Översyn av rättegångsbalken : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Översyn av

TTEGÅNGSBALKEN

3 Tjxpertmedverkan

.och

i . I spec1aJ1ser1ng

Delbetankande av rättegångsutrednmgen SME

Statens offentliga utredningar

@@ 1987:13

Eg

Justitiedepartementet

Översyn

av

rättegångsbalken

Expertmedverkan och

specialisering

Delbetänkande av

gättegångsutredningen

Stockholm 1987

Omslag Förlagsatcljén ISBN 91-38-09805-9 ISSN 0375-25OX Svenskt Tryck Stockholm 1987 710657

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Rättegångsutredningen tillsattes efter bemyndigande av

regeringen i februari 1977. Utredningen har hittills avlämnat följande delbetänkanden

i juli 1982 Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i

tingsrätt (SOU 1982:25-26)

i februari 1983 Processen i överrätt Några delreformer

(Ds Ju 1983:1) i januari 1984 Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet (Ds Ju 1984:1) - i januari 1986 av

Översyn rättegångsbalken 2 Högsta

domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1)

i januari 1987 Några frågor om de särskilda rättsmedlen

(Ds Ju 1986:9).

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet ( )

Översyn av rättegångsbalken 3 Expertmedverkan och specialise-

ring.

I arbetet med detta delbetänkande har deltagit f.d. landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, f.d. chefsrådmannen

Ella Ericsson Köhler, överåklagaren Sten Styring, advokaten

Lars Laurin, kuratorn John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg, ledamöter, lagmannen Lennart Hasteson,

kammarrättspresidenten Ni1s 01of wentz, hovrättsiagmannen Trygve Heilners, f.d. justitierådet U1f K. Nordenson och

genera1direkt6ren Lars Åhlén, sakkunniga, professorn

Per Henrik Lindb1om, departementsrådet Lars Ekiycke samt

hovrättsassessorerna Håkan Julius och Peter Fitger, experter, samt hovrättsassessorerna Richard Ljungqvist och Bengt Rosqvist, sekreterare.

Tiil betänkandet fogas en reservation av Lars Laurin beträffande rätten att föra särskild taian mot d0msto1s

besiut angående expertmedverkan.

Utredningsarbetet fortsätter. Ett siutbetänkande kommer att lämnas sommaren 1987.

Stockhoim den 25 februari 1987

Ingvar Gulinäs

Ella Ericsson Köhier Sten Styring Lars Laurin

John Thörngren Lennart Sandberg

Richard Ljungqvist

Bengt Rosqvist

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

1. Förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Förslag till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden . . . - . . . . . o . . . . . - . o o o o . - . o .- 12 . Förslag till lag om ändring i

giftermålsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13

. Förslag till Tag om ändring i föräldrabalken . . - o . . . . o o - - a o . . . o u o - o a o. o o. - .u 15

SAMMANFATTNING . o o oo o - o o . o . . - o - - - u oo u- - u - . o . . c o o o u. 17

INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 27

ÖVERSIKT ÖVER NUVARANDE FORMER FÖR SPECIALISERING AV DÖMANDE VERKSAMHET M.M. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 31 2.1 Olika former för specialisering inom domstolsväsendet m.m. 31 2.1.1 Specialisering genom koncentration av mål inom de allmänna domstolarna . . . . .. 32 2.1.2 specialisering genom särskilda domstolar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 35 2.1.3 Specialisering genom vissa domstolsliknande nämnder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 44 2.2 Bevisning genom sakkunnig . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 51

EXPERTMEDVERKAN I DOMSTOLARNA I DE ÖVRIGA NORDISKA LÄNDERNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 55

ÖVERVÄGANDEN RÖRANDE EXPERTMEDVERKAN I DE ALLMÄNNA DOMSTOLARNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 59

6 Innehåll

4.1 För- och nackdelar med en specialisering av dömande verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 59

4.3 Experternas uppgifter och kvalifikationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 87 4.4 Förordnande av experter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 89

4.5 Jävsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 97

4.6 Antalet experter i rätten m.m. . . . . . . . . . . . . . .. 98 4.7 Expertmedverkan i del av mål . . . . . . . . . . . . . . . .. 103 4.8 Kostnaderna för reformen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 108

5 SÄRSKILDA DOMSTOLAR I FASTIGHETSMÅL? . . . . . . . .. 111 5.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 111 5.1.1 Fastighetsdomstolarnas inrättande m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 111 5.1.2 Vissa processuella frågor . . . . . . . . . . . .. 115

5.2 överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 122

5.2.1 Alternativa lösningar av de processuella problemen . . . . . . . . . . . . . . .. 122 5.2.2 Andra problem med koncentration

av fastighetsmål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 135

5.2.3 Vissa sammansättningsfrågor m.m. . . . . .. 143

5.2.4 Slutsatser och sammanfattning . . . . . . . .. 148

6 SÄRSKILDA NÄMNDER FÖR HYRES- OCH ARRENDE- TVISTER? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 153 6.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 153 6.1.1 Hyres- och arrendenämndernas inrättande m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 153 6.1.2 Översikt över hyres- och arrendenämndernas uppgifter m.m. . . . . . . . . . . . .. 161

6.1.3 Vissa frågor beträffande intresse-

ledamöter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 166 6.1.4 Önskemål om reformer samt utredningsförslag med anledning därav . . . . . . . . . .. 171

6.2 överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 173

6.2.1 Fortsatt specialisering av hyresoch arrendemål? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 173

InnehåT1 7

6.2.2 Kan intresse1edamöter de1ta i hand1äggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätt? . . . . . . . . . . . .. 179 6.2.3 Förfarandet i hyres- och arrendemåi vid tingsrätt . . . . . . . . . . . . .. 187

6.2.4 Instans- och fuliföijdsfrågor

i hyres- och arrendemål . . . . . . . . . . . . . .. 202 6.2.5 Domst01arnas sammansättning i hyres- och arrendemå1 . . . . . . . . . . . . . .. 207 6.2.6 Mediings- och skiijedomsärenden m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 213 6.2.7 S1utsatser och sammanfattning . . . . . . . .. 216

7 KONCENTRATION AV EKO-MÅL? . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 221 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 221

överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 225

8 FORTSATT SPECIALISERING INOM DOMSTOLS-

9 SPECIALMOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 237 9.1 Försiaget til] lag om ändring i

rättegångsba1ken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 237

9.2 Försiaget till 1ag om ändring i 1agen (1946:807) om handiäggning av domsto1särenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 246 9.3 Förs1aget ti11 Tag om ändring i

giftermå1sba1ken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 247

9.4 Försiaget ti11 Tag om ändring i förä1draba1ken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 248

RESERVATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 249

Bi1aga 1 Tingsrätter som är fastighetsdomstol; domsområden och målantal . . . . . . .. 251

Bi1aga 2 Avgjorda ärenden i hyres- och arrendenämnderna år 1986 . . . . . . . . . . . . .. 253

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Försiag ti11

Lag om ändring i rättegångsbaiken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbaiken

dels att 1 kap. 7 och 8 §§1 ska11 upphöra att gäiia,

dels att 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a § ska11 ha nedan angivna

iydeise, att i baiken skaii införas en ny paragraf, 1 kap. 3 a §,

dels

av nedan angivna 1yde1se.

Nuvarande ixdeise Föresiagen ivdeise

1 kap. 3 a S

En särskiid Iedamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk e11er annan sär-

skiid fackkunskap (expert) får ingå

i tingsrätten, om prövningen av ett måi därigenom väsentiigt fränüas. Rör måiet skilda fackområden får

ytterligare en expert ingå i

rätten.

Deitar en expert vid huvudförhand-

iing i brottmåi, gäiier i fråga om

antaiet nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskiid sammansättning av tingsrätt vid behandiing av vissa måi gäiier i övrigt vad därom är stadgat.

lsenaste iydeise av 7 och 8 ss 1985:415.

10 Författningsförslag

Nuvarande 1yde1se

Föres1agen lxdelse

2 kap.

4 a §2

Utöver vad som fö1jer av 4 § får i En särski1d ledamot med ekonomisk, hovrätten som särski1da 1edamöter medicinsk, teknisk e11er annan sär-

ingå, ar för sig e11er till- ski1d får

fackkunskap (expert) ingå sammans, i hovrätten, om prövningen av ett 1. en person som förordnats som må1 därigenom väsent1igt främjas. ekonomisk expert en1igt 4 kap. Rör målet skiida fackområden får 10 a §, om det finns behov av ytter1igare en expert i

ingå

särski1d fackkunskap inom hov- rätten.

rätten i fråga om ekonomiska för-

hå11anden,

2. en person som är eller har varit Iagfaren domare i a11män förvaitningsdomsto1, om det finns behov av särskiid fackkunskap inom hov-

rätten i fråga om skatterättsliga

förhå11anden.

Senaste 1yde1se 1985:415.

Författningsförslag 11

Nuvarande lydelse Foreslagen lxdelse

4 kap.

10 a §3

Regeringen förordnar för tre år i Den som skall tjänstgöra som

sänder dem som skall tjänstgöra som expert enligt 1 kap. 3 a § eller ekonomiska experter enligt 1 kap. 2 kap. 4 a § skall genom utbildning 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårs- eller yrkeserfarenhet ha förvärvat perioden får vid behov ytterligare särskild fackkunskap i ämnet samt personer förordnas för återstående vara skickad att tjänstgöra såsom del av perioden. Inträffar medan en särskild ledamot i tingsrätt eller ekonomisk expert deltar i behand- hovrätt. lingen av ett mål en omständighet som medför att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det målet.

pågående

En expert förordnas av rätten för visst mål.

Den som skall tjänstgöra som Den som skall tjänstgöra som expert ekonomisk expert skall vara svensk skall vara svensk medborgare och får

medborgare och får ej vara omyndig inte vara omyndig eller i konkurs-

eller i konkurstillstånd. tillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den 2. Mål som avses i 1 kap. 7 § och som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall handläggas enligt äldre föreskrifter.

Senaste lydelse 1985:415.

12 Författningsförslag

2. ti11

Förs1ag

Lag om ändring i lagen (1946:807) om hand1äggning av domsto1särenden

Härigenom föreskrivs i fråga om 1agen (1946:807) om handläggning av domstols-

ärenden att i Iagen ska11 införas en ny paragraf, 7 §, av nedan angivna 1yde1se.

Nuvarande 1xde1se

Föres1agen Izdelse

7 §1

Vid hand1äggning av ärende gä11er vad som i 1 kap. 3 a § första

stycket rättegångsba1ken är före-

skrivet angående expertmedverkan.

Denna 1ag träder i kraft den

1Förutvarande 7 § upphävd genom 1971 1214.

Författningsförs1ag 13

3. Förs1ag tiil

Lag om ändring i giftermå1sba1ken

Härigenom föreskrivs i fråga om giftermå1sba1ken

att 15 kap. 30 § ska11 ha nedan angivna iydeise,

dels

att i balken ska11 införas två nya paragrafer, 15 kap. 29 a och 30 b §§,

dels

av nedan angivna iydeise.

Nuvarande 1vde1se Föres1agen Ivdeise

15 kap. 29 a §

Vid hand1äggning i tingsrätt av må] som avses i 29 § gâ11er vad som i 1 kap. 3 a § första stycket rätte-

gångsba1ken är föreskrivet om

exgertmedverkan.

30 §1

När nämndemän ska11 ingå i tingsrätten ska11 föijande avvikeiser gäiia från vad

som annars är föreskrivet om över1äggning och omröstning i tvistemå1.

Ordföranden ska11 vid över1äggningen framstä11a saken och vad iag stadgar därom.

Vid omröstning ska11 först ord- Vid omröstning ska11 nämndemännen föranden och därefter nämndemännen säga sin mening sist. säga sin mening.

Senaste 1yde1se 1983:371

14 Författningsförslag

Nuvarande 1yde1se Föres1agen 1xde1se 30 b § Vid handläggning i hovrätt av må1 som avses i 29 § gä11er vad som i

2 kap. 4 a S rättegångsba1ken är

föreskrivet om expertmedverkan.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförs1ag 15

4. Förs1ag ti11 Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § förä1draba1ken1 skall ha nedan

angivna 1yde1se.

Nuvarande 1yde1se Föres1agen 1Xde1se

20 kap. 1§

I må1 om faderskap, vårdnad, um- I må1 om faderskap, vårdnad, umgängesrätt, underhå11 och omyndig- gängesrätt, underhå11 och omyndighetsförklaring e11er dess hävande hetsförklaring e11er dess hävande

äga 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ gä11er 15 kap. 29, 29 a, 30, 30 a

giftermå1sba1ken motsvarande och 30 b §§ giftermå1sba1ken.

ti11ämgning.

Denna 1ag träder i kraft den

1 Ba1ken omtryckt 1983:485.

SAMMANFATTNING

I detta betänkande behandlar vi två frågor som har nära sam-

band med varandra, nämligen specialisering av dömande verksamhet och expertmedverkan i de allmänna domstolarna. Med ut-

gångspunkt från vårt förslag i den sistnämnda frågan diskute-

rar vi också formerna för handläggning av fastighetsmål, hyres- och arrendemål samt mål om ekonomisk brottslighet (eko-mål).

Som ett första led i våra överväganden diskuterar vi

föroch nackdelar med en specialisering av dömande verksamhet på

de allmänna domstolarnas område. Med specialisering avser vi

koncentration av en målkategori till vissa allmänna dom-

stolar, överförande av en grupp mål till särskilda domstolar och handläggning av mål vid domstolsliknande nämnder. Vi konstaterar därvid att en specialisering som tillåts omfatta

många och viktiga måltyper på flera olika sätt kan leda till

en utarmning av de allmänna domstolarna. Samtidigt har den specialisering som hittills skett ofta inneburit ökade garantier för en effektiv process och materiellt riktiga avgöranden. Som vi ser det är dock dessa vinster inte i främsta rummet knutna till själva specialiseringen utan till att

experter på det aktuella området kan medverka som ledamöter

utöver de lagfarna ledamöter och nämndemän som normalt tjänstgör i de allmänna domstolarna. Vi anser att man kan

uppnå i huvudsak samma vinster genom att i stället låta

experter medverka i de allmänna domstolarna. Härigenom kan

man undvika många av de nackdelar som är förenade med en

specialisering av dömande verksamhet.

Vi menar att utvecklingen beträffande specialisering av dom-

stolsväsendet nu har gått så långt att det gäller att välga

väg, antingen en fortsatt utarmning av de allmänna dom-

stolarna eller en återgång till ett mera enhetligt domstols-

väsende. Enligt vår uppfattning talar starka skäl för att man bör välja den senare vägen.

18 Sammanfattning

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

Mot den angivna bakgrunden lägger vi fram ett förslag som ggr

det möjligt för de allmänna domstolarna att öka sin kompetens i mål där det behövs ekonomisk, medicinsk, teknisk eller

annan särskild fackkunskap. Behov av förstärkningsåtgärder

kan enligt vår bedömning uppkomma inte bara i eko-mål, där denna möjlighet står vissa domstolar till buds redan nu, utan

också i andra målkategorier, exempelvis mål angående fel i

fastighet enligt 4 kap. 19 § jordabalken (JB), mål inom ADBoch miljöområdena, mål om skadestånd som rör medicinska förhållanden samt mål om entreprenad, och undantagsvis även i domstolsärenden. Enligt förslaget skall den ökade kompetensen åstadkommas genom att tingsrätterna och hovrätterna ges en generell möjlighet att anlita experter i mål och ärenden som i dag kan tas upp av allmän domstol och där prövas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndemän. Som förutsättning för att domstolarna skall få anlita experthjälp skall gälla att prövningen av ett mål eller ett ärende

väsentligt främjas genom att en expert ingår i rätten.

Med en reform av angivet slag ökar möjligheterna att lägga processens tyngdpunkt i första instans och att utforma över-

rättsprocessen på ett rationellt sätt. Det kan också tänkas

att en möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter kan göra dem attraktiva för vissa civilrättsliga tvister som i dag överlämnas till skiljemän för avgörande. Reformen bör öka tilltron till de allmänna domstolarnas för-

måga att fullgöra sina rättskipningsuppgifter i det moderna

samhället.

Med uttrycket expert avser vi enbart en person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen. Formerna för medverkan i allmän domstol av personer som är eller har varit lagfarna domare i allmän förvaltningsdomstol komner vi att behandla i vårt slutbetänkande.

Sammanfattning 19

Uppgiften för en expert är i första hand att hjälpa rättens övriga ledamöter att sätta sig in i och förstå det av parterna presenterade processmaterialet. Han skall inte tillföra

målet något sådant material. Sakkunniginstitutet som bevis-

medel berörs inte av vårt förslag.

Den som skall tjänstgöra som expert skall genom utbildning eller yrkeserfarenhet ha förvärvat särskild fackkunskap i det ämne som är aktuellt i det enskilda målet samt vara lämplig att tjänstgöra som särskild ledamot i tingsrätt eller hov-

rätt. Som exempel på personer som kan komma i fråga för

expertuppdrag kan nämnas revisorer, ingenjörer och läkare.

Vi har diskuterat att bygga vidare på det system som tilläm-

pas beträffande ekonomiska experter i eko-mål, dvs. att låta

regeringen förordna experter på ett antal klart angivna

fackområden. Om man begränsar möjligheterna att anlita experter till vissa fackområden kommer man emellertid inte att kunna täcka mer än en del av expertbehovet. Vi föreslår i stället att domstolarna själva skall få förordna experter.

Särskild talan mot rättens beslut angående expertmedverkan

får för närvarande i princip inte föras. Med den av oss föreslagna utvidgningen av möjligheterna till expertmedverkan får man dock räkna med att parterna och rätten i ökad utsträck-

ning kommer att ha skilda uppfattningar i fråga om behovet av

expertmedverkan och/eller om rättens val av expert. Vi har därför diskuterat införandet av en regel som ger parterna

möjlighet att föra särskild talan mot rättens beslut angående

expertmedverkan. Vi har dock inte funnit anledning att lägga

fram något förslag härom.

Behovet av särskild fackkunskap inom rätten torde i nästan alla fall bli tillgodosett genom att rätten anlitar

en

expert. I mål som rör skilda fackområden kan det dock tänkas

uppkomma behov av expertis på mer än ett område. För sådana

fall föreslår vi att rätten skall kunna anlita en ytterligare expert.

20 Sammanfattning

En expert skall ingå i rätten såsom särskild ledamot. Han

skall inte ersätta någon av rättens övriga ledamöter.

Expertmedverkan bör komma i fråga endast i fall då behovet av

sådan medverkan avser en väsentlig del av ett mål och experten skall delta i hela avgörandet. I den mån förutsättningarna för deldom eller mellandom är uppfyllda finns det dock inget som hindrar att experten deltar i en sådan dom men

därefter inte längre ingår i rätten. Att på annat sätt be-

gränsa expertens medverkan till viss del av ett mål anser vi vara förenat med flera nackdelar än fördelar.

En expertmedverkan i enlighet med förslaget medför vissa kostnader, främst avseende ersättning till experterna. Expertmedverkan bör emellertid också medföra besparingar i form av effektivare handläggning och ökade garantier för materiellt riktiga avgöranden. Besparingarna uppväger enligt vår mening mer än väl de förhållandevis marginella merkost-

nader som kan uppstå.

Med utgångspunkt från förslaget om expertmedverkan i de all-

männa domstolarna har vi undersökt an inte många av de pro-

blem som är förenade med den nuvarande konstruktionen med

särskilda domstolar för handläggning av fastighetsmål skulle

kunna undvikas om man i stället lät prövningen av fastighets-

målen ankomma på samtliga tingsrätter. Vidare har vi tagit

upp tanken på att överföra också hyres- och arrendenämndernas

uppgifter till tingsrätterna. Våra överväganden i dessa delar har fått formen av en för hur man skulle kunna

mggell

integrera de nämnda rättskipningsuppgifterna i de allmänna

domstolarnas verksamhet. Vi lägger alltså inte fram något

fullständigt förslag i dessa frågor. Avslutningsvis har vi

behandlat av eko-mål samt anlagt några synhandläggningen punkter i fråga om reformmöjligheterna för vissa andra mål-

ru er.

Sammanfattning

Handläggningen av fastighetsmål

Fastighetsmål handläggs i dag vid särskilda fastighetsdom-

stolar, vilka är knutna till vissa tingsrätter. I fastighets-

domstolarna ingår, utöver lagfarna domare, både tekniska

ledamöter (fastighetsråd) och nämndemän. Erfarenheterna av fastighetsdomstolarnas sätt att sköta sina uppgifter är goda.

Detta torde till stor del bero på den tekniska expertis som

tillförts fastighetsdomstolarna genom fastighetsråden. Gränsdragningen mellan mål som skall tas upp av fastighetsdomstol och mål som skall tas upp av tingsrätt såsom allmän domstol har emellertid vållat problem. Enligt vår innebär uppfattning specialiseringen av dömandet i även

fastighetsmål i övrigt åtskilliga nackdelar.

Efter en genomgång av olika möjligheter att komma till rätta

med de processuella problemen har vi kommit fram till att den

i detta hänseende mest ändamålsenliga lösningen är att

avskaffa begreppet fastighetsdomstol och att låta fastighetsmålen handläggas vid samtliga tingsrätter enligt vanliga forumregler.

Enligt vår mening finns det flera skäl till att man i dag har anledning att se behovet av att koncentrera fastighetsmålen

till vissa domstolar på ett annat sätt än man gjorde när fas-

tighetsdomstolarna inrättades. Ett skäl är att den materiella

lagstiftningen i fråga om bl.a. fastighetsbildning har blivit

enklare och mera lättillämpad för domstolarna under den tid som fastighetsdomstolarna har varit verksamma. Också den fr.0.m. 1971 gällande tingsrättsorganisationen har ändrat förutsättningarna. Ett annat skäl är att det nuvarande syste-

met endast i begränsad utsträckning ger några för

garantier att de lagfarna domarna vid fastighetsdomstolarna får erfarenhet av att handlägga kvalificerade fastighetsmål.

Som vi ser det kan fastighetsmålen på ett fullt

kompetent sätt handläggas vid samtliga tingsrätter. Såvitt de gäller

22 Sammanfattning

kvalificerade fastighetsmålen bör de nuvarande reglerna om

rättens sammansättning i huvudsak bestå. Vi har dock diskute-

rat om reglerna om fastighetsrådens medverkan i dessa mål kan

ersättas av de av oss föreslagna generella reglerna om expertmedverkan. Dessa regler är emellertid inte avsedda att tillämpas i målkategorier där det föreligger ett permanent behov av expertmedverkan och passar därför inte helt för de

nu åsyftade målen. I de typer av fastighetsmål som typiskt

sett är av enkel beskaffenhet, exempelvis hyresmål, bör däremot expertreglerna kunna tillämpas. Rättens sammansättning i sådana mål bör bestämmas först sedan det står klart om även

de tvister angående hyra m.m. som i dag handläggs vid hyres-

och arrendenämnderna kan överföras till tingsrätterna.

En handläggning av kvalificerade fastighetsmål vid samtliga

tingsrätter kan under en övergångsperiod tänkas medföra

svårigheter för de lagfarna domare som inte tidigare haft

tillfälle att syssla med sådana mål. Vi är därför inte främmande för att det under en sådan period kan vara lämpligt att

vidta särskilda åtgärder för att underlätta handläggningen av

dessa mål.

Handläggningen av hyres- och arrendetvister

Prövningen av hyres- och arrendetvister i första instans sker i dag främst vid hyres- och arrendenämnderna men också vid fastighetsdomstolarna och vid de allmänna underrätterna. För överprövning av hyresnämndernas avgöranden har inrättats en särskild domstol, bostadsdomstolen. I såväl hyres- och arren-

denämnderna som bostadsdomstolen ingår, utöver lagfarna doma-

re, s.k. intresseledamöter, dvs. ledamöter som utsetts efter förslag från sådana riksorganisationer som företräder

intressegrupper, vilka berörs av rättskipningen på de berörda

områdena. För handläggningen vid nämnderna och i bostadsdomstolen gäller särskilda regler.

Sammanfattning 23

Det är enligt vår mening uppenbart att det splittrade pröv-

ningssystemet är förenat med åtskilliga nackdelar. Ett sätt

att göra systemet mera enhetligt är att, som föreslagits av hyresrättsutredningen (se SOU 1981:77) och arrendelagskommittên (se SOU 1981:80), överföra prövningen av de tvister an-

gående hyra m.m. som i dag handläggs vid fastighetsdomstolar-

na till hyres- och arrendenämnderna. Som vi ser det skulle

dock en sådan åtgärd medföra en rad negativa konsekvenser för

domstolsväsendet i dess helhet. Vi har i stället undersökt möjligheterna att överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter till de allmänna underrätterna.

När det gäller medverkan av intresseledamöter i rättskip-

ningen på de berörda områdena har vi från den inställ-

utgått

ning i frågan som lagstiftaren vid ett flertal tillfällen har

uttryckt, nämligen att intresseledamöter skall medverka vid avgörandet av de mål eller ärenden som i dag handläggs vid hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen. Vi har dock funnit att intresseledamöternas anknytning till organisationerna i vissa fall aktualiserar vilka

jävsfrågor, enligt

vår uppfattning inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt

inom ramen för det nuvarande systemet. Problemen är emellertid koncentrerade till bl.a. vissa ärenden enligt hyresför-

handlingslagen (1978:304), vilka på ett påtagligt sätt berör

intressen. Vid organisationernas tingsrätterna kan ggåsg ärenden handläggas i en sammansättning där intresseledamöter

inte ingår. I övriga fall föreligger det enligt vår mening

inte något hinder från principiell synpunkt mot att låta

intresseledamöter delta i handläggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätterna.

När det förfarandet menar vi att gäller en mycket stor del av nämndärendena, främst de som till övervägande del handläggs utan muntlig förhandling, skulle kunna handläggas vid tingsrätterna enligt reglerna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Andra nämndärenden har utpräglad tvistemålskaraktär. Dessa ärenden bör utan

egentliga

24 Sammanfattning

svårigheter kunna handläggas enligt rättegångsbalkens (RB)

regler om förfarandet i tvistemål, särskilt sedan dessa regler ändrats enligt ett nu föreliggande förslag om ett reformerat tingsrättsförfarande.

Det är enligt vår uppfattning också möjligt att inom ramen för RB:s system utforma en instans- och fullföljdsordning som passar för samtliga hyres- och arrendetvister. Därvid kan man också i allt väsentligt tillgodose önskemål som framförts från de berörda intresseorganisationerna om ett tvåinstanssystem, där prövningen i överinstansen äger rum under medverkan av intresseledamöter. Som vi ser det finns det sålunda

inte något hinder från principiell synpunkt mot att låta

intresseledamöter delta i handläggningen av flertalet hyresoch arrendemål i hovrätterna. Om både tingsrätterna och hovrätterna tillförs sakkunskap genom intresseledamöter bör det vara möjligt att i princip låta hovrätterna bli slutinstanser i samtliga hyres- och arrendemål. Det bör dock öppnas en möjlighet för hovrätt att i vissa fall tillåta en part att överklaga till högsta domstolen (HD). Detta innebär att bostadsdomstolens uppgifter kan övertas av hovrätterna och HD.

Vid handläggning av hyres- och arrendemål bör domstolarna som huvudregel bestå av lagfarna domare och intresseledamöter. I

de speciella måltyper, vilka enligt vår uppfattning bör hand-

läggas i en sammansättning där intresseledamöter inte ingår,

bör domstolarna bestå av lagfarna domare och nämndemän. I HD bör intresseledamöter inte medverka.

Vid hyres- och arrendenämnderna handläggs vissa ärenden i former som saknar direkt motsvarighet vid de allmänna dom-

stolarna, nämligen ärenden angående medling och skiljedom i

hxres- och arrendetvister. Vi kan inte se något hinder mot

att låta tingsrätterna ta upp också medlingsärenden. Bestäm-

melser härom bör utan svårighet kunna tas in i ärendelagen.

En motsvarighet till skiljemannaförfarandet vid nämnderna kan erhållas genom att parterna i ett hyres- eller arrendeför-

Sammanfattning 25

hållande utfäster sig att inte föra talan mot tingsrätts dom i en tvist med anledning av det nämnda förhållandet. I vårt delbetänkande (SOU 1986:1) HD och rättsbildningen har vi föreslagit att en sådan utfästelse, i motsats till vad som gäller i dag, skall gälla även om den gjorts innan tvist

uppkommit mellan parterna.

Enligt vår bedömning är det fullt möjligt att i enlighet med det av oss skisserade systemet överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter till tingsrätterna och bostadsdomstolens

uppgifter till hovrätterna och HD. En sådan åtgärd skulle som

vi ser det ge flera fördelar framför den nuvarande ordningen och framför de förslag till en refonn av hyres- och arrendeprocessen som har lagts fram tidigare. Bl.a. skulle man slippa ifrån de olägenheter som är förenade med att en stor del av den dömande verksamheten sker vid sidan av de allmänna

domstolarna. Åtgärden måste också medföra administrativa

vinster och direkta ekonomiska besparingar.

Handläggningen av eko-mål

De nuvarande bestämmelserna om handläggning av kvalificerade eko-mål har nu varit i kraft i drygt ett och ett halvt år.

Även om någon utvärdering av reformen ännu inte har skett

står det klart att tillämpning av bestämmelserna har aktualiserats endast i ett fåtal fall och då vid olika domstolar.

Tillgängliga uppgifter om utvecklingen på området tyder inte

på någon egentlig ökning av antalet kvalificerade eko-mål

under överskådlig tid. Man kan följaktligen konstatera, att

de förutsättningar som ligger till grund för bestämmelserna om koncentration av dessa mål till vissa tingsrätter inte infriats. Enligt vår mening bör målen kunna handläggas vid samtliga tingsrätter med tillämpning av de av oss föreslagna generella reglerna om expertmedverkan i de allmänna domstolarna.

26 Sammanfattning

Fortsatta reformmöjiigheter

Det ingår visseriigen inte i vårt uppdrag att gå in på a11a

förekommande typer av specia1isering av dömande verksamhet. Mot bakgrund av våra tidigare överväganden har vi dock an1agt

några synpunkter på hand1äggningen av sjörättsmåi, tryckfri-

hetsmåi och andra yttrandefrihetsmåi, vissa mål rörande

upp-

hovsrätt samt va-må1. I dessa måltyper finns det vår

eniigt

uppfattning goda skä1 att fortsätta på den väg vi förordat i

fråga om b1.a. fastighetsmålen.

1 INLEDNING

I eniighet med våra ursprungliga direktiv inriktade vi tiil

en början vårt arbete på att se över förfarandet vid de a11-

männa domsto1arna och då främst processen i första instans. Detta ämne behandiade vi utföriigt i deibetänkandet (SOU

1982:25-26) Översyn av rättegångsbaiken 1 Processen i tings-

rätt.

fick vi - Genom tiiläggsdirektiv (Dir. 1981:47) i uppdrag att utöver b1.a. en granskning av överrättsprocessen — förutsättnings1öst se över tingsrätternas och hovrätternas sammansätt-

ning. I det sammanhanget påpekade departementschefen att ut-

redningen inte borde gå in på frågor som gä11de processen i

vatten-, tryckfrihets- och patentmåi. Däremot fanns det an-

iedning att överväga om man kunde skapa en mer fiexibei ordning för må? som i dag handiäggs vid fastighetsdomstoi. Han fortsatte:

Som framhå11s i utredningens ursprungiiga direktiv vå11ar gränsdragningen me11an må1 som ska11 handiäggas i fastighetsdomstoi och må] som ska11 handiäggas av tingsrätt i vanlig sammansättning vissa pr0b1em. Eniigt vad jag inhämtat har utredningen övervägt vad som kan göras för att åstadkomma bättre förhåiianden men - bortsett från vissa detaijer - funnit att är svåriösta.

frågorna

Utredningen bör därför ha möjiighet att överväga mer radikaia Iösningar än sådana som ryms inom de ursprung- Iiga direktiven. En tänkbar möjlighet är att avskaffa begreppet fastighetsd0msto1 och i stä11et införa regier eniigt vilka vissa typer av mål ska11 handiäggas av vissa tingsrätter i särskild sammansättning.

Frågan om hovrätternas sammansättning tog vi upp i de1betän-

kandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt Några deireformer.

Vi föresiog där den ändringen av regierna om hovrätts domför-

28 Inledning

het att hovrätten, utom i brottmål där nämndemän skall medverka, skall vara domför med tre lagfarna domare. Såväl detta förslag som vissa av de ändringar vi förordat i 1982 års betänkande ledde till lagändring år 1984. i 1982

Övriga förslag

års delbetänkande har legat till grund för ett an ett förslag reformerat tingsrättsförfarande, över vilket efter

lagrådet

remiss nyligen har yttrat sig (jfr under 2.1.2 och 6.2.3).

När vi övervägt de problem som den nuvarande konstruktionen med fastighetsdomstolar ger upphov till har vi kommit in på

den allmänna frågan hur domstolarna skall tillföras sakkun-

skap på ämnesområden där det behövs. Nära samband därmed har

frågan i vad mån det är lämpligt att koncentrera den dömande

verksamheten i särskilda typer av mål till ett mindre antal domstolar. Som ett första led i våra överväganden lade vi fram delbetänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. På grundval av detta förslag och ett samtidigt av kommissionen mot ekonomisk brottslighet framlagt förslag infördes år 1985 en möjlighet för vissa tingsrätter och för hovrätterna att anlita bl.a. en ekonomisk expert som särskild ledamot i kvalificerade ekomål.

Vid vårt fortsatta arbete med sammansättningsfrågorna har vi

funnit att det finns ett allmänt behov av att i mål av komplicerad beskaffenhet öka de allmänna domstolarnas kompetens

på andra områden än det juridiska. Den lösning

sun ligger närmast till hands är att utvidga möjligheterna för domstolarna att anlita som ledamöter. Inför experter man en regel som ger tingsrätter och hovrätter möjlighet att anlita exper-

ter när det behövs för att rätten på ett bättre sätt skall

kunna bedöma processmaterialet i ett mål med invecklade sakförhållanden, öppnar det nya vägar för att komma till rätta med nackdelarna av den hittillsvarande utvecklingen mot ökad specialisering inom domstolsväsendet. En regel av antytt slag kan få betydelse både för mål som för närvarande särbehandlas inom ramen för det allmänna domstolsväsendet och för mål som i dag prövas av särskilda domstolar eller domstolsliknande nämnder, t.ex. hyres- och arrendenämnder.

Inledning 29

En viktig fråga i sammanhanget är hur man skall ställa sig

till den kompetensfördelning som finns i dag mellan fastighetsdomstolarna samt hyres- och arrendenämnderna. Enligt förslag från hyresrättsutredningen (se SOU 1981:77) och arrendelagskommittên (se SOU 1981:80) bör grunderna för denna kompetensfördelning ganska radikalt ändras genom att i princip samtliga de hyres- och arrendetvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna förs över till nämnderna. Vid remissbehandlingen av hyresrättsutredningens förslag förordade emellertid flera remissinstanser att hyresnämnderna i stället skulle föras samnan med fastighetsdomstolarna. För egen del menade vi att flertalet hyrestvister borde kunna handläggas

enligt en reformerad rättegångsbalk och av de allmänna dom-

stolarna. Kritiken ledde till att den nuvarande ordningen för

prövning av hyres- och arrendetvister tills vidare ansågs

böra behållas (se närmare härom i avsnitt 6.1.4).

Våra överväganden rörande experter i de allmänna domstolarna

och rörande handläggningen av fastighetsmål har föranlett oss

att - efter kontakter med företrädare för justitie- och -

bostadsdepartementen på nytt ta upp tanken på att överföra

hyres- och arrendenämndernas uppgifter till de allmänna domstolarna. Vi har också funnit oss böra undersöka vilka följder en generell rätt för de allmänna domstolarna att anlita en expert kan få för eko-mål. Härutöver har vi funnit det lämpligt att mot bakgrund av våra överväganden i de av-

seenden som tidigare nämnts anlägga några synpunkter i fråga

om reformmöjligheterna för vissa andra målgrupper.

De berörda frågorna har alla på sitt sätt samband med det

övergripande spörsmålet i vad mån det vid sidan av de all-

männa domstolarna bör finnas särskilda domstolar eller andra specialorgan för rättskipningsuppgifter som i och för sig faller inom de allmänna domstolarnas område. Som ett första led i våra överväganden rörande behovet av expertmedverkan i allmän domstol har vi funnit det lämpligt att i detta delbetänkande diskutera för- och nackdelar med specialisering av den dömande verksamheten.

30 Inledning

Med utgångspunkt från en ny ordning där allmän domstol i alla

kategorier av mål ges möjlighet att i komplicerade fall an-

lita experter har vi undersökt om inte många av de problem

som är förenade med nuvarande specialisering av fastighetsmål

samt hyres- och arrendetvister skulle kunna undvikas om man i

stället lät prövningen av sådana mål och tvister ankomma på

de allmänna domstolarna som sådana. Vi visar i detta delbetänkande hur en sådan reform skulle kunna genomföras. Vi är medvetna om att det råder delade meningar om det befogade i

en så genomgripande förändring av det nuvarande systemet på

detta område. Reformer av dessa slag måste också föregås av

ett grundligt studium av framför allt konsekvenserna beträffande organisation och lagregler. Det förutsätter att för-

djupade undersökningar på respektive område företas. Våra

överväganden har inte minst av detta skäl fått formen av en modell för hur man skulle kunna integrera de nämnda rättskipningsuppgifterna i de allmänna domstolarnas verksamhet. Av särskilt intresse har här varit att undersöka förutsättningarna för att beträffande hyres- och arrendetvister införa - i en ordning där - vid sidan av de lagfarna ledamöterna

tingsrätter och hovrätter ingår särskilda ledamöter av den

typ som de nuvarande s.k. intresseledamöterna i hyres- och arrendenämnd representerar.

Våra överväganden i nu nämnda delar har naturligtvis beröring

också med frågor hur de allmänna domstolarna i övrigt skall

vara sammansatta. Vi har emellertid inte funnit det lämpligt

att i detta delbetänkande gå närmare in på sådana frågor. De

kommer i stället att behandlas i vårt slutbetänkande sommaren 1987.

2 ÖVERSIKT ÖVER NUVARANDE FORMER FÖR SPECIALI- SERING AV DÖMANDE VERKSAMHET M.M.

2.1 Olika former för specialisering inom domstolsväsendet m.m.

I Sverige har sedan länge förekommit olika former för specialisering inom det judiciella området. För de allmänna domsto-

larnas del har det bl.a. skett på det viset att man koncent-

rerat handläggningen av en viss grupp av mål till en eller flera tingsrätter, vilka därjämte ofta tillförts behövlig expertkunskap. Denna typ av specialisering, som senast till-

lämpats i fråga om eko-målen år 1985, behandlar vi i avsnitt

2.1.1. Minst lika vanligt har varit att förlägga prövningen

av vissa målkategorier till särskilda domstolar. Sådana dom-

stolar är arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och bostadsdomstolen. Till samma kategori får också hänföras fastighetsoch vattendomstolarna. Denna typ av specialisering behandlar vi i avsnitt 2.1.2. Det finns i förevarande sammanhang också

skäl att gå in på ytterligare en typ av specialisering, näm-

ligen den verksamhet som förlagts till särskilda, domstolsliknande nämnder. Vårt intresse knyts här främst till hyresoch arrendenämndernas områden (avsnitt 2.1.3).

Som framhållits i inledningen till detta betänkande det

ingår

inte i vårt uppdrag att ta ställning till alla förekommande typer av specialisering. Beskrivningen av nuvarande ordning omfattar likväl för fullständighetens skull alla domstolar med särskilda uppgifter (utom de särskilda domstolarna inom förvaltningsrättskipningen).

Syftet med vår redogörelse för olika former av specialisering inom domstolsväsendet m.m. är väsentligen att ge en bild av hur rättskipningsuppgifterna fördelats mellan de allmänna domstolarna och andra domstolar eller domstolsliknande organ.

Tonvikten har lagts vid hur kravet på särskild expertis har

tillgodosetts. Också de särregler om förfarandet som ansetts

32 Specialisering

behövliga vid sidan av RB har berörts. Vi har inte ansett det

lämpligt att i detta kapitel gå in på skälen för att lagstif-

taren stannat för den ena eller andra typen av specialise-

ring. I fråga om bakgrunden till den gällande ordningen för

handläggning av fastighetsmål, hyres- och arrendetvister samt eko-mål hänvisar vi till kapitel 5-7.

En översikt över nuvarande former för specialisering bör kompletteras med en redogörelse för reglerna om hur de allmänna domstolarna tillförs sakkunskap i form av upptagande av bevis genom sakkunnig. Redogörelsen har tagits in i avsnitt 2.2.

2.1.1 Specialisering genom koncentration av mål inom de allmänna domstolarna

De allmänna domstolarna - 97 tingsrätter, sex hovrätter och HD - är behöriga att handlägga alla typer av mål och ärenden som inte uttryckligen undantagits från deras kompetens. Den dömande verksamheten vid de allmänna domstolarna utövas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndemän. Vilken domstol som skall ta upp ett mål eller ett ärende bestäms normalt av forumreglerna i 10 respektive 19 kap. RB. För vissa typer av mål gäller emellertid särskilda forumregler och ibland även särskilda regler om domstolarnas sammansättning.

Sjörättsmål handläggs vid sju särskilt utsedda tingsrätter, benämnda sjörättsdomstolar. Om ett sjörättsmål uteslutande rör en båt, san inte hålls i drift yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, får målet dock tas upp även av tingsrätt som är behörig enligt vanliga forumregler. I sjörättsliga tvistemål och brottmål har sjörättsdomstolarna samma sammansättning som övriga tingsrätter. Därutöver handlägger sjörättsdomstolarna mål om klander av dispasch och ärenden om sjöförkla-

ring. I dispaschmål är en sjörättsdomstol domför med tre

eller högst fyra lagfarna domare jämte tre särskilda ledamöter. De särskilda ledamöterna skall vara kunniga i handel

specialisering

och sjöfart samt skickade att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare samt två personer som är kunniga och erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en av de särskilda ledamöterna bör ha grundlig erfarenhet från tjänst

som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen

ha utövat sådan tjänst. De särskilda ledamöterna i dispaschmål och sjöförklaringar utses av rätten från förteckningar

som årligen upprättas av sjöfartsverket. Om i dispaschmål, på

grund av förfall eller annat hinder, föreskrivet antal särskilda ledamöter inte kan utses från upprättad förteckning, kan rätten utse annan lämplig person att vara särskild ledamot. Om vid sjöförklaring biträde av person med särskild

sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, får rätten till-

kalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han inte är upptagen i förteckning. Överklagade sjörättsmål handläggs av samtliga hovrätter i vanlig sammansättning.

I ett nyligen framlagt förslag till ändring i bl.a. sjölagen

(189l:35 s. 1) har, i fråga om de ledamöter vid

sjöförklaring som skall ha erfarenhet av tjänst som fartygs- eller maskin-

befäl på handelsfartyg, kravet på att denna tjänst skall vara

nyligen utövad tagits bort. Förslaget berör också institutet sjöförklaring som sådant (jfr därom kapitel 8).

Patentmål handläggs vid Stockholms tingsrätt. I sådana mål är tingsrätten som huvudregel domför med fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna och två tekniskt sakkunniga. Fler än tre lagfarna och tre tekniskt ledamöter sakkunniga får inte sitta i rätten. Tingsrättens i

avgöranden patentmål

kan överklagas till Svea hovrätt. När en tekniskt sakkunnig ledamot har deltagit i tingsrättens avgörande är hovrätten normalt domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Fler än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter får inte sitta i rätten. Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter.

34 specialisering

eller myndighet som regeringen bestämner förordnar Regeringen för tre år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga ledamöter i tingsrätten och hovrätten. Bland de sålunda förordnade utser rättens ordförande, till önskvärd teknisk och övriga förmed hänsyn sakkunskap hållanden, för varje särskilt mål dem som skall inträda i rätten.

Patent- beslut i patentärenden kan och registreringsverkets överklagas till en särskild förvaltningsdomstol, patentbesvärsrätten, och därifrån till regeringsrätten.

Bestämmelserna om tingsrättens och hovrättens sammansättning i ändrades som trädde i kraft

patentmål genom lagstiftning

den 1 juli 1986. Ändringen innebar främst att antalet ledamöter i domstolarna minskades.

Också vissa mål rörande upphovsrätt skall tas upp av Stockholms tingsrätt som första instans. Detta gäller bl.a. mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärverk och mål om televisionsutsändning i strid mot lagen liga (1960:730) om rätt till fotografisk bild. I mål av dessa slag har tingsrätten vanlig sammansättning.

Eko-mål kan i likhet med övriga brottmål handläggas vid samtliga tingsrätter. Kvalificerade eko-mål skall emellertid företrädesvis prövas av tretton särskilt utsedda tingsrätter (eko-domstolar). Vid eko-domstolarna får i kvalificerade eko-

mål såsom särskilda ledamöter i rätten ingå, var för sig

eller tillsammans, en person som förordnats som ekonomisk har varit domare i expert och en person som är eller lagfaren allmän förvaltningsdomstol (den sistnämnde fortsättningsvis kallad förvaltningsdomare). Särskilda ledamöter av angivet slag får medverka också i hovrätterna. Ekonomiska experter förordnas av regeringen för tre år i sänder. Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen skall antalet deltagande nämndemän alltid vara minst fem.

Specialisering

Tryckfrihetsmål handläggs vid de tingsrätter inom vilkas domkretsar länsstyrelser har sitt säte samt vid fyra andra

tingsrätter. Frågan om en skrifts brottslighet skall prövas

av en jury om nio medlemmar, såvida inte parterna har enats

om att hänskjuta frågan direkt till rättens I varje

prövning. län utses 24 jurymän genom val. Valet förrättas av landstinget i respektive län eller, om i länet finns kommun som

inte ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfull-

mäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun. I varje enskilt mål bildas juryn av parterna och rätten genom ett uteslutnings- och lottningsförfarande. Vid huvudförhandling inför jury skall rätten bestå av tre eller fyra lagfarna domare.

Bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål

tillämpas också i bl.a. mål om yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen (1966:756). Sådana mål skall dock i första hand tas upp av Stockholms tingsrätt. En liknande ordning gäller för talan enligt lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar.

2.1.2 specialisering genom särskilda domstolar

För prövningen av vissa måltyper av mera speciell karaktär

har man valt att inrätta från de allmänna domstolarna mer

eller mindre fristående särskilda domstolar. Till de typer av mål som har ansetts kräva sådan behandling hör fastighetsmålen. Dessa mål skall handläggas vid särskilda fastighetsdomstolar, vilka dock har knutits till tingsrättsorganisa-

tionen på det sättet att vissa tingsrätter har utsetts att

vara fastighetsdomstolar. I dessa domstolar utöver

ingår,

lagfarna domare, både tekniska ledamöter och nämndemän. En

motsvarande ordning gäller för vattenmål, vilka handläggs vid

tingsrätter som utsetts att vara vattendomstolar.

Trots den organisatoriska anknytningen till har tingsrätterna

fastighetsdomstolarna, då fråga är om tillämpning av behörig-

36 Specialisering

hetsreglerna i 10 kap. 17 § första stycket 1 och 19 § RB, ansetts vara särskilda domstolar. Konsekvenserna härav kommer vi att redogöra för i kapitel 5. I analogi med vad som ansetts gälla för fastighetsdomstolarna torde även vattendomstolarna i det nu aktuella hänseendet vara att anse som särskilda domstolar.

Helt fristående från de allmänna domstolarna är arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och bostadsdomstolen. I dessa domstolar medverkar experter med en delvis annan ställning än den som experterna i fastighets- och vattendomstolarna har.

Fastighetsdomstolarna

Fastighetsdomstolarna tillskapades genom lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål (FDL), vilken trädde i kraft den 1

juli 1969. Dessa domstolar har övertagit de uppgifter som tidigare fullgjordes av ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar. De handlägger därjämte hyres-, arrende- och miljöskademål samt andra mål med anknytning till fast egendom. En fastighetsdomstol skall ta upp mål eller ärende enligt vad som föreskrivs i särskild lag eller annan författning. Sådant

mål eller ärende benämns i FDL fastighetsmål. Bestämmelser om

att mål eller ärende skall tas upp av fastighetsdomstol finns för närvarande i mer än 30 författningar.

Det skall finnas en fastighetsdomstol i varje län. Regeringen kan dock föreskriva att annat område än län skall utgöra domkrets eller att flera fastighetsdomstolar skall finnas för samma område. Den tingsrätt som regeringen bestämmer skall vara fastighetsdomstol. Om flera fastighetsdomstolar skall finnas för samma område, bestämmer regeringen hur skilda slag

av fastighetsmål skall fördelas mellan domstolarna.

För närvarande finns det två fastighetsdomstolar i vart och ett av tre län och en fastighetsdomstol i vart och ett av

övriga län. I de förstnämnda länen har fastighetsmålen för-

Specialisering

delats mellan fastighetsdomstolarna på det sättet att den ena

domstolen skall handlägga mål eller ärende angående

arrende,

hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet

och den andra övriga mål eller ärenden (se bilaga 1).

En fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot (fastighetsråd) och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger kan efter ordförandens bestämmande

ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen. I mål eller

ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför-

valtning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får

efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för

en av nämndemännen om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara domare i lagfaren tingsrätten eller i annan tingsrätt. De tekniska ledamöterna, vilka är fast anställda inom domstolsväsendet, skall ha teknisk och erfarenhet utbildning av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

När ett mål enligt särskilda bestämmelser efter av prövning själva saken avgörs utan huvudförhandling är fastighetsdomstolen domför utan nämndemännen. I övrigt är fastighetsdomstolen vid handläggning av mål domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som föreskrivs för tingsrätt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer utser ordföranden samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstolen. Nämndeman i fastighetsdomstolen utses genom val. Sådant val förrättas av samma valkorporationer som utser jurymän (se under 2.1.1).

Specialisering

Nämndeman i fastighetsdomstolen skall vara kyrkobokförd i länet. I övrigt gäller för valbarhet m.m. samma bestämmelser som för nämndeman i tingsrätt. Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande. Till tjänstbör företrädesvis kallas nämndemän från den del av göring domkretsen till vilken målet närmast har anknytning.

Fastighetsdomstolens avgöranden får överklagas till hovrät-

ten. I fastighetsmål som rör bl.a. hyra får efter hovrättens

bestämmande en teknisk ledamot ingå i hovrätten vid sidan av

de lagfarna ledamöterna, om målets beskaffenhet eller något

annat särskilt skäl föranleder det. I övriga typer av fastig-

hetsmål skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida

inte hovrätten finner att medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger, kan

efter hovrättens bestämnande två tekniska ledamöter ingå i

hovrätten.

Teknisk ledamot i hovrätt utnämns eller förordnas av regeringen. Sådan ledamot skall ha samma utbildning och erfarenhet som teknisk ledamot i fastighetsdomstolen.

Sista instans i fastighetsmål är HD.

Om domstol i fastighetsmål och rättegången i sådant mål

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån ej annat följer av FDL eller annan för-

fattning. I fråga om förfarandet innehåller FDL endast ett

fåtal bestämmelser. Omfattande föreskrifter i detta hänseende finns däremot i fastighetsbildningslagen (1970:988) och expropriationslagen (1972:719). Genom hänvisningar i flera av de författningar som fastighetsdomstolarna har att tillgäller dessa föreskrifter helt eller delvis för åtlämpa

skilliga andra typer av fastighetsmål.

Förslag om ändringar i FDL har lagts fram dels i betänkandet (SOU 1986:29) Fastighetsbildning 4 Förrättningsförfarande och

Specialisering

boendeinflytande m.m., dels i det tidigare nämnda förslaget om ett reformerat tingsrättsförfarande. Det förstnämnda förslaget innebär en utökning av möjligheterna för fastighets-

domstol att avgöra fastighetsbildningsmål utan huvudförhand-

ling och att avgöra sådana mål vid huvudförhandling eller

på

handlingarna med en lagfaren domare. Enligt det sistnämnda förslaget skall hyres- och bostadsrättsmål som rör värden om högst ett halvt basbelopp följa de särregler i RB som föreslås gälla för dispositiva tvistemål om mindre värden. Detta innebär bl.a. att fastighetsdomstol i hyres- och bostadsrättsmål som nu sagts skall bestå av en lagfaren domare, att parterna inte kan få ersättning för ombudsarvode och egen tidsspillan och att talan mot fastighetsdomstols dom eller beslut inte får prövas av hovrätt om inte hovrätten meddelat

prövningstillstånd.

Vattendomstolarna

Bestämmelser om prövningen av vattenmål finns i 13 kap. vattenlagen (1983:291). Enligt dessa bestämmelser kallas första domstol i vattenmål vattendomstol. De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar. Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmål dömer HD. Enligt kungörelsen (1971:550) om vattendomstol har sex tingsrätter utsetts att vara vattendomstolar.

En vattendomstol består av en ordförande, en teknisk ledamot

(fastighetsråd) samt två nämndemän. Ytterligare en teknisk

ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten. De tekniska ledamöterna, vilka är fast anställda inom domstolsväsendet, skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av

vattenfrågors behandling. Nämndemännen skall vara nämndemän i

fastighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

40 Specialisering

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i vattendomstol. För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol skall det, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha tek-

nisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Tjänst som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen inrättades år 1929 för prövning av främst mål rörande kollektivavtal men skall numera pröva också andra tvister rörande förhållanden mellan arbetsgivare och arbets-

tagare. Enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvis-

ter skall arbetsdomstolen som första domstol ta upp och avgöra tvist som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal, under förutsättning att målet gäller vissa i lagen angivna

förhållanden. Övriga arbetstvister skall tas upp och avgöras

av tingsrätt. I sådana mål är arbetsdomstolen överrätt. Arbetsdomstolens domar eller beslut får inte överklagas.

Arbetsdomstolen består av högst tre ordförande, högst tre vice ordförande samt sexton andra ledamöter. Samtliga ledamöter förordnas av regeringen för tre år. Ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordförande och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De tre andra ledamöterna skall

ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Av

övriga ledamöter skall en utses som representant för staten som arbetsgivare och tolv efter förslag av olika sammanslutningar av arbetsgivare respektive arbetstagare.

specialisering 41

Normalt är arbetsdomstolen i sin dömande verksamhet sammansatt av sju ledamöter, nämligen ordförande, vice ordförande och en tredje ledamot samt två från arbetsgivarsidan och två från arbetstagarsidan.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen har sin grund i marknadsrådet, som tillkom år 1971. Domstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Verksamheten i domstolen regleras av lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Marknadsdomstolen består av en ordförande, en vice ordförande och tio andra ledamöter, av vilka fyra är särskilda ledamöter för vissa typer av ärenden. Samtliga ledamöter utses av regeringen. Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De andra särskilda ledamöterna skall ha särskild insikt i nä-

ringslivets förhållanden eller i konsumentfrågor. Av övriga

ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får däremot inte utses bland personer som kan anses företräda sådana intressen.

Marknadsdomstolen är beslutsför när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsumentoch löntagarintressen delta. Domstolens beslut får inte överklagas.

Bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäller också för ledamot i marknadsdomstolen.

42 specialisering

Bostadsdomstolen

Bostadsdomstolen inrättades den 1 juli 1975 som central överinstans till hyresnämnderna. Enligt lagen (1974:1082) om bostadsdomstol skall bostadsdomstolen ta upp besvär mot beslut av hyresnämnd enligt vad som föreskrivs i lag eller annan författning. Bostadsdomstolens avgöranden får inte överklagas.

Bostadsdomstolen består av minst tre lagfarna ledamöter, en ledamot med teknisk utbildning och erfarenhet av värderingseller byggnadsteknik (teknisk ledamot) samt högst tolv leda-

möter med särskild sakkunskap om förhållandena på bostads-

marknaden (intresseledamöter). Regeringen förordnar ledamöterna i domstolen för tre år. För annan ledamot än lagfaren ledamot förordnar regeringen också en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare. Lagfaren ledamot och teknisk ledamot får inte förordnas bland personer som kan anses företräda fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen. Innan intresseledamot förordnas skall sådan riksorganisation av fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda den intresse-

grupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag.

Bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäller också för ledamot i bostadsdomstolen.

Bostadsdomstolen är domför med sju ledamöter (stor sammansättning). Den är också domför med fyra ledamöter (liten

sammansättning) om inte någon av ledamöterna påkallar att

målet prövas av domstolen i stor sammansättning. När domstolen sammanträder med sju ledamöter skall tre av dem vara lagfarna och fyra av dem vara intresseledamöter. Av de senare

skall, beroende på vad för slags fastighet tvisten rör, på

fastighetsägaresidan delta två företrädare för enskilda

Speciaiisering 43

fastighetsägare, allmännyttiga bostadsföretag e11er bostadsrättsföreningar. De övriga två intresseiedamöterna skaii vara vä] förtrogna med bostadshyresgästers förhåiianden eiier, be-

roende på ärendets art, näringsidkande hyresgästers e11er bo-

stadsrättshavares förhåiianden. I den 1i11a sammansättningen skail två av iedamöterna vara iagfarna och två vara intresseledamöter. I denna sammansättning ska11 den ene av intresseiedamöterna företräda fastighetsägareintressen och den andre bostadsrättshavares eiier hyresgästers intressen. Den tekniske ledamoten skaii deita i stäilet för iagfaren iedamot, om måiets beskaffenhet elier annat särskiit skäl föranieder det.

