följande punkt. Tredje stycket andra punkten bör lämpligen formuleras så, att första stycket förklaras ej heller inverka på arrendators optionsrätt enligt lag. Regeln bör med hänsyn till de under år 1968 genomförda ändringarna i nyttjanderättslagen utsträckas att avse även arrendators och hyresgästs rätt till förlängning av avtal på grund av lag. I fjärde stycket stadgas, att om fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren i där angivet fall vill frånträda avtalet, han skall underrätta den andre därom. Verkan av utebliven underrättelse är emellertid ej reglerad i för­ slaget. Vid sådant förhållande och då frågan om upphörande av arrende och hyra vid maximitidens utgång torde komma att — i likhet med vad som redan gäller enligt 1968 års ändringar i nyttjanderättslagen — regleras i de blivande kapitlen om dessa rättsinstitut, anser lagrådet att det föreslagna stycket bör utgå ur paragrafen.

6 §• I förevarande paragraf avses att ange, att någon viss maximitid för upp­ låtelse av servitut eller samfällighetsrätt ej finns. Då lagstiftningen har som utgångspunkt att avtalsfrihet råder, om ej annat stadgas, torde regeln i själva verket vara obehövlig. I tydlighetens intresse kan dock bestämmelsen ha visst värde. För att förhindra felläsningen att upplåtelse av ifrågavaran­ de art alltid skall vara till tiden obegränsad torde dock regeln böra ges den utformningen att upplåtelsen får ske utan begränsning till tiden.

7 och 8 §§. Utformningen av bestämmelserna rörande verkan av förlängning av upp­ låtelsetiden och av andra ändringar i upplåtelseavtalet medför betydelse­ fulla konsekvenser. Med hänsyn härtill och till att tvekan torde föreligga rörande innebörden i vissa hänseenden av gällande rätt härvidlag är det såsom departementschefen framhållit angeläget att söka åstadkomma en så klar och enkel lösning som möjligt av hithörande frågor. I detta sam­ manhang må emellertid erinras om att i den nya hyreslagstiftningen frågan

248 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

om verkan av ändringar i upplåtelseavtal lösts efter delvis andra linjer än de som föreslås här; en inom ramen för hyreslagstiftningens tvingande regler vidtagen ändring skall, även om den tillkommit genom överenskom­ melse, icke anses såsom en ny upplåtelse. Departementschefen har i sist­ nämnda lagstiftningsärende anmärkt detta och framhållit, att det torde fin­ nas anledning att återkomma till frågan i samband med att förslag läggs fram om att infoga de hyre sr ätt sliga bestämmelserna i jordabalken. Ett ändringsavtal karakteriseras enligt lagberedningen av att det i ett eller annat hänseende innebär en modifikation av ett tidigare grundlagt rättsförhållande, som förutsättes alltjämt skola bestå, ehuru med delvis ändrat eller nytt innehåll. Från avtalsrättslig synpunkt är konsekvensen härav, att ändringsavtalet är oskiljaktigt förenat med huvudavtalet och tillsammans med detta utgör grundval för ett enhetligt rättsförhållande. Lagberedningen har framhållit, att det uppenbarligen skulle vara till fördel, om huvudavtal och ändringsavtal även från sakrättslig synpunkt kunde hållas samman som en enhet. Hänsyn till tredje mans berättigade intressen gör emellertid en sådan anordning i många fall omöjlig att genomföra. Hu­ vudavtalet och ändringsavtalet måste därför i sakrättsligt hänseende ofta skiljas åt. Den reglering av hithörande spörsmål, som förevarande paragrafer inne­ fattar, tar främst sikte på ändringsavtalens sakrättsliga konsekvenser. Där­ vid skiljes mellan, å ena sidan, överenskommelser som avser förlängning av upplåtelsetiden med stöd av en klausul därom i det ursprungliga upplåtelse­ avtalet samt, å andra sidan, förlängningsavtal utan sådant stöd ävensom överenskommelser om ändring av upplåtelsevillkoren i annat hänseende. Förlänges en upplåtelse med tillämpning av en klausul, som ingår i upp­ låtelseavtalet, anses den ursprungliga upplåtelsen alltjämt bestå; i sådant fall kan nämligen förlängningstiden på grund av klausulen sägas ha redan från början omfattats av avtalet. Med dylik förlängning jämställes enligt lagförslaget förlängning, som grundar sig på bestämmelse i lag. I övriga fall anses förlängning av eller ändring i upplåtelseavtalet medföra, att ny upp­ låtelse kommer till stånd. Vissa specialregler föreslås dock i 12 och 13 §§ i fråga om verkan av dylika nya upplåtelser mot ny ägare av fastigheten. Den avvägning mellan rättighetshavarens och tredje mans intressen, som den föreslagna gränsdragningen innefattar, synes i princip riktig. Såsom lagrådet nyss framhållit kommer emellertid framdeles ytterligare övervägan­ den att bli nödvändiga med anledning av den nya hyreslagstiftningen. Så kan antagas även bli fallet, när förslag framlägges till närmare bestämmelser rö­ rande arrende. Medan det beträffande förlängning på grund av prolongationsklausul redan nu står klart, att den i 7 § föreslagna regleringen därom bör lagfästas, är det vanskligt att under angivna omständigheter för närva­ rande taga slutlig ställning till frågan huru gränsen i övrigt bör dragas mel­ lan å ena sidan fall då den gamla upplåtelsen skall anses bestå och å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 249

sidan fall då ny upplåtelse är för handen. Vanskligheten gäller särskilt de fall när förlängning sker genom överenskommelse men denna ansluter sig till lagens regler om rätt till förlängning. Enligt lagrådets mening bör där­ för granskningen av reglerna i 7 och 8 §§ anstå till dess förslag till de sär­ skilda kapitlen om hyra och arrende föreligger. En nackdel med att upp­ skjuta granskningen av dessa regler skulle vara att de bildar bakgrunden till specialstadgandena i 12 och 13 §§. Lagrådet föreslår emellertid i det föl­ jande, att dessa stadganden utmönstras.

9 §• Syftet med bestämmelsen i förevarande paragraf är endast att utsäga, att där avsedd överenskommelse icke grundar någon sakrätt i egendomen. Att överenskommelsen likväl kan ha rättsverkningar parterna emellan är up­ penbart och framhålles även i motiven. Den föreslagna avfattningen av paragrafen ger emellertid ingen antydan om begränsningen i bestämmelsens räckvidd. Vad som åsyftas synes komma till bättre uttryck, om paragrafen erhåller den lydelsen, att avtal som innebär att i detta kapitel avsedd rättig­ het skall åtnjutas i andel i fastighet eller i fastighets andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter, ej har verkan såsom upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut eller samfällighetsrätt. Det må även anmärkas, att en regel av detta innehåll bättre än förslagets bestämmelse går att förena med stadgandena i 23 kap. 2 och 3 §§. Av dessa framgår nämligen, att om en andel i fastigheten överlåtits under villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning, en ansökan om inskriv­ ning av upplåtelse i den överlåtna andelen eller i den andel säljaren har kvar ej skall avslås utan vilandeförklaras. Om, såsom närmast följer av förevarande bestämmelses lydelse i det remitterade förslaget, en dylik upp­ låtelse redan från början är ogiltig, synes emellertid svårt att vid tillämp­ ning av 23 kap. 2 och 3 §§ nå annat resultat än att ansökningen skall avslås enligt 23 kap. 2 § punkt 9. Annorlunda ställer sig saken med lagrådets för­ slag till formulering, enligt vilket avtalet i och för sig är giltigt, låt vara att frågan om sakrättslig verkan skall inträda är beroende av om utbrytning kommer till stånd. I anslutning till det sagda synes vidare rubriken böra ändras till »Hinder mot andelsupplåtelse».

10—16 §§. Enligt gällande rätt är huvudregeln, att om en fastighet överlåtes, nytt­ janderätt eller servitut som upplåtits i den ej är gällande mot nye ägaren. Motsatsen gäller dock, såframt vid överlåtelsen skett förbehåll om rättig­ hetens bestånd eller rättigheten på grund av inteckning eller inskrivning fortfarande skall gälla eller, när fråga är om arrende eller hyra, avtalet är skriftligt och tillträde skett före överlåtelsen. Undantagen är så omfattande

250 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år i970

att i själva verket undantagsfallen är vida vanligare än de fall vilka kom­ mer under vad som förut betecknats som huvudregeln. I det remitterade förslaget har i enlighet med vad lagberedningen förordat upptagits ytterligare ett fall då rättigheten skall gälla mot ny ägare, näm­ ligen då denne vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Goda skäl har anförts för att införa en sådan regel. Det må emellertid fram­ hållas, att tillämpningen av en regel med dylikt innehåll måste bli obestämd och svävande. Skall en rättighet gälla mot ny ägare på grund av inskriv­ ning, kan tvekan knappast råda om vilken rättighet det är fråga om och om dennas innehåll. När förbehåll om en rättighets bestånd göres, är naturligt att anse förbehållet gälla rättigheten sådan den verkligen är, även om förbe­ hållet så utformats att den nye ägaren icke därigenom fått vetskap om upp­ låtelsens omfattning i alla dess detaljer. Vanskligare synes vara att ange i vad mån den nye ägaren är bunden, när bundenheten grundas på hans onda tro och han fått kännedom om upplåtelsen i visst avseende men ej i andra. Leder bedömningen till att nye ägarens onda tro endast gäller vissa moment i upplåtelsen, uppkommer spörsmålet om och i vad mån upplåtel­ sen skall bestå. Anses rättigheten skola bestå endast i viss del, är frågan huruvida rättighetshavaren skall vara bunden vid det sålunda stympade avtalet. Ledning för besvarandet av nu antydda spörsmål lämnas ej i re­ missprotokollet utan frågorna får anses överlämnade till rättspraxis att lösa. Med hänsyn till vad nu anförts måste utvidgningen av undantagsfallen till att gälla även ondtrossituationerna inge vissa betänkligheter. Dessa kan dock ej anses vara av den styrka att de väger tyngre än skälen för införan­ det av ondtrosregeln. Mellan en regel att en rättighet skall bestå vid ond tro hos nye ägaren och 1 öreskriften om verkan av förbehåll om rättighetens bestånd föreligger ett inre samband. Förbehållet medför ju, att den nye ägaren ej är i god tro, och det kan med andra ord sägas vara blott ett av de sätt på vilka den nye ägarens goda tro rubbas. Detta leder i sin tur till att det måste anses oegent­ ligt att, såsom skett i förslaget, taga upp förbehållsfallen såsom en särskild grupp vid sidan av ondtrosfallen. Häremot kan invändas, att förbehållssituationen innefattar även något annat än att den nye ägaren blir försatt i ond tro, nämligen ett åtagande från den nye ägarens sida att fullgöra fastig­ hetsägarens förpliktelser enligt upplåtelseavtalet. Då emellertid på sätt skett i förslaget den nye ägaren i ondtrosfallen genom en lagregel ålägges en motsvarande förpliktelse, föreligger i själva verket ej någon skillnad. Med hänsyn till vad som anförts förordar lagrådet, att regler som tar sikte på för­ behåll uteslutes ur lagen och att denna i det hänseende varom nu är fråga endast tager upp bestämmelser för det fall att den nye ägaren är i ond tro. Utöver de allmänna regler som berörts i det föregående innehåller det remitterade förslaget specialregler dels beträffande arrende och hyra dels i fråga om ändringar och tillägg till ett upplåtelseavtal. Vad först angår de

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 251

sistnämnda betecknas i förslaget såsom ändring och tillägg även sådan överenskommelse genom vilken upplåtelsen utan stöd av lag eller förlängningsklausul utsträckes att gälla under en ny tidsperiod. Här är emellertid fråga om en ny upplåtelse och för denna blir de för en dylik gällande reg­ lerna om upplåtelses verkan mot ny ägare tillämpliga. Från denna typ av ändringar och tillägg bortses därför tills vidare. Vad angår överenskommelser om ändringar och tillägg som avser annat än tiden bygger förslaget på tanken att genom en sådan överenskommelse föreligger en ny upplåtelse i förhållande till tredje man. För överenskom­ melsens giltighet mot tredje man skall därför i princip de vanliga kraven gälla. Förslaget medger dock i 12 § den lättnaden, att överenskommelsen, om den är anmärkt på fastighetsägarens exemplar av det ursprungliga upplåtel­ seavtalet, under vissa betingelser gäller mot ny ägare. De angivna reglerna är utformade mot bakgrunden av att ett förbehåll från jordägarens sida är det normala sättet att få en upplåtelse att gälla mot ny ägare. Enligt vad som tidigare framhållits innefattar emellertid förslaget, att huvudregeln i själva verket är att beståndet av rättigheten är beroende av bristande god tro hos den nye ägaren. Med detta betraktelsesätt framstår det stränga skiljandet mellan den ursprungliga upplåtelsen och ändringsöverenskommelsen som mindre naturligt. Mellan upplåtaren och rättighetshavaren får nämligen anses råda ett enhetligt rättsförhållande, låt vara att det kan ha tillkommit genom skilda avtal, den ursprungliga upplåtelsen och tilläggsöverenskommelsen. Då nu rättighetens bestånd är beroende av nye ägarens onda tro, saknar det nämnvärt intresse om rättigheten kommit till stånd genom ett eller flera avtal; den nye ägarens bristande kännedom om tilläggsöverenskommelsen bör ej bli att bedöma på annat sätt än om —- på sätt tidigare berörts ■— hans onda tro gäller endast en del av en upplåtelse som kommit till stånd genom ett enda avtal. Vad nu anförts har enligt lagrådets mening den tyngd att det motiverar ett slopande av särreglerna i 12 § om nu avsedda tilläggs- och ändringsöverenkommelser. Till stöd härför kan dessutom åberopas, att det synes tvek­ samt huruvida verkan av reglerna i 12 § i alla fall är den lämpligaste. Så kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt att en köpare för att vara trygg alltid måste se till att han får granska fastighetsägarens exemplar av avtalet. Och å andra sidan torde kunna förekomma fall då ändringen är sådan att det framstår som naturligt att låta den bli för den nye ägaren bindande även om den ej anmärkts på fastighetsägarens kontraktsexemplar; så kan vara fallet om ändringen är utan nämnvärd betydelse för fastighetsägaren. Om i enlighet med vad nu förordats förslagets regler i 12 § slopas såvitt angår ifrågavarande ändrings- och tilläggsöverenskommelser, synes ej heller skäl föreligga att låta reglerna bli tillämpliga i vad de avser de självständiga förlängningarna. Då nämligen den självständiga förlängningen i förhållande till ny ägare är att anse som en ny upplåtelse, synes svårt att förklara varför

252 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

olika regler skall gälla beträffande denna upplåtelse beroende på om den skett genom påteckning på ett äldre avtal eller om den gjorts genom en sär­ skild handling. I 13 § första stycket upptages den särskilda regeln att skriftliga och till­ trädda upplåtelser av arrende och hyra utan vidare gäller mot ny ägare. Mot regeln är i sak intet att erinra. Den äger i och för sig utan vidare tillämpning också på självständiga förlängningsavtal. Då viss tvekan kan råda om när genom sådant avtal skedd upplåtelse skall anses tillträdd, synes lämpligt att — i viss anslutning till vad som upptagits i andra stycket — en regel med­ delas av innebörd att tillträde ej skall anses ske förrän förlängningstiden börjar löpa. Om på sätt förut föreslagits reglerna i 12 § om de självständiga förlängningsavtalen slopas, bjuder konsekvensen att den undantagsreglering som upptagits i fråga om dem i 13 § andra stycket likaledes utgår. Enligt lagrådets mening är lämpligt, att den i det föregående som huvud­ regel betecknade grundsatsen — vilken för visst fall kommer till synes i 17 kap. 5 § första stycket — antydes redan i början av förevarande avsnitt. Samtliga ifrågavarande bestämmelser är nämligen att läsa mot bakgrunden av att om annat ej stadgas upplåtelsen faller bort genom överlåtelsen. Med hänsyn till att intagorna i grundsatsen är så omfattande synes dock vara till fyllest, att den endast kommer till indirekt uttryck, ungefärligen på sätt som skett i det remitterade förslagets 14 §. Lagtexten torde vidare bli mera lättillgänglig, om samtliga regler av sakrättsligt innehåll upptages i ett sammanhang och utan att sammanblandas med föreskrifter av obligationsrättsligt innehåll. Regler av sistnämnda slag är främst bestämmelsen om skyldighet för jordägaren att förbehålla rättig­ heten vid överlåtelse. Av likartad natur som den sistnämnda är reglerna i 10 § av det remitterade förslaget om möjlighet att erhålla inskrivning. Dessa bestämmelser synes kunna sammanföras och upptagas efter reglerna av sak­ rättslig natur. Vad nu anförts leder till följande disposition. I avsnittets första paragraf, 10 §, upptages de sakrättsliga bestämmelserna vid frivillig överlåtelse. I nästföljande paragraf bör upptagas reglerna i förslagets 16 § första stycket om verkan av exekutiv auktion. Den därpå följande 12 § kan innehålla er­ inringen om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrende- eller hyresavtal. Slutlig granskning av bestämmelserna i förslagets 14 § andra stycke och 16 § måste dock anstå till dess de däri åsyftade kapitlen i jordabalken och exekutionsrättsliga reglerna remitterats till lagrådet. I anslutning härtill må framhållas, att erinringen om vissa bestämmelser i 8, 11 och 12 kap. torde böra utsträckas att avse även de stadganden som medför att arrende- och hyresförhållande trots den nye ägarens uppsägning kan komma att för­ längas. I 13 § slutligen skulle så upptagas de regler som i det föregående betecknats såsom obligationsrättsliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 253

Vad angår utformningen av 13 § leder förslaget i det föregående att låta bestämmelsen om nye ägarens onda tro vara den centrala till att fastighets­ ägarens förpliktelse bör gå ut på att upplysa den nye ägaren om upplåtelsen. Regeln härom kan lämpligen givas sådan utformning att det klart framgår att förpliktelsen uppkommer i och med upplåtelsen. Till denna regel bör så fogas bestämmelserna om rätten till inskrivning, upptagna i förslagets 10 §. I paragrafen bör också infogas ett stadgande som innebär, att en gällande inskrivning befriar fastighetsägaren från upplysningsskyldigheten. Rubrikerna framför 10 § och 11 § i departementsförslaget bör vid bifall till vad lagrådet föreslagit omarbetas; lagrådet återkommer härtill vid 24 och 25 §§. I enlighet med vad nu anförts förordar lagrådet — utan att ställning tages till det sakliga innehållet i 11 och 12 §§ enligt lagrådets disposition — att ifrågavarande paragrafer erhåller följande lydelse: 10 §. överlåtes fastighet, vari nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt upplåtits, gäller upplåtelsen mot den nye ägaren, utom när så följer av 17 kap., endast om denne vid överlåtelsen ägde eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Upplåtelse av arrende eller hyra som skett genom skriftligt avtal är, även om fall som avses i första stycket ej föreligger, gällande mot den nye ägaren, om tillträde skett före överlåtelsen. Har upplåtelsen kommit till stånd genom annan förlängning än sådan som avses i 7 §, skall tillträde ej anses ha skett förrän vid förlängningstidens inträde. Bestämmelserna här ovan skola gälla även om annat avtalats. II §. Säljes fastighet på exekutiv auktion, gäller upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut eller samfällighetsrätt mot den nye ägaren endast om försälj­ ningen skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt utsökningslagens bestämmelser eller rättigheten eljest enligt samma lag skall bestå oberoende av försäljningen. 12 §. Bestämmelser om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrendeeller hyresavtal, som enligt vad ovan sagts ej gäller mot ny ägare, finnas i 8, 11 och 12 kap. 13 §. Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt inne­ fattar skyldighet för ägaren av fastigheten att vid överlåtelse av denna upp­ lysa den nye ägaren om upplåtelsen. Nyttjanderätt, som upplåtits genom skriftlig handling, samt servitut och samfällighetsrätt får inskrivas. Beviljad inskrivning befriar fastighetsäga­ ren från skyldighet som avses i första stycket. Villkor som strider mot vad ovan sagts är utan verkan utom när villkoret inskränker rätten till inskrivning av arrende eller hyra.

