Lagutskottets betänkande i anledning av motion om viss ändring i jordabalken
Nr 2
Lagutskottets betänkande i anledning av m otion om viss ändring i jordabalken.
Motionsyrkandet
I motionen 1971: 335 av herr Tobé hemställs »att riksdagen m åtte besluta göra sådan ändring i den av 1970 års riksdag antagna jordabalken att i första hand 17 § promulgationslagen överföres till 1 kap. jordabalken, att i andra hand även 18 § promulga tionslagen överföres till 1 kap. jordabalken, att, med hänsyn till det invecklade lagkomplex som berörs av mo tionen, lagutskottet utarbetar erforderlig lagtext för de föreslagna änd ringarna».
Bestämmelserna om fastighetsgränser i den nya jordabalken
1970 års riksdag har antagit ny jordabalk (JB) samt lag örn införande av nya jordabalken (JP) och viss annan följdlagstiftning (1970: 994— 1025). Balken och dess följdlagstiftning skall träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt träder den vid 1970 års riksdag också antagna fastig hetsbildningslagen (1970: 988) i kraft. Jordabalken träder i stället för jordabalken i 1734 års lag samt de lagar och andra författningar som så småningom kommit att träda i stället för den äldre balken. Jordabalken innehåller 23 kapitel, uppdelade på två avdelningar. I den första avdelningen meddelas de materiella reg lerna inom balkens ämnesområde och i den andra avdelningen bestäm melser om inskrivningsväsendet. Innehållet i jordabalken utgörs av pri vaträttsliga regler om fast egendom. De rättsförhållanden som regleras inom balkens ram är endast sådana som grundar sig på avtal eller andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. I väsentliga delar bygger jordabalken på gällande rätt sådan denna kommit till uttryck i lagstift ning och rättspraxis. P å vissa områden innehåller balken dock viktiga nyheter, och på andra områden har redan befintliga rättsinstitut ändrats. F ör en översiktlig redogörelse av innehållet i propositionen 1970: 20 med förslag till jordabalk hänvisar utskottet till tredje lagutskottets utlå tande 1970: 80 s. 115— 131 och 188— 189. 1 kap., som har rubriken »Fastighet och dess gränser», innehåller vissa regler av grundläggande betydelse inom jordabalkens ämnesområde. I kapitlet preciseras sålunda begreppet fast egendom och fastighet. I 1 §
1 Riksdagen 1971. 8 sami. N r 2
första stycket stadgas att fast egendom är jord samt att jorden är indelad i fastigheter. Vidare nämns i första stycket att särskilda bestämmelser finns om fastighetsbildning (se fastighetsbildningslagen). I 1 § andra stycket föreskrivs att sämjedelning är utan verkan. Kapitlet upptar också bestämmelser om rätta sträckningen av fastig hetsgränser. D en nya balken skiljer på gräns som blivit lagligen bestämd och gräns som inte blivit lagligen bestämd. I 3 § slås den viktiga prin cipen fast att gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. — Gräns är lagligen bestämd om den fastställts genom domstols dom eller genom förrättning eller på lik nande sätt (prop. 1970: 20 del B s. 78). — K an utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständighe ter kan antas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärks på marken i laga ordning har gränsen den sträckning som framgår av kar ta och handlingar. Om gränsen ej har blivit lagligen bestämd, gäller enligt 4 § första stycket de rå och rö r eller andra märken som av ålder ansetts utm ärka gränsen. I 4 § andra stycket föreskrivs att om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. I lagen om införande av nya jordabalken meddelas i 15— 18 §§ över gångsbestämmelser angående 1 kap. JB. I 17 § JP föreskrivs att om fas tighetsgräns tillkommit genom överlåtelse av jord före nya balkens ikraft trädande har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshand ling, innehav och andra omständigheter kan antas h a varit åsyftad. Be stämmelserna skall alltså tillämpas i stället för 1 kap. 4 § första stycket JB om det är känt att fastigheten bildats genom överlåtelse. Genom 18 § JP har införts ett nytt hävdeinstitut i fråga om s. k. sämjeägoutbyte. P a ragrafen innehåller följande. H ar fastighetsgräns under minst tjugu år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt lag och fram går av omständigheterna att hävden grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna å ömse sidor, gäl ler den sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats. D et nya institutet benämns i det följande gränshävd. D et skall i princip tillämpas på både lagligen bestämda och ej lagligen bestämda gränser.
Bakgrunden till 17 och 18 §§ JP
I motionen upptas frågan om bestämmelserna om sträckningen av gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord, 17 § JP, samt bestäm melsen om gränshävd, 18 § JP, bör ha sin plats i jordabalken eller i dess promulgationslag.
