Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. D. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926:31 J U S T I T I E D E P A R T E M E N T E T

PROCESSKOMMISSIONENS B E T Ä N K A N D E ANGÅENDE

RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDMG FÖRSTA DELEN

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN

S T O C K H O L M 1 9

2 6

Statens offentliga utredningar 1926 K r o n o l o g i s k

U t r e d n i n g rörande lagstiftningen o m arbetstidens b e g r ä n s n i n g i vissa f r ä m m a n d e länder a v J o h n Nordin j ä m t e uppgifter a n g å e n d e arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begränsn i n g , s a m m a n s t ä l l d a i n o m socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna b e t ä n k a n d e m e d förslag till reviderad l a g om arbetarskydd. Norstedt. (4), 211 s. S . B e t ä n k a n d e angående de icke r ä t t s b i l d a d e domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. N o r s t e d t . 32 s. J u . 1921 å r s pensionskommittés b e t ä n k a n d e . 7. B e t ä n k a n d e med n y t t förslag till m i l i t ä r tjänstepensionslag. I d u n . 51 s. F ö . P o s t v e r k e t . K o r t översikt av dess historia, rörelse och organisation. A v M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. F i . U t r e d n i n g angående d e t svenska skolväsendets organisat i o n . N o r s t e d t , x i j , 462, 151 s. E . P . M. angående t ä t a r e t i n g s s a m m a n t r ä d e n i h ä r a d s r ä t t e r n a . N o r s t e d t . 28 s. J u . B e t ä n k a n d e och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de j ä m l i k t kungl. brev d e n 18 j u n i 1925 tillkallade sakk u n n i g a för förenkling av förvaltningsorganisationen v i d a r m é n s högre och lägre truppförband. Norstedt, v j , 222 8. F 5 . B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g om ä n d r a d lydelse a v vissa delar a v lagen den 14 j u n i 1907 o m n y t t j a n d e r ä t t till fast egendom. Norstedt. 346 s. J u . Betänkande med förslag till l a g om b e h a n d l i n g a v vissa arbetsovilliga o c h samhällsvådliga m . fl. författningar. N o r s t e d t , x, 184 s. S . Betänkande m e d förslag angående gymnastiska c e n t r a l i n s t i t u t e t s v e r k s a m h e t och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Norstedt, v j , 141 s. E . B e t ä n k a n d e o c h förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans s t a t i o n e r och varv s a m t örlogsdepån i Göteborg. Del 1. F l o t t a n s v a r v . B e c k m a n . 143 s. P o . Förslag till h a n d b o k för svenska k y r k a n . Uppsala, Almqvist & Wiksell. x i j , 402 s. E . N o r m a l b e s t ä m m e l s e r för loverans och provning av c e m e n t (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk a v betong och a r m e r a d betong (betongbestämmelser), a n d r a u p p lagan j ä m t e tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 s. K . Tilläggsbestämmelser (tillägg n r 1) till de den 27 m a r s 1924 fastställda normalbestämmelser för leverans o c h p r o v n i n g a v c e m e n t (cementbestämmelser). S ä r t r y c k u r 1926: 13. N o r s t e d t . 2 s. K . Betänkande med förslag till l a g angående uppsikt å vissa j o r d b r u k . Norstedt. (2), 72 s. J u .

f ö r t e c k n i n g

16. B e t ä n k a n d e och förslag angående o r d n a n d e t av baingårdsförhållandena i Göteborg. Göteborg, H a n d e l s t i d m i n g e n . v j , 90 8. 15 p l . K . 17. BeiHukande m e d förslag till l a g a n g å e n d e ntgårdler m o t d r y c k e n s k a p och fylleri. I d u n . i v , 155 s. J u . 18. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e b e s k a t t n i n g av i n l ä n d s k a jmridiska personers i n k o m s t och förmögenhet. Marcus. 136> s. P i . 19. B e t ä n k a n d e o c h förslag till förenkling a v o r g a n i s a t i o n och^förvaltning å flottans stationer och v a r v samt örlogsdepån i Göteborg. Del 2. Flottans stationer u t o m w a r v e n . B e c k m a n . 116 s. 1 p a t . - t a b . F ö . 20. B e t ä n k a n d e angående ä n d r i n g a r i h o v r ä t t e r n a s o r g a n i s a tion, a r b e t s s ä t t o c h löneförhållanden m . m . M a r c u s . 203 s. J u . 21. U t l å t a n d e med förslag angående statsbidrag till n y o d l i n g och betesförbättring å ofullständiga j o r d b r u k . Th.ule. 35 8. JO. 22. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e den ekonomiska försvarsbereds;kapens organisation. Beckman. 39 s. F ö . 23. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 5. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden i n o m Stockholms l ä n . B e c k m a n . 29 s. 2 k a r t . J o . 24. Ingenjör Nils E k w a l l s u t r e d n i n g a r 6. U t r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering i.v landsbygden i n o m Uppsala l ä n . B e c k m a n . 21 8. 2 k a r t . J o . 25. Ingenjör N . E k w a l l s u t r e d n i n g a r . 7. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden inom Södermanlands l ä n . Beckman. 24 s. 2 k a r t . J<0. 26. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 8. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 k a r t . J o . 27. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 9. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden inom Ålvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 k a r t . J o . 28. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 10. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden i n o m Skaraborgs l ä n . B e c k m a n . 37 s. 2 k a r t . J o . 29. B e t ä n k a n d e a n g . s t a t s b i d r a g för t o r r l ä g g n i n g a v m a r k i ä n d a m å l av skogsbörd m. ra. Marcus. 86 s. 2 k a r t . J o . 30. B e t ä n k a n d e och förslag a n g . v ä r d e r i n g och disposition av k r o n a n tillhörig m a r k i Vaxholm. B e c k m a n . 75 s. 1 karta. F ö . 31. Processkommissionens b e t ä n k a n d e angående r ä t t e g å n g s väsendets o m b i l d n i n g . Första delen. Domstolsförfattningen. N o r s t e d t . (2), x v , 239 s. J u . 32. Procosskommissionens betänkande angående r ä t t e g å n g s väsendets o m b i l d n i n g . A n d r a delen. R ä t t e g å n g e n i b r o t t m å l . N o r s t e d t . 312 s. J u . 83. Processkommissionens b e t ä n k a n d e angående r ä t t e g å n g s väsendets o m b i l d n i n g . Tredje delen. Rättegången i tvistemål. N o r s t e d t . 246 s. J u .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna t i l l d e t d e p a r t e m e n t , n n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n avgivits, t . ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t kungörelsen d e n 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) ntgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926: 3 1 JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROCESS

KOMMISSIONENS

BETÄNKANDE ANGÅENDE

RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING FÖRSTA

DELEN

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN

STOCKHOLM 1926 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

TILL

KONUNGEN.

Vid 1^909 års riksdag framlade Eders Kuugl. Maj :t förslag om inrättande av en processkommission för omarbetning av rättegångsbalken och därtill hörande författningar.

II

Chefen för justitiedepartementet anförde därvid till statsrådsprotokollet: »Nya lagberedningens år 1884 framlagda betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, det s. k. principbetänkandet, innefattade utkast till en fullständig processlag och åsyftade en ur enhetliga synpunkter verkställd revision ej blott av det processuella förfarandet i tvistemål och i brottmål, utan även av domstolsorganisationen. Beredningen uttalade väl, uti inledningen till betänkandet, att den tillämnade nya lagstiftningen svårligen kunde åvägabringas i ett slag eller genom samtidiga lagstiftningsåtgärder. Reformen borde genomföras styckevis. Men vid det partiella lagstiftningsarbetet skulle principbetänkandet, såsom ramen eller stommen därför, hava till uppgift att förekomma att, till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat, och slutmålet vore alla de spridda delarnas sammanförande till ett organiskt helt uti ett fullständigt kodifierat lagförslag. Det blev dock snart tydligt, att det sålunda i stort planlagda arbetet icke skulle låta sig genomföras. Förstärkta lagberedningens yttrande angående huvudgrunderna för en ny rättegångsordning, avgivet år 1887, uppbars ej av den enhetliga åskådning och den villighet att, visserligen utan våldsamt brytande med nedärvda förhållanden, ombilda vårt processväsen efter moderna grundsatser, som utmärkt principbetänkandet. De viktigaste uppdrag att utarbeta förslag rörande enstaka delar av rättegångsordningen, vilka därefter anförtroddes nya lagberedningen, blevo ock lämnade under begränsningar, varifrån man i principbetänkandet trott sig kunna och böra bortse. Så föreskrevs, att beredningen vid uppgörande av förslag till lag angående bevisning inför rätta hade att utgå från den förutsättning, att bevisprövning fortfarande skulle äga rum i alla tre instanserna. Likaså borde det lagförslag angående villkoren för fullföljd av talan i överrätt och hos Konungen, som beredningen erhöll i uppdrag att utarbeta, grundas på förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna och förfarandet därstädes skulle bibehållas huvudsakligen oförändrad. När slutligen nya lagberedningen år 1893 anbefalldes att företaga revision av handelsbalken, var därmed även beseglat, att med den fullständiga ombildningen av vårt rättegångsväsende måste tills vidare anstå. Lagstiftningsarbetet inom processrättens område har likväl sedermera ingalunda legat nere. I åtskilliga delar av rättegångsbalken har ändring vidtagits; andra hava varit föremål för omarbetning i förslag, vilka ej blivit till lag upphöjda. Men arbetet har rört sig inom gränserna för partiella reformer, vilka — i olikhet mot det i principbetänkandet förordade partiella lagarbetet — icke haft till syfte att så småningom uppbygga en ny modern processordning. Evad reformförslagen genomförts eller ej, torde de också varit ägnade att befästa och fördjupa insikten därom, att inom rättegångsväsendet, vars skilda delar så nära sammanhänga med och ömsesidigt betinga varandra, verksam förbättring icke står att vinna på den sålunda hos oss under senaste tid inslagna väg. Det förnämsta resultatet av nyss antydda partiella reformarbete utgöres av lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Härige-

III

nom hava nya bestämmelser givits om domstols behörighet, om vissa invändningar i rättegång, om fullföljd av talan och om förfarandet i högre rätt. Näppeligen kan dock påstås, att denna vidlyftiga och med synnerlig omsorg utarbetade författning i någon större grad skänkt ökad säkerhet eller snabbhet ät vår process. Det tillfälle till kraftigare processledning, som lagen velat bereda överdomstolarna genom sina föreskrifter om rätt att anställa muntligt förhör, torde endast undantagsvis bliva begagnat. Då lagen låtit till större delen de prestanda bortfalla, vilka varit stadgade såsom villkor för talans fullföljd, lärer detta ej verkat odelat gagneligt. I den mån lagen härigenom varit en bidragande orsak till en starkare tillströmning av mål i den högsta instansen, har den minskat utsikterna för rättegångarnas skyndsamma avgörande. Att förslaget till lag om bevisning inför rätta alltjämt förblivit ett blott förslag, ehuru det upprepade gånger i skilda redaktioner framlagts för riksdagen till antagande, är ägnat att ur annan synpunkt belysa det vanskliga i partiella reformförsök å processlagstiftningens område. När, såsom för Eders Knngl. Maj:t är känt, riksdagens andra kammare gjort till villkor för förslagets antagande, att häradsnämndens befogenhet utsträckes, må det visserligen kunna sägas, att frågan härom ej äger det nödvändiga samband med den fria bevisprövningens lagfästande, som kammaren velat göra gällande. Men till grund för kammarens ståndpunkt torde dock ligga en uppfattning om sammanhanget mellan domstolens organisation och dess verksamhet i processen, vars berättigande icke får underkännas.» Efter att hava omnämnt åtgärder, som vidtagits för minskande av högsta domstolens arbetsbörda, fortsatte departementschefen: »Att nya lagberedningen icke vid planläggningen för den tillämnade processreformen undgått missgrepp, vilka i sin mån verkat hinderligt för reformens framgång, lärer vara oemotsägligt. Men förvisso måste huvudsakliga orsaken till arbetets avstannande sökas däri, att det beståendes brister då ännu icke nog'allmänt och livligt uppfattats och att man i allt fall torde föreställt sig, att de kunde genom mindre radikala åtgärder undanröjas. I båda dessa hänseenden torde de gångna årens erfarenheter hava åstadkommit en väsentlig förändring. Det är sålunda ej blott långsamheten i den högsta instansens rättsskipning, varöver allmänneligen och med rätta klagas. Även i andra avseenden har vår processordning blivit i senare tid inom riksdagen eller eljest i den offentliga diskussionen ställd under debatt. Så hava allvarliga anmärkningar riktats mot vikariatssystemet vid häradsrätterna; mot dessa domstolars bristande permanens; mot bristen på offentlighet i våra överrätter; mot den fara för stadsdomstolarnas självständighet, som kan ligga däri, att de till sin sammansättning, även vad det juridiskt skolade elementet angår, väsentligen bero av medborgarnas val; o. s. v. — allt brister, som nära sammanhänga med vårt rättegångsväsens grunder och först vid en genomgripande ombildning därav torde kunna avhjälpas.

IV

De omständigheter, vilka jag nu i korthet skildrat, hava hos mig stadgcat den övertygelse, att arbetet på vårt rättegångsväsendes nydaning nu lämpligcen bör åter företagas och i formellt hänseende erhålla samma omfattning, sorm med nya lagberedningens principbetänkande avsågs.» Det i enlighet med departementschefens hemställan av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget om tillsättande av en särskild kommission med upipdrag att verkställa omarbetning av rättegångsbalken jämte därtill hörande författningar blev icke av riksdagen antaget. Eders Kungl. Maj:t upptog vid 1911 års riksdag ånyo frågan om en rceform av vårt rättegångsväsen och gjorde då till riksdagen framställning om beviljande av medel till bestridande av kostnaderna för en förberedande utrecdning angående en rättegångsreform. Vid propositionens avlåtande till riksdagcen urvecklade chefen för justitiedepartementet de skäl, som lågo till grund för 1 framställningen. Därvid erinrade han till en början om sitt här ovan återgivnta yttrande till statsrådsprotokollet år 1909 samt framhöll, att kravet å en reeform av vårt rättegångs väsen allt mera tydligt framträdde, och att det borde tiillses, om ej redan nu arbetet å rättegångs reformen kunde upptagas. Härefter tiillade departementschefen: »Efter den utgång, frågan om processkommissionen erhöll i riksdagen, torde väl ett nytt förslag om tillsättande av en särskild beredning för utarbettande av ett processlagförslag icke hava utsikt att vinna riksdagens godkännande. Men saken kan, såsom jag ock under riksdagsdebatten hade anledning fframhålla, ordnas på det sätt, att till en början några få personer — 2 eller möjligen 3 — erhålla uppdrag att verkställa en utredning angående de grumder, vara en ny processlag bör vila. En sådan utredning skulle icke utmynna i ett utarbetat förslag till lagtext; dess syfte skulle vara att lämna en allsidig boelysning av de särskilda processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägainde, ävensom att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lössande under de i vårt land givna förhållanden. Det grundläggande arbete, somi sålunda utföres, måste bliva till stor nytta såsom utgångspunkt för det lapgförslag, vilket därefter skulle upprättas. En beaktansvärd fördel med arboetets anordnande på detta sätt är även, att grundprinciperna för den betydelsefiulla, i folkets liv djupt ingripande reformen kunna bliva föremål för allmän grainskning, innan arbetet å det slutliga förslaget börjar; härigenom ökas väsentliigen förutsättningarna för att förslaget skall visa sig motsvara den allmänna luppfattningen i landet — något som ju för förslagets framgång är av aallra största vikt. Lika litet som jag ansåg klokt att begränsa uppdraget åt en processkomimission genom att uppställa vissa förutsättningar för dess omarbetning av proccesslagstiftningen, lika litet torde det vara rådligt att så förfara med avseendle å det uppdrag, varom nu är fråga.» Sedan 1911 års riksdag bifallit förslaget om beviljande av medel till besstridande av kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegånngsreform, förordnade Eders Kungl. Maj:t den 22 december 1911 före detta ju.isti-

v tierådet Johannes Hellner att verkställa sådan utredning enligt de i propositionen angivna grunder samt numera häradshövdingen i Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga Karl Johan Daniel Schlyter att tjänstgöra som sekreterare vid berörda utredning. Den 19 januari 1912 förordnades advokaten Henrik Almstrand att biträda vid utredningen och den 31 december 1914 professorn vid Uppsala universitet Thore Engströmer att biträda i vissa delar av densamma. Efter det Hellner den 19 oktober 1917 blivit utnämnd till statsråd och minister för utrikes ärendena, förordnades den 30 oktober 1917 före detta regeringsrådet Herman Otto Falk att under den tid Hellner vore statsråd verkställa utredningen. Den 8 april 1919 förordnades Falk att tillsvidare i Hellners ställe verkställa den förberedande utredningen. I samband med att vid 1919 års lagtima riksdag anslag begärdes till fortsatt bestridande av kostnaderna för den förberedande utredningen, framställde Eders Kungl. Maj:t förslag om vissa förändringar i sättet för utredningens bedrivande. I ett anförande till statsrådsprotokollet den 4 april 1919 förordade chefen för justitiedepartementet, att utredningsarbetet, som särskilt under den tillförordnade ledaren men i viss grad även därförut i själva verket kommit att bedrivas kollegialt, jämväl i formellt hänsende så ordnades, samt yttrade tillika: »Jämväl i ett annat avseende synes mig tiden nu vara inne att draga ut konsekvenserna av den utveckling förevarande utredningsarbete tagit. Då detsamma sattes i gång, avsågs därmed närmast, icke att omedelbart erhålla ett utarbetat förslag till lagtext, utan att till en början, såsom grund för ett blivande lagstiftningsarbete, få den eller de möjliga utvägarna för de processuella huvudfrågornas lösande under vårt lands förhållanden anvisade och allsidigt belysta. Under processkommissionens arbete på ett dylikt principbetänkande har det emellertid visat sig oundgängligt att för undersökning av de olika principernas praktiska genomförbarhet och för belysning av deras verkningar uppgöra förslag till lagtext. Sistnämnda arbete hade, enligt vad processkommissionens vid statsverkspropositionen för innevarande år fogade arbetsberättelse för år 1918 utvisat, vid berättelsens avgivande fortskridit så långt, att såsom resultat därav föreligger ett förberedande utkast till en ny rättegångsbalks första och andra avdelningar^ behandlande domstolsväsendet och rättegången i tvistemål, med undantag allenast av specialprocessen i äktenskapsmål, växelmål m. m. Under tiden därefter har huvudsakligen formell bearbetning av utkasten pågått. Även om åtskilligt arbete återstår, innan dessa förberedande utkast kunna sättas i det skick, som måste fordras av ett förslag till slutlig lagtext, särskilt inom ett av vår lagstiftnings viktigaste områden, förefaller det mig dock otvivelaktigt, att utsikterna för genomförande av en rättegångsreform inom överskådlig framtid skulle i hög grad befrämjas, om processkommissionen finge, på grundval av det samlade arbetsmaterialet och de föreliggande utkasten, omedelbart fortgå till utarbetande av fullständiga lagförslag med motiv.» I anförandet förordades slutligen tillkallande av representanter för domar-

VI

kåren samt företrädare av skilda lekmannaintressen att med processkommissionen träda i överläggning. . Efter det riksdagens kamrar var för sig beviljat det ifrågasatta anslaget men stannat i olika meningar beträffande motiveringen, anmälde riksdagen i skrivelse den 12 juni 1919 till Eders Kungl. Maj:t, att riksdagen, utan hinder av vissa förändringar i sättet för utredningens bedrivande, till fortsatt bestridande av kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform beviljat anslaget. Den 12 september 1919 belöt Eders Kungl. Maj:t på hemställan av chefen för justitiedepartementet, att den dåvarande processkommissionen skulle ombildas till en kollegial kommission, bestående av en ordförande och tre ledamöter, vilken kommission skulle hava att fullfölja ifrågavarande förberedande utredning angående en rättegångsreform i överensstämmelse med de vid 1911 års riksdag godkända grunder. Vidare förordnades Falk att vara ordförande samt Schlyter, Almstrand och undertecknad Engströmer att vara ledamöter av processkommissionen. Chefen för justitiedepartementet bemyndigades därjämte att tillkalla högst nio sakkunniga att med ledning av omförmälda, av processkommissionen upprättade förberedande lagutkast angående domstolsväsendet med processkommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen och i samband därmed om de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas. Processkommissionens ombildning skulle träda i tillämpning den 1 oktober 1919. I ett anförande till statsrådsprotokollet erinrade departementschefen om sitt ovan omförmälda uttalande till statsrådsprotokollet den 4 april 1919 samt tillade: »Vad jag sålunda yttrade såsom utgångspunkt för framställande av ett förslag rörande viss ändring i kommissionens arbetssätt, vartill jag straxt vill återkomma, föranledde vid frågans behandling av 1919 års lagtima riksdag, att farhågor från skilda håll inom riksdagen uttalades för att den ursprungliga planen med utredningen skulle komma att förryckas, i det att densamma skulle komma att utmynna i slutligt utformade lagförslag, varemot riksdagen, då den beviljade anslag till utredningen, därmed avsett att först erhålla ett allmänt principbetänkande med angivande av grunderna för en blivande processreform. Med anledning av vad som förekommit får jag emellertid framhålla, att det ingalunda med ifrågavarande proposition varit meningen att vid en omläggning av processkommissionens arbetssätt förändra den allmänna syftningen med dess verksamhet. Men jag har å andra sidan icke kunnat förbise, att som ett faktiskt resultat av kommissionens arbete hitintills framgått preliminära förslag i form av lagtext inom centrala delar av processrätten och att, därest detta arbetsresultat icke skulle tillspillogivas, den fortsatta utredningen lämpligen syntes böra anknytas till detsamma. För att med snaraste bringa processkommissionen i kontakt med den allmänna opinionen beträffande de delar av ämnet, som sålunda äro behandlade och som beröra grundläggande frågor inom processrätten, förordade jag därför, i enlighet med processkommissionens

vn egen uppfattning, att redan på nuvarande tidpunkt kommissionen måtte beredas tillfälle att träda i överläggning såväl med representanter för domarkåren som med personer, företrädande skilda lekmannaintressen. Då icke heller mot sistnämnda positiva förslag någon invändning gjorts och då, enligt vad jag inhämtat, bearbetningen inom processkommissionen av nyssberörda lagutkast numera fortskridit så långt, att det vore önskvärt att inom kort åvägabringa de ifrågasatta överläggningarna, är det min mening att nu anhålla om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla ett antal lekmän och domare för samråd med processkommissionen, varigenom en mera allmän principdiskussion i ämnet synes mig på ett lämpligt sätt komma att förberedas, utan att därför statsmakternas slutliga ställning till de skilda principiella spörsmålen på något sätt föregripes. Ifrågavarande överläggningar torde i anslutning till nyssnämnda lagutkast i första rummet böra avse de allmänna grunderna för vårt domstolsväsendes blivande organisation. I samband härmed torde emellertid de huvudprinciper i övligt, på vilka en rättegångsreform i vårt land bör byggas, jämväl böra upptagas till diskussion och genomgås i den utsträckning, som för en allsidig belysning av hithörande spörsmål är erforderligt. En dylik principbehandling av huvudfrågorna i ett sammanhang bör desto hellre äga rum, som ett ståndpunkttagande till frågan om domstolsorganisationen förutsätter ett inträngande i reformens övriga centrala problem.» Beträffande den ställning representanterna för lekmännen och domarkåren skulle komma att intaga anförde departementschefen, att de icke skulle äga någon beslutanderätt i förekommande frågor, men syntes de böra äga befogenhet att, därest de funne lämpligt, avgiva jämväl skriftliga yttranden att bifogas processkommissionens blivande betänkande. Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet den 20 september 1919 såsom sakkunniga numera riksgäldsfullmäktigen, ledamoten av riksdagens andra kammare Anders Anderson i Råstock, häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga Knut Frans Oskar Ekbom, numera landstingsdirektören Adam Hult, ledamöterna av andra kammaren arbetaren Oscar Wilhelm Lövgren i Nyborg och lantbrukaren Olof Nilsson i Tån ga, hemmansägaren Axel Alarik Pehrsson i Bramstorp, borgmästaren i Örebro Victor August Schneider, ledamoten av första kammaren godsägaren Gustaf Robert Sederholm och disponenten Axel Ivar Swartling. Beträffande processkommissionens sammansättning hava sedermera följande förändringar ägt rum. Den 24 december 1919 avled kommissionens ordförande Falk. Sedan Nilsson den 10 mars 1920 blivit utnämnd till statsråd och chef för jordbruksdepartementet, förordnades den 12 mars 1920 till sakkunnig i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare lokomotiveldaren Henning Vilhelm Leo. Den 14 maj 1920 förordnade Eders Kungl. Maj:t dåvarande presidenten i Svea hovrätt Hjalmar Georg Westring att vara ordförande i processkommissionen. Den 21 maj 1920 förordnades numera hovrättsrådet i Svea hovrätt Nils Einar Lennart Vult von Steyern att vara sekreterare i pro-

VIII

cesskommissionen. Sedan chefen för justitiedepartementet bemyndigats att tillkalla ytterligare en sakkunnig, blev den 22 oktober 1920 ledamoten av riksdagens första kammare direktören Axel Fredrik Vennersten tillkallad såsom sakkunnig. Till ledamot av processkommissionen förordnades den 20 maj 1921 undertecknad von Steyern. Den 4 november 1921 förordnades vattenrättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol, numera statsrådet Johannes Natanael Gärde att vara ledamot av processkommissionen. Den 7 januari 1922 blev Gärde på av honom gjord framställning entledigad från berörda förordnande. Den 9 juni 1922 förordnades numera hovrättsrådet i Svea hovrätt Trygve Liljestrand att vara sekreterare i processkommissionen. Ledamoten av processkommissionen Schlyter, vilken under tiden från och med den 13 oktober 1921 till och med den 19 april 1923, då han var statsråd, från och med den 20 april 1923 till och med den 14 augusti samma år, då han haft annan tjänstgöring, samt från och med den 8 maj 1925, då han åter utnämndes till statsråd, icke deltagit i processkommissionens arbete, blev den 3 oktober 1925 på av honom gjord framställning entledigad från sitt uppdrag. Ledamoten av processkommissionen Almstrand avled den 24 november 1925 och Swartling, som varit tillkallad som sakkunnig, den 27 juni 1926. Processkommissionens ordförande Westring avled den 7 oktober 1926. Efter Eders Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 12 september 1919 har frågan om processkommissionens arbetsprogram upprepade gånger varit föremål för statsmakternas behandling. I propositionen till 1923 års riksdag om anslag för fortsatt uppehållande av kommissionens verksamhet, upptogs sålunda till behandling frågan om ett sådant ordnande av dess arbete, att ett fullständigt förslag till reform av straffprocessen kunde komma till stånd, innan vidare arbete ägnades åt reformen av civilprocessen. Departementschefen, som erinrade om ett av processkommissionen i frågan avgivet yttrande, förklarade, att han, om riksdagen i samband med beviljandet av medel till processkommissionens fortsatta verksamhet under budgetåret 1923—1924 ej hade något att däremot erinra, vore sinnad att framdeles föreslå, att processkommissionen erhölle föreskrift att, innan den till fortsatt behandling upptoge frågan om civilprocessens reformerande, dels framlägga sitt principbetänkande i fråga om domstolsorganisationen och straffprocessen, dels ock taga under övervägande frågan om möjligheten av en reform av straffprocessen, utan att samtidig-t civilprocessen reformerades, samt avgiva det utlåtande härom, vartill utredningen föranledde. Propositionen jämte en i ärendet väckt motion behandlades i ett sammansatt stats- och första lagutskott, som tillstyrkte bifall till propositionen, vilket ock blev riksdagens beslut. I ett av riksdagen i skrivelsen till Eders Kungl. Maj :t i ämnet åberopat utlåtande anförde utskottet: »Att finna den lämpligaste anordningen för fullföljande av det pågående reformarbetet är givetvis ett svårlöst problem. Vissa skäl kunna anföras för den av departementschefen framförda planen, att straffprocessen möjligen borde ut-

IX

brytas ur den allmänna rättegångsreformen och en omdaning i denna del genomföras utan avbidan på en reform av civilprocessen. Kommissionen har för sin del funnit, att mot en dylik uppdelning av ämnet icke kunna göras gällande de betänkligheter, som anförts mot partiella reformer inom de olika processarterna. Antagligt är, att en sådan behandling av den föreliggande uppgiften skulle kunna medföra vissa fördelar. Ett genomförande på en gång av en fullständig omgestaltning av vårt rättegångsväsen är givetvis förenat med betydande vanskligheter. Detta tillvägagående ställer stora anspråk på de lagstiftande myndigheterna och tager på grund av de omfattande förändringarna i domstolsorganisationen en avsevärd tid i anspråk. Därest åter straffprocessen företoges särskilt, skulle man relativt snart kunna genomföra en omarbetning av densamma. Dessutom skulle lagstiftningsarbetet underlättas, och övergången till en ny organisation kunna ske mjukare. Å andra sidan är det emellertid tydligt, att en sådan klyvning av ämnet som den nu ifrågasatta är förenad med betydande svårigheter. En viss risk föreligger, att sambandet mellan processens olika delar kommer att brytas, och förfarandet icke erhålla den enhetlighet, som är önskvärd. Allvarliga olägenheter torde även, såsom kommissionen anfört, komma att uppstå med hänsyn till organisationen av domstolsväsendet. Utskottet kan för sin del icke nu taga ställning till frågan, om vilket av dessa alternativ för rättegångsreformens genomförande, som framdeles bör väljas. För ett avgörande härutinnan kräves en »lärmare utredning rörande alternativens fördelar och olägenheter, samt de utvägar, som stå till buds för svårigheternas övervinnande. Ehuru utskottet sålunda icke för närvarande kan uttala sig rörande den lämpligaste formen för omgestaltningens genomförande, synes det dock utskottet önskvärt, att ett fullständigt förslag till reform av straffprocessen snarast måtte komma till stånd. Att en omdaning så snart som möjligt av förfarandet i brottmål är av behovet påkallad, torde vara allmänt erkänt. Inom straff processen framträda tydligast den nuvarande ordningens brister. Vid olika tillfällen har också riksdagen framhållit önskvärdheten av reformer på detta område. Lika med departementschefen finner jämväl utskottet lämpligt, att, innan arbetet med förfarandet i tvistemål upptages till fortsatt behandling, kommissionens principbetänkande rörande domstolsorganisationen och straffprocessen framlägges. Utskottet utgår härvid från att de allmänna grunderna för domstolsorganisationen icke kunna framläggas, utan att ståndpunkt tages till de ledande principerna för såväl civil- som straffprocessen och att i avdelningen om domstolsväsendet redogörelse i erforderlig utsträckning kommer att lämnas rörande dessa principer. Utskottet antager jämväl, att, därest det under utredningens fortgång skulle visa sig ändamålsenligt, att inom kommissionen tidigare utfört arbete på civilprocessens område i en eller annan form framlägges för belysande av kommissionens betänkande, Kungl. Maj:t kommer att vidtaga därför erforderliga åtgärder.» Då Eders Kungl. Maj:t vid 1924 års riksdag gjorde framställning om beviljande av anslag för fortsatt uppehållande av processkommissionens verksamhet

X

för budgetåret 1924—1925, anförde chefen för justitiedepartementet, efter att hava redogjort för det dittills bedrivna arbetet, att det synts honom försiktigast, att någon ändring i arbetsplanen icke företoges utan att processkommissionen finge, såsom ursprungligen avsetts, i ett sammanhang avgiva principbetänkande angående rättegångsreformen, innefattande såväl domstolsväsendet och straffprocessen som civilprocessen. Synnerlig vikt borde fästas därvid, att den för en blivande granskning av de föreslagna nya grunderna nödiga översikten av reformfrågan svårligen kunde vinnas annorledes än genom att principbetänkandet finge omfatta processreformen i dess helhet. Riksdagen förklarade vid sin behandling av frågan, att den av departementschefen angivna arbetsordningen för processkommissionen sammanfölle med den, för vilken 1923 års riksdag uttalat sig. Arbetet med de sakkunniga i processkommissionen har bedrivits så, att under senare delen av varje år med dem hållits ett sammanträde, som varat tre till fyra veckor, varjämte med dem hållits dels ett sammanträde våren 1920 och dels ett kortare sammanträde i början av innevarande år. Vid sammanträdena hava med de sakkunniga genomgåtts de ämnen, som förut bearbetats inom processkommissionen. I denna ordning har processkommissionens utredning i sin helhet varit föremål för överläggning mecl de sakkunniga. Av de sakkunniga hava dessutom Ekbom och Schneider några gånger varit särskilt inkallade för att deltaga i processkommissionens överläggningar beträffande vissa frågor. Av Eders Kungl. Maj:t hava för att tagas i övervägande vid utredningen överlämnats: l:o) en av vice häradshövdingen G. E . Fahlcrantz den 7 januari 1909 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande en blivande rättegångsreform; 2:o) en av densamme den 19 februari 1909 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse i samma ämne; 3:o) en av justitiekanslersämbetet den 2 maj 1911 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändrade bestämmelser rörande stämnings delgivning; 4:o) riksdagens skrivelse den 13 maj 1902 angående ändring av vissa bestämmelser rörande parts ed; 5:o) riksdagens skrivelse den 27 april 1909 angående edgångs utbytande mot en i annan högtidlig och bindande form avgiven försäkran m. m.; 6:o) en av advokaten W. Hellberg den 2 februari 1913 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående vissa åtgärders vidtagande för vinnande av snabbare rättsskipning; 7:o) en av densamme den 20 mars 1913 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande avskaffande inom hovrätterna av den s. k. rubrikskrivningen; 8:o) en av riksdagens justitieombudsman den 2 januari 1909 till Eders

XI

Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring av gällande rätts bestämmelser om behörighet att vara rättegångsfullmäktig; 9:o) riksdagens skrivelse den 27 mars 1917 angående närmare bestämmelser i fråga om stämningsmans behörighet och verksamhetsområde m. m.; 10:o) en av redaktören C. S. Dahlin i januari 1921 till chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående utsträckt rätt för parter i rättegångsmål att få företedda handlingar intagna i protokollet; 11 :o) förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. jämte flera i samband därmed upprättade lagförslag, utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari 1920, då remiss av förslagen till lagrådet beslöts, ävensom lagrådets yttrande över förslagen; samt 12 :o) en den 25 februari 1924 av hemmansägaren N. Svensson i Långelanda, disponenten L. Biesért och landstingsmannen E. Andersson i Backa såsom representanter för tio socknar i Nordmarks härad till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående bibehållande vid en blivande domsageindelning av Nordmarks härad såsom eget tingslag med egen domhavande. Tillika hava inkommit: l:o) skrivelse den 9 oktober 1916 från riksförbundet av affärsanställda, förvaltningsutskottet, däri framhållits önskvärdheten och behovet av handelsdomstolar m. m.; 2:o) skrivelse den 13 december 1920 från en vid 1920 års stadsfiskalsmöte tillsatt kommitté angående statsanställning åt städernas åklagare; 3:o) skrivelse den 21 september 1923 från fjortonde svenska handelskammarmötet med en vid mötet antagen resolution, vari mötet uttalat sig för att vid utarbetandet av grunderna för en ny processordning hänsyn måtte tagas till behovet från näringslivets sida av sakkunnig behandling av handels- industri- och sjörättsmål samt i varje fall, att rättegångsförfarandet i dessa mål så anordnades, att målen med minsta möjliga tidsutdräkt kunde vinna slutligt avgörande; 4:o) skrivelse den 1 mars 1921 från kommunalfullmäktige i Skillingsmarks socken i Nordmarks härad angående socknens frånskiljande vid en blivande domsageindelning från Nordmarks härad och överförande till Jösse domsaga med tingsställe i Arvika; samt 5:o) skrivelse av april 1925 från styrelsen för Allmänna svenska advokatföreningen med hemställan att vid en rättegångsreform icke måtte upptagas bestämmelse om advokatmonopol m. m. Sedan processkommissionens arbete nu avslutats, får processkommissionen i underdånighet överlämna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, avfattat i tre delar, innehållande den första inledning och domstolsförfattningen, den andra rättegången i brottmål och den tredje rättegången i tvistemål, vartill fogas fyra bilagor. Vid processkommissionens ordförande

xn Westrings död förelåg betänkandet i allt väsentligt i det skick, vari det nu överlämnas. Processkommissionen har icke ansett sig böra till sitt betänkande foga förslag till övergångsbestämmelser för rättegångsreformens genomförande utan har antagit, att med utarbetande av sådana kan anstå till den fullständiga lagtextens utformande. De sakkunniga hava avgivit yttranden över betänkandet. Dessa yttranden bifogas och återfinnas efter bilagorna. Underdånigst T H O R E ENGSTRÖMER.

. Stockholm den 15 december 1926.

N I L S VON STEYERN.

Trygve

Liljestrand.

INLEDNING TILL

BETÄNKANDET

Äldre reformer och reformförslag. Medan i de flesta europeiska länder rättegångslagarna blivit under det förra eller början av detta århundradet ombildade, gäller i avseende å det svenska rättegångsväsendet i huvudsak alltjämt den ordning, som fastställdes genom rättegångsbalken i 1734 års lag. Behovet av en mer eller mindre omfattande reform av rättegångsväsendet har dock länge varit känt, och åtskilliga förslag i sådant hänseende hava sett dagen. Beträffande särskilda delar hava ock lagändringar kommit till stånd, men dessa ändringar hava icke rubbat grunddragen av vårt rättegångsväsen. Här skall nu lämnas en kort översikt över de viktigaste reformer och reformförslag, som på området tidigare förekommit. Främst är härvid att anteckna den av politiska skäl föranledda överflyttning Högsta domav Konungens domsrätt från riksrådet till högsta domstolen, vilken ägde rum s'jJ^J® j£~ 1789 och vilken 1809 följdes av en fastare organisation av högsta domstolen. Den revision av allmänna lagen, som 1810 uppdrogs åt en lagkommitté, avsåg Lagjämväl rättegångsbalken. I detta ämne avgav lagkommittén till en början 1815 ^ ^ * ^ . s ett betänkande om underdomstolarnas och hovrätternas antal och organisation, redningens Vid den vidare behandlingen av rättegångsbalken uppdelade kommittén densam- förslag. ma i två delar, den förra, om rättegång i tvistemål, och den senare, om rättegång i brottmål. Avdelningen om rättegång i tvistemål utgavs på trycket 1822 och ingick sedermera i reviderat skick i det förslag till allmän civillag, som avgavs 1826 och varav ny upplaga med vissa av förslaget till kriminallag föranledda smärre jämkningar utkom 1838. Förslag till allmän kriminallagj innefattande även förslag till rättegångsbalk, senare delen, om rättegång i brottmål, avgavs 1832 och utkom i reviderad upplaga 1839. För granskningen av lagkommitténs förslag tillsattes 1841 en lagberedning, och denna avgav i förevarande ämne dels 1842 utlåtande angående domstolarnas organisation och angående förlikningskommittéer och dels 1849 förslag till rättegångsbalk. Lagkommittén och lagberedningen föreslogo indragning av lagmans- och kämnersrätterna, så att instanserna skulle bliva endast tre: häradsrätt (landsrätt) på landet och stadsrätt för stad, hovrätt (överrätt) och högsta domstolen. Häradsrätterna (landsrätterna) voro fortfarande organiserade med domare och nämnd. Stadsrätten skulle bestå antingen av minst tre lagfarna ledamöter eller av domare med nämnd såsom på landet. Lagkommittén bibehöll nämndemän2—242894.

I.

4 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

nens antal vid högst tolv och minst sju men föreslog i fråga om nämndens ställning den ändringen, att i brottmål nämndemännen skulle hava individuell rösträtt i fråga om den tilltalades friande eller fällande, detta såsom en förberedelse till en juryinrättning för behandling av de grövre brottmålen, som framdeles borde tillkomma och angående vilken kommittén jämväl framlade ett särskilt förslag, för att visa huru en sådan inrättning borde ordnas. Lagberedningen, som nedsatte nämndemännens antal till högst fem och minst tre, upptog åter den gällande regeln om allenast kollektiv rösträtt för nämnden, såsom skäl varför anfördes, att den kollektiva rösträtten, fördelad på färre ledamöter, komme att lämna rum för det större individuella inflytande, som med lagkommitténs förslag om individuell rösträtt för nämndemännen avsetts. Beredningen uttalade sig emellertid ganska bestämt för införande av jury i de grövre brottmålen och intog i sitt förslag såsom alternativ bestämmelser därom. Lagkommittén föreslog i 1815 års betänkande hovrätternas uppdelning på flera hovrätter, så att varje hovrätt skulle bestå av allenast en division, men lagberedningen avstyrkte i sitt utlåtande av 1842 en sådan ändring. Enligt både lagkommitténs och lagberedningens förslag skulle varje domsaga i regel bestå blott av ett tingslag och häradsrätten (landsrätten) hålla nio sammanträden årligen. Alla verkliga tviste- och brottmål skulle handläggas vid de allmänna domstolarna och följaktligen såväl de administrativa myndigheternas domsrätt i sådana mål som de för vissa dylika mål inrättade särskilda domstolarna upphävas. Inom lagkommittén föreslogo två ledamöter, i uttalat syfte att införa muntlighetens princip, att i protokollet väl skulle upptagas vad part påstode, erkände eller nekade samt allt vad till bevisning å ena eller andra sidan föredroges, men icke parternas anföranden i övrigt, men detta förslag avslogs av pluraliteten, enligt vars beslut alltså protokollet skulle innehålla en fullständig redogörelse för vad som förekommit. I sammanhang med förslaget angående protokollets innehåll påyrkade sagda ledamöter i lagkommittén, vad tvistemålen angick, en sådan anordning av processen i hovrätten (överrätten) och högsta domstolen, att, sedan skriftlig vadeinlaga ingivits och motparten skriftligen svarat därpå samt berättelse utgivits, ett muntligt slutförhör skulle äga rum inför rätten, därvid berättelsen och de växlade skrifterna skulle uppläsas och parterna därefter äga att muntligen anföra vad de vidare aktade nödigt. Även detta förslag avslogs av pluraliteten, som bibehöll den skriftliga proceduren i de högre instanserna, med stadgande dock att muntligt förhör skulle äga rum, om part begärde att bliva muntligen hörd eller rätten funne nödigt att höra parterna i fråga om någon omständighet. Lagberedningen upptog minoritetens förslag i bägge de nämnda hänseendena. I avseende å brottmålen, vilka skulle fullföljas genom besvär, ifrågasattes ej vare sig i lagkommittén eller i lagberedningen någon avvikelse från den skriftliga proceduren, dock att rätten även i dessa mål kunde anordna muntligt förhör. Vid underrätterna skulle rättegången vara offentlig. Enligt lagkommitténs förslag av 1821 skulle vid de högre rätterna offentligheten vara begränsad till sådana fall, då förhör med parter och vittnen ägde rum. I lagkommitténs förslag av 1826 gjordes offentligheten till regel även beträffande de högre rätterna, men lagberedningen återinförde nyss nämnda begräns-

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

->

ning.. Fri bevisprövning föreslogs icke, men reglerna om bevisprövningen gjor- * des nmindre stränga än förut och åtskilliga vittnesjäv borttogos. Vad särskilt angåir straffprocessen, betonades starkt dess ackusatoriska karaktär, allmän åklaggares åtalsrätt reglerades närmare, och utförliga regler gåvos angående förbeeredande undersökning och häktning. Bägge förslagen innehöllo bestämmelseer dels om särskild nämnd för att fastställa beloppet av skadestånd, som någODn kunde anses skyldig gälda, dels ock om tvisters avgörande genom skiljemän.. Lagkommittén ansåg någon åtgärd för inrättande av särskilda förlikning^sanstalter icke böra vidtagas. Samma ståndpunkt intog lagberedningen i sitt i utlåtande av 1842, men i förslaget till rättegångsbalk upptog lagberedningen 1 bestämmelser om kommunala förlikningsanstalter att, när de därom anmodadees, gå parter till hända med bemedling av förlikning. Lkagkommitténs och lagberedningens förslag blevo icke upphöjda till lag, men de hava dock utövat ett stort inflytande både på lagstiftningen och lagskipimingen. i

Eiln början till hovrätternas utflyttning skedde genom inrättande 1820 av en Inrättande on o

i

TU i •

hovrrätt över bkane och Blekinge.

av ny hony. ratt.

I överensstämmelse med den princip, som av lagkommittén och lagberednin- Överflyttgen uppställts i fråga om de allmänna domstolarnas domsrätt, har genom flera m*$i fomförfeattningar under 1800-talet (den första av 1828) en överflyttning av åtskil- stolarna. liga arter av mål från administrativa myndigheter och särskilda domstolar till de aillmänna domstolarna ägt rum. Sbåsom en följd av lagkommitténs och lagberedningens förslag är att anse den Lagmansinskcränkning av instansernas antal till tre, som kom till stånd genom beslut 0C*Jj™JJJ£s" 184C9 om indragning av lagmans- och kämnersrätterna. avskaffande. F''ör att minska långsamheten i rättsskipningen i högsta instans blev antalet Ökning av ledaimöter i högsta domstolen 1860 ökat och tillika bestämt, att domstolen skulle möter i arbeeta på två avdelningar. högsta domI sammanhang med antagandet av nya strafflagen 1864 gåvos i dess promul- Regler om gatiionslag närmare regler om allmän åklagares rätt att föra talan om ansvar " f ^ f ^ ^ för brott och om häktning, vilka regler väsentligen grundade sig på lagkommit- och, om a tens3 och lagberedningens förslag. &' V7id riksdagarna intill 1880-talet framkommo åtskilliga förslag angående Riksdagsdomnstolarnas organisation och arbetssätt. Så har föreslagits, att de mindre förslag . -. , , angående städderna skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande domsaga eller organisaatt för stad och land gemensamma kollegiala underrätter skulle inrättas med tionen. undlantag endast för de största städerna, som fortfarande borde vara egna domkrettsar. Ett förslag har avsett, att för behandling av mål angående häktade skuille inrättas särskilda domstolar för helt län eller flera domsagor, bestående

6 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

. av en domare och två lekmän. Även fråga om inrättande av jury för behandling av grövre brottmål har förevarit. Synnerligen genomgripande var en tanke, som 1850 framlades av justitieombudsmannen och vid riksdagen samma år upptogs av en riksdagsman och enligt vilken hovrätterna och underrätterna skulle sammanslås till en domstol, landstingsrätt, med i allmänhet ett län till jurisdiktionsområde och bestående av de till distriktet hörande underdomarna, vilka skulle var i sin lagsaga hålla ting samt upptaga och undersöka målen, varefter dessa skulle kollegialt avdömas på föredragning av vederbörande underdomare. Vad särskilt angår häradsrätterna har ifrågasatts, å ena sidan, att de skulle sammansättas av tre lagfarna domare utan nämnd, å andra sidan, att nämndens ledamöter skulle erhålla utvidgad rösträtt. Beträffande rådstuvurätterna har upptagits lagkommitténs och lagberedningens förslag, att de skulle bestå antingen av tre lagfarna ledamöter eller av domare med nämnd. Upprepade gånger har påyrkats genomförande av lagkommitténs förslag om hovrätternas uppdelning på flera. 1872 års I avseende på arbetssättet har särskilt uppmärksammats den långsamhet i m°rtätari rättsskipningen å landet, som föranleddes av tingssammanträdenas fåtalighet. tingsMed anledning av en riksdagsskrivelse 1866 i detta ämne tillsattes 1867 en komS träden.' m i t t é ' s o m fick i uppdrag att till förekommande av nämnda olägenhet utarbeta förslag till förändrade stadganden angående häradsrätternas arbetssätt. Denna kommitté avgav 1868 betänkande med förslag till stadga angående de allmänna underdomstolarna å landet och till åtskilliga därmed sammanhängande författningar. Den betydelsefullaste förändringen avsåg ordningen för tingen i sådana domsagor, som blott innefattade ett eller två tingslag. Om domsaga innehöll endast ett tingslag, skulle där hållas elva ting om året; voro tingslagen två, skulle i vartdera tingslaget hållas sex ting årligen. Därjämte föreslogs tillsättande av biträdande domare, vilken skulle på den ordinaries begäran av hovrätten förordnas på högst ett år i sänder och äga att efter den ordinaries uppdrag i hans ställe förvalta allt vad till domarämbetet hörde med undantag av de lagtima tingen. Från kommitténs förslag var en ledamot skiljaktig och ansåg det åsyftade ändamålet icke kunna vinnas annorledes än genom en sådan förändring av domstolsorganisationen, att kollegiala underrätter med vidsträcktare domkretsar än de nuvarande inrättades för handläggning av viktigare mål, varemot för handläggningen av de övriga målen och av den s. k. frivilliga rättsvården den nuvarande organisationen borde i huvudsak bibehållas. I högsta domstolen, vars utlåtande infordrades, avstyrkte de flesta ledamöterna förslaget om anställande av biträdande domare. Av flera ledamöter uttalades den åsikten, att vad man åsyftade endast kunde vinnas genom underrätternas organiserande såsom kollegiala domstolar, bildade medelst sammansmältning av städernas och landets, med användande av dessa domstolars lagfarna ledamöter, och uttalades av en ledamot att, om så funnes erforderligt, med dessa kollegiala domstolar kunde införlivas ett lekmannaelement motsvarande nämnden. Proposition i ämnet avläts till 1872 års riksdag. Däri uttalades, att en fullständig utredning borde göras därom, huruvida en sådan om-

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

bildning av underdomstolarna borde verkställas, att de samtliga komme att bestå av endast lagfarna ledamöter. Då en sådan förändring emellertid i alla händelser icke kunde utan tidsutdräkt genomföras, ansågs att åtgärder under tiden borde vidtagas i ändamål att häradsrätterna inom de domsagor, där sådant under för handen varande förhållanden lämpligen kunde ske, oftare bleve för de rättssökande tillgängliga. Kommittéförslaget blev emellertid omarbetat och erhöll därvid en inskränktare omfattning. Det förslag till förordning angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, som innefattades i propositionen, avsåg endast regler för häradsrätternas sammanträden i de domsagor, som bestodo av ett eller två tingslag, och vad som därmed stod i oskiljaktigt samband. Förslaget, enligt vilket i domsagor av nämnda beskaffenhet skulle hållas två ting med sammanlagt tio sammanträden, därav i domsaga med två tingslag hälften i vartdera tingslaget, blev antaget av riksdagen, och förordning i ämnet utfärdades den 17 maj 1872. Denna författning, som till en början hade en ganska begränsad användning, har under årens lopp genom förening av tingslag fått allt mera vidgad tillämpning; den genom densamma stadgade tingsordningen iakttages numera i de flesta av rikets domsagor. För befrämjande av enhet i rättsskipningen antogs 1876 en författning, som medgav måls avdömande i vissa fall av högsta domstolens bägge avdelningar samfällt.

^f™^^ stolen.

Med år 1880 påbörjades ett arbete på processlagstiftningens fullständiga refj^^ms formerande. Den år 1875 inrättade nya lagberedningen fick nämligen vid bör- betänkande jan av 1880 övergå till behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Be- om ™J*^_ redningen avgav den 26 maj sagda år förslag till plan för arbetets bedrivande, dets ombildenligt vilken plan först skulle utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels ntng. en allmän utredning av frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i avseende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå, till dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. Denna plan godkändes av Kungl. Maj:t den 9 juli 1880. Vid förslaget till plan var fogad en promemoria i frågan om ny rättegångsordning, som i utvidgat skick jämte planen år 1881 utgavs i tryck under titeln »översikt av frågan om ny rättegångsordning, promemoria och arbetsplan för nya lagberedningen» och som ingår såsom 1) i bihang till beredningens betänkande. Den 6 juni 1884 avgavs principbetänkandet, uppdelat i fyra delar: I ) om domstolsförfattningen, I I ) om rättegångsordningen i tvistemål, I I I ) om rättegångsordningen i brottmål m. m, och I V ) plan för rikets judiciella indelning och om tingshusbyggnadsskyldigheten. Betänkandet åtföljdes av fyra avhandlingar, som ingå i bihanget och avse: 2) grunddragen av rättegångs förfarandet i tvistemål, jämförande framställning av utländsk och svensk lagstiftning, 3) översikt av straff processrätten enligt främmande och svensk rätt, 4) domstolarnas inrättning och därmed

8 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

sammanhängande ämnen och 5) översikt av den svenska processens historia. I fråga om ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet efter en på förhand ställd plan skulle genomföras styckevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående delarna undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det framlagda betänkandet, vilket icke endast utgjorde ett principbetänkande utan även i vissa stycken vore utfört med samma fullständighet som ett lagförslag, skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen för det partiella lagstiftningsarbetet samt därvid hava till uppgift att förekomma att, till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat. I de delar åter, där betänkandet funnes därtill lämpa sig, skulle det omedelbart kunna tjäna såsom material för det partiella lagarbetet, vid vilket dessutom materialet kunde kompletteras, där den i betänkandet lämnade bearbetningen ej vore fullständig. I fråga om domstolsorganisationen uppställdes den principen, att instanserna liksom för närvarande skulle vara tre: underrätt, överrätt och högsta domstol; och skulle den allmänna underrätten i regel upptaga alla mål, utan åtskillnad om de avsåge mer eller mindre betydliga frågor. Den i utlandet vanliga anordningen med målens fördelning på skilda underrätter med olika kompetens upptogs således icke. Det ansågs väl önskligt, att skillnaden i jurisdiktion mellan land och stad upphörde, men en sådan ändring förmenades endast småningom kunna genomföras. Stad, som hade egen jurisdiktion, skulle fortfarande vara skyldig bekosta domstolsinrättningen därstädes. I avseende å domstolarnas sammansättning föreslogs bibehållande i det väsentliga av det nuvarande blandade systemet. Lekmäns deltagande i rättsskipningen skulle allenast förekomma såsom nämnd med kollektiv rösträtt enligt gällande ordning. Införande av jury i brottmål avvisades. I syfte att giva lekmannaelementet ökad lyftning genom större individuell andel i beslutet förordades emellertid, att antalet i varje måls behandling deltagande nämndemän skulle nedsättas och utgöra minst tre högst sex. Jämte underdomstolar bestående av lagfaren domare med nämnd skulle bibehållas sådana domstolar bestående endast av lagfarna domare. I överrätterna skulle lekmän icke deltaga. Underrätt å landet (landsrätt) skulle bestå av en lagfaren ordförande (häradshövding, lagman) och nämnd; underrätt i stad (stadsrätt) antingen av en lagfaren ordförande (borgmästare) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (borgmästare, rådmän). Med stads medgivande skulle Konungen kunna förordna om förening av staden med kringliggande landsbygd under en gemensam domstol (förenad lands- och stadsrätt), vilken skulle bestå antingen av lagfaren ordförande (lagman) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (lag-

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

m ä n ) ; och skulle stad, som inginge i sålunda bildad domkrets, icke vidkännas särskilda kostnader för domstolsväsendet. För behandling av polismål skulle så väl i stad som på landet kunna anordnas polisdomstol, bestående allenast av lagfaren domare (polisdomare), med stadgande att vid polisdomstols sammanträden skulle vara tillstädes ett särskilt utsett rättsvittne. I mån av behov kunde i domsaga å landet samt i annan domkrets, där domstolen utgjordes av ordförande och nämnd, anställas ständig biträdande domare (andre domare, andre lagman), som hade att på eget ansvar efter fastställd ordning handlägga de domarvärv och övriga bestyr, vilka lämpligen kunde skiljas från förste domarens befattning. I varje domsaga å landet skulle finnas ett kansli, varest, om ej biträdande domare funnes, skulle vara anställt ett kanslibiträde med befogenhet att emottaga och expediera handlingar m. m. För varje häkte skulle finnas en häktningsdomare, som hade att pröva fråga om giltigheten av häktning och meddela vissa andra beslut i fråga om häktade. Domsaga å landet samt domsaga, uppkommen genom förening av land och stad, skulle utgöra en domkrets, såvida icke bestämt hinder mötte däremot. I avseende å rättens sammanträden bibehöllos i det väsentliga de gällande reglerna med det tillägg, att utom allmänna tingen å landet skulle hållas särskilda inskrivningsting för behandling av lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden. I organisationen av överrätterna (hovrätterna) och högsta domstolen föreslogos ej några väsentliga ändringar. Hovrätternas antal skulle ökas med två och sålunda bliva fem. Emellertid skulle hovrätt kunna hålla rannsakning i brottmål utom den ort, där hovrätten hade sitt säte. Antalet ledamöter i hovrätt vid huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller underställning, skulle vara minst fyra, i övriga fall tre. Angående antalet domföra ledamöter i högsta domstolen hänvisades till grundlagen. Särskilda officiella förlikningsanstalter ansågos icke böra genom lag påbjudas; det borde fortfarande ankomma på domstolen att söka åvägabringa förlikning mellan parterna, när de inställde sig där. För åstadkommande av bättre ordning inom åklagarväsendet skulle förordnas överåklagare inom lämpliga distrikt att var inom sitt distrikt såsom förmän utöva inseendet över de lägre åklagarna och leda deras åtgärder ävensom själva omedelbart uppträda såsom åklagare inför rätta. Till överåklagare ansågos i främsta rummet kronofogdarna kunna förordnas. Hela åklagarpersonalen skulle ställas under justitiekanslern såsom chef. Sakförarverksamheten skulle vid underrätterna fortfarande vara fri; i hovrätten och högsta domstolen skulle i vissa angivna fall ej annan få uppträda såsom sakförare än den, som vore antagen till offentlig sakförare. Sådana skulle vara vid hovrätt hovrättssakförare och vid högsta domstolen revisionssakförare. Hovrättssakförarna skulle nämnas av hovrätten till ett av Konungen bestämt högsta antal, revisionssakförare skulle nämnas av Konungen. Alla offentliga sakförare skulle vara sammanslutna i en förening, delad i avdelningar, en för varje hovrätt och en för högsta domstolen.

10 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

Angående tvistemåls avgörande genom skiljemän gåvos utförliga regier. Lagkommitténs och lagberedningens förslag om särskild skadeståndsnämnd upptogs icke. Rättegången i tvistemål skulle ytterst vara grundad på dispositionsprincipen. Men den faktiska grunden för anspråket, själva sakförhållandet, skulle ej kunna på fri hand ändras av någondera parten. Hävdandet av den materiella sanningen skulle alltså i processen uppställas såsom huvudändamål. I avseende å förfarandet skulle tillämpas en modifierad förhandlingsmetod, så att rättegången bleve ordnad såsom en under domstolens ledning ställd förhandling mellan parterna, vid vilken domstol och parter hade att oavlåtligt samverka för uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål. Härvid ålåge parterna sanningsplikt och domstolen en av förhållandena och parternas självbestämningsrätt begränsad sanningsforskning. Parternas sanningsplikt yttrade sig bland annat däri, att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor kunde tolkas såsom erkännande. Bevisningen skulle det i regel vara parternas sak att anskaffa. Våra legala bevisregler skulle ej bibehållas utan domstolen hava rätt till fri bevisprövning. I avseende å de särskilda bevismedlen må anmärkas, att vittnesjäven inskränktes och att parts ed bibehölls men icke i den nu använda formen av normerad ed utan såsom ett fritt förhör angående viss omständighet, föregånget av partens edliga försäkran att tala sanning. Förfarandets yttre form skulle såsom hittills vara muntligt-protokollarisk. Parterna skulle vid förhandlingen inför rätten i regel muntligen utföra sin talan, och bevisningen skulle i allmänhet förebringas omedelbart inför den dömande domstolen. Genom särskilda bestämmelser, bland annat om anordnande av förberedande skriftväxling och om kraftig processledning, hade man sökt sörja för att förhandlingen så vitt möjligt koncentrerades. Men över vad som förekomme skulle föras ett protokoll, däri det viktigaste av parternas och vittnenas utsagor skulle upptagas. Det var i främsta rummet detta protokoll, som skulle utgöra grunden för domen, ehuru meningen var, att i viss mån även det endast muntligen anförda finge beaktas vid dömandet. Rätten att fullfölja talan från underrätt till hovrätt och från hovrätt till högsta domstolen skulle icke vara begränsad med avseende å tvisteför&målets värde eller beskaffenhet; och prövningen skulle såväl i högsta domstolen som i hovrätten omfatta både bevis- och rättsfrågan. Den enda inskränkning, som i förevarande hänseende föreslogs, var, att i allmänhet ny bevisning ej skulle få förebringas i högsta domstolen. Talan i huvudsaken skulle fullföljas genom vad till hovrätten och genom revisionsansökan till högsta domstolen efter huvudsakligen samma regler som nu. Efter det vederbörlig förberedelse ägt rum och därefter den klagande partens sakförare avgivit en skriftlig sakframställning, skulle en muntlig huvudförhandling företagas, vid vilken först samme sakförare hade att muntligen föredraga målet och därvid lämna en objektiv redogörelse för vad däri förekommit samt därefter parterna ägde att under domstolens ledning muntligen utföra sin talan. Något upprepande av bevisningen förutsattes icke, utan upplysning om sakförhållandet skulle vinnas genom föredragandens referat av innehållet i underrättens protokoll, såvida ej i hovrätten

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

åberopades ny bevisning, vilken i sådant fall kunde förebringas antingen under huvudförhandlingen eller vid särskilt sammanträde dessförinnan. Rörande vissa frågor skulle talan fullföljas genom besvär. Besvärsproceduren skulle i regel vara skriftlig. Besvärsmålen skulle föredragas av en tjänsteman vid domstolen på grund av innehållet i handlingarna och parternas skriftväxling, men part skulle vara berättigad vara tillstädes och muntligen anföra vad han aktade nödigt. Rättegången skulle i alla instanserna vara offentlig. Denna regel skulle, vad överinstanserna angår, gälla även vid föredragningen av besvärsmålen utan hänsyn därtill, huruvida part vore närvarande eller ej. I straffprocessen skulle alla anordningar avse att bringa i dagen den materiella sanningen och förverkliga den materiella rätten. I avseende å förfarandet skulle tillämpas en medelväg mellan ackusatorisk och inkvisitorisk process. Det betonades, att staten borde sörja för ådagaläggandet av den materiella sanningen genom anordnandet av en undersökning, där domstolen skulle utgöra det främsta medlet för sanningsforskning genom frågor till den tilltalade. Dock borde ej, såsom i den ensidiga inkvisitionsprocessen, all undersökning uteslutande vara domstolens sak utan vissa moment därav anförtros åt allmänna åklagaren. Förfarandet skulle sålunda inledas med en extrajudicial efterforskning, utförd genom åklagaren med biträde av polisen. I sammanhang med utförliga bestämmelser härom gåvos även regler om tvångsåtgärder: häktning, reseförbud, hus- och kroppsrannsakan samt beslag. Tvångsåtgärderna skulle i regel ankomma på åklagaren, men om' verkställd häktning skulle genast göras anmälan hos häktningsdomaren, som hade att efter anställt förhör med den häktade pröva, om häktningen skulle äga bestånd. Förfarandet inför domstolen skulle utgöra en genom statens båda organ, åklagaren och domstolen, gemensamt fullföljd rannsakning. I denna skulle ingå, utan bestämd gränsskillnad, såväl den förberedande undersökningen (förundersökningen) som den egentliga rannsakningen (huvudförhandlingen) . Underrätten skulle således i sin hand väsentligen förena de funktioner, som i den utländska straffprocessen äro delade emellan undersökningsdomaren och den i första instans dömande rätten. Domstolens medverkan skulle emellertid vara beroende på initiativ av allmänna åklagaren (undantagsvis enskild målsägande) genom åtal för bestämt brott. Bevisningens anskaffande skulle lämnas huvudsakligen åt åklagaren eller, så vitt försvaret anginge, åt den tilltalade själv. Denne skulle äga anlita biträde av försvarare, och, där så erfordrades, borde staten tillhandahålla sådant biträde. För att även åt den tilltalade bereda fördelarna av den kontradiktoriska förhandlingen skulle åt domstolsrannsakningen givas formen av en under domstolens ledning ställd partsförhandling, där den tilltalade icke bleve endast ett bevismedel använt mot honom själv utan förunnades alla en parts huvudsakliga rättigheter. Processen skulle således i det yttre föga skilja sig från den ordning, som föreslagits beträffande civilprocessen. Den tilltalade skulle väl hava sanningsplikt, men intet tvång finge användas för att förmå honom fullgöra denna plikt. Icke heller finge den tilltalades underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara

12 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

framställda frågor antagas innebära erkännande av vad som lagts honom till last. Principen om bevisprövningens frihet skulle även i straffprocessen gälla. Parts ed skulle i denna process vara helt och hållet utesluten. Även i straffprocessen skulle bibehållas det muntligt-protokollariska förfaringssättet med såvitt möjligt förebringande omedelbart inför den dömande domstolen av bevisningen. I fråga om fullföljd av talan i högre rätt och processen därstädes skulle gälla väsentligen samma regler som för civilprocessen. Vad och revision skulle således även i brottmålen vara rättsmedel mot dom i huvudsaken och besvärsproceduren endast användas rörande vissa särskilda frågor. Uppsättandet av sakframställningen och målets föredragning skulle i allmänhet ankomma på den allmänna åklagaren i överinstansen. I mål angående häktad skulle hovrätten, när det ansåges erforderligt, kunna anställa ny rannsakning antingen å den ort, där hovrätten vanligen hade sitt säte, eller vid särskilt hovrättsting å annan lämplig ort. Om tillämpning av offentlighetsprincipen skulle gälla detsamma som i civilprocessen. Förstärkta Vad nya lagberedningen föreslagit i fråga om arbetets vidare bedrivande lagberedningen. gillades av Kungl. Maj:t, och uppdrogs den 5 december 1884 åt en förstärkt lagberedning att med föranledande av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny rättegångsordning. Denna beredning, som slutligen bestod av 25 personer och vars överläggningar leddes av chefen för justitiedepartementet, avgav den 20 juni 1887 sitt betänkande. I väsentliga delar vann principbetänkandet beredningens gillande, men åtskilliga ej oviktiga ändringar föreslogos dock. Inom beredningen yppades mycken meningsskiljaktighet, så att yttrandet åtföljdes av ett stort antal reservationer. Särskilda I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förav nyslag- s t ä r k t a lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lagberedningen. förslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de närmaste åren. Sålunda avgavs 1884 förslag till lag angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, innefattande regler om åtalsrätt, skadeståndstalan, förberedande undersökning, hus- och kroppsrannsakan, beslag, häktning, reseförbud, kvarstad samt för brott tilltalad ämbetsmans avstängning från utövningen av ämbetet. Därefter följde: 1885 förslag till lag om skiljemän, samma år förslag till lag om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, 1889 förslag till lag angående bevisning inför rätta och 1890 förslag till lag om domsagas kansli. Samtliga dessa förslag framlades för riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande förslagen om ersättning till vittnen (1886) och om skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen, förslaget till bevisningslag upprepade gånger. Anledningarna till denna utgång voro antagligen flera. Förloppet visar emellertid, att planen att genomföra processreformen styckevis var förfelad. Redan vid utarbetandet av de särskilda lagförslagen måste man avstå från vissa i principbetänkandet upptagna

Lo

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

reformtankar, på den grund att föremålet för förslaget var begränsat, och förslagens mottagande i riksdagen ger ock vid handen, att anledningen till deras fall till stor del var att söka däri, att man icke kunde överskåda de nya bestämmelsernas inverkan på övriga delar av rättegångsväsendet och ej heller hade möjlighet att samtidigt göra ändringar däri. För övrigt övergav man redan tidigt tanken på en större reform av rättegångsväsendet. Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t den 20 december 1889 gav nya lagberedningen uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i överrätt och hos Konungen och därvid föreskrev, att förslaget borde vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. I enlighet med detta uppdrag avgav lagberedningen den 31 december 1891 förslag till lagar om fullföljd av talan mot allmän domstols utslag samt, till fullständigande därav, 1893 förslag till lag angående vissa invändningar i rättegång vid allmän underrätt och om sådan rätts behörighet i vissa fall. Dessa förslag blevo aldrig framlagda för riksdagen, och slutligen fick lagberedningen, som även sysslat med ändringsförslag rörande rättegången vid krigsdomstolarna, lämna processlagstiftningen och övergå till revision av handelsbalken. Sedan emellertid nya lagberedningen med ingången av 1895 utbytts mot en Lagar^om inom justitiedepartementet inrättad lagbyrå och arbetet på handelsbalkens re- s 0 "™w^ vision i samband därmed avbrutits, fick denna lagbyrå sysselsätta sig med, fullföljd av bland annat, vissa frågor på processlagstiftningens område, därvid man endast åsyftade att, med bibehållande av de gällande grunderna för processen, vinna förbättringar i speciella delar därav. Sålunda tillkommo 1899 en lag, varigenom bestämmelserna om stämning reviderades, och 1901 en lag med regler om fullföljd av talan till hovrätt och till Konungen samt i samband därmed om behandlingen av invändningar i rättegången vid underrätt. I nära samband med ny lag om köp och byte antogs 1905 en lag, vari- ; - ^ J^M_ genom anordnades ett slags handelsdomstolar vid de tre största städernas st0larivissa rådstuvurätter. Det stadgades, att rådstuvurätterna i dessa städer vid handstäder. läggning av handelsmål skulle, om part begärde det, bestå av två av rådstuvurättens lagfarna ledamöter och två handelskunniga lekmän. En reform på straffprocessens område genomfördes 1906, då på förslag i

i

°

r i »i

u i-n

J

Lag om

' J t rättegångs-

av justitieombudsmannen antogs en lag om rättegangsbitrade at naktaa, i aet biträde åt väsentliga överensstämmande med ett genom kungl. proposition 1904 riksdagen häktad. förelagt men då avslaget förslag i ämnet. Vid två riksdagar under förra delen av 1800-talet framlades av regeringen Konungens . . -. , -i ratt att aeiförslag om upphävande av Konungens rätt att i högsta domstolen övervara taga {j,ögsta målens handläggning och med två röster deltaga i besluten, utan att förslagen ^ffilens vunno bifall. I samband med inrättande 1909 av en administrativ högsta ^ve8 domstol blev denna Konungens rätt upphävd.

14 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

Alltsedan moflån1890-talet har den stora tillströmningen av mål till högsta domsamheten i stolen och den därmed följande långsamheten i rättsskipningen i högsta inningenPi s t a n S V a r i t f ö r e m å l f ö r uppmärksamhet och föranlett olika åtgärder för misshögsta dom- förhållandets avhjälpande. Sådana åtgärder hava varit: ökning av justitiestolen. rådens antal (1897, 1905, 1909), förändringar i arbetsordningen, vilka medfört, bland annat, att högsta domstolen i allt större omfattning tjänstgör på avdelningar om allenast fem ledamöter i stället för det förut vanliga antalet sju (1897, 1905, 1915), högsta domstolens befrielse från handläggning av vissa ärenden (1909), höjande av revisionsskillingen i tvistemål från 100 till 150 kronor och förbud för allmän åklagare att utan särskilt förordnande fullfölja talan i högsta domstolen (1901). Genom kungl. proposition 1907 framlades ett förslag till lag, varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen skulle inskränkas, men detta förslag antogs ej av riksdagen. En lag i samma ämne genomfördes emellertid 1915. Därigenom fastställdes, vad tvistemålen angår, en summa revisibilis av 1,500 kronor. Talan i sådana mål, som avse endast penningar eller penningars värde, får ej fullföljas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat ej uppgår till nämnda belopp. Rörande brottmål är huvudregeln, att talan ej får fullföljas av målsägande, med mindre hans talan avser ansvar för brott, vara kan följa straffarbete eller avsättning, och av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, som kan medföra strängare straff än böter. Allmänt åtal får ej fullföljas av annan än justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen. Det har jämväl stadgats, att klagande såväl i revisionssak som i besvärsmål skall nedsätta dels en fullföljdsavgift av 150 kronor, motsvarande den förut i revisionssaker utgående revisionsskillingen, dels ock till säkerhet för motpartens kostnadsersättning likaledes ett belopp av 150 kronor. Under vissa omständigheter är dock klagande fri från nedsättningen, under andra kan i det speciella fallet högsta domstolen dispensera därifrån.

LandsfogÄ r 1917 företogs sådan ändring i åklagar- och polisväsendet å landet, att landsfiska- kronofogdarna utbyttes mot landsfogdar, en för varje län, vilka skulle under ler. ' Konungens befallningshavande hava ledningen av polisväsendet i länet, vara åklagare vid häradsrätterna därstädes i avseende å grövre brott samt hava tillsyn över de lägre åklagarna, vilkas namn samtidigt förändrades från länsman till landsfiskal. Lag

kld " F ö r P å s k y n d a n d e a v rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i ava seen tingsd e å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom 1918 en lag om samman- särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, enligt vilken lag Konungen må förordna, att häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen skall hålla särskilda sammanträden för behandling av vissa obetydligare mål ävensom lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden. Vid sådant sammanträde är nämnden domför med tre ledamöter. Med denna lagstiftning åsyftades, bland annat, att underlätta de mindre städernas förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd.

ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

15 Sedan riksdagen 1918 beviljat medel för avlönande av biträden inom1 dom- Stadga om sagorna, blev förvaltningen av domsagorna ordnad genom en samma år i ad- sag0™nas ministrativ väg utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser om dom- förvaltning. sagas kansli. Nya författningar i ämnet hava utfärdats 1920 och 1925, och vissa ändringar däri ha sedermera 1926 företagits. Ar 1919 genomfördes en lag, enligt vilken den, som icke äger tillgång till Lagar om gäldande av de med rättegången förenade kostnader, erhåller fri rättegång, |™ ™ch K'om däri inbegripen jämväl förmånen av rättegångsbiträde på bekostnad av all- rättegångsmänna medel. I sammanhang därmed reviderades även lagen om rättegångs- XSktail. biträde åt häktad, varvid rätten för den häktade att erhålla biträde utvidgades. Riksdagen avlät 1921 en skrivelse med begäran om utredning angående Förslag om en hovrätt för de fyra nordligaste länen; och till 1922 års riksdag inkom k u n g l . j ? hd°evrfy^a proposition med förslag till lag i sådant syfte, men denna lag, som ej var åt- nordligaste följd av något organisationsförslag, vann ej riksdagens bifall. Förslag framlades ånyo i kungl. proposition till 1923 års riksdag med fullständig plan för organiseringen av hovrätten, som skulle förläggas i Härnösand. Riksdagen biföll emellertid icke heller detta förslag. P å grund av en riksdagens framställning av 1914 utarbetades inom justitie- Förslag departementet och framlades i statsråd 1920 ett förslag till lag angående polis- angående undersökning i brottmål samt häktning m. m., innehållande i särskilda kapitel polisunderbestämmelser om polisundersökning, kvarhållande m. m., om gripande, häkt- ^"JJJf ning och reseförbud, om beslag och skingringsförbud samt om hus- och kropps- Lag om rannsakan och kroppsbesiktning. Detta förslag, vilket lagrådet i det väsentfrågande lie-a förordade, blev emellertid icke föremål för kungl. proposition till riks- av rannsakdagen, detta särskilt med hänsyn till processkommissionens pågående arbete. hä%tad, I stället framlades för riksdagen 1922 ett förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad, enligt vilken denna tid närmare bestämdes och förkortades. Genom motion blev emellertid även 1920 års förslag, något modifierat i anledning av lagrådets anmärkningar, underställt riksdagens prövning. Första lagutskottet förordade, att riksdagen, med avslag å såväl propositionen som motionen, skulle i skrivelse begära nytt förslag angående förundersökning och därmed sammanhängande ämnen. Men riksdagen stannade i sitt beslut vid att antaga den genom propositionen föreslagna lagen. Å r 1922 avgav numera landshövdingen S. Linnér en på offentligt uppdrag Omorganiförfattad utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, vilken pousväsen. utredning jämväl avsåg vissa ändringar i åklagarväsendets organisation. Dendet. na utredning har slutligen resulterat i en lag av 1925 om polisväsendet i riket. De ifrågasatta ändringarna i åklagarväsendets organisation fingo därvid förfalla.

16 ÄLDRE REFORMER OCH REFORMFÖRSLAG.

Förslag om I syfte att minska den stora arbetsbördan i hovrätterna föreslogs i kung-L i hov- propositioner till 1923 års riksdag dels att besvär i hovrätt i regel skulle utan rätternas föredragning kommuniceras med vederparten dels ock att vadeinlagor och CL1' UC.tsbÖ^fl

fl

•

besvärsskrifter till hovrätten skulle åsättas stämpel av tjugufem kronor. Dessa förslag blevo ej godkända av riksdagen, som emellertid hemställde om vidtagande av andra åtgärder i syfte att minska arbetet i hovrätterna. Kvinnas tilliTCKiG till

En lag av 1923, som trätt i kraft först 1925, har öppnat möjlighet för kvinna .

domar- och a ^t bliva domare och allmän åklagare. I lagen förutsattes att särskilda beåklagarbe- stämmelser skulle av Konungen meddelas angående villkoren för kvinnas tillträde till sådan domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. Dylika bestämmelser hava 1925 givits genom ändringar i domsagestadgan. Stads lägOm stads läggande under landsrätt ha bestämmelser meddelats i en lag av landsrätt. 1924. Enligt denna lag äger Konungen, såvitt de minsta städerna angår, förordna om landsrättsförläggning även utan stadens samtycke, dock ej om stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot. Behandling I syfte att förenkla proceduren, när häktad skall åtalas för flera brott, be-i -m -i i i i • T c stol av brott gångna under olika domstolars domvärjo, öppnades genom en lag av 1924 möjfran olika ligfiet att behandla åtal för samtliga brotten vid en och samma domstol. domkretsar. vid en dom-

^hovrätts11 ^ ö r s ^ a 8 ' &11 vissa reformer i fråga om hovrätternas organisation och arbetssa reform. t t i syfte bland annat att inskränka vikariatssystemet och påskynda förfarandet har av särskilda kommitterade avgivits under år 1926.

De viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen. Då man går att reformera det svenska rättegångsväsendet, är det tydligen Allmänna •i

•

i

p

-n

i • ,

• n° T

T

i

krav pa en

av vikt att göra sig reda ior vilka brister, som vidlåda den nuvarande god rättsordningen. Vid ett angivande av de allmänna krav man bör ställa på skipning. en god rättegångsordning plägar man säga, att den skall garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Den främsta fordringen är säkerhet. Man bör sträva till, vad tvistemålen angår, att ett grundat anspråk bifalles, ett ogrundat ogillas, och i fråga om brottmålen, att den skyldige drabbas av ett rättvist straff, den oskyldige går fri. Man måste ock söka sörja för att rättegångarna avgöras så skyndsamt som möjligt. Den berättigade bör icke få vänta så länge på domen, att värdet därav att han får sin rätt erkänd väsentligen minskas; straffet bör för att utöva tillbörlig verkan komma snarast möjligt efter förbrytelsen. Det är slutligen av vikt, att rättegången ej blir för dyrbar för de rättssökande. Deras kostnader böra bli så litet betungande som möjligt. Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats, torde vara dess långsamhet. Vid underrätterna behandlas i regel varje mål vid upprepade rättegångstillfällen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofta ytterligare dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera huruvida rättsskipningen lider av bristande säkerhet möter större svårighet. Man har i detta hänseende icke att stödja sig på lika påtagliga fakta som de, vilka utmärka, att rättsskipningen brister i skyndsamhet. I den mån osäkerhet i rättsskipningen förspörjes. kan detta ock i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. E t t närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, om ock rättegången vid underrätten

18 DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen medför utgifter, som skulle kunna undgås, om förhandlingen vore mera koncentrerad. Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren. Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av dem efter deras beskaffenhet mellan olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen har ansvaret för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången rådande muntligt-protokollariska metoden medför, att hans göromål till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen. Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie, som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. De unga vikarierna, till vilka rättsskipningen å tingen även i de största och viktigaste mål måste anförtros, kunna emellanåt helt naturligt icke vara vuxna sin uppgift, varför deras handhavande av rättsskipningen understundom blir mindre tillfredsställande. I varje fall uppbäres icke dessa vikariers rättsskipning av allmänhetens fulla förtroende. Genom domsagestadgan har man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så omfattande som önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmannaelementet på grund av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror delvis också på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kommit att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning. Men som lekmännens uppfattning av ett mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit, medför nämnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämnden att utöva inflytande å prövningen. Samma olägenhet uppstår ofta jämväl med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de tolv nämndemännen endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav samma nämndemän ofta ej äro närvarande vid alla tillfällen, då ett och samma mål handlägges. Nu angivna omständigheter torde hava spelat en väsentlig roll då

DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

de flera gånger framställda förslagen om ökat inflytande för nämnden icke vunnit bifall. E t t svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna vid häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa domstolars sammanträden, som alltjämt i betydlig omfattning förekomma. Den omständigheten, att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att vid varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken olägenhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna vid vilken tid på dagen ett mål skall komma före utan därför ofta måste förspilla lång tid i avvaktan på att det uppropas. Genom sammansättningen av rådstuvurätterna i de större och medelstora städerna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa garanti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone såvitt angår det stora flertalet av målen. Känt torde ock vara att ledamöterna i åtskilliga av dessa rådstuvurätter icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål. Såsom en brist får jämväl anses, att vid dessa domstolar lekmäns deltagande i rättsskipningen är okänt, med undantag för handläggning av vissa speciella arter av mål. I de minsta städerna består rådstuvurätten i allmänhet av en lagfaren ordförande, borgmästaren, och två eller flera lekmän, illitterata rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mera än en skäligen blygsam avlöning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa antal mål av någon betydenhet, som förekommer vid dessa rådstuvurätter, kan borgmästaren icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning utan måste snarare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. De illitterata rådmännen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats i rättsskipningen, som man med ett lekmannaelement avser att erhålla. I sammanhang med den 1918 tillkomna lagstiftningen om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden hava vidtagits åtgärder, i syfte att de minsta städerna skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande landsbygd. Men detta mötte starkt motstånd hos städerna, och då stad ej kunde mot sin vilja berövas sin jurisdiktion, har ifrågavarande åtgärd icke lett till avsevärt resultat. Av sådan anledning har man genom den förut omförmälda lagen av 1924 velat öppna möjlighet för Konungen att förlägga mindre stad under landsrätt även utan stadens samtycke. Då emellertid enligt denna lag beslut i sådant hänseende ej må meddelas, om stadsfullmäktige med två tredjedels majoritet uttalat sig däremot, kunde det väntas, att den nya lagstiftningen skulle bliva föga effektiv, och detta har jämväl av hittills vunnen erfarenhet bekräftats. I fråga om alla rådstuvurätterna gäller, att deras juridiskt bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna, på grund av den muntligt-protokollariska metoden för rättegångens utförande få större delen av sitt arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll. o-242894.

I.

20 DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

Överrätterna.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation, synes otvivelaktigt, att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock ej så kännbara. Även i hovrätten har vikariatssystemet fått en alltför stor omfattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar pröva målen i hela deras vidd.

Advokatväsendet.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst uppträda såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildats, ha väl förhållandena väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten, särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen, gör sig dock alltjämt kännbar.

Åklagarväsendet.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl om landsfiskalerna som om stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsattes juridisk utbildning, men det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Att sålunda icke rättsbildade åklagare ha att såväl verkställa förberedande undersökning som utföra åtal jämväl beträffande grova brott ävensom att besluta om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer att landsfogdarna och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sina åklagargöromål. Ej ovanligt är för övrigt, att landsfiskalerna på grund av mängden av andra ärenden få tjänstledighet från åklagargöromålen, vilka i sådant fall uppdragas åt vikarier, som naturligtvis i regel äro än mindre kvalificerade än de ordinarie. Tidigare hava landsfiskalerna, vilkas polisutbildning i allmänhet är synnerligen ringa, endast undantagsvis haft till sitt biträde vid efterspanande av förbrytelser för sådan verksamhet utbildad polispersonal. Genom 1925 års lag om polisväsendet i riket har emellertid sörjts för att sådan personal finnes tillgänglig. En stor brist i organisatoriskt hänseende är, att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning av en högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

Processen I fråga om själva processen har vår underrättsprocedur det företräde framvid underför de främmande ländernas procedur, sådan den i allmänhet var före de serätterna.

naste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling är

DE VTCTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGS VÄSEN.

offentlig. Parternas anföranden kunna väl hava skriftlig form och hava det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen förebringas vanligen omedelbart inför den dömande domstolen. Domaren står således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan har möjlighet att utöva processledande verksamhet. Det kan förefalla, som om ordningen vore tillfredsställande, men detta är långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter om en sådan förberedande behandling av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden uttager en stämning, som delgives svaranden. Denna stämning är ofta synnerligen ofullständig. Även om den skulle någorlunda klart upptaga kärandens yrkande och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke något om den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den andres ståndpunkt, om de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda. Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är om ett något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran, hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning, vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olägenheter medför ovisshet om undersökningsförrättarens befogenheter. Därmed följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan vid första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning får sådan karaktär, att den motsvarar både den förberedande undersökningen och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen. Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt. Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning att söka förekomma onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej sällan, att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva sitt svaromål utan begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden uppskov för att bemöta det svaromål, som då avgives. Så erhålla bägge parterna uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var

22 DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

för sig hava uppskov för att yttra sig angående bevisningen, för att avgiva slutpåstående o. s. v. De uppskov, som sålunda både i tviste- och brottmål talrikt förekomma, äro ofta rätt langa. Det följer, vad landsbygden angå>r, redan därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider. En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat företagande av ett mål svårligen kan äga rum, förrän det protokoll över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut. Till belysning i förevarande hänseende må anföras några siffror från den officiella rättsstatistiken för 1918, det senaste år, för vilket uppgifter härom föreligga. Antalet under nämnda år vid rikets samtliga häradsrätter och rådstuvurätter genom slutligt utslag avgjorda tvistiga civila mål 1 utgjorde 5,994 resp. 6,022. Av dessa mål avgjordes genom utslag vid första rättegångstillfället 724 (12,1 %), resp. 898 (14,9 %). I 1,576 mål (26,3 %) resp. 2,512 mål (41,7 %) utgjorde tiden från första rättegångstillfället till dagen för utslaget 1 dag—3 månader, i 1,304 mål (21,8 %) resp. 1,391 mål (23,1 %) 3—6 månader, i 1,104 mål (18,4 %) resp. 768 mål (12,8 %) 6—9 månader, i 571 mål (9,5 %) resp. 277 mål (4,6 %) 9 månader—1 år, i 490 mål (8,2 %) resp. 141 mål (2,3 %) 1—1 7* år samt i 225 mål (3,7 %) resp. 35 mål (0,6 %) 1 Va år och däröver. Uti sistnämnda grupp funnos mål (25 resp. 1), där tiden från första rättegångstillfället till dagen för utslaget uppgått till mer än 3 år. Antalet vid häradsrätterna, resp. rådstuvurätterna under förenämnda år genom slutligt utslag avgjorda brottmål, i vilka talan om ansvar förts, utgjorde, med bortseende från dels mål, i vilka häktning förekommit, dels mål, där ansvar yrkats allenast efter 11 kap. 15 § eller 18 kap. 15 § strafflagen eller specialförfattningar, 3,481 resp. 4,494. Av dessa mål slutbehandlades medelst utslag vid första rättegångstillfället 613 (17,6 %) resp. 2,833 (63 %). Uti 475 mål (13,7 %) resp. 947 mål (21,1 %) utgjorde processtidens längd vid underrätten 1 dag—1 månad, i 1,078 mål (31 %) resp. 495 mål (11 %) 1—3 månader, i 586 mål (16,8 %) resp. 143 mål (3,2 %) 3—6 månader, i 553 mål (15,9 %) resp. 60 mål (1,3 %) 6 månader—1 år samt i 176 mål (5 %) resp. 16 mål (0,4 %) 1 år och däröver. Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne, vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. 1 Härmed menas i statistiskt hänseende tvistemål och brottmål, i vilka talan om ansvar icke förts, med frånräknande av växelmål, vnri kärandens talan beträffande huvudsaken bifallits eenom utslag, meddelat vid första rättegångstillfället, samt tredskovis avdömda och omedelbart medgivna mål, ävensom mål, som återförvisats eller varit vilande.

DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

23 P å grund härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att bringa reda och ordning som möjligt vore, om förhandlingen vore mera koncentrerad. Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan samma domare handlägger ett mål i dess helhet, och att det kan hända, att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning med detsamma. En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen förebragta materialet. Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång i allmänhet pågår, och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit så, att han omedelbart därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligtprotokollariska systemet. I motsats häremot utmärkes den på den rena muntligheten och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den dömande domstolen, och att domen skall grundas på det sålunda förebragta materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollariska systemet i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla, ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tillämpas. Protokollet göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsattes någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, som gjorts vid handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet. Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas, att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen, måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som är det materiellt riktiga. På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka till en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar, särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen, kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att de mera

24 DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGANGSVÄSEN.

omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring botas, synes dock processkommissionen uppenbart. i

Processen i de högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen emellan parterna ger anledning till liknande tidsutdräkt som vid underrätterna. Förfarandet är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny bevisning genom vittnen skall förekomma, vållas väl därav något uppskov, men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en skyndsam behandling av målen. Särskilt har under de senare åren tillströmningen av mål till hovrätterna så ökats, att hovrätterna icke medhunnit avdömande av motsvarande antal. Hittills vidtagna åtgärder för att vinna ett större arbetsresultat ha icke visat sig tillfyllestgörande. Balansen har därför blivit stor, och den tid, inom vilken dom kan falla, har förlängts så, att den nu är alldeles oskäligt lång. Detta gäller framför allt för tvistemålens del. Rättsstatistiken för år 1924 utvisar, i fråga om de av hovrätterna under samma år avgjorda vademål, vilka ej haft karaktär av förtursmål, att tiden från målens inkommande till domen utgjort, i 363 mål (9,9 %) högst 6 månader, i 628 mål (17,2 %) 6—9 månader, i 435 mål (11,9 %) 9 månader—1 år, i 746 mål (20,4 %) 1—1 7 2 år samt i ej mindre än 1,486 mål (40,6 %) 1 72 år och därutöver. Vad angår de kriminella målen handlades dessa, enligt vad av statistiken framgår, betydligt snabbare dock, om undantag göres för de med särskild skyndsamhet behandlade målen angående häktade, icke så snabbt som önskvärt vore. Statistiken rörande brottmål, i vilka ej någon var häktad, visar följande siffror. I 112 sådana mål (6,4 %) utgjorde tiden från inkommandet till dagen för utslaget högst 1 månad, i 776 mål (44,4 %) 1—3 månader, i 547 mål (31,3 %) 3—6 månader, i 236 mål (13,5 %) 6—9 månader, i 68 mål (3,9 %) 9 månader—1 år samt i 8 mål (0,5 %) 1 år och däröver. Med avseende å högsta domstolen har förhållandet tidigare varit synnerligen otillfredsställande. Men efter det genom 1915 års lag rätten till fullföljd av talan till högsta domstolen i väsentlig mån inskränkts, har en avsevärd förbättring inträtt, ehuru fullt tillfredsställande resultat ej vunnits. Av rättsstatistiken för år 1924 framgår, i fråga om de av högsta domstolen under nämnda år såsom tredje instans genom dom avgjorda revisionsmål, vilka icke skolat med särskild skyndsamhet handläggas, att tiden från målens inkommande till nedre justitierevisionen till dagen för domen utgjort, i 31 mål (5,8 %) av samtliga nu ifrågavarande mål högst 6 månader, i 97 mål (18,1 %) 6—9 månader, i 174 mål (32,4 %) 9 månader—1 år, i 179 mål (33,3 %) 1—1 V2 år, i 48 mål (8,9 %) 1 72-—2 år samt i 8 mål (1,5 %) 2 år och däröver. Beträffande de kriminella icke särskilt förtursberättigade målen utgjorde processtidens längd i högsta instansen högst 6 månader i 20 mål (18,2 %), 6—9 månader i 24 mål (21,8 %), 9 månader—1 år i 23 mål (20,9 %), 1—172 år i 31 mål (28,2 %) samt lV 2 år och därutöver i 12 mål (10,9 %). Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast

DE VIKTIGASTE BRISTERNA I NUVARANDE RÄTTEGÅNGSVÄSEN.

de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet. Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Genom 1901 års lagändring bereddes väl möjlighet för domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse att vinna upplysning om viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfattning. En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningom undergå betydliga jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra likväl den fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial, som må brukas till domstolens övertygande. Även om denna begränsning i grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i tvistemålen parter icke sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att vid domstol få sin rätt. I samma riktning verka i dessa mål också de i många hänseenden olämpliga reglerna om utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens utforskande. Bristen på regler om parts plikt att förete skriftliga handlingar, som av honom innehavas och som kunna tjäna som bevis i en rättegång, har likaledes i praxis visat sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna, som illa stämmer med en god rättsskipnings fordringar. Andra brister vidlåda också vår rättegångsordnings bevissystem. Sålunda saknas tillfredsställande regler om sakkunnigbeviset och om möjligheten att företaga besiktning av omstridda föremål och dylikt. Helt säkert äro dessa rättegångsordningens svagheter icke sällan orsaken till de anmärkningar, som stundom riktas mot vår rättsskipning för att den leder till domar, som äro formalistiska och icke svara mot det materiellt rättfärdiga. Frestelsen att begagna dessa svagheter måste nämligen ofta vara mycket stark för mindre samvetsömma parter. Medvetandet, att en part icke kan med tillåtna bevismedel styrka en faktisk uppgift, för vilken han är bevisskyldig, kan lätt förleda motparten att även mot bättre vetande bestrida uppgiften.

sys^'et

Huvuddragen ay reformen. Inledning.

