Omreglering av hovrätternas domkretsar betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

so o STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1959:27 Justitiedepartementet

OMREGLERING AV HOVRÄTTERNAS DOMKRETSAR BETÄNKANDE AVGIVET AV S Ä R S K I L D U T R E D N I N G S M A N

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt stöd till Jordbrukets inre rationalisering, ldun. 164 s. Jo. 2. Filmstöd och biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fl. 3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Fi. 4. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fångvårdsanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. Ju. 7. Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. Kihlström. 131 s. H. 8. Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. Idun. 210 s. E. 9. Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. Idun. 78 s. S. 10. Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. Idun. 56 s. Fö. 12. Tilläggspensioneringens administration. Idun 186 s.S. 13. Familjebeskattningen. Idun 275 s. Fi. 14. Reviderad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s. Fi. 15. Fångvårdsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksdagens budgetarbete. Marcus. 56 s. Fi. 17. Domarbanan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 s. K. 20. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 21. Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. Idun. 303 s. K. 22. Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Arméns befäl. Idun. 431 s. Fö. 24. Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. Idun. 407 s. Fi. 25. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Idun. 197 s. S. 26. Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. Idun. 98 s. Fö. 27. Omreglering av hovrätternas domkretsar. Idun. 136 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn nelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. •= ecklesiastikdeparte mentet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:27 Justitiedepartementet

OMREGLERING AV HOVRÄTTERNAS DOMKRETSAR B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV S Ä R S K I L D

UTREDNINGSMAN

1DUNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB S T O C K H O L M 1959

Innehåll

Skrivelse till Konungen

7 Inledning

9 Utredningsuppdraget

9 Av utredningen behandlade omregleringsfrågor

1 kap. Historisk översikt

2 kap. De nuvarande hovrätterna och deras organisation Antal och domkretsar Hovrättsting Ledamotsorganisation och indelning i avdelningar Fiskalsorganisation 3 kap. Statistiska uppgifter angående hovrätternas arbetsbelastning m. m Inkomna, avgjorda och balanserade mål Per ledamot och år avgjorda mål Huvudförhandlingar Huvudförhandlingar i och utom förläggningsorten Stora mål Remisser

15 15 16 17 19 20 20 22 25 26 28 31

4 kap. Allmänna synpunkter på hovrätternas arbetsbelastning samt grunder för beräkning av ledamotsbehovet Inledande anmärkningar 1955 års domarutredning Uttalanden av hovrätterna Utredningens bedömande

34 34 34 35 38

5 kap. Lämplig domkrets och organisation för hovrätt Domkretsens storlek och kravet på hovrättens lättillgänglighet. Hovrättsting Lämpligheten från vissa synpunkter av större eller mindre organisation för hovrätt Minimikrav på hovrätts organisation Ledamotsantalet i avdelning Uppdelning av län på skilda hovrätter Valet av förläggningsort för hovrätt Lokalfrågor Särskilda frågor angående Svea hovrätt

40 40 44 47 48 51 52 53 54

4 6 kap. Bildande av en hovrätt för Kopparbergs och Gävleborgs län

56 Historik Statistiska uppgifter Den lokala inställningen Utredningens bedömande 7 kap. Vissa omregleringar av domkretsarna för norrlandshovrätterna rätt

56 57 58 58 och Svea hov-

Historik Allmänna anmärkningar Olika alternativ till reglering av domkretsarna Alternativ 1: Gästrikland överflyttas från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland Alternativ 2: Gästrikland lägges under hovrätten för Nedre Norrland och Ångermanlands norra domsaga överföres till hovrätten för Övre Norrland Alternativ 3: Gästrikland kvarblir under Svea hovrätt och Ångermanlands norra domsaga överflyttas till hovrätten för Övre Norrland Kommunikationer och avstånd Gästrikland Ångermanlands norra domsaga Den lokala inställningen Gästrikland Ångermanlands norra domsaga Utredningens bedömande 8 kap. Bildande av en hovrätt för västra och mellersta Svealand Historik Allmänna anmärkningar Olika alternativ till en ny hovrätt Alternativ 1: Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län . . Alternativ 2: domkretsen enligt alternativ 1 utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad Alternativ 3: domkretsen enligt alternativ 2 samt Vadsbo domsaga. . . . Alternativ 4: domkretsen enligt alternativ 3 samt Aska, Dals och Bobergs domsaga och Motala stad Alternativ 5: domkretsen enligt alternativ 2 samt Oppunda och Villåttinge domsaga Alternativ 6: domkretsen enligt alternativ 5 samt Eskilstuna stad . . . . Alternativ 7: domkretsen enligt alternativ 2 samt Eskilstuna stad . . . . Alternativ 8: domkretsen enligt alternativ 2 samt Vadsbo domsaga och Oppunda och Villåttinge domsaga Alternativ 9: domkretsen enligt alternativ 8 samt Eskilstuna stad . . . . Kommunikationer och avstånd Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Vadsbo domsaga Aska, Dals och Bobergs domsaga samt Motala stad

61 61 63 64 64

66 67 68 68 68 69 69 71 72

77 77 80 82 82 83 84 85 85 86 86 87 87 88 88 91 92 ^3 95

5 Oppunda och Villåttinge domsaga Eskilstuna stad Den lokala inställningen Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Vadsbo domsaga Aska, Dals och Bobergs domsaga samt Motala stad Oppunda och Villåttinge domsaga Eskilstuna stad Presidenterna Guldberg och Zetterberg Utredningens bedömande 9 kap. Organisation och kostnader för den nya hovrätten Organisation Domarpersonal Administrativ personal Kostnader Engångskostnader Årliga kostnadsökningar

96 97 97 97 99 101 102 103 104 104 105 105 107 114 114 114 114 115 115 117

10 kap. Överförande av Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige 119 Historik 119 Statistiska uppgifter 121 Kommunikationer och avstånd 121 Den lokala inställningen 122 Presidenten Romberg 122 Utredningens bedömande 123 Utkast till författningsändringar Sammanfattning

127 129

Till

Konungen

Genom beslut den 8 mars 1957 förordnade Kungl. Maj :t dåvarande presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge Ivar Wieslander att utreda frågan om en omreglering av hovrätternas domsområden. Med stöd av be-

8 myndigande samma dag förordnade statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 12 april 1957 numera hovrättsassessorn Karl-Gustav Lindelöw att vara sekreterare i utredningen. För att göra sig underrättad om den lokala inställningen har utredningsmannen besökt Eskilstuna, Falun, Gävle, Göteborg, Jönköping, Karlstad, Katrineholm, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Västerås, Örebro och Örnsköldsvik. Utredningsmannen har därvid sammanträffat med representanter för domare, åklagare, advokater, länsstyrelser och kommunala myndigheter. I vissa fall har representanter för näringslivet beretts tillfälle att framföra sina synpunkter. Utredningsmannen får härmed överlämna betänkande angående omreglering av hovrätternas domkretsar. Då betänkandet i huvudsak var färdigställt vid den tid då 1955 års domarutredning avlämnade sitt betänkande »Domarbanan» (SOU 1959: 17), har allenast i mindre utsträckning hänsyn kunnat tagas till innehållet i sistnämnda betänkande. Utredningsuppdraget är härmed av utredningsmannen fullgjort. Malmö den 5 augusti 1959. Ivar

Wieslander

I K.-G.

Lindelöw

Inledning

Utredningsuppdraget Vid behandlingen av frågan om anslag till hovrätternas avlöningar under budgetåret 1956/57 anförde statsutskottet, att det av redogörelsen för hovrätternas yrkanden syntes framgå, att tillströmningen av mål vore ojämförligt större vid Svea hovrätt än vid någon av de övriga hovrätterna. Vid sådant förhållande låge det, enligt utskottets mening, nära till hands att överväga, om inte en bättre arbetsbalans skulle kunna vinnas genom en omreglering av hovrätternas domsområden, varvid olika alternativ kunde övervägas (statsutskottets utlåtande nr 2/1956 s. 12). I anledning av detta uttalande framhöll dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet Zetterberg i 1957 års statsverksproposition (II ht s. 15) att, ehuru de möjligheter till en sådan omreglering som erbjöde sig torde vara begränsade med hänsyn till att den rättssökande allmänhetens intressen även i andra hänseenden måste beaktas, det vore hans avsikt att vid lämplig tidpunkt upptaga frågan om en närmare utredning i hithörande spörsmål. Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Maj :t den 8 mars 1957, därvid utredningsmannen förordnades, anförde statsrådet Zetterberg att det borde uppdragas åt en sakkunnig att utreda den fråga som angåves i nämnda uttalanden och att några ytterligare direktiv därutöver icke torde erfordras. Av utredningen behandlade omregleringsfrågor Utredningen har undersökt de fall där en omreglering av hovrätts domkrets enligt utredningens uppfattning skulle kunna ifrågakomma. Sålunda har utredningen undersökt om Gästrikland borde överföras från Svea hovrätts domkrets till hovrättens för Nedre Norrland domkrets i eller utan samband med att Ångermanlands norra domsaga överfördes från sistnämnda hovrätts till hovrättens för Övre Norrland domkrets. Tillika har utredningen övervägt om nämnda domsaga utan samband med överflyttning av Gästrikland borde överföras till hovrättens för Övre Norrland domsområde. Utredningen har jämväl haft under övervägande spörsmålet, om numera skäl föreligger att inrätta en ny hovrätt i Gävle för Kopparbergs län och Gävleborgs län eller för Kopparbergs län och Gästrikland. Utredningen har

10 vidare upptagit till behandling frågan om inrättande av en ny hovrätt genom utbrytning från Svea hovrätt av de västra och mellersta delarna av Svealand, däribland Värmland. Olika alternativ för en sådan domkretsreglering har undersökts. Slutligen har utredningen övervägt, huruvida Värmlands län, om en ny hovrätt ej inrättas, borde överföras från Svea hovrätts till hovrättens för Västra Sverige domsområde.

1 KAPITLET Historisk översikt

Svea hovrätt inrättades som den första av våra hovrätter år 1614. Kort därpå tillkom nya hovrätter, först i Åbo, sedan i Dorpat och Jönköping. I början av 1800-talet minskades Göta hovrätts område väsentligt. Sålunda flyttades Värmland år 1816 från Göta hovrätt till Svea hovrätt, och år 1820 bröts skånska hovrätten ut ur Göta hovrätt. Efter ytterligare drygt ett sekel inrättades tre nya hovrätter, nämligen år 1936 hovrätten för övre Norrland samt år 1948 — samtidigt med att nya rättegångsbalken trädde i kraft — hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Västra Sverige. År 1954 slutligen överfördes Hälsingland från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland. Genom sist nämnda åtgärder hade Göta hovrätts område ytterligare minskats och hela Norrland utom Gästrikland frångått Svea hovrätt. Frågan om delning av Göta hovrätt och Svea hovrätt hade, innan de nya hovrätterna tillkom år 1936 och 1948, gång efter annan tagits upp dels i de förslag till reformer av rättegångsväsendet, som vid olika tillfällen framlagts, och dels i samband med spörsmålet om förstärkning av hovrätternas, särskilt Svea hovrätts arbetskrafter. Även efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 har frågan om minskning av Svea hovrätts domkrets varit aktuell, bl. a. på den grund att hovrätten haft en stor arbetsbalans. Jämväl behovet av en organisatorisk förstärkning av vissa av de nyinrättade hovrätterna har föranlett önskemål om en omreglering av hovrätternas domkretsar. Redan år 1815 ifrågasatte den s. k. lagkommittén, att divisionerna i de dåvarande två hovrätterna, Svea och Göta hovrätter, skulle utflyttas till skilda orter. Den s. k. äldre lagberedningen förordade år 1842 däremot, att den dåvarande organisationen med tre hovrätter, nämligen i Stockholm, Jönköping och — då — i Kristianstad, skulle bibehållas. Nya lagberedningen föreslog år 1884, att antalet hovrätter skulle ökas till fem, nämligen med en hovrätt för Västra Sverige i Göteborg och en hovrätt i Norrland. Förstärkta lagberedningen biträdde i betänkande år 1887 nya lagberedningens förslag. En minoritet om fyra ledamöter ansåg dock, att endast en ny hovrätt borde inrättas, nämligen i Norrland. Vid 1896 och 1904 års riksdagar avslogs motioner om utredning rörande en norrländsk hovrätt. 1921 års riksdag hemställde däremot, i anledning av motioner, om utredning och förslag rörande en särskild hovrätt för de fyra

12 nordligaste länen. Propositioner vid 1922 och 1923 års riksdagar med förslag rörande en norrländsk hovrätt blev emellertid ej av riksdagen bifallna. Särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga förordade år 1926 (SOU 1926: 20), att en särskild hovrätt skulle inrättas för de två nordligaste länen. Processkommissionen föreslog samma å r — 1 9 2 6 — i betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, första delen, domstolsförfattningen (SOU 1926:31) genomgripande ändringar beträffande hovrätternas antal och domkretsar. Enligt processkommissionen borde förfarandet vid hovrätterna i huvudsak ordnas efter muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser. Detta medförde att också hovrätterna måste bli lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen där bleve förenad med alltför mycket besvär och kostnader. Den lämpligaste organisationen skulle enligt processkommissionen vinnas om hovrätternas antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Om man valde alternativet med nio hovrätter torde enligt kommissionen nya hovrätter lämpligen k u n n a inrättas i Karlskrona, Göteborg, Örebro och Gävle samt i Sundsvall eller Härnösand och i Umeå eller Luleå. Hovrätten i Örebro borde omfatta Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt hovrätten i Gävle Kopparbergs och Gävleborgs län. Om nio hovrätter ansåges vara ett för stort antal, torde enligt processkommissionen en minskning lämpligast kunna genomföras så, att hovrätter icke inrättades i Karlskrona och Örebro. Värmlands län kunde därvid lämpligen föras till hovrätten i Göteborg. I remissyttrandena över processkommissionens förslag blev den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal av sju eller nio olika bedömd. Allmänt var man ense om att hovrätternas antal måste ökas, men på de flesta håll ansåg man att kommissionen drivit uppdelningen längre än lämpligt. Lagrådet fann det icke osannolikt att det skulle befinnas lämpligt att stanna vid eller måhända t. o. m. under det minimiantal av sju hovrätter, som kommissionen nämnt. I den proposition till 1931 års riksdag, varigenom huvudgrunderna för en rättegångsreform underställdes riksdagens prövning, förklarade departementschefen, statsrådet Gärde, att han utginge från att ur Svea hovrätt borde utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt borde inrättas i Göteborg. Utredning om det antal hovrätter, som påkallades av ett reformerat förfarande, och om hovrätternas förläggning borde snarast igångsättas. I motioner vid samma riksdag förordades att antalet hovrätter måtte bestämmas till nio, därav tre i Norrland. Riksdagen biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt. I ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande angående uppdelning av Svea hovrätt föreslog processlagberedningen, att två hovrätter skulle inrättas i Norrland för de fyra nordligaste länen.

13 1935 års riksdag biföll härefter en proposition med förslag om inrättande av en ny hovrätt för övre Norrland omfattande denna hovrätts nuvarande domkrets, Västerbottens och Norrbottens län. Det förutsattes att ytterligare en norrländsk hovrätt senare skulle inrättas. Hovrätten för Övre Norrland trädde i verksamhet den 1 oktober 1936. I motioner vid 1936 års riksdag hemställdes om åtgärder för inrättande av en hovrätt i Göteborg. Riksdagen avslog motionerna under hänvisning till att frågan vore föremål för utredning inom processlagberedningen. Processlagberedningen avgav sedermera ett den 15 oktober 1938 dagtecknat yttrande angående uppdelning av Göta hovrätt. Häri föreslogs att en ny hovrätt skulle inrättas i Göteborg för Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs och Värmlands län. I sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44) hänvisade processlagberedningen till sina yttranden den 22 december 1934 och den 15 oktober 1938. Med anledning av processlagberedningens förslag om en hovrätt i Göteborg upptog drätselkammaren i Örebro i skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 december 1938 frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro för västra Svealand eller Bergslagen, omfattande Värmland, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Efter remissbehandling av processlagberedningens yttrande och drätselkammarens i Örebro skrivelse framlades i proposition till 1939 års riksdag förslag om inrättande i Göteborg av en ny hovrätt för västra Sverige, omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Frågorna om Värmlands län och om en hovrätt i Örebro lämnades tills vidare öppna. I två i anledning av propositionen väckta motioner yrkades att Värmlands län skulle hänföras till den föreslagna nya hovrätten. Riksdagen biföll propositionen, men den nya hovrätten kom ej att inrättas förrän i samband med att den nya rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari 1948. Förslag till ny rättegångsbalk förelades 19fö års riksdag genom proposition nr 5. I fråga om såväl antalet hovrätter som deras domkretsar hänvisades i propositionen till särskild lagstiftning. Första särskilda utskottet ansåg emellertid att hovrätternas antal och benämning borde angivas i rättegångsbalken och hemställde att riksdagen, i enlighet med förslag av processlagberedningen, skulle i rättegångsbalken upptaga bestämmelse om att hovrätterna skulle vara sex, nämligen de nu befintliga hovrätterna. Nämnda bestämmelse innebar att en ny hovrätt för Nedre Norrland skulle inrättas när den nya rättegångsbalken trädde i kraft. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Till domkretsen för hovrätten för Nedre Norrland hänfördes vid dess inrättande Västernorrlands och Jämtlands län. Sedan /. d. expeditionschefen C. G. Bruno erhållit uppdrag att inom justitiedepartementet verkställa en översyn av gällande bestämmelser om hov-

14 rätternas domkretsar, avgav Bruno en den 30 september 1952 dagtecknad P. M. angående ändrad domkretsindelning för vissa hovrätter. Häri föreslogs att Gävleborgs län, som dittills tillhört Svea hovrätts domkrets, skulle uppdelas sålunda, att Gästrikland fortfarande skulle höra till Svea hovrätts domsområde, medan Hälsingland skulle överföras till hovrättens för Nedre Norrland domsområde. Överföringen kom till stånd den 1 juli 1954.

2 KAPITLET D e nuvarande hovrätterna och deras organisation

Antal och domkretsar Hovrätternas antal fastställes i 2 kap. 6 § rättegångsbalken till sex, nämligen Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland. Om hovrätternas domkretsar äger enligt nämnda lagrum Konungen förordna. Enligt kungl. kungörelse den 14 maj 1954 om hovrätternas domkretsar, vilken trätt i kraft den 1 juli 1954, har Kungl. Maj:t förordnat, att under hovrätterna skall höra följande områden: Svea hovrätt: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län ävensom, av Gävleborgs län, Gästriklands östra och Gästriklands västra domsagor samt Gävle stad; Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; Hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län; Hovrätten för Nedre Norrland: den del av Gävleborgs län, som icke hör under Svea hovrätt, samt Västernorrlands och Jämtlands län; samt Hovrätten för övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län. Folkmängden i hovrätternas domkretsar samt antalet domsagor och städer med egen jurisdiktion var den 1 januari 1959 följande.

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland

Folkmängd

Domsagor

Städer med egen jurisdiktion

2 887 781 1 287 259 1 019 675 1155 234 586 020 500 097

36 26 17 15 14 10

14 9 8 7 4 3

16 Hovrätt skall enligt 2 kap. 5 § rättegångsbalken sammanträda å ort där den har sitt säte. Dessa orter är för de olika hovrätterna: Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

Stockholm Jönköping Malmö [ , , [ Göteborg ,[ Sundsvall ' Umeå

Hovrättsting Om särskilda skäl är därtill, må enligt 2 kap. 5 § rättegångsbalken hovrätt hålla sammanträde å annan ort än den där den har sitt säte. Vidare skall hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av domkretsen. Genom kungl. kungörelse den 22 september 1949 om hovrättsting har förordnats, att hovrätterna skall å nedan angivna tider hålla hovrättsting för huvudförhandling företrädesvis i mål från de i det följande angivna delarna av domkretsen: Tingsort

Tingsområde

Svea hovrätt:

Karlstad Örebro Falun Gävle

Värmlands län Örebro län Kopparbergs län Den under hovrätten hörande delen av Gävleborgs län

Göta hovrätt-

Norrköping eller Bråbygdens och Finspånga läns, HamLinköping markinds, Stegeborgs och Skärkinds, Linköpings samt Tjusts domsagor ävensom städerna Linköping, Norrköping och Västervik Kalmar Kalmar län utom Tjusts domsaga, Sevede och Tunaläns domsaga och staden Västervik

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Karlskrona eller Karlshamn

Blekinge län

Hovrätten över Västra Sverige

Borås

Marks domsaga, Kinds och Bedvägs domsaga, Borås domsaga och staden Borås

Hovrätten för Nedre Norrland

Bollnäs eller Hudiksvall Östersund

Den under hovrätten hörande delen av Gävleborgs län Jämtlands län

Hovrätten för Övre Norrland

Luleå

Norrbottens län

Inom varje tingsområde skall årligen hållas minst fyra hovrättsting; dock skall hovrätten avlysa tinget, om intet mål finnes att företaga till visst hovrättsting eller om de till tinget utsatta målen prövas lämpligen böra handläggas i annan ordning.

17 Ledamotsorganisation

och indelning i avdelningar

Beräffande hovrätts sammansättning stadgas i 2 kap. 3 § rättegångsbalken, att i hovrätt skall finnas president, en eller flera lagmän samt hovrättsråd. Vid Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol finnes därjämte vattenrättsråd. Vid hovrätt må enligt arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 vara inrättad extra ledamotsbefattning. Enligt särskilda bestämmelser finnes hos hovrätt anställda assessorer, som är e. o. tjänstemän. Assessor eller adjungerad ledamot tjänstgör som extra ledamot och i stor utsträckning som vikarie för hovrättsråd. Hovrätt skall enligt 2 kap. 3 § rättegångsbalken vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt minst tre hovrättsråd, en av dem vice ordförande. Hovrätten är enligt 2 kap. 4 § rättegångsbalken domför med fyra ledamöter. Flera än fem må ej sitta i rätten. Beträffande presidentens deltagande i lagskipningsarbetet stadgas i 45 § arbetsordningen. I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter sådant medgiver. I annan hovrätt är presidenten tillika ordförande å en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten åliggande uppgift av större omfattning — deltaga i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den tjänstgöring som åligger lagman; han äger även eljest deltaga i lagskipningsarbetet. Enligt den för hovrätterna genom regleringsbrev den 5 juni 1959 för budgetåret 1959/60 fastställda personalförteckningen är antalet ordinarie ledamöter i de olika hovrätterna följande: Svea hovrätt

(1 president, 11 lagmän, 2 vattenrättsråd, 42 hov-

rättsråd) Göta hovrätt

(1 president, 2 lagmän, 12 hovrättsråd)

15 Hovrätten över Skåne och Blekinge

(1 president, 2 lagmän, 11 hovrättsråd)

14 Hovrätten för Västra Sverige

(1 president, 2 lagmän, 12 hovrättsråd)

15 Hovrätten för Nedre Norrland

(1 president, 1 lagman, 7 hovrättsråd)

9 Hovrätten för Övre Norrland

(1 president, 1 lagman, 7 hovrättsråd)

9 Av ledamöterna i Svea hovrätt, bortsett från presidenten, är 10 (2 lagmän, 2 vattenrättsråd, 6 hovrättsråd) avsedda för vattenöverdomstolen och övriga 45 ledamöter för de allmänna avdelningarna. Genom regleringsbrevet den 5 juni 1959 har medgivande lämnats att den 1 juli—den 31 december 1959 i hovrätterna förordna extra ledamöter till följande antal nämligen i Svea hovrätt 18, i Göta hovrätt 3, i hovrätten över Skåne och Blekinge 2 samt under tre månader ytterligare 1, i hovrätten för Västra Sverige 4 under tiden den 1 juli—den 31 augusti samt 3 under tiden den 1 september—den 31 december, i hovrätten för Nedre Norrland 1 och i hovrätten för Övre Norrland 1 samt under tre månader ytterligare 1. 2— 907074

18 Genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 har hovrätten för Övre Norrland bemyndigats att under tid då avdelning för hållande av hovrättsting eller annat sammanträde vistas utanför Umeå förordna en extra ledamot å avdelningen (s. k. reseledamot). Bemyndigandet skall dock enligt regleringsbrevet den 5 juni 1959 icke gälla under den tid av tre månader då såsom nyss nämnts en andra extra ledamot må förordnas. Av de extra ledamöterna i Svea hovrätt är åtta avsedda för vattenöverdomstolen och tio för de allmänna avdelningarna. Enligt 2 § arbetsordningen för rikets hovrätter skall hovrätterna vara delade i följande antal avdelningar: Svea hovrätt — vattenöverdomstolen ej inräknad — 9, envar av Göta hovrätt, skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sverige 3 samt vardera av de båda norrlandshovrätterna 2. Genom de extra ledamöterna har möjliggjorts att utöver nu angivna antal avdelningar inrätta två extra avdelningar i Svea hovrätt och en extra avdelning i hovrätten för Västra Sverige. Antalet ledamöter å avdelning är med hänsyn tagen till medgivna extra ledamöter följande: i Svea hovrätt 5, i Göta hovrätt och skånska hovrätten 5 eller 6, i hovrätten för Västra Sverige intill den 1 september 1959 5 å de tre ordinarie och 4 å den extra avdelningen samt från och med nämnda dag 5 å två av de ordinarie avdelningarna och 4 å en av de ordinarie och å den extra avdelningen, i nedre norrländska hovrätten 5 samt i övre norrländska hovrätten 5, oberäknat reseledamoten. I ledamotsantalet för landsortshovrätterna är presidenterna, vilka tjänstgör som ordförande å avdelning, inräknade. Såsom nämnts deltager de emellertid i rättsskipningen allenast i utsträckning som motsvarar hälften av lagmans tjänstgöring. Ersättare (s. k. presidentadjunkt) förordnas i de tre sydsvenska hovrätterna men ej i de två norrlandshovrätterna. De sistnämndas 5-mannaavdelningar med presidenten som ordförande består alltså i själva verket allenast av 4 l/2 ledamöter. Nämnas må att i skånska hovrätten det lämnade medgivandet att förordna en extra ledamot under 3 månader utnyttjas så, att presidentadjunkten, vilken eljest har förordnande som halv adjungerad ledamot, erhåller full adjunktion, varjämte möjliggjorts för presidenten att i viss omfattning tjänstgöra som ordförande även å lagmansavdelningarna. 1955 års domarutredning föreslår i sitt betänkande »Domarbanan» (SOU 1959: 17) att presidenterna i landsortshovrätterna ej vidare skall som ordförande vara knutna till viss avdelning och att i stället på sådan avdelning, där presidenten nu är ordförande, inrättas en lagmanstjänst. Detta innebär att en lagmanstjänst tillkommer för nämnda hovrätter. I samband därmed bör enligt domarutredningens mening en hovrättsrådstjänst i hovrätten för Övre Norrland indragas under förutsättning att icke arbetsläget i hovrätten påkallar ökat antal ledamöter och tjänsten av denna anledning bör bibehållas. Domarutredningen framhåller att vid bedömningen av behovet av extra

19 ledamöter i landsortshovrätterna hänsyn bör tagas till att utredningens förslag innebär en viss utökning av den ordinarie ledamotsorganisationen. Ett genomförande av domarutredningens förslag föranleder bl. a. att de s. k. presidentadjunkterna försvinner. Fiskalsorganisation Utöver ledamöterna är vid hovrätterna anställda fiskaler och fiskalsaspiranter, som tillhör domarkarriären. De biträder huvudsakligen med domaregöromål. Sedan aspiranten prövats lämplig för domarbanan, antages han till fiskal. Fiskalerna tjänstgör tidvis i underrätt, huvudsakligen som tingssekreterare. Efter avslutad tingssekreteraretjänstgöring får fiskalen vikariatsförordnande som ledamot i hovrätten och förordnas efter viss tid, om han befinnes lämplig för fortsatt befordran på domarbanan, till assessor. För antalet fiskaler och fiskalsaspiranter har fastställts en viss ram. Enligt grunder godkända av 1947 års riksdag (se prop, nr 268/1947 s. 88—89 och sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 3/1947) borde antalet fiskaler beräknas till 2 */, per avdelning och antalet aspiranter till 2 för varje avdelning och därutöver ytterligare en aspirant för varje hovrätt. Till en början torde dessa grunder allmänt ha tillämpats för fiskalsorganisationen vid de olika hovrätterna. Sedermera synes en aspirant per avdelning ha utbytts mot fiskal. Vid förstärkning med extra avdelning synes de angivna grunderna ej ha tillämpats. 1955 års domarutredning föreslår i sitt betänkande »Domarbanan» inrättande av en ny befattning, »förste fiskal», å varje avdelning med uppgift i första hand att mottaga tillfälliga adjunktionsförordnanden och i övrigt att utföra mera kvalificerade fiskalsgöromål. Dessa anses komma att taga i anspråk hälften av hans arbetstid. Det erforderliga genomsnittliga antalet fiskaler och fiskalsaspiranter per 5-mannaavdelning beräknar domarutredningen till drygt 4, därav förste fiskalen räknad som halv fiskal samt drygt 3 Va yngre fiskaler och aspiranter. För en 4-mannaavdelning anges det erforderliga antalet till knappt 4 samt för en 6-mannaavdelning till omkring 5. Domarutredningen påpekar att dess beräkningar innebär ett något lägre antal fiskaler och fiskalsaspiranter än man räknade med före rättegångsreformens genomförande men framhåller att skillnaden i stort sett motsvaras av den minskning som möjliggöres genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter på icke rättsbildad personal.

3 KAPITLET Statistiska uppgifter angående hovrätternas arbetsbelastning m . m.

Arbetsbelastningen i en hovrätt beror i första hand av antalet mål och de särskilda målens storlek och svårhetsgrad samt därjämte av omfattningen av andra på hovrätten ankommande arbetsuppgifter, såsom besvarande av remisser. Av betydelse är givetvis också under vilka förhållanden arbetet måste fullgöras. Härvid är särskilt att beakta i vilken utsträckning hovrätten handlägger mål vid huvudförhandling utom förläggningsorten. I det följande lämnar utredningen statistiska uppgifter i skilda hänseenden för att belysa de olika hovrätternas arbetsbelastning. Kännedom härom är väsentlig för en bedömning, om ändringar av landets indelning i hovrättsdomkretsar är befogade. De statistiska undersökningar som utredningen gjort har icke utsträckts att omfatta hela tiden efter det den nya rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari 1948. Den första tiden efter rättegångsreformens genomförande präglades nämligen av en viss osäkerhet rörande det muntliga förfarandets verkningar, och målantalet vid hovrätterna var då lågt. Efter en övergångstid av ett eller annat år hade emellertid de speciella övergångsproblemen övervunnits. De statistiska undersökningarna har därför ej i något fall förts längre tillbaka än t. o. m. år 1950. I vissa fall har de begränsats till kortare tidsperiod. Inkomna, avgjorda och balanserade mål Till en början lämnas nedan uppgifter om antalet till hovrätterna mål ettvart av åren 1950—1958.

inkomna

1958 Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

2 244 694

2 351

2 519 750

2 690 835

2 924 848

2 872 861

2 872 893

3 169 906

3 127 933

521 Summa för hela riket

5 079

5 633 6 052

6 361

6 632

6 725

7 048

7 218

677 765 341 358

691 737 756 320 430 5 285

Vattenmålen ej medräknade.

Såsom framgår av uppställningen har målantalet i hovrätterna stigit kraftigt, nämligen för varje år under den tid undersökningen omfattar

21 med för hela riket resp. 206, 348, 419, 309, 271, 93, 323 och 170 mål. Från år 1950 till år 1958 är ökningen 2 139 mål eller 42,1 procent. Målantalet har ökat i samtliga hovrätter; ökningen är räknad i absoluta tal störst i Svea hovrätt med 883 mål, vilket motsvarar 39,3 procent. I procent räknat är ökningen störst i hovrätten för Nedre Norrland med 85,9 procent; den mycket starka ökningen förklaras delvis av att domkretsen under den ifrågavarande perioden utökats med Hälsingland. I den mån hovrätterna icke hinner avgöra samtliga inkomna mål uppstår balans. Nedan har sammanställts uppgifter över de av hovrätterna under perioden 1950—1958 avgjorda målen och över balansen vid varje års slut under samma period. Härvid har mål som hovrätten skilt från sig utan avgörande i sak — avskrivna och avvisade mål — i enlighet med vanligen tillämpad metod ej medräknats. Antalet avskrivna och avvisade mål — i fortsättningen för enkelhetens skull betecknade avskrivna mål — brukar beräknas till 10 procent av samtliga mål. Antalet av hovrätterna avgjorda mål, avskrivna mål ej medräknade, var för ettvart av åren 1950—1958: 1950 Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland Summa för hela riket 1

1 931 2 169 625 627

2 231 648

2 343

2 263 730

2 558 743

2 507 755

2 667 795

2 735 832

4 577

4 794

4 954

706 725 772 383 356 5 285

5 342

5 902

5 883

6 214

6 328

Vattenmålen ej medräknade.

Antalet balanserade mål i hovrätterna den 31 december ettvart av åren 1950—1958 framgår av följande uppställning.

Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland Summa för hela riket 1

532 226

519 222

583 240

672 274

1 045 268

973 284

971 306

1 282 1326

1 679 2 071

2 059

2 125

Vattenmålen ej medräknade.

1 079 1 0 8 1 278 283

2 123 2 190

22 Antalet balanserade mål i hovrätterna ökade från 1 282 den 31 december 1950 till 2 190 den 31 december 1958 eller alltså med 908 mål, vilket utgör 70,8 procent. Såsom ovan angivits steg antalet inkomna mål under motsvarande tid med 42,1 procent. Balansen ökade alltså väsentligt starkare än antalet inkomna mål. Ökningen av balansen under nyss angivna tid har varit särskilt stark i Svea hovrätt, nämligen från 532 till 1 081 mål eller 103,2 procent, och i hovrätten för Nedre Norrland, där den stigit från 75 till 180 mål eller med 140 procent. Ökningen i antalet inkomna mål var under motsvarande tid för Svea hovrätt 39,3 procent och för hovrätten för Nedre Norrland 85,9 procent. Särskilt för dessa båda hovrätter gäller, att ökningen av antalet balanserade mål varit betydligt större än ökningen av antalet inkomna mål. Per ledamot och år avgjorda mål Till belysning av den genomsnittliga arbetsbelastningen på ledamöterna i de olika hovrätterna angives här nedan antalet i varje hovrätt per ledamot och år avgjorda mål, avskrivna mål ej medräknade. För att ge, vid jämförelse mellan hovrätterna, såvitt möjligt rättvisande uttryck för ledamöternas arbetsbelastning har utredningen tagit hänsyn även till viss arbetskraftsförstärkning som de skilda hovrätterna erhållit. Förutom de ordinarie ledamöterna har sålunda medräknats icke blott de extra ledamöter som medgivits i regleringsbreven för de särskilda åren utan jämväl sådan arbetskraftsförstärkning som hovrätterna i form av extra ledamöter erhållit genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t, de sistnämnda i det följande kallade tillfälliga ledamöter. Denna beräkning har grundats bl. a. på uppgifter från hovrätterna angående det antal tillfälliga ledamöter hovrätterna utnyttjat, oavsett om de varit indelade å särskilda rotlar eller ej. Hänsyn har icke tagits till den arbetskraftsförstärkning som kunnat erhållas genom utnyttjande av bestämmelsen i 66 § 2 mom. arbetsordningen för rikets hovrätter om s. k. 10-dagarsledighet. Undersökningen har begränsats till att avse sexårsperioden 1952—1958. Att den genom regleringsbrev eller särskilda beslut erhållna arbetskraftsförstärkningen varit betydande framgår av följande uppställning. Vid sammanställandet av densamma har utredningen utgått från att medgivande att förordna tillfälliga ledamöter icke utnyttjats under avbrotten vid jul och påsk och ej heller under semester. Sådan tid har beräknats till 80 dagar per år. Tillfällig ledamot under en sammanlagd tid av 285 dagar har därför beräknats motsvara en fast ledamot under ett år. I vissa fall har ej heller extra ledamöter, medgivna enligt regleringsbrev, utnyttjats under semester, jul och påsk. Så har varit förhållandet då hovrätt fått utbyta ett antal sådana ledamöter mot ett större antal ledamöter för tjänstgöring motsvarande sammanlagda tid. Jämväl härtill har hänsyn tagits i uppställningen.

23 Med nu angivna beräkningsgrunder har den sammanlagda arbetskraftsförstärkningen under åren 1952—1958 motsvarat följande antal ledamöter.

Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland 1 2

2,752 0,00 1,00 0,08 1,00 1,04

5,48 1,06 1,47 0,56 1,21 0,93

5,56 0,63 1,15 0,61 1,07 0,61

10,79 0,42 1,25 0,68 1,00 0,53

13,43 2,04 2,46 2,19 1,00 0,40

12,59 3,02 3,13 3,93 1,85 1,12

10,81 1,62 2,49 4,11 1,28 0,43

Uppgifterna för Svea hovrätt kan, i vart fall för de tidigare åren, vara för låga. Uppgift saknas för år 1952 beträffande tillfälliga ledamöter, som därför beräknats till 0.

Sammanlägges antalet fasta ledamöter (jfr sid. 17) med arbetskraftsförstärkningen enligt ovanstående tabell erhålles följande ledamotsantal för de olika hovrätterna åren 1952—1958 (hänsyn har tagits till att de norrländska hovrätterna ej har presidentadjunkt och att presidentens deltagande i lagskipningen skall beräknas till 1/3 av lagmans tjänstgöringsskyldighet före den 1 september 1957 och till x/2 därefter; för Svea hovrätt har presidenten ej medräknats).

Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre N o r r l a n d . . . . Hovrätten för Övre Norrland

37,75 15,00 15,00 15,08 8,33 9,37

40,48 16,06 15,47 15,56 8,54 9,26

40,56 15,63 15,15 15,61 8,40 8,94

45,79 15,42 15,25 15,68 8,33 8,86

48,43 17,04 16,46 17,19 8,33 8,73

50,09 18,02 17,13 18,93 9,24 9,51

50,81 16,62 16,49 19,11 9,28 8,93

1 Avdeln. V I I I ej medräknad under tiden 1/1 1952- -30/6 1954, enär den antagits ha sysslat enbart med vattenmål.

Antalet avgjorda mål, avskrivna mål ej medräknade, (se tabell sid. 21) var under perioden 1952—1958 i de olika hovrätterna per ledamot och år:

Svea hovrätt 1 Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre N o r r l a n d . . . . Hovrätten för Övre Norrland

59,01 43,20 45,13 45,42 39,26 41,20

57,88 43,96 46,86 49,61 44,85 38,44

55,79 46,71 52,61 48,69 49,05 42,51

55,86 48,18 55,34 54,08 53,06 52,71

51,77 44,31 52,92 50,26 58,70 45,48

53,24 44,12 51,66 47,49 53,90 49,42

53,83 50,06 53,24 46,78 59,91 48,38

1 Uppgifterna för Svea hovrätt kan vara för höga; jfr not 1 vid tabellen över arbetskraftsförstärkning.

Antalet per ledamot och år avgjorda mål har i de olika hovrätterna, såsom framgår av föregående tabell, undergått avsevärda förändringar från

24 år till år. Målantalet (i det följande angivet med avrundat tal) har sålunda i Svea hovrätt nedgått från 59 år 1952 till 54 år 1958 med ett lägsta tal av 52 år 1957. I Göta hovrätt, där antalet under perioden varit jämnast, har det varje år varit 43 eller 44 utom åren 1954 och 1955 då det var 47 resp. 48 och år 1958 då det var 50. Skånska hovrätten företer kraftigt stigande siffror från år 1952 till år 1955 med för nämnda år 45 resp. 55 mål per ledamot. Därefter har en stabilisering skett vid 52-—53 mål. Utvecklingen har såvitt gäller åren 1952—1955 varit likartad i hovrätten för Västra Sverige med en uppgång från 45 till 54 mål, men därefter har antalet åter stadigt sjunkit till 47 år 1958. Hovrätten för Nedre Norrland uppvisar en mycket stark stegring, nämligen från 39 mål år 1952 till 60 år 1958. Målantalet har i denna hovrätt stigit kraftigt varje år utom år 1957, då en viss återhämtning skedde. I hovrätten för övre Norrland har utvecklingen varit jämnare. Hovrätten uppvisar liksom flera andra hovrätter en toppsiffra år 1955, då antalet var 53. Denna siffra framstår dock som ett undantag. Åren närmast före och efter var antalet sålunda 43 resp. 45 och år 1958 var det 48. Det högsta antalet avgjorda mål per ledamot och år har under åren 1952—-1955 Svea hovrätt haft med resp. 59, 58, 56 och 56 mål. Sistnämnda år var antalet dock nästan lika högt i samtliga övriga hovrätter utom Göta hovrätt; skillnaden var 1—3 mål och för Göta hovrätt 8 mål. Under återstoden av perioden eller alltså åren 1956—1958 har antalet varit högst i hovrätten för Nedre Norrland som då avgjort resp. 59, 54 och 60 mål per ledamot och år. Det näst största antalet mål uppvisar under två av dessa tre år Svea hovrätt och under det tredje året skånska hovrätten. Det lägsta antalet avgjorda mål per ledamot och år hade år 1952 hovrätten för Nedre Norrland med 39, åren 1953 och 1954 hovrätten för övre Norrland med 38 och 43, åren 1955, 1956 och 1957 Göta hovrätt med resp. 48, 44 och 44 samt år 1958 hovrätten för Västra Sverige med 47 mål. Vid en jämförelse mellan hovrätter med olika stor ledamotsorganisation finner man bl. a. följande. Svea hovrätt med 7—10 allmänna avdelningar har — såsom redan berörts — under åren 1952—1955 avgjort flest mål per ledamot och år. Flera mål per ledamot och år än Svea hovrätt har därefter medhunnits av den på två avdelningar organiserade hovrätten för Nedre Norrland, nämligen varje år 1956—1958, samt — under år 1956 — jämväl av hovrätten över Skåne och Blekinge, vilken har tre avdelningar. År 1955 uppvisade samtliga hovrätter utom Göta hovrätt likartade siffror som Svea hovrätt. Bland 3-avdelningshovrätterna har målantalet varit högst i hovrätten för Västra Sverige åren 1952 och 1953 samt i skånska hovrätten under åren 1954—1958. Lägst har målantalet i denna grupp varit i Göta hovrätt varje år utom år 1958, då det var lägst i hovrätten för Västra Sverige. Av de båda 2-avdelningshovrätterna har hovrätten för Nedre Norrland varje år utom år 1952 avgjort flest mål.

