Sjövistet på Värmdö (NJA 2023 s. 859)

Sökord Domvilla · Sakägare · Fastighetsreglering · Samfällighet · Rättegångskostnader

Klagan över domvilla gällande en lantmäterimyndighets beslut om fastighetsregleringar avseende en samfällighet med sjöviste. Förrättningsbesluten har undanröjts i viss del eftersom en person, som påstått sig vara nyttjanderättshavare eller servitutshavare och som använt samfälligheten under flera år, felaktigt inte behandlats som sakägare vid förrättningarna. Även fråga om fördelning av rättegångskostnader.

M.v.A. klagade över domvilla i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen. Hennes talan avsåg två beslut om fastighetsreglering som lantmäterimyndigheten hade fattat den 11 maj 2020 respektive den 4 februari 2022.

Mark- och miljööverdomstolen antecknade följande i protokoll.

Genom de tidigare avgörandena beslutade lantmäterimyndigheten om bl.a. fastighetsreglering berörande fastigheterna N 1:3 och N 1:224 – – – samt N 1:89 och N 1:238 – – –, samtliga i Värmdö kommun. Besluten innebar bl.a. att N 1:3 avstod hela sin andel i samfälligheten Värmdö N s:22 till N 1:224 samt att N 1:89 avstod hela sin andel i samma samfällighet till N 1:238. Besluten har fått laga kraft.

M.v.A. har klagat över domvilla beträffande lantmäterimyndighetens beslut och har anfört i huvudsak följande. Hon förvärvade 1985 fastigheten Värmdö N 1:85 av S.M. Fastigheten har sedan 1972 ett avtalsservitut som omfattar rätt att nyttja ett näraliggande samfällt sjöviste. Hennes fastighet saknar egen strandlinje och tillgången till sjövistet (med brygga, sjöbod m.m.) är mycket viktig för nyttjandet av fastigheten.

Sjövistet blev samfällt för fastigheterna N 1:3 och N 1:89 vid laga skifte 1947 och fick då beteckningen N s:22. Det var de dåvarande ägarna till respektive fastighet, I.T. och K.O., som 1972 upplät servitut i samfälligheten till förmån för S.M:s fastighet. Det framgår av två servitutsavtal som skrivits in i fastighetsregistret. Servitutsupplåtelsen 1972 som omfattade samtliga andelar i samfälligheten är giltig. Förbudet mot andelsservitut i 7 kap. 9 § JB hindrar inte att servitut i det samfällda kan upplåtas under förutsättning att upplåtelsen avser samtliga andelar.

I maj 2022 fick hon veta av A.C.N., som äger fastigheterna N 1:224 och 1:238, att de samfällighetsandelar som tidigare tillhört N 1:3 och 1:89 hade förts över till A.C.N:s fastigheter vid två olika lantmäteriförrättningar. Enligt A.C.N. var servitutsupplåtelserna från 1972 inte giltiga eftersom de var andelsservitut. A.C.N. uppmanade M.v.A. att upphöra med nyttjandet av servitutsområdet.

Lantmäterimyndigheten borde ha behandlat M.v.A. som sakägare i de båda förrättningarna. I stället bedömde myndigheten i förrättningen 2020 att servitutet som belastade N 1:3 var ett andelsservitut och därmed inte giltigt samt att M.v.A:s fastighet inte berördes av den sökta åtgärden. I förrättningen 2022 omnämndes inte servitutet som belastade N 1:89 överhuvudtaget.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Ingrid Åhman, referent, ­Katarina Berglund Siegbahn och Henrik Jonsson) anförde följande i beslut den 30 ­september 2022.