Erfarenheterna från det reformarbete på rättegångsväsendets område, som försiggått i vårt land, ha tillfullo ådagalagt, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlåda rättegångsväsendet, icke kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer. Inom processlagstiftningen hava de särskilda delarna: domstolsorganisation, förfarande, rättsmedel, bevisning, ett så nära samband med varandra, att en tillfredsställande lösning icke kan nås på denna väg. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision står en verklig förbättring att vinna. Då det svenska rättegångsväsendet till hela sin byggnad intar en mycket egenartad ställning i förhållande till rättegångsordningarna i övriga kulturländer, är det naturligt, att ett svenskt reformarbete på detta område med en sådan syftning framkallar en jämförande undersökning, som ådagalägger i vad mån en förbättrad rättegångsordning kan bygga på grunderna för vårt nuvarande rättegångsväsen och i vad mån nya grunder måste fastställas. I högre grad än på många andra områden av samhällslivet är det emellertid av vikt att därvid framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas. De ^brister, av vilka vårt rättegångsväsen lider, hänföra sig, såsom förut framhållits, både till organisationen och till själva förfarandets gestaltning. Domstolarna och övriga rättsskipningsorgan äro icke tillfredsställande inrättade, och rättegångsförfarandet lider av betänkliga svagheter. Reformen måste därför omfatta såväl organisationen som proceduren. Domstolsorganisationen måste naturligtvis inrättas med hänsyn till det förfarande, som organisationen är avsedd att tjäna. Den måste vara så anordnad, att den kan väl fylla denna sin uppgift; den måste vara anpassad efter rättegångsförfarandets karaktär och fordringar. I avseende härå är det en viktig uppgift att förse domstolarna med arbetskrafter, tillräckliga för att fylla de uppgifter, som åvila domstolarna, och tillräckligt kvalificerade för att fylla dem så, att rättsskipningen uppbäres av förtroende. ^ Denna organisationsfråga är emellertid också en statsfinansiell fråga av vittgående betydelse. Organisationen måste så begränsas, att den

HUVUDDRAGEN AV REFORMEN.

icke drager alltför stora kostnader. För detta ändamål måste noga tillses, att organisationen så inrättas, att alla arbetskrafter fullt utnyttjas, så att icke vissa bliva otillräckligt anlitade, medan andra äro över hövan belastade, samt att icke för många eller för högt kvalificerade krafter sättas att fylla uppgifter, som på ett betryggande sätt kunna lösas av färre eller mindre kvalificerade krafter. Vid organiserandet av domstolarna måste dessa grundsatser noga hållas i sikte. I rättsskipningen måste vidare åt lekmännen, vilkas ställning genom förändringar i grunderna för deltagandet i domstolarnas arbete och den så småningom försiggångna ombildningen av förfarandet blivit väsentligt försvagad, beredas det inflytande, som överensstämmer med svensk rättsuppfattning och som kräves för bibehållande och stärkande av folkets förtroende till rättsskipningen. I enlighet med nu angivna grunder har processkommissionen uppgjort sitt förslag till en ny domstolsorganisation. Detta vilar väsentligen på den nuvarande domstolsinrättningen och utgår ifrån ett bibehållande av de tre instanserna. I största möjliga anslutning till den nuvarande domkretsindelningen anordnas för underrätterna, som kunna vara gemensamma för land och stad, sådana jurisdiktionsområden, att inom domstolen kan genomföras en fördelning mellan olika domare av arbetet efter dess beskaffenhet. När medelstor eller större stad är förenad med kringliggande landsbygd till gemensam domsaga samt i några av de mindre tätt befolkade trakterna av landet delas domsagan i skilda tingslag. Underrätten är domför med en lagfaren domare, vid vars sida vid huvudförhandling i och avgörande av tviste- eller brottmål sitter en nämnd, medan däremot vid måls förberedande, vid handläggning av inskrivningsärenden och dylikt rätten består av en lagfaren ensamdomare. Nämnden består av fem lekmän, av vilka fyra, om de äro ense, må överrösta domaren. I stad, som bildar egen domsaga eller eget tingslag, deltar nämnd dock endast i behandlingen av brottmål. För viss ort, där polismålen äro talrika, må förordnas, att sådana mål skola handläggas utan nämnd. Underrätterna sammanträda vida oftare än fallet nu är med häradsrätterna. För handläggning och avgörande av mål hålles i regel ting minst en gång i veckan. Staten bekostar och handhar rättsskipningen jämväl såvitt angår städerna. De nuvarande hovrätterna uppdelas till ett antal av sju till nio, förlagda till olika orter inom landet. Det antal lagfarna domare, varmed hovrätt är domför, bestämmes till tre. Vid handläggning och avgörande av sådant brottmål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, skall jämväl i hovrätten sitta nämnd, bestående av fem lekmän. En avvikelse i fråga om hovrätternas uppgifter i förhållande till den nuvarande ordningen innehåller processkommissionens förslag så till vida, som det går ut på att parterna i tvistemål med undantag för vissa grupper av mål skola äga avtala om målets anhängiggörande omedelbart i hovrätt. För handläggning av mål sammanträder hovrätt i viss omfattning å annan ort inom jurisdiktionsområdet än där den har sitt säte.

28 HUVUDDRAGEN AV REFORMEN.

Högsta domstolen inrättas som en instans, avsedd för prövning huvudsakligen blott av den rättsliga sidan av målen. Den är domför med fem lagfarna domare. Advokatocn åklagar-

av en tillfredsställande rättegångsreform måste såväl ad,För genomförande , <=><=>

väsendet, vokatväsendet som åklagarväsendet organiseras så, att dessa kårer kunna förväntas fylla sina viktiga uppgifter i rättsskipningen. Processkommissionens förslag känner visserligen icke advokattvång på något stadium av processen. Part skall alltid äga att själv föra sin talan. Men advokatmonopol ifrågasattes så till vida, som det i hovrätt och högsta domstolen ej skall vara part tillåtet att låta sig företrädas av annan än advokat. En reglering av advokatståndet och dess verksamhet har dock ansetts oumbärlig. Förslaget går härutinnan ut på, att en sammanslutning, till vilken varje advokat måste ansluta sig, åvägabringas, och att åt denna anförtros uppgiften att handhava övervakandet av advokaternas verksamhet och de disciplinära befogenheterna gentemot dem. För fyllandet av uppgifterna som åklagare upprättas en härför fullt skickad kår. I spetsen för denna ställes justitiekanslern; vid hovrätterna anställas särskilda åklagare; och de viktigare åtalen vid underrätterna lämnas åt juridiskt utbildade åklagare, statsåklagare, under det att åtalen rörande övriga brott fortfarande anförtros åt tjänstemän, svarande mot de nuvarande lägre åklagarna. Rättegångs- Som förut visats, vidlåda allvarliga brister jämväl själva förfarandet så i jorjaran e . D r o ^ m ^ } s o m [ tvistemål. För att råda bot på dessa och skapa på en gång erforderlig snabbhet och betryggande säkerhet för materiellt riktiga avgöranden i rättsskipningen är det förvisso icke tillräckligt att begränsa reformen till allenast jämkningar i det nuvarande förfarandet. En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas genom att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område. Reformen kommer eljest säkerligen att förfela sitt syfte. Enligt processkommissionens uppfattning bör sålunda rättegången så i underrätterna som i hovrätterna till sina huvuddrag gestaltas muntlig och enligt omedelbarhetsgrundsatsen. Därmed följer nödvändigheten av att själva huvudförhandlingen koncentreras, vilket åter ej kan vinnas utan att en omsorgsfull förberedelse anordnas. Liksom vid underrätterna bör förhandlingen vidare även vid de högre domstolarna bliva i huvudsak offentlig. Grundsatsen om fri bevisprövning bör fastställas. Och förfarandet i brottmål bör ordnas ackusatoriskt. Men processen bör icke byggas upp med en schematisk tillämpning av dessa grundsatser utan vederbörligt beaktande av vårt lands och folks särskilda förhållanden och villkor. Om dessa framkalla grundade betänkligheter, får lagstiftningen givetvis icke åsidosätta dessa, utan bör den skänka all hänsyn härtill. En reform av rättegångsförfarandet i enlighet med dessa grunder behöver emellertid ingalunda innebära, att allt det gamla måste utbytas mot nytt, och att en ny rättegångsordning sålunda måste utgöra ett avgörande brott med det

HUVUDDRAGEN AV REFORMEN.

bestående. De brister, av vilka vår gällande rättegångsordning lider, bero i stor omfattning därpå, att de grundsatser, på vilka den vilar, icke blivit genomförda på ett sätt, som tillfredsställer nutidens krav, eller så småningom kommit att rubbas och lämna rum för en tillämpning, som i sig burit fröet till många av de nuvarande svagheterna. I flera hänseenden kommer därför en reform i enlighet med de förut angivna principerna endast att innebära ett fullföljande av grundsatser, på vilka den gällande rättegångsordningen är byggd, och att alltså omedelbart anknyta till det utvecklingsdugliga i det bestående. I brottmålen inskränkes målsägandens åtalsrätt, så att den endast är subsidiär i förhållande till allmän åklagares utom i fråga om vissa brott, huvudsakligen mindre sådana, vilka icke kunna åtalas av annan än målsäganden. Beträffande mål, där allmän åklagare äger föra talan, sker förberedelse av målet i form av en av åklagaren ledd förundersökning. Hans befogenheter vid dennas företagande regleras. Den misstänkte skall icke behandlas som föremål för undersökningen utan som part. För iakttagande av sina intressen skall han i vid omfattning äga erhålla offentlig försvarare, vilken redan under förundersökningen skall å sin sida sörja för målets utredning. För de viktigare och mera ingripande tvångsåtgärderna under förundersökningen fordras i regel rättens beslut. Sålunda äger åklagaren väl under vissa förutsättningar anhålla för brott misstänkt person, men åtgärden skall inom viss tid underställas rätten, som1 allena äger besluta om häktning. Målen prövas vid en muntlig och offentlig huvudförhandling, vid vilken parternas talan utföres och bevisningen förebringas. Dennas förebringande och målets utredning ankommer i första hand på parterna. Innehållet av protokollet inskränkes väsentligt, och det skall redan vid förhandlingen slutligen avfattas. I smärre brottmål förenklas förfarandet betydligt genom införande av straffföreläggande. Föreläggande utfärdas av åklagaren. Om det omedelbart godkännes av den, emot vilken det är riktat, får det samma verkan som laga kraft ägande dom. I vissa fall fordras dock rättens prövning och fastställelse av föreläggandet. När åtal föres av målsäganden, gestaltas rättegången i nära överensstämmelse med förfarandet i tvistemål. Talan mot dom i brottmål kan föras i hovrätten, å det allmännas vägnar dock endast av den högre vid hovrätten anställde åklagaren. Rättegången där är muntlig och offentlig och får karaktären av en förnyad förhandling i målet, varvid i regel jämväl bevisningen skall, i den mån talan föres, ånyo förebringas. I mindre grova brottmål må dock bevisningen föras genom förebringande av underrättens protokoll däröver. Talan i högsta domstolen må föras allenast angående rättstillämpningen. I vissa fall utgöres rättegången även i högsta domstolen av en offentlig, muntlig förhandling mellan parterna. Eljest föredrages målet av en revisionssekreterare i offentlig session. Vissa slag av brottmål behandlas enligt särskilda straffprocessuella regler.

\

Ö(J

HUVUDDRAGEN AV REFORMEN.

Tvistemålen.

Rättegången i tvistemål skall inledas med en utförlig stämning, och målet förberedes därefter antingen muntligen vid sammanträde inför domaren eller genom skriftväxling parterna emellan. Denna förberedelse skall tjäna till att fastslå den ståndpunkt i målet parterna var å sin sida intaga och låta vardera parten få kännedom om den bevisning den andre för sin del vill åberopa. Sedan målet sålunda blivit berett, hålles huvudförhandlingen i målet, vilken liksom motsvarande förhandling i brottmål är muntlig och offentlig och vid vilken i ett sammanhang parterna utföra sin talan och bevisningen förebringas. På grund av denna förhandling avgöres målet. Jämväl i tvistemål begränsas protokollet, dock ej fullt så mycket som i brottmålen. Liksom i dessa skall det omedelbart vid förhandlingen uppsättas i slutlig form. Under vissa omständigheter må målet avgöras redan under förberedelsen, t. ex. om det kan avdömas tredskovis eller på grund av omedelbart medgivande! Talan mot dom i tvistemål kan föras i hovrätten. Även där är förhandlingen muntlig och offentlig. Bevisning genom vittnen eller sakkunniga må dock i alla mål föras genom företeende av protokoll från underrätten över denna bevisnings upptagande. Rättegången i högsta domstolen följer motsvarande regler som brottmålsrättegången. Vissa slag av tvistemål behandlas enligt särskilda civilprocessuella regler.

Bevisningen.

För bevisprövningen såväl i tvistemålen som i brottmålen gäller grundsatsen om fri sådan prövning. I regel får allt, som kan vara av vikt för målets bedömande, förebringas, och dess bevisvärde prövas fritt. I enlighet därmed skola de flesta vittnesjäven bortfalla. Parts ed har i brottmål helt avskaffats och i tvistemål utbytts mot ett förhör med part under .straffansvar. Bestämmelser om editionsplikt beträffande skriftliga handlingar, om sakkunniga samt om besiktning och syn hava givits.

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN

Översikt ay domstolsförfattningen i främmande länder. E t t för all rättegångsordning grundläggande problem rör organisationen av inledning. domstolarna, genom vilka rättsskipningen handhas. Detta problem rymmer åter flera skilda spörsmål, som gruppera sig kring frågorna om vilka domstolar skola inrättas, och om den inbördes fördelningen av arbetet dem emellan å ena samt om de skilda domstolarnas sammansättning och inre arbetsordning å andra sidan. P å varje framskridet kulturstadium söker ett samhälle garantier för tillförlitligheten i rättsskipningen genom att anordna domstolar, som ha till uppgift att, efter det ett mål redan av en domstol handlagts och avgjorts, på parts begäran företaga en förnyad prövning därav. Domstolarna fördelas härigenom i en instansordning som över- och underordnade i förhållande till varandra. Det ur processpolitisk synpunkt mest anmärkningsvärda beträffande genomförandet av denna ordning är organisationen av de domstolar, där målen skola anhängiggöras och först handläggas, d. v. s. av den första instansen, underrätterna. Dessa äro nämligen i de flesta länder icke organiserade efter en enhetlig typ, utan olika slag av underrätter äro upprättade vid sidan av varandra, varvid en arbetsfördelning mellan de olika domstolstyperna är genomförd allt efter målens beskaffenhet, så att vissa slag av mål äro hänförda till domstolar av varje typ. De skäl, som föranlett en sådan ordning, ha varit, att målens olika beskaffenhet kräver olika behandling av dem redan från början; vissa mål äro relativt enkla eller obetydliga, under det andra äro mera invecklade eller betydelsefulla. Ehuru ur viss synpunkt en part även i det enklaste och obetydligaste mål kan sägas ha ett berättigat krav på att få rättvisa skipad av de bästa organ, som staten över huvud brukar härtill, medföra ekonomiska skäl, att även om vissa särskilda garantier för en högre grad av duglighet hos domstolarna sökas, när det gäller mål av mera betydelsefull beskaffenhet, det dock är omöjligt att för alla mål upprätthålla samma fordringar i fråga om domstolarna. Resultatet härav har blivit, att där en klassifikation av målen ansetts nödig, denna framkallat en organisation av underrätterna, där, om också andra hänsyn blivit tillgodosedda, den ledande synpunkten dock varit att skapa en viss typ kvalificerad för de betydelsefullare målen och en eller flera andra typer lämpade för de mindre betydelsefulla målen. De större garantierna för att en domstol skall kunna bära uppgiften att upptaga betydelsefullare mål har lagstiftaren vanligtvis trott sig finna genom

34 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

att besätta domstolen med flera ledamöter. Härigenom har motsättningen mellan enmansdomstolen för de mindre betydelsefulla och den kollegiala domstolen för de mera betydelsefulla målen uppstått, Det är egentligen endast i England, där man även för de senare målen trott sig kunna organisera en tillfredsställande domstol utan att tillgripa kollegialiteten. Skillnaden har sålunda där legat i de olika kvalifikationerna hos den ensamme domaren, allteftersom han betros med mål av den ena eller den andra beskaffenheten. För tvistemålen äro i regel två olika slag av underrätter upprättade. I några schweiziska kantoner är differentieringen dock driven så långt, att tre olika slag av domstolar anordnats, av vilka de lägsta ha en kompetens begränsad till mål om mycket små värden, ända ner till 10 francs som maximum, "och följaktligen te sig som utpräglade bagatelldomstolar. En liknande anordning finnes också i vissa delar av Tyskland, där vid sidan av de två enligt tysk rikslag inrättade underdomstolarna förekomma ett slags kommunala bagatelldomstolar (Gemeindegerichte) med en behörighet begränsad till mål om mycket små värden. I ett flertal andra schweiziska kantoner än de nyss åsyftade liksom i Österrike är likaledes en tredelning av målen genomförd, utan att dock tre olika gentemot varandra självständiga domstolstyper anordnats. I organisatoriskt hänseende finnas endast två olika slag av underrätter, enmansdomstolar och kollegiala domstolar. Men bland de till den senare hänförda målen är en grupp, omfattande de minst betydelsefulla, utbruten och hänförd till en medlem av den kollegiala domstolen att av honom som ensamdomare handläggas. Denna anordning, som i Österrike infördes genom en partiell reform 1914, avser naturligtvis att lindra domarkollegiets arbetsbörda och sålunda spara arbetskrafter. Den vanliga anordningen av underrätterna för tvistemål utmärkes sålunda av två typer, den ena enmansdomstolar för de mindre betydelsefulla målen och den andra kollegiala domstolar för de mera betydelsefulla. Så är det i Danmark med dess Underretter och Landsretter, i Tyskland med dess Amtsgerichte och Landgerichte, i Frankrike med dess juges de paix och tribunaux de premiere instance, likaså i Ungern och i alla av den franska rätten påverkade rättegångsordningar. Även de finska reformförslagen från början av 1900-talet bygga på en organisation med två olika slag av underrätter, under det att de senaste finska förslagen räkna med allenast ett slag av allmänna underrätter. Den för genomförandet av ifrågavarande anordning ömtåligaste frågan är givetvis fördelningen av målen mellan de två slagen av domstolar. Gränsen mellan de två grupperna av mål är naturligtvis skiftande i skilda länder, men vissa gemensamma principer ha dock utformat sig. Vissa slag av mål hänföras vanligen ovillkorligen till enmansdomstolen. Orsaken härtill är antingen, att de förmenas i sig själva vara av enklare beskaffenhet eller att de lämpa sig bättre för denna domstol av det skälet, att enmansdomstolarna, som kunna upprättas i större antal än de kollegiala och sålunda få mindre domkretsar, ha möjlighet att komma de enskilda medborgarna

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

inom domkretsen och deras levnadsförhållanden närmare. A andra sidan äro vissa viktigare mål under alla förhållanden hänförda till den kollegiala underrätten. Frånsett de grupper av mål, som sålunda ovillkorligen blivit hänförda till det ena eller andra slaget av underrätter, sker fördelningen av mål av förmögenhetsrättslig natur efter en värdegräns, så att, om tvisteföremålet har ett lägre värde, hänföres målet till enmansdomstolen och, om det har ett högre värde, till den kollegiala. I de mellaneuropeiska länderna, som drabbats av den häftiga försämringen av penningvärdet, har denna gräns förflyttats, allteftersom denna försämring fortskridit. I Tyskland är den nu bestämd till 500 guldmark. Enligt den nya danska rättegångsordningen är beloppet 800 kronor. I fransk rätt varierar gränsen något i olika fall; den är i regel 600 francs men går för vissa specialgrupper av mål högre och bortfaller ibland helt och hållet. I England, där två olika slag av enmansdomstolar, County Courts och High Court, motsvara den på kontinenten vanliga anordningen, kunna mål, som ej röra högre värde än 100 pund, anhängiggöras hos den art av underrätt, County Courts, som närmast svarar mot kontinentens enmansdomstolar. Alla mål, som icke genom de nu nämnda reglerna bli fördelade på de olika slagen av domstolar, hänföras till den bättre kvalificerade underrätten. I brist på annat stadgande är denna sålunda behörig och fattas alltså som den primära, under det att den andra, även om dess arbetsbörda är vida större, formellt framstår som undantag. De finska reformförslagen utgingo emellertid från den motsatta utgångspunkten, att den lägre underrätten skulle vara behörig för alla mål, som icke hänfördes till den andra underrätten. För arbetsfördelningen mellan de olika slagen av domstolar är i regel den för förmögenhetsrättsmålens delning bestämda värdegränsen den praktiskt sett avgörande faktorn. Diskussionen om var den bör dragas intager också i lagstiftningsarbetet på detta område den centrala platsen. Då någon fullt rationell grund för avgörande härav emellertid icke står att få, utan detta avgörande måste erhålla en viss prägel av godtycklighet, har häri legat ett stöd för kritiken mot systemet med olika slag av underrätter. Ytterligare skärpt har denna kritik blivit på grund därav, att redan före världskriget penningvärdets förskjutning tid efter annan framtvungit en höjning av ifrågavarande värdegräns, för att icke en farlig rubbning av arbetsfördelningen mellan de olika slagen av underrätter skulle äga rum. Som ett uttryck för detta på senare tider allt starkare motstånd mot delningen i olika kategorier av underrätterna i tvistemål måste man fatta den nya norska civilprocesslagen. De ursprungliga förslagen, på vilka denna vilar, byggde på en liknande delning, men under reformarbetets lopp övergavs denna grund till förmån för ett system med underrätter av enhetlig typ, herredsoch byretterne. Endast så till vida lämnade den förra principen spår efter sig, som tvistemål på båda parternas begäran skulle kunna med åtskilliga betydande undantag anhängiggöras omedelbart hos den domstol, som annars skulle fungera som andra instans, lagmannsretten, varjämte en viss dömande kompetens i bagatellmål tillagts de kommunala av lekmän sammansatta forliksraaden. 4—242894.

36 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

Vare sig domstolarna i första instans äro anordnade på det ena eller på det andra sättet, stå över dem domstolar i andra instans med betydligt vidsträcktare domkretsar än första instansens. Organisationen av underrätterna återverkar emellertid i väsentlig grad på organisationen av andra instansen. Äro underrätterna som i Norge endast av en typ, kan med den modifikation, som må föranledas av vad nyss nämndes om överrättens behörighet att omedelbart upptaga tvistemål, syftet med anordnandet av den andra instansen icke vara annat än att skapa en domstol, väl lämpad att efter talan mot underrätts avgöranden företaga en förnyad prövning av målet. Detta avsågs genom inrättande av lagmannsretterne. Genom den provisoriska anordning av domstolsväsendet, som 1925 beslöts i Norge, bibehöllos emellertid de gamla overretterne som andra instans i mål om förmögenhetsvärde av högst 5,000 kronor, och blev högsta domstolen i övriga mål andra instans. Lagmannsretterne såsom domstolar i tvistemål försvunne Finnas däremot underrätter av två olika typer, uppstår det legislativa problemet, huruvida ej den bättre utrustade av dessa vid sidan av sin uppgift att vara första instans också kan tjäna som överrätt i de mål, som i första instans anhängiggjorts i underrätt av den andra typen, i den mån talan i högre rätt överhuvud kan föras i dylika mål. En sådan förening hos en och samma domstol av uppgifter dels som första instans i vissa mål och dels som andra instans i andra mål är vanligtvis genomförd. Så i dansk, tysk, österrikisk, ungersk samt fransk och annan av denna påverkad romansk rätt. Engelsk rätt företer däremot en intressant avvikelse. Som förut nämnts äro i England båda arterna underrätter enmansdomstolar. Såväl i County Courts, som till ett betydande antal äro spridda över landet, som i den för hela landet gemensamma High Court sitter sålunda blott en domare i rätten. Talan mot en dom av County Court föres visserligen i High Court, men denna skall vid behandlingen av ett sådant mål vara under namn av Divisional Court besatt med två domare. Den konsekvens av tudelningen av underrätterna, som sålunda — vanligen av ekonomiska skäl — dragits, har på många håll väckt betänkligheter i synnerhet på grund därav, att den är ägnad att sänka den lägre underrättens anseende och därmed försvåra dess tillfredsställande rekrytering. I de tidigare finska förslagen var denna ståndpunkt också övergiven, i det att åt båda arterna underrätter endast givits uppgifter som första instans. I de länder, där underrätts- och överrättsuppgifter förenats hos domstolar av viss typ, måste återigen över dessa domstolar anordnas andra domstolar att fungera som andra instans i mål, som behandlats av de förra domstolarna som första instans. Denna organisation är i hög grad beroende av huruvida vid inrättandet av nämnda domstolar med både underrätts- och överrättsuppgifter övervägande hänsyn tagits till att de äro underrätter eller till att de äro överrätter. Är det senare fallet, äro de ordnade till ett relativt mindre antal med stora domkretsar och med en ganska talrik domarbesättning och ha mera än eljest karaktären av ämbetsverk. I Danmark med dess små avstånd och täta befolkning ha proportionerna i

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

nyssnämnda hänseende mellan de olika slagen av domstolar blivit säregna. Enmansunderrätter finnas till ett betydande antal fördelade över landet, men redan den kollegiala första instansen, som också är andra instans i förhållande till de förra, har ansetts böra kunna tilldelas så stora jurisdiktionsområden, att endast tre sådana domstolar erfordras i hela Danmark, den ena i Köpenhamn, den andra i Viborg och den tredje i Sönderborg. Följden härav har åter blivit, att talan mot domar, avkunnade av dessa domstolar i första instans, skall föras hos den för hela riket gemensamma högsta domstolen, och att, då talan mot domar, avkunnade av nämnda domstolar i andra instans, i regel ej kan föras, den danska rättegångsordningen endast räknar med två instanser som regel. I andra med Danmark jämförliga länder, t. ex. Nederländerna och Belgien, är motsvarande förenkling inom domstolsväsendet däremot ej genomförd. I de flesta länder, både stora och små, reser sig över två-instansorganisationen som spets på domstolshierarkien en för hela landet gemensam högsta domstol, som helt allmänt kan sägas ha att garantera enhetligheten i rättsskipningen inom landet. Dess rättsskipningsuppgifter, som sålunda handhas av domstolen som tredje instans, ha emellertid en mycket växlande innebörd. I synnerhet är det beträffande mål, som anhängiggjorts hos underrätt av den lägre kvalificerade typen som första instans, blott i ringa utsträckning som högsta domstolen fungerar. Som uttryck för tanken om denna domstol som rättsenhetens bevarare inom landet förtjänar emellertid att framhållas, att, i den mån nämnda mål över huvud kunna komma under behandling av en tredje instans, denna utgöres av den högsta domstolen och ej av de överrätter, som stå närmast under densamma. Så är förhållandet både i Frankrike och i Österrike. P å gestaltningen av domstolarna i första instans för brottmål har ett betyDomdande inflytande övats av den princip om brottens tredelning allt efter deras ^ o M w é / grovhet, som sedan upplysningstiden och med utgångspunkt från den franska revolutionslagstiftningen behärskat strafflagstiftningen i de flesta länder på kontinenten. Den grund för brottens indelning, enligt vilken de delades, allteftersom de voro riktade mot människans s. k. naturliga rättigheter eller mot rättigheter, som tillkommo henne genom samhällsfördraget, eller de voro allenast polisförseelser, är visserligen övergiven; och ej heller äger den tredelning av brotten, som nu sker, omedelbar och oreserverad tillämpning på domstolarnas organisation. Men kvar står dock som ett åtminstone i flera länder ganska fast rotat resultat en uppdelning av första instansen i tre olika typer av underrätter, organiserade i syfte att lämpa sig för behandling, den ena av de allra lindrigaste förseelserna, den andra av de mellansvåra och den tredje av de grova brotten. Liksom i fråga om tvistemålen har lagstiftaren också här trott sig i en ökning av domstolarnas ledamotsantal finna medlet att göra denna bättre lämpad för viktigare uppgifter. Detta gäller dock endast om förhållandet mellan de två lägre slagen av underrätter. Beträffande den för de grova brotten avsedda domstolen åter hava vissa andra hänsyn varit avgörande. Denna är nämligen nästan överallt organiserad som jurydomstol, i vissa länder bildad vid den för

SS

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

de mellansvåra brotten avsedda underrätten och i andra anknuten till en domstol, som i övrigt endast har uppgifter som andra instans. Den nu berörda tredelningen av underrätterna i brottmål återfinnes i Frankrike i form av tribunaux de simple police, tribunaux de police correctionelle och cours d'assises. En liknande organisation finns i de av fransk rätt påverkade systemen, likaså i Österrike, Ungern och de flesta schweiziska kantoner. Ofta är den modifierad så till vida, att vissa mera summariska eller övervägande expeditionsmässiga uppgifter äro lagda hos någon särskild medlem av en kollegial domstol, vilken medlem sålunda kan, om man så vill, sägas bilda en variant av den domstol han tillhör. Vidare förekommer, att vissa grupper av svåra mål av en särskild karaktär, högförräderi och dylika, äro lagda hos den högsta domstolen som specialdomstol. Även i England äro brottmålen i första instans fördelade på tre olika slag av domstolar, men dessas organisation avviker väsentligt från den på kontinenten genomförda. De lindrigaste brotten äro väl hänförda till en polisdomare eller fredsdomare utan jury, varvid särskilt på landsbygden två eller flera fredsdomare ibland sitta i rätten, men för båda de andra grupperna av mål äro domstolar med jury inrättade. Och på grund av säregna engelska förutsättningar företer särskilt den för de mellansvåra brotten avsedda typen av domstolar en egendomlig och varierande karaktär. I de flesta större städer dömer en ensamdomare, the Recorder, med jury. Annars sitter åter jämte juryn ett kollegium av fredsdomare, Quarter Sessions. Ibland utse dessa fredsdomare utom sin krets en ordförande för domstolen. De för de grova brottmålen avsedda domstolarna, Assizes, bestå åter av en ensamdomare med jury. På grund av en reform 1925 kunna dessa mål numera under vissa omständigheter upptagas jämväl av Quarter Sessions. I samma mån som den hävdvunna tredelningen av brotten börjat förlora sin betydelse, har naturligtvis dess följdföreteelse inom straffprocessen också kommit att försvinna. I stället har där en annan indelningsgrund framträtt som den ledande, nämligen målens indelning allteftersom de böra handläggas och avgöras med eller utan jury. Det är tämligen tydligt, att denna indelningsgrund är på väg att bli den avgörande för organisationen av domstolarna i modern straffprocess. Med denna grund för deras ordnande bli de allenast av två skilda typer, den ena anpassad för behandling av de grövre brottmålen som jurymål och den andra anpassad för de övrigas behandling utan jury. Ej ens de enklaste polisförseelscrna föranleda någon avvikelse från denna grundsats. Även dessa anses kunna hänskjutas till det senare slaget av domstolar, och intresset att icke belasta dessa med en alltför betungande arbetsbörda tillgodoses genom ett vidsträckt bruk av det synnerligen praktiska förfarandet med vad man på svenska skulle kunna kalla strafföreläggande, närmast motsvarande det civilprocessuella anmaningsförfarandet, vårt handräckning för fordrans utfående. Endast i de fall, då den tilltalade erkänt brottet, genomföres i vissa fall en modifikation i den principiella tudelningen av domstolarna. Om de mål, som icke äro jurymål, äro hänförda till en kollegialt sammansatt domstol, så kunna

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

de nämligen under nyssnämnda förutsättning handläggas och avgöras av ordföranden i domstolen som ensamdomare. Denna anordning är analog med vad förut nämnts beträffande avvikelse från tredelningen av underrätterna. Den nu beskrivna anordningen återfinnes främst i Norge, där lagmannsretten upptar jurymålen och den kollegiala meddomsretten de andra målen. När ordföranden i denna domstol fungerar som forhorsret, upptagas där sistnämnda mål, när den tilltalade erkänt brottet. Även i den nya danska rättegångsordningen har en tudelning av första instansens domstolar för brottmålen genomförts. I två avseenden avviker emellertid den danska organisationen från den norska. Först och främst har den för de grövre brottmålen inrättade domstolen att upptaga ej blott de mål, som behandlas och avgöras med jury, utan ock åtskilliga mellansvåra, där jury ej användes. Och vidare är den lägre danska underrätten alltid enmansdomstol, vare sig erkännande föreligger eller ej. I Nederländerna finnas likaledes blott två olika slag av underrätter för brottmålen. Organisationen av dem svarar närmast mot den danska. J u r y fungerar emellertid aldrig. De tidigare finska reformförslagen vilade jämväl i fråga om brottmålen på ett system med två olika slag av underrätter, men de senaste förslagen ha liksom beträffande tvistemålen anslutit sig till systemet med allenast ett slags underrätt. Den tilltagande tendensen att övergiva den hävdvunna tredelningen av domstolarna på detta område har också kommit till uttryck i 1924 års genomgripande reform av de tyska brottmålsdomstolarna. I Tyskland fanns förut en organisation, byggd på fördelning av brottmålen mellan tre olika slag av domstolar, Schöffengerichte, Strafkammern och Schwurgerichte. Genom nämnda reform avskaffades Strafkammern som första instans, och målen fördelas endast mellan Amtsgerichte och Schwurgerichte. Inom de till Amtsgerichte hänförda målen sker emellertid ytterligare en uppdelning, i det att vissa av dessa mål handläggas av Amtsrichter ensam och de övriga höra till de vid Amtsgerichte bildade Schöffengerichte. Vid sidan av de två skilda system, som nu behandlats, anordningen med tre olika slag av underrätter, eller dessas organisation efter endast två olika typer, förekommer i enstaka kantoner i Schweiz en uppdelning av underrätterna i fyra och ända till fem skilda slag. En liknande långt driven differentiering av brottmålen har också kommit till synes i 1912 års österrikiska reformförslag, där fyra olika slag av underrätter ifrågasattes. För organisationen av andra instansens domstolar för brottmål är naturligtvis den utformning, som underrätterna fått, av avgörande betydelse. Äro underrätterna av tre olika arter, gäller det sålunda att också i andra instans anordna domstolar, lämpade att fylla uppgiften som överrätter gentemot dessa tre skilda slag av underrätter. Helt visst kan svårigheten att komma till rätta med detta problem betecknas som en av orsakerna till benägenheten att övergiva systemet med underrätternas tredelning. Mellan de för de lindriga brotten upprättade domstolarna och

40 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

de för de mellansvåra avsedda förefinnes, som förut nämnts, vanligen ingen bestämd principiell olikhet. Utvägen att i analogi med vad som ofta sker inom civilprocessen låta de senare av dessa domstolar vara överrätter i förhållande till de förra ligger sålunda nära till hands och är också i flera länder anlitad. Så i de romanska länderna såväl som i Österrike. Däremot visar det sig vara vanskligt att på ett tillfredsställande sätt åstadkomma en domstol, lämpad som andra instans i förhållande till den för de mellansvåra brotten avsedda underrätten. Att härför bruka den som första instans för de grova målen inrättade jurydomstolen stöter på vissa framför allt principiella betänkligheter. I flera rättsordningar har för upptagande av talan mot denna underrätts domar anordnats en särskild överrätt, vilken i vissa länder blott har uppgifter som andra instans men i andra, särskilt de romanska länderna, dessutom förser den som! första instans fungerande jurydomstolen med dess juridiska medlemmar. Mot jurydomstolens avgörande står i regel talan öppen endast i mycket begränsad omfattning. Som överrätt härvid fungerar antingen den nyss omtalade överrätten eller rikets högsta domstol. I de länder, där man räknar med allenast två olika slag av underrätter, företer överrätternas organisation en tämligen varierande bild. I Norge har man brutit mot de förut berörda principiella betänkligheterna mot att låta jurydomstolen upptaga ett av den lägre underrätten avgjort mål. Ehuru det rättsmedel, varmed ett dylikt mål föres inför jurydomstolen, icke konstruerats som vanlig talan inför högre rätt mot den avkunnade domen utan som ett yrkande på målets återupptagande till förnyad handläggning, blir resultatet dock praktiskt sett detsamma. ^ I Danmark är den högre första instansen jämväl andra instans i förhållande till den lägre första instansen men dömer då icke som jurydomstol. När denna domstol i egenskap av första instans dömer utan jury, föres talan mot domen i högsta domstolen. Både enligt norsk och dansk rätt föres talan mot jurydomar, i den mån sådan talan över huvud är tillåten, hos högsta domstolen. I Nederländerna är, i olikhet med vad i Norge och Danmark är fallet, mellan den högre underrätten och den för hela landet gemensamma högsta domstolen infogad en överrätt, som är andra instans gentemot den högre underrätten. Denna är i sin ordning andra instans i förhållande till den lägre underrätten. I Tyskland fungera efter 1924 års reform de vid Landgerichte inrättade Strafkammern som andra instans gentemot Amtsgerichte. Som högsta revisionsinstans tjänar i vissa fall Oberlandesgericht och i andra fall Reichsgericht. Väsentligen kring två stora huvudfrågor rör sig spörsmålet om domstolarnas sammansättning. Den ena frågan är, om domstolarna skola organiseras som enmansdomstolar eller skela besättas kollegialt, och den andra frågan rör lekmännens deltagande i rättsskipningen såsom domare. Det förra spörsmålet, frågan om monokratisk eller kollegial besättning av domstolarna, rymmer i viss mån i sig också frågan om lekmannadomarna, ty i de allra flesta fall deltaga dessa antingen som bisittare till jurister eller som

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

ett lekmannakollegium. Men det problem, som här egentligen väckt lagstiftningsarbetets intresse, rör värdet av att i domstolen en eller flera jurister fungera som ämbetsdomare. Som förut antytts, har lagstiftaren så gott som överallt utgått från den förutsättningen, att ett juristkollegium bildar en tillförlitligare domstol än en enda jurist. Så snart domstolens uppgift är att överpröva en annan domstols dom, att fungera som överdomstol, är den sålunda alltid organiserad som ett kollegium av jurister. Och tron, att juristernas antal i domstolen är ägnat att stärka förtroendet för den, har tagit sig det allbekanta uttrycket, att där flera domstolar stå som över- och underordnade i förhållande till varandra, den överordnade nästan undantagslöst är besatt med ett större antal jurister än den närmast underordnade. J u högre instans dess större antal jurister. Det större förtroendet för juristkollegiet har, som vid behandlingen av de skilda domstolarna redan omnämnts, också kommit till uttryck däri, att, där flera olika domstolstyper förekomma som underrätter, de mera betydande eller mera invecklade målen i regel förlagts till kollegialt sammansatta domstolar, under det att åt ensamdomare anförtrotts de övriga. Under det att knappast någon gensaga försports mot att organisera överrätterna som kollegier, har åter mot den värdesättning av kollegierna, som fått uttryck i underrätterna, en stark opposition börjat förmärkas. För den första handläggningen av ett mål har ensamdomaren flerstädes börjat betraktas som ett väl så gott organ som det månghövdade kollegiet. Den rörelse, som särskilt i Tyskland och Österrike inriktat sig på att söka rubba tilltron till juristkollegiernas företräden som underrätter framför enmansdomstolarna, har i stor omfattning byggt på förebilderna och erfarenheterna från England, där juristkollegier icke brukas som första instans. Och ehuru hänsyn därtill, att kollegierna äro dyrbarare domstolar än enmansdomstolarna, givetvis beaktats, när det för lagstiftningen gällt att fatta ställning till detta problem, har helt säkert i ej ringa mån en minskning i förtroendet till kollegiernas fördelar spelat in, när lagstiftningsarbetet, som t. ex. i Norge, övergivit grundsatsen om tvistemålens fördelning mellan två olika slag av underrätter, det ena enmansdomstolar, det andra kollegier, och stannat vid att i stort sett nöja sig med enmansdomstolar som underrätter. I de länder, där både enmansdomstolar och juristkollegier äro underrätter, består kollegiet i regel av tre jurister. I fråga om underrätterna föl brottmål förekomma dock avvikelser från denna regel, i viss mån beroende på att dessa mål ofta uppdelas på flera än två olika slag av underrätter, och att olikheterna i de olika domstolarnas sammansättning ofta framför allt äro beroende på lekmäns medverkan som domare och sättet härför. Där tre olika slag av underrätter för brottmål finnas, äro de lägsta domstolarna besatta med endast en jurist; de för de mellansvåra brotten avsedda domstolarna äro åter juristkollegier, besatta i Frankrike, med tre jurister och i Österrike med fyra. De för de grova brotten inrättade domstolarna ha åter endast tre jurister och få sin särskilda prägel av juryn. I Danmark och Norge, där endast två slag av underrätter handlägga brott-

42 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

målen, arbetar den ena utan jury. I domstolen sitter en jurist som domare, i Norge med två lekmän som bisittare. Den andra består av ett tremannakollegium av jurister, vid vilkas sida fungerar jury i Norge alltid och i Danmark i de grövsta målen. I Tyskland sitter i Amtsgerichte i regel en jurist med eller utan lekmannabisittare. Under vissa omständigheter skola två jurister sitta i rätten. Schwurgerichte äro alltid juristkollegier med lekmannabisittare. Sammanställas de nu berörda reglerna för organisationen av de högre domstolarna och för underrätternas anordnande, blir resultatet helt naturligt, att där man i första instans icke brukar juristkollegier, den andra instansen kan sammansättas med ett mindre antal jurister än annorstädes. De norska domstolarna för tvistemål enligt 1915 års norska domstolsorganisation visa sålunda en serie av en jurist i första instans, tre i andra och sju i tredje. I England förhåller det sig på motsvarande sätt. Den andra instansen består där av två eller tre jurister och högsta domstolen av minst tre vanligen fem. I Tyskland åter är antalet jurister i de två högsta instanserna tre och fem. I Frankrike äro motsvarande siffror fem och elva. Det andra stora problemet i fråga om domstolarnas sammansättning rör lekmännens deltagande i rättsskipningen. Under enkla samhällsförhållanden är det naturligt, att rättsskipningen vilar hos samhällsmedlemmarna själva och att något behov av särskilda yrkesdomare icke gör sig så starkt gällande. Så snart en större livlighet i samfärdsel och omsättning framträder i samhället, rättsreglerna börja upptecknas och nya skrivna författningar till reglering av det rikare samhällslivet börja utfärdas, blir domaruppgiften emellertid alltmer krävande, och lekmännen visa sig otillräckliga för rättsskipningens tillfredsställande handhavande. Det blir nödvändigt att anlita särskilda yrkesdomare. Jämsides härmed framträder i många samhällen också en annan kraft för att minska lekmännens betydelse i rättsskipningen. Den centraliserade regeringsmakten, tidigast representerad av konungamakten, vill göra sitt inflytande gällande och tror sig endast i yrkesdomare, som äro av den beroende, se tjänstvilliga redskap. En utveckling, bestämd av dessa faktorer, medförde naturligtvis, att lekmännen så småningom försvunno från domstolarna. Det är egentligen endast i England, Sverige och Finland, som de kunnat bibehålla sig genom de växlande tiderna. P å kontinenten försvunno de nästan helt och hållet. Först franska revolutionen och dess följdföreteelser förde dem åter upp i domarsätet i de flesta av Europas stater. De former, under vilka lekmännen nu som domare deltaga i rättsskipningen, äro två: som domare i likhet med juristdomaren över målet i dess helhet, och som jury, d. v. s. med domarmakt blott i fråga om viss kvalitativt bestämd del av målet, sak- eller skuldfrågan. Som domare med behörighet i fråga om målet i hela dess vidd förekommer lekmannen vanligtvis i egenskap av meddomare vid sidan av en eller flera juridiskt skolade yrkesdomare. Men i åtskilliga länder möta även rena lekmannadomstolar, vilkas tillkomst och arbete erbjuder ett visst intresse. De mest kända rena lekmannadomstolarna torde vara fredsdomarna. I Eng-

I

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

land omfattar dessas uppgift huvudsakligen brottmål. Men den är i alla mål utom de grova brottmålen av den största betydelse för det engelska rättslivet. I de allra lindrigaste målen dömer en ensam fredsdomare, i de något svårare en domstol på två eller flera sådana domare, de s. k. Petty Sessions, och i en mängd mellansvåra de s. k. Quarter Sessions med hela landskapets fredsdomarkår i domarsätet och med jury vid sidan. Hos en främmande iakttagare av engelskt rättegångsväsen väcker det städse förvåning, att en så viktig del av domaruppgiften i brottmål kan vila på lekmän. Åtskilliga omständigheter göra detta dock förklarligt. Först och främst är organisationen i städerna i betydande omfattning en annan. Där äro lekmännen ofta helt enkelt ersatta med juridiskt bildade yrkesdomare. Vidare ha lekmännen vid sin sida alltid en jurist som sekreterare, och dennes inflytande är givetvis betydande; i vissa fall har han till och med en officiell plikt att giva domaren rättslig instruktion i målet. Slutligen arbeta fredsdomarkollegierna ofta med jurister som ordförande, i det att bland den lantadel, varur åtminstone förr fredsdomarna helt och hållet hämtats, .vanligen finns någon med juridisk utbildning, som blir fredsdomare och får förtroendet att vara ordförande. Från fredsdomarnas hemland England hava de i stor omfattning upptagits i de romanska ländernas lagstiftning. I Frankrike utgöra de sålunda ordinarie underrätt för mindre både brottmål och tvistemål. Genom 1905 års reform av den franska fredsdomarinstitutionen har denna emellertid väsentligen ändrat natur. Fredsdomaren har därigenom praktiskt sett övergått till att vara juristdomare. Utvecklingens krav hade utdömt den ursprungliga fredsdomartypen. P å liknande sätt har det gått också i Belgien, där fredsdomarna likaledes skola vara jurister. I Schweiz, där fredsdomarinstitutionen har stor betydelse, äro lekmän däremot alltjämt innehavare av dessa ämbeten. En annan form för rena lekmannadomstolar äro de kollegiala bagatelldomstolarna i tvistemål, som väl i likhet med vad som i vissa länder gäller om fredsdomarna ibland äro avsedda som förlikningsinstitutioner, men som också framträda med rena domstolsuppgifter. Hit höra särskilt de norska forliksraaden. På vissa ställen i Tyskland har på inhemsk grund uppvuxit en domstolstyp, som likaledes hör hit. De där förekommande kommunala bagatelldomstolarna, som förut omnämnts, äro lekmannakollegier. De rena lekmannadomstolarna ha för sin utveckling krävt en lång, på säregna nationella förhållanden vilande tradition; i länder, där denna saknas, ha de icke lyckats vinna rotfäste, och de diskuteras därför ringa i de moderna reformrörelserna på området. Annorlunda förhåller det sig däremot med den organisationsform, där lekmän såsom meddomare sitta vid sidan av en eller flera jurister. En särskild typ härav företrädes av den svensk-finska domstolen med nämnd vid häradshövdingens .sida. De tidigare finska reformförslagen upptogo i brottmålen nämnd jämväl i den av dessa förslag anordnade högre underrätten. Den svensk-finska nämnden kan med stor sannolikhet sägas ha ett ursprung, som står den engelska juryn nära. Därav förklaras också det mest utmärkande draget för

44 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

lekmännens ställning i domstolen, nämligen deras kollektiva röst; endast den enhälliga nämnden överröstar domaren. Den moderna formen för meddomarskap, lekmän med individuell rösträtt, har däremot en annan härstamning. Så sammansatta domstolar torde först ha förekommit i det frankiska riket och hade karaktären av domarkollegier. I det feodala Frankrike gingo dessa domstolar under, men de utbildades vidare i Tyskland och levde med växlande livskraft och under växlande former i olika delar av landet ända in på 1600-talet. Under 1800-talet återupptogos de, och i 1877 års tyska straffprocesslag fingo de formen av de för de mindre brottmålen avsedda Schöffengerichte med en jurist och två lekmän. Det förtroende, som dessa domstolar tillvunnit sig, har fått ett särdeles starkt uttryck i 1924 års reform av de tyska brottmålsdomstolarna. Genom denna ombildades de vid Landgerichte inrättade Strafkammern till domstolar med jurister och lekmän sida vid sida efter mönster från Schöffengerichte. I vissa fall bestå de av en jurist och två lekmän, i andra fall av tre jurister och två lekmän. Därjämte tog nämnda reform det uppseendeväckande steget att avskaffa jurydomstolarna och med bibehållande av det gamla namnet, Schwurgerichte, ersätta dem med domstolar, sammansatta av tre jurister och sex lekmannabisittare. I Schweiz har systemet med meddomardomstolar icke vunnit större anslutning. Endast i kantonen Ticino finnas de, sammansatta för de mellansvåra brotten av tre jurister och fem lekmän och för de svårare av tre jurister och nio lekmän. Däremot har i Norge denna form för lekmannadeltagande i rättsskipningen slagit igenom. Redan 1887 års straffprocesslag upptog en typ av domstolar med en jurist och två lekmän för de mindre och en avsevärd del av de mellansvåra brottmålen. Och i 1915 års civilprocessreform ha dessa domstolars kompetens också utsträckts till tvistemål, ehuru lekmännens närvaro endast för vissa grupper av mål är obligatorisk och annars fakultativ. När enligt 1915 års organisation lagmannsretterne skulle fungera såsom andra instans i tvistemål, skulle där i samma utsträckning som i underrätten sitta lekmän, fyra till antalet. Den 1925 antagna provisoriska ordningen bibehöll, som förut nämnts, dock ej dessa domstolar för tvistemålen. Även om det alltså icke kan förnekas, att domstolar med lekmän som meddomare utgöra de nutida reformsträvandenas mest aktuella ämne, så är det emellertid uppenbart, att jurydomstolen alltjämt utgör den över världen mest allmänt spridda lekmannadomstolen. Tillfredsställelsen med dess arbete är dock långt ifrån allmän. Därom vittna icke minst de kraftiga strävandena i de ledande kulturländerna att undanröja bristerna hos jurydomstolarna. Och även om den tyska reformen 1924 väsentligen bestämdes av statsfinansiella skäl, är det uppenbart, att juryns avskaffande i Tyskland varit omöjligt, om icke förtroendet för juryn varit rubbat. Jurydomstolen framstår i det nutida samhället egentligen som en uteslutande för brottmål lämpad domstol. Under sin långa historiska utveckling har den emellertid lika mycket varit en domstol för tvistemål. Men då den på den

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

europeiska kontinenten är ett ganska sentida lån från England, är det allenast i detta land, som den alltjämt fungerar i tvistemål. I Schweiz har man i ett par kantoner gjort försök med något som liknade civil jury men sedermera uppgivit försöken. Utgångspunkten i England för bruket av jury i tvistemål var den härskande grundsatsen, att varje medborgare hade rätt att bli dömd av representanter för det folkliga rättsmedvetandet. Denna grundsats hade emellertid mycket tidigt sina begränsningar. Den kungliga billighetsrättsskipning, som så småningom uppkom vid sidan av den äldre strängare Common Law rättsskipningen, brukade icke jury, och denna säregenhet förblev sedermera i stort sett en av skillnaderna mellan Equity processen och Common Law processen. Då emellertid i denna senares former behandlades de allra flesta vanliga tvistemål, var bruket av jury icke avsevärt begränsat. Före de inskränkningar häri, som världskriget framkallade, voro sålunda reglerna för bruk av jury i dessa mål följande. Som huvudgrundsats gällde, att målet skulle handläggas utan jury. Emellertid kunde domstolen för ett visst mål förordna, att jury skulle brukas; och likaså hade vardera parten rätt att fordra handläggning med jury. Häri gällde emellertid åter den inskränkningen, att domstolen kunde förordna, att målet skulle behandlas utan jury, om detta med hänsyn till utförlig skriftlig bevisning eller särskild sakkunnigundersökning eller dylikt var lämpligt. Vid County Courts gällde något andra regler. Endast i mål, som rörde mer än fem pund, tillämpades samma regler som nyss nämnts. I övriga mål ägde part att begära jury, men det berodde på domarens diskretionära prövning, om det skulle medgivas. Dessa regler ledde till ett ganska vidsträckt bruk av jury. Av olika skäl begärde ofta endera parten jury. Antingen berodde detta på att målet var av sådan art, att dess handläggning med jury var lämpligt, t. ex. skadeståndsfrågor vid gatuolyckor. Eller framkallades juryn därav, att parten fann sin rättsliga ställning eller sin bevisning svag men hoppades att finna förstående hos de mindre bundna lekmännen. En tämligen allmän uppfattning i England var nog, att den part, som ansåg sig hava en svag sak, begärde jury. Ehuru de statistiska siffrorna rörande mål med jury äro i någon mån missvisande, om de ej sättas i förhållande ej blott till de av domaren handlagda utan ock till de av the master eller the registrar under förberedelsen avgjorda målen, må några siffror dock anföras. År 1917 handlades sålunda vid King's Bench av High Court i London 513 mål med jury av 1076 mål, som kommo till verklig förhandling inför domaren. Vid County Courts voro jurymålen färre. Av 20,320 mål, vari verklig förhandling inför domaren ägde rum, satt jury allenast i 495. Bruket av jury i tvistemål hade länge varit föremål för kritik, dels enär det orsakade betydande tidsförluster för en mängd människor, som nödgades lämna sitt arbete för att sitta i domstolarna, och dels därför att det förlängde själva handläggningen av målet, vilken givetvis inför en samling lekmän måste bli omständligare än inför en juristdomare. Under världskrigets tryck skred man därför 1918 till en provisorisk reglering av bruket av jury i tvistemål. Genom lag av 1920 vidtogs en definitiv reglering av frågan. Enligt den allmänna re-

46 DOMSTOLSFÖRFATTNESTGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

geln tillkommer det domstolen att, när part yrkar på jurys deltagande, pröva, om icke målet kan med större fördel handläggas utan jury och, därest så befinnes, förordna därom. Endast i vissa särskilda slag av mål, av vilka de flesta enligt svensk rättsuppfattning äro av kvasikriminell natur, tillkommer nämnda befogenhet icke domstolen. Hit höra sålunda mål om skadestånd för bedrägligt förfarande, ärekränkning, falskt åtal, brutet äktenskapslöfte och dylikt. Härigenom har bruket av jury i tvistemål minskats. Utanför den anglosachsiska världen har juryn i tvistemål, som redan nämnts, icke fått fotfäste. Juryn i brottmål har däremot från England överförts till den europeiska kontinenten och där vunnit en utomordentlig utbredning, en utbredning, som dock mera givit uttryck åt juryn som ett politiskt institut än som ett rättsskipningsorgan. Det är egentligen endast i Sverige, Finland och Nederländerna och på några ställen i Schweiz, som brottmålsjuryn icke blivit upptagen. Vad angår gränserna för juryns användning i brottmålen förete emellertid de europeiska länderna olikheter i åtskilliga hänseenden. Som förut nämnts ligger ofta en tredelning av brotten allt efter deras grovhet till grund för straffprocessens anordnande. I juryns hemland England är området för juryns användande så utsträckt, att det omfattar båda grupperna av grövre brott och sålunda endast undantar de lindrigaste från behandling med jury. Sålunda höra till jury i England mål om tjuvnad, förskingring, bedrägeri o. s. v. På kontinenten är däremot jurymålens omfattning mera begränsad. I Frankrike handläggas sålunda alla mål om brott, som äro mellansvåra, utan jury, och endast de grövsta höra till jury. Ej heller i Norge är omfattningen av jurymålen så stor som i England. Varken enkel tjuvnad eller förskingring eller bedrägeri höra dit. Å andra sidan är dessa måls omfattning dock ej så begränsad som enligt fransk och tysk rätt. I Danmark äro de brott, som obetingat höra till jury, få; frånsett vissa särskilda fall gäller detta endast om brott, vara kan följa dödsstraff eller livstids straffarbete, varvid det dock är likgiltigt, om åtalet avser fullbordat gärningsmannaskap eller endast försök eller delaktighet. Men vid sidan härav har den danska lagen byggt upp ett tämligen invecklat system av fall, där målets hänförande till jurydomstolen är beroende på att brottet i det konkreta fallet kan antagas förskylla straffarbete och att icke den tilltalade begär målets behandling utan jury och slutligen under vissa omständigheter också att åklagaren icke yrkar på handläggning utan jury. Även i andra mål, som höra till den rätt, där jury tjänstgör, kan emellertid, om åklagaren och den tilltalade äro ense om målets behandling med jury, rätten förordna därom. I åtskilliga länder äro de allmänna reglerna om juryns användning modifierade för de fall, då den tilltalade erkänner brottet. Detta gäller framför allt England, där målet handlägges och avgöres utan jury, om erkännande föreligger. Det säges då, att den tilltalade »pleads guilty», och processen antar

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

i flera hänseenden en annan natur än eljest. I Norge överföres målet under denna förutsättning till domstol utan jury, såvida det ej är fråga om de grövsta brotten, och en liknande ordning gäller i Danmark. I den engelska processen förekommer dessutom den begränsningen i bruket av jury, att om domaren finner, att ingen avsevärd bevisning förebragts för den talan, som i målet föres, behöver detta ej hänskjutas till juryn utan kan av domaren själv avgöras. Det mest utmärkande för juryn som form för lekmäns deltagande i rättsskipningen är, som bekant, att deltagandet icke omfattar avgörandet av målet i hela dess vidd utan endast prövningen av en viss kvalitativt bestämd del därav, men att å andra sidan denna prövning sker, utan att domaren deltar däri. Den historiskt givna huvudprincipen för denna delning av domaruppgiften kan sägas vara, att frågan om det faktiska i målet, om vad som är bevisat, sakfrågan, hör till juryn och frågan om det rättsliga, rättsfrågan, till domaren. Erfarenheten visar emellertid, att denna klyvning är mycket svår att praktiskt genomföra, om den skall drivas därhän, att sakfrågan icke bemänges med spörsmål med juridisk karaktär. Vid varje delning, som är praktiskt användbar, kommer i sakfrågan att flyta in rättsliga spörsmål, för vilkas lösning juridiska kunskaper erfordras. Det visar sig också, att de svåraste legislativa problemen i fråga om juryn röra det närmare bestämmandet av gränserna mellan det, som hör till juryn, och det, som hör till domaren. I England, där juryn vilar på en månghundraårig tradition, har förhållandet mellan juryn och domaren utvecklat sig mycket fritt och obundet av stela legala regler. I tvistemål formulerar den engelske domaren efter egen fri prövning frågorna om de faktiska omständigheter i målet, som skola anses bevisade, och, när det är fråga om skadestånd, vars uppskattning lämpar sig för juryn, hänskjutes också fastställandet av ersättningens storlek till juryn. I sistnämnda fall är det sålunda tydligt, att hela målet avgöres av juryn under domarens ledning. Ej heller i brottmålen är den engelske domaren bunden av några legala regler. Han hänskjuter där emellertid icke den rena sakfrågan till juryn, utan han frågar juryn, om den tilltalade är skyldig till det och det närmare bestämda brottet, varvid domaren helt enkelt vänder åtalets innehåll i frågeform; han hänskjuter alltså till juryn vad man kallar skuldfrågan och har därefter själv att, om juryn fäller den tilltalade, utmäta straffet. Det är uppenbart, att därigenom också spörsmål av rättslig karaktär måste besvaras av juryn, och att domaren sålunda av lekmännen begär svar på frågor, för vilkas riktiga besvarande fordras juridiska insikter. Man kan ej svara på frågan, om en person genom det och det tillvägagångssättet begått förfalskning, utan att veta vad förfalskning enligt strafflagens mening är, och detta är åter en juridisk fråga. Anledningen till att dessa svårigheter icke menligt inverkat på den engelska rättsskipningen är i främsta rummet det enkla och form fria sättet för domaren och juryn att meddela sig med varandra, vilket möjliggör för domaren att utan formalism göra den sammanfattning av målet, som föregår frågornas riktande

48 DOMSTOLSFÖRFATTNESGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

till juryn, och för juryn att utan omgång, även medan den inbördes råd plägar om svaret, vända sig till domaren och begära upplysning på någon punkt, där ovisshet uppstått. Av största betydelse är också den nästan obegränsade auktoritet, som den engelske domaren åtnjuter. Denna medför, att juryn endast sällan avviker från domarens anvisningar, vilka även inom området för den egentliga sakfrågan ofta fullt tydligt röja domarens egen uppfattning. Den tilltalande bild av juryn, som det engelska rättsväsendet visar, är ingalunda gemensam för hela den angiosachsiska världen. I synnerhet i flera av Amerikas Förenta Stater har tvärtom en vrångbild uppstått. Jurjm har där lagt under sig hela domsmakten och domaren nedsjunkit till en tjänsteman, som expedierar juryns domar. Domaren har där ej rätt att för juryn göra någon sammanfattning av målet. När juryinstitutet från England hämtades till Frankrike, gingo strävandena mera ut på att i juryn skapa en motvikt mot juristdomaren än att sörja för ett harmoniskt samarbete dem emellan i rättsskipningens tjänst. Juryns självständighet gentemot domaren måste sålunda noga iakttagas; och det var därför synnerligen viktigt att noga avgränsa de båda domstolsfaktorernas maktsfärer. E t t ytterst invecklat frågesystem uppställdes, genom vilket man trodde sig begränsa juryns uppgift till den rena sakfrågan, samtidigt som man strävade efter att inom detta område göra juryn fullt oberoende av domaren. Det visade sig emellertid, att detta system framtvang en utförlighet i frågeställningen, som ofta medförde, att frågornas antal i ett mål uppgick till tusental. Man uppgav därför försöket att reducera juryns uppgift till sakfrågan och överlämnade som i England hela skuldfrågan till dess avgörande. Alltjämt av fruktan för domarens dominerande inflytande bibehöll man dock även inom denna vidgade ram för juryfrågorna ett noga reglerat, tämligen invecklat system för frågornas formulering. Härigenom blev det dock nödvändigt att tillåta domaren att giva juryn en instruerande resumé, men år 1881 avskaffades åter denna domarens uppgift, enär man funnit, att han därvid ej förfarit nog opartiskt utan låtit sin egen mening framskymta. I stort sett har det franska, systemet sedermera upptagits i alla andra europeiska länder, där juryn brukas. Frågorna till juryn skola formuleras så, att de skola besvaras endast med ja eller nej. Själva huvudfrågan formuleras som ett spörsmål, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till det och det brottet genom att hava förövat den och den gärningen, varvid såväl brottets juridiska kännetecken närmare utformas som de med gärningen förbundna närmare omständigheterna noga beskrivas. Till denna huvudfråga kunna därefter en eller flera eventualfrågor fogas, om det kan ifrågasättas att rubricera gärningen som brott av någon annan typ än den i huvudfrågan berörda, t. ex. som dråp i stället för mord. Vidare kunna tilläggsfrågor uppställas rörande omständigheter, som utesluta eller upphäva straffbarheten, eller som utgöra straffskärpningseller straffminskningsgrunder, t. ex. huruvida den tilltalade vid brottets förövande handlat i nödvärn eller varit i saknad av förståndets fulla bruk. I detta schema göras understundom jämkningar i olika riktningar. Ibland behöver brottets karaktär icke närmare angivas i huvudfrågan än med den av

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

lagen använda allmänna beteckningen, t. ex. mord. Ibland är möjlighet icke given att genom särskild tilläggsfråga konstatera, om någon omständighet, som utesluter rättsstridigheten, föreligger; detta anses då ingå i huvudfrågan. Uppenbarligen kunna dessa frågor icke besvaras, utan att juryn besitter kännedom om strafflagens stadganden i de ifrågavarande hänseendena; spörsmål med juridisk färg kunna icke med denna metod för klyvning av domaruppgiften mellan juryn och domaren undgås. För att underlätta juryns uppgift har lagstiftaren därför ofta ansett sig böra ålägga domaren att, innan juryn skrider till sitt avgörande, inför denna giva en framställning av de juridiska synpunkter, som äro nödiga för frågornas besvarande. Stundom skall han därjämte i likhet med den engelske domaren giva en resumé också av de faktiska omständigheter, som förekommit i målet. Så i österrikisk, norsk och dansk rätt. Som redan nämnts, är den franske domaren numera helt och hållet förbjuden att giva någon dylik vägledning. Genom 1913 års italienska straffprocesslag har domarens resumé också i Italien blivit avskaffad. I flera länder har man strävat efter att utvidga gränserna för det område, där juryn efter vad ovan nämnts har att träffa avgörande. För att domaren på grundval av jurysvar, varigenom den tilltalade förklarats skyldig, skall kunna döma, måste han taga i betraktande också de förmildrande eller försvårande omständigheter, som kunna föreligga och som äro av vikt för utmätande av straffet. I olikhet mot straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna äro dessa omständigheter, som bekant, vanligen icke till sin närmare beskaffenhet av lagen angivna; spörsmålet om förefintligheten av dylika omständigheter kan sålunda, icke upplösas i frågor rörande särskilda närmare fixerade moment, utan det påkallar ett bedömande av den större eller mindre brottslighetsintensiteten med hänsyn tagen till alla de omständigheter, som kunna vara vägledande härutinnan. Det är tydligt, att detta spörsmål endast med svårighet kan riktas till juryn att besvara. Lagstiftningarna ha också nöjt sig med att öppna möjlighet för domaren att fråga juryn om förmildrande eller försvårande omständigheter i allmänhet, d. v. s. utan att begära ett närmare fixerande av vilka sådana omständigheter föreligga. Enligt fransk rätt har juryn befogenhet att konstatera förmildrande omständigheter i största allmänhet. Domaren blir då nödsakad att sätta ett straff, som är lägre än lagens straffminimum. Denna anordning har ansetts ofta leda till att juryn fäller trots en svag bevisning och ger vederlag härför genom att föreskriva nedsatt straff. I Norge kan juryn tillfrågas, huruvida särdeles förmildrande eller särdeles försvårande omständigheter föreligga, varvid endast ett för den tilltalade gynnsamt svar är bindande för domaren. Det klassiska antalet av medlemmar i en jury är tolv. I de allra flesta länder är detta antal bibehållet. När juryn någon gång brukas i tvistemål i engelska County Courts, består den emellertid endast av åtta medlemmar. Betydelsefullare än detta undantag är den norska straffprocessens regel, enligt vilken juryn i lagmansretterne består endast av tio medlemmar, samt den skotska rättegångsordningen med femton medlemmar av juryn.

50 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

Beträffande formerna för juryns överläggningar gäller, att de skola äga rum utan att någon förbindelse med andra tillätes. Juryn får i regel ej heller åtskiljas, förrän den träffat sitt avgörande. Reglerna om omröstningen inom juryn äro ganska varierande. I England upprätthålles alltjämt fordran på att juryn skall vara enhällig, vare sig det är fråga om att fälla eller fria. Kan enighet ej uppnås, går det vanligtvis så till, att domaren frågar juryn, varpå de olika meningarna bero, och därefter återigen ger en sammanfattning av vad i det omstridda hänseendet förekommit. Juryn får därefter återupptaga sin överläggning, och i regel blir den då enig. Skulle detta någon gång ej inträffa, måste målet från början handläggas ånyo inför en ny jury. I tvistemål ha parterna dessutom den utvägen att överenskomma att nöja sig med ett majoritetsavgörande av juryn. I andra länder gäller som regel, att kvalificerad majoritet inom juryn fordras för beslut till den tilltalades nackdel. I Österrike skall denna majoritet vara två tredjedelar. I Danmark fordras åtta rösters majoritet; i Norge i regel sju. I Frankrike fordras däremot blott enkel majoritet, d. v. s. sju röster, för fällande, men för fastställande av förmildrande omständigheter krävas likaledes sju röster. De franska reglerna härom ha emellertid varit föremål för mycket täta växlingar. I Skottland fordras likaledes blott enkel majoritet. Juryinstitutet befinner sig sedan några årtionden i ett utvecklingsskede, som medför djupgående förändringar i dess traditionella form. Tendensen hos dessa förändringar är fullt tydlig. Den går å ena sidan ut på att göra juryn delaktig också i straffets utmätande och å andra sidan på att inrymma åt juristdomaren ett ökat inflytande å skuldfrågans avgörande. Reformsträvandena äro sålunda inriktade på att minska skillnaden mellan juryns och domarens uppgifter och träffa därmed juryns själva väsen. I Frankrike ha dessa reformer också blivit betecknade som en tillämpning av meddomarsystemet. Lagstiftarnas önskan att göra juryn delaktig jämväl i straffets utmätande har tagit sig uttryck redan i de förut anförda stadgandena om juryns befogenhet att yttra sig om förmildrande eller försvårande omständigheter. Då dessa emellertid icke kunna närmare fixeras i juryns utlåtande, är den vägledning, som domaren därigenom får, synnerligen osäker. I 1890 års reform av brottmålsprocessen i kantonen Geneve i Schweiz upptogs tanken att låta juryn deltaga också i straffmätningen. Sedan juryn besvarat skuldfrågan, avgör den sålunda jämte domaren straffmåttet. Erfarenheterna från denna anordning lära visa, att straffen för unga förbrytare och första gångs brottslingar bli milda, och att återfallsförbrytare och yrkesbrottslingar dömas strängt. I det franska förslaget av 1908 var samma regel upptagen, likaledes i det italienska straffprocessförslaget av 1911, men den uteslöts i den slutliga lagen av 1913. Däremot föreskriver den ungerska straffprocesslagen, att juryn skall inom sig välja två medlemmar att deltaga i straff mätningen. En liknande tanke ligger också under den norska strafflagens föreskrift, att både juryn och domaren ha att avgöra, om obestämd straffdom skall meddelas eller icke i ett visst föreliggande fall.

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

51 Juryns mest framträdande brister ha länge ansetts ligga i den fara för misstag i juridiska frågor, för vilken juryn är utsatt vid besvarandet av den med rättsliga moment bemängda skuldfrågan. Den sammanfattning av målet, som i många länder göres av domaren vid skuldfrågans framställande till juryn, har främst till uppgift att motverka denna fara, men det är tydligt, att detta endast bristfälligt kan uppnås, och att juryn lätt kan grunda sina svar på misstag i juridiska hänseenden, som göras under dess överläggning. För den otränade lekmannen är det vidare icke alltid så lätt att efter en lång, kanske flera dagar omfattande rannsakning sammanhålla och överblicka allt det material, som förelagts domstolen. Det senast förebragta framstår lätt i förstorad gestalt i förhållande till det äldre, och lekmannen kommer då att döma under ett för starkt intryck av det, som sist förekommit. E t t medel, som anlitats för att råda bot på dessa olägenheter, har varit att lämna domaren eller, om flera juristdomare sitta i domstolen, dess ordförande tillträde till juryns förhandlingar. I Frankrike har så småningom vuxit fram en teori, som medger domstolsordföranden att på kallelse från jury närvara vid dess överläggningar och bistå med upplysningar. Denna regel har blivit bekräftad genom en lag av 1908. Han måste emellertid vara åtföljd av åklagaren och försvarsadvokaten. Hans uppgift är endast rådgivande. Den förut omtalade straffprocessreformen i Geneve av 1890 gav likaledes domstolsordföranden rätt att, som det hette, med rådgivande.röst (»voix consultative») övervara juryns överläggning. Lagen av 1904 ändrade detta stadgande därhän, att han ägde närvara och på begäran lämna upplysningar. De italienska och ungerska lagarna gå ända därhän att låta juryns överläggning ske under domstolsordförandens ledning och ordförandeskap. I den italienska lagen har överläggningen till och med i viss mån givits karaktären av en del av den offentliga rättegången, i det att den skall äga rum i närvaro av åklagaren och försvarsadvokaten. Juristdomarens ökade inflytande på skuldfrågans prövning har emellertid framför allt kommit på en annan väg än genom att lämna honom tillträde till juryns förhandlingar. Liksom de nyss berörda reformtendenserna gått ut på att utplåna skillnaden mellan domarens och juryns uppgifter, så har lagstiftaren ock i allt högre grad djärvt börjat bryta med den gamla, likaledes i juryns väsen grundade regeln, att juryns avgörande är slutgiltigt. Efter två olika linjer ha angreppen på denna regel gått fram. Det gemensamma för dessa är, att den av juryn en gång avgjorda skuldfrågan underkastas en omprövning från juristdomarnas sida. Skillnaden mellan de båda utvecklingslinjerna beror på om denna omprövning lägges hos de juristdomare, som sitta vid juryns sida i samma domstol, eller hos en högre domstol. Mycket vanliga äro föreskrifterna om att domaren kan återförvisa skuldfrågan till samma jury, om han finner dess svar tvetydiga eller missledande. Enligt engelsk rätt kan ett sådant återförvisande ske, även när domaren finner jury svar et sakligt oriktigt. 5—242894.

T.

52 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

Något annat är däremot domarens befogenhet att, om han är otillfredsställd med juryutlåtandet, kassera detta och förvisa målet till handläggning inför en ny jury. Också denna befogenhet har i de flesta länder givits honom. Den är dock kringgärdad med åtskilliga garantier. Först och främst är det endast, om han finner, att juryn misstagit sig till den tilltalades nackdel, som han äger kassera dess utlåtande. När flera jurister sitta som domare i målet, fordras det ibland, t. ex. i österrikisk rätt, att juristdomarna äro ense om att påkalla ny förhandling. Vad angår lösningen av den situation, som uppstår, om även den nya juryns utlåtande är behäftat med ett liknande fel, så ställa sig lagstiftningarna olika. Enligt fransk rätt blir detta senare utlåtande ovillkorligen gällande. Enligt norsk och dansk rätt däremot kunna juristdomarna då utan ny juryförhandling kassera också det senare utlåtandet och frikänna den tilltalade eller fälla honom för lindrigare brott än juryutlåtandet avser. Den mest genomgripande brytningen med grundsatsen om juryutlåtandets slutgiltighet har emellertid icke skett genom de nu berörda stadgandena utan genom de öppnade möjligheterna att av en högre med endast juristdomare besatt domstol få juryns avgörande i skuldfrågan underkastat en ny prövning. Härmed åsyftas icke de över allt sedan långt tillbaka anvisade utvägarna att, om juryn misstagit sig i följd av felaktig vägledning från domarens sida rörande de i målet avgörande juridiska synpunkterna, hos högre rätt få ett på grund av sådant misstag oriktigt utlåtande upphävt. Att i målet införa de rättsregler, som skola tillämpas, är ju domarens sak, och likaväl som dennes bestämmande av straffet, efter det juryn avgivit sitt utlåtande, naturligtvis kan vara underkastat högre rätts omprövning, så bör också hans för juryn vägledande sammanfattning av målets juridiska sida kunna bli föremål för högre rätts granskning. Den epokgörande omvälvningen i uppfattningen cm juryn vilar på den år 1907 i juryns själva hemland, England, genomförda lag, varigenom juryutlåtandet även vad angår sakfrågan, sålunda också själva prövningen av den förebragta bevisningen, kan underkastas ny prövning av en högre av tre jurister sammansatt domstol, Court of Criminal Appeal. I några uppseendeväckande brottmål hade juryn farit fullkomligt vilse och dömt oskyldiga. Den allmänna opinionen blev högeligen upprörd häröver och tvingade regeringen att framlägga denna lag, som berörde en så viktig grundsats rörande juryn. Enligt denna 1907 års lag kan mot en fällande straffdom föras talan i högre rätt såväl i sakfrågan som i rättsfrågan. I senare hänseendet är talan obegränsad. Beträffande sakfrågan åter fordras medgivande av den dömande domaren eller av den högre domstolen, varvid det enligt lagens ord kräves, att juryns utlåtande skall befinnas oskäligt eller med hänsyn till den förebragta bevisningen ohållbart. Förutsättningarna äro sålunda tämligen allmänt formulerade och vidgas ytterligare genom tillägget, att talan skall medgivas också när av någon som helst orsak ett fel i rättsskipningens handhavande förelupit. Den princip, som kommit i uttryck i denna lag, har sedermera i något modifierad form upptagits också i den förut nämnda ungerska straffprocesslagen.

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

53 Under gångna tider ledo samhällena ofta därav, att domstolarna icke voro Tillsättning mare oberoende utan tjänade som lydiga redskap åt den enväldiga konungamakten av eller andra mäktiga intressen i samhället. Det har i de europeiska kulturstaterna betraktats som ett betydelsefullt framsteg, när grundsatsen om domarens oavhängighet och oberoende av allt utom av lagens stadganden kommit till fullt erkännande. Numera anses denna grundsats vara så självklar, att man ej lätt föreställer sig de hinder, som dess erkännande haft att övervinna. De garantier, som i det nutida samhället uppställts för denna domarnas oavhängighet, äro framför allt utnämning på livstid och oavsättlighet utom efter rannsakan och dom. Frågorna om domarnas utnämning och sättet därför hava genom de rörelser, som efter 1917 och 1918 års revolutionära händelser spritt sig i Europa, vunnit en ny aktualitet. Domarnas tillsättande genom val har på ett och annat håll trängt fram som programpunkt. Som en nästan undantagslöst antagen regel i Europa har gällt, att domarna tillsättas för livstid genom utnämning av den högsta centrala förvaltningsmyndigheten i samhället. De undantag härifrån, som funnits, ha utgjorts av Sverige och Schweiz. Hos oss består undantaget i den städernas rätt att välja domare, som alltjämt består och som omfattar även yrkesdomare. Det mest uppmärksammade undantaget i Europa är emellertid Schweiz, där sedan långt tillbaka så gott som hela domarkåren, både i förbundsdomstolarna och i de kantonala domstolarna, tillsättes genom val. I vissa kantoner, särskilt i de mindre, sker valet direkt av urväljarna; i andra, liksom till förbundsdomstolarna, är valet indirekt och äger rum genom folkrepresentationen; i några åter väljas domarna i de lägre domstolarna direkt och i de högre indirekt. 1 ett par kantoner utses underrättsdomarna av överrätten, i en av överrätten och regeringen tillsammans. I några kantoner, t. ex. Zurich, skola även domarvalen ske proportionellt. Under det att i Sverige, i den mån val av yrkesdomare förekommer, valet sker för livstid, är i Schweiz också därutinnan brutet med den annars i Europa så varmt omhuldade principen om domarens oavhängighet, att valet endast avser viss tid. Blott i få kantoner är denna tid så lång som åtta år; vanligen är den från tre till sex år, i ett par kantoner endast ett år. Återval äro emellertid tillåtna och förekomma också i regel. Schweiz avviker också så till vida från vad annars är vanligt, att fordran på juridiska insikter hos yrkesdomarna endast i ringa utsträckning uppehälles av lagstiftningarna. Endast i några kantoner, t. ex. Bern och Basel, fordras juridisk utbildning för de viktigaste domarposterna. Korrektivet mot bristen på dylik bildning ligger vanligen i den alltid juridiskt utbildade domstolssekreteraren, vars inflytande därigenom är tämligen stort. Även i Amerikas Förenta Stater försiggår yrkesdomarnas tillsättning nästan överallt genom val. Valen ske vanligen direkt genom urväljarna; i några stater väljas dock de högre domarna av folkrepresentationen. I ett fåtal stater

54 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

utnämnas domarna av guvernören med fastställelse av folkrepresentationen eller viss del av den. Såväl val som utnämning sker i regel endast för viss tid, från tio ner till två år, i några stater, t. ex. Massachusetts, dock för livstid. Unionsdomstolarna utgöra ett undantag från valprincipens tillämpning; deras medlemmar utnämnas för livstid av presidenten med fastställelse av senaten. E j heller i Förenta Staterna upprätthålles alltid fordran på juridisk utbildning hos domarna. Erfarenheterna rörande domarvalen äro i Schweiz mycket delade; åtskilliga vederhäftiga röster ha funnit systemet fungera väl, andra utdöma det med bestämdhet. Vad Förenta Staterna angår, torde åtminstone för den vid stabilitet och redbarhet i rättsskipningen vane europeiske iakttagaren domarvalen ofta framstå som grunden till betänkliga missförhållanden. Det vore säkerligen icke riktigt att utgå ifrån, att den aktualitet, som domarvalen nu i viss mån fått, skulle bero på omedelbart inflytande från Schweiz eller Förenta Staterna. Uteslutet är däremot icke, att dessa förebilder gjort sig gällande i det nutida Rysslands domstolsorganisation och därifrån påverkat särskilt tysk opinion. Domarvalen ställdes nämligen under en mycket allvarlig debatt i Tyskland vid antagandet av 1919 års nya författning. De blevo emellertid där avvisade. Av stor betydelse för domstolarnas organisation är frågan om de juristgrupper, ur vilka de juridiskt utbildade yrkesdomarna rekryteras. I de flesta länder i Europa finnes en särskild domarkarriär, i vilken juristen vid unga år inträder, eventuellt efter en särskild förnyad prövning på sätt exempelvis den franska förordningen av 1906 stadgar. Bland de jurister, som på olika poster befinna sig i denna karriär, rekryteras därefter de ordinarie domarna. I Tyskland, där i huvudsak denna grundsats är tillämpad, är den emellertid i viss riktning modifierad. Ur åklagarkåren hämtas nämligen ofta domare i brottmålsdomstolarna. Den mest påtagliga och betydelsefulla avvikelsen förete emellertid de anglosachsiska länderna. I England rekryteras alla domare, som måste äga juridisk utbildning, ur advokatkåren, som sålunda utgör den enda egentliga juristkarriären. I regel tagas domarna ur den klass advokater, som äga plädera inför domstol, de s. k. barristers; endast till de underordnade masters- och registrarsbefattningarna, å vilka egentligen målens förberedelse men under vissa omständigheter jämväl en viss domsrätt vilar, kunna också advokater av den andra typen, de s. k. solicitors, utnämnas. En helt annan innebörd än det nu berörda spörsmålet om tillsättning av yrkesdomarna har frågan om det lämpligaste sättet och den bästa formen för utväljandet av lekmannadomarna. Lekmän som de engelska fredsdomarna, medlemmarna av de norska forliksraaden och ledamöterna i de tyska Gemeindegerichte äro i detta hänseende av mindre intresse. De engelska fredsdomarna tillsättas som juristdomarna av den högsta centrala förvaltningsmyndigheten. Till de norska forliksraaden väljas i varje kommun tre medlemmar och tre suppleanter. Valet sker för tre år och sker av de kommunalt röstberättigade i kommunen. I de tyska Gemeindegerichte

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

sitta endast vissa kommunala förtroendemän, som egentligen valts för kommunala förvaltningsuppgifter. Bland de viktigaste och mest svårlösta domstolsorganisatoriska uppgifterna är däremot utväljandet av de lekmannadomare, som antingen äro meddomare vid en eller flera juristers sida eller fungera i jury. Det utmärkande för dessa lekmän är ju, att de skola införa den oförvillade lekmannablicken i rättsskipningen. De förutsättas sålunda, i olikhet mot exempelvis de schweiziska till yrkesdomare valda lekmännen, ägna sitt huvudsakliga arbete åt andra uppgifter och alltså endast mer eller mindre tillfälligt göra tjänst som domare. Detta måste återverka på sättet för dessa lekmäns utväljande. Vanligtvis utses lekmännen genom någon form av val, d. v. s. en korporation eller menighet omröstar och genom sammanräkningen av rösterna avgöres, vilken som utses. Med ett dylikt val är åter i regel kombinerad en eller flera lottningar. Den närmare anordningen i dessa hänseenden beror åter väsentligen på den omfattning, vari lagstiftningen ansett sig böra räkna med varje särskild lekmans medverkan. Om det antal lekmän, som skola tjänstgöra som domare under en viss tidsperiod, är relativt ringa, ökas utsikterna, att dessa lekmän ernå en viss vana vid uppgiftens fyllande. Mångenstädes har man häri sett en fördel. Å andra sidan har man ofta ansett det lämpligare att få ett mycket stort antal lekmän utvalt för att därefter genom lottning eller någon kombination av val och lottning bestämma, vilka som skola tjänstgöra vid varje tillfälle. Därigenom skall i högre grad garanteras, att lekmännen utgöra ett sant genomsnittligt uttryck för lekmannaomdömet och framför allt, att de i sin domargärning känna sig obundna av hänsyn till sina valmän. I fråga om jury har, som bekant, den senare av dessa grundsatser obetingat gjort sig gällande. Så fast rotad är uppfattningen om att denna ordning sammanhänger med själva juryns idé, att det nästan fattas som en självmotsägelse att tänka sig en juryman, som genom trägen tjänstgöring fått vana och erfarenhet i kallet. Beträffande meddomare förhåller det sig åter annorlunda. Här kunna mycket väl båda systemen ifrågasättas. Den svenska nämndemanstypen erbjuder ett starkt argument för den mera stadigvarande meddomaren. Under reformarbetena på domstolsorganisationens område i Tyskland ha också betydande röster höjts för vad man där kallat »Dauerschöffen». En överföring på meddomarna av jurysystemet i ifrågavarande hänseende har emellertid blivit den förhäTskande ordningen. Ej minst fruktan att alltför starkt betunga folket med domartjänstgöring har därvid varit avgörande. Vad den närmare anordningen av lekmannadomarnas tillsättande angår, är det anmärkningsvärt, att i Finland en något annan metod än hos oss tillämpas i fråga om nämndemansvalen. Under det att nämndemännen hos oss väljas omedelbart av urväljarna, göra dessa i Finland endast upp ett förslag på tre män till en ledig nämndemansbefattning, varefter häradsrätten utser en av dessa till nämndeman. Denna ordning är, vad häradsrätterna angår, bibehållen i de finska reform förslagen. För val av nämndemän till de lagmansrätter, som

56 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

de tidigare fö±slagen ställde som högre underrätter vid sidan av häradsrätterna, föreslogs däremot att nämndemän för varje domsaga inom lagmansrättskretsen skulle väljas av ett utskott, bestående av häradshövdingen som ordförande och övriga medlemmar, valda av kommunal- eller stadsfullmäktige i de till domsagan hörande kommunerna, en för var kommun och därutöver en för varje fullt tal av två tusen invånare. Om man frånser Sverige och Finland, sker utväljandet av de lekmän, som skola göra tjänst som domare vare sig som meddomare eller som jurymän, i övriga europeiska länder i huvudsak efter ett gemensamt schema med mer eller mindre betydelsefulla variationer. I flera länder består första stadiet av det förfarande, varigenom lekmannadomarna utses, i upprättandet av en urlista över alla, som över huvud äro kompetenta, varefter på grund av denna prövas de framställningar om befrielse från tjänstgöringsplikt, som lagarna på skilda grunder medgiva. Så förfares i England, där för varje år genom mantalsskrivningsmyndigheternas försorg i de allmänna längderna över röstberättigade de tjänstgöringspliktiga bliva antecknade. Då i England juryn kan sammansättas antingen av tolv vanliga män ur folket, s. k. common jury, eller i sällsynta undantagsfall i brottmål men oftare i tvistemål, då avgörandet fordrar större kunskaper, av tolv med större bildning och insikter utrustade personer, s. k. special jury, så utmärkes redan i dessa urlistor, huruvida kvalifikationer för deltagande i en special jury föreligga. För varje county upprättas på grund härav en s. k. jurors book. I Tyskland och Österrike är förfarandet i stort sett detsamma. Årligen upprättas för varje domstol listor över alla tjänstgöringspliktiga. Det förfarande, som nu skildrats, är övervägande formellt. Något urval av de för kallet lämpliga äger ej rum. I andra länder, såsom Danmark, Norge, Frankrike och Schweiz, innebär åter redan den första listans upprättande ett urväljande. I Danmark upprättas sålunda årligen en grundlista över för jurykallet lämpade personer. Denna lista omfattar i Köpenhamn 1,200 namn och 200 till suppleanter lämpade personer och i andra städer en person på varje 250 invånare och en suppleant på varje 500 invånare samt på landsbygden i var Sogneraadskreds fem personer och två suppleanter. I Norge sker motsvarande urval för tre år i sänder. Valet avser för herredsoch byretterne ett almindeligt utvalg av meddomare, för lagmannsretterne ett utvalg av jurymän. Valet omfattar för herreds- och byretterne fyra gånger så många, som det antas under ett år bli rättegångsdagar med meddomare i tviste- och brottmål. Antalet fixeras av domaren, som också fördelar det på kommunerna inom domkretsen efter folkmängden, dock så att var kommun får minst fyra. Till varje lagmannsret väljas jurymän till ett antal av femtio gånger så många som antalet av bestämda brottmålsting för ett år med tillägg av de ting, som väntas bli hållna på särskilda bitingsställen. Dessa antal fördelas av lagmannen på kommunerna inom domkretsen efter folkmängden med iakttagande att var kommun får minst en juryman. Enligt den 1915 antagna ordningen skulle valet omfatta jämväl meddomare vid lagmannsretten i tvistemål.