25 Ytterligare må framhållas följande. Målantalet har i stort sett varit sjunkande i den hovrätt som vid periodens början hade flest avgjorda mål per ledamot och år, nämligen Svea hovrätt, samt stigande i den hovrätt som hade minst mål, nämligen hovrätten för Nedre Norrland. Samtliga hovrätter utom Svea hovrätt uppvisar sitt dittills högsta antal avgjorda mål år 1955, då antalet, bortsett från Göta hovrätt, var i det närmaste detsamma i samtliga hovrätter. Därefter sjönk målantalet år 1956 i samtliga hovrätter utom hovrätten för Nedre Norrland som nämnda år företedde en i förhållande till övriga hovrätter försenad toppsiffra med en återhämtning påföljande år. Efter nedgången i målantalet år 1956 har i flertalet hovrätter de två senaste åren, 1957 och 1958, ånyo någon tendens till ökning av antalet avgjorda mål förekommit. Huvudförhandlingar Sättet för målens handläggning — avgörande på handlingarna eller efter huvudförhandling — spelar stor roll för arbetsbelastningen; en huvudförhandling medför i allmänhet mera arbete. Nedan anges antalet mål avgjorda efter huvudförhandling i procent av hela antalet avgjorda mål; undersökningen avser den tid kvartalsstatistiken omfattar. 1954

1954— 1958

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige. . . . Hovrätten för Nedre Norrland. . . Hovrätten för ö v r e Norrland. . . .

59 63 63 58 62 59

56 55 58 54 69 53

55 53 59 53 49 57

56 51 57 55 49 63

53 48 61 53 48 59

56 54 59 55 55 58

Medeltal för hela riket

56 Det antal mål som hovrätterna under perioden 1954—1958 avgjort vid huvudförhandling, räknat i procent av hela antalet avgjorda mål, varierar från 54 procent för Göta hovrätt till 59 procent för skånska hovrätten. Skillnaden mellan hovrätterna för hela perioden är tämligen liten. Skånska hovrätten har varje år legat över genomsnittet för hela riket, medan Göta hovrätt utom år 1954 och hovrätten för Västra Sverige utom år 1958 haft lägre siffror än genomsnittet. Vissa utvecklingstendenser kan skönjas. Räknat för hela riket avgjordes år 1954 60 procent av målen vid huvudförhandling men år 1958 endast 53 procent. Den sjunkande tendensen har under perioden varit starkast i Göta hovrätt, där procenttalet nedgått från 63 till 48, och i hovrätten för Nedre Norrland, där motsvarande tal är 62 och 48. Sistnämnda hovrätt företedde år 1954 och år 1955 betydligt högre siffror än genomsnittet, 62 och 69 mot 60 och 57, men har därefter legat

lika klart under genomsnittet med 49, 49 och 48 mot 55, 56 och 53 procent. Även i Svea hovrätt och i hovrätten för Västra Sverige har antalet vid huvudförhandling avgjorda mål sjunkit. Skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland företer varierande siffror, och tendensen är här ej så klart skönjbar. Anledning synes icke föreligga till antagande att målens natur under perioden undergått sådan ändring, att nedgången i antalet vid huvudförhandling avgjorda mål kan förklaras därav. Det ligger närmare till hands att antaga att hovrätterna ändrat sin praxis i fråga om vilka mål som utsattes till huvudförhandling och vilka som avgöres på handlingarna. Anledning till en sådan ändrad praxis kan vara att man velat begränsa parternas processkostnader. Men man kan icke bortse från möjligheten att hovrätterna visat restriktivitet vid utsättande av mål till huvudförhandling i avsikt att på så sätt minska sin arbetsbörda. Huvudförhandlingar

i och utom förläggningsorten

För arbetsbelastningen i en hovrätt spelar förekomsten av ting och andra sammanträden utom förläggningsorten en betydande roll. I tabellerna å följande sida anges det antal huvudförhandlingar som hållits i och utom hovrättens förläggningsort ävensom antalet huvudförhandlingar utom förläggningsorten i procent av samtliga huvudförhandlingar. Även denna undersökning avser den tid kvartalsstatistiken omfattar. Av de under åren 1954—1958 i hela riket efter huvudförhandling avgjorda målen hölls huvudförhandlingen utom förläggningsorten i 26 procent. Skillnaderna mellan de olika hovrätterna är här stora. Såsom kunnat väntas är belastningen i förevarande avseende störst på norrlandshovrätterna. De långa avstånden inom domkretsarna medför här stort behov av ting och andra sammanträden utom förläggningsorten. Över hälften av de vid huvudförhandling avgjorda målen har i dessa hovrätter handlagts utom förläggningsorten, nämligen i hovrätten för Nedre Norrland 53 och i hovrätten för Övre Norrland 57 procent. Sistnämnda hovrätt har även de högsta siffrorna för varje år inom perioden utom för år 1958, då hovrätten handlagt 55 procent av målen utom Umeå mot 60 procent för nedre norrländska hovrätten utom Sundsvall. Åren 1956 och 1957 var procenttalet 60 jämväl för övre norrländska hovrätten. Även Göta hovrätt uppvisar ett stort antal utom förläggningsorten avgjorda mål, nämligen för hela perioden 41 procent. Minst belastade av ting och andra sammanträden utom förläggningsorten är hovrätten för Västra Sverige och skånska hovrätten med endast 11 resp. 13 procent. För Svea hovrätt ligger siffran något under genomsnittet för riket med 21 procent mot 26 för riket. Vissa utvecklingstendenser kan skönjas. Hovrätten för Nedre Norrland har sålunda avgjort allt flera mål utom förläggningsorten. Antalet har,

27 Antal huvudförhandlingar 1954

i förl. orten

utom förl. orten

utom förl. orten %av alla

i förl. orten

utom förl. orten

utom förl. i förl. utom förl. orten orten orten % av alla

utom förl. orten %av alla

1 045 251

294 206

22 45

1 174 223

285 182

20 45

1 116 238

269 165

19 41

429 388

70 51

14 12

422 405

67 53

14 12

444 421

66 40

13 9

2 487

2 426

25 Hovrätten över Skåne och Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland Hela riket

2 343

Antal huvudförhandlingar

Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland Hela riket

utom i förl. förl. orten orten

utom utom förl. orten i förl. förl. orten orten % av alla

1 149 270

349 137

23 34

2 532

1 122 235 466 413 107 116 2 459

Summa år 1954—1958 utom utom förl. i förl. orten orten förl. orten % av alla

333 161

23 41

5 606 1 217 2 197 2 070 617 540 12 247

utom förl. orten % av alla

1 530 851

21 41

4 380

räknat i procent av samtliga mål, i stort sett varit stigande och var år 1958 60 procent mot 51 år 1954. Även i hovrätten för Övre Norrland har siffrorna stigit, nämligen från 53 procent år 1954 till 60 åren 1956 och 1957, med en nedgång år 1958 till 55 procent. I Göta hovrätt har de utom förläggningsorten avgjorda målen däremot sjunkit, nämligen från 45 procent år 1954 till 41 procent år 1958 med en bottensiffra år 1957 om 34 procent. Övriga hovrätter företer från år till år något varierande siffror utan klart skönjbar tendens i vare sig stigande eller sjunkande riktning.

28 Stora mål Som ovan berörts påverkas arbetsbelastningen i hovrätterna bl. a. av antalet stora och invecklade mål. För målens svårhetsgrad kan icke erhållas någon mätare, utan man får nöja sig med den erfarenhetsmässiga bedömning som hovrätterna själva i vissa sammanhang gjort. I fråga om målens storlek eller vidlyftighet föreligger fr. o. m. år 1954 i den av hovrätterna avlämnade kvartalsstatistiken vissa uppgifter, nämligen rörande mål vari huvudförhandling pågått i två eller flera dagar. I följande uppställning redovisas för varje hovrätt och år under perioden 1954—1958 det antal huvudförhandlingar som pågått två eller flera dagar samt, efter strecket, det sammanlagda antalet dagar för sådana förhandlingar. 1954 antal förh./dgr

1955 antal förh./dgr

1956 antal förh./dgr

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge. . . Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

50/175 8/28 13/30 41/130 8/19 16/53

83/280 16/41 12/28 46/116 13/29 12/27

68/243 17/59 7/25 31/116 8/17 11/22

Summa för hela riket

136/435

182/521

142/482

1957 antal förh./dgr

1958 antal förh./dgr

Summa år 1954—1958 antal förh./dgr

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge . . . . Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

70/200 12/29 14/40 36/89 9/28 13/41

83/281 8/25 12/37 44/127 7/14 12/30

354/1 179 61/182 58/160 198/578 45/107 64/173

Summa för hela riket

154/427

166/514

780/2 379

Då kvartalsstatistiken förts endast fr. o. m. år 1954 har jämförelser ej kunnat göras med tidigare år. I ytterligare ett avseende är möjligheterna till belysning av utvecklingen i fråga om stora mål begränsad. Med tillgänglig statistik kan sålunda icke visas, vilka förändringar som må ha ägt rum i fråga om mål av den storleksordningen, att huvudförhandlingen icke behövt delas på två eller flera dagar men tagit en hel dag i anspråk. Man har anledning räkna med att hovrätterna, eftersom en förhandlings utsträckande till två dagar kan vålla parter, ombud och bevispersoner besvär och extra kostnader, såvitt möjligt söker slutföra huvudförhandlingen på en dag. Antalet mål av storleksordningen näst intill tvådagarsmålen torde vara betydande.

29 Statistiken över flerdagarsmålen uppvisar en topp år 1955. Bortses från siffrorna för detta år kan en stadig stegring av antalet stora mål konstateras. Detsamma är, bortsett från en tillfällig nedgång år 1957, förhållandet i fråga om det antal dagar som förhandlingar i stora mål pågått. Antalet huvudförhandlingar i stora mål har sålunda stigit från 136 år 1954 till 166 år 1958 eller med 22,1 procent. Det antal dagar, under vilka två- eller flerdagarsmål pågått, har samtidigt stigit från 435 till 514 eller med 18,2 procent. Antalet stora mål har varje år varit högst i Svea hovrätt och uppgår för hela perioden till 354 med 1 179 handläggningsdagar. Bland 3-avdelningshovrätterna har hovrätten för Västra Sverige varje år haft betydligt flera stora mål än de båda andra hovrätterna; räknat för hela perioden är antalet förhandlingar liksom antalet förhandlingsdagar mer än tre gånger så stort som antalet i vardera av de andra båda hovrätterna. Hovrätten för Övre Norrland har, icke varje år men räknat för hela perioden, haft flera stora mål än vardera av Göta hovrätt och skånska hovrätten, nämligen 64 mot resp. 61 och 58. För att närmare belysa den olika belastningen på hovrätterna av stora mål har antalet i föregående sammanställning upptagna mål och dagar fördelats per avdelning i varje hovrätt. Vid fördelningen har även de extra avdelningarna i Svea hovrätt och den extra avdelning hovrätten för Västra Sverige haft under år 1958 medtagits. Dessa avdelningar har nämligen haft en fastare karaktär än de extra avdelningar, som tillfälligt inrättats i andra hovrätter. Antalet avdelningar har i anledning härav beräknats, i Svea hovrätt till 8 år 1954, 9 år 1955, 9,75 år 1956 och 10 åren 1957 och 1958 samt i hovrätten för Västra Sverige till 4 år 1958 och till 3 övriga år. I Göta hovrätt och skånska hovrätten har antalet avdelningar varit 3 och i de norrländska hovrätterna 2.

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

Svea Hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge . . . . Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

1954 antal förh./dgr

1955 antal förh./dgr

1956 antal förh./dgr

6,25/21,88 2,67/9,33 4,33/10 13,67/43,33 4/9,50 8/26,50

9,22/31,11 5,33/13,67 4/9,33 15,33/38,67 6,50/14,50 6/13,50

6,97/24,92 5,67/19,67 2,33/8,33 10,33/38,67 4/8,50 5,50/11

1957 antal förh./dgr

1958 antal förh./dgr

Summa år 1954—1958 antal förh./dgr

7/20 4/9,67 4,67/13,33 12/29,67 4,50/14 6,50/20,50

8,30/28,10 2,67/8,33 4/12,33 11/31,75 3,50/7 6/15

37,74/126,01 20,33/60,67 19,33/53,33 62,33/182,09 22,50/53,50 32/86,50

30 I tabellerna på föregående sida anges för varje år och' hovrätt antalet huvudförhandlingar, som pågått två eller flera dagar, räknat per avdelning, och, efter strecket, det sammanlagda antalet dagar för sådana förhandlingar, likaså räknat per avdelning. Antalet två- eller flerdagarsmål, räknat per avdelning, har varje år under 5-årsperioden varit störst i hovrätten för Västra Sverige. Detsamma gäller det antal dagar som per avdelning räknat åtgått för huvudförhandlingar i de stora målen. Näst störst frekvens av stora mål uppvisar Svea hovrätt. Dock var år 1954 i dessa mål antalet huvudförhandlingar liksom antalet dagar för huvudförhandling större i hovrätten för övre Norrland. Även år 1957 var antalet huvudförhandlingsdagar större i nämnda hovrätt än i Svea hovrätt. I de återstående tre hovrätterna — Göta hovrätt, skånska hovrätten och hovrätten för Nedre Norrland — har belastningen av stora mål, med inbördes variationer för olika år, varit ungefär lika stor. I följande tabell har antalet stora mål fördelats på grupper, omfattande mål däri förhandlingar pågått resp. 2, 3—8 och mer än 8 dagar (efter strecket anges sammanlagda antalet dagar för gruppen).

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för ö v r e Norrland

! dgr

3—8 mer än 2 dgr dgr 8 dgr

3—8 mer än 2 dgr dgr 8 dgr

3—8 mer än dgr 8 dgr

35/70 5/10

13/55 2/7

2/50 56/112 1/11 11/22

22/85 5/19

5/83

41/82 13/26

25/88 2/6

2/73 2/27

11/22

2/8

—

9/18

3/10

"—

4/8

2/6

1/11

28/56

11/52

2/22 34/68

11/39

1/9

19/38

10/43

2/35

6/12

2/7

—

10/20

3/9

—

7/14

1/3

—

10/20

5/19

1/14 10/20

2/7

—

11/22

—

—

2 dgr

Svea h o v r ä t t 54/108 Göta hovrätt 10/20 Hovrätten över Skåne och Blekinge 10/20 Hovrätten för Västra Sverige 27/54 Hovrätten för Nedre Norrland 6/12 Hovrätten för Övre Norrland 8/16

Summa år 1954—1958

3—8 mer än 2 dgr dgr 8 dgr

3—8 mer än 8 dgr dgr

2 dgr

3—8 dgr

mer än 8 dgr

15/53 2/9

1/39

45/90 34/131 5/10 3/15

4/60

231/462 109/412 14/305 3/38 14/56 44/88

3/11

1/9

7/14

5/23

—

41/82

15/58

2/20

9/35

—

28/56 16/71

—

136/272

57/240

5/66

2/7

1/9

7/14

—

—

36/72

8/26

1/9

4/13

1/12

9/18

3/12

.—

48/96

14/51

2/26

Utredningen har icke velat belasta det statistiska materialet med en fördelning per avdelning och år av de olika grupper av stora mål som redo-

31 visats i närmast föregående tabell. De mycket stora målen, däri huvudförhandling pågått mer än 8 dagar, har under åren 1954—1958 förekommit sporadiskt i samtliga hovrätter. Vid bestämmandet av en hovrätts normala organisation synes man knappast ha anledning räkna med dessa mål. Den extra arbetsbelastning de medför torde lämpligen få mötas med särskilda åtgärder, anpassade efter det för tillfället aktuella målet. Vad angår den grupp mål, vari huvudförhandling pågått 3—8 dagar, är situationen likartad den som förut påvisats i fråga om de stora målen över huvud. Hovrätten för Västra Sverige är relativt sett mest belastad och Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland har det därnäst högsta antalet mål med 3—8 förhandlingsdagar per avdelning. Remisser Antalet av hovrätterna besvarade remisser har undersökts under den tid kvartalsstatistiken omfattar eller alltså fr. o. m. år 1954 och upptages i följande sammanställning. Lagremisser och andra remisser har därvid upptagits var för sig. 1955

1954 Svea Hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige. . . . Hovrätten för Nedre Norrland. . . Hovrätten för Övre Norrland

lag rem.

ann. rem.

56 26

7 8 9 5 7

24 24 19 15

1956 lag rem.

lag rem.

ann. rem.

lag rem.

ann. rem.

41 13

9 4

29 22

9 9

35 10

8 8

39 22

lag rem. 23 6 10 3 5 10

ann. rem.

ann. rem.

Summa år 1954—58

Svea hovrätt , Göta hovrätt , Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland ,

lagrem.

ann. rem.

60 34 50 34 28 43

200 93 100 110 84 75

För hovrätternas ledamöter är lagremisserna mer betungande än övriga remisser. I besvarandet av dessa senare deltager, liksom i fråga om lagremisserna, presidenterna i största möjliga utsträckning. Presidentens arbetsbörda och därmed bl. a. hans möjlighet att deltaga i rättsskipningen beror i stor utsträckning av antalet av hovrätten besvarade remisser.

32 Under perioden 1954—1958 har Svea hovrätt besvarat flest lagremisser, nämligen 60. Därnäst kommer skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland med resp. 50 och 43, medan antalet för övriga hovrätter ligger omkring 30. Åren 1954 och 1955 var antalet av Svea hovrätt besvarade lagremisser stort, men fr. o. m. år 1956 har antalet, efter det justitiedepartementet synes ha ändrat sin praxis i fråga om fördelningen av remisser mellan hovrätterna, väsentligt nedgått och varit ungefär detsamma som i övriga hovrätter. Andra remisser än lagremisser är till betydande del av administrativ natur, och antalet av dem beror delvis av domkretsens storlek. Svea hovrätt har varje år besvarat flest sådana remisser. För hela perioden är antalet för Svea hovrätt 200 mot 110 för hovrätten för Västra Sverige och 100 för skånska hovrätten. För övriga hovrätter är antalet något lägre än för sistnämnda hovrätt. För att närmare belysa belastningen hovrätterna emellan har i närmast följande uppställning för varje hovrätt upptagits antalet besvarade remisser per avdelning. Beträffande det antal avdelningar, varmed utredningen för varje hovrätt räknat, hänvisas till vad ovan sagts vid undersökningen av antalet stora mål per avdelning. 1954

Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra S v e r i g e . . . . Hovrätten för Nedre Norrland. . . Hovrätten för ö v r e N o r r l a n d . . . .

lagrem.

ann. rem.

lagrem.

ann. rem.

lagrem.

ann. rem.

1,36 2,33 2,67 3 2,50 3,50

7 8,67 8 8 9,50 7,50

2,56 2 3,33 1 2,50 5

4,56 4,33 5,33 9,33 9 3

0,92 1,33 4 3 2,50 5,50

2,98 7,33 5,33 7,67 6,50 5

1957 Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland. . . Hovrätten för ö v r e N o r r l a n d . . . .

1956 Summa år 1954—1958

lag rem.

ann. rem.

lag rem.

ann. rem.

lag rem.

ann. rem.

0,90 3 3 2 4,50 3

3,50 3,33 5,67 5,67 9 10,50

0,80 2,67 3,67 1,75 2 4,50

3,90 7,33 9 4,50 8 11,50

6,54 11,33 16,67 10,75 14 21,50

21,94 31 33,33 35,17 42 37,50

Antalet av Svea hovrätt per avdelning besvarade lagremisser var redan före år 1956 i genomsnitt lägre än i övriga hovrätter. Fr. o. m. år 1956 har antalet varje år varit väsentligt lägre än i de andra hovrätterna. För hela perioden 1954—1958 är antalet för Svea hovrätt knappt 7 mot över 20

33 för hovrätten för Övre Norrland, omkring 15 för skånska hovrätten och hovrätten för Nedre Norrland samt omkring 11 för de båda återstående hovrätterna. Även i fråga om andra remisser än lagremisser har antalet varje år, dock med undantag för år 1955, relativt sett varit lägst i Svea hovrätt; nämnda år var antalet lägst i Göta hovrätt. Antalet för perioden 1954—1958 per avdelning besvarade andra remisser var knappt 22 för Svea hovrätt mot omkring 40 för de båda norrländska hovrätterna och mellan 31 och 35 för envar av övriga hovrätter. Framhållas må emellertid, att det absolut sett stora antalet övriga remisser i Svea hovrätt för presidenten i hovrätten innebär en hård belastning. I övriga hovrätter är belastningen på presidenten i förevarande avseende väsentligt lägre. Någon större skillnad mellan dessa hovrätter föreligger ej, såvitt gäller presidentens arbetsbörda i nu nämnt avseende.

3—907074

4 KAPITLET Allmänna synpunkter på hovrätternas arbetsbelastning g r u n d e r för b e r ä k n i n g a v l e d a m o t s b e h o v e t

Inledande

samt

anmärkningar

Det antal mål per ledamot och år som medhunnits vid hovrätterna under 7-årsperioden 1952—1958 framgår av tabell s. 23 ovan. Arbetsförhållandena vid hovrätterna har under nämnda tid, såsom förut nämnts, icke längre påverkats av övergångsproblemen under de första åren av det nya, muntliga processförfarandet. Siffrorna kan därför tjäna till ledning vid ett bedömande av hur inånga mål per ledamot och år, som man normalt bör räkna med att hovrätterna under de närmaste åren skall kunna medhinna. Därvid är emellertid att märka att antalet per ledamot avgjorda mål växlar i de olika hovrätterna. Förhållandena i de särskilda hovrätterna är nämligen ej likartade, och största hänsyn måste tagas till vad man erfarenhetsmässigt med normal arbetsbörda ansett sig kunna medhinna i varje hovrätt. Vidare är att beakta, om målen till storlek och svårhetsgrad kan antagas undergå någon förändring. Till belysning av nu antydda spörsmål redogör utredningen i det följande för vissa uttalanden av 1955 års domarutredning och av hovrätterna själva.

1955 års domarutredning I sitt år 1956 avlämnade betänkande angående domartjänster i häradsrätt och hovrätt (SOU 1956: 52) angav 1955 års domarutredning bl. a. de beräkningsgrunder utredningen använt vid bedömandet av ledamotsbehovet i de skilda hovrätterna. Domarutredningen förklarade till en början att den stannat för den slutsatsen, att det icke för någon hovrätts vidkommande förelåge anledning att räkna med något väsentligt högre eller lägre antal mål per ledamot och år än för övriga hovrätter. Möjligen kunde man beträffande Svea hovrätt räkna med något högre antal avgjorda mål per ledamot än i fråga om övriga hovrätter. Uppskattningen av det målantal, som kan medhinnas utan oskäligt betungande av hovrättsledamöterna och utan vådor för rättsskipningen, måste enligt domarutredningens mening i huvudsak grundas på erfarenhetsmässiga bedömanden, främst det målantal som faktiskt medhunnits

35 under de senaste åren. Domarutredningen framhöll vidare att det enligt dess mening funnes fog för påståendet, att den dåvarande arbetstakten i hovrätterna vore pressande. Man kunde knappast i längden räkna med så höga siffror som för år 1955. Domarutredningen förklarade att den ansett sig kunna räkna med drygt 50 avgjorda mål per ledamot och år, avskrivna mål icke medräknade. För Svea hovrätts del syntes dock ett något högre antal böra beräknas. Eftersom bedömningen av ledamotsbehovet borde ske i förhållande till antalet inkommande mål, måste tillägg emellertid göras för de avskrivna målen. Dessa beräknade domarutredningen till, grovt räknat, 10 procent av hela antalet mål. Utredningen utgick därför vid sin uppskattning av ledamotsbehovet från att hovrätterna skulle medhinna drygt 55 inkommande mål per ledamot och år med ovan antydd jämkning uppåt i fråga om Svea hovrätt. Domarutredningen ville emellertid betona att den sålunda gjorda, i huvudsak erfarenhetsmässiga uppskattningen grundade sig på ett siffermaterial som varierat icke obetydligt år från år. Den måste därför tillämpas med en viss försiktighet. Uttalanden av hovrätterna Samtliga hovrätter har i olika sammanhang uttalat att arbetsbördan med den organisation som bl. a. åren 1952—1958 gällt varit alltför stor. Det har framhållits att ytterligare förstärkning av den nuvarande organisationen erfordras för att man skall kunna bemästra arbetsläget utan att kräva en orimlig arbetsinsats av ledamöterna. Man har uttalat att måltillströmningen är stadd i ständigt stigande och att målen blivit större och mera invecklade samt förklarat att anledning ej finns att antaga att utvecklingen för framtiden går i annan riktning. Utredningen återger härefter i sammanfattad form vad hovrätterna i sina anslagsäskanden och andra yttranden vid olika tillfällen anfört om arbetsbördan. Därvid är att beakta att hovrätterna under ifrågavarande tid, såsom framgår bl. a. av tabell ovan s. 23, vid flera tillfällen erhållit tillfällig eller mera stadigvarande arbetskraftsförstärkning, men att denna merendels, såsom framgår av hovrätternas yttranden, bl. a. beroende på ökningen i tillströmningen av mål, av hovrätterna bedömts såsom otillräcklig. Även må anmärkas ett uttalande av chefen för justitiedepartementet. Det är särskilt Svea hovrätt som gång efter annan påtalat den stora arbetsbördan. I sina anslagsäskanden år 1953 uttalade hovrätten sålunda att arbetsläget, trots viss medgiven förstärkning, vore mycket ansträngt. Arbetsprestationerna hade under det gångna budgetåret varit så stora som rimligen kunde begäras, men det hade icke kunnat undvikas att målbalansen stigit. Den hårda arbetstakt som under senare tid förekommit kunde i längden icke

3(3

hållas, långt mindre tänkas bli ökad. En konstant överbelastning vore till men icke blott för ledamöterna utan även för rättsvården i det hela. Arbetsläget i hovrätten måste enligt vad som år 1954 anfördes i anslagsäskandena, trots att extra arbetskraft medgivits, alltjämt betraktas såsom mycket ansträngt. Fastän arbetsprestationerna under det gångna budgetåret varit så stora som rimligen kunde begäras, hade det icke kunnat undvikas att målbalansen ytterligare stigit. Arbetstakten vore redan så högt uppdriven, att en lösning icke kunde uppnås på denna väg. Betecknande vore frekvensen av inträffade sjukdomsfall, delvis av mycket allvarlig art, varom verksläkaren kunde lämna närmare besked. Även om hänsyn icke toges till ledamöternas hälsa och gränsen för deras krafter, kunde det icke ifrågakomma att med öppna ögon åvägabringa den försämring i grundlighet och omsorg som måste bli följden vid målens handläggning och avgörande. I statsverkspropositionen till 1955 års riksdag anförde departementschefen, statsrådet Zetterberg, att arbetsläget i hovrätten även med viss angiven förstärkning torde komma att vara mycket ansträngt under budgetåret 1955/56. Hovrätten bekräftade i samband med sina anslagsäskanden år 1955 att arbetsläget i hovrätten oaktat förstärkningarna fortfarande vore ansträngt. Målbalansen vore alltjämt onormalt stor, och om målens avgörande i längden fördröjdes på sätt som skett, fyllde rättsvården inom hovrätten icke de krav som med fog kunde uppställas. Att minska arbetsbalansen genom en ökning av arbetskapaciteten vore icke möjligt. Hovrätten hade i det senaste årets anslagsäskanden med skärpa påtalat de vådor, som en onormalt stor arbetsbörda medförde icke blott för ledamöterna själva utan även för rättsvården i det hela. Det vore uppenbart att den hårda arbetstakt, som oavsett erhållna förstärkningar måst hållas, icke i längden kunde fortgå, långt mindre tänkas bli ökad. En ytterligare ökning av arbetskrafterna vore således den enda utväg som stode till buds. I sina anslagsäskanden år 1956 anförde hovrätten att någon nämnvärd minskning av antalet inkommande mål ej torde kunna förväntas. Målbalansen hade visserligen minskat men vore alltjämt onormalt stor och betungande och betydligt större än vad som ur rättsvårdande synpunkt kunde anses försvarligt. Förstärkning erfordrades. En ökning av den förut onormalt stora balansen hade, anförde hovrätten i sina anslagsäskanden år 1957, trots medgiven förstärkning och oavsett ledamöternas högt uppdrivna arbetstakt, ej stått att hejda. Den kraftigt ökade balansen vore att tillskriva den ökade måltillströmningen, innefattande ett flertal mål av mycket arbetskrävande natur. Redan det rådande tillståndet vore helt oförenligt med kravet på god rättsvård. En fortsatt ökning av balansen skulle medföra att rättssäkerheten råkade i allvarlig fara.

37 I sina anslagsäskanden år 1958 anförde hovrätten att balansen den 1 april 1958 varit den dittills största. Den kraftigt stegrade tillströmningen av mål ingåve allvarlig oro. Läget vore från rättssäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande. Som hovrätten så ofta tidigare framhållit funnes ej någon möjlighet att begära större arbetsinsatser av ledamöterna. Tvärtom bleve det säkerligen både av hälsoskäl och med hänsyn till rättssäkerheten till slut nödvändigt att något minska den högt uppdrivna arbetstakten på avdelningarna. Den stora ökningen av hovrättens arbetsbörda komme utan tvivel att bli bestående och komme troligen att fortsätta att växa. I yttrande över domarutredningens betänkande angående domartjänster i häradsrätt och hovrätt erinrade Svea hovrätt om att utredningen betonat, att den av utredningen gjorda, i huvudsak erfarenhetsmässiga uppskattningen av det antal mål som kunde medhinnas måste tillämpas med en viss försiktighet. Härutinnan borde enligt hovrätten beaktas, dels att dittills redovisade siffror för avgjorda mål per ledamot grundade sig på arbetsinsatser som man i längden icke kunde eller ens borde begära, och dels att särskilt omfångsrika och invecklade mål kunde motivera avsteg. Sådana mål förekomme numera i Svea hovrätt i större utsträckning än tidigare. Göta hovrätt har under senare år, såsom framgår av tabell s. 23, medgivits betydande förstärkningar. I yttrande över domarutredningens nyssnämnda betänkande framhöll hovrätten att tillströmningen av mål ökade från år till år samt uttalade att man vid beräkningen av ledamotsbehovet i hovrätten skulle kunna utgå från att varje ledamot medhunne 50 inkommande mål per år. Hovrätten över Skåne och Blekinge begärde vid avgivandet av sina anslagsäskanden år 1955 viss förstärkning. Arbetsbelastningen hade enligt hovrätten under senare år ökat kraftigt. Detta berodde dels på att antalet mål stigit och dels på att de större och mera invecklade målen blivit allt talrikare. Hovrätten för Västra Sverige anförde redan i sina anslagsäskanden år 1953 att det dittillsvarande antalet ledamöter med hänsyn till den konstant ökade arbetsbördan vore för litet. De inkomna målen hade varit betydligt större till omfattningen och även mera komplicerade än tidigare. Den tillfälliga förstärkning av arbetskraften som hovrätten därpå erhöll visade sig icke tillräcklig. Den ständigt fortgående ökningen av arbetsbördan hade, enligt vad hovrätten i sina anslagsäskanden år 1955 uttalade, aktualiserat behov av en permanent förstärkning av ledamotsuppsättningen. Hovrätten framhöll att antalet mål hade stigit och att samtidigt de vidlyftiga målen ökat i avsevärd mån. De fullföljda expropriationsmålen hade blivit allt flera och vore ofta synnerligen vidlyftiga och tidsödande. Även bland brottmålen visade de stora målen tendens att öka, vilket tydligen sammanhängde med Göteborgs utveckling till storstad, ökningen av arbetsbördan hade av allt att döma blivit permanent. I sina anslagsäskanden år 1956 anförde hovrätten, som under året erhållit

38 viss förstärkning, ånyo att ökningen av arbetsbördan av allt att döma blivit permanent och hänvisade därjämte åter till expropriationsmålen och de stora brottmålen. Den dittills medgivna förstärkningen vore otillräcklig. År 1958 uttalade hovrätten i sina anslagsäskanden att antalet avgjorda mål per ledamot och år knappast kunde väntas bli högre än omkring 50. I detta tal torde hovrätten —• i motsats till vad domar utredningen gjort — ha inräknat även de genom avskrivning avgjorda målen. I yttrande över domarutredningens betänkande angående domartjänster i häradsrätt och hovrätt anförde hovrätten — som beträffande åren 1955 och 1956 gjort ett försök att siffermässigt belysa arbetsinsatserna för de ordinarie ledamöterna — att arbetsbelastningen under nämnda år varit mycket pressande och att arbetsinsatsen måste anses ha varit för hög för att läggas till grund för personalberäkningarna. Enligt hovrätten utvisade de siffror som vid nyssnämnda beräkningar erhållits otvetydigt att man vid ledamotsberäkningen kunde räkna med en arbetsmängd av allra högst 50 avgjorda mål per ledamot och år, avskrivna mål medräknade. Hovrätten för Nedre Norrland uttalade i sina anslagsäskanden år 1958 att arbetsläget det senaste budgetåret varit ansträngt. I remissyttrande över domarutredningens nyssnämnda betänkande gjorde hovrätten ett uttalande av innebörd, att det antal mål som år 1956 belöpt på varje ledamot torde ligga i överkant av vad en ledamot rimligen kan prestera. Hovrätten för Övre Norrland uttalade redan i sina anslagsäskanden år 1952 att förstärkning med åtminstone en ledamot vore av behovet påkallad och denna ståndpunkt har hovrätten vidhållit i senare avgivna anslagsäskanden. I sina anslagsäskanden år 1953 anförde hovrätten att stabilisering av arbetsbördan skett vid en nivå som låge avsevärt över den som finge betraktas som maximum med dåvarande ledamotsuppsättning. År 1955 uttalade hovrätten i sina anslagsäskanden att det förhållandet att balansen ej stigit mera än som skett, trots ökningen i antalet inkommande mål, vore ett resultat som icke kunnat uppnås utan att ledamöterna i stor utsträckning måst offra skälig fritid. Det vore icke sannolikt att en så högt uppdriven arbetstakt kunde bibehållas en längre tid. Utredningens bedömande Utredningen vill för sin del instämma i vad 1955 års domarutredning anfört vid sin undersökning av ledamotsbehovet i de skilda hovrätterna, nämligen att en uppskattning av det målantal som kan medhinnas i hovrätterna i huvudsak måste grundas på erfarenhetsmässiga bedömanden, främst det målantal som faktiskt medhunnits under de senaste åren. Detta målantal kan dock icke utan vidare läggas till grund för en uppskattning av den fram-

39 tida arbetskapaciteten. Hänsyn måste tagas såväl till utvecklingstendenser i fråga om målens storlek och svårhetsgrad som också till om arbetsbördan under den aktuella tiden varit lämpligt avpassad. Tillkomsten även i vårt land av storstäder samt den ökade kompliceringen av samhällslivet kommer att medföra såväl att de större brottmålen ökar som också att de förhållanden som eljest kommer under domstolarnas prövning blir alltmer svårbedömda. Av de hovrätternas yttranden som ovan redovisats framgår, att arbetsbördan under de senaste åren varit mycket pressande. Man kan ej kräva en orimlig arbetsinsats av ledamöterna för bemästrande av arbetsbördan. En konstant överbelastning är, såsom Svea hovrätt uttalat, till men icke blott för ledamöterna utan även för rättsvården i det hela. Man har därför anledning räkna med att antalet avgjorda mål per ledamot och år k a n komma att nedgå något. Att som gemensam norm för de olika hovrätterna fastställa ett för samtliga hovrätter beräknat medeltal avgjorda mål per ledamot och år torde ej låta sig göra. Som en allmän riktlinje vill utredningen emellertid uppställa, att man torde kunna r ä k n a med att en hovrätt, om ej särskilda förhållanden föranleder till annan bedömning, skall kunna medhinna högst 55 inkommande mål per ledamot och år.

5 KAPITLET L ä m p l i g d o m k r e t s och o r g a n i s a t i o n för h o v r ä t t

Domkretsens storlek och kravet på hovrättens lättillgänglighet.

Hovrättsting

Frågan om en uppdelning eller omreglering av hovrätternas domkretsar för åstadkommande av en lämplig domkretsindelning har, såsom ock framgår av den redogörelse som i 1 kap. lämnats rörande frågans tidigare behandling, nära samband med den genomgripande reform av rättegångsförfarandet som trädde i kraft den 1 januari 1948. Frågan löstes dock icke slutgiltigt i samband därmed. I skilda sammanhang uttalades att man borde avvakta verkningarna av det nya rättegångsförfarandet, innan alltför långtgående beslut fattades om inrättande av nya hovrätter eller om en omfördelning mellan hovrätterna av domsområdena. Sedan den nya rättegångsbalken nu tillämpats i över 10 år, synes sådana erfarenheter av förfarandet föreligga, att man ej längre har anledning att på nu nämnd grund uppskjuta ett ställningstagande till en mera slutgiltig domkretsindelning. Genomförandet av den nya rättegångsbalkens principer om muntlighet och omedelbarhet innebar för hovrätterna att en helt ny situation uppkom. Under det skriftliga överrättsförfarandets tid förekom personlig inställelse inför hovrätt mycket sällan. Enligt de nya principerna, från vilka undantag dock ges, skall ett måls avgörande grundas omedelbart å vad som förekommit vid en muntlig förhandling. Parter, vittnen och sakkunniga skall därför numera i mycket stor utsträckning böras muntligen i hovrätt. För att underlätta hållande av muntliga förhandlingar var det nödvändigt att göra hovrätterna lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Inställelsen inför hovrätten fick inte bli förenad med alltför mycket besvär och kostnader. Det muntliga processförfarandet kunde därför icke rimligen genomföras utan att det ordnades så, att allmänheten fick vida lättare än på den skriftliga processens tid att komma inför domstolen. För detta ändamål uppdelades Svea hovrätt och Göta hovrätt, därvid hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland tillkom. Vidare infördes skyldighet för samtliga hovrätter att hålla vissa sammanträden å bestämda platser utom hovrätternas förläggningsort, hovrättsting, varjämte bereddes möjlighet att även eljest hålla sammanträden utom förläggningsorten. Önskemålet att göra hovrätterna lättillgängliga är som nyss berörts betingat av angelägenheten av att en inställelse inför hovrätten icke blir förenad med alltför mycket besvär och kostnader.

41 De kostnader som här är i fråga gäller främst utgifter för resor till och från platsen för huvudförhandlingen och för uppehälle i samband med resan samt ersättning för förlorad inkomst i anledning av inställelsen. Dylika kostnader uppkommer för såväl parter som vittnen och andra bevispersoner. I fråga om advokater och andra ombud utgör ersättning för tidsspillan i samband med resorna erfarenhetsmässigt en betydande utgiftspost. Kostnaderna drabbar i allmänhet den förlorande parten; icke sällan kan kostnaderna ej uttagas av denna och stannar då på den vinnande parten. Jämväl för statsverket kan betydande kostnader uppkomma, om hovrätts sammanträdesort är avlägset belägen, såsom i brottmål ersättning för resor och uppehälle till åklagare, offentliga försvarare, av åklagare åberopade vittnen m. fl. Ersättning för tidsspillan, nämligen till offentliga försvarare, utgör även här en betydande post. Vidare är att beakta statsverkets utgifter vid fri rättegång. Parter, vittnen, ombud och andra som skall deltaga i en förhandling inför domstol har också berättigade anspråk på att inställelsen ej skall bli förenad med alltför mycket besvär till följd av långa och tröttande resor eller genom resor å obekväm tid på dygnet. Kravet på en viss bekvämlighet kan visserligen modifieras när det gäller personer, för vilka inställelsen inför hovrätten kan betraktas som en engångsföreteelse. Så är i allmänhet fallet med enskilda parter och med vittnen. Annorlunda ställer det sig enligt utredningens mening i fråga om dem, för vilka inställelser i hovrätten är ett gång efter annan återkommande led i utövandet av en tjänst eller ett yrke. Åklagares och advokaters anspråk på att kunna företaga resorna på ett så långt förhållandena det medger bekvämt sätt måste således enligt utredningens mening tillmätas stor vikt. De kostnader och det besvär som föranledes av inställelse vid hovrätt har nära sammanhang med kommunikationerna mellan hovrättsstaden och olika orter i domkretsen. Därvid är att beakta avstånden och kommunikationsmedlen. I fråga om järnvägsförbindelserna måste uppmärksammas arten av förbindelsen med hänsyn till lämpliga restider på dygnet, väntetid etc. För det mycket övervägande antalet mål erfordras ej mer än en dag för huvudförhandling. Det är därför önskvärt att fram- och återresa kan ske samma dag, därvid nattåg helst ej bör komma till användning. Vad nu sagts om järnvägsförbindelserna gäller i huvudsak även bussförbindelserna. Utvecklingen i fråga om samfärdsmedlen har emellertid numera gått i den riktningen, att alltför stor vikt ej längre kan tillmätas järnvägs- och bussförbindelserna. Advokater öch åklagare använder liksom parter och vittnen i allt större utsträckning bil, även då det gäller längre avstånd. Fortsatt utbyggnad av landsvägarna och fortgående förbättring av bilarna och ökning av hastigheterna torde komma att ytterligare förstärka tendensen att använda bil vid resorna till hovrättsförhandlingarna. Utredningen har gjort en del undersökningar angående kommunikationsförhållandena. Sålunda har genom vägförvaltningarna i vissa län inför-

42 skaffats uppgifter om landsvägsavstånden från ett antal orter till olika alternativa hovrättsstäder. Avstånden har undersökts från städerna, domsagornas kansliorter och tingsställen, orter med landsfiskalskontor samt ett antal tätorter i övrigt. För samma orter har även järnvägsförbindelserna, avseende april 1959, undersökts. Sammanfattningar av resultatet av undersökningarna kommer att lämnas längre fram i samband med behandlingen av de särskilda alternativen till ändringar i domkretsindelningen. Avsevärda fördelar i flera hänseenden kan, såsom framgår av vad nyss sagts, vinnas genom att hovrätterna göres lättillgängliga för allmänheten. Betydande besparingar för såväl den enskilde som det allmänna kan ernås och besväret av inställelse inför hovrätten minskas. Önskemålet att göra hovrätterna mera lättillgängliga kan, såsom skedde vid genomförande av nya rättegångsbalken, tillgodoses på två vägar, genom en fortsatt uppdelning eller omreglering av hovrätternas domkretsar samt genom anordnande av hovrättsting och andra sammanträden utom hovrätternas förläggningsort. Såsom förut nämnts hålles hovrättstingen regelbundet på i förväg bestämda tider och är avsedda för behandling av ett större antal mål från viss del av domkretsen. Andra sammanträden utom hovrättens förläggningsort utsattes främst för att tillgodose mera tillfälligt uppkommande behov. Sådant sammanträde kan vara avsett för handläggning av något större mål med många vittnen, men det förekommer också att å dylikt sammanträde behandlas ett flertal mål från trakten så att sammanträdet blir att jämställa med ett hovrättsting. Det är uppenbart att sammanträden utom förläggningsorten medför stora fördelar för den rättssökande allmänheten. I fråga om kostnader och besvär i samband med inställelsen inför hovrätten vinner parter och andra genom sådana sammanträden samma fördelar som om hovrätten vore förlagd på sammanträdesorten, och en hovrättsuppdelning eller omreglering blir från synpunkten av hovrättens lättillgänglighet mindre motiverad. För statsverket kan, såsom framgår av vad tidigare sagts, sammanträden utom förläggningsorten medföra en minskning av vissa kostnader, jämfört med om huvudförhandling hållits i hovrättens förläggningsort, såsom för resor och uppehälle för åklagare och offentliga försvarare, för tidsspillan och vid fri rättegång. Å andra sidan uppkommer vissa särskilda kostnader för statsverket, såsom för hovrättsledamöternas och andra tjänstemäns resor och uppehälle liksom för sammanträdes- och arbetslokaler. Lokaler har visserligen hittills i stor utsträckning utan kostnad ställts till förfogande av tingsbyggnadsskyldige i tingshus eller av städerna i rådhus. Erfarenheten synes emellertid tyda på att vissa svårigheter numera på en del håll föreligger att anskaffa lokaler på dylikt sätt; sålunda har hovrätten för Övre Norrland år 1957 måst för sina sammanträden i Luleå anskaffa särskilda lokaler därstädes.

