Indrivningslag m.m.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

lNDRlVNlNGSLAGnn.

av Betänkande _ skatteindrivnmgsutrednmgen.

Stüüå

Statens offentliga utredningar

F83 w 1987:10

%

Finansdepartementet

Indrivningslag

m.m.

Betänkande av

gkatteindrivningsutredningen

Stockholm 1987

Omslag BIGG, Pia Löfstedt ISBN 91-38-09680-3 ISSN 0375-250X ALLF 101 7 003 Svenskt Tryck Stockholm 1987 708206

Till statsrådet och chefen för finansdepartementet

Enligt regeringens bemyndigande den 18 december 1980 tillkal-

lade chefen för budgetdepartementet den 12 mars 1981 râdman-

nen Arne Wilhelmsson att som särskild utredare se över indrivningslagstiftningen.

Utredaren, som för arbetet antagit namnet skatteindrivningsutredningen (SIU), har i fråga om förevarande betänkande biträtts av följande personer.

skattedirektören Bert Holmgren och f.d. revisakkunniga: sionsdirektören Yngve Törnebohm.

Experter: biträdande skattedirektören Ulf Allert, uppbördschefen Lennart Bjerkner, avdelningsdirektören Artur Burup, kronofogden Christer Ljusberg (fr.o.m. 1986-09-01), chefskronofogden Sören Robertsson, länsrådet Leif Sjöberg, regeringsrättssekreteraren Björne Sjökvist, byrådirektören Frank Walterson (fr.o.m. 1987-02-01) och chefskronofogden Magnus Welin.

Sekreterare: avdelningsdirektören Bengt Holmström (fr.o.m. 1986-09-01), kronofogden Christer Ljusberg (t.o.m. 1986-08-31) och byrådirektören Frank Walterson (t.o.m. 1987-Ol-31).

Utredningen har avgett delbetänkandena (Ds B 1981:12) Restavgift på skatt m.m., (Ds Fi 1983:4) Utsökningsregisterlag, (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. och (Ds Fi 1984:14) Indrivningsuppdrag till och från utlandet. Förslagen har föranlett lagstiftning, de i det först avgivna betänkandet genom SFS 1982:1209 -- 1215 och de i betänkandet Utsökningsregisterlag genom SFS 1986:617 och 618 samt 678. Förslagen i de övriga betänkandena är ännu under beredning inom finansdepartementet.

Utredningen har utöver vad som anmälts i tidigare betänkanden avgett följande remissyttranden.

1) Den 29 mars 1985 över riksskatteverkets rapporter Registerföring av vissa företags- och fastighetsuppgifter m.m. (RSV Rapport 1984:1) samt Registerföring av konkurs- och näringsförbudsuppgifter m.m. (RSV Rapport 1984:2). Till grund för rapporterna har legat en av utredningen utarbetad till regeringen överlämnad promemoria av januari 1983 om Kronofogdemyndigheternas ADBstöd vid registerforskning.

2) Den 15 oktober 1986 över slutbetänkandet (SOU 1986:39) Skatteutredningar av utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen.

Utredningen får nu överlämna betänkandet ( ) Indrivningslag m.m. I betänkandet föreslås nya regler om det allmännas borgenärsfunktion vid indrivning av skatter och avgifter. De funktioner som regleringen avser är i första hand uppskov, betalningsskyldighet för tredje man, konkurs samt ackord och annan eftergift. Utredningen lägger vidare i betänkandet fram åtskilliga förslag som rör förhållandet mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Förslagen syftar närmast till en bättre samverkan på regional och lokal

nivå samt en starkare markering av riksskatteverkets roll och har i sina överväganden utgått från ställning. Utredningen att en ändrad organisation av exekutionsväsendet genomförs den l juli 1988.

av om betalningsskyldighet för tred- Vid övervägandena frågan man har beaktats två till utredningen överlämnade skrivelje ser, nämligen

Justitiekanslerns skrivelse den 9 november 1979 till l) chefen för angående formerna för justitiedepartementet exekutionstitel mot delägare i handelsbolag i vissa

fall.

Riksskatteverkets skrivelse den 8 november 1983 till 2) chefen för angående bl.a. solidafinansdepartementet riskt för delägare i handelsbolag i betalningsansvar fråga om mervärdeskatt.

I arbetet med betänkandet har utredningen inte kunnat beakta eller annat skriftligt författningar, utredningsdirektiv material som blivit efter utgången av 1986. tillgängligt i betänkandet förutsättningen att vissa Förslagen bygger på i betänkandet Indrivning av skatt m.m. har av förslagen genomförts eller genomförs samtidigt.

Genom de överlämnade betänkandena har utredningen fullgjort av sitt Enligt direktiven återstår att huvuddelen uppdrag. första hand om restavgift (omprövning med behandla i frågor sikte och handläggning av taxebundna på rörlig restavgift) som tillkommer det allmänna. fordringar

Stockholm i februari 1987

Arne Wilhelmsson

/Bengt Holmström

FÖRKORTNINGAR

ABL aktiebolagslagen (1975:1385)

ADB automatisk databehandling

ADB-förordningen förordningen (1983:167) om användning av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet

AFB ADB-system för folkbokföring och beskattning

AMOB grupp för arbete mot organiserad brottslighet

AO allmänt ombud

AUL (1982:1006) om avdrags- och upplagen giftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar avd. E riksskatteverkets avdelning för administration av exekutionsväsendet

lagen (1985:146) om avräkning vid återavräkningslagen betalning av skatter och avgifter

(1965:921) om bevakning och avskrivnings- kungörelsen avskrivning av vissa statens fordkungörelsen ringar, m.m. (avskrivningskungörelsen)

betalnings- lagen (1978:880) om betalningssäkring säkringslagen för skatter, tullar och avgifter

förordningen (1979:1212) med förebokföringsförskrifter om statliga myndigheters bokordningen föring

BrB brottsbalken BRÅ brottsförebyggande rådet BövF bötesverkställighetsförordningen (1979:197) BövL bötesverkställighetslagen (1979:189) DAFA datamaskincentralen för administrativ databehandling DS departementsserie EFL lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar FCF försvarets civilförvaltning Fi finansdepartementet FOK företagsobeståndskommittén GB giftermålsbalken GRUS grupp för uppföljning beträffande stödföretag HBL lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag HD högsta domstolen HEX riksskatteverkets Handbok för exekutionsväsendet IF utredningens förslag till indrivningsförordning IL utredningens förslag till indrivningslag JK justitiekanslern JO justitieombudsmannen Ju justitiedepartementet KFMI förordningen (1981:1184) med instruktion för kronofogdemyndigheterna

KL kommunalskattelagen (1928:370) Kn kommundepartementet KonkL konkurslagen (1921:225) LPP lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter LU lagutskottets betänkande MEX riksskatteverkets Meddelanden och information för exekutionsväsendet MfK kungörelsen (1964:886) om medelsförvaltningen i länen (mede1sförva1tningskungörelsen) ML 1agen (1968:430) om mervärdeskatt NJA Nytt juridiskt arkiv I REX redovisningssystem för exekutionsväsendet (exekutionsväsendets ADB-system) RF regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna RIC riksskatteverkets_Rättsinformationl Serie C RSFS riksskatteverkets författningssamling rskr riksdagsskrivelse RSV riksskatteverket RSV Du riksskatteverkets Meddelanden Serie Du skatt - (Direkt uppbörd) RSV Ex riksskatteverkets Meddelanden Serie Ex (Exekutionsväsendet) SekrL sekretesslagen (1980:100) SFS Svensk författningssamling

SIND statens industriverk SIU skatteindrivningsutredningen (B 1981: 02) skattepreskrip- lagen (1982:188) om preskription av tionslagen skattefordringar m.m. SkU skatteutskottets betänkande SOU statens offentliga utredningar SVJT Svensk Juristtidning säkerhetslagen lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m. UB utsökningsbalken UBF uppbördsförordningen (1967:626) UBL uppbördslagen (1953:272) UF utsökningsförordningen (1981:981) USAL lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare USS utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (Fi 1973:01) ÄB ärvdabalken

SAMMANFATTNING

I detta betänkande behandlar utredningen det allmännas ställning som borgenär vid indrivning av skatter och avgifter m.m. hos kronofogdemyndigheten. Bakgrunden till översynen är den stora balansen av oredovisade, restförda skatter och avgifter. Borgenärsfrågorna är av väsentlig betydelse för indrivningens effektivitet och reformer på det här området bör kunna medverka till att balansen av obetalda fordringar minskas.

Riksdagen har i december 1986 beslutat om en omorganisation av exekutionsväsendet fr.o.m. den 1 juli 1988. Beslutet innebär bl.a. att det skall finnas en kronofogdemyndighet i varje län. Härigenom kommer varje kronofogdemyndighet att få ett större arbetsunderlag än för närvarande och därmed ökad erfarenhet och kompetens för bl.a. kvalificerade borgenärsuppgifter. I propositionen om exekutionsväsendets organisation m.m. framhöll departementschefen också att den nya organisationen ger möjlighet att pröva nya lösningar beträffande borgenärsfunktionerna inom ramen för det arbete som skatteindrivningsutredningen bedriver.

Utredningen har försökt undanröja de ofullständigheter och oklarheter som för närvarande finns i fråga om vissa borgenärsuppgifter. Det har härvid gällt att ta ställning till

18 Sammanfattning

vilka borgenärsuppgifter som kan handhas av kronofogdemyndigheten utan att det inkräktar på myndighetens ställning som opartisk exekutiv myndighet. Utredningen har vidare sett det som en viktig uppgift att samordna skattemyndigheternas och kronofogdemyndigheternas aktiviteter till det allmännas bästa.

Enligt utredningen bör principen vara att borgenärsuppgifter som har nära anknytning till verkställighet enligt utsökningsbalken skall handhas av kronofogdemyndigheten. Ett modernt indrivningssystem med höga krav på att resurserna utnyttjas effektivt förutsätter att det allmännas borgenärsintressen anförtros den myndighet som typiskt sett besitter störst kompetens och erfarenhet på området. Dessutom pågår inom statsförvaltningen en utveckling mot enklare och smidigare handläggningsformer där besluten fattas på nivåer som ligger så nära medborgarna som möjligt. Utredningsförslaget är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med det nu anförda.

Med den reglering av borgenärsfunktionen som utredningen nu föreslår kommer rättssäkerheten att öka. Myndigheternas beslut blir lättare att förutse och kravet på att gäldenärerna skall behandlas lika kan uppfyllas bättre än för närvarande. Utredningen föreslår visserligen en fördjupning av borgenärsfunktionen i form av ökad insamling av information om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Fördjupningen kommer emellertid inte att gå ut över de enskilda målen hos kronofogdemyndigheten. Tvärtom kan antas att dessa mål i viss omfattning kommer att dra fördel av fördjupningen och att de enskilda borgenärernas rätt alltså i stort blir bättre tillvaratagen än för närvarande. Till detta kommer att utredningen också föreslår vissa direkta förbättringar vid verkställigheten av de enskilda målen. Sådana förslag kan visserligen sägas ligga något utanför utredningsuppdraget men är å

Sammanfattning 19

andra sidan nödvändiga eftersom kronofogdemyndigheten som exekutiv myndighet skall behandla allmänna och enskilda mål lika.

Den beslutade omorganisationen av exekutionsväsendet innebär att kronofogdemyndigheterna också i framtiden skall vara fristående i förhållande till skatteförvaltningen. Detta gör det angeläget att förbättra samordningen av de olika verksamhetsgrenarna på skatte- och indrivningsområdena. Utredningen har redan -- i betänkandet Fi tidigare (Ds 1984:4) Indrivning av skatt m.m. -- fram som till att inlagt förslag syftar drivningen skall knytas ihop bättre än för närvarande med taxeringen, debiteringen och uppbörden hos skatte- och avgiftsmyndigheterna. I förevarande betänkande föreslår utredningen nya åtgärder för att på regional och lokal nivå åstadkomma en förbättrad samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. I övervägandena rörande förhållandet mellan skatteförvaltningen och kronofogdemyndigheterna tar utredningen också upp riksskatteverkets (RSV:s) roll och ställning.

I betänkandet redovisar utredningen vidare sin syn på hur en modern, ändamålsenlig indrivning bör bedrivas. Framställningen avser i första hand indrivning mot företag. I anslutning härtill överväger utredningen möjligheten att effektivisera handläggningen av de enskilda målen. Framställningen beträffande indrivningen mot företag tjänar som underlag för de överväganden som utredningen sedan gör i fråga om borgenärsfunktionerna uppskov, betalningsskyldighet för tredje man, konkurs samt ackord och annan eftergift.

Författningstekniskt har huvudparten av utredningens förslag fått komma till uttryck i en ny författning, indrivningslagen, med bestämmelser om de borgenärsuppgifter som utöver

20 Sammanfattning sou 1987:10

dem som är reglerade i utsökningsbalken aktualiseras vid indrivning av allmänna mål. Indrivningslagen skall ses som ett komplement till utsökningsbalken. Förslaget till indrivningslag innebär bl.a. att bestämmelserna om indrivning i uppbördslagen (1953:272) bryts ut från den lagen och förs till indrivningslagen. Det förslag till indrivningsförordning som utredningen lanserade i sitt betänkande Ds Fi 1984:4 har i förevarande sammanhang byggts ut. Vid sidan av indrivningslagen och indrivningsförordningen har utredningens arbete föranlett förslag till ändringar i ett stort antal författningar.

Utredningen vill här tillägga att det naturligtvis inte är nödvändigt att reglerna om behörig myndighet ges i lagform. Emellertid har den ordningen regelmässigt tillämpats i vart fall på exekutionsväsendets område. Utredningen kan exempelvis hänvisa till utsökningsbalken (2 kap. 30 § andra stycket), säkerhetslagen (1, 3 och 5 §§), lagen om preskription av skattefordringar m.m. (13 och 14 §§) och avräkningslagen (3 och ll §§). alla författningar som tillkommit under det senaste decenniet. Det är också naturligt med en ordning som innebär att ifrågavarande regler meddelas i nära ansluttill de materiella reglerna. För den enskilde är det ning till klar fördel att han lätt ser vilken mynuppenbarligen som är att betrakta som hans motpart. Avvikelsen från dighet den här principen i 2 kap. 3 § förordningen (1986:1346) med instruktion för skatteförvaltningen ser utredningen som en provisorisk lösning. Principen bör enligt utredningens uppfattning vara att borgenärsfunktioner som ofta utnyttjas och där kompetensen följaktligen genomgående bör kunna vara hög tilldelas en bestämd myndighet på regional nivå redan i för- -fattningen på området samt att övriga borgenärsfunktioner som kräver -- samlas hos RSV. specialistkompetens

Sammanfattning 21

Samverkan på regional och lokal nivå mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

o Samarbetet mellan kronofogdemyndigheten, å ena, och länsskattemyndigheten och andra uppdragsgivande myndigheter, å andra sidan, byggs ut. Formerna för samarbetet skall i fortsättningen fortlöpande ses över av RSV.

0 När ansökan om indrivning görs eller så snart som möjligt därefter skall länsskattemyndigheten och andra uppdragsgivande myndigheter underrätta kronofogdemyndigheten om de förfogar över information som bedöms vara av värde vid indrivningen.

0 Ansökan om indrivning får göras utan att ordinarie restföring avvaktas och den möjligheten bör myndigheterna utnyttja oftare än för närvarande.

0 Fasta samrådsgrupper och kontaktpersoner är lämpliga former för samverkan.

När en fordran är under indrivning tas det allmännas borgenärsintresse till vara av såväl kronofogdemyndigheten som länsskattemyndigheten och andra uppdragsgivande myndigheter. I vissa fall är de berörda myndigheternas aktiviteter dessutom Innebörden av anstånd och uppskov t.ex. är näraliggande. från den synpunkt i stort sett densamma. Anskattskyldiges stând med betalningen på grund av exempelvis taxeringsbesvär beviljas av skatte- eller avgiftsmyndigheten medan uppskov med betalningen i form av en beslutas av avbetalningsplan kronofogdemyndigheten. Det är bl.a. detta som gör samordav verksamhet till en viktig faktor för ningen myndigheternas effektiviteten i indrivningen. Det gäller att utnyttja resurserna bästa sätt. I överensstämmelse härmed bör dubbelarpå

22 Sammanfattning

bete undvikas och myndigheterna bör ställa den information som man har samlat in om en gäldenär till förfogande för varandra.

För del är det -- om man bortser kronofogdemyndigheternas från RSV -- förhållandet till som tilllänsskattemyndigheten drar sig det största intresset. Länsskattemyndighetens nära anknytning till indrivningsverksamheten följer redan av att det är denna myndighet som levererar det överlägset största antalet indrivningsuppdrag.

Från nu angivna utgångspunkter gör utredningen i betänkandet en närmare genomgång av förekommande samverkansformer och diskuterar behovet av förändringar.

Utredningen föreslår bl.a. att ett antal delvis föråldrade detaljbestämmelser om underrättelser från kronofogdemyndigheten skall upphävas och ersättas med ett bemyndigande för RSV att meddela närmare föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan kronofogdemyndigheten och de uppdragsgivande myndigheterna. Avsikten är att RSV fortlöpande skall se över formerna för informationsutbytet och kunna besluta om övergång från konventionella till ADB-baserade underrättelserutiner eller vice versa, avskaffa rutiner som inte längre behövs och införa nya sådana vid behov.

Ett annat förslag är införandet av en bestämmelse som ålägger uppdragsgivande myndighet att underrätta kronofogdemyndigheten när den förfogar över uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som kan antas vara av betydelse för indrivningen. Underrättelse lämnas när ansökan om indrivning görs eller så snart som möjligt därefter.

Sammanfattning 23

Vidare föreslås en författningsändring som klargör att myndigheterna kan ansöka om indrivning utan att avvakta ordinarie restföring. Denna möjlighet bör enligt utredningen utnyttjas oftare än för närvarande. Bakom förslaget ligger intresset att försöka minska tidsglappet mellan debitering, uppbörd och indrivning.

De närmare samverkansformerna på regional och lokal nivå mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet måste inom den av RSV uppdragna ramen bestämmas av myndigheterna i varje län. Utredningen vill dock förorda en viss formalisering av samarbetet. För att fästa myndigheternas uppmärksamhet på denna fråga föreslås att det av instruktionerna för skatteförvaltningen respektive exekutionsväsendet skall framgå att fasta samrådsgrupper och kontaktpersoner är exempel på lämpformer för samverkan. Av instruktionerna bör vidare liga framgå att samverkan, när det är lämpligt, skall äga rum genom samordnad handläggning under en bestämd tidsperiod av vissa mål eller ärenden (samordnade aktioner). Erfarenheterna av sådana aktioner är goda och myndigheterna bör därför fortsätta med dem.

RSV:s roll och ställning

o RSV är för närvarande centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet. Innebörden härav är något tveksam. Utredningen gör vissa uttalanden rörande RSV:s framtida roll i formellt avseende.

o RSV föreslås få en förstärkning för uppgiften att styra exekutionsväsendet.

24 Sammanfattning

o Den s.k. kronomålgruppen på RSV bör finnas kvar och liksom hittills ha en samordnande uppgift beträffande det allmännas processföring.

o Inom RSV skall samma enhet svara för styrningen i en borgenärsfråga gentemot såväl uppdragsgivande myndighet som kronofogdemyndigheten.

RSV har till uppgift att på olika sätt granska och utöva tillsyn över den operativa verksamheten hos kronofogdemyndigheten. Tillsynen utövas genom föreskrifter och råd, uppsökande verksamhet och andra former för styrning. Verket har vidare att företräda staten vid processer i s.k. kronomål. Inom RSV finns en särskild avdelning (avdelning E) för de uppgifter som rör exekutionsväsendet.

I formellt avseende är RSV centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet. I fråga om beskattningen däremot är RSV central förvaltningsmyndighet. Denna skillnad i RSV:s ställning är mera teoretisk än praktisk. Skillnaden beror på att kronofogdemyndigheten i sin huvuduppgift, dvs. den exekutiva verksamheten, varken är en domstol eller en förvaltningsmyndighet utan, som JO har uttalat, något mittemellan. en verkställande myndighet. Frågan om RSV:s ställning skall nu behandlas av den kommitté som med anledning av riksdagens beslut i december 1986 skall se över organisationen inom exekutionsväsendet. Utredningen behöver därmed inte överväga frågan ytterligare.

För RSV:s uppgift att styra kronofogdemyndigheterna behövs, enligt utredningens mening, en förstärkning. Olika möjligheter står härvid till buds. Utredningen föreslår för sin del att det till verksledningen knyts exekutionsrättslig sakkunskap. Förutom kontinuerligt expertstöd bör förstärkningen

Sammanfattning 25

utgöras av att kronofogdar, förslagsvis några myndighetschefer, hörs i frågor om den långsiktiga inriktningen av verksamheten.

Vidare föreslås att RSV genom den s.k. kronomålsgruppen på avdelning E också i fortsättningen skall ha en samordnande uppgift beträffande det allmännas processföring.

Den enhet inom RSV som i första hand besitter kompetens i en borgenärsfråga skall svara för styrningen gentemot såväl uppdragsgivande myndigheter som kronofogdemyndigheten. Härigenom undviker man att myndigheterna får dubbla budskap och alltså oklara styrsignaler från RSV.

Indrivning mot företag

o Kronofogdemyndighetens möjligheter att göra ett ändamålsenligt urval av mål för bearbetning skall förbättras.

0 Insamlingen av information om gäldenärens förhållanden skall i princip utföras i indrivningens inledningsskede och innefatta b1.a. uppgifter om förfallna skatter och avgifter som ännu inte överlämnats för indrivning.

0 Indrivningen mot gäldenärer mellan vilka det föreligger ett ekonomiskt samband skall samordnas.

o I komplicerade indrivningsfall skall en ekonom medverka i arbetet.

Möjligheterna att driva in ett skatte- eller avgiftsbelopp ökar i regel betydligt om de åtgärder som skall vidtas kan sättas in i nära anslutning till förfallodagen. Av den anled-

26 sammanfattning sou 1937:10

ningen är det av stor vikt i vilken turordning det allmänna såsom borgenär väljer att hantera sina fordringar. Urvalet av mål för bearbetning görs av kronofogdemyndigheten. På grund av brister i planeringsunderlaget är kronofogdemyndighetens möjligheter att göra ett ändamålsenligt urval emellertid begränsade. Utredningen föreslår därför att RSV skall undersöka möjligheterna att vidareutveckla urvalssystemet. Vad som bör utredas är b1.a. om det går att förse planeringsunderlaget med uppgifter om väntade restföringar, skönstaxerade belopp, slaget av restförda skatter och avgifter samt gäldenärernas branschtillhörighet.

Arbetet med att samla in uppgifter om gäldenärens förhållanden bör i princip utföras i indrivningens inledningsskede. Härigenom ökar förutsättningarna för att indrivningen skall få en riktig inriktning från början. Man kan t.ex. undvika att inleda tidsödande förhandlingar om uppskov och avbetalning med gäldenärer som egentligen bör försättas i konkurs. Under informationsinsamlingen bör kronofogdemyndigheten ställa långt gående krav på medverkan från gäldenärens sida. Den kanske viktigaste uppgiften som måste skaffas fram gäller gäldenärens totala skuld (s.k. skuldavstämning). Här räcker det inte med det restförda beloppet utan kronofogdemyndigheten skall också utreda företagets skatte- och avgiftssituation i övrigt.

Många gånger föreligger det ett ekonomiskt samband mellan ett och andra restförda -gäldenärsföretag personer fysiska eller juridiska. Här åsyftas i första hand delägare i handelsbolag och andra företrädare för juridiska personer. Men det kan också gälla t.ex. moder- resp. dotterföretag i en koncern. I dessa fall är det viktigt att indrivningsåtgärderna mot gäldenärerna samordnas. Förhandlingar om hur skulden skall regleras t.ex. får inte enbart röra den gäldenär som

Sammanfattning 27

för stunden är föremål för handläggning. Här bör kronofogdemyndigheten i stället verka för att en helhetslösning kommer till stånd.

Under senare år har kronofogdemyndigheterna tillförts ett antal ekonomtjänster. Komplicerade indrivningsfall bör aldrig handläggas utan biträde av en ekonom. Den sakkunskap som de besitter behövs vid bl.a. sådana analyser som fordras för att kronofogdemyndigheten skall kunna avgöra frågor om betalningsuppskov, säkerheter och ansökan om konkurs. Ekonomernas arbetsuppgifter har i viktiga delar den karaktären att det fordras ett nära samarbete mellan dem och olika handläggare hos den lokala skattemyndigheten och länsskattemyndigheten. Här gäller det bl.a. att undvika dubbelarbete. De utredningar som kronofogdemyndigheternas ekonomer gör kan nämligen avse förhållanden som redan är eller skall bli föremål för utredning av skattemyndigheternas handläggare.

Handläggningen av enskilda mål

0 Innebörden av verkställighet enligt utsökningsbalken bör preciseras och avgränsas mot borgenärsfunktionen i allmänna mål.

o Verkställighet av kvarstad bör utrustas med samma förmånsrätt som verkställighet av betalningssäkring.

0 Enskilda mål bör inte återredovisas till sökanden omedelbart efter ett misslyckat verkställighetsförsök utan liksom allmänna mål få ligga kvar hos kronofogdemyndigheten för bevakning.

För att -- så det nu är -- få till stånd en långt möjligt fullt opartisk och lika behandling av allmänna och enskilda

28 Sammanfattning

mål fordras först och främst att innebörden av verkställighet enligt utsökingsbalken preciseras och avgränsas mot borgenärsfunktionen i de allmänna målen. Till vissa delar kan det arbetet sägas vara utfört genom detta betänkande. I övrigt får saken tas om hand av RSV. Av vikt i det här sammanhanget är bl.a. att det förs ut information till de enskilda borgenärerna om vad de är garanterade under verkställigheten. RSV rekommenderas därför att ge ut en broschyr med information till dem som brukar ge in ansökningar om verkställighet i enskilda mål. Broschyren bör bl.a. innehålla en utförlig beskrivning av de åtgärder som vidtas under verkställigheten och också ta upp sambandet med kronofogdemyndighetens handläggning av allmänna mål.

Enligt nuvarande medför kvarstad -- till skilllagstiftning nad frân -- inte förmånsrätt. Om betalningssäkring någon egendom som har belagts med kvarstad för fordran senare utmäts för annan fordran skall egendomen dock anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens räkning. Att kvarstaden i och för sig inte medför förmånsrätt kan i vissa fall få följder som framstår som obilliga för kvarstadsborgenären. I samband med genomförandet av utsökningsbalken uttalades att en utredning av frågan om att utrusta kvarstad med förmånsrätt borde anstå till dess betalningssäkringslagen tillämpats under ytterligare någon tid och erfarenhet även vunnits av de nya bestämmelserna i utsökningsbalken om rättsverkningarna av kvarstad. Betalningssäkringslagen har nu tillämpats i mer än åtta år och utsökningsbalken i mer än fem år. SIU förordar för sin del att den nyssnämnda utredningen nu kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål. Vid utredningen bör man utgå från principen att allmänna och enskilda fordringar skall behandlas lika i förmånsrättshänseende. Verkställighet av kvarstad bör därför medföra samma rättsverkningar som verkställighet av betalningssäkring.

Sammanfattning 29

SIU föreslår vidare att det i ett senare sammanhang utreds om enskilda mål -- liksom allmänna -- kan få kvar hos ligga kronofogdemyndigheten för bevakning efter misslyckade verkställighetsförsök. En utjämning av denna skillnad mellan enskilda och allmänna mål skulle innebära ett viktigt steg på vägen mot en lika behandling av de båda målgrupperna. En ordning av det här slaget förutsätter emellertid att kronofogdemyndighetens rutiner för bl.a. bevakning och redovisning i enskilda mål är ADB-baserade. Annars blir rutinerna för tunga att administrera. För närvarande saknas sådana ADBrutiner. RSV bedriver för närvarande utvecklingsarbete på området men utbyggnaden av ADB-systemet ligger i dessa delar ett stycke fram i tiden. SIU tränger därför inte djupare in i den här frågan.

m.m. Uppskov

o Uppskovsinstitutet författningsregleras. Genom regleringen skall tillämpningen stramas upp och bli mer enhetlig.

0 Beslutsfunktionen skall liksom hittills ankomma på kronofogdemyndigheten.

o får utvidgas till att avse även en fordran för Uppskov vilken indrivning inte har begärts under förutsättning att den har förfallit till betalning.

vid indrivning av skatter och avgifter får kronofogdemyndigheten medge gäldenären uppskov med betalningen. Uppskovet kan avse hela den restförda skulden eller en del av denna. Det vanligaste är att uppskovet ges formen av en avbetalningsplan. Uppskovsinstitutet är i det närmaste oreglerat.

30 Sammanfattning sou 1937:10

Utredningen föreslår nu att uppskovsfrågorna regleras. Redan uppskovens omfattning och praktiska betydelse i indrivningen utgör skäl för en sådan reglering. Till detta kommer intresset av att strama upp och göra tillämpningen av institutet mer enhetlig. I sammanhanget kan nämnas att det näraliggande institutet anstånd redan är föremål för en omfattande reglering.

Enligt förslaget skall beslutsfunktionen liksom hittills ankomma på kronofogdemyndigheten. Uppskov skall endast få medges om det kan anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande, om det är påkallat av sociala skäl med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller i avvaktan på att en ansökan om anstånd eller begäran om omprövning av skatt inges till eller prövas av skatte- eller avgiftsmyndigheten. Härvid förutsätts att i princip varje beslut om uppskov skall föregås av en omsorgsfull utredning angående gäldenärens förhållanden. Vidare föreslås regler om b1.a. innebörden av ett beslut om uppskov.

Enligt lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m. (säkerhetslagen) får kronofogdemyndigheten ta emot säkerhet i samband med uppskov. Denna rätt är emellertid begränsad till som har lämnats över för indrivning. Uppskov befordringar gränsas i praktiken i överensstämmelse härmed. Utredningen nu att får -föreslår kronofogdemyndigheten bevilja uppskov och ta säkerhet -- även i om som inte har fråga fordringar överlämnats under förutsättning att de är förfallna till betalning. Bakgrunden till förslaget är att kronofogdemyndigheten -- som det är i -- då och då erbjuds säkerhet också dag för sådana fordringar men av formella skäl måste tacka nej till erbjudandet i den delen. Detta kan naturligtvis leda till förluster för det allmänna. Eftersom utvidgningen av

SOU 1937:10 Sammanfattning 31

tillämpningsområdet begränsas till förfallna fordringar bör de nya reglerna inte medföra några negativa konsekvenser för uppbördsförfarandet.

Betalningsskyldighet för tredje man

0 Kronofogdemyndigheten ges behörighet att föra processer i tingsrätt om betalningsskyldighet för tredje man beträffande skatter och avgifter m.m.

o Det tidigare tillämpade förfarandet i fråga om handelsbolag att beskattningsmyndigheten fastställer en bolagsmans betalningsskyldighet för mervärdeskatt bör återupptas.

vid indrivning av skatter och avgifter kan betalningsanspråk i vissa fall riktas även mot annan än den som är skatt- eller avgiftsskyldig, dvs. mot tredje man. Utredningens överväganden om hur det allmänna bör göra tredjemansansvaret gällande har främst avsett hur och i vilket skede som ansvaret skall aktualiseras, vilken utredning som behövs för att få ansvaret fastställt, samt processbehörigheten. De bestämmelser som övervägandena gällt är bl.a. 77 a § uppbördslagen (1953:272) och därmed jämställda lagrum (företrädaransvaret) och 13 kap. 2 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385).

Avsikten bakom de här aktuella reglerna är uppenbarligen att betalningsansvaret i normalfallet skall göras gällande sekundärt, dvs. först sedan det konstaterats att den skatt- eller avgiftsskyldige underlåtit att betala på förfallodagen. Frivilliga uppgörelser bör eftersträvas. I likhet med andra borgenärer bör staten alltså i första hand försöka få betalt genom utomprocessuella aktiviteter. Bl.a. bör kronofogdemyndigheten föra förhandlingar om betalning i anslutning till

32 Sammanfattning sou 1937:10

indrivningsarbetet mot den primärt ansvarige. För att stärka kronofogdemyndighetens förhandlingsposition föreslår utredatt myndigheten själv skall få väcka talan om betalningen ningsskyldighet inför domstol. Den behörigheten har t.o.m. 1986 tillkommit -- och beträffande vissa fordlänsstyrelsen RSV -- och finns fr.o.m. 1987 endast hos RSV men med ringar möjlighet att delegera uppgiften till länsskattemyndigheten.

En särskild fråga som tagits upp till behandling i detta är den om hur betalningsansvaret för en bolagsman sammanhang i ett skall fastställas beträffande skatter och handelsbolag Frågan har stor praktisk betydelse beträffande avgifter. mervärdeskatt. Att är betalningsskyldig för bolagsmannen skatter och som bolaget följer av 2 kap. avgifter påförts 20 om handelsbolag och enkla bolag. Fast- § lagen (1980:1102) ställelseförfarandet finns det inte några regler om. Enligt från man i i om rekommendationer RSV går tillämpningen fråga mervärdeskatt till väga på det sättet att länsskattemyndigheten låter väcka talan om betalningsansvar mot bolagsmannen vid allmän domstol. Utredningen har emellertid den uppfattgällande rätt skall ningen att betalningsskyldigheten enligt fastställas av Ett sådant förfarande länsskattemyndigheten. av men frångicks sedan tillämpades tidigare länsstyrelsen, det underkänts av JK. Utredningen föreslår nu att förfarandet och att RSV utfärdar nya rekommendationer i återupptas ämnet.

Konkurs

0 att besluta om konkursansökan flyttas från Behörigheten länsskattemyndigheten till kronofogdemyndigheten.

SOU 1987=10 Sammanfattning 33

o Kronofogdemyndighetens behörighet som borgenärsföreträdare under konkurs lagfästs och utvidgas till att avse också tvister inför domstol.

0 I fall då ett konkursbo vill processa inför domstol skall vissa kostnadsgarantier kunna ställas av kronofogdemyndigheten.

Konkursansökan är ett viktigt medel i skatteindrivningen. Den formella behörigheten att besluta om sådan ansökan tillkommer länsskattemyndigheten beträffande de allra flesta medelsslagen. Reellt utövas emellertid beslutsfunktionen av kronofogdemyndigheten. Med hänsyn till den nära anknytningen mellan åtgärden att begära en gäldenär försatt i konkurs och kronofogdemyndighetens övriga indrivningsåtgärder är detta enligt utredningen det riktiga. Men det är en brist att lagtexten inte speglar den ordning som faktiskt tillämpas. Utredningen föreslår därför att kronofogdemyndigheten ges egen behörighet att ansöka om en gäldenärs försättande i konkurs. Härigenom uppnås en i formellt avseende mera smidig och mindre

byråkra-

tisk ordning.

Frânsett regler om upprättande av bevakningsinlaga har det intill utgången av 1986 saknats bestämmelser om vem som i olika hänseenden är behörig att företräda det allmänna under en konkurs. Utvecklingen har emellertid blivit den att borgenärsfunktionen -- i om som bevakas av kronofråga fordringar -- i allt utövas av denna. Detta fogdemyndigheten väsentligt gäller även klanderprocesser och andra tvister inför domstol. Fr.o.m. 1987 ankommer de här aktuella borgenärsuppgifterna i princip på RSV.

Utredningen anser att uppgifterna som borgenärsföreträdare under konkurs bör handhas av kronofogdemyndigheten. Den sak-

34 Sammanfattning sou 1937:10

liga kompetensen på konkursrättens område är visserligen tills vidare ojämnt fördelad hos kronofogdemyndigheterna och finns i första hand representerad hos dem som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Som en följd av organisationsförändringen inom exekutionsväsendet bör borgenärsfunktionen under konkurs emellertid kunna utföras fullt effektivt och ändamålsenligt över hela landet. Utredningens förslag innebär att kronofogdemyndighetens behörighet skall omfatta också tvister inför domstol.

Utredningen föreslår vidare att kronofogdemyndigheten, när ett konkursbo vill väcka talan i domstol, skall ha behörighet att ställa säkerhet i form av borgen för den skada som

dels

kan tillfogas motparten om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd beviljas, gentemot boet åta sig betalningsansvar

dels

för de rättegångskostnader som boet kan bli skyldigt att betala i målet. Bakgrunden till förslaget är att en konkursförvaltare ibland kräver att staten -- när staten är den att vinna -borgenär som ekonomiskt kan komma på processen ställer sådana garantier. Saken aktualiseras bl.a. om konkursboet saknar eller endast har begränsade sådana tillgångar och riskerar att hamna på obestånd om målet skulle förloras och boet blir skyldigt att betala motpartens rättegångskostnader. Enligt nuvarande praxis anses utfärdandet av garantier vara en uppgift som ankommer på länsskattemyndigheten.

Ackord och annan eftergift

o Skatter och avgifter skall kunna efterges av sociala skäl.

o Förutsättningarna för antagande av ackordserbjudande preciseras.

Sammanfattning

0 Fråga om eftergift skall prövas av kronofogdemyndigheten medan fråga om ackord skall prövas av länsskattemyndigheten.

På skatteområdet finns för närvarande regler om ackord som nära ansluter till ackordslagen (1970:847) och vad som i allmänhet gäller om ackord. Länsskattemyndigheten är ackordsmyndighet beträffande alla viktiga medelsslag utom tull, där motsvarande funktion utövas av generaltullstyrelsen. Däremot saknas regler om eftergift på skatteområdet.

I fråga om ackord och annan eftergift har utredningen inte stannat vid en prövning av vilken myndighet som skall utöva borgenärsfunktionen, utan också behandlat de materiella reglerna. Övervägandena inbegriper bl.a. den under senare år väckta tanken på åtgärder för ekonomisk rehabilitering samt frågan om de s.k. bonnackorden. Ekonomisk rehabilitering är ett samlingsbegrepp för åtgärder som syftar till att göra kroniska gäldenärer till normala skattebetalare. Bonnackord kan vara en sådan åtgärd. Med bonnackord avses en överenskommelse mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären om att viss del av skulden skall betalas medan resterande belopp skall skrivas av. Avsikten är därvid att det avskrivna beloppet inte skall bli föremål för ytterligare indrivningsåtgärder och överenskommelsen är på det sättet eftergiftsliknande.

Utredningen har funnit att skatte- och avgiftsfordringar behöver kunna efterges inom vidare ramar än för närvarande. Behovet gäller främst fall där ett avstående ingår i en ekonomisk rehabilitering av en gäldenär. Här är det i regel -fråga om fysiska personer ofta sådana som tidigare har drivit rörelse och därefter tagit eller avser att ta anställ- -- utan att klara sina ofta skuldning möjlighet betydande bördor. Betalningsoförmågan kan ha samband med sjukdom eller

36 Sammanfattning sou 1987:10

hög ålder. I ett litet antal sådana fall behövs eftergiftsmöjligheten som ett incitament för gäldenären att t.ex. ta anställning, börja amortera en del av skulden, undvika framtida restföringar etc. samt för att lätta på det psykiska trycket av en hopplös skuldsituation. Ackord passar inte särskilt väl för detta slag av gäldenärer.

Mot av det som nu har sagts föreslår utredningen att bakgrund det införs en möjlighet att efterge skatte- och avgiftsfordvid sidan av ackordsinstitutet. Sådana bestämmelser ringar finns redan beträffande vissa andra medelsslag (avskrivningskungörelsen). Dessa kan enligt utredningens mening användas som mönster. Eftergift skall sålunda kunna medges, helt eller delvis, när det av gäldenärens sjukdom eller därmed på grund orsak eller av annan anledning är uppenbart obiljämförlig ligt att kräva betalning. Det förutsätts att eftergiftsinstitutet kommer att tillämpas återhållsamt av myndigheterna.

Beträffande förutsättningarna för ackord har utredningen från de inom finansdepartementet vilande förslagen utgått till nya bestämmelser om skatteackord som företagsobeståndskommittén lagt fram i betänkandet SOU 1979:91. Utredningen biträder förslag att ett ackordsföretagsobeståndskommitténs skall kunna antas om det anses fördelaktigt i erbjudande med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekujämförelse tivt förfarande. Det är en precisering av nuvarande krav på att skall vara till fördel för det allmänna. ackordsförslaget Däremot har inte funnit anledning att vidhålla utredningen om att det särskilda villkoret för s.k. underhandsförslaget skall Även i fortsättningen bör alltså krävas ackord utgå. från berörda borgenärer för att ett sådant samtycke samtliga ackordserbjudande skall kunna antas.

Sammanfattning 37

Beträffande frågan om beslutsmyndighet har utredningen beaktat att eftergiftsinstitutet i huvudsak är avsett för fysiska personer som inte driver rörelse och att skälen för eftergift främst skall vara av social karaktär. Ett sådant institut torde bäst kunna hanteras av kronofogdemyndigheten. Ackordsinstitutet åter skall liksom hittills vara i huvudsak tilllämpligt på företag vid rekonstruktioner. Eftersom anknytningen till skatteförvaltningen är starkare i fråga om företag än beträffande fysiska personer som inte driver rörelse bör länsskattemyndigheten liksom hittills vara ackordsmyndighet.

Ekonomiska konsekvenser m.m.

Utredningens förslag, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1988, innebär totalt sett att det direkta ekonomiska resultatet av indrivningsverksamheten förbättras.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

till

Förslag

Indrivningslag

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Tillämgningsomrâde

1 § Denna lag gäller, med de jämkningar som följer av 6, 15 och 21 §§, vid handläggning hos en kronofogdemyndighet av ett allmänt mål om verkställighet. Handläggningen av ett sådant mål kallas indrivning. Bestämmelser om vad som avses med allmänt mål finns i 1 kap. 6 § utsökningsbalken.

Gäldenärsutredning

2 § Utöver vad som följer av 4 kap. 9 § utsökningsbalken skall kronofogdemyndigheten göra den utredning om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av frågan om indrivningsåtgärd.

Införsel

3 § Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum för l. skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördslagen (1953:272), samt skatt enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt, 2. skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt samt skatt och avgift, som anges i 1 kap. 1 § första stycket lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,

40 Författningsförslag sou 1987:10

3. skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, 4. avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift samt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 5. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 6. fordran på grund av betalningsskyldighet som någon har blivit ålagd med stöd av lagrum som anges i 14 § 2 nedan eller enligt 12 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar, 7. ränta, restavgift, skattetillägg, tilläggsavgift, avgiftstillägg, förseningsavgift eller annan avgift som påförts med stöd av bestämmelse i författning enligt 1-6 ovan.

Uppskov

4 § Kronofogdemyndigheten får bevilja uppskov med betalning eller med viss indrivningsåtgärd 1. om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande eller 2. om det är påkallat av sociala skäl med hänsyn-till gäldenärens personliga förhållanden eller 3. i avvaktan att ansökan om anstånd med betalning eller på om omprövning av skatt eller avgift inges till eller begäran prövas av länsskattemyndigheten eller annan myndighet. med betalning kan bestå i att gäldenären får rätt Uppskov att betala sin skuld i poster som förfaller vid olika tidpunkter (avbetalning).

S § Vid prövning av fråga om uppskov skall kronofogdemyndigheten ha tillgång till uppgifter om och i vilken mån gäldenären står i skuld även för annan fordran som förfallit till betalning, men för vilken indrivning inte har begärts.

Författningsförslag 41

Utan hinder av första stycket får uppskov beviljas beträffande ett mindre belopp eller under en kort tid eller när det i annat fall framstår som obehövligt att ha tillgång tili sådana uppgifter som avses här.

6 § Uppskov får utvidgas till att avse även en fordran för vilken indrivning inte har begärts under förutsättning att den har förfallit till betalning.

7 § Skall för mycket erlagd skatt, tull eller avgift återbetalas eller annars utbetalas till gäldenären, får beloppet tas i för betalning av en skuld utan hinder av att anspråk uppskov beviljats för denna.

8 § Uppskov får omedelbart återkallas om gäldenären underlåter att betala löpande skatter och avgifter allteftersom de förfaller eller om det i annat fall förekommer anledning till det. Gäldenären behöver inte underrättas om att ett uppskov har återkallats.

Säkerhet

9 § I samband med att uppskov beviljas får kronofogdemyndigheten ta emot säkerhet som gäldenären, eller, där gäldenären kan antas det, annan erbjuder sig att ställa. medge

10 § Säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagshypotek. skall ställas såsom för egen skuld. Om den ställs av Borgen tvâ eller flera gemensamt skall den vara solidapersoner risk.

ll skall vid mottagande av säkerhet § Kronofogdemyndigheten besluta under vilka förutsättningar säkerheten får tas i

42 Författningsförslag sou 1937:10

anspråk. Beslutet får ändras, när omständigheterna föranleder till det.

12 § Sedan kronofogdemyndigheten beslutat att ta säkerhet i anspråk gäller, om säkerheten utgörs av 1. pant, att den får tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom, 2. borgen, att den genast får utsökas och att härvid bestämmelserna om indrivning i denna lag gäller i tillämpliga delar samt att införsel får äga rum om det är medgivet beträffande den fordran som säkerheten avser, 3. ett företagshypoteksbrev, att utmätning genast får ske i den egendom som omfattas av företagshypoteket, även när detta gäller i annan näringsverksamhet än gäldenärens.

Betalningsskyldighet för tredje man

13 § Kronofogdemyndigheten skall, så snart anledning till det förekommer, undersöka om betalningsskyldighet för tredje man kan göras gällande på grund av bestämmelse som anges i 14 §.

14 § Betalningsskyldighet som avses i 13 § skall grundas på 1. 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, 2. 77 a § uppbördslagen (1953:272), 17 § 1 mom. tredje lagen (1958:295) om sjömansskatt, 48 a § lagen stycket (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragser- 5 kap. 17 § lagen (1984:151) om punktskatter och sättningar, prisregleringsavgifter eller 21 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 3. bestämmelse i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Författningsförslag

15 § Kronofogdemyndigheten får föra talan vid tingsrätten om sådan betalningsskyldighet som anges i 14 §. Om det är lämpligt får kronofogdemyndighetens talan utvidgas till att avse även en fordran för vilken indrivning inte har begärts, under förutsättning att den har förfallit till betalning. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

Konkurs

16 § Kronofogdemyndigheten får föra talan vid tingsrätten om att gäldenären skall försättas i konkurs. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

l7 § Vid prövning av fråga om konkursansökan mot gäldenären skall kronofogdemyndigheten ha tillgång till uppgifter om och i vilken mån gäldenären står i skuld även för annan fordran som förfallit till betalning, men för vilken indrivning inte har begärts. Utan hinder av första stycket får konkursansökan göras om beloppet som redan överlämnats för indrivning är betydande eller om det med hänsyn till möjligheten att återvinna egen- g dom eller av annat skäl framstår som obehövligt att ha tillgång till sådana uppgifter som avses här.

18 § Har det allmänna en fordran hos en gäldenär som försatts i konkurs skall kronofogdemyndigheten göra gällande fordringen i konkursen och även i övrigt bevaka den rätt i denna som med anledning av fordringen tillkommer det allmänna. Uppgiften att bevaka det allmännas rätt i konkursen innefattar behörighet att

44 Författningsförslag sou 1937:10

l. företräda det allmänna då konkursförvaltaren hör särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor, 2. föra det allmännas talan i fråga om återvinning, 3. klandra utdelningsförslag och redovisning, 4. vidta de övriga åtgärder som behövs för att det allmännas rätt skall tas till vara. Vid tvister inför domstol är kronofogdemyndighetens behörighet begränsad till tingsrätten. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

Eftergift

19 § Betalningsskyldighet för fordran kan bortfalla helt eller delvis genom eftergift. Bestämmelser om att betalningsskyldighet för skatt eller kan bortfalla helt eller delvis genom ackord finns i avgift lagen (1988:000) om skatteackord.

20 § Kronofogdemyndigheten får meddela beslut om eftergift om det av gäldenärens sjukdom eller av annan anledpå grund är att betalningsskyldigheten kvarning uppenbart obilligt står. I ett ärende om eftergift skall den uppdragsgivande myndig-_ heten beredas tillfälle att yttra sig, om det inte framstår som obehövligt.

Övriga bestämmelser

21 För tillämpning av bestämmelserna i 13-20 §§ förutsätts § att tillkommer staten och inte grundas på studiefordringen får föreskriva att nämnda stödslagen (1973:349). Regeringen bestämmelser skall även på annan fordran som hos tillämpas handläggs som allmänt mål. kronofogdemyndigheten

sou “1987 : 10 Författnings förs lag 45

22 § Kronofogdemyndighetens beslut att ta säkerhet i anspråk enligt 12 § får överklagas. Härvid tillämpas bestämmelserna om besvär över motsvarande beslut enligt utsökningsbalken. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

u Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Genom lagen upphävs lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar, m.m.

46 Författningsförslag sou 1937:10

till _____________ Förslag Lag om ändring i utsökningsbalken

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att l kap. 3 §, 2 kap. 3.5 och 30 §§, 4 kap. 8, 27 och

dels

36 §§, 15 kap. 7 § samt 16 kap. 1 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse, att i balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap.

dels

31 och 32 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Föreslagen lxdelse lxdelse

1 kap. 3§

Verkställighet åvilar Verkställighet åvilar krokronofogdemyndighet. nofogdemyndighet och sker med hjälp av det register som avses i utsökningsregisterlagen (1986:617). Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman hos kronofogdemyndigheten (förrättningsman).

2 kap. 3§

kronofogdemyn- Ansökan skall göras hos gm behörig dighet finns bestämmelser i 4 kronofogdemyndighet som är kap. 8 §, 15 kap. 7 § samt 16 behörig enligt bestämmelserna 1 och 10 i 4 kap. 8 §, 15 kap. 7 §

kap. gå.

eller 16 kap. 1 eller 10 Å.

SOU1987:l0 47 Författningsförslag

Vid tillämpning av denna balk skall med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Är en ansökan i de hänseen- Är en ansökan så bristfälden som avses i 1 eller 2 § lig att den ej kan läggas eller annars så bristfällig till grund för prövning i sak att den ej kan läggas till och efterkommer sökanden ej grund för prövning i sak och föreläggande att avhjälpa efterkommer sökanden ej före- bristen, skall ansökningen läggande att avhjälpa bris- avvisas. ten, skall ansökningen avvi- SBS. 30 § 30 § (första stycket) Bestämmelserna i 1 och Bestämmelserna i l och 2 §§, 3 § första stycket, 4 § 2 §§, 4 § första stycket, 5 § samt 10 § andra stycket gäl-

ggg 10 § andra stycket gäller ler ej i allmänt mål. I fråga

ej i allmänt mål. I fråga om om sökanden i sådant mål sökanden i sådant mål gäller gäller ej 6 § och ej heller ej 6 § och ej heller 29 § i 29 § i fall då exekutionstifall då exekutionstiteln teln upphävs. upphävs.

30 § (tredje stycket) h)F -09

I allmänt mål anses ansökan I allmänt mål anses, utom i gjord, när indrivningshand- fall som avses i tredje lingarna har kommit in till stycket, en ansökan gjord när

48 Författningsförslag

kronofogdemyndigheten eller, målet har förts in i utsökom myndigheten är ansluten ningsregistret och uppgiftertill systemet för automatisk na är tillgängliga för kronodatabehandling inom exeku- fogdemyndigheten. tionsväsendet, när indriv- Uppkommer fråga om avvishar förts in ning dessförinnan skall ansöningsuppdraget in och uppgifterna kan dock anses gjord när

sxstemet

är för indrivning har begärts hos tillgängliga kronofogden myndighet som har att demyndigheten. föra in målet i registret. Är saken brådskande och därför ansökan hos en görs kronofogdemyndighet som enligt 4 kap. 8 § är behörig att pröva fråga om utmätning anses ansökan gjord när ansökningshandlingarna kommit in till mzndigheten. Närmare bestämmelser om ansökan i och registrering i utsökningsregistret av allmänt mål samt på vilka grunder sådant mål skall tilldelas viss kronofogdemyndighet meddelas av regeringen.

30 § (andra U0 k) 0!

sticket)

Sökanden i allmänt mål Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyn- företräds av kronofogdemxn- I tvist som avses i digheten utom i fall som digheten.

Författningsförslag

4 kap. 20-23 och 26 §§, 9 avses i andra stycket. kap. 11 § tredje stycket och Uppkommer fråga om avvis- 13 kap. 7 § andra stycket ning enligt 2 kap. 5 § eller samt vid utförande av talan i görs invändning mot verkstälöverklagat utsökningsmål lighet enligt 3 kap. 21 § företräds dock sökanden företräds sökanden av den

i

allmänt mål av riksskattever- myndighet som ansökt om inket. I tvist som avses i drivning. 4 kap. 20-23 och 26 §§, 9 kap. 11 § tredje stycket och 13 kap. 7 § andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål företräds dock sökanden av riksskatteverket.

4 kap. 8 §

Utmätning söks hos den

En utmätnins 2%:

kronofogdemyndighet i vars den kronofogdemyndighet i 33 distrikt gäldenären har sitt vars distrikt gäldenären har hemvist. sitt hemvist. Utmätning av egendom som ej om utmätning av egen-

Fråga

finns i det distrikt där dom som ej finns i det distgäldenären har sitt hemvist rikt där gäldenären har sitt även sökas hos kronofog- hemvist även krono-

får Erövas 31

demyndigheten i det distrikt fogdemyndigheten i det distdär egendomen finns eller, i rikt där egendomen finns fråga om fartyg eller luft- eller, i fråga om fartyg fartyg, dit det väntas. Ut- eller luftfartyg, dit det

mätning av fartyg även väntas. Fråga om utmätning av får

sökas där fartyget har sin fartyg även av krono- Erövas hemort. Utmätning av fordran där fartyget fogdemyndigheten

Författningsförslag

eller annan rättighet har sin hemort. om

får Fråga

också sökas där sekundogälde- utmätning av fordran eller nären eller annan förpliktad annan rättighet också Erövas finns, även om fordringen av kronofogdemyndigheten där eller rättigheten skall anses sekundogäldenären eller annan finnas i annat distrikt. förpliktad finns, även om Utmätning av lön eller annan fordringen eller rättigheten förmån som avses i 7 kap. skall anses finnas i annat

om gäldenären ej har distrikt. Fråga om utmätning

gökå, hemvist här i riket, där av lön eller annan förmån som arbetsgivaren eller annan som avses i 7 kap. Erövas, om utger förmånen finns. gäldenären ej har hemvist här i riket, av kronofogdemxndigheten i det distrikt där arbetsgivaren eller annan som utger förmånen finns. Har utmätning sökts hos kronofogdemyndighet som ej är behöenligt första eller andra stycket, får myndigheten likväl rig i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 6 kap. 12 § innan målet enligt 2 kap. 4 § första stycket överlämnats till kronofogdemyndighet som är behörig.