I l a g b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g t i l l j o r d a b a l k m. m. å r 1 9 6 0 (SOU 1960: 24) upptogs regler om sträckningen av gräns som blivit lagligen bestämd i 1 kap. 3 §. I fråga om gräns, som inte blivit lagligen bestämd, gavs bestämmelser i 1 kap. 4 §. Enligt andra stycket i paragrafen skulle sådan gräns, om den tillkommit bl. a. genom över låtelse av jord, ha den sträckning som var avsedd med förvärvet. I 1 kap. 5 § andra stycket gavs bestämmelser om s. k. gränshävd. Sålunda stadga des att om gräns under längre tid, minst tjugu år, oklandrat hävdats i annan sträckning än den enligt 3 eiler 4 § skulle äga och visas eller fram går eljest av omständigheterna att hävden grundats å överenskommelse, som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna å ömse sidor, den sträckning skulle gälla i vilken gränsen sålunda hävdats. I det följande ger utskottet en sammanfattning av bakgrunden till bestämmelserna i 17 och 18 §§ JP. Vad först beträffar gräns som tillkommit genom arealöverlåtelse må följande anföras. Bestämmelse om rätta sträckningen av en gräns som inte blivit lagligen bestämd återfinns i 12 kap. 3 § JB i 1734 års lag. Enligt denna bestämmelse skall i fråga om en inte fastställd rågång gälla de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utvisa gränsen. En korresponderande bestämmelse som reglerar bestämmandet av gräns som här är i fråga finns i 7 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Före jorddelningslagens ikraftträdande — den 1 januari 1928 — gav varje frivillig överlåtelse av ett markområde på landet upphov till en avsöndrad lägenhet. Efter år 1896 skulle dock avsöndringen fastställas för att lägenheten skulle kunna registreras och lagfaras. Rättspraxis har intagit den ståndpunkten att en avsöndrad lägenhet alltid — alltså även om fastställelse skett — om fattar det område som varit avsett med överlåtelsen. Särskild hänsyn har därvid tagits till den omständigheten att ett visst område hävdats under tiden närm ast efter överlåtelsen. I fall då avsöndringen fastställts har också kartan tillmätts viss bety delse. Även i stad kunde fastighet tidigare tillkomma genom frivillig över låtelse, men efter ikraftträdande av lagen den 12 maj 1917 om fastig hetsbildning i stad är detta inte längre möjligt. Överlåtelse av detta äldre slag har bedömts på samma sätt som överlåtelse på landsbygden. I fråga om gräns, som tillkommit genom överlåtelse, föreslog lagbered ningen år 1947 (SOU 1947: 38 s. 55 f.) en regel enligt vilken gränsen — i överensstämmelse med rådande praxis — skulle ha den sträckning som varit avsedd »vid» förvärvet. Om tillräcklig upplysning angående avsikten inte kunde vinnas skulle hävden äga vitsord. I förhållande till det tidigare förslaget innebar 1960 års förslag två modifikationer. D et avgörande föreslogs vara avsikten »med» förvärvet. Detta ordval ansågs ge ett bättre uttryck för vad som avsågs med regeln.