43 Huruvida den minskning av först angivna kostnader, som kan vinnas genom hållande av sammanträde utom förläggningsorten, uppväger därav föranledda särskilda kostnader torde vara beroende av antalet och beskaffenheten av de mål som behandlas å sammanträdet. Är fråga om att handlägga allenast ett eller annat mål å detta, synes resultatet i regel bli en kostnadsökning för statsverket. För hovrätterna föranleder sammanträden utom förläggningsorten nackdelar som ej bör underskattas. Såsom man redan under förarbetena till lagstiftningen om hovrättsting antog skulle komma att bli fallet, har resorna inverkat betydligt störande på arbetets jämna gång såväl före som efter sammanträdena. Önskvärdheten att till ting eller motsvarande sammanträde sammanföra betydligt flera mål än som eljest lämpligen bör ske under samma tid föranleder en koncentration av såväl förarbete som ef terarbete med domskrivning m. m., vilket hindrar handläggningen av andra mål och även eljest gör arbetet ryckigt och svårare att bedriva planmässigt och effektivt. Det uppfattas därför av hovrätterna allmänt som en betydande belastning att hålla ett större antal sammanträden utom förläggningsorten. Den för resorna använda tiden går också förlorad för hovrättens arbete, vilket i sin tur medför en fördyring för det allmänna. Långväga, ofta återkommande resor blir nog så tröttande, särskilt för hovrättens äldre ledamöter. I sista hand medför också detta en fördyring för det allmänna. Såsom en allmän riktlinje måste man enligt utredningens mening fasthålla vid att den övervägande delen av hovrättens arbete skall fullgöras på förläggningsorten. Där så kan ske utan att olägenhet av större betydelse vållas den rättssökande allmänheten, bör man i statsnyttans intresse eftersträva att om möjligt begränsa hovrättstingen och andra sammanträden utom förläggningsorten. Nämnas må i detta sammanhang att för närvarande, även där hovrättsting skall hållas, erfarenhetsmässigt ett ej ringa antal mål från den ifrågavarande trakten företages till behandling å hovrättens förläggningsort. Det är huvudsakligen fråga om grövre brottmål som på grund av angelägenheten av snabb behandling ej bör handläggas på de till bestämda tider utsatta hovrättstingen och som med hänsyn till därav föranledda besvär och kostnader ej heller lämpligen bör behandlas på särskilt sammanträde utom förläggningsorten. I sådana fall kan alltså hovrättstingen ej undanröja olägenheten av förläggningsortens obekväma läge. Framhållas må vidare att beträffande andra mål, som ej är lika brådskande men för vilka en handläggning utan dröjsmål är önskvärd, behandling å hovrättsting, enär ganska lång tid förflyter mellan tingen, kan innebära en oläglig försening. Utredningen vill här något beröra en ofta framförd tanke, nämligen att det vore lättare för en organisatoriskt större hovrätt att hålla ting eller annat sammanträde utom förläggningsorten än för en mindre. Frågan är av bety-

44 delse vid bedömande av spörsmålet om en hovrättsuppdelning eller omreglering bör ske. Under semestertid föreligger onekligen för en 2-avdelningshovrätt svårigheter att hålla ting. Utredningen kan däremot icke dela uppfattningen, att någon större skillnad i fråga om möjligheterna att hålla ting skulle föreligga mellan en 3-avdelningshovrätt och en organisatoriskt större hovrätt. Vid den större hovrätten måste ju förutsättas föreligga i motsvarande mån större behov av ting. Emellertid är befolkningstätheten av betydelse. I ett vidsträckt, glest befolkat område erfordras nämligen ett i förhållande till hovrättens organisation större antal ting än i en domkrets med tätare befolkning. En stor roll spelar vidare förekomsten av en eller flera större underrätter med tillhörande domsområden på eller i närheten av hovrättens förläggningsort, eftersom hovrättsting ju ej erfordras för mål från dylika underrätter. På sådan grund kan med fog göras gällande, att hovrätterna i Stockholm och Göteborg samt möjligen Malmö har lättare att tillgodose behoven av ting och andra sammanträden i avlägsnare delar av domkretsarna än vad som eljest kan vara fallet. Av vad ovan anförts framgår, att ting och andra sammanträden utom hovrättens föliäggningsort är förenade med åtskilliga nackdelar och att de därför ej kan hållas i den omfattning att de undanröjer de olägenheter från lättillgänglighetssynpunkt, som är förknippade med en hovrätt med en stor domkrets. Detta kan ej ske utom genom en delning eller omreglering av den stora hovrättens domkrets. Huruvida en sådan åtgärd bör vidtagas är uppenbarligen beroende jämväl av åtskilliga andra faktorer.

Lämpligheten från vissa synpunkter av större eller mindre organisation för hovrätt I det följande upptages till granskning vissa synpunkter angående spörsmålet, om en stor hovrätt, såsom Svea hovrätt, bortsett från kravet på lättillgänglighet, innebär en lämplig organisation eller om mindre hovrätter är att föredraga. Utredningen tar därvid icke hänsyn till möjligheten att skapa hovrätter om endast en avdelning, vilket allmänt ansetts som en olämplig organisationsform. På denna uppfattning bygger också nya rättegångsbalken, som i 2 kap. 3 § innehåller ett stadgande av innebörd att hovrätt skall vara delad i minst två avdelningar. Till förmån för en större hovrätt och mot inrättande av mindre hovrätter har anförts, att ledamöter i en mindre hovrätt, som vore hänvisade till samarbete i en liten krets av kolleger, ej gärna kunde undvika ensidighet och begränsning av synvidden. Det förutsattes uppenbarligen att i en större hovrätt ett sådant utbyte sker mellan ledamöterna av de erfarenheter dömandet ger, att ensidighet undvikes. Emellertid bör bemärkas att hovrätten icke som sådan är en dömande enhet; det är i stället avdelningen som tjänstgör som domstol. För att ensidigheten skulle motverkas i den större hovrätten

45 borde därför ske ett utbyte av gjorda erfarenheter mellan avdelningarna eller mellan ledamöterna på de olika avdelningarna. Givet är att ett sådant samråd i åtskilliga fall kan vara önskvärt. Emellertid synes något organiserat utbyte av erfarenheter ej äga rum. Ensidigheten kunde också tänkas bli på det sättet begränsad, att ledamöterna å de olika avdelningarna ofta byttes. Sådana byten förekommer väl i viss utsträckning. Ett mera allmänt genomförande därav skulle emellertid möta betydande svårigheter och kan befaras inverka menligt på hovrätternas effektivitet. Sådana förhållandena nu är och rimligen kan väntas bli torde ej heller denna lösning göra utbytet av erfarenheter som bot mot en befarad ensidighet väsentligt lättare i en större än i en mindre hovrätt. Ett spörsmål att beakta är om hovrätternas storlek och antaTmverkar på rättstillämpningens likformighet. Det har sagts att det med ett flertal mindre hovrätter skulle vara svårare att genomföra en likformig rättstillämpning i landet. Å andra sidan har i fråga om Svea hovrätt uttalats att dess storlek medförde risk för att enhetlighet ej kunde upprätthållas å dess olika avdelningar. Mot bakgrund av vad ovan sagts i fråga om svårigheterna att muntligen utbyta erfarenheter mellan olika hovrättsavdelningar synes det utredningen, som om det för den enhetliga rättstillämpningen är av mindre betydelse, om ett antal avdelningar är sammanförda till en hovrätt eller fördelade på flera. Dock kan väl i särskilda fall, såsom då en ny typ av mål först uppträder, ett samråd lättare komina till stånd om avdelningarna arbetar i en hovrätt å samma ort. Upprättandet av specialrotlar för särskilda slag av mål torde också lättare kunna genomföras i en större hovrätt. Det sagda blir emellertid av betydelse endast i ett mycket begränsat antal fall. För bedömningen av det stora antalet mål torde hovrätternas storlek, i vart fall om valet står mellan en 3-avdelningshovrätt och en större hovrätt, sakna betydelse. Det kan icke undvikas att olikheter i bedömningen uppkommer; olikheterna torde lika lätt uppkomma i en större hovrätt. Och för den rättssökande allmänheten och för advokater och åklagare liksom för underrätterna måste det te sig mera förvirrande, om samma hovrätt dömer olika i likartade mål än om dylika mål bedömes olika av skilda hovrätter. Det har gjorts gällande att ledamöternas kännedom om de särskilda förhållandena i de olika delarna av domsområdet skulle försämras i en stor hovrätt och att detta skulle vara till men för dömandet och för allmänhetens förtroende för domstolen. Ledamöterna i hovrätten borde leva och verka under de förhållanden som präglade målen. Med den utjämning av de tidigare mer särpräglade förhållandena i olika delar av vårt land, som kommunikationernas utveckling och samhällslivets fortgående omgestaltning fört med sig, synes dessa synpunkter numera ej spela så stor roll som tidigare. Alltjämt synes dock värt att beakta den skillnad i mentalitet och reaktioner som föreligger till exempel mellan befolkningen i en storstad som Stockholm och landsbygden. Svea hovrätts förläggning till Stockholm kan därför

ur nu diskuterad synvinkel vara till nackdel särskilt för områden som är mera avlägset belägna från huvudstaden. F r å n nu angivna synpunkter synes den lämpligaste ordningen vara en centralt förlagd hovrätt i en ej alltför vidsträckt domkrets. Att hovrätten är förlagd i den trakt där den verkar måste också vara ägnat att ge hovrätten en fastare förankring i bygden och stärka förtroendet till rättsskipningen. I ett särskilt avseende har det tämligen allmänt ansetts att en större hovrätt har ett företräde framför en mindre, nämligen i fråga om elasticiteten vid plötsliga stockningar, t. ex. i samband med sjukdom eller vidlyftiga mål. Emellertid blir givetvis frekvensen av orsakerna till stockning vid en större hovrätt i motsvarande mån större. Avgörande blir närmast tillgången på yngre personal och möjligheten att hålla extra sådan i beredskap för tillfälliga anhopningar av arbete på ledamöterna. Det förefaller onekligen naturligt att det vid en större hovrätt skulle vara lättare att hålla en sådan reservkår. Erfarenheten synes emellertid utvisa, dels att stockningar uppkommer och vållar betydande olägenheter även vid Svea hovrätt och dels att 3-avdelningshovrätter kunnat avvara personal för att bistå norrlandshovrätterna, då för dessa på grund av särskilda förhållanden svårigheter förelegat att erhålla extra arbetskraft. Hovrätterna har en viktig uppgift vid urvalet av jurister för domarbanan och deras utbildning till domare. Det är anledning undersöka huruvida från dessa synpunkter hovrättens storlek bör tillmätas betydelse. I fråga om antagande av fiskalsaspiranter medför en större hovrätt på grund av möjligheten att anställa flera aspiranter den fördelen, att en ojämn tillgång på goda sökande lättare kan utjämnas. Aspiranttjänstgöringen, som utgör grundval för prövningen till antagning som fiskal, sker vanligen på 2och 3-avdelningshovrätterna på hovrättens samtliga avdelningar och i Svea hovrätt på tre avdelningar. Presidenten deltar i samtliga hovrätter i prövningen. I fråga om tjänstgöringen på avdelningar synes prövningen kunna ske lika effektivt vare sig prövningsavdelningarna tillsammans utgör hela hovrätten eller som i Svea hovrätt endast en del av densamma. Däremot kan möjligen göras gällande att prövningen inom en större hovrätt blir mera ojämn än om, såsom i en mindre hovrätt, samtliga avdelningar deltager i prövningen. Presidentens möjlighet att deltaga i prövningen försvåras givetvis också i en större hovrätt, eftersom antalet aspiranter där blir större och antalet prövningstillfällen för varje aspirant inför presidenten mindre. Vad angår den fortgående prövning som sker under tiden från det domaraspiranten godkänts som fiskal och till dess han vinner anställning som assessor, sker denna under tjänstgöring i skilda funktioner, till en början i hovrätt såsom fiskal, därefter vid häradsrätt som tingssekreterare och slutligen åter i hovrätt, nämligen såsom adjungerad ledamot av denna. Beträffande prövningen i vad avser tjänstgöringen i hovrätt gäller motsvarande synpunkter

47 som i fråga om prövningen av aspiranter. Under tjänstgöringen som tingssekreterare synes prövningen i huvudsak få ske på grundval av de mål som avdömts av tingssekreteraren och fullföljts till hovrätten. Hänsyn måste vidare tagas till häradshövdingarnas uppfattning, och därvid är presidentens kännedom om häradshövdingarna ej utan betydelse. Även i fråga om prövningen av tingssekreterarna synes sålunda den mindre hovrätten erbjuda ett bättre utgångsläge. Under tjänstgöring som aspirant, fiskal, tingssekreterare och adjungerad ledamot — för närvarande en tidsperiod om 8—10 år -— förvärvar domaraspiranten sina grundläggande erfarenheter som domare. Beträffande denna s. k. domarutbildning har olika värderingar gjort sig gällande i fråga om en större och en mindre hovrätts möjligheter att tillgodose behovet av erfarenhet. Å ena sidan har det sagts att den praktiska utbildningen skulle bli försämrad i en mindre hovrätt, å andra sidan har motsatsen gjorts gällande. I fråga om tingssekreterartjänstgöringen spelar hovrättens storlek uppenbarligen ingen roll. Vad åter gäller tjänstgöringen i hovrätt kan det vara av betydelse, om inom hovrättsområdet ligger underdomstolar som tillför hovrätten flera stora och invecklade mål än vad som eljest är normalt. Domaraspiranterna stannar i allmänhet — i den mån de blir hovrättsdomare — kvar i den hovrätt där de varit aspiranter. Det förhållandet att man har de bästa erfarenheter av kvalitén på de mindre hovrätternas domar tyder på att kontakten i en sådan hovrätt med olika mål och samhällsförhållanden icke ger sämre utbildningsresultat än i en större hovrätt.

Minimikrav

på hovrätts organisation

Utredningen upptager härefter till behandling frågan om man lämpligen bör ställa några minimikrav på en hovrätts organisation. Därvid utgår utredningen från att, i enlighet med stadgandet i 2 kap. 3 § nya rättegångsbalken, en mindre organisation än två avdelningar ej kan ifrågakomma. Spörsmålet blir således, om en hovrätt med två avdelningar kan godtagas eller om man regelmässigt bör organisera hovrätterna med minst tre avdelningar. Till en början må allmänt framhållas, att ett oeftergivligt krav är att en hovrätt organiseras så, att dess domar kvalitativt håller måttet. I detta hänseende må erinras om att det under förarbetena till nya rättegångsbalken gång efter annan, bl. a. av lagrådet år 1931, framhölls att erfarenheterna från hovrätter med endast två avdelningar vore goda. Vad därefter förekommit motsäger icke en sådan uppfattning. Eftersom domkretsen blir mindre, tillgodoser en hovrätt med endast två avdelningar bättre än en större hovrätt kravet på lättillgänglighet. Fördelarna härav har närmare utvecklats ovan i detta kapitel under rubriken »Domkretsens storlek och kravet på hovrättens lättillgänglighet. Hovrättsting». Mot dessa fördelar måste vägas eventuella nackdelar särskilt från syn-

48 punkten av att hovrätten bör ha en arbetsekonomiskt lämplig organisation. Mot en organisation av hovrätt med endast två avdelningar kan till en början riktas samma invändningar som mot mindre hovrätter över huvud taget. I den mån dylika invändningar — berörda ovan i detta kapitel under rubriken »Lämpligheten från vissa synpunkter av större eller mindre organisation för hovrätt» — har fog för sig, gäller detta särskilt en hovrätt med så liten organisation som två avdelningar. Den begränsade tillgången på personal lämplig för tillfällig adjunktion kan sålunda vid en 2-avdelningshovrätt komina att vålla besvärande stockningar i arbetet vid sjukdom och arbetsanhopning. Särskilda svårigheter föreligger att hålla ting eller annat sammanträde utom förläggningsorten under tid då den ena avdelningen åtnjuter semester. Möjligheterna att med egen personal tillgodose vid underrätterna uppkommande behov av vikarier och tillfällig arbetskraftsförstärkning är vidare begränsade. Givetvis spelar dock här storleken av domarkadern i underrätterna en väsentlig roll. I nu särskilt berörda avseenden måste enligt utredningens mening en organisation med två avdelningar betraktas som mindre eftersträvansvärd. Erfarenheterna från de båda på två avdelningar organiserade norrlandshovrätterna synes bekräfta att olägenheter av ovan berört slag är förenade med en sådan organisation. Vissa av dessa olägenheter accentueras för norrlandshovrätterna därigenom att samtliga avdelningar icke omfattar 5 ledamöter, vilket medför nackdelar även i andra hänseenden. Till frågan om lämplig ledamotsorganisation för avdelning återkommer utredningen längre fram. Då man tager ställning till frågan om 2-avdelningsorganisationen måste man beakta att i ett land som vårt, där befolkningstätheten är i hög grad skiftande, det i inånga fall ej låter sig göra att organisera de lokala statsmyndigheterna efter en schematisk formel. Enligt utredningens mening bör man icke för de delar av landet, som har en tätare befolkning och där resorna vid inställelse inför hovrätten icke blir alltför betungande, tillskapa hovrätter med endast två avdelningar. Om man emellertid för det glest befolkade Norrland skulle fasthålla vid att hovrätterna skulle ha en organisation av minst samma storlek som är önskvärd i sydligare bygder, skulle domkretsarna bli alltför stora. Detta skulle leda till olägenheter som vore större än om en något mindre organisation godtoges. De nuvarande båda hovrätterna i Norrland med vardera två avdelningar får enligt utredningens bedömande anses ha den för ifrågavarande områden lämpligaste organisationsformen. Ledamotsantalet i avdelning Såsom framgår av redogörelsen i 2 kap. består en avdelning i hovrätt i regel av 5 ledamöter, däribland en lagman som ordförande. Undantag från denna

49 regel förekommer dock på sätt framgår av nämnda redogörelse. I samtliga landsortshovrätter är å en avdelning, i stället för lagman, presidenten ordförande, med tjänstgöringsskyldighet motsvarande hälften av lagmans. Ersättare under tid då presidenten ej deltager i avdelningens arbete (presidentadjunkt) förordnas i de tre sydsvenska hovrätterna men ej i de båda norrlandshovrätterna. Detta inverkar å ledamotsantalet i de avdelningar i norrlandshovrätterna där presidenten är ordförande sålunda, att under den tid, då presidenten är befriad från ordförandeskapet, tjänstgör ej mer än 4 ledamöter. Nämnas bör vidare att de båda andra avdelningarna i norrlandshovrätterna tidigare har bestått av allenast 4 ledamöter; en femte ledamot erhölls i nedre norrländska hovrätten den 1 juli 1958 och i övre norrländska hovrätten den 1 januari 1959. Vid förstärkning av hovrätts arbetskrafter med extra ledamöter har man också gjort avsteg från principen om 5 ledamöter på avdelning. Sålunda har, då antalet nytillkomna extra ledamöter varit 4, dessa fått bilda en extra avdelning. Så har skett i hovrätten för Västra Sverige. I fall då arbetskraftsförstärkningen varit mindre har den nytillkomne eller de nytillkomna ledamöterna i allmänhet fördelats på redan befintliga avdelningar. Sålunda förstärkt avdelning har därvid, om den förut haft 5 ledamöter, kommit att bestå av 6 ledamöter. Mot en organisation av en avdelning på mindre än 5 ledamöter har särskilt från de båda norrlandshovrätterna riktats stark kritik. Denna har vid upprepade tillfällen framförts i hovrätternas anslagsäskanden och likaså i deras yttranden över domarutredningens betänkande »Domartjänster i häradsrätt och hovrätt». Presidenterna har även till utredningen framfört sina kritiska synpunkter. Kritiken, som i främsta rummet riktar sig mot en avdelnings organisation å allenast 4 ledamöter men i viss mån även avser presidentavdelning utan presidentadjunkt, kan återges sålunda. Systemet med 4-mannaavdelningar vore olämpligt ur arbetsekonomisk synpunkt. På en sådan avdelning utnyttjades lagmannens arbetskapacitet ej i lika hög grad som skulle vara fallet på en 5-mannaavdelning. På en 4-mannaavdelning vore samtliga ledamöter alltid bundna att deltaga i alla mål. Vid en 5-mannaavdelning kunde med utnyttjande av möjligheterna för ledamöterna att erhålla s. k. hemarbetsdagar arbetet planläggas och bedrivas med betydligt större smidighet, och en sådan avdelning bleve därigenom effektivare. På en 5-mannaavdelning funnes vidare viss möjlighet att utan särskilda arrangemang möta en oförutsedd situation, t. ex. sjukdomsfall bland ledamöterna, eller att bereda en ledamot tillfällig lättnad i arbetsbördan. På en 4-mannaavdelning måste i sådant fall alltid förordnas en ersättare, och detta mötte i en liten hovrätt svårigheter, särskilt då behovet av ersättare komme hastigt på. Motsvarande olägenhet uppkomme vid huvudförhandling i mycket stora mål, i vilka på grund av risken för sjukdomsfall bland ledamöterna 5 ledamöter borde tjänstgöra. 4—907074

50 Utredningen kan för sin del i huvudsak instämma i de kritiska synpunkter som av norrlandshovrätterna anförts mot att en avdelning organiseras på mindre än 5 ledamöter. Särskilt en organisation om allenast 4 ledamöter på avdelning medger icke att avdelningens arbetskapacitet utnyttjas på bästa och mest effektiva sätt och medför, i vart fall vid hovrätter om endast två avdelningar, svårigheter vid sjukdomsfall och arbetsanhopning. 4-mannaavdelning bör därför inrättas allenast för att tillgodose behov av arbetskraftsförstärkning under begränsad tid. Liksom kritik riktats mot 4-mannaavdelningarna, har invändningar gjorts också mot 6-mannaavdelningarna, främst från arbetsorganisatorisk synpunkt. Sålunda har man anfört att det på en 6-mannaavdelning på grund av det med 25 procent ökade antalet mål vore svårare att få erforderlig överblick över målen på avdelningen. Ökningen av antalet parter och advokater försämrade möjligheten att tillgodose samtligas intressen vid målens utsättande till huvudförhandling. Arbetet på avdelningen bleve vidare splittrat genom att bytena av ledamöter bleve tätare; av avdelningens 6 ledamöter deltoge samtidigt endast 4, medan 2 hade hemarbetsdag. På grund av nu angivna förhållanden försvårades ordförandens planläggning och ledning av avdelningens arbete. Vid överläggning i samband med genomgång av upprättade domsförslag uppkcmme lätt spilltid, då vid behandling av varje förslag de ledamöter skulle tillkallas som deltagit i avgörandet, och möjligheterna att utnyttja hemarbetsdagarna försämrades. Under tiden för långvarig huvudförhandling i mål, i vilka 5 ledamöter tjänstgjorde, vore det ej lätt att bereda den sjätte ledamoten full sysselsättning på avdelningen. Ytterligare har framhållits att fiskalernas tjänstgöring bleve mera splittrad. Den kritik som riktats mot 6-mannaavdelningarna saknar enligt utredningens mening ej fog. Den normala organisationen med 5 ledamöter per avdelning synes vara den från alla synpunkter lämpligaste. Man bör därför undvika att vid en omreglering eller nybildning av domkretsar tillskapa avdelningar om 6 ledamöter. Sådan avdelning kan däremot bli ofrånkomlig då arbetskraftsförstärkning erfordras. Vad angår presidentens ordförandeskap har mot nuvarande ordning i landsortshovrätterna främst invänts, att presidenten till följd av bundenheten till en avdelning ej kunde på samma sätt som om han tjänstgjort på samtliga avdelningar lära känna domarpersonalen samt följa och samordna praxis och arbetsformer på de olika avdelningarna. Det förhållandet att presidenten hade att deltaga i lagskipningsarbetet i inskränkt omfattning medförde vidare lätt att ordförandeskapet på presidentavdelningen splittrades. Ytterligare har anförts att anordningen med presidentadjunktion medfört ständiga byten av de yngsta ledamöterna mellan avdelningarna med därav följande olägenheter för såväl avdelningarna som ledamöterna. Enär presidentadjunkten haft endast halv adjunktion samt därför också lägre ersättning än övriga ledamöter, har det nämligen gjorts gällande att den yngste adjunge-

51 rade ledamoten skulle vara presidentadjunkt, och då möjlighet till annan, ej rent tillfällig adjunktion uppkommit har uppflyttning av presidentadjunkten ägt ruin och nästa fiskal i tur till adjunktion blivit presidentadjunkt. F r å n hovrätternas sida har, även till utredningen, framförts önskemål om att samtliga avdelningar — såsom fallet redan är i Svea hovrätt — skulle få samma organisation, med en lagman såsom ordförande, varvid presidenten kunde beredas tillfälle att tjänstgöra på samtliga avdelningar. Utredningen instämmer i den kritik som anförts mot den nuvarande ordningen för presidenternas tjänstgöring i landsortshovrätterna. Såsom förut nämnts har 1955 års domarutredning i sitt betänkande »Domarbanan» föreslagit, att en ny lagmanstjänst inrättas å de avdelningar i landsortshovrätterna där presidenten nu är ordförande och att ordförandeskapet överföres till lagmannen. Med utgångspunkt från nämnda förslag och vad ovan uttalats angående lämpligt antal ledamöter på avdelning bör man vid tillskapande av en mera stadigvarande organisation sträva efter att ge landsortshovrätterna ett sådant arbetsunderlag att de kan organiseras på fulla 5-mannaavdelningar, presidenten oräknad, varvid denne som ordförande deltager i lagskipningsarbetet på samtliga avdelningar. Då presidenten bör räknas som 1j2 ledamot, innebär detta att den lämpligaste organisationen vinnes i en 2-avdelningshovrätt om denna består av 10 1/2 ledamöter och i en 3-avdelningshovrätt om den består av 15 */a ledamöter.

Uppdelning av län på skilda hovrätter Expeditionschefen Bruno framhöll i sin år 1952 avlämnade P. M. angående ändrad domkretsindelning för vissa hovrätter, att i princip de judiciella och administrativa liksom även de kommunala gränserna icke borde skära varandra. Undantag från denna princip borde dock kunna göras då detta vore motiverat på grund av särskilda omständigheter. Hovrätternas domkretsar var tidigare i enlighet med nämnda princip bestämda så, att varje län i sin helhet hörde under samma hovrätt. Stadgandena i skilda författningar om fullföljd av talan i hovrätt mot länsstyrelses beslut var då avfattade med utgångspunkt från att ett län icke i något fall lydde under mer än en hovrätt. På grund av överflyttningen år 1954 av del (Hälsingland) av det under Svea hovrätt lydande Gävleborgs län till hovrätten för Nedre Norrland blev samma län uppdelat på nämnda två hovrätter. Detta nödvändiggjorde vissa ändringar i ovan berörda bestämmelser om fullföljd av talan i hovrätt mot länsstyrelses beslut. I den proposition till 1954 års riksdag (nr 69/1954) vari på grundval av expeditionschefen Brunos utredning förslag framlades om sådana ändringar anförde departementschefen bl. a. följande. I utsökningsmål, mål

52 om tvångsarbete samt gåvoskatteärenden ankomme beslutanderätten i vissa fall på länsstyrelsen och talan mot länsstyrelsens beslut fullföljdes till hovrätt. Klagan fördes genom besvär som ingåves till länsstyrelsen. Oavsett vilken regel om behörig hovrätt som stadgades hade alltså den enskilde rättsägaren alltid att ingiva besvären till länsstyrelsen. Skulle han av misstag ha ställt besvären till en icke behörig hovrätt, torde han icke därigenom ha förlorat sin talan, enär det enligt allmänna grundsatser torde åligga länsstyrelsen att oavsett till vilken hovrätt besvären ställts insända dem till behörig hovrätt. Någon risk för att den enskilde skulle lida rättsförlust uppkomme alltså icke genom en uppdelning, och det kunde alltid med erforderlig säkerhet konstateras huruvida länsstyrelsens beslut överklagats. De författningsändringar om hovrätts behörighet vid fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut som föreslogs i propositionen avsåg 211 § utsökningslagen, 6 § lösdriverilagen och 83 § fattigvårdslagen (jfr nu 61 § i lagen om socialhjälp) samt 60 § arvsskatteförordningen. Propositionen bifölls av riksdagen och författningsändringarna trädde i kraft den 1 juli 1954. Såsom framhållits av departementschefen uppkommer ej genom läns uppdelning på skilda hovrätter någon risk för att den enskilde skall lida rättsförlust. Enligt vad som meddelats från länsstyrelsen i Gävleborgs län har länets uppdelning icke medfört nämnvärda olägenheter. Någon svårighet att med tillämpning av de ändrade reglerna meddela besvärshänvisning synes ej ha förelegat. Ej heller för landsfogdarna såsom statsåklagare i länen torde en uppdelning medföra något verkligt men. Med stöd av erfarenheterna från uppdelningen av Gävleborgs län kan allmänt sägas att en uppdelning av län på skilda hovrätter ej föranleder några egentliga olägenheter. Ehuru principen att de judiciella och administrativa gränserna bör sammanfalla är beaktansvärd, bör den dock icke utgöra hinder för att avvikelse därifrån göres på grund av särskilda omständigheter. Valet av förläggningsort för hovrätt Vid behandlingen av de förslag till ändrad hovrättsindelning som gång efter annan framlagts har stor vikt fästs vid valet av hovrättens förläggningsort. Det har allmänt ansetts att hovrätten bör vara förlagd till en större stad med ställning som centralort — även i ekonomiskt och kulturellt hänseende — för såvitt möjligt hela domkretsen. Vad först angår önskemålet att hovrätten skall vara förlagd till en större stad, är detta redan från personal- och rekryteringssynpunkter önskvärt. Tillgången på skolor och utbildningsanstalter är här av betydelse. Att hovrättsstaden bör ha stort invånarantal och ligga i en folkrik bygd är givetvis vidare eftersträvansvärt med hänsyn till den lättillgänglighet, som därigenom vinnes för en betydande del av domkretsens befolkning.

53 Beträffande betydelsen av goda kulturella och kommersiella förbindelser mellan domkretsen och förläggningsorten må framhållas, att kravet på goda kulturella förbindelser icke bör tillmätas för stor vikt. Någon reell betydelse för den enskilde som skall inställa sig vid en huvudförhandling har knappast en sådan allmän kontakt. Större hänsyn bör tagas till kravet på goda kommersiella förbindelser. Dessa är uttryck för en naturlig anknytning som — i regel väl sammanfallande med den kulturella — kan spela en viss roll när det gäller målens handläggning. Att export- och importhandel går över t. ex. Stockholm eller Göteborg eller att större företags avtal slutes i viss centralort torde emellertid vara av mindre betydelse när det gäller att välja hovrätts stad för vederbörande ort. Den stora allmänhetens affärsförbindelser har vanligen anknytning till närmast belägna stad eller större tätort. För valet av hovrättsort kominer det främsta önskemålet här att bli, att antalet hovrätter blir så stort som möjligt; därigenom blir hovrätten mer lättillgänglig i mål som härrör av den stora allmänhetens affärsförbindelser. Visst samband med frågan om hovrättsstadens ställning som centralort har en ofta, särskilt i samband med önskemål om tillhörighet till Svea hovrätt framförd synpunkt, nämligen att man kan minska rättegångskostnaderna samt öka effektiviteten hos advokater och åklagare, därest en huvudförhandling inför hovrätten kan kombineras med uträttande av andra ärenden i hovrättsstaden. Vid besök i Stockholm skulle sålunda t. ex. advokaterna kunna uträtta ärenden i departement och verk, försäkringsbolag etc. och landsfogdarna rådgöra med riksåklagaren. En sådan kombination av olika ärenden i Stockholm kan givetvis ske, men möjligheterna därtill får dock ej överskattas. De gånger då det med hänsyn till de olika ärendena är lämpligt eller ens möjligt att göra en dylik kombination torde ej vara så många.

Lokalfrågor Vid bedömande av lämpligheten av en uppdelning eller omreglering av hovrätts domkrets bör beaktas den inverkan en sådan åtgärd kan ha på de berörda hovrätternas lokalfrågor. Därvid må först erinras om att nya rättegångsbalkens ikraftträdande föranlett behov av betydligt ökade lokalutrymmen. Om en hovrätt delas eller en ej oväsentlig omreglering sker av domkretsar, påverkar detta organisationens storlek och därigenom behovet av lokaler. Vid delning av en hovrätt blir lokalbehovet mindre för den hovrätt som kvarstannar på stationeringsorten. För den utbrutna hovrätten däremot måste lokaler anskaffas på den nya stationeringsorten. Detta föranleder avsevärda kostnader. Vid en mera genomgripande omreglering av domkretsar uppkommer en motsvarande situation. För den minskade hovrätten blir lokalutrymmena bättre under det att för den utökade hovrätten

54 uppstår behov av ökat utrymme. Det kan även i detta fall bli nödvändigt med tillbyggnad eller nybyggnad för att tillgodose den utökade hovrättens lokalbehov.

Särskilda frågor angående Svea hovrätt Vid de förslag till delning eller omreglering av Svea hovrätts domkrets som gång efter annan framkommit har en viktig synpunkt varit, att Svea hovrätt från administrativ synpunkt skulle vara olämpligt stor. Här må endast erinras om departementschefens uttalande i propositionen nr 158 till 1935 års riksdag, att det låge i öppen dag, att Svea hovrätt från administrativ synpunkt hade en alltför stor personal och ett alltför vidsträckt ämbetsområde. På grund av Svea hovrätts storlek har på presidenten, trots biträde av kvalificerad administrativ personal, lagts en stor administrativ arbetsbörda. Det har därför endast i ringa omfattning varit möjligt för honom att deltaga i den dömande verksamheten. Presidenterna i övriga hovrätter deltager såsom ordförande i ganska stor utsträckning i lagskipningsarbetet. Förhållandet i Svea hovrätt uti ifrågavarande avseende måste anses mindre tillfredsställande. Såsom ett allmänt omdöme uttalade också chefen för justitiedepartementet i 1956 års statsverksproposition (II ht s. 49) — en viss ökning i skyldigheten för presidenterna i de mindre hovrätterna att deltaga i rättsskipningen genomfördes senare — att det vore synnerligen otillfredsställande att hovrätterna i så hög grad som skedde berövades den framstående skicklighet och erfarenhet i domarvärv vilken företräddes av presidenterna och att varje åtgärd som kunde vidtagas för att möjliggöra för dem att i ökad omfattning deltaga i rättsskipningen vore starkt motiverad. Beträffande presidentens i Svea hovrätt uppgifter i övrigt har gjorts gällande att hans ledande och övervakande verksamhet försvåras genom hovrättens storlek. Så torde förhålla sig i fråga om möjligheterna att samordna praxis på de olika avdelningarna. För presidentens nämnda verksamhet måste vidare vara av stor betydelse att han får tillräcklig kontakt med och närmare lär känna domarpersonalen, inte minst den yngre personalen i hovrätten. Hovrättens storlek måste härvidlag innebära en betydande nackdel. Vad särskilt gäller övervakningen av domstolarna i första instans måste det stora antalet dylika domstolar inom hovrättsområdet föranleda till, att presidentens direkta kontakter med underrätternas domarpersonal blir synnerligen begränsad. Detta försvårar icke blott prövningen av domaraspiranterna utan också ingripanden mot eventuella missförhållanden. Även när de administrativa ärendena i mycket betydande utsträckning lagts på särskild administrativ personal, är det från många synpunkter önskvärt att presidenten personligen väl känner de olika underrätternas särskilda förhållanden i vad gäller såväl personal- som andra frågor. För övrigt blir även för den ledande administrativa personalen i hovrätten den försämrade kän-

55 nedom om förhållandena som föranledes av det stora antalet underrätter en betydande olägenhet. Mot bibehållandet av Svea hovrätt i dess nuvarande omfattning har också invänts, att en alltför stark lokalisering till Stockholm av ämbetsverk icke vore önskvärd. Statsmakterna har under senare år i olika sammanhang sökt verka för att företag och institutioner inom den enskilda sektorn av näringslivet förlägges annorstädes än till Stockholm, där anhopningen redan skapat problem. Motsvarande hänsyn gör sig gällande i fråga om allmänna institutioner. I den offentliga debatten har vid olika tillfällen framhållits, att en alltför stark koncentration av statliga förvaltningsorgan till huvudstaden bör undvikas. En särskild kommitté — lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet — har år 1957 tillsatts för att verkställa utredning rörande lokaliseringen till orter utanför stockholmsområdet av statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet. Det finns särskild anledning beakta nu berörda synpunkter när det gäller hovrätterna. En sådan har icke den speciella anknytning till Stockholm, som behovet av nära kontakt med andra myndigheter utgör för åtskilliga andra offentliga liksom enskilda institutioner. Här möter således ej de svårigheter med hänsyn till behovet av viss samordning med andra myndigheter som eljest ofta kan vara ett avgörande skäl för en myndighets förläggande till huvudstaden. Givetvis bör dock en hovrätt för de mål som kommer från underrätter i Stockholm och dess omedelbara grannskap vara förlagd till Stockholm. Någon anledning att flytta Svea hovrätt från dess nuvarande plats föreligger uppenbarligen icke. Men nu berörda synpunkter måste tillmätas vikt vid bedömande av frågan huruvida Svea hovrätt bör minskas genom utbrytning — för mera avlägset belägna delar — av en särskild hovrätt med förläggning i landsorten.

6 KAPITLET B i l d a n d e a v en h o v r ä t t för K o p p a r b e r g s och Gävleborgs l ä n

Historik Frågan om inrättande av en hovrätt i Gävle för Kopparbergs och Gävleborgs län upptogs, såsom nämnts i den historiska översikten i 1 kap., av processkommissionen år 1926. Även det av kommissionen angivna minimialternativet om sju hovrätter i hela riket upptog en sådan hovrätt. I utredningar och förslag därefter har frågan om Kopparbergs och Gävleborgs läns hovrättstillhörighet närmast gällt, för Kopparbergs län om länet skulle föras till en hovrätt för Västra Svealand, och för Gävleborgs län om länet eller del därav skulle hänföras till en hovrätt för Nedre Norrland. Jämsides härmed har emellertid tanken på en hovrätt i Gävle för de båda länen gång efter annan aktualiserats. I det betänkande varigenom processlagberedningen år 1938 framlade förslag till rättegångsbalk erinrade beredningen om att förslag framkommit, att inom Svea hovrätts domsområde skulle inrättas bl. a. en hovrätt i Gävle. Emellertid fann beredningen att tillräckliga skäl då icke förelåg för sådan ytterligare uppdelning av Svea hovrätt. I yttrande den 15 december 1938 över drätselkammarens i Örebro skrivelse angående en hovrätt i Örebro förklarade processlagberedningen, att om ytterligare en hovrätt ansåges böra inrättas, i första hand torde böra ifrågakomma en hovrätt i Gävle för Kopparbergs och Gävleborgs län. En dylik hovrätt syntes emellertid från organisatorisk synpunkt bli alltför svag. Det kunde därför icke anses tillrådligt, att innan någon erfarenhet vunnits rörande det nya rättegångsförfarandets verkningar inrätta en sådan hovrätt. Frågan om inrättandet av en hovrätt i Gävle berördes i vissa remissyttranden över drätselkammarens i Örebro skrivelse och processlagberedningens yttrande häröver. Svea hovrätt förklarade att på de skäl som processlagberedningen anfört tanken på en hovrätt i Gävle icke borde för närvarande realiseras. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg att det borde övervägas att till en hovrätt i Gävle lägga, utom Gävleborgs och Kopparbergs län, även Västernorrlands och Jämtlands län. I vissa remissyttranden över den skrivelse som 19b2 års riksdag avlät till Kungl. Maj :t angående inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland

57 restes invändningar mot tanken att lägga Gävleborgs län under den av riksdagen begärda nya hovrätten även från den synpunkten, att det framdeles kunde visa sig lämpligt att organisera en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län. Svea hovrätt framhöll sålunda att frågan om inrättandet av en särskild hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län borde slutligen prövas med ledning av erfarenheterna av rättegångsreformens verkningar och ej föregripas genom att Gävleborgs län eller Hälsingland införlivades med en hovrätt för Nedre Norrland. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalade att genomförandet av rättegångsreformen otvivelaktigt komme att i sinom tid framtvinga inrättandet av en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län. Även rådhusrätten i Gävle ansåg en dylik hovrätt lämplig. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhöll att det med hänsyn till Svea hovrätts betydande omfattning torde visa sig nödvändigt att bryta ut ännu ett par län från denna hovrätt och låta dessa län sortera under en särskild hovrätt. Att Gävleborgs och Kopparbergs län härvid i första hand borde ifrågakomma syntes vara klart, då de betydande avstånden inom dessa län och länens struktur sannolikt komme att medföra, att en ny hovrätt för bergslagsområdet visade sig nödvändig. Expeditionschefen Bruno fann i sin promemoria år 1952 angående ändrad domkretsindelning för vissa hovrätter, att enbart Kopparbergs och Gävleborgs län icke skulle ha förmått uppbära en självständig hovrätt efter rättegångsreformens genomförande. Anledning till antagande att inom överskådlig framtid en förändring härutinnan skulle inträda torde enligt Brunos uppfattning även saknas. Man borde därför icke räkna med att en särskild hovrätt för Kopparbergs och Gävleborgs län skulle visa sig erforderlig eller lämplig. Statistiska uppgifter Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i Kopparbergs län 285 366 personer och i Gävleborgs län 294 020 personer, därav 139 072 i Gästrikland och 154 948 i Hälsingland 1 . Sammanlagda antalet invånare i Kopparbergs län och Gästrikland uppgick alltså nämnda dag till 424 438 och i Kopparbergs län och Gävleborgs län till 579 386 personer. Antalet från Kopparbergs län och Gästrikland till Svea hovrätt inkomna mål var under åren 1952—1958 följande. Kopparbergs län Gästrikland Summa antal mål

1952 148 89

1953 175 94

1954 194 102

1955 211 88

1956 206 80

1957 271 79

1958 235 96

331 Antalet inkommande mål till en hovrätt omfattande Kopparbergs län och Gästrikland kan för den närmaste framtiden beräknas något överstiga 1 Till Hälsingland hänföres av utredningen även den del av Dalarna (Hamra församling i Los kommun) som ingår i Gävleborgs län.