M.v.A. har till stöd för sin talan åberopat två avtal som enligt henne visar att de dåvarande ägarna till N 1:3 respektive N 1:89 år 1972 upplät servitut i samtliga andelar av samfälligheten till förmån för hennes fastighet N 1:85. Enligt det ena avtalet, daterat den 28 april 1972, medgav I.T., ägare till N 1:3, S.M., till vilken hon sålt fastigheten N 1:85, att använda till N 1:3 hörande samfällda sjöviste. I det andra avtalet, daterat den 1 september 1972, medgav K.O., ägare till N 1:89, S.M. rätt att nyttja till N 1:89 hörande samfällda sjöviste. Båda avtalen innebär att nyttjanderätt uppläts till förmån för S.M. personligen. Det är alltså inte fråga om några servitutsupplåtelser till förmån för ägaren av fastigheten N 1:85 (jfr 14 kap. 1 § JB). M.v.A. kan därför inte göra gällande någon servitutsrätt med stöd av avtalen. Det var därmed inte fel av lantmäterimyndigheten att inte behandla henne som sakägare i de båda förrättningarna.

M.v.A. har inte visat någon omständighet som utgör domvilla. Hennes klagan över domvilla ska därför avslås.

Mark- och miljööverdomstolen avslår M.v.A:s klagan över domvilla.

M.v.A. överklagade och yrkade att HD skulle ändra Mark- och miljööverdomstolens beslut och undanröja lantmäterimyndighetens beslut från den 11 maj 2020 och den 4 februari 2022 samt återförvisa ärendena till lantmäterimyndigheten för ny handläggning. Vidare yrkade hon ersättning för sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

Motparterna A.C.N., L.E.N. och E.B. yttrade sig och bestred främst skyldighet att ersätta M.v.A:s rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

M.v.A., A.C.N. och L.E.N. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Justitiesekreteraren Malin Broman Lindfors föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1–9 motsvarar i huvudsak punkterna 1–11 i HD:s skäl.

Vad målet i HD gäller

10 Samtliga andelar i en samfällighet överfördes från två fastigheter till två andra fastigheter genom fastighetsreglering. En ägare till en annan fastighet har gjort gällande att hennes fastighet – i förhållande till de två överlåtande fastigheterna – hade i första hand servitutsrätt och i andra hand nyttjanderätt att nyttja de två överlåtande fastigheternas andelar i samfälligheten. Målet i HD rör frågan om denna fastighetsägare borde ha blivit behandlad som sakägare vid lantmäterimyndighetens förrättning.

Sakägare vid fastighetsbildning

11 Enligt 4 kap. 11 § första stycket FBL ska lantmäterimyndigheten, i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt, utreda vilka som är sakägare. Om det är oklart vem av flera som äger en fastighet eller som innehar en rättighet ska samtliga behandlas som sakägare (se 4 kap. 11 § tredje stycket).

12 Enligt 5 kap. 34 § är en nyttjanderättshavare sakägare vid en fastighetsreglering om denna har betydelse för honom.

13 Den som har ställning som sakägare har tillagts vissa rättigheter för att kunna tillvarata sina intressen. Sakägare har således rätt att delta i förrättningen och få tillfälle att yttra sig (se 4 kap. 14 och 15 §§). Lantmäterimyndigheten ska normalt rådgöra med sakägarna för att utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen (se 4 kap. 25 §). Sakägarna ska normalt även kallas till sammanträden och underrättas om beslut (se 4 kap. 18 och 33 a §§). De har också rätt att överklaga beslut (se 15 kap.).

Avtal om rättighet i en fastighets andel i samfällighet

14 Av 7 kap. 9 § JB följer att avtal som innebär att rättighet ska gälla i en fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastigheter, inte har sakrättslig verkan som upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut. Bestämmelsen är dock inte tillämplig om rättigheten omfattar samtliga andelar i den samfällda marken (se prop. 1970:20 del B s. 375). Om en nyttjanderättshavare på grund av avtal innehar rättigheterna till samtliga andelar i den samfällda marken föreligger alltså en sakrättsligt gällande nyttjanderätt.

Vad som sker med rättigheter i samband med fastighetsreglering

15 I 7 kap. 29 § andra stycket JB anges att särskild rättighet – t.ex. nyttjanderätt eller servitut – inte längre ska gälla i mark eller byggnad som frångår en fastighet vid en fastighetsreglering. I tredje stycket erinras dock att lantmäterimyndigheten enligt 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 § FBL kan förordna att en rättighet ska fortsätta att gälla i mark eller byggnad som genom fastighetsreglering överförs från en fastighet till en annan, om någon sakägare begär det samt åtgärden är lämplig och inte motverkar syftet med regleringen. 5 kap. 33 a § avser nyttjanderätt och 7 kap. 13 § avser avtalsservitut.

