Doc 1966:23

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 1

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om företagsinteckning m. mgiven Stockholms slott den 14 januari 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om företagsinteckning; 2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken; 3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar­ bliva ; 4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet med den nya lagen är att väsentligt utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet. Detta avses ske främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade till att omfatta det stora flertalet näringsidkare, däribland jordbrukare, genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan besväras av inteckning, samt genom förbättringar i skilda hänseenden av inteckningshavarens ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning av­ ses medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning och att inteckningen föreslås gälla mot ny ägare av den in­ tecknade rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av själva inteckningsenheten är ägnade att medföra ett betydligt större skydd än f. n. mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker i fråga om verksamhetens art. Lagen om företagsinteckning föreslås träda i kraft den 1 januari 1967. Den avses för jordbrukets vidkommande ersätta den nuvarande lagstift­ ningen om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa. 1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 23

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §• Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för ford­ ran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företags­ inteckning.

2 §•

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk. i n il i / ' c i , J ■ / 3 §• Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verk­ samhet av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag, må inteckning meddelas även i bolagets verksamhet inom riket eller inom flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogs­ bruk må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verk­ samheten. Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och inteckning i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Verksamhet, som två eller flera näringsidkare utöva gemensamt, må intecknas endast som en enhet för sig. Avlider näringsidkare, träder döds­ boet i hans ställe som näringsidkare. Vid tillämpningen av första stycket anses Stockholms stad och Stock­ holms län som ett län. 4 §• Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan inteck­ nas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg, 2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt, 3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 3

4- nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan utmätas, 5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rät­ tigheten kan utmätas, 6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av så­ dant slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, 7. fordran på vederlag för arbete. överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen. 5 §. Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avvi­ ker från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverk­ samhet.

6 §• Till säkerhet för samma fordran må inteckning icke meddelas i en nä­ ringsidkares verksamhet och verksamhet som utövas av annan.

7 §• Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta.

8 §• Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och in­ nehålla uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §• Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av inteckning. Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet, som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen med­ delades eller näringsidkaren då icke drev jordbruk eller skogsbruk.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §. Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i överlåtelsen egendom, i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upp­ låter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgi­ vande. Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Av­

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

står inteckningshavaren från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det. Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verk­ samhet jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anled­ ning än näringsidkarens död.

12 §.

Har egendom som hör till näringsverksamhet sålts under villkor att den får kvarbliva hos säljaren, är försäljningen, även om avhandling därom behandlats enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i av­ seende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen före­ teddes inför rätten.

13 §. Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom, i vilken inteckningen gäller, i mån av tillgång och efter det företräde mel­ lan rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkurs­ ansökningen gjordes. Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den dag då inteckningen sökes eller samma dag. Inteckningshavarens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om hans fordran preskriberats eller han underlåtit att anmäla fordringen efter kallelse å okända borgenärer.

14 §. Om egendom, i vilken företagsinteckning gäller, säljes på grund av ut­ mätning eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av in­ tecknad fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §. Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän denna ej förfallit, om verksamheten eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller över­ går till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begrän­ sad till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår. Vid exekutiv försäljning av egendom, i vilken företagsinteckning gäller, äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den in­ tecknade fordringen ej är förfallen till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 5

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §•

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte. över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

17 §. När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivnings­ domaren. , . . I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet. Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskrivnings­ domaren. . ., , Utredning huruvida näringsidkaren är bokfönngsskyldig skall vid be­ hov förebringas i ärendet. Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten, skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktie­ bolag skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §. Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om 1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§, 2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, eller __ 3. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lämnats av tva eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag då inteckningen sökes. . Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss se­ nare inskrivningsdag för utredning. Sökanden må därvid förelaggas att fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras, hullgör sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras for­ fallen. Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet. Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 3 ar utan verkan.

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder beträffande sådan inteckning

19 §. Omfattas samma verksamhet av flera företagsinteckningar, ger den in­ teckning företräde till betalning som sökts först. Inteckningar som sokts samma dag ge lika rätt, om annat icke följer av andra stycket. Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall torklaras gälla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som förklaras gälla efter annan gäller efter inteckning med lika förmånsrätt eller med bättre förmånsrätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i be­ slutet.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad mteckningsratt. 21 §. En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till inskrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen. Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra, i SnttaÄS ^utbyte fl«ra fordringshandlingar i stället för en eller flera skall på begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §■

Företagsinteckning må nedsättas efter annan sådan inteckning. För ned­ sättning skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om bepunktenående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §*

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till in­ skrivningsdomaren. Dödning såvitt avser viss verksamhet må ej ske utan narings.dkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningslorhallandena komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §. I mskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad tordnngshandling antecknas vem som innehar handlingen. Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordringshandling, skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmär­ kas i inskrivningsboken.

Handläggning av inteckningsärenden m. m.

25 §•

Ärende om företagsinteckning upptages på inskrivningsdag. Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord den senare inskrivningsdagen.

26 §•

Hos inskrivningsdomaren föres särskild dagbok över inteckningsärenden.

27 §. Handlingar i inteckningsärenden sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse tor ärendets provning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall detta antecknas i akten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 7

28 §. Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet därmed. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att anso ningen avslagits, ärendet uppskjutits eller ansökningen förklarats forfallen, medan skälen för beslutet skola antecknas i akten. . Om beslut skall besked meddelas genom bevis som tecknas på fordnngshandlingen. Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §. Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående tordelning av köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fordelningen antecknas i inskrivningsboken. 3° §• Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning ar helt eller till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som ager laga kraft eller uta verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta antecknas i inskrivningsboken. 31 §• Avser inteckningsärende verksamhet, som utövas av aktiebolag, och har beslut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskriv­ ningsdomare för annat län än det där bolagets styrelse nu har sitt sate, ma ärendet ej avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till handa.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §. År meddelad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet mom ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sadant län med annat län eller del därav eller sådan kommun med annan kommun eller del därav, skall inteckningen avse även verksamhet som dar utövas av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av foretagsintec ning.

Besvär

33 §. Talan mot beslut i inteckningsärende föres i hovrätten.

34 §. I inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och om beslut som på grund av besvären meddelats av inskrivningsdomaren elle av högre rätt. o5 3 . Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ären­ det på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till

handa.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Tillämpningsföreskrifter

36 §-

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas med de undantag som följa av nedanstående bestämmelser förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning, agen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager agen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier, lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa. . -‘•Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksmventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat ej foreskrives eller framgår av omständigheterna. 3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eller sökt lorlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgar av bestämmelse under a)—f) i det följande. a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksin­ ventarier galler, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren torsatt ii konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall i stallet for bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 8 samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen. b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning, omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egen­ domen eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i kon­ kurs som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 § skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här. c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavares ratt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande. d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upp­ rattats innan lagen trädde i kraft. e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall provas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen. f) Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts före den nya lagens ikraftträdande. Avser sådan inteckning lager som till­ hör annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningen även efter den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stock­ holm. Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej foreskrives. J 4. Meddelad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsed­ da for jordbruk på viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som närings­ idkaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gälTer

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 9

dock ej, om jordbruksinvontarier, som äro avsedda för näringsidkarens jordbruk på annan fastighet inom kommunen, besväras av annan meddelad eller sökt inteckning. 5. Lagen om viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spånadslin' och hampa skall alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

------------------------------------------i fartyget.

Borgenär, som har förlag sinteck­ Borgenär, som har företagsin­ ning eller inteckning i jordbruks- teckning, äger förmånsrätt i den inventarier, njute vid konkurs för­ egendom i vilken inteckningen gäl­ månsrätt i förlagsegendomen eller ler. Om företrädet mellan sådana inventarierna från den dag inteck­ borgenärer gälla bestämmelser i la­ ningen söktes; dock gälle ej för­ gen om företagsinteckning. månsrätt för ränta, som före kon­ kursansökningens ingivande upp­ lupen är, för längre tid än tre år. Finnas flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning företräde, och de, som sökt inteck­ ning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier sökes, egen­ domen avträdd till konkurs eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag ansökningen göres, åge förmånsrätt icke rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Att äldre lag i vissa fall alltjämt skall tillämpas på förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier följer av övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173. 1 -j- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avse­ ende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall inforas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse. 3 a §. Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning, stadgas i lagen den 00 (nr ) om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966 11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.

Ansökan om dödande av hand­ Ansökan om dödande av hand­ ling skall, skriftligen avfattad, in­ ling skall, skriftligen avfattad, in­ givas till rätten i den ort, där för­ givas till rätten i den ort, där för­ pliktelsen skall fullgöras, eller, om pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling­ sådan ort ej är nämnd i handling­ en, till den rätt, där den förplik­ en, till den rätt, där den förplik­ tade är skyldig att svara i tviste­ tade är skyldig att svara i tviste­ mål, som angå gäld i allmänhet. mål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen in­ Har på grund av handlingen in­ teckning meddelats, göres ansök­ teckning meddelats, göres ansök­ ningen, då fråga är om handling, ningen, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vat- fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinven- tenfallsrätt, hos den rätt, under vil­ ken fastigheten lyder, och eljest tarier, hos den rätt, under vilken hos rätten i den ort, där vederbö­ fastigheten lyder, och eljest hos rande inskrivningsdomare är. rätten i den ort, där vederbörande inskrivningsdomare är. ___________ godsets bestämmelseort. Ansökan om------------------------------ ________ .__________________ av dem. Äro enligt ----------------------------------

Hava tio år förflutit från det in­ Hava tio år förflutit från det in­ tecknad fordringshandling, om vil­ tecknad fordringshandling, om vil­ ken det ej är känt var den finnes, ken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i ininnehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den in­ teckningsärende och vill den in­ tecknade egendomens ägare äska tecknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är göre ansökan därom, då fråga ar

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och av 13 §, se 1955:238.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om handling, för vilken inteckning om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt fastställts i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jord- eller vattenfallsrätt, hos den rätt, bruksinventarier, hos den rätt, un­ under vilken fastigheten lyder, och der vilken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där ve­ eljest hos rätten i den ort, där ve­ derbörande inskrivningsdomare är. derbörande inskrivningsdomare är. Sedan ansökningen, där så ske kan, Sedan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast anteck­ stadgat delgivits den senast anteck­ nade innehavaren av handlingen, nade innehavaren av handlingen, utfärde rätten offentlig stämning, utfärde rätten offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagi­ handlingen ävensom tillkännagi­ vande att, om någon innehar hand­ vande att, om någon innehar hand­ lingen eller har kännedom om att lingen eller har kännedom om att den finnes i behåll, han bör därom, den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist dödas, hos rätten göra anmälan å dag som för ärendets fullföljande sist å dag som för ärendets fullföl­ utsättes. Sådan dag må ej sättas jande utsättes. Sådan dag må ej tidigare än sex månader efter kun­ sättas tidigare än sex månader ef­ görelsens införande i allmänna tid­ ter kungörelsens införande i all­ ningarna. männa tidningarna. Fullföljes ej den förfallen, Finner rätten, handlingens företeende. Rätten skall - -------------------laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1966 13

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 september 1965.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , L undkvist .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om företags­ inteckning och anför.

I. Inledning

Genom förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning har industriidkare och vissa andra grupper av företagare fått möj­ lighet att till säkerhet för fordran upplåta en särskild förmånsrätt i inven­ tarier och vissa andra slag av lös egendom, utan att därför behöva avstå frän besittningen till egendomen. Rätten att sålunda utnyttja lös egendom som kreditunderlag grundas genom inteckning, dvs. registrering hos offent­ lig myndighet. Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att anlitas i bety­ dande omfattning. Det totala beloppet av förlagsintecknad gäld utgjorde vid utgången av år 1961 drygt fem miljarder kronor. Under senare år har emel­ lertid i skilda sammanhang framställts krav på en reform av förlagsinteck­ ningsinstitutet i syfte att bättre kunna möta ökade kreditbehov inom indu­ stri, handel och hantverk. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkal­ lade dåvarande departementschefen, statsrådet Lindell, den 12 oktober sam­ ma år tre sakkunniga för att göra en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning m. m. De sakkunniga (justitierådet Torkel Nordström, ordförande, kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögdberg), som an­ tog benämningen förlagsinteckningskommittén, har den 23 april 1964 av­ gett ett betänkande med titeln »Företagsinteckning» (SOU 1964: 10). I betänkandet föreslås regler, som syftar till att inom ramen för det nu­ varande förlagsinteckningsinstitutet väsentligt förbättra inteckningshavarens ställning, bl. a. genom införande av visst skydd gentemot tredje man. Inteckningen, som i förslaget fått benämningen företagsinteckning, föreslås

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

få ett betydligt vidgat tillämpningsområde. Företagsinteckning skall enligt förslaget kunna erhållas också av jordbrukare. Kommittén föreslår i sam­ band därmed, att den nuvarande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och ham­ pa upphävs. Efter remiss har yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag av­ getts av Svea hovrätt, lagberedningen, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommers­ kollegium efter hörande av rikets handelskammare, överståthållarämbetel, länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, utredningen för över­ syn av bokföringslagen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksför­ eningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riks­ förbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och indnstriorganisation, Motorbranschens riksförbund, Sveriges grossistför­ bund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska petroleum institutet, Koopera­ tiva förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebo­ laget Företagskredit. Kommerskollegium har bifogat yttranden av rikets handelskammare. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat ytt­ randen från underställda myndigheter eller från organisationer. Förslaget till lag om företagsinteckning har fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna. I många remissyttranden har framställts önskemål om att kommittéförslaget snarast måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En reform av förlagsinteckningsinstitutet får återverkningar på det exekutionsrättsliga planet. Jag avser att senare framlägga förslag om de änd­ ringar i exekutionsrättsligt hänseende, som är nödvändiga med hänsyn till retormen. Förslaget om dessa följdändringar bör efter vederbörlig lagrådsbehandling föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kan träda i kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning. II.

II. Gällande rätt

Förlagsinteckningsinstitutet regleras huvudsakligen genom förordningen angående förlagsinteckning (ändrad 1932:172, 1934:259, 1935:108, 1936: 225, 1938:73, 1939:124, 1947:471, 1953:138, 1964:656), vartill vissa regler i handelsbalken, konkurslagen och utsökningslagen ansluter sig. Möjligheten att uppta lån mot förlagsinteckning står öppen för den som driver industriell rörelse eller hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse, förutsatt alt verksamheten har viss minsta omfattning. Beträffande indu-

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 15

striell rörelse fordras att däri som regel används drivkratt om minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare. I fråga om övriga verk­ samhetsgrenar krävs afl där under minst två månader årligen sysselsätts minst tio anställda. Förlagsinteckning kan också erhållas av den som driver apoteksrörelse. I sådant fall gäller ingen begränsning med hänsyn till rö­ relsens omfattning. Den egendom, vari förlagsinteckningen meddelas, är olika bestämd för de skilda verksamhetsgrenarna men omfattar i samtliga fall de för rörel­ sen avsedda lösa inventarierna. I fråga om industriell rörelse och apoteks­ rörelse omfattar egendomen också för rörelsen avsedda råvaror och i rörel­ sen frambragta alster. Såvitt angår apotek innefattas även övriga för rörel­ sen avsedda varor. Vid gruvdrift inbegrips gruva. Förlagsinteckning får inte beviljas för annat än visst belopp i penningar och skall avse förlagsegendomen i dess helhet. Om förlagsegendom säljs och inte längre kan tas i anspråk för betalning av gälden äger inteckningshavaren emellertid i utestående rätt till köpeskilling samma rätt som han ägt i det försålda. För att förlagsinteckning skall kunna beviljas fordras en utfästelse av företagaren att förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för fordran. Utfäs­ telsen måste vara gjord i skuldebrev eller annan handling, på vilken fordran grundas, och vara styrkt av vittnen. Den skall också innehålla uppgift om stad eller socken, där rörelsen drivs. Med socken avses landskommun eller köping. I fråga om rörelse, som drivs i stad där rådhusrätt finns, skall ärende angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren i staden. Annars skall ärende angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren för den stad där länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, har sitt säte. Då in­ teckning söks, skall fordringshandlingen inges i huvudskrift och vara åt­ följd av intyg av polismyndighet, att företagaren utövar den uppgivna rö­ relsen och att denna är av sådan art och drivs i sådan omfattning att för­ lagsinteckning får beviljas (driftsbevis). I sådana fall då driften av rörelsen kräver anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan skall också bevis företes om att anmälan skett eller tillstånd meddelats. I beslut, varigenom inteckning beviljas, anges företagarens person, rörel­ sens art och den kommun, där rörelsen drivs. En förändring av något eller några av dessa grundelement för rörelsens individualisering anses principiellt innebära att inteckningsrätten upphör. Sedan förlagsinteckning beviljats genom beslut, som vunnit laga kraft, får inte vidare komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfattning att inteckning bort beviljas. I fråga om handläggningen av inskrivningsärenden överensstämmer med­ delade bestämmelser i det väsentliga med vad som gäller beträffande fastighetsinteckning. Möjlighet saknas dock till utbyte av inteckningshand-

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ling. Inteckningsansökan får heller inte lörklaras vilande. Närmare bestäm­ melser om handläggningen av inskrivningsärendena har lämnats i kungö­ relsen den 12 juni 1936 (nr 302) med föreskrifter angående tillämpningen av förlagsinteckningsförordningen (ändrad 1939: 133). Till inteckningshavarens skydd har vissa bestämmelser meddelats i för­ ordningen. Om rörelse helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller törilyttas, är den intecknade fordringen genast förfallen till betalning. Det­ samma gäller, om törlagsegendomen eller väsentlig del därav förstörs eller om det kan befaras att inteckningshavarens säkerhet på grund av företa­ garens iörvållande kommer att märkligt minskas. Erläggs inte betalning frivilligt, kan inteckningshavaren vunna dom och utmätning samt, när en blivande utmätning måste säkerställas snabbt, utverka kvarstad eller skingringsförbud. Innehavare av förlagsinteckning har förmånsrätt i företagarens konkurs enhgt 17 kap. 7 § handelsballten. Detta innebär bl. a., att förlagsinteckning tår vika för panträtt samt för lönefordringar och andra fordringar, som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §, men äger företräde framför fordran för vil­ ken utmätning skett. Beträffande ordningen mellan olika förlagsinteckningar galler principiellt, att inteckning som sökts tidigare äger företräde och att inteckningar som sökts samma dag har lika rätt. Förmånsrätt före­ ligger inte om gäldenären var i konkurs när inteckningen söktes eller för­ sätts i konkurs samma dag ansökningen gjordes. Som stöd för en konkursansökan har inteckningshavaren att lita till nå­ gon av de konkursgrunder, som kan åberopas av borgenärer i allmänhet, eller till någon av två särskilda konkursgrunder, som upptas i 4 § kon­ kurslagen. För oljehandeln har vissa särbestämmelser meddelats i lagen den 21 februari 1958 (nr 54-) om förlagsinteckning i vissa oljelager. Lagen står i samband med den skyldighet att lagra mineralolja, som i beredskapssyfte ålagts vissa företagare inom oljehandeln. Den som på grund härav innehar lager av mineralolja kan genom utfästelse att lagret skall utgöra säkerhet för fordran erhålla inteckning däri. Beträffande sådan inteckning tillämpas med vissa avvikelser vad som är stadgat om förlagsinteckning i allmänhet. Att märka är att oljehandel anses som en och samma rörelse, oavsett om den drivs inom en eller flera kommuner, och att flyttning av verksamheten därför är utan inverkan på inteckningshavarens rätt. I anslutning härtill har stadgats, att inteckningsärenden skall upptas av en för hela riket ge­ mensam myndighet, nämligen inskrivningsdomaren i Stockholm. Förlagsinteckningsinstitutet omfattar inte jordbruksnäringen. Den som dri­ ver jordbruk kan emellertid enligt lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om in­ teckning i jordbruksinventarier (ändrad 1934:259, 1939:125) utfästa att hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier, levande och döda, skall utgöra säkerhet för fordran. Inteckning på grund av sådan utfästelse med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960 17

lör samma förmånsrätt som förlagsinteckning. Under jordbruk inbegrips även i samband därmed bedriven rörelse, som utgör binäring till jordbruk, om inte för rörelsen avsedda inventarier kan förlagsintecknas. Utöver inven­ tarier omfattar inteckning också fordran på köpeskilling för sålda inven­ tarier och andra surrogat för sådan egendom. Inventarieinteckning får inte beviljas i enbart vissa inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet eller för samma fordran i flera inventariebestånd avsedda för skilda jord­ bruk. Inteckningen avser inte individuella föremål utan ett egendomskollektiv med växlande sammansättning. Den upphör att besvära inventarier, som övergår i annans ägo eller som annat än tillfälligt bortförs från det jordbruk inteckningen avser. Ansökan om inteckning upptas av inskrivningsdomaren vid den rätt var­ under fastigheten eller, om fastigheterna är flera, huvudfastigheten lyder. Till fordringshandlingen skall vid ansökan fogas en av gäldenären upprät­ tad uppgift om storleken av hans bestånd av jordbruksinventarier. Därjämte fordras intyg av två ojäviga personer att gäldenären driver det uppgivna jordbruket och att de lämnade uppgifterna om inventariebeståndet är rik­ tiga. Det med inventarieinteckning avsedda jordbruket individualiseras genom jordbrukarens person samt genom den eller de fastigheter där jord­ bruket drivs. Om jordbruket överlåts, torde förmånsrätten upphöra. Beträffande inteckningshavarens skydd, den inbördes ordningen mellan inventarieinteckningar och handläggningen av inskrivningsärenden gäller regler, som i huvudsak motsvarar vad som stadgats i fråga om förlagsin­ teckning. Ytterligare två lagar ger jordbrukare möjlighet att utnyttja olika slag av lös egendom för kreditändamål utan att avhända sig besittningen, nämligen lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål (ändrad 1926:76, 1942:386, 1944:538) och lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa (ändrad 1944: 539). Föremål för panträtt enligt den förstnämnda lagen kan vara råg, vete, korn, havre, ärter, bönor och vicker, såväl i tröskat som i otröskat skick. Panträtten får enligt huvudregeln upplåtas endast i visst parti spannmål, som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som är i upplåtarens besittning. Spannmålspartiet skall genom avbalkning eller annan lämplig anordning vara avskilt från annan spannmål. I redan pantsatt parti får inte ny panträtt upplåtas så länge tidigare upplåtelse gäller. Panträtten är av kortfristig art. Den upphör som regel den 1 september som infaller näst efter 60 dagar förflutit från registreringen. Panträtt upplåts till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. I upp­ låtelsen skall anges storleken och slaget av ifrågavarande spannmålsparti samt namnet på den fastighet där partiet förvaras. Två ojäviga personer skall intyga bl. a. att partiet finns på den angivna platsen. Panträtten gäller mot senare förfoganden från upplåtarens sida. Ny ägare

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

som är i besittning av fastigheten och den pantsatta egendomen måste respektera panträtten. I allmänhet består panträtten endast så länge spannmålen finns kvar på fastigheten. Upplåtaren är emellertid vid straffansvar förbjuden att bort­ föra eller utlämna spannmålen från fastigheten eller inom fastigheten flytta spannmålen från den angivna upplagsplatsen. I vissa fall kan borgenären, om upplåtaren underlåter att betala sin skuld på förfallotiden eller om borgenärens rätt satts i fara, tilltvinga sig besittning av spannmålen genom exekutiv myndighet. Han kan sedan skaffa sig betalning ur panten enligt de för handpant gällande reglerna. Bestämmelserna om viss panträtt i spånadslin och hampa överensstäm­ mer i allt väsentligt med de nu återgivna reglerna.

Kiingl. Muj. ts proposition nr 23 år 196(i l«l

III. Förlagsinteckningskommitténs förslag

I siu allmänna motivering diskuterar kommittén till en början förlagsinteckningsinstitutets allmänna karaktär. Detta sker mot bakgrund av de önskemål om reformer, som föranlett utredningsupp­ draget. Reformkraven gick i huvudsak ut på att kretsen av inteckningsberättigade företagare borde vidgas betydligt liksom även omfånget av den inteckningsbara egendomen, att gällande minimigränser för omfattningen av inteckningsbar rörelse borde slopas eller jämkas och att inteckningshavarens ställning borde stärkas. Den sistnämnda trågan, möjligheten att höja förlagsinteckningens värde som säkerhet, uppmärksammas särskilt. Kommittén framhåller, att en radikal förstärkning inte synes kunna ske på mer än två sätt, nämligen antingen genom att man effektivt begränsar företagarens förfoganderätt över intecknad egendom eller genom att man tåter inteckningen principiellt gälla även mot den som förvärvar sådan egendom. Det första alternativet kan uppenbarligen, framhåller kommittén, inte komma i fråga, när det gäller omsättningstillgångar såsom varor, produk­ ter och varufordringar, utan endast såvitt avser s. k. anläggningstillgångar dvs. maskiner och andra inventarier. För att ett förbud mot överlåtelse av sådana tillgångar skall kunna upprätthållas fordras emellertid, att förfo­ ganden i strid mot förbudet förklaras ogiltiga. Med hänsyn till å ena sidan att ogiltighet inte bör ifrågakomma såvitt avser godtroende förvärvare, å andra sidan att en godtrosregel måste väsentligt minska inteckningshavarens trygghet, avstår kommittén från att föreslå någon begränsning av före­ tagarens förfoganderätt. Även i fråga om möjligheten att öka inteckningshavarens trygghet genom att låta inteckning gälla mot förvärvare av intecknad egendom konstaterar kommittén att undantag uppenbarligen måste göras för omsättningstill­ gångar. I fråga om anläggningstillgångar kan väl ett sakrättsligt skydd anordnas genom ett särskilt inskrivningsförfarande, som medför panträtt i särskilda föremål av egendomen, exempelvis dyrbara maskiner. I så fall skulle émellertid panträtten kunna komma att bestå i utrangerade och försålda föremål men inte omfatta de nyanskaffade föremål, som trätt i stället för de sålda. Panträttskonstruktionen förutsätter också ett förfarande, som gör det möjligt att identifiera den av panträtten omfattade egendomen även i tredje mans hand. Detta skulle innebära betydande svårigheter. Den ifråga­ satta ordningen skulle kunna försvåra och tynga handeln med begagnade maskiner och andra inventarier. Panthavarens rätt kunde också komma att undergrävas betydligt genom gällande regler om godtrosförvärv, åtminstone när den som förvärvat egendomen i sin tur överlät densamma. Till de an­ förda betänkligheterna kom även andra, bland vilka främst kunde fram­

20 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

hållas den komplicering av regelsystemet som skulle bli följden av att spe­ ciella panträt.tsregler infogades bland andra bestämmelser om förlagsinteckning. Kommittén avfärdar också tanken att låta förlagsinteckning medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt befintliga bestånd av anläggnings­ tillgångar. Den för panträtt hittills tillämpade specialitetsprincipen torde visserligen rent principiellt kunna uppges utan alltför stora betänkligheter men de praktiska konsekvenserna av en ordning, där alla förlagsintecknade anläggningstillgångar besvärades av panträtt, måste enligt kommitténs uppfattning innefatta betydande olägenheter. Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser kommittén, att ut­ gångspunkten vid en lagrevision bör vara att de hittillsvarande grundva­ larna för förlagsinteckningsinstitutet skall bestå. Inteckningshavarens ställ­ ning bör sålunda stärkas i den mån det är möjligt inom den nuvarande ramen för institutet. I vissa mera begränsade hänseenden vill dock kom­ mittén föreslå att inteckningen utrustas med sakrättsliga verkningar. Egen­ dom som överlåts i samband med intecknad verksamhet föreslås sålunda skola häfta för inteckningen i förvärvarens hand under en övergångstid. Vidare skall enligt förslaget inteckningsrätten bestå mot den som för­ värvar egendom, som besväras av inteckning, genom s. k. lösöreköp. Slut­ ligen avses inteckning medföra förmånsrätt inte bara vid konkurs utan också vid utmätning samt i konkurs medföra rätt till betalning utan hinder av att bevakning inte skett. Genom en betydande utvidgning av kretsen av inteckningsbara tillgångar samt nya individualiseringsregler, som skall med­ föra att inteckningsrätten består oavsett att egendomen flyttas utanför kom­ mungränsen, vill kommittén ytterligare stärka inteckningshavarens ställ­ ning. Dessa tämligen genomgripande reformåtgärder motiverar enligt kom­ mitténs uppfattning att inteckningen erhåller en ny benämning, företagsin­ teckning. Tillräcklig anledning att beteckna inteckningsrätten som en pant­ rätt anses dock inte föreligga. Det nu aktuella avsnittet i kommittéförslaget avslutas med vissa syn­ punkter på förhållandet till framlagda förslag till ny jordabalk (SOU 1960: 24—26 och 1963:55). Bestämmelserna om förlagsinteckning överensstämmer, påpekas det, i mycket med fastighetsinteckningsrättens regler. Innan det blivit klart vilket innehåll en ny jordabalk kan få, är det emellertid enligt kommitténs mening vanskligt att anknyta till de framlagda för­ slagen. Lagsiiltningen om företagsinteckning torde i stället böra överses i ett sammanhang sedan den nya balken antagits. När det gäller förlagsinteckningens objekt betonar kommittén den stora betydelsen av gränsdragningen mellan fast och lös egendom såvitt avser byggnad för industriell verksamhet. I några hänseenden anser kommittén, att man redan vid genomförandet av lagstiftningen om företagsinteckning bör kunna efterbilda jordabalksförslaget. Detta gäller exempelvis reglerna om inskrivningsåtgärderna. Där­

Kanyl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966 21

emot har kommittén inte ansett sig höra efterbilda den i jordbalksförslaget förekommande panlbrevskonstruktionen. Ett av reformkraven gäller, som redan antytts, en utökning av kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare. Vid överväganden rörande en sådan reform uppkommer frågan vilka krav som bör ställas på verksamhe­ tens art och omfattning. Kommittén framhåller att man från tlera håll framfört önskemål om en utvidgning av inteckningsinstitutet till att avse ytterligare arter av verksamhet — bl. a. handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet. En uppräkning i lagen av verksamhetsarter inne­ bär emellertid gränsdragningar som med hänsyn till den ekonomiska och tekniska utvecklingen tämligen snart måste bli föråldrade. Inom en ute­ lämnad näringsgren kan utvecklingen mycket snart medföra ett behov av intecknmgsmöjlighet. Gränsdragningssvårighcter uppstår också vid tillämpningen. Slopas däremot branschbestämningen återstår visserligen den begränsning, som ligger i begreppet företagare, men denna bör enligt kom­ mitténs mening endast i sällsynta undantagsfall vålla svårigheter i inteckningshänseende. Kommittén anlägger ett i viss mån likartat betraktelsesätt i frågan hu­ ruvida minimiregler bör uppställas rörande verksamhetens omfattning. Så­ dana regler kan bli föråldrade på relativt kort tid hur de än utformas. Mot minimiregler talar också svårigheterna att finna tjänliga normer. Man skulle oundvikligen bli tvungen att uppställa skilda regler för olika närings­ grenar och därför även att skilja mellan verksamhet av olika art. Flera olika tänkbara metoder som skulle fylla syftet att förbehålla institutet för större företag granskas närmare. Härvid anför kommittén. Med hänsyn till den fortskridande mekaniseringen och andra åtgärder för inbesparing av arbetskraft blir antalet anställda i allt mindre grad äg­ nat att utgöra mått på en rörelses omfattning eller på värdet av den egen­ dom som kan vara föremål för företagsinteckning. Detta gäller ej endast industri, transportväsen och liknande verksamhet, där maskinell utrustning alltid eller sedan länge förekommit, utan även områden, där tekniska hjälp­ medel och andra arbetskraftsbesparande anordningar tidigare icke använts i större utsträckning. Som exempel må nämnas restauranger av självserveringstyp, vilka ofta har dyrbar utrustning och inredning i förhållande till antalet anställda. Liknande förhållanden råder inom detaljhandeln, där självbetjäningssyslemet fått vidsträckt utbredning. Inom byggnadsbranschen anlitas maskinella hjälpmedel i en helt annan utsträckning än förr. An­ vändningen av arbetskraft i förhållande till omsättning, lager osv. är stundom högst skiftande även mellan företag inom samma bransch. Nu angivna förhållanden medför, att en regel byggd på antalet anställda måste verka synnerligen ojämnt. Eu annan svårighet är förbunden med sådana företag vilka uppvisar betydande säsongmässiga variationer. Rörelsens egen­ dom kan vara tämligen konstant under året, medan arbetsstyrkan växlar. En regel, enligt vilken den drivkraft som nyttjas i rörelsen utgör mått på dennas omfattning, torde i många fall ge missvisande resultat. Även i en liten rörelse nyttjas stundom ganska betydande drivkraft. Eu regel av

22 Kungl. Maj ris proposition nr 23 år 1966

ifrågavarande typ kan användas endast för vissa slag av verksamhet. Den kan sålunda komina till användning — utom för industriell rörelse — hu­ vudsakligen för byggnads- och anläggningsverksamhet samt möjligen även för transportföretag och vissa slag av reparations- och serviceverksamhet. Vad särskilt angår transportföretag synes dock tveksamt huruvida driv­ kraften utgör en användbar norm; i varje fall måste här helt andra värden tillämpas än i fråga om industriell rörelse. Mot tanken att kräva ett visst minimivärde på den inteckningsbara egen­ domen kan riktas flera anmärkningar. Sålunda måste vissa penningbelopp utsättas i lagen, och dessa skulle tid efter annan behöva justeras med hänsyn till penningvärdeförsämring eller andra förändringar. Den största svårig­ heten sammanhänger dock med värderingen av egendomen. Det synes ute­ slutet att använda de uppskattningar som kommit till uttryck i bokförda värden eller brandförsäkringsvärden. Att å andra sidan kräva särskild vär­ dering av opartiska sakkunniga möter också betänkligheter. Beträffande vissa tillgångar är överhuvudtaget vanskligt att ange ett värde. Vidare skulle med hänsyn till kostnader och besvär inteckningsinstitutets användning all­ varligt försvåras, särskilt för de mindre företagen. Kommittén har varit inne på tanken att genom speciella värderingsregler söka undvika nämnda svårigheter — så t. ex. har övervägts möjligheten att i fråga om inventarier använda anskaffningsvärdet efter avdrag för beräknad förslitning — men icke funnit någon godtagbar lösning på denna väg. Att låta rörelsens omsättning bli avgörande synes icke praktiskt genom­ förbart. Relationen mellan omsättningen och egendomens värde varierar allt­ för starkt mellan olika branscher och en mycket stor differentiering av be­ loppen bleve därför nödvändig. För övrigt skulle en dylik regel, med hän­ syn till bl. a. förändringarna inom näringslivet, säkerligen mycket snart bli föråldrad. En kombination av två eller flera regler, av vilka envar för sig är otill­ fredsställande, utgör en ren nödfallslösning.

Från de anförda synpunkterna av rättsteknisk natur finner kommittén önskvärt att institutet företagsinteckning får omfatta alla näringsidkare oav­ sett rörelsens art och omfattning. Några reella omständigheter, som med styr­ ka påkallar legala begränsningar, föreligger enligt kommitténs uppfattning inte. Den omständigheten att ett företag är litet och egendomen följaktligen av ringa värde föranleder sålunda i och för sig inte att det bör uteslutas från inteckningsmöjlighet. Man kan dock inte bortse från en viss risk för att den företagare, som driver en mindre rörelse, lättare kan vidta förändringar beträffande rörelsen eller egendomen, utan att dessa blir kända för inteckningshavaren, än en större företagare. Möjligheterna till skentransaktioner kan också bli större. Däremot anses risken för förluster till följd av svårig­ heter att tillförlitligt bedöma kreditunderlaget knappast bli större än när det gäller att bedöma förlustrisken i fall då kredit lämnas utan säkerhet. Därutöver framhåller kommittén. Måhända kan komma att hävdas, att ett medtagande av de små rörel­ serna skulle medföra en belastning på inskrivningsmyndigheten utan mot­ svarande nytta för kreditlivet samt ett ökat antal processer och andra rätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 7.966' 23 liga förvecklingar. Enligt kommitténs åsikt är emellertid föga troligt alt de mindre företagarna skulle komma att begagna företagsinteckning i större utsträckning, detta med hänsyn till att intcckningssäkerheten i allmänhet skulle bli alltför svag. Ett stöd för denna förmodan är att inteckning i jordbruksinventarier av liknande anledning fått förhållandevis ringa betydelse. Minimiregler förekommer icke vid sådan inteckning och har veterligen ej heller varit ifrågasatta. Såvitt gäller förlagsinteckning i industriellt företag har för övrigt i gällande lag gränsen salts så lågt — fem effektiva hästkraf­ ter eller tio arbetare — att det är svårt att tro att dess borttagande skulle väsentligt öka antalet inteckningsansökningar. Kommittén erinrar om att man i samband med en tidigare reform av förlagsinteckningsinstitutet ansett att ett utsträckande av institutet till mindre löretagare kunde tänkas inverka ogynnsamt på deras personliga kredit­ värdighet. Inteckningsmöjligheten torde emellertid, menar kommittén, inte komma att användas i fall då en sådan verkan kan befaras. Kommittén an­ ser, att man tidigare i diskussionen kring dessa problem överbetonat in­ teckningens inflytande på den personliga kreditvärdigheten. Det avgörande för den som överväger att lämna kredit utan säkerhet torde mera sällan vara utsikterna att få utdelning i en konkurs. Vad man främst fäster av­ seende vid är i stället företagets räntabilitet och beskaffenhet i övrigt samt företagarens personliga egenskaper. Frågan om att utsträcka inteckningsinstitutet till alla rörelser oavsett arten synes kommittén väsentligen vara att bedöma på samma sätt som frågan om dess utvidgning till alla rörelser oavsett storlek. Inbegrips alla näringar, kommer även sådana verksamhetsgrenar med, där den inteckningsbara egendomen i allmänhet är av ringa eller starkt varierande värde eller eljest utgör en mindre god säkerhet. Detta skulle enligt kommitténs mening inte medföra andra eller större nackdelar än de, som skulle följa av en utvidgning till alla småföretag inom industrin eller andra närings­ grenar som bör vara inteckningsberättigade. Även om inteckningsinstitutets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta alla rörelser oavsett art och omfattning, torde dess faktiska an­ vändning likväl komma att i stort sett bli begränsad till de näringsgrenar och de företag där ett verkligt behov av löretagsinteckning är för handen. Kom­ mittén förordar därför på grund av de nu redovisade skälen, att nuvarande begränsningar i fråga om rörelsens art och omfattning avskaffas. Bl. a. med hänsyn till de olägenheter — kanske främst för oprioriterade horgenärer — som trots allt måste anses vara förenade med en möjlighet att inleckna också mycket små rörelser föreslår kommittén emellertid, att bokföringsskyldighet skall vara ett villkor för erhållande av in­ teckning. Detta medför en viss begränsning av inteckningsmöjligheten. Med bokföringsskyldighet menar kommittén skyldighet att föra handelsböcker enligt bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117). Till stöd för sitt förslag uttalar kommittén inledningsvis att, om en företagsinteckning skall

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

kunna fylla sin uppgift att tjäna som säkerhet för kredit, den intecknade rörelsen i allmänhet måste fortlöpande övervakas från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för övervakningen utgör rörelsens bokföring. En ordnad bokföring är en förutsättning för att en företagsin­ teckning skall kunna rätt tjäna sitt syfte och anses därför ligga i både före­ tagarens och inteckningshavarens intresse. Även med hänsyn härtill finner kommittén motiverat att som villkor för beviljandet av inteckning kräva, att företagaren är underkastad bokföringsplikt, dvs. är skyldig att föra handelsböcker. Eu viss garanti för att handelsböckerna förs enligt bokförings­ lagen vinns genom att bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad. Kommittén framhåller att ett krav på bokföringsskyldighet, såsom denna är bestämd i gällande lag, skulle spela liten roll för det nuvarande inteckningsinstitutets vidkommande. De allra flesta företagare som för närvarande är inteckningsberättigade torde nämligen vara bokföringsskyldiga. Utvidgas tillämpningsområdet till att omfatta i princip alla företagare kommer där­ emot bokföringskravet att få en påtagligt begränsande verkan. Med hänsyn till stadgandet i bokföringslagen, att bokföringsplikt inte föreligger om rö­ relse drivs utan biträde av flera än make och barn under 16 år samt tvä andra personer, ställs sålunda många av de minsta företagen utanför. Ingen av de näringsgrenar, som för närvarande saknar inteckningsmöjlighet men för vilka ett tydligt behov därav framträtt, kommer dock att utestängas. Kommittén föreslår, att inteckningsmöjlighet öppnas för idkare av jord­ bruk, skogsbruk och djuruppfödning även om bokföringsskyldighet f. n. inte föreligger. Denna fråga behandlar kommittén närmare i annat samman­ hang. I

I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén önskemålet om en utvidgning av den egendom, vari inteckning skall gälla. Här konstateras till en början att det inte kan bli fråga om att låta företagsinteckning omfatta rö­ relsens alla tillgångar av lös egendoms natur. Företagarens personliga kre­ ditvärdighet kan då komma att äventyras i alltför hög grad. Man kan näm­ ligen inte helt fränkänna utsikterna till utdelning i konkurs betydelse för en kreditgivares handlande. Inteckningsinstitutets syfte är för övrigt att ge företagaren möjlighet att som kreditunderlag utnyttja egendom, som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål. Kontanter och tillgångar som snabbt kan förvandlas till reda pengar •— banktillgodohavanden och dylikt — bör sålunda inte ingå bland inteckningsobjekten. Där bör inte heller tas med egendom, som utan olägenhet kan pant­ sättas på vanligt sätt, t. ex. aktier, obligationer och liknande värdepapper. Av samma skäl bör företagsinteckning inte omfatta egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut. Ett särskilt spörsmål är huruvida företagsinteckning bör endast omfatta egendom som uppfyller kravet att den i allmänhet kan antas vara någor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 25

lunda konstant till omfattning och värde. Med hänsyn till kommitténs upptatlning att möjligheterna till personlig kredit inte kommer att påverkas i högre grad av företagsinteckning anser kommittén emellertid att det inte kan tillmätas utslagsgivande betydelse huruvida ett sådant krav är uppfyllt. Kommittén slår fast, att den egendom som skall vara inteckningens ob­ jekt måste anges genom uppräkning i lagen. Till objekten bör i första hand hänföras inventarier, som är lös egendom — såsom maskiner, redskap, fordon och kontorsutrustning — samt egendom som brukar betecknas som varor — exempelvis råvaror, varor under tillverkning, produkter och han­ delsvaror. Alla övriga slag av lösören, såsom förbruknings- och driftsma­ teria], hör också tas med. Även i tråga om vissa andra slag av egendom kan övervägas huruvida de bör utgöra inteckningsobjekt. I första hand nämns byggnad på annans mark, vissa nyttjanderätter till fast egendom, nyttjanderätt till lösören, s. k. immateriella förmögenhetsrättigheter samt fordringar. Kommittén analyserar närmare de problem som berör vart och ett av dessa inteck­ ningsobjekt. I fråga om de olika rättigheterna konstaterar kommittén, att de självfallet inte kan utnyttjas såsom säkerhetsobjekt, om de inte kan överlåtas. I fråga om nyttjanderätt till lösören anses nyttjanderättshavarens ställning vara så osäker, att sådan rättighet inte bör kunna vara objekt för företagsinteckning. En principiellt motsatt ståndpunkt intas i fråga om immaterialrättigheter. Vad angår fordringar uttalar kommittén, att före­ tagsinteckning först och främst bör omfatta alla fordringar på vederlag för överlåtelse av egendom, som skall kunna utgöra föremål för inteck­ ning. Dessutom bör fordringar på vederlag för uthyrning av maskiner, for­ don eller andra sådana föremål kunna omfattas av inteckningen, liksom fordringar som avser vederlag för tjänst. Däremot bör enligt kommitténs mening sådana vederlagsfordringar inte omfattas, som uppkommit på grund av att företagaren avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Inte heller bör vissa speciella fordringar, som inte förekom­ mer regelmässigt och därför normalt inte räknas som kreditunderlag, exem­ pelvis fordran på skadestånd för utebliven eller försenad leverans, omfat­ tas av företagsinteckning.