Förfarandet vid bostadsdomstoien är skriftiigt. Muntiig förhandiing får dock under vissa förutsättningar hå11as be-

träffande viss fråga e11er måiet i dess heihet.

Bostadsdomstoiens avgörande sker genom beslut. Det skall

grundas på vad handiingarna innehåiier och vad i övrigt före-

kommit i måiet. Omröstning ti11 besiut sker i den ordning som domstolen bestämmer.

Flertaiet av bostadsdomstoiens besiut äger rättskraft. Detta

gäiier dock inte besiut som innebär avsiag på vissa typer av

ansökningar, t.ex. en ansökan om åtgärdsföreläggande enligt

16 § andra stycket i 12 kap. JB (hyreslagen).

De aiimänna bestämmeiserna i RB om domstoi gäiier i tiilämpiiga deiar även bostadsdomstoien, i den mån annat inte föijer av iagen om bostadsdomstoi eiier annan författning. Under samma förutsättningar gäiier i tiliämpiiga deiar vissa bestämmeiser i RB om besvär i hovrätt samt vad som i RB är föreskrivet om tvistemåi.

Bestämmeiser om fördeining av rättegångskostnader saknas i

iagen om bostadsdomstol men förekommer i viss utsträckning i hyresiagen och i andra författningar som bostadsdomstoien har

44 Specialisering

att ti11ämpa. I de faii sådana bestämmeiser saknas gä11er

på

grund av den tidigare nämnda hänvisningen bestämmeiserna i

18 kap. RB om rättegångskostnad.

2.1.3 Specialisering genom vissa domstoisiiknande nämnder

På några rättsområden har Iagstiftaren vait att förlägga

prövningen av uppkommande tvister ti11 särskiida nämnder. Nämnderna är inte domstoiar i egentiig mening utan förvalt-

ningsmyndigheter men prövar i betydande utsträckning frågor

av ren tvistemåiskaraktär. Nämnder av detta s1ag är hyresnämnderna, arrendenämnderna och statens va-nämnd. I detta sammanhang bör också nämnas ailmänna rekiamationsnämnden, som i praktiken iöser ett stort anta1 konsumenttvister, och koncessionsnämnden för miijöskydd, vars främsta uppgift är att

pröva frågor om tiiistånd att utöva miijöfariig verksamhet.

Vissa andra nämnder med domstoisiiknande uppgifter, exempelvis övervakningsnämnderna, 1ämnar vi åt sidan i denna översikt.

Hyresnämnderna

De nuvarande statliga hyresnämnderna inrättades år 1969 i samband med en genomgripande reform av hyresiagstiftningen. Bestämmeiser om hyresnämnderna finns i dag främst i hyresiagen och i iagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder (nämnd1agen). I den mån bestämmeiser saknas i nämndiagen e11er i annan författning som nämnderna har att tiiilämpa gä11er förvaitningsiagen (1986:223).

Eniigt hyresiagen ska11 det finnas en hyresnämnd i varje län. Regeringen får dock bestämma att annat område än ett Ian ska11 utgöra verksamhetsområde för hyresnämnden. Antalet hyresnämnder är för närvarande tolv. Fiertaiet av dessa sysseisätter endast en ordförande jämte kansiipersonai.

Specialisering 45

En hyresnämnd har till uppgift att medla i hyres- och bostadsrättstvister samt att pröva frågor som enligt hyres-

lagen, bostadsrättslagen och ett flertal andra lagar på

hyresrättens område ankommer på nämnden. Nämnden kan också

vara skiljenämnd i hyres- eller bostadsrättstvister. Hyrestvister som inte skall prövas av hyresnämnden och inte heller rör kollektivavtal skall tas upp av fastighetsdomstol. Hyrestvister som skall prövas enligt lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen (1981:847) tas upp av allmän domstol. Detsamma gäller vissa parkeringstvister (71 § första och andra stycket hyreslagen).

Enligt nämndlagen består en hyresnämnd av en lagfaren ordförande (hyresråd) och två andra ledamöter, s.k. intresseledamöter. Av de senare skall den ene vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet eller, när ärendet rör bostadsrättsfastighet, med förvaltning av sådan fastighet. Den andre skall vara väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärendet rör annan lägenhet än bostadslägenhet

eller vissa frågor om bostadsrätt, med näringsidkande hyres-

gästers eller bostadsrättshavares förhållanden. Åtskilliga

frågor kan prövas av ordföranden ensam. För ledamot i nämnden

skall finnas en eller flera ersättare.

Hyresnämnden får anlita expert att biträda nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det. Experten får närvara vid nämndens överläggning och delta i utformningen av dess beslut men är inte ledamot i nämnden och

har därför inte rösträtt. Experterna har inte något generellt

förordnande utan utses särskilt för varje ärende.

För varje hyresnämnd förordnar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer ordförande och lämpligt antal andra ledamöter. Behörigheten att förordna andra ledamöter än ordföranden har delegerats till domstolsverket.

Innan annan ledamot än ordförande förordnas skall sådan riksorganisation av fastighetsägare, hyresgäster, bostadsrätts-

46 Specia1isering

havare e11er näringsidkare som med hänsyn tili med1emsanta1, verksamhet och övriga omständigheter kan anses vä] företräda

den intressegrupp som det är fråga om beredas tilifälle att

avge förs1ag.

Bestämme1serna i 4 kap. RB om jäv mot domare gä11er också för iedamot i hyresnämnd.

Vissa besiut av hyresnämnd får överklagas. Överk1agande tas upp av arbetsdomstolen om saken rör koliektivavtai. I annat fa11 tas överkiagande upp av bostadsdomst01en. Arbetsdomstolens och bostadsdomsto1ens avgöranden får inte överk1agas.

Arrendenämnderna

Genom tiilkomsten av JB år 1972 omgestaltades också förfarandet i arrendetvister. Efter förebi1d av förfarandet i hyrestvister inrättades då de nuvarande stat1iga arrendenämnderna med representanter för partsorganisationerna. Arrendenämnderna har samma verksamhetsområden som hyresnämnderna. Nämnderna har också gemensamma kanslier. Arrendenämndernas uppgifter och verksamhet reg1eras i första hand av 8 kap. JB och nämnd1agen.

En arrendenämnd har till uppgift att med1a i arrendetvister

och att pröva frågor som en1igt JB och vissa andra författ-

ningar ankommer på nämnden. Nämnden kan också vara skiije-

nämnd i arrendetvister.

Arrendetvister som inte ska11 prövas av arrendenämnden ska11 tas upp av fastighetsdomsto1. Vissa arrendetvister ska11 dock, enligt motsvarande regier som gä11er för hyrestvister, tas upp av a11män domstoi.

En arrendenämnd består av en Iagfaren ordförande och två andra iedamöter, s.k. intresseiedamöter. Av de senare 1edamöterna ska11 den ene såsom ägare av jordbruksfastighet eiler

specialisering 47

på liknande sätt ha förvärvat erfarenhet av arrendeför-

håiianden och den andre vara jordbruksarrendator eiier, när ärendet rör bostadsarrende, bostadsarrendator. För iedamot ska11 finnas en e11er f1era ersättare.

Innan annan iedamot i arrendenämnd än ordförande förordnas skall sådan riksorganisation av jordägare e11er arrendatorer som med hänsyn tili mediemsantai, verksamhet och övriga omständigheter kan anses vä] företräda den intressegrupp som

det är fråga om beredas ti11fä11e att avge Förord-

försiag. nande sker i övrigt eniigt motsvarande regler som gäller för ledamöter i hyresnämnd.

Bestämme1serna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäiier också för Iedamot i arrendenämnd.

En arrendenämnd får inte anlita expert. Inte he11er har

någon motsvarighet tili bostadsdomstoien inrättats på arrende-

rättens område. Om en part inte godtar nämndens avgörande får han i stä11et kiandra besiutet genom att väcka taian mot den andra parten vid fastighetsdomstoi. Vissa av nämndens beslut får dock inte k1andras. Fastighetsdomstoiens avgöranden får i viss utsträckning överkiagas ti11 hovrätt.

I sådana arrendetvister där fastighetsdomst01 e11er a11män domstoi är första instans gäiier samma regier för överkia-

gande som i annan rättegång.

Mot vissa processueiia beslut av arrendenämnd får ta1an föras särskiit genom besvär hos fastighetsd0msto1. Fiertaiet fastighetsdomstoisbesiut i besvärsmåien får inte överk1agas.

Statens va-nämnd

Statens va-nämnd inrättades år 1970 för att som en centra1

första instans pröva frågor eniigt den samtidigt införda

48 Specialisering

lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Va-nämnden övertog därvid uppgifter som tidigare ankommit på

de allmänna domstolarna.

Bestämmelser om nämnden finns numera främst i lagen (1976:839) om statens va-nämnd. Enligt den lagen skall nämnden pröva mål enligt dels lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, dels lagen (1981:1354) om allmänna värme-

system. Va-rättsliga frågor som inte regleras i de angivna

lagarna skall tas upp av allmän domstol. Sådana frågor kan

exempelvis röra rättsförhållandet mellan huvudmannen för en va-anläggning som inte är allmän och brukarna av en sådan anläggning.

Det åligger också va-nämnden att på begäran av domstol, sta-

tens industriverk eller länsstyrelse avge yttrande i mål eller ärende om Vattenförsörjning, avlopp eller fjärrvärme [3 § andra stycket instruktionen (1970:350) för statens vanämndl.

Va-nämnden består av en ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i

tekniska frågor avseende vatten och avlopp, fjärrvärme eller

naturgas. Två ledamöter skall vara väl förtrogna med förvalt-

ning och skötsel av allmän va-anläggning eller med frågor av-

seende leverans av fjärrvärme eller naturgas. En ledamot skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden eller värmeförsörjning. En ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden eller värmeförsörjning för

annan bebyggelse än bostäder. För ledamöterna skall finnas

ersättare i den mån det behövs. Regeringen förordnar ordförande, övriga ledamöter och ersättare i va-nämnden för viss tid.

Bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäller också för ledamot i va-nämnden.

specialisering

Va-nämndens beslut får verkställas som domstols dom. Besluten kan överklagas till Svea hovrätt. Va-mål prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Sista instans i va-mål är HD.

Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna som inrättades reklamationsnämnden, år 1968, har enligt förordningen (1980:872) med instruktion för nämnden bl.a. till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster eller andra nyttigheter som näringsidkaren har tillhandahållit i sin yrkesmässiga verksamhet och som är avsedda huvudsakligen för konsumentens

enskilda bruk. Åtskilliga tvister av angivet har dock

slag undantagits från nämndens prövning. Det vidare nämn-

åligger

den att avge yttrande till domstol enligt 7 § lagen (1974:8)

om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).

Nämnden skiljer sig från de nyss behandlade nämnderna bl.a. därigenom att dess beslut inte är exigibla utan endast har formen av en rekommendation till parterna om hur tvisten bör lösas. Flera viktiga har emellertid näringslivsorganisationer

gjort direkta åtaganden att deras medlemmar skall nämn-

följa dens rekommendationer.

Nämnden är uppdelad på avdelningar för olika sakområden. Den

består av en ordförande, en vice ordförande samt avdelningsordförande och övriga ledamöter till det antal som regeringen bestämmer. För de sistnämnda ledamöterna skall det finnas en eller flera ersättare. Nämndens ledamöter förordnas av regeringen eller nämnden.

Ordföranden, vice ordföranden och avdelningsordförandena skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De övriga ledamöterna skall vara företrädare för företagarintressen samt konsumentintressen. En avdelning inom nämnden är normalt beslutsför med en ordförande och fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som företräder samt konsumentföretagarintressen

intressen skall lika många delta för vardera sidan.

specialisering

Koncessionsnämnden för miljöskydd

Koncessionsnämnden för miljöskydd, som inrättades år 1969, handhar uppgifter som tillkommer nämnden enligt miljöskydds-

lagen (1969:387), nämligen prövning av frågor om tillstånd

att utöva miljöfarlig verksamhet, om förbud mot sådan verk-

samhet eller föreskrifter om försiktighetsmått samt om miljö-

skyddsavgift. Nämnden skall också bereda och avge yttrande

till regeringen i sådant ärende angående tillkomsten och

lokaliseringen av industriell och liknande verksamhet som avses i 136 a S byggnadslagen (1947:385).

Koncessionsnämnden består normalt av ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot skall ha sakkunskap och erfarenhet i

tekniska frågor. En ledamot skall ha erfarenhet av frågor som

faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala förhållanden, skall som fjärde ledamot i

stället ingå en person med erfarenhet av kommunal verksamhet.

I nämnden finns fyra avdelningar.

förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den Regeringen utsträckning det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäller med vissa undantag också för ledamot i koncessionsnämnden.

Koncessionsnämndens beslut enligt miljöskyddslagen får överhos regeringen. Beslut om ersättning för klagas genom besvär vissa kostnader i ärende vid nämnden överklagas dock hos kammarrätten. Vidare överklagas nämndens beslut i mål om miljöskyddsavgift hos Svea hovrätt. Sådant mål skall prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

specialisering

2.2 Bevisning genom sakkunnig

Även i andra måltyper än de, vilka nämnts i det föregående,

förekommer inte sällan frågor, vilkas rätta bedömande kräver

kunskaper av ett slag som rättens ledamöter saknar. I dessa fall finns för närvarande ingen annan möjlighet att tillgodose behovet av specialkunnande än att bevisning genom sakkun-

nig förebringas i rättegången. Bestämmelser härom finns i

40 kap. RB. Enligt dessa bestämmelser får en allmän domstol anlita sakkunnig om det behövs för prövning av vars

fråga,

bedömande kräver särskild fackkunskap. Detta sker genom att

domstolen begär yttrande över frågan av myndighet, tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det

ämne frågan rör. Domstolen kan också åt en eller

uppdra flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avge yttrande. Innan domstolen utser bör sakkunnig

tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan. Enar sig

parterna om viss person skall denne i regel anlitas. Rätten får dock jämte honom utse annan sakkunnig. En sakkunnig som utlåtit sig skriftligen skall i vissa fall också höras muntligen vid förhör inför domstolen. Sakkunnigbevisning kan åberopas även av parterna. För sakkunnig som förordnats av rätten gäller andra ersättningsregler än för sakkunnig som anlitats av part.

Anlitande av sakkunnig är i RB anordnat som ett särskilt bevismedel. Bevisning genom sakkunnig skiljer sig från bevis-

ning genom vittne bl.a. på det sättet, att ett vittne skall

berätta om sina iakttagelser rörande en tilldragelse eller ett händelseförlopp medan en sakkunnig skall uttala sig an-

gående erfarenhetssatser och omdömen, som förutsätter sär-

skild erfarenhet eller utbildning. Erfarenhetssatser och omdömen som ligger inom området för domarens allmänna erfaren-

het och kunskaper, även rättstillämpningsfrågor, ingår dock i

domarens uppgift (Gärde, N. m.fl.: Nya rättegångsbalken jämte

lagen om dess införande med kommentar, Stockholm 1949 - fortsättningsvis citerad Gärde - s. 543).

specialisering

Först genom lagen (1934:268) om bevisning genom sakkunnig gjordes sakkunnigbeviset till föremål för en mer allmän reglering i svensk lagstiftning. Förslag till en sådan reglering hade dock dessförinnan lagts fram vid flera tillfällen. Bl.a.

hade processkommissionen i sitt betänkande angående rätte-

(1926) sakkunnigbeviset en

gångsväsendets ombildning givit

fullständig reglering, både beträffande brottmål (andra de-

len, 21 kap.) och tvistemål (tredje delen, 18 kap.). I fråga

om utformningen av bestämmelserna m.m. anförde kommissionen följande (andra delen s. 291):

Sakkunnigbevisets uppgift är att bidraga till utredning

av fråga, som ej kan bedömas utan insikt i viss veten-

konst eller hantering. Att närmare angiva de förskap, utsättningar, som böra vara för handen för att rätten skall äga förordna om sakkunnigutredning låter sig med hänsyn till förhållandenas skiftande art icke göra och vore ej heller lämpligt. Rätten bör i detta avseende ej vara bunden av föreskrifter i lagen. Det kan anförtros åt rättens eget omdöme att avgöra, när sakkunnig behöver tillkallas.

Ej heller bör det föreskrivas rätten av vem den bör inhämta de erforderliga upplysningarna. Rätten bör äga vända sig till den sakkunnige, som med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet är lämpligast. Då av-

givande av utlåtandet faller under någon offentlig myn-

dighets kompetens eller då någon eljest är satt att

tillhandagå med yttrande i ämnet, lär väl rätten oftast

finna det ändamålsenligast och mest betryggande att be-

gagna den sålunda givna möjligheten för frågans utre-

dande, men rätten bör ej tillförbindas att i främsta rummet anlita sådan sakkunnig.

Under det att vid vittnesbeviset domstolarna för sakför-

Specialisering

hållandets upplysning äro hänvisade till dem, som iakttagit de omständigheter, vilka äro av betydelse i målet, föreligger beträffande sakkunnigbeviset möjligheten att träffa ett val bland en större eller mindre krets av personer i besittning av den erforderliga sakkunskapen. Rätten kan därför undvika att till utse

sakkunnig någon, vilkens opartiskhet kan av någon anledning betvivlas. Så

mycket angelägnare är detta, som rättens saknad av in-

sikt i frågor, varom den sakkunnige yttrar sig, stundom

kan göra det svårt för rätten att kritiskt pröva värdet av hans uttalanden.

1934 års lag om bevisning genom sakkunnig kom i allt väsentligt att utformas i enlighet med de riktlinjer som dragits upp av processkommissionen. De nu gällande bestämmelserna om sakkunnig har i sin tur tämligen oförändrade överförts till RB från 1934 års lag. Lagstiftaren har sålunda lämnat domstolarna stor frihet att avgöra när en sakkunnig behöver tillkallas och vem som i sådant fall skall anlitas.

3 EXPERTMEDVERKAN I DOMSTOLARNA I DE ÖVRIGA NORDISKA LÄNDERNA

Liksom i Sverige har man i de övriga nordiska länderna inrättat särskilda domstolar med experter för handläggning av

vissa måltyper. I samtliga dessa länder finns sålunda en mot-

svarighet till den svenska arbetsdomstolen. Andra

exempel på

särskilda domstolar med experter är jordskifterettene i Norge samt jorddomstolarna och vattendomstolarna i Finland.

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den expertmedverkan som förekommer i de allmänna domstolarna. I

några fall är denna medverkan begränsad till vissa domstolar

och till vissa målgrupper. I andra fall kan experter till-

kallas när rättens ordförande eller parterna anser att det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten. Regler av sistnämnda slag förekommer främst i Island och i Norge.

I Island avskaffade man för några år sedan de särskilda dom-

stolarna för sjö- och handelsmål samt fastighetsmål och över-

förde prövningen av dessa målgrupper till de allmänna under-

rätterna. Samtidigt utvidgades en tidigare bestämmelse om

expertmedverkan på det sättet att en domare i underrätt nu

har en allmän möjlighet att i tvistemål utse två sakkunniga ledamöter om han anser att det behövs sakkunskap inom rätten. Denna möjlighet utnyttjas i stor utsträckning. också i brottmål kan en underrättsdomare utse sakkunniga ledamöter, vilket dock inte förekommer lika ofta som i tvistemål. I princip är alla som uppfyller i lagen angivna förutsättningar skyldiga att åta sig uppdrag som sakkunnigledamot.

I ygrgg hör till varje underrätt ett antal kommunalt valda

meddomare. Vid huvudförhandling i brottmål och i vissa tvistemål skall två meddomare delta. I en del kommuner skall det utöver vanliga meddomare finnas ett saerskilt utvalg av meddomare som har särskilda kunskaper i handel, sjöväsen,

56 Expertmedverkan i övriga nordiska länder

fiske, industri, hantverk och byggnadsväsen. I brottmål skall meddomarna hämtas från det särskilda utvalget dels i särskilt angivna typer av mål, dels i andra mål om rättens ordförande anser att det finns behov av fackkunniga meddomare. I sistnämnda fall kan ordföranden utse andra meddomare än sådana

som ingår i det särskilda utvalget. I tvistemål skall med-

domarna hämtas från det särskilda utvalget om någon av parterna begär det eller rätten finner det önskvärt. Om det är nödvändigt kan rätten utse andra fackkunniga meddomare. I tvistemål kan meddomare delta också vid huvudförhandling i andra instans, lagmansretten.

Prövningen av hyresmål sker normalt vid de allmänna underrätterna. I vissa kommuner behandlas mål av detta slag i stället vid en särskild husleierett, bestående av en underrättsdomare som ordförande och två meddomare. Av meddomarna skall den ene representera hyresvärdsintressen och den andre hyresgästintressen. Meddomarna väljs av kommunen för viss tid

efter förslag av partsorganisationerna på hyresmarknaden.

Husleierettens avgöranden överklagas till lagmansretten.

I vissa större kommuner gäller hyresreglering. I dessa kom-

muner skall för behandling av frågor som rör hyresregleringen

väljas kommunala husleienemnder, bestående av tre ledamöter. Av ledamöterna skall en representera hyresvärdsintressen och

en hyresgästintressen. Överprövning av husleienemndernas

beslut sker inom organisationen för statlig pristillsyn.

I Danmark skall sjö- och handelsmål, vari talan skall väckas

i Köpenhamn, tas upp av den där belägna Sø- og Handelsretten. Mål av detta slag från andra delar av landet kan också tas upp av denna domstol om parterna är ense om det. I domstolen medverkar ett stort antal sakkunniga ledamöter, vilka utses av domstolens president för viss tid. Vid handläggning av mål består domstolen av presidenten eller vice presidenten, vilka är lagfarna domare, och två eller fyra sakkunniga ledamöter. Trots sammansättningen och de begränsade arbetsuppgifterna betecknas domstolen i Retsplejeloven som en allmän domstol.

Expertmedverkan i övriga nordiska länder 57

Utanför Köpenhamn handläggs sjö- och handelsmål vid de allmänna underrätterna, byretterna. I sjömål medverkar två sakkunniga ledamöter. I handelsmål kan rättens ordförande be-

stämma att två sakkunniga ledamöter skall ingå i rätten. Mot-

svarande regler gäller i andra instans, landsret. De sakkunniga ledamöterna i byret och landsret förordnas av presidenten i landsretten för viss tid.

I hela landet handläggs hyresmål vid särskilda boligretter,

vilka utgörs av byretterna i särskild sammansättning. Två lekmannadomare - representerande hyresmarknadens parter

skall ingå i boligretten om någon av parterna begär det eller

rätten så bestämmer. Lekmannadomarna förordnas av presidenten i vederbörande landsret för viss tid efter samråd med partsorganisationerna. Boligrettens avgöranden överklagas till

landsretten, som avgör hyresmål i vanlig sammansättning.

Liksom i Norge gäller i vissa större kommuner hyresreglering.

I dessa kommuner skall för behandling av frågor som rör

hyresregleringen finnas huslejenaevne, uppbyggda på samma

sätt som de norska motsvarigheterna. Nämndernas beslut kan överklagas till den lokala boligretten. I Köpenhamn skall

dock ett överklagande först gå till en särskild besvärs-

nämnd.

I Finland handläggs hyresmål normalt vid de allmänna under-

rätterna i vanlig sammansättning. Vid vissa underrätter, inom

vilkas domkrets hyresförhållanden förekommer i betydande om-

fattning, har dock inrättats en särskild avdelning för hyresmål. Sådan avdelning kallas bostadsdomstol. En bostadsdomstol består av en lagfaren underrättsdomare som ordförande och två ledamöter från varje kommun inom domstolens domkrets. Ledamöterna utses av kommunfullmäktige, den ene efter förslag från hyresvärdsförening och den andre efter förslag från hyresgästförening. Domstolen är domför med ordföranden samt ledamöterna från den kommun, där den berörda hyreslägenheten

finns. Underrätts avgörande i hyresmål överklagas till hov-

58 Expertmedverkan i övriga nordiska lander

rätt. När hovrätten avgör hyresmå1 ska11 två sakkunnig1eda-

möter, företrädande parterna på hyresmarknaden, de1ta vid

sidan av hovrättens 1agfarna ledamöter. Sakkunnig1edamöter i

hovrätt förordnas av repub1ikens president på viss tid efter

samråd med partsorganisationerna.

4 ÖVERVÃGANDEN RÖRANDE EXPERTMEDVERKAN I DE ALLMÄNNA DOMSTOLARNA

4.1 För- och nackdelar med en specialisering av dömande verksamhet

Vårt allmänna domstolsväsende var under mycket lång tid

präglat av en skillnad mellan dömande i stad och dömande på

landet. Länge dömde i städerna rådhusrätter och på landet

häradsrätter. Rådhusrätterna var som regel juristkollegialt sammansatta. I häradsrätt dömde en jurist i förening med nämnd. Genom tingsrättsreformen år 1971 (prop. 1969:44) fick

vi för första gången i historien en för hela riket i princip

enhetlig allmän underrättsorganisation. I samband med denna reform antogs även nya principer för domkretsindelningen.

Syftet härmed var att skapa ändamålsenliga och effektiva

tingsrätter.

Redan långt före tingsrättsreformen hade en rad särskilda

domstolar och andra specialorgan kommit att inrättas vid sidan av de allmänna domstolarna för handläggning av bl.a. speciella typer av tvistemål och brottmål. Det räcker att erinra om vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och krigsdomstolarna (se vidare SOU 1926:31 s. 77). Vissa av dessa specialorgan har numera avskaffats men i stället har nya tillkommit. Det svenska domstolsväsendet är därför numera

trots tingsrättsreformen delvis ganska tillkrånglat och svårt

att överblicka.

Grundprincipen är alltjämt att ett mål i första instans skall

prövas av någon av våra 97 tingsrätter, om det inte särskilt

har undandragits tingsrättens kompetens. I tingsrätt dömer normalt lagfarna ledamöter. Gäller det ett brottmål eller ett familjemål, kan utöver den lagfarne ledamoten medverka nämn-

demän. Undantagen från grundprincipen är dock många, och de

specialorgan som nu är verksamma är också av flera olika slag.

60 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

Som vi har närmare utvecklat i avsnitt 2.1 kan man urskilja

tre former för specialisering på det judiciella området, näm-

ligen koncentration av en grupp mål till viss eller vissa

tingsrätter, överförande av en måltyp till särskilda dom-

stolar och förläggning av vissa rättskipningsuppgifter till

domstolsliknande nämnder. Exempel på den förstnämnda och

minst ingripande formen för specialisering lämnar de sjörättsliga mål som handläggs av sju tingsrätter som sjörättsdomstolar samt kvalificerade eko-mål, vilka prövas vid 13 särskilt utsedda tingsrätter, eko-domstolar. Till den andra huvudkategorin, de särskilda domstolarna, hör arbetsdomstolen, marknadsdomstolen, bostadsdomstolen, fastighetsdomstolarna och vattendomstolarna. Bland de domstolsliknande nämnderna märks främst hyres- och arrendenämnderna.

På det förmögenhetsrättsliga området är även att beakta att

en betydande andel av tvisterna avgörs genom privata skilje-

nämnder. De allra flesta tvisterna mellan konsument och näringsidkare får sin lösning genom förmedling av allmänna reklamationsnämnden. Inom en del näringslivsbranscher, t.ex.

försäkringsbranschen, handläggs många uppkomna tvister i

särskilda nämnder. En prövning i annan nämnd än skiljenämnd utesluter dock i princip inte en senare domstolsprövning.

Till det nu sagda kommer att i många större tingsrätter en

specialisering av den dömande verksamheten kan förekomma också i den formen att enligt arbetsordningen för tingsrätten en avdelning inom denna permanent sysslar endast med vissa

måltyper eller så att mål av vissa typer alltid skall till-

delas en särskild rotel. Det bör i anslutning till det nu sagda anmärkas att parterna i förmögenhetsrättsliga tvister kan träffa avtal om visst forum - framför

något som utnyttjas

allt i sjörättsliga förhållanden - och att även detta erbjuder möjligheter till en sorts specialisering inom domstolsväsendet.

De särskilda domstolarna inom förvaltningsrättskipningen

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 61

lämnar vi utanför våra överväganden (se beträffande dessa domstolar t.ex. JuU 1985/86:28 s. 6 och 15).

I särskilda domstolar och andra specialorgan utövas beslutanderätten i normala fall inte bara av jurister och nämndemän som i de allmänna domstolarna utan också av experw

ter och/eller personer med särskild erfarenhet av frågor inom

det rättsområde det gäller. Detta gäller bl.a. fastighetsdomstolarna, vattendomstolarna samt hyres- och arrendenämnderna.

Trots att stora målgrupper har frångått de allmänna dom-

stolarna i gemen genom den specialisering av den dömande verksamheten som har skett, har de allmänna domstolarna under senare decennier fått en ökad arbetsbörda genom en större

måltillströmning. Målen hänför sig emellertid till en allt

mindre sektor av samhällslivet. De tyngsta målgrupperna inom

denna sektor utgörs av de allmänna brottmålen, av de familjerättsliga målen (39 % av till tingsrätterna inkomna tvistemål

år 1986) samt av mål där ett betalningsanspråk först har prö-

vats i summarisk process och där det kanske oftast rör sig

endast om en betalningsoförmåga eller betalningstredska

(24,6 % av tvistemålen år 1986).

Det kan i detta sammanhang nämnas att man under det senaste decenniet har övervägt att specialisera den dömande verksamheten också när det gäller bl.a. olika typer av familjerätts-

liga mål. Om man nu går vidare med den typen av lösningar kan

man i fråga om tvistemål åstadkomma det resultatet att de

allmänna domstolarna handlägger i huvudsak endast mål passande för summarisk process samt sådana mål som till sin typ inte är tillräckligt vanligt förekommande för att kunna bära

upp en specialorganisation av något slag.

Utvecklingen har givetvis inte ägt rum utan anledning och det är flera olika skäl som har bidragit till att man i skilda lagstiftningssammanhang har valt metoden att specialisera den

62 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

dömande verksamheten på vissa rättsområden. Huvudskälet för

specialiseringen har givetvis varit att man för den berörda

måltypen eftersträvat ett specialkunnande inom rätten. Genom

att öka kompetensen hos prövningsorganet har man sökt uppnå

att prövningen av förekommande mål och ärenden kan genomföras

snabbare och billigare. Samtidigt har man sökt uppnå bättre

garantier för att avgörandena blir materiellt riktiga.

Andra skäl för en specialisering har gjort sig gällande med

skiftande styrka beträffande olika måltyper och det är svårt

att få en översiktlig bild av vilka av dessa skäl som egentligen har styrt utvecklingen. Att man inte heller så lätt kan ange vilka fördelar och nackdelar som en specialisering har

beror bl.a. på att beträffande varje måltyp som har speciali-

serats målen skiftar i antal och karaktär, vilket har påver-

kat metoderna för specialiseringen. Fördelarna och nackdelarna med en specialisering varierar från fall till fall alltefter vilken metod man har valt för denna.

Härtill skall läggas att en specialisering av dömande verksamhet, som redan antytts, nästan alltid har två huvudinslag.

Samtidigt som man för att uppnå ett specialkunnande inom

rätten koncentrerar den dömande verksamheten beträffande en

viss måltyp till ett mindre antal tingsrätter eller skapar

nya prövningsorgan tillför man prövningsorganen experter och/

eller personer med särskild erfarenhet av frågor inom det be-

rörda rättsområdet. Att man avviker från den allmänna domstolsorganisationen kan ha sina för- och nackdelar, att man tillför experter och andra till prövningsorganet kan ha sina.

När man talar om fördelar och nackdelar med en specialisering måste man vidare vara medveten om att fördelarna kommer endast en del av de berörda målen till godo medan nackdelarna

i allmänhet har avseende på alla målen. I de mål där man når

fördelar genom en specialisering är det inte heller alla

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 63

frågor i målet som motiverar en specialisering.1

Om man ser till huvudskälet för specialisering, dvs. strävan efter ett specialkunnande inom rätten, är det nog i allmänhet

inte bara tekniska frågor som har föresvävat lagstiftaren

utan också juridiska. En lagfaren domare skall visserligen, som det brukar uttryckas, känna lagen. Ingen kan emellertid längre begära av alla juristdomare vid de allmänna domstolar-

na att de utan vidare skall behärska de juridiska frågorna på

alla förekommande rättsområden tillräckligt väl för att

kunna fullgöra sina uppgifter i rättegången på ett effektivt

sätt. En jurist som arbetar inom ett begränsat område av det juridiska fältet tillägnar sig med tiden ett specialkunnande inom detta rättsområde. I första hand gäller det mera all-

männa och förhållandevis enkla frågor som t.ex. hur lagstift-

ningen inom området är uppbyggd och var rättskällorna åter-

finns. Det kan även gälla invecklade juridiska frågor.

Generellt förhåller det sig så att ju större erfarenhet en lagfaren domare har av dömande verksamhet inom ett visst rättsområde, desto större är sannolikheten för att han, när

han i ett visst mål träffar på ett juridiskt problem, haft

anledning att ta ställning till samma eller ett likartat

problem i ett tidigare mål. Domarens erfarenhet av dömande på

det specialområde det gäller kan i enlighet med det nu sagda

leda till att han ganska lätt kan lösa en juridisk fråga som

en annan domare skulle uppfatta som invecklad.

1 Många av de synpunkter som kan anföras för och emot

specialisering av dömande verksamhet har vi redan diskuterat i 1984 års delbetänkande (Ds Ju 1984:1). Varken remissut-

fallet beträffande det betänkandet eller någon annan omstän-

dighet har föranlett oss att i något väsentligt hänseende

frångå vår tidigare uppfattning på det nu berörda området.

Den följande framställningen bygger därför i stor utsträck-

ning på vad vi anfört i 1984 års delbetänkande (främst s. 51-

68).

64 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

En specialisering av domstolsverksamheten ger emellertid i

sig inte några som helst garantier för ett kunnande när det

gäller de för det berörda rättsområdet säregna juridiska

frågorna. I det faktum att en juridisk fråga är verkligt in-

vecklad ligger i allmänhet att den är förhållandevis ovanlig.

Den måltyp det gäller kan vara så sällan förekommande i dom-

stolen att det inte ens under de mest gynnsamma betingelser

kan sägas uppkomma något juridiskt specialkunnande, och för

att man skall kunna nå några egentliga specialiseringsvinster

måste man därför beträffande den måltyp det gäller ofta ha en

ganska långtgående koncentration till ett mindre antal pröv-

ningsorgan. Här skiljer det sig för olika delar av riket.

Specialiseringsvinster som lätt kan uppnås inom Stockholms

tingsrätt kanske för t.ex. Norrlands del inte kan uppnås ens

om man koncentrerar samtliga mål där till en enda tingsrätt.

Att man inte genom en specialisering kan garantera några

vinster beror även på att den domare som handlägger det mål

det gäller kan vara nyligen förordnad att arbeta med mål inom det berörda rättsområdet.

Ju större den speciella organisationen är och ju fler lag-

farna domare som arbetar på samma enhet, desto större möjlig-

heter ger dock specialiseringen i nu berört hänseende. Det är nämligen inte bara den enskilde juristdomarens kompetens be-

träffande juridiska frågor det gäller utan vad man skulle

kunna beteckna som organisationens kompetens. Om det sålunda

finns flera lagfarna domare som sysslar med samma målgrupp

kan man genom möjligheten till informella diskussioner räkna

med att även sådana lagfarna domare, som utan föregående er-

farenhet skall börja syssla med den målgrupp det gäller,

något lättare kan tillgodogöra sig det specialkunnande som

går att uppnå. För att man skall kunna föra ett resonemang om

specialiseringens fördelar måste man i övrigt förutsätta att de lagfarna domarna i den specialiserade domstolen inte byts ut alltför ofta.

Att man i enlighet med vad som har sagts nu även i de fall

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 65

där genom lag har föreskrivits att den dömande verksamheten skall vara specialiserad faktiskt kan ibland avstå från ett specialkunnande hänger samman med att de förekommande juri-

diska specialfrågorna till sin typ är desamma som de juridis-

ka frågor som förekommer på det allmänna domstolsområdet. De

juridiska frågorna inom skilda specialområden är alltså

generellt sett varken artskilda från de frågor som förekommer

inom andra områden eller till sin typ svårare att lösa än dessa. Det är i princip samma juridiska metoder som skall komma till användning i alla mål när det gäller t.ex. tolkning av lagregler och rättspraxis och när det gäller hur

rättsnormerna skall tillämpas på det

föreliggande processmaterialet.

En skiljelinje, som är diffus men ändå högst betydelsefull, finns mellan olika

visserligen måltyper när det gäller grund-

läggande juridiska frågor om domstolens roll i processen och

dess skyldighet att sörja för att i målet blir utredningen

komplett. Denna skiljelinje går mellan dömande i förliknings-

bara (dispositiva) mål, å ena sidan, och dömande i icke förlikningsbara (indispositiva) mål, å andra sidan. I de dispositiva målen är det nämligen till allra största delen parternas sak att bestämma processen och processmaterialet, medan i de indispositiva rätten har en större eller mindre officialprövningsskyldighet. För domaren kan det krävas en

omställning att gå från den ena typen av mål till den andra,

och detta kan ha varit en bidragande orsak till att man i en del tingsrätter låtit brottmål, mål och allfamiljerättsliga

männa tvistemål hanteras på olika avdelningar. För det stora

flertalet tingsrätter anser man sig emellertid numera kunna avstå från en sådan specialisering, och uppdelningen av målen mellan olika

domstolstyper har knappast i något sammanhang

tagit sikte på skillnaden mellan dispositiva och indisposi-

tiva mål.

Såvitt gäller de juridiska frågorna förhåller det sig alltså

så att varje jurist, som är kompetent att lösa sådana

frågor

66 i de allmänna domstolarna Expertmedverkan

i ett allmänt tvistemål, också borde anses vara i och för sig

kompetent att lösa sådana frågor på ett specialområde av

juridiken. Vad man i det nu berörda hänseendet vinner genom en specialisering är i första hand att domaren i många fall kan arbeta snabbare och att man i motsvarande mån kan nå praktiska och ekonomiska vinster i den dömande verksamheten.

Vinsterna blir större ju mer avgränsad och svårtillgänglig

juridiken inom det berörda rättsområdet är, och det är betecknande att eko-domstolarna t.o.m. har möjlighet att anlita av en förvaltningsdomare, om det finns behov av särhjälp

skild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga för-

hållanden.

Inte heller när det gäller frågor utanför det juridiska om-

rådet uppnår man genom en specialisering några garantier för

att den lagfarne domaren har ett specialkunnande som han kan utnyttja. I och för sig finns det antagligen för varje måltyp, där den dömande verksamheten nu är specialiserad, gemensamma moment för de olika målen, men detta gäller i första

hand förhållandevis enkla frågor av mera allmän natur. Fram-

för allt får en specialiserad domare stor vana vid att hantera sådant material som brukar presenteras i den speciella typ av mål det gäller. När det emellertid rör sig om verkligt

invecklade frågor måste man räkna med att det oftast är

slumpen som medför att en lagfaren domare kan utnyttja de särskilda kunskaper han tidigare har förvärvat.

Ett specialkunnande kan givetvis förvärvas genom utbildning och om den dömande verksamheten är koncentrerad till ett mindre antal domstolar är det enklare och mer ekonomiskt än

annars att ge de lagfarna domarna en särskild utbildning på

berörda områden. När det gäller att tillgodose ett behov av

ett mera djupgående kunnande inom rätten rörande frågor som

ligger utanför det juridiska fältet är det dock betydligt

mera fördelaktigt att satsa på andra lösningar.

Den primära frågan är dock givetvis vad det egentligen finns

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 67

för behov av ett sådant kunnande. Denna måste ses mot

fråga

bakgrund av att det i första hand är parternas sak att tillföra målet den erforderliga utredningen och den erforderliga

expertisen rörande sådana frågor. Av betydelse är att en part

som vill tillföra målet utredning en vars be-

angående fråga

dömande kräver särskild fackkunskap kan en utom-

åberopa

stående sakkunnig som bevisning. Också rätten har möjlighet att anlita en utomstående sakkunnig. I båda fallen ges regler om sakkunnig i 40 kap. RB.

Det är en mycket viktig princip inom processrätten att rättens ledamöter inte själva med hjälp av en eventuell egen fackkunskap skall tillföra målen nya omständigheter och bevis, och det kan därför förefalla som om det över huvud taget

inte skulle behövas någon särskild fackkunskap inom rätten

utan räcka med sakkunnigbevisen. Det är emellertid flera skäl som gör att sakkunnigbeviset inte alltid utgör ett tillräckligt instrument för att åstadkomma att rätten har tillräckliga fackkunskaper när ett mål skall avgöras. Dessa skäl förklarar också varför man i de allra flesta fall där dömande verksamhet har specialiserats har valt att låta beslutanderätten utövas också av experter eller andra med särskilda kunskaper inom det berörda sakområdet.

Den sakkunnige medverkar inte i rätten utan skall avge ett yttrande i målet och/eller höras muntligen inför rätten.

Yttrandet eller utlåtandet, som blir processmaterial, kan

givetvis ge domarna i den allmänna domstolen betydligt förbättrade förutsättningar att förstå och tillägna sig en invecklad materia. Åtminstone gäller detta i de fall det i målet inte finns flera sakkunniga, av vilka hävdar en

några uppfattning, några en annan. Vad som emellertid kan göra

värdet av sakkunniginstitutet otillräckligt för en effektiv

process är att det bygger på en momentan och begränsad med-

verkan av den sakkunnige. Den sakkunnige gör sina insatser i princip endast genom ett utlåtande eller genom en utsaga vid en huvudförhandling, även om man med en glidning av rätts-

68 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

institutet numera ibland låter den sakkunnige medverka under det förberedande skedet i målet och under hela huvudförhandlingen.

Det är inte alltid den mest effektiva formen för samverkan mellan en lagfaren domare och en expert att den senare avger ett skriftligt yttrande eller en muntlig utsaga inför rätten. Om i rätten hela tiden finns behövlig fackkunskap, kan i åten del moment göras enklare. Inte minst

skilliga rättegångar

kan man, om parterna har förtroende för rättens sakkunskap, minska omfattningen av sådan sakkunnigbevisning som åberopas endast i syfte att underlätta bedömningen av annat processmaterial. Processen kan i motsvarande mån bli snabbare och billigare. I detta sammanhang spelar också arbetspsykologiska faktorer in. Om ett mål framstår som mycket invecklat kan det lätt bli eftersatt i handläggningshänseende.

Man måste också beakta den betydelse som fackkunskap i en del fall kan ha för domstolarnas roll under processen. Enligt RB skall rätten kunna ta aktiv del i processen genom att utöva

materiell processledning och på annat sätt. Det förutsätts

t.o.m. att rätten i brottmål skall kunna ta initiativ till komplettering av förundersökning m.m. Det säger sig självt att rätten i de verkligt invecklade fallen kan ha svårt att fullgöra de nu berörda uppgifterna, om det inte finns expertis inom rätten.

Det i kapitel 1 omnämnda förslaget om ett reformerat tings-

rättsförfarande ställer ökade krav på domarna i fråga om den

materiella processledningen. Enligt vår mening ökar därmed också behovet av fackkunskap inom rätten. Med de behövliga specialkunskaperna inom rätten själv får man självfallet

större garantier för att de rätta frågorna ställs. Man und-

viker alltså onödiga frågor och får ökade garantier för att

inte en viktig fråga försummas. Vi anser oss inte behöva

räkna med risken för att en lagfaren domare som har en expert

vid sin sida litar på dennes kunnande och därför underlåter

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 69

att ställa en viktig fråga som han utan expertmedverkan

skulle ha ställt.

När rätten skall bedöma processmaterialet och avgöra målet har den sakkunnige redan gjort sin insats i målet. Detta ut-

gör i många fall en brist. Det brukar visserligen ofta sägas

att domaren uteslutande skall bedöma vad som har förekommit i processen och att det endast gäller att passa in detta material i det juridiska normsystemet. I detta hänseende brukar ibland uppställas en fiktion om att lagstiftaren har

tänkt på alla situationer och att det för domaren endast

gäller att utröna vad lagstiftaren har menat.

Om det vore så att lagstiftaren (eller de andra organ som

skapar rättsnormer) hade tänkt på varje konkret situation,

skulle det kanske inte så ofta behövas någon ytterligare sak-

kunskap i målet utöver den som en jurist normalt har, efter-

som det ingår som ett viktigt moment i den juridiska tekniken

att finna och tolka rättskällorna.

Emellertid måste man nog konstatera att så inte är fallet. I

många situationer måste sålunda rätten göra ganska fria be-

dömningar för att passa in processmaterialet i det juridiska normsystemet. Det råder delade meningar inom rättsvetenskapen

om hur denna inpassning rent teoretiskt går till, men så

mycket är klart att det inte ens för en tolkning av lagbestämmelser alltid är tillräckligt att domaren är väl hemmastadd i det juridiska källmaterialet och behärskar principerna för rättstillämpningen. De senaste decenniernas erfarenhet

visar att på allt fler områden den dömande verksamheten mera

kan behöva ses som ett lagarbete, där olika yrkeskategoriers erfarenheter och åsikter får komplettera varandra, än som en uppgift för uteslutande jurister. Med erforderlig kunskap inom de av målet berörda fackområdena representerad inom rätten kan man sålunda vinna ökade garantier för att rättens avgöranden håller tillräckligt hög klass. I betydande utsträckning handlar det om att få en riktig balans mellan ofta

70 i de allmänna domstolarna Expertmedverkan

o ytterst sakkunniga parter, å ena sidan, och rätten, a andra sidan. Att parterna är särskilt sakkunniga eller åberopar sakkunnigbevisning är alltså omständigheter som inte behöver utesluta ett behov av sakkunskap inom rätten utan ibland kan

vara ett tecken på att sådant behov föreligger. Givetvis är

även frågor om balansen inom rätten mellan jurister och

experter av mycket stor betydelse när det gäller att åstadkomma en effektiv rättskipning.

För parterna innebär en medverkan av en expert inom rätten den ytterligare fördelen att de inte i samma utsträckning som

i andra fall har anledning att spekulera över hur långt

rättens kunnande på ett fackområde sträcker sig utan kan pro-

cessa på grundval av den öppna redovisning av förekomsten av

ett specialkunnande inom rätten som en expertmedverkan innebär. Även detta leder till en effektivare process.

Sammanfattningsvis gäller att man i många av de fall där

dömande verksamhet har specialiserats har ökade garantier för att rätten kan driva processen effektivt och komma fram till materiellt riktiga avgöranden. De vinster man i nu angivna hänseenden gör är dock inte i främsta rummet knutna till själva specialiseringen utan till att vid en sådan experter och andra som har särskild erfarenhet av det rättsområde det gäller kan medverka som ledamöter utöver de lagfarna ledamöter och nämndemän som tjänstgör i de vanliga domstolarna.

En stor och viktig fråga är därför, om man inte skulle kunna

i huvudsak samma vinster i stället låta ex-

uppnå genom att

perter och andra medverka i de vanliga domstolarna, såsom sker i t.ex. Norge och Island. I Sverige tillåts för närva-

rande en medverkan av experter och andra endast i fråga om

måltyper där den dömande verksamheten är förlagd till ett

specialorgan eller koncentrerad till ett mindre antal tingsrätter. Med en möjlighet till sådan medverkan i de allmänna

domstolarna i gemen skulle man kunna undvika många typer av

nackdelar som uppstår när man specialiserar dömande verksam-

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 71

het. Huruvida sådana reformer är möjliga och lämpliga att genomföra kommer vi att diskutera senare i detta kapitel. I

det sammanhanget skall vi också beröra en del frågor om ris-

kerna med att experter och andra tillåts medverka i rätten.

Redan nu vill vi dock nämna att man knappast kan välja någon

annan metod än att låta experter ingå i de allmänna dom-

stolarna, om man vill tillgodose behovet av specialkunnande inom rätten beträffande sådana mål vilka till sin typ inte är så vanliga att de kan motivera en särskild domstolsorganisation. Behovet av specialkunnande kan vara särskilt stort i

sådana mål på grund av att målen är av ovanligt slag.

En bedömning av vilka fördelar som - utöver vad som redan har redovisats - i underlättas av ligger själva specialiseringen

att man ser närmare på några av de skäl som föranlett att man

i tidigare sammanhang har låtit den dömande verksamheten be-

träffande så många måltyper frångå de allmänna domstolarna.

En starkt bidragande orsak till denna utveckling torde ha

varit att vi tidigare inte hade någon enhetlig och stark

underrättsorganisation. Många häradsrätter och rådhusrätter

var mycket små. Några små tingsrätter kommer visserligen att

finnas kvar trots 1971 års domstolsreform. Efter denna reform

bör dock enligt vår uppfattning frågor om personalresurserna

vid olika tingsrätter inte längre tillmätas någon avgörande

betydelse i frågan huruvida specialisering bör ske eller

inte. Att vissa mindre tingsrätter kan vara särskilt känsliga för den belastning som ett mycket omfattande och invecklat mål kan innebära, bör sålunda inte ses som ett skäl för att sådana mål måste handläggas av ett antal stora tingsrätter. Den tillfälliga personalförstärkning san en mindre tingsrätt kan behöva i anledning av ett mycket omfattande mål kan i stället tillgodoses genom tillfälliga omdispositioner av personalresurserna enligt principer som redan nu tillämpas.

Även förfaranderegler har spelat in när man i tidigare sammanhang har valt att specialisera dömande verksamhet

72 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

beträffande en viss måltyp. Ofta har man i olika reformsam-

manhang ansett RB:s regler angående handläggning av tvistemål

i tingsrätt (42-44 kap.) vara alltför stela för den måltyp

som varit aktuell. Behovet av delvis andra förfaranderegler har därför ibland kommit att utgöra ett av flera skäl för att

prövningen beträffande den berörda måltypen förlagts till ett

specialorgan. I och för sig är det emellertid ingenting som

hindrar att man för en viss måltyp låter tingsrätt tillämpa

särskilda procedurregler, även om sådana i de allra flesta fall enligt vårt förmenande är obehövliga. För en tingsrätt gäller nämligen redan nu inte bara RB:s förfaranderegler utan

för speciella fall även många andra processordningar. Efter

den reform av tingsrättsförfarandet som nu är förestående (jfr kapitel 1 och avsnitt 6.2.3) skulle dock enligt vår bedömning RB:s regler kunna tillämpas för handläggning av de

allra flesta måltyper. Eventuella särbestämmelser torde i

allmänhet kunna tas in i de lagar san i övrigt reglerar

frågor angående den berörda måltypen.

Ibland brukar smn en fördel med specialisering också framhållas att den leder till ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Otvivelaktigt är detta riktigt, om man väljer en

extrem metod för specialisering där man för den måltyp det

gäller åstadkommer ett enhetligt rikstäckande eninstanssystem. En sådan form för specialisering kan i vissa fall innebära fördelar, t.ex. om man beträffande en viss måltyp vill åstadkomma en mycket snabb och ändå kvalificerad prövning. Metoden kan dock samtidigt medföra särskilt stora olägenheter i andra hänseenden.

Mera tveksamt är om andra specialiseringsformer kan sägas

erbjuda några mera påtagliga fördelar när det gäller att

åstadkomma en ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Antalet

praktiskt möjliga uppfattningar är i de allra flesta frågor

ytterligt begränsat, och redan om man har ett tiotal dömande organ är därför problemen med en bristande enhetlighet i

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 73

rättstillämpningen i huvudsak desamma som om man har många.

Om verksamheten är specialiserad på det sättet att ett annat

organ än HD är sista instans tillkommer risken att det uppstår en bristande enhetlighet mellan detta organ och HD. Risken för att man i ett specialorgan som sista instans i en

viss fråga har en annan rättstillämpning än i HD kan sålunda

inte helt elimineras ens om man i detta organ söker vara följsam till rättstillämpningen i HD.

När man inrättar specialorgan för dömande verksamhet brukar vidare som en fördel med en sådan lösning ibland framskymta

att den karaktär av egna prövningsorgan, som dessa special-

organ får, bidrar till förtroendet för dem (jfr betänkandet

SOU 1981:77 Hyresrätt 3 Bruksvärde, hyresprocess m.m., s. 305). Givetvis får det emellertid inte tillåtas råda sådana

förhållanden att förtroendet för rättskipningen blir i något

hänseende större, uteslutande beroende på den omständigheten

att rättskipningen får ankomma på ett specialorgan. Förtroen-

det för den rättskipning som förekommer i de vanliga domstolarna måste i en rättsstat vara det allra bästa, låt vara att man av annan särskild anledning - t.ex. ett behov av expertmedverkan som man anser inte kunna tillgodoses inom den allmänna domstolsorganisationen - kan finna skäl att specia-

lisera prövningen beträffande en viss måltyp.

Att parter emellertid kan få ett särskilt förtroende för

rättskipningen i ett specialorgan av något slag kan lätt för-

klaras. Det är sålunda fullt naturligt att till specialiserade domstolsorgan som sysslar mycket med t.ex. tekniska

frågor i första hand söker sig lagfarna domare och andra som

har ett tekniskt intresse och att till t.ex. fastighetsdomstolar i första hand söker sig personer med intresse för

fastighetsrätt. Detta kan till viss del ses som något mycket

positivt. En jurist med ett specialintresse kan t.ex. förutsättas ha lättare att tillgodogöra sig det av parterna presenterade processmaterialet.

74 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

Om det inte inom en viss tingsrätt genom arbetsordningen har skett en specialisering av den dömande verksamheten beträf-

fande en viss måltyp till särskild avdelning eller rotel är

möjligheterna små att i de vanliga domstolarna, dvs. i samband med lottningen av mål, beakta olika domares växlande fallenhet och intresseinriktning.

Det finns emellertid också en annan sida av det nu sagda att ta hänsyn till. En specialiserad domare kan lätt tappa överblicken över det juridiska fältet med det resultatet att hans bedömningar allt mera avlägsnar sig från den allmänna rätts-

utvecklingen. Det finns också risker för att det på ett spe-

cialområde utvecklas värderingar som avviker från gängse uppfattningar i samhället. Att varje domare har en bred kunskap

och en allmän överblick över olika typer av juridiska frågor

är av stor betydelse för att den hittillsvarande höga standarden i dömandet skall kunna behållas.

Olika av domare blir vid en specialisering av den kategorier dömande verksamheten i allmänhet inte i tillfälle att ge varandra den stimulans i det dagliga arbetet som skillnader i

intressen och arbetsuppgifter kan innebära. Några vattentäta

skott föreligger visserligen inte mellan olika typer av domstolar. Det förekommer också självfallet personliga kontakter mellan enskilda domare över domstolsgränserna. En avgörande förutsättning för att man inte skall riskera att specialiserade domare blir isolerade är dock att en effektiv personalcirkulation är möjlig. En cirkulation mellan olika domar-

tjänster som sker alltför långsamt måste på sikt alltid antas

leda till bristande gemenskap mellan de olika domarkate-

gorierna. Vissa domare kommer att gå miste om värdefulla er-

farenheter som en specialmålstyp kan ge för mera allmänna

mål.

Domaruppgiften kan vidare i de olika typerna av domstolar, alltså i såväl den allmänna domstolen som den specialiserade,

så småningom bli enahanda för den enskilde domaren och häri

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 75

ligger givetvis stora risker. Om domstolsväsendet är splitt-

rat kan man också få svårt att rekrytera eller att på domar-

banan behålla unga jurister som är särskilt lämpade att bli domare. Man kan nämligen inte bortse från risken för att sådana jurister får lära känna bara vissa delar av vad som kan utgöra arbetsfältet för en lagfaren domare och därav kommer till den uppfattningen att arbetsuppgifterna (eller de

arbetsuppgifter de själva kan påräkna) inte är tillräckligt

intressanta.

En specialisering som tillåts omfatta många och viktiga mål-

typer kan alltså på många olika sätt leda till en utarmning

av de allmänna domstolarna så att dessa får svårare att på

ett fullgott sätt utföra sin uppgift beträffande de i dessa domstolar kvarvarande invecklade målen.

Ett uttryck för önskemålen att undgå negativa effekter av de

nu berörda slagen är att domare i våra större tingsrätter numera cirkulerar mellan avdelningarna i större än omfattning tidigare. Olägenheterna av en specialisering ökar givetvis, om man inrättar ett specialorgan och för detta bygger upp en särskild domarkarriär med speciell utbildning.

Till det nu sagda skall läggas att de specialiserade tjäns-

terna i vissa fall är eftersträvade av många, och om man till

ett visst organ utser endast särskilt kvalificerade domare kommer det att brista i likställighet beträffande rättskipningen inom olika delar av samhället. Om en tjänstgöring vid ett visst specialorgan i stället anses vara mindre attraktiv, kan det vara svårt att rekrytera lämplig juristpersonal.

Även när en specialisering sker inom tingsrättsorganisationen

så att den dömande verksamheten beträffande viss måltyp kon-

centreras till ett mindre antal tingsrätter utarmas de vanliga domstolarna. Tingsrätterna delas upp i A-domstolar och B-domstolar. Detta gäller särskilt som lagstiftaren ofta valt

att koncentrera olika måltyper till samma tingsrätter. Så är

76 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

fallet beträffande t.ex. tryckfrihetsmålen och fastighets-

målen. Även i fråga om t.ex. vattenmålen och sjörättsmålen

kan man finna samma tendens. Kritiken skulle i många fall

kunna avvärjas genom en spridning av olika måltyper på olika

domstolar inom ett län. Man skulle på så sätt få en inom-

regional differentiering och effektivitetsförlusterna härav

skulle ofta bli små. I många fall skulle emellertid organisa-

toriska och andra skäl hindra en lösning enligt denna modell.