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

57 Som av dessa siffror framgår, är den tjänstgöringsskyldighet, som faller på var och en av de valda, synnerligen ringa. Vid herreds- och byretterne, där två meddomare sitta, blir tjänstgöringen för var och en ej mer omfattande än två rättegångsdagar varje år, om man frånser eventuell tjänstgöring som suppleant, och i lagmannsretterne blir den ännu mindre. Enligt den hittills gällande franska ordningen upprättas först årligen för varje kanton en förslagslista, omfattande dubbelt så många jurymän som det antal, som för kantonen skall upptagas på den definitiva listan. Denna, som upprättas på grundval av förslagslistorna och vara till en fjärdedel kunna uppföras andra namn än förslagslistans, uppgöres för varje departement och omfattar för departementet Seine 3,000 personer och för de andra departementen en för varje 500 invånare, dock ej färre än 400 och ej fler än 600 personer. Antalet fördelas av prefekten på de olika kantonerna i förhållande till folkmängden. I de schweiziska kantonerna väljes likaledes ett i förhållande till folkmängden eller antalet röstberättigade bestämt antal jurymän. Ofta sker valet på grund av en först upprättad förslagslista. I Ticino, den enda kanton, där meddomare finnas, väljes härtill en på varje 500 invånare. I de förut omnämnda länderna, där urlistor över alla tjänstgöringskompetenta upprättas, äger urvalet rum på grund av dessa listor. England utgör dock undantag i detta avseende, då där tjänstgöringen som juryman vid ett visst rättegångstillfälle sker genom uttagning omedelbart ur urlistan. I Tyskland utses från urlistan för tjänstgöringen som meddomare i Schöffengerichte dels ett antal så bestämt, att var och en får tjänstgöra högst fem ordinarie sessionsdagar om året, och dels ett antal suppleanter för dessa och för tjänstgöringen som meddomare i Schwurgerichte dels ett så stort antal, att var och en kan beräknas få tjänstgöra en session om året, och dels suppleanter. I Österrike utväljes likaledes ur urlistan ett antal jurymän bestämt efter antalet sessionsdagar på så sätt, att å varje lista upptages hälften mer än vad med hänsyn till antalet sessionsdagar skulle behövas. Det ur lagstiftningspolitisk synpunkt ömtåligaste spörsmålet i detta sammanhang rör sättet för anordnande av de nu behandlade valen av lekmannadomare. Då det endast är i England, som man, frånsett bruket av special jury, ej bland alla till värvet som lekmannnadomare formellt behöriga gör något urval för den faktiska tjänstgöringen, är det tydligt, att^ på dessa val beror, i vad mån rättsskipningen i lekmännen erhåller dugliga tjänare. Två tämligen olika system användas för dessa val. Det ena innebär, att folket självt väljer omedelbart eller medelbart utan inflytande från andra faktorers sida. Det andra utmärkes därav, att valet sker genom en särskild härför upprättad valkorporation, i vilken åt yrkesdomarna eller förvaltningsmyndigheter inrymmes ett mer eller mindre starkt framträdande inflytande. Det omedelbara folkvalet är det vanliga i de schweiziska kantonerna. I Norge förrättas valet av de folkvalda kommunala representationerna, kommunestyret, enligt 1915 års lag förstärkt med mandtalsforerne. Bland de länder, å andra sidan, där valet anförtrotts åt särskilda valkorporationer, har Frankrike en anordning, enligt, vilken den förut omtalade förslags-

58 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

listan upprättas för varje kanton av en kommission, bestående i regel av fredsdomaren, dennes suppleanter och mairerna i kommunerna, och den definitiva listan därefter fastställes för varje arrondissement av en annan kommission, bestående av presidenten i den kollegiala underrätten, fredsdomarna och arrondissementets conseillers généraux, motsvarande närmast våra landstingsmän. I Tyskland sker valet av samtliga meddomare av ett för varje år vid Amtsgericht konstituerat utskott, bestående av domaren, en av landsregeringen utsedd förvaltningsämbetsman samt sju förtroendemän, valda av de kommunala representationerna inom valkretsen enligt särskilda stadganden. I Österrike förrättas valet av en kommission, bestående av presidenten i den kollegiala underrätten, tre av domarna från samma domstol eller av domarna i distriktets enmansunderrätter samt fem personer, som äro behöriga för jurymansvärvet. Såväl de tre domarna som sistnämnda fem medlemmar av kommissionen utses av presidenten i den kollegiala underrätten. I Danmark voro vid antagandet av den nya rättegångsordningen meningarna om huru ifrågavarande val skulle förrättas mycket delade. Å ena sidan gjordes gällande, att valet borde ske av de folkvalda kommunala representationerna, under det att å andra sidan yrkades, att inflytande borde givas åt regeringen eller domstolen. På denna motsättning var hela reformen nära att falla i riksdagen. Slutligen enades man dock i en kompromiss. Valet skall enligt denna för varje stad eller Sogneraadskreds ske genom särskilda elektorer, fem till antalet och utsedda för fyra år. Av dessa skola tre väljas proportionellt av den kommunala representationen, en utses av jurydomstolens president och en av ortens underrättsdomare, i Köpenhamn av motsvarande domstols president. Genom det förfarande, som hittills skildrats, ha bildats de årslistor eller annorlunda benämnda tjänstgöringslistor över lekmannadomare, ur vilka sedermera genom lottning eller i vissa fall dubbla lottningar uttagas de lekmän, som skola tjänstgöra vid ett visst rättegångstillfälle. När det är fråga om jury, försiggår därjämte i regel ett särskilt uteslutningsförfarande, ibland kombinerat med lottning, för att bestämma vilka som skola tjänstgöra i varje särskilt mål. Den engelska processen företer också i det sist berörda hänseendet avvikelser från vad vanligen gäller. Ur den förut omtalade jurors book uttar sheriffen för det rättegångstillfälle, då jury erfordras, ett antal jurymän, vanligen 36. Vid detta uttagande är han principiellt fri men förfar vanligen så, att han helt enkelt uttar dem i bokstavsordning bland dem, som ej redan tjänstgjort. En tjänsteman vid domstolen uttar därefter för varje mål dem, som där skola bilda jury. Tid och ort I äldre tider var den ordningen för domstolarnas sammanträden överallt den stolarnas v a n % a > s o m bestod däri, att de endast sammanträdde å vissa bestämda tider, sammanträ- i regel periodiskt återkommande, och då upptogo och avgjorde alla de nya mål, som samlats under tiden från förra sammanträdet. Denna ordning tillämpas ännu i en ganska betydande omfattning. I synnerhet anses det i fråga om domstolar, där lekmän hava säte, lämpligt att icke tynga dessa med en ofta

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

återkommande tjänstgöring utan att i stället samla arbetsuppgifterna till vissa bestämda, icke alltför täta tidpunkter. Den svenska rättsskipningen erbjuder exempel på användning av denna metod i synnerligen stor utsträckning. Domstolsarbetet vid häradsrätterna är helt och hållet ordnat efter denna princip, om än under de senaste åren framträtt strävanden att göra sammanträdestiderna väsentligen tätare än förr. Med det stegrade tempot i samhällsarbetet och den ökade hastigheten och livligheten i handel och omsättning har emellertid uppstått krav på att domstolarna skola vara tillgängligare för allmänheten och för detta ändamål vara i sin tjänstgöring permanenta. Häri ligger, att de principiellt skola vara redo att sammanträda dagligen och sålunda handlägga de inkommande målen undan för undan, allteftersom de inkomma. Naturligtvis utgör en sådan ordning intet hinder mot att domstolen i förväg utsätter vissa fasta rättegångsdagar, blott den därjämte är pliktig att, i den mån så erfordras och kan ske, hålla sammanträden också andra dagar utan att dessa dagar få karaktären av sammanträden, som enligt vår uppfattning betraktas som urtima. Utom hänsynen till de i domstolarna tjänstgörande lekmännen är det också ett annat skäl, som ofta reser hinder mot ett radikalt genomförande av domstolarnas permanens. Detta skäl beror på det sätt, varpå tingsställena anordnas. Dels på grund därav, att vissa trakter av ett land äro glest befolkade och ha stora avstånd, och dels av en av olika skäl betingad strävan efter domstolarnas centralisering kan domkretsen för en domstol komma att bli tämligen vidsträckt. För att allmänheten dock skall äga en icke alltför obekväm tillgång till domstolen eller domstolen icke skall i betydande omfattning behöva nöja sig med att blott förmedelst en annan domstols iakttagelser få del av bevisning i ett mål, är det i sådana fall nödvändigt, att domstolen icke sammanträder blott på ett ställe i domkretsen utan har flera tingsställen. Förhållandena kunna till och med vara sådana, att två eller flera domkretsar äro sålunda förenade, att de hava gemensam uppsättning av juristdomare men skilda lekmannadomare. Det mest typiska exemplet härpå erbjuda våra svenska domsagor med flera tingslag. Med vad nu berörts bör naturligtvis icke sammanblandas den befogenhet, som domstolarna kunna äga att på grund av särskilda förhållanden handlägga en viss sak utanför sitt tingsställe på en för parter och vittnen särskilt bekväm eller av utredningshänsyn påkallad plats. Där upprättandet av flera tingsställen sålunda är nödvändigt, är det tydligt, att juristdomarna, icke kunna vara beredda att på varje tingsställe hålla sammanträde lika ofta som om tingsstället varit allenast ett. Möjligheterna att kunna genomföra domstolarnas permanens sammanhänger sålunda nära med tingsställenas anordnande. I England äro domstolarna i tvistemål i stort sett permanenta i sin verksamhet, om ock de långa ferierna för High Court åstadkomma betydliga avbrott och vålla en viss anhopning av arbetsbördan vid en feries slut. Sammanträden på olika tingsställen förekomma i regel ej för en och samma domstol eller domare. Ett anmärkningsvärt undantag utgör den domarverksamhet, som

60 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

High Court utövar utanför London genom utsändande av domare till olika delar av landet, de s. k. Assizes-domstolarna. Denna verksamhet har visserligen icke samma betydelse för tvistemålens som för brottmålens handhavande, men i de livligare handels- och industristäderna har den dock alltjämt en avsevärd omfattning. Landet är för dessa Assizes-domstolar indelat i 8 Circuits med sammanlagt 59 tingsställen. A de flesta av dessa hålles ting endast tre gånger om året, i några av de tätast bebyggda orterna fyra men i andra åter så sällan som två gånger om året. De engelska brottmålsdomstolarna äro med undantag av de lägsta och de större städernas domstolar för de mellansvåra brotten icke permanenta utan sammanträda endast på vissa bestämda tidpunkter. De s. k. Quarter Sessions kunna därvid variera tingsställen högst betydligt. Assizes-domarna från London hålla likaledes sina domstolssammanträden på ett flertal olika platser, nämligen alla de nyss omnämnda 59 tingsställena. Då ej heller för brottmålen sammanträdena hållas oftare än för tvistemålen, är det tydligt, att rättsskipningen här måste lida av en högst betänklig och jämväl ofta överklagad långsamhet. Att grova brottmål icke kunna avgöras oftare än tre gånger om året måste vara en svaghet i rättsskipningen. Frankrike, Tyskland och Österrike tillämpa i stort sett en och samma ordning i nu ifrågavarande hänseenden. Domstolarna för tvistemål äro permanenta, vilket naturligtvis ej hindrar, att vissa fasta rättegångsdagar i förväg fastställas. Enligt tysk rätt ha dessa till och med fått en särskild betydelse, i det att vid enmansunderrätterna båda parterna i ett mål kunna å dessa, utan att stämning föregått, omedelbart få målet upptaget. Liknande bestämmelser finnas ock i Österrike. Domstolarnas sammanträden hållas i regel på ett och samma fasta tingsställe. Häri är beträffande de lägsta underrätterna, enmansdomstolarna, den jämkningen genomförd, att dessa domstolar kunna efter medgivande av högre förvaltningsmyndighet så ordna sin verksamhet, att de till vissa på förhand bestämda tider utsätta sammanträden å andra platser än det ordinarie tingsstället. Inskränkningar i omfånget av de mål och ärenden, som då må upptagas, kunna utfärdas och förekomma också. I Frankrike har denna möjlighet för fredsdomaren att hålla sammanträden utanför det ordinarie sätet tillkommit först genom en lag av 1896; sammanträdena kallas där »audiences foraines». Brottmålsdomstolarna i nämnda länder äro likaledes permanenta, och de äro också bundna var och en till ett fast tingsställe. De med jury arbetande domstolarna för grövre brottmål utgöra emellertid i alla länderna undantag; de äro icke permanenta utan sammanträda blott periodiskt, i Frankrike en gång i kvartalet, i Österrike en gång i månaden i Wien, varannan månad i andra städer och en gång i kvartalet på landet. Schwurgerichte i Tyskland sammanträda likaledes endast periodiskt efter olika regler i olika delar av landet. Dessutom kunna i alla tre länderna extra sessioner hållas, så snart behov härav gör sig gällande. Vad den nya danska rättegångsordningen beträffar, bjuder den, att för underrätterna bestämda sammanträdesdagar skola i förväg bestämmas, men dom-

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LANDER.

stolen är därjämte pliktig att vid behov hålla extra sessioner, vilka bestämmas av domaren. Utanför Köpenhamn infalla enligt nu utfärdade bestämmelser de ordinarie sammanträdena minst en gång i veckan. Oaktat de danska domkretsarna äro anmärkningsvärt små till såväl areal som invånarantal, äro i betydande utsträckning bitingsställen inrättade. Av Danmarks 96 domkretsar utanför Köpenhamn hava icke mindre än omkring 30 jämte ett huvudtingsställe ytterligare ett eller i några fall två bitingsställen. På varje sådant bitingsställe skall hållas ordinarie ting minst en gång i månaden. De danska Landsretterne äro, som förut sagts, tre, en i Köpenhamn, en i Viborg och den tredje i Sönderborg. På dessa platser hålla Landsretterne sammanträden å bestämda tider, som i förväg kungöras. För behandling av mål, som höra till jury, skall vid Landsretten i Köpenhamn hållas sammanträde en gång i månaden och vid Landsretten i Viborg en gång i kvartalet. Dessutom hållas extra sammanträden, när så finnes lämpligt. Ehuru Landsretternes domkretsar äro tämligen stora, är det endast för handläggning av brottmålen, i all synnerhet jurymålen, som domstolen sammanträder å annan ort än sitt säte. För detta ändamål äro anordnade för Landsretten i Köpenhamn fem andra tingsställen och för Landsretten i Viborg tre andra tingsställen. På varje sådant tingsställe skall för handläggning av jurymål sammanträde hållas minst en gång i kvartalet med undantag för tingsstället på Bornholm, där sammanträde varje halvår är tillfyllest. Såväl för jurymål som för handläggning av andra brottmål, där den tilltalade är häktad, kan domstolen dessutom hålla extra sammanträden å samma tingsställen. Tvistemål få däremot handläggas vid de nyssnämnda ordinarie tingen å bitingsställen, blott när undantagsvis omedelbar bevisföring skall äga rum. Enligt den norska ordningen skola herreds- och byretterne, i den mån regeringen föreskriver, ha fasta rättegångsdagar. Annars sammanträder rätten så ofta det erfordras. Även där fasta rättegångsdagar bestämts, kunna extra sammanträden hållas, när särskilda skäl föreligga eller någon av parterna önskar det och åtar sig kostnaderna därför. Sistnämnda förutsättning ger tydligen åt sammanträdet en särskild karaktär och innebär, att domstolen icke kan betecknas som permanent. På grund av de stora avstånden i Norge är det naturligt, att lagstiftningen måste räkna med möjligheten att för samma domstol inrätta flera tingsställen. I vad mån denna möjlighet kommer att begagnas, är ännu icke klart. De norska lagmannsretterne äro fyra. De hava alla utom Oslo lagmannsret ett jurisdiktionsområde, som är indelat i olika lagsagor var och en med sitt tingsställe. Dessa lagmannsretter ha sålunda resp. 6, 5 och 3 tingsställen. Oslo lagmannsret skall sammanträda 24 gånger om året, och de övriga skola hålla ting på varje tingsställe vanligen 4 gånger ibland 6 eller 7 gånger årligen. Specialdomstolarnas öde har växlat betydligt under tidernas lopp. Befräm- Specialise av 1700-talets uppfattning betraktades de under 1800-talet som rester ^f^målZm en övervunnen ståndpunkt. Många tecken tyda på att de återigen komma att handel m. m. bli uppskattade. w

62 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

Bland specialdomstolarna ådraga sig de domstolar en särskild uppmärksamhet, som ha att avgöra handelsmål och andra vissa näringar berörande mål. i synnerhet sjöfarten, men i vissa land också bergsbruket. Anledningen till denna särskilda uppmärksamhet torde framför allt vara den motståndskraft mot förändringar i samhälleliga uppfattningar, som dessa domstolar visat sig besitta. Huru samhällena för övrigt än gestaltat sig, har hänsynen till handelns behov icke kunnat lämnas åsido. Det måhända mest slående beviset härför är, att i Frankrike bland de mycket få domstolar, som från l'ancien regime överlevde revolutionen, voro handelsdomstolarna. Det centrala organisatoriska problemet i fråga om dessa domstolar är frågan, huruvida representanter för handeln och andra näringar, vilkas beaktande påkallas, böra som lekmannadomare deltaga i den rättsskipning, som vid dessa domstolar utövas, och i så fall huru detta deltagande bör ordnas. Gemensamt för alla länder, där särskilda organisationsformer av domstolarna finnas för ifrågavarande syften, är att dessa domstolsformer icke förekomma å andra orter än där de prövas nödiga. De äro sålunda i fråga om inrättandet fakultativa. Prövningen ligger vanligen hos den högsta förvaltningsmyndigheten, men lokala myndigheter kunna givetvis också ha inflytande på frågan. De olika former, vari dessa domstolar förekomma, äro rena lekmannadomstolar, domstolar med både jurister och lekmän, organiserade antingen fullt fristående i förhållande till de allmänna domstolarna eller som särskilda formationer av dessa, domstolar med jurister jämte lekmän som rådgivande bisittare utan votum samt slutligen rena juristdomstolar. De franska handelsdomstolarna äro rena lekmannadomstolar, bestående av ett efter behovet anpassat antal ledamöter och domföra med tre ledamöter. Ledamöterna väljas av handelsståndet genom särskilda elektorer, vilka väljas av en för ändamålet tillsatt kommission. Elektorernas antal bestämmes i förhållande till antalet registrerade köpmän och skall vara minst 50 och högst 1,000. Vid varje handelsdomstol finnes en lagfaren sekreterare. Handelsdomstolens domkrets är vanligen ett arrondissement. Efter franskt mönster äro handelsdomstolar införda i Belgien. Rena lekmannadomstolar ha också funnits i Nederländerna, Spanien och Italien, men de ha i dessa länder avskaffats. Blandade domstolar finnas i Danmark, Schweiz, Tyskland, Österrike och NoTge. Den danska So- og Handelsretten i Köpenhamn är organiserad fristående från de allmänna domstolarna och är domför med en jurist och fyra lekmän, men för handläggning av ett mål, som rör så lågt värde, att det skulle höra till de allmänna enmansunderrätterna, med en jurist och två lekmän. Till tjänstgöring vid domstolen äro utnämnda två jurister och väljas för 4 eller 5 år 40 handelskunniga medlemmar, 12 i sjöfart kunniga och 4 för mål mellan fartygsbefälhavare och besättning eller handelsbiträden och deras arbetsgivare rörande tjänsteförhållandet. Valet förrättas för fyra år av ett valkollegium, sammansatt av grosshandelssocietetens kommitté, ett lika stort antal av kommunalsty•

DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

relsen valda män samt Skipperforeningens styrelse. Valet underställes konungen, som äger stadfästa eller upphäva detsamma. So- og Handelsretten är egentligen endast en domstol för mål, som höra till Köpenhamns jurisdiktion, men mål, som höra till annan jurisdiktion, kunna genom parternas överenskommelse hänskjutas dit. Vid Underretterne utanför Köpenhamn skola i sjörättsmål vid eninansdomarens sida sitta två i sjöfart kunniga män, utnämnda av Amtmanden. Under vissa omständigheter kan domaren dock även i dessa mål handla ensam. I Tyskland kunna vid de kollegiala Landgerichte inrättas särskilda avdelningar för handelsmål. En sådan avdelning består av en lagfaren ordförande och fyra eller sex handelssakkunniga ledamöter samt är doniför med ordföranden och två ledamöter. Var ledamot behöver sålunda deltaga i hälften eller tredjedelen av rättens sammanträden. Dessutom utses suppleanter. De handelskunniga ledamöterna tillsättas för vissa år av landets regering på förslag av handelskammaren eller annan representation för köpmanskåren i orten. Domstolsavdelningens jurisdiktionsområde behöver ej sammanfalla med området för en Landgericht utan kan vara mindre, t. ex. omfatta blott en därinom belägen större stad. I Österrike är organisationen av handelsdomstolarna tämligen lik den tyska; domstolen är emellertid där domför med två juristdomare och en handelssakkunnig ledamot och kan organiseras som en självständig domstol. I de schweiziska kantoner, där handelsdomstolar finnas, såsom Zurich och Geneve, variera organisationsformerna. Enligt den nya norska rättegångsordningen för tvistemål skola på de orter, som konungen bestämmer, jämte det förut omtalade almindelige utvalg av domsmaend väljas saerlige utvalg av domsmaend, kunniga i handel, sjöväsen, hantverk och byggnadsväsen. Valet kan ske så, att domsmsendene fördelas gruppvis efter näringarna. Tillkallandet av domsmsendene ur dessa sserlige utvalg är emellertid alltid beroende på om part begär det eller rätten finner det önskligt. Jämväl i brottmål kunna enligt den norska rättegångsordningen lekmännen hämtas ur grupper av särskilt sakkunniga. Vid behandlingen av förseelser mot byggnads-, hälsovårds- eller brandordningsstadganden skola sålunda, om målet rör byggnad, lekmannabisittarna uttagas ur en särskild krets, likaså, om målet är av sjörättslig art, ur ett annat utvalg av sjörättskunniga. Det sista gäller också om juryn i ett dylikt mål vid lagmannsret. Endast rådgivande ställning i domstolen ger den engelska rätten åt de i sjöväsen kunniga lekmän, de s. k. Trinity Masters, som tillkallas vid handläggningen av sjömål vid Admiralty Court i High Court i London. Dessa lekmän delta naturligtvis också i överläggningen till dom men ha ej rösträtt. Den rena juristdomstolen som handelsdomstol återfinnes också i England. E t t par särskilda avdelningar av King's Bench i High Court äro ordnade som specialavdelningar för handelsmål med en juristdomare, som dömer. Denne domare är naturligtvis specialist i handelsrätt. Innan denna anordning genomfördes, brukade köpmanskårens intressen av en särskild sakkunnig behandling

64 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

av handelsmålen tillgodoses därigenom, att målen avgjordes med jury, och att denna blev en s. k. special jury, vari köpmän sutto. Inrättandet av specialavdelningar för handelsmål har emellertid slagit så väl ut, att jury i handelsmål även under den tid, då parterna fritt kunde begära sådan, så gott som fullkomligt försvunnit. Strävandena att minska rättegångarnas antal i ett samhälle taga sig olika uttryck i lagstiftningen. Främst bland de åtgärder, som härför anlitats och som å vissa tider vunnit stort förtroende, allt under det de å andra mötts med misstro, äro anordningarna för åstadkommande av förlikning av tvister. I den mån lagstiftningen inskränker sig till att uppmana den domstol, till vilken ett tvistemål blivit instämt, att söka förlika parterna, faller förlikningsförfarandet helt inom själva rättegången och föranleder icke inrättandet av särskilda myndigheter för handhavandet av dessa uppgifter. Domstolens försök att förlika parterna utgör en del av själva processen utan att vara bunden av särskilda former. Detta är den svenska rättens ståndpunkt. Enligt österrikisk rätt gäller detsamma, men domstolen har där dessutom frihet att under rättegången hänvisa parterna till en särskild domare för ifrågavarande syfte. En helt annan betydelse får däremot förlikningsförfarandet, om det inrättas som ett från rättegången skilt förfarande, som föregår tvistens anhängiggörande och har till uppgift att förekomma rättegångens inledande. Detta förfarande kan då vara anvisat som en utväg, som den enskilde parten kan anlita, om han önskar, eller ock som ett obligatoriskt förfarande, som ovillkorligen måste föregå varje rättegångs anhängiggörande. Också i ett annat hänseende kan det gestalta sig olika. Antingen är det förlagt till allmän domstol eller äro särskilda förlikningsinstitutioner inrättade, avsedda att i främsta rummet lämpa sig för förlikningsuppgiften. I Tyskland voro vid tiden för den nu gällande rättegångsordningens antagande sympatierna för ett reglerande i lag av försök att före processen åstadkomma förlikning mycket svaga. I motiven förklarades, att meningen om det förkastliga i obligatorisk medling till förlikning var så enstämmig, att på denna fråga icke behövde spillas något ord. Frånsett vissa särskilda undantagsfall upptog lagen därför endast en möjlighet för part, som så önskade, att, innan han anhängiggjorde rättegång, inkalla svaranden till förlikningsmedling inför den Amtsgericht, där denne hade sitt allmänna forum. Därjämte är det överlämnat åt varje särskilt land att reglera anordnandet av kommunala myndigheter, som på parts begäran söka förlika en ännu ej instämd tvist. Intetdera av dessa medel för åstadkommande av förlikning har emellertid kommit att få någon större betydelse för rättsskipningen. I synnerhet har det visat sig, att den i Preussen på kommunal grund genomförda förlikningsmannainstitutionen icke motsvarat förväntningarna. Under det att år 1880 icke mindre än 90,760 tvister bragtes inför dessa förlikningsmän, hade antalet år 1913 nedgått till 4,087. Av dessa förliktes resp. 59,250 och 1,847. Trots dessa erfarenheter uppstod i Tyskland under kriget en stark rörelse för införandet av obligatorisk förlikningsmedling inför särskilda myndigheter. Huvudsyftet härmed

DOMSTOLSFORFATTNINGEN I FRÄMMANDE LANDER.

har varit att ernå en av krigets tryck nödvändig lättnad i de allmänna domstolarnas arbete. Genom 1924 års reform av civilprocessen blev också med undantag för vissa fall obligatorisk förlikningsmedling införd för de till Amtsgericht hörande målen. Medlingen, som måste föregå målets anhängiggörande, utföres av den domstol, dit målet hör, vid en särskild förhandling med parterna. Don obligatoriska förlikningsmedlingen har egentligen uppvuxit på fransk grund. Då den år 1790 infördes i Frankrike, anknöt den visserligen till en förebild i Nederländerna, men där försvann den snart, under det att den behållit sin ställning i fransk rätt. För uppgiften inrättades särskilda myndigheter, fredsdomarna, vilka voro lekmän och inför vilka varje tvist skulle föras, innan den anhängiggjordes. Efter det franska mönstret inrättades därefter förlikningsinstitutioner först och främst i de romanska länderna men vidare också i Danmark och det vid denna tid därmed förenade Norge. Dess framgång har varit mycket växlande. I de flesta länder har den visserligen bibehållits, men i några har den upphävts helt och hållet eller delvis, så exempelvis i Italien, staden Basel och Geneve. I Danmark har med vissa undantag den obligatoriska förlikningen inför en särskild myndighet behållits också i den nya rättegångsordningen, ehuru röster höjdes för att förlägga medlingen till allmän domstol. Myndigheten utgöres av särskilda kommissioner, varav i Köpenhamn finnas två, dels en allmän, bestående av tre ledamöter, nämligen en av magistratens medlemmar, en vald av den kommunala representationen och en utsedd av Justitsrninisteriet, och dels en särskild för sjö- och handelsmål. Utanför Köpenhamn finnes i varje domkrets en kommission, bestående av två ledamöter, valda den ena av Kommunalbestyrelsen och den andra av Amtsraadet. Också den nya norska civilprocesslagstiftningen har bibehållit den obligatoriska förlikningsmedlingen. För att utföra denna skall i varje kommun inrättas ett forliksraad, bestående av tre lekmän, valda av de kommunalt röstberättigade. I de rättssystem, där den obligatoriska förlikningsmedlingen inför särskilda myndigheter vunnit insteg, har utvecklingen medfört, att förr eller senare frågan kommit upp om att med denna medling förena en viss rent dömande verksamhet i mål, som handlagts av myndigheten i syfte att ernå förlikning. Denna utveckling har varit helt naturlig. Sedan förlikningsmyndigheten hört parterna i målet och måhända med nedläggande av betydande arbete och offrande av mycken tid satt sig in i målet, har det framstått som ett föga tilltalande slöseri med arbetskraft att, om förlikning ej kunnat åstadkommas, låta det av förlikningsmyndigheten nedlagda arbetet förspillas och hänskjuta målet till domstol för handläggning, helst som arbetet från förlikningsmyndighetens sida väl i regel lett till att denna skapat sig en uppfattning om vad som är rätt och billigt i målet, och ett offentliggörande härav i form av dom i realiteten endast behöver innebära ett kungörande av ett förslag till förlikning, som blir bindande, om talan ej föres däremot. Härtill kommer, att en beaktansvärd och alltid önskvärd besparing av dom-

66 DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN I FRÄMMANDE LÄNDER.

stolarnas arbete ansetts ernås genom att från dem till förlikningsmyndigheterna överföra en del av domsrätten i mindre mål i första instans. I Frankrike lades redan från början domsrätten i mål om mycket små värden till fredsdomarna, och den franska förebilden följdes i andra romanska länder. I synnerhet i Frankrike har denna domsrätt därefter fått en allt större och större omfattning, så att fredsdomarna kunna sägas hava utvecklat sig till domare i bagatellmål i första instans. Denna utveckling har framträtt särskilt tydligt efter den epokgörande reformen år 1905, som å ena sidan utvidgade gränserna för fredsdomarnas dömande verksamhet och å andra sidan införde fordringar i fråga om deras kvalifikationer, som praktiskt taget gjort dem till juristdomare från att ha varit lekmannadomare. Enligt den nya norska civilprocesslagen har, som redan antytts, hos förlikningsmyndigheten likaledes lagts en betydande dömande verksamhet i mål om värden, som icke överstiga i vissa särskilda fall 1,000 kronor och i övriga fall 250 kronor. Den avgörande olikheten gentemot den franska processen är emellertid upprätthållen, att förlikningsmyndigheten icke fått ställningen av ordinarie domstol i dessa fall utan får behörighet att döma, endast om endera parten uttryckligen begär målets avgörande av denna myndighet. I dansk rätt har åter med förlikningsmedlingen ej förenats någon dömande verksamhet.

1 KAPITLET.

Allmänna grunder för domstolsförfattningen. Det svenska domstolsväsendet har aldrig varit föremål för någon genomgripan- Inledning. de organisation efter enhetliga och konsekvent tillämpade grundsatser. Det är visserligen, sådant det nu ter sig, resultatet av en utveckling, som inneburit förändringar i skilda hänseenden, men dessa förändringar hava aldrig medfört någon efter ensartade synpunkter genomförd mera omfattande reform utan hava begränsats till en anpassning på enstaka punkter efter skiftande samhällsåskådningar och ändrade behov och städse i hög grad anknutit till den redan bestående ordningen. Vårt domstolsväsen är därför mycket starkt sammanvuxet med vårt folks vanor och uppfattningssätt. Men det kan å andra sidan icke förnekas, att organisationen är behäftad med vissa brister. Dessa framträda redan om man granskar domstolarna som organ för den nu gällande rättegångsordningen. Som förut nämnts, hava domstolarna icke kunnat inom den ram, som den bestående organisationen erbjuder, i tillräcklig omfattning anpassa sitt arbetssätt efter de strängare krav, som den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen framkallat. Åtskilliga av de brister, som vidlåda den nuvarande rättegångsordningen, bero utan tvivel därpå. I än flera hänseenden måste de nuvarande domstolarna brista inför de uppgifter, som ett modernt, till sina grunddrag muntligt rättegångsförfarande ställer på dem. En reform, som innebär införande av ett sådant rättegångsförfarande, måste alltså medföra en reform också av domstolsorganisationen, så att denna anpassas efter förfarandets krav. Men såsom förut framhållits, bör en sådan reform icke företagas utan den största varsamhet. Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida. Enligt vår nu gällande domstolsförfattning äro domstolarna ordnade i tre Nuvarande instanser. För rättsskipningen i första instans göres skillnad mellan land och organisation. stad, och domstolarna i denna instans: för landet häradsrätt, för stad rådstuvurätt, äro organiserade efter olika grunder. Vid dessa underrätter skola i regel i första hand upptagas alla mål, som falla inom deras lokala kompetens, utan hänsyn till målens beskaffenhet. Över underrätterna äro tre hovrätter såsom domstolar i andra instans. En för hela riket gemensam högsta domstol utgör tredje och sista instans. 6—242894.

I.

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

Domstolar i Vid övervägande huruvida och i vilken mån detta system bör bibehållas eller (mtans. undergå större eller mindre ändring, måste uppmärksamheten först riktas på de domstolar, som i första hand skola upptaga målen. En tillfredsställande organisation av första instansens domstolar är en av de förnämsta förutsättningarna för en god rättsskipning. Med dåliga domstolar i första instans kommer även ett förfarande, som tekniskt är fulländat, att leda till otillfredsställande resultat; goda sådana domstolar kunna däremot i vid utsträckning upphjälpa även ett illa reglerat förfarande. Att redan den första domstolen erbjuder tillräckliga garantier för både en säker prövning av sakfrågan och en tillförlitlig rättstillämpning är nödvändigt för att rättegångens tyngdpunkt, som sig bör, skall förbliva hos underrätterna och en förryckning härutinnan icke till rättsskipningens skada må äga rum. Redogörelsen för den utländska lagstiftningen visar, att den moderna utländska organisationen skiljer sig från det svenska systemet, därutinnan att i allmänhet icke alla mål för behandlingen i första hand hänvisas till samma domstol, utan man har inrättat flera arter av domstolar för målens upptagande i första instans och emellan de olika arterna fördelat målen efter deras beskaffenhet. För de talrika enklare och mindre viktiga målen (bagatellmålen) nöjer man sig med en domstolstyp av mera enkel organisation (bagatelldomstol), för de mera invecklade eller betydelsefulla målen äro inrättade domstolar, som kunna anses genom sin sammansättning giva garanti för en god prövning av dessa mål. Vanligtvis organiseras bagatelldomstolen med endast en domare, som till och med emellanåt icke är lagfaren, varemot domstolen för de viktigare målen brukar innefatta ett kollegium av lagfarna domare. I straffprocessen kunna lekmän tillkomma, och detta kan, särskilt där jury användes vid åtal för de grövsta brotten, föranleda, att man har tre olika slags domstolar för målens behandling i första hand. I vissa länder äro de särskilda arterna av första instansens domstolar helt sidoordnade, i andra har man ordnat det så, att den domstol, som i första hand upptager de viktigare målen, tillika utgör andra instans för de mål, som i första hand behandlas av bagatelldomstolarna. Det senare systemet användes i Danmark beträffande både tvistemål och brottmål. Det är otvivelaktigt, att åtskilliga skäl tala för en sådan uppdelning av målen. Handläggningen och prövningen av de mera invecklade eller betydelsefulla målen är en vida mera krävande uppgift än behandlingen av de enklare eller mindre viktiga målen. För att domstolen skall kunna motsvara de krav, som ställas på den vid handläggningen av de viktigare målen, bör den hava en stark organisation, vilken givetvis även blir dyrbar. Men det vore ett onödigt slöseri med arbetskrafter och penningar att låta den sålunda organiserade domstolen upptaga även den stora mängden mindre viktiga mål, vilka utan olägenhet kunna behandlas av en mindre starkt organiserad domstol. Bagatelldomstolar kunna inrättas till stort antal och sålunda bliva lätt tillgängliga. Proceduren vid dem kan ock förenklas. Härigenom minskas kostnader och besvär för parterna. Låter man åter även de viktigare målen i första hand upptagas av en svagare organiserad domstol, kommer antagligen den förlorande parten i re-

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

gel icke att låta sig nöja med den första instansens dom utan fullföljer saken till en starkare organiserad domstol, som alltid vid en sådan ordning måste stå honom till buds. Det medför då mindre kostnad och besvär, om målet omedelbart hänvisas till en dylik domstol. Det måste i främsta rummet undersökas, huruvida en uppdelning sådan som den nu angivna lämpligen bör hos oss genomföras. Den anordning, som med tillämpning hos oss av ifrågavarande grundsats låge närmast till hands i vårt land, vore antagligen att vid sidan av varandra upprätta underrätter, i vilka endast en jurist hade säte, och underrätter med tre rättsbildade ledamöter. De förra skulle med den jämkning, som föranleddes av att skillnaden mellan landets och städernas jurisdiktion, på sätt längre fram kommer att utvecklas, bör försvinna, organisatoriskt nära ansluta sig till de nuvarande häradsrätterna och deras domkretsar, under det att de kollegiala underrätterna endast kunde inrättas i ett avsevärt mindre antal och alltså måste erhålla betydligt större domkretsar. Antagligen kunde man ej komma till mera än en för vart län. Härigenom vunnes för dessa domstolar organisatoriskt sett en viss anknytning till våra nuvarande rådstuvurätter i de större städerna. En annan utväg vore att, efter mönster av det danska systemet, låta de kollegiala domstolarna för behandling i första instans av de viktigare målen tillika vara andra instans för behandling av klagomål över enmansdomstolarnas beslut. Detta skulle innebära, att de nya kollegiala domstolarna i första instans bleve organisatoriskt anslutna till våra nuvarande hovrätter. Det vore emellertid tydligen nödvändigt, att dessa domstolars antal betydligt ökades utöver hovrätternas nuvarande antal. De nuvarande svenska underrätterna utgöra i stort sett en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation. I olikhet med vad förhållandet varit i många främmande länder, hava de nämligen icke under trycket från de högre domstolarna pressats ned till att utgöra allenast en försöksinstans, utan rättsskipningens tyngdpunkt har alltjämt förblivit hos underrätterna. Vad som mest bidragit härtill har otvivelaktigt varit en växelverkan mellan å ena sidan våra underdomares goda ekonomiska och sociala ställning, som kommit goda krafter, även från överdomstolarna, att ägna sig åt kallet som domare i första instans och att jämväl försmå lockelserna att övergå till andra domarställningar, och å andra sidan domarnas duglighet, som naturligtvis skapat deras anseende och medverkat till deras goda ekonomiska villkor. Att icke förspilla utan i stället befästa den starka ställning, som våra underrätter sålunda inneha, måste oawisligen vara ett ögonmärke vid varje reform på detta område. Den ifrågasatta uppdelningen av domstolarna i första instans i två klasser skulle innebära, att det stora flertalet av våra nuvarande underdomstolar finge sig anvisat att vara endast bagatelldomstolar. Det är uppenbart, att därmed dessa domstolars ställning skulle undergå en väsentlig ändring till det sämre. Redan den omständigheten att domstolen skulle hava att upptaga endast de mindre betydande målen skulle vara ägnad att i allmänna uppfattningen nedsätta densamma. Men i systemet ligger ock, att man ställer mindre anspråk på domaren i en bagatelldomstol och att han även får nöja sig med sämre eko-

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

nomiska villkor. Dessa platser måste därför komma att innehavas dels av yngre, mindre erfarna personer, som sökte att lämna sin plats för erhållande av en högre domarbefattning, så snart tillfälle därtill yppades, och dels av sådana, som på grund av mindre duglighet icke ansåges böra erhålla sådan befordran. Den oundvikliga följden härav bleve, att dessa domstolar, vid vilka dock flertalet av målen skulle i första hand behandlas, icke kunde komma att åtnjuta det anseende och förtroende våra underrätter nu äga. Men detta måste lända till skada för rättsskipningen. De kollegiala domstolar, som skulle hava att behandla de viktigare målen i första instans, komme väl, vare sig de bleve fristående eller de anknötes till de nuvarande hovrätterna, att kunna besättas med goda domarkrafter, och det är därför all anledning antaga, att dessa domstolar skulle förvärva sig gott anseende. Men på grund därav att deras antal måste bliva väsentligen minskat i jämförelse med de nuvarande underdomstolarnas, skulle de säkert för större delen av befolkningen bliva ganska avlägsna och därför kännas såsom tämligen främmande; den folklighet, som är ett utmärkande drag hos våra nuvarande underdomstolar, skulle icke återfinnas hos de nya domstolarna. Av samma anledning skulle rättegången vid dessa domstolar draga betydligt större kostnader än rättegången vid våra nuvarande, i de flesta fall ej särdeles avlägset belägna underrätter. Detta, som i sig själv är en olägenhet, skulle även medföra svårighet för de mindre bemedlade att över huvud föra rättegång angående frågor, som skulle tillhöra de kollegiala domstolarna. E t t synnerligen svårt problem vid inrättningen av två slags domstolar för målens behandling i första hand möter, när det gäller att mellan de bägge arterna fördela de olika målen. Denna svårighet framträder mindre i avseende å brottmålen. Dessa kunna klassificeras efter den påföljd, som det i varje fall åtalade brottet kan enligt lag medföra. Visserligen är det icke alltid säkert, att ett mål angående ett grövre brott är mera invecklat än ett mål om ett mindre brott, men ofta lär det vara så; och i varje fall är målet såväl för det allmänna som för den tilltalade av vida större betydelse, när fråga är om ett grovt brott, än om saken blott gäller en obetydlig förseelse. Vid fördelningen av tvistemålen plägar vanligen så förfaras, att i främsta rummet de mål, som angå vissa grupper av rättsförhållanden, tilldelas den ena eller den andra domstolen. Att en sådan schematiskt gjord uppdelning verkligen kan få åsyftat resultat är synnerligen tvivelaktigt. Den har i varje fall allmänt befunnits otillräcklig. Vid sidan härav plägar därför i fråga om sådana mål, som avse ett penningvärde, såsom grund för uppdelningen läggas värdet av tvisteföremålet. De mål, som avse ett visst ej allt för lågt penningvärde, hänvisas till den kollegiala domstolen, de övriga till bagatelldomstolen. En sålunda uppställd gräns kan dock icke medföra trygghet för att de mera invecklade och svårbedömda målen komma på ena sidan om gränsen och de enklare och lättare på den andra. Det kan ofta inträffa, att ett mål om ett ringa penningvärde är av synnerligen invecklad och svår beskaffenhet; enligt principen borde ett sådant mål vara hänvisat till den högre kvalificerade domstolen. E t t försvar för gränsens uppställande ligger emellertid däri, att ett mål är av större bety-

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNESTGEN.

delse, allt efter som tvisteföremålets värde är större. Det kan på grund härav vara skäl att för prövningen av frågor om större värden anlita en starkare organiserad och därför dyrbarare domstol. Häremot göres emellertid gällande, att ofta ett ringa penningvärde för den mindre bemedlade kan hava ett lika stort intresse som ett större sådant värde har för den förmögne, och uppdelningen får därför lätt utseende av att man tillgriper en högre kvalificerad domstol för tvister, i vilka de förmögnare äro parter, varemot man nöjer sig med en mindre betryggande domstol för prövningen av de mindre bemedlades tvister. Även om ett sådant betraktelsesätt icke behöver vara avgörande, torde det icke vara tillrådligt att vidtaga en anordning, som sålunda lätt kan få sken av att man därmed upprättar en olikhet inför lagen. Vad särskilt angår den organisationsform, enligt vilken domstolen i första instans för de viktigare målen tillika skulle vara appellinstans för bagatellmålen, uppstå svårigheter med avseende å överprövningen av besluten i de viktigare målen. Då det icke gärna kan ifrågasättas att inrätta en instans mellan de ifrågavarande domstolarna och högsta domstolen, skulle talan mot dessa domstolars beslut få fullföljas till högsta domstolen. På sätt nedan närmare angives bör emellertid hos oss högsta domstolens prövning inskränkas att omfatta endast rättsfrågan. Följden bleve alltså, att sakfrågan i dessa mål komme att prövas av endast en instans, vilket, på sätt jämväl nedan utvecklas, innebär en viss svaghet. Av stor betydelse för bedömande av förevarande fråga är ock, att vad man avser med inrättande av två olika slag av domstolar i första instans och målens fördelning emellan dem efter deras beskaffenhet, torde kunna vinnas på en annan väg. Även utan en sådan delning av underrätterna kunna domargöromålen efter sin betydelse fördelas emellan särskilda domare, så att de svårare eller viktigare uppgifterna läggas å högre kvalificerade krafter än de mindre betydande eller lättare. Detta kan ske genom att åvägabringa en motsvarande arbetsfördelning mellan olika arbetskrafter inom en och samma domstol. På sätt i nästa kapitel närmare utvecklas, har kommissionen ansett det kunna anförtros åt domstolar med allenast en lagfaren domare att i första hand pröva även de svåraste och viktigaste målen, under förutsättning att för handläggningen av sådana mål kommer att användas tillräckligt framstående och dugliga krafter. Genom den antydda arbetsfördelningen blir det möjligt att hänvisa handläggningen av de svårare och viktigare målen till den främste domaren i den första domstolen, vilken bör vara högt kvalificerad, och låta de enklare eller mindre viktiga målen handläggas av domare, på vilka icke ställas lika höga anspråk. Den uppdelning av målen, som sålunda skall äga rum mellan domarne inom samma domstol, kan icke gärna möta samma invändningar som en fördelning av målen emellan särskilda domstolar. Den är ock vida lättare att verkställa; även om för fördelningen böra uppställas vissa allmänna regler, blir det alltid möjligt att lämna vidsträckt utrymme för ett bedömande i det särskilda fallet, huruvida ett mål bör handläggas av den ene eller andre domaren i domstolen. En förutsättning för en sådan anordning som den antydda är, att domkretsarna kunna göras så omfattande, att de giva tillräckligt arbete åt flera

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNTNGEN.

domare. Härtill och till en närmare redogörelse för huru uppdelningen lämpligen bör ordnas skall processkommissionen längre fram återkomma. Vid övervägande av sålunda förekomna omständigheter har processkommissionen stannat vid den ståndpunkten, att en allmän uppdelning av målen mellan olika arter av domstolar för behandlingen i första instans icke skall äga rum. I enlighet med det system, vi nu ha, skola i regel alla mål utan avseende å deras beskaffenhet i första hand upptagas av en och samma domstol. Detta utesluter emellertid icke, att för. vissa särskilda fall stadgas, att ett mål skall omedelbart upptagas vid en domstol, som i allmänhet fungerar såsom högre instans för avgörande av klagomål över lägre domstolars beslut. Frågan huruvida och i vilken omfattning det må ske skall processkommissionen längre fram behandla. Ett f r vårt domstolsvasen °TOe«anW ° utmärkande drag är den skillnad mellan land och stad och stad, som, såvitt angår rättsskipningen i första instans, äger rum. Denna dualism ia\tdicieltt ? a m m a n n ä n g e r P a d e t närmaste med städernas självstyrelse, med stöd av vilken hänseende, varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen inom staden. Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden berodde i äldre tider på hela det svenska samhällsskickets natur och städernas allmänna ställning i samhället. Med de genomgripande förändringar, som härutinnan försiggått, har emellertid också läget för städerna så småningom blivit ett annat. När samhället icke längre vilar på de förr härskande ståndsidéerna, den principiella skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och den städerna tillerkända monopolställningen på stadsmannanäringarnas område upphävts, hava grunderna för denna städernas särställning fallit bort. Detta framträder också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna, under det att många städer nedsjunkit till betydelselöshet. E t t erkännande av att förutsättningarna för städernas principiella särställning på detta område bortfallit har redan givits därmed, att sedan år 1904 varje samhälle, som tilldelats stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och icke erhållit egen jurisdiktion. Bland dessa städer finnas åtskilliga, som vuxit till en betydande ställning och njuta en rik blomstring. Vissa åtgärder hava också vidtagits för att avskaffa rådstuvurätterna i de mindre städerna och i judiciellt hänseende förena dessa städer med angränsande landsbygd. Om grunden för städernas särskilda jurisdiktion sålunda numera har bortfallit, så måste därav först och främst följa, att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens. Rättsskipningens ordnande och bekostande är också enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en kommunal uppgift. Om staten övertar rättsskipningen i städerna, blir därav icke en nödvändig följd, att alla städer skola förenas med kringliggande landsbygd i en judiciell 'enhet. Till en början måste givetvis de största städerna var för sig bilda egna

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

domsagor. I övrigt blir det möjligt att anordna underrätternas domkretsar så, att en stad med kringliggande landsbygd kan förenas till en gemensam domsaga, antingen sålunda, att staden och landsbygden också sammanslås till ett tingslag med gemensam domstol, eller så, att staden och landsbygden bilda var sitt tingslag inom domsagan, vilken senare anordning tydligen förutsätter, att staden är av något större betydenhet. En sådan anordning måste bliva ett av de betydelsefullaste leden i strävandet att skapa en underrättsorganisation, som både är tillräcklig för sina uppgifter och kan rymmas inom en rimlig kostnadsram. Genom åtgärder i nämnda riktning kan nämligen åvägabringas ett vida rationellare utnyttjande av de arbetskrafter, som ägna sig åt domarkallet, än vad nu är möjligt, och en önskvärd utjämning av olika arbetsmått i olika domstolar kan genomföras. Om sålunda en mindre eller medelstor stad med en rådstuvurätt, vars arbetskrafter icke tillfullo utnyttjas, förenas med kringliggande lantdomsaga, äro uppenbarligen betydande fördelar i organisatoriskt hänseende att vinna för rättsskipningen. I de minsta städerna måste också en avsevärd förkovran av rättsskipningen kunna väntas av en dylik anordning. Domargöromålen äro där, som förut framhållits, ofta så få och så betydelselösa, att domarens intresse och förmåga måste förslappas, vilket naturligtvis kan menligt återverka på domaruppgiftens fyllande. Upprätthållandet av egen domstol i dessa städer innebär ofta också ett betänkligt slöseri med andliga och materiella tillgångar. En olägenhet av den nuvarande anordningen är, att städernas domare tillsättas efter andra grunder och delvis av andra myndigheter än landsbygdens. Därmed uppstå två skilda domarkårer, mellan vilka icke nödig växling äger rum. Jämväl i detta hänseende skulle reformen medföra värdefulla förbättringar. Om städernas egen jurisdiktion upphör och staten övertar rättsskipningens besörjande jämväl i städerna .samt stad och landsbygd därvid i de fall, där så finnes lämpligt, förenas till gemensam domsaga, behöver detta icke med nödvändighet medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan underrätten i en stad och underrätten på landsbygden. I den utsträckning stad och land sammanslås till gemensamt tingslag med gemensam domstol, blir en sådan olikhet visserligen utesluten, men de här angivna utgångspunkterna hindra, som redan antytts, icke, att en stad bildar eget tingslag inom en med landsbygd gemensam domsaga eller att, där så kräves, stad utgör egen domsaga. Genomförandet av någondera av dessa anordningar öppnar tydligen möjlighet att inom vissa gränser sammansätta underrätten på olika sätt i staden och på landsbygden. Därest, trots det att grunderna för städernas rätt till egen jurisdiktion numera bortfallit, en undersökning likväl visar, att förhållandena påkalla sådana olikheter, kunna dessa alltså inrymmas inom ifrågavarande organisation. På själva stommen till underrätterna kunna dessa olikheter emellertid icke inverka. Vissa gemensamma drag måste alltid sammanhålla alla sålunda av staten uppehållna underrätter till en enhetlig typ, i vilken vissa organisatoriska variationer medgivas. Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det nu

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphör. Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten, försvinner. Därvid uppstår spörsmålet, vart de kommunala och administrativa uppgifter, som nu åligga magistraten, skola förläggas. Likaså måste det ekonomiska mellanhavande mellan städerna och staten, som därigenom uppkommer, vinna sin lösning. På nu nämnda spörsmål anser sig processkommissionen icke hava att närmare ingå. UnderDå underrätterna i städerna och på landsbygden nu bära olika namn, är det benämning, tydligen nödvändigt att överväga frågan om den benämning, som i en ny organisation underrätten bör få. Som endast mycket avgörande skäl kunna berättiga till ett utbyte av de nuvarande uråldriga benämningarna mot andra, skulle det måhända ligga närmast till hands att välja någon av dessa som gemensamt namn för alla underrätter. Varken häradsrätt eller rådstuvurätt torde emellertid kunna brukas härför utan en sådan betydelseförskjutning, som skulle te sig stötande och motsägelsefull. Att behålla båda benämningarna, häradsrätt för de domstolar, som omfatta allenast landsbygd eller både landsbygd och stad, och rådstuvurätt för de övriga, skulle åter vara ägnat att utmärka en skillnad mellan dessa olika grupper av domstolar, som icke skulle motsvaras av de verkliga förhållandena. Likväl vore denna lösning att förorda, därest icke det svenska domstolsväsendets historia erbjöde en benämning, som har en tradition lika vördnadsbjudande som de andra och som, utan att man behöver våldföra sig på betydelsen, lämpar sig för den föreslagna domstolen, nämligen lagmansrätt. Det förhållandet, att lagmansrätten enligt 1734 års lag och även något dessförinnan var väsentligen en domstol i andra instans, torde ej utgöra hinder för att namnet nu upptages och brukas för en underrätt. ÖverMed avseende å det vidare utbyggandet av domstolsorganisationen kan det erna. ifrågasättas, huruvida mellaninstansens betydelse i rättsskipningen är så stor, att denna instans bör bibehållas. Rättegångsförfarandet skulle bliva enklare och snabbare, om målen ginge omedelbart från första instansen till en högsta domstol, och hovrätternas indragning skulle medföra en ur statsfinansiell synpunkt önskvärd besparing. En sådan ordning kan dock icke förordas. Även en mycket tillfredsställande organisation av underrätterna och proceduren därstädes torde icke kunna erbjuda sådana garantier för rättsskipningen, att tillfälle till en såväl saksom rättsfrågan omfattande överprövning av underrättens domar (appell) skulle kunna undvaras. Det skulle emellertid icke vara lämpligt att omedelbart till högsta domstolen förlägga en sådan prövning av alla mål, i vilka talan skulle fullföljas från underrätt. Den procedur, som vid en sådan prövning skall iakttagas, bör, enligt vad' längre fram vidare utvecklas, väsentligen hava samma prägel som proceduren i underrätten. Parterna böra muntligen utföra sin talan, och i avsevärd omfattning skall bevismaterialet kunna komma att ånyo förebringas eller nytt sådant material framläggas. I vårt vidsträckta land skulle det bliva, om icke omöjligt, dock allt för kostsamt och besvärligt med en

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

ordning, enligt vilken skulle inför en högsta domstol i huvudstaden sålunda handläggas alla de mål från landets olika delar, i vilka fullföljd mot underrättens dom skulle förekomma. Anordningen skulle ock leda till en högst väsentlig ökning av högsta domstolens arbetsbörda och därmed nödvändiggöra en så betydande utökning av domstolens personal, att den för en högsta domstol nödvändiga sammanhållande ramen skulle sprängas och domstolens uppgift att verka för rättsenhetens upprätthållande svårligen skulle kunna fyllas. Det blir sålunda för oss nödvändigt att räkna med, att det, jämte ett större antal underrätter i orterna, måste inrättas ett, om ock väsentligen mera begränsat antal över landet spridda överrätter, som skola hava att upptaga av underrätterna avgjorda mål till förnyad handläggning och prövning i hela deras vidd. Organisationen av dessa överrätter bör naturligtvis vila på de nuvarande hovrätterna. Denna benämning torde ock böra bibehållas. Den invändning däremot, som kan grunda sig därpå, att hovrätt ursprungligen var beteckningen på den till Konungens hov knutna överrätten, har tydligen förlorat sin betydelse, så snart den först inrättade hovrätten upphörde att vara den enda i landet. Enligt den allmänna uppfattningen torde ock numera vid benämningen hovrätt icke fästas annat begrepp än det av överrätt. över domstolarna i andra instans måste för rättsenhetens upprätthållande Högsta domfinnas en högsta domstol för hela landet. Såsom längre fram skall utförligare stolen. påvisas, kan rättegången i högsta domstolen icke lämpligen så anordnas, att den får att pröva målen i hela deras vidd. Denna domstol måste alltså erhålla karaktären av en revisionsinstans, vars uppgift skall vara att pröva allenast huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade på det föreliggande materialet och vid behandlingen av målet i de undre instanserna. Utom de egentliga rättegångsmålen hava våra domstolar att handlägga inskrivnings- och andra ansökningsärenden av olika slag. Omfattningen av de uppgifter, som i detta hänseende skola åligga domstolarna, kommer icke att undergå någon begränsning genom den ifrågavarande omorganisationen av domstolarna. Dessa ärenden böra alltså i ungefär samma utsträckning som nu hänföras dit.

Ansökmn saren 9 -

I ett hänseende synes däremot en utvidgning av domstolarnas uppgifter böra Lagmansäffa rum rätten överTT ' • • • exekutor. Hos oss rader som bekant den säregna anordningen, att administrativ myndighet, i regel Konungens befallningshavande eller magistraten, såsom överexekutor handhar uppsikten över den de exekutiva myndigheterna åliggande exekutionen, omfattande verkställighet av civilrättsliga förpliktelser och skyldighet att utgiva böter eller vite, varjämte de i samma egenskap upptaga lagsökningsmål och mål angående handräckning för fordrans utfående. I främmande länder åligga motsvarande uppgifter alltid domstolarna och icke administrativa myndigheter. Även när vår nu gällande utsökningslag utarbetades,

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

övervägdes en liknande ordning för Sveriges del. Betänkligheter i huvudsakligen två riktningar gjorde sig gällande emot den. Häradsrätterna, som saknade permanens, vore ur stånd att tillfredsställa anspråken på skyndsamhet. Detsamma gällde också i avseende å häradshövdingen. Då denne, som icke hade fast kansli eller officiellt tjänstebiträde, under långa tider vore borta på ämbetsresor i domsagan, skulle det ofta inträffa, att de rättssökande först efter lång väntan kunde få sina ärenden uträttade. Därjämte vore det icke förenligt med häradsrätternas eller häradshövdingarnas egentliga verksamhet och därför olämpligt att hos dem lägga förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förenade kontrollen över deras förfarande. Och om förmanskapet bibehölles hos Konungens befallningshavande och endast de övriga exekutionsmålen överflyttades t. ex. till häradshövdingarna, bleve gränsen mellan värderas befogenheter svår att uppdraga och vidmakthålla, varigenom åter kollisioner och stridiga beslut lätt kunde inträffa. På grund av dessa farhågor begränsade man sig vid utsökningslagens antagande till en förändring, som endast träffade städerna, med undantag av Stockholm, i det att magistraten eller viss ledamot av magistraten skulle övertaga Konungens befallningshavandes befattning med exekutionsärendena i städerna. För landet, vartill också hänföres stad, lydande under landsrätt, bibehölls däremot Konungens befallningshavande som överexekutor. Den nu ifrågavarande omorganisationen av domstolarna bringar detta spörsmål i ett nytt läge. Lagmansrätterna, där fast kansli alltid skulle inrättas, och där givetvis alltid någon domare skulle vara tillgänglig, komma att tillfredsställa alla anspråk på lätt tillgänglighet för allmänheten och möjlighet till skyndsamhet i prövningen av dessa ärenden. Dessa domstolar torde i detta hänseende bliva fullt likställda med de nuvarande magistraterna. Förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa torde förvisso också kunna anförtros åt lagmansrätten med samma tillit som åt magistraterna. Härtill kommer, att högst betydande fördelar skulle vinnas med en överflyttning av överexekutors göromål å lagmansrätterna. Icke utan fog anmärkes för närvarande ofta, att Konungens befallningshavande hava för vidsträckta områden för att överallt vara så lätt tillgängliga för allmänheten som önskvärt vore. Även om juridisk utbildning och erfarenhet ingalunda saknas hos dessa myndigheter, ehuru deras främste representant ofta icke är rättsbildad, är deras huvudsakliga verksamhet dock av sådan natur, att överexekutorsgöromålen måste vara mer eller mindre främmande gentemot den övriga verksamheten. Dessa göromål, som ofta kräva mycket ingående rättsliga kunskaper, äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Mycket ofta äro de bemängda med juridiska tvistepunkter, för vilkas lösning endast en domstol är den rätta myndigheten. I åtskilliga riktningar skulle genom överexekutorsbefattningens överflyttande till lagmansrätterna också värdefulla lättnader i arbetet vinnas på den grund, att fastighetsböckerna finnas där. Detta gäller särskilt i fråga om exekutiva

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

fastighets auktioner, vid vilka ett icke ringa besvär vållas därav, att på landet fastighetsböckerna icke finnas hos överexekutor. I fråga om en annan grupp av hithörande ärenden, nämligen rörande kvarstad och liknande handräckningsåtgärder, är det ofta förenat med omedelbara praktiska olägenheter, att icke domstolen, där ett tvistemål är anhängigt, skall vara behörig förordna om de åtgärder av dylik art, som i målet kunna visa sig nödiga, utan part måste tvingas till omgången att söka Konungens befallningshavande för detta ändamål. Då upphävandet av sambandet mellan rättsskipning och förvaltning i städerna måste leda till att magistraterna i sin nuvarande form komma att försvinna, ligger ett skäl för att å domstolarna överflytta överexekutorsgöromålen också däri, att dessa icke vad städerna anginge skulle kunna utan stora olägenheter läggas å Konungens befallningshavande. Domstolarnas företräde i ifrågavarande hänseende framför Konungens befallningshavande visar sig jämväl i en annan riktning. Om man i svensk rätt vill söka införa sådana smidigare och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar, som förekomma i vissa främmande länder, så lämpa sig otvivelaktigt domstolarna vida bättre för en sådan uppgift än Konungens befallningshavande. Erfarenheterna från England, där den med en dylik ordning förenade uppgiften att med säkert omdöme och god människokännedom] pröva och avväga omständigheterna i det särskilda fallet åligger domstolarna, visa, att mycket tillfredsställande resultat stå att vinna på denna väg. P å här anförda grunder har processkommissionen, utan att i detta sammanhang ingå på något förslag till förändring av exekutionsreglerna i allmänhet, ansett, att vid den nya domstolsorganisationens genomförande befattningen såsom överexekutor bör överflyttas på lagmansrätten. Vid sidan av de allmänna domstolarna finnas åtskilliga särskilda domstolar Särskilda för upptagande av vissa slag av mål. De viktigaste av dessa domstolar, såsom domstolar. vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och krigsdomstolarna, hava nyligen varit eller äro för närvarande föremål för särskilda utredningar. På grund härav har processkommissionen icke ansett sig böra upptaga frågan om deras bibehållande och organisation till behandling. Övriga särskilda domstolar (ägoskillnadsrätter, gränstullrätt, konsulardomare och konsularrätter, försäkring-srådet, domkapitlen, kammarrätten) hava så speciella uppgifter, att en utredning angående deras fortsatta verksamhet lämpligen icke heller synes böra i detta sammanhang upptagas. Endast frågan om bibehållande av de i vissa städer befintliga poliskamrarna och polisdomstolarna torde böra nu behandlas. Dessa domstolar, vilka äro inrättade i sju av våra större städer, äro behöriga att upptaga en mängd mindre förseelser, för vilka gränserna i stort sett äro bestämda på samma sätt- i de olika städerna. Polisdomstolen skiljer sig i fråga om organisationen från rådstuvurätterna framför allt därigenom, att den dömer med endast en lagfaren domare i domarsätet. Grunden till dess inrättande har också varit att för de mindre förseelserna skapa en enklare domstol än de kollegiala rådstuvurätterna. Under sådana omständigheter och då processkom-

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNTNGEN.

missionen, på sätt i nästa kapitel kommer att närmare angivas, föreslår, att varje underrätt alltid skall vara domför med en lagfaren domare, och att inom underrätterna en fördelning på olika domare av domstolsarbetet efter dess beskaffenhet skall äga rum, är det tydligt, att poliskamrarna och polisdomstolarna såsom särskilda domstolar icke längre bliva erforderliga, utan att de mål, som hört till dessa, böra upptagas av de allmänna underrätterna och tilldelas särskilda domare inom dessa. P å sätt av nästa kapitel framgår, föreslår dock processkommissionen, att en särskild anordning i fråga om dessa mål må kunna beträffande vissa orter komma till stånd. Ett spörsmål, som i detta sammanhang bör upptagas till behandling, rör frågan om upprättandet av särskilda handelsdomstolar för handläggning och avgörande av handelsmål. Redan i mitten av förra århundradet i samband med vissa förarbeten för handelsrättslagstiftningen var denna fråga föremål för övervägande. Vid 1875 års riksdag hemställde riksdagen i skrivelse till Konungen, att frågan om och i vad mån handelsdomstolar i våra större städer kunde komma till stånd måtte tagas i övervägande i sammanhang med utarbetande av förslag till ny rättegångsordning. Den var därefter föremål för behandling i nämnda sammanhang men nådde icke någon lösning. Den kommitté, som 1901 tillsattes för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående vissa delar av obligationsrätten, tog därefter åter upp frågan och avgav ett förslag, som, efter det över förslaget hörda handelskorporationer enhälligt förordat detsamma, ledde till 1905 års lagstiftning rörande särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål. Den lösning, som frågan därigenom vann, var dock endast åsyftad som provisorisk. Till stöd för yrkandet på inrättande av särskilda handelsdomstolar i Sverige har först och främst åberopats det behov av handelstvisternas snabbare avgörande, som under nuvarande rättegångsordning gör sig gällande. Icke blott på landsbygden, där underrätterna sammanträda mindre ofta än i städerna, framträder detta behov; det beror i än högre grad på den tidsutdräkt, som orsakas av möjligheten att fullfölja ett mål genom tre instanser. Även om snabbhet i rättsskipningen är ett grundvillkor för all god rättegångsordning, är skyndsamhet dock av synnerligt behov påkallad i fråga om handelstvister. Säkerligen ligger häri den väsentligaste orsaken till den betydande omfattning, vari viktigare handelstvister numera hos oss hänskjutas till skiljemäns avgörande och därmed undandragas statens rättsskipning. Vidare brukar som skäl för handelsdomstolars inrättande anföras önskvärdheten av att i domstolen hava företrädd den omedelbart ur det praktiska livet hämtade sakkunskap, som erfordras för ett riktigt avgörande av handelstvister. Den rättsbildade domaren kan icke väntas besitta en säker kännedom om en mängd för handeln egendomliga förhållanden. Särskilt kan han ej förutsättas vara förtrogen med de för handelstvisters bedömande ofta avgörande handelsbruken, vilka äro stadda i ständig utveckling och växla för olika orter och handelsgrenar. Visserligen kan domstolen erhålla utredning i nämnda hänse-

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

enden genom vittnen eller sakkunniga, som inkallas och höras inför domstolen. Men för utövande av den processledande verksamhet från domstolens sida, utan vilken en fullständig utredning icke alltid står att nå, bör sakkunskapen helst vara företrädd i själva domstolen. För att denna vid ett måls avgörande skall kunna riktigt tillgodogöra sig de yttranden, som avgivits av de inför domstolen hörda sakkunniga, och det övriga sakliga materialet i målet, fordras också ofta en större förtrogenhet med handelns säregna förhållanden och köpmännens åskådningssätt än den lagfarne domaren i allmänhet besitter. E n särskild jurisdiktion för handelstvister, i vilken köpmän deltaga, är också ägnad att stärka vederbörandes förtroende för rättsskipningen i dessa mål, liksom den å andra sidan bidrar att sprida kännedom om rättens regler bland köpmännen. Enligt processkommissionens mening är det på de anförda skälen påkallat både att söka befordra skyndsammast möjliga avgörande av handelsmålen och att företaga anstalt i syfte att erhålla medverkan av handelskunniga lekmän vid dessa måls handläggning och avgörande. Vad särskilt angår frågan om handelskunniga lekmäns deltagande, visar erfarenheten från utlandet, att denna fråga icke är nödvändigt förbunden med frågan om lekmäns deltagande i allmänhet i rättsskipningen. Handelsdomstolar med handelskunniga ledamöter i rätten finnas inrättade i många länder, i vilka eljest icke förekommer, att lekmän deltaga i rättsskipningen i tvistemål. Det är den speciella arten av ifrågavarande mål, som föranlett behov av en anordning i syfte att betrygga tillvaron inom domstolen av specialkunskap i den näringsgren, inom vilkens utövning tvisterna röra sig. Processkommissionen är övertygad om att sakkunniga lekmäns deltagande i handelsmålens behandling skall väsentligen stärka domstolens ställning. Den möjlighet att bereda rum för handelskunniga bisittare i rådstuvurätterna, som 1905 års lagstiftning hos oss öppnade, har visserligen blivit anlitad i mycket liten utsträckning. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att, när den särskilda anordningens användande beror på initiativ av part, sådant initiativ ofta uteblir, utan att detta beror på misstroende till anordningen. Därtill kommer, att den nuvarande rättegångsordningen i allmänhet icke är gynnsam för ett verksamt deltagande från lekmannadomares sida. Det sätt, varpå rättegångarna hos oss nu föras, med många uppskov och materialets antecknande i ett protokoll, som är enda grundvalen för målets avgörande, utgör ett hinder för lekmännen att effektivt deltaga i avgörandet. I en ny på muntlighetsprincipen byggd rättegångsordning, där hela materialet skall koncentrerat förebringas, i regel vid ett rättegångstillfälle och där prövningen skall ske på detta material, bliva de handelskunniga däremot i stånd att på ett helt annat sätt tillägna sig vad som förekommer i målet och vid dess avgörande överskåda detta. En handelsrättsskipning, som tillfredsställer nyssnämnda fordringar, står därför vida lättare att nå med en sådan rättegångsordning. Processkommissionen har därför att undersöka, på vad sätt och i vilken omfattning de angivna önskemålen i fråga om handelsmålens handläggning må kunna vinnas i en ny rättegångsordning.

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

Då en av rättegångsreformens främsta uppgifter är att åstadkomma erforderlig snabbhet i all rättsskipning, torde därmed även för handelstvisternas del en väsentlig förbättring kunna vinnas redan inom den allmänna rättsskipningens ram. Däremot är den tidsutdräkt, som uppstår därigenom, att ett mål föres genom tre instanser, oundviklig, i den mån handelstvisterna skola handläggas enligt samma allmänna regler som övriga tvistemål. Processkommissionen föreslår emellertid, att parterna i tvistemål med vissa begränsningar skola äga att avtala om. ett måls upptagande omedelbart i hovrätt. Därmed vinnes möjlighet att inskränka prövningen av ett tvistemål till två instanser, varav den senare avser att bereda väg för en förnyad prövning av allenast rättsfrågan i målet. För tillgodoseende av behovet av snabbhet i handelstvisternas avgörande synes alltså därigenom vara behörigen sörjt. För att lekmän, som besitta särskild sakkunskap på förevarande område, skola kunna deltaga i rättsskipningens utövande, krävas däremot särskilda anordningar. Som översikten över den utländska domstolsorganisationen visar, hava i utlandet för ernående av nämnda syfte olika vägar valts. I vissa länder äro upprättade särskilda handelsdomstolar, som bestå av endast lekmän, då däremot i andra både lagfarenheten och den praktiska sakkunskapen äro företrädda vid handelstvisters avdömande, varvid antingen särskilda handelsdomstolar inrättats eller handelsmål handläggas av därför sammansatta avdelningar inom de allmänna domstolarna. Att i Sverige upprätta handelsdomstolar, sammansatta uteslutande av lekmän, torde icke kunna ifrågakomma. Lekmännen äro icke i stånd att på egen hand utreda invecklade rättsfrågor och bliva därigenom beroende antingen av en rättsbildad sekreterare i domstolen eller av utanför domstolen stående rådgivare. Domstol med blandad sammansättning bör i stället anordnas. Att därvid inrätta särskilda handelsdomstolar, som vore organiserade vid sidan av de allmänna domstolarna, skulle medföra en splittring av domstolsförfattningen, som varken vore nyttig eller nödig. Inrättandet av specialdomstolar ökar städse svårigheterna att åstadkomma en jämn arbetsfördelning mellan olika domstolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter. Dessa svårigheter bliva än större därmed, att, som här måste förutsättas, handelsdomstolar icke kunna inrättas över hela landet. Det värde, som ligger i upprätthållandet av ett visst samband mellan den allmänna rättsskipningen och rättsskipningen i dessa specialmål, går också lättare förlorat genom inrättandet av särskilda domstolar än genom en organisationsform, som innebär lekmäns upptagande i de allmänna domstolarna som domare i dessa mål. önskemålet att inskränka instansernas antal för handelstvisterna till två, så att målet från första instansen kan fullföljas omedelbart till högsta domstolen, kan också lätteligen nås därigenom, att de särskilda domstolsavdelningarna, i vilka lekmän skola deltaga, inrättas icke vid lagmansrätterna utan vid hovrätterna. Processkommissionen har sålunda ansett, att vad med inrättande av handelsdomstolar avses lämpligast kan vinnas på det sätt, att i vissa hovrätter anordnas avdelningar för behandling av handelsmål, bestående av rättsbildade

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

domare och handelskunniga lekmän. I samband med utredningen om hovrätternas organisation skall kommissionen närmare angiva grunderna för en organisationsform efter denna linje. Det behov av en särskild rättsskipning, vars tillgodoseende nämnda anordning åsyftar, sträcker sig säkerligen utöver de gränser, som angivas genom den i 1905 års lagstiftning givna föreskriften om vad som förstås med handelsmål. Den därigenom genomförda begränsningen, som föranleddes av den samtidiga materiella lagstiftningen på handelsrättens område, utesluter från handelsmålen en mängd tvister av handelsrättslig natur, såsom tvister rörande åtskilliga andra mellan köpmän i och för deras rörelse slutna avtal än de i 1905 års lag nämnda. Vid genomförandet av den reform, som här åsyftas, bör åt handelsmålen givas en vidsträcktare omfattning, så att alla mål av utpräglad handelsrättslig natur behandlas på samma sätt. Att nu närmare gå in på en utredning härom har processkommissionen ansett icke böra ske. Mycket nära besläktade med handelsmål i en dylik vidsträcktare mening äro flera grupper av mål, som i svensk rätt nu behandlas som sjörättsmål. Hit höra exempelvis tvister rörande rättsverkningar av befraktningsavtal eller konnossement. Otvivelaktigt gör sig också i dessa mål behovet av att en särskild sakkunskap finnes företrädd i domstolen ofta starkt kännbart. Detsamma gäller också om vissa andra sjörättsmål, såsom mål rörande ersättning för skada genom sammanstötning mellan fartyg. Om särskilda anordningar vid hovrätterna åvägabringas enligt nyss angivna grunder, synes därför nämnda behov böra samtidigt tillgodoses. Detta sker lämpligen därigenom, att bland de sakkunniga lekmän, som må vara ledamöter i hovrätterna, utses också lekmän särskilt förtrogna med sjöfarten för att stå till förfogande, när deras deltagande vid behandlingen av sjörättsmål påkallas. I vilken omfattning de nu. i svensk rätt som sjörättsmål betecknade målen lämpa sig att handläggas i denna ordning torde kunna bestämmas först efter en närmare utredning. En sådan synes vara erforderlig i synnerhet för att avgöra, om dispaschmålens behandling lämpligen kan anordnas så, att klandertalan mot dispasch skall förläggas till hovrätt i sådan sammansättning, som här förutsattes, i stället för till rådstuvurätt. I nära samband med nu berörda frågor står spörsmålet, huruvida i övrigt sådana organisationsformer, som bestå i anordnandet av en särskild sammansättning av de allmänna domstolarna för behandlingen av vissa specialgrupper av mål, böra bibehållas eller utvidgas. För närvarande finnas dylika bestämmelser i fråga om husesyn, vissa patentmål och sjöförklaring. Då hithörande frågor beröra synnerligen speciella ämnen, har processkommissionen emellertid ansett, att dessa icke böra göras till föremål för utredning i detta sammanhang. Som av översikten av domstolsorganisationen i främmande länder framgår, Särskild hava mångenstädes inrättats särskilda institutioner för att tvistigheter där skola förlikningsbiläggas, innan de anhängiggöras vid domstolarna. Stundom har det uppställts som villkor för att ett mål skall få instämmas, att en sådan förliknings-

1 KAP.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNTNGEN.

institution först anlitats för åstadkommande av förlikning. I andra fall åter beror det på part själv att bestämma, om han vill hänvända sig dit. I vårt land torde det möta betydliga svårigheter att på ett tillfredsställande sätt organisera dylika institutioner. Om medlingsverksamheten skall utövas i rättvisans intresse, torde det vara oundgängligt, att den handhaves av personer med ett icke ringa mått av rättsliga insikter. Eljest löper man faran, att den i alltför stor utsträckning kommer att medföra icke rättvisa lösningar av uppkomna tvister utan ett orättvist gynnande av den hänsynslöse och förslagne av parterna på den fogliges bekostnad. Säkerligen skulle det hos oss på de flesta orter bliva omöjligt att förvärva personer, som vore både sålunda kvalificerade för denna uppgift och villiga att åtaga sig den. Göres föregående medlingsförsök till villkor för tvistemåls upptagande vid domstol, måste detta leda till förhalning av målet. Svaranden sättes i tillfälle att utnyttja en sålunda ordnad medling för att åstadkomma dröjsmål med målets prövning och därmed kanske äventyra kärandens välgrundade rätt. Snabbheten i rättsskipningen blir vida svårare att nå. Men ej ens för valfri medling synas särskilda anstalter vara hos oss lämpliga. Den frihet från tyngande former, som sådana anstalter skulle kunna bereda, torde hos oss lika väl kunna vinnas, om medlingen förlägges till domstolen. Då advokattvång icke kommer att råda där utan parterna själva komma att vara befogade att inställa sig och där framställa sin talan, måste domaren själv vid den förberedelse, som under hans ledning måste komma att äga rum i varje mål, bäst kunna utöva medlarkallet. På dessa skäl har processkommissionen icke föreslagit, att särskilda förlikningsinstitutioner skulle inrättas, utan ansett, att det bör ankomma på domaren att, om han så finner lämpligt, söka under ett måls förberedande till »huvudförhandling åvägabringa förlikning mellan parterna. Den mycket stora betydelse skiljemannaförfarandet för närvarande äger hos oss som medel att slita tvister mellan enskilda parter beror säkerligen i viss grad på den långsamhet, varav vår rättsskipning lider. Parter, som icke äro betjänta med mindre avgörandet av deras tvist sker snabbt, måste föredraga att hänskjuta denna till skiljenämnd framför att avvakta en rättegångs fortskridande. Även om en rättegångsreform härutinnan kommer att medföra en betydande förbättring, kvarstår dock behovet av ett i lag reglerat skiljemannaförfarande. E t t sådant är onekligen i sin mån ägnat att minska antalet rättegångar, och det kan fylla ett ändamål, som står nära förlikningsmedlingens. Processkommissionen har därför förutsatt, att ett skiljemannaförfarande skall bibehållas i svensk rätt.

Sammanfattning. 1. Allmän underrätt är lagmansrätt, vilken i regel är första domstol i alla mul utan avseende a deras beskaffenhet.

1 KAP. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DOMSTOLSFÖRFATTNINGEN.

83 Den nu bestående skillnaden mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans upphäves. Staten ombesörjer rättsskipningen även i städerna. Underrätternas domkretsar skola utgöras av områden, s&m kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad. Sambandet mellan rättsskipning och förvaltning i städerna upphör. 2. Allmän överrätt är hovrätt, vilken såsom appelldomstol mansrätts dom i hela dess omfattning.

har att pröva lag-

3.

Över hovrätterna är högsta domstolen, vilken såsom revisionsdomstol pröva hovrätts dom, endast så vitt angår rättstillämpningen.

har att

4.

Handläggning och prövning av ansökningsärenden domstolarna i samma omfattning som nu.

tillkommer

de allmänna

5. Befattningen såsom överexekutor överflyttas från Konungens befallningshavande, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten. G. Bibehållandet av de särskilda domstolarna får bero på de särskilda utredningar därom, som redan nyligen gjorts eller torde komma att göras. Poliskamrar och polisdomstolar skola dock icke bibehållas såsom särskilda domstolar. Behovet av särskild rättsskipning i handels- och sjörättsmål tillgodoses genom inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för behandling av dylika mål, vilka avdelningar skola bestå av ämbetsäomare och handelskunniga lekmän. Övriga fall, där särskild sammansättning av de allmänna domstolarna för vissa specialgrupper av mål nu är stadgad eller kan ifrågasättas, böra icke nu upptagas till behandling. 7. Särskilda förlikningsinstitutioner inrättas icke, utan bör det ankomma på domstolen att, när så finnes lämpligt, under förberedelsen av ett mål söka åvägabringa förlikning mellan parterna. 8. Ett i lag reglerat skiljemannaförfarande 1—242894.

I.

bibehålles.

2 KAPITLET. Lagmansrätteriia. Domstolens Medan äldre tiders enklare samhällsförhållanden medgåvo, att menigheten samman- ...-, ... -, .... , . „ , , .„ ; . sättning. s J a l v utövade rättsskipningen, måste domaruppgiften med stigande kultur och Inledning, större livlighet i omsättning och samfärdsel bliva alltmer krävande. Då domargöromålen tilltaga i omfattning och rättsreglerna, allteftersom de utvecklas, bliva allt svårare för lekmännen att behärska, bliva lekmannadomarna otillräckliga för fullgörande av rättsskipningsarbetet. Domaruppgiften blir därmed ett kall, åt vilket domaren måste helt ägna sig, och för vars fyllande han måste äga rättslig utbildning. Rättsskipningen i alla nutida kultursamhällen bäres sålunda väsentligen upp av en kår av juridiskt utbildade domare, som1 hava domaruppgiften till sitt levnadskall. Även i vårt land har domstolsorganisationen följt denna utvecklingsgång* Lekmannaelementet har visat sig icke förmå allena fylla domaruppgiften. Den lagfarne yrkes domaren har därmed kommit att också hos oss bilda kärnan i domstolsväsendet. Denna utveckling har emellertid följt skilda linjer i städerna och på landsbygden. I städerna, där kollegiala domstolar sedan gammalt utövat rättsskipningen, hava de ursprungliga lekmannaledamöterna av detta kollegium undan för undan blivit ersatta med lagfarna domare, så att stadsdomstolen i de största och i åtskilliga av de medelstora städerna numera består uteslutande av lagfarna domare, minst tre till antalet. I övrigt är organisationen växlande. De minsta städerna hava i allmänhet endast en lagfaren domare, borgmästaren, medan rådmännen, till antalet två eller flera, äro illitterata. Emellanåt finnas två lagfarna ledamöter jämte en eller flera illitterata. Exempel finnas även på att till tre eller flera lagfarna domare komma en eller två illitterata. Denna utveckling har givetvis i hög grad underlättats därav, att varje stad haft stort inflytande på ordnandet av stadens domstolsväsen, som av staden själv bekostats. Vare sig domstolen är sammansatt på det ena eller det andra sättet, är dock den kollegiala formen bevarad, och ledamöterna äga var sin individuella röst. P å landsbygden åter har lekmannaelementet i domstolarna helt annorlunda behållit sin ställning. Endast häradshövdingämbetena hava intagits av lagfarna domare, men nämnden har upprätthållit sin lekmannakaraktär. Detta har naturligtvis sammanhängt med det förhållandet, att det här varit staten, som. besörjt rättsskipningen, men säkerligen också med den egenartade ställning inom domstolen, som nämnden intager, då nämndemännen icke var för sig hava individuell rösträtt lika med den lagfarne domaren utan endast samfällt kunna göra sin mening gällande mot honom. Lagfaret ele- Vid utstakande av grunderna för en reform torde man kunna helt bortse från me <rfnlarn°nn~ ^ a n ken på inrättande av rena lekmannadomstolar. Då domstolarna skola hava

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

till uppgift att döma efter gällande rätt, måste en nödvändig förutsättning för en tillförlitlig rättsskipning vara, att rättskunskapen är representerad inom domstolen. Med en ren lekmannadomstol äventyrar man, att godtycket träder i stället för en prövning ur verkligt rättsliga synpunkter. Ett yrkande på en sådan organisation skulle säkerligen icke heller få något allvarligt stöd i den allmänna meningen* Lämnar man denna möjlighet helt åsido och sålunda utgår från att ett juristelement alltid skall finnas i domstolen, uppställa sig två huvudspörsmål, kring vilka frågan om underrätternas sammansättning väsentligen rör sig, nämligen huruvida och under vilken form lekmän böra medverka vid dessa domstolar samt huruvida i domstolarna bör sitta allenast en lagfaren domare eller de lagfarna domarna böra vara flera. Varje mera omfattande reform på detta område måste vila på ett bedömande av dessa frågor. De synpunkter, ur vilka lekmannaelementets medverkan i rättsskipningen Fråga om ansetts gagnelig, ha varit tämligen skiftande under skilda tider och i skilda * e J^ndé*? länder. rättsNär juryn från England infördes på den europeiska kontinenten, var anled- sktPmn9en' ningen därtill i främsta rummet politisk; juryn ansågs såsom en följd av det fria samhällsskick, som skulle avlösa det äldre autokratiska. Liksom folket skulle äga bestämmande inflytande på lagstiftningen, skulle det ock deltaga i rättsskipningen. I vårt land torde man kunna utan politiska hänsyn av denna art bedöma frågan om lekmännens deltagande i rättsskipningen huvudsakligen med avseende å det värde ett sådant deltagande i och för sig kan hava. I nära sammanhang med nu angivna synpunkt står en annan, som jämväl utövade stort inflytande vid juryns upptagande i de kontinentala rättssystemen. Ämbetsdomarna ansågos stå i sådant beroende av regeringsmakten, att de vore benägna att i sin rättsskipning följa anvisningar från denna. Lekmännens deltagande i rättsskipningen skulle utgöra ett skydd mot det godtycke, som man sålunda befarade ämbetsdomarna skola under regeringsmaktens tryck utöva. Huruvida hänsyn till denna grund för lekmäns deltagande i rättsskipningen är att taga, beror helt och hållet på förhållandena inom de olika länderna. Förhållandena inom vårt land äro sådana, att ett skydd mot denna fara är alldeles obehövligt. Sedan långa tider tillbaka intaga domarna en av regeringsmakten fullt oberoende ställning; och något försök från regeringsmaktens sida att öva inflytande på domstolarnas utövning av deras ämbetsgärning kan under vår nuvarande samhällsordning icke befaras. En fördel, som lekmäns deltagande i rättsskipningen utan tvivel medför, är, att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och starkes. Folket kommer genom detta deltagande att icke betrakta rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. E n följd blir ock, att kännedomen om rätten och vördnaden för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot hos folket. För fastheten och stadgan i samhället är därmed icke litet vunnet. Det är otvivelaktigt, att nämndens

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

deltagande i våra häradsrätter ur nämnda synpunkter varit en styrka, Å andra sidan kan det med säkerhet sägas, att jämväl de rådstuvurätter, i vilka lekmän icke deltaga, samt våra överrätter, som uteslutande bestå av lagfarna ledamöter, åtnjuta ett stadgat förtroende hos allmänheten. Hos oss har man på grund av häradsnämndens ställning och karaktär ofta varit benägen att se lekmännens huvudsakliga betydelse däri, att de på grundi av sin kännedom om personliga och lokala förhållanden kunna tillföra domstolen upplysningar, som äro av vikt vid målens bedömande. Med den fullständiga utredning, som förutsattes skola bliva av parterna förebragt i en efter moderna principer anordnad process, torde ifrågavarande omständighet ej spela någon större roll. Huvudvikten vid bedömande av frågan om nyttan av lekmännens deltagande ligger emellertid på, huruvida ett sådant deltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för en god prövning av målen. I sådant avseende kan då, vad först sakprövningen angår, framhållas, att lekmännen med den kunskap och den erfarenhet de måste antagas besitta, var och en inom det område, där han har sin verksamhet, kunna bidraga till en god lösning, så snart frågan rör sig å ett område, där lekmannen sålunda äger speciell sakkunskap. Sådana fall bliva dock mera undantag. Sakfrågan avser prövning, huruvida ett visst sakförhållande skall anses bevisat eller icke. Bevisningen är ibland inriktad omedelbart på detta sakförhållande men måste vanligen ske så, att andra faktiska omständigheter först styrkas, från vilka slutes till det omedelbart relevanta sakförhållandet. För prövningen i dessa hänseenden fordras i främsta rummet vanligt gott omdöme, och med den fond av människokännedom och livserfarenhet lekmännen representera kunna de, även i sådana fall, då speciell sakkunskap ej tarvas, göra goda insatser i sakfrågans prövning. Vid prövningen av rättsfrågan kan lekmännens medverkan ej vara av lika stort värde. Rättsfrågans prövning innebär, att det såsom bevisat ansedda sakförhållandet subsumeras under en viss rättsregel. Lekmannen har i regel icke den kännedom om rätten, som härvid erfordras, icke heller den vana vid dylika operationer, som hos juristdomaren underlättar desammas utförande. Vid verkställandet av subsumtionen kunna emellertid i viss mån skilda tendenser framträda. Det är för rättssäkerhetens tryggande av största vikt, att kontinuiteten i rättsskipningen upprätthålles och att lika fall behandlas lika. Den lagfarne domaren utgör en garanti för att så sker; han har i regel öppet öga för nödvändigheten härav. Men å andra sidan får generaliseringen icke drivas för långt; där i de särskilda fallen skiljaktigheter förekomma, vilka böra beaktas, få de icke förbises. E t t sådant individualiserande främjar en rättsskipning efter den naturliga billighetens grundsats. Det är önskvärt, att en sådan grundsats kommer till uttryck, under förutsättning att lagens bud därvid icke trädas för nära. En god juristdomare förbiser naturligen icke heller detta. Men det kan dock vara en viss fara, för att den lagfarne domaren är benägen att lägga väl mycken vikt vid generaliseringssynpunkten. Lekmannadomaren åter, som har mindre anledning att intressera sig för de allmänna reglerna och även mindre förmåga att överskåda

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

dem', är gärna böjd att anlägga ett mera individualistiskt betraktelsesätt och att sålunda lösa frågorna med hänsyn framför allt till omständigheterna i det varje gäng föreliggande fallet. De nu angivna grunderna tala för att även lekmännens synpunkter få tillfälle göra sig gällande vid rättsprövningen. Härvid uppstår emellertid den faran, att lekmännen kunna vara benägna att för vinnande av ett resultat, som enligt deras uppfattning är tillfredsställande, åsidosätta lagens bud. Emellanåt höres ock den meningen uttalas, att domstolarna skola äga makt att i de särskilda fallen korrigera lagen och att lekmännens deltagande i dömandet särskilt skall vara påkallat till betryggande av att så sker. Och det inträffar nog, att lekmännen så uppfatta sin ställning och sin befogenhet. En sådan uppfattning kan icke gillas. Domstolen får ej åsidosätta den genom lag eller sedvana fastställda rätten. Den måste alltid utgöra dess rättesnöre, även om domstolen eller några dess ledamöter vid övervägande allenast av de i det speciella fallet föreliggande omständigheterna skulle komma till den uppfattningen, att en annan rättsregel än den gällande skulle i detta fall medföra ett mera tillfredsställande resultat. Genom ett annat förfarande skulle uppstå en osäkerhet och förvirring i rättsskipningen, som skulle bringa den för samhällets bestånd så viktiga rättssäkerheten i största fara. Inom lagens ram finnes emellertid ett vidsträckt utrymme för en skälighetsprövning med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Den moderna lagstiftningen ger ej sällan direkt anvisning därpå, då den i stället för att uppställa en för alla fall bindande regel giver domstolen en viss rätt att efter omständigheterna bedöma ett föreliggande fall. En annan svaghet hos lekmannaelementet ligger också däri, att från lekmannens sida kan, särskilt i upprörda tider, förväntas en brist på motståndskraft mot folkmeningen för dagen; han låter sig lättare påverkas av ögonblickets stämningar, han har en större känslighet för klander eller beröm än yrkesdomaren, som genom fostran i domarämbetets utövning är van att övervinna sådana inflytelser. Vad som sagts om värdet av lekmännens deltagande i rättsskipningen har vida större betydelse i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen. I brottmålen är det vanligen prövningen och värderingen av bevisningen, som ställer de största kraven på domaren. Och bevisningen består mest av vittnesmål och annat sådant för lekmannen lätt uppfattbart material. För en sådan bevisprövning har lekmannen goda förutsättningar i sin kännedom om människor, deras åskådningar och levnadsvanor. Rättsprövningen är ofta mindre invecklad. Mången gång innefattar denna prövning frågor av sådan beskaffenhet, att de särskilt väl ägna sig för lekmännens bedömande. »Det gäller där», säger en författare 1 beträffande rättegången i brottmål, »att avgöra, huruvida en handling kan anses hava varit tillåten eller icke, om den bör straffas eller ej, och gränsen emellan det tillåtna och det otillåtna, mellan det straffbara och icke straffbara kan ofta nog icke så preciseras, att ett visst noga beskrivet faktum är tillräckligt 1

I. Afzelius, Några ord i Juryfrågan, N. J. A. avd. II 1882 nr 6 sid. 4.

S8

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

kännemärke för att skilja dem åt; oftast måste utslaget bestämmas genom avvägande av alla för handen varande omständigheter efter den måttstock, som i livets vanliga förhållanden är gällande, utan direkt ledning av lag och juridisk insikt. Så t. ex. måste frågan om culpa alltid bedömas med hänsyn till vad i det föreliggande fallet kunnat av en omtänksam person skäligen begäras, vid frågan om nödvärn måste avgörandet bero av vad en förståndig man i den angripnes ställning haft anledning göra eller låta. I dessa och liknande fall är det därför icke den speciellt juridiska utbildningen utan den allmänna eller särskilda livserfarenheten, som erfordras för att fälla ett riktigt omdöme.» Denna lekmännens livserfarenhet är ock av värde, då det gäller att inom de vida latituder, som de moderna strafflagarna uppställa, bestämma straffet i det individuella fallet. Slutligen måste också beaktas, att upprätthållandet av rättsskipningen, så snart den rör ett allvarligare brott, har en särskilt djupt ingripande betydelse för hela samhället. Lekmännens deltagande däri fattas därför som ett uttryck för folkets del i en viktig samhällsuppgift och som en garanti för dess fyllande. I fråga om tvistemålen är ställningen väsentligen en annan. Bevisfrågan spelar i dessa mål en mer underordnad roll. Det inträffar ofta, att sakförhållandena äro ostridiga eller frågan därom icke innebär någon svårighet. Är åter detta icke fallet, kan ej sällan sakfrågan vara av synnerligen invecklad natur, så att dess prövning för lekmännen medför avsevärda svårigheter, helst bevismaterialet ofta utgöres av skriftliga handlingar och dylikt, för vars bedömande lekmannen icke har större förutsättningar. Huvudvikten vid avgörandet ligger ofta på prövningen av omtvistade rättsliga spörsmål, vilka lekmännen ha svårt att behärska. Deras insats i tvistemålen gör sig mest gällande beträffande sådana mål, i vilka det för uppfattningen och bedömandet av sakförhållandet fordras särskilda fackinsikter och vilka därför ofta överlämnas till specialdomstolar med lekmän såsom bisittare, t. ex. ägodelningsmål, vattenmål, handelsmål. Denna uppfattning om lekmännens större betydelse i brottmålen än i tvistemålen har tagit sig allmänt uttryck i den moderna lagstiftningen. I de flesta främmande länder deltaga lekmän icke i behandlingen av andra tvistemål än sådana, som hänvisas till specialdomstolar med sakkunniga lekmän såsom bisittare, medan däremot lekmän i större eller mindre utsträckning få användning vid prövningen av brottmålen. Olika Samverkan mellan jurister och lekmän i rättsskipningen förekommer i två olitkmäZs^del-^ * o r m e r - Lekmännen utöva sitt domarkall antingen i jury eller såsom medtagande i domare. Jurysystemet innefattar en klyvning av domaruppgiften, så att en skipningen. d ^ a v d e n n a uppgift lämnas åt lekmännen allena och en annan del åt den rättsbildade domaren allena. När lekmännen äro meddomare, deltaga de åter som medlemmar med juristen i ett domarkollegium, vilket har att utöva domaruppgiften i dess helhet, om ock lekmännens röster i detta kollegium stundom hava mindre betydelse än den lagfarne domarens.