27 §1

Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftintecknade reservdelar till luftfartyg eller fast fartyg, egenom anses egendomen omedelbart utmätt. Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronoinom två månader från det att domstolens fogdemyndigheten beslut vann laga kraft. Begäran om försäljning görs Begäran om försäljning görs hos en kronofogdemyndighet hos en kronofogdemyndighet som enligt 8 § är behörig att som enligt 8 § är behörig att

1 Senaste lydelse 1983:165.

Författningsförslag 51

ta ansökan om utmätning. röva frå a om utmätning. ugg Försäljning av fast egendom Försäljning av fast egendom skall dock begäras hos krono- skall dock begäras hos kronofogdemyndigheten i det dist- fogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns. rikt där egendomen finns. Denna myndighet får överlämna Denna myndighet får överlämna målet till annan kronofogde- målet till annan kronofogdemyndighet, om det behövs för myndighet, om det behövs för att samordna verkställigheten att samordna verkställigheten mot en gäldenär. mot en gäldenär.

Bestämmelserna i 10 § gäl- Bestämmelserna i 10 § gäller ej i allmänt mål. I så- ler ej i allmänt mål. dant mål skall utmätning ske så snart som möjligt efter den tidpunkt som anges i 2 kap. 30 § tredje stycket om ej uppskov beviljas med betalningen eller annat särskilt skäl föreligger i målet.

15 kap.

Införsel söks hos den om införsel av

Fråga Erövas

kronofogdemyndighet i vars den kronofogdemyndighet i distrikt gäldenären har sitt vars distrikt gäldenären har hemvist. Har gäldenären ej sitt hemvist. Har gäldenären hemvist här i riket, ej hemvist här i riket är görs där arbetsgivaren kronofogdemyndigheten i det ansökningen finns. distrikt där arbetsgivaren finns behörig.

52 Författningsförslag

16 kap. 1§

av förplik- om verkställighet av

Verkställighet Fråga

telse för förpliktelse för tidigare tidigare ägare eller ägare eller nyttjanderättshanyttjanderättshavare att från fast vare att flytta från fast flytta egendom, bostadslägenhet eller annat egendom, bostadslägenhet i byggnad (avhysning) eller annat utrymme i byggnad utrymme söks hos den (avhysning) av den kronofogdemyn- grövas i vars distrikt sva- kronofogdemyndighet i vars dighet randen har sitt hemvist. distrikt svaranden har sitt

får även sökas hos hemvist. Kronofogdemyndighe- Avhysning i det ten i det distrikt där verkkronofogdemyndigheten distrikt där verkställigheten ställigheten skall ske är

skall ske. också behörig.

i annat fall om verkställighet i

Verkställighet Fråga

i för- annat fall än som avses i 1 § än som avses 1 § av som avser betal- av förpliktelse som ej avser pliktelse ej samt verk- betalningsskyldighet samt ningsskyldighet av beslut om kvar- verkställighet av beslut om ställighet eller annan säkerhetsåt- kvarstad eller annan säkerstad söks hos den hetsåtgärd av den gärd kronofogde- Erövas i vars distrikt kronofogdemyndighet i vars myndighet har sitt hemvist distrikt svaranden har sitt svaranden är i hemvist eller egendom som är eller egendom som fråga i finns eller där verkfinns eller där verkställig- fråga med fördel kan ställigheten annars med förheten annars rum. del kan äga rum. äga

träder i kraft den 1 juli 1988. Denna lag

Författningsförslag

till Förslag Lag om ändring uppbördslagen (1953:272)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)1 att 60-64 och 66 §§ skall upphöra att gälla, gglâ att rubriken närmast före 58 § skall utgå,

dels

del: att rubriken närmast före 65 § skall lyda Avkortning av skatt,

dels att 59, 67, 74 och 86 §§ samt rubriken närmast före 74 §

skall ha nedan angivna lydelse, att det närmast före 59 § skall föras in en rubrik av

dels

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Indrivning av skatt

59 §2

Det åligger kronofogdemyn- Skatt som inte har betalats digheten att verkställa in- in i tid och ordning som är drivning av skatt. Därvid får föreskriven i denna lag skall verkställighet enligt utsök- överlämnas till kronofogdeningsbalken äga rum. myndigheten med begäran om Bestämmelserna om indriv- indrivning. ning av skatt skall också Om indrivning av skatt tillämpas på indrivning av gäller särskilda bestämmelkvarskatteavgift, restavgift, Dessa skall tillämpas ser. tilläggsavgift, förseningsav- också på kvarskatteavgift, gift och ränta enligt denna restavgift, tilläggsavgift, lag. förseningsavgift och ränta 8v enligt denna lag.

1 1972:75. Lagen omtryckt Senaste lydelse av 66 § 1981:839. Lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1981:839.

54 Författningsförslag

Det som sägs i första och andra styckena gäller också ifråga om staten tillkommande fordran för vilken verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum utan föregående dom. För sådan fordran tas restavgift ut enligt 58 § 1 mom. Under tid när fordringen är hos kronofogdemyndigheten beräknas inte ränta, som på grund av särskild föreskrift skall tas ut efter förfallodagen.

67 §3

Fråga om avkortning ggh Fråga om avkortning av av skatt, kvar- skatt, kvarskatteavgift eller avskrivning skatteavgift eller ränta ränta prövas av länssskatteprövas av länsskattemyndighe- myndigheten eller, om belogten. pet överlämnats till kronofogdemyndigheten med begäran om indrivning, av denna.

Avskrivning medför icke ändring av betalningsskyldighet enligt denna lag.

över debitering, Tillsyn över debitering och Tillsyn indrivning och redovisning av redovisning av skatt. skatt.

3 Senaste lydelse 1986:1288.

Författningsförslag 55

74 §4

Underlåter lokal skatte- Underlåter lokal skattemynmyndighet eller dighet att inom föreskriven kronofogdemyndighet att inom föreskri- tid fullgöra sina åligganden ven tid fullgöra sina ålig- enligt denna lag eller lagen ganden enligt denna lag eller (1984:668) om uppbörd av lagen (1984:668) om uppbörd socialavgifter från arbetsgiav socialavgifter från vare, skall länssskattemynarbetsgivare, skall läns- digheten, när det blivit skattemyndigheten, när det känt, omedelbart vidtaga de blivit känt, omedelbart vid- åtgärder som förhållandena taga de åtgärder som för- kunna föranleda. hållandena kunna föranleda.

86 §4

l mom. Talan får ej föras Följande beslut enligt mot länsskattemyndighetens denna lag får inte överklabeslut enligt 55 § 1 mom. gas 2 första stycket, 55 § 2 mom. 1. beslut av länsskattemynandra stycket eller 85 § l digheten mom. andra stycket. heller 55 § 1 mom. förs-

Ej al enligt

får talan föras mot annat ta stycket, 55 § 2 mom. andra beslut av länsskattemyndighet stycket eller 85 § l mom. i om anstånd med inbe- andra stycket,

fråga

talning av skatt eller mot om anstånd med inbetal-

§1

länsskattemyndighets beslut ning av skatt i annat fall, rörande framställning om om revision enligt 78 §

gl

försättande i konkurs, l mom.,

ackordsförslag, avskrivning gl om föreläggande av

av skatt, revision enligt vite, 78 § l mom. eller föreläggan- 2. beslut av riksskatteverde av vite. EEE enligt 49 § 2 a mom.

gl

4 Senaste lydelse 1986:1288.

56 Författningsförslag

annat beslut av läns- eller 55 § 2 mom. tredje got skattemyndighet än som avses stycket,

i första stycket förs talan gl om revision,

hos kammarrätten genom be- om föreläggande av

El

svär. vite. 2 mom. Har riksskatteverket Annat beslut av länsskattebeslutat om revision eller myndigheten än som avses i föreläggande av vite första stycket får

får överklagas

talan ej föras mot beslutet. hos kammarrätten genom be- Talan får ej heller föras mot svär. beslut enligt 49 § 2 a mom. eller 55 § 2 mom. tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Förekommer i eller annan författning hänvisning till lag föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna eller annan författning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Författningsförslag

till Förslag Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om bötesverkställighetslagen (1979:189) dels att 7, 9 och 11-13 §§ skall upphöra att gälla,

dels att l, 6, 10 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lvdelse

1§1

Bötesstraff verkställs genom uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske. Lagens bestämmelser om Lagens bestämmelser om böter gäller också vite. böter gäller också vite. Bestämmelserna i 1-13 §§ Bestämmelserna i 1-6 och gäller dessutom sådan sär- 10 §§ gäller dessutom sådan skild rättsverkan av brott särskild rättsverkan av brott som innefattar betalnings- som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs i skyldighet. Vad som sägs i lagen om dom gäller även lagen om dom gäller även beslut. beslut.

6§

Skall uppbörd ske eller Skall uppbörd ske

gi inte har uppbörd gi lett till full eller har uppbörd inte lett

betalning, skall böterna till full betalning, skall drivas in genom kronofogde- böterna överlämnas till myndighetens försorg. Indriv- kronofogdemyndigheten med ningen sker på grund av dom, begäran om indrivning. Om godkänt föreläggande eller indrivning av böter gäller saköreslängd. särskilda bestämmelser.

1 Senaste lydelse 1983:352.

58 Författningsförslag sou 1987:10

10 §2

För att driva in bötesfordran får kronofogdemyndigheten ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. Understiger fordringen femhundra kronor, får ansökan dock göras endast om synnerskäl föreligger. liga Ackordsförslag som rör ackordsförslag som rör EQ: böter får antas av läns- böter gäller lagen (1988:000) skattemyndigheten under samma om skatteackord i tillämpliga villkor som enligt 62 § upp- delar. bördslagen (1953:272) gäller i frågan om ackordsförslgg rörande skatt. Mot kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller länsskattemyndighets beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

15 §3

Ådömda böter, som inte har Ådömda böter, som inte har kunnat indrivas och som inte kunnat indrivas skall på har avkortats, skall på talan talan av åklagare förvandlas förvandlas till till om det är av åklagare fängelse, om det är uppenbart uppenbart att den bötfällde fängelse, att den bötfällde av tredska av tredska har underlåtit att har underlåtit att betala betala böterna eller om böterna eller om förvandling förvandling annars av särannars av särskilda skäl är skilda skäl är påkallad från

2 Senaste lydelse 1986:1331. 3 Införd genom 1983:352.

sou 1987: 10 Författningsförslag 59

påkallad från allmän syn- allmän synpunkt. punkt. Är den bötfällde, när förvandling skall ske, att skyldig betala även andra böter än sådana som avses i första stycket, skall också dessa böter förvandlas. Förvandlingsstraffet skall bestämmas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna eller annan författning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

60 sou 1987:10 Författningsförslag

till Förslag ggg om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)

riksdagens beslut föreskrivs att 6 § utsöknings- Enligt (1986:617) skall ha nedan angivna lydelse. registerlagen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den som regeringen bestämmer, innehålla uppmyndighet gifter om 1. exekutionstitel, 1. exekutionstitel, fgrgåkgldens storlek, medelsslag, dag ringens storlek, medelsslag, skulden fastställdes och dag när fastställnär fordringen när den förföll till betal- des och när den förföll till ning, influtna medel, den betalning, influtna medel, vid vilken skulden den tidpunkt vid vilken ;gggtidpunkt samt andra för- preskriberas samt preskriberas ringen hållanden av betydelse för andra förhållanden av betysom delse för betalningsskyldigbetalningsskyldigheten av exekutionstiteln heten som framgår av exekuframgår av andra i tionstiteln eller av andra eller handlingar målet, handlingar i målet, 2. annan fordran hos gäldenären än den för vilken verkställighet har begärts, under förutsättning att fordringen har förfallit till betal-

ning,

Författningsförslag 61

de verkställighetsâtgär- de verkställighetsåtgär- 2. 2. der som har begärts av sökan- der som har begärts av sökanden, den, â. den som sökt verkstäl- den som sökt verkstäl- 3. ligheten och vad som i övrigt ligheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av behövs för utbetalning av influtna medel och annan influtna medel och annan redovisning, redovisning, ställd säkerhet, uppskov ställd säkerhet, uppskov 3. ä. och avbetalningsplan, och avbetalningsplan, utmätning, exekutiv utmätning, exekutiv 2. E. försäljning, införsel, avräk- försäljning, införsel, avräkning och betalningssäkring, ning och betalningssäkring, kvarstad och återtagande kvarstad och återtagande E. 1. av vara, av vara, 1. bötesförvandling, §. bötesförvandling, §. betalningsinställelse 2. betalningsinställelse och likvidation, och likvidation, 2. konkurs, ackord, lg. konkurs, ackord, näringsförbud och förordnande näringsförbud och förordnande av god man enligt 2 § av god man enligt 2 § ackordslagen (1970:847), ackordslagen (1970:847), förhör eller annan förhör eller annan ig. li. åtgärd som har vidtagits för utredningsåtgärd, efterforskning av till- redovisningen av verklå. gangar, ställighetsuppdraget, redovisningen av verk- administrativa och ll. lå. ställighetsuppdraget, tekniska uppgifter som behövs administrativa och för registrets användning. lg. tekniska uppgifter som behövs för registrets användning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

62 Författningsförslag sou 1937:10

till Förslag __________.._ Lag om skatteackord

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

l för skatt kan borfalla helt eller § Betalningsskyldighet delvis genom ackord. Med skatt förstås i denna såväl skatt som avses i 1 § lag första (1953:272) som annan skatt samt stycket uppbördslagen också statsmedel som i statsbudgeten hänförs till övriga skatt med undantag av andra tullmedel än tull.

2 § Ackordsförslag får antas om det anses fördelaktigt i med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekujämförelse tivt förfarande. Ackordsförslag, som inte framställs i konkurs eller enligt ackordslagen (l970:847), får dock antas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det.

3 § att anta ackordsförslag är, om annat ej före- Behörig skrivits, Mot beslut i sådant ärende länsskattemyndigheten. får talan inte föras.

4 § I ett ärende om ackord skall kronofogdemyndigheten beredas tillfälle att yttra sig, om det inte framstår som obehövligt.

5 § De föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Genom förordningen (1965:852) om ackord och lagen upphävs avskrivning rörande vissa skatter.

isou 1987: 10

Författningsförslag 63

Förslag till Indrivnin sförordnin =========å==========å

Regeringen föreskriver följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna förordning gäller, med den begränsning som följer av 12-16 §§, vid en kronofogdemyndighets indrivning. Med uppdragsgivande avses i även myndighet förordningen enskild person som enligt särskild föreskrift få skatt äger eller avgift som han betalt för annan hos denne uttagen genom indrivning.

Ansökan om indrivning m.m.

2 § Indrivning skall begäras ansökan hos riksskattegenom verket eller, när saken är brådskande, hos en kronofogdemyndighet som enligt 4 kap. 8 § utsökningsbalken är att behörig pröva fråga om utmätning. Riksskatteverket får efter samråd med den uppdragsgivande myndigheten besluta att ansökan om indrivning i fråga om visst medelsslag i stället för hos riksskatteverket skall göras hos kronofogdemyndigheten i stockholm. Vad som sägs om riksskatteverket i 7-9 §§ skall, när ansökan görs hos en kronofogdemyndighet, i stället i tillämpliga delar gälla kronofogdemyndigheten.

3 § Ansökan om indrivning skall innehålla uppgift om 1. gäldenärens namn, hemvist, och postadress personnummer eller organisationsnummer,

sou

19e7:1d

64 Författningsförslag

2. fordringens storlek, slag av medel och uppgifter för av den när fordringen preskriberas samt beräkningen tidpunkt andra uppgifter som behövs för indrivningen, 3. det antal och det sammanlagda belopp som indrivposter ningsuppdraget avser. Riksskatteverket får efter samråd med den uppdragsgivande bestämma att uppgifter som avses i första stycket myndigheten 2 får lämnas maskinläsbart medium. I annat fall 1 och på vara av exekutionstitel eller annan skall ansökningen åtföljd handling på grund varav indrivning begärs.

4 Har en myndighet uppgifter om gäldenä- § uppdragsgivande rens och ekonomiska förhållanden som kan antas personliga vara av betydelse för indrivningen skall kronofogdemyndigheten underrättas härom när ansökan om indrivning görs eller så

snart som möjligt därefter.

fallit bort eller 5 § Har gäldenärens betalningsskyldighet satts ned skall kronofogdemyndigheten skyndsamt underrättas om detta. Detsamma gäller om gäldenären har beviljats anstånd eller om det framkommit att indrivning inte med betalningen borde ha begärts.

6 § Inflyter betalning till den uppdragsgivande myndigheten skall skyndsamt underrättas. Sådan kronofogdemyndigheten underrättelse får ske att medlen överförs till kronogenom fogdemyndighetens tjänstepostgirokonto.

Registrering av mål m.m.

7 Riksskatteverket skall föra dagbok över ansökningar om § skall innehålla uppgift om den som har indrivning. Dagboken samt om det medelsslag, det antal poster begärt indrivningen och det som indrivningsuppdraget avser. sammanlagda belopp

E

1987:10 65 ;SOU Författningsförslag r

8 § Ansökningar om indrivning skall granskas av riksskatteverket.

Uppfyller en ansökan inte föreskrifterna i 3 § eller är den i annat fall bristfällig skall riksskatteverket anmoda den _uppdragsgivande myndigheten att avhjälpa bristen. Uppkommer fråga om avvisning av en ansökan skall frågan prövas av den kronofogdemyndighet som enligt 9 § skall tilldelas målet eller, om denna inte är behörig enligt bestämmelserna i 4 kap. 8 § utsökningsbalken, av en behörig kronofogdemyndighet.

9 § Det åligger riksskatteverket att registrera indrivningsuppdraget i utsökningsregistret. Målet skall därvid tilldelas kronofogdemyndigheten i det distrikt, där allmänt mål mot gäldenären redan finns, där gäldenären har sitt hemvist, eller där utmätning eller införsel annars får äga rum. Kan målet inte med stöd av vad som nu sagts tilldelas någon kronofogdemyndighet, bestämmer riksskatteverket vilken myndighet målet skall tilldelas.

10 § Indrivningshandlingar skall upprättas genom utskrifter som framställs med hjälp av utsökningsregistret och lämnas till kronofogdemyndigheten. Riksskatteverket får i fråga om vissa slags mål bestämma att detta skall ske med förtur.

Bevakning m.m.

ll § Bestämmelserna i 13-20 §§ indrivningslagen (1988:000) skall tillämpas även på l. fordran som avses i 44 a § jaktvårdsstadgan (1938:279), 2. fordran enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m.m., 3. böter som tillkommer jaktvårdsfonden och viltskadefonden.

66 Författningsförslag sou 1987:10_

l2 § När ett konkursbo vill väcka talan i domstol får kronoi den mån det behövs för att bevaka den fogdemyndigheten, rätt i konkursen som med anledning av en fordran som avses i 21 § indrivningslagen (1988:000) tillkommer borgenären l. ställa säkerhet i form av borgen för den skada som kan tillfogas motparten om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd beviljas, 2. boet åta sig betalningsansvar för de rättegentemot som boet lagakraftägande avgörande i gångskostnader genom målet kan bli skyldigt att betala.

utomlands eller kan det i annat fall 13 § Vistas gäldenären antas att har egendom i utlandet, och kan fordran gäldenären som avses i 21 (1988:000) inte utan § indrivningslagen väsentlig svårighet drivas in här, skall kronofogdemyndigheten anmäla detta till riksskatteverket. Anmälan får göras genom registrering i utsökningsregistret. Riksskatteverket bestämmer om och i så fall vilken åtgärd som skall vidtas för att driva in fordringen i utlandet. Verket får kräva under hans adress i gäldenären på betalning i en främmande stat under utlandet eller begära handräckning till avtal mellan Sverige och den andra staten. hänvisning och lönade konsulat skall på begäran biträda Beskickningar riksskatteverket vid för att driva in fordringen i åtgärd utlandet.

Avbrytande av indrivning

14 § Kronofogdemyndigheten får i fråga om fordran som anges i under de närmare förut- 21 § indrivningslagen (1988:000), som riksskatteverket bestämmer, avbryta indrivsättningar ningen tills vidare l. om det är utrett att ingen eller bara ringa möjlighet finns att få betalt,

Författningsförslag 67

2. om indrivningen skulle vålla mer arbete eller större kostnader än som är skäligt och inte krävs från indrivning allmän synpunkt.

15 § När indrivningen avbryts med stöd av 14 § skall kronofogdemyndigheten bestämma de fortsatta bevakningsrutinerna enligt de föreskrifter som riksskatteverket meddelar. I de fall det anses erforderligt skall innebevakningsrutinerna fatta att indrivningen återupptas efter viss tid. Indrivningen skall återupptas genast, om det kan antas att betalning kan fås utan mer arbete eller större kostnader än som är skäligt eller om indrivning krävs från allmän synpunkt.

16 § Beträffande fordran som har anmälts till riksskatteverket enligt 13 § får verket avbryta indrivningen tills vidare och bestämma rutiner för den fortsatta bevakningen. Härvid har 14 och 15 §§ motsvarande tillämpning.

Bokföring

17 § Kronofogdemyndigheten skall föra kassajournal över alla in- och utbetalningar. Kassajournalen skall föras för dag dag och avslutas vid utgången av varje kalendermånad (redovisningsperiod).

18 § Uppgifter om influtna medel skall kronofogdemyndigheten skyndsamt registrera i utsökningsregistret. Detsamma gäller uppgifter om vilka kronofogdemyndigheten underrättats enligt 5 §.

19 § Riksskatteverket skall vid utgången av varje redovisningsperiod framställa en redovisningsrapport för varje kronofogdemyndighet och en för hela landet.

68 sou 1987:1oj Författningsförslag

Redovisning av influtna medel

20 Influtna medel skall dagligen föras över till statsver- § kets checkräkning i riksbanken.

21 Riksskatteverket bestämmer om utbetalning av influtna § medel till den myndigheten efter samråd med uppdragsgivande denna. Sådan rum senast vid utgången av utbetalning äger redovisningsperiod. Vid utbetalningen får det under varje influtna sammanföras till en post för varje perioden beloppet skall dock specificeras om det behövs medelsslag. Beloppet för den uppdragsgivande myndighetens handläggning.

22 Riksskatteverket bestämmer om annan redovisning till § den än utbetalning av influtna uppdragsgivande myndigheten medel efter samråd med denna. Har fordringen i sin helhet drivas in skall ett bevis om anledningen till inte kunnat slutredovisningen om den detta (utredningsrapport) bifogas myndigheten begär det. uppdragsgivande

Kontroll m.m.

Den interna kontroll som kronofogdemyndigheten skall 23 § (1979:1212) med föreskrifter upprätthålla enligt förordningen skall också innefatta en om statliga myndigheters bokföring av den för myndigheten framställda redovisningsavstämning rapporten.

24 § Riksskatteverket skall granska kronofogdemyndigheternas

redovisning. I skall ingå att granskningen avstämma den för hela landet framställda redo- 1. löpande visningsrapporten,

E

? Författningsförslag 69

2. stickprovsvis lämna utvalda gäldenärer uppgift om storleken av gäldenärens skuld enligt utsökningsregistret och anmoda dem att anmäla felaktigheter (kontrollförfrågningar), 3. årligen vid besök särskilt kontrollera ett antal kronofogdemyndigheter. Riksskatteverket skall varje år upprätta en rapport över det föregående årets granskning.

Ovriga bestämmelser

25 § Kronofogdemyndigheten skall, i den utsträckning riksskatteverket bestämmer, i utsökningsregistret registrera sådana uppgifter som avses i 6 § utsökningsregisterlagen (1986:617).

26 § Riksskatteverket meddelar närmare föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan en kronofogdemyndighet och en uppdragsgivande myndighet och om kronofogdemyndighetens tillämpning av indrivningslagen (1988:000) och denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988. Genom förordningen upphävs förordningen (1983:167) om användning av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet.

70 Författningsförslag sou 1987:10

Förslag till Förordning om ändring i uppbördsförordningen (1967:626)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördsförordningen

(l967:626)1 att 26, 31-35, 37-39 och 41-43 §§ skall upphöra att

dels

gälla, att rubriken närmast före 41 § skall utgå,

dels

att 29, 30, 36, 40 och 57-59 §§ samt rubriken närmast dels före 30 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §2

Beslut om anstånd med inbe- Meddelar länsskattemyndigav skatt sändes heten beslut om anstånd med talning till kronofogdemyn- inbetalning av skatt skall skyndsamt Meddelas sådant beslutet skyndsamt sändas digheten. beslut av länsskattemyndighe- till den lokala skattemyndigskickas beslutet samti- heten. Om skyldighet att ten, till den lokala skatte- underrätta kronofogdemyndiggig; heten om anstånd med betalmyndigheten. ningen föreskrivs i 5 § indrivningsförordningen (1988:

999.).av restförd Indrivning av skatt m.m. Indrivning skatt m.m.

1 1979:494. Förordningen omtryckt Lagens rubrik 1984:919. 2 Senaste 1986:1356. lydelse 3 Senaste lydelse 1979:494.

Författningsförslag 71

30 §3

Restlängd och de övriga av skatt skall Indrivning indrivningshandlingar, som begäras senast två månader riksskatteverket har före- efter varje uppbördsmånad

gå

skrivit, skall senast två sätt som anges i 2 och 3 §§ månader efter varje uppbörds- indrivningsförordningen månad lämnas till kronofogde- (1988:000). myndigheten i den ort där skatten har debiterats.

36 §

Fordran på obetald skatt bevakas i konkurs av kronofogdemyndigheten i den ort där konkursgäldenären har sitt hemvist. Lokal skattemyndighet som enligt 13 § konkursförordningen (1979:801) erhåller underrättelse om att arbetsgivare försatts i konkurs skall snarast kontrollera arbetsgivarens skatteredovisning. Ger kontrollen anledning anta att arbetsgivaren underlåtit att göra skatteavdrag för arbetstagare med annan hemortskommun än arbetsgivaren, underrättas den lokala skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten i arbetstagarens hemortskommun.

40 §4

Ytterligare föreskrifter om Ytterligare föreskrifter om» indrivning och redovisning av indrivning och redovisning av restförd skatt finns i utsök- skatt finns i utsökningsförningsförordningen (1981:981). ordningen (1981:981) och Föreskrifter om redovisningen indrivningsförordningen (1988:000).

4 Senaste lydelse 1981:1035.

72 Författningsförslag

finns även i medelsförvaltningskungörelsen (1964:886).

57 §5

Lokal skattemyndighets beslut, varigenom arbetsgivare ålagts ansvarighet för arbetstagares skatt, meddelas länsskattemyndigheten. underrättar kronofogdemyndigheten om Länsskattemyndigheten den skatt som denna skall indriva på grund av beslutet. Avser beslutet innehållen Avser beslutet innehållen men inbetald kvarstående men ej inbetald kvarstående ej skatt skattsedel som skatt enligt skattsedel som enligt utfärdats inom länet, anmodar utfärdats inom länet, och har länsskattemyndigheten krono- skatten ej betalats till att anmäla länsskattemyndigheten, underfogdemyndigheten skatten till avkortning, om rättar länsskattemyndigheten skatten betalats till kronofogdemyndigheten om att ej Har skatten, såvitt den avser länsskattemyndigheten. skattsedeln utfärdats inom betalningsskyldighet för annat underrättas läns- skall avkorlän, arbetstagaren, i det länet Har skattsedeln utfärskattemyndigheten tåg. om beslutet. dats inom annat län, underrättas länsskattemyndigheten i det länet om beslutet.

se §5

Skatt som betalas till länsskattemyndigheten efter ragport föres över till tjänstepostgirokonto hos kronofogdemyndigheten, om skatten är föremål för indrivning.

5 Senaste lydelse 1986:1356.

Författningsförslag

Skatt, som betalas för arbetsgivare enligt skattsedel som utfärdats inom annat län, redovisas till länsskattemyndigheten i det länet.

59 §

När det kan antas att arbetsgivare är på obestånd eller har försummat inbetalning av arbetstagares skatt eller av arbetsgivaravgifter, skall arbetsgivaren så snart som möjligt kontrolleras på sätt som anges i 78 § uppbördslagen (1953:272) samt 15 och 27 §§ lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Kronofogdemyndigheten skall på begäran tillhandagå den lokala skattemyndigheten med det biträde som myndigheten kan lämna för övervakning av att arbetsgivare fullgör sina skyldigheter enligt uppbördslagen och lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgi- XEEE- I den utsträckning riksskatteverket föreskriver skall kronofogdemyndighet underrätta den lokala skattemyndigheten om arbetsgivare, som är föremål för exekutiv

åtgärd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.

74 Författningsförslag

till Förslag Förordning om ändring i bötesverkställighetsförordningen (1979:197)

Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetsförordningen (1979:197)1 dels att 9, 10, 12-16, 23 och 24 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 14 § skall utgå, dels att 1, 6-8 och 25 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lidelse Föreslagen lvdelse

1§2

Förordningens bestämmelser Förordningens bestämmelser om böter gäller också viten. om böter gäller också viten. Vad som föreskrivs i 1-16 och vad som föreskrivs i 1-8, ll, 26 §§ gäller dessutom 25 och 26 §§ gäller dessutom gå: sådan särskild rättsverkan av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betal- brott som innefattar betalningsskyldighet. Bestämmel- ningsskyldighet. Bestämmelserna i 17-22 §§ gäller inte serna i 17-22 §§ gäller inte sådana böter och viten som sådana böter och viten som enligt särskilda föreskrifter enligt särskilda föreskrifter inte får förvandlas. inte får förvandlas. Med föreläggande avses sådant föreläggande som utfärdas enligt 48 kap. rättegångsbalken.

1 1983:358. Förordningen omtryckt Senaste lydelse av 15 § 1983:358 16 § 1983:358. Senaste lydelse 1983:358.

“ 75 Författningsförslag

6 §3

Rikspolisstyrelsen skall Rikspolisstyrelsen skall månadsvis upprätta saköres- månadsvis upprätta saköreslängd och längd. Därvid upptas obetalda indrivningshandlingar. Därvid upptas obetal- böter, vilka ålagts genom da böter, vilka ålagts genom godkänt föreläggande samt godkänt föreläggande samt böter som ådömts tilltalad böter som ådömts tilltalad genom tingsrätts eller hovgenom tingsrätts eller hov- rätts lagakraftvunna dom rätts lagakraftvunna dom eller slutliga beslut eller eller slutliga beslut eller genom högsta domstolens dom genom högsta domstolens dom eller slutliga beslut. eller slutliga beslut. saköreslängd och indriv- saköreslängd skall upprätningshandlingar skall upprät- tas senast andra månaden tas senast andra månaden efter den, då föreläggandet efter den, då föreläggandet godkänts eller uppgift inkomgodkänts eller uppgift inkom- mit till styrelsen att bötesmit till styrelsen att bötes- avgörandet vunnit laga kraft. avgörandet vunnit laga kraft. Före samma månads slut skall Före samma månads slut skall rikspolisstyrelsen enligt vad rikspolisstyrelsen sända som är föreskrivet i indrivlängden tillsammans med in- ningsförordningen (1988:000) drivningshandlingarna till begära indrivning av de böter riksskatteverket. Indriv- som tagits upp i längden. ningshandlingarna lämnas på maskinläsbart medium.

7 §4

Av saköreslängd eller in- Av saköreslängd eller ansödrivningshandling skall fram- kan om indrivning skall framgå gå

3 Senaste lydelse 1986:1367. 4 Senaste lydelse 1981:236.

76 Författningsförslag

myndighet som ådömt böter- myndighet som ådömt böterna, na, målets eller ärendets num- målets eller ärendets nummer, mer, dagen för avgörandet eller dagen för avgörandet eller föreläggandet och dess num- föreläggandet och dess nummer, mer, tidpunkten när avgörandet tidpunkten när avgörandet vunnit laga kraft eller före- vunnit laga kraft eller föreläggandet godkänts, läggandet godkänts, den bötfälldes namn, per- den bötfälldes namn, personnummer och adress, sonnummer och adress, tillämpat lagrum, tillämpat lagrum, böternas belopp och om böternas belopp och om böter ådömts i dagsböter, böter ådömts i dagsböter, antalet dagsböter och belop- antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot, pet av varje dagsbot, belopp som betalats i för- belopp som betalats i förskott, skott, belopp som skall tillfalla belopp som skall tillfalla annan än staten, annan än staten, huruvida den dömde är häk- huruvida den dömde är häktad eller om han samtidigt tad eller om han samtidigt dömts till fängelse, villkor- dömts till villkorfängelse, lig dom eller skyddstillsyn lig dom eller skyddstillsyn eller överlämnats till sär- eller överlämnats till särskild vård. skild vård.

§5

I fråga om andra böter än I fråga om andra böter än dem som enligt 6 § skall dem som enligt 6 § skall i skall upptas i saköreslängd, skall upptas saköreslängd, den domstol eller myndighet den domstol eller myndighet

5 Senaste lydelse 1986:1367.

Författningsförslag 77

som ådömt böterna genast som ådömt böterna genast sedan bötesavgörandet vunnit sedan bötesavgörandet vunnit laga kraft sända två avskrif- laga kraft enligt vad som är ter eller utdrag av avgöran- föreskrivet i indrivningsfördet till riksskatteverket. ordningen (1988:000) göra skall innehålla ansökan om indrivning. Ansök- Handlingarna eller av sådana skall innehålla sådana

åtföljas ningen

uppgifter, som anges i 7 §, uppgifter, som anges i 7 §. jämte upplysning att saken angår bötesverkställighet. Första stycket tillämpas också om lagakraftvunnet avgörande som där avses blir undanröjt eller ändrat.

25 §6

Ytterligare föreskrifter Ytterligare föreskrifter som gäller vid indrivning av som gäller vid indrivning av böter finns i utsökningsför- böter finns i utsökningsför-

ordningen (1981:981). Egge- ordningen (1981:981) ggg

skrifter om redovisningen indrivningsförordninggn finns i medelsförvaltnings- (1988:000). kungörelsen (1964:886).

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.

6 Senaste lydelse 1983:358.

“ 78 Författningsförslag

Förslag till Förordning om ändring i utsökningsförordningen (1981:981)

Häri enom föreskrivs i frå 9 a om utsöknin 9 sförordnin en (1981:981) dels att l kap. 2 och 5 §§, 2 kap. 10 § samt 6 kap. 1 och 26 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 6 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

l kap

Som allmänna mål handläggs, Som allmänna mål handläggs, utöver mål om uttagande av utöver mål om uttagande av böter, viten, skatter, tullar böter, viten, skatter, tullar samt avgifter och liknande samt avgifter och liknande medel som tillkommer staten medel som tillkommer staten och som får utsökas utan och som får utsökas utan föregående dom, mål om utta- föregående dom, mål om uttagande av gande av 1. belopp som har förkla- 1. belopp som har förklarats förverkat eller som rats förverkat eller som någon har ålagts att betala någon har ålagts att betala som annan särskild rättsver- som annan särskild rättsverkan av brott, kan av brott, 2. belopp som i ett mål 2. belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller ärende vid domstol eller annars i samband med en eller annars i samband med en rättegång har utgått av all- rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt männa medel och som enligt

Författningsförslag

domstolens beslut skall åter- domstolens beslut skall återbetalas, betalas, 3. sådan kostnad för allmän 3. sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att någon annan har ålagts att ersätta staten enligt ersätta staten enligt rättshjälpslagen (1972: rättshjälpslagen (1972: 429), 429), 4. vad som skall betalas 4. vad som skall betalas enligt beslut som avses i enligt beslut som avses i lagen (1973:137) om ekono- lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska miskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., medborgare i utlandet m.m., 5. avgifter enligt lagen 5. avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt ingripanden vid olovligt byggande m.m., byggande m.m., 6. belopp som domstol har 6. belopp som domstol har ålagt någon att betala till ålagt någon att betala till staten, om enligt särskild staten eller som någon enligt föreskrift indrivning av lag får söka åter av annan, beloppet får ske i samma om enligt särskild föreskrift ordning som gäller för indrivning av beloppet får skatt, ske i samma ordning som 7. utländsk allmän avgift gäller för skatt, samt belopp

enligt lagen (1969:200) om som domstol eljest har ålagt

uttagande av utländsk skatt, någon att jämte en skatttull och annan allmän av- eller avgiftsskyldig betala gift. till staten, 7. utländsk allmän avgift enligt lagen (1969:200) om uttagande av utländsk skatt, tull och annan allmän avgift.

80 Författningsförslag sou 1937:10

5§

Hos kronofogdemyndigheten I enskilda mål förs dagbok, förs dagböcker, kassajourna- kassajournal och register ler och register enligt före- enligt föreskrifter som medskrifter som meddelas av delas av riksskatteverket. riksskatteverket.

6§

Kronofogdemyndigheten skall registrera enskilda mål i utsökningsregistret om inte riksskatteverket bestämmer annat. Verket bestämmer vilka uppgifter om de enskilda målen som skall registreras.

2 kap. 10 §1

Innan en kronofogdemyndighet enligt 2 kap. 4 § andra stycket eller 4 kap. 27 § tredje stycket utsökningsbalken överlämnar ett mål till en annan kronofogdemyndighet, bör samråd rum mellan myndigheterna. Har de olika meningar i äga om överlämnandet, bestämmer i allmänt mål den kronofogfråga hos vilken målet finns registrerat och i enskilt demyndighet mål i det distrikt där svaranden har kronofogdemyndigheten sitt hemvist. grund av Överflyttning på grund av Överflyttning på att svaranden har ändrat att svaranden har ändrat hemvist får i allmänt mål ske hemvist får i allmänt mål ske exekutionsväsendets med utnyttjande av utsökgenom

1 Senaste lydelse 1983:166.

Författningsförslag

sxstem för automatisk databe- ningsregistret. handling.

6 kap.

Underrättelser enligt 4 Underrättelser enligt 4 kap. 12 § utsökningsbalken kap. 12 § utsökningsbalken skall lämnas enligt formulär skall lämnas enligt formulär som fastställs av riksskatte- som fastställs av riksskatteverket. Underrättelserna får verket. I allmänt mål får lämnas muntligen, om det är underrättelserna lämnas genom lämpligare. De skall då ha utskrifter som framställs med samma innehåll som om de hade hjälp av utsökningsregistlämnats enligt formulär. rst. Underrättelserna får lämnas muntligen, om det är lämpligare. De skall då ha samma innehåll som om de hade lämnats enligt formulär. Underrättelsen skall delges gäldenären, om målets beskaffenhet kräver det. Detta gäller dock inte, om det är känt att han inte kan anträffas.

26 §

När ett mål avslutas utan När ett enskilt mål avsluatt utmätning har skett, tas utan att utmätning har skall sökanden underrättas om skett, skall sökanden underdetta och om skälen till det. rättas om detta och om skälen I underrättelsen skall anges till det. I underrättelsen de åtgärder som kronofogde- skall anges de åtgärder som myndigheten har vidtagit i kronofogdemyndigheten har målet. vidtagit i målet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.

\ sou 1937:10 83

1 UTREDNINGENS UPPGIFTER OCH ARBETE

Enligt direktiven (Dir. 1980:89) har utredningen till uppgift att se över bestämmelserna om indrivning av skatter och avgifter m.m. Bakgrunden till översynen är den stora balansen av oredovisade sådana fordringar. Åtgärder bör övervägas för att förenkla och stärka samhällets indrivning av skatter och avgifter.

Utredningen har tidigare i delbetänkanden i ett föreslagit, första (Ds B 1981:12) en uppräkning av restavgiften på skatt m.m., i ett andra (Ds Fi 1983:4) en särskild -- utsöklag -- med om det som ningsregisterlagen regler personregister .förs med hjälp av exekutionsväsendets ADB-system, i ett tredje (Ds Fi 1984:4) bestämmelser om handläggningen hos kronofogdemyndigheten av skatter och avgifter m.m. och i ett fjärde (Ds Fi 1984:14) nya regler om indrivningsuppdrag till och från utlandet. Utredningen har vidare i särskild ordning behandlat frågan om kronofogdemyndigheternas ADB-stöd vid registerforskning.

I det tredje betänkandet föreslog utredningen nya bestämmelser om formerna för ansökan om indrivning, bevakning, redovisning samt avkortning och avskrivning. Vidare utvecklades synpunkter på behovet av samarbete mellan kronofogdemyndigheten och de uppdragsgivande myndigheterna. Ytterligare anför-

84 Utredningens uppgifter och arbete

des att vissa i direktiven för utredningen omnämnda arbets- -- t.ex. under inuppgifter frågan om borgenärsfunktionen -- hade samband med dem som behandlades i betänkandrivning det. Utredningen ansåg emellertid att flera skäl talade för en successiv behandling av arbetsuppgifterna och sköt därför på behandlingen av bl.a. borgenärsfunktionen (se Ds Fi 1984:4 s. 101).

I utredningens direktiv uttalas följande om borgenärsfunktionen under indrivning.

Statens rätt som borgenär i allmänt mål tillvaratas av såväl KFM som och andra uppdragsmyndigheter. Deras länsstyrelsen inbördes befogenheter är emellertid i många hänseenden ofullständigt reglerade. Endast beträffande vissa borgenärsfunktioner framgår klart vilken myndighet som är behörig att fatta beslut. I allmänhet ankommer uppgiften att bevaka statens rätt på uppdragsmyndigheten.

I direktiven anförs vidare att utredningsarbetet skall utgå från ett av RSV år 1975 framlagt förslag till författningsändringar (RSV Dnr 351/75-936) och syfta till att åstadkomma en samlad och enhetlig handläggning hos kronofogdemyndigheterna av de allmänna målen. I fråga om borgenärsfunktionen sägs vidare:

Ytterligare en fråga som bör ankomma på utredaren rör bevakning av statens rätt beträffande fordran som är under indrivning hos KFM. Rättsläget är i många hänseenden oklart. Endast beträffande vissa medelsslag framgår av gällande bestämmelser vilken myndighet som är behörig att fatta beslut. Den tidigare nämnda arbetsgruppen på RSV har föreslagit att borgenärsoch beslutsfunktioner så långt som möjligt läggs hos KFM som har de fortlöpande kontakterna med de betalningsskyldiga. I förslaget till utsökningsbalk stadgas att sökanden i allmänt mål företräds av KFM utom i vissa tvister samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål, då uppgiften skall ombesörjas av RSV. Utredaren bör vidareutveckla arbetsgruppens förslag.

Utredningens uppgifter och arbete 85

I förevarande betänkande redovisar utredningen nu sina överväganden och förslag rörande det allmännas borgenärsfunktion vid indrivning av skatter och avgifter m.m. hos kronofogdemyndigheten.

vid sina överväganden har utredningen haft att beakta att exekutionsväsendets organisation är under omvandling. Riksdagen har i december 1986 beslutat om en ny organisation för exekutionsväsendet som skall gälla fr.o.m den 1 juli 1988. Utredningens förslag bygger i viktiga delar på denna organisationsförändring. Förslagen grundar sig alltså på att det finns en organisation med kronofogdemyndighet i varje län en och att samtliga kronofogdemyndigheter har den kompetens som fordras för att de skall kunna svara för viktiga borgenärsuppgifter. Av betydelse för vissa förslag är vidare organisationen med en sammanhållen skatteförvaltning som genomförts fr.o.m den 1 januari 1987.

Borgenärsfrågorna är av väsentlig betydelse för indrivningens effektivitet. Med effektiv åsyftas då inte annat indrivning än det ekonomiska förhållandet mellan resultatet av indrivningen och insatta resurser. Med samma innebörd torde uttryckssättet för övrigt användas i direktiven för SIU. Utredningen är emellertid medveten om den vidare innebörd som effektivitetsbegreppet ges i t.ex. medbestämmandeavtalet för det statliga arbetstagarområdet. I anslutning härtill vill utredningen påpeka att det i de enskilda fallen finns en för hur effektiv en kronofogdemydighet bör vara. Om gräns gäldenärerna pressas allför hårt blir det omedelbara ekonomiska resultatet av indrivningen kanske gott men kronofogdemyndighetens åtgärder kan långsiktigt få negativa återverkningar i andra hänseenden.

86 Utredningens uppgifter och arbete

Utredningen vill vidare framhålla att borgenärsfrågorna har ägnats betydande uppmärksamhet i författningsarbetet på skatteområdet under senare år. Som exempel kan nämnas betalningssäkringslagen, säkerhetslagen och avräkningslagen som alla just syftar till att stärka det allmännas borgenärsfunktion. I sammanhanget kan också nämnas ett betänkande (SOU 1983:23) med förslag till lag om skatteansvar som är under beredning inom finansdepartementet. Vidare kan erinras om att synpunkter på statens roll som skatteborgenär har förts fram i t.ex. riksskatteverkets rapport Skatter och skattekontroll (RSV rapport 1983:1) och EKO-kommissionens betänkande (Ds Ju 1984:4) Vidgat samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområdet.

Övervägandena i betänkandet gäller i betydelsefulla delar förhållandet mellan den verksamhet som bedrivs av skatte- och avgiftsmyndigheterna och den verksamhet som bedrivs av indrivningsmyndigheterna, dvs. kronofogdemyndigheterna, när de: gäller skatter och avgifter. Det kan därför vara på sin plats att redan i detta sammanhang säga något om detta förhållande.

Skatte- och avgiftsmyndigheternas verksamhet brukar ofta delas in i taxering, debitering och uppbörd. Här är fråga om en rad åtgärder som följer på varandra såsom länkarna i en kedja. Den första länken i kedjan, taxeringen, berör bara inkomst- och förmögenhetsskatterna. Den består av ett särskilt förfarande varigenom det årligen bestäms en taxerad inkomst och förmögenhet för varje skattskyldig. Detta skall inte blandas saman med debitering. Debitering innebär att skatte- eller avgiftsanspråket som sådant fastställs och påförs den betalningsskyldige. I fråga om inkomst- och förmögenhetsskatter görs debiteringen med utgångspunkt från Med att en -taxeringsbeslutet. uppbörd åsyftas myndighet

Utredningens uppgifter och arbete 87

sedan är debiterad -- tar emot som fordringen betalningar erläggs inom ramen för det ordinarie betalningsförfarandet. Här rör det sig således om frivilliga betalningar. Om betalning inte inflyter vid uppbörden överlämnas skatten eller avgiften till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Det anförda innebär att det finns ett nära samband mellan skatteförvaltningens uppgifter och de uppgifter som ankommer exekutionsväsendet. Det har -- särskilt sedan exeku-

på länge

tionsväsendet 1965 -- funnits behov av en förstatligades analys av detta samband. Utredningen har sett som sin uppgift att utföra en sådan och att överväga sådana förslag som analysen ger upphov till. Utredningen har på den här punkten strävat efter att främja en bättre samverkan än för närvarande på regional och lokal nivå mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Vidare har utredningen velat förstärka riksskatteverkets roll som tillsynsmyndighet i fråga om den operativa verksamheten hos kronofogdemyndigheterna och, i fråga om det allmännas borgenärsfunktion, ge verket samma överordnade ställning mot kronofogdemyndigheterna som verket numera har mot länsskattemyndigheterna.

Av vad som nyss har sagts framgår att gränsen mellan uppbörd och vid överlämnandet -- Indrivindrivning går restföringen. ningen skiljer sig från uppbörden på det sättet att betalning här utverkas med tvång eller hot om tvång.

är emellertid -- som har utvecklat Indrivning utredningen närmare i betänkandet Ds Fi 1984:4 (s. 181 f) -- ett

mångty-

Inom skatterätten avses med detta begrepp endigt begrepp. bart den verksamhet som kronofogdemyndigheten bedriver i fråga om skatter och avgifter. I andra sammanhang har begreppet en vidare innebörd. I avskrivningskungörelsen t.ex. avser det alla -- såväl som slags åtgärder processuella utomproces-

88 Utredningens uppgifter och arbete

suella -- som en vidtar för att fordringsägande myndighet skaffa sig betalning. Hit hör t.ex. krav, betalningspåminnelser och anskaffande av exekutionstitel. Här överensstämmer begreppet innehållsmässigt med dess användning i allmänt språkbruk.

Liksom i det nyssnämnda betänkandet använder utredningen i denna framställning begreppet indrivning i dess skatterättsliga mening och upprätthåller således en skillnad mellan uppbörd och indrivning, dvs. mellan den verksamhet som bedrivs av den uppdragsgivande myndigheten, å ena sidan, och av kronofogdemyndigheten, å andra sidan, för att få en fordran infriad. Härvid uppkommer emellertid vissa svårigheter. I fråga om bl.a. sådana slag av medel som regleras i avskrivningskungörelsen förekommer nämligen, som redan har nämnts, att uppdragsgivande myndigheter vidtar åtgärder, t.ex. går in i förhandlingar med gäldenären om avbetalningsplaner, som annars ankommer på kronofogdemyndigheten och alltså hör till indrivningen. Beträffande dessa medelsslag försöker utredningen därför undvika att använda begreppet indrivning i de fall missförstånd kan uppkomma.

Indrivning hos kronofogdemyndigheten har två beståndsdelar, nämligen dels verkställighet enligt UB, dels åtgärder för att ta till vara det allmännas borgenärsintressen. Detta innebär att kronofogdemyndigheten här intar en dubbelställning. Det finns anledning att uppehålla sig något ytterligare vid denna sak.

Till att börja med gäller således att kronofogdemyndigheten vid av skatter och -- liksom vid handindrivning avgifter av enskilda -- har verkställande och läggning fordringar beslutande uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet. Till de exekutiva uppgifterna hör bl.a. att besluta om utmätning

SOU 1987:l0 Utredningens uppgifter och arbete 89

och införsel. I denna del är kronofogdemyndighetens uppgifter judiciellt betonade och styrs av utsökningsbalken. Regelsystemet utgår bl.a. från att enskilda borgenärer och staten som borgenär trots indelningen i målgrupper skall behandlas lika vid utsökning (se t.ex. 4 kap. 11 § UB) och att kronofogde-

myndigheten opartiskt skall avgöra de konkurrenssituationerl

som uppkommer.

Vid sidan av uppgiften som exekutiv myndighet har kronofogdemyndigheten vid indrivning av skatter och avgifter att företräda staten (resp. kommunen) som borgenär. som framgår av det nedan anförda använder utredningen benämningen borgenärsfunktionen för denna uppgift. som ett samlingsbegrepp för de åtgärder som hör ihop med borgenärsfunktionen kommer utredningen att använda ordet Typiska sådana åtgärder bevakning. är förhandlingar med gäldenären, överenskommelser om avbetalning, tagande av säkerhet och ansökan om och aktiviteter under konkurs.

Utredningen har utgått från att den exekutiva funktionen är kronofogdemyndigheternas primära uppgift och att borgenärsfunktionen måste anpassas härtill. Utredningen har därför haft att tillse att dess förslag till förstärkning av borgenärsfunktionen inte går ut över den verkställighet som enskilda borgenärer är garanterade enligt utsökningsbalken. Enligt utredningens uppfattning är de förslag som läggs fram inte till nackdel för de enskilda borgenärerna, utan kan tvärtom i stort leda till att dessas rätt blir bättre tillvaratagen än för närvarande.

Utredningen har skaffat sig underlag för sina överväganden genom vissa studiebesök. Ett besök har gällt ett storstadslän med ett flertal -- Malmöhus ett kronofogdemyndigheter län, annat ett geografiskt vidsträckt län med en enda kronofogde-

90 Utredningens uppgifter och arbete

-- Jämtlands ett ett mindre myndighet län, tredje län med inte mindre än -- Västernorrlands fyra kronofogdemyndigheter län. Vid besöken har överläggningar hållits med företrädare för både skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter.

Vid ett besök i Finland har utredningens sekretariat jämte två av utredningens experter beretts tillfälle att studera skatteindrivning enligt det finländska systemet och då särskilt utövandet av det allmännas borgenärsfunktion.

För att få vissa frågor om ackord och annan eftergift belysta har utredningen hållit en hearing med företrädare för ett antal länsstyrelser och kronofogdemyndigheter. Vidare har utredningen anskaffat uppgifter om vissa regler i Danmark, Finland och Norge som rör möjligheten till eftergift av skatt. Utredningens sekretariat har dessutom vid ett besök i Köpenhamn, som arrangerats av kronofogdemyndigheten i Malmö, studerat de danska reglerna om s.k. skuldsanering.

Utredningen har informerat berörda arbetstagarorganisationer om förslagen i förevarande betänkande.

Genom de överlämnade betänkandena har utredningen fullgjort huvuddelen av sitt uppdrag. Enligt direktiven återstår att behandla frågor om bl.a. -- med sikte restavgift omprövning på rörlig restavgift (jämför RRV:s revisionsrapport Den direkta företagsbeskattningens administration, Dnr 1985:301, s. 56 ff) -- samt av taxebundna handläggning fordringar som tillkommer det allmänna.

2 STATEN SOM SKATTE- OCH AVGIFTSBORGENÄR

2.1 Funktionerna är splittrade på många myndigheter

Det här avsnittet innehåller en översiktlig redogörelse för hur länkarna i kedjan -- -- -taxering debitering uppbörd indrivning fungerar. Redogörelsen avser alla medelsslag som som allmänna mål hos kronofogdemyndigheten men det handläggs största utrymmet ägnas åt skatt som har debiterats enligt UBL, arbetsgivaravgifter, mervärdeskatt och böter. Dessa medelsslag är de från indrivningssynpunkt mest intressanta. Tillsammans svarar de för drygt 90 procent av de restförda beloppen.