Olägenheterna av att man genom olika speciallösningar av domstolsorganisatoriska frågor söndrar det allmänna domstols-

väsendet drabbar den rättssökande allmänheten på många olika

sätt. Varje söndring leder sålunda till ökade svårigheter för

den enskilde att orientera sig i rättssystemet med åtföljande risker för rättsförluster. Härvid är det inte bara specialiseringen i sig som leder till problem utan också det faktum att man för specialprocess ofta har infört en mängd processuella särregler av skilda slag. Sådana särregler kan visserligen i undantagsfall vara behövliga med hänsyn till speci-

ella förhållanden beträffande den måltyp det gäller. Många

gånger innebär emellertid reglerna ett onödigt avsteg från

principen att lika fall skall behandlas lika, och i andra fall innebär reglerna inte annat än en upprepning av en grundläggande RB-bestämmelse. Att man för en viss typ av specialprocess samlar de viktigaste handläggningsreglerna i en särskild förfarandelag kan visserligen ha fördelar för dem som arbetar uteslutande inom det speciella rättsområde det gäller, men för allmänpraktiserande jurister och för den

rättssökande allmänheten kan det uppstå stora nackdelar och

minskad förutsebarhet när det gäller processens förlopp. Man

uppammar helt enkelt en icke önskvärd byråkrati.

Kompetenskonflikter mellan de vanliga domstolarna och specialorgan tillhör de problem som lättast blir uppmärksammade i det praktiska rättslivet. Sådana konflikter är svåra att

undvika, eftersom det inte finns någon måltyp som i processu-

ellt hänseende är helt fristående från alla andra.

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 77

I första hand är det de exakta gränserna för de olika organens kompetens som kan behöva bestämmas i rättstillämpningen. I vissa fall kan man inte med säkerhet avgöra vart ett mål hör förrän efter det att processen har inletts. Fall som är

snarlika hamnar på skilda sidor av gränsen. Om ett

misstag

begås när det gäller tillämpningen av kompetensreglerna, kan

en högre rätt tvingas att uteslutande av formella skäl undanröja den lägre rättens avgörande och antingen avvisa ett käromål eller återförvisa målet till en lägre rätt.

Man kan också i många situationer få problem med sådana fall

vilka delvis skall prövas av ett organ, delvis av ett annat.

Detta kan bero antingen på att två olika käromål eller åtal

bör handläggas i samma rättegång eller på att samma sak kan

ses ur två olika synvinklar. Möjligheterna att förena mål,

åberopa alternativa grunder eller kvittningsvis göra gällande

en motfordran beskärs ofta genom en specialisering. Särskilt förhållandet mellan tingsrätt som allmän domstol och tingsrätt som fastighetsdomstol har vållat ett otal vilka problem belyser riktigheten i det nu sagda. Såväl den allmänna domstolen som fastighetsdomstolen har nämligen exklusiva

kompetensområden.

En reform varigenom den dömande verksamheten beträffande viss

måltyp specialiserats brukar ofta följas av en andra reform-

etapp där man stödd på praktiska erfarenheter försöker lösa

kompetensproblemen genom att utvidga det speciella organets

behörighet. I allmänhet brukar sådana lösningar gå ut på att

det speciella organet skall ha rätt att ta upp en som

fråga

hör till den allmänna domstolen, om det förekommer sam-

något band med en fråga som hör till det speciella organet. Den

vanliga domstolen har dock hitintills aldrig givits någon

möjlighet att ta upp frågor san hör till det speciella

organet varför problemen kvarstår för de fall där part väckt talan i den vanliga domstolen.

En annan betydande nackdel som kan uppstå genom att mål

78 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

koncentreras till vissa tingsrätter eller genom att specialorgan inrättas är att den dömande verksamheten i de berörda målen kommer att tappa en del av sin lokala förankring. Den lokala folkliga förankringen brukar betecknas som en viktig grund för allmänhetens förtroende för vårt domstolsväsende. En förutsättning för den lokala folkliga förankringen är naturligen att rättskipningen är starkt decentraliserad. Inom det allmänna domstolsväsendet får så anses vara fallet i mycket hög grad för närvarande och det skulle nog gälla även om antalet tingsrätter nedbringades till det lägre tal som från domstolsadministrativa och samhällsekonomiska synpunkter vore rationellt. Möjligen kan invändas att den lokala förankringen i det moderna samhället med dess goda kommunikationer kan bibehållas även om rättskipningen koncentreras till ett färre antal domstolar.

Vad som åsyftas är emellertid någonting utöver att man lätt

kan förflytta sig till tingsstället. Det är rättskipningens

faktiska utövande på eller i rimlig närhet till den egna

orten under medverkan av människor bosatta där som anses väsentlig.

Betydelsen av en sådan ordning gör sig starkare gällande vid

hanteringen av vissa måltyper, kanske främst brottmål och

fastighetsmål, än vid andra. Normer för bedömning av bevis-

frågor, uppfattningar om olika gärningars straffvärde m.m.

blir med detta synsätt inte en fråga enbart för lagstiftaren

och prejudikatinstanser. De växer fram så att säga underifrån och i nära kontakt med rättsuppfattningen hos gemene man.

svårigheterna att förena behovet av en specialisering med be-

hovet av att ha en lokal förankring av den dömande verksam-

heten har i särskilt hög grad avseende på de mera glesbebygg-

da delarna av riket. För Stockholms del föreligger i allmän-

het inga svårigheter att uppnå en ganska hög grad av spe-

cialisering utan att man behöver göra några avsteg från vad

som nu gäller i fråga om lokal förankring.

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 79

Ett ytterligare skäl mot en specialisering av den dömande verksamheten är att en sådan kan orsaka kostnader för sam-

hället. Många av de fall där en specialisering skett inom

domstolsväsendet har - även när de specialiserade organen knutits nära an till det allmänna domstolsväsendet - fört med sig att vissa nya tjänster har behövt inrättas. Det har alltså inte räckt med att viss personal flyttats från en enhet till en annan. Särskilt kostnadskrävande har de reformer varit genom vilka särskilda domstolar eller andra nya prövningsorgan har inrättats. I allmänhet är det svårt att fullt ut utnyttja mindre enheters kapacitet, och sådana enheter är även administrativt sårbara. Det är t.ex. svårt att anpassa organisationen till variationer i arbetsbördan och sjukdomsfall och ledigheter av olika slag kan skapa besvärliga situationer. Vidare kan genom specialiseringen användpersonalens barhet komma att minska till hinder för ett effektivt resursutnyttjande. Det nu sagda medför att de effektivitetsvinster, som man kan göra genom en specialisering, helt eller delvis kan komma att ätas upp.

Avslutningsvis vill vi konstatera att en specialisering av dömande verksamhet kan ha sina fördelar, framför allt när det gäller att åstadkomma en effektiv rättskipning. Utvecklingen beträffande det svenska domstolsväsendet har emellertid en-

ligt vår bedömning nu gått så långt att det gäller att välja

väg, antingen en fortsatt utarmning av de vanliga allmänna domstolarna - med de nackdelar detta skulle innebära - eller

en återgång till ett mera enhetligt domstolsväsende.

olägenheterna av de nuvarande formerna för specialisering uppträder

i många skepnader och varje ny reform på området vilken föl-

jer det hittillsvarande mönstret kan förväntas ha större

nackdelar med sig än de föregående, eftersom målurvalet vid

nya reformer måste bli alltmera konstlat och diskutabelt. Samtidigt gäller att man med de hittillsvarande metoderna för specialisering inte kan sörja för att rätten har tillräckliga

specialkunskaper i fråga om mera udda mål, vilka inte är så

80 i de allmänna domstolarna Expertmedverkan

frekventa att de motiverar en särskild domstolsorganisation. Behovet av expertis kan vara minst lika framträdande i ett sådant mål. Med hittillsvarande reformer har man sökt gynna

handläggningen av vissa mål på bekostnad av andra, något som

kan sägas ha medfört en obalans inom vårt rättsväsende.

4.2 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

I det föregående har vi konstaterat att utvecklingen under de

senaste årtiondena lett till att åtskilliga viktiga målkategorier antingen förts bort från de allmänna domstolarna till särskilda domstolar eller andra specialorgan eller koncentrerats till ett fåtal allmänna domstolar. Vi har också

funnit att den fortgående specialiseringen på längre sikt kan

innebära stora nackdelar för det allmänna domstolsväsendet.

Med denna vår utgångspunkt blir spörsmålet i första hand

vilka metoder som bör väljas för att man skall komma till

rätta med nackdelarna av den alltför långt drivna särbehand-

lingen av olika målkategorier.

Ett utmärkande drag i utvecklingen har varit att man för

skilda måltyper på olika sätt sökt sörja för ett ökat spe-

cialkunnande inom rätten. Detta har till stor del skett så att man inrättat nya och specialiserade domstolar eller domstolsliknande organ. Flera nya förslag i denna riktning har

också lagts fram. Vi tänker därvid främst på förslagen om att

prövningen av de hyres- och arrendemål som nu handläggs vid fastighetsdomstolarna skulle övertas av hyres- och arrendenämnderna, vilka i samband därmed skulle ges ställning som domstolar. Ett annat sådant förslag är patentprocessutredningens förslag om inrättandet av en särskild patentdomstol (se SOU 1983:35). Inget av de nu nämnda förslagen har dock

föranlett lagstiftning. Frågan om en reform av hyres- och

arrendeprocessen hålls emellertid öppen i avvaktan på vad som

blir resultatet av vårt arbete med att reformera förfarandet vid de allmänna domstolarna (prop. 1983/84:136 s. 36 och 1983/84:13? s. 67). Utöver vad nu sagts har det i den prop.

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 81

allmänna debatten vid skilda tillfällen ställts krav in-

på

rättandet av särskilda ungdomsdomstolar, familjedomstolar, trafikdomstolar och narkotikadomstolar m.m.

Trots att stora målgrupper har förts bort från de allmänna

domstolarna har dessa fortfarande ett omfattande arbetsområde och handlägger mål av vitt skilda slag. För dessa mål gäller, med ett fåtal undantag, att de kan tas upp av samtliga tingsrätter och att endast lagfarna domare eller lagfarna domare och nämndemän deltar i prövningen av målen. Enligt vår upp-

fattning har samhällets utveckling, inte minst på det tek-

niska området, medfört att målen vid de allmänna domstolarna i ökad utsträckning avser förhållanden, vilka är svåra att sätta sig in i och förstå för personer som inte har särskilda

kunskaper på det område som berörs. I lagstiftningsärendet

rörande handläggning av eko-mål vitsordade de allra flesta remissinstanserna att det fanns ett behov av att öka de allmänna domstolarnas kompetens i vissa komplicerade mål av an-

givet slag. Vidare anförde några remissinstanser att ett

behov av förstärkningsåtgärder ibland kunde även

föreligga

inom andra målkategorier. Som exempel nämndes mål angående

fel i fastighet enligt 4 kap. 19 § JB, mål inom ADB- och miljöområdena samt mål om skadestånd som rör medicinska förhållanden. En annan sådan kategori är enligt vår mening mål som rör entreprenad. Även om man sålunda kan peka ut

vissa målkategorier, i vilka det tämligen ofta kan uppkomma

behov av särskild fackkunskap, kan sådant behov utan tvivel

någon gång uppkomma även i mål av vanligtvis okomplicerad

beskaffenhet.

Det finns således ett behov för de allmänna domstolarna att också i andra mål än eko-mål kunna öka sin kompetens. Vi tän-

ker därvid inte på den juridiska kompetensen, även om kraven

på de lagfarna domarna har skärpts genom lagstiftningens

ökade omfång och måhända även svårighetsgrad samt genom den

allt vanligare användningen av ramlagstiftning och generalklausuler. Enligt vår mening får nämligen varje lagfaren

82 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

domare anses kompetent att tillämpa de rättsregler som är aktuella i målen. Lagstiftaren förutsätter också att en lagfaren domare skall känna till innehållet i gällande rätt, i vart fall svensk rätt (jfr Gärde s. 543 och 35 kap. 2 § andra stycket RB). Behovet av ökad kompetens avser i stället

kunskaper på andra områden än det juridiska.

Det bör understrykas att vad som sagts nu avser andra mål än eko-mål. I eko-mål kan det finnas behov av specialkunnande

inom rätten också på ett juridiskt specialområde, nämligen

skatterätt. Den nuvarande möjligheten för eko-domstolarna och för hovrätterna att i kvalificerade eko-mål låta en förvalt-

ningsdomare ingå i rätten som särskild ledamot bör således

bestå. Det kan dock ifrågasättas om handläggningen av kvali-

ficerade eko-mål i första instans även i fortsättningen bör

vara koncentrerad till vissa tingsrätter. Denna fråga behand-

lar vi i kapitel 7.

En annan fråga är om de allmänna domstolarna bör kunna anlita

en förvaltningsdomare inte bara i eko-mål utan i alla mål där bedömningen av skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse och måhända också i mål där förvaltningsdomarens kun-

skaper på något annat juridiskt specialområde kan ha bety-

delse för bedömningen av de rättsfrågor som är aktuella i

målet. Dessa frågor anser vi ha sådant samband med frågor som

rör de allmänna domstolarnas sammansättning i allmänhet att vi kommer att behandla dem först i vårt slutbetänkande. När vi i förevarande betänkande talar om experter avser vi därför, an inte annat sägs, enbart personer med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen.

Den möjlighet som i dag står de allmänna domstolarna till

buds när de ställs inför uppgiften att pröva en fråga vars

bedömande kräver särskild fackkunskap, är att anlita sakkunnig enligt bestämmelserna i 40 kap. RB. Sakkunniginstitutet

har emellertid, som vi påvisat i avsnitt 4.1, vissa svag-

heter. Rätten har t.ex. normalt inte tillgång till den

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 83

sakkunniges kunskaper i processens inledningsskede. Rättens ledamöter - de lagfarna domarna och nämndemännen, om sådana deltar - är vidare utlämnade åt sig själva under det skede då målet skall avgöras, dvs. vid överläggningen och vid utformningen av domen. Enligt vår uppfattning är det i själva verket ofta just vid bedömningen av det framlagda processmaterialet som behovet av särskild fackkunskap är allra störst.

Det behövs därför också en form av expertmedverkan där rätten kan tillgodogöra sig expertens kunskaper under hela målet, inte minst under avgörandeskedet. En möjlighet att åstadkomma detta skulle kunna vara efter förebild att, av vad som gäller för medverkan av experter i hyresnämnderna, låta experten biträda rätten även vid överläggningen och vid utformningen

av domen utan att för den skull ingå i rätten. Detta menar vi

emellertid inte vara någon lämplig ordning inom domstols-

väsendet. Om experten på angivet sätt skall medverka i

rättens avgörande bör han självfallet också ha samma ansvar som en ledamot av rätten har.

En ordning av det sist åsyftade slaget finns redan vid de

allmänna domstolar där experter i särskilt angivna typer av

mål skall eller får ingå i rätten som särskilda ledamöter.

Enligt vår uppfattning talar redan det hittills anförda med styrka för att man bör vidga möjligheten att anlita experter till att gälla samtliga tingsrätter och hovrätter och alla mål där sakförhållandena är sådana att prövningen av målet väsentligt främjas, om domstolen har hjälp av en expert. Här

kan påpekas att utredningen om barnens rätt, vad vi

enligt erfarit, har övervägt att låta domstol få möjlighet att i mål om bl.a. vårdnad om barn låta

en barnpsykologisk expert ingå

i rätten som särskild ledamot. Utredningen har emellertid avstått från att lägga fram förslag i detta hänseende och därvid hänvisat till att vi kommer att föreslå en generell regel om expertmedverkan i de allmänna domstolarna. Vi delar

84 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

bedömningen att man inte bör genomföra ytterligare delrefor-

mer i fråga om sådan expertmedverkan utan i stället lösa

frågan genom en generell regel.

Vi anser att ett system med experter i de allmänna dom-

stolarnas rättskipning inte behöver ge upphov till några

stora administrativa eller principiella problem. Som nyss sagts är det sålunda inte vår avsikt att man skall anlita experter annat än i verkligt invecklade fall. Det totala antalet mål där experter kan behövas blir sannolikt inte så stort.

En viktig fråga är hur en reform beträffande expertmedverkan

i allmän domstol förhåller sig till den redan befintliga särregleringen beträffande olika typer av mål och tvister,

såsom fastighetsmål, hyres- och arrendetvister samt eko-mål.

Mot bakgrund av vad vi anfört i avsnitt 4.1 inställer sig

också den vidare frågan hur man över huvud skall se på den

nuvarande av rättskipningen i dessa och specialiseringen

andra målkategorier. Dessa frågor tar vi emellertid upp först

sedan vi i detta kapitel diskuterat expertmedverkan i de mål som i dag kan tas upp av allmän domstol och där prövas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndeman.

Även om en ordning med experter i de allmänna domstolarna direkt berör endast ett begränsat antal mål har den

emellertid verkningar som går utöver de enskilda målen. Att

domstolarna i första instans får möjligheter att öka sin kompetens vid handläggning av särskilt komplicerade mål är sålunda viktigt för att man skall få processens tyngdpunkt att ligga i denna instans och för att överrättsprocessen

skall kunna utformas på ett rationellt sätt. Det kan också

tänkas att en möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter i viss utsträckning kan göra dem attraktiva för vissa civilrättsliga tvister som i dag överlämnas till skiljemän för avgörande. Vi vill i sammanhanget erinra om

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 85

bestämmelsen i 49 kap. 1 § tredje stycket RB, vilken enligt sin nuvarande lydelse innebär att i ett parter dispositivt tvistemål kan utfästa sig att inte fullfölja talan mot tingsrättens dom i målet. För att en sådan utfästelse skall gälla fordras bl.a. att den gjorts efter det att tvisten uppkommit. I vårt delbetänkande 1986 om HD och rättsbildningen har vi föreslagit att denna begränsning tas bort. Parter i ett dispositivt avtalsförhållande bör således enligt vår mening

redan vid avtalets ingående kunna med bindande verkan utfästa

sig att inte fullfölja talan mot tingsrätts dom i en eventuell tvist med anledning av avtalet. Förenas en sådan utfästelse med ett avtal enligt 10 kap. 16 § RB om viss domstol skulle man, om också en expert utses, ett som

uppnå system

ligger nära skiljemannaförfarandet men har den fördelen att parterna slipper de höga kostnaderna för detta.

Ett system som gör det möjligt för tingsrätter och hovrätter att till sig knyta experter i mål där det behövs för att

rätten på ett bättre sätt skall kunna

bedöma processmaterialet löser en del men inte alla av de problem som är förenade med specialiseringen inom domstolsväsendet. Det är endast ett av flera tänkbara sätt att ta sig ur det dilemma som en fort-

satt särbehandling av olika målgrupper för med sig. De skäl

för en reform beträffande i allmän domstol expertmedverkan som nu anförts menar vi under alla vara tillomständigheter räckliga för att pröva en regel av antytt Inför man en slag. ordning varigenom de allmänna domstolarna tillförs bättre

möjligheter än nu att på ett kompetent sätt också

handlägga

tekniskt eller på annat sätt svårbemästrade mål bör en god

del av tyngden i argumenten för en fortsatt specialisering falla bort. En reform bör med andra ord öka tilltron till de

allmänna domstolarnas förmåga att sina

fullgöra rättskipningsuppgifter i det moderna samhället.

I det följande skall vi diskutera en rad som inställer

frågor

sig om man inför en generell reglering av de allmänna domstolarnas möjlighet att anlita experter, såsom experternas

86 i de allmänna domstolarna Expertmedverkan

uppgifter och kvalifikationer (4.3), sättet för att förordna dem (4.4), jäv (4.5), antalet experter i rätten (4.6), expertmedverkan i del av mål (4.7) och kostnaderna för refor-

men (4.8). Härutöver vill vi redan nu peka på ett par frågor

rörande tillämpningsområdet för en regel om expertmedverkan i

allmän domstol.

Vid tingsrätterna handläggs utöver tvistemål och brottmål

även domstolsärenden, dvs. ärenden angående rättsvård, som

allmän underrätt har att uppta självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, dock

inte ärenden som angår straff eller annan med brott förenad

(1 § ärendelagen). Ärenden av detta slag är ofta av

påföljd

enkel beskaffenhet. Det kan dock inte uteslutas att det i enstaka ärenden kan finnas behov av expertmedverkan. Möjligheterna för tingsrätt att anlita experter bör därför omfatta även ärenden.

På motsvarande sätt bör möjligheterna för hovrätt att anlita experter gälla inte bara i tvistemål och brottmål utan också i besvärsmål - mål som handläggs enligt reglerna i 52 kap.

RB. Det bör påpekas att besvärsmålen är den största målkate-

gorin i hovrätterna och innefattar mål som fullföljts från såväl allmän domstol som fastighetsdomstol och andra myndigheter, exempelvis kronofogdemyndighet.

Enligt 11 kap. 1 § regeringsformen får som ledamot i HD tjänstgöra endast den som har utnämnts till ordinarie domare i domstolen. Medverkan av experter i de allmänna domstolarna har därför hittills begränsats till tingsrätterna och hovrätterna. Den utvidgning av möjligheterna till expertmedverkan som vi föreslår ger oss inte anledning att överväga

någon ändring i detta hänseende.

Det kan tilläggas att deltagandet av en expert i rätten på

sätt vi nu förordar självfallet inte medför att för målet

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 87

blir tillämplig sådan särskild rättegångsform, som enligt

14 kap. 7 § RB hindrar att målet handläggs gemensamt med andra mål. Fasta regler om särskild sammansättning av rätten i vissa typer av mål utgör däremot hinder mot förening av sådana mål och mål där RB:s allmänna regler om rättens sammansättning gäller. I samband med att vi i det följande

kapitlet behandlar handläggningen av fastighetsmål har vi

anledning att gå närmare in på problem av detta slag.

4.3 Experternas uppgifter och kvalifikationer

Den viktigaste uppgiften för en expert i allmän domstol är att hjälpa rättens övriga ledamöter att tillägna sig det av parterna framlagda processmaterialet. Det gäller alla typer av utredning där det behövs ett fackkunnande för att riktigt bedöma materialet. Experten blir en tolk mellan parterna och rätten. Det innebär att experten kan underlätta rättens materiella processledning och därmed en tillfredsställande utredning av målet. Vidare kan han förbättra rättens möjligheter att bedöma invecklad teknisk bevisning. kan Härigenom han i sin mån medverka till att rätten lättare passar in processmaterialet i det juridiska normsystemet.

De nu beskrivna uppgifterna liknar de som ankommer på en av

rätten förordnad sakkunnig. Skillnaden består dock typiskt sett - i att denne i motsats till experten skall tillföra

målet visst processmaterial. Något sådant får inte ankomma på

experten. Han skall enbart hjälpa rätten att förstå det processmaterial som läggs fram av parterna.

Om det skulle förhålla sig så att rättens behov av särskild fackkunskap avser att berika processmaterialet måste man i stället förordna sakkunnig enligt 40 kap. RB. Införandet av en möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter

påverkar således inte sakkunniginstitutet som bevismedel.

Av betydelse för frågan om rätten skall anlita en expert

88 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

är också i hur stor del av målet som rätten behöver ha till-

gång till den särskilda fackkunskapen. Om behovet av sådan

kunskap gäller endast en mindre del måste det, inte minst av processekonomiska skäl, vara tillräckligt att anlita en sakkunnig. I detta hänseende har det emellertid också betydelse om en expert måste delta i hela avgörandet eller om man kan

göra någon form av uppdelning. Vi återkommer senare till

denna fråga.

För att kunna fullgöra sina uppgifter måste experten ha vissa kvalifikationer. Eftersom behovet av expertkunnande inom rätten kan uppkomma i snart sagt vilken typ av mål som helst

går det inte att generellt ange vilka krav som måste ställas

på expertens kompetens. Det får avgöras från område till

område i vad mån t.ex. ett visst mått av dokumenterade förkunskaper i ämnet är oundgängligt. Med hänsyn till att vårt

förslag om expertmedverkan tar sikte på svårbemästrade mål

ligger det nära till hands att domstolen i första hand vänder sig till personer med god teoretisk utbildning. Även personer

med en längre yrkeserfarenhet bör kunna komma i fråga för

Självfallet bör de anlitade personerna även i expertuppdrag. personligt hänseende vara lämpliga för uppdraget.

Det är viktigt att framhålla att experter inte bör vara allt-

för specialiserade på det område målet rör. De skall besitta

ett så gott allmänkunnande att de bl.a. kan tolka inveck-

lade sakförhållanden och krångliga termer som förekommer i

processmaterialet. De bör däremot inte vara så specialiserade

på ett visst mindre område, att det uppstår svårigheter för

dem att skilja mellan ledamotsfunktionen och sakkunnigfunktionen. Det är därför inte lämpligt att en expert har större kunskaper inom sitt ämnesområde än parterna och av dem åberopade sakkunniga. Det måste också råda en balans mellan juristledamöter och experter. Det kunskapsmässiga gapet får inte vara alltför stort.

För att åskådliggöra det sagda vill vi nämna några exempel:

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 89

1) När systemet med experter i eko-mål infördes år 1985

framstod det som naturligt att rekrytera experter på eko-

nomiska förhållanden bland (auktoriserade) revisorer. Denna kategori kan naturligen tillföra domstolen behövlig kunskap

på det ekonomiska området också i andra mål än eko-mål.

2) I ett komplicerat mål om fel i fastighet bör behovet av särskild fackkunskap inom rätten kunna tillgodoses genom en erfaren byggnadsingenjör.

3) I ett mål om felbehandling inom sjukvården bör en anlitad läkare ha specialistkompetens och erfarenhet inom det medicinska område som berörs.

4.4 Förordnande av experter

Bland de målkategorier som i dag handläggs av de allmänna

domstolarna i vanlig sammansättning kan man, som tidigare

nämnts, peka ut vissa där det oftare än i andra målkategorier

kan uppkomma behov av särskild fackkunskap inom rätten. Inte

i någon av de åsyftade målkategorierna är emellertid behovet

av expertmedverkan så frekvent att det, såsom inom fastighetsdomstolsorganisationen, finns tillräckligt underlag för att ha experter som är fast anställda inom domstolsväsendet. Vad som behövs är en ordning som ändå gör det möjligt för

samtliga tingsrätter och hovrätter att på ett enkelt sätt an-

lita experter i fall då det enligt rättens bedömning är nödvändigt.

En tänkbar lösning är då att bygga vidare på det system som

tillämpas i kvalificerade eko-mål. I dessa mål är möjligheterna att anlita - bortsett från anlitandet av experter förvaltningsdomare i mål där bedömningen av skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse begränsad till ett

kunskapsområde, nämligen ekonomiska förhållanden. De ekono-

miska experterna får utses av domstolarna från en förteckning över personer som i förväg har förordnats av regeringen för

90 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

tre år i sänder. Genom denna metod ville man bl.a. åstadkomma kontinuitet i tjänstgöringen för de ekonomiska experterna.

Den metod som används för att förordna ekonomiska experter i eko-mål skulle kunna utvidgas till ytterligare ett antal

klart angivna kunskapsområden. Härigenom skulle man få ett

fast system för hur experter skulle förordnas och utses.

Ett system med förteckningar över personer som i förväg har förordnats som experter inom vissa kunskapsområden kan ha flera fördelar. Det är t.ex. lätt för domstolarna att finna en expert med de fackkunskaper som behövs i det enskilda

målet. Om behovet av expertmedverkan på ett kunskapsområde är

stort kan det också förväntas att de i förteckningen upptagna personerna efter hand får en viss erfarenhet av att tjänstgöra i domstol. Man har vidare vissa garantier för att de förordnade experterna är lämpade för domarsysslan.

Det finns emellertid också nackdelar med ett system där man redan i lagtexten har begränsat möjligheterna att anlita

experter till vissa kunskapsområden. Som vi tidigare antytt

utgår vi från att behov av särskild fackkunskap inom rätten

kan uppkomma i alla typer av mål eller ärenden som i dag handläggs av de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning. Även om den behövliga fackkunskapen ofta är av teknisk art är

det av naturliga skäl inte möjligt att på förhand förordna

experter på alla de kunskapsområden som kan komma i fråga.

Detta betyder inte att vi räknar med att det finns ett stort behov för domstolarna att anlita experter. Som tidigare nämnts menar vi tvärtom att det totala antalet mål där experter kan behövas sannolikt inte blir så stort. Det är snarare

så att det kan behövas experter inom många olika kunskaps-

områden. Om man begränsar möjligheterna att anlita experter

till vissa kunskapsområden kommer man därför inte att kunna

täcka mer än en del av expertbehovet.

Vad som sagts nu innebär också att experterna i regel inte

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 91

kommer att få någon vana vid att tjänstgöra i domstol. Inte ens i kvalificerade eko-mål - en målkategori där behovet av

expertmedverkan har bedömts som särskilt stort - har systemet

med förteckningar över på förhand förordnade ekonomiska

experter lett till någon kontinuitet i tjänstgöringen. Möj-

ligheterna för domstolarna att anlita ekonomiska experter har nämligen hittills utnyttjats endast i ett fåtal fall. Det kan därför finnas anledning att ompröva behovet av specialisering

av dömandet i eko-mål. Till denna fråga återkommer vi i

kapitel 7.

Ett system där domstolarna är hänvisade till att anlita en-

dast på förhand förordnade experter kan också föranleda onö-

diga kostnader. Rätten kan sålunda tvingas att utse en expert

som bor långt från den aktuella domstolen trots att en för

uppdraget lämplig person finns på betydligt närmare håll.

Mot den nu angivna bakgrunden menar vi att det förtjänar att övervägas att låta domstolarna själva förordna experter i de fall då det behövs särskild fackkunskap inom rätten.

Härvid uppkommer först frågan hur rätten skall finna en för

expertuppdraget lämplig person. En liknande situation före-

ligger när det blir fråga om att förordna sakkunnig enligt

40 kap. RB. Enligt bestämmelserna i det kapitlet bör parterna lämnas tillfälle att yttra sig innan rätten förordnar sakkunnig. Enar sig parterna om en viss person skall denne i regel anlitas. Rätten får dock jämte honom utse annan sak-

kunnig. Parterna har således ett stort inflytande på valet av

sakkunnig. I fall då parterna inte kan enas om vem som skall

utses ankommer det dock på rätten att på egen hand finna en

för sakkunniguppdraget lämplig person.

Också när rätten överväger att anlita en expert bör parterna

beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Parterna bör dock

inte ha något bestämmande inflytande över rättens sammansätt-

ning. En annan sak är att rätten, framför allt i dispositiva

92 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

tvistemål, bör vara lyhörd för parternas inställning. Detta

gäller enligt vår uppfattning både i fråga om behovet av

expertmedverkan och valet av expert.

Arbetet med att finna personer som kan anlitas som experter underlättas av att rätten kan vända sig till olika myndig-

heter eller institutioner för att få förslag på personer som

har de nödvändiga kunskaperna på det område som berörs och

som i övrigt är lämpade att tjänstgöra som ledamöter i dom-

stol. Som exempel på sådana myndigheter eller institutioner

kan nämnas socialstyrelsen, kommerskollegium och handelskammare. Även branschorganisationer torde kunna lämna förslag

på experter. Det bör tilläggas att domstolarna ofta använder

denna metod när det gäller att finna personer som är lämpliga för sakkunniguppdrag. Likaväl som domstolarna kan få fram sakkunniga bör det vara möjligt att finna personer som är lämpliga för expertuppdrag.

Om man låter rätten förordna expert på egen hand kommer det

inte att finnas någon annan offentlig auktorisation av exper-

ten än rättens beslut. I dag förekommer en sådan ordning bara

i dispaschmål och i ärenden om sjöförklaring. Som framgår av

redogörelsen i avsnitt 2.1.1 är det i ärenden om sjöförkla-

ring fråga om att tillkalla en person att inträda som ytter-

ligare ledamot i rätten utöver de två särskilda ledamöter som

utsetts från sjöfartsverkets förteckning. I dispaschmål är

möjligheten för rätten att till särskild ledamot utse någon

som inte tagits upp i Sjöfartsverkets förteckning begränsad

till de fall då på grund av förfall eller annat hinder före-

skrivet antal ledamöter inte kan utses från förteckningen.

En liknande situation föreligger i fråga om nämndemän. Enligt

4 kap. 10 § RB kan nämligen rättens ordförande i vissa situa-

tioner till tjänstgöring som nämndeman kalla någon som är

Valbar till nämndeman för domkretsen. Förutsättningarna härför är att en av de ordinarie nämndemännen visat sig vara jävig eller har uteblivit från rättens sammanträde och att

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 93

annan nämndeman inte utan tidsutdräkt kan infinna sig. Det rör sig således här om ett sätt att lösa en nödsituation, där man annars skulle bli tvungen att inställa sammanträdet.

Det kan tilläggas att en hovrätt enligt 62 § förordningen (1979:569) med hovrättsinstruktion till adjungerad ledamot får förordna - förutom personer som innehar eller har inne-

haft ordinarie domartjänst - bl.a. åklagare, advokater och

lagfarna professorer eller docenter i något rättsvetenskap-

ligt ämne. Detta innebär dock inte annat än att en av flera lagfarna ledamöter i hovrätten byts ut mot en annan lagfaren ledamot.

Vid en bedömning av om det kan accepteras att en expert inte förordnas av regeringen - eller av myndighet som regeringen bestämmer - måste avgörande betydelse tillmätas vilken prövning som ligger bakom ett sådant förordnande och vad det i övrigt innebär. Enligt vad vi erfarit sker det i praktiken ingen närmare prövning från regeringens sida av de personer som förordnas att tjänstgöra som särskilda ledamöter i vissa

domstolar. Detsamma gäller i fråga om de personer som av

domstolsverket förordnas till ledamöter eller ersättare för ledamöter i hyres- eller arrendenämnderna eller tas upp i de av sjöfartsverket upprättade förteckningarna över särskilda

ledamöter i dispaschmål respektive ärenden angående sjöför-

klaring. Förordnanden som nu sagts grundas emellertid, i

vissa fall enligt uttryckligt lagstadgande, på förslag från

berörda myndigheter eller organisationer. Detta borgar för att de förordnade personerna likväl har lämpliga kunskaper och att de även i övrigt är skickade att tjänstgöra som säre skilda ledamöter i domstolar och liknande organ. Även om förordnandet av experter i de fall som vi nu diskuterar anförtros åt rätten skulle dock förordnandet regelmässigt komma

att föregås av förslag som nyss sagts. Rätten får därigenom

ett tillräckligt underlag för att kunna bedöma om den föreslagna personen är lämplig att tjänstgöra som expert i det

enskilda målet och att det inte föreligger några formella

hinder härför.

94 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

Enligt vår mening framstår det därför som den lämpligaste lösningen att låta domstolarna själva förordna experter. Sådant förordnande bör självfallet avse enbart det mål där behovet av expertmedverkan föreligger.

För att man på centralt håll skall kunna följa tillämpningen

av reglerna om expertmedverkan bör domstolarna i administra-

tiv ordning åläggas att underrätta domstolsverket när en

expert förordnats. Det kan också tänkas att underrättelsen kan lämnas i samband med den sedvanliga statistikrapportering som sker efter det att målet blivit avgjort. Om man låter underrättelsen omfatta uppgifter om såväl experten som det

fackområde som avses uppnår man också den fördelen att en

central förteckning över experter kan upprättas. En sådan

förteckning skulle, särskilt på mera udda fackområden, under-

lätta för domstolarna att finna personer som är lämpliga för expertuppdrag.

Frågan om det behövs expertmedverkan i ett mål torde i prak-

tiken alltid aktualiseras på förberedelsestadiet. På detta

stadium är tingsrätt enligt 1 kap. 3 S femte stycket RB domför med en lagfaren domare. Det måste emellertid anses olämpligt att uppgiften att förordna expert anförtros domare med begränsad erfarenhet av tjänstgöring i domstol, främst tings-

notarier som har förordnats att utföra vissa domargöromål men

även i viss mån tingsfiskaler. Det kan därför diskuteras om det behövs en särskild föreskrift om att uppgiften att förordna expert skall vara förbehållen vissa kategorier av domare, exempelvis ordinarie sådana. Förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion innehåller emellertid bestämmelser som enligt vår mening gör en sådan föreskrift överflödig. Enligt 13 § andra stycket i instruktionen får sålunda arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte tilldelas en tingsfiskal. Vidare får enligt 19 § andra stycket förordnande

för en tingsnotarie att utföra domargöromål inte avse mål

eller ärenden som är vidlyftiga eller svåra eller som av

någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. Mot bakgrund

i de allmänna domstolarna 95 Expertmedverkan

härav förutsätter vi att en tingsnotarie inte tilldelas mål eller ärenden som är av sådan eller

omfattning svårighetsgrad

att det kan bli aktuellt med expertmedverkan. I regel torde inte heller en tingsfiskal böra tilldelas sådana mål eller ärenden.

Av praktiska skäl framstår det som lämpligt att beslut att förordna expert eller annat beslut

angående expertmedverkan

om möjligt fattas av den domare som skall vara ordförande vid det tillfälle då målet avgörs. I tveksamma fall kan beslutet fattas av fullsutten rätt.

Beslut under det förberedande stadiet av ett måls handlägg-

ning i hovrätt angående expertmedverkan torde enligt huvud-

regeln i 2 kap. 4 § RB normalt fattas av tre lagfarna domare.

Det förhållandet att en expert saknar erfarenhet av att tjänstgöra i domstol har såvitt känt inte vållat

några pro-

blem i eko-målen. Enligt vår bör därför rättens uppfattning ordförande eller den domare som under den förberedande handläggningen har ansvaret för målet i varje enskilt fall kunna bibringa experten de nödvändiga kunskaperna om vad domarrollen kräver. Denna uppgift skulle underlättas om givetvis

det fanns någon fonn av skriftlig information som kunde över-

lämnas till experten i samband med förordnandet. Sådan information skulle kunna utformas av domstolsverket efter förebild av den information till nämndemän som verket redan har givit ut.

Som nyss sagts förutsätter vi att expertmedverkan kommer till stånd först sedan parterna i målet fått tillfälle att yttra

sig i frågan. Vi utgår vidare från att parterna och rätten i

regel är överens både om behovet av särskild inom fackkunskap rätten och om vilken person som bör anlitas som expert. Med den av oss föreslagna utvidgningen av möjligheterna till expertmedverkan får man dock räkna med att parterna i en del

96 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

fall kommer att ifrågasätta tillämpningen av reglerna om

expertmedverkan. Främst torde detta gälla rättens val av

expert. Även i fråga om behovet av expertmedverkan kan det

komma att råda delade meningar. Mot denna bakgrund kan det diskuteras om möjligheterna att föra talan mot rättens beslut

angående expertmedverkan bör utvidgas i förhållande till vad

som nu gäller.

Tillämpningen av de nuvarande reglerna om expertmedverkan i eko-mål kan i och för sig komma under högre rätts prövning.

Särskild talan mot rättens beslut angående expertmedverkan i

dessa mål får dock i princip inte föras. En part som menar

att målet onödigt uppehålls genom beslut av tingsrätt får

emellertid enligt 49 kap. 6 § RB föra särskild talan mot beslutet. Särskild talan kan också tillåtas mot beslut varigenom tingsrätt eller hovrätt ogillat en invändning om jäv mot en expert (49 kap. 3 § respektive 54 kap. 3 S RB).

Vad som närmast kan komma i fråga om man vill utvidga möj-

ligheterna att föra talan mot rättens beslut angående expert-

medverkan torde vara att införa en möjlighet för part att föra särskild talan mot beslutet såvitt avser valet av expert, behovet av expertmedverkan eller i båda dessa hänseenden. Som vi ser det bör det emellertid över huvud taget inte vara möjligt att i vidare mån än vad som följer av reglerna om domarjäv föra talan mot beslut som innebär att en

viss person skall ingå i rätten. Inte heller bör det vara

möjligt att föra särskild talan mot beslut som innebär att

rätten skall vara sammansatt på visst sätt. Som jämförelse

kan nämnas att en ordförande i fastighetsdomstol på flera

sätt kan bestämma i fråga om domstolens sammansättning (jfr

avsnitt 2.1.2). Särskild talan mot ordförandens beslut i dessa hänseenden får emellertid inte föras. Sammanfattnings-

vis finner vi inte anledning att föreslå någon utvidgning av

möjligheterna att föra talan mot rättens beslut angående

expertmedverkan.

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 97

4.5 Jävsfrågor

För experter gäller vanliga regler om domare, bl.a. reglerna i 4 kap. 13 § RB om domarjäv. I denna paragraf anges i nio punkter situationer där en domare skall anses jävig att handlägga mål. De åtta första punkterna beskriver situationer av ett slag som lämnar föga eller inget utrymme för tvekan om att jäv föreligger, t.ex. då domaren själv är part i målet

eller då han är eller har varit gift med någon av parterna.

Jäv föreligger också om han i annan rätt som domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller som skiljeman tagit befatt-

ning därmed; vidare an han i saken som rättegångsombud fört

parts talan eller biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig.

Uppräkningen av olika jävssituationer avslutas i punkt nio med en generalklausul. Även om ingen av de situationer som

anges i de föregående punkterna föreligger är enligt punkt

nio en domare jävig att handlägga mål om det

föreligger någon

särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet. Denna punkt är av särskilt

intresse när det gäller att ta ställning till frågan om en

expert skall anses vara jävig i visst mål. Försiktigheten bjuder att bestämmelsen tillämpas med viss stränghet. Enligt ett uttalande av föredragande statsrådet i prop. 1984/85:178 (s. 48-49) torde redan den omständigheten att en ekonomisk expert är anställd i ett företag som har utfört en revisions-

åtgärd eller lämnat råd beträffande den tilltalades eller

honom närståendes ekonomiska förhållanden få anses jävsgrundande. Liknande situationer kan givetvis förekomma inom andra kategorier av experter.

En annan situation som enligt vår uppfattning bör falla under

generalklausulen är den att man på förhand vet att

tillgänglig expertis inom visst fackområde företräder skilda uppfatt-

ningar i den fråga som är kontroversiell i målet. I sådana

98 i de allmänna domstolarna Expertmedverkan

fall torde behovet av särskild fackkunskap bäst tillgodoses genom att domstolen förordnar en eller flera sakkunniga enligt 40 kap. RB.

Att experter i regel är yrkesverksamma utanför domstolarna

och tillika på det område som är aktuellt i målet medför att

jävsfrågan för deras del måste ägnas mycket stor uppmärksam-

het. Frågan bör sålunda på ett tidigt stadium tas upp med

parterna och med den person som kan komma i fråga som expert.

Vidare måste en utsedd expert alltid före huvudförhandlingen få del av tillräckliga uppgifter om målet för att själv kunna

bedöma jävsfrågan (a. prop. s. 49). I samband därmed bör dom-

stolen framhålla vikten av att en sådan bedömning verkligen kommer till stånd.

4.6 Antalet experter i rätten m.m.

Vi har i det föregående i regel förutsatt att endast en

skall i rätten. I kvalificerade eko-mål kan

expert ingå emellertid två experter ingå i rätten samtidigt och vi måste

nu ta ställning till vilken generell regel som bör gälla i

detta hänseende. En annan fråga som bör tas upp i det samman-

hanget är om en expert bör ersätta någon annan ledamot eller

ingå i rätten vid sidan av de övriga ledamöterna. Ett av

skälen mot att tillåta flera experter samtidigt i rätten är nämligen att dessa då kan få ett alltför dominerande inflytande, vilket blir särskilt markant om man samtidigt minskar antalet övriga ledamöter.

Vid huvudförhandling i brottmål består en tingsrätt normalt av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om brott, för vilket är stadgat minst två års fängelse, skall dock fem nämndemän delta. Ytterligare en nämndeman får sitta i rätten

om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon

annan särskild omständighet. Om huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst fyra veckor, får två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen. Tingsrätten är vidare domför

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 99

med enbart en lagfaren domare vid huvudförhandling och syn

på

stället i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma till

annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om före-

tagsbot.

Vid huvudförhandling i allmänna tvistemål är tingsrätten domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i

tvistemål,

när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det. I tvistemål om mindre värden består tingsrätten alltid av en lagfaren domare. I familjemål skall tingsrätten vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med minst tre lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det behövs med hänsyn till

målets omfattning eller någon annan särskild omständighet,

får fyra nämndemän sitta i rätten.

En hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål och i familjemål är hovrätten i stället domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Också i mål av sistnämnda slag är hovrätten i vissa fall domför med tre eller fyra lagfarna domare.

Bestämmelserna om kvalificerade eko-mål innebär, som redan

nämnts, att två experter kan ingå i rätten samtidigt. Detta

medför inte någon inskränkning av antalet lagfarna domare

från den allmänna domstolen eller av antalet nämndemän. När en expert deltar vid huvudförhandling i tingsrätt skall tvärtom antalet nämndemän alltid vara minst fem. Syftet med denna bestämmelse är att lekmannainflytandet inte skall bli alltför litet (prop. 1984/85:178 s. 32).

100 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

När två experter medverkar i ett kvalificerat eko-mål är emellertid den ene av dessa ledamöter alltid en förvaltningsdomare. En sådan är väl insatt i förfarandet vid en domstol

och kan bedöma de rättsliga frågorna. Vad vi nu skall disku-

tera är i stället om flera experter av det slag som vi i detta betänkande har begränsat oss till personer med sär-

skild fackkunskap i annat än juridiska ämnen - bör kunna ingå

i rätten samtidigt.

Enligt vår uppfattning torde det endast i undantagsfall bli aktuellt att rätten anser sig ha behov av mer än en expert i samma mål. Man kan dock tänka sig exempelvis skadeståndsmål, där det skulle vara till nytta att ha både teknisk och medicinsk expertis i rätten. Även ekonomisk och teknisk fackkunskap kan behövas i samma mål. Man torde därför inte alltid

kunna hävda att det är endast ett kunskapsområde som är av

övergripande betydelse i målet medan det eller de övriga områdena har begränsad betydelse.

I andra sammanhang har lagstiftaren tillåtit att flera exper-

ter ingår i rätten samtidigt, t.ex. i fastighetsdomstolarna.

I vissa specialorgan, exempelvis statens va-nämnd, kan de sakkunniga ledamöterna vara i klar majoritet. I dessa fall har man emellertid i huvudsak att göra med klart definierade

målkategorier och kan redan i lagtexten ange ramarna för an-

talet sakkunniga ledamöter. De tekniska ledamöterna i fastighetsdomstolarna är också fast anställda inom domstolsväsendet. De tekniskt sakkunniga ledamöterna i va-nämnden tjänstgör tämligen regelbundet och får därigenom vana vid verksamheten. Vid en generell möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter är läget, som tidigare nämnts, helt annorlunda.

Hänsynen till kvaliteten i dömandet talar för att i rätten

samtidigt skall kunna ingå experter på alla de områden där

det behövs särskild fackkunskap. Redan av praktiska skäl kan man dock inte tänka sig ett obegränsat antal experter i ett

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 101

mål. Dessutom bör inte experterna vara så att de får

många

ett dominerande inflytande över övriga domarkategorier. Experterna saknar ju normalt erfarenhet av dömande samt

kunskaper om rättsliga frågor. Detta behöver inte innebära

att de alltid måste vara i minoritet. Redan i dag tillåts ju lekmännen dominera i antal över de lagfarna domarna trots att de förra inte har samma möjligheter som en lagfaren domare att göra rättsliga värderingar.

Redan medverkan av två experter innebär att dessa kan bli fler än de lagfarna domarna i det stora flertalet brottmål

och i åtskilliga tvistemål vid tingsrätterna. Med hänsyn

härtill och för att även när det gäller nämndemännen undvika att expertledamöternas inflytande blir alltför stort måste enligt vår mening huvudregeln vara att endast en expert får

ingå i rätten.

Om det i ett mål behövs särskild fackkunskap mer än ett

på kunskapsområde bör dock ytterligare en expert kunna ingå i

rätten. En förutsättning härför är självfallet att rätten

behöver ha tillgång till också denne ledamots

specialkunnande i väsentliga delar av målet (jfr avsnitt 4.3). Som nyss nämnts räknar vi inte med att en sådan situation kommer att föreligga annat än i undantagsfall.

Något behov av att låta flera än två experter ingå i rätten

samtidigt anser vi inte föreligga. Tre eller flera experter i rätten skulle också innebära en alltför kraftig dominans för dessa ledamöter.

När det gäller frågan om en expert skall ersätta någon av de

ledamöter som krävs för att rätten skall vara domför eller om

han skall ingå i rätten vid sidan av dessa ledamöter är det

till en början inte tänkbart att låta ersätta en experten lagfaren domare i de fall då domstolen består enbart av en sådan domare. I dessa fall måste sålunda i

experten ingå

rätten vid sidan av den lagfarne domaren. Vi har dock svårt

102 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

att se att det i de nu åsyftade målen skulle finnas behov av

expertmedverkan. En förutsättning för att domstolen vid huvudförhandling skall vara domför med en lagfaren domare är ju regelmässigt att målet är av enkel beskaffenhet.

Experten kan inte heller ersätta en lagfaren domare i de brottmål där - förutom nämndemän - två lagfarna domare sitter

i rätten därför att huvudförhandlingen beräknas bli lång-

varig. Den lagfarne domare som inte är ordförande i rätten deltar i dessa fall närmast som reserv vid förfall för ordföranden.

I de mål där domstolarna består av tre eller fyra lagfarna domare skulle det däremot kunna tänkas att låta experten

ersätta en av de lagfarna domarna. Det ingår emellertid i den

del av vårt uppdrag som avser sammansättningsfrågor att pröva

i vad mån det fortfarande är befogat att kräva medverkan av tre lagfarna domare vid avgörandet av tvistemål vid tingsrätt

och fyra lagfarna domare i vissa mål i hovrätt. Dessa frågor

bör enligt vår mening inte lösas separat för mål där expert- HEÖVGPKÖH förekommer. Vi är därför inte beredda att nu förorda en minskning av antalet lagfarna domare i de nu angivna

fallen med anledning av att en expert skall ingå i rätten.

Detsamma gäller de fall då hovrätt är domför med tre lagfarna domare.

När det gäller frågan mn en expert kan ersätta en nämndeman

är att märka att experten har en annan funktion i rättegången

än nämndemän. Det är visserligen så att även experten är lekman i den meningen att han inte är lagfaren domare. Expertens uppgift är emellertid att öka rättens kompetens inom sitt fackområde. I motsats därtill är det lekmannainflytande som utövas av nämndemännen först och främst avsett att utgöra en garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i samhället, särskilt när det

gäller bedömningsfrågor, t.ex. angående påföljdsval och

bevisvärdering. Vidare tillgodoser nämndemännen medborgarnas

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 103

intresse av insyn i domstolarnas verksamhet (prop. 1982/83:126 s. 18). Mot denna bakgrund anser vi att en expert över huvud taget inte bör ersätta en nämndeman.

Vi menar således att en expert inte bör ersätta någon av de

ledamöter som krävs för att rätten skall vara domför utan

ingå i rätten som särskild ledamot. Rätten bör med andra ord

vara domför även utan experten.

I fråga om antalet nämndemän i tingsrätt gäller, som nyss

nämnts, en särskild regel för sådana eko-mål där en expert medverkar. Enligt vår mening motiverar det syfte som ligger bakom regeln att den bör gälla också i andra typer av brottmål.

I brottmål i hovrätt medverkar endast två nämndemän. Av vad som nyss sagts följer att en expert som deltar i ett sådant

mål inte bör ersätta någon av nämndemännen utan ingå i hov-

rätten vid sidan

av de övriga ledamöterna. Någon anledning

att på grund av expertens medverkan utöka antalet nämndemän

föreligger enligt vår mening inte.

4.7 Expertmedverkan i del av mål

Resonemanget i föregående avsnitt bygger på tanken att en ex-

pert deltar i hela avgörandet av det eller de mål som rätte-

gången avser. slutsatserna av resonemanget kan bli annorlunda

om expertens medverkan kan begränsas till viss del av målet. Utrymmet för en sådan begränsning är dock enligt vår mening litet. En förutsättning för expertens medverkan skall ju, som

tidigare sagts, vara att rätten behöver ha tillgång till

expertens kunskaper i en väsentlig del av målet.

I ett mål som rör komplicerade sakförhållanden kan rätten

givetvis ha behov av särskild fackkunskap redan på förbere-

delsestadiet, främst i tvistemål. I viss mån kan rätten skaffa sig sådan kunskap genom att förordna en sakkunnig och

104 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

se till att denne avger sitt yttrande i god tid före huvudförhandlingen. I den mån detta är tillräckligt för att tillgodose behovet av fackkunskap bör man välja en sådan lösning.

Man kan dock inte uppnå samma fördelar genom att på ett

tidigt stadium förordna en sakkunnig som genom att låta en expert delta i förberedelsesammanträden och annan förbere-

dande handläggning. Experten kan på ett mycket mer aktivt

sätt hjälpa till att reda ut vad som är ostridigt i målet, rensa målet från oväsentligheter och bidra till att den materiella processledningen blir effektiv.

Om den domare som handlägger målet anser att han redan under förberedelsen har behov av en expert, bör han därför kunna förordna en sådan. Enligt vår mening finns det ingenting som hindrar att experten sedan kan entledigas före huvudförhandlingen om t.ex. alla sakförhållanden under förberedelsen blivit ostridiga mellan parterna och endast en rättslig bedömning kvarstår. Liksom när det gäller förordnande av en

expert bör parterna beredas tillfälle att yttra sig när fråga

uppkommer om entledigande av en expert.

Sedan huvudförhandlingen påbörjats bör däremot normalt sett

en expert inte entledigas (vi bortser här från eventuella möjligheter att låta experten delta endast i en avgränsad del

av avgörandet. Dessa frågor skall diskuteras i det följande).

Den allmänna principen måste vara att de domare som ingår i

rätten vid huvudförhandlingens början skall vara kvar under hela förhandlingen och även delta i domen om de inte får laga förfall. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om

att enligt gällande rätt domen skall grundas på vad som före-

kommit vid huvudförhandlingen och att endast domare som varit med under hela förhandlingen får delta i domen (17 kap. 2 § första stycket och 30 kap. 2 § första stycket RB).

Det finns dock situationer där en expert bör entledigas även efter det att huvudförhandlingen har inletts, nämligen om behovet av särskild fackkunskap inom rätten därefter faller

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 105

bort. Så kan exempelvis vara fallet om i en brottmålsrätte-

gång åklagaren lägger ned åtalet beträffande just den åtals-

punkt, som har föranlett rätten att anlita experthjälp. I en

tvistemålsrättegång kan motsvarande situation uppkomma om

käranden återkallar viss del av sin talan. I fall av nu angivet slag skulle det vara överflödigt att låta experten delta i resten av huvudförhandlingen och i domen. Eftersom rätten är domför även utan experten kan denne entledigas utan att huvudförhandlingen behöver tas om.

En annan fråga är om en expert alltid måste delta i hela av-

görandet av ett mål eller om det bör finnas möjlighet att

låta honom döma över en på något sätt avgränsad del av

målet.

I första hand bör därvid uppmärksammas att det redan enligt gällande rätt finns vissa möjligheter att dela upp en pro-

cess. I en tvistemålsrättegång som omfattar flera käromål får

sålunda särskild dom meddelas beträffande av

något käromålen,

under förutsättning att de kan särskiljas (17 kap. 4 §, jfr 42 kap. 20 § RB). En sådan dom brukar betecknas som deldom.

Vidare kan genom s.k. mellandom avgöras en fråga som har be-

tydelse för utgången i återstoden av målet. Mellandom kan

meddelas både när flera käromål handläggs i en rättegång och

när endast ett käromål föreligger. I det sistnämnda fallet kommer mellandomen att avse en av flera alternativa grunder eller invändningar (17 kap. 5 § RB).

Även i en brottmålsrättegång finns det i viss utsträckning

möjlighet att meddela deldom, främst i fall då åtal mot flera

personer handläggs i samma rättegång (30 kap. 4 §, jfr

45 kap. 3 och 14 §§ RB). Vidare kan rätten, i fall då ett

skadeståndsanspråk som grundas på brott enligt reglerna i

22 kap. RB handläggs i samband med åtal för brottet, i vissa

fall avskilja skadeståndsanspråket till särskild handlägg-

ning. I sådant fall kommer en i brottmålet anlitad expert att medverka endast vid prövning av åtalet.

106 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

I den mån förutsättningarna för deldom eller mellandom är uppfyllda finns det ingenting som hindrar att en expert deltar i en sådan dom men därefter inte längre i rätten. I

ingår det pågående utredningsarbetet ingår för övrigt att överväga

reformer som kan öka användningen av institutet mellandom.

Det bör emellertid också diskuteras om det är möjligt och lämpligt att låta en expert delta endast i en del av avgörandet, även då detta avser målet i dess helhet. Vi tänker här-

vid framför allt på brottmål. I sådana mål är den avgräns-

ning som främst tilldrar sig intresse att experten deltar i

avgörandet av skuldfrågan men inte i avgörandet av påföljds-

frågan.