I stället för regeln om hävden såsom enda bevismedel när avsikten ej kan styrkas tog beredningen i 1960 års förslag upp en regel om att den sträckning skall gälla som med hänsyn till innehav och andra omstän digheter må antas ha varit åsyftad. Beredningen ville med denna ändring markera, att hänsyn borde få tas till samtliga tillgängliga bevisdata — alltså inte enbart hävden — varmed i detta sammanhang avsågs för hållandena på marken. Först när andra upplysningskällor än innehavet saknades, skulle detta bli helt utslagsgivande för gränsdragningen. Regler om gränshävd har tidigare saknats. Om ägaren av fastighet in vid rågång visar urminnes hävd till ett område på andra sidan rågången har detta emellertid ansetts höra till fastigheten. D et har alltså varit möj ligt att ändra fastighetens omfång genom bevisning om urminneshävd. Vid framläggande av 1960 års förslag uttalade lagberedningen att den under sina överläggningar med fastighetsbildningskommittén kommit till den övertygelsen att ett särskilt hävdeinstitut är erforderligt i fråga om vissa gränser (SOU 1960: 25 s. 56 f.). De fall som åsyftades är så dana där s. k. sämjeägoutbyten genomförts. Sådana byten har tidigare förekommit i mycket stor utsträckning. Enligt kommitténs mening skulle det vara stötande om man vid bestämmandet av en fastighets omfattning var tvungen att bortse från dylika överenskommelser. Den bästa utvägen att komma till rätta med förhållandena ansåg kommittén vara att i jorda balken öppna möjlighet till ett godtagande av den privata fastighetsbild ning som det h är är fråga om. Det kunde inte antas att ägare och rättighetshavare härigenom skulle tillskyndas skada. Fastm er måste dylika bestämmelser i allmänhet vara ägnade att öka deras trygghet, eftersom det så gott som alltid torde förhålla sig så att man vid överlåtelse och annat förfogande över fastigheten tillmätt det faktiska markinnehavet avgörande betydelse, åtminstone i fall där detta bestått någon tid. Fas tighetsbildningskommittén ansåg också att bestämmelser av antydd art skulle helt överensstämma med rättsuppfattningen hos den jordägande befolkningen. Bestämmelserna skulle också underlätta kommitténs fort satta arbete. D e borde emellertid begränsas till att avse endast sådana sämjeägoutbyten, som kommit till stånd före nya jordabalkens ikraft trädande. Lagberedningen, som anslöt sig till fastighetsbildningskommitténs syn punkter, ansåg att som en förutsättning för ett godtagande av den på överenskommelse grundade gränsen bör gälla att denna oklandrat häv dats under viss tid. Med hänsyn till av beredningen i övrigt föreslagna hävdetider fann beredningen en tidrymd av tjugo år innebära en lämp lig avvägning. F ö r bestämmelsernas tillämpning syntes enligt lagbered ningen i övrigt inte böra krävas mer än att det av omständigheterna fram går att gränsändringen skett sämjevis. Därvid ansåg beredningen det vara av särskild betydelse att på ömse sidor skett ett givande och tagande i något så n är samma omfattning eller att, i annat fall, gränsändringen
i betraktande av omständigheterna kan anses vara jämförelsevis ringa. Lagberedningen framhöll också vikten av att den ursprungliga, rätta gränsen och den på överenskommelsens väg ändrade sträckningen måste kunna anses som sträckningar av samma gräns. En överenskommelse, varigenom ägaren av en fastighet till dennas utökande förvärvat ett om råde av en intilliggande fastighet, avsågs inte i nu förevarande ordning kunna vinna beaktande. Reglerna i beredningens förslag om gränshävd utformades m ot bakgrund av beredningens nu redovisade överväganden. I det den 11 f e b r u a r i 1 9 6 6 t i l l l a g r å d e t r e m i t t e r a d e f ö r s l a g e t t i l l j o r d a b a l k togs regeln om sträckning en av gräns som kommit till genom arealöverlåtelse upp i 1 kap. 4 § andra stycket (prop. 1970: 20 del A s. 105). Bestämmelsen om gränshävd upptogs däremot inte i förslaget. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket skulle gälla att om gräns tillkommit genom bl. a. överlåtelse av jord har gränsen den sträckning som var avsedd vid överlåtelsen. Om tillräcklig upplysning härom inte förelåg, skulle gränsen h a den sträckning som med ledning av innehav och andra omständigheter kunde antas ha varit åsyftad, hette det i andra punkten i paragrafen. Departementschefen anförde att lagtexten i viss m ån innebar en kompromiss mellan 1947 års och 1960 års lagförslag. H an ansåg att regeln strängt taget skulle kunna begränsas till att fastslå att parternas avsikt vid förvärvet är avgörande. Denna avsikt kunde klarläggas på olika sätt, men en omständighet som måste tillmätas särskild stor betydelse är innehavet. D etta kommer till uttryck i andra punkten som alltså egentligen är överflödig m en som belyser de tanke gångar vilka ligger bakom bestämmelsen, framhöll departementschefen. Vad beträffar den av lagberedningen i 1 kap. 5 § andra stycket i 1960 års förslag upptagna bestämmelsen om gränshävd anförde departements chefen (anf. prop. del A s. 70— 72), att regeln under remissbehandlingen väckt en viss tveksamhet hos några instanser men att den tillstyrkts av bl. a. lantmäteristyrelsen, som ansett regeln fylla en lucka i nuvarande lagstiftning. Departementschefen förklarade sig dela sistnämnda upp fattning. D e praktiska fördelarna med en regel av föreslagen innebörd är så betydande ansåg departementschefen att den borde tas upp i lag stiftningen. Med hänsyn till att regeln bara tar sikte på sämjeägoutbyten, som skett före balkens ikraftträdande, syntes den emellertid inte böra ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen. Till frågan om den närm are utformningen av regeln, särskilt med avseende på tid punkten för de överenskommelser på vilka gränshävden grundas, anhöll departementschefen att få återkomma i samband med att han anmälde förslag till följ dlagstiftning. I remiss till lagrådet den 29 november 1968 med förslag till lag om införande av den nya jordabalken m. m. upptogs härefter regeln om gränshävd i 16 §. Paragrafen löd: »Har fastighetsgräns under minst tjugo
år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt 1 kap. 3 eller 4 § eller 5 § första stycket nya balken och visas eller framgår av omständigheterna att hävden grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna på ömse sidor, gäller den sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats.» I fråga om motiveringen till regeln hänvisas till prop. 1970: 145 s. 123 f.