Såsom ett led i sina strävanden att stärka företagsinteckningen i inteckningshavarens hand har kommittén övervägt ändrade regler för verk­ samhetens individualisering. Enligt gällande rätt individua­ liseras rörelsen genom företagarens person, verksamhetens art och den kommun där verksamheten utövas. Genom individualiseringen anges in­ teckningens ram, vilken principiellt inte ändras, fastän den faktiskt utövade verksamheten kan växla från tid till annan. Kommittén slår tast alt verksamheten också i en ny lagstiftning måste individualiseras genom företagarens person. Däremot ifrågasätts om man

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bör behålla metoden att känneteckna viss rörelse genom att även ange dess art och närmare lokalisering. Varje begränsning utöver den som innefattas i företagarens person medför komplikationer, som helst bör undvikas. Ge­ nom uppdelning efter art skapas sålunda gränser, som lätt kan vålla svå­ righeter vid tillämpningen, exempelvis om viss egendom av en och samma företagare nyttjas inom skilda rörelser. Enligt kommitténs uppfattning är det en ännu större nackdel, om den faktiskt drivna verksamheten ändras så, att den inte längre motsvarar det kännetecken till art eller plats, som getts på rörelsen. Gällande rätt intar den ståndpunkten, att den intecknade rörelsen i så fall i princip anses ha upphört, varvid inteckningen förlorat sin verkan, något som givetvis är ägnat att minska dess värde som säkerhet. Om en inteckning trots att företaget flyttat utanför kommungränsen får behålla sin verkan skulle emellertid, framhåller kommittén, allvarliga olä­ genheter kunna uppstå. Rättsförluster skulle kunna uppkomma till följd av att inteckningar kolliderade eller till följd av att gravationsbevis inte redovisade den i inflyttningskommunen bedrivna verksamheten. För att inteckningsrätten skulle kunna bestå trots flyttning av rörelsen behövdes bl. a. regler i syfte att bringa flyttningen till inskrivningsdomarens känne­ dom, så att anteckning därom kunde göras i inskrivningsboken. Skyldighet att anmäla flyttning kunde måhända åläggas företagaren, men något lämp­ ligt medel att framtvinga en anmälan erbjöd sig knappast. Bötesstraff skulle inte vara tillräckligt effektivt och frihetsstraff borde inte ifrågakomma. Beträffande de olika möjligheterna att känneteckna rörelse anför kom­ mittén härefter ytterligare. Angivande av rörelsens art bör ske på sådant sätt att en tydlig gräns erhålles mot verksamhet av annat slag, vilken företagaren utövar eller kan komma att utöva. Å andra sidan torde beskrivningen böra göras så vid­ sträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens inrikt­ ning och en av företagaren nystartad verksamhet, som visserligen icke är av samma typ som den ursprungliga men mycket likartad. Tydligen kan det vara svårt eller omöjligt att tillgodose dessa oftast motsatta krav. Lokalisering till kommun eller annat område synes i allmänhet innebära en tydligare gränsdragning än som kan ske genom angivande av rörelsens art. Särskilt den nuvarande regeln, enligt vilken det territoriella området utgöres av kommun, medför emellertid en uppdelning av företag, som helst borde behandlas såsom en enhet även i inteckningshänseende. Så är exem­ pelvis fallet med industriella företag, som har olika led av produktionen förlagda till skilda kommuner. Det ekonomiska livet rymmer åtskilliga verk­ samhetsformer, som icke alls eller endast under en begränsad tid är bund­ na till viss plats eller visst område. Som exempel kan nämnas transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Med den utveck­ ling i riktning mot större företagsenheter och ökad rörlighet inom närings­ livet som länge pågått och alltjämt fortsätter framstår ett obetingat krav på lokalisering såsom föråldrat. Att för lokaliseringen använda ett väsent­ ligt större område än kommun, t. ex. län, skulle i vissa fall icke utgöra nå­ gon lösning och i andra fall icke vara tillräckligt för att nå ett fullt till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 27

lredsställande resultat. Å andra sidan skulle, därest området i fråga är allt­ för stort, ändamålet med att kräva lokalisering förfelas. Lokalisering som metod för individualisering av rörelse lider dessutom av den svagheten alt inteckningshavarens säkerhet i vissa fall kan äventyras. Det är icke ovanligt, att eu företagare som driver flera företag inom samma bransch överför t. ex. inventarier från ett av företagen till ett annat. Egendom tillhörande ett intecknat företag kan sålunda komma att överföras till ett företag, som drives på annan ort och som ej omfattas av inteckningen. Denna synpunkt torde få större betydelse, om inteckningsmöjlighet lämnas åt alla företag oavsett art och omfattning. Kommittén har övervägt möjligheterna att anknyta inteckningsenheten till något förhållande med avseende å verksamhetens organisation. Så t. ex. kunde tänkas att såsom en enhet behandla den verksamhet som administre­ ras från visst kontor eller för vilken det finns särskild bokföring eller sär­ skild driftsledning. Förhållanden av organisatorisk natur förefaller emel­ lertid icke vara ägnade att skapa någon klar gräns kring inteckningsenheten eller eljest tjänliga såsom medel för rörelses individualisering. Svårigheter skulle uppstå, när det gällde att i inteckningsbeslut och inskrivningsbok ange den verksamhet som åsyftades. Härtill kommer, att ett företags orga­ nisation jämförelsevis lätt kan ändras. Kommittén har därför funnit denna väg icke vara framkomlig.

Kommittén uttalar, att vad sålunda anförts kan sjmas föranleda slutsat­ sen, att en rörelse bör individualiseras endast genom angivande av företa­ garens person. En företagsinteckning skulle i enlighet härmed omfatta all verksamhet som företagaren utövar eller kan komma att utöva inom riket. Vissa argument talar emellertid mot en sådan lösning. Den som driver flera företag önskar kanske bevara vissa sådana gravationsfria, exempelvis som eu reserv för att möta nya kreditbehov. Också i andra fall kan det vara fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga till­ gäng till flera mindre för att erbjuda dem som säkerhet åt skilda långivare. Om de intecknade företagen är många och utspridda över ett vidsträckt område torde övervakningen från långivarens sida i vissa fall försvåras. Kommittén påpekar, att den som är villig att lämna kredit mot inteckning i en rörelse tillhörande viss bransch måhända inte vill godta inteckning i en rörelse inom en annan bransch, exempelvis emedan han saknar närmare kännedom om förhållandena inom denna och därför anser sig ur stånd att bedöma säkerhetens värde. Individualisering endast genom företagarens person skulle dessutom få till följd att varje ny rörelse, som företagaren etablerar eller förvärvar, kommer att omfattas av inteckning i den rörelse han redan driver. Teoretiskt sett borde företagaren kunna ytterligare be­ låna det intecknade objektet i proportion till värdeökningen, men i praktiken skulle detta ofta inte låta sig göra. Den nystartade eller förvärvade rörelsen skulle således inte till fullo kunna utnyttjas som kreditunderlag. Enligt kommitténs uppfattning leder de gjorda övervägandena fram till att det, med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom skilda nä­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

ringsgrenar och företagstyper, är nödvändigt att ha flera olika individualiseringsmöjligheter. Kommittén föreslår, att verksamheten skall, efter sökan­ dens val, individualiseras antingen enbart genom företagarens person eller också, förutom genom företagarens person, genom verksamhetens art eller genom lokalisering eller genom verksamhetens art i förening med lokalise­ ring. Kommittén uttalar, att det förordade systemet skapar förutsättning för att bestämma den intecknade verksamheten efter vad förhållandena i det enskilda fallet kräver. I många fall, kanske de flesta, synes verksamheten med fördel kunna individualiseras enbart genom företagarens person, dvs. inteckningen fastställas att omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En flyttning eller branschändring kommer då inte att inverka på inteckningsrättens bestånd. Metoden lämpar sig särskilt för mindre fö­ retag, där ändringar av detta slag kan genomföras förhållandevis snabbt och utan att inteckningshavaren lägger märke till det. Om företagaren räknar med att starta ett nytt företag vid sidan av den redan intecknade verksamheten kan det däremot finnas anledning för honom att söka få inteckningen begränsad. I dessa och andra fall, då begränsning anses önsk­ värd och det är möjligt att välja mellan angivande av bransch och lokalise­ ring, anser kommittén den sistnämnda metoden vara att föredra. I regel kan nämligen verksamhetens art ändras lättare och mer omärkligt än en flyttning kan äga rum. Vid begränsning till bransch bör tillses att beskriv­ ningen görs så vidsträckt att den täcker åtminstone mindre ändringar i fråga om verksamhetens inriktning. Kreditgivaren och företagaren kan ha motsatta intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Om kreditgivaren genomdrivit krav på att inteckningen skall vara obegränsad och företagaren sedermera vill starta ett nytt företag vid sidan av det han redan driver, bör hinder inte möta att efter överenskommelse med kreditgivaren få inteckningsförhållandena ändrade. Också i andra fall kan den förordade valfriheten vid sö­ kandet av inteckning ge upphov till önskemål om ändringar vid en senare tidpunkt. Detta kan i undantagsfall förorsaka vissa olägenheter men kom­ mittén anser att fördelarna med det förordade systemet betydligt över­ väger. Det föreslagna systemet för verksamhetens individualisering — vilket tillåter att inteckningsenheterna görs mycket vidsträckta i territoriellt av­ seende eller bestäms utan någon lokalisering —• kan enligt kommitténs me­ ning inte förenas med gällande forumregler. Dessa regler skulle nämligen medföra komplikationer vid flyttning av verksamhet från den ena inskriv­ ningsdomarens område till den andra. Kommittén föreslår därför, att den nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts med en för hela riket central inskrivningsmyndighet, förlagd

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1!)(>6 29

till Stockholms rådhusrätt. Mot eu centralisering anses visserligen tala, att kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten i viss män försvåras och att särskilt identifikationen av inteckningssökande jord­ brukare kan vålla bekymmer inom ett för hela riket gemensamt inteckningsregister. Flertalet inteckningssökande företräds emellertid enligt kom­ mitténs uppfattning av kreditinrättningar, företagarsammanslutningar, ad­ vokater eller ombudsmän, för vilka det ofta är enklare att vända sig till en central myndighet. I övrigt erbjuder enligt kommitténs uppfattning en cen­ tralisering fördelar. I fråga om företag, som driver verksamhet på olika platser i landet, blir sålunda inteckningsförhållandena mer överskådliga och säkerheten lättare att bedöma, om inteckningarna registreras centralt. Centraliseringen hör också, menar kommittén, främja en enhetlig rättstilllämpning liksom en viss rationalisering av domstolsarbetet. övergången kommer visserligen att orsaka kostnader och svårigheter, men eftersom dessa blir av engångskaraktär, torde de komma att uppvägas av de förde­ lar som står att vinna i längden. De nyss berörda individualiseringsreglerna utgör ett led i kommitténs strävanden att på olika sätt stärka inteckningshavarens ställning. Den vid sidan härav principiellt viktigaste nyheten avser inteckningshavarens skydd vid överlåtelse av intecknad verksamhet. Gällande rätts ståndpunkt — som innebär att en sådan överlåtelse medför att intecknings­ havarens förmånsrätt bortfaller varvid inteckningshavaren dock äger kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen även om denna ej är förfallen — anses av kommittén utgöra ett bristfälligt skydd. För att kun­ na utnyttja de möjligheter att skydda sig som lagen ger inteckningshavaren måste denne mycket snabbt få kännedom om överlåtelsen. Efter vad kom­ mittén inhämtat torde visserligen risken för rättsförlust till följd av över­ låtelse få anses tämligen liten när det är fråga om större företag och kredit­ givaren är en bank eller annan kreditinrättning med möjligheter att effektivt övervaka företaget, men i andra fall kan risken vara betydligt större. Kom­ mittén påpekar att önskemål framförts, bl. a. från bankhåll, om åtgärder för att stärka inteckningshavarens skydd i sådana fall som här avses. I sitt fortsatta resonemang utgår kommittén från att rätt till omedelbar betalning i händelse den intecknade rörelsen helt eller till väsentlig del ned­ läggs bör föreligga även enligt en ny lag. Härutöver söker kommittén emel­ lertid finna regler, som är ägnade att vid överlåtelse av rörelse främja en uppgörelse mellan inteckningshavaren, överlåtaren och förvärvaren. Till en början granskas den lösning, som härvid synes ligga närmast till hands, nämligen att låta inteckningen, oavsett överlåtelsen, alltjämt gälla i rörelsen på samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett om denna byter ägare. Här inställer sig emellertid enligt kommitténs uppfatt­ ning betydande svårigheter. Eftersom en rörelse alltid kännetecknas genom

30 Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

företagarens person förlorar principiellt en intecknad rörelse sin identitet så snart den övergår till ny innehavare. En inteckning kan inte få fortsätta alt belasta en viss rörelse sedan denna överlåtits, om inte rörelsen upptas i in­ skrivningsboken under den nye innehavarens namn eller firma. Inskriv­ ningsdomaren måste då underrättas om överlåtelsen. Kommittén avvisar har tanken att ålägga anmälningsskyldighet vid straffansvar. En regel om sådan skyldighet för förvärvaren vid äventyr av personligt betalningsansvar tor den inteeknade fordringen avvisas därför att den anses alltför vittgåen­ de. En underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet kunde bero av mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Regeln kunde komma att beröra många och leda till stötande resultat, särskilt under första tiden efter ikraftträdandet. I vissa fall kunde den för övrigt i alltför hög grad gynna inteckningshavaren. Vid överlåtelse till någon som redan drev en intecknad rörelse måste de inteckningar som beviljats i den överlåtna rörelsen rimligen tå vika för de inteckningar som meddelats i förvärvarens ursprungliga rö­ relse. Detta kunde medföra att de helt eller delvis förlorade sitt värde. Kom­ mittén påpekar i sammanhanget att det ingalunda är ovanligt, att en för­ varvad rörelse omedelbart nedläggs. Förvärvet kan ha skett i syfte att överta lokaler, inventarier eller varulager. Detta talar också mot tanken att ålägga företagaren eller förvärvaren skyldighet att underrätta inteckningshavaren om överlåtelsen. Kommittén framhåller också, att en mängd inskrivningstekniska problem skulle kunna uppstå. Ett annat alternativ, nämligen en skyldighet för köpare av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen för tillgodoseende av mteckningshavare, avvisas också. Kommittén stannar slutligen för lösningen att den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen och besväras av inteck­ ningen alltjämt skall häfta tör denna under en övergångstid, förslagsvis sex månader. Inteckningsrätten skall således bestå i egendomen, oaktat denna övergått i törvärvarens ägo och överlåtelsen enligt vanliga regler bli­ vit gallande mot överlåtarens borgenärer. Efter överlåtelsen kommer dock, betonar kommittén, inteckningsrätten inte att avse ett egendomskollektiv med växlande sammansättning utan de konkreta föremål och rättigheter, som besvärades av inteckningen vid själva överlåtelsen. Med denna begräns­ ning och den som följer av att inteckningsrätten bortfaller efter viss kortare tid bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att undvara anteckning om överlåtelsen i inskrivningsboken. Eu sådan tyst förmånsrätt i förvär­ varens egendom kan försvaras med hänsyn till de nämnda begränsningarna. Den som överväger att motta företagsinteckning som säkerhet blir visser­ ligen nödsakad undersöka om innehavaren av rörelsen förvärvat denna inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad av inteckning på grund av förre ägarens medgivande. En sådan undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. Genom att inteckningen begränsas till den överlåtna egendomen kan den få behålla sin verkan även i det fall att för-

Kanyl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966 31 värvaren redan vid tiden för överlåtelsen driver en intecknad rörelse där den överlåtna egendomen kommer att ingå samt medföra företräde till be­ talning framför inteckningar i denna rörelse. Innehavarna av dessa inteck­ ningar har nämligen i regel saknat anledning räkna med den nyförvärvade egendomen. Kommittén framhåller, att den omständigheten, att inteckningsrätten trots överlåtelsen besvärar egendomen, givetvis inte rubbar överlåtarens per­ sonliga ansvar för den intecknade fordringen eller principen att inteck­ ningen skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag för den överlåtna egendomen. Att säkerheten omfattar såväl överlåten egendom som eventuell fordran på vederlag för samma egendom kan knappast innebära någon obillighet mot borgenärer med sämre ställning i förmånsrättshänseende. De föreslagna reglerna torde enligt kommitténs mening sällan komma att tillämpas. Deras främsta betydelse anses vara att de främjar en uppgörelse med inteckningshavaren redan i samband med överlåtelsen. I regel torde nämligen inte någon överlåtelse komma till stånd, om inte inteckningarna dödas i samband därmed eller inteckningshavaren avstår från sin rätt mot förvärvaren. Skulle undantagsvis den överlåtna egendomen komma att tas i anspråk för betalning av den intecknade fordringen, torde enligt allmänna rättsgrundsatser förvärvaren ha rätt till ersättning av överlåtaren, oavsett om han var i god tro eller inte. Enligt kommitténs förslag skall inteckningsrätten gälla i den överlåtna egendomen endast så länge denna tillhör förvärvaren. Kommittén finner det betänkligt att, om förvärvaren i sin tur överlåter rörelsen inom fristen, låta egendomen häfta för inteckningen också i den nye ägarens hand. Bort­ sett från sådana fall då förvärv av en rörelse sker med bulvan som mellan­ led torde det enligt kommitténs mening för övrigt vara sällsynt med ny överlåtelse inom sex månader. Bulvanfallen bör man kunna komma till rätta med i rättstillämpningen. Den säkerhet som enligt förslaget föreligger vid överlåtelsen och sex må­ nader därefter försvagas successivt allteftersom den överlåtna egendomen omsätts och förnyas. Svårigheterna att identifiera egendomen i förvärvarens hand ökar också efterhand. För att motverka detta föreslår kommittén en bestämmelse att, om förvärvaren överlåter egendom som besväras av in­ teckningen eller om sådan egendom skadas eller går förlorad, intecknings­ rätten skall gälla i förvärvarens fordran på vederlag eller ersättning. Sammanfattningsvis betonas att de föreslagna reglerna visserligen inte innebär någon garanti mot rättsförlust men att de torde motsvara vad som från lagstiftarens sida rimligen kan göras för att stärka inteckningshavarens ställning. I anslutning till spörsmålen om inteckningshavarens skydd vid över­ låtelse av intecknad rörelse tar kommittén upp till behandling vissa frågor, som berör s. k. kommissionärsbolag, dvs. dotterbolag som drivs i eget

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

namn men för ett moderbolags räkning. Här konstateras inledningsvis, att dotterbolaget vanligen äger anläggningstillgångarna i verksamheten, medan moderbolaget äger omsättningstillgångarna. Behandlas dotterbolaget men inte moderbolaget som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn drivna rörelsen lär med utgångspunkt från förslaget i övrigt moderbolagets egendom i rörelsen inte kunna utgöra föremål för företagsinteckning i dot­ terbolagets verksamhet. Motsatta förhållandet uppstår med avseende på in­ teckning i moderbolagets verksamhet. Kommittén finner dessa förhållanden otilltredsställande och töreslår därför att i inteckningshänseende -—- utan särskild lagbestämmelse — både moderbolaget och dotterbolaget skall be­ traktas som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn drivna rörelsen. Härigenom kan två företagsinteckningar uttas, den ena avseende verksamhet driven av moderbolaget och den andra avseende verksamhet ut­ övad av dotterbolaget. Den i rörelsen ingående egendomen kommer då alltid att omfattas av endera inteckningen, vilket av bolagen egendomen än tillhör. Kommittén föreslår att företagsinteckning skall medföra inte blott för­ månsrätt i konkurs utan även förmånsrätt vid utmätning. Den praktiska betydelsen av att kunna använda sig av utmätning och inte som tidigare enbart vara hänvisad att begära företagaren i konkurs är be­ tydande. En konkurs som framtvingas för att bereda förmånsrätt kommer inte sällan olägligt för inteckningshavaren. Hans utsikter till betalning skulle ofta ha varit större, om företagaren fått fortsätta rörelsen eller om tillgångarna realiserats i annan ordning. Kommittén erinrar om att frågan om förmånsrätt vid utmätning behand­ lades vid en år 1932 genomförd reform av förlagsinteckningsinstitutet men att den fick talla. Ett argument som då anfördes mot en sådan förmånsrätt var att, om en oprioriterad gäldenär skulle kunna få betalning genom ut­ mätning, så stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningslordringen täcktes av köpeskillingen. Detta syntes leda till utmätning och försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens in­ tressen. Utmätning av enstaka föremål skulle medföra att inteckningshava­ ren fick betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet skulle i hög grad beskäras. De år 1932 sålunda anförda skälen mot att införa förmånsrätt Vid utmät­ ning anser kommittén inte avgörande. Enligt kommitténs uppfattning är del förhållandevis ovanligt, att lös egendom som ingår i rörelse försäljs exe­ kutivt. I den mån utmätningsborgenären inte själv till följd av uppgörelse eller eljest avstår från att fullfölja det exekutiva förfarandet, avbryts detta i regel genom att företagaren försätts i konkurs. När en företagare låter eu skuld gå till utmätning, är nämligen hans ekonomiska ställning oftast starkt undergrävd. Borgenärens utsikter att genom utmätning få betalning ur in-

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966 33

tecknad egendom torde därför, framhåller kommittén, få anses vara ringa. Från principiell synpunkt skulle det kunna komma i fråga att inte medge inteckningshavaren betalningsrätt vid utmätning för annan borgenärs lordran i sådana fall då borgenären visar att återstoden av den intecknade egen­ domen täcker inteckningshavarens fordran. Kommittén menar dock att ett sådant undantag sannolikt skulle få mycket liten praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har andra möjligheter att tvinga fram betalning än att söka utmätning av intecknad egendom. Det är också av betydelse i sammanhanget, att företagaren — bortsett trån jordbrukare och likställda -—- alltid är köpman. Underlåter han att betala förfallen gäld, riskerar han att bli försatt i konkurs enligt de särskilda reglerna i 3 § konkurslagen. Enligt kommitténs bedömande kommer en företagares möjligheter att få personlig kredit inte att nämnvärt påverkas av att förmånsrätt för företags­ inteckning införs vid utmätning. En nackdel är däremot att förslaget föiutsätter ändringar i exekutionsreglerna och att det exekutiva förfarandet i viss mån blir tvngre. Kommittén menar dock att utmätning av företagsintecknad egendom kommer att äga rum endast i undantagstall. 1 ett särskilt avsnitt behandlar förlagsinteckningskommittén de problem som rör företagsinteckning i jordbruk. Kommittén konsta­ terar här att de beträffande företagsinteckning föreslagna reglerna i all­ mänhet synes väl ägnade att tillämpas även för jordbruksnäringens del. Efter närmare övervägande föreslår kommittén därför att gällande lagstift­ ning om inteckning i jordbruksinventarier skall upphävas och i stället in­ stitutet företagsinteckning göras tillämpligt beträffande jordbruket och dess binäringar. En sådan åtgärd skulle innebära en lämplig lösning av de pro­ blem som sammanhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd. Enligt gällande rätt förlorar nämligen en inteckning i jordbruksinventarier sin verkan om inventariebeståndet tlytlas till annan jordbruksfastighet än den varigenom individualisering i det särskilda fallet skett. Med de av kom­ mittén i annat sammanhang föreslagna reglerna för individualisering kan man undvika att en flyttning inverkar på inteckningsrättens bestånd. Kommittén anser att den föreslagna centraliseringen av inskrivningsvä­ sendet inte bör medföra någon större olägenhet för jordbrukarna. Om institutet företagsinteckning öppnas också för jordbruket kommer den intecknade egendomen att utvidgas avsevärt. Bland den ytterligare egen­ dom som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märks fodermedel, konst­ gödsel, utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark, arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter. Euligt kommitténs mening kommer denna utvidgning visserligen att få be­ gränsat värde men kan i vissa lägen inte frånkännas betydelse. Kommittén anför vissa ytterligare skäl, som enligt dess mening talar för att låta institutet företagsinteckning omfatta jordbruksnäringen. Bl. a. nämns 2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

den förstärkning som följer av förslaget att rätt på grund av företagsin­ teckning skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lös­ öl eköp och i viss utsträckning även mot den som övertar sådan egendom i samband med förvärv av verksamheten. Kommittén understryker också den psykologiska betydelsen av att jordbrukare i likhet med andra näringsid­ kare får möjlighet att erhålla företagsinteckning. Vidare påpekas, att vissa gränsdragningsproblem undviks, om företagsinteckning träder i stället för lörlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Samtidigt kan även Jagarna om viss panträtt i spannmål och om viss panträtt i spånadslin och hampa upphävas. Den itrågasatta åtgärden medför dock, efter vad kommittén anför, vissa problem. EU är hur man lämpligen skall kunna identifiera jordbrukarna i ett för hela riket gemensamt inteckningsregister. Ett annat är hur de nya inteckningarna bör förhålla sig till de äldre inventarieinteckningarna. Dessa svårigheter anses dock inte böra hindra den ifrågasatta reformen. Från de allmänna reglerna om företagsinteckning anser sig kommittén emellertid böra göra ett bestämt undantag för jordbrukarnas vidkommande. Det gäller kravet på bokföring som förutsättning för beviljande av företagsinteck­ ning. Skulle detta krav upprätthållas för jordbrukets del, skulle praktiskt taget alla jordbrukare ställas utan inteckningsmöjlighet. Kommittén tar avstånd från tanken att föreslå bokföringsskyldighet för jordbrukare bl. a. med hänsyn till att bokföringslagen är föremål för översyn. Kommittén föreslår, att lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall upphävas samtidigt som lagstiftningen om företagsinteckning införs.

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1!)66 35

IV. Remissyttrandena

Remissinstanserna har nästan undantagslöst ställt sig positiva till kom­ mitténs förslag och funnit detta i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Man har härvid överlag betonat nödvändigheten av att i kreditlivets intresse utbygga och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet och ansett de föreslagna utvidgningarna och uppmjukningarna av det gällande systemet ändamålsenliga. Särskilt välvilligt mot förslaget ut­ talar sig företrädarna för näringslivet bland remissinstanserna, exempelvis bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, industriförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation. I allmänhet delar remissinstanserna förbehållslöst kommitténs uppfatt­ ning i fråga om det föreslagna rättsinstitutets allmänna ka­ raktär. Man ansluter sig sålunda till den av kommittén uttalade mening­ en, att utgångspunkten för lagrevisionen bör vara ett bibehållande av de hit­ tillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inga remissin­ stanser har gjort sig till förespråkare för vare sig en effektiv begränsning av företagarens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en långt­ gående möjlighet att låta inteckningar gälla även mot förvärvare av inteck­ nad egendom. Den allmänna förstärkning av det gällande institutet som förslaget innebär har dock föranlett vissa remissinstanser att ifrågasätta om inte företagsinteckning hellre bör rubriceras som en i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen, som antar att kommitténs rubricering främst berott därpå att företagsinteckning i all­ mänhet inte avses gälla i avyttrad egendom, betonar, att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egendom kan föryttras med verkan att panlrätten upphör. Detta gäller exempelvis när fastighetstillbehör säljs och bortförs. Enligt beredningens mening föreligger inte något principiellt hin­ der mot att, på samma sätt som i Danmark, Finland och Norge, beteckna inteckningshavarens rätt som en i vissa hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt egendomskollektiv. Beredningen anser att denna väg skulle inne­ bära många fördelar. Den ger bl. a. en bättre utgångspunkt för att låta in­ teckningen under viss tid gälla mot en ny ägare av egendomen. För tillämp­ ningen av lagsökning, utmätning och konkurs erbjuder samma konstruk­ tion givna fördelar, liksom den skulle åstadkomma rättslikhet inom Norden. Rättsverkningarna av inteckning i fastighet med ett rörligt inventarium och av företagsinteckning skulle med en sådan lösning också bli så lika som möjligt. Bankföreningen framhåller att den skulle satt värde på om företagsinteckningen kunnat anses medföra panträtt. Föreningen böjer sig emellertid för kommitténs argument till stöd för att betrakta institutet som en förmånsrätt. Flera remissinstanser framhåller att företagsinteckningsinstitutets karak­

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

tär och allmänna betydelse i hög grad är beroende av hur frågan om grän­ sen mellan fast och lös egendom bestäms på grundval av framlagda förslag. Man understryker härvid vikten av att jordabalks- och företagsinteckningslagstiftningen samordnas. För den händelse detta inte låter sig göra före­ slår några remissinstanser att en särskild översyn ägnas företagsinteckningsinstitutet sedan jordabalken antagits. Andra remissinstanser säger sig törutsätta att hithörande samordningsproblem snarast utreds så att propo­ sition med förslag till lagstiftning om industritillbehör och om företagsin­ teckning kan framläggas till bedömande i ett sammanhang. I allmänhet sy­ nes man inte vara benägen för något uppskov med företagsinteckningsreformens genomförande i avbidan på den nya jordabalkens genomförande. Synpunkter av denna art kommer till uttryck i yttranden från bankinspek­ tionen, överståthållarämbetet, lagberedningen, försäkringsbolagens riksför­ bund, jordbrukskasseförbundet, lantbruksförbundet, industriförbundet, grossistförbundet, häradshövdingeföreningen och flertalet av rikets handels­ kammare. De sistnämnda betonar i likhet med bankinspektionen och lagbe­ redningen, att om jordabalksutredningens förslag om industritillbehör ge­ nomförs — vilket innebär att industriell utrustning i mycket stor utsträck­ ning kommer att hänföras till fast egendom — utrymmet för företagsinteck­ ning avsevärt minskar. Kooperativa förbundet framhåller, att ingen lag­ stiftning om företagsinteckning bör genomföras förrän klarhet råder om förhållandet till fastighetsinteckningens tillämpningsområde. Bankinspektionen framhåller att den förordat en restriktiv avgränsning, när det gäller att bestämma omfattningen av begreppet fast egendom. Detta skulle enligt inspektionens mening gagna företagsinteckningens kreditvärde. Inspektionen ifrågasätter i detta sammanhang lämpligheten av att, såsom kommittén förordat, fånga in ett företags hela verksamhet under en och samma inteckning. En alternativ lösning anses vara att dela den intecknade egendomen i å ena sidan maskiner och inventarier, å andra sidan varulager och kundfordringar. Eu sådan lösning skulle ansluta sig till det praktiska handlandet vid lämnandet av industrikrediter. En kombination av fastighetsinteckning och inteckning i maskiner och inventarier skulle normalt anses som en tillräcklig säkerhet för långfristig kredit för industrianlägg­ ning. Företagaren skulle därigenom kunna utnyttja övriga tillgångar vid upplåning av rörelsekapital. Med hänsyn till att all kredit vanligen lämnas av en och samma kreditgivare anser dock inspektionen själv att vinsten av det framlagda alternativet inte kan bli alltför stor. Inspektionen har där­ för stannat för den av kommittén förordade lösningen. 1 detta sammanhang bör nämnas att Kooperativa förbundet i sitt remiss­ yttrande ingående uppehållit sig vid det förhållandet att bankerna i regel inte godtar förlagsinteckning annat än som komplement till fastiglietsinteckning eller borgen. Med anledning härav framhåller förbundet.

Kmujl. Maj.ls proposition nr 23 år .37

])et är allmänt känt, att många kreditinstitut vid långivning till närings­ idkare nu tillämpar principen att i hypoteket söka inringa så mycket som möjligt av näringsidkarens tillgångar. Om eu näringsidkare sålunda har ett fastighetslån hos eu dylik kreditgivare, tvingas han ofta förstärka hy­ poteket med förlagsinteckningar även om dessa inteckningar, med hänsyn till vad som intecknas, ur säkerhetssynpunkt måste betraktas såsom prak­ tiskt taget värdelösa. Kravet på erhållande av förlagsinteckningar till hy­ poteket sker mången gång rent slentrianmässigt och utan värdebedömning enbart för att uppfylla de ofta stela regler som kreditinstituten tillämpar vid sin kreditgivning. Delta medför, alt det redan med nu gällande lag ut­ tages en hel del förlagsinteckningar, vilka i realiteten är utan värde och alltså helt onödiga. Om kretsen av inteckningsberättigade vidgas enligt förslaget och flertalet kreditinstitut fortsätter att tillämpa samma dogma­ tiska principer i fråga om kravet på kreditsäkerhet från näringsidkarna som hittills, torde det leda till att många små företag tvingas att uttaga och pantförskriva inteckningar av ifrågavarande slag utan att detta med hän­ syn till säkerhetens ringa värde egentligen kan anses motiverat. Detta i sin tur kommer att medföra extra kostnader för dessa näringsidkare och det kommer också att ge en stark ökning av inskrivningsärendena hos veder­ börande inskrivningsmyndighet.

Förbundet uttalar att, om förslaget godtas, det vore av värde om en all­ män uppmaning kunde utgå till kreditinstituten alt visa omdöme och iaktta försiktighet vid påfordrande av inteckningssäkerhet från näringsidkarna, så att dessa inte onödigtvis belastas. Kommitténs förslag att avskaffa nuvarande begränsningar i fråga om den inleckningsgilla rörelsens art och omfattning och sålun­ da skapa en mycket vid ram för den tillämnade lagstiftningens tillämpning har i allmänhet inte föranlett några allvarligare gensagor. Kommerskollegiuni framhåller emellertid att de oprioriterade borgenärernas möjligheter att återfå lämnade krediter i händelse av gäldenären-företagarens insol­ vens kan komma att försämras genom den föreslagna utvidgningen av det nuvarande förlagsinteckningssystemet. Enligt kollegiets mening, vilken de­ las av advokatsamfundet och försäkringsbolagens riksförbund, torde detta komma att minska benägenheten inom affärslivet att lämna rena förtroen­ dekrediter. Särskilt i fråga om företag inom detaljhandeln kan det enligt kollegiets uppfattning befaras, att varuleverantörerna blir mindre hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besväras av före­ tagsinteckning. Kollegium anser emellertid inte att risken för en snedvrid­ ning av konkurrensförhållandena är så påtaglig att den bör hindra den föreslagna reformen. Advokatsamfundet gör däremot gällande, att den före­ slagna möjligheten för gäldenären att ställa viss »realsäkerhet» innebär så stora risker för en accentuerad ekonomisk beroendeställning av inte önsk­ värt slag, att man ställer sig tveksam till förslaget. Sparbanksföreningen har inte något att erinra mot en utvidgning av inteckningsrätten till att avse alla näringsidkare, oavsett rörelsens art, men

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år t966

anser det tveksamt huruvida hittillsvarande begränsningsregler beträffande verksamhetens omtattning helt bör slopas. Föreningen framhåller, att ris­ ken för värdeminskning inom ett egendomskollektiv, som är föremål för inteckning, torde vara större i små företag än inom stora företag. Föreningen understryker den av kommittén anförda synpunkten, att eu mindre före­ tagare får antas kunna vidta förändringar lättare med avseende på den in­ tecknade egendomen utan att detta behöver märkas utåt. Därför ifråga­ sätter föreningen om man inte bör behålla vissa begränsningsregler och eventuellt låta storleken av det i rörelsen nedlagda egna kapitalet bli avgö­ rande för en gränsdragning, varvid dock gränsen bör sättas relativt lågt. I likhet med sparbanksföreningen ger bankinspektionen uttryck åt viss tvekan inför tanken att även mycket små företag, vilkas tillgångar saknar egentligt kreditvärde, i avsevärd utsträckning skall fä ta ut och belåna företagsinteckningar. Kreditformens anseende skulle därigenom kunna skadas. Enligt inspektionens mening bör dock farhågorna för missbruk inte överdrivas. Eftersom inteckning inte skulle komma att sökas förrän företagaien beviljats kredit, borde kreditinstituten kunna tjäna som spärr mot onödiga inteckningar. Bl. a. med hänsyn härtill har inspektionen ansett sig kunna stanna för den av kommittén förordade lösningen.

Som ett ytterligare skäl för sitt nyss angivna ståndpunktstagande har bankinspektionen åberopat den av kommittén föreslagna regeln om bok­ föringsskyldighet som villkor för inteckning. Enligt inspektionens mening utgör denna regel en garanti för att de allra minsta företagen ute­ sluts tiån inteckningsrätt. Regeln har också den fördelen att den återgår på lagbestämmelser, vilka gör det lätt att tastslå om ett visst företag upp­ fyller det uppställda kravet eller ej. Flertalet remissinstanser har i likhet med bankinspektionen tillstyrkt för­ slaget om bokföringsskyldighet eller lämnat detta utan erinran. Bland dessa remissinstanser finns några, som särskilt starkt betonar vikten av bokföringsskyldighet och helst skulle vilja se att denna utvidgas till att avse även jordbrukare och därmed i förslaget jämställda kategorier. Ut­ redningen för översyn av bokföringslagen finner sålunda skälen att an­ knyta företagsinteckningsinstitutet till bokföringsskyldigheten mycket star­ ka. Intresset att skydda borgenärerna är enligt utredningen lika starkt i våra dagar som vid tillkomsten av gällande bokföringslag. Utredningen framhåller att dess översyn av bestämmelserna i bokföringslagen måste medföra att kretsen av bokföringsskyldiga väsentligt vidgas. Bl. a. bör den skyldighet att föra anteckningar och räkenskaper, som taxeringsförordningen ålägger samtliga näringsidkare, enligt utredningen finna uttryck i bokföringslagen. Från borgenärssynpunkt är det önskvärt att bokförings­ lagens bestämmelser gäller även för jordbrukare, men utredningen har ännu inte kunnat ta definitiv ståndpunkt till problemets lösning. Utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H är 1966 39

ningen föreslår, alt jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Detta är enligt ut­ redningens mening nödvändigt med hänsyn till den snabba utvecklingen mot större jordbruksenheter ocli det därmed ökade behovet av kredit åt jordbrukare. Under alla förhållanden bör övervägas, om man inte skall för­ behålla rätten till företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som under­ kastar sig bestämmelserna i förordningen den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räken­ skaper såsom underlag för taxering. Lantbruksstyrelsen ger såtillvida uttryck åt liknande tankegångar som styrelsen föreslår att jordbrukare, vilken utnyttjar inteckningsrätten, bör kunna åläggas att årligen eller på anfordran av inteckningshavaren avläm­ na en balansräkning innefattande en förteckning över tillgångar och skul­ der. Någon bestämmelse i lagen härom finner styrelsen emellertid inte be­ hövlig. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att bokföringskravet bör utsträckas till att gälla alla slags näringar, sålunda även till jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av bokföringskravet. Svea hovrätt finner det tveksamt om bokföringsplikten är av sådant värde för övervakningen av de inteckningsberättigade företagen att det är moti­ verat att utesluta sådana i bokföringslagen angivna rörelser, för vilka bok­ föringskravet inte uppehålls när driften sker utan biträde av andra än make och barn under 16 år samt två andra personer. För inteckningshavarens kontroll krävs enligt hovrättens mening en mer ingående kontroll än som erbjuds av skyldigheten att föra handelsböcker. Inom många verksamhets­ områden råder en strävan att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner och annan dyrbar utrustning. Arbetsstyrkans storlek blir därigenom allt mindre lämpad som kännetecken på kreditbehovet. Eftersom också sådana mindre rörelser bör kunna utnyttjas som underlag för företagsinteckning föreslår hovrätten, att den berörda föreskriften om bokföringsplikt utgår. Stockholms rådhusrätt och Västmanlands läns företagareförening redovi­ sar en liknande inställning. Rådhusrätten påpekar, att de småföretagare, som uteslutits från inteckningsrätt på grund av att de inte är bokföringsskyldiga, visserligen har möjlighet att genom bolagsbildning underkasta sig bokföringsplikt. Om de förfogar över värdefulla investeringsobjekt, är det emellertid mindre lämpligt att de skall nödgas företa en i och för sig inte önskvärd bolagsbildning för att kunna inteckna egendomen. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i väsentliga delar intar samma ståndpunkt som Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt, föreslår den ut­ vidgningen av området inteckningsberättigade, att en företagare skall kun­ na åta sig bokföringsskyldighet med verkan att han kan få medge före­ tagsinteckning. Inteckningen skulle då kunna baseras antingen på bok­ föringsplikt på grund av lag eller på grund av frivilligt åtagande. Med en

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

sådan konstruktion skulle det saknas anledning att i fråga om bokföringskravet göra undantag för jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Västman­ lands läns företagareförening påpekar, att det finns vissa slag av närings­ idkare, som enligt gällande regler kan ta ut förlagsinteckningar men som inte är boktöringsskyldiga enligt lag och därför skulle komma att uteslutas från rätten att medge företagsinteckning. Motorbranschens riksförbund understryker för sin del angelägenheten av att den pågående revisionen av bokföringslagen påskyndas, så att också de minsta företagen kan erhålla företagsinteckning.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av den egen do in, som av­ ses kunna utgöra objekt för företagsinteckning, hälsas i allmänhet med tillfredsställelse av remissinstanserna. I huvudsak godtar de sålunda den föreslagna mycket vida ramen av inteckningsobjekten. Bankinspektionen. som tillstyrker utvidgningen, anser det vara en fördel i förhållande till gäl­ lande rätt att samma egendom avses kunna intecknas i alla slag av närings­ verksamhet. Lagberedningen framhåller emellertid, att det med den om­ fattning företagsinteckningens objekt förutsätts få inte återstår mycket egendom till betalning åt borgenärer med sämre rätt än företagsinteckningshavare. Inteckningen skall visserligen inte gälla i kontanter, banktillgodo­ havanden och värdepapper. I en utmätnings- eller konkurssituation är emellertid sådana tillgångar oftast förbrukade. Fast egendom brukar då också vara så högt intecknad att nämnvärt överskott inte kan påräknas. Det personliga lösöret är i viss utsträckning skyddat mot utmätning och konkurs. Indrivningen av bl. a. skatter och avgifter av olika slag kan där­ för bli äventyrad. Här nämner beredningen särskilt underhållsbidrag. Be­ redningen anser att det från dessa synpunkter vore önskvärt med en be­ gränsning av inteckningsobjektets omfattning men är osäker om detta låter sig göra. Smålands och Blekinge handelskammare ger uttryck åt liknande tankegångar. Sålunda anser handelskammaren det i hög grad tveksamt om företag som driver ren handelsrörelse bör kunna företagsinteckna annat än inventarier. Om även varulager och substitut därför omfattas av inteckning­ en torde företagarens möjligheter att erhålla vanliga leverantörskrediter bli alltför begränsade eller medföra att företagaren för sina inköp blir bunden till den leverantör, som försäkrat sig om företagsinteckning. Vid sidan av dessa mer principiellt färgade synpunkter har i fråga om vissa enskilda slag av egendom skilda uppfattningar kommit till uttryck, såväl i inskränkande som i utvidgande riktning. Dessa synpunkter kom­ mer att behandlas i specialmotiveringen.

Ett av de förslag från kommittén, som väckt en viss tveksamhet bland remissinstanserna, är det som gäller verksamhetens i n di vi du a- 1 i s e r i n g. Tveksamheten avser de regler om en långtgående valfrihet som kommittén föreslagit. Det stora flertalet remissinstanser lämnar visserligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 41

det framlagda förslaget utan erinran men endast ett mindre antal uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma och vissa remissinstanser staller sig om inte avvisande så i varje fall mycket tveksamma. Klart positiva till förslaget är bl. a. Stockholms rådhusrätt, hantverks- och industriorganisationen och bankföreningen, vilken sistnämnda tillmäter uppmjukningarna i individualiseringssystemet stor betydelse. Bankinspektionen anser däremot att kommitténs förslag till följd av val­ friheten innebär alltför vaga gränsdragningar. Någon befogad erinran kan visserligen inte göras mot en individualisering enbart genom person, men svårigheter uppstår enligt inspektionens mening, om inteckningens under­ lag begränsas genom angivande av verksamhetens art och lokalisering. En individualisering som kan äventyra inteckningshavarens säkerhet bör inte tillätas, och därför utgör det enligt inspektionens mening ett minimikrav att i varje fall enskild företagares verksamhet inte får bestämmas genom rörelsens art. En enskild företagare, som driver två verksamhetsgrenar, bör sålunda enligt inspektionens mening inte få lämna inteckning, som är be­ gränsad till allenast den ena rörelsen. Risken för missbruk är större, menar inspektionen, när individualiseringen sker genom angivande av bransch än då den bestäms genom rörelsens lokalisering. En ändring av företagets art kan genomföras lättare och mer omärkligt än en flyttning. Likaledes anses faran för rättsförlust vara påtagligare, när den som lämnat säkerheten är enskild person än när företaget ägs av juridisk person. Enligt lagberedningens mening blir det av kommittén föreslagna systemet med en långtgående valfrihet mycket komplicerat och kräver uppmärk­ samhet och förutseende av alla berörda för att olägenheter inte skall upp­ komma. Vid uttagande av nya inteckningar måste alltid tillses att de nya inteckningarna antingen får samma omfattning som tidigare inteckning el­ ler också kommer att gälla annan verksamhet. Vid partiell dödning gäl­ ler detsamma. Enligt beredningens mening är de nackdelar som de alter­ nativa inteckningsmöjligheterna drar med sig så allvarliga att en annan lösning bör sökas. Beredningen förordar att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer, varvid till den senare gruppen även bör föras dödsbon. I fråga om juridiska personer bör företagsinteckning enligt beredningens uppfattning alltid gälla all företagets inteckningsbara egen­ dom medan för fysiska personer och dödsbon inteckning bör få meddelas endast i verksamhet av närmare angiven beskaffenhet. Om ett större före­ tag önskar begränsning, kan det bilda dotterbolag, som tar inteckning i dess rörelse. För de fysiska personernas del kan man med den föreslagna ord­ ningen bl. a. undvika att inteckningar dyker upp först efter lång tid, kan­ ske sedan utställaren startat en ny rörelse. Även advokatsamfundet konstaterar att de föreslagna individualiseringsreglerna kan medföra att en och samma företagare tar ut olika företagsinteckningar i två eller flera av honom bedrivna rörelser. Särskilt i de fall där 2f Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 23

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dessa bedrivs på samma ort måste det bli åtskillig lös egendom, som kan komma att utgöra säkerhet för olika företagsinteckningskomplex, vilket samfundet finner otillfredsställande. Flera remissinstanser anser, i likhet med kommittén, att frågan om individualiseringsreglerna i betydande grad sammanhänger med frågan hur inskriv­ ningsväsendet bör organiseras. Kommitténs ståndpunkt i sistnämnda hän­ seende har därför föranlett viss kritik också mot individualiseringsreglerna. Kommerskollegium säger sig visserligen från principiell synpunkt inte ha något emot kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet men vill med hänsyn till de praktiska fördelarna av en bibehållen lokal re­ gistrering införa den begränsningen beträffande individualiseringen av and­ ra företag än aktiebolag, att företagsinteckning inte skall få fastställas att omfatta näringsverksamhet utanför visst eller vissa län. I fråga om aktie­ bolagen anser kollegium det däremot möjligt att bygga helt på utredningens förslag om individualisering. Statskontoret menar å sin sida att man i hu­ vudsak kan anamma det föreslagna individualiseringssystemet utan att för­ denskull i alltför hög grad behöva frångå den nuvarande lokala registreringsorganisationen. Skulle så inte visa sig möjligt bör man enligt stats­ kontoret tänka sig en lösning med obligatorisk individualisering genom lo­ kalisering till visst län som maximalt område.

Också bortsett från vad som sammanhänger med själva individualiseringssystemel har kommitténs förslag om en central inskrivnings­ myndighet för ärenden angående företagsinteckning utsatts för ganska hård kritik från remissinstanserna. Flertalet av dessa har visserligen inte berört törslaget, men bland dem, som i sina yttranden diskuterat hithöran­ de problem, ställer sig det övervägande antalet avvisande eller i varje fall mycket tveksamma till förslaget. övervägande positiva till förslaget är bankinspektionen, hantverks- och in­ dustriorganisationen samt grossistförbundet. Förslaget anses av dessa organ framja en enhetlig rättstillämpning och en rationalisering av domstolsarbetet. Starkt kritiska mot förslaget om en centralisering av inskrivningsärendena är däremot kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Jön­ köpings och Västmanlands län, lagberedningen, sparbanksföreningen och vissa handelskammare. För dessa remissinstanser kan sägas vara gemen­ samt, att de inte anser centraliseringsfrågan tillräckligt penetrerad av kommittén. De ger uttryck åt uppfattningen, att frågorna om inskrivningsväsendets organisation bör övervägas ytterligare och underkastas närmare utredning. I allmänhet anser de att nackdelarna av en centrali­ sering överväger fördelarna och att kommittén underskattat de problem som sammanhänger med ett sammanförande av inskrivningsärendena till en enda myndighet i riket. Kommerskollegium anser att en centralisering

Kungl. Maj.ts proposition nr "2 'i år HXifi 43

i många fall måste te sig opraktisk och alltför omständlig. En jordbrukare i Skåne eller Norrbotten torde knappast inse varför han måste vända sig till eu myndighet i Stockholm för att få en företagsinteckning fastställd, över huvud kan denna synpunkt enligt kollegiets mening anläggas när det är fråga om lokalt betonad verksamhet. De rent praktiska problemen vid en överflyttning av alla inskrivningsärenden till Stockholms rådhusrätt betonas av bl. a. statskontoret. Man påpekar, att det måste bli ett mycket omfattande och kostsamt arbete samt att det kan visa sig svårt att i Stockholm skaffa den stora personalstyrka som krävs för alt handläggningen av ärendena skall kunna fortgå utan be­ svärande tidsutdräkt. Statskontoret menar att, medan någon personalbe­ sparing inte torde kunna påräknas vid de domstolar som befrias från ären­ den om förlagsinteckning, Stockholms rådhusrätt vid en centralisering sy­ nes få bygga ut sin personalorganisation på inskrivningsavdelningen inte oväsentligt. Statskontoret anför härefter. Enligt statskontorets mening torde kommittén ha underskattat de pro­ blem, som sammanhänger med identifieringen av företagarna vid en cen­ traliserad registrering. Kommittén uppehåller sig visserligen vid dessa spörsmål och vad därvid uttalats rörande grunderna för identifieringen av företagare av olika kategorier ävensom för registreringssystemets utform­ ning föranleder ingen erinran från statskontorets sida. Statskontoret vill här emellertid framhålla, att det särskilda kortregister, som enligt kommitténs mening erfordras utöver inskrivningsboken, torde bli av betydligt större omfattning än vad kommittén föreställt sig. Enligt vad statskontoret in­ hämtat föres ett dylikt särskilt kortregister vid Stockholms rådhusrätt. Korten i detta register är emellertid betydligt fler än antalet inteckningsupplägg. Detta förhållande beror på dels att kort upplagts för varje tänk­ bart uppslagsord i företagarens firmanamn, vilket visat sig nödvändigt bl. a. för att kunna besvara telefonförfrågningar om gravationer och dels att det för företagare, som ändrat sitt firmanamn, kan ha upplagts kort såväl i det äldre som i det yngre firmanamnet. Omständigheter av här nämnt slag ävensom det förhållandet att antalet inteckningsberättigade företagare kom­ mer att öka avsevärt genom den föreslagna lagstiftningen, medför att re­ gistervården och därvid uppkommande identifieringsproblem vid en cen­ tral organisation sannolikt blir komplicerade och kan kräva betydande re­ surser för att registreringen skall kunna fungera tillfredsställande.

Även Stockholms rådhusrätt har utförligt uppehållit sig vid de problem som kan uppkomma i samband med en centralisering av inskrivningsvä­ sendet. Kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndighe­ ten försvåras enligt rådhusrätten, vilket får sin särskilda betydelse med hänsyn till att ingivna handlingar ofta är bristfälliga och kräver kom­ plettering. Svårigheterna att identifiera alla näringsidkare vid en enda myndighet kan också bli stora. Kontrollen av firma- och namnändringar kan exempelvis komma att medföra betydande problem vid en centralisering. Rådhusrätten gör en beräkning av antalet företagsinteckningsärenden som

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ärligen, kan antas komma att belasta inskrivningsavdelningen efter en cen­ tralisering och finner att detta antal i varje fall inte kan tänkas understiga 15 000, dvs. omkring 300 ärenden per inskrivningsdag. Rådhusrätten fort­ sätter. För att handlägga ett sådant antal ärenden torde krävas tre inskrivnings­ domare, om icke rättssäkerhet och snabbhet skall eftersättas. Om inskriv­ ningsdomarna befrias från skyldighet att utfärda gravationsbevis och från vissa mindre krävande arbetsuppgifter samt tillika erhåller biträde av kvali­ ficerad personal, kan det möjligen tänkas, att ökningen skulle kunna be­ gränsas till två inskrivningsdomare. För att ärenden av förevarande slag skall handläggas på tillfredsställande sätt fordras, att för desamma inrät­ tas fasta domartjänster. Om arbetsuppgifterna anförtros extra personal, som förflyttas relativt ofta, måste arbetsstyrkan göras större än vad nyss angivits. Att i dylikt fall likväl en kvalitetsmässig försämring av arbetsresultatet kommer att inträda torde vara ofrånkomligt. Vid en slutlig be­ dömning av denna fråga synes angeläget att beakta, att den nya verksam­ heten icke igångsättes med för knappa marginaler. I övergångsskedet kräves otvivelaktigt betydligt större personalinsats än på längre sikt. Kommit­ tén uttalar härom, att det bör vara möjligt att inom ramen för en organi­ sation av den storleksordning, som Stockholms rådhusrätt representerar, möta den extra belastning, som övergångstiden skulle medföra. Det är i?ke niöjligt för rådhusrätten — som dagligen konfronteras med svårigheter till följd av otillräcklig personal av alla kategorier — att dela kommitténs optimism i detta hänseende. Tvärtom måste förutsättas, att i övergångs­ skedet extra personal ställes till rådhusrättens förfogande för att antingen insättas direkt på de nya uppgifterna eller lösgöra personal från andra uppgifter.

Rådhusrätten framhåller också att en centralisering av ärendena inte blott kräver personalförstärkning utan även en ökning av antalet lokaler. Någon möjlighet att inom rådhuset anskaffa nya lokaler sägs inte före­ ligga. b lera av de remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget har framlagt förslag till lösningar av spörsmålet om inskrivningsväsendets or­ ganisation. Statskontoret tänker sig sålunda — med utgångspunkt från de föreslagna individualiseringsreglerna — ett bibehållande av en lokal registreringsorganisation i kombination med överföring av registreringshand­ lingar vid företagarnas ändring av hemvist. Statskontoret pekar här på att motsvarande registeromställningar förekommer inom flera områden, där registreringen handhas av lokala och regionala organ, exempelvis inom folkbokföringen och skatteväsendet samt inom den allmänna försäkringen. Kommer skollegium samt Smålands och Blekinge handelskammare utveck­ lar liknande tankegångar och förordar mot bakgrund av ett modifierat individualiseringssystem, som redan berörts, att inskrivningsärendena skall överföras länsvis till de olika residensstäderna. I viss utsträckning förut­ sätter också denna ordning skyldighet att överföra registreringshandlingar mellan olika domstolar. Även i lagberedningens remissyttrande anförs syn­

Kunyl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 45

punkter av liknande slag. Med hänsyn till beredningens eget förslag till individualisering efter indelning i fysiska resp. juridiska personer ifråga­ sätter beredningen, om inteckning i fråga om de sistnämnda inte bör sökas där företaget har sitt säte och såvitt angår fysiska personer där verksam­ heten är lokaliserad. Därjämte bör enligt beredningens mening inrättas ett centralt namnregister, som innehåller uppgift om sökanden och om dom­ stolen.

Förslaget att egendom vid överlåtelse av verksamhet skall i lörvärvarens hand häfta för inteckningen under en tid av sex månader har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett inte ringa antal remissinstanser har emellertid i skilda hänseenden riktat kritik mot förslaget. Några av dem, såsom bankinspektionen, sparbanksföreningen och Kooperativa förbundet, anser att man bör överväga, om det inte ges nägon annan möjlighet att stärka inteckningens rättsverkan vid överlåtelse. Andra remissinstanser, som kommerskollegium och aktiebolagen Industri­ kredit och Företag skredit, är visserligen i någon mån tveksamma inför för­ slaget men vill med hänsyn till fördelarna av en förstärkning av inteck­ ningen inte motsätta sig detta. Vissa remissinstanser slutligen är av den uppfattningen, att sex-månaderstiden är för knapp, och föreslår en för­ längning till ett år. Till den sistnämnda gruppen av remissinstanser hör försäkringsbolagens riksförbund, vissa handelskammare och Svenska före­ tagares riksförbund. Enligt bankinspektionens mening är det erbjudna skyddet ofullständigt i så måtto att förmånsrätten faller om rörelsen går i nytt köp. Genom att köparen använder sig av en bulvan, som törst förvärvar den intecknade rö­ relsen, kan inteckningshavaren mista sin säkerhet. Man torde enligt in­ spektionens mening inte kunna bortse från att domstolarna mången gång på grund av bevissvårigheter inte skall kunna bemästra situationen. Bank­ inspektionens allvarligaste invändning mot förslaget är emellertid att detta tillskapar en tyst förmånsrätt mot den förste förvärvaren. Enligt inspek­ tionens mening har kommittén underskattat olägenheterna härav. Det lig­ ger nära till hands att jämföra med den tysta förmånsrätt som i fast egen­ dom tillkommer inteckning för ogulden köpeskilling, ett institut som för kreditinrättningarna inneburit avsevärda nackdelar. Även Jönköpings läns företagareförening anser att det föreslagna skyd­ det vid överlåtelse i princip är otillräckligt med hänsyn till risken för vidare­ försäljning. Kooperativa förbundet anser att det av principiella skäl är synnerligen tveksamt om den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör godtas oavsett dess avsedda verkan som viss säkerhetsgaranti. Den innebär ett genomgri­ pande avsteg från den rena och klara gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt som man i svensk lagstiftning hittills sökt upprätthålla. Den

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

medför vidare att godtrosförvärvad äganderätt får vika för förmånsrätt, vilket är något helt nytt och enligt förbundets mening kan ge svåröver­ skådliga konsekvenser. Fördelarna av bestämmelsen anses vidare vara av ringa praktisk betydelse. Förbundet ifrågasätter om man under sådana förhållanden verkligen bör göra så genomgripande avvikelser från hittills tillämpade strikta principer beträffande panträtt och förmånsrätt. Kommerskollegium menar, att de föreslagna bestämmelserna om inteck­ nings verkan vid överlåtelse av verksamhet är ägnade att skapa viss osä­ kerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Det måste ofta bli svårt att vid utmätning eller konkurs hos en företagare, som redan driver nä­ ring inom samma bransch där han övertagit verksamhet, med bestämdhet avgöra t. ex. om viss varupost härrör från den förvärvade verksamheten eller ingår i den ursprungliga rörelsen. Det föreslagna systemet torde med­ föra att förvärvaren och hans borgenärer tvingas till stor försiktighet vid bedömningen av de med förvärvet förknippade rättsverkningarna. Kom­ mitténs avsikt synes emellertid, framhåller kommerskollegium, just ha va­ rit att skapa en sådan ordning som driver parterna att i eget intresse un­ danröja tänkbara osäkerhetstillstånd genom uppgörelser med överlåtarens kreditgivare. Med hänsyn härtill och då den tid under vilken en företags­ inteckning kan komma att gälla mot förvärvaren begränsats till sex må­ nader vill kollegium inte motsätta sig förslaget. Smålands och Blekinge handelskammare anser, med hänsyn till att någ­ ra särskilda publicitetsregler i samband med överlåtelse inte föreslås, att det inte torde vara realistiskt att utgå ifrån att varje inteckningshavare inom så relativt kort tid som sex månader skall erhålla kännedom om överlåtelsen. Handelskammaren anser för sin del en tid av tolv månader lämpligare. Liknande synpunkter anförs av försäkringsbolagens riksför­ bund, Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg och Gävle. Försäkringsbolagens riksförbund påpe­ kar, att en utsträckning av sex-månaderstiden till ett år innebär ökad möj­ lighet att få kännedom om en överlåtelse genom att åtminstone en normal ränteförfallodag kommer att infalla därunder. Samtidigt framhåller riks­ förbundet, att den ifrågavarande förmånsrätten även bör omfatta det fall då intecknad verksamhet flyttas till plats utanför det område inteckningen avser. Sistnämnda uppfattning delas av industriförbundet. 1 anslutning till vissa uttalanden, som kommittén gjort i fråga om s. k. kommissionärsbolags ställning i inteckningshänseende, har några remiss­ instanser redovisat sin uppfattning i detta ämne. Smålands och Blekinge handelskammare delar kommitténs mening, att både moder- och dotterbo­ lag i inteckningshänseende kan betraktas som idkare av dotterbolagets verksamhet. Lagberedningen ställer sig däremot tveksam härtill, och Koo­ perativa förbundet ställer sig helt avvisande till det tänkta förfarandet. För­ bundet anför härvid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2,‘l är 1066 47

Detta förfarande skulle möjligen kunna accepteras i fall då avtalet mel­ lan moder- och dotterföretagen konstruerats såsom ett koinmissionärsavtal, men det passar icke alls in på de avtal som konstruerats såsom arrende­ avtal. Inom den koncern, som bildats av Kooperativa förbundet och dess dotterföretag, föreligger avtal konstruerade enligt arrendeavtalstypen. I de fall där anskaffning av förlagsinteckningar förekommit har inteckningarna uttagits enbart i förbundets, dvs. arrendatorns namn, och icke i dotterföre­ tagets. Detta har ansetts riktigt både av vederbörande inskrivningsdomare och av den bank, som handhaft det obligationslån, där förlagsinteckningarna lagts som hypotek. De här ifrågakomna konstruktionerna med arrende- respektive kommissionärsavtal inom koncerner har vid skatterättslig prövning i princip god­ känts av regeringsrätten. Hur dessa avtal skall bedömas civilrättsligt har däremot såvitt styrelsen känner till ännu icke utretts. Styrelsen anser emel­ lertid att det vid sådan utredning mycket väl kan visa sig, att kommitténs uppfattning om uttagande av dubbla förlagsinteckningar icke är hållbar.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget om att företagsin­ teckning skall åtnjuta förmånsrätt vid utmätning utan erin­ ran. Förslaget synes enligt allmän uppfattning innebära en värdefull för­ stärkning av institutets ställning. Advokatsamfundet betonar önskvärdheten av att man överväger möjlig­ heterna att låta förmånsrätten gälla även vid underhandsawecklingar av rörelser under förutsättning att avvecklingarna sker under betryggande for­ mer. Samfundet framhåller att det blivit allt vanligare att företag på obe­ stånd avvecklas utan konkurs, en utveckling som torde få anses riktig och önskvärd. Förekomsten av förlagsinteckningar medlör emellertid ofta svå­ righeter att genomföra sådana avvecklingar. Samtliga borgenärers sam­ tycke måste sålunda inhämtas för att innehavare av förlagsinteckningar skall kunna få utdelning med förmånsrätt. Dessa avvecklingar skulle enligt samfundets uppfattning i hög grad underlättas om förmånsrätten finge gälla också i på visst sätt avskild köpeskilling för egendom som försålts under ett avvecklingsförfarande och som besväras av företagsinteckning. Skånes handelskammare och Jönköpings läns företagareförening ger uttryck åt liknande uppfattningar. Lagberedningen tar i sitt yttrande upp frågan om förhållandet mellan inteckningshavare och annan person, som begär utmätning i intecknad egen­ dom. Härom anför beredningen. Tydligt är, att utmätningsman, om han har anledning antaga att före­ tagsinteckning finns, i första hand bör eftersöka egendom som icke besvä­ ras därav. Med den omfattning inteckningsobjektet förutsätts få måste det dock ofta inträffa, att tillräcklig annan egendom icke kan påträffas. Me­ ningen lärer vara, att utmätningsmannen då skall undersöka hur stor inteckningsskulden är och söka bilda sig en uppfattning huruvida egendomen kan tänkas representera något övervärde. Endast om sådant övervärde finns, skulle utmätning få ske. Utmätningen måste härvid omfatta så myc­ ket att om möjligt såväl inteckningshavaren som utmätningssökanden får

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

fullt betalt. Dessutom måste givetvis kostnaderna täckas. Man inser lätt, vilken apparat det kräver att sätta i gång en sådan omfattande realisation. Förfarandet förefaller mycket betungande. Försäljning på exekutiv auktion måste också anses vara en olämplig form för avveckling av en rörelse. Å andra sidan kan det knappast vara lämpligt, att utmätningsmannen, trots att ett övervärde finns, avvisar framställning om utmätning och i stället hänvisar sökanden att begära gäldenären i konkurs. Enligt beredningens mening måste utmätning kunna ske t. ex. för uttagande av skattefordringar, underhållsbidrag, böter o. 1. Vidare må framhållas, att intecknad egendom kan fritt säljas enligt förslaget men i praktiken ej kan åtkommas genom utmätning för annan fordran än inteckningshavarens eller sådan som har bättre rätt. Detta förefaller stötande. Till en början synes böra övervägas, om icke inteckningshavarens rätt att uppbära betalning när utmätning sker för annans fordran bör få bero av att han framställer anspråk på betalning i viss ordning (senast vid auk­ tionen). Med en sådan ordning skulle utmätning utan vidare kunna ske i sådana fall då den kan förutsättas vara utan betydelse för inteckningsha­ varens säkerhet, dvs. när det endast rör sig om något mindre belopp. Inteckningshavaren bör underrättas om verkställd utmätning, så att han kan inskrida vid behov. När det rör sig om större fordringar, bör utmätnings­ mannen lämpligen på förhand taga närmare kontakt med inteckningshavaren. Framställer inteckningshavaren anspråk på betalning, får utmät­ ningsmannen rätta sitt förfarande därefter. Beredningen vill emellertid ifrågasätta, om det nu sagda är tillfyllest. Enligt beredningens mening måste det jämväl allvarligt övervägas, huruvida man icke vid utmätning bör bortse från inteckningshavarens förmånsrätt (eller panträtt), så snart det kan anses att det finns kvar egendom som täcker dennes fordran.

Främst av praktiska skäl avstyrker föreningen Sveriges landsfiskaler med bestämdhet förslaget om att företagsinteckning skall ges förmånsrätt vid utmätning.

Förlagsinteckningskommitténs förslag att upphäva lagstiftningen om in­ teckning i jordbruksinventarier och lagstiftningen om panträtt i spannmål samt i spånadslin och hampa för att i stället göra institutet företagsinteck­ ning tillämpligt på jordbruket och dess binäringar har vunnit anslutning i remissyttrandena eller lämnats utan erinran. Vad angår företagsin­ teckning i jordbruk har dessa närmare behandlats huvudsakligen av lantbruksstyrelsen, jordbrukskasseförbundet och lanlbrnksförbundel. Främst har dessa remissinstanser behandlat frågan om den inteckningsbara egendomens omfattning. Lantbruksstyrelsen och jordbrukskasseförbundet framhåller bl. a. att värdet av förslaget att inteckningen skall avse även produkter är mer begränsat vid jordbruk — där produktionstiden är lång och en stor del av produkterna avsedda för snabb avyttring — än vid före­ tag där permanent lagerhållning för avsalu förekommer.

Kinu/l. Maj:ts proposition nr 2.1 år it)6ti 49

V. Departementschefen

1. Rättsinstitutets allmänna karaktär

Förlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kre­ ditväsendet. Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komple­ ment till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande ut­ sträckning utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underläg­ set fastighetsinteckningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansie­ ringen under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kredit­ givarens hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastighetsinteckning till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna ut­ nyttja förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mind­ re företagare och handelsidkare. Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. öppet endast för vissa bestämda grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. In­ teckning meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, hu­ vudsakligen de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta värde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kom­ mun, där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrät­ ten gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen om­ fattar ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den för panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsin­ teckningen medför. Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärk­ ning av förlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företaga­ rens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verk­ samhetens drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tör inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom, öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i sär­ skilda föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskiner. En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i re­ dan utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att om­ fatta nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruk­ tion skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för öv­ rigt komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtros­ förvärv. Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande an­ läggningstillgångar och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna, men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individua­ liserad panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anlägg­ ningstillgångar skulle komma att besväras av panträtt. På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ra­ men för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén har därvid föreslagit att törlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänse­ enden ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egen­ dom i samband med verksamheten skall egendomen sålunda under en över­ gångstid häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteckningsrätten skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget medtöra förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning. De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva refor­ mer i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssyn­ punkt beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med arten av den egendom som kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha re­ dovisat de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966 51

gående sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna om­ fatta annat än anläggningstillgångar. Eu uppspaltning av rättsverkningarna alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstill­ gångar förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men bär likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra. Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten drivs, är självfallet värdet av eu förlagsinteckning i industrien delvis be­ roende av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, eftersom inteck­ ningen avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteckningsinstitutet samordnas med den nya lagstiftning om fast egendom och vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jorda­ balk. Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt, att de bör behandlas i nära samband med varandra. Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verk­ samhet omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana ma­ skiner och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent in­ förlivade med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt förlagsinteckningar i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snä­ vare krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsva­ rande utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föresla­ git en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU 1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör till denna. Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlagsinleckning i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlagsinteckningskommitténs förslag om en reformerad och betydligt förstärkt förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggnings­ tillgångarna kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en fastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen, har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,

52 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna om­ fattning skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkän­ nas ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastighetsinteckning såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll. Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egen­ dom och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. För­ slaget bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket lätt tlyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteckningen, ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastig­ het där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i Iråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör. Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsinteckningsinstitutets allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommit­ téns. En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande an­ läggningstillgångar. Reformsträvandena måste alltså inriktas på att för­ bättra inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för in­ stitutet. Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egen­ dom, vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med rätt för denne att förfoga över egendomen. Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlags­ inteckningen, som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sam­ manhang vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år l!)6ti 53

ens anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksam­ heten. Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas, att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till des­ sa förslag skall jag återkomma. Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsinteckning till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språk­ bruket fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen förlagsinteckning. Till detta kommer att den reformerade inteckningen kom­ mer att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag. De av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagbered­ ningen betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egen­ dom kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fastighetstillbehör säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv. Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av in­ teckning är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tids­ begränsning samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att egendomen specificeras.

2. Rörelsens art och omfattning

Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt idkare av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två må­ nader årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare. För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag re­

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

dan antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas. Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstifta­ ren hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytter­ ligare verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje fall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid be­ farar kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och eko­ nomiska utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verk­ samheten som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kom­ mittén risk föreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dess­ utom är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses om­ fattning, såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften, ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning. Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egen­ domen förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid efter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i pen­ ningvärdet. Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter. Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas. Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relatio­ nen mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig. Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rättsteknisk synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla nä­ ringsidkare oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteckningsmöjligheten på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs me­ ning inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt tilllämpningsområde. Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de syn­ punkter kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga. Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala be­ gränsningar av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ti år 1966 55

emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhelsrätt upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds eu pantsäker­ het har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den 1'örinögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som be­ gagnar ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska kon­ sekvenserna därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför even­ tuella olägenheter redan på denna grund skulle utebli. Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervak­ ning ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanks­ föreningen understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning är större i ett litet egendomskollektiv än när det gäller stora företag och föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en gränsdragning. Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att ut­ nyttja företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det före­ gående framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag torde härvidlag inte utgöra något undantag. En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser kon­ sekvenserna för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett vä­ sentligt utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mind­ re hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna be­ svärades av företagsinteckning. Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsinteckna egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas en­ dast om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredilmöjligheten, om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett be­ tydande värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som över­ väger att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöjheter samt förtroendet för näringsidkarens egen person. Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår det som otillfredsställande att den tillämnade kreditgivaren skall behöva räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag. Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om för­ hållandet till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvud­ linjerna i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikredit­ givaren en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även om­ sorgen om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdrag­ ning, som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räk­ nades som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kredit­ givaren i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissin­ stanser -— Kooperativa förbundet med särskild skärpa —- har i yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt, om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsin­ teckning skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna inteckningsform. Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av förlagsinteckningen bör vara att inteckningen skall få en större självständig be­ tydelse. Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kreditvärdighet, som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighets­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år VJ6(i 57

ägaren inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbe­ hör framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck i mitt förslag härom, bör effektivt motverka tendensen att vanemässigt kom­ plettera fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydan­ de avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och dess förhållande till lastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och omsorgen om deras personliga kreditvärdighet ■— jämte det allmänna önske­ målet att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning —- har så­ lunda påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egen­ dom, såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet. Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier, exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan bli fö­ remål för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet, som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiskt eko­ nomisk som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företags­ inteckningen stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare. Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheten, bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens om­ fattning. Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att fö­ reslå att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bok­ föringsskyldighet som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följan­ de, en i huvudsak lämplig begränsning av de inteckningsberättigades krets. Jag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

3. Bokföringsskyldighet

Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommittén upp­ ställt som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti för att handelsböckerna förs enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären ock­ så lättare få honom försatt i konkurs. De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokförings­ skyldighet eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock, att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett så­ dant krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsinteckning, inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra re­ missinstanser fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understry­ ker den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle att på lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenä­ rerna kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med viss stränghet. Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen upp­ räknar därutöver en lång råd av verksamhetstyper, där bokföringsskyldig­ het föreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepap­ per eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning av varor, reparationsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller förlagsrörelse, hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I fråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet. Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bok­ föringsskyldighet en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsberättigade företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 2.'t är 19(1/1 59

utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret fär anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldig­ het att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som företagsinteckningen innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas, att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen av de inteckningsberättigade omprövas. Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emel­ lertid beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger med följande. Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteck­ ningen i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissin­ stanserna har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat för­ slaget därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utred­ ningen för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga. Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbe­ hålla rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som under­ kastar sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxe­ ring. I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera inteckningshavaren viss möjlighet att följa verksamhetens gång genom stu­ dium av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks-

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild boklöringsplikt, synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n. föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxe­ ringsförhållandena och skulle leda till egendomliga konsekvenser, efter­ som endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k. kontantprincipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och be­ gärt att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare är för övrigt inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bok­ föringsskyldighet och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har över­ vägts, att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteckningshavaren åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan parterna, lämpar sig dock hättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit upp­ ställer ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid åsidosättande av skyldigheten. Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokförings­ skyldighet införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu aktuella frågan. I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt rör företagsinteckning i jordbruk.

4. Den inteckningsbara egendomen

Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av in­ teckningen avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rö­ relsen avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år tf)(iG 61

omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendoni. Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit eu naturlig uppgift för förlagsinteckningskommittén att undersöka om inte den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag av lös egendom. Eu sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reform­ krav, som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet. Förlagsinteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta företagsinteckningen omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur. En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företagsinteckningen, nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom, som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kre­ ditändamål. Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare för en sådan lösning. Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer. Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteckningsobjekten. Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg. Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kom­ mittén inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tan­ ken att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i all­ mänhet kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I allmänhet bär remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av inteckningsobjektets omfattning, framför allt med hänsyn till den person­ liga krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan be­ gränsning kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera rörelser. Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning, värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo­

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett be­ tydande värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen. Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den in­ tecknade egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kredit­ värdigheten inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egen­ domen generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen. Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av in­ tecknad verksamhet. Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda an­ sett mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en industriidkare äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet, kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att om­ fatta lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förlagsinteckningsreformen som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar sy­ nes ändamålsenlig. I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för före­ tagsinteckning uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräk­ ningen gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rättstekniska för­ delar. Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventa­ rier, som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de oli­ ka inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.

5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation

En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser, som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendo­ men skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år WG6 63

lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsinteckning omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten utövas. Eftersom eu förändring i fråga om något enda av dessa tre känne­ tecken anses medföra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör, är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglerna från kredit­ givarens synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun, anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som drevs i den förstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppen­ bart, att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsprohiem. Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhål­ landet, att verksamheten även i eu ny lagstiftning måste kännetecknas av näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objek­ tivt, utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren driver finns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka lörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför pro­ blem. Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kom­ mittén framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren dri­ ver, men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksam­ hetens inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ur­ sprungliga. Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa mot­ satta krav. 1 fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommit­ téns uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit­

64 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera fram­ står som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland va­ ra fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga tillgång till flera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dess­ utom medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvär­ vade, kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev. Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta området — eller på bådadera. Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individuali­ seringsregler utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, häl­ sar förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i det nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjlig­ heter. Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i frå­ ga om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokat­ samfundet, som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedning­ en, som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredning­ en föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer, varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all före­ tagets egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteckningar i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egen­ dom. Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag re­ dan nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med ett fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili-

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 dr 1960 65

tet. EU totalt förbud mot alt inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om den­ ne driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ända­ målsenliga häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas nä­ ringsidkaren. Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokat­ samfundets —- förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning, som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära eu onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedning­ ens förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obli­ gatoriskt skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabri­ ker, var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egen­ domen inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning. Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att be­ gära säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha mot­ satta intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det föreslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora före­ träden, att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kredit­ givarsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteck­ ningen bär ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt motiverat. Jag delar denna uppfattning. I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kom­ mitténs förslag innebär ju att företagsinteckning skall kunna omfatta en företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning änd­ ras radikalt. F. n. upptas ärende om förlagsinteckning, om rörelsen drivs i stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av in­ skrivningsdomaren i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise- 3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdoma­ rens behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utöva­ des inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möj­ ligt att låta mantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsförfarande skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skil­ da jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt — kanske i spe­ ciellt hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningar­ na skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet lik­ väl ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder, exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén före­ slår att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivningsmyndighet. Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visser­ ligen i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och in­ skrivningsmyndigheten, men den skulle samtidigt främja en enhetlig rätts­ tillämpning och en rationalisering av inskrivningsarbetet. Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tvek­ samma till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje krav på lokalisering av inteckningsobjektet inom det föreslagna individualiseringssystemet. Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt ut­ redd. I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelar­ na. Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för att erhålla en företagsinteckning. Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsvä­ sendet har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivnings­ väsendet — och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara in­ rättat. Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslut­ ning till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kom­ merskollegium slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sam­ manförs till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, före­ slås att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck-

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6 67

ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största lokaliseringsområde för inteckning. Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning pa de problem, som här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. Ä ena sidan slår fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsent­ ligt försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyn­ digheten. Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgärder behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hän­ syn till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare — måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteckningar, måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger. Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommit­ tén har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänk­ bar, vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning. Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styr­ ka göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verk­ samhet koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större före­ tag, vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen. På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parter­ na inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verk­ samhet, utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktie­ bolag bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse har sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebolagsregistret, varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivnings­ domare kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och någon risk för dubbelföringar uppkommer inte. Naturligtvis kan fall förekomma, då det i fråga om en enskild företagare frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner — inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.

6. överlåtelse av intecknad verksamhet

Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmåns­ rätt anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsinleckningskommittén sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställ­ ning i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att åter­ gå med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsät­ ter att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars föreligger risk för rättsförlust. Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att för­ verkliga. Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och där­ med den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att under­ rätta inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tve­ kan inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. Eu skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade ford­ ringen, om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa. Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvär­ varens ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent inskrivningstekniska problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjlighe­ terna att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställ­ ning oframkomlig. Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldig­ het för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966 69

styrelsen för att tillgodose inteckningshavare. Också mot en sådan ordning anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kom­ mittén stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna i förste förvärvarens hand under eu övergångstid av ett halvt år. Eu till de konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän före­ målen övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär alt de förvärvade föremålen belastas av eu s. k. tyst förmånsrätt måste den som överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om före­ tagaren förvärvat sin rörelse inom sådan tid alt egendomen kan vara be­ svärad av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På sam­ ma sätt hör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravations­ bevis. Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren avstår från sin rätt mot förvärvaren. De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommers­ kollegium och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att eu tyst förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspek­ tionen påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditin­ rättningarna. Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägna­ de att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en över­ låtelse avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse trätfa uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och efter­ som de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att för­ slaget rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses vara något för vår rättsordning helt nytt. Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmåns­ rätt i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där del för par­ terna är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpeförhandlingar. Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med för­ månsrätten, särskilt om nagon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i sam­ band med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och inteckningsinstitutet förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommit­ tén förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena sa­ neras i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommers­ kollegium synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer. Ettersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna före­ målen bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet sak­ nat anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspek­ tionen framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den före­ slagna ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rö­ relsen, mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan natur­ ligtvis inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emel­ lertid uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bulvanfallen i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara säll­ synt med tlera törvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tid­ rymd, som det här kan bli fråga om. Förslaget om eu begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken för­ månsrätten skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handels­ kammare anser, att den föreslagna tiden är allför kort med hänsyn till att några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ettårstrist. En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställning. Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjlighe­ terna för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1960 71

kommer åtminstone eu ränteförfallodag att infalla under den tid fristen löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar. Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna förmånsrätten bör omfatta också dcL tall då intecknad verksamhet flyttas till eu plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualisering av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse, som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat om­ råde, måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verk­ ligheten utgör eu rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersök­ ning skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade viktiga allmänt tvisteförebvggande verkan av de föreslagna reglerna om inteckningsrättens bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna bi­ träda den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde. Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom kon­ cerner låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstill­ gångarna, medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kom­ mission, brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reg­ lerna bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kun­ na besväras av företagsinteckning. De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet läm­ nats utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar för den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföre­ tag grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företags­ inteckning tas ut endast i moderföretagets—arrendatorns namn. Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller ar­ rendeavtal, kan båda företagen såsom juridiska personer ta ut separata före­ tagsinteckningar, under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet. En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egen­ domsförhållandena mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra att överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa­

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med hänsyn till det anförda obehövlig.

7. Förmånsrätt vid utmätning

Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt. Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom, det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös. Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med 1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta inteckningshavare få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningsfordringen täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäl­ denärens möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra in­ teckningshavaren betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshava­ rens fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs me­ ning inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka ut­ mätning; bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att tå personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning. Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att för­ månsrätten får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under för­ utsättning att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissin­ stanser, framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga pro­ blem, som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 73

Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärk­ ning av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora prak­ tiska nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det vän­ tas att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i nå­ gon större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vil­ ka får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli särskilt besvärande. Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av inteck­ nad rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstift­ ningen. Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till änd­ ringar i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens ver­ kan. Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.

8. Företagsinteckning i jordbruk

I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möj­ ligheten att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot en sådan lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokförings­ skyldighet. Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har ut­ nyttjats i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring 17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000. Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas. Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda in­ ventarierna flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventariein­ teckning ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteck­ ning kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att inne­ fatta en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier och Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses ut­ göra kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde. Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbätt­ ring av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra för­ månsrätt vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gränsdragningsproblem kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gäl­ lande för jordbrukare liksom för andra företagare. För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på jordbruk lörutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet, eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning. Några remissinstanser har tagit upp vissa för jordbruket speciella pro­ blem, som sammanhänger med bestämmandet av den inteckningsbara egen­ domen. Till dessa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av förlagsinteckningsinstitut har inom departementet upprättats förslag till lag om företagsinteckning. Detta lagförslag föranleder vissa följdändringar i annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, förslag till lag om ändring i förordningen den 20 november 18)5 (nr 50 s. 1) i av­ seende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva samt förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling. Jag anhåller att nu få till närmare behandling uppta dessa lagförslag som torde få fogas som bilaga 1 —4 vid protokollet i detta ärende. Förlagsinteckningskommitténs förslag torde få biläggas som bilaga 5.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 75

VI. Specialmotivering

Förslaget till lag om företagsinteckning

Allmänna bestämmelser

1 §•

Enligt denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 1 § i kommittéförsla­ get, må efter medgivande av näringsidkare inteckning till säkerhet för fordran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas före­ tagsinteckning.

Kommittén

Kommittén använder beteckningen företagare för den som skall äga rätt att medge företagsinteckning i sin näringsverksamhet. Begreppet företagare avses ha samma innebörd som begreppet näringsidkare. Det skall alltså omfatta var och en som driver näringsverksamhet. Kommittén medger att uttrycket näringsidkare är det vanliga i författningar men anser att benäm­ ningen företagare är att föredra av språkliga skäl. Enligt förslaget utgör själva näringsverksamheten föremål för inteck­ ning, inte den till verksamheten knutna egendom, vilken utgör det egentliga objektet för inteckningsrätten. Kommittén anser att denna terminologi in­ nebär flera praktiska fördelar. Inteckningsbeslut och gravationsbevis kan avfattas enklare. Även i lagtekniskt hänseende vinns fördelar.

Remissyttrandena

Kooperativa förbundet har vänt sig mot användningen av beteckningen företagare i lagen. Enligt förbundets mening bör denna beteckning ersättas med beteckningen näringsidkare. Till stöd härför anför förbundet föl­ jande. Det bör här framhållas, att i förarbetena till nu gällande namnlag av den 11 oktober 1963 anknöt namnrättskommittén till det i varumärkeslagen använda näringsbegreppet (namnrättskommitténs betänkande SOU 1960 : 5 s. 172) och detta synes icke ha mött invändning vid den fortsatta behand­ lingen av lagförslaget i departement och riksdag. Varumärkeslagens nä­ ringsidkarebegrepp har enligt vad styrelsen erfarit antagits jämväl av firma­ utredningen för dess blivande förslag till firmalag, och där kommer också beteckningen näringsidkare och icke beteckningen företagare att ingå i lagtexten. Samma inställning lär finnas hos den kommitté, som verkställer utredningen beträffande lagstiftningen om illojal konkurrens. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att i 1953 års konkurrens­ begränsningslag användes beteckningen företagare. Där har dock begrep­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

pet företagare givits en annan innebörd än begreppet näringsidkare enligt varumärkeslagen. Konkurrensbegränsningslagens företagarebegrepp har nämligen uttömmande specificerats i § 26 i lagen och är betydligt snä­ vare än varumärkeslagens. Därest man nu i ifrågavarande inteckningslag skulle använda beteckningen företagare och icke beteckningen näringsidkare. föreiigger avsevärda risker för ovisshet och missförstånd till följd avförväxling med konkurrensbegränsningslagens speciella företagarebegrepp.

Förbundet anser att termen förlagsinteckning bör bibehållas, särskilt om termen företagare utbyts mot beteckningen näringsidkare. Sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och lantbruksförbundel är kritiska mot kommitténs förslag att låta företagsinteckningen formellt omfatta själva näringsverksamheten och inte den därtill knutna egendo­ men. Föreningen anser det juridiskt riktiga vara att, såsom i gällande lagstiftning, ange egendomen som föremål för inteckning. Detta synes bätt­ re överensstämma med de verkliga förhållandena, särskilt i den situation som uppkommer vid överlåtelse av verksamheten. De båda förbunden an­ ser sig inte kunna finna några fördelar med den av kommittén föreslagna lösningen. Lagberedningen förutsätter, att företagsinteckning skall kunna meddelas också på ansökan av företagaren själv, alltså innan någon fordran upp­ kommit.

Departementschefen Kommittén avser att begreppet företagare skall ha samma innebörd som begreppet näringsidkare enligt varumärkeslagen den 2 december 1960 Ur 644). I denna lag förstås med näringsidkare var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art (jfr prop. 1960: 167 s. 39 och 48). Koope­ rativa förbundets anmärkningar mot att använda beteckningen företagare i lagen om företagsinteckning förefaller berättigade. Det är självfallet av­ vikt att man så långt det är möjligt använder samma beteckning för ut­ övare av näringsverksamhet i all lagstiftning inom näringsrätten och där­ till gränsande områden. Jag har därför i lagförslaget utbytt termen före­ tagare mot termen näringsidkare. Någon anledning att därför avstå från att beteckna den nya inteckningen som företagsinteckning anser jag inte före­ ligga Som jag tidigare anfört skiljer sig den nu föreslagna inteckningen så avsevärt från förlagsinteckningen, att en ändring av beteckningen i förhål­ lande till den nuvarande är motiverad. Kommitténs förslag att företagsinteckningen formellt skall meddelas i själva näringsverksamheten, trots att föremålet för förmånsrätten utgörs av den till verksamheten knutna egendomen, är ägnat att underlätta det praktiska hanterandet av inteckningarna och inger enligt min mening inte några farhågor för missförstånd eller tvister. Det kan visserligen göras gällande, att en direkt anknytning till egendomen bättre överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960 77

med vissa regler, som avses gälla vid överlåtelse av verksamheten, men i övrigt torde fördelarna med det föreslagna systemet betydligt överväga nackdelarna. Lagberedningen har förutsatt, att näringsidkaren skall kunna erhålla fö­ retagsinteckning utan att visa att eu fordran föreligger. Praktiska skäl talar för en sådan ordning. Rättsläget är också detsamma på tastighetsinteckningsväsendets område. Om en fordringshandling inges, som är törsedd med vederbörligt inteckningsmedgivande, bör det alltså inte ankomma på in­ skrivningsdomaren att söka utröna, huruvida något skuldförhållande redan etablerats.

2 §■ Paragrafen motsvarar 2 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmel­ serna om bokföringsskyldighet som villkor för rätt att medge företagsinteck­ ning. Frågan om vem som är bokföringsskyldig regleras i bokföringslagen.

Kommittén

Enligt förslaget får näringsverksamhet i regel intecknas endast om nä­ ringsidkaren är bokföringsskyldig enligt lag. För en näringsidkare som är fysisk person innebär bestämmelsen att, om han driver dels verksamhet som enligt bokföringslagen föranleder bokföringsskyldighet, dels verksam­ het som inte medför sådan skyldighet, inteckning får meddelas även i den inte bokföringspliktiga verksamheten. Inteckning får t. o. m. fastställas att omfatta endast denna. Denna ståndpunkt motiverar kommittén på följande sätt. En begränsning till enbart bokföringspliktig verksamhet skulle icke vara väl förenlig med de föreslagna reglerna om individualisering av intecknad verksamhet och även i övrigt medföra nackdelar. Enligt dessa regler skall individualisering kunna ske utan angivande av verksamhetens art. En änd­ ring i fråga om arten blir då utan inverkan på inteckningsrätten. För att en viss verksamhet skall vara bokföringspliktig måste den emellertid till­ höra någon av de i bokföringslagen uppräknade verksamhetsarterna. Om inteckning begränsades till bokföringspliktig verksamhet, skulle en änd­ ring i fråga om arten varigenom verksamheten upphörde att vara bokfö­ ringspliktig föranleda inteckningsrättens utslocknande. Vidare skulle -— enär i vissa fall bokföringspliktig verksamhet måste vara av viss omfattning — en ändring i fråga om verksamhetens omfattning kunna få samma följd. — Även beträffande icke bokföringspliktig verksamhet tillgodoses i någon mån synpunkten att bokföring bör finnas som underlag för inteckningshavarens övervakning av den intecknade rörelsen. Enligt bokföringslagen behöver visserligen sådan verksamhet icke redovisas i den löpande bok­ föringen, men den egendom som hör till verksamheten måste, liksom all annan företagaren tillhörig egendom, upptagas i inventarium och balans­ räkning.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén har från bokföringskravet undantagit jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning». Med jordbruk avser kommittén jordbruk i egentlig bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad som har samband därmed. Som jord­ bruk räknar kommittén enligt uttryckligt stadgande också binäring till jordbruk. Detta uttryck bör enligt kommitténs mening tolkas med stöd av 2 § bokföringslagen, där med binäring till jordbruk avses endast rörelse som går ut på att uteslutande utnyttja alster och naturtillgångar från den fastighet där jordbruket drivs.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt och lagberedningen ifrågasätter om man över huvud kan uppställa ett krav på bokföringsskyldighet om man vill behålla regeln att näringsidkare, som driver både bokföringspliktig och inte bokföringspliktig rörelse, skall kunna inteckna den sistnämnda rö­ relsen. Utredningen för översyn av bokföringslagen behandlar detta problem närmare och anför därvid. Väl förhåller det sig så med nuvarande bokföringslagstiftning, att en fysisk person, som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, i sitt in­ ventarium och sin balansräkning varje år måste redovisa såväl tillgångar som skulder, oavsett om de ingår i den verksamhet, som har medfört bok­ föringsskyldigheten, eller ej; i den löpande bokföringen behöver han emel­ lertid icke redovisa annan verksamhet än den, som föranlett bokförings­ skyldigheten. Visserligen är det värdefullt för en borgenär att en gång år­ ligen kunna få en samlad överblick över gäldenärens ställning; utan lö­ pande bokföring blir det dock ej möjligt att följa gäldenärens transaktio­ ner med sin egendom. Även det straffrättsliga skyddet blir begränsat, om gäldenären vet sig vara fri från redovisningsskyldighet för egendom utan­ för den bokföringspliktiga verksamheten. För att undanröja dessa olägen­ heter, som synes vara betingade av kommitténs föreslagna regler för individualisering av den intecknade verksamheten, skulle man kunna tänka sig att man i lagen om företagsinteckning föreskreve, att en gäldenär, som begagnade sig av rätten till företagsinteckning, bleve skyldig att låta sin bokföring omfatta även den verksamhet, som företagsintecknades, oavsett om denna verksamhet i och för sig vore av beskaffenhet, att den medförde bokföringsskyldighet. En sådan utformning av lagen skulle visserligen medföra, att man finge bestämmelser om bokföringsskyldighet utanför bokföringslagen, men denna nackdel torde icke medföra några lagtekniska komplikationer, eftersom gäldenären redan vore bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. De skäl, som sålunda talar för att en gäldenär skall åläggas att låta den löpande bokföringen omfatta den intecknade verksamheten, kan med än större kraft åberopas till stöd för åsikten att gäldenären ålägges bok­ föringsskyldighet, så länge inteckning finnes i verksamheten. Med den utformning av företagsinteckningslagen, som kommittén föreslagit, finnes risk för att gäldenärens bokföringsskyldighet upphör, sedan inteckningen sökts; därmed skulle gäldenären vara fri från all redovisningsskyldighet och det skulle i efterhand bli mycket svårt att rekonstruera gäldenärens

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år li)t>6 79

affärstransaktioner. Vådan av ett sådant tillstånd behöver knappast un­ derstrykas. Bokföringsutredningen har som nämnts föreslagit, att rätten till företags­ inteckning bör förbehållas sådana jordbrukare, som underkastat sig bestäm­ melserna i 1951 års förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk alt föra räkenskaper som underlag för taxering. Utredningen framhåller att med jordbruk i denna förordning förstås detsamma som en­ ligt kommunalskattelagen, där man i 21 § till intäkt av jordbruk med bi­ näringar hänför bl. a. intäkt genom löpande försäljning av levande inventa­ rier, som kommit ägare eller brukare av jordbruksfastighet till godo. Man synes alltså under begreppet jordbruk ha inkluderat djuruppfödning i den mån denna skett på jordbruksfastighet. Endast sådana djuruppfödare bör enligt utredningens mening jämställas med jordbrukare i det avseende var­ om nu är fråga. Det saknas anledning att utsträcka inteckningsrätten till andra än sådana som hittills kunnat begagna sig av lagen om inteckning i jordbruksinventarier. Utredningen föreslår därför, att ordet »djuruppföd­ ning» skall utgå samt begreppet jordbruk användas i sin vidsträckta bety­ delse. Av liknande skäl anser utredningen, att även ordet »skogsbruk» kan utgå. Utredningen kommenterar detta på följande sätt. Väl förekommer orden jordbruk och skogsbruk vid sidan av varandra i nyssnämnda 1951 års förordning och samma är förhållandet i kommunal­ skattelagen, där »intäkt av jordbruk» och »intäkt av skogsbruk» förekom­ mer såsom två underrubriker till »inkomst av jordbruksfastighet». Men i båda nu nämnda fall föreligger den begränsningen, att verksamheten skall utövas av ägaren eller brukaren till jordbruksfastigheten. Det kan således icke vara frågan om sådan verksamhet som utövas av annan, t. ex. av den, som köper avverkningsrätt till skog och sedan säljer timret. I det senare fallet torde det vara fråga om yrkesmässig rörelse och då föreligger — en­ ligt 1 § bokföringslagen jämfört med 2 § samma lag — bokföringsskyldig­ het, om verksamheten bedrives med biträde av fler än »make och barn un­ der sexton år samt två andra personer». Föreligger bokföringsskyldighet, finnes rätt till företagsinteckning till följd av huvudstadgandet i lagförsla­ gets 2 §, varför ett särskilt omnämnande icke behöver ske. I det fall åter, då fråga är om verksamhet, som bedrives av annan än ägare eller brukare av jordbruksfastighet, men denna verksamhet är av så ringa omfattning att bokföringskyldighet icke föreligger enligt bokföringslagen, bör icke heller rätt till företagsinteckning finnas, eftersom 1951 års förordning icke kan göras tillämplig på vederbörande. Sveriges lantbruksförbund konstaterar samma förhållanden med avseen­ de på begreppen skogsbruk och djuruppfödning som bokföringsutredningen.

Departementschefen

Som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning har uppställts krav på bokföringsskyldighet. Bokföringskravet motiveras med inteckningshavarens intresse av att via handelsböckerna kunna följa den intecknade verksam-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

hetens ekonomiska utveckling men också av behovet av en viss begränsning av de inteckningsbcrättigades krets. Mot bakgrund av syftet med bokföringskravet är det måhända inte ägnat att förvåna, att vissa remissinstanser ställt sig avvisande till kommitténs ståndpunkt, att en näringsidkare, som driver dels bokföringspliktig verksamhet, dels verksamhet, där han inte är bokföringsskyldig, skall ha rätt att ta ut en inteckning som omfattar den se­ nare. Kommittén har motiverat sin ståndpunkt härvidlag med påståendet att den föreslagna lösningen är nödvändig med hänsyn till det system för individualisering av intecknad verksamhet, som kommittén förordat. Häri synes man också böra ge kommittén i huvudsak rätt. Ett krav på att endast sådan rörelse skall få intecknas, i vilken näringsidkaren är bokföringsskyldig vid utövandet, torde förutsätta en artbestämning vid individualiseringen. Förde­ larna av att kunna inteckna all näringsverksamhet, som drivs eller kominer att drivas inom ett län, utan angivande av arten synes vara så stora att man inte bör inkräkta på denna ordning utan mycket vägande skäl. Sådana före­ ligger enligt min mening inte, såvitt nu är i fråga. Driver en näringsidkare en rörelse, vari han är bokföringsskyldig, samt vid sidan därav verksamhet, vari boktöringsplikt inte föreligger, torde det väsentliga värdet för inteckningshavaren ligga i den »bokföringspliktiga» rörelsen. Förmånsrätten i den andra verksamheten, vilken sålunda inte kan kontrolleras tillfredsställande, torde inteckningshavaren betrakta som ett mindre betydelsefullt tillskott. Att märka är för övrigt att den egendom, som hör till verksamhet, vari nä­ ringsidkaren inte är bokföringsskyldig, ändå måste upptas i inventarium och balansräkning tillsammans med all annan egendom, som tillhör närings­ idkaren (7 och 8 §§ bokföringslagen). Den förmodligen ganska sällsynta situation, som nu belysts, torde på grund av det anförda inte inge några all­ varligare farhågor beträffande inteckningshavarens ställning. Något annorlunda ter sig den situationen, att en näringsidkare som driver viss verksamhet, i vilken bokföringsplikt föreligger, vill ta ut en särskild, artbegränsad inteckning i en annan verksamhet, där bokföringsskyldighet inte föreligger. Det är främst mot tillåtligheten av ett sådant förfarande som remissinstanserna opponerar sig. Det föreligger knappast något intres­ se, som kan grundas på individualiseringssystemet, av att få ta ut en in­ teckning, som sålunda begränsas endast till en inte bokföringspliktig verk­ samhet. Ett förbud mot uttagande av sådan inteckning föreslås därför. Av dispositionstekniska skäl har förbudet placerats i slutet av första stycket i 3 §. Bokföringsutredningens och lantbruksförbundets påpekanden i fråga om begreppet jordbruk i förhållande till begreppet djuruppfödning har föranlett en förenkling i departementsförslaget jämfört med kommittéförslaget. Av kommitténs motivering synes man kunna utläsa, att begreppet djuruppföd­ ning inte avsetts täcka annan verksamhet än sådan, som omfattas av kommu­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966 81

nalskattelagens jordbruksbegrepp. Kommittén synes sålunda inte ha räknat med verksamhet, som utövas exempelvis av kennlar, stuterier, minkuppfö­ dare och liknande. Någon anledning att särskilt undanta djuruppfödning från huvudregeln om bokföringsskyldighet synes därför inte föreligga. Vad beträffar skogsbruk förefaller däremot ett undantag påkallat. Departementsförslaget innehåller inte någon uttrycklig föreskrift om att till jordbruk också skall räknas binäring till jordbruk. Denna föreskrift har uteslutits som överflödig. Den tolkning av jordbruksbegreppet, som jag här rekommenderat, torde nämligen inbegripa varje rörelse som uteslutande avser tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet där jordbruket bedrivs. Drivs annan rörelse på jordbruksfastigheten finns en­ ligt min mening inte anledning att medge rätt att utnyttja densamma för inteckningsändamål utan att bokföringsskyldighet föreligger enligt huvud­ regeln.

3 §• Paragrafen, som motsvarar 3 § i kommittéförslaget, innehåller de prin­ cipiellt viktiga reglerna för individualisering av verksamhet, som intecknas.

Kommittén Kommittéförslaget inrymmer i paragrafens första stycke huvudregeln i det system med långtgående valfrihet i fråga om individualiseringen, som kommittén förordat. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen. Genom uttrycket »som företagaren vid varje tid utövar» klargörs enligt kommittén, att den i inteckningsbeslutet beskrivna verksamheten endast är en ram för inteckningen. Inom denna ram kan den faktiskt drivna verk­ samheten växla från tid till annan. Inteckningsbeslutet skall innehålla erinran härom. I paragrafens andra stycke föreslås ett par speciella kompletterande reg­ ler för vissa slag av verksamhet. Dessa regler är avsedda att användas i stället för de allmänna reglerna, men bara om inteckningssökanden begär det. I fråga om drivande av vattenkraftverk för produktion av elektrisk energi föreslås att lokalisering skall kunna ske till en eller flera fastig­ heter. Härigenom blir det möjligt att särinteckna skilda kraftverk, som är belägna inom samma kommun och drivs av samma företagare. Kom­ mittén motiverar detta undantag från regeln, att kommunen skall utgöra minsta enheten för lokalisering, med att det här gäller stora ekonomiska värden, där verksamheten varaktigt är bunden till viss fastighet Liknande synpunkter gör sig enligt kommitténs uppfattning gällande i fråga om gruv­ drift. Där bör dock själva utmålet eller koncessionsområdet utgöra enhet för individualiseringen. För atomkraftverkens del anser kommittén där­ emot inte skäl föreligga att införa en speciell individualiseringsregel.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén erinrar om att förlagsinteckningsförordningen stadgar förbud mot inteckning i andei av förlagsegendomen. Förbudet bör enligt kommit­ téns uppfattning behållas i fråga om företagsinteckning. Detta torde kunna utläsas redan av individualiseringsreglerna i första stycket. För tydlighe­ tens skull stadgas emellertid i tredje stycket beträffande verksamhet, som utövas av två eller flera gemensamt, att inteckningen får omfatta endast verksamheten i dess helhet. Härigenom klargörs också, att sådan verk­ samhet skall i inteckningshänseende hållas skild från rörelse som någon av företagarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av de övriga eller med utomstående. Gemensamt utövad verksamhet skall i inteckningsbeslutet kännetecknas dels genom företagarnas personer, dels genom den omständigheten att den utövas gemensamt av dessa.

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser att del av kommittén uppställda undantaget i fråga om individualisering av vattenkraftföretagen bör utsträckas till att gälla alla företag som bedriver verksamhet för alstrande av elektrisk energi. Ångkraftverken kan ha samma intresse som vattenkraftverken av att få anknyta inteckningsförhållandena till den eller de fastigheter, där verksamheten drivs. Dessa synpunkter delas av Skånes handelskammare och vattenkraftföreningen. Industriförbundet ifrågasätter om inte den för kraftverken föreslagna ordningen bör utgöra huvudregel i individualiseringssystemet. Regeln i tredje stycket att verksamhet, som utövas av flera gemensamt, inte får intecknas annat än i dess helhet, har föranlett kommentarer från flera remissinstanser. Lagberedningen framhåller. Av 3 § tredje stycket i förslaget och motiven därtill (s. 108) framgår, att verksamhet som utövas av flera gemensamt skall behandlas som en särskild inteckningsenhet, skild från verksamhet som någon av dem utövar ensam eller i förening med någon utomstående. Här åsyftas tydligen icke fall då två eller flera bildar ett handelsbolag. Förslaget medför konsekven­ ser som är svåra att överblicka. Man frågar sig vad som skall gälla, om en rörelseidkare, som intecknat sin rörelse, senare upptar en kompanjon eller om delägarna uttagit inteckning och kompanjonskapet sedan upplöses (jfr 18 § som här ej är tillämplig). Det kan också stundom vara vanskligt alt avgöra, om kompanjonskap föreligger. Enligt beredningens mening bör samverkan mellan två eller flera i allmänhet icke i och för sig få konsti­ tuera en särskild inteckningsenhet, med mindre sammanslutningen är att anse som juridisk person. Däremot bör det vara möjligt att viss verksam­ het som är klart identifierad — t. ex. ett jordbruk — kan intecknas även om objektet innehaves av två eller flera med samäganderätt. Särskilda reg­ ler krävs i så fall med tanke på nyss antydda problem. Här påvisade spörs­ mål får givetvis minskad räckvidd, därest möjligheterna för fysisk person att inteckna sin rörelse begränsas såsom beredningen förordat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 83

Ijantbruksförbiindet och härndshövdingeföreningen påpekar, att av stad­ gandet inte framgår om avsikten är att hindra att verksamhet, som utövas av flera gemensamt, skall kunna intecknas efter art och kommunalt hem­ vist, dvs. i enlighet med reglerna i första stycket.

Departementschefen

Departementsförslagets individualiseringsregler har utarbetats i enlighet med de överväganden, som redovisats i den allmänna motiveringen, dvs. i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Av första stycket framgår, att verksamhet, som skall omfattas av företagsinteckning, enligt huvudregeln skall individualiseras genom näringsidkarens person, oavsett om denna är fysisk eller juridisk, samt det län, där verksamheten utövas. Inteckning kan på begäran begränsas till verksamhet av viss art inom länet eller till verksamhet inom en eller flera av länets kommuner. Dessa möjligheter kan också kombineras. Ingenting hindrar att inteckning fastställs att omfatta den verksamhet som utövas inom ett län med un­ dantag för verksamhet av viss art eller verksamhet inom viss kommun. Från kommittéförslaget skiljer sig huvudreglerna i sak endast såvitt av­ ser möjligheten att ta ut riksomfattande inteckningar. Denna möjlighet står enligt departementsförslaget öppen endast för aktiebolag, något som fram­ går av första punkten i andra stycket. Där har som första undantag från huvudreglerna upptagits rätt för aktiebolag att låta företagsinteckning omfatta all näringsverksamhet, som bolaget utövar inom landet eller inom flera län i landet. Syftet med de nu ifrågavarande reglerna i förening med de forumregler som föreslås är, att den som driver näringsverksamhet inom ett visst län skall kunna få hela denna verksamhet intecknad, varigenom den till verk­ samheten knutna lösa egendomen blir besvärad av den med inteckningen förenade förmånsrätten. I allmänhet är det naturligtvis i näringsidkarens eget hemortslän, som verksamheten drivs, och till inskrivningsdomaren i residensstaden där, som ansökan om inteckning skall inges. Om närings­ idkaren driver verksamhet inom flera olika län — eventuellt helt olika rörelser — blir tillvägagångssättet beroende på om näringsidkaren är ett aktiebolag eller inte. Ett aktiebolag avses kunna inteckna all bolagets verksamhet i riket eller inom flera län hos inskrivningsdomaren i resi­ densstaden i det län, där bolagets styrelse har sitt säte. En enskild närings­ idkare, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening har däremot ingen annan möjlighet än att länsvis särinteckna den drivna verksamheten. Beträffande stadgandet i andra punkten av första stycket må hänvisas till vad jag anfört vid 2 § om inteckning i viss verksamhet, där bokföringsskyl­ dighet inte föreligger.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Stockholms stad och län bör lämpligen behandlas som en enhet i inteckningshänseende. En bestämmelse härom avslutar paragrafen. Några remissinstanser har ansett att undantagsbestämmelsen i andra stycket för vattenkraftverk bör utsträckas till att avse även ångkraftverk och atomkraftverk. Förhållandena i de senare fallen torde emellertid inte med samma styrka påkalla ett undantag från huvudregeln som i fråga om vattenkraftverken. Sannolikheten för att flera atom- eller ångkraftverk törläggs till en och samma kommun och därför inte kan särintecknas mås­ te anses synnerligen liten. Jag ansluter mig därför till utredningens för­ slag. Syftet med den av kommittén i ett tredje stycke föreslagna regeln har va­ rit att inskärpa, att inteckning inte skall kunna beviljas i andel av verksam­ het. Inteckning skall alltid omfatta all verksamhet en näringsidkare bedri­ ver eller verksamhet av viss art eller verksamhet med viss lokalisering. Kom­ mittén anser att detta förbud framgår redan av huvudreglerna i fråga om individualisering och betraktar tredje styckets bestämmelse närmast som en kompletterande upplysning. Som några remissinstanser påpekar kan en bestämmelse som den av kommittén föreslagna emellertid föranleda miss­ förstånd och tvekan om bestämmelsens syfte. Då en föreskrift i ämnet en­ ligt min mening inte fyller någon väsentlig funktion vid sidan av de gene­ rella individualiseringsreglerna i första stycket, upptar departementsförslaget inte någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln. Härav får dock självfallet inte dras slutsatsen, att andel i verksamhet får göras till föremål för företagsinteckning.

4 §• Paragrafen motsvarar 4 och 16 §§ i kommittéförslaget och upptar hu­ vudsakligen de viktiga reglerna om vilken egendom som är objekt för före­ tagsinteckning.

Kommittén Företagsinteckning skall enligt förslaget gälla i näringsidkarens lösa egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar och är att hänföra till de egendomsarter, som uppräknas i lagrummet. I allmänhet torde det enligt kommittén inte vara svårt att avgöra vilken egendom som hör till en vass intecknad rörelse. Att gränsdragningsproblem kan uppkomma ligger dock i öppen dag. I synnerhet beträffande mindre företagare är det inte ovanligt att rörelsens inventarier är avsedda för privatbruk. Med hänsyn till förhållandenas växlande natur synes sådana frågor inte ägnade att regleras i lag. Kommittén har därför ansett, att de som hittills bör lämnas åt rättstillämpningen. I punkt 1 upptas inventarier, varor och andra lösören. Från regeln afl

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 85

alla lösören är föremål för företagsinteckning har kommittén gjort undan­ lag för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Med luftfartyg har lik­ ställts intecknade reservdelar till luftfartyg. Förslaget motiveras av att egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut, inte bör kunna vara objekt även för företagsinteckning. Kommittén påpekar att det ifrågavaran­ de undantaget inte berör fartyg eller luftfartyg innan de är färdigställda. Punkt 2 avser byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som inte är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Kommittén gör inte något ut­ tryckligt undantag för byggnad eller anläggning, som utgör tillbehör till äborält enligt lagen den 4 juni 192(5 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord. Anledningen härtill sägs vara att sådan åborätt saknar prak­ tisk betydelse. Frågan om byggnad på annans mark som objekt för företags­ inteckning diskuteras ingående av kommittén. Kommittén erinrar inled ningsvis om att man vid förarbetena till förlagsinteckningsförordningen konstaterade att inteckning i byggnad på annans mark kunde bli av tvivel­ aktigt värde, eftersom byggnaden skulle komma att utgöra tillbehör till tastighet, om äganderätten till byggnaden och grunden förenades i en hand. Fn liknande ståndpunkt hade intagits i samband med ändringarna i för­ ordningen år 1932. Kommittén prövar frågan på nytt mot bakgrund av vissa önskemål, som framförts bl. a. i motioner vid 1956 års riksdag (1:23, 11:34; IAU 18; rskr 181) och anför härvid. En förutsättning för att byggnader av detta slag skall kunna utnyttjas för realkredit är — frånsett möjligheten att sälja byggnad för rivning eller flyttning — att nyttjanderätten till marken är tryggad och kan överlåtas i samband med en tvångsrealisation av byggnaden. I allmänhet gäller, att överlåtelse av arrende får ske, endast om markägaren i avtalet eller eljest lämnat sitt samtycke. För att en säkerhetsrätt av betydelse skall kunna upplåtas i byggnad förutsättes således, att samtycke till överlåtelse av ar­ rendet föreligger. Vanligen torde icke vara svårt att få ett sådant sam­ tycke. Emellertid är de nuvarande möjligheterna att begagna byggnad på an­ nans mark som kreditunderlag begränsade, eftersom ett för ändamålet lämpat rättsinstitut saknas. Sålunda är panträttsinstitutet i sin nuvarande utformning i flertalet fall oanvändbart med hänsyn till att, enligt vad som fastslagits i rättspraxis, pantsättning av byggnad fordrar avstående från besittningen. Däremot föreligger från denna synpunkt intet hinder mot s. k. säkerhetsöverlåtelse. Enligt rättspraxis är nämligen säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans mark, liksom även omsättningsöverlåtelse av sådan byggnad, redan i och med avtalet gällande mot tredje man, såväl säljarens borgenärer som — även om denne tillträtt byggnaden — senare kö­ pare i god tro. Detta sätt att belåna byggnad är emellertid förenat med vissa olägenheter. Sålunda synes oklarhet i skilda hänseenden råda angående innebörden och verkningarna av rättshandlingen. Emedan säkerhetsöver- Iåtelsen blir gällande utan att något slag av publicitet behöver iakttagas,

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

är långivaren icke tryggad mot den eventualiteten, att egendomen, när den överlåtes till säkerhet, redan dessförinnan i tysthet gjorts till föremål för överlåtelse; sådan överlåtelse är i och med avtalet gällande mot tredje man och således också mot honom. Detta förhållande kan även innebära risk för skentransaktioner i syfte att omintetgöra långivarens säkerhet. Nu antydda risker, mot vilka långivaren för övrigt i regel torde åtnjuta straff­ rättsligt skydd, är väl i vanliga fall tämligen små. Emellertid lär säkerhetsöverlåtelse av byggnad icke förekomma i någon större utsträckning, vilket kan anses tyda på att denna säkerhetsform betraktas med eu viss misstro inom kreditlivet. Från bankhåll har uttalats, att utvägen att arrangera säkerhetsöverlåtelse icke innebär någon tillfredsställande lösning. Enligt kommitténs uppfattning torde frågan om belåning av byggnad på annans mark få en helt tillfredsställande lösning endast genom att ett sär­ skilt panträttsinstitut ordnas för egendom av detta slag. I avsaknad av ett ändamålsenligt sådant anser kommittén, att det finns skäl att överväga att ta med byggnad på annans mark bland den egendom som kan vara före­ mål för företagsinteckning. Kommittén erinrar om att redan nu en situa­ tion kan uppkomma, som liknar den som efter en reform skulle kunna uppstå, om byggnad och mark kom i samma ägares hand. Den redan ak­ tuella situationen föreligger, om företagaren driver industriell verksamhet i en hyrd byggnad och förlagsinteckning omfattar maskiner eller andra redskap som står i sådan förbindelse med byggnaden att de skulle komma att utgöra tillbehör till fastigheten, om företagaren förvärvade denna. Nå­ gon praktisk olägenhet av detta förhållande har inte försports. Kommittén har övervägt att låta inteckning i byggnad behålla sin ver­ kan, även om byggnaden blir tillbehör till fastigheten. En sådan anordning, som förutsätter ganska komplicerade regler, finner kommittén dock inte nödvändig. Risken att byggnad och mark förenas synes nämligen ofta inte vara större än att en långivare kan tänkas vara beredd att bortse från den. Kommittén anser det därför berättigat att utsträcka företagsinteckningen till att omfatta byggnad på annans mark utan att införa speciella bestämmelser till inteckningshavarens skydd i förevarande hänseende. En annan risk för inteckningshavaren utgörs av möjligheten till säkerhetsöverlåtelse. Härom anför kommittén. Med gällande regler om överlåtelse av byggnad på annans mark synes sådan egendom utgöra ett osäkert objekt för företagsinteckning såtillvida, att byggnad kan överlåtas med verkan mot tredje man utan att besitt­ ningen ändras. Företagaren skulle alltså kunna utan att frånhända sig be­ sittningen till byggnaden — som han i regel icke kan avvara i verksamheten — göra den till föremål för säkerhetsöverlåtelse med påföljd att inteck­ ningshavarens säkerhet i byggnaden ginge förlorad. Denna risk för inteck­ ningshavaren skulle kunna avlägsnas genom en bestämmelse, som förhind­ rar sådana transaktioner med avseende å byggnad vari företagsinteckning gäller. Mot en dylik särbestämmelse möter emellertid betänkligheter, och kommittén anser sig ej böra föreslå en sådan. Detta ståndpunktstagande utesluter dock icke, att byggnad på annans mark medtages bland inteck-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 2H år lt)66 87

ningsobjekten. Det kan nämligen antagas, att säkerhetsöverlåtelse av bygg­ nad är en tämligen ovanlig företeelse och att risken för att inteckningshavaren får vidkännas förlust till följd av säkerhetsöverlåtelse är förhål­ landevis ringa. Kommitténs experter har förordat, att byggnad på annans mark medtages bland den inteckningsbara egendomen även om särskild bestämmelse i syfte att förebygga säkerhetsöverlåtelse icke meddelas.

Under punkt 3 uppräknas i förslaget arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 § n y 11 j a nderättslagen, samt gruvegendom. Kommittén förordar så­ lunda, att företagsinteckning får omfatta dessa olika slags nyttjanderätter till fast egendom. I 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen avses främst rättighet att på fastighet avverka skog eller där ta torv, ler, grus, sten eller annat, som inte kan hänföras till fastighetens vanliga avkastning. Kommittén framhåller beträffande de aktuella rättigheterna. Ifrågavarande rättigheter kan användas såsom säkerhetsobjekt endast i den mån de är överlåtbara. Beträffande arrenderätt och hyresrätt gäl­ ler, att nyttjanderättshavaren i princip icke får överlåta rättigheten ulan fastighetsägarens samtycke, lämnat antingen i själva avtalet eller senare. Möjligheten att överlåta och genom överlåtelse förvärva bostadsrätt är begränsad genom lag och eventuellt också genom bestämmelse i bostads­ rättsföreningens stadgar; en förutsättning för överlåtelse är att förvärva­ ren antages såsom medlem i föreningen. Vad återigen angår skogsavverkningsrätt, rätt till torv, ler- eller grustäkt m. m. lär nyttjanderättshava­ ren äga även utan samtycke av fastighetsägaren överlåta sin rätt, såvida ej förbud häremot stadgats i avtalet eller ock avtalets speciella natur kan anses redan i och för sig utesluta överlåtelserätt. Innan en långivare lämnar kredit mot säkerhet i en rättighet av förevarande slag måste han alltså undersöka, huruvida förutsättningarna för en överlåtelse i samband med en eventuell tvångsrealisation är för handen. I många fall lär emel­ lertid sådana förutsättningar föreligga. Liksom när det gäller byggnad på annans mark står inteckningshavaren risken, att den rättighet som ingår i inteckningssäkerheten förenas med den fastighet varifrån rättigheten upplåtits. Rättigheten kan sålunda upp­ höra före den avtalade tidens utgång till följd av att företagaren förvärvar fastigheten eller eljest på grund av överenskommelse mellan företagaren och fastighetsägaren eller av annan anledning. Något legalt remedium här­ emot finns icke och torde ej heller kunna skapas. Långivaren får taga denna risk med i beräkningen och i det konkreta fallet bedöma vilket av­ seende han bör tillmäta den. Många gånger är risken ringa eller helt ute­ sluten. I

I fortsättningen påpekar kommittén, att pantsättning av nyttjanderätt saknar praktisk betydelse, eftersom för en sådan transaktion torde ford­ ras, att panthavaren inträder i den besittning, som tillkommit nyttjande­ rättshavaren. överlåtelse torde däremot bli gällande mot tredje man redan i och med avtalet. Risken för inteckningshavaren torde främst hänföra sig till möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Denna risk är dock inte så stor

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

att den kan anses vara något hinder mot att göra sådana rättigheter till föremål för företagsinteckning. I fråga om gruva som inteckningsobjekt framhåller kommittén, att före­ tagsinteckning inte blott bör avse själva gruvan utan också den övriga egendom som är att räkna till s. k. gruvegendom. Kommittén diskuterar också huruvida nyttjanderätt till lös­ ören bör upptas bland de inteckningsbara tillgångarna. Om en nyttjan­ derätt, vilken exempelvis avser maskiner eller andra inventarier, får över­ låtas på grund av ägarens samtycke, kan nyttjanderätten tänkas ha ett marknadsvärde. Kommittén tvivlar emellertid på att en sådan tillgång lämpar sig som kreditobjekt, eftersom nyttjanderättshavarens ställning är osäker. Nyttjanderätt till lösören anses därför inte böra vara objekt för företagsinteckning. Kommittén uttalar i ett annat sammanhang, att även den som köpt egendom mot avbetalning men ännu inte betalat hela köpeskillingen bör betraktas som ägare av den köpta saken. Köparrätten bör således omfat­ tas av företagsinteckning. I punkt 4 upptas patent, upphovsrätt eller annan rät­ tighetav immateriell art. För att sådan egendom skall kunna utgöra objekt för inteckning måste den, framhåller kommittén, kunna ut­ mätas eller ingå i konkurs. Kommittén anför därefter. Någon tvekan råder icke därom, att patent kan såväl utmätas som ingå i konkurs och detta oberoende av om patentet innehaves av uppfinnaren eller annan. Detsamma lär gälla den med patent besläktade rättighet som avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild är av beskaf­ fenhet att kunna utmätas och indragas i konkurs. I fråga om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk gäller dock, att utmätning ej får ske hos upphovsmannen eller någon till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente; i enlighet härmed kan rättigheten ej heller tagas i anspråk genom konkurs, när konkursgäldenären är någon av nu an­ givna personer. Varumärkeslagen, som i princip tillåter fri överlåtelse av varumärkesrättighet, förbjuder av särskilda skäl utmätning av sådan rät­ tighet men medger, att varumärke får ingå i konkurs (32 och 34 §§ varu­ märkeslagen). Rätten till firma får ej överlåtas annat än tillsammans med den rörelse vari firman begagnas (12 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura). Härav anses följa, att firma icke är utmätningsbar. Det synes tveksamt, om firma kan räknas till konkursbo. Kommittén konstaterar att alla nu ifrågavarande rättigheter — möjligen med undantag av firma — kan ingå i en näringsidkares konkurs och ut­ göra tillgång däri. Självfallet växlar värdet av en sådan tillgång i hög grad. Det kan vara betydande, såsom när innehavet av rättigheten är av väsentlig vikt för verksamheten. Så torde ofta vara fallet i fråga om förlagsrörelse, till vilken är knuten rätt till litterära eller konstnärliga verk

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966 80

eller rätt till fotografisk bild. Rätt till firma torde däremot inte kunna få någon praktisk betydelse, om den tas med bland inteckningsobjekten. Den torde nämligen i allmänhet sakna 1'örmögenhetsvärde i firmainnehavarens konkurs. 1 fråga om att göra immateriell förmögenhetsrätt till föremål för pant­ sättning eller säkerhetsöverlåtelse anmärker kommittén. Rätt till varumärke anses icke kunna pantsättas. Däremot är överlåtelse av varumärke principiellt fri; man kan därför icke utesluta möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Vad angår övriga nu ifrågavarande rättigheter är icke helt säkert att pantsättning kan äga rum, men antagligen är så fallet. I alla händelser torde säkerhetsöverlåtelse vara möjlig. Vidare är ovisst, huruvida det krävs något mera än själva avtalet för att göra en pantutfäs­ telse eller säkerhetsöverlåtelse gällande mot tredje man och i jakande fall vad som fordras härvidlag. Man måste räkna med att alla nu berörda rät­ tigheter kan bli föremål i varje fall för säkerhetsöverlåtelse och att trans­ aktionen kan bli gällande mot tredje man enbart genom avtalet och således ulan att överlåtaren behöver avstå från att utnyttja rättigheten. Nämnda förhållande synes ägnat att minska säkerhetsvärdet av dessa rättigheter såsom objekt för företagsintecking. Emellertid måste beaktas, att det ovissa rättsläget också verkar i motsatt riktning, nämligen så, att det minskar benägenheten hos en borgenär att godtaga enbart ett pantsättnings- eller överlåtelseavtal, ty han kan ju icke säkert veta att han därigenom blir tryggad. Det får antagas, att pantsättning och säkerhetsöverlåtelse av im­ materiell förmögenhetsrättighet är sällsynta företeelser.

Med hänvisning till vad sålunda uttalats förordar kommittén att imma­ teriell förmögenhetsrättighet upptas bland inteckningsobjekten. Någon sär­ skild anledning att särskilt undanta firmarätt finns enligt kommittén inte. Under beteckningen rättighet av immateriell art innefattas enligt försla­ get även rättigheter, som grundas på partiell överlåtelse eller upplåtelse (förlagsrätt eller liknande) eller som ännu inte formellt etablerats, såsom rätt till uppfinning för vilken patent inte meddelats. Under punkterna 5 och 6 uppräknar kommittén vissa fordringar. Kommittén anser att företagsinteckning först och främst bör omfatta alla fordringar på vederlag för överlåtelse av egendom, som utgör föremål för inteckning. En sådan regel skulle nära överensstämma med den nuvarande föreskriften, att inteckningshavaren njuter samma rätt i utestående köpe­ skilling som han ägt i det sålda. Såtillvida innebär förslaget dock en ut­ vidgning, som exempelvis bytesvaluta kommer att ingå i inteckningsobjektet. Fordringen behöver heller inte avse vederlag för egendom som var föremål för inteckning när överlåtelsen skedde. Alla varufordringar bör sålunda enligt kommittén inbegripas under inteckningen, även om de upp­ kommit före inteckningens beviljande. Däremot bör inteckning inte avse sådana vederlagsfordringar som uppkommit på grund av att företagaren avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Medtagan­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

det av sådana fordringar — exempelvis fordran på vederlag vid bodelning — skulle endast i sällsynta fall kunna få betydelse för inteckningshavarens säkerhet. Kommittén anser att även fordringar på vederlag för upplåtelse av egen­ dom, som kan vara inteckningsobjekt, bör kunna utnyttjas för kredit ge­ nom företagsinteckning. En sådan regel motiveras bl. a. av att det i prak­ tiken stundom kan vara svårt att skilja mellan överlåtelse och upplåtelse. Inteckningshavarens rätt bör inte röna inverkan av om rättshandlingen är av det ena eller andra slaget. Vidare förordar kommittén, att företagsinteckning får gälla i fordringar, som avser vederlag för utförande av tjänst. Särskilt för företag inom s. k. servicenäringar kan detta slags fordringar få avsevärd betydelse. Kommittén påpekar alt de grupper av rörelsefordringar, som nu behand­ lats, oftast har karaktär av s. k. bokfordringar och därför lämpar sig mindre väl för pantsättning. För verkan mot pantsättarens borgenärer krävs näm­ ligen, att gäldenären underrättas om åtgärden. Kommittén övergår härefter till att diskutera frågan om inteckningshavares rätt till försäkringsbelopp för förlagsegendom, som skadats eller gått förlorad. Enligt kommitténs mening bör här förfaras på samma sätt som förordats i fråga om köpeskilling eller annat vederlag för överlåten egen­ dom. Det synes vara följdriktigt att utsträcka eu regel om rätt till försäk­ ringsbelopp till att avse alla fordringar på ersättning i anledning av att egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning, skadats eller gått förlorad. Kommittén fortsätter. Det kan ifrågasättas, om man icke, åtminstone beträffande försäkrings­ belopp, borde förstärka inteckningshavarens ställning genom att införa regler efter mönster av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att hos länsstyrelsen nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp när försäkringen avser bygg­ nad hörande till fastighet som besväras av inteckning för fordran. Nedsätt­ ning skall ske om beloppet uppgår till mer än en tiondel av brandförsäk­ ringsvärdet, såvida ej inteckningshavaren medgivit utbetalning till äga­ ren eller denne avhjälper skadan eller ställer säkerhet. Länsstyrelsen har att tillse, att det nedsatta beloppet i första hand kommer inteckningshavarna tillgodo. Kommittén anser sig emellertid icke böra förorda regler om nedsättningsskyldighet för företagsinteckningens del. Sådana regler skulle i ej ringa grad komplicera lagstiftningen. Vidare ligger i sakens na­ tur, att de skulle få avsevärt mindre betydelse på förevarande område än de har för fastighetskrediten.

Goodwill-värde bör enligt kommitténs mening inte medtas bland de inteckningsbara tillgångarna. En dylik tillgång anses alltför svårberäknelig för att duga som säkerhetsobjekt. Kommittén tar särskilt upp frågan om verkan i nu ifrågavarande hän-

Knngl. Maj:ls proposition nr 23 är 1!)66 91

seende av all intecknad verksamhet överlåts. Kommittén föreslår, att in­ teckningen i sådant fall skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom, som besvärades av inteckningen. Eftersom det kan vålla tvekan, huruvida eu sådan fordran kan anses »höra till» den inteck­ nade verksamheten, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse härom. Beträffande den egendom, som med stöd av de föreslagna reglerna avses utgöra objekt för företagsinteckning i jordbruk, har kom­ mittén framhållit bl. a. Inventarieinteckning omfattar i huvudsak endast jordbruksinventarier och utestående köpeskilling för försålda inventarier. Om institutet före­ tagsinteckning öppnas för jordbruket, kommer den egendom som är före­ mål för inteckning att avsevärt utvidgas. Bland den ytterligare egendom som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märkes fodermedel, konst­ gödsel, utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark, arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter m. in. I de fall då kreatur förekommer måste fodermedel alltid finnas i viss om­ fattning; att fodermedel ingår bland den egendom som häftar för inteck­ ning torde därför vara av viss betydelse. Gödselmedel och utsäde kommer snabbt i jorden och kan således icke spela någon större roll för inteck­ ningens värde. Likaså synes tvivelaktigt, om avtagen gröda och avverkad skog i någon högre grad stärker säkerheten. I fråga om gröda är också att beakta risken för skördeskador; emellertid kommer även fordran å ersätt­ ning för skada å avtagen gröda att omfattas av inteckningen. Det förhål­ landet, att byggnad på annans mark och arrenderätt kommer att ingå bland den egendom som är föremål för inteckning, torde i allmänhet icke få någon betydelse för inteckningssäkerheten. Byggnader på annans mark lär icke förekomma i någon större utsträckning inom jordbruket, och rätt till jordbruksarrende synes endast undantagsvis äga ett marknadsvärde som kan utnyttjas för kreditändamål. De fordringar om vilka i detta sam­ manhang är fråga avser huvudsakligen betalning för produkter — t. ex. mjölk, spannmål, slaktdjur, trädgårdsprodukler och virke — som sålts genom lantbrukarnas organisationer; sådana fordringar utestår i regel icke under någon längre tid. Av det anförda synes framgå, att utvidgningen i fråga om inteckningens föremål skulle få en tämligen begränsad effekt för inteckningens värde. Dock kan den ingalunda frånkännas betydelse. Härvid bör även följande beaktas. En företagsinteckning i ett jordbruk eller ett skogsbruk kan tjäna som komplement till inteckning i den fastighet där verksamheten utövas; så t. ex. kommer gröda och skogsprodukter att utgöra säkerhet för ford­ ringen även efter avskiljandet från fastigheten. Utvidgningen kan få be­ tydelse för kortfristiga krediter; en jordbrukare synes i vissa fall kunna utnyttja den blivande skörden såsom säkerhet för ett kortfristigt lån. Vi­ dare torde inteckningen stundom på grund av särskilda förhållanden kom­ ma att tillföras ett väsentligt förhöjt värde. Såsom exempel må anföras, att vid de större skogsbruken tendensen är att utsträcka avverkningssäsongen under större delen av året och att man därför här bör kunna räkna med att det mestadels förekommer betydande virkesmängder.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W66

Kommittén har i 16 § föreslagit en regel om verkan av närings­ idkares död. I bestämmelsen stadgas att, om näringsidkaren dör, företagsinteckning skall gälla i dödsboets egendom. Att inteckningsrätten inte utslocknar i och med dödsfallet är av vikt för inteckningshavarens sä­ kerhet. Uppställandet av regeln möjliggörs från inskrivningssynpunkt av att den avlidnes namn utgör ett moment i individualiseringen. Kommittén anför här. I gravationsbevis avseende ett dödsbos verksamhet kan inskrivningsdo­ maren sålunda med ledning av uppgifterna i inskrivningsboken om före­ tagarnas namn och folkbokföringsnummer medtaga inteckningar, som med­ delats efter medgivande av den döde. Särskild anmälan om dödsfallet er­ fordras icke för en dylik åtgärd. Förhållandet är således här ett annat än t. ex. i det fall att en intecknad rörelse genom överlåtelse övergår till ny innehavare. En regel, enligt vilken inteckningsrätten består i en rörelse efter det rörelsen överlåtits, skulle förutsätta särskilda anordningar för att bringa överlåtelsen till inskrivningsdomarens kännedom. Vidare må framhållas, att kollision mellan inteckningar, som meddelats på grund av den dödes medgivande, och inteckningar, som beviljats efter medgivande av dödsboet, icke kan uppkomma. Däremot skulle risk för inteckningskollision föreligga i överlåtelsefallet.

Remissyttrandena Advokatsamfundet finner det otillfredsställande, att kommittén varken i sitt lagförslag eller i motiveringen antytt några regler eller riktlinjer, en­ ligt vilka fördelning bör ske vid kollision mellan inteckningar i olika rö­ relser, som en och samma näringsidkare bedriver, eller mellan intecknade rörelser och inte intecknade rörelser. Flera alternativ för en lösning av dessa problem kan tänkas. Samfundet förordar för sin del en procentuell fördelning mellan de konkurrerande rörelserna i analogi med vad som skedde i rättsfallet NJA 1953 s. 200. Försäkringsinspektionen har yttrat sig över förslaget att låta byggnad på annans mark utgöra inteckningsobjekt. Risken för förlust till följd av att intecknad sådan byggnad säljs genom säkerhetsöverlåtelse bör enligt inspektionen elimineras. Inspektionen ifrågasätter om inte en legal reglering, som på ett tillfredsställande sätt skyddar långivaren vid över­ låtelse av byggnaden, bör vara en förutsättning för att företagsinteckning skall få omfatta byggnad på annans mark. Också bankföreningen finner att det varit tacknämligt om skydd mot säkerhetsöverlåtelse kunnat bere­ das inteckningshavaren. Föreningen accepterar dock att frågan tills vidare lämnas olöst men anser det angeläget att problemet om separat belåning av byggnad på ofri grund görs till föremål för särskild utredning. Skånes handelskammare understryker, att möjligheterna till företagsinteckning ba­ ra kan betraktas som en provisorisk och inte fullgod lösning av de före­ kommande kreditproblemen när det gäller byggnad på ofri grund.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 26 åt 1966 93

Advokatsamfundet ifrågasätter om det är befogat alt såsom inteckningsobjekt uppta dels arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt och därmed jämställd rättighet, dels patent, upphovsrätt och an­ nan rättighet av immateriell art. Samfundet erinrar om att de förstnämnda rättigheterna enligt kommitténs förslag skall kunna an­ vändas som säkerhetsobjekt endast i den mån de är överlåtbara och framhåller att det i själva verket torde vara mycket ovanligt att denna för­ utsättning föreligger. Som regel har en fastighetsägare ingen anledning att i en hyresgästs eller arrendators konkurs medge en överlåtelse av den ifrå­ gavarande rättigheten, utan fastighetsägaren föredrar att låta avtalet upp­ höra för att på egen hand kunna välja ny innehavare av nyttjanderätten. I sammanhanget bör också observeras att hyresrätt och bostadsrätt för många mindre företagare ofta omfattar både familjebostad och lokaler för näringsverksamhet, vilket kan leda till intressekonflikter vid exeku­ tion. Vidare bör enligt samfundets mening beaktas att ett medtagande av dessa rättigheter bland den inteckningsbara egendomen knappast kan öka företagarens möjligheter att erhålla kredit. Det måste slutligen vara vilse­ ledande att föreskriva att företagsinteckning gäller i vissa slag av egen­ dom, när den i realiteten gör detta endast i undantagsfall. Samfundet före­ slår därför att de nu berörda rättigheterna inte skall utgöra objekt för företagsinteckning. Samfundet anser det även tveksamt om immateriella rättigheter bör kunna besväras av företagsinteckning. Samfundet anför härvid bl. a. Vad särskilt gäller licensrättigheter med avseende å patent och varumär­ ken förhåller det sig så, att licenstagaren mycket sällan i licensavtalet tillerkännes rätt att i sin tur överlåta licensrätten. Tvärtom är det mycket van­ ligt att det i licensavtalet föreskrives att licensrätten skall upphöra att gälla, därest licenstagaren försättes i konkurs. Beträffande vissa patenträttigheter gäller att de endast får överlåtas i samband med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Så är fallet be­ träffande föranvändarrätten enligt 16 § patenlförordningen liksom också beträffande den rätt att i sin verksamhet utnyttja en av en arbetstagare gjord uppfinning som en arbetsgivare förvärvat enligt 3 § andra stycket lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. Beträf­ fande dessa båda slag av patenträttigheter gäller att de icke kan utmätas. Visserligen torde de kunna anses ingå i rättighetsinnehavarens konkursbo, men de representerar där icke någon förmögenhetstillgång annat än om de skulle komma att ingå i en av konkursboet gjord försäljning av hela den ifrågavarande rörelsen. Om immateriella rättigheter skall utgöra objekt för inteckning bör man enligt samfundets uppfattning under alla förhållanden begränsa sig till sådana rättigheter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom också utmätningsbara. Kooperativa förbundet ger uttryck åt i huvudsak samma uppfattning som samfundet i fråga om här behandlade nyttjanderätter och immateriella rättigheter.

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

En utvidgning av den inteckningsbara egendomen till att omfatta nytt­ janderätt till lösören föreslås av bankföreningen, sparbanks­ föreningen, grossistförbundet och Stockholms handelskammare. Bankför­ eningen påpekar att maskiner och andra inventarier som nyttjas i en rö­ relse inte sällan är förhyrda genom flerårskontrakt och att en sålunda eta­ blerad nyttjanderätt kan tänkas ha ett visst marknadsvärde. I praktiken torde risken för att det uthyrande företaget skall sälja den uthyrda egen­ domen till någon annan vara mycket liten. Risken kan anses så gott som obefintlig därest fråga är om ett företag som yrkesmässigt ägnar sig åt uthyrning av industriinventarier. Sådan s. k. leasingverksamhet bedrivs numera i Sverige och kan enligt föreningens bedömande väntas få ökad utbredning. Föreningen anser att det lika väl som när det gäller nyttjan­ derätt till fast egendom i många fall bör finuas goda förutsättningar att få det uthyrande företagets samtycke till överlåtelse av nyttjanderätten. Enligt föreningens mening ligger det nämligen ofta i uthyrarens intresse att den verksamhet som bedrivits av nyttjanderättshavaren kan fortsät­ tas under ny ledning. I yttrandena från sparbanksföreningen, grossistför­ bundet och Stockholms handelskammare återkommer liknande synpunkter. Även lagberedningen har tagit upp frågan om nyttjanderätt till lösören som föremål för företagsinteckning. Beredningen utgår härvid från ett uttalande av kommittén, att företagsinteckning avses skola omfatta köpa­ res rätt vid avbetalningsköp. Med hänsyn bl. a. till att skillnaden mellan sådant köp och nyttjanderätt till lös egendom stundom är mycket liten, anser beredningen att även den sistnämnda rättigheten bör omfattas av företagsinteckning. I sammanhanget framhåller beredningen, att kommit­ tén inte särskilt berört frågan om avbetalningssäljares rätt till sålt gods såsom föremål för företagsinteckning. Själva fordringen på köpeskilling torde enligt beredningens mening bli omfattad av inteckning. Beredningen utgår från att detsamma skall vara fallet med rätten till godset. Frågan om rättsförhållandena med avseende på avbetalningsköp och fö­ retagsinteckning behandlas utom av lagberedningen av bl. a. Motorbransch­ ens riksförbund och advokatsamfundet. Båda remissinstanserna betonar att ianspråktagande av köparrätt till avbetalningsgods i vissa fall kan stöta på svårigheter med hänsyn till att även säljarens intresse måste beaktas. Med hänsyn till den osäkerhet som rått om verkan av förlagsinteckningar i fråga om gods, som köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll, anser båda de nämnda remissinstanserna att den av kommittén angivna princi­ pen bör komma till tydligt uttryck i lagen. I ett par remissyttranden behandlas förslaget att vissa fordringar skall utgöra inteckningsobjekt. Diskussionen gäller dels fordran på veder­ lag för överlåten eller upplåten intecknad egendom eller på ersättning för skadad eller förlorad sådan egendom, dels fordran på vederlag för överlå­ ten intecknad verksamhet, i vad vederlaget avser egendom som besväras

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1366 95

av inteckning. Enligt bankföreningens mening bör under den förstnämnda gruppen av fordringar inbegripas fordran på skadestånd på grund av av­ talsbrott. Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att starka skäl talar för att, i syfte att stärka förelagsinteckningens kreditvärdighet, inteckningshavaren vid brand på intecknad egen­ dom bör åtnjuta samma rätt, som tillkommer annan inteckningshavare på grund av lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares rätt till be­ talning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Re­ missinstanserna anser sålunda, att den i lagen föreskrivna nedsättningsskyldigheten för försäkringsgivaren bör utsträckas till att avse även medel, som må tillkomma innehavare av företagsinteckning. Vad gäller säkerhet i fordran för vederlag vid överlåtelse av verksam­ het anför Stockholms rådhusrätt, att den säkerhet som sålunda erbjuds förefaller vara mycket svårbestämbar. Vid överlåtelse av en rörelse anges i allmänhet inte några värden för de i rörelsen ingående förmögenhetsobjekten utan köpeskillingen för rörelsen fastställs i ett för allt. Köpeskil­ lingen kommer då att avse, förutom förmögenhetsobjekt, som omfattas av företagsinteckning, även andra tillgångar. Bland sådana nämner rådhusrät­ ten goodwill -värde. Rådhusrätten anser att det i sådana fall kan bil vanskligt att bestämma hur stor del av fordringen som avser intecknad egen­ dom. Liknande synpunkter anförs av stadsdomareföreningen. Mot bakgrund av samma resonemang i fråga om bestämmandet av den inteckningsbara egendomens andel i en vederlagsfordran på grund av överlåtelse av viss verksamhet uttalar Västmanlands läns företagareförening att inteckningen bör omfatta goodwill. Ett uteslutande av goodwill synes enligt föreningen kunna leda till att vid överlåtelse av verksamhet dess goodwill åsätts eu onormalt hög andel av köpeskillingen med påföljd att vederlaget för övriga tillgångar i motsvarande mån nedsätts. På detta sätt kan, menar föreningen, en företagsintecknings värde otillbörligt minskas. Lantbruksförbundet tar till närmare behandling upp frågan om inteckningsobjektet vid företagsinteckning i jordbruk. Här be­ handlar förbundet särskilt frågan om belåning av växande gröda och av­ verkad skog. Förbundet väljer oljeväxtodlingen som exempel och anför. Större delen av landets oljeväxter odlas på kontrakt. Lantbrukaren teck­ nar genom en lokalförenings förmedling avtal med Sveriges Oljeväxlintressenter, förening u. p. a., om leverans till sistnämnda förening av skörden från den areal oljeväxter han avser att odla under det instundande odlings­ året. Sin eventuella fordran enligt detta avtal har lantbrukaren — i vart fall har så skett till helt nyligen — överlåtit till sin centralförening som säkerhet för denna förenings kreditleveranser av utsäde, gödning eller an­ nat som lantbrukaren har behov av. Denna överlåtelse har skett långt in­ nan man med säkerhet kunnat skönja skördeutfallet. Centralföreningen har i enlighet med skuldebrevslagens regler underrättat Oljeväxtintressenterna om överlåtelsen av rätten till likvid och Oljeväxtintressenterna har därefter varit tvungna betala oljeväxtlikviden till centralföreningen. Så­

96 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vitt förbundet vet har förfarandet varit föremål för rättslig prövning en gång i samband med ©n lantbrukares konkurs. I första instans ansågs för­ farandet i realiteten utgöra pantsättning av den växande grödan och där­ för utan verkan mot tredje man. Göta Hovrätt betraktade förfarandet som en verklig fordringsöverlåtelse och godkände det (Göta Hovrätts dom 3/5 1960, nr 60/1960 III avd.). Målet fullföljdes ej. Under allra senaste åren synes den ändringen ha inträtt, att lantbrukarna i stället för kontraktsöverlåtelsen till centralföreningen lyfter förskott från en jordbrukskreditkassa i avvaktan på Oljeväxtintressenternas avräkning och mot överlåtelse av rätten till likvid; härvid lämnas emellertid förskottet ut först sedan leve­ rans skett till Oljeväxtintressenterna. Oljeväxtintressenterna har lämnat nedanstående uppgift på summan av de belopp, som föreningen med anledning av det ovan först refererade för­ farandet betalat ut till kontraktstecknande lantbrukares fordringsägare 1959—1963. Som jämförelse anges samtidigt kommitténs uppgift om sum­ man beviljade jordbruksinventarieinteckningar för 1959—1961. överlå­ telsesiffrorna för 1957 och 1958 är hämtade ur underrättsdomen i det ovan angivna målet.

År överlåtelser Inteckningar Kronor Kronor

1962 13 526 000 1963 6 521 000

Det kortfristiga kreditbehov, som täckes med fordringsöverlåtelser, är alltså lika stort som eller större än det lånebehov, för vilket inventarieinteckningarna användes. Eftersom överlåtelseförfarandet rymmer risker i form av fara för felslagen skörd och för att Högsta Domstolen skulle kom­ ma att underkänna förfarandet, lär det icke bero på det nuvarande inteckningsinstitutets brister att överlåtelseförfarandet användes i större utsträck­ ning. Det torde i stället förhålla sig så, att överlåtelseförfarandet tillgodoser ett behov, som existerar vid sidan av det som för närvarande inventarieinteckningen täcker och företagsinteckningen avser att täcka. Enligt förbun­ dets mening visar de anförda siffrorna att detta behov är så stort, att det måste tillgodoses. Man kan inte rimligtvis stifta lag för det mindre låne­ behovets tillgodoseende och helt blunda för det större. I Danmark finnes ett säkerhetsinstitut för detta kreditbehov och det torde böra undersökas i vad mån det kan vinna tillämpning även hos oss. Kommittén anför om det berörda problemet, att gröda och skogsproduk­ ter kommer att tjäna som komplement till jordbrukarens företagsinteck­ ning, därigenom att de efter skörd och avverkning utgör säkerhet inom in­ teckningen. Den blivande skörden skulle enligt kommittén kunna utnyttjas som säkerhet för kortfristigt lån. Uttalandet torde vara principiellt oan­ tastligt. I praktiken torde emellertid denna säsongmässiga utvidgning av företagsinteckningens objekt få vidkännas betydelsefulla begränsningar. Ingen konventionell kreditinrättning torde nämligen kunna tillåta sig en

Kungl. Maj:Is proposition nr 2.‘l dr li)6t> 97

belåning av den väntade grödlikvidcn till något högre belopp. Vidare torde den säsongmässiga tillväxten i säkerheten knappast i praktiken kunna be­ lånas annat än hos den inrättning som belånat själva företagsinteckningen. Kommitténs förslag synes alltså begränsa lantbrukarens belåningsmöjlighet på det sättet, att i vart fall den växande grödan kommer att kunna belånas inte bara till en lägre del av sitt värde utan också blott via en redan anlitad kreditinrättning i stället för att som nu även kunna direkt lämnas säljaren som säkerhet vid kreditköp eller erbjudas som säkerhet till annan kreditinrättning. I praktiken inskränkes således kommitténs ovan berörda optimistiska uttalande om växande gröda som objekt för korta krediter av det som kommittén själv mera resignerat anför på annat ställe om företagsinteckningens inverkan på möjligheten att utnyttja säsongmässiga och and­ ra värdevariationer hos det som intecknats: »Egendomen blir, till förfång för de oprioriterade borgenärerna och således även för företagarens möj­ ligheter till personlig kredit, belastad med eu förmånsrätt utan att företa­ garen får någon motsvarande fördel i form av förbättrade kreditvillkor osv.» Värdeökning genom skogstillväxt ligger — efter vad förbundet in­ hämtat — i många fall under tidigare långivares kontroll med stöd av 1930 års lag om avverkningsbegränsning å intecknad fastighet.

Förbundet hemställer med anledning av det anförda att särskilda regler ges för belåning av gröda och skogsavverkning, så att de med reglerad för­ månsrätt kan belånas utan samband med företagsinteckning. Även om man inte anser sig kunna tillmötesgå detta genom att skapa ett särskilt säkerhetsinstitut för ändamålet, bör avtagen gröda och avverkad skog undantas från företagsinteckningen, eftersom denna annars torde komma att berö­ va lantbrukarna ett betydande underlag för kortfristiga krediter. Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om verkan av nä­ ringsidkares död befarar häradshövdingeföreningen tolkningssvårigheter beträffande frågan, hur länge egendomen skall anses ingå i döds­ boet. Finns blott en delägare sker inte något skitte, och frågan är då, vid vilken tidpunkt inteckningen upphör att gälla. Föreningen anser att det med hänsyn till inteckningshavaren vore lämpligt med ett klarläggande här­ vidlag. Eventuellt kunde tidpunkten för inregistrerande av bouppteckning väljas.

Departementschefen Kommitténs uppräkning av olika föremål och rättigheter, som avses sko­ la utgöra objekt för företagsinteckning, överensstämmer med de principer för urvalet av egendom, som närmare diskuterats i den allmänna motive­ ringen. Remissinstanserna har i allmänhet inte heller haft något att erinra mot kommittéförslaget i denna del. Jag är därför beredd att i huvudsak godta kommitténs förslag. Enligt första stycket skall företagsinteckning gälla i näringsidkarens lösa egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar 4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 23

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

och är att hänföra till de egendomsslag, som uppräknas i lagrummet. Den ram för inteckningen, som med hänsyn till arten och lokaliseringen av verksamheten bestämts på grundval av individualiseringsreglerna i 3 § är alltså avgörande också för den egendom, som besväras av förmånsrätten. Egendomens territoriella belägenhet inom den sålunda uppdragna ramen spelar däremot ingen roll. Vad angår de olika slag av egendom, som uppräknats i paragrafen, vill jag beträffande punkt 1 endast påpeka följande. Sådan egendom, för vil­ ken finns särskilt inteckningsinstitut, bör inte ingå bland inteckningsobjekten. Därför har —- i enlighet med kommitténs förslag — fartyg, som kan utgöra objekt för inteckning enligt lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg, uteslutits. Detsamma gäller alla luftfartyg, eftersom samtliga sådana efter registrering kan göras till föremål för inteckning med stöd av lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfar­ tyg. I fråga om reservdelar till luftfartyg gäller emellertid enligt nämnda lag att endast vissa sådana kan intecknas. Med hänsyn till den grundläg­ gande synpunkten, att sådant, som kan frångå egendomsmassan till följd av belåning genom annat inteckningsinstitut, inte bör utgöra objekt för företagsinteckning, har undantag gjorts för sådana reservdelar, som kan intecknas särskilt. Beträffande byggnad på annans mark, som upptas under punkt 2, vill jag erinra om två vid 1961 års riksdag väckta likalydande mo­ tioner (1:496 och 11:580), vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla om utredning hos Kungl. Maj :t i syfte att få till stånd en legal reglering som på ett tillfredsställande och betryggande sätt gjorde det möjligt att utnyttja byggnad på annans mark som säkerhet för kredit. I sitt utlåtande (nr 45) över motionerna konstaterade första lagutskottet, att behovet av lagstiftning bekräftats i olika över motionerna avgivna yttranden. Utskot­ tet ansåg emellertid att frågan hade stark anknytning till det uppdrag som lämnats arrendelagsutredningen (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 278). Efter riksdagens hemställan (rskr 337) har motionerna jämte utskottsutlåtandet överlämnats till arrendelagsutredningen. Utredningen tor­ de dock inte anse förenligt med sina direktiv att söka framlägga något pre­ ciserat förslag till lösning av frågan om inrättandet av ett särskilt panträttsligt institut i fråga om byggnad på annans mark. Den omständighe­ ten att man i framtiden måhända kan komma att finna en särskild lag­ stiftning i detta ämne erforderlig synes emellertid inte böra hindra ett in­ lemmande av byggnad på annans grund bland inteckningsobjekten. Det stundom rätt begränsade värde, som kan anses ligga i äganderätten till så­ dan byggnad, bör kunna tillgodogöras inom ramen för företagsinteckningsinstitutet. Att ett inköp av den mark på vilken byggnaden är belägen för­ anleder att byggnaden rycks ut ur den intecknade egendomen, bör inte till­ mätas avgörande betydelse. Ett motsvarande förhållande föreligger beträf-

Kuiujl. Mnj:ts proposition nr 23 är 196G no

lande viss annan lös egendom, främst vissa maskiner och annan tyngre in­ dustriell utrustning. Risken för alt inteckningsrätt upphör till följd av alt sädan egendom övergår till att bli tillbehör till fastighet finns redan enligt gällande rätt men den kommer att öka genom det förslag till ny lag om fast egendom och vad därtill hör, som jag ämnar framlägga. Detta torde visa att risker av nu ifrågavarande slag inte bör överdrivas. Vissa remissinstanser har ifrågasatt om man inte i förevarande sam­ manhang borde förbjuda s. k. säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans grund. Ett sådant steg kan dock knappast tas utan närmare utredning. Jag är därför f. n. inte beredd att föreslå en sådan lagstiftningsåtgärd. Under punkt 2 har inte något undanlag gjorts för byggnad eller anlägg­ ning, som utgör tillbehör till åborätt enligt lagen om upplåtelse under åbo­ rätt av viss jord. Sådan åborätt saknar praktisk betydelse och torde inte be­ höva uttryckligen anges i lagtexten. Advokatsamfundet och Kooperativa förbundet har vänt sig mot förslaget alt ta med arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt m. fl. nyttjanderätter till fast egendom bland inteckningsobjekten. För att rättighe­ tens värde skall kunna tillgodogöras måste denna få överlåtas, och enligt de båda remissinstansernas uppfattning uppfylls denna förutsättning en­ dast undantagsvis. Under sådana förhållanden anser de det vilseledande att generellt ange dessa rättigheter som värdeobjekt för en inteckningshavare. Kommittén synes emellertid ha fäst ganska stor vikt vid att de nu ifrågava­ rande rättigheterna omfattas av företagsinteckningen. Detta torde vara be­ fogat. Det råder intet tvivel om att exempelvis en hyresrätt kan ha ett be­ tydande värde i en bristsituation på hyresmarknaden. I fråga om affärslägenheter torde det inte heller vara ovanligt, att hyresvärden medger att hyresgästen överlåter hyresrätten. Beträffande sådana lägenheter är hyres­ värdens intresse oftast koncentrerat till det rent ekonomiska utbytet. Med hänsyn härtill finner jag inte anledning att såvitt nu är i fråga frångå det framlagda förslaget. Eftersom nyttjanderätt, som här avses, saknar egentligt värde för inteckningshavaren, om den inte kan tas i anspråk vid utmät­ ning och i konkurs, anser jag dock, att begränsningen i fråga om utmät­ ningsbarheten bör komma till uttryck i lagtexten. En begränsning till så­ dana rättigheter som kan överlåtas skulle i vissa lägen kunna ge anledning till tvekan. Kommitténs förslag att nyttjanderätt till lösören inte skall ingå bland inteckningsobjekten har kritiserats av några remissinstanser. Bankföreningen framhåller att nyttjanderätt till maskiner och andra in­ ventarier, som hyrs genom flerårskontrakt, kan tänkas ha ett marknads­ värde. Bedrivande av sådan långvarig uthyrning av inventarier, s. k. leasing­ verksamhet, som bankföreningen här syftar på, är under utbredning i Sverige. Risken för att ett företag, som yrkesmässigt bedriver sådan verk­ samhet, skulle överlåta den uthyrda egendomen till någon annan än nytt-

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

janderättshavaren måste bedömas som mycket liten. Som föreningen fram­ håller ligger det i allmänhet i uthyrarens intresse att den verksamhet som en nyttjanderättshavare bedrivit men tvingats nedlägga kan fortsättas un­ der ny ledning. Med hänsyn till att det därför ofta torde finnas goda för­ utsättningar att få det uthyrande företagets samtycke till en överlåtelse av nyttjanderätten synes anledning föreligga att under förutsättning att rät­ tigheten kan utmätas låta även sådan rättighet som nu sagts utgöra inteckningsobjekt. Några remissinstanser har efterlyst en uttrycklig lagreglering av frågan huruvida köparrätten till avbetalningsgods skall kunna tas i anspråk på grund av inteckning. Lagberedningen har å sin sida påpekat, att kommit­ tén inte särskilt berört möjligheterna för en inteckningshavare att ta avbetalningssäljares rätt till sålt gods i anspråk. Beredningen utgår från att sådan rätt bör omfattas av inteckningen liksom fordringen på köpeskil­ lingen. Såsom kommittén uttalat i motiven till lagförslaget bör den rätt till egen­ dom som en köpare förvärvat på grund av ett avbetalningskontrakt utgöra objekt för företagsinteckning. Detsamma bör rimligen också vara förhål­ landet med avbetalningssäljares rätt till sålt gods. Uttryckliga föreskrifter härom i lagen torde emellertid vara överflödiga. Vad härefter angår de under punkt 5 upptagna immateriella för­ mögen hetsrättigheter na synes kommittén ha förutsatt, att en­ dast sådana rättigheter, som kan utmätas eller ingå i konkurs, skall kunna tas i anspråk av inteckningshavare. Advokatsamfundet framhåller, att det av lagtexten bör framgå under vilka förutsättningar immateriella förmögenhetsrättigheter skall kunna utgöra objekt för företagsinteckning, och anser att man i rättssäkerhetens intresse bör begränsa sig till sådana rättig­ heter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom kan vara föremål för utmätning. Advokatsamfundets påpekande synes befogat. I analogi med de uttryck­ liga begränsningar av inteckningsobjekten till att omfatta utmätningsbara rättigheter, som jag tidigare i ett par fall föreslagit, har i punkt 5 upp­ tagits endast sådana immateriella rättigheter, som kan utmätas. Anknyt­ ningen till utmätningsbarheten innebär här ett alldeles speciellt avsteg från vad som skulle följa av en anknytning till möjligheten att överlåta rättig­ heten i fråga. Vissa rättigheter kan nämligen överlåtas men inte utmätas. Av det nu anförda framgår, att patent, sådan rättighet som avses i lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller, upp­ hovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild bör kunna utgöra objekt för företagsinteckning. Såsom kommittén påpe­ kar gäller dock i fråga om upphovsrätten, att utmätning inte får ske hos upphovsmannen eller hos någon till vilken rätten övergått på grund avgiftorätt, arv eller testamente. Varumärkesrätt samt rätt till firma avses

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1066 101

inte ingå ibland inteckningsobjekten, eftersom dessa rättigheter visserli­ gen kan överlåtas men däremot inte utmätas. Advokatsamfundet framhåller att licensrättigheter med avseende på patent och varumärken endast sällan är överlåthara, och att vissa patenträttigheter endast får överlåtas i sam­ band med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Rättigheter, som sålunda inte kan överlåtas avses inte kunna utgöra inteckningsobjekt, efter­ som de inte är utmätningsbara. Punkten 6 upptar dels fordringar på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av inteckningsobjekt, dels fordringar på ersättning för skadad eller förlorad sådan egendom. Vad angår den första gruppen av fordring­ ar innebär förslaget endast en mindre utvidgning i förhållande till vad som redan gäller enligt förlagsinteckningsförordningen. Ingen av remissinstan­ serna har haft något att erinra mot en sådan utvidgning. De bokfordringar, som det här är fråga om, bör som surrogatvärden för den frånträdda egen­ domen ingå bland inteckningsobjekten. Bankföreningen har föreslagit, att även fordran på skadestånd på grund av avtalsbrott bör räknas till inteckningsobjekten. En sådan fordran kan emellertid inte anses utgöra ett surrogatvärde på samma sätt som fordran på ersättning på grund av att egendom, som utgjort inteckningsobjekt, ska­ dats eller gått förlorad. Jag anser mig därför inte kunna biträda bankför­ eningens förslag. Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund har ifrå­ gasatt om inte gällande bestämmelser om skyldighet att i vissa fall nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp hos länsstyrelsen för tillgodoseende av inteckningshavares intresse bör göras tillämpliga i fråga om egendom, som besväras av företagsinteckning. I likhet med kommittén anser jag dock, att en sådan ordning skulle hli onödigt komplicerad. Inteckningshavaren kan för övrigt betinga sig att försäkringsavtalet förses med en klausul, som tillerkänner honom företräde till utfallande försäkringsbelopp. Med fordran på ersättning för skadad eller förlorad egendom har i para­ grafen jämställts ersättning för egendom som tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, t. ex. tvångsvis rekvirerats av kro­ nan på grund av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279).

Paragrafens andra stycke upptar i överensstämmelse med kommittéför­ slaget en regel om att inteckningen efter överlåtelse av verksamhet gäller i vederlaget för denna, i den mån vederlaget avser egendom, som besvärades av inteckningen. Bestämmelsen bör närmast ses som ett klarläggande i för­ hållande till regeln i första stycket punkt 6. Några remissinstanser är tvek­ samma beträffande möjligheterna att utreda i vilken utsträckning ett ve­ derlag för en rörelse gäller sådan egendom, som utgjort inteckningsobjekt. Bl. a. med hänsyn härtill har man ifrågasatt om inte goodwill-värde bör ingå bland inteckningsobjekten. Parterna skulle annars lätt kunna gö­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ra gällande att vederlaget främst hänförde sig till detta värde, i vilket fall möjligheten att ta vederlagsfordringen i anspråk skulle vara ringa. Den rätt som inteckningshavaren kan grunda på regeln i andra stycket får anses vara av sekundär betydelse i förhållande till den rätt att direkt tillgodogöra sig den överlåtna egendomen, som framgår av 10 §. Bevissvå­ righeterna torde inte vara större än att regeln i vissa lägen kan få bety­ delse. Beträffande goodwill gäller att dess värde i allmänhet måste beteck­ nas som mycket osäkert och svårt att beräkna. Något starkare motiv att ta med goodwill bland inteckningsobjekten föreligger därför inte. Vid kreditgivningen torde det knappast vara möjligt att bedöma, huruvida och i vad mån ett goodwill-värde, som då är för handen, kan finnas kvar i en eventuell framtida konkurssituation. Bland fordringar, som inte avses vara objekt för företagsinteckning, märks framför allt lånefordringar. Dessa grundar sig vanligtvis på löpan­ de skuldebrev och kan därför lätt pantsättas. Under punkt 7 har upptagits fordran på vederlag för utfört arbete. Såsom kommittén framhåller kan detta slag av fordringar få eu avsevärd betydelse för företag inom »servicenäringarna». Genom att ta med dessa tordringar tillgodoses ett önskemål, som starkt framhävts från töretagarhåll. Bland de av kommittén föreslagna utvidgningarna torde denna vara en av de mest betydelsefulla. Den egendom, i vilken en företagsinteckning i jordbruk avses komma att gälla, skiljer sig ganska betydligt från den, som lios före­ tag i allmänhet kommer att omfattas av inteckning. Det blir också ett vä­ sentligt vidare bestånd av egendom än som kunnat omfattas av inteckning i jordbruksinventarier. Bland egendom, som tillkommer i förhållande till vad som galler enligt nuvarande lagstiftning, märks utsäde, avtagen gröda och avverkad skog. Kommittén anser det tvivelaktigt, om dessa slag av egendom kommer att i någon högre grad stärka säkerheten. I detta tvivel har flera företrädare för jordbrukets intressen bland remissinstanserna in­ stämt. Mot bakgrund av ett system med överlåtelse av fordringar på grund av kontrakt om skördeleverans, vilket tillämpas i stor utsträckning bl. a. i fråga om oljeväxter, har lantbruksförbundet hemställt om en särskild reglering i lag av belåning av växande gröda och avtalad skogsavverkning. Om man inte anser sig kunna skapa ett särskilt säkerhetsinstitut för än­ damålet, bör objekten avtagen gröda och avverkad skog undantas från toretagsmteckningen, eftersom de annars torde komma att beröva lantbru­ karna ett betydande underlag för kortfristiga krediter. Innan grödan är avtagen utgör den i fastighetsägarens hand en del av den fasta egendomen och är sålunda i princip införlivad med objektet för fastighetsinteckning. En separat pantsättning av den växande grödan kan då inte ske. När grödan väl avtagits bar den emellertid tidigare inte utan särskild pantsättning varit föremål för någon säkerbetsrätt. Införandet av företagö

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö år It)66 103

inteckning skulle härvidlag innebära den skillnaden, att grödan i och med skörden kom att utgöra objekt för befintliga företagsinteckningar och kunde tas i anspråk på grund av dessa. Detta skulle inte vara till någon nack­ del om inte systemet med överlåtelse av fordringar på grund av odlingskontrakt fanns. Trots detta system ser jag ingen anledning att utesluta avtagen gröda från inteckningsobjekten. Eu helt idealisk lösning erhålls visserligen först om man öppnar möjlighet att separat utnyttja grödan som säkerhet. Den osäkerhet för kreditgivaren, som vidlåder systemet med fordringsöverlåtelser, torde dock främst ha sin grund i att den växande grö­ dan inte kan separat utnyttjas som säkerhet. I första stycket av paragrafen har föreskrivits, att inteckning gäller »i näringsidkarens lösa egendom» av vissa slag. Detta innebär beträffande punkterna 1 och 2 att näringsidkaren skall vara ägare, beträffande 3—5 att han skall vara rättighetshavare och beträffande punkterna 6 och 7 att han skall vara borgenär. Av paragrafen framgår, att företagsinteckning upphör att besvära egen­ dom, som inte längre tillhör företagaren. I sista stycket har upptagits en regel, som rör verkan av näringsidkarens död och som kan anses innebära ett undantag från huvudregeln. I enlighet med ett förslag av kommittén stadgas till en början att, om näringsidkaren dör, inteckningen skall bestå i dödsboets egendom. Utan denna regel skulle inteckningsrätten i princip upphöra att gälla i rörelsen i och med dödsfallet. Det får anses vara av vikt för inteckningshavarens säkerhet att så inte sker. Den föreslagna regeln kan sägas innebära, att verksamhet, som utövats av den avlidne, och verksamhet, som utövas av dödsboet, betraktas som en och samma rörelse i inteckningshänseende. Kommittén har närmare utvecklat hur detta från inskrivningssynpunkt låter sig göra. Bestämmelsen är begränsad till dödsboets egendom. I efter­ levande makes, arvinges eller testamentstagares hand häftar sålunda egen­ domen inte för inteckningen. Den kan emellertid under vissa förutsätt­ ningar bringas att återgå till boet. Om endast en dödsbodelägare finns, sker inte något skifte, och det kan då uppstå tvekan om när inteckningen skall anses upphöra. Man torde likväl böra räkna med att ett dödsbo föreligger under den första tiden efter dödsfallet. Frågan om när dödsboet upphör torde få bedömas enligt all­ männa regler om avveckling av dödsbo. Som kommittén framhåller torde det i allmänhet inte vara svårt att av­ göra, vilken egendom som hör till en intecknad rörelse. Gränsdragningsproblem kan dock självfallet uppkomma. Viss egendom kan vara avsedd för användning i skilda rörelser eller delvis för privatbruk. Det är uppen­ barligen inte möjligt att i lag reglera sådana frågor. För fall av konkurrens mellan olika rörelser förordar advokatsamfundet en metod, som går ut på

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

en procentuell fördelning mellan rörelserna. Denna metod har kommit till användning i ett avgörande av högsta domstolen år 1953 (NJA 1953:200). Med hänsyn till förhållandenas växlande natur är jag emellertid inte beredd att ge förord åt någon särskild metod såsom generellt lämplig. Avslutningsvis vill jag lämna några synpunkter på de förhållanden med avseende på egendomen, som uppkommer om en intecknad rörelse ned­ läggs. Inteckningen skall i så fall inte utan vidare upphöra att besvära den egendom som näringsidkaren har kvar. Den omständigheten att objektet för inteckning anses vara ett egendomskollektiv, som är knutet till en viss verksamhet, bör alltså inte fattas så, att det under alla förhållanden måste ■\ara en verksamhet, som fortfarande består. Även sedan verksamheten upphört, kan anknytningen till denna duga som kännetecken. Så länge det går att identifiera viss egendom såsom tillhörande det kollektiv, som avsetts med inteckningen, bör inteckningen anses gälla i denna egendom. I de fall då exempelvis en industriidkare hyr ut vissa av rörelsens inven­ tarier till en annan företagare under sådana förhållanden att han inte därigenom kan anses driva uthyrningsrörelse, måste egendomen alltjämt anses höra till den industriella rörelsen och följaktligen omfattas av de inteckningar, som meddelats i denna.

5 §• Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår till främjande av enkelhet och reda i inteckningsiörhållandena den regeln, att företagsinteckningar, som tas ut av en och samma näringsidkare, skall ha antingen samma föremål eller helt skilda föremål. Har en inteckning redan beviljats, bör för bifall till ny ansö­ kan om inteckning krävas, att denna till sin omfattning avpassats efter den beviljade. Den sökta inteckningen bör under alla förhållanden kunna med­ delas, om den har samma omfattning som den redan meddelade. Båda kan omfatta all näringsidkarens verksamhet eller vara begränsade på samma sätt. Om den sökta inteckningen inte har samma omfattning som den be­ viljade, bör enligt kommittén för bifall till ansökningen fordras att den beviljade inteckningen fastställts med begränsning till viss verksamhet och att den sökta inteckningen begränsats på så sätt att den ena inteckningen inte i någon situation kan komma att avse verksamhet, som omfattas av den andra. Kommittén åskådliggör det anförda med ett exempel. Antag att en företagsinteckning omfattar all den näringsverksamhet som en viss företagare utövar inom riket. Därefter sökes på grund av hans medgivande ny inteckning med yrkande att denna skall begränsas till verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 105

samhet inom en viss kommun X. Den sökta inteckningen får icke beviljas. Om företagaren driver dels en rörelse inom kommunen X dels en rörelse inom en annan kommun, gäller den redan beviljade inteckningen i båda rörelserna, medan den sökta inteckningen avser blott rörelsen i X. Om inteckningsansökningen beviljades, skulle således två inteckningar komma att delvis sammanfalla med avseende å objektet. Förhållandet kan bli lik­ artat, även om företagaren, när ansökningen göres, driver verksamhet en­ dast inom X. Möjlighet finns ju, att han sedermera startar en rörelse även inom en annan kommun.

Ytterligare några exempel anförs. Härom må hänvisas till betänkandet s. 114 f.

Remissyttrandena

Lagberedningen framhåller, att den valfrihet, som individualiseringsreglerna uttrycker, kan synas tillgodose näringslivets intressen. Systemet krä­ ver emellertid stor uppmärksamhet, bl. a. på grund av att det måste till­ ses, att en ny inteckning antingen får identiskt samma omfattning som tidigare inteckning eller också kommer att gälla andra verksamhetsarter.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i paragrafen föreskri­ vits, att företagsinteckning inte får fastställas på sådant sätt, att den till omfattningen avviker från annan inteckning, som är beviljad eller förmål för ansökan, om den inte begränsas till verksamhet, som inte omfattas av denna. Friheten att bestämma en intecknings omfattning får sålunda gälla oinskränkt bara när det är fråga om en enda inteckning i näringsidkarens verksamhet. Två inteckningar bör inte få sammanfalla blott delvis i fråga om objektet. Svårbedömbara komplikationer skulle i annat fall kunna uppstå. Förekommer flera tidigare beviljade eller sökta inteckningar, måste ny inteckning till sin omfattning anpassas efter de övriga.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår ett förbud mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare. Förbudet förestavas av skäl liknande dem som uppbär regeln i 5 §, nämligen att enkla och överskådliga inteckningsförhållanden bör eftersträvas. I vissa fall kunde det visserligen vara för­ delaktigt om skilda företagares rörelser kunde intecknas gemensamt. En ge- Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

mensam inteckning i den verksamhet som drivs av samtliga bolag inom en koncern kan sålunda tänkas erbjuda större säkerhet än flera särinteckningar i de skilda koncernbolagens rörelser. Ändamålet med en gemensam inteckning torde emellertid enligt kommitténs uppfattning väsentligen kunna vinnas genom användande av särinteckningar i de olika rörelserna som säkerhet för en och samma omslagsrevers. De nackdelar som är för­ enade med en sådan ordning — bl. a. högre stämpelkostnader — anses inte så betydande att gemensamma inteckningar i skilda företagares rörelser bör tillåtas.

Departementschefen

Gemensamma inteckningar, dvs. inteckningar som till säkerhet för en och samma fordran meddelats i flera rörelser, har inte behandlats i förlagsinteckningsförordningen. I praxis har emellertid fastslagits, att sådana inteckningar inte får beviljas när rörelserna har skilda utövare. Driver en företagare rörelser inom skilda kommuner, föreligger däremot ej hinder mot gemensam inteckning i rörelserna. Med de av kommittén föreslagna reglerna om verksamhetens individualisering är den verksamhet som omfattas av en företagsinteckning alltid att betrakta som en inteckningsenhet. Det blir därför inte fråga om gemen­ sam inteckning i flera, av eu och samma person drivna rörelser. I överensstämmelse med gällande rätt stadgas i förevarande paragraf för­ bud mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare. Remissinstanserna har, med något undantag, inte haft något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen. På de av kommittén anförda skälen bi­ träder jag dess förslag.

7 §• Paragralen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och ansluter nära till ett stadgande i 8 kap. 4 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Remissyttrandena

Bankföreningen och försäkringsbolagens riksförbund har kritiserat be­ stämmelsen att företagsinteckning endast skall kunna beviljas för visst kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta. De anser att det också bör vara tillåtet att ange beloppet i utländskt mynt. Detta skulle underlätta utnytt­ jandet av företagsinteckningar som underlag för upplåning på den utländ­ ska kapitalmarknaden, något som kan komma att få ökad aktualitet med hänsyn till pågående integrationssträvanden. Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att den av kommittén före­ slagna bestämmelsen i viss utsträckning lägger hinder i vägen för låneav­ tal med indexklausul.

Kungl. MujAs proposition nr 2.H år 1!)66 107

Departementschefen

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk motiverat den bestäm­ melse, vartill förevarande stadgande ansluter, med att ett inteckningsbelopp i utländskt mynt skulle skapa en osäker ställning för inteckningshavare med sämre rätt. I överensstämmelse med vad beredningen framhål­ lit talar övervägande skäl för att inteckningsrätternas inbördes värdeför­ hållande bestäms efter en och samma värdemätare. Att som sådan värde­ mätare endast svenskt mynt kan ifrågakomma synes uppenbart. Jag an­ sluter mig därför till kommitténs på lagberedningens överväganden grun­ dade förslag. Frågan om att tillåta inteckning av indexreglerat fordringsbelopp har betydande räckvidd och kan inte isoleras till den nu aktuella reformen. Jag är därför inte beredd att ta upp denna fråga till prövning i forevarande sammanhang.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Paragrafen innehåller huvudsakligen samma föreskrift, som f. n. åter­ finns i 1 § sista stycket förlagsinteckningsförordningen. Av stadgandet framgår, att näringsidkarens inteckningsmedgivande skall tecknas på fordringshandlingen och vara styrkt av vittnen. Departementsförslaget skiljer sig såtillvida från kommitténs förslag, som i paragrafen intagits en ut­ trycklig föreskrift om att inteckningsmedgivandet skall innehålla uppgift om verksamhet, som inteckningen skall omfatta. Av inteckningsmedgivan­ det måste alltså tydligt framgå på vilket sätt verksamheten skall indivi­ dualiseras inom ramen för de bestämmelser, som getts i 3 §. Har närings­ idkaren medgett inteckning i all sin näringsverksamhet, skall inteckning i fråga om aktiebolag omfatta helt landet men i fråga om annan näringsid­ kare den inom länet bedrivna verksamheten.

9 §• Paragrafen motsvaras av 28 och 29 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

1 29 § i kommittéförslaget stadgas, att inteckning inte får anses ogiltig på den grund att näringsidkaren inte var bokföringsskyldig, när inteck­ ningen meddelades. Skälen till detta stadgande utvecklas av kommittén på följande sätt. Enligt 5 § förlagsinteckningsförordningen får ej, sedan förlagsinteckning beviljats genom lagakraftvunnet utslag, i konkurs eller eljest komma under

108 Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfatt­ ning att inteckning bort beviljas. Bestämmelsen avser att förebygga att en 'ntefckni”8 som tillkommit i formellt riktig ordning, frånkännes verkan dartor att, enligt vad sedermera visar sig, ifrågavarande villkor för bevil­ jande av inteckning, icke varit uppfyllda. För meddelande av företagsintecknmg gäller emellertid inga krav i fråga om rörelsens art och omfattning. Där­ emot fordras i regel att företagaren skall vara bokföringsskyldig. Skäl liknanf. <?®m so"1 uPPbär stadgandet i förlagsinteckningsförordningen talar för att företagsinteckning ej bör kunna ogiltigförklaras på den grund att företagaren sedermera befinnes icke ha varit bokföringsskyldig när inteckningen meddelades. Framhållas må, att enligt bokföringslagen rörelsens art och omfattnmg 1 vissa fall är avgörande för frågan huruvida bokföringsplikt ar för handen och att denna fråga därför kan vara vansklig att bedöma.

Departementschefen

Stadgandet i första stycket har en förebild bl. a. i 59 § förordningen den 16 juni 187o (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. I lagbered­ ningens förslag till jordabalk finns motsvarande regler i 27 kap. 21 §. På skäl som kommittén närmare utvecklat bör i lagen finnas en före­ skrift, som ger besked om att, sedan företagsinteckning beviljats, fråga inte vidare får prövas, huruvida bokföringskravet var uppfyllt vid tiden för inteckningens meddelande. Detta innebär att om i lagakraftvunnet beslut inteckning meddelats, fastän näringsidkaren inte var bokföringsskyldig över huvud taget eller inte bokföringsskyldig vid utövandet av den särskilda verksamhet, vari inteckning uttagits, inteckningen skall gälla i enlighet med beslutet.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I anslutning till sina allmänna överväganden beträffande de i paragra­ fen föreslagna bestämmelserna om skydd för inteckningshavaren vid över­ låtelse av intecknad verksamhet har kommittén framhållit bl. a. Dessa bestämmelser är tillämpliga även när en del av den intecknade verksamheten overlåtes, t. ex. viss rörelsegren eller verksamheten vid en tilial eller den verksamhet som drivs på viss ort. De bör vidare kunna till­ lampas exempelvis då en rörelses tillgångar, såsom ett led i en branschänd- ^dt eller till väsentlig del överlåtes till annan rörelseidkare men överlåtelsen ej omfattar företaget såsom organisation. Att i lag ange närmare riktlinjer angående vad som bör förstås med överlåtelse av verksamhet sy­ nes med hänsyn till de skiftande förhållandena knappast vara möjli«t. I forsta stycket stadgas att, om verksamhet som omfattas av företags­ inteckning överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,‘t är 1966 109

överlåtelsen, egendomen skall i förvärvarens hand häfta för inteckningen. Detta innebär, att den betalnings- och förmånsrätt som inteckningen med­ för består i de överlåtna föremålen och rättigheterna endast så länge dessa tillhör förvärvaren. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen, enligt vad som vidare stadgas, i honom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningshavaren kan göra gällande sin rätt mot förvärvaren genom att väcka talan mot denne med yrkande, alt den intecknade fordringen fast­ ställes till betalning ur egendom som sålunda besväras av inteckningen. Egendomen bör därvid anges på sådant sätt att den kan identifieras bland förvärvarens övriga tillgångar. Bifalles yrkandet, kan betalningsanspråket därefter fullföljas genom utmätning. Även kvarstad eller skingringsförbud kan ifrågakomma. Eftersom inteckningshavaren icke har personlig fordran gentemot förvärvaren, torde han däremot ej kunna få denne försatt i kon­ kurs. Kommittén har föreslagit att den tidsfrist under vilken inteckningsrätten skall gälla i överlåten egendom skall beräknas med utgångspunkt från dagen för frånträdet av verksamheten. Bestämmelsen har utformats som en preskriptionsregel enligt vilken inteckningshavaren för att behålla sin lätt skall väcka talan mot förvärvaren inom den föreslagna tidrymden. För afl preskriptionsavbrott skall inträda fordras dessutom enligt förslaget, att inteckningshavaren inom samma tid anmäler hos inskrivningsdomaren, att talan blivit väckt. Om sådan anmälan bör anteckning göras i inskriv­ ningsboken under förvärvarens namn. Därigenom får överlåtelsen publi­ citet, och det möter då inga betänkligheter att låta förmånsrätten bestå under den ytterligare tid som fordras för talans utförande och andra rätts­ liga åtgärder för betalningsanspråkets fullföljande. Som ett led i en uppgörelse kan inteckningshavaren tänkas vilja avstå frän den rätt lagen ger honom mot förvärvaren. Kommittén föreslår att han i sådant fall skall göra anteckning därom på inteckningshandlingen för att förebygga att senare innehavare av inteckningen åberopar bristande kännedom om avståendet. Förvärvaren bör tillse, att sådan anteckning blir gjord. Om så inte skett skall förvärvaren kunna vända sig till domstol och påkalla, att inteckningshandlingen förses med anteckning om avstå­ endet. Kommittén föreslår i fjärde stycket en bestämmelse, enligt vilken vad som stadgas i paragrafen beträffande förvärvaren skall gälla hans dödsbo. om han avlider. Inteckningshavaren avses emellertid inte kunna vända sig mot efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, som övertagit egendomen efter den avlidne. Egendomen kan dock bringas att återgå till dödsboet. I annat sammanhang påpekar kommittén, att tillskott till aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag är att anse som en form av överlå­ telse. Förslagets regler avses därför bli omedelbart tillämpliga på sådana transaktioner.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att kommittéförslaget i vissa avseenden inte är tillräckligt preciserat. Själva begreppet överlåtelse av verksamhet behöver sålunda enligt inspektionen förtydligas. Enligt vad kommittén framhållit behöver en sådan överlåtelse inte nödvändigtvis omfatta både tillgångarna i rörelsen och rörelsens organisation. Kommittén har anfört att förhållan­ dena här är så skiftande att det knappast är möjligt att i lag ange när­ mare riktlinjer. Enligt inspektionens mening är denna ståndpunkt mindre tillfredsställande med hänsyn till de viktiga rättsverkningar, som avses bli knutna till överlåtelsen. Stockholms handelskammare är härvidlag av samma mening. Lagberedningen samt Industrikredit och Företagskredit erinrar om att enligt jordabalksutredningens förslag till jordabalk industritillbehör, som etter överlåtelse bortförs från den fastighet dit de varit att hänföra, skall behålla sin karaktär av fastighetstillbehör och följaktligen kunna las i an­ språk av överlåtarens borgenärer, om överlåtelsen varit av betydande om­ fattning och gått utöver ramen för rörelsens normala drift samt förvär­ varen insett eller bort inse att föremålen utgjorde industritillbehör. Genom­ förs detta förslag bör enligt lagberedningen bestämmelserna om företags­ inteckning samordnas därmed så att inte väsentligt olika regler kommer att gälla allteftersom egendomen utgör fastighetstillbehör eller inte. Det är enligt beredningens mening bl. a. angeläget att verkan av god tro bedöms lika. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare drar vid en jämförelse med den nyssnämnda regeln i det reviderade förslaget till jorda­ balk slutsatsen att, om intecknad egendom vid sidan av överlåtelse av verksamhet skulle avyttras »i betydande omfattning och utom ramen för rörelsens normala drift», inteckningen enligt kommittéförslaget skulle komma att utslockna i den överlåtna egendomen. Handelskammaren utta­ lar med hänsyn härtill tvivel beträffande det föreslagna skyddets effekti­ vitet. Lagberedningen förutsätter att med bestämmelsen, att inteckningshavaren skall »väcka talan» inom viss tid för att kunna göra sin rätt gällande på grund av stadgandet, avses att han skall utsöka sin fordran ur den egendom som ingått i överlåtelsen. Industrikredit och Företagskredit antar å sin sida, att preskriptionsavbrott sker i och med att egendomens ägare delges ansökan om lagsökning och anmälan om denna talan inge;, till in­ skrivningsdomaren.

Departementschefen

De viktiga reglerna om företagsinteckningens sakrättsliga verkningar och om den förmånsrätt, som inteckningen medför vid utmätning och i kon­ kurs, har i departementsförslaget sammanförts till ett särskilt kapitel med placering efter de grundläggande allmänna bestämmelserna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2‘t är 11)66 in

Kapitlet inleds med föreskrifterna om inteckningens verkan vid överlå­ telse av verksamhet. Kommittén bär inte närmare definierat vad som skall avses med sådan överlåtelse, och några remissinstanser har därför efter­ lyst vägledande uttalanden. Uppenbart är emellertid, att några detaljerade besked knappast kan ges med hänsyn till de skiftande förhållandena. Några typfall i vilka de föreslagna lagreglerna skall kunna tillämpas torde ändå kunna anges. Främst hör naturligtvis begreppet överlåtelse av verksamhet omfatta det fallet, att eu rörelse med alla dess tillgångar och hela organisationsappa­ raten överlåts. Att reglerna bör kunna tillämpas när rörelsen inklusive organisationsapparaten överlåts men viss egendom undantas för överlå­ tarens fortsatta bruk torde också vara uppenbart. Mer tveksamt är om reg­ lerna bör appliceras på det fallet då blott en del av tillgångarna överlåts som ett led i en branschändring men överlåtelsen inte omfattar företaget som organisation. Enligt kommitténs mening bör detta fall omfattas av stadgandet i paragrafen. Jag anser emellertid att för tillämplighet bör krävas att överlåtelsen avser en klart urskiljbar verksamhetsgren, vilket väl normalt måste antas innebära en påtaglig förändring i det överlåtande företagets organisation. Om ett företag i samband med en branschändring avyttrar viss egendom till en och samma rörelseidkare utan att den verk­ samhet nedläggs, vari egendomen ingått, bör inteckningshavarens rätt på grund av inteckningen avse endast köpeskillingsfordringen (jfr 4 § första stycket 6). Det är framför allt den allmänna omsättningens intresse, som moti­ verar att jag sålunda i någon mån vill begränsa inteckningens verkan, så­ vitt nu är i fråga. Om man inte drar en ganska snäv och tydlig gräns kring de med paragrafen åsyftade överlåtelsefallen, kan den praktiska tillämpningen av stadgandena inverka menligt på exempelvis handeln med begagnade industriinventarier. I sammanhanget bör påpekas, att jag av i huvudsak samma anledning inte heller anser mig beredd att godta det förslag till särskilda regler om skydd för fastighetsinteckningshavare vid överlåtelse av industritillbehör i viss större omfattning, som ett par re­ missinstanser diskuterat. 1 överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har i paragrafens and­ ra stycke stadgats, att den som vill göra sin rätt gällande skall väcka talan mot förvärvaren inom viss tid samt anmäla förhållandet hos inskrivnings­ domaren. Talan avses kunna väckas genom anhängiggörande av rättegång eller ansökan om lagsökning. Bevakning i konkurs eller yrkande om betal­ ning vid utmätning torde i förekommande fall kunna jämställas med väc­ kande av talan, i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som utmätningen avser. Företagsinteckning, som fastställs i näringsidkares verksamhet, gäller sedan näringsidkaren avlidit i dödsboets egendom. Föreskrift härom har intagits i 4 § tredje stycket. På motsvarande sätt avses en inteckning, som

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vid överlåtelse av verksamhet besvärar den till verksamheten knutna egen­ domen, bestå i förvärvarens dödsbos egendom av ifrågavarande slag, om förvärvaren skulle avlida. Först i samband med att dödsboet skiftas anses sålunda ett nytt förvärv äga rum. Beträffande det fall då den avlidne inte efterlämnar mer än en dödsbodelägare må här hänvisas till framställ­ ningen vid 4 §.

H §• Paragrafen motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare på annat sätt än genom överlåtelse upphör självfallet inteckningen att gälla i verksam­ heten. I vissa sådana fall fordras ingen särskild åtgärd till inteckningsha'sarens skydd. Beträttande fusion mellan aktiebolag finns sålunda spe­ ciella lagregler, som tryggar det överlåtande bolagets borgenärer, bland dem inteckningshavaren (174—176 §§ lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag). Vid skifte av aktiebolags tillgångar är borgenärernas intresse också väl tillgodosett (se bl. a. 163 § aktiebolagslagen). Motsva­ rande regler gäller för ekonomiska föreningar. Kommittén har ansett det påkallat att i två särskilda fall skydda inteck­ ningshavaren genom att låta reglerna om överlåtelse äga motsvarande tilllämpning. Det ena är då handelsbolag upplöses genom skifte av bolagets tillgångar, det andra då bodelning sker av annan anledning än närings­ idkarens död. Den föreslagna bestämmelsen — som inte föranlett någon erinran från remissinstanserna — torde få anses väl motiverad. Några garantier för att ett handelsbolags borgenärer blir tillgodosedda framför bolagsmännen, på liknande sätt som i fråga om aktiebolag, finns inte. I 35 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag stadgas visserligen, att tillgångarna inte får skiftas förrän all veterlig gäld betalats eller erfor­ derliga medel därtill avsatts. Dessa bestämmelser har emellertid getts av hänsyn till bolagsmännen. Borgenärerna kan inte hindra att tillgångarna skiftas innan skulderna betalats. Vad gäller bodelningsfallet framhåller kommittén, att bodelning, som föranleds av att näringsidkaren dör, inte påkallar någon särskild lagstift­ ningsåtgärd. I och med dödsfallet inträder nämligen dödsboet som inne­ havare av rörelsen (jfr 4 § tredje stycket). Möjligheterna för en borgenär att komma åt egendom, som övergått i dödsbodelägares händer, får anses vara så tillfredsställande på grund av reglerna om återgång, att anledning bl. a. med hänsyn härtill saknas att göra 10 § tillämplig på det fallet, att en rörelse tillskiftas dödsbodelägare.

K ung t. Maj.ts proposition nr 2ti år W66 113

12 §. Paragrafen motsvarar 19 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår att egendom, som sålts med iakttagande av lösöreköpsförordningens bestämmelser, utan hinder därav skall häfta för före­ tagsinteckning. Detta skall dock inte gälla om inteckningen sökts sedan 30 dagar förflutit från det avhandlingen företeddes inför rätten. Den föreslagna regeln ger åt inteckningsrätten en viss verkan mot tredje man och utgör därmed ett undantag från grundsatsen, att inteckningsrätten gäller endast i företagarens egendom. Den överensstämmer häri bl. a. med stadgandena om överlåtelse av egendom i samband med överlåtelse av in­ tecknad verksamhet. De begränsningar i fråga om verkan mot tredje man som där ansetts nödvändiga saknar däremot motsvarighet i den nu före­ slagna bestämmelsen. Denna skillnad motiverar kommittén med att det här är fråga om egendom i säljarens besittning och att sådan egendom i all­ mänhet kan tas i anspråk av säljarens borgenärer.

Remissyttrandena

Bankföreningen framhåller, att värdet av det föreslagna stadgandet minskar betydligt till följd av föreskriften, att företräde framför lösöreköp inte skall äga rum, om inteckning söks senare än 30 dagar efter det av­ handling om lösöreköp företeddes inför rätten. Enligt föreningen är det nämligen i praktiken mycket svårt att kontrollera att den som erbjuder företagsinteckning som kreditsäkerhet inte redan utnyttjat egendomen för samma syfte genom att sluta ett lösöreköp. Bankföreningen framhåller emel­ lertid samtidigt, att det knappast kan komma i fråga att låta ett giltigt och i laga ordning fullbordat lösöreköp stå tillbaka för en företagsinteckning som tillkommit väsentligt senare. Föreningen anför. En utväg ur dilemmat kan öppnas på så sätt, att man för framtiden till­ ser, att kollision mellan företagsinteckning och lösöreköp över huvud icke kan uppkomma. Bäst och enklast synes detta kunna åvägabringas genom att lösöreköpsinstitutet avskaffas. Någon nämnvärd olägenhet därav bör ej behöva befaras. Vid nutida levnadsstandard och samhällsförhållanden i övrigt torde det vara ytterligt sällsynt att personer som ej är näringsidkare har behov av att skaffa sig kredit genom lösöreköp. Och för näringsidkarnas del måste de nya reglerna om företagsinteckning anses bereda fullt till­ fredsställande möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditun­ derlag. Bankföreningen hemställer därför, att lösöreköpsförordningen upphäves. Skulle, av skäl som bankföreningen ej kan överblicka, detta anses omöjligt, bör förordningen i fråga i stället kompletteras med ett stadgande, att lösöreköpsavhandling ej är giltig såvitt den avser egendom som kan omfattas av företagsinteckning.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Vad bankföreningen anfört om att lösöreköpsinstitutet kan anses ha överlevt sig självt får väl sägas ha en del fog för sig bl. a. med hänsyn till den nu aktuella reformen av förlagsinteckningsinstitutet. Jag är emellertid inte i detta sammanhang, utan ytterligare utredning, beredd att föreslå att institutet avskaffas. Inte heller kan jag förorda ett för detta så betydelse­ fullt steg som att utesluta dess tillämpning i fråga om all egendom, som kan omfattas av företagsinteckning. Jag har redan i den allmänna motiveringen antytt att rätt som grundas på företagsinteckning bör bestå mot den som förvärvar egendom genom lösöreköp. Att låta en ny inteckning få företräde framför ett avsevärt myc­ ket äldre lösöreköp kan emellertid knappast komma i fråga. Den av kom­ mittén föreslagna lösningen, enligt vilken inteckning måste sökas inom 30 dagar från det avhandling om lösöreköp företeddes inför rätten för att äga företräde framför lösöreköpet, synes innebära en lämplig avvägning. Det torde inte vara en alltför betungande uppgift för den kreditgivare som erbjuds en företagsinteckning att förvissa sig om att avhandling om lös­ öreköp inte företetts för rätten, där egendomen finns. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning, att tradi­ tion av egendom inte ägt rum. Om egendom överlämnas till nye ägaren se­ dan lösöreköp skett, kan inteckningsrätten alltså inte på grund av före­ varande stadgande göras gällande mot denne.

13 §. Första stycket motsvarar 12 § i kommitténs förslag. Andra stycket sak­ nar motsvarighet i förslaget men ersätter delvis kommitténs förslag till ändring i preskriptionsförordningen.

Kommittén

Kommittén erinrar om att den personliga fordran som ligger till grund för en företagsinteckning kan falla bort genom preskription eller pr eld usion. Beträffande fastighetsinteckning och andra inteckningar, som grun­ dar panträtt, inverkar preskription och preklusion inte på inteckningsrättens bestånd. När det gäller förlagsinteckning är gällande rätts ståndpunkt till en sådan omständighet inte fullt klar. Det har gjorts gällande att efter­ som förlagsinteckning inte medför panträtt utan bara förmånsrätt skulle rättsverkningarna av förlagsinteckning upphöra om fordringen preskribe­ rades. Enligt kommitténs mening talar starka praktiska skäl för att samma regler bör gälla beträffande företagsinteckning som i fråga om bl. a. fastig­ hetsinteckning. Det är i båda fallen fråga om en inskriven säkerhetsrätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 115

och den omständigheten att inteckningsrätten endast i begränsade avseen­ den utrustats med sådana verkningar som brukar betecknas som sakrätts­ liga utgör enligt kommittén inte skäl för att behandla företagsinteckning på annat sätt än övriga inteckningar. Inteckningsrätten bör bestå oavsett på vilket sätt den personliga fordringen försvinner. Något uttryckligt stadgande om att företagsinteckning gäller oberoende av att den personliga fordringen preskriberats anser kommittén inte nöd­ vändigt. Ett förtydligande tillägg i preskriptionsförordningen kunde visser­ ligen vara önskvärt men ett sådant skulle vara svårt att inpassa i förord­ ningen. Med hänsyn härtill och till att något motsvarande stadgande inte finns när det gäller panträtt på grund av inteckning samt till att lagstift­ ningen om preskription kan väntas bli föremål för översyn anser kommit­ tén att det f. n. kan anstå med en uttrycklig reglering i frågan. Beträffande preklusion däremot föreslår kommittén att 14 § preskrip­ tionsförordningen ändras så att däri upptas även det fall att lös egendom besväras av företagsinteckning.

Remissyttrandena Bankföreningen och Skånes handelskammare anser önskvärt att en ut­ trycklig regel införs om att preskription av den personliga fordringen inte medför att inteckningsrätten bortfaller. Bankföreningen lämnar öppet hu­ ruvida en sådan regel bör placeras i preskriptionsförordningen eller i lagen om företagsinteckning.

Departementschefen I första stycket upptas det måhända väsentligaste stadgandet om förelagsintecknings rättsverkan. Det ersätter en bestämmelse i 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken och är delvis avfattat efter mönster av 8 kap. 9 § i lagberedningens förslag till jordabalk. Förmånsrätt vid utmätning avses äga rum, vare sig inteckningshavaren själv fått utmätning för sin fordran eller inte. I syfte att nå överensstäm­ melse med fastighetspanträtten föreslås att ränta, som upplupit tidigare än två år före utmätningen eller konkursansökningen, ej skall vara för­ enad med förmånsrätt. F. n. är motsvarande tid tre år. Den rätt som enligt första stycket tillkommer inteckningshavaren bör be­ stå även om den personliga fordringen bortfaller. En sådan regel gäller -— delvis utan stöd av skriven lag — i fråga om bl. a. fastighetsinteckning och starka skäl talar för att i detta avseende inte göra någon skillnad mellan de båda inteckningsformerna. Jag är i denna del helt ense med kommittén. Med hänsyn till den osäkerhet som f. n. råder på detta område synes önskvärt att en uttrycklig regel införs. Den lämpligaste lösningen torde vara att låta en sådan ingå i lagen om företagsinteckning. Härigenom undviks

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

de svårigheter som är förenade med ett ingrepp i preskriptionsförordningen. Motsvarande lösning har föreslagits också av lagberedningen i dess förslag till jordabalk (8 kap. 11 §). Regeln har utformats med nyssnämnda förslag som förebild utom såtill­ vida att situationen vid tvångsackord inte medtagits. I detta hänseende är innebörden av gällande rätt fullt klar. Både konkurslagen och lagen om ackordsförhandling utan konkurs (168 § resp. 14 och 34 §§) talar om borge­ närer, som äger förmånsrätt för sina fordringar. Under detta uttryck faller bl. a. förlagsinteckning. 14 §. Paragrafen motsvarar 27 § första punkten i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen saknar bestämmelse om verkan på inteckningsrätten av att intecknad egendom säljs exekutivt. Motsvarande spörsmål i fråga om företagsinteckning bör regleras i lagen. Jag föreslår därför, i överensstämmelse med kommitténs förslag och vad som i allmän­ het gäller inom inteckningslagstiftningen, att om intecknad egendom sålts exekutivt, inteckningen skall vara utan verkan till belopp som motsvarar vad som utfallit på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. I enlig­ het med ett förslag, som lagberedningen framfört under remissbehandling­ en, bör detsamma gälla om försäljning sker med anledning av konkurs. Förslaget har utformats i enlighet härmed. Någon tidpunkt då betalningen skall anses ha utfallit och inteckningen förlorat sin verkan har inte angetts.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §. Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag.

Departementschefen Förlagsinteckningsförordningen stadgar i It § att inteckningshavaren äger söka betalning för intecknad fordran fastän den inte är förfallen, om rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller flyttas, om förlagsegendomen eller väsentlig del därav förstörs eller om det skäligen kan befaras, att inteckningshavarens säkerhet kommer att minskas märkligt på grund av förlagstagarens vållande. Likartade regler har i överensstämmelse med kommittéförslaget uppta­ gits i första stycket av förevarande paragraf. Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot kommitténs förslag. I nära anslutning till gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966 117

föreskrift har till eu början som förfalloanledning angetts, att den inteck­ nade verksamheten eller väsentlig del därav överlåts eller upphör eller, om inteckning är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas därifrån. Med överlåtelse avses enbart frivillig överlåtelse. Med dessa fall har jäm­ ställts de tall då verksamheten eller väsentlig del därav övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anled­ ning än näringsidkarens död (jfr 11 §). Övriga nu gällande föreskrifter föreslås bli ersatta med en bestämmelse, att inteckningshavaren äger erhålla betalning om egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak så försämras, att säker­ hetens värde väsentligt nedgår. Bestämmelsen, som ansluter sig till 8 kap. 14 § i lagberedningens förslag till jordabalk, skiljer sig från den nu gäl­ lande regeln bl. a. därigenom att fara för minskning av säkerheten inte kan åberopas som förfalloanledning. Denna skillnad torde sakna praktisk be­ tydelse, eftersom inteckningshavaren oftast inte hinner inskrida förrän faran förverkligats. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter inte heller för sin tillämpning att minskningen av säkerheten beror på företagarens vållande. Långivarens intresse att avveckla den lämnade krediten måste antas vara lika stort oavsett vilken anledning som i det enskilda fallet ligger till grund för värdeminskningen. Kommitténs förslag att företagsinteckning skall medföra betalnings- och förmånsrätt vid utmätning för annans fordran, vare sig inteckningshava­ ren själv fått utmätning eller inte, förutsätter att han vid exekutiv försälj­ ning av intecknad egendom äger få betalning ur egendomen även om hans fordran annars inte är förfallen. En bestämmelse härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf (jämför 26 § lagen om inteckning i fartyg och 20 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §. Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Angående grundtankarna bakom kommitténs förslag om centralisering av inskrivningsväsendet till Stockholms rådhusrätt må hänvisas till fram­ ställningen s. 16 f. I fråga om beskaffenheten av den inskrivningsbok, som bör föras över ärenden angående företagsinteckning, jämte hithörande problem anför kommittén. Den nya inskrivningsboken, som bör inrättas enligt lösbladssystem, sy­ nes lämpligen böra anordnas i huvudsak på samma sätt som de nuvarande böckerna. Det är givetvis av vikt, att de nuvarande inteckningsuppläggen

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066

kan användas i största möjliga utsträckning. Sålunda bör liksom för när­ varande varje intecknad rörelse, dvs. inteckningsenhet, upptagas på sär­ skilt upplägg. Av de föreslagna reglerna om rörelses individualisering följer, att uppläg­ gen måste ordnas efter företagarens person. Möjligen blir inskrivningsbo­ ken överskådligare och lättare att handha, om man genomför en viss upp­ delning. Så t. ex. kunde en avdelning av boken omfatta aktiebolag och eko­ nomiska föreningar, en annan avdelning handelsbolag, en tredje enskilda näringsidkare osv. Under alla förhållanden torde vara nödvändigt att in­ rätta ett särskilt register till inskrivningsboken. Genom ett dylikt register vinnes även kontroll av att boken innehåller de upplägg som skall finnas däri. Registret synes lämpligen böra inrättas enligt kortsystem på sådant sätt, att varje inteckningsupplägg motsvaras av ett registerkort. Vad angår identifieringen av företagarna kan aktiebolag alltid skiljas från andra företagare enbart genom firman. Motsvarande gäller däremot icke beträffande handelsbolag. Enär handelsbolag till skillnad mot aktie­ bolag registreras lokalt, måste man räkna med att handelsbolag tillhöran­ de skilda register kan ha identiska firmor. Identifieringen av handelsbolag torde därför principiellt böra ske utom med firman även med angivande av det register i vilket bolaget är upptaget. Uppgift å register bör anteck­ nas på upplägget i inskrivningsboken samt anmärkas i beslut i inskrivningsärende och i gravationsbevis. Vad nu sagts om handelsbolag gäller även i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande företagare, som är fy­ sisk person och saknar firma — t. ex. jordbrukare — synes företagarens namn vara otillräckligt såsom medel för identifieringen. Såsom ytterligare kännetecken bör lämpligen folkbokföringsnumret användas. Sådant num­ mer, vari uppgift om födelsetiden ingår, finns fastställt för envar i riket kyrkobokförd person och är speciellt avsett som identitetsbeteckning. I enlighet härmed bör folkbokföringsnummer anges i inskrivningsboken samt i beslut och gravationsbevis. Det bör åligga inteckningssökanden att i ärendet förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer; i vissa fall kan dylikt nummer behöva anges även vid begäran om gravationsbevis. Vad åter angår företagare, som är fysisk person och driver näringsverksamhet un­ der inregistrerad firma, kunde namnet och firman i förening synas tillräck­ ligt för identifieringen. Så torde dock icke vara fallet. I inskrivningsboken upptagna företagare, som har samma namn men olika firmor, kan visa sig vara identiska; intet hindrar ju, att en och samma person driver verk­ samhet under flera firmor. Vidare är icke helt uteslutet, att två eller flera personer har såväl samma namn som samma firma. Folkbokföringsnum­ ret bör därför — jämte namnet — användas som identifieringsmedel i samtliga fall då företagaren är fysisk person och således oavsett om han har registrerad firma eller icke. Självfallet bör även firma komma till an­ vändning härvidlag. Firma bör alltid antecknas i inskrivningsboken och anmärkas i beslut om inteckning och i gravationsbevis. — Vad nu sagts om företagare som är fysisk person gäller även i fråga om dödsbo.

Enligt kommitténs uppfattning bör inskrivningsmyndigheten fortlöpan­ de hålla sig underrättad om de firmaändringar som enligt lag kungörs i allmänna tidningarna. Även namnändringar bör anmärkas i inskrivnings­ boken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.3 är 1066 11!)

Remissyttrandena

Kritiken beträffande förslaget om centralisering av inskrivningsväsen­ det har redovisats s. 30 f. Stockholms rådhusrätt tar upp de problem som föreligger vid identifika­ tion av skilda företag och näringsidkare. Rådhusrätten anför bl. a. Problemet om hur inskrivningsboken skall hållas å jour med ändringar av ifrågavarande slag har alltid förelegat, enär självfallet vid individualisering av förlagsintecknad egendom och intecknade jordbruksinventarier äga­ rens namn eller firma är av grundläggande betydelse. En ökning av anta­ let ärenden och en centralisering av handläggningen ger dock otvivelaktigt problemet större proportioner. Hittills har i praxis vid Stockholms rådhusrätt firma- och namnändring­ ar blivit införda i inskrivningsboken i samband med upplysning därom i ett ärende eller vid beställning av ett gravationsbevis. Dessutom har stun­ dom såsom särskilt ärende upptagits ansökan om namnändring. Det må anmärkas, att någon föreskrift i detta hänseende icke finnes beträffande för lagsinteckningar (men väl beträffande fastigheter och tomträtter). Vid beställning av gravationsbevis har den metoden tillämpats att, om beställ­ ningen avsett ett företag med firma som icke funnits upptagen i inskriv­ ningsboken eller i registret därtill, sökanden avkrävts ett fullständigt re­ gistreringsbevis. De förfaringssätt, som kommittén synes vilja rekommendera, förefaller ur inskrivningsdomarens synpunkt innebära ett omfattande arbete med ge­ nomgång av samtliga firma- och namnändringar i riket, av vilka endast ett fåtal har betydelse för inskrivningsboken. Enligt telefonledes från Pa­ tent- och registreringsverket inhämtade upplysningar utgör antalet ansök­ ningar om namnändringar per år omkring 4 000 och uppgick antalet bi­ fallna ärenden år 1963 till 3 342. Av dessa avsåg de flesta mer än en person. Det må i detta sammanhang anmärkas att kommittén förbigått att över­ vägande antalet ändringar av släktnamn sker i samband med statusänd­ ringar eller genom anmälan hos pastor. Med hänsyn till vad nu anförts vill rådhusrätten förorda en lösning efter de linjer, som hittills följts härstädes. Uttryckliga föreskrifter i ämnet sy­ nes önskvärda. Det kan i sammanhang härmed ifrågasättas, om icke också genom en lagbestämmelse den enskilda företagaren själv bör beredas for­ mell möjlighet att anmäla firma- eller namnändring till inskrivningsdoma­ ren.

Departementschefen

Paragrafen innehåller lagens forumregler. Ärende angående företagsin­ teckning skall i enlighet med de överväganden, som redovisats i den all­ männa motiveringen, upptas av inskrivningsdomaren i residensstaden i det län där näringsverksamheten drivs. Med hänsyn till att aktiebolag avses kunna ta ut riksinteckningar skall dock ärende angående inteckning i så­ dant bolags verksamhet alltid tas upp av inskrivningsdomaren i residens­ staden i det län, där bolagets styrelse har sitt säte.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Identifikation av näringsidkare, som är fysisk person, synes böra ske genom namn och folkbokföringsnummer. Såsom kommittén framhåller bör folkbokföringsnumret användas som identifieringsmedel jämte namnet även om näringsidkaren har en registrerad firma. I allmänhet torde inteckning komma att tas ut endast i det län, där nä­ ringsidkaren har sitt hemvist. Något krav på identifikation genom hemvis­ tet behöver dock inte uppställas, eftersom den väsentliga förutsättningen för uttagande av inteckning består i själva driften av näringsverksamhet. En följd härav är att en och samma enskilda näringsidkare eller handels­ bolag eller ekonomiska förening kan ta ut inteckningar i flera län. Vad beträffar identifikationen av bolagen och de ekonomiska förening­ arna bör denna med de nu föreslagna forumreglerna inte vålla några mer betydande svårigheter. Aktiebolagen kan skiljas från andra näringsidkare genom registreringsbevis från den centrala myndigheten, patent- och re­ gistreringsverket. Om detta bevis lämnar uppgift om den ort där styrelsen har sitt säte behöver ingen risk uppstå för att samma bolag samtidigt kan ta ut inteckningar på flera ställen inom riket. Handelsbolag och ekono­ miska föreningar registreras länsvis och kan i allmänhet identifieras ge­ nom firman. Skall verksamhet, som handelsbolag eller förening bedriver utanför hemlänet, intecknas, bör uppgift om det register, där firman upp­ tagits, lämnas till inskrivningsdomaren. De närmare bestämmelserna om hur inskrivningsbok för företagsinteckningar bör vara upprättad torde böra lämnas i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang bör emellertid påpe­ kas, att det förfaringssätt för att kontinuerligt hålla inskrivningsbokens uppgifter aktuella, som kommittén föreslagit, synes onödigt omständligt. I enlighet med den praxis, som utbildats vid Stockholms rådhusrätt, torde man kunna nöja sig med en ordning som innebär att anteckningar om namn- och firmaändringar görs i anslutning till handläggning av ärenden, som rör vederbörande näringsidkare.

17 §. Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör för bifall till ansökan om företagsin­ teckning krävas bevis om att den som medgett den sökta inteckningen utövar sådan verksamhet som inteckningen avses omfatta. Kommittén sä­ ger sig ha övervägt att föreslå länsstyrelsen för uppgiften att utfärda så­ dant s. k. driftsbevis. Polismyndigheten antas emellertid äga bättre kän­ nedom om de lokala förhållandena och lättare kunna utföra den undersök­ ning eller kontroll som kan behöva företas på platsen där rörelsen drivs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6 121

Härtill kommer att det är en fördel för allmänheten att kunna vända sig till en myndighet i orten. Beträffande utredning om bokföringsskyldighet anför kommittén. Enligt förslaget är bokföringsskyldighet i regel förutsättning för bevil­ jande av företagsinteckning. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att utred­ ning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall före­ bringas i den mån så erfordras. Enligt 1 § bokföringslagen åligger sådan skyldighet bl. a. aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret och förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Om företa­ garen är dylikt subjekt behövs alltså icke särskild utredning i förevarande hänseende. Är företagaren enskild näringsidkare, torde däremot i regel så­ dan utredning erfordras. Härvid bör godtagas intyg exempelvis av auktori­ serad revisor eller av person, som handelskammare eller företagarsammanslutning utsett för ifrågavarande uppgift. Likaså bör intyg av annan trovärdig person kunna godtagas, om intyget innehåller uppgifter om rö­ relsens art, antalet anställda eller andra förhållanden av vilka kan slutas att bokföringsskyldighet föreligger. Kommittén vill dock här framhålla, att det ofta kan vara lämpligt att intaga ifrågavarande uppgifter i driftsbe­ viset.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 § lagen om inteckning i jordbruksinventarier om uppgift rörande storleken av det gäldenären tillhöriga inventariebeståndet. Erfarenheten anses ha vi­ sat att en sådan uppgift inte fyller något ändamål.

Remissyttrandena

Öv er ståthållar umbetet åberopar ett yttrande av poliskammaren i Stock­ holm, vari påtalas att de av kommittén föreslagna bestämmelserna såtill­ vida utmärks av viss oklarhet som därav inte klart framgår om polismyn­ digheten är skyldig att göra erforderlig utredning om bokföringsskyldig­ het. Ämbetet erinrar om att frågan om bokföringsskyldighet skall prövas redan när enskild företagare anmäler firma för registrering och att skyl­ dighet för företagare att förete firmabevis föreslås i förevarande paragraf. Särskild utredning om bokföringsskyldighet torde därför mer sällan behö­ vas från polismyndighetens sida. Poliskammaren i Stockholm framkastar förslaget att lägga utfärdandet av driftsbevis på exekutiv myndighet i stället för på polisen. Två omstän­ digheter talar enligt poliskammaren för en sådan omläggning. Poliskamma­ ren anför. Den ena omständigheten är det ändrade innehållet i intyget och anknyt­ ningen till frågan om bokföringsskyldighet och den andra är exekutions­ väsendets nu fastställda moderna organisation. I förstnämnda avseende vill det synas som om det låge nära till hands — särskilt med hänsyn till frå­ gan om bokföringsskyldighet och till den kontakt, som de exekutiva myn­ digheterna över huvud taget kommer att hava med företagsinteckningsärenden i utmätnings- och konkursförfaranden — att utfärdandet ålåge

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

exekutiv myndighet. Den andra ovan anförda omständigheten, exekutions­ väsendets nya organisation, kan tänkas innebära att exekutionsmyndigheterna få sådana möjligheter till kännedom om de lokala förhållandena och till undersökning och kontroll å platsen för ett företags rörelse, som förlagsinteckningskommittén ansett önskvärd beträffande myndighet, som skall utfärda driftsbevis.

Departementschefen

Enligt förlagsinteckningsförordningen skall, när förlagsinteckning söks, fordringshandlingen åtföljas av intyg, utfärdat av polismyndighet, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen och att denna är av sådan art och drivs i den omfattning som krävs för att inteckning skall kunna bevil­ jas. Kravet på dylikt s. k. driftsbevis bör inte efterges i den nya lagen. Ge­ nom intyg av myndighet bör alltså styrkas, att den som medgett inteck­ ning utövar sådan verksamhet, som inteckningen avses omfatta. Skall sökt inteckning omfatta verksamhet inom två eller flera branscher, synes drifts­ beviset behöva avse bara verksamhet inom någon av dessa. Detta får anses vara en följd av regeln i 3 §. Intyg bör inte fordras om förhållande som är känt för inskrivningsdomaren. Kommittén har föreslagit, att uppgiften att utfärda driftsbevis i fort­ sättningen som hittills bör åvila polismyndighet. Som skäl härför åberopas i första hand den goda kännedomen om de lokala förhållandena och möj­ ligheterna att relativt lätt utföra den undersökning eller kontroll, som kan behöva företas på platsen där rörelsen drivs. Poliskammaren i Stockholm har emellertid ifrågasatt om inte de exekutiva myndigheterna skulle läm­ pa sig ännu bättre för den ifrågavarande uppgiften. I samband med den år 1964 vidtagna omorganisationen av polis- och åklagarväsendet har även exekutionsväsendet reformerats på ett genom­ gripande sätt (jfr prop. 1964: 100). För den exekutiva verksamheten är riket numera indelat i 81 kronofogdedistrikt med en eller flera kronofog­ dar som chefstjänstemän i varje distrikt samt vid behov biträdande kro­ nofogdar. Personalen i varje kronofogdedistrikt stationeras på kronofogde­ myndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort. Exekutiv personal stationeras också utanför centralorten. Kronofogdemyndigheten är i administrativt hänseende underställd länsstyrelsen. Med hänsyn till den nya organisationen torde det inte föreligga någon avgörande skillnad mellan de båda förordade alternativen. Det torde emel­ lertid knappast kunna bestridas, att utfärdandet av driftsbevis inrymmer åtskilliga moment, som mer naturligt hör samman med den exekutiva myn­ dighetens verksamhet än med polismyndighetens. Särskilt tydligt kommer detta att framträda, om det blir vanligt, att driftsbevisen förses med uppgift om näringsidkarens bokföringsskyldighet. Driftsbevisen bör med hänsyn till vad jag nu anfört utfärdas av kronofogdemyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1911(1 123

Om anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan krävs för att driva rörelse, skall enligt förlagsinteckningsförordningen vid ansökan om förlagsinteckning fogas bevis om att anmälan skett eller tillstånd lämnats. Motsvarighet härtill såvitt gäller bevis om firmaregistrering har upptagits i fjärde stycket. Någon anledning att i övrigt ta in liknande regler i den nya lagen föreligger inte. Patent- och registreringsverket utfärdar på begäran bevis innehållande alla olika uppgifter, som tid efter annan införts i aktiebolagsregistret be­ träffande ett och samma aktiebolag. Alla ärenden rörande företagsinteck­ ning beträffande samma aktiebolag bör redovisas hos inskrivningsdomaren i residensstaden för det län, där bolagsstyrelsen vid varje tidpunkt har sitt säte. Det bör därför åligga denne att från inskrivningsdomare i län, där bolaget tidigare haft sitt säte, infordra handlingar rörande tidigare inteckningsärenden i fråga om samma bolag. Med ledning av ett fullständigt bevis kan inskrivningsdomaren utröna var äldre inteckningar i bolagets verksamhet kan tänkas finnas. Därför har i fjärde stycket stadgats, att re­ gistreringsbevis för aktiebolag skall innehålla uppgift om de ändringar i fråga om bolagets firma och styrelsens säte, som må ha förekommit. Folkbokföringsnummer kan styrkas genom uppvisande av debetsedel, försäkringsbesked, åldersbetyg e. d.

18 §. Paragrafen motsvarar 11 och 26 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén har i 11 § uppräknat de viktigaste fallen då inteckningsansökningen omedelbart skall avslås. Till en början föreslår kommittén, att ansökan skall avslås om den strider mot bestämmelserna i 2 § om bokföringsplikt, i 6 § om gemensamma inteckningar eller i 7 § om beskaffen­ heten av inteckningsfordringen. Vidare föreslås att ansökningen skall av­ slås om inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs eller om de i 8 § upptagna formföreskrifterna rörande inteckningsmedgivandet inte iakttagits. Likaså bör avslagsbeslut enligt kommittén meddelas, om sökanden inte iakttagit föreskrifterna att inge fordringshandlingen eller att inge bevis om firmaregistrering eller folkbokföringsnummer. Beträffande de under punkt 3 och 4 upptagna avslagsanledningarna -—vilka behandlar verkan av att egendom tagits i mät resp. att den som medgett inteckningen är i konkurs —- framhåller kommittén. Bakgrunden till bestämmelsen i punkt 3 är, att företagsinteckning med­ för förmånsrätt framför utmätning (se handelsbalken 17 kap. 7 och 8 §§). Det måste därför förhindras att en borgenär, som för sin fordran vunnit utmätning av egendom ingående i gäldenärens rörelse, får sina utsikter till

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

betalning ur egendomen minskade eller omintetgjorda genom en senare eller samtidigt sökt företagsinteckning. I enlighet härmed stadgas i 26 § första stycket, att företagsinteckning ej gäller i utmätt egendom om ut­ mätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag an­ sökningen gjordes. Förevarande bestämmelse syftar till att förhindra att inteckning beviljas i sådana fall, då inteckningen enligt 26 § första stycket skulle bli utan verkan. Sålunda skall avslagsbeslut meddelas, om det upp­ lyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Förebild till bestäm­ melsen, som saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen, finns bl. a. i 9 § lagen om inteckning i fartyg samt 5 § lagen om inteckning i tomt­ rätt och vattenfallsrätt. Enligt punkt 4 föreligger avslagsanledning, om den som medgivit inteck­ ningen eller, då inteckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller försätts i konkurs samma dag som ansökningen om in­ teckning göres. Motsvarande bestämmelse förekommer ej i fråga om förlagsinteckning men däremot beträffande inteckningar av andra slag (se t. ex. 15 § inteckningsförordningen och 10 § lagen om inteckning i fartyg). 1 femte punkten har föreskrivits, att inteckningsansökan omedelbart skall avslås, om det är uppenbart att inteckningsmedgivandet är ogiltigt av an­ nan grund än redan sagts. Kommittén anser att en inteckningsansökan inte bör omedelbart avslås blott på den grund att föreskrifterna om skyldighet att inge driftsbevis eller förebringa utredning om bokföringsskyldighet inte iakttagits. I dessa fall bör ärendet i stället uppskjutas.

Med tanke på den situationen att inteckning kan komma att meddelas, fastän utmätning ägt rum i egendom, som avses med inteckningen, har kom­ mittén i 26 § föreslagit en bestämmelse om att inteckning inte skall gälla i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen sök­ tes eller samma dag ansökningen gjordes. Kommittén påpekar, att mot­ svarande spörsmål i fråga om inteckning i fartyg fått en annan lösning. Utmätningsmannen skall underrätta inskrivningsdomaren om verkställd ut­ mätning och denne skall göra anteckning om utmätningen i inskrivnings­ boken. En sådan ordning synes emellertid kommittén mindre lämplig i fråga om företagsinteckning. I andra stycket av 26 § föreslår kommittén en bestämmelse, som mot­ svarar ett stadgande i 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken. Bestämmel­ sen utsäger, att inteckning är ogiltig om näringsidkare, som medgett in­ teckning, är i konkurs när inteckningsansökan görs.

Remissyttrandena Stockholms rådhusrätt påpekar att förslaget innebär att skäl till avslag enligt punkten 3 föreligger, om det upplyses att egendom, som skulle kom­ ma att besväras av inteckning, tagits i mät, medan ansökan enligt punk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.1 år 1966 125

ten 4 skall avslås, om näringsidkaren ur i konkurs eller försätts i konkurs sainrna dag som ansökningen görs. Rådhusrätten ifrågasätter om avsikten med den olika avfattningen är att uttrycka en plikt för inskrivningsdomaren att undersöka, om näringsidkaren är försatt i konkurs. En sådan skyldighet skulle vara mycket betungande för inskrivningsdomaren. Stadsdomareföreningen och Västmanlands läns företagareförening ger uttryck åt lik­ nande tankegångar. Lagberedningen anser att den föreslagna bestämmelsen i 26 § —- att in­ teckning inte skall gälla i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes — inte behöver föranleda, att utmätningen skall hindra inteckning. Det kan, me­ nar beredningen, i vissa fall vara mycket olämpligt, om utmätningen får en sådan effekt. Även om utmätningen avser blott en obetydlig del av egen­ domen, skulle den komma att blockera inteckningsmöjligheten kanske för lång tid framåt. Ett annat fall som förtjänar nämnas är att näringsidkaren behöver ta ut inteckning för att skaffa pengar till betalning av utmätningssökandens fordran. Beredningen avstyrker därför förslaget att ansökan skall avslås, om det upplyses att egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät. Häradshövdingeföreningen och Jönköpings läns företagareförening anser att kommittén föreslagit en i vissa detaljer onödigt sträng regel. En fel­ aktig beskrivning av vad som avses bli föremål för inteckning eller avsak­ nad av registreringsbevis bör inte föranleda omedelbart avslag på ansökan. Det bör här i stället ges tillfälle till komplettering eller rättelse.

Departementschefen

Paragrafen upptar dels vissa regler om skyldighet för inskrivningsdoma­ ren att avslå inteckningsansökan, dels två bestämmelser som ansluter till avslagsreglerna och som gäller intecknings ogiltighet, dels slutligen vissa föreskrifter om uppskov med handläggningen av inskrivningsärende. I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag har till en bör­ jan slagits fast att ansökan omedelbart skall avslås, om den strider mot de grundläggande allmänna bestämmelserna i 2—-7 §§. Underlåtenhet att iaktta reglerna i 8 § och 17 § första stycket har likaledes ansetts böra med­ föra att ansökan avslås. Däremot har försummelser i fråga om övriga reg­ ler i 17 § inte ansetts böra föranleda avslag. Här föreligger en avvikelse i förhållande till kommitténs förslag. Såsom vissa remissinstanser föror­ dat bör underlåtenhet att inge driftsbevis eller förebringa utredning om bokföringsskyldighet inte föranleda avslag utan uppskov med ärendet i avbidan på komplettering. Detsamma bör gälla i fråga om försummelse beträffande reglerna i fjärde stycket av 17 §. Såsom kommittén föreslår bör inteckning inte gälla i utmätt egendom,

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag. Inteckning som meddelats fastän näringsidkaren är i konkurs bör vara helt ogiltig. Regler av denna innebörd har intagits i andra stycket av förevarande paragraf och ansluter till kommitténs förslag om skyldig­ het för inskrivningsdomaren att i de berörda utmätnings- och konkursfal­ len omedelbart avslå inteckningsansökningen. Lagberedningen ställer sig avvisande till tanken att ansökan skall avslås på den grund att viss inteckningsbar egendom utmätts. Beredningen menar att ett sådant beslut kan vålla olägenheter. Sannolikheten för att ett avslagsbeslut skall vålla olägenheter måste likväl bedömas som förhållandevis liten. Däremot torde det inte kunna bestridas, att risken för rättsförlust ökar, om inskrivningsdomaren trots vetskap om att inteckningsbar egen­ dom utmätts skulle meddela beslut om inteckning. Särskilt i sådana fall då betydande egendom tagits i mät hos näringsidkaren skulle det vara mindre tillfredsställande, om inskrivningsdomaren med kännedom om förhållandena medverkade till uttagandet av i praktiken värdelösa företagsinteckningar. Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln bör stå kvar i huvudsak oförändrad. Det uttryckliga kravet på att inskrivnings­ domaren skall »upplysas» om utmätningsbeslutet för att anses skyldig att avslå ansökningen har emellertid till undvikande av missförstånd slopats. Avsikten härmed är dock inte att lägga någon särskild undersökningsplikt på inskrivningsdomaren. Här liksom i konkursfallet bör det vara en själv­ klar underförstådd förutsättning för ett avslagsbeslut, att inskrivningsdo­ maren fått kännedom om den verkställda utmätningen utan att själv be­ höva företa några omfattande efterforskningar. Normalt torde man dock kunna begära att inskrivningsdomaren före meddelandet av inteckning för­ vissar sig om att näringsidkaren inte är försatt i konkurs vid den domstol där han själv utövar sin tjänst. Det kan också övervägas att införa en skyldighet för vederbörande myndighet att underrätta inskrivningsdomaren om att näringsidkare försatts i konkurs eller om att utmätning företagits. Sådan skyldighet finns när det gäller fast egendom (21 § tredje stycket kon­ kurslagen och 85 § andra stycket utsökningslagen). Denna fråga torde emellertid böra tas upp i ett annat sammanhang. Som förebild för stadgandena i första stycket 5 och fjärde stycket — vilka har motsvarighet i kommitténs förslag -— har tjänat 30 kap. 2 § resp. 27 kap. 15 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Kungl. Maj:ts proposition nr l2:i är 1966 127

Företräde mellan företagsinteckningar samt särskilda åtgärder beträffande företagsinteckning

19 §• Paragrafen motsvarar 13 och 14 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen I överensstämmelse med kommittéförslaget har i lagen intagits en mot­ svarighet till stadgandet i 17 kap. 7 § andra stycket handelshalken om före­ träde mellan förlagsinteckningar inbördes. Enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall motsvarande spörsmål i fråga om panträtt i fastighet regleras i jordabalken och inte som f. n. i handelshalken (24 kap. 3 § och 9 § andra stycket i beredningens förslag till jordabalk). Förebilden till stadgandet i senare ledet av första stycket och i andra stycket i denna paragraf, vilka saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen, har hämtats från 30 kap. 9 § i lagberedningens förslag till jorda­ balk. Huvudregeln är att inteckningar som sökts samma dag har samma rätt. Inteckning som sökts samma dag som annan inteckning skall dock på sökandens begäran förklaras gälla efter den andra inteckningen. Vidare stad­ gas, att inteckning, som sätts efter annan, skall gälla också efter inteckning med samma förmånsrätt som den andra inteckningen.

20 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Enligt 10 § förlagsinteckningsförordningen får en intecknad förlagsförbindelse, som inlösts av näringsidkaren eller på annat sätt kommit i hans hand och som fortfarande gäller, belånas på nytt och medför då samma rätt som förut. I rättspraxis har s. k. överhypotek ansetts kunna belånas på motsvarande sätt (NJA 1957: 495). I allmänhet anses förmånsrätt till in­ teckning, som ligger obelånad hos företagare, när denne försätts i konkurs, tillkomma efterföljande inteckningshavare och inte konkursboet. Något ägarhypotek anses sålunda inte förekomma. Kommittén har övervägt att föreslå regler om ägarhypotek. Konkursboet skulle då själv kunna i en konkurs tillgodogöra sig den förmånsrätt som är förenad även med en obelånad inteckning. Från rättssystematisk synpunkt finner kommittén att vissa skäl talar för att frågan löses på samma sätt som i fastighetsinteckningsrätten, vilket skulle innebära att man införde ägarhypotek också vid företagsinteckning. Kommittén anser emellertid att en sådan ordning sannolikt skulle få liten praktisk betydelse men däremot

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

kunna orsaka ganska mycket besvär. Banker och andra kreditinstitut kun­ de väntas regelmässigt kräva pantförskrivning av eventuellt uppkommande överhypotek på bättre liggande inteckningar. Med hänsyn härtill och till att ägarhypotek kräver ganska vidlyftiga lagbestämmelser har kommittén stan­ nat för att föreslå att den nuvarande ordningen skall bestå. Bland remissinstanserna har inte framträtt någon förespråkare för in­ förandet av ägarhypotek vid företagsinteckning. Jag biträder kommittéför­ slaget och föreslår i förevarande paragraf ett stadgande av innebörd att, om intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, handlingen må utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt, förutsatt att inteckningen är gällande.

21 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

De regler om utbyte av intecknad fordringshandling, som upptagits i förevarande paragraf, saknar helt motsvarighet i den nu gällande förord­ ningen. Kommittén har utformat reglerna i anslutning till 30 kap. 12 och 13 §§ i lagberedningens förslag till jordabalk. Det bör påpekas, att reglerna självfallet syftar på utbyte av fordringshandlingar, som äger rum genom en och samma åtgärd.

22 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Denna paragraf, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen, innehåller regler om nedsättning av inteckning. Reg­ lerna anknyter till 30 kap. 19 § i lagberedningens förslag till jordabalk. Eftersom ägarhypotek inte förekommer, behövs inte företagarens med­ givande till åtgärden.

23 §. Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I den föreslagna paragrafen stadgas att inteckning får dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. I sistnämnda hänseende föreskrivs, att dödande inte får ske så att inteckningsförhållandena efter åtgärden skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. Detta innebär, framhåller kommittén, dels att den verksamhet åtgärden avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 19(>(> 129

måste individualiseras enligt reglerna i 3 §, dels att, om två eller flera in­ teckningar finns, alla inteckningar inåste dödas såvitt avser ifrågavarande verksamhet.

Remissyttrandena

Enligt lagberedningens uppfattning bör inteckningshavaren inte på egen hand få bestämma hur den intecknade verksamheten skall individualiseras inom ramen för inteckningsinedgivandet, utan här bör näringsidkaren ha bestämmanderätten. Om inteckningshavaren begränsar den intecknade verksamheten, kan detta tänkas medföra svårigheter för näringsidkaren vid en senare tidpunkt. Med hänsyn härtill bör näringsidkarens samtycke också krävas för att inteckning skall få partiellt dödas.

Departementschefen

Reglerna om dödning, som har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen, har upptagits i förevarande paragraf. Departementsförslaget ansluter sig till kommitténs förslag utom såtillvida, att näringsidkarens medgivande ansetts erforderligt i fråga om dödning av inteckning såvitt avser viss verksamhet. Reglerna härom har visst samband med bestämmel­ serna i 8 §. Dessa bestämmelser innebär att den, vars verksamhet skall intecknas, själv skall ange hur denna skall individualiseras. Såsom lagbered­ ningen påpekar bör inteckningshavaren inte via ett dödningsförfarande kunna vålla olägenheter för näringsidkaren med avseende på dennes fort­ satta möjligheter att utnyttja kreditunderlaget för separata eller generella företagsinteckningar. De största riskerna torde undanröjas redan genom bestämmelsen, att en dödning inte får ske på sådant sätt, att inteckningsförhållandena skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. I syfte att skapa garanti för att en dödningsåtgärd inte är till skada för nä­ ringsidkaren torde emellertid också böra uppställas krav på att denne sam­ tycker till åtgärden. Kravet bör dock ej avse andra åtgärder än sådana som avser dödning i viss verksamhet.

24 §. Paragrafen motsvarar 25 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förevarande paragraf reglerar rätten att få innehav av intecknad fordringshandling antecknat i inskrivningsboken och har sin motsvarighet i 8 a § förlagsinteckningsförordningen. Departementsförslaget skiljer sig såtillvida från kommittéförslaget, att möjligheten att uppvisa fordringshandling även för annan inskrivningsdomare än den, som i det särskilda 5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 23

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

fallet har att handlägga ärenden angående företagsinteckning, fått utgå. Inom iastighetsinteckningsväsendet har motsvarande möjlighet utnyttjats i mycket liten utsträckning. Detta är naturligt med hänsyn till nutida kom­ munikationer och till möjligheterna att insända handlingarna med posten.

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25—30 §§. Paragraferna motsvarar 27 § andra punkten samt 30—35 §§ i kommit­ téns förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har under särskild rubrik sammanförts en del förhållandevis väsentliga bestämmelser om handlägg­ ningen av inskrivningsärenden och om vissa åtgärder och anteckningar, som det åvilar inskrivningsdomaren att verkställa. Bestämmelserna har i allmänhet motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen och har av kom­ mittén utformats med motsvarande regler i lagberedningens förslag till jor­ dabalk som närmaste förebild. En av paragraferna (26 §) föreskriver att dagbok skall föras över ären­ den rörande företagsinteckning. I följande paragraf stadgas att handlingar i inskrivningsärenden skall sammanföras i akter. De närmare bestämmel­ serna om dagbokens förande och om aktbildningen bör Kungl. Maj:t äga meddela. Stadgandena i 28 § har sin närmaste motsvarighet i 12 § andra och tred­ je styckena förlagsinteckningsförordningen. Den nu föreslagna lydelsen skiljer sig i ett par hänseenden från kommittéförslaget. Sålunda har para­ grafen disponerats på annat sätt och en uttrycklig regel har införts om att bevis om inskrivningen skall tecknas på den ingivna fordringshandlingen. Vid meddelande av beslut om avslag på inteckningsansökan eller upp­ skov med handläggning av ärende kan osäkerhet råda om identifikationen av den näringsidkare, vars verksamhet avses bli föremål för företagsin­ teckning. Det kan då ibland vara svårt att göra någon inskrivning. Med ledning av de uppgifter som erhållits torde dock ett provisoriskt upplägg kunna iordningställas för den verksamhet, som avses, samt inskrivning verkställas på detta. I 29 § har sammanförts regler om skyldighet för inskrivningsdomaren att i vissa fall verkställa anteckning i inskrivningsbok angående vidtagna åtgärder. I ena fallet gäller det sådan talan om anspråk på grund av över­ låtelse av verksamhet, som enligt 10 § andra stycket må väckas mot för­ värvaren inom ett år från det verksamheten frånträddes. Det andra fallet gäller försäljning, som ägt rum på grund av utmätning eller konkurs och

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 är 19(>6 131

gett upphov till en köpeskillingsfördelning. Underrättelse härom avses skola tillställas inskrivningsdomaren, som har att verkställa erforderlig an­ teckning. Till stadgandet i 30 § har kommittén hämtat förebild i 40 § andra styc­ ket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

31 §.

Departementschefen

Paragrafen, som saknar motsvarighet i förslaget, ger regler om hur in­ skrivningsdomaren bör förfara då ansökan inkommer om inteckning i verksamhet som drivs av ett aktiebolag, vars styrelse ändrat säte. En för­ utsättning för reglernas tillämplighet är att inskrivningsdomaren utgör rätt forum. Detta är fallet om registreringsbevis beträffande aktiebolag utvisar att bolagsstyrelsen har sitt säte inom det län i vars residensstad inskrivningsdomaren utövar sin tjänst. Inskrivningsdomaren skall, innan han meddelar begärt beslut om inteckning för aktiebolag, som enligt re­ gistreringsbevis någon gång ändrat säte, höra efter hos inskrivningsdoma­ ren i det eller de län, där bolagsstyrelsen tidigare haft sitt säte, om någon äldre inteckning belastar bolagets egendom. Är detta fallet, skall det för bolaget upplagda bladet i inskrivningsboken och akt, som avser äldre in­ teckning, översändas till den inskrivningsdomare som har att pröva det aktuella ärendet. Först därefter kan detta avgöras. Om inskrivningsdomaren vid förfrågan hos den inskrivningsdomare, var­ under bolaget senast lytt i inskrivningshänseende, får kännedom om att inteckning uttagits hos denne, bör han inte vara skyldig att fortsätta sina efterforskningar hos inskrivningsdomare under vilka bolaget ännu tidiga­ re må ha lytt. Han bör nämligen ha rätt att räkna med att den »omedelbart föregående» inskrivningsdomaren gjort vad på honom ankommit enligt lagens regler.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §. Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén anser att en särskild regel fordras för verkan på företagsin­ teckning av kommunsammanslagning. Har beviljad eller sökt inteckning lokaliserats till viss kommun och sammanslås denna med annan kommun eller del av annan kommun, bör inteckningen i allmänhet omfatta hela

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19(>C>

den nybildade kommunen. Med en sådan bestämmelse förebyggs att in­ teckningen efter indelningsändringen kommer att avse endast del av kom­ mun, motsvarande en äldre kommunal enhet. I syfte att vinna enkelhet och att undvika inteckningskollision förordas dock, att bestämmelsen inte skall gälla om den andra kommunen eller kommundelen omfattas av an­ nan inteckning, som beviljats eller sökts på grund av företagarens med­ givande. I fortsättningen anför kommittén bl. a. Av det föreslagna stadgandet framgår att när inteckning skall utvidgas till sin omfattning, utvidgningen sker i och med att indelningsändringen träder i kraft. Beslut av inskrivningsdomaren eller anteckning i inskriv­ ningsboken förutsättes således icke för utvidgningen. Lämpligen bör dock i inskrivningsboken göras anteckning om indelningsändring, som föranle­ der utvidgning av inteckning eller eljest är av betydelse i inteckningshänseende. Helst borde sådan anteckning ske, så snart inskrivningsdomaren får kännedom om indelningsändringen. Härför fordras emellertid, eftersom inteckningsuppläggen är ordnade efter företagarnas namn, ett speciellt re­ gister till inskrivningsboken anordnat så att de inteckningsupplägg som beröres av en viss indelningsändring lätt kan återfinnas. Inrättas icke ett dylikt register, bör anteckning göras, när inskrivningsdomaren får anled­ ning att beakta indelningsändringen, såsom vid behandling av inskrivningsärende eller vid utfärdande av gravationsbevis. Det förutsättes, att inskriv­ ningsdomaren hålles underrättad om ändringar i kommunal indelning och att han, såvida icke register som nyss sagts inrättas, ålägges att angående dylika ändringar föra särskilda anteckningar som kan användas vid be­ hov. Dessa frågor bör regleras i administrativ väg. Med hänsyn till möjligheten att begränsa företagsinteckning till verksam­ het inom ett eller flera län, kan en ändring i länsindelningen få betydelse i inteckningshänseende. De problem som uppkommer i detta sammanhang liknar till sin art de frågor som har avseende å ändring i kommunal indel­ ning och som berörts i det föregående. Deras praktiska räckvidd blir dock avsevärt mindre, bl. a. därför att de fall, då lokalisering sker till län, torde bli förhållandevis få. Ändringar i länsindelningen har hittills varit relativt ovanliga. F. n. synes behov av bestämmelser i syfte att anpassa intecknings omfattning till ändrad länsindelning knappast föreligga. Skulle en allmän revision av länsindelningen bli aktuell, torde emellertid dylika regler böra övervägas.

Remissyttrandena

Lagberedningen har ställt frågan vad som skall gälla om verksamhet är intecknad i vardera av två kommuner, som sammanslås, varefter inteck­ ningen i den ena kommunen dödas. Av stadgandet framgår inte om i sådant fall inteckningen i den förstnämnda kommunen skall svälla ut och gälla i hela den nybildade kommunen. Beredningen påpekar att, om en sådan ut­ vidgning inte är avsedd, vissa problem kan uppstå i övergångsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 133

Departementschefen Kommitténs förslag till särskild regel för fall av kommunsammanslag­ ning bör äga motsvarande giltighet vid sammanslagning av två eller flera län eller av ett helt län, vari inteckning gäller, med del av annat län, där samme näringsidkare inte tagit ut annan inteckning. Deparlementsförslaget har utformats i enlighet härmed. Självfallet kan det uppstå situationer, när den nu föreslagna regeln inte innebär någon alltigenom tillfredsställande lösning. Lagberedningen har pekat på ett sådant fall. Genom det föreslagna stadgandet torde man dock ha gjort vad som rimligen kan begäras för att i detta sammanhang söka undanröja nackdelar av ändringar i den kommunala indelningen, Det tor­ de föra alltför långt att i lagen söka i detalj reglera de skiftande förhål­ landen, som kan uppstå som följd av dylika ändringar. Från säkerhetssyn­ punkt torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen vara fullt tillfreds­ ställande. En strikt tillämpning av regeln synes leda till att den kvarva­ rande inteckningen i det av lagberedningen berörda fallet inte kommer att omfatta hela den nybildade kommunen. Det bör i sammanhanget inte fördöljas, att en kommunsammanslagning med hänsyn till bestämmelserna i 5 § kan komma att vålla vissa besvär vid uttagandet av nya inteckningar efter den ändrade indelningen. Det kan tänkas bli nödvändigt med rätt omfattande dödningsåtgärder.

Besvär

33—35 §§. Paragraferna motsvarar 36—38 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelsen i 33 § motsvarar 13 § första stycket förlagsinteckningsförordningen och överensstämmer med 27 kap. 20 § första stycket i lagbered­ ningens förslag till jordabalk. Förebild till stadgandet i 34 § har kommittén hämtat i 51 § andra stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Stadgandet i 35 § överensstämmer med 27 kap. 22 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Tillämpningsföreskrifter

36 §. Paragrafen motsvarar 39 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Föreskrifter för tillämpningen av lagen om företagsinteckning avses bli utfärdade av Kungl. Maj:t i god tid före lagens ikraftträdande. Därvid skall de frågor, som sammanhänger med de delvis nya forumreglerna, ägnas särskild uppmärksamhet.

övergångsbestämmelser

1 .

Denna bestämmelse, som motsvarar 40 och 41 §§ i kommitténs förslag, innehåller huvudregeln om den nya lagens ikraftträdande och om de för­ fattningar, som vid ikraftträdandet ersätts av den nya lagen.

Departementschefen

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1967 och då ersätta förlagsinteckningsförordningen samt lagarna om förlagsinteckning i vissa olje­ lager, om inteckning i jordbruksinventarier, om viss panträtt i spannmål och om viss panträtt i spånadslin och hampa. De speciella problem som övergången till den nya lagstiftningen erbjuder skall närmare beröras under de följande punkterna.

2 .

Denna bestämmelse motsvarar 42 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Stadganden angående förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinven­ tarier förekommer på åtskilliga ställen i lagstiftningen. 1 syfte att undvika annars inte nödvändiga författningsändringar föreslår kommittén att vad i lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier skall, om annat inte föreskrivs eller framgår av om­ ständigheterna, gälla också i fråga om företagsinteckning. Som exempel på bestämmelser som sålunda inte behöver ändras nämner kommittén 7 § lagen den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. Beträffande andra lagar tar kommittén ingen ståndpunkt till frågan om en ändring. Detta gäller lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker och lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registre-

Kungl. Maj. ts proposition nr 2.1 år 1966 135

ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. I fråga om 9 § i sistnämnda lag ifrågasätts dock om inte sådan ändring l)ör ske alt uppvisande av inteckningshandling i fall som där avses får ske också inför annan inskrivningsdomare än sådan vid rådhusrätt. Slutligen påtalar kommittén att ändring måste ske i 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelse. Den avsedda bestämmelsen gäller rätten för kreditkassa att bevilja kredit mot förlagsinteckning och inventarieinteckning. Reglerna är av något olika innehåll för de båda slagen av inteckningar.

Departementschefen Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde böra intöras. Ärenden enligt 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar torde vara sällsynta. Härtill kommer att det av kommittén berörda stadgandet är ofullständigt redan i gällande rätt. Med hänsyn härtill och med beaktande av att lagen i fråga dessutom är föremål för översyn torde anledning saknas att f. n. ändra stadgandet. Även beträffande lagen om jordbrukskasserörelse finns anledning anta att vissa ändringar ganska snart kan bli aktuella. Eftersom de berörda be­ stämmelserna i 37 § över huvud inte kan tillämpas pa företagsinteckning är emellertid en lagändring nödvändig i samband med reformen av förlagsinteckningsinstitutet. Chefen för finansdepartementet ämnar senare anmäla denna fråga.

3. De i denna punkt upptagna bestämmelserna motsvarar 43 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Utgångspunkten för kommitténs förslag är att samma reglering om möj­ ligt bör gälla både för äldre inteckningar och för företagsinteckningar. De äldre inteckningarna bör därför helst inordnas under den nya lagen redan vid dess ikraftträdande. I den mån detta önskemål inte kan tillgodoses, bör de äldre bestämmelserna avvecklas efter en övergångstid. I fråga om åtskilliga av de nya reglerna anser kommittén att de enligt allmänna processuella grundsatser blir tillämpliga också på äldre inteck­ ningar. Detta gäller bestämmelserna om forum, ärendenas behandling och besvär (9 §, 11 § andra stycket och 30—38 §§ i kommitténs förslag, mot­ svarande 16 §, 18 § sista stycket och 25—30 §§ i departementsförslaget) såvitt gäller handläggning som förekommer efter nya lagens ikraftträ­ dande. Beträffande många av de nya reglerna konstaterar kommittén att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

. den mån de avviker från gällande rätt - i huvudsak innebär en utvidg­ ning av mteckningshavarens befogenheter utan att annans rätt inskränks Sa anses vara fallet med 13, 15, 22-25 §§, 26 § andra stycket och 28 § (motsvarande 18 § tredje stycket och 19—24 §§ i departementsförslaget). essa regler anses kunna utan vidare göras tillämpliga på de äldre inteck­ ningarna. Vad angår bestämmelserna i 4 § anför kommittén. Retroaktiv tillämpning kan ifrågasättas utom i fall då beslut om egendomsavtrade meddelats fore nya lagens ikraftträdande. Dylik tillämpning Särskilt närTrå»61 ..medfora en utvidgning av det intecknade kollektivet nfnSn nr fraga arf<>m inteckning i jordbruksinventarier skulle utvidgnmgen bil avsevard, eftersom sådan inteckning utsträcktes till iordbrukets omsättningstillgångar. Däremot skulle utvidgningen i regel få ringa beydelse för industrins del. Den egendom som omfattas av inteckning oljela?er skulle komma att väsentligt utökas — bl. a. skulle transportmedel odi oljecisterner pa annans mark bli föremål för inteckning - men detta för­ hallande kan knappast anses utgöra något problem i förevarande sammanhang med h,,nsyn tm det ringa antalet inteckningar av detta slag. De som kerhet h' UtVldgning är ~ »tom inteckningshavaren vars sä­ kerhet okar — borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt vdkas utsikter till betalning i motsvarande mån kan komma att minska’ Förskjutningen mellan inteckningshavaren och Övriga borgenärer berör föl£fSsSviH0tt 1Jldirekt- Tankbart ar, att den för honom verkar oförmånatt. oprioriterade eller samre prioriterade borgenärer, inför utsikten att det intecknade kollektivet utvidgas, utsätter företagaren för onkurs- eller utmatningshot. Vidare kan företagarens möjligheter till perdocllgHkrld anda p,åverkas ogynnsamt. Enligt kommitténs mening är ck dylika följder mindre sannolika. För övrigt lär företagaren ofta kunhänseende11111^^3 behntliga förlaSs- eller inventarieinteckningar i kredit-

Det anförda lamnar emellertid rum för en viss tvekan, huruvida bestäm­ melserna i 4 § bor omedelbart vid nya lagens ikraftträdande göras tillämplga Pa lfrfgavarande inteckningar. En möjlighet vore att beträffande des­ sa lata aldre regler angaende egendomen gälla under en övergångstid av exempelvis fem år. Efter utgången av denna tid kunde de nya bestämme serna bil tillämpliga eller — eventuellt - inteckningarna utan särskild mskrnningsätgärd upphöra att galla. Härigenom skulle samtliga rättsäga­ re fa radrum att anpassa sig till det ändrade läget. Emellertid kan en rege] anstand med de nya bestämmelsernas tillämpning i många fall vän­ tas forfela sitt syfte. Med en sådan regel skulle sannolikt åtskilliga inneha­ vare av aldre inteckningar — framför allt de som innehar inventarieinteckningar — komma att kräva ny inteckning för att få åtnjuta den utvidgade säkerhet som en dylik medför och förmå företagaren att lämna medgivan­ de härtill. I alla de fall då möjlighet till återvinning enligt konkurslagen saknas blir laget för de oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärerna huvudsakligen detsamma som om bestämmelserna i 4 § omedelbart «iorts tillämpliga på de äldre inteckningarna. Kommitténs förslag innebär alltså att 4 § skall tillämpas på de äldre inteckningarna redan från lagens ikraftträdande.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

trän huvudregeln att de nya bestämmelserna skall tillämpas också på äldre inteckningar föreslår kommittén vissa undantag. Dessa redovisas i lagtexten under fem punkter och behandlar följande frågor: 1. Inverkan i vissa fall av att utmätning skett eller beslut om egendomsavlräde meddelats före den nya lagens ikraftträdande. 2. Giltigheten av förlagsinteckning som när den nya lagen träder i kraft besvärar fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reserv­ delar till luftfartyg. 3. Rätten att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträdande och som inte kan tas ut enligt de nya reglerna. 4. Betydelsen av att företagaren avlidit innan den nya lagen trätt i kraft eller att vissa rättshandlingar skett före nämnda tidpunkt; de fall som här åsyftas är överlåtelse av verksamheten, skifte eller bodelning och lös­ öreköp. 5. De regler som skall gälla vid avgörandet och handläggningen av ären­ de som vid lagens ikraftträdande ännu inte blivit slutligt avgjort. Angående det närmare innehållet i kommitténs förslag hänvisas till s. 133—138 i betänkandet. Som ett andra stycke föreslår kommittén en bestämmelse som innebär att vad i annan lag eller författning finns stadgat om företagsinteckning skall, om inte annat är föreskrivet, tillämpas också på förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Härigenom blir regler som i fram­ tiden kommer att meddelas om företagsinteckning automatiskt tillämpliga också på de nämnda äldre inteckningsformema.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt vänder sig mot tanken att låta företagsinteckningen utvidgas till att omedelbart omfatta alla de egendomsarter, som avses i 4 § av den föreslagna lagen. Rådhusrätten framhåller. Kommittén har icke närmare motiverat sitt påstående att utvidgningen för industrins del skulle vara av ringa betydelse. Många av de egendoms­ arter, som enligt förslaget avses skola omfattas av förlagsinteckning och vilka tidigare icke varit föremål för dylik inteckning, kan säkerligen repre­ sentera ansenliga värden. Som exempel på sådana egendomsarter må nämnas byggnad på annans mark, patent och andra rättigheter av immateriell art. För industriidkare, vars egendom belastas av förlagsinteckning, kan den föreslagna utvidgningen jämväl till sådana egendomsarter innebära en ansenlig olägenhet. Hans möjligheter att förfoga över rättigheter av dylikt slag kommer såtillvida att inskränkas, att han, därest han vill överlåta, upplåta eller på annat sätt förfoga över egendomen, måste överväga, huru­ vida icke 20 § i förslaget till lag om företagsinteckning kan komma att åbe­ ropas av innehavare av förlagsinteckning. Under samma förutsättningar torde borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt än inne­ havare av förlagsinteckning vid utmätning eller konkurs komma i ett av­ sevärt sämre läge än om lagen om företagsinteckning icke gives retroaktiv

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

verkan beträffande förlagsinteckning. Det nu anförda äger även tillämp­ lighet å inteckning i jordbruksinventarier och oljelager. Rådhusrätten fin­ ner sig på anförda skäl icke kunna godtaga kommitténs förslag att regler­ na för företagsinteckning omedelbart gives återverkande kraft å äldre in­ teckningar. Visserligen gjordes, när förlagsinteckning år 1932 utvidgades till att omfatta utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom, regeln härom tillämplig även på inteckningar, som tillkommit före dess ikraftträ­ dande. Den utvidgning, som då skedde, var emellertid av obetydlig omfatt­ ning och kunde icke beräknas ha sådana olägenheter till följd, som berörts i det föregående. Rådhusrätten vill för sin del — enär det måste anses önsk­ värt att samma lagliga reglering kommer att gälla för förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier å ena sidan och företagsinteckningar å andra sidan — föreslå, att reglerna för företagsinteckning först efter en övergångstid av fem år göres tillämpliga å äldre inteckningar. Samtli­ ga rättsägare skulle då — såsom kommittén anfört — erhålla rådrum att anpassa sig till det nya rättsläget.

Departementschefen Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser i denna del får anses in­ nebära en tillfredsställande avvägning av berörda intressen. De farhågor, som Stockholms rådhusrätt gett uttryck åt, förefaller sålunda överdrivna. Fördelarna av att snabbt kunna göra den nya lagen tillämplig måste anses väsentligt överväga de nackdelar, som den omedelbara reformen stundom kan medföra. De förevarande övergångsbestämmelserna har därför utfor­ mats i enlighet med kommitténs förslag.

4. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen Lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager bör inte erbjuda några övergångsproblem utöver dem som är gemensamma för hela förlagsinteckningsinstitutet, fastän lagen i praktiken innefattar ett system med uttagande av riksinteckningar och har en forumregel, enligt vilken alla ärenden an­ gående inteckning i oljelager skall handläggas vid Stockholms rådhusrätt. Hittills har det nästan uteslutande varit aktiebolag, som utnyttjat denna inteckningsmöjlighet, och i fråga om sådana erbjuder även den nya lag­ stiftningen möjlighet att ta ut riksinteckningar. Forumreglerna i den nya lagen medför endast att handlingar rörande bolag, som inte har säte i Stockholms stad eller Stockholms län, skall överföras till inskrivningsdo­ maren i residensstaden i det län, där bolagsstyrelsen har sitt säte. Med tanke på att inteckning i oljelager kan uttas även av annan än aktiebo­ lag bör dock föreskrivas att bestämmelsen om att flyttning av verksamhet saknar verkan vart än flyttningen sker inom landet (2 § lagen om för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 139

lagsinteckning i vissa oljelager) fortfarande skall gälla beträffande sådana inteckningar.

5. Denna bestämmelse motsvarar 44 § i kommitténs förslag.

Kommittén Regeln i 5 § avser även sådana inteckningar som meddelats före lagens ikraftträdande. Kommittén framhåller alt detta kan komma att utgöra ett hinder för att ta ut nya inteckningar. Eftersom en företagsinteckning alltid kan begränsas till att avse verksamhet inom viss kommun uppstår inga problem i förhållande till förlagsinteckningar. Däremot skulle en inteckning i jordbruksinventarier kunna komma att utgöra ett absolut hinder mot att ta ut en företagsinteckning, eftersom den senare i motsats till inventarieinteckningen i regel inte kan begränsas till viss fastighet. Kommittén har valt att lösa detta problem genom att anpassa de befintliga inventarieinteckningarna till de nya individualiseringsreglerna. Den föreslagna bestämmelsen in­ nebär att inteckning i jordbruksinventarier, som är avsedda för viss fastig­ het, i och med att den nya lagen träder i kraft utvidgas att omfatta allt jord­ bruk som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Eftersom detta kan vålla inteckningskollision i de fall då företagaren även har inventarier som är avsedda för annan fastighet i samma kommun undantas sådana fall. Undantaget skall dock inte gälla om de senare inven­ tarierna är gravationsfria. De här föreslagna reglerna skall enligt en uttrycklig regel inte gälla om utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Kommitténs förslag i denna del kan synas innebära en långtgående ut­ vidgning av objektet för inventarieinteckning. I praktiken torde emellertid en jordbrukare, som tagit ut inventarieinteckningar, ha belånat alla sina inventarier, även om de hänför sig till olika fastigheter i samma kommun, och huvudregeln kan då inte tillämpas, vilket får till följd att ny inteck­ ning inte utan vidare kan beviljas. Detta är en nackdel men fördelarna av att kunna undvika en heterogen belastning är så stora att jag utan tvekan ansluter mig till kommitténs förslag. Den förordade regleringen innebär att inskrivningsdomaren alltid måste kontrollera huruvida jordbrukaren tidigare tagit ut inventarieinteckning men denna kontroll torde inte behöva vålla något större besvär. Kontrollen blir i princip av samma slag som i fråga om inteckningar, vilka söks av andra företagare, när ansökan inte är begränsad till viss kommun.

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

6 .

Departementschefen Denna bestämmelse, som motsvarar 45 § i kommittéförslaget, bevarar gil­ tigheten av de pantförskrivningar beträffande spannmål samt spånadslin och hampa som eventuellt kan finnas vid lagens ikraftträdande. Med hän­ syn till att pantförskrivningarna upphör att gälla den 1 september näst efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret kommer lagarna uppenbarligen att snart vara helt satta ur kraft.

Förslaget till lag om ändring i 17 kap. 7 § handelsbalken

Departementschefen I enlighet med kommitténs förslag torde en ändring böra göras i andra stycket av 17 kap. 7 § handelsbalken. Bakgrunden till ändringen är att i lagen om företagsinteckning upptagits bestämmelser beträffande förmåns­ rätt i konkurs och vid utmätning (13 §), om intecknings ogiltighet i vissa fall vid näringsidkares konkurs (18 § första och tredje styckena), samt om den inbördes förmånsrätten mellan företagsinteckningar (19 §). Stadganden av motsvarande innehåll blir därför överflödiga i handelsbalken. Ett påpekande om att frågan om det inbördes företrädet mellan företagsinteck­ ningar löses i lagen om företagsinteckning bör emellertid komplettera det återstående stadgandet om att borgenär, som har företagsinteckning, äger förmånsrätt i den egendom som besväras av inteckningen.

Förslaget till lag om ändring i lösöreköpsförordningen

Departementschefen Det föreslagna tillägget till lösöreköpsförordningen innebär endast en erinran om bestämmelserna i 12 § lagen om företagsinteckning. En sådan erinran torde få anses motiverad med hänsyn till den avvikelse från för­ ordningens regler som bestämmelserna innebär.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling

Departementschefen Enligt 2 § lagen om dödande av förkommen handling skall ansökan om dödande av handling, på grund varav inteckning meddelats, göras, då fråga är om inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten lyder och eljest hos

Ktingl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 141

rätten i den ort där vederbörande inskrivningsdomare är. Den föreslagna ändringen i 2 § består i att vad där sägs om inteckning i jordbruksinventarier utgår. Motsvarande ändring föreslås i 13 §. Bestämmelserna i 2 och 13 §§ i deras ändrade lydelse bör i enhetlighetens intresse gälla även i fråga om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, som meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Ärende, som är anhängigt vid ikraftträdandet, berörs dock uppenbarligen inte av de nya forumreglerna.

VII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger förslag till 1) lag om företagsinteckning, 2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, 3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar­ bliva, 4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling. Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Stig Granqvist

142 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag om företagsinteckning

Härigenom för ordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §• Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för ford­ ran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företags­ inteckning.

2 §.

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig. I jordbruk eller skogsbruk må dock inteckning meddelas, även om bokföringsskyldighet icke föreligger.

3 §• Företagsinteckning meddelas i den näringsverksamhet, som närings­ idkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommu­ ner i länet, eller i verksamhet av viss art inom länet eller inom en eller flera kommuner i länet. Inteckning må dock begränsas till verksamhet av viss art endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksam­ heten eller fråga är om jordbruk eller skogsbruk. I fråga om aktiebolag må företagsinteckning meddelas i den näringsverk­ samhet som bolaget utövar inom landet eller inom flera län. Beträffande verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom vattenkraft må före­ tagsinteckning meddelas i verksamhet på endast en eller flera fastigheter. I fråga om gruvdrift må inteckning meddelas i verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Vid tillämpningen av första och andra styckena anses Stockholms stad och Stockholms län som ett län.

4 §• Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg, 2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt, 3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14

Kungl. M(tj:ls proposition nr 23 år 1966 143

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas, 4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan utmätas, 5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rät­ tigheten kan utmätas, 6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, 7. fordran på vederlag för arbete. överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen. Avlider näringsidkaren, består inteckningen i dödsboets egendom.

5 §• Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avvi­ ker från annan inteckning, som är beviljad eller sökt, om den icke begrän­ sas till verksamhet som ej omfattas av den andra inteckningen.

6 §.

Skilda näringsidkares verksamhet må intecknas till säkerhet för sam­ ma fordran endast om verksamheten utövas av näringsidkarna gemensamt.

7 §• Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta.

8 §.

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och in­ nehålla uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av inteckning. Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet, som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen med­ delades.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i överlåtelsen egendom som omfattas av inteckningen, svarar egendomen i förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upp­ låter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen har företräde till betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgi­ vande.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvär­ varen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Inteckningshavare som avstår från sin rätt mot förvärvaren är skyldig att anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §-

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verk­ samhet jämte egendom som omfattas av inteckningen övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anled­ ning än näringsidkarens död.

12 §.

Överlåtes egendom enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, svarar den överlåtna egendomen för företagsinteckning, som sökes senast trettio dagar efter det att avhandling angående överlåtelsen företeddes inför rätten.

13 §. Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom som omfattas av inteckningen, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkurs­ ansökningen gjordes. Inteckningshavarens rätt på grund av första stycket gäller, även om hans fordran preskriberats eller han underlåtit anmäla fordringen efter kallelse å okända borgenärer.

14 §. Om egendom, som omfattas av företagsinteckning, säljes på grund av ut­ mätning eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av in­ tecknad fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §. Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän denna ej förfallit, om den verksamhet företagsinteckningen omfattar eller väsentlig del där­ av överlåtes eller upphör eller övergår till annan genom skifte av handels­ bolags tillgångar eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst områ­ de, flyttas från detta eller om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår. Vid exekutiv försäljning av egendom som omfattas av företagsinteckning äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den in­ tecknade fordringen ej är förfallen till betalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1906 145

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §. Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för den stad där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om inteckning i aktiebolags verksamhet upptages ärendet i det län där bolagets styrelse bär sitt säte. I övrigt upptages ärendet i det län där verksamheten bedrives. över ärenden om företagsinteckning skall föras särskild inskrivningsbok.

17 §. När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivnings­ domaren. I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet. Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskri\ningsdomaren. Utredning som behöves för att inskrivningsdomaren skall kunna avgöra om näringsidkaren är bokföringsskyldig skall förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten, skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktie­ bolag skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§, 2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, 3. egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mat före den dag då inteckningen sökes eller samma dag och det icke visas att utmätningen upphört att gälla, 4. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lamnats av tvä eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag då inteckningen sökes, eller 5. det är uppenbart att medgivandet till inteckningen ar ogiltigt av annan grund än nu sagts. . ... , Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmatningen skett fore den dag då inteckningen sökes eller samma dag. Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 4 ar ogiltig. Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss se­ nare inskrivningsdag för vinnande av utredning. Sökanden må därvid före­ läggas att fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna av­ göras. Fullgör sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder beträffande sådan inteckning

19 §‘

Galla flera företagsinteckningar i samma verksamhet, äger den inteck­ ning företräde till betalning som söktes först. Inteckningar som sökts sam­ ma dag aga lika rätt, om annat icke följer av andra stycket. Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall förkla­ ras galla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som sättes etter annan galler efter inteckning med samma förmånsrätt som den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må bytas mot en eller flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till in­ skrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen. Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra. , Snttaf fl®ra fordringshandlingar i stället för en eller flera, skall pa begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §•

..^'°yeta§s^ntec^n*nS ma nedsättas efter annan sådan inteckning. För ned­ sättning skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om be­ slut angående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §. Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till in­ skrivningsdomaren. Dödning som avser viss verksamhet må ej ske utan näringsidkarens medgivande. Dödning må ej heller ske på sådant sätt att mteckningsförhållandena komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §•

I inskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad fordrmgshandling antecknas vem som innehar handlingen. Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad ford­ rmgshandling, skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmär­ kas i inskrivningsboken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 147

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25 §. Ärende om företagsinteckning upplages på inskrivningsdag. Ansökan som ej inkommit på inskrivningsdag anses gjord nästa inskriv­ ningsdag. 26 §. Hos inskrivningsdomaren skall föras dagbok över ärenden om företags­ inteckning. 27 §. Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall detta antecknas i akten. 28 §. Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet därmed och bevis om den företagna åtgärden tecknas på fordringshandlingen. Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall i boken inskrivas endast att ansökningen avslagits, att ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats förfallen. Skälen för beslutet skola an­ tecknas i akten. Dessutom skall sökanden eller hans ombud genast under­ rättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §. Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsbo­ ken. Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen anteck­ nas i inskrivningsboken. 30 §. Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta antecknas i inskrivningsboken. 31 §. Har styrelsen för aktiebolag, i vars verksamhet företagsinteckning sökes, tidigare haft säte i annat län, skall inskrivningsdomaren undersöka, om inteckning i bolagets verksamhet meddelats i det andra länet. Är detta fal­ let, skall inskrivningsdomaren infordra bolagets upplägg i inskrivningsbo­ ken och den akt som avser inteckningsärendet. Innan dessa handlingar kommit inskrivningsdomaren till handa, må inskrivningsärendet ej avgöras.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §. Är beviljad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant län eller sådan kommun i sin helhet med annat län eller del därav eller med annan kommun eller del därav, skall inteckningen avse även verk'

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

samhet som där utövas av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av företagsinteckning.

Besvär

33 §. Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten.

34 §•

1 inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och om beslut, som på grund av besvär meddelats av inskrivningsdomaren eller av högre ratt. °

35 §. Skall inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ären­ det pa forsta inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till handa.

Tillämpningsföreskrifter

36 §‘

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. 1

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas orordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning, lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager, lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier, lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa. 2. Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat ej föreskrives eller framgår av omständigheterna. 3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på beviljad eller sökt förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår av bestämmelse under a)—e) i det följande. a) Har före den nya lagens ikraftträdande utmätning skett eller beslut meddelats om egendomsavträde, skola bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§ 15 § andra stycket, 18 § andra stycket, 32 § samt 5 nedan icke tillämpas. b) År vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning, omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egen­ domen eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i kon­ kurs där beslut om egendomsavträde meddelas senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Bestämmelsen i 13 § om förmånsrätt vid utmätning skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här. ^ c) Den nya lagen medför icke nagon inskränkning i inteckningshavares rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 149

d) Bestämmelserna i 4 § tredje stycket, It) och 11 §§ skola ej tillämpas, om dödsfallet, överlåtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen ägt rum innan lagen trädde i kraft. Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprättats dessförinnan. e) Inskrivningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall prövas enligt de äldre bestämmelserna men handläggas enligt den nya lagen. Föreskrift i annan författning om företagsinteckning skall tillämpas även på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej föreskrives. 4. Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats före den nya lagens ikraftträdande. 5. Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsed­ da för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller dock ej om jord­ bruksinventarier, som tillhöra näringsidkaren och äro avsedda för annan fastighet inom kommunen, besväras av annan sökt eller beviljad inteck­ ning. 6. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa skola alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

i * '' Bilaga 2

Förslag till Lag

om ändrad lydelse ar 17 kap. 7 § HandeklmHf^.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

------------------------------ - — i fartyget.

Borgenär, som har förlagsinteck- Borgenär, som har företagsin­

ning eller inteckning i jordbruks- teckning, äger förmånsrätt i den inventarier, njute vid konkurs för­ egendom som omfattas av inteck­ månsrätt i förlagsegendomen eller ningen. Om företrädet mellan föreinventarierna från den dag inteck­ tagsinteckningar gälla bestämmelser ningen söktes; dock gälle ej för­ i lagen om företagsinteckning. månsrätt för ränta, som före kon­ kursansökningens ingivande upp­ lupen år, för längre tid än tre år. Finnas flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde, och de, som sökt inteck­ ning samma dag, lika rätt. Är, då förlag sinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier sökes, egen­ domen avträdd till konkurs eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag ansökningen göres, äge förmånsrätt icke rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Att lagrummet i dess äldre lydelse i vissa fall alltjämt skall tillämpas beträffande förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier följer av 3. övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 151

Bilaga 3

Förslag till Lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avse­ ende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §. Att i visst fall lös egendom svarar för säljarens gäld, ehuru köpeavhand- Jing om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning, stadgas i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

152 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 4

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkouunen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ansökan om dödande av hand­ Ansökan om dödande av hand­ ling skall, skriftligen avfattad, in­ ling skall, skriftligen avfattad, in­ givas till rätten i den ort, där för­ givas till rätten i den ort, där för­ pliktelsen skall fullgöras, eller, om pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling­ sådan ort ej är nämnd i handling­ en, till den rätt, där den förplik­ en, till den rätt, där den förplik­ tade är skyldig att svara i tviste­ tade är skyldig att svara i tviste­ mål, som angå gäld i allmänhet. mål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen in­ Har på grund av handlingen in­ teckning meddelats, göres ansök­ teckning meddelats, göres ansök­ ningen, då fråga är om handling, ningen, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vat- fast egendom, tomträtt eller vat-

tenfallsrätt eller i jordbruksinven- tenfallsrätt, hos den rätt, under vil­ tarier, hos den rätt, under vilken ken fastigheten lyder, och eljest

fastigheten lyder, och eljest hos hos rätten i den ort, där vederbö­ rätten i den ort, där vederbörande rande inskrivningsdomare är. inskrivningsdomare är. Ansökan om----------- —------------- --------------- - godsets bestämmelseort. Äro enligt------ —--------------------- —--------------------- -----------av dem.

13 8.

Hava tio år förflutit från det in­ Hava tio år förflutit från det in­ tecknad fordringshaedling, om vil­ tecknad fordringshandling, om vil­ ken det ej är känt var den finnes, ken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för inteckning om blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i in- innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den in­ teckningsärende och vill den in­ tecknade egendomens ägare äska tecknade egendomens ägare äska

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och av 13 §, se 1955: 238.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 153

att inteckningen, ehuru han ej kan att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är göre ansökan därom, då fråga är om handling, för vilken inteckning om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt fastställts i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jord- eller vattenfallsrätt, hos den rätt, bruksinventarier, hos den rätt, un­ under vilken fastigheten lyder, och der vilken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där ve­ eljest hos rätten i den ort, där ve­ derbörande inskrivningsdomare är. derbörande inskrivningsdomare är. Sedan ansökningen, där så ske kan, Sedan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast anteck­ stadgat delgivits den senast anteck­ nade innehavaren av handlingen, nade innehavaren av handlingen, utfärde rätten offentlig stämning, utfärde rätten offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagi­ handlingen ävensom tillkännagi­ vande att, om någon innehar hand­ vande att, om någon innehar hand­ lingen eller har kännedom om att lingen eller har kännedom om att den finnes i behåll, han bör därom, den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist dödas, hos rätten göra anmälan å dag som för ärendets fullföljande sist å dag som för ärendets fullföl­ utsättes. Sådan dag må ej sättas jande utsättes. Sådan dag må ej tidigare än sex månader efter kun­ sättas tidigare än sex månader ef­ görelsens införande i allmänna tid­ ter kungörelsens införande i all­ ningarna. männa tidningarna. Fullföljes ej------------------------ ------- ----------------------------------den förfallen. Finner rätten,----------------------------- -------------------handlingens företeende. Rätten skall----------------------— — --------------------------------------laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 5

Förlagsinteckningskommitténs förslag till Lag om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §■ Efter medgivande av företagare må till säkerhet för fordran inteckning meddelas i hans näringsverksamhet enligt vad i denna lag sägs.

2 §• Näringsverksamhet må intecknas allenast om företagaren är bokföringsskyldig. Vad nu sagts gäller ej jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning. Som jordbruk räknas även binäring till jordbruk.

3 §• Företagsinteckning skall, med iakttagande av vad i 2 § sägs, fastställas att omfatta all näringsverksamhet, som företagaren vid varje tid utövar inom riket, eller ock begränsas till verksamhet av viss art eller verksamhet inom en eller flera kommuner eller ett eller flera län. Inteckning må även begränsas, då fråga är om verksamhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Utövas verksamheten av flera gemensamt, må inteckning omfatta allenast verksamheten i dess helhet.

4 §.

Företagsinteckning gäller i företagarens lösa egendom, i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar och utgöres av 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan inteck­ nas eller luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, 2- byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som icke är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt, 3. hyresrätt, bostadsrätt, arrenderätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, eller gruvegendom, 4. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, 5. fordran å vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som avses under 1—4, eller å ersättning i anledning av att sådan egendom ska­ dats eller gått förlorad, 6. fordran å vederlag för utförande av tjänst. överlåtes intecknad verksamhet, gäller inteckningen i överlåtarens ford-

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 155

rån å vederlag, i vad detta avser egendom som besvärades av inteckningen. Alt inteckning i vissa fall gäller i egendom som tillhör annan än den som medgivit inteckningen stadgas i 16—19 §§.

5 §■ Företagsinteckning må icke fastställas så, att den till omfattningen avvi­ ker från annan på grund av företagarens medgivande beviljad eller sökt inteckning, med mindre den begränsas till verksamhet som ej omfattas av denna. 6 §• Ej må, utom i fall som avses i 3 § sista stycket, flera företagares verk­ samhet intecknas till säkerhet för samma fordran.

7 §• Inteckning må ej beviljas för annat än visst kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta. 8 §• Medgivande till inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grun­ das, och vara styrkt av vittnen.

9 §• Ärenden angående företagsinteckning upptagas av den inskrivningsdo­ mare vid Stockholms rådhusrätt som förordnats därtill, över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.

10 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas till inskrivningsdomaren. I ärendet skall ingivas intyg av polismyndighet att den som medgivit inteckningen driver näringsverksamhet inom riket eller, om medgivandet avser viss verksamhet, att han utövar verksamhet som sålunda avses. Intyg fordras dock icke angående förhållande som är känt för inskrivnings­ domaren. Utredning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall förebringas, i den mån så erfordras. I fall då företagaren är pliktig att hava registrerad firma för verksamhe­ ten, skall bevis om registrering av firman företes. Är företagaren fysisk per­ son eller dödsbo, skall styrkt uppgift om födelsetid och födelsenummer läm­ nas. 11 §• Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, 1. om ansökningen strider mot vad i 2, 6 eller 7 § stadgas eller om den sökta inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs, 2. om vad i 8 § eller 10 § första och fjärde styckena stadgas icke iakt­ tagits, 3. om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteckning­ en, tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla, 4. om, när inteckning sökes, den som medgivit inteckningen eller, då in­ teckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres, eller

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

5. om det är uppenbart, att inteckningsmedgivandet av annan grund än ovan sagts är ogiltigt. Skall ansökan ej omedelbart avslås, må för vinnande av utredning ären­ det uppskjutas till viss senare inskrivningsdag. I föreläggande, som därvid meddelas sökanden, må föreskrivas att, om vad som förelagts ej fullgöres, ansökan kan förklaras förfallen.

12 §. Den som för sin fordran har företagsinteckning äger vid utmätning eller i konkurs, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som enligt lag skall iakttagas, ur egendom vari inteckningen gäller få betalning för fordringen, dock ej för ränta som upplupit tidigare än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen gjordes.

13 §. Finnas flera inteckningar i samma verksamhet, äger den som tidigare sökts företräde till betalning och hava de som sökts samma dag lika rätt, om ej annat följer av vad nedan stadgas.

14 §. Vid meddelande av inteckning, vilken sökts samma dag som annan in­ teckning, skall, om sökanden begär det, inteckningen förklaras gälla efter den andra. Inteckning, som sättes efter annan, skall gälla också efter inteckning med lika förmånsrätt som den andra inteckningen, även om det ej angivits i beslutet.

15 §. Har intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, må, om inteckningen ännu är gällande, handlingen ånyo utgivas med oförändrad inteckningsrätt.

16 §. Dör företagaren, gäller inteckningen utan hinder därav i dödsboets egen­ dom. 17 §. överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i överlåtelsen egendom som besväras av inteckningen, skall egendomen i för­ värvarens hand häfta för inteckningen. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen i ho­ nom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningen äger företräde till betalning framför företagsinteckningar, som meddelas på grund av förvärvarens medgivande. ViH inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren, skall han, vid äventyr av talans förlust, inom sex månader efter det verksam­ heten frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till in­ skrivningsdomaren. Har inteckningshavaren avstått från sin rätt mot förvärvaren, äger denne kräva att anteckning därom göres å inteckningshandlingen. Vad ovan stadgats med avseende å förvärvaren skall, om denne avlider, gälla i fråga om hans dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 157

18 §. Vad i 17 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då intecknad verksamhet jämte egendom vari inteckningen gäller övergår till annan ge­ nom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan an­ ledning än företagarens död.

19 §. Utan hinder av att med avhandling angående försäljning av lösören för­ farits såsom är stadgat i förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, häftar den sålda egendomen för företagsinteckning. Vad nu sagts gäller dock ej, om inteckningen sökts sedan trettio dagar förflutit från det handlingen företeddes inför rätten.

20 §.

Inteckningshavare äger söka betalning för intecknad fordran, ehuru förfallotid ej är inne, om den verksamhet inteckningen omfattar eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller, då inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan or­ sak så försämras eller minskas att säkerhetens värde väsentligt nedgår. Vid exekutiv försäljning av egendom, vari inteckningen gäller, äger inteckningshavaren få betalning ur egendomen, även om fordringen eljest ej är förfallen till betalning.

21 §. Är beviljad eller sökt inteckning begränsad till verksamhet inom en eller flera kommuner och sammanföres genom ny kommunal indelning sådan kommun i sin helhet med annan kommun eller del av kommun, skall in­ teckningen avse även verksamhet, som där utövas av företagaren, såframt denna verksamhet är fri från inteckning.

Särskilda åtgärder med avseende å företagsinteckning

22 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller flera nya fordringshandlingar, om alla handlingarna ingivas till inskriv­ ningsdomaren och de nya handlingarna därvid äro försedda med bevittnat medgivande till inteckning. Ej må flera fordringshandlingar utbytas, med mindre de äga lika rätt eller ock till förmånsrätten gälla omedelbart efter varandra. Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera, skall, om sökanden begär det, bestämmas den ordning i vilken de nya handlingarna skola medföra förmånsrätt. Angående sådant beslut gäller vad i 14 § andra stycket är stadgat.

23 §. Inteckning må nedsättas efter annan inteckning, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren. Angående sådant beslut gäller vad i 14 § andra stycket är stadgat.

158 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

24 §. Inteckning må, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren, dödas helt eller för visst belopp eller såvitt den avser viss verksamhet. Dö­ dande må ej ske så, att inteckningsförhållandena skulle komma att strida mot vad i 3 eller 5 § stadgas.

25 §. På begäran av den som uppvisar intecknad fordringshandling skall i in­ skrivningsboken antecknas vem som innehar handlingen. Uppvisande må ske även inför annan inskrivningsdomare; sker det, skall denne översända meddelande därom till den inskrivningsdomare som handlägger ärenden rörande företagsinteckning. Anmäler den, vilken senast antecknats såsom innehavare, skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas i inskrivningsboken.

Företagsintecknings ogiltighet i vissa fall m. m.

26 §. Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes. Har inteckning meddelats i strid mot vad i 11 § fjärde punkten stadgas, är den utan verkan.

27 §. Utfaller efter exekutiv försäljning av egendom vari inteckning gäller be­ talning å kapitalbeloppet av den intecknade fordringen, är inteckningen till motsvarande belopp utan verkan. När handling som visar köpeskillingens fördelning inkommer till inskrivningsdomaren, skall anteckning om för­ delningen göras i inskrivningsboken.

28 §. Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet prö­ vas. 29 §. Ej må inteckning anses ogiltig på den grund att företagaren icke var bokföringsskyldig, när inteckningen meddelades.

Vissa bestämmelser om ärendenas handläggning m. m.

30 §. lnskrivningsärende angående företagsinteckning må företagas allenast å inskrivningsdag. Ansökan skall, även om den inkommit tidigare, anses gjord å den in­ skrivningsdag, då ärendet första gången företages. Har ansökan inkommit mellan inskrivningsdagar, åligger det inskriv­ ningsdomaren att företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

31 §. Genom inskrivningsdomarens försorg skall dagbok föras över ärenden angående företagsinteckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år 1966 159

32 §. Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be­ tydelse för ärendets prövning eller bär i ärendet verkställts särskild utred­ ning, skall anteckning därom göras i akten.

33 §-

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall sö­ kanden eller hans ombud genast i rekommenderat brev underrättas om be­ slutet och skälen för detsamma. Bifalles ansökan, skall i enlighet därmed inskrivning göras i inskrivningsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller att ärendet uppskjutits; anteckning om skälen för beslutet upptages i akten.

34 §. Sker anmälan, som avses i 17 § andra stycket, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. 35 §. Visas att inteckning helt eller till någon del är ogiltig enligt dom eller beslut, som äger laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 26 § andra stycket, skall anteckning därom ske i inskrivningsboken.

Besvär

36 §. Mot beslut i inskrivningsärende skall talan föras i hovrätten.

37 §. Om anförda besvär och om beslut, som i anledning av besvären med­ delas av inskrivningsdomaren eller högre rätt, skall anteckning göras i in­ skrivningsboken. 38 §. Skall på grund av högre rätts beslut inskrivningsärende ånyo upptagas till handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att, sedan be­ slutet kommit honom tillhanda, företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

Tillämpningsföreskrifter

39 §. Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

40 §.

Denna lag träder i kraft den

160 Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

41 §. Genom denna lag upphävas, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning; lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager; lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier; lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål; samt lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

42 §. Vad i annan lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier skall ock gälla i fråga om företagsinteck­ ning, såframt ej annat föreskrives eller framgår av omständigheterna.

43 §. Bestämmelserna i denna lag skola äga motsvarande tillämpning i fråga om beviljad eller sökt förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinven­ tarier, i den män ej annat följer av 1—5 här nedan. 1. I fall då utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats fore ikraftträdandet, skola bestämmelserna i 4 och 12 §§, 20 § andra styc­ ket, 21 §, 26 § första stycket samt 27 och 44 §§ icke tillämpas. 2. Hattar, nar lagen träder i kraft, fartyg som kan intecknas eller luft­ fartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg för beviljad eller sökt för­ lagsinteckning, skall, utan hinder av vad i 4 § sägs, inteckningen alltjämt besvara egendomen, dock ej i konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats sedan tio år förflutit från lagens ikraftträdande; detsamma skall galla beträffande utestående köpeskilling för förlagsegendom av sådan art. Vad i 12 § stadgas angående förmånsrätt vid utmätning skall ej tillämpas beträffande egendom som nu sagts. 3. Genom nya lagen sker ej inskränkning i inteckningshavarens rätt att utfa ranta som upplupit före lagens ikraftträdande. 4. Bestämmelserna i 16—18 §§ skola ej tillämpas, om dödsfallet, över­ låtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen skett före lagens ikraft­ trädande. Vad i 19 § stadgas äger ej tillämpning, om köpeavhandlingen upprattats före nämnda tidpunkt. 5. Inskrivningsärende, som vid lagens ikraftträdande ännu ej blivit slutigen avgjort, skall prövas enligt äldre lag men handläggas enligt nya lagen. Vad i annan lag eller författning stadgas angående företagsinteckning skall, om ej annat är föreskrivet, tillämpas även å förlagsinteckning och in­ teckning i jordbruksinventarier.

44 §. Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla, om jordbruksinventarier som tillhöra företagaren och äro avsedda for annan fastighet inom kommunen besväras av beviljad eller sökt inteckning. 45 §. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spå­ nadslin och hampa skola alltjämt tillämpas i fråga om panträtt, som upp­ kommit före denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 161

Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 22 december 1965.

Närvarande:

justitierådet E dling , regeringsrådet H egrelius , justitierådet P etrén , justitierådet J oachimsson .

Enligt lagrådet den 11 oktober 1965 tillhandakonnnet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15 september 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrå­ dets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om företagsinteckning, 2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, 3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, samt 4) lag angåen­ de ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödan­ de av förkommen handling.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av kanslirådet Axel Wallén.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om företagsinteckning

2 §.

Som huvudregel gäller enligt förslaget, att inteckning får meddelas en­ dast om näringsidkaren är bokföringsskyldig. Undantag stadgas dock för inteckning i jordbruk och skogsbruk. Är villkoret om bokföringsskyldighet uppfyllt, kan inteckning meddelas att omfatta ej endast verksamhet som medför bokföringsplikt utan även annan verksamhet som näringsidkaren bedriver. Detta motiveras av de betydande fördelar som är att vinna genom att all en näringsidkares verksamhet kan intecknas. Samma skäl talar även för att den som driver jordbruk eller skogsbruk skall kunna inteckna jäm­ väl annan av honom utövad rörelse, oaktat denna icke medför bokförings­ skyldighet. En jordbrukare, som icke är bokföringsskyldig, skulle eljest

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

vara hänvisad att inteckna endast sitt jordbruk med därtill hörande binä­ ring. Emellertid skulle en inteckning med denna begränsning, om jordbru­ karen efter inteckningens beviljande utvidgade binäringen så att den blev en självständig rörelse, utslockna i denna. Detta kan ej anses tillfredsstäl­ lande. Lagrådet anser alltså, att jordbrukaren bör ha samma möjlighet att erhålla inteckning omfattande annan verksamhet än jordbruksdriften som den bokföringsskyldige äger att få inteckning, vilken omfattar annan verk­ samhet än den som medför bokföringsskyldigheten. Huruvida förslaget har denna innebörd är ej fullt klart. För att det angivna syftet skall vinnas tor­ de förevarande paragraf böra upptaga, att inteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogs­ bruk.

3 §• Reglerna i första och andra styckena torde böra något omredigeras, för­ slagsvis så att de — sammanförda i ett stycke — erhåller följande lydelse: Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller den verk­ samhet av viss art, som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag, må inteckning ock meddelas i dess verksamhet inom hela riket eller inom flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogs­ bruk må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verk­ samheten. Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och inteckning i gruvdrift till den verksamhet, som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Detta förslag föranleder, att hänvisningen i tredje stycket till andra styc­ ket bör utgå. Såväl enligt kommittéförslaget som enligt det till lagrådet remitterade förslaget är avsikten att verksamhet som två näringsidkare utövar gemen­ samt — exempelvis det lantbruk två bröder driver tillsammans — skall be­ traktas som fristående och alltså i inteckningshänseende vara skild från rörelser som näringsidkarna må driva var för sig eller samman med andra. I sak synes intet vara att erinra mot att sålunda verksamhet, som drives av två eller flera gemensamt, alltid skall utgöra en särskild inteckningsenhet. I det remitterade förslaget kan denna tanke knappast sägas ha kommit till uttryck på annat sätt än genom att den i 6 § upptagna bestämmelsen med förbud mot att inteckna skilda näringsidkares verksamhet till säkerhet för samma fordran innehåller en undantagsregel för det fall att verksamheten utövas av näringsidkarna gemensamt. Vad som åsyftas torde komma till klarare uttryck, om i förevarande paragraf upptages ett stadgande, att verk­ samhet, som två eller flera näringsidkare utövar gemensamt, må intecknas endast som en enhet för sig. Med ett sådant uttryckssätt måste stå klart, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066 163

hinder ej möter alt begränsa inteckning i den gemensamma verksamheten till verksamhet av viss art eller inom viss kommun. Vinner vad nu föreslagits bifall, synes den förut angivna, i 6 § upptagna undantagsregeln för det fall att fråga är om gemensamt utövad verksamhet kunna utgå. Det främsta momentet vid individualisering av en verksamhet är närings­ idkarens person, överlåtes verksamheten, blir den ur inteckningssynpunkt att anse som eu annan verksamhet. Särskilda förhållanden föreligger vid den övergång som vid näringsidkarens död sker från denne till hans döds­ bo. Till detta övergår i och med dödsfallet verksamheten med tillgångar liksom ansvaret för gälden. Den ställning som tillkommer innehavare av en företagsinteckning på grund av en den dödes utfästelse skall uppenbar­ ligen icke rubbas genom denna övergång. Den för sådant ändamål i 4 § upp­ tagna föreskriften att inteckning består i dödsboets egendom synes knap­ past erforderlig. Däremot skulle måhända viss tvekan kunna uppstå, huru­ vida den av den döde drivna och av dödsboet fortsatta verksamheten är att i inteckningshänseende betrakta som en och samma verksamhet, så att in­ teckning meddelad på grund av medgivande av dödsboet gäller i samma inteckningsenhet som en inteckning på grund av utfästelse av den döde. Av vad som uttalats vid remissen till lagrådet framgår, att avsikten är att endast en inteckningsenhet skall anses föreligga. För att undanröja all osä­ kerhet i detta hänseende torde böra upptagas ett stadgande av innehåll, att om näringsidkare dör, dödsboet träder i hans ställe som näringsidkare. Vid genomförande av vad nu sagts bör den förut berörda föreskriften i 4 § utgå. Det nu förordade stadgandet och den förut föreslagna regeln om inteck­ ning i verksamhet, som två eller flera utövar gemensamt, torde kunna sam­ manföras och upptagas som ett nytt andra stycke i paragrafen.

4 §• Med hänsyn till vad som anförts under 3 § bör sista stycket i 4 § utgå.

5 §■ Den i förevarande paragraf upptagna regeln avser att säkerställa, att samtliga inteckningar som belastar viss verksamhet har samma omfattning. Regeln måste anses tillämplig även i det fall att till ytterligare säkerhet för en fordran, som redan är intecknad i viss del av en näringsidkares verk­ samhet, inteckning sökes i annan del av hans verksamhet. Finns i sådant fall mer än en inteckning i näringsidkarens till exempelvis viss kommun begränsade verksamhet, utgör stadgandet hinder mot att genom inteckning till ytterligare säkerhet utsträcka en av inteckningarna att gälla även i hans verksamhet i annan kommun. Om däremot utsträckningsåtgärden avser samtliga inteckningar, är den i och för sig tillåtlig enligt detta stadgande.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

En. annan sak är, att till följd av 3 § utsträckningen måste begränsas till verksamhet inom samma län, såvida icke näringsidkaren är aktiebolag. Ehuru icke uttryckligen utsagt måste anses gälla, att när flera inteckning­ ar utsträckes att belasta ytterligare verksamhet, de skall fastställas att även i denna gälla med samma inbördes förmånsrätt som de har i den ur­ sprungligen intecknade verksamheten. Den i stadgandet upptagna regeln synes komma till tydligare uttryck, om stadgandet ges lydelsen, att företagsinteckning icke må meddelas så, att den till omfattningen avviker från annan inteckning, som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §■ Om den i det föregående förordade jämkningen av 3 § genomföres, sak­ nas, såsom vid nämnda paragraf anförts, anledning att i 6 § uttryckligen ange, att inteckning må beviljas i näringsverksamhet, som skilda närings­ idkare utövar gemensamt. Iakttages detta, torde lagrummet kunna få den lydelsen, att till säkerhet för samma fordran inteckning icke må meddelas i en näringsidkares verksamhet och verksamhet, som utövas av annan.

9 §• Enligt 2 § gäller som förutsättning för inteckning, att näringsidkaren an­ tingen är bokföringsskyldig eller ock driver jordbruk eller skogsbruk. Tän­ kas kan att även den senare frågan blir oriktigt bedömd. En sådan felbe­ dömning bör, liksom när fråga är om en felbedömning av bokföringsskyl­ digheten, icke medföra ogiltighet av inteckningen. Lagrådet förordar där­ för, att andra stycket i paragrafen får det innehåll, att inteckning ej må anses ogiltig på den grund att, när inteckningen meddelades, bokförings­ skyldighet, som kräves enligt 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg eller näringsidkaren icke drev jordbruk eller skogsbruk.

10 §. Såsom anförts vid 3 § skall den verksamhet som två näringsidkare idkar gemensamt utgöra en särskild inteckningsenhet; den verksamhet var och en av dem bedriver vid sidan om den gemensamma blir annan intecknings­ enhet. Upplöses gemenskapen på det sättet att den ene delägaren övertager den andres andel i verksamheten med tillgångar, torde transaktionen böra bedömas såsom en överlåtelse av hela den gemensamma verksamheten. Fö­ retagsinteckning i den gemensamma verksamheten kommer genom enhe­ tens försvinnande att sakna faktiskt innehåll, även om den formellt kvar^ står. Inteckningshavaren har emellertid sådan rätt, som avses i förevaran­ de paragraf, att hålla sig till de föremål som ingick i gemenskapen men nu ingår i den nya verksamheten. Upplösning av gemenskapen kan ske också på det sättet att rörelsen ned­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966 165

lägges och tillgångarna skiftas mellan delägarna. Detta kan innebära, utom att vad som innehafts under samäganderätt kommer att tillhöra en av del­ ägarna, att vad som tillhört den ene tillägges den andre. Vad departements­ chefen vid remissen anfört om att egendom även efter nedläggandet av en verksamhet kan svara för inteckningen torde kunna äga motsvarande lilllämpning i nu förevarande fall utan hinder av att upplösningen av gemen­ skapen kan ha medfört att ändring skett beträffande äganderätten till vis­ sa föremål. Så länge någon av delägarna har kvar sådan egendom utan att ha satt in den i annan verksamhet eller eljest tagit den i anspråk, får egen­ dom alltså anses häfta för inteckningen. Talan som sägs i 10 § andra stycket avses kunna väckas genom anhängiggörande av rättegång eller ansökan om lagsökning. Departementschefen har uttalat, att bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmät­ ning i förekommande fall torde kunna jämställas med väckande av talan, i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som utmätningen avser. Vad beträffar bevakning i konkurs får framhållas, att inteckningshavarens anspråk mot förvärvaren icke synes ha sådan karaktär att inteckningshavaren är att anse som borgenär i förvärvarens konkurs. Det kan med hänsyn härtill ej tagas för givet, att inteckningshavaren kan få sin rätt i konkursboet prövad genom att anlita bevakningsförfarandet. Inteckningshavarens yrkande om betalning vid utmätning torde visserligen i och för sig kunna jämställas med väckande av talan. Om utmätningsansökningen återkallas, skulle betalningsyrkandet emellertid bli utan verkan, och in­ teckningshavaren skulle icke kunna förhindra att återkallelse skedde så kort tid före ettårsfristens utgång att han blev ur stånd att i annan ord­ ning bevara sin rätt. På grund av det sagda synes böra gälla, att talan icke kan anses väckt med mindre rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande inletts. Det må anmärkas, att behov av att väcka talan som här av­ ses rimligtvis måste uppkomma mycket sällan. För vinnande av ökad tyd­ lighet torde i lagtexten böra anges, att talan skall avse betalning ur egen­ domen. Med hänsyn till det nära sambandet mellan andra och tredje styckena kan dessa lämpligen sammanföras till ett stycke, varvid nuvarande tredje stycket kan ges det innehåll, att inteckningshavaren, om han avstår från sin rätt, på begäran av förvärvaren är skyldig att göra anteckning härom på inteckningshandlingen.

12 §.

Enligt vad som uttalats i remissprotokollet förutsätter ifrågavarande stadgande för sin tillämpning, att tradition av den försålda egendomen ej ägt rum. Vad som åsyftas med stadgandet kommer enligt lagrådets mening klarare till uttryck om i lagrummet stadgas, att om egendom som hör till näringsverksamhet försålts under villkor att den får kvarbliva hos sälja­

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ren, försäljningen är, även om avhandling därom behandlats enligt förord­ ningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes inför rätten.

13 §. I förevarande paragraf upptages den i förhållande till gällande rätt vä­ sentliga nyheten att förmånsrätt skall gälla även vid utmätning. Goda skäl talar i och för sig för en sådan reform. Emellertid nödvändiggör denna ävensom vissa andra förslag ändringar främst inom exekutionsrätten. För­ slag i dessa hänseenden har ännu icke framlagts, och möjlighet föreligger därför ej att nu överblicka verkningarna. Det kan emellertid befaras, att för utmätningsförfarandet tyngande regler måste införas. I lagstiftnings­ frågans nuvarande läge har lagrådet icke någon erinran mot det förslag som kommit till uttryck i förevarande lagrum, men lagrådet vill framhålla, att förslaget måhända behöver omprövas, när de erforderliga jämkningarna på andra rättsområden kan bedömas. Den i 18 § andra stycket upptagna regeln bör, på sätt vid nämnda pa­ ragraf närmare anges, överflyttas till förevarande lagrum, där den lämp­ ligen kan införas som ett andra stycke mellan de två i förslaget upptagna.

16 §. Innebörden av stadgandet i första stycket torde kunna kortare uttryckas så, att ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad, som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om näringsidkaren är aktiebolag, där bolagets styrelse har sitt säte.

18 §. Enligt förevarande paragrafs första stycke 3 skall inteckningsansökan omedelbart avslås, om egendom, som skulle komma att omfattas av inteck­ ningen, tagits i mät före den dag då inteckningen sökes eller samma dag och det icke visas att utmätningen upphört att gälla. Man måste emeller­ tid räkna med möjligheten att inskrivningsdomaren saknar kännedom om verkställda utmätningar och därför, ehuru sådan skett, meddelar inteck­ ning. I förslaget har detta också uppmärksammats och föranlett regeln i andra stycket, att inteckningen ej gäller i utmätt egendom, om utmät­ ningen skett före den dag då inteckningen sökes eller samma dag. Sam­ manställda med varandra kan de angivna stadgandena icke leda till annan tolkning än att en inteckning, som tillkommit på grund av inskrivnings­ domarens bristande vetskap om en skedd utmätning och som alltså rätte­ ligen icke bort beviljas, likväl blir gällande, låt vara att den blott avser an­ nan egendom än den utmätta. Det kan icke vara tillfredsställande att låta

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19<it> 167

fordringsägarens möjlighet att erhålla inteckning vara heroende av om­ ständigheten huruvida inskrivningsdomaren erhållit kännedom om en ut­ mätning. Att skapa en ordning som säkerställer att inskrivningsdomaren alltid erhäller vetskap om gjorda utmätningar är praktiskt omöjligt. Valet synes därför stå mellan, å ena sidan, att i detta fall liksom vid kon­ kurs låta inteckningen helt sakna verkan och, å andra sidan, att medge in­ teckning trots utmätningen. Av skäl som lagberedningen anfört i sitt ytt­ rande synes den senare vägen vara att föredraga. Visserligen kan en sådan ordning leda till att meddelad inteckning kommer att sakna egentligt vär­ de, nämligen i det fallet att all inteckningsbar egendom eller större delen därav redan var utmätt vid inteckningens beviljande. Risken för rättsför­ lust av denna orsak måste emellertid anses ringa. På grund av att inteck­ ningen alltid gäller i ett mer eller mindre obestämt kollektiv, måste långi­ vare, som iakttager normal aktsainhet, alltid göra en undersökning röran­ de egendomen; det är osannolikt att en mera omfattande utmätning där­ vid skulle undgå upptäckt. På grund av det sålunda anförda förordas, att första stycket 3 utgår. Stadgandet i andra stycket bör, om så sker, ej bibehållas i förevarande pa­ ragraf. Som detta stadgande närmast innefattar ett undantag från den i 13 § upptagna huvudregeln om den förmånsrätt en företagsinteckning ger vid utmätning på grund av annan fordran, synes stadgandet lämpligen kun­ na överflyttas till nämnda lagrum. Den i första stycket 5 upptagna föreskriften att ansökningen omedelbart skall avslås, om det är uppenbart att medgivandet är ogiltigt av annan grund än förut sagts, innefattar endast en allmän rättsgrundsats som skall iakttagas även utan uttryckligt stadgande. Lagrådet förordar därför, att stadgandet såsom obehövligt måtte utgå. Bifalles vad i det föregående före­ slagits beträffande första stycket, får den i förslaget under 4 upptagna re­ geln numret 3. I förslagets tredje stycke upptages en regel om inteckning som medde­ lats i strid mot bestämmelsen i första stycket 4 eller, enligt vad lagrådet nyss förordat, första stycket 3. I likhet med vad som för motsvarande fall stadgas i 15 § inteckningsförordningen och 36 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg torde regeln böra ange att inteckningen är utan verkan. Från dispositionssynpunkt synes lämpligast att regeln placeras som ett sis­ ta stycke i paragrafen.

19 §. Sökes samma dag tre inteckningar och förklaras, att inteckning II skall gälla efter inteckning I samt inteckning III efter inteckning II, bör tydli­ gen inteckning III gälla också efter inteckning I, även om detta ej anges i beslutet. Motsvarande bör gälla vid utbyte av en fordringshandling mot flera enligt 21 § och vid nedsättning enligt 22 §. Sista punkten i andra styc­

168 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ket av förevarande paragraf — till vilken punkt hänvisas i 21 och 22 §§ — torde därför böra erhålla lydelsen, att inteckning som förklaras gälla efter annan ock gäller efter inteckning med lika eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

28 §. Enligt förslaget skall bevis om företagen åtgärd påtecknas fordringshandlingen, om ansökningen bifallits, men ej annars. I nära överensstäm­ melse med vad som stadgas i andra liknande fall (t. ex. 48 § lagen den 12 maj 1955 om inskrivning av rätt till luftfartyg) synes böra gälla att besked i denna form om innehållet i beslut skall lämnas, även om beslutet icke innefattar bifall till ansökningen. Lagrummet torde vidare böra undergå viss redaktionell omarbetning. Lagrådet föreslår, att paragrafen i två stycken erhåller följande lydelse: Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet där­ med. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att ansökningen avslagits, att ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats förfallen, medan skälen för beslutet skola antecknas i akten. Om beslut skall besked meddelas genom bevis, som tecknas på fordringshandlingen. Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

30 §. Vad lagrådet förordat beträffande utformningen av 18 § föranleder, att förevarande paragraf bör ange, att anteckning skall ske bl. a. när det styr­ kes, att inteckning är utan verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket av förslaget.

31 §. Om aktiebolags styrelse har flyttat sitt säte från ett län till annat, erford­ ras såsom departementschefen framhållit särskilda kontrollåtgärder, innan inteckning fastställes i bolagets verksamhet. Detsamma gäller emellertid även beträffande andra inteckningsåtgärder, som berör sådant bolag. Att åtskilliga ärenden icke kan avgöras, förrän bolagets inteckningsförhållanden klarlagts, följer visserligen redan av 5 §, men ett allmänt stadgande om undersökningsplikt synes dock vara av värde. Däremot synes föreskrif­ terna om hur undersökningen skall tillgå närmast höra hemma bland de bestämmelser, som förutsättes skola utfärdas angående tillämpningen av lagen. Lagrådet förordar därför, att förevarande paragraf får det innehållet, att om inteckningsärende avser verksamhet, som utövas av aktiebolag, och be­ slut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivnings­ domare för annat län än det, där bolagets styrelse nu har sitt säte, ärendet icke må avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till handa.

Knnt/I. Maj.ts proposition nr 23 är 1966 11)9

övergå n gsbes I ämmel ser n a

Lagrådet har icke någon principiell erinran mot de föreslagna övergångs­ bestämmelserna men vill förorda vissa jämkningar av huvudsakligen for­ mell natur. Av 3 a) framgår ej, att i stället för de undantagna bestämmelserna i den nya lagen äldre lag skall gälla. Detta bör uttryckligen utsägas. Vidare bör det framgå, att en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är, att utmätningen äger bestånd eller konkursen fortfarande pågår vid den nya lagens ikraftträdande. Med att näringsidkaren är försatt i konkurs bör jäm­ ställas det fall, att lian försättes i konkurs efter ikraftträdandet på grund av därförinnan gjord ansökan. Iakttages det anförda, kan stadgandet för­ slagsvis erhålla det innehåll, att om egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier gäller, är utmätt vid lagens ikraft­ trädande eller näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av ansökan före ikraftträdandet, i stället för de åsyftade lagrummen i den nya lagen äldre lag skall gälla med avseende å utmätningen och konkursen. Det i andra punkten under b) angivna undantaget torde böra avse kon­ kurs, som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Stadgandet i första punkten under d) utsäger icke annat än vad som utan vidare gäller enligt allmänna rättsgrundsatser. Stadgandet torde där­ för böra utgå såsom överflödigt. Beträffande hänvisningen till 4 § tredje stycket kan för övrigt erinras om att lagrådet av skäl som anförts vid 3 § förordat att den åsyftade bestämmelsen uteslutes. Vad angår bestämmelsen under 4 må framhållas, att efter den nya lagens ikraftträdande de i 16 § upptagna forumreglerna kommer att tillämpas även beträffande förlagsinteckningar, som dessförinnan beviljats i vissa oljelager. Såsom departementschefen framhållit medför detta i fråga om förlagstagare, som är aktiebolag, att handlingarna rörande bolag, vars sty­ relse icke har sitt säte i Stockholms stad eller Stockholms län, skall över­ föras till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där styrelsen finns. Hur det skall förfaras, då förlagstagaren ej är aktiebolag, har ej be­ rörts. Nyssnämnda regler torde ge vid handen, att handlingarna då skall överföras till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där verksam­ heten bedrives. För det fall, att verksamheten bedrives i flera län och flera inskrivningsdomare således kommer i fråga, ger reglerna emellertid icke någon ledning. Lämpligaste lösningen synes vara, att den hittillsvarande forumregeln bibehålies beträffande dylik inteckning. Vid sådant förhållan­ de torde av praktiska skäl samma regel böra gälla även för övriga äldre inteckningar i oljelager, där förlagstagaren ej är aktiebolag. Lagrådet före­ slår därför, att till förevarande bestämmelse fogas en andra punkt av inne­

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

håll, att om sådan inteckning avser lager, tillhörigt annan än aktiebolag, ärende angående inteckningen skall även efter den nya lagens ikraftträ­ dande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm. Från dispositionssynpunkt synes lämpligt, att de sist behandlade bestäm­ melserna upptages såsom ett med f) betecknat stycke under 3. Med en så­ dan disposition erhåller de under 5 och 6 upptagna stadgandena numren 4 och 5.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 20 november 1845

(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Med hänsyn till vad lagrådet förordat vid 12 § förslaget till lag om före­ tagsinteckning torde det föreslagna nya lagrummet böra erhålla följande lydelse: Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förord­ ning, stadgas i lagen om företagsinteckning.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Thomas Krook

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966 171

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , K ling , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 december 1965 avgivna utlåtande över de den 15 september 1965 till lagrådet remitte­ rade förslagen till 1) lag om företagsinteckning; 2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken; 3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar­ bliva; 4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådets erinringar mot det remitterade förslaget till lag om företagsin­ teckning riktar sig inte mot dess grundlinjer utan är av övervägande for­ mell natur. Eftersom påpekandena i allmänhet får anses innebära fördel­ aktiga jämkningar anser jag att dessa i huvudsak bör iakttas. Några när­ mare kommentarer torde inte behövas annat än i följande hänseenden.

Vad lagrådet under 2 § uttalat i fråga om rätten för en jordbrukare att låta företagsinteckning omfatta all den inom länet drivna näringsverksam­ heten, även om han inte är bokföringsskyldig, strider visserligen mot vad kommittén i förevarande avseende förutsatt men överensstämmer väl med de allmänna riktlinjerna för det remitterade förslaget. Med hänsyn till angelägenheten av att undvika de ofördelaktiga konsekvenser, som är för­ knippade med obligatorisk artbestämning av en näringsidkares verksam­ het som inteckningsenhet, ansluter jag mig till lagrådets uttalande. r Lagrådet har uppehållit sig förhållandevis ingående vid de speciella problem som föreligger, när inteckningsbar verksamhet drivs gemensamt

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

av två eller flera näringsidkare utan att någon juridisk person skapats. Jag har ingenting att erinra mot de klarläggande uttalanden som lagrådet härvid gjort men vill framhålla, att den situation som avses knappast torde ha någon betydelse annat än inom jordbruksförhållanden. Problemens prak­ tiska räckvidd synes därför vara begränsad. Lagrådet har under 10 § framhållit, att talan om betalning ur egendom, som överlåtits i samband med näringsverksamhet, inte bör kunna anses väckt genom bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmät­ ning. Enligt lagrådets uppfattning synes inteckningshavaren nämligen inte vara att anse som borgenär i förvärvarens konkurs och om utmätningsyrkandet återkallas i anslutning till ettårsfristens utgång skulle betalningsyrkandet bli utan verkan och inteckningshavaren satt ur stånd att bevara sin rätt. Frågan om inteckningshavarens möjligheter alt göra sitt anspråk mot förvärvaren gällande genom konkursbevakning synes vara föremål för delade meningar. Med hänsyn härtill och till lagrådets uttalande om risken för rättsförlust vid återkallelse av utmätningsyrkande, synes talan inte böra anses väckt om inte rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande inletts.

Lagrådet har under 18 § uttalat, att inteckning bör få beviljas i en nä­ ringsverksamhet, även om inskrivningsdomaren känner till att egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mät före den dag inteckningen söks eller samma dag. Lagrådet har här efter ett inledande resonemang intagit samma ståndpunkt som lagberedningen i sitt remiss­ yttrande över kommittéförslaget. Som framgår av mina uttalanden i det remitterade förslaget är anled­ ningen till att jag i denna fråga, i likhet med kommittén, intagit motsatt ståndpunkt, att den av lagberedningen förordade ordningen kunde leda till att meddelad inteckning kom att sakna egentligt värde. Jag ansåg att ris­ ken för rättsförlust inte var obetydlig och räknade med möjligheten att få till stånd en ordning, som garanterade att inskrivningsdomaren i bety­ dande utsträckning kunde få vetskap om gjorda utmätningar. Enligt vad jag erfarit synes emellertid stora svårigheter möta att skapa en sådan ord­ ning. Med hänsyn härtill ansluter jag mig till lagrådets mening. I det åsyfta­ de fallet bör inteckning alltså kunna beviljas trots verkställd utmätning.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen i förslaget till ändring i lösöreköpsförordningen torde böra iakttas.

Utöver vad som framgår av lagrådets yttrande torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtas i lagtexten.

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966 173

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 § regerings­ formen genom proposition föreslå riksdagen att antaga lagförslagen med de ändringar som sålunda angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till det­ ta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Stig Granqvist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650517