16 7 kap. 29 § andra stycket JB och 5 kap. 33 a § FBL gäller enligt ordalydelsen när mark eller byggnad genom fastighetsreglering överförs från en fastighet till en annan. Bestämmelsen bör kunna tillämpas analogt även vid en fastighetsreglering som innebär att andelar i en samfällighet överförs från en fastighet till en annan, under förutsättning att rättigheten i samfällighetsandelarna är sådan att den har sakrättslig verkan enligt 7 kap. 9 § JB (jfr p. 17).

Den som påstår sig inneha en rättighet bör normalt anses vara sakägare vid fastighetsreglering

17 Den som innehar en sådan rättighet som enligt 7 kap. 29 § andra stycket JB normalt upphör vid fastighetsreglering (jfr p. 18) har som utgångspunkt ett intresse av en sådan fastighetsreglering och bör därför anses som sakägare. Det gäller inte minst för att rättighetsinnehavaren ska ges en möjlighet att begära ett förordnande om rättighetens fortsatta giltighet enligt 5 kap. 33 a § eller 7 kap. 13 § FBL.

18 I vissa situationer kan det råda osäkerhet om en viss person verkligen är innehavare av en rättighet som medför sakägarstatus. Det som sägs i 4 kap. 11 § tredje stycket FBL (jfr p. 14) anses dock gälla inte bara vid ovisshet i fråga om vem av flera som är ägare eller nyttjanderättshavare till en fastighet. Bestämmelsen anses tillämplig även när det är ovisst om en påstådd rätt alls föreligger. En sådan tillämpning har sin grund i påståendedoktrinen som innebär att när existensen av en rättighet (t.ex. ett nyttjanderättsavtal) har betydelse såväl som processförutsättning som för den materiella prövningen, ska påståendet om rättigheten godtas vid prövningen av om saklegitimation föreligger om påståendet inte är uppenbart ogrundat (jfr NJA 2001 s. 593 och NJA 2013 s. 783 p. 10).

19 Om det vid en fastighetsregleringsförrättning finns uppgifter som tyder på att en person kan vara innehavare av en nyttjanderätt eller servitut som berörs av fastighetsregleringen, och det inte framstår som uppenbart att denna rättighet inte existerar, ska personen i fråga normalt behandlas som sakägare vid fastighetsregleringen.

Bedömningen i detta fall

Klaganden är att betrakta som sakägare

20 Sedan 1980-talet har M.v.A., som äger fastigheten N 1:85, haft en avtalsgrundad rätt i förhållande till ägarna av N 1:3 och N 1:89 att nyttja fastigheternas samfällda mark, samfälligheten N S:22 (jfr p. 5). M.v.A:s rättighet har omfattat samtliga andelar i samfälligheten, eftersom N 1:3 och N 1:89 sedan bildandet av samfälligheten varit de enda delägarfastigheterna (jfr p. 17).

21 M.v.A. har på grund av sin rätt att nyttja samfälligheten berörts av den fastighetsreglering som innebar att fastigheterna N 1:3 och N 1:89 frånhändes andelarna i samfälligheten. Den rättsliga statusen på M.v.A:s rätt att nyttja samfälligheten har förvisso ifrågasatts. Det står emellertid klart att M.v.A. de facto har nyttjat samfälligheten under många år och att det har skett efter överenskommelse med ägarna av N 1:3 och N 1:89.

22 Mot den bakgrunden kan M.v.A:s påstående om att hon i vart fall har nyttjanderätt till samfälligheten inte anses vara uppenbart ogrundat. Det medför att hon skulle ha behandlats som sakägare vid förrättningarna.

Det föreligger domvilla

23 Eftersom lantmäterimyndigheten inte behandlade M.v.A. som sakägare vid förrättningarna om fastighetsreglering, har domvilla som avses i 59 kap. 1 § första stycket 2 RB förekommit.