I yttrande den 17 februari 1969 i anledning av det den 11 februari 1966 remitterade förslaget till jordabalk, uttalade l a g r å d e t bl. a. följande rörande innehållet i 1 kap. (prop. 1970: 20, del A s. 202— 203).
Reglerna i förevarande kapitel överensstämmer i väsentliga avseenden med gällande rätt. P å åtskilliga punkter innebär de emellertid nyheter. Avsikten är, att reglerna skall vinna tillämpning ej blott på förhållanden, som uppkommer efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan även på äldre förhållanden. Vissa av reglerna är t. o. m. sådana att de endast kan gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. N är regler, som sålunda skall vinna tillämpning på äldre förhållanden, innefattar avvikelser från vad som hittills anses gälla, är det påkallat, att särskild uppmärksamhet ägnas övergångsbestämmelserna. Lagrådet vill framhålla, att mellan de regler i kapitlet, som innefattar nyheter, och övergångsbestämmelserna råder ett så nära samband, att det vid prövningen av övergångsproblemen kan fram stå som motiverat att jäm ka de nu i kapitlet upptagna reglerna. Lagberedningen har föreslagit regler om s. k. gränshävd — 5 § andra stycket i 1960 års förslag — och departementschefen anser bestämmelser därom böra tagas upp i lagstiftningen. Då stadgandet blott tager sikte på förhållanden, som inträffat före balkens ikraftträdande, bör enligt vad departementschefen förordar stadgandet ej ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen. Emellertid har beträffande vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande har tillämpning på äldre förhål landen, valts metoden att införa dem i balken. Om denna metod vid granskning av promulgationsbestämmelsema bibehålles, talar enligt lag rådets mening övervägande skäl för att även reglerna om gränshävd upptages i balken. M ot lagberedningens förslag till utformning av regeln — om man bortser från vad den innehåller om jämkning — synes intet vara att erinra. D å regeln innefattar undantag från bestämmelserna i 3 och 4 §§, torde den lämpligen kunna placeras mellan 4 och 5 §§ såsom en särskild paragraf.
Beträffande 1 kap. 4 § anförde lagrådet följande.
I andra stycket första punkten stadgas, att gräns, som tillkommit ge nom överlåtelse av jord eller genom vissa tvångsförvärv, har den sträck ning som var avsedd vid överlåtelsen eller förvärvet. I andra punkten följer en bestämmelse av innehåll, att om tillräcklig upplysning om av sikten ej föreligger, gränsen har den sträckning som med ledning av inne hav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Stadgandet i första punkten torde utgå från att upplysning om avsikten i första hand skall hämtas u r fångeshandlingen. Tydligt är emellertid, såsom ock förutsättes i andra punkten, att även innehavet och andra omständigheter är av betydelse för bedömande av avsikten. A tt uppdela bestämmelserna
i två olika punkter efter graden av den vikt som skall tillmätas de skilda upplysningskälloma synes icke motiverat. D et förordas, att andra punk ten får utgå och första punkten innehålla, att gränsen har den sträck ning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omstän digheter kan antagas ha varit åsyftad. I yttrande den 20 februari 1970 i anledning av dels ett den 19 sep tember 1969 rem itterat förslag till ändringar i och tillägg till den nya jordabalken (prop. 1970: 20 del A s. 311 f.) dels vissa punkter i det re mitterade förslaget rörande införande av nya jordabalken erinrade lag rådet om att det i utlåtandet den 17 februari 1969 berört placeringen av den regel om s. k. gränshävd som enligt departementschefens mening borde hänföras till övergångsbestämmelserna och som i lagrådsremissen den 29 november 1968 upptagits i lagen om införande av jordabalken som 16 §. Lagrådet vidhöll att paragrafen borde införas i själva balken och därvid lämpligen placeras efter 5 § i 1 kap. och alltså erhålla be teckningen 6 §. Beträffande bestämmelsens sakliga innehåll anförde lagrådet följande. F ör att gränshävd skall tillerkännas rättsverkan krävs enligt förslaget i första hand, att den grundats på överenskommelse. D et får förutsättas, att överenskommelsen inte behöver vara uttrycklig. Förslaget upptar i detta sammanhang även en bevisregel. D et sägs sålunda, att det skall visas eller fram gå av omständigheterna att överenskommelse föreligger. Vad som är skälet till att »framgår av omständigheterna» upptagits som alternativ till »visas» har ej angivits, men det torde vara avsett att där med markera, att som bevisning angående uppkomsten av hävden bör godtagas även utredning