Fördelarna med ett sådant system skulle vara dels att experten inte behöver döma över sådant som han egentligen saknar kunskaper om, dels att det kan bli lättare att rekrytera en expert om han inte behöver sitta med i rätten längre tid än vad som motiveras av att han skall bidra med sakkunskap och inte heller behöver döma över mera än de ämnen som han behärskar.

Systemet har emellertid också åtskilliga nackdelar. Redan av-

gränsningen av vilka frågor som har en klar anknytning till

expertens fackområde och vilka som inte har det torde ofta vara svår att göra. Man riskerar att hamna i den situationen att det finns olika meningar härom dels inom rätten, dels mellan rätten och parterna, dels parterna emellan.

Som exempel på avgränsningsfrågor i brottmål kan nämnas att

kunskaper inom det fackområde skuldfrågan rör många gånger

måste ha stor betydelse även när det gäller att bestämma

på-

följden. Det är kanske endast experten som har kunskaper nog för att förstå hur allvarligt brottet är. Givetvis bör han då

också ta del i avgörandet av påföljdsfrågan. I fall då den

tilltalade skall dömas för flera brott skall enligt 1 kap. 6 § första stycket brottsbalken regelmässigt ådömas gemensam

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 107

påföljd för brotten. För att i sådana fall kunna delta i av-

görandet av påföljdsfrågan måste experten vara med om avgö-

randet av skuldfrågan såvitt rör alla åtalspunkter, sålunda

också sådana som inte ligger inom hans fackområde.

För de fall där man skulle kunna finna att det är helt klart

att experten inte bör ta del i avgörandet i påföljdsdelen er-

bjuder omröstningsreglerna problem. Enligt de nuvarande reglerna om omröstning i 29 kap. RB röstar man inte särskilt

över ansvars- och påföljdsfrågorna om det inte är fråga om

ansvar för flera brott. Självfallet är det dock möjligt att ändra omröstningsreglerna.

Även i tvistemål är huvudregeln att omröstning skall an-

ställas i ett samanhang beträffande samtliga frågor som

angår saken (16 kap. RB). Särskild omröstning skall sålunda,

bortsett från de situationer där deldom eller mellandom kan

komma i fråga, ske endast över fråga som hör till rätte-

gången, över fordran som åberopats till kvittning samt i

fråga om rättegångskostnad.

Teoretiskt sett skulle den största ekonomiska vinsten av att låta experten döma endast i en del av målet vara att han inte

behöver vara närvarande vid rätten utom när de frågor som rör

hans specialområde behandlas. I praktiken måste det dock

många gånger vara svårt att i förväg med säkerhet kunna ut-

tala sig om vilka frågor man kommer in på i ett visst skede

av processen. Ofta skulle man antagligen komma att låta experten för säkerhets skull sitta med även när sådant som

inte berör hans specialområde behandlas. Ordföranden måste ju

ansvara för att experten inte dömer på grundval av något

processmaterial, som presenterats i hans frånvaro.

Enligt vår mening är en möjlighet att låta experten döma endast över en viss del av målet - bortsett från mellandomsoch deldomssituationerna - förenad med flera nackdelar än fördelar. Med hänsyn härtill och då behovet av en sådan

108 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

möjlighet torde vara ringa, anser vi att man bör hålla fast

vid att experten skall döma över alla i målet ingående

frågor. I de situationer där det redan från början står klart

att särskild fackkunskap behövs endast i en mycket begränsad del av målet, bör man i stället för att utse en expert välja att anlita en sakkunnig. Om det, sedan systemet med experter tillämpats viss tid, skulle visa sig att det finns ett behov av att kunna låta sådana ledamöter ta del i avgörandet endast

i vissa delar, får frågan tas upp på nytt.

4.8 Kostnaderna för reformen

De kostnader som kan uppstå vid ett genomförande av reformen

avser främst ersättning till experterna. Det ökade antalet nämndemän i vissa av de mål där experter skall delta medför också vissa kostnader. De mål som berörs av förslaget i denna del kommer dock med stor sannolikhet att bli få. Vidare utgör dagarvodet för två extra nämndemän, inklusive sådant tillläggsbelopp som kan betalas under vissa förutsättningar, högst 900 kr. Kostnaderna för det ökade antalet nämndemän kommmer således enligt vår bedömning att bli små.

En beräkning av kostnaderna för förslaget måste grundas på en

uppskattning av dels det antal mål i vilka experter kommer att medverka, dels kostnaderna för denna medverkan i varje enskilt mål. En sådan uppskattning är givetvis förenad med en betydande osäkerhet, främst när det gäller antalet mål men i viss mån också kostnaden per mål.

När möjligheten att anlita experter i kvalificerade eko-mål infördes räknade man med att ekonomiska experter skulle komma att delta i högst ett par hundra mål per år, förmodligen färre (prop. 1984/85:178 s. 36-37). Som tidigare nämnts har emellertid sådana experter hittills anlitats endast i ett

litet antal mål. Det finns inte heller något som tyder på att

experter av detta slag under en överskådlig tidsperiod kommer

att anlitas i den omfattning man antog från början.

Expertmedverkan i de allmänna domstolarna 109

Enligt vårt förslag är möjligheterna för tingsrätterna och hovrätterna att anlita experter formellt obegränsade. Det totala antalet mål och ärenden som omfattas av förslaget, dvs. sådana mål och ärenden som i dag kan tas upp av allmän domstol och där prövas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndemän, saknar emellertid direkt betydelse för kostnadsberäkningen eftersom experter skall delta endast i vissa mål eller ärenden där sakförhållandena är särskilt komplicerade. Vi räknar inte med att experter kommer att medverka i mer än 50 - 100 mål eller ärenden per år vid tingsrätterna och hovrätterna.

Arvodet till de ekonomiska experterna i kvalificerade eko-mål har i regeringsbeslut den 27 juni 1985 fastställts till 300 kr för arbetstimme. Som arbetstid får givetvis anses inte bara sådan tid som experten tillbringar i domstolen utan även tid som används för inläsning av material och annat förbere-

delsearbete. Utöver arvode utgår i förekommande fall reseer-

sättning och traktamente enligt de bestämmelser om reseförmånar som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet. Vi förutsätter att motsvarande ersättning skall betalas till övriga experter. En förutsättning för att en expert skall ha rätt till timarvode bör dock enligt vår uppfattning vara att vederbörande får vidkännas löneavdrag eller

annan inkomstförlust på grund av uppdraget.

Om man utgår från det angivna arvodesbeloppet och uppskattar

det genomsnittliga antalet arbetstimmar för en expert till 25

per mål komner man fram till ett arvodesbelopp på 7 500 kr

per mål. Till detta belopp bör läggas reseersättning och

traktamente med förslagsvis 1 000 kr. Med utgångspunkt från

dessa belopp och det tidigare beräknade lägsta målantalet, 50

mål per år, blir årskostnaden för experterna 425 000 kr.

Med hänsyn till den rådande osäkerheten bör beloppet avrundas

uppåt till 500 000 kr. I det beloppet får anses kostnaingå

derna för det ökade antalet nämndemän som kan behöva anlitas

110 Expertmedverkan i de allmänna domstolarna

i vissa av de berörda målen. Om beräkningen ändras så att man

i stället utgår från det tidigare beräknade högsta målan-

talet, 100 mål per år, blir den totala årskostnaden för förslaget en miljon kr. I en del fall bör experter kunna hämtas från statliga myndigheter av olika slag. Sådana experter bör givetvis anses utföra expertuppdraget i tjänsten. Kostnaden vid ett genomförande av förslaget kan härigenom reduceras.

Mot de angivna kostnaderna skall ställas att förslaget enligt vår uppfattning medför vissa besparingar för domstolsväsendet. Vi räknar sålunda med att handläggningstiden i de mål där en expert medverkar kommer att förkortas, särskilt i sådana mål där experten kan delta i förberedelsearbetet. Detta medför att de lagfarna domarna får mer tid för sina övriga uppgifter. Vidare måste experternas medverkan öka förutsättningarna för materiellt riktiga domar, vilket i sin tur kan förväntas leda till färre överklaganden eller, om överklagande ändå sker, bättre underlag för prövningen i högre instans. Vi anser oss visserligen inte kunna närmare uppskatta dessa besparingar i pengar men anser att de mer än väl uppväger kostnaden för de av oss föreslagna experterna.

Vi vill också påminna om att vi i det följande låter för-

slaget bilda utgångspunkt för en diskussion av möjligheterna

att överföra prövningen av bl.a. fastighetsmål samt hyres-

och arrendetvister till de allmänna domstolarna. Om man på

detta sätt kan bygga vidare på förslaget bör man, förutom de

fördelar som ligger i att rättskipningen i ökad utsträckning

kommer att äga rum vid de allmänna domstolarna, uppnå bety-

dande ekonomiska vinster.

5 SÄRSKILDA DOMSTOLAR I FASTIGHETSMÅL?

5.1 Bakgrund

5.1.1 Fastighetsdomstolarnas inrättande m.m.

Grunden ti11 fastighetsdomstoiarna iades år 1969. De första

stora måigrupper som hänfördes til] dem var fastighetsbi1d-

ningsmå1, expropriationsmåi och miijöskyddsmåi. Statsmakter-

nas beslut motiverades främst av omsorgen om rättskipningens kvalitet och snabbhet i dessa typer av mål. Fastighetsbi1dningskommittên hade i sitt betänkande (SOU 1963:68) Fastig-

hetsbiidning pekat på att fastighetsbi1dningsmå1en tog iängre

tid i anspråk för de dåvarande ägodeiningsrätterna än vad som rimiigen kunde godtas för framtiden. Detta berodde en1igt

kommittén på att rättens ordförande hade sin huvudsak1iga

verksamhet förlagd ti11 den aiimänna underrätten och att

på

fiertaiet ägodeiningsdomare bara hade begränsad erfarenhet av

ägodelningsmåi och de särski1da probiem som mötte vid hand-

Iäggningen av dem. Den ringa måifrekvensen vid ägodeinings-

rätterna inverkade också på rättens att med ti11-

möjiighet räck1ig säkerhet avgöra de ofta svårbedömda problem som aktua1iserades vid fastighetsbildning. Kommittén förordade mot den bakgrunden att man sku11e för domstoisprövningen i

fastighetsbiidningsmåi föija ett a1ternativ som innebar att

hovrätten i särski1d sammansättning sku11e som första domstoisinstans överpröva fastighetsbiidningsmyndighetens avgörande.

Kommitténs försiag i domstolsfrågan godtogs inte i det fort-

satta iagstiftningsarbetet. I prop. 1969:44 de a11-

angående

männa underrätternas organisation m.m., där til] en förslag ny iag om fastighetsdomstoi iades fram, förordade chefen för justitiedepartementet i stäiiet att systemet med tre domstoisinstanser skuiie behålias men att den första instansen sku11e omorganiseras. Som ett riktmärke för omorganisationen

112 Fastighetsmål

skulle gälla att den första domstolen borde få en kvalificerad sammansättning - utöver lagfarna ledamöter en teknisk ledamot och två nämndemän -och att dess ledamöter, särskilt yrkesdomarna, borde få tillfälle att mera kontinuerligt ägna

sig åt verksamheten i domstolen. Det var därför ofrånkomligt

att sammanföra fastighetsbildningsmålen till en domstol i

varje län. Även expropriationsmålen borde föras till dessa

domstolar. Detta ansågs lämpligt från både principiell och

praktisk synpunkt, eftersom värderingsfrågorna i framtiden

beräknades få en mera framskjuten plats i fastighetsmålen än

dittills. Departementschefen anförde vidare att det låg nära till hands att låta samma domstol pröva också andra ersätt-

ningsfrågor än enligt fastighetsbildnings- och expropria-

tionslagstiftningen. Han avsåg därvid närmast mål om enskilt

anspråk enligt den då föreslagna miljöskyddslagen.

De närmare överväganden som låg bakom förslaget i 1969 års

proposition skall inte återges här. Följande allmänna

uttalanden av departementschefen har emellertid särskilt intresse i förevarande sammanhang (prop. 1969:44 s. 174- 175):

Ett utmärkande drag för underrättsorganisationen är att de allmänna underrätternas kompetens är mycket vidsträckt. I direktiven för domstolskommittên uttalades att

underrätternas vidsträckta kompetensområde i princip

borde behållas. Det sades också att det syntes vara av vikt att man inte gjorde principiella skillnader mellan underrätternas inbördes kompetens. Jag anser att man i

dagens läge inte har någon anledning att frångå den hit-

tills gällande principen om en mycket vidsträckt kompetens för de allmänna underrätterna. Emellertid föreligger det ett visst behov av att koncentrera vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal domsto-

lar. Redan nu har vi i fråga om ägodelningsmål, expro-

priationsmål och vattenmål den ordningen, att de tas upp

av specialdomstolar. Vissa andra mål såsom sjömål,

Fastighetsmål 113

tryckfrihetsmåi och patentmåi, går till särskiit utsedda

ailmänna underrätter. Eniigt det före1iggande försiaget ti11 ny hyres1agstiftning gä11er vidare att hyrestvister i princip ska11 tas upp av endast en underrätt inom varje 1än.

Må1 av nu angivna typer har ofta specie11a drag, och de

kräver i någon mån en specialisering hos dem som ska11

bedöma dem, i synnerhet som det inom landet som helhet förekommer endast ett mera begränsat anta1 må1 av varje sådan typ. Det är därför av värde om måien kan koncentreras tili jämföreisevis få domstoiar vars domare därmed

får att handiägga ett ej a11tför ringa antai må1 och på

det sättet blir förtrogna med vederbörande ämnesområde.

Det är en1igt min mening önskvärt att fortsätta på den

utveckiing som redan har inietts beträffande vissa av de

nämnda måltyperna, nämiigen att man koncentrerar hand-

iäggningen av måien ti11 vissa av de a11männa underrätterna. Ett riktmärke bör emeilertid vara att vår restriktiva instä11ning när det gä11er att skapa specia1domstoiar i egentiig mening behå11s och att man eftersträvar att de domare som syssiar med de nämnda specifika siagen av må] också har kontakt med ailmänna tvistemåi och brottmå1. Därför anser jag att principen bör vara att man uppdrar handiäggningen av berörda må1 tiil endast vissa av de a11männa underrätterna. För sådana underrätter bör föreskrivas att de ska11 ha särskild sammansättning vid hand1äggning av just dessa må1, men i övrigt bör de arbeta som underrätterna i allmänhet.

En synpunkt av betyde1se i detta sammanhang är att det är

ett a11mänt intresse att domarkårens mångsidighet be-

varas. Under de fortsatta arbetet för underrättsorganisationens genomförande anser jag att det bör uppmärksammas i vad mån det är möj1igt att åstadkomma en viss cirku1a-

tion bland underrättsdomarna på så sätt att både ordi-

narie och andra domare som finns vid andra underrätter än

114 Fastighetsmål

dem, som handlägger de särskilda typerna av mål, kan beredas tillfälle att då och då medverka i handläggningen av sådana mål. Det är från rekryterings- och utbildnings-

synpunkter viktigt att så många domare som möjligt får

kontakt med de berörda måltyperna och de rättsområden som

de hör till.

Förslaget till en ny lag om fastighetsdomstol godtogs i allt väsentligt av riksdagen (ILU 1969:38, rskr 1969:283). I sitt utlåtande underströk första lagutskottet vikten av lekmannainslag i fastighetsdomstolarna. Utskottet anförde också att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde överväga att till fastighetsdomstolarna överföra flera grupper av mål än

fastighetsbildnings-, expropriations- och miljöskyddsmål. Som

exempel nämndes mål om äganderätt och nyttjanderätt till fast

egendom, bl.a. mål angående arrende och hyra. Den domstols-

mässiga prövningen av hyresmål hade i samband med införandet av de nuvarande hyresnämnderna förlagts till i princip en domstol i varje län, företrädesvis domstolen i residens-

staden, främst för att uppnå större enhetlighet i rätts-

tillämpningen vid överprövningen av hyresnämndernas beslut.

Mål angående arrende handlades däremot vid samtliga under-

rätter.

I prop. 1970:20 med förslag till JB tog departementschefen

upp frågan om fastighetsdomstolarnas kompetensområde. Han

förklarade sig därvid dela den under riksdagsbehandlingen av prop. 1969:44 framförda uppfattningen att nämndemännens all-

mänkunskaper kunde utgöra en värdefull tillgång vid den dom-

stolsmässiga prövningen av arrende- och hyresmål. Det var

därför enligt hans mening angeläget att dessa mål prövades i en sammansättning med starkt lekmannainslag. Det syftet kunde tillgodoses genom att prövningen av arrende - och hyrestvister förlades till fastighetsdomstol. Teknisk expertis var enligt departementschefens mening av värde i arrendemål men som

regel inte behövlig i hyresmål. I sådana mål borde därför den

tekniske ledamoten i fastighetsdomstolen utgå och ersättas av

en tredje nämndeman (prop. 1970:20 Del B 2 s. 885-886).

’

sou 1987:13 Fastighetsmå] 115

Förs]aget an en utvidgning av fastighetsdomsto]arnas kompetens antogs av riksdagen (3LU 1970:80, rskr 1970:443).

Genom ]agändring år 1971 fördes också vissa bostadsrättstvister ti]] fastighetsdomstoiarna (prop. 1971:12, LU 1971:9, rskr 1971:125). Samma år besiöts att til] fastighetsdomst0]arna överföra återstoden av äg0de]ningsrätternas samt

expropriationsdomsto]arnas uppgifter samt vissa må]grupper

från de a]]männa underrätterna. Vidare fick regierna om fastighetsdomsto]arnas sammansättning i hyres-och arrendemå] sin s]ut]iga utformning (prop. 1971:106, JuU 1971:13, rskr 1971:204).

I statistiskt hänseende kan erinras om föijande. Är 1966 hand]ade ägodeiningsrätterna s]ut]igt 637 må] (se prop. 1969:44 s. 76). Samma år hand]ade expropriationsdomsto]arna s]ut]igt 329 må] (a. prop. s. 100). Anta]et ti]] fastighetsdomstoiarna år 1986 inkomna må] utgjorde 8 271. Mer än hä]ften av dessa togs upp av fastighetsd0mst0]arna i St0ckh0]m,

Göteborg och Ma]mö. Av det totaia anta]et må] avsåg 329 må]

om handräckning som återupptagits efter återvinning, 658

ta]an mot bes]ut av fastighetsbi]dningsmyndighet, 154 må] och

ärenden angånde expropriation, in]ösen e]]er ersättning en-

]igt byggnads]agen e]]er tomträtt, 5 256 hyrestvist, 137 arrendetvist, 22 må] och ärenden en]igt mi]jöskydds]agen och

1 715 annat fastighetsmå]. I den sistnämnda måigruppen ingår å ena sidan må]typer som torde förekomma re]ativt ofta vid

fastighetsdomsto]arna, exempe]vis må] eniigt bostadsrätts-

iagen (1971:479), och å andra sidan må]typer som torde före-

komma mera sä]]an, t.ex. må] eniigt iagen (1902:71, s.1) innefattande vissa bestämmeiser om eiektriska an]äggningar, ]agen (1933:269) om ägofred, iagen (1945:119) om stängseiskyidighet för järnväg m.m. samt rennärings]agen (1971:437).

5.1.2 Vissa processue]]a frågor

Som framhå]]s i våra direktiv har me]]an må] gränsdragningen

116 Fastighetsmål sou 1987:13

som skall tas upp av fastighetsdomstol och mål som skall tas upp av allmän underrätt vållat vissa problem. Dessa beror

till en del på att det av den materiella lagstiftningen inte

alltid med önskvärd tydlighet framgår vilka tvister som skall

prövas av fastighetsdomstol. I övrigt har problemen att göra med reglerna om domstolarnas olika behörighet och fastighetsdomstolarnas ställning som särskilda domstolar.

I fråga om de allmänna domstolarna gäller, som tidigare

nämnts, att de är behöriga att handlägga alla typer av mål eller ärenden som inte uttryckligen undantagits från deras kompetens. Fastighetsdomstolarna skall enligt 1 § andra stycket FDL ta upp mål eller ärende enligt vad som föreskrivs i särskild lag eller annan författning.

Föreskrifterna i olika författningar om att mål eller ärende enligt respektive författning skall tas upp av fastighetsdom-

stol är i regel utformade på sådant sätt att gränserna för

fastighetsdomstolens behörighet är fullt klara. På några om-

råden har det dock visat sig svårt att avgöra om en uppkommen tvist skall handläggas som allmänt tvistemål eller enligt den

ordning som gäller för fastighetsmål. Detta gäller särskilt i

fråga om tvister som rör hyra eller arrende.

Föreskrifter om att vissa hyres- eller arrendetvister skall tas upp av finns i 8 kap. 32 § och 12 kap.

fastighetsdomstol

71 § JB. Någon entydig definition av begreppen hyres- eller

arrendetvist finns emellertid inte. Detta har lett till att tvister med anknytning till ett hyres- eller arrendeför-

hållande ibland har bedömts som fastighetsmål och ibland som

allmänna tvistemål. På hyresrättens område har sålunda en

talan, som grundats på ett påstått avtal om förvaring, inte

ansetts vara en hyrestvist trots invändning om att målet

rörde hyresförhållande (NJA 1973 s. 527), medan en hyresvärds

på allmänna skadeståndsprinciper grundade talan mot hyresgäst

om ersättning för bl.a. skadegörelse på inredningen och för

förkomna inventarier har ansetts vara en hyrestvist (NJA 1983

Fastighetsmål 117

s. 173). På arrenderättens område har en tvist om bättre rätt till arrende inte ansetts vara en arrendetvist (NJA 1973 s. 337), medan en negativ fastställelsetalan om att arrendeavtal

inte förelåg har ansetts vara en arrendetvist (NJA 1983 s.

724).

I fall då fråga uppkommer om en som allmänt tvistemål upp-

tagen tvist rätteligen bort tas upp av fastighetsdomstol aktualiseras tillämpning av behörighetsreglerna i 10 kap.

17-19 §§ RB. Av 17 § första stycket framgår att rätten inte

på grund av de i kapitlet givna forumreglerna är behörig att

ta upp vissa tvister, för vilka särskilda forumregler gäller, bl.a. tvist som skall tas upp av särskild domstol (punkt 1) och tvist som enligt lag får tas upp endast av vissa särskilda tingsrätter, om tvisten väcks vid annan domstol (punkt 3). Till skillnad mot den huvudregel som gäller för tvistemål

i allmänhet, nämligen att rätten skall ingå i prövning av sin

behörighet endast om denna fråga tas upp av svaranden, fram-

går av 18 § att rätten i de fall som anges i 17 § självmant

skall pröva sin behörighet. Frågan om lägre rätt varit be-

hörig att ta upp en tvist får enligt 19 § i allmänhet inte tas upp av högre rätt utan yrkande av part. Om tvisten emellertid är sådan att den skall tas upp av särskild domstol skall prövning av den lägre rättens behörighet ske utan yrkande.

Fråga huruvida en som allmänt tvistemål upptagen tvist rätte-

ligen skall handläggas i den ordning som gäller för fastighetsmål kan givetvis uppkomma både vid en tingsrätt som inte är fastighetsdomstol och vid en tingsrätt som också är fas-

tighetsdomstol. I dag behandlas emellertid denna fråga på

olika sätt vid respektive tingsrätt. I det förstnämnda fallet

blir frågan en fråga om rättegångshinder. Befinnes målet vara

ett fastighetsmål skall talan avvisas. Beslutet härom kan alltid överklagas. Om rätten i stället ogillar en behörighetsinvändning blir 49 kap. 3 § tillämplig, innebärande att särskild talan mot beslutet kan tillåtas. I det fall att talan väckts vid en tingsrätt som också är fastighetsdomstol

118 Fastighetsmål

skall däremot enligt rättsfallet NJA 1978 s. 104 (jfr NJA 1981 C 124 och NJA 1986 s. 28) talan inte avvisas utan i stället fortsättningsvis handläggas av tingsrätten i den

ordning som gäller för fastighetsmål. Behörighetsfrågan be-

traktas i detta fall inte som en fråga om rättegångshinder.

Svaranden har då inte rätt till särskilt beslut i frågan, i vart fall inte ett beslut mot vilket särskild talan kan

föras. Detta får i sin tur konsekvenser i rättegångskostnads-

hänseende.

För behandling av behörighetsfrågan i högre rätt är det, som

framgår av 10 kap. 19 § RB, av avgörande betydelse om fastig-

hetsdomstol är att anse som särskild domstol eller inte. Det

var länge ovisst hur denna fråga skulle bedömas (se bl.a. NJA

1978 s. 104. och s. 113). I pleniavgörandet NJA 1979 s. 107 har högsta domstolen emellertid slagit fast att fastighets-

domstol, då fråga är om tillämpning av 10 kap. 17 § första

stycket 1 och 19 § RB, bör anses som särskild domstol.

Detta medför, i det fall att en tingsrätt som inte är fas-

tighetsdomstol tar upp och avgör ett fastighetsmål, att vid

fullföljd högre rätt självmant skall undanröja lägre rätts dom och avvisa kärandens talan, oavsett vad parterna anser därom. Käranden får då väcka en ny talan vid den fastighetsdomstol som är behörig. Om part yrkar det kan dock den högre rätten i stället hänvisa målet till den nämnda fastighetsdomstolen (10 kap. 20 § RB). Denna skall då utan ny stämning ta upp målet till behandling. I det fall att målet visserligen avgjorts vid en tingsrätt som är fastighetsdomstol men av tingsrätten i dess egenskap av allmän domstol torde högre rätt i stället för att avvisa talan återförvisa målet till tingsrätten i dess egenskap av fastighetsdomstol.

Enligt en rad avgöranden av högsta domstolen skall domstolar-

na vid prövning av sin behörighet utgå från de omständigheter

som käranden åberopar som grund för sin talan (se bl.a. NJA

1973 s. 1 och 527 samt NJA 1983 s. 173). När två eller flera

sou 1987:13 Fastighetsmål 119

grunder åberopas till stöd för ett och samma yrkande kan det

inträffa att någon av grunderna faller under fastighetsdom-

stols kompetensområde men andra skall prövas av allmän dom-

stol. I sådana fall kan käranden tvingas att processa an samma sak vid två olika domstolar.

Kompetensfördelningen mellan fastighetsdomstol och allmän domstol begränsar också möjligheterna att förena skilda mål mellan samma eller olika parter och att framställa motkrav genom genstämning eller kvittningsyrkande.

Gemensam handläggning av mål kan ofta vara motiverad. I många

fall kan man sålunda uppnå att processmaterial som har be-

tydelse för prövning av olika frågor bara behöver läggas fram

en gång. Det är också av stort värde om frågor smn har sam-

band med varandra blir prövade i ett sammanhang. I RB ges regler om förening av tvistemål i 14 kap. och av brottmål i

45 kap. Att talan om enskilt anspråk i anledning av brott i

vissa fall kan behandlas i samband med brottmålet framgår av

22 kap.

Enligt 14 kap. 7 § RB gäller som förutsättningar för att tvistemål skall få förenas att målen väckts vid samma domstol

och denna är behörig samt att samma rättegångsform är till- V

lämplig för målen.

I 10 kap. 14 § RB ges särskilda behörighetsregler för att

underlätta förening av mål. Dessa regler innebär att något

hinder mot förening av mål med hänsyn till domstolens be-

hörighet i allmänhet inte föreligger. Som framgår av det

föregående är domstolen dock inte på grund av dessa regler

behörig att ta upp tvister som anges i 17 § första stycket samma kapitel. Det är sålunda inte möjligt att förena ett allmänt tvistemål med ett mål som hör till ett i lagrummmet angivet exklusivt forum.

Enligt 14 kap. 3 § RB får svaranden i ett mål till gemensam

120 Fastighetsmål

handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak

eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande fordran

som kan gå i avräkning mot kärandens. Om sådan talan väcks

före huvudförhandlingen skall målen handläggas gemensamt. Käromål av detta slag som förenats med huvudkäromålet benämns

genkäromål. Ett genkäromål skall enligt 10 kap. 14 § andra

stycket RB tas upp av den rätt som tagit upp huvudkäromålet. På grund av stadgandet i 17 § första stycket sistnämnda kapitel kan emellertid en talan som skall prövas av fastig-

hetsdomstol inte som genkäromål väckas vid allmän domstol.

Ett annat sätt för svaranden att uppnå avräkning av en gen-

fordran är att framställa ett kvittningsyrkande. Detta kan

ske formlöst i rättegången. Av kvittningsyrkandets natur

följer att det i regel kan tas upp av den domstol som handlägger tvisten om huvudfordran. Enligt 10 kap. 17 § tredje stycket RB får emellertid ett yrkande om kvittning för fordran inte tas upp av domstol, som enligt första stycket i paragrafen inte är behörig att ta upp tvist om samma fordran. Om genfordran är av sådan beskaffenhet att tvist därom skall tas upp av fastighetsdomstol kan den således inte kvittningsvis göras gällande vid allmän domstol.

Vad som sagts nu har uteslutande tagit sikte på det fallet

att talan väckts respektive kvittningsyrkande framställts vid allmän domstol. Enligt 2 § FDL gäller emellertid om domstol i

fastighetsmål och rättegången i sådant mål i tillämpliga

delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av FDL eller annan författning. Till följd

härav torde vid fastighetsdomstol frågor om rättens behörig-

het att ta upp mål eller yrkande behandlas på samma sätt som

vid allmän domstol.

Även när det gäller behovet att förena mål eller att framställa motkrav finns det stora skillnader mellan olika grup-

per av fastighetsmål. I fastighetsbildningsmål, där fastig-

hetsdomstolen är överinstans till fastighetsbildningsmyndig-

sou 1987:13 Fastighetsmål 121

heten, kan sålunda några frågor som rör annat än det över-

klagade beslutet inte tas upp. I expropriationsmål, där talan

grundas på ett expropriationstillstånd, torde det vanligtvis

inte finnas behov av att ta upp annat än frågor som direkt

rör expropriationen. Som senare skall beröras har fastighets-

domstol i expropriationsmål viss möjlighet att ta upp också

frågor som har samband med expropriationen men normalt skall

prövas av allmän domstol. Denna möjlighet har emellertid

kommit till användning i mycket få fall. I andra målgrupper

är förhållandena annorlunda. Särskilt i mål om obetald förfallen hyra torde det sålunda vara vanligt med motfordringar av skilda slag.

Utöver de nu berörda problemen vill vi erinra om också ett par andra processuella konsekvenser av den nuvarande ord-

ningen. Enligt 3 § småmålslagen skall sålunda den lagen inte

tillämpas i fråga om bl.a. mål som av tingsrätt handläggs i

särskild sammansättning. Som tidigare nämnts är fastighetsdomstol visserligen att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning av

småmålslagen brukar ändå anses utesluten i fastighetsmål.

Enligt det förslag om ändring i FDL som nu föreligger skall dock hyres- och bostadsrättsmål som rör värden om högst ett halvt basbelopp följa de särregler i RB som föreslås gälla för dispositiva tvistemål om mindre värden (jfr under avsnitt 2.1.2).

Vidare bör påpekas att mål om lagsökning eller betalnings-

föreläggande som gäller arrende-, hyres- och bostadsrättstvister skall tas upp av tingsrätten i den ort där fastig-

heten finns. Hänskjuts målet till rättegång skall tingsrätten

emellertid överlämna det till behörig fastighetsdomstol. Det-

samma gäller om målet på grund av ansökan om återvinning

skall tas upp till fortsatt handläggning [31 och 32 §§ lagsökningslagen (1946:808)].

122 Fastighetsmål

5.2 Överväganden

5.2.1 Alternativa lösningar av de processuella problemen

Konstruktionen med särskilda domstolar för handläggning av

fastighetsmål åskådliggör vad vi anfört i avsnitt 4.1, näm-

ligen att en specialisering av dömande verksamhet är förenad med nackdelar även när specialiseringen sker inom tingsrätts-

organisationen. Nackdelarna ligger på flera plan.

Den mest iögonfallande nackdelen är de gränsdragningsproblem,

för vilka vi redogjort i det föregående. I uppkommande fall

kan de där berörda förhållandena vålla stora olägenheter för

parterna. Även i domstolarna tvingas man lägga ner åtskillig

tid på att avgöra om domstolen är behörig att handlägga vissa

mål eller delar av dessa, något som innebär ett slöseri med

rättsväsendets resurser.

Nackdelar av nämnda slag är i och för sig konsekvenser som kan förutses när man inrättar specialorgan för handläggning av vissa typer av tvistemål. I detta fall har dock fastighetsdomstolarnas karaktär av särskilda domstolar i RB:s mening till en början varit omtvistad. Vidare torde de processuella problemen ha fått allt större betydelse i takt med

den ökade tillströmningen av fastighetsmål.

De processuella problemen beror ytterst på att lagstiftaren

har ansett det nödvändigt att i RB dra en skarp gräns mellan handläggning av mål eller ärenden vid de allmänna domstolarna å ena sidan och vid särskilda domstolar eller andra organ å

andra sidan. Det ingår inte i vårt uppdrag att överväga några

generella förändringar i det hänseendet. Vad vi har att undersöka är endast hur man skall komma till rätta med de olägenheter som vållas av den nuvarande kompetensfördelningen mellan fastighetsdomstolarna och de allmänna underrätterna. Som vi angivit redan i inledningen till detta betänkande

Fastighetsmål 123

kommer vi dock att ta upp också några andra sådana frågor,

främst den nuvarande kompetensfördelningen i hyres- och arrendemål mellan de allmänna underrätterna, fastighetsdomstolarna och hyres- och arrendenämnderna.

Mot den nu angivna bakgrunden skall vi först diskutera olika möjligheter att lösa de processuella problem som är förenade med den nuvarande ordningen för handläggning av fastighetsmål. I det följande avsnittet kommer vi att granska konstruk-

tionen med särskilda fastighetsdomstolar från andra utgångs-

punkter. Systemet för prövning av hyres- och arrendemål kommer vi att behandla först i kapitel 6.

Det minst ingripande sättet att åtminstone i någon mån komma

till rätta med de processuella problemen skulle vara att öppna en generell möjlighet för fastighetsdomstol att pröva även yrkanden (och invändningar) som normalt skall prövas av allmän underrätt. Sådan möjlighet har fastighetsdomstol i viss utsträckning redan i dag. I 5 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) stadgas sålunda att yrkande från den exproprierande eller sakägare som har samband med expropriationen men rör rättsförhållande som inte skall prövas enligt expro-

priationslagen får prövas i expropriationsmålet, om det är

lämpligt. En mer vittgående utvidgning av fastighetsdomstols

behörighet gäller numera i miljöskademål. Enligt 12 § andra stycket miljöskadelagen (1986:225) får fastighetsdomstol nämligen gemensamt med ett miljöskademål handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt. Forumregler av det slag som nu angetts gäller också för vattendomstolarna och arbetsdomstolen.

Med den nu berörda metoden löser man dock inte de problem som

uppstår till följd av att ett fastighetsmål av misstag hand-

lagts av tingsrätt såsom allmän domstol. Vidare skulle man vid en sådan tingsrätt alltjämt sakna möjlighet att i ett allmänt tvistemål pröva yrkanden (och invändningar) som hör hemma hos fastighetsdomstol.

124 Fastighetsmål sou 1987:13

Det förstnämnda problemet skulle man i viss mån kunna komma till rätta med genom att göra reglerna om undanröjande av

domar på grund av domvilla mer flexibla.

För att lösa också de senare problemen skulle man i RB få införa en bestämmelse om utvidgning av allmän underrätts

behörighet på motsvarande sätt som nyss sagts beträffande

fastighetsdomstol. Till grund för utformningen av reglerna i 10 kap. 17 - 19 §§ RB ligger emellertid att de i samma kapitel meddelade bestämmelserna om allmän domstols behörighet uppenbarligen inte bör gälla, om en tvist är sådan att den skall tas upp av särskild domstol (SOU 1938:44 s. 151). Å

andra sidan kan det utan tvivel många gånger förekomma fall

då en viss fråga, som formellt hör hemma hos fastighetsdom-

stol, sakligt sett inte behöver prövas av en domstol med den särskilda kompetens och sammansättning som fastighetsdomstol har.

Genom den nu diskuterade lösningen kommer man sålunda endast delvis till rätta med gränsdragningsproblemen och kan dessutom skapa andra.

Det kan i detta samanhang erinras om att forumregler av det nu diskuterade slaget kan få vissa följder i rättskraftshänseende. Enligt 17 kap. 11 § RB äger en lagakraftvunnen dom rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts. I paragrafen föreskrivs vidare att domen äger rättskraft också i vad den innefattat prövning av en fordran som

åberopats till kvittning. Dessa rättskraftsregler är tillämp-

liga också i fastighetsmål. De vållar inga problem för det

fallet att käranden eller svaranden i målet framställt alla de yrkanden och invändningar de kunnat göra samt angett alla möjliga grunder härför. Vad som kan vålla problem är hur man

skall ställa sig till det fallet att t.ex. käranden åberopar

endast en av flera grunder han kunnat åberopa till stöd för

sitt yrkande. I betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador har miljöskadeutredningen hävdat att i ett sådant

Fastighetsmåi 125

fall rättskraften sannoiikt får anses träffa a11a de grunder

som käranden kunde ha åberopat i måiet. Detta sku11e medföra

att käranden, om han föriorar måiet, är avstängd från möjiigheten att i annan domstoi väcka taian om samma sak under

åberopande av den grund som han underiåtit att åberopa i den

första rättegången (s. 205 - 206 i betänkandet).

Vi har i vårt remissyttrande över miijöskadeutredningens be-

tänkande pekat på det diskutabla i att genereiit anbefaiia en

så vidsträckt rättskraftsverkan i samband med konkurrerande forumregier som miijöskadeutredningen rekommenderat. Även om fastighetsdomstoi tiiiåts att, efter mönster av 1 kap. 1 §

andra stycket iagen om rättegången i arbetstvister, särskiija

måien när det finns skäi därti11 - och även om man tili föijd av forumregeins fakuitativa utformning har möjiighet att

vägra att ta upp en aiternativ grund för skadeståndsskyidig-

het till redan vid den särskiida domstoien prövning tvingar såiunda en rättskraftsregei av angiven innebörd käranden att åtminstone försöka få samtliga aiternativa grunder upptagna ti11 handiäggning vid fastighetsdomstoien, om han nu väijer att börja där. Skuiie han däremot viija vara bibehåiien vid

möjiigheten att processa om samma skada i två rättegångar kan

han uppnå detta genom att börja med att väcka talan vid a11-

män domstoi. Öppnar man möjiighet för sådan domstoi att pröva

även fråga som hör tili fastighetsdomstoi, uppkommer dock

motsvarande rättskraftsprobiem där.

Ett annat sätt att komma tiil rätta med de processueiia probiemen kan vara att, som anges i våra direktiv, avskaffa begreppet fastighetsdomstoi och i stäiiet införa regier eniigt viika vissa typer av måi ska11 handiäggas av vissa tingsrätter i särskiid sammansättning. Genom en sådan iösning kommer man tiii rätta med vissa av de oiägenheter som förorsakas av gränsdragningen meiian fastighetsdomstoiarna och

de alimänna underrätterna. Fastighetsmåien skuiie såiunda

inte Iängre handiäggas av särskiid domstoi utan av sådana särskilda tingsrätter som avses i 10 kap. 17 § första stycket

126 Fastighetsmål

3 RB. Detta medför enligt 10 kap. 19 § RB att fråga om rät-

tens behörighet inte får tas upp av högre rätt med mindre frågan dit fullföljs eller där väcks av part som är berättigad därtill. Vidare utgör 54 kap. 7 § RB hinder mot fullföljd av talan till HD mot beslut, varigenom hovrätt funnit tingsrätt behörig att ta upp visst mål.

I det fallet att talan väckts vid en tingsrätt som inte ut-

setts att handlägga fastighetsmål torde den bristande be-

hörigheten inte heller kunna beaktas självmant av högre rätt

på en omväg via reglerna om rättens domförhet. Som påpekas av

justitierådet welamson i en skiljaktig mening i rättsfallet

NJA 1978 s. 104 kan det nämligen inte rimligen komma i fråga

att högre rätt, som har att utgå från att den lägre rätten

varit behörig, skulle kunna finna att den lägre rätten inte varit domför därför att den inte haft en sammansättning som den lagligen inte kan ha. Om högre rätt finner att lägre rätt

inte har varit sammansatt på behörigt sätt, skall målet åter-

förvisas till lägre rätt för handläggning i behörig sammansättning (50 kap. 26 § första stycket och 29 § samt 55 kap. 15 § andra stycket jämfört med 59 kap. 1 § 2 RB). Man kan ju dock inte återförvisa ett mål till en tingsrätt, som inte är behörig att handlägga en viss typ av mål, med direktiv att denna tingsrätt skall handlägga målet i den för sådana mål stadgade sammansättningen.

Att endast vidta den förändringen att fastighetsmålen inte

skall prövas av särskilda domstolar utan av vissa tingsrätter i särskild sammansättning, löser dock inte övriga problem.

Behörighetsfrågor kommer sålunda fortfarande att behandlas

som frågor om rättegångshinder vid de tingsrätter som inte är

behöriga att ta upp fastighetsmål och som frågor om rättens

sammansättning vid de tingsrätter som är behöriga att ta upp

fastighetsmål. I de sistnämnda fallen kommer paradoxalt nog

måttet av officialprövning vid fullföljd att bli större än i de förra fallen. Om rätten haft felaktig sammansättning skall

sou 1987:13 Fastighetsmål 127

ju detta, som nyss sagts, föranleda att högre rätt självmant undanröjer lägre rätts dom och återförvisar målet. Det är dock inte omöjligt att man kan komma till rätta med denna in-

konsekvens genom att mjuka upp reglerna om återförvisning.

Inte heller komner man utan vidare att kunna förena fastighetsmål och allmänna tvistemål. Som tidigare nämnts krävs nämligen enligt 14 kap. 7 § RB för att tvistemål skall få

förenas bl.a. att samma rättegångsform är tillämplig för

målen. Härigenom utesluts enligt processlagberedningen förening av mål, av vilka det ena följer den allmänna processens regler och det andra är t.ex. ett sjörättsmål eller ett

patentmål. Man kan fråga sig vad detta uttalande av bered-

ningen närmare bestämt innebär.

När det gäller sjörâttsliga tvistemål - från de speciella

dispaschmålen bortses här - och sjörättsliga brottmål kan det

knappast finnas någon annan anledning till att en särskild

rättegångsfonn skulle anses vara tillämplig än det faktum att

de inte skall tas upp av samtliga allmänna underrätter. Det förhållandet att det i 337 och 338 §§ sjölagen ges vissa

kompletterande forumregler för dessa måltyper kan sålunda

inte tillmätas den betydelsen, att det redan av den anled-

ningen skulle bli fråga om en särskild rättegångsform. Regeln

i 14 kap. 7 § RB får därför såvitt förarbetena ger vid handen anses innebära att det föreligger hinder mot att förena all-

männa tvistemål och specialmål, även om de sistnämnda målen

inte skall prövas av särskild domstol utan av vissa allmänna underrätter.

Som framgår av avsnitt 2.1.2 gäller för handläggning av fas-

tighetsmål vissa speciella rättegångsregler även bortsett

från forumfrågan. Behovet av sådana regler kvarstår även om

målen kommer att prövas av vissa allmänna underrätter.

För att kunna förena allmänna tvistemål och får

fastighetsmål

man således införa en bestämmelse av innebörd att varken de

128 Fastighetsmål sou 1987:13

för fastighetsmålen gällande särskilda forumreglerna eller

rättegångsreglerna hindrar förening av sådana mål och all-

männa tvistemål.

Vid förening av mål måste emellertid också föreskrifter om rättens sammansättning beaktas (jfr Gärde s. 650). Rätten måste således ha en sådan sammansättning att den uppfyller domförhetskraven för båda de förenade målen. Eftersom tingsrätt i allmänna tvistemål normalt är domför med tre lagfarna domare men fastighetsdomstol består av lagfarna ledamöter,

nämndemän och ofta även fastighetsråd föreligger även i detta

hänseende hinder mot att förena allmänna tvistemål och fas-

tighetsmål. För att undanröja detta hinder får man införa be-

stämmelser om hur rätten skall vara sammansatt vid samtidig handläggning av mål av nämnda slag.

Vi finner det inte meningsfullt att i nu förevarande samman-

hang gå i på frågan hur sådana bestämmelser bör utformas.

Till detta bidrar att vi senare i detta kapitel kommer att

anföra synpunkter på domstolarnas sammansättning i olika

typer av fastighetsmål. San tidigare nämnts ingår det vidare

i våra återstående arbetsuppgifter att se över tingsrätternas sammansättning. Det finns emellertid skäl att anta att domstolarna även i fortsättningen kommer att ha en annan samman-

sättning i allmänna tvistemål än i fastighetsmål.

Om man inför sådana bestämmelser som nyss sagts kommer man

vid de tingsrätter som är behöriga att ta upp fastighetsmål

att kunna förena allmänna tvistemål och fastighetsmål samt

att pröva kvittningsyrkanden, oavsett om dessa har fastighetsrättslig grund eller inte. Vid de tingsrätter som inte är

behöriga att ta upp fastighetsmål kommer man däremot fort-

farande inte att kunna ta upp genkäromål eller kvittnings-

yrkanden som har fastighetsrättslig grund. Det bör dock nämnas att vi i 1982 års delbetänkande har föreslagit en bestämmelse (14 kap. 7 a § RB) av innebörd att HD får förordna att mål som handläggs vid skilda domstolar av samma ordning

sou 1987:13 Fastighetsmåi 129

ska11 förenas i en rättegång vid någon av domstoiarna (i

förevarande fa11 självfaiiet den domstoi som är behörig för

båda må1typerna). Försiaget har tagits upp i det

tidigare nämnda försiaget om ett reformerat tingsrättsförfarande.

Även med den nu diskuterade lösningen kvarstår såiedes en inte oväsentiig dei av de processueila probiemen.

En tredje möjiighet att iösa probiemen är att inte bara iåta

fastighetsmåien prövas av alimän underrätt utan också avstå

från koncentrationen och låta samtliga ta upp tingsrätter fastighetsmåien eniigt vaniiga forumreg1er. Det naturiiga är att iåta den tingsrätt inom vars domkrets den berörda fastigheten finns vara behörig.

Genom att låta fastighetsmåien handläggas vid samtiiga tings-

rätter undgår man risken för att taian i ett sådant mål av-

visas på grund av att tingsrätten inte är behörig att ta upp

måi av detta siag. Med nuvarande domförhets- och domvi11oregier kommer man däremot inte ifrån risken för återförvisning av mål från högre rätt om tingsrätten felbedömer måiets karaktär. Om tingsrätten såiunda avgör ett fastighetsmåi i den sammansättning som gä11er för a11männa tvistemåi skal]

högre rätt även utan yrkande undanröja domen på grund av

bristande domförhet och återförvisa måiet tiil tingsrätten. Detsamma gä11er mn tingsrätten avgör ett aiimänt tvistemåi i

den sammansättning som gä11er för fastighetsmåi. Som tidigare

nämnts kan man emeilertid räkna med att Iagstiftaren kommer att överväga en uppmjukning av regierna om undanröjande av

domar och återförvisning av måi i sådana situationer som nu

beskrivits.

Om man avstår från att koncentrera fastighetsmåien undgår man

den av justitierådet weiamson i rättsfaiiet NJA 1978 s. 104

påpekade inkonsekvensen, att en invändning av svaranden att

ett mål ska11 handiäggas vid en annan tingsrätt med särskiid

behörighet är en invändning om rättegångshinder, medan en

130 Fastighetsmål sou 1987:13

invändning om att målet skall handläggas med särskild sammansättning vid den tingsrätt där det redan är anhängigt inte är

en invändning om rättegångshinder.

Även med den nu diskuterade lösningen måste man införa bestämmelser som uttryckligen tillåter förening av allmänna

tvistemål och fastighetsmål samt regler om rättens samman-

sättning vid samtidig handläggning av mål som nu sagts.

Efter sådana åtgärder får man samma möjligheter att förena

mål och att framställa kvittningsyrkande som man i dag har när allmän underrätt är behörig att ta upp båda käromålen

eller käromålet och tvist angående den fordran som är föremål

för ett kvittningsyrkande.

Det kommer inte heller längre att vara något problem att i

samma mål åberopa alternativa grunder till stöd för samma

yrkande eller alternativa invändningar mot ett käromål.

Av det föregående torde ha framgått att det finns större möj-

ligheter att nå från processrättslig synpunkt konsekventa och

ändamålsenliga resultat om man upphäver den nuvarande kon-

centrationen av fastighetsmålen, än vad man kan åstadkomma

genom att öppna en möjlighet för fastighetsdomstolarna att

pröva yrkanden som har samband med fastighetsmål men normalt

inte får prövas av fastighetsdomstol, eller genom att endast upphäva fastighetsdomstolarnas ställning av särskilda domstolar.

En ordning som innebär att fastighetsmålen skall tas upp av

samtliga tingsrätter enligt vanliga forumregler kan emellertid komma att leda till att man i vissa särskilt komplicerade mål får en mindre kompetent prövning än i dag. Vi har därför ansett oss böra undersöka om det kan finnas ytterligare lös-

ningar. För sådana lösningar bör man ställa krav på att de

skall stora - eller åtminstone nästan lika stora ge lika processuella vinster som genom att helt avstå från koncentra-

Fastighetsmål 131

tion och att de samtidigt skall ge möjlighet att låta de mål som kräver en verkligt kvalificerad handläggning komma i åtnjutande av en sådan.

En tänkbar lösning är då att med tillämpning av legalitetsprincipen skilja ut vissa kategorier av fastighetsmål och behålla koncentrationen för dessa men slopa den för övriga fastighetsmål. Som vi påpekat i annat sammanhang är det emellertid svårt att med denna metod styra mål på ett ändamålsenligt sätt. Det torde således inte vara möjligt att finna en kategori fastighetsmål där samtliga mål behöver handläggas av lagfarna domare, som har särskilda kunskaper i fråga om sådana mål. Det kan inte heller uteslutas att det i målkategorier som typiskt sett anses vara av enkel beskaffenhet kan finnas enstaka mål där det skulle vara av värde att de lagfarna domarna hade särskilda erfarenheter och kunskaper just på detta område. Det är likväl möjligt att man med en något sänkt ambitionsnivå kan komma en bra bit på vägen mot det uppsatta målet.

Vid en genomgång av de olika kategorierna av fastighetsmål anser vi oss sålunda kunna konstatera att det för prövningen av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål - och även de talrika måltyper, i vilka bestämmelser i fastighetsbildningslagen eller expropriationslagen skall tillämpas, framför allt bestämmelser om tvångsinlösen - ofta är fördelaktigt att de lagfarna domarna har erfarenhet av att handlägga sådana mål och särskilda kunskaper på de berörda rättsområdena. I fråga om hyresmål och bostadsrättsmål anser vi oss också kunna konstatera att många av dessa mål inte kräver särskild erfarenhet eller specialkunskaper i fråga om lagstiftningen de på berörda områdena (jfr föreliggande förslag om endomarbehörighet m.m. i dessa mål, anmärkt under 2.1.2). I övriga kategorier av fastighetsmål - särskilt kategorin “annat fastighetsmål (jfr under 5.1.1), vilken omfattar mål av många olika slag - torde behovet av specialkunnande hos de lagfarna domarna vara mera skiftande. Vi bortser därför tills vidare från dessa målkategorier.

132 Fastighetsmål

Mot denna bakgrund skulle det vara tänkbart att låta hyresmål

och bostadsrättsmål (och eventuellt även mål angående arrende

eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet) handläggas vid

samtliga tingsrätter och övriga fastighetsmål vid vissa på

sådana mål specialiserade tingsrätter.

För de mål som alltjämt skulle koncentereras skulle läget då

bli detsamma som det skulle bli för alla fastighetsmål om man

endast upphävde fastighetsdomstolarnas ställning av särskilda domstolar men bibehöll koncentrationen. Problemen med förening av mål och kvittning skulle exempelvis kvarstå. I de mål som fullföljs från fastighetsbildningsmyndighet har problemen dock ingen aktualitet (jfr under 5.1.2).

De processuella vinsterna med denna lösning skulle bli mindre

än med den lösning som innebär att alla fastighetsmål skall

handläggas vid samtliga tingsrätter. Detta vägs i någon mån

upp av att man kan få en mera kompetent prövning av de mål som skall handläggas vid de specialiserade tingsrätterna. Antalet sådana mål blir emellertid med stor säkerhet mindre än 4 000 per år. Vidare är antalet mål vid flera av de nuvarande fastighetsdomstolarna redan i dag mycket begränsat.

En ytterligare halvering av målunderlaget måste rimligen leda

till en kraftig minskning av antalet på fastighetsmål

specialiserade tingsrätter. I annat fall har man ju inte

någon möjlighet att garantera en särskilt kompetent prövning

av fastighetsmål vid dessa tingsrätter. Om man koncentrerar

fastighetsmålen ytterligare medför det emellertid att de

nuvarande olägenheterna av koncentrationen förstärks. Sammanfattningsvis anser vi inte att det nu diskuterade alternativet är en lämplig lösning av de problem som vållas av systemet med fastighetsdomstolar.

Ett annat alternativ som kan förtjäna att övervägas är att låta samtliga tingsrätter vara behöriga att handlägga fas-

tighetsmål men också låta ett antal lagfarna domare vid vissa

särskilt utsedda tingsrätter specialisera sig på mål av detta

sou 1987:13 Fastighetsmål 133

slag och försöka styra de komplicerade fastighetsmålen till dessa tingsrätter genom konkurrerande forumregler. Käranden i ett fastighetsmål skulle således kunna välja mellan att väcka talan vid en tingsrätt som enligt vanliga forumregler är behörig och en tingsrätt som är särskilt utsedd att handlägga

komplicerade fastighetsmål.

En liknande reglering finns sedan år 1985 för eko-mål. I

dessa mål har det anförtrotts åt åklagaren att bedöma målets

svårighetsgrad. Härigenom får man en viss garanti för att de

mest komplicerade eko-målen tas upp av de tingsrätter som utsetts att handlägga dessa mål. Som vi kommer att beröra i kapitel 7 har dock de särskilda forumreglerna för kvalificerade eko-mål hittills tillämpats endast 1 ett fåtal fall. När

det gäller fastighetsmål, där käranden i stor utsträckning är

en privatperson, ger konkurrerande forumregler inga garantier alls för att de komplicerade målen stäms in till de särskilt utsedda tingsrätterna. En kärande utan erfarenhet av fastig-

hetsmål har givetvis svårt att bedöma målets svårighetsgrad.

Det kan inte heller uteslutas att en kärande ibland skulle låta valet av forum avgöras snarare av bekvämlighetsskäl än av hänsyn till domstolens kvalifikationer.

Mot denna bakgrund anser vi det inte vara ändamålsenligt att

låta valet av forum i fastighetsmål styras enbart av käran-

dens bedömning av målets svårighetsgrad. Det skulle emeller-

tid vara tänkbart att ge rätten möjlighet att självmant eller efter framställning från svaranden sätta sig över kärandens val av forum.

Tanken att ett käromål som väckts vid en behörig domstol mot kärandens vilja skulle överflyttas till en annan domstol är dock inte tilltalande. Det är också svårt att i lagtext ange

några bestämda kriterier för en sådan överflyttning. I

stället tvingas man att tillgripa ganska vagt utformade förutsättningar för att överflyttning skall få ske och att lämna ett stort utrymme för en skönsmässig bedömning från

134 Fastighetsmål

domstolarnas sida. En följd härav blir att det uppstår en

risk för att den domstol som beslutar om överflyttning av målet och den domstol som får ta emot målet kommer att vara

av olika uppfattning i frågan om det varit motiverat att

flytta över målet. Överflyttning av mål har också ansetts strida mot den sidoordnade ställning som olika tingsrätter intar i förhållande till varandra (SOU 1938:44 s. 154-155). Man kan inte heller helt bortse från risken för återförvisning om högre rätt gör den bedömningen att den första domstolen felaktigt överflyttat ett mål till en annan domstol.

Denna svårighet torde dock kunna bemästras genom en ändring

av återförvisningsreglerna.

En annan svårighet är att frågan om ett fastighetsmål är så

komplicerat att det bör handläggas vid en av de särskilt ut-

sedda tingsrätterna mera sällan torde kunna bedömas på grund-

val av uppgifterna i en stämningsansökan eller ens efter ett

skriftligt svaromål. Det får därför förutsättas att frågan om

överflyttning i många fall kommer upp först i samband med ett

förberedelsesammanträde. En överflyttning av mål på detta

stadium av handläggningen innebär enligt vår mening ett icke obetydligt dubbelarbete för domstolarnas del och i viss mån också för parterna.

svårigheterna att med konkurrerande forumregler styra de mest

komplicerade fastighetsmålen till de tingsrätter som är ut-

sedda att handlägga dessa mål minskar också förutsättningarna för att de lagfarna domarna vid dessa tingsrätter skall få den särskilda kompetens som krävs för att systemet skall fungera. Det skulle således kunna inträffa att en av de sär-

skilda tingsrätterna under lång tid inte fick handlägga några

komplicerade mål därför att sådana kanske inte är så vanliga inom tingsrättens egen domkrets och att utanför denna ingen

kärande valt att frångå de vanliga forumbestämmelserna. När

denna tingsrätt väl fick ett komplicerat mål skulle de lagfarna domarna där knappast vara bättre rustade än lagfarna domare vid andra tingsrätter att handlägga målet.

sou 1987:13 Fastighetsmål 135

I anslutning till det sistnämnda bör tilläggas att konkurre-

rande forumregler medför ökade svårigheter att förutse anta-

let fastighetsmål vid de enskilda domstolarna. Detta kan i

sin tur få återverkningar på arbetsfördelningen inom dom-

stolarna. Det skapar också problem när det gäller fördelningen av resurserna inom domstolsväsendet som helhet.