2 KAP.

LAGMANSR ÄTTERNA.

89 Vid bedömandet av juryns värde kan dess användning i tvistemål lämnas helt åsido. I England, där den civila juryn ännu förekommer, är den stadd i stark tillbakagång; dess bruk inskränker sig väsentligen till mål, som i andra länder vanligen uppträda i brottmåls gestalt. I andra länder användes icke jury i tvistemål. I brottmålen är juryn däremot i de flesta europeiska stater alltjämt en institution med full livskraft, ehuru dess verksamhet ej sällan mötes med djup misstro, och ivriga strävanden att förbättra den och bortarbeta dess olägenheter pågå. Såsom förut angivits, har anledningen till juryns stora spridning främst varit av politisk art. Juryn ansågs utgöra ett led i en fri författning. Den skulle ock vara ett värn mot förtryck, som regeringarna skulle kunna genom ämbetsmannadomarna utöva. Denna uppfattning fasthålles ännu ganska allmänt, även där den politiska friheten genom andra institutioner kan anses fullt tryggad och ämbetsmannadomaren åtnjuter det högsta anseende för oväld. Och den garanti, man sålunda sökt vinna genom att låta lekmännen deltaga i rättsskipningen, har ansetts bäst ernås genom juryformen, som lämnar åt oberoende lekmän att, utan att vara föremål för omedelbar påverkan från ämbetsmannadomarens sida, självständigt utöva en viss del av domarfunktionerna. P å tal om lekmännens deltagande i allmänhet i rättsskipningen har redan framhållits, att hänsyn till dylika omständigheter icke behöva tagas här i Sverige, där den politiska friheten sedan länge är befäst och någon fara för obehörigt tryck från regeringen på ämbetsmannadomarna eller över huvud något godtycke från deras sida icke är att befara. Vi kunna således ur ren rättsskipningssynpunkt överväga frågan om juryns fördelar och olägenheter och jämföra den med vår nedärvda form för lekmännens deltagande i rättsskipningen. Vid den uppdelning av domaruppgiften mellan ämbetsmannadomaren och lekmännen, som man gör i jurysystemet, har utgångspunkten varit, att juryn skulle erhålla den uppgift, som bäst lämpade sig för lekmännen, prövningen av sakfrågan, och åt ämbetsmannadomaren skulle förbehållas prövningen av rättsfrågan. Problemet att göra en sådan uppdelning på ett tillfredsställande sätt har emellertid visat sig medföra oövervinneliga svårigheter. Många försök ha gjorts att så ställa spörsmålen till juryn, att den skulle få yttra sig allenast i sakfrågan, men försöken ha icke lyckats. Främmande lagstiftningar hava därför i allmänhet drivits att till juryn överlåta prövningen av skuldfrågan i dess helhet, d. v. s. frågan huruvida den tilltalade är skyldig till en viss i anslutning till strafflagens bestämmelse angiven brottslig handling, och lämna åt domaren att, i händelse juryn finner den tilltalade skyldig till det sålunda betecknade brottet, bestämma straffet enligt angivet lagrum. Denna princip upprätthålles dock icke alldeles ovillkorligt. I allmänhet tillerkännes juristelementet inom domstolen befogenhet att under vissa omständigheter kassera ett fällande jurybeslut, varemot ett friande sådant alltid blir gällande. Å andra sidan lämnas emellanåt åt juryn i så måtto inflytande på straffmätningen, att den äger med bindande verkan förklara mildrande omständigheter föreligga. Denna fördelning medför stora olägenheter i olika riktningar.

Juryn.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Enligt densamma kommer prövningen av sakfrågan att i det väsentliga ligga i lekmännens händer. Men om ock sakfrågan är av den beskaffenhet, att lekmännen vid prövning av densamma kunna göra en värdefull insats, följer därav icke, att den lagfarne domaren bör helt uteslutas från att deltaga i denna prövning. Denna innefattar ur flera synpunkter en uppgift, för vilken den lagfarne domaren har särskilda förutsättningar. Den erfarenhet han förvärvat i sin domargärning måste för honom underlätta att överskåda bevisningen, att sovra det trovärdiga från det, som förtjänar misstroende, och att därmed objektivt uppskatta bevisningen i allmänhet. Prövningen av denna skall icke vara fri i den meningen, att den skall vara alldeles regellös. Det är icke tillräckligt med en löslig »inre övertygelse». Domaren skall på grund av vad som förekommit i målet efter vanliga slutledningsregler söka bilda sig en uppfattning om vad som kan vara sant. Han skall bedöma frågan objektivt. Och därvid har han god ledning av vissa genom långvarig och omfattande erfarenhet bekräftade regler, om ock sådana regler icke, såsom under en legal bevisteoris välde, skola vara ovillkorligen bindande för honom. Till betryggande av att bevisprövningen får en sådan objektiv karaktär, är det av största vikt, att den lagfarne domaren deltager däri. Genom att bevisprövningen överlämnas åt lekmännen allena, äventyrar man, att det blir godtycket eller slumpen, som kommer att giva utslaget. Vad rättsfrågan angår, blir den ingalunda genom den angivna uppdelningen förbehållen den lagfarne domaren. Tvärtom innebär uppenbarligen varje avgörande av skuldfrågan en rättsprövning. Juryns svar innehåller, att en såsom bevisad ansedd gärning subsumeras under ett visst straffbud. Men detta förutsätter tydligen en kännedom om straffbudets innehåll och betydelse. För mord skall t. ex. enligt vår lag den straffas, som, i uppsåt att döda, med berått mod berövat annan livet. Huruvida ett dödande ägt rum kan utan särskild rättskunskap bedömas på grund av bevisningen, men begreppen uppsåt och berått mod äro juridiskt-tekniska begrepp, om vilka lekmännen ingalunda, i allmänhet hava kännedom. P å samma sätt förhåller det sig med andra brott. Därtill kommer, att den åtalade gärningen kan bliva att bedöma jämväl med avseende å de allmänna, enligt lag gällande reglerna om tillräknelighet, delaktighet, försök och andra likartade begrepp, vilka alla äro av rättslignatur. Det må nu vara, att de rättsfrågor, som sålunda i brottmålen förekomma, i allmänhet icke äro så invecklade som de, vilka föreligga i tvistemålen, och att de jämväl ofta äro av beskaffenhet att väl lämpa sig för lekmännens prövning; det är dock i hög grad äventyrligt att överlämna denna rättsprövning åt lekmännen ensamma. Det är icke möjligt annat, än att därvid ofta skall uppstå missförstånd eller misstag i avseende å vad rätten i det föreliggande fallet bjuder. Detta inträffar så mycket lättare, som det visat sig förenat med de största svårigheter att exakt formulera de frågor, som skola ställas till juryn och vilka måste vara så avfattade, att juryn därå kan svara ja eller nej. För att råda bot på de sålunda uppkommande svårigheterna har i vissa rättssystem den anordningen vidtagits, att den lagfarne domaren har att, när målet är slutbehandlat, i korthet genomgå saken och bevisningen samt giva en när-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

mare förklaring av de till juryn ställda spörsmålen och de rättsregler, som äro i fråga. E n sådan rättsundervisning förekommer bland annat i England, Danmark och Norge; så har varit fallet även i Tyskland, när jury där begagnades. Under rättsundervisningen inbegripes även, att domaren kan göra juryn uppmärksam på de regler för uppskattningen av beviset, som föreskrivas av förnuft och erfarenhet. I England, där juryväsendet har gammal hävd, ingår det i folkmedvetandet, att juryn i fråga om den egentliga rättsprövningen skall känna sig bunden av ämbetsmannadomarens utläggning. I länder, där juryn icke har sådan hävd för sig, är det icke lika säkert att så sker. I allt fall kan det vid något mera invecklade fall lätt hända, att juryn ej förmår tillägna sig denna undervisning. Man hör också ofta klagomål över den osäkerhet, den bristande stadga, som ger sig tillkänna i juryns beslut. Än farligare är det emellertid, att juryn, på grund av den makt den erhållit i avseende å den viktigaste delen av domarprövningen, fattar sin ställning så, att den icke är bunden av lagen utan har att uttala sitt skyldig allenast, när jurymännen med avseende å omständigheterna i det särskilda fallet anse, att den tilltalade bör straffas, därvid det naturligen lätt kan inträffa, att känsloskälen spela en stor roll. Processkommissionen har redan förut uttalat, att en sådan befogenhet icke bör tillkomma domstolen. Talrika exempel givas emellertid på, att juryn på sådant sätt frikänner, oaktat det icke finnes något tvivel om att den tilltalades brottslighet är fullt bevisad, eller, för att nedbringa straffet, hänför gärningen till en med lindrigare straff helagd brottstyp än den, som tydligen föreligger. Bekant är huru sådant i Frankrike praktiseras i synnerligen stor omfattning. Även i Danmark och Norge klagas det över, att dylika fall allt emellanåt förekomma. Särskilt anmärkningsvärt är det, att förhållandena i Norge, där juryn nu verkat över trettio är, synas utveckla sig i denna riktning. En sådan tendens som den nu omförmälda gynnas i hög grad därav, att juryn icke har att motivera sitt beslut och att jurymännen icke äro underkastade ansvar ens för medvetet överträdande av sin domarplikt. Om det sålunda icke kan gillas, att frågan om den tilltalades skuld överlämnas åt lekmännen allena att pröva, är det ej mindre oriktigt, att lekmännen skola vara uteslutna från straffmätningen utom i den mån de hava att uttala sig om förekomsten av förmildrande omständigheter. Vår nu gällande strafflag innehåller, förutom regler om straffskärpning eller straffminskning i vissa fall, icke några bestämmelser om straff mätningen. Vilket straff inom den ofta ganska vida latituden skall ådömas den till ett brott förvunne är sålunda överlämnat åt domaren att bestämma med beaktande av alla förekommande omständigheter, såsom gärningsmannens karaktär, motiven till hans gärning, de närmare omständigheterna vid brottets begående o. s. v. En prövning av denna natur är uppenbarligen en uppgift, som i hög grad lämpar sig för lekmannadomaren. Strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna delen (1923), upptager väl allmänna bestämmelser om straff mätningen; men dessa bestämmelser, som icke utgiva sig för att vara uttömmande, avse väsentligen endast att giva domaren en viss ledning vid straffets bestämmande. De förändra därför ingalunda straffmätningens karaktär av en sköns-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

prövning, varför även vid antagande av detta förslag lekmännens deltagande i denna del av prövningen bör vara värdefullt. I avseende å den nu under jurysystemet använda metoden för straffets bestämmande må ock anmärkas, att då juryns beslut i skuldfrågan ej motiveras, domaren svävar i okunnighet om juryns uppfattning rörande brottslighetens grad, liksom juryn å sin sida, när den fattar sitt beslut i skuldfrågan, icke kan veta, vilket straffmått domaren kommer att utmäta, om juryn fäller den tilltalade. Att häri ligger en farlig källa till förvecklingar, visar erfarenheten. Ett ingalunda ovanligt förlopp är sålunda, såsom ovan sagts, att juryn, trots sin övertygelse om den tilltalades skuld till ett visst brott, dock av fruktan att .straffet härför skall utmätas strängare än juryn anser lämpligt, icke fäller honom för detta brott men i stället förklarar honom skyldig till ett lindrigare brott av besläktad typ, för vilket strafflatituden icke medgiver högre straff än det juryn finner böra följa. I de reformsträvanden rörande juryn, som under de senaste tiotalen år pågått, har visserligen, såsom översikten av den främmande rätten utvisar, ingått att söka råda bot på de mest framträdande av nu skildrade olägenheter. Då olägenheterna främst bero på den i sig onaturliga delningen av domaruppgiften mellan domaren och juryn, har den ledande tanken varit att icke så skarpt upprätthålla denna delning utan å ena sidan giva domaren en för juryn mera vägledande ställning vid skuldfrågans avgörande och å andra sidan tilldela juryn ett visst inflytande även på straffmätningen. Några otvetydigt framgångsrika resultat ha dock icke försports; och en verklig förbättring lär ej stå att vinna, med mindre man helt frångår själva den princip för lekmännens deltagande i dömandet, som utmärker jurysystemet. Ett märkligt symtom i detta avseende är, att Tyskland, där juryn i allmänhet infördes i mitten av förra århundradet, nu helt avskaffat jurysystemet och i stället övergått till meddomarsystemet, som där sedan lång tid tillbaka använts i fråga om de mindre brotten. Även i Norge hava allvarliga röster höjts för en sådan ändring. Meddomare.

De tendenser till ombildning av juryinrättningen, vilka sålunda gjort sig gällande, gå i riktning mot den princip, som är grundläggande för den andra formen av samverkan mellan ämbetsmannadomare och lekmän i rättsskipningen, nämligen meddomarsystemet, och vilken innebär, att de bägge elementen i domstolen, juristerna och lekmännen, skola samfällt utöva hela domarfunktionen. Genom en sådan anordning undgår man den artificiella klyvningen av domarprövingen med dess i det föregående skildrade skadliga följder. Den lagfarne domaren blir icke såsom under jurysystemet utesluten från sakprövningen och från den viktigaste delen av rättsprövningen. Lekmännen få deltaga även i straffmätningen. Den ledning, som lekmännen, enligt vad allmänt erkännes, behöva såväl vid sakprövningen som vid rättsprövningen, kan givas dem på ett vida naturligare och effektivare sätt, om det sker under en förtrolig överläggning inom det samlade domarkollegiet, än om det skall äga rum genom en offentlig rättsundervisning. Faran för missförstånd är vida mindre; genom frågor och svar kunna vida bättre upplysningar vinnas än genom en i förväg meddelad instruktion. Då lekmännen icke få hela makten över någon del av prov-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

ningen, minskas ock faran för att de skola anse sig befogade att åsidosätta lagen. Därtill bidrager i hög grad, att under detta system lekmannadomarna lika väl som den lagfarne domaren böra hava skyldighet att motivera sin mening och vara underkastade ansvar för sin dom. Å andra sidan sakna lekmännen icke tillfälle att vid prövningen av målet i hela dess vidd göra de synpunkter gällande, som göra deras medverkan i rättsskipningen önskvärd. En förståndig domare måste naturligen taga synnerlig hänsyn till de synpunkter, som sålunda kunna av lekmännen framföras, och en viss möjlighet förefinnes därjämte för lekmännen att genomföra sin mening mot den lagfarne domarens. Det brukar mot systemet invändas, att det bereder alltför stora möjligheter för den lagfarne domaren att genom sina rättskunskaper och sin erfarenhet i domarkallet intaga en så behärskande ställning i domstolen, att lekmännens inflytande undantränges. Härtill kan svaras, att det ligger i sakens natur, att domaren skall hava ett visst försteg framför lekmännen. Men med den vana folket hos oss nu fått att deltaga i allmänna ärendens avgörande behöver det icke befaras, att lekmännen, när verkligen objektiva skäl förefinnas, skola underlåta att begagna sin rätt att bestämma utgången. Invändningen ger för övrigt ett uttryck åt den tanke, som ligger till grund för jurysystemet och som innebär, att juristdomaren och lekmännen skola i domstolen stå emot varandra såsom två skilda element med var sina uppgifter. Men denna tanke är icke riktig. Såsom förut påpekats, hava bägge elementen sina företräden och sina svagheter. Det är all anledning antaga, att, om de få samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet skall kunna göra sina företräden gällande, att vartderas svagheter skola i möjligaste mån elimineras. Det är en omedelbar växelverkan mellan de bägge elementen, som skall verka fruktbringande. Den föregående utredningen av frågan om lekmäns deltagande med det lag- Utredninfarna elementet i domstolarna har givit vid handen, att lekmäns deltagande kan a ^ # * w a medföra fördelar i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant del- resultat. tagande är mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen; samt att den bästa formen för lekmännens medverkan är den, som återfinnes i meddomarsystemet. Då det gäller frågan om ordnandet i förevarande hänseende av det svenska Brocess: domstolsväsendet, måste uppenbarligen det största avseende fästas vid den nu- nens förslag. varande organisationen. Vad då först angår landsbygden, innebär vår nuvarande organisation, att lek- . Landsmän deltaga i rättsskipningen och att förhållandet emellan det lagfarna elementet och lekmännen är ordnat i överensstämmelse med de grunder, som i den allmänna utredningen funnits mest tillfredsställande. Med häradshövdingen sitter i domstolen en nämnd, bestående av lekmän, och dessa lekmän deltaga med domaren i prövningen av målen i deras helhet. Det är icke jurysystemet utan meddomarsystemet, som härskar. Denna organisation har en obruten åldrig tradition bakom sig; den har bevarat förbindelsen mellan folket och rättsskipningen; den åtnjuter ock alltjämt folkets förtroende. Det synes icke böra if rå-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

gasättas att övergiva densamma. Det har väl någon gång uttalats den uppfattningen, att underrätterna på landet borde få samma organisation som rådstuvurätterna i de större städerna och sålunda dessa underrätter bestå av ett kollegium av lagfarna domare. En sådan tanke torde emellertid icke hava allmänna meningen för sig. Ehuru skälen för lekmannadeltagandet äro vida mindre starka så vitt angår tvistemålen än beträffande brottmålen, torde likväl, med hänsyn till den tradition, som den bestående ordningen uppbär, nämnden böra bibehållas jämväl i tvistemålen. Städerna. I städernas domstolar har lekmannaelementet, på sätt förut erinrats, allt mera undanträngts. I de största städerna har man i regel övergått till en organisation med minst tre lagfarna ledamöter utan deltagande av lekmän. Den typ, som innefattar en lagfaren ordförande med två eller tre icke lagfarna ledamöter, finnes endast i de minsta städerna. Där lekmän finnas i stadsdomstolarna, ha de övergått till att bliva avlönade tjänstemän, och befattningarna förenas ofta med annan befattning i stadens tjänst. Denna omständighet medför, såsom förut påpekats, att lekmännen i dessa städer icke kunna göra den insats i rättsskipningen, som med lekmännens deltagande däri vanligen avses. Beträffande städerna finnas således icke samma av folkmeningen uppburna tradition för lekmannadomare, som förhållandet är i avseende å landsbygden. Därest rättsskipningen jämväl i städerna skall övertagas av staten, såsom processkommissionen förutsätter, kan det uppenbarligen icke bliva tal om att upprätthålla en särskild jurisdiktion för alla de städer, som nu hava en sådan. De mindre städerna och jämväl ett antal av de medelstora måste komma att sammanföras med kringliggande landsbygd till en domkrets, liksom detta fortfarande lär bliva regel med avseende å de städer, vilka redan nu icke hava egen jurisdiktion. Den omständigheten, att sålunda en stad av mindre betydenhet kommer att ingå i en jurisdiktion, som i övrigt består av landsbygd, kan skäligen icke medföra någon ändring i avseende å domstolens sammansättning, och anledning finnes icke heller att utbryta en stad av den nu ifrågavarande typen till en särskild domkrets inom domsagan för att därigenom möjliggöra en annan organisation av domstolen för staden. Våra häradsrätter fungera utan anmärkning såsom domstolar även för de städer, som ej hava egen jurisdiktion. De mindre städerna synas bereda en fullt gynnsam grund för lekmännens deltagande i rättsskipningen på samma sätt, som i fråga om landsbygden förordats. I förevarande fall är staden icke större, än att bland dess invånare kan väntas det intresse för rättsskipningen, som är erforderligt för att bära upp ett dylikt lekmannadeltagande. Vanligen är staden också i avseende å handel och näringar så sammanbunden med kringliggande landsbygd, att stadens och landsbygdens förening till en domkrets är naturlig och lekmannamedverkan vid rättsskipningen från stadsområdet bör kunna hava samma värde som sådan medverkan från landsområdet. Annorlunda ligger saken i fråga om de mera betydande städerna. Såsom på annat ställe angives, böra de största städerna bilda egna domsagor. Övriga städer måste förenas i en domsaga med kringliggande landsbygd, men hinder torde i allmänhet icke möta att låta en någorlunda betydande stad bilda en egen

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

domkrets inom domsagan, om sådant med avseende å organisationen av rättsskipningen för staden finnes lämpligt. Vad angår nu ifrågavarande städer är frågan om medverkan av ett lekmannaelement i domstolen icke lika klar som beträffande landsbygden och de mindre städerna. Lekmännens medverkan som domare förutsätter, att de hava ett tillräckligt starkt intresse för rättsskipningen och dess skilda uppgifter, så att de icke motvilligt underkasta sig det arbete, som kräves, utan känna en levande samhörighet med domarkallet. I ifrågavarande städer finnes emellertid säkerligen icke hos inbyggarna i allmänhet tillräckligt intresse för rättsskipningens gång och för alla de rikligen förekommande målen om ämnen, som icke röra dem, och om vilka de i regel icke äga någon kännedom, för att ej ett deltagande i rättsskipningen i samma omfattning som i övriga delar av landet skulle komma att kännas som en tryckande börda eller åtminstone innebära ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Dessa städer, vilka karakteriseras av en rörligare befolkning och livligare handel och näringsliv, bilda icke naturliga grundvalar för ett omfattande lekmannadeltagande i rättsskipningen så som övriga delar av landet. Skulle ett sådant deltagande påkallas, komme det därför säkerligen att där sakna rotfäste hos befolkningen och sålunda ej heller åtnjuta det anseende och förtroende, som annorstädes i landet kommer det till del och varav det måste uppbäras. Det kan ock ifrågasättas, huruvida icke ett lekmannadeltagande i rättsskipningen i dessa städer skulle medföra fara för att ett moment av oberäknelighet infördes i rättsskipningen till skada för dess säkerhet och att understundom ovidkommande hänsyn komme att vid dömandet gÖTa sig gällande. P å grund härav synes lekmannamedverkan i samma utsträckning som i landet i övrigt icke böra i dessa städer ifrågasättas. Det torde dock icke vara välbetänkt att här alltjämt hålla lekmannaelementet helt och hållet utanför rättsskipningen. Förut har framhållits, att lekmannainsatsens värde onekligen i brottmålen är mest uppenbar och starkast erkänd. Betydelsen av det folkliga uppfattningssätt av det enskilda fallet, varmed lekmännen prägla rättsskipningen, är ojämförligt mycket större i brottmålen än i tvistemålen, där en mera juridisktteknisk prövning av en invecklad rättsfråga ofta är den mest framträdande uppgiften. Det är också mycket sannolikt, att befolkningen i dessa städer skulle komma att omfatta brottmålsrättsskipningen med ett helt annat intresse än tvistemålsrättsskipningen. Lekmännens anlitande i den förra kan därför väntas giva ett vida mera tillfredsställande resultat än deras medverkan i den senare. Vad angår de angivna farhågorna för att rättsskipningens säkerhet skulle äventyras och ovidkommande hänsyn vid dömandet göra sig gällande, må erinras, att en garanti häremot ligger i den form för lekmannamedverkan, som här föreslagits, då juryn avvisats och den nuvarande nämnden förordats. Den utförliga rådplägning med den rättsbildade domaren, som denna form i en ny rättegångsordning är ägnad att möjliggöra, bereder en betydande trygghet för att lekmännen skola lära känna ett förevarande måls skilda faktiska och rättsliga sidor och därmed också bliva i stånd att undvika missuppfattningar och att förstå det ansvar, som åvilar dem. Häri ligger ett av meddomarinstitutets stora företräden framför juryn, där lekmännen, lämnade åt sig själva, vida lättare falla

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

offer för misstag eller för frestelse att rätta en förment oriktighet i lagen. Nämnda farhågors berättigande är givetvis ytterligare beroende av den ställning, som lekmännen få i domstolen. Deras antal, rösträtt och ansvarighet måste vara av väsentlig betydelse i detta hänseende. Dessa frågor skola dock upptagas till utförlig behandling först i annat sammanhang. Den ståndpunkt, som processkommissionen därutinnan intager, är emellertid ägnad att undanröja betänkligheterna mot lekmannadeltagande. Processkommissionen förordar därför, att i brottmål nämnd i allmänhet skall deltaga även i nu ifrågavarande städer. Från regeln om nämnds deltagande i brottmål föreslår dock processkommissionen längre fram ett undantag, som framför allt kommer att få tillämpning beträffande de större städerna. Vad däremot angår tvistemålen, är läget i fråga om lekmännens deltagande ett helt annat än i brottmålen. Här göra sig de förut anförda betänkligheterna mot att i dessa städer påkalla lekmannamedverkan i domstolarna gällande med stor styrka. Den arbetsbörda, som därigenom skulle åläggas lekmännen, skulle bliva alltför stor, och värdet av deras insats vid domaruppgiftens fyllande alltför tvivelaktigt, för att deras deltagande här bör ifrågasättas. Visserligen förekomma särskilda mål, för vilkas prövning lekmän i domstolen kunde vara av värde, men om man frånser handels- och sjörättsmålen, som i processkommissionens förslag ägnas en särskild behandling, samt vissa mål, som höra till speciella processarter, är det mycket vanskligt att uppdraga tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål, för att de lämpligen skola kunna utbrytas och göras till föremål för särskild reglering. Jämväl farhågorna för att lekmännen i dessa städer endast mycket ovilligt äro benägna bära arbetsuppgifter i rättsskipningen avhålla från att söka genomföra en dylik särordning för vissa grupper av mål. P å grund härav har processkommissionen ansett deltagande av lekmän vid behandling av tvistemål i de städer, som utgöra egna domkretsar, icke böra stadgas vare sig såsom allmän regel eller beträffande vissa slag av mål. Inom kommissionen har ifrågasatts att giva vardera parten ävensom rätten befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid visst måls handläggning, varigenom skulle vinnas, att nämnd kunde komma att medverka i de mål, i vilka sådan medverkan kunde vara av betydelse. Kommissionen har stannat vid att icke heller denna tanke bör upptagas. Anordningen skulle vara av föga betydelse, om den, såsom sannolikt vore, endast i undantagsfall komme att anlitas. Mot ett mera allmänt begagnande av densamma skulle möta väsentligen samma betänklighet som mot en föreskrift om obligatoriskt deltagande av lekmän. I fråga om parts rätt att påkalla lekmäns deltagande kunde dessutom befaras, att densammas begagnande skulle göras beroende icke så mycket av målets beskaffenhet som av beräkningar, huruvida lekmäns medverkan kunde antagas skola bereda parten större eller mindre utsikt att vinna sin talan. Organisa- Frågan om organisationen av det lagfarna elementet i lagmansrätten innefatdetnia°g- t a r ^ r a m s t spörsmålet, huruvida i lagmansrätterna böra sitta en eller flera lagfama farna domare. Härutinnan kunna allmänna synpunkter göras gällande såväl elementet. för ^ e n e n a g o m £ ö r ^ a n ( j r a ståndpunkten. U<

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

97 Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare medför åtskilliga fördelar. En sådan behandling ökar utsikten för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir förbisedd eller missuppfattad. Den rådplägning, som vid besluts fattande skall hållas mellan domarna, det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl, som därvid äger rum, måste leda till ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium är genom den inverkan ledamöterna utöva på varandra ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet. Enmansdomarsystemet har dock även sina förtjänster. För en ensamdomare går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet kan inför en sådan domare gestalta sig enklare, mindre bundet av former. Den omständigheten, att domaren är ensam eller åtminstone ensam representerar lagfarenheten, stärker känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka i möjligaste mån fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt; därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom. En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system, ställer utan tvivel större anspråk på domstolen än en rättegång enligt den skriftliga metoden. Det gäller för domstolen att klart uppfatta och sammanhålla allt vad som förekommer under den muntliga förhandlingen och att på det sålunda föreliggande materialet omedelbart eller snarast möjligt efter förhandlingarnas avslutande fatta sitt beslut. Det kan med hänsyn härtill vara av värde, om domstolen innefattar ett domarkollegium. Denna invändning försvagas dock i viss mån, om man bibehåller appellen, d. v. s. tillåter part att i alla mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol. Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en sådan domstol. Synnerligt beaktande förtjänar i förevarande hänseende kostnadssynpunkten. De kollegiala domstolarna taga i anspråk ett vida större antal krafter än enmansdomstolarna. Därav följer en ej oväsentlig ökning i kostnaden. Detta är i och för sig ur statsekonomisk synpunkt en stor olägenhet men kan ytterligare medföra det ur rättsskipningens synpunkt betänkliga förhållandet, att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter skulle minskas och domstolens värde sjunka. Och även om man skulle vara benägen att i allmänhet anse den kollegiala formen vara överlägsen, lär dock vid valet mellan en ensamdomare av framstående kvalitet och ett kollegium av mindre framstående ledamöter, det förra alternativet böra anses äga företräde. Det är framför allt hänsynen till kostnaderna, som i främmande länder ofta föranlett den anordningen, att det inrättats två slags domstolar i första instans, den ena med blott en lagfaren domare för de mindre viktiga målen och den andra med ett domarkollegium för de viktigare målen. Vår nuvarande domstolsorganisation innebär, att vi hava underrätter av bägge typerna, men icke så att målen efter deras beskaffenhet äro hänvisade till den

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

ena eller den andra typen, utan så att den ena typen förekommer huvudsakligen på landsbygden och den andra uteslutande i städerna. Processkommissionen har redan förut uttalat sig mot en anordning med två olika slags domstolar i första instans. Men om således alla mål i första instans, oberoende av deras beskaffenhet, skola samlas hos en domstol, synas övervägande skäl tala för att låta denna domstol fungera med allenast en lagfaren ledamot. Huvudmassan av de mål, som förekomma i första instansen, är av ganska enkel beskaffenhet. Det skulle vara att använda mer än erforderligt stora arbetskrafter och kostnader att för alla dessa måls behandling anlita ett kollegium av minst tre jurister. Men även de större och viktigare målen torde kunna anförtros åt en domstol med allenast en lagfaren domare, under förutsättning att dessa mål handhavas av en tillräckligt kvalificerad domare. För detta ändamål skall enligt processkommissionens mening inom varje domstol en sådan arbetsfördelning äga rum, att göromålen med hänsyn till deras kvalitet uppdelas mellan särskilda domare i domstolen. På detta sätt kunna, efter ett sakligt urval och utan formell söndring mellan målen, de viktigare av dem förbehållas den främste domaren i domstolen, vilken bör vara högt kvalificerad. Förbises bör ej heller att, om advokater i mera vidsträckt omfattning komma att föra talan inför lagmansrätterna, domstolen bör få målen inför sig behandlade med sådant skärskådande ur alla faktiska och rättsliga synpunkter, att prövningen bör bereda vida mindre svårigheter än för närvarande är fallet. Sålunda torde en tillfredsställande behandling även av de större och svårare målen vara betryggad. Den erfarenhet vi ha från våra häradsrätter visar, att dessa väl gå i land med att pröva även de största och svåraste saker, oaktat de yttre förhållanden, under vilka häradsrätterna nu verka, icke äro tillfredsställande. Slutligen må hänvisas därtill, att enligt processkommissionens förslag parterna i tvistemål skola med viss begränsning äga avtala, att ett mål skall i första hand anhängiggöras vid hovrätt. Därigenom vinnes, utom andra fördelar, att åt parterna beredes utväg att få viktigare mål redan i första instans dragna under ett kollegium av lagfarna domare. Frågan om det lagfarna elementets organisation måste dock upptagas till särskilt övervägande i fråga om domstolarna i de större städerna, vilka skola bilda egna domsagor eller åtminstone utgöra särskilda domkretsar inom en av både land och stad bestående domsaga och vilka domstolar nu i regel utgöras av juristkollegier. Av rådstuvurätternas historiska utveckling framgår, att deras gradvis försiggångna inrättande som juristkollegier tillkommit huvudsakligen som ett medel att åstadkomma en fördelning på flera krafter av den betungande bördan att föra domstolens protokoll och icke av ett trängande behov av kollegial prövning av målen. Med frånseende måhända av de allra största städerna torde ej heller kunna påstås, att målen i ifrågavarande städer i genomsnitt kräva en handläggning och prövning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Fördelningen av svårare och enklare mål torde ingalunda ske efter gränserna mellan stad och land. De fall äro säkerligen icke få här i landet, där en jämförelse mellan

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

arbetsuppgifterna i rådstuvurätten i en nog så stor stad och i angränsande domsaga ingalunda visar, att rådstuvurätten bär de svårare uppgifterna Erfarenheterna från våra häradsrätter ådagalägga emellertid, såsom förut påpekats, att rättsskipningen kan även i viktigare mål fullt tillfredsställande handhavas av en domstol med endast en jurist. Visserligen torde rättsskipningen vid rådstuvurätterna, i synnerhet i många av våra större städer, vara synnerligen god, men den förmodan saknar förvisso icke grund, att detta mindre beror därpå, att domstolen är kollegial, än därpå, att dessa städer i allmänhet väl avlöna sina ledamöter och därför kunnat förvärva ett tillräckligt antal verkligt skickliga domare. Sannolikheten för en lika god rättsskipning i en domstol, där någon av dessa domare är ende lagfarne ledamot, är därför tämligen stor. Med den nyss omförmälda anordningen i fråga om målens fördelning mellan de särskilda domarna i en domsaga torde säkerligen rättsskipningen jämväl i städerna alltefter de växlande krav, som' målens olika betydelse ställer, kunna på ett fullt betryggande sätt handhavas av en underrätt, däri det rättsbildade elementet företrädes av endast en domare. I de brottmål, i vilkas handläggning nämnd enligt vad förut sagts bör deltaga, är denna anordning givetvis den naturliga. En underrätt bestående av tre lagfarna domare och en nämnd av lekmän innebure tydligen en onödigt stor och vidlyftig organisation. För de övriga brottmålen är ett juristkollegium än mindre behövligt. Deras behandling kommer att nära överensstämma med polismålens handläggning för närvarande. Beträffande tvistemålen är läget ett annat, då i nu ifrågavarande domkretsar lekmän icke skulle deltaga i handläggningen av dessa mål. Vid jämförelse med den nuvarande organisationen av domstolarna i dessa städer skulle en organisation med en domstol, bestående allenast av en lagfaren domare utan några bisittare, vare sig lagfarna eller lekmän, kunna te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens försvagande. Processkommissionen har därför haft under övervägande en organisation, enligt vilken lagmansrätterna i dessa städer skulle i tvistemål bestå av tre lagfarna domare, men stannat vid att icke förorda en sådan anordning. Såsom förut framhållits, är lekmäns deltagande i tvistemålen av mindre betydelse. Det kan då icke vara skäl att låta den omständigheten, att man i förevarande fall ej har att räkna med lekmäns deltagande, medföra en så betydande ändring, att man skulle för tvistemålens behandling inrätta ett juristkollegium. En sådan organisation skulle medföra en avsevärd kostnadsökning. Och då det övervägande antalet mål i första instans är av den enkla beskaffenhet, att deras hänskjutande redan i denna instans till ett kollegium av jurister icke är behövligt, skulle en sådan anordning innebära en onödig ekonomisk uppoffring. Om man besätter underrätten i dessa städer med tre lagfarna domare, kan det jämväl ifrågasättas, huruvida det domföra antalet ledamöter i hovrätten lämpligen kan begränsas till tre. En ökning av detta antal skulle emellertid innebära en ytterligare stegring av kostnaderna. Slutligen bör det framhållas, att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande handelsmålen, antagligen icke komma att behandlas vid underrätten utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten. 8—242894

i.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Resultatet skulle sålunda bliva, att lagmansrätten skall bestå av lagfaren ordförande och nämnd, dock att i tingslag, som omfattar endast en stad, nämnd ej skall deltaga i behandling av tvistemål utan rätten i dessa mål utgöras endast av den lagfarne domaren. OrganisaSåväl i våra häradsrätter som i de rådstuvurätter, i vilka lekmän äro ledalekmanna- möter, är lekmännens deltagande anordnat efter meddomarsystemet. Lekmännen elementet, deltaga i prövningen av målet i hela dess vidd. Likväl förefinnes en betydande olikhet i lekmännens ställning i ena och andra fallet. Häradsnämndens ledamöter utgöra ett jämförelsevis stort antal, i regel minst 7, högst 12, dock att på senaste tiden medgivits att vissa mindre viktiga mål och ärenden må handläggas med tre nämndemän. Hurudan sammansättningen än är, har nämnden endast kollektiv rösträtt; ledamöterna måste ena sig om en mening, för att denna skall bliva gällande mot den lagfarne ordförandens. De illitterata rådmännen åter äro vida mindre till antalet, vanligen två eller tre, och de hava var för sig lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna. Förslag om ändring av bestämmelserna angående lekmännen och deras rösträtt hava flera gånger framlagts. Lagkommittén, som lika med 1734 års lag bestämde antalet nämndemän till högst tolv och minst sju, bibehöll jämväl i fråga om tvistemålen regeln om nämndens kollektiva rösträtt men föreslog i avseende å brottmålen, att ledamöterna av nämnden skulle hava lika rösträtt med domaren beträffande frågan om den tilltalade skulle frias eller fällas, med stadgande att vid lika röstetal den friande meningen skulle gälla. Förslaget grundades i väsentlig mån därpå, att det skulle utgöra förberedelse till en juryinrättning, som kommittén ansåg framdeles böra komma till stånd. Äldre lagberedningen framställde, i syfte att göra nämndemanskallets utövning för domsagans invånare mindre betungande, det förslaget, att det domföra antalet ledamöter av nämnden skulle nedsättas och utgöra högst fem och minst tre. Och då nämndens kollektiva rösträtt, fördelad på färre ledamöter, ansåges komma att lämna rum för det större individuella inflytande, som varit åsyftat med nämnda, av lagkommittén i avseende å brottmålen föreslagna bestämmelse, lät beredningen samma bestämmelse utgå. Även nya lagberedningen vidhöll i principbetänkandet av 1884 grundsatsen om nämndens kollektiva rösträtt men ville nedsätta nämndemännens antal i syfte bland annat att giva ökad lyftning och betydelse åt det folkelement, som inrymdes i domstolen; och föreslog beredningen det domföra antalet till högst sex och minst tre. Förstärkta lagberedningen ansåg en så betydlig nedsättning av nämndemännens antal som till tre icke vara välbetänkt och förordade det domföra antalets bestämmande till fem. E n minoritet av sex ledamöter avstyrkte dock en nedsättning av antalet under uttalande av den uppfattningen, att en sådan nedsättning skulle försvaga nämndens ställning gent emot domaren. Samtliga nu omförmälda förslag hava tillika upptagit den regeln, att i stad,

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

där ej alla domarna vore lagfarna, rätten skulle bestå av en lagfaren domare med nämnd på samma sätt som på landet. Vid flera riksdagar under 1800-talets början och mitt hava motionsvis framlagts förslag att öka häradsnämndens inflytande, men utan att något resultat därav vunnits. I senare tid upptogs åter frågan vid 1893 års riksdag. Vid förhandlingarna inom riksdagen rörande den till detta års riksdag framlagda propositionen med förslag till lag angående bevisning inför rätta uttalades från skilda håll den åsikten, att nämndens inflytande å rättsskipningen i någon mån borde ökas. Särskilda förslag i detta syfte blevo därefter av enskilda motionärer framställda vid 1894 års riksdag. Dessa gingo ut därpå, att två tredjedelar av dem, som sutto i nämnden, skulle, om de vore ense, äga besluta i fråga om vad i målet skulle anses bevisat eller om värjemålsed skulle ådömas eller om skadeståndsbelopp, men att i andra frågor vad häradshövdingen prövade rättvist skulle gälla, om ej alla i nämnden enades om annan mening. Några av motionärerna föreslogo dock alternativt, att förstnämnda bestämmelser skulle gälla i fråga om alla till rättens prövning hörande frågor. Dessa förslag voro framkallade av de vid samma riksdag väckta förslagen om förändring av vissa stadganden angående bevisning och förföllo med dessa. År 1895 upptog regeringen denna fråga och utarbetade ett förslag, enligt vilket den majoritet inom nämnden, som fordrades för utslagsröst, bestämdes till tre fjärdedelar och regeln skulle gälla om alla till rättens prövning hörande frågor. Detta förslag överlämnades till högsta domstolen för avgivande av utlåtande men blev där avstyrkt, på den grund att en utsträckning av nämndens inflytande icke ansåges lämpligt. Med anledning därav framlades icke något förslag i ämnet för riksdagen. Vid 1897 års riksdag kom frågan åter under behandling på grund av enskild motion, vari yrkades, att, om den vid riksdagen ånyo framlagda propositionen med förslag till lag angående bevisning inför rätta skulle godkännas, den bestämmelsen skulle antagas, att, om häradshövding och nämnd vore av olika mening, häradshövdingens mening skulle gälla allenast i det fall, att med honom instämde tre av nämndens ledamöter. Med anledning av denna motion upptog lagutskottet nyssnämnda av regeringen år 1895 utarbetade förslag och tillstyrkte dess antagande. F y r a ledamöter av utskottet reserverade sig dock mot detta beslut. Då utskottets hemställan gick ut på, att denna förändring skulle genomföras endast under förutsättning, att förslaget till lag angående bevisning inför rätta antogs men detta förslag föll i andra kammaren, kom också ifrågavarande lagutskottets förslag att utan diskussion i någondera kammaren förfalla. I sammanhang med ett år 1902 av Kungl. Maj:t framlagt nytt förslag till lag om bevisning kom på grund av enskild motion frågan om utvidgning av nämndens befogenhet åter upp; och andra kammaren antog ett av lagutskottet förordat förslag, som överensstämde med regeringsförslaget av 1895. Emellertid avslog första kammaren detta förslag, varför frågan även denna gång föll. Enahanda beslut fattade kamrarna vid 1903 och 1907 års riksdagar i sam-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

manhang med behandling av då genom enskilda motioner väckta förslag om ny lagstiftning angående bevisning. Det krav, som sålunda framkommit på ett ökat inflytande för lekmannaelementet, torde vid en ombildning av rättegångsväsendet icke kunna lämnas utan beaktande. För att lekmän skola kunna göra den insats i rättsskipningen, som är önskvärd, synes det erforderligt, att de få större inflytande på målens avgörande. Med den nuvarande proceduren har detta svårligen låtit sig göra. En rättegångsordning, där målet med många och långa uppskov sakta skrider framåt, och där protokollen över vad som i målet förekommer äro enda grundval för dess avgörande, kan icke bereda tillfälle för ett verksamt inflytande från nämndemännen, vilka ofta icke kunna övervara alla handläggningar av målet och vilka, även om de följt handläggningen i dess helhet, icke kunna från de skilda rättegångstillfällena i minnet bevara vad som förekommit. En ny, till sina huvuddrag muntlig rättegångsordning kommer att medföra ändring härutinnan. Om i varje mål huvudförhandlingen, på grund av vilken målet avgöres, i regel koncentreras till ett enda rättegångstillfälle, då hela materialet i ett sammanhang förebringas, och avgörandet omedelbart därefter sker på grund av det sålunda förebragta materialet och icke på grund av några protokoll, äro från rättegångsordningens sida alla förutsättningar beredda, för att lekmännen skola kunna verksamt deltaga i domaruppgiften. I de främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanligt, att meddomarna hava lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna, såsom fallet är i våra rådstuvurätter med illitterata rådmän. Att upptaga ett sådant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med den ordning, som nu hos oss gäller för nämndens medverkan, och gå vida utöver de krav på ökat inflytande för nämnden, som här i landet framställts. En sådan regel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denna fara skulle bliva mest framträdande i de större städerna, där lekmannamedverkan i domstolarna nu skulle införas utan att äga samma tradition att bygga på som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid en ensam lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig rubbning av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt vad förut angivits, tala för lekmäns deltagande i domstolen, föranleda icke heller, att lekmännen göras alldeles likställda med de lagfarna domarna. Lekmän böra deltaga i domstolarna för att lekmannasynpunkter må komma i beaktande, men ej för att dessa synpunkter skola helt behärska domstolarnas avgöranden. E t t visst försteg bör tillerkännas det lagfarna elementet. Den nu gällande regeln, att, om nämndemännen äro ense om en mening, deras mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, att en sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade meningen är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke bör åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modifieras så, att en stark majoritet bland nämndemännen skall kunna överrösta domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet på större inflytande för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett. Huru den majoritet inom nämnden, vars mening skall bliva gällande, bör bestämmas, därom kunna

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

olika meningar råda. I väsentlig grad sammanhänger den med frågan om det antal nämndemän, vars närvaro bör krävas. Denna fråga måste därför först beröras. Vid övervägandet härav måste först och främst hållas i sikte, att under en ny rättegångsordning nämnden kommer att deltaga i domstolssammanträden mycket oftare än nu. Om rättsskipningen skall kunna fungera med önskvärd snabbhet, måste rättens sammanträden hållas vida oftare än för närvarande på landsbygden är fallet. Med undantag för de glesast befolkade delarna av landet torde domstolarna därför över hela riket komma att få följa en arbetsordning, som närmast svarar mot rådstuvurätternas nuvarande. Även om nämnden icke skall komma att anlitas för alla olika domstolsuppgifter, är det dock antagligt, att dess närvaro i genomsnitt kommer att erfordras åtminstone en gång i veckan, och att dess deltagande i domstolsarbetet då vanligen kan komma att erfordras två dagar i följd. För en nämnd enligt nuvarande ordning bleve ett sådant deltagande givetvis alltför betungande. Till undvikande av de svårigheter, som i detta hänseende uppkomma, kunde det ifrågasättas, att man skulle följa den i främmande länder städse beträffande juryn och stundom jämväl i fråga om meddomare tillämpade metoden, enligt vilken den enskilde lekmannens medverkan icke tages i anspråk mera än högst en eller annan gång under hela hans levnad. En sådan ordning, vilken medför att jurymännen bliva i fullständig saknad av den utbildning för domarkallet en viss tids tjänstgöring är ägnad att giva, kan måhända passa för jurysystemet. En juryman väntas icke företräda någon domarerfarenhet. Han skall i domstolen införa allenast sin oförvillade lekmannauppfattning, som helst bör vara fullkomligt fri från ett av rättsliga insikter påverkat betraktelsesätt. Systemet står däremot i avgjord strid mot den hos oss sedan länge praktiserade metoden för lekmännens deltagande i rättsskipningen och mot den uppfattning om lekmännens ställning därvid, som hos oss torde vara den allmänna. Vår gällande lagstiftning går ut på, att nämndemännens tjänstgöring icke må vara för kort, och enligt den allmänna uppfattningen torde det ock vara önskvärt att i domstolen finnas lekmän, som genom en längre tids tjänstgöring förvärvat vana och erfarenhet i domstolsarbetet. Den i detta arbete väl bevandrade gamle nämndemannen anses kunna göra en värdefullare insats än den nyvalde och oerfarne. Denna uppfattning kommer säkerligen att vinna i styrka, om lekmännens inflytande kommer att ökas. I överensstämmelse med denna uppfattning synes det böra även under en ny rättegångsordning sörjas för att de lekmän, som kallas att utöva domarvärvet, komma att mera varaktigt deltaga i rättsskipningen. För att icke med tillämpning härav nämndemännen på grund av det ökade antalet tingssammanträden skola tagas alltför mycket i anspråk, kan antalet nämndemän för varje domkrets ökas. En sådan ökning torde dock, om lämpliga krafter skola vinnas, böra hållas inom rätt trånga gränser och därför icke bliva tillräcklig för ändamålets ernående. Man måste vara betänkt på annan utväg.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

I sådant hänseende synes icke annan lämplig åtgärd stå till buds än att sänka det antal lekmän, vars närvaro erfordras, för att domstolen skall vara domför. Den lindring i tjänstgöringen, som härigenom kan beredas lekmännen, skall förvisso göra det väsentligt lättare att knyta dugande lekmannadomare vid våra domstolar. Om domstolen icke är så talrik, blir också dess arbete lättare att ordna och den olägenhet avsevärt mindre, som är förbunden med ett någon gång oundgängligt uppskov av ett mål. För nedsättning av antalet nämndemän talar jämväl den omständigheten, att en sådan nedsättning verkar till stärkande av nämndens ställning. Såsom redan nya lagberedningen framhållit, torde det förhålla sig så, att i samma mån antalet av de röstande är större eller mindre förringas eller förökas den individuella andelen i resultatet och även känslan av ansvarighet för detta resultat, Slutligen bör ej förbises, att, om nämndemännen skola hava ersättning för sin tjänstgöring, ekonomiska hänsyn tala för att antalet inskränkes. Å andra sidan bör antalet icke sättas för lågt. Man skulle då äventyra den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten att i rimlig utsträckning låta skilda orter inom domkretsen på samma gång vara företrädda i nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara möjligt upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening bör vara ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid övervägande av nu angivna synpunkter har processkommissionen stannat vid det förslaget, att antalet ledamöter i nämnden skall vara fem och att den majoritet inom nämnden, som skall fordras för att nämndens mening skall bliva gällande, skall bestämmas till fyra femtedelar. F y r a lekmäns samstämmiga mening kommer då att gälla mot domarens, varemot, om fyra nämndemän ej kunna ena sig om en mening, domarens blir gällande. Det skulle kunna ifrågasättas att bestämma lekmännens antal till sex och fordra, att fem skulle vara ense, för att deras mening skulle bliva gällande mot domarens. Därigenom skulle domarens företrädesställning skarpare betonas. Men det synes bliva en väl stor och dyrbar apparat, och så stort antal lär ej heller vara av omständigheterna nödvändigt påkallat. Om nämndemännens antal bestämdes till fyra och tillika stadgades, att tre av dem skulle kunna göra sin mening gällande mot domaren och en nämndeman, bleve domarens inflytande alltför mycket försvagat. Sattes nämndemännens antal till tre, borde domarens mening bliva gällande, såvida ej alla nämndemännen förenade sig, enär två nämndemän ej kunde få överrösta domaren och en nämndeman. Domarens ställning bleve i sådant fall tillbörligen beaktad. Men på förut angivna skäl torde ej vara lämpligt att så mycket nedsätta nämndemännens antal. Samma skäl föranleda ock, att det vid domstolar enligt meddomarsystemet i utlandet ofta använda antalet av två lekmän bör anses för litet. Genom den av processkommissionen förordade regeln, att nämndemännens antal skall vara fem och att det skall fordras, att fyra förena sig om en mening, för att denna skall bliva gällande mot domarens, synes tillbörlig hänsyn vara tagen till alla de synpunkter, som, på sätt förut utvecklats, i denna fråga böra komma i beaktande.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

105 De regler för lagmansrätternas sammansättning, som ovan angivits, kunna Lagmansicke gälla utan modifikationer. P å samma sätt som häradshövdingen ensam sammannu i åtskilliga fall äger fatta beslut utan nämnds medverkan, måste också den sättning i lagfarne domaren vara behörig att ensam handlägga, och pröva vissa mål och skUda fall ärenden. Om nämnden skulle deltaga i handläggningen av varje även den obetydligaste sak, skulle allvarliga hinder kunna uppstå för ett tillfredsställande ordnande av domstolens arbete. Antingen bleve det nödvändigt att öka det antal domstolssammanträden, vid vilka nämnden skulle närvara. Därmed skulle på nämndemännen ställas sådana anspråk på resor till tingsstället och uppehåll där, att det bleve mycket svårt att förmå tillräckligt många dugande personer att åtaga sig nämndemansuppdraget, såvida man icke ville välja att avsevärt utöka det sammanlagda antalet nämndemän i en domkrets och därmed mer eller mindre uppgiva förhoppningen på nämndemän, som genom erfarenhet blivit förtrogna med sitt kall. Eller måste den utvägen anlitas, att ett större antal mål sammanfördes att handläggas på ett och samma sammanträde. Vare sig den ena eller den andra vägen beträdes, kommer det att lända till skada för rättsskipningen. Också en annan synpunkt förtjänar att framhållas. Intresset hos lekmännen för rättsskipningsuppgiften uppehälles säkerligen bättre, om deras deltagande icke påkallas i alla slags saker, både obetydliga och betydliga, utan de befrias från de minst viktiga, ofta rent rutinmässiga göromålen. I stort sett måste rättsskipningen vinna på att lekmannadomarna icke anlitas i sådan utsträckning, att deras intresse hotar att förslappas. Åtskilliga av svagheterna hos vår nuvarande nämnd ha säkerligen sin rot i ett otillräckligt beaktande härav. Till de saker, vid vilkas behandling lagmansrätten alltid bör utgöras av endast lagfaren ordförande, höra först och främst inskrivningsärendena. Visserligen är det sant, att kännedomen inom nämnden om personliga och lokala förhållanden emellanåt är av värde vid prövningen av dessa ärenden, men det synes dock, som om lekmännens offer av tid härför icke skulle stå i rimligt förhållande till vinsten, om även framdeles lekmän städse skulle närvara vid dessa ärendens handläggning. Därtill kommer, att inskrivningsärendenas behandling måste komma att omläggas till rena kansligöromål. Den domare, som handhar dessa ärenden, måste vara lätt tillgänglig å sitt kansli; och det skulle innebära ett betänkligt försvårande och fördröjande av ärendenas prövning, om han icke ägde besluta, med mindre nämndemän vore närvarande. Vad nu sagts om handläggningen av inskrivningsärendena gäller också om behandlingen av flertalet andra ansökningsärenden, såsom angående årsstämning, dödförklaring, vittnesförhör för dödsfalls skull m. m. Till dessa ansökningsärenden böra även hänföras sådana, som enligt särskilda bestämmelser redan nu handläggas av häradshövdingen utan nämnd eller i stad en medlem av rätten, såsom ansökan om konkurs, när den ej bestrides, m. fl. För handläggningen av vissa andra ansökningsärenden åter är nämndens medverkan av sådan betydelse, att den ej bör uppgivas, såsom vid ansökningar om förmyndares tillsättande eller entledigande eller om tillstånd till försäljning eller intecknande av omyndigs fasta egendom.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Vad angår de egentliga rättegångsmålen skiljes i rättegångarna beträffande såväl brottmål som tvistemål emellan själva huvudförhandlingen, då materialet skall i sin helhet framläggas för rätten och målet av denna avgöras, samt förberedande och andra utom huvudförhandlingen fallande åtgärder av ganska skiftande art och betydelse. Det är naturligen i främsta rummet beträffande de senare, ,som det kan ifrågasättas, att de skola i varje fall behandlas av en ensamdomare. De äro av mindre vikt än själva huvudförhandlingen. De måste ofta företagas synnerligen skyndsamt. Att för deras behandling tillkalla nämnd skulle ur synpunkten av arbetets lämpliga ordnande inom rätten medföra svåra olägenheter. Hit höra i första rummet sådana mera formella åtgärder som meddelande av stämning, måls utsättande till viss dag, utfärdande av kallelser och kommunikationsresolutioner samt annat dylikt. Den egentliga förberedelsen i sådana brottmål, som åtalas av allmän åklagare, ankommer på denne. Han har att i sådana mål företaga erforderlig förberedande undersökning. Men under loppet av sådan undersökning kan rättens verksamhet i vissa fall påkallas. Så har rätten att pröva frågor om användningen av vissa säkerhetsåtgärder, såsom häktning, reseförbud, beslag samt huseller kroppsrannsakan. Hos rätten må klagomål föras över undersökningsförrättarens förfarande. Rätten kan få föranstalta om eller upptaga bevisning i målet. Även efter förundersökningens slut ankomma åtskilliga åtgärder på rätten för huvudförhandlingens förberedande. I avseende å tvistemålen och sådana brottmål, i vilka enskild part för ansvarstalan, är rättens befattning av än större omfattning. Förberedelsen ledes omedelbart av rätten, och i vissa fall kan rätten redan på detta stadium företaga målet till slutlig och huvudsaklig prövning. Även sedan den egentliga förberedande behandlingen är slutad och målet är utsatt till huvudförhandling eller denna redan är påbörjad, kan det förekomma, att särskild utom huvudförhandlingen fallande åtgärd skall vidtagas, såsom upptagande av bevisning, vilket senare då vanligen sker vid annan domstol än den, där målet är anhängigt. Åtskilliga av dessa åtgärder äro av ganska enkel beskaffenhet, men andra kunna vara av större betydelse. Det senare gäller bland annat rättens prövning av säkerhetsåtgärder under den förberedande undersökningen i brottmål, beslut varigenom ett mål vid begäran om stämning eller under den förberedande behandlingen avvisas, samt framför allt de fall då rätten under förberedelsen företager ett mål till slutlig prövning. Såvida icke domstolens arbete skall alltför mycket försvåras och lekmännen tagas för mycket i anspråk, torde det emellertid vara oundgängligt att låta regeln gälla om alla nu ifrågakomna åtgärder. Utom i de nu nämnda fallen kan det ifrågasättas att till domaren ensam förlägga också handläggning och avgörande vid huvudförhandling av enklare och mindre viktiga saker. Visserligen kunna betänkligheter av mera principiell art resas häremot. Lekmannainflytandet kan sägas vara lika värdefullt i en obetydlig sak som i en viktig. Men å andra sidan föreligga de starka

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

praktiska skäl, vilka, enligt vad nyss erinrats, tala för en inskränkning av nämndens användning. Här möter emellertid, på sätt i 1 kap. på tal om målens fördelning mellan olika domstolar i första instans närmare utvecklats, svårigheten att på tillfredsställande sätt verkställa fördelningen. Vad tvistemålen angår, bleve det säkert nödvändigt att uppställa en sådan värdegräns, som i berörda sammanhang är omnämnd. Processkommissionen har övervägt förslag i denna riktning men har stannat vid att icke framlägga något sådant. Betänkligheterna mot en värdegräns måste tillerkännas stor betydelse. Ur synpunkten av arbetsbesparing skulle antagligen heller icke mycket vinnas med den ifrågasatta regeln, enär, på grund av vad statistiken utvisar, det största antalet av de mål, som sålunda skulle undantagas från behandling med nämnd, kan förutsättas komma att enligt processkommissionens längre fram avgivna förslag slutbehandlas redan under det förberedande förfarandet och således på denna grund avgöras utan nämnds deltagande. I brottmålen skulle en inskränkning i nämndens deltagande lättare kunna genomföras, då en lämplig gräns här kan uppställas med hänsyn till det straff, som kan följa å brottet. Processkommissionen har dock icke ansett rådligt uppställa en allmän regel, enligt vilken från behandlingen med nämnd skulle undantagas brott, som endast betingade ett visst mindre straff, utan inskränkt sig till det förslaget, att en dylik anordning må kunna efter särskilt beslut vidtagas för vissa orter och beträffande vissa brott. Därvid förutsattes, att anordningen aldrig kan avse brott, vilka kunna förskylla strängare straff än fängelse i sex månader. Redan nu äro i vissa större städer åtskilliga mindre brottmål, de s. k. polismålen, undandragna den kollegiala rättens behandling och överlämnade till en ensam domare. Sådana mål förekomma där i stor mängd, och deras beskaffenhet är sådan, att vid handläggningen huvudsakligen kräves rutin. Det skulle ur synpunkten av ordnandet av domstolsarbetet medföra synnerliga olägenheter, om nämnd skulle behöva medverka vid dessa måls behandling. Och värdet av lekmännens insats i dem kan ej anses vara så stort, att det kan uppväga den vinst i avseende å möjligheten att tillfredsställande ordna arbetet inom domstolen, som uppkommer, om en lagfaren domare får ensam handlägga dem. Behov av undantag från den allmänna ordningen för behandlingen föreligger förnämligast beträffande de större städerna men kan ock uppstå rörande någon ort å landet. Det torde, liksom fallet är i avseende å den nuvarande anordningen, böra få ankomma på Konungen att bestämma i avseende å vilka orter och inom nyssnämnda gräns vilka mål den nu föreslagna anordningen skall bringas i tillämpning. Enligt den föreslagna rättegångsordningen i brottmål (2 delen 12 kap. 4 punkten) skall i vissa fall erfordras lagmans rättens prövning av strafföreläggande. Denna prövning bör kunna göras av en lagfaren domare ensam. Varder överexekutorsbefattningen överflyttad på lagmansrätten, blir det naturligt, att även behandling av mål och ärenden, som i sådant avseende tillkommer rätten, utövas av en lagfaren domare allena. Dessa mål och ärenden äro av sådan natur, att biträde av nämnd för deras handläggning i allmänhet icke kan anses påkallad.

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Indelningen En av de betydelsefullaste frågorna om underrättsorganisationen rör indelsar och dom- ningen av domkretsarna för dessa domstolar. Härpå beror i främsta rummet sagor. huru lätt tillgängliga domstolarna skola bliva för den rättssökande allmänheten. Frågan är också en av de ömtåligaste, ty vanan vid det bestående väcker enligt erfarenhetens vittnesbörd på detta område ofta i en sällsam grad till liv motstånd mot förändringar, som eljest äro synnerligen välgrundade. Detta förhållande utgör naturligtvis en kraftig maning att framgå med stor varsamhet, när det gäller jämkningar i den nuvarande domkretsindelningen. Upphävandet av städernas egen jurisdiktion medför, att domsagorna, komma att förete tre olika typer. De största städerna böra, som förut nämnts, icke förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga utan bilda egna domsagor. Det övervägande antalet domsagor kommer däremot att omfatta både stad och kringliggande landsbygd; i några fall torde det icke kunna undvikas, att två eller flera städer komma att med landsbygden förenas till en domsaga. I vissa fall slutligen kommer domsagan.att omfatta allenast landsbygd. Detta gäller framför allt om några av de glesast befolkade delarna av landet. Sedan länge har det varit ett önskemål, att varje domsaga skulle utgöra allenast en domkrets och icke vara indelad i olika tingslag, sammanhållna därav, att de hava gemensam domare. Strävandet att vinna detta mål har tagit sig uttryck i en följd av regleringar av tingslagsordningen, varigenom skilda tingslag blivit förenade till ett eller domsagor med flera tingslag delats i särskilda domsagor. Ännu återstå dock åtskilliga domsagor med två eller flera tingslag. Den i flera tingslag delade domsagan bereder åtskilliga svårigheter för en tillfredsställande rättsskipning. Täta domstolssammanträden i de skilda tingslagen kunna näppeligen anordnas, såvida ej kommunikationerna äro mycket goda. Att göra domstolen städse tillgänglig blir fullkomligt omöjligt. Häri ligga oöverkomliga hinder för åstadkommandet av erforderlig snabbhet i rättsskipningen. För genomförandet av ett muntligt rättegångsförfarande uppstå därjämte särskilda svårigheter. Om på grund av domsagans indelning i flera tingslag domstolen i något av tingslagen icke kan sammanträda så ofta, måste tydligen dess flera mål sammanföras till varje sammanträde, varmed åter vanligen är förenad en stark tendens till uppskov med målens vidare handläggning. Den nya domstolsorganisationen bör alltså såvitt möjligt grundas på den huvudregeln, att varje domsaga utgör allenast en domkrets. Stundom kunna emellertid särskilda förhållanden hindra ett genomförande av denna regel. I mindre tätt befolkade trakter av vårt land kunna icke utan misshushållning med arbetskrafter inrättas domsagor, omfattande en enda domkrets, med samtidigt tillgodoseende av kravet, att domstolen är någorlunda lätt tillgänglig för invånarna. I dessa fall måste domsagans område göras så pass stort, att nämnda krav kan tillgodoses därigenom, att domsagan i stället fördelas i två tingslag med var sitt tingsställe inom tingslaget. De betänkligheter mot en delning av domsaga i flera tingslag, varåt här gi-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

vits uttryck, föreligga icke på långt när i samma grad i de fall, då tingslagen kunna hava gemensamt tingsställe. En tingslagsdelning här är närmare svarande mot den delning i skilda avdelningar, som förekommer inom våra större rådstuvurätter. P å grund härav har processkommissionen icke hyst tvekan att begagna detta medel för att i domsagor, som omfatta dels stad och dels landsbygd, kunna i erforderlig utsträckning genomföra den olikhet i lagmansrättens sammansättning, som processkommissionen förut ansett sig böra förorda, såvitt angår de större städerna. I dessa fall förutsattes nämligen gemensamt tingsställe för tingslagen, beläget i staden. Den utsträckning, vari denna anordning bör genomföras, kan naturligtvis icke uttömmande angivas utan en mycket noggrann undersökning av förhållandena på varje plats, för vilken anordningen kan ifrågasättas. Processkommissionen har icke ansett sig böra nu företaga en sådan men förmodar på grund av de upplysningar, som inhämtats, att den nedre storleksgränsen för ifrågavarande städer bör dragas vid ett invånarantal av omkring 14- till 15,000. I icke ringa omfattning torde domsagans uppdelning i flera tingslag kunna undvikas genom att inom domsagan inrätta förutom tingsstället vid domsagans kansli ytterligare ett eller flera bitingsställen. Olägenheterna härav äro icke så allvarliga som de, som äro förenade med uppdelningen i tingslag, enär mål från hela domsagan, där så erfordras, då kunna handläggas vid varje tingsställe inom domsagan och anordningen således icke behöver inverka på rättegångstillfällenas täthet inom domsagan. Vid domsageindelningen måste stor hänsyn tagas till vilka arbetskrafter kunna avses för varje domsaga och huru arbetet dem emellan må kunna fördelas. Vid övervägandet av denna fråga, till vilken processkommissionen straxt återkommer, visar det sig helt naturligt, att möjligheterna att genomföra en kvalitativ fördelning av en domsagas arbetsbörda på domarkrafterna i domsagan och att fullt utnyttja dessa krafter ökas i samma mån som domsagorna göras mera omfattande, men att, å andra sidan, behovet att uppdela en domsaga i flera tingslag eller att utan sådan uppdelning anordna flera tingsställen inom domsagan gör sig starkare gällande och faran av de därmed förenade olägenheterna således blir större ju mer omfattande domsagan är. Vid uppgörande av en domsageindelning för landet måste alltså ett vägande av dessa synpunkter mot varandra ofta vara av avgörande betydelse för träffandet av ett val mellan de olika möjligheter, som erbjuda sig. Härvid kunna givetvis olika meningar, som gå tämligen vitt isär, göra sig gällande och även med goda grunder försvaras. Processkommissionen har icke varit i tillfälle att inhämta de noggranna upplysningar från de skilda bygderna i landet, som äro nödvändiga för att uppgöra ett förslag till indelning, och har därför icke besuttit tillräckliga förutsättningar beträffande alla orter inom landet för att göra ett sådant avvägande, som nyss nämndes. Processkommissionen antar dock för sannolikt, att vid en domsageindelning enligt de grunder, från vilka processkommissionen utgår, antalet domsagor skall kunna nedbringas till omkring 100.

HO

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Vår nuvarande ktafterna domsageindelning torde ursprungligen vila på den grundtaninom en ken, att i varje domsaga arbetet bör kunna med skrivhjälp och annat liknande irbefeteför- b i t r ä d e fullgöras av häradshövdingen. Denna förutsättning har, som känt är, delning mel- för länge sedan fått övergivas. Folkmängdens ökning, den livligare handeln lan dem. o c n industriens tillväxt hava i de flesta domsagor ökat arbetsmängden vida utöver gränserna för en enda mans arbetsförmåga. Följden härav har blivit, att häradshövdingen måst åt annan överlåta en del av de göromål, för vilkas utförande det ålegat honom att ansvara. Det har sålunda utbildats en ordning, som inneburit, att rättsskipningen å landet, även i fråga om de viktigaste mål, i stor utsträckning anförtrotts åt ofta unga och oerfarna vikarier. Detta vikariatsystem har, på sätt förut omförmälts, länge varit föremål för vägande anmärkningar. P å senaste tiden ha ock åtgärder vidtagits i syfte att begränsa detsamma. I sammanhang med det statsmakterna inrättat väsentligen med statsmedel avlönade biträdande domare- samt notarietjänster i domsagorna, ha föreskrifter givits, som avsett dels att inskränka möjligheten för häradshövdingarna att erhålla tjänstledighet, dels ock att mellan häradshövdingen och hans tjänstemedhjälpare fördela arbetet efter dess kvalitet, så att åt häradshövdingen förbehållits de viktigare och mera maktpåliggande göromålen och att de unga notariernas självständiga sysslande inskränkts till mera oviktiga saker. En åtgärd i samma riktning är anställandet inom en domsaga med synnerligen stor arbetsbörda av en inskrivningsdomare, som har att på eget ansvar handlägga inskrivningsärendena. Då det gäller att genomföra en processreform, måste tydligen stor uppmärksamhet ägnas åt nu ifrågavarande förhållanden. En utväg ur det nuvarande tillståndet vore att vid indelningen tillse, att domsagorna ej bleve större, än att lagmannen i allmänhet kunde medhinna att själv utföra det väsentliga av göromålen. De nyss omförmälda, på senaste tiden vidtagna åtgärderna visa på en annan väg, nämligen att förstärka arbetskrafterna inom varje domsaga och mellan dessa arbetskrafter fördela de särskilda arbetsuppgifterna efter deras kvalitet. Processkommissionen har för sin del anslutit sig till det senare systemet, därvid naturligen de berörda åtgärderna, som varit av provisorisk art, måste utbytas mot mera fasta anordningar. Göromålen inom en domsaga äro av synnerligen skiftande beskaffenhet; de variera från de utomordentligt maktpåliggande uppgifterna vid handläggning och avgörande av viktiga och invecklade mål till rent mekaniska expeditionsbestyr. Mycken tid och omsorg upptaga inskrivningsärendena, vilkas behöriga skötsel är av synnerlig vikt men vid vilka det dock mest kommer an på ordning och noggrannhet. För utförande av själva domaruppgifterna, framför allt i de viktigare sakerna, är det nödvändigt att söka förvärva verkligen framstående och beprövade förmågor; men det är ett slöseri med arbetskraft, om man ålägger dessa förmågor att jämväl syssla med övriga mera mekaniska, men i regel synnerligen tidsödande göromål. Detta skulle ock medföra en fara för att krafter tillräckligt kvalificerade för de svåraste uppgifterna icke skulle stå att vinna, eller att intresset för dem icke kunde nog levande upprätthållas. Genom att i möjligaste mån befria de

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

Ill

bäst utrustade krafterna från arbete av mer eller mindre mekanisk art kunna framstående förmågor väntas vilja ägna sig åt dessa domarsysslor. Denna grundsats är redan tillämpad inom högsta domstolen, där justitieråden äro befriade ej blott från all expedition utan också från all förberedelse av målen till föredragning. Den har ock tillämpats inom den engelska rättsskipningen, vars höga anseende bland annat beror därpå, att domarna även i första instans i mycket ringa utsträckning belastas med annat än den rent dömande uppgiften, och att för domartjänsterna därför kunnat förvärvas ypperliga krafter. Mot den uppfattning, varåt här givits uttryck, har visserligen invänts, att därmed skulle förspillas fördelen av en domare, som intoge en viss patriarkarisk ställning gentemot domsagans inbyggare och därigenom åtnjöte befolkningens delvis på personliga band grundade förtroende. Naturligtvis kan det ej förnekas, att i den svenska domarkåren finnas förträffliga representanter för denna typ av underdomare, men den trives i regel bäst i en domsaga med övervägande fast jordbrukarbefolkning. I något större städer och i industriområden har den en vida sämre jordmån. Den förutsätter också stabila och föga sammansatta samhälls- och levnadsförhållanden och får sin ställning mer eller mindre undergrävd, så snart handel och samfärdsel inom domsagan börja sätta en livligare och rörligare prägel på befolkningen. Vare sig man vill beklaga det eller icke, måste man därför säkerligen räkna med, att en organisation av underrätterna numera icke gärna kan grundas på ett bevarande av den gammaldags patriarkaliske underdomaren. Från en annan synpunkt har invänts, att även om man med den här förordade arbetsfördelningen efter kvalitativa grunder lyckas för de högre uppgifterna förvärva goda krafter, det dock blir mycket svårt att besätta de platser, där det mera mekaniska eller expeditionsmässiga arbetet skall fullgöras. Erfarenheten vederlägger med styrka denna invändning. Vid många av våra rådstuvurätter liksom vid de administrativa verken har en dylik arbetsfördelning sedan länge varit genomförd och ansetts självfallen. Huru långt en dylik arbetsfördelning inom underdomstolarna kan genomföras är, som redan blivit antytt, beroende av arbetsmängden och sålunda i främsta rummet av storleken och folktätheten i domsagorna. En förutsättning bör nämligen vara, att samtliga arbetskrafter hava full arbetsbörda. Domsagorna böra alltså vara så anordnade, att denna förutsättning icke brister. Å andra sidan få domsagorna naturligtvis ej vara så omfattande, att domstolen icke blir lätt tillgänglig. I vissa trakter av vårt land torde därför svårigheter möta, som tvinga till jämkningar, men som dock ej böra hindra en mera tillfredsställande ordning i övriga delar av landet. Upphävandet av de särskilda stadsdomstolarna ökar i betydlig grad möjligheterna att ordna domsagorna för det här avsedda syftet. Genom att till en domsaga förena en stad och angränsande landsbygd, som nu bilda skilda domkretsar, vinnes ofta en samlad arbetsmängd, som kan rationellt fördelas mellan flera arbetskrafter. Den mest tillfredsställande arbetsfördelningen i våra domsagor efter de här angivna grunderna synes vinnas med en domstol, där arbetet är så omfat-

2 KAP.

LAGMANSRÄTTERNA.

tände, att det kan efter kvalitativa grunder fördelas i tre grupper, som var och en bildar en full arbetsbörda. Där domsaga skulle få en alltför stor eller eljest olämplig omfattning, om den inrättades för en dylik arbetsfördelning, bör den dock kunna ordnas så, att arbetsmängden kan delas i åtminstone två grupper. Om i några få fall ej heller detta skulle låta sig göra, blir det nödvändigt inrätta domsaga, där endast en domare har fullt arbete. Å andra sidan är det uppenbart, att i de större städerna och även i en och annan av de tätast befolkade övriga domkretsarna flera avdelningar av domstolen måste inrättas, vilka jämsides, syssla med samma slag av domstolsgöromål. Enligt dessa grunder skulle alltså varje domsaga i regel hava flera domare, åtminstone tre eller två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga hava allenast en domare. Det nuvarande systemet, enligt vilket domarpersonalen till stor del består av extra ordinarier, måste därvid övergivas. Det strider mot den viktiga principen om domarnas oavsättlighet, och den ständiga växlingen av personalen måste inverka synnerligen ofördelaktigt på arbetets utförande. Bland de domare, som skola vara anställda i en lagmansrätt, måste en vara dess främste man. Dennes benämning är lämpligen lagman. Han bör framför de andra vara lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handläggas; han bör också leda arbetets fördelning inom domstolen. Han bör sålunda vara en väl kvalificerad domare med stor erfarenhet och framstående duglighet, som fyller högt ställda fordringar. De övriga domarna i lagmansrätten äro åter avsedda att vara yngre eller mindre erfarna personer, då deras uppgifter icke bliva så maktpåliggande som lagmannens. Under vissa omständigheter torde det vara lämpligt, att dessa domarplatser beklädas av personer, som visserligen genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. En rekrytering efter sådana grunder torde dock passa endast för vissa av dessa platser. För andra är det givetvis bättre att tillse, att de bliva besatta med personer, som kunna väntas erhålla befordran. Dessa platser kunna då också tjäna att utbilda goda, för viktigare värv skickade domare. Samtliga ifrågavarande domare synas lämpligen böra benämnas rådmän. I de största städerna kan handläggning av alla de viktigare målen icke medhinnas av en lagman. Detsamma kan möjligen bliva fallet i andra större domsagor. I sådana domsagor bör därför för dessa måls behandling inrättas erforderligt antal vice lagmansämbeten, vilka böra besättas med domare av samma kvalifikationer, som förutsättas hos lagmännen. Det torde bliva nödigt att för varje domsaga fastställas allmänna grunder angående arbetets fördelning mellan de särskilda domarna. Detta bör ske medelst en av Konungen given arbetsordning. Tillämpningen av denna bör däremot anförtros åt lagmannen, som ordnar arbetet i detalj. De grunder för arbetsfördelningen, som i främsta rummet böra användas, hava redan antytts. Under det att viktigare tvistemål och brottmål hänföras till lagmannen, fördelas det övriga arbetet på de andra. Därvid böra givetvis inskrivningsärendena förläggas hos en av dem, om icke dessa ärendens mängd

2 KAP,

LAGMANSRÄTTERNA.

påkallar en uppdelning av dem på flera. Ofta torde det finnas lämpligt att överlämna bestyret såsom överexekutor till den domare, som handhar inskrivningsärendena. De smärre tviste- och brottmålen böra likaledes samlas hos en domare. Som nu måste varje domstol hava ett fast tingsställe, som bestämmes av Ko- Tingsställe. nungen. Är domsagan indelad i två tingslag, skall i vartdera tingslaget finnas ett tingsställe, såvida tingslagen icke hava gemensamt tingsställe. Vid sidan av möjligheten att dela en domsaga i flera tingslag har redan antytts ett annat medel för att göra domstolen lättare tillgänglig för allmänheten. I synnerhet i Danmark är den utvägen i stor utsträckning anlitad, att i en och samma domkrets jämte ett huvudtingsställe inrättas ett eller flera bitingsställen, där domstolen sammanträder å vissa bestämda tider. Om de olika till domkretsen hörande målen och ärendena alltefter sin lokala anknytning till viss ort inom domkretsen fördelas på dessa skilda tingsställen, föreligger tydligen ingen väsentlig olikhet gentemot den hos oss brukade indelningen av domsagan i tingslag. Sker åter ingen sådan fast fördelning, innebär anordningen, att mål från hela domkretsen kunna upptagas vid vilketdera tingsstället som helst. Anordningen måste emellertid inverka på tingsordningen i domkretsen. Om endast ett tingsställe inrättas i en domkrets, kunna tydligen där hållas flera sammanträden under året än som är möjligt, om samma lagfarna domare därjämte skola hålla sammanträden å ett eller flera bitingsställen, även om sammanträdena där bliva fåtaliga i jämförelse med sammanträdena å huvudtingsstället. Inrättandet av bitingsställe i en domkrets måste således i större eller mindre grad minska tätheten av sammanträdena å huvudtingsstället. Denna olägenhet torde emellertid på många orter uppvägas av den lättnad, som inrättande av bitingsställe kan bereda därigenom, att parter och vittnen i ett mål med avsevärt mindre kostnader och besvär kunna inställa sig vid bitingsstället än vid huvudtingsstället. Med hänsyn till inskrivningsärendena torda däremot ifrågavarande anordning icke vara påkallad, om dessa komma att behandlas som rena kansliärenden. Allmänheten kommer då snart att finna posten vara det lämpligaste medlet att till domstolen framföra sina framställningar härutinnan. Processkommissionen har räknat med att vid sidan av domstolens huvudtingsställe jämväl bitingsställen i viss omfattning skola förekomma i en ny domsageorganisation. Främst har därvid varit i sikte lämpligheten i många fall att behålla ett nu använt tingsställe, som genom tingslagets sammanslagning med ett annat tingslag eljest bleve överflödigt. Det torde dock ej vara lämpligt att inrätta dylika bitingsställen i andra fall, än då det med hänsyn till avstånden, kommunikationerna och bebyggelsen inom domkretsen kan anses påkallat. En från den nu behandlade skild fråga rör möjligheten för domstolen att för handläggningen av ett visst mål förflytta sig till en plats, om i följd av omständigheterna i målet dettas handläggning och utredning därigenom underlättas. Detta ämne kommer senare att beröras.

114 Frågan kap.

2 KAF.

LAGMANSRÄTTERNA.

om anordnande av fast kansli för varje domsaga behandlas i 8

äktnT °Ch * a n s l u t n i n g - ^ d e n nuvarande ordningen bör för varje domsaga finnas bes t a m t ett \omart. häkte för förvaring av häktade, som skola rannsakas vid domstol i domsagan. I den mån sådant låter sig genomföras, bör häktet givetvis helst vara beläget å samma ort som domsagans kansli. Men då det skulle vara för dyrbart att anordna ett särskilt häkte för varje domsaga, måste såsom nu är fallet ett häkte ofta bliva gemensamt för flera domsagor, vilket åter medför, att i vissa fall en domsagas häkte kommer att finnas a annan ort än kansliet. I processkommissionens förslag rörande häktning ingår såsom en av de viktigaste grunderna, att häktning endast må beslutas av rätten. Proceduren, då fråga uppstår, att den misstänkte skall berövas friheten, blir därför i regel den, att han först anhålles av statsåklagare eller polismyndighet och att frågan om den sålunda anhållnes häktande inom viss kort tid underställes rättens prövning. Enligt vad förut sagts, skall lagmansrätten vid prövning av häktningsfråga utgöras av lagmannen eller någon rådman utan nämnd. Såsom i kapitlet om häktning (2 delen 5 kap. 8 punkten) angives, är det ej nödvändigt, att anhållen person förvaras i domsagans häkte; han kan hållas internerad ä annat förvaringsrum inom rättens domvärjo. I vissa fall skall han emellertid insättas i domsagans häkte. Om detta är beläget å annan ort än domsagans kansli, skulle det möta svårighet för domare i lagmansrätten att utöva prövningsrätten beträffande de å sådant häkte förvarade anhållna. Det skulle förutsätta, antingen att domaren reste till häktet eller att den anhållne fördes till domsagans kansli. Till förekommande av härmed förenade ölägenheter synes lämpligen den anordningen böra vidtagas, att om domsagas häkte är beläget å annan ort än domsagans kansli, det vid häktet skall anställas en häktningsdomare, som skall hava att i stället för domare i domsagan utgöra lagmansrätten vid prövningen av fråga, huruvida å häktet intagen anhållen skall häktas. Förordnande att vara häktningsdomare bör lämpligen meddelas av Konungen. Till häktningsdomare bör naturligen förordnas någon, som är bosatt å eller i närheten av den ort, där häktet är beläget. I främsta rummet bör ordinarie domare i den orten ifrågakomma. Finnes ej sådan, får annan till domarämbetets utövning behörig person anlitas för uppdraget.

Sammanfattning. 1. Lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast landsbygd eller landsbygd och stad, består av lagfaren ordförande samt nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna. Lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast stad, består i tvistemål av en lagfaren domare och i brottmål av en lagfaren ordförande samt nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna.

2 KAP. LAGMANSRÄTTERNA.

2. Antalet nämndemän, som skola sitta i lagmansrätt, bestämmes till fem. Förena sig fyra av nämndens ledamöter om en mening, skall den gälla. Eljest gäller den lagfarne domarens mening. 3. Lagmansrätten utgöres städse av lagfaren domare ensam vid: 1) handläggning av inskrivningsärenden och andra ansökning sär enden med undantag bland annat för ärenden om förmyndares tillsättande eller entledigande eller om tillstånd till försäljning eller intecknande av omyndigs fasta egendom; 2) handläggning av sådana åtgärder i fråga om de egentliga rättegångsmålen, som innefatta förberedelse till huvudförhandlingen eller eljest falla utom densamma, däri inbegripet måls upptagande till avgörande, när sådant under förberedelsen må ske; 3) huvudförhandling i vissa mindre brottmål (polismål) från större stad eller visst annat område, när Konungen förordnat därom; A) prövning av strafföreläggande; och o) handläggning av mål och ärenden, som tillkomma lagmansrätten såsom överexekutor. 4. För rättsskipningen i lagmansrätterna indelas riket i tingslag, som vart och ett utgör en enda domkrets med sin lagmansrätt. Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall, företrädesvis i avseende å de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av större stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två tingslag med var sin lagmansrätt. 5. Varje domsaga förestås av en lagman, som är ordförande i den eller de lagmansrätter, som finnas i domsagan. I domsagan anställas därjämte i regel en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. I de största städerna samt i andra domsagor, i vilka det anses erforderligt, anställes en eller flera vice lagmän. 6. Genom en av Konungen för varje lagmansrätt fastställd arbetsordning meddelas allmänna bestämmelser om fördelningen av arbetet mellan domarna i rätten, och i enlighet därmed ordnar lagmannen arbetet inom domstolen. Fördelningen bör ske efter målens och ärendenas beskaffenhet, varvid till lagmans och vice lagmans handläggning företrädesvis anvisas de viktigare tviste- och brottmålen och till rådmans handläggning företrädesvis inskrivningsärenden och mindre betydande tviste- och brottmål. 9—242894.

I.

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

7. Konungen bestämmer, var varje lagmansrätt skall hava sitt tingsställe. vissa fall må därjämte särskilt bitingsställe inrättas i tingslaget.

I

8. För varje domsaga skall finnas ett häkte för förvaring av misstänkta, som äro anhållna eller häktade. Företrädesvis bör sådant häkte vara anordnat å den ort, där domsagans kansli är beläget, men kan ock vara förlagt till annan lämplig ort. Häkte må vara gemensamt för flera domsagor. År domsagas häkte beläget å annan ort än den, där domsagans kansli är, skall vid häktet finnas en häktningsdomare, som i stället för domare i domsagan utgör lagmansrätten vid prövning av frågan, huruvida anhållen, som förvaras i häktet, skall häktas. Konungen förordnar häktningsdomare vid häkte, där sådan domare skall finnas. Därtill må förordnas antingen lagfaren domare, bosalt i orten, eller ock, om sådan ej finnes, annan till domarämbetets utövning behörig person bosatt därstädes.