varigenom endast indirekt kan påvisas att fråga är om en genom överenskommelse vidtagen gränsjustering. A tt andra och strängare krav på bevisningen inte uppställs synes väl motiverat med hänsyn till att det här gäller förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden och därför ofta är svårutredda. D et är emellertid opåkallat att i lagtexten dessutom använda uttrycket »visas». H ärefter utvecklade lagrådet vissa synpunkter på innebörden av ut trycket »oklandrat», dvs. vilka krav som bör ställas på en invändning för att hävdetiden skall anses bruten. Vidare berörde lagrådet frågan om vid vilken tidpunkt överenskommelse som ligger till grund för hävden senast skall ha ingåtts, dock utan att frångå departementschefens förslag om att låta den nya balkens ikraftträdande vara avgörande. U nder hänvisning till vad sålunda anförts hemställde lagrådet, att 16 § promulgationslagen upptas i 1 kap. i balken med beteckningen 6 § samt att orden »visas eller» får utgå u r lagtexten. M ed hänsyn till den före slagna ändrade placeringen av bestämmelsen måste viss redaktionell jämkning också göras,----------- framhöll lagrådet. Vid a n m ä l a n i n f ö r K u n g l . M a j : t d e n 2 0 m a r s 1 9 7 0 av lagrådets utlåtanden den 17 februari 1969 och den 20 febru ari 1970 över förslag till jordabalk anförde departementschefen följande i anslutning till 1 kap. i förslaget (prop. 1970: 20 del A s. 393).
Som lagrådet fram håller är bestämmelserna i detta kapitel avsedda att i princip få tillämpning även på äldre förhållanden. Lagrådet anför att vissa av reglerna i kapitlet endast kan gälla äldre förhållanden, t. ex. regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. Med det förfarande som sålunda valts talar enligt lagrådets mening övervägan de skäl fö r att även reglerna om gränshävd tas upp i balken (jfr 1 kap. 5 § andra stycket i lagberedningens förslag och 16 § i det remitterade för slaget till promulgationslag). Av skäl som jag anfört i remissen anser jag emellertid att bestämmelserna om gränshävd bör placeras i promulgationslagen. Vad lagrådet anför beträffande reglerna i 4 § andra stycket om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord bör beaktas på det sättet att även dessa regler flyttas från balken till promulgationslagen.
I sitt utlåtande över det remitterade förslaget rörande lag om införan de av nya jordabalken hänvisade lagrådet i utlåtande den 1 juni 1970 beträffande utformningen av bestämmelsen om gränshävd till vad lag rådet i anslutning till 1 kap. nya balken anfört i näm nda utlåtande (prop. 1970: 145 s. 405). Vidare påpekade lagrådet att den nya paragrafen an gående gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord föranleder en redaktionell jämkning. Vid anmälan den 29 juni 1970 av lagrådets utlåtande över förslaget till lag om införande av nya jordabalken m. m. (prop. 1970: 145 s. 451) erinrade departementschefen om att lagrådet rörande innebörden och tilllämpningen av regeln om gränshävd gjort vissa uttalanden i sitt yttrande den 20 februari 1970 över förslaget till ändringar i och tillägg till JB (prop. 1970: 20 del A s. 311). Vad lagrådet därvid anfört gav inte an ledning till erinran från departementschefens sida. H an godtog också den av lagrådet där förordade jämkningen av paragrafens lydelse. I propositionen 1970:145 m ed förslag om införande av nya jorda balken m. m. upptogs härefter bestämmelsen om sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord i 17 § samt bestämmelsen om gränshävd i 18 §. Vid r i k s d a g s b e h a n d l i n g e n yrkades i motioner att ifråga varande bestämmelser skulle föras över till 1 kap. jordabalken (motion II: 1473 i anledning av prop. 1970: 20 samt I: 1266 i anledning av prop. 1970: 145). Till stöd för yrkandena anfördes bl. a., att bestämmelserna inte kan sägas vara av egentlig övergångsnatur samt att det inte anförts några bärande skäl för att utesluta dem från den nya jordabalken. På hemställan av tredje lagutskottet avslogs motionerna. Utskottet an förde i sin av riksdagen godtagna motivering (3LU 1970: 80 s. 192— 193). Bestämmelserna om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord och om gränshävd är som framhålls i motion I: 1266 inte av egentlig övergångsnatur, dvs. de har en annan uppgift än att överbrygga över gången mellan gammal och ny lagstiftning. N är det gäller sådana regler, uppkommer frågan om var de skall placeras: i den nya lagen eller bland