Vad nu sagts innebär enligt vår mening att inte heller konkurrerande forumregler är ett realistiskt alternativ när det gäller att skapa en mer flexibel ordning för handläggning av fastighetsmål.

Genomgången av olika alternativ visar enligt vår uppfattning

att den mest ändamålsenliga metoden att komma till rätta med

de processuella problem som vållas av systemet med fastighetsdomstolar är att låta fastighetsmålen handläggas vid

samtliga tingsrätter. Genom en sådan åtgärd, kombinerad med

ändringar av bl.a. bestämmelserna mn förening av mål, kan

man uppnå från processrättslig synpunkt konsekventa och

praktiska resultat.

5.2.2 Andra problem med koncentration av fastighetsmål

I det föregående har vi enbart uppehållit oss vid de pro-

cessuella problem som är förenade med det nuvarande systemet

för handläggning av fastighetsmål. Som vi i samband därmed

antytt har systemet även andra nackdelar, vilka visserligen

ligger på ett mera allmänt plan men för den skull inte är av

mindre betydelse. I detta hänseende hänvisar vi i första hand till vad vi anfört i avsnitt 4.1. Vi vill också erinra on det

i avsnitt 5.1.1 återgivna uttalandet av föredragande stats-

rådet i prop. 1969:44 angående intresset av att bevara domar-

kårens mångsidighet. Liknande uttalanden har nyligen gjorts

av justitieutskottet i betänkandet JuU 1985/86:28 (s. 21).

Koncentrationen av fastighetsmålen till vissa domstolar med-

för emellertid att det stora flertalet lagfarna domare går

136 Fastighetsmål

miste om de erfarenheter som handläggningen av fastighetsmål

kan ge. Förhållandet kan också uttryckas så att målunderlaget

vid de tingsrätter som inte har fastighetsdomstol blir mindre

varierat. Vidare tappar dömandet i fastighetsmål en del av

sin lokala förankring. Det finns knappast någon typ av

tvistemål där behovet av sådan förankring är större.

Som vi ser det finns det åtskilligt att vinna på att låta

fastighetsmålen handläggas vid samtliga tingsrätter. I det

följande skall vi därför undersöka hur en sådan ordning

skulle ställa sig i belysning av dels de motiv som låg till

grund för beslutet att inrätta fastighetsdomstolarna, dels erfarenheterna av verksamheten vid dessa domstolar.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.1.1 är det flera

olika motiv som legat bakom lagstiftarens beslut att koncentrera handläggningen av fastighetsmål till vissa domstolar. De grundläggande motiven har varit att ge den första

domstolsinstansen i framför allt fastighetsbildningsmål en

kvalificerad sammansättning och att låta domstolens ledamöter, särskilt yrkesdomarna, få tillfälle att mera kon-

tinuerligt ägna sig åt verksamheten i domstolen. I fråga om

mål angående bl.a. hyra och arrende har i stället önskemål om

ett starkt lekmannainslag vid prövningen och om större enhetlighet i rättstillämpningen, ursprungligen främst vid överprövning av hyresnämndernas beslut, varit avgörande.

Erfarenheterna av fastighetsdomstolarnas sätt att lösa sina uppgifter är goda. Vid de större domstolarna får de lagfarna

domare som handhar fastighetsmål göra detta under så lång tid

att de förvärvar viss förtrogenhet med vanligen uppkommande

frågor i målen. Målen avgörs vanligen också inom rimlig tid.

En annan anledning till de goda erfarenheterna är säkert den

tekniska expertis i fråga om fastighetsbildning eller fastig-

hetsvärdering som tillförts fastighetsdomstolarna genom fas-

tighetsråden. Även den ortskännedom som tillförts fastighets-

domstolarna genom nämndemännen torde ha betydelse.

Fastighetsmål 137

Även om man bortser från de tidigare berörda problemen finns det flera skäl till att man i dag har anledning att se be-

hovet av att koncentrera fastighetsmålen till vissa domstolar

på ett annat sätt än man gjorde när fastighetsdomstolarna

inrättades. Ett skäl är att den materiella lagstiftningen i fråga om fastighetsbildning genom införandet av fastighetsbildningslagen (1970:988) har blivit enklare samt mera

lättillämpad för domstolarna under den tid som gått sedan

fastighetsdomstolarna inrättades. I samma riktning har verkat

tillkomsten av annan lagstiftning på fastighetsområdet, exem-

pelvis anläggningslagen (1973:1149) och ledningsrättslagen (1973:1144). Även nyare rättspraxis har underlättat tillämpningen av den materiella lagstiftningen. Det bör också tillläggas att den nuvarande tingsrättsorganisationen ger andra möjligheter än den underrättsorganisation som fanns år 1969.

I detta sammanhang vill vi också peka på att den nya lag-

stiftningen på området givetvis även kommit den första in-

stansen, fastighetsbildningsmyndigheterna, till godo. Vi har

inte något belägg för att lantmäteriorganisationen inte

fungerade tillfredsställande redan före år 1969. Det ligger

emellertid i öppen dag att reformerna på området bidragit

till att förstärka kvaliteten på fastighetsbildningsmyndig-

heternas avgöranden. Detta underlättar i sin mån handläggningen hos den första domstolsinstansen i fastighetsbild-

ningsmål och liknande mål.

Av tillgänglig statistik framgår för övrigt att endast en

mycket liten del av antalet avslutade förrättningsåtgärder

hos fastighetsbildningsmyndigheterna blir föremål för prövning av domstol. Sålunda uppgick enligt lantmäteriverket

antalet avslutade förrättningsåtgärder år 1986 till 23 378.

Antalet samma år till fastighetsdomstolarna inkomna mål som

avsåg talan mot beslut av fastighetsbildningsmyndighet

uppgick endast till 658.

Vid införandet av systemet med fastighetsdomstolar lades

138 Fastighetsmåi

särskiid vikt vid att domstoien i fastighetsmåi sku11e ha en kvaiificerad sammansättning genom deitagande av ett fastighetsråd och vid att de iagfarna domare som handhade måien fick syss1a med dessa mera kontinueriigt. Som vi redan framhåiiit har erfarenheterna av fastighetsrådens medverkan varit positiv. Det är betydiigt svårare att utvärdera erfaren› heterna för de iagfarna domarnas dei.

Något som direkt iåter sig konstateras är att den geografiska fördeiningen av fastighetsmå1 är mycket ojämn (se biiaga 1).

Vissa fastighetsdomstoiar har ett stort måiunderiag, andra

har ett mycket begränsat. I det senare fa11et får de iagfarna domarna inte den vid fastighetsdomstoiarnas inrättande förutsatta möjligheten att kontinueriigt ägna sig åt fastighets-

biidningsmåi och Iiknande typer av måi, där speciella in-

sikter i iagstiftningen på området kan vara av värde.

Det är eme11ertid inte bara antaiet måi som är av intresse i detta sammanhang. Skäien för den koncentration av rätt-

skipningen i vissa må1typer som fastighetsdomsto1skonstruk-

tionen innebär varierar nämiigen i styrka från mål ti11 måi

men också meilan oiika måityper. Det är därför nödvändigt att

ägna måiunderiaget särskiid uppmärksamhet.

Eniigt vår mening bör frågan om fastighetsmåien behöver kon-

centreras tiii vissa domstoiar ses mot bakgrund av våra överväganden i kapitei 4. Vi har där föresiagit att tingsrätterna och hovrätterna skal] få en genere11 möjiighet att vid behov

iåta en e11er två experter ingå i rätten. Detta försiag

ger uttryck åt vår strävan att förstärka de aiimänna domstoiarnas

kompetens att avgöra också måi med tekniska e11er på annat

sätt kompiicerade insiag. Det iigger nära ti11 hands för oss att undersöka om de aiimänna regierna om expertmedverkan kan

tiiiämpas även i fråga om fastighetsrådens medverkan i

fastighetsmåi.

sou 1987:13 Fastighetsmål 139

Som framgår av vad vi anfört i kapitel 4 menar vi emellertid

att möjligheterna för de allmänna domstolarna att anlita experter enligt de allmänna reglerna härom skall vara förbehållen sådana undantagssituationer, där det rör sig om särskilt invecklade eller eljest svårbedömda sakförhållanden. Reglerna om fastighetsdomstolarnas sammansättning avspeglar en helt annan situation, nämligen att behov av teknisk exper-

tis presumeras föreligga i flertalet typer av fastighetsmål.

Mot den bakgrunden är det inte säkert att de av oss föreslagna expertreglerna generellt kan ersätta de regler som nu

gäller för fastighetsrådens medverkan i fastighetsmål.

Ett undantag från den nyssnämnda presumtionen görs emellertid

för mål eller ärenden angående arrende, hyra, bostadsrätt

eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. I dessa mål-

kategorier skall sålunda fastighetsdomstol normalt bestå av enbart lagfarna ledamöter och nämndemän (jfr förslaget om ändring i FDL). Om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det får dock efter ordförandens bestämande

ett fastighetsråd ingå i domstolen i stället för en av

nämndemännen. Vi har svårt att se att man inte skulle kunna tillämpa de av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan i

de nu nämnda målkategorierna.

-

I övriga kategorier av fastighetsmål exempelvis fastighets-

och miljöskademål - skall bildnings-, expropriations- fastighetsdomstol bestå av två lagfarna ledamöter, ett fastighetsråd och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger kan efter

ordförandens bestämmande ytterligare ett fastighetsråd ingå i

domstolen. Enligt vår mening är det utan tvivel befogat att

se fastighetsrådens medverkan som ett normalt inslag i de nu

berörda målkategorierna. De goda erfarenheterna av verksam-

heten vid fastighetsdomstolarna torde sålunda till stor del

bero på denna medverkan. Man kan därför inte se saken så att

det i dessa målkategorier bara undantagsvis skulle vara aktuellt att förstärka rätten med teknisk expertis. Som nyss nämnts är de av oss föreslagna expertreglerna inte avsedda

140 Fastighetsmål sou 1987:13

att tillämpas i målkategorier där det ett

föreligger permanent behov av expertmedverkan.

Vi menar således att de nuvarande reglerna om fastighetsrådens medverkan i andra fastighetsmål än sådana som rör

arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av

bostadsfastighet bör bestå. Även i målkategorier där behovet

av teknisk expertis är regel kan det dock förekomma enstaka fall där sådan expertis uppenbarligen inte behövs. För dessa fall bör det öppnas en möjlighet för domstolarna att avgöra målet utan medverkan av fastighetsråd. För hovrätternas del

gäller i de nu berörda målkategorierna en sådan redan i

regel dag (se under 2.1.2). En motsvarande regel har nyligen in-

förts i 67 § patentlagen (1967:837). Vi kan inte se något

hinder mot att införa en på angivet sätt utformad flexibel

sammansättningsregel också för den första domstolsinstansen i

fastighetsmål.

Att man för fastighetsmålens del helt eller delvis vill behålla de nuvarande reglerna om rättens hindrar sammansättning

inte att fastighetsmålen handläggs vid samtliga tingsrätter.

Som vi påpekat i det föregående avsnittet medför emellertid

sammansättningsregler som avviker från RB:s regler om rättens sammansättning i allmänna tvistemål hinder mot att förena sådana mål och fastighetsmål. Detta hinder kan undanröjas genom att man inför bestämmelser om hur rätten skall vara sammansatt vid samtidig handläggning av mål av nämnda slag.

När det för gäller möjligheterna de lagfarna domarna i fastighetsdomstolarna att mera kontinuerligt ägna sig åt hand-

läggning av fastighetsmål finns det, som nyss antytts, stora

skillnader mellan de olika domstolarna. Av de i det före-

gående redovisade statistiska uppgifterna framgår sålunda att

det totala antalet till fastighetsdomstolarna inkomna mål för

närvarande uppgår till något mer än 8 000 per år och att mer

än hälften av dessa tas upp av domstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta innebär att antalet mål vid de

Fastighetsmål 141

övriga 24 fastighetsdomstolarna i många fall är mycket be-

gränsat. Det finns sålunda fastighetsdomstolar som får in mindre än 50 mål om året och flera som får in mindre än 100 mål om året. Därtill kommer att mer än hälften av samtliga

fastighetsmål utgörs av hyresmål. Sådana mål är i regel av

enkel beskaffenhet, sett ur juridisk synvinkel. Framför allt gäller emellertid att de inte skiljer sig från tvistemål i

allmänhet på sådant sätt att de kan sägas kräva speciella

insikter i hyreslagstiftningen.

Mot den nu angivna bakgrunden kan det knappast påstås att de

lagfarna domarna vid de mindre belastade fastighetsdomsto«

larna får någon nämnvärd erfarenhet av kvalificerade fastig-

hetsmål. Situationen blir naturligtvis inte bättre om man väger in också den omständigheten att det även i fastighetsdomstolarna förekommer en viss personalomsättning som ibland leder till att ingen av fastighetsdomstolens lagfarna ledamöter har erfarenhet av fastighetsmål. Härtill kommer att den cirkulation mellan olika domaruppgifter som förekommer och

som har sin grund i önskemål om en mångsidig domarkår också

den tunnar ut inslagen av erfarenhet.

Om man genom koncentration av fastighetsmål vill garantera

att de lagfarna domarna vid de utvalda domstolarna får spe-

cialkunnande på de berörda rättsområdena måste man därför

enligt vår uppfattning koncentrera målen ännu hårdare än vad som är fallet i dag.

Redan den nuvarande koncentrationen av fastighetsmålen medför

emellertid, som tidigare nämnts, olägenheter. Därtill kommer

att många av fastighetsmålen, främst hyresmålen, otvivel-

aktigt är så enkla att de utan svårighet kan handläggas av

vilken lagfaren domare som helst. Det kan däremot inte för-

nekas att handläggningen av mera komplicerade fastighetsmå]

underlättas om de tilldelas en domare som är specialiserad på

mål inom det berörda rättsområdet. Vi menar emellertid inte att en sådan domare generellt sett bedömer de i fastighets.

142 Fastighetsmål sou 1987:13

målen förekommande juridiska frågorna bättre än övriga domare. Som vi anfört i avsnitt 4.1 är nämligen juridiska frågor inom olika specialområden varken artskilda från de frågor som förekommer inom andra områden eller till sin typ svårare att lösa än dessa. Man måste därför utgå från att varje domare som är kompetent att lösa juridiska frågor i allmänna tvistemål också är kompetent att lösa sådana frågor i fastighetsmål. Däremot kan en specialiserad domare i detta hänseende arbeta snabbare. Enligt vår uppfattning finns det ingen anledning att enbart på grund härav koncentrera handläggningen av fastighetsmål till vissa tingsrätter, särskilt som den tidsvinst som kan uppnås genom koncentrationen torde ha någon betydelse endast i ett begränsat antal mål. Det bör tilläggas att också åtgärder av administrativ natur kan vidtas för att förkorta handläggningstiden för sådana mål.

Inte heller önskemålen om lekmannamedverkan vid prövningen av fastighetsmål utgör enligt vår mening något hinder mot att låta sådana mål handläggas vid Nämndesamtliga tingsrätter. män medverkar ju redan vid tingsrätterna i både brottmål och familjemål. I fråga om lekmannainslaget i fastighetsmål blir frågan närmast vilken valkorporation som skall utse nämndemännen.

Särskilt i fråga om mål angående bl.a. hyra och arrende finns det också anledning att understryka vikten av att rättskipningen på de viktigaste civilrättsliga områdena i största möjliga utsträckning förläggs till de allmänna underrätterna som första instans. Vi återkommer till detta i samband med att vi i nästa kapitel tar upp frågan om den tvistlösning som äger rum vid hyres- och arrendenämnderna. Vad särskilt gäller de hyresmål som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna bör vidare framhållas att en stor del av dessa enbart avser krav på obetald hyra. I kravmål av detta slag framstår det som klart otillfredsställande att den som vill söka sin rätt vid domstol skall behöva göra detta vid en domstol som kan ligga på relativt långt avstånd från den ort där den berörda

Fastighetsmål 143

fastigheten finns. Motsvarande gäller i minst lika hög grad svaranden i sådana mål. Det kan anmärkas att en specialbearbetning av domstolsverkets statistik över verksamheten vid fastighetsdomstolarna under år 1985 ger vid handen att 96 procent av hyresmålen och drygt 70 procent av arrendemålen avgjordes av ensamdomare. Bostadsrättsmål, vilka inte redovisas separat i statistiken, avgörs sannolikt av ensamdomare

i lika stor utsträckning som hyresmål. Vad som sagts nu talar

starkt emot den hittillsvarande koncentrationen i fråga om

dessa målkategorier (jfr förslaget om ändring i FDL).

Vad vi nu har anfört visar enligt vår uppfattning att de fördelar som vunnits genom systemet med särskilda fastighetsdomstolar inte uppväger de nackdelar som systemet ger upphov till. Vi menar också att man i dag har anledning att se behovet av att koncentrera handläggningen av fastighets-

målen till vissa domstolar på ett annat sätt än när fastig-

hetsdomstolarna inrättades. Som vi ser det kan man i allt väsentligt tillgodose syftet med den nuvarande ordningen även

om målen handläggs vid samtliga tingsrätter. En på detta sätt

minskad specialisering av dömandet i fastighetsmål skulle

enligt vår mening vara till fördel för både den rättssökande allmänheten och för domstolsväsendet.

En så genomgripande förändring av den nuvarande ordningen kan

tänkas medföra svårigheter under en övergångsperiod. Möjlig-

heterna att lösa dessa svårigheter komner vi att ta upp i

samband med att vi i nästa avsnitt behandlar frågor angående

rättens sammansättning i fastighetsmål.

5.2.3 Vissa sammansättningsfrågor m.m.

Om fastighetsmålen skall handläggas vid samtliga tingsrätter

uppkommer frågan om det finns anledning att vidta några för-

ändringar av de sammansättningsregler som i dag gäller i sådana mål. Vissa uttlanden i detta hänseende har vi gjort

redan i avsnitt 5.2.2. Som framgår av det vi anfört där menar

144 Fastighetsmåi

vi att fastighetsråd alltjämt bör medverka vid handiäggningen

av fastighetsmåi. I mål angående arrende, hyra, bostadsrätt

e11er tvångsförvaitning av bostadsfastighet kan denna med-

verkan dock regieras eniigt den av oss föresiagna genere11a möjiigheten för de a11männa domstoiarna att an1ita experter. I övriga typer av fastighetsmål bör de nuvarande regierna an fastighetsrådens medverkan bestå. Det bör dock öppnas en möjiighet för tingsrätterna att avgöra sådana måi utan medverkan

av fastighetsråd. Vi tänker härvid på fall där behov av tek-

nisk sakkunskap uppenbariigen inte föreiigger.

En1igt 3 § förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion

är tjänsterna som fastighetsråd i underrätt inrättade gemen-

samt för de tingsrätter som är fastighetsdomstoi eiier vattendomstoi. Domstoisverket bes1utar vid viiken tingsrätt

ett fastighetsråd företrädesvis skal] ha sin tjänstgöring

föriagd och vid vi1ka tingsrätter fastighetsrådet därutöver i första hand ska11 tjänstgöra. De tingsrätter som berörs bestämmer hur fastighetsrådets tjänstgöring ska11 fördeias

me11an tingsrätterna. Om fastighetsmålen ska11 handiäggas vid

samt1iga tingsrätter kommer fastighetsrådens tjänstgöring att

få förde1as på ett större anta1 tingsrätter än vad som är

fa11et i dag. Det geografiska område inom viiket de är verk-

samma behöver inte förändras på grund härav.

Vidare skal] eniigt 10 § FDL huvudförhandling i fastighetsmåi

hå11as vid syn på stä11et e11er, om syn inte behövs, på plats

som bestäms med hänsyn främst tiil att minsta möjiiga kostna-

der uppstår. Mot denna bakgrund bör fördeiningen av fastig-

hetsrådens tjänstgöring på ett utökat anta1 tingsrätter inte

förorsaka några egent1iga probiem. Kraven på p1anering av

fastighetsrådens tjänstgöring torde dock öka.

För undvikande av missförstånd bör tiliäggas att det inte är

vår avsikt att fastighetsrådens medverkan i fastighetsmåi

ska11 minska. Vi menar tvärtom att deras arbetsuppgifter kan

utökas på det sättet att de, i mån av ti11fä11e, får tas i

sou 1987:13 Fastighetsmå] 145

anspråk som experter i a11a siag av måi elier ärenden (jfr vårt försiag om expertmedverkan). De bör sjäivfaiiet även i fortsättningen vara fast anstä11da inom domstoisväsendet.

När det gäiier det antai Iagfarna domare som bör krävas för domförhet i fastighetsmåi Iigger det nära ti11 hands att jämföra med motsvarande regier i fråga om vattenmåi. Det kan såiedes ifrågasättas om det är nödvändigt att två iagfarna domare ingår i rätten i fastighetsmåi. Detta gä11er dock i första hand så iänge måien handiäggs vid särskilda fastighetsdomstoiar e11er vid vissa särskiit utsedda tingsrätter. Om däremot handiäggningen av fastighetsmåi ska11 äga rum vid samtiiga tingsrätter anser vi det vara o1ämp1igt att minska anta1et 1agfarna domare i rätten ti11 en, i vart fa11 under överskådiig tid. Som vi tidigare framhåliit saknar ju det stora f1erta1et Iagfarna domare i dag erfarenhet av fastighetsmåi.

När det gäiier behovet av att låta två iagfarna domare ingå i rätten finns det dock skä1 att göra en reservation för måityper som typiskt sett är av enkei beskaffenhet, främst hyresmåi. Som vi ser det bör dock frågan om rättens sammansättning i må1 angående hyra m.m. diskuteras först i samband med att vi i kapitei 6 tar upp spörsmåiet om hyres- och arrendenämndernas uppgifter kan överföras till tingsrätterna.

I det föregående har vi hävdat att det nuvarande systemet för prövning av fastighetsmåi inte ger några garantier för att de Tagfarna domarna vid fastighetsdomstoiar med 1itet måiunderiag får någon nämnvärd erfarenhet av att handiägga kvaiificerade fastighetsmå1. Såvitt vi har oss bekant finns det dock ingen som har gjort gä11ande att prövningen av fastighetsmå1 vid dessa domstoiar i något avseende har varit bristfäiiig. Detta förhåiiande styrker vår uppfattning att varje iagfaren domare bör kunna handiägga även kvaiificerade fastighetsmåi, 1åt vara att det kan ta något iängre tid än för en på sådana

146 Fastighetsmål

mål specialiserad domare. Till denna uppfattning bidrar självfallet det förhållandet att enligt vår mening fastighetsråd alltjämt skall medverka vid handläggningen av mål som nu sagts. Vi förutsätter vidare att den av oss förordade reformen förenas med särskilda utbildningsinsatser.

Vi vill dock inte utesluta att det under en övergångsperiod

kan vara lämpligt att vidta särskilda åtgärder för att under-

lätta handläggningen av de mera kvalificerade fastighetsmålen. En informell väg är att låta lagfarna domare vid de tingsrätter som i dag är fastighetsdomstol delta i avgörandet

av kvalificerade fastighetsmål vid tingsrätter där de lag-

farna domarna saknar erfarenhet av att handlägga sådana mål.

Den av oss förordade reformen hindrar inte förstärkningsåt-

gärder av detta slag. Om reformen genomförs kommer antalet

fastighetsmål att minska vid de tingsrätter som i dag är

fastighetsdomstol. Härigenom uppstår vid dessa tingsrätter en

viss överkapacitet, vilken kan användas för att förstärka

övriga tingsrätter på nyss angivet sätt. Vi erinrar an att en

rådman i tingsrätt enligt 5 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning är skyldig att tillfälligt tjänstgöra som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning som kräver flera lagfarna domare än

en. Vi utgår från att sådan tjänstgöring vid behov kan ordnas

efter frivilliga överenskommelser mellan de lagfarna domare

som kan komma i fråga och de berörda tingsrätterna. Vi räknar

nämligen inte med att antalet fall där förstärkning behövs kommer att bli så stort.

En annan möjlighet att bygga upp erfarenhet av fastighetsmål vid samtliga tingsrätter är att som ett första steg flytta

över endast vissa grupper av fastighetsmål -vi tänker härvid

främst på mål angående arrende, hyra, bostadsrätt eller

tvångsförvaltning av bostadsfastighet - till samtliga tings-

rätter. I avvaktan på en överflyttning av övriga målgrupper

kan man låta en eller flera lagfarna domare vid de tingsrätter som ännu inte är behöriga att handlägga mål av sist-

Fastighetsmål 147

nämnda slag delta i handläggningen av sådana mål vid de tingsrätter som i dag är fastighetsdomstol. Samtidigt kan begreppet fastighetsdomstol avskaffas. En sådan ordning vilken för övrigt skulle ligga i linje med det i avsnitt

5.1.1 återgivna uttalandet (in fine) hv föredragande stats-

rådet i prop. 1969:44 - kräver bl.a. att man tills vidare behåller de forumregler som finns i fastighetsbildningslagen

och åtskilliga andra författningar. Reglerna måste dock

formuleras om.

Vid ett val mellan de angivna övergångsanordningarna är en-

ligt vår mening den senare att föredra. Den ger, i förening med utbildningsinsatser, en bättre garanti för att alla typer

av fastighetsmål får en tillräckligt kvalificerad behandling.

Den kräver inte heller annat än begränsade ingrepp i lag-

stiftningen. Med en sådan metod bör man på relativt kort tid

kunna bygga upp erfarenhet av mera kvalificerade fastighetsmål hos i vart fall en lagfaren domare vid samtliga tings-

rätter. Övergångsperioden torde inte behöva än

göras längre tre år. Förslaget förutsätter att även chefsdomare är beredda att delta i handläggningen vid annan domstol utan att tjänstgöra som ordförande.

Som vi tidigare varit inne på finns det knappast någon typ av

tvistemål där behovet av lokal förankring är mer påtagligt än

i fastighetsmål. I många sådana mål förekommer också frågor

av ett slag där det är värdefullt att lekmannasynpunkter får

göra sig gällande, t.ex. värderings- och lämplighetsfrågor.

Vi ser därför ingen anledning att överväga några ändringar av

de nuvarande reglerna an medverkan av nämndemän i fastighetsmål. Vi vill dock erinra om att vi i det följande kapitlet

tar upp frågan om hyres- och arrendenämndernas uppgifter kan

överföras till tingsrätterna. Om detta anses kunna ske kommer

frågan om tingsrätternas sammansättning i hyres- och arrende-

mål i ett nytt läge.

För närvarande förrättas val av nämndemän i fastighetsdomstol

148 Fastighetsmål

av respektive landsting och/eller kommunfullmäktige i vissa kommuner. Nämndemän i tingsrätt väljs av kommunfullmäktige i

den eller de kommuner som ingår i tingsrättens domkrets. Om

fastighetsmålen skall handläggas vid samtliga tingsrätter finns det inget skäl för att ha en särskild kategori nämndemän som skall tjänstgöra enbart i fastighetsmål. I stället bör tingsrätternas ordinarie nämndemän tjänstgöra även i dessa mål. Härigenom tillgodoses utan särskild reglering de

krav som enligt 3 § FDL ställs på nämndemän i fastighetsdom-

stol, nämligen att de bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden. Samtidigt kommer man dock

på många håll att gå miste an den särskilda erfarenhet av

olika fastighetsrättsliga frågor som nämndemän i fastighets-

domstol nu får efter en viss tids tjänstgöring. Detta för-

hållande saknar emellertid betydelse för frågan om vilken

valkorporation som skall utse de nämndemän som skall tjänst-

göra i fastighetsmål vid tingsrätterna.

Om man anser det vara väsentligt att dessa nämndemän har sär-

skilda erfarenheter på det berörda området finns det andra

möjligheter. Det skulle exempelvis vara möjligt att efter förebild i annan lagstiftning [10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare] införa en bestämmelse om att för tjänstgöring i fastighetsmål vid tingsrätt företrädesvis bör anlitas nämndemän med erfarenhet av fastighetsrättsliga förhållanden. Enligt vår mening bör

emellertid domstolarnas behov av sakkunskap tillgodoses på

annat sätt än genom nämndemän med särskilda erfarenheter

eller kunskaper på visst område. Vi förordar därför inga sär-

bestämmelser beträffande nämndemän i fastighetsmål.

5.2.4 Slutsatser och sammanfattning

I detta kapitel har vi diskuterat olika möjligheter att komma till rätta med de processuella problem som förorsakas av kompetensfördelningen mellan tingsrätt i dess egenskap av fastighetsdomstol och tingsrätt i dess egenskap av allmän

sou 1987:13 Fastighetsmål 149

domstol. Den mest ändamålsenliga metoden att lösa problemen

är enligt vår mening att inte bara avskaffa begreppet fastighetsdomstol utan också avstå från koncentrationen och låta

fastighetsmålen handläggas vid samtliga tingsrätter. Genom en

sådan åtgärd, kombinerad med ändringar av bl.a. bestämmel-

serna om förening av mål, kan man uppnå från processrättslig

synpunkt konsekventa och praktiska resultat.

Mot bakgrund av de ändamålssynpunkter som ligger till grund

för särregleringen av rättegången i fastighetsmål kan det

hävdas att det visserligen är möjligt att avskaffa begreppet fastighetsdomstol men däremot nödvändigt att låta fastighetsmålen handläggas endast vid ett begränsat antal tingsrätter. Om man bibehåller koncentrationen kvarstår emellertid en inte oväsentlig del av de processuella problemen. Vidare medför

koncentrationen, liksom när det gäller andra målgrupper,

olägenheter för den rättssökande allmänheten och för domstolsväsendet i dess helhet. Sålunda motverkas exempelvis

intresset av att bevara domarkårens mångsidighet.

Även om man bortser från olägenheter av det sistnämnda slaget finns det enligt vår mening flera skäl till att man i dag har

anledning att se behovet av att koncentrera fastighetsmålen

till ett begränsat antal tingsrätter på ett annat sätt än man

gjorde när fastighetsdomstolarna inrättades. Ett skäl är att

den materiella lagstiftningen i fråga om bl.a. fastighets-

bildning har blivit enklare och mera lättillämpad för domstolarna under den tid som fastighetsdomstolarna har varit verksamma. Också den nuvarande tingsrättsorganisationen har ändrat förutsättningarna. Ett annat skäl är att det nuvarande

systemet endast i begränsad omfattning ger några garantier

för att de lagfarna domarna vid fastighetsdomstolarna får

erfarenhet av att handlägga kvalificerade fastighetsmål.

Som vi ser det kan fastighetsmålen på ett fullt kompetent

sätt handläggas vid samtliga tingsrätter. Till denna be-

dömning bidrar att det vid en överföring av fastighetsmålen

150 Fastighetsmål sou 1987:13

till samtliga tingsrätter finns anledning att i huvudsak behålla de sammansättningsregler som i dag gäller för sådana mål. Fastighetsrådens medverkan i mål angående arrende, hyra, bostadsrätt och tvångsförvaltning av bostadsfastighet kan dock regleras enligt de av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan. Övriga typer av fastighetsmål bör kunna avgöras utan medverkan av fastighetsråd i fall då teknisk expertis uppenbarligen inte behövs. Vidare bör tingsrätternas ordinarie nämndemän kunna tjänstgöra också i fastighetsmål. Frågan om antalet lagfarna domare i mål angående hyra m.m. och om medverkan av nämndemän i sådana mål bör diskuteras först i samband med att vi i kapitel 6 behandlar möjligheterna att överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter till tingsrätterna.

Vi är inte främmande för att det under en övergångsperiod kan vara lämpligt att vidta särskilda åtgärder för att underlätta handläggningen av de mera kvalificerade fastighetsmålen. En metod som har flera fördelar är att som ett första steg flytta över endast vissa målgrupper, exempelvis hyresmålen, till samtliga tingsrätter. I avvaktan på en överflyttning av de övriga målgrupperna kan man låta lagfarna domare vid de tingsrätter som ännu inte är behöriga att handlägga mål av sistnämnda slag delta i handläggningen av sådana mål vid de tingsrätter som i dag är fastighetsdomstol. Begreppet fastighetsdomstol kan samtidigt avskaffas. Med en övergångsanordning av angivet slag, i förening med särskilda utbildningsinsatser, bör man på relativt kort tid kunna bygga upp erfarenhet av mera kvalificerade fastighetsmål hos i vart fall en lagfaren domare vid samtliga tingsrätter. övergångsperioden torde inte behöva göras längre än tre år.

Sammanfattningsvis menar vi att starka skäl talar för att fastighetsmålen bör handläggas vid samtliga tingsrätter. För vissa målgrupper kan det finnas behov av särskilda övergångsanordningar. Som framgår av vad vi anfört i kapitel 1 har våra överväganden rörande handläggningen av fastighetsmål

sou 1987:13 Fastighetsmål 151

fått formen av en mode11 för hur man sku11e kunna integrera de nämnda rättskipningsuppgifterna i de a11männa d0mst01arnas

verksamhet. Vi lägger a11tså inte fram något fu11ständigt

förs1ag härom.

6 SÄRSKILDA NÄMNDER FÖR HYRES- OCH ARRENDE- TVISTER?

6.1 Bakgrund

6.1.1 Hyres- och arrendenämndernas inrättande m.m.

Hyresnämnderna

Tvister angående rätt att mot ersättning nyttja hus eller del

av hus (hyrestvister) intog länge ingen särställning i pro-

cessuellt hänseende utan fick liksom andra frågor om nyttjan-

derätt till fast egendom ytterst lösas genom process inför allmän domstol. Den i samband med andra världskriget uppkomna

bristen på lägenheter nödvändiggjorde vissa statliga in-

gripanden till skydd för i första hand bostadshyresgästerna. Önskemål om bl.a. förstärkt besittningsskydd för sådana hyresgäster liksom för lokalhyresgäster ledde senare till

ytterligare åtgärder från lagstiftarens sida, framför allt

genom ändringar i de materiella reglerna rörande hyresavtal. Samtidigt med denna reformverksamhet har också utvecklats ett nytt system för behandling av vissa hyrestvister. Vi skall

här ange några huvuddrag i den utvecklingen.

Enligt lagen (1942:429) om hyresreglering m.m. skulle i varje kommun där lagen ägde tillämpning utses en kommunal hyresnämnd, bestående av en ordförande och två ledamöter. Nämnderna hade till uppgift att pröva ärenden enligt främst hyresregleringslagen samt att medla i hyrestvister. Som central överinstans till hyresnämnderna fungerade statens hyresråd.

Hyresregleringslagen innehöll huvudsakligen bestämmelser om

reglering av hyrans storlek och om tvångsförlängning av

hyresavtal. I de orter där lagen tillämpades prövades sålunda tvister om förlängning av hyresavtal och om villkoren för

154 Hyres- och arrendetvister

sådan förlängning av hyresnämnderna och hyresrådet medan tvister enligt den allmänna hyreslagen av de allprövades männa domstolarna. I de orter där hyresregleringslagen inte tillämpades prövades alla tvister i anledning av ett hyresförhållande av de allmänna domstolarna.

Hyresregleringslagen hade från början tidsbegränsad giltighet men förlängdes vid olika tillfällen och kom att bestå under

lång tid. Från mitten av 1950-talet minskades emellertid

lagens tillämpningsområde successivt genom regional och

kategorimässig avveckling. I samband med att frågan om en

total avveckling av hyresregleringen 1960-talet

togs upp på

kom också spörsmålet om ett enhetligt förfarande i tvister

angående hyresgästs besittningsskydd och därmed samman-

hängande frågor i blickpunkten.

I betänkandet (SOU 1966:14) lade Ny hyreslagstiftning hyreslagstiftningssakkunniga fram ett förslag som syftade till att ersätta och andra om besitthyresregleringen specialregler ningsskydd m.m. med gemensamma bestämmelser i en ny allmän hyreslag. I förslaget ingick bestämmelser om ett enhetligt förfarande i alla hyrestvister. I den delen innebar förslaget att tvisterna kunde behandlas i högst tre

omgångar, nämligen

först ett i princip obligatoriskt inför medlingsförfarande regionala statliga medlingsnämnder under medverkan av intresserepresentanter, därefter domstolsmässig prövning vid särskilda hyresdomstolar, knutna till de allmänna underrätterna, likaledes under medverkan av intresserepresentanter, och slutligen överprövning av ett juristkollegium i hovrätterna. Förslaget utgick från att skulle hyresregleringen avvecklas.

Vid remissbehandling vann förslaget att inrätta en fristående

statlig medlingsorganisation stor anslutning.Det övervägande

antalet remissinstanser delade också en av de sakkunniga uttryckt uppfattning att det från var rättssäkerhetssynpunkt att tillhandahålla nödvändigt parterna en domstolsmässig

Hyres- och arrendetvister 155

prövning av de tvister som inte kunnat biiäggas vid medlingen. Deiade meningar rådde dock om i viika former denna prövning borde ske.

Det övervägande antaiet remissinstanser avstyrkte försiaget

att som första instans i hyresmåi inrätta särskiida hyres-

domstoiar. Av dessa remissinstanser förordade fiertaiet att de hyrestvister som inte kunnat biiäggas under mediingsförfarande i princip skuiie handiäggas av aiimän domstoi. Fiera remissinstanser befarade emeiiertid att den föresiagna organisationen skuiie bii heit otiiiräckiig för den tiliströmning av tvister som kunde väntas under den närmaste tiden efter hyresregieringens upphörande och förordade för den sku11 att för de vaniigaste hyrestvisterna särskiida

regler skulle gäiia under en viss övergångstid. Åtskiiiiga av

remissinstanserna framhöii att iagstiftaren dittiiis varit återhåiisam när det gäiit att spiittra domstoisorganisationen i speciaidomstoiar. Särskiit från domstoishåii framhöiis att

kunskaper om hyresförhåiianden vid behov kunde tiiigodoses

genom sakkunnigutiåtande eiier bevisupptagning. Därigenom

bereddes parterna ti11fä11e tiil kontroii av de uppgifter som tiiifördes domstoien. Partsrepresentation kunde komma att undergräva aiimänhetens tiiitro tiii hyresdomstoiarna och därmed också till de aiimänna domstoiarna (prop. 1967:141 s. 160-163).

Departementschefen framhöii betydeisen av att den sakkunskap

och erfarenhet angående hyresförhåiianden som fanns represen-

terad hos hyresmarknadens organisationer utnyttjades i förfarandet. Han strök också under betydelsen av att hyresmarknaden tiiifördes en mycket kvaiificerad, statiig nämndorganisation som i obundna former kunde vara verksam för att biiägga hyrestvister, innan de drogs inför domstoi. Det var

därvid inte bara fråga om att begränsa måitiiiströmningen

tiil det domstoismässiga prövningsförfarandet utan minst iika

mycket att ieda utveckiingen på området. Stor vikt iades

också vid att hyrestvisterna ofta kräver ett reiativt snabbt avgörande. Även kostnadssynpunkten tiiimättes betydeise.

156 Hyres- och arrendetvister

Beträffande förslaget att ge domstolen en särskild sammansättning i hyrestvister anförde departementschefen att det knappast kunde göras gällande att just hyrestvisterna skulle vara av sådan särskild beskaffenhet som motiverade att domstolen fick en speciell sammansättning. Hyresdomstolarna

skulle också bli mångdubbelt fler än medlingsnämnderna,

vilket stred mot gängse instansordningsprinciper. Som framhållits under remissbehandlingen var vidare partsrepresentation i domstolarna förenad med betydande nackdelar. Förslaget

om inrättande av hyresdomstolar borde därför frångås.

Enligt departementschefen kunde grundprinciperna i de sak-

kunnigas förslag tillgodoses på det sättet att organisations-

representanternas medverkan koncentrerades till medlingsnämnderna och deras inflytande där stärktes genom att nämnderna vid sidan av medlingsfunktionen också gavs viss prövande funktion. Nämnderna skulle sålunda kunna avgöra tvister om förlängning av hyresavtal och om hyressättning samt om över-

låtelse av hyresrätt och upplåtelse i andra hand av hyres-

rätt. Med hänsyn till nämndernas ändrade funktion skulle de benämnas hyresnämnder (a. prop. s. 166-171).

Regeringens förslag kritiserades av lagrådet som ansåg att

hyrestvister borde handläggas av de allmänna domstolarna enligt vanliga processuella regler. Endast under förutsätt-

ning att måltillströmningen i samband med den nya hyreslag-

stiftningens ikraftträdande kunde bedömas bli så stor att situationen inte kunde bemästras av domstolarna sade sig lagrådet som en provisorisk ordning kunna godta, att hyresnämnderna vid sidan om sin medlande uppgift även anförtroddes att

avgöra vissa grupper av hyrestvister. Lagrådet betonade

vikten av att hyresnämndernas dömande verksamhet fick fortgå under kortast möjligt tid (a. prop. s. 314-317 och prop. 1967:171 s. 33-35).

Regeringens slutliga förslag om en hyresreform (prop. 1968:91) innebar att hyresregleringen tills vidare skulle

Hyres- och arrendetvister 157

behållas för en betydande del av hyresmarknaden. Därigenom

kom i viss mån frågan om hur förfarandet i hyrestvister borde

vara utformat i ett nytt läge. Förslaget i den delen ansågs

emellertid alltjämt vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning och bibehölls därför i allt väsentligt (prop. 1968:91 s. 65-66). Förslaget antogs utan ändring av riksdagen. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1969.

Under den tid som hyresnämnderna har varit verksamma har åt-

skilliga förändringar skett i fråga om deras kompetens. De

vidtagna förändringarna har i regel inneburit att nämndernas

kompetensområde har vidgats. Hyresnämnderna har sålunda till-

förts ett stort antal nya ärendekategorier, främst genom

tillkomsten av nya speciallagar på hyresrättens område men

också genom ändringar i hyreslagen. I samband därmed har hyresnämnderna även fått utökade processuella befogenheter, i följd varav skillnaderna i formellt avseende mellan processen i hyresnämnderna och processen i domstolarna i viss mån har utjämnats.

Av domstolsverkets statistik för bostadsdomstolen samt hyres-

och arrendenämnderna framgår att hyresnämnderna avgjorde

30 951 ärenden under år 1985 och 37 222 ärenden under år 1986 (se beträffande år 1986 bilaga 2). Den genomsnittliga omloppstiden för dessa ärenden var 3,9 respektive 3,5 månader.

Trots hyresnämndernas utökade kompetens skall många hyres-

tvister fortfarande prövas av fastighetsdomstolarna. Enligt domstolsverkets statistik över verksamheten vid fastighetsdomstolarna avgjorde dessa domstolar 7 724 mål under år 1985 och 8 193 mål under år 1986. Uppgifterna i statistiken

rörande avgjorda mål är inte uppdelade på målkategorier. En

specialbearbetning av statistiken för år 1985 visar emeller-

tid att antalet avgjorda hyresmål under det året var 4 002

och att den genomsnittliga omloppstiden för dessa mål var 3,8

månader. Det bör påpekas att fastighetsdomstolarna prövar

158 Hyres- och arrendetvister

också vissa mål angående bostadsrätt och tvångsförvaltning av

bostadsfastighet.

Ett betydande antal hyrestvister som rör bristande betalning av hyra och/eller avhysning handläggs därjämte enligt lagsökningslagen eller handräckningslagen vid tingsrätterna.

Arrendenämnderna

Tvister angående arrende kunde före år 1972 prövas på flera

olika sätt. Vissa tvister skulle avgöras genom skiljeförfarande, varvid regionala arrendenåmnder med partsrepresentanter kunde fungera som skiljenämnd. Arrendenämnderna hade också andra uppgifter, bl.a. att pröva

dispensfrågor. Övriga

arrendetvister föll under allmän domstols kompetens. I vissa fall kunde dock sådana tvister prövas även av överexekutor.

Med anledning av motioner vid 1959 års riksdag tillsattes samma år den s.k. arrendelagsutredningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1968:57) Jordbruksarrende föreslog utredningen att

dispensfrågor, vissa tillståndsfrågor och tvister som enbart

rörde ändring av villkor i arrendeavtal skulle handläggas av arrendenämnderna medan tvister om förlängning av arrendeavtal, tvister om villkorsändring i samband med förlängningstvister och övriga arrendetvister fortfarande skulle avgöras av de allmänna domstolarna.

Vid remissbehandling av förslaget förordade flera remissinstanser att även prövningen av förlängningstvister skulle förläggas till arrendenämnderna.

Regeringens förslag till ny lagstiftning om jordbruksarrende m.m. utgjorde en del av förslaget till ny JB. Enligt departe-

mentschefen hade förlängningsfrågorna och frågorna om vill-

korsändring ett nära sakligt samband, som motiverade att

tvister i dessa frågor prövades av samma myndighet. Genom en

prövning av dessa vanligen mindre komplicerade tvister inför

Hyres- och arrendetvister 159

arrendenämnder med en ställning motsvarande den som hyresnämnderna hade, skulle man vinna ett enkelt, snabbt och billigt förfarande. Partsrepresentation var även i arrendetvister av stort värde. En prövning inför arrendenämnd till-

godosåg också rimliga rättssäkerhetsanspråk. Prövningen av

förlängningstvister och tvister om arrendevillkoren borde därför förläggas till arrendenämnder. Nämndernas sammansätt-

ning och förfarandet borde anordnas på i huvudsak samma sätt

som skett i fråga om motsvarande hyrestvister. Nämndernas

kompetens borde omfatta även dispensfrågor och vissa ersätt-

ningstvister. Övriga tvister angående arrende borde liksom

tidigare prövas av de allmänna domstolarna men hänföras till de nyinrättade fastighetsdomstolarna (prop. 1970:20 del B 2 s. 881-888).

Förslaget antogs av riksdagen 1970 och trädde i kraft den 1 januari 1972.

Arrendenämnderna har inte utvecklats samma sätt som

på

hyresnämnderna. Genom ändringar i arrendelagstiftningen den 1 januari 1985 tillfördes dock arrendenämnderna vissa nya ärendekategorier. I samband därmed fick arrendenämnderna också möjlighet att meddela s.k. mellanbeslut och att ta upp

muntlig bevisning, något som beträffande hyresnämnderna

införts redan år 1974.

Enligt domstolsverkets statistik avgjorde arrendenämnderna 1 925 ärenden under år 1985 och 3 486 ärenden under år 1986 (se beträffande år 1986 bilaga 2). Den genomsnittliga omloppstiden för dessa ärenden var 5,6 respektive 3,6 månader. Både ökningen av antalet ärenden och minskningen av omlopps-

tiden torde bero på att arrendenämnden i Stockholm under år

1986 fått in och avgjort ett osedvanligt stort antal dispensärenden rörande bostadsarrende.

Den tidigare nämnda specialbearbetningen av statistiken över verksamheten vid fastighetsdomstolarna år 1985 visar att

160 Hyres- och arrendetvister

fastighetsdomstolarna under det året avgjorde 140 arrendemål. Den genomsnittliga omloppstiden för dessa mål var 8,5 månader.

Fullföljdssystemet

Systemet för fullföljd av talan mot hyresnämnds avgöranden var till en början mycket splittrat och kunde inte anses upp-

fylla befogade anspråk på enkelhet och överskådlighet. En

annan brist i prövningssystemet ansågs vara att det i bruks-

värdetvister, där fastighetsdomstol var sista instans, saknades möjlighet att genom en för hela riket gemensam högsta instans få till stånd för rättstillämpningen vägledande av-

göranden. De materiella bestämmelserna på detta område hade

nämligen visat sig lämna utrymme för olika tolkningar. Det

ansågs vidare vara en påtaglig svaghet i prövningssystemet,

framför allt i bruksvärdetvister och tvister enligt bostads-

saneringslagen (1973: 531), att det inte fanns någon repre-

sentation i domstolarna för parterna på bostadsmarknaden.

För att avhjälpa dessa brister föreslogs i prop.1974:151 att en särskild domstol, bostadsdomstolen, skulle inrättas för överprövning av hyresnämnds avgöranden. Samtidigt skulle statens hyresråd avvecklas. Bostadsdomstolen skulle bestå av lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och intresseledamöter.

Till grund för propositionen låg hyresprocesskommittêns be-

tänkande (Ds Ju 1974:3) Bostadsdomstolen, överinstans till hyresnämnd.

Avsikten med den förordade reformen var i första hand att

skapa förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning på de

berörda rättsområdena. Bostadsdomstolens huvudsakliga uppgift angavs sålunda vara att fungera som prejudikatinstans och

genom rättsskapande verksamhet leda rättsutvecklingen på om-

rådet. Ett annat väsentligt syfte var att även i överinstansen bereda utrymme åt partsorganisationernas medverkan. Er-

farenheterna ansågs nämligen ha visat att det vid överpröv-

Hyres- och arrendetvister 161

ning av hyresnämndernas avgöranden inte blir fråga om en

renodlat rättslig bedömning, något som förutsattes vid 1968

års reform. Även i överinstanserna hade i betydande omfattning förekommit mera skönsmässiga bedömningar av en typ som gjorde det särskilt angeläget att hyresmarknadens organisationer kunde få inflytande vid avgörandet. Särskilt bruks-

värdemålen och saneringsmålen ansågs nära beröra organisa-

tionerna och dessutom kräva speciell sakkunskap och hyrespolitisk överblick (a. prop. s. 80 och 87, jfr LU 1974:36 s. 31).

Förslaget att inrätta bostadsdomstolen antogs av riksdagen (LU 1974:36 och rskr 1974:375). Domstolen började sin verksamhet den 1 juli 1975.

Enligt domstolsverkets statistik avgjorde bostadsdomstolen 525 mål under år 1985 och 641 mål under år 1986. Av de mål som prövades i sak innebar domstolens avgörande i 78 respektive 80 fall att besvärstalan helt eller delvis bifölls.

Någon motsvarighet till bostadsdomstolen på arrenderättens

område har inte inrättats. Överprövningen av arrendenämnds

avgöranden äger rum vid fastighetsdomstol.

6.1.2 Översikt över hyres- och arrendenämndernas uppgifter m.m.

Enligt 69 § hyreslagen och 4 § nämndlagen har en hyresnämnd i första hand till uppgift att medla i hyres- eller bostadsrättstvist. Nämnden kan också vara skiljenämnd i sådana

tvister. Vidare skall nämnden pröva åtskilliga frågor enligt

hyreslagen, bl.a. tvist om åtgärdsföreläggande enligt 16 §

andra stycket, skadestånd enligt 24 a §, förlängning av hyresavtal enligt 49 § och hyresvillkor enligt 54 §. Andra

sådana frågor avser godkännande av vissa överenskommelser

mellan hyresvärd och hyresgäst, t.ex. överenskommelse om avstående från besittningsskydd beträffande bostadslägenhet

162 Hyres- och arrendetvister

enligt 45 § andra stycket eller beträffande lokal enligt 56 § andra stycket.

Nämnden skall också pröva frågor enligt bostadsrättslagen

(1971:479), hyresförhandlingslagen (1978:304), bostadssaneringslagen (1973:531), bostadsförvaltningslagen (1977:792), lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m., bostadsanvisningslagen (1980:94), lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt samt lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter (bristortslagen).

Frågor som enligt bostadsrättslagen skall prövas av hyres-

nämnd är bl.a. tvist om medlemskap i bostadsrättsförening

enligt 52 § och fråga an godkännande i visst fall av beslut

av föreningsstämma enligt 60 § första stycket 1 (beslut som innebär ändring av grundavgift och medför rubbning av det inbördes förhållandet mellan grundavgifterna). Bland de

frågor som enligt de övriga lagar som nyss nämnts skall

prövas av hyresnämnd kan nämnas tvist mellan hyresvärd och

hyresgästorganisation angående förhandlingsordning enligt 9

eller 13 §§ hyresförhandlingslagen,

fråga om upprustnings-

åläggande eller användningsförbud enligt 2 § första stycket

bostadssaneringslagen, fråga om tvångsförvaltning enligt 2 §

bostadsförvaltningslagen, fråga om tillstånd till förvärv av

hyresfastighet enligt 1 S 1agen om förvärv av sådan fastighet

samt fråga om tillstånd till användning av bostadslägenhet

för annat ändamål än det avsedda enligt 3 § bristortslagen.

Av översikten framgår att en hyresnämnd har olika funktion i

skilda ärendetyper. I vissa ärenden har nämnden sålunda uteslutande till uppgift att medla mellan parterna. I andra ärenden fungerar nämnden som skiljenämnd. Vidare skall

nämnden i en del ärenden pröva frågor om godkännande av

främst vissa överenskommelser mellan hyresvärd och hyresgäst.

I övriga ärenden har nämnden till uppgift att på samma sätt

som en domstol avgöra tvister mellan motstående Till parter.

Hyres- och arrendetvister 163

övervägande del är dessa tvister dispositiva. dvs. förlikning

om saken är tillåten. Hit hör t.ex. ärenden angående förläng-

ning av hyresavtal eller ändring av hyresvillkor. En del

fall, såsom ärenden angående tvångsförvaltning, är dock inte

dispositiva i nu angiven bemärkelse.

Den antalsmässiga fördelningen mellan de olika ärendetyperna under år 1986 kan utläsas av den i bilaga 2 angivna statisti-

ken. Av denna framgår att inte mindre än 16 156 av de under

året avgjorda ärendena avsåg godkännande av överenskommelse

om avstående från besittningsskydd beträffande bostadslägen-

het. Andra vanliga ärendetyper avsåg förlängning av hyres-

avtal och ändring av hyresvillkor enligt 24 § hyresförhand-

lingslagen. Av statistiken framgår vidare att drygt 67 pro-

cent av ärendena avgjordes utan muntlig förhandling och drygt 78 procent av ordföranden ensam.

En arrendenämnd har enligt 8 kap. 30 § JB och 1 § nämndlagen till uppgift att medla i arrendetvist, pröva tvist om bl.a. förlängning av arrendeavtal vid jordbruks-, bostads- eller fiskearrende eller om villkor för sådan förlängning, flyttningsersättning enligt 9 kap. 14 § JB eller byggnadsskyldig-

het enligt 9 kap. 18 S JB samt pröva frågor enligt lagen

(1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Nämnden skall vidare pröva frågor om godkännande av förbehåll

eller annat avtalsvillkor angående exempelvis avstående från

besittningsskydd vid jordbruksarrende enligt 9 kap. 7 § andra stycket JB, överlåtelse av arrenderätten vid bostadsarrende enligt 10 kap. 7 § fjärde stycket JB, återtagande av arrendestället i förtid vid anläggningsarrende enligt 11 kap. 2 § andra stycket JB eller kort arrendetid vid fiskearrende enligt 3 § första stycket lagen (1957:390) om fiskearrenden (dispensärenden). Slutligen kan nämnden vara skiljenämnd i arrendetvist.

Vad som sagts i det föregående om hyresnämnds olika funktion

i skilda ärendetyper gäller på motsvarande sätt arrendenämnd.

Arrendetvister torde dock utan undantag vara dispositiva.

164 Hyres- och arrendetvister

Av den i biiaga 2 angivna statistiken kan utiäsas att den under år 1986 vaniigaste ärendetypen vid arrendenämnderna var dispensärenden rörande bostadsarrende. Mer än 60 procent av de under året avgjorda ärendena utgjordes av dispensärenden av oiika siag. Omkring två tredjedeiar av ärendena avgjordes utan muntiig förhandling och 83,5 procent av ordföranden ensam.

Som tidigare nämnts var antaiet dispensärenden ovaniigt stort

under år 1986, viiket påverkade andeien ärenden som avgjordes

utan muntiig förhandiing respektive av ordföranden ensam. Som jämföreise bör nämnas att under år 1985 antaiet avgjorda

dispensärenden utgjorde något mer än en tredjedei av samtiiga

avgjorda arrendenämndsärenden, att drygt 55 procent av a11a ärenden avgjordes utan muntiig förhand1ing och att knappt 62 procent av ärendena avgjordes av ordföranden ensam.

Regier om förfarandet vid hyres- och arrendenämnderna finns i nämndiagen och innebär i huvudsak fö1jande. En arrende-, hyres- e11er bostadsrättstvist anhängiggörs vid nämnden genom skriftiig ansökan, vilken skail innehåiia uppgift om b1.a. parterna och tvistens beskaffenhet (8 §). Sedan tvisten hänskjutits til] nämnden ska11 parterna i rege1 ka11as att instä11a sig inför nämnden. I massärenden av visst får slag nämnden, sedan ett 1ämp1igt antal typfall har prövats, med iedning därav avgöra övriga tvister utan muntiig förhandiing, om det är uppenbart att sådan förhandiing inte behövs (9 §).