58 300. För avarbetande av detta målantal skulle erfordras 6 ledamöter. Hovrätten skulle alltså komma att omfatta endast en avdelning. Från Kopparbergs län och Gävleborgs län var antalet till hovrätt inkomna mål åren 1952—1958 (Hälsingland fr. o. m. den 1 juli 1954 överfört från Svea hovrätts domkrets till hovrättens för Nedre Norrland domkrets) : Kopparbergs län och Gästrikland Hälsingland

1952 237 84

1953 269 81

1954 296 81

1955 299 70

1956 286 77

1957 350 73

1958 331 95

Summa antal mål

426 Om även Hälsingland skulle ingå i hovrätten, kan målantalet för den närmaste framtiden beräknas till något över 400. Det skulle erfordras 8 ledamöter för att avarbeta målen, och hovrätten finge organiseras på 2 avdelningar med vardera 4 ledamöter.

Den lokala

inställningen

För att utröna den lokala inställningen till bl. a. en ny hovrätt i Gävle har utredningsmannen hållit sammanträden i Falun och Gävle. Vid sammanträdet i Falun var närvarande landshövdingen i Kopparbergs län och befattningshavare i länsstyrelsen, häradshövdingarna i Falu, Hedemora, Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, borgmästaren i Falun, landsfogden i länet samt representanter för advokaterna i länet och för Falu stad. Så gott som samtliga dessa förklarade att de önskade, att Kopparbergs län kvarbleve under Svea hovrätt. Därest emellertid länet utbrötes ur hovrätten, borde i första hand ifrågakomma en ny hovrätt för Kopparbergs och Gävleborgs län med förläggningsort i Falun eller Gävle. Kopparbergs län hade goda kulturella och ekonomiska förbindelser med Gävle, och därest Falun icke komme i fråga som förläggningsort framstode det som naturligt om en ny hovrätt förlades till Gävle. I sammanträdet i Gävle deltog representanter för länsstyrelsen i Gävleborgs län, samtliga underrätter i Gästrikland, åklagare och advokater i länet samt Gävle stad. Vid detta sammanträde uttalade man sig för, att en ny hovrätt inrättades i Gävle och framhöll att det för befolkningen i länet skulle vara värdefullt om en sådan komme till stånd.

Utredningens bedömande Frågan om bildande av en hovrätt i Gävle för Kopparbergs och Gävleborgs län har, såsom framgår av historiken ovan, flera gånger diskuterats. Emellertid har det ansetts att en dylik hovrätt skulle bli organisatoriskt alltför svag. I olika sammanhang har dock uttalats att frågan icke borde anses slutligt avförd ur diskussionen utan att verkningarna av det nya rätte-

59 gångsförfarandet borde avvaktas innan slutlig ställning toges. Efter rättegångsreformens genomförande har spörsmålet behandlats av expeditionschefen Bruno i hans år 1952 avgivna P. M. angående ändrad domkretsindelning för vissa hovrätter. Bruno uttalade därvid att man icke längre borde räkna med en hovrätt i Gävle. Förhållandena har sedermera i vissa avseenden förändrats. Å ena sidan har antalet till hovrätt fullföljda mål stigit avsevärt, vilket skulle kunna möjliggöra en starkare organisation av en dylik hovrätt än vad man år 1952 hade anledning räkna med. Å andra sidan måste hänsyn tagas till att Hälsingland den 1 juli 1954 överförts till hovrätten för Nedre Norrland och att denna omreglering utfallit väl. Man synes sålunda icke ha anledning att med hänsyn till rättsvården i Hälsingland ånyo ändra detta landskaps hovrättstillhörighet och föra det till en ny hovrätt i Gävle. En sådan överföring kan ej heller motiveras av hänsyn till hovrättens för Nedre Norrland organisation. Tvärtom talar organisatoriska skäl, såsom nedan skall något utvecklas, starkt mot en dylik omreglering. Man synes sålunda i första hand böra räkna med att Hälsingland icke bör överföras till en ny hovrätt i Gävle. En hovrätt för Kopparbergs län och Gästrikland skulle, såsom ovan visats, komma att omfatta endast en avdelning, om 6 ledamöter. Såsom framhållits i 5 kap. under rubriken »Lämpligheten från vissa synpunkter av större eller mindre organisation för hovrätt» är emellertid en hovrätt om endast en avdelning en olämplig organisationsform och en sådan hovrätt bör icke tillskapas. Även om Hälsingland överfördes från nedre norrländska hovrätten till en hovrätt i Gävle skulle det erforderliga ledamotsantalet icke bli högre än 8. Härvid skulle hovrätten bli organiserad på två avdelningar, vardera med 4 ledamöter, presidenten inräknad. För nedre norrländska hovrätten skulle överförandet av Hälsingland till en ny hovrätt i Gävle medföra en minskning av antalet ledamöter, vilken i första hand finge beräknas till 2. Även om man — med beaktande av att antalet mål per ledamot och år i nedre norrländska hovrätten är stort och arbetsbördan även i övrigt pressande — begränsade minskningen av antalet ledamöter något, finge man dock räkna med en minskning med Vl2 ledamot från nuvarande 9V2 till 8 ledamöter. Såväl den nya hovrätten i Gävle som nedre norrländska hovrätten skulle alltså få endast 4-inannaavdelningar. En sådan organisation är emellertid icke lämplig, såsom utredningen utvecklat i 5 kap. under rubriken »Ledamotsantalet i avdelning». Man skulle alltså genom en sådan bestämning av domkretsarna som nu berörts åstadkomma en försämring av organisationen för en bestående hovrätt och få en ny hovrätt med olämplig organisation. Från organisatorisk synpunkt är det således synnerligen olämpligt att tillskapa en hovrätt i Gävle. Från synpunkten av hovrätternas lättillgänglighet är att beakta, i vilken utsträckning parter m. fl. måste företaga resor till hovrätternas förlägg-

60 ningsorter för inställelse till huvudförhandling där. Sådana resor förekommer nu i de aktuella områdena endast i begränsad omfattning. Svea hovrätt håller nämligen ting såväl i Falun för mål från Kopparbergs län som i Gävle för mål från Gästrikland, och nedre norrländska hovrätten handlägger mål från Hälsingland vid sammanträden inom detta landskap. Om man vill undvika en försämring, skulle en ny hovrätt i Gävle få hålla ting för mål från såväl hela Kopparbergs län som Hälsingland. Dessa mål utgör tillsammans mer än tre fjärdedelar av de mål från de båda länen som företages till huvudförhandling. Belastningen med tingsresor skulle alltså bli synnerligen stor. Ett mindre antal mål handlägges nu å hovrätternas förläggningsorter i resp. Stockholm och Sundsvall. För Gästrikland samt delar av Hälsingland och Kopparbergs län vore det en fördel om dessa mål handlades av en hovrätt med förläggningsort i Gävle. Befolkningen i andra delar av Hälsingland och Kopparbergs län har emellertid lättare att inställa sig i resp. Sundsvall och Stockholm. Sammanfattningsvis måste sägas att det är tveksamt, om bildande av en hovrätt i Gävle ur rättsvårdssynpunkt i det stora hela skulle vara till gagn för den rättssökande allmänheten. Även om så kan anses vara förhållandet, är emellertid fördelarna så små, att de icke tillnärmelsevis uppväger de nackdelar som följer av den olämpliga organisationen. Utredningen finner på grund av det anförda, att en ny hovrätt i Gävle icke bör inrättas.

7 KAPITLET Vissa o m r e g l e r i n g a r a v d o m k r e t s a r n a för n o r r l a n d s h o v r ä t t e r n a och Svea h o v r ä t t

Historik Då processlagberedningen år 1934, såsom nämnts i den historiska översikten i 1 kap., i yttrande angående uppdelning av Svea hovrätt föreslog att två hovrätter skulle inrättas i Norrland, ifrågasatte beredningen att till den sydligare av dessa hänföra utom Jämtlands och Västernorrlands län även Hälsingland, eventuellt hela Gävleborgs län. För sådant fall skulle till den nordligare hovrätten kunna läggas förutom Västerbottens och Norrbottens län jämväl Ångermanlands norra domsaga och örnsköldsviks stad (staden då ännu ej införlivad med domsagan). Till förmån för en sådan ordning talade att därigenom de båda hovrätternas organisation kunde något förstärkas. Emellertid stannade beredningen för att Gävleborgs län i sin helhet borde åtminstone tills vidare fortfarande lyda under Svea hovrätt och förordade till följd därav, att till den ena hovrätten hänfördes Jämtlands och Västernorrlands län och till den andra Västerbottens och Norrbottens län. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i proposition till 1935 års riksdag inrättande av allenast en norrländsk hovrätt, hovrätten för övre Norrland. Alltsedan hovrätten den 1 oktober 1936 trädde i verksamhet har domkretsen omfattat Västerbottens och Norrbottens län. I samband med antagande år 1942 av den nya rättegångsbalken, i vilken riksdagen införde stadgande om hovrätternas antal och bland dem upptog även en hovrätt för Nedre Norrland, hemställde riksdagen på förslag av särskilda utskottet i skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t måtte, utan att avvakta den nya rättegångsbalkens ikraftträdande, efter erforderlig ytterligare utredning beträffande domsområdet snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. I utlåtandet anförde utskottet att det vore uppenbart att den nya hovrättens domsområde borde omfatta Västernorrlands och Jämtlands län. Till frågan huruvida domsområdet därjämte borde omfatta Gävleborgs län eller allenast Hälsingland ansåg utskottet sig icke böra i då förevarande sammanhang taga ståndpunkt. Vid remissbehandlingen av riksdagens skrivelse ansåg flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna att den nya hovrättens

62 domsområde borde begränsas till att omfatta Västernorrlands och Jämtlands län. Några remissinstanser tillstyrkte dock att domkretsen borde omfatta även Hälsingland. Såsom skäl för att lägga hela Gävleborgs län eller Hälsingland under den nya hovrätten framhölls i allmänhet att domkretsen eljest bleve för liten för att bära upp en hovrätt på två divisioner. Svea hovrätt, som avstyrkte att Gävleborgs län eller någon del därav skulle överflyttas, uttalade att olägenheterna av en överflyttning särskilt vad anginge Gästrikland framstode med sådan klarhet och styrka att tanken på en överflyttning av detta landskap torde få anses helt utesluten. Frågan om olägenheterna av att ett län uppdelades på två hovrätter berördes i en del yttranden. Svea hovrätt anförde att det endast om verkligt vägande skäl förelåge, kunde anses vara berättigat att skrida till en mot hävdvunnet betraktelsesätt så starkt stridande åtgärd som att låta indelningen i hovrättsområden korsa länsgränserna. Med anledning av riksdagens hemställan framlades vid 1943 års riksdag proposition om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland å dag som Konungen bestämde. Enligt propositionen skulle till hovrätten hänföras endast Västernorrlands och Jämtlands län. Såsom skäl härför anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, bl. a., att de lokala önskemålen i Gävleborgs län övervägande ginge i den riktningen, att den dittill svarande ordningen bibehölles, att en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar vore förenad med vissa processuella olägenheter och att arbetsbördan, om Gävleborgs län eller Hälsingland lades under den nya hovrätten, otvivelaktigt skulle visa sig för stor för en division men för liten för två divisioner. Sammansatta stats- och första lagutskottet anslöt sig till departementschefens uppfattning och anförde, att det syntes uppenbart att Gästrikland icke borde överflyttas till den nya hovrättens domsområde. Riksdagen biföll propositionen. Hovrätten för Nedre Norrland korn emellertid, som förut nämnts, att inrättas först i samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. I expeditionschefen Brunos promemoria år 1952 diskuterades spörsmålet om överförande av hela Gävleborgs län och sålunda även Gästrikland till hovrätten för Nedre Norrland. Bruno upptog också till behandling frågan om överförande av Ångermanlands norra domsaga från nedre norrländska hovrättens till övre norrländska hovrättens domkrets, vilken fråga aktualiserats av presidenten i sistnämnda hovrätt. Utredningsmannen fann att av honom verkställd undersökning av följderna av ett läns uppdelning å olika hovrätter finge anses giva vid handen, att olägenheterna härav bleve så obetydliga att de icke kunde åberopas såsom hinder mot en uppdelning, i varje fall icke där denna motiverades av särskilda omständigheter. För frågan om hur hovrättsområdets omfattning skulle bestämmas ansåg utredningsmannen den synpunkten böra vara

utslagsgivande, att hovrättens arbetskapacitet skulle bli till fullo utnyttjad. F r å n denna synpunkt var det enligt utredningsmannen icke erforderligt att med hovrättsområdet för Nedre Norrland införliva hela Gävleborgs län, utan det vore till fyllest med införlivning av Hälsingland. Vid sådant förhållande fann sig utredningsmannen icke böra mot befolkningens och myndigheternas enhälliga inställning föreslå någon ändring i fråga om Gästriklands hovrättstillhörighet. En följd därav vore enligt utredningsmannens mening att ej heller överförande av Ångermanlands norra domsaga till övre norrländska hovrätten borde äga rum, enär detta ej vore påkallat av hänsyn till arbetsbelastningen i nedre norrländska hovrätten efter införlivning av allenast Hälsingland. Och även om hela Gävleborgs län hänfördes till nedre norrländska hovrätten, vore icke för. det dåvarande motiverat att överföra domsagan till övre norrländska hovrätten. Detta behövdes nämligen icke med hänsyn till sistnämnda hovrätts sysselsättningsgrad och skulle knappast medföra några fördelar för domsagan. Expeditionschefen Brunos utredning upptogs till behandling i 195k års slatsvcrksproposition (II ht, s. 23 ff). Departementschefen, som begränsade sitt yttrande att avse frågan om Hälsinglands överförande till hovrätten för Nedre Norrland, framhöll att det från synpunkten av hovrättens lätttillgänglighet vore till fördel med en sådan överflyttning och att därigenom även vunnes att hovrättens arbetskapacitet kunde bättre utnyttjas. I propositionen förordades därför en dylik överflyttning att träda i kraft den 1 juli 1954. Riksdagen biföll förslaget. Allmänna

anmärkningar

Såsom framgår av historiken i detta kapitel uttrycktes vid tillkomsten av hovrätten för Nedre Norrland farhågor för att en domkrets omfattande endast Västernorrlands och Jämtlands län skulle bli för liten för att bära upp en hovrätt på två avdelningar. Delvis mot denna bakgrund måste man också se överflyttningen den 1 juli 1954 av Hälsingland från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland. Att expeditionschefen Bruno, vilkens utredning låg till grund för Kungl. Maj :ts ställningstagande, icke föreslog överflyttning av hela Gävleborgs län utan delning därav på två hovrätter berodde huvudsakligen därpå, att en förstärkning av hovrätten för Nedre Norrland med hela länet icke syntes erforderlig för att utnyttja hovrättens arbetskapacitet. Därtill kom den enhälliga inställning mot en ändring av Gästriklands hovrättstillhörighet, som yppades hos befolkningen och myndigheterna i landskapet. Att utredningen nu ånyo till behandling upptager frågan om Gästriklands läggande under hovrätten för Nedre Norrland beror på, att även efter införlivningen av Hälsingland kritik riktats mot norrlandshovrätternas organisation och önskemål framkommit om en förstärkning av hovrätterna.

64 Dessa önskemål sammanhänger främst med organisationen i dessa hovrätter. Nedre norrländska hovrätten, som den 1 juli 1958 erhållit ett sjunde hovrättsråd, arbetar såsom förut nämnts numera på två avdelningar om vardera fem ledamöter. Det är att märka att den ena avdelningen tidigare allenast hade fyra ledamöter samt att presidenten såsom ordförande å den andra avdelningen endast har halv tjänstgöring, varför denna avdelning i själva verket allenast består av 4^2 ledamöter. I övre norrländska hovrätten har den ena avdelningen med presidenten som ordförande sedan länge bestått av 5 ledamöter, därvid dock gäller vad nyss sagts om presidentavdelningen i nedre norrländska hovrätten. Den andra avdelningen som förut bestått av allenast 4 ledamöter kan, sedan hovrätten med ingången av år 1959 förstärkts med en extra ledamot, organiseras med 5 ledamöter. I 5 kap. har utredningen under rubriken »Ledamotsantalet i avdelning» uttalat, att en organisation av avdelning med fyra ledamöter (presidenten ej medräknad) är mindre lämplig. Detta har också framhållits av såväl hovrätten för Övre Norrland som hovrätten för Nedre Norrland. Utredningen har för sin del funnit önskvärt att norrlandshovrätterna organiseras på fulla 5-mannaavdelningar. Sådan utökning av norrlandshovrätternas domkretsar att tre avdelningar erfordras kan ej ske. Beträffande hovrätten för Nedre Norrland vore dylik utökning visserligen tänkbar genom att dit hänfördes Kopparbergs län, men detta är uppenbarligen ej lämpligt. Hovrätterna bör därför alltjämt vara organiserade på vardera två avdelningar. Utredningen har undersökt om ytterligare förstärkning av norrlandshovrätterna med bibehållen organisation på två avdelningar lämpligen bör vidtagas. Den enda utökning av norrlandshovrätternas domkretsar som härvidlag kan komma i fråga är att överföra Gästrikland från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland och att i samband därmed eventuellt reglera gränsen mellan de båda norrlandshovrätterna inbördes. En sådan reglering skulle kunna ske genom att Ångermanlands norra domsaga överflyttades från hovrätten för Nedre Norrland till hovrätten för övre Norrland. Olika alternativ till reglering av domkretsarna Alternativ 1: Gästrikland överflyttas från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland

Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i domkretsen för hovrätten för Nedre Norrland 586 020 personer och i Gästrikland 139 072 personer. I en domkrets enligt alternativ 1 skulle befolkningen nämnda dag alltså ha uppgått till 725 092 personer. Om det antal mål som inkommit till Svea hovrätt från Gästrikland lägges till antalet till hovrätten för Nedre Norrland inkomna mål erhålles för åren

65 1952—1958 för den sålunda förstärkta hovrätten för Nedre Norrland följande siffror för antalet inkomna mål. Nuvarande domkretsen 1 Gästrikland Summa antal mål

1952 365 89

1953 440 94

1954 453 102

1955 482 88

1956 556 80

1957 570 79

1958 634 96

1 Mål från Hälsingland har här och i fortsättningen, när beteckningen »nuvarande domkretsen» användes, medräknats från och med införlivandet den 1 juli 1954.

Man synes ha anledning att för en dylik, med Gästrikland förstärkt hovrätt för Nedre Norrland räkna med ett målantal som för den närmaste framtiden uppgår till 650 ä 700. Antalet ledamöter i hovrätten för Nedre Norrland har under hela perioden intill den 1 juli 1958 varit nio och därefter tio, presidenten inräknad. Viss arbetskraftsförstärkning har därjämte, särskilt under tiden närmast före den 1 juli 1958, medgivits. Antalet avgjorda mål per ledamot och år, avskrivna mål ej medräknade, var under perioden följande. Antal mål

1952 39,26

1953 44,85

1954 49,05

1955 53,06

1956 58,70

1957 53,90

1958 59,91

I sina anslagsäskanden år 1958 anförde hovrätten, att arbetsläget sista budgetåret — 1957/58 — varit ansträngt. Hovrätten tillade att även om förstärkning av ledamotsantalet för närvarande — efter det antalet ledamöter alltså utökats till tio — ej syntes nödvändig, borde Kungl. Maj :t få förordnande att provisoriskt tillgodose uppkommande behov. Av de angivna siffrorna och vad hovrätten själv anfört om sin arbetsbelastning måste den slutsatsen dragas, att domkretsen icke kan ökas utan att antalet ledamöter ökas. Det antal mål som årligen belöper på Gästrikland utgör omkring 90. Med hänsyn till den nuvarande hårda arbetsbelastningen i hovrätten måste antalet ledamöter, om Gästrikland lägges under hovrätten, ökas med två. Hovrätten skulle därvid kunna organiseras antingen med två avdelningar om vardera sex ledamöter, presidenten inberäknad, eller också med en avdelning om sex och en om fem ledamöter, varvid presidenten ej skulle behöva fast anknytas till någondera avdelningen. En organisation med sex ledamöter på avdelning är emellertid, såsom utredningen i det föregående uttalat, mindre lämplig. F r å n organisatoriska synpunkter synes det alltså icke längre föreligga skäl att förlägga Gästrikland under hovrätten, försåvitt icke domkretsen samtidigt på annat sätt minskas. 5—907074

66 Alternativ 2: Gästrikland lägges under hovrätten för Nedre Norrland och Ångermanlands norra domsaga överföres till hovrätten för Övre Norrland

Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i Ångermanlands norra domsaga 61 569 personer och i domkretsen för hovrätten för Övre Norrland 500 097 personer. Vid förevarande alternativ skulle befolkningen nämnda dag ha utgjort i domkretsen för nedre norrländska hovrätten 663 523 personer och i domkretsen för övre norrländska hovrätten 561 666 personer. Om Gästrikland föres till hovrätten för Nedre Norrland men Ångermanlands norra domsaga tages från hovrätten, erhålles för åren 1952—1958 för den sålunda ombildade domkretsen för hovrätten för Nedre Norrland följande siffror för antalet inkomna mål. 1952 1953 1954 Nuvarande domkretsen 365 440 453 Gästrikland 89 94 102 Ångermanlands norra domsaga —34 55 —51 43 —47 55 Summa antal mål

1955 482 88

1956 556 80

1957 570 79

—44 44

—40 40

—40 39

1958 634 96 „ ÄÄ —66 30

508 Antalet inkommande mål i en på här ifrågavarande sätt ombildad hovrätt torde komma att uppgå till 600 å 650. Ökningen i antalet inkommande mål vid förevarande alternativ föranleder behov av ytterligare en ledamot. Detta skulle innebära att antalet ledamöter behövde ökas från tio till elva, presidenten inberäknad. Härvid kunde erhållas två avdelningar om vardera fem ledamöter, varjämte presidenten kunde befrias från ordförandeskapet på en av avdelningarna och i stället deltaga i lagskipningsarbetet på båda avdelningarna. En sådan anordning förutsätter att en ny lagmansbefattning inrättas å den förutvarande presidentavdelningen. En organisation av nu angiven typ synes, såsom utredningen framhållit i 5 kap. under rubriken »Ledamotsantalet i avdelning», mycket lämplig. För hovrätten för Övre Norrland skulle ett överförande dit av Ångermanlands norra domsaga ha medfört att antalet inkomna mål blivit följande.

Nuvarande domkrets Ångermanlands domsaga Summa antal mål

429 34

432 51

439 47

463 44

512 40

522 40

521 66

587 För den närmaste framtiden torde antalet inkommande mål för en på nu ifrågavarande sätt förstärkt hovrätt för Övre Norrland komma att uppgå till 550 ä 575. Antalet ledamöter i hovrätten för Övre Norrland har under hela perioden varit nio, presidenten inberäknad, vartill kommit viss förstärkning särskilt genom den s. k. reseledamoten.

67 Antalet avgjorda mål per ledamot och år, avskrivna mål ej medräknade, var under perioden följande. Antal mål

1952 41,20

1953 38,44

1954 42,51

1955 52,71

1956 45,48

1957 49,42

1958 48,38

Såsom framgår av den i 4 kap. lämnade redogörelsen för hovrättens egen bedömning av arbetsbördan och behovet av arbetskraft, har hovrätten i sina anslagsäskanden varje år under hela perioden 1952—1958 funnit behov föreligga av förstärkning med åtminstone en ledamot. Arbetsbördan vid hovrätten är enligt utredningens bedömande så pressande, att redan med nuvarande domkrets stadigvarande behov föreligger av förstärkning av arbetskraften med den extra ledamot som ställts till förfogande för år 1959. Tillkommer Ångermanlands norra domsaga måste arbetskraften ökas med ytterligare minst en ledamot. Det är att märka att hovrätten redan är synnerligen hårt belastad med tingsresor och om försämring icke skall ske vid behandlingen av mål från domsagan måste ting alltjämt hållas i Örnsköldsvik. Hovrätten skulle sålunda få elva ledamöter, presidenten inberäknad. Detta tillåter en organisation om två avdelningar med vardera fem ledamöter och presidenten tjänstgörande utan fast anknytning till någondera av avdelningarna. Alternativ 3: Gästrikland kvarblir under Svea hovrätt och Ångermanlands norra domsaga överflyttas till hovrätten för övre Norrland

Befolkningen i en domkrets för hovrätten för Nedre Norrland enligt alternativ 3 skulle den 1 januari 1959 ha utgjort 524 451 personer. I domkretsen för hovrätten för övre Norrland skulle befolkningen nämnda dag liksom vid alternativ 2 ha uppgått till 561 666 personer. För den genom förlusten av Ångermanlands norra domsaga reducerade hovrätten för Nedre Norrland skulle vid förevarande alternativ följande statistik ha erhållits angående antalet inkommande mål. Nuvarande domkrets Ångermanlands norra d o m s a g a . .

1952 365 —34

1953 440 —51

1954 453 —47

1955 482 —44

1956 556 —40

1957 570 —40

1958 634 —66

Resterande antal mål

568 Här uppställer sig frågan om minskning av antalet ledamöter från nuvarande tio till nio, presidenten inberäknad. På grund av den starka arbetsbelastningen, därvid hänsyn måste tagas också till det stora antalet tingsresor, synes hovrätten dock även vid förevarande alternativ kunna ha befogat anspråk på tio ledamöter. Någon ytterligare förstärkning kan emellertid icke komma i fråga. Beträffande hovrätten för Övre Norrland gäller vid förevarande alternativ detsamma som vid alternativ 2 ovan.

08 Kommunikationer

och avstånd

Gästrikland

Kommunikationerna för Gästrikland har undersökts till Stockholm och Sundsvall beträffande städerna i landskapet — Gävle och Sandviken — samt Storvik där domsagokansli är beläget och Bergby, Hofors och Ockelbo som har landsfiskalskontor. Järnvägsförbindelserna från Gävle till Stockholm är sådana att man med fram- och återresa samma dag utan anlitande av nattåg kan övervara en hel dags huvudförhandling i Stockholm. I Sundsvall kan med fram- och återresa samma dag icke övervaras en hel dags huvudförhandling men väl en förhandling om flera timmar. Vad nu sagts om Gävle gäller också Sandviken och Storvik samt i fråga om förbindelserna med Stockholm även Ockelbo. Bergby och Hofors har något sämre möjligheter till heldagsförhandling i Stockholm, men en förhandling där om flera timmar är dock möjlig med fram- och återresa samma dag. Med parter från Bergby k a n en flertiinmars huvudförhandling hållas även i Sundsvall, medan uppehållstiden där vid resa från Hofors och Ockelbo medger endast en kortare huvudförhandling. Landsvägsavståndet är från Gävle och Sandviken samt Storvik och Hofors kortare till Stockholm än till Sundsvall. Från Gävle är avståndet 180 k m till Stockholm mot 227 km till Sundsvall. Bergby och Ockelbo har däremot kortare avstånd till Sundsvall än till Stockholm. F r å n Bergby, som av samtliga nämnda orter ligger närmast Sundsvall, är avståndet dit 192 k m mot 216 km till Stockholm. Medelavståndet för de angivna sex orterna är 215 km till Stockholm och 239 km till Sundsvall. Ångermanlands norra domsaga

Kommunikationerna för Ångermanlands norra domsaga har undersökts till Sundsvall och Umeå beträffande domsagans kansliort och enda stad, Örnsköldsvik, samt orterna Bjästa, Bredbyn och Trehörningsjö, i vilka landsfiskalskontor är belägna. Järnvägsförbindelserna från Örnsköldsvik är bättre till Umeå än till Sundsvall och möjliggör att en huvudförhandling om 5—6 timmar hålles i Umeå med fram- och återresa samma dag utan anlitande av nattåg. Detta är däremot icke möjligt såvitt gäller Sundsvall. Med anlitande av buss k a n emellertid en sådan huvudförhandling som nyss sagts hållas i såväl Sundsvall som Umeå. Bjästa ligger ej vid järnväg men har goda bussförbindelser med det närbelägna Örnsköldsvik (landsvägsavståndet är ungefär 20 km) och kan sägas ha samma möjligheter som denna stad till huvudförhandling i Sundsvall eller Umeå med ianspråktagande av endast en dag. Ej heller Bredbyn ligger vid järnväg, men landsvägsavståndet till Mellansel är endast ungefär 10 km. I fråga om järnvägsförbindelserna med Sundsvall och Umeå gäller för Mellansel detsamma som för Örnsköldsvik. Med

69 anlitande av järnväg från Mellansel till Örnsköldsvik kan också bussförbindelserna från denna stad till Sundsvall och Umeå utnyttjas. Tidpunkten för avresan från Mellansel och återkomsten dit blir emellertid då obekväm. Bästa förbindelsen för Bredbyn är således med tåg till Umeå. För befolkningen i Trehörningsjö är fram- och återresa med huvudförhandling på en dag ej möjlig till Sundsvall men däremot till Umeå, varvid järnväg får anlitas. Landsvägsavståndet är för envar av de fyra orterna i domsagan kortare till Umeå än till Sundsvall. Medelavståndet är 137 km till Umeå och 193 km till Sundsvall. Från Örnsköldsvik är avståndet 122 km till Umeå mot 174 k m till Sundsvall. Den lokala

inställningen

Gästrikland

Sammanträden för utrönande av den lokala inställningen till ett överförande av Gästrikland från Svea hovrätts domkrets till domkretsen för nedre norrländska hovrätten har av utredningsmannen hållits dels i Sundsvall med presidenten i hovrätten därstädes jämte ytterligare representanter för hovrätten och dels i Gävle, varvid närvarit representanter för länsstyrelsen i Gävleborgs län, samtliga underrätter i Gästrikland, åklagare och advokater i länet samt Gävle stad. Med avseende å kravet på hovrätts lättillgänglighet kunde, enligt samstämmiga uppgifter av de vid sammanträdet i Gävle närvarande, erinran ej göras mot nuvarande ordning med hovrättens förläggningsort i Stockholm och hovrättsting i Gävle. I de mål som handlades vid huvudförhandling beräknades förhandlingen i vart femte mål äga rum i Stockholm. Huvudsakligen vore här fråga om militära brottmål och brottmål, vari den tilltalade vore häktad, samt större civilmål. F r å n advokathåll uttalades att avvägningen i förevarande hänseende vore tillfredsställande. Att huvudförhandling i ett mål holies i Stockholm medförde ej, att advokaterna i sådant mål anlitade underombud därstädes. F r å n åklagarhåll framfördes önskemål om att flera mål än för närvarande skulle handläggas i Gävle. Om Gästrikland skulle hänföras till nedre norrländska hovrätten, måste enligt de vid sammanträdet i Gävle närvarandes samstämmiga mening hovrätten åtaga sig att hålla sammanträden i Gävle minst i samma utsträckning som Svea hovrätt nu gjorde. Enligt vad presidenten i hovrätten för Nedre Norrland och övriga representanter för hovrätten vid sammanträdet med dem förklarade, vore hovrätten beredd att i Gävle hålla erforderligt antal sammanträden för huvudförhandling i mål från Gästrikland. Resorna till Gävle skulle icke medföra någon större belastning för hovrätten, enär de kunde samordnas med resor till en eller flera orter i Hälsingland. En sådan samordning skulle, jämfört med nuvarande förhållanden, medföra vissa fördelar för statsverket. På

70 grund av det ringa antalet mål från Hälsingland omfattade nu varje resa dit endast ett par dagar, och därvid bleve arbetet med resans organiserande m. m. liksom restiden relativt sett dåligt utnyttjad. Om emellertid en sådan resa utsträcktes till Gävle, kunde så många fler mål utsättas, att en bättre effektivitet vunnes i nämnda hänseenden. Vidare skulle Svea hovrätts resor till Gävle bortfalla. I fråga om kommunikationerna framhölls vid sammanträdet i Gävle allmänt, att såväl åklagare och advokater som parter och vittnen vid huvudförhandling i Stockholm i regel reste med tåg samt att landskapets järnvägsförbindelser vore inriktade söderut. En huvudförhandling i Stockholm om en dag krävde till följd av de goda kommunikationerna i allmänhet ej mer än en dags bortovaro, medan en motsvarande huvudförhandling i Sundsvall lätt kunde komma att taga två eller till och med tre dagar i anspråk. Beträffande de kulturella och ekonomiska förbindelserna mellan Gästrikland å ena samt Svealand eller Norrland å andra sidan framhölls vid sammanträdet i Gävle till en början, att inriktningen av nämnda förbindelser vore nära beroende av den naturliga geografiska gränsen mellan Norrland och Svealand. Denna ginge icke vid Dalälven, till vilken den administrativa gränsen anslöte sig, utan längre norrut vid ödmården, det stora skogsområdet mellan Gästrikland och Hälsingland. Redan av geografiska skäl hängde Gästrikland därför nära samman med Svealand. Landskapets kulturella och ekonomiska förbindelser vore enligt de vid sammanträdet närvarandes enhälliga uppfattning starkt inriktade söderut, mot Uppland och Stockholm. Detta medförde i praktiken, enligt vad som särskilt från advokathåll framhölls, att vid resa till Stockholm i motsats till vad som skulle kunna bli fallet vid resa till Sundsvall, en huvudförhanding i hovrätten kunde kombineras med andra ärenden. Från organisatorisk synpunkt skulle enligt vad presidenten och övriga representanter för nedre norrländska hovrätten uttalade Gästriklands hänförande till hovrättens domkrets innebära väsentliga fördelar genom att man undginge en organisation av avdelning om mindre än fem ledamöter. För hovrätten vore det därför ett starkt önskemål att en dylik omreglering komme till stånd. I fråga om möjligheterna att från Svea hovrätt erhålla vikarier för domare uttalades från rådhusrättens i Gävle sida, att det för rådhusrätten vore nästan omöjligt att få sådan hjälp. Uppdelningen au Gävleborgs län år 1954, då Hälsingland överfördes från Svea hovrätt till hovrätten för Nedre Norrland, hade, enligt vad som vid sammanträdet i Gävle från länsstyrelsens sida uttalades, i praktiken icke medfört nämnvärda olägenheter. Att nu åter sammanföra länet till en enhet i judiciellt hänseende genom att lägga även Gästrikland under hovrätten för Nedre Norrland skulle väl medföra vissa fördelar. Enighet och samman-

71 hållning inom länet kunde sålunda härigenom främjas, och även från tekniskt-administrativ synpunkt vore en sådan enhet att föredraga. Dessa fördelar vore emellertid icke av avgörande betydelse. Landsfogden framhöll att länets uppdelning ej medfört nämnvärda olägenheter för åklagarna. Befolkningens inställning till hovrättstillhörigheten präglades enligt samstämmiga uppgifter av de vid sammanträdet i Gävle närvarande mycket starkt av samhörigheten med Svealand. Ett överförande till hovrätten för Nedre Norrland komme därför att mötas av ett mycket starkt motstånd, vilket vore såväl sakligt grundat som känslomässigt betingat. Även de myndigheter och intressegrupper som de närvarande mera direkt representerade motsatte sig bestämt, att Gästrikland överfördes till hovrätten för Nedre Norrland. Ångermanlands norra domsaga

Frågor berörande Ångermanlands norra domsagas hovrättstillhörighet har dryftats, förutom vid det ovan omnämnda sammanträdet i Sundsvall, vid sammanträden som utredningsmannen hållit dels i Umeå med presidenten i hovrätten för Övre Norrland och ytterligare representanter för hovrätten samt representanter för advokaterna i staden och dels i Örnsköldsvik med häradshövdingen samt representanter för åklagare och advokater i domsagan. Vid den nuvarande organisationen med hovrätt i Sundsvall tillgodosåges, enligt vad som uttalades vid sammanträdet i Örnsköldsvik, kravet på hovrätts lättillgänglighet för domsagans del på fullt tillfredsställande sätt, oaktat hovrätten ej vore skyldig att handlägga mål från domsagan vid ting. Målen handlades nämligen i stor utsträckning vid särskilda sammanträden i Örnsköldsvik och Sollefteå; avståndet från Örnsköldsvik till den senare staden, som är belägen utom domsagan, är 99 km. Endast ett mindre antal mål företoges till huvudförhandling i Sundsvall. Om domsagan lades under hovrätten för Övre Norrland, som vore mera betungad av tingsresor än hovrätten i Sundsvall, befarade man att domsagans intressen i förevarande avseende i varje fall på längre sikt ej skulle bli i samma mån tillgodosedda. Från Sundsvallshovrättens sida framhölls att sammanträdena i Örnsköldsvik vore en belastning, bl. a. därför att järnvägsförbindelserna mellan Sundsvall och Örnsköldsvik vore dåliga. Representanterna för övre norrländska hovrätten framhöll att avståndet mellan Umeå och Örnsköldsvik, 122 km, ej vore längre än att mål från domsagan borde kunna företagas till huvudförhandling i Umeå. För att domsagan ej skulle bli sämre ställd än för närvarande vore hovrätten emellertid, om den organiserades med fulla 5-mannaavdelningar, beredd att i Örnsköldsvik hålla samma antal särskilda sammanträden som hovrätten för Nedre Norrland nu hölle där. Domsagans ekonomiska och kulturella förbindelser vore, enligt vad de

72 vid sammanträdet i Örnsköldsvik närvarande förklarade, i stor utsträckning riktade söderut, särskilt mot residensstaden Härnösand men även mot Sundsvall, samt mot Sollefteå, där ju hovrätten för Nedre Norrland hölle huvudförhandling i ett betydande antal mål från domsagan. Trehörningsjö i nordvästra delen av domsagan liksom en del orter vid kusten i norra delen av domsagan hade dock anknytning norrut mot Umeå. Från advokaternas i Umeå sida framhölls, att de i viss omfattning företrädde i mål vid häradsrätten i Örnsköldsvik samt att det för dem vore en fördel, om domsagan lades under hovrätten för Övre Norrland och målen från domsagan av hovrätten företoges till huvudförhandling i Umeå. Härför åberopades också att förbindelserna per buss eller bil mellan Örnsköldsvik och Umeå vore goda. Om en lämplig organisation av hovrätten kunde vinnas genom införlivande med nedre norrländska hovrätten av Gästrikland och överförande av Ångermanlands norra domsaga till hovrätten för Övre Norrland, vore en dylik omreglering önskvärd enligt uttalande av representanter för nedre norrländska hovrätten. En omreglering som enbart innebure överförande av samma domsaga till övre norrländska hovrätten vore däremot ej lämplig. Representanterna för övre norrländska hovrätten önskade att under alla förhållanden överförande av domsagan komme till stånd, enär säkerhet för en organisation av hovrätten med två fulla 5-mannaavdelningar därigenom borde vinnas. Häradshövdingen i domsagan framhöll att i domsagan liksom i Västernorrlands län i övrigt förekomme ett betydande antal ofta svårbedömda mål om mulbetesservitut, medan sådana mål vore mera sällsynta inom övre norrländska hovrättens domkrets utom möjligen i de sydligaste socknarna i Västerbotten. Det vore en fördel om dessa för Västernorrlands län typiska mål i andra instans handlades av samma hovrätt. Detta talade för att domsagan borde få bli kvar under hovrätten för Nedre Norrland. Sammanfattningsvis uttalade de vid sammanträdet i Örnsköldsvik närvarande att det vore önskvärt att domsagan finge kvarbli under hovrätten för Nedre Norrland. Landsfiskalen i Arnäs distrikt fann dock, att om valet stode mellan att resa till Umeå eller Sundsvall, en resa till Umeå vore att föredraga. Utredningens bedömande Frågan om en omreglering av norrlandshovrätternas domkretsar behandlas till en början från organisatorisk synpunkt, därvid undersökes om en ändring är till fördel eller nackdel i detta hänseende. Genom expeditionschefen Brunos år 1952 framlagda utredning riktades uppmärksamheten främst på möjligheterna att bättre utnyttja de norrländska hovrätternas arbetskapacitet, vilken då ej syntes vara fullt tagen

i anspråk jämfört med övriga hovrätter. Till grund för bedömningen av hovrätternas arbetsbörda låg statistiska uppgifter beträffande målantalet för åren 1949—1951. Antalet inkommande mål var i medeltal för år under nämnda treårsperiod för nedre och övre norrländska hovrätterna resp. 323 och 379, och antalet avgjorda mål per ledamot, avskrivna mål ej medräknade, var i medeltal resp. 37,1 och 38,8 mot t. ex. 46,3 för Svea hovrätt. Efter år 1951 har emellertid situationen för norrlandshovrätterna väsentligt förändrats. Målantalet har stigit betydligt och var år 1958 för nedre norrländska hovrätten 634 och för övre norrländska hovrätten 521. Som antalet ledamöter i hovrätterna ej ökats i motsvarande mån har även antalet avgjorda mål per ledamot och år stigit och var år 1958 resp. 59,91 och 48,38. Motsvarande siffror var nämnda år för Svea hovrätt 53,83 samt i 3-avdelningshovrätterna, i Göta hovrätt 50,06, i skånska hovrätten 53,24 och i hovrätten för Västra Sverige 46,78. Norrlandshovrätternas arbetskapacitet är nu, såsom framgår av angivna siffror och bestyrkes av erfarenheten, inte endast fullt utnyttjad utan synes närmast otillräcklig för bemästrande av arbetsbördan. Den nuvarande arbetsbelastningen har för norrlandshovrätterna varit så mycket mer pressande som hovrätternas organisation icke varit den mest lämpliga. Redan organisationen på endast två avdelningar har sålunda medfört vissa svårigheter. Utredningen har emellertid ej funnit det praktiskt möjligt att tillskapa sådana domsområden i Norrland, att en organisation på tre avdelningar kan genomföras. I ett annat avseende föreligger emellertid möjligheter till en förbättrad organisation. Enligt hovrätternas av utredningen delade uppfattning skulle sålunda betydande fördelar vinnas, om fulla 5-mannaavdelningar tillskapades. Avdelningarnas arbetskapacitet skulle därigenom kunna utnyttjas bättre, och hovrätterna skulle också bli bättre rustade mot tillfälliga påfrestningar, såsom vid sjukdomsfall och anhopning av stora mål. Det framstår alltså som en angelägenhet av stor vikt att båda hovrätternas domkretsar är så stora, att hovrätterna stadigvarande kan organiseras på fulla 5-mannaavdelningar. Därjämte bör presidenten befrias från ordförandeskapet på viss avdelning. En införlivning av Gästrikland med nedre norrländska hovrätten såsom ifrågasatts i alternativ 1 skulle öka antalet inkommande mål vid hovrätten med omkring 90. Härav skulle följa behov av ytterligare 2 ledamöter. Såsom förut framhållits skulle hovrättens båda avdelningar därvid kunna organiseras antingen med vardera 6 ledamöter, presidenten inberäknad, eller med resp. 6 och 5 ledamöter, varvid presidenten ej skulle behöva fast anknytas till någondera avdelningen. En organisation med 6 ledamöter å en avdelning har utredningen emellertid icke funnit eftersträvansvärd. Vidare måste beaktas, att en införlivning av Gästrikland förutsätter att hovrätten håller ting i Gävle. Även om tingsresorna till Gävle skulle kunna på lämpligt sätt kombineras med hovrättens resor för sammanträden i

74 Hälsingland, skulle dock ökningen av antalet sammanträden utom hovrättens förläggningsort medföra en belastning, som med hänsyn till det redan stora antalet sådana sammanträden måste anses icke önskvärd. Att antalet tingsresor samtidigt skulle minska för Svea hovrätt är för denna hovrätt från arbetsbelastningssynpunkt av mindre vikt med hänsyn till det stora antalet avdelningar och den i jämförelse med norrlandshovrätterna mindre belastningen med resor. Av betydelse för ställningstagandet till en omreglering är vidare, vilken utveckling i fråga om nedre norrländska hovrättens arbetsbelastning som är att emotse. Under den tid av något över tio år som hovrätten varit i funktion har antalet fullföljda mål från det område som den nuvarande domkretsen omfattar starkt ökat, ehuru folkökningen varit obetydlig. Samtidigt har de stora och svårbedömda målen visat tendens att öka starkare än övriga mål. Man synes böra räkna med att den utveckling som sålunda präglat det sista årtiondet fortsätter. Till följd av den fortgående ökningen av arbetsbelastningen kan sättas i fråga, om icke en organisation på fulla 5-mannaavdelningar, presidenten oräknad, inom en snar framtid blir nödvändig utan utvidgning av hovrättens domkrets. Hovrätten har för övrigt redan erhållit sådan arbetskraftsförstärkning att den numera består av 10 ledamöter, presidenten inberäknad. Den organisation av nedre norrländska hovrätten som skulle följa av ett införlivande av Gästrikland enligt alternativ 1 synes mot bakgrund av det anförda varken i nuvarande läge eller för framtiden bli den lämpligaste. En bättre organisation skulle i nuvarande arbetsläge vinnas enligt det ovan upptagna alternativet 2, där Gästrikland införlivas med nedre norrländska hovrätten och Ångermanlands norra domsaga överföres till övre norrländska hovrätten. Antalet inkommande mål skulle därvid öka med 40 å 50 mål i vardera hovrätten. Ledamotsantalet i vardera hovrätten skulle då behöva ökas med 1 till 11, presidenten inberäknad. Båda hovrätterna kunde därvid organiseras på fulla 5-mannaavdelningar, och presidenterna kunde lösgöras från den nuvarande anknytningen till endast en av de två avdelningarna. Belastningen genom resor för sammanträden utom förläggningsorten skulle för nedre norrländska hovrätten bli ungefär densamma som nu. Sammanträden tillkomme i Gävle men bortfölle i Örnsköldsvik, varjämte belastningen på resorna till Sollefteå minskades. För övre norrländska hovrätten finge man — för att försämring ej skulle inträda för Ångermanlands norra domsaga — räkna med sammanträden i Örnsköldsvik, men ett betydande antal mål från domsagan borde dock kunna handläggas i Umeå. Ökningen i fråga om resor för övre norrländska hovrätten är, ehuru i och för sig icke stor, med hänsyn till den redan alltför starka belastningen i detta hänseende dock icke önskvärd.