Lagrådets förslag medför, att 14—16 §§ i departementsförslaget bort­ faller och att paragrafnumreringen i fortsättningen får ändras.

254 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17—19 §§. Förutsättning för ersättningsskyldighet i fall som avses i 17 § första styc­ ket är, att överlåtaren försummat att göra förbehåll enligt 11 §. Om vad lagrådet hemställt vid 10—16 §§ vinner bifall, bör ersättningsskyldigheten i stället knytas till att överlåtaren försummat sin upplysningsplikt enligt 13 § i lagrådets förslag. Vad angår skadeståndsskyldigheten för tidigare överlåtare innebär för­ slagets bestämmelser i 17 § andra stycket och 18 § andra stycket vissa änd­ ringar i jämförelse med vad som nu gäller, i det att å ena sidan ansvaret för mellanliggande överlåtare utvidgats medan å andra sidan ansvaret för upplåtaren begränsats. I dessa båda hänseenden märkes bl. a., att skadeståndsskyldighet avses skola föreligga blott om upplåtelsen skett skriftligen. Som grund härför har anförts, att fastighetsägaren bör kunna skydda sig mot skadeståndsansvar genom att själv söka inskrivning av den upplåtna rättigheten, en möjlighet som står honom till buds endast vid skriftlig upp­ låtelse. Det torde emellertid merendels bero av fastighetsägaren om upp­ låtelsen får skriftlig form. Förslagets regel torde göra det möjligt för fastig­ hetsägaren att, när skriftlig form icke är påbjuden, vägra alt medverka till att upplåtelsen avfattas skriftligen och därmed icke blott befria sig själv från skadeståndsskyldighet utan även hindra rättighetshavaren att erhålla inskrivning. Lagrådet hemställer därför, att kravet på skriftlig form som villkor för skadeståndsskyldighet får utgå. Härigenom skulle även vinnas bättre överensstämmelse med de liknande reglerna om skadeståndsskyldig­ het i 19 § andra stycket andra punkten. En föreslagen begränsning i skadeståndsskyldigheten för tidigare över­ låtare — en begränsning som gäller även enligt 19 § andra stycket andra punkten — är att skyldigheten bortfaller, om ej rättighetshavaren inom viss tid hos överlåtaren skriftligen anmäler att han vill behålla sin rätt till skadestånd. Begränsningen lider undantag i ett fall. Enligt 17 § andra styc­ ket är tidigare överlåtares ansvar icke beroende av anmälan, om han under­ låtit att göra förbehåll om rättigheten. Frånsett att detta i vissa fall kan vara hårt mot den skadeståndsskyldige, t. ex. om bortfallet av rättigheten ej föranletts av underlåtenheten utan beror av senare ägares försummelse, synes den föreslagna regeln icke vara fullt ändamålsenlig. En rättighetshavare, som efter överlåtelse av fastigheten får behålla sin rättighet men ändå vill bevara möjligheten att hålla sig till överlåtar en, torde icke alltid kunna skaffa sig visshet huruvida överlåtaren gjort förbehåll eller ej. Om han felaktigt tror att förbehåll ej gjorts och därför underlåter att göra an­ mälan, förlorar han sin rätt. Det synes lämpligare att rättighetshavaren ålägges att alltid göra anmälan, om han vill bevara sin rätt till skadestånd. Lagrådet förordar ändring i enlighet härmed. Rättighetshavarens anmälan att han vill behålla rätten till skadestånd skall i fall som avses i 18 § andra stycket göras inom viss tid efter försälj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 255

ningen. Efter ordalagen syftar detta på den exekutiva försäljningen. Stad­ gandet får därmed den innebörden att rättighetshavaren under obestämd tid kan hålla en förutvarande ägare, som långt före auktionen skilt sig från fastigheten, i ovisshet om skadeståndsskyldigheten. Detta är mindre lämp­ ligt. Vidare är att märka, att en bestämmelse av angivna innebörd ej väl korresponderar med motsvarande bestämmelser i 17 och 19 §§ och ej heller med stadgandet i 19 § att ny anmälan ej erfordras, om anmälan skett enligt 18 § andra stycket. Lagrådet förordar, att tiden inom vilken anmälan skall ske räknas från överlåtelsen på samma sätt som i 17 och 19 §§. Enligt 18 § andra stycket gäller, att om anmälan skett enligt 17 § andra stycket, ny anmälan icke fordras, och på motsvarande sätt stadgas i 19 § andra stycket, att ny anmälan ej fordras, om anmälan skett enligt 17 § andra stycket eller 18 § andra stycket. Däremot saknas bestämmelser om att anmälan enligt 19 § har verkan enligt 17 och 18 §§ och om att anmälan enligt 18 § har verkan enligt 17 §. Lagtexten bör taga sikte på att rättighets­ havaren skall behöva göra endast en anmälan för att vara bevarad vid sin rätt till skadestånd i alla de hänseenden varom nu är fråga. På grund av stadgandet i 2 § gäller kapitlets bestämmelser i tillämpliga delar även vissa rättigheter i särskilt angivna slag av lös egendom. Dessa rättigheter — hyresrätt och samfällighetsrätt — har därmed i princip lik­ ställts med de i kapitlet behandlade särskilda rättigheterna i fast egendom och alltså fått en i jämförelse med begränsade rättigheter i annan lös egen­ dom privilegierad ställning. Från denna likställighet göres undantag genom föreskrifterna i 17 § sista stycket och 18 § sista stycket, vilka befriar tidi­ gare överlåtare av den lösa egendomen från skyldighet att ersätta rättig­ hetshavaren skada till följd av att rättigheten upphört i samband med att egendomen överlåtits frivilligt eller sålts på exekutiv auktion. Skälet till denna befrielse har angivits vara, att rättigheten ej kan skyddas genom in­ skrivning. Motsvarande befrielse stadgas ej beträffande tidigare ägares an­ svar enligt 19 § andra stycket. Motiveringen synes ej vara bärande. Försla­ gets principiella utgångspunkt torde vara, att upplåtelse av nu åsyftade rättigheter i lös egendom skall medföra enahanda ansvar för upplåtarsidan som upplåtelse av motsvarande rättigheter i fast egendom. Att lagstiftaren ansett sig ej kunna skydda rättighet i lös egendom genom inskrivning bör rimligtvis icke medföra att rättighetshavaren lider inskränkning i sin rätt till skadestånd. Det är i princip såväl upplåtarens som efterföljande ägares sak att ansvara för att skyldigheterna på upplåtarsidan blir fullgjorda. Den som avhänder sig egendomen kan befria sig från ansvaret genom att tillse att rättighetshavaren godtar den nye ägaren som ensam ansvarig för upp­ låtelsen. Lagrådet hemställer på grund av det sagda, att undantagsbestäm­ melserna i 17 § sista stycket och 18 § sista stycket får utgå. Härmed vinnes för övrigt överensstämmelse med tidigare ägares ansvar i den i 19 § beskriv­ na situationen.

256 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Det i 19 § första stycket första punkten förekommande uttrycket »annat sådant vederlag som skall utgå under rättighetens hela bestånd i särskilda poster» är oklart. Någon särskild motivering till förslaget i denna del har icke lämnats. Uttrycket återfinnes ej i motsvarande, nu gällande bestämmel­ ser. Det kan ej vara avsett att lämna utan reglering exempelvis fall, då veder­ laget utgår i en enda post, som förfaller till betalning efter tillträdet, ehuru det delvis belöper på tiden därförut; rättighetshavaren skulle då lämnas i ovisshet om till vem han med befriande verkan kunde erlägga betalning. Be­ gränsning till vissa vederlagstyper synes därför ej böra ske. Enligt förslaget skall nye ägaren vara berättigad att uppbära vederlaget i den mån det förfaller till betalning efter överlåtelsen eller, om fastigheten skall tillträdas senare, efter tillträdesdagen. Alternativet till att fastigheten skall tillträdas efter överlåtelsen är att tillträdet sker just vid överlåtelsen. Uttrycket kan därför förenklas. Det bör därvid avfattas så att det tydligt framgår att den dag åsyftas, då tillträde faktiskt sker. I syfte att vinna lämpligare systematik föreslår lagrådet, att bestämmel­ serna i förevarande paragrafer omgrupperas på det sättet att stadgandena om rättsförhållandet mellan rättighetshavaren och den fastighetsägare, som är närmast att bära ansvaret för upplåtelsen, upptages i en första grupp om tre paragrafer, medan reglerna om förhållandet mellan rättighetshavaren och övriga ansvariga på upplåtarens sida får sin plats i en särskild paragraf därefter. I den inledande paragrafen, 17 §, bör behandlas det normala fallet att rättigheten består mot nye ägaren och givas reglerna om förhållandet mellan denne och rättighetshavaren. Därefter bör upptagas bestämmelserna om skyldighet för den, från vilken fastigheten övergår till ny ägare, att ut­ giva ersättning i anledning av att upplåtelsen upphör, varvid förhållandena vid frivillig överlåtelse regleras i 18 § och förhållandena vid exekutiv för­ säljning i 19 §. I en därefter följande paragraf, här betecknad 19 a §, bör sammanföras samtliga stadganden om ersättningsskyldighet för tidigare ägare. Härutöver torde vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar böra vidtagas. Till rubriken framför 17 § i departementsförslaget återkommer lagrådet vid 24 och 25 §§. Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan ifrågavarande bestäm­ melser avfattas på följande sätt. 17 §. överlåtes fastigheten och skall däri upplåten nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt gälla mot den nye ägaren, är denne berättigad att upp­ bära arrende, hyra eller annat vederlag för rättigheten i den mån vederlaget förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Efter nämnda tidpunkt äger han även i övrigt utöva de rättigheter som på grund av upp­ låtelseavtalet tillkomma fastighetens ägare. På belopp, som förfaller till be­ talning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter det att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller fick skälig an­ ledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke avräkna fordran hos

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 257

den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne, om icke den nye ägaren ägde eller bort äga kännedom därom vid överlåtelsen. Den nye ägaren har att uppfylla tidigare ägares åligganden i den mån de skola fullgöras efter det att han tillträtt fastigheten. Har fastigheten förvärvats på exekutiv auktion, gälla bestämmelserna i utsökningslagen i fråga som avses i första och andra styckena. 18 §. Överlåtes fastigheten och kommer upplåtelsen ej att gälla mot den nye ägaren på den grund att överlåtaren försummat sin upplysningsplikt enligt 13 §, skall överlåtaren ersätta rättighetshavaren dennes skada. 19 §. Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelsen ej att gälla mot den nye ägaren, skall den från vilken försäljningen ägt rum ersätta rättighetshavaren dennes skada. Har rättigheten bevarats genom att rättighetshavaren tillskjutit medel enligt bestämmelserna i utsökningslagen, äger rättighetshavaren såsom skadestånd erhålla ersättning för tillskottet i den mån detta ej överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett utan vederlag, skall vad förut sagts äga tillämpning endast om fastigheten sålts för annat ändamål än till betalning av fordran för vilken den på grund av utmätning eller eljest svarar. Rätt till ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighetshavare, som genom överenskommelse vid auktionen låtit rättighetens företrädesläge försämras, såvida det ej är uppenbart att rättigheten ändå skulle gått för­ lorad. 19 a §. Underlåter den nye ägaren att fullgöra vad i 17 § andra stycket stadgas, är överlåtaren skyldig att ersätta rättighetshavaren dennes skada. För ersättningen svarar jämväl sådan tidigare ägare av fastigheten mot vil­ ken upplåtelsen varit gällande. För ersättning, som den från vilken fastigheten övergått har att utgiva till rättighetshavaren enligt 18 eller 19 §, svarar även sådan tidigare ägare av fastigheten mot vilken upplåtelsen varit gällande. Rätt till ersättning till­ kommer dock ej rättighetshavaren mot sådan tidigare ägare utan vars sam­ tycke han låtit inskrivning för rättigheten dödas eller nedsättas, såvida det ej, när fråga är om exekutiv försäljning, är uppenbart att rättigheten ändå skulle gått förlorad. Ersättningsskyldig enligt vad ovan sägs blir fri från ansvar, om ej rättig­ hetshavaren inom sex månader från det han fick kännedom om att fastig­ heten övergått från denne skriftligen anmält att han vill kunna hålla sig till honom.

20 §.

Genom den här föreslagna bestämmelsen göres en i upplåtelseavtalet upp­ tagen klausul, varigenom rättighetshavaren avstår från rätt till skadestånd i angivet hänseende, verkningslös. Det kan vara något tveksamt huruvida 9 Bihang till riksdagens protokoll 1970. i samt. Nr 20 Del A

258 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 denna påföljd alltid skall drabba en mellan fastighetsägaren och rättighetshavaren efter upplåtelsens tillkomst träffad överenskommelse om ansvars­ frihet för den förre. Däremot kan — bl. a. med hänsyn till de vid 17—19 §§ berörda reglerna om anmälningsskyldighet — stadgandet icke antagas ut­ göra hinder för att i samband med en överlåtelse av fastigheten rättighetshavaren avstår från att kunna rikta krav mot säljaren och förklarar sig skola hålla sig endast till den nye ägaren. Självfallet kan, när en skada redan inträtt, rättighetshavaren oavsett stadgandet träffa uppgörelse med den som är skadeståndsskyldig och därvid eventuellt avstå från sin rätt till ersätt­ ning. Bifalles lagrådets förslag i fråga om 17—19 §§, torde förbudet mot förbe­ håll i förevarande paragraf böra avse rättighetshavarens rätt enligt 18— 19 a §§ i lagrådets förslag.

21 §•

Reglerna i förevarande paragraf rörande vilken av två konkurrerande rät­ tigheter som skall äga företräde är av dispositiv natur; vad som överenskommits eller förutsatts vid upplåtelserna skall gälla även om det står i strid med lagens reglering. Något uttryckligt stadgande om lagreglernas disposi­ tiva natur erfordras självfallet ej. Stadgandet i andra stycket innebär, att av två likställda rättigheter den ena skall kunna givas företräde framför den andra. Såsom departements­ chefen framhåller kan lämpligheten av detta stadgande ifrågasättas, men lagrådet vill med hänsyn till de praktiska skäl som talar för stadgandet icke göra någon erinran mot att detsamma upptages. Angivandet av att vad som förutsatts vid avtalet skall vara bestämmande för ordningsföljden innebär endast ett uttalande om att avtalsfrihet råder. Denna hänvisning är därför opåkallad och måhända ägnad att föranleda missförståndet att andra regler ej skulle vara dispositiva med mindre detta uttryckligen angives. Den bör därför utgå. Lagtexten torde endast böra upptaga, att avgörandet får ske efter vad som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. Reglerna i paragrafen är givna med tanke på tvist mellan två rättighetshavare rörande vilkenderas rättighet som skall ha företräde. Denna fråga kan emellertid få betydelse även för fastighetsägaren, t. ex. i fråga om den­ nes skyldighet att utge skadestånd till den rättighetshavare som måste vika. I vad mån en överenskommelse mellan r ä it ig 1 1 e t s h a v a r n a eller en dom dem emellan angående rättigheternas inbördes företräde får verkan mot fastig­ hetsägaren, är ett spörsmål som får avgöras enligt allmänna rättsgrund­ satser.

22 §. För att undvika att i lagrummet upprepas vad som redan är sagt i 21 § torde, i nära anslutning till lagberedningens förslag, första stycket första

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 259

punkten kunna givas lydelsen, att vid exekutiv auktion skall, även om rät­ tigheterna kan utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, gälla vad i 21 § första stycket är stadgat.

23 §. Med den formulering förevarande paragraf erhållit är regeln inskränkt till fall som avses i 21 §. Frågan om företrädesrätten kan emellertid också bli avgjord på grundval av reglerna om företrädesrätt i följd av inskrivning. Även den som får vika på sådan grund bör genom uttrycklig lagregel vara berättigad till ersättning av upplåtaren. Detta kan uppnås, om förevarande stadgande omformuleras så att det tar sikte på de fall då rättighet, som ej kan utan förfång för annan rättighet utövas vid sidan av denna, skall vika.

24 och 25 §§. Genom stadgandet i 24 § första stycket fastslås, att en upplåtelse är utan verkan, när fastigheten frångår upplåtaren efter klander, när hans förvärv av fastigheten återgår såsom ogiltigt och när det avtal, varigenom han för­ värvat fastigheten, häves av överlåtaren. Ehuru regeln är enkel och klar samt bygger på ett enhetligt betraktelsesätt, synes viss tvekan kunna hysas huruvida den icke, åtminstone i hävningsfallet, kan beträffande vissa typer av upplåtelser leda till resultat som står i mindre god överensstämmelse med den inställning som präglar vår lagstiftning i övrigt. En sådan situa­ tion föreligger exempelvis, då en fastighetsköpare, som efter sitt tillträde upplåtit hyresrätt för bostad i fastigheten, ej förmår erlägga köpeskillingen med påföljd att säljaren med stöd av köpevillkoren häver köpet och åter­ får fastigheten. Det synes icke utan fog kunna göras gällande, att hyres­ gästens anspråk på att få behålla bostaden är lika behjärtansvärt som önske­ målet från säljaren att återfå fastigheten ograverad av hyresrätten. Behov av undantag från bestämmelserna i paragrafen synes dock ej föreligga i fråga om de rättigheter som uttömmande regleras i detta kapitel. Beträf­ fande andra rättigheter får spörsmålet övervägas vid behandlingen av de sär­ skilda bestämmelserna om dessa. Hänvisningen i 24 § första stycket till 6 kap. 8 § avses skola gälla detta lagrum i dess helhet. Med hänsyn härtill torde uttrycket »som upplåtits av annan än rätte ägaren» — vilket kan läsas såsom innefattande en inskränk­ ning i hänvisningens räckvidd — böra utgå. För att uppnå överensstämmel­ se med uttryckssättet i 6 kap. 8 § synes andra stycket lämpligen kunna in­ ledas med orden: »Är rättighet som upplåtits mot vederlag utan verkan en­ ligt första stycket,----------- ». Att sista punkten i andra stycket endast inne­ fattar en erinran kommer till tydligare uttryck med formuleringen, att be­ stämmelser om att rättighetshavaren i vissa fall äger hålla sig till staten finns i 18 kap. Någon erinran om statens regressrätt kan ej anses behövlig. Vid bifall till vad lagrådet anfört vid 10—25 §§ erfordras jämkning i fråga

260 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

om rubrikerna framför 10 §, 11 § och 17 § i det remitterade förslaget. De i lagrådets förslag under 10—13 §§ och 17—20 §§ upptagna bestämmelser­ na avser samtliga förhållandena när äganderätten till fastigheten övergår från en till annan. De synes lämpligen kunna upptagas under den gemen­ samma rubriken »Rättighetens ställning vid fastighetens övergång till ny ägare». Bestämmelserna i 21—23 §§ kan sammanföras under rubriken »Rättigheters inbördes ställning». Framför 24 § torde kunna införas rubri­ ken »Rättighetens upphörande i vissa fall», avseende de olikartade fallen i 24 och 25 §§. 26 §. Lydelsen torde böra jämkas så, att den ansluter till avfattningen av de genom lag den 28 maj 1968 införda stadgandena i 1 kap. 6 a § nyttjanderättslagen. I paragrafen regleras endast frågan om vilken eller vilka fastigheter som efter delning av en rättighetsbelastad fastighet skall vara objekt för rättig­ heten, medan det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och rättig­ heter enligt vad departementschefen uttalat i förevarande remiss får ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband med fastighetsbildningslagstiftningen. I det förslag till sådan lagstiftning som nu remitterats till lagrådet har vissa av de angivna problemen behandlats. Någon lösning ges dock ej på frågorna hur den genomförda fastighetsregleringen och den därav föran­ ledda jämkningen med avseende på rättighetshavarens rätt att utnyttja den fasta egendomen skall påverka kontrahenternas inbördes rättigheter och skyldigheter i andra avseenden, exempelvis storleken av det vederlag för rättigheten som rättighetshavaren framdeles skall utgiva. Vad angår samfällighetsrätt upptager förslaget visserligen i förevarande paragraf och 15 kap. 11 § vissa regler beträffande fördelningen av bidragsskyldigheten, vil­ ken ingår i samfällighetsrätten och alltså åtnjuter sakrättsligt skydd. Där­ emot synes oklart hur dessa regler går samman med de bestämmelser i fas­ tighetsbildningslagen som angår hur rättigheten — i vart fall den däri in­ gående rätten att utnyttja anläggningen — skall fördelas. Lagrådet förut­ sätter, att nu berörda spörsmål under det fortsatta arbetet med ny jorda­ balk och fastighetsbildningslag blir föremål för uppmärksamhet.