Om sökanden underiåter att på ka11e1se instälia inför

sig nämnden skrivs ärendet av. Instäiier sig inte motparten får nämnden föreiägga honom vid vite att instä11a inför nämnsig den. Om han ändå inte kommer skrivs ärendet av såvida det inte kan antas att föriikning kan träffas. Ärenden som rör tvist eniigt b1.a. hyresiagen avgörs dock utan hinder av att parten utebiivit (10 §). Vissa ärenden, som har skrivits av

på grund av att sökanden inte instälit sig inför nämnden,

ska11 tas upp på nytt på ansökan av sökanden (11 § första

stycket). Nämnden ska11 k1ar1ägga tvistefrågorna och, även om

Hyres- och arrendetvister 165

mediing inte påkaiiats, söka föriika parterna. Om det inte är

uppenbart att förutsättningar för föriikning saknas ska11 nämnden vid behov iägga fram förs1ag tili föriikning (12 § första och andra stycket).

Nämndiagen innehåiier vidare vissa särskiida handiäggnings-

reg1er för ärenden angående godkännande av förbehåii m.m.,

förhandiingsordning, bostadssanering och särskiid förvaitning, förvärvstilistånd, bostadsanvisning samt förvärv av arrendeställe och fastighetsförvärv för ombiidning tiil bostadsrätt (14 och 15 a - 16 e §§). Förhand1ing inför nämnden är inte obligatorisk i dessa ärenden. I ärende som nämnden har att avgöra genom skiijedom gä11er iagen (1929:145) om skiijemän, i den mån annat inte föijer av nämndiagen (15 §).

Nämnden ska11 verka för att utredningen i ärende får den omfattning och inriktning som är 1ämp1ig med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Därvid ska11 nämnden såvitt möjiigt se tili att onödig utredning inte förebringas (16 f §). Nämnden e11er den nämnden förordnar får besiktiga den fastighet som ärendet rör och även föranstaita om annan nödvändig utredning (17 § första stycket). Nämnden får vidare hå11a förhör med vittne e11er sakkunnig under ed och förhör med part under sanningsförsäkran om part begär det och förhöret behövs för utredningen. Förhör får dock inte hå11as om bevisningen kan

föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär e11er kost-

nad. Om förhör gä11er vissa av RB:s bestämmeiser om bevisning i tiiiämpiiga deiar (19 a §).

Nämndens avgörande sker genom besiut. I besiutet ska11 anges

de skäi på vi1ka besiutet grundas, i den mån det är behöviigt

(21 § första stycket). Bestämmeiserna i 16 kap. RB om omröst-

ning äger motsvarande ti11ämpning på avgörande av nämnd.

Ordföranden ska11 dock säga sin mening först (20 §).

Bestämmeiserna i 5 kap. RB om offentlighet och ordning vid domstol samt i 4 kap. RB om jäv mot domare äger motsvarande

166 Hyres- och arrendetvister

tiiiämpning (27 § första stycket respektive 28 §). Vid nämnds sammanträde och vid besiktning ska11 föras protokoil (29 §).

En1igt 15 § förordningen (1975:520) om pr0tok011föring m.m. vid arrendenämnd och hyresnämnd skall nämndernas besiut

sättas upp särskiit e11er tas in i pr0toko11 elier tecknas på

handling i akten.

6.1.3 Vissa frågor beträffande intresse1edamöter

Intresse1edamöterna i hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen utses efter förs1ag från sådana riksorganisationer som kan anses vä1 företräda de intressegrupper som

berörs av rättskipningen på de aktue11a områdena, b1.a.

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges jordägareförbund och Sveriges jordbruksarrendatorers förbund. Denna ordning är ägnad att tiilgodose intresset av

att intresseiedamöterna är vä1 insatta i de frågor som tas

upp av nämnderna och på ett auktoritativt sätt kan ge uttryck

åt den berörda intressegruppens värderingar.

Å andra sidan 1eder ordningen ofrånkom1igen tiil att sådana

personer utses som på ett e11er annat sätt är knutna ti11 de

förs1agsstä11ande organisationerna. Det kan sjä1vfa11et förväntas att dessa personer so1idariserar sig med syftet hos

den organisation de ti11hör och är instäiida på att verka för

detta syfte. Detta kan i vissa fall föranleda tvivei om vederbörandes opartiskhet.

Eniigt 4 kap. 13 § RB är en domare jävig att handiägga mil b1.a. om han är Iedamot av styreisen för förening som är part (punkt 4) e11er om särskiid omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i må1et (punkt 9). Dessa bestämmelser gä11er enligt 28 § nämndiagen och 10 § iagen om bostadsdomstoi även för iedamot i hyrese11er arrendenämnd samt bostadsdomstoien.

Hyres- och arrenoetvister 167

I förarbetena till de bestämmelser rörande jäv som fanns intagna i hyresregleringslagen uttalades att den omständigheten att en ledamot i hyresnämnd är styrelseledamot eller tjänsteman i en organisation av fastighetsägare eller hyresgäster inte i och för sig borde utgöra jäv. Ett jävsförhållande kan emellertid föreligga i det enskilda fallet. Den som t.ex. -

varit juridisk rådgivare åt part i ett visst hyresärende

vare sig som funktionär i någon intresseorganisation eller

eljest - måste anses jävig att tjänstgöra som ledamot i nämnden, då ärendet handläggs där (se Gad-Stark, Hyresregleringen, 4 uppl. 1969 s. 162).

I prop. 1974:151 med förslag till lag om bostadsdomstol m.m. uttalade departementschefen att intresseledamöterna i bostadsdomstolen inte är och inte skall uppfattas som intresserepresentanter i egentlig mening, dvs. som företrädare för endera partens intressen. De är enligt departementschefen i stället meddomare som har att företa en objektiv bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och erfarenheter (s. 89).

I samma proposition uttalade departementschefen vidare (s. 115):

I likhet med den praxis som har utbildats inom statens

hyresråd och hyresnämnderna, bör intresseledamot som

medverkat på riks- eller lokalplanet i förhandlings-

överenskommelse om schabloner för ändring av bashyra inte anses vara av jäv hindrad att delta i beslut som gäller bostadslägenhet som berörs av förhandlingsöverenskommelsen. Har däremot ledamoten som företrädare för fastighetsägare eller hyresgästförening förhandlat om hyressättningen eller annat hyresvillkor för just det hus eller den lägenhet målet rör, torde i allmänhet en jävssituation föreligga. Det sagda äger självfallet

tillämpning också i fråga om ledamot som deltar i andra

liknande förhandlingsöverenskommelser.

168 Hyres- och arrendetvister

Departementschefens uttalanden i prop. 1974:151 får självfallet anses gälla även beträffande de intresseledamöter som medverkar i hyres- och arrendenämnderna. En omständighet som

tyder på att intresseledamöterna uppfattar sin roll på det

sätt som lagstiftaren avsett är att nämndernas och bostadsdomstolens avgöranden i mycket stor utsträckning är enhälliga.

Vissa situationer är dock särskilt känsliga för intresseledamöterna, i första hand de som representerar hyresgästintressen. Vad som tilldragit sig den största uppmärksamheten är de situationer som kan uppkomma i ärenden enligt hyresförhandlingslagen. I denna lag anges i vilka former och under vilka förutsättningar kollektiva förhandlingar om hyresförhållanden

i fråga om bostadslägenheter får bedrivas. Lagen innehåller

också regler om förhandlingsöverenskommelsers rättsverkan och om den enskilde hyresgästens ställning inom det kollektiva förhandlingssystemet.

Det är långtifrån ovanligt att en hyresgäst motsätter sig att

det i hyresavtalet införs eller bibehålls en s.k. förhandlingsklausul, varigenom han blir bunden av en förhandlingsöverenskommelse som träffats mellan hyresvärden och viss hyresgästorganisation, eller att han ansöker om ändring av en förhandlingsöverenskommelse i den del den avser honom och därvid begär prövning av sådan ersättning, som enligt 20 §

hyresförhandlingslagen kan utgå till hyresgästorganisation

för dess förhandlingsarbete. Det förekommer också fall där två hyresgästorganisationer, av vilka endast den ena är ansluten till Hyresgästernas riksförbund, konkurrerar om rätten att förhandla för en viss grupp av hyresgäster. I tvister av sistnämnda slag har det gjorts gällande att riksorganisationerna av fastighetsägare och hyresgäster har ett gemensamt intresse av att hyresgästorganisationer som står utanför den etablerade hyresgäströrelsen inte får förhandlingsrätt.

Det finns också andra ärenden där intresseledamöternas

Hyres- och arrendetvister 169

medverkan med fog kan ifrågasättas. Vi syftar här på sådana

ärenden enligt bostadsförvaltningslagen och bostadssanerings-

lagen, där en hyresgästorganisation är sökande, och på

ärenden enligt lagen om förvärv av hyresfastighet m.m., där en hyresgästorganisation som berörs av en ansökan om tillstånd enligt lagen skall anses som sökandens motpart.

Med hänvisning till de situationer som kan uppstå i ärenden

enligt hyresförhandlingslagen har det i motioner till riksdagen riktats kritik mot systemet med partsrepresentation i hyresnämnderna, bostadsdomstolen och andra domstolar. Lagutskottet har emellertid i ett av riksdagen godtaget betänkande

funnit att det inte framförts några vägande skäl som talar

för att en generell utredning eller utvärdering av partssammansatta domstolar bör komma till stånd eller att det föreligger behov av att särskilt se över eller ändra reglerna

för sammansättningen av instanserna på bostadsområdet (LU

1982/83:19). Förnyade motioner, vari hemställts bl.a. att om överförande av riksdagen hos regeringen begär förslag hyresnämndernas och bostadsdomstolens uppgifter till de allmänna domstolarna, har inte heller vunnit gehör hos riksdagens majoritet (se bl.a. LU 1983/84:5 y, BoU 1983/84:29, rskr 1983/84:378, JuU 1985/86:28 och prot. 1985/86:141).

Kritiken har också tagit sig uttryck i en anmälan till kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europakommissionen). Anmälaren, som varit part i ett ärende beträffande bl.a. bibehållande av förhandlingsklausul i hyresavtal, har hävdat att hyresnämnderna och bostadsdom-

stolen inte uppfyller kravet i den s.k. Europarådskonven-

tionens artikel 6 på oavhängiga och opartiska domstolar för

prövning av civila rättigheter och skyldigheter. Kommissionen har tagit upp anmälningen till behandling. Ärendet är ännu inte avgjort.

I rättsfallet NJA 1982 s. 564 har HD prövat frågan om jäv mot

en intresseledamot i bostadsdomstolen. Det rättsfallet bör

170 Hyres- och arrendetvister

jämföras med rättsfallet NJA 1978 s. 464, vilket bl.a. gällde

spörsmål om jäv mot nämndeman i fastighetsdomstol.

I det sistnämnda rättsfallet gällde målet vid fastighetsdomstolen - som vid den aktuella tidpunkten var sista instans i

mål angående ändring av hyresvillkor - om en till Hyres-

gästernas riksförbund ansluten hyresgästförening skulle ges rätt att förhandla rörande hyresförhållanden för de i målet instämda hyresgästernas räkning, trots att i det berörda bostadsområdet bildats en till riksförbundet ej ansluten hyresgästförening med främsta uppgift att förhandla i hyres-

frågor. En av de i fastighetsdomstolens avgörande deltagande

nämndemännen intog vid tillfället en viss förtroendeställning i den till Hyresgästernas riksförbund anslutna hyresgästförening, med vilken hyresvärden i målet träffat avtal om

förhandling i frågor rörande hyresförhållanden. I belysning

av förhållandena i målet ansågs denna omständighet ha varit

ägnad att rubba förtroendet för nämndemannens opartiskhet i målet (jfr också Rättsfall från hovrätterna 137:81).

I rättsfallet NJA 1982 s. 564 gällde målet vid bostadsdomstolen om en till Hyresgästernas riksförbund icke ansluten hyresgästförening skulle ges rätt att förhandla för hyresgästerna i viss fastighet i stället för en förening som var ansluten till riksförbundet. En av de i bostadsdomstolens avgörande deltagande intresseledamöterna var ordförande i riksförbundet. HD uttalade bl.a. att den lagstiftning som reglerar intresseledamöternas medverkan i bostadsdomstolen

uppenbarligen bygger på förutsättningen att intresseleda-

möterna skall vara i stånd att opartiskt även handlägga tvister där direkta organisationsintressen står Det

på spel.

är inte förenligt med lagens reglering att generellt betrakta de organisationsanknutna ledamöterna som jäviga i sådana tvister. Det torde med andra ord inte ha varit avsett att en

sådan syn på jävsfrågan som när det gäller nämndeman i fas-

tighetsdomstol har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1978

s. 464 skall tillämpas på intresseledamot i bostadsdomstolen.

En annan ståndpunkt skulle också medföra av skilda

problem

Hyres- och arrendetvister 171

s1ag. Mot bakgrund härav ansågs den omständigheten att den

ifrågavarande personen intog en iedande stäilning i Hyres-

gästernas riksförbund inte ha inneburit att han var jävig att som intresseiedamot delta i bostadsdomstoiens avgörande av det aktueila måiet.

6.1.4 Unskem31 om reformer samt utredningsförsiag med aniedning därav

Kompetensfördeiningen me11an hyresnämnderna, fastighetsdomstoiarna och de a11männa underrätterna ger upphov tiil olägenheter av ski1da slag. För att komma ti11 rätta med dessa oiägenheter fick hyresrättsutredningen i uppdrag att

undersöka om inte samtiiga tvister på hyresrättens område

borde prövas av hyresnämnderna som första instans och med bostadsdomstoien som slutinstans.

I samband med att b0stadsdomst01en inrättades ansågs också en

reform av systemet för överprövning av arrendenämnds avgöranden böra utredas. Arrendeiagskommittên fick därför i uppdrag att mot bakgrund av den bes1utade hyresprocessreformen överväga hur instans- och fuiiföijdsordningen i arrendetvister borde vara utformad.

Hyresrättsutredningen föresiog, i eniighet med sitt uppdrag, att a11a hyrestvister enligt hyresiagen samt bostadsrättstvister - utom må] som handläggs eniigt iagsökningsiagen e11er handräckningsiagen - skuiie prövas av hyresnämnderna i första instans och med bostadsdomstoien som siutinstans. Förs1aget innebar att de hyres- och bostadsrättstvister som handiäggs vid fastighetsdomstoiarna sku11e överföras ti11 hyresnämnderna. Utredningen föresiog också att en he1t ny 1ag - - skuile av de måi hyresprocessiagen regiera handiäggningen som sku11e tas upp av nämnderna. I de fa11 där särskiida bestämmeiser saknades i hyresprocesslagen eiier annan författning sku11e RB:s bestämme1ser om dispositiva tvistemål gälla. Detta medförde att nämnderna i fortsättningen skuile betraktas som särskiida domst01ar (SOU 1981:77 s. 285-288).

172 Hyres- och arrendetvister

Hyresprocesslagen innehöll bl.a. den nyheten att hyresnämnderna gemensamt med en hyrestvist fick även annan handlägga tvist - t.ex. en genfordran som inte

grundade sig på hyres-

förhållandet - mellan samma eller olika parter, om detta var lämpligt med hänsyn till utredningen och omständigheterna i övrigt (1 kap. 1 § andra stycket). Enligt ett tillägg till bestämmelsen i 14 kap. 7 § RB skulle också tvistemål som handlades enligt RB få förenas med mål som kunde handläggas enligt hyresprocesslagen.

Vidare skulle enligt hyresprocesslagen gälla vissa undantag från bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare. Sålunda skulle en intresseledamot som var ställföreträdare exempelvis för en organisation som var i ett mål inte

part på den grun-

den vara jävig, om han inte fört talan i målet eller tidigare för organisationens räkning fattat beslut beträffande den

fråga som målet rörde (4 kap. 8 §).

Arrendelagskommittêns förslag gick ut på att bostadsdom-

stolens ledamöter tillsammans lagfarna med intresseledamöter, föreslagna av arrendemarknadens parter, skulle bilda en arrendedomstol som andra och sista instans i arrendetvister. Kommittén förordade vidare att den av hyresrättsutredningen utarbetade hyresprocesslagen skulle även för gälla handläggningen av arrendetvister och att samtliga arrendemål vid fastighetsdomstolarna skulle flyttas över till arrendenämnderna. I vart fall borde enligt kommittén vissa särskilt angivna typer av mål överföras till arrendenämnderna (SOU 1981:80 s. 204-206).

Förslagen från hyresrättsutredningen och arrendelagskommittên har föranlett ändringar i den materiella anlagstiftningen

gående hyra och arrende. Frågan om en reform av hyres- och

arrendeprocessen har däremot, i avvaktan på resultatet av

vårt arbete med att reformera förfarandet vid de allmänna domstolarna, inte tagits upp till behandling (prop. 1983/84:136 s. 36 och 1983/84:137 s. 67).

Hyres- och arrendetvister 173

6.2 överväganden

6.2.1 Fortsatt specialisering av hyres- och arrendemål?

Prövningen av hyrestvister i första instans kan i dag ske dels vid hyresnämnderna, dels vid fastighetsdomstolarna, dels vid de allmänna underrätterna. Det är enligt vår mening uppenbart att denna ordning gör det svårt för parterna och deras ombud att veta vilken myndighet de skall vända sig till i en uppkommen hyrestvist. Detta medför i sin tur att det föreligger risk för rättsförluster. Kompetensfördelningen mellan de olika prövningsorganen medför också begränsningar i

möjligheterna att förena mål, åberopa alternativa grunder

samt göra gällande motfordringar genom genstämning eller yrkande om kvittning.

Redan vad som sagts nu innebär att det finns skäl att undersöka om systemet för prövning av hyrestvister kan göras mera enhetligt. Ett sätt att åstadkomma detta är att, som hyresrättsutredningen har föreslagit, överföra prövningen av de

mål eller ärenden angående hyra m.m. som i dag handläggs vid

fastighetsdomstolarna till hyresnämnderna.

Härigenom skulle man ta ytterligare ett steg mot en specialisering av dömandet i hyrestvister. Om man bortser från

sambandet med rättskipningen i övrigt skulle en sådan åtgärd

ha vissa fördelar. Systemet för prövning av sådana mål skulle bli mera enhetligt. Inte minst genom intresseledamöternas

medverkan skulle en avsevärd sakkunskap i hyresfrågor finnas

i nämnderna. Enligt hyresrättsutredningen skulle det medföra stora fördelar att låta intresseledamöterna medverka också vid prövningen av de hyrestvister som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna. Låter man dessutom bostadsdomstolen fungera som enda överinstans blir också intresset av enhet-

lig rättstillämpning på det berörda området tillgodosett.

174 Hyres- och arrendetvister

En specialisering av dömande verksamhet har emellertid inte

bara fördelar. I avsnitt 4.1 har vi ingående redogjort för en

rad nackdelar som en fortsatt utveckling mot specialisering för med sig. Vi hänvisar i första hand till vad vi anfört där. Vi erinrar också om de avsevärda processuella problem som varje särreglering för med sig för parter och domstolar

och som vi nyss anfört exempel på. I detta kapitel kommer vi

främst att uppehålla oss vid de speciella problem som ett

system med en utbyggd hyresnämndsorganisation skulle innebära.

Som vi har nämnt i avsnitt 4.1 kan en specialiserad domare lätt tappa överblicken över det juridiska fältet med det resultatet att hans bedömningar alltmer avlägsnar sig från den allmänna rättsutvecklingen. Denna risk ökar om givetvis

specialiseringen drivs så långt att domaren uteslutande

sysslar med mål och ärenden inom en begränsad sektor av rättskipningen. En sådan situation föreligger för domare vid hyresnämnderna. De har således i sin dagliga verksamhet normalt endast anledning att tillämpa hyreslagstiftningen och

andra författningar som har direkt avseende på nyttjande av

fast egendom för bostadsändamål samt nämndlagen. Risken för att dessa domare skall tappa överblicken över rättssystemet i

övrigt är påtaglig. En liknande risk kan i och för sig upp-

komma för domare vid de allmänna domstolar, där mål av skilda slag handläggs vid olika avdelningar. Vid dessa domstolar tillämpar man emellertid det systemet, att domarna efter viss tid cirkulerar mellan avdelningarna. De lagfarna domarna i

hyresnämnderna stannar däremot i allmänhet på sin tjänst

under lång tid.

I detta sammanhang finns det anledning att påpeka att de

hyrestvister som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna

ofta innehåller allmänna juridiska frågor av samma slag som

förekommer i allmänna tvistemål. En stor del av de hyrestvister som nu avses gäller sålunda bristande betalning av hyra.

Andra sådana tvister innehåller frågor av avtalsrättslig

och arrendetvister 175 Hyres-

eller skadeståndsrättslig natur. Som exempel kan nämnas härpå

tvister om huruvida hyresavtal har kommit till stånd, om det består eller om det är giltigt samt tvister om skadestånd

till lokalhyresgäst på grund av att hyresförhållandet

upphört. Om hyresrättsutredningens förslag kommer genomförs således de lagfarna domarna vid hyresnämnderna att i ökad utsträckning få ta ställning till bl.a. allmänna avtals- och

skadeståndsrättsliga frågor.

Härigenom kommer man också i nya fall att få två inhögsta

stanser för likartade frågor, nämligen HD och bostadsdom-

stolen. Enligt vår uppfattning kan man generellt att säga prejudikatbildningen och den enhetliga rättstillämpningen blir lidande när mål överförs från till tingsrätterna organ som ligger utanför det allmänna domstolsväsendet. Den omständigheten att ett beslut har meddelats av ett som sista organ instans medför sålunda inte automatiskt att beslutet kan tillmätas samma betydelse som ett prejudikat meddelat av HD.

Den rättstillämpning som kommer till uttryck i bostadsdomstolens avgöranden torde följas av hyresnämnderna och i andra

hand av parterna på bostadsmarknaden. Man torde också kunna

utgå från att bostadsdomstolen i förekommande fall söker

ledning i HD:s avgöranden. Det kan emellertid väl mycket

tänkas inträffa att en prejudikatvärd fråga ett rättsompå

råde som kan förekomma både i HD och i bostadsdomstolen -

t.ex. en avtalsrättslig fråga - först kommer upp i bostads-

domstolen. Enligt vår uppfattning kan bostadsdomstolens av-

görande av en sådan fråga inte ersätta ett avgörande i samma

fråga av HD.

Enligt hyresrättsutredningen bör olägenheterna av att både HD och bostadsdomstolen kan komma att avgöra likartade

frågor

inte överskattas, eftersom samma parallellitet finns mellan HD och arbetsdomstolen utan att detta lett till

svårigheter.

Att man med nu gällande regler låter flera domstolar döma i sista instans innebär dock vår inte att enligt uppfattning

176 Hyres- och arrendetvister

man utan problem kan inrätta nya särskilda domstolar eller utvidga arbetsområdena för de som redan existerar.

En annan följd av hyresrättsutredningens förslag skulle bli

att fastighetsdomstolarnas målunderlag i ett slag minskade

till mindre än hälften (jfr avsnitt 5.2.2). Även om en mycket stor del av de hyrestvister som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna avgörs av ensamdomare måste en så betydande

minskning av målunderlaget som nu sagts leda till en översyn

av fastighetsdomstolsorganisationen. Det skulle vara anmärkningsvärt om inte denna översyn ledde till en betydande minskning av antalet fastighetsdomstolar. Därigenom skulle

den lokala förankringen av dömandet i fastighetsmål bli ännu

svagare än vad den är i dag. En sådan utveckling skulle enligt vår mening inte vara önskvärd.

De processuella problem som förorsakas uteslutande av den nuvarande kompetensfördelningen mellan fastighetsdomstolarna och hyresnämnderna försvinner givetvis genom hyresrättsutredningens förslag. För att klara även övriga problem av detta slag har utredningen, som tidigare nämnts, föreslagit att hyresnämnderna gemensamt med en hyrestvist skall kunna handlägga även annan tvist mellan samma eller olika parter om det är lämpligt med hänsyn till utredningen och omständigheterna i övrigt. Mål som egentligen skall handläggas enligt den föreslagna hyresprocesslagen skall under motsvarande förutsättningar kunna tas upp av tingsrätt eller fastighetsdomstol. Regler av detta slag ger emellertid upphov till

andra komplikationer, nämligen när det gäller frågor om ett

avgörandes rättskraft. I detta avseende kan vi hänvisa till

vad vi i fråga om förhållandet mellan tingsrätterna och fas-

tighetsdomstolarna anfört under avsnitt 5.2.1. Vi vill också

peka på att utredningens förslag inte löser svårigheten att i

ett enskilt fall avgöra om en tvist med anknytning till ett hyresförhållande är att anse som en hyrestvist eller san ett

allmänt tvistemål. Att denna svårighet är en realitet framgår

av flera rättsfall (jfr avsnitt 5.1.2).

Hyres- och arrendetvister 177

Siutiigen vi11 vi framhåiia att den nuvarande nämndorganisationen i sig har fiera brister. En brist är att hyresnämnderna - med undantag för nämnderna i Stockholm, Göteborg och

Malmö - endast ger sysselsättning åt ett hyresråd jämte

kansiipersonai. De små nämnderna är mycket känsiiga för störningar i form av iedigheter av oiika siag. Nämndorganisationen är inte he11er f1exibe1 i förhåliande ti11 arbetsbördan. Det är såiunda svårt att möta arbetstoppar och samtidigt svårt att tiiigodogöra sig besparingar om arbetsbördan minskar. Det saknas skäl anta att en ny nämndorganisation mot bakgrund av hyresrättsutredningens förslag sku11e komma ti11 rätta med de nu berörda probiemen.

Det tycks också vara så att en tjänstgöring vid främst de små hyresnämnderna inte anses vara 1ika attraktiv som tjänstgöring vid de aiimänna domstoiarna. En bidragande orsak ti11 detta förhåiiande torde vara att det efter en längre tids tjänstgöring vid hyresnämnd krävs en omstäilning för den som

önskar gå tiiibaka ti11 tjänstgöring vid domstol.

Vad som sagts i det föregående om tvister angående hyra m.m.

och hyresnämnder gäiier i a11t väsentiigt också arrende-

tvister och arrendenämnder. Som framgår av de i avsnitt 6.1.4

redovisade direktiven tiil arrendeiagskommittên avser dock

reformbehovet på arrendeprocessens område främst instans- och

fu11fö1jdsfrågor.

En ökad speciaiisering av dömandet på de berörda rättsom-

rådena medför såiedes en rad negativa konsekvenser för domstoisväsendet i dess heihet. En aiternativ metod att åstadkomma ett enhetligt system för prövning av hyres- och arrendetvister är att med en vidareutveckling av vårt försiag i kapitei 5 beträffande fastighetsdomstoiarna överföra hyresoch arrendenämndernas uppgifter ti11 tingsrätterna. En sådan

åtgärd har som vi ser det fiera fördeiar framför de i det

föregående berörda försiagen från hyresrättsutredningen och

arrendeiagskommittên. För det första siipper man ifrån de

178 Hyres- och arrendetvister

olägenheter som är förenade med att en del av den dömande

verksamheten på de berörda rättsområdena sker vid sidan av de

allmänna domstolarna. För det andra kommer alla mål som har samband med varandra att kunna tas upp av samma myndighet. För det tredje kan samtliga hyres- och arrendetvister, alltså även sådana som skall handläggas enligt lagsökningslagen och handräckningslagen, tas upp av samma domstol. För det fjärde

kommer prövningen av dessa tvister att äga rum på eller i

närheten av den ort där den berörda fastigheten finns. För det femte måste ett sådant system medföra administrativa vinster och direkta ekonomiska besparingar.

Tanken att låta samtliga hyres- och arrendetvister handläggas inom ramen för det allmänna domstolsväsendet är inte ny.

Redan i det förslag som låg till grund för 1968 års reform av

hyreslagstiftningen ingick sålunda, som tidigare nämnts, att den domstolsmässiga prövningen av hyrestvister skulle äga rum vid hyresdomstolar, knutna till de allmänna underrätterna, och vid hovrätterna. Vidare hemställde domstolsverket år 1977 hos regeringen om en översyn av nämndorganisationen i syfte att integrera nämnderna med i första hand fastighetsdomstolarna. Bakgrunden till verkets framställning var konstate-

rade organisatoriska brister vid de små nämnderna. Någon

översyn av nämndorganisationen med den inriktning som verket förordade kom emellertid inte till stånd.

Systemet med hyresnämnder och bostadsdomstol har satts i

fråga i flera motioner till riksdagen och i en anmälan till

Europakommissionen (se avsnitt 6.1.3). Vad gäller anmälningen till kommissionen vill vi framhålla att ärendet där ännu inte

är avgjort. Avgörandet av detta ärende kan, oavsett utgången,

påverka ställningstagandet till medverkan av intresseleda-

möter i rättskipningen på de nu berörda områdena. I det

följande utgår vi emellertid från den inställning i frågan

som lagstiftaren vid ett flertal tillfällen har uttryckt, nämligen att intresseledamöter skall medverka vid avgörandet av de mål eller ärenden som i dag handläggs vid hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen.

Hyres- och arrendetvister 179

Om man vill överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter

till tingsrätterna måste man med nyss angivna utgångspunkt

undersöka om intresseledamöter kan medverka också där. En

annan fråga som måste undersökas är om förfarandet vid

tingsrätterna passar för handläggning av nämndärendena eller om det behövs särskilda förfaranderegler för dessa ärenden. Slutligen måste man undersöka vilka följder en handläggning av samtliga hyres- och arrendetvister vid tingsrätt kan få för instans- och fullföljdsordningen i sådana tvister.

De nu angivna frågorna tar vi upp i avsnitt 6.2.2-4. Därefter

redovisar vi i avsnitt 6.2.5-6 våra överväganden beträffande rättens sammansättning i hyres- och arrendetvister samt hanteringen av vissa speciella ärendetyper. Slutligen drar vi i avsnitt 6.2.7 slutsatser av vad vi anfört i de nu nämnda

frågorna och sammanfattar våra synpunkter på handläggningen

av hyres- och arrendetvister.

Vi är medvetna om att det kan råda delade meningar om lämpligheten av att införa ett system med intresseledamöter i vissa kategorier av mål vid tingsrätterna. Inom utredningen har därför diskuterats alternativet att väl låta intresseledamöter medverka i medlings- och skiljedomsärenden men låta

handläggningen av sådana tvister san inte kunnat lösas på

någon av de nämnda vägarna ske utan deltagande av intresse-

ledamöter. En sådan ordning står dock i direkt strid mot de syften som ligger bakom det nuvarande systemet och som ut-

redningen som nyss sagts utgått från. Vi har därför inte

velat förorda en sådan begränsning av intresseledamöternas

deltagande i tvistlösningen på de berörda områdena.

6.2.2 Kan intresseledamöter delta i handläggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätt?

Som vi berört i det föregående har vi vid vår bedömning av

frågan om medverkan av intresseledamöter i hyres- och

arrendemål vid tingsrätt tagit till utgångspunkt de beslut

180 Hyres- och arrendetvister

som statsmakterna tidigare fattat rörande sådana ledamöters deltagande i verksamheten hos hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen. I detta avsnitt kommer vi därför

enbart att uppehålla oss vid frågan om det från jävssynpunkt

eller annan principiell synpunkt möter hinder mot att intresseledamöter deltar i handläggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätterna.

I fråga om betydelsen av att intresseledamöter medverkar i

hyresnämnderna och om svårigheten att införa sådana ledmöter

vid de allmänna domstolarna anförde hyresrättsutredningen (S. 305 i betänkandet) följande:

Att den sakkunskap och erfarenhet angående hyresförhållanden, som finns representerad hos hyresmarknadens organisationer, har kunnat utnyttjas i medlings- och prövningsförfarandet har utan tvivel haft en avgörande betydelse för att hyresnämnderna kunnat fungera väl och vinna parternas och deras organisationers förtroende. Hyresnämndernas sammansättning med en opartisk lagfaren ordförande och två intresseledamöter har visat sig

ändamålsenlig. Det är att märka att intresseledamöterna

i hyresnämnd intar en helt annan ställning än de ej lagfarna ledamöterna vid de allmänna domstolarna. De allmänna domstolarna i Sverige är av hävd helt sammansatta av ledamöter som inte anses representera vissa intressen. Ett inlemmande av hyresnämnderna i den allmänna domstolsorganisationen skulle därför innebära ett stort avsteg från fundamentala principer för de allmänna domstolarnas samansättning.

Även om ett sådant avsteg kanske inte numera skulle te sig så chockerande och närvaron av intresseledamöter i vissa avseenden skulle kunna verka berikande också för de allmänna domstolarna, ligger det dock ett stort värde i att hyresnämndernas karaktär av hyresmarknadens egna prövningsorgan bevaras. Otvivelaktigt bidrar denna

Hyres- och arrendetvister 181

karaktär till det förtroende nämnderna har och till partsorganisationernas beredvillighet att ställa tillräckligt antal kvalificerade intresseledamöter till hyresnämndernas förfogande. Utan en sådan beredvillighet skulle nämnderna få mycket svårt att fullgöra sitt uppdrag.

Arrendelagskommittên uttalade sig på motsvarande sätt posi-

tivt om värdet av intresseledamöternas medverkan i arrendenämnderna. Kommittén uteslöt dock möjligheten av motsvarande medverkan vid överprövning av arrendenämnds beslut i hovrätt (jfr avsnitt 6.2.4).

Vi har ingen anledning att ifrågasätta att hyres- och

arrendenämnderna har fungerat väl och tillvunnit sig förtroende. En bidragande orsak till detta torde vara intresseledamöternas medverkan. Man kan säga att dessa ledamöter har tre funktioner. De tillför sakkunskap. De kan också fylla samma funktion som nämndemän. Vidare bidrar de till att rättskipningen vid nämnderna förankras hos de berörda organisationerna.

Förankringsfunktionen spelar stor roll, inte minst på bo-

stadshyresmarknaden. På detta område utvecklades sålunda med

början på 1950-talet ett system med frivilliga förhandlings-

ordningar, enligt vilka hyresvillkoren för berörda lägenheter bestämdes efter förhandligar mellan å ena sidan hyresvärden och hans organisation och å andra sidan en hyresgästorganisa-

tion. De överenskommelser som träffades på grundval av för-

handlingsordningen blev bindande för den enskilde hyresgästen genom att i hans hyreskontrakt togs in en s.k. förhandlingsklausul. Organisationerna inrättade också centrala förlikningsorgan med uppgift att lösa lokala tvister.

Förhandlingssystemet lagfästes år 1971 på hyresregleringens

område och år 1974 i fråga om avvecklingen av hyresregle-

ringen. Genom den år 1978 antagna hyresförhandlingslagen har

182 Hyres- och arrendetvister

rätten till i

förhandlingsordning lagfästs fråga om samtliga

bostadslägenheter. Detta har medfört att hyresvillkoren för flertalet bostadslägenheter i landet numera bestäms efter förhandlingar under medverkan av organisationerna. Som fram-

går av det föregående har vidare organisationerna på hyres-

gästsidan givits ställning av part i vissa typer av hyresrättsliga tvister.

Som hyresrättsutredningen framhållit har intresseledamöterna genom sin anknytning till organisationerna en annan ställning än icke lagfarna ledamöter vid de allmänna domstolarna. Denna

anknytning har i en del fall aktualiserat jävsfrågor, vilka

enligt vår uppfattning inte kan lösas på ett tillfreds-

ställande sätt inom ramen för det nuvarande systemet. Att som hyresrättsutredningen föreslagit införa bestämmelser om undantag från RB:s jävsbestämmelser såvitt gäller intresse-

ledamöterna är enligt vår mening_inte någon godtagbar lös-

ning.

Jävsfrågorna bör emellertid inte ges för stora proportioner.

Flertalet av de ärendetyper som handläggs vid hyresnämnderna

(se bilaga 2) berör sålunda inte organisationerna på sådant

sätt att intresseledamöternas opartiskhet av den anledningen

kan sättas i fråga. Enbart den omständigheten att en

intresseledamot har utsetts efter förslag av exempelvis Hyresgästernas riksförbund innebär givetvis inte att han är

jävig att delta i handläggningen av t.ex. ärenden angående

förlängning av hyresavtal (49 § hyreslagen) eller ändring av hyresvillkor (54 § hyreslagen). Inte heller torde den angivna omständigheten vara ägnad att rubba förtroendet för hans

opartiskhet i ärenden angående godkännande av överenskommelse

om avstående från besittningsskydd beräffande bostad eller lokal (45 § andra stycket respektive 56 § andra stycket

hyreslagen). Ärenden angående medling eller skiljedom utgör

inte heller något problem i detta hänseende.

Det är först i ärenden där en organisation uppträder som part

Hyres- och arrendetvister 183

eller där dess intressen på annat sätt står på spel som

intresseledamöternas anknytning till organisationerna medför problem. Som framhållits i avsnitt 6.1.3 är problemen därför koncentrerade till vissa ärenden enligt hyresförhandlingslagen samt sådana ärenden enligt bostadsförvaltningslagen, bostadssaneringslagen och lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. där en hyresgästorganisation är part. Dessa ärenden är relativt få.

En helt annan sak än den som nu diskuterats är att en

intresseledamot kan vara jävig i ett enskilt fall på grund av

att han exempelvis på ett tidigare stadium har varit engage-

rad i den speciella tvistefråga som är föremål för nämndens

prövning (jfr avsnitt 6.1.3). En sådan jävssituation kan bemästras inom det nuvarande systemet genom att den berörda ledamoten byts ut mot en annan av samma kategori.

På arrenderättens område finns ingen motsvarighet till hyres-

förhandlingslagen. Partsorganisationerna på arrendemarknaden

har inte heller fått ställning av part i vissa arrendeärenden. För intresseledamöterna i arrendenämnderna torde sålunda tillämpningen av jävsbestämmelserna inte ge upphov

till några speciella problem. De hyres- och arrendemål som

handläggs vid fastighetsdomstolarna torde inte heller beröra

organisationsintressen på sådant sätt att en intresseledamot

generellt skulle anses jävig att delta i handläggningen av sådana mål.

Vad som sagts nu innebär enligt vår mening att det i de allra

flesta fall inte föreligger något hinder från jävssynpunkt

mot att låta intresseledamöter delta i handläggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätt. I vissa fall skulle dock tingsrätternas ställning som oberoende och opartiska prövningsorgan kunna äventyras om intresseledamöter fick delta i avgörandena. Detta gäller

dels ärenden enligt bostadsförvaltningslagen, bostadssane-

184 Hyres- och arrendetvister

ringslagen och lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. i vilka en hyresgästorganisation inom den etablerade hyresgäströrelsen är part,

dels ärenden enligt hyresförhandlingslagen i vilka en organi-

sation inom den etablerade hyresgäströrelsen eller motsva-

rande organisation på fastighetsägarsidan är part eller, utan

att vara part, mer påtagligt berörs av utgången i ärendet.

Beträffande aktuella ärenden enligt hyresförhandlingslagen

syftar vi på sådana som gäller införande eller bibehållande

av förhandlingsklausul enligt 2 §, rätt till förhandlingsordning enligt 9 §, förlängning av förhandlingsordning enligt 13 §, prövning av förhandlingsersättning enligt 20 och 22 §§ samt skadestånd enligt 26 eller 27 §.

Vill man föra över hyresnämndernas till uppgifter tingsrätterna bör ärenden av nyssnämnda slag för undvikande av jävsinvändningar handläggas i en sammansättning där intresse-

ledamöter inte ingår. Ett dilemma är att förtrogenhet med

förhållandena på bostadsmarknaden ibland kan vara särskilt

värdefull vid prövning av dessa ärenden. Vi menar dock att behovet av specialkunnande i förekommande fall kan tillgodoses genom de av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan. Det bör vara möjligt att för detta ändamål finna lämpliga personer som inte är knutna till riksorganisationerna

på

bostadsmarknaden.

Från renodlad jävssynpunkt bör det således inte möta

något

hinder att låta personer som utsetts efter av olika förslag intresseorganisationer delta i tingsrätts prövning av hyresoch arrendetvister, om man sörjer för att dessa personer inte medverkar i de förut angivna speciella typerna av ärenden. Den omständigheten att man för vissa fall nödgas ha en annan sammansättning än den som normalt skulle förekomma kan inte sägas vara ett avgörande hinder mot sådana ledamöters

medverkan i det stora flertalet mål på området.

Hyres- och arrendetvister 185

När man tidigare har hävdat att ett ins1ag av intresserepresentation är ofören1igt med den hitti11svarande uppbyggnaden av våra a11männa d0msto1ar torde det eme11ertid

inte endast vara jävsfrågor i forme11 mening som Iegat bakom.

Hyresrättsutredningen, som avvisat tanken på att iniemma

hyresnämnderna i den a11männa d0msto1sorganisati0nen, synes så1unda med sin hänvisning till fundamenta1a principer vi1ja göra gä11ande att redan förekomsten i a11män domstol av 1edamöter, som utsetts efter förs1ag av en intresseorganisation, sku11e minska ti11tron ti11 domsto1ens opartiskhet.

Kravet eniigt 1 kap. 9 § regeringsformen på att rättskip-

ningen ska11 utövas opartiskt gä11er eme11ertid inte bara de alimänna domst01arna utan också de särski1da d0msto1ar och förvaltningsmyndigheter där intresserepresentation i dag förekommer, t.ex. arbetsdomsto1en, marknadsdomsto1en, bostadsdomstoien samt hyres- och arrendenämnderna. Som tidigare nämnts har vidare i förarbetena till 1agen om bostadsd0msto1 understrukits att intresseledamöterna i d0msto1en inte är och inte ska11 uppfattas som intresserepresentanter i egent1ig mening utan i stä11et som meddomare, vi1ka har att företa en objektiv bedömning av samt1iga fakta i måiet utifrån sina särskiida kunskaper och erfarenheter. Detta utta1ande får anses gä11a även intresse1edamöterna i hyres- och arrendenämnderna (jfr avsnitt 6.1.3). Det bör dock anmärkas att de

sistnämnda 1edamöterna på grund av nämndernas organisatoriska

stä11ning inte aviägger någon domared innan de börjar tjänst-

göra i nämnderna. Om de däremot ska11 tjänstgöra i d0mst01 kommer de sjä1vfa11et att av1ägga sådan ed (den föres1agna hyresprocesslagen innehå11er också i 4 kap. 5 § en bestämme1se därom). Man kan inte he1t bortse från den betyde1se som en sådan ed kan ha för intresse1edamöternas opartiskhet.

Den misstro mot intresse1edamöternas förmåga til] opartiskhet

som 1igger bakom kritiken mot b1.a. hyresnämnderna beror

eniigt vår uppfattning främst på att intresse1edamöterna i

186 Hyres- och arrendetvister

dag medverkar i de typer av ärenden som vi nyss angivit och

viika på ett påtagiigt sätt berör de oiika intresseorganisa-

tionerna. Såvitt vi kan finna finns det visseriigen ingen egentiig grund för denna misstro. Det är 1ikvä1 en angeiägenhet av största vikt att tiiitron till vid de rättskipningen alimänna domstoiarna inte undergrävs. Det är av detta skäi som vi anser att intresseiedamöter inte bör de1ta i handiäggningen av de nyssnämnda ärendena an hyres- och arrendenämndernas uppgifter överförs till tingsrätterna. Om man undantar dessa ärenden från intresse1edamöternas medverkan kommer misstron mot intresseiedamöterna enligt vår mening att kraftigt försvagas.

Sannoiikt har också benämningen intresseiedamot tiil bidragit missuppfattningen att dessa iedamöter i sin dömande verksamhet företräder de organisationer, efter viikas försiag ledamöterna har utsetts. Inför man ett system med sådana iedamöter i a11män domstoi bör därför benämningen intresseiedamot ersättas med ett annat uttryck, t.ex. särskiid iedamot.

För att ytteriigare undvika misstankar mot intresseiedamöterna för bristande objektivitet har vi varit inne

på tanken att iåta dem utses på samma sätt som nämndemän, dvs.

genom va] av ett po1itiskt sammansatt organ. En grundiäggande tanke bakom systemet med intresseiedamöter är eme11ertid att

man skaii utnyttja den sakkunskap och erfarenhet angående

hyres- och arrendeförhå11anden som finns representerad hos

organisationerna på respektive område. Som vi ser det iåter

sig detta system inte förenas med ett system där iedamöterna utses genom va1 som nu sagts.

En tänkbar åtgärd sku11e däremot vara att hämta intresseieda-

möterna från en något vidare krets än den nuvarande. Även om

det stora fiertalet av de personer som uppfyiler Iagens kvaiifikationskrav torde vara knutna tili de nämnda organisa-

tionerna finns det säkeriigen åtskiiiiga personer som är vä1

förtrogna med förhåiiandena på hyres- och arrendemarknaderna

Hyres- och arrendetvister 187

men står utanför organisationerna. Det skulle därför kunna övervägas att inhämta förslag till lämpliga kandidater också från andra håll, t.ex. från kommuner och vissa myndigheter.

Även en sådan åtgärd skulle vara ägnad att minska eventuellt

kvarvarande misstro mot intresseledamöterna.

Sammanfattningsvis menar vi att det inte finns fog för åsikten att införandet av ett system med intresseledamöter vid tingsrätts avgörande av hyres- och arrendetvister skulle rubba förtroendet för domstolarnas opartiskhet, om systemet

utformas på det sätt vi föreslagit.

6.2.3 Förfarandet i hyres- och arrendemål vid tingsrätt

De ärenden som i dag ankommer på hyresnämnderna och arrende-

nämnderna utgör inte någon enhetlig ärendekategori. I nämndernas uppgifter ingår sålunda - utöver att medla och vara

skiljenämnd i hyres- och arrendetvister - att pröva en rad olika typer av ärenden. Hyesnämnd har att pröva å ena sidan

ganska enkla frågor, t.ex. om godkännande av överenskommelser

mellan hyresvärd och hyresgäst om avstående från besittningsskydd (45 § andra stycket resp. 56 § andra stycket hyres-

lagen), men å andra sidan även invecklade frågor, såsom

ärenden om tvångsförvaltning enligt bostadsförvaltningslagen

och om förvärvstillstånd enligt lagen om förvärv av hyres-

fastighet m.m. Det ankommer vidare på hyresnämnd att hand-

lägga ett stort antal hyrestvister av ungefär samma slag som prövas av fastighetsdomstol, däribland ärenden om förlängning av hyresavtal och ändring av hyresvillkor. Även om spännvidden mellan olika grupper av ärenden inte är lika stor hos arrendenämnderna, förekommer en liknande skiktning av ärendena där.

Det förhållandet att ärendena hos hyres- och arrendenämnderna är mycket olika till sin karaktär och omfattning avspeglas bara i vissa hänseenden i regleringen av förfarandet hos

188 Hyres- och arrendetvister

nämnderna. Regleringen, vilken inte är särskilt omfattande,

är primärt inriktad på vissa grundläggande delar av förfaran-

det, såsom formen för ansökan, behovet av muntlig handläggning, skyldigheten att söka förlika parterna, möjligheten att ta upp muntlig bevisning, beslutens rättskraft m.m. För vissa ärendetyper gäller dock särskilda regler om t.ex. ansökans innehåll och om muntlighet. Regeln om nämndbesluts rättskraft (22 §) undantar utöver medlings-och skiljedomsfall bl.a.

beslut rörande frågor om godkännande av överenskommelser som

avses i 45 eller 56 § hyreslagen.

Mot denna bakgrund inställer sig frågan om de förfarande-

regler som tingsrätterna har att tillämpa passar också för de ärenden som handläggs vid hyres- och arrendenämnderna. Det är att märka att det inte enbart är RB:s regler som är aktuella i detta sammanhang utan också reglerna i och

småmålslagen ärendelagen. Det måste också beaktas att åtskilliga av dessa

regler berörs av det tidigare nämnda förslaget om ett reformerat tingsrättsförfarande. Vi skall strax återkomma till detta. Redan nu kan dock sägas att huvuddragen i det nuvarande regelsystemet kommer att bestå. Kan man utan egentliga

svårigheter passa in nämndärendena i det systemet, utgör det

enligt vår mening ett belägg för bärkraften hos tanken en

på

överföring av dessa ärenden till tingsrätterna.

Vi är medvetna om att det krävs ingående överväganden be-

träffande varje ärendetyp vid nämnderna för att kunna besvara

frågan om det skulle krävas någon specialbestämmelse för

någon eller några typer av ärenden. Som vi ser det är detta

inte en uppgift för oss. I stället kommer vi i det följande

att översiktligt gå igenom de huvudgrupper av ärenden som kan

urskiljas och undersöka om de förfaranderegler som blir att tillämpa vid tingsrätterna kan bilda grundvalen också för handläggning av nämndärendena.

Rättegångsförfarandet enligt RB kännetecknas av principerna

om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Muntlighets-

Hyres- och arrendetvister 189

principen innebär att processmaterialet skall läggas fram muntligen inför rätten, inte skriftligen. Enligt omedelbarskall rättens avgörande av saken grundas enbart hetsprincipen

på vad som förekommit vid huvudförhandling och inte på vad

handlingarna i målet innehåller. Muntlighet och omedelbarhet

förutsätter att huvudförhandlingen såvitt möjligt får fortgå

i ett till dess målet för sammanhang är färdigt avgörande koncentrationsprincipen. Detta fordrar att målet har förbe-

retts. Rättegången har därför i RB delats upp i förberedande

och huvudförhandling. De nuvarande reglerna i RB handläggning

lämnar i stort sett inget utrymme för att avgöra mål på hand-

lingarna vid tingsrätt. Däremot finns stora möjligheter att avgöra mål under förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. I själva verket avgörs de allra flesta

tvistemålen på detta sätt.

Vissa typer av mål eller ärenden vid tingsrättikan dock handläggas i ett skriftligt förfarande. Detta gäller främst

ärenden angående rättsvård, t.ex. tillstånd till namnbyte

enligt namnlagen (1982:670), till adoption enligt föräldrabalken eller till försäljning av fast egendom enligt giftermålsbalken. Sådana ärenden handläggs enligt ärendelagen. Visst utrymme för skriftlig handläggning finns också för

tvister som handläggs enligt småmålslagen. För att den lagen

skall bli tillämplig krävs att tvisteföremålets värde ej överstiger ett halvt basbelopp. Lagen tillämpas inte heller i

fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild samman-

sättning.

Våra förslag i 1982 års delbetänkande till en modernisering av tingsrättsprocessen innebar bl.a. en samordning av den

summariska processen, processen enligt småmålslagen och

processen i dispositiva tvistemål enligt RB till en enda

processform, en utökning av möjligheterna att avgöra mål på

handlingarna, en utvidgning och precisering av reglerna om materiell processledning, förlikningsverksamhet och medling samt ett ökat utrymme för en anpassning av handläggningen

190 Hyres- och arrendetvister

till förhållandena i det enskilda målet. medförde Förslaget

att flera processlagar, bl.a. ärendelagen och småmålslagen,

kunde upphävas.

I vissa enskildheter, som är av mindre intresse i detta sammanhang, har förslagen i betänkandet redan lett till lagstiftning (prop. 1983/84:78).

Regeringen har därefter i förslaget om ett reformerat tingsrättsförfarande tagit ställning till övriga i betänförslag kandet såvitt gäller förfarandet i tvistemål och brottmål. Den summariska processen tas däremot inte upp i regeringens

förslag. I den delen pågår nu ytterligare

utredningsarbete inom justitiedepartementet.

När det föreslås

gäller tvistemålsprocessen nu en uppmjukning

av RB:s förfaranderegler med bl.a. från

utgångspunkt erfarenheterna av småmålslagens tillämpning. Förslagen överens-

stämmer i stora delar med vad som tagits upp i betänkandet.

Mot bakgrund av den uppmjukning av RB:s förfaranderegler som sålunda föreslagits har de särskilda handläggningsreglerna för mål om mindre värden i stor kunnat utsträckning upphävas.

Man har dock bibehållit några särregler för sådana

dispositiva tvistemål som rör värden om högst ett halvt basbelopp och som enligt nuvarande regler handläggs av tingsrätt i vanlig sammansättning. Särreglerna innebär att all handläggning skall ske inför ensamdomare, att inte kan få parterna ersättning för ombudsarvode och egen tidsspillan och att prövningstillstånd krävs för att ett mål skall tas upp i hovrätten. Dessa särregler har införts i RB, viket medför att

småmålslagen föreslås upphävd.

Ärendelagen behålls enligt förslaget i princip oförändrad,

men det förutskickas att man i ett bör längre perspektiv

överväga frågan om inte de ärendegrupper som typiskt sett har

tvåpartskaraktär bör överföras till handläggning RB

enligt

Hyres- och arrendetvister 191

och om man för ansökningsärendenas del i stället kan tillämpa förvaltningslagens bestämmelser.

När vi det följande undersöker om de förfaranderegler som tingsrätterna har att tillämpa kan bilda grundvalen också för

handläggning av nämndärendena utgår vi från att förslaget om

ett reformerat tingsrättsförfarande kommer att genomföras.

Mot bakgrund av vad vi anfört i avsnitt 6.2.2 utgår vi också

från att intresseledamöter skall medverka vid handläggning av nämndärendena även vid tingsrätterna. Det sistnämnda medför att särreglerna för dispositiva tvistemål som rör mindre värden inte gäller för nämndärendena. Vi ser dock inget principiellt hinder mot att dessa regler görs tillämpliga

också på nämndärendena (jfr den föreslagna ändringen i FDL).

Huruvida detta bör ske fullt ut är en fråga som får lösas i

det fortsatta lagstiftningsarbetet.

En mycket stor del av ärendena vid hyres- och arrendenämnderna avser godkännande av överenskommelser i hyresförhållanden och dispens från olika lagregler rörande arrendeförhållanden (se avsnitt 6.1.2 och bilaga 2). Enbart ärenden

angående godkännande av överenskommelse om avstående från

besittningsskydd beträffande bostadslägenhet uppgick år 1986 till 16 156 eller drygt 43 procent av samtliga hyresnämndsärenden. Ärenden av de slag som nämnts nu avgörs i mycket stor utsträckning efter ett rent skriftligt förfarande och

utan att intresseledamöter medverkar. Det finns påfallande

likheter mellan handläggningen av dessa ärenden och handläggningen av ärenden vid tingsrätt enligt ärendelagen.

Bestämmelserna i ärendelagen innebär i korthet följande. Ett ärende anhängiggörs genmn en muntlig eller skriftlig ansökan hos rätten. Förfarandet är skriftligt. Om sökanden eller

annan som ärendet angår behöver höras muntligen kan dock

förhandling hållas. Vid handläggning av ärende är rätten domför med en lagfaren domare. I vissa fall skall ärende dock avgöras av fullsutten rätt, nämligen om ärendet är tvistigt,

192 Hyres- och arrendetvister

om eljest särskild anledning föreligger därtill eller om ärendet angår vissa i lagen angivna t.ex. ned-

förhållanden,

sättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion. Rättens avgörande av ärende sker genom beslut. Om det är lämpligt kan

beslutet tecknas på den handling som ligger till för

grund ansökan. Lagen kompletteras av RB:s bestämmelser om tvistemål. Om det i lag eller författning har meddelats särskild föreskrift i om ärende som avses

fråga i ärendelagen gäller

den föreskriften, även om den strider mot bestämmelserna i ärendelagen.

Enligt vår uppfattning skulle ärendelagen mycket väl kunna tillämpas vid handläggning av bl.a. den stora ärendegrupp som nyss nämnts. Flertalet av ärendena skulle således fortfarande

avgöras på handlingarna, lika snabbt och enkelt som vid

hyres- och arrendenämnderna. Muntlig förhandling skulle kunna äga rum i samma utsträckning som i dag.

En annan stor och mycket betydelsefull grupp av ärenden vid nämnderna avser enbart medling. Dessa vilka ärendetyper, saknar direkt motsvarighet vid de allmänna domstolarna, kommer vi att behandla särskilt i avsnitt 6.2.6. I det avsnittet kommer vi också att ta upp handläggningen av ärenden där nämnderna fungerar som skiljenämnd (skiljedomsärenden) och vissa tillståndsärenden.

Flera typer av ärenden vid nämnderna avser tvister mellan enskilda parter i ett hyres- eller arrendeförhållande. Som

exempel på vanliga sådana tvister har vi redan nämnt ärende

angående förlängning av hyresavtal och ärende angående

ändring av arrendevillkor. Mellan sådana ärenden och dispositiva tvistemål föreligger enligt vår uppfattning inga principiella skillnader. För att klargöra om RB:s regler om förfarandet i dispositiva tvistemål skulle kunna användas för handläggning av de nyssnämnda ärendetyperna skall vi här kortfattat redogöra för vad dessa regler nu innebär och vilka ändringar, utöver de tidigare nämnda, som är förestående.

Hyres- och arrendetvister 193

Förfarandet inleds genom att käranden ger in en skriftlig ansökan om stämning till rätten. Stämningsansökningen skall innehålla bl.a. uppgift om det yrkande som käranden fram-

ställer, de omständigheter som yrkandet grundas på samt de

eventuella skriftliga bevis som käranden åberopar. Rätten

utfärdar därefter stämning, vilken tillsammans med ansökningen delges svaranden.

Den förberedande handläggningen skall enligt huvudregeln vara muntlig. Skriftlig förberedelse kan dock också förekomma.

Vid muntlig förberedelse kallas parterna till sammanträde inför rätten, som därvid är domför med en lagfaren domare. Vid sammanträdet skall svaranden ange sin inställning till kärandens yrkande och yttra sig över de omständigheter som

käranden åberopat till stöd för sin talan. Svaranden skall

vidare ange de skriftliga bevis som han vill åberopa. Om det

är lämpligt bör rätten söka förlika parterna. Förberedelsen skall om möjligt avslutas vid sammanträdet.