24 Vid dessa förhållanden ska lantmäterimyndighetens beslut undanröjas. Målet ska även återförvisas till lantmäterimyndigheten för ny handläggning av ansökningarna om överföring av andelar i samfälligheten (se 59 kap. 3 § tredje stycket RB).

Rättegångskostnad

25 När återförvisning sker till en myndighet som är förhindrad att pröva frågor om fördelningen av rättegångskostnader, t.ex. lantmäterimyndigheten, ska HD pröva frågan (jfr NJA 1997 s. 805).

26 M.v.A. är vinnande part i HD och har stått i ett motsatsförhållande till A.C.N., L.E.N. och E.B. (jfr ”Gränsen och rättegångskostnaderna” NJA 2021 s. 1085). Dessa ska därför solidariskt ersätta M.v.A. för hennes kostnad i HD.

27 Beträffande den yrkade ersättningen avseende kostnader i HD har det saknats anledning att inhämta ett rättsutlåtande om Europakonventionen. Den yrkade ersättningen är i övrigt skälig.

28 M.v.A. har först i HD framställt ett preciserat yrkande avseende kostnader i Mark- och miljööverdomstolen. I ansökan till Mark- och miljööverdomstolen hade hon emellertid yrkat förpliktande för A.C.N., L.E.N. och E.B. att utge ersättning för hennes rättegångskostnader, vilket innebär att det hade ålegat Mark- och miljööverdomstolen att genom materiell processledning klarlägga M.v.A:s yrkande innan handläggningen avslutades. M.v.A. har inte förlorat rätten att nu precisera sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna i Mark- och miljööverdomstolen (jfr ”Smådalarös rättegångskostnad” NJA 1994 s. 7). Den yrkade ersättningen är skälig.

HD:s avgörande

HD undanröjer lantmäterimyndighetens beslut såvitt avser överföring av andelar i N S:22 från N 1:3 till N 1:224 respektive från N 1:89 till N 1:238, samt återförvisar målet till lantmäterimyndigheten för ny handläggning av ansökningarna om överföring av andelar i N S:22.

A.C.N., L.E.N. och E.B. ska solidariskt ersätta M.v.A. för rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen med 29 563 kr, avseende ombudsarvode, och ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september 2022.

A.C.N., L.E.N. och E.B. ska solidariskt ersätta M.v.A. för rättegångskostnad i HD med 22 000 kr, avseende ombudsarvode, och ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp, Stefan Reimer, Christine Lager och Margareta Brattström, referent) meddelade den 16 november 2023 följande beslut.

Bakgrund

1 Samfälligheten N S:22 i Värmdö kommun bildades 1947, med fastigheterna N 1:3 och N 1:89 som delägande fastigheter. Samfällighetens ändamål angavs som sjöviste och omfattade både land- och vattenområde.

2 Två separata handlingar upprättades 1972 av dåvarande ägare av N 1:3 respektive N 1:89 varigenom S.M., ägare till N 1:85, fick rätt att använda det samfällda sjövistet och att på detta anlägga brygga.

3 Upplåtelsen antecknades som avtalsservitut i fastighetsregistret avseende N 1:3 och N 1:85 med förstnämnda fastighet som tjänande och sistnämnda som härskande. Någon motsvarande inskrivning gjordes inte beträffande den upplåtelse som gjordes av ägaren till N 1:89.

4 År 1985 köpte M.v.A. fastigheten N 1:85 av S.M. M.v.A. har använt sjövistet på samfälligheten N S:22.

5 Hösten 2019 ansökte dåvarande ägarna till N 1:3 (A.C.N. och L.E.N.) om fastighetsreglering. Den innebar bl.a. att fastighetens andel i samfälligheten N S:22 överfördes till fastigheten N 1:224. Året därpå ansökte ägaren till N 1:89 (E.B.) om fastighetsreglering som innebar bl.a. att även den fastighetens andel i samfälligheten överfördes till fastigheten N 1:238. Ägare till N 1:224 och N 1:238 är A.C.N.

6 I det förstnämnda förrättningsförfarandet yrkade A.C.N. och L.E.N. att det avtalsservitut som fanns inskrivet i fastighetsregistret (se p. 3) skulle överföras tillsammans med andelen i samfälligheten. Yrkandet avvisades av lantmäterimyndigheten med motiveringen att avtalet stred mot regleringen om andelsupplåtelser i 7 kap. 9 § JB och att avtalet varken utgjorde servitut eller nyttjanderätt utan något annat slags civilrättsligt avtal. I övrigt beslutade lantmäterimyndigheten om fastighetsreglering i enlighet med ansökan och myndigheten fattade också ett antal ytterligare beslut, bl.a. beslut om att förrättningen avslutades.

7 I det senare förrättningsförfarandet berördes inte den nyss nämnda upplåtelsen från 1972. Lantmäterimyndigheten fattade även i detta ärende beslut om fastighetsreglering i enlighet med ansökan och ett antal ytterligare beslut, bl.a. beslut om att förrättningen skulle avslutas.

8 Efter fastighetsregleringarna är alltså endast A.C.N:s fastigheter N 1:224 och N 1:238 delägande fastigheter i samfälligheten med sjövistet.

9 Lantmäterimyndigheten informerade inte M.v.A. om någon av de pågående förrättningarna eller om besluten. Fastighetsregleringsbesluten fick laga kraft.

10 M.v.A. klagade över domvilla beträffande fastighetsregleringsbesluten och angav i huvudsak följande. Hon borde ha behandlats som sakägare vid förrättningarna. Hon och hennes familj har med stöd av avtalsservitut använt samfällighetens sjöviste sedan 1985. Hennes fastighet saknar egen strandlinje och tillgången till sjövistet är mycket viktig för användningen av fastigheten. Under årens lopp har hon ingått överenskommelser om sjövistets nyttjande i olika avseenden med ägarna av N 1:3 och N 1:89. I maj 2022 blev hon, med hänvisning till fastighets­regleringarna, ombedd av A.C.N. att sluta använda sjövistet.

11 Mark- och miljööverdomstolen har avslagit klagan över domvilla med hänvisning till att de åberopade handlingarna från 1972 innebar att nyttjanderätt uppläts till förmån för S.M. personligen och således inte utgjorde servitutsupplåtelser till förmån för ägaren av fastigheten N 1:85. Mark- och miljööverdomstolen ansåg därför att det inte var fel av lantmäterimyndigheten att inte behandla M.v.A. som sakägare vid fastighetsregleringarna.

Vad målet i HD gäller

12 Målet gäller frågan under vilka förutsättningar den som påstår sig vara berörd av en fastighetsreglering ska ha ställning som sakägare. Målet gäller även frågan om när ett undanröjande av ett fastighets­regleringsbeslut kan begränsas till vissa delar och frågan om fördelning av rättegångskostnaderna.

Ställning som sakägare

13 Vid en fastighetsreglering är nyttjanderättshavare sakägare, om förrättningen har betydelse för honom eller henne (se 5 kap. 34 § FBL). Vid servitut kan ägare av såväl tjänande som härskande fastighet vara sakägare, under förutsättning att hans eller hennes rätt berörs (jfr 4 kap. 11 § andra stycket och t.ex. Anders Dahlsjö m.fl., Fastighetsbildningslagen – En kommentar, suppl. 11 oktober 2022, s. 4:II:3).

14 Nyttjanderätter och servitut kan påverkas av en förrättning på olika sätt. Utgångspunkten är att de inte längre ska gälla i mark eller byggnad som frångår en fastighet vid en reglering, men lantmäterimyndigheten kan under vissa förutsättningar förordna att en sådan rättighet ska fortsätta att gälla i dessa situationer (se 7 kap. 29 § JB med vidare hänvisning till 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 § FBL). Dessa bestämmelser gäller enligt ordalydelsen när mark eller byggnad genom fastighets­reglering överförs från en fastighet till en annan. Ändamålsskäl leder till en motsvarande analog tillämpning vid fastighetsreglering som innebär att andelar i en samfällighet överförs från en fastighet till en annan.