3 KAPITLET.

Hovrätterna. HovHovrätterna skola, enligt vad förut angivits, vara appelldomstolar, vilka äga mtete61göra8 a ^ P r ö v a dit fullföljda mål i hela deras vidd och ej blott vissa sidor av målen. lätt till- Förfarandet därstädes bör vid detta förhållande i huvudsak ordnas efter muntgang iga. lightens o c n omedelbarhetens grundsatser. Detta medför, att också hovrätterna måste bliva lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen där blir förenad med alltför mycket besvär och kostnader. De nuvarande hovrätterna bilda visserligen de naturliga anknytningspunkterna för en organisation av överrätter med nämnda uppgift, men de motsvara ingalunda kravet på att vara lätt tillgängliga. Det måste alltså vara en oavvislig uppgift för rättegångsreformen att genomföra en förändring härutinnan, så att nämnda krav blir tillfredsställt. En sådan förändring synes kunna försiggå efter huvudsakligen två linjer. De nuI främsta rummet kommer ett återupptagande av förslaget om hovrätternas hovrätterna fördelning på olika orter i fråga. Detta förslag, som under 1800-talet flera uppdelas gånger var aktuellt, och som i viss omfattning varit före även under de senaste hovrätter åren, n a r hittills kunnat avvisas med den invändningen, att med den nuvarande skriftliga hovrättsproceduren avståndet till hovrätten är av ganska underordnad betydelse. Blir rättegången inför domstolarna i andra instans till sina huvuddrag förändrad i överensstämmelse med vad förut nämnts, uppstår en helt annan situation. En muntlig procedur vid hovrätterna kan icke genomfö-

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

ras, med mindre hovrätterna äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten får vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu är fallet. Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunna dock hovrätterna ej göras allt för talrika. De äldsta förslagen i förevarande hänseende tänkte sig, att varje hovrätt icke skulle innefatta mera än en dömande avdelning, vilket efter nuvarande förhållanden skulle medföra, att antalet hovrätter bleve synnerligen stort. Med en så stark uppdelning av hovrätterna skulle dock åtskilliga olägenheter uppstå. Kostnaderna för så många hovrätter skulle bliva stora, Den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande. En likformig rättstillämpning är ock svårare att genomföra i ett flertal mindre hovrätter. Hovrätterna skulle jämväl försämras såsom praktiska utbildningsanstalter för domare, i vilket hänseende de nu spela en stor roll. Vid övervägande av dessa synpunkter har processkommissionen antagit, att den för våra förhållanden lämpligaste organisationen skulle ernås, om hovrätternas antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodoses i möjligaste utsträckning önskemålet, att hovrätterna skola vara lätt tillgängliga. Emellertid kan det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med hänsyn till arbetsbörda och sammansättning skulle bliva ganska svaga. Vill man i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre uppoffring i fråga om vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock en indelning med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör man dock ej gå. Väljer man det förra alternativet, torde hovrätternas förläggningsorter och jurisdiktionsområden lämpligen kunna bestämmas så, att en hovrätt förlägges i S t o c k h o l m omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands och Gotlands län, en hovrätt i J ö n k ö p i n g omfattande Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län samt norra delen av Kalmar län, en hovrätt i K a r l s k r o n a omfattande Kronobergs och Blekinge län samt södra delen av Kalmar län, en hovrätt i M a l m ö omfattande Kristianstads och Malmöhus län, en hovrätt i G ö t e b o r g omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, en hovrätt i Ö r e b r o omfattande Värmlands, Örebro och Västmanlands län, en hovrätt i G ä v l e omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i S u n d s v a l l eller H ä r n ö s a n d omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i U m e å eller L u l e å omfattande Västerbottens län och Norrbottens län. Anses detta antal för stort, torde en minskning lämpligast kunna genomföras så, att hovrätter icke inrättas i Karlskrona eller Örebro. Dessa hovrätter skulle nämligen med hänsyn till arbetsbörda och övriga förhållanden bliva de svagaste organisatoriska enheterna. Deras områden kunna då uppdelas på angränsande hovrätters jurisdiktionsområden. En indelning med sju hovrätter kan då verkställas så, att en hovrätt förlägges i S t o c k h o l m omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Örebro län, en hovrätt i J ö n k ö p i n g omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Kalmar län, en hovrätt i

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

M a l m ö omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, en hovrätt i G ö t e b o r g omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, en hovrätt i G ä v l e omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i S u n d s v a l l eller H ä r n ö s a n d omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i U m e å eller L u l e å omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Hovrätts För att hovrätterna skola kunna tjäna som organ för ett muntligt och Trädet omedelbart rättegångsförfarande, måste jämväl en annan utväg anlitas för att annan ort föra dem närmare allmänheten. Denna utväg består i upptagandet av en inom har sitt säte n y a lagberedningen framburen plan, att hovrätt under vissa förhållanden skulle kunna sammanträda å annan ort inom domkretsen än där den har sitt säte. Alltefter omständigheterna kunna dessa hovrättssammanträden hållas a vissa på förhand bestämda tider i form av regelbundna hovrättsting, eller när behov yppar sig. Att dylika hovrättssammanträden skulle i viss mån rubba arbetet inom hovrätten, kan visserligen icke förnekas, ehuru denna rubbning skulle kunna med regelbundna hovrättsting avsevärt reduceras. Men å andra sidan synas beaktansvärda fördelar vara förbundna med denna anordning. Vid handläggningen av stora och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning måste det ofta innebära en betydande besparing och även stor lättnad, om hovrätten kan hålla sitt sammanträde, där parter och vittnen finnas, i stället för att dessa nödgas underkasta sig resor till den måhända rätt avlägsna hovrättsstaden och vistelse där. Erfordras att rätten håller syn i målet, kan det ofta vara lämpligt, att hela handläggningen sker, där synen skall äga rum. Även rättsskipningens anseende i det allmänna folkmedvetandet måste vinna av att domare i den högre domstolen, när stora och viktiga mål skola avgöras, infinna sig å den ort, dit målet är knutet, och själva hämta ett omedelbart intryck av allt av vikt i målet och på grund därav giva sin dom. Huru anordningen med sammanträden utom hovrättsstaden kan praktiskt genomföras, skall i det följande (6 kap.) angivas. HovHovrättens uppgift är att vara en överinstans, som har att pröva underrätorqanis™- t e r n a s domar. De fördelar, som efter vad i kapitlet om lagmansrätterna framtion. hållits, kunna vinnas genom att i domstolen inrymma plats åt flera lagfarna domare, göra sig särskilt gällande i fråga om domstolarna i överinstansen. Det är också det vanliga, att andra instansens domstolar äro så organiserade. Denna även hos oss alltifrån hovrätternas inrättande i fråga om dem tillämpade regel bör tvivelsutan bibehållas. Den ökning i hovrätternas antal, varom nyss är talat, måste föranleda en minskning av personalen i de särskilda hovrätterna. Hovrätterna lära dock bli så stora, att de liksom nu komma att utöva sin dömande verksamhet på avdelningar. Det torde dock med säkerhet icke kunna undvikas, att någon hovrätt ej får större arbetsbörda, än att en avdelning är tillräcklig. Vid nu angivna förhållanden kunna de organisatoriska grunddragen hos de

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

nuvarande hovrätterna bibehållas. Hovrätterna böra alltså vara organiserade såsom ämbetsverk med en president i spetsen för ett antal hovrättsråd, vilka, om antalet det medgiver, för domarverksamhetens utövande äro fördelade på avdelningar, var med sin därtill förordnade ordförande. Därvid bör åtminstone i de mindre hovrätterna förutsättas, att presidenten tillika tjänstgör såsom ordförande på en avdelning. I hovrätt, som ej är fördelad på avdelningar, synes anställande av särskild president ej vara behövligt utan ledningen kunna anförtros åt ett hovrättsråd såsom ordförande. Jämte sin dömande verksamhet böra hovrätterna, i anslutning till vad nu gäller, hava att utöva vissa administrativa befogenheter i avseende å de till hovrättens jurisdiktionsområde hörande underrätter. Med den organisation hovrätterna, enligt vad nu angivits, skola få, synas de bliva väl lämpade för en sådan uppgift. I fråga om hovrättens sammansättning måste även övervägas, huruvida lek- Lekmäns män böra deltaga i dömandet därstädes eller ej. Till en början hänvisar process- deltagande kommissionen i detta hänseende till den allmänna utredning om lekmäns deltagande i rättsskipningen, som lämnats i kapitlet om lagmansrätterna. Beträffande hovrätterna göra sig dock särskilda synpunkter gällande. Om lekmän skola såsom domare deltaga i rättsskipningen i hovrätterna, vore det beträffande dem lika väl som beträffande det lagfarna elementet önskligt, att genom sammansättningen bereddes garanti för att lekmannaelementet i hovrätten besutte högre kvalifikationer än samma element i underrätten. Detta låter sig dock svårligen göra. Genom att höja antalet lekmannaledamöter torde intet vara att vinna, och lika litet lär ett urval kunna anordnas så, att av lekmännen i hovrätten med säkerhet kan väntas en värdefullare insats än den lekmännen i underrätten giva. I visst hänseende kan snarare motsatsen befaras, i det lekmännen i hovrätten, vilka måste hämtas från ett vida större område än lekmännen i lagmansrätten, ej kunna företräda en lika omfattande kännedom om lokala och personliga förhållanden som dessa. Ur praktisk synpunkt möta avsevärda svårigheter att ordna ett lekmannadeltagande i hovrätterna i samma omfattning som i lagmansrätterna. Det skulle ock innebära, att ett stort antal dugande lekmän skulle under en avsevärd del av året slitas från sin vanliga verksamhet; detta bleve en alltför tung börda för lekmännen, för att man skulle kunna påräkna att erhålla tillräckligt gott material. Kostnaderna skulle även bliva betydande. Förbises bör ej heller, att den tradition, som processkommissionen, vad angår lagmansrätterna, tillmätt stor betydelse, alldeles saknas i fråga om hovrätterna. Vid nu angivna förhållanden har processkommissionen ansett lekmäns deltagande i rättsskipningen i hovrätten icke böra äga rum annat än i mera inskränkt omfattning. I sådant avseende synes i första rummet böra ifrågakomma att från behandlingen med nämnd undantaga tvistemålen. Såsom förut utvecklats, har lekmännens deltagande vad angår tvistemålen icke på långt när samma betydelse som i fråga om brottmålen. Särskilt torde lekmännen vara mindre erforderliga vid

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

den prövning i andra hand, som i hovrätt skall äga rum. Erinras bör ock, att enligt processkommissionens förslag i de större städernas lagmansrätter lekmän ej skola deltaga i behandlingen av tvistemålen. I de tvistemål, som sålunda vid lagmansrätt handlagts utan deltagande av lekmän, böra tydligen lekmän ej heller hava plats i hovrätten. Men att i hovrätten behandla tvistemålen olika allteftersom de komma från den ena eller andra lagmansrätten vore ej lämpligt. Däremot synas lekmän böra sitta i hovrätten i brottmål. Lekmännens betydelse framträder här starkast. För de mindre brottmålen torde det dock ej vara lämpligt begagna nämnd. Redan i vissa lagmansrätter kunna dessa mål komma att handläggas utan nämnd, och behandlingen av dem i hovrätterna har av processkommissionen ansetts böra i regel ske så, att bevisningen där förebringas medelst lagmansrättens protokoll däröver, en handläggningsform, som föga lämpar sig för lekmannadomare. I viss anslutning till den gräns, som i nyssnämnda hänseenden dragits, anser sig processkommissionen böra föreslå, att lekmäns medverkan skall bero på, huruvida i målet kan uppstå fråga om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader. Det skall således till en början vara fråga om ett brott, som kan medföra sådant straff. Och vidare skall antingen ändring sökas i lagmansrättens dom till den tilltalades nackdel eller ock talan i hovrätten föras om hans befrielse från honom av lagmansrätten ådömt sådant straff, eller om nedsättning i straffet. I fråga om alla de fall, då nämnd sålunda ej skulle deltaga i hovrätten, må erinras att, när lekmän deltagit vid rättegången i lagmansrätten, den insats lekmännen i rättsskipningen skola göra icke behöver bliva alldeles utesluten vid prövningen i hovrätten, även om lekmän ej hava säte därstädes. Lekmannainflytandet får nämligen antagas komma till uttryck i lagmansrättens dom, och det kan förväntas att, såsom förhållandet torde vara nu, omdömesgilla juristdomare i hovrätten taga tillbörlig hänsyn därtill. Enligt vad nedan omförmäles, föreslås det att vissa brottmål skola upptagas av hovrätten såsom första domstol. Då dessa mål, som avse förseelser av domare och vissa andra ämbetsmän, huvudsakligen röra sig om huruvida gällande föreskrifter blivit iakttagna och prövningen således i allmänhet främst innefattar avgörande av rättsfrågor, synes det ej erforderligt påkalla lekmäns medverkan vid dessa måls behandling. Om lekmännens deltagande i hovrätten inskränkes så som nu sagts, torde de ovan omförmälda svårigheterna att anordna tjänstgöring av lekmän även i hovrätterna kunna övervinnas. Lekmännens medverkan i hovrätten bör givetvis ske i form av nämnd. Huru dess rösträtt bör ordnas skall nedan behandlas. Domfört an- I fråga om hovrätts sammansättning, då den utövar sin dömande verksamhet, ledamöter1 gäller nu, att det domföra antalet ledamöter skall vara fem eller fyra, om tre i hovrätt, bland dem äro ense. Denna regel är en tillämpning av den grundsats, som i fråga om de lagfarna ledamöterna bjuder, att den högre domstolen för att fylla

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

fordringarna på en väl organiserad överrätt skall sammansättas av flera personer än den lägre. Som översikten av den utländska domstolsorganisationen visar, har samma grundsats vanligen blivit följd jämväl i främmande länder. Ehuru dess fulla hållbarhet med fog torde kunna ifrågasättas, då det väsentliga icke kan sägas vara antalet domare i en domstol utan domarnas duglighet och insikter, har processkommissionen ej funnit anledning föreslå avvikelse från densamma. Den nu hos oss gällande regeln medför, att om bland de fyra i ett måls behandling deltagande domarna tre icke bliva ense, en femte ledamot måste tillkallas. Med hovrätternas nuvarande rättegångsordning föranleder detta icke alltför stora olägenheter, men en sådan ordning skulle vara högligen olämplig vid ett på muntlighet grundat förfarande. Först sedan ett mål handlagts till slut, kan det bliva klart, om dylik enighet föreligger eller ej. Visar det sig då, att den icke föreligger, måste den femte domaren tillkallas och målet alltså för hans skull ånyo behandlas i hela dess vidd. Det domföra antalet kan således icke göras beroende därav, huruvida meningsskiljaktigheter inom domstolen äro för handen eller icke. Att bestämma antalet för varje fall till fem skulle innebära en höjning av det nuvarande antalet, som skulle nödga till en icke obetydlig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Det torde därför blott återstå att välja mellan ett antal av tre och ett antal av fyra ledamöter. Under det att den äldre lagberedningen föreslog, att ett antal av minst tre alltid skulle vara tillräckligt, delade sig åsikterna inom den nya lagberedningen mellan dessa båda alternativ. Då processkommissionen förutsätter, att i underrätterna städse endast en rättsbildad ledamot skall hava säte, uppfyller tydligen redan tretalet fordringen att vara högre än underrättens. I samma mån som antalet domare kan nedsättas, kan också anspråket på deras duglighet stegras och urvalet vid deras utnämnande bliva strängare. Om en minskning av antalet därjämte möjliggör, att lönevillkoren kunna i motsvarande grad förbättras, ökas än vidare utsikterna, att rättsskipningen med det mindre antalet skall kunna fullt tillfredsställande upprätthållas. Det 1926 avgivna kommittéförslaget rörande hovrätternas organisation intager också denna ståndpunkt. P å dessa grunder anser processkommissionen, att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätterna bör minskas till tre. Vissa förberedande åtgärder i mål, som fullföljts till hovrätt, ävensom i mål, som upptages av hovrätt som första instans, böra givetvis kunna anförtros åt en ensam ledamot i hovrätten. Närmare bestämmelser härom böra givas i arbetsordningarna. Någon anledning att höja antalet nämndemän, när sådana skola hava säte i Antalet hovrätten, utöver det för underrätten stadgade torde icke förefinnas. Nämndens " " ^ / S s ™ deltagande i hovrätten avser icke så mycket att skapa ett bättre lekmannaom- behandling döme än i underrätten, även om ett sådant stode att få med ett högre antal lekmän, som fastmera att bereda full säkerhet för att lekmannaomdömet över huvud taget icke blir i hovrätten undanskjutet. Om antalet lagfarna ledamöter i

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

hovrätten bestämmes till tre, blir det lagfarna elementet i förhållande till lekmannaelementet starkare än i lagmansrätten, men detta synes påkallat med avseende å den uppgift hovrätten i rättsskipningen har. UmröstEnligt vad som anförts, kommer hovrätten att döma i två olika sammansättmqen, nar • ,• -, . T, . „ , ,, nämnd ningar, antingen endast med tre lagfarna domare eller därjämte med fem nämndeltager. demän. Ledamöternas ställning i domstolen kommer naturligtvis vid den förra sammansättningen att förbliva densamma som nu, i det att varje ledamot har en röst. När i brottmål vid de tre lagfarna domarnas sida fem nämndemän sitta i rätten, uppkommer åter ett nytt spörsmål i ifrågavarande hänseende. Med tilllämpning av den grundsatsen, att de lagfarna ledamöterna böra hava ett större inflytande på målets utgång, har processkommissionen ansett följande ordning böra föreskrivas. Först skall efter vanliga grunder bestämmas vilken mening skall anses gällande bland de lagfarna ledamöterna. Denna mening skall bliva gällande såsom domstolens beslut, om icke nämndens alla ledamöter förena sig om annan mening eller ock bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat. I dessa senare fall skall den mening, som sålunda omfattas av alla nämndemännen eller yttrats av en lagfaren ledamot och biträtts av fyra ledamöter av nämnden, bliva gällande såsom rättens beslut. Till skydd för den tilltalade har dock tillagts den undantagsregeln, att, om alla de lagfarna ledamöterna omfattat en mildare mening än nämndemännen, denna de lagfarna ledamöternas mening skall bliva gällande. Om hovEnligt den i 1 kap. givna utredningen av frågan om en allmän uppdelning av rätt såsom första målen på olika domstolar för behandlingen i första instans har processkommissioinstans. nen avvisat tanken på en sådan uppdelning, jämväl så vitt angår den formen därav, som innebär, att de viktigare målen i första hand behandlas av den domstol, som utgör appellinstans för de mål, vilka upptagits av bagatelldomstolarna som första instans. Om således hovrätternas egentliga uppgift skall vara att tjäna såsom domstolar i andra instans, kan det dock ifrågasättas, att i vissa fall mål må upptagas i hovrätt såsom första instans. Då hovrätterna bliva väsentligen lättare tillgängliga för allmänheten än för närvarande och rättegångs förfarandet även vid dem blir muntligt, finnas förutsättningar för att en rättegång må kunna påbörjas omedelbart i hovrätt. Med ett måls omedelbara upptagande i hovrätt kunna vissa fördelar vara förenade. Skyndsamheten i rättegången befordras genom bortfallande av en instans. Och för det fall att målet, om det anhängiggjordes vid underrätt, skulle komma att fullföljas till hovrätt, undgår man den dubbla förhandling, som i sådant fall skulle äga rum och de kostnader, som äro förenade med att föra processen i två instanser. Å andra sidan uppstå, på sätt förut utvecklats, åtskilliga olägenheter. Bland dem må särskilt erinras därom att, då högsta domstolens prövningsrätt måste vara inskränkt till rättsfrågan, bedömande av sakfrågan endast kommer att äga rum i en instans. Frågan synes gestalta sig olika allteftersom ett mål är av tvistemåls eller brottmåls natur.

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

123 Beträffande tvistemålen synes det, med hänsyn till den roll dispositionsprin- Tvistemål cipen spelar vid deras behandling, i regel kunna få ankomma på parterna, om de vilja gå förbi underrätten och börja rättegången i hovrätten. I många tvistemål kan det för parterna vara av stor vikt, att deras sak avgöres med största möjliga skyndsamhet. Detta gäller särskilt i fråga om de talrikt förekommande handelstvisterna. Långsamheten i vår nuvarande rättsskipning har säkerligen varit en huvudorsak därtill, att dessa tvister på senare tiden i stor omfattning av parterna hänskjutits till skiljemäns avgörande. Vid en tvist av större betydelse är det ock sannolikt, att den vid underrätten förlorande parten kommer att fullfölja målet till hovrätten. Det kan då, på sätt nyss nämnts, vara förmånligare att genast anlita denna domstol. Om parterna i det speciella fallet finna, att de förmåner, som sålunda kunna vara förenade med ett måls omedelbara anhängiggörande i hovrätten, överväga de olägenheter, som kunna följa därav, och förty träffa överenskommelse därom, synes för vanliga fall från det allmännas synpunkt icke finnas tillräckliga skäl att motsätta sig en sådan ändring i förfarandet. Befogenheten att prorogera till hovrätten får emellertid icke vara obegränsad. För vissa grupper av mål äro lagmansrätterna av särskilda skäl bättre lämpade som första instans än hovrätterna. Vidare måste tillses, att hovrätterna icke belastas med en alltför stor arbetsbörda. I den mån dessa synpunkter göra sig gällande, påkallar tydligen ett offentligt intresse, att parternas nämnda befogenhet begränsas, så att dessa olägenheter såvitt möjligt undvikas. I fråga om åtskilliga arter av mål måste lagmansrätterna alltid anses bättre lämpade som första instans än hovrätterna. Anledningen härtill kan vara, att fastighetsböcker eller andra handlingar av vikt för målens behandling befinna sig hos lagmansrätterna. På grund härav kan den utredning av ett mål, som bör äga rum i första instans, vida lättare och bättre ske i lagmansrätten än i hovrätten. I vissa fall kan vidare den närmare kännedom om vissa förhållanden, som kan väntas av lagmansrätten, vara av ett särskilt värde för handläggningen eller det eljest i följd av målets särskilda natur vara av vikt, att det handlägges vid lagmansrätten. Under dessa förhållanden föreligger tydligen ett allmänt intresse, att icke parterna genom sina överenskommelser skola rubba ordningen för målens behandling. Ett sådant intresse torde i allmänhet kunna sägas föreligga också i varje tvistemål, däri parterna icke äga fritt förfoga över tvisteföremålet. Av skäl, som nu nämnts, böra alla mål, som avse fast egendom, undantagas, vidare konkursmål, boskillnadsmål och liknande mål samt mål om äktenskaplig börd eller om faderskap till barn utom äktenskapet, mål om underhållsskyldighet mellan makar eller mellan föräldrar och barn samt äktenskapsmål och dylika mål. För att icke belasta hovrätterna i alltför hög grad torde det vidare ej kunna undgås att, när målet rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, en värdegräns uppställes, så att dylika mål, där sakens värde ej uppgår till denna gräns, undantagas. Häremot kunna visserligen anföras åtskilliga av de anmärkningar, som alltid framställas mot att göra den processuella behand-

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

lingen av ett mål beroende av storleken av det värde, varom målet rör sig. Olikheten i behandlingen här innebär dock icke någon definitiv försämring för de mindre målen. Dessa avskäras icke från hovrättens prövning. Med begagnande av rättsmedel kunna de alla fullföljas dit. Skulle någon gräns icke uppställas, kunde det befaras att från hovrättsstäderna de obetydligaste mål, som eljest i regel icke skulle fullföljas till hovrätt, skulle komma att dragas till denna domstol såsom första instans. I fråga om de mål, som avse ett större värde, är däremot övervägande sannolikhet för att de, även om de först anhängiggjordes vid underrätten, skulle komma att fullföljas till hovrätten. Värdegränsen har av processkommissionen satts vid 1,500 kronor. Det torde böra anmärkas, att den rätt, som processkommissionen ansett böra givas parter i tvistemål att med vissa inskänkningar överenskomma, att sådant mål skall anhängiggöras vid annan underrätt än den, till vilken det enligt forumreglerna hör, medför, att om prorogation till hovrätt medgives, mål, som enligt forumreglerna tillhör underrätt inom en hovrätts område, må kunna omedelbart anhängiggöras vid annan hovrätt. Har däremot ett mål behandlats vid underrätt, skola parterna icke kunna avtala, att fullföljd av talan skall äga rum till annan hovrätt än den, varunder underrätten lyder. Efter nu angivna grunder har processkommissionen uppgjort sitt förslag rörande begränsningarna i fråga om frihet för parterna i tvistemål att överenskomma, att målet skall anhängiggöras vid hovrätt som första instans. Brottmål.

Med de allmänna grunderna för rättegången i brottmål synes däremot icke förenligt att låta parternas överenskommelse hava inverkan på frågan vid vilken domstol ett mål skall behandlas. Det återstår att överväga huruvida skäl kan finnas att, oavsett vad parterna må kunna önska, vissa mål böra i första instans förläggas till hovrätterna. I sådant hänseende bör uppmärksamheten i främsta rummet riktas på de större brottmålen. På den grund att vittnesbevisningen i brottmålen är av vida större betydelse än i tvistemålen, framträda i avseende å de grövre brottmålen med särskild styrka och tydlighet de olägenheter, som äro förenade med en dubbel handläggning. Att i ett vidlyftigt brottmål, däri förhandlingen i underrätten kanske pågått i flera dagar eller veckor och en mängd vittnen blivit hörda, ånyo i hovrätten höra samma personer måste vara förenat med mycken omgång och svårigheter samt föranleda stora kostnader. Men vid de grövsta brotten, där det är fråga om ett strängt straff, är sannolikheten för att utredningen är vidlyftig och målet från underrätten fullföljes till hovrätten tydligen mycket stor. Det vore ur nu angivna synpunkter en stor fördel, om de grövsta brotten finge behandlas omedelbart i hovrätten. Vad förut anförts mot ett särskiljande i förevarande hänseende mellan de olika målen synes icke ovillkorligen böra föranleda avvisande av förevarande tanke. Om man inskränker principens tillämpning till så ringa omfattning som här ifrågasattes, skulle det knappast kunna anses ägnat att verka nedsättande på den allmänna underrättens anseende eller föranleda andra därmed följande olägenheter. Överrätterna förutsättas, såsom förut är nämnt, skola särskilt i brott-

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

mål hålla sammanträden även i orterna. Vid sådant förhållande komma jämväl dessa domstolar närmare befolkningen, och målets förläggande omedelbart till hovrätten kan således icke ur denna synpunkt vålla nämnvärda olägenheter. Ej heller föreligger här någon svårighet att finna en uppdelningsgrund. Väl måste det, såsom förut erinrats, bestå vid den sakprövning, som överrätten såsom första instans hade att verkställa. Men detta torde ej behöva innebära någon större fara, då man genom förstärkning av det förberedande förfarandet kunde vinna garanti för, att utredningen rörande sakförhållandet redan vid denna instans bleve så omfattande och noggrann, att en överprövning därav kunde undgås. Processkommissionen har i följd härav övervägt ett förslag, att allmän åklagares talan om ansvar för brott, vara kan följa straffarbete i åtta år eller därutöver skulle omedelbart upptagas i hovrätten. Det antal brottmål, som sålunda skulle tillfalla hovrätterna såsom första instans, skulle för hela riket årligen belöpa sig till mellan 100 och 200. Någon allvarlig rubbning av hovrätternas arbete skulle därigenom tydligen icke vara att befara. En högst värdefull lättnad och arbetsbesparing i handläggningen av dessa mål skulle däremot ernås. Då processkommissionen det oaktat slutligen stannat för att icke upptaga denna tanke, beror det framför allt därpå, att den måhända icke skulle omfattas med det förtroende, som är oumbärligt. Processkommissionen har styrkts i denna förmodan av den betänksamhet mot förslaget, som bland de sakkunniga inom processkommissionen yppats. I vårt folks föreställningssätt ingår sedan länge möjligheten att fullfölja ett mål från en instans till en annan såsom en av de verksammaste garantierna för en säker rättsskipning. Att inskränka prövningen av ett brottmål, vad sakfrågan angår, till allenast en instans skulle sannolikt av allmänna meningen fattas såsom ett allvarligt försvagande av rättsskipningen i dessa viktiga mål. Vissa brottmål upptagas emellertid redan nu omedelbart i hovrätten. Det gäller åtal mot domare eller vissa andra ämbetsmän för ämbetsfel. Det skäl, som föranlett en sådan ordning, är, att underrätterna ej anses vara lämpliga domstolar för dessa måls behandling över huvud. Samma skäl torde kvarstå även med en ny rättegångsordning, och någon ändring härutinnan bör sålunda icke ske. ' Processkommissionen har förut redogjort för de grunder, som föranlett kom- Särskild missionen att söka tillgodose handelsrättsskipningens särskilda behov genom sättn{ng av inrättande vid hovrätterna av avdelningar, i vilka sakkunniga lekmän skola del- hovrätt vid .

. •, ,

,,.

T

oi

behandling

taga i behandlingen av dessa mal. av handelsOm man alltså väljer att i hovrätterna anordna särskilda avdelningar för och sjörättshandelsmålen, möter spörsmålet om den lämpliga sammansättningen av en sådan avdelning. För att det handelskunniga elementet i domstolen skall nå det inflytande, som gör dess deltagande tillräckligt verksamt, torde det liksom vid lekmannadeltagandet i domstolarna i övriga fall vara oundgängligt, att de handelskunniga äro flera än de lagfarna. Om lagfarna domare skulle

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

deltaga till det vanliga antalet av tre, borde alltså de handelskunniga vara minst fyra. En så sammansatt domstol torde dock vara för stor. Den kräver alltför många krafter. Det är säkerligen välbetänkt att till en början icke räkna med att ett stort antal tillräckligt kunniga och erfarna lekmän skulle vara benägna att ägna tid åt detta domstolsarbete. Ur rättsskipningssynpunkt torde ett antal av tre lekmän också vara tillfyllest. De lagfarnas antal skulle då nedsättas till två, varigenom det juridiska elementet torde vara företrätt i en betryggande grad. Med den sammansättning domstolen skulle få, blir det naturligt, att ett kollegialt system helt tillämpas och således varje domare erhåller en röst. Av översikten för domstolsförfattningen i främmande länder framgår, att där särskilda organisationsformer av domstolarna finnas för här ifrågavarande syfte, dessa domstolsformer icke förekomma för alla trakter av landet utan endast å de orter, där de prövas nödiga. Å orter, som ej ligga inom någon sådan domstols område, handläggas handelsmål i allmänhet av de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning. Denna grundsats har också blivit tilllämpad i 1905 års förut omnämnda svenska lagstiftning om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål. Som skäl härför åberopades, dels att syftet med institutionen skulle vara väsentligen förfelat, därest dess verksamhet bleve begränsad till ett alltför ringa antal mål, och dels att institutionen förutsatte en talrik handelskår med tillräcklig sakkunskap och auktoritet. Med den svaga utveckling, som det handelskunniga elementets deltagande i rättsskipningen i rådstuvurätterna hos oss ännu fått, torde försiktigheten bjuda, att även den här ifrågasatta organisationsformen icke blir obligatorisk vid varje hovrätt utan att det blir beroende på prövning av Konungen i varje särskilt fall, huruvida en särskild handelsavdelning skall vid viss hovrätt anordnas. För närvarande gäller, att de handelsrättsliga avdelningar, som äro inrättade vid vissa rådstuvurätter, icke träda i verksamhet, med mindre part påyrkar det. Såsom förut framhållits, är det dock att vänta att med en sådan regel anordningen blir föga anlitad, utan att detta behöver visa misstro till densamma. Men i allt fall synes anledning ej förefinnas att göra anlitandet av handelsavdelningen beroende på initiativ av part. Om på de skäl, som förut anförts, det får anses gagna rättsskipningen i handelsmål, att i domstolen inrymmas jämväl handelskunniga lekmän, bör anordningen komma till användning i alla handelsmål, som handläggas i den domstol, där sådan avdelning kunnat inrättas, oberoende av vad part i ett särskilt mål må kunna önska. Den föreslagna anordningen är i främsta rummet avsedd för de fall, då parterna i ett handelsmål använt rätten att hänskjuta målet omedelbart till hovrätt med särskild handelsavdelning, övervägande skäl synas emellertid tala för att handelsavdelningen får pröva jämväl sådana mål, som icke anhängiggjorts vid hovrätten i första inslåns utan som först efter fullföljd av talan mot lagmansrättens dom i målet kommit dit.

3 KAP.

HOVRÄTTERNA.

127 Av skäl, som förut framhållits, böra vissa grupper av sjörättsmål behandlas efter samma grunder som handelsmålen, och ifrågavarande anordningar inom vissa hovrätter alltså anpassas även för dessa.

Sammanfattning. 1. I syfte att hovrätterna må bliva lättare tillgängliga för allmänheten genomföres en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till ett sammanlagt antal av minst sju, högst nio. Därjämte skola hovrätterna i viss utsträckning hålla rättssammanträden å andra orter inom domkretsen än där de hava sitt säte. 2. Hovrätt bestar av president och erforderligt antal ledamöter, hovrättsråd, alla lagfarna. Ledamöterna fördelas på avdelningar, om antalet det medgiver, var med sin därtill förordnade ordförande. Är hovrätt ej fördelad på avdelningar, fullgöras presidentens åligganden av ett hovrättsråd såsom ordförande. Vid behandlingen av klagan mot underrätts dom i brottmål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande Ull straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, skall i hovrätt deltaga nämnd, vars ledamöter icke behöva vara lagfarna. 3. I hovrätt skola med det undantag, som föranledes av vad i 8 punkten nämns, tre lagfarna ledamöter deltaga i handläggning och avgörande av alla mål och ärenden; dock skall på viss ledamot ankomma att ensam vidtaga vissa förberedande åtgärder. 4. Då nämnd skall deltaga i behandling av mål i hovrätten, skola fem nämndemän hava säte därstädes. 5. Vid omröstning till dom i mål, vari nämnd deltager, skall först bestämmas, vilken mening är gällande bland de lagfarna ledamöterna. Om nämndens alla ledamöter förena sig om annan mening och denna ej är strängare än den, som omfattats av de lagfarna ledamöterna, eller om bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, skall den mening, som sålunda yttrats av nämndens alla ledamöter eller som yttrats av en lagfaren ledamot och biträtts av fyra ledamöter av nämnden, bliva gällande såsom rättens beslut. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening, som är gällande bland de lagfarna ledamöterna. 6. Tvistemål upptages omedelbart av hovrätt som första instans, om parterna överenskommit, att målet skall där anhängiggöras. Detta gäller dock icke beträffande följande mål:

4 KAP. HÖGSTA DOMSTOLEN.

1) mål, som avse fast egendom; 2) konkursmål, boskillnadsmål och liknande mål; 3) mål om äktenskaplig börd eller om faderskap till barn utom äktenskapet, mål om underhållsskyldighet mellan makar eller mellan föräldrar och barn, äktenskapsmål och andra mål, där parterna icke äga förfoga över tvistens föremål; 4) mål, som röra allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och där sakens värde ej uppgår till 1,500 kronor. 7. Åtal mot domare och vissa andra ämbetsmän delbart i hovrätt i huvudsaklig överensstämmelse

för ämbetsfel upptages med vad nu gäller.

ome-

8. I de hovrätter, beträffande vilka sådant av Konungen förordnas, skola inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål. A sådan avdelning skola döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter, av vilka var och en har en röst. I hovrätt, där särskild avdelning för handels- och sjörättsmål är inrättad, skall sådant mål handläggas och avgöras å dylik avdelning.

4 KAPITLET.

Högsta domstolen. Organisa-

Ett i första och andra instans till sina huvuddrag muntligt rättegångsförfarande kommer att medföra, att högsta domstolens funktion i rättsskipningen måste bliva en annan än nu. Den kan icke tilldelas en uppgift, som fordrar, att bevisningen i ett dit fullföljt mål ånyo förebringas, och att målet behandlas än en gång i hela dess omfattning. Den måste i stället bliva huvudsakligen en revisionsinstans, vilken tjänar rättsenhetens upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara genom utredningen fastslaget. Den nya rättegångsordningen torde likväl icke böra medföra någon väsentlig förändring av högsta domstolens organisation. I likhet med vad nu gäller måste den komma att arbeta på avdelningar och endast under vissa särskilda förhållanden sammanträda i plenum. För närvarande står högsta domstolen icke under ledning av någon viss ledamot. Den i varje fall äldste ledamoten för visserligen ordet, när domstolen sammanträder i plenum eller vid avdelningarnas sammanträden; men i övrigt finnes icke någon annan anordning för ledning av arbetet, än att revisionssekreterarna, som hava att enligt vissa generella regler föredraga målen i högsta domstolen, äro ställda under tillsyn av en ledamot av domstolen.

4 KAP.

HÖGSTA DOMSTOLEN.

129 Det synes otvivelaktigt, att det för arbetets gång skall vara fördelaktigt, om i spetsen för högsta domstolen sättes en president, vilken, liksom presidenten i hovrätten, skall hava sig ålagt att leda arbetet inom domstolen och naturligen även hava närmaste uppsikten över dess kansli. En starkare arbetsledning blir så mycket mera nödvändig, om, såsom processkommissionen föreslår, muntlig rättegång kommer att i vissa fall äga rum även i högsta domstolen och sålunda den nuvarande föredragningen i högsta domstolen genom revisionssekreterare för dessa fall kommer att utbytas mot en offentlig partsförhandling. En sådan partsförhandling ställer ock högre anspråk på den, som skall leda förhandlingen, än den nuvarande ordningen. De skäl, som tala för tillsättningen av en president för högsta domstolen i dess helhet, synas ock böra leda till, att även ordförandeskapet på avdelning, där presidenten ej tjänstgör, icke ovillkorligen skall tillfalla den äldste, utan att Konungen bör till ordförande förordna den ledamot, som finnes mest lämplig därtill. Även i en annan riktning synes en organisatorisk förändring vara påkallad. Domfört antal Det är allmänt erkänt, att högsta domstolens omfattning för närvarande är ledamöter med hänsyn till vårt lands folkmängd alltför stor. En sådan begränsning av dess uppgift, som en ny rättegångsordning skulle medföra, kommer säkerligen att möjliggöra någon minskning, ehuru det, å andra sidan, är antagligt, att ett förfarande, som består i en muntlig och offentlig partsförhandling, kommer att taga längre tid från domstolens sida i anspråk än ett skriftligt förfarande med motsvarande uppgift. Då det domföra, antalet rättsbildade ledamöter i hovrätten ansetts kunna begränsas till tre och då högsta domstolen redan nu i en mycket stor utsträckning dömer med allenast fem ledamöter, synes det domföra antalet i högsta domstolen kunna fastställas till fem med undantag allenast för mål, som skola behandlas i plenum. Av naturen hos högsta domstolens uppgift följer, att något deltagande från inga lekmän lekmäns sida icke kan där ifrågakomma. I rättegångsordningarna förutsattes det, att målens beredning och i vissa Revisionsfall deras föredragning skall liksom nu ankomma på tjänstemän hos dom- sekreterare. stolen, revisionssekreterare. Till organisationen skall alltså höra, att sådana tjänstemän finnas anställda vid domstolen. I de fall, där högsta domstolen för närvarande omedelbart upptar åtal mot Vissa mål upptagas domare eller andra ämbetsmän för fel i ämbetets utövning, bör av samma skäl, omedelbart som beträffande hovrätten som första instans för liknande mål anförts, högsta av högsta domstolen domstolen bibehållas som första instans.

Sammanfattning. 1. Högsta domstolen består av president och erforderligt stitieråd, alla lagfarna.

antal ledamöter, ju-

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

2. Högsta domstolens ledamöter fördelas på avdelningar. A avdelning, som presidenten tillhör, för han ordet; å annan avdelning föres ordet av en därtill förordnad ordförande. 3. I högsta domstolen skola fem ledamöter deltaga i handläggning och avgörande av varje mål och ärende. I sin helhet skall domstolen sammanträda i samma utsträckning som nu. 4. För målens beredning och i vissa fall deras föredragning skola revisionssekreterare till erforderligt antal vara anställda vid högsta domstolen. 5. Åtal mot vissa domare och andra ämbetsmän för ämbetsfel upptages omedelbart i högsta domstolen i huvudsaklig överensstämmelse m.ed vad nu gäller.

5 KAPITLET. Domare, deras behörighetsvillkor och tillsättande. Allmänna Tidigare har såsom undantagslös regel gällt, att domarkallet endast kunMlkorhför~ n a t u t ö v a s a v m a n - Genom en lag av 1923, som dock först från och med den domare. 1 juli 1925 trätt i kraft, har emellertid stadgats, att kvinna i förevarande hänseende skall vara likställd med man, dock med den inskränkning, att Konungen skulle äga meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. Bestämmelser i sådant hänseende äro givna i stadgan den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning 24 §. Inom processkommissionen ha förut yppat sig delade meningar om den utsträckning, vari kvinna bör få vara domare, men sedan statsmakterna nu intagit ställning till denna fråga, har processkommissionen icke ansett sig böra ytterligare upptaga detta spörsmål utan förutsätter, att grundsatsen om kvinnas tillträde till domarbefattningar bibehålles. Även om en ny rättegångsordning säkerligen kommer att ställa högre anspråk på domarna än nu, torde den dock icke i och för sig böra föranleda en förändring i vad som ansetts välbetänkt i förevarande hänseende med nuvarande rättegångsordning. Frågan huruvida och i vilken mån särskilda villkor böra gälla i fråga om kvinnas tillträde till vissa domarbefattningar torde kunna anstå, till dess lagtext utarbetas, då ledning lär bliva att hämta från tillämpningen av den nu antagna lagen och de särskilda bestämmelser, som i anledning därav meddelats.

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

131 Angående uppnådd viss ålder för behörighet att vara domare finnes icke nu något allmänt stadgande. Genom cirkuläret den 7 januari 1830 föreskrevs, att hovrätt icke ägde till domarämbetets utövning förordna någon, som icke fyllt 25 år. Såvitt angår förordnande av vikarie för häradshövding är detta cirkulär numera upphävt. Bestämmelser i nämnda hänseende finnas i nyss omförmälda stadga angående domsagornas förvaltning, där likaledes fordran på fyllda 25 år uppställes som regel, men där ett undantag från denna regel medgives, i det redan den, som uppnått 24 års ålder, må erhålla förordnande att förrätta vissa till häradshövdingämbetet hörande mindre maktpåliggande göromål. Dessutom föreskrives i 1 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämndeman skall hava fyllt 25 år, och i lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål, att handelskunnig ledamot av rådstuvurätt .skall hava uppnått 25 års ålder. Av dessa stadganden har ansetts följa, att med nyss nämnt undantag varje lagfaren domare skall hava fyllt 25 år. Däremot torde det vara ovisst, huruvida beträffande icke lagfarna domare samma regel kan anses gälla även för de fall, där uttryckligt stadgande saknas. Utan att ingå på spörsmålet, om en uppnådd ålder av 25 år bör uppställas även för varje lekmannabisittare i specialdomstolar, har processkommissionen ansett, att villkoret om denna ålder bör bibehållas som allmän regel för domare, lagfarna såväl som lekmän. Då det nuvarande vikariatsystemet skall upphöra, finnes ingen anledning att bibehålla det ovannämnda undantaget för vissa förordnanden av vikarie för häradshövding. Utöver de allmänna behörighetsvillkoren måste även stadgas vissa särskilda Särskilda kompetensvillkor, som äro olika för lagfarna domare och för lekmannadomare behörighetsvillkor för lagfarna och som kunna variera jämväl inom dessa grupper. domare. Att fastställa de särskilda behörighetsvillkoren, i vad de avse de lagfarna domarna, bör som nu överlämnas åt Konungen. Därvid böra bestämmas de fordringar i fråga om examina och praktisk tjänstgöring, som anses böra gälla för dessa domare. 1 fråga om de lagfarna domarnas tillsättande gälla nu väsentligen olika Lagfarna regler för landsbygden och städerna. Lantdomarna tillsättas såsom andra ^^JJJJJjJj 8 ämbetsmän av Konungen, medan städernas invånare hava ett stort inflytande på tillsättningen av stadsdomarna. I och med det att, såsom processkommissionen förordar, rättsskipningen i städerna övertages av staten och de flesta städerna i judiciellt hänseende förenas med kringliggande landsbygd till en domkrets eller åtminstone en domsaga, måste städernas särställning, som sammanhänger därmed, att rådstuvurätternas ledamöter såsom magistrat även haft betydande administrativa uppgifter, försvinna. Att överföra den i fråga om stadsdomarna nu tillämpade valprincipen på hela landet synes icke böra ifrågakomma, Såsom grund för lagfarna domares tillsättande bör gälla regeringsformens stadgande i fråga om alla ämbeten, att vid deras tillsättande bör göras avseende allenast på förtjänst och skicklig10—242504.

I.

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

het. Någon trygghet för att denna grundsats iakttages lämnar icke valprincipen. Det ligger i sakens natur, att en valkorporation i allmänhet är föga skickad att bedöma de sökandes förtjänst och skicklighet, och dessutom inträffar det lätt, att alldeles ovidkommande hänsyn, personliga eller mera allmänna, spela en dominerande roll vid valet. Ofta visar det sig ock, att deltagandet i valet väcker så ringa intresse, att utgången kan helt och hållet bero på en slump. Valprincipen kan även ha en ofördelaktig inverkan på domaren. En sådan inverkan är framför allt att befara, om valet avser allenast viss tid. Därmed införes ett moment av osäkerhet i domarens ställning, som måste vara ägnat att i hög grad minska hans oberoende och självständighet. Även om valet avser domarens livstid, förefinnes det fara att, om domaren utsetts av en viss grupp bland väljarna, han känner sig i någon mån förpliktad att taga hänsyn till dessa väljares åskådningar. Därmed måste förtroendet för rättsskipningen allvarligt undergrävas och resultatet av långa tiders bemödanden att bereda domarna full oavhängighet åt alla håll allvarligt äventyras. Den bästa tillsättningsformen är otvivelaktigt utnämning genom Konungen såsom den högsta centrala förvaltningsmyndigheten. Härvid bör emellertid i motsvarande omfattning som nu förekomma förslag till ämbetets besättande, upprättat av ansvarig ämbetsmyndighet. Det skulle, såvitt angår domare i underrätterna, bliva den hovrätt, varunder underrätten lyder. Då emellertid hovrätterna förutsättas skola erhålla avsevärt mindre domkretsar än nu och de flesta sökande därför kunna väntas vara föga kända för ledamöterna i vederbörande hovrätt, kan det beträffande de viktigaste domarplatserna i underrätterna, lagmansbefattningarna, ifrågasättas, huruvida icke genom lämplig anordning bör beredas presidenterna i samtliga hovrätterna inflytande på upprättande av förslag till sådana befattningar. Processkommissionen har emellertid icke ansett sig för närvarande böra framlägga något förslag härom. En av den nuvarande rättegångsordningens betänkligaste svagheter ligger, som redan förut nämnts, i det särskilt vid häradsrätterna tillämpade vikariatsystemet. Orsaken till detta blir i stort sett upphävd därmed, att domstolarna även på landsbygden förses med ett antal ordinarie domare, tillräckligt stort för hela arbetsbördan. Behovet av vikarie på en domarplats bör därefter begränsas till de fall, då semester eller sjukdom eller annat dylikt förfall hindrar den ordinarie domaren från att fullgöra sin tjänst. När vikarie sålunda erfordras, är det dock oundgängligt, att fordringarna på vikarien ställas avsevärt högre än nu. Det naturliga synes vara, att som vikarie för lagman eller vice lagman endast ordinarie domare må förordnas. Den domarkår, som ifrågasattes i förevarande förslag, kan säkert lämna möjlighet härtill. En sådan regels tillämpning underlättas, om varje rådman ålägges plikt att inom det län, där han är anställd, emottaga förordnande att uppehålla lagmans eller vice lagmans tjänst. Härmed beredes en viss säkerhet för att åtminstone de viktigaste domarplatserna inom underrätterna icke utlämnas till oerfarna krafter. Detta krav kommer också att i sin mån bidraga till att redan från början

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

med all bestämdhet brytes med det nuvarande vikariatsystemet vid häradsrätterna. Även hovrätterna lida för närvarande av den stora omfattning, vari domartjänsterna där uppehållas av icke ordinarie domare. Detta sammanhänger med den användning, som överrättsdomarna hos oss fått dels såsom tillförordnade revisionssekreterare och dels i lagstiftningsarbetet och i administrativa värv. Begränsas det domföra antalet ledamöter i hovrätterna till tre, blir det emellertid nödvändigt, att samtliga dessa äro mycket erfarna och kunniga domare, för att hovrätterna skola kunna fungera som överrätter. Det måste därför jämväl i hovrätterna bli regel, att de ordinarie domarna tjänstgöra och icke ersättas av vikarier. Och det torde vidare vara nödvändigt bestämma, att, när vikarie erfordras för ordförande på avdelning i hovrätt, endast ordinarie domare må förordnas därtill. Den plikt, som ålagts rådman att emottaga förordnande för lagman eller vice lagman, bör lämpligen utsträckas att omfatta jämväl förordnande för hovrättsråd. Den nu gällande regeln, enligt vilken såsom domare i högsta domstolen endast må tjänstgöra ordinarie ledamot därav, bör givetvis allt framgent upprättN hållas. rHj Beträffande vikaries förordnande torde nu gällande regler böra i huvudsak bibehållas, så att hovrätt fortfarande skall hava att förordna vikarie för underdomare samt på kortare tid för ledamot i hovrätten, men att i andra fall förordnande meddelas av Konungen. Förslaget innehåller, att med viss begränsning nämnd skall hava plats såväl Tillsättning i lagmansrätten som i hovrätten. Till lösning framställer sig alltså frågan, huru av JJ^J}nde nämnden skall utses. För lagmansrätternas del måste undersökas, i vad mån den nuvarande ordningen kan tjäna som utgångspunkt för en till det nya domstolsväsendet anpassad organisation. För hovrätternas del åter möter ett helt och hållet nytt problem. För närvarande väljas i regel tolv nämndemän för varje tingslag. Om två eller flera tingslag förenats till ett, kunna emellertid nämndemännen bibehållas till samma antal som tillförne i vart och ett av de förenade tingslagen, och skall tjänstgöringen dem emellan då fördelas av häradshövdingen efter samråd med nämnden. Genom häradsrättens försorg skall varje tingslag fördelas i distrikt för val av nämndemän. Hela antalet nämndemän väljes icke på en gång, utan i den mån plats blir ledig i nämnden förrättas val i det nämndemansdistrikt, för vilket ledigheten inträffat. Valet sker på landet å kommunalstämma, varvid, om flera socknar eller sockendelar äro förenade till gemensamt distrikt, rätten bestämmer, å vilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas. Stad, som lyder under landsrätt, bildar alltid eget nämndemansdistrikt. Valet förrättas där å allmän rådstuga. Vid nämndemansval äger envar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad rösträtt inom den valkrets han tillhör och har därvid en röst. Val av nämndeman avser en tid av sex år, men nämndeman kan under vissa omständigheter avgå tidigare och är alltid berättigad att avgå efter två år.

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

Det ökade inflytande, som den nya domstolsorganisationen ger åt lekmännen, medför, att rättsskipningen i hög grad kommer att vara beroende av om det lyckas att till nämndemän förvärva redbara, dugliga och för sitt domarkall intresserade lekmän. Även utan att överskatta betydelsen av tillsättningsformerna är det uppenbart, att dessa i viss mån äro avgörande för om detta syfte skall kunna nås. Frågan huru nämndemännen skola utses sammanhänger ganska nära med huru man tänker sig deras tjänstgöring i domstolen ordnad. Såsom förut är nämnt, är det i utlandet vanligt, att varje särskild lekmans deltagande i domarverksamheten icke tages i anspråk mera än för en eller några få gånger i hela hans liv. Vilka lekmän skola deltaga i ett visst rättssammanträde bestämmes i regel genom lottning. Denna lottning äger rum emellan ett ganska stort antal personer, upptagna på en urlista, vilken i vissa länder tillkommer efter val av en menighet eller en representativ församling, i andra uppgöres av ett relativt fåtaligt utskott, bestående av representanter för såväl yrkesdomarna och förvaltningsmyndigheterna som menigheten och åter i andra upptager alla valbara personer. Processkommissionen har redan förut uttalat sig för att nämndemännens ställning bör bliva en annan än den lekmännen i främmande länder intaga. De böra knytas till domstolen genom en ej alltför kort tids stadigvarande tjänstgöring, för att de må förvärva vana och erfarenhet vid domarkallets utövande. Under sådan förutsättning kan det knappast ifrågasättas att för tillsättningen tillgripa den i utlandet begagnade metoden. Man måste söka att till nämndemän förvärva personer med sådana kvalifikationer, att de kunna anses särskilt lämpade för domartjänstgöringen. Men någon utsikt därtill synes nämnda metod icke erbjuda. I stället hava vi i förevarande avseende en naturlig utgångspunkt i den nu bestående ordningen, enligt vilken nämndemännen i häradsrätten tillsättas genom val i de särskilda till domkretsen hörande kommunerna, liksom städerna genom val utöva ett vidsträckt inflytande på besättande av domarplatserna i rådstuvurätten. Den tradition, som sålunda hos oss finnes, talar för bibehållande av regeln att nämndemännen skola utses genom val. Emot valprincipen kan naturligtvis invändas, att valen kunna befaras bliva mer eller mindre starkt partipolitiskt färgade och därigenom kunna föranleda, att nämndemännen låta partipolitiska synpunkter öva inflytande vid domarkallets utövande. Farhågan kan icke avvisas såsom helt och hållet ogrundad, och skulle den komma att bekräftas, bleve förvisso rättsskipningen allvarligt rubbad och en betänklig skada tillfogad samhället. Vår erfarenhet talar dock för att någon större fara i detta hänseende icke hotar. Åtskilliga omständigheter giva ock anledning hoppas, att så fortfarande skall förbliva. Då nämndemansvalen förrättas, kunna väljarna i regel icke hava någon kännedom om de mål, som skola komma före, varför politiska beräkningar vid valen bliva vanskliga och jämväl mindre frestande. För övrigt saknar det ojämförligt största antalet av de mål, som handläggas vid domstolarna, varje politisk innebörd, så att domarens politiska ståndpunkt i regel svårligen kan utöva något inflytande

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

på domen. Ej heller bör man härvid underskatta styrkan av det inflytande, som utgår från ämbetsdomaren. Det främsta pliktbudet i hans kall är oväld, och när nämndemännen under hans ledning och vid hans sida taga säte vid domarbordet, måste de förvisso påverkas av hans stränga krav på objektivitet. Slutligen äro de omständigheterna att nämndemännen skola hava att motivera sin dom och vara underkastade ansvar för dess innehåll ägnade att förhindra obehöriga hänsyn att göra sig gällande. E t t visst skydd mot att sådana hänsyn skola hava inflytande på valen kan ock vinnas genom det sätt varpå valen anordnas. I sådant syfte är det av vikt, att icke hela antalet nämndemän i en domkrets utses genom samfällt val inom hela området. Vid valen bör därför följas den nuvarande ordningen, enligt vilken det nödiga antalet nämndemän uppdelas på kommunerna och dessa välja var sin eller sina nämndemän, där ej undantagsvis kommun är så liten, att den måste sammanslås till en valkrets med annan kommun, varom i sådant fall Konungen bör äga förordna. I de flesta fall kommer med en sådan ordning blott en eller två nämndemän på varje valkrets, och vid sådant förhållande kan man hoppas, att valet kommer att falla på personer, som åtnjuta aktning och förtroende inom valkretsen och anses lämpade för domarkallet. Härtill kan ock medverka, att, såsom nedan föreslås, valet om möjligt förrättas icke omedelbart utan genom kommunens representation samt att före valet ett förslag upprättas av en kommunal nämnd. Det måste emellertid medgivas, att förutsättningarna för ett gott resultat av ett val icke äro lika goda beträffande val i de större städerna som vad angår val u landsbygden och de mindre städerna. Valet i en större stad måste omfatta ett stort antal nämndemän, i de största städerna ett antal som till och med ej obetydligt skulle överstiga antalet av de väljande fullmäktige. Dessa kunna icke antagas besitta tillräcklig personalkännedom för att valet skall komma att vila på personligt förtroende för alla de valda. Faran att valet skall präglas av partipolitiska hänsyn är sålunda här vida allvarligare än annorstädes. Processkommissionen har därför övervägt huruvida icke för de större städer, som skulle utgöra egna domkretsar, borde antagas ett system för nämndemännens tillsättande, som närmare överensstämde med vad som i utlandet vanligen gäller om utseende av lekmannadomare. Den lottning, som i detta system är det avgörande momentet, skulle utesluta, att partipolitiska hänsyn gjorde sig gällande, utom möjligen vid uppgörande av urlistan. Systemet skulle medföra, att nämndemännen icke såsom processkommissionen eljest tänkt sig skulle utses för en längre tid utan blott för ett visst rättssammanträde. Man skulle således förlora den fördel, som den eljest förordade metoden medför därutinnan, att nämndemännen genom sin tjänstgöring förvärva sig ökade kvalifikationer för utövning av sitt värv. Detta skulle dock måhända vara av mindre stor betydelse, då nämndemännen i ifrågavarande städer endast skulle begagnas i brottmål. Å andra sidan gjorde man måhända en vinst i så måtto att det, såsom förut är påpekat, icke i dessa städer kan på-

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

räknas så stort intresse för rättsskipningen, att ett större antal invånare skulle vara benägna att mera varaktigt deltaga i domstolsarbetet. Processkommissionen har dock ansett tillräckliga skäl att beträffande ifrågavarande städer förorda en avvikelse från den ordning, som eljest skulle gälla, icke föreligga. Lottningen är utan tvivel ett synnerligen otillfredsställande medel för att till nämndemän erhålla personer, som kunna vara dugliga och intresserade domare. Denna brist skulle skarpt framträda, då det vore fråga om att för varje tillfälle till tjänstgöring uttaga ett så litet antal domare som fem. Slumpens inflytande blir tydligare än då det är fråga om ett stort antal. Det kan därför med skäl befaras, att lottningen i denna form skulle komma att undergräva aktningen och förtroendet för domstolen. Den omnämnda svårigheten att i dessa städer finna ett tillräckligt stort antal lämpliga personer, som kunde vara villiga att mera stadigvarande deltaga i rättsskipningen, har redan tagits i beaktande, då lekmannadeltagandet här inskränkts till brottmålen. Det skulle ock kunna ifrågasättas att i nu ifrågavarande städer endast den avvikelsen från de allmänna reglerna gjordes, att nämndemännen utsåges, icke av stadens representation, utan av en valnämnd, sammansatt så som den nämnd, vilken i vissa främmande länder utser urlistan å lekmannadomarna. Det kan dock icke med säkerhet antagas, att en sådan nämnd skulle handla helt oberoende av partipolitiska hänsyn. Dessutom kan det befaras, att en sådan nämnd icke skulle besitta en lika omfattande personalkännedom som den kommunala representationen, samt att härav skulle följa mindre tillfredsställande val. 1 följd härav har icke heller denna utväg kunnat av processkommissionen förordas. Ett särskilt övervägande fordrar frågan om val av nämndemän att tjänstgöra i hovrätt. Enligt processkommissionens förslag skulle vid handläggning och avgörande av sådana brottmål, i vilka fråga kan uppkomma om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, också i hovrätten fem nämndemän hava säte. Att på ett tillfredsställande sätt anordna valet av nämndemän till denna tjänstgöring erbjuder vissa svårigheter. Till vad här förut föreslagits rörande val av nämndemän till lagmansrätterna skulle den ordning närmast ansluta sig, som anförtrodde valen åt landstingen och i städer, som ej hörde till landsting, åt stadsfullmäktige. Icke utan grund torde dock kunna befaras, att en sådan ordning i högre grad, än vad i fråga om nämndemännen i lagmansrätterna kan väntas, skulle utsätta nämndemansvalen för partipolitiska hänsyn och beräkningar. En dylik ordning bör därför komma i fråga endast, om icke någon lämpligare står att nå. En utväg i sådan riktning, som av processkommissionen övervägts, innebär, att nämndemännen till hovrätterna skulle väljas av nämndemännen i de underlydande lagmansrätterna. Därigenom skulle onekligen en viss säkerhet vinnas för att till nämndemän vid hovrätterna valdes personer, allmänt kända för redbarhet och duglighet. Vissa olägenheter äro emellertid förenade med så anord-

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

nade val. Så stora som nämndemanskårerna vid lagmansrätterna bliva, måste det bliva förenat med stor omgång och betydande kostnader att till en gemensam förrättning samla hela kåren vid varje lagmansrätt, även om detta icke skulle krävas så ofta. En kår av väljande nämndemän sådan som nämndemanskåren i Stockholm eller i Göteborg skulle också sakna erforderlig sammanhållning och ledning, för att ett val, förrättat av densamma, skulle bliva annat än ett slumpens verk. Att hovrättsnämndemännen väljas av nämndemanskårerna vid lagmansrätterna är slutligen olämpligt jämväl av det skälet, att därigenom på visst sätt möjligheterna vid valen av nämndemän till lagmansrätterna bliva beskurna. Beräknas nämligen de bästa lekmännen böra väljas till hovrätterna, kunna dessa icke väljas till lagmansrätterna, enär de då helt naturligt icke utan att avsäga sig detta uppdrag och därmed vålla besväret av fyllnadsval kunna mottaga val till hovrätten. Men ett val av nämndemän till lagmansrätterna, vid vilket måste undantagas en eller annan synnerligen lämplig kandidat på grund av hans utsikter att väljas till nämndeman vid hovrätten, är obestridligen behäftat med en viss svaghet. Den bästa ordningen för ifrågavarande val har synts processkommissionen vara, att val av det för hovrätten erforderliga antalet nämndemän företages i samband med valen av nämndemän till lagmansrätterna samt att bland samtliga de för varje tingslag sålunda valda erforderligt antal uttages att ingå i hovrättsnämnden. Därigenom vinnes ett önskvärt samband mellan valen av nämndemän till hovrätterna och valen till lagmansrätterna, så att icke väsentligen skilda synpunkter bliva bestämmande för valen till de olika instanserna, samtidigt som en viss möjlighet vinnes att till hovrätterna göra ett urval av de erfarnare och dugligare lekmännen. Åt åskådningar från olika trakter inom hovrättsområdet kan därmed också beredas uttryck. För ordnande av valen efter nu angivna huvudgrunder fordras åtskilliga Närmare närmare bestämmelser, vilka lämpligen böra meddelas av Konungen. Det bör bf8ta™™?}' SCT* Out i/ii~

således i främsta rummet tillkomma Konungen att bestämma, huru många delning fot nämndemän skola finnas för tjänstgöring vid varje lagmansrätt och hovrätt. qiyasm'a™ Konungen bör ock hava att emellan de särskilda tingslagen under en hovrätt Konungen. fördela det antal hovrättsnämndemän, som funnits erforderligt för tjänstgöring i hovrätt. Sedan sålunda blivit avgjort, huru många nämndemän skola sammanlagt väljas i varje tingslag, bör Konungen ock hava att fördela dem på valkretsarna inom tingslaget. I lagen synas lämpligen vissa anvisningar böra lämnas huru härvid bör förfaras. Av grundläggande betydelse är härvid frågan om antalet nämndemän vid varje domstol. Såväl för lagmansrätterna som för hovrätterna har processkommissionen föreslagit, att antalet nämndemän, som på en gång skulle sitta i rätten, borde bestämmas till fem. Men på grunder, som förut framhållits, har förutsättningen därvid varit, att för varje domstol måste finnas ett så stort antal nämndemän, att icke varje nämndeman nödgas sitta i domstolen alltför ofta utan lämplig växling kan äga rum, ehuru å andra sidan detta antal icke får bli så stort, att nämndemännen icke bliva i tillfälle att vinna en viss förtrogen-

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

het med domstolsarbetet. Den ordning, som i förevarande hänseende är utmärkande för främmande lagars jurysystem, bör alltså icke läggas till grund för vår organisation. Men å andra sidan kan ej heller den princip, varpå vår nuvarande ordning vilar, utan vidare tillämpas. Då lagmansrätterna, såsom förut betonats, måste bliva vida oftare tillgängliga än nu och målen vid dem alltså icke som nu få sammanföras till vissa jämförelsevis fåtaliga ting, utan arbetsordningen för dessa domstolar närmast kommer att motsvara rådstuvurätternas nuvarande arbetsordning, torde lagmansrätten i en genomsnittlig domsaga komma att sammanträda en gång i veckan med nämnd, varvid sammanträdet vanligen kan komma att vara två dagar i följd. Anspråken på nämndemännens deltagande komma följaktligen att avsevärt stegras. I de folkrikare domsagorna, särskilt i dem, som omfatta de större städerna, bliva sammanträdena givetvis flera; i andra åter bliva de färre. Vid en lagmansrätt, som sammanträder en gång i veckan med nämnd, torde i de flesta fall en sådan fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemännen vara lämplig, som går ut på att varje nämndeman har att tjänstgöra en gång varannan månad. Då lagmansrätterna beräknas hålla sina ordinarie sammanträden under omkring tio månader av året, skulle varje nämndeman alltså komma att tjänstgöra omkring tio dagar om året, om man utgår från att sammanträdet varar två dagar i följd. En sådan tjänstgöring kan givetvis icke anses vara för stor. Någon gång måste man emellertid räkna med att sammanträdet måste fortsätta ytterligare en dag, å vilken samma nämnd måste sitta i rätten. Därtill komma sådana extra sammanträden, vid vilka nämnd skall deltaga. Med iakttagande härav har processkommissionen utgått ifrån, att varje nämndeman borde beräknas få tjänstgöra högst femton dagar om året. Antalet nämndemän bör alltså bestämmas på grund härav. Vid bestämmandet av detta antal får emellertid icke förbises, att antalet blir så stort, att även om genom sjukdom eller annan dylik orsak förfall inträffar inom nämnden, tjänstgöringen dock icke blir större. Med utgångspunkt från vad nu sagts kommer i en genomsnittlig domsaga hela antalet nämndemän att bliva omkring fyrtiofem. Även där arbetsbördan icke föranleder någon väsentlig höjning av detta antal, kan under vissa omständigheter dock en sådan höjning vara påkallad. Detta gäller sålunda i de fall, då ett större antal är nödvändigt för att inom nämnden bereda möjlighet för en allsidig representation av olika trakter inom domkretsen eller för att undvika en alltför omfattande förening av olika kommuner till gemensamma valkretsar. P å grund av en större arbetsbörda än den genomsnittliga blir ett större nämndemansantal nödigt i synnerhet i de större städerna, ehuru nämndemännen där förutsättas icke skola deltaga i behandlingen av polismålen. Om exempelvis i Stockholms stad alla övriga brottmål skola handläggas med en nämnd av fem lekmän och varje lekman skall beräknas tjänstgöra femton dagar, torde det erforderliga sammanlagda antalet lekmän bliva omkring 300. Antalet nämndemän för hovrätterna är synnerligen svårt att ens tillnärmelse-

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

vis beräkna. För varje nämndeman torde också här böra förutsättas en tjänstgöring av högst femton dagar om året. Med denna utgångspunkt ger en approximativ beräkning vid handen, att i en hovrätt, som omfattade Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län, skulle erfordras från fyrtio till femtio nämndemän och i en hovrätt, omfattande Västernorrlands och Jämtlands län, från tio till femton. I avseende å fördelningen av hovrättsnämndemännen på de underlydande lagmansrätterna bör om möjligt från varje tingslag finnas åtminstone en nämndeman för tjänstgöring vid hovrätten. Starka praktiska betänkligheter resa sig dock mot en oinskränkt tillämpning av denna regel. I hovrättsområden, där avstånden äro stora och kommunikationerna jämförelsevis dåliga, kan det förorsaka alltför stora kostnader och besvär, om en nämndeman från en avlägsen ort skall nödgas tjänstgöra i hovrätten femton dagar om året. Av dessa skäl kan det vara nödvändigt att hämta ett jämförelsevis större antal hovrättsnämndemän från trakterna i närheten av hovrättsstaden än från mera avlägset belägna orter. Hinder av principiell natur böra icke få resa sig mot ett tillgodoseende av dylika praktiska hänsyn. För långt få dessa å andra sidan icke drivas. I rimlig utsträckning böra givetvis de skilda orterna inom hovrätts jurisdiktionsområde bliva företrädda i nämnden vid hovrätten. För att minska den tunga, som särskilt för en avlägset boende nämndeman blir förenad med tjänstgöring i hovrätten, har processkommissionen, såsom i nästa kapitel närmare angives, avsett, att de dagar, då i hovrätt session med nämnd skulle förekomma, skulle kunna i större utsträckning än vid lagmansrätterna sammanföras, så att därigenom nämndemännens resor till hovrätten skulle bliva färre än eljest. Det antal nämndemän för tjänstgöring i hovrätt, som kommer på varje underlydande lagmansrätts domkrets, sammanlägges med det för lagmansrätten själv erforderliga antalet. Hela den nämndemanskår, som sålunda kommer på en domkrets, skall därefter fördelas på valkretsarna inom domkretsen enligt de grunder, som förut angivits. Såsom förut antytts, har processkommissionen ansett, att en viss trygghet för Val genom ett gott val av nämndemän skall vinnas därigenom, att det, såvitt möjligt, icke J ™ ^ ] ^ förrättas omedelbart av urväljarna utan sker medelbart. De naturliga val-fullmäktige, korporationerna äro därvid stads- och kommunalfullmäktige. Även om den ^ w ^ a n a politiska partigrupperingen vanligen behärskar jämväl det kommunala området, så äro dock åt de kommunala representationerna redan anförtrodda sådana val av olika styrelser och nämnder, som äro utan politisk innebörd och som också i stort sett torde hava bevarats fria från politisk färg. Endast i stad, där stadsfullmäktige icke finnas, bör allmän rådstuga förrätta valet, liksom valet i landskommun utan kommunalfullmäktige bör överlämnas åt kommunalstämman. En garanti för att nämndemansvalen ske med tillbörlig omsorg har process- Förslag genom en kommissionen trott sig finna också i en föreskrift, att varje val skall ske med beredning. ledning av ett upprättat förslag. I synnerhet i de större städerna torde ett dylikt förslag ofta kunna ersätta den brist på ingående personalkännedom, som

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

är att befara hos valkorporationerna. Är särskild beredning tillsatt för behandling av dylika ärenden, bör förslaget upprättas av denna, eljest å landet av kommunalnämnden, i Stockholm av stadskollegiet och i övriga städer av drätselkammaren. MajoritetsEn synnerligen ömtålig fråga är, huruvida nämndemansvalen skola ordnas proportio- s o m m a J o r itetsval eller som proportionella val. Där valet avser allenast en enda nella val. nämndeman, är frågan utan betydelse. Men så snart flera skola väljas, uppstår faran för att, å ena sidan, majoritetsvalen skola möjliggöra för en majoritet att bemäktiga sig alla platserna och därmed väcka misstro hos minoriteten och, å andra sidan, proportionella val skola bliva ett troget återgivande av partipolitiska motsättningar inom valkorporationen och därmed införa dessa också i domstolen. Bygges lekmannadeltagandet i rättsskipningen på val så som här förutsatts, måste det emellertid vila också på den förhoppningen, att dessa val icke få en så tillspetsad form vare sig i den ena eller den andra riktningen. Processkommissionen har emellertid trott det vara nödvändigt bereda någon säkerhet mot att majoriteten missbrukar sin ställning och därför anslutit sig till den av kommunallagarna anvisade utvägen att, med bibehållande av majoritetsval som regel, proportionella val skola äga rum, om två eller flera skola väljas och en viss kvotdel av de väljande så yrka. P å det närmare utformandet av de proportionella valen har processkommissionen icke ansett sig kunna ingå. Önskvärt synes det emellertid vara, om dessa val skulle kunna ordnas med förbud för användande av partibeteckning, såsom nu sker vid upprättandet av förslag till borgmästarbefattningar. ValperioVal av nämndeman avser för närvarande, såsom förut nämnts, en tid av sex (ens ang . ^ r< -g n v a l p e r i 0 ( j a v s ådan längd är ägnad att befordra kontinuiteten inom nämnden, men den torde å andra sidan ofta vara anledningen till de avsägelser efter två års tjänstgöring, som förekomma och som för arbetet inom nämnden äro mindre lämpliga. Processkommissionen har vid övervägande av denna fråga ansett en sänkning av valperiodens längd till fyra år vara välbetänkt. Avgår nämndeman under valperioden, bör fyllnadsval ske för den tid, som återstår. Att i stället för denna anordna val av suppleanter för nämndemännen, vilka inträda i dessas ställe, torde icke vara erforderligt eller lämpligt. Valen synas alltså böra ordnas så, att fasta valperioder om fyra år gälla för varje nämndemansplats, och icke i överensstämmelse med den nuvarande ordningen, enligt vilken varje nämndeman väljes för den bestämda valperioden av sex år, oberoende av om hans företrädare suttit i nämnden hela den period, för vilken han valts, eller icke. Däremot torde det vara lämpligt att icke låta alla nämndemansplatserna inom ett tingslag vara föremål för val samtidigt. I synnerhet i de större städerna, där valet omfattar ett mycket stort antal platser, är det givetvis fördelaktigare att uppdela detta antal i grupper, som äro föremål för val under olika år. Valet kommer då varje gång att omfatta ett mindre antal och blir därigenom lättare att utföra. Inom domkretsar, där varje valkrets väljer endast en nämndeman, har en dylik ordning naturligtvis

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

icke samma betydelse, men för bevarandet av kontinuiteten inom nämnden torde även där en viss fördel stå att vinna, om de olika valkretsarna fördelas i grupper, som förrätta val skilda år. Processkommissionen har ansett denna fördelning böra genomföras så, att inom varje domkrets en fjärdedel av nämndemansplatserna är föremål för val varje år. De nu gällande särskilda valbarhetsvillkoren för nämndemännen torde i hu- Särskilda i >n p i i i i o valbarhctsvudsak kunna läggas till grund lör motsvarande bestämmelser också i en ny villkor för domstolsorganisation. I ett par hänseenden förtjäna de dock att närmare nämndemän. prövas. För valbarhet fordras nu att vara bosatt inom valkretsen och att själv äga rösträtt vid nämndemansval. Då valen komma att överlämnas åt de kommunala representationerna, där sådana finnas, bör tydligen den senare av dessa fordringar utbytas mot krav på rösträtt i kommunala angelägenheter. Som härför fordras att vara mantalsskriven inom kommunen samt bosättningsorten och mantalsskrivningsorten numera sällan avvika från varandra, kan det förra villkoret bortfalla. Då de valbarhetsvillkor, som i övrigt nu gälla, väsentligen sammanfalla med de allmänna villkoren för valbarhet till kommunala förtroendebefattningar, synes en hänvisning till dessa vara den lämpligaste formen för uppställandet av de ifrågavarande villkoren. Enligt gällande lag är den, som är i Konungens eller rikets tjänst, utesluten från valbarhet. Numera torde en så vittgående uteslutning från valbarhet, som detta stadgande innebär, sakna berättigande. Ej heller torde det vara lämpligt att här upptaga kommunallagarnas motsvarande stadganden i fråga om valbarhet till kommunala befattningar. Likväl torde det vara nödvändigt att undantaga innehavare av vissa befattningar, vilka icke lämpligen böra förenas med nämndemannauppdraget. Hit höra sålunda lagfarna domare, tjänstemän vid domstol, allmänna åklagare och polistjänstemän. Ej heller bör advokat vara valbar till nämndeman. Utöver dessa gränser synas däremot icke tillräckliga skäl föreligga för uteslutning från valbarhet. Beträffande rätt att avsäga sig val till nämndeman och att avgå under val- Rätt att period torde nu gällande bestämmelser böra i huvudsak bibehållas. Om icke "^i^iii9 den, som är i Konungens eller rikets tjänst, uteslutes från valbarhet, bör emel- nämndeman lertid befogenheten att avsäga sig val till nämndeman utsträckas så, att inne- a ^ | r w ^ e r havare av statstjänst städse är befogad därtill. Likaså bör kvinna alltid vara valperiod. berättigad avsäga sig dylikt val. Då det antal nämndemän, som väljes för varje tingslag, är avsett för tjänst- Lagmannen göring dels i lagmansrätten och dels i hovrätten, måste en uppdelning av de val"^^ämn' da ske mellan de särskilda domstolarna. Det torde vara lämpligast, att denna demän. uppdelning sker så, att lagmannen efter samråd med de valda bland dem uttager det bestämda antal, som skall tjänstgöra i hovrätten. Det bör då vara möjligt, att de för tjänstgöring i hovrätt lämpligaste bliva dit avdelade. När nämndeman uttages till sådan tjänstgöring vid hovrätten, synes detta

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

böra ske för hela den period, för vilken han är vald. Om sådant uttagande skulle ske blott för ett år i sänder, skulle den erforderliga kontinuiteten i nämndemanstjänstgöringen vid hovrätterna äventyras. Avgår hovrättsnämndeman under perioden, skall alltså i den valkrets, där han valts, ny nämndeman väljas och lagmannen uttaga ny hovrättsnämndeman bland hela kretsen av nämndemän inom hans domkrets. Fördelning Fördelningen inom nämndemanskåren vid en domstol av tjänstgöringen vid av tjänstdomstolen bör naturligtvis ske i förväg för en viss tidsperiod, lämpligen ett år. göringen Inom dom- Att överlämna denna fördelning åt hämndemännen själva torde knappast vara stolen. lämpligt, då deras intressen i detta hänseende ofta torde vara stridande. En fördelning, som vederbörligen beaktar de enskilda nämndemännens önskningar och samtidigt är ur arbetsteknisk synpunkt tillfredsställande, uppgöres säkerligen bäst vid lagmansrätt av lagmannen och vid hovrätt av presidenten, därvid nämndens önskningar dock före avgörandet böra inhämtas. De jämkningar, som på grund av sjukdomsfall eller andra liknande orsaker bliva oundgängliga, kunna också lättare och med mindre omgång genomföras, om fördelningen är anförtrodd åt den ledning, som handhar arbetsfördelningen över huvud inom domstolen. Om någon av de till tjänstgöring vid ett visst rättegångstillfälle indelade icke infinner sig, måste en bekväm utväg finnas att utan dröjsmål få platsen vid domarbordet fylld. I likhet med vad nu tillämpas, bör för sådana fall åt domstolens ordförande överlämnas att till tjänstgöring i den uteblivnes ställe inkalla annan nämndeman, som är tillgänglig, eller, om hinder härför möter, annan till nämndeman valbar person. NämndeDen nuvarande rättegångsordningen ålägger nämnden ansvarighet för domans an- m e n i i . - - ! -• • T - , , - , . , svårighet ' endast nar den enat sig om en annan mening an häradshövdingens och däriför domen, genom mot dennes röst bestämt häradsrättens dom. Enligt förslaget skall nämnden kunna överrösta domaren icke blott, när alla nämndemännen äro ense, utan även när viss kvalificerad majoritet bland dem förefinnes för en annan mening än den, som omfattats av ordföranden eller, i hovrätten, av pluraliteten bland de lagfarna ledamöterna. Det synes uppenbart, att de, som deltaga i ett sådant beslut, måste bliva juridiskt ansvariga för domen. Men skäl synes icke förefinnas att utsträcka nämndemännens ansvarighet till andra fall. Ersättning I vårt nuvarande domstolsväsen är nämndemansbefattningen principiellt ett till nämnoavlönat förtroendeuppdrag. I icke ringa utsträckning hava emellertid jämkden. ningar gjorts i denna principiella ståndpunkt. Detta har vanligen skett i sammanhang därmed, att nya förrättningar ålagts nämndemännen och dessa ansetts tillskynda dem extra kostnader, som rimligtvis bort ersättas. Det senaste viktiga undantaget gjordes vid införandet år 1918 av tingssammanträden med tremansnämnd. För inställelse vid sådant sammanträde äger nämndeman åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock att ersättning ej må utgå till flera än fyra nämndemän för varje sammanträde och att dagtraktamente ej

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

må beräknas. Anledningen till denna bestämmelse var naturligtvis, att dessa sammanträden voro nya förrättningar, vilkas fullgörande krävde nya kostnader för nämndemännen. Samtidigt med beslutet om nyssnämnda bestämmelser hemställde riksdagen, att Kungl. Majrt täcktes taga i övervägande, huruvida och i vilken omfattning ersättning må tillerkännas nämndemän för de kostnader, som äro förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver vad för närvarande i dylikt avseende är stadgat, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av detta övervägande kan föranledas. Utredningen i detta hänseende torde ännu icke vara avslutad. De skäl för allmänna bestämmelser om ersättning till nämndemän, som ligga bakom denna riksdagens skrivelse, komma att med icke mindre styrka göra sig gällande i den nya domstolsorganisationen, som med få undantag förutsätter täta domstolssammanträden över hela riket och som riktar sina krav på deltagande i rättsskipningen till en betydligt vidare lekmannakrets än det nuvarande domstolsväsendet. Att någon ersättning utgår till lekmän, vilka brukas som domare, det må vara i jury eller som meddomare, är också vanligt i främmande länder. I England erhåller jurymannen i brottmål dock ingen gottgörelse. De betänkligheter, som bruka anföras mot att ersätta offentliga uppdrag av denna natur, grunda sig därpå, att de då kunna användas i syfte att bereda innehavaren den ekonomiska fördel, som är förenad med uppdraget, i stället för att lämnas åt den, som är den för uppdragets fullgörande lämpligaste. Faran härför bör givetvis icke underskattas. Men dess betydelse beror främst på ersättningens storlek. Sättes denna jämförelsevis lågt, bortfaller frestelsen att bruka uppdraget för ersättningens skull. Så torde exempelvis den ersättning, som utgår till landstingsmän, säkerligen aldrig giva anledning till missbruk i nu nämnd riktning. Beträffande ersättningens omfattning intaga främmande rättssystem två principiellt olika ståndpunkter. De flesta medgiva icke blott gottgörelse för resekostnader i de fall, där resa varit nödig, utan ock dagtraktamente, oavsett om lekmannen bor eller icke bor där domstolen sammanträder. Den norska rätten intar däremot den principiella ståndpunkten, att endast den, som är bosatt å visst avstånd från nämnda ort, är berättigad till ersättning, vilken då utgår i form av gottgörelse för resekostnaderna och för kosten för varje dag. Den, som bor å eller i omedelbar närhet av denna ort, får däremot ingen ersättning, överallt utgå ersättningarna städse med små belopp. I Danmark utgör dagtraktamentet sålunda fyra kronor för dag, och med samma belopp beräknas i Norge kostersättningen för dag. Då det här föreliggande förslaget till domstolsväsen räknar med ett mera stadigvarande deltagande i rättsskipningen från varje nämndemans sida och den uppoffring av arbetstid, som kommer att krävas av denne, sålunda icke blir alldeles betydelselös, torde billigheten fordra, att hos oss ersättning utgår även till den nämndeman, som bor, där domstolen sammanträder. Dagtraktamentet bör dock till sådan nämndeman utgå med lägre belopp än till nämndeman, som nödgas från sin hemort resa till domstolsorten och där uppehålla sig. Processkommissionen har icke ansett sig böra närmare ingå på grunderna för ifrågavarande

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

ersättnings beräknande, då kommissionen utgått ifrån att vid genomförandet av den nya rättegångsordningen den ovannämnda utredningen i ämnet avslutats och jämväl lett till allmänna stadganden om ersättning till nämndemän. HandelsDe bestämmelser rörande lekmannadomarna, som här ovan angivits, hava avledaSer i s e t t ^ e n allmänna i lagmansrätter och hovrätter tjänstgörande nämnden. Enhovrätt. ligt processkommissionens förslag skola därjämte handelskunniga lekmannadomare hava säte i hovrätt under vissa förutsättningar. Såvitt angår dessa lekmän, torde de närmare bestämmelserna i ovan berörda hänseenden icke böra nu upptagas till behandling. Sannolikt kommer en närmare utredning av detta spörsmål att giva vid handen, att handelskamrarna i riket äro de lämpligaste valkorporationerna. Domarjäv.

Stadganden om domarjäv och om ordningen för dess framställande och behandling ävensom om förbud för domare, som stå i visst släktskapsförhållande till varandra, att på en gång tjänstgöra i en rätt, höra likaledes till de ämnen, som icke synas nu böra närmare beröras.

Domar ed.

Av en viss principiell innebörd är däremot spörsmålet om domareden bör bibehållas. Detta spörsmål har en något olika betydelse för ämbetsdomarna och för lekmannadomarna. I fråga om de förra framstår edens bibehållande närmast som ett bibehållande av ämbetsmannaeden, och då denna för så gott som alla andra ämbetsmän blivit upphävd, kunde det ifrågasättas, om tillräckliga skäl för dess behållande här föreligga. Oavsett om detta i och för sig är fallet eller icke, torde edens behållande här vara beroende av om eden behålles för lekmannadomarna. Behålles den för dem, måste den uppenbarligen också behållas för ämbetsdomarna. Beträffande lekmannadomarna vore det enligt processkommissionens mening icke välbetänkt att upphäva kravet på domared. Till clomarkallet kunna bliva kallade lekmän, för vilka kallets vikt och ansvar måhända icke framstå med tillräcklig tydlighet. Utan att brista i redbarhet hava de måhända aldrig gjort de säregna krav på opartiskhet och oväld, som domarkallet ställer, fullt klara för sig. De äga allenast en oklar och svävande föreställning därom. Otvivelaktigt är det inskärpande av domaransvaret, som edens högtidliga avläggande innebär, ägnat att väcka en klar insikt om de allvarliga förpliktelser domarkallets utövning ålägger och därmed befrämja en tillförlitlig rättsskipning. Där verkliga religiösa betänkligheter mot eds avläggande föreligga, bör eden få utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete.

Sammanfattning. 1. Till domare kan utses man eller kvinna. Vid lagtextens utarbetande överväges huruvida, och i vilken mån särskilda villkor böra stadgas i fråga om kvinnors tillträde till vissa domarbefattningar.

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

Den för tjänstgöring les som allmän regel.

som domare nu stadgade åldersgränsen av 25 år behål-

2. Angående särskilda behörighetsvillkor melser av Konungen.

för lagfarna domare utfärdas

bestäm-

3. Lagfaren domare utnämnes av Konungen. Därvid skall förslag upprättas i motsvarande omfattning som nu enligt särskilda av Konungen utfärdade bestämmelser. 4. Det nuvarande vikariatsystemet i underrätter och hovrätter skall, såvitt möjligt är, upphöra. För ledamot av högsta domstolen kan vikarie ej förordnas. Om vikarie för lagman, vice lagman eller ordförande på avdelning i hovrätt erfordras, må därtill endast förordnas ordinarie innehavare av domarämbete. Rådman är skyldig att inom det län, där han är anställd, mottaga förordnande att vid förfall för lagman, vice lagman eller hovrättsråd uppehålla hans tjänst. Nu gällande bestämmelser i övrigt rörande förordnande av vikarie bibehållas i huvudsak. 5. Nämndemän att tjänstgöra i lagmansrätt och i hovrätt utses för varje tingslag genom val inom de till tingslaget hörande kommunerna, därvid varje kommun utgör en valkrets, såvida ej Konungen förordnar, att vissa kommuner skola förenas till en valkrets. 6. Konungen bestämmer det antal nämndemän, som skall finnas vid varje hovrätt och lagmansrätt, uppdelar aaitalet hovrättsnämndemän på de särskilda tingslagen samt fördelar det sammanlagda antal nämndemän, som sålunda skall väljas för tingslaget, på valkretsarna inom detsamma. Härvid skola följande grutider tillämpas. Antalet nämndemän vid varje domstol skall bestämmas så, att nämndemännen ej över hövan betungas. Förslagsvis har antagits, att varje nämndeman bör beräknas få tjänstgöra högst femton dagar om året. Varje tingslag med undantag av särskilt avlägsna tingslag skall erhålla minst en hovrätts nämndeman. För de tingslag, som äro belägna närmare den ort, där hovrätten har sitt säte, bestämmes ett jämförelsevisstörre antal hovrättsnämndemän än för tingslag, som äro mera avlägsna från nämnda ort. Varje valkrets skall erhålla minst en nämndeman. Fördelningen i övrigt mellan valkretsarna sker med hänsyn till valkretsarnas folkmängd.

5 KAP.

DOMARE, DERAS BEHÖRIGHETSVILLKOR OCH TILLSÄTTANDE.

7. Val av nämndemän förrättas å landet av kommunalfullmäktige eller, om sådana ej finnas, av kommunalstämman och i stad av stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. 8. Till ledning för val av nämndemän upprättas förslag. Om inom kommunen finnes särskild valberedning tillsatt, upprättas förslaget av denna beredning. Eljest upprättas detta å landet av kommunalnämnden, i Stockholm av stadskollegiet och i annan stad av drätselkammaren. 9. Val sker genom majoritetsval. Om minst två nämndemän skola väljas i en valkrets och en viss kvotdel av de väljande så yrkar, skall valet dock ske proportionellt. 10. Val av nämndeman skall avse fyra kalenderår. För nämndeman, som avgår under denna tid, skall för den återstående tiden väljas ny nämndeman. Valet av} sammanlagda antalet nämndemän inom varje tingslag fördelas så, att en fjärdedel därav väljes varje år. 11. För valbarhet till nämndeman fordras att åtnjuta rösträtt i kommunala angelägenheter inom den valkrets, för vilken val äger rum, och vara valbar till kommunala förtroendebefattningar. Till nämndeman må ej väljas lagfaren domare, tjänsteman vid domstol, allmän åklagare, polistjänsteman eller advokat. 12. Beträffande rätt att avsäga sig val till nämndeman eller att avgå under valperiod skola gälla huvudsakligen samma bestämmelser som nu. Innehavare av statstjänst samt kvinna skola alltid vara berättigade att avsäga sig val. 13. Bland de inom varje tingslag valda nämndemännen uttager lagmannen efter samråd med dem till föreskrivet antal dem, som skola tjänstgöra i hovrätten, oberoende av inom vilken valkrets de valts. Till sådan tjänstgöring uttages nämndeman för den tid, för vilken han är vald. 14. Mellan nämndemännen vid varje domstol fördelas tjänstgöringen där i förväg för varje kalenderår efter samråd med nämnden, vid lagmansrätt av lagmannen och vid hovrätt av presidenten.

6 KAP.

147 TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

/ stället för nämndeman, som vid visst tillfälle har förfall eller utan förfall uteblir, äger rättens ordförande att till tjänstgöring vid tillfället kalla annan nämndeman eller, om hinder härför möter, annan till nämndeman valbar person. 15. Ledamot av nämnd är efter samma regler, som gälla beträffande lagfaren, domare, ansvarig för dom, som bestämts av ett flertal nämndemän mot den mening, som omfattats av ordföranden eller, i hovrätten, av pluraliteten bland de lagfarna ledamöterna. 16. Nämndeman åtnjuter reseersättning vid domstolen.

och dagtraktamente

vid sin

tjänstgöring

17. Särskilda bestämmelser i här ovan, anförda hänseenden meddelas rörande handelskunniga ledamöter i hovrätt. 18. Om jäv mot domare och om förbud för domare, vilka stå i visst hållande till varandra, att på en gång tjänstgöra i en rätt meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller.

släktskapsförbestämmelser

19. Domared bibehålles. Den, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, må utbyta den mot en försäkran på heder och samvete.

6 KAPITLET.

Tid och ort för domstolarnas sammanträden. De svenska domstolarnas sammanträdesordning företer för närvarande mycket Nuvarande stora skiljaktigheter. Underrätterna på landet följa den regeln, att de samman- ^J^tolarträda vid vissa på förhand bestämda tider under året. Dessa utsättas efter nas sammycket olika grunder, och sammanträdenas antal växlar likaledes i hög grad. I man racende glesast befolkade trakterna av landet äro tingen icke flera än två under året, frånsett särskilda slutting och extra sammanträden. I andra delar av landet uppgår de allmänna sammanträdenas antal ända till 20. Medräknas sammanträdena med tremansnämnd är sammanlagda antalet sammanträden stundom ännu högre och utgör vid en häradsrätt 49. Om man frånser denna domstol, kan emellertid såsom kännetecknande för underrätternas sammanträdesordning på landet angivas, att domstolarna icke äro permanent verksamma utan fylla sina uppgifter endast vid vissa på förhand utsatta, periodiskt återkommande tidpunkter. 11—242504.

I.