75 Från organisatorisk synpunkt har såsom ovan framhållits alternativ 2 i nuvarande arbetsläge vissa fördelar jämfört med gällande domkretsindelning. Emellertid måste beaktas möjligheten, att för båda de norrländska hovrätterna inom en snar framtid kan erfordras en organisation på fulla 5-mannaavdelningar, presidenten oräknad, utan omreglering av domkretsarna. Utredningen har nyss uttalat att det kan sättas i fråga, huruvida icke till följd av den fortgående ökningen av arbetsbelastningen detta blir nödvändigt i nedre norrländska hovrätten. I övre norrländska hovrätten synes läget vara likartat. Jämväl i denna hovrätt, i vars domkrets en ej ringa folkökning ägt rum, har sålunda målens antal under senare år starkt stigit och särskilt de stora målen ökat. En avdelning, som till följd därav förstärkts med en extra ledamot, har med utnyttjande av denna innevarande år kunnat organiseras som en full 5-mannaavdelning under det att presidentavdelningen, på grund av presidentens begränsade deltagande i rättsskipningen, blott har i1^ ledamöter. Ytterligare arbetskraftsförstärkning har befunnits nödvändig innevarande år. Anledning finns att antaga att den hittillsvarande utvecklingen i hovrätten med stigande målantal och allt flera stora och invecklade mål skall fortsätta. Man måste därför räkna med att det inom en snar framtid kan bli nödvändigt att tillföra hovrätten sådan arbetskraftsförstärkning, att hovrätten, presidenten oräknad, organiseras på två fulla 5-mannaavdelningar. Såsom framgår av det anförda kan på längre sikt organisatoriska skäl ej åberopas för en omreglering av de norrländska hovrätternas domkretsar enligt alternativ 2. Tvärtom är att befara att en utvidgning av domkretsarna i framtiden skulle föranleda en sådan ökning av organisationen som icke är lämplig. En omreglering enligt alternativ 3, omfattande endast Ångermanlands norra domsaga, som härvid skulle överflyttas till övre norrländska hovrätten, skulle för nämnda hovrätt medföra samma verkningar som alternativ 2. För nedre norrländska hovrätten skulle omregleringen innebära en icke önskvärd försvagning. Även om sistnämnda hovrätts organisation icke kunde minskas, skulle hovrättens möjlighet att inom överskådlig tid erhålla en förstärkning av organisationen till lämplig storlek sannolikt bortfalla. I fråga om de norrländska hovrätternas lättillgänglighet för befolkningen är, såvitt gäller de för en omreglering aktuella områdena, att beakta följande. För handläggning av mål från Gästrikland skall Svea hovrätt nu hålla ting i Gävle. Om landskapet lägges under hovrätten för Nedre Norrland, måste i stället denna hålla sådana ting. Vad gäller de mål som handlägges å hovrättsting skulle en överflyttning alltså ej medföra någon ändring från lättillgänglighetssynpunkt. I fråga om mål vari huvudförhandling hålles å hovrättens förläggningsort skulle en överflyttning medföra begränsade

fördelar för befolkningen i de norra delarna av Gästrikland. För befolkningen i andra delar av landskapet, däribland Gävle, synes däremot en resa för inställelse vid huvudförhandling lättare kunna göras till Stockholm än till Sundsvall. Härtill kommer att de ekonomiska och kulturella förbindelserna i huvudsak är inriktade söderut. Lättillgänglighetssynpunkter kan således icke åberopas för en ändring av Gästriklands hovrättstillhörighet. Mål från Ångermanlands norra domsaga handlägges nu av hovrätten för Nedre Norrland, ehuru skyldighet att hålla hovrättsting ej är föreskriven, i stor utsträckning vid sammanträden utom förläggningsorten, nämligen antingen i Örnsköldsvik eller i Sollefteå. Därest motsvarande antal mål skulle vid en överflyttning till hovrätten för Övre Norrland handläggas vid sammanträden utom hovrättens förläggningsort skulle — enär Sollefteå ej komme i fråga utan samtliga dessa mål bleve handlagda i Örnsköldsvik — viss förbättring ernås. Om man jämför behovet av ting i olika delar av Övre Norrland måste man emellertid konstatera att befolkningen i Ångermanlands norra domsaga knappast skulle kunna göra berättigade anspråk på att mål från domsagan handlägges i Örnsköldsvik. På grund av den mycket starka belastningen av ting och andra sammanträden på hovrätten för Övre Norrland och med hänsyn till det relativt korta avståndet mellan Örnsköldsvik och Umeå är det tveksamt, om man kan räkna med att mål från domsagan i längden skall komma att i någon större utsträckning handläggas i Örnsköldsvik. I jämförelse med nuvarande förhållanden kan därför en överföring av domsagan från nedre till övre norrländska hovrätten komma att innebära en viss försämring. I vart fall föreligger från lättillgänglighetssynpunkt icke behov av ändring, och någon nämnvärd förbättring skulle icke ens vinnas, om övre norrländska hovrätten hölle sammanträden i Örnsköldsvik. Sammanfattningsvis finner utredningen, att en omreglering enligt alternativ 1 eller 3 efter den utveckling som under senare år ägt rum i fråga om målens antal och svårhetsgrad icke längre skulle medföra några organisatoriska fördelar för norrlandshovrätterna. Ej heller skulle dessa alternativ från lättillgänglighetssynpunkt erbjuda några fördelar för befolkningen i de berörda områdena. De fördelar som från organisatorisk synpunkt må vara att för närvarande vinna vid en omreglering enligt alternativ 2 synes, om utvecklingen fortgår som hittills, kunna bli mycket kortvariga. Från lättillgänglighetssynpunkt erbjuder ej heller detta alternativ några fördelar. Härtill kommer att frågan om Gävleborgs läns hovrättstillhörighet så sent som år 1954 i viss utsträckning varit föremål för statsmakternas prövning. Enligt utredningens mening bör därför de båda norrlandshovrätterna bibehållas vid sina nuvarande domkretsar.

8 KAPITLET

Bildande av en hovrätt för västra och mellersta Svealand

Historik Såsom berörts i den historiska översikten i 1 kap. hemställde 1921 års riksdag om utredning och förslag rörande en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen. I det utskottsutlåtande som låg till grund för riksdagens beslut, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 6/1921, behandlades bl. a. frågan, om Svea hovrätt blivit alltför stor. Såsom motivering till inrättandet av en ny hovrätt anförde utskottet: En sådan åtgärd har, såsom i motionerna framhålles, befunnits önskvärd, dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att rättsskipningen i Norrland komme att lida av det långa avståndet till överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. I förstnämnda hänseende framhölls av sammansatta stats- och lagutskottet vid 1904 års riksdag, att Svea hovrätts personal med den från och med den 1 oktober 1896 tillkomna sjunde divisionen nått en omfattning som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet i rättsskipningen å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde i verksamhet en åttonde extra division. Denna division blev från och med år 1918 ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en nionde, extra division. Att med den omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigheter måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma, synes utskottet uppenbart. Dessa svårigheter som påtalades redan efter sjunde divisionens tillkomst, göra sig givetvis med än större styrka gällande för det närvarande då antalet divisioner i hovrätten ökats till nio. Särskilt vill utskottet framhålla, hurusom den ledande och övervakande verksamhet, som enligt hovrätternas arbetsordningar tillkommer presidenterna, i Svea hovrätt blir på grund av det stora antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i avsevärd mån försvårad, varjämte hovrättsledamöternas möjlighet att erhålla tillräcklig kännedom om de i hovrätten tjänstgörande aspiranternas duglighet i hög grad inskränkes. Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets mening synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet saknat anledning ingå på en närmare prövning av de skäl som i övrigt anförts till stöd för den i motionerna ifrågasatta åtgärden. Processkommissionen förordade i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, första delen, domstolsförfattningen (SOU 1926: 31) att antalet hovrätter bestämdes till lägst sju, högst nio. Alternativet med nio hovrätter innefattade bl. a. en hovrätt i Örebro

78 för Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Valdes alternativet med sju hovrätter borde någon hovrätt i Örebro ej inrättas. Denna skulle nämligen med hänsyn till arbetsbördan och övriga förhållanden bli en alltför svag organisatorisk enhet. I remissyttrandena över processkommissionens förslag avstyrktes inrättandet av en hovrätt i Örebro av Svea hovrätt och Göta hovrätt. Skånska hovrätten antog, att utflyttning borde ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Lagrådets ståndpunkt innebar, att någon hovrätt i Örebro ej skulle komma till stånd. Då huvudgrunderna för en rättegångsreform behandlades vid 1931 års riksdag togs, såsom framgår av den historiska översikten i 1 kap., ej bestämd ståndpunkt till en örebrohovrätt. Frågan om Svea hovrätt blivit alltför stor upptogs ånyo vid 1935 års riksdag. I den proposition varigenom förslag om inrättande av en hovrätt för övre Norrland framlades för riksdagen uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, att Svea hovrätt såsom administrativ judiciell enhet vore -— särskilt med hänsyn till övervakningen av underdomstolarnas verksamhet — på grund av sin storlek så svårskött, att en uppdelning därav enbart från denna synpunkt framstode såsom ett viktigt önskemål. Departementschefen anförde i denna fråga ytterligare bl. a.: För min del kan jag till fullo ansluta mig till den uppfattningen att en uppdelning av Svea hovrätt är en angelägenhet av stor vikt redan under gällande rättegångsordning. Att hovrätten ur administrativ synpunkt har en alltför stor personal och ett alltför vidsträckt ämbetsområde ligger i öppen dag och har även av hovrätten själv vitsordats i dess år 1921 avgivna utlåtande i anledning av riksdagsskrivelsen samma år rörande inrättande av en norrländsk hovrätt. En följd av hovrättens storlek måste med nödvändighet bliva, att mera direkt beröring med underrätternas domare endast i mindre utsträckning kan komma i fråga, och en närmare kännedom om förhållandena i underrätterna försvåras för presidenten och hovrättens ledamöter, till men för handläggningen av de på hovrätten ankommande ärenden av administrativ natur, för vilka en sådan kännedom • är av betydelse. Hovrättsområdets stora omfattning är ock till hinder för den uppsikt över underdomstolarnas verksamhet som enligt lag åligger hovrätten. Ledamöterna i hovrätten kunna icke erhålla den på personlig erfarenhet grundade djupare inblick i förhållandena inom avlägsnare delar av jurisdiktionsområdet, som utgör en väsentlig förutsättning såväl för materiellt riktiga domsavgöranden som ock för att domstolens verksamhet skall bliva med förtroende omfattad av allmänheten. I de motioner vid 1936 års riksdag vari hemställdes om åtgärder för inrättande av en hovrätt i Göteborg berördes även frågan om en delning av Svea hovrätt. Enligt motionärerna borde Svea hovrätts område, sedan Västerbottens och Norrbottens län frånskilts, lämpligen uppdelas på tre hovrätter, varav en för Nedre Norrland och en för Västra Svealand. Såsom nämnts i den historiska översikten avslog riksdagen motionerna under hän-

79 visning till att frågan vore föremål för utredning inom processlagberedningen. I sitt yttrande den 15 oktober 1938 angående uppdelning av Göta hovrätt erinrade processlagberedningen, om att beredningen i yttrande den 22 december 1934 angående uppdelning av Svea hovrätt avgivit förslag om upprättande i Norrland av — utöver den år 1935 beslutade hovrätten för Övre Norrland — en hovrätt för Nedre Norrland. Tillräckliga skäl torde, anförde beredningen, icke för det dåvarande föreligga för inrättande därutöver av någon hovrätt inom Svea hovrätts jurisdiktionsområde. I sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk, II; motiv m. m. (SOU 1938: 44) hänvisade processlagberedningen till sina båda nyssnämnda yttranden. Beredningen erinrade vidare om att förslag även framkommit att inom Svea hovrätts domsområde skulle inrättas ytterligare två hovrätter, nämligen i Gävle och Örebro. Beträffande dessa förslag uttalade beredningen att tillräckliga skäl för det dåvarande icke torde föreligga för uppdelning av Svea hovrätt utöver vad beredningen förordat. I remissutlåtanden över processlagberedningens yttrande angående uppdelning av Göta hovrätt upptogs frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro bl. a. av en minoritet i Göta hovrätt. Denna minoritet uttalade sig mot att Värmlands län fördes till hovrätten i Göteborg. Den anförde därvid bl. a., att processreformen utan tvivel komme att föranleda krav på inrättande för Västra Svealand av en ny hovrätt i Örebro. Dessa krav kunde sannolikt icke avvisas. I sin i 1 kap. omnämnda skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 december 1938 om inrättande av en hovrätt i Örebro anförde drätselkammaren i Örebro bl. a. följande. Örebro hade i förhållande till — förutom Örebro län — Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län ett från kommunikationssynpunkt synnerligen förmånligt läge. En hovrätt i Örebro för bergslagslänen skulle med hänsyn till folkmängd och arbetsbörda bli ganska likvärdig med hovrätterna i Jönköping, Malmö och Göteborg. Förläggandet av en hovrätt till Örebro skulle i hög grad främja rättslivets utveckling i Västra Svealand och motverka en överdriven och från olika synpunkter mindre önskvärd koncentration av det kulturella livet till huvudstaden. Över drätselkammarens i Örebro skrivelse avgav processlagberedningen den 15 december 1938 yttrande och förklarade sig därvid icke kunna tillstyrka drätselkammarens förslag. Processlagberedningen förklarade i stället, att om ytterligare en hovrätt ansåges böra inrättas, i första hand torde böra ifrågakomma en hovrätt i Gävle för Kopparbergs och Gävleborgs län. En dylik hovrätt syntes emellertid bli alltför svag från organisatorisk synpunkt. Det kunde därför icke anses tillrådligt, att innan någon erfarenhet vunnits rörande det nya rättegångsförfarandets verkningar inrätta en sådan hovrätt. I anledning av vad drätselkammaren i Örebro och processlagberedningen

80 sålunda anfört avgav bl. a. Svea hovrätt samt länsstyrelserna i Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län remissyttranden angående frågan om uppdelning av Svea hovrätts domkrets i nya hovrättsdomkretsar. Vid Svea hovrätts yttrande hade fogats utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna i nämnda län. Jämväl styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgav yttranden i ärendet. Till en början må anmärkas, att i några yttranden uttalades, att man borde avvakta de erfarenheter som efter det den nya rättegångsordningen trätt i kraft komme att vinnas rörande verkningarna av densamma. Enligt Svea hovrätt borde det icke ifrågakomma att till en hovrätt i Örebro lägga Västmanlands och Kopparbergs län. En hovrätt som omfattade endast Värmlands och Örebro län bleve alltför liten och måste avstyrkas. Säkra hållpunkter för frågans avgörande kunde emellertid vinnas först sedan rättegångsreformen trätt i tillämpning. Om Värmlands län bibehölles under Svea hovrätt, stode möjligheten öppen att framdeles upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro till förnyad prövning. Förslaget om inrättande av en hovrätt i Örebro tillstyrktes av rådhusrätterna i Örebro, Karlstad, Kristinehamn, Askersund och Lindesberg, häradshövdingen i Östernärkes domsaga samt länsstyrelsen i Örebro län. I övriga yttranden, däri frågan om en örebrohovrätt berördes, avstyrktes förslaget härom. Drätselkammaren i Örebro förklarade sedermera i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1939 att den insåg, att med hänsyn till de invändningar som rests mot tanken på att inrätta en hovrätt i Örebro, förslag härutinnan då näppeligen kunde vara att förvänta. Drätselkammaren uttalade emellertid att det syntes ytterst angeläget att hålla möjligheten öppen att i framtiden anpassa hovrättsindelningen efter erfarenheterna från den praktiska gestaltningen av det nya rättegångsförfarandet och därmed även möjligheterna att framdeles upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro till förnyad prövning. I den proposition, nr 167 till 1939 års riksdag, varigenom förslag framlades om inrättande i Göteborg av hovrätten för Västra Sverige, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, att frågan om Svea hovrätts uppdelning icke syntes mogen att slutligt avgöras. Ett slutligt ståndpunktstagande till frågan syntes kräva ytterligare utredningar och överväganden. Allmänna

anmärkningar

Stockholm utgör en naturlig centralort för ett betydande område kring staden. Detta gäller även i de avseenden som är av särskild betydelse vid val av hovrättsort. Ett stort antal mål från själva staden och kringliggande,

81 tätt befolkade landsbygd med ett betydande antal tätorter fullföljes sålunda till hovrätt. Kommunikationerna har för många centra i mellersta Sverige i hög grad inriktats på att möjliggöra besök i Stockholm under en dag utan att resorna till och från huvudstaden skall behöva företagas nattetid. Även om man vill söka åstadkomma en minskning av Svea hovrätt och en decentralisering från huvudstaden, är det därför naturligt att en hovrätt med avsevärd storlek bibehålles i Stockholm. Emellertid kan man ej heller bortse från att Stockholm är beläget i en ytterkant av domkretsen, som är mycket vidsträckt, och att därför stora delar av denna är avlägset belägna från Stockholm. För den rättssökande allmänheten från dessa områden är Stockholm ej lättillgängligt. Kravet på att en hovrätt skall göras lättillgänglig för den rättssökande allmänheten har, såsom framhållits i 5 kap., kommit till uttryck i en uppdelning av hovrätterna och i införande av skyldighet för hovrätterna att i särskilt angivna fall för mål från viss del av domkretsen hålla hovrättsting i annan ort än där hovrätten är förlagd. Sådan skyldighet har föreskrivits för Svea hovrätt beträffande mål från delar av domkretsen, som ansetts mindre välbelägna i förhållande till Stockholm. Dessa delar är, förutom Gästrikland vars hovrättstillhörighet utredningen behandlat i 6 och 7 kap., Värmlands län, Örebro län och Kopparbergs län. Mål från dessa län handläggas nu vid hovrättsting i respektive Karlstad, Örebro och Falun. Till dessa från Stockholm mera avlägset belägna delar av Svea hovrätts domkrets ansluter sig naturligt särskilt de västra delarna av Västmanlands län. Stockholms län samt större delen av Upplands och Södermanlands län är däremot belägna inom så kort avstånd från huvudstaden och har så goda kommunikationer med denna, att det framstår som ganska självfallet att Stockholm utgör hovrättsstad för dem. Att sammanföra de förstnämnda fyra länen — Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västmanlands län, i fortsättningen benämnda bergslagslänen — under en egen hovrätt är, som framgår av historiken i detta kapitel, ingen ny tanke. Även utredningen har funnit det naturligt att vid sina överväganden, om en minskning av Svea hovrätt skall k u n n a ske, utgå från att de fyra bergslagslänen kan bilda stommen i en ny hovrätt. Om en hovrätt skall bildas måste krav uppställas på, utom lättillgänglighet, att domkretsen möjliggör en lämplig organisation. Att inom det område varom här är fråga tillskapa en hovrätt med mindre än tre avdelningar bör icke komma i fråga. Antalet ledamöter i en hovrätt om tre avdelningar bör vara 15, presidenten icke inberäknad. Det lämpliga antalet inkommande mål per år är för en sådan 3-avdelningshovrätt med löVa ledamöter 775—850 mål, om hovrätten beräknas medhinna 50—55 inkommande mål per ledamot och år. 6—907074

82 Olika alternativ till en ny hovrätt I fortsättningen undersöker utredningen olika alternativ till domkrets för en hovrätt med utgångspunkt från att de fyra bergslagslänen eller dessa län med undantag av viss del skall utgöra stommen i domkretsen. Alternativ 1: Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län

Befolkningen i Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län uppgick den 1 januari 1959 till 1 065 719 personer. Antalet från de fyra bergslagslänen till Svea hovrätt inkomna mål var under åren 1952—1958 följande. Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Summa

1952 199 122 82 148

1953 215 172 108 175

1954 209 155 96 194

1955 231 166 130 211

1956 217 150 133 206

1957 1958 257 241 173 176 130 100 271 235

752 Av förestående sammanställning framgår, att antalet mål från bergslagslänen under de senaste 7 åren stigit från 551 till 752 eller alltså med 201 mål, motsvarande 36,5 procent av målantalet 1952. Ökningen av målantalet uppvisar ej en j ä m n kurva utan har skett språngvis med en topp vartannat år och en åtföljande minskning det därpå följande året. Under toppåren — 1953, 1955 och 1957 — har inkommit respektive 670, 738 och 831 mål och under mellanåren — 1952, 1954, 1956 och 1958 — respektive 551, 654, 706 och 752 mål. Jämförda var för sig uppvisar såväl toppåren som mellanåren en ganska starkt stigande kurva. Ökningen utgör för de tre toppåren respektive 68 och 93 mål samt för de fyra mellanåren 103, 52 och 46 mål. Även för mellanåren gäller således, att målsiffran för varje sådant år är klart högre än för närmast föregående mellanår. Mot bakgrund av de sålunda påvisade tendenserna i målutvecklingen synes anledning icke föreligga till antagande, att nedgången i målantal från år 1957 till år 1958 skulle innebära, att den förutvarande ökningen av antalet mål från bergslagslänen nu skulle ha definitivt brutits. Den mest rättvisande bilden av den aktuella arbetsbelastningen från bergslagslänen i hovrätt synes — med beaktande av den ovan påvisade tendensen att målantalet i dessa län visar en topp vartannat år med viss återhämtning det påföljande året — erhållas, om m a n framräknar ett medeltal av antalet inkommande mål för de två senaste åren. Hänsyn kommer ju därvid att tagas till såväl ett toppar som ett återhämtningsår. För åren 1957 och 1958 utgör detta medeltal 791,5 mål. Om m a n räknar med att i en hovrätt skall för varje ledamot årligen kunna medhinnas högst 55 inkommande mål samt att antalet ledamöter i en 3-avdelningshovrätt skall vara 15V2, bör domkretsen för en sådan hovrätt avvägas så, att antalet inkommande mål uppgår till högst 852,5 per år.

83 Som antalet inkommande mål från de fyra bergslagslänen enligt det föregående bör anges till 791,5, skulle dessa län alltså i det närmaste utgöra en väl avvägd domkrets för en 3-avdelningshovrätt. Antalet ledamöter i en hovrätt för bergslagslänen skulle få bestämmas till 14^2 (detta antal ledamöter skulle medhinna högst 797,5 m å l ) . En sådan organisation skulle innebära, antingen att presidenten får tjänstgöra som ordförande å en avdelning och s. k. presidentadjunkt icke förordnas eller, om lagmanstjänst inrättas för samtliga avdelningar, att en avdelning får blott 4 ledamöter. Utan att i detta sammanhang närmare ingå på skälen för och emot tillskapandet av en hovrätt för västra och mellersta Svealand vill utredningen redan nu framhålla, att m a n kan rikta vissa invändningar mot att domkretsen för en sådan hovrätt bestämmes så, att den omfattar just de fyra bergslagslänen. Det må sålunda anmärkas att den östra delen av Västmanlands län, närmast Västmanlands östra domsaga och Sala stad, har sin naturliga anknytning till Stockholm och jämväl har väsentligt bättre kommunikationer med denna stad än med varje tänkbar hovrättsstad i en bergslagshovrätt. Medtages Västmanlands östra domsaga och Sala stad icke vid bildandet av en ny hovrätt, skulle Västmanlands län visserligen komma att bli uppdelat på två hovrätter. Såsom utredningen uttalat i 5 kap. under rubriken »Uppdelning av län å skilda hovrätter», bör emellertid de invändningar som kan göras mot att ett län uppdelas på olika hovrätter icke tillmätas större vikt. I samtliga de alternativ till en domkrets för bergslagslänen, som i det följande uppställes, räknar utredningen därför med att Västmanlands östra domsaga och Sala stad icke skall ingå i domkretsen. Först upptages härefter ett alternativ med bergslagslänen utom nämnda delar av Västmanlands län. Alternativ 2: domkretsen enligt alternativ 1 utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad

Alternativ 1 omfattar de fyra bergslagslänen. Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i Västmanlands östra domsaga 25 369 personer och i Sala stad 10 988 personer. I en domkrets enligt alternativ 2 skulle befolkningen den 1 januari 1959 ha uppgått till 1 029 362 personer. Alternativ 1 Avgår: Västmanlands östra domsaga Rådhusrätten i Sala Överexekutor i Sala Summa

1952 551

1953 670

8 11 3—22

9 7 1—17

1954 654

1955 738

1956 706

1957 831

1958 752

8 18 15 15 10 8 6 7 14 15 —16 —24 —22 1—30 —25 638

84 Medelantalet mål för åren 1957 och 1958 var för en hovrätt enligt detta alternativ 764. Detta målantal medför behov av 14 ledamöter (motsvarande högst 770 m å l ) . Man finge härvid räkna med att presidenten tjänstgjorde som ordförande på en avdelning med presidentadjunkt. En avdelning finge endast 4 ledamöter. Domkretsen enligt förevarande alternativ måste anses vara organisatoriskt mindre väl avvägd. Utgår man från att Västmanlands östra domsaga och Sala stad ej bör ingå i en ny hovrätt återstår att undersöka, om till en sådan hovrätt lämpligen kan läggas någon eller några domsagor eller städer med rådhusrätt, belägna utanför bergslagslänen. I första hand bör härvid komma i fråga sådana delar av angränsande län som geografiskt och kommunikationsmässigt är välbelägna i förhållande till en antagen hovrättsstad i en hovrätt med bergslagslänen som stomme och som även till följd av inriktningen av sitt näringsliv eller eljest har en naturlig anknytning till bergslagslänen. De domsagor och städer med rådhusrätt som enligt utredningens mening härvid kan komma i fråga är (räknat från väster till öster) Vadsbo domsaga med kansli i Mariestad, Aska, Dals och Bobergs domsaga med kansli i Motala, Motala stad, Oppunda och Villåttinge domsaga med kansli i Katrineholm, samt Eskilstuna stad. Även västra delen av Livgedingets domsaga med kansli i Eskilstuna har en naturlig anknytning till bergslagslänen. För östra delen av domsagan är däremot Stockholm väl beläget. Med hänsyn härtill och då det icke är lämpligt, att en domsaga uppdelas på skilda hovrätter, bör Livgedingets domsaga i sin helhet kvarbli under Svea hovrätt. Vissa av de domsagor och rådhusrätter utom bergslagslänen som utredningen funnit kunna komma i fråga för läggande under den nya hovrätten tillhör nu Göta hovrätts domkrets. De övriga tillhör liksom bergslagslänen Svea hovrätt. Den nuvarande hovrättstillhörigheten anges i det följande vid de olika alternativen.

Alternativ 3: domkretsen enligt alternativ 2 samt Vadsbo domsaga

Alternativ 2 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad. Vadsbo domsaga tillhör nu Göta hovrätts domkrets. Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i Vadsbo domsaga 59 211 personer och skulle i en domkrets enligt alternativ 3 nämnda dag ha uppgått till 1 088 573 personer. Rådhusrätten i Mariestad, som fr. o. m. den 1 januari 1959 lagts under landsrätt och hänförts till Vadsbo domsaga, redovisas nedan liksom överexekutor i staden för sig. Antalet inkomna mål var åren 1952—1958 följande.

85 Alternativ 2 Tillkommer: Vadsbo domsaga Rådhusrätten i Mariestad Överexekutor i Mariestad Summa

1952 529

1956 1957 1958

14 4 —

21 13 1

29 10

26 10

35 5

.—

27 7 2

—

—

28 9 1

765 För en hovrätt enligt nu förevarande alternativ var medelantalet mål för åren 1957 och 1958 något högre än enligt alternativ 1 eller 803. Det erforderliga antalet ledamöter kan här beräknas bli 15 (motsvarande högst 825 m å l ) . Från organisatorisk synpunkt skulle alltså ytterligare någon ökning av domkretsen vara önskvärd. Alternativ 4: domkretsen enligt alternativ 3 samt Aska, Dals och Bobergs domsaga och Motala stad

Alternativ 3 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad ävensom Vadsbo domsaga. Aska, Dals och Bobergs domsaga samt Motala stad ingår nu liksom Vadsbo domsaga i Göta hovrätts domkrets. Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i Aska, Dals och Bobergs domsaga 25 816 personer och i Motala stad 26 785 personer. I en domkrets enligt alternativ 4 skulle befolkningen nämnda dag ha uppgått till 1 141 174 personer. Antalet inkomna mål var åren 1952—1958: Alternativ 3 Tillkommer: Aska, Dals och Bobergs domsaga Rådhusrätten i Motala Överexekutor i Motala Summa

1952 547

1953 688

1954 677

1955 750

1956 720

1957 841

1958 765

16 8 —

7 15 1

12 18 —

8 10 1

11 18 —

17 13 2

12 11 —

788 Medelantalet mål för åren 1957 och 1958 var enligt förevarande alternativ 830,5. Detta målantal medför behov av 15V2 ledamöter (motsvarande högst 852,5 m å l ) . Alternativ 5: domkretsen enligt alternativ 2 samt Oppunda och Villåttinge domsaga

Alternativ 2 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad. Oppunda och Villåttinge domsaga tillhör nu liksom hela domkretsen enligt alternativ 2 Svea hovrätts domkrets. I Oppunda och Villåttinge domsaga uppgick befolkningen den 1 januari 1959 till 59 692 personer. Befolkningen i en domkrets enligt alternativ 5 skulle sagda dag ha utgjort 1 089 054 personer.

86 Antalet inkomna

mål var åren 1952—1958:

Alternativ 2 Tillkommer: Oppunda och Viilåttinge domsaga Summa

1952 529

1953 653

1954 638

1955 714

1956 684

1957 801

1958 727

763 Medelantalet mål för åren 1957 och 1958 var enligt detta alternativ 793,5. Antalet erforderliga ledamöter är här — liksom i alternativ 1 — 14,5 (motsvarande högst 797,5 m å l ) . Alternativ 6: domkretsen enligt alternativ 5 samt Eskilstuna stad

Alternativ 5 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad ävensom Oppunda och Viilåttinge domsaga. Eskilstuna stad tillhör nu, liksom hela domkretsen enligt alternativ 5, Svea hovrätts domkrets. Befolkningen var den 1 januari 1959 i Eskilstuna stad 57 982 personer och skulle nämnda dag i en domkrets enligt alternativ 6 ha uppgått till 1 147 036 personer. Antalet inkomna mål var åren 1952—1958: Alternativ 5 Tillkommer: Rådhusrätten i Eskilstuna Överexekutor i Eskilstuna Summa

—

—

31 2

—

40 5

42 1

38 2

803 För en hovrätt enligt detta alternativ är medelantalet mål för åren 1957 och 1958 835 mål. Antalet erforderliga ledamöter bör — liksom i alternativ 4 — beräknas till 15V2 (motsvarande högst 852,5 m å l ) . Alternativ 7: domkretsen enligt alternativ 2 samt Eskilstuna stad

Alternativ 2 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad. Hela domkretsen enligt alternativ 7 ingår nu i Svea hovrätts domkrets. Befolkningen i en domkrets enligt förevarande alternativ skulle den 1 januari 1959 ha utgjort 1 087 344 personer. Antalet inkomna mål var åren 1952—1958: Alternativ 2 Tillkommer: Rådhusrätten i Eskilstuna Överexekutor i Eskilstuna Summa

—

—

31 2

—

40 5

42 1

38 2

87 Medelantalet mål för de två senaste åren är här 805,5 och det erforderliga antalet ledamöter skulle, liksom i alternativ 3, bli 15 (motsvarande högst 825 m å l ) . Alternativ 8: domkretsen enligt alternativ 2 samt Vadsbo domsaga och Oppunda och Villåttinge domsaga

Alternativ 2 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad. Vadsbo domsaga tillhör nu Göta hovrätts och Oppunda och Villåttinge domsaga Svea hovrätts domkrets. Beträffande Vadsbo domsaga se vidare vid alternativ 3. Befolkningen i en domkrets enligt alternativ 8 skulle den 1 januari 1959 ha utgjort 1 148 265 personer. Antalet inkomna mål var under de senaste sju åren följande. Alternativ 2 Tillkommer: Vadsbo domsaga Rådhusrätten i Mariestad Överexekutor i Mariestad Oppunda och Villåttinge domsaga Summa

1952 529

14 4 — 15

21 13 1 25

29 10

26 10

35 5

—

—

27 7 2 32

28 9 1 36

.—.

•

Medelantalet mål för åren 1957 och 1958 var enligt förevarande alternativ 832,5. Härför erfordras — liksom i alternativen 4 och 6 15V2 ledamöter (motsvarande högst 852,5 m å l ) . Alternativ 9: domkretsen enligt alternativ 8 samt Eskilstuna stad

Alternativ 8 omfattar de fyra bergslagslänen utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad ävensom Vadsbo domsaga samt Oppunda och Villåttinge domsaga. Hela domkretsen utom Vadsbo domsaga ingår nu i Svea hovrätts område; Vadsbo domsaga tillhör Göta hovrätts domkrets. Befolkningen i en domkrets enligt alternativ 9 skulle den 1 januari 1959 ha varit 1 148 265 personer. För en hovrätt enligt detta alternativ var antalet inkomna mål åren 1952—1958 följande. Alternativ 8 Tillkommer: Rådhusrätten i Eskilstuna Överexekutor i Eskilstuna Summa

—

31 2

—

—

40 5

42 1

38 2

841 Medelantalet mål för åren 1957 och 1958 var här 874, och en sådan hovrätt skulle behöva 16 ledamöter (motsvarande högst 880 m å l ) .

88 Kommunikationer

och avstånd

Utredningen har undersökt kommunikationerna för varje län, domsaga och stad med egen jurisdiktion som ingår i något av de nio alternativ till en bergslagshovrätt vilka utredningen angivit i föregående avsnitt. Kommunikationerna har alltså undersökts för Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, Vadsbo domsaga, Aska, Dals och Bobergs domsaga, Motala stad, Oppunda och Villåttinge domsaga och Eskilstuna stad. Redogörelse lämnas nedan för var och en av nämnda län, domsagor och städer för sig. Undersökningen omfattar inom varje län och domsaga samtliga städer, kansliorter för domsaga, tingsställen och orter med landsfiskalskontor och därjämte ett antal större orter i olika delar av länet eller domsagan. För nämnda orter och för de båda städerna med egen jurisdiktion har undersökts järnvägs- och landsvägsförbindelserna med nuvarande hovrättsstad och med Örebro. Nuvarande hovrättsstad är i samtliga fall Stockholm utom för Vadsbo domsaga, Aska, Dals och Bobergs domsaga och Motala stad, för vilka Jönköping är hovrättsstad. Vidare har för Värmlands, Örebro och Kopparbergs län undersökts kommunikationerna till Karlstad och för Värmlands län därjämte förbindelserna till Göteborg. Beträffande järnvägsförbindelserna har för varje ort undersökts, om möjlighet föreligger att på en och samma dag utan anlitande av nattåg resa fram och åter till nuvarande och ifrågasatt hovrättsstad och att där övervara huvudförhandling. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om därvid huvudförhandling som tager en hel dag i anspråk kan medhinnas. Som hel dags huvudförhandling har räknats en huvudförhandling om cirka sex timmar under sådan tjänstgöringstid på dagen som är normal för hovrätt. Vidare h a r beaktats bl. a. restidens längd och resans bekvämlighet, särskilt med hänsyn till tiden på dagen för avresan från hemorten och återkomsten dit. Vad gäller landsvägsförbindelserna har från vägförvaltningarna i länen införskaffats uppgift om avståndet från de olika orterna till de alternativa hovrättsstäderna. I det följande anges bl. a. medelavståndet för orterna inom varje län resp. domsaga till hovrättsstäderna. Såväl i fråga om järnvägs- som landsvägsförbindelserna belyses med exempel, hurudana kommunikationerna är för särskilda orter till hovrättsstäderna. Värmlands län

Kommunikationerna för Värmlands län har såsom ovan nämnts undersökts till Stockholm, Örebro och Karlstad samt Göteborg. Undersökningen omfattar tjugoen orter, nämligen länets sex städer — Karlstad, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Arvika och Säffle — samt vidare Årjäng och Sunne som är kansliorter för domsaga, Häljebol, Torsby, Likenäs, Råda och Molkom

89 som är tingsställen, Charlottenberg, Kil, Koppom och Värmlands Nysäter med landsfiskalskontor samt Forshaga, Grums, Munkfors och Storfors. Av de undersökta orterna saknar tre järnväg, nämligen Häljebol, Värmlands Nysäter och Likenäs. Järnvägsförbindelserna har för de två förstnämnda, som ligger i Södersysslets domsaga, räknats från det två å tre mil avlägsna Säffle och för Likenäs från Torsby, som emellertid ligger icke mindre än ungefär åtta mil söder om Likenäs. En hel dags huvudförhandling kan vid resa med järnväg fram och åter samma dag utan anlitande av nattåg hållas i Karlstad för nitton av de tjugoen orterna och i vardera av Stockholm och Örebro för två orter. Ingen av orterna har sådan förbindelse med Göteborg, att där kan hållas hel dags huvudförhandling. En i det närmaste hel dags huvudförhandling kan hållas i Örebro för ytterligare femton orter och i Göteborg för sju orter. Sådan huvudförhandling kan också hållas i Karlstad för en ort. En förhandling om upp till fyra timmar kan vidare hållas i Karlstad för en och i Göteborg för fyra orter utöver de förut berörda. Ytterligare kan hållas en förhandling om två till tre timmar i Örebro för en ort och om en till två timmar i Göteborg för nio och i Stockholm för sex orter. Härvid gäller emellertid för Stockholm, att huvudförhandlingen ej kan påbörjas förrän tidigast kl. 15.15. Huvudförhandling med fram och återresa samma dag utan anlitande av nattåg är omöjlig i Stockholm för tretton, i Örebro för tre och i Göteborg för en ort. En jämförelse mellan möjligheterna till huvudförhandling i Stockholm, Örebro, Karlstad och Göteborg utvisar, att de bästa möjligheterna till huvudförhandling med ianspråktagande av endast en dag inberäknat resor föreligger för samtliga tjugoen undersökta orter vid huvudförhandling i Karlstad. De näst bästa möjligheterna till huvudförhandling erbjuder Örebro för sexton och Göteborg för fem orter. Tredje bästa stad för huvudförhandling är Göteborg för tretton, Örebro för fem och Stockholm för tre orter. De sämsta möjligheterna till huvudförhandling har Stockholm för arton och Göteborg för tre orter. Såsom redan av det föregående framgår är, om man jämför möjligheterna att hålla huvudförhandling å ena sidan i Karlstad och å andra sidan i vilken som helst av Stockholm, Örebro och Göteborg, möjligheterna för samtliga tjugoen orter bäst i Karlstad. Karlstad har sålunda bättre järnvägsförbindelser än Örebro även med de östra delarna av länet. Skillnaderna är dock ganska små. Restiden är sålunda för var och en av här ifrågavarande orter, bl. a. Kristinehamn, Storfors och Filipstad, för de flesta förbindelserna endast ungefär en halv—en timme längre till Örebro än till Karlstad. En jämförelse mellan Stockholm och Örebro visar att Örebro erbjuder bättre möjligheter än Stockholm till huvudförhandling för samtliga orter. Skillnaderna är här betydande. Hel dags eller i det närmaste hel dags huvudförhandling kan sålunda med fram- och återresa samma dag utan nattåg hållas i Örebro för sjutton orter och en huvudförhandling om två till tre

90 timmar för en ort, Torsby, medan huvudförhandling är utesluten för tre orter, nämligen Årjäng, Koppom och Likenäs. I Stockholm kan hel dags huvudförhandling hållas för endast två orter; dessa är visserligen Karlstad och Kristinehamn. Därjämte kan i Stockholm hållas huvudförhandling om en å två timmar sent på eftermiddagen för sex orter, bland dem Filipstad och Hagfors. För tretton orter kan ingen huvudförhandling alls anses möjlig, utan att ytterligare minst en dag tages i anspråk. Till dessa orter hör Säffle, Årjäng, Arvika och Sunne. Jämföres möjligheterna att hålla huvudförhandling i Stockholm och Göteborg, finner man, att Göteborg erbjuder bättre förbindelser för arton och Stockholm möjligen för tre orter, däribland dock Karlstad och Kristinehamn. Emellertid är skillnaden ej så stora som de angivna siffrorna synes ge vid handen. I några fall där visserligen ingen huvudförhandling alls kan hållas i Stockholm, kan nämligen i Göteborg hållas endast en kortare förhandling om en a två timmar, såsom för Torsby. I flera fall där en kort huvudförhandling är möjlig i såväl Stockholm som Göteborg har Göteborg ansetts ha de bästa förbindelserna främst därför att huvudförhandlingen i Göteborg kan hållas tidigare på eftermiddagen än i Stockholm; uppehållstiden är i Stockholm endast tio minuter kortare än i Göteborg och restiderna är relativt obetydligt längre till Stockholm. Detta gäller bl. a. för Hagfors och Munkfors. Järnvägsförbindelserna med Örebro ger i jämförelse med förbindelserna med Göteborg bättre möjligheter till huvudförhandling för 16—17 orter, medan Göteborg har bättre förbindelser för 4—5 orter, nämligen Säffle, Häljebol och Värmlands Nysäter (samtliga förbindelser räknade från Säffle) samt Årjäng och möjligen Grums. Endast de längst i sydväst belägna delarna av Värmland med Årjäng och Säffle som huvudorter har sålunda bättre järnvägsförbindelser med Göteborg än med Örebro. Slutligen må som exempel på järnvägsförbindelserna för länet anges tiderna för avresa från och återkomst till Karlstad. Till Stockholm kan avresa ske med expresståget »Värmlänningen» kl. 05.55, med ankomst till Stockholm kl. 10.02 (restid 4 tim. 7 min.). Återresan kan likaledes göras med »Värmlänningen» med avgång från Stockholm kl. 17.45 och ankomst till Karlstad kl. 22.00 (restid 4 tim. 15 min.). Till Örebro kan, om »Värmlänningen» användes, ankomst ske kl. 07.31 (restid 1 tim. 36 min.) och återresan anträdas kl. 20.14 (restid 1 tim. 46 min.). Vidare kan till Örebro användas tåg med avgång från Karlstad kl. 08.51 och ankomst till Örebro kl. 11.53 (restid 3 tim. 2 min.) och för återresa t. ex. tåg som avgår från Örebro kl. 18.26 och ankommer till Karlstad kl. 21.18 (restid 2 tim. 52 min.). För inställelse i Göteborg kan användas tåg med avgång från Karlstad kl. 04.58 och ankomst till Göteborg kl. 11.12( restid 6 tim. 14 min.) eller tåg från Karlstad kl. 08.05 och till Göteborg kl. 12.50 (restid 4 tim. 45 min.). Återresan till Karlstad kan ske från Göteborg kl. 17.17 med ankomst till Karlstad kl. 22.20 (restid 5 tim. 3 min.).