Skatter, avgifter och andra fordringar som vid indrivning handläggs som allmänna mål (se l kap. 6 § andra stycket UB)

är av skiftande slagl. Gemensamt för dessa fordringar är att

de vilar på offentligrättslig grund. När det däremot gäller t.ex. betalningsskyldighetens inträde, storleken av de belopp som tas ut, och det administrativa förfarandet skiljer de sig åt i hög grad. I den organisation som har byggts upp för att fastställa och bevaka fordringarna ingår en rad myndigheter med olika uppgifter. Huvuddelen av uppgifterna har en mer eller mindre framträdande fiskalisk karaktär.

Den fortsatta framställningen skall först ägnas åt förfarandet vid taxering, debitering och uppbörd av fordringarna. Därefter behandlas indrivningen.

1 I utredningens betänkande Ds Fi 1984:4 s. 353 ff. finns en förteckning över de medelsslag som hör till gruppen allmänna mål. Förteckningen är, med vissa kompletteringar, fortfarande aktuell.

92 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

Som regel fastställs fordringsanspråken genom att en myndighet debiterar det belopp som anspråket avser. I vissa fall, t.ex. vid debitering av slutlig skatt enligt UBL, föregås beslutet av ett taxeringsförfarande. Fordran på skatt enligt UBL skall betalas till länsskattemyndigheten. I övrigt skall fordringarna normalt betalas till den myndighet som har beslutat om debiteringen.

Beträffande skatt som debiteras enligt UBL skall först nämnas att skattskyldigheten inte är förenad med någon registreringsplikt. I beskattningsarbetet används emellertid det centrala skatteregistret som innehåller uppgifter om alla skattskyldiga fysiska och juridiska personer i landet. Registreringen handhas av den lokala skattemyndigheten, länsskattemyndigheten och RSV. Den årliga taxeringen av inkomstoch förmögenhetsskatt ombesörjs i första instans av taxeringsnämndenl. I det arbetet medverkar den lokala skattemyndigheten och länsskattemyndigheten. Dessa myndigheter svarar bl.a. för så gott som all revisionsverksamhet. Länsskattemyndigheten leder arbetet i länet med bl.a. deklarationsgranskning och annan kontroll vid taxeringen samt för det allmännas talan i ärenden enligt taxeringslagen. Debiteringen av inkomst- och förmögenhetsskatt samt annan skatt som avses i 1 § första stycket UBL handhas av den lokala skattemyndigheten. Skatten skall emellertid, som redan nämnts, betalas till länsskattemyndigheten (uppbördsenheten). RSV har som central förvaltningsmyndighet för frågor om erläggande av skatter och socialavgifter till uppgift bl.a. att genom allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen.

Arbetsgivaravgifterna administrerades tidigare av riksförsäkringsverket. Sedan den l januari 1985 är uppbörden av dessa avgifter emellertid samordnad med uppbörden av innehållen preliminär skatt enligt UBL. Det nya uppbördssystemet admini-

1 i inkomst- och Taxeringsförfarandet förmögenhetsbeskattningen är f.n. föremål för översyn (jämför prop. 1986/87: 47).

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 93

streras av den lokala skattemyndigheten, länsskattemyndighe-

å ten och RSV. Därvid utnyttjas det centrala skatteregistret. Huvuddelen av de handläggande och beslutande funktionerna utövas av den lokala skattemyndigheten. Denna myndighet beslutar t.ex. om fastställelse och åläggande av betalningsskyldighet för avgifterna. Uppbördsförfarandet handhas av länsskattemyndigheten. RSV:s uppgifter motsvarar dem som verket har ifråga om skatt enligt UBL.

Länsskattemyndigheten (mervärdeskatteenheten) är beskattnings- och uppbördsmyndighet ifråga om mervärdeskatt. RSV fungerar även här som central förvaltningsmyndighet. Med redovisningsskyldighet för mervärdeskatt följer en plikt att anmäla sig för registrering. Länsskattemyndighetens första åtgärd i förfarandet är således att besluta om registrering av de skattskyldiga. Fastställandet av skatten sker normalt med ledning av deklarationer som de skattskyldiga lämnar. Skatten skall i regel betalas till länsskattemyndigheten inom samma tid som deklarationen skall inges.

gätgg och andra fordringar av straffrättslig karaktär fastställs av allmänna domstolar och andra myndigheter inom rättsväsendet. Ett system för ordinarie uppbörd finns men omfattar ännu så länge bara böter som har ålagts genom godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Systemet innebär att rikspolisstyrelsen tar emot frivilliga betalningar. Böter som har dömts ut av domstol överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning utan att uppbörd ägt rum. Avsikten är emellertid att det inom en snar framtid skall införas ett system för uppbörd också beträffande domstolsböter så att böterna kan betalas frivilligt till rikspolisstyrelsen (se prop. 1985/86:l55 s. 21).

94 Staten som och avgiftsborgenär sou 1987:10 skatte-

Punktskatter och prisregleringsavgifter administreras av olika myndigheter. RSV är beskattningsmyndighet för samtliga punktskatter utom vägtrafikskatt, som handhas av länsstyrelserna. Statens jordbruksnämnd administrerar de avgifter som tas ut enligt lagarna om prisreglering på jordbrukets och fiskets område. För växtförädlingsavgifterna är statens utsädeskontroll beskattningsmyndighet.

Tull och vissa andra skatter och avgifter som utgår vid export och import debiteras och uppbärs av tullverket.

Om uppbörden inte leder till betalning följer det fortsatta förfarandet som regel en av två huvudvägar. Innan dessa beskrivs skall nämnas att skatte- och avgiftsfordringar är omedelbart verkställbara eller exigibla. Detta följer av en särskild föreskrift i den författning som reglerar skatten och avgiften i fråga (jämför 3 kap. 1 § 6 och 7 UB). Har saköreslängd, restlängd eller annan sådan handling upprättats får verkställighet ske på grund av handlingen (3 kap. 24 § UB).

De från -- och dit hör volymsynpunkt viktigaste fordringarna som framgått tidigare bl.a. skatt enligt UBL, arbetsgivaravmervärdeskatt och böter -- överlämnas för gifter, indrivning till kronofogdemyndigheten i nära anslutning till uppbördsförfarandet. I samband därmed avförs fordringarna i allmänhet ur den uppdragsgivande myndighetens räkenskaper. Samtidigt uppdebiteras de i räkenskaperna hos kronofogdemyndigheten. Om fordringarna inte kan drivas in ligger de kvar hos kronofogför bevakning till dess preskription inträder. demyndigheten Detta innebär inte att kronofogdemyndigheten här svarar för all bevakning av fordringarna. Bevakningsuppgiften ankommer visserligen i huvudsak på kronofogdemyndigheten men i vissa frågor som aktualiseras under indrivningen företräds det

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 95

allmänna som borgenär av andra myndigheter. Det nu beskrivna förfarandet används också ifråga om en del skatter och avgifter av mindre betydelse från volymsynpunkt. De medelsslag som handläggs i denna ordning benämns månadsräkningsmedel.

Den andra huvudvägen bygger på att i bevakningsuppgiften princip ankommer på skatte- eller avgiftsmyndigheten eller den som i annat fall är sökande. Som exempel på medelsslag som följer denna huvudväg kan nämnas stämpelskatt och tull. Här gäller till en början att det är den uppdragsgivande myndigheten som avgör om och i sådant fall när en fordran skall lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning. Genom indrivningsuppdraget övertar kronofogdemyndigheten dock uppgiften att företräda det allmänna i en rad hänseenden. Om gäldenären visar sig sakna utmätnings- eller införselbara tillgångar eller det av annat skäl inte går att ta ut fordringen återredovisas denna till den uppdragsgivande myndigheten. Det ankommer sedan på denna myndighet att svara för de fortsatta bevakningsåtgärderna. Också de här aktuella medelsslagen, som brukar kallas handräckningsmedel, uppdebiteras i kronofogdemyndighetens räkenskaper. Till skillnad från vad som gäller beträffande månadsräkningsmedel finns fordringarna dock alltid kvar i den uppdragsgivande myndighetens räkenskaper under indrivningen.

Förslagen i betänkande Ds Fi 1984:4 -- som f.n. utredningens bereds inom -- innebär att de allmänna finansdepartementet målen i handläggningshänseende skall vara indelade i två grupper också fortsättningsvis. Indelningen i månadsräkningsmedel och handräckningsmedel frångås emellertid. Enligt förslaget skall flera slag av fordringar än f.n. föras till den grupp som överlämnas för indrivning i nära anslutning till uppbördsförfarandet och som -- i de fall fordringen inte kan tas ut -- kvar hos för ligger kronofogdemyndigheten bevakning

96 »Staten som skatte- och avgiftsborgenär

till dess preskription inträder. Denna grupp kallas i förslaför I denna del innebär förslaget ändrade get huvudgruppen. om bl.a. tullar och kostnader för indrivningsrutiner ifråga lantmäteri- och lantbruksnämndsförrättningar.

Som redan har nämnts att företräda staten

fullgörs uppgiften som borgenär under indrivningen inte bara av kronofogdemynutan även av vissa andra myndigheter. I nästa avdigheten snitt kommer utredningen att gå närmare in på detta. Här skall endast erinras om att frågan om fördelningen av uppgifmellan de berörda myndigheterna är ofullständigt och terna oenhetligt reglerad (jämför avsnitt 1). Bestämmelserna är dessutom spridda på en mängd författningar.

2.2 Borgenärsfunktionerna under indrivning

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för olika borgenärsuppsom i större eller mindre utsträckning kan aktualisegifter ras hos vid indrivning av skatter m.m. kronofogdemyndigheten Av framgår vilken eller vilka myndigheter som redogörelsen beslutar om de olika Författningsregleringen tas åtgärderna. också upp.

är utredningens mening fullständig. Alla Redogörelsen enligt här berörda kommer emellertid inte att borgenärsuppgifter behandlas i överväganden och förslag (mera om utredningens detta i avsnitt 3.1).

att anmäla brott mot borgenärer eller annat brott Uppgiften till åtal (se t.ex. 19 kap. l § UF) omfattas inte av redogörelsen. Enligt utredningens uppfattning är denna uppgift inte att betrakta som en borgenärsfunktion. Detsamma nämligen i om anmälan till åklagare att ett bötesstraff gäller fråga

Staten som skatte- och 97 avgiftsborgenär

bör förvandlas till fängelse eller att näringsförbud är motiverat för en näringsidkare.

Framställningen i avsnittet är upplagd så att de olika borgenärsuppgifterna redovisas i den ordning som de normalt kommer i fråga under handläggningen av ett indrivningsärende.

2.2.1 Påminnelser och krav

Beträffande vissa skatter och avgifter skickar uppbördsmyndigheten ut en påminnelse om fordringen inte betalas på förfallodagen. Påminnelsen skickas alltså innan fordringen lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning. Härigenom undviker man att belasta exekutionsväsendet med sådana indrivningsuppdrag som inte fordrar andra insatser än ett krav för att betalning skall flyta in.

Av stor praktisk betydelse är det påminnelseförfarande som infördes under uppbördsåret 1983 beträffande preliminär Bskatt och kvarstående skatt enligt UBL. Påminnelserna skickas ut av länsskattemyndigheten. Förfarandet är inte författningsreglerat.

I fråga om fordringar som omfattas av avskrivningskungörelsen finns föreskrifter om att gäldenären skall anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet innan andra indrivningsåtgärder vidtas (4 § andra stycket avskrivningskungörelsen). Liknande bestämmelser finns i studiestödslagen (l973:349, 8 kap. 64 § första stycket), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (6 § första stycket) och expeditionskungörelsen (l964:6l8, 25 § första stycket). I förordningen (1984:247) om punktskatter och prisregleringsavgifter föreskrivs att beskattningsmyndig-

heten får anmoda skattskyldiga att betala felande belopp

(16 §)-

98 Staten som skatte- och avgiftsborgenär SOU 1987310

I allmänhet inleds även förfarandet hos kronofogdemyndigheten med att gäldenären skriftligen anmanas att betala fordringen. Bestämmelser om detta finns i 31 § första stycket UBF och 7 § första BövL. I anmaningen (s.k. första krav) lämnas stycket bl.a. om skattens och restavgiftens storlek. I anmauppgift som är utformad för att också utgöra underrättelse om ningen, målet 4 kap. 12 § UB, upplyses gäldenären vidare om enligt att och införsel kan komma i fråga om inte betalutmätning sker inom viss tid. Kravet skrivs ut maskinellt med ning av exekutionsväsendets ADB-system och sänds i regel hjälp direkt från DAFA till gäldenären.

2.2.2 Anstånd

författningar på skatte- och avgiftsområdena inne- Åtskilliga håller bestämmelser om anstånd med betalningen. Uppgiften att besluta om anstånd ankommer på skatte- eller avgiftsmyndigheten. Ett beslut om anstånd innebär att fordringen inte får drivas in under den tid som anståndet avser (jämför 51 § första stycket UBL).

UBL:s bestämmelser om anstånd finns i 48-51 §§. Anstånd får bl.a. då den skattskyldiges betalningsförmåga har beviljas blivit nedsatt av arbetslöshet eller sjukdom och i på grund vissa fall då det har anförts besvär över taxeringen. Fråga om anstånd enligt 48 § och 49 § l mom. UBL prövas av den lokala och enligt 49 § 2 mom. av länsskattemyndigheten skattemyndigheten.

I vissa fall får anstånd medges bara om den skattskyldige ställer nöjaktig säkerhet hos länsskattemyndigheten (49 § 2 mom. andra stycket UBL). Här bör uppmärksammas att säkerheten -- liksom anstånden över huvud -- kan gälla skattetaget som är restförda hos kronofogdemyndigheten. Den som belopp

Staten som skatte- och 99 avgiftsborgenär

har medgetts anstånd skall enligt 4 mom. i samma i paragraf vissa fall erlägga anståndsränta för den del av skatten som skall betalas vid anståndstidens utgång.

Bestämmelser om anstånd finns vidare -- för att här ta några av de största -- i 19 USAL samt medelsslagen § andra stycket 45 och 46 §§ ML.

2.2.3 Uppskov

I allmänna mål har kronofogdemyndigheten behörighet att medge uppskov med betalningen (se 4 kap. 36 § jämfört med 2 kap. 30 § andra stycket UB). Beträffande böter finns en uttrycklig bestämmelse om detta i 7 § andra stycket BövL. Det kan tillläggas att 1 § första stycket säkerhetslagen uttryckligen förutsätter behörighet för kronofogdemyndigheten att bevilja uppskov med betalning eller viss indrivningsåtgärd. Uppskov kan -- men behöver inte -- den formen att ges gäldenären får betala sin skuld genom avbetalningar (se bl.a. prop. 1979/ 80:40 s. 34).

Någon bundenhet av civilrättslig art uppkommer inte genom en överenskommelse om avbetalning (jämför NJA 1959 s. 238). JO har emellertid i flera avgöranden framhållit att kronofogdemyndigheten inte ensidigt och utan särskild anledning bör gå ifrån en sådan överenskommelse (se t.ex. J0:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 354).

2.2.4 Säkerhet

Vid indrivning av fordran i allmänt mål får kronofogdemyndigheten ta emot säkerhet i samband med att med uppskov beviljas betalning eller med viss indrivningsåtgärd. Förfarandet regleras i säkerhetslagen. Säkerheten får bestå av pant, borgen

100 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

eller företagshypotek. Att säkerhet har tagits hindrar inte från att vidta indrivningsåtgärd om det kronofogdemyndigheten finns till det. Rätten att ta säkerhet gäller bara anledning som har lämnats över till myndigheten för indrivfordringar ning (jämför JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 343).

2.2.5 enligt utsökningsbalken m.m. Verkställighet

(UB) innehåller en bestämmelse om borgenärs- Utsökningsbalken funktionen vid verkställighet i allmänt mål. I 2 kap. 30 § andra UB föreskrivs således att det är kronofogdemynstycket -- företräder sökanden i digheten som -- med vissa undantag allmänt mål. Ett innebörden av denna uppgift är exempel på att kronofogdemyndigheten i allmänt mål självständigt avgör vilka åtgärder som skall vidtas under verkställigheten. bestämmer t.ex. om löneexekution skall Kronofogdemyndigheten komma i och tar ställning till hur långt efterforskfråga skall drivas. Detta är frågor som ankomningen av tillgångar mer även i enskilda mål men där har på kronofogdemyndigheten sökanden ett visst inflytande över dem (jämför 2 kap. 2 § och 9 § UB). Ett annat är att första stycket 4 kap. exempel kronofogdemyndigheten i samband med utmätning av gäldenärens andel i viss kan yrka att hela egendomen skall säljas egendom 8 § UB). I till ändring i UB i förevarande (8 kap. förslaget -betänkande har bestämmelsen i 2 kap. 30 § andra stycket -- i 2 kap. 32 § med viss utbyggnad av undantagen tagits upp (se vidare avsnitt 12.3).

i betalningssäkringsmål saknas en I fråga om verkställigheten motsvarande bestämmelse. Av förarbetena till lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (betalemellertid att uppgiften som ningssäkringslagen) framgår även här ankommer på kronofogdemyndigheborgenärsföreträdare ten (prop. 1978/79:28 s. 169).

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 101

2.2.6 Betalningsskyldighet för tredje man

Allmänt

Bestämmelser om betalningsansvar för annan än den som ett eller riktar mot -- eller beskattnings- avgiftsbeslut sig alltså för tredje man -- finns av flera slag. Vissa av bestämmelserna är sådana som bara kan åberopas av staten i egenskap av borgenär beträffande bestämda medelsslag, medan andra är tillämpliga på alla borgenärer och på alla slags fordringar. En utförlig redogörelse för betämmelser om tredjemansansvar har lämnats i betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatteansvar. SIU har för egen del ansett att dess överväganden i fråga om tredje mans betalningsskyldighet bör begränsas. Utredningen har med utgångspunkt i kretsen av betalningsskyldiga, förutsättningarna för betalningsskyldighet etc. delat in reglerna i tre grupper, nämligen

0 reglerna i vissa skatte- och avgiftsförfattningar om betalningsskyldighet för den som är företrädare för en juridisk person (företrädaransvar),

o regler i associationsrättslig lagstiftning om betalningsskyldighet i vissa fall för styrelseledamöter m.fl. (associationsrättsligt betalningsansvar) och

o regler i bl.a. giftermålsbalken (GB) om betalningsskyldighet för make i vissa fall (makeansvar).

Den gjorda begränsningen innebär att bl.a. vissa regler om dödsbodelägares ansvar för skatt som har påförts den döde inte kommer att behandlas. Dessa regler har ansetts innebära att verkställighet för vissa skattefordringar omedelbart får äga rum hos dödsbodelägare på grund av en exekutionstitel mot

1 102 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

den döde (NJA 1969 s. 418; jämför 1979 s. 266 f). Det har på senare tid yppats tvekan om hur dessa regler skall tillämpas. Anledningen härtill är att äldre regler i ärvdabalken (ÄB) om dödsbodelägares ansvar för den dödes gäld har avskaffats och ersatts med regler om återbäringsskyldighet i det fall att dödsboet skiftats utan att skulderna har blivit betalda. Reglerna om dödsbodelägares ansvar för skatter och avgifter som påförts den döde ingår bland SIU:s kvarstående arbetsuppgifter (jämför prop. 1983/84:71 s. 106).

De materiella reglerna om betalningsskyldighet

Regler om företrädaransvar finns beträffande flertalet beloppsmässigt tunga medelsslag. Undantag är preliminär Bskatt samt kvarstående skatt för B-skattebetalare och tillkommande skatt enligt UBL.

För att en företrädare skall bli betalningsskyldig krävs att han har underlåtit att betala skatten eller avgiften uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Betalningsskyldigheten kan jämkas eller helt efterges.

Med företrädare avses i första hand de legala ställföreträdarna för en juridisk person, t.ex. styrelseledamöter och verkställande direktör i ett aktiebolag. Men betalningsskyldighet har också fastställts för bl.a. en aktieägare som, utan att ingå i styrelsen, har fattat beslut om bolagets inbetalningar av skatt (NJA 1979 s. 555, jämför RIC 24/79).

Frågan om associationsrättsligt betalningsansvar är reglerad för varje associationsform för sig. Beträffande handelsbolag finns ingen begränsning av ansvaret. Bolagsmännen svarar solidariskt för bolagets förpliktelser (2 kap. 20 § lagen, 1980:1102, om handelsbolag och enkla bolag, HBL). Undantag

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 103

gäller en kommanditdelägare i ett kommanditbolag. Hans ansvar är begränsat till vad han satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget (1 kap. 2 § HBL).

För aktiebolag och ekonomiska föreningar gäller som utgångs-

punkt att delägare och styrelseledamöter m.f1. inte är per-

sonligen betalningsskyldiga. Men det finns undantag. Enligt ett undantag kan aktieägare få vidkännas ett personligt ansvar för förpliktelser som uppkommit innan bolaget blivit registrerat (2 kap. 13 § andra stycket aktiebolagslagen, 1975:1385, ABL). Enligt ett annat undantag är aktieägare skyldig att ersätta skada som han genom att medverka till överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen tillfogar annan (15 kap. 3 § ABL). Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i fråga om ekonomiska föreningar (3 respektive 107 §§ lagen, 1951:308, om ekonomiska föreningar, EFL). Ytterligare ett undantag är regler om personligt betalningsansvar för förbindelser som uppkommer efter det att likvidationsplikt har inträtt och utan att vissa föreskrivna åtgärder därefter har vidtagits (13 kap. 2 § fjärde stycket ABL respektive 75 § EFL). I första hand är det styrelsens ledamöter som ådrar sig ansvar genom att verksamheten drivs vidare. Men också annan än styrelseledamot, som med vetskap om situationen handlar på ett aktiebolags vägnar, kan bli betalningsansvarig. Aktieägare kan bli ansvariga om de deltar i ett beslut på bolagsstämma att fortsätta verksamheten med vetskap om att bolaget är likvidationspliktigt.

En förteckning över bestämmelser om företrädaransvar och associationsrättsligt betalningsansvar finns i bilaga 1.

Reglerna i giftermålsbalken om makeansvar gäller dels det fall att den gäldsbundna maken har gett bort egendom till den andra och dels att han har eftergett sin rätt vid bodelning

104 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

(8 kap. 5 § respektive 13 kap. 14 § GB). Regeln för bodelningsfallet gäller vid bodelning i anledning av ena makens död inte i fråga om den dödes skulder. Då tillämpas i stället ärvdabalkens regler. I det förslag till äktenskapsbalk som för närvarande (dec. 1986) behandlas av riksdagens lagutskott finns bestämmelser av i huvudsak motsvarande innebörd (prop. 1986/87:1).

En regel om makeansvar i ett särskilt fall finns i 77 b § UBL. Regeln gäller, när inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet har delats upp mellan den som driver verksamheten och make som i större omfattning har arbetat i denna, i enlighet med vad som föreskrivs i tredje stycket av anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928:370). Ansvarsregeln innebär att den make som driver verksamheten är betalningsskyldig också för skatt som har påförts andra maken (medhjälparen) till den del skatten hänför sig till inkomsten av rörelsen eller jordbruksfastigheten. Beloppet får tas ut i den ordning som gäller för indrivning av skatt som har påförts honom själv.

Förfarandet vid fastställelse av betalningsskyldighet

Verkställighet hos kronofogdemyndigheten kan äga rum på grund av en exekutionstitel, t.ex. domstols dom och förvaltningsmyndighets beslut (3 kap. UB). En exekutionstitel som ålägger betalningsskyldighet för den skatt- eller avgiftsskyldige kan i princip inte verkställas mot tredje man. Huvudregeln är sålunda att en exekutionstitel inte kan verkställas mot annan än den som angetts som förpliktad i exekutionsurkunden. Undantagen från huvudregeln är få. Ett som är av intresse i förevarande sammanhang rör borgen som ställts som säkerhet enligt säkerhetslagen. Ett annat hänför sig till det i det föregående omnämnda fallet att gäldenären avlidit.

Staten som skatte- och 105 avgiftsborgenär

Beträffande flertalet av de i detta sammanhang aktuella formerna av tredjemansansvar gäller att de prövas vid och fastställs av allmän domstol. Det kan nämnas att försök har gjorts att få företrädaransvar fastställt genom summarisk process men ansökan om betalningsföreläggande har avvisats under hänvisning till fordringens skadeståndsliknande natur (SvJT 1974 ref. s. 64). Trots att en fordran av på grund företrädaransvar inte är en skatt gäller f.ö. i indrivningshänseende bestämmelserna i UBL om indrivning av restförd skatt.

I fråga om en bolagsmans ansvar för ett skulder handelsbolags och makeansvar enligt UBL gäller speciella förhållanden. Utredningen får härom anföra följande.

I enlighet med vad som nyss har sagts kan en exekutionstitel mot inte läggas till grund för verkställighet handelsbolaget mot bolagsman. En exekutionstitel måste utverkas mot bolagsmannen, trots att dennes ansvar är obegränsat och inte beroende av några särskilda förutsättningar. såvitt gäller inkomstskatt saknar detta betydelse, eftersom det är bolagsmannen, och inte bolaget, som är skattskyldig. Däremot påförs mervärdeskatt, arbetsgivaravgift och punktskatter, samt källskatt som fastställs till betalning på grund av reglerna om arbetsgivaransvar, handelsbolaget som sådant.

Beträffande bolagsmännens ansvar för källskatt tillämpas sedan -- i med en rekommendation av RSV -- den länge enlighet ordningen att bolagsmännen vid betalningsförsummelse tas upp jämte bolaget i granskningsrapporten och beslutet om arbetsgivaransvar. Enligt RSV:s uppfattning kan ett på detta sätt utformat beslut, sedan det delgivits bolagsmännen, ligga till grund för verkställighet enligt UB mot dessa. sedan uppbörden av källskatt och arbetsgivaravgifter numera samordnats gäller

106 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

rekommendationen också i fråga om arbetsgivaravgifter. RSV:s

att det är möjligt att på det nu beskrivna sättet uppfattning

en exekutionstitel mot i handelsbolag har skapa bolagsman

senast kommit till i verkets anvisningar m.m. angåenuttryck

de förfarandet beträffande arbetsgivares/uppdragsgivares

för och arbetstagares skatt ansvarighet arbetsgivaravgift

m.m. (RSV Du 1985:8).

förfarande har -- likaledes i enlighet med en Motsvarande

av RSV -- tillämpats också i fråga om rekommendation tidigare

mervärdeskatt skrivelse till länsstyrelsernas mer- (RSV:s

värdeskatteenheter 1978-03-14, dnr 259/78-431; jämför MEX

1978:7, notis 60). Här har förfarandet emellertid frångåtts

för sin del underkänt denna metod sedan justitiekanslern (JK)

en exekutionstitel mot bolagsman i fråga om meratt skapa

beslut 1979-08-01, dnr 278-79-40; jämför MEX värdeskatt (JK:s

1979:22, notis 178).

Av intresse i är vidare ett fall där justitieomsammanhanget

budsmannen (JO) har behandlat bl.a. frågan om exekutionstitel

mot i handelsbolag (beslut 1981-12-09, dnr 17-1980). delägare

I sin bedömning av fallet anför JO bl.a. följande:

RSV:s så får man en exekutionstitel mot bolags- Enligt mening att dem i och fastställelsebemännen genom man anger rapport Detta i anvisningarna (RSV Du 1979:14 avsnitt slut. uttrycks sätt: I om handelsbolag anges såväl 2.2.2) på detta fråga som bolagsmännen för att få en exekutionstitel handelsbolaget som är giltig mot såväl handelsbolaget som bolagsmännen. har inte heller vad jag vet som sådan under- Denna ståndpunkt känts av de allmänna domstolarna vare sig när det gäller källskatt eller mervärdeskatt. Jag kan också tillägga att

i ett färskt avgörande (beslut 1981-02-03, regeringsrätten dnr har den ståndpunkten att lokal skatte- 4177-1980) intagit kan en exekutionstitel gentemot delägare i myndighet skapa sätt som RSV rekommenderar. Det bör även handelsbolag på det erinras om att kronofogdemyndigheterna sedan länge allmänt

godtagit exekutionstitlar av detta slag.

Staten som skatte- och 107 avgiftsborgenär

Vad jag nu har sagt gäller fullt ut i fråga om källskatt. När det gäller obetald mervärdeskatt är enigheten om metodens tillåtliget inte lika total. JK har i ett beslut år 1979 för sin del underkänt uppfattningen att man på det sätt som RSV har anvisat kan skapa en exekutionstitel för mervärdeskatt mot en bolagsman. Jag ser emellertid inget skäl att här gå in i den debatten. JK har hos regeringen begärt att frågan skall författningsregleras. Vad som emellertid, i anslutning till vad jag sade senast, bör noteras är att lokala skattemyndigheten i sitt yttrande hit har hänvisat till JK-beslutet. Oavsett vilken uppfattning man har i sakfrågan kan man konstatera att man då drar allför långtgående slutsatser av (eller missuppfattat) vad JK faktiskt säger; hans uttalande gäller mervärdeskatten och ingenting mer. När det gäller källskatt kan jag därför inte se att den lokala skattemyndigheten hade behövt känna sig det minsta osäker om det var möjligt att på sätt RSV rekommenderat skapa giltiga exekutionstitlar mot bolagsdelägare eller inte; det var och är möjligtl

I fråga om makeansvar enligt 77 b § UBL gäller att det inte av lagtexten kan utläsas hur ansvaret skall fastställas. Med några få undantag har kronofogdemyndigheterna gjort bedömningen att ett beskattningsbeslut mot “medhjä1paren inte kan läggas till grund för omedelbar verkställighet hos den andra maken.

Till frågan om fastställelseförfarandet när det gäller betalningsansvar för bolagsman i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § HBL och makeansvar enligt 77 b § UBL återkommer SIU i avsnitten 7.2 och 7.3.

Företrädare för staten

Av 2 kap. 3 § förordningen (1986:1346) med instruktion för skatteförvaltningen följer att det fr.o.m. 1987 är RSV som företräder staten vid bl.a. talan om betalningsskyldighet för tredje man beträffande fordringar i allmänt mål, i den mån annat inte följer av särskilda före skrifter. Detta gäller

108 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

oberoende av om betalningsansvaret grundas på regler om företrädaransvar, associationsrättsliga regler eller regler om makeansvar. Verket får bestämma att en länsskattemyndighet skall företräda staten i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.

I fråga om källskatt finns i 81 § UBL en straffbestämmelse för betalningsbrott. som en följd härav förs talan om betalenligt 77 a § UBL i flertalet fall av åklagaren, ningsansvar vid sidan om åtalet. regler om företrädaransvar är Övriga till brott, vilket innebär att det allinte kopplade något männas talan i stället förs av RSV eller länsskattemyndigheten eller av en kronofogde eller annat särskilt förordnat t.ex. en advokat. SIU från att regleringen i ombud, utgår instruktionen inte kommer att medföra någon större ändring med vad som hittills har gällt i fråga om den faktijämfört Den hittills tillämpande ordningen inneska processföringen. i huvudsak skötts av bär att processföringen i tingsrätten hos (länsskattemyndigheten) och tjänstemän länsstyrelsen kronofogdar.

SIU återkommer till om företrädare för staten i mål om frågan för man i avsnitt 7.6. Frågan om betalningsskyldighet tredje RSV:s medverkan vid betalningsprocesser behandlas dock i avsnitt 4.5.3.

2.2.7 Avräkning

och finns åtskilliga bestäm- I skatte- avgiftsförfattningarna vilka har att verkställa återbemelser enligt en myndighet och andra s.k. restitutioner. I talningar utbetalningar, bestämmelser föreskrivs ofta att myndigheten från dessa skall avräkna vissa fordringar som starestitutionsbeloppet ten har mot den återbetalningsberättigade (se t.ex. 68 § 4

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 109

mom. UBL). I allmänhet är det bara skatter och avgifter av samma slag som restitutionsfordringen som får avräknas hos den utbetalande myndigheten.

I fråga om fordringar som har överlämnats för indrivning beslutar kronofogmyndigheten om avräkning. Bestämmelser om avräkning hos kronofogdemyndigheten finns i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen). Lagen är tillämplig vid återbetalning av flertalet beloppsmässigt stora skatter- och avgifter samt tull. avseende är dock -- av Återbetalningar vägtrafikskatt skäl -- från praktiska undantagna avräkningslagens tillämpningsområde.

De motfordringar för vilka avräkning skall äga rum är sådana som (1) tillkommer det allmänna, (2) är för indrivning registrerade i utsökningsregistret och (3) drivs in enligt UBL, BövL eller tullagen (2 § avräkningslagen). Det nu sagda innebär att bland annat rättshjälpskostnader samt utländska skatter och avgifter faller utanför avräkningslagens tillämpningsområde.

I avräkningslagen finns vidare bestämmelser om bl.a. kommunikationen mellan den utbetalande myndigheten och kronofogdemyndigheten. Med vissa undantag gäller att den utbetalande myndigheten är skyldig att undersöka om det finns fordringar av nyss angivet slag hos kronofogdemyndigheten och, om så är fallet, bereda kronofogdemyndigheten tillfälle till avräkning. Genom kommunikationen med den utbetalande myndigheten får kronofogdemyndigheten också möjlighet att göra utmätning i vad som kan återstå efter avräkning.

Avräkningslagen gäller alltså vid sidan om avräkningsbestämmelser i åtskilliga skatte- och avgiftsförfattningar. Beträf-

110 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

fande fordringar som är överlämnade för indrivning skall dock avräkning alltid ske enligt avräkningslagen och sålunda beslutas av kronofogdemyndigheten. I fall där det finns såväl fordringar hos kronofogdemyndigheten som fordringar hos den utbetalande myndigheten, som ännu inte är överlämnade för indrivning, får den utbetalande myndigheten välja mellan att avräkna själv, enligt den aktuella skatteförfattningens bestämmelser, och att bereda kronofogdemyndigheten tillfälle till avräkning enligt avräkningslagen (15 § andra stycket avräkningslagen). Ett skäl till att i första hand bereda kronofogdemyndigheten tillfälle till avräkning kan vara att det, såsom i fråga om skatt enligt UBL, saknas maskinella rutiner hos den utbetalande myndigheten för bevakning av fordringar mot eventuella återbetalningar (se härom vidare avsnitt 4.3.2).

Det sammanlagda belopp som avräknas varje år är betydande. Vid bearbetningen av den överskjutande skatten 1985 ägde sålunda avräkning enligt avräkningslagen rum med ca 229 milj. kr. Vid sidan om den skatten sker avräkning i överskjutande stor också i samband med återbetalning av meromfattning värdeskatt. I motsats till den överskjutande skatten, som bearbetas årligen vid ett enda tillfälle, görs återbetalningar av bl.a. mervärdeskatt dagligen.

2.2.8 Konkurs

Ansökan om konkurs

Huvudbestämmelserna om användningen av konkurs i skatteinfinns i 62 § första och andra styckena UBL. Enligt drivningen dessa bestämmelser är det länsskattemyndigheten som förordnar kronofogdemyndigheten att göra konkursansökan. Förordnande -- efter anmälan av skall meddelas när länsskattemyndigheten

Staten som skatte- och lll avgiftsborgenär

kronofogdemyndigheten eller -- finner att en eljest gäldenär med skatteskulder bör försättas i konkurs här i riket. Skattebeloppet måste dock överstiga 300 kr. I annat fall får konkursansökan endast inges om det föreligger synnerliga skäl.

Länsskattemyndigheten kan uppdra åt kronofogdemyndigheten att själv avgöra om konkursansökan skall göras. Generella bemyndiganden av detta slag har lämnats i stort sett alla kronofogdemyndigheter i landet. Konkursansökan som gjorts med stöd av sådant bemyndigande skall anmälas till länsskattemyndigheten (37 § UBF).

De nu berörda bestämmelserna avser i första hand skatter som är debiterade enligt UBL. Genom 64 § UBL är bestämmelserna även tillämpliga på vissa avgifter som tillkommer staten. Vidare gäller att författningar på skatte- och

åtskilliga

avgiftsområdena -- t.ex. USAL (28 §) och ML (48 §) -- innehåller hänvisningar till indrivningsbestämmelserna i UBL. Härigenom gäller att UBL:s betämmelser om konkursansökan skall tillämpas på i stort sett alla fordringar som hos kronofogdemyndigheten handläggs som s.k. månadsräkningsmedel.

Böter och andra därmed jämställda fordringar följer dock särskilda bestämmelser. I 10 § BövL föreskrivs således att det är kronofogdemyndigheten som beslutar om konkursansökan vid indrivning av bötesfordran. Om fordringen understiger 500 kr får ansökan endast göras om det föreligger synnerliga skäl.

Vid indrivning av sådana fordringar som i handläggningshänseende hör till -- b1.a. tullar och gruppen handräckningsmedel samt -- är det inte aktuellt införselavgifter stämpelskatt

112 Staten som skatte- och avgiftsborgenär sou 1987:10

för kronofogdemyndigheten att ansöka om konkurs. Dessa medelsslag återredovisas ju till den uppdragsgivande myndigheten om det föreligger hinder mot indrivningen. Det ankommer sedan i regel på denna myndighet att ta ställning till bl.a. frågor om konkurs.

Åtskilliga fordringsslag som hör till gruppen handräckningsmedel omfattas av bestämmelserna i avskrivningskungörelsen. Enligt dessa bestämmelser (5 §) får den myndighet inom vars verksamhetsområde fordringen uppkommit ansöka om konkurs och företräda staten i konkurs. Detta gäller dock endast i den mån bevakningsmyndigheten (försvarets civilförvaltning eller kammarkollegiet) så bestämt.

Bevakning i konkurs

I konkurs bevakar kronofogdemyndigheten sådan fordran som som månadsräkningsmedel (jämför 36 § UBF). Handhandläggs räckningsmedel däremot bevakas av den uppdragsgivande myndigheten. Här finns dock ett undantag. Studiemedelsavgifter, som hör till handräckningsmedel, skall nämligen enligt 8 gruppen 7 § studiestödsförordningen (1973:418) bevakas av kronokap. fogdemyndigheten om avgifterna är föremål för indrivning.

bevakningsåtgärder i konkurs är inte Kronofogdemyndighetens begränsade till enbart upprättande av bevakningsinlaga. Myndigheten anses således företräda det allmänna som borgenär även i övrigt såsom t.ex. vid samråd enligt 51 a § konkurs- (l921:225, KonkL). Kronofogdemyndighetens behörighet i lagen detta avseende är inte författningsreglerad. Vid tillkomsten 36 och 7 torde man av § UBF 8 kap. § studiestödsförordningen således endast ha åsyftat ingivande av bevakningsinlaga. har i stället -- med från bl.a. Behörigheten utgångspunkt

Staten som skatte- och 113 avgiftsborgenär

konkursreformen 1979 -- vuxit fram i praxis (jämför prop. 1978/79:105 s. 118 och 195).

I vissa delar är rättsläget dock oklart. Det kan b1.a. ifrågasättas om kronofogdemyndigheten är behörig att före: träda det allmänna i återvinningsmål och andra tvister inför domstol såsom klander av utdelningsförslag (130 § KonkL) och redovisning (191 § KonkL). Här talar i stället det mesta för att uppgiften som borgenärsföreträdare t.o.m. utgången av 1986 ankommit Bl.a. torde på länsstyrelsen. 8 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) kunna åberopas till stöd härför. Fr.o.m. 1987 ankommer uppgiften emellertid på RSV på grund av bestämmelsen i 2 kap. 3 § instruktionen för skatteförvaltningen (jämför avsnitt 2.2.6).

I sammanhanget kan nämnas att 25 av landets kronofogdemyndigheter har uppgiften att vara tillsynsmyndighet i konkurs. I den egenskapen är kronofogdemyndigheten bl.a. att behörig föra talan mot konkursdomarens beslut i fråga om formen för konkursens handläggning, utseende av förvaltare och arvode till förvaltare (210 a § KonkL). Enligt 208 § KonkL gäller att tillsynen inte får utövas av den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen. Denna bestämmelse tar sikte på alla indrivningsåtgärder som kan ha vidtagits, således även t.ex. konkursansökan eller ingivande av bevakningsinlaga i konkursen (prop. 1978/79:105 s. 351). De nu berörda bestämmelserna torde komma att återfinnas i huvudsak oförändrade i den nya konkurslag som är under utarbetande (se lagrådsremiss den 30 april 1986).

114 Staten som skatte- och avgiftsborgenär.

2.2.9 Avskrivning

Ett beslut att skriva av en fordran innebär att det aktiva indrivningsarbetet avbryts på obestämd tid. Betalningsskylemellertid inte och indrivningsarbetet kan digheten påverkas därför återupptas om det visar sig finnas skäl för det. Villkoren för att få avskriva en fordran hänför sig i regel till gäldenärens ekonomiska situation eller svårigheten att anträffa honom (jämför 66 § UBL). Avskrivna fordringar brukade tidigare avföras ur räkenskaperna. I exekutionsväsendets ADB-system sker dock endast en omföring av fordringen.

Uppgiften att besluta om avskrivning ankommer på länsskattemyndigheten både enligt UBL (67 § första stycket) och BövF (14 §). I förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter föreskrivs att det är den centrala beskattningsmyndigheten som beslutar om avskrivning, eller, om sådan inte finns, länsskattemyndigheten (2 §).

Innebörden av de nu berörda bestämmelserna är att länsskattemyndigheten beslutar om avskrivning beträffande samtliga fordringar som vid indrivning handläggs som månadsräkningsmedel, med undantag för felparkeringsavgifter samt punktskatter och De sistnämnda skrivs av genom prisregleringsavgifter. beslut av kronofogdemyndigheten (7 § förordningen, 1976:1128, om och 5 kap. 16 § LPP). Fordringar som felparkeringsavgift som handräckningsmedel avskrivs i regel av den handläggs myndigheten (se bl.a. 9 § avskrivningskunuppdragsgivande görelsen).

I betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m., som f.n. bereds inom har SIU föreslagit att finansdepartementet, skall avskaffas och ersättas med mer avskrivningsinstitutet rutiner (bet. s. 286 ff). Förslaget rör endast ändamålsenliga

SOU l987:l0 Staten som skatte- och 115 avgiftsborgenär

sådana fordringar som handläggs i den ordning som f.n. gäller för månadsräkningsmedel.

2.2.10 Ackord och annan eftergift

Skatter och avgifter kan i allmänhet inte efterges i annan form än genom ackord. För vissa skatter finns dock bestämmelser om nedsättning eller befrielse. Till dessa bestämmelser skall SIU strax återkomma.

I överensstämmelse med vad som nyss har sagts gäller principen att skattemyndigheterna inte får träffa förhandlingsuppgörelser om beskattning (jämför JO:s beslut 1984-03-16, dnr 2865-1981, om skattemyndigheternas av företabehandling get Westinghouse och dess taxeringar, s. 29). I sammanhanget bör nämnas en hos riksdagens revisorer i juni 1984 upprättad promemoria om multinationella företags skatteförhållanden. I denna promemoria anförs att man bör överväga om inte beskattningsmyndigheterna bör ges möjlighet att ersätta eftertaxeringsförfarandet med att träffa avtal med skattskyldiga om erläggande av tillkommande skatt, dock endast då den skattemässiga bedömningen för båda parter framstår som klar. Revisorernas förslag har lagts till handlingarna i avvaktan på fortsatt översyn av rättsområdet (förslag 1984/85:9, SkU 35).

Inte heller i fråga om det förfarande som följer efter taxeringen tillåter lagstiftningen förlikning om skatt mellan skattemyndigheterna och de skattskyldiga. Ackordsinstitutet är ett undantag från denna princip.

Det finns ytterligare ett undantag men som är av speciell beskaffenhet. Förlikning anses nämligen tillåten när det gäller betalningsskyldighet för juridiska personers företrä-

116 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

dare 77 a § UBL m.fl. liknande lagrum (jämför SVJT enligt 1975 ref. s. 26). Detta kan ses som en utomprocessuell utav föreskriften i nämnda lagrum att betalningsskylbyggnad får jämkas eller efterges om det föreligger särskildigheten da skäl. Systematiskt kan beträffande detta undantag påpekas att gäller tredje man och inte den betalningsskyldigheten samt att förlikningen i princip ingås före skattskyldige dvs. före eller under processen mot tredje taxeringen, mannen.

Ackord

bestämmelser om ackord finns i 62 § tredje Uppbördslagens enligt dessa bestämmelser är länsstycket. Ackordsmyndighet Till av 64 § UBL och hänvisningar i skattemyndigheten. följd här -- liksom i olika skatte- och avgiftsförfattningar gäller bestämmelser om konkursansökan (se avfråga om paragrafens snitt -- att tillämpas inte bara på skatt 2.2.8) regleringen som har debiterats UBL utan även på flera andra enligt medelsslag.

Ackord får antas av länsskattemyndigheten om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Underhandsackord får antas bara villkor att även övriga borgenärer som ackordet angår på godkänner ackordsförslaget.

Beträffande annan skatt än sådan som avses i l § första UBL finns ackordsbestämmelser i förordningen om stycket och rörande vissa skatter (jämför Ds Fi ackord avskrivning 1984:4 s. 60 och 334). I 1 § första stycket förordningen

anges att UBL:s bestämmelser om förutsättningarna för anta-

skall även om det inte är särgande av ackordsförslag gälla föreskrivet. 2 § förordningen är det, om inte skilt Enligt annat föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 117

eller, om sådan inte finns, länsskattemyndigheten som beslutar om ackord i dessa fall.

Ackordsförslag som rör bötesfordringar får enligt 10 § andra stycket BövL antas av länsskattemyndigheten under samma villkor som enligt UBL gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatt. Beträffande denna bestämmelse i BövL, som saknar motsvarighet i äldre författningsreglering på området, anfördes i det bakomliggande betänkandet (SOU 1975:55, Bötesverkställighet, s. 165; jämför prop. 1976/77:l04 s. 83) bl.a. följande.

Utredningen vill tillägga att den inte är omedveten om att en och annan kan finna det mindre tilltalande att dylika, straffrättsligt grundade fordringar skall kunna bli föremål för ackord och såtillvida förhandlingsvägen bli reducerade. Utredningen har dock inte funnit att betänkligheter i dylik riktning bör vara avgörande på det begränsade område som här är i fråga, särskilt som en dylik lösning har godtagits för de betydelsefulla skattefordringarnas del. Statsfinansiellt torde den förordade lösningen vara fördelaktigare än den motsatta.

Enligt avskrivningskungörelsen (ll §) får myndighet besluta om ackord rörande fordran som uppkommit inom myndighetens eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde. En förutsättning är dock att fordringen inte omhänderhas av bevakningsmyndighet eller framkommit vid riksrevisionsverkets granskning. Dessutom gäller att den betalning som erbjuds för fordringen jämte ränta får med högst 25 000 kr. understiga fordringens kapitalbelopp. Om det erbjudna beloppet är lägre skall fordringen enligt 6 § tredje stycket genast lämnas till bevakningsmyndighet (försvarets civilförvaltning eller kammarkollegiet). Bevakningsmyndigheten får besluta om ackord oberoende av beloppets storlek (14 §).

118 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

Eftergift

Som redan nämnts finns för vissa skatter bestämmelser om nedsättning eller befrielse. Enligt 76 § ML kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge nedsättning av eller befrielse från mervärdeskatt om det föreligger synnerliga skäl. Motsvarande bestämmelser finns på punktskatteområdet i 9 kap. 4 § LPP samt beträffande vägtrafikskatt i 39 § vägtrafikskattelagen (1973:601). Genom förordningen (1978: 407) om befrielse från eller nedsättning av viss indirekt m.m. har RSV, med visst undantag, bemyndigats att pröva

skatt

fråga som avses i de nu angivna lagrummen. Bestämmelserna om nedsättning eller befrielse tar sikte på fall där en korrekt tillämpning av de vanliga beskattningsreglerna skulle leda till ett resultat som framstår som materiellt oriktigt eller stötande.

Beträffande arbetsgivaravgift gäller från och med 1987 i huvudsak följande (22 d § USAL). En arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter får efterges helt om han inte insåg och med hänsyn till föreliggande omständigheter måste anses ha saknat anledning räkna med att han var arbetsgivare. Fråga om eftergift skall prövas av den lokala skattemyndigheten eller, i besvärsmål om skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, av besvärsinstansen. I fråga om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt gäller sedan tidigare att betalningsskyldighet skall fastställas bara när arbetsgivaren saknat skälig anledning att underlåta att göra skatteavdrag (75 § första stycket UBL; jämför också 14 § AUL).

Dödsbo kan under vissa förutsättningar befrias från att betala kvarstående eller tillkommande skatt enligt UBL. Bestämmelser om dödsbobefrielse finns i kommunalskattelagen (KL, 75 § 1 mom.) m.fl. författningar. Förutsättning för

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 119

befrielse är b1.a. att den avlidne efterlämnat bodelägare som vid hans död var beroende av honom för sin försörjning och att ömmande omständigheter föreligger. Beslut om dödsbobefrielse meddelas av länsrätten på framställning av dödsboet.

Arvs- eller gåvoskatt efterges i bl.a. det fall att den som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva avlider inom viss tid därefter. I detta fall prövas fråga om eftergift av den underrätt eller länsskattemyndighet som har beslutat i skatteärendet. Härutöver kan regeringen medge nedsättning eller befrielse från skatt b1.a. när anstånd med betalningen har medgetts och egendomen därefter har gått ned avsevärt i värde (56 och 57 §§ lagen, 1941:416, om arvsskatt och gåvoskatt).

Enligt 12 § BövL får kronofogdemyndigheten i vissa fall besluta om eftergift av böter och andra därmed jämställda fordringar. Förutsättningen härför är att indrivning av böterna skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Eftergift får dock inte meddelas om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

Även enligt avskrivningskungörelsen finns viss möjlighet att Här kan -- helt eller delvis -efterge fordringar. eftergift komma i fråga av billighetsskäl (gäldenärens sjukdom o.d.). Fordringens kapitalbelopp får dock inte överstiga 50 000 kr. Behörigheten att besluta om eftergift är förbehållen bevakningsmyndigheterna och ett fåtal andra myndigheter (15- 17 §§). Regleringen i avskrivningskungörelsen grundar sig på ett bemyndigande av riksdagen, som också innebär att fordringar som omfattas av avskrivningskungörelsen och vilkas kapitalbelopp överstiger 50 000 kr får efterges av regeringen (statsutskottets utlåtande 1965:180, rskr 429).

120 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

Brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott kan efterges eller sättas ned av regeringen genom nåd. Nâdeinstitutet, som har vuxit fram som ett komplement till straffrättskipningen, är reglerat i ll kap. 13 § regeringsformen. Det är dock ganska sällsynt att nåd beviljas beträffande böter och vitenl. I de fall nåd ges torde skälen i regel vara att betalningsskyldigheten motverkar en pågående social återanpassning. Nåd kan komma i fråga också beträffande sådan särskild rättsverkan som innefattar betalningsskyldighet. Även här torde det främst vara rehabiliteringsaspekter som i praxis har ansetts utgöra skäl för nåd. Om nåd bedöms kunna komma i fråga i ärenden av det här slaget brukar yttrande inhämtas från kronofogdemyndigheten.

Beträffande förhållandet mellan nåd och eftergift kan nämnas att förvandlingsstraffutredningen i det tidigare nämnda betänkandet (SOU 1975:55) Bötesverkställighet uttalade att förfarandet med eftergift inte alls borde tillgripas vid mera betydande rättsverkansbelopp. För prövningen i sådana fall anförde utredningen att nådeinstitutet torde vara bättre lämpat (bet. s. 171). Föredraganden uttalade för sin del i den efterföljande propositionen (1976/772104 s. 102) att eftergift inte gärna bör förekomma när det är fråga om någorlunda betydande belopp, något som inte minst kan vara fallet när det gäller rättsverkansbelopp. Föredraganden uttalade i fortsättningen följande. På exekutionsstadiet bör enligt min mening som regel eftergift inte komma i fråga beträffande bötesfordringar som överstiger 3 OOO kr. I vissa fall kan man dock tänka sig en högre gräns. Som BRÅ framhållit i sitt remissyttrande kan höga bötesbelopp i samband med kumulation av många bötesfordringar

1 Se Schönning, Att söka nåd (1982) s. 66 f.

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 121

skapa problem och i vissa fall verka förlamande för bötesgäldenärer, t.ex. i samband med villkorlig frigivning. I fråga om mycket höga bötesskulder bör dock frågan om eftergift i allmänhet lösas nådevägen.

2.2.11 Förlängning av preskriptionstid

Till borgenärsuppgifterna under indrivning hos kronofogdemyndighet hör att vidta åtgärder som hindrar preskription. De allra flesta av de medelsslag som hos kronofogdemydigheten handläggs som allmänna mål faller inom tillämpningsområdet för lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (skattepreskriptionslagen). Bland de medelsslag som inte omfattas av lagen finns i första hand böter, domstolskostnader och studiemedelsavgifter.

Enligt skattepreskriptionslagen är den ordinarie preskriptionstiden fem år (3 §). Under vissa angivna-förutsättningar får länsrätten emellertid förlänga preskriptionstiden. Ansökan om sådan förlängning görs av kronofogdemyndigheten (7 §). Behörig sökande är den kronofogdemyndighet som vid tiden för ansökningen har allmänt mål mot gäldenären anhängigt hos sig (13 §; jämför regeringsrättens dom 1986-05-13, dnr 5093- 1984). Vidare gäller att preskriptionstiden kan förlängas utan särskilt beslut bl.a. i det fallet att kronofogdemyndigheten skriftligt har medgett uppskov med betalningen och uppskovet sträcker sig utöver den ordinarie preskriptionstidpunkten (6 §7 jämför avsnitt 6.6).