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

Rådstuvurätterna förete däremot en annan bild. De äro i stadigvarande funktion för sitt ändamål. Deras arbete är ordnat så, att de sammanträda till ordinarie sammanträden, vilka infalla varje måndag eller, om helgdag inträffar å måndag, nästa söckendag därefter, och de äro därjämte pliktiga att sammanträda så ofta det med hänsyn till arbetsuppgifterna kräves, utan att dylika sammanträden så som på landet få karaktären av urtima. Hovrätterna och högsta domstolen äro likaledes permanent verksamma. Sessioner hållas i regel av alla avdelningarna fyra till fem dagar i veckan. Under vissa tider av året äger dock inskränkning av sessionerna rum, på sätt längre fram skall närmare omförmälas. AnmärkninKravet på att underrätterna på landet skulle genom tätare sammanträden göras tinqsordnin- tillgängligare för allmänheten har sedan långt tillbaka gjort sig gällande. Redan gen vid år 18(36 framställde rikets ständer yrkande på att häradsrätterna skulle förvandrätterna ^ as till permanenta domstolar, varav skulle följa, att den nuvarande indelningen av häradsrätternas sammanträden å vissa årliga ting förlorade all betydelse och till fördel för rättsskipningen kunde upphöra. Ständerna uttalade därvid också den förmodan, att menigheterna villigt skulle underkasta sig att i någon mån uppoffra den fördel, de kunde äga av tingsställenas närbelägenhet, om de erhölle visshet, att en dylik uppoffring skulle medföra den vida större fördelen av oftare återkommande rättegångstillfällen. Med 1872 års lagstiftning, varigenom den nuvarande sammanträdesordningen i domsagor, omfattande högst två tingslag, blev genomförd, gjordes ett betydande framsteg i nu nämnd riktning. Införandet genom 1918 års lagstiftning av sammanträden med tremansnämnd innebar ytterligare en avsevärd vinst. Förhållandena äro dock alltjämt långt ifrån tillfredsställande. Med synnerlig skärpa framträder detta, i de domsagor, som bestå av flera än två tingslag, och där i regel endast två eller tre ordinarie ting om året hållas i varje tingslag. Så få ting hållas för närvarande visserligen blott i 34 tingslag, men, ehuru i några av dessa behovet av tätare domstolssammanträden måhända icke gör sig starkt gällande, torde denna ordning dock i de övriga vålla rättsskipningen allvarligt avbräck. Även i det stora antal domsagor, för närvarande 46, som bestå av tyå tingslag och där i varje tingslag hållas fem allmänna tingssammanträden om året, utgöra tydligen de långa uppehållen mellan sammanträdena ett betänkligt hinder för en tillfredsställande rättsskipning. Som förut betonats, måste också en av de viktigaste uppgifterna för rättegångsreformen vara att åvägabringa permanens i tjänstgöringen för underrätterna på landet. Utan denna kan icke den erforderliga snabbheten i rättsskipningen vinnas. Oavsett den andel i rättsskipningens långsamhet, som kan tillskrivas det nuvarande uppskovsväsendet, måste det städse utgöra ett hinder för skyndsamheten, när anhängiggjorda mål måste under veckor vänta på handläggning av det skälet, att domstolen icke sammanträder tidigare. Den nuvarande ordningen för häradsrätternas sammanträden utgör emellertid ur ännu en synpunkt ett hinder för en god rättsskipning. På sätt i annat sammanhang framhållits, medför den, att till varje sammanträde måste sammanföras ett stort antal mål, och

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

att, då den tid, som varje mål kräver, svårligen kan på förhand beräknas, domstolen icke hinner ägna varje mål en fullständig och noggrann behandling, i följd varav uppskov bli oundvikliga. Både nödvändigheten och omfattningen av detta missförhållande framstår med full tydlighet, då man erfar, att det icke är ovanligt, att till ett allmänt sammanträde i domsaga med ett tingslag kunna vara utsatta mera än hundra olika mål och i undantagsfall ännu flera. Utan att råda bot härpå torde det svårligen låta sig göra att lösa vår rättsskipning från uppskovsväsendet i dess nuvarande form. Detta är emellertid en av förutsättningarna för att en till sina huvuddrag muntlig process skall kunna genomföras. I den underrättsorganisation, som här föreslagits, blir permanent tjänstgöring Tingsort nödvändig också av det skälet, att dessa underrätter skola vara gemensamma tor mans_ land och stad, och att det givetvis är uteslutet att göra rättsskipningen i städerna rätternc mindre ofta tillgänglig än nu är förhållandet. Den nu för rådstuvurätterna gällande arbetsordningen bör alltså tjäna som utgångspunkt för reglerandet av underrätternas sammanträdesordning. Domstolarnas permanens innebär, som förut nämnts, att domstolarna städse äro redo att sammanträda för att handlägga de inkommande målen och ärendena undan för undan, allt efter som de inkomma. Reglerandet av sammanträdena kan naturligtvis vara begränsat till en föreskrift i sådan riktning. Det beror då på den myndighet inom domstolen, som leder arbetsfördelningen, att bestämma dag för behandling av ett inkommande mål. Ur flera synpunkter kan det emellertid vara lämpligt, att, utan uppgivande av grundsatsen om att domstolen skall sammanträda så ofta det kräves, vissa fasta rättegångsdagar i förväg bestämmas, så som nu är regeln vid rådstuvurätterna. I synnerhet är en sådan ordning påkallad, när lekmän skola deltaga i rättsskipningen. Av dessa kan icke rimligtvis begäras, att de städse skola vara redo att sitta i domstolen. Deras deltagande måste ordnas så, att de på förhand äga kännedom om de dagar, då de skola tjänstgöra. Någon inskränkning i deras plikt att också eljest infinna sig, då det kräves, kan visserligen därigenom icke göras, men nödvändigheten att påkalla sådan oförutsedd inställelse kommer givetvis att inträffa vida mera sällan än om vissa fasta rättegångsdagar icke äro bestämda. Även när lekmän icke skola sitta i domstolen, kan det vara lämpligt bestämma fasta rättegångsdagar. Ej minst advokaternas arbete måste därigenom underlättas. På nu anförda grunder har processkommissionen ansett lämpligt, att lagmansrätterna skola vara i sin tjänstgöring permanenta och alltså sammanträda så ofta det kräves, och att därjämte för varje lagmansrätt fasta sammanträden skola bestämmas. Benämningen av underrätternas sammanträden är för närvarande olika i städerna och på landet. I städerna säges rådstuvurätt hållas, och å landet brukas benämningen ting, om ock i domsagor med ett eller två tingslag flera skilda sammanträden hållas under tingen. Vid valet av namn å lagmansrätternas sammanträden i den nya domstolsorganisationen synes den i svensk rätt uråldriga benämningen ting böra bevaras. Den lämpar sig väl för varje lagmansrättens sammanträde.

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

Antalet regelbundna ting måste naturligtvis bliva mycket olika i olika domstolar. I allmänhet bör man emellertid kunna räkna med att för huvudförhandlingen i de egentliga rättegångsmålen ett sådant ting i veckan skall vara tillräckligt. Vanligen torde detta taga två dagar i följd i anspråk. Härtill komma de dagar under veckan, då en domare är upptagen med sådana domstolsåtgärder, som innefatta förberedelse av huvudförhandlingen eller eljest falla utom denna. Den här föreslagna rättegångsordningen förutsätter tydligen ett betydande domstolsarbete i dessa hänseenden. Fasta rättegångsdagar härför äro icke nödiga, För handläggning av inskrivningsärenden måste åter vara bestämda fasta tingsdagar, då sökande med visshet kan påräkna ett ärendes upptagande. Och med avseende på innehållet i lagstiftningen om inskrivningsväsendet måste inskrivningsärenden i regel vara uteslutna från handläggning å annan dag än den sålunda bestämda fasta tingsdagen. Avvikelse från vad nu föreslagits måste göras i båda riktningarna. Vid lagmansrätt, där förutom lagmannen äro anställda en eller flera vice lagmän, måste sålunda ett större antal fasta tingsdagar för handläggning av viktigare mål inrättas. Å andra sidan blir behovet av fasta tingsdagar mindre i vissa jämförelsevis glest befolkade trakter, och antalet bör alltså där nedsättas. På grund av avstånden inom domkretsen och kommunikationernas bristfällighet kan det också i något fall förväntas, att tingsdag, vid vilken nämnd skall sitta i domstolen, icke kan utan alltför stor uppoffring av penningar och arbetstid hållas lika ofta som annorstädes, utan att sådana tingsdagar måste sammanföras till ett eller två tillfällen under varje månad. De fall, där dylika jämkningar skola företagas, böra emellertid strängt begränsas, enär varje sådan jämkning tydligen är ägnad att försvåra rättegångsväsendets frigörande från uppskovsväsendet och vad därmed sammanhänger. En särskild ordning med avseende å tingsdagarna föranledes därav, att bitingsställen inrättas inom en domkrets. Av de fasta sammanträden, som eljest skulle kunnat hållas å huvudtingsstället, måste då vissa förläggas till bitingsstället. Är detta så inrättat, att en väsentlig arbetsbörda där pålägges domstolen, kan detta således inverka på tätheten av sammanträdena å huvudtingsstället till verkligt men för den del av domkretsens invånare, som bor närmast huvudtingsstället. Vid en domsageindelning och anordnandet av bitingsställen är det av vikt att skänka beaktande häråt. Med hänsyn till vikten av lätt tillgång till behandling av inskrivningsärenden och då domstolssammanträde för deras behandling sker utan nämnd och, på sätt längre fram skall visas, alltid bör kunna ske å orten för domsagans kansli, bör i varje domkrets, även om domstolssammanträdena i övrigt minskas, dock hållas ting för handläggning av inskrivningsärenden en gång i veckan. BegränsGenom nu angivna regler öppnas utväg att undgå den nu vanliga anhoptalet mål vid n i n g e n a v ett stort antal mål till ett och samma domstolssammanträde. För gevarje ting. nomförandet av rättegångsreformen är det av största vikt, att denna utväg också blir begagnad. Det bör därför noga inskärpas, att till varje tingsdag icke utsättas flera mål, än att de kunna antagas bliva slutförda på dagen. Arbets-

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

tiden bör därvid lämpligen räknas till omkring sex timmar. Det bör undvikas, att så som nu sker i domsagor, överhopade med arbete, sammanträdena fortsättas högst väsentligt längre med fara, att domarnas andliga spänstighet förslappas. Begränsas antalet mål, som sålunda utsättas till ett sammanträde, bör också ^ålen utscittcts till en annan högeligen önskvärd reform allmänt kunna genomföras. Det inträffar v{ss timme för närvarande ganska sällan, att vid bestämmandet av tidpunkt för ett måls (°l ^a9enhandläggning målen fördelas på olika tider av dagen, allt efter som de väntas kunna bliva upptagna till behandling. Oftast utsättas alla mål till tiden för sammanträdets början. Ibland fördelas de i några få grupper, av vilka för var och en utsattes samma tid på dagen. Detta medför, att parter, deras ombud och vittnen ofta nödgas alltför tidigt infinna sig vid domstolen och där få vänta orimligt länge. Ett avhjälpande av detta missförhållande är ett livligt känt önskemål inom vida kretsar av den allmänhet, som kommer i beröring med underrätterna. Den här föreslagna sammanträdesordningen möjliggör för domstolarna att alltid utsätta viss tid på dagen för varje måls handläggning och att därvid fördela målen på olika tider under dagen alltefter den tidrymd varje mål ungefär väntas kräva. Emellanåt kan det hända, att den arbetsmängd, som bestämts för en viss dag, Fortsättvisar sig vara större än som beräknats. Handläggningen måste då fortsättas n?J3 av tmg nästa och följande dagar, till dess alla mål medhunnits. En sådan anhopning rätt. bör dock i möjligaste mån undvikas. Det vore i de flesta fall synnerligen olämpligt att nödga tillstädeskomna parter, ombud och vittnen att sålunda vänta över till annan dag. Även i annan riktning kunna därav olägenheter uppstå. Hava andra mål utsatts till handläggning å de dagar, å vilka sammanträden måste fortsättas, blir domstolen nödsakad att i sin ordning uppskjuta tidpunkten för dessas handläggning och så vidare. Erfarenheterna från främmande domstolars arbetsfördelning visa emellertid, att de svårigheter, som nu nämnts, med förtänksamhet vid utsättandet av tider för målens handläggning och en viss anpassningsförmåga kunna övervinnas. Domarna liksom övriga ämbetsmän böra naturligen åtnjuta en viss tids ledig- Ferier vid het årligen för vila och rekreation. Detta behov är för närvarande, vad angår rdtfT* häradshövdingarna, på det sätt tillgodosett, att häradshövding må erhålla tjänstledighet för åtnjutande av semester sex veckor årligen. Denna semester uttages vanligen under sommaren, då enligt tingsordningen ett något längre uppehåll i tingssammanträdena äger rum. Domarämbetet förvaltas då i regel av någon av de i domsagan anställda biträdena. En motsvarande allmän föreskrift finnes icke i fråga om rådstuvurätterna, men i arbetsordningarna för dessa brukar ofta stadgas rätt för ledamöterna att åtnjuta viss tids semester årligen, vanligen under sommaren. Rättens arbete vilar emellertid icke under denna tid, utan vikarie förordnas på stadens bekostnad. I hovrätterna äro för vinnande av ifrågavarande ändamål anordnade ferier vissa tider på året. Dessa ferier äga rum dels

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

kortare tider vid jul och påsk, då endast en eller två avdelningar tjänstgöra och blott för behandling av synnerligen brådskande mål, dels ock tre månader på sommaren, under vilken tid varje avdelning har semester under 45 dagar men minst en avdelning alltid är tjänstgörande och i främsta rummet handlägger mål av mera brådskande natur. En liknande ordning förekommer i högsta domstolen. Därest lagmansrätternas arbete organiseras så, att även dessa domstolar bliva permanenta, synes den lämpligaste anordningen för att bereda de ordinarie domarna i denna domstol erforderlig vila vara att låta ferier inträda vissa tider på året, på sätt nu är fallet i fråga om hovrätterna. Utom kortare tider vid jul och påsk synes en något längre tidrymd på sommaren böra beräknas för ferier, och bör under sommarferierna varje domare hava semester viss tid, exempelvis sex veckor. Under ferierna bör emellertid rättsskipningen icke helt och hållet ligga nere. Mål av S3mnerligen brådskande natur, såsom angående anhållna eller häktade, försättande i konkurs m. fl., måste givetvis även under dessa tider kunna företagas. Under sommarferierna böra i övrigt även andra mål och ärenden behandlas, i den mån det med de tillgängliga arbetskrafterna kan medhinnas. Fasta tingsdagar för inskrivningsärenden böra sålunda alltid även under sommarferierna förekomma. I övrigt bör naturligen företräde lämnas åt mål, som äro av mera brådskande art. Då det förutsattes, att i varje domsaga skola finnas flera ordinarie domare, kunna sådana ferier anordnas, utan att vikarie behöver annat än i mindre omfattning anlitas. Där det blir nödvändigt att förordna vikarie, bör om möjligt så föranstaltas, att alltid en av de ordinarie domarna är tjänstgörande. Ort för lag- För varje lagmansrätt skall enligt förslaget finnas ett fast tingsställe. Lagmansratter- m a nsrättens ting skola givetvis i regel hållas där. Det har emellertid förutsatts, manträden, att det inom vissa tingslag kan vara lämpligt att anordna ett eller flera bitingsställen. Där sådan anordning vidtagits, skola således tingen för tingslaget hållas omväxlande på huvudtingsstället och på bitingsställe enligt därom för varje fall särskilt meddelade föreskrifter. P å grund av de särskilda omständigheterna i ett visst mål kan det emellertid vara lämpligt att förlägga handläggningen av detta mål till en annan ort inom domkretsen än vare sig huvudtingsstället eller bitingsställe. Skälet härtill kan vara hänsyn till lättnad i utredningen; det kan också vara önskvärt att för parter och vittnen göra inställelsen vid domstolen billigare eller bekvämare. Lagmannen bör äga beakta dylika skäl och på grund därav utsätta ett mål till handläggning å annan sådan ort. När syn skall hållas av domstolen, måste den i' regel alltid sammanträda utanför tingsstället. Bestämmelserna härom höra. dock till de särskilda reglerna om förfarandet. Processkommissionen har vid uppgörandet av sitt förslag till domstolsorganiSärskilda regler angå- sation utgått ifrån, att inskrivningsärendena vid genomförandet av denna orgaende inskrivningsären- nisation hunnit omläggas till rena kansligöromål. Handläggningen av dem bör den. därvid knytas till domsagans fasta kansli, där tillgång till böckerna finns. Vis-

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

serligen har det förutsatts, att dessa ärenden skulle handläggas å regelbundna offentliga sammanträden, som den domare, som handhar inskrivningsväsendet, skulle hålla, men kravet på nämndens närvaro därvid har, som förut nämnts, ansetts böra uppgivas. Dessa grunder för inskrivningsärendenas behandling måste medföra vissa konsekvenser med avseende å de domsagor, som bestå av flera tingslag med skilda tingsställen. Då det fasta kansliet måste vara gemensamt för tingslagen, bör handläggningen av alla inskrivningsärenden inom domsagan förläggas till det tingsställe, vid vilket domsagans kansli är anordnat. Någon betänklighet torde denna för ärendenas tillfredsställande handläggning lämpade anordning icke kunna ingiva annat än ur den synpunkten, att den skulle göra tillgången till rätten obekvämare för allmänheten i de tingslag, vid vilkas tingsställen dessa ärenden alltså icke skulle handläggas. Denna betänklighet torde dock icke förtjäna avseende. Dels bör nämligen allmänheten äga att begagna posten för att i dessa ärenden komma i omedelbar förbindelse med domstolens kansli, dels synes det också böra åläggas den lagfarne domare, som håller ting å tingsstället i sådant tingslag, som nu åsyftas, att därvid av allmänheten mottaga handlingar i inskrivningsärenden för att förmedlas till domsagans kansli för vederbörlig behandling å nästa ting för inskrivningsärenden. Erhåller allmänheten dessa lättnader, synes ingen grundad invändning kunna framställas mot vad här föreslås. För det fall, att inom ett tingslag är anordnat ett bitingsställe, böra uppenbarligen motsvarande regler gälla. I fråga om hovrätternas sammanträdesordning torde mera genomgripande för- Tid för ho ändringar icke vara erforderliga. Dessa domstolar äro redan nu i sin tjänstgösamman. ring permanenta, och det här föreliggande förslaget kommer icke i detta hän- träden. seende att medföra någon förändring. I vad mån antalet fasta rättegångsdagar bör undergå någon jämkning torde först vid en närmare utredning kunna avgöras. Grundsatsen måste emellertid även här vara, att hovrättens avdelningar skola sammanträda i den utsträckning, som arbetsbördan kräver, och att målen skola handläggas och avgöras undan för undan, allteftersom de inkomma. En yttre påtaglig förändring måste inträda därutinnan, att tidrymden för varje sammanträde icke som nu städse kan begränsas till ett visst bestämt antal timmar. Förfarandet vid hovrätterna kommer att göra det nödvändigt, att för sammanträdena samma ordning i detta hänseende gäller som vid lagmansrätterna. Regeln måste alltså jämväl här bliva, att hovrätts sammanträde pågår, tills de till sammanträdet utsatta målen hunnit slutbehandlas. En väsentlig förändring i hovrätternas arbetsordning inträder på grund av nämndens deltagande i rättsskipningen vid dessa domstolar. För att icke detta deltagande skall bliva alltför betungande för lekmänaen, måste vissa särskilda åtgärder vidtagas. Som i förra kapitlet nämndes, skola hovrättsnämndemännen i förväg indelas till tjänstgöring vid domstolen. Detta förutsätter alltså, att fasta rättegångsdagar för sammanträden med nämnd bestämmas i så stor omfattning, som arbetet kan beräknas kräva, varvid nämndemännen dock på samma sätt som vid lag-

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

mansrätterna måste vara pliktiga att komma tillstädes jämväl vid de extra sammanträden, som därutöver bliva nödvändiga. Först av en mera ingående utredning torde framgå, huru dessa fasta rättegångs dagar böra utsättas. I syfte att bespara nämndemännen alltför täta resor till hovrätten bör dock därvid iakttagas, att sammanträdena med nämnd i lämplig utsträckning sammanföras till flera på varandra följande dagar i stället för att fördelas på skilda tider. Processkommissionen har avsett, att sammanträdena skulle så ordnas, att samma nämndeman finge tjänstgöra två till fyra dagar i följd. Med tre dagars tjänstgöring i följd som regel skulle alltså, om varje nämndeman beräknades vara tjänstgöringspliktig exempelvis femton dagar om året, fem resor om året till hovrätten bliva nödvändiga för varje nämndeman. Ungefär i den utsträckning och enligt de regler, som nu gälla, böra ferier vid hovrätterna råda, I allmänhet skall naturligtvis hovrätt sammanträda å den ort. där den har sitt säte. Skall rättegångsförfarandet också i hovrätterna bliva till sina huvuddrag muntligt och omedelbart, torde emellertid vissa betydande jämkningar häri böra göras. Processkommissionen har redan förut antytt riktningen för dessa. Även med en mycket långt genomförd fördelning av hovrätterna på skilda orter inom landet måste dessa domstolar i många fall alltjämt komma att omfatta tämligen vidsträckta områden. En tillämpning av muntligheten och omedelbarheten vid dem måste därför ofta komma att åsamka parter och vittnen betydande kostnader och besvär, när de skola infinna sig vid hovrätten, om denna städse sammanträder, där den har sitt säte. Även nämndens tjänstgöring i hovrätt och nämndemännens därav föranledda resor till hovrätten böra i detta hänseende beaktas. För avhjälpande av dessa, olägenheter synes ett anordnande av hovrättssammanträden å andra orter inom hovrättens domkrets vara den lämpligaste utvägen. ^ Som förut nämnts, anknyter denna plan till förslag, som inom nya lagberedningen^ framfördes. Den var där begränsad till behandlingen av vissa grövre brottmål. Den var utförd i mycket olika utsträckning i det av majoriteten avgivna förslaget och i särskilda yttranden, som fogades till betänkandet. Gemensamt för dessa var emellertid, att särskilda avdelningar, som skulle sammansättas annorlunda än en vanlig hovrättsavdelning, skulle bildas för att hålla ifrågavarande sammanträden. Förfarandet fick därigenom i viss mån karaktären av ett specialförfarande. Processkommissionen förutsätter däremot, att hovrätten vid dessa sammanträden skall vara sammansatt på samma sätt som eljest, och vidare att det allenast är en inre arbetsfördelningsfråga, om åt en viss avdelning inom hovrätten skall uppdragas att hålla ^illa dylika sammanträden eller om denna tjänstgöring bör fördelas på flera avdelningar. Härmed sammanhänger åter ett annat hithörande^spörsmål. Dessa sammanträden kunna ordnas antingen som fasta, periodiskt återkommande hovrättssammanträden eller så, att de utsättas så snart behov därav uppstår. I vad mån den ena eller den andra ordningen lämpar sig bäst

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

beror på en noggrann undersökning av förhållandena inom varje hovrätts domkrets. Med en uppdelning av riket på nio hovrätter, på sätt i 3 kap. angivits, torde fasta sammanträden böra hållas av Jönköpingshovrätten i Norrköping, av Karlskronahovrätten i Kalmar, av Örebrohovrätten i Karlstad, av Gävlehovrätten i Falun, av den för Västernorrlands och Jämtlands län inrättade hovrätten i Östersund och av hovrätten för de båda nordligaste länen i Umeå eller Luleå, beroende på vilken av dessa städer, som utses till förläggningsort. Räknar man med ett mindre antal hovrätter, blir följden, att sammanträden utom hovrättsstaden böra hållas i större utsträckning. Möjligheten att utan avbrott i arbetets gång företaga resor blir också större ju större hovrätten är. Med den i det föregående antydda indelningen i sju hovrättsområden, synas fasta sammanträden böra hållas av Stockholmshovrätten i Örebro, av Jönköpingshovrätten i Norrköping och möjligen Kalmar, av Malmöhovrätten möjligen i Karlskrona, av Göteborgshovrätten i Karlstad, av Gävlehovrätten i Falun, av hovrätten för Västernorrlands och Jämtlands län i Östersund och av hovrätten för de båda nordligaste länen i Umeå eller Luleå. Anordnandet av fasta ting utom hovrättsstaden behöver ej hindra, att mål från varje del av jurisdiktionsområdet kunna handläggas å den ort, där hovrätten har sitt säte, om detta kan ske utan avsevärd olägenhet. I tätare befolkade hovrättskretsar åter torde möjligheten att för vissa fall utsätta sammanträden utom hovrättsstaden vara fullt tillräcklig för det behov, som här avses. Även de tillfälliga sammanträdena böra naturligtvis i regel hållas å orter, där lagmansrätt har tingsställe. Dylika sammanträden torde komma att visa sig lämpliga, exempelvis då Stockholmshovrätten skall behandla mål från Gotland och olägenheterna för parter och vittnen att bege sig till Stockholm skulle vara alltför betydande. Något avgörande skäl att från handläggning vid sammanträde utom hovrättsstaden utesluta tvistemål torde icke föreligga. Visserligen kan det antagas, att behovet av sådan handläggning gör sig betydligt mindre kännbart i fråga om dessa mål, dels emedan det förutsattes, att vittnen och sakkunniga icke nödvändigtvis skola höras ånyo, och dels emedan nämnd icke förutsattes skola tjänstgöra i hovrätt vid behandlingen av dessa, men många tvistemål äro dock av den beskaffenhet, att en avsevärd lättnad skulle inträda för dem, som skola inställa sig till handläggningen, om denna förlades till en lättare tillgänglig ort än där hovrätten har sitt säte. En annan modifikation behövs också i regeln, att hovrätt skall sammanträda å den ort, där den har sitt säte. Av samma skäl, som i fråga om lagmansrätterna göra sig gällande, kan det också för hovrätt vara lämpligt att förlägga handläggningen av ett visst mål till en plats, till vilken målet på ett eller annat sätt är knutet. Det är därvid ej fråga om att hålla hovrättssammanträde å visst tingsställe inom domkretsen utanför den ort, där hovrätten har sitt säte, utan att handlägga ett visst mål å en därför lämpad plats, även om där icke är tingsställe.

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

Tid och ort Inom högsta domstolen bör varje avdelning sammanträda så ofta det erfordras. för högsta Utsättandet av fasta rättegångsdagar bör här som i fråga om hovrätterna bero domstolens sammanpå en närmare undersökning av arbetsuppgifternas mängd och natur. Ferier träden.

böra anordnas ungefär som nu. Högsta domstolens säte förblir naturligtvis Stockholm, och dit skola också sammanträdena förläggas. Någon anledning för högsta domstolen att sammanträda annorstädes torde med den uppgift i rättsskipningen, som skall tillkomma denna domstol, icke föreligga.

Arbetsordningar.

För närvarande regleras i utförliga arbetsordningar sammanträdena såväl för rådstuvurätterna som för hovrätterna och i viss mån för högsta domstolen. Då enligt förevarande förslag också lagmansrätterna skola vara permanenta i sin tjänstgöring, men de vid de olika lagmansrätterna skiftande förhållandena komma att föranleda också olika sammanträdesordningar, är det naturligt, att en särskild sådan ordning måste givas för varje lagmansrätt. Dessa ordningar, som i analogi med vad nu gäller om hovrätternas arbetsordningar torde böra innefatta jämväl vissa andra föreskrifter om arbetet vid domstolen, meddelas lämpligast av Konungen. För hovrätterna böra givetvis liknande arbetsordningar givas. I den mån ordningen för arbetet vid högsta domstolen för närvarande sker genom lag, torde denna ordning böra bibehållas. I övrigt bör också detta arbete regleras genom en av Konungen fastställd arbetsordning.

Sammanfattning. Lagmansrätt håller ting så ofta det med hänsyn till arbetet kräves. Regelbundet ting för huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet i varje domkrets vara en gång i varje vecka. Inskrivningsärenden handläggas i regel allenast å viss fastställd veckodag. För lagmansrätt, där förutom lagmannen äro anställda en eller flera vice lagmän, anordnas regelbundna ting till del antal, som erfordras. Om i något tingslag icke krävas så många regelbundna ting, som förut sagts, eller deras anordnande på grund av avstånden och kommunikationernas' bristfällighet blir alltför kostsamt och betungande, må antalet inskränkas; dock skall alltid för varje tingslag en gång i veckan hållas ting för handläggning av inskrivningsärenden. 2. Till handläggning å en tingsdag skola ej flera mål utsättas än att de kunna beräknas bliva slutförda på dagen med en arbetstid av omkring 6 timmar. Varje mål skall utsättas till visst klockslag på dagen. Kunna ej alla sålunda utsatta mål hinna behandlas, skall handläggningen fortsättas nästa och följande dagar, till dess alla målen behandlats. Motsvarande skall gälla, om ett måls handläggning kräver mera än en dag.

6 KAP.

TID OCH ORT FÖR DOMSTOLARNAS SAMMANTRÄDEN.

3. Vid lagmansrätterna äro ferier, förutom, kortare tider vid jul och påsk, en något längre tidsrymd på sommaren, under vilka tider arbetet inskränkes enligt närmare föreskrifter i lag och arbetsordning. Lagfaren domare vid lagmansrätt åtnjuter årligen viss tids semester, som skall infalla under sommarferierna. 4. • Lagmansrätt håller i allmänhet ting å tingsstället. Om särskilt bitingsställe är anordnat, länder till efterrättelse vad som i varje fall är bestämt om hållande av ting ä bi tingsstället. Därest det för handläggning av visst mål finnes lämpligt, att rätten sammanträder annorstädes inom domkretsen, må det kunna ske. Om hållande av syn meddelas särskilda bestämmelser i rättegångsordningarna. 5. I domsaga, som består av två tingslag med tingsställen å skilda orter, skola för bägge tingslagen hållas ting för handläggning av inskrivnings ärenden å det tingsställe, vid vilket domsagans kansli är anordnat. Därest sålunda ting för handläggning av inskrivningsärenden för visst tingslag hålles utom tingslaget, må handling, som skall ingivas å sådant sammanträde, avlämnas till rättens ordförande vid sådant ting med lagmansrätten, som hålles å tingslagets tingsställe, för att genom dennes försorg anmälas till behandling vid nästa ting för inskrivningsärenden. Motsvarande regler skola gälla för det fall, att inom tingslag finnes anordnat bitingsställe. 6. Varje avdelning av hovrätt sammanträder erforderligt antal dagar i veckan. Hovrättssammanträde med nämnd anordnas så, att varje nämndeman får tjänstgöra två till fyra dagar i följd. 1 hovrätt äro ferier ungefär som nu. 7. Hovrätts sammanträden hållas i allmänhet a den ort, där hovrätten har sitt säte. I den omfattning och på det sätt, som prövas lämpligt, må hovrätt sammanträda å underlydande lagmansräits tingsställe. Sådana sammanträden må anordnas antingen som regelbundna, Ull vissa på förhand utsatta tider bestämda hovrättssammanträden eller så, att de utsättas, när behov därav yppar sig. För handläggning av visst mål må hovrätt under enahanda förutsättningar som i fråga om lagmansrätt sammanträda även annorstädes inom hovrättens domkrets än nu sagts.

7 KAP.

OFFENTLIGHET OCH ORDNING VID DOMSTOLARNA.

8. Varje avdelning av högsta domstolen sammanträder erforderligt antal dagar i veckan. I högsta domstolen äro ferier ungefär som nu. Högsta domstolen sammanträder i Stockholm. 9. Närmare bestämmelser rörande varje domstols sammanträden meddelas av Konungen genom särskild arbetsordning för varje domstol. I den mån ordningen för arbetet vid högsta domstolen nu bestämmes genom lag, bibehålles detta.

7 KAPITLET.

Offentlighet och ordning vid domstolarna. Rättegångs- Vid redogörelsen för de huvudgrunder, som processkommissionen anser böra Ungarna gälla i fråga om själva rättegångsförfarandet, uttalar processkommissionen i regel sig för att i regel rättegången i alla instanser bör vara offentlig. I sakens often iga. n a t u r \[ggeT emellertid, att det icke lämpligen kan föreskrivas, att alla processhandlingar skola företagas vid ett offentligt rättssammanträde. Det vore t. ex. orimligt att giva en sådan föreskrift beträffande ingivande av rättegångsskrifter. Offentlighet är av vikt i främsta rummet, då muntlig förhandling mellan parterna äger rum inför rätten; den bör därför vara regel vid sådan förhandling. Enligt förslaget skall muntlig förhandling alltid äga rum, när ett mål förekommer till huvudsaklig behandling vid lagmansrätt. Detsamma gäller om den huvudsakliga behandlingen av vademål i hovrätten. Den huvudsakliga behandlingen av revisionssaker i högsta domstolen kan ha formen av en muntlig förhandling men kan ock bestå i en av en revisionssekreterare verkställd föredragning av det i skrift föreliggande materialet. Med avseende å den vikt, som ligger på denna föredragning, och det önskliga i att den må kunna kontrolleras, har det ansetts lämpligt, att även densamma skall ske offentligt, Förberedelse till huvudförhandlingen kan enligt förslaget få formen antingen av en skriftväxling mellan parterna eller en muntlig förhandling mellan dem inför rätten. I senare fallet bör tydligen såsom regel gälla, att förhandlingen sker offentligt. Detsamma bör vara förhållandet, om part eljest muntligen höres inför rätten eller bevisning av rätten upptages. I övrigt synes offentlighet icke erfordras. Sålunda bör rätten kunna, utan att något offentligt rättssammanträde ägt rum, avvisa ett mål, som anhängiggjorts vid oriktigt forum, i högre instanserna avvisa mål, då den klagande ej rätteligen iakttagit vad honom ålegat för att få draga målet under prövning av sådan instans. Utan offentligt sammanträde må rätten ock kunna fatta beslut

7 KAP.

OFFENTLIGHET OCH ORDNING VID DOMSTOLARNA,

om sådana åtgärder, som äro av preliminär natur, såsom om skriftväxling, om upptagande av bevisning, om medgivande av muntlig förhandling i högsta domstolen o. s. v. I samtliga dessa fall försiggår domstolens handläggning uteslutande med ledning av skriftliga handlingar. Ehuru detsamma gäller, när föredragning till avgörande sker av besvärsmål i hovrätt eller högsta domstolen, är det dock mera tveksamt, om den skall ske offentligt eller ej. Då prövningen i dessa mål i regel endast avser bifrågor, som ej äro av samma betydelse som själva saken, samt ett uteslutande av offentligheten vid denna föredragning säkerligen skulle i ej ringa grad bidraga till att dessa mål komme att vinna en skyndsammare behandling, har processkommissionen stannat vid den lösningen, att i avseende å dem offentlig föredragning ej skulle föreskrivas. Endast om vid målets behandling muntligt förhör äger rum eller bevisning upptages, skall rättsbehandlingen vara offentlig. Inom de gränser för offentligheten vid domstolsförhandlingarna, som nu an- Uteslutande givits, böra emellertid vissa ytterligare inskränkningar göras i offentlighetens av ^ft™ ^ ' tillämpning. , vissa fall. Under den förberedande behandlingen av brottmål kan det i vissa fall vara nödvändigt utestänga allmänheten, för att icke utredningen skall försvåras eller omöjliggöras. Bestämmelserna härom upptagas i rättegångsordningen i brottmål. Enligt de allmänna reglerna om offentlighet vid underdomstolarna kan för närvarande offentligheten uteslutas, när rätten finner förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten stötande eller att i följd av rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. Enligt särskilda bestämmelser må ock rätten under vissa omständigheter förordna om handläggning inom stängda dörrar av äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, mål om vårdnaden av barn i äktenskap, mål om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, mål om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, handläggning av fråga om användning av villkorlig dom, mål, däri någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad för brott, samt mål om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbrukande av anförtrodd ritning, mönster eller dylik teknisk förebild. Dessa stadganden böra i huvudsak bibehållas även i den nya rättegångsordningen. Hos oss har det icke sällan visat sig, att det syfte, som man genom offentlig- Förbud mot hetens uteslutande från rättsförhandlingar velat nå, blivit mer eller mindre för- aörande^ar felat på den grund, att vad som förekommit inför domstolen senare blivit offent- förhandliggjort. Vår nuvarande rättegångsordning, enligt vilken protokollen skola g^o^ntliat återgiva vad som inför rätten förekommit, har underlättat ett dylikt offentlig- sammangörande, enär offentlighetens uteslutande från rättsförhandlingarna icke i och trade. för sig medför, att protokollen icke äro offentliga. Den skada, som genom offentlighetens uteslutande skolat avvärjas, har därigenom ofta inträffat i ej

7 KAP.

OFFENTLIGHET OCH ORDNING VID DOMSTOLARNA.

mindre grad än om allmänheten haft tillträde till rättsförhandlingarna. Att den offentliggjorda redogörelsen avsett domstolsförhandlingar, som ägt rum inför slutna dörrar, har varit ägnat att åt redogörelsen skänka en särskild lockelse. I främmande lagstiftningar förekomma stundom bestämmelser i ändamål att undgå denna fara. Den danska rättegångsordningen innehåller sålunda ett allmänt förbud mot offentligt återgivande av vad som förekommer vid domstolsförhandling inför slutna dörrar. Den norska rätten har liknande bestämmelser. Båda rättssystemen gå än längre i ändamål att förhindra, att kännedom om vad som förekommit inför slutna dörrar utsprides. De hava nämligen också upptagit förbud med något olika räckvidd för den, som närvarit vid en dylik förhandling, att meddela någonting därom. I en viss omfattning har motsvarande behov hos oss redan blivit tillgodosett. I fråga om några av ovannämnda grupper av mål, vilkas handläggning kan ske inom stängda dörrar, hava nämligen i tryckfrihetsförordningen införts stadganden, att handlingar och protokoll från sådan handläggning undantagas från gällande regler om allmänna handlingars offentlighet. Dessa stadganden hava vid antagandet fattats som konsekvenser av föreskriften om att offentligheten vid målens handläggning kan uteslutas. I fråga om andra av dessa mål saknas ännu motsvarande stadgande. Något avgörande skäl att behandla dessa fall annorlunda i detta hänseende än de övriga föreligger tydligen icke. Om det syfte, som avses med nyssnämnda stadganden, skall vinnas, är allenast ett förbud mot offentliggörande av protokoll och handlingar i målet tydligen icke tillräckligt. Skall syftet nås, bör förbudet därjämte rikta sig mot ett offentliggörande av vad vid en dylik handläggning förekommer, och detta förbud bör avse varje form för offentliggörande. Då ett sådant förbud emellertid icke under alla förhållanden är nödvändigt, synes förbudet icke böra bliva ovillkorligt utan det kan överlämnas åt domstolen att bestämma därom. För genomförandet härav är, för såvitt angår offentliggörande genom tryckt skrift, ändring i tryckfrihetsförordningen erforderlig. Överlägg- Även om offentligheten upprätthålles som regel i fråga om förhandlingarna m v domiil ^ samtliga domstolar, måste dock tillträde för allmänheten vara uteslutet vid domstolarnas överläggningar till beslut. Vid dessa må endast domstolens ledamöter och de erforderliga tjänstemännen närvara. Däremot förefinnes icke någon anledning att frångå den hos oss hittills tillämpade regeln, att i de kollegiala domstolarna, där varje domare äger en röst, de olika meningar, som vid omröstningen inom domstolen yppa sig, offentliggöras i samband med domens avkunnande. UpprättFör förekommande av oordningar under rättens sammanträden och för återhållande av ställande av ordningen, när den blivit störd, äro särskilda stadganden behöv-

ordning

vid

.

i

i»

-I

O

-I

»V?

rättssam- liga. At domstolens ordförande måste sålunda överlämnas att hälla tillsyn över manträdena. ordningens upprätthållande och att vidtaga de åtgärder, som erfordras härför. Han bör äga att utvisa personer, som uppträda störande, och att till förhindrande av att rättssalen blir överfylld begränsa antalet närvarande.

7 KAP.

OFFENTLIGHET OCH ORDNING VID DOMSTOLARNA.

161 För vidmakthållande av ordningen och bevarandet av aktningen för rätten är det ock nödigt, att straff genast må kunna ådömas den, som stört ordningen under sammanträde. Befogenheten härtill bör som nu ligga i domstolens hand. Då det är fråga om ett summariskt ådömande, bör det dock ej avse högre straff än böter. Förtjänar förseelsen högre straff, bör dess beivrande ankomma på åtal i vanlig ordning.

Sammanfattning. 1. Då muntlig förhandling emellan parterna äger rum inför rätten, då revisionssak i högsta domstolen föredrages till huvudsakligt avgörande samt då i besvärsmål muntligt förhör äger rum eller bevisning upptages, skall rättsbehandlingen vara offentlig. Detsamma skall gälla, då utom huvudförhandlingen part muntligen höres inför rätten eller bevisning av rätten upptages. 2. Vid förberedande behandling av brottmål må offentligheten vid rättens sammanträden uteslutas i den omfattning, som bestämmes i rättegångsordningen i brottmål. 3. I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller skall rätten kunna besluta offentlighetens uteslutande, när sådant påkallas av hänsyn till anständighet och sedlighet, statens förhållande till främmande makt eller vissa viktiga enskilda intressen. 4. Vad som förekommit vid rätts förhandlin g, där offentlighet må, om rätten det bestämmer, icke offentliggöras.

varit

utesluten,

5. Vid rättens överläggningar till beslut eller dom må allenast rättens ledamöter och tjänstemän vara tillstädes. 6. Ordföranden tillkommer att vidtaga erforderliga åtgärder för upprätthållande av ordning under rättens sammanträden och äger för detta ändamål utvisa personer, som uppträda störande, samt till förhindrande av att rättssalen blir överfylld begränsa antalet närvarande. 7. För störande av ordningen böter.

under sammanträde

äger rätten genast ädöma

8 KAPITLET. Domstols kansli. Kansli vid vnrJ e m s f0l° '

Under det att vid envar av de högre domstolarna sedan gammalt varit inrättat ett fast kansli, där särskild personal är anställd för de löpande göromålens besörjande, hava förhållandena vid underrätterna i detta hänseende intill senaste tid icke varit tillfredsställande. Vid varje rådstuvurätt är organisationen av ett dylikt kansli beroende på vederbörande stadsmyndigheters beslut. De största städerna äro utrustade med fast rådstuvurättskansli med erforderlig personal. I andra städer åter har det bestämts, att lagfaren ledamot av rådstuvurätten varje söckendag å viss tid skall, om ej hinder möter på grund av tjänstgöromål, som ej tål uppskov, vara att träffa å ämbetsiokalen för ämbetsärenden. Därigenom har i viss mån en ersättning för det fasta kansliet givits. I många städer finnes emellertid ej ens en dylik föreskrift. I fråga om underrätterna på landet hava sedan länge strävandena varit inriktade på att avhjälpa de olägenheter, som varit förenade med bristen på fast kansli. Redan på 1860-talet framkom ett förslag med detta syfte. Detta förslag blev sedermera ytterligare utvidgat av nya lagberedningen, som utgick ifrån, att i varje domsaga ett fast kansli skulle inrättas. Lagberedningen uttalade därvid, att den fordran med fog kunde uppställas, att i varje domsaga skall finnas ett kansli, där den rättssökande allmänheten kunde med säkerhet påräkna att viss tid varje helgfri dag träffa domaren eller, i hans frånvaro, någon, som vore behörig och pliktig att emottaga vad, konkurs- och boskillnadsansökningar, andra inlagor och framställningar ävensom tillhandahålla expeditioner och dylikt. Om säkerhet icke finnes att å viss tid och ort träffa domaren eller någon, som äger företräda honom, äventyrar den rättssökande icke blott att få vidkännas tidsförlust och kostnader, utan även att viktiga rättigheter gå förlorade, när dessa bero på iakttagande av fatalier. Först genom domsagestadgan den 20 juni 1918, som numera ersatts med stadgan den 12 juni 1925, blev denna reform i huvudsak genomförd. Enligt sistnämnda stadga skall i varje domsaga å plats, som av Kungl. Maj:t bestämmes, kansli hållas tillgängligt för allmänheten under viss tid varje söckendag, då domaren, biträdande domare eller förste notarien eller, om hinder för dem möter, andre notarien eller särskilt förordnad person skall vara där tillstädes. Den nya domstolsorganisationen möjliggör en fullt tillfredsställande organisation av fast kansli i varje domsaga. Domsagorna bliva i allmänhet tämligen omfattande. På grund därav måste i regel varje domsaga utrustas med tillräcklig arbetspersonal för inrättande av ett fast kansli, där någon, som är behörig handhava de löpande göromålen, kan träffas viss tid varje söckendag, även om domstolen håller sammanträde. Där domsagan utgör en enda domkrets eller två domkretsar med gemensamt tingsställe, bör kansliet vara an-

8 KAP.

163 DOMSTOLS KANSLI.

ordnat vid tingsstället. I domsagor, som bestå av flera domkretsar med skilda tingsställen, kan naturligtvis icke mer än ett gemensamt kansli för de olika domkretsarna inrättas. Detta bör vara beläget å det av tingsställena, som Konungen bestämmer. Att kansli fortfarande bör finnas i de högre domstolarna är uppenbart. Kansliets göromål bliva i vissa hänseenden desamma som de nuvarande. ....

m

o., r.

T .

p.. •• i

•

I

Kansliets qoromal.

andra hänseenden bliva de äter pa grund av rattegangsiorfarandets förändring andra. Som nu skola handlingar, som inkomma, där mottagas och diarieföras, och utgående handlingar expedieras. För närvarande föras protokollen vid underrätterna å domstolens vägnar av domaren själv å landet och i rådstuvurätterna vanligen av viss ledamot av rätten. Detta sammanhänger givetvis med den betydelse, som protokollen äga i den nuvarande rättegångsordningen. I ett till sina huvuddrag muntligt rättegångsförfarande bliva protokollens både omfattning och ställning en helt annan. Detta medför, att deras förande lämpligen blir ett kansliets åliggande, för vilket kansliets personal bär ansvaret, utan att domaren nödgas syssla därmed i vidare mån, än att han under domstolsförhandlingarna övervakar protokollets förande i den mån anteckningar däri skola ske. Det nya rättegångsförfarandet kommer vidare att medföra, att expediering av protokoll till parterna icke behöver förekomma tillnärmelsevis i samma utsträckning som nu. Vanligen torde parterna icke hava behov av andra protokoll än dem, som föras under målens förberedande behandling inför domstolen. Rättens beslut och domar torde i regel komma att uppsättas av domstolens ledamöter; deras expediering till parterna blir däremot ett kansligöromål. Kansliets personal bör naturligtvis därjämte biträda vid övriga hithörande göromål vid domstolen. Det är självfallet, att med den nya .domstolsorganisationen kansliet vid un- Kansliets derrätterna, i likhet med vad förhållandet redan nu är vid de högre domstolarna, Ä ^ S ^ ^ " helt och hållet blir en med statsmedel upprättad och avlönad institution och m. m. icke i någon mån utgör domarens enskilda biträde. Sammansättningen av kansliet vid varje domstol, kompetensvillkoren för befattningarna där, dessas avlöning och tillsättande måste alltså vara uteslutande statliga angelägenheter. Kansliets omfattning och avlöningarna där bliva sålunda beroende av de anslagsbeviljande myndigheternas beslut. Närmare bestämmelser rörande sammansättningen, kompetensvillkoren och befattningarnas tillsättande böra meddelas. Beträffande organisationen av kansliet vid underrätterna har processkommissionen utgått ifrån att en eller två ordinarie tjänstemän med juridisk utbildning, vilka lämpligen skulle benämnas sekreterare, böra jämte skrivbiträden fast anställas vid domstol av vanlig storlek. Vid större lagmansrätter blir behovet givetvis större. Sekreterarna skulle vara personer, som vilja utbilda sig för domar- eller advokatverksamhet, och sålunda tämligen nära motsvara de nuvarande förste och andre notarierna i domsagorna. Jämväl extra ordinarie personal torde kunna liksom nu beräknas förekomma. 12—242894

I.

8 KAP.

DOMSTOLS KANSLI.

SkriftInrättandet av ett fast kansli för varje domstol möjliggör förverkligandet av mellan e t t n o s den rättssökande allmänheten länge närt önskemål. Med nutidens uta S S e ? e d m k l a d e postväsen och den säkerhet, varmed detta fungerar, synes det vara "' önskligt och icke förbundet med allvarliga olägenheter, att tillfälle beredes allmänheten både att med posten till kansliet insända handlingar, som skola ingivas till rätten, och att på begäran få expeditioner och andra handlingar sig tillsända med posten. Vid utarbetandet av lagtext skall det måhända finnas erforderligt föreskriva, antingen att vissa viktigare handlingar icke må insändas med posten eller att i avseende å sådana handlingar vissa formaliteter skola vara vidtagna till betryggande därav att de ej härleda sig från annan person än den, i vars namn de äro skrivna. K

Enligt näTv8id°' S ä l l a n d e domsagestadga skall i varje domsaga finnas anställd en komvarje dom- missionär för att tillhandagå den rättssökande allmänheten med ingivande av stol. ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande av expeditioner och ingivna handlingar samt med anskaffande och översändande av avskrifter och bevis. Öppnandet av en omedelbar kommunikation mellan domstolskansliet och allmänheten gör icke en sådan kommissionär överflödig. Förhållandena kunna ofta vara sådana, att det är lämpligare för en rättssökande att få sina uppdrag i angivna avseenden besörjda genom en person, som därvid tillika kan göra erforderliga undersökningar eller eljest inhämta behövliga upplysningar. Även i övrigt är det för allmänheten av vikt att hava en person, till vilken man kan vända sig för inhämtande av upplysningar angående de rättsärenden, som behandlas hos domstolen. Sådan kommissionär är behövlig icke blott vid underrätterna utan även vid de högre domstolarna. Processkommissionen föreslår därför, att i varje domsaga ävensom vid varje hovrätt och vid högsta domstolen skall finnas anställd kommissionär för att tillhandagå den rättssökande allmänheten. För att såvitt möjligt säkerställa, att de uppdrag kommissionären får bliva behörigen verkställda, torde såsom nu böra gälla, att han för sin verksamhet såsom kommissionär är underkastad tjänstemannaansvar. Däremot bör kommissionären icke i denna egenskap såsom kanslipersonalen avlönas av staten. Han är den rättssökande allmänhetens ombud och bör därför, i enlighet med vad nu gäller, för sitt sysslande ersattas av dem, som begagna hans biträde.

Sammanfattning. 1. I varje domsaga ävensom vid varje hovrätt och vid högsta domstolen skall finnas ett fast dotnstolskansli, som viss tid varje söckendag är tillgängligt för rättssökande. Domsagas kansli skall vara anordnat vid tingsstället. I domsaga, som är fördelad i två tingslag med tingsställen å skilda orter, skall kansli, gemensamt för båda tingslagen, inrättas vid det tingsställe Konungen bestämmer.

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

2. Kansliets göromål äro att emottaga och diarieföra till domstolen inkommande handlingar, expediera domstolens domar och beslut, föra rättens protokoll samt biträda vid övriga göromål. 3. Närmare bestämmelser om kansliets sammansättning vid olika domstolar, om kompetensvillkor för befattningarna där och dessas tillsättande komma att meddelas. Vid lagmansrätt torde i allmänhet en eller två ordinarie tjänstemän med juridisk utbildning (sekreterare) jämte skrivbiträden böra anställas. Sekreterarna förutsättas skola utgöras av personer, som vilja utbilda sig för domareller advokatverksamhet. 4. Det skall i allmänhet stå envar fritt att med posten till kansliet insända handlingar, som skola ingivas till domstolen. Kansliet skall ock på begäran ombesörja, att expeditioner och andra handlingar bliva med posten översända till vederbörande. 5. I varje domsaga ävensom vid varje hovrätt och vid högsta domstolen skall finnas anställd kommissionär för att under tjänstemannaansvar tillhandagå allmänheten med ingivande och uttagande av handlingar, anskaffande av upplysningar och dylikt.

9 KAPITLET.

Domstols protokoll. Reglerandet av domstolarnas protokoll rör dels protokollens yttre form och de Muntligyttre anordningarna för deras förande och dels protokollens omfattning och in- g^ngspunht nehåll. Den förra frågan är en rent domstolsorganisatori.sk fråga, den senare åter är i väsentlig mån beroende av rättegångsordningens ståndpunkt till muntligheten eller skriftligheten som grundval för förfarandet och sammanhänger sålunda med processkommissionens övervägande av detta spörsmål. Då det rättegångsförfarande processkommissionen föreslår till sina huvuddrag skall vara muntligt och bevisningen förebringas omedelbart inför den dömande domstolen, måste protokollens innehåll bestämmas därefter. Hos oss liksom i de flesta andra rättssystem torde det emellertid bliva nödvändigt att företaga avvikelser från muntlighetsgrundsatsen. Varje sådan avvikelse medför helt naturligt krav på anlitande av protokoll. Även ett principiellt fasthållande av muntligheten och omedelbarheten utesluter dock icke, att protokoll föres. Detta protokoll hänför sig i främsta rummet till rättegångsförfarandets yttre form eller förlopp, men det kan ock

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

i större eller mindre grad avse det processmaterial, som därvid förebringas. Spörsmålet härom angår icke som det nyss berörda omedelbart en av kärnpunkterna i fråga om rättegångsförfarandets gestaltning utan bör hellre betecknas som en protokollsteknisk fråga, även om denna ingalunda är utan inflytande på förfarandets natur. Protokoll i Även främmande rättegångsordningar, som till sina huvuddrag äro byggrättegångs6 d a p a m u n tlighetsprincipen, bruka i större eller mindre grad protokoll. ordningar. Dessa protokoll innehålla först och främst uppgifter för varje mål rörande förfarandets yttre förlopp. Sålunda antecknas dag för förhandlingen och närvarande domare. För särskiljande av målet antecknas parternas namn och sakens föremål i korthet. Vidare införas uppgifter, huruvida parterna själva eller genom ombud företrätt vid förhandlingen. Vittnen och sakkunniga, som höras, angivas, och uppgifter å skriftliga handlingar eller andra föremål, som i bevisningshänseende företes, bliva antecknade. I tvistemålen få protokollen därjämte ofta utgöra ersättning för de skriftliga inlagor, vari parterna eljest skolat angiva sina yrkanden och påståenden. I den nya norska civilprocessen, där en av domaren ledd muntlig förberedelse av ett anhängiggjort tvistemål kan anordnas, skall vid denna förberedelse i protokollet i korthet återgivas vad varje part har förklarat i målet. Om part, vare sig han vid dylik muntlig förberedelse eller allenast i skriftliga inlagor utfört sin talan, vid huvudförhandlingen ändrar sina yrkanden eller påståenden eller framför nya sådana, skall uppgift härom införas i protokollet. Föreskrifter, motsvarande de sistnämnda, finnas likaledes i dansk, tysk och österrikisk rätt. Rörande vad i övrigt förekommer vid huvudförhandlingen i tvistemål föras protokollen i främmande rättegångsordningar efter olika grunder. De knapphändigaste protokollen i detta hänseende förete de engelska och franska rättegångsordningarna. Frånsett möjligheten av stenografiska anteckningar, för vilka skall redogöras sedermera, upptages i det engelska protokollet ingenting av vad vid förhandlingen förekommer. Domaren för emellertid i regel privata anteckningar häröver, s. k. notes, rörande vilkas omfattning och utförlighet han själv bestämmer fullt fritt. Fullföljes av part talan i högre rätt, är domaren dock pliktig att, om han gjort några dylika privata anteckningar, på parts begäran låta skriva av dessa, och de brukas sedan i den högre rätten med det värde de må äga. I fransk civilprocess föres i regel intet protokoll rörande innehållet i det processmaterial, som förebringas inför den dömande rätten. Anledningen härtill ligger främst i den franska rättens kända förbud mot vittnesbevis både rörande uppgörelse eller avtal om ett värde av mer än 150 francs och rörande tillägg, ändringar eller upphävande av ett skriftligen styrkt rättsförhållande, även om summan, varom det är fråga, icke överstiger 150 francs. Detta förbud har naturligtvis medfört, att den franska befolkningen vant sig vid att skriftligen avfatta sina uppgörelser och avtal i en utsträckning, som är okänd i andra länder. När vittnesbevis emellertid upptages, sker det vanligen icke

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

av den dömande domstolen utan av en särskild därtill utsedd domare. Vittnesberättelsen återgives då i ett protokoll, som tillställes den dömande rätten. Liknande protokoll föres ock, när, såsom inför fredsdomarna eller i den summariska processen vid de kollegiala underrätterna, vittnesbeviset upptages omedelbart av den dömande domstolen, såvida målet är sådant, att talan däri kan föras i högre rätt. Parternas anföranden tagas däremot aldrig till protokollet. Den tyska rättegångsordningen föreskriver vida fullständigare förhandlingsprotokoll i tvistemål än den franska. Vittnens och sakkunnigas berättelser skola alltid däri upptagas, såvida de icke förut hörts i målet eller de avvika från tidigare i målet avgivna utsagor. Företages förhöret av den dömande rätten, kan anteckning dock underlåtas, om talan rörande bevisuppskattningen icke kan föras mot domen i målet. Vid syn gjorda iakttagelser skola också antecknas. Parternas anföranden tagas däremot ej till protokollet i vidare mån än att däri införes medgivande eller frånträdande av anspråk samt förlikning. Endast i processen inför enmansunderrätten kunna också anförandena införas i protokollet beroende därpå, att i denna process de mellan parterna växlade förberedande skrifterna äro av mindre betydelse än i processen inför den kollegiala underrätten. Enligt en nyligen införd bestämmelse kan även stenografisk uppteckning användas, när det som skall upptecknas är av större omfång. När 1895 års österrikiska civilprocessordning var under debatt, voro meningarna om den ställning, som intagits till frågan om protokollens omfattning, mycket delade. Skarpa angrepp blevo riktade mot förslaget för dess vidsträckta bruk av protokollet som hjälpmedel. Förslagets bestämmelser i denna del blevo emellertid antagna. När vittnen eller sakkunniga höras, skola deras berättelser till sitt väsentliga innehåll införas i protokollet. Detsamma gäller också om parternas utsagor, när de höras i bevisningssyfte. Även iakttagelserna vid syn föras till protokollet. Men därjämte skola också parternas anföranden till utläggning av deras talan intagas i protokollet i en kort sammanträngd framställning, såvida icke en hänvisning till förberedande skriftväxling finnes vara tillräcklig för ändamålet. Den nya danska rättegångsordningen vilar visserligen principiellt på muntlighetsgrundsatsen, men den närmare utformning, som skett av denna, lämnar rum för en vidsträckt användning av protokoll över förhandlingen. Parternas anföranden protokolleras dock i allmänhet icke. Endast i tvistemål vid underrätterna kunna de till sitt väsentliga innehåll återgivas i protokollet i den omfattning domaren finner skälig. Anledningen härtill är givetvis, att vid dessa domstolar icke som vid Landsretterne förekommer skriftväxling mellan parterna. I fråga om bevisningens upptagande har rättegångsordningen i betydande omfattning nödgats föreskriva skriftligt återgivande i protokollet. Den främsta orsaken härtill ligger i de avvikelser från omedelbarhetsgrundsatsen, som den danska lagen gjort. När vittnen icke höras vid den dömande domstolen utan vid en annan, är det självklart, att denna måste protokollera vittnesutsagorna. De viktigaste uttalandena skola återgivas om möjligt med

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

vittnets egna ord, medan oväsentliga anmärkningar helt kunna utelämnas. Höres vittnet åter inför den dömande domstolen, beror det i tvistemål på denna att avgöra, huru mycket av vittnesberättelsen bör upptecknas, varvid hänsyn särskilt bör tagas till parternas eller vittnets önskningar samt därtill, om ett noggrant upptecknande kan få betydelse, i händelse målet kommer till högre rätt. I dessa fall är det sålunda möjlighet för en diskretionär prövning från domstolens sida. Det är bekant, att denna leder till mycket olika resultat vid skilda domstolar. Den nya norska civilprocessordningen har i fråga om protokoll över den muntliga förhandlingen gått betydligt radikalare till väga än den danska lagen. När bevisning upptages utanför denna förhandling, skall naturligtvis också enligt norsk rätt ett tämligen fullständigt återgivande därav ske. Men vid bevisningens upptagande vid den muntliga huvudförhandlingen beror det på rätten att besluta om protokolleringen. Lagen ger därvid en instruktion åt rätten, då den stadgar, att upptagandet i protokollet kan beslutas i följande fall, nämligen när det visar sig, att huvudförhandlingen måste uppskjutas så länge, att eljest nytt bevisupptagande måste ske, när rätten förmodar, att nytt bevisupptagande i händelse målet kommer till högre rätt kan undgås, och protokolleringen kan försiggå utan att väsentligen störa förhandlingens gång, när rätten antar, att den utsaga, varom fråga är, i händelse målet kommer till högre rätt icke mer skulle kunna avgivas eller det skulle bli nödvändigt att förlägga nytt upptagande av beviset utanför huvudförhandlingen, samt när eljest särskilda skäl tala för att protokollering äger rum och i synnerhet om det är viktigt, att ordalagen i en utsaga bli fastställda. Uppstår misstanke om att utsaga är falsk, kan den på misstänkta punkter tagas till protokollet. Om återgivande i protokollet av domstolens iakttagelser vid syn gälla i huvudsak motsvarande stadganden. Vid forliksraaden föres däremot intet protokoll över förhandlingens innehåll. De nya provisoriska bestämmelser, som beslutats 1925, innehålla ej någon avvikelse från nu angivna regler, men då enligt sagda bestämmelser proceduren i överrätten blir helt skriftlig, och, därest förhör med parter eller vittnen ifrågakommer, sådant förhör skall företagas enligt reglerna om upptagande av bevis utom huvudförhandlingen, lär därav komma att följa, att bevisningen vid underrätterna kommer att protokolleras i vida större omfattning än som förutsatts vid en muntlig procedur jämväl i andra instans. Vad brottmålen angår, gestaltar sig domstolsprotokollets betydelse för upptagande av processmaterialet annorlunda än i tvistemålen. I den mån domstol medverkar under förundersökningen, är det naturligt, att protokoll överallt föres över vad därvid förebringas. När domstolens befattning med målet går ut på att pröva fråga om användande av straffprocessuellt tvångsmedel, såsom häktning eller dylikt, föres protokollet dock stundom knapphändigare. Vid huvudförhandling i brottmål införas vanligen i protokollet icke några anteckningar om innehållet av det processmaterial, som förebringas, i andra fall än när fullföljd mot underrättens bevisprövning är medgiven och proto-

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

kollet skall bereda möjlighet att utan att materialet ånyo förebringas inför den högre rätten där företaga en förnyad prövning. I detta hänseende må först erinras om de stenografiska anteckningarna vid behandlingen av jurymål i den engelska processen, vilka anteckningar i annat sammanhang utförligare omnämnas. Likaså gäller i fransk och tysk straffprocess, att i den mån fullföljd i målet i hela dess vidd är tillåten utsagor av vittnen och sakkunniga bliva av underrätten intagna i protokollet. Den franska rätten föreskriver, att det huvudsakliga av dem skall återgivas. Enligt den tyska rättegångsordningen skola de väsentliga resultaten av förhören införas i protokollet. Dessutom stadgas där att, om det är av särskild vikt att fastställa något, som förelupit under förhandlingen, eller ordalagen i någon utsaga eller något yttrande, tages detta till protokollet. Enligt österrikisk rätt skola den tilltalades och vittnens utsagor införas i protokollet endast i den mån de avvika från vad handlingarna från den förberedande undersökningen innehålla. Åklagaren såväl som den tilltalade äga också begära, att, om någon särskild punkt är av vikt att få fastställd, anteckning härom göres i protokollet. I dansk straffprocess beror protokollets utförlighet likaledes på möjligheten att i högre rätt föra talan mot bevisprövningen i målet. När d37lik talan är utesluten, såsom i jurymålen, skall endast det väsentligaste av de i bevissyfte avgivna utsagorna antecknas, varvid hänvisning till tidigare protokoll är tillräcklig, om förhör förut ägt rum inför domstol, och blott väsentliga avvikelser från vad därvid yttrats böra antecknas. Där talan i högre rätt kan äga rum, skola anteckningar göras i protokollet av samma omfattning som vid rättslig förundersökning, i följd varav även den tilltalades utsagor kunna intagas i protokollet. I den norska brottmålsprocessen är regeln i fråga om protokollet vid huvudförhandlingen, att frånsett erkännanden och andra viktiga utsagor av den tilltalade och de fall, då vittne eller sakkunnig misstankes avgiva utsaga, som kan ådraga honom straffansvar, utsagor av den tilltalade, vittnen och sakkunniga endast skola återgivas med den fullständighet, varmed det kan ske utan avbrott i förhandlingens gång, och utan att uppläsas till vidkännande. Denna regel, vars ordagranna iakttagande icke skulle medföra några användbara protokollsanteckningar alls, har lett till en mycket skiftande praxis, i det att i vissa fall en omständligare protokollering än lagen menar ägt rum och i andra inga anteckningar gjorts. Genom de år 1917 antagna ändringarna i straff processlagen hava ifrågavarande bestämmelser fått det innehåll, att beträffande jury målen protokollering av nämnda utsagor icke skall äga rum med undantag för de först nämnda särskilda fallen, och att det eljest skall ske, endast när domstolen finner det med hänsyn till målets prövning i högre rätt lämpligt. De finska reformförslagen bygga i huvudsak på muntlighetsgrundsatsen j)e finska både i tvistemål och i brottmål. Rättegångskommittén och lagberedningen reformförhava emellertid, i synnerhet beträffande tvistemålen, bibehållit föreskrifter

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

om tämligen utförliga anteckningar i domstolsprotokollet om det förebragta processmaterialet. Av vad parterna andraga skola visserligen i protoko.let intagas endast deras påståenden och invändningar jämte skälen därtill i korthet samt ändringar eller förtydliganden av eller tillägg till tidigare gjorda yrkanden, förlikning eller medgivande av anspråk. Men utsaga av vittne eller sakkunnig skall, så snart icke utsagan avgives inför domstol, som i sista instans prövar bevisfrågan i målet, upptecknas. Rättegångskommittén gjorde härvid den modifikationen, att endast det väsentliga av utsagan skulle antecknas. Denna modifikation har i lagberedningens förslag uteslutits. Likaså skall vittnesutsaga städse antecknas i protokollet, då man vet, att saken måste uppskjutas för vidare bevisnings införskaffande eller av annan orsak. I brottmålen hava ifrågavarande reformförslag avsett att förenkla protokollen och i detta syfte stadgat, att endast det viktigaste av vad vittnen och sakkunniga berättat skall införas i protokollet. Förslaget av 1923 har mera konsekvent genomfört muntlighetsprincipen. I allmänhet skall utsaga av part, vittne eller sakkunnig icke intagas i protokollet; dock skall i brottmål antecknas huruvida den åtalade erkänner eller förnekar sin skuld till det honom påbördade brottet. Undantagsvis må utsaga av part, vittne, sakkunnig eller annan, som höres upplysningsvis, antecknas i protokollet, då särskild vikt ligger på ordalydelsen av visst yttrande eller sannolikt synes att förnyad utsaga ej kan avgivas, om längre uppskov äger rum eller målet dragés till högre rätt, eller när annan särskild anledning finnes till införandet. Om domstolen själv anställt syn eller besiktning, skall i protokollet upptagas vad rätten därvid erfarit, likaledes, då part förelagts ed, huruvida eden avlagts eller parten brustit åt den. I 1925 års förslag har den viktiga ändringen företagits, att i protokollet skall intagas jämväl vad vittnen och sakkunniga utsagt. När processkommissionen går att föreslå ordning för domstolsprotokollen, måste detta naturligtvis, som redan nämnts, ske med utgångspunkt därifrån, att förfarandet till sina huvuddrag skall vara muntligt. Detta är väsentligen bestämmande för innehållet i protokollen. Innan kommissionen går närmare in på detta spörsmål, bör emellertid protokollens yttre form och handhavande beröras. Bildandet Redan nya lagberedningen föreslog, att för varje mål skulle föras särskilt •ängsakter, sakprotokoll, vilket jämte inlagorna i målet skulle bilda en sammanhängande rättegångsakt, försedd med ordningsnummer och omslag för antecknande av vidtagna åtgärder. En sådan anordning har flera väsentliga företräden framför den i vårt rättegångsväsen nu vanliga. Ingivna skrifter och handlingar behöva icke, såsom nu, intagas i protokollet, för att utskriften därav må innehålla ett fullständigt material till målets prövning. Därigenom vinnes minskning i besvär och kostnader; allt vad till målet hör blir vida överskådligare och lättare åtkomligt än med den nuvarande ordningen; protokollet i varje mål kan lättare uppsät:as

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

omedelbart vid själva handläggningen. Därest målet dragés inför högre rätt, översändes hela akten dit. Processkommissionen har på dessa grunder upptagit förslaget om bildandet av särskild rättegångsakt för varje mål. Därav följer, att protokollet för varje handläggning av ett mål föres särskilt och bilägges akten. I föregående kapitel har förandet av domstolsprotokollet angivits böra Protokollets bliva en uppgift för domstolens kansli. Det är givet, att denna uppgift icke kan läggas på domstolens ordförande eller i högre rätt på någon annan av dess lagfarna ledamöter, utan att därmed för denne uppstå svårigheter att leda eller följa förhandlingarna så som ett muntligt förfarande förutsätter. A andra sidan får protokollet i den muntliga rättegången icke den avgörande betydelsen, att en lagfaren domare i domstolen bör belastas med tungan att föra det. En juridiskt utbildad tjänsteman å kansliet torde vara fullt kompetent härtill. En dylik ordning är också den vanliga i främmande rättegångsordningar, av vilka några icke ens förutsätta, att den, som för protokollet, har juridisk utbildning. I likhet med vad utomlands i regel förutsattes, bör emellertid även hos oss domstolens ordförande kontrollera protokollets behöriga förande och med sin namnteckning därå vitsorda detta. Protokollet bör först och främst innehålla uppgifter om förfarandets yttre Protokollets form och förlopp. Hit höra uppgifter om namn på domstolen, tid och ort för I«««äwÄe* dess sammanträde, rättens ledamöter, protokollsförare, parterna och huruvida de äro tillstädes ävensom deras ombud eller biträden, kort beteckning av saken och, då offentligheten uteslutits, anledningen därtill. Vidare måste lämnas en kort redogörelse för förhandlingens gång. I sådant avseende böra i protokollet upptagas parternas yrkanden och invändningar, de må avse själva saken eller förfarandet, deras ändringar däri samt, vad angår tvistemål, medgivanden av motpartens anspråk, allt dock endast såvitt vad sålunda förekommit icke redan innehålles i förut ingiven handling, i vilket fall det är tillräckligt att hänvisa till sådan handling. Yrkanden i avseende å rättegången, som kunna göras av vittnen, sakkunniga och andra ävensom vad parterna genmäla å sådana yrkanden böra ock upptagas i protokollet. I avseende å bevisningen måste alltid omförmälas vilka skriftliga handlingar företes, vilka vittnen eller sakkunniga höras eller vilken bevisning i övrigt förebringas. Till frågan huruvida närmare redogörelse för bevisningens innehåll skall lämnas återkommer processkommissionen straxt. I skrift måste vidare fästas varje beslut, som rätten fattar, och dessa beslut böra inflyta i protokollet utom den slutliga domen, vilken, enligt vad nedan utvecklas, bör uppsättas för sig. Har vid omröstning inom domstolen yppats olika meningar, skall ock av ledamot avgiven avvikande mening antecknas till protokollet. Denna regel, som icke är upptagen i alla främmande rättssystem, men här i landet sedan gammalt haft rotfäste, torde icke böra övergivas. I anslutning till vad nu gäller torde dock nämndemans från domen avvikande mening icke behöva i protokollet antecknas, såvida icke han själv

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

framställer begäran därom. Därest målet avslutas med förlikning inför rätten i stället för dom, bör tydligen även förlikningens innehåll återgivas i protokollet. Protokollet Vid den muntliga förberedelse, som rätten kan företaga i alla tvistemål och fb^Ureole^e.1 s a d a n a brottmål, i vilka ansvarstalan föres av enskild målsägande, måste det, om förberedelsen skall tjäna sitt ändamål, i protokollet upptagas en kort redogörelse för vad parterna å ömse sidor uppgiva angående sakförhållandet samt vad för övrigt kan anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen. Protokollet När rätten upptager bevisning utom huvudförhandlingen, måste rätten, för iaganleav a t t vac * s o m därvid inhämtas skall kunna komma till användning i processen, bevis utom verkställa en uppteckning därav. Protokollet skall sålunda återgiva vittnens förhandling. ocil sakkunnigas utsagor, vad rätten iakttager vid syn och vad i övrigt i bevisningshänseende förekommer. Detta bör naturligtvis gälla även i fråga om förhör vid annan domstol än processdomstolen samt om förhör till framtida säkerhet. Protokoll En ömtåligare fråga möter, när det skall bestämmas, huruvida protokollet förhand- v ^ huvudförhandlingen skall, utöver de förut angivna korta anteckningarna om lingen i förhandlingens gång, upptaga en närmare redogörelse för innehållet av forfarters, vTtt- handlingen. Det gäller närmast huruvida parters, vittnens och sakkunnigas nens och utsagor skola upptecknas i protokollet. Såsom den föregående redogörelsen ututsanor™ v i s a r , har frågan i olika rättssystem besvarats ganska olika och jämväl i samma rättssystem erhållit en lösning i fråga om brottmålen och en annan beträffande tvistemålen. E t t konsekvent genomförande av principerna om muntlighet och omedelbarhet i rättegången medför, att ett officiellt upptecknande av ifrågavarande utsagor icke blir erforderligt. Domstolen har att döma omedelbart på de muntliga utsagorna, och upptagande i protokollet av ifrågavarande processmaterial måste, såsom processkommissionen annorstädes påvisar, medföra avsevärda olägenheter, ja kan till och med innebära en fara för muntlighetens upprätthållande. I enlighet härmed bör såsom huvudregel gälla, att ifrågavarande utsagor icke skola tagas till protokollet, domaren naturligtvis obetaget att föra de enskilda anteckningar däröver, som han anser sig behöva till stöd för minnet. Liksom de flesta främmande rättsordningar har emellertid processkommissionen funnit sig nödsakad föreslå vissa undantag från regeln. Vad först angår utsagor av parterna, belastas de nuvarande protokollen i hög grad genom uppteckningar av vad parterna muntligen anföra vid rätten dels till närmare utveckling av sakförhållandet och dels till belysande av den rättsliga betydelsen av åberopade faktiska omständigheter. Med det rättegångssätt processkommissionen förordar blir en sådan uppteckning i regel ej erforderlig. Detta gäller i den utsträckning, att även hänsyn till möjligheten av målets fullföljd ej bör föranleda avvikelse från regeln. Det bör vara partens sak att vid den högre rätten tillstädeskomma och utföra sin talan på samma sätt som vid underrätten. Någon gång kan det emellertid vara av vikt att få i skrift

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

bestämt fastslagen själva ordalydelsen av en partsutsaga, såsom när det gäller att noga precisera innehållet av ett uppgivet avtal eller när part höres under straffansvar och misstanke föreligger om falsk utsaga. I sådana fall bör utsagan upptecknas. I fråga om utsagor av vittnen och sakkunniga ävensom i brottmål av målsägande, som ej är part, hava mera vittgående undantag från huvudregeln ansetts böra uppställas. Uppteckning bör till en början, liksom i fråga om partsutsaga, ske, när särskild vikt ligger på utsagans ordalydelse. Vidare bör undantag göras för det fall, att målet företages, oaktat det kan antagas att förhandlingen icke kan fortgå i ett sammanhang och att handläggningen måste uppskjutas på så lång tid att, enligt vad i rättegångsordningarna stadgas (2 delen 10 kap., 3 delen 5 kap.), hela förhandlingen måste vid det följande rättegångstillfället upprepas, samt nytt förhör med den, som avgivit utsaga, antingen icke skulle vara möjligt eller icke kunna äga rum annat än med kostnader eller besvär, som skulle vara oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och den hördes betydelse för utredningen. I sådant fall bör utsagan upptecknas, för att protokollet må kunna användas såsom bevis vid nästa rättegångstillfälle i stället för ny utsaga av den som hörts. Härutöver måste, såvitt angår förhandlingen vid lagmansrätt, hänsyn tagas därtill att ett mål, som handlägges vid lagmansrätten, kan komma att fullföljas till hovrätten, varest prövningen kan omfatta icke blott rättsfrågan utan även sakfrågan. Såsom å annat ställe framhålles (2 delen 13 kap., 3 delen 9 kap.) är det önskligt, att även i hovrätten bevisningen framställes omedelbart för rätten, men att undantagslöst fasthålla vid en sådan regel skulle dock leda till allvarsamma olägenheter i praktiskt hänseende. Det skulle ofta medföra kostnader och besvär, som ej stode i rimlig proportion till vad därmed skulle vinnas. Det har därför funnits nödigt att överrätten i vissa fall må kunna nöja sig med en uppteckning av de utsagor om sakförhållandet, som avgivits vid annan domstol. Beträffande vittnen och sakkunniga finnas regler härom i 2 delen 20 och 21 kap. och 3 delen 17 och 18 kap. Innehållet av dessa regler är något olika i fråga om brottmålen och tvistemålen. I brottmålen skulle huvudregeln vara, att en uppteckning av en inför annan domstol avgiven utsaga skulle få användas såsom bevis i hovrätten, allenast om hinder eller svårighet mötte att låta vittnet eller den sakkunnige höras inför hovrätten. Såvitt angår mål om brott, vara ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, skulle dock en sådan uppteckning av utsaga få användas, även om hinder eller svårighet mot nytt förhör ej förefunnes. I rättegången i tvistemål skulle sistnämnda regel gälla i fråga om alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. För att uppteckning i nyssnämnda brottmål och i tvistemål skall ske, uppställes först och främst som förutsättning, att det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas. Lagmansrätten har sålunda att på grund av föreliggande omständigheter söka bilda sig en föreställning därom. Vidare förutsattes, att det kan antagas, att lagmansrättens protokoll över där hörda vittnens och sakkunnigas utsagor skulle komma att i hovrätten bliva begagnade som

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

bevis. Anledning till protokollering bortfaller alltså, om det är sannolikt, att protokollen ej skulle komma att i hovrätten bli åberopade som bevis, t . ex. därför att parterna skulle kunna antagas komma att påkalla nytt förhör i hovrätten. Detta torde särskilt kunna väntas ifrågakomma, när målet handlägges vid lagmansrätt i stad, där hovrätt har sitt säte, och kostnaderna och besvären för de hörda personernas inställelse vid hovrätten alltså ej bliva större än för inställelsen vid lagmansrätten. Anledning till protokollering kan ock tänkas bortfalla av den grunden, att hovrätten kan förväntas själv fordra nytt förhör där. I 2 delen 14 kap. 20 punkten har föreslagits, att lagmansrättens protokoll över utsaga av målsägande, som ej är part i målet, kan i vadeförfarandet användas som bevis under samma förutsättningar som protokoll över vittnesutsaga. Kan det antagas, att talan i målet kommer att fullföljas från lagmansrätten och att protokoll över målsägandes utsaga därvid kommer att tjäna som bevis, bör lagmansrätten därför protokollera sådan utsaga. En uppteckning av utsaga att framläggas inför hovrätten åstadkömmes med minsta omgång, om den verkställes under målets handläggning vid lagmansrätten. Att med hänsyn till möjligheten av ett måls fullföljd till hovrätten föreskriva, att protokollering i lagmansrätten alltid skulle äga rum i de fall, då protokollet antagligen skulle få användas som bevis i hovrätten, har dock icke synts välbetänkt. En sådan föreskrift skulle innebära, att uppteckning skulle äga rum även i den stora mängden av mål, i vilka det i regel ej kan vara tal om fullföljd till högre instans. Det vore att utan ändamål nedlägga ett betydande arbete och vore så mycket mindre lämpligt, som upptecknandet utan tvivel medför avsevärda olägenheter beträffande handläggningen. En föreskrift om skyldighet för lagmansrätten att i nu ifrågavarande fall uppteckna utsagor av målsägande, vittnen och sakkunniga bör därför givas sådant innehåll att uppteckning skall ske, allenast om det kan antagas att målet kommer att fullföljas till hovrätten. Vid behandlingen av synebeviset (2 delen 22 kap., 3 delen 19 kap.) har det förutsatts, att lagmansrätts protokoll vid syn, som denna rätt företagit under huvudförhandlingen, må användas såsom bevis i hovrätten. Med avseende härå har det ansetts lämpligt föreskriva, att vad som iakttages vid sådan syn alltid skall upptecknas. StenoI syfte att öppna möjlighet att i högre rätt undgå förnyade förhör med parprotokoll ^ e r ' vittnen eller sakkunniga användes stundom i utlandet stenografin för att uppteckna förhören. Bruket av stenografin i detta syfte har fått sin största spridning i England. Om parterna ena sig om att förhandlingarna skola stenograferas och domaren ingenting har att erinra däremot, upptages nämligen hela den muntliga förhandlingen av edsvurna stenografer i stenografiska protokoll. Detta sker visserligen på parternas bekostnad, men protokollen få därefter brukas som officiella protokoll i högre rätt. I mera betydande mål anlitas denna utväg ganska ofta. Den måste alltid brukas, när bevisning upptages vid annan domstol aV en eller annan orsak, t. ex. att ett vittne befinner sig på främmande, långt avlägsen ort.

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

175 I ett par fall ha de stenografiska protokollen fått en ännu större omfattning. Sålunda har för alla brottmål, som handläggas inför jury, i sammanhang med upprättandet av den förut omtalade Court of Criminal Appeal införts obligatoriskt stenografiskt upptecknande av förhandlingarna på statens bekostnad. Om talan i högre rätt föres, utskrives protokollet och brukas där. Både i den norska civilprocesslagen och i den norska straffprocesslagen äro likaledes möjligheter öppnade att bruka stenografi för återgivande av vad vid muntlig förhandling förekommer. För civilprocessen är den närmare ordningen ännu icke fastställd. I brottmålen beror användande av edsvuren stenograf på om någon av parterna vill bekosta en sådan eller om rätten själv finner stenografiskt upptecknande nödigt. De stenografiska uppteckningarna skola snarast möjligt överföras till vanlig skrift och föreläggas domstolen. Bruket av stenografiska uppteckningar, som omedelbart efter straffprocesslagens antagande torde någon gång ha förekommit, har dock nu helt och hållet upphört. I de finska reformförslagen finnas också upptagna förslag om möjlighet för part i tvistemål att på egen bekostnad låta stenografiskt uppteckna yttranden under domstolsförhandling och för rätten att i brottmål föranstalta om sådant stenografiskt protokoll på statsverkets bekostnad. Att föreskriva stenografisk uppteckning av vad som förekommer vid en rättegång synes uteslutet redan på grund av de kostnader, som skulle vara förbundna därmed. För att sådana uppteckningar skola bliva fullt tillfredsställande fordras ock, att deras förande anförtros endast åt mycket skickliga stenografer. Det synes dock billigt att enskild part, som vill bekosta stenografisk uppteckning av förhandlingarna, må äga rätt därtill och att få en på grundvalen därav gjord uppteckning med vanlig skrift bilagd protokollet. Likaledes bör i brottmål rätten äga befogenhet föranstalta om sådan uppteckning på allmän bekostnad. Skall uppteckning ske, bör det ankomma på rätten att enligt närmare bestämmelser sörja för dess anordnande på ett tillförlitligt sätt. Någon officiell trovärdighet ssmes dock ej böra tillerkännas sådana uppteckningar utan de böra få gälla vad de kunna. Med stenografiska uppteckningar synas böra likställas sådana uppteckningar, som kunna göras på mekanisk väg. Av avgörande betydelse både för protokollens värde i processen och för proto- Omedelbar kollsföringens återverkan på domstolsarbetet är ordningen för protokollens upp- p ^nn oc ^ sättande. Den hos oss nu vanliga ordningen är att vid själva förhandlingen justering av endast föra memorialanteckningar och sedermera inom längre eller kortare tid prc därefter avfatta protokollet med ledning av dessa anteckningar, men utan att de ovillkorligt följas i alla hänseenden. Denna ordning sänker protokollets tillförlitlighet och inkräktar betänkligt på domstolspérsonalens arbetstid. I främmande rättegångsordningar är den ofrånkomliga regeln, att protokollen uppsättas omedelbart vid själva domstolsförhandlingen. Vanligen bliva därvid anteckningarna om parts, vittnes eller sakkunnigs utsaga omedelbart upplästa för vitsordande av vederbörande. I några rättsordningar fordras även, att detta vitsordande därvid bekräftas genom namnteckning å protokollet.

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

Dylik omedelbar justering av protokollet föreslogs jämväl av nya lagberedningen för vår rättegångsordning. Förstärkta lagberedningen anslöt sig till detta förslag, men några ledamöter uttalade tvivel om möjligheten att utan betydande tidsförlust och besvär kunna genomföra den. I ett muntligt rättegångsförfarande är säkerligen en dylik omedelbar protokollation och justering av protokollet mycket lätt att genomföra. Erfarenheterna från utlandet bestyrka detta. I den mån i protokollet skall återgivas vad parter, vittnen eller sakkunniga anfört, är den också nödvändig, för att protokollets värde icke skall bliva alltför osäkert. Processkommissionen har därför föreslagit en sådan regel. Domstols

Skild från protokollen i varje mål bör den slutliga domen däri uppsättas. Detta äger redan nu rum beträffande hovrätternas och högsta domstolens domar. Men det bör ske även i fråga om underrätternas. Detta innebär i yttre avseende, att originaldomen införes i löpande ordningsföljd med särskilt ordningsnummer i en dombok, som föres för året. Anledningen härtill ligger däri, att, när ett mål fullföljes till högre rätt, akten i målet måste översändas dit, men att det är nödvändigt, att den lägre domstolen dock har kvar originaldomen, så att icke, om akten under transporten går förlorad, osäkerhet om rättsläget skall inträda. Även i en annan mening skall domen skiljas från protokollet. Då protokollet icke innefattar någon sammanhängande framställning av vad som i målet förekommit, kan icke domen, så som nu i underrätterna sker, i sitt innehåll anknyta till protokollet på sådant sätt, att den för att kunna tolkas och förstås måste läsas i samband med protokollen. Domen måste i stället avfattas som ett självständigt utlåtande, som utan att behöva kompletteras av protokollen otvetydigt angiver sakens föremål och det domslut, som meddelats. Icke minst för domens verkställighet är detta oundgängligt. Härför måste domen innehålla en noggrann redogörelse för sakens föremål och för parternas yrkanden i huvudsaken och ett tydligt angivande av domslutet. Icke utan fog anmärkes för närvarande ofta, att de svenska domstolarnas motivering för sina domar är alltför knapphändig och icke sällan otydlig. För parterna är denna brist ofta mycket kännbar; för rättslivet i allmänhet innebär den en allvarlig svaghet. Rättegångsreformen måste söka råda bot härpå. I viss mån framkallar den nya rättegångsordningen med nödvändighet en ändring härutinnan. För att högsta domstolen skall kunna begränsas till att vara en revisionsinstans med befogenhet att pröva huvudsakligen endast rättsfrågan, är det nämligen nödvändigt, att hovrätterna i sina domar så noggrant redogöra för bevisningen, dess värdering och de som bevisade ansedda faktiska omständigheterna, att högsta domstolen med ledning därav kan fylla sin uppgift i rättskipningen. Även underrätternas domar måste vara utförligt motiverade av hänsyn till hovrätts förfarandet. De böra nämligen under denna förutsättning kunna lämna en värdefull ledning, när hovrätten går att bestämma omfattningen av den bevisning, som skall ånyo förebringas där efter att redan hava förebragts i underrätten.

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

177 För ett ernående av dessa syften bör varje dom innehålla en noggrann redogörelse för parternas påståenden i saken med angivande av vad därav blivit å motsidan erkänt eller bestritt samt en uttömmande framställning av domskälen med särskilt angivande av de grunder, på vilka, rätten stöder sin övertygelse om vad som bör hållas för sant i målet. Därest protokollet upphör att vara en för varje rättegångsdag fortlöpande Sakförteckmn följd av anteckningar över de särskilda målens och ärendenas handläggning, torde 9det, för beredande av nödig översikt över domstolens verksamhet i dess helhet, bliva nödvändigt att för varje rättegångsdag föres en sakförteckning, som angiver tid och ort för sammanträdet, namn å de vid sammanträdet närvarande ledamöterna av rätten, samt de mål och ärenden, som förevarit, med kort anteckning om den åtgärd rätten i varje fall vidtagit (dom, uppskov e t c ) .

Sammanfattning. 1. I varje mål skall för varje gång målet förekommer till handläggning föras ett sakprotokoll, vilket med de skriftliga handlingarna i målet sammanlägges till en i gemensamt omslag innesluten akt. 2. Protokollet skall föras av en till kansliet hörande tjänsteman riktigheten vitsordas av rättens ordförande genom påteckning.

samt bör till

3. I protokollet skall antecknas: 1) domstolen samt tid och ort för dess sammanträde; 2) rättens medlemmar och protokollsföraren; 3) parterna och huruvida de äro tillstädes ävensom deras ombud eller biträden; 4) kort beteckning av saken; och 5) då offentligheten uteslutits, anledning därtill. 4.

Protokollet skall vidare innehålla en kort redogörelse för förhandlingens gång och särskilt upptaga: 1) parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt i tvistemål medgivande av motpartens anspråk; 2) yrkanden med avseende å rättegången av vittnen, sakkunniga och andra samt parternas genmäle å sådana yrkanden; 3) vilka skriftliga handlingar företetts, vilka vittnen eller sakkunniga hörts, eller vilken bevisning i övrigt förebragts; 4) rättens beslut, som ej meddelas genom slutlig dom;

9 KAP.

DOMSTOLS PROTOKOLL.

5) från beslut avvikande mening, som vid omröstning yppats, dock att nämndemans avvikande mening införes allenast då han framställer begäran därom; 6) då förlikning träffats, innehållet därav. Är vad i 1 mom. avses upptaget i handling, som ingivits i målet, skall i protokollet endast hänvisas till sådan handling. 5. Vid lagmansrätts sammanträde för muntlig förberedelse av mål skall i protokollet i korthet redogöras för parternas framställning angående sakförhållandet samt vad för övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen. 6. Då rätten upptager bevisning utom huvudförhandlingen, skall i protokollet intagas en redogörelse för vittnens och sakkunnigas utsagor samt vad i övrigt i bevisningsavseende förekommer. 7. Vad å parts sida vid huvudförhandling anföres utöver vad i 4 punkten är sagt bör ej intagas i protokollet, såvida ej särskild vikt ligger å anförandets ordalydelse. Utsaga, som vid huvudförhandling avgives av vittne eller sakkunnig eller i brottmål av målsägande, som ej är part, skall icke återgivas i protokollet, utom, när det ligger särskild vikt på utsagans ordalydelse eller när det kan antagas, att målets handläggning måste uppskjutas mera än sju dagar samt att nytt förhör med den som avgivit utsagan icke kan äga rum eller skulle medföra i förhållande till målets beskaffenhet och den hördes betydelse för utredningen oskäliga kostnader eller besvär. Vid huvudförhandling i lagmansräll skall dock utsaga av vittne eller sakkunnig återgivas i protokollet jämväl, när antagas kan att talan i målet kommer att fullföljas i hovrätten samt att enligt reglerna i 2 delen 20 och 21 kap. och 3 delen 17 och 18 kap. lagmansrättens protokoll över utsagan kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Under samma förutsättningar, som gälla för uppteckning av vittnes utsaga, skall i brottmål utsaga av målsägande, som icke är part, upptecknas (2 delen 14 kap.). Hålles under huvudförhandling syn, skall anteckning i protokollet göras om vad därvid iakttages. 8. Det skall vara part i tvistemål och enskild part i brottmål medgivet att pä sin bekostnad få genom snabbskrift eller på mekanisk väg upptecknat vad som yttras under huvudförhandling. I brottmål, däri åklagare för talan, må rätten besluta sådan uppteckning på statsverkets bekostnad. Skall uppteckning ske, ankommer det på rätten att enligt närmare bestämmelser sörja för dess anordnande på ett tillförlitligt -sätt. Uppteckningen skall inom viss kort tid utskriven med. vanlig skrift överlämnas till protokollsföraren att fogas till handlingarna i målet.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

9. Protokollet skall omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form. När utsaga av part, vittne, sakkunnig eller annan, som höres, antecknas i protokollet, skall det antecknade genast uppläsas för vitsordande av vederbörande; och må, sedan anteckningen vitsordats, ändring i densamma ej göras. 10. Slutlig dom uppsattes skild från protokollet. .sammanföras i ordningsföljd till en dombok.