91 I fråga om landsvägsavståndet gäller för samtliga de undersökta orterna, att Karlstad ligger närmast med Örebro, Göteborg och Stockholm därnäst i nu nämnd ordning. F r å n Karlstad är avståndet till Örebro 120 km, till Göteborg 265 och till Stockholm 325 km. Medelavståndet för de 21 orterna är till Karlstad 63 km, Örebro 175 km, Göteborg 297 k m och Stockholm 380 km.

Örebro län

Såvitt gäller Örebro län har kommunikationerna undersökts för femton orter, nämligen länets sex städer, Örebro, Kumla, Askersund, Nora, Lindesberg och Karlskoga, tingsställena Hallsberg och Fjugesta, Pålsboda där landsfiskalskontor är beläget samt Laxå, Degerfors, Frövi, Guldsmedshyttan, Hällefors och Kopparberg. För var och en av dessa orter har såsom förut nämnts kommunikationerna till Stockholm, Örebro och Karlstad undersökts. Järnvägsförbindelserna har för Guldsmedshyttan räknats såsom för Stora. I något fall har för Kopparberg räknats med buss Kopparberg—Ställdalen. Hel dags huvudförhandling i Stockholm kan med resa fram och åter samma dag per järnväg utan anlitande av nattåg övervaras av resande från nio av de femton orterna. Motsvarande gäller i fråga om Örebro för samtliga femton orter och beträffande Karlstad för elva orter. En huvudförhandling om visserligen icke hel dag men dock flera timmar kan övervaras i Stockholm vid resa från ytterligare fyra orter och i Karlstad från tre orter. I återstående fall — två orter såvitt gäller Stockholm och en i fråga om Karlstad — är fram- och återresa på en dag visserligen möjlig men tiden mellan ankomst och avresa är så kort, att endast någon enstaka timmes huvudförhandling kan hållas utan att nattåg måste anlitas eller ytterligare en dag tagas i anspråk. Den bästa järnvägsförbindelsen med endera av Stockholm, Örebro och Karlstad har tretton av de femton orterna med Örebro och två med Karlstad, nämligen Degerfors och Hällefors. Ingen ort har alltså bäst förbindelse med Stockholm. De två orter som har bäst förbindelse med Karlstad är belägna i länets västligaste del, Degerfors för övrigt i Värmland. Båda har sin näst bästa förbindelse med Örebro och sin sämsta förbindelse med Stockholm. Såsom av det redan anförda framgår har samtliga femton orter i länet bättre järnvägsförbindelser med Örebro än med Stockholm. En jämförelse mellan järnvägsförbindelserna till Stockholm och till Karlstad visar, att åtta orter har bättre förbindelser med Karlstad, däribland Karlskoga, Degerfors, Nora och Kopparberg och sju med Stockholm, bland dem Örebro, Kumla, Hallsberg, Lindesberg och Frövi. Resa till Stockholm kan från flertalet orter — tio av femton — ske med anknytning till expresståget »Värmlänningen» som ankommer till Stock-

92 holm kl. 10.02. Återresa kan till nio orter ske med »Värmlänningen» kl. 17.45 från Stockholm. Till Örebro kan från flertalet orter användas mer än en förbindelse, däribland för varje ort tåg med ankomst till Örebro antingen mellan kl. 8 och 9 eller omkring kl. 10 på morgonen. Avresetiden är i regel icke obekväm ens vid anlitande av det tidigare tåget. Endast i ett fall k a n ankomst till Örebro ej ske förrän kl. 10.24. Även för återresan finnes för de flesta orterna åtminstone ett par olika förbindelser. För länets centralort, Örebro, är som nämnts järnvägsförbindelserna bättre till Stockholm än till Karlstad. Skillnaden är dock ej så stor. Restiden till Stockholm är emellertid något kortare än till Karlstad, och avresetiden är, om huvudförhandlingen såsom är önskvärt skall k u n n a börja kl. 10 eller strax därefter, bekvämare vid resa till Stockholm. »Värmlänningen» som avgår från Örebro kl. 07.34 är sålunda i Stockholm kl. 10.02, medan tåg från Örebro till Karlstad avgår från Örebro kl. 05.15 och ankommer till Karlstad kl. 08.35 eller avgår kl. 07.23 och ankommer kl. 10.46. För samtliga de undersökta orterna gäller, att landsvägsavståndet är kortast till Örebro och längst till Stockholm. Från Örebro är avståndet till Karlstad 105 och till Stockholm 202 km. Genomsnittsavståndet för de femton orterna är till Örebro 43, till Karlstad 111 och till Stockholm 236 km. Västmanlands län

Kommunikationerna har undersökts till Stockholm och Örebro för fjorton orter i länet. Dessa är de fem städerna — Västerås, Sala, Fagersta, Köping och Arboga -— tingsställena Norberg, Kolbäck och Heby, vidare Kolsva och Surahammar som har landsfiskalskontor och slutligen Kungsör, Hallstahammar, Skinnskatteberg och Tärnsjö. Av nämnda orter är Heby och Tärnsjö belägna i Västmanlands östra domsaga; Sala som omslutes av domsagan har rådhusrätt. Vid undersökningen av järnvägsförbindelserna har för Norberg i några fall räknats med landsvägsförbindelse till det ungefär 1,5 mil därifrån belägna Fagersta. För Kolsva har räknats med bussförbindelse Kolsva—Köping. Hel dags huvudförhandling kan vid resa på järnväg med fram- och återresa samma dag utan anlitande av nattåg hållas i Stockholm vid resa från tolv och i Örebro vid resa från elva av de fjorton orterna i länet. De tre orter för vilka hel dags huvudförhandling ej kan hållas i Örebro är Sala, Heby och Tärnsjö. Hel dags huvudförhandling medhinnes däremot i Stockholm för dessa tre orter. Bortses från Sala, Heby och Tärnsjö är järnvägsförbindelserna i länet bättre till Stockholm än till Örebro för en ort, nämligen Västerås, och bättre till Örebro än till Stockholm för fem orter, däribland Arboga och Fagersta. För fem orter, bland dem Surahammar och Hallstahammar, gäller att varken Stockholm eller Örebro kan sägas ha de avgjort bästa förbindelserna.

93 För flertalet orter gäller, att ankomst kan ske till Stockholm kl. 09.20— 09.50 och till Örebro kl. 08.26 och att återresa kan anträdas från Stockholm kl. 18.23 och från Örebro kl. 16.30 och 20.44. Samtliga de undersökta orterna i Västmanlands län utom Sala, Heby och Tärnsjö har kortare landsvägsavstånd till Örebro än till Stockholm. Genomsnittsavståndet är till Örebro 101 km och till Stockholm 151 km. Medräknas icke Sala, Heby och Tärnsjö är genomsnittsavståndet för de undersökta orterna till Örebro 93 km och till Stockholm 157 km. F r å n Västerås, som bortsett från nyssnämnda tre orter är den av de undersökta orterna som ligger närmast Stockholm, är avståndet till Örebro 94 k m och till Stockholm 114 km. Kopparbergs län

För Kopparbergs län omfattar undersökningen av kommunikationerna tjugotre orter. Dessa är de sex städerna, Falun, Borlänge, Säter, Hedemora, Avesta och Ludvika och vidare Malung, Leksand och Morastrand, vilka har kansli för domsaga, Krylbo, Nås, Rättvik, Orsa, Älvdalen och Särna som är tingsställen, Svärdsjö, Gagnef, Lima, Mora och Sunnansjö som har landsfiskalskontor samt Smedjebacken, Vansbro och Salen. Förbindelserna har såsom förut nämnts undersökts till Stockholm, Örebro och Karlstad. För Svärdsjö och Sunnansjö som ej ligger vid järnväg har i fråga om järnvägsförbindelserna räknats med tågtiderna för de på ungefär tre resp. två mils avstånd belägna Falun och Ludvika. I fråga om Morastrand har räknats med järnvägsförbindelserna från Mora. Hel dags huvudförhandling med fram- och återresa per järnväg samma dag utan anlitande av nattåg kan hållas i Stockholm för arton av de tjugotre orterna, i Örebro för tio och i Karlstad för tre orter. I det närmaste hel dags huvudförhandling kan hållas i Karlstad för ytterligare åtta orter. En huvudförhandling om någon eller några timmar kan vidare hållas i Örebro för åtta orter och i Karlstad för sju orter. För fem orter gäller att ej ens en så begränsad huvudförhandling som senast sagts k a n hållas i Stockholm. Motsvarande gäller i fråga om Örebro också för fem och beträffande Karlstad likaledes för fem orter. Fyra av dessa orter är desamma. De har således med fram- och återresa samma dag utan anlitande av nattåg icke möjlighet ens till en kort huvudförhandling i vare sig Stockholm, Örebro eller Karlstad. Sämst förbindelser med såväl Stockholm som Örebro och Karlstad har de tämligen glest befolkade trakterna i västra och norra Dalarna. Järnvägsförbindelserna från de tjugotre orterna k a n sägas vara bäst till Stockholm för tretton, till Örebro för sex och till Karlstad för en ort. För tre orter får förbindelserna sägas vara likvärdiga. Sin näst bästa förbindelse har elva orter med Karlstad, fem med Örebro och fyra med Stockholm, och sämst förbindelse har nio orter med Örebro, åtta med Karlstad och tre med Stockholm.

94 En jämförelse mellan järnvägsförbindelserna med Stockholm och Örebro utvisar, att tretton orter har bättre förbindelse med Stockholm och sju med Örebro; för tre orter är som nyss sagts förbindelserna likvärdiga. Emellertid är att märka att skillnaderna i förbindelserna med Stockholm och Örebro ej är stora. I ett flertal fall har sålunda vid den gjorda jämförelsen förbindelserna ansetts vara bättre med Stockholm än med Örebro endast därför att vid en kortare förhandling än under en hel dag möjlighet finns att, därest huvudförhandling ej utsattes att börja förrän under senare delen av förmiddagen, använda en senare förbindelse till Stockholm än till Örebro med mera bekväm avresetid till Stockholm. De orter som har bättre förbindelser med Örebro än med Stockholm är belägna i länets södra del. Till dem hör bl. a. Ludvika. Hedemora och orterna norr därom vid järnvägen Krylbo—Mora ävensom Falun har något bättre järnvägsförbindelser med Stockholm än med Örebro; skillnaderna är emellertid här små. Som exempel må angivas förbindelserna från länets största stad, Borlänge. Med avresa från Borlänge kl. 05.05 kan man vara i Örebro kl. 08.36 (restid 3 tim. 31 min.) och i Stockholm kl. 09.00 (restid 3 tim. 55 min.). Stockholm kan emellertid med anlitande av ilsnälltåget »Dalpilen» med avgång från Borlänge kl. 07.09 nås kl. 10.35 (restid 3 tim. 26 min.), medan man med nästa förbindelse till Örebro, med avresa kl. 07.11, är i Örebro först kl. 12.41 (restid 5 tim. 30 min.). Med de bekvämare avresetiderna kan alltså del av förmiddagen utnyttjas för huvudförhandling endast i Stockholm. För Falun med flera orter är förhållandena motsvarande. En jämförelse mellan Örebro och Karlstad visar, att förbindelserna är bättre till Örebro för tio och till Karlstad för likaledes tio orter. Expresståget »GDG-Expressen» med avgång från Borlänge kl. 07.11 ger här för ett antal orter en snabb morgonförbindelse till Karlstad med ankomst dit kl. 10.40. Huvudförhandling kan härvid dock icke påbörjas förrän kl. 11.00, medan man vid resa till Örebro med den obekvämare avresetiden kl. 05.05 från Borlänge och ankomst till Örebro kl. 08.36 vinner två timmar på morgonen för huvudförhandling. För Falun med flera orter är förhållandet motsvarande. Landsvägsavståndet är kortast för tio av de tjugotre orterna till Örebro, för nio till Karlstad och för fyra till Stockholm. Som exempel må nämnas, att av städerna har Borlänge, Falun och Ludvika närmast till Örebro, nämligen 172, 192 resp. 127 km, mot 222, 242 resp. 235 till Stockholm och 228, 248 och 178 till Karlstad. Avesta, Hedemora och Säter har närmast till Stockholm med 160, 180 resp. 196 km mot 174, 194 resp. 198 till Örebro och 226, 246 och 254 till Karlstad. Genomsnittsavståndet för samtliga orter är kortast till Örebro och längst till Stockholm, nämligen 233 k m till Örebro, 248 km till Karlstad och 286 km till Stockholm.

95 Vadsbo domsaga

Såsom tidigare nämnts har rådhusrätten i Mariestad upphört fr. o. m. innevarande år, och staden har i judiciellt avseende förenats med Vadsbo domsaga. Domsagan har kansli i Mariestad och tingsställe där och i Moholm. Kommunikationerna ha undersökts till Jönköping och Örebro för Mariestad och Moholm samt för Tidan, där landsfiskalskontor är beläget, och vidare för Karlsborg, Töreboda och Hova. Järnvägsförbindelserna för de sex undersökta orterna är sådana att man med avresa på morgonen kan komma från samtliga orter till Jönköping kl. 11.17 och från samtliga orter utom Karlsborg till Örebro kl. 08.43. Återresa kan ske med hemkomst samma dag till samtliga orter med avresa från Jönköping kl. 17.35 och från Örebro kl. 17.52; dock måste vid resa från Jönköping till Hova annat färdmedel anlitas för sträckan Gårdsjö— Hova (ungefär 1 mil). Uppehållstiden blir härvid i Jönköping 6 tim. 18 min. och i Örebro 9 tim. 9 min. En hel dags huvudförhandling är sålunda möjlig i såväl Jönköping som Örebro; i Jönköping kan förhandlingen dock ej börja förrän tidigast kl. 11.30, och tiden är knapp för en sådan huvudförhandling. F r å n Karlsborg kan man komma med tåg till Örebro kl. 12.51. Uppehållstiden blir då 5 tim. 1 min. Tåglägenhet med samma ankomsttid till Örebro kan för eftermiddagsförhandlingar anlitas jämväl från övriga orter. Avresetiden är vid resa till Örebro, om tåg med ankomst dit kl. 08.43 anlitas, något obekväm. Sålunda måste avresa från Mariestad ske kl. 05.39, medan avresa från övriga orter sker något senare. Vid färd till Jönköping med ankomst dit kl. 11.17 behöver avresa från Mariestad ej göras förrän kl. 07.39 och från övriga orter ej förrän ännu något senare. I gengäld sker återkomsten till samtliga orter något tidigare vid resa från Örebro än från Jönköping. Till Karlsborg är tiden för återkomsten dock densamma. Restidens längd är för enkel resa vid färd till Örebro 2—3 tim. (för Karlsborg dock 4—4^2 tim.) och till Jönköping 3—37 2 tim. (för Karlsborg och Hova dock 4—4VL> tim.). Sammanfattningsvis gäller för domsagan att järnvägsförbindelserna är på det sättet sämre till Örebro än till Jönköping, att avresan vid färd till Örebro måste ske väl tidigt på morgonen, om huvudförhandling skall kunna hållas på förmiddagen. I övrigt är järnvägsförbindelserna bättre till Örebro än till Jönköping. Restiden är sålunda kortare, och om första förbindelsen på morgonen anlitas står längre tid till förfogande för huvudförhandling i Örebro. Om mål med en handläggningstid av upp till 4 timmar utsattes till huvudförhandling på eftermiddagen kan bekväm tåglägenhet användas också till Örebro. Landsvägsavståndet är för tre av de sex undersökta orterna, nämligen

96 Hova, Mariestad och Töreboda, kortare till Örebro än till Jönköping, medan det för de återstående tre orterna eller alltså Karlsborg, Moliolm och Tidan är kortare till Jönköping. Genomsnittsavståndet är 109 km till Örebro och 121 km till Jönköping. Från Mariestad är avståndet 111 km till Örebro och 131 km till Jönköping. Aska, Dals och Bobergs domsaga samt Motala stad

Centrum för området är Motala, som är domsagans kansliort och har egen rådhusrätt. I domsagan ligger två städer, Skänninge och Vadstena. Landsfiskalskontor finnes i Borensberg. Borensberg har dåliga järnvägsförbindelser med såväl Jönköping som Örebro. Dock kan med fram- och återresa samma dag en förhandling om 2—3 timmar hållas i båda städerna. Emellertid är landsvägsavståndet från Borensberg till Motala endast omkring 2 mil, och man kan därför i praktiken räkna med samma tågtider för Borensberg som för Motala. Även vid resa från Vadstena erfordras i något fall landsvägsresa, t. ex. till det på ungefär 1,5 mils avstånd, vid järnväg belägna Fågelsta. Räknar man med landsvägsförbindelse Borensberg—Motala och i något fall Vadstena—Fågelsta gäller för samtliga de undersökta fyra orterna vid resa med järnväg följande. Hel dags huvudförhandling kan hållas i såväl Jönköping som Örebro. Restiden är från Motala till Örebro 21/*—2Va tim. och till Jönköping 23/i—3V2 tim. För de båda andra städerna är restiden vid några förbindelser kortare till Jönköping än till Örebro och i andra fall tvärtom kortare till Örebro. Avresetiden från Motala för huvudförhandling redan på morgonen är kl. 06.13 till Jönköping och kl. 06.14 till Örebro och för en något senare påbörjad huvudförhandling kl. 08.24 till Jönköping och kl. 09.10 till Örebro. Huvudförhandlingen k a n till följd av kortare restid i båda fallen börja något tidigare i Örebro än i Jönköping. Landsvägsavståndet till Örebro och Jönköping för de fyra undersökta orterna är kortast för Motala och Borensberg till Örebro och för Skänninge och Vadstena till Jönköping. Från Motala är avståndet 99 k m till Örebro och 110 km till Jönköping. Genomsnittsavstånden är 105 k m till Örebro och 108 km till Jönköping. Oppunda och Villåttinge domsaga

Domsagans kansliort är Katrineholm och den har tingsställe även i Malmköping i östra delen av domsagan. Kommunikationerna har undersökts till Stockholm och Örebro för Katrineholm och Malmköping, staden Flen samt Valla och Vingåker. För samtliga undersökta orter gäller, att en hel dags huvudförhandling vid anlitande av järnvägsförbindelserna kan hållas i såväl Stockholm som Örebro med avresa och återkomst samma dag utan att nattåg behöver användas.

97 Restiden per järnväg är för flertalet orter 2—3 timmar till Örebro och samma tid till Stockholm. Vingåker i västra delen av domsagan har dock kortare restid till Örebro än till Stockholm, lVi—2 tim. mot omkring 3 tim. Från Katrineholm, som av samtliga orter har de snabbaste förbindelserna med Stockholm, tar resan trots stadens västliga läge i domsagan något kortare tid till Stockholm än till Örebro. Avresetiden är något obekvämt tidig vid resa till Örebro med ankomst dit i tid för huvudförhandling på morgonen (ankomst från samtliga orter kl. 08.43). Tåg med ankomst till Örebro kl. 11.26 kan emellertid användas från alla orterna och medger från samtliga bekväm restid samt flera timmars huvudförhandling (minsta uppehållstiden, för resande från Malmköping, är 4 tim. 48 min.; för övriga är uppehållstiden 6 tim. 18 min.). Återresa kan ske å bekväm tid till samtliga orter från såväl Stockholm som Örebro. Sammanfattningsvis kan sägas att skillnaderna i domsagans järnvägsförbindelser med Stockholm och Örebro icke är av nämnvärd betydelse. För Flen, Katrineholm, Valla och Vingåker är landsvägsavståndet kortare till Örebro än till Stockholm; för Malmköping är det däremot kortare till Stockholm. F r å n Katrineholm är avståndet 75 km till Örebro och 141 k m till Stockholm. Genomsnittsavståndet för de fem orterna är till Örebro 109 k m och till Stockholm 163 km. Eskilstuna stad

Järnvägsförbindelserna medger en hel dags huvudförhandling i såväl Stockholm som Örebro. Restiden är ungefär ls/« tim. till Stockholm och 23/4 tim. till Örebro. Avresetiden är vid färd till Örebro, om huvudförhandling skall kunna påbörjas redan på morgonen, obekväm. Resan måste nämligen då påbörjas redan kl. 05.42. Hålles huvudförhandling ej förrän kl. 11.45 kan resan emellertid företagas å bekväm tid. Uppehållstiden i Örebro blir ändock 7 tim. 33 min. Landsvägsavståndet är 87 km till Örebro och 115 km till Stockholm. Den lokala inställningen Värmlands län

Vid sammanträden i Karlstad har utredningsmannen sammanträffat med landshövdingen och befattningshavare vid länsstyrelsen i länet, häradshövdingarna i Mellansysslets, Nordmarks, Jösse, Fryksdals samt Älvdals och Nyeds domsagor, landsfogden i länet och stadsfiskalen i Karlstad samt med representanter för rådhusrätten i Karlstad, advokaterna i länet och Karlstads stad. Beträffande de förhållanden som vore av betydelse för frågan om hovrättens lättillgänglighet hade, framhölls allmänt, genomgripande förändringar ägt rum sedan spörsmålet om Värmlands hovrättstillhörighet dryf7—907074

98 tades i samband med processlagberedningens yttrande år 1938. Under det att landskapets i förhållande till Stockholm avlägsna belägenhet då vore ägnad att medföra mycken tidsförlust vid inställelse inför hovrätt vore situationen nu i stort sett tillfredsställande. Hovrättstingen i Karlstad hade för landskapet medfört ungefär samma fördelar som om hovrätten varit förlagd till denna stad. I ett antal mål holies visserligen huvudförhandling i Stockholm, såsom i mål mot häktad, i vissa militära brottmål och i jorddelningsmål, men bilismens utveckling och tillkomsten av expresståg till och från Stockholm möjliggjorde nu för stora delar av Värmland inställelse i Stockholm för en endagsförhandling u t a n att mer än en dag toges i anspråk och utan att nattåg behövde användas. Vid sammanträdena i Karlstad restes icke från något håll krav på förändring i länets nuvarande hovrättstillhörighet. Om emellertid Värmlands län utbrötes ur Svea hovrätt och fråga uppkomme om länets hänförande antingen till hovrätten för Västra Sverige i Göteborg eller till en nybildad hovrätt för bergslagen, förordades i första hand att länet hänfördes till den nybildade hovrätten, under förutsättning att hovrättens förläggningsort bestämdes till Karlstad. E n sådan organisation ansågs till och med vara att föredraga framför nuvarande ordning, enär inga mål behövde handläggas i Stockholm. För det fall att Karlstad icke komme i fråga för den nybildade hovrätten utan dess stationeringsort bleve Örebro, var meningarna delade, om länet borde hänföras till hovrätten i Göteborg eller till den nybildade hovrätten. Möjligheten att göra Falun till en nybildad hovrätts förläggningsort avvisades samstämmigt. Även Kristinehamn nämndes som möjlig förläggningsort för en hovrätt, men enighet rådde om att Karlstad vore den lämpligaste förläggningsorten inom landskapet. I fråga om Örebro anfördes att staden för södra och östra Värmland vore välbelägen. För de västra och norra delarna av Värmland åter vore Örebro sämre beläget än Karlstad vore för Örebro län. Förbindelserna från Kopparbergs län vore ungefär likvärdiga till Karlstad och Örebro. F r å n länsstyrelsens sida framhölls att avgörande skäl mot länets hänförande till en hovrätt i Örebro ej kunde anföras. Landsfogden förklarade att det från åklagarsynpunkt på grund av hovrättstingen vore ganska likgiltigt var hovrätten hade sin förläggningsort; Örebro vore dock att föredraga framför Göteborg. Värmlands ekonomiska förbindelser hade, framhölls särskilt från länsstyrelsens sida, förr varit starkt inriktade på Göteborg, men läget vore väsentligt förändrat. Visserligen ginge alltjämt landskapets export och import i stor utsträckning över Göteborg. Trä och papper samt j ä r n fraktades sålunda ut sjövägen över Vänern och via Göteborg. Men försäljningen på utlandet, vilken tidigare skett genom handelshus i Göteborg, ombesörjdes numera vanligen direkt av de olika företagens egna försäljningsorga-

99 nisationer med kontor flerstädes utomlands eller i Värmland, i vissa fall dock i Stockholm eller Göteborg. Även bortsett från dessa förändringar vore för övrigt affärstransaktioner av förevarande slag av föga betydelse för domstolarnas verksamhet, då uppkomna tvister sällan droges inför domstol. Medan den tunga trafiken ginge över Göteborg ginge styckegodstrafiken i större utsträckning över Stockholm. De affärstransaktioner som låge bakom dessa transporter vore flera till antalet och för domstolarna av större betydelse än de stora exportföretagens affärsförbindelser. F r å n advokathåll underströks de synpunkter som framförts från länsstyrelsens sida och framhölls, att medan ett fåtal stora företag hade vissa förbindelser över Göteborg, den stora allmänheten hade betydligt fler ekonomiska förbindelser med Stockholm. Detta medförde att parter och advokater lättare kunde kombinera en inställelse för huvudförhandling i Stockholm med uträttande av andra ärenden, såsom besök hos centrala myndigheter och på försäkringsbolag, än vad fallet vore vid en resa till Göteborg. F r å n länsstyrelsens sida framhölls i detta sammanhang att persontrafiken på järnväg vore livligare från Karlstad till Stockholm än från Karlstad till Göteborg. Enligt inhämtade upplysningar vore vid Karlstads centralstation antalet försålda biljetter för färd till Göteborg mindre än 65 procent av antalet försålda biljetter för färd till Stockholm. Örebro län

Vid sammanträde i Örebro har närvarit landshövdingen och landssekreteraren i länet, häradshövdingarna i Lindes och Nora, Västernärkes och östernärkes domsagor, borgmästaren i Örebro och landsfogden i länet, samt representanter för Örebro stad, åklagarna i Örebro och advokaterna i länet. Landshövdingen erinrade om att frågan om en hovrätt för västra och mellersta Svealand allvarligt övervägts år 1938, då hovrätten i Göteborg beslöts, men att tanken mött starkt motstånd från Svea hovrätts sida. Det vore enligt landshövdingens mening nu av flera skäl önskvärt att tanken på en hovrätt med förläggning i Örebro förverkligades. De fyra bergslagslänen — Örebro, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län — syntes utgöra en naturlig och lämplig domkrets för en dylik hovrätt. Jämfört med varje annan tänkbar förläggningsort inom en sådan domkrets vore Örebro, ehuru sydligt dock centralt beläget. En ny hovrätt borde därför förläggas till Örebro. För Örebro län skulle detta medföra betydande fördelar. Hovrätten bleve lättillgänglig för hela länet, och hovrättsting, med de nackdelar som följde med dem, skulle icke längre erfordras. Även decentraliseringssynpunkten talade för att Svea hovrätt delades. Såväl för befolkningen i domkretsen som för hovrätten måste det vara en fördel, om hovrättens ledamöter till följd av bosättning ute i domkretsen lärde k ä n n a de särskilda förhållandena i densamma. Härvid vore att beakta att bergslagslänen utgjorde ett ganska enhetligt område.

100 Särskilt från advokathåll anfördes att den nuvarande ordningen med hovrättsting i Örebro medförde, att förläggningen under Svea hovrätt kunde sägas vara från lättillgänglighets synpunkt fullt tillfredsställande. Endast ett mindre antal, huvudsakligen brådskande mål avgjordes vid huvudförhandling i Stockholm. Såväl från advokat- som domarhåll gjordes med skärpa gällande att varje annan förläggning av en bergslagshovrätt än i Örebro vore att anse som en avgjord försämring i jämförelse med den nu gällande ordningen. En hovrätt i Karlstad vore sålunda även med hovrättsting i Örebro icke önskvärd. I fråga om de organisatoriska förhållandena var meningarna något delade. Häradshövdingen i Östernärkes domsaga förklarade att Svea hovrätt tillhandahållit domsagan erforderlig fiskalshjälp och att han ej hade erfarenhet av att kontakten mellan hovrätten och domsagan skulle vara bristfällig, övriga närvarande domare var i nämnda avseenden av motsatt uppfattning. Rådhusrätten i Örebro hade sålunda under senare år trots starkt behov därav icke kunnat få någon hjälp från hovrätten med vikarier. Häradshövdingarna i Lindes och Nora samt Västernärkes domsagor hade icke kunnat vid behov få extra fiskalshjälp och förklarade att det syntes dem vara en allmän erfarenhet, att Svea hovrätt hade mycket svårt att tillhandahålla yngre domarpersonal. Detta gällde även i fråga om tingssekreterartjänsterna. Från advokathåll anfördes att systemet med hovrättsting i Örebro fungerade väl och att behov ej förelåge av flera ting. Väntetiden innan ett mål företoges till avgörande av hovrätten vore emellertid — oavsett tingens inverkan härvidlag — alltför lång. De allmänna återverkningarna av att en bergslagshovrätt inrättades i Örebro skulle, framhöll flera av de närvarande, bli gynnsamma för rättslivets utveckling i bergslagslänen. Borgmästaren i Örebro framhöll att en bättre kontakt skulle kunna åstadkommas mellan hovrätten och underrätterna, bl. a. genom utbyte av personal, och att detta skulle berika domstolarnas kunskap och erfarenhet. Häradshövdingen i Lindes och Nora domsaga förklarade att han, med erfarenheter från tillkomsten av hovrätten i Umeå, räknade med att en ny hovrätt i Örebro skulle medföra fördelar för de berörda länen i flera avseenden. Icke minst vore den bättre kontakt mellan hovrätt och underrätt som vore möjlig i en mindre hovrätt av utomordentligt värde. F r å n advokathåll anfördes att man i allmänhet ej kunde i praktiken kombinera en inställelse i Stockholm med uträttandet av andra ärenden där. Av andra skäl ville advokaterna emellertid ej förorda att någon ändring gjordes beträffande Örebro läns hovrättstillhörighet. Representanterna för Örebro stad förklarade att staden nu liksom år 1938, då frågan senast var aktuell, vore mycket intresserad av att en bergslagshovrätt inrättades i Örebro. Om en sådan komme till stånd kunde m a n påräkna en positiv inställning från stadens sida till de spörsmål i ekonomiska och andra hänseenden som uppkomme.

101 Västmanlands län

Vid sammanträde i Västerås har deltagit en representant för länsstyrelsen i Västmanlands län, häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga, t.f. tingsdomaren i Västmanlands mellersta domsaga, t.f. borgmästaren i Sala, stadsfiskalen och biträdande stadsfiskalen i Västerås samt representanter för rådhusrätten i Västerås och för advokaterna i länet. — Utredningsmannen har även sammanträffat med borgmästaren i Västerås. I fråga om hovrättens lättillgänglighet framhölls vid sammanträdet samstämmigt att om hovrätten förlades till Karlstad, detta skulle innebära en mycket stark försämring, särskilt om icke skyldighet för hovrätten infördes att för handläggning av mål från länet hålla ting i Västerås. Även en förläggning till Örebro — därvid man icke räknade med ting i Västerås — innebure för östra delen av länet, närmast Västmanlands östra domsaga och Sala stad, en klar försämring. För Västmanlands västra domsaga som omfattar länets västra del skulle, framhöll häradshövdingen i domsagan, en ny hovrätt i Örebro medföra en förbättring endast för vissa delar. Även i dessa delar av domsagan torde emellertid befolkningen liksom i domsagan i övrigt föredraga att tillhöra Svea hovrätt. F r å n mellersta domsagan anfördes att parter och vittnen nog hellre reste till Stockholm än till Örebro, men framhölls att en hovrättsförläggning till Örebro knappast medförde några konkreta nackdelar. T.f. borgmästaren i Sala förklarade, efter samråd med häradshövdingen i Västmanlands östra domsaga, att en förläggning av Sala stad och Västmanlands östra domsaga under en nybildad hovrätt med förläggningsort i Karlstad eller Örebro innebure bestämda nackdelar för befolkningen i staden och domsagan. Landsfogdens representant anförde att, om hänsyn toges enbart till kommunikationerna, Örebro vore att föredraga för 3 och Stockholm för 5 distriktsåklagare i länet, medan det för 4 distriktsåklagare vore tveksamt, om Örebro eller Stockholm vore bäst beläget. Så gott som samtliga distriktsåklagare föredroge emellertid att resa till Stockholm. Stadsfiskalen i Västerås framhöll att järnvägsförbindelserna från Västerås vore bättre till Stockholm än till Örebro, och förklarade med instämmande från advokathåll att man från Västerås i allmänhet åkte tåg till Stockholm. Detta berodde emellertid mindre på avståndet och mera på att det vore svårt att få parkeringsplats i Stockholm. Vid resor till Örebro kunde man räkna med att bil i allmänhet skulle komma att användas. Samtliga de närvarande framhöll att länet hade betydande kulturella och ekonomiska förbindelser med Stockholm. F r å n länsstyrelsens sida förklarades att de västra, från Stockholm längst bort belägna delarna av länet ho de mindre förbindelser med Stockholm än övriga delar. I de västra och mellersta delarna påginge en snabb industriell utveckling. Från lättillgänglikhetssynpunkt och med tanke på den pågående utvecklingen vore kanske därför en ändring, som medförde inställelse inför hovrätt i Örebro i stället för i Stockholm, icke så ogynnsam som man till en början kunde vara benägen anse. Om det av andra skäl befunnes önskvärt att en ny hovrätt inrät-

102 tades i Örebro, vore det därför svårt att finna sakskäl häremot. För huvuddelen av befolkningen i länet skulle även en hovrätt i Örebro tillgodose anspråken på lättillgänglighet. En delning av länet, så att de västra och mellersta delarna fördes till en hovrätt i Örebro, medan de östra delarna kvarbleve under Svea hovrätt, syntes från länsstyrelsens synpunkt icke medföra några nämnvärda nackdelar. Från advokathåll anfördes att en inställelse inför hovrätt i Stockholm kunde kombineras med uträttande av andra ärenden i huvudstaden. I fråga om de organisatoriska förhållandena framhölls från flera håll att effektiva åtgärder nu måste vidtagas för att nedbringa den stora balansen vid Svea hovrätt och påskynda målens behandling. En förstärkning av Svea hovrätt eller inrättande av en ny hovrätt angavs som möjliga åtgärder. F r å n nu angiven synpunkt vore inrättande av en hovrätt i Örebro önskvärd. Från häradshövdingehåll förklarades att Svea hovrätts storlek medfört, att någon egentlig kontakt mellan presidenten i Svea hovrätt och häradshövdingarna icke förekomme. Vidare uppgavs från domstolarnas sida att det länge varit svårt att få erforderliga vikarier från hovrätten. Från åklagarhåll anfördes att Svea hovrätt ofta nödgats sätta ut mål med kort varsel och att detta innebure nackdelar för åklagarna. I fråga om hovrättsting uttalades från åklagarnas sida att man icke önskade sådana, enär de medförde en anhopning av mål som vore olämplig från arbetssynpunkt. Dåvarande borgmästaren i Västerås, numera landshövdingen Olov Rylander yttrade vid sammanträffandet med utredningsmannen, att Västerås hade bättre järnvägsförbindelser med Stockholm än med Örebro och starkare anknytning till Stockholm. Om organisatoriska skäl talade för att Västerås hänfördes till en hovrätt i Örebro, kunde emellertid en sådan överflyttning godtagas. Kopparbergs län

I sammanträdet i Falun deltog landshövdingen och befattningshavare i länsstyrelsen i Kopparbergs län, häradshövdingarna i Falu, Hedemora, Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, borgmästaren i Falun och landsfogden i länet samt representanter för Falu stad och advokaterna i staden. De i sammanträdet deltagande var ense om att från synpunkten av hovrättens lättillgänglighet i första hand borde ifrågakomma att inrätta en hovrätt i Falun. I andra hand borde övervägas möjligheten att förlägga en ny hovrätt, närmast för Kopparbergs och Gävleborgs län, till Gävle. Med denna stad hade större delen av Dalarna relativt goda förbindelser. Om varken Falun eller Gävle kunde komma i fråga, vore Stockholm den för länet lämpligaste hovrättsstaden. Vid val mellan Örebro och Karlstad föredrog samtliga som uttalade sig i frågan Örebro. Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga med kansli i Malung, som icke själv var tillstädes, lät meddela att även för hans domsaga, som omfattade de närmast Karlstad liggande delarna av Dalarna, Örebro vore att föredraga framför Karlstad.

103 Från kommunikationssynpunkt vore, framhöll de närvarande samstämmigt — om man bortsåge från möjligheten att tillskapa en hovrätt i Falun eller Gävle — Stockholm den lämpligaste hovrättsorten. Länets kommunikationer vore i huvudsak inriktade mot Stockholm. Detta gällde såväl antalet tågförbindelser och tågtidernas anpassning som också vägnätet och dess beskaffenhet. Landsvägarna mot Stockholm vore sålunda bättre än vägarna mot Karlstad och Örebro. Från advokathåll uttalades att advokaterna i betydande utsträckning använde bil vid resa till Stockholm. En betydande utflyttning hade, framhölls från advokathåll, ägt rum från Dalarna till Stockholm, och nära ekonomiska och personliga förbindelser rådde alltjämt mellan dem som utflyttat och deras anhöriga och andra i Dalarna. De utflyttade anlitade alltjämt i viss utsträckning vid uppkomna tvister advokater från sin hemort. Stockholm vore i sådana fall en naturlig förhandlingsort, och advokaterna i Dalarna hade därför åtskilliga ärenden till Stockholm. De hade till följd härav goda möjligheter att kombinera en huvudförhandling inför hovrätt i Stockholm med uträttande av andra ärenden i huvudstaden. Representanterna för länsstyrelsen och för Falu stad framhöll att Falun liksom även hela södra Dalarna saknade kulturella och ekonomiska förbindelser med Örebro men hade en stark inriktning mot Stockholm. Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anförde att Svea hovrätts domkrets och organisation vore för stor. Detta medförde nackdelar i flera avseenden. Hovrättens domar bleve sett ur domsagans synvinkel oenhetliga. Målen från en domsaga komme nämligen att behandlas av ett större antal olika avdelningar än vad som bleve fallet i en mindre hovrätt, och det kunde icke undvikas att de olika avdelningarna dömde olika. Hovrättens funktion som i viss mån vägledande instans för underrätterna bleve lidande härav, och allmänhetens tilltro till likheten inför lagen kunde rubbas. En uppdelning av Svea hovrätt vore redan av nu angivna skäl önskvärd. Vad gäller Svea hovrätts möjligheter att tillhandahålla vikarier hade det visat sig, att hovrättens storlek icke som man kunnat vänta inneburit någon fördel; det vore mycket svårt att få vikarier från hovrätten till såväl härads- som rådhusrätterna. Hovrättens rekryteringsmöjligheter syntes icke heller längre vara så goda, och hovrätten hade numera måst tillgripa särskilda åtgärder för att försäkra sig om aspiranter, såsom att annonsera i tidningarna och att ringa omkring till häradshövdingarna och söka få dessa att påverka tingsnotarier att efter slutad tjänstgöring i domsagan taga anställning i hovrätten.