I många fall avgörs målet under förberedelsen genom att

rätten meddelar tredskodom eller dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits. Rätten kan också stadfästa en träffad förlikning.

Tredskodom kan meddelas om någon av parterna uteblir från

förberedelsesammanträdet. En tredskodom mot svaranden innebär

i regel att rätten grundar sitt avgörande på kärandens fram-

ställning av omständigheterna i målet. Om svaranden är missnöjd med tredskodomen kan han inom viss tid hos rätten ansöka

om att målet tas upp på nytt vid tingsrätten (återvinning).

Om återvinning inte söks står domen fast i vad den gått

svaranden emot.

Om målet inte kan avgöras under förberedelsen skall rätten

bestämma tid för huvudförhandling. I många mål, främst

familjemål men också allmänna tvistemål av enkel beskaffen-

194 Hyres- och arrendetvister

het, kan huvudförhandlingen äga rum i förenklad fonn i omedelbart samband med förberedelsen eller inom 15 dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Vad som förekommit under förberedelsen behöver då inte upprepas. Vidare är rätten vid sådan huvudförhandling domför med enbart den lagfarne domare som lett förberedelsen. Huvudförhandlingen avslutas genom att rätten avkunnar dom. Domen kan också avkunnas senare eller meddelas genom att hållas till-

gänglig på rättens kansli.

Annan huvudförhanding än sådan som äger rum i förenklad form hålls inför fullsutten rätt, tre lagfarna domare. Rätten är dock även vid sådan huvudförhandling domför med en lagfaren domare om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det. Vid förhandlingen får parterna framställa sina yrkanden och invändningar, utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört. Vidare förebringas den bevis-

ning som parterna åberopar. På grundval av vad som förekommit

vid huvudförhandlingen meddelar rätten dom på samma sätt som

nyss sagts.

Enligt förslaget om ett reformerat tingsrättsförfarande

kommer uppdelningen av tvistemålsprocessen i förberedelse och

huvudförhandling i princip att behållas. Såvitt avser förberedelsen ökas möjligheterna för rätten att efter behov växla mellan muntlig och skriftlig handläggning. Efter

mönster från småmålslagen öppnas möjlighet för rätten att

ålägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av

tredskodom. Institutet huvudförhandling i förenklad form bibehålls i princip oförändrat. Flera regler som syftar till att garantera att förberedelsen drivs snabbt och effektivt

föreslås. I fråga om rättens materiella processledning och

förlikningsverksamhet föreslås nya regler som innebär att rätten skall vara så aktiv som behövs med hänsyn till målets beskaffenhet.

Hyres- och arrendetvister 195

I förslaget öppnas en allmän möjlighet för rätten att avgöra

även tvistiga frågor utan huvudförhandling, om sådan förhand-

ling inte behövs för utredningen och ingen av parterna begär förhandling. För sådana mål som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling föreslås en hel del uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Syftet med dessa ändringar är att handläggningen bättre skall kunna anpassas till vad det enskilda målet kräver.

Vissa ärenden vid nämnderna, såsom ärenden angående tvångs-

förvaltning eller förvärv av hyresfastighet, kan liknas vid indispositiva tvistemål. Sådana tvistemål handläggs vid all-

män domstol på samma sätt som andra tvistemål med det undan-

taget, att rätten inte kan meddela tredskodom och givetvis

inte heller dom som grundas på medgivande eller eftergift.

Enligt vår uppfattning skulle det från processuell synpunkt

inte möta något hinder att låta nämndärenden av utpräglad

tvistemålskaraktär handläggas enligt RB:s regler an förfarandet i tvistemål, särskilt inte sedan dessa regler ändrats enligt det föreliggande förslaget. Vi erinrar om att

tvistemålsreglerna sedan lång tid tillämpas vid överprövning

i fastighetsdomstol av arrendenämnds avgöranden. Innan bostadsdomstolen inrättades tillämpades dessa regler också vid överprövning av vissa avgöranden av hyresnämnd, till en början vid tingsrätt och senare vid fastighetsdomstol.

I detta sammanhang bör nämnas att det enligt uppgift från domare vid bostadsdomstolen finns ett visst behov av att

strama upp förfarandet vid hyresnämnderna. Det är nämligen

inte ovanligt att man i mål vid domstolen kan konstatera att

hyresnämnden i något processuellt hänseende har förfarit

felaktigt. Vidare har det framförts önskemål om att hyres-

nämnd i ärende angående förlängning av hyresavtal enligt 49 §

skulle kunna meddela tredskodom hyreslagen mot en hyresgäst numera alltid motpart i dessa ärenden - som inte inställt sig inför nämnden. Bakgrunden till detta önskemål är att nämnden

196 Hyres- och arrendetvister

i dag måste pröva sådana ärenden i sak av det

på grundval material som hyresvärden åberopat men att detta inte alltid

utgör ett tillfredsställande underlag för prövningen. Därtill

kommer att nämndens avgörande inte är återvinningsbart, var-

för hyresgästen i händelse av missnöje med beslutet måste

gå

vidare till bostadsdomstolen. Enligt vår mening är tredskodomsinstitutet från rättssäkerhetssynpunkt en bättre lösning

inte bara i ärenden angående förlängning av hyresavtal utan

också i många andra ärenden som enligt

reglerna i nämndlagen kan avgöras utan hinder av motpartens utevaro.

Även om det från processuell synpunkt inte skulle möta

något hinder att låta åtskilliga hyres- och arrendetvister hand-

läggas enligt RB:s regler an förfarandet i tvistemål kan det givetvis tänkas att en sådan ordning från andra synpunkter framstår som olämplig.

Mot bakgrund främst av tvistemålsprocessens uppdelning i ett

förberedande skede och ett skede då målet avgörs kan det

sålunda ifrågasättas om inte en handläggning av hyres- och

arrendemål enligt RB:s regler skulle ta längre tid än en handläggning av motsvarande ärenden enligt bestämmelserna i nämndlagen.

Som antytts i det föregående blir emellertid denna uppdelning

av processen i praktiken aktuell endast i mera omfattande eller komplicerade mål. Hyrestvister är i regel av enkel beskaffenhet. Flertalet hyresmål bör därför kunna avgöras redan under förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. De hyresmål som handläggs vid fastighetsdom-

stolarna avgörs i stor utsträckning på detta sätt, vilket har

medfört att den genomsnittliga omloppstiden för dessa mål under år 1985 t.o.m. var kortare än motsvarande tid för

hyresnämndsärendena (jfr avsnitt 6.1.1). I fråga om arrende-

målen och arrendenämndsärendena var förhållandet det motsatta. Detta torde till inte oväsentlig del bero det stora

på

inslaget av dispensärenden vid arrendenämnderna (jfr avsnitt

Hyres- och arrendetvister 197

6.1.1 och 6.1.2). Bortsett från sådana ärenden torde arrendetvister i regel vara mer svårbedömda än hyrestvister och därför oftare kräva särskild huvudförhandling.

På grund av vad nu sagts anser vi oss inte behöva befara att handläggning av hyresnämndsärendena enligt RB:s regler om förfarandet i tvistemål genomsnittligt skulle komma att ta längre tid än i dag. Handläggningstiden för arrendenämnds-

ärendena kan däremot komma att öka något. Även om så skulle

bli fallet vägs det enligt vår mening upp av att en handläggning av dessa mål enligt de nyssnämnda reglerna har fördelar från rättssäkerhetssynpunkt.

Som nyss sagts utgår vi från att intresseledamöter skall med-

verka vid prövningen av nämndärendena även vid tingsrätterna. Utrymmet för denna medverkan blir emellertid av flera skäl begränsat, bl.a. till följd av att vissa typer av hyresärenden enligt vår mening bör handläggas i en sammansättning

där intresseledamöter inte ingår. För de tvister där RB:s

regler om förfarandet i tvistemål skulle kunna tillämpas ligger en ytterligare begränsning i domförhetsreglerna. Detta hänger samman med det som vi nyss diskuterat, nämligen att flertalet av de tvister som nu avses bör kunna avgöras under förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. I dessa fall, och i viss utsträckning även då ett mål avgörs vid särskild huvudförhandling, är tingsrätt domför med en lagfaren domare. Som nämnts under 5.2.2 har en specialbearbetning av domstolsverkets statistik över verksamheten vid fastighetsdomstolarna under år 1985 givit vid handen att 96

procent av hyresmålen och drygt 70 procent av arrendemålen

avgjordes av ensamdomare. Visserligen avgörs också vid hyresoch arrendenämnderna flertalet ärenden av ordföranden ensam (jfr avsnitt 6.1.2 och bilaga 2). Andelen mål eller ärenden som avgörs av ensamdomare är dock redan med nuvarande regler högre vid fastighetsdomstolarna än vid nämnderna. Därtill kommer att ordförandebesluten vid nämnderna till stor del torde avse ärenden som handläggs enbart skriftligen. Mot

198 Hyres- och arrendetvister

denna bakgrund torde det stå klart att en handläggning av hyres- och arrendetvister enligt RB:s regler om förfarandet i tvistemål lämnar mindre utrymme för intresseledamöternas deltagande än en handläggning av motsvarande tvister enligt reglerna i nämndlagen. Utrymmet blir än mindre om den föreslagna regeln om obligatorisk endomarsammansättning i

dispositiva tvistemål om mindre värden görs tillämplig på

nämndärendena.

Det minskade utrymmet för intresseledamöternas deltagande bör

i och för sig inte uppfattas som något negativt. Det kan så-

lunda inte vara nödvändigt, eller ens önskvärt, att intresseledamöter medverkar vid prövningen av tvister av enkel beskaffenhet, när liknande tvister vid fastighetsdomstol har ansetts kunna avgöras av ensamdomare. Som vi ser det skulle en tillämpning av RB:s regler om förfarandet i tvistemål innebära att en medverkan av intresseledamöter alltid blir aktuell i sådana mål där intresseledamöternas kunskap och erfarenhet har betydelse för avgörandet. Det kan emellertid tänkas att det i en del mål som i och för sig kan avgöras av

ensamdomare skulle vara fördelaktigt att ha tillgång till

intresseledamöternas kunskaper under förberedelsen. Vi kan

inte se något hinder mot att intresseledamöter får medverka

även under detta skede av handläggningen. En sådan ordning skulle också ligga i linje med vad vi i kapitel 4 föreslagit beträffande experter. Det bör tilläggas att en regel om endomarsammansättning i nämndärenden som rör mindre värden självfallet kan göras fakultativ.

Att intresseledamöter inte heller vid hyres- och arrendenämnderna behöver medverka vid prövningen av alla ärenden visas bl.a. av erfarenheterna från hyres- och arrende-

nämnderna i Göteborg. Där håller ordföranden i många ärenden

ett förberedande sammanträde med parterna. Det har visat sig att dessa ärenden i regel kan avgöras vid det förberedande sammanträdet. Som exempel kan nämnas att under år 1985 endast 99 av totalt 717 ärenden om förlängning av hyresavtal vid

Hyres- och arrendetvister 199

hyresnämnden i Göteborg avgjordes av den fulltaliga nämnden,

en andel som ligger långt under genomsnittet i ärenden av

detta slag.

I flertalet tvistemål - bortsett från de nuvarande småmålen företräds parterna av ombud. Vid nämnderna, särskilt hyresnämnderna, torde däremot ombud inte förekomma lika ofta. Mot

denna bakgrund uppkommer frågan om enbart den omständigheten

att RB:s förfaranderegler skall tillämpas i ett hyres- eller arrendemål medför att parterna behöver anlita ombud. Vi anser inte att detta skall vara nödvändigt annat än möjligen i mera omfattande eller komplicerade fall. I sådana fall torde ombud förekomma också vid nämnderna. Det kommer normalt inte att

möta något hinder för parterna att som ombud anlita ombudsmän

eller andra funktionärer vid de olika intresseorganisationerna (jfr 12 kap. 2-4 §§ RB). Uppkommer behov av allmän

rättshjälp är kravet på biträdes lämplighet i 21 § första

stycket rättshjälpslagen (1972:429) att beakta (jfr prop. 1972:4 s. 257).

Frågan om behovet av ombud är enligt vår mening till stor del

beroende av vilken hjälp parterna kan få av personal vid

rätten. Det bör vara möjligt att utvidga den rådgivning som i

dag ges i småmål till att avse även hyres- och arrendeförhållanden. För småmål har vidare genom domstolsverkets försorg utarbetats vissa blanketter med anvisningar, bl.a.

formulär till stämningsansökan och skriftligt svaromål. Dessa

formulär fungerar utmärkt och skulle med smärre justeringar kunna användas också i hyres-och arrendemål.

Mot bakgrund av det nu sagda anser vi att de ärenden av tvistemålskaraktär som i dag handläggs enligt bestämmelserna i nämndlagen likaväl kan handläggas enligt RB:s regler om förfarandet i tvistemål.

Även om man mot denna bakgrund kan konstatera att förfarandet vid de allmänna domstolarna kan bilda grundvalen för hand-

200 Hyres- och arrendetvister

läggning av nämndärendena, kompliceras bedömningen av frågan

i vad mån det kvarstår ett behov av särregler för dessa

ärenden. Det ankommer som förut nämnts inte på oss att gå in

närmare på den frågan. Men behåller man en del särregler,

uppkommer åtminstone beträffande tvistemålen vissa problem. Förekomsten av särskilda regler om förfarandet i hyres- och arrendemål eller om rättens sammansättning i sådana mål torde enligt bestämmelsen i 14 kap. 7 § RB innebära att det föreligger hinder mot att förena mål som nu sagts och allmänna

tvistemål. Frågan om förening av mål, för vilka gäller skilda

regler i olika hänseenden, har vi utförligt diskuterat i kapitel 5. Vi har där föreslagit införandet av en särskild bestämmelse som uttryckligen tillåter förening av allmänna

tvistemål och fastighetsmål. Samma skäl som ligger till grund

för det förslaget kan anföras för införandet av en bestämmelse som tillåter förening av allmänna tvistemål samt hyresoch arrendemål (jfr hyresrättsutredningens förslag i detta hänseende, redovisat under 6.1.4).

Det skulle kunna hävdas, att den av oss ord-

förespråkade

ningen med handläggning av nämndärendena i princip enligt de allmänna domstolarnas förfaranderegler blir mera invecklad än den ordning som nu gäller för nämndärendena eller som föreslagits av hyresrättsutredningen. Vi anser dock inte att det finns fog för en sådan invändning. Avgörande blir hur man passar in nämndärendena i domstolarnas processuella regelsystem. Ju färre särregler som behövs, desto enklare blir systemet. Ju större grupper nämndärenden som anses lämpade att prövas enligt ärendelagen, desto mindre blir problemet. Man skulle kunna överväga att låta parterna välja formen för anhängiggörande av ärendena, dvs. som regelrätta tvistemål eller som ärenden. Vi är dock inte övertygade om att man

därmed skulle kunna undgå invändningar. Det synes oss mest

ändamålsenligt att lagstiftaren gör ett urval i de nuvarande

nämndärendena och uttryckligen fördelar dessa på tvistemål

och ärenden. Sannolikt kommer med en sådan metod endast en mindre del av nämndärendena att skola handläggas som tviste-

Hyres- och arrendetvister 201

mål. Skillnaden mellan de båda processformerna blir dock i praktiken inte så stor sedan de ändringar i RB, för vilka vi tidigare redogjort, har genomförts.

I fråga om den av hyresrättsutredningen föreslagna hyres-

processlagen kan tilläggas att den såtillvida innebär en förenkling i förhållande till den nuvarande ordningen att bestämmelserna om förfarandet i hyrestvister, med undantag för den summariska processen, har samlats i en enda lag. Förfarandeavsnitten i hyresprocesslagen är emellertid i sig tämligen omfattande. Om lagen därjämte, i enlighet med arrendelagskommittêns förslag, skall gälla för handläggningen av arrendeärenden tillkommer ytterligare bestämmelser. Vidare

hänvisar lagen på åtskilliga ställen till RB:s bestämmelser.

Om dessa och andra bestämmelser om förfarandet vid tingsrätterna i stället får bilda grundvalen för handläggning av nämndärendena blir systemet enligt vår mening enklare.

Särskilda frågor är om de regler som vid tingsrätterna

tillämpas i fråga om ansökningsavgift och om fördelning av

rättegångskostnader kan gälla också för nämndärendena. Dessa

kan lösas på olika sätt och är inte av sådan vikt att frågor

de har avgörande betydelse för möjligheterna att överföra och arrendenämndernas uppgifter till tingsrätterna. Vi hyres-

har därför inte funnit anledning att gå in på dessa frågor.

menar vi att en mycket stor stor del av Sammanfattningsvis nämndärendena, främst de som i dag till övervägande del hand-

läggs enbart skriftligen, utan nämnvärda avvikelser i fråga

om förfarandet vid tingsrätt kan handläggas enligt ärendelagen. Hyres- och arrendeärenden av tvistemålskaraktär kan handläggas enligt RB:s bestämmelser om förfarandet i tviste-

mål. I fråga om medlings- och skiljedomsärenden hänvisar vi

till avsnitt 6.2.6.

202 Hyres- och arrendetvister

6.2.4 Instans- och i hyres-

fu11fö1jdsfrågor och

arrendemå1

Instans- och fullföijdsordningen är i dag oiika för skiida kategorier av hyres- och arrendetvister. Det finns sålunda ett system för tvister som tas upp av fastighetsdomstoi som första instans (en1igt förs1aget om ändring i FDL kommer två skiida system att gä11a för dessa ett annat tvister), system för tvister som tas och ett upp av hyresnämnd tredje system för tvister som tas upp av arrendenämnd. Eniigt hyresrättsutredningens och arrende1agskommittêns förs1ag sku11e i princip samtiiga nu angivna tvister tas upp av nämnderna och all överprövning av nämndernas en säravgöranden äga rum vid skiid, i förhå11ande ti11 det a11männa domstoisväsendet fri-

stående, bostads- och arrendedomstoi under medverkan av

intresseiedamöter. Vår strävan går i stäiiet ut att samtpå

1iga hyres- och arrendetvister ska11 tas upp av tingsrätterna.

En sådan reform hindrar i och för inte att sig överprövningen av tingsrätternas avgöranden i de nu aktuelia måien anordnas

på det sätt som hyresrättsutredningen

och arrendeiagskommittên har föreslagit. På arbetsrättens område ett sådant gä11er system i viss utsträckning redan i dag. Vissa arbetstvister skall såiunda tas upp och avgöras av tingsrätt. I sådana må1 är arbetsdomstoien överrätt och siutinstans.

Det sku11e också vara tänkbart att an ti11 det nuvaranknyta

de systemet på det sättet att överprövningen av de hyres- och

arrendetvister som i dag handiäggs vid fastighetsdomstoi fortfarande ska11 äga rum vid hovrätterna och HD medan överprövningen av övriga sådana tvister för1äggs tiil en särski1d domstoi.

Syftet med den av oss förordade ordningen är eme11ertid att minska utrymmet för speciaiisering inom domstoisväsendet. Det fa11er sig då naturligt för oss att undersöka om inte RB:s

Hyres- och arrendetvister 203

regler om fullföljd av talan mot tingsrätts avgöranden kan

också i sådana mål angående hyra och arrende som i

tillämpas dag handläggs vid nämnderna.

Vid våra kontakter med företrädare för riksorganisationerna och med Lantbrukarnas Riksförbunds

på bostadshyresmarknaden (LRF) arrenderåd - LRF-styrelsens rådgivande och beredande

för - har vi fått bl.a.

organ arrendefrågor synpunkter på

instans- och fullföljdsfrågor i hyres- och arrendetvister.

Därvid har organisationerna på bostadsmarknaden samstämmigt

uttryckt önskemål om att behålla det fullföljdssystem som i

dag gäller för hyresnämndsärenden, dvs. ett tvåinstanssystem

med en enda central överinstans, i vilken prövningen sker under medverkan av intresseledamöter. Arrenderådet har uttalat att det nuvarande systemet för överprövning av arren-

denämnds avgöranden, där fastighetsdomstol i många fall är

slutinstans, inte tillgodoser behovet av för rättstillämp-

ningen på arrendeområdet vägledande avgöranden. En annan

brist i systemet har sagts vara att ledamöterna i fastig-

hetsdomstolarna i regel saknar erfarenhet av arrendefrågor.

Arrendelagskommittên har övervägt att för arrendeärenden inrätta en instansordning enligt modellen arrendenämnd-hovrätt- HD. Modellen med hovrätt som överinstans till arrendenämnd

ansågs emellertid inte genomförbar eftersom övervägande skäl

talade för att intresseledamöter borde ingå i överinstansen

men det enligt kommittén inte kunde komma i fråga att till-

föra hovrätterna sådana ledamöter (SOU 1981:80 s. 204).

Som av det föregående menar vi att det inte föreframgår

hinder mot att låta intresseledamöter medverka i

ligger något

av flertalet hyres- och arrendemål vid tingsrätt prövningen överförs dit. Det om hyres- och arrendenämndernas uppgifter

finns anledning att inta en annan ståndpunkt när det

ingen att låta intresseledamöter medverka i gäller möjligheterna hovrätt, om överprövningen av tingsrätts avgöranden i de målen dit. De särskilt angivna typer av nyssnämnda förläggs

204 Hyres- och arrendetvister

hyresmål, vilka enligt vad vi förordat vid tingsrätt bör handläggas i en sammansättning där intresseledamöter inte

ingår, bör givetvis handläggas utan medverkan av intresse-

ledamöter även i hovrätt.

När det gäller HD är förhållandena annorlunda. Som tidigare nämnts får nämligen enligt 11 kap. 1 § första stycket regeringsformen som ledamot i HD endast tjänstgöra den som har utnämnts till ordinare domare i domstolen. Vi ser ingen anledning att överväga en ändring av denna bestämmelse för att göra det möjligt för intresseledamöter att medverka i HD (jfr beträffande expertledamöter avsnitt 4.2).

Om både tingsrätterna och hovrätterna tillförs sakkunskap genom intresseledamöter eller, i fall då intresseledamöter inte medverkar, vid behov genom experter skulle det vara tänkbart att låta hovrätterna bli slutinstanser i samtliga hyres- och arrendemål. För de nuvarande hyresnämndsärendena och för flertalet av arrendenämndsärendena redan gäller i dag att prövningen kan ske i högst två instanser. Vissa arrendenämndsärenden samt de hyres- och arrendemål som tas upp av fastighetsdomstol som första instans kan däremot prövas i tre instanser (enligt förslaget om ändring i FDL i vissa fall

sedan hovrätten meddelat prövningstillstånd). För dessa mål-

grupper skulle således antalet prövningsinstanser minska. Genom att domstolarna tillförs ledamöter som är väl förtrogna

med förhållandena på bostads- och arrendemarknaderna bör

enligt vår mening ett tvåinstanssystem inte föranleda några

betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Som tidigare nämnts innebär också hyresrättsutredningens och arrendelags-

kommittêns förslag ett tvåinstanssystem för samtliga hyres-

och arrendemål. I det systemet är dock all överprövning koncentrerad till en enda domstol. Härigenom tillgodoses be-

hovet av enhetlig rättstillämpning på de berörda områdena.

En motsvarande ordning skulle kunna åstadkommas vid de allmänna domstolarna all genom att fullföljd i hyres- och

Hyres- och arrendetvister 205

arrendemål koncentrerades till en av hovrätterna och inom denna till en av hovrättens avdelningar. En sådan koncentration skulle inte ha riktigt samma nackdelar som en koncentration av dömandet i första instans har. Det sammanlagda antalet överklagade hyres- och arrendemål kan emellertid beräknas bli så stort att målen inte kan hanteras vid endast en hovrättsavdelning. Enbart till bostadsdomstolen kommer sålunda in omkring 600 mål om året (Domstolsverkets anslagsframställning för 1987/88 s. 182). Därtill kommer de hyresoch arrendemål som redan enligt nuvarande ordning överklagas från fastighetsdomstol till hovrätt och mål som avser klander av arrendenämnds beslut. Antalet sådana mål kan visserligen inte utläsas av domstolsverkets statistik men torde inte vara obetydligt.

Genom att målen inte kan hanteras vid endast en hovrättsavdelning försvinner det nyss angivna syftet med koncentra-

tionen. Vidare strider en sådan åtgärd mot vår strävan att

såvitt möjligt behandla hyres- och arrendemål enligt samma regler som gäller för andra mål vid de allmänna domstolarna. Vi anser oss således inte böra förorda att all fullföljd i hyres- och arrendemål koncentreras till en av hovrätterna. Därmed är inte sagt att dessa mål bör handläggas vid samtliga hovrättsavdelningar. Enligt vår mening bör de i stället

lottas på endast en avdelning vid varje hovrätt. Det är också

mycket som talar för att man bör överväga frågan om t.ex. en

del av hyresmålen bör behandlas som förtursmål vid hovrätterna.

Frågan om man kan åstadkomma för rättstillämpningen vägledan-

de avgöranden i ett system där samtliga hovrätter är slutinstanser har vi diskuterat i vårt delbetänkande om HD och

rättsbildningen i samband med frågan om fullföljdsförbud mot

vissa typer av hovrättsavgöranden (avsnitt 7.2.5 i betänkandet). Sådana förbudsregler finns för närvarande endast

beträffande vissa målgrupper, bl.a. lagsökningsmål, mål om

betalningsföreläggande och mål om felparkeringsavgift. I

206 Hyres- och arrendetvister

betänkandet konstaterar vi att reglerna om fullföljdsförbud i vissa fall har lett till bristande enhetlighet i rättstill-

lämpningen på de berörda områdena. Vi har därför

föreslagit att man för vissa av de fall, där det för närvarande enligt särskild lagstiftning gäller ett förbud mot överklagande av hovrättsavgöranden, inför en möjlighet för hovrätt att i prejudikatfall tillåta en part att överklaga till HD. Härigenom kan man kombinera regler om fullföljdsförbud med möjlighet till kvalificerad rättsbildning. Vi kan inte se

något

hinder mot att tillämpa den angivna metoden också i hyresoch arrendemål.

Det bör tilläggas att det nu förordade systemet givetvis kan tillämpas även om det för vissa hyres- och arrendemål kan komma att krävas prövningstillstånd i hovrätterna. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om att nuvarande

bestämmelser i åtskilliga fall innebär förbud att klandra

beslut av arrendenämnd eller att överklaga beslut av hyresnämnd. Dessa förbud berörs givetvis inte av vad vi sagt i det

föregående. Vi utgår i stället från att de nämnda bestämmel-

serna kommer bestå även om nämndernas överförs

att uppgifter

till tingsrätterna.

För hyrestvisternas del innebar tillkomsten av bostadsdomstolen en väsentlig förbättring i förhållande till den tidigare instans- och fullföljdsordningen (jfr avsnitt 6.1.1). Bostadsdomstolens avgöranden når också stor spridning genom

att ett urval av avgörandena publiceras i den årligen ut-

kommande samlingen Rättsfall från bostadsdomstolen.

Ett studium av de publicerade avgörandena ger oss inte anledning att befara att en överprövning av samma mål i hov-

rätterna skulle bereda några svårigheter. Inslaget av sköns-

mässiga bedömningar synes sålunda inte vara påtagligt större

i bostadsdomstolen än i hovrätterna (eller HD). De tolkningsspörsmål som bostadsdomstolen har ställts inför synes till stor del ha varit av traditionell juridisk art och domstolen

Hyres- och arrendetvister 207

har därvid strikt hållit fast vid en rent rättslig argumentering. Vi erinrar om att viktigare avgöranden av HD och numera även av hovrätterna publiceras fortlöpande.

Förfarandet i bostadsdomstolen följer i huvudsak de regler som gäller för besvärsmål i hovrätt. I sådana mål är förfarandet skriftligt. Muntlig förhandling kan dock förekomma. Även flertalet tvistemål i hovrätt avgörs utan huvudförhandling. Enligt vår uppfattning bör reglerna om förfarandet i hovrätt kunna tillämpas också vid överprövning av nämnd-

ärendena. Det kan nämnas att det ingår i våra återstående

arbetsuppifter att se över dessa regler.

Om hyres- och arrendenämndernas uppgifter överförs till tingsrätterna menar vi sammanfattningsvis att all överprövning av tingsrätts avgöranden i hyres- och arrendemål kan förläggas till hovrätterna, att intresseledamöter kan medverka också där samt att hovrätterna kan bli slutinstanser i hyres- och arrendemål, dock med möjlighet för hovrätt att i prejudikatvärda fall tillåta fullföljd till HD. I HD bör intresseledamöter inte medverka. Det sålunda skisserade systemet innebär att bostadsdomstolens uppgifter övertas av hovrätterna och HD.

6.2.5 Domstolarnas sammansättning i hyres- och arrendemål

Den i det föregående skisserade metoden att åstadkomma ett

enhetligt system för prövning av hyres- och arrendetvister innebär att tingsrätterna tillförs två nya kategorier av mål eller ärenden, nämligen dels de ärenden sun i dag handläggs vid hyres- och arrendenämnderna, dels de mål eller ärenden

angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning

av bostadsfastighet som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna.

Båda dessa kategorier av mål eller ärenden handläggs i en

208 Hyres- och arrendetvister

sammansättning som inte förekommer vid tingsrätterna. Nämnderna består såiunda av en Iagfaren ordförande och två intresseiedamöter. Fastighetsdomstoiarna består vid handiäggning av hyres- och arrendemåi av två iagfarna iedamöter och tre nämndemän. Om måiets beskaffenhet e11er annat särskiit ska} f6ran1eder det kan en av nämndemännen ersättas av

ett fastighetsråd. Både vid nämnderna och fastighetsdom-

stoiarna avgörs dock f1erta1et må1 eller ärenden av ensamdomare.

Intresseiedamöter har hittills inte ansetts böra ingå 1 de

ailmänna domstoiarna. Som framgår av det föregående menar vi

emeiiertid att det - med undantag för vissa särskiit angivna

typer av hyresärenden - inte föreiigger något hinder från

principieii synpunkt mot att 1åta intresseiedamöter delta i hand1äggningen av hyres- och arrendemåi vid tingsrätterna. På

grund härav och mot bakgrund av den ståndpunkt som vi har

intagit i fråga om intresseiedamöternas medverkan i de nu-

varande nämndärendena (se avsnitt 6.2.2) ser vid det som föijdriktigt att sådana iedamöter ska11 delta i handiäggningen av dessa ärenden också vid tingsrätterna. Nämndernas

sammansättning har visat sig vara ändamålsenlig. Vi anser

därför att tingsrätt vid hand1äggning av de nuvarande nämndärendena normait bör bestå av en iagfaren domare och två intresseledamöter. Rätten bör dock vara domför med en 1agfaren domare i samma utsträckning som i andra mål e11er ärenden vid tingsrätt. Som tidigare nämnts ser vi inget principie11t hinder mot att den föresiagna regein om obiigatorisk endomarsammansättning i dispositiva tvistemåi om

mindre värden görs ti11ämp1ig också på nämndärendena. De av

oss föresiagna regierna om expertmedverkan ska11 sjä1vfa11et gä11a också i nämndärendena.

Som nyss nämnts har vi i det föregående uttaiat att vissa

hyresärenden berör partsorganisationerna på ett sådant sätt

att dessa ärenden vid tingsrätt bör handiäggas i en saman-

sättning där intresseiedamöter inte ingår. Tingsrätten kan då

Hyres- och arrendetvister 209

tänkas bestå antingen av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndemän. Det förstnämnda alternativet är lämpligt för mål som generellt sett domineras av rättsliga

frågor eller där det förekommer mycket omfattande utredning

och särskilt invecklade bevisfrågor. De nu åsyftade hyres-

ärendena är emellertid i regel av enkel beskaffenhet, sett från juridisk synpunkt. I flertalet sådana ärenden förekommer

i stället bedömningsfrågor och andra inte renodlat rätts-

liga frågor. Alternativet med enbart lagfarna domare i rätten

har därför inte något försteg.

Vid tingsrätt medverkar nämndemän i brottmål, familjemål och

vissa ärenden. I dessa måltyper är tingsrätten som huvudregel

domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Denna sammansättning skulle enligt vår mening vara lämplig också för de speciella typer av hyresärenden som bör prövas utan medverkan av intresseledamöter. Vi förutsätter att tings-

rätterna är uppmärksamma på att även vissa nämndemän kan ha

anknytning till intresseorganisationerna på bostadsmarknaden

(jfr NJA 1978 s. 464, redovisat under 6.1.3). De av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan skall givetvis gälla också i de nu berörda ärendena.

De hyres- och arrendemål som handläggs vid fastighetsdom-

stolarna innehåller ofta allmänna juridiska frågor av samma

slag som förekommer i andra tvistemål, t.ex. avtals- eller

skadeståndsrättsliga frågor. Många av målen är likväl av

enkel beskaffenhet. Som tidigare nämnts avser sålunda en stor

del av hyresmålen enbart bristande betalning av hyra. En

mycket stor del av hyresmålen och många av arrendemålen

avgörs av ensamdomare (jfr avsnitt 6.2.3 och förslaget om ändring i FDL).

Som vi ser det borde det också i de nu berörda målkate-

gorierna vara en fördel för rätten att ha tillgång till

ledamöter som är väl förtrogna med förhållandena på bostads-

och arrendemarknaderna.

210 Hyres- och arrendetvister

Denna uppfattning ligger också bakom de tidigare redovisade

förslagen om att ifrågavarande mål skall överföras från

fastighetsdomstolarna till hyres- och arrendenämnderna.

Hyresrättsutredningen har sålunda pekat på att det i åt-

skilliga hyresmål vid fastighetsdomstol förekommer frågor som

har nära anknytning till hyresnämndernas uppgifter och där intresseledamöternas kunskaper och erfarenheter skulle vara

av stort värde. Som exempel på sådana frågor har utredningen

nämnt skadestånd p.g.a. att hyresgästen skadat lägenheten, nedsättning av hyra eller ersättning p.g.a. bristande underhåll av bostadslägenhet, förverkande av hyresrätt, bestämmande av hyra samt invändningar rörande lägenhetens beskaffenhet i betalningstvister.

Mot bakgrund av vad som sagts nu menar vi att tingsrätt också i de hyres- och arrendemål som nu handläggs vid fastighetsdomstol normalt bör bestå av en lagfaren ordförande och två

intresseledamöter. I fråga om endomarbehörighet i vissa av

dessa mål hänvisar vi till förslaget om ändring i FDL.

Inslaget av rättsliga frågor torde dock vara större i de nu

berörda målen än i ärenden vid hyres- och arrendenämnderna. Det skulle därför kunna hävdas att det bör krävas två lagfarna domare för domförhet i dessa mål även om rätten till-

förs intresseledamöter. De rättsliga frågorna torde

emellertid ofta vara invävda i de materiella. Enligt vår mening bör det därför i det övervägande antalet mål vara

tillräckligt att en lagfaren domare ingår i rätten om han

till sin hjälp vid dömandet har ledamöter som är väl för-

trogna med förhållandena på bostads- och arrendemarknaderna.

En del av dessa mål kan dock innehålla rättsliga frågor av

sådan svårighetsgrad att det skulle vara en fördel om ytter-

ligare en lagfaren domare kunde ingå i rätten (se t.ex. NJA

1986 s. 198). Svåra juridiska frågor kan för övrigt undan-

tagsvis förekomma också i de ärenden som handläggs vid hyresoch arrendenämnderna. Man kan därför öppna en möjlighet för

Hyres- och arrendetvister 211

rätten att låta två lagfarna domare delta i avgörandet av ett hyres- eller arrendemål om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till målets beskaffenhet. Vi överväger för närvarande att införa en sådan bestämmelse i brottmål. I vårt slutbetänkande torde vi således ha anledning att återkomma till

denna fråga.

När det gäller överprövningen av tingsrätternas avgöranden i hyres- och arrendemål har vi i avsnitt 6.2.4 uttalat att denna överprövning kan förläggas till hovrätterna och HD, i följd varav bostadsdomstolens uppgifter kan överföras till dessa organ. Vidare har vi funnit att det inte föreligger

något hinder från principiell synpunkt mot att låta

intresseledamöter delta i handläggningen av flertalet hyresoch arrendemål i hovrätt. Vi har inte ansett oss böra överväga möjligheten att införa intresseledamöter i HD.

Hovrätt är domför med tre eller, i vissa fall, fyra lagfarna domare. I brottmål och i familjemål gäller i stället som huvudregel att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. I mål av dessa slag är hovrätten dock i vissa fall domför även med tre eller fyra lagfarna domare, bl.a. vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Enligt förslaget om ändring i RB skall hovrätten vid be-

handling av frågor om prövningstillstånd bestå av två lag-

farna ledamöter.

För hovrätts sammansättning i fastighetsmål gäller särskilda

regler. Såvitt gäller mål angående arrende, hyra, bostadsrätt

eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet får sålunda efter

hovrättens bestämmande ett fastighetsråd ingå i rätten, om

målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föran-

leder det. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd i

hyres- och bostadsrättsmål skall hovrätten enligt förslaget om ändring i FDL bestå av två lagfarna ledamöter.

Bostadsdomstolen är som huvudregel domför med sju ledamöter,

212 Hyres- och arrendetvister

av vilka tre skall vara lagfarna och fyra vara intresseledamöter. Domstolen är också domför med fyra ledamöter, om inte

någon av dem påkallar att målet skall prövas av sju leda-

möter. I den mindre sammansättningen skall två av ledamöterna vara lagfarna och två vara intresseledamöter.

Reglerna om bostadsdomstolens sammansättning skall ses mot bakgrund av att en av huvuduppgifterna för domstolen är att

skapa vägledande avgöranden på de områden som berörs av

verksamheten. Det har därför inte ansetts opåkallat att två

intresseledamöter från vardera sidan deltar i avgörandet av mål som har principiell betydelse. I ett sådant mål kan således intresseledamöterna, om de är ense, överrösta de lagfarna ledamöterna (jfr prop. 1974:151 s. 88).

Med den av oss förordade instans- och fullföljdsordningen

vilar uppgiften att åstadkomma för rättstillämpningen på de

berörda områdena vägledande avgöranden på HD. Det finns

därför ingen anledning att för hovrätternas del söka skapa en motsvarighet till bostadsdomstolens stora sammansättning. I stället kan den sammansättning som hovrätt enligt huvudregeln har i brottmål och familjemål tjäna som förebild för hovrätts sammansättning i hyres- och arrendemål. Det är enligt vår mening lika betydelsefullt att intresseledamöter medverkar vid överprövning av sådana mål i hovrätt som att de medverkar vid målens prövning i första instans. Vi menar därför att hovrätt i hyres- och arrendemål normalt bör vara domför med tre lagfarna ledamöter och två intresseledamöter. Däremot bör detta inte vara huvudregel vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Vi förutsätter emellertid att hovrätterna beaktar värdet av att intresseledamöter medverkar i mål av större vikt, liksom uttalade önskemål från parterna om sådan

medverkan. I de mål som enligt vad vi sagt i det föregående

vid tingsrätt bör handläggas i en sammansättning där

intresseledamöter inte ingår bör hovrätt vara domför med tre

lagfarna ledamöter och två nämndemän. Vi erinrar mn att de av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan gäller också för hovrätterna.

Hyres- och arrendetvister 213

Som ett aiternativ ti11 de nu skisserade sammansättningsformerna skuiie man, med en utvidgning av den i avsnitt 6.2.2. väckta tanken att hämta intresseiedamöterna från en vidare krets än den nuvarande, kunna tänka sig en sammansättning med Iagfarna domare och intresseiedamöter i samtiiga hyres- och arrendemål, dvs. även sådana må] som kan sägas beröra de nuvarande förslagsstäiiande organisationernas intressen. I dessa mål skuiie då kunna tjänstgöra intresseiedamöter som utsetts efter försiag från annat hå11 än de nämnda organisationerna. Lämpiigheten av en sådan ordning kan

eme11ertid ifrågasättas. Vi har därför inte ansett oss böra

utveckia detta aiternativ ytterligare.

Med det av oss skisserade systemet sku11e intresseiedamöterna få utses deis iänsvis för tjänstgöring vid samtiiga tingsrätter i respektive 1än, dels särskilt för varje hovrätt. Det minskade utrymmet för intresseiedamöternas medverkan i de nuvarande nämndärendena innebär eniigt vår bedömning att det tota1a antaiet intresseiedamöter inte sku11e behöva utökas nämnvärt.

6.2.6 Mediings- och skiijedomsärenden m.m.

Av bi1aga 2 framgår att det under år 1986 handiades mer än

4 700 mediingsärenden vid hyres- och arrendenämnderna. Det är att märka att vad som i statistiken betecknas som mediings-

ärende i stor utsträckning endast avser frågor, beträffande

viika nämnderna inte har prövningsrätt eniigt särskiid be-

stämmeise i 1ag. Mediing kan eme11ertid påkaiias i alla slag

av tvister som rör arrende, hyra e11er bostadsrätt, såiedes

även i frågor där nämnderna har prövningsrätt. Det totaia

antaiet ärenden som enbart rör mediing torde därför vara

större än vad som framgår av statistiken.

Mediing utgör en mycket viktig dei av nämndernas verksamhet. Den rena mediingsfunktionen bör dock håiias i sär från den

föriikningsverksamhet som åligger nämnderna. Eniigt 12 §

214 Hyres- och arrendetvister

första stycket nämndlagen skall nämnderna sålunda i varje

ärende angående arrende, hyra eller bostadsrätt söka förlika

parterna, även om medling inte påkallats. Skillnaden mellan

ett ärende som enbart rör medling och ett ärende där sökanden begär prövning i sak ligger i sättet att avsluta respektive ärende. I medlingsärendet skall nämnden avskriva ärendet om sökandens motpart inte inställer sig inför nämnden eller om förlikning inte kommer till stånd. I prövningsärendet skall nämnden i motsvarande situationer avgöra tvisten.

Mer än hälften av de i statistiken angivna medlingsärendena

avsåg förlängnings- eller villkorstvister rörande lokaler.

Hyresgästens ansökan om medling är i dessa fall en förutsätt-

ning för att han skall kunna få ersättning för förlust på

grund av att hyresförhållandet upphör respektive att en av

honom gjord uppsägning för villkorsändring skall gälla (57-

58 a §§ hyreslagen). Om lagstiftningen var utformad på annat

sätt skulle ärenden av detta slag sannolikt reduceras kraftigt.

Systemet med ett indirekt besittningsskydd för lokalhyresgäster undersöks och utvärderas för närvarande av den s.k. lokalhyreskommittên. Enligt direktiven (Dir. 1984:40) skall kommittén lämna förslag till sådana förbättringar av lokalhyresgästernas ställning som utvärderingen kan ge anledning

till. I så fall torde kommittén också komma in på frågor som

rör förfarandet i förlängnings- och villkorstvister beträffande lokaler.

I avsnitt 6.2.3 har vi uttalat att ärendelagen och RB enligt vår mening kan användas för handläggning av flertalet nämndärenden. Varken ärendelagen eller RB innehåller emellertid

några bestämmelser om mål eller ärenden som enbart rör med-

ling. Däremot innehåller RB bestämmelser om rättens förlikningsverksamhet i anhängiggjorda dispositiva tvistemål och om medling inför särskilt förordnad medlare i sådana mål.

Hyres- och arrendetvister 215

Vi kan inte se något hinder mot att 1åta tingsrätterna ta upp

också ärenden som enbart rör mediing. Det kan inte utes1utas att en sådan ordning sku11e vara 1ämp1ig även för andra tvister än sådana som avser hyra e11er arrende.

Tvistemåisprocessen passar dock inte för handiäggning av med-

Iingsärenden. Det kan så1edes inte komma i fråga att i ett

med1ingsärende utfärda stämning e11er hå11a huvudförhandiing. Det enk1a förfarandet en1igt ärendelagen är däremot eniigt

vår mening vä1 iämpat för med1ing. Bestämme1ser om ärenden

som enbart rör med1ing sku11e utan svårighet kunna införas i ärende1agen.

Nämnderna kan också vara skiijenämnd i tvister som rör arrende, hyra och bostadsrätt. Under år 1986 medde1ades det vid nämnderna sammaniagt 40 skiijedomar, varav 23 i hyresnämndsärenden och 17 i arrendenämndsärenden. Möj1igheten att utse hyresnämnd eller arrendenämnd till ski1jenémnd medför för parterna den fördelen att de får sin tvist snabbt och sakkunnigt avgjord utan de dryga kostnader som är förenade med privat skiijemannaförfarande. Enligt vad vi erfarit inne-

hå11er också LRF:s standardavta1 om upp1åte1se av arrenderätt

en skiljekiausui, en1igt vi1ken vederbörande arrendenämnd ska11 vara ski1jenämnd.

En1igt 49 kap. 1 § tredje stycket RB i dess nuvarande 1yde1se kan parterna i ett dispositivt tvistemåi utfästa sig att inte fu11fö1ja ta1an mot tingsrättens dom i må1et. Utfäste1sen gä11er dock endast om den gjorts efter det att tvisten uppkommit. I vårt de1betänkande om HD och rättsbiidningen har vi föres1agit att denna begränsning tas bort. Om det försiaget genomförs och nämndernas uppgifter överförs ti11 tingsrätter-

na kan parter som ingår ett avta1 rörande arrende, hyra e11er

bostadsrätt genom en utfästeise att inte fu11fö1ja taian mot tingsrätts dom i tvist med an1edning av avtaiet få en motsvarighet till ski1jemannaf6rfarandet vid nämnderna.

216 Hyres- och arrendetvister

Av redogörelsen i avsnitt 6.1.2 framgår att nämnderna hand-

lägger en rad olika typer av ärenden och att nämnderna har olika funktion i skilda I

ärendetyper. åtskilliga fall fungerar nämnderna närmast som tillståndsmyndighet. I regel

är ärenden av dessa slag väl att av ett lämpade handläggas organ som arbetar under domstolsliknande former eller av domstol. Det finns dock ärenden som lämpar mindre väl för sig sådan handläggning. Ett bra exempel är enligt vår mening ärenden enligt bristortslagen, s.k. kontoriseringsärenden.

Enligt 3 § första stycket bristortslagen får bostadslägenhet eller lägenhet, som är avsedd att helt eller till oväsentej lig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, inte utan hyresnämndens tillstånd hyras ut eller tas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda. andra Enligt

stycket i paragrafen gäller dock tillståndsplikten inte för

lägenhet som tas i anspråk för vissa speciella ändamål. Vid

prövning av fråga om tillstånd som nu sagts tillmäts kommu-

nens uppfattning stor vikt. Detta har sin grund i att uthyrningsförbudet i lagen enligt ett uttalande av bostadsdomstolen närmast bör betraktas som ett till komplement byggnadslagstiftningen (se Rättsfall från bostadsdomstolen 1978:8). Mot bakgrund härav skulle enligt vår mening prövningen av dessa tillståndsärenden kunna anförtros åt de kommunala byggnadsnämnderna. Företrädare för hyresnämnderna,

bostadsdomstolen och partsorganisationerna på hyresmarknaden

har uttryckt samma uppfattning.

6.2.7 Slutsatser och sammanfattning

Enligt vårt förslag i kapitel 5 ska11 systemet med särskilda fastighetsdomstolar slopas och fastighetsmålen tas upp av samtliga tingsrätter. Tingsrätterna kommer då att tillföras ett inte obetydligt antal mål

angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. I

förevarande kapitel har vi undersökt att möjligheterna överföra även hyres- och arrendenämndernas uppgifter till

Hyres- och arrendetvister 217

tingsrätterna. Härigenom skulle man kunna åstadkomma ett enhetligt system för prövning av samtliga hyres- och arrendetvister.

Om man vill överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter

till tingsrätterna är det i första hand tre frågor som till-

drar Den första frågan är om de intresse-

sig uppmärksamhet. ledamöter som nu medverkar vid nämnderna kan delta i handav hyres- och arrendemål vid tingsrätt. Den andra läggningen är om de förfaranderegler som tingsrätterna har att

frågan

också för handläggning av nämndärendena eller tillämpa passar om det behövs särskilda förfaranderegler för dessa ärenden.

Den tredje frågan är vilka följder en handläggning av nämnd-

ärendena vid tingsrätt skulle få för instans- och fullföljdsordningen i dessa ärenden.

När det gäller medverkan av intresseledamöter i rättskip-

och arrendeområdena har vi utgått från den ningen på hyresinställning i frågan som lagstiftaren vid ett flertal till-

fällen har uttryckt, nämligen att intresseledamöter skall medverka vid avgörandet av de mål eller ärenden som i dag handläggs vid hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen. Intresseledamöternas anknytning till organisationerna

har dock i vissa fall aktualiserat jävsfrågor, vilka enligt

vår inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt

uppfattning inom ramen för det nuvarande systemet. Problemen är emellertid koncentrerade till vissa speciella typer av hyresärenden,

vilka på ett påtagligt sätt berör organisationernas

intressen. För undvikande av jävsinvändningar bör dessa ärenden vid tingsrätt handläggas i en sammansättning där

intresseledamöter inte ingår. I övriga fall föreligger det

enligt vår mening inte något hinder från principiell synpunkt

mot att låta intresseledamöter delta i handläggningen av hyres- och arrendemål vid tingsrätt.

I om förfarandet vid tingsrätterna står det nu klart

fråga

att vårt förslag i 1982 års delbetänkande till en modernise-

218 Hyres- och arrendetvister

ring av tingsrättsprocessen inte kommer att genomföras fullt ut. Bl.a. kommer ärendelagen att behållas. Enligt vår mening skulle en mycket stor del av nämndärendena, främst de som till övervägande del handläggs utan muntlig förhandling, passa väl in i ärendelagens system. Andra nämndärenden har utpräglad tvistemålskaraktär. Dessa ärenden bör utan egent-

liga svårigheter kunna handläggas enligt RB:s om för-

regler farandet i tvistemål.

Instans- och fullföljdsordningen är i dag olika för skilda kategorier av hyres- och arrendetvister. Även om samtliga sådana tvister handläggs vid tingsrätt i första instans skulle det vara tänkbart att helt eller delvis behålla dessa

skillnader. Vi anser det emellertid vara möjligt att på

grundval av RB:s system utforma en instans- och fullföljdsordning som passar för både de hyres- och arrendemål som nu handläggs vid fastighetsdomstolarna och de ärenden som handläggs vid hyres- och arrendenämnderna. Därvid kan man också i allt väsentligt tillgodose önskemål från de berörda intresse-

organisationerna om ett tvåinstanssystem, där prövningen i

överinstansen äger rum under medverkan av intresseledamöter.

Vi anser sålunda inte att det föreligger något hinder från

principiell synpunkt mot att låta intresseledamöter delta i handläggningen av flertalet hyres- och arrendemål i hovrätt. Om både tingsrätterna och hovrätterna tillförs sakkunskap genom intresseledamöter bör det vara möjligt att i princip låta hovrätterna bli slutinstanser i samtliga hyres- och arrendemål. För att undvika att detta system leder till

bristande enhetlighet i rättstillämpningen på de berörda

områdena kan man ge hovrätt möjlighet att i prejudikatfall tillåta en part att överklaga till HD. Bostadsdomstolens uppgifter kan således övertas av hovrätterna och HD.

Utöver de nu berörda frågorna har vi diskuterat domstolarnas

sammansättning i hyres- och arrendemål samt handläggningen av medlings- och skiljedomsärenden och vissa tillståndsärenden.

Hyres- och arrendetvister 219

När det gäiier domstoiarnas sammansättning kan eniigt vår mening tingsrätt vid handiäggning av hyres- och arrendemåi bestå av en iagfaren domare och två intresseiedamöter. I de specieiia måityper, viika enligt vår uppfattning bör handiäggas utan intresseiedamöter, kan tingsrätten bestå av en iagfaren domare och tre nämndemän. I måi där det förekommer

svåra juridiska frågor bör två iagfarna domare kunna ingå i

rätten. Vi ser inget principielit hinder mot att den regel om obligatorisk endomarsammansättning i dispositiva tvistemåi om mindre värden som föresiås bii införd i RB görs tiiiämpiig

också på hyres- och arrendemåi. I mål som vid tingsrätt hand-

iagts med intresseiedamöter kan hovrätt vara domför med tre

iagfarna iedamöter och två intresseiedamöter. I hyresmåi som

vid tingsrätt handiagts med nämndemän kan hovrätt vara domför med tre iagfarna iedamöter och två nämndemän. I HD bör intresseiedamöter inte medverka.

Vi kan inte se något hinder mot att iåta tingsrätterna ta upp

också mediingsärenden. Bestämmeiser om sådana ärenden kan

eniigt vår mening utan svårighet tas in i ärendeiagen. En

motsvarighet tiii skiijemannaförfarandet vid nämnderna kan erhåiias genom att parterna i ett hyres- eiier arrendeförhåiiande utfäster sig att inte föra taian mot tingsrätts dom i en tvist med aniedning av det nämnda förhåiiandet. I vårt deibetänkande om HD och rättsbiidningen har vi föresiagit att sådan utfästeise, i motsats tiii vad som gäiier i dag, ska11 gäiia även om den gjorts innan tvist uppkommit meiian parterna. Prövningen av vissa tiiiståndsärenden skuiie kunna överföras tiii andra myndigheter.

Vad vi nu anfört visar eniigt vår mening att det är fuiit möjligt att överföra hyres- och arrendenämndernas uppgifter tiii tingsrätterna och bostadsdomstoiens uppgifter tiii hov-

rätterna och HD. En sådan åtgärd sku11e som vi ser det ha

fiera fördelar framför den nuvarande ordningen och framför de försiag ti11 en reform av hyres- och arrendeprocessen som har iagts fram av hyresrättsutredningen och arrendeiagskommittên. Man skuiie såiunda för det första siippa ifrån de oiägenheter

220 Hyres- och arrendetvister

som är förenade med att en del av den dömande verksamheten

på

de berörda rättsområdena sker vid sidan av de allmänna domstolarna. För det andra kommer alla mål som har samband med varandra att kunna tas upp av samma myndighet. För det tredje kan samtliga hyres- och arrendetvister, alltså även sådana som skall handläggas enligt lagsökningslagen och handräckningslagen, tas upp av samma domstol. För det fjärde kommer prövningen av dessa tvister att äga rum eller i närheten

på

av den ort där den berörda finns. För det femte fastigheten måste den av oss förordade ordningen medföra administrativa vinster och direkta ekonomiska besparingar.

Enligt vår mening talar det nu anförda med styrka för att man överför hyres- och arrendenämndernas samt bostadsdomstolens uppgifter till de allmänna domstolarna i enlighet med det av

oss skisserade systemet. Som framgår av vad vi anfört i

kapitel 1 utgör detta endast en modell för hur de nämnda rättskipningsuppgifterna skulle kunna integreras i de allmänna domstolarnas verksamhet. Vi lägger alltså inte fram

något fullständigt förslag härom.

7 KONCENTRATION AV EKO-MÅL?

7.1 Bakgrund

De nuvarande bestämmeiserna om handiäggningen av vidiyftiga eiier annars särskilt krävande måi om a11mänt åtai i vi1ka av ekonomiska e11er skatterättsiiga förhåilanden bedömningen har väsentlig betydeise (se 1 kap. 7 § RB), dvs. kvaiifice-

rade eko-måi, som tidigare nämnts på försiag i betän-

bygger kanden deis från oss, deis från den s.k. eko-kommissionen (Ds Ju 1984:1 SOU 1984:3). Båda försiagen innebar att resp. ekonomiska och skatterättsliga förhåiianden

experter på skulie kunna ingå i tingsrätterna och hovrätterna som sär-

skiida iedamöter. Eko-kommissionen föresiog därjämte att ekomåien sku11e koncentreras ti11 vissa tingsrätter.

De båda betänkandena remissbehandiades gemensamt. En majoritet av remissinstanserna tiiistyrkte försiaget om ekonomiska som särskiida iedamöter i domoch skatterättsiiga experter stoiarna. att koncentrera eko-måien til] vissa Försiaget avstyrktes däremot av en k1ar majoritet av tingsrätter remissinstanserna.

I ett ti11 remitterat försiag om domstoiarna och

iagrådet

eko-brotten m.m. föresiog regeringen att kvaiificerade ekomåi företrädesvis skuiie handiäggas vid vissa tingsrätter som särskiit utsetts av regeringen. Dessa tingsrätter samt hovrätterna sku11e få möjiighet att i de aktueiia måien iåta

ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i experter på

rätten. Det anta] måi som sku11e beröras av försiaget upp-

skattades ti11 eller några hundratai per år. något

Som huvudskäi för att koncentrera handiäggningen av eko-måien tili ett begränsat antai tingsrätter anförde föredragande statsrådet:

222 Eko-mål

Som jag tidigare har varit inne på, och som påpekas av

både eko-kommissionen och rättegångsutredningen, är det

till stor fördel för samspelet mellan en expertledamot och en lagfaren ledamot att även den senare har god erfarenhet och goda kunskaper i om det aktuella

fråga

ämnesområdet. Man kan därigenom i hög grad motverka risken för att en expertledamots i en viss uppfattning

fråga inom hans specialområde alltför okritiskt godtas

av övriga ledamöter i rätten. När expertledamöter f.n. deltar vid de svenska domstolarna sker detta också

praktiskt taget alltid i en domstol som på något sätt

är specialiserad på uppgiften i fråga. Detta gäller

t.ex. i fråga om fastighetsmål, sjömål och patentmål.