Alla under ett år givna domar

11. Dom skall utom själva domslutet innehålla en noggrann redogörelse för par-^ temas yrkanden och de väsentliga grunderna därför med angivande av vad som blivit å motsidan medgivet eller erkänt eller bestritt samt en uttömmande framställning av domskälen, med särskilt angivande av de grunder, på vilka rätten stöder sin övertygelse om vad som är sant i målet. 12. För varje rättegångsdag skall föras en sakförteckning, som skall angiva tid och ort för sammanträdet, namn å de vid sammanträdet närvarande ledamöterna av rätten samt de mål och ärenden, som- förevarit, med kort anteckning om den åtgärd rätten i varje särskilt fall vidtagit.

10 KAPITLET.

Åklagar- och polismyndigheter. Ett brottmålsförfarande, som till sin form är ackusatoriskt och som till- Nödvändig lika är byggt på allmänt åtal, förutsätter tillvaron av offentliga, från dom- ^ åkla-* stolarna skilda organ för utförandet av åtal. . garväsen. I den moderna straffprocessen tillfalla synnerligen viktiga uppgifter de offentliga åklagarna. I fråga, om den förberedande undersökning, som föregår huvudförhandlingen, är åklagarens ställning olika. I vissa rättssystem åligger det åklagaren att, då rättslig förundersökning ej äger rum, leda och i större eller mindre grad själv medverka vid undersökningen; i andra rättssystem är åklagarens befattning med den förberedande undersökningen obetydlig. Det tillkommer ofta åklagaren att provisoriskt besluta om tvångsmedels användande. Då icke, såsom i vissa länder är fallet, beslut om åtals väckande ankommer på rätten, har åklagaren att på grundval av vad som förekommit vid den förberedande undersökningen avgöra, huruvida åtal skall komma till stånd. 13—242894.

I.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

Åklagaren skall avfatta stämningen och sörja för att all erforderlig bevisning finnes tillgänglig vid huvudförhandlingen. Han skall behärska det faktiska och rättsliga materialet så, att han vid förhandlingen kan klart framställa sin talan och överskådligt förebringa bevisningen. Det tillkommer också åklagarmyndigheterna att fatta beslut om användande av rättsmedel och att utföra talan i rättsmedelsinstanserna. I sin verksamhet skola åklagarna ej endast beakta vad som talar emot den för brottet misstänkte utan även iakttaga, att sådant, som kan lända till hans försvar, ej blir förbisett. Det är uppenbart, att dessa uppgifter ställa stora anspråk på dem, som utöva åklagarkallet. Fyllas ej dessa anspråk, kommer processen icke att motsvara lagens syfte. Om åklagaren ej förmår fullgöra vad som åligger honom, måste andra rättsskipningsorgan ingripa. Det blir domaren, som får utfylla vad som brister hos åklagaren. Men i den mån detta sker, förskjutes arbetsfördelningen mellan åklagaren och domaren, och processen får med nödvändighet en inkvisitorisk prägel. M S S T ? " . 1 d e f r ä m m a n d e länder, där en straffprocessreform, grundad på ackusatofrämmande T l s k förhandling och allmänt åtal, genomförts, har man också insett vikten lander. a v e t t gott åklagarväsen. I sammanhang med brottmålsförfarandets reformering har man därför allmänt företagit en genomgående nydaning av åklagarväsendet. Den franska åklagarorganisationen, sådan denna med anknytning till äldre inhemska institutioner utbildats vid revolutionstidens reformarbete på rättegångslagstiftningens område, har därvid mestadels tjänat till förebild. Beträffande innehavarna av de viktigare befattningarna inom åtalsväsendet fordras allestädes att de skola vara rättsbildade. Likaså har det ansetts nödvändigt, att dessa åklagare ej betungas med administrativa göromål, som ej ha med rättsskipningen att skaffa. Beträffande de lägsta åklagarna däremot, som ha att utföra åtal i första instans för de lindrigaste brotten, eftergives ofta kravet på juridisk bildning, och de ha i regel vid sidan av sina uppgifter som åklagare ställningen av befattningshavare inom polisen. Genom de administrativa göromålens frånskiljande har det blivit möjligt att organisera åklagarväsendet med hänsyn endast till straffrättsskipningens behov, ett förhållande, som uppenbarligen i hög grad varit ägnat att stärka åklagarväsendet. Åklagarna ha sammanförts i en särskild åklagarorganisation, skild från den civila statsförvaltningen i övrigt eller åtminstone endast i dess högsta ledning förenad med denna. Det mest framträdande draget hos denna organisation är dess fasta och enhetliga anordning. Den högsta ledningen av åklagarväsendet utövas regelmässigt av justitieministern. Vid varje domstol äro särskilda åklagare anställda, vilka stå i subordinationsförhållande till varandra, så att åklagaren vid en högre domstol har ställning av överordnad gentemot åklagarna vid de lägre domstolarna inom den förras jurisdiktionsområde. Ett undantag från denna regel bildar dock åklagaren vid högsta domstolen, i det hans verksamhet i regel är begränsad till utförande av åtal vid denna domstol. I hierarkiskt avseende kunna alltså åklagarna vid de högsta appelldom-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

stolarna (cours d'appel, Oberlandesgerichte) sägas utgöra första ledet under justitieministern, under dem stå åklagarna vid de domstolar, som i första instans handlägga mellansvåra. brott (tribunaux correctionnels, Landgerichte, Gerichtshöfe erster Instanz), och under dem åklagarna vid bagatelldomstolarna, överordnad åklagare har uppsikt över och ledning av samtliga underordnade åklagare inom sitt distrikt. Då arbetets myckenhet gjort anställandet av flera åklagare vid en och samma domstol nödvändigt, betraktas en av dessa såsom den egentliga åklagaren och de övriga såsom hans ställföreträdare med större eller mindre befogenhet att handla självständigt å hans vägnar. De norska och danska åklagarorganisationerna förete i några avseenden avvikelser från den kontinentala förebilden. I Norge har justitieministern ej någon självständig befattning med åklagarväsendet, utan den högsta beslutanderätten tillkommer där konungen. Av särskilt intresse är, att i båda dessa länder inrättats ett ämbete utom regeringen, vars innehavare, riksadvokaten, utövar den omedelbara ledningen av rikets åklagarväsen i dess helhet, jämte det han har att utföra åtal vid högsta domstolen. Under honom lyda närmast statsadvokaterna, som äro åklagare var inom sitt distrikt såväl vid domstolen för grövre brott (lagmannsret, Landsret) som vid domstolen för lindrigare brott (herreds- eller byret, Underret). I fråga om åklagarväsendet vid de sistnämnda domstolarna är dock att märka, att de lindrigaste brotten åtalas av politimestrene, vilka i Norge utgöra den lägsta graden inom åklagarhierarkin men i Danmark ej ingå i denna utan lyda uteslutande under administrativ myndighet. En annan egendomlighet för det norska och danska åklagarväsendet är, att advokater i stor omfattning anlitas för utförande av åtal. I England saknas visserligen icke offentliga organ för åtals utförande, men ett modernt åklagarväsen förefinnes icke. Detta sammanhänger med den egenartade gestaltningen av åtalsrätten i England, vartill processkommissionen skall återkomma i annat sammanhang. I Skottland finnes däremot av ålder ett fullständigt åklagarväsen, som i vissa avseenden har beröringspunkter med de norska och danska organisationerna. En i flera avseenden annan bild företer vårt nuvarande åklagarväsen. Av Aklagarvä sendet i gammalt har åklagarväsendet hos oss varit olika organiserat i städerna och Sverige. på landsbygden. I städerna utom Stockholm äro stadsfiskalerna åklagare; i varje stad finnes en stads fiskal. De äro städernas tjänstemän men tillsättas av justitiekanslern och stå under hans tillsyn. Stockholm har såsom åklagare två stadsfiskaler samt två polisassessorer, de senare befattningarna inrättade år 1921. Stadsfiskalerna tillsättas av överståthållarämbetet och polisassessorerna av Kungl. Maj:t; polismästaren har tillsyn över dem. Konungens befallningshavande har tillsyn däröver att begångna brott bliva lagligen beivrade. Under honom ha tidigare åklagarna på landsbygden utgjorts av kronofogdarna och de under dem lydande kronolänsmännen. Kronofogdarna togo dock på senare tid mycket ringa befattning med åtal. I sammaahang med fögderiförvaltningens omorganisation genomfördes år 1917 en betydande förändring av åklagarväsendet på landsbygden. I stället för kronofog-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

darna är såsom åklagare i varje län anställd en landsfogde, som tillsättes av Kungl. Maj:t och lyder under befallningshavanden. Landsfogden har tillsyn över landsfiskalerna, vilka, tillsatta av Konungens befallningshavande, motsvara de förutvarande länsmännen och utgöra var inom sitt distrikt det lägsta ledet inom åklagarkåren på landsbygden. Samma ställning intager landsfogden i förhållande till de åklagare, som av Konungens befallningshavande förordnats för vissa köpingar och municipalsamhällen, de s. k. köpingsåklagarna, samt stadsfiskalerna i de städer, där magistrat ej finnes. Justitiekanslern har, såsom ovan anförts, en särskild ställning såsom överordnad myndighet i förhållande till stadsfiskalerna men torde även till andra åklagare kunna giva föreskrifter i fråga om åtal. Kungl. Maj:t intager ställningen såsom högsta myndighet över rikets åklagarväsen. Vid rådstuvurätterna förekommer ej någon uppdelning av målen efter kvalitativa grunder mellan olika åklagare. Stadsfiskalen utför allmänt åtal i alla förekommande mål med den modifikation beträffande Stockholm, att även polisassessorerna äro åklagare. Vid häradsrätterna däremot har i sammanhang med landsfogdetjänsternas inrättande genomförts den fördelningen, att landsfogden företrädesvis beivrar grövre brott, nämligen dels brott, vara kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, därvid dock undantagna tjuvnadsbrott, dels ock övriga brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, om de påkalla utredning av mera krävande art. Andra brott beivras av de landsfogden underlydande åklagarna. Landsfogden må dock övertaga handläggningen av fråga om sådant brott, såframt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål. Om mål fullföljes till hovrätten eller underställes dess prövning, föres i hovrätten talan av samma åklagare som i underrätten. Men till allmänt åtals fullföljande i högsta domstolen äga de nämnda åklagarna ej befogenhet. Behörighet till sådan fullföljd tillkommer endast justitiekanslern. Därest den tilltalade fullföljer talan till högsta domstolen, äger emellertid vederbörande åklagare i första instans att föra talan såsom förklarande. I fråga om ansvar för ämbetsfel, som åtalas i hovrätt, är advokatfiskalen åklagare. Åtal för ämbetsfel kan ock föranstaltas av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Endast de sistnämnda åklagarna äga fullfölja åtal till högsta domstolen. Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen äro givetvis rättsbildade. För övrigt fordras juridisk bildning i fråga om landsfogdarna och polisassessorerna i Stockholm. Landsfiskalerna skola ha avlagt en särskild lägre juridisk examen. Oaktat sålunda fullständigare rättsbildning i allmänhet ej fordras av vare sig lands- eller stadsfiskaler, har dock ett mindre antal av dessa tjänstemän avlagt sådan examen, som berättigar till domarämbetes utövning. De myndigheter, som hava befattning med åklagarväsendet, tagas i mycket stor omfattning i anspråk för annan verksamhet. I särskilt hög grad gäller detta Konungens befallningshavande, i vilkas ämbetsförvaltning tillsynen över

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

åklagarna spelar en jämförelsevis underordnad roll. Justitiekanslerns verksamhet präglas i väsentlig mån av hans ställning såsom särskild åklagare i fråga om ämbetsbrott, varjämte honom ålagts åtskilliga uppgifter, som ej avse åklagarväsendet. Landsfogdarna hava under Konungens befallningshavande ansvaret för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt i stad, där magistrat ej finnes. Dessutom har landsfogden vissa skyldigheter i fråga om tillsyn å utmätningsmän, och han kan av befallningshavanden tagas i anspråk för allmänt administrativa uppgifter. Landsfiskalerna fullgöra i stor utsträckning arbete, som ej sammanhänger med åklagarväsendet. I detta hänseende må erinras om att landsfiskalen är under landsfogden polistjänsteman inom sitt distrikt och att han har en omfattande och tidskrävande befattning såsom utmätningsman inom distriktet. Även de s. k. köpingsåklagarna ha ställning såsom polistjänstemän och äro i allmänhet i icke ringa mån tagna i anspråk för exekutiva göromål. Stadsfiskalerna i de större städerna äro uteslutande åklagare. Eljest äro stadsfiskalerna tillika polistjänstemän, och i många städer bekläda de befattning som stadsfogde eller utmätningsman. Då åklagare, på sätt nu nämnts, har befattning med polisväsendet, avser detta i regel såväl ordnings- som kriminalpolisen. Av reformförslag må här erinras om nya lagberedningens i dess princip- Nya lagbebetänkande avgivna förslag. Beredningen förklarade, att åklagarorganisa- ^yindpbetionen lämnade mycket övrigt att önska, men ansåg det ur praktiska syn- tänkande. punkter och med hänsyn till bestående administrativa inrättningar ävensom andra för vårt land egendomliga förhållanden icke lämpligt eller ens möjligt att föreslå någon mera genomgripande ombildning. Vid underrätterna skulle åklagarbefattningen utövas av de dåvarande åklagarna, varmed närmast torde hava avsetts de vid ifrågavarande tid praktiskt viktiga åklagarna, nämligen länsmännen, köpingsåklagarna och stadsfiskalerna. Därjämte skulle överåklagarbefattningar inrättas. Varje överåklagare skulle hava ett distrikt, inom vilket han skulle såsom förman utöva inseende över samtliga inom distriktet tjänstgörande lägre åklagare samt leda, sammanhålla och övervaka deras åtgärder till efterforskande och beivrande av brott. Han skulle även själv utföra åtal inför rätten. Till överåklagare skulle, där så kunde ske, utses rättsbildade personer. De skulle förordnas på viss tid. Beredningen tänkte sig, att till överåklagare skulle förordnas kronofogdar eller andra landsstatstjänstemän eller polismästare, som vid sidan av överåklagargöromålen skötte sin ordinarie tjänst. Vid hovrätterna skulle såsom åklagare vara anställda advokatfiskaler med hovrättsfiskaler till biträde. Förmanskapet över samtliga åklagare skulle tillkomma justitiekanslern, vars tillsyn alltså beträffande de lägre åklagarna inom länen skulle träda i stället för Konungens befallningshavandes. Justitiekanslern skulle tillika vara åklagare vid högsta domstolen och i denna egenskap till sitt biträde ha dels en ledamot i nedre justitierevisionen såsom stadigvarande ställföreträdare och dels i mån av behov en eller flera av de vid högsta domstolen anställda offentliga sakförarna.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

Allmän åklagare skulle vara pliktig att i allt vad till tjänstens utövande hörde ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som lämnades honom av förman. Förstärkta Inom förstärkta lagberedningen avstyrkte flertalet ledamöter inrättandet av ^ningen' ö y eråklagarbefattningar. Om den ifrågasatta beställningen för dess innehavare komme att bliva endast en bisyssla, vore det i hög grad tvivelaktigt, huruvida med anordningen skulle vinnas några verkligen avsevärda fördelar. I stället sattes i fråga, att åt kronofogdarna borde givas en mera bestämd ställning såsom överordnade åklagare och att advokatfiskalen i överrätten finge förmanskap över samtliga inom överrättens domvärjo anställda åklagare. 1922års förFlera förändringar i åklagarväsendet föreslogos i den av numera landshövIrganimtion d i n £ e n S. Linnér verkställda utredningen angående omorganisation av polisväav polis- sendet i riket. De föreslagna förändringarna voro i korthet följande. Juvasen et. s titiekanslern skulle ej längre intaga ställning av förman i förhållande till landsfiskalerna. Organisationen skulle i huvudsak vara gemensam för land och stad. Under Konungens befallningshavande skulle ledningen av åklagarväsendet i länet utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna ha en länspolisassessor. Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av befallningshavanden. De nuvarande s. k. köpingsåklagarna skulle ej längre ha åtalsbefogenhet. I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas utan åklagargöromålen bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt. Landsfogdarna skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och utföra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga om vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle i viss utsträckning taga befattning även med grövre brott. Förslaget intog den ståndpunkten, att den bestående föreningen mellan polisoch åklagarväsen borde bibehållas och stärkas, varemot åklagarna borde såvitt möjligt befrias från andra göromål. Sålunda skulle landsfogdarna uteslutande vara polischefer och åklagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där så förut ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen i staden. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt, och i deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar. Förslaget avsåg även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna i de större städerna vara rättsbildade. övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna ha väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler. I det beslut om reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag, upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

185 Det finska åklagarväsendet överensstämmer väsentligen med vårt, sådant detta var anordnat före landsfogdetjänsternas tillkomst. De finska processreformförslagen avse att införa ett åklagarväsen av modern typ. Leden inom åklagarorganisationen skulle enligt förslagen av 1923 och 1925 utgöras av justitiekanslern och denne till biträde anställda advokatfiskaler, statsåklagare och underåklagare. Samtliga åklagare utom underåklagarna skulle vara rättsbildade. Underåklagarna förutsattes vara poliskommissarier eller andra polistjänstemän i städerna och kronolänsmän på landet. Underåklagarna skulle endast äga utföra åtal vid underrätt i fråga om lindrigare brott. Eljest skulle åtalsrätten tillkomma: i första instansen statsåklagare, i andra instansen advokatfiskal eller statsåklagare samt i högsta instansen justitiekanslern.

Finland.

Vårt nuvarande åklagarväsen torde allmänt erkännas vara otillfredsställande, Biktlinjer även i förhållande till de jämförelsevis obetydliga uppgifter, som enligt vår ^°^end9ets rättegångsordning åligga åklagarna. Åklagarväsendets förnämsta brister äro, stärkande. såsom i inledningen framhållits, åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast och enhetlig, organisation. Det är ej tänkbart att med ett dylikt åklagarväsen möta de uppgifter, som skulle tillfalla åklagarna i det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, som processkommissionen förordar. I likhet med vad som allmänt varit fallet i de främmande länder, vilka genomfört en reform av sin straffprocess, måste även hos oss en omdaning av åklagarväsendet äga rum, därest reformen över huvud skall medföra de fördelar, som åsyftas med densamma. Åklagarnas kvalifikationer för deras värv måste höjas. Genom inrättande av landsfogdetjänsterna avsågs att vinna en förbättring i detta avseende. Men ytterligare åtgärder i denna riktning erfordras. I synnerhet måste sörjas för att åklagarna i större utsträckning än för närvarande äro rättsbildade. I det moderna brottmålsförfarandet framträder behovet av juridiska insikter hos åklagarna med stor styrka. Handhavandet av tvångsmedel, avfattandet av stämning och inlagor till högre rätt liksom framläggandet och belysandet av åtalet vid den muntliga förhandlingen ställer ofta betydande anspråk på rättskunskap hos åklagaren. Såsom ovan framhållits, ombesörjes åklagarverksamheten hos oss för närvarande av tjänstemän, vilka i stor utsträckning tagas i anspråk även för andra uppgifter. I detta förhållande ligger säkerligen en av de förnämsta anledningarna till vårt åklagarväsens svaghet. En av de viktigaste uppgifterna vid åklagarväsendets ordnande måste bliva att avhjälpa detta missförhållande. Vidare måste genom förändringar i fråga om organisationen givas ökad kraft och enhet åt åtalsväsendet. För vinnande av detta syfte böra åklagarna sammanföras i en med hänsyn till åklagarverksamhetens behov anpassad särskild organisation. Vid inrättandet av denna organisation finnes ej anledning att upprätthålla den skillnad, som för närvarande består mellan åklagarväsendet å landet och i städerna. Organisationen bör vara gemensam för hela riket och omfatta samtliga allmänna åklagare.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

Organisationen bör anordnas så, att de bästa krafterna avses för de mera kvalificerade åklagaruppgifterna. E t t steg i denna riktning har redan tagits genom inrättandet av landsfogdebefattningarna. Men en ytterligare differentiering i fråga om arbetsuppgifterna erfordras. Den i fråga om vårt nuvarande åklagarväsen kännbara saknaden av ledning och sammanhang bör kunna avhjälpas, om åt de mera kvalificerade åklagarna inom organisationen gives ställningen av överordnade i förhållande till de övriga med åliggande att utöva uppsikt över och ledning av de senares arbete. Jämväl i detta avseende har en början redan gjorts genom landsfogdarnas förhållande till dem underlydande åklagare; denna tanke bör få en utsträckt til 1lämpning. Särskilt är det av behovet påkallat att sörja för en central ledning av åklagarväsendet i dess helhet. De nu angivna synpunkterna föranleda således, att åklagarna inom organisationen grupperas i olika led, därvid de överordnade åklagarna erhålla de mera kvalificerade arbetsuppgifterna och tillika utöva ledningen av de inom deras distrikt anställda underordnade åklagarna. Processkommissionen föreslår, att de allmänna åklagarna under Konungen såsom högsta myndighet över åklagarväsendet skola bliva: 1) justitiekanslern, åklagare vid högsta domstolen och chef för åklagarpersonalen i dess helhet; 2) advokatfiskaler, åklagare vid hovrätterna och överordnade i förhållande till åklagarna vid lagmansrätterna under hovrätten; samt såsom åklagare vid lagmans rätterna 3) statsåklagare och 4) underåklagare, de sistnämnda tillika polistjänstemän och underordnade statsåklagarna. Konungens befallningshavandes befattning med åklagarväsendet skulle upphöra. Att justitiekanslern och advokatfiskalerna böra vara rättsbildade är uppenbart. På skäl, som straxt skola anföras, bör detsamma gälla om statsåklagarua men sådan fordran däremot icke ställas på underåklagarna. AklagarväDe vid domstolarna förekommande brottmålen ställa olika fordringar på kuniagmans- skaper och skicklighet hos den åklagare, som skall handlägga dem. Det överrättema. vägande flertalet brottmål är av ganska enkel beskaffenhet. Särskilt är detta fallet med de mål, som avse ringare brott, och såsom processkommissionen längre fram skall utveckla, böra dessa mål ofta kunna avgöras, utan att ens domstolsförhandling behöver komma till stånd. Vare sig så sker eller «j, kan utan olägenhet beivrandet av de ringare brotten överlämnas åt jämförelsevis lägre kvalificerade åklagare. Så mycket viktigare är det emellertid att sörja för att beträffande grövre brott, vilka i allmänhet kräva grundligare och svårare utredning och vid vilka viktiga intressen stå på spel, åklagaruppgifterna anförtros endast tjänstemän med högre utbildning. En uppdelning av åklagarverksamheten i första instans på olika tjänstemän, så att mera kvalificerade åklagare handlägga de betydelsefullare målen, framstår därför som naturlig och har allmänt genomförts i länder med modernt åklagarväsen. Regelmässigt har detta skett i anslutning till den uppdelning av brottmålen efter deras olika beskaffenhet på särskilda domstolar, som äger rum i de främmande länderna. Vid de domstolar, som behandla grövre brott, anställas

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

mera kvalificerade åklagare än vid de domstolar, som pröva de lindrigare brotten. Så är förhållandet i Frankrike och de länder, som efterbildat de franska domstols- och åklagarorganisationerna. I Norge och Danmark däremot sammanfaller ej fördelningen av målen på olika slags åklagare med fördelningen av målen på olika domstolar. Såsom av det förut anförda framgår, har gränsen i fråga om de olika åklagarnas kompetens i dessa länder dragits så, att de mera kvalificerade åklagarna, statsadvokaterna, ha att beivra ej endast de brott, som upptagas vid domstolarna för grövre brottmål, utan även åtskilliga brott, som tillfalla domstolarna för ringare brottmål. Vid sistnämnda domstolar fungera alltså två slags åklagare, statsadvokaterna för de mera betydande brotten och politimestrene för de lindrigare. Enligt vad processkommissionen förordat, skulle principiellt lagmansrätterna såsom första instans upptaga till behandling alla brottmål. Med hänsyn till den olika beskaffenheten av de brottmål, som skulle komma att behandlas av dessa domstolar, synes det lämpligt att vid lagmansrätterna anställa två slags åklagare, dels högre kvalificerade, benämnda statsåklagare, för de viktigare brotten och dels lägre kvalificerade, underåklagare, för lindrigare brott. En dylik anordning är redan för närvarande genomförd i den fördelning av åklagarverksamheten, som äger rum mellan landsfogden, å ena, och de under honom lydande åklagarna, å andra sidan. Genom den nu ifrågasatta anordningen vinnas också flera praktiska fördelar. Då de högre kvalificerade åklagarna endast tagas i anspråk för de mål, vilka kräva särskild utbildning hos åklagaren, blir det möjligt att begränsa deras antal mer än som eljest vore fallet. Å andra sidan kunna underåklagarna i likhet med de nuvarande lands- och stadsfiskalerna utgöra ett större antal över hela riket spridda tjänstemän, vilket bidrager till att väsentligt förenkla förfarandet i de lindrigaste målen. I organisatoriskt hänseende komma statsåklagarna att utgöra ett väl behövligt led mellan underåklagarna och högre åklagare. Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden torde enklast bestämmas i anslutning till lagens straffsatser för olika brott Med hänsyn till de större anspråk, som det nya förfarandet ställer på åklagarna, kan denna gräns ej sättas så högt som för närvarande mellan befogenhetsområdena för landsfogde och landsfiskal. Lämpligen synes uppdelningen mellan statsåklagarens och underåklagarens åtalsbefogenhet kunna ske så, att till den senares beivran överlämnas brott, å vilka ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Med avseende å den talrika förekomsten av tjuvnadsbrott och då dessa jämväl ofta äro av enkel beskaffenhet, har i syfte att minska arbetsbördan för statsåklagarna därtill lagts första resan enkel stöld. Den sålunda uppställda gränsen är obestridligen i viss mån godtycklig, och det skall ej förnekas, att även inom underåklagarnas verksamhetsområde stundom kunna förekomma mål, som kräva större insikter, än dem underåklagaren i regel kan antagas vara i besittning av. Inträffar ett mera invecklat fall, bör underåklagaren anmäla detta hos statsåklagaren, vilken, på sätt nedan skall anföras, må själv övertaga målet.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

Då det är önskvärt, att statsåklagarnas antal såvitt möjligt begränsas,, bör det övervägas, huruvida icke inom det ovan angivna området för deras verksamhet det kan medgivas, att statsåklagaren må vid mindre viktiga ämbetshandlingar låta sig företrädas av underåklagare. Det synes sålunda böra tilllåtas statsåklagaren, att vid förhör inför rätta utom huvudförhandlingen, t. ex. i fråga om häktning, låta underåklagaren inställa sig å hans vägnar. Utöver sin på ovan angivna sätt bestämda verksamhet vid lagmansrätten bör statsåklagaren inom sitt distrikt hava den närmaste uppsikten över och ledningen av underåklagarnas åklagarverksamhet. Statsåklagarnas verksamhet är så maktpåliggande och av sä stor betydelse för straffrättsskipningen, att det måste fordras, att de uteslutande ägna sig åt denna uppgift. Endast därigenom att de helt befrias från andra ämbetsgöromål, blir det dem möjligt att fullgöra sina åklagarplikter på det sätt, som kräves för att det nya förfarandet skall fungera tillfredsställande. Statsåklagarna böra alltså ej tagas i anspråk för exekutiva eller administrativa göromål. Men ej heller sambandet i organisatoriskt hänseende mellan polisoch åklagarväsen bör, såvitt dessa åklagare angår, fortfara. Mellan åklagarverksamhet och ordningspolis föreligger tydligen ej ett sådant inre samband, som kan föranleda, att en gemensam organisation måste upprätthållas i fråga om de tjänstemän, som bestrida dessa båda grenar av samhällsverksamhet. Däremot kunde det synas, som om en gemensam organisation av åklagare och kriminalpolisens befattningshavare vore grundad i förhållandenas natur och ägnad att befrämja arbetet med förberedande undersökning angående brott. Till en början kan häremot anmärkas, att det svårligen torde gå för sig att helt skilja kriminalpolisen från ordningspolisen. I allt fall gäller det, att polisens och statsåklagarens funktioner vid den förberedande undersökningen icke sammanfalla. Enligt processkommissionens förslag skall den egentliga spaningen och undersökningen närmast ankomma på polisen, medan statsåklagaren skall hava övervakning härav och skall omedelbart ingripa allenast, då det i särskilt fall finnes erforderligt. Denna skillnad i polisens och statsåklagarens verksamhet bör ej utplånas genom att statsåklagaren göres till polistjänsteman. Åklagarverksamheten bliver lätt lidande, om statsåklagarens tid upptages av rena polisgöromål. Om åt statsåklagarna gives ställning av polistjänstemän, uppstå svårigheter vid kårens rekrytering, i det hänsyn måste tagas jämväl till personliga kvalifikationer, som ej vidkomma vederbörandes lämplighet för åklagarverksamheten. Olägenheterna skulle än mer framträda, om statsåklagaren även skulle hava befattning med ordningspolisen. Å andra sidan måste det naturligtvis sörjas för att statsåklagarna i sin verksamhet kunna påräkna det biträde från polisens sida, som erfordras; men detta kan ske utan att en ge-, mensam polis- och åklagarorganisation upprätthålles. Beträffande underåklagarna, vilkas åklagarverksamhet skulle begränsas till att förbereda och i första instans utföra åtal för lindriga brott, synes det däremot icke lämpligt att upprätthålla kravet, att de skola vara uteslutande åklagare. Här göra sig praktiska hänsyn i motsatt riktning gällande. Det är önskvärt, att förfarandet i dessa obetydliga mål är så enkelt och litet betungande

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

som möjligt för parter och vittnen. Åklagarna böra därför vara lätt tillgängliga. De böra äga en såvitt möjligt ingående kännedom om ortens och dess inbyggares förhållanden. Med hänsyn härtill bör varje åklagares distrikt ej vara stort. För att tillräcklig sysselsättning må beredas honom, måste han då vid sidan av åklagarverksamheten ha andra göromål Därvid bör polisverksamhet främst komma i fråga. Beaktansvärda förenklingar i förfarandet i dessa obetydliga mål kunna ock vinnas genom att polis- och åklagararbetet förenas hos en person. Processkommissionen har därför ej, såvitt angår underåklagarna, vilka skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, ifrågasatt upphävande av det bestående sambandet mellan polis- och åklagarväsen. Ej heller bör det vara uteslutet, att dessa åklagare tagas i anspråk för annan verksamhet. Dock bör detta ej få ske i sådan omfattning, att åklagarverksamheten eftersattes. I många distrikt, särskilt de folkrikare landsfiskalsdistrikten, lär det bliva nödvändigt att åvägabringa betydande lättnader i arbetsbördan. På frågan huru bör förfaras med de göromål, som sålunda böra övertagas av andra myndigheter, har processkommissionen ej att ingå. De uppgifter, som skulle tillfalla statsåklagarna, påkalla, i enlighet med vad förut anförts om betydelsen av att innehavarna av viktigare åklagarposter äro juridiskt bildade, att statsåklagarna äro i besittning av lika rättsbildning som ämbetsdomarna. I Norge och Danmark äro även de åklagare, politimestrene, som vid underrätterna utföra åtal för lindriga brott, juridiskt bildade. Att fordra rättsbildning av mötsvarande åklagare hos oss torde ej vara av behovet påkallat. Det övervägande antalet av de ifrågavarande åtalen är av mycket enkel beskaffenhet. För beivrande av dessa brott vid underrätterna torde, såsom förut anförts, de nuvarande lands- och stadsfiskalerna böra även framdeles användas. Med hänsyn till dessa tjänstemäns betydande antal och allmänna ställning kan det ej gärna komma i fråga att av dem fordra juridisk bildning i vidare mån, än som nu gäller beträffande landsfiskalerna. Vid sidan av rättskunskap är det av stor vikt, att såväl stats- som underåklagarna, med hänsyn till den befattning de skola taga med förberedande undersökning angående brott, äga tillfredsställande utbildning för denna verksamhet. .Närmare bestämmelser härom böra utfärdas i administrativ väg. Frågan huru stort antal statsåklagare kan komma att erfordras samman- Indelningen hänger på det närmaste med anordnandet av den förberedande undersökningen i gar(iistrikt. brottmål. Allteftersom statsåklagaren i större eller mindre grad anses böra själv lägga hand vid den förberedande undersökningen, kommer hans arbetsbörda att ökas eller minskas, och det blir väsentligen beroende av lagens ståndpunkt härutinnan, huru stort antal mål han hinner handlägga. Den anordning av den förberedande undersökningen, som processkommissionen förordar, innebär visserligen, att statsåklagarna i rätt stor utsträckning skulle tagas i anspråk för viktigare uppgifter vid denna. Det oaktat lär den avbelastning, som vinnes genom underåklagarna, i de flesta fall göra det möjligt

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

för en statsåklagare att fungera vid flera lagmansrätter. Å andra sidan kan det med säkerhet förutses, att vid lagmansrätterna i de största städerna flera statsåklagare komma att erfordras. I sådana fall är det säkerligen ej lämpligt att inom en lagmansrätts jurisdiktionsområde genomföra en lokal indelning i olika statsåklagardistrikt. Med hänsyn till dessa omständigheter lär riket i dess helhet böra indelas i statsåklagardistrikt på sådant sätt, att varje distrikt omfattar en eller flera lagmansrätters jurisdiktionsområden. I varje distrikt skulle då anställas en eller undantagsvis flera statsåklagare. Då så erfordras, skulle hos statsåklagarna kunna anställas biträden, vilka ej böra äga självständigt utöva några av statsåklagarens funktioner utan endast utföra i kansliet förekommande arbete med uppsättande av protokoll och stämningar eller dylikt. Såsom ovan framhållits bör, då flera statsåklagare finnas vid en lagmansrätt, någon strängt genomförd uppdelning av arbetet mellan dem efter lokala gränser ej äga rum. Den möjlighet i fråga om arbetsbesparing, som förefintligheten av flera statsåklagare på en ort medför, bör utnyttjas. Statsåklagarna vid sådana lagmansrätter böra därför hava gemensamt kansli. Fördelningen av arbetet mellan dem blir en instruktionsfråga., därvid bör iakttagas, att varje statsåklagare skall vara skyldig att'utfora tjänsteåligganden, som i första hand skola ankomma på annan men som denne av andra tjänstegöromål är förhindrad att fullgöra. Antalet statsåklagare har provisoriskt beräknats till några och trettio. Underåklagarna skulle, såsom nämnts, tillika vara polistjänstemän och möjligen även utföra annan tjänsteverksamhet. Deras antal och omfattningen av deras distrikt måste bestämmas med hänsyn jämväl till dessa göromål. Något förslag i detta avseende kan därför ej framställas av processkommissionen. AklagarväSåsom förut framhållits, är det i utlandet vanligt, att varje domstol har sin hovrätterna e ^ e r s * n a s ä r s k i l d a åklagare. Om ett mål fullföljes från en domstol till en annan, äger alltså en växling av åklagare rum; den åklagare, som handlägger målet i överrätten, är en annan än den, som haft befattning med detsamma vid den förberedande undersökningen och i underrätten. Med den organisation av åklagarväsendet, som förekommer i Norge och Danmark, kan däremot samma åklagare komma att föra talan i ett mål såväl i första som andra instans. Detta är exempelvis i Norge fallet, då statsadvokaten utfört åtal vid herreds- eller byretten och målet därefter upptages till ny förhandling i lagmannsretten. För närvarande föres i Sverige åklagartalan i hovrätt i dit fullföljda mål av samma åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Denna anordning medför icke större svårigheter, då proceduren är helt skriftlig. Det återstår att överväga, huruvida samma anordning bör bibehållas under en ny, på muntlig procedur jämväl i hovrätten byggd rättegångsordning. I fråga om mål, i vilka talan vid lagmansrätten förts av statsåklagare, har processkommissionen övervägt en organisation, som skulle göra det möjligt, att samma åklagare, som tagit befattning med ett mål under den förberedande förhandlingen och utfört åtalet vid lagmansrätten, även förde talan i målet vid hov-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

rätten, om fullföljd dit ägde rum. Särskilda åklagare vid hovrätterna skulle då ej anställas, utan statsåklagarna skulle utföra åtal såväl vid lagmansrätt som vid hovrätt. Vissa fördelar i fråga om förfarandet skulle säkerligen vinnas, om samma åklagare, som tagit befattning med ett mål under den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i lagmansrätten, även hade att utföra talan i hovrätten. Om en annan åklagare skall övertaga målet i hovrätten, uppstår ett dubbelarbete, som med den angivna anordningen kunde besparas. Det material, som står en ny åklagare till buds, då han skall bereda sig för talans utförande i hovrätten, skulle väsentligen utgöras av protokollen från den förberedande undersökningen och lagmansrättens dom. Men den åklagare, som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i lagmansrätten, skulle därjämte ha en personlig erfarenhet om vad som förekommit därvid och kunde på grund därav tänkas vara bättre rustad för åtalets utförande i hovrätten. Den sålunda anförda synpunkten torde dock ej böra tillmätas avgörande betydelse. Om särskilda åklagare anställas vid hovrätterna, åligger det naturligtvis dem att av åklagarna vid lagmansrätterna skaffa sig de upplysningar, som påkallas för åtals utförande. Viktiga skäl tala ock emot den ifrågasatta anordningen. Då muntligt förfarande skall tillämpas även i hovrätten, följer därav nödvändigheten av en åklagares närvaro vid den muntliga förhandlingen därstädes, såväl då talan fullföljes på åklagarsidan, som då den tilltalade klagar. Men det skulle möta stora svårigheter för en statsåklagare å annan ort än hovrättsstaden att förena den personliga inställelsen i hovrätt i alla dit å någondera sidan fullföljda mål med den verksamhet han inom sitt distrikt skall utöva i fråga om den förberedande undersökningen och med hans åliggande att utföra åtal vid den muntliga huvudförhandlingen i lagmansrätten. En organisation med gemensamma åklagare i de båda första instanserna låter sig därför knappast praktiskt genomföras. I vaTje fall skulle det föranleda, att statsåklagarnas antal måste bliva synnerligen stort, vilket skulle medföra olägenheter dels med hänsyn till kostnaderna och dels ur organisatorisk synpunkt. I Norge och Danmark ställa sig förhållandena i nu angivna hänseenden olika mot vad som skulle bliva fallet med det av processkommissionen förordade brottmålsförfarandet. De norska och danska statsadvokaternas antal har kunnat begränsas till 12 respektive 7, beroende väsentligen på att de taga så gott som ingen befattning med den förberedande undersökningen och att talan vid huvudförhandlingen i betydande omfattning i deras ställe utföres av andra personer. Ofta torde det också vara en fördel, att åtalet i hovrätten övertages av en person, som förut ej befattat sig med saken och som därför är mindre utsatt för att hållas fången av en förutfattad mening. Särskilt är det önskvärt, då fråga uppstår om fullföljd å åklagarsidan från den första instansen till den andra, att avgörandet härutinnan ej tillkommer den åklagare, som förut fört talan i målet. Av naturliga skäl är han böjd att underskatta det befogade i den lägre instansens dom, i vad hans talan ogillats, och han blir därför lätt benägen att full-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

följa talan i oträngt mål. En överordnad åklagare har lättare att objektivt besluta i denna fråga. Processkommissionen har därför ansett övervägande skäl tala för att särskilda åklagare anställas i hovrätterna. I mål, som fullföljes till hovrätten, skulle alltså regelmässigt åklagartalan komma att utföras av annan person än den, som utfört åtalet vid underrätten. För hovrätternas vidkommande kan det uppenbarligen ej sättas i fråga att genomföra en liknande anordning som vid lagmansrätterna med skilda åklagare för mål av olika beskaffenhet. Hovrättsåklagarna böra vara en i varje hovrätt. Med upptagande av hävdvunnen benämning torde de lämpligen kunna kallas advokatfiskaler. De böra utöva ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom varje hovrätts juris diktionsområde. • De blivande advokatfiskalernas göromål komma att bliva av annan art och betydligt mera maktpåliggande än de nuvarandes. Utom ledningen av de underlydande åklagarnas verksamhet skall till advokatfiskalens tjänsteåligganden höra att fatta beslut om fullföljande av åtal i hovrätten samt där vid muntlig förhandling utföra talan i mål, däri talan fullföljes av honom eller av den tilltalade. I de större hovrätterna skulle med säkerhet denna arbetsbörda komma att överstiga en persons krafter. Därför bör möjlighet finnas att anställa hovrättsfiskaler till advokatfiskalens biträde. Å t dessa bör advokatfiskalen äga att uppdraga utförandet av åklagartalan i särskilda fall vid hovrätten. De synpunkter, som anförts till stöd för att åklagaren i underrätten må kunna följa målet även vid dess handläggning i hovrätten, äro av den betydelse, att möjlighet härtill ej bör helt uteslutas. Detta torde enklast kunna ske därigenom, att advokatfiskalen erhåller rätt att, om det på grund av ett måls vidlyftighet eller annan särskild anledning anses påkallat, förordna, att åklagare, som utfört åtal vid lagmansrätten, skall jämväl i hovrätten föra talan i målet. Då det givetvis ej kan sättas i fråga, att underåklagarna skulle få utföra talan inför hovrätten, bör advokatfiskalens nu ifrågavarande befogenhet begränsas till att förordna statsåklagaren att i hovrätten föra talan i mål, däri han utfört åtal i lagmansrätten. Vad ovan anförts om nödvändigheten av att statsåklagarna äro fria från andra göromål än åklagarverksamheten och att de äro juridiskt bildade gäller naturligtvis i lika mån om advokatfiskalerna och hovrättsfiskalerna. Även dessa tjänstemän böra alltså vara uteslutande åklagare och besitta det mått av rättsliga insikter, som fordras för tillträde till domarbefattningar. ÅklagawäDen högsta myndigheten över åklagarväsendet tillkommer regeringsmaktens sendet vid innehavare, Konungen. Det kan emellertid ej tänkas, att regeringen skall taga

lägsta

dom-

stolen.

„

.

•

•• » «

•

-,

i i - » r

t t«

någon ingående befattning med åklagarväsendet. Men en verklig, central ledning av rikets hela åklagarväsen är, såsom erfarenheten av de danska och norska riksadvokaternas verksamhet giver vid handen, av den största betydelse för att det offentliga åtalet må utövas i rätt anda. För vårt lands vidkommande synes justitiekanslern bäst ägnad att intaga

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

ställningen som åklagarväsendets ledare. Hans uppgifter hänföra sig redan nu i stor omfattning till åtalsverksamhet, och i förhållande till stadsfiskalerna har han en ställning, som i viss mån är ensartad med den han skulle komma att intaga gent emot rikets samtliga allmänna åklagare. De höga anspråk i fråga om juridisk skicklighet, som av ålder uppställts på innehavaren av detta ämbete, böra givetvis upprätthållas även med den förändrade ställning, han skulle intaga såsom verklig ledare av rikets åklagarväsen. Jämte uppgiften att utöva ledning av och uppsikt över åklagarväsendet bör justitiekanslern vara allmän åklagare vid högsta domstolen och föra talan i där förekommande brottmål. Hans ställning i detta avseende skulle bliva densamma som för närvarande med den skillnad, som föranledes av det förändrade förfarandet och därav, att han skulle ha att utföra även svarandetalan i mål, som fullföljts av den tilltalade. Då justitiekanslerns ämbetsgöromål skulle komma att bliva betydligt mera omfattande än för närvarande, kan det förutses, att han ej skulle medhinna dem med de arbetskrafter, som nu stå till hans förfogande. Det lär bliva nödvändigt att till hans biträde anställa en eller flera ämbetsmän, vilka skola hava att tillhandagå honom i tjänsten. Processkommissionen har tänkt sig, att de lämpligen skulle benämnas kanslersråd. Då det är önskvärt, att justitiekanslern i största utsträckning personligen ägnar sig åt ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet, blir det säkerligen ofta av behovet påkallat att uppdraga utförandet av talan inför högsta domstolen åt kanslersråden, och justitiekanslern bör därför äga befogenhet härtill. Såsom förut omnämnts, tagas i Norge och Danmark advokater i anspråk för Åtals utföutförande av åklagargöromål. Deras uppgifter i detta hänseende äro begränsade * advokater* till uppträdande inför rätta, väsentligen vid huvudförhandlingen men stundom även vid förhör utom huvudförhandlingen. Däremot fattas beslut om åtal, om rättsmedels begagnande och om tvångsmedel alltid av de ordinarie åklagarna. I Norge utföras i stor utsträckning inför meddomsretterne (herreds- och byretterne) de åtal, som eljest skulle ankommit på statsadvokaten, av s. k. aktörer, vilka ofta äro för detta ändamål antagna advokater med privatpraktik vid sidan härav. Vid lagmannsretten däremot utföres åtalet alltid av statsadvokaten. Men vid högsta domstolen utföres regelmässigt åtalen av hoiesteretsadvokater. I Danmark är det väsentligen vid Underretterne, som advokater tagas i anspråk för åtals utförande. För vår del torde det ej böra komma i fråga att i större omfattning efterbilda detta system. Utom det att anordningen ej torde ha stöd i rättsuppfattningen hos oss, kan det förutsättas, att utförandet av åtal sker bäst genom de för åklagarverksamhet särskilt utbildade tjänstemän, som tagit befattning med den förberedande undersökningen och formulerat beslutet om åtal. Och i allmänhet torde kostnaderna för utförandet av åtal ställa sig högre, om härför anlitas arbetskrafter, som betalas för varje särskilt fall, än om det sker genom fast anställda tjänstemän. Men undantagsvis kan det tänkas, att en besparing kan vinnas på denna väg, exempelvis om på grund av tillfälliga omständigheter en åklagares-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

arbetsbörda ökats utöver vad han förmår ombesörja, men tillräcklig anledning ej föreligger att inrätta en ny tjänst. I de obetydliga mål, som skulle ankomma på åtal av underåklagare, lär det ej böra ifrågakomma att använda advokater för utförande av åtal, men i övrigt synes det vid det fortsatta arbetet på rättegångsreformen böra tagas under närmare övervägande, huruvida och i vilken utsträckning denna utväg må kunna anlitas. Devolutions- För att ernå största möjliga kraft och enhet i åtalet har man i främmande tionsprinci- länder med modern åklagarorganisation allmänt uppställt den grundsatsen, att pema. överordnad åklagare äger själv övertaga utförandet av varje ämbetshandling, som ankommer på någon honom underlydande åklagare. Denna grundsats, den s. k. devolutionsprincipen, har fått vidsträckt tillämpning därigenom, att i instruktionsväg en gång för alla förordnas, att vissa mera maktpåliggande beslut, t. ex. om användande av tvångsmedel, överflyttas till eller underställas överordnad åklagare. Men det tillmätes även stor betydelse, att i särskilda fall en överordnad åklagare på angivet sätt äger ingripa för att avhjälpa brister i åklagarväsendets funktionerande. Jämväl hos oss är denna princip i viss mån erkänd. Sålunda har arbetsfördelningen mellan landsfogden och de honom underlydande åklagarna bestämts så, att möjlighet finnes för den förre att övertaga mera krävande mål inom de senares arbetsfält. Samma möjlighet bör otvivelaktigt gälla såsom allmän princip vid processreformens genomförande. En annan i utlandet allmänt vedertagen grundsats, den s. k. substitutionsprincipen, innebär, att varje överordnad åklagare äger förordna en honom underordnad åklagare att utföra vad som eljest ankommit på annan underordnad. Härmed har man åsyftat att avhjälpa oregelbundenheter i åklagarväsendets funktionerande och sörja för att svårare mål må bliva handlagda av verkligt skickliga åklagare. Frågan huruvida en dylik grundsats, vilken torde vara ganska främmande för svensk åskådning i fråga om ämbetsmyndigheternas inbördes ställning, bör upptagas för åklagarväsendet, synes kunna anstå till utarbetandet av lagtext. ^Extra

Då det är önskvärt, att åklagarväsendet erhåller den största möjliga smidighet och anpassningsförmåga med hänsyn till särskilda behov, bör justitiekanslern hava befogenhet att förordna extra åklagare.

Utnämning.

Justitiekanslern, kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare böra utnämnas av Konungen. Justitiekanslern bör på grund av sin ställning som åklagarväsendets ledare uppgöra förslag till besättande av kanslersråds-, advokatfiskalsoch statsåklagarbefattningar. Hovrättsfiskalerna lära böra förordnas av justitiekanslern.

Jäv.

Åklagaren intager i processen formellt ställningen av den tilltalades motpart. Det kunde därför synas, som om den tilltalade ej borde såsom i fråga om domaren äga något anspråk på att åklagaren skall avhålla sig från saken, då beträf-

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

fande honom föreligger något förhållande, som föranleder, att hans opartiskhet kan sättas i fråga, lika litet som dylikt anspråk kan framställas gent emot målsäganden eller motparten i ett tvistemål. Enligt nutida uppfattning är emellertid allmänna åklagarens ställning ingalunda densamma som en enskild parts. Ej endast domaren utan även andra statens organ för rättsskipningen skola handla objektivt och få ej låta sig bestämmas av personliga hänsyn. Det åligger åklagaren att beakta ej endast vad som talar emot den misstänkte utan även vad som kan lända till hans fördel, och åklagaren har ofta att meddela beslut, t. ex. i fråga om tvångsmedel, som ställa anspråk på full opartiskhet hos den, som fattar beslutet. Står åklagaren i en sådan ställning, att det kan befaras, att han skulle låta sitt handlingssätt bestämmas av hänsyn för eller emot den tilltalade, bör han ej taga befattning med saken. Då det gäller att avgöra, när en åklagare befinner sig i en dylik ställning, böra reglerna om domarjäv giva ledning. Prövningen bör tillkomma åklagarens förman. Är det ej fråga om ett grövre brott, synes prövningen kunna vara i viss mån diskretionär, så att annan åklagare ej behöver förordnas, om ej detta på grund av omständigheterna erfordras. Även om åklagaren är jävig, bör han dock äga vidtaga åtgärder, som ej tåla uppskov. Vet åklagaren med sig jäv, bör han självmant anmäla förhållandet hos förmannen. Polisväsendet tillgodoser samhällsuppgifter, som till stor del falla utom rättsskipningen. Emellertid tages polisen såväl hos oss som i främmande länder i anspråk för viktiga uppgifter i sammanhang med rättsskipningen. Särskilt gäller detta den förberedande undersökningen i brottmål, som ofta helt ankommer på polisen eller beträffande vilken i varje fall polisen, särdeles i undersökningens tidigare skede, utövar en självständig verksamhet av stor betydelse för det följande förfarandet. Det mer eller mindre tillfredsställande sätt, på vilket detta arbete utföres av polisen, återverkar på själva rättegången. Det är alltså för straffprocessen av stor betydelse, att polisen är så organiserad, att den kan fullgöra de uppgifter, som tillfalla den i straffrättsskipningens tjänst, Polisens ställning såsom en institution, vilken väsentligen besörjer uppgifter utom rättsskipningen, har medfört, att dess organisation ej brukar behandlas i rättegångslagstiftningen. Processkommissionen har ej heller för avsikt att framställa något förslag härutinnan; polisorganisationen bör liksom hittills behandlas i polisförfattningarna. Emellertid är det nödigt att framhålla vikten för straffrättsskipningen av ett gott polisväsen, särskilt vid en reform av straffprocessen. Enligt gällande lag åligger det domstolen att rannsaka angående brott. Polisens verksamhet för utredning angående brott har väsentligen uppvuxit vid sidan av lagen. Är polisen ej i stånd att fullständigt utreda ett brottsfall, kan detta åtminstone i någon mån gottgöras genom att rätten bedriver rannsakningen med så mycket större energi. Men med det av processkommissionen förordade ackusatoriska förfarandet och dess koncentrerade huvudförhandling är en dylik rannsakande verksamhet från rättens sida oförenlig. Är den förberedande undersökningen ofullständig, leder detta till 14—242594.

I.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

att domen grundas på ett bristfälligt material och kan befaras bliva oriktig. Straffrättsskipningens säkerhet är därför i hög grad beroende av att polisen är i stånd att tillfredsställande bedriva utredningen angående förövade brott. Vårt polisväsen har särskilt på landsbygden intill senaste tid lidit av stora bristfälligheter; detta har icke minst framträtt med avseende på polisens uppgift att verkställa utredning angående förövade brott. Huruvida den år 1925 genomförda polisreformen medfört sådana förbättringar, att polisväsendet skall kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de mera betydelsefulla uppgifter, som skulle tillfalla det enligt det av processkommissionen förordade rättegångsförfarandet, är ännu för tidigt att döma om. Vid den tid då en rättegångsreform kan genomföras torde grundligare erfarenhet härav hava vunnits. Skulle denna erfarenhet ej gå i gynnsam riktning, är det nödvändigt att ytterligare förbättringar vidtagas. Om, på sätt ovan anförts, bestämmelserna angående polisväsendet ej böra upptagas i rättegångsbalken, så bör dock därstädes, med hänsyn tagen till den genomförda omorganisationen av polisväsendet, angivas, vilka polismyndigheter, som skola utföra de funktioner i avseende å rättegångsförfarandet, som skulle ankomma på befattningshavare i polisväsendet. Såsom ovan framhållits, skulle underåklagarna vara polistjänstemän. Processkommissionen har redan angivit dessa åklagares allmänna ställning och de kompetensfordringar, som böra ställas å dem. Befattningen som underåklagare bör i enlighet härmed utövas av polistjänstemän motsvarande de nuvarande landsfiskalerna på landet och stadsfiskalerna eller poliskommissarierna i städerna. Enligt vad processkommissionen utvecklat i annat sammanhang, böra vissa åtgärder i brottmål ankomma på polismyndighet. Detta är fallet särskilt beträffande förundersökning i brottmål samt användandet av tvångsmedel. Med polismyndighet har därvid avsetts myndighet, som närmast motsvarar de nuvarande landsfogdarna och landsfiskalerna å landet samt polismästare, polisintendent eller stadsfiskal i stad.

Sammanfattning. 1. Skillnaden mellan åklagarväsendet på landet och i städerna upphör. Rikets samtliga åklagare sammanföras i en gemensam organisation. Under Konungen såsom högsta myndighet över åklagarväsendet utgöras de olika leden inom åklag äror g anisationen av 1) justitiekanslern; 2) advokatfiskaler; 3) statsåklagare; och 4) underåklagare (tillika polistjänstemän). Samtliga åklagare, utom underåklagarna, skola vara rättsbildade.

10 KAP.

ÅKLAGAR- OCH POLISMYNDIGHETER.

2. Åklagare vid lagmansrätterna äro dels statsåklagare och dels underåklagare, tillika polistjänstemän. Underåklagare äger endast föra talan om ansvar för brott, som ej är belagt med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan enkel stöld. I fråga om övriga brott föres talan av statsåklagare. Statsåklagare skall hava ledning av och uppsikt över underåklagarna inom tjänstgöringsområdet. 3.

Riket indelas i statsåklagardistrikt, som vartdera utgöres av området för eneller flera lagmansrätter. I varje distrikt anställas en eller flera statsåklagare med nödigt antal biträden att tjänstgöra å kansliet. Äro flera statsåklagare inom ett distrikt, böra de hava gemensamt kansli. För sådant fall meddelas av Konungen bestämmelser om fördelningen av göromålen mellan statsåklagarna. Envar av dem skall vara pliktig att i stället för annan utföra tjänsteåliggande, som denne av andra tjänstegöromål är förhindrad fullgöra. 4.

Vid varje hovrätt anställes en advokatfiskal, som under justitiekanslern utövar ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom hovrättens område samt är åklagare vid hovrätten. Advokat fiskalen skall, i den mån sådant erfordras, till sitt biträde hava hovrätts fiskaler. Advokatfiskalen kan för särskilda fall uppdraga åt dem att utföra åklagartalan i hovrätten. När det på grund av måls vidlyftighet eller av annan särskild anledning må anses påkallat, äger advokatfiskalen förordna, att statsåklagare, som utfört åtal vid lagmansrätten, skall jämväl i hovrätten föra talan i målet. 5. Justitiekanslern har ledningen av och uppsikten över rikets åklagarväsen i dess helhet. Han är allmän åklagare vid högsta domstolen. Till justitiekanslerns biträde anställas, i den mån sådant erfordras, kanslersråd, vilka hava att tillhandagå justitiekanslern i hans ämbetsgöromål och kunna i särskilda fall av honom förordnas att utföra åklagartalan i högsta domstolen. 6. Vid genomförandet av organisationen tages beträffande alla instanserna i övervägande, huruvida till minskning av kostnaderna sådan anordning må kurma vidtagas, att det i större eller mindre omfattning uppdrages åt advokat att föra åklagartalan vid huvudförhandling i mål, som ej må utföras av underåklagare.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

7. Överordnad åklagare äger utföra ämbetsåtgärd, underordnad åklagare.

som åligger någon honom

8. För särskilda fall må justitiekanslern

förordna extra

åklagare.

9. Justitiekanslern, kanslersråd, advokat fiskaler och statsåklagare utnämnas av Konungen; kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare efter förslag av justitiekanslern. Hovrätts fiskaler förordnas av justitiekanslern. 10. Föreligger beträffande åklagare sådan omständighet, som utgör jäv mot domare, äger hans förman, om så anses erforderligt, förordna annan i hans ställe. Sådant förordnande skall alltid givas, då fråga är om grövre brott. Jävet må dock ej utgöra hinder för vidtagande av åtgärd, som ej tål uppskov. Vet åklagare, att dylik omständighet föreligger, skall han göra anmälan därom till förmannen. 11. Angående polisens organisation stadgas i polis för fattningarna. Vid genomförande av en rättegångsreform tages i övervägande, huruvida förbättring i den bestående polisorganisationen erfordras. Med hänsyn till innehållet i polisförfattningarna bestämmes i förevarande sammanhang, vilka polistjänstemän skola vara underåklagare (efter nuvarande förhållanden, å landet: landsfiskal, i stad: stadsfiskal eller poliskommissarie), och vilka skola innehav a den befogenhet, som enligt rättegångsordningen i brottmål skall tillkomma polismyndighet (efter nuvarande förhållanden, å landet: landsfogde, landsfiskal, i stad: polismästare, polisintendent, stadsfiskal) .

11 KAPITLET.

Offentliga sakförare (advokater). Utländsk I det moderna rättegångsförfarandet, vilket i stor utsträckning bygger på rätt. verksamhet från parternas sida för processens drivande, framträder starkt betydelsen av att parternas talan utföres av personer, som äro mäktiga de uppgifter rättegångsordningen ålägger dem. En av de viktigaste frågorna vid en rättegångsreform är också att sörja för att parternas talan må bliva tillfredsställande utförd.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

199 Problemet är i främmande länder allmänt löst så, att en kår av sakförare med erforderliga kvalifikationer bildats, och kårens medlemmar, advokaterna, hava erhållit företrädesrätt i fråga om rättegångars förande. Denna företrädesrätt består antingen däri, att anlitandet av advokat är villkor för utförande av talan vid domstol (advokattvång), eller däri, att part visserligen själv äger föra sin talan, men, om han önskar anlita ombud, är hänvisad till att såsom ombud använda advokat (advokatmonopol). I syfte att advokaterna skola motsvara de anspråk, som i rättsskipningens intresse måste ställas på dem, har man föreskrivit kompetensvillkor för dem, som skola vinna tillträde till advokatkåren, och vanligen tillika ställt dess medlemmar under särskild disciplinär kontroll. I vissa främmande länder är advokatverksamheten delad mellan två skilda grupper av yrkesutövare, å ena sidan de, som biträda parterna med förberedande av rättegångar och insamlande av material för talans utförande inför rätta, samt å andra sidan de, som utföra parternas talan vid den muntliga huvudförhandlingen. E n sådan tudelning av advokatverksamheten finnes av ålder i England. England. De pläderande advokaterna (barristers) äga föra talan vid muntlig förhandling i domstolar av alla instanser, under det att förberedandet av rättegångar besörjes av s. k. solicitors. De senare äga dock även utföra talan vid huvudförhandlingen i lägre domstolar. Advokattvång är endast så till vida föreskrivet, att en till överhuset ingiven revisionsskrift skall vara undertecknad av två barristers. Däremot äger advokatmonopol rum, och andra än barristers och solicitors äro alltså uteslutna från att vara rättegångsombud vid egentliga rättsförhandlingar. Vid domstolar av högre instans eller för viktigare mål förekommer det emellertid så gott som aldrig, att part själv för sin talan. Barristers äro organiserade i fyra föreningar, de s. k. Inns of Court, samtliga med säte i London. Varje barrister måste tillhöra någon av dessa föreningar. Varje förening har en styrelse, de s. k. benchers. Dessa utgöras i allmänhet av äldre ansedda barristers eller domare i High Court, vilka senare även efter utnämningen till domare kvarstå i den förening de såsom advokater tillhört. Benchers omhänderhava föreningens ekonomiska angelägenheter, pröva ansökningar om inträde i föreningen och utöva den disciplinära myndigheten över föreningens ledamöter. Mot benchers' beslut kan talan fullföljas till lordkanslern eller till domare i High Court, vilka därvid ej pröva den föreliggande frågan i sin egenskap av domare utan såsom »visitors of the Inn». Föreningarna bestå av barristers och students. De senare utgöras av dem, som förbereda sig till advokatyrket. För att antagas såsom student skall sökanden uppfylla vissa fordringar i fråga om allmänbildning samt förete intyg av två barristers, att han gjort sig känd såsom en redbar person. Sökanden får ej vara anställd i affärsföretag. Den som är i konkurs kan ej intagas. Studietiden är minst tre år och avslutas med en examen. Då någon efter avslutade studier vill erhålla legitimation såsom barrister, skall förslag härom

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

framställas av två barristers. Vid prövning av ansökningen hava benchers fri beslutanderätt, men legitimation torde sällan vägras den, som uppfyller de formella förutsättningarna. Den av benchers utövade disciplinära kontrollen avser huvudsakligen fel, som advokat låter komma sig till last i yrket, men undantagsvis förekomma bestraffningar för svårare förseelser i privatlivet, som kunna menligt inverka på den felandes ställning såsom advokat. De disciplinära bestraffningar, som kunna ådömas, äro varning och vid svårare förseelser uteslutning ur föreningen. Såsom ovan anförts, står klagorätt öppen till lordkanslern eller domare i High Court. Den andra gruppen av advokater (solicitors) äger ej en lika fast organisation som barristers men ej heller en lika självständig ställning gent emot domstolarna som dessa. En förening av solicitors, the Incorporated Law Society, finnes. Medlemskap i denna förening är dock icke obligatoriskt, och många solicitors stå utom föreningen. Denna äger likväl en viss officiell karaktär. Å t den är bland annat anförtrott att reglera och handhava examensväsendet. För att antagas till solicitor skall sökande uppfylla vissa fordringar, bland vilka märkas examen och viss tids tjänstgöring på en solicitor's kontor. Tillstånd meddelas av innehavaren av ett högt domarämbete, the Master of the Rolls, varefter Law Society utfärdar ett certifikat för utövande av yrket under viss tid. Antalet praktiserande solicitors är mycket stort. Den disciplinära myndigheten över solicitors utövas av en avdelning av High Court, och de disciplinära straffen utgöras av suspension och avsättning. Bestraffning kan ådömas för varje förhållande, som gör den felande olämplig för fortsatt verksamhet, vare sig felet begåtts i yrket eller ej. En förberedande behandling av anmärkningar, som framställas mot solicitors, äger rum i Law Society, som emellertid ej äger bestraffningsrätt. Frankrike. Även i Frankrike består sedan gammalt en skillnad mellan advokater, som utföra talan inför rätta (avocats), och advokater, som förbereda mål till handläggning inför domstol (avoués). Vid huvudförhandlingen har part rätt att själv föra sin talan. Vid fredsdomstolarna äger han använda vem som helst till ombud. Vid högre domstolar däremot må, bortsett från vissa undantag, endast avocat anlitas av part för det muntliga utförandet av hans talan. I brottmål kan den tilltalade till försvarare utse avocat eller avoué samt med domstolens medgivande släkting eller vän. Vid cour de cassation gälla särskilda regler. Avocats äro sammanslutna i korporationer (barreaux). En korporation finnes på varje ort, där en tribunal de premiere instance eller en cour d'appel har sitt säte. I spetsen för en korporation står i allmänhet ett disciplinråd (conseil de discipline). Kassatiohpättens advokater bilda en särskild korporation med eget disciplinråd. Endast den, som är medlem av en barreau, kan utöva verksamhet som avocat. För att antagas som avocat fordras viss juridisk examen samt en inom korporationen vunnen praktisk utbildning. Ansökningar prövas av disciplinrådet.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

201 Disciplinrådet utövar uppsikt över korporationens medlemmar och kan ålägga olika straff, nämligen varning, tillrättavisning, suspension eller avsättning. Mot disciplinrådets beslut kan talan fullföljas till cour d'appel av såväl den dömde som av allmänna åklagaren.. Avouéer finnas anställda vid cours d'appel och vid tribunaux de premiere instance. Deras uppgift är att förbereda mål vid dessa domstolar och att formulera parts yrkande. Deras anlitande är obligatoriskt i civila mål. Avouéerna hava närmast ställning av tjänstemän. De utnämnas av regeringen och utgöra ett för varje domstol bestämt antal. Viss teoretisk och praktisk rättsbildning ävensom intyg om redbarhet kräves för erhållande av utnämning. Avouéerna vid varje domstol bilda en korporation. Inom denna utövas disciplin av en av korporationens medlemmar vald styrelse, chambre de discipline. Dennas självständiga disciplinära befogenhet är emellertid begränsad till meddelande av varning och andra lindrigare straff. Beslut om suspension skall underställas domstols prövning. Av avoué begången förseelse kan även av allmän åklagare åtalas vid domstol. I Tyskland förekommer ej någon sådan uppdelning av advokatfunktionerna Tyskland. på skilda grupper av yrkesutövare som i England och Frankrike. Användandet av advokat (Rechtsanwalt) är i tvistemål obligatoriskt vid Landgericht och högre domstolar. Vid andra domstolar kan part föra sin talan själv eller genom fritt valt ombud, dock kan domstolen avvisa ombud, som ej är advokat, om han yrkesmässigt befattar sig med utförande av talan. I brottmål kan den tilltalade till försvarare anlita advokat eller rättslärare vid universitet samt med rättens tillstånd under vissa förutsättningar även annan person. Målsäganden kan ej anlita annat ombud än advokat och skall, om han söker revision, låta revisionsskriften undertecknas av advokat. För advokaterna har genomförts en organisation, bestående av ett flertal advokatkamrar, en för varje Oberlandesgerichts jurisdiktionsområde, varjämte en särskild advokatkammare finnes för advokaterna vid Reichsgericht. Varje kammare väljer sin styrelse (Vorstand), som i skilda avseenden företräder kammaren och utövar den disciplinära befogenheten över ledamöterna. Legitimation såsom advokat meddelas av varje stats justitieministerium efter inhämtande av yttrande från vederbörande advokatkammares styrelse. I fråga om juridisk kompetens äro fordringarna desamma som för tillträde till domarämbete. Om advokatkammarens styrelse i sitt yttrande förklarar, att sökanden gjort sig skyldig till något förfarande, som kan medföra hans uteslutning ur ståndet, eller att han bekläder ett ämbete eller utövar ett yrke, som ej är förenligt med advokatverksamhet, kan legitimation ej meddelas. Vissa straffdomar utesluta legitimation; ej heller kan denna meddelas, om sökanden på grund av omyndighet, konkurs eller eljest genom domstols beslut är underkastad inskränkning i rätten att förfoga över sin egendom. Under vissa särskilda förutsättningar har legitimationsmyndigheten en diskretionär prövning; eljest är den sökande, som uppfyller villkoren, berättigad att erhålla legitimation vid den domstol han önskar. Om legitimation vägras en sökande på grund av advokat-

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

kammares yttrande, kan frågan dragas under prövning av en hedersdomstol, Ehrengericht. För Reichsgericht gälla i viss mån andra bestämmelser. Legitimation meddelas av presidiet vid Reichsgericht, som därvid har fri rätt att vägra antaga även den, som formellt uppfyller fordringarna, och sålunda är i stånd jämväl att begränsa antalet advokater vid denna domstol. Advokat är principiellt endast berättigad att uppträda vid den domstol, vid vilken han erhållit legitimation. Advokats allmänna skyldigheter angivas av lagen så, att han skall utöva sitt yrke efter bästa samvete samt i och utom yrket förhålla sig så, att han gör sig värdig den aktning advokatyrket kräver hos sina utövare. Brister advokat i sina sålunda angivna skyldigheter, hemfaller han under den av advokatkammarens styrelse utövade disciplinära bestraffningsrätten. Styrelsens uppsikt över ledamöterna och dess bestraffande myndighet avser alltså även ledamöternas privata liv, och i ett betydande antal fall har bruk gjorts av denna myndighet. De straff, som kunna ådömas, äro: varning, tillrättavisning, böter och uteslutning ur advokatståndet. Då styrelsen utövar sin disciplinära bestraffningsrätt, konstituerar den sig som en Ehrengericht, sammansatt av fem ledamöter. Förfarandet överensstämmer i huvudsak med det allmänna brottmålsförfarandet, dock är offentligheten utesluten. Åtal utföres av allmän åklagare. Talan mot domstolens beslut kan föras å ömse sidor till en s. k. Ehrengerichtshof, bestående av tre ledamöter av Reichsgericht och tre ledamöter av de vid denna domstol verksamma advokaterna jämte presidenten i Reichsgericht som ordförande. * Danmark. I Danmark har advokatväsendet erhållit sin nuvarande gestaltning vid 1916 års stora processreform. Advokattvång föreskrives ej, utan part äger själv föra sin talan. Däremot råder såsom huvudregel advokatmonopol. I tvistemål måste part, som vill begagna ombud, därtill använda Sagforer; dock kan part låta sig företrädas av den, som är fast anställd i hans tjänst, eller av vissa närmare anhöriga. I brottmål kan till försvarare utses allenast Sagforer, som är behörig uppträda vid den ifrågavarande rätten, eller annan, som förordnats till försvarare vid rätten, ävensom undantagsvis med rättens medgivande annan välfrejdad person. Legitimation såsom Sagforer meddelas av justitieministeriet. För att kunna erhålla sådan legitimation äro uppställda vissa formella förutsättningar. Bland dessa märkas viss ålder, rätt att förfoga över sin egendom, intyg av trovärdiga personer om rättskaffens vandel ävensom juridisk examen och viss praktisk juridisk verksamhet. I avseende å den juridiska examen och den praktiska verksamheten äro fordringarna olika för de särskilda grader av Sagforere, som finnas. Sagforerne äro nämligen, allt eftersom de äro berättigade uppträda i de olika instanserna, indelade i tre grader: Sagforer vid Underret, Landsretssagforer och Hojesteretssagforer, och för att komma in i den högre graden äro fordringarna i avseende å examen och praktisk utbildning strängare än vad angår tillträde till den lägre graden. För att bliva intagen i någon av de högre graderna fordras dessutom att sökande på prov utfört talan inför veder-

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

börande domstol med godkänt resultat. Domare, åklagare och polistjänstemän kunna ej utöva advokatverksamhet. Beträffande övriga tjänstemäns behörighet i förevarande hänseende äger konungen meddela bestämmelser. Innan ansökan om antagande till Sagforer vid Underret eller Landsret prövas, skall inhämtas yttrande av styrelsen för den Sagforerförening, om vilken straxt skall nämnas, och om detta yttrande går ut på att sökanden icke tillbörligen deltagit i praktiken eller att han icke fört en rättskaffens vandel, må ansökningen icke annat än vid särskilda omständigheter och efter styrelsens förnyade hörande bifallas. I övrigt har justitieministeriet icke någon diskretionär myndighet i fråga om prövning av ansökning i vidare mån, än att ministeriet synes äga pröva, huruvida sökanden kan anses hava ådagalagt, att han fört en rättskaffens vandel. Alla Sagforerne skola vara sammanslutna i en förening, Sagforersamfundet, i spetsen för vilken står en styrelse, Sagforerraadet. Denna styrelse skall övervaka, att Sagforerne i sin verksamhet ställa sig lagen till efterrättelse och undvika allt, som icke står i överensstämmelse med den hederlighet, noggrannhet och pålitlighet, som en offentligen legitimefad Sagforer bör iakttaga. Överträder Sagforer sina sålunda angivna skyldigheter, kan styrelsen disciplinärt bestraffa honom med tillrättavisning, böter eller suspension under högst ett år. Därjämte kan styrelsen såsom disciplinär åtgärd förbjuda Sagforer att utföra vissa saker eller förrättningar. Har annat straff än böter, högst 40 kronor, ålagts, kan den dömde påkalla prövning av Landsretten, som efter att i icke offentlig session ha hört Sagforerföreningens styrelse och klaganden antingen upphäver eller fastställer styrelsens beslut. Utöver den genom Sagforerföreningens styrelse utövade disciplinära kontrollen äro Sagforerne för överträdelse av dem enligt rättegångslagen åliggande förpliktelser underkastade strafflagens bestämmelser om straff för tjänsteförseelser, varjämte, om Sagforer av domstol domes till straff för någon enligt den allmänna meningen vanärande handling, domstolen skall döma honom f örlustig rätten att utöva verksamhet som Sagforer. Den nya norska civilprocesslagstiftningen står i fråga om parts rätt att föra Norge. talan inför rätta och utse ombud i huvudsak på samma ståndpunkt som den danska lagen. Principiellt råder alltså advokatmonopol. Advokattvång är föreskrivet så till vida, att skriftlig förklaring om anke till lagmanns- eller hoiesteret liksom ansökan om resning skall vara undertecknad av sakforer. Vid muntlig eller skriftlig förhandling i hoiesteret må parten ej anlita annat ombud än hoiesteretssakforer. Vid övriga domstolar kunna utom sakforere till ombud användas parts anhöriga eller i hans tjänst anställda personer, varjämte rätten kan i visst mål, då särskild anledning föreligger, tillåta ^ annan att tjänstgöra som ombud. I brottmål är advokattvång föreskrivet så till vida, som målsägande, då han för ansvarstalan i mål, som upptages vid lagmannsret, är skyldig att anlita advokat, vilket även gäller vissa mål, om han fullföljer talan till h0iesteret eller lagmannsret. Såsom försvarare kan i hoiesteret anlitas endast hoiesteretssakforer, i andra domstolar sakforer eller med rättens tillstånd annan oberyktad och till uppdraget duglig person.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

Legitimation för sakforer gives av justitiedepartementet. De viktigaste förutsättningarna äro viss ålder samt intyg om hederlig vandel jämte juridiska kvalifikationer. Den, som varit försatt i konkurs, kan ej erhålla legitimation, förrän gälden bortfallit. Om ämbetsmäns rätt att utöva advokatverksamhet meddelas enahanda bestämmelser som i Danmark. För rätt att uppträda vid lagmannsret fordras viss praktisk verksamhet. För legitimation såsom sakforer vid hoiesteret uppställas skärpta krav i fråga om examen och praktik, varjämte sökanden skall liksom i Danmark på prov utföra visst antal mål inför domstolen. Den norska lagen föreskriver icke någon offentlig sammanslutning av sakforerne. Den disciplinära kontrollen är anordnad därigenom, att strafflagens bestämmelser om förseelser i allmän tjänst förklaras tillämpliga på sakforerne. Detta innebär, att domstol kan efter åtal döma sakforer till böter eller förlust av legitimationen, om han uppsåtligen försummar eller överträder sin plikt såsom sakforer eller trots varning visar försummelse eller vårdslöshet. Med böter straffas den, som låter grovt oförstånd i yrket komma sig till last eller utom yrket gör sig skyldig till något, varigenom han förlorar den aktning eller det förtroende, som hans ställning kräver. Vid upprepad förseelse eller under särskilt försvårande omständigheter kan även i dessa fall dömas till förlust av legitimationen. Till svårare straff för allmänt brott kan knytas förlust av legitimationen eller suspension, om den dömde genom brottet visat sig ovärdig förtroendet såsom sakforer eller kränkt sina plikter såsom sådan. fif

JwäLSJ*

* motsats till vad fallet är i övriga länder har i Sverige och Finland någon reglering av advokatväsendet ej kommit till stånd. Vid arbetet på rättegångsreform i dessa länder ha emellertid förslag till bestämmelser i detta ämne framkommit.

Svenska reDe äldre svenska förslagen, lagkommitténs och lagberedningens, avsågo ej informförförandet av ett advokatväsen i modern mening. Förslagen innehöllo endast beslag. Lagkommit- stämmelser om att vissa personer skulle vara uteslutna från fullmäktigskap tén och lagberedningen. och att vid varje rätt minst två skickliga män skulle förordnas att såsom full-

mäktige tillhandagå de parter, som anlitade dem. Dessa fullmäktige skulle förordnas vid överrätt och högsta domstolen av Konungen och vid underrätt av överrätten. Förslaget om förordnande för särskilda fullmäktige återupptogs sedermera vid upprepade tillfällen i riksdagsmotioner och vann även vid riksdagarna 1859—1860 och 1869 riksdagens bifall, men i anledning av högsta domstolens avstyrkande blev lag ej utfärdad.

Nya lagberedningen.

Nya lagberedningens principbetänkande däremot åsyftade en omfattande reglering av advokatväsendet. Beredningen föreslog, att offentliga sakförare skulle förordnas vid högsta domstolen och överrätterna. Vid muntlig förhandling i dessa domstolar skulle part ej kunna anlita annat ombud än sådan sakförare. Klagande part var pliktig att använda offentlig sakförare för sakframställningens avgivande och målets föredragning.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

205 För sakförare i allmänhet uppställdes vissa fordringar, såsom att ej hava blivit förklarad förlustig medborgerligt förtroende eller obehörig att föra annans talan eller ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller dömd till ansvar för vissa oredlighetsbrott. Det förutsattes, att genom särskilda bestämmelser skulle angivas, i vilka fall ämbetsställning utgjorde hinder för ombudskap. För offentliga sakförare tillkom såsom ytterligare kompetensfordringar, att de skulle innehava den ålder och hava fullgjort de prov, som erfordrades för behörighet att utöva domarämbete. Hovrättssakförarna skulle utnämnas av hovrätterna och sakförarna vid högsta domstolen (revisionssakförarna) av Konungen. Beredningens avsikt torde hava varit, att sakförare skulle utnämnas endast till det antal, som kunde anses erforderligt. De offentliga sakförarna skulle utgöra en förening med överstyrelse i Stockholm. Hovrättssakförarna skulle bilda en avdelning för varje hovrättsdistrikt med styrelse i hovrättsstaden och revisionssakförarna en särskild avdelning med styrelse i Stockholm. Överstyrelsen skulle, med justitieombudsmannen såsom ordförande, bestå av ytterligare sex, av föreningen valda ledamöter, därav minst två revisionssakförare. Hovrättssakförarna ägde principiellt ej föra talan vid annan hovrätt än den, vid vilken de anställts. Revisionssakförarna voro berättigade att föra talan vid högsta domstolen och samtliga hovrätter. De offentliga sakförarna underkastades strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott. Därjämte skulle den domstol, vid vilken sakförare var anställd, äga att, efter åtal, för viss tid eller för alltid skilja honom från sakförarämbetet och förklara honom obehörig att nyttjas som sakförare, om han visade oförstånd eller oskicklighet såsom fullmäktig eller biträde i rättegång eller eljest visade sig olämplig till sådant uppdrag eller om han gjorde sig skyldig till vanhederligt beteende vid utförande av sakföraruppdrag. Sakförarföreningen tillerkändes även en viss disciplinär befogenhet över de offentliga sakförarna. Om sakförare gjort sig förfallen till gärning, som vore av beskaffenhet, att hans bibehållande vid uppdraget kunde menligt inverka på ståndets medborgerliga anseende och förtroende hos allmänheten, skulle nämligen avdelningens styrelse äga utesluta honom ur föreningen, även om gärningen ej enligt lag vore underkastad straff; och skulle med sådant uteslutande följa obehörighet att utöva offentligt sakförarskap. För giltighet fordrades, att beslutet fattades av två tredjedelar av styrelsens ledamöter och godkändes av överstyrelsen. Förstärkta lagberedningen, som å ena sidan ej ville förorda tvång för part i Förstärkta de högre instanserna att anlita sakförare och å andra sidan föreslog, att de g gen offentliga sakförarnas monopol i avseende å ombudsmannaskap i dessa instanser skulle utsträckas till att avse förfarandet i dess helhet, påyrkade i vissa delar andra grunder än nya lagberedningen i fråga om de offentliga sakförarnas ställning. Den, som innehade tjänst å rikets, riksdagens eller någon kommuns stat, borde ej få utöva verksamhet som offentlig sakförare. Utöver ålder och kun-

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

skapsprov såsom för domare skulle Konungen äga bestämma villkor för utövande av sakförarverksamhet i överrätt. Envar, som uppfyllde de stadgade villkoren, skulle äga rätt att bliva inskriven såsom offentlig sakförare vid en eller flera överrätter. Kompetensvillkoren för revisionssakförarna borde bestämmas av Konungen och vara strängare än för överrättssakförarna, särskilt borde av högsta domstolen godkänd provtjänstgöring därstädes fordras. Högsta domstolen borde även i övrigt tillerkännas inflytande på antagandet av revisionssakförare, så att endast den, som av domstolen föreslagits, erhölle bemyndigande av Konungen. I fråga om sakförarföreningen samt den straffrättsliga och disciplinära kontrollen å sakförarna biträdde förstärkta lagberedningen principbetänkandets ståndpunkt. I Finland avgavs förslag till organisation av advokatväsendet såsom särskilt betänkande av rättegångskommittén år 1896, och proposition i ämnet framlades för lantdagen åren 1897 och 1900, men frågan föll båda gångerna på motstånd från präste- och bondestånden. Förslag om advokatväsendets organisation ingå också i rättegångskommitténs och lagberedningens allmänna reformförslag. Enligt lagberedningens förslag skulle i huvudsak följande bestämmelser gälla. Advokattvång skulle ej stadgas. Part skulle alltid äga att själv föra talan. Däremot skulle advokatmonopol genomföras vid högsta domstolen, hovrätt och lagmansrätt. Endast offentlig sakförare skulle vid dessa domstolar få vara ombud. Vid häradsrätt skulle part äga använda även annat ombud, som uppfyllde vissa krav i fråga om skicklighet och redbarhet. Rättens lov skulle inhämtas, för att dylik person skulle allmänneligen få brukas som fullmäktig. Om han befunnes olämplig, kunde rätten skilja honom från uppdraget samt, om omständigheterna det föranledde, förbjuda honom för viss tid eller för alltid att vara rättegångsfullmäktig vid den ifrågavarande domstolen. Kompetensvillkoren för antagande till offentlig sakförare skulle i huvudsak vara att hava fört en rättskaffens vandel, att vara myndig, att hava avlagt samma kunskapsprov som för domarämbete, samt att under viss tid hava fullgjort praktisk tjänstgöring. Offentliga sakförare vid hovrätt eller underrätt skulle förordnas av hovrätten efter inhämtande av utlåtande över sökandens lämplighet från vederbörande domstol. Sakförare vid högsta domstolen skulle antagas av domstolen. Offentlig sakförare skulle vara berättigad föra talan ej blott vid den domstol, där han vore anställd, utan även vid domstol av samma ordning samt vid lägre rätt. Alla offentliga sakförare skulle utgöra en förening med en huvudavdelning å den ort, där högsta domstolen hade sitt säte, och underavdelningar i hovrättsstäderna. Till huvudavdelningen skulle höra sakförarna vid högsta domstolen, och underavdelningarna skulle bestå av sakförarna vid hovrätt och därunder lydande domstolar. Föreningens uppgift skulle vara att övervaka medlemmarnas verksamhet och befrämja advokatväsendets utveckling. Varje

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

avdelning skulle utse en styrelse, benämnd sakförarråd. Sakförarrådet i huvudavdelningen skulle tillika vara centralstyrelse för hela föreningen. I behandlingen av ärende, som utgjorde gemensam angelägenhet, skulle deltaga två medlemmar av sakförarrådet i de övriga avdelningarna. De offentliga sakförarna skulle för förseelser i sitt yrke vara underkastade bestämmelser om ämbetsbrott. Därjämte skulle disciplinär myndighet tillkomma sakförarföreningen. Sålunda skulle sakförarrådet i vederbörande avdelning av föreningen äga meddela ledamot varning, om han icke vid utövandet av sin sakförarverksamhet samvetsgrant fullgjorde sina plikter eller om han gjorde sig skyldig till handling, som vore stridande mot god ordning och ägnad att nedsätta ståndets anseende. Svårare fel skulle hänskjutas till centralstyrelsen, som kunde döma till uteslutning för viss tid, högst två år, eller för alltid. Uteslutning ur föreningen medförde förlust av rätten att utöva sakförarverksamhet såsom offentlig sakförare. Föreningens huvudavdelning skulle lyda under högsta domstolen och övriga avdelningar under hovrätten i orten. Beslut av avdelning eller dess styrelse skulle kunna överklagas hos den domstol, under vilken avdelningen lydde. Över beslut, varigenom medlem uteslutits ur föreningen, kunde besvär föras i högsta domstolen. E t t steg i den riktning lagförslagen angiva togs redan 1898, då en bestämmelse genomfördes om juridisk bildning såsom villkor för att vara rättegångsombud i hovrätt och senatens justitiedepartement. Denna bestämmelse upphävdes emellertid år 1917. I 1923 och 1925 års förslag hava bestämmelserna i förevarande hänseende väsentligen ändrats. Enligt dessa förslag skall advokatmonopol icke förekomma i någon instans. I fråga om kvalifikationerna för rätt att utöva fullmäktigskap är endast stadgat, att fullmäktigen skall vara redbar och till sådan verksamhet skicklig person, som ej står under förmyndare, ej är dömd förlustig medborgerligt förtroende eller förklarad ovärdig att nyttjas i landets tjänst eller att föra annans talan och ej heller står under offentligt åtal för brott, vara sådan straffpåföljd kan följa. Dessutom upptages förbud för lagfaren domare och överåklagare att vara ombud utom för närskylda, varjämte stadgas att nämndemän icke vid den domstol, till vilken han hör, må vara ombud annat än i ansökningsärenden. Fullmäktig, som visar oförstånd, oskicklighet, tredska eller oredlighet eller som eljest finnes olämplig, kan av domstolen skiljas från sysslandet och jämväl förbjudas för viss tid eller för alltid att vara fullmäktig vid domstolen i fråga. Angående organisationen av advokatkåren är i lagförslaget endast stadgat, att den som avlagt föreskrivna kunskapsprov för tjänstgöring vid rättegångsverken och som vill allmänligen utöva sakförarverksamhet skall låta inskriva sig i ett offentligt sakförarregister. Försummas anmälan, kan den försumlige dömas till böter och berövas rätten att vara rättegångsfullmäktig intill dess skyldigheten fullgöres. Offentlig sakförare skall vara pliktig mottaga uppdrag såsom försvarare i brottmål. Angående sakförarregistret skulle upptagas närmare bestämmelser i en administrativ förordning.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

'a^tiftn™ "° e b e s t a m m e l s e r > s o n l l a £ e n i 1 5 k a P - 2 § rättegångsbalken innehåller •ags if ning. a ä r o m j a t t ^ g o m £ ö r a n ( j r a m a t a j a o c j 1 s v a r a j s k 0 } a v a r a oberyktade, ärlige, redlige och förståndige samt att ej någon må allmänneligen därtill brukas, som av rätten, där saken drives, ej godkänd är och lov därtill fått, ha ej kunnat vara tillfyllest för att framkalla uppkomsten av tillfredsställande förhållanden i detta avseende. Den myndighet att ingripa till förekommande av att otjänliga ombud anlitas för utförande av rättegångar, som detta stadgande lagt i domstolarnas hand, har i praxis endast i ringa utsträckning blivit av dem utnyttjad. Försök att med lagstiftning åvägabringa ett bättre tillstånd ha visserligen i äldre tid ej saknats, i det krav uppställts på juridisk bildning hos rättegångsombud, men dessa försök ha måst övergivas på grund av motstånd särskilt från lantbefolkningens sida. Ännu för en mansålder sedan rådde på detta område, särskilt i de större städerna, bedrövliga förhållanden, som målande skildrats av nya lagberedningen i dess principbetänkande. Sedan dess har emellertid utan ingripande genom lagstiftningen ovedersägligen en väsentlig förbättring inträtt. Anledningen härtill är säkerligen till stor del att söka i den allmänna utvecklingen av handel och näringar, som gjort anlitandet av rättskunniga biträden i större utsträckning än förut till en nödvändighet, varigenom väsentligt förbättrade möjligheter till utkomst öppnats för dem, som velat ägna sig åt advokatyrket, och dugliga arbetskrafter lockats att inträda på denna förut ringaktade bana. Men därjämte har en betydelsefull verksamhet till utveckling av en god advokatkår utförts genom den frivilliga sammanslutning av rättsbildade advokater, Sveriges advokatsamfund, som sedan senare delen av 1880-talet ägt bestånd. De resultat, som sålunda uppnåtts, kunna dock ej anses tillfyllestgörande. Brist på skickliga, rättsbildade advokater råder alltjämt mångenstädes i landet, och såväl juridiskt som moraliskt undermåliga sakförare bedriva ännu i avsevärd omfattning sin verksamhet vid domstolarna. Redan med hänsyn till nuvarande förhållanden kunde det därför med skäl sättas i fråga att genom lagstiftningsåtgärder söka åstadkomma en bättre ordning. Och vid en allmän rättegångsreform är det en bjudande nödvändighet att upptaga advokatfrågan till legislativ behandling. Detta sammanhänger väsentligen med den förändrade karaktär, som rättegångs förfarandet skulle erhålla. I närmast föregående kapitel har utvecklats, hurusom det nya förfarandet ställer ökade anspråk på de allmänna åklagarna. Detsamma gäller även om enskilda parter såväl i straff- som civilprocessen. Det kontradiktoriska förfarandet med en till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvudförhandling kräver av parterna ett grundligt förberedelsearbete och ett fullständigt herravälde över processmaterialet jämte förmåga att framlägga och belysa detsamma inför rätten. Väl får det förutsättas, att även i framtiden domaren, särskilt vid handläggningen i första instans av mindre mål, kan genom sin processledande verksamhet bispringa parterna, om något från deras sida brister; men domaren kan ej i större utsträckning övertaga uppgifter, som rätteligen äro parternas, utan att hans ställning därigenom förryckes och processen lider men. Det framstår därför såsom en plikt för det allmänna, att sörja för att det

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

viktiga rättsskipningsorgan, som rättsbildade sakförare utgöra, finnes tillgängligt och fungerar tillfredsställande. Staten kan vid rättegångsreformens genomförande ej undandraga sig sitt ansvar härutinnan. D å det för oss gäller att ordna ombudsmannaväsendet i rättegång på ett Lagstiftninmed hänsyn till rättegångsreformen tillfredsställande sätt, kan detta ej ske ge^..n„^y annorledes än genom att i huvudsak följa de anvisningar, som lämnas av den utländska rätten på detta område. Grundlinjerna äro i alla länder desamma, och de svenska och de äldre finska förslagen ansluta sig oförbehållsamt till dem. De innebära, såsom av det ovan anförda framgår, att de yrkesutövare, som äro i besittning av erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, bilda en särskild kår, som å ena sidan erhåller en privilegierad ställning i fråga om utövande av ombudsmannaskap men å den andra underkastas särskild disciplinär kontroll. Verkningarna av dylika åtgärder ha i utlandet visat sig mycket gynnsamma. Först och främst har rättsskipningen i hög grad vunnit härpå. För rättegångars utförande står till förfogande en kår av sakförare, som motsvarar även högt ställda anspråk på kunskaper, erfarenhet och redlighet. Samtidigt har den illa beryktade klass av okunniga och samvetslösa yrkesutövare, som tidigare bedrivit sin verksamhet vid domstolarna, utrotats eller trängts tillbaka till mer eller mindre fullständig betydelselöshet. Men ej blott på rättsskipningen har införandet av ett ordnat advokatväsen utövat ett välgörande inflytande. För rättslivet i dess helhet, för redbarheten i handel och vandel har det varit av utomordentlig betydelse, att nivån hos dem, som i rättsliga angelägenheter betjäna allmänheten, blivit höjd. Det är otvivelaktigt, att processreformens genomförande även hos oss förutsätter tillvaron av en kår av offentliga sakförare (advokater), som uppbär de mera kvalificerade uppgifter, vilka äro förbundna med utförandet av rättegångar i det nya förfarandet, liksom att advokatväsendet bör regleras i lagen. Vid övervägande av frågan om en sådan reglering måste emellertid upp- Fråga om advokatmärksamheten redan här riktas på en annan fråga, som egentligen ej tillhör tvång och denna avdelning utan avser själva processen, nämligen frågan, huruvida utfö- advokatmonopol. randet av rättegångar skall i större eller mindre utsträckning förbehållas advokaterna eller det skall vara part tillåtet att själv eller genom advokatkåren ej tillhörande person föra talan inför rätta. Det sätt, varpå denna fråga löses, inverkar nämligen i väsentlig mån på frågan om advokatväsendets organisation. Såsom av redogörelsen för den utländska rätten framgår, föreskriva de främmande lagarna i regel antingen advokattvång, d. v. s. skyldighet för part att anlita advokat, eller advokatmonopol, d. v. s. rätt för part att själv föra sin talan med skyldighet för honom, om han ej vill eller kan detta, att anlita advokat. Stundom göres dock undantag för de domstolar, som i första instans handlägga mindre betydande mål, så att part vid dem får fritt välja ombud.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

I vårt land torde den uppfattningen av gammalt hava starkt fäste, att envar bör äga själv tala och svara för sig inför rätta. En föreskrift, att part alltid skulle vara pliktig att låta sig i rättegången företrädas av advokat, skulle därför helt säkert starkt stöta den allmänna rättsuppfattningen. För part kan ock nödvändigheten att i varje fall anlita ett ombud vara betungande, särskilt om tvisteföremålet är av obetydligt värde. Och i enklare fall lär ofta större olägenhet ej uppstå, om parten själv för sin talan. Domaren får vid sådana tillfällen naturligen genom en starkare processledande verksamhet söka åstadkomma, att utredningen blir tillräcklig. Vid mera invecklade processer lär en mindre förfaren part sällan underlåta att skaffa sig sakkunnigt biträde. P å dessa grunder har processkommissionen ansett det böra gälla såsom regel, att part skall vara behörig själv föra sin talan. Mera tveksam är frågan, huruvida annan än advokat bör få av part anlitas såsom rättegångsombud. Erfarenheten från de nuvarande förhållandena, ger vid handen, att de icke rättsbildade sakförarnas verksamhet stundom är av ganska tvivelaktig halt. Även då anmärkning i moraliskt avseende ej kan framställas emot dem, inträffar det, att de av bristande juridiska insikter förledas att framkalla obefogade rättegångar eller att utföra parts talan så, att han eller annan lider förfång därav. Den nya rättegångsordning processkommissionen förordar ställer ock ökade fordringar på parternas verksamhet i rättegången. Emellertid måste det erkännas, att för närvarande icke rättsbildade personer i icke så liten omfattning, åtminstone såvitt angår enklare mål, nöjaktigt utföra rättegångar åt andra och eljest biträda i avseende å • sådana ärenden, som bruka ombesörjas av advokaterna. Det skulle ock i många delar av landet möta stora svårigheter att genomföra advokatmonopol vid domstolarna. De rättsbildade advokaternas antal är ännu mångenstädes alltför ringa härför. Med avseende å nu angivna omständigheter har processkommissionen i förevarande hänseende stannat vid den medelvägen, att vid hovrätt och högsta domstolen, där givetvis större fordringar måste ställas på talans utförande, endast advokat må användas såsom rättegångsombud, men att vid lagmansrätt, där en rätt stor del av målen kan anses vara av enklare beskaffenhet, även annan må kunna vara ombud. Frågan om vilka kvalifikationer eljest böra uppställas för rättigheten att föra talan för annan skall upptagas vid behandlingen av de särskilda rättegångsordningarna. AdvokaterDå advokatväsendet göres till föremål för lagstiftning av organisatorisk art Ställning'. * s yfte att skapa garantier för att en kår av rättegångsombud förefinnes, som motsvarar det nya förfarandets krav, får det ej förbises, att advokatverksamheten bör vara ett fritt yrke och ej underkastas större ingripande än ändamålet kräver. I sista hand är den bland advokaterna rådande andan avgörande för ståndets nivå, och de lagstiftningsåtgärder, som företagas, måste därför taga sikte på att bevara advokatkårens känsla av självansvar. Om det också ligger i sakens natur, att en lagstiftning i ämnet huvudsakligen kommer att rikta sig mot missförhållanden av olika slag, som kunna uppkomma inom advokatväsendet, och således blir av övervägande negativ art, bör lagen tillika efters:räva

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

att såvitt möjligt främja advokaternas egen verksamhet för advokatväsendets bästa. Förutsättningen för att en legal reglering av advokatväsendet skall kunna genomföras och advokaterna tillerkännas företrädesrätt i fråga om talans förande inför rätta, är tydligen, att advokaterna i en eller annan form särskilt antagas såsom sådana och därigenom avskiljas från övriga ombud. Offentlig sakförare eller advokat är alltså endast den, som i vederbörlig ordning antagits därtill. F ö r de huvudsakliga regler, som böra gälla i fråga om advokaters antagande, skall processkommissionen i det följande närmare redogöra, men dessförinnan synas vissa spörsmål av mera principiell betydelse i fråga om advokaternas ställning böra upptagas till behandling. I redogörelsen för främmande rätt har framhållits, hurusom i England och Skilda advoFrankrike advokatfunktionerna äro delade mellan två grupper av yrkesutöva- ****£ ^[ re, de inför rätta pläderande advokaterna (barristers, avocats) och de för hu- cessfunkvudförhandlingens förberedande verksamma ombuden (solicitors, avoués). En tioner. dylik uppdelning skulle förvisso vara helt främmande för vårt åskådningssätt. De fördelar, som genom en sådan anordning skulle vinnas, motvägas också säkerligen mer än väl av de därmed förbundna olägenheterna, främst den betydande ökning i rättegångskostnaderna, som förorsakas av nödvändigheten för part att anlita två ombud. Någon tvekan kan därför ej råda därom, att vi även framdeles böra bibehålla den hos oss och i flertalet främmande länder övliga anordningen. I vissa främmande länder har man uppställt den grundsatsen, att advokat Lokal komendast äger uppträda vid viss domstol, vid vilken han på sin begäran anställes petens. och inom vilkens domvärjo han skall hava sitt kontor. Samma grundsats upptogs även av nya lagberedningen, såvitt hovrättssakförarna angår, men blev icke godkänd av förstärkta lagberedningen. Fördelen med en sådan anordning skulle väl huvudsakligen bestå däri, att advokaternas verksamhet lättare kunde övervakas, liksom den vore ägnad skydda särskilt landsortsadvokaterna, mot konkurrens från ledande advokater i huvudstaden. Med den mera fria ställning, som advokaterna enligt processkommissionens åsikt böra intaga, står emellertid en dylik begränsning ej överens, och det ligger i parts intresse att få anlita den advokat, för vilken han har förtroende, även om denne utövar sin verksamhet å annan ort än processdomstolen. Ofta sparas härigenom kostnader och omgång. Särskilt med hänsyn till det ringa antalet advokater i stora delar av landet vore en lokal begränsning av advokaternas verksamhetskrets olämplig, om den ens läte sig genomföras. En bestämmelse i detta syfte kan därför ej förordas. En annan fråga av betydelse är, huruvida varje advokat skall äga utföra Instantiell talan vid domstolar av alla instanser. Såsom av redogörelsen för främmande kompetens. rätt framgår, är detta i allmänhet ej förhållandet utomlands. Större kompetensfordringar bruka uppställas för rätt att utöva advokatverksamhet vid 10—242894.