Vadsbo domsaga

Utredningsmannen har sammanträffat med presidenten i Göta hovrätt och inhämtat synpunkter även från häradshövdingen i Vadsbo domsaga. Såväl presidenten som häradshövdingen förklarade att det för befolk-

104 ningen i större delen av domsagan syntes innebära en fördel från lättillgänglighetssynpunkt, om domsagan hänfördes till en hovrätt i Örebro. Till följd av sitt läge hade domsagan få ekonomiska eller andra förbindelser med Jönköping. Icke heller från organisationssynpunkt syntes anledning föreligga att motsätta sig en överföring från Göta hovrätt till en hovrätt i Örebro.

Aska, Dals och Bobergs domsaga samt Motala stad

Presidenten i Göta hovrätt samt häradshövdingen i Aska, Dals och Bobergs domsaga har förklarat att domsagan liksom Motala stad vore inriktad mot Linköping och Norrköping och hade få ekonomiska eller andra förbindelser med Jönköping och Örebro. Med hänsyn härtill och då från lättillgänglighetssynpunkt icke förelåge någon större skillnad mellan Jönköping och Örebro syntes man, om andra skäl talade för en överföring från Göta hovrätt till en hovrätt i Örebro, icke böra motsätta sig en sådan.

Oppunda och Yillåttinge domsaga

Frågan om Oppunda och Villåttinge domsagas hovrättstillhörighet har dryftats dels vid sammanträde i Eskilstuna med bl. a. en representant för länsstyrelsen i Södermanlands län samt landsfogden i länet och dels vid sammanträde i Katrineholm med häradshövdingen i domsagan. Vid sammanträdet i Eskilstuna — därvid även dryftades Eskilstuna stads hovrättstillhörighet — uttalades från länsstyrelsens sida att det syntes vara naturligare att lägga Oppunda och Villåttinge domsaga än Eskilstuna under en hovrätt i Örebro. Domsagans tyngdpunkt låge i dess västra delar, och avståndet från dessa till Örebro vore kort. Häradshövdingen i domsagan anförde att det för västra delen av domsagan vore en fördel, om domsagan överfördes till en hovrätt i Örebro, under det att en sådan överföring för östra delen av domsagan med tätorterna Flen, Malmköping och Hälleforsnäs innebure en nackdel. Från dessa tätorter vore avståndet längre till Örebro än till Stockholm, och de hade ingen ekonomisk eller annan anknytning till Örebro. För Katrineholms stad innebure en förläggning under Örebro knappast vare sig fördelar eller nackdelar. Järnvägsförbindelserna vore bättre till Stockholm än till Örebro, men vid bilresa vore Örebro att föredraga. Ej blott advokater och åklagare utan även de flesta parter och vittnen använde numera bil vid inställelse inför rätta. Sammanfattningsvis kunde sägas att det för huvuddelen av domsagan ej spelade någon större roll, om domsagan kvarbleve under Svea hovrätt eller överfördes till en ny hovrätt i Örebro. Landsfogden upplyste att 5—10 statsåklagarmål från domsagan årligen ginge till hovrätt och gjorde ingen invändning mot att domsagan lades under en hovrätt i Örebro.

105 Eskilstuna stad

Vid sammanträde i Eskilstuna har närvarit representanter för länsstyrelsen i Södermanlands län, Eskilstuna stad, rådhusrätten, åklagarna och advokaterna i staden ävensom landsfogden i länet. I fråga om hovrättens lättillgänglighet framhöll representanterna för Eskilstuna stad att det för den rättssökande allmänheten ej spelade så stor roll, om hovrätten vore förlagd till Stockholm eller till Örebro. Järnvägsförbindelserna vore något bättre med Stockholm än med Örebro, men de flesta reste numera med bil, och då vore Örebro att föredraga till följd av kortare avstånd och bättre parkerings- och körförhållanden inom staden. Enligt stadsrepresentanternas mening funnes ej anledning för stadens invånare att motsätta sig en förläggning av hovrätten till Örebro. Från advokathåll gjordes däremot liksom av stadsfiskalen i Eskilstuna gällande att det innebure en försämring, om staden lades under en hovrätt i Örebro. Järnvägsförbindelserna vore sålunda sämre med Örebro än med Stockholm. Visserligen kunde man övergå till att i större utsträckning använda bil, men vintertid vore en bilresa ofta vansklig. Landsfogden förklarade att det för honom vore från arbetssynpunkt likgiltigt, om Eskilstuna tillhörde Svea hovrätt eller en hovrätt i Örebro, enär stadsfiskalen i Eskilstuna hade landsfogdekompetens i så gott som alla mål och landsfogden därför endast i undantagsfall uppträdde inför hovrätt i mål från staden. Stadsfiskalen i Eskilstuna upplyste att omkring 20 brottmål årligen överklagades från rådhusrätten till hovrätt och att flertalet av dem medförde inställelse inför hovrätten. Representanten för advokaterna framhöll att advokaterna, om hovrätten vore belägen i Örebro, icke såsom nu kunde utnyttja hovrättsresorna för uträttande av även andra ärenden, såsom besök i departement och ämbetsverk. I Örebro hade advokaterna i Eskilstuna nämligen mycket få uppdrag. Detta berodde bl. a. på att industrien vore av helt olika art i de båda städerna och att de ekonomiska förbindelserna mellan dem vore ringa. Enligt representanterna för Eskilstuna stad hade man ej anledning räkna med att allmänheten hade behov av eller möjligheter att kombinera ett besök i hovrättsstaden för en huvudförhandling där med uträttande av andra ärenden. Från länsstyrelsens sida framhölls slutligen, såsom i det föregående omnämnts, att det syntes naturligare att lägga Oppunda och Villåttinge domsaga än Eskilstuna under en hovrätt i Örebro.

Utredningsmannen har av förutvarande presidenten i Svea hovrätt Guldberg och nuvarande presidenten i hovrätten Zetterberg inhämtat synpunkter på Svea hovrätts organisation. Presidenten Guldberg framhöll att det från arbets- och administrationssynpunkter vore av föga betydelse för Svea hovrätt, om Gästrikland toges från hovrätten och lades under hovrätten för Nedre Norrland. Ville man

106 minska Svea hovrätt komme i första hand Värmlands län i blickpunkten. Om det från organisatoriska synpunkter vore lämpligt för hovrätten för Västra Sverige, att länet hänfördes till hovrättens domsområde, syntes detta böra ske. Att bilda en ny hovrätt för västra och mellersta Svealand vore däremot ej någon god lösning. För frågan om Svea hovrätts delning vore enligt presidenten Guldberg av betydelse, om tillräckligt antal välbelägna arbetsrum kunde ställas till hovrättens förfogande. Hovrätten vore nu så trångbodd att rumsfrågan knappast bleve löst, om hovrätten genom delning minskades med t. ex. endast två avdelningar. Det vore riktigt att administrationen av Svea hovrätt krävde mycket arbete, men med en väl avvägd delegation av administrativa ärenden från presidenten till den administrativa personalen hade arbetet dock gått bra. Byrådirektören hade härvid i huvudsak på egen hand skött de frågor som rörde underrätterna. Presidentens kännedom om de olika underrätternas särskilda förhållanden bleve av naturliga skäl liten och hans möjligheter att följa underrättsdomarnas arbete begränsad. Även hans kännedom om domaraspiranterna måste bli liten i jämförelse med vad som kunde vara fallet i mindre hovrätt. Presidenten Zetterberg framhöll till en början att frågan om förläggningsortens lättillgänglighet för allmänheten numera förlorat väsentligt i betydelse genom hovrättstingen. I en del mål förekomme visserligen alltjämt inställelse i Stockholm, men med nutida kommunikationsmedel betydde en sådan inställelse mindre. Även om det kunde göras gällande att Svea hovrätt vore för stor, vunnes ej mycket på en uppdelning. Risk förelåge att en nybildad hovrätt, t. ex. för västra och mellersta Svealand, bleve organisatoriskt för liten. Det låge i sakens natur att en större hovrätt hade större elasticitet vid stockningar i arbetet. Att Svea hovrätts balans vore orimligt stor och att underrätterna ej kunnat i önskvärd utsträckning tillhandahållas vikarier berodde ej på hovrättens storlek utan på att domarpersonalen vore för liten i förhållande till arbetsmängden. Svea hovrätts storlek medförde mycket administrativt arbete för presidenten, som till följd därav endast i ringa omfattning kunde deltaga i rättsskipningen, men i och för sig vållade storleken ej administrativa svårigheter. Dock bleve kontakten mellan presidenten och underrättsdomarna liten. Svea hovrätt vore nu synnerligen trångbodd och i mycket stort behov av nya lokaler. En utflyttning av t. ex. två avdelningar skulle visserligen komma att minska lokalsvårigheterna men vore knappast tillräcklig för att hovrättens lokalfråga skulle kunna anses löst. En förflyttning måste medföra betydande olägenheter för den personal som drabbades därav.

107 Utredningens bedömande Det framstår som naturligt att en hovrätt är stationerad på en central plats i den bygd där den skall verka. Detta är särskilt betydelsefullt för att tillgodose det viktiga intresset att hovrätten skall vara lättillgänglig för den rättssökande allmänheten. Vidare får hovrätten bättre kännedom om förhållandena i domsområdet. Kontakten mellan hovrätten och bygden blir bättre och samhörighetskänslan å ömse håll starkare, vilket bidrager till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Såsom förut nämnts har vid flera tillfällen anmärkts att Svea hovrätt vore för stor. På grund av det vidsträckta domsområdet med hovrättens stationeringsort, Stockholm, i en ytterkant av området vore stora delar av detsamma avlägset belägna från stationeringsorten. Detta gjorde hovrätten mindre lättillgänglig för dessa trakter. Vidare vore hovrätten på grund av sin storlek svårskött i administrativt hänseende. I 5 kap. har utredningen framfört allmänna synpunkter på spörsmålen om lämplig domkrets och organisation för hovrätt. I det följande upptager utredningen med utgångspunkt från sina bedömanden i 5 kap. till behandling frågorna, huruvida domkretsen och organisationen för Svea hovrätt är för stora samt om skäl föreligger att från domkretsen utbryta mera avlägsna områden för att därav bilda en ny hovrätt. Såsom utredningen i 5 kap. starkt betonat är kravet på att en hovrätt skall vara lättillgänglig för den rättssökande allmänheten synnerligen betydelsefullt. Man har velat tillgodose detta krav på två vägar, nämligen genom en uppdelning av hovrätterna och genom anordnande av hovrättsting eller andra särskilda sammanträden utom hovrättens förläggningsort för behandling av mål från mera avlägset belägna trakter. Såsom förut framhållits kan emellertid hovrättsting och särskilda sammanträden ej helt undanröja olägenheterna av en långt från trakten belägen förläggningsort. Man kan nämligen inte underlåta att behandla ett ej ringa antal brådskande mål å förläggningsorten. Hovrättsting och särskilda sammanträden inverkar därtill störande på arbetet i hovrätten, minskar arbetskapaciteten och förorsakar besvär i olika avseenden, såsom närmare utvecklats i 5 kap. På sätt där uttalats bör man i statsnyttans intresse eftersträva att begränsa hovrättstingen och andra sammanträden utom förläggningsorten. Såsom förut berörts i detta kap. under »Allmänna anmärkningar» har Svea hovrätt ålagts skyldighet att hålla hovrättsting för, utom Gästrikland som ej behandlas i detta sammanhang, Värmlands län, Örebro län och Kopparbergs län. Det kan ej förnekas att dessa län är mindre väl belägna i förhållande till förläggningsorten, Stockholm, och att detta från lättillgänglighetssynpunkt föranleder olägenheter för allmänheten. Om från Svea hovrätt utbrötes en hovrätt med en i förhållande till dessa trakter lämpligare belägen förläggningsort, skulle detta innebära stora fördelar.

108 För en utbrytning av områden från Svea hovrätt talar också att därigenom skulle vinnas en väl behövlig minskning av hovrätten i administrativt hänseende. Dess nuvarande storlek föranleder flera olägenheter i detta avseende såsom anmärkts i 5 kap. under rubriken »Särskilda frågor beträffande Svea hovrätt». Sålunda är presidenten, på grund av sin stora administrativa arbetsbörda, allenast i ringa omfattning i tillfälle att deltaga i den dömande verksamheten. I de andra hovrätterna tjänstgör presidenten som ordförande i en utsträckning som motsvarar hälften av lagmans ordförandeskap. Förhållandet i Svea hovrätt måste anses som synnerligen otillfredsställande. Denna uppfattning synes också, enligt vad som framgår av ett uttalande i 1956 års statsverksproposition, ha delats av dåvarande chefen för justitiedepartementet. Denne framhöll tillika att varje åtgärd som kunde vidtagas för att möjliggöra för presidenterna att i ökad omfattning deltaga i rättsskipningen vore starkt motiverad. Vidare försvåras genom storleken av Svea hovrätt presidentens ledande och övervakande verksamhet. Det är ej så lätt för honom att få tillräcklig kontakt med och närmare lära känna domarpersonalen. Hans direkta kontakter med underrätternas domarpersonal blir synnerligen begränsad. Därigenom försvåras icke blott prövningen av domaraspiranterna utan också ingripanden mot eventuella missförhållanden. Tanken på en utbrytning från Svea hovrätt av områden i västra och mellersta Svealand och bildande av en ny hovrätt för dessa områden är såsom framgår av det föregående icke ny. Utredningen har ansett sig böra undersöka huruvida icke Värmlands, Örebro och Kopparbergs län samt Västmanlands län, som naturligt ansluter sig till nämnda län, eller ock huvuddelen av dessa fyra län, de s. k. bergslagslänen, bör bilda stommen i en ny hovrätt. Därest en ny hovrätt skall inrättas uppställer sig frågan om var den skall vara stationerad. Såsom framhållits under rubriken »Valet av förläggningsort för hovrätt» i 5 kap. bör hovrätten vara förlagd till en större stad med ställning som centralort. Den största staden i det ifrågasatta domsområdet är Örebro. Denna stad är även centralt belägen och ligger i en folkrik bygd. Staden har goda kommunikationer med omkringliggande trakter. Från värmlandshåll har förordats Karlstad såsom stationeringsort. Utredningen finner emellertid Örebro, som är mera centralt belägen, vara att föredraga. Då utredningen i det följande diskuterar stationeringsortens lättillgänglighet för skilda områden, som ifrågasattes kunna hänföras till den nya hovrätten, utgår alltså utredningen från att dess stationeringsort blir Örebro. Med hänsyn till östra Västmanlands nära belägenhet till Stockholm och goda förbindelser med staden synes utbrytande av denna del av länet innebära en sådan försämring från lättillgänglighetssynpunkt för nämnda del, att Västmanlands östra domsaga och Sala stad bör förbliva under Svea

109 hovrätt. I övrigt synes från lättillgänglighetssynpunkt för största delen av de fyra bergslagslänen Örebro vara lämpligare beläget än Stockholm. Detta gäller främst Värmlands och Örebro län samt västra delen av Västmanlands län och sydöstra delen av Kopparbergs län. För mellersta delen av Västmanlands län och västra delen av Kopparbergs län torde Örebro och Stockholm vara ungefär likvärdiga, dock med någon övervikt till förmån för Örebro såvitt angår nämnda del av Västmanlands län. För en stor del av Kopparbergs län är dock Stockholm något bättre beläget än Örebro. Som ett helhetsomdöme kan emellertid uttalas, att från lättillgänglighetssynpunkt skulle ernås avsevärda fördelar för allmänheten genom tillskapandet av en ny hovrätt med säte i Örebro. Vidare skulle behovet av hovrättsting och särskilda sammanträden minskas. För Örebro län bortfaller behovet helt. Beträffande Värmlands län synes behov av hovrättsting föreligga för de västra och mellersta delarna av länet. Däremot kan ifrågasättas huruvida skäl föreligger att bibehålla hovrättstingen för länets östra del, som har ganska goda järnvägsförbindelser med Örebro och ej ligger så långt därifrån. Då hovrätten emellertid bör hålla ting i Karlstad för länet i övrigt och Karlstad från lättillgänglighetssynpunkt för östra delen av länet ligger något bättre till än Örebro, bör å hovrättstingen i Karlstad alltjämt behandlas även mål från östra delen av länet. Det bör emellertid bemärkas att den nya hovrätten får kortare resor till Karlstad än Svea hovrätt. För Kopparbergs län måste ting fortfarande hållas i Falun. För övriga delar av den ifrågasatta domkretsen erfordras ej hovrättsting. Utom att kravet på lättillgänglighet tillgodoses måste också fordras att den nya hovrätten erhåller en domkrets av sådan storlek att den möjliggör en lämplig organisation. Såsom förut framhållits i »Allmänna anmärkningar» bör det ej komma i fråga att inom denna del av landet tillskapa en hovrätt med mindre än tre avdelningar. Antalet ledamöter i en 3-avdelningshovrätt bör helst vara så avpassat att det blir möjligt att organisera hovrätten på fulla 5-mannaavdelningar, presidenten oräknad, därvid presidenten kan fördela sin tjänstgöring som ordförande på samtliga tre avdelningar. Enär presidenten skall räknas som */, ledamot, bör inberäknat presidenten antalet ledamöter alltså vara 15Vi. Om hovrätten beräknas medhinna 50—55 inkommande mål per ledamot och år, skulle lämpligt målunderlag kunna sättas till 775—850 mål. Emellertid ger undersökningen angående alternativ till en bergslagshovrätt vid handen, att de med Västmanlands östra domsaga och Sala stad minskade bergslagslänen ej bildar tillräckligt underlag för en hovrätt med önskvärd organisation; jfr alternativ 2 som avser en domkrets av denna storlek. Domkretsen måste utökas för att detta mål skall nås. Såsom framgår av alternativen föreligger flera tänkbara möjligheter till utvidgning. Bland dem ingår också att överflytta delar av Göta hovrätt, nämligen

110 Vadsbo samt Aska, Dals och Bobergs domsagor och Motala stad till den nya hovrätten. Från lättillgänglighetssynpunkt torde Örebro vara lika väl beläget som Jönköping för dessa jurisdiktionsområden, och en överflyttning synes kunna ske utan men för organisationen i Göta hovrätt. Emellertid anser utredningen att i första hand områden ur Svea hovrätts domkrets bör komma i fråga för att tillföras den nya hovrätten. Utredningen finner att alternativ 6 innebär en tillfredsställande lösning. Detta alternativ förutsätter att den nya hovrätten skall omfatta, utom de fyra bergslagslänen Västmanlands östra domsaga och Sala stad frånräknade, även Oppunda och Villåttinge domsaga samt Eskilstuna stad. F r å n lättillgänglighetssynpunkt torde Örebro — med hänsyn till betydelsen av biltrafiken — vara närmast bättre beläget för Eskilstuna än Stockholm. Beträffande Oppunda och Villåttinge domsaga gäller att en stor del av densamma har god anknytning och goda förbindelser till Örebro. Avstånden är ej större än att bil med fördel kan användas i stor utsträckning. Som ett helhetsomdöme kan uttalas att en överflyttning av domsagan till den nya hovrätten i varje fall ej skulle innebära någon försämring från lättillgänglighetssynpunkt för domsagan. För en hovrätt med en domkrets enligt nu behandlade alternativ skulle medelantalet för åren 1957 och 1958 inkomna mål uppgå till 835. Med utgångspunkt från detta målantal kan det erforderliga antalet ledamöter beräknas till 15V2. Hovrätten skulle alltså, presidenten oräknad, kunna organiseras på tre fulla 5-mannaavdelningar. Folkmängden i den angivna domkretsen uppgick den 1 januari 1959 till 1 147 036 personer. Under hovrätten skulle komma att lyda 20 domsagor och 6 städer med egen jurisdiktion. Inrättande av en hovrätt enligt det förordade alternativet skulle medföra att Västmanlands och Södermanlands län bleve uppdelade på två hovrätter. Såsom n ä m n t s i 5 kap. under rubriken »Uppdelning av län å skilda hovrätter» torde en uppdelning ej föranleda några egentliga olägenheter. Detta bestyrkes av erfarenheten från Gävleborgs län, vilket sedan den 1 juli 1954 är uppdelat på Svea hovrätt och nedre norrländska hovrätten. Ej heller synes det kunna tillmätas någon betydelse att Eskilstuna stad ej komme att bilda ett med den övriga delen av domkretsen sammanhängande område. Avståndet från staden till sistnämnda område är ringa. Såsom nämnts är enligt utredningens mening Svea hovrätt från administrativ synpunkt för stor. Vid en utbrytning av den nya hovrätten skulle antalet allmänna avdelningar i Svea hovrätt minskas från 11 till 8 samt antalet hovrätten underlydande domsagor nedgå från 36 till 16. Rådhusrätterna under hovrätten skulle minskas från 14 till 8. Det är uppenbart att icke minst den stora nedgången av antalet underlydande domsagor skulle i hög grad minska presidentens administrativa arbetsbörda. Det

Ill skulle sannolikt bli möjligt för honom att regelbundet i viss utsträckning deltaga i rättsskipningen. Han skulle dessutom få vida bättre tillfälle att lära känna personalen och hans ledande och övervakande verksamhet skulle i hög grad underlättas. Genom utbrytningen av den nya hovrätten skulle i Svea hovrätts domsområde folkmängden, räknad den 1 januari 1959, minskas från 2 887 781 till 1 740 745. Även efter utbrytningen bleve folkmängden i domsområdet avsevärt större än folkmängden i någon av de andra hovrätternas domkretsar. En viktig fråga är på vad sätt utbrytningen av den nya hovrätten skulle komma att inverka på arbetsbelastningen på domarpersonalen i Svea hovrätt. Med utgångspunkt från att före utbrytningen ledamotsantalet var 55 och medeltalet för 1957 och 1958 inkomna mål 3 148, skulle arbetsbelastningen per år för varje ledamot vara ungefär 57 mål. Om utbrytningen förutsattes minska antalet ledamöter med 15, skulle återstå 40 ledamöter, därvid dock också viss hänsyn finge tagas till att presidenten skulle bli i tillfälle att i ökad omfattning deltaga i rättsskipningen. Medeltalet för 1957 och 1958 inkomna mål skulle för den minskade hovrätten uppgå till 2 313. Med hänsyn tagen till presidentens deltagande i rättsskipningen skulle å varje ledamot belöpa ungefär 57 mål för år. Antalet mål per ledamot bleve sålunda i stort sett oförändrat. Emellertid är att märka att utbrytningen av den nya hovrätten skulle innebära en avsevärd lättnad beträffande hovrättens skyldighet att hålla ting. Tingsresor till Karlstad, Örebro och Falun skulle bortfalla och kvar endast stå tingsresor till Gävle. Som ett helhetsomdöme måste därför uttalas att utbrytningen komme att föranleda viss minskning i arbetsbelastningen för ledamöterna i Svea hovrätt. Emellertid må i detta sammanhang framhållas att arbetsläget för ledamöterna i Svea hovrätt är i hög grad ansträngt, varom även den höga målbalansen vittnar. För att hinna med att avdöma inkomna mål skall hovrätten såsom nyss påpekats avgöra i medeltal 57 mål per ledamot och år, vilket är mera än utredningen normalt förutsatt som maximum. Därtill kommer att ett stort antal av målen är av vidlyftig beskaffenhet. För en viss förstärkning av ledamotsorganisationen synes därför föreligga goda skäl. Det ankommer emellertid icke på utredningen att göra framställning därom. Såsom framgår av vad som yttrats i 5 kap. under rubriken »Lämpligheten från vissa synpunkter av större eller mindre organisation för hovrätt» föreligger ej anledning antaga att domarpersonalen i en 3-avdelningshovrätt förlagd till Örebro skulle hemfalla åt ensidighet eller få synvidden begränsad. Intresset av likformighet i rättstillämpningen skulle knappast lida men genom utbrytningen av den nya hovrätten. Elasticiteten vid plötsliga stockningar i arbetet skulle visserligen ej bli så stor i denna som i

112 den odelade Svea hovrätt, men erfarenheterna från de redan nu befintliga 3-avdelningshovrätterna tyder på att en hovrätt med sådan organisation i stort sett nöjaktigt kan bemästra problem av ifrågavarande slag. Bildandet av den nya hovrätten kan ej antagas komma att menligt inverka på rekryteringen till domarbanan eller domarutbildningen. Man har ej anledning antaga annat än att Örebro skulle locka ett tillräckligt antal domaraspiranter till hovrätten. I en 3-avdelningshovrätt kan utbildningen ordnas på fullt tillfredsställande sätt. Det har framhållits att koncentrationen av ämbetsverken till Stockholm föranleder avsevärda olägenheter, och en särskild kommitté, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, har också såsom nämnts i 5 kap. under rubriken »Särskilda frågor beträffande Svea hovrätt» blivit tillsatt för att utröna i vad mån en utflyttning bör ske. Detta är givetvis till stor del beroende av huruvida den ifrågavarande myndigheten för sin verksamhet har behov av att stå i kontakt med regeringen och centrala myndigheter. För en domstol föreligger ej ett sådant behov. Utbrytning av en ny hovrätt skulle alltså utan olägenhet tillgodose intresset att minska lokaliseringen av myndigheter till Stockholm. Inrättandet av den nya hovrätten kominer otvivelaktigt att medföra vissa kostnader. Dessa är huvudsakligen av engångsnatur. I förgrunden träder därvid utgifterna för anskaffande av lokaler för den nya hovrätten. Det förefaller sannolikt att dessa kostnader ej blir ringa, ehuru vissa möjligheter att nedbringa dem torde finnas såsom längre fram närmare skall beröras. Vidare är att märka att de av Svea hovrätt disponerade lokalerna är helt otillräckliga för hovrättens nuvarande organisation och att därför oavvisligt behov av nya utrymmen föreligger. Om än en utbrytning av den nya hovrätten icke gör det möjligt att undgå anskaffande av ytterligare lokaler för Svea hovrätt skulle i vart fall krävas betydligt mindre ökat utrymme. En annan engångspost, som kan beräknas uppgå till ett ganska betydande belopp, är möbler och kontorsutrustning för den nya hovrätten. Även därvidlag är emellertid att märka att en avsevärd möbelanskaffning blir nödvändig för de utökade lokaler Svea hovrätt behöver med nuvarande organisation. Ökningen i årliga utgifter genom tillkomsten av den nya hovrätten torde ej bli av mera betydande storleksordning. Den erforderliga personalen överflyttas i huvudsak från Svea hovrätt. Nyanställning synes bli nödvändig allenast i ganska ringa omfattning. Den av den nya hovrätten föranledda ökningen i driftskostnader torde ej bli stor. Sammanfattningsvis kan sägas att de utgifter som föranledes av den nya hovrätten ej är av sådan storlek, att de bör stå i vägen för inrättande av densamma. I anslutning till vad ovan anförts finner utredningen att särskilt från rättsvårdssynpunkt och administrativ synpunkt fullgoda skäl föreligger för att ur Svea hovrätt utbrytes en ny hovrätt med den domkrets utred-

113 ningen ovan angivit eller således Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län utom Västmanlands östra domsaga och Sala stad, Kopparbergs län samt av Södermanlands län Oppunda och Villåttinge domsaga och Eskilstuna stad. Utredningen föreslår att så sker. Hovrättsting bör av den nya hovrätten hållas i Karlstad för Värmlands län och i Falun för Kopparbergs län. I den nyinrättade hovrätten skulle ingå huvuddelen av bergslagen och hithörande områden skulle bilda kärnan i hovrätten. Det synes därför ligga nära till hands att hovrätten erhåller benämningen »Bergslagens hovrätt», och utredningen förordar detta namn på den nya hovrätten. Med hänsyn till ovissheten om när lokaler blir disponibla för den nya hovrätten kan utredningen icke avgiva förslag angående den tidpunkt då hovrätten skall börja sin verksamhet. I samband med att beslut träffas om dess inrättande bör bemyndigande givas åt Konungen att bestämma när hovrätten skall träda i verksamhet. För att den nya hovrätten så snabbt som möjligt skall erhålla arbetsmaterial bör mål och ärenden från dess domkrets, i vilka talan fullföljts i Svea hovrätt men som ej hunnit avgöras där då den nya hovrätten träder i verksamhet, överlämnas till denna för vidare behandling.

8—907074

9 KAPITLET Organisation och kostnader för den nya hovrätten

Organisation Domarpersonal

Såsom föreslagits i 8 kap. under rubriken »Utredningens bedömande» bör en ny hovrätt för västra och mellersta Svealand inrättas samt organiseras på tre ordinarie 5-mannaavdelningar. Utredningen, som utgår från att en tredje lagmansbefattning inrättas i de nuvarande 3-avdelningshovrätterna och presidentens ordförandeskap ej knytes till viss avdelning, anser detsamma böra gälla i den nya hovrätten. Den ordinarie domarpersonalen bör alltså omfatta 1 president, 3 lagmän och 12 hovrättsråd. Fiskalsorganisationen torde, med utgångspunkt från att domarutredningens uppfattning i detta hänseende i betänkandet »Domarbanan» godtages, böra beräknas enligt de av domarutredningen angivna grunderna. Presidentbefattningen nyinrättas. Två ordinarie avdelningar eller alltså 2 lagmän och 8 hovrättsråd överföres från Svea hovrätt. En tredje avdelning bildas genom att en av de extra avdelningarna i Svea hovrätt överföres och i samband därmed ordinariesättes. Sålunda utbytes 5 extra ledamöter i Svea hovrätt mot 1 lagman och 4 hovrättsråd i den nya hovrätten. Erforderlig fiskalspersonal synes kunna överföras från Svea hovrätt. Vid genomförande av vad nu föreslagits skulle i Svea hovrätt de allmänna avdelningarna komma att bestå av 7 ordinarie avdelningar och 1 extra avdelning (1 president, 7 lagmän, 28 hovrättsråd, 5 extra ledamöter). Stadigvarande behov av minst nämnda ordinarie ledamotsorganisation måste anses föreligga i Svea hovrätt. Administrativ personal

Vid bedömande av behovet av administrativ personal för den nya hovrätten torde ledning kunna hämtas av organisationen i de nu befintliga 3-avdelningshovrätterna. Man torde kunna räkna med att personalbehovet blir i stort sett detsamma som i skånska hovrätten, dock med iakttagande att den på övergångsstat förde aktuarien ersattes av en förste kansliskrivare. Med ledning av den genom regleringsbrevet den 5 juni 1959 fastställda personalförteckningen för skånska hovrätten bör alltså den administrativa personalen i den nya hovrätten bestå av följande befattningshavare: 1 byrådirektör (Ao 24), 1 bokhållare (Ao 13), 4 förste kansliskrivare (Ao 12), 1 kontorist (stenograf) (Ao 9), 1 förste expeditionsvakt (Ao 8), 2 expeditionsvakter (Ao 7), 3 kanslibiträden (Ao 7) samt 4 kontorsbiträden (Ao 5).

115 Befattningarna som byrådirektör och bokhållare måste uppenbarligen besättas genom nyanställning. Av övriga erforderliga befattningshavare torde flertalet kunna erhållas genom överflyttning av motsvarande befattningshavare från Svea hovrätt. Utredningen anser att från Svea hovrätt av kontorspersonalen kan överflyttas åtminstone följande befattningshavare, nämligen 3 förste kansliskrivare, 2 kanslibiträden och 3 kontorsbiträden. Utredningen har därvid närmast tänkt sig att personalen skulle kunna tagas från följande verksamhetsgrenar i Svea hovrätt, nämligen 3 förste kansliskrivare, 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden från avdelningarnas expeditioner och skrivcentralen samt 1 kanslibiträde och 1 kontorsbiträde från sekreterarexpeditionen och kamerala avdelningen. Av expeditionsvaktpersonalen i den nya hovrätten torde 2 ordinarie expeditionsvakter kunna överflyttas från Svea hovrätt. Förste expeditionsvaktbefattningen bör nytillsättas. I samband därmed synes emellertid i Svea hovrätt indragning kunna ske av 1 e. o. expeditionsvaktsbefattning. Behovet av nyanställning av administrativ personal i den nya hovrätten skulle sålunda omfatta: 1 byrådirektör (Ao 24), 1 bokhållare (Ao 13), 1 förste kansliskrivare (Ao 12), 1 kontorist (Ao 9), 1 förste expeditionsvakt (Ao 8), 1 kanslibiträde (Ao 7) och 1 kontorsbiträde (Ao 5). Emellertid torde såsom förut berörts 1 befattning som e. o. expeditionsvakt i Svea hovrätt kunna indragas.

Kostnader Såsom i korthet framhållits i 8 kap. under rubriken »Utredningens bedömande» föranleder tillkomsten av den nya hovrätten kostnader. Det är givetvis mycket svårt att flera år i förväg med någon större grad av tillförlitlighet uppskatta framtida kostnader. I många fall torde det endast vara möjligt att avge ett allmänt omdöme. Särskilda svårigheter föreligger att nu beräkna kostnaden för anskaffande och iordningställande av lokaler för den nya hovrätten. Här rör man sig, såsom framgår av vad nedan anföres i detta hänseende, med många ovissa faktorer. Engångskostnader

Ett alternativ att tillgodose lokalbehovet för den nya hovrätten är nybyggnad. Det bör emellertid också undersökas huruvida det icke är möjligt att för ändamålet taga i anspråk redan befintlig, staten tillhörig byggnad. Lokalbehovet torde bli ungefär detsamma som för hovrätten för Västra Sverige vid början av dess verksamhet. Denna hovrätts byggnad är ju avsedd för en 3-avdelningshovrätt och torde i fråga om utrymme kunna tjäna som förebild. Byggnaden, som var färdig omkring den 1 januari 1948, betingade enligt vad utredningen inhämtat hos byggnadsstyrelsen en kostnad av omkring 1 500 000 kronor. Efter byggnadens uppförande har byggnadskostnaderna

116 stigit avsevärt. Prisstegringen kan enligt uppgift från byggnadsstyrelsen beräknas till ca 55 procent. Kostnaden för uppförande av en byggnad motsvarande hovrättsbyggnaden i Göteborg kan alltså i nuvarande prisläge uppskattas till omkring 2 325 000 kronor. Därtill kommer kostnaderna för tomt. Med hänsyn till det intresse Örebro har att få hovrätten förlagd till staden förefaller det rimligt att staden bidrager till kostnaderna för hovrättens förläggande dit. Framhållas må att Göteborg och Sundsvall gjorde ekonomiska insatser för motsvarande ändamål. Såsom nyss nämnts bör undersökas huruvida icke den nya hovrätten kan inrymmas i redan befintlig, staten tillhörig byggnad i Örebro. Enligt vad utredningen inhämtat i byggnadsstyrelsen är det icke uteslutet att så kan ske. På grund av ändrade dispositioner är det nämligen icke osannolikt att lokaler i Örebro slott blir lediga och att utrymmena är av sådan storlek att hovrättens lokalbehov kan tillgodoses. Frågan bör göras till föremål för närmare undersökning. Såsom berörts i 8 kap. under rubriken »Hovrättens bedömande» är Svea hovrätts lokaler alldeles otillräckliga för hovrätten med dess nuvarande organisation. Behov av avsevärda lokalutrymmen föreligger och det torde möta ganska stora svårigheter att anskaffa dessa. Vid en utbrytning från hovrätten av tre avdelningar med tillhörande administrativ personal kommer lokalfrågan i ett avsevärt bättre läge. Oaktat det sannolikt ej torde bli möjligt att tillgodose lokalbehovet för hovrätten inom byggnadskroppen för det av hovrätten nu disponerade Kungshuset, blir den del av hovrätten som behöver förläggas utom Kungshuset mindre. Detta måste vara till fördel från arbetssynpunkt, och det blir lättare att anskaffa det mindre lokalutrymme som då erfordras. Vad angår möbler och andra inventarier kan enligt uppgift från byggnadsstyrelsen kostnaden för möblering av lokaler erforderliga för den nya hovrätten beräknas till omkring 440 000 kronor i nuvarande prisläge. Såsom nyss framhållits måste man härvidlag beakta att huvudparten av de nyä utrymmena och möblering av dem behövs redan för Svea hovrätt med dess nuvarande organisation och alltså oberoende av om den nya hovrätten utbrytes eller ej. Den nya hovrätten måste erhålla en telefonväxel. Installationskostnaden därför kan enligt från televerket lämnad uppgift beräknas till omkring 37 000 kronor. Nödvändig utrustning av kontorsmaskiner kan antagas draga en kostnad av 15 000 kronor. Utgifterna för anskaffande av bibliotek för den nya hovrätten får skattas till 40 000 kronor. Statsverket blir skyldigt att betala flyttningskostnader till största delen av den personal som överflyttas från Svea hovrätt. Härtill kan under en övergångstid komma omstationeringstraktamenten. Storleken av dessa utgifter är det på grund av ovissa faktorer icke möjligt att på förhand beräkna med

117 n å g o n g r a d av tillförlitlighet. Det är ej o s a n n o l i k t a t t u t g i f t e r n a k o m m e r a t t överstiga 50 000 k r o n o r . Årliga kostnadsökningar

I fråga o m avlöningar s y n e s m a n b ö r a r ä k n a m e d de k o s t n a d s ö k n i n g a r s o m n e d a n i n t a g n a s a m m a n s t ä l l n i n g u t v i s a r (jfr s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n e n 1959 II h t s . 29). Nettolön

1 president 40 044 En extra avdelning (i Svea hovrätt) utbytes mot en ordinarie avdelning. 1 lagman Bo 4 — (merkostnad för 1 hovrättsråd som vikarie för lagman + 1 assessor Ae 26:27 ortsgrupp 5) 4 500 2 hovrättsråd Bo 1 — 2 assessorer Ae 26:27 ortsgrupp 5 9 000 (1 arvode för hovrättsråd som vice ordf. samt 2 assessorer Ae 26:27 oförändrat bortsett från ändrad dyrortsgruppering) Summa för domarpersonal 1 byrådirektör Ao 24:26 1 bokhållare Ao 13:15 1 förste kansliskrivare Ao 10:12 . 1 kontorist Ao 9:11 1 kanslibiträde Ao 7:9 1 kontorsbiträde Ao 5:5

,

53 544 24 480 13 140 12 420 10 476 9 444 7 680 77 640

1 förste expeditionsvakt Ao 8:10 ortsgrupp 3 — 1 expeditionsvakt Ao 7:8 ortsgrupp 5; besparing Summa för administrativ personal

—132 77 508

S a m m a n l a g t u p p g å r a l l t s å d e s s a k o s t n a d s ö k n i n g a r till (53 544 + 77 508 = ) 131 052 k r o n o r . E m e l l e r t i d v i n n e s för d e n p e r s o n a l s o m ö v e r f l y t t a s f r å n Svea h o v r ä t t viss b e s p a r i n g g e n o m ä n d r a d d y r o r t s g r u p p e r i n g . S t o c k h o l m tillhör n ä m l i g e n o r t s g r u p p 5 och Ö r e b r o o r t s g r u p p 3. B e s p a r i n g e n k a n u p p s k a t t a s till o m k r i n g 35 000 k r o n o r p e r å r . I f r å g a o m s t o r l e k e n av k o s t n a d e r n a för sjukvård m. m., i r e g l e r i n g s b r e v e t d e n 5 j u n i 1959 för b u d g e t å r e t 1959/60 för Svea h o v r ä t t förslagsvis b e r ä k n a d e till 15 000 k r o n o r , t o r d e u t b r y t n i n g e n av d e n n y a h o v r ä t t e n ej föranleda någon ändring. B e t r ä f f a n d e p o s t e n reseersättningar, s o m i r e g l e r i n g s b r e v e t för b u d g e t å r e t 1959/60 för Svea h o v r ä t t u p p t a g i t s till förslagsvis 100 000 k r o n o r , k a n m i n s k n i n g p å r ä k n a s . A n t a l e t r e s o r till ting och s ä r s k i l d a s a m m a n t r ä d e n b l i r m i n d r e och a v s t å n d e n vid f ö r e t a g n a r e s o r f ö r k o r t a s . S t o r l e k e n av b e s p a r i n g e n t o r d e p å f ö r h a n d k n a p p a s t k u n n a b e r ä k n a s , m e n det r ö r sig o m ett ganska avsevärt belopp. I f r å g a o m expenser h a r i r e g l e r i n g s b r e v e t för b u d g e t å r e t 1959/60 utgift e r n a i Svea h o v r ä t t för b r ä n s l e , lyse o c h v a t t e n b e r ä k n a t s förslagsvis till

118 45 000 kronor och övriga expenser lill högst 170 000 kronor. Såvitt angår bränsle, lyse och vatten är att emotse en kostnadsstegring som dock är svår att beräkna på grund av ovissheten i lokalfrågan. Det bör påpekas att även ett tillgodoseende av lokalbehovet för en odelad Svea hovrätt skulle föranleda kostnadsstegring i ifrågavarande avseenden. Även beträffande övriga expenser torde en viss kostnadsstegring vara att emotse. Bland annat torde utgifterna för städning komma att stiga, men angående denna utgiftsökning gäller vad nyss sagts om kostnadsstegringen avseende bränsle, lyse och vatten.