Det är en allmän erfarenhet från dessa domstolar att samarbetet gynnas av att även de lagfarna ledamöterna

i domstolen har specialkunskaper på det aktuella

området.

Redan det nu anförda talar enligt min mening starkt för att de mål där experter skall delta koncentreras till vissa tingsrätter. Härtill kommer att en sådan koncentration är i hög grad motiverad av önskemålet att experterna deltar i rätten relativt regelbundet. Om så är fallet kan experterna snabbare få erfarenhet av de - inte bara - som

frågor inom det egna specialområdet

brukar vara uppe till bedömning i brottmål. De kan

därigenom utöva sin dömande funktion på ett bättre sätt.

En ordning där endast vissa tingsrätter har möjlighet att anlita experter ökar givetvis garantierna för att varje enskild expert blir anlitad mer regelbundet.

Lagrådet fann förslaget om medverkan av ekonomiska

experter

vara grundat på goda skäl. om medverkan av skatte-

Förslaget

rättsliga experter i rätten föranledde inte heller någon

erinran i sak från lagrådets sida. Däremot ansåg sig lagrådet

inte kunna tillstyrka förslaget om koncentration av kvalificerade eko-mål till vissa tingsrätter. Denna inställning

sou 1987:13 Eko-mål 223

grundades på att en uppdelning av mål mellan tingsrätterna

efter hur omfattande eller svårt ett mål var innebar ett ingrepp i vår rättsordning av betydande principiell räckvidd. En klyvning av målen efter sådana kriterier kunde lätt leda till uppfattningen att somliga tingsrätter var av högre kvalitet än andra (A- och B-domstolar). En nackdel var också

enligt lagrådet att tingsrättsdomare vid de icke specialise-

rade tingsrätterna, som också de har att avgöra ett stort

antal ordinära eko-mål, skulle gå miste om de erfarenheter

som handläggning med experter skulle ge. Vad beträffar den

praktiska tillämpningen invände lagrådet att det var en

vansklig och grannlaga uppgift att avgöra om ett mål är så krävande att det inte bör handläggas av den ordinarie tings-

rätten. Lagrådet framhöll vidare att det fanns fog för att

hävda att inte bara åklagaren utan också den tilltalade borde

få påkalla att eko-målet skulle prövas av en specialiserad

domstol. Sammanfattningsvis ansåg lagrådet att det, mot bak-

grund främst av det ganska ringa antal mål som skulle komma att beröras av förslaget, inte var tillräckligt sakligt motiverat att göra sådana principiella avsteg från gällande rättsordning som den föreslagna koncentrationen av eko-mål skulle utgöra.

I proposition 1984/85:178 vidhöll departementschefen att de kvalificerade eko-målen i första hand borde handläggas av vissa särskilt utsedda tingsrätter. Han erinrade därvid bl.a.

om att frågan om en allmän möjlighet för de allmänna dom-

stolarna att anlita expertis inom olika ämnesområden behandlades av oss. Fram till dess att vi presenterat våra förslag

var han inte beredd att i detta sammanhang förorda någon

annan ordning än den som dittills varit bruklig när experter deltar, nämligen att endast vissa domstolar där särskild utbildning och erfarenhet finns representerad skall handlägga mål med expertmedverkan. Förslaget i propositionen avvek sålunda endast i detaljer från det förslag som remitterats

till lagrådet för yttrande.

224 Eko-mål

Vid riksdagsbehandlingen hemställde justitieutskottet att riksdagen skulle anta de genom propositionen framlagda förslagen. En minoritet inom utskottet yrkade i en reservation

dock avslag på propositionen (JuU 1984/85:39).

Riksdagens majoritet biföll justitieutskottets hemställan och antog sålunda det i propositionen framlagda förslaget utan ändring (rskr 1984/85:360). Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1985.

Genom förordningen (1985:401) har regeringen beslutat att av sådana mål som avses prövningen i 1 kap. 7 § RB skall

ankomma på följande tingsrätter: Stockholms, Västerås,

Norrköpings, Jönköpings, Kalmar, Malmö, Göteborgs, Vänersborgs, Karlstads, Gävle, Sundsvalls, Umeå och Luleå.

Domkretsarna framgår av förordningen.

När man undersöker hur den nya lagstiftningen kommit att tillämpas måste man för det första beakta att endast sådana vidlyftiga och eljest krävande mål om allmänt åtal som avses i 1 kap. 7 § RB skall prövas vid särskilt forum. Flertalet

eko-mål, dvs. flertalet mål om skatte- och valutabrott,

gäldenärsbrott, bedrägeri-, förskingrings-, trolöshets- och svindleribrott m.m., skall alltjämt prövas vid ordinarie brottmålsforum. För det andra måste man beakta att ordinarie brottmålsforum och specialforum enligt förevarande bestämmelser inte sällan sammanfaller. De av regeringen utvalda tings-

rätterna är ju genomgående belägna i huvudorten i domkretsen.

För det tredje måste man komma att det kan förekomma

ihåg

att ett eko-mål bedöms vara så kvalificerat att det bör handläggas av en specialiserad domstol men att det undantagsvis ändå inte anses nödvändigt med expertmedverkan.

Beträffande urvalet av mål till eko-domstolarna har riks-

åklagaren lämnat allmänna råd till åklagarna i Riksåklagarens

cirkulär RÅC 1:110. I cirkuläret anmodas att

överåklagarna halvårsvis lämna uppgifter till riksåklagaren om tillämp-

ningen av lagstiftningen inom verksamhetsområdet.

sou 1987:13 Eko-mål 225

Varken hos riksåklagaren eller i domstolsverket har man ännu

upprättat någon fullständig statistik över de kvalificerade

eko-målen och deras handläggning. Vi har dock från riks-

åklagarens kansli fått vissa uppgifter om hur de nu åsyftade

bestämmelserna tillämpats under tiden den 1 juli 1985 - den

30 juni 1986. Av uppgifterna framgår att tillämpning av

bestämmelserna aktualiserats i endast nio mål. Åtta av dessa skulle handläggas av åtta olika eko-domstolar, medan ett mål avgjorts av hovrätten över Skåne och Blekinge. Flera av målen

befann sig alltjämt på ett förberedande stadium. I de flesta

hade expert förordnats eller avsåg tingsrätten att förordna

expert. Det bör tilläggas att domstolsverket nyligen har på-

börjat ett projekt som syftar till att utvärdera eko-domstolsreformen.

7.2 överväganden

ordningen med koncentration av kvalificerade eko-mål till 13 tingsrätter, vilka vid behandlingen av målen kan förordna

experter på ekonomiska och skatterättsliga förhållanden som

särskilda ledamöter i domstolen, har nu varit i kraft i drygt

ett och ett halvt år. Någon utvärdering av reformen har ännu

inte skett. Så mycket står emellertid klart som att antalet mål där väckande av åtal vid specialforum och/eller expertmedverkan varit aktuellt blivit mycket mindre än statsmakterna antagit vid reformens beslutande. Medan departements-

chefen uppskattat det antal mål som skulle beröras till något

eller några hundratal per år (prop. 1984/85:178 s. 15), har

tillämpning av de nya bestämmelserna aktualiserats i endast nio mål under det första året. Tillgängliga uppgifter om

utvecklingen på området tyder inte på någon egentlig ökning

av antalet kvalificerade eko-mål under överskådlig tid.

Det har mot denna bakgrund synts oss både naturligt och

följdriktigt att ta upp frågan om inte vårt förslag i kapitel

4 om expertmedverkan i allmän domstol kan tillämpas också i

fråga om de eko-mål som avses i 1 kap. 7 § RB. De över-

226 Eko-mål

väganden som vi har gjort angående behovet av en allmän

regel om expertmedverkan menar vi stämma väl överens med önskemålet om förstärkning av de allmänna domstolarna i kvalificerade eko-mål. Det är endast beträffande koncentrationen av målen till ett begränsat antal tingsrätter som nuvarande ordning avviker från vårt förslag om expertmedverkan. Vi skall inte här upprepa de argument som utvecklats

i kapitel 4 i fråga om nackdelarna av en specialisering av

rättskipningen på de allmänna domstolarnas område utan nöjer

oss med att i första hand hänvisa till vad vi anfört där. Vi vill tillägga följande.

När lagstiftaren år 1985 tog ställning för en koncentration av vidlyftiga och komplicerade eko-mål till ett mindre antal tingsrätter var det två huvudskäl som angavs härför, nämligen dels att den lagfarne ledamoten genom koncentrationen av målen blev kunnigare inom området för eko-mål, vilket gynnade samarbetet mellan juristdomaren och expertledamoten, dels att varje expertledamot kunde delta mer regelbundet i rätten och därigenom snabbt få erfarenhet av domstolsarbetet. Med hänsyn till det ringa antal kvalificerade eko-mål som förekommit och till spridningen av dessa har syftet med att koncentrera

målen uppenbarligen inte uppnåtts. För att i någon mån åstad-

komma det som åsyftades med koncentrationen hade man varit

tvungen att pröva alla kvalificerade eko-mål vid en enda domstol. Inte ens då är det säkert att resultatet blivit det

önskade. Dessutom torde det inte råda något tvivel om att en

sådan ordning av åtskilliga skäl inte är önskvärd.

Med hänsyn till det anförda kan man konstatera, att de förutsättningar som ligger till grund för bestämmelserna om koncentration av kvalificerade eko-mål till vissa tingsrätter inte infriats. Vi föreslår därför att man redan nu i belys-

ning av vunna erfarenheter omprövar frågan om en koncentra-

tion av de kvalificerade eko-målen och att man därvid beaktar vad vi i detta betänkande anför om nackdelar med specialisering och om möjligheter till expertmedverkan i allmän dom-

se

Eko-må1 227

stol. En1igt vår mening bör resu1tatet av denna omprövning b1i att må1en inte längre koncentreras ti11 vissa tingsrätter. Därmed kan 1 kap. 7 § RB 1iks0m förordningen (1985:401) om hand1äggningen av må] som avses i detta lagrum upphävas.

8 FORTSATT SPECIALISERING INOM DOMSTOLSVÄSENDET?

I avsnitt 4.1 har vi diskuterat för- och nackdelarna med en specialisering av dömande verksamhet. Vår bedömning har

blivit att nackdelarna i många fall är större än fördelarna.

Enligt vår uppfattning bör man nu välja väg. Antingen skall

man även fortsättningsvis låta olika målgrupper frångå de

allmänna domstolarna för att handläggas i särskild ordning

eller skall man försöka verka för en återgång till ett mera

enhetligt domstolsväsende. Vi anser att starka skäl talar för att man skall välja den senare vägen. Vi har därför i kapitel 5-7 lagt fram flera förslag i syfte att underlätta en utveck-

ling i denna riktning. En utgångspunkt har därvid varit det i

kapitel 4 behandlade förslaget om generella regler om expertmedverkan i allmän domstol.

Vi har ägnat fastighetsmålen, hyres- och arrendetvisterna och

eko-målen särskild uppmärksamhet. I dessa delar har våra överväganden mynnat ut i den bedömningen att det är både möjligt och lämpligt att dessa mål eller ärenden får prövas av allmän domstol enligt vanliga förfaranderegler. Vi har

följaktligen funnit att det inte behövs några särskilda

fastighetsdomstolar eller hyres- och arrendenämnder eller

någon särskild bostadsdomstol. Inte heller behövs det några

särskilt utsedda eko-domstolar.

I den i kapitel 2 redovisade översikten över nuvarande former för specialisering av dömande verksamhet har vi angivit en

del ytterligare exempel på sådan prövning i särskild ordning

som i dag förekommer beträffande vissa måltyper. Den

specialisering det här är fråga om delade vi in i tre kate-

gorier: 1) koncentration av mål till en eller flera tings-

rätter såsom fallet är när det gäller patentmål och vissa

upphovsrättsmål, sjörättsmål samt tryckfrihetsmål och vissa

andra yttrandefrihetsmål; 2) handläggning av mål vid vissa särskilda domstolar, nämligen arbetsdomstolen, marknadsdom-

230 Fortsatt specialisering?

stolen samt vattendomstolarna; 3) handläggning av mål eller ärenden vid särskilda domstolsliknande nämnder, t.ex. vanämnden, allmänna reklamationsnämnden och koncessionsnämnden för miljöskydd.

Det ingår visserligen inte i vårt uppdrag att gå in på alla

de olika typer av specialisering som sålunda förekommer. Däremot har det synts oss lämpligt att mot bakgrund av våra

överväganden i kap. 4-7 anlägga några synpunkter i fråga om

de fortsatta reformmöjligheterna. Vi lämnar patentmålen samt

målen vid arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och vattendomstolarna åt sidan.

Vad gäller sådana mål som redan i dag handläggs vid de allmänna domstolarna men är koncentrerade till endast vissa tingsrätter finns det enligt vår uppfattning i flera fall

goda skäl att fortsätta på den väg vi förordat beträffande

fastighetsmålen och eko-målen. Vi tänker härvid på sjörätts-

mål, tryckfrihetsmål och andra yttrandefrihetsmål samt Vissa mål rörande upphovsrätt. Som vi ser det gäller motsvarande

bedömning för en av de målkategorier där prövningen i dag är

förlagd till särskilda nämnder, nämligen va-mål.

En koncentration av sjörättsmål till vissa särskilt utsedda

underrätter har lång hävd i vårt land. De vinster som står

att göra med koncentrationen uppnås dock enligt vår uppfatt-

ning endast vid tingsrätterna i Stockholm och Göteborg, där

sjörättsmålen dels är relativt många, dels lottas på

speciella sjörättsavdelningar. Även utan en lagstadgad koncentration torde emellertid det helt övervägande antalet kvalificerade sjörättsmål komma att handläggas vid de nämnda tingsrätterna. Till detta bidrar att parter i sjörättsliga tvister ofta torde begagna möjligheten att med stöd av 10 kap. 16 § RB avtala att tvisten skall prövas just vid tingsrätterna i Stockholm eller Göteborg. Beträffande landet i övrigt ger nuvarande ordning upphov till olika processuella problem med därav följande merarbete för domstolarna.

Fortsatt specialisering? 231

Vi ser därför inget hinder mot att låta sjörättsmålen handläggas vid samtliga tingsrätter. Givetvis bör de av oss föreslagna reglerna om expertmedverkan gälla också i sjörättsmål.

Förutom vanliga sjörättsliga tvistemål och brottmål hand-

lägger sjörättsdomstolarna dispaschmål och ärenden angående

sjöförklaring. I sådana mål eller ärenden består domstolarna av lagfarna domare och särskilda ledamöter. De sistnämnda skall ha sådana fackkunskaper att de kan jämställas med experter (jfr avsnitt 2.1.1).

Enligt 339 § sjölagen skall talan mot dispasch föras genom klander hos tingsrätten för den ort där dispaschen är utgiven. Eftersom dispaschören har sitt kansli i Göteborg väcks klandertalan regelmässigt vid Göteborgs tingsrätt. Även när

det gäller dispaschmål synes därför en lagstadgad koncentra-

tion kunna undvaras.

Antalet sjöförklaringar har successivt minskat under senare år och är numera mindre än 50 per år. Merparten av dessa äger rum vid tingsrätterna i Stockholm och Göteborg. Enligt vår mening gäller de synpunkter vi anlagt beträffande behovet av

koncentration av vanliga sjörättsmål också ärenden angående

sjöförklaring. Det kan tilläggas att utredningen angående

organisationsform för undersökning av sjö- och luftfartsolyckor i det nyligen framlagda betänkandet (Ds K 1986:2) Haveriutredningar har föreslagit att sjöförklaring skall slopas som utredningsform för den säkerhetsmässiga underav en sjöolycka. Sjöförklaring skall dock behållas sökningen -

som en - fakultativ väg att få utredning angående andra

förhållanden kring en sjöolycka än sådana som har betydelse för sjösäkerheten. Enligt utredningen kommer institutet med den nya inriktningen att förlora ytterligare i betydelse, varför det är troligt att minskningen av antalet sjöförklaringar kommer att fortsätta. Utredningen har därför föreslagit att regeringen skall få inskränka antalet domstolar

232 Fortsatt specialisering?

som är behöriga att handlägga ärenden angående sjöförkla-

ring. Enligt vår mening innebär ett minskat antal sjöför› 1

klaringar i stället att det blir än mindre motiverat med en lagstadgad koncentration av sådana ärenden.

Under senare år har ett omfattande arbete lagts ned på att

stärka grundlagsskyddet för de grundläggande fri- och rättig-

heterna. I fråga om yttrandefrihetsregleringen har yttrande-

frihetsutredningen i sitt huvudbetänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten lagt fram förslag till en särskild, fristående yttrandefrihetsgrundlag att vid sidan av

gälla

tryckfrihetsförordningen.

Rättegångsordningen för tryckfrihetsmål lämnades i förslaget

i huvudsak oförändrad. Utredningen utgick från att yttrandefrihetsmål skulle handläggas vid de tingsrätter som i dag handlägger tryckfrihetsmål, dvs. målen skulle koncentreras till i princip en tingsrätt i varje län [jfr utredningens slutbetänkande (Ds Ju 1986:4) Förslag om följdlagstiftning

till en grundlagsreform angående yttrandefrihetenl.

Efter remissbehandling av yttrandefrihetsutredningens huvudbetänkande har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten m.m. Förslaget, över vilket lagrådet efter remiss nyligen har yttrat sig, innebär att tryckfrihetsförordningen utvidgas till att gälla även yttranden som framförs i radio offentligt och television samt vissa andra medier.

Rättegångsordningen

för tryckfrihetsmål skall tillämpas också för de nya kategorierna av yttrandefrihetsmål.

Det enda egentliga skäl som kan anföras för att över huvud taget koncentrera yttrandefrihetsmålen är - bortsett från skäl som främst är av historisk eller traditionell art - att de lagfarna domarna vid de särskilt utsedda tingsrätterna

skall få erfarenhet av den aktuella måltypen. Antalet tryck-

frihetsmål är emellertid litet. Enligt domstolsverkets

Fortsatt specialisering? 233

statistik var sålunda antalet brottmål som prövats med jury endast 12 år 1985 och 24 år 1986. Visserligen kan antalet

yttrandefrihetsmål komma att öka något om förslaget om för-

stärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten genomförs. Enligt vår bedömning kommer dock antalet sådana mål även i framtiden att vara begränsat. Man kan därför inte göra gällande mycket

att en koncentration av yttrandefrihetsmålen till de tingsrätter tryckfrihetsmål - bortsett från

som i dag handlägger Stockholms - några garantier eller ens nämnvärt tingsrätt ger ökar förutsättningarna för att de lagfarna domarna i har tidigare erfarenhet av likartade mål.

yttrandefrihetsmål

Vi anser inte heller att målen är så särpräglade att en sådan erfarenhet är nödvändig. Däremot väger skälen för en lokal av rättskipningen särskilt tungt i dessa mål. förankring

Det anförda motiverar enligt vår mening att man ytterligare överväger om den hittillsvarande koncentrationen av tryckfrihetsmålen bör bestå.

Frågor om intrång i upphovsrätt prövas i regel av de allmänna

domstolarna. I vissa typer av mål gäller dock särskilda forumregler. Sålunda har - som vi tidigare redogjort för Stockholms exklusiv behörighet att i första instans tingsrätt bl.a. mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i pröva om upphovsrätt till litterära och strid mot lagen (1960:729) verk samt mål om televisionsutsändning i strid konstnärliga om rätt till bild. Vid handmot lagen (1960:730) fotografisk av dessa mål gäller vanliga sammansättnings- och läggning förfaranderegler.

Det främsta skälet för att koncentrera dessa mål till en enda domstol är att målen har bedömts innefatta så speciella att det är befogat med en koncentration för att garan-

frågor

tera att domstolen har tillräcklig sakkunskap och erfarenhet.

I en nyligen avlämnad proposition (1986/87:49) om skydd för

234 Fortsatt specialisering?

kretsmönster i halvledarprodukter (s.k. datachips) konstaterade föredragande statsrådet att också mål om

intrång i

rätten till kretsmönster kan komma att innefatta tekniska och

andra frågor av komplicerat

och speciellt slag och att detta naturligtvis talar för att man genomför en motsvarande koncentration av dessa mål. Han framhöll emellertid att en sådan koncentration också kan medföra nackdelar från såväl principiell som praktisk synpunkt. Med hänsyn härtill och till att vi förväntas att i detta betänkande från mera generella

utgångspunkter belysa frågorna om koncentration av mål och om

expertmedverkan ansåg föredragande statsrådet

övervägande skäl tala för att i det

föreliggande sammanhanget inte frångå

principen om tingsrätternas lika behörighet.

Enligt vår mening kan det knappast med fog hävdas att mål om

intrång i upphovsrätt genom ljudradio- eller televisionsut-

sändning generellt är svårare än andra t.ex.

upphovsrättsmål, mål om intrång i rätten till kretsmönster.

Målen är inte heller så frekventa att berörda domare vid Stockholms tingsrätt kan sägas förvärva särskild erfarenhet av dessa målkategorier.

Också den möjlighet till expertmedverkan som vi i föreslagit detta betänkande har betydelse när det att ta ställgäller ning till behovet av fortsatt av den dömande specialisering

verksamheten i de nu åsyftade målen. Som vi konstaterat

i andra fall utgör sålunda till möjligheten expertmedverkan en omständighet som talar mot en fortsatt koncentration.

Med hänsyn till vad som sagts nu anser vi att det skulle vara både möjligt och lämpligt att låta de upphovsrättsmål, som nu koncentrerats till Stockholms tingsrätt, i fortsättningen prövas av allmän domstol enligt vanliga forumregler.

Den nuvarande ordningen för prövning av va-mål utgör en god illustration till de olägenheter som följer av att specialdomstolar inrättats. Problem förekommer exempelvis när det

Fortsatt specialisering? 235

den summariska med krav på va-avgifter. En

gäller processen ansökan om betalningsföreläggande beträffande sådana avgifter innehåller ofta krav beträffande även andra kommunanämligen la bestrids måste ärendet därvid avgifter. Om ansökningen delas så att kravet överlämnas till va-nämnden

på va-avgifter

av ärendet av tingsrätten. Vidare medan återstoden prövas - särskilt skadeståndsmål i vissa va-mål problem

uppstår

som behöver åberopa alternativa grunder för för en kärande sitt yrkande.

vår ett uttalat reformbehov be- Enligt mening föreligger skäl talar för att man träffande va-målen. Även principiella den nuvarande specialiseringen av va-mål. Dessa mål omprövar kan inte anses vara så speciella att de kräver en handläggi en särskild för hela riket gemensam nämnd. Tvärtom ning målen utan kunna anförtros allmän domstol.

synes svårighet Det finns stora likheter mellan va-mål och fastighetsmål

eller Det stora flertalet va-mål mål enligt anläggningslagen. kravmål. Rättsområdet är dessutom är tämligen okomplicerade numera väl och det finns en fast etableganska genomarbetat

rad praxis i de flesta frågor.

torde att va-målen Vårt förslag om expertmedverkan möjliggöra till de allmänna domstolarna. I dessa mål bör det överflyttas

vara att i viss utsträckning anlita fastighetsråden

möjligt som experter.

9 SPECIALMOTIVERING

9.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Vårt förslag om expertmedverkan i de allmänna domstolarna innebär att samtliga tingsrätter och hovrätter får möjlighet att i komplicerade mål av alla slag låta en eller två exper-

ter ingå i rätten som särskilda ledamöter. Regeln om expert-

medverkan i tingsrätt har placerats i omedelbar anslutning till den allmänna regeln om tingsrätts sammansättning.

Den nya regeln är tillämplig även i kvalificerade eko-mål. Prövningen av sådana mål skall enligt 1 kap. 7 § företrädesvis äga rum vid vissa särskilt utsedda tingsrätter. I avsnitt 7.2 har vi konstaterat att de förutsättningar som ligger till grund för koncentrationen inte infriats. Enligt förslaget skall därför 1 kap. 7 § upphävas. Till följd härav kan även av mål som avses i förordningen (1985:401) om handläggningen sistnämnda lagrum upphävas.

Vid i eko-domstol av kvalificerade eko-mål får prövningen enligt 1 kap. 8 § en ekonomisk expert och en förvaltnings-

domare ingå i tingsrätten såsom särskilda ledamöter. Vårt

medför att även denna kan upphävas. I förförslag paragraf slaget avses visserligen med uttrycket expert enbart“en person med särskild fackkunskap 1 annat än juridiska ämnen. Detta innebär inte att vi har för avsikt att avskaffa möjligheten för de allmänna domstolarna att anlita en förvaltom förvaltningsdomares medverkan i de

ningsdomare. Frågan allmänna domstolarna har emellertid sådant samband med frågor

som rör dessa domstolars sammansättning i allmänhet att vi kommer att behandla sådan medverkan i vårt slutbetänkande sommaren 1987. Där kommer vi att ta upp också den närliggande om det finns att möjligheterna för

frågan anledning utvidga

de allmänna domstolarna att anlita förvaltningsdomare. Som vi

ser det finns det därför inte något hinder att redan nu före-

slå att 1 kap. 8 § skall upphävas.

238 Specialmotivering

1 kap. 3 a §

Paragrafen, som är ny, tar upp bestämmelser om medverkan av experter i tingsrätt. Förslaget har behandlats främst i avsnitt 4.2-3 och 4.6 i den allmänna motiveringen.

Vi är medvetna om att också om ett reformerat förslaget tingsrättsförfarande innehåller en ny paragraf med beteckningen 1 kap. 3 a § RB. Eftersom det för närvarande är osäkert om den paragrafen kommer att införas i RB den

på

angivna platsen har vi valt att låta den av

beteckningen på

oss föreslagna 1 kap. 3 a § bestå.

Enligt första stycket i paragrafen står att anmöjligheten lita en expert, dvs. en särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild fackkunskap, öppen för samtliga i alla tingsrätter typer av mål, såväl tvistemål

som brottmål, och avser experter på alla förekommande fack-

områden. Som förutsättning för att tingsrätten skall få anlita experthjälp gäller att av målet prövningen väsentligt

främjas genom att en expert ingår i rätten.

Med uttrycket expert avses, som nyss nämnts, enbart en person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen. En ut-

gångspunkt för våra överväganden har nämligen varit att varje

lagfaren domare i tingsrätt är kompetent att de tillämpa rättsregler som är aktuella i varje enskilt mål. Medverkan i rätten av en förvaltningsdomare, dvs. en person med special-

kunnande på de juridiska specialområden som berörs av verk-

samheten vid de allmänna kommer vi förvaltningsdomstolarna, att ta upp i vårt slutbetänkande i samband med att vi där

behandlar frågor som rör de allmänna domstolarnas sammansätt-

ning. Med uttrycket särskild avses fackkunskap specialkunnande av samma slag som

åsyftas i 40 kap. 1 § (jfr även

under 4 kap. 10 a §).

Specialmotivering 239

Kravet på att expertens medverkan skall medföra att pröv-

ningen av målet väsentligt främjas innebär att expertmedverkan blir aktuell främst i mål där processmaterialet är så

svårförståeligt, att det är till klar fördel för rättens

möjligheter att bedöma materialet att man har hjälp av en expert. Också i mål där processmaterialet visserligen är mindre svårt att förstå men i gengäld mycket omfattande

något

kan förutsättningarna för expertmedverkan vara uppfyllda. Som framhållits i den allmänna motiveringen är expertens främsta uppgift att hjälpa rättens övriga ledamöter att sätta sig in i och förstå det förebringade processmaterialet. Experten kan också inom ramen för vad som är tillåtet enligt reglerna om domstolens materiella processledning ta initiativet till att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i utredningen. Det bör därvid understrykas att experten har samma skyldighet som rättens övriga ledamöter att hålla sig till det material som förebringas. Om rättens behov av särskild fackkunskap avser att berika detta material är rätten därför liksom hittills hänvisad till att förordna sakkunnig enligt 40 kap. Detta alternativ bör också väljas om behovet av experthjälp hänför sig till en så liten del av målet att det av processekonomiska skäl framstår som olämpligt att anlita en expert.

Den omständigheten att parterna åberopar sakkunnigbevisning

är inte nödvändigtvis ett tecken på att processmaterialet är

så svårförståeligt att det finns behov av en expert inom

rätten. Det kan bl.a. tänkas att sakkunnigbevisningen gör en expertmedverkan överflödig.

I torde förutsättningar för expertmedverkan förepraktiken ligga främst i mål som rör invecklade ekonomiska, medicinska

eller tekniska förhållanden. Som exempel på mål där sådana

förhållanden kan tänkas förekomma kan nämnas eko-mål, mål

angående fel i fastighet enligt 4 kap. 19 § JB, mål inom ADB-

och miljöområdena, mål som rör felbehandling inom sjukvården

samt mål angående entreprenad. En annan måltyp av detta slag

är mål om intrång i rätten till kretsmönster i halvledar-

produkter (s.k. datachips; jfr kapitel 8).

i 240 Speciaimotivering sou 1987:13

För tydiighetens skuii viii vi anmärka, att vår avsikt med

försiaget om expertmedverkan inte har varit att ta stäiining

till den viktiga frågan om behovet av att i aiimän domstoi ha

tiiigång till exempe1vis vittnespsykologisk expertis vid

prövningen av måi med ömtåiiga Vi menar att bevisfrågor. vårt

lagförsiag inte annat än i rena undantagsfaii för ger utrymme att en vittnespsykoiog medverkar som expert inom rätten.

Exempei härpå iämnar fal] då parterna åberopat

sakkunnigbevisning i ämnet och förståeisen av de sakkunnigas utsagor väsentiigt underlättas om det även inom rätten finns en

expert på området.

Beslut om expertmedverkan fattas av rätten. Förfarandet i samband med sådant besiut behandiar vi under 4 kap. 10 a §.

En expert medverkar i rätten under beteckningen särskiid ledamot. Detta innebär främst att experten inte kan ersätta

övriga Iedamöter vid förfaii för någon av dessa.

För en expert gäiier vaniiga regier om domare, b1.a. regierna i 4 kap. 13 § om domarjäv. Som framh511its i avsnitt 4.5 i den aiimänna motiveringen medför den omständigheten, att en expert i regei är yrkesverksam utanför domstoien och tiilika

på det område som är aktueiit

i det mål där experten ska11

tjänstgöra, att jävsfrågan måste ägnas stor uppmärksamhet.

Frågan bör därför på ett tidigt stadium tas

upp med parterna och med den person som avses skoia tjänstgöra som expert. Vidare måste en expert aiitid före få dei huvudförhandiingen av tiiiräckiiga uppgifter om målet för att själv kunna bedöma

jävsfrågan.

Innan en expert börjar tjänstgöra i domstoien ska11 han ha aviagt domared eniigt 4 kap. 11 §.

Vi förutsätter att behovet av särskiid inom fackkunskap rätten i nästan alla faii biir rätten tiilgodosett genom att aniitar expert. I måi som rör skiida fackområden kan det

en

Speciaimotivering 241

dock tänkas uppkomma behov av expertis på mer än ett område.

I ett skadeståndsmåi kan det exempeivis vara kompiicerat

önskvärt att rätten har tiiigång tiii både teknisk och medi-

cinsk expertis. I sådana faii har rätten möjiighet att aniita

på två skiida fackområden. Denna möjiighet bör dock

experter utnyttjas restriktivt. Vi erinrar om att behov av särskiid fackkunskap som avser endast en iiten dei av ett måi bör tiiigodoses genom att rätten förordnar en sakkunnig eniigt

40 kap. Fiera än två experter får inte ingå i rätten sam-

tidigt.

När en expert medverkar vid huvudförhandiing deitar han iiksom rättens övriga iedamöter i avgörandet av aiia före-

kommande frågor. Om i en brottmåisrättegång fiera åtai skaii

bedömas vid samma huvudförhandiing kan det därför förekomma att experten får deita i avgörandet av även andra åtai än de

som har föraniett att han aniitats. Om ett enskiit anspråk

handiäggs gemensamt med ett åtai kommer experten att deita

också i prövningen av det enskiida anspråket. På motsvarande

sätt kan en expert i en tvistemåisrättegång komma att deita i

avgörandet av även andra frågor eiier käromåi än de för viika

han aniitats. Som framgår av vad som nyss sagts är en

förutsättning för att rätten skaii få aniita experthjäip dock att behovet därav inte avser endast en mindre dei av det

materiai som skaii prövas i rättegången.

För att undvika att en expertmedverkan biir onödigt om-

fattande bör rätten vara uppmärksam på att det i vissa faii

är möjiigt att deia upp processen. Om det i en brottmåis-

rättegång handiäggs fiera åtai finns det såiunda under vissa

förutsättningar möjiighet att avgöra något av åtaien för sig

(se 30 kap. 4 § samt 45 kap. 3 och 14 §§). Vidare kan rätten i 22 kap. i vissa faii avstå från att pröva eniigt regierna

ett enskiit anspråk i samband med åtai för brottet. I sådant

faii kommer en i brottmåiet aniitad expert att medverka

endast vid prövningen av åtaiet. I en tvistemåisrättegång

finns det möjiighet att meddeia deidom beträffande ett av

242 Speciaimotivering

flera käromåi och meliandom b1.a. i fail då viss del av ett käromåi kan avgöras för sig (se 17 kap. 4 och 5 §§ samt 42 kap. 20 §).

Det möter inget hinder att rätten aniitar en expert på ett så

tidigt stadium av rättegången att experten kan medverka även

i förberedeisearbetet. Särskiit i tvistemåi kan det finnas behov härav, t.ex. för att underiätta rättens materieiia processledning i målet. Även i fall då en expert medverkar vid t.ex. ett förberedeisesammanträde deitar han såsom särskiid

ledamot av rätten. Till skiilnad från ett fastighetsråd har

han ingen behörighet att sjä1vständigt vidta någon åtgärd i

måiet.

Vid annan därefter föijande förberedande åtgärd kan rätten

åter bestå av enbart en iagfaren domare.

Också i omröstningshänseende gä11er van1iga regier. I tvistemåi bör detta regeimässigt medföra att experten kommer att rösta efter den iagfarne iedamot som har berett måiet (se 16 kap. 1 § andra stycket). I brottmå1 ska11 experten rösta efter ordföranden, eftersom denne får förutsättas ha svarat för beredningen av måiet, men a11tid före nämndemännen (se 29 kap. 1 § andra stycket). Vid överiäggningen - vilken inte är Iagreglerad kan experten givetvis yttra sig när det är 1ämp1igt.

Andra stycket i paragrafen motsvarar, bortsett från

några

redaktioneiia justeringar, 1 kap. 8 § andra stycket i dess nuvarande lydelse.

Tredje stycket i paragrafen har oförändrat överförts från nuvarande 1 kap. 8 § tredje stycket.

Specialmotivering 243

2 kap. 4 a §

som innehåiier bestämmeiser om expertmedverkan i Paragrafen, hovrätt, har samma konstruktion som 1 kap. 3 a § första stycket.

Förfarandet i samband med besiut om expertmedverkan i hovrätt behandiar vi under 4 kap. 10 a §.

har medverkat i ett måi vid bör det Om en expert tingsrätt vid ett ofta finnas aniedning att också i hovöverklagande rätten överväga att anlita en expert.

Av 4 kap. 13 § sjunde punkten följer att en expert som medverkat i ett mål vid tingsrätt inte får delta i handiäggningen av samma må] i hovrätten.

4 kap. 10 a §

Paragrafen innehåiier bestämmeiser om de personer som ska11 tjänstgöra som experter i tingsrätt och hovrätt eniigt 1 kap. 3 a § och 2 kap. 4 a §. Förslaget har behandiats i avsnitt 4.3 - 4 i den alimänna motiveringen.

Av första viika krav som stä11s på den som stvcket framgår

ska11 som expert. Först och främst gäiier att tjänstgöra vederbörande e11er yrkeserfarenhet ska11 ha genom utbiidning

förvärvat särskiid fackkunskap på det område där rätten be-

höver ha ti11 Några forme11a komtiiigång speciaikunnande.

har emeilertid inte stäiits upp. Som vi anfört petensviiikor i den a11männa motiveringen ska11 en expert ha tiiiräckiiga kunskaper för att kunna förkiara inveckiade sakförhåiianden

inom sitt fackområde utan att vara så speciaiiserad på detta

område att hans kunskaper bäst tiiigodoförs måiet genom att han hörs som sakkunnig eniigt 40 kap.

Utöver tiliräckiiga kunskaper inom sitt fackområde skaii den

244 Specialmotivering

som kan komma i fråga som expert ha sådana

personliga egenskaper att han kan sägas vara skickad att som tjänstgöra särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt. Vi förutsätter att upplysningar i detta hänseende kan lämnas av myndighet, organisation eller annan som föreslår att en viss person skall anlitas för ett expertuppdrag.

Enligt andra stycket ankommer det på rätten att förordna

expert. Frågan om expertmedverkan bör självfallet tas upp i

god tid före huvudförhandlingen. Därvid bör - i parterna

brottmål även målsägande som för egen talan eller biträder

åtalet - underrättas och beredas tillfälle att yttra sig i

frågan. Även om parterna inte har något bestämmande in-

flytande över rättens sammansättning finns det, särskilt i dispositiva tvistemål, anledning för rätten att vara lyhörd för parternas inställning. Detta både i om

gäller fråga

behovet av expertmedverkan och valet av expert. Parterna bör

givetvis underrättas om rättens beslut i frågan.

Vid förberedande handläggning är en tingsrätt 1 kap. enligt 3 S femte stycket domför med en lagfaren domare. Som framhållits i den allmänna motiveringen förutsätter vi att en

tingsnotarie som förordnats att utföra domargöromål inte

tilldelas mål eller ärenden som är av sådan eller omfattning

svårighetsgrad att det kan bli aktuellt med expertmedverkan.

I regel torde inte heller en tingsfiskal böra tilldelas sådana mål eller ärenden.

Beslut att förordna expert eller annat beslut

angående

expertmedverkan bör om möjligt fattas av den domare som skall vara ordförande vid det tillfälle då målet avgörs. Ingenting hindrar att beslutet i tveksamma fall fattas av fullsutten rätt.

I hovrätt torde beslut under det förberedande stadiet av ett

måls handläggning angående

expertmedverkan enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § normalt fattas av tre lagfarna domare.

Beslut att förordna expert skall avse visst mål.

Specialmotivering 245

Särskild talan mot rättens beslut angående expertmedverkan

får i princip inte föras. En part som menar att målet onödigt

uppehålls genom beslut av tingsrätt får emellertid enligt

49 kap. 6 § föra särskild talan mot beslutet. Särskild talan kan också tillåtas mot beslut varigenom tingsrätt eller hovrätt ogillat en invändning om jäv mot en expert (49 kap. 3 § respektive 54 kap. 3 §).

Tredje stycket motsvarar, bortsett från några redaktionella

justeringar, det nuvarande andra stycket i paragrafen. Det

finns visserligen anledning att ifrågasätta om krav på att

inte vara i konkurstillstånd bör uppställas i fråga om den

som skall tjänstgöra som expert. Sådant tillstånd utgör sålunda sedan år 1971 inte längre ett lagstadgat hinder för valbarhet till nämndeman. Vi har emellertid inte funnit

anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av de

krav som i dag uppställs i fråga om den som skall tjänstgöra

som ekonomisk expert.

Overgångsbestämmelserna

Med stöd av 4 kap. 10 a § första stycket i dess nuvarande lydelse har regeringen i beslut den 27 juni 1985 förordnat ett antal personer att vara ekonomiska experter i tingsrätterna respektive hovrätterna fr.o.m. den 1 juli 1985 t.o.m. den 30 juni 1988. Det kan vara lämpligt att låta de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 juli 1988. Kvalificerade eko-mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts vid en tingsrätt som särskilt utsetts att pröva sådana mål bör handläggas enligt äldre föreskrifter.

246 Specialmotivering

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om expertmedverkan i domstolsärenden. Sådana ärenden är ofta av enkel beskaffenhet. Det kan dock inte uteslutas att det i enstaka ärenden kan finnas behov av expertmedverkan. I paragrafen har därför angivits att vad som i 1 kap. 3 a § första stycket RB är föreskrivet om expertmedverkan gäller vid handläggning av ärende.

Enligt 6 § ärendelagen är tingsrätt vid handläggning av ärende som huvudregel domför med en lagfaren domare. I vissa fall skall ärende dock avgöras av fullsutten rätt, nämligen om ärendet är tvistigt, om eljest särskild föreanledning

kommer därtill eller om ärendet angår vissa i lagen angivna

förhållanden. Vidare får regeringen föreskriva att vissa typer av enkla förmynderskapsärenden får handläggas av en tjänsteman som inte är lagfaren. En försöksverksamhet med sådan handläggning har inletts.

Enligt 7 § står möjligheten till expertmedverkan öppen i

samtliga ärenden. Behov av sådan medverkan torde dock uppkomma endast i sådana ärenden som skall handläggas av fullsutten rätt. Förordnande för tjänsteman som inte är lagfaren att handlägga vissa ärenden skall enligt förordningen (1985:35) om försöksverksamhet med handläggningen av förmynderskapsärenden avse endast mycket enkla ärenden. Förutsättningar för expertmedverkan föreligger inte i sådana ärenden.

Specialmotivering 247

9.3 Förslaget ti11 Tag om ändring i giftermåis-

balken

15 kap. 29 a §

Enligt 15 kap. 29 § gäiler särskiida regier om tingsrätts

sammansättning vid handläggning av äktenskapsmål och vissa

andra må? som avses i baiken. Även i sådana mål bör tingsrätt

ha möj1ighet att aniita expert. I den nu ifrågavarande

paragrafen, som är ny, har tagits upp en bestämme1se härom.

Liksom i fråga om domstoisärenden har paragrafen utformats

som en hänvisning tiil 1 kap. 3 a § första stycket RB.

15 30 §

kap.

Paragrafen innehå11er vissa särreg1er i fråga om överiäggning

och omröstning i måi där nämndemän eniigt 29 § ska11 ingå i

tingsrätten.

Genom en mindre ändring av tredje stycket i paragrafen har

texten anpassats till möjiigheten att även en expert kan ingå

i tingsrätten.

15 30 b §

kap.

I 15 kap. 30 a § finns särskiida bestämmeiser om hovrätts domförhet i må1 som avses i 29 §.

I den nu ifrågavarande paragrafen, som är ny, har genom en

hänvisning till 2 kap. 4 a § RB angivits att även hovrätten

får aniita expert i de nu åsyftade målen.

248 Specia1motivering

9.4 Förs1aget till lag om ändring i förä1draba1ken

20 kag. 1 §

I paragrafen anges i dag att 15 kap. 29, 30 och 30 a §§

giftermå1sba1ken äger motsvarande tillämpning i mål om fader-

skap och vissa andra må1 en1igt förä1draba1ken. Genom att ti11 de uppräknade Wagrummen lägga 15 kap. 29 a och 30 b §§

giftermå1sba1ken öppnas möj1ighet till expertmedverkan i

fami1jerätts1iga mil av de s1ag san anges i förevarande paragraf.

Härutöver har i paragrafen gjorts några redakti0ne11a

justeringar.

RESERVATION

av Lars Laurin

Utredningen Iägger med detta betänkande fram ett förslag till expertmedverkan vid alimän domstoi i a11a mål. Möj1igheten att i särski1t komp1icerade må1 kunna till d0mst01en knyta en expert, ser jag som ett sätt att stärka rättskipningen och domst01arnas stä11ning.

Förslaget innebär en risk för att expertkunnande de1ges rättens övriga 1edamöter utan att parterna får kännedom om vad experten uttaiar. För att eiiminera denna risk har utredningen mycket tyd1igt understrukit att experten icke får ti11föra måiet egna kunskaper e11er erfarenhetssatser. Han ska11 fungera som en to1k och under1ätta för rättens övriga ledamöter att förstå parternas och deras sakkunnigas utsagor.

Bland annat med hänsyn ti11 det nu sagda är ett besiut att expert ska11 medverka i rätten och beslut om personva1et ett

viktigt avgörande, som kan få stor betydeise för utgången i

må1et. Med hänsyn härti11 har utredningen förutsatt, att par-

terna måste ha ett stort inf1ytande i frågan och förutsatt,

att som rege1 enhä11ighet bör före1igga me11an parterna och rätten om utseende av expert (här och i det fö1jande bortses

från den typ av expert som ingår i rätten efter förordnande

av regeringen e11er domstoisverket).

Det kan eme11ertid knappast anses 1ämp1igt att stä11a upp

ett krav på samtycke från parterna för att utse expert. Ett

sådant krav är inte 1ämp1igt när det gä11er brottmåi och knappast he11er när det gä11er indispositiva tvistemåi. Möj- 1igen skulle ett sådant krav kunna uppstä11as när det gä11er dispositiva tvistemå1. Utredningen har eme11ertid va1t att

inte i något fa11 stä11a upp ett krav på samtycke från

250 Reservation

parterna för att förordna expert. Så långt är jag ense med

utredningen.

Det sagda innebär emellertid att det kan förekomma fall då domstolen förordnar att expert skall i rätten eller

ingå

beslutar om personvalet i strid med ena partens - eller bådas - då om ett

uppfattning. Fråga uppstår sådant beslut

skall kunna överklagas och i sådant fall om särskild talan skall föras mot beslutet eller om talan skall föras i samband med överklagande av domen.

Utredningen har inte ansett att man bör få föra särskild talan mot beslut att expert skall i rätten eller att

ingå

expert förordnas. Utredningen har inte heller ansett att man bör införa ett fullföljdsförbud. Konsekvensen av detta torde vara att ett sådant beslut kan överklagas i samband med att man för talan mot domen. Den situationen kan då att

uppstå,

hovrätten i efterhand måste upphäva beslutet och kanske återförvisa målet. Detta kan inte vara en lämplig ordning.

Enligt min uppfattning är beslut att expert skall ingå i

rätten och förordnande av expert av så genomgripande betydelse för parterna, att särskild talan bör få föras mot beslutet efter missnöjesanmälan i huvudsak i överensstämmelse

med vad som stadgas i 49 kap. 4 § RB. Frågan om medverkan av

expert kan då aldrig bli föremål för prövning i högre rätt efter det att hela målet har handlagts.

1 Bilaga

Tingsrätter som är fastighetsdomstol; domsområden och målantal

Tingsrätt som är Domsområde, Inkomna fastighetsmål

län 19853) 19855’

fastighetsdomstol

Linköpings5)

Totalt 8 136 8 271

1) Handlägger endast fastighetsmål som rör arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. 2) Handlägger fastighetsmål av annat slag än sådana som räknats upp under 1. 3) Källa: Domstolsverkets statistiksystem för de allmänna domstolarna, tabell F, 1986-01-21. 4) Tingsrätten är också vattendomstol. 5) Hyresnämnd/Arrendenämnd finns i kommunen. 6) Källa: Domstolsverkets statistiksystem för de allmänna domstolarna, tabell F, 1987-01-21.

AVGJORDAÄRENDEN §ÅÃf5kâ_à TABELL c HYRES- ocn ARRENDENÃMNDEN 1 SAMTLIGA NÃMNDER REDOVISNINGSPERIOD: 1986-01-01--1986-12-31

HYRESNÄMND ARRENDENÃMND TOTALT ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL (Z) (Z) (Z)

37222 100,0 3486 100,0 40708 100,0 AVGJORDA ÄRENDEN

DÄRAV AVSEENDE

1415 3,8 1 0,0 1416 3,5 MEDLING ELLER SKILJEDOM I HYRESTVIST (01)

TID 1116 3,0 0 0,0 1116 2,7 ÅTGÃRDSFÖRELÄGGANDE/FHRLÄNGD FÖR ÅTGÃRD (02)

134 0,4 0 0,0 134 0,3 ÖVERLÅTELSE AV BOSTAD TILL SAMBOENDE(03)

LÄGENHETSDYTE(04) 464 1,2 0 0.0 464 1,1

51 0.1 0 0.0 51 0,1 EVERLÅTELSE AV LOKAL (05)

274 0.7 0 0.0 274 0.7 UPPLÅTELSE I ANDRA HAND (06)

16156 43,4 0 0,0 16156 39,7 AVSTÅENDE FRÅN BESXTTNINGSSKYDD BETRÄFFANDEBOSTAD (07)

FBRLÃNGNINGAV HYRESAVTAL (08) 3943 10,6 0 0,0 3943 9.7

2120 5.7 0 0,0 2120 5.2 ÄNDRING AV HYRESVILLKOR (09)

AVSTÅENDE FRÅN BESITTNINGSSKYDD 934 2,5 1 0.0 935 2,3 BETRÃFFANDELOKAL (10)

2849 7,7 1 0,0 2850 7,0 MEDLING BETRÄFFANDELOKALHYRES- GÄSTS BESITTNINGSSKYDD (11)

48 0,1 0 0,0 48 0.1 UPPSKOVMED AVFLYTTNING FRÅN LOKAL

7 0,0 0 0.0 7 0.0 SKADESTANDFER MINSKAT BRUKSVÃRDE(

4 0,0 0 0,0 4 0,0 FBRELÄGGANDEATT LÃMNA UT UPPGIFTER OM HYRA (15)

54 0,1 0 0,0 54 0,1 ÖVRIGA ÄRENDENENLIGT 12 KAP JORDABALKEN (20)

41 0,1 0 0.0 41 0,1 MEDLING ELLER SKILJEDOM I BOSTADS- RÄTTSTVIST (21)

355 1.0 0 0.0 355 0,9 ÖVRIGA ÄRENDENENLIGT BOSTADSRÃTTS- LAGEN (24)

33 0,1 0 0,0 33 0,1 ANSÖKANOM SÄRSKILD FÖRVALTNING (26

22 0,1 0 0.0 22 0,1 BVRIGA ÄRENDENENLIGT BOSTADS- FÖRVALTNINGSLAGEN(28)

DOMSTOLSVERKETSTATISTIKSYSTEH FER BOSTADSDOMSTOLEN 1987-03-03 SID 92 SAMT HYRES- OCH ARRENDESNÃMNDERNA

254 SOU 1987:13

TABELL C AVGJORDAÄRENDEN HYRES- OCH ARRENDENÃMNDEN I SAMTLIGA NÄMNDER REDOVISNINGSPERIOD: 1986-01-01--1986-12-31

HYRESNÄMND ARRENDENÄMND TOTALT ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL (Z) (Z) (Z)

UPPRUSTNINGSÅLÄGGANDE / 3 0.0 0 0.0 3 0.0 ANVÄNDNINGSFÖRBUD (30)

FÖRBUDMOT/MEDGIVANDETILL 22 0.1 0 0,0 22 0,1 FÖRBÄTTRINGSARBETEN(31)

ÖVRIGA ÄRENDENENLIGT BOSTADS- 6 0,0 0 0.0 6 0.0 SANERINGSLAGEN(34)

TILLSTÅND ATT FÖRVÄRVAHYRES- 129 0,3 0 0.0 129 0.3 FASTIGHET (35)

TILLSTÅND ATT FöRVÃRVA AKTIE ELLER 13 0,0 0 0.0 13 0.0 ANDEL I HANDELSBOLAG(36)

öVRIGA ÄRENDENENLIGT FÖRVÄRVSLAGEN 14 0.0 0 0.0 14 0,0

SAMTLIGA UNDER LAGEN HÄNFÖRLIGA 284 0,8 0 0.0 284 0,7 ÄRENDEN(42)

1,8 FÖRHANDLINGSKLAUSUL(47)

PRÖVNING AV FÖRHANDLINGSÖVERENS- 1084 2.9 0 0,0 1084 2.7 KUMMELSE(48)

ÄNDRING AV HYRESVILLKOR ENLIGT 4783 12,8 0 0.0 4783 11.7 24 PARAGRAFEN(49)

öVRIGA FRÅGORENLIGT HYRESFÖRHAND- 32 0,1 0 0.0 32 0.1 LINGSLAGEN (50)

öVRIGA ÄRENDENSOM HANDLÄGGSAV 1 0.0 0 0.0 1 0,0 HYRESNÄMND(65)

MEDLING ELLER SKILJEDOM I 0 0.0 399 11,4 399 1,0 ARRENDETVIST (70)

FÖRLÄNGNINGAV ARRENDEAVTALOCH/ 0 0,0 199 5,7 199 0.5 ELLER ÄNDRING AV ARRENDEVILLKOR BETRÃFFANDEJORDBRUKSARRENDE (71)

BYGGNADSSKYLDIGHET ELLER NY 0 0.0 20 0,6 20 0,0 TÄCKDIKNING (73)

DISPENSÃRENDEN(JORDBRUKSARRENDEN) 0 0,0 295 8,5 295 0,7

DOMSTOLSVERKET STATISTIKSYSTEH FöR BOSTADSDOMSTOLEN SAMT HYRES- OCH ARRENDESNÄMNDERNA 1987-03-03 SID 93

; TABELL C AVGJORDA ÄRENDEN 3 HYRES- OCH ARRENDENÄMNDEN I SAMTLIGA NÄMNDER * REDOVISNINGSPERIOD: 1986-01-01--1986-12-31

HYRESNÃMND ARRENDENÄMND TOTALT ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL ANTAL ANDEL

ELLER ÄNDRING AV ARRENDEVILLKOR BETRÄFFANDEBOSTADSARRENDE(78) DISPENSÄRENDEN(DOSTADSARRENDEN)(7 0 0,0 1889 54.2 1889 4.6 MEDLING BETRÄFFANDEARRENDATORS 1 0,0 40 1,1 41 0,1 BESITTNINGSSKYDD (83) DISPENSÄRENDEN(ANLÃGGNINGS- 0 0,0 12 0,3 12 0,0 ARRENDEN) (84) UPPSKOVMED AVTRÄDET (85) 0 0,0 3 0,1 3 0,0 FÖRLÄNGNINGAV ARRENDEAVTALOCH/ 0 0,0 7 0,2 7 0,0 ELLER ÃNDRING AV ARRRENDEVILLKOR BETRÄFFANDEFISKEARRENDE (87) DISPENSÃRENDEN(FISKEARRENDEN) (88) 0 0,0 10 0,3 10 0.0 SAMTLIGA TILL LAGEN HÄNFÖRLIGA ÄREN 0 0,0 6 0,2 6 0,0 BETRÄFFANDEJORDBRUKSARRENDE (92) öVRIGA ÄRENDENSOM HANDLÄGGSAV 0 0,0 8 0,2 8 0,0 ARRENDENÄMND(99)

AVGÖRANDETSART

AVGJORDA INFöR - FULLSUTTEN NÄMND 8118 21,8 576 16,5 8694 21,4 - 0RDFöRANDEN 29104 78,2 2910 83,5 32014 78,6

MÅL SOM AVGJORTS EFTER MUNTLIG FÖRHANDLING 12127 32,6 905 26,0 13032 32,0 MÅL SOM AVGJORTS UTAN MUNTLIG FÖRHANDLING 25095 67,4 2581 74,0 27676 68,0

SAMMANLAGDTID FöR MUNTLIG FÖRHANDLING/BESIKTNING 4089 776 4865

DOMSTOLSVERKETSTATISTIKSYSTEM FöR BOSTADSDDMSTOLEN SAMT HYRES- OCH ARRENDESNÄMNDERNA 1987-03-03 SID 94

Statens 1987

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Otillbörlig efterbildning. Ju. N. Dödsboågande och samägande av jordbruksfastighet m.m. Ju. Långtidsutredningen 87. Fi. En ny kyrkolag m.m. del 1. C. En ny kyrkolag m.m. del 2. C. . Folkstyrelsans villkor. Ju. . Barnets rätt. Ju. Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhat. Ud. $°.°°“°’.°.“.‘° Det svenska totalförsvaret inför 90-talet, Fö. . Indrivningslag. Fi. . Skydd för det väntade barnet. Ju. . Legitimation för vissa kiropraktorer. S. . Översyn av rättegångsbalken 3. Ju.

Statens offentliga 1987 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Otillbörlig efterbildning. [1] Dödsboågande och samagande av jordbruksfastighet mm, [2] Folkstyrelsens villkor. [8] Barnets rätt. [7 Skydd för det väntade barnet. [11] Översyn av rättegångsbalken 3. [13]

Utrikesdepartementet Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. [8]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. [9]

Socialdepartementet Legitimation för vissa kiropraktorer. [I2]

Finansdepartementet Långtidsutredningen 87. [3] Indrivningsieg. [10]

Civildepartementet En ny kyrkolag m.m. Del 1. 4 En ny kyrkolag m.m. Del 2. 5

KUNGLBIBL.

1987 -09-07

om

u. Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen,

Statens

offentliga utredningar 1987

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Otillbörligefterbildning.[1] Dödsboägandeoch samägandeavjordbruksfastighetm.m. [2] Folkstyrelsensvillkor. [6] Barnetsrätt. [7 Skydd för det väntadebarnet.[11] Oversynav rättegångsbalken3. [13]

Utrikesdepartementet Svenskaförsvarsindustrinsutlandsverksamhet.[8]

Försvarsdepartementet Det svenskatotalförsvaretinför 90-talet.[9]

Socialdepartementet Legitimationför vissakiropraktorer.[12]

Finansdepartementet Långtidsutredningen87. [3] lndrivningslag.[10]

Civildepartementet Ennykyrkolagm.m. Del I. 4 Ennykyrkolagm.m. Del2. 5

KUNGLBIBL.

1987 09-0 7

“M

Anm. Siffrornainom klammerbetecknarutredningensnummeri den kronologiskaförteckningen.

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91 38 09805 9 ISSN 0375 25OX