I.

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

den högsta instansen (t. ex. Danmark, Norge, de äldre finska förslagen). Även i Tyskland är detta faktiskt fallet genom den friare prövningsrätt, som tillkommer presidiet vid Reichsgericht, då advokater vid denna domstol skola antagas. Svenska lagberedningens förslag torde likaledes hava åsyftat, att endast personer med särskilt hög kompetens borde anställas såsom revisionssakförare. I Danmark och i viss mån även i Norge har en ytterligare gradering genomförts genom uppställande av särskilda villkor för dem, som äga utföra talan vid andra instansens domstolar. Det är givet, att inom en kår, som omfattar rikets samtliga advokater, de särskilda medlemmarna komma att representera högst skilda mått av juridisk skicklighet och praktisk erfarenhet. Den tanken ligger då nära till hands att för de högre domstolarna, vilkas rättsskipningsuppgift ställer större krav på dem, som utföra rättegångarna, förbehålla de mera kvalificerade elementen, inom kåren. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande i fråga om högsta domstolen, vars uppgift enligt processkommissionens förslag skall begränsas till att väsentligen avse frågor av rättslig innebörd. Processkommissionen har därför tagit under övervägande, huruvida efter danskt och norskt mönster utförande på prov av talan i visst antal mål vid muntlig förhandling inför högsta domstolen borde föreskrivas. Emellertid kan det vara tvivelaktigt, om dylika prov utgöra en lämplig form för utrönande av den sökandes skicklighet, och anordningen kan i sig själv vara ägnad att^ inverka störande på domstolens arbete. I varje fall kan tydligen krav på prövad skicklighet i plädering inför rätta ej gärna uppställas såsom det avgörande villkoret för utövande av advokatverksamhet vid högsta domstolen, annat än om förfarandet vid denna domstol i allmänhet grundas på muntlig förhandling. Så skall emellertid enligt processkommissionens förslag ej vara fallet. Högsta domstolens prövning av målen skall kunna grundas uteslutande på skriftliga handlingar. Muntlig förhandling skall endast äga rum, om part framställer begäran därom eller högsta domstolen själv finner sådan förhandling erforderlig. Vid sådant förhållande har processkommissionen låtit tanken på provtjänstgöring förfalla. Anspråket på större erfarenhet och duglighet hos dem, som skola föra rättegångar vid högsta domstolen, har processkommissionen ansett i stället böra tillgodoses därigenom, att för rätt att i högsta domstolen föra talan fordras viss tids, förslagsvis fem års, verksamhet såsom advokat. För hovrätternas del torde däremot särskilda fordringar ej böra uppställas. Förfarandet vid dessa domstolar skulle vara väsentligen likartat med förfarandet i lagmansrätt. För part är det tydligen önskvärt att kunna bruka samma advokat, om målet fullföljes till hovrätten. Och ej heller torde antalet advokater till en början vara så stort, att en uppdelning mellan underrättsoch hovrättsadvokater lämpligen läte sig genomföras. Försvarare M.eå den föreslagna ordningen för brottmålsprocessen följer ett jämförelset brottmål. V'1S s t o r t D e n o v a v försvarare i brottmål. För att bereda tillgång till lämpliga advokater att tjänstgöra i sådan egenskap, synes den anordningen böra vidtagas,

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

att Konungen efter frivillig överenskommelse för varje domstol utser lämpligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra som offentliga försvarare efter förordnande av domstolen för varje särskilt mål. E n fördel med denna anordning är, att en grupp av advokater med särskild erfarenhet i fråga om brottmål bildas. Det är också av stor vikt att utan omgång kunna påräkna försvarare åt anhållna eller häktade. Den ifrågavarande anordningen praktiseras med gynnsamt resultat i Danmark och Norge. Nya lagberedningen avsåg införandet av ett liknande system, såvitt angår hovrätterna och högsta domstolen. I utländsk rätt stadgas ofta skyldighet för advokat att, efter domstols förordnande, åtaga sig uppdrag såsom ombud för part, som åtnjuter fri rättegång, eller såsom försvarare åt tilltalad. Även enligt nya lagberedningens och de finska förslagen skulle advokat vara skyldig härtill. Med avseende å förhållandena i vårt land kan behov förefinnas för en dylik regel, som dock synes kunna inskränkas till de fall, då fråga är om förordnande av försvarare för den, som är anhållen eller häktad. Åläggande av en dylik skyldighet kan med hänsyn till den privilegierade ställning advokaterna skulle intaga icke sägas innefatta någon obillighet mot dem, helst de naturligtvis skola vara berättigade att för sitt sysslande erhålla ersättning av allmänna medel. Processkommissionen har därför ansett det böra åligga advokat att, i händelse av behov, vid domstol inom det län, där advokaten har sitt kontor, emottaga förordnande såsom ombud eller försvarare åt den, som ar anhållen eller häktad.

^Ufj^i p U p^ag.

I lagen torde böra intagas en erinran om advokats allmänna skyldigheter Advokatermå utövandet av hans yrke. Förutom den moraliska betydelsen av att advo- *J£J gkyiäHgkats plikt sålunda fastställes, erhålles därigenom en utgångspunkt för bedöheter. mandet av fråga, om pliktförsummelse från advokats sida föreligger, och reglerna för den disciplinära kontrollen över advokaterna få större fasthet. Advokats plikt har ansetts kunna angivas så, att han skall vid utövande av sin verksamhet med trohet och nit utföra honom anförtrodda uppdrag samt söka att i allt vad på honom ankommer främja en god rättsskipning. Till advokatverksamhet i detta sammanhang är givetvis att hänföra icke endast förberedande och utförande av rättegångar, utan detta uttryck bör i enlighet med allmänt språkbruk förstås så, att därunder inbegripes även juridiskt rådgivarskap, biträde med upprättande av handlingar och över huvud sådan verksamhet, som regelmässigt ingår i advokatyrket och i vilken advokaterna av allmänheten anlitas. Att såsom enligt vissa främmande lagar och förslag avfordra advokat ed eller högtidlig försäkran, att han skall iakttaga sin advokatplikt, torde ej böra ifrågasättas. Processkommissionen övergår nu till behandling av de olika organisatoriska Bildandet spörsmål, som erbjuda särskilt intresse vid en legal reglering av advokatväsen- ^förening. det. Därvid möter först och främst en fråga av grundläggande betydelse,

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

nämligen huruvida på lagstiftningens väg en sammanslutning av advokaterna i en eller flera föreningar. av offentlig natur och med i lagen bestämda uppgifter skall genomföras eller ej. En sådan organisation är, såsom av redogörelsen för den utländska rätten framgår, karakteristisk för advokatväsendets anordning i främmande länder. Även de svenska och de äldre finska reformförslagen åsyfta bildandet av sådana föreningar. Det enda beaktansvärda undantaget utgör Norge, varest någon offentligen reglerad sammanslutning av advokaterna ej förefinnes och ej heller i den nya processlagstiftningen påbjudits. Advokatföreningarnas viktigaste uppgifter äro dels att i olika hänseenden bevaka advokaternas gemensamma intressen och verka för främjandet av en god anda inom advokatkåren och dels att utöva den erforderliga disciplinära kontrollen över advokaterna. Den förra av dessa uppgifter, ehuru ingalunda den minst viktiga, kan emellertid knappast utgöra ett tillräckligt motiv för att på lagstiftningens väg påbjuda en tvångsorganisation av advokaterna. Avgörande för frågan, om en förening skall komma till stånd, blir därför i sista hand, huru problemet om utövandet av den disciplinära kontrollen över advokaterna löses. Anses kontrollen böra utövas av advokaterna själva, måste ett organ härför skapas genom bildandet av en samtliga advokater omslutande förening, och denna förening måste givetvis på grund av de viktiga uppgifter, som tillfalla densamma, genom lagstiftningen sanktioneras och dess organisation till sina huvuddrag fastställas, liksom dess disciplinära befogenheter böra i lagen angivas. Anses åter den disciplinära kontrollen böra utövas genom andra organ, förfaller frågan om en legal advokatorganisation. Innan ståndpunkt fattas till frågan om bildandet av en dylik advokatförening, måste därför en undersökning göras av de olika möjligheterna för utövandet av den disciplinära kontrollen över advokaterna. Därvid bör först innebörden av denna kontroll angivas. Genomförandet av en särskild disciplinär kontroll över advokatkåren innebär tydligen ej någon ändring i det förhållandet, att advokaterna liksom övriga medborgare äro underkastade åtal vid domstol och straff för allmänna brott, t. ex. trolöshet mot huvudman eller förskingring, även om sådant brott av advokat begåtts i utövningen av hans yrke. Ej heller kan det bliva fråga om att upphäva domstols rätt att inskrida med bestraffning eller annan åtgärd mot advokat, som uppträder olämpligt inför rätta. Den särskilda disciplinära kontroll, vars anordnande ifrågasattes, förestavas av att advokaterna skola utgöra ett rättsskipningsorgan med lagligen reglerad ställning och avser att möjliggöra ingripande mot advokat, då detta erfordras för upprätthållande av advokatkårens anseende och förtroende hos allmänheten. Med den mera byråkratiska uppfattning av advokatyrket, som tidigare gjorde sig gällande, överensstämde det att ställa advokaterna under tillsyn avnågon administrativ eller judiciell offentlig myndighet, som hade att ingripa, då missförhållande yppade sig. Denna tanke är numera allmänt övergiven'. En på detta sätt utövad kontroll innebär ett olycksdigert ingrepp i advokatyrkets frihet och är ägnad att utplåna den känsla av oberoende och självansvar

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

hos advokaterna, på vilken varje gott advokatväsen måste grundas. Särskilt om en dylik disciplinär uppsikt uppdrages åt domstolarna, är detta ägnat att förrycka förhållandet mellan domstolarna och advokaterna och menligt inverka på de senares självständighet vid utförandet av rättegångar. Insikten härom har föranlett, att den disciplinära kontrollen över advokaterna numera allmänt anordnats på annat sätt. Därvid har man i regel upptagit det från England och Frankrike härstammande systemet att låta advokaterna själva genom sina organisationer utöva den erforderliga disciplinen. Det enda undantaget utgör den nya norska lagstiftningen. Enligt denna skall kontrollen ej utövas genom en för detta ändamål bildad advokatorganisation, utan lagen har sökt nå samma mål genom att förklara strafflagens bestämmelser om tjänsteförseelser tillämpliga på advokater. Mot denna anordning kan tydligen ej göras den invändningen, att därigenom advokaternas självständighet skulle lida intrång. Någon rätt att självmant ingripa i advokaternas förhållanden tillkommer ej domstolarna; deras verksamhet inträder först efter vederbörligen väckt åtal. Däremot kan det på goda grunder betvivlas, att den sålunda vunna kontrollen skulle bliva vidare effektiv. Det måste alltid bliva mer eller mindre beroende av tillfälligheter, huruvida åtal kommer till stånd. Genom den disciplinära kontrollens anordnande i den allmänna straffrättsskipningens form får denna kontroll en formell anstrykning, som ej är önskvärd. Kontrollen inriktas med nödvändighet på bestämda handlingar, vilkas brottslighet det gäller att påvisa, under det att en under längre tid fortsatt vårdslös utövning av yrket kanhända ej låter sig bestraffas. En offentlig rättegång för en obetydlig förseelse är ägnad att väcka ett onödigt uppseende till skada för advokaten i hans fortsatta utövning av yrket. Vissa av de i den allmänna rättsskipningen brukliga straffarterna äro med hänsyn till beskaffenheten av de förseelser, som här äro i fråga, föga lämpliga. Med hänsyn till dessa omständigheter kan ett antagande av det norska kontrollsystemet ej förordas. Då den norska lagen i disciplinärt hänseende jämställer advokaterna med ämbetsmännen i stället för att anordna disciplinär kontroll genom advokaterna själva, torde detta ej heller ha berott på övertygelse om den valda ståndpunktens företräde utan, enligt vad förarbetena angiva, snarare föranletts av politiska förhållanden. Övervägande skäl synas däremot tala för den eljest allmänt anlitade utvägen att överlämna den disciplinära kontrollens handhavande åt advokaterna själva. Såsom ovan framhållits ansluta sig även de svenska och de äldre finska förslagen till denna ståndpunkt, ehuru de i likhet med den danska lagen samtidigt underkasta advokaterna strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott. Om man uppdrager den disciplinära myndigheten åt advokaterna själva, kan det förväntas, att kontrollen blir både verksammare och smidigare än med något annat system. Advokaterna hava mera än någon utomstående myndighet ett levande och omedelbart intresse av att ståndets anseende upprätthålles och hava säkerligen också bättre kännedom om missförhållandena inom yrket, än

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

som kan påräknas hos myndigheterna. Advokaternas uppgift i detta hänseende underlättas väsentligen genom det muntliga och offentliga rättegångsförfarandet, vilket i sig självt är ägnat att verka uppfostrande på dem, som föra talan inför rätta. Den disciplinära bestraffningsrätten, överlämnad åt den av framstående medlemmar av ståndet sammansatta styrelsen för advokaternas egen organisation, kommer att utövas av personer, som i erfarenhet om advokatyrkets olika förhållanden stå framom varje annat organ och därför äga särskilda förutsättningar att rätt utöva sin myndighet. Mot det ifrågavarande systemet kunde möjligen göras den invändningen, att advokaterna vid utövandet av bestraffningsrätten ej komme att förfara opartiskt utan läte sig påverkas av konkurrenshänsyn och andra otillbörliga inflytanden. Någon allvarlig farhåga härför torde dock ej behöva hysas. Om den disciplinära myndigheten ej uppdrages åt föreningens lokala organ utan förbehålles den för hela riket gemensamma centrala styrelsen, ligger häri en borgen för att lokala konkurrenssynpunkter ej komma att göra sig gällande. Och ytterligare säkerhet kan vinnas genom att tillägga den bestraffade klagorätt till domstol. P å dessa skäl har processkommissionen ej tvekat att förorda den lösning av det föreliggande spörsmålet, som innebär, att den disciplinära kontrollen uppdrages åt advokaterna själva. t För detta ändamål böra advokaterna organiseras i en förening. Då föreningens disciplinära befogenhet naturligen ej kan avse andra än dess egna medlemmar och det ej kan tillåtas, att advokat undandrager sig den föreskrivna kontrollen genom att ställa sig utom föreningen, måste föreningen omfatta samtliga advokater. Genom antagande till advokat förvärvas sålunda tillika medlemskap i advokatföreningen. Föreningens uppgift bör ej begränsas till den disciplinära kontrollens utövande. Liksom motsvarande institutioner i främmande länder bör den bliva ett medel att även i andra avseenden tillgodose advokaternas och rättsskipningens bästa. Dess verksamhet i dessa hänseenden kan naturligtvis ej i detalj angivas utan blir väsentligen beroende av omständigheterna. Föreningen bör över huvud befrämja sakförarväsendets utveckling och verka för upprätthållande av en god anda inom advokatkåren. Föreningen bör vidare kunna bidraga till höjande av rättslivet även utom advokaternas krets och särskilt genom den inom densamma förefintliga sakkunskapen vara till nytta för rättsskipningens utveckling i god riktning. Ehuru något hinder tydligen icke finnes, att frivilliga föreningar bestå inom ramen av den allmänna, får det förutses, att den nya organisationen kommer att väsentligen övertaga den verksamhet till advokatväsendets och rättslivets fromma, som nu bedrives av advokatsamfundet. AdvokatVid utövandet av föreningens verksamhet, särskilt med avseende å tillsyn föreningen ^ver m e dlemmarna och vid antagande av nya medlemmar, är det av vikt, att organisa-

ion.

.

o

.

den kännedom om personliga och lokala förhållanden, som förefinnes hos föreningens medlemmar i orterna, kan tillgodogöras av styrelsen. Särskilt framträder behovet härav, i den mån antalet medlemmar Växer och svårigheter för

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER).

styrelsen att av egen erfarenhet bedöma förhållandena ökas. För att tillgodose dessa synpunkter bör föreningen fördelas i lokala avdelningar. Även i andra avseenden, särskilt för behandling av frågor av lokalt intresse, torde dessa avdelningar i orterna fylla ett behov. I regel synes en avdelning böra finnas för varje hovrättsområde. Då det är av vikt, att medlemsantalet i en avdelning ej blir alltför ringa, lär det med hänsyn till fåtaligheten av advokater i vissa landsdelar åtminstone till en början få räknas med, att en avdelning kan omfatta två hovrättsområden, liksom även eljest avvikelse från hovrättsindelningen må förekomma, om så påkallas av omständigheterna. Såsom verkställande organ för föreningen måste finnas en styrelse, liksom varje avdelning bör företrädas av en styrelse. Styrelsernas ledamöter böra tillsättas genom val av medlemmarna i föreningen eller avdelningen. Varje advokat bör tillhöra den avdelning, inom vars område han har sitt kontor. Såsom ovan framhållits, innebär indelningen i avdelningar ej någon begränsning i advokaternas rätt att uppträda inför rätta även utom avdelningens område. Såsom behörighetsvillkor för att antagas till advokat bör fordras svenskt Kompetens medborgarskap, rätt att råda över sig och sin egendom samt viss ålder. I det senare avseendet torde gränsen böra sättas vid 25 åT. I många fall har sökanden ej före denna ålder genomgått den utbildning, som enligt vad nedan sägs bör fordras. Även om så är förhållandet, lär han dessförinnan ej hava förvärvat tillräcklig erfarenhet för utövande av självständig verksamhet som advokat. Åldersgränsen överensstämmer med den nu för tillträde till advokatsamfundet gällande. Den egenskap, som framför andra skiljer advokater från övriga rättegångsombud, är rättsbildningen. I detta avseende måste ej ringa krav ställas på advokaterna. I fråga om teoretiska kunskaper böra samma fordringar uppställas på advokater som på domare. Svårare är att avgöra, vilken grad av praktisk utbildning bör fordras. Processkommissionen anser det ej nödigt att nu i detalj ingå på denna fråga. Såsom grundsats bör gälla, att särskilt avseende fästes vid att sökanden med gott vitsord tjänstgjort viss tid hos advokat. Dock synes tjänstgöring vid domstol eller å statsåklagares kansli kunna delvis ersätta den speciella advokatutbildningen. Under vissa förutsättningar bör av lätt insedda skäl tillträde vägras en sökande. I sådant hänseende torde böra föreskrivas, att den ej må bliva advokat, som är underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller förklarad ovärdig att föra andras talan inför rätta eller att i rikets tjänst nyttjas eller dömd till frihetsstraff för förfalskning, tjuvnadsbrott, bedrägeri, oredlighet eller därmed jämförlig förbrytelse. E t t av de viktigaste krav, som måste ställas på utövarna av advokatyrket, är, att de i ekonomiskt avseende äro självständiga. Det ligger i sakens natur, att dålig ekonomi för en advokat måste innebära en stark frestelse till missbruk av hans ställning, och erfarenheten visar, att denna frestelse icke alltid kan emotstås. Att fordra en allmän garanti i detta hänseende är väl icke möjligt, men

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

nu angivna hänsyn bör dock föranleda, att den, som varit försatt i konkurs, ej får antagas till advokat, förrän han visar, att han är fri från borgenärernas krav. ämbetsmän • E n f r å g a . a v i c k e r i n g " a Praktisk betydelse är, huruvida eller i vilken omfattTunna^ara n i n f rättsbildade ämbetsmän skola kunna antagas till advokater. Såvitt advokater, angår domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna domstolarna samt polistjänstemän, lär det utan vidare vara uppenbart, att de på grund av sin ställning böra vara uteslutna från att tillhöra advokatkåren. Frågan, huruvida det bör tillåtas övriga statstjänstemän att bliva advokater och idka advokatverksamhet, synes böra bedömas huvudsakligen med hänsyn till huruvida tjänstens behöriga upprätthållande medgiver, att dess innehavare bedriver verksamhet som advokat. Numera ställas på innehavarna av de flesta statstjänster sådana anspråk på arbete i tjänsten, att det icke gärna kan ifrågakomma, att de skulle kunna tillika utöva advokatverksamhet. Emellertid finnas även statstjänster, som icke äro avsedda att giva innehavaren full sysselsättning och vilka i övrigt äro av den beskaffenhet, att med tjänsten lämpligen kan förenas verksamhet såsom advokat. Med avseende härå har det synts lämpligt, att det överlämnas åt Konungen att i varje fall bestämma, huruvida tjänsteman, varom nu är fråga, må få vara advokat. ^talaTttil' advokat,

Någon

tvekan

torde ej behöva råda därom, att det i allmänhet skall stå envar, som uppfyller de ovan angivna förutsättningarna, fritt att bliva advokat. Denna grundsats, den s. k. fria advokaturen, är numera så gott som allestädes erkänd. Den fria konkurrensen står bäst i överensstämmelse med advokatyrkets natur, under det att upprätthållandet av ett begränsat advokatstånd medför fara för stillastående och tillbakagång. Det ligger också i allmänhetens intresse, att advokatyrket ej monopoliseras hos ett mindre antal personer. Det föreligger emellertid behov av en diskretionär prövning i visst hänseende. Det ligger den allra största vikt uppå att den, som skall biträda den rättssökande allmänheten i sådana ärenden, som ingå i advokatyrket, är en fullt redbar person. Detta har också beaktats i de främmande lagarna och förslagen. Sålunda kan enligt tysk rätt den, som enligt utlåtande av advokatkammarens styrelse gjort sig skyldig till något, som skulle medföra hans uteslutande ur föreningen, ej erhålla legitimation som advokat. Enligt dansk och norsk rätt skall sökande förete intyg om rättskaffens vandel, och enligt den danska lagen kan legitimation i regel ej meddelas, om advokatföreningens styrelse i sitt avgivna yttrande förklarat, att han ej fört en sådan vandel. De tidigare finska förslagen uppställa krav på rättskaffens vandel såsom förutsättning för antagande till offentlig sakförare. Det vore säkerligen föga betryggande, om tillträde till advokatkåren endast gjordes beroende av att sökanden företedde ett intyg av en eller flera personer om redbar vandel. Det synes därför processkommissionen böra medgivas den myndighet, som har att besluta om antagande av advokater, att avslå ansökan härom, därest omständighet föreligger, som utmärker, att sökanden ej fört en

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

redbar vandel. Den prövning, som myndigheten sålunda har att i detta hänseende företaga, bör tydligen begränsas till faktiska förhållanden, under det att obestämda misstankar ej få inverka. I England och Frankrike har vederbörande advokatförening att pröva frå- Prövningsgan om antagande till advokat, såvitt angår de inför rätta pläderande advoka- myndl9<iet terna. Eljest tillkommer prövningsrätten i allmänhet justitieministeriet (Tyskland, Danmark, Norge). De äldre finska och delvis de svenska förslagen förlägga prövningen till domstol. Då de flesta kompetensvillkoren äro av rent formell natur, kan det synas tämligen likgiltigt, vem som utövar prövningsrätten. Till domstol bör den emellertid av principiella skäl ej förläggas. Därigenom skulle ett avsteg ske från grundsatsen om advokaternas oberoende ställning i förhållande till domstolarna. Den enklaste och bästa lösningen synes vara, att advokatföreningens styrelse får handhava prövningen. Om avgörandet överlämnas åt offentlig myndighet, måste denna i allt fall inhämta yttrande från advokatföreningens styrelse. Föreningens styrelse har med ledning av inhämtade upplysningar från avdelningsstyrelserna de bästa förutsättningarna för bedömandet av sökandens redbarhet. Då den, som antages till advokat, därmed också blir medlem av advokatföreningen, är det billigt, att beslutanderätten tillkommer föreningens styrelse. Någon fara för att prövningsrätten ej kommer att utövas opartiskt torde ej föreligga. Kompetensvillkorens övervägande formella natur lämnar ej större spelrum för godtycke, och ytterligare garanti vinnes om, på sätt processkommissionen ämnar förorda, möjlighet att hos domstol överklaga styrelsens beslut beredes den, vilkens ansökan avslagits. Den av processkommissionen förordade organisationen utgör tydligen ej något Rättshjälpshinder för den fortsatta tillvaron av de offentliga rättshjälpsanstalterna. Dessas anstalterna. föreståndare och övrig rättsbildad personal kunna och böra bliva medlemmar av advokatföreningen och bliva därigenom behöriga att föra talan såsom advokater. I den mån den föreslagna anordningen kan medverka till att rättsbildade personer anställas i rättshjälpsanstalterna, är detta endast till fördel för dessas verksamhet. Genom bestämmelserna om behörighetsvillkor för advokater sörjes såvitt möj- Tillsyn å ligt för att endast de, som ur olika synpunkter hålla måttet, vinna tillgång till advokaterna advokatkåren. Men såsom redan framhållits måste en viss tillsyn kunna utövas å de antagna advokaterna, och denna tillsyn liksom den erforderliga disciplinära myndigheten bör utövas av advokatföreningens styrelse. Bakgrunden för styrelsens verksamhet i detta avseende är advokaternas yrkesplikt, sådan denna i det föregående angivits. Den, som anser sig hava anledning till anmärkning mot advokat i anledningav hans yrkesutövning, äger tydligen göra anmälan härom antingen hos föreningens styrelse eller hos vederbörande avdelningsstyrelse. Samma befogenhet bör självfallet också tillkomma domstol, som vid handläggning av mål kon-

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

staterar otillbörligt förfarande från advokats sida. Den tanke, som ligger till grund för bildandet av en advokatförening och dennas utrustande med disciplinär befogenhet, kräver emellertid också, att föreningen genom sina organ, centralstyrelsen och avdelningarnas styrelser, själv utövar tillsyn över medlemmarnas verksamhet och självmant ingriper, då missförhållanden yppa sig. Det är icke minst genom denna fortlöpande kontroll och den därav alstrade ansvarskänslan hos advokaterna, som den föreslagna organisationen bör kunna bliva till gagn för advokatväsendet. Avdelningsstyrelserna, vilka icke skulle äga någon disciplinär myndighet, böra, då omständighet inträffar, som kan påkalla ingripande mot advokat, underrätta föreningens styrelse därom. Den disciBeträffande frågan, vilka handlingar av advokat, som böra underkastas disciftZffiningl- p l i n ä r t ingripande från styrelsens sida, kunna delade meningar råda. Uppenrätten. bart torde vara, att bestraffningsrätten bör omfatta icke endast advokats förhållande i fråga om förande av rättegångar utan även hans övriga advokatverksamhet i den mening detta ord ovan fattats. Härtill begränsas i vissa lagar, t. ex. den danska, föreningens disciplinära befogenhet. Andra lagar gå längre och lägga även advokats privata liv under föreningens bestraffande myndighet, så snart advokaten däri låtit något komma sig till last, som kan anses ägnat att skada advokatkårens anseende. Detta är särskilt fallet i Tyskland, och de tyska hedersdomstolarnas praxis uppvisar ett stort antal bestraffningar av denna anledning. Även de svenska och de äldre finska förslagen synas ha avsett att möjliggöra disciplinärt ingripande på grund av varjehanda förseelser i privatlivet. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida en så vidsträckt befogenhet för styrelsen är påkallad eller ens önskvärd. För svensk uppfattning lär det förefalla stötande, att en förening av yrkesutövare, låt vara att den har en viss officiell karaktär, skall kunna anställa efterforskningar rörande medlemmarnas privata liv och sätta sig till doms över deras åtgöranden. E n så utsträckt disciplinär verksamhet synes vara ägnad att framkalla en sådan kåranda bland advokaterna, som knappast vore eftersträvansvärd. Processkommissionen har därför ej ansett bestraffningsrätten böra givas en så vidsträckt omfattning. En motsvarande omfattning av den disciplinära bestraffningsrätten finnes icke heller i fråga om ämbetsmännen. Å andra sidan måste det erkännas, att det i visst fall förefinnes ett behov av att kunna ingripa mot advokat även i fråga om handlingar, som falla utom hans advokatverksamhet. Detta är händelsen, då advokat gör sig skyldig till oredligt förfarande. Betydelsen av redbarhet hos advokaterna gäller naturligtvis icke blott i yrkets utövande utan även eljest i handel och vandel. Det skulle vara icke blott stötande för rättskänslan utan även till skada för advokatkårens och rättsskipningens anseende, om åtgärder ej kunde vidtagas mot en advokat, om vilkens yrkesutövning man visserligen ej har sig något ofördelaktigt bekant men som exempelvis i egenskap av styrelseledamot i ett bolag medverkat till eller rent av anvisat oredliga affärsmetoder. Det synes därför befogat, att

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

styrelsens disciplinära myndighet bestämmes så, att den omfattar ej blott missförhållanden, som advokat låter komma sig till last i yrket, utan även oredligt förfarande därutom, och detta vare sig oredligheten konstaterats genom straffdom eller ej. Olika slag av disciplinära åtgärder böra föreskrivas med hänsyn till den mer eller mindre svåra beskaffenheten av den förseelse, som den felande låtit komma sig till last. För mycket lindriga fall av pliktförsummelse i yrket torde en anvisning från styrelsens sida, huru i liknande fall bör förfaras, vara tillräcklig för framtida rättelse. Eljest synes varning vara den för den disciplinära kontrollen bäst avpassade straffarten. I svårare fall måste uteslutning ur föreningen kunna tillgripas. Detta straff är tydligen mycket kännbart, då därigenom även rätten att utöva advokatverksamhet förloras. Icke utan tveksamhet har processkommissionen ansett styrelsen jämväl böra kunna meddela den felande förbud mot utövande av advokatverksamhet under viss tid. E t t sådant förbud medför den olägenheten, att det verkar högst olika i olika fall, beroende på den därav drabbades ekonomiska ställning eller möjlighet att försörja sig med annat arbete. Men det har dock synts erforderligt att kunna tillgripa förbudet såsom en medelväg mellan varning och uteslutning ur föreningen. Tiden har synts böra begränsas till ett år. Bötesstraff torde däremot ej böra ingå bland de disciplinära åtgärderna. Förutom att betänklighet kan hysas mot att advokatföreningens styrelse finge handhava ett dylikt straff, som för att bliva effektivt måste kunna vid bristande tillgång förvandlas till fängelse, är bötesstraff knappast ett lämpligt korrektiv mot de förseelser, beträffande vilka dess användning skulle komma i fråga. Straffsystemet synes för övrigt böra anordnas i huvudsak överensstämmande med vad som gäller om ämbetsbrott, så att åtskillnad göres mellan å ena sidan uppsåtliga förbrytelser, som böra bestraffas strängare, och å andra sidan förseelser av vårdslöshet, varjämte möjlighet bör finnas att fästa avseende vid förmildrande eller försvårande omständigheter och särskilt vid att förseelsen upprepats. I överensstämmelse med vad nu anförts lär styrelsen böra äga ur föreningen utesluta advokat, som i sin advokatverksamhet för egen fördel eller för att gynna eller skada sin huvudman eller annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet gör uppsåtligen orätt eller uppsåtligen underlåter att fullgöra vad honom åligger eller eljest gör sig skyldig till oredligt förfarande. Vid förmildrande omständigheter bör i stället förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år eller varning kunna meddelas. Om advokat eljest i sin advokatverksamhet ej iakttager sina ovan angivna allmänna plikter, bör styrelsen äga meddela anvisningar hur i liknande fall lämpligen bör förfaras eller tilldela honom varning. Vid synnerligen försvårande omständigheter och särskilt vid upprepad förseelse bör förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år kunna meddelas eller uteslutning ur föreningen kunna ske.

222 ionkiirl8

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

Utan a t t a d v o k a t .Även g j ° r t s i S skyldig till något förfarande, som påkallar 0 disciplinära åtgärder mot honom, kan i vissa fall fråga uppkomma, om han bör få fortsätta sin advokatverksamhet. E t t av de praktiskt viktigaste fall, som här åsyftas, är, då advokat blir försatt i konkurs. För detta fall meddelas olika bestämmelser i de främmande lagarna och förslagen. Enligt den tyska lagen kan vederbörande justitieministerium, efter att hava hört advokaten och advokatkammarens styrelse, återkalla legitimationen. Därvid synes ministeriet kunna förfara fritt efter omständigheterna. Enligt den danska lagen skall legitimationen återkallas och kan i regel ej på nytt förvärvas, förrän advokaten styrkt, att han gottgjort sina borgenärer. Den norska lagen föreskriver, att legitimationen i och med konkursen träder ur kraft, till .dess advokatens gäld genom betalning eller annorledes bortfallit. Om konkursen icke uppkommit på grund av något förhållande, som gör advokaten ovärdig det förtroende hans ställning kräver, kan dock justitiedepartementet på ansökan medgiva, att han utövar advokatverksamhet. Nya lagberedningens betänkande innehåller ej någon bestämmelse i ämnet. Då en advokat råkar på obestånd, föreligger, såsom erfarenheten visar, ofta fara för att han inlåter sig på oredliga transaktioner. Att beröva honom rätten till fortsatt verksamhet redan på den grund, att han antages befinna sig i ekonomiska svårigheter, kan tydligen ej sättas i fråga. Men om hans obestånd manifesterat sig i en konkurs, föreligger stundom fog för att åtminstone tills vidare utesluta honom från möjligheten att utöva advokatverksamhet. Att uppställa detta som en allmängiltig regel synes dock onödigt strängt. Ofta kan på grund av kännedom om advokatens person och förhållande före konkursen faran för oredligt tillvägagångssätt anses utesluten, och frestelsen härtill torde väl i allmänhet för honom vara större, innan han avträtt sina tillgångar till konkurs. Tillräcklig säkerhet synes därför kunna vinnas, om det medgives advokatföreningens styrelse att, därest omständigheterna det föranleda, bestämma, antingen att han för viss tid, högst ett år, skall vara förhindrad att utöva advokatverksamhet eller att han skall vara utesluten ur föreningen, till dess han visar, att han är fri från borgenärernas krav. Har advokaten gjort sig skyldig till konkursförbrytelse, föreligger i många fall anledning att, enligt vad ovan anförts, i disciplinär väg utesluta honom ur föreningen.

Andra anAnledning att utesluta advokat ur föreningen kan även uppkomma, då nåtill ^uteslut- £ o n omständighet inträffar, som, om den förelegat, då advokaten sökt att bliva ning. antagen, skolat medföra, att ansökningen avslagits. På detta ämne, som ej är av större principiell betydelse och som torde tarva olika bestämmelser för olika fall, har processkommissionen ej ansett sig böra närmare ingå. Följd av ute- En följd av stadgandet att alla advokater skola tillhöra advokatföreningen gen. ar ^ a ^ . ^ e n g o m u t e s l u t i t s ur föreningen därmed upphört att vara advokat. Klagorätt.

Såsom förut framhållits, förutsätter den disciplinära myndighetens överlåtande till advokatföreningen, att möjlighet beredes den, som drabbats av disci-

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

plimärt ingripande, åtminstone om detta är av allvarligare slag, att få åtgärden prövad av offentlig myndighet. Med det av processkommissionen förordade straffsystemet torde klagorätt böra stå öppen för den, som enligt styrelsens beslut uteslutits ur föreningen eller som förbjudits att under viss tid utöva advokatverksamhet, under det att vid ringare bestraffning det bör förbliva vid styrelsens beslut. Av liknande skäl bör även den, vilken det vägrats att bliva antagen till advokat, få fullfölja talan mot beslutet. Med hänsyn till prövningens övervägande rättsliga natur och betydelsen av de rättigheter, som äro i fråga, bör klagan föras i högsta domstolen, som alltså skall utöva den slutliga prövningsrätten i dessa frågor. Lagstiftningen angående advokatväsendet avser att i rättsskipningens intres- ^^fif.6* se skapa garantier för att ombudsmannaskap i rättegång må utövas av perso- 0 ö ^J[Jf £v ner, som äro skickade därtill. Med hänsyn härtill ligger det otvivelaktigt i det ^katy% allmännas intresse att förebygga, att personer, som sakna den erforderliga kom' petensen, med obehöriga medel göra intrång på advokaternas verksamhetsområde. Liknande synpunkter hava föranlett, att obehörigt utövande av läkarkonsten belagts med straff. E n straffbestämmelse mot obehörigt utövande av advokatyrket är därför påkallad. Den torde böra formuleras i överensstämmelse, med det stadgande i 22 kap. strafflagen, som riktar sig mot obehörigt utövande av offentligt ämbete, och få sin plats i nämnda kapitel. Straff skall alltså stadgas för den, som giver sig ut för advokat och utövar advokatverksamhet, oaktat han icke är medlem av advokatföreningen. Olovligt utövande av verksamhet som advokat bör alltså icke i och för sig föranleda straff, utan endast om därtill kommer det svikliga förfarande, som består i att vederbörande obehörigen utgivit sig för advokat, bör straffskyldighet inträda. Straffbestämmelsen bör även avse det fall, att den, som för viss tid erhållit förbud att utöva advokatverksamhet, överträder detta förbud. Utöver de bestämmelser om advokaterna, som böra upptagas i lagen, erford- Advokat^ ras givetvis närmare föreskrifter om advokatföreningen. Dessa bestämmelser * ™tg$™ torde böra hava formen av stadgar för advokatföreningen. Dessa stadgar lära böra tillkomma i den ordning, att de beslutas av föreningen men underställas. Konungens prövning.

Sammanfattning. 1. Advokattvång skall ej införas utan envar vara behörig att vid alla domstolar själv utföra sin talan. Advokatmonopol skall endast i så måtto råda, att såsom ombud eller försvarare i hovrätt och högsta domstolen ej må användas annan än offentlig sakförare (advokat). Med offentlig sakförare nedan angivna ordning.

(advokat)

2. förstås den, som blivit antagen därtill i

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

3. Advokat skall vara behörig att uppträda såsom ombud eller biträde i rättegång vid alla domstolar i riket. I högsta domstolen må dock endast den advokat föra talan, som minst fem år utövat verksamhet såsom advokat. 4. För varje domstol utser Konungen, efter överenskommelse, ett lämpligt antal; advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare efter domsto lens förordnande för varje särskilt fall. 5. Advokat skall vara skyldig att, därest försvarare ej efter frivilligt kan erhållas, vid domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, förordnande såsom försvarare åt den, som är anhållen eller häktad.

åtagande emottaga

6. Vid utövande av sin verksamhet skall advokat med trohet och nit utföra honom anförtrodda uppdrag samt söka att i allt vad på honom ankommer främja en god rättsskipning. 7. Advokaterna skola vara sammanslutna i en förening, som har att befrämja sakförarväsendets utveckling och övervaka medlemmarnas verksamhet. Medlem av advokatföreningen är envar, som antagits till advokat. 8. Advokat förening en skall vara fördelad i avdelningar, var med sitt område, som i allmänhet bör sammanfalla med en eller två hovrätters områden. För advokatföreningen och varje dess avdelning skall finnas en styrelse, som tillsättes genom val av medlemmarna. Advokat skall tillhöra den avdelning, inom vars område han har sitt kontor. 9. För att kunna bliva antagen till advokat fordras att vara svensk medborgare, råda över sig och sin egendom, hava fyllt 25 år samt hava avlagt för domarämbetes utövning föreskrivna kunskapsprov och därefter erhållit praktisk utbildning enligt närmare föreskrifter. Den praktiska utbildningen bör företrädesvis hava förvärvats genom väl vitsordad tjänstgöring viss tid hos advokat, men sådan tjänstgöring må delvis kunna ersättas genom tjänstgöring vid domstol eller å statsåklagares kansli. Till advokat må ej antagas den, som är underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller förklarad ovärdig att föra andras talan inför rätta eller

11 KAP. OFFENTLIGA SAKFÖRARE (ADVOKATER) .

att i rikets tjänst nyttjas eller dömd till frihetsstraff för förfalskning, tjuvnadsbrott, bedrägeri, oredlighet eller därmed jämförlig förbrytelse eller som blivit försatt i konkurs och icke är fri från sina borgenärers krav. 10. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna domstolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater. Huruvida den, som innehar annan tjänst hos staten, må tillika vara advokat, bestämmes av Konungen. 11. Rätt att antagas till advokat skall tillkomma envar, som uppfyller de i 9 punkten upptagna fordringar och som icke enligt 10 punkten är utesluten från att vara advokat; dock må ansökning avslås, därest omständighet föreligger, som utmärker, att sökanden icke fört en redbar vandel. 12. Ansökan

att antagas till advokat prövas av advokatföreningens

styrelse.

13. Advokatföreningens och avdelningarnas styrelser skola utöva tillsyn därå, att medlemmarna såväl vid utförande av talan inför domstolarna som i sin övriga advokatverksamhet fylla de förpliktelser, som åligga dem. Avdelningsstyrelse skall, därest omständighet inträffar, som kan påkalla åtgärd enligt 14 punkten, underrätta advokatföreningens styrelse därom. 14. Advokatföreningens styrelse äger ur föreningen utesluta advokat, som i sin advokatverksamhet för egen fördel eller för att gynna eller skada sin huvudman eller annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet gör uppsåtligen orätt eller uppsåtligen underlåter fullgöra vad honom åligger eller som eljest gör sig skyldig till oredligt förfarande. Föreligga mildrande omständigheter, må styrelsen i stället meddela honom förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år eller tilldela honom varning. Lärest advokat eljest i sin advokatverksamhet icke iakttager vad enligt G punkten åligger honom, äger styrelsen giva honom anvisningar, huru i liknande fall lämpligen bör förfaras eller tilldela honom varning. Vid synnerligen försvårande omständigheter och särskilt vid upprepad förseelse må styrelsen meddela den felande förbud mot utövande av advokatverksamjget under högst ett år eller utesluta honom ur föreningen. Cm advokat försättes i konkurs, äger styrelsen, därest omständigheterna föranleda det, bestämma, antingen att han för viss tid, högst ett år, skall vara förhindrad utöva advokatverksamhet eller att han skall vara utesluten ur föreningen, till dess han visar, att han är fri från sina borgenärers krav.

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

Härutöver meddelas bestämmelser om advokats uteslutande ur föreningen, när omständighet inträffar, som skulle medföra, att han ej kunde antagas till advokat. J)en, som uteslutits ur advokatföreningen, har därmed upphört lit vara advokat. 15. Mot beslut av advokatföreningens styrelse, varigenom någon vägrats bliva antagen till advokat eller uteslutits ur advokatföreningen eller förbjudits att under viss tid utöva advokatverksamhet, må talan föras hos högsta domstolen. 16. I strafflagen intages bestämmelse om ansvar för den, som giver sig ut för advokat och utövar advokatverksamhet, oaktat han icke är medlem av advokatföreningen eller erhållit förbud att för viss tid utöva advokatverksamhet. 17. Utöver vad nu är sagt meddelas bestämmelser om advokatföreningen i stadgar, som föreningen äger antaga men som skola underställas Konungens prövning.

12 KAPITLET.

Delgivning av handlingar i rättegång. Inledning.

I vår rätt hava enhetliga bestämmelser beträffande delgivning av handlingar icke meddelats. En betydande koncentrering i ämnet har dock ägt rum genom lagen den 10 juli 1899, den s. k. stämningslagen, vilken alltjämt, med frånseende av några smärre ändringar, bildar innehållet i 11 kap. rättegångsbalken. Där meddelas, i sammanhang med föreskrifter angående stämning, närmare stadganden beträffande stämnings delgivning. Även annan delgivning regleras i stämningslagen så till vida, att de flesta.av bestämmelserna rörande stämnings delgivning förklarats skola äga tillämpning i avseende å delgivning av domstols beslut. Till reglerna om stämnings delgivning hänvisas i åtskilliga särskilda fall, där delgivning föreskrives. I andra fall åter hava speciella bestämmelser rörande delgivning meddelats. Detta galler framför allt beträffande delgivning i mål, där processen, såsom i konkursmål och mål vid vattendomstol, regleras av särskild lagstiftning. Men även inom området för den ordinära processen finnas bestämmelser om delgivning, som avvika från reglerna i 11 kap. rättegångsbalken. Slutligen förekommar det, att det överlämnats åt domstolen att i det särskilda fallet bestämma, k r u delgivning skall äga rum. I en blivande rättegångslag måste jämväl frågan om delgivning i rättegång komma, att bliva föremål för fullständig reglering. Något detaljerat förslag i

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

sådant hänseende kommer icke att i förevarande principbetänkande framställas. Processkommissionen skall endast framlägga sin ståndpunkt beträffande några frågor av mer grundläggande betydelse, särskilt där med hänsyn till det nya rättegångsförfarandet eller eljest lämpligare anordningar än de nuvarande kunna förordas. E n betydelsefull och omstridd fråga är, huruvida det bör ankomma å par- Delgivning* terna eller domstolen att besörja erforderlig delgivning. Det har förr gjorts °™l>e?örjangällande att, vad civilprocessen angår, denna fråga vore av principiell innebörd parterna och att densamma borde lösas i enlighet med de allmänna grundsatser, som eligLj !^m" reglera parternas och domarens verksamhet i processen. Numera torde emellertid enighet råda därom, att man har att göra med en lämplighetsfråga, som bör ses ur praktisk synpunkt. Det gäller sålunda i främsta rummet att se till, på vilken väg man bäst når målet: en säker, snabb och billig delgivning. Frågan måste emellertid bedömas även med hänsyn till dess samband med rättegångsförfarandet över huvud taget. Det bör sålunda undersökas, huruvida det ena eller andra systemet är ägnat att medföra särskilda fördelar eller ölägenheter med hänsyn till rättegångsförfarandets gestaltning. Frågan har i de skilda rättegångsordningarna besvarats på olika sätt. Främmande I Frankrike ombesörjes delgivning i civila mål uteslutande av parterna. Detta gäller självfallet i fråga om de skrifter, som växlas mellan parterna utan domstolen som mellanhand. Men även annan delgivning, exempelvis av rättens dom, äger rum genom parterna. Dessa hava emellertid icke valfrihet med avseende å sättet för delgivningens verkställande utan måste därför anlita en särskild tjänsteman, huissier. Enligt den tyska civilprocesslagen skall delgivning i vissa fall äga rum genom parternas försorg, i vissa fall genom domstolens. Enligt lagens ursprungliga lydelse var delgivning genom parternas försorg det normala och delgivning genom domstolens försorg undantag. Genom ändringar i lagen har området för officialdelgivning utvidgats alltmer, och för närvarande förekommer denna i ojämförligt större utsträckning. I rättegångar vid Landgericht eller annan domstol, där advokattvång föreligger (Anwaltsprozess), tillkommer det ännu i betydande utsträckning parterna att taga initiativet för verkställande av delgivning. Detta gäller exempelvis med avseende å parternas skrifter samt rättens dom. Men viktiga undantag finnas, där delgivning genom rättens försorg äger rum. Så är fallet i fråga om delgivning av kallelser å vittnen och sakkunniga, vissa rättens beslut samt, framför allt, de skrifter, genom vilka talan fullföljes till högre rätt. När delgivningen ankommer å parterna, hava dessa att anlita en därför särskilt avsedd tjänsteman, Gerichtsvollzieher, motsvarande den franske huissier. Denne kan själv verkställa delgivningen men även för ändamålet anlita posten enligt närmare bestämmelser. Men lagen anvisar även ett annat sätt, varigenom parterna kunna ombesörja delgivning utan anlitande av en Gerichtsvollzieher. Där parterna i rättegången äro företrädda av advokater, IQ—242894. T.

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

kan delgivning ske »von Anwalt zu Anwalt». Därvid tillgår så, att den advokat, som skall ombesörja delgivningen, direkt, sålunda utan förmedling av en Gerichtsvollzieher, tillställer motpartens advokat den handling, som skall delgivas. Därest den sistnämnde mottager handlingen och därom utfärdar intyg, är delgivningen verkställd i laga ordning. Officialdelgivning förekommer framför allt i förfarandet vid Amtsgericht. Det enda undantaget av någon betydelse är rättens dom: denna delgives genom parternas försorg enligt förut angivna regler. Vid officialdelgivning ombesörjer domstolens sekreterare delgivningens verkställande antingen genom posten eller genom en rättstjänare. Den tyska straffprocesslagen, enligt vilken civilprocesslagens föreskrifter om delgivning skola äga motsvarande tillämpning, uppställer som regel, att de rättens beslut, beträffande vilka delgivning föreskrives, överlämnas till åklagarmyndigheten, som då har att ombesörja, delgivningen. Även i andra, fall pålägger lagen i betydande utsträckning åklagarmyndigheten initiativet med avseende å delgivnings ombesörjande. Från den legala regeln finnes emellertid ett viktigt undantag, i det undersökningsdomaren och ensamdomaren, Amtsrichter, alltid kunna omedelbart låta ombesörja delgivningar av alla slag. Även de kollegiala domstolarna anses befogade att omedelbart låta ombesörja delgivning i alla fall, där åklagarmyndighetens anlitande skulle medföra dröjsmål. I senare reformutkast har föreslagits, att rättens ordförande i trängande fall skulle kunna ombesörja delgivningar av alla slag. I Österrike har sedan gammalt delgivning av domar och beslut ägt rum genom rättens försorg. Denna grundsats har i de nuvarande civil- och straffprocesslagarna utsträckts att gälla med avseende å delgivning i allmänhet. Officialdelgivning äger sålunda alltid rum, såvida avvikande bestämmelser ej meddelats. E t t viktigt undantagsfall är delgivning mellan advokater, som anordnats i överensstämmelse med den tyska delgivningen von Anwalt zu Anwalt. Delgivning genom rättens försorg ombesörjes av kanslipersonalen och verkställes regelmässigt genom postverkets anlitande. Delgivning på den ort, där domstolen har sitt säte, kan i brådskande fall äga rum genom en rättstjänare. I Danmark ankommer delgivnings ombesörjande i civila saker å parterna. Delgivning inom straffprocessen ombesörjes vanligen av åklagarmyndigheten men i åtskilliga fall av rätten, särskilt där delgivning för den tilltalades räkning förekommer. Med avseende å delgivnings verkställande gäller såsom formföreskrift, att detta utom i särskilda undantagsfall skall ske genom stämningsman. Av undantagen må anmärkas delgivning mellan advokater, som ordnats i överensstämmelse med de kontinentala förebilderna. Enligt den nya norska civilprocesslagen skall i allmänhet delgivning äga rum genom rättens försorg, medan i straffprocessen delgivning i regel ombesörjes av åklagaren. Med avseende å sättet för delgivnings verkställande finnas icke några formföreskrifter men väl bestämmelser för säkerställande av bevis om verkställd delgivning. Delgivning kan ske genom stämningsman men även på annat sätt, t. ex. förmedelst posten. Jämväl telegraf och telefon kunna användas vid delgivning. Närmare bestämmelser härom äro icke upptagna

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

i lagen utan förutsättas skola meddelas i administrativ ordning. Meningen är emellertid icke. att delgivning skall kunna äga rum genom telegrafering eller telefonering direkt till vederbörande, med vilken delgivning skall äga rum. Vid delgivning medelst telegraf telegraferar avsändaren handlingens innehåll till den avsedda mottagningsstationen. Efter det vissa kollationerings- och kontrollföreskrifter iakttagits, är det telegrafmeddelande, som å mottagningsstationen utfärdas, att anse som en besannad avskrift och delgives såsom andra handlingar. På analogt sätt förfares vid telefons användande för att meddela det, som skall delgivas, till den som å mottagningsorten skall verkställa delgivningen. För svensk rätts vidkommande gäller fortfarande den redan före tillkom- Svensk rätt sten av 1734 års lag tillämpade grundsatsen, att delgivning äger rum genom parternas försorg. Denna grundsats har i ett anmärkningsvärt fall utsträckts till att gälla beträffande delgivning, som förut skett under medverkan av administrativ myndighet. Genom 1901 års s. k. fullföljdslag upphävdes nämligen föreskriften, att vid kommunikation i högsta instansen delgivning skulle äga rum genom Konungens befallningshavande och ålades klaganden att, i enlighet med vad som gällde beträffande kommunikation i hovrätt, ombesörja delgivningen. Denna gjordes visserligen i samband härmed mindre betungande i vissa hänseenden. I motiven till lagen framhölls emellertid lämpligheten av delgivningsbestyrets överlämnande åt klaganden, enär detta kunde tjäna till att avhålla från förhastat och obefogat ändringssökande. Regeln att delgivning ombesörjes av parterna gäller emellertid ingalunda undantagslöst. I åtskilliga fall sker delgivning genom rättens försorg. Enligt vad processkommissionen inhämtat har vid Stockholms rådstuvurätt den praxis utbildat sig, att i brottmål, där allmän åklagare för talan, rätten på åklagarens begäran låter inkalla målsäganden och vittnen genom en rättstjänare, som tillika är stämningsman. Vidare skall enligt lagen delgivning av besvär i mål, där någon hålles häktad, äga rum genom rättens försorg. På senare tid har emellertid officialdelgivningens princip vunnit insteg i lagen även på områden, där officialdelgivning icke i lika hög grad som i sistnämnda fall kan anses förestavad av särskilda omständigheter. Enligt den nya lagstiftningen om fri rättegång skall sålunda, därest part, som erhållit fri rättegång, därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande i partens ställe föranstalta om delgivning av stämning och sådant rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt av inkallelse av sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt. På officialdelgivningens princip bygger vidare ett flertal stadganden i vattenlagen, konkurslagen m. fl. lagar. Hos oss gäller icke såsom formföreskrift, att delgivningsakten skall verkställas genom särskilda organ. Stämningsmän kunna anlitas, om parten så vill, men handlingens överlämnande kan ske på annat sätt, t. ex. genom parten själv och utan att ens någon ojävig person är närvarande. Med hänsyn till att delgivningen kan behöva styrkas ligger det i partens intresse att låta verk-

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

ställa delgivningen på sådant sätt, att beviset härom säkerställes. ändamål kunna stämningsmän anlitas.

För sådant

Processkom- Enligt processkommissionens uppfattning lider det icke något tvivel att ofDel ivnin t l c i a l d e i g l v n m S x väsentligt högre grad än systemet med delgivning genom omb?sö?je9s Parternas försorg befordrar delgivningens effektivitet. Vid officialdelgivning av^ rätten, bär domstolen ansvaret för delgivningens behöriga verkställande. Domstolen part s°jä% k a n > d ä r e s t e n delgivning utförts på bristfälligt sätt, genast förordna om rät™dK'fpa t e l S 6 ' l i k s o m d e n i tvivelaktiga fall kan i förväg meddela förhållningsorder beträffande delgivningens utförande. Härigenom befrämjas delgivningens snabbhet och säkerhet i hög grad. Fördelarna särskilt för en icke rättskunnig part av att delgivningsföreskrifternas riktiga handhavande, varvid ofta ytterst viktiga rättsverkningar knutits, överlämnats åt domstolen, ligga i öppen dag. Även för en part, som biträdes av rättsbildat ombud eller själv är rättsbildad, torde det i allmänhet innebära en förmån att befrias från delgivningsbestyret. Vid officialdelgivning kan även delgivningen göras avsevärt billigare än vid delgivning genom parternas försorg. Det organ, som bäst av alla lämpar sig för delgivningar, är otvivelaktigt postverket. Såsom förut framhållits, har också i utlandet postens medverkan i stor utsträckning anlitats därför. Delgivning genom posten ställer sig i allmänhet mycket billig. En förutsättning för att postverket skall kunna i betydande grad utnyttjas för sådant ändamål är^ emellertid, att officialdelgivning äger rum. Nu nämnda omständigheter måste anses i och för sig väga tungt till förmån för officialdelgivning. Ytterligare skäl finnas emellertid för att sådan delgivning är att föredraga i den här föreslagna rättegångsordningen. Därigenom torde i icke ringa grad möjligheten att utan stora olägenheter genomföra den nödvändiga koncentrationen av huvudförhandlingen bliva ökad. När sådan förhandling blivit utsatt, men någon förutsättning för dess företagande sedermera brister, kan det vara till gagn, om delgivningen handhaves av domstolen. Har exempelvis någon, som genom rättens försorg skolat kallas till förhandlingen, icke kunnat bliva delgiven kallelsen, får domstolen omedelbart kännedom härom och kan låta verkställa nytt delgivningsförsök eller, där så är nödigt, genast besluta om förhandlingens inställande. Härigenom undvikes, att förhandlingen blir inställd, först då den skall begynna, och alla övriga, som inställt sig för densamma, därigenom förorsakats ett onyttigt besvär. Mot officialdelgivningens princip brukar invändas, att domarmakten ej bör belastas med det tidskrävande expeditionsarbete, som officialdelgivningen skulle medföra. Denna invändning kan processkommissionen ej tillerkänna större vikt. Meningen är ingalunda, att domarens tid skall tagas i anspråk, utan att den kanslipersonal, som är anställd vid domstolen, skall för ändamålet anlitas. Det har vidare, såsom förut anmärkts, bland annat hos oss gjorts gällande, att delgivningsbestyrets överlämnande åt den enskilde skulle vara ägnat att väcka en viss betänksamhet hos honom, och att därigenom skulle hindras onödiga rättegångar eller måls dragande under högre rätts prövning i otid. Oavsett att medlet såväl i ena som i andra hänseendet torde vara i högsta grad in-

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

effektivt, kan det, vad angår särskilt fullföljdens försvårande, icke ur principiell synpunkt anses riktigt att, när rätten till fullföljd en gång givits, göra denna rätt illusorisk genom extra anordningar, som försvåra rättens begagnande. P å grund av det anförda anser sig processkommissionen böra förorda, att det nuvarande omständliga och, framför allt, dyrbara systemet med delgivning genom parternas försorg i regel ersattes med officialdelgivning. E t t ytterligare stöd härför utgöra de erfarenheter, som i förevarande hänseende gjorts i utlandet. I Frankrike klagas över det ordinära förfarandets långsamhet och dyrhet. I Tyskland har officialdelgivningen vunnit allt större insteg genom ändringar i lagen tid efter annan, och i åtskilliga reformförslag står dess fullständiga införande såsom ett viktigt önskemål. I Österrike däremot, varest redan före den gällande civilprocesslagen officialdelgivning ägt rum i betydande omfattning, och där således en rik erfarenhet vunnits, har officialdelgivningen visat sig uppfylla högt ställda anspråk på säkerhet, snabbhet och billighet. Vad nu sagts äger närmast giltighet i fråga om civilprocessen. Beträffande straffprocessen kan väl sägas att förhållandet i förevarande hänseende icke är fullt analogt med civilprocessen. Såsom part i brottmål finnes i allmänhet en statens representant, åklagaren, åt vilken delgivnings ombesörjande helt visst med trygghet skulle kunna anförtros. Men någon särskild anledning att göra något undantag härför finnes icke. Genom att delgivningsbestyret överlämnas till rätten undvikes ofta en onödig omgång. Den för civilprocessen förordade regeln torde sålunda kunna utsträckas till att omfatta jämväl straffprocessen. Däremot är det tydligt, att delgivning av kallelser och beslut, som må erfordras under den förberedande undersökningen i brottmål, t. ex. av kallelse till förhör inför statsåklagare eller domstol, lämpligen ombesörjes av den myndighet, som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet, ävensom att delgivande av strafföreläggande ankommer å åklagaren. Delgivning av stämningar, kallelser och domstols beslut ävensom annan delgivning i rättegång skall sålunda i regel äga rum genom rättens försorg. De anordningar beträffande delgivningens verkställande, som processkommissionen nedan kommer att förorda, utgöra en garanti för att delgivningen i de flesta fall kan verkställas på det för såväl parterna som domstolen mest tillfredsställande sätt. En beaktansvärd fördel, som därmed vinnes, kan uppstå vid delgivning av stämning, som innehåller föreläggande för svaranden att tillstäcleskomma inför rätten viss dag, eller av annan liknande kallelse. Visar det sig därvid, att delgivningen icke kan ske i behörig tid, är rätten i stånd att efter samråd med motparten bestämma ny tid för inställelsen och jämka den för delgivningen fastställda tiden därefter. Härigenom kan mycken omgång undvikas. Under vissa förutsättningar kan det dock vara lämpligare, att parten själv övertager ansvaret för delgivningen. Han kan exempelvis icke lämna domstolen den för officialdelgivning nödiga vägledningen i fråga om bostad och adress för den, med vilken delgivning skall ske, och föredrager att anförtro åt en delgivningsman att, såsom nu ofta sker, söka inhämta erforderliga upplysningar härutinnan. För delgivningens verkställarn

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

de kunna vidare erfordras extraordinära åtgärder såsom t. ex. anlitande av automobil eller motorbåt. Därest parten i det särskilda fallet är villig att ikläda sig dessa kostnader för delgivningen, bör möjlighet att sålunda verkställa delgivningen stå öppen. Något skäl att i sådana undantagsfall vägra parten själv att åtaga sig delgivningsbestyret förefinnes icke, utan torde tvärtom delgivningen då lämpligast ombesörjas av parten. Från den allmänna regeln om delgivnings ombesörjande torde därför böra göras det undantag, att delgivning skall äga rum genom part, därest denne för rätten anmält, att han vill själv sörja därför. Om undantaget bestämmes så, kan det synas hava erhållit en alltför vid form, och det kunde sättas i fråga att låta det bero på rättens prövning, huruvida delgivning finge i det särskilda fallet äga rum genom partens försorg. Parterna skulle eljest kunna genom en enkel anmälan i andra än nu åsyftade fall övertaga delgivningens ombesörjande och därigenom göra de fördelar i processuellt hänseende, som av officialdelgivningen väntas följa, illusoriska. Risken härför torde emellertid vara ytterst ringa. Med hänsyn till de anordningar beträffande officialdelgivningens verkställande, som processkommissionen nedan förordar, kan det förväntas, att parterna i de allra flesta fall komma att finna det med sin fördel mest förenligt, att delgivningen äger rum genom rättens försorg, och endast komma att föranleda avvikelse härifrån, då ett verkligt behov föreligger.

•

Delgivning Såsom förut framhållits, bör för delgivningens verkställande i första hand genom post ifrågakomma anlitande av posten. Redan nya lagberedningen framhöll i sitt fp]f>n/)'frj

T

telefon eller principbetänkande av 1884, att delgivning i vissa fall och under vissa villkor stämnings- borde kunna verkställas genom post- eller telegrafverkets försorg, varigenom VY) fl V)

t

högst betydlig lättnad och bekvämlighet kunde beredas den rättssökande allmänheten. Denna uppfattning delas av processkommissionen till fullo. Postväsendet har i samband med kommunikationernas förbättrande utvecklat sig till allt större fulländning. Postverkets vanliga uppgifter ligga delgivningar mycket nära, och dess vittutgrenade organisation skapar synnerligen goda förutsättningar för att verket utan omfattande förändringar skall kunna åtaga sig ifrågavarande funktion. Vad säkerheten angår uppfyller posten höga anspråk: de viktigaste handlingar kunna anförtros posten för befordran och så sker även, exempelvis i affärslivet, dagligen. Hos postverket anställda brevbärare och andra postbud torde med avseende å sina respektive områden hava en personkännedom, som gör dem särskilt lämpliga att på ett korrekt sätt verkställa delgivningar. Såsom av redogörelsen för förhållandena i utlandet framgår, har också postverkets medverkan för delgivningars utförande flerstädes anlitats. Erfarenheterna i sådant hänseende äro i fråga om snabbhet och enkelhet synnerligen goda; att delgivningens billighet i hög grad befordras är tydligt. Beträffande det sätt, varpå delgivning med posten skall ske, förutsattes det, att delgivningen normalt skall tillgå sålunda, att avskrift av den handling, med avseende å vilken delgivning föreskrivits, i slutet, på särskilt sätt kännetecknat kuvert, försett med adressen å den, vilken handlingen skall delgivas,

12 KAP.

DELGPvNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

inlämnas till posten med anvisning om huru delgivningen enligt lag bör ske och med framställning att delgivningen måtte genom posten ombesörjas, att postbefordran sker i vanlig ordning till bestämmelseorten samt att delgivning därstädes verkställes av en postfunktionär, som handhar hembärningen av brev, i enlighet med de beträffande delgivning gällande allmänna bestämmelserna.^ Sedan delgivningen verkställts, utfärdar postfunktionären intyg härom, vilket intyg genom postverkets försorg tillställes den myndighet, som tagit initiativet till delgivningen. Detaljerade bestämmelser torde böra ankomma å Konungen. Det kan emellertid i vissa fall inträffa, att å bestämmelseorten någon postfunktionär icke finnes att tillgå för delgivningens verkställande. Detta är förhållandet, då över huvud taget någon hembärning av brev till det ställe, där vederbörande bor, ej förekommer, men även då exempelvis denna handhaves av ett minderårigt postbud, som icke kan anses innehava de kvalifikationer, som erfordras för delgivningens utförande och vitsordande. För nu avsedda fall torde posten å bestämmelseorten böra åläggas att verkställa delgivningen genom anlitande av stämningsman. Delgivning på nu angivna sätt genom posten torde kunna äga rum i de flesta fall. Men att ovillkorligen föreskriva, att officialdelgivning skall ske genom posten vore icke lämpligt. För vinnande av skyndsamhet, t. ex. vid delgivning å den ort, där domstolen befinner sig, kan det befinnas lämpligare att verkställa delgivningen genom stämningsman. Denna möjlighet bör för sådana fall lämnas öppen. Anlitande av telegraf eller telefon för delgivning har ännu icke praktiserats. Visserligen hava, såsom förut anförts, bestämmelser härom införts i Norge. Dessa bestämmelser hava emellertid ännu icke tillämpats, varför något omdöme om deras ändamålsenlighet icke kan fällas. Processkommissionen har emellertid velat fästa uppmärksamheten därvid att, om lämpliga ' anordningar kunna träffas, möjligheten att för delgivning i särskilt brådskande fall kunna anlita telegraf eller telefon uppenbarligen vore en stor fördel. Därest part förbehållit sig att ombesörja delgivning, torde postverket icke lämpligen kunna anlitas. Vid ett närmare utformande av bestämmelser med avseende å delgivning med posten torde det komma att visa sig, att officialdelgivning är en förutsättning för att delgivning med posten skall kunna på ett enkelt sätt anordnas, utan att postverket över hövan betungas. De motiv, som kunna föranleda en part att förbehålla sig delgivningen, äro ju för övrigt sådana, att de utesluta hans önskan att för sin del bruka posten för ändamålet. Delgivning genom parts försorg bör kunna ske på samma sätt som nu är fallet. Användandet av särskilda organ bör sålunda icke göras obligatoriskt, och vederbörande bör icke vid förande av bevis om verkställd delgivning vara inskränkt till några särskilda bevismedel. Däremot bör liksom för närvarande möjlighet för parten finnas att för delgivningens verkställande anlita stämningsman. Enligt nu gällande bestämmelser skall delgivning så verkställas, att hand- Delgivnin lingen i huvudskrift eller besannad avskrift överlämnas till den, med vilken den ^ f j ^ j e skall delgivas. Att detta alltjämt bör vara huvudregeln synes påtagligt.

°^4

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

Undantagslöst kan dock icke regeln upprätthållas. Enligt 11 kap 9 och 10 §§ rättegångsbalken kan nu under vissa förhållanden delgivning av stämning i tvistemål få ske annorledes än genom handlingens överlämnande personligen till den, som skall hava del därav. Dessa bestämmelser äro dock för snäva 1 or att delgivnmgsförfärandet ej må bliva alltför tungt och dyrbart böra i enlighet med vad förhållandet är i de flesta främmande processlagar, större lättnader beredas. Att fullständigt angiva de speciella regler, som i förevarande hanseende böra gälla, kan ej nu vara erforderligt. Här skola endast lämnas några antydningar. Om den, med vilken handling skall delgivas har bostad har i riket eller om han här driver affärsverksamhet, bör han eftersökas i sm bostad eller sin affärslokal. Träffas han ej där, bör handlingen kunna överlämnas till någon av husfolket eller till affärsbiträde, varvid den, som sålunda mottagit handlingen, bör hava förpliktelse att överbringa den till vederbörande. Om ej någon kan anträffas vare sig i hemmet eller i affärslokalen, bor handlingen få avlämnas å rättens kansli samt tillika underrättelse därom avsandas med posten under vederbörandes vanliga adress I vissa fall såsom då den med vilken handling skall delgivas, icke någonstädes har känt tiemvist, bor delgivning kunna ske genom anslag å rättens dörr och kungörelse i tidningarna. Sannolikt skall det befinnas lämpligt att för vissa fall ovillkorligen fordra personlig delgivning. § § mi bemmmel • - « k ? P > }*~™ ^ngShzlken innehålla särskilda stadganden betrallande stämnings delgivning. Där meddelas sålunda i syfte att förenkla ser delgivningen bestämmelser, varigenom det för vissa fall, då flera skola* instämmas såsom svarande, medgivits kärandepart att med laga verkan delgiva stamningen genom densammas överlämnande till allenast en av svarandena eller till någon, som företräder dem. Vidare upptagas regler angående delgivning av stamning a konkursbo, å bolag, förening och liknande inrättningar, å socken stad härad och andra menigheter samt å kronan. Liknande bestämmelser tillä m p l i g a pa delgivning i allmänhet, böra vid lagtextens utarbetande upptagas i delgivnmgskapitlet.

Avskrifter.

Vid lagtextens utarbetande torde föreskrifter böra meddelas angående skyldighet for vederbörande part att, när delgivning skall äga rum genom rättens iorsorg, tillhandahålla rätten processkrifter och andra av parten åberopade handlingar, som skola delgivas, i erforderligt antal huvudskrifter eller besannade avskrifter. Vad allmän åklagare angår, synes en sådan skyldighet böra inga i hans tjänsteåligganden. Därest enskild part underlåter att tillhandahålla erforderligt antal avskrifter, bör rätten kunna låta taga sådana på vederbörandes bekostnad.

Ä Ä r , . 1 ™ / ä l l ^ e r ä t t meddelade bestämmelser angående stämningsmän hava i givnings- ho8 S r a d underlättat delgivning särskilt i fråga om fullgörande av bevisning bevis. att delgivning ägt rum. De huvudsakliga reglerna i förevarande hänseende aro följande. Enligt lagen skall underrätt förordna stämningsmän, vilka äro

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

pliktiga att verkställa delgivning, varom de anlitas. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande stämningsman, likaså nämndeman, om han åtager sig delgivningsuppdraget. Intyg av två ojäviga stämningsmän utgör fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller; intyg av en stämningsman godkännes, om han får skriftligt erkännande av den person, med vilken delgivning ägt rum. Full beviskraft har jämväl tillerkänts intyg av landsfogde m. fl. personer, vilkas ställning ansetts innebära garanti för trovärdighet, likaså intyg av fjärdingsman, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag. Det ankommer på rätten att fastställa det erforderliga antalet stämningsmän samt tillse, att vederbörande är för uppdraget kvalificerad. Denna prövning torde i allmänhet vara föga ingående. E t t närmare reglerande av stämningsmannainstitutionen har ock varit ifrågasatt och i samband därmed en ändring av bevisreglerna därhän, att intyg av allenast en stämningsman skulle tillerkännas full beviskraft. I en vid 1917 års riksdag väckt motion framhölls sålunda lämpligheten av att en närmare kontroll kunde utövas beträffande stämningsmännens sätt att handhava sitt uppdrag och att för sådant ändamål föreskrifter meddelades angående stämningsmans behörighet och verksamhetsområde. I en annan motion vid samma riksdag påpekades olägenheterna ur kostnadssynpunkt, att intyg av allenast en stämningsman icke gällde som fullt bevis. Då man kunde förutsätta, att till stämningsmän förordnades endast trovärdiga personer, vilka inför rätten måste avlägga särskild ed, innebure det icke någon fara att godkänna intyg av endast en stämningsman såsom fullt bevis. Eventuellt borde intyg av en stämningsman samt ett ojävigt vittne, vilket kunde tillkallas på platsen, godtagas. I anledning av dessa motioner hemställde riksdagen hos Konungen, att lagförslag i ämnet måtte för riksdagen framläggas. Med de av processkommissionen förordade bestämmelserna kan det förutsättas, att framdeles i flertalet fall posten kommer att anlitas för delgivning. Även om de framtida delgivningsreglerna komma att ställa större krav på omdöme hos delgivningsmannen, torde några betänkligheter icke möta mot att åt postfunktionär anförtro att verkställa delgivning i enlighet med de allmänna föreskrifter, som lämnats av domstolen, och att utfärda intyg om sålunda verkställd delgivning. I åtskilliga fall torde det emellertid vara oundgängligt att även vid officialdelgivning anlita stämningsman för delgivningen. Både på grund härav och enär åt part överlämnas att, om han det önskar, själv sörja för delgivning, måste särskilda stämningsmän finnas. Dessa torde fortfarande böra förordnas av underrätten. Fjärdingsman ålägges liksom nu skyldighet att utan särskilt förordnande vara stämningsman. Detsamma synes böra gälla beträffande jämväl andra därtill särskilt lämpade personer, såsom rättstjänare och polisman. Processkommissionen utgår ifrån att ett närmare reglerande av stämningsmannainstitutionen kommer att äga rum, varigenom domstolen sättes i tillfälle att utöva en större kontroll å stämningsmännen. Vid sådant förhållande torde betänkligheter icke möta att tillerkänna intyg av allenast en stämningsman full beviskraft, naturligen med rätt för vederbörande, som bestrider in-

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

tygets riktighet, att föra motbevisning. I enlighet med vad nu gäller torde jämväl delgivningsintyg av vissa andra personer, vilkas ställning utgöra garanti för deras trovärdighet, böra utgöra fullt bevis. Sådana personer äro exempelvis åklagare och notarius publicus. Jämväl nämndeman, vilkens ställning såsom domare motiverar, att vitsord tillerkännes hans intyg, hänföres lämpligen till dessa personer. Likaledes torde intyg av advokat böra tillerkännas vitsord. Bevarande av talan.

Med införande hos oss av officialdelgivning står en annan viktig frå<*a i ..

_t

ö

j

nära samband. I åtskilliga fall skall enligt lagen för bevarande eller fullföljande av talan delgivning ske inom viss tid. En sådan bestämmelse föranleder inga betänkligheter, då delgivningen skall ombesörjas av den enskilde. Denne kan beräkna den tid, som åtgår för delgivning, och inrätta sig därefter. Om däremot delgivningen skall ske genom rättens försorg, är läget ej detsamma. Den i vilkens intresse delgivningen skall äga rum har nämligen då icke samma möjlighet att inverka på tiden för delgivningens verkställande utan är i viss mån beroende på rättens åtgöranden härutinnan. Till kärandens skydd synes för nu avsedda *fall böra gälla, att den tid, inom vilken delgivningen skall ske, skall anses vara iakttagen, om handlingen, som skall delgivas, inom den bestämda tiden för delgivning inkommit till rätten och delgivning därefter äger rum. Detta betraktelsesätt kan dock ej äga giltighet, när fråga är om att avbryta preskription av åtalsrätt för brott. I sådant avseende bör gälla, att preskriptionen liksom nu avbrytes först genom stämningens delgivning. Delgiv-

Vid bestämmande av den tid, inom vilken delgivning av handlingar skall äga rum, torde det i åtskilliga fall, t. ex. i fråga om delgivning av stämning, visa sig ändamålsenligt att icke såsom nu föreskriva bestämda tidrymder, inom vilka delgivningen skall företagas, utan låta rätten med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet bestämma därom. Ledande grundsats härvid bör vara, å ena sidan att målet icke obehörigen fördröjes, å andra sidan att vederbörande erhåller tillräckligt rådrum.

Sammanfattning. 1. Delgivning av stämning, kallelse, rättens beslut eller annan handling i rättegång skall ske genom rättens försorg, såvida ej part för rätten anmält, att han vill själv sörja för delgivningen; dock ombesörjes delgivning av kallelse och beslut under den förberedande undersökningen i brottmål av den myndighet, som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet, och strafföreläggande av åklagaren. 2. Delgivning genom rättens försorg skall i allmänhet ske med posten. Närmare bestämmelser, huru sådan delgivning skall äga rum, meddelas av Konungen. Det förutsattes, att delgivningen skall försiggå sålunda, att den

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

handling, som skall delgivas, inlämnas till posten i slutet, på särskilt sätt kännetecknat omslag, försett med vederbörandes adress, för befordran till bestämmelseorten, och att delgivning därstädes verkställes av en i postens tjänst anställd person, och skall posten, därest lämplig sådan person ej finnes för delgivningen att tillgå, för delgivningens verkställande anlita stämningsman. I stället för delgivning med posten må, om det för vinnande av skyndsamhet befinnes lämpligt, delgivning äga rum medelst stämningsman. Det ifrågasattes därjämte, att i särskilt brådskande fall delgivning skall kunna ske medelst telegraf eller telefon, varom närmare bestämmelser skola ankomma å Konungen. Skall delgivning verkställas genom parts försorg, äger han för delgivningen anlita stämningsman. 3. Delgivning skall i regel äga rum därigenom att handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den, med vilken handlingen skall delgivas. Bestämmelser meddelas, enligt vilka för vissa fall delgivning med vederbörande personligen ej erfordras. Sålunda skall, om vederbörande ej träffas i sin bostad eller, därest han driver affär, sin affärslokal, handlingen kunna överlämnas till någon av husfolket eller affärsbiträde, eller, om ej heller någon sådan anträffas, avlämnas å rättens kansli, i vilket fall jämväl meddelande med posten bör översändas. I vissa fall, såsom då vederbörande ej någonstädes har känt hemvist, skall delgivning kunna ske genom anslag å rättens dörr och kungörande i tidningarna. 4. I huvudsaklig överensstämmelse med de nuvarande stadgandena i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken meddelas bestämmelser om förfarandet, då delgivning med flera skall äga rum, samt beträffande delgivning med konkursbo, bolag, förening och annan sådan inrättning, socken, stad, härad och annan menighet samt kronan. 5. Föreskrift meddelas om skyldighet för part att, när delgivning skall äga rum genom rättens försorg, tillhandahålla rätten handling, som skall delgivas, i erforderligt antal exemplar, vid äventyr att rätten eljest äger på partens bekostnad taga nödiga avskrifter av handlingen. 6. Underrätt skall förordna lämpliga personer att verkställa delgivning, då de anlitas därför. De kallas siäm,ningsmän. Närmare regler meddelas med avseende å deras behörighet och verksamhetsområde. Vissa i lagen närmare angivna personer skola utan särskilt förordnande vara stämningsmän.

12 KAP.

DELGIVNING AV HANDLINGAR I RÄTTEGÅNG.

7. Intyg, som enligt de särskilda bestämmelser Konungen meddelar utfärdas av behörig tjänsteman vid post- eller telegrafverket, skall gälla såsom bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkommer intyg av stämningsman samt intyg av nämndeman, notarius publicus och vissa andra tjänstemän samt advokat. 8. Därest för bevarande eller fullföljande av talan, som ej rör ansvar för brott, delgivning skall ske inom viss tid, anses denna lid, såvitt angår delgivning genom rättens försorg, vara iakttagen, om handlingen inom den bestämda tiden för delgivning inkommit till rätten och delgivning därefter äger rum. 9. Bestämda tider för handlingars delgivning fastställas icke i samma omfattning som nu i lagen, utan det överlämnas i allmänhet åt rätten att med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet bestämma därom. Ledande grundsats därvid bör vara, ä ena sidan att målet icke obehörigen fördröjcs, å andra sidan att vederbörande erhåller tillräckligt rådrum.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen

I

Inledning till betänkandet. Äldre reformer och reformförslag De viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen Huvuddragen av reformen

3 17 26

Domstolsförfattningen. Översikt av domstolsförfattningen i främmande länder 1 kap. Allmänna grunder för domstolsförfattningen 2 kap. Lagmansrätterna 3 kap. Hovrätterna 4 kap. Högsta domstolen 5 kap. Domare, deras behörighetsvillkor och tillsättande : 6 kap. Tid och ort för domstolarnas sammanträden 7 kap. Offentlighet och ordning vid domstolarna 8 kap. Domstols kansli 9 kap. Domstols protokoll 10 kap. Åklagar- och polismyndigheter 11 kap. Offentliga sakförare (advokater) 12 kap. Delgivning av handlingar i rättegång

33 67 84 116 128 130 147 158 162 165 179 198 226

Statens offentliga utredningar 192 6 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

P. M. ang. tätare tingssammanträden. [6] Betänkande ang. ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. [20] Processkommissionens betänkande. Första delen. Domstolsförfattningen. [31] Andra delen. Rättegången i brottmål. [32] Tredje delen. Rättegången i tvistemål. [33]

S t a t s f ö r f a t t n i n g . Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. [2] 1921 års pensionskommittés betänkande.. 7. Nytt förslag till militär tjänstepensionslag. [3]

Vattenvägen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning vv mark i ändamål av skogsbörd m. m. [29]

Industri. Cement- och betongbestämmelser. Andra uppligan med tillläggsbestämmelser. [13] Tillägg nr 1 till cementbestämmelser. Särtryk u r 1926: 13. [14]

Handel ocli sjöfart. Kommunalförvaltning. Statens ocli kommunernas flnansväsen. beskattning av inländska juridiska persoBetänkande an ner. [18] Politi. Betänkande med förslag till lag ang. åtgärder mot dryckenskap och fylleri. [17]

Socialpolitik. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder m. m. [1] Postverket. [4] Förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. m. [9]

Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang. ordnandet av langårdsförhållandena i Göteborg. [16]

Hank-, kredit- ocli penningväsen.

Försäkrings väsen.

Hälso- ocb sjukvård. Kyrko väsen. Under visningsväseii* Andlig odling i »ivrigt. Allmänt näringsväsen. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. [23] 6. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. [24] 7. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. [25]. 8. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. [26] 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Ålvsborgs län. [27] 10. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs län. [28] F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Förslag till ändrad lydelse av vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. [8] Förslag till lag ang. uppsikt å vissa jordbruk. [15] Utlåtande med förslag ang. statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. [21]

Det svenska skolväsendets organisation. [6] Betänkande ang. gymnastiska centralinstitutet. [10] Förslag till handbok för svenska kyrkan. [12] Försvarsväsen, Betänkande ang. förenkling av förvaltningsorganisationen vid arméns truppförband. [7] Förenkling av organisationen å flottans stationer ra. m. Del 1. Flottans varv. [11] Del 2. Flottans stationer utom varven. [19] Betänkande rörande den ekonomiska försvarsbeiedskapons organisation. [22] Betänkande och förslag ang. värdering och disposition av kronan tillhörig mark i Vaxholm. [30]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1926. P. A. Norstedt & Söner 242894

Internationell rittt.