•

10 K A P I T L E T Överförande a v Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige

För den händelse utredningens förslag om bildande av en ny hovrätt omfattande bl. a. Värmlands län ej skulle godtagas, är därmed ej utan vidare klart att Värmlands län skall förbli under Svea hovrätt. Tidigare har varit på tal att överföra länet från Svea hovrätts till hovrättens för Västra Sverige domsområde, och till denna tanke synes slutlig ställning ej ha tagits av statsmakterna. Utredningen anser sig därför böra upptaga frågan till övervägande. Historik Värmland tillhörde, såsom nämnts i den historiska översikten i 1 kap., till år 1816 Göta hovrätts domkrets. Vid överflyttningen nämnda år till Svea hovrätt angavs såsom skäl arbetsorganisatoriska förhållanden. I processkommissionens förslag år 1926 hänfördes Värmland i alternativet med nio hovrätter till en hovrätt i Örebro och i alternativet med sju hovrätter till en hovrätt i Göteborg. I motionsförslaget vid 1936 års riksdag om en hovrätt i Göteborg uttalades att Värmland borde hänföras, icke till göteborgshovrätten utan till en hovrätt för västra Svealand. Processlagberedningen föreslog däremot i sitt yttrande år 1938 angående uppdelning av Göta hovrätt att även Värmland skulle föras till den föreslagna nya hovrätten i Göteborg. För frågan om Värmlands hovrättstillhörighet vore enligt beredningen i viss mån avgörande, om kravet på uppdelning av Svea hovrätt ansåges böra leda till inrättande av ännu en hovrätt. Uppenbart vore enligt beredningen, att om en hovrätt förlades t. ex. till Örebro, även Värmlands län borde hänföras till denna hovrätt. Emellertid ansåg beredningen sig icke böra förorda inrättande av någon ny hovrätt inom Svealand. De skäl som talade för att Värmland skulle föras till hovrätten i Göteborg angav beredningen i huvudsak sålunda: Till stöd för att Värmlands län överfördes till den nya hovrätten i Göteborg må till en början framhållas, att detta län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar, som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg. Räknat från skilda orter i Värmland är avståndet till Göteborg kortare än till Stockholm. Särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland äger Göteborg

120 ur kommunikationssynpunkt avgjort företräde framför Stockholm som hovrättsstad. Det torde också kunna antagas, att länets kommersiella förbindelser i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm. Av särskild betydelse i nu förevarande avseende är vidare, att ett avskiljande av Värmlands län från Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle för sistnämnda hovrätt innebära lättnad i fråga om åliggandet att under en ny rättegångsordning hålla hovrättsting. En överföring av Värmlands län torde ock, som framgår av vad nedan anföres, möjliggöra en starkare organisation av den nya hovrätten. I remissyttrandena över processlagberedningens förslag framkom olika meningar såvitt gällde Värmlands län. Göta hovrätt —- utom fyra ledamöter — anslöt sig till processlagberedningens förslag att länet skulle överföras till hovrätten i Göteborg. Hovrätten utgick därvid från att någon hovrätt för västra delen av Svealand icke skulle inrättas. Såsom skäl för överförandet till göteborgshovrätten åberopade Göta hovrätt bl. a. de goda kommersiella förbindelserna mellan länet och Göteborg. Vidare talade enligt Göta hovrätt domstolsorganisatoriska skäl starkt för att Värmlands län fördes till hovrätten i Göteborg. Därigenom skulle vinnas bl. a. en minskning av den organisatoriskt sett alltför stora Svea hovrätt och en starkare organisation av göteborgshovrätten än som eljest vore möjligt. Minoriteten i Göta hovrätt, som ansåg att kraven på en hovrätt i Örebro sannolikt icke kunde avvisas, uttalade att Värmlands län givetvis måste föras till denna hovrätt och att i så fall skäl saknades att nu föra länet till hovrätten i Göteborg. Svea hovrätt ansåg sig ej böra tillstyrka en överflyttning av Värmlands län till en hovrätt i Göteborg. Till stöd för att länet borde bli kvar under Svea hovrätt anfördes att det vore lättare för en större än för en mindre hovrätt att hålla hovrättsting. En överflyttning av Värmlands län vore icke heller från organisatorisk synpunkt att förorda. Därigenom skulle nämligen nödvändiggöras en sammansättning av göteborgshovrätten på två avdelningar, förstärkta med vardera två ledamöter. På en dylik sammansättning anlade hovrätten kritiska synpunkter. De remissinstanser som representerade den lokala inställningen i Värmlands län avstyrkte med enstaka undantag att länet överfördes till den nya hovrätten i Göteborg. I flera yttranden uttalades härvid att processlagberedningens uppfattning, att länets kommersiella förbindelser ginge över Göteborg i minst lika stor utsträckning som över Stockholm, vore felaktig. I den proposition till 1939 års riksdag vari inrättandet av göteborgshovrätten föreslogs hänvisade departementschefen i fråga om Värmlands län till att de lokala önskemålen övervägande gick i den riktningen, att den nuvarande ordningen borde bibehållas. På grund härav och då frågan om delning av Svea hovrätt icke syntes mogen att slutligt avgöras, borde med ett slutligt ståndpunktstagande till frågan om Värmlands inpassande i det ena eller det andra hovrättsområdet tills vidare anstå. I två i anledning av propositionen väckta motioner yrkades att Värmlands län skulle hänföras till hovrätten i Göteborg. Första lagutskottet uttalade

121 att det vore förenat med vissa svårigheter att i dåvarande läge, då sådan utredning icke förelåge att frågan om den slutliga indelningen i hovrättskretsar av Svea och Göta hovrätters område kunde överblickas, fatta ståndpunkt i frågan. Utskottet ville emellertid understryka, att även om propositionen nu biträddes, därmed slutlig ställning icke tagits till frågan om en eventuell utvidgning av göteborgshovrättens domsområde i samband med landets slutliga indelning i hovrättsområden. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av sex ledamöter yrkades, att Värmlands län skulle läggas till göteborgshovrätten. Riksdagen biföll propositionen. Statistiska

uppgifter

Befolkningen utgjorde den 1 januari 1959 i den nuvarande domkretsen för hovrätten för Västra Sverige 1 155 234 personer och i Värmlands län 291 035 personer eller således i domkretsen och länet tillsammans 1 446 269 personer. Därest Värmlands län tillhört hovrättens för Västra Sverige domkrets, hade antalet till hovrätten inkomna mål under åren 1952—1958 varit följande. Nuvarande domkretsen Värmlands län S u m m a antal mål

1952 805 199

1953 824 215

1954 898 209

1955 970 231

1956 978 217

1957 913 257

1958 1 012 241

1 004

1 039

1 107

1 201

1 195

1 170

1 253

För den närmaste framtiden torde man för en på förevarande sätt utökad domkrets få räkna med att antalet inkommande mål skall komma att uppgå till minst 1 200. För avverkande av ett sådant antal mål erfordras, om man räknar med att hovrätten skall för varje ledamot kunna medhinna högst 55 inkommande mål, minst 22 ledamöter. Detta skulle i jämförelse med vad som nu är förhållandet i hovrätten för Västra Sverige innebära en ökning av antalet ledamöter med 4, nämligen från 18 till 22. Det ökade ledamotsbehovet kan också beräknas med utgångspunkt allenast från den ökning i antalet inkommande mål som ett överförande av Värmlands län skulle medföra. Medelantalet inkomna mål i Värmlands län för åren 1957 och 1958 var 249. För avverkande av detta målantal erfordras ungefär 5 ledamöter. Hovrättens ledamotsantal skulle vid en sådan beräkning få ökas med 5 till 23. Kommunikationer

och avstånd

I fråga om kommunikationer och avstånd från Värmlands län till Göteborg får utredningen hänvisa till den undersökning som redovisats i 8 kap. vid behandlingen av frågan om en hovrätt i Örebro. Här må dock erinras om att Göteborg erbjuder bättre järnvägsförbindelser 9—907074

122 än Stockholm för arton av de undersökta tjugoen orterna och Stockholm bättre järnvägsförbindelser än Göteborg för tre orter, bland dem Karlstad och Kristinehamn. Såsom utredningen framhållit är skillnaderna mellan de olika orternas förbindelser med Göteborg och Stockholm dock ej så stora som de angivna siffrorna kan synas ge vid handen. I några fall, där visserligen icke med fram- och återresa samma dag utan anlitande av nattåg ens en kort huvudförhandling kan hållas i Stockholm, kan sålunda i Göteborg endast en förhandling om en å två timmar medhinnas. I andra fall där en så kort huvudförhandling är möjlig i såväl Stockholm som Göteborg hänför sig fördelen med Göteborg som hovrättsstad i förevarande avseende endast därtill att huvudförhandlingen i Göteborg kan hållas tidigare på eftermiddagen än i Stockholm. Till Stockholm kan avresa från Karlstad ske med expresståget »Värmlänningen» kl. 05.55, med ankomst till Stockholm kl. 10.02 (restid 4 tim. 7 min.). Återresan kan likaledes göras med »Värmlänningen» med avgång från Stockholm kl. 17.45 och ankomst till Karlstad kl. 22.00 (restid 4 tim. 15 min.). För inställelse i Göteborg kan användas tåg med avgång från Karlstad kl. 04.58 och ankomst till Göteborg kl. 11.12 (restid 6 tim. 14 min.) eller tåg från Karlstad kl. 08.05 och till Göteborg kl. 12.50 (restid 4 tim. 45 min.). Återresan till Karlstad kan ske från Göteborg kl. 17.17 med ankomst till Karlstad kl. 22.20 (restid 5 tim. 3 min.). Landsvägsavståndet är för samtliga tjugoen orter kortare till Göteborg än till Stockholm. Från Karlstad är avståndet till Göteborg 265 km och till Stockholm 325 km. Medelavståndet för de tjugoen orterna är till Göteborg 297 km och till Stockholm 380 km. Den lokala inställningen I vad avser den lokala inställningen till ett överförande av Värmlands län från Svea hovrätts domkrets till hovrättens för Västra Sverige domkrets torde få hänvisas till utredningens redogörelse ovan vid behandlingen av frågan om en hovrätt i Örebro. Här må dock erinras om att vid de sammanträden utredningen höll i länet icke från något håll restes krav på förändring i länets nuvarande hovrättstillhörighet. Därest valet skulle komma att stå mellan Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige, förordade de vid sammanträdena närvarande representanterna för länet att Värmland alltjämt skulle få tillhöra Svea hovrätt.

Presidenten C. Romberg i hovrätten för Västra Sverige, som av utredningsmannen tillfrågats i ämnet, har svarat i skrivelse som i huvudsak innehåller följande. En ökning av göteborgshovrättens domkrets med Värmlands län nödvändiggjorde en förstärkning av hovrättens arbetskrafter, som

123 med hänsyn till effektiviteten borde ske i form av ytterligare en avdelning om 5 ledamöter. Huruvida den dåvarande fjärde, extra avdelningen om 4 ledamöter (arbetskraftsförstärkningen utgjorde vid den tid då presidentens skrivelse avläts 4 ledamöter) i varje fall behövde förstärkas med en femte ledamot kunde f. n. icke bedömas. Det vore icke möjligt att tillgodose det av en sådan organisationsförstärkning betingade lokalbehovet inom den nuvarande byggnadskroppen. Avgörande för frågan om Värmlands överflyttande till göteborgshovrätten borde emellertid vara, om detta bleve till gagn för rättsskipningen. Avsåges Värmland böra skiljas från Svea hovrätt syntes det naturligt att det lades till göteborgshovrättens domkrets. Kunde andra lösningar ifrågakomma borde givetvis samtliga alternativ prövas. Med ledning av tillgängligt material kunde göteborgshovrätten ej göra en sådan bedömning.

Utredningens bedömande Värmlands län är beläget på kortare avstånd från Göteborg än från Stockholm. Från synpunkten att hovrätten skall vara lättillgänglig måste hänsyn tagas härtill. Emellertid är att märka att flertalet mål av Svea hovrätt handlägges å hovrättsting i Karlstad. Beträffande dessa mål skulle länets överförande till hovrätten för Västra Sverige ej medföra någon förändring, enär även denna hovrätt bör hålla ting i Karlstad. Vad angår det mindre antal mål som nu handlägges i Stockholm skulle dessa vid ett överförande av Värmlands län till hovrätten för Västra Sverige komma att handläggas i Göteborg. Vid en jämförelse från lättillgänglighetssynpunkt mellan Stockholm och Göteborg bör till en början bemärkas att avstånden från Värmlands län är så långa såväl till Stockholm som till Göteborg, att bil lämpligen ej kan användas utan att man huvudsakligen måste räkna med järnvägsförbindelserna. För Södersysslets och Årjängs domsagor är järnvägsförbindelserna avgjort bättre med Göteborg än med Stockholm. Karlstad och Kristineh a m n åter har bättre järnvägsförbindelser med Stockholm än med Göteborg och detsamma gäller de närmast Karlstad och Kristinehamn liggande bygderna, i fall där man snabbt kan nå nämnda båda städer. Dessa med omnejd omfattar en avsevärd del av länets befolkning. För övriga delar av länet har Göteborg från kommunikationssynpunkt bättre läge än Stockholm. Som ett helhetsomdöme kan sägas att Göteborg för större delen av länets befolkning är mera lättillgängligt än Stockholm men att skillnaden ej är sådan att den kan tillmätas större betydelse. Vidare må påpekas att länet ej synes på samma sätt som tidigare vara ekonomiskt och kulturellt inriktat mot Göteborg. Numera torde man i dessa avseenden ha starkare samhörighet med Stockholm och vid sammanträdet i Karlstad inför utredningsmannen uttalade sig de närvarande representan-

124 terna för länet mot ett överförande av detsamma till hovrätten för Västra Sverige. Stor vikt måste tillmätas de organisatoriska synpunkterna. På grund av den arbetsbelastning som för närvarande föreligger i nuvarande domkrets har hovrätten för Västra Sverige för senare delen av år 1959 erhållit förstärkning med 3 extra ledamöter; under en ganska lång tid dessförinnan utgjorde arbetsförstärkningen 4 ledamöter. Huruvida stadigvarande behov för framtiden föreligger av den arbetskraftsförstärkning som för senare delen av år 1959 tilldelats hovrätten torde vara svårt att bedöma, men med hänsyn till det stora antal vidlyftiga mål hovrätten har att handlägga synes det sannolikt att så blir förhållandet. Utredningen anser sig böra räkna därmed. Den för senare delen av år 1959 erhållna arbetskraftsförstärkningen utnyttjas så, att man med anlitande av densamma och en ledamot från ordinarie avdelning bildar en extra avdelning om 4 ledamöter. Hovrätten arbetar alltså på 2 avdelningar om vardera 5 ledamöter och 2 avdelningar om vardera 4 ledamöter. Såsom framhållits i 5 kap. under rubriken »Ledamotsantalet i avdelning» är en sammansättning av avdelning med allenast 4 ledamöter ej så lämplig. Den omständigheten att i organisationen utom de båda 4-mannaavdelningarna ingår två 5-mannaavdelningar kan dock göra olägenheterna något mindre framträdande. Det synes ej heller osannolikt att den fortgående ökningen av målen kan föranleda behov av ytterligare arbetskraftsförstärking, så att en av de båda 4-mannaavdelningarna kan förändras till 5-mannaavdelning. En sådan organisation har såsom nyss berörts tidigare gällt under ganska lång tid, nämligen under senare delen av år 1957, hela år 1958 och större delen av år 1959. Från Värmlands län har i medeltal för åren 1957 och 1958 fullföljts 249 mål. Detta målantal motsvarar ungefär 5 ledamöters arbetskapacitet. Skall länet införlivas ined hovrätten för Västra Sverige synes den mest rationella lösningen vara att där inrätta en ny avdelning om 5 ledamöter. Visserligen kan ifrågasättas huruvida icke en förstärkning med 4 ledamöter vore tillfyllest, särskilt om en tredje lagmansbefattning inrättas och presidenten frigöres från ordförandeskapet på viss avdelning, varigenom antalet ledamöter ökas med V»- Emellertid bör beaktas att Värmlands läns införlivande med hovrätten kommer att föranleda tingsresor till Karlstad, vilket blir en belastning, och att hovrätten för Västra Sverige relativt sett har större antal stora mål än t. o. m. Svea hovrätt. En förstärkning med 5 ledamöter får därför anses motiverad. Efter inrättande av en ny 5-mannaavdelning skulle hovrätten med utgångspunkt från nuvarande organisation komma att omfatta 5 avdelningar, därav 3 om 5 ledamöter och 2 om 4 ledamöter. Även en sådan organisation kommer alltså att inrymma två 4-mannaavdelningar. Skillnaden i förhållande till den nuvarande organisationen skulle allenast bestå däri att antalet 5-mannaavdelningar ökades från två till tre. Denna för-

125 ändring kan ej spela någon nämnvärd roll för minskning av de olägenheter som föranledes av de båda 4-mannaavdelningarna. Det kan göras gällande att utökningen av organisationen i hovrätten för Västra Sverige vid ett införlivande av Värmlands län kan ge organisationen större elasticitet och därigenom inverka fördelaktigt på hovrättens möjlighet att bemästra toppar i arbetsbelastningen. Ökningen av organisationen är dock proportionellt så liten att eventuella fördelar måste bli ringa. Såsom ett helhetsomdöme angående verkningarna i organisatoriskt hänseende av den nu ifrågasatta utökningen av hovrätten för Västra Sverige kan sägas att fördelarna därav för hovrätten skulle bli skäligen obetydliga. Ett avskiljande av Värmlands län från Svea hovrätt måste inverka på organisationen där. Som nämnts fullföljes från Värmlands län till Svea hovrätt mål till ett antal som kan beräknas ungefär motsvara 5 ledamöters arbetskapacitet, och en ej ringa arbetsbelastning förorsakas av tingsresorna till Karlstad. Det kan därför ifrågasättas om icke vid ett avskiljande av Värmlands län ledamotsantalet i Svea hovrätt skulle kunna minskas med 5 ledamöter, motsvarande arbetskraftsförstärkningen i hovrätten för Västra Sverige. Emellertid måste såsom framhållits i 8 kap. under rubriken »Utredningens bedömande» beaktas att arbetsläget i Svea hovrätt är h å r t ansträngt. Det kan därför med fog göras gällande att minskningen av Svea hovrätts ledamotsantal bör begränsas till 4 ledamöter. För den femte ledamoten i den nya avdelningen i hovrätten för Västra Sverige måste i så fall inrättas en ny ledamotsbefattning. Vid ett överförande av Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige måste givetvis viss fiskalspersonal och kontorspersonal överflyttas från Svea hovrätt. Några nämnvärda fördelar från administrativ synpunkt torde ej ernås för Svea hovrätt genom ett avskiljande av Värmlands län. Hovrätten skulle fortfarande vara för stor i administrativt hänseende. Från lokaliseringssynpunkt synes ett avskiljande från Svea hovrätt av Värmlands län sakna betydelse. Man måste taga hänsyn till hur ett överförande av Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige skulle inverka på de båda hovrätternas lokalfrågor. Hovrätten för Västra Sverige är redan för närvarande mycket trångbodd. Det synes emellertid kunna antagas att det med nuvarande organisation föreliggande lokalbehovet skulle kunna tillgodoses inom den nuvarande byggnadskroppen efter vissa ändringar och omdisponeringar. Om hovrättens personal ökas med en avdelning om 5 ledamöter jämte därtill hörande fiskals- och kontorspersonal torde det vara ogörligt att tillgodose lokalbehovet inom den nuvarande byggnadskroppen. Tillbyggnad eller nybyggnad måste bli erforderlig. Det skulle sannolikt bli svårt att finna en lämplig lösning för detta byggnadsprojekt och det skulle draga avsevärda kostnader. Beträffande Svea hovrätt, som med nuvarande organisation är i starkt behov av avsevärt ökade lokaler utöver dem som inrymmes i Kungshuset, torde

126 genom ett avskiljande av Värmlands län någon väsentlig förbättring av lokalsvårigheterna ej ernås. Minskningen av personalen bleve nämligen i förhållande till den stora personalorganisationen ej av större betydelse. Behovet av nya lokaler utöver Kungshuset komme att kvarstå. Sammanfattningsvis vill utredningen uttala att de fördelar som från rättsvårdssynpunkt kan vinnas genom Värmlands läns överförande från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige ej synes vara av större betydelse. Enbart dessa fördelar motiverar näppeligen en ändring i nu bestående ordning. Ej heller i övrigt föreligger bärande skäl för överflyttningen. Mot denna talar de svårigheter och kostnader som skulle uppkomma med avseende å hovrättens för Västra Sverige lokalfråga. På grund av det anförda anser sig utredningen ej kunna förorda att — för den händelse utredningens förslag om inrättande av en ny hovrätt innefattande bl. a. Värmlands län ej godtages — nämnda län överföres från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige.

U t k a s t till f ö r f a t t n i n g s ä n d r i n g a r

2 kap. 6 § rättegångsbalken Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Bergslagens hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland. Om hovrätternas domkretsar förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Kungörelsen den 14 maj 1954 (nr 228) om hovrätternas domkretsar Under hovrätterna skola höra, under Svea hovrätt: Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län, av Södermanlands län Nyköpings och Livgedingets domsagor samt Nyköpings stad, Gotlands län, av Västmanlands län Västmanlands östra domsaga och Sala stad ävensom av Gävleborgs län Gästriklands östra och Gästriklands västra domsagor samt Gävle stad; under Göta hovrätt: Älvsborgs län; under Bergslagens hovrätt: den del av Södermanlands län, som icke hör under Svea hovrätt, Värmlands och Örebro län, den del av Västmanlands län, som icke hör under Svea hovrätt, samt Kopparbergs län; under hovrätten för Nedre Norrland: Norrbottens län.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt från domstol eller annan myndighet i område som kommer att höra under Bergslagens hovrätt och i vilket vid ikraftträdandet av denna kungörelse Svea hovrätt icke meddelat dom eller slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas till Bergslagens hovrätt. De närmare föreskrifter härom som må finnas erforderliga meddelar Konungen.

128 Kungörelsen den 22 september 1949 (nr 501) om hovrättsting

Rikets hovrätter

1 §• av domkretsen: Tingsort

Svea hovrätt:

Gävle

Göta hovrätt: Bergslagens Hovrätten

Tingsområde

den under hovrätten hörande delen av Gävleborgs län staden Borås

hovrätt: för Nedre Norrland:

Karlstad Falun

Värmlands län Kopparbergs län

—

Norrbottens län

För genomförande av vad utredningen förordat erfordras även en del ändringar i arbetsordningen för rikets hovrätter. Utredningen har emellertid ej ansett påkallat att utarbeta förslag till sådana ändringar.

Sammanfattning

Utredningsmannens uppdrag avser utredning av frågan om en omreglering av hovrätternas domsområden. Några särskilda direktiv har ej givits för uppdraget. Utredningen har undersökt olika tänkbara alternativ till en reglering av hovrätternas domsområden. Alternativen berör samtliga hovrätter utom hovrätten över Skåne och Blekinge. Närmast har undersökningarna tagit sikte på en minskning av Svea hovrätts domsområde och en jämkning av domsområdena för de norrländska hovrätterna. För bedömande av hithörande spörsmål har utredningen funnit det erforderligt att göra en grundlig undersökning angående hovrätternas arbetsbelastning. Utredningen har insamlat och sammanställt uppgifter angående antalet under en viss tidsperiod årligen till varje hovrätt inkomna och av hovrätten avgjorda mål. Likaså har uträknats antalet per ledamot i varje hovrätt avgjorda mål. Av stor betydelse för bedömande av arbetsbördan är om mål avgjorts efter huvudförhandling, och därvid spelar stor roll om huvudförhandlingen ägt rum å eller utom hovrättens förläggningsort. I sistnämnda fall tillkommer besvär, bl. a. i form av resor. Utredningen har sökt belysa nämnda förhållanden. Vidare har utredningen redovisat de olika hovrätternas arbetsbelastning genom vidlyftiga mål samt den omfattning i vilken hovrätterna avgivit remissyttranden över lagförslag eller i administrativa ärenden. Utredningen har funnit att arbetsbelastningen å domarpersonalen i hovrätterna på grund av den ökade måltillströmningen och det ökade antalet stora och invecklade mål under senare år stigit, trots den förstärkning av arbetskrafterna som skett. Enligt utredningens mening är arbetsläget i samtliga hovrätter ansträngt, och krav på ökade prestationer kan ej ställas på domarpersonalen. Tvärtom ligger en ytterligare förstärkning av arbetskrafterna närmare till hands. Utredningen har ansett att man ej kan kräva samma antal avgjorda mål per ledamot och år för de olika hovrätterna, men har uppställt som en allmän riktlinje att man torde kunna räkna med att en hovrätt, om ej särskilda förhållanden föranleder till annat bedömande, skall kunna medhinna högst 55 inkomna mål per ledamot och år. Utredningen framlägger allmänna synpunkter på lämplig domkrets och organisation för hovrätt. Frågan om domkretsens storlek har starkt sam-

130 band med det viktiga kravet att hovrätten skall vara lättillgänglig. Enligt den nya rättegångsbalkens principer skall ett mål avgöras på grundval av vad som förekommit vid muntlig förhandling och det måste därför ordnas så, att inställelsen för parter, vittnen och sakkunniga icke blir förenad med alltför stora besvär och kostnader. Önskemålet att göra hovrätterna lättillgängliga kan, såsom skedde vid genomförandet av nya rättegångsbalken, tillgodoses på två vägar, nämligen genom en fortsatt uppdelning av hovrätterna eller annan omreglering av deras domkretsar samt genom anordnande av hovrättsting och andra sammanträden utom hovrättens förläggningsort. Det är uppenbart att sammanträden utom förläggningsorten medför stora fördelar för den rättssökande allmänheten. Genom sådana sammanträden vinner parter och andra som har att inställa sig vid hovrätten samma fördelar från lättillgänglighetssynpunkt som om domstolen vore förlagd på sammanträdesorten. För statsverket kan sammanträden utom förläggningsorten medföra en minskning av vissa kostnader, men å andra sidan föranledes därav utgifter i andra hänseenden. Dylika sammanträden kan ej heller helt undanröja olägenheten av en obekväm förläggningsort. Erfarenhetsmässigt behandlas ett ej ringa antal brådskande mål från trakt, för vilken hovrättsting hålles, å hovrättens förläggningsort. För hovrätterna förorsakar sammanträden utom förläggningsorten nackdelar som ej bör underskattas. Resorna inverkar störande på arbetets jämna gång, tager tid och är tröttande. Enligt utredningens uppfattning måste man i statsnyttans intresse som en allmän riktlinje fasthålla vid att den övervägande delen av hovrättens arbete skall fullgöras å förläggningsorten samt eftersträva att begränsa hovrättstingen och andra sammanträden utom förläggningsorten, där så kan ske utan olägenhet av större betydelse för den rättssökande allmänheten. Man måste därför, om hovrätterna skall göras mera lättillgängliga, använda även utvägen att uppdela hovrätterna eller omreglera deras domsområden. Vid sådant fall måste emellertid också beaktas, vilken organisation som från andra synpunkter är den lämpligaste. Den nuvarande indelningen i hovrätter karakteriseras av att vi har en mycket stor hovrätt, nämligen Svea hovrätt, och ett flertal mindre hovrätter. Utredningen upptager till granskning vissa spörsmål angående nackdelar och fördelar som förmenats vara förknippade med en stor eller mindre hovrätt. Utredningen uttalar sig därvid om inverkan av hovrättens storlek på frågorna om ensidighet och begränsning i synvidden hos ledamöterna, rättstillämpningens likformighet, elasticiteten vid plötsliga stockningar i arbetet, ledamöternas kännedom om de särskilda förhållandena i de olika delarna av domsområdet samt urvalet av jurister för domarbanan och deras utbildning. Utredningen anser att i nämnda hänseenden en mycket stor hovrätt såsom Svea hovrätt ej innebär några fördelar utom

131 beträffande arbetselasticiteten samt att den medför nackdelar i fråga om ledamöternas kännedom om domsområdet. Beträffande frågan om några minimikrav bör uppställas på en hovrätts organisation anför utredningen att man icke för de delar av landet som har en tätare befolkning och där resorna vid inställelse icke blir alltför betungande bör tillskapa hovrätter med endast två avdelningar. Däremot anser utredningen att för det glest befolkade Norrland norrlandshovrätternas nuvarande organisation på två avdelningar är den lämpligaste. Angående antalet ledamöter på avdelning i hovrätt framhåller utredningen att erfarenheten ådagalagt, att en avdelning om 5 ledamöter är den lämpligaste organisationsformen och att denna därför bör eftersträvas, särskilt då det gäller en mera stadigvarande organisation. Utredningen anser liksom 1955 års domarutredning att i landsortshovrätterna lagman skall finnas å varje avdelning och presidentens skyldighet att tjänstgöra som ordförande ej knytas till viss avdelning utan fördelas på samtliga avdelningar. Efter framläggandet av ovan berörda synpunkter på lämplig domkrets och organisation för hovrätt övergår utredningen till att undersöka, i vilka fall en omreglering av hovrätts domkrets kan tänkas komma i fråga samt om från nämnda synpunkter eller av särskilda skäl tillräckliga motiv föreligger för en omreglering. För att göra sig underrättad om den lokala inställningen har utredningen besökt Eskilstuna, Falun, Gävle, Göteborg, Jönköping, Karlstad, Katrineholm, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Västerås, Örebro och Örnsköldsvik. Utredningsmannen har därvid sammanträffat med representanter för domare, åklagare, advokater, länsstyrelser och kommunala myndigheter. I vissa fall har representanter för näringslivet beretts tillfälle att framföra sina synpunkter. Utredningen har vidare verkställt vissa undersökningar angående kommunikationsförhållandena. Genom vägförvaltningarna har införskaffats uppgifter om landsvägsavstånden från ett antal orter till olika alternativa hovrättsstäder. För samma orter har även järnvägsförbindelserna undersökts. Av ifrågasatta omregleringar upptager utredningen till en början spörsmålet, om numera skäl föreligger att inrätta en ny hovrätt i Gävle för Kopparbergs län och Gävleborgs län eller för Kopparbergs län och Gästrikland. Utredningen finner att organisatoriska skäl bestämt talar däremot. Från lättillgänglighetssynpunkt är det tveksamt om bildande av en hovrätt i Gävle skulle vara till gagn för den rättssökande allmänheten. I vart fall är fördelarna så små, att de icke tillnärmelsevis uppväger de nackdelar som följer av den olämpliga organisationen. Utredningen finner därför att en ny hovrätt i Gävle icke bör inrättas. Utredningen har vidare upptagit frågan, om en omreglering av norrlands-

132 hovrätterna bör göras. Sålunda har undersökts om Gästrikland bör överföras från Svea hovrätts domkrets till hovrättens för Nedre Norrland domkrets i eller utan samband med att Ångermanlands norra domsaga överföres från sistnämnda hovrätts till hovrättens för övre Norrlands domkrets. Tillika har övervägts om nämnda domsaga utan samband med överflyttning av Gästrikland bör överföras till övre norrländska hovrättens domsområde. Med hänsyn till den utveckling som under senare år ägt rum i fråga om målens antal och svårighetsgrad har utredningen funnit, att en omreglering innebärande allenast Gästriklands överförande från Svea hovrätt till nedre norrländska hovrätten och en omreglering innefattande enbart Ångermanlands norra domsagas överförande från nedre till övre norrländska hovrätten icke längre skulle medföra några organisatoriska fördelar för norrlandshovrätterna. Ej heller skulle dessa alternativ från lätttillgänglighetssynpunkt erbjuda några fördelar för befolkningen i de berörda områdena. De fördelar som från organisatorisk synpunkt för närvarande k a n vara att vinna vid en omreglering avseende Gästriklands överförande till Svea hovrätt och samtidigt överflyttning av Ångermanlands norra domsaga från nedre till övre norrländska hovrätten synes enligt utredningens mening kunna bli mycket kortvariga, om utvecklingen i fråga om ökningen av arbetsbelastningen fortgår som hittills. Från lätttillgänglighetssynpunkt erbjuder ej heller detta alternativ några fördelar. Därtill kommer att frågan om Gävleborgs läns hovrättstillhörighet i viss utsträckning så sent som år 1954 varit föremål för statsmakternas prövning. På grund av det anförda anser utredningen att de båda Norrlandshovrätterna bör bibehållas vid sina nuvarande domkretsar. Utredningen upptager därefter frågan huruvida en delning bör ske av Svea hovrätt genom utbrytning därifrån av en hovrätt för de mellersta och västra delarna av Svealand. Utredningen erinrar om att denna fråga icke är ny och att Örebro stad år 1938 gjorde framställning om inrättande av en sådan hovrätt. Förslaget avvisades då, men statsmakterna tog ej slutlig ståndpunkt i frågan. Justitieministern yttrade vid framläggande av proposition vid 1939 års riksdag om bildande av en hovrätt för Västra Sverige, att spörsmålet om Svea hovrätts uppdelning icke syntes moget att slutligt avgöras och att ett slutligt ståndpunktstagande krävde ytterligare utredningar och överväganden. Utredningen framhåller att det framstår som naturligt att en hovrätt är stationerad på en central plats i den bygd där den skall verka. Detta är särskilt betydelsefullt för att tillgodose det viktiga intresset att hovrätten skall vara lättillgänglig för den rättssökande allmänheten. Vidare får hovrätten bättre kännedom om förhållandena i domsområdet. Kontakten mellan hovrätten och bygden blir bättre och samhörighetskänslan å ömse håll starkare, vilket bidrager till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Utredningen delar den vid flera tillfällen och från olika håll framförda

133 uppfattningen att Svea hovrätt är för stor. Domsområdet är vidsträckt och hovrättens stationeringsort, Stockholm, är belägen i en ytterkant av området. Stora delar av detta är därför avlägset belägna från stationeringsorten. Detta gör hovrätten mindre lättillgänglig för dessa trakter. På grund av den avlägsna belägenheten har Svea hovrätt ålagts skyldighet att, såvitt gäller Svealand, hålla hovrättsting för Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Till dessa i förhållande till Stockholm mindre väl belägna län ansluter sig naturligt särskilt de västra delarna av Västmanlands län. Om från Svea hovrätt utbrötes en hovrätt med en i förhållande till dessa trakter lämpligare belägen förläggningsort, skulle detta innebära stora fördelar. Utredningen framhåller vidare att för utbrytning av områden från Svea hovrätt talar också att hovrätten med nuvarande omfattning är i administrativt hänseende för stor. Därigenom försvåras presidentens ledande och övervakande verksamhet, och han kan ej i tillfredsställande omfattning deltaga i rättsskipningen. Vid en utbrytning från Svea hovrätt av Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län — de fyra bergslagslänen — som stommen i en ny hovrätt bör enligt utredningens mening Västmanlands östra domsaga och Sala stad, som har goda förbindelser med Stockholm, undantagas och förbli under Svea hovrätt. För den nya hovrätten synes Örebro, som har en betydande folkmängd och är centralt belägen, lämpligast som stationeringsort. Från lättillgänglighetssynpunkt är Örebro för största delen av bergslagslänen lämpligare beläget än Stockholm. Detta gäller främst Värmlands och Örebro län samt västra delen av Västmanlands län och sydöstra delen av Kopparbergs län. För mellersta delen av Västmanlands län och västra delen av Kopparbergs län torde Örebro och Stockholm vara ungefär likvärdiga. För en stor del av Kopparbergs län är emellertid Stockholm något bättre beläget än Örebro. Som ett helhetsomdöme gäller enligt utredningens mening att från lättillgänghetssynpunkt skulle ernås avsevärda fördelar för allmänheten genom tillskapande av en ny hovrätt med säte i Örebro. Vidare skulle behovet av hovrättsting och särskilda sammanträden minskas. För Örebro län bortfaller behovet helt. Beträffande östra delen av Värmlands län har utredningen ifrågasatt huruvida skäl föreligger att bibehålla hovrättstingen. Utredningen har stannat för att ting alltjämt bör hållas i Karlstad för hela länet. Tingsresorna blir emellertid kortare för den nya hovrätten än för Svea hovrätt. För Kopparbergs län behöver ting fortfarande hållas i Falun. För övriga delar av den ifrågasatta domkretsen erfordras ej hovrättsting. De med Västmanlands östra domsaga och Sala stad minskade bergslagslänen skulle emellertid ej utgöra tillräckligt arbetsunderlag för en organisation av lämplig storlek eller tre fulla 5-mannaavdelningar. Domkretsen måste utökas något för att detta mål skall nås. Efter undersökning av

134 olika alternativ finner utredningen att en utvidgning med staden Eskilstuna samt Oppunda och Villåttinge domsaga skulle innebära en tillfredsställande lösning. Från lättillgänglighetssynpunkt är, särskilt med hänsyn till betydelsen av biltrafiken, Örebro närmast bättre beläget för Eskilstuna än Stockholm. En stor del av Oppunda och Villåttinge domsaga har god anknytning till och goda kommunikationer med Örebro. En överflyttning av domsagan skulle i stort sett ej innebära någon försämring för densamma. I en domkrets av den angivna storleken skulle enligt utredningens uppfattning målbelastningen, vilken i medeltal för åren 1957 och 1958 uppgick till 835 mål, utgöra grund för en organisation av lämplig storlek. Hovrätten skulle sålunda kunna organiseras med president och tre fulla 5-mannaavdelningar. Folkmängden i den nya hovrättens domkrets uppgick den 1 j a n u a r i 1959 till 1 147 036 personer. Under hovrätten skulle komma att lyda 20 domsagor och 6 städer med egen jurisdiktion. Beträffande frågan, vilken inverkan som en utbrytning av den nya hovrätten från Svea hovrätt skulle ha för sistnämnda hovrätt i administrativt hänseende, anför utredningen att genom utbrytningen antalet avdelningar i Svea hovrätt skulle nedbringas från 11 till 8 och antalet ledamöter från 56 till 41, presidenten inberäknad. Antalet hovrätten underlydande domsagor och rådhusrätter skulle minskas från respektive 36 och 14 till respektive 16 och 8. Presidentens administrativa arbetsbörda skulle uppenbarligen härigenom i hög grad minskas och han skulle sannolikt bli i tillfälle att regelbundet i viss utsträckning deltaga i lagskipningen och få bättre möjligheter att lära känna personalen och utöva den ledande och övervakande verksamheten. Folkmängden i Svea hovrätts domsområde skulle genom utbrytningen minskas från 2 887 781 till 1 740 745 personer. Även efter utbrytningen bleve folkmängden i domsområdet avsevärt större än i någon av de andra hovrätternas domkretsar. Utredningen framhåller att önskemålet att ej koncentrera ämbetsverken till Stockholm skulle utan olägenhet för verksamheten tillgodoses genom utbrytning från Svea hovrätt av den nya hovrätten med förläggning i landsorten. Vad angår kostnaderna i anledning av inrättande av den nya hovrätten uttalar utredningen att dessa huvudsakligen blir av engångsnatur. I förgrunden träder därvid utgifterna för anskaffande och utrustande av lokaler. Emellertid är att märka att de av Svea hovrätt nu disponerade lokalerna är alldeles otillräckliga för hovrättens nuvarande organisation och att därför oavvisligt behov föreligger av nya utrymmen. Om än en utbrytning av den nya hovrätten icke gör det möjligt att undgå anskaffande av tilläggslokaler för Svea hovrätt, skulle i allt fall krävas betydligt mindre

135 ökat utrymme, ökningen i årliga utgifter genom tillkomsten av den nya hovrätten torde ej bli av mera betydande storleksordning. Den erforderliga personalen synes i huvudsak kunna överflyttas från Svea hovrätt. Nyanställning blir nödvändig allenast i ganska ringa omfattning. Sammanfattningsvis uttalar utredningen att de kostnader som skulle föranledas av den nya hovrättens tillkomst ej är av sådan storleksordning att de bör stå i vägen för inrättande av hovrätten. Utredningens slutsats är att fullgoda skäl från rättsvårdssynpunkt och administrativ synpunkt föreligger för att ur Svea hovrätt utbrytes en hovrätt med den domkrets som utredningen angivit. Utredningen förordar att så sker och att den nya hovrätten erhåller benämningen Bergslagens hovrätt. Hovrättsting föreslås skola hållas i Karlstad för Värmlands län och i Falun för Kopparbergs län. Det bör ankomma på Konungen att bestämma när den nya hovrätten skall börja sin verksamhet. Slutligen framhåller utredningen att för den händelse utredningens förslag om bildande av en ny hovrätt omfattande bl. a. Värmlands län ej skulle godtagas, därmed ej utan vidare är klart att länet skall förbli under Svea hovrätt. Tidigare har varit på tal att överföra Värmlands län från Svea hovrätts till hovrättens för Västra Sverige domsområde, och till denna tanke synes slutlig ställning ej ha tagits av statsmakterna. Utredningen anser sig därför böra upptaga frågan till övervägande. Utredningen belyser härvid till en början spörsmålet från lättillgänglighetssynpunkt och påpekar att länet är närmare beläget Göteborg än Stockholm. Emellertid anmärker utredningen att det övervägande antalet mål från länet av Svea hovrätt handlägges på hovrättsting i Karlstad, och motsvarande förhållande skulle inträda om länet överfördes till hovrätten för Västra Sverige. Såvitt angår dessa mål skulle alltså omregleringen komma att sakna betydelse. Ett mindre antal mål behandlas dock för närvarande i Stockholm, och dessa skulle vid genomförande av den ifrågasatta omregleringen komma att handläggas i Göteborg. Detta skulle från lättillgänglighetssynpunkt på det stora hela taget vara till fördel för befolkningen i länet. Någon större lättnad skulle det dock ej innebära. Utredningen anmärker vidare att länet numera ej synes på samma sätt som tidigare kulturellt och ekonomiskt inriktat mot Göteborg. I dessa avseenden har samhörigheten blivit starkare med Stockholm, och vid sammanträdet i Karlstad inför utredningsmannen motsatte sig de då närvarande representanterna för länet enhälligt att detsamma överfördes till hovrätten för Västra Sverige. Stor vikt måste tillmätas organisatoriska synpunkter. Utredningen finner emellertid att de fördelar som en utvidgning av hovrätten för Västra Sverige med Värmlands län skulle kunna innebära bleve skäligen obetydliga. För Svea hovrätt skulle ett avskiljande av Värmlands län spela en obe-

136 tydlig roll i administrativt hänseende. Hovrätten skulle fortfarande vara för stor. Från lokaliseringssynpunkt synes ett avskiljande av Värmlands län sakna betydelse. Hänsyn måste slutligen tagas till hur ett överförande av Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige skulle inverka på de båda hovrätternas lokalfråga. Hovrätten för Västra Sverige är redan nu trångbodd, men det synes kunna antagas att med nuvarande förstärkta organisation föreliggande lokalbehov k a n tillgodoses inom den nuvarande byggnadskroppen efter vissa ändringar och omdisponeringar. Om hovrättens personal ökas i den omfattning som erfordras om Värmlands län överföres till hovrätten, torde det vara ogörligt att tillgodose lokalbehovet inom den nuvarande byggnadskroppen. Tillbyggnad eller nybyggnad måste bli erforderlig. Det skulle enligt utredningens mening sannolikt bli svårt att finna en lämplig lösning för detta byggnadsprojekt, och det måste draga avsevärda kostnader. För Svea hovrätt skulle någon väsentlig förbättring av lokalsvårigheterna ej ernås genom avskiljande av Värmlands län. Sammanfattningsvis uttalar utredningen att de fördelar som från rättsvårdssynpunkt skulle vinnas genom ett överförande av Värmlands län från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige ej synes vara av större betydelse. Ej heller i övrigt föreligger bärande skäl för överflyttningen. Mot densamma talar de svårigheter och kostnader som skulle uppkomma med avseende å lokalfrågan i Göteborg. Utredningen anser sig därför ej kunna förorda att Värmlands län överföres från Svea hovrätt till hovrätten för Västra Sverige.

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fångens arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [20] Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. [24] Omreglering av hovrätternas domkretsar. [27] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation*. [21] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. [22] Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansväsen Familjcbeskattningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och sjöfart

Kommunikationsväsen

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. [7]

Försäkringsväsen Politi

Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5]

Allmänt näringsväsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. [8] Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25]

Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. [11] Arméns befäl. (23) Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. [26]

Utrikes ärenden. Internationell rätt

1DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1959