Böter preskriberas efter fem år från domen om inte ansökan om bötesförvandling dessförinnan har delgetts den dömde och denna ansökan inte har prövats slutligt (35 kap. 7 § brottsbalken). Talan om förvandling av böter förs av åklagare genom ansökan hos tingsrätten. Det första urvalet av ärenden som

122 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

blir aktuella för förvandling görs av kronofogdemyndigheten. att -- när Av 17 § BövF följer nämligen kronofogdemyndigheten indrivning av böter har slutförts utan att full betalning -- skall bedöma om det finns anledning anta att erlagts böterna skall förvandlas och, i sådant fall, sända redogörelse för förhållandet till åklagaren. Härefter har åklagaren att ta ställning till frågan om talan skall väckas (l9 § första stycket BövF)l

Studiemedelsavgifter har lämnats utanför tillämpningsområdet för skattepreskriptionslagen på grund av avgifternas speciella konstruktion (se prop. 1981/82:96 s. 27). Domstolskostnader är underkastade de allmänna preskriptionsreglerna i (1981:130). Här torde preskriptionen i preskriptionslagen regel avbrytas genom någon av de åtgärder som kronofogdemyndigheten vidtar under indrivningsarbetet.

2.2.l2 Granskning av och tillsyn över kronofogdemyndighetens verksamhet

Av intresse i förevarande sammanhang är vidare uppgiften att kronofogdemyndighetens medelsförvaltning och annan granska samt utöva tillsyn över verkställigheten i de redovisning allmänna målen.

Här till att börja med att det, enligt föreskrifter av gäller RSV, utförs omfattande interna kontroller hos varje ganska Dessa kontroller lämnas emellertid utankronofogdemyndighet. för framställningen i det följande.

RSV:s roll

Enligt 2 kap. 2 § instruktionen för skatteförvaltningen åligdet RSV särskilt att bl.a. genom allmänna råd och uttager

Staten som skatte- och 123 avgiftsborgenär

landen verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen inom verksamhetsområdet.

Vidare skall verket, enligt 2 kap. 4 § samma instruktion, för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

0 årligen före den l september avge anslagsframställning och

0 varje år lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket.

I den till utgången av 1986 gällande förordningen (1970:752) med instruktion för riksskatteverket finns i 3 § något utförligare bestämmelser_om RSV:s arbetsuppgifter med avseende på exekutionsväsendet. Där föreskrivs bl.a. att verket skall följa arbetet hos kronofogdemyndigheterna och verka för en ändamålsenlig utformning av organisation och arbetsformer (3 § 5) samt i samverkan med berörda myndigheter planlägga och anordna utbildning av personal inom verksamhetsområdet (3 § ll).

SIU utgår från att det inte är avsikten att de nu nämnda arbetsuppgifterna för RSV skall falla bort. Att regleringen i instruktionen för skatteförvaltningen är mindre utförlig än hittills gällande bestämmelser får i stället antas hänga

samman med den pågående omgestalningen av exekutionsväsendet

och den på grund härav rådande osäkerheten om RSV:s framtida roll.

Sammantagna får RSV:s arbetsuppgifter anses innebära att

verket har en tillsxnsfunktion i fråga om exekutionsväsendet.

Det är främst uppgifterna att främja en enhetlig rättstillämpning och verka för en ändamålsenlig utformning av

124 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

organisation och arbetsformer som ger stöd för detta påstående.

Det är också den bedömning som lagutskottet har gjort i ett hos Uttalanuttalande om prioritering kronofogdemyndigheten. det vid riksdagsbehandlingen av förslaget till utsökgjordes Lagutskottet säger bl.a. att RSV i egenskap av ningsbalk. kan råd och vägledning för hur kronofogtillsynsmyndighet ge bör (LU 1980/81 s. 24 f; jämför avsnitt demyndigheterna agera 5.2.3).

I den relativt nyligen beslutade utsökningsregisterlagen (1986:617) har såsom ett av ändamålen med registret angivits att detta skall användas inom exekutionsväsendet för planering och tillsyn av verkställighet enligt UB, verkställighet eller tillsyn enligt annan författning och avräkning enligt avräkningslagen (1 § andra stycket utsökningsregisterlagen). I motiven har uttalats bl.a. att planering och tillsyn är som ankommer på RSV i egenskap av centralmyndighet uppgifter och för vilkas utsökningsregistret är ett värdefullgörande fullt 1985/86:l55 s. 13 och 16, LU 36 s. hjälpmedel (prop. 6). I överensstämmelse härmed har RSV också givits förfoganderätt över hela registret (2 § utsökningsregisterlagen).

Vilket ansvar och vilka befogenheter som ligger i rollen som regleras inte generellt i någon författtillsynsmyndighet Saken kompliceras, som utredningen har konstaterat i ning. betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m., av att har en judiciell funktion vid

kronofogdemyndigheten dels

av allmänna och enskilda mål och dels en borverkställighet i de allmänna målen (bet. s. 278). genärsfunktion

Frågan om var gränsen för centralmyndighetens befogenheter i om verkställighet hos kronofogdemyndigheten begår fråga

Staten som skatte- och avgiftsborgenär 125

handlas av riksdagens lagutskott bl.a. i det nyss nämnda betänkandet om utsökningsregisterlag m.m. SIU återkommer till den nu aktuella frågan i avsnitt 4.5.2.

Länsskattemyndighetens och riksrevisionsverkets roller

I de allmänna målen är verksamheten hos kronofogdemyndigheten vidare föremål för granskning från länsskattemyndighetens sida. Enligt 10 § medelsförvaltningskungörelsen gäller sålunda att länsskattemyndigheten varje år skall inventera kronofogdemyndigheten i den ordning som RSV föreskriver. I RSV:s föreskrifter (RSV:s författningssamling 1982:4) anges att syftet med inventeringen är att uppnå en säker och effektiv medelsförvaltning, redovisning och verkställighet i allmänna mål.

Enligt 74 § UBL skall länsskattemyndigheten, om lokal skattemyndighet eller kronofogdemyndighet underlåter att inom föreskriven tid fullgöra sina åligganden enligt UBL, när det blivit känt omedelbart vidta de åtgärder som förhållandena kan föranleda.

SIU har i betänkandet Ds Fi 1984:4 diskuterat innebörden av de nu nämnda bestämmelserna (bet. s. 262 ff). Utredningen har vid sina överväganden funnit att den tillsyn som RSV utövar är tillräcklig och att 10 § MfK sålunda bör upphävas och 74 § UBL inte längre gälla beträffande kronofogdemyndigheten. Såvitt gäller förhållandet mellan länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) och kronofogdemyndigheten bör åtgärder vidtas för en mera effektiv samverkan. Till den del länsstyrelsens inventering avser granskning av redovisningen skall uppgiften enligt förslaget i stället handhas av RSV. I betänkandet anförs vidare att utredningen senare, närmast i samband med överväganden om borgenärsfunktionen under indriv-

126 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

ning, skall ta upp frågan om RSV också bör åläggas att granska verkställigheten (se bet. s. 277 f).

Genom den nyligen beslutade omorganisationen av exekutionsväsendet m.m. har saken lösts på i princip det sätt som SIU föreslagit. Riksdagen har nämligen antagit förslaget att inte längre behålla en tillsynsfunktion hos länsskattemyndigheterna, samtidigt som man beslutat om en förstärkt ledningsroll för RSV (prop. l986/87:52 s. 44, LU 12 s. 12 ff). Det återstår emellertid för den organisationskommittê som torde komma att tillkallas inom kort (dec. 1986) att lägga fram förslag om hur RSV:s roll närmare skall utformas.

SIU återkommer till frågan om RSV:s roll i avsnitt 4.5.

Kronofogdemyndighetens verksamhet granskas också av riksrevisionsverket (2 § förordningen, 1986:449, med instruktion för riksrevisionsverket).

2.2.l3 Sammanfattning

Av redogörelsen i detta avsnitt och av vad utredningen kommer att anföra i det följande framgår att det allmännas borgenärsfunktion i fråga om månadsräkningsmedel utövas av kronofogdemyndigheten, länsskattemyndigheten och RSV. Fördelningen dem emellan framgår av nedanstående uppställning. Till gruppen månadsräkningsmedel hör de från antals- och beloppssynpunkt tunga medelsslagen, b1.a. skatt som har debiterats enligt UBL, arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt.

SOU 1987 : 10 Staten som skatte- och avgiftsborgenär 127

Kronofogdemyndigheten Länsskattemyndigheten Riksskatteverket - Första krav - Påminnelser

° och säker- - Anstånd Lmpskov och säkerhet het

Verkställighet ° Tvist cnlbättre enligt UB rätt till utmätt egatkm - Betalningsskyldighet för tredje man

- - Avräkning enligt Avräkning enligt - Mål enligt avräkavräkningslagen UBL, ML m.m. ningslagen i överinstans Konkursansökan * Konkursansökan Mål om konkursansöbeträffande böter beträffande UBL- kan i överinstans skatter m.m. - Bemmuüng m.m. i ° Mål om åxuvinning konkurs mam i konkurs beträf- ° beträf- Avskrivning Avskrivning fande punktskatter fande UBL-skatter m.m. m.m. ° beträf- ° Ackord Eftergift famkatöter

Talan on förläng- Mål om förlängning nin av preskrip- av preskriptionstid tionstid i överinstans ° inkl. - över krono- Granskning, Tillsyn inventering i all- fogdemyndighetens nänna mål verksamhet

Vidare gäller att beträffande framför allt sådana fordringar som hos kronofogdemyndigheten handläggs som handräckningsmedel ankommer motsvarande uppgifter i betydande omfattning på

128 Staten som skatte- och avgiftsborgenär

de myndigheterna. Beträffande de fordringar uppdragsgivande som omfattas av avskrivningskungörelsen gäller t.ex. att dessa myndigheter i regel handhar beslut om konkursansökan, ackord och avskrivning.

3 RIKTLINJER FÖR UTREDNINGSARBETET

3.1 Allmänna utgångspunkter

Bakgrunden till utredningens översyn av det allmännas borgenärsfunktion vid indrivning hos är den kronofogdemyndigheten stora indrivningsbalansen, dvs. summan av oredovisade restförda skatter och avgifter. Det finns därför att anledning studera vad som döljer sig bakom om det totala uppgiften skuldbeloppet. Vid den studien bör två frågor besvaras. Den första är hur skulderna fördelar av sig på olika kategorier gäldenärer. Av särskilt intresse är därvid melfördelningen lan gäldenärer som driver rörelse och andra. (näringsidkare) Den andra frågan är hur skulderna fördelar sig på antal gäldenärer i olika skuldintervaller. För SIU:s i överväganden förevarande betänkande behövs knappast en djupare än analys denna.

Statistiska uppgifter i de här berörda hänseendena finns tillgängliga i en delrapport från RSV:s arbetsgrupp för kartläggning av skatteundandragandet (RSV Rapport 1984:4). I rapporten presenteras en undersökning som grundar sig på material från november 1981 och avser de fem län (Stockholms, Göteborgs- och Bohus, Malmöhus, Uppsala och Södermanlands län) som vid den tidpunkten var anslutna till exekutionsväsendets ADB-system. Undersökningen omfattar alla aktuella

130 Riktlinjer för utredningsarbetet

skulder i allmänna mål, sammanlagt 4,1 miljarder kronor. Antalet som ingår i undersökningen är ungefär gäldenärer 177 000. De s.k. storstadsdistrikten, dvs. kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, är visserligen överi undersökningen men denna torde ändå ge en representerade bild över förhållandena i hela landet. Att uppgifterna i god är från 1981 och därmed mer än fem år gamla torde rapporten inte minska deras värde nämnvärt. Ingenting talar för att förhållandena sedan dess har ändrats på några punkter som är

av betydelse för utredningens ställningstagande.

l i (s. 5) visar hur skulden och antalet Eigur rapporten fördelar och juridiska personer. Av gäldenärer sig på fysiska som tas in här nedan, går det att dra vissa slutsatfiguren, ser beträffande fördelningen mellan näringsidkare och andra.

4.1 Antal gäldenärer 177 000 Belopp miljarder

AKHEBOLAG in KSM FVSISKA PERSONER FEBA-SKAYT

FYSISKÅ PERSONER FYSISKA MED A-SKATT PERSONER MED B-SKATI

för Riktlinjer utredningsarbetet 131

Det bör kunna antas att aktiebolag, övriga juridiska personer (handelsbolag, föreningar, stiftelser m.f1) och fysiska personer med B-skattsedel till helt del, men övervägande fysiska personer med A-skattsedel bara till begränsad del, består av gäldenärer som är eller har varit näringsidkare.

Från dessa utgångspunkter kan man med stöd av figuren påstå att näringsidkarna svarar för omkring hälften av skuldbelope pet men endast utgör drygt 20 procent av antalet gäldenärer. Påståendet stöds av uppgifter i rapporten (s. 9) om vilka gäldenärer som har blivit åsatta näringskod enligt statistiska centralbyråns standard för svensk näringsgrensindelning, s.k. SNI-kod. 19 procent av de i undersökningen ingående gäldenärerna var nämligen näringskodade och denna grupp svarade för 53 procent av den totala skulden.

Två figurer i rapporten (s. 7 och 8) bygger på skuldintervaller. Den första av dessa visar förhållandet mellan skulder och antal gäldenärer.

FÖRHÅLLANDETMELLAN SKULDEROCH ANTAL GÄLDENÄRERI SKULDINTERVALLER SKULDINTERVÅLL TKR

50D- -r- 10D- SUD-ø S-HIO-U- 1

I_

6D SO 40 10 20 ln 10 20 30 40 50 60 pmu- AV gKUU) PRUC AV ANTÅI ILMI).

132 Riktlinjer för utredningsarbetet _

Som sägs i rapporten framgår av figuren b1.a. att antalet gäldenärer med skulder över 100 000 kr. endast utgör 4 procent av det totala antalet gäldenärer men svarar för närmare 60 procent av skulden. 7 500 gäldenärer har således en skuld på sammanlagt närmare 2,5 miljarder kronor av den totala skulden på drygt 4 miljarder kronor. Vidare framgår att drygt 60 procent av gäldenärerna (109 000) har en skuld under 5 000 kr. och detta stora antal gäldenärer svarar för endast något över 3 procent av skulden.

Den andra figuren är också intressant i sammanhanget. I denna har arbetsgruppen gjort en uppdelning på olika slag av gäldenärer.

äüllülüllü. Y-KR 2042uiljoner kr 509Humor-r us 000.naenuu 10Im qnldmirer SM IM-SOD S400

SLL! 5 5 b .

W Mumma m numer u- __ uu nuljmuru.u 000qäldnircr aoooqildmirar

zupjsanoxozowoubiufoaotlomgs c. d.

Av de här uppgifterna bekräftas det som föregående figurer gett antydningar om, nämligen att beträffande näringsidkarna, och då i första hand aktiebolagen, dominerar de större skul-

Riktlinjer för utredningsarbetet 133

derna medan fysiska personer som inte driver rörelse främst är restförda med mindre belopp. För aktiebolagen ligger t.ex. drygt 50 procent av skulden i skuldintervallet över 500 000 kr. Enligt rapporten (s. 2) gäller vidare att genomsnittsskulden för aktiebolag är omkring 100 000 kr. medan den för icke näringskodade fysiska personer är 12 000 kr.

Vid inriktningen av den framtida indrivningsverksamheten utgör de nu redovisade siffrorna en viktig utgångspunkt. Av särskilt intresse är det tidigare kända förhållandet att ett mycket litet antal gäldenärer svarar för merparten av indrivningsbalansen. Detta bör enligt utredningens uppfattning föranleda att indrivningsarbetet alltmer bör förskjutas på ett sätt som innebär att resurser frigörs från rutinarbete beträffande gäldenärer med små skulder för att i stället användas mot de större gäldenärerna. En följd av en sådan förskjutning blir att indrivningen mot företag och då särskilt aktiebolag och andra juridiska personer får en ökad betydelse. Det är här som resurserna skall sättas in.

För utredningens del innebär det anförda att övervägandena i första hand bör gälla förhållandena vid indrivning mot företag. Härvid bör utredningsarbetet inriktas på att skapa förutsättningar för nya, effektivare metoder vid indrivningen. Metodfrågorna kommer att behandlas närmare i avsnitt 5.2. Redan här kan emellertid sägas att insamlingen av information om gäldenären bör utvecklas väsentligt, att man i indrivningsarbetet på ett helt annat sätt än f.n. bör utnyttja den arsenal av påtryckningsmedel som lagstiftningen tillhandahåller (12, l3 och 15 kap. aktiebolagslagen, reglerna om konkursansökan och återvinning i konkurslagen, reglerna om företrädaransvar i skattelagstiftningen m.fl.), samt att räntesynpunkten bör ges ökad uppmärksamhet vid indrivningen mot gäldenärer med stora skulder. Till metodproblematiken hör

134 Riktlinjer för utredningsarbetet

vidare frågan om lagstiftningen ger myndigheterna ett tillräckligt manövreringsutrymme som borgenärsföreträdare under indrivningen. Det finns sålunda anledning att överväga om indrivningen kan effektiviseras genom att myndigheternas befogenheter vidgas.

Här bör emellertid framhållas att SIU i förevarande sammanhang inte avser att diskutera spaningsmetoder av det slag som behandlas i JO:s samlingsbeslut 1984:1. Det beslutet gäller metoder som är nya i den meningen att de tidigare inte har använts av icke-polisiära myndigheter och delvis bygger på en ny teknik. En sådan metod brukar kallas fishing expedition och består t.ex. av gäldenärsundersökningar i anslutning till polisens trafikkontroller. En annan metod är filmning av gäldenärer med videokamera. Enligt vad utredningen erfarit har användningen av metoder som entydigt kan hänföras till

fishing expeditions minskat avsevärt på senare tid eller helt

upphört. Trots detta delar utredningen JO:s uppfattning om behovet av vissa lagstiftningsåtgärder på detta område (se beslutet s. 52 f). Av betydelse i sammanhanget är att det torde förekomma mellanformer som ligger på gränsen mellan de nu aktuella metoderna och vanlig registerforskning. Med nu gjorda uttalanden lämnar SIU den här frågan därhän.

Vid indrivning mot företag har frågor om säkerhet, konkurs och annat som hör ihop med borgenärsfunktionen sin särskilda betydelse. När utredningen nu har att se över borgenärsfunktionen under indrivning är en viktig fråga hur borgenärsugggifterna skall_fördelas mellan myndigheterna. För närvarande är det i första hand kronofogdemyndigheten, länsskattemyndigheten och RSV men också generaltullstyrelsen och andra uppdragsgivande myndigheter som svarar för dessa uppgifter. Fördelningen måste utgå framför allt från de olika verksamheter som myndigheterna bedriver. Man bör enligt utredningens

Riktlinjer för utredningsarbetet 135

mening eftersträva att myndigheterna i så begränsad omfattning som möjligt skall behöva hänvisa till och vara beroende av varandras beslut. Samtidigt är det emellertid ofrånkomligt att verksamheten hos de berörda myndigheterna måste samordnas bättre än för närvarande så att det allmännas resurser utbästa sätt. I överensstämmelse härmed skall dub-

nyttjas på

belarbete hos myndigheterna undvikas och de uppgifter om gäldenärerna som samlas in hos myndigheterna utnyttjas bättre.

Givetvis knyter sig det största intresset i förevarande sammanhang till förhållandet mellan kronofogdemyndigheten, länsskattemyndigheten och RSV. Verket har i sin egenskap av centralmyndighet på skatteområdet en huvudroll när det gäller den fråga som nu är aktuell. Detta innebär närmare bestämt att verket skall tillse att indrivningen hos kronofogdemyndigheten är effektiv och att den lokalt och regionalt är samordnad med taxering, debitering och uppbörd. Utredningens överväganden i dessa hänseenden finns i avsnitt 4.5.

Länsskattemyndigheten är den myndighet som levererar det överlägset största antalet indrivningsuppdrag till kronofogdemyndigheten. I en år 1981 upprättad rapport över den då pågående försöksverksamheten med exekutionsväsendets ADBsystem (REX)1 anges att länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) är uppdragsgivare i ungefär S1 procent av de allmänna målen. Till denna siffra skall numera läggas de 8 procent som i rapporten upptas på riksförsäkringsverket och avser arbetsgivaravgifter. Andra stora uppdragsgivare är enligt rapporten trafiksäkerhetsverket (24 procent), rikspolisstyrelsen (8 procent) och centrala studiestödsnämnden (6 procent). De angivna siffrorna torde alltjämt vara i huvudsak representativa.

1 Ds Kn 1981:6 s. 7

136 Riktlinjer för utredningsarbetet

Gällande ordning innebär bl.a. att en kronofogdemyndighet i en del frågor som blir aktuella under indrivningsarbetet måste hänvisa till och är beroende av beslut som ankommer på andra myndigheter, främst länsskattemyndigheten. Detta försvagar kronofogdemyndighetens förhandlingsposition mot gäldenären och fördröjer handläggningen. Skattemyndigheterna är på motsvarande sätt beroende av kronofogdemyndighetens åtgärder, vilket också för med sig negativa konsekvenser av liknande slag. Gällande ordning innebär vidare att kronofogdemyndigheten och skattemyndigheterna på vissa områden sysslar med aktiviteter. Dessa aktiviteter har inte alltid

näraliggande

utvecklats under tillräckligt hänsynstagande till behovet av samordning. Detta kan i olyckliga fall leda till att gäldenären får motstridande beslut från myndigheterna. Dessutom finns det en risk för att gäldenären spelar ut myndigheterna mot varandra.

När det först gäller förhandlingspositionen kan man konstatera att det finns en skillnad mellan kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas verksamhet som är av intresse i sammanhanget.

För kronofogdemyndighetens verksamhet är förhandlingen något karakteristiskt. Den utgör, som kommer att framgå närmare av avsnitt 5.2.5, en viktig del av indrivningsarbetet och är ofta avgörande för slutresultatet. Förhandlingen är i regel inriktad på frågan om hur det restförda beloppet skall betalas.

I skattemyndigheternas verksamhet däremot är förhållandet det motsatta. vid den årliga taxeringen av inkomst- och förmögenhetsskatt t.ex. finns i princip inte något utrymme för förhandlingar med de skattskyldige vare sig om skattebeloppets storlek eller hur detta skall betalas. Åtgärder som registre-

för Riktlinjer utredningsarbetet 137

ring av skattskyldiga och debitering av skattebelopp torde aldrig aktualisera förhandlingar. Vid länsskattemyndighetens handläggning av frågor om företrädaransvar och ackord kan dock regelrätta komma in i bilden. förhandlingar överläggningar med den skattskyldige i sådana kan bl.a. inifrågor tieras i samband med periodkontroller av det som rekomslag menderas i RSV:s promemoria Effektivare arbetsgivarkontroll (jämför avsnitt 5.2.4).

Den försvagning av förhandlingspositionen som gällande ordning innebär är således i första hand ett för problem kronofogdemyndigheten. Under indrivningsarbetet brukar kronofogdemyndigheten utnyttja b1.a. hotet om konkurs och utmätning som påtryckningsmedel. Kronofogdemyndigheten kan däremot inte med samma tyngd spela sådana på viktiga åtgärder som processer om betalningsansvar enligt bestämmelserna i bl.a. 77 a § UBL och 13 kap. 2 § ABL. Om förhandlingen inte ger resultat i form av att t.ex. betalning görs eller säkerhet ställs är det ju länsskattemyndighetens sak att avgöra om talan skall väckas. Detta minskar självklart slagkraften i kronofogdemyndighetens agerande. Det här inslaget i indrivningsarbetet försvåras också av att förhandlingsutrymmet är begränsat. Det förekommer bl.a. då och då att gäldenärer föreslår som bygger en lösningar på att del av skulden skall falla bort. Sådana är lösningar kronofogdemyndigheten inte formellt behörig att gå med på. En annan begränsning som ibland föranleder svårigheter är att kronofogdemyndigheten inte får ingå överenskommelser med gäldenärerna om avbetalning och säkerhet rörande förfallna men ännu inte restförda belopp.

Beträffande skattemyndigheternas verksamhet bör framhållas att de pâtryckningsmedel som avses här -- hotet om exekutiva åtgärder av olika slag, konkursansökan, betalningsskyldighet

138 Riktlinjer för utredningsarbetet

för man etc. -- kan realiseras först under tredje indrivningen. De har inte samma anknytning till taxering, revision och Vid handläggningen av framför allt uppbörd. om betalningsskyldighet men också ackordsärenden processer kan roll dock jämföras med länsskattemyndighetens Här kan man alltså behöva spela på kronofogdemyndighetens. som t.ex. utmätning och konkursansökan. åtgärder

i ett flertal situationer. Den Fördröjningseffekter uppkommer är att -- sedan kronofogdemynkanske vanligaste gäldenären t.ex. har ansökt om att han skall försättas i kondigheten kurs -- vänder till länsskattemyndigheten och erbjuder sig I den situationen är det gånger nödvändigt att ackord. många avvakta med konkursansökningen och andra indrivningsåtgärder till dess kan lämna ett åtminstone länsskattemyndigheten preliminärt besked om sitt ställningstagande.

när det allmänna skall garantera kostnaderna för Förfarandet kan också nämnas i det här sammanen återvinningsprocess Det är sålunda kronofogdemyndigheten som förvaltaren hanget. med i sådana förvaltningsfrågor som avses samråder viktigare En fråga som förvaltaren alltid skall samråda i 51 a § KonkL. om är återvinning. Det är inte med berörda borgenärer just att konkursförvaltaren drar sig för att inleda en ovanligt om inte berörda borgenärer utfäster sig återvinningsprocess

för om målet skulle förloras.

att svara rättegångskostnaderna det är statens rätt till utdelning som är beroende av När ställs åtminstone beträffande processen kostnadsgarantin, stora belopp, som regel av länsskattemyndigheten. Kronofogdemåste alltså i dessa fall hänskjuta frågan till myndigheten (se mera om detta i avsnitt 8.6). länsskattemyndigheten

Förhållandet att kronofogdemyndigheten och länsskattemyndigheten med näraliggande aktiviteter kan illustreras sysslar

Riktlinjer för utredningsarbetet 139

med ett exempel som gäller av hos indrivningen fordringar ett aktiebolag. När ett sådant bolag har blivit restfört ankommer det på att ta kronofogdemyndigheten upp förhandlingar med bolaget genom dess företrädare (jämför avsnitt 5.2.5). Samtidigt är det länsstyrelsen -- och från och med 1987 RSV -som har till uppgift att besluta om talan skall föras beträffande företrädarnas personliga för betalningsskyldighet skatte- och avgiftsbeloppet (77 a § UBL m.fl. RSV lagrum). torde komma att delegera denna till de uppgift nybildade länsskattemyndigheterna. Kronofogdemyndighetens och länsskattemyndighetens åtgärder kommer här att gälla i princip samma sak, nämligen hur bolagets skuld skall regleras.

Ett annat exempel kan hämtas från anstånds- och uppskovsområdena. Anstånd med betalningen beviljas av skatte- eller avgiftsmyndigheten medan uppskov beslutas av kronofogdemyndigheten (se avsnitten 2.2.2 och 2.2.3). Innebörden av anstånd och uppskov är från gäldenärens synpunkt i stort sett densamma. I båda fallen flyttas förfallodagen för fram fordringen och indrivningsåtgärderna upphör (se mera om detta i avsnitt 6.2).

För SIU gäller det nu att komma fram till som så förslag långt det är möjligt undanröjer de här beskrivna svårigheterna. Utredningens arbete underlättas härvid av den nyligen beslutade omorganisationen av exekutionsväsendet. Genom denna kommer samtliga kronofogdemyndigheter att få den kompetens som fordras för att de skall kunna svara för viktiga borgenärsuppgifter (se mera härom i avsnitt 3.2). Förhållandet till länsskattemyndigheten underlättas också av omorganisationen. Utredningens överväganden och till en bättre förslag samverkan mellan kronofogdemyndigheten och skattemyndigheterna finns i avsnitten 4.1-4.4.

140 för Riktlinjer utredningsarbetet

En väsentlig komplikation är emellertid den dubbelställning har i sin verksamhet, dels en funksom kronofogdemyndigheten tion som exekutiv och dels en funktion som borgenär myndighet allmänna. som vidtar i för det Åtgärder kronofogdemyndigheten av exekutiv skall komma såväl allmänna som egenskap myndighet enskilda till godo. Detta innebär att kronofogdeborgenärer inte får anförtros som kan myndigheten borgenärsuppgifter inkräkta ställning som opartisk exekutiv på myndighetens (se härom avsnitt 5.3). myndighet

en effektiviteten i statens borge- Ytterligare synpunkt på under bör föras fram här. Det är närsfunktion indrivning att författningsregleringen av borgenärsfråbetydelsefullt gorna blir klar och fullständig. Varje kronofogdemyndighet veta vad den har att och inga funktioner får vara skall göra På det sättet underlättas bl.a. samarbetet mellan bortglömda. och Samtliga bekronofogdemyndigheten skattemyndigheterna. förstå vad deras insats betyder i ett rörda myndigheter skall större Gäldenären skall också veta vilka uppgifsammanhang. har. oklarheter i dessa ter och befogenheter varje myndighet misstänksamhet och irritation hos hänseenden skapar nämligen F.n. är borgenärsfrågorna ofullständigt reglerade gäldenären. och i den mån det finns bygger dessa i stor utsträckregler ning på äldre förhållanden.

I avsnitt 2.2 har utredningen lämnat en utförlig redogörelse som kan aktualiseras vid indrivför olika borgenärsuppgifter av skatter och är emellertid om alla

ning avgifter. Frågan

berörda behöver omfattas av de fortdär borgenärsuppgifter satta övervägandena.

med finns det anledning att säga några ord om Till att börja med och krav (jämför avsnitt 2.2.1).

förfarandet påminnelser

som är helt oreglerat, ligger före Påminnelseförfarandet,

. för Riktlinjer utredningsarbetet 141

restföringen och behöver därför inte särskilt i övervägas detta sammanhang. När det gäller s.k. kronofogdemyndighetens första krav är det främst som för författningsregleringen närvarande är problematisk och därför fordrar närmare överväganden (se härom avsnitt 12.5).

Anstånd med betalningen beslutas i allmänt mål av skatteeller avgiftsmyndigheten och i enskilt mål av sökanden (se avsnitt 2.2.2). Beslutsfunktionen i allmänt mål hänger ihop med skatte- och avgiftsmyndigheternas att fastställa uppgift fordringarna och skall därför inte omprövas i förevarande sammanhang. En annan sak är att det i anslutning till övervägandena om uppskovsinstitutet finns skäl att behandla förhållandet mellan frågor om uppskov och anstånd (se avsnitt 6.9).

Systemet med avräkning av skatter och avgifter har varit föremål för lagstiftningsåtgärder relativt (se avnyligen snitt 2.2.7). Även avräkningsfunktionen kan därför lämnas utanför övervägandena i detta betänkande.

Detsamma funktionen att besluta gäller om avskrivning (se avsnitt 2.2.9). Här är skälet att i betänkandet utredningen Ds Fi 1984:4 har föreslagit att skall avskrivningsinstitutet avskaffas och ersättas med nya, mer rutiner ändamålsenliga (bet. s. 29 f och 284 ff; jämför Ds Fi 1984:14 s. 22 f).

Det finns inte heller att anledning nu gå in på reglerna om förlängning av preskriptionstiden (se avsnitt 2.2.ll). På detta område är lagstiftningen endast några år och gammal något reformbehov torde inte föreligga.

Det anförda innebär att kommer att utredningens överväganden gälla uppskov inklusive mottagande av säkerhet (avsnitt 6),

142 för sou 1987:10 Riktlinjer utredningsarbetet

för tredje man (avsnitt 7), konkurs betalningsskyldighet (avsnitt 8) samt ackord och annan eftergift (avsnitt 9).

Sammanfattning

I detta avsnitt har allmänna riktlinjer för utredningsarbetet behandlats. Därvid har bl.a. anförts att

0 i första hand bör förhållandena vid

,övervägandena gälla

mot och inriktas på att skapa förutindrivning företag för effektivare metoder vid indrivsättningar nya, ningen,

mellan kronoo man vid fördelning av borgenärsuppgifter å ena, och länsskattemyndigheten och fogdemyndigheten, å andra sidan, bör andra uppdragsgivande myndigheter, eftersträva att myndigheterna i så begränsad omfattning skall behöva hänvisa till och vara beroende som möjligt beslut samtidigt som det ändå är ofrånkomav varandras hos de berörda myndigheterna måste ligt att verksamheten samordnas bättre än för närvarande,

0 inte får anförtros borgenärsuppkronofogdemyndigheten som kan inkräkta ställning som gifter på myndighetens opartisk exekutiv myndighet,

o av borgenärsfrågorna skall vara författningsregleringen klar och fullständig, samt att

i avsnitt 2.2 berörda, borgenärsuppgifter inte o vissa, behöver omfattas av de fortsatta övervägandena.

för Riktlinjer utredningsarbetet 143

3.2 Organisatoriska förutsättningar

som redan nämnts har beslutat riksdagen nyligen om en ny organisation av exekutionsväsendet fr.o.m. budgetårsskiftet den 1 juli 1988 (prop. 1986/87:52, LU 12, rskr 103). I korthet innebär reformen att det bildas en kronofogdemyndighet i varje län. På lokal nivå skall verksamheten bedrivas från s.k. kronokontor. Vid dessa kan finnas en eller flera kronofogdar. Till de nya länsmyndigheterna koncentreras bl.a. de administrativa funktionerna. RSV:s ledningsfunktion i förhållande till kronofogdemyndigheterna skall också ändras. Det skall emellertid ankomma på en organisationskommittê att närmare överväga RSV:s ställning. På kommittén skall vidare ankomma en hel rad andra frågor som också aktualiseras vid omorganisationen.

I propositionen med förslag till den nya organisationen diskuteras några alternativa lösningar, som har det gemensamt att de innebär ändring i kronofogdemyndighetens i ställning förhållande till skatteförvaltningen (prop. s. 37 ff).

Bakgrunden är att det ena av de huvudproblem som omorganisationen enligt föredraganden syftar till att lösa är att man inte organisatoriskt har beaktat det funktionella samband som finns i beskattningskedjan och taxering, debitering, uppbörd indrivning. Vidare gäller att det är oklart om RSV har någon direktivrätt beträffande den del av indrivningsverksamheten som inte innefattar exekutiva åtgärder s. 34 (prop. f).

Det andra huvudproblemet uppges ha sin i att av

grund många

de nuvarande kronofogdemyndigheterna är för små. Detta innebär bl.a. att det i regel saknas att tillföra dem möjlighet kvalificerad personal för att handlägga komplicerade indriv-

för 144 Riktlinjer utredningsarbetet

av att arbetsunderlaget är för litet ningsfall på grund

(prop. s. 35).

de som diskuteras i propositionen är att En av lösningar

i skatteförvaltningen. Med en infoga kronofogdemyndigheterna

skulle samarbetsfrågan inte kräva särskild sådan lösning

och RSV:s och styrfunktion över uppmärksamhet lednings-

i övrigt skulle bli direkt tillämplig på skatteförvaltningen

i exekutionsväsendet. Problemen med de små mynverksamheten

skulle då också i vara lösta. Beträffande digheterna princip

denna lösning anförs emellertid också följande.

dock mitt förmenande prövas och bedö- Lösningen måste enligt även utifrån andra utgångspunkter än de rent fiskala. mas berör och grundläggande frågor om Lösningen principiella och ställning i vårt rättssysexekutionsväsendets uppgifter är exekutiva som har tem. Kronofogdemyndigheterna myndigheter att rättsanspråk som har fasttill huvuduppgift förverkliga ställts i domar och förvaltningsbeslut. Kronofogdemyndigheterna skall därvid med tillämpning av b1.a. utsökningsbal-

kens bestämmelser opartiskt avgöra olika tvistiga frågor och en utgår från mellan en sökande gäldenär. Regelsystemet sökande skall behandlas lika vid utsökning vare sig att alla eller staten som är sökande. Vid det är en enskild person sidan av dessa uppgifter skall kronofogdemyndigjudiciella med skatter och avgifter dessheterna i indrivningsarbetet ta till vara statens intressen utom i betydande omfattning

som borgenär.

infogas i skatteförvaltningen Om kronofogdemyndigheterna och annan exekutiv verkställighet i innebär det att utmätning av en skattemyndighet. Det kan enskilda mål skall ombesörjas tänkas att ett sådant införlivande skulle kunna emellertid rubba allmänhetens tilltro till exekutionsväsendets opartiskär ju att ta till vara het. Skattemyndigheternas huvuduppgift intressen. är därför tveksam till en statens fiskala Jag Man bör i vart fall först noga pröva om kravet sådan lösning. för exekutionsatt regionalt anpassa myndighetsstrukturen kan tillgodoses på annat väsendet till skatteförvaltningen

sätt.

annan som diskuteras är att dela verkställigheten En lösning

och så att mellan skattemyndigheterna kronofogdemyndigheterna

Riktlinjer för 145 utredningsarbetet

skattemyndigheterna verkställer allmänna mål och kronofogdemyndigheterna enskilda mål. Om denna lösning anförs följande.

En lösning kan då vara att dela verkställigheten mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna så att skattemyndigheterna verkställer allmänna mål och kronofogdemyndigheterna enskilda mål. Ett delat exekutionsväsende skulle emellertid kräva dubbla organisationer under olika centralmyndigheter med olika huvudmän, som var för sig skulle leda och styra sin del av exekutionsväsendet. En sådan lösning skulle sannolikt medföra ett betydande dubbelarbete och därmed bli kostsam och jag vill därför inte förorda en sådan lösning.

Ytterligare en lösning som diskuteras är den att ut skilja arbetet med borgenärsfunktionen under indrivning och föra över detta arbete till skatteförvaltningen. Föredraganden anser emellertid att inte heller denna lösning bör förordas och anför bl.a. följande.

Mönstret för en sådan verksamhetsmodell med en renodlat exekutiv myndighet finns i Finland. Enligt min mening kan det vara en fördel ur fiskal synvinkel att på ett sådant sätt organisatoriskt samordna indrivningsverksamheten med verksamheten vid skattemyndigheterna. Det blir på det sättet lättare att t.ex. samordna uppbörden med indrivningen.

Den finska modellen kan emellertid även få motsatt effekt och således medföra ett försämrat ekonomiskt resultat för det allmänna. Jag tänker då i första hand på att borgenärsfrågorna skulle få drivas utan det betydelsefulla stöd som kronofogdemyndigheten i dag har av att kunna använda hotet om omedelbara exekutiva åtgärder. Vidare skulle borgenärsfunktionerna få hanteras utan tillgång till den information som för närvarande tas fram genom den exekutiva verksamheten. Det finns en påtaglig risk för att en uppdelning av borgenärsfunktionerna och de verkställande uppgifterna på olika myndigheter snarare skulle medföra att indrivningen totalt sett blir omständligare och dyrare än för närvarande.

Vid bedömningen av den nu aktuella lösningen bör vidare vägas in att arbetet med att gå över till en sådan organisationsform blir betydande. Det blir fråga om ett omfattande författnings- och organisationsarbete, betydande ändringar i skatteförvaltningens och exekutionsväsendets ADB-system och

146 Riktlinjer för utredningsarbetet

stora utbildningsinsatser samtidigt som många tjänstemän måste byta arbetsplats.

Den lösning som man nu har valt innebär att kronofogdemyndighetens i förhållande till skatteförvaltningen skall ställning vara oförändrad, dvs. med verkställighet av såväl allmänna som enskilda mål samt vissa borgenärsfunktioner samlade hos kronofogdemyndigheten (prop. s. 38).

Trots att organisationsfrâgan inte omfattas av utredningsupphar även SIU, under arbetet med förevarande betänkandraget de, övervägt alternativa organisationsformer. Anledningen härtill är att denna fråga är av betydelse för utredningens överväganden om borgenärsfunktionen vid indrivning.

SIU:s överväganden i organisationsfrågan har visserligen riksdagens beslut minskat i intresse. Det kan tyckas genom som om utredningen inte längre skulle ha anledning att redovisa resultatet av sina överväganden. Emellertid anser sig kunna ytterligare stöd åt den lösning i orgautredningen ge som riksdagen har fattat beslut om. Utrednisationsfrågan har därför bedömt det kunna vara av allmänt intresse ningen att redovisa vissa synpunkter på de lösningar av ytterligare organisationsfrågan som diskuterats i propositionen.

När det till att börja med gäller lösningen att infoga kronoi skatteförvaltningen bör enligt utredfogdemyndigheterna ningens mening de principiella problemen med en sådan lösning Kronofogdemyndigheten är, som JO har uttryckt understrykas. det, inte en vanlig förvaltningsmyndighet (som t.ex. en utan någonting mitt emellan en domstol och skattemyndighet) en -- en verkställande myndighet förvaltningsmyndighet JO:s samlingsbeslut 1984:1 s. 3). Kronofogdemyndighe- (jämför tens såsom exekutiv myndighet är att förverkliga huvuduppgift

för 147 Riktlinjer utredningsarbetet

i domar och förvaltningsbeslut fastställda rättsanspråk. Uppgiften kan jämföras med de allmänna domstolarnas och förvaltningsdomstolarnas rättskipande verksamhet.

En ordning som innebär att utmätning och annan verkställighet skall ombesörjas av en skattemyndighet kan, som anförs i propositionen, tänkas rubba allmänhetens tilltro till exekutionsväsendets opartiskhet. Detta hänger bl.a. samman med att de judiciellt betonade arbetsuppgifterna vid resurstilldelning i så fall kan komma att få stå tillbaka för mera fiskaliskt inriktade. Enligt utredningens mening kan detta inte godtas så länge enskilda och allmänna mål skall behandlas lika vid utsökning.

En organisationsform där enskilda och allmänna mål är separerade från varandra torde vara den i utlandet vanligaste. Den innebär att två i princip jämställda organ är utrustade med -- dels, i om utmätningsbefogenheter fråga skattefordringar, organ som är mer eller mindre nära knutna till skatteförvaltningen och dels, när det gäller andra fordringar, organ som vanligen har någon anknytning till de allmänna underrätterna. Den här beskrivna formen för organisation av exekutionsväsendet finns t.ex. i Danmark, Frankrike, Norge och Västtyskland.

En fördel med denna ordning är att borgenärsfunktionen under indrivning och utmätningsbefogenheten ligger hos en och samma myndighet. SIU skall strax återkomma till frågan om vilken betydelse detta kan ha för effektiviteten i indrivningen.

Att man för sveriges del inte haft skäl att överväga att införa denna organisationsform torde främst hänga samman med att den, som anförs i propositionen, sannolikt skulle medföra betydande dubbelarbete och därmed bli kostsam. Det kan

148 Riktlinjer för utredningsarbetet sou 1987:10

att det med en sådan ordning torde vara näst intill tilläggas omöjligt att upprätthålla den samordning av verkställigheten i allmänna respektive enskilda mål som vår nuvarande utsök- I sammanhanget kan nämnas att ningslagstiftning bygger på. det under uppbyggnaden av exekutionsväsendets ADB-system gjorts en undersökning som visar att ca hälften av gäldenärerna i enskilda mål också är restförda med ett eller flera allmänna mål (jämför Ds Kn 1981:6 s. 22).

Det bör vidare framhållas att den nu diskuterade lösningen inte undanröjer problemen med små myndigheter. Om kronofogdeoch myndigheterna kvarstår som självständiga myndigheter endast har till att verkställa enskilda mål får många uppgift av dem ett litet arbetsunderlag. En del av myndighemycket ternas problem i nuvarande organisation accentueras därigenom, t.ex. svårigheten att få och behålla kvalificerad personal samt att själva svara för vissa administrativa uppgifter o

SIU härefter till att diskutera den tredje lösningen övergår -- att föra över i de allmänna målen till borgenärsfunktionen och sålunda en skatteförvaltningen ge kronofogdemyndigheten renodlat exekutiv funktion. Denna lösning framstår som den mest intressanta av de nu aktuella. Utredningen har också studerat denna vid ett besök i Finland organisationsform (jämför avsnitt 1). Besöket omfattade en regional skattemyn- -- länsskatteverk -- och en lokal utsökningsmyndighet ett -- ett varjämte diskussioner fördes dighet stadsfogdeämbete, med företrädare för finans- och justitieministerierna.

I Finland handhas vid indrivning i fråga borgenärsuppgifterna skatter och av en indrivningsbyrå hos om flertalet avgifter -- förutlänsskatteverket. De lokala utsökningsmyndigheterna i de större städerna också länsmanskonom stadsfogdeämbeten

Riktlinjer för utredningsarbetet 149

tor landet -- svarar på i princip bara för rent exekutiva åtgärder. Såväl skattefordringar som enskildas fordringar återredovisas efter viss tid till sökanden.

Från fiskalisk synpunkt är bl.a. av betydelse att den samordning av uppbörd och indrivning som det talas om i propositionen kan innebära att större kontrollaktioner följs genom upp att indrivningsresurser styrs mot den kategori av skattskyldiga som granskats och eftertaxerats. Den kan också underlätta ett rutinmässigt överförande av information från taxerings-, debiterings- och uppbördsområdena till den enhet som handhar borgenärsuppgifterna vid indrivning. Betydelsen härav bör emellertid inte överdrivas. Erfarenheter i Sverige visar sålunda att uppgifter om gäldenärens ekonomiska förhållanden i deklarationer m.m. i allmänhet inte uppfyller de krav på fullständighet och aktualitet som indrivningsverksamheten ställer.

I Finland tillämpas den ordningen att ett indrivningsärende som redovisats med hinder mot verkställighet rutinmässigt skickas till den lokala skattebyrân, bl.a. för att kompletteras med uppgifter om gäldenärens ekonomi som kan finnas i deklarationer m.m. vid SIU:s besök upplystes att detta sällan leder till att man får fram några uppgifter av värde för indrivningen.

Då är det troligen av större betydelse att uppgifter om vad som förekommit vid indrivning på ett smidigt sätt kan göras tillgängliga i arbetet med taxering, debitering och uppbörd. också detta intresse tillgodoses i viss utsträckning genom den rutin som tillämpas i Finland. Uppgifter som har kommit fram vid indrivningen kan bl.a. vara av värde när det gäller att åstadkomma riktigare taxeringar i fall där deklaration inte har lämnats. Uppgifterna kan också utnyttjas inom

150 Riktlinjer för utredningsarbetet

skatteförvaltningen för att undvika att stora revisions- och processföringsinsatser läggs ned på ett fall där utsikterna att driva in ett skattebelopp är små (se härom avsnitt 4.2.2).

En ytterligare fördel med att organisatoriskt samordna verksamheterna är att det på det sättet torde bli lättare att överbrygga tidsglappet mellan uppbörd och indrivning. vad det gäller är bl.a. att skapa smidiga rutiner för att i vissa fall överlämna en fordran för indrivning utan att avvakta den ordinarie restföringen.

I fiskaliskt hänseende kan det alltså, på nu angivet sätt, vara till fördel för det allmänna att borgenärsfunktionen vid indrivning förs ihop med taxering, debitering och uppbörd. En sådan organisatorisk lösning ger emellertid inte nödvändigtvis de fördelar som nu har diskuterats. I gällde

Finland

sålunda vid tiden för SIU:s besök att man inte hade integrerat registerföringen för uppbörd och indrivning på sådant sätt att man helt kunde utnyttja den organisatoriska samordningen.

Det är alltså delvis andra åtgärder än organisatoriska som krävs för att uppnå de nu diskuterade samordningsfördelarna. Frågan om hur detta till största delen skall kunna ske inom nuvarande organisationsform behandlas i avsnitten 4.2-4.4.

En vinst med att organisatoriskt föra samman indrivningen med

taxering, debitering och uppbörd är att sekretessfrågorna

blir lättare att lösa när det informationsutbyte som bör äga rum mellan dessa verksamheter kan ske mellan olika enheter inom samma myndighet. Helt kan man dock inte komma ifrån frågorna om uppgiftslämnande mellan myndigheter eftersom kronofogdemyndigheten också har behov av vissa uppgifter från

Riktlinjer för utredningsarbetet 151

skattemyndigheterna för sitt arbete som verkställande myndighet. SIU återkommer till den saken i avsnitt 5.3.8.

Man får vidare räkna med att gäldenärernas villighet att göra frivilliga betalningar minskar vid vetskapen om att ärendet måste till kronofogdemyndigheten innan åtgärder som utmätning och införsel kan komma i fråga. Det som har sagts här stöds av erfarenheterna från de enskilda målen. Under verkställigheten i dessa mål förekommer ofta att sökanden lämnar anstånd för utmätning. Anstånden torde i regel vara föranledda av kontakter som gäldenären tagit med sökanden med anledning av att denne vänt sig till kronofogdemyndigheten.

I propositionen framhålls vidare att hanteringen av borgenärsfrågorna skulle få ske utan tillgång till den information som tas fram genom den exekutiva verksamheten. Att detta är en väsentlig nackdel bekräftades vid SIU:s besök i Finland.

Hos indrivningsbyrån vid länsskatteverket ansåg man sig sålunda ha att själv bedöma på vilket stadium konsvårigheter skulle sättas in mot en gäldenär. I denna och kursåtgärder andra frågor som kan komma upp i samband med den egna indrivningen var man därför delvis beroende av information som bara fanns hos utmätningsmannen och av dennes bedömning angående gäldenären.

Ett annat problem med den uppdelning av funktionerna som har i Finland är att utmätningsmännen inte kan ta emot gjorts säkerhet vid indrivning. En gäldenär som vill ställa säkerhet måste hänvisas till indrivningsbyrån. Stadsfogdarna ansåg detta vara en nackdel, bl.a. därför att det ofta finns även andra offentliga uppdragsgivare än länsskatteverket, vilket gör det svårt att åstadkomma en helhetslösning.

152 Riktlinjer för utredningsarbetet

Ytterligare en sak bör uppmärksammas. Den fördel som det allmänna har av att enskilda och allmänna mål samordnas hos kronofogdemyndigheten går förlorad om myndigheten renodlas som ett exekutivt organ. Inför verkställighetsåtgärder i ett mål sker f.n. alltid en kontroll av om gäldenären har även andra mål mot sig. Om så är fallet görs eventuella utmätningar m.m. även för dessa fordringar. Den här samordningen kan naturligtvis behållas i en organisation av nu diskuterat slag men ger då inte samma resultat som i dag. Avslutade allmänna mål ligger ju inte längre kvar hos

kronofogdemyndig-

heten utan återredovisas till sökanden.

Man kan naturligtvis fråga sig om inte organisatorisk sammanföring av taxering, debitering och uppbörd med indrivning innebär fördelar från rationaliseringssynpunkt. Det kan då konstateras att de uppgifter som i dag handhas av skattemyndigheterna inte från rättslig synpunkt har någon starkare anknytning till indrivningen. Medan man på de förra verksamhetsområdena i första hand tillämpar skattelagstiftning är det vid indrivning utsöknings- och konkurslagstiftning, jämte civil lagstiftning (familjerätt, sakrätt och associationerätt), som reglerar verksamheten. Även om det måste anses fördelaktigt med bättre kunskaper om skatterätt än f.n. hos de som arbetar med -- ett intresse som tjänstemän indrivning får antas kunna tillgodoses lättare efter en organisatorisk reform av det nu diskuterade -- måste därför slaget möjligheten att föra personal mellan verksamheterna utan omfattande utbildningsinsatser anses vara begränsad.

Av intresse i sammanhanget är också att man måste räkna med att en ganska stor del av länsskattemyndighetens indrivningsärenden går vidare till kronofogdemyndigheten för verkställighetsförsök. I Finland gäller att i princip alla fordringar först överlämnas för utsökningsindrivning. Resultatet av att

för Riktlinjer utredningsarbetet 153

skilja ut borgenärsfunktionen från blir verkställigheten således att två myndigheter på indrivningsstadiet i viss utsträckning vidtar åtgärder mot samma -gäldenär åtgärder som gäller samma fordringar och i och kräver mångt mycket samma information som underlag. Detta leder till självklart ett omfattande dubbelarbete i fråga om t.ex. registreringsåtgärder, informationsinsamling och kontakter med gäldenären.

En annan sak som bör framhållas är att förfarandet som sådant blir mera tungrott genom att målen måste vandra fram och tillbaka mellan den uppdragsgivande myndigheten och kronofogdemyndigheten. En ändamålsenlig indrivning förutsätter i många fall att det görs mer än ett verkställighetsförsök. I Finland tillämpas den ordningen att alla överlämfordringar nas för ett nytt utmätningsförsök kort före och preskription i en del fall överlämnas fordringen för utsökningsindrivning ett stort antal gånger.

När det nu har beslutats att vissa och de borgenärsuppgifter exekutiva uppgifterna också i framtiden skall vara förenade hos kronofogdemyndigheten innebär detta att denna myndighets dubbla roller kvarstår. I den praktiska verksamheten har emellertid detta problem klarats hittills (jämför prop. 1980/81:8 s. 156). Den utformning som systemet har fått i Finland ger f.ö. anledning att betvivla att en organisationsreform skulle ge någon stor vinst i det här hänseendet. Ett exempel på hur utmätningsmannen bevakar det allmännas rätt är följande. I Finland har skatter förmånsrätt till betalning framför enskildas fordringar inte bara i konkurs utan även vid utmätning. Den förmånsrätten kommer till användning t.o.m. på det sättet att skatteindrivningsärenden som redovisats med hinder åter begärs in för verkställighet om det påträffas utmätningsbar egendom av betydenhet vid verkställighet i enskilt mål.

för 154 Riktlinjer utredningsarbetet

I avsnitt 5.3 diskuterar SIU vilka åtgärder som kan vidtas för att enskilda borgenärers rätt skall bli tillvaratagen bättre vid verkställighet.

4 BÄTTRE SAMVERKAN MELLAN SKATTEFÖRVALTNINGEN OCH EXEKUT IONSVÄSENDET

4.1 Allmänna utgångspunkter

4.1.1 Vad är samverkan?

I det här avsnittet diskuterar SIU vilka som kan åtgärder vidtas i syfte att stärka det allmännas borgenärsroll genom vidgad samverkan mellan å ena sidan skatteförvaltningen på regional och lokal nivå och å andra sidan kronofogdemyndigheten. Frågor som rör RSV:s roll och behandlas i ställning avsnitt 4.5.

Samverkan innebär i förevarande att sammanhang myndigheterna, i mån av behov och så långt det är arbetar med

möjligt, en

gemensam målsättning och inriktning och att arbetet samordnas tidsmässigt och på annat sätt. Vidare innebär samverkan att man så långt möjligt undviker dubbelarbete.