15 Också 7 kap. 9 § JB kan ha betydelse för frågan om vem som ska behandlas som sakägare. Där anges att avtal som innebär att bl.a. nyttjanderätt och servitut ska gälla i andel i fastighet eller i en fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastigheter, inte har verkan som upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut. Någon sådan begränsning av rättsverkningarna gäller emellertid inte om en nyttjanderätt eller ett servitut, genom exempelvis successiva avtal, kommit att omfatta samtliga andelar i en fastighet eller i mark som är samfälld för flera fastigheter. (Jfr prop. 1970:20 del B s. 375, se även Bertil Bengtsson, Jordabalken, 31 oktober 2022, Lexino, kommentaren till 7 kap. 9 § avsnitt 2 i frågan om upplåtelser av andelar ändå kan få någon verkan mellan parterna.)

16 Lantmäterimyndigheten ska, i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt, utreda vilka som är sakägare. På begäran av myndigheten ska ägare till fastigheter som berörs av förrättningen uppge kända innehavare av bl.a. nyttjanderätt och servitut. (Se 4 kap. 11 § första och andra styckena FBL.)

17 Om det är ovisst vilken av flera som äger en fastighet eller som innehar en rättighet ska samtliga behandlas som sakägare (se 11 § tredje stycket). HD har slagit fast att motsvarande bör tillämpas när det är ovisst om en rätt alls föreligger, under förutsättning att ett påstående om rättighetens bestånd inte är uppenbart ogrundat. (Se ”Fritidshuset i Eda” NJA 2013 s. 783 p. 10.)

18 Det är av vikt att den som berörs av en förrättning behandlas som sakägare eftersom det därmed följer ett antal rättigheter som syftar till att han eller hon ska kunna ta till vara sina intressen (jfr prop. 1969:128 s. B 495). Om någon felaktigt inte har behandlats som sakägare kan frågan om undanröjande och återförvisning på grund av domvilla aktualiseras.

Fastighetsregleringsförrättning

19 Flera av reglerna om fastighetsreglering är dispositiva och kan alltså sättas åt sidan genom en överenskommelse mellan berörda sakägare (se t.ex. 5 kap. 18 § FBL). Vidare kan lantmäterimyndigheten, om det är nödvändigt för att uppnå en lämplig fastighetsbildning, besluta om åtgärder i strid med en eller flera sakägares önskemål.

20 I samband med ett förrättningsförfarande kan lantmäterimyndigheten vidta ett antal åtgärder, bl.a. pröva förutsättningar för att förordna om eventuella rättigheters fortsatta bestånd, verka för frivilliga överenskommelser mellan sakägare och – om nödvändigt – vidta åtgärder i strid med en eller flera sakägares önskemål (jfr ”Grustäkten” NJA 2001 s. 593). Att en nyttjanderättshavare eller servitutshavare behandlas som sakägare innebär alltså att han eller hon också kan verka för att sådana åtgärder kommer till stånd.

Omfattningen av ett undanröjande

21 Vid domvilla i en situation som den aktuella (se p. 18) ska det angripna avgörandet som huvudregel undanröjas och målet återförvisas till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning.

22 Om det kan antas att den omständighet som föranlett domvilla inte skulle ha hindrat fastighetsregleringens genomförande bör avgörandet inte undanröjas i dess helhet. I en sådan situation kan återförvisningen begränsas till relevanta delar. (Jfr ”Grustäkten”.)

Rättegångskostnader

23 När återförvisning sker till en myndighet som är förhindrad att pröva frågor om fördelningen av rättegångskostnader, t.ex. lantmäterimyndigheten, ska HD pröva frågan (jfr NJA 1997 s. 805).

24 I fastighetsbildningsmål får domstol som huvudregel – efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna – besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. RB tillämpas. (Se 16 kap. 14 § första stycket, 17 kap. 3 § första stycket och 18 kap. 2 § första stycket FBL.)

25 På grund av fastighetsbildningsmålens särdrag har domstolen något friare händer, än i tvistemål, att bestämma om fördelning av rättegångskostnader efter vad som är skäligt. Om parter står i klart motsatsförhållande till varandra bör emellertid fördelningen i regel göras enligt 18 kap. RB. (Jfr prop. 1969:128 s. B 913 f. och B 920 samt ”Vägen på Mörtnäs” NJA 1983 s. 292 och ”Gränsen och rättegångskostnaderna” NJA 2021 s. 1085 p. 15–17.)

Bedömningen i detta fall

Klaganden är att betrakta som sakägare

26 M.v.A:s rätt att använda samfälligheten har ifrågasatts. Det står emellertid klart att hon har använt samfälligheten under många år, i linje med den överenskommelse som ägarna av N 1:3 och N 1:89 hade med den tidigare ägaren av M.v.A:s fastighet.

27 Mot den bakgrunden måste det visserligen anses ha varit ovisst om M.v.A. hade rätt att använda samfälligheten men hennes påstående om detta var inte uppenbart ogrundat (jfr p. 17). Hon skulle alltså ha behandlats som sakägare vid förrättningarna om fastighetsreglering.

Det föreligger domvilla

28 Eftersom lantmäterimyndigheten inte behandlade M.v.A. som sakägare vid förrättningarna har domvilla som avses i 59 kap. 1 § första stycket 2 RB förekommit.

Avslutningsbesluten ska undanröjas

29 Det finns inget som talar för att själva överförandet av andelarna i samfälligheten N S:22 från fastigheterna N 1:3 och 1:89 till fastigheterna N 1:224 och 1:238 skulle ha påverkats av om M.v.A. hade behandlats som sakägare i samband med fastighetsbildningsförrättningarna. Detsamma gäller övriga beslut som lantmäterimyndigheten fattade. Det saknas därför anledning att undanröja de två fastighetsregleringarna i deras helhet (jfr p. 22).

30 Om M.v.A. hade behandlats som sakägare hade dock lantmäterimyndigheten vid respektive förrättning haft möjlighet att pröva olika åtgärder med anledning av vad hon och övriga sakägare gjorde gällande om hennes eventuella fortsatta rätt att använda samfälligheten.

31 Mot den bakgrunden undanröjs lantmäterimyndighetens beslut om att avsluta handläggningen av de två ärendena. Målet återförvisas till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning i de delar som berör M.v.A. i egenskap av ägare till N 1:85. En fortsatt handläggning aktualiserar framför allt frågorna om det finns någon rätt att använda samfälligheten och om den i så fall kan överföras, liksom möjligheten till frivilliga överenskommelser (jfr p. 14 och 20).

Vardera part ska bära sin rättegångskostnad

32 Att lantmäterimyndighetens beslut undanröjs i en delfråga och att målet återförvisas dit för fortsatt handläggning i de delar som ärendena berör M.v.A. medför inte att hon är vinnande part på ett sådant sätt att hon enbart av det skälet ska tillerkännas ersättning för sin rättegångskostnad.

33 Vid den initiala fastighetsbildningsförrättningen avseende N 1:3 yrkade A.C.N. och L.E.N. att det avtalsservitut som fanns inskrivet – där M.v.A:s fastighet hade antecknats som härskande – skulle överföras i samband med fastighetsregleringen. Detta yrkande avvisades dock av lantmäterimyndigheten. Inledningsvis förelåg alltså ingen motsatsställning mellan A.C.N. och L.E.N. å ena sidan och M.v.A. å andra sidan. Inte heller i den fortsatta hanteringen av respektive ärende har det framkommit att A.C.N., L.E.N. eller E.B. intagit någon tydlig motsatsställning till M.v.A. i frågan om hon borde ha behandlats som sakägare.

34 Mot denna bakgrund ska M.v.A:s yrkande om ersättning för sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen avslås och vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.

HD ändrar Mark- och miljööverdomstolens beslut och undanröjer lantmäterimyndighetens beslut – – – såvitt avser besluten om att avsluta förrättningarna samt återförvisar målet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning i de delar som berör M.v.A.

M.v.A:s yrkande om ersättning för sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen avslås.

Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.