27 §. Reglerna i paragrafen har natur av ordningsbestämmelser. De är avsedda att få saklig betydelse, om den av rättigheten besvärade fastigheten säljes efter tvistens handläggning men innan avgörandet av tvisten förlorat sin aktualitet. Reglerna synes när en sådan undantagssituation föreligger vara till viss nytta för köparen, om han fått kännedom om det skriftliga avtalet; det kan då bli något lättare för honom att göra sig underrättad om det vid försäljningen rådande avtalsläget. Bestämmelserna torde dock icke vara av sådant värde att de försvarar sin plats i jordabalken. Lagrådet föreslår, att paragrafen och dess rubrik utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

13 KAP. 10 och 11 §§. De i förevarande paragrafer upptagna bestämmelserna skulle enligt lag­ rådets mening bli lättillgängligare, därest 10 § inskränkes att gälla avgäldens oföränderlighet under varje tidsperiod samt sådan periods längd, me­ dan till 11 § sammanföres samtliga regler om avgäldens storlek under en kommande period. Detta kan ernås, om första stycket i 10 § enligt det den 20 januari 1967 remitterade förslaget får utgöra 10 § och 11 § gives förslags­ vis följ ande lydelse: 11 §. Överenskommelse om ändring av avgälden för den kommande tids­ perioden får ej träffas senare än ett år före utgången av den löpande perio­ den. Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av den löpande perioden talan om omprövning av avgälden, skall rätten på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen bestämma avgälden för den kommande perioden. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare föreskrifter som skola tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse. Har avgälden för den kommande perioden ej bestämts enligt första eller andra stycket, skall den utgå med samma belopp som förut. Biträdes detta förslag, erfordras en redaktionell jämkning i 21 §. Vidare må erinras om att i 1968 års hyreslag och lagstiftningen samma år om bostadsarrende m. m. upptagits regler om med vilka belopp veder­ laget tills vidare skall utgå, när vid en ny avtalsperiods början rättegång pågår om dess storlek under perioden. Bestämmelser av motsvarande art saknas i förevarande kapitel. Det synes önskvärt, att i den blivande balken ifrågavarande spörsmål blir behandlade likformigt för skilda typer av be­ gränsade sakrätter. Ställning härtill kan lämpligen tagas vid utarbetande av förslag till de återstående kapitlen i balken.

15 §. Slutlig granskning av andra stycket kan ske först sedan 8 kap. föreligger.

21 §.

Om vad lagrådet förordat vid 10 och 11 §§ vinner beaktande, bör i före­ varande paragraf hänvisningen till 10 § utbytas mot en sådan till 11 §.

24 §. Regeln om rättegångskostnad i andra stycket — som innehåller att i mål om bestämmande av lösesumma fastighetsägaren i princip är skyldig att oavsett målets utgång ersätta tomträttshavaren hans kostnader — överens­

262 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 stämmer i sak med den regel om rättegångskostnad i expropriationsmål som gällde intill en år 1966 vidtagen lagändring. Genom denna ändring erhöll emellertid stadgandet om rättegångskostnad i expropriationslagen sådan lydelse, att den exproprierandes skyldighet att ersätta expropriatens kost­ nader i vissa hänseenden inskränktes. Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke regeln i förevarande paragraf om rättegångskostnad i mål angående bestäm­ mande av lösesumma bör jämkas i anslutning till vad som sålunda nu gäller i mål om fastställande av expropriationsersättning.

26 §. Paragrafen sådan den utformats förutsätter att ändringar vidtages i förmånsrättsordningen. Slutlig ställning till paragrafen kan ej tagas innan för­ slag härom framlagts.

14 KAP.

En brist beträffande en fastighet kan botas genom att ägaren av fastig­ heten tillägges servitutsrätt att på visst sätt varaktigt utnyttja en annan fastighet; den härskande fastigheten erhåller en fördel, medan motsvarande last lägges på den tjänande fastigheten. Servitutsbildningen påverkar alltså fastigheternas värdeinnehåll på ett för framtiden bestående sätt. Departe­ mentschefen framhåller också, att det råder ett mycket nära samband mel­ lan servitutsbildning och andra åtgärder i fråga om servitut, å ena, samt fastighetsbildning i egentlig mening, å andra sidan. Detta samband är enligt fastighetsbildningskommitténs mening t. o. m. så utpräglat att servituts­ bildning kan jämställas med fastighetsbildning. Ett teoretiskt sett följdrik­ tigt fullföljande av denna tankegång skulle egentligen leda till att, då fastig­ hetsbildning kan ske endast genom beslut av fastighetsbildningsmyndighet, möjligheten att stifta och upphäva servitut genom avtal mellan fastighets­ ägarna borde förhindras. På den principiella ståndpunkten att fastighets­ bildningen icke skall kunna påverkas av avtal enskilda emellan står också förslaget, när det gäller överlåtelse av område av fastighet; överlåtelsens giltighet är beroende av att området blir i laga ordning utbrutet. Att taga motsvarande steg beträffande servitut har dock ansetts vara en alltför långtgående åtgärd. Departementschefen framhåller sålunda, att ett fullständigt slopande av möjligheten att avtalsvis tillskapa servitut skulle medföra praktiska olägenheter och i onödigt stor utsträckning fråntaga fas­ tighetsägarna en fast rotad dispositionsrätt över fastigheterna. Däremot har i förslagen till jordabalk och till fastighetsbildningslag upptagits åtskilliga bestämmelser med syfte att hålla avtalsservituten inom ramen för rådande jord- och planpolitiska målsättningar. Avsikten anges i första hand vara att hindra, att från fastighetsbildningssynpunkt allmänt sett olämpliga servitut

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 263

över huvud taget tillskapas. I detta syfte uppställes som mål, att som servi­ tut skall godtagas endast sådana upplåtelser som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen eller, med andra ord, upplåtelser där fördelen för den härskande fastigheten är större än nackdelen för den tjä­ nande. Regeln med detta syfte är emellertid, främst av praktiska skäl, av­ siktligt icke så utformad att den hindrar godtagande som servitut av varje upplåtelse som innebär ett avsteg från de jord- och planpolitiska kraven. Härutöver föreslås, att avtalsservitut skall, oaktat de fyller kraven enligt regeln med den nyss angivna utformningen, kunna upphävas eller ändras i enlighet med de i fastighetsbildningslagen för jorddelningsservitut givna bestämmelserna. Även enligt lagrådets mening bör icke genom avtalsservitut på fastighe­ terna kunna läggas eller bibehållas sådana band som står i direkt strid mot eller hindrar genomförandet av den markpolitiska målsättningen, särskilt icke när denna tagit sig uttryck i redan gällande plan. Den principiella in­ ställningen att avtalsservituten skall hållas inom ramen för denna målsätt­ ning möter därför icke någon erinran. Det sätt på vilket reglerna med detta syfte utformats är emellertid icke invändningsfritt. De föreslagna reglerna i fastighetsbildningslagen, vilka ju skall gälla även avtalsservituten, gör det i princip möjligt att upphäva eller ändra ett servi­ tut, som icke står i överensstämmelse med den rådande jord- och planpoli­ tiska uppfattningen. När en sådan åtgärd med avseende på ett avtalsservitut är föremål för prövning i samband med ändring i själva fastighetsindelning­ en — och frågan alltså är under bedömande i ett större sammanhang — är denna princip naturlig; den gamla fastighetsindelningen har ju nu rubbats och därmed grunden för servitutsavtalet bortryckts. Annorlunda ställer sig saken, när fråga är om ändring eller upphävande av ett avtalsservitut utan att fastighetsindelningen samtidigt ändras. Härvid träder omregleringens karaktär av ingrepp i ett bestående avtalsförhållande i förgrunden. För ett sådant ingrepp i ett i och för sig giltigt avtal torde böra krävas, att efter av­ talets tillkomst de då rådande förhållandena ändrats så att en jämkning framstår som påkallad från allmän synpunkt. Något sådant villkor innehål­ ler emellertid i princip icke reglerna i förslaget till fastighetsbildningslag, vilka är utformade närmast med tanke på förrättningsservituten. Detta in­ nebär, att ett avtalsservitut, oaktat det uppfyller de i jordabalksförslaget uppställda kraven på ett giltigt servitut, kan ändras eller upphävas utan att efter dess tillkomst någon ändring i förhållandena inträtt. Det är enligt lagrådets mening icke tillfredsställande, att lagen, samtidigt som den tiller­ känner giltighet åt ett avtal med visst innehåll, öppnar möjlighet för den ene kontrahenten att få avtalet ändrat eller upphävt mot den andres önskan. Denna anmärkning anser lagrådet äga giltighet, även om med hänsyn till det uppställda allmänna lämplighetskravet för servitut och vissa skyddsregler i fastighetsbildningslagen det kan väntas förekomma blott mera säl­

264 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 lan att i och för sig giltiga servitut ändras eller upphäves utan att någon ny omständighet tillkommit. För att åstadkomma den följdriktighet som från lagstiftningssynpunkt är önskvärd kan olika möjligheter tänkas. En utväg är att över huvud icke till­ låta bildande av avtalsservitut med sådant innehåll att det icke fullt ut uppfyller de jord- och planpolitiska kraven; om de erinringar som lagrådet från delvis andra utgångspunkter riktar mot utformningen av 1 § i före­ varande kapitel beaktas, tages ett steg i denna riktning. En annan utväg är att giva reglerna om ändring och upphävande av avtalsservitut sådant innehåll, att ett i enlighet med lag ingånget avtal icke kan jämkas eller upphävas utan att någon ny omständighet tillkommit. En sådan lösning, som ansluter till gällande rätt, innebär emellertid, att man får åtnöjas med att servitut kan bestå trots att de ej helt överensstämmer med den mark­ politiska målsättningen. Slutgiltig ståndpunkt till hithörande frågor torde dock icke böra tagas i lagstiftningsfrågans nuvarande läge utan därmed bör lämpligen anstå till dess den granskning av servitutsreglerna i fastighets­ bildningslagen, som nu pågår inom lagrådet i annan sammansättning, bli­ vit slutförd. En fråga som icke berörts gäller verkan i förhållande till tredje man av ett vid fastighetsbildningsförrättning fattat beslut om ändring av avtals­ servitut. En sådan ändring påverkas av offentligrättsliga synpunkter och sker genom ett förfarande, skapat för att dylika synpunkter skall kunna främjas. Man kan med hänsyn härtill vara tveksam huruvida det avtalsrättsliga momentet efter ändringen är så betydande att servitutet även i fortsättningen skall betraktas som ett avtalsservitut och huruvida ändringen i så fall är att bedöma på samma sätt som om den skett genom överens­ kommelse mellan fastighetsägarna. Frågeställningen är av betydelse, efter­ som enligt principerna i 7 kap. en överenskommelse om ändring i förhål­ lande till tredje man anses som ett nytt avtal med den verkan i prioritetshänseende som detta innebär. Ett klarläggande av frågan huru förslaget i detta avseende är att tolka synes önskvärd. Lagrådet vill erinra om att, på sätt lagrådet närmare utvecklat vid 7 och 8 §§ i 7 kap., vid det fortsatta lagstiftningsarbetet ställning bör tagas till frågan över huvud, när en änd­ ring i ett avtal sakrättsligt innebär att den ursprungliga upplåtelsen skall anses bestå och när en ny upplåtelse skall anses vara för handen. En följd av att i jordabalken icke upptagits några självständiga regier om ändring och upphävande av avtalsservitut utan i stället fastighetsbild­ ningslagens bestämmelser härom gjorts direkt tillämpliga på dem är, att regler i detta ämne kommer att saknas för servitut i tomträtt och för servi­ tut till förmån för sådan rätt eller för gruva. Tomträtt och gruva är näm­ ligen lös egendom och fastighetsbildningslagen äger tillämpning endast på fastigheter. Denna lucka kan fyllas antingen genom ett stadgande i balken av innehåll att fastighetsbildningslagens regler skall gälla för dylika servi-

Kungl. Maj:Is proposition nr 20 år 1970 Del A

Lut eller genom direkta bestämmelser i ämnet i balken. Frågan huruvida fastighetsbildningslagens materiella regler och dess föreskrifter om för­ farandet lämpligen kan vinna tillämpning på servitut varom nu är fråga synes bäst kunna bedömas i samband med eller efter utformningen av dem. Även om det visar sig att fastighetsbildningslagens regler ej kan gälla för servitut berörande tomträtt och gruva, föreligger ändock sådant samband mellan dessa regler och då erforderliga direkta bestämmelser i balken, att utformningen av de sistnämnda icke bör ske utan att hänsyn tages till fas­ tighetsbildningslagens regler i ämnet. Förutsättningar saknas därför för lagrådet att vid behandlingen av förevarande remiss närmare än som skett ingå på det föreliggande spörsmålet.

1 §• Vad i ärendet förekommit visar, att det är förenat med betydande vanskligheter att skapa en definition på servitut. Det synes lagrådet tveksamt om mte svårigheterna är av den storlek att det är lämpligt att avstå därifrån. Oavsett hur därmed må förhålla sig, är vid bedömandet av det framlagda förslaget, sådant detta kommit till uttryck i lagtexten, att märka, att grund­ läggande betydelse för bestämmande av servitutsbegreppet skulle tillmätas kontrahenternas avsikt att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen och att därvid, måhända, vad som är ett ändamålsenligt utnyttjande skulle bestämmas av kontrahenternas uppfattning därom. Av departementschefens uttalanden framgår emellertid, att av utslagsgivande vikt skall vara alt upplåtelsen är av beskaffenhet att främja ett ändamåls­ enligt utnyttjande, därvid han med sistnämnda begrepp torde avse vad som från allmän synpunkt är att inlägga däri. Vidare är klart, att departements­ chefens avsikt är att krav ej skall uppställas på att i det särskilda fallet det ingångna avtalet medför att det blir ett ändamålsenligt utnyttjande. Meningen synes vara, att mera ej skall krävas än att avtalet innefattar en upplåtelse, som regelmässigt eller typiskt sett leder till det angivna utnytt­ jandet. Det riktiga måste emellertid anses vara att som servitut godtaga endast upplåtelser som uppfyller de krav lagstiftaren från saklig synpunkt vill uppställa. Upplåtelser, som ej faller in under ett sålunda bestämt servitutsbegi epp, torde då oftast bli att hänföra till gruppen ej närmare spe­ cificerade nyttjanderätter med svagare rättsställning än servitutets. Ett lealiseranue av det anförda kan komma till stånd genom sådana jämk­ ningar i lagtexten, att vad i första stycket sägs om syftemålet utgår samt att i andra stycket inarbetas föreskrift om att servitut skall innebära att fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande främjas. Av skäl som lagrådet inledningsvis vid kapitlet anfört synes det tvek­ samt, huruvida det i tredje stycket upptagna uttrycket »servitut som till­ kommit genom förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning» om­ fattar endast vid sådan förrättning nyskapade servitut eller därutöver även 9t Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

266 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 avtalsservitut, som ändrats vid förrättning; frågan förutsättes bli behand­ lad senare under lagstiftningsärendet.

4 §• Av första stycket framgår, att om där angivna avtalsmoment ej upptagits skriftligen, upplåtelsen är ogiltig som servitut. I andra stycket anges, att även vissa andra moment i avtalet skall intagas i upplåtelsehandlingen, dock utan att det i stadgandet säges vad en underlåtenhet att iakttaga detta har för verkan. Med den utformning paragrafen har får den närmast tolkas så, alt i andra stycket avsedda villkor ej blir giltiga, om de ej upptagits i hand­ lingen. Av vad departementschefen anfört synes emellertid framgå, att en sådan ordning ej är åsyftad. Meningen torde i stället vara, att villkoret skall gälla, även om det ej upptages i handlingen. I fråga om skriftlighetskravets omfattning skiljer sig alltså den avsedda ordningen från lagberedningens förslag, enligt vilket även sådana avtalsmoment som avses i andra stycket av det remitterade förslaget skulle upptagas i upplåtelsehandlingen för att vinna beaktande. Lämpligheten av att såsom åsyftas i remissen uppställa ett skriftlighetskrav beträffande vissa moment i avtalet men ej i fråga om andra är disku­ tabel. Servitut är som regel avsedda att bli för framtiden beslående och atl gälla ej endast mellan de avtalsslutande kontrahenterna utan även mellan blivande ägare av fastigheterna. Vid inskrivning av servitut kommer in­ skrivningen att avse endast den del av avtalet som avfattats i skrift, medan muntliga villkor icke kommer att erhålla den med inskrivningen avsedda publiciteten. Vid fastighetsköp, där enligt förslaget skriftlighetskravet ej heller gäller avtalet i dess helhet, är förhållandena annorlunda. Skäl kan alltså anföras för att skriftlighetskravet bör ha den räckvidd som lagbered­ ningen förordat. Skiljelinjen i förslaget mellan första och andra stycket är icke klar. En­ ligt första stycket skall upplåtelsehandlingen ange fastigheterna och ända­ målet med upplåtelsen, varvid med ändamålet torde avses en grundläg­ gande bestämning av den rätt som upplåtes. Innehållet av denna rätt beror emellertid ofta nog till väsentlig del av vad som skall gälla för servituts ut­ övning eller av andra villkor, som hänföres under andra stycket. Såvitt lag­ rådet kan bedöma måste därför ett villkor, som innebär en utvidgning av innehållet i den skriftligen gjorda upplåtelsen, vara ogiltigt såsom stridande mot skriftlighetskravet i första stycket. Under andra stycket bör alltså icke inrymmas villkor av nu antytt slag. Vad angår sådana villkor som icke på­ verkar upplåtelsens innehåll torde såsom nyss nämnts förslaget trots orda­ lagen i lagtexten ha den innebörden att muntlig form är till fyllest. Vid sådant förhållande innebär andra styckets regel i denna del icke annat än ett råd till kontrahenterna att upptaga villkoret i upplåtelsehandlingen. En regel med endast sådant syfte bör dock ej upptagas i lagtexten. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del ,4 267

hänsyn till det anförda finner lagrådet, att vid en lösning i anslutning till tankegången i remissen andra stycket kan utgå. Vid bifall till lagrådets förslag nedan vid 6 § erhåller förevarande para­ graf beteckningen 5 §.

ö §• I paragrafen, som i sak överensstämmer med vad lagberedningen föresla­ git, anges de skyldigheter som servitut innebär för ägaren av den tjänande fastigheten. Enligt det remitterade förslaget följer emellertid dessa skyldig­ heter redan av bestämmelserna i 1 § i detta kapitel, vilka saknar motsva­ righet i lagberedningens förslag. På grund härav föreslås, att förevarande paragraf utgår såsom överflödig. Bifall härtill föranleder omnumrering av de följande paragraferna i kapitlet. Behålles paragrafen kommer, om lagrådets förslag nedan vid 6 § vinner bifall, förevarande paragraf att erhålla beteckningen 6 §.

6 §• Motsvarighet till de här givna bestämmelserna finns i 15 kap. och har där fått sin plats i omedelbar anslutning till de inledande stadgandena om samfällighetsrätt. Det synes lämpligt att härmed överensstämmande ordning iakttages i 14 kap. Bestämmelserna bör därför flyttas och infogas efter 3 §.

12 och 13 §§. De spörsmål, som behandlas i förevarande paragrafer, sammanhänger nära med de frågor som, enligt vad lagrådet uttalat vid 7 kap. 26 §, får förut­ sättas bli reglerade vid det fortsatta arbetet på jordabalken och fastighets­ bildningslagen. Uppmärksammas bör därvid huruvida jämkning av stad­ gandena eller deras placering kan vara påkallad.

15 KAP.

Samfällighetsrätt, som är en ny typ av sakrätt, har liksom servitut till syfte att möjliggöra samverkan mellan fastigheter. Vid servitut sker denna samverkan företrädesvis genom att den ena fastighetens område i visst hän­ seende ställes till den andras förfogande. För samfällighetsrätt är utmär­ kande, att de samverkande fastigheternas ägare förpliktas till prestationer för att åstadkomma och vidmakthålla en för fastigheterna gemensam anlägg­ ning samt att utrymme för denna tages i anspråk antingen, med samfällighetsrätten som grund, på någon eller några av fastigheterna eller, efter sär­ skild upplåtelse, på utomstående fastighet. Servitut och samfällighetsrätt står alltså varandra nära. I båda fallen råder enligt balken i princip avtals­ frihet. Denna har emellertid beskurits. Vad angår servitut har sålunda som

268 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

lagrådet utvecklat vid 14 kap. — med utgångspunkt från att servitutsbildning ingriper i fastighetsbildningen och med syfte att hålla avtalsservitnt inom ramen för rådande jord- och planpolitiska målsättningar — fastighets­ bildningslagens bestämmelser om upphävande och ändring av servitut gjorts tillämpliga även på avtalsservitut. På motsvarande sätt skall vid samfällighetsrätt vissa av sagda bestämmelser tillämpas på belastning som på grund av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som ingår i samfälligheten. Vad lagrådet vid 14 kap. anfört om upphävande och ändring av servitut äger i sina huvuddrag motsvarande giltighet i fråga om samfällighetsrätt. En motsvarighet till de i fastighetsbildningslagen meddelade bestämmel­ serna om bildande av servitut vid förrättning, vilka bestämmelser avser en­ dast mera kvalificerade servitut, föreligger såvitt angår samfällighetsrätt i 1966 års lagstiftning om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt denna kan genom offentlig förrättning inrättas gemensamhetsanläggning i väsentligen samma utsträckning och samma syfte som samfällighetsrätt. I några fall är dock endast bestämmelserna om samfällighetsrätt tillämpliga. Detta gäller bl. a., när fråga är om samverkan till förmån för viss lös egendom, t. ex. bygg­ nad på ofri grund, eller samverkan för tillgodoseende av behov av vatten- och avloppsanläggningar. Liksom vid servitut finns alltså vid samfällighetsrätt ett område, inom vilket samverkan icke kan åstadkommas genom förrätt­ ning utan endast medelst avtal. Värdet av att i sådana fall kunna åstadkom­ ma samverkan genom avtal är dock begränsat. Redan de grundläggande be­ stämmelserna om samfällighetsrätt synes nämligen icke vara så utformade att samfälligheten får fullt tillfredsställande stadga och trygghet. Härom anmärkes följande. Samfällighetsrätt skall åtnjuta sakrättsligt skydd enligt därom i balken meddelade bestämmelser. Av särskild betydelse är att rätten skall kunna inskrivas. I den mån samfällighetsrätt upplåtes i byggnad på ofri grund, kan dock inskrivning icke ske. Det sakrättsliga skyddet blir i detta fall ofullstän­ digt. Även i annat hänseende uppstår olägenheter, om sådan byggnad ingår i samfällighet. Om erforderligt utrymme för anläggningen ej kan erhållas på någon av de fastigheter vilkas ägare deltar, är delägarna i samfälligheten hänvisade till att bereda sig sådant utrymme på en utomstående fastighet. Det är avsett att detta skall ske genom att denna fastighets ägare upplåter servitutsrätt till förmån för de i samfälligheten deltagande fastigheterna. Till förmån för byggnad på ofri grund kan emellertid enligt förslaget icke stiftas servitut. Upplåtelse som nu sagts blir därför till sin rättsliga natur oklar, om i samfälligheten deltar ägare av byggnad på ofri grund vid sidan av ägare till fastighet. Det är ovisst i vad mån upplåtelsen i sådant fall kan in­ skrivas. Enligt förslaget skall samfällighetsavtal slutas skriftligen. Avtalet skall vara ogiltigt, om däri ej angives de för avtalet grundläggande elemen­ ten, bl. a. de fastigheter som ingår i samfälligheten och grunderna för bidragsskyldighetens fördelning mellan fastigheternas ägare. Dessa bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 269

melser — till vilka lagrådet återkommer nedan vid 5 § — torde medföra, att om ändring sker i kretsen av de fastigheter som deltar i samfälligheten, det tidigare samfällighetsavtalet får anses förfallet och nytt avtal får träffas mellan de fastighetsägare som önskar fortsätta att samverka. Detsamma torde gälla även vid ändring av grunderna för bidragsskyldighetens fördel­ ning, något som kan behövas av annan orsak än ändring i fastighetskretsen, t. ex. om någon av fastigheterna får ändrad användning. Skulle för den ge­ mensamma anläggningen ha upplåtits servitut på utomstående fastighet, kan det bli nödvändigt att även nytt servitutsavtal träffas vid ändring i kret­ sen av fastigheter. Så blir fallet t. ex. om ändringen medför att servitutsbelastningen ökas. När nytt samfällighets- eller servitutsavtal träffats kan, vare sig det nya avtalet inskrives eller ej, inträda försämring av samfällighetsrättens eller servitutets företrädesrätt vid konkurrens med andra rättigheter i fastigheterna. Vidare må påpekas, att ombesörjande av nytt avtal kan vara förenat med betydande omgång, särskilt om antalet deltagare i samfällig­ heten är stort. Det kan bl. a. med hänsyn härtill befaras, att kravet på skrift­ lig form icke alltid iakttages. Förslagets svagheter, vilka icke torde kunna helt undanröjas utan att ingrepp sker i förslagets grunder, förringar samfällighetsrättens värde i rättslivet. Institutet ger knappast i alla hänseenden den säkerhet som den enskilde borde kunna påräkna. Som skäl för att upptaga institutet i lagstift­ ningen vid sidan om gemensamhetsanläggning har särskilt anförts behovet av att möjliggöra samverkan vari deltar byggnad på ofri grund. Förslagets bestämmelser om sådan samverkan ger emellertid som ovan framhållits icke fullgott sakrättsligt skydd. Vidare har det ansetts vara av värde att genom samfällighetstavtal kunna tillgodose behov av mindre anläggningar för vatten och avlopp, för vilket ändamål lagen om gemensamhetsanläggningar i sin nuvarande lydelse som nämnts icke är tillämplig. Frågan huru detta spörsmål skall lösas har emellertid efter remissen till lagrådet väckts av riksdagen genom skrivelse den 14 december 1966, nr 377. Ytterligare har — tydligen med sikte på att lösningen av samverkansfrågor genom inrät­ tande av gemensamhetsanläggning måste ske genom förrättning och där­ för medför omgång och kostnader — anförts att samfällighetsrätt kan till­ skapas enkelt, snabbt och billigt. Häremot kan erinras, att samfällighetsavtal, om det skall vara så betryggande som möjligt, knappast kan slutas utan att undersökning och utredning föregått och juridiskt biträde anlitats. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke övervägande skäl talar för att i de fall, då gemensamhetsanläggning ej kan inrättas, den enskilde hänvisas till att såsom hittills lösa samverkansfrågor genom avtal utan stöd av sär­ skild rättslig reglering.

270 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

1 §■ Ordalagen i förevarande paragraf ger närmast vid handen, att det för uppkomsten av en giltig samfällighetsrätt är ovidkommande huruvida in­ tressenterna har någon rätt till den mark eller det utrymme där den tillämnade anläggningen skall finnas. Anskaffande av lokal skulle med andra ord kunna ske efter det att samfällighetsrätten tillskapats. Av bl. a. 4 § fram­ går emellertid, att om i samfälligheten deltagande fastighet skall nyttjas för samfälligheten, denna fysiska belastning ingår i själva samfällighetsrät­ ten. Däremot anger förslaget ej vilken dess ståndpunkt är, när anläggningen skall ligga på fastighet, som ej ingår i samfälligheten. Med hänsyn till det nyssnämnda stadgandet i 4 § vore naturligt kräva, att upplåtelsen av rätten till utrymmet sker i samband med samfällighetsavtalets ingående. Har för­ slaget denna innebörd, är ett stadgande därom påkallat. Intager däremot för­ slaget motsatt ståndpunkt —- enligt vilken alltså samfällighetsrätt kan upp­ låtas utan att rätt finnes till erforderligt utrymme för anläggningen -— frå­ gar man sig huruvida det är nödvändigt att, såsom innebörden synes vara i det remitterade förslaget, sådan upplåtelse av rätt till utrymme på en av de deltagande fastigheterna, som göres efter det att samfällighetsrätten upp­ kommit, måste ske i form av en ändring i eller tillägg till samfällighetsavtalet med de verkningar i fråga om företrädesrätten som detta kan med­ föra.

5 §• De förhållanden som regleras genom förevarande paragraf och de som behandlas i 14 kap. 4 § är likartade. Lagrådets vid detta lagrum anförda syn­ punkter äger giltighet också här. Det må endast tilläggas, att betänklighe­ terna mot att uppställa skriftlighetskrav endast beträffande vissa grundläg­ gande moment i avtalet måste anses ändå större beträffande samfällighets­ rätt än när det gäller servitut. Svårigheterna att bland villkoren urskilja dem som kan anses konstitutiva torde nämligen här vara större än vid ser­ vitut. Vidare är att beakta, att samfällighetsavtalet kan omfatta ett flertal fastighetsägare. Det ligger i sakens natur, att om de ej är endast några få, behovet av att kunna visa vilka villkor som gäller mot alla i praktiken nöd­ vändiggör att samtliga villkor upptages skriftligen. Genomföres den i remissen avsedda ordningen, måste uppmärksammas, att om enligt avtalet fysisk belastning lagts på någon av de samfällighetsberättigade fastigheterna, denna belastning såsom förut sagts ingår i själva samfällighetsrätten. Den fysiska belastningen är av samma vikt som skyl­ digheten att framdeles lämna bidrag till företaget. Bland de moment som ovillkorligen skall anges i upplåtelsehandlingen bör därför också ingå den­ na fysiska belastning. Uppenbarligen är det även ett starkt tredjemansintresse, att inskrivning av ett samfällighetsavtal beträffande en fysiskt be­ lastad fastighet utvisar belastningen. Lagrådet förordar därför, att till tredje

Kungl. Maj:Is proposition nr 20 år 1970 Del A 271

punkten i första stycket fogas ett tillägg att handlingen skall innehålla upp­ gift om den belastning som eljest ■— dvs. utöver bidragsskyldigheten — kan ha lagts på någon av fastigheterna. Av skäl som anförts vid 14 kap. 4 § bör andra stycket utgå.

6 §• I balken anges de skilda situationer i vilka en upplåten rättighet skall bestå mot en förvärvare av fastigheten. Även om sådant fall ej är för han­ den, lärer förvärvaren kunna låta upplåtelsen bli gällande mot sig helt enkelt genom att underlåta att åberopa att han är obunden av den. Detta är att anse som en situation som går in bland de fall då rätten skall bestå mot den nye ägaren. Utrymme synes därför ej finnas att tillämpa det i förslaget upptagna fallet att den nye ägaren likväl vill att fastigheten står kvar i samfälligheten. Detta uttryck, liksom orden »enligt denna balk» i det före­ gående uttrycket i paragrafen, bör därför utgå. Då paragrafen —- som innebär en utvidgning av den i 7 kap. 19 § i för­ slaget stadgade skyldigheten för ny ägare att svara för tidigare ägares ålig­ ganden — på sätt också angivits i motiven endast skall gälla vid frivillig överlåtelse, torde det inledande ordet »övergår», som tager sikte även på universalfång, böra utbytas mot »överlåtes».

8 §• På sätt lagrådet uttalat vid rubriken till förevarande kapitel torde nytt avtal skola slutas, så snart ändring sker i kretsen av fastigheter som deltar i samfälligheten. Ett hävande av avtalet såvitt angår en av fastigheterna är då ej möjligt. En hävning riktad mot en delägare måste medföra, att avtalet i sin helhet upphör. En annan sak är, att de hävande genom ett nytt avtal kan övertaga verksamheten och driva den med den ändrade bidragsskyldighet för envar av dem som följer av att antalet delägare minskat. Av de all­ männa bestämmelserna följer, att det nya avtalets företrädesrätt är en an­ nan än det ursprungliga avtalets. Med hänsyn till vad nu anförts om inne­ börden av en hävning som riktar sig mot en av fastighetsägarna förordas, att slutorden i första punkten »i vad angår den försumlige fastighetsäga­ ren» måtte utgå samt följande punkt jämkas i anslutning härtill. Vill man däremot uppnå en lösning, innebärande att vid hävande samfälligheten i öv­ rigt består utan åtgärd från de kvarvarande fastighetsägarnas sida, ford­ ras särskilda lagregler. Vid utarbetande av sådana regler måste övervägas i vad mån fastighetsägare bör kunna åläggas att under ändrade förutsätt­ ningar utan eget medgivande fortsätta att deltaga i samfälligheten och hur efterföljande panträttshavare och andra rättsägare skall skyddas mot för­ ändringar, som innebär att deras ställning kan försämras.

272 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

9 §•

Såsom tidigare uttalats kommer enligt lagrådets uppfattning det urspi ungliga samfällighetsavtalet att upphöra och måste nytt avtal träffas, när ändring sker i kretsen av deltagande fastigheter. Härmed synes icke förenligt att rätten att häva avtalet på grund av en fastighetsägares försum­ melse tillägges samfällighetsstyrelsen; en dylik åtgärd, som medför att hela samfällighetsavtalet förfaller, torde böra tillkomma delägarna samfällt. Räckvidden av första stycket bör underkastas en däremot svarande begräns­ ning. Ställes utrymme till förfogande på fastighet som ingår i samfälligheten, utgör upplåtelsen därav en del av själva samfällighetsavtalet. Denna kon­ struktion bör emellertid ej — såsom är fallet enligt det remitterade lagför­ slaget — utgöra hinder för fastighetens ägare att, då samfälligheten utgör en juridisk person, föra den talan som på grund av själva upplåtelsen av utrymme tillkommer honom enligt allmänna regler. Lagrådet erinrar om att lagberedningens förslag innehåller en särskild bestämmelse om talerätt för fastighetsägare, vars rätt trätts för nära genom att annan fastighetsäga­ re överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet enligt samfällighetsav­ talet. Det kan ifrågasättas huruvida icke en liknande bestämmelse lämpli­ gen bör intagas i förevarande paragraf.

11 §• Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 7 kap 26 §.

12 §.

Paragrafen handlar i första stycket om upplösning av samfällighet efter rättens förordnande och i andra stycket om avlösning av samfällighet i viss fastighet efter sådant förordnande. Enligt ett tillägg till första stycket skall samfälligheten upplösas också i fall då fastighetsägarna är ense därom. Detta tillägg som i och för sig är överflödigt — saknar motsvarighet i andra stycket. Då härav kan föranledas det missförståndet, att avlösning ej skulle kunna ske med allas samtycke, hemställes att tillägget i första stycket får utgå. Med hänsyn till den innebörd som ett utträde av en delägare, enligt vad lagrådet utvecklat vid rubriken och 8 §, maste anses ha är det missvisande att beteckna den möjlighet en delägare har enligt andra stycket att utträda som en avlösningsrätt. Vad lagstiftaren kan tillägga honom är en rätt att uppsäga avtalet, vilket har den verkan att avtalet kommer att helt upphöra. Det är självfallet, att de övriga kan besluta fortsätta verksamheten, men da föi eligger ett nytt samfällighetsavtal. Andra stycket torde böra omarbe­ tas och utformas med utgångspunkt från vad i det föregående angivits om innebörden av att en delägare utträder. Vill man uppnå att efter utträde av en delägare samfälligheten i övrigt består mellan de kvarvarande fastighets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 273

ägarna, fordras ■— i likhet med vad lagrådet anfört vid 8 § — särskilda lag­ regler.

13 §. Den fysiska belastning, vilken på grund av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som själv ingår i samfälligheten, står till sin natur servitutet nära. För att ge frågan om samfällighetsrättens ställning inom detaljplaneområdena en tillfredsställande lösning har beträffande ändring och hävande av sådan belastning genom en hänvisning i förevarande paragraf bestämmel­ serna i lagen om fastighetsbildning rörande ändring och upphävande av ser­ vitut gjorts tillämpliga. Hänvisningen har emellertid begränsats till att avse endast vissa av servitutsreglerna. Även om såsom departementschefen fram­ hållit bestämmelserna i 12 § ger ytterligare möjlighet att åstadkomma för­ ändring av samfällighetsförhållandena, synes dock skäl knappast föreligga för en sådan begränsning. Enligt lagrådets mening bör den i paragrafen in­ tagna begränsningen utgå. Ställning till innehållet i paragrafen kan tagas först sedan fastighetsbildningslagens servitutsregler slutligen utformats. Huru en åtgärd i fråga om den på samfällighetsavtalet grundade fysiska belastningen påverkar rättsförhållandet mellan delägarna i samfälligheten är en fråga som lämnats olöst i förslaget. Samfällighetsrätt kan beröra tomträtt, gruva och byggnad, som ej hör till fastighet. Med den utformning förevarande paragraf erhållit blir fastighets­ bildningslagen tillämplig även på dessa samfällighetsrätter. I överensstäm­ melse med vad lagrådet anfört vid 14 kap. i fråga om servitut berörande tomträtt och gruva bör vid lagstiftningsfrågans vidare behandling prövas huruvida nämnda lagregler lämpligen kan gälla ifrågavarande samfällighets­ rätter.

16 KAP.

1 §• Enligt sin rubrik handlar 16 kap. om hävd till fast egendom. De särskilda bestämmelserna i kapitlet anknyter emellertid icke till denna term i rubri­ ken. En komplettering i detta hänseende bör göras i första stycket av denna paragraf. I slutet av nämnda stycke anges verkan av hävd vara, att ägaren förlorat sin rätt till egendomen. Det synes lämpligare att använda ett ut­ tryckssätt, som tar sikte på att innehavaren genom hävden erhåller före­ trädesrätt till egendomen. På grund av det sagda föreslås, att ifrågavaran­ de bestämmelse får lyda att han, dvs. innehavaren, på grund av hävden framför den andre har rätt till egendomen. Första punkten i tredje stycket torde innebära hl. a., att i där avsett fall kravet på lagfart gäller endast den förste innehavarens förvärv. För att detta

274 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

skall framgå tydligare förordas att punkten får innehålla, att om egendomen under hävdetiden innehafts av flera efter varandra, första och andra styc­ kena skall äga motsvarande tillämpning, varvid kravet på lagfart gäller en­ dast den förstes förvärv.

17 KAP.

Tankegången bakom reglerna om företrädesrätt i förevarande kapitel och i vissa stadganden upptagna i andra kapitel är ej alldeles lättillgänglig. Det­ samma gäller avgränsningen av de situationer som omfattas av företräaesreglerna från de fall, då en sådan godtrossituation som åsyftas med reglerna i 18 kap. föreligger. Den faktiska ställning ägaren till en fastighet intager efter det han över­ låtit denna är ofta sådan att han fortfarande kan ingå avtal som innefattar överlåtelse av fastigheten. Betraktelsesättet är, att ehuru ägaren överlåtit fastigheten, hans möjlighet att ånyo förfoga över den ej är utsläckt. Han kan sägas vara, trots överlåtelsen, legitimerad att ingå i och för sig giltiga avtal om överlåtelse av fastigheten. Vad nu anförts har ej direkt utsagts i den föreslagna lagtexten. Den grundläggande tankegången kommer emeller­ tid indirekt till synes genom regeln i 1 § förevarande kapitel, som kan sägas godtaga icke blott den tidigare utan även den senare överlåtelsen såsom en i och för sig giltig överlåtelse. Genom att inskrivning sökes på grundval av en av överlåtelserna löses den uppkomna konkurrenssituationen. Någon regel, som löser spörsmålet hur rättsläget mellan de två förvärvarna är innan någon ännu sökt inskrivning, innehåller ej lagförslaget. Antagas får väl dock att det tidigare förvärvet har företrädesrätt intill dess att lagfart sökes. Stöd härför kan hämtas i stadgandet i 5 § detta kapitel om företrädesrätten, när lagfart sökes samtidigt på grund av skilda överlåtelser, samt i den bety­ delse god tro har för vinnande av företräde på grund av inskrivning. Det nu angivna betraktelsesättet är att anlägga även beträffande upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt. Även efter det ägaren över­ låtit fastigheten kan han göra en i och för sig giltig upplåtelse av en sådan rättighet, och upplåtelse av en viss rättighet till en person utgör i och för sig intet hinder mot att samma rättighet senare av fastighetsägaren upplåtes till en annan. Även när fråga är om upplåtelse av en begränsad rättighet, kan spörsmålet om hur konkurrensen med en överlåtelse eller en annan begrän­ sad rättighet skall lösas vara att bedöma enligt reglerna i förevarande kapi­ tel om företräde på grund av inskrivning. Att märka är emellertid, att i 7 kap. finns regler för att lösa konkurrenssituationen oavsett inskrivning. Så upptager 7 kap. 21 § bestämmelser, som reglerar företrädet mellan två kon­ kurrerande rättigheter för tiden fram till dess att inskrivning sökes för

Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 275

någon av dem. Regler ges även i 7 kap. 11—14 §§ rörande konkurrens mellan en upplåtelse och sådan överlåtelse som skett efter upplåtelsen. Den före­ trädesrätt som genom sistnämnda regler ges åt upplåtelsen är f. ö. av den styrka att den skall gälla även om efter inskrivning enligt reglerna i före­ varande kapitel företrädesrätten skulle blivit en annan. Om sålunda nämnda regler i 7 kap. stundom medför en särskilt gynnad ställning för rättighetshavaren, finns å andra sidan stadganden, enligt vilka hans ställning är sva­ gare än den som tillkommer förvärvaren av äganderätt. Med hänsyn till kravet i 21 kap. 2 § 3 och 23 kap. 2 § 5 att upplåtaren skall ha sökt lagfart på sitt förvärv för att rättighetshavaren skall undgå avslag på sin inskriv­ ningsansökan saknar den som fått en rättighet till sig upplåten av någon som ej sökt lagfart möjlighet att säkra sig en självständig företrädesrätt en­ ligt reglerna i förevarande kapitel. Detta spörsmål beröres vid nämnda para­ grafer. Genom den omläggning som i departementsförslaget skett beträffande panträtten kan någon konkurrens mellan inteckning och annan rätt ej upp­ komma förrän inteckning sökes, men därmed är också en eventuell konkur­ renssituation löst. Annorlunda förhåller det sig däremot när genom dispo­ sition av pantbrevet panträtt upplåtes. Här kan läget vara det att pantsätt­ ningen verkställes av någon som är att anse som legitimerad som ägare till fastigheten, medan denna i själva verket överlåtits till annan. Att märka är alt genom omläggningen av panträtten beståndet av en upplåten panträtt aldrig kan bli beroende av att en inskrivningsåtgärd till dess tryggande se­ nare vidtages. I motsats till vad som gäller beträffande överlåtelse och — om man bortser från vissa regler i 7 kap. — andra rättigheter erhåller pant­ rätten redan från början den tryggade ställning som för förvärv av ägande­ rätt och övriga rättigheter uppkommer först genom inskrivning. Har den som är att betrakta som rätt ägare upplåtit panträtt, har sålunda panthavaren vunnit en rätt, som ej rubbas därigenom att ägaren till följd av att an­ nan senare får företräde till fastigheten går miste om äganderätten till den­ na. Det förut berörda betraktelsesättet att någon som ej längre är rätt äga­ re likväl kan vara legitimerad att vidtaga dispositioner i fråga om fastig­ heten gäller även beträffande panträtten. Denna tanke har kommit till in­ direkt uttryck genom reglerna i 6 kap. 7 §, enligt vilka pantsättning vidta­ gen av annan än rätt ägare ibland blir gällande. Konkurrenssituationer anses i princip kunna uppkomma endast genom avtal som innefattar överlåtelse eller upplåtelse. Övergår fastigheten genom ett universellt fång — och hit är då att hänföra ej blott det förvärv dödsbo kan sägas göra utan även, och främst, förvärv som någon gör genom bo­ delning, arvskifte, testamente om legat eller skifte av ett bolags eller en annan sammanslutnings tillgångar — föreligger i princip intet förvärv som kan grunda företrädesrätt. Har exempelvis en testamentstagare, som trott sig ha fått en fastighet som legat, sålt fastigheten till en person medan döds­

276 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

boet överlåtit den till en annan, uppkommer konkurrenssituationen först mellan de två köparna; testamentstagaren, dödsboet och den döde är från den företrädessynpunkt varom här är fråga att anse som samme person. Den grundsats som här angivits upprätthålles emellertid ej undantagslöst. Att universella fång i vissa situationer är att anse som förvärv, vilka kan komma i betraktande vid bestämmande av företrädesrätt, framgår av 11 § i förevarande kapitel. Beträffande frågan i vad mån dylika förvärv skall beaktas vid de konkurrenssituationer som behandlas i det förut berörda stadgandet i 6 kap. hänvisas till lagrådets uttalanden vid detta. Från de nu behandlade situationerna där det föreligger en konkurrens­ situation i den mening som angivits i det föregående är att skilja de — till det yttre stundom likartade — fall där anspråk mot fastigheten riktas från två håll men endast ett av anspråken vilar på giltig grund, medan det andra är behäftat med ett rättsligt fel, som hänför sig till anspråket som sådant eller till något tidigare fång på vilket anspråket stöder sig. Att ett anspråk, ehuru sådant fel föreligger, under vissa betingelser kan vinna beaktande framgår av reglerna i 18 kap. Till fel av art som avses i 18 kap. är ej att hän­ föra situationer då överlåtaren eller upplåtaren ej längre är rätt ägare til! fastigheten men likväl legitimerad att disponera över den så att en sådan konkurrenssituation skapas som skall lösas genom de förut berörda reglerna om företrädesrätt. För att reglerna i 18 kap. skall bli tillämpliga måste fråga vara om fel av annan art. Det skall bestå i t. ex. att en handling tillkommit genom förfalskning eller genom misskrivning fått annat innehåll än kon­ trahenterna avsett, att en handlings innehåll tolkats på oriktigt sätt eller att den som företagit rättshandlingen saknat rättslig handlingsförmåga.

1-5 §§. Från huvudregeln i 1 § göres vid konkurrens mellan två äganderättsöverlåtelser, mellan två upplåtelser av rättighet samt mellan en äganderättsöverlåtelse och en i tiden senare upplåtelse av rättighet det undantaget, att det först inskrivna förvärvet ej skall ha företräde, om förvärvaren vid sitt förvärv var i ond tro beträffande det tidigare förvärvet (3 § första och and­ ra styckena). När det först inskrivna förvärvet avser äganderätt, göres dock begränsning i undantaget för det fall att förvärvaren i sin tur till annan över­ låtit egendomen eller upplåtit rättighet däri och denne är i god tro beträf­ fande det konkurrerande förvärvet. Genom successorns goda tro blir med andra ord brist därutinnan hos förvärvaren botad. Dennes förvärv kan sä­ gas gälla framför det konkurrerande förvärvet så långt som motsvaras av den rätt han själv överlåtit eller upplåtit (3 § första stycket och 4 § första stycket). När konkurrens föreligger mellan en upplåtelse av rättighet och en senare skedd överlåtelse, skall enligt förslaget regeln i 1 § om att det först inskrivna förvärvet vinner företräde icke gälla för de fall då rättigheten enligt 7 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 277

redan från det konkurrenssituationen uppkom har företrädesrätt. Denna be­ står alltså även om inskrivning först söks på förvärvet av äganderätt (3 § första och tredje styckena). Ett undantag härifrån upptager emellertid för­ slaget. Har nämligen förvärvaren av äganderätten varit i ond tro beträffande rättigheten men i sin tur överlåtit fastigheten eller upplåtit rättighet däri till någon som är i god tro, skall inskrivningen av den förres förvärv ge prioritet åt den av honom gjorda överlåtelsen eller upplåtelsen (3 § första stycket och 4 § andra stycket). Innebörden av att förvärvaren varit i ond tro är dock ej helt klar. Meningen torde emellertid vara, att den konkurrerande rättigheten skall stå sig mot äganderättsförvärvet endast på grund av bris­ tande god tro hos förvärvaren och ej på annan grund, t. ex. att vid överlåtel­ sen till förvärvaren gjorts förbehåll om den konkurrerande rättighetens be­ stånd. I anledning av den sålunda i förslaget gjorda skillnaden mellan att rättigheten förbehållits och att förvärvarens goda tro brister får lagrådet hänvisa till vad lagrådet vid 7 kap. 10—16 §§ anfört om att förbehåll endast är ett sätt, genom vilket förvärvaren blir försatt i ond tro, ävensom erinra om att lagrådet med hänsyn därtill förordat, att de särskilda reglerna om rättighets bestånd på grund av förbehåll uteslutes ur lagen. Det betraktelse­ sätt lagrådet tidigare anlagt har enligt lagrådets mening sin giltighet även i den nu föreliggande situationen. Detta leder till att ondtrosfallen — ordet bär använt med den särskilda innebörd det för ifrågavarande fall har i det remitterade förslaget — bör behandlas på samma sätt som förbehållsfallen. I de senare fallen föreligger i själva verket ej någon verklig konkurrenssi­ tuation; förvärvaren är redan vid sitt förvärv förbunden att respektera den »konkurrerande» rättigheten. Verklig konkurrens uppkommer först genom att förvärvaren i sin tur gör en överlåtelse eller upplåtelse som är oförenlig med den »konkurrerande» rättigheten. I förbehållsfallen kan därför ej kom­ ma i fråga att låta god tro hos successor medföra att förvärvarens förvärv får prioritet framför den »konkurrerande» rättigheten. Så har ej heller skett i det remitterade förslaget. Den sålunda föreslagna ordningen beträffande för­ behållsfallen bör alltså gälla också godtrosfallen i remissens mening. Den förut berörda, i förslaget upptagna undantagsställningen för dessa fall bör därför utgå. Detta kan uppnås, om bestämmelsen i 3 § första stycket inskränkes att avse överlåtelses företräde framför annan överlåtelse samtidigt som 3 § tredje stycket utsträckes att omfatta även överlåtelses företräde framför rättighet i remissens ondtrossituation och om därjämte 4 § andra stycket utgår. För övrigt må framhållas, att om lagrådets nu framförda för­ slag ej biträdes, sådan jämkning torde böra vidtagas i förslaget att den åsyf­ tade innebörden av god tro i 3 § första stycket vid konkurrens mellan över­ låtelse och tidigare upplåtelse — vilken innebörd avviker från den gängse — kommer till tydligt uttryck. Reglerna i 1, 3 och 4 §§ torde kunna göras lättillgängligare genom viss omdisposition. Då 3 och 4 §§ innefattar undantag från 1 §, torde de böra

278 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

följa omedelbart efter denna. Innehållet i 2 §, som anger vad företräde i visst hänseende innebär, synes lämpligen kunna placeras efter bestämmelserna om vem som skall ha företräde, dvs. efter förslagets 5 §. Vid samordningen av 3 och 4 §§ torde först böra upptagas de undantag från 1 § som avser kon­ kurrens mellan överlåtelser (3 § första stycket med det av lagrådet nyss förordade innehållet och 4 § första stycket). Därefter kan lämpligen komma undantagen från 1 §, avseende inskriven överlåtelses konkurrens med en tidigare rättighet (3 § tredje stycket med det innehåll lagrådet förordat). Nu angivna undantag synes lämpligen kunna upptagas i en paragraf, beteck­ nad 2 §. I en därpå följande paragraf bör komma de undantagssituationer då inskrivning av rättighet ej medför företräde (3 § andra stycket). I förslagets 5 § — vilken enligt lagrådets mening bör upptagas som 4 § — återfinnes i andra stycket regler som ansluter till dem i 7 kap. 21 §. Så snart inskrivning skett av en av rättigheterna, är den lösning av företrä­ desrätten nämnda lagrum ger satt åt sidan och ersatt med reglerna i före­ varande kapitel. Har ansökan om inskrivning samtidigt gjorts för båda rät­ tigheterna, ger emellertid 1 § ingen ledning utan en särskild regel erfordras för detta fall. Denna återfinnes i förslagets 5 §. Att märka är emellertid, alt 7 kap. 21 § endast avser rättigheter som ej kan utövas vid sidan av var­ andra. Motsvarande begränsning bör gälla även förevarande stadgande och 1 följd därav 10 § andra stycket jämkas. Vad angår utformningen av reglerna i andra stycket i förslagets 5 § äger de synpunkter lagrådet anfört vid 7 kap. 21 § motsvarande tillämpning. Med hänsyn till vad nu anförts kan 1—3 §§ enligt lagrådets förslag till disposition och rubriken framför 1 § — sedan jämväl vissa jämkningar av redaktionell natur vidtagits — givas den lydelse nedan anges.

Företräde mellan förvärv som grundas på överlåtelse eller på upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt.

1 §. Har fast egendom överlåtits eller nyttjanderätt, servitut eller sam­ fällighetsrätt upplåtits i egendomen till flera var för sig, tillkommer före­ träde det förvärv för vilket inskrivning först sökes, om ej annat följer av 2 och 3 §§. 2 §. Inskrivning av överlåtelse av fast egendom ger ej företräde framför tidigare överlåtelse av egendomen, om förvärvaren vid förvärvet ägde eller bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen. Vad i första stycket sägs gäller ej, i den mån förvärvaren i sin tur överlå­ tit egendomen till annan och den senare vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om den första överlåtelsen. Har förvärvaren upplåtit nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt i egendomen och var den till vilken upplåtelsen skedde därvid i god tro beträffande den tidigare överlå­ telsen, skall förvärvet, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, med­ föra den verkan att upplåtelsen äger företräde framför överlåtelsen. Överlåtelse äger ej på grund av inskrivning företräde framför sådan upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del .4 279

låtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt, som enligt 7 kap. gäller mot förvärvaren. 3 §. Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt i fast egen­ dom äger ej på grund av inskrivning företräde framför tidigare överlåtelse eller upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen ägde eller bort äga kännedom om denna. Vad nu sagts med avseende på företräde mellan upp­ låtelser av rättigheter gäller endast om dessa ej utan förfång för någondera kunna utövas vid sidan av varandra.

7 §• Paragrafen innehåller blott en erinran om redan i 6 kap. meddelade be­ stämmelser angående borgenärs möjlighet i skilda fall att göra gällande det företräde som inteckning medför. En sådan erinran torde knappast vara be­ hövlig. Om paragrafen likväl skall behållas, bör den avfattas med hänsyn till att rätt att göra gällande företräde kan tillkomma även fastighetsäga­ ren, varjämte texten lämpligen kan förkortas. Paragrafen skulle då kunna få innehålla, att om rätt att göra gällande det företräde som inteckning med­ för bestämmelser finns i 6 kap.

9 §. Ifrågavarande stadgande kan efter ordalagen ge intryck av att företräde på grund av ansökan om inskrivning icke uppkommer förrän ansökningen beviljas. Meningen är emellertid, att företrädesrätten uppkommer vid an­ sökningen men förfaller om ansökningen sedermera avslås. Detta skulle komma till tydligare uttryck genom att i första punkten utsäges, att före­ trädet förfaller om ansökningen avslås.

10 §.

I förevarande paragraf lämnas regler om i vad mån kapitlets bestämmel­ ser är tillämpliga, när fast egendom säljes i exekutiv ordning eller medel av annan anledning av myndighet fördelas mellan rättsägare i sådan egen­ dom. Enligt lagrådets mening skulle lagrummet vinna i klarhet, om första stycket inleddes med grundregeln att beträffande förvärv å exekutiv auktion bestämmelserna icke är tillämpliga vare sig i förhållande till upplåtelse av nyttjanderätt, servitut och samfällighetsrätt eller till annan överlåtelse samt att därefter anges det undantag, som skall gälla i sistnämnda hänseende. Med vissa redaktionella ändringar och med beaktande jämväl av vad lag­ rådet föreslagit vid 1—5 §§ skulle förevarande paragraf lämpligen kunna få följande lydelse: 10 §. Detta kapitel äger icke tillämpning beträffande företräde mellan å ena sidan förvärv av fast egendom, som skett genom köp på exekutiv auk­ tion, och å andra sidan upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällig­ hetsrätt samt ej heller beträffande företräde mellan förvärv genom köp på

280 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

exekutiv auktion och annan överlåtelse utom när egendomen sålts på auk­ tionen för annat ändamål än till betalning av fordran, för vilken egendomen svarar till följd av utmätning eller på annan grund. I fråga om företräde mellan upplåtelser av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt vid exekutiv auktion gäller ej 3 §. I fall då inskrivning för rättigheterna sökts samma inskrivningsdag äga förvärven lika rätt, om ej annan företrädesordning fastställts. Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall än med anledning av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

18 KAP. 1 och 2 §§. I samtliga de fall som avses i förevarande paragrafer är fråga om situatio­ ner när överlåtelse eller upplåtelse gjorts av den som åtkommit fastigheten genom ett ogiltigt förvärv eller av någon som i sin tur förvärvat fastigheten av denne. Det är önskvärt, att när nu situationen i samtliga fall är densam­ ma, denna också anges med likartade uttryck. Formuleringen i 1 § första stycket kan måhända ge anledning till missförståndet att regeln gäller så snart det i fångeskedjan finns ett ogiltigt fång även om sedermera, exempel­ vis genom godtrosförvärv i senare led, bristen botats. Mot uttryckssättet i 1 § andra stycket kan anmärkas, att det ej fullt klart framgår att bestämmelsen icke omfattar en tvesalusituation. Lagrådet förordar, att i samtliga stadganden anges att fall avses då överlåtelse, upplåtelse av nyttjanderätt etc. respektive upplåtelse av panträtt gjorts av den som ej var rätt ägare till egendomen på den grund att hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren. Härutöver må tilläggas, att om en ägare, vars rätt är underkastad i 20 kap. 14 § avsedd inskränkning men som erhållit lagfart utan att inskränk­ ningen antecknats, gjort en överlåtelse eller en upplåtelse av panträtt eller rättighet i strid mot inskränkningen, förevarande paragrafer skall äga tilllämpning. Detta får anses följa av att en sådan ägare ej med avseende på ett dylikt förfogande kan anses vara rätt ägare i paragrafernas mening. Därest i 1 § andra stycket mellan orden »tillämpning» och »om» inskjutes orden »dock endast», blir fullt klart, att kravet på lagfart gäller även i andra styckets fall.

4 §• I den rätt till ersättning av staten för förlust, som rätte ägaren kan kom­ ma att lida till följd av bestämmelserna i 1 och 2 §§, göres i första stycket av förevarande paragraf inskränkning för det fall, att den skadelidande

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 281

själv medverkat till förlusten. Som exempel på sådan medverkan närnnes bl. a., att han utan skälig anledning underlåtit att söka ändring i inskriv­ ningsmyndighetens beslut. Departementschefen har anfört, att det synes lämpligt att särskilt framhålla detta fall av underlåtenhet. Att underlåtenhet i ifrågavarande hänseende utgör en av de omständig­ heter, som kan inverka på rätten till ersättning, är i och för sig riktigt. Enligt lagrådets mening kan emellertid ifrågasättas, huruvida det är lämp­ ligt att särskilt nämna detta fall. Ett sådant omnämnande ger nämligen in­ tryck av att möjlighet att söka ändring i inskrivningsbeslut normalt skulle stå rätte ägaren till buds. Så är emellertid icke fallet. Rätte ägaren tar regel­ mässigt icke del i inskrivningsärendet och det måste därför ofta bero på en tillfällighet, om han får kännedom om beslutet på sådan tid, att han kan söka ändring däri. Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att exemplet får utgå ur lagtexten, så att denna i förevarande del innefattar endast en all­ män regel om verkan av underlåtenhet av den skadelidande att vidtaga åt­ gärd för bevarande av sin rätt.

8 §■ Verkan av att anteckning som här avses blivit upptagen på inskrivnings­ dag har i det remitterade förslaget angivits i ordalag, som ger stadgandet en mera allmän innebörd än som torde vara åsyftad. Dess räckvidd synes kunna begränsas på lämpligt sätt om — i nära anslutning till lagbered­ ningens förslag — verkan anges vara, att den som därefter, dvs. efter upp­ tagandet på inskrivningsdag, förvärvat egendomen eller panträtt eller annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätt till er­ sättning enligt 4 § andra stycket äger åberopa att han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som avses med anteck­ ningen. Liknande verkan, som enligt denna paragraf följer av en anteckning en­ ligt 20 kap. 14 §, bör inträda, när anteckning skett enligt 21 kap. 4 §. Para­ grafen torde böra undergå sådan jämkning att detta tydligt framgår.

10 §. Innebörden av bestämmelsen i första stycket andra punkten torde vara, att i där avsett fall talan om betalning kan riktas mot — i stället för den som senast sökt eller erhållit lagfart — den som innehar egendomen med äganderättsanspråk. Denna innebörd torde komma till tydligare uttryck, om bestämmelsen gives det innehållet, att om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken, i stället — dvs. i stället för vad som sägs i första punkten — skall gälla att talan om betalning kan riktas mot den som innehar egendomen med äganderättsanspråk. Bifalles lagrådets förslag vid 13 kap. 10 och 11 §§, torde den i andra stycket upptagna hänvisningen till 13 kap. 10 § böra ändras att avse 13 kap. 11 §•

282 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

19 KAP.

1 §• Beslut i inskrivningsärende av beskaffenhet att skola införas i fastig­ hets- eller tomträttsbok skall enligt 12 § i förevarande kapitel meddelas genom införing i boken och således anses ha det innehåll, som framgår av denna. Fastighetsbokens och tomträttsbokens centrala betydelse bör enligt lagrådets mening komma till bättre uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar därför, att förevarande paragraf inledes med ett stadgande, att inskrivning enligt denna balk sker i fastighetsbok eller tomträttsbok, och att därefter följer regeln i det föreslagna andra stycket, att om uppläggande och fö­ rande av sådan bok gäller särskilda bestämmelser. Sist i paragrafen bör följa vad första stycket i förslaget innehåller.

2 §.

Efter att ha framhållit värdet av att inskrivningsväsendet är anknutet till domstolarna uttalar departementschefen, att departementsförslaget bör utformas utifrån förutsättningen att inskrivningsväsendet också i fort­ sättningen bör vara knutet till domstolarna på i princip samma sätt som för närvarande. Därjämte tillägger han, att reglerna bör utformas så att en anpassning av organisationen till ett eventuellt framtida behov av större inskrivningsavdelningar underlättas. Genom den utformning förevarande paragraf erhållit har emellertid det åsyftade organisatoriska sambandet med allmän underrätt ej kom­ mit till uttryck; stadgandet innebär endast att som regel området för myndigheten skall vara detsamma som för domstolen. Ej heller framgår med tydlighet vilken ställning inskrivningsdomaren skall intaga. Med hän­ syn till att chefen för inskrivningsmyndigheten givits en benämning, vari ordet »domare» ingår, får avsikten antagas vara, att han skall vara do­ mare och ha den ställning som enligt 36 § regeringsformen tillkommer så­ dan. Indirekt kan detta komma till uttryck genom en bestämmelse, vilken i nära anslutning till vad som sägs i gällande rätt — såsom huvudregel innehåller, att en domare vid underrätt, vars domkrets ingår i myndighetens område, skall vara inskrivningsdomare. Genom en sådan regel skulle där­ jämte inskrivningsväsendets anknytning till domstolarna fastslås. Anses en bestämmelse av i huvudsak angiven innebörd ej böra upptagas i lagen, torde denna i allt fall böra utsäga, att inskrivningsdomare skall utnäm­ nas, varigenom blir klart att tjänsten skall vara av ordinarie natur och dess innehavare oavsättlig. Vid utarbetande av följdändringar till balken torde uppmärksamhet böra ägnas frågan huruvida jämkning kan bli er­ forderlig i lagen om avstängning av domare. Därest det till lagrådet den 19 april 1968 remitterade förslaget till änd­ ringar i rättegångsbalken genomföres, erfordras jämkning i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 283

Enligt förslaget handlägges ärendena av myndigheten, men lagtexten utsäger intet om beslutanderätten inom denna. Avsikten är emellertid uppenbarligen att rätt att fatta beslut i första hand skall tillkomma in­ skrivningsdomaren, den ordinarie eller den som på grund av förordnande uppehåller tjänsten. Av uttalanden av departementschefen synes emel­ lertid framgå, att beslutanderätt avses skola kunna tilläggas också icke rättsbildat biträde, som alltså icke fyller lagens lagfarenhetskrav och som därför ej heller torde vara behörig att förordnas såsom inskrivningsdo­ mare. Då frågan om beslutanderätten bör komma till uttryck i lagtexten, får lagrådet, som i sak ej har något att erinra mot vad departementsche­ fen anfört, föreslå att i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av innehåll, att beslut av myndigheten fattas av inskrivningsdomaren el­ ler enligt vad Kungl. Maj:t därom bestämmer av tjänsteman vid myndig­ heten. 5 §• Departementschefen har understrukit, att arbetet hos inskrivningsmyn­ digheten bör fortgå kontinuerligt trots systemet med särskilda inskriv­ ningsdagar. Av 20 kap. 10 § framgår, att inskrivningsmyndigheten i vissa fall har att hålla sammanträde för att utreda äganderätten till fastighet, s. k. lagfartssammanträde. Ordalagen i nu förevarande paragraf leder till att sammanträde i sådant ärende — vilket enligt förslaget torde vara att anse som ett inskrivningsärende — skall få hållas endast på inskrivnings­ dag och att det, med tillämpning av 9 § i detta kapitel, kan uppskjutas blott till senare inskrivningsdag. En dylik ordning skulle uppenbarligen vara mycket opraktisk och det kan antagas, att avsikten icke varit att på detta sätt begränsa inskrivningsmyndighetens möjligheter till snabb och lämplig handläggning av dylika ärenden. Lagrådet föreslår därför, att till förevarande paragraf fogas ett tredje stycke av innehåll, att utan hinder av vad förut i paragrafen sagts sådant inskrivningsärende som avses i 20 kap. 10 § får upptagas på annan dag än inskrivningsdag.

12 §.

Paragrafens inledande stadgande, att beslut i inskrivningsärende som skall införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken, avser att fastslå, att införingen äger självständigt vitsord beträf­ fande beslutets innehåll. Införingen skall alltså utgöra den enda form vari det av inskrivningsmyndigheten fattade beslutet framträder utåt. Emellertid användes i rättegångsbalken i liknande sammanhang ordet »meddela» i en särskild betydelse, nämligen för att uttrycka ett förfa­ rande, varigenom ges offentlighet åt en dom eller ett beslut som förutsättes redan föreligga i en eller annan form. Ett förtydligande synes därför er­ forderligt. Det kan ernås genom ett tillägg efter nämnda stadgande, vari utsäges, att beslutet skall anses ha det innehåll som framgår av boken.

284 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Det remitterade förslaget saknar bestämmelser om vilka beslut som skall införas i fastighetsbok och tomträttsbok. Avsikten är att denna fråga skall närmare regleras genom bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Hur regleringen sker är emellertid av avgörande betydelse för om böckerna kommer att ge avsett underlag för riktig bedömning av rådande rättstill­ stånd. Grundläggande bestämmelser i frågan borde därför rätteligen upp­ tagas i författning av lags natur. Denna brist är emellertid icke av den art att förslaget i befintligt skick — som har den fördelen att lagtexten icke belastas med detaljbestämmelser — ej bör godtagas.

13 §. För att en önskvärd förenkling av lagtexten skall ernås torde första stycket kunna givas innehållet, att om beslut i inskrivningsärende gått emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, denne genast skall under­ rättas om beslutet i rekommenderat brev. Av 12 § framgår, att skäl icke behöver antecknas för beslut, som inne­ bär att ansökan bifalles. Den i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivna skyldigheten att i underrättelsen upptaga skälen för beslutet har därför begränsats genom att så förklarats skola ske »i förekommande fall». Detta uttryck, som kan syfta även på skyldigheten att lämna full­ följ dshänvisning, är emellertid ej fullt tydligt. Lagrådet föreslår, att regeln får lydelsen, att i underrättelse som avses i första stycket skall anges de skäl för beslutet som antecknats i akten och vad den som äger fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

14 §. Enligt tredje stycket första punkten skall besvär över beslut som avses i andra stycket antecknas i fastighetsboken eller tomträttsboken. Bestäm­ melsen utgår tydligen från att själva beslutet redan förut är infört i boken. Emellertid innehåller balken ej föreskrifter om vilka beslut som skall in­ föras utan överlämnar, såsom anmärkts vid 12 §, till Kungl. Maj :t att när­ mare reglera denna fråga. Med hänsyn härtill är lämpligt att första punk­ ten i tredje stycket ges något ändrad avfattning och får lyda förslagsvis, att besvär över beslut som införts i fastighetsboken eller tomträttsboken skall antecknas i denna.

17 §. Enligt förslaget skall det inbördes företrädet mellan konkurrerande rät­ tigheter bestämmas med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter. De kostnader som här avses är tydligen de som kan uppstå för statsverket till följd av dess skyldighet att till den rättighetshavare som nödgas vika utge ersättning för hans förlust. Storleken av statens ersättningsskyldighet är emellertid en efterföljande fråga, som icke bör påverka bedömningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 285

företrädesordningen mellan rättigheterna; denna bör avgöras efter vad som kan anses skäligt i förhållandet dem emellan, därvid tydligen även möjlig­ heten att begränsa uppkommande skada kommer i betraktande. Lagrådet föreslår, att lagregeln jämkas så att det inbördes företrädet förklaras skola bestämmas efter vad som finnes skäligt. Från formell synpunkt kan mot paragrafens första stycke anmärkas, att de materiella reglerna om rättelse av införing sammanblandats med processuella bestämmelser huru därvid skall förfaras samt att ej tydligt utsäges att rättelse skall ske även i det fall att denna kan medföra förfång. Enligt lagrådet mening bör paragrafen inledas med en bestämmelse, att om införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, införingen skall rättas. Därefter kan följa regeln om bestämmande av företräde mellan ägare och rättighetshavare i det fall att rättelsen kan bli till förfång för någon av dem; därvid bör regeln så utformas att den otvetydigt tar sikte även på innehavare av panträtt i fastigheten. Sist kan den processuella föreskriften om hörande av berörda parter upptagas. Att bland dem som skall höras medtaga den som sökt inskrivningen synes ej erforderligt.

19 §. Bland inskrivningsmyndighetens åligganden ingår de åtgärder med av­ seende på fastighetsboken som föranledes av ändringar i fastighetsindel­ ningen. Så måste exempelvis nytt upplägg göras för en nybildad fastighet, innebärande bl. a. att de inskrivningar avseende tidigare fastigheter som skall gälla den nybildade överföres till det nya upplägget. Det är uppenbart, att på grund av fel eller försummelse oriktigheter därvid kan uppkomma. Den som lider förlust till följd av sådan oriktighet har lika goda skäl att få ersättning av allmänna medel som de skadelidande vilka åsyftas i föreva­ rande paragraf. Enligt lagberedningens förslag synes han också vara berät­ tigad till ersättning; detta förslag får nämligen —- i motsats till det remitte­ rade förslaget — anses betrakta nu ifrågavarande åtgärder såsom inskrivningsärenden. Lagrådet förordar, att de i förevarande paragrafs första styc­ ke angivna situationer som berättigar till ersättning utökas med det fallet att någon lider förlust till följd av fel eller försummelse vid uppläggande eller förande av fastighetsbok eller tomträttsbok utan samband med hand­ läggning av inskrivningsärende. Den i första stycket upptagna jämkningsregeln överensstämmer med en motsvarande regel i 18 kap. 4 §. Vid detta lagrum har lagrådet förordat, att det i regeln upptagna exemplet att den skadelidande utan skälig anledning underlåtit att söka ändring i inskrivningsmyndighetens beslut skall utgå ur lagtexten. En skillnad mellan situationerna i 18 kap. 4 § och förevarande paragraf föreligger såtillvida som i vissa av de fall som här åsyftas ett över­ klagande framstår som det medel den skadelidande i första hand bör ut­

286 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

nyttja. Då emellertid detta ej gäller generellt och olika utformning av be­ stämmelserna i 18 kap. 4 § och förevarande paragraf torde kunna ge anled­ ning till missförstånd, synes enligt lagrådets mening övervägande skäl tala för att exemplet får utgå även ur förevarande paragraf.

20 §.

Anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken skall göras bl. a. an­ gående talan, som väckts om hävande eller återgång av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. Enligt balkens språkbruk inbegripes under uttryc­ ket överlåtelse icke äganderättsövergång genom familj erättsliga fång eller andra fång som åsyftas i 17 kap. 11 §. Emellertid kan även avtal som inne­ bär sådant fång bringas att återgå; så kan ett arvskifte, vilket godkänts av alla dödsbodelägarna, återgå såsom ogiltigt på någon enligt allmänna avtalsrättsliga regler gällande ogiltighetsgrund, exempelvis tvång eller förledande. Skyldigheten att göra anteckning torde böra utvidgas att omfatta även det fall att den väckta talan har avseende på avtal som nu åsyftas. Detta kan ernås om uttrycket »överlåtelse» i första stycket utbytes mot »förvärv». Bestämmelserna att anteckning i vissa fall skall göras i fastighetsboken eller tomträttsboken förutsätter enligt remissprotokollet att rätten har skyl­ dighet att underrätta inskrivningsmyndigheten om förhållande som skall antecknas. Reglering av denna underrättelseskyldighet sägs böra ske i tilllämpningsförfattningarna. Motsvarande reglering i andra fall, då balken föreskriver att anteckning skall göras, har emellertid skett på avvikande sätt. Så har t. ex. i 13 kap. 25 §, vari nämnes om anteckning angående förhållan­ den vilka i mycket liknar dem varom nu är fråga, rätten — varmed i detta fall åsyftas expropriationsdomstolen — ålagts att göra anmälan om förhål­ lande som skall antecknas. För att likformighet skall vinnas så långt det är möjligt bör, i överensstämmelse med vad för övrigt lagberedningen föresla­ git, i balken infogas ett stadgande om underrättelseskyldighet för rätten även i nu förvarande fall.

21 §. Bestämmelserna i första stycket om skyldighet för inskrivningsmyndig­ heten att i fastighetsboken eller tomträttsboken göra anteckning om vissa exekutiva åtgärder har motsvarighet i nu gällande rätt. För att inskriv­ ningsmyndigheten skall få kännedom om förhållande som skall antecknas är för närvarande sörjt genom föreskrifter i utsökningslagen om skyldighet för myndighet att lämna meddelande om sådant förhållande. Emellertid är utsökningslagen under omarbetning och det är ännu ovisst hur det exeku­ tiva förfarandet slutligen kommer att gestaltas. Med hänsyn härtill kan någon detalj granskning av bestämmelserna i paragrafens första stycke icke ske redan nu. Skyldighet för inskrivningsmyndigheten att verkställa anteckning i fastig-

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A 287

hetsboken eller tomträttsboken är påbjuden, utom i första stycket av denna paragraf, på åtskilliga andra ställen i balken. Härutöver skall det emellertid åligga inskrivningsmyndigheten att göra anteckning om en mångfald förhål­ landen, varom annan myndighet enligt särskilda författningar har att under­ rätta inskrivningsmyndigheten. Om inskrivningsmyndighetens åligganden härutinnan saknas föreskrift i balken. Avsikten torde vara att erforderliga bestämmelser skall intagas i tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t kommer att meddela enligt 23 §. Det synes emellertid lämpligt, att balken innehåller en erinran om att anteckningsskyldighet förekommer även i andra fall än som sägs i balken. Lagberedningen föreslog i sådant hänseende en be­ stämmelse av innehåll, att vad eljest i lag eller författning är stadgat om att visst förhållande skall antecknas är gällande. Det förordas att en motsva­ rande bestämmelse intages i förevarande paragraf.

22 §.

Det må anmärkas, att — då innebörden av uttrycket »anteckning» med hänsyn till balkens terminologi knappast kan vara föremål för tvekan — ordalagen i lagrummet synes icke behöva jämkas i anslutning till det genom lag den 28 maj 1968 införda motsvarande stadgandet i lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden.

20 KAP.

2 §•

1 förslaget anges den tidpunkt, från vilken tiden för att söka lagfart skall räknas, till dagen för fångeshandlingens upprättande i stället för, såsom i gällande rätt, den dag då fånget skedde. Genom en sådan regel får man en i och för sig klar utgångspunkt för tidsberäkningen men såsom departements­ chefen framhållit är regeln icke lämplig vid villkorade och därmed jämför­ liga förvärv. För dessa bör tiden börja löpa först från den dag, då förvärvet fullbordats. I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas de undantag från huvudregeln, vilka i enlighet härmed ansetts påkallade. Även om uppräkningen ger sken av att vara fullständig, är det uppenbart att så icke kan vara fallet och avsikten torde ej heller vara att den skall tilllämpas så strikt som ordalagen ger vid handen. Variationerna i det praktiska livet är alltför talrika och svåra att förutse för att kunna uttömmande inne­ fattas i en uppräkning. Enligt ordalagen skulle en ensam dödsbodelägare, som avträtt boets egendom till förvaltning av boutredningsman först sedan tre månader förflutit från bouppteckningens inregistrering, vara skyldig att söka lagfart. Likaså skulle lagfartsplikt föreligga för den förvärvare, som väcker talan om återgång eller hävande av förvärvet efter utgången av tremånadersfristen. Meningen torde emellertid icke vara, att lagfartsplikten skall utkrävas i sådana eller därmed jämförliga fall, såvida icke särskilda omstän­

288 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

digheter föranleder därtill. Vad angår punkt 5 vill lagrådet därjämte under hänvisning till vad som anförts vid 19 kap. 20 § framhålla, att undantaget bör utvidgas att omfatta alla förvärv genom avtal. Vissa redaktionella ändringar i paragrafen synes även påkallade. Bestäm­ melsen i punkt 3 skulle enligt lagrådets mening bli lättillgängligare, om den erhölle följande lydelse: »3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets------- — till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren». Vidare torde i punkt 4 — för att utmärka att testamentstagaren ännu icke mottagit egen­ domen — ordet »erhållit» böra utbytas mot »tillagts».

5 §• Lagtexten innehåller, att vid ansökan om lagfart fångeshandlingen skall ingivas till inskrivningsmyndigheten i huvudskrift. Som enda undantag där­ ifrån anges i paragrafens andra stycke det fall, att förvärv skall lagfaras vid flera inskrivningsmyndigheter. Avskrift, som bestyrkts vid någon av des­ sa myndigheter, skall då gälla såsom huvudskrift vid den eller de övriga. I de fall, då inskrivning av rättighet sökes, anger 21 kap. 1 § och 23 kap. 1 § däremot endast, att upplåtelsehandlingen resp. den handling, på vilken rät­ tigheten grundas, skall ingivas. Därvid torde huvudskriften avses. Av remissen framgår emellertid, att avsikten varit att lämna visst utrym­ me för användningen av avskrift vid sidan av det i lagen särskilt reglerade fallet. I sitt remissyttrande har Svea hovrätt ifrågasatt, om det icke kunde vara lämpligt att i enlighet med nuvarande praxis vid lagfart godtaga av­ skrift även i andra fall än det som särskilt angivits i förevarande paragraf. Hovrätten avsåg därvid i första hand domstols avskrift av inregistrerad bo­ uppteckning och avskrift av länsstyrelses köpebrev. Departementschefen har förklarat sig dela hovrättens uppfattning men har ansett det icke vara nödvändigt att reglera denna detaljfråga genom uttrycklig bestämmelse i lagen. Vidare har lagberedningen för sin del uttalat, att man vid inskrivning av rättighet enligt 23 kap. 1 § icke bör utesluta möjligheten att åberopa styrkt avskrift i stället för huvudskriften, eftersom handlingen ju icke är bärare av rättigheten. Mot uttalandet har departementschefen icke gjort någon erinran. Från praktisk synpunkt kan det vara av värde att i vissa situationer kun­ na godtaga avskrift såsom fångeshandling eller upplåtelsehandling. Vad an­ går lagfartsansökan kan emellertid enligt lagrådets mening undantag från paragrafens huvudregel, att det är huvudskriften av fångeshandlingen som skall ingivas, knappast medgivas med mindre undantaget kommit till ut­ tryck i lagtexten. Om den av departementschefen antydda utvidgningen av möjligheten att godtaga avskrift anses böra komma till stånd, torde därför i förevarande paragraf böra uttryckligen angivas i vilka fall så får ske. Hur

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 289

en sådan bestämmelse bör utformas är emellertid vanskligt att angiva. Det är uppenbart, att undantagsfallen måste bli mycket begränsade. Med hänsyn till att erfarenhetsmässigt många osäkerhetsmoment vidlåder av enskilda per­ soner gjorda avskrifter, torde sådana avskrifter icke utan vidare böra få god­ tagas som fångeshandling. Bestämmelsen synes därför böra begränsas till att gälla endast avskrifter, som bestyrkts av myndighet. Enbart en sådan begräns­ ning är emellertid icke till fyllest. Den omständigheten, att exempelvis en kö­ pehandling företetts för inskrivningsmyndighet eller domstol och intagits i protokoll eller i avskrift bifogats en akt, utgör icke någon garanti för att handlingen gäller därefter. Köpet kan efter det att handlingen företetts ha hävts eller återgått. Utöver begränsningen till avskrift, som bestyrkts av myndighet, bör därför gälla, att anledning skall förekomma till antagande att huvudskriften ej ändrats efter det den företeddes för myndigheten. En bestämmelse med nu angivet innehåll skulle kunna ersätta stadgandet i för­ slagets andra stycke. I detta sammanhang vill lagrådet erinra om att genom 10 § i förevarande kapitel har tillskapats ett särskilt institut —- lagfartssammanträde — som öppnar möjlighet till lagfart i fall, då fångeshandlingen förkommit eller förstörts. Utformas förevarande paragraf på sätt nu antytts, bör även i 21 kap. 1 § och 23 kap. 1 § uttryckligen angivas, att avskrift av upplåtelsehandlingen kan godtagas. Också i dessa fall bör uppenbarligen möjligheten bli begrän­ sad. Att i lagtexten närmare angiva, när avskrift kan anses till fyllest, synes här knappast vara möjligt. Lagrådet vill emellertid framhålla, att spörsmålet torde sakna praktisk betydelse vid tomträtt och att det i de fall, som avses i 23 kap. 1 §, i regel är av mindre vikt än vid lagfart. De i det föregående antydda svårigheterna att angiva undantagsfallen är så betydande att det enligt lagrådets mening är lämpligast att överlämna åt rättstillämpningen att utan särskilda lagregler avgöra, i vilka fall avskrift bör godtagas i stället för huvudskrift. En viss praxis har redan utbildats, och denna torde kunna ge inskrivningsmyndigheterna en god ledning. En sådan lösning skulle kunna vinnas genom att orden »i huvudskrift» i första stycket av förevarande paragraf ävensom paragrafens sista stycke utgår.

6 §• Hänvisningarna i punkterna 3 och 4 till bestämmelser i 4 kap. får jäm­ kas, om lagrådets förslag vid 4 kap. 19 och 20 §§ bifalles. Slutdelen av stadgandet i punkt 4 — att förvärvet eljest enligt lag är ogiltigt — inbegripes under föreskriften i punkt 9. Angivna del av punkt 4 torde därför böra utgå. Skall i punkt 8 särskilt framhållas att beslut om av­ slag skall ha vunnit laga kraft, torde motsvarande förtydligande böra infö­ ras i förevarande punkt. Regeln i punkt 5 skulle enligt lagrådets mening bli lättillgängligare, om punkten erhåller lydelsen att lagfartsansökan skall avslås, om överlåtelsen 10 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

290 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränkning i lians rätt att förfoga över egendomen och, när överlåtelsen skedde, lagfart ej var beviljad eller, om så var fallet, anteckning i fastighetsboken rörande inskränkningen skett. Stadgandet i punkt 6 torde böra gälla endast det fall att förvärv som en­ ligt 17 kap. 1 eller 5 § äger företräde framför sökandens också ägt rum ti­ digare än detta. Har företräde till synes vunnits, ehuru överlåtelsen skett senare än sökandens förvärv, kan på grund av bristande god tro företrädes­ rätt likväl saknas. Vid sökande av lagfart på det tidigare, till synes undan­ trängda förvärvet, bör därför avslag ej meddelas förrän det — ev. genom uppskov och inhämtande av yttrande samt föreläggande att väcka talan en­ ligt 19 kap. 10 § — blivit klarlagt att förvärvet ej kan göras gällande. Avslag kan då meddelas med stöd av punkt 9. Sådan jämkning bör göras i punkt 6, att det framgår att det förvärv som vunnit företräde skall ha ägt rum tidi­ gare än sökandens. Därjämte bör, vid bifall till lagrådets förslag beträffande 17 kap. 1—5 §§, hänvisningen till 5 § ändras. I det fall, att ansökan om lagfart för fångesmannen har upp skjutits till senare inskrivningsdag, skall enligt andra stycket i paragrafen be­ handlingen av sökandens lagfartsansökan uppskjutas till samma dag. Bestämmelsen har självfallet icke den innebörden att behandlingen skall uppskjutas, om någon av de i första stycket angivna grunderna för av­ slag på ansökningen föreligger. Är så förhållandet, skall avslagsbeslut givetvis omedelbart meddelas. Ej heller bör uppskov komma i fråga, om det finns ett intresse av att ansökningen, med tillämpning av 7 § 2, ge­ nast förklaras vilande. Bestämmelsen avses således icke skola tillämpas obligatoriskt och innehåller därför i själva verket icke mer än en anvis­ ning om att ärende i visst fall får uppskjutas för att kunna handläggas samtidigt med annat ärende. Att uppskov kan meddelas framgår emeller­ tid redan av 19 kap. Förevarande stycke torde därför böra utgå.

7 och 8 §§. När enligt förslaget kravet på bevittning av överlåtarens underskrift an­ setts kunna avskaffas, framstår det som naturligt att låta avsaknad av bevittning vara betydelselös för frågan om lagfart kan beviljas. Några nämnvärda betänkligheter skulle enligt lagrådets mening ett slopande av föreskriften i 7 § punkt 1 och de därmed sammanhängande reglerna i 8 § ej ingiva. Finnes emellertid viss kontroll önskvärd, när lagfart sökes på obevitt­ nad överlåtelsehandling, synes ej fullt tillfredsställande att till buds skall stå endast förfarandet enligt 8 §. Mot detta kan för övrigt anmärkas, att det kommer att draga ut på tiden innan lagfart kan beviljas samt att åtgär­ den att utan vidare förelägga någon att öppna rättegång lätt kan fram­ stå som osmidig. Lämpligare synes vara om inskrivningsmyndigheten i förs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 291

ta hand, eventuellt med tillämpning av uppskovsförfarande, söker få klarlagt huruvida underskriften är äkta, exempelvis genom en förfrågan hos över­ låtaren. Hinder bör ej möta att om äktheten bekräftas meddela lagfart, ehuru handlingen är obevittnad. För att genomföra vad nu förordats sy­ nes endast behöva vidtagas en mindre jämkning i förslaget, t. ex. att i 7 § punkt 1 efter orden »två vittnen» infoga uttrycket »eller bestyrkes på annat sätt» samt att göra däremot svarande ändring i 8 §. Med förslagets reglering av frågan om vittnen på överlåtelsehandling torde lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar ej komma att bli tillämplig beträffande dessa vittnen. Frågan om jämkning i nämnda lag torde böra övervägas vid utarbetande av följdändringar till balken. Under hänvisning till lagrådets förslag vid 19 kap. 20 § att uttrycket »överlåtelse» utbytes mot »förvärv» förordas, att motsvarande jämkning sker i punkt 3 av 7 §. Enligt 19 kap. 12 § ärvdabalken gäller, att om egendom i dödsbo av­ trätts till förvaltning av boutredningsman, den därtill utsedde företräder dödsboet mot tredje man. Boutredningsmannens behörighet är emellertid enligt 13 § inskränkt såtillvida, att han ej får överlåta fast egendom utan samtycke av delägarna eller, om sådant ej kan erhållas, av rätten. En överlåtelse utan samtycke är emellertid ej utan vidare ogiltig utan ogiltig­ het inträder först om delägare inom viss tid väcker klandertalan. Inskränk­ ningen i behörigheten bygger, enligt vad som uttalas i motiven till bestäm­ melserna, på samma betraktelsesätt som ligger till grund för regeln i 15 kap. 16 § föräldrabalken att förmyndare ej får överlåta omyndigs fasta egendom utan rättens tillstånd samt föreskriften i 6 kap. 4 § giftermålsbalken att make ej får avhända sig fast egendom vari andra maken har giftorätt utan att denne samtycker därtill. I det sistnämnda fallet och vid försäljning ge­ nom boutredningsman är också lagreglerna utformade enligt samma möns­ ter; makens samtycke kan ersättas av rättens och ogiltighet av överlåtelse utan samtycke inträder först om klandertalan väckes inom viss tid. Enligt punkt 7 i 7 § skall, om makes samtycke fordras till överlåtelsen och sådant ej föreligger, lagfartsansökan förklaras vilande, och vad an­ går överlåtelse av omyndigs fasta egendom utan rättens samtycke kommer enligt vad som uttalas i motiven detsamma att gälla på grund av stad­ gandet i punkt 9 att ansökan skall förklaras vilande, om förvärvet är be­ roende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej före­ ligger. Enligt lagrådets mening bör motsvarande gälla för det fall att gil­ tigheten av en av boutredningsman utan samtycke av dödsbodelägarna verk­ ställd överlåtelse är svävande. Lagrådet hemställer, att förslaget komplette­ ras med en bestämmelse härom, vilken lämpligen kan upptagas som en sär­ skild punkt. Enligt lagrådets mening skulle punkt 7 bli tydligare, om det senare

292 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ledet finge lydelsen, att förvärvet enligt giftermålsbalkens bestämmelser är beroende av andra makens samtycke. Av 12 § förköpslagen — vilken tillkommit efter det att förslaget till jordabalk remitterats till lagrådet — framgår, att ansökan om lagfart skall förklaras vilande i fall då frågan om förköp ännu ej är avgjord. Regeln här­ om torde böra överflyttas till balken och upptagas såsom en särskild punkt i 7 §.

9 §• I de tidigare paragraferna i kapitlet anknyter bestämmelserna som regel till förvärvet av fastighet. Enligt lagrådets mening skulle stadgandet i förevarande paragraf bli mera lättillgängligt, om det erbölle en motsva­ rande formulering. Lagrådet föreslår därför, att paragrafen — med vissa andra redaktionella jämkningar — får den lydelsen, att om fastighet för­ värvats genom expropriation eller liknande tvångsförvärv eller på exekutiv auktion, därvid fastigheten sålts till betalning av fordran för vilken den till följd av upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarar oavsett vem den tillhör, förvärvaren äger erhålla lagfart utan hinder av att den föregående ägaren ej har lagfart. Anmärkas må att förvärv genom förköp enligt förköpslagen icke är att anse som sådant tvångsförvärv som i balken likställes med expropriation.

10 §.

Förutsättning för paragrafens tillämplighet är icke endast — såsom första stycket synes ge vid handen — att den som påstår sig ha förvärvat fast egendom ej kan förete sin fångeshandling. Av tredje stycket framgår, att han, med visst undantag, dessutom skall göra sannolikt att handlingen förkommit eller förstörts samt att ny handling icke kan anskaffas. Undan­ taget avser det fall att förvärvet har skett mer än tjugo år innan ansök­ ningen ingavs. Är så förhållandet, skall enligt förslaget sökandens uppgift att fångeshandlingen ej finns tillgänglig tagas för god och det skall ej heller fordras utredning om att ny handling icke kan anskaffas. Lagfartssammanträde skall således icke kunna användas för att komplet­ tera brister i en fångeshandling, som finns i behåll. Ordalagen ger även vid handen, att lagrummet ej heller äger tillämpning i det fall då någon fånges­ handling aldrig blivit upprättad. Vad departementschefen anfört om att be­ stämmelsen i sista punkten av tredje stycket i första hand är tänkt att be­ fria sökanden från att anskaffa exempelvis tilläggsbouppteckningar och tilläggsarvskiften, när en sådan åtgärd icke är motiverad, synes därför icke stå i överensstämmelse med ordalagen eller grunderna för lagrummet. En annan sak är att, med tillämpning av 13 § andra stycket, lagfart i vissa fall skall kunna meddelas, även om fångesmannen icke har lagfart, vilket inne­ bär att ett eller flera fång kan komma att överhoppas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 293

Rekvisitet att ny handling ej skall kunna anskaffas är enligt lagrådets mening diskutabelt och dess innebörd oklar. Med hänsyn framför allt till den rättsliga betydelse tidpunkten för en överlåtelse har, kan meningen med stadgandet knappast vara att föranleda parterna att upprätta en ny hand­ ling, som fingeras ha kommit till stånd vid samma tidpunkt som den för­ komna eller förstörda. Stadgandet torde icke innebära annat än att om möj­ ligt en handling skall upprättas, som antingen innebär att ett nytt fång äger rum eller utgör allenast en bekräftelse av det tidigare fånget med den rätts­ verkan detta kan innebära. Det synes troligt att — i syfte att undvika tidsutdräkt för att erhålla lagfart — en sådan handling åstadkommes i flertalet fall då så låter sig göra, men något krav på att denna utväg i första hand alltid skall försökas torde ej böra uppställas. Rekvisitet att det göres san­ nolikt att en ny handling icke kan anskaffas torde därför kunna slopas även i de fall då tjugo år ännu icke förflutit från förvärvet. Å andra sidan bör en­ ligt lagrådets mening det uppställda sannolikhetskravet utsträckas till att gälla även de äldre förvärven. Något vägande skäl för att i fråga om dessa förvärv sökandens blotta påstående alltid skall tagas för gott torde icke kunna åberopas. Att däremot fordringarna på utredningen kan ställas lägre ju längre tid som förflutit från förvärvet ligger i sakens natur. Godtages vad som föreslagits i det föregående, bör det i tredje stycket av paragrafen intagna kravet på utredning rörande fångeshandlingen flyttas till första punkten i första stycket samt stycket i övrigt utgå. Nämnda punkt kan därvid lämpligen få den lydelsen, att om förvärvare av fast egendom gör sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, inskriv­ ningsmyndigheten på hans begäran skall utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Andra punk­ ten torde böra jämkas i anslutning härtill.

12 och 13 §§. Förslaget får anses innebära, att förfarandet vid sökande av lagfart när fångeshandling ej kan företes är uppdelat på två skilda ärenden. Det ena avser att framskaffa uppgifter om det påstådda förvärvet och kallas lagfarts­ sammanträde. Det andra avser själva ansökningen om lagfart på grundval av den utredning som framkommit i det tidigare ärendet. Genom att bestäm­ melserna om slutskedet i det tidigare ärendet och reglerna om anhängiggörandet av själva lagfartsärendet sammanförts i ett lagrum, 12 §, har förfa­ randets uppdelning på två ärenden undanskymts. Vidare har skiljelinjen mellan ärendena ej konsekvent upprätthållits. Inhämtande av yttrande från kammarkollegiet är i och för sig en åtgärd av den natur att den borde höra till utredningsärendet och ej, såsom enligt förslaget, till lagfartsärendet. Ef­ tersom skäl kan anföras för att ej belasta kollegiet med yttranden i andra ärenden än dem, i vilka lagfart med hänsyn till utredningen i övrigt skulle kunna beviljas, får dock förslagets ordning anses godtagbar.

294 Del A Kungl. Maj ds proposition nr 20 år 1970

Avsikten synes vara, att i lagfartsärendet — i vilket prövningen skall ske huruvida lagfart skall kunna beviljas trots att fångeshandlingen ej kan före­ tes -— protokollet över lagfartssammanträdet skall anses som fångeshandling. Det är genom protokollet som lagfartsärendet blir anhängigt och det är främst innehållet i protokollet som skall ligga till grund för prövningen. Med hän­ syn till den funktion som protokollet sålunda har — och vilken i viktiga hän­ seenden skiljer sig från rättegångsprotokollens uppgifter — synes påkallat, att i anslutning till bestämmelserna om lagfartssammanträde, lämpligen som en tredje punkt i 12 § första stycket, upptaga en regel, att protokoll skall föras rörande vad som vid sammanträdet och i övrigt i ärendet före­ kommit. Mot förslaget att själva lagfartsärendet skall bli anhängigt utan särskild ansökan synes intet vara att erinra. Ansökningen om lagfart bör uppenbar­ ligen gälla det förvärv som skett genom den handling som skall ersättas av protokollet. Då förvärvet kan ha gjorts av annan än den som ansökt om lag­ fartssammanträdet, torde den i förslaget upptagna inskränkningen att lag­ fart anses sökt för denne böra utgå. Av värde synes vara att tanken att för­ värvaren söker lagfart under åberopande av protokollet som fångeshandling kommer till tydligt uttryck. Vad nu förordats skulle klart framgå, om regler­ na i 12 § andra stycket ersättes med ett stadgande av innehåll, att sedan pro­ tokollet uppsatts, ansökan om lagfart på egendomen skall, under åberopande av protokollet som fångeshandling, anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast därefter. Innebörden i den prövning inskrivningsmyndigheten gör och det medgi­ vande den lämnar enligt första punkten i 13 § första stycket synes vara, att myndigheten, under förutsättning att förvärvet ägt rum samt är giltigt och kan göras gällande, medger, att lagfart kan meddelas, ehuru fångeshand­ lingen i huvudskrift ej kan företes utan endast ersättningen därför eller pro­ tokollet. Medgivandet innefattar alltså ett avsteg från regeln i 6 § punkt 1. Sådant medgivande skall emellertid ej lämnas med mindre prövningen ger vid handen, att det ej finns annat hinder som kan medföra avslag på lagfartsansökningen, alltså hinder enligt någon av punkterna 2—9 i 6 §. Skulle något sådant hinder föreligga, skulle lagfartsansökningen, även om protokol­ let godtoges som fångeshandling, komma att avslås. Ett medgivande i denna situation skulle alltså ej fylla någon verklig funktion. Den sålunda förelig­ gande innebörden i stadgandet skulle enligt lagrådets mening bättre framgå, om första punkten i 13 § första stycket ges lydelsen, att om det på grund av innehållet i protokollet och vad i övrigt framkommit måste antagas, att för­ värvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras gällande, den omstän­ digheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling ej skall utgöra hinder mot lagfart. Stadgandet i andra punkten av 13 § första stycket — att om utredningen visar vem som var fångesman, lagfartsärendet handlägges som om förvärvet

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 295

skett från denne — synes ej utsäga annat än vad som ändock gäller. Det torde därför böra utgå såsom överflödigt.

21 KAP. 1 §• Lagrådet får hänvisa till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 5 §.

2 §• Enligt pnnkt 3 skall ansökan om inskrivning avslås, om upplåtaren av tomträtten ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt. Motsva­ rande bestämmelse finns i 23 kap. 2 § punkt 5 i fråga om ansökan om in­ skrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och samfällighetsrätt. Ordalagen ger närmast vid handen, att avslag skall meddelas, om då ansökan om inskrivning göres fastigheten har övergått till ny ägare och denne redan sökt lagfart på sitt fång. Detta torde emellertid icke vara avsett. Innebörden torde i stället skola vara, att sedan lagfart en gång sökts för upplåtaren, det icke längre skall finnas utrymme för tillämpning av punkterna 3 och 5, oavsett om lagfart senare sökts för ny ägare. En annan sak är, att denne genom att söka lagfart innan ansökningen om inskrivning göres under vissa förhållanden kan jämlikt bestämmelserna i 17 kap. vinna företräde framför rättighetshavaren och att rättigheten därför icke kan gö­ ras gällande mot honom. Är så fallet, skall ansökningen om inskrivning givetvis avslås men med tillämpning av punkt 6 resp. punkt 9. Om den nye ägaren däremot icke får företräde enligt 17 kap. utan alltså är hunden av upplåtelsen, skall inskrivningsansökningen icke avslås. Enligt lagrådets mening har den avsedda innebörden i ifrågavarande be­ stämmelser kommit till bättre uttryck i den utformning, som lagberedning­ en givit motsvarande stadganden i sitt förslag. Lagrådet hemställer därför att, i anslutning till vad lagberedningen föreslagit, punkterna 3 och 5 får lydelsen, att lagfart ej är sökt för upplåtaren. En konsekvens av de angivna bestämmelserna blir, att om upplåtaren har underlåtit att söka lagfart, en ansökan om inskrivning skall avslås även i det fall att lagfart har sökts för ny ägare av fastigheten och denne är bun­ den av upplåtelsen. Det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida det är riktigt att behandla ett sådant fall annorlunda än det fall då den nye ägaren medgivit inskrivning under sådana förhållanden att han i förevarande hän­ seende kan anses likställd med en upplåtare. Ett uppgivande av det obliga­ toriska kravet på lagfart för upplåtaren anses emellertid medföra stora olägenheter från inskrivningsrättslig synpunkt; någon närmare utredning härom föreligger dock icke. Enligt lagrådets mening bör det övervägas, om icke den nye ägaren på grund av sin bundenhet borde i förevarande hänse­ ende göras alltid jämställd med en upplåtare. Genom en lösning i enlighet med vad nu anförts avhjälpes dock ej att, såsom lagrådet framhållit vid 17

296 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

kap., den som fått nyttjanderätt till sig upplåten av någon som ej sökt lag­ fart icke äger möjlighet att säkra sig en självständig företrädesrätt enligt 17 kap. För att detta skall ernås måste reglerna om verkan av brist beträf­ fande upplåtarens lagfart ha samma innehåll som motsvarande regler i 20 kap. Föreligger ej någon avslagsgrund men är situationen den, att lagfart väl har sökts för upplåtaren men ärendet har uppskjutits, bör uppenbarligen ansökningen om inskrivning av tomträtten icke prövas, förrän lagfartsärendet avgjorts. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevar ande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om lagfartsärendet upp­ skjutits till senare inskrivningsdag, ansökningen om inskrivning av tomt­ rätten skall uppskjutas till samma dag. Ett stadgande av motsvarande inne­ håll har upptagits i andra stycket av 2 § i 23 kap. Stadgandena utgör när­ mast en komplettering av bestämmelsen i punkt 3 resp. punkt 5 i paragra­ fernas första stycken och har icke avseende på de fall, som avses i de övriga punkterna. Föreligger skäl till avslag enligt dessa punkter, skall avslagsbeslut meddelas och något uppskov enligt andra stycket skall icke förekomma. Att de berörda stadgandena har så begränsade tillämpningsområden fram­ går visserligen icke klart av ordalagen men deras innebörd torde vara så uppenbar, att något förtydligande icke är påkallat. Det må framhållas att mot nu behandlad fråga svarande spörsmål före­ kommer även i 22 kap. 3 § andra stycket.

3 §• Under hänvisning till lagrådets förslag vid 19 kap. 20 § att uttrycket »överlåtelse» utbytes mot »förvärv» förordas — i likhet med vad som skett vid 20 kap. 7 § — att motsvarande jämkning sker i punkt 2 av förevarande paragraf. 5 §. För att uppnå överensstämmelse med motsvarande villkor i 3 kap. 6 § och 22 kap. 11 § samt i åtskilliga gällande lagstadganden förordas, att orden »utan väsentlig betydelse» utbytes mot uttrycket »väsentligen utan bety­ delse». Vad som avses med andra punkten i andra stycket skulle komma till tyd­ ligare uttryck, om punkten erhölle lydelsen, att om fastigheten eller tomt­ rätten utmätts före den dag då inskrivning sökes, vad nu — dvs. i första punkten — sagts om rättighetshavaren gäller även utmätningssökanden. Det må anmärkas, att de ytterligare fall av vilandeförklaring som uppta­ gits i förevarande paragraf ej angivits genom uppräkning i skilda punkter, varigenom paragrafen i formellt hänseende skiljer sig från andra stadganden med likartat innehåll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970 Del A 297

22 KAP.

1 och 2 §§. I 6 och 22 kap. anges i flera paragrafer, att det ankommer på fastighets­ ägaren att föranstalta om viss åtgärd eller att i vart fall dennes medgivande fordras för att åtgärden skall komma till stånd. Vem som skall betraktas såsom fastighetsägare utsäges emellertid icke direkt utan detta framkommer i regel först vid en jämförelse med andra bestämmelser i samma kapitel. En sådan jämförelse ger vid handen, att i 6 kap. med fastighetsägare avses den från civilrättslig synpunkt rätte ägaren, oavsett om lagfart sökts på hans fång eller ej, medan fastighetsägarebegreppet i förevarande kapitel är ett annat. Vad angår ansökan om inteckning framgår av bestämmelserna i 3 och 4 §§, att den som innehar den senast beviljade lagfarten på fastigheten i första hand är att anse såsom ägare samt att hans behörighet -— med viss modifikation — brytes, då lagfart sökes på senare fång. Intill dess denna ansökan bifallits, har den nye ägaren en begränsad behörighet. Vad nu sagts gäller även om lagfarterna icke återspeglar det faktiska äganderättsförhål­ landet. Samma regler gäller vid ansökan om utsträckning enligt 7 §. Däremot råder viss oklarhet i fråga om de övriga inteckningsåtgärder som regleras i kapitlet. Oklarheten gäller närmast betydelsen av en vilandeförklarad lagfartsansökan. Man torde kunna utgå från att en sådan skall bryta behörig­ heten för den som innehar beviljad lagfart, men avsikten kan knappast ha varit att i stället ge den som fått vilande lagfart rätt att disponera över fas­ tigheten i här ifrågavarande hänseenden. Frågan huruvida behörighet skall tillkomma dem båda i förening har lämnats öppen. Enligt lagrådets mening bör av lagtexten klart framgå, vilken innebörd fastighetsägarebegreppet bär i förevarande kapitel. Ett stadgande därom bör intagas redan i den inledande paragrafen. Med beaktande av vad ovan anförts synes därvid en uppdelning lämpligen böra ske, så att i en första punkt behandlas ansökan om inteckning och om utsträckning, varvid som en allmän regel anges, att behörighet tillkommer den för vilken lagfart se­ nast är sökt, således vare sig ansökningen beviljats eller förklarats vilande. Inskränkningarna i behörigheten bör liksom i förslaget intagas i 3 och 4 §§. I en andra punkt bör behandlas ansökan om annan inteckningsåtgärd och som fastighetsägare bör därvid betraktas den som innehar den senast bevil­ jade lagfarten på fastigheten. En reglering synes även vara påkallad av den förut antydda situationen då fastigheten har frångått den lagfarne ägaren men ansökningen om lagfart för den nye ägaren förklarats vilande. Enligt lagrådets mening är därvid den lösningen lämpligast, att båda i förening får uppträda som fastighetsägare. Bestämmelse härom kan intagas i samma punkt, varvid bör beaktas, att den får en sådan utformning att den kom­ mer att gälla även vid övergång av äganderätten på grund av universalfång. 101 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

298 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Med det nu antydda innehållet i 1 § bör 2 § inledas med den i för­ slagets 1 § intagna föreskriften att ansökan om inteckning skall göras skriftligen av fastighetsägaren. Däremot bör enligt lagrådets mening vittneskravet slopas. Vad som i remissprotokollet anförts till stöd för detta krav kan icke anses övertygande. Ett slopande av kravet kan icke väntas medföra någon olägenhet. För övrigt må anmärkas, att ifrågavarande, till inskrivningsmyndigheten ställda ansökan icke torde vara att betrakta så­ som sådan rättshandling som avses i lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar samt att följaktligen regler rörande kvalifikationerna för vittnena icke utan sär­ skild lagstiftningsåtgärd kommer att gälla. Innebörden i andra stycket första punkten av 2 § lärer vara att ansökan — och därmed inteckningen — ej får avse del av fastighet. För att det­ ta skall komma till klart uttryck bör punkten givas lydelsen, att ansökan ej får avse del av fastighet. Därigenom nås också överensstämmelse med uttryckssättet i 13 kap. 2 § andra stycket. Förutsättningen för gemensam inteckning att fastigheterna är i en ägares hand är självfallet att förstå endast som ett krav på att de skall ha samme ägare. Hinder föreligger alltså ej mot gemensam inteckning i skilda fastigheter, som äges under samäganderätt av flera personer med samma andelsrätt i envar av fastigheterna. Förslaget skulle vinna i tydlig­ het, om ordet »en» utbytes mot »samme». Omarbetning av 1 § medför vidare vissa jämkningar i 3 och 4 §§. Godtages vad lagrådet sålunda föreslagit, kan 1 § lämpligen få följande lydelse: 1 §. Såsom fastighetsägare anses vid sökande av inteckning och vid ut­ sträckning av inteckning den för vilken lagfart senast är sökt samt vid annan åtgärd enligt detta kapitel den som har lagfart eller, om fastigheten övergått till annan och lagfart är sökt för denne, båda gemensamt.

3 §. Den av lagrådet föreslagna utformningen av 1 § medför, att hänvis­ ningen i punkt 1 i förevarande paragraf till 1 § bör utgå liksom även punkterna 4 och 5. Vad beträffar punkt 3 tar denna sikte på en situation, som är likartad med den i 21 kap. 2 § punkt 4 beskrivna. Möjligast lika uttryckssätt bör därför användas i båda fallen. Lämpligen kan formuleringen av sistnämn­ da lagställe tjäna som förebild och förevarande punkt få lyda »inskriv­ ning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt». Granskningen av punkt 8 måste anstå till dess de tilltänkta regler till vilka punkten ansluter slutligen utformats. Bestämmelsen i punkt 9, som torde vara hämtad från lagberedningens förslag, är utformad i enlighet med motsvarande bestämmelse i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A 299

ansökan om lagfart samt om inskrivning av tomträtt och annan nyttjande­ rätt, servitut och samfällighetsrätt. Efter omläggningen av panträttskonstruktionen hänför sig emellertid en ansökan om inteckning icke till något bakomliggande materiellträttsligt förhållande såsom fallet är i lagbered­ ningens förslag samt i övriga nyss angivna ansökningar. Utrymme finns knappast för en dylik bestämmelse såvitt angår ansökan om inteckning. I vart fall synes bestämmelsen lätt kunna leda till en oriktig uppfattning om vidden av inskrivningsmyndighetens prövningsskyldighet. Det synes därför lagrådet lämpligast, att punkt 9 får utgå. Vad lagrådet ovan föreslagit medför omnumrering av punkterna 6—8. Beträffande sista stycket vill lagrådet framhålla, att de av lagrådet angående 21 kap. 2 § sista stycket anförda synpunkterna äger motsva­ rande giltighet.

4 §• Vad lagrådet föreslagit under 1 § föranleder, att punkt 1 i förevarande paragraf bör erhålla lydelsen »ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad samt inteckningsansökningen ej medgivits av den som har lag­ fart». Beträffande punkt 2 förordas —• under hänvisning till vad som anförts vid 19 kap. 20 § och i likhet med vad som föreslagits vid 20 kap. 7 § och 21 kap. 3 § — att ordet »överlåtelse» utbytes mot »förvärv». De mot punkt 3 svarande bestämmelserna i giftermålsbalken finns i 6 kap. 4 och 6 §§ nämnda balk och avser, att make icke får med inteck­ ning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att därtill erhållits andra makens samtycke eller tillstånd av domstol. Bestämmelserna ansluter sig till fastighetspantens nuvarande konstruk­ tion, vilken innebär, att belastningen på fastigheten uppkommer redan genom beviljandet av inteckning. I olikhet härmed medför det remitte­ rade förslaget, att panträtt uppkommer först genom att, sedan inteckning beviljats och pantbrev på grundval därav utfärdats, fastighetens ägare överlämnar pantbrevet såsom pant för fordran. Redan såsom följd här­ av måste i samband med förslagets genomförande giftermålsbalkens be­ stämmelser ändras. Härvid uppkommer den ytterligare frågan, om andra makens samtycke skall avse beviljande av inteckning, dvs. erhållande av pantbrev, eller själva pantsättningen eller båda dessa förhållanden. Ett av familj erättskommittén framlagt förslag till ändringar i äktenskapslagstiftningen är f. n. beroende på prövning inom justitiedeparte­ mentet. Enligt detta förslag, som torde vara utformat med hänsyn till nu gällande panträttssystem, skall kravet på andra makens samtycke till in­ teckning behållas. Men härutöver föreslås — med anknytning till det nu­ mera inom kreditlivet vanliga bruket att vid belåning av fast egendom pant­ förskriva inteckning i omslagsrevers — att samtycke i allmänhet skall ford­

300 Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ras även till sådan pantförskrivning. Departementschefen har vid remissen, utan att ta ståndpunkt till nu nämnda förslag, som sin mening uttalat att samtycke av äkta make alltjämt bör fordras i ärende angående inteckning. Innan det blivit avgjort hur giftermålsballcens regler om samtycke av äkta make skall utformas, kan närmare granskning av den föreslagna punkt 3 icke ske. Lagrådet vill emellertid framhålla, att om samtycke av äkta make kommer att fordras för pantsättning, det kan ifrågasättas huru­ vida tillräckliga skäl föreligger att behålla kravet på äkta makes samtycke till inteckning. Spörsmål som är likartade med de nu angivna uppkommer vid punkt 4 i förevarande paragraf. Viktigast av de där åsyftade fallen är det som behandlas i 15 kap. 16 § föräldrabalken och avser skyldighet för för­ myndare, som vill med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom, att därtill taga rättens tillstånd. Av skäl, som nyss anförts be­ träffande giftermålsbalken, kan ej heller detta stadgande lämnas oför­ ändrat, när de nya bestämmelserna om panträtt genomföres, och även här finns skäl att överväga huru kravet på tillstånd bör gestaltas.

6 §• Om flera än två inteckningar sökes samma dag, kan beträffande envar av de inteckningar som fastställes efter den först beviljade anges, att den skall gälla med företrädesrätt efter den närmast dessförinnan meddelade. Självfallet kommer sådan inteckning att gälla med företrädesrätt efter även de inteckningar som givits bättre rätt än den i beslutet angivna in­ teckningen. I tydlighetens intresse torde emellertid i andra punkten — i likhet med vad som skett i motsvarande stadgande i lagen om företagsinteckning — böra föreskrivas, att inteckning, som sättes efter annan, gäller efter in­ teckning med lika rätt som eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

7 §• Enligt vad departementschefen anfört vid remissen skall ansökan om utsträckning kunna förklaras vilande. I anledning härav må framhållas, att ansökan om utsträckning kan sägas vara ett särskilt slag av ansökan om gemensam inteckning. En ansökan om gemensam inteckning måste på grund av förbudet mot inkongruenta inteckningar anses odelbar i den meningen, att om hinder möter mot bifall såvitt angår någon av fastigheterna, ansökningen måste allt efter hindrets art avslås beträffande alla fastigheterna eller vilandeförklaras beträffande samtliga. Ett beslut, som innebär beviljande av inteckning i någon av fastigheterna och vilandeförklaring eller avslag be­ träffande annan fastighet, skulle nämligen kunna medföra inkongruent inteckningsbelastning. Ansökan om utsträckning måste behandlas på motsva­ rande sätt. Om det är en redan beviljad inteckning som skall utsträckas och