De frågor som utredningen tar är närmare bestämt upp

o skattemyndigheternas till information från tillgång kronofogdemyndigheten,

Bättre samverkan

o tillgång till information från kronofogdemyndighetens skattemyndigheterna,

0 för att överbrygga tidsglappet mellan uppbörd åtgärder och indrivning,

0 behovet av samrådsgrupper och kontaktpersoner samt

0 samordnade aktioner.

4.1.2 Synpunkter på behovet av samverkan

Som av avsnitt 3.2 har behovet av samverkan mellan framgår och skatteförvaltningen varit en av de kronofogdemyndigheten för den omorganisation av exekuviktigaste utgångspunkterna tionsväsendet som riksdagen nyligen beslutat om. Det är för detta behov som det bl.a. har slagits fast att att tillgodose ledning och administration i princip kronofogdemyndighetens skall lokaliseras till samma ort som övriga länsorgan (prop. 1986/87:52 s. 40; LU 12 s. 8).

Länsskattemyndighetens nära anknytning till indrivningen redan av att det är denna myndighet som levererar det följer största antalet indrivningsuppdrag till kronofogöverlägset Men också från andra synpunkter finns det ett demyndigheten. samband mellan verksamhet och innära skattemyndigheternas hos Det finns sålunda, som drivningen kronofogdemyndigheten. framgår av avsnitt 2.2, åtskilliga formella anknytningspunkter.

SIU har tidigare behandlat förhållandet mellan länsstyrelsen och kronofogdemyndigheten i (numera länsskattemyndigheten) betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. Därvid har på beröringspunkter mellan dessa utredningen gett exempel

Bättre samverkan 157

myndigheters verksamhet samt anfört att dessa exempel visar nödvändigheten av ett väl fungerande samarbete. I det sammanhanget har bl.a. nämnts de fortlöpande kontakter som förekommer på redovisningsområdet samt i frågor rörande betalningssäkring, ställföreträdares betalningsansvar enligt 77 a § UBL m.fl. lagrum, ackord och konkurs.

Vidare har i betänkandet Indrivning av skatt m.m. nämnts att det även förekommer informationsutbyte i anslutning till revisionsverksamheten. Betydelsen av att exekutionsväsendet under senare år tillförts ett antal ekonomtjänster har också uppmärksammats. Ekonomerna sysslar framför allt med utredningar av svårare indrivningsfall och arbetar ofta i nära kontakt med länsskattemyndigheten. Både länsskattemyndigheten och kronofogdemyndigheten ingår dessutom i vissa samarbetsorgan för myndigheter som är engagerade i arbetet mot den ekonomiska brottsligheten.

Samtidigt har utredningen konstaterat att införandet av exekutionsväsendets ADB-system innebär att vissa naturliga anknytningspunkter mellan länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) och kronofogdemyndigheten faller bort och därmed viss risk för ett försämrat samarbete. Mot den har bakgrunden utredningen ansett att det skulle vara av värde med en författningsreglering som sörjer för att samarbetsfrågorna ständigt uppmärksammas och för att det tas erforderliga initiativ i de fall samarbetet inte löper friktionsfritt. I enlighet härmed har utredningen föreslagit att chefen för länsstyrelsens skatteavdelning och chefen för kronofogdemyndigheten genom särskilda bestämmelser skall åläggas att verka för att det fortlöpande kommer till stånd en ändamålsenlig samverkan. Av de remissinstanser som uttalat sig om förslaget i denna del har de flesta tillstyrkt förslaget till samverkansbestämmelser eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser

158 Bättre samverkan

har dock värdet av allmänt hållna bestämmelser om ifrågasatt samverkan.

till det nu berörda har förutskickats I anslutning förslaget s. 196) att utredningen i samband med behandlingen av (bet. kan komma att föreslå mer detaljerade beborgenärsfrågorna stämmelser och samom länsstyrelsens kronofogdemyndighetens ehuru samarbetet naturligtvis helst bör växa fram arbete, Utredningen skall alltså nu fortsätta på de överoreglerat. som har gjorts i det nyssnämnda betänkandet. väganden

Behovet av samverkan mellan bl.a. länsstyrelsen (numera länsoch har också beskattemyndigheten) kronofogdemyndigheten av RSV:s s.k. i rapporten Skatter och handlats PLAN-projekt Förutsättningar för en effektiv kontrollverkskattekontroll. 1983:1). I rapportens avsnitt om Staten samhet (RSV Rapport och uttalas emelsom skatteborgenär indrivningsverksamheten lertid (s. 506) att någon probleminventering av kronofogdeoch deras verksamhet inte har gjorts och inte myndigheterna av indrivningsverksamheten. Vad heller någon egentlig analys i avsnittet skola ses som en översikt av som behandlas sägs Det konstateras bl.a. att samordningen och samarbeområdet. tet, bortsett från vissa lagreglerade samordningsfrågor, myndigheters initiativ. Ett av problemen bygger på enskilda att effektivitet i indrivnär det gäller uppnå tillräcklig ningen är enligt PLAN-projektet det tidsglapp som föreligger

mellan debitering och indrivning.

I betänkandet (Ds Ju 1984:4) Vidgat samarbete mellan myndig- -- förbättrad information heter på skatte- och avgiftsområdet till betonar kommissionen mot ekonomisk brottslighet företag att ett effektivt samarbete inom den (EKO-kommissionen) skatte- och förutsätter en

regionala avgiftsadministrationen

fast och av såväl den renodlade beskattledning samordning

Bättre samverkan 159

ningsverksamheten som den mera sammansatta där verksamheten, bl.a. kronofogdemyndigheterna (bet. s. ingår 130).

Det kan vidare nämnas att RSV relativt bl.a. en nyligen genom enkät till länsstyrelsernas och skatteavdelningar kronofogdemyndigheterna har hämtat in synpunkter på hur samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet och fungerar vad som kan göras för att förbättra den. vad SIU Enligt har erfarit avser verket att inom kort i en promemoria redovisa för berörda myndigheter vad som har kommit fram vid denna kartläggning och ge vägledning om åtgärder för att förbättra samarbetet.

4.1.3 Förutsättningarna för samverkan

I avsnitt 3.2 har SIU behandlat de organisatoriska förutsättningarna för utredningens arbete. Enligt bedömutredningens ning måste kronofogdemyndigheten visserligen med hänsyn till myndighetens exekutiva funktion stå i väsentlig utsträckning fri från skatteförvaltningen. Detta får emellertid inte hindra att man genom en utbyggd samverkan kan det tillgodose fiskaliska intresset bättre än f.n.

Frågan om en bättre samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet måste prövas mot bakgrund av skattemyndigheternas och kronofogdemyndighetens skilda Det uppgifter. samarbete som kan och bör äga rum mellan får myndigheterna med andra ord inte leda till oklarhet om vilken roll en myndighet uppträder i eller vad som gäller om ansvaret för vidtagna åtgärder. Detta gäller f.ö. också mellan flera myndigheter av samma slag, t.ex. mellan i kronofogdemyndigheter olika distrikt. Frågan har nyligen behandlats i ett beslut av justitieombudsmannen (JO). Ärendet hos JO gällde verksamheten inom en av de s.k. länsgrupper som inrättats för att ta hand

160 Bättre samverkan sou 1937:10

I beslutet konstaterar JO om komplicerade indrivningsfall. bl.a. att den eller de medlemmar av gruppen som handlägger mål det för den kronofogdemyndighet, vars mål det är, ett gör denna ansvar och med bibehållande av myndighepå myndighets tens (beslut 1986-03-27, dnr 1680-1984). styrmöjligheter

Av intresse i är vidare ett tidigare omnämnt sammanhanget angående förlängning av preskripregeringsrättsavgörande för Med hänvisning till att tionstiden skattefordringar. ansökan i det aktuella fallet gjorts av annan kronofogdemynhos vilken allmänt mål mot gäldenären var andighet än den hängigt vid tiden för ansökningen upphävde regeringsrätten kammarrättens dom på förlängning av preskriptionstiden (jäm-

för avsnitt 2.2.1l).

skäl för att hålla gränserna mellan myndigheter- Ett viktigt klara är vidare att man bara på det sättet kan nas funktioner Överskottsinformation i

undvika att det utförs dubbelarbete.

bör om den är av en myndighets verksamhet givetvis utnyttjas arbete -- t.ex. uppgifter om värde för en annan myndighets som kommer fram vid skattekontroll utmätningsbara tillgångar verksamhet som kommer eller uppgifter om registreringspliktig Men myndighets verksamhet fram i indrivningsarbetet. varje att samla in bara den information som skall vara inriktad på Annars finns det risk behövs för dess egna arbetsuppgifter. ned att samla in och överföra en för att resurser läggs på information som redan finns hos den mottagande myndigmängd hör också att det grund av bristande heten. Till saken på kan vara svårt att bedöma kunskap och erfarenhet många gånger innebörd en kan ha i en annan vilket värde och vilken uppgift verksamhet än den egna.

nu som lämnar SIU i de närmast Med det sagda utgångspunkt till åtgärder för att följande avsnitten, 4.2-4.4, förslag

Bättre samverkan 161

åstadkomma en bättre koppling än f.n. mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten. Vissa åtgärder har emellertid nära anknytning till frågor om hur verksamheten bör bedrivas hos kronofogdemyndigheterna och behandlas därför i stället i avsnitt 5.

4.2 Informationsutbytet mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten

4.2.1 Varför informationsutbytet är viktigt

Till väsentlig del ligger samverkan mellan myndigheter i ett effektivt informationsutbyte. Härigenom kan t.ex. dubbelarbete undvikas. Tillgång till information är också en förutsättning för samordning av myndigheternas åtgärder.

Antalet personer som är gäldenärer hos kronofogdemyndigheten därför att de inte i tid har betalat skatter och avgifter är stort. sammanställningar som regelbundet görs med hjälp av exekutionsväsendets ADB-system visar att antalet gäldenärer med aktuell (dvs. inte avskriven) skuld i allmänt mål vanligen är omkring en kvarts miljon. Räknar man med också sådana gäldenärer som bara har avskrivna men ännu inte preskriberade skulder är antalet ca en halv miljon.

De personer som är skatte- och avgiftsgäldenärer hos kronofogdemyndigheten är samtidigt nästan alltid betalningsskyldiga för löpande skatter och avgifter och sålunda föremål också för skatteförvaltningens intresse. Antalet fall där information som finns hos en myndighet kan vara av intresse för en annan myndighet är alltså mycket stort. Om informationen i det enskilda fallet är av betydelse, om den kan beaktas osv., är många gånger svårt för den myndighet som förfogar över informationen att avgöra. Därför finns på det

162 Bättre samverkan sou 1987,1o

nu aktuella området ett stort behov av informationsutbyte som är i den meningen att det omfattar alla i en viss generellt grupp av skattskyldiga eller gäldenärer, alla åtgärder eller omständigheter av visst slag etc.

Men detta är inte alltid tillräckligt. I en del fall fordras det ett fördjupat informationsutbyte, samordning av myndigheternas aktiviteter etc. genom direkta kontakter mellan tjänstemän hos olika myndigheter. Av resursskäl kan sådana selektiva åtgärder aktualiseras bara i fall där behovet av samverkan framstår som särskilt stort, t.ex. därför att det rör sig om ett stort fordringsbelopp eller systematiskt skatteundandragande.

Det som nu har sagts gäller samverkan i den verkogerativa samheten. För att denna samverkan skall fungera kan i vissa delar behövas en och styrning av verksamgemensam Elanering heten inom skatteförvaltningen och exekutionsväsendet.

Det informationsutbytet måste, med hänsyn till det generella stora antalet fall, så långt det är möjligt bygga på ADBtekniken. vad det gäller är alltså bl.a. att utnyttja de ADB-system som finns hos skatteförvaltningen och inom exekutionsväsendet för automatisk överföring av information. Ett med detta informationsutbyte är att förbättra viktigt syfte att ett tidigt stadium upptäcka fall där det möjligheterna på är befogat att sätta in selektiva åtgärder.

För detta ändamål är det emellertid inte tillräckligt att informationen överförs på ett i och för sig effektivt sätt. Det finns tvärtom uppenbar risk för att ett alltför stort flöde av information dränker den mottagande myndigheten. Beträffande vissa slag av information kan det därför bli aktuellt att gå ännu ett steg och låta den överförda informa-

Bättre samverkan 163

tionen automatiskt påverka t.ex. urvalsrutiner hos den mottagande myndigheten. SIU återkommer till den saken i avsnitt 4.2.3.

4.2.2 Skattemyndigheternas tillgång till information från kronofogdemyndigheten

Uppgifter om restföringen av skatter och avgifter, betalningar m.m., och den utredning om gäldenärernas förhållanden som görs hos kronofogdemyndigheten, är ofta av intresse för skattemyndigheterna. Bl.a. gäller att uppgifterna kan ha betydelse för registreringen av skatt- och avgiftsskyldiga, kontrollen av arbetsgivares redovisning av skatter och avgifter samt bestämmande av rätt skatteform (preliminär A- eller B-skatt).

Ett viktigt område, där möjligheten att hämta information från kronofogdemyndigheten i dag inte torde utnyttjas i tillräckligt hög grad, är skattekontrollen och skattemyndigheternas Vad som åsyftas är att dessa verksamprocessverksamhet. heter bör inriktas så att man inte utan särskilda skäl lägger ned stora resurser på att få till stånd eftertaxeringar, få för tredje man fastställd m.m. om det betalningsskyldighet finns anledning anta att beloppet inte kan drivas in.

att driva in belopp som debiterats som tillkomsvårigheterna mande skatt kan avläsas i den av RSV sammanställda indriv- Av en bilaga till statistiken för 1984 ningsstatistiken. sålunda att av tillkommande skatt som restförts under framgår 1983 hade bara ca 20 procent drivits in vid utgången av 1984. Motsvarande siffra för preliminär B-skatt var ca 57 procent.

Också det indrivningsresultatet är dåligt i fråga om slutliga tillkommande skatt -- av som restförts under 1978 hade belopp

164 Bättre samverkan

knappt 60 procent drivits in vid utgången av 1984. Visserligen är det slutliga resultatet ungefär detsamma för ett annat medelsslag, nämligen kvarstående skatt. Av betydelse i sammanhanget är emellertid att betalningsprocenten på uppbörd är särskilt låg när det gäller tillkommande skatt. Av den debiterade skatten måste ca 60 procent överlämnas för indrivning. För kvarstående skatt är motsvarande siffra ca 30 procent och för flertalet övriga medelsslag bara några få procent. Uttryckt som andel av det totala debiterade beloppet är alltså den slutliga förlusten särskilt stor när det gäller tillkommande skatt.

Förlusten torde till inte oväsentlig del hänföra sig till personer som redan tidigare är gäldenärer hos kronofogdemyndigheten, och där en kontroll i utsökningsregistret på ett tidigt stadium alltså kunnat leda till att resurserna i stället lagts ned på fall där utsikterna att kunna driva in skatten varit bättre. Gäller det en juridisk person bör den nu aktuella bedömningen givetvis innefatta också möjligheten att få betalningsskyldighet för en företrädare fastställd och att driva in beloppet hos företrädaren.

Ett annat område där uppgifter om restförd skatt är av betydelse för skattemyndigheterna är tillämpningen av AUL. Här kan restföringen i stället vara ett skäl att snabbt vidta för åtgärder så att krav kan riktas mot uppdragsgivare till den skattskyldige.

I UBF finns bestämmelser om att kronofogdemyndigheten i vissa situationer skall underrätta skattemyndigheterna. I 26 § UBF föreskrivs sålunda att kronofogdemyndigheten underrättar den lokala skattemyndigheten när den finner skäl att anta att preliminär B-skatt bör ersättas med preliminär A-skatt. Enligt 37 § UBF anmäler kronofogdemyndigheten till länsskatte-

Bättre samverkan 165

myndigheten konkursansökan, som myndigheten gjort med stöd av bemyndigande enligt 62 § andra stycket UBL.

Vidare föreskrivs i 59 § tredje stycket UBF att kronofogdemyndigheten, i den utsträckning RSV föreskriver, skall underrätta den lokala skattemyndigheten om arbetsgivare som är föremål för exekutiv åtgärd. De föreskrifter härom som RSV utfärdat (RSV Ex 1975:1) innebär i huvudsak att kronofogdemyndigheten skall lämna underrättelse till den lokala skattemyndigheten om restfört belopp när detta överskrider viss gräns samt lämna underrättelse när konkurs övervägs och när arbetsgivaren underlåtit att göra skatteavdrag eller betala in innehållen skatt.

Det är oklart i vilken utsträckning kronofogdemyndigheten faktiskt fullgör den underrättelseskyldighet som föreskrivs i UBF. Tillämpningen torde variera mellan olika kronofogdedistrikt. Motsvarande gäller i fråga om visst oreglerat uppgiftslämnande från kronofogdemyndigheten. Relativt vanligt torde dock vara att denna underrättar

o länsskattemyndighetens mervärdeskatteenhet när man påträffat en oregistrerad rörelse och när någon som är registrerad för mervärdeskatt bör avregistreras eller få ändrad redovisningsperiod samt

o den lokala skattemyndigheten när man påträffar ett oregistrerat företag med anställda och när en tidigare konkursgäldenär startat en rörelse.

Vissa kronofogdemyndigheter lämnar också regelbundet listor till länsskattemyndighetens revisionsenhet över skattskyldiga som man anser bör bli föremål för revision.

166 Bättre samverkan

Bestämmelserna i UBF om underrättelser från kronofogdemyndigheten till skattemyndigheterna bygger på att underrättelserna skall lämnas på ett konventionellt sätt. Genom användningen av ADB inom exekutionsväsendet och skatteförvaltningen har förutsättningarna för informationsutbytet ändrats väsent- H ligt.

Redan i dag gäller att exekutionsväsendets ADB-system utnyttjas på det sättet att vissa listor tas fram till hjälp för främst länsskattemyndigheten, nämligen

o lista över juridiska personer med restförd särskilt uppdebiterad A-skatt, mervärdeskatt eller arbetsgivaravgift till ett belopp som överstiger 25 000 kr,

o lista över skattskyldige med restförd B-skatt,

o liggare med gäldenärer som har en skuld över 25 000 kr

och

0 lista över gäldenärer med registrerat bilinnehav och yrkestrafiktillstånd samt leasingbil.

Vidare gäller att uppgift om att en skattskyldig är gäldenär hos kronofogdemyndigheten registreras i det centrala skatteregistret. Uppgiften är tillgänglig via terminal genom flera av frågetransaktionerna i ADB-systemet för folkbokföring och beskattning (AFB-systemet). Denna s.k. gäldenärsmarkering är av betydelse främst när det gäller att sortera fram de fall där det för avräkningsändamål fordras kommunikation med kronofogdemyndigheten inför en återbetalning av skatt eller avgift (jämför avsnitt 2.2.7). Men markeringen kan naturligtvis användas av skattemyndigheterna också i andra sammanhang. tuex. för att kontrollera om en person alls är aktuell för

Bättre samverkan 167

kronofogdemyndigheten och det sålunda kan finnas någon infor- › mation att hämta hos denna.

Enligt 8 § utsökningsregisterlagen får generaltullstyrelsen, och de lokala skattemyndigheterna ha länsskattemyndigheterna terminalåtkomst till utsökningsregistret. Terminalåtkomsten för generaltullstyrelsen får avse endast uppgifter om person som förekommer i ärende hos myndigheten. För en länsskatteoch en lokal skattemyndighet får terminalåtkomsten myndighet avse endast som förekommer i ärende hos uppgifter om person eller hos annan skattemyndighet inom länet. myndigheten

får alltså ha terminalåtkomst till utsök- Skattemyndigheterna utan någon begränsning till vissa slags uppningsregistret såtillvida överensstämmer regleringen i utsökningsgifter. med SIU:s förslag i det bakomliggande betänkanregisterlagen det (Ds Fi 1983:4) Utsökningsregisterlag. I betänkandet har konstaterat att såväl flera enheter hos länsstyutredningen relsen som den lokala skattemyndigheten har behov av uppgifter i för en mängd ändamål. Behovet utsökningsregistret taget alla typer av uppgifter som i dag gäller praktiskt i utsökningsregistret, och det kan gälla personer registreras som är för exekutiva åtgärder hos en kronofogderegistrerade utanför det länet respektive fögderiet. Mot myndighet egna av det sist SIU för sin del att någon bakgrund sagda föreslog begränsning inte skulle göras i skattemyndighetergeografisk nas terminalåtkomst. Den i utsökningsregisterlagen föreskrivsom förekommer i na begränsningen till uppgifter om personer ärenden hos inom länet torde emellertid någon skattemyndighet nackdel. Det kan tilläggas att inte utgöra någon väsentlig terminalåtkomst till det centrala kronofogdemyndighetens är på i huvudsak motsvarande sätt skatteregistret reglerad (10 § femte stycket skatteregisterlagen, 1980:343).

168 Bättre samverkan sou 1937:10

Länsskattemyndighetens, den lokala skattemyndighetens och generaltullstyrelsens terminalåtkomst till utsökningsregistret har när detta skrivs (dec. 1986) ännu inte genomförts.

Det som nu har sagts om användningen av ADB leder till slutsatsen att det behövs en allmän översyn av formerna för informationsutbytet mellan kronofogdemyndigheten och skatteförvaltningen. som ett exempel på detta kan nämnas att den lista över skattskyldiga med restförd B-skatt som framställs med utnyttjande av utsökningsregistret torde omfatta huvuddelen av de fall där det finns skäl för kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse enligt 26 § UBF. också det konventionella uppgiftslämnande som avses i 37 och 59 §§ UBF torde delvis kunna ersättas med ADB-rutiner, liksom en del av det oreglerade uppgiftslämnandet från kronofogdemyndigheten.

Den naturliga tidpunkten för en översyn är emellertid i samband med att skattemyndigheternas terminalåtkomst till utsökningsregistret genomförs. Det får då övervägas i vad mån konventionellt uppgiftslämnande, maskinellt framtagna listor etc. blir överflödiga på grund av terminalåtkomsten och de rutiner som blir möjliga tack vara denna. SIU tänker härvid bl.a. på möjligheten till automatisk utskrift av rapporter över dataskrivare hos skattemyndigheterna. Sådana rutiner tillämpas i stor omfattning för rapportering till kronofogdemyndigheten i mål som är utlämnade för handläggning. Förfarandet har bl.a. den fördelen att man genom att styra utskriften till en bestämd dataskrivare har goda möjligheter att snabbt nå rätt person med informationen.

En översyn av det slag som SIU förordar bör ankomma på RSV. översynen berör som redan har nämnts bl.a. det uppgiftslämnande som i dag är reglerat i UBF. Med anledning härav bör bestämmelserna i UBF om underrättelser från kronofogdemyndig-

Bättre samverkan 169

heten upphävas. Det är emellertid inte att utan en möjligt närmare teknisk och ekonomisk exakt i vilken utredning ange utsträckning en övergång till ADB-rutiner kan eller bör ske. Man kan också utgå från att för förutsättningarna uppgiftslämnandet kommer att ändras genom den som hela utveckling tiden pågår av AFB-systemet och exekutionsväsendets ADBsystem samt genom andra reformer på de aktuella områdena. I stället för att nya detaljbestämmelser införs, i UBF eller någon annan författning bör därför RSV att åläggas fortlöpande överväga behovet av och formerna för uppgiftslämnandet samt bemyndigas att vid behov detta föreskrifreglera genom ter. som vi strax skall återkomma till bör motsvarande gälla i fråga om uppgiftslämnande från till skatteförvaltningen exekutionsväsendet.

Inom ramen för det nu aktuella skall RSV kunna bemyndigandet besluta om övergång från konventionella till-ADB-baserade underrättelserutiner eller vice versa, samt helt avskaffa rutiner som inte längre behövs och införa nya sådana vid behov. Beträffande ändringar som innebär att uppgifter ur utsökningsregistret skall lämnas ut på medium för ADB gäller dock att det enligt 9 § andra stycket utsökningsregisterlagen krävs medgivande av regeringen eller, med stöd av 3 § utsökningsregisterförordningen (1986:678), datainspektionen.

SIU vill belysa de överväganden som kan bli aktuella med följande exempel. Ett fall där kronofogdemyndigheten enligt RSV:s föreskrifter skall underrätta den lokala skattemyndigheten är när manvidtar åtgärder för att få en gäldenär som är arbetsgivare försatt i konkurs. Vidare skall kronofogdemyndigheten som redan nämnts underrätta länsskattemyndigheten när konkursansökan gjorts med stöd av bemyndigande enligt 62 § andra stycket UBL. Att skattemyndigheterna får underrättelse om en förestående konkurs är av betydelse b1.a. för att

sou 1987:10 170 Bättre samverkan

man så snabbt som skall överväga särskilda fastmöjligt ställelsebeslut i fråga om skatter och avgifter.

När gör ansökan om konkurs registreras kronofogdemyndigheten härom i Det är alltså fullt uppgift utsökningsregistret. att sätt införa ADB-rutiner för rapmöjligt på nyss antytt till SIU har emellertid erportering skattemyndigheterna. underrättelse om konkursansökan enligt skattefarit att en mening inte ger tillräcklig framförhållning, myndigheternas utan att underrättelse helst bör lämnas så snart kronofogdehar bestämt sig för att vidta konkursåtgärder. myndigheten beslut härom meddelas dock inte och det kan Något formligt därför vara svårt att avgöra i vilket skede underrättelsen Vidare måste beaktas att en stor del av

skall lämnas. dels

konkursansökningar inte leder till kronofogdemyndighetens konkurs och att konkurs i ökande utsträckning följer på dels som av själv eller av enskilda ansökan gjorts gäldenären

borgenärer.

skall lämnas ett tidigare stadium än när Om underrättelse på torde därför detta också i framtiden få ske på ansökan görs sätt och efter en bedömning i varje enskilt konventionellt fall.

i som redan har anförts, att êgg: Men även övrigt gäller, kommunikation inte alltid är en möjlig eller lämplig lösning och framförallt inte får bli en ersättning för personliga kontakter mellan handläggare hos respektive myndigheter (jäm- När det t.ex. är aktuellt med taxering i för avsnitt 4.2.1). eller inleavsaknad av självdeklaration, betalningssäkring fordras ofta direkt kontakt med den dande av skatteprocess som är bäst insatt i tjänsteman hos kronofogdemyndigheten gäldenärens förhållanden.

Bättre samverkan 171

Vad som bör krävas av skattemyndigheternas terminalåtkomst till utsökningsregistret är sålunda bl.a. att den skall en ge

uppfattning om huruvida någon ytterligare information finns

att hämta. Mot den bakgrunden framstår det som en brist att utsökningsregistret inte innehåller någon uppgift om att kronofogdemyndigheten har gjort mera djupgående utredning om gäldenärens ekonomi. sådana utredningar beträffande restförda företag brukar utföras av kronofogdemyndigheternas ekonomer. För att man skall undvika dubbelarbete är det att viktigt skattemyndigheterna på ett smidigt sätt kan ta reda på om det har gjorts någon sådan utredning hos kronofogdemyndigheten. SIU föreslår därför att uppgift härom registreras i utsök- Detta kräver viss ningsregistret. ändring i utsökningsregisterlagen (se härom avsnitt 12.6).

Effekten av terminalåtkomst och andra ADB-rutiner för informationsutbyte bör sålunda bli att det inhämtanrutinmässiga det av information blir enklare -- både för skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten. Samtidigt, och som en följd härav, kan man räkna med att de personliga kontakterna mellan tjänstemän i komplicerade fall ökar, något som enligt SIU:s mening är värdefullt. Till frågan om hur dessa kontakter bör organiseras för att bli så smidiga och effektiva som möjligt återkommer utredningen i avsnitt 4.4.

Sammanfattningsvis föreslår SIU

o att RSV skall göra en översyn av formerna för underrättelser frånkronofogdemyndigheten till

skattemyndighej

terna bl.a. med sikte på att ADB-stödda rutiner skall införas där det är lämpligt,

0 att bestämmelserna i UBF om sådana underrättelser skall upphöra att gälla,

Bättre samverkan

att RSV att meddela föreskrifter om informao bemyndigas mellan kronofogdemyndigheten och skatteförtionsutbytet valtningen och

om att det hos kronofogdemyndigheten har o att uppgift utredning om gäldenärens ekonomiska gjorts fördjupad förhållanden (ekonomutredning) registreras i utsökning-

registret.

4.2.3 tillgång till information Kronofogdemyndighetens från skattemyndigheterna

5.2.4 lämnas en redogörelse för den insamling av I avsnitt om och ekonomiska förhålinformation gäldenärens personliga i egenskap av

landen som åligger kronofogdemyndigheten dels

och som företrädare för borgenären i exekutiv myndighet dels de allmänna målen. I avsnittet sägs bl.a. att efterforskning som man normalt kan förvänta sig att finna hos av egendom hör med kronofogdemyndighetens uppgift som gäldenären ihop medan efterforskning av egendom som går exekutiv myndighet, än och sådan informationsinsamling som avser annat längre så, rena i regel är ett utflöde av borgeän tillgångsuppgifter, närsfunktionen.

av det sistnämnda slaget hör in- Till informationsinsamling av om ett företags omsättning och resultat samling uppgifter totala skuldsituation, och samt uppgifter om gäldenärens således bl.a. om ännu inte restförda skatter och avgifter. Hit hör också vissa om gäldenärens personliga föruppgifter t.ex. närståendeförhållanden. De sistnämnda kan hållanden, bl.a. vara av för sådana borgenärsaktiviteter som betydelse om företrädaransvar eller återvinning i konkurs, samt talan av mot gäldenärer som är varandra för samordning indrivningen närstående.

Bättre samverkan 173

I avsnitt 5.2.4 framhålls vidare att den kanske viktigaste av de uppgifter som måste skaffas fram är den som gäller gäldenärens totala skuld. För inhämtandet av sådana uppgifter används termen skuldavstämning. Kronofogdemyndighetens behov av att känna till den totala skulden grundas på flera omständigheter.

Till att börja med gäller att kronofogdemyndighetens bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas beträffande en viss gäldenär skall utgå från inte enbart det restförda beloppets storlek och de restförda utan från fordringarnas art, den totala skatte- och avgiftsskulden.

Men uppgifter av det nu aktuella har också slaget betydelse för prioriteringen av mål vid kronofogdemyndighetens arbetsplanering. Om en gäldenär har en relativt restförd blygsam skuld men betydande belopp som väntas bli restförda bör sålunda detta i med prioriteringshänseende jämställas stora restförda skulder. En närmare för SIU:s redogörelse syn på prioriteringsfrågorna lämnas i avsnitt 5.2.3.

Slutligen gäller att kronofogdemyndigheten behöver ha tillgång till uppgifter om skatter och som inte betalas avgifter i rätt tid för av uppföljningen avbetalningsplaner. Sådana planer görs nämligen regelmässigt upp under förutsättningen att senare förfallande betalas i rätt tid belopp och ordning (jämför avsnitt 6.7).

gppgifter som behövs för inhämtas

tillgångsundersökningen av

kronofogdemyndigheten redan i dag i viss utsträckning genom olika ADB-rutiner.

Till att börja med gäller att vissa som är hämbasuppgifter tade från det statliga person- och är adressregistret (SPAR) tillgängliga för kronofogdemyndigheten via terminal. Det

samverkan 174 Bättre

för om taxerad inkomst och gäller uppgifter fysiska personer samt uppgift huruvida en person beskattningsbar förmögenhet och vilket slags fastighet det rör sig om äger fastighet Handbok för exekutionsväsendet, HEX-REX, INS 2). (jämför

terminalåtkomst till vissa Vidare har kronofogdemyndigheten i det centrala skatteregistret som kan vara av uppgifter Utöver de uppgifter som kan värde vid tillgångsundersökning. det dels om garantibelopp för hämtas från SPAR gäller uppgift om arbetsgivare, lönebelopp, innehålfastighet samt uppgift och och dels uppgift ur len preliminär skatt anställningstid, om delägarskap i fåmansbolag och det s.k. referensregistret vilka det finns. Uppgifterna är tillgängliga övriga delägare och den som är med eller annars beträffande gäldenären gift

sambeskattas med gäldenären (HEX-REX, INS 2).

med en skuld i allmänt mål som över- Beträffande gäldenärer visst framställs maskinellt i exekutionsväsenstiger belopp en blankett med identifieringsuppgifter och dets ADBrsystem Blanketten skickas omkring den 1 uppgift om restfört belopp. och sorteras in i februari till den lokala skattemyndigheten Taxeringshandläggaren fyller i gäldenärens självdeklaration. med ur deklarationen om innehav av bil, blanketten uppgifter m.m. samt obligationer, börsnoterade aktier, båt, smycken och bankmedel, och skickar den till kronofogdebostadsrätt Det sker successivt under den tid deklarationermyndigheten. na registreras (HEX-REX, INS 19).

sidan härav förekommer det givetvis att skattemyndighe- Vid

av nu aktuellt slag på konventionellt terna lämnar uppgifter

av kronofogdemyndigheten eller sätt, antingen på begäran

fall överlämnas handlingar, t.ex. revispontant. I vissa

sionspromemorior till kronofogdemyndigheten.

beträffande mervärdeskatt den ordningen I ett län tillämpas

hos mervärdeskatteenheten, och som att handlingar som finns

av värde för kronofogdemyndigheten, överlämnas bedöms vara

om detta avser ett tillsammans med indrivningsuppdraget

större än 100 000 kr. belopp

till den 21 RSV har i en skrivelse finansdepartementet

bl.a. att kronofogdemyndigheten skall oktober 1983 föreslagit

till i det centrala skatterefå terminalåtkomst uppgifter

i sou 1987 :10 Bättre samverkan 175

\ gistret om pågående och avslutad revision. Finns det en sådan

uppgift skall kronofogdemyndigheten sedan kunna vända sig till länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) för att få del av vad som kommit fram vid revisionen. RSV:s förslag, som förutsätter ändring i är skatteregisterlagen (1980:343), under beredning i finansdepartementet.

SIU har i en promemoria av som januari 1983, överlämnats till regeringen genom missivskrivelse den 18 mars 1983, föreslagit att kronofogdemyndighetens terminalåtkomst till uppgifter i olika register byggs ut avsevärt att det för exekugenom tionsväsendet inrättas ett s.k. samt utredningsregister ett s.k. konkurs- och De näringsförbudsregister. uppgifter som

kronofogdemyndigheten enligt utredningen bör få tillgång till finns i huvudsak i andra än register skatteregistren. Inom skatteförvaltningen finns emellertid intresse av att ut bygga också det centrala skatteregistret med vissa av de aktuella uppgifterna. Med anledning härav har SIU i utpromemorian talat att man bör undvika en dubbelregistrering av uppgifter -- i det centrala skatteregistret i särskilda ggh register för exekutionsväsendet.

RSV har därefter behandlat bl.a. de frågor som SIU tagit upp i promemorian inom det s.k. registersamordningsprojektet. Projektet har i två rapporter lagt fram till förslag teknisk lösning m.m. för en utbyggd som i registerföring huvudsak tillgodoser de önskemål som SIU gett åt i uttryck promemorian (RSV Rapport 1984:1, av vissa och Registerföring företagsfastighetsuppgifter m.m. och RSV Rapport l984:2, Registerföring av konkurs- och näringsförbudsuppgifter m.m.). Projektets förslag innebär bl.a. att uppgifterna tillhörande det

s.k. utredningsregistret skall i det centrala skattelagras registret, med terminalåtkomst för och kronofogdemyndigheten, att uppgifterna tillhörande det s.k. skall konkursregistret

sou 1937:10 176 Bättre samverkan

i utsökningsregistret. RSV har överlämnat rapporterna lagras missivskrivelse den 16 juli 1984. Efter till regeringen genom

bereds ärendet f.n. i finansremissbehandling av rapporterna

departementet.

att SIU i en skrivelse den 1 december Vidare gäller tidigare,

1981 till statsrådet och chefen för dåvarande budgetdeparte-

mentet kronofogdemyndigheternas registerforskning, angående

att som rör konton hos postgirot, har anfört bl.a. uppgifter

är av stor betydelse för bank eller annat kreditinstitut

och att banker och liknande inrättkronofogdemyndigheten måste lämna till exekutionsningar på längre sikt uppgifter

listor. också uppgifter om väsendet t.ex. magnetband eller på

aktieinnehav är av betydelse för kronofogdemyndigheten.

som skall tilläm- Förfarandet med förenklad självdeklaration,

års bl.a. på att första gången vid 1987 taxering, bygger pas andra kreditinstitut skall lämna kontrolluppgifter banker och

och räntor. Värdepapperscentralen i fråga om tillgodohavanden

lämna uppgift om utdelning skall beträffande fysiska personer

vid årets utgång. Från registerpå aktier och aktieinnehav

förfarandet att de nu aktuella uppföringssynpunkt innebär

Härigenom blir det möjligt gifterna tillförs skatteregistren.

tillgängliga för kronofogdemyndigheten att göra uppgifterna SIU:s angeläget att termivia terminal. Det är enligt mening

nalåtkomsten genomförs snarast möjligt.

har under Beträffande det konventionella uppgiftslämnandet

förts fram tanken att länsskattemyndigheten utredningsarbetet skall åläggas att i av uppdragsgivande myndighet egenskap tillgångar och inkomstkällämna de uppgifter om gäldenärens

Förutom i register m.m. kan lor m.m. som man förfogar över.

och liknande sådana finnas i revisionspromemorior uppgifter som kan vara av Uppgifter om bl.a. fordringar handlingar.

Bättre samverkan 177

intresse för kronofogdemyndigheten finns ofta hos mervärdeskatteenheten i fall där det gjorts en fördjupad granskning av redovisningen av mervärdeskatt. Beträffande skattskyldig som är juridisk person finns också registreringsbevis, som kan utnyttjas av kronofogdemyndigheten vid t.ex. konkursansökan.

Som vi har sett i det föregående är det åtskilliga uppgifter av det nu aktuella slaget som kronofogdemyndigheten får del av genom olika ADB-stödda rutiner. Att generellt ålägga länsskattemyndigheten att samla in och överlämna de uppgifter man förfogar över i samband med ansökan om indrivning torde därför medföra omfattande dubblering av uppgiftslämnandet, samtidigt som det kan kräva ganska stora resurser.

Det är emellertid viktigt att all information av det nu aktuella slaget som finns hos skattemyndigheterna, och bedöms vara av värde vid indrivningen, tas till vara. Dessa myndigheter.kan naturligtvis lämna informationen utan att det finns föreskrift om det i en författning. Som redan har nämnts tillämpas åtminstone i ett län en sådan ordning vid begäran om indrivning av mervärdeskatt. Att åstadkomma en sådan ordning att informationen blir utnyttjad på bästa sätt är enligt SIU:s mening främst en fråga om utbildning och information om vilka slags uppgifter som är av värde för kronofogdemyndigheten. Det torde f.ö. också finnas behov av mera utbildning för kronofogdemyndigheternas personal om vilken information som kan finnas hos skattemyndigheterna. En författningsbestämmelse skulle därvid främst ha en pedagogisk funktion.

I sammanhanget är också sekretessaspekten av betydelse. De uppgifter det är fråga om torde i stor utsträckning vara

sekretesskyddade hos skattemyndigheterna enligt bestämmelser-

na i 9 kap. l § sekretesslagen (1980:l00, SekrL). Sekretess-

178 Bättre samverkan

diskuteras närmare i avsnitt 5.3.8. Där konstaterar frågorna SIU bl.a. att utlämnande av uppgifter från skatteförvalttill kronofogdemyndigheten liksom hittills bör ske ningen efter en enligt den s.k. generalklausulen i 14 kap. prövning 3 § SekrL. Denna bör kunna tillämpas på ett generöst sätt när kronofogdemyndigheten har ett allmänt mål för handläggning.

SIU för sin del bedömningen att det bör införas en begör stämmelse om att länsskattemyndigheten skall underrätta kronofogdemyndigheten om man förfogar över uppgifter om gäldenärens och inkomstkällor m.m. I enlighet med vad tillgångar som har bör inte vara absolut, utan nyss sagts skyldigheten får bedöma om uppgifterna är av värde länsskattemyndigheten vid indrivningen mot bakgrund av bl.a. det informationsutbyte med som sker i andra former. kronofogdemyndigheten

Tanken med underrättelseskyldigheten är att kronofogdemyndigheten skall kunna begära att få information överlämnad till sig vid den tidpunkt när det är lämpligt från handläggnings- Därvid får, i enlighet med vad som nyss har sagts, synpunkt. en prövning göras enligt generalklausulen om uppgifterna skall lämnas ut eller inte. Det rör sig här om information som inte finns i något ADB-register utan i konventionella Av flera skäl är det inte lämpligt att informahandlingar. tionen lämnas spontant samtidigt som indrivning begärs. Ett skäl är att den myndigheten inte utan en uppdragsgivande i varje enskilt fall kan veta vilken kronofogdeundersökning som kommer att tilldelas målet. Ett annat skäl är myndighet att det kan dröja någon tid innan målet beställs för hand- Under tiden kan uppgifterna bli inaktuella, samtiläggning. som färskare kan komma in till den uppdragsgidigt uppgifter vande Vidare skulle ett överlämnande redan vid myndigheten. orsaka åtskilligt arbete med sortering och förrestföringen varing av handlingar hos de större kronofogdemyndigheterna.

Bättre samverkan 179

När underrättelse lämnas i enlighet med vad som nu har sagts kan en markering härom föras in i utsökningsregistret för att på så sätt finnas lätt tillgänglig för den kronofogdemyndighet som handlägger målet. Det kan tilläggas att det givetvis kan bli aktuellt att underrätta kronofogdemyndigheten även efter restföringen om det kommer in information av värde för indrivningen till den uppdragsgivande myndigheten.

Även om saken mera sällan blir aktuell utanför det område där länsskattemyndigheten svarar för uppbörden, bör bestämmelsen göras tillämplig också på andra uppdragsgivande myndigheter. Det får b1.a. mot den bakgrunden anses lämpligt att den tas in i den paragraf i IF som reglerar ansökningens innehåll.

När det sedan gäller är läget ännu så länge skuldavstämning det att kronofogdemyndigheten i stor utsträckning måste ta fram de uppgifter som behövs för att man skall få en fullständig bild av gäldenärens skatte- och avgiftsskulder på konventionellt sätt. Såvitt gäller inkomst- och förmögenhetsskatten har dock kronofogdemyndigheten genom terminalåtkomsten till det centrala skatteregistret tillgång till uppgift om beräknad slutlig skatt och inbetald preliminär skatt. Uppgifterna förs in i det centrala skatteregistret successivt under taxeringsåret och finns tillgängliga till dess nästa deklaration registreras. De ger kronofogdemyndigheten möjlighet att kontrollera om en viss gäldenär kan väntas få kvarstående skatt, och hur stor den blir, under ganska lång tid före eventuell restföring av skatten. Vidare får kronofogdemyndigheterna varje år i slutet av januari en lista över gäldenärer med stor kvarstående skatt.

I övrigt, dvs. när det gäller bl.a. tillkommande skatt enligt UBL, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter får kronofogdemyndigheten alltså själv vända sig till skattemyndigheterna för

180 Bättre samverkan

att ta reda på om det finns förfallna skatte- och avgiftsfordringar för vilka indrivning inte har begärts. De uppgifter det gäller är emellertid i stor utsträckning tillgängliga via terminal hos skattemyndigheterna. Det torde inte möta några svårigheter från teknisk synpunkt att bygga ut kronofogdemyndigheternas terminalåtkomst till det centrala skatteregistret till att omfatta en hel del ytterligare uppgifter av det nu aktuella slaget, t.ex.

o vissa ytterligare uppgifter om slutlig skatt enligt UBL (transaktionskod 044 i AFB-systemet)

0 arbetsgivares uppbördsinbetalningar/uppbördsdeklarationer och fastställelsebeslut avseende källskatt och arbetsgivaravgifter m.m. (transaktionskod 154) och

o debiterad och krediterad mervärdeskatt -- deklaenligt ration eller beslut -- för viss och angiven skattskyldig verksamhet (transaktionskod 434).

De uppgifter det gäller är sådana som avses i 7 § 3 och 8 skatteregisterlagen och som kronofogdemyndigheten får ha terminalåtkomst till enligt 10 § femte stycket samma lag.

En annan möjlighet än att bygga ut kronofogdemyndighetens terminalåtkomst till det centrala skatteregistret är att registrera de aktuella uppgifterna i utsökningsregistret. Som redan nämnts har SIU i ett tidigare sammanhang principiellt tagit ställning för att man så långt det är möjligt skall undvika dubbellagring av uppgifter. Om den ena eller den andra vägen bör väljas, eller om det krävs en kombination av bådadera, hänger emellertid samman med användningen av uppgifterna hos kronofogdemyndigheten.

Bättre samverkan 181

Utredningen har redan konstaterat att skuldavstämning behövs för prövning av fråga om indrivningsåtgärd, arbetsplanering och uppföljning av avbetalningsplaner.

Vid prövning av fråga om indrivningsåtgärd är det tillräckligt att uppgifterna är tillgängliga via terminal, eftersom prövningen görs när målet har beställts för handläggning hos kronofogdemyndigheten.

Beträffande arbetsplaneringen gäller följande. Prioriteringsreglerna i exekutionsväsendets ADB-system innebär att vissa mål skall lämnas ut för handläggning med förtur utan någon beställning från kronofogdemyndigheten. I det planeringsunderlag som tas fram med hjälp av systemet presenteras obearbetade mål på ett sådant sätt att kronofogdemyndigheten kan ta ställning till när de skall beställas. En närmare redogörelse för vad som gäller i fråga om urval av mål för bearbetning lämnas i avsnitt 5.2.3. Där föreslår SIU bl.a. att det införs ett poängsättningssystem i vilket man beaktar att det finns förfallna skatte- och avgiftsfordringar för vilka indrivning inte har begärts. De bearbetningar i ADB-systemet som det härvid blir fråga om förutsätter att uppgift om att det finns sådana fordringar registreras i utsökningsregistret.

För uppföljningen av avbetalningsplaner krävs en maskinell bevakning som medför att kronofogdemyndigheten får rapport när ett belopp inte betalas i rätt tid till uppbördsmyndigheten. Detta förutsätter att informationen om utebliven betalning kopplas ihop med den uppgift om avbetalningsplan som finns i utsökningsregistret.

För de båda sist angivna ändamålen är det alltså nödvändigt att uppgiften om att en gäldenär har missat en ny skatteinbe-

182 Bättre samverkan

talning registreras i utsökningsregistret. Det torde emellertid vara tillräckligt med en markering att så är fallet. Vilket belopp och medelsslag etc. det gäller får kronofogdemyndigheten ta reda på när målet har lämnats ut för handlägg-

ning.

Att registreringen i utsökningsregistret begränsas på nu sätt är den lösning som stämmer bäst överens med vad angivet SIU i sammanhang har anfört om undvikande av dubbeltidigare registrering. Några integritetshänsyn kan enligt utredningens åberopas mot en registrering som endast avser mening knappast förfallna och personer som redan är gäldenärer hos belopp kronofogdemyndigheten.

När det gäller fastställda men inte förfallna fordringar skall kronofogdemyndighetens behov av information tillgodoses terminalåtkomst till de aktuella uppgifterna i det genom centrala skatteregistret. Härutöver står det naturligtvis fritt att på konventionellt sätt underskattemyndigheterna rätta på ett ännu tidigare stadium om kronofogdemyndigheten man anser det De lokala skattemyndigheterna lämnar behövligt. i i viss utsträckning förhandsinformation till kronofogdag om arbetsgivares ansvar för anställdas skatter demyndigheten redan när har Också i fråga om granskningsrapport upprättats. andra förekommer att debiteringsmyndigheten undermedelsslag rättar på förhand om det gäller ett kronofogdemyndigheten stort Till de uppgifter som, enligt vad som tidigare belopp. bör ankomma RSV hör att närmare undersöka vilket sagts, på behov det finns av sådana underrättelser och i vilken form de

lämpligen kan lämnas.

Beträffande om närståendeförhållanden gäller att uppgifter terminalåtkomsten till det centkronofogdemyndigheten genom rala skatteregistret har tillgång till uppgifter om make/

Bättre samverkan 183

sambeskattad samt ägarförhållanden i fåmansföretag. Arbete f.n. med att förse skatteregistren med uppgifter om pågår m.m. i aktiebolag. Tanken är att dessa styrelseledamöter i enlighet med vad som föreslagits av SIU och uppgifter, RSV:s s.k. registersamordningsprojekt, skall göras tillgängliga för kronofogdemyndigheten via terminal.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen

o att kronofogdemyndighetens terminalåtkomst till uppgifter i utvidgas till att avse även bankskatteregistren räntor, utdelning på aktier och aktietillgodohavanden, innehav samt att frågan härom bereds inom finansdepartementet tillsammans med frâgorna om pågående och avslutad revision och om de s.k. utrednings- och konkursregistren,

0 att den uppdragsgivande myndigheten skall underrätta om den förfogar över information kronofogdemyndigheten som bedöms vara av värde vid indrivningen samt

o att om att skatter och avgifter inte har uppgift löpande betalats i rätt tid skall registreras i utsökningsrebeträffande den som är gäldenär hos en kronofoggistret demyndighet.

Hur de nu aktuella rutinerna närmare skall utformas, och var skall gå mellan ADB-stödda rutiner och konventionellt gränsen bör ankomma på RSV att bestämma med stöd informationsutbyte, av det föreslagna bemyndigandet (jämför avsnitt tidigare 4.2.2). Beträffande registreringen i utsökningsregistret av om att skatter och avgifter inte har betauppgifter löpande lats i rätt tid gäller att denna av praktiska skäl tills vidare torde få till medelsslag som omfattas av begränsas

184 Bättre samverkan sou 1987:10

AFB-systemet. Längre fram kan det naturligtvis skapas förutsättningar för att bygga ut förfarandet till andra medelsslag, t.ex. punktskatter och tull. Den nu föreslagna registreringen kräver en ändring i utsökningsregisterlagen.

4.3 Åtgärder för att överbrygga tidsglappet mellan debitering, uppbörd och indrivning

4.3.1 Bakgrund

SIU har i betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. konstaterat att det är angeläget att tidsglappet mellan uppbörd och indrivning, dvs. den tid som förflyter från uppbörds- och påminnelseförfarandets avslutande till dess ansökan om indrivning ges in, blir så kort som möjligt. som skäl för detta har anförts att staten gör en ränteförlust

dels

genom den kredit som gäldenären får med betalningen, och

dels

att erfarenheten visar att möjligheten att driva in ett skattebelopp i allmänhet ökar betydligt om kronofogdemyndighetens åtgärder kan sättas in i nära anslutning till förfallodagen (bet. s. 230 f).

I samma betänkande har utredningen därefter granskat regler och rutiner för restföring i fråga om de beloppsmässigt största medelsslagen. Beträffande preliminär B-skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt gäller enligt 30 § UBF och 2 § ADB-förordningen att indrivning skall begäras senast två månader efter varje uppbördsmånad. I mervärdeskatteförfattningarna finns inte någon motsvarande regel, men rutinerna är utformade så att obetalda belopp skall kunna överlämnas för indrivning inom två månader efter betalningstidens utgång. Har länsskattemyndigheten enligt 43 § ML bestämt en viss tid för betalningen skall indrivning kunna begäras redan inom en månad från utgången av den tiden. SIU har föreslagit en ut-

Bättre samverkan 185

trycklig bestämmelse i förordningen (1968:431) om mervärdeskatt om att indrivning skall begäras inom de tider som nu har angetts. Beträffande arbetsgivaravgifter har utredningen förutsatt att de generella synpunkter som framförts angående tiden för ansökan om indrivning beaktas när det är dags att utarbeta de föreskrifter av administrativ karaktär som det nya systemet för uppbörd av sådana avgifter fordrar. Detta önskemål har tillgodosetts genom en ändring i 1 § UBF, av innebörd att förordningens bestämmelser skall gälla i tillämpliga delar också i fråga om socialavgifter.

De nu behandlade medelsslagen utgjorde 1985 tillsammans ca 93 procent av det debiterade beloppet i allmänna mål.

I 1984 års betänkande har SIU vidare uttalat att indrivningsuppdraget också i fråga om övriga medelsslag som skall bevakas av -- dvs. kvar hos denna kronofogdemyndigheten ligga till dess de betalas eller -- bör lämnas i nära preskriberas anslutning till uppbörds- och påminnelseförfarandetl. Här har utredningen emellertid inte ansett det nödvändigt med författningsbestämmelser om att indrivning måste begäras inom Viss tid (bet. s. 230-234).

Frågan om vilken tid som behöver förflyta från betalningstidens utgång till dess ansökan om indrivning görs hänger nära samman med användningen av ett påminnelseförfarande. Skall påminnelse skickas ut går det knappast att få tiden kortare än ca två månader. Såväl efter den ordinarie förfallodagen som efter den sista betalningsdag som har satts ut i påminnelsen är det nämligen nödvändigt att avvakta något med vidare åtgärder för att betalningar som är gjorda sent skall hinna bokföras m.m. Det måste också finnas viss tid för att utreda invändningar mot kravet.

1 avseende vissa återredovisas efter Fordringar medelsslag verkställighetsförsök till den uppdragsgivande myndigheten och bevakas därefter av denna (se härom i specialmotiveringen 4:111 1 § 11.).

186 Bättre samverkan

I i dag att indrivningsuppdragen i fråga om praktiken gäller b1.a. inkomstskatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter i allmänhet kommer in till RSV, respektive kronofogdemyndigheten i Stockholm, för registrering i utsökningsregistret mellan en och en halv och två månader efter förfallodagen.

Ett undantag är den kvarstående skatten. Restlängderna avseendekvarstående skatt har under de senaste åren kommit in för i dvs. upp till fyra och registrering augusti/september, en halv månad efter förfallodagen (beträffande termin 1). För 1987, när den kvarstående skatten för första gången förfaller till betalning vid ett enda tillfälle, den 18 april, räknar man med att restföringen skall ske i augusti, dvs. ungefär månader efter Skälen till att så lång tid fyra förfallodagen. från förfallodag till restföring är dels påminförflyter nelseförfarandet och de invändningar som påminnelsen ger upphov till, dels sommarsemestern hos myndigheterna.