övergångsbestämmelserna till lagen. I detta avseende bygger jordabalksförslaget på den redaktionella principen att bestämmelser som endast tar sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraftträdande inte skall ingå i balken utan placeras i promulgationslagen. De båda nu ifrågakomna bestämmelserna h ar således med hänsyn till den valda systema tiken sin plats i promulgationslagen. A tt bestämmelserna sannolikt kom mer att tillämpas i inte obetydlig omfattning utgör enligt utskottets me ning inte tillräckligt skäl för att avsteg skall få göras från den nyss an givna principen. D et torde inte behöva befaras, att de tillämpande myn digheterna och andra som kom m er att syssla med frågor om den rätta sträckningen av fastighets gräns inte kommer att uppmärksamma att det finns regler om fastighets gräns också utanför jordabalken. I detta sam manhang vill utskottet slutligen framhålla, att lagrådet, som förordat att bestämmelserna om gränshävd skulle tas in i balken, torde ha utgått från att bestämmelserna om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord skulle placeras i balken i enlighet m ed det remitterade förslaget. Genom att de sist näm nda bestämmelserna har förts över till förslaget till promulgationslag synes lagrådets uttalanden på denna punkt num era sakna betydelse.
Motionen
I motionen erinras inledningsvis om att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk i 1 kap. 4 § intagit en bestämmelse om hur gräns skulle bestämmas om den tillkommit genom arealöverlåtelse samt att en mot svarande bestämmelse också fanns med i det till lagrådet remitterade departementsförslaget. M otionären pekar härefter på att lagrådet (prop. 1970: 20 del A s. 203) föreslog viss omarbetning av bestämmelsen så att inte innehållet i fångeshandlingen skulle få dominera över andra omständigheter som kunde tjäna som ledning för gränsens bestämmande. Departementsche fen, fortsätter motionären, säger sig beakta vad lagrådet anfört på det sättet att dessa regler överflyttas till promulgationslagen (del A s. 393). Detta, anför motionären, hade visserligen inte lagrådet antytt, och lagrådsremissen om promulgationslagen i denna del var redan avgiven utan att någon regel om dessa arealfång fanns med. E fter att ha redovisat hur bestämmelsen sedan kom att inflyta i 17 § JP anför motionären att det är tillfredsställande att den regel som er fordras har fått den av lagrådet (prop. 1970: 20 del A s. 203) föreslagna lydelsen. D ärem ot finns det enligt motionärens mening ingen anledning att ta bort regeln ur jordabalken och föra in den i promulgationslagen. D etta var enligt motionären inte heller lagrådets mening. M otionären anför att gränsbestämningsreglerna i nu gällande jord delningslag är samlade i 7 kap. D är skiljs mellan i laga ordning bestämda gränser och gränser som icke är bestämda i laga ordning. I det av vår riksdagen 1970 antagna förslaget till ny fastighetsbildningslag finns inte
motsvarande regler med i 14 kap., som handlar om fastighetsbestämning. M otivet var att de materiella reglerna om bestämmande av gräns hörde hemma i jordabalken. I lagberedningens förslag liksom i propo sitionen finns regler om i laga ordning bestämda gränser i 1 kap. 3 §. Lagberedningens förslag till 4 §, som innehöll reglerna om gränser som icke bestämts i laga ordning, har nu i propositionen blivit beskuret till att avse endast gränser som tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv. Sådana gränser är ytterst sällan föremål för bestämning, framhåller motionären. Däremot har motsvarande regler om många tiotusentals avsöndringar och liknande arealfång förts till promulgationslagen. Enligt motionären förefaller det som om orsaken skulle vara att sådan fastig hetsbildning numera inte är tillåten och att därför regler om sådana grän ser endast skulle ha historisk betydelse. Men, tillägger han, samma är förhållandet i fråga om gränser som före jordabalkens ikraftträdande bestämts enligt tidigare, högst skiftande regler. M otionären pekar härefter på att tredje lagutskottet i sitt utlåtande anförde att jordabalksförslaget bygger »på den redaktionella principen att bestämmelser som endast ta r sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraftträdande inte skall ingå i balken utan placeras i promulga tionslagen». Även om jordabalkspropositionen försökt att leva upp till den angivna principen så finns det flera avsteg därifrån, anför motio nären, och hänvisar till följande uttalande av lagrådet i jordabalkspropo sitionen (del A s. 202): »Emellertid h ar beträffande vissa andra bestäm melser, vilka också uteslutande har tillämpning på äldre förhållanden, valts metoden att införa dem i balken.» M otionären fram håller att jorda balken borde vara avsedd att ge regler för vad som verkligen sker inom de olika rättsområden som balken behandlar. Fastighetsbestämning av genom överlåtelse av jord före balkens ikraftträdande tillkomna gränser är nu och torde även för framtiden bli den vanligaste anledningen till sådana förrättningar som behandlas i 14 kap. »Fastighetsbestämning» i fastighetsbildningslagen, anför motionären. D ärför bör 17 § JP enligt hans mening återföras till 1 kap. JB, förslagsvis genom omarbetning av 4 § däri. Det var lagrådets uttalade mening, fortsätter motionären, att över vägande skäl talade för att reglerna om gränshävd borde upptagas i jorda balken och inte placeras i promulgationslagen som åstadkom att änd ringar i det ursprungliga departementsförslaget gjordes i fråga om de icke i laga ordning bestämda gränserna. D ärför anser han det vara an ledning att ompröva även placeringen av 18 § JP. E tt starkt skäl för att införa reglerna om gränshävd i jordabalken är att de behandlar ett helt nytt rättsinstitut, som kan räknas bli tillämpat under lång tid fram åt, anför motionären avslutningsvis.
Utskottet
1970 års riksdag har antagit ny jordabalk (JB) samt lag om införande av nya jordabalken (jordabalkens promulgationslag, JP). Balken skall träda i kraft den 1 januari 1972. I 1 kap. 3— 5 §§ JB upptas bestäm melser om rätta sträckningen av fastighets gränser. Jordabalken skiljer på gräns som blivit lagligen bestämd och gräns som inte blivit lagligen bestämd. Bestämmelser om det förra slaget av gränser meddelas i 3 §. Beträffande gränser som inte blivit lagligen bestämda ges regler i 4 §. F ör sådana gränser föreskrivs i första stycket i paragrafen att de märken som av ålder ansetts utm ärka gränsen skall gälla. H ar gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall gränsen enligt andra stycket ha den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Också i jordabalkens promulgationslag finns det bestämmelser om rätta sträck ningen av fastighets gräns. I 17 § JP föreskrivs sålunda att fastighets gräns, som kommit till genom överlåtelse av jord före jordabalkens ikraftträdande, har den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Bestäm melsen träder alltså i stället för 1 kap. 4 § första stycket JB, om det är känt att fastigheten bildats genom överlåtelse. 18 § JP innehåller regler om ett nytt rättsinstitut, gränshävd. Reglerna innebär att om fastighets gräns under minst 20 år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt lag, och det av omständigheterna fram går att hävden grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna på ömse sidor, den hävdade sträckningen skall gälla. I motionen yrkas, i första hand, att riksdagen gör sådan ändring i den nya jordabalken att bestämmelsen i 17 § JP om sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord överförs till 1 kap. jorda balken samt, i andra hand, att också reglerna i 18 § JP överförs till detta kapitel. Till stöd för yrkandet att överföra den i 17 § JP upptagna be stämmelsen till jordabalken anför motionären att fastighetsbestämning av gränser, som kommit till genom överlåtelse av jord, är och även för fram tiden torde bli den vanligaste anledningen till sådana förrättningar som behandlas i 14 kap., »Fastighetsbestämning», i fastighetsbildnings lagen. Som skäl för att införa reglerna om gränshävd i jordabalken åberopar motionären den omständigheten att reglerna, som avser ett helt nytt rättsinstitut, kan antas bli tillämpade under lång tid fram över. Såsom fram går av den föregående redogörelsen har frågan om place ringen av ifrågavarande bestämmelser övervägts vid skilda tillfällen under behandlingen av lagstiftningsärendet. I lagberedningens förslag år 1960 till ny jordabalk hade bestämmelsen om rätta sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord tagits upp i 1 kap. 4 §
andra stycket och bestämmelserna om gränshävd i 1 kap. 5 § andra stycket. I det av Kungl. M aj:t år 1966 till lagrådet remitterade förslaget till delar av jordabalk fick regeln om den rätta sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord stå kvar i balken. Departe mentschefen ansåg att regeln om gränshävd däremot inte borde ingå i balken utan i stället i dess promulgationslag. Som skäl härför anförde han att institutet tar sikte bara på överenskommelser som skett före balkens ikraftträdande. Vid granskningen av det remitterade förslaget framhöll lagrådet att reglerna i 1 kap. JB avsågs skola vinna tillämpning inte bara på förhål landen, som uppkommit efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan också på äldre förhållanden, varjämte lagrådet pekade på att vissa av reglerna t. o. m. var sådana att de endast kunde gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 1 kap. 4 § om gräns som tillkommit genom över låtelse av jord. I anslutning till departementschefens förslag att bestäm melserna om gränshävd skulle upptas i promulgationslagen erinrade lagrådet om att för vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande hade tillämpning på äldre förhållanden, hade valts metoden att införa dem i balken. — Lagrådet torde med uttalandet ha åsyftat just bestäm melsen om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. — Om denna metod skulle bibehållas vid granskning av promulgationsbestämmelsema, talade enligt lagrådets mening övervägande skäl för att även reglerna om gränshävd borde tas upp i balken. Vid anmälan av propositionen vidhöll departementschefen att be stämmelserna om gränshävd på de skäl, som anförts i remissen, borde placeras i promulgationslagen. Vidare uttalade departementschefen att också regeln i 1 kap. 4 § andra stycket förslaget till jordabalk om gräns som kommit till genom överlåtelse av jord borde flyttas från balken till promulgationslagen. Som skäl härför anförde departementschefen att han beaktat vad lagrådet anfört beträffande ifrågavarande regler. Härvid torde departementschefen åsyfta lagrådets påpekande att regeln i 1 kap. 4 § andra stycket förslaget till jordabalk endast kan gälla äldre förhål landen. I propositionen med förslag till promulgationslag upptogs härefter be stämmelsen om sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord i 17 § samt bestämmelserna om gränshävd i 18 §. Vid riksdagsbehandlingen övervägdes frågan om placeringen av be rörda bestämmelser i anledning av motioner. Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att, när det gällde sådana regler som de ifrågavarande, vilka inte var av egentlig övergångsnatur, frågan uppkom var reglerna skulle placeras: i den nya lagen eller bland över gångsbestämmelserna till lagen. I detta avseende, anförde utskottet, bygg de jordabalksförslaget på den redaktionella principen, att bestämmelser som endast tog sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraft
trädande inte skulle ingå i balken utan placeras i promulgationslagen. Utskottet ansåg att de båda nu ifrågakomna bestämmelserna med hän syn till den valda systematiken således borde ha sin plats i promulga tionslagen. A tt bestämmelserna sannolikt skulle komma att tillämpas i en inte obetydlig omfattning utgjorde enligt utskottets mening inte till räckligt skäl för att avsteg skulle få göras från näm nda princip. Utskottet ansåg vidare att det inte behövde befaras, att de tillämpande myndig heterna och andra som skulle kom m a att syssla med frågor om den rätta sträckningen av fastighets gräns inte skulle uppmärksamma att det finns regler härom också utanför jordabalken. Lagutskottet finner ej skäl att frångå den bedömning i frågan som tredje lagutskottet sålunda gjort. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det inte är någon främ m ande företeelse i svensk lagstiftning att regler, som avses kom m a att tillämpas under lång tid efter det att en lag trätt i kraft och som t. o. m. avser förhållanden vilka hänför sig till tiden efter ikraftträdandet, får sin placering i lagens promulgationslag. Såsom exempel m å nämnas att enligt 18 § lagen om införande av nya rättegångsbalken skall vad i denna balk är föreskrivet angående åtal för brott, varå inte kan följa svårare straff än böter, äga motsvarande tillämpning i fråga om talan som föres särskilt angående utdömande av förelagt vite. Om den omständigheten att nu ifrågakomna bestäm melser i jordabalkens promulgationslag om fastighets gränser kommer att tillämpas under lång tid framöver skulle tillmätas avgörande betydelse för deras placering, torde m an för övrigt behöva pröva om inte ompla cering också bör ske av regler beträffande andra rättsinstitut, vilka endast avser förhållanden som inträtt före jordabalkens ikraftträdande men kan komma att tillämpas under avsevärd tid, t. ex. reglerna i 6 § JP om urminnes hävd. På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet att motionen 1971: 335 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1971
På lagutskottets vägnar D A N IEL W IKLUND
Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svan ström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m)*, fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Tim rå (s), fru Olsson i Helsingborg (c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.