I det diskuterar SIU vilka åtgärder som kan komma i följande för att tidsglappet mellan uppbörd och infråga överbrygga förbättrad bevakning av fordringarna medan de drivning genom finns kvar hos den uppdragsgivande myndigheten.

4.3.2 av fordringar som inte är överlämnade Bevakningen för indrivning

För kvarstående skatt, som hör till de beloppsmässigt största är som vi har sett ungefär dubbelt medelsslagen, tidsglappet stort som i om andra viktiga medelsslag. Till detta så fråga kommer tiden från debitering till ordinarie uppbörd (försom också den är lång när det gäller kvarstående fallodag), skatt.

Bättre samverkan 187

Som redan har nämnts hänger den sena restföringen av den kvarstående skatten delvis samman med sommarsemestern. På längre sikt kan förfarandet med förenklad självdeklaration innebära en förbättring. Det finns nämligen viss utsikt att granskningsperioden för dem som använder den förenklade deklarationen kan förkortas så att den ordinarie uppbörden äger rum på hösten.

Däremot kan man alltså inte räkna med att nämnvärt minska det tidsglapp på ca två månader mellan ordinarie uppbörd och restföring som man har i dag i fråga om flertalet beloppsmässigt stora medelsslag och knappast heller tiden mellan debitering och förfallodag. Det är därför viktigt att förbättra bevakningen av fordringarna under den tid som de ligger kvar hos den uppdragsgivande myndigheten. I 4.2.3 har SIU diskuterat förbättringar i informationsutbytet för att kronofogdemyndigheten skall kunna beakta sådana fordringar i sin arbetsplanering samt vid val av indrivningsåtgärd och uppföljning av avbetalningsplaner. Vad som skall behandlas i det följande är vilka åtgärder som därutöver kan vidtas för att bevaka ännu inte restförda fordringar.

Det finns i dag stora brister i bevakningen. Ett exempel gäller avräkning vid återbetalning av skatt enligt UBL. Trots att UBL medger avräkning också av förfallna fordringar som inte har överlämnats för indrivning, saknas maskinella rutiner för att bevaka sådana fordringar mot återbetalningar. Detta har diskuterats i propositionen med förslag till avräkningslagen och lett till att man gett utbetalande myndigheter möjlighet att underrätta kronofogdemyndigheten, för att avräkning skall ske enligt avräkningslagen, även när det finns en motfordran som inte har överlämnats för indrivning och som därför kunnat avräknas enligt t.ex. UBL:s bestämmelser (prop. 1984/85:l08 s. 64; jämför avsnitt 2.2.7). Att den utbetalande

188 Bättre samverkan sou 1987;10

myndigheten har denna möjlighet löser emellertid problemet bara om det finns tillräckligt stora fordringar som redan är överlämnade för indrivning. Det riktiga måste därför vara att skapa en rutin i ADB-systemet för maskinell bevakning av de nu aktuella fordringarna mot eventuella âterbetalningar. SIU från att också det nu sagda beaktas av RSV i det utgår fortsatta arbetet med utveckling av detta system.

Bortsett från avräkningsmöjligheten skall bevakningen av fordringarna främst syfta till att man vid behov kan

0 snabbt få fram och verkställa ett beslut om betalningssäkring eller

o överlämna en förfallen fordran för indrivning utan att avvakta den ordinarie restföringen.

Urval av fall

För krävs enligt 4 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter att det betalningssäkring ett och det finns påtaglig risk gäller betydande belopp att att gäldenären inte kommer att betala.

För att en fordran skall överlämnas för indrivning utan att den ordinarie avvaktas måste det krävas att restföringen av den fordringen framstår som mera angelägen indrivning just än de obearbetade mål som redan finns hos kronofogdemyndigheten vad som i avsnitt 5.2.3 om urval av mål för (jämför sägs Gäller det ett mycket stort belopp kan detta bearbetning). vara tillräckligt skäl för att prioritera fordringen. I måste också här risken för att gäldenären inte skall övrigt betala vara ett viktigt urvalskriterium.

Bättre samverkan 189

Är det fråga om en fordran som fastställs genom eftertaxering eller som annars kommer fram vid en mera djupgående granskning från skattemyndigheternas sida kan dessa göra iakttagelser som ger anledning att tro att gäldenären inte kommer att betala. Detta bör då normalt leda till att man redan på granskningsstadiet försöker utverka ett beslut om betalningssäkring.

I övrigt gäller att det är som bäst kronofogdemyndigheten känner till om det finns risk för att en gäldenär inte kommer att betala. Det kan t.ex. vara så att har försökt gäldenären dölja egendom vid tidigare indrivningsförsök. Normalt är det också kronofogdemyndigheten som bäst känner till om gäldenären, eller företrädare för en gäldenär som är juridisk person, över huvud taget har någon egendom som kan tas i anspråk så att det finns något att vinna genom snabba åtgärder.

En speciell situation, där det ofta finns risk för påtaglig att senare förfallande fordringar inte skall betalas, är när kronofogdemyndigheten säljer t.ex. gäldenärens fastighet exekutivt och har att betala ut ett överskott från försäljningen till gäldenären. I dessa och liknande situationer bör det ankomma på kronofogdemyndigheten att ta initiativ till att en förfallen fordran överlämnas för före den indrivning ordinarie restföringen och i vissa fall aktualisera om frågan betalningssäkring.

Eftersom kronofogdemyndigheten i de nu aktuella fallen normalt har mål som är utlämnade för bör handläggning, myndigheten genom ha fått kännedom om såväl skuldavstämningen förfallna som ännu inte förfallna belopp.

Det torde vara nödvändigt att viss ge kronofogdemyndigheterna vägledning i vilka fall de bör ta initiativ av det nu disku-

190 Bättre samverkan sou 1937:19

terade Vad för sin del kan göra

slaget. kronofogdemyndigheten

är att underrätta länsskattemyndigheten eller annan uppdragsom saken och överlämna t.ex. utredning som givande myndighet kan vara av värde vid talan om betalningssäkring. Den vägledsom behövs bör därför kunna ges av RSV inom ramen för ning det allmänna att meddela föreskrifter om inforbemyndigande mellan skatteförvaltningen och exekutionsmationsutbytet som SIU har avsnitt 4.2.2 och väsendet föreslagit (jämför 26 § IF.

är utöver att initiera En fråga om kronofogdemyndigheten, vad som nu har sagts, också bör ha möjlighet åtgärder enligt vidta beträffande en fordran som inte att själv någon åtgärd för Åtgärder som det kan bli fråga är överlämnad indrivning. att låta förfallen obetald skatt som ännu inte restom är omfattas av en avbetalningsplan beträffande restförda förts skatter och att ta emot säkerhet för en sådan fordran enligt säkerhetslagen samt att väcka talan om betalningsskyldighet man. Dessa saker behandlas i avsnitten 6.8 och för tredje 7.6.

Betalningssäkring

Bestämmelserna i betalningssäkringslagen om förutsättningarna är utformade så att det skall gå att för betalningssäkring beslut. Av särskilt intresse i det här snabbt få fram ett är att meddela ett interimistiskt sammanhanget möjligheten beslut om fara är i dröjsmål (6 § betalningssäkringslagen). i om kraven för att meddela beslut Domstolarnas praxis fråga interimistiskt beslut kan naturligtvis variera respektive i är som har samnågot. Av intresse sammanhanget uppgifter bl.a. visar en markant nedgång i anmanställts av RSV och talet beslut och interimistiska beslut om betalningssäkring Det sistnämnda kan tyda på ökad för- 1985 jämfört med 1984.

Bättre samverkan 191

x siktighet i tillämpningen hos domstolarna. Förklaringen kan emellertid också ligga i ökad försiktighet hos skattemyndigheterna när det gäller att utverka beslut om betalningssäkring.

Det kan vidare nämnas att en särskild utredare nyligen har tillkallats med uppdrag att se över bestämmelserna om betalningssäkring. Enligt direktiven skall utredaren bl.a. undersöka om de beviskrav som för närvarande finns för betalningssäkring är tillfyllest och om det finns anledning att göra några ändringar i fråga om prövningen huruvida det föreligger påtaglig risk för att gäldenären inte kommer att betala fordringen (dir 1986:27).

Det finns knappast underlag för att i dag bedöma om kraven för betalningssäkring allmänt sett är så högt ställda att institutet därigenom blivit ineffektivt. Direktiven för den nu tillsatta utredningen ger snarare uttryck åt farhågor för att kravet på effektivitet har drivits för långt på bekostnad av rättssäkerheten för den skattskyldige.

Vad som däremot kan sägas är att det säkerligen på sina håll finns brister i effektiviteten som hänger samman med hur staten som borgenär utnyttjar möjligheten till betalningssäkring och då särskilt hur samarbetet mellan olika myndigheter eller verksamheter inom en myndighet fungerar. Utredningen vill i sammanhanget peka på ett par saker som kan ha betydelse.

De agerande i den typ av fall som nu diskuteras är dels det av länsskattemyndigheten förordnade allmänna ombudet (AO), som för statens talan i mål om betalningssäkring och dels viss personal hos kronofogemyndigheten. För att samarbetet skall fungera smidigt är det viktigt att upprätta direkta

192 Bättre samverkan sou 1987:10

mellan dessa. AO bör fortlöpande informera personkontakter bl.a. om handläggningen och utgången av kronofogdemyndigheten mål om betalningssäkring. En sådan information med anknytning till lokala förhållanden är ett viktigt komplement till den information om praxis m.m. som bör ges av RSV.

SIU:s bör det ankomma på myndigheterna i varje Enligt mening län att se till att samarbetet i betalningssäkringsfallen bra, samtidigt som RSV här liksom i andra borgenärsfungerar har det ansvaret för att verksamheten bedrivs frågor yttersta effektivt (jämför avsnitt 4.5.4).

Ansökan om indrivning före den ordinarie restföringen

vad SIU har erfarit råder det hos fältpersonalen viss Enligt det är att överlämna för inosäkerhet om huruvida möjligt och UB verkställa ett till betalning fördrivning enligt utan att avvakta den ordinarie restföfallet skattebelopp Utredningen får härom anföra följande. ringen.

UB finns bestämmelser om exekutionstitlar vid verk- I 3 kap. balken. Ordet exekutionstitel betecknar i ställighet enligt beslutet, och inte den handling i allmänhet det bakomliggande har kommit till men används i UB i vilken beslutet uttryck, Vid verkställighet för skatter och båda dessa betydelser. är det beslutet, varigenom skatten eller avgiften avgifter som är exekutionstitel. Verkställighet får äga fastställts, dom. Har innehållet i beslutet rum som för lagakraftvunnen i t.ex. en får verkställighet äga rum på tagits upp restlängd det förhåller det sättet kan man grund av denna. Att sig på med 3 kap. l och 23 §§ UB. I utläsa av 3 kap. 24 § jämförd med till utsökningsbalken sägs beträffanproposition förslag karaktär att dessa är att betrakta som de restlängdernas av olika exekutionstitlar, vilka av praksammanställningar

SOU 1937:10 Bättre samverkan 193

tiska skäl används i indrivningsarbetet (prop. 1980/81:8 s. 284).

Ingenting hindrar alltså att en fastställd skatt eller avgift överlämnas till och verkställs av kronofogdemyndigheten innan den ännu tagits upp i restlängd. Att de i många förstycken åldrade bestämmelserna om indrivning i UBL och UBF enligt sin ordalydelse utgår från att skatt som överlämnas till kronofogdemyndigheten är i teknisk mening restförd strider inte mot det nu sagda. Genom överlämnandet till kronofogdemyndigheten får den aktuella fordringen anses restförd, låt vara att det sker före upprättandet av längden (den ordinarie restföringen).

I sammanhanget är också UB:s bestämmelse om ansökningsförfarandet av betydelse. Enligt 2 kap. 30 § tredje stycket UB skall ansökan i allmänt mål anses gjord när indrivningshandlingarna har kommit in till kronofogdemyndigheten eller, om myndigheten är ansluten till systemet för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet, när indrivningsuppdraget har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga för kronofogdemyndigheten. Bestämmelsen grundar sig såvitt gäller myndigheter med ADB-stöd på att indrivningsuppdragen till dessa myndigheter registreras av RSV, eller i vissa fall kronofogdemyndigheten i Stockholm, och att några indrivningshandlingar inte skickas till den verkställande kronofogdemyndigheten. Dessa handlingar framställs i stället med utnyttjande av utsökningsregistret när ett mål beställs för handläggning (jämför 8 § ADB-förordningen).

Ansökningsförfarandet och exigibilitetsprövningen i allmänna mål diskuteras relativt utförligt av SIU i betänkandet Indrivning av skatt m.m. Där framgår bl.a. (bet. s. 135 och 204 ff) att vissa kronofogdemyndigheter helt har avstått från

194 Bättre samverkan sou 1987:10

att granska restlängd eller motsvarande när ansömöjligheten kan om indrivning I dessa fall är uppgifterna om ingörs. drivningsuppdraget inte tillgängliga för kronofogdemyndigheten annat sätt än genom ADB-systemet, där de blir på något först en kortare tid efter registreringen. tillgängliga

med det sista ledet i bestämmelsen i 2 kap. 30 § tred- Syftet UB är att göra klart att det inte föreligger något je stycket mål hos så länge myndigheten saknar kronofogdemyndigheten Bestämmelsen får däremot kännedom om indrivningsuppdraget. SIU:s mening inte uppfattas så att en kronofogdemynenligt dighet, hos vilken ansökan om indrivning görs på konventionellt sätt, skulle vara förhindrad att vidta verkställighets-

åtgärder.

behöver alltså inte göras i UB:s bestämmelser Någon ändring i allmänna mål. I sammanhanget vill SIU om exekutionstitlar emellertid erinra om att det, oavsett om magnetband används vid eller inte, är den konventionella handregistreringen dvs. vanligen restlängden, som är exekutionsurkund. lingen, Det magnetband som enligt 2 § tredje stycket ADB-förordningen i vissa fall skall åtfölja ansökningen om indrivningen utgör bara ett hjälpmedel vid registreringen.

Det finns däremot att diskutera bestämmelsen i UB anledning om när ansökan skall anses gjord i allmänt mål. Med anledning av att alla kronofogdemyndigheter numera är anslutna till har SIU i betänkandet Indrivexekutionsväsendets ADB-system m.m. att det endast föreskrivs att ning av skatt föreslagit ansökan skall anses när målet har förts in i utsökgjord och är tillgängliga för kronofogningsregistret uppgifterna (2 kap. 31 § första stycket första meningen). demyndigheten täcker uppenbarligen båda typerna av ansökning, Formuleringen

Bättre samverkan 195

dvs. oavsett om den görs via magnetband eller konventiopå nellt sätt.

I det i samma betänkande framlagda till indrivförslaget ningsförordning föreskrivs i 2 § att indrivning skall begäras genom ansökan hos RSV eller, i vissa fall, hos kronofogdemyndigheten i Stockholm. SIU föreslår nu att det i motsvarande paragraf också föreskrivs att indrivning, om saken är brådskande, får begäras hos den kronofogdemyndighet som 4 enligt kap. 8 § UB är behörig att pröva fråga om utmätning (2 § IF). I det fallet skall ansökan anses när gjord ansökningshandlingarna kommit in till myndigheten (se 2 kap. 31 § förslaget till ändring i UB jämte specialmotivering).

Beträffande bestämmelserna i UBL och UBF om indrivning av restförd skatt utgår SIU från att de ändringsförslag som lagts fram i betänkandet Indrivning av skatt m.m. genomförs. Härigenom utmönstras begreppet restlängd ur dessa författningar. Uttrycket restförd skatt kvarstår emellertid på flera ställen, bl.a. i rubrikerna närmast före 58 § UBL och 30 § UBF. SIU föreslår att ordet restförd i dessa rubriker. stryks På det sättet framgår det tydligare att (den ordinarie) restföringen inte är en förutsättning för att skall få indrivning äga rum.

Det återstår emellertid en del praktiska att lösa. problem Den inledningsvis nämnda osäkerheten inför förtida restföringar torde till stor del gälla just det praktiska förfarandet, såsom

o hur man får fram en handling som kan tjäna som exekutionsurkund,

196 Bättre samverkan

o hur man skall gå tillväga för att utesluta det aktuella beloppet ur restlängden (dvs. undvika dubbelrestföring).

Det bör ankomma på RSV att undersöka i vad mån det krävs ändringar i ADB-systemen för att förfarandet skall bli smidigt och ge föreskrifter och råd om hur de nu nämnda åtgärderna skall gå till i praktiken.

4.4 Samrådsgrupper och kontaktpersoner m.m.

4.4.1 Samverkan genom fasta grupper

Några exempel på samrådsgrupper

I 4.2.1 har SIU konstaterat att det är nödvändigt, men inte tillräckligt, att förbättra det automatiserade informationsutbytet mellan kronofogdemyndigheten och skatteförvaltningen. Det krävs också en utbyggnad av de direkta kontakterna mellan tjänstemän hos olika myndigheter. Den diskussion som hittills har förts om hur detta skall åstadkommas har till stor del varit inriktad på någon form av fast samrådsgrupp som möts regelbundet.

Sedan slutet av 1970-talet har ett antal grupper för sådan organiserad samverkan vuxit fram. I huvudsak har det varit fråga om två typer av grupper.

Den ena typen har sitt ursprung i den s.k. Uppsalamodellen, som beskrivs närmare i betänkandet Företags obestånd (SOU 1979:91 s. 109). Det har här varit fråga om ett ömsesidigt informationsutbyte mellan kronofogdemyndigheten, lokala skattemyndigheten och vissa enheter på länsstyrelsens skatteavdelning. Samarbetet har i varierande omfattning kommit att

Bättre samverkan 197

inriktas på frågor om systematiskt skatteundandragande och indrivningssabotage m.m. I enlighet med vad som föreslagits i nyssnämnda betänkande byggdes denna samverkan ut med länsstyrelsens regionalekonomiska enhet, utvecklingsfonden i länet m.fl. intressenter vid indrivning mot företag. Det främsta med dessa -- s.k. syftet utbyggda grupper GRUS-grupper (grupför beträffande -- har varit att per uppföljning stödföretag) sysselsättningspolitiska aspekter skall bli beaktade vid indrivningen och att en uppföljning skall kunna ske beträffande företag som får eller har fått samhällsstöd, med avseende på redovisning och inbetalning av skatter och avgifter. Som tidigare har nämnts är myndigheternas skyldigheter i sistnämnda hänseenden numera reglerade i förordningen (1982: 680) om uppföljning av beviljat statligt stöd i vissa fall. Grupper enligt den s.k. Uppsalamodellen torde ha funnits bara i några få län medan GRUS-grupper bildats i ganska många.

Den andra huvudtypen av samverkan genom grupp gäller arbetet mot ekonomisk brottslighet. På såväl det centrala som det regionala planet har bildats s.k. AMOB-grupper (grupper för med företrädare för -arbete mot organiserad brottslighet) vid sidan om kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna -- tull m.fl. Både centralt och polis, åklagare, myndigheter. regionalt finns dels chefsgrupper och dels s.k. kontaktmannagrupper, där handläggare fungerar som kontaktpersoner för respektive myndigheter. I sakens natur ligger att de tjänstemän hos kronofogdemyndigheterna som ingår i de inom exekutionsväsendet bildade länsgrupperna för komplicerade indrivningsfall i sitt arbete har nära anknytning till AMOBgrupperna. Enligt vad SIU inhämtat finns i dag fungerade sådana grupper på såväl chefs- som kontaktmannanivå i alla delar av landet. Aktiviteten lär dock variera avsevärt också mellan dessa grupper.

198 Bättre samverkan sou 1937:10

Vid sidan om de nu diskuterade, ganska stort upplagda typerna av samverkansgrupper finns på sina håll grupper med företrädare för ett mindre antal myndigheter och ett snävare avgränsat syfte, t.ex. kontroll av arbetsgivare och uppdragsgivare.

Erfarenheter av samverkan genom fasta grupper

Som redan antytts har samverkan genom fasta grupper inte utvecklat sig enhetligt i landet. Syftet med de s.k. GRUSgrupperna har angetts på skilda sätt och sammansättningen har varierat. På vissa håll har någon verksamhet av det nu aktuella slaget inte alls tagits upp och på andra har den efter någon tid avtagit eller helt upphört. Orsakerna till detta kan vara av flera slag. Allmänt kan sägas att verksamheten ofta har kommit i gång som ett resultat av någon enskild tjänstemans engagemang. Det är mot den bakgrunden naturligt om det har avtagit efter någon tid, kanske i samband med att initiativtagaren övergått till annan tjänst.

Vidare gäller emellertid att denna form för samverkan inte alltid har visat sig lämplig i det löpande, operativa arbetet. Sammanträden är en resurskrävande arbetsform -- i synom de medför resor för -- och kan därför nerhet deltagarna inte äga rum allför ofta. Gäller det en stor grupp kan det vara svårt att hitta lämplig sammanträdesfrekvens. Sålunda behöver skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna ha betydligt tätare kontakter med varandra än med andra myndigheter som kan ingå i samarbetet. Att deltagarna i de fasta åtminstone i en hel del fall har Varit chefer torde grupperna också ha bidragit till att kontaktvägarna blivit för långa.

Bättre samverkan 199

4.4.2 eller -- eller Samrådsgrupper kontaktpersoner bådadera?

Samverkan genom fasta grupper med företrädare för olika myndigheter har alltså inte alltid visat sig vara en lämplig form för det operativa samarbetet. Det är bl.a. mot löpande, den bakgrunden som man på en del håll inom skatteförvaltoch exekutionsväsendet har börjat intressera sig för ningen en ordning med särskilda kontaktpersoner hos myndigheterna.

Dessa skall vara att kanalisera kontakter i personers uppgift det löpande arbetet mellan tjänstemän hos olika myndigheter som handlägger mål och ärenden som har beröringspunkter med varandra. En kontaktperson hos kronofogdemyndigheten skall t.ex. kunna hjälpa sina arbetskamrater att snabbt få kontakt med rätt hos länsskattemyndigheten eller den lokala person För att klara den uppgiften krävs att skattemyndigheten. kontaktpersonen är väl introducerad hos den eller de myndigheter som han skall svara för och har skaffat sig god kännedom om deras och organisation m.m. Ett lämparbetsuppgifter sätt att åstadkomma detta kan vara en inte alltför kortligt kombinerad med deltagande i varig utbytestjänstgöring, gärna inom den andra myndighetens område. lämplig utbildning

I kan också ingå att vidarebeforkontaktpersonens uppgifter dra förfrågningar och “tips o.dyl. till en annan myndighet eller inom den egna myndigheten. När det gäller kontaktperav information från en annan myndighet är sonen som mottagare det av särskild betydelse att man hos den myndighet som lämnar information känner förtroende för kontaktpersonens sätt att hantera känsliga uppgifter. Ett exempel på betydelsen härav är att i en del fall har visat sig skattemyndigheterna vara mera villiga att lämna ut uppgifter ur revisionspromemorior till ekonomer hos kronofogdemyndigheten som o.dyl. från skatteförvaltningen än till andra tjänstemän rekryterats inom exekutionsväsendet.

200 Bättre samverkan

Om det löpande samarbetet kan kanaliseras på det beskrivna sättet minskar naturligtvis behovet av samverkan genom fasta grupper. Det finns emellertid ingen anledning att generellt sätta den ena samverkansformen före den andra. I vilken utsträckning man skall använda den ena respektive den andra formen är något som myndigheterna måste ta ställning till i varje län för sig. Myndigheternas lokalisering och storlek hör till de faktorer som kan inverka på valet. Pâ de platser där samverkan genom fasta grupper har visat sig fungera bra skall den givetvis fortsätta. Vidare gäller att det, vid sidan om det löpande samarbetet, också finns frågor där samråd bör äga rum på chefsnivå, t.ex. när det gäller planering av myndigheternas verksamhet för en kommande period eller förberedelser för en samordnad aktion (se vidare avsnitt 4.4.3).

Det bör också sägas att en ordning med kontaktpersoner har sina svagheter. Man måste t.ex. alltid räkna med såväl planerad som oförutsedd frånvaro hos kontaktpersonen och att denne kan gå över till annan tjänst. Det bör därför alltid finnas åtminstone en ersättare för den ordinarie kontaktmannen.

Sammanfattningsvis gör SIU bedömningen att det finns behov av något slags formaliserad samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Det måste ankomma på myndigheterna i varje län att bedöma vilken form som skall väljas för denna. Ytterst vilar emellertid ansvaret för att denna samverkan är organiserad på lämpligt sätt på RSV i egenskap av högsta myndighet inom.skatteförvaltningen och exekutionsväsendet.

4.4.3 samordnade aktioner

Under de senaste åren har det genomförts ett antal s.k. samordnade aktioner där skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter

Bättre samverkan 201

och i vissa fall ytterligare myndigheter, t.ex. och polis åklagare har deltagit. En samordnad aktion kan i detta sammanhang sägas innebära att flera myndigheter i samråd avsätter resurser för att under en avgränsad tidsperiod gemensamt eller i vart fall i nära kontakt över myndighetsgränserna handlägga fall som väljs ut efter bestämda kriterier. Det kan gälla t.ex. skattskyldige som tidigare har skönstaxerats och/eller underlåtit att avge deklaration vid det senaste deklarationstillfället, skattskyldiga med stora restförda belopp eller skattskyldiga tillhörande en viss bransch. Redogörelser för aktioner av det nu aktuella slaget finns bl.a. i det tidigare nämnda betänkandet (Ds Ju 1984:4) Vidgat samarbete mellan skatte- och -- förmyndigheter på avgiftsområdet bättrad information till företag, i RSV:s rapport (l984:3) Taxering i avsaknad av självdeklaration Rörelseidkare och i s.k. erfarenhetspromemorior från RSV.

De aktioner från vilka rapportering skett har geografiskt varit avgränsade till ett län. Inriktningen, uppläggningen och omfattningen av aktionerna har emellertid varierat avsevärt.

Det går enligt SIU:s mening inte att uttala sig generellt om hur en samordnad aktion bör läggas upp och genomföras eller vilken typ av fall som lämpar sig för att handläggas i denna ordning. Därtill varierar de geografiska förutsättningarna, företagsstrukturen i olika regioner och myndigheternas resurser m.m. alltför mycket. Vad vi hittills har sett är bara några exempel på vad som kan göras.

Om man skall försöka bedöma värdet av de hittills genomförda aktionerna bör man enligt SIU:s beakta - vid sidan om mening det direkta resultatet i form av debiterade och inbetalda väckta åtal etc. -- erfarenheter som aktionerna har belopp,

202 Bättre samverkan sou 1987:10

gett i fråga om urvals- och arbetsmetoder samt förbättrade om andra myndigheters verksamhet som kan utnyttjas kunskaper också i det arbetet. Gör man det framstår det som löpande klart att aktionerna har varit värdefulla och att man ganska bör fortsätta med verksamhet av det här slaget.

Trots det nu sagda är det en svaghet att det hittills knaphar redovisats underlag för att bedöma aktionernas past något direkta lönsamhet. Visserligen förekommer i de lämnade om t.ex. antalet fall där en skattredogörelserna uppgifter som tidigare skönstaxerats på ganska lösa grunder, skyldig, samarbetet har kunnat åsättas en väl underbyggd taxegenom antalet åtal för skattebrott eller det totala beloppet ring, av taxeringshöjningarna. Vilken vinning taxeringshöjningarna har medfört för det allmänna i form av influtet belopp kan emellertid inte utläsas. Inte heller har resursåtgången för aktionerna alltid redovisats på ett tillfredsställande sätt.

Såvitt skatteförvaltningen och exekutionsväsendet bör gäller det ankomma RSV att följa och vid behov styra verksamheten på med samordnade aktioner. När dessa omfattar mer än ett län kan det krävas insatser av verket för samordning naturligtvis mellan länen. I vart fall i en av de aktioner som redovisats

har verket för övrigt tagit direkt del genom ett distrikts-

kontor. Men RSV bör också kunna ge direktiv om hur utfallet av och kostnaderna för aktionerna skall redovisas, så att och arbetsmetoder etc. kan jämföras med varano1ika_urva1sdra från effektivitetssynpunkt. När det gäller resursåtgången är det SIU:s särskilt viktigt att det redovisas enligt mening vilka andra som har fått stå tillbaka för arbetsuppgifter aktionen, dvs. avspeglar den prioritering som myndigheterna

har gjort.

Bättre samverkan 203

4.5 Riksskatteverkets roll och ställning

4.5.1 Inledning

RSV har en ledande roll gentemot kronofogdemyndigheterna i kraft av sin ställning som centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet (2 kap. 1 § förordningen, 1986: 1346, med instruktion för skatteförvaltningen.

I avsnitt 2.2.12 har en redogörelse lämnats för vissa arbetsuppgifter som RSV har enligt samma instruktion.

Verket har också vissa arbetsuppgifter som inte uttryckligen har angetts i den nya instruktionen för skatteförvaltningen, men som är uppräknade i den till utgången av 1986 gällande instruktionen för RSV. Som anförts i avsitt 2.2.12 får arbetsuppgifterna sammantagna anses innebära-att RSV har en tillsynsfunktion i fråga om exekutionsväsendet.

Arbetsuppgifterna är delvis administrativa till sin natur men även de administrativt betonade uppgifterna är viktiga komplement till de arbetsuppgifter som utgör ryggraden i verkets tillsynsfunktion. Sålunda har RSV genom sin befattning med rekrytering och personalutbildning goda möjligheter att verka för en riktig och enhetlig rättstillämpning, ändamålsenliga arbetsformer etc. SIU skall strax återkomma till frågan om vilka former för styrning som RSV har till sitt förfogande.

Vidare framgår av avsnitt 2.2.6 att RSV företräder staten vid processer angående vissa slags fordringar, de s.k. kronomålen.

Förevarande betänkande gäller företrädesvis det allmännas borgenärsroll vid indrivning hos kronofogdemyndigheten. I

204 Bättre samverkan sou 1987:10

detta avsnitt har emellertid SIU funnit det nödvändigt att och behandla RSV:s roll inte bara när vidga framställningen att ta till vara det allmännas rätt, utan i fråga det gäller om all operativa verksamhet. kronofogdemyndighetens

detta område har verket bl.a. ett ansvar för att rätts- På hos är så enhetlig som tillämpningen kronofogdemyndigheterna Central är utsökningsbalken och konmöjligt. lagstiftning men viktiga förgreningar finns mot såväl civillagkurslagen som Det kan nämnas att RSV stiftningen skattelagstiftningen. har att meddela verkställighetsföreskrifter till bemyndigats flera centrala författningar på området (se vidare avsnitt

4.5.2).

i det närmare bestämt gäller är Vad framställningen följande som exekutiv myndighet, som kronofogdemyndighetens uppgifter i vissa hänseenden av borgenärsfunktionen för det utövare som i konkurs. Till konkursallmänna och tillsynsmyndighet hör också kronofogdemyndighetens uppgifter lagstiftningen enligt lönegarantilagen.

4.5.2 Former för RSV:s styrning

Föreskrifter och råd

Vid av RSV:s rätt att styra exekutionsväsendet bedömningen aktualiseras frågan om mot en enhetlig rättstillämpning ställning. I sin exekutiva (judicie1kronofogdemyndighetens är varken en vanlig förla) funktion kronofogdemyndigheten eller en domstol utan, som JO uttryckt valtningsmyndighet emellan -- en verkställande myndighet saken, någonting mitt I sin och som till- (jämför avsnitt 3.2). borgenärsfunktion i konkurs är kronofogdemyndigheten däremot synsmyndighet närmast att betrakta som en förvaltningsmyndighet.

Bättre samverkan 205

Vilket slags myndighet kronofogdemyndigheten är saknar emellertid betydelse när det gäller myndighetens självständighet att i ett särskilt fall besluta i ett mål eller ärende. Varken regeringen, RSV eller länsskattemyndigheten får blanda sig i prövningen. Bestämmelser härom finns beträffande domstolar i ll kap. 2 § regeringsformen (RF) och beträffande förvaltningsmyndigheter i ll kap. 7 § RF (angående innebörden av det sistnämnda lagrummet, se b1.a. SOU 1985:20 s. 173 ff). Det anförda innebär t.ex. att varken RSV eller länsskattemyndigheten kan tvinga kronofogdemyndigheten att beträffande en gäldenär i allmänt mål utmäta egendom.

Men inte heller när det gäller RSV:s möjligheter att genom verkställighetsföreskrifter styra kronofogdemyndighetens verksamhet är den nu diskuterade frågan av någon betydelse. Först några ord om verkställighetsföreskrifter från grundlagssynpunkt.

Regeringen har grundlagsenligt en allmän rätt att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag, s.k. tillämpningsföreskrifter (8 kap. 13 § första stycket RF). Något särskilt bemyndigande behövs inte även om det emellanåt ansetts önskvärt att för tydlighetens skull ge ett uttryckligt bemyndigande, s.k. kvasidelegation. Regeringen kan i sin tur uttryckligen bemyndiga en myndighet att utfärda tillämpningsföreskrifter (8 kap. 13 § tredje stycket RF).

Som redan har nämnts finns på det nu aktuella området flera exempel på sådana bemyndiganden. Beträffande den exekutiva verksamheten gäller bl.a. att RSV i 19 kap. 2 § UF bemyndigats att meddela ytterligare föreskrifter för verkställigheten av UB såvitt avser förfarandet hos kronofogdemyndigheterna.

206 Bättre samverkan sou 1937:10

På konkursområdet saknas bemyndigande men på det härtill nära knutna lönegarantiområdet finns i 23 § kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs ett bemyndigande för RSV att utfärda föreskrifter såvitt avser länsstyrelsens och kronofogdemyndighetens handläggning av lönegarantiärenden 13 § utkastet till lönegarantiförordning i SOU 1986: (jämför vid -- 9, s. 248). I fråga om borgenärsfunktionen indrivning rätt formellt och av ålder är inordnad i som enligt gällande SOU 1985:20 s. 187) -- kan hänuppbördsverksamheten (jämför visas till 67 § UBF. Av intresse i sammanhanget är vidare 15 § ADB-förordningen, som motsvarar 26 § IF.

Gemensamt för de verkställighetsföreskrifter som RSV har att utfärda är att de främst administrativa frågor. I den gäller mån det förekommer utfyllnad av lagbestämmelser i materiellt hänseende får detta inte medföra att något väsentligt nytt tillförs föreskriften (jämför prop. 1973:90 s. 211). genom

Av störst intresse beträffande de nämnda författningsrummen är frågan om räckvidden av bemyndigandet i 19 kap. 2 § UF. Såvitt 4 kap. 9 § UB, dvs. undersökningsplikten vid gäller har denna aktualiserats genom att RSV i ett utmätning, fråga dokument av den 18 oktober 1984, med rubriken vägledning differentierade insatser i det exekutiva arbetet angående (dnr 1273/84-90), gett vissa råd för kronofogdemyndigheternas mellan olika mål -prioritering av efterforskningsinsatserna främst med utgångspunkt i fordringsbeloppet.

Grunden för råden är RSV:s överväganden om utnyttjandet av resurserna inom exekutionsväsendet. Tänkbart hade också varit att RSV med åberopande av 19 kap. 2 § UF meddelat föreskrifter i ämnet. Att RSV inte valt den vägen får antas bero på att sådana föreskrifter skulle innebära en utfyllnad i mate-

Bättre samverkan 207

riellt hänseende av bestämmelsen i 4 kap. 9 § UB och därmed vara otillåtna.

Av intresse i sammanhanget är också det i avsnitt 2.2.l2 citerade uttalandet av riksdagens lagutskott angående prioritering. Där sägs ju bl.a. att RSV i egenskap av tillsynsmyndighet kan ge råd och vägledning för hur kronofogdemyndigheterna bör agera. Uttalandet tar visserligen sikte på frågan om i vilken ordning inkomna mål skall handläggas (jämför härom avsnitt 5.2.3). I praktiken hänger denna dock nära samman med frågan om insatsernas storlek.

De råd som RSV har utfärdat angående insatsprioriteringen diskuteras ganska utförligt i lagutskottets senaste betänkande om anslag till kronofogdemyndigheterna m.m. (LU 1985/86:23 s. 6). I den nu aktuella frågan anför lagutskottet avslutningsvis följande.

Utskottet vill framhålla att utskottets av riksdagen godkända i det ovan redovisade betänkandet gjorda uttalanden om i vilken ordning prioriteringar borde ske i kronofogdemyndigheternas verksamhet alltjämt skall gälla. Det innebär att det får ankomma på varje kronofogdemyndighet att självständigt pröva i vilken ordning inkomna mål skall handläggas och vilka indrivningsåtgärder som bör vidtas. Självfallet kan RSV:s rekommendationer tjäna som vägledning_för myndighetens ställningstagande. Mot bakgrund av inkassoföreningens uppgifter om att det totala belopp som indrivs i enskilda mål sjunker vill utskottet stryka under vad utskottet anförde om att man inte generellt får tillämpa en ordning som innebär att smärre fordringar endast föranleder mera begränsade utmätningsåtgärder. Som utskottet då framhöll gör hänsynen till borgenärerna och intresset av att upprätthålla en god betalningsmoral en sådan ordning omöjlig. Inga åtgärder bör således vara uteslutna endast därför att målen avser ett litet belopp.

Det betänkande som åsyftas i det nu citerade uttalandet är LU 1980/81:23, Utsökningsbalk.

208 Bättre samverkan sou 1937:10

Det är tveksamt om lagutskottet när detta uttalande gjordes beaktat skillnaderna i förutsättningar för RSV:s styrning mellan den renodlat exekutiva verksamheten och kronofogdemyndighetens borgenärsfunktion. I lagutskottets nyligen avgivna betänkande om exekutionsväsendets organisation framträder emellertid skillnaderna tydligt. Där sägs bl.a. att det i de allmänna målen finns visst utrymme för RSV att ge anvisningar i (LU 1986/87:12 s. 13; se härom vidare prioriteringsfrågor avsnitt 4.5.4).

Andra former för styrning

Utöver att RSV ger föreskrifter och råd beträffande handlägghos bedriver verket också en ningen kronofogdemyndigheterna omfattande verksamhet, dvs. försöker att genom uppsökande besök hos bilda sig en uppfattning om kronofogdemyndigheter och vid behov påverka arbetssättet.

RSV:s när det gäller utbildning av exekutionsväsenuppgifter dets dels genom att verket anordnar viss personal fullgörs dvs. anställer lärare, anskaffar lokaler samt utbildning, fastställer och scheman m.m. och dels genom att kursplaner man framställer material som används också vid lokal utbild-

ning.

› Till den utbildning som anordnas av RSV hör den obligatoriska av personal. Vid sidan om denna utbildningen nyanställd utbildning har på senare år specialkurser och utreguljära av olika slag fått ökad betydelse. som bildningskonferenser kan nämnas att RSV årligen håller konferenser med exempel i budgetfrågor m.m. samt med kronofogdar som chefskronofogdar svarar för exekutiv försäljning av fast egendom och för som utövar tillsynen i konkurs. RSV har också kronofogdar anordnat kurser i ledarskap m.m. för chefer på olika nivåer.

Bättre samverkan 209

också den personalutbildning som anordnas lokalt av kronofogdemyndigheterna genomförs till största delen med utnyttjande av material som har tagits fram eller granskats av RSV.

4.5.3 Kronomâl

som redan nämnts har RSV enligt instruktionen för skatteförvaltningen att företräda staten inom sitt verksamhetsområde i den mån annat inte följer av särskilda föreskrifter. Uppgiften innebär bl.a. att företräda staten vid processer som gäller fordringar i allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna. Det är dessa processer som brukar kallas kronomål.

Vilka kronomålen är framgår av bilaga 1. Här torde det vara tillräckligt att nämna att målen grovt kan delas in i tre grupper, nämligen

o besvärsmål på utsöknings- och konkursområdena samt enligt avräkningslagen,

0 tvistemål om bättre rätt till utmätt egendom m.m. och

o övriga tvistemål, främst mål om betalningsskyldighet för tredje man (jämför avsnitt 2.2.6).

Gemensamt för de nu nämnda målen är att prövningen sker i allmän domstol.

Till kronomålen räknas också processer i överinstanserna om förlängning av preskriptionstiden beträffande skattefordringar m.m. (jämför avsnitt 2.2.l1). I dessa fall sker prövningen i förvaltningsdomstol.

210 Bättre samverkan sou 1937:10

Frågan om behörigheten att företräda staten som utmätningssökande vid verkställighet enligt utsökningsbalken är reglerad i 2 kap. 30 § andra stycket UB. Beträffande tvistemål om bättre rätt till utmätt egendom m.m. innebär bestämmelsen att det är RSV som företräder staten i alla instanser. Detta hindrar naturligtvis inte att RSV för talan genom ombud. I övrigt företräds sökanden i allmänt mål av kronofogdemyndigheten. I överklagat utsökningsmål (besvärsmål) företräds dock sökanden av RSV.

Övriga besvärsmål har anknytning till konkurs eller ackord. I allmänhet är det länsskattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten som företräder staten i första instans. I ärenden om lönegaranti i mindre konkurs är det ännu så länge kronofogdemyndigheten som beslutar i första instans (jämför dock lönegarantiutredningens förslag i betänkandet, SOU 1986:9, Ny lönegarantilag). Något egentligt tvåpartsförhållande föreligger inte vid kronofogdemyndighetens prövning av ett lönegarantiärende, liksom inte heller vid länsskattemyndighetens prövning av ett ackordsförslag.

När det slutligen gäller övriga tvistemål, dvs. främst mål om betalningsskyldighet för tredje man, innebär bestämmelsen i 2 kap. 3 § instruktionen för skatteförvaltningen att RSV företräder staten i alla instanser. Det framgår dock av instruktionen att RSV kan delegera uppgiften att företräda

dels

staten till länsskattemyndigheten och dels att RSV, eller länsskattemyndigheten, kan förordna en kronofogde som ombud för staten (2 kap. 3 § andra och tredje styckena samt 3 kap. 4 §).

Uppgiften att bevaka statens rätt i de nu aktuella målen fullgörs inom RSV av en särskild grupp inom den exekutionsjuridiska sektionen, den s.k. kronomålsgruppen. Denna består

Bättre samverkan 211

av fyra -- -handläggare tingsmeriterade jurister samt kontorsstöd. I dess uppgifter ingår, förutom av handläggningen kronomål, att medverka i RSV:s utbildnings- och informationsverksamhet på det exekutionsjuridiska området. Fortlöpande information om rättspraxis ges bl.a. genom av publiceringen rättsfall i RSV:s Rättsinformation serie C (RIC) och vid de underhandskontakter med kronofogdemyndigheterna som rum äger vid handläggningen av de målen. överklagade

När ett exekutivt beslut i allmänt mål bereder överklagas hovrätten RSV tillfälle att yttra sig om saken så kräver. När talan om bättre rätt till utmätt egendom väcks i tingsrätten är det RSV som i egenskap av svarande delges stämningsansökningen. När staten har förlorat ett tvistemål i första instans skall länsskattemyndigheten, kronofogde eller annat ombud underrätta RSV härom.

Var och en av de nu nämnda åtgärderna skall medföra att ett ärende registreras hos RSV. På det sättet uppkommer ett kronomål. Det är emellertid inte alltid som detta föranleder någon åtgärd från verkets sida utöver att handlingarna gås igenom. Sålunda kan det förekomma att RSV inte finner skäl att överklaga en tingsrättsdom eller beslut eller dom i hovrätt som har gått staten emot.

Kronomålsgruppen för statistik över de fall där RSV för talan, dvs. avger förklaring eller genmäle eller anför vad eller besvär. Av denna interna arbetsstatistik framgår följande beträffande antalet mål de senaste åren.

samverkan sou 1987:10 212 Bättre

Tabell 4:1 Antal kronomål där RSV fört talan genom egna

åren 1983, 1984 och 1985 tjänstemän

1983 1984 1985

Tvistemål rätt till utmätt 20 23 15 Mål om bättre egendom tvistemål 177 53 53 Övriga

Exekutiva besvärsmål 266 305 245 Utmätning Införsel 23 21 32

60 111 88 Lönegaranti 49 63 54 Konkurs 56 64 56 Övriga

651 640 543 Summa

har RSV i ett antal fall fört talan genom ombud. Av Härutöver

statistik antalet fall för olika kronomålsgruppens framgår

av ombud men inte hur dessa i sin tur är fördelade kategorier

mellan olika typer av mål.

Tabell 4:2 Antal fall där RSV fört talan genom olika

kategorier av ombud

1983 1984 1985

159 182 121 Kronofogde 6 13 32 Länsstyrelsetjänsteman 11 17 15 Åklagare 3 0 9 Annat ombud

179 212 177 Summa

den nu redovisade statistiken inte Som redan har nämnts ger

om den totala tillströmningen av kronomål, någon uppfattning

utan bara om det antal mål där RSV har vidtagit någon proces-

stor del av fallen RSV kan agera är suell åtgärd. I hur

en En med äldre naturligtvis b1.a. resursfråga. jämförelse

Bättre samverkan 213

statistikuppgifter, som angav det totala antalet registrerade ärenden, ger dock intrycket att det bara är en mindre del av målen som av det ena eller andra skälet lämnas utan åtgärd.

4.5.4 överväganden och förslag

Inledning

Som framgår av avsnitt 3.2 rör den nyligen beslutade omorganisationen av exekutionsväsendet inte bara antalet kronofogdemyndigheter etc., utan också RSV:s roll och ställning. Enligt propositionen skall RSV leda verksamheten inom exekutionsväsendet. Som skäl härför anför föredraganden b1.a. följande (prop. 1986/87:52 s. 41).

Ett grundläggande krav på kronofogdemyndigheterna är att deras verksamhet skall präglas av objektivitet, enhetlighet och konsekvens. Detta krav gäller oavsett om staten eller enskilda borgenärer står som sökande. En organisationsreform måste syfta till att bereda borgenärerna så goda förutsättningar som möjligt att få sina anspråk prövade i enlighet med de intentioner som bär upp vår exekutionsrättsliga

lagstift-

ning. Detta är nödvändigt om man skall kunna upprätthalla allmänhetens förtroende för rättssäkerheten och effektiviteten i den exekutiva verksamheten.

Ett bristande förtroende för den exekutiva verksamheten påverkar också allmänhetens förtroende för ett fungerande skattesystem. Den verksamhet som bedrivs i exekutionsväsendet med indrivning av skatter och avgifter kräver förutsebarhet, enhetlighet och konsekvens i myndigheternas handlande. Annars finns det risk för att denna verksamhet uppfattas som principlös, orättvis och inkonsekvent. Jag tänker här på frågor som prioriteringsavgöranden, vilka riktlinjer myndigheten tillämpar beträffande avbetalningsmedgivanden, val av arbetsmetod och liknande.

För att effektivisera verksamheten i nämnda hänseenden krävs och tillsyn från centralt håll av annat slag än som i ledning dag kan utövas av riksskatteverket som centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet eller av länsskattemyndigheten i sin tillsynsfunktion över kronofogdemyndigheterna. Styrfunktionerna måste vara enkla och tydliga samt ansvarsbilden klar. Förutsättningarna för detta är att det

214 Bättre samverkan sou 1937;1o

finns en central myndighet som har det fulla ansvaret för ledning, styrning och samordning. Riksskatteverket är den enda centrala myndighet som kan komma i fråga och bör alltså tilldelas uppdraget. Riksskatteverket skall i denna nya roll ange mål för verksamheten samt ange riktlinjer, policies, ramar etc. för att nå dessa mål. Givetvis är riksskatteverket i dessa avseenden bunden av statsmakternas ställningstaganden såsom de har kommit till uttryck i författningar eller på annat sätt. Jag tänker bl.a. på vad som i samband med införandet av utsökningsbalken och senare uttalats om inriktningen och prioriteringen i verksamheten. Uppdraget i denna del innebär därför i huvudsak ett förtydligande av redan givna riktlinjer. I uppdraget ingår vidare att ansvara för en ändamålsenlig utformning av organisation, arbetsformer och rutiner. Planering, samordning, utveckling och uppföljning är andra uppgifter som ankommer på riksskatteverket. Vidare skall i verkets uppgifter ingå bl.a. att genom verkställighetsföreskrifter, allmänna råd eller på annat sätt verka för en enhetlig tillämpning av materiella bestämmelser.

Genom att riksskatteverket får i uppdrag att leda verksamheten både i skatteförvaltningen och i exekutionsväsendet kan ledning och styrning av verksamheten med att driva in skatter och avgifter ske utifrån en för hela skatteförvaltningen gemensam och samordnad målsättning.

I länet ankommer det på kronofogdemyndigheten att bedriva verksamheten med utgångspunkt i de riktlinjer och ramar som riksskatteverket lagt fast.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget har lagutskottet ägnat förhållandevis stor uppmärksamhet åt frågan om RSV:s ledning av verksamheten inom exekutionsväsendet. I utskottets betänkande, som godtagits av riksdagen, anförs härom bl.a.

följande (LU 1986/87:12 s. 13 f, rskr 103).

När det gäller att ta ställning till frågan om vilka ledningafunktioner som RSV bör ha gentemot kronofogdemyndigheterna finns det enligt utskottets mening anledning att skilja mellan dessa myndigheters uppgifter att företräda statens borgenärsintressen och de övriga uppgifter som myndigheterna enligt utsökningsbalken och andra lagar. I fråga om fullgör borgenärsfunktionen föranleder uttalandena i propositionen inte några erinringar från utskottets sida. Det är också på detta område som behovet av ökade ledningsmöjligheter är störst. Saken ställer sig däremot annorlunda när det gäller den rent exekutiva verksamheten enligt utsökningsbalken m.m. liksom kronofogdemyndigheternas uppgifter att exempelvis vara

Bättre samverkan 215

tillsynsmyndighet i konkurs och pröva ärenden enligt lönegarantilagen. Även om det också i dessa avseenden finns ett behov av mera effektiva styrningsmöjligheter är emellertid utrymmet för RSV:s ledningsfunktioner mera begränsat än när det gäller borgenärsfunktionen.

Med hänsyn till kronofogdemyndigheternas dubbla roll är det sålunda viktigt att ledningsfunktionerna inte utövas så att kronofogdarnas opartiskhet i den rättstillämpande verksamheten ifrågasätts av allmänheten. Utskottet vill också peka på att det här är fråga om uppgifter av närmast judiciell karaktär som myndigheterna har att handlägga självständigt i enlighet med gällande författningar. Detta förhållande föranleder vissa begränsningar av RSV:s att leda och

möjligheter

samordna verksamheten liksom också i nagon mån av verkets administrativa uppgifter.

Det sagda gäller b1.a. frågorna om prioritering av allmänna och enskilda mål. Som påpekas i motion L 123 prövades frågor om prioriteringar inom exekutionsväsendet ingående i samband med tillkomsten av utsökningsbalken (se LU 1980/81:23 s. 24-25). De uttalanden som utskottet därvid gjorde om i vilken ordning prioriteringar borde ske i kronofogdemyndigheternas verksamhet äger alltjämt giltighet. Någon prioritering av den ena måltypen på bekostnad av den andra får således inte ske. Det ankommer i stället på varje kronofogdemyndighet att självständigt pröva i vilken ordning inkomna mål skall handläggas och vilka indrivningsåtgärder som bör vidtas. Detta hindrar emellertid inte att RSV kan ge råd och vägledning för hur kronofogdemyndigheterna bör agera. I sammanhanget bör också att det inte finns något hinder för påpekas självfallet en borgenär att i det enskilda fallet begära att en av borgenärens fordringar prioriteras framför hans övriga eller att kronofogdemyndigheten begränsar indrivningsåtgärderna till att avse en viss form av förrättning eller till enbart efterforskning i register. I de allmänna målen finns sålunda ett visst utrymme för RSV att ge anvisningar i prioriteringsfrågor.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det hade varit till fördel om i propositionen en mera utförlig redovisning lämnats för de ledningsfunktioner som RSV avses få när det gäller den rent exekutiva verksamheten, tillsynsuppgifterna i konkurs m.m. I avsaknad av en sådan redovisning anser sig utskottet nu inte kunna ta ställning till frågan om den närmare omfattningen av RSV:s ledningsfunktioner. Det bör ankomma på organisationskommittên att överväga i vilka avseenden RSV bör kunna styra och leda kronofogdemyndigheternas verksamhet i angivna hänseenden samt belysa effekterna härav. Resultatet av övervägandena bör regeringen redovisa för riksdagen i lämpligt sammanhang innan omorganisationen genomförs.

216 Bättre samverkan sou 1987:10

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det är alltså oklart hur RSV:s ledande och styrande roll närmare bestämt skall utformas i den nya organisationen. I instruktionen för skatteförvaltningen regleras saken, i avvaktan på den närmare utredning som ankommer på organisationskommittên, ofullständigt och mindre detaljerat än i den till utgången av l986 gällande instruktionen för RSV. Det är vidare oklart vilken organisation och ansvarsfördelning som inom RSV skall gälla för verkets arbetsuppgifter med avseende på exekutionsväsendet. På skatteområdet har de nu aktulla frågorna fått sin lösning genom instruktionen för skatteförvaltningen och den nya inre organisation som regeringen väntas fatta det formella beslutet om inom kort.

Inom ramen för utredningsarbetet har det naturligtvis inte varit möjligt att göra en fullständig analys av de problem som hänger samman med RSV:s tillsyn över den operativa verksamheten. SIU har emellertid kunnat hämta viss ledning från arbetet med reformering av skatteförvaltningen. Många av de som aktualiseras på skatteområdet i samband med problem att RSV en roll -- det ansvaret för ledges ny övergripande av verksamheten i landet -- har sålunda motsvarigheter ningen på det exekutiva området. Till detta kommer att utredningen besitter goda kunskaper om såväl RSV (avd. E) som kronofogdemyndigheterna. Utredningen anser därför att det är till fördel för och kan underlätta den nu påbörjade omgestaltningen av exekutionsväsendet att utredningen så noggrant som möjligt utvecklar sin på RSV:s tillsyn över den operativa verksyn samheten.

SIU utgår vid sina överväganden från vad som skall gälla när genomförts den l juli 1988. Av intresse i omorganisationen

Bättre samverkan 217

sammanhanget är att den beslutade omorganisationen innebär att länsskattemyndigheterna inte längre skall ha någon tillsynsfunktion över kronofogdemyndigheternas verksamhet (prop. s. 44).

RSV:s roll i formellt avseende

RSV:s styrning av kronofogdemyndigheterna kompliceras av att verket i fråga om exekutionsväsendet styrs av både justitiedepartementet (exekutionslagstiftning) och finansdepartementet (skattelagstiftning, organisation, administration). Dessutom arbetar många andra departement med lagstiftningsfrågor som får följder för exekutionsväsendet.

Det kan nämnas att de i en motion med anledning av organisationsförslaget framförda önskemålen om överförande av ansvaret för exekutionsväsendet till justitiedepartementet inte föranlett någon åtgärd från riksdagens sida (LU 1986/87:12 s. 14).

Det nyss sagda innebär att inget departement har hela ansvaret för den exekutiva verksamheten. I sammanhanget kan erinras om att RSV formellt är centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet medan verket i fråga om beskattningen är central förvaltningsmyndighet (jämför avsnitt 4.5.1). Formuleringen centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet har samband med att kronofogdemyndigheten i sin exekutiva (judiciella) verksamhet från förvaltningslagens synpunkt varken är en domstol eller en vanlig förvaltningsmyndighet (jämför avsnitt 3.2). Bakom formuleringen torde ligga bl.a. den tanken att det är föga logiskt med en central förvaltningsmyndighet när det inte samtidigt finns vanliga förvaltningsmyndigheter vare sig på regional eller lokal nivå. Formuleringen kan vidare antas vilja antyda att

” 21e Bättre samverkan

RSV i fråga om exekutionsväsendet är underkastad styrning inte bara från finansdepartementet.

Skillnaden i för RSV mellan de båda alternativen är ställning mera av teoretisk än betydelse. Det framgick särpraktisk skilt av att av arbetsuppgifter för RSV tydligt uppräkningen i den till utgången av 1986 för verket gällande instruktionen till stor del var gemensam för både skatteförvaltningen och exekutionsväsendet -- trots att RSV alltså i det förra fallet är central förvaltningsmyndighet och i det senare centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet.

Att närmare RSV:s ställning blir emellertid en uppgift ange för den som inom kort torde komma att organisationskommittê tillkallas (dec. 1986). Lagutskottet har ju i det nyss redovisade betänkandet uttalat att det ankommer på organisationskommittén att överväga i vilka avseenden RSV bör kunna styra och leda verksamhet samt att belysa kronofogdemyndigheternas effekterna härav. Det får antas att direktiven för kommittén den här kommer att hänvisa till lagutskottets på punkten uttalanden.

SIU finner under hänvisning till det anförda inte anledning att vidare frågan om RSV:s roll i formellt hänseenöverväga de. Innan SIU lämnar vill utredningen emellertid till frågan för de fortsatta övervägandena uttala ytterligare ledning några synpunkter i saken.

RSV har mening i praktiken kanske en mera enligt utredningens centralt samordnande på exekutionsområdet än på uppgift skatteområdet. Det beror på att kontakter måste uppehållas med flera det förra området än på det senare. departement på kan också erinras om att i riksdagen både lag- I sammanhanget

SOU l987:l0 Bättre samverkan

och skatteutskotten behandlar viktiga exekutionsomfrågor på rådet.

Det kan vidare framhållas att exekutiv och verklagstiftning samhet utgör ett sakområde som är klart skilt från RSV:s övriga verksamhetsområden: skatter, folkbokföring och val. Det var av den anledningen som frågan om RSV som centralt organ för exekutionsväsendet var omstridd i början av 1970talet. Ett alternativ till RSV som centralorgan var domstolsverket, ett annat alternativ var ett fristående organ.

Enligt SIU:s mening bör en samordning av lagstiftningsansvaret på departementsnivå övervägas. En samordning skulle då närmast innebära att finansdepartementet övertog ansvaret för exekutionslagstiftningen, dvs. i första hand utsökningsbalken. Genom en sådan skulle det inom samordning finansdepartementet kunna bildas en särskild enhet för exekutionslagstiftning jämte skattelagstiftning av -indrivningskaraktär något som skulle vara till klar fördel för exekutionsväsendet.

En förbättrad tillsyn

Lagutskottets uttalanden i betänkandet rörande omorganisationen kan enligt utredningens mening tolkas så att RSV beträffande borgenärsaktiviteterna bör få i princip samma ledande och styrande roll som verket har när det gäller skatteförvaltningen, medan utrymmet för central styrning är mindre beträffande kronofogdemyndigheternas exekutiva funktion.

På båda områdena gäller att förutsättningarna för en effektiv tillsyn förbättras avsevärt när antalet kronofogdemyndigheter minskar från 81 till 24. Utredningen syftar här bl.a. på möjligheterna att åstadkomma enhetlighet och konsekvens i myndigheternas agerande, men också på den långsiktiga plane-

220 Bättre samverkan sou 1987:10

och samordningen av kronofogdemyndigheternas verksamringen het. Brister i denna samordning har lett till att det förekommer en del dubbelarbete och att utvecklingsarbete som

bedrivs lokalt alltför sent eller inte alls kommer övriga

delar av väsendet till godo.

där det enligt SIU:s mening redan En central borgenärsuppgift utifrån dagens förhållanden finns behov av en starkare styrär av konkursinstitutet (jämför avsnitt ning användningen För del är emellertid en översyn av till- 8.4). utredningens motiverad som en följd av förslagen i synsfunktionen särskilt förevarande betänkande i fråga om det allmännas borgenärsfunktion vid indrivning hos kronofogdemyndigheten. Förslagen för man, bevakning i om uppskov, betalningsskyldighet tredje konkurs samt ackord och annan eftergift (avsnitten 6-9) bl.a. krav samverkan mellan kronoställer på en förbättrad och den myndigheten. Att fogdemyndigheten uppdragsgivande denna samverkan beträffande den störsvara för att fungerar -- -- ankommer sta uppdragsgivaren länsskattemyndigheten myndighet inom skatteförgivetvis ytterst på RSV som högsta valtningen och exekutionsväsendet.

avsnitt 4.2 -- Men också de förslag som SIU lägger fram i och som direkt tar sikte på en förbättrad samverkan 4.4, och exekutionsväsendet, innebär mellan skatteförvaltningen ökade krav på RSV. Sålunda skall verket enligt utredningens bl.a. meddela de föreskrifter som behövs om informa- .förslag mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigtionsutbyte heten avsnitt 4.2) och ge vägledning åt kronofogdemyndig- (se när det initiativ till åtgärder beträffande heterna gäller som inte har överlämnats för indrivning (se avfordringar snitt 4.3).

Bättre samverkan 221

Ledningsfunktionens organisation m.m.

Den förstärkta ledningsroll för RSV som riksdagen nu har beslutat om aktualiserar vissa förändringar också när det gäller organisation och arbetssätt inom verket. Dessa kan göras på olika sätt. SIU vill i korthet diskutera vilka förändringar som kan bli aktuella.

Mot bakgrund av vad som har anförts om olikheterna i RSV:s roll när det gäller borgenärsfunktionen respektive den exekutiva verksamheten är det angeläget att knyta exekutionsrättslig sakkunskap till verkets ledning. En förstärkning av detta slag är viktig också på grund av den nyss nämnda splittringen på departementsnivån.

Förstärkningen kan grundas på kontinuerligt expertstöd, t.ex. genom att en chef för en länskronofogdemyndighet ingår i verkets styrelse. Men den kan också grundas på att företrädare för kronofogdemyndigheterna, förslagsvis några myndighetschefer, i annan ordning hörs i frågor om den långsiktiga inriktningen av verksamheten m.m. RSV bör enligt utredningens mening närmare överväga om någon av dessa lösningar eller en kombination av dem kan vara lämplig.

På avd. E hos RSV finns en s.k. utvecklingsgrupp. Detta organ består f.n. av tvâ kronofogdar och två exekutiva tjänstemän, som kallas till överläggningar 5-6 gånger per år. Gruppen har funnits ett par år och SIU:s sekreterare har under denna tid deltagit som observatörer i gruppens sammankomster. Enligt utredningens mening har gruppen inte funnit sina slutliga arbetsformer. Projektuppslagen är många och gruppens uppgift bör vara just att föra fram och diskutera idéer samt formulera dessa så klart att de sedan kan bearbetas vidare i annan form. Detaljutformningen av förslag bör däremot inte ankomma

222 Bättre samverkan sou 1987:10

på denna grupp, liksom inte heller den långsiktiga planeringen av utvecklingsarbetet och prioriteringen av olika

projekt.

-- vare de nu framtagning av föreskrif- Projekten sig gäller ter och råd, metodutveckling i den exekutiva verksamheten, utbildnings- och informationsaktiviteter, utvidgat tekniskt stöd för uppsökande verksamhet eller kronofogdemyndigheten, annat -- bör kunna inordnas i en långsiktig plan. Det något är att de därvid kan bli angelägenhetsgraderade inviktigt bördes och bedömda från fältets behov. Det kan enligt SIU:s ske bäst genom att man på nyss antytt sätt hör ett mening antal myndighetschefer.

Den fortsatta av idéer och förslag skall alltså bearbetningen inte ankomma Men avd. E behöver inte på utvecklingsgruppen. heller alltid ensam svara för detta arbete. Det bör i stället i viss utsträckning kunna läggas ut på kronofogdemyndighetersom när det är också bör ta aktiv del i ett na. lämpligt genomförande över hela landet.

När ett det nu antydda sättet läggs ut på en projekt på kan det, men behöver inte, innebära att kronofogdemyndighet från tillfälligt stationeras vid RSV. I personal myndigheten verket torde just möjligheten att få utföra arbetet på själva att den kompetens som finns på fältet kan hemmaplan göra tas till vara bättrevän i dag.

Vidare innebär det nu diskuterade sättet att driva verksamheten att så långt det är möjligt bör inordnas i en projekten för hela exekutionsväsendet gemensam verksamhetsplanering.

Bättre samverkan 223

Utbildning och information

De förändringar som har gjorts under de senaste åren i kursplaner m.m. för den reguljära utbildningen av kronofogdemyndigheternas personal har bl.a. syftat till att göra skiljelinjen mellan kronofogdemyndighetens exekutiva funktion och borgenärsfunktionen tydligare. I konsekvens med vad som har sagts i det bör föregående nu kronofogdemyndighetens uppgifter som borgenärsföreträdare större än samges tyngd f.n., tidigt som man gör klart vad hänsynen till enskilda borgenärer kräver (jämför bl.a. avsnitt 5.3.5).

Möjligheterna att samordna utbildningsinsatser för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, exempelvis genom utbyte av kursdeltagare, bör konsekvent tas till vara. Det sistnämnda torde vara av stor betydelse när det att gäller bygga upp ett väl nät fungerande av kontaktpersoner hos myndigheterna (jämför avsnitt 4.4.2).

Informationskonferenser av olika slag har fått en ökad betydelse och kommer också i framtiden att, vid sidan om den reguljära utbildningen, vara ett viktigt instrument när det gäller att göra verksamheten på fältet så enhetlig och förutsebar som möjligt. Enligt SIU:s mening är det att angeläget RSV:s verksledning är företrädd vid konferenserna i största möjliga utsträckning. Man bör också gå vidare på den inslagna vägen att låta utomstående -- t.ex. advokater och domare, företrädare för universiteten, bankväsendet och inkassobranschen -- delta. På det sättet skapar man större förståelse för kronofogdemyndigheternas verksamhet, som man samtidigt förbättrar omvärldsorienteringen hos exekutionsväsendets personal.

224 Bättre samverkan

Kronomålen

(1986:1346) med instruktion för skatteför- Genom förordningen förändras RSV:s roll när det gäller processfövaltningen Hittills har verket i vissa typer av mål företrätt ringen. i överinstanserna, medan länsstyrelsen haft till uppstaten att förordna ombud för staten i tingsrätten. som framgår gift 2.2.6 och 4.5.3 är det numera RSV som företräder av avsnitten i alla instanser, med möjlighet att delestaten i tvistemål till länsskattemyndigheten. Hur processverkgera uppgiften vara i framtiden torde, i samheten hos RSV skall organiserad som rör verkets organisation med likhet med övriga frågor få utredas närmare jämsides avseende på exekutionsväsendet, arbete. SIU anser för sin del att

med organisationskommittêns

E bör finnas kvar och att gruppen kronomålsgruppen på avd. hittills bör ha en samordnande uppgift beträffande liksom Om detta bör enligt utredningens mening processföringen. råda såvitt avser utsökningsmål och konkursmål. ingen tvekan

under utredningsarbetet är om En fråga som har diskuterats det allmännas talan i tingsrätt i inte uppgiften att föra 30 § andra UB -sådana tvister som avses i 2 kap. stycket -- kan lägbl.a. tvister om bättre rätt till utmätt egendom De nu aktuella tvisterna har gas på kronofogdemyndigheten. emellertid nära anknytning till kronofogdemyndighetens åtgärmålet. sätt att bedriva sin der i det allmänna Myndighetens om det skall en tvist eller verksamhet avgör sålunda uppkomma i flertalet fall är om den bedöminte och vad tvisten gäller har i egenskap av exekuning som kronofogdemyndigheten gjort är även i materiellt avseende. Utredtiv myndighet riktig stannat för att RSV i de nu aktuella tvisningen har därför det allmänna i alla instanser också i terna skall företräda

fortsättningen.

Bättre samverkan 225

I mål om betalningsskyldighet för tredje man etc. (gruppen övriga tvistemål i bilaga 1, utom konkursmål) bör länsskatte- -- av de skäl som utmyndigheten ggh kronofogdemyndigheten vecklas i avsnitt 7.6 -- ha att företräda egen behörighet staten i tingsrätt. I konkursmål bör kronofogdemyndigheten vara behörig att företräda staten i tingrätt (se avsnitt 8.5). I de nu aktuella typerna av mål bör liksom hittills RSV företräda staten i överinstanserna. Myndigheternas processbehörighet bör så långt det är möjligt framgå direkt av den författning eller de författningar som styr den operativa verksamheten. Bara på det sättet kan man enligt SIU:s mening skapa tillräcklig klarhet för den enskilde om vilken myndighet som är behörig och vad behörigheten grundas på. Detta är också den teknik som har använts i såväl UB som andra viktiga författningar på det exekutionsrättsliga området. Utredningen är sålunda inte beredd att godta den författningstekniska lösning som har valts i instruktionen för skatteförvaltningen, utan föreslår för kronofogdemyndighetens del bestämmelser om processbehörigheten i indrivningslagen.

Det som nu har sagts om författningsregleringen bör inte hindra att man fortsätter utvecklingen mot att kronomålsgruppen i allt större utsträckning bemyndigar tjänstemän hos länsskattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna att föra statens talan i överinstans.

För SIU framstår det vidare som angeläget att kronomålsgruppen ägnar sig åt att utveckla principfrågor och medverkar i utbildnings- och informationsverksamhet i största möjliga utsträckning.

I sammanhanget vill SIU peka på möjligheten att anordna tjänstemannautbyte mellan RSV och hovrätterna. Ett regelbundet sådant utbyte är enligt utredningens bedömning av värde

226 Bättre samverkan

både för att höja kompetensen hos kronomålsgruppens handläggare och för att förbättra hovrätternas insikter om kronofogdemyndigheternas verksamhet.

Samordning inom RSV

RSV:s styrning i fråga om de nu aktuella borgenärsfunktionerna utövas av avd. E, dock att enheter inom skatteområdet medverkar såvitt avser de uppdragsgivande myndigheterna. Detta påstås i en del fall ha lett till dubbla budskap från RSV och alltså oklara styrsignaler till fältet. För att undvika detta bör man beträffande borgenärsfrågorna, som ju vanligen är av intresse för såväl kronofogdemyndigheten som den uppdragsgivande myndigheten, frångå den ordningen att varje enhet inom verket vänder sig till sina regionala och lokala myndigheter. I stället bör man till att börja med göra klart för sig var frågan har sin tyngdpunkt, dvs. vilken enhet inom verket som i första hand besitter kompetens i frågan. Denna enhet bör sedan svara för verkets agerande utåt mot alla -- efter samråd eller gemensam myndigheter givetvis med andra berörda enheter. Härigenom främjas kronoberedning fogdemyndighetens samverkan med skatteförvaltningen i borgenärsfrågorna.

Författningsregleringen

En av organisationskommitténs uppgifter torde uppenbarligen bli att lägga fram ett förslag till ny reglering beträffande exekutionsväsendets organisation. Enligt SIU:s mening bör därvid bestämmelserna om kronofogdemyndigheterna, som för närvarande finns i förordningen (1981:1184) med instruktion för kronofogdemyndigheterna (KFMI), och bestämmelserna om RSV föras samman i en instruktion -- en instruktion för gemensam exekutionsväsendet. Detta innebär givetvis att en del bestäm-

Bättre samverkan 227

melser av samma innehåll som rör RSV kommer att finnas i två instruktioner -- den för skatteförvaltningen och den för exekutionsväsendet. Fördelen är emellertid att instruktionerna kan renodlas och att skiljelinjen mellan skatteförvaltningens huvudsakligen fiskaliska verksamhet och den exekutiva verksamheten blir lättare att skönja.

Det bör vidare övervägas att i instruktionen för exekutionsväsendet ta in allmänna bestämmelser om målen för kronofogdemyndigheternas verksamhet. Mönster för en sådan reglering finns i polislagen (1984:387), där 1 och 2 §§ innehåller bestämmelser om polisverksamhetens ändamål och polisens uppgifter. I 3 § finns bestämmelser om polisens samverkan med andra myndigheter och organisationer (jämför vad som sägs i avsnitt 4.4 om samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet).

5 KRONOFOGDEMYNDIGHETEN SOM BORGENÄRSFÖRETRÄDARE

5.1 Inledning

Vid övervägandena om kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare utgår utredningen från de riktlinjer för utredningsarbetet som behandlats i avsnitt 3.

Borgenärsfunktionen är viktig för indrivningsresultatet. Den måste kunna hanteras smidigt och effektivt. Här aktualiseras både frågan om de legala befogenheter som tillkommer myndigheter med borgenärsuppgifter över huvud taget är tillräckligt vida f.n. eller behöver vidgas och frågan om fördelningen av borgenärsuppgifterna mellan kronofogdemyndigheterna och de uppdragsgivande myndigheterna.

Övervägandena i nu berörda frågor bör utgå från en modell för hur en modern, ändamålsenlig indrivning bör bedrivas. Och då är det -- i med vad som har utvecklats i avsnitt 3.1 enlighet -- mot som är av störst intresse. Att indrivningen företag framställningen gäller företag innebär att den i första hand avser gäldenärer som är restförda för s.k. företagarskatter (särskilt uppdebiterad A-skatt, preliminär B-skatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter). Beträffande gäldenärer med enskilda firmor är också restföringar avseende kvarstående skatt av betydelse.

230 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

I nästa avsnitt (5.2) redovisar utredningen sin syn på den framtida utformningen av indrivningen mot företag. Mycket av det som sägs där är tillämpligt även på handläggningen av indrivningsuppdrag mot gäldenärer som inte är näringsidkare. Framställningen är avsedd att tjäna två syften. I första hand -- som har -- för de skall den nyss sagts utgöra underlag förslag som kommer att läggas fram senare i betänkandet. Avsikten är emellertid också att den skall kunna ge myndigheterna idêer och vägledning i det arbete som ständigt pågår med att förändra och förbättra indrivningsverksamheten.

I avsnitt 5.3 behandlas vissa frågor rörande handläggningen av enskilda mål. SIU:s översyn av indrivningen innefattar ju också kronofogdemyndighetens exekutiva funktion och därmed är även de enskilda målen berörda av övervägandena. Det finns utredningens mening anledning att se över de enskilda enligt mâlens ställning redan utifrån nuvarande förhållanden. Frågan härom kan för antas bli aktuell vid den utvärdering av övrigt utsökningsbalken som uppdragits åt riksskatteverket (rege- 1986-ll-06). Behovet att se över de enskilda ringsbeslut mâlens ställning förstärks genom de förslag rörande borgenärsfunktionerna som SIU lägger fram i detta betänkande. i den här delen är alltså att försöka Utredningens syfte medverka till en effektivare verkställighet hos kronofogdemyndigheten också av de enskilda målen.

5.2 Indrivning mot företag

I det lämnas, som nyss har sagts, en redogörelse för följande de former som indrivningen mot företag enligt utredningens mening bör ha. Först behandlas vissa målfrågor beträffande verksamheten hos kronofogdemyndigheterna. Därefter tar utredekonomernas roll i indrivningsarbetet. Framställningen upp fortsätter sedan med synpunkter på rutinerna vid urval ningen

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 231

av mål för bearbetning och vid insamling av information om gäldenärerna. Nästa skede i indrivningsarbetet brukar bestå av förhandlingar mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären om hur skulden skall regleras. Det skedet behandlas för sig. Redogörelsen avslutas med synpunkter på själva verkställigheten och de andra åtgärder som kronofogdemyndigheten vidtar.

5.2.1 Målfrågor

I fråga om syftet med kronofogdemyndighetens verksamhet bör först erinras om det samband som här föreligger mellan allmänna och enskilda mål om betalningsskyldighet. Så länge det rör sig om kronofogdemyndighetens uppgifter som exekutiv myndighet har verksamheten i princip samma mål. Även frågorna om vilka medel som skall användas för att uppnå målet för den exekutiva verksamheten är att bedöma på samma sätt. I denna del gäller det bl.a. vilka resurser som skall sättas in och hur dessa bäst skall utnyttjas.

I de allmänna målen tillkommer därutöver kronofogdemyndighetens uppgift som borgenärsföreträdare. Denna uppgift skapar stora skillnader mellan de båda målgrupperna i fråga om bl.a. ambitionsnivån.

Målet för den exekutiva verksamheten är -- såsom RSV brukat uttrycka saken i yttranden över kronofogdemyndigheternas -- att med av anslagsframställningar iakttagande gällande författningar och föreskrifter förverkliga rättsanspråk i enskilda och allmänna mål som inkommer till kronofogdemyndighet för handläggning. Den här formuleringen bygger på synsättet att exekutionen är en fortsättning på ett förfarande vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Det ankommer med andra ord inte på kronofogdemyndigheten som exekutiv myndighet att föra talan om rättsanspråk eller pröva riktigheten av

232 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

fastställda sådana (jämför 3 kap. UB). En annan sak är om kronofogdemyndigheten inom ramen för borgenärsfunktionen får, beträffande fastställda skatter och andra offentligrättsliga anspråk, göra ansökan om konkurs, föra talan om betalningsskyldighet för tredje man etc. Det är bl.a. den frågan som utredningen skall överväga i det följande. Rättsanspråken som skall förverkligas gäller framför allt betalningsskyldighet men också andra slags förpliktelser, t.ex. avhysning, samt kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder.

Författningsmässigt styrs kronofogdemyndighetens verksamhet som exekutiv myndighet av utsökningsbalken (UB). Denna ger emellertid en ofullständig bild av verksamheten. Det arbete hos som ofta är mest tidsödande är kronofogdemyndigheterna sålunda oreglerat. Utredningen syftar här på myndighetens arbete med att skaffa sig närmare information om gäldenären och hans förhållanden. Vidare åsyftas myndighetens förhandmed gäldenären för att få fordringen infriad. Detta lingar arbete torde till betydande del ha borgenärskaraktär. Däremot finns naturligtvis regler i utsökningsbalken om förfarandet vid utmätning och andra tvångsåtgärder mot gäldenären.

Ambitionsnivån hos kronofogdemyndigheterna är ytterst beroende av vilka resurser som de blir tilldelade. Här kan det finnas anledning att nämna det dokument om inriktningen i stort av verksamhet som RSV gav ut i kronofogdemyndigheternas december 1984. I dokumentet, som har titeln Kronofogdemyndigheterna i arbete, skiljer RSV på förebyggande och operativ verksamhet. I fråga om den operativa verksamheten framhåller RSV betydelsen av snabb och effektiv exekution. Kronofogdeåtgärder skall syfta till att få den betalning myndighetens som gäldenärens betalningsförmåga och tillgângssituation ger möjlighet till. Vidare anges bl.a. att gäldenären inte får

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 233

åsamkas onödig skada genom exekutionen och att allt exekutivt arbete bör planeras och följas upp noggrant.

Det som hittills har sagts om verksamheten avser både allmänna och enskilda mål, men innebär inte att ambitionsnivån är densamma för dessa målgrupper. Det kan den ju inte vara eftersom kronofogdemyndigheten har delvis andra och vidare uppgifter i allmänna än enskilda mål.

Beträffande de allmänna målen vill utredningen till att börja med erinra om det funktionella samband som råder mellan indrivning å ena sidan och taxering-debitering-uppbörd å andra sidan. För dessa verksamheter finns ett gemensamt övergripande mål, nämligen att skattesystemet skall fungera på avsett sätt. I enlighet med detta mål bör strävandena bl.a. vara att kronofogdemyndigheten skall behöva tas i anspråk så litet som möjligt. Något tillspetsat skulle man kunna säga att varje restföring skall betraktas som ett misslyckande. Under överskådlig framtid måste man emellertid räkna med att indriv- -- liksom f.n. -- kommer att vara av stor ningsverksamheten omfattning. När kronofogdemyndigheten utnyttjas är det viktigt att anknytningen till skatteväsendet ständigt beaktas. Det övergripande målet får inte gå förlorat.

Det bör framhållas att ett snabbt, säkert och effektivt fungerande exekutionsväsende har en stor allmänpreventiv effekt. Medvetandet hos företagare och andra om att betalningsförsummelser genast följs av verkningsfulla utsökningsåtgärder har betydelse för betalningsmoralen i samhället och lär t.ex. på ett påtagligt sätt förbättra skatteuppbörden.

Som redan har framgått är målet för indrivningsverksamheten att driva in en så stor del som möjligt av de skatter och avgifter som lämnas över för verkställighet. I det arbetet

234 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

bör -- liksom vid handläggningen av kronofogdemyndigheten enskilda -- beakta kravet från sökandena, gäldenäfordringar rer och allmänheten om god service. En hög servicenivå underlättar mâlhandläggningen och bör förbättra indrivningsresultatet .

Indrivningen utgör en del av ett komplicerat och mångfasetterat samhällsliv som ställer också andra krav. I enlighet härmed fordras t.ex. att kronofogdemyndigheten vid indrivning

mot företag skall beakta regional-, sysselsättnings-, och försörjningspolitiska intressen. Från fiskaliska näringskan dessa krav innebära ett försämrat indrivutgångspunkter Det bör framhållas att kraven kan variera både ningsresultat. i sak och styrka mellan olika platser och tider.

särskilt tungt De sysselsättningspolitiska synpunkterna väger när har många anställda och har stor betygäldenärsföretaget delse Det måste emellertid understrykas att i det på orten. dominerande antalet fall av indrivning mot företag saknas

sysselsättningspolitiska intressen.

I det är RSV:s allmänna råd från år 1978 angåensammanhanget att vid skatteindrivningen de kronofogdemyndighets möjlighet ta hänsyn m.m. av intresse (Riksarbetsmarknadspolitiska 1978:6). I dessa slår RSV skatteverkets författningssamling fast att inte enbart fiskaliska utan även arbetsmarknadspoliskall vara när det är fråga om tiska värderingar vägledande som har betydelse från sysselsättningssynpunkt. Några företag för bedömningen av vilka företag som har generella regler sådan ställs inte upp. Den frågan måste i stället, betydelse bedömas från fall till fall. I råden sägs vidare anför RSV, det av t.ex. kan vara lämpligt att att sysselsättningshänsyn i vissa fall tider för avbetalningar än medge något längre under normala förhållanden, särskilt om säkerhet för skulden

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 235

eller delar av denna har erhållits genom eller utmätning på annat sätt. Ackord i stället för konkurs kan vara ett annat sätt att ge företag, som har betydelse från sysselsättningssynpunkt, en möjlighet att leva vidare.

Frågan om hur fiskaliska synpunkter skall avvägas mot samhällspolitiska intressen har vidare behandlats av företagsobeståndskommittên. I ett betänkande som avgavs år 1979 (SOU 1979:91) anför kommittén att denna avvägning är svår att göra och förutsätter en intensifierad samverkan mellan kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen samt de myndigheter och organ som är företrädare för övriga samhällsintressen, främst de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska.

Förslagen från företagsobeståndskommittên har gett upphov till förordningen (1982:680) om uppföljning av beviljat statligt stöd i vissa fall. Enligt denna förordning skall det ske en fortlöpande uppföljning av ärenden där bl.a. regionalpolitiskt stöd eller industrigarantilån har utgått (1 §). Länsstyrelsen har en central roll i dessa s.k. uppföljningsärenden. Om länsstyrelsen får kännedom om att det har uppkommit eller riskerar uppkomma något förhållande som kan utgöra anledning till åtgärd i fråga om bidrag eller uppsägning av lån eller garanti eller på annat sätt medföra ökad risk för staten som kredit- eller garantigivare, skall länsstyrelsen vidta de åtgärder som stödets ändamål och statens intresse som fordringsägare motiverar (6 §). vid beredningen av ärendena skall länsstyrelsen samråda med berörd kronofogdemyndighet. Samråd skall vidare ske med länsarbetsnämnden och den regionala utvecklingsfonden i länet. Om det är motiverat av tidsskäl eller med hänsyn till frågans beskaffenhet får samråd dock underlåtas (7 §). I många län finns särskilda beredningsgrupper för dessa ärenden (jämför härom avsnitt 4.4.1).

236 som borgenärsföreträdare Kronofogdemyndigheten

Under senare år har diskussionen inom exekutionsväsendet arbetsmetoderna i skatteindrivningen alltmer kommit angående kretsa ekonomisk rehabilitering. Det kan att kring begreppet därför finnas att här uppehålla sig något vid anledning detta.

Ekonomisk är ett samlingsbegrepp för åtgärder rehabilitering som till att kroniska gäldenärer till normala syftar göra Detta är ett område som man tidigare inte har skattebetalare. behövt större uppmärksamhet. Problemen med persoägna någon ner som kan stå utanför skattesystemet har emellertid sägas vuxit och blivit allt svårare att lösa. Därför är det inte förvånande att bl.a. RSV nu vill att kronofogdemyndigheterna ökad skall verka för att dessa personer återförs i omfattning I det dokumentet om inriktningen i till systemet. nyssnämnda stort av verksamheten anger RSV sålunda att kronofogdemyndigheten bör råd om lämpliga sätt att reda upp ge gäldenären skuldsituationen. Den som t.ex. är skönstaxerad skall påverkas att deklaration för att få rättelse och även upprätta undvika skulder av samma sort (jämför RRV:s revisionsrapnya Den direkta administration, Dnr port företagsbeskattningens 1985:301, s. 86).

av det här ligger helt i linje med det En utveckling slaget målet för verksamheten. Vad det handlar om är ju övergripande att försöka reducera antalet personer som blir gäldenärer. Här bör dock understrykas att det inte ankommer på kronofogensam att svara för en mer allmän tillsyn av demyndigheten att människor i olika hänseenden fullgör sina skyldigheter mot skattemyndigheter och andra borgenärer.

s.k. ekonomisk rehabilitering bör i första hand

Åtgärder för beträffande som på grund av bristande övervägas personer insikter i skattesystemet, okunnighet om ekonomiska frågor

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 237

över huvud taget, olyckliga omständigheter eller liknande skäl har ådragit sig stora skatte- eller avgiftsskulder. En förutsättning är naturligtvis att kronofogdemyndighetens utredning visar att gäldenären saknar förmåga att betala hela sin skuld. Vidare måste gäldenären själv vara inställd på att försöka lösa problemen och prognosen för ett lyckat resultat vara god. Slutligen bör fordras att de planerade åtgärderna vid en helhetsbedömning kan förväntas vara till fördel för det allmännas borgenärsintresse.

Olika åtgärder kan komma i fråga i de nu berörda situationerna. Utredningen återkommer till detta i samband med övervägandena om eftergift i avsnitt 9.4.

5.2.2 Ekonomernas roll

De större i landet -- i en i kronofogdemyndigheterna regel län -- har under senare år tillförts varje ekonomtjänster. F.n. finns ca 45 sådana tjänster.

Ekonomerna har en viktig funktion att fylla vid indrivning mot företag. De biträder här med sin sakkunskap vid bl.a. sådana analyser som fordras för att kronofogdemyndigheten skall kunna avgöra frågor om betalningsuppskov, säkerheter, ansökan om konkurs m.m. (mera om detta senare i avsnittet). De medverkar också i det utredningsarbete som görs sedan en har försatts i konkurs. Dessa -gäldenär arbetsuppgifter och -- hör nära med företagsbedömning konkursutredning ihop kronofogdemyndighetens borgenärsfunktion och är vad ekonomerna huvudsakligen sysslar med. Bland övriga uppgifter kan nämnas att de i olika hänseenden biträder vid den tillsyn över förvaltningen i konkurs som ankommer på 25 kronofogdemyndigheter i egenskap av tillsynsmyndigheter och att de deltar i den interna kontrollen och revisionen samt utbildar

238 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare SOU l9B7:10

kronofogdemyndighetens personal i b1.a. bokföring och räkenskapsanalys.

Ekonomernas kontakter med företagen och deras revisorer skall naturligtvis präglas av saklighet och respekt. Det är viktigt -- för också -att ekonomerna liksom övrigt kronofogdarna kan sätta sig in i och ha förståelse för affärsmässiga bedömningar. Det är därför värdefullt om åtminstone en del av exekutionsväsendets ekonomer kan rekryteras från och ha erfarenheter av banker eller andra delar av det enskilda näringslivet.

delar har ekonomernas vidare den I viktiga arbetsuppgifter karaktären att det fordras ett nära samarbete mellan dem och olika handläggare hos länsskattemyndigheten och den lokala skattemyndigheten. Det är bl.a. på det sättet som ekonomerna samlar in en del av den information om gäldenären som fordras i Särskilt i fråga om gäldenärer som är indrivningsarbetet. näringsidkare gäller att det ofta finns betydelsefulla upphos skattemyndigheterna. En annan sak är emellertid gifter ännu viktigare i sammanhanget. De utredningar som kronofogdeekonomer gör kan nämligen avse förhållanden myndigheternas som redan är eller skall bli föremål för utredning av skatte- Här föreligger således en viss myndigheternas handläggare. risk för dubbelarbete.

tas som exempel på ett område där Konkursutredningarna›kan det föreligger risk för dubbelarbete. Kronofogdemyndighetens ekonomer arbetar här för det mesta efter riktlinjer som tillsammans med konkursförvaltaren. Den utredning dragits upp som brukar bl.a. tidpunkten för obestândets inträgörs gälla transaktioner och brottsfrågan. Det de, återvinningsbara består i en granskning av huvudsakliga utredningsarbetet Om skattemyndigheterna beslutar konkursgäldenärens bokföring.

som Kronofogdemyndigheten borgenärsföreträdare 239

om revision hos konkursgäldenären kan samma material och delvis samma frågor bli föremål för en utredning ytterligare gång.

För att undvika dubbelarbete fordras alltså att länsskattemyndighetens och kronofogdemyndighetens handläggare har en nära kontakt med varandra i den dagliga verksamheten. På det sättet lär man också, enligt vad utredningen har erfarit, redan arbeta på de flesta håll i landet. Det förtjänar att understrykas att ekonomerna hos kronofogdemyndigheten skall ha en hel del kunskaper om skatteregler, skatteorganisationen. skatteslag, debiterings- och uppbördsförfarandet m.m. för att fylla sin funktion. Tidigare tjänstgöring hos skatte- -- och då främst dess revisionsenheter -- är myndigheterna därför till stor fördel. Kronofogdemyndigheternas ekonomer har också till betydande del rekryterats från skatteförvaltningen.

Men det räcker inte med nära kontakter för att undvika dubbelarbete. Det krävs också att den principiella frågan om gränserna mellan de båda ekonomgruppernas arbetsområden klaras ut. Den frågan har hittills kommit i skymundan och skall därför ägnas visst utrymme här.

som en huvudregel bör naturligtvis gälla att målen för den egna myndighetens verksamhet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall vara avgörande för inriktningen och omfattningen av ekonomernas utredningsinsatser. Medan länsskattemyndigheten och andra skattemyndigheter är inriktade på att åstadkomma riktiga taxeringar och debiteringar och att få de skattskyldige att betala frivilligt på förfallodagen är kronofogdemyndighetens uppgift att genom tvång eller hot om tvång driva in restförda skatter.

240 som borgenärsföreträdare Kronofogdemyndigheten

innebär att utredningar vars syfte är att ta fram Huvudregeln för beskattning skall utföras av skattemyndigheterunderlag nas Deras utredningsverksamhet skall däremot handläggare. inte ha till självständigt ändamål att skaffa fram underlag för kronofogdemyndighetens bedömningar om t.ex. uppskov, säkerhet i samband med betalningsöverenskommelser, utmätning och i konkurs. Sedan är det en annan sak att återvinning som behövs i dessa sammanhang många gånger kommer uppgifter fram som vid taxerings- och andra skatterevisiobiprodukter ner. Detta är bra och understryker det som nyss har sagts om

behovet av samverkan.

På motsvarande sätt att de utredningar som görs av gäller ekonomer inte skall avse beskattningskronofogdemyndighetens Men är det till fördel för skattemyndigfrågor. självfallet heterna som är om indrivningsverksamheten ger biprodukter användbara i beskattningsarbetet.

5.2.3 Urval av mål för bearbetning

har inte i vilken turordning målen hos Lagstiftaren angett skall handläggas. I UB föreskrivs bara kronofogdemyndigheten helt allmänt att utmätning skall ske så snart som möjligt det att har kommit in till kronoefter behövliga handlingar lO § första stycket). Den här befogdemyndigheten (4 kap. enbart i enskilda mål men det finns en stämmelsen gäller för de allmänna målens del (4 kap. 36 §). motsvarande regel

har inte heller berörts särskilt i proposi- Turordningsfrågan med till UB. Den har däremot behandlats i tionen förslag av riksdagen godkända betänkande om utsökningslagutskottets Utskottet anför bl.a. följande (LU 1980/81:23 s. 24 balken. f).

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 241

Enligt måste, som riksdagens revisorer

utskottets uppfattning

anfört, utgangspunkten vara att kronofogdemyndigheternas kännedom om de särskilda omständigheterna i de enskilda fallen får bli utslagsgivande för i vilken mål skall ordning handläggas. Det kan därför inte gärna komma i fråga att riksdagen eller annan myndighet genom uttalanden som skulle framstå som bindande för låser fast dessa kronofogdemyndigheterna vid en viss prioriteringsmodell. bör alltså Varje myndighet ha frihet att inom ramen för UB själv bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör handläggas. Detta hindrar naturligtvis inte att RSV i egenskap av tillsynsmyndighet kan ge råd och vägledning för hur bör kronofogdemyndigheterna agera.

Utskottet vill framhålla att det är att målen avnaturliga verkas i den ordning de inkommer till kronofogdemyndigheten. Uppenbart är emellertid att en sådan handläggning ibland kan leda till mindre tillfredsställande resultat. vid den ytterligare avvägning som myndigheterna då måste göra, bör vissa faktorer typiskt sett kunna tilläggas större betydelse än andra.

Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att fordringsbeloppets storlek är en sådan faktor. Utskottet vill understryka att det i normala fall inte bör göras någon skillnad i handläggningshänseende mellan mål med stora fordringsbelopp och mål med små fordringsbelopp. Utskottet kan alltså inte ställa sig bakom den av Kronofogdeföreningen framförda tanken att vissa smärre fordringar generellt skulle vara helt undantagna från indrivning eller som regel endast föranleda mera begränsade utmätningsåtgärder. Hänsynen till borgenärerna och till intresset av att uppehålla en god betalningsmoral i samhället gör en sådan utväg omöjlig. Likväl anser utskottet att det är rimligt att en kronofogdemyndighet undantagsvis kan anse sig vara tvungen att prioritera handläggningen av ett mål med ett stort fordringsbelopp framför ett mål med ett litet fordringsbelopp.

En annan prioriteringsfaktor kan enligt utskottets mening vara att ett ytterligare dröjsmål med indrivningen i det enskilda fallet skulle kunna bidra till uppkomsten av eller på annat sätt främja ekonomisk brottslighet. Kronofogdemyndigheterna bör exempelvis särskilt uppmärksamma fall där det kan misstänkas att näringsidkare som ett led i ett skatteflyktsförfarande regelmässigt underlåter att betala in företagarskatter.

242 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Det finns alltså inga för kronofogdemyndigheten bindande föreskrifter om turordningen. I fråga om de allmänna målen gäller dock att turordningen i praktiken i viss utsträckning styrs av de s.k. prioriteringsregler som finns inlagda i exekutionsväsendets ADB-system. För att kunna förstå hur dessa regler fungerar och hur urvalet av mål i övrigt sker måste man känna till något om uppbyggnaden av ADB-systemet.

Exekutionsväsendets ADB-system (REX), som sedan våren 1984 är utbyggt över hela landet, innehåller ett centralt register med uppgifter om samtliga gäldenärer i både allmänna och enskilda mål. Användningen av systemet är dock ännu så länge i huvudsak begränsad till de allmänna målen. Men det pågår arbete med att utveckla ADB-rutiner också för de enskilda målen (dec. 1986). Inom RSV bedrivs således sedan några år ett som syftar till en utbyggnad av ADB-systemet med projekt bl.a. och redovisningsrutiner i dessa mål. I bevakningsallmänna mål används systemet bl.a. för registrering av nya bokföring, redovisning, bevakning av indrivningsuppdrag, vissa åtgärder och arbetsplanering. Det är den sistnämnda funktionen som i första hand är av intresse i det här sammanhanget.

Planeringsfunktionen är baserad på kronofogdemyndighetens sektioner som arbetsenheter. Som hjälpmedel för sektionerna framställer bl.a. ett s.k. planeringsunderlag varansystemet nan vecka. Planeringsunderlaget ger en överblick över de mål som sektionen har att handlägga. I underlaget, som är geografiskt uppdelat på postnummer, indelas gäldenärerna i beloppsfält beroende storleken av aktuell skuld. Inom varje bepå finns kolumner för uppgifter om bl.a. nytillkomna loppsfält och gäldenärer med skuld som kommer att preskribegäldenärer ras inom sju till tolv månader. Härutöver har kronofogdemyn-

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 243

digheten naturligtvis tillgång till uppgifter om vart och ett av målen via sina bildskärmsterminaler. Men indrivningshandlingar finns bara utskrivna beträffande de mål som för tillfället är föremål för behandling. Rutinen är nämligen den att sektionen -- -med hjälp av bl.a. planeringsunderlaget två gånger i månaden gör en beställning från ADB-systemet. I beställningen anges vilka mål sektionen vill ha ut för handläggning under den kommande arbetsperioden. Indrivningshandlingar skrivs sedan ut maskinellt i dessa mål och översänds till kronofogdemyndigheten.

Det är här som de nyssnämnda s.k. komprioriteringsreglerna mer in. Dessa innebär att indrivningshandlingar beträffande gäldenärer med bestämda kategorier av mål framställs och lämnas ut även om de inte har beställts.

Det föreligger i och för sig ingen skyldighet för kronofogdemyndigheten att omedelbart verkställa mål som på det här sättet lämnas ut med förtur. Prioriteringsreglerna är bara att betrakta som ett hjälpmedel i kronofogdemyndighetens planering av indrivningsverksamheten. Men självfallet väljer kronofogdemyndigheterna så gott som alltid att genast ta itu med dessa mål.

Det kan nämnas att prioriteringsreglerna har fastställts av RSV i samråd med de kronofogdemyndigheter som under ett tidigt skede av försöksverksamheten med ADB inom exekutionsväsendet anslöts till systemet. Det här slaget av ADB-rutiner saknar annat författningsstöd än den generella bestämmelsen i 15 § ADB-förordningen. I betänkandet Ds Fi 1984:4 har utredningen anfört att denna brist bör rättas till och i förslaget till indrivningsförordning tagit in en bestämmelse i ämnet (se bet. s. 29, 296 och 319).

244 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

De kategorier av gäldenärer som enligt ADB-systemets priori-

teringsregler lämnas ut med förtur är bl.a.

o gäldenärer med en sammanlagd obevakad skuld som överstiger a) 10 000, b) 25 000 eller c) 100 000 kr. (kronofogdemyndigheten bestämmer själv vilket alternativ som skall tillämpas), o gäldenärer med nytt mål avseende a) uppdebiterad A-skatt som överstiger 1 000 kr., b) källskatt/arbetsgivaravgift, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter som tillsammans överstiger l 000 kr. eller c) källskatt/arbetsgivaravgift, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter som tillsammans överstiger 10 000 kr. (även här bestämmer kronofogdemyndigheten vilket eller vilka alternativ som skall tillämpas), o med mål som preskriberas inom sex månader och gäldenärer inte är föremål för någon åtgärd, samt o gäldenärer med mål som inte har varit föremål för någon åtgärd under de senaste tolv månaderna.

är -- som har framhållit Prioriteringsreglerna utredningen i Ds Fi 1984:4 -- en av att redan betänkandet (s. 295) följd det allmänna måste välja en viss ordning enligt vilken man bedriver aktiv indrivning. Reglerna hör sålunda till borgenärsfunktionen och har inget att skaffa med t.ex. frågan om hur kronofogdemyndigheten som exekutivt organ skall fördela sina resurser mellan allmänna och enskilda mål.

Med detta synsätt går prioriteringsreglerna dåligt ihop med föreskriften i 4 kap. 36 § andra meningen UB att utmätning i allmänt mål skall ske så snart som möjligt efter den tidpunkt som i 30 -- dvs. för anges 2 kap. § tredje stycket tidpunkten i -- om ej beviljas registrering utsökningsregistret uppskov med betalningen eller annat särskilt skäl föreligger. Utredföreslår att föreskriften upphävs och att den nu ningen

Kronofogdemyndigheten som 245 borgenärsföreträdare

aktuella frågan lämnas oreglerad i utsökningsbalken (se härom vidare i specialmotiveringen i avsnitt 12.3). I det följande utvecklar utredningen sin syn på frågan om turordning för handläggning av de allmänna målen.

Kronofogdemyndighetens resurser är och kommer inom överskådlig framtid att förbli knappa i förhållande till den målmängd som skall hanteras. Frågan om i vilken turordning målen skall avverkas är därför viktig. Det bör påpekas att möjligheterna att driva in ett skatte- eller avgiftsbelopp i regel ökar betydligt om kronofogdemyndighetens åtgärder kan sättas in i nära anslutning till förfallodagen.

Huvudregeln bör vara att de från beloppssynpunkt stora målen uppmärksammas särskilt vid handläggningen. Det bör understrykas att en sådan regel inte står i strid med lagutskottets uttalande om beloppets storlek som prioriteringsfaktor. Lagutskottets uttalande avser kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet medan det här -- som har -- är nyss framgått fråga

om hur det allmänna som borgenär väljer att hantera sina

fordringar.

Andra förhållanden än beloppens storlek måste emellertid också beaktas. Här tänker utredningen främst på intresset av att hindra uppbyggnaden av stora skulder. Förtur bör alltså ges också åt mål mot sådana kategorier av gäldenärer som typiskt sett riskerar snabbt växande skulder. Härutöver kan nämnas att preskription måste förhindras. Vidare är det ofrånkomligt att mål som har legat obehandlade viss tid alltid skall lämnas ut för handläggning.

För närvarande har kronofogdemyndigheterna emellertid endast begränsade möjligheter att göra ett ändamålsenligt urval av mål för bearbetning. Detta hänger samman med brister i plane-

246 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

ringsunderlaget. Dessutom gäller att prioriteringsreglerna i ADB-systemet är alltför trubbiga. Mycket talar för att ADBteknikens möjligheter till en effektivisering av arbetet hos kronofogdemyndigheterna här borde kunna utnyttjas bättre. för att vidareutveckla urvalssystemet bör Förutsättningarna därför utredas.

att försöka förbättra urvalssystemet bör handhas av Uppgiften RSV. Detta följer redan av att utvecklingsarbetet i stor kommer att gälla datatekniska frågor. Vidare utsträckning att de nya prioriteringsrutiner som kan komma i fråga gäller måste fâ sin slutliga utformning med utgångspunkt från det arbetsläge som för tillfället råder hos kronofogdemyndigheterna. Rutiner av det här slaget fordrar för övrigt en forttill de förändringar som sker i fråga om löpande anpassning t.ex. gäldenärskategorier, måltillströmning och personalresurser u

Utredningen föreslår således att RSV skall utreda förutsättför en vidareutveckling av urvalssystemet. Till ningarna ledning för RSV:s arbete lämnar utredningen följande synpunkter.

Målsättningen bör vara att få till stånd ett system där det i så stor utsträckning som möjligt är kronofogdemyndigheten inte i inlagda rutiner, som gör urvalet själv, ADB-systemet av mål. Om kronofogdemyndigheten fortlöpande noggrant överväger och tar ställning till urvalsfrågorna ökar förutsättför en rationellt och effektivt bedriven indrivningarna i bör därför -- liksom ningsverksamhet. Tyngdpunkten systemet för närvarande -- och rutinerna ligga på planeringsunderlaget kring detta.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 247

Men det som nu har sagts hindrar inte att prioriteringsreglerna -- dvs. de ADB-rutiner som innebär att vissa mål automatiskt lämnas ut för -- måste finnas kvar. handläggning Dessa skall emellertid främst ha en säkerhetsfunktion. De bör alltså gripa in först när kronofogdemyndigheten av någon anledning inte har fått med ett angeläget mål i det ordinarie urvalet.

vad som fordras beträffande planeringsunderlaget är att detta skall ge en klarare och mera precis bild av de mål som kronofogdemyndigheten har att handlägga. Planeringsunderlaget bör således kompletteras med ytterligare information. Här bör RSV i första hand utreda möjligheterna att förse underlaget med särskilda kolumner för uppgifter om väntade restföringar, skönstaxerade belopp, slaget av restförda skatter och avgifter samt gäldenärernas branschtillhörighet.

Med nuvarande utformning av planeringsunderlaget är det möjligt att beakta storleken av en gäldenärs restförda skuld när man beställer mål. Men uppgifter om att en gäldenär kan förväntas bli restförd med ytterligare skulder är av i princip samma intresse. Vidare bör man också kunna beakta förhållandet att en skuld är skönsmässigt påförd. I avsnitt 4.2.3 har behandlat frågan om vilka närmare uppgifter av utredningen det här slaget som bör överföras från skattemyndigheterna till kronofogdemyndigheten och rutinerna för den överfö- Här skall endast tilläggas att dessa uppgifter bör ringen. arbetas in i planeringsunderlaget.

Gäldenärer som är näringsidkare bör alltid bli föremål för snabba Det är ju hos dessa gäldenärer som utsökningsåtgärder. risken för kraftigt växande skuldbelopp är allra störst. Av den anledningen skulle det vara värdefullt om planeringsunderlaget innehöll en särskild kolumn för skulder avseende

248 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

medelsslag som hör till de s.k. företagarskatterna (särskilt uppdebiterad A-skatt, preliminär B-skatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter).

Den bransch som en rörelsedrivande gäldenär verkar inom är också av intresse. Erfarenheten visar t.ex. att skuldtillväxten brukar vara särskilt snabb i vissa branscher. Det är vidare känt att brott mot borgenärer och annan ekonomisk brottslighet är mer frekvent i en del branscher än andra. Detta är bakgrunden till att också branschtillhörighet bör framgå av planeringsunderlaget. Förslaget förutsätter i denna del att utsökningsregistret kompletteras med uppgifter om branschkod (s.k. SNI-kod).

När det sedan gäller prioriteringsreglerna bör liksom för närvarande i grunden finnas en rutin enligt vilken gäldenärer med mål som inte har blivit behandlade inom viss tid skall lämnas ut för handläggning genast. Den tid som för närvarande gäller i det här avseendet är tolv månader. Huruvida den tiden är den mest ändamålsenliga kan sättas i fråga. Saken bör särskilt övervägas.

Övriga bör inordnas i ett särskilt poängsystem. gäldenärer Poängsystemet bör byggas upp kring i huvudsak de urvalskriterier som nyss har föreslagits för planeringsunderlaget. Varje kriterium som är uppfyllt skall ge gäldenären ett visst antal poäng. Mål mot gäldenärer som i poänghänseende har nått över en viss gräns kan sedan lämnas ut för handläggning oberoende av om de har beställts eller inte.

Det viktigaste urvalskriteriet bör vara skuldens storlek. En stor skuld bör alltså ge ett högt antal poäng. Uppgifter om att gäldenären har skatte- eller avgiftsskulder som kan komma att restföras bör behandlas på motsvarande sätt. Även sköns-

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 249

taxerade belopp bör medföra särskilda poäng. Detsamma gäller skulder avseende medelsslag som hör till de s.k. företagarskatterna. I sammanhanget får övervägas om inte dessa medelsslag också bör graderas inbördes. Det kan t.ex. finnas anledning att åsätta skulder avseende innehållen källskatt ett högre antal poäng än skulder som gäller preliminär B-skatt.

Andra kriterier som enligt utredningens uppfattning bör utnyttjas i poängsystemet är branschtillhörighet, tidigare avslutade mål och tidigare inblandning i konkurser. En förutsättning för att det sistnämnda kriteriet skall kunna användas är att det förslag om registrering av uppgifter om konkurser och näringsförbud som RSV har lagt fram genomförs (RSV Rapport 1984:2). RSV:s förslag grundar sig på utredningens promemoria Kronofogdemyndigheternas ADB-stöd vid registerforskning.

5.2.4 Insamling av information

Insamling av information om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden är en verkställighetsfunktion så långt som kronofogdemyndighetens undersökningsplikt enligt 4 kap. 9 § UB sträcker sig men insamling därutöver en borgenärsfunktion. Gränsdragningen häremellan är svår att göra.

svårigheterna beror på att utsökningsbalkens bestämmelser om undersökningspliktens omfattning endast anger huvuddragen av vad som skall gälla i saken. Att i detalj reglera undersökningsplikten har inte ansetts görligt. I 4 kap. 9 § UB föreskrivs således helt allmänt att -- i kronofogdemyndigheten den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och -- skall övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom. I förarbetena till bestämmelsen anförs att skyldigheten att

250 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

efterforska egendom inte kan drivas hur långt som helst. Det kan sålunda inte begäras att kronofogdemyndigheten skall företa tids- och arbetskrävande undersökningar som med största sannolikhet inte kan väntas leda till positivt resultat. Vidare anförs att också myndighetens resurser i praktiken sätter gränser för det arbete som kan läggas ned på varje särskilt mål (se prop. 1980/81:8 s. 380).

Efterforskning av egendom som man normalt kan förvänta sig att finna hos gäldenären hör alltså ihop med kronofogdemyndighetens uppgift som exekutiv myndighet. Överfört på myndighetens handläggning av mål mot företag betyder detta att av om t.ex. maskiner och varulager är att insamling uppgifter beteckna som exekutiva åtgärder. Detsamma gäller säkert även att granska de uppgifter om tillgångar som finns i åtgärden deklaration. I sammanhanget kan nämnas att utredföretagets ningen i avsnitt 5.3.8 kommer att behandla frågan om kronofogdemyndighetens rätt att ta del av sekretesskyddade uppgifter hos skatteförvaltningen.

Men sedan blir det svårare. Här finns nämligen åtskilliga Ett sådant gäller pantbrev. Det är således inte gränsfall.

klart i vilka fall och i vilken omfattning som kronofogdemyn-

enligt utsökningsbalken är skyldig att undersöka om digheten i fastighet är pantsatta fullt ut (jämpantbrev gäldenärens för Walin m.fl., Utsökningsbalken och promulgationslag m.m., Lund 1982, s. 125).

Sådan informationsinsamling som avser annat än rena tillär i regel ett utflöde av kronofogdemyndighegångsuppgifter tens Som exempel kan nämnas uppgifter om borgenärsfunktion. ett resultat och annat som kronoföretags bokföringsmässiga behöver för att kunna bedöma prognosen för fogdemyndigheten företaget.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 251

I den praktiska verksamheten tvingas kronofogdemyndigheten fortlöpande att ta ställning till gränsdragningsfrågan. I de enskilda målen behöver ju myndigheten inte driva informationsinsamlingen längre än till sådana uppgifter som omfattas av undersökningsplikten enligt utsökningsbalken.

Den fortsatta framställningen i avsnittet gäller endast allmänna mål. För de vidare övervägandena behöver utredningen därför inte här hålla isär sådan informationsinsamling som utgör verkställighet enligt utsökningsbalken från åtgärder som är ett utflöde av borgenärsfunktionen.

Arbetet med att samla in uppgifter om gäldenärens förhållanden bör normalt utföras i indrivningens inledningsskede. Detta är särskilt viktigt i fråga om gäldenärer som är företagare. Härigenom ökar förutsättningarna för att indrivningen skall få en riktig inriktning redan från början. Man kan t.ex. undvika att inleda tidsödande förhandlingar om uppskov och avbetalning med gäldenärer som egentligen bör försättas i konkurs. Det bör framhållas att tidsaspekten för det mesta är en viktig faktor i indrivningsarbetet. Snabba konkursåtgärder är många gånger den enda framkomliga vägen om man vill hålla det allmännas förluster på en rimlig nivå.

Under informationsinsamlingen bör kronofogdemyndigheten ställa långt gående krav på medverkan från gäldenärens sida. I detta hänseende bör mönstret vara vad som i en motsvarande situation gäller hos banker och andra kreditinstitut. Kronofogdemyndigheten skall t.ex. kunna kräva att företagaren låter upprätta en likviditetsbudget som kan godkännas.

Den kanske viktigaste uppgiften som måste skaffas fram gäller gäldenärens totala skuld på skatte- och avgiftsområdena (s.k. skuldavstämning). Här räcker det inte med det restförda

252 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

skuldbeloppet utan kronofogdemyndigheten skall också utreda företagets skatte- och avgiftssituation i övrigt. Uppgifter om skulder till det allmänna som t.ex. är förfallna men ännu inte restförda är lika intressanta som uppgifter om restförda belopp. I fråga om vissa gäldenärer kan uppgifter om närståendes skulder också vara av intresse. Om gäldenären är ett s.k. fåmansföretag bör kronofogdemyndigheten t.ex. alltid undersöka om företagets ägare har förfallna skulder till det allmänna. Utredningen bör vidare många gånger avse gäldenärens skulder till enskilda fordringsägare, i vart fall större skulder till banker, leverantörer etc.

Någon detaljerad redogörelse för vilka uppgifter som härutöver skall ingå i informationsinsamlingen kan inte lämnas. Omfattningen av utredningsarbetet måste i stor utsträckning avgöras från fall till fall. Kronofogdemyndigheten bör dock alltid undersöka om gäldenären varit restförd tidigare och i sådant fall den information som finns i äldre akter. utnyttja I den vanliga rutinen bör vidare ingå att skaffa fram sådana som på ett enkelt sätt kan hämtas från olika regisuppgifter ter, t.ex. om fastighetsinnehav. I sammanhanget kan uppgifter -- i nämnas att utredningen tidigare promemorian Kronofogdevid -- förordat en myndigheternas ADB-stöd registerforskning av exekutionsväsendets ADB-mässiga tillgång till utbyggnad av det här slaget. Promemorian har legat till grund uppgifter för vissa förslag från RSV om registerföringen av uppgifter om bl.a. företag, fastigheter och konkurser (RSV Rapport 1984:1 och 2).

Ett bra hjälpmedel för kronofogdemyndigheten när den bestämmer vilka som skall samlas in är RSV:s övriga uppgifter blankett Förfrågan med anledning av skatteskuld. Denna blankett för ett stort antal upplysningar om föreger plats Den är avsedd att i antingen av företaget eller taget. fyllas

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 253

av den handläggare hos kronofogdemyndigheten som gör utredningen.

I blanketten ställs till att börja med en del allmänna frågor om företaget. Det gäller bl.a. personuppgifter för företrädarna, förändringar i ägarförhållandena under de senaste åren (av betydelse för frågan om företrädaransvar), aktiekapital, typ av verksamhet, disponerade lokaler (hyrda eller egna), antal anställda de senaste tre åren, vem som handhar bokföring och deklarationer, revisor och företagets bankförbindelse.

Härefter tar blanketten upp frågor om företagets intäkter och kostnader. Frågorna rör bl.a. omsättningen under de senaste åren, eventuellt factoringavtal, uppgifter om de största uppdragsgivarna, lönekostnader, uttag i rörelsen av företrädare resp. närstående, större kostnader för hyra etc., orderstock och resultat enligt det senaste bokslutet. På blanketten finns vidare utrymme för en likviditetsbudget.

Tillgångar och skulder skall också förtecknas särskilt. I denna del ger blanketten bl.a. utrymme för uppgifter om fastigheter, lager, maskiner (även anskaffningsbehov), leasad egendom, banktillgodohavanden, utestående kundfordringar, pågående arbeten, förväntade skatte- och avgiftsskulder, skulder till leverantörer och bankkrediter. Vidare efterfrågas vilka säkerheter, t.ex. företagsinteckningar och pantbrev, som har lämnats för företagets skulder.

Enligt blanketten bör vidare utredas vid vilken tidpunkt betalningssvårigheterna uppstod, orsaken till dessa och vilka åtgärder företaget har vidtagit för att komma till rätta med problemen. Frågan om det föreligger likvidationsplikt nämns också särskilt. Slutligen bör enligt blanketten utredas om

254 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

företaget har fullgjort sin deklarationsskyldighet avseende mervärdeskatt, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter samt redovisat personalens källskatter.

Ibland har kronofogdemyndigheten anledning att göra en mer genomgripande analys av företagets ekonomi och framtidsutsikter. I sådana fall fordras ofta kontakter med företagets bankförbindelse, utvecklingsfonden, länsstyrelsens regionalekonomiska enhet, länsarbetsnämnden, kommunen, de fackliga riksbanken, tullverket etc. Analyser av det organisationerna, här slaget sker dock i regel först sedan kronofogdemyndigheten har inlett förhandlingar (se nedan) med gäldenären.

I mer komplicerade indrivningsfall är det värdefullt om kronofogdemyndighetens ekonom medverkar redan under informa- Genom sin sakkunskap kan ekonomen styra in tionsinsamlingen. rätt från början. Det gäller ju att sovra utredningen på väg bland materialet men samtidigt se till att de relevanta uppgifterna kommer fram.

Informationsinsamlingen aktualiserar behovet av ett nära samarbete mellan kronofogdemyndigheten och skatteförvalt- Vissa av de uppgifter som har nämnts här är ju sådana ningen. som bör hämtas från länsskattemyndigheten och andra primärt Detta gäller t.ex. uppgifter om skatter skattemyndigheter. och som kan förväntas bli restförda. Även i övrigt avgifter bör naturligtvis de uppgifter som finns hos skattemyndigheterna Beträffande frågan om vilken närmare utformutnyttjas. detta informationsutbyte bör ges hänvisas i första hand ning till avsnitt 4.2.3. Till komplettering av vad som där sägs vill utredningen emellertid här i korthet behandla den arbetsgivarkontroll som utförs av de lokala skattemyndigheterna.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 255

RSV har under de senaste åren verkat för att ge arbetsgivarkontrollen en delvis ny inriktning. Den modell för kontrollen som RSV anvisar är beskriven i promemorian Effektivare arbetsgivarkontroll av den 10 juni 1985 (RSV 606 utg. l). Modellen innebär en ökad satsning på s.k. periodkontroll. Avsikten är att kontrollen av arbetsgivarens förhållanden under det löpande året skall fungera snabbt och framåtblickande samt också innefatta ett nära samarbete med kronofogdemyndigheten. De tre huvudomrâden som behandlas i promemorian är planering och uppföljning, periodkontroll samt samordning och ansvar.

Av särskild betydelse för kronofogdemyndigheten är att den granskning som görs skall innefatta uppgifter om varför företaget inte betalar det debiterade beloppet. Här kan den lokala skattemyndigheten alltså komma in på frågor om företagets betalningsförmåga. Därmed utreder man förhållanden som har ett omedelbart intresse vid indrivning.

Som exempel på kontrollmoment av det nu berörda slaget nämns i promemorian granskning av storleken på ägaruttag, betalningsanmärkningar, förändringar av leverantörsskulder samt årsbokslut och ev. kontrollbalansräkningar. Vidare nämns att uppgifter om tillgångar och inkomstkällor skall förtecknas vid behov.

Avsikten är att bl.a. uppgifterna om företagets ställning skall tas in i revisionspromemorian och att kronofogdemyndigheten skall få del av uppgifterna inom ramen för det informationsutbyte som är medgivet enligt den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen (l980:100, SekrL; se mera om denna i avsnitt 5.3.8).

256 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Avslutningsvis vill utredningen understryka den stora vikt som den fäster vid kronofogdemyndighetens informationsinsam- Utredningen föreslår att arbetsuppgiften får komma till ling. uttryck i en lagbestämmelse. I förslaget till indrivningslag bör därför föreskrivas (se 2 §) att kronofogdemyndigheten skall -- utöver vad som följer av 4 kap. 9 § UB -- göra den utredning om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av frågan om indrivningsåtgärd. Föreskriften motiveras ytterligare i specialmotiveringen (avsnitt 12.2).

5.2.5 Förhandling med gäldenären

Nästa skede i indrivningsarbetet innebär att kronofogdemyni de fall inte redan har hört av sig, digheten, gäldenären försöker få kontakt med denne för att kunna inleda förhandlingar om hur skulden skall regleras.

också i detta skede är det betydelsefullt med ett snabbt från kronofogdemyndighetens sida. Det föreligger ju agerande alltid risk för att ett restfört företag inte betalar löpande skatter och Företaget bör även i övrigt hindras avgifter. från att undergräva sin ekonomi mera.

Intresset av att hålla nere statens ränteförlust bör också I reda handlar det här ganska snart om understrykas. pengar stora Detta kan belysas genom ett exempel. Antag att belopp. ett efter med betalningen av källskatt företag börjar släpa och Om företaget varje månad restförs arbetsgivaravgifter. med 50 000 kr. har skulden efter sex månader vuxit till 300 000 kr. För statens del innebär detta en ränteförlust som -- 15 -- kan beräknas till drygt vid en räntefot på procent 13 000 kr. Det bör tilläggas att skuldbelopp i den här storär RSV:s indrivningsstatistik visar leksordningen vanliga.

som Kronofogdemyndigheten borgenärsföreträdare 257

t.ex. att 70 procent av den totala aktuella skulden i landet vid årsskiftet 1985/86 var att hänföra till som överbelopp steg 100 000 kr.

Kronofogdemyndighetens utgångspunkt i förhandlingen med gäldenären bör vara att skulden skall betalas omedelbart. Den åtgärd som står närmast till buds om företaget inte klarar detta är ansökan om konkurs. Valet av skall indrivningsåtgärd emellertid bestämmas efter vad som i det enskilda fallet bedöms vara mest fördelaktigt för det allmänna från ekonomisk synpunkt. I förhandlingen finns det därför för det mesta anledning att undersöka andra möjliga utvägar. Kronofogdemyndigheten har t.ex. ingen anledning att stjälpa ett företag, som har goda utsikter att infria sina förpliktelser efter hand. Sysselsättningspolitiska intressen kan också motivera att kronofogdemyndigheten går försiktigt fram.

Vad kronofogdemyndigheten i första hand bör överväga är att genom ett kortare uppskov bereda företaget tillfälle att lösa betalningssvårigheterna via den vanliga kreditmarknaden. Uppskov kan också behövas för att företaget t.ex. skall få tid att ta fram delbokslut och utarbeta förslag till en mer långsiktig lösning.

En fråga som ofta kommer upp i dessa sammanhang är om företaget kan medges ackord i fråga om skatte- och avgiftsskulden. Att skuldförhållandena saneras genom ackord kan ibland vara en förutsättning för en hållbar rekonstruktion. Beslut om ackord meddelas emellertid inte av kronofogdemyndigheten utan -- som i avsnitt 2.2.l0 -- av framgått länsskattemyndigheten. Kronofogdemyndigheten brukar dock höras i ärendet. Utredningen återkommer till ackordsfrâgan i avsnitt 9.

258 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Om andra visar sig vara oframkomliga men prognosen för vägar är har kronofogdemyndigheten möjlighet att företaget god förhandla om och medge företaget en avbetalningsplan (se En sådan kan omfatta en period från ett avsnitt 2.2.3). plan veckor till flera år. Numera innebär inte ens den par upp ordinarie för preskription någon bortre gräns tidpunkten om preskription av skatteford- (jämför 6 § lagen, 1982:188, m.m.). I normala fall brukar dock inte längre amorteringar än ett år komma i fråga (jämför Rsvzs handbok ringstider Konkurs och Ackord, 1981, s. 52).

bör lämnas endast i de fall krono- Medgivande om avbetalning klart visar att företaget har fogdemyndighetens utredning att överenskommelsen och dessutom ekonomisk förmåga fullfölja livskraft sikt. Vidare bör som princip gälla att kronofogpå ställer krav för skulden. Ibland demyndigheten på säkerhet kan det finnas anledning att kombinera avbetalningsmedgivandet med utmätning. Andra faktorer som inverkar på bedömningen skall är skuldens storlek, storleken på om avbetalning medges det som första avbetalning och belopp som företaget erbjuder tiden för Faktorer som talar mot ett avbetalningsplanen. är brutna avbetalningsplaner och inblandmedgivande tidigare i konkurser eller ekonomisk brottslighet samt ning upprepade försummad eller deklarationsskyldighet till skatteuppgiftsmyndigheter.

I det här sammanhanget finns en sak som bör uppmärksammas särskilt. I om juridiska personer bör kronofogdemyndigfråga heten alltid överväga att fordra personlig borgen av gäldenärens företrädare. undviker man att senare behöva Härigenom om betalningsskyldighet enligt t.ex. föra särskilda processer företrädarna. Om företaget bryter avbetal- 77 a § UBL mot kan ju vända sig mot den ningsplanen kronofogdemyndigheten som har ställt borgen med stöd av enbart borgensförbindelsen

Kronofogdemyndigheten som 259 borgenärsföreträdare

(se 4 § andra stycket lagen, 1978:882, om säkerhet för skattefordringar m.m.). I många fall kan det finnas skäl att fordra borgen även om företrädaren själv är restförd. Företrädarens betalningsoförmåga kan ju vara tillfällig och i ett längre perspektiv kan borgensförbindelsen därför vara av värde.

Medgivandet om avbetalning bör fastställas med beaktande av sådana fordringar som har förfallit till betalning, men ännu ej blivit restförda. Den här saken kommer att behandlas närmare i avsnitt 6.6. Det bör föreskrivas i lag att kronofogdemyndigheten får återkalla avbetalningsmedgivandet om löpande skatter och avgifter inte betalas på uppbörd (se mera om detta i avsnitt 6.7).

Det föreligger många gånger ett ekonomiskt samband mellan och andra restförda -gäldenärsföretaget personer fysiska eller juridiska. Här tänker utredningen i första hand på delägare i handelsbolag och andra företrädare för juridiska personer. Men det kan också gälla t.ex. moder- resp. dotterföretag i en koncern. I dessa fall är det viktigt att förhandlingen inte enbart rör den gäldenär som för stunden är föremål för handläggning. Kronofogdemyndigheten bör i stället verka för att en helhetslösning skall komma till stånd.

Under förhandlingen bör kronofogdemyndigheten klarlägga vilka åtgärder som kan komma i fråga om det inte går att nå fram till en uppgörelse. Alternativet med konkursansökan har redan nämnts. Utmätning kan naturligtvis också bli aktuellt. Andra åtgärder som kan komma i fråga i ett senare skede är processer om personlig betalningsskyldighet enligt 13 kap. 2 § ABL, 77 a § UBL m.fl. lagrum (se härom avsnitt 7).

260 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Det bör framhållas att möjligheten att medge avbetalningsplaner bör användas med försiktighet. Avbetalningsmedgivanden som stora och längre perioder kan rubba konkurgäller belopp rensförhållandena inom den bransch där företaget verkar.

Om förhandlingen inte leder till något resultat återstår för i regel endast att ansöka om företagets kronofogdemyndigheten försättande i konkurs. Detsamma gäller naturligtvis om kronoöverhuvud taget inte får någon kontakt med fogdemyndigheten sistnämnda situation är inte ovanlig. I dessa fall företaget. rör det ofta om företag som inte längre bedriver någon sig verksamhet.

Det att ekonomernas sakkunskap bör utnyttjas säger sig självt vid de som fordras i de här sammanhangen. Ekonobedömningar merna kan t.ex. göra utredningar om orsaken till restföringen, skäligheten i påförda skönstaxeringar, företagets att betala skulden amorteringar, möjligheten av förmåga genom kapitaltillskott eller lån samt utmätningsbara tillgångar bokslut. De kan vidare utreda förutsättningarna för enligt fortsatt drift av rörelsen under konkurs och ta fram underlag för angående bl.a. återvinning och betalningsansvar processer enligt 13 kap. 2 § ABL.

5.2.6 Verkställighet och andra åtgärder

I denna del kommer framställningen att bli kortfattad. Mycket redan i för vad som skall finnas med är ju sagt redogörelsen i bilden när förhandlar med gäldenäkronofogdemyndigheten ren.

Att det kan bli aktuellt med beslut om uppskov, avbetalning, och enligt utsökningsbalken hör konkursansökan verkställighet till det som har Härutöver skall först framgått tidigare.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 261

nämnas att kronofogdemyndigheten ibland har anledning att ta kontakt med och lämna information till tillståndsgivande myndigheter. Detta gäller t.ex. i fråga om gäldenärer med tillstånd att servera alkoholdrycker (jämför 69 § fjärde stycket lagen, 1977:293, om handel med drycker) eller trafiktillstånd (jämför 3 § yrkestrafiklagen, 1979:559).

Andra berörda myndigheter bör naturligtvis också informeras. Här vill utredningen främst erinra om behovet av informationsutbyte med myndigheter inom skatteförvaltningen (se avsnitt 4.2.2).

Ett viktigt moment i detta skede av indrivningen är att kronofogdemyndigheten följer upp ingångna avtal. Kronofogdemyndigheten måste t.ex. kontrollera att överenskomna avbetalningar erläggs i rätt tid. För denna kontroll finns maskinella rutiner inlagda i exekutionsväsendets ADB-system. Lika viktigt är emellertid att kronofogdemyndigheten försäkrar sig om att företaget betalar löpande skatter och avgifter. Men den kontrollen är i dagens läge svårare att hantera. En metod som används då och då är att företaget fortlöpande får visa kvitton på gjorda betalningar. Sådana rutiner är tungrodda. Saken kommer emellertid i ett annat läge genom utredningens förslag i avsnitt 4.2.3.

Till sist bör understrykas vikten av att borgenärsaktiviteterna fortsätter även efter det att ett företag har försatts i konkurs. Erfarenheten visar att en noggrann bevakning av det allmännas borgenärsintressen i alla skeden av en konkurs kan ge god utdelning. Det finns bl.a. anledning att engagera sig i viktigare förvaltningsfrågor, t.ex. frågor om fortsatt drift av rörelsen under konkursen och försäljning av egendom. Återvinningsfrågor är ett annat område som bör vara föremål för uppmärksamhet (se vidare avsnitt 8.5). Det kan tilläggas

262 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

att konkurslagen rent allmänt förutsätter att borgenärerna själva aktivt bevakar och iakttar sin rätt under konkursen 51 a §). Bl.a. gäller att borgenärerna kan kräva ut (jämför skadestånd av konkursförvaltaren om denne varit försumlig.

5.3 Särskilt om handläggningen av enskilda mål

5.3.1 Bakgrund

I detta avsnitt behandlar utredningen frågan om vilka konsekvenser som en effektivare borgenärsfunktion i de allmänna målen kan och bör få vid verkställighet av enskilda mål.

En effektivisering av borgenärsfunktionen aktualiserar frågan om kronofogdemyndighetens rätt att ta del av sekretesskyddade som finns hos skatteförvaltningen. I det sammanuppgifter tilldrar de enskilda målen ett särskilt intresse hanget sig och har därför valt att behandla även den frågan utredningen i förevarande avsnitt (5.3.8). Vad saken gäller är således bl.a. i vilken utsträckning sekretesskyddade uppgifter får lämnas ut till för handläggningen av kronofogdemyndigheten ett enskilt mål.

från att kronofogdemyndigheten har till Övervägandena utgår att verkställa både allmänna och enskilda uppgift opartiskt mål och att de båda skall behandlas lika när det målgrupperna t.ex. undersökningsplikten enligt 4 kap. 9 § UB. Samgäller i de allmänna målen tidigt fördjupas borgenärsfunktionen de som utredningen lägger fram. enligt förslag

Enligt utredningens bedömning är den gemensamma handläggav allmänna och enskilda mål i stort sett till fördel ningen för enskilda vad som sägs i avsnitt 3.2 om borgenärer (jämför av den exekutiva verksamheten). Den andra organisationsformer

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 263

gemensamma handläggningen kan sålunda antas leda till betalning för enskilda borgenärer i större omfattning än en ordning där allmänna och enskilda mål är separerade från varandra under verkställigheten. En fördjupning av det allmännas borgenärsfunktion i enlighet med utredningens förslag torde inte ändra på detta förhållande. Tvärtom kan antas att den enskilde borgenärens rätt i stort kommer att tillvaratas bättre än för närvarande. Enskilda mål kan nämligen i viss omfattning komma att dra fördel av den intensifierade handläggningen av de allmänna målen. Man kan alltså inte dra den motsatta slutsatsen -- vilket i förstone kan tyckas ligga nära till hands -- att av borgenärsfunktionen fördjupningen att blir större mellan allmänna och enskilda mål. gör steget Det som nu har sagts förutsätter emellertid att regelsystemet beaktar de särskilda svårigheter som följer av kronofogdedubbla roller och att man i tillämpningen hantemyndighetens rar svårigheterna på ett förnuftigt sätt.

Dessvärre kan man konstatera att förhållandena inte är helt tillfredsställande i dagsläget. Detta kommer att belysas fram (se särskilt avsnitt 5.3.2). Det finns därför längre anledning att överväga den enligt utredningens uppfattning närmare innebörden av kronofogdemyndighetens dubbla roller även bortsett från fördjupningen av borgenärsfunktionen.

förslag utgår, som redan har nämnts, från en Utredningens opartisk och lika behandling av allmänna och enskilda mål. Det innebär bl.a. att om kronofogdemyndighetens ställning som exekutiv myndighet i tillämpningen kommer i konflikt opartisk med myndighetens borgenärsfunktion det är borgenärsfunktionen som skall få vika.

Det finns här anledning understryka att det är ett viktigt samhällsintresse att inte bara allmänna utan också enskilda

264 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

mål blir sorgfälligt verkställda. Snabba och verkningsfulla är -- som redan har nämnts -- av utsökningsåtgärder tidigare betydelse för den allmänna betalningsmoralen i samhället. Ytterligare en sak bör framhållas. En enskild borgenär som vill komma till sin rätt kan vända sig till domstol för att få fordringen fastställd. Men detta räcker inte. Om det behövs måste han också kunna få sin fordran uttagen tvångsvis. Annars blir domstolsförfarandet -- som ibland föranleder stora kostnader -- ett i luften. Även rättsvårdsintresslag set kräver alltså att verkställigheten i enskilda mål fungerar väl.

I sammanhanget kan nämnas att det då och då förekommer uppgifter om att enskilda borgenärer i stället för att anlita kronofogdemyndigheten väljer att skaffa sig rätt på egen hand och därvid använder metoder som ligger på gränsen till vad som är tillåtet eller t.o.m. är lagstridiga. Mindre seriösa bilförsäljare påstås t.ex. själva återta fordon som har sålts på avbetalning och detta utan köparnas samtycke och medverkan. Bilen hämtas helt enkelt hos köparen med hjälp av en dubblettnyckel, som försäljaren har behållit. I dessa och andra liknande sammanhang sägs vidare att hot om våld och våld hör till bilden. Utredningen har inga närmare belägg för förekomsten eller omfattningen av det här slaget av förfaranden. Men om den verkställighet som samhället erbjuder är alltför bristfällig och ineffektiv ligger det självklart i farans riktning att mer eller mindre illegala inkassometoder utvecklas.

5.3.2 Hittillsvarande erfarenheter

Som nyss har antytts kan det redan i dagsläget vara svårt för kronofogdemyndigheten att iaktta full opartiskhet vid samtidig handläggning av allmänna och enskilda mål. Och klart är

SOU l987:l0 som 265 Kronofogdemyndigheten borgenärsföreträdare

att svårigheten blir större ju effektivare de allmänna målen handläggs. Den fråga som vanligen vållar mest bekymmer är om -- utan att handla eller kronofogdemyndigheten otillbörligt -- kan vidta en viss som är felaktigt åtgärd ägnad att tillgodose det allmännas borgenärsintresse men samtidigt kanske påverkar en enskild borgenärs ställning.

svårigheterna beror bl.a. på att verkställighets- och borgenärsfunktionerna delvis går i varandra. De beror vidare på att målen handläggs olika sedan verkställigheten avslutats. Om verkställigheten av en enskild fordran misslyckas återredovisas målet till sökanden. För att t.ex. utmätning skall kunna komma i fråga därefter måste målet ges in till kronofogdemyndigheten på nytt.

Ett allmänt mål däremot får i motsvarande situation ligga kvar hos kronofogdemyndigheten för bevakning till dess betalning sker eller preskription inträder. Härvid bortses från de i beloppshänseende mindre betydelsefulla som hör fordringar till gruppen handräckningsmedel (se Ds Fi 1984:4 s. 125 ff). Under bevakningstiden kan kronofogdemyndigheten återuppta verkställigheten när som helst. Ett sådant återupptagande kan t.ex. bli aktuellt om myndigheten under av ett handläggningen senare inkommet mål mot gäldenären anträffar införsel- eller utmätningsbara tillgångar.

Av intresse är också att fordringarna fortlöpande bevakas mot skatte- och avgiftsåterbetalningar. Genom denna bevakning tas årligen mycket stora belopp i anspråk för betalning av restförda skatter och avgifter. År 1985 utgjorde detta belopp nästan en femtedel av det totalt indrivna beloppet. I det sammanhanget uppkommer emellertid i princip inte en kollision mellan allmänna och enskilda mål. Flertalet allmänna mål får -- i motsats till de enskilda -- avräknas skattenämligen på

266 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

och avgiftsåterbetalningarna. En avräkning är inte en exekutiv åtgärd och den går före utmätning.

Det som nu har sagts skall strax belysas genom några exempel fall där med kronofogdemyndighetens dubbla på problemet roller ställs på sin spets. I sammanhanget bör understrykas att de kollisionsfall som förekommer måste ses i ett vidare Exekutionsrätten utgår från att det, vid sidan om perspektiv. förmånsrättsordningen, är borgenärernas egna aktiviteter som vid konkurrens om betalning. Ofta är det den borgenär avgör -- också framme - som som är mest aktiv och kanske tidigast får betalt. En sådan betalning kan stå sig även om gäldenären försätts i konkurs förutsatt att tiden mellan betalningen och konkursen är tillräckligt lång.

Enskilda borgenärer har ibland ett försteg framför det allmetoder -männa vid krav mot gäldenären. De kan utnyttja t.ex. -- som inte står till buds för det allleveransvägran männa. Till kronofogdemyndigheten måste de enskilda borgenärerna vända sig först om de anser att tvångsmedel behövs för att fram betalning eller de vill förvissa sig om att tvinga inte ens tvångsmedel hjälper för detta. Det allmänna å andra sidan är som skatte- och avgiftsborgenär vid gäldenärens betalningsförsummelser i huvudsak hänvisad till att agera genom kronofogdemyndigheten.

Det första exemplet gäller situationen att kronofogdemyndigheten -- under av både allmänna och enskilda mål handläggning mot en -- säkerhet för skatteskulden. Till gäldenär erbjuds att med finns det anledning att säga några ord om börja fallet att det är som skall ställa säkerheten och gäldenären denna säkerhet består av en utmätningsbar pant. På grund av de enskilda målen måste kronofogdemyndigheten här ta panten i Ett alternativ är naturligtvis att i anspråk genom utmätning.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 267

stället göra utmätning av annan egendom som gäldenären har. Utmätningen skall göras i såväl de allmänna som de enskilda målen.

Om säkerheten skall ställas av tredje man kan den inte utmätas. I det fallet blir det av betydelse i vilket skede handläggningen befinner sig. Förekomsten av enskilda mål medför att en vanlig tillgångsundersökning måste göras under alla förhållanden. Kronofogdemyndigheten kan alltså inte avsluta dessa mål förrän det konstaterats att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar.

Men situationen kan också vara den att det pågår en fördjupad tillgångsundersökning när säkerheten erbjuds. Härvid förutsätts att en vanlig utredning om gäldenärens ekonomiska förhållanden är gjord tidigare och att det inte har kommit fram några utmätningsbara tillgångar vid denna. Den fördjupade utredningen utför kronofogdemyndigheten i egenskap av borgenärsföreträdare (jämför avsnitt 5.2.4). Om det faller sig så att kronofogdemyndigheten påträffar tillgångar samtidigt som erbjudandet om säkerhet från tredje man lämnas måste utmätning givetvis ske. Men bortsett från den speciella situationen kan, om säkerheten är fullgod, utredningen läggas ned trots att fordringarna i de enskilda målen fortfarande är obetalda. Detta hänger samman med att förutsättningarna för att återredovisa dessa mål är uppfyllda redan genom att tillgångsundersökningen har misslyckats. Någon utmätningsbar tillgång har för övrigt inte heller påträffats under den tid som den fördjupade utredningen har pågått. Ändå torde de enskilda borgenärerna som regel ha ett intresse av den fördjupade utredningen. Den skulle ju ha kunnat leda till att utmätningsbara tillgångar påträffats. Man vet ju aldrig på förhand vad en utredning leder till. sammanfattningsvis kan man konstatera att de enskilda målen har fått en något bättre

268 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

behandling än om de kommit in till kronofogdemyndigheten vid en tidpunkt då det inte funnits några skatter för indrivning.

Kronofogdemyndighetens konkursansökningar kan under vissa förhållanden missgynna en enskild borgenär som har fått utmätning för sin fordran. Detta hänger samman med reglerna om förmånsrätt. Enligt 8 § förmånsrättslagen (1970:979) medför utmätning förmånsrätt i den utmätta egendomen. Men denna förmånsrätt går åter om gäldenären försätts i konkurs efter en ansökan som kommer in till tingsrätten inom tre månader från dagen för utmätningen (38 § första stycket KonkL). Den förmånsrätt som en borgenär i enskilt mål vinner genom utmätning kan alltså komma att gå åter därför att kronofogdemyndigheten såsom borgenärsföreträdare i allmänt mål begär att gäldenären skall försättas i konkurs. Även i detta fall får emellertid konsekvenserna av kronofogdemyndighetens dubbla funktioner i stort sett anses godtagbara. Det är här fråga om en tillämpning av huvudregeln, att den borgenär som är aktiv får ett försteg vid konkurrens om betalning. Även det motsatta gäller nämligen, dvs. en enskild borgenär kan genom en konkursansökan få den förmånsrätt som följer med utmätning i ett allmänt mål att gå åter. Det skall dock medges att det allmänna har lättare än en enskild borgenär att i situationer av det här slaget tillvarata sin rätt genom att det är kronofogdemyndigheten som verkställer utmätning.

Till sist kan det finnas anledning att nämna ett fall som har behandlats av JK (jämför SVJT 1986 s. 53 f). omständigheterna var i korthet följande. Till kronofogdemyndigheten inkom en ansökan om verkställighet av kvarstad. I ansökningen upplyste sökanden, som själv hade gjort omfattande efterforskningar i saken, att gäldenären hade pengar innestående hos viss bank. Av utsökningsregistret framgick att gäldenären var restförd

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 269

med betydande skatte- och avgiftsskulder. Dessa belopp hade inte kunnat tas ut eftersom vid tidigare verkställighetsförsök några utmätningsbara tillgångar inte påträffats. Gäldenärens fordran hos banken belades nu med kvarstad. Samtidigt utmättes den för skatte- och avgiftsskulderna. Utmätning medför, som nyss har sagts, förmånsrätt. så är emellertid inte fallet med kvarstad. Resultatet av det exekutiva förfarandet blev därför att bankmedlen helt togs i för anspråk betalning av det allmännas fordringar (se mera om detta exempel i avsnitt 5.3.6).

I de fem följande avsnitten (5.3.3-5.3.7) diskuterar utredningen olika lösningar på de problem som har berörts här.

5.3.3 Ingen borgenärsfunktion i enskilda mål

Ett förslag som har diskuterats i olika sammanhang är att kronofogdemyndigheten skulle ta över borgenärsfunktionen i enskilda mål och utöva denna på ett sätt som liknar borgenärsfunktionen i allmänna mål. Därigenom skulle de båda målgrupperna få samma behandling.

I dessa diskussioner har man emellertid inte tillräckligt beaktat att en sådan ordning förvärrar problemet med kronofogdemyndighetens dubbla roller. Kronofogdemyndighetens ställning som opartisk exekutiv myndighet skulle allt oftare komma i konflikt med uppgiften som borgenärsföreträdare. Dessutom gäller att borgenärerna kan ha skilda intressen i frågan om vilka borgenärsåtgärder som skall vidtas. En borgenär som saknar förmånsrätt för sin fordran föredrar t.ex. som regel en avbetalningsöverenskommelse framför konkurs, medan en förmånsberättigad borgenär kan ha intresse av att få till stånd konkurs så snart som möjligt. En liknande situation uppkommer om gäldenären erbjuder företagshypotek som säkerhet

270 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

för både skatter och enskilda fordringar. Antas erbjudandet förlorar det allmänna det företräde som man enligt förmånshar framför de enskilda borgenärerna. Det kan rättsordningen att intressekonflikter av nu berört slag inte bara tilläggas mellan det allmänna som borgenär och enskilda uppkomer Konflikter enskilda borgenärer emellan torde vara borgenärer. lika vanliga.

Problemet med de dubbla rollerna bör uppenbarligen inte göras större än det redan är och förslaget om att kronofogdemyndigheten skall utöva en också i enskilda mål borgenärsfunktion måste därför avfärdas. som redan har antytts vid ett av i närmast avsnitt kan man däremot kanske exemplen föregående tänka att kronofogdemyndigheten i vissa fall anknyter sig av ett enskilt mål till ett allmänt mål där verkställigheten det en utredning. Utredningen återkommer till pågår fördjupad detta i avsnitt 5.3.7.

5.3.4 jävsregler för de enskilda målen Inga

En annan lösning som har framkastats är en särskild jävsregel besläktad med bestämmelsen i 208 § KonkL om jäv mot tjänstebestämmelse -man vid tillsynsmyndighet. Enligt denna gäller utöver vad som av jävsbestämmelsen i ll § förvaltföljer -- att den som i allmänt mål har tagit ningslagen (1986:223) med av en fordran som görs gällande i befattning indrivning konkursen inte får i konkursen. Det fullgöra tillsynsuppgift finns för också andra jävsregler men bara för speciövrigt fika situationer. I 13 21 § UB föreskrivs således att kap. kronofogdemyndigheten inte får pröva en fördelningstvist om det allmänna har en fordran som enligt 7 § samma kapitel berörs av tvisten. 8 § KFMI gäller vidare att en Enligt hos kronofogdemyndigheten, som handlägger frågor tjänsteman i ett allmänt mål angående försäljning av om verkställighet

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 271

egendom som avses i 10-12 kap. UB, inte bör företräda sökanden i samma mål.

En jävsregel för de enskilda målen skulle förslagsvis kunna innebära att särskild tjänsteman skall förordnas att bevaka ett enskilt mål som skall handläggas tillsammans med ett allmänt. I bevakningen skall ingå att följa målets handläggning och kontrollera att den enskilde borgenärens intressen inte åsidosätts (jämför de mycket speciella exempel på jävsproblem som lämnats i SVJT 1986 s. 53).

Att införa en ordning med särskild bevakning av de enskilda borgenärernas intressen är emellertid mycket resurskrävande och skulle, enligt utredningens uppfattning, innebära att saken gavs för stor betydelse. En sådan ordning är dessutom mindre lyckad av det skälet att kontrollen skulle komma att utföras av en kollega till den som handlägger målet. Utredningen tror således inte heller på denna lösning.

5.3.5 verkställigheten preciseras

Enligt utredningens uppfattning måste man gå fram efter andra för att -- så det nu är -- få till stånd vägar långt möjligt en lika behandling av allmänna och enskilda mål.

Först och främst krävs att verkställigheten enligt utsök- -- dvs. det som sökandena i de enskilda målen mot ningsbalken är -- så som ersättning garanterade preciseras långt möjligt. Här gäller det bl.a. att klart avgränsa verkställigheten mot vad som kan betecknas som borgenärsfunktion. Sedan måste kunskap om detta föras ut till kronofogdemyndigheterna och de enskilda borgenärerna.

272 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Avgränsningen mot borgenärsfunktionen kan till vissa delar sägas vara utförd genom detta betänkande. Här åsyftas bl.a. den närmare redogörelsen i avsnitt 2.2 för olika arbetsuppsom hör till borgenärsfunktionen. Vidare kan hänvisas gifter till avsnittet om insamling av information om gäldenären (5.2.4). I det avsnittet behandlas den svåra gränsdragningen mellan sådan informationsinsamling som hör ihop med kronofogdemyndighetens undersökningsplikt enligt utsökningsbalken och sådan som är ett utflöde av borgenärsfunktionen.

Det är att RSV tar hand om de saker som har diskunaturligt terats här. I kan nämnas att RSV sedan några år sammanhanget har överläggningar med företrädare för inkassofortlöpande företag och andra som ofta är sökande i fråga om enskilda mål. Därmed finns redan en av de kanaler som behövs för in-

formationsspridningen.

rekommenderar RSV att utarbeta en broschyr med Utredningen information till dem som brukar ge in ansökningar om verki enskilda mål. Broschyren bör innehålla en utförställighet beskrivning av de åtgärder som vidtas under verkställiglig heten. När det bör de enskilda gäller tillgångsundersökningen hänvisas till att i övrigt bedriva egen efterborgenärerna forskning av egendom. Sambandet med kronofogdemyndighetens av allmänna mål bör också framgå. I det sammanhandläggning bör kronofogdemyndighetens uppgifter som borgenärshanget företrädare beskrivas.

5.3.6 Rättsverkningarna av kvarstad

medför kvarstad -- till skill- Enligt nuvarande lagstiftning -- inte förmånsrätt. Om nad från betalningssäkring någon som har med kvarstad för fordran utmäts för egendom belagts fordran eller tas i betalningssäkring för annan anspråk genom

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 273

sådan fordran skall egendomen dock anses utmätt för samtidigt kvarstadsborgenärens räkning (16 kap. 15 § andra stycket UB).

Att kvarstaden i och för sig inte medför förmånsrätt kan i vissa fall få följder som framstår som obilliga för kvarstadsborgenären. Detta har belysts genom det i avsnitt 5.3.2 omnämnda JK-ärendet. Problemet är således i första hand förhållandet att kvarstadsborgenären helt får vika om den egendom som beläggs med kvarstad samtidigt utmäts för en annan fordran. Det resultatet är särskilt otillfredsställande när kvarstadsborgenären har anvisat egendomen för kvarstad. Men även förhållandet att kvarstadsborgenären, om egendomen senare utmäts för annan fordran, får nöja sig med lika rätt till egendomen som utmätningsborgenären kan kritiseras.

Frågan huruvida en kvarstad i och för sig bör medföra förmânsrätt övervägdes i samband med genomförandet av utsökningsbalken. Lagrådet diskuterade för sin del frågan mot bakgrund av att säkerhetsåtgärden betalningssäkring, som introducerats genom lagstiftning år 1978, medför förmånsrätt. Enligt lagrådet borde allmänna och enskilda fordringar så långt möjligt behandlas lika i förmånsrättshänseende. Frågan om att utrusta kvarstad med förmånsrätt borde därför utredas (prop. 1980/81:8 s. 1166). Med anledning av vad lagrådet anfört förklarade föredraganden att en utredning borde anstå till dess betalningssäkringslagen tillämpats under ytterligare någon tid och erfarenhet även vunnits av de nya bestämmelserna i utsökningsbalken om rättsverkningar av kvarstad (samma prop. s. 1234).

Härefter har frågan behandlats i det nyss nämnda avgörandet av JK (beslut 1983-ll-07, dnr 1902-83-21). JK fann att kronofogdemyndigheten handlat riktigt när den gjorde utmätning i

274 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

allmänt mål av den egendom som anvisats för kvarstad. Han framhöll dock att resultatet av den sökta verkställighetsåtgärden var ytterst otillfredsställande sett från kvarstadsborgenärens synpunkt och ifrågasatte mot bakgrund härav om inte en lagändring borde komma till stånd. JK, som i sitt beslut inte synes ha beaktat nyss anmärkta uttalanden av lagrådet och föredraganden vid tillkomsten av utsökningsbalken, överlämnade en kopia av beslutet till justitiedepartegmentet för kännedom.

Betalningssäkringslagen har nu tillämpats i åtta år och utsökningsbalken i fem år (dec. 1986). Den utredning som föredraganden förutskickade i samband med genomförandet av utsökningsbalken har ännu inte kommit till stånd. SIU förordar för sin del att utredningen genomförs utan ytterligare dröjsmål. Vid utredningen bör man utgå från lagrådets uppfattning att allmänna och enskilda fordringar i princip bör behandlas lika i förmånsrättshänseende. Verkställighet av kvarstad bör därför helst medföra samma rättsverkningar som verkställighet av betalningssäkring.

Det kan tilläggas att kronofogdemyndigheten i det aktuella fallet enligt utredningens mening hade kunnat verkställa kvarstaden först och utmätningen sedan. I det allmänna målet företräder ju kronofogdemyndigheten det allmänna som sökande 30 och har i den -- (2 kap. § andra stycket UB) egenskapen som enskilda -- att avstå från precis borgenärer möjlighet rätten till verkställighet enligt 4 kap. ll § första samtidig UB. Enligt utredningens mening hade kritik inte kunstycket nat riktas mot kronofogdemyndigheten om den gjort så. Genom att hålla tillbaka det allmänna målet uppnår man åtminstone samma resultat som om det enskilda målet avsett utmätning i stället för kvarstad, dvs. staten och den enskilde borgenären hade fått lika rätt till I sammanhanget kan nämnas betalning.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 275

att det -- vad SIU har -enligt sig bekant finns fall där en enskild borgenär anvisat viss egendom till utmätning men bara under förutsättning att kronofogdemyndigheten lämnat vederbörande företräde till betalning framför det allmänna. Fall av detta slag kan tyckas bättre illustrera huvudregeln om att den som är aktiv skall gynnas vid konkurrens om betalning än lagreglerna om samtidig utmätning för konkurrerande fordringar och lika rätt till betalning.

Det anförda leder naturligen till frågan om det bör införas en regel om att enskild borgenär som anvisat viss egendom till utmätning alltid skall ha bästa rätt till betalning ur egendomen. Konsekvenserna av en sådan regel är emellertid inte helt överblickbara och SIU är därför inte beredd att lägga fram något förslag i den här frågan. Det kan t.ex. ifrågasättas om inte regeln skulle hos t.ex. inkassoföretagen leda till onödigt omfattande och kostsamma rutiner för efterforskning av tillgångar. Risken finns också att den i vissa fall skulle missgynna borgenärer som inte förfogar över egna utredningsresurser. Dessutom kan det många gånger bli svårt att klarlägga om den egendom som har anvisats är densamma som kronofogdemyndigheten sedermera tar i anspråk. Kanske är det ett bättre alternativ att införa en regel.om att kronofogdemyndigheten skall hålla tillbaka ett allmänt mål om resultatet av att släppa fram det blir stötande. Utredningen föror-

dar att de nu berörda frågorna utreds tillsammans med frågan

om förmånsrätt för kvarstad.

5.3.7 samtycke av enskild borgenär

I avsnitt 5.3.3 har utredningen fört fram tanken att kronofogdemyndigheten i vissa fall skulle kunna anknyta verkställigheten av ett enskilt mål till en fördjupad utredning i ett allmänt mål mot samma gäldenär. Med fördjupad utredning

276 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

avses här en utredning som kronofogdemyndigheten gör i egenskap av borgenärsföreträdare och som i fråga om gäldenärens personliga och ekonomiska omständigheter sträcker sig utöver vad som fordras vid verkställighet enligt utsökningsbalken.

De fall som utredningen tänker på är de där utmätningsbar egendom inte har kunnat anträffas vid den vanliga tillgångsundersökningen och förutsättningarna för återredovisning av enskilda mål i och för sig är uppfyllda. I dessa fall är det i regel av intresse för den enskilde borgenären att hans mål får ligga kvar för verkställighet under den tid som den fördjupade utredningen pågår. Borgenären kan ju dra fördel av att tillgångsförhållandena klarläggs ytterligare. Visserligen är det långt ifrån alltid som en fördjupad utredning leder till utmätning (jämför det först relaterade exemplet i avsnitt 5.3.2), men detta förändrar inte saken.

Den första fråga som måste ställas i sammanhanget är om utsökningsbalkens regler angående handläggningstiden hindrar kronofogdemyndigheten att låta målet ligga kvar. Enligt 4 kap. 10 § första stycket UB skall utmätning ske i enskilt mål så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten. Enligt sin ordalydelse förutsätter bestämmelsen att det finns egendom som kan utmätas. Men avsikten är att målet skall avslutas så snart som möjligt också när det saknas förutsättningar för utmät- (se 1980/81:8 s. 388 f). Före genomförandet av ning prop. gällde en särskild tidsfrist om fyra veckor utsökningsbalken inom vilken utmätningsförrättning om möjligt skulle hållas. I förarbetena till 4 kap. 10 § UB uttalas att slopandet av denna tidsfrist inte får leda till att de faktiska handläggningstiderna över lag förlängs. Men sedan gjordes ett tillägg som är av intresse här. Syftet med den nya bestämmelsen angavs nämligen i första hand vara att förebygga att egendom

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 277

som inte kan uppdagas utan mera tidskrävande undersökning undandras utmätningssökanden (prop. 1980/81:8 s. 388, LU 23 s. 23). Utsökningsbalken medger således en längre handläggningstid om det behövs i ett enskilt fall.

Som nyss har antytts är det inte undantagslöst så att den enskilde borgenären vill ha målet liggande kvar hos kronofogdemyndigheten. Han kan i stället föredra att återredovisning sker så snart som möjligt. En sådan inställning kan t.ex. motiveras av att borgenären avser att göra en konkursansökan mot gäldenären. Han kan också ha intresse av att snabbt kunna vidta andra åtgärder, t.ex. kräva säkerhet för sin fordran eller stoppa fortsatta leveranser till gäldenären. Sådana åtgärder kan dock främjas av att målet mot gäldenären får ligga kvar hos kronofogdemyndigheten.

Mot bakgrund av det anförda bör verkställigheten i ett enskilt mål inte knytas till en fördjupad utredning i allmänt mål utan att sökanden underrättas om detta. Genom underrättelsen får han möjlighet att begära att målet i stället skall återredovisas. Underrättelsen innebär samtidigt att han får information om att det finns ett eller flera allmänna mål under handläggning mot gäldenären. och den uppgiften bör sökanden ha tillgång till när han bestämmer sitt fortsatta agerande som borgenär. Uppgiften kan bl.a. ge honom anledning att kontakta kronofogdemyndigheten för att få närmare uppgifter om gäldenärens skatteskuld och hans övriga ekonomiska förhållanden. I sammanhanget kan nämnas att det sedan några år pågår ett projektarbete inom RSV som syftar till en utbyggnad av ADB-stödet för de enskilda målen. Detta arbete innefattar bl.a. rutiner för olika underrättelser till sökandena (se RSV Rapport 1986:1 s. 36 f). RSV bör se till att dessa rutiner samordnas med den underrättelse som nu har föreslagits.

278 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

En annan tanke som då och då förs fram är att enskilda mål -liksom allmänna -- skall kvar hos ligga kronofogdemyndigheten efter misslyckade verkställighetsförsök och att alltså båda målgrupperna skall bli kontinuerligt bevakade (se t.ex. Gregow, Uppsats i Festskrift till Hessler, 1985, s. 218 not 31).

En utjämning av den nu berörda skillnaden mellan enskilda och allmänna mål skulle innebära ett viktigt steg på vägen mot en lika behandling av de båda målgrupperna. För att enskilda mål skall kunna få ligga kvar hos kronofogdemyndigheten för bevakning torde behöva förutsättas att sökanden begär det och att det allmännas kostnader för bevakningen ersätts genom tilläggsavgift utöver utsökningsavgiften.

För att en ordning av det här slaget inte skall bli alltför tung att administrera fordras emellertid också att kronofogdemyndighetens rutiner för bl.a. bevakning och redovisning i enskilda mål är ADB-baserade. Sådana ADB-rutiner saknas för närvarande. Det nyssnämnda projektet inom RSV omfattar emellertid bl.a. bevaknings- och redovisningsrutinerna. Utvecklingsarbetet beräknas pågå t.o.m. år 1987. Genomförandet av de nya ADB-rutinerna kommer inte att vara avslutat förrän tidigast våren 1988. Denna utbyggnad av ADB-systemet ligger således ett stycke fram i tiden. Det saknas därför anledning att tränga djupare in i den här frågan nu. SIU förordar emellertid att frågan utreds i ett senare sammanhang.

5.3.8 Sekretess

En effektivisering av det allmännas borgenärsfunktion i all- -- som nämnts i avsnitt 5.3.1 -- fråmänna mål aktualiserar gan om kronofogdemyndighetens rätt att ta del av sekretessuppgifter som finns hos skatteförvaltningen. En skyddade

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 279

särskild fråga som uppkommer i det sammanhanget är i Vilken utsträckning sådana uppgifter får lämnas ut till kronofogdemyndigheten för handläggningen av ett enskilt mål.

I verksamhet är sekretessen -- med två skattemyndigheternas som kan här -- dvs. den förutsätundantag förbigås absolut, ter inte att något speciellt villkor är uppfyllt. Sådana villkor är annars vanliga och brukar vara utformade som s.k. skaderekvisit. För sekretessen inom exekutionsväsendet gäller ett rakt skaderekvisit. Huvudregeln är således att en uppgift får lämnas ut. Sekretess gäller när det kan antas att skada uppkommer om uppgiften röjs.

Sekretessbestämmelserna för skatteförvaltningen finns i 9 kap. 1-3 §§ och 4 kap. l och 2 §§ SekrL. Av 9 kap. l § -- som är den centrala bestämmelsen i -- att sammanhanget framgår sekretess gäller för en uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, när uppgiften förekommer i myndighets verksamhet som avser antingen bestämmande av skatt eller fastställande av underlag för bestämmande av skatt.

sekretessen inom exekutionsväsendet regleras i 9 kap. 19 § SekrL. Sekretess gäller i mål eller ärende angående exekutiv verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs. sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med en sökt verkställighet och inte heller beslut i målet eller ärendet.

Begränsningen till mål eller ärende angående exekutiv verksamhet innebär inte att uppgifter som kronofogdemyndigheten hämtat in i egenskap av borgenärsföreträdare faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen. Borgenärsfunktionen är

280 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

visserligen inte exekutiv verksamhet men den fullgörs alltid inom ramen för ett mål angående sådan verksamhet (se 1 § IL). Begränsningen innebär däremot att sekretess inte gäller när en kronofogdemyndighet fullgör uppgift som tillsynsmyndighet i konkurs. Enligt vad SIU har inhämtat kommer det emellertid att föreslås bestämmelser om sekretess för uppgifter hos tillsynsmyndighet i samband med genomförandet av den nya konkurslagen (se lagrådsremisser 1986-04-30 och 1986-ll-20; jämför förslaget i JO:s rapport, l983:E 1, Kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen s. 23 ff).

Reglerna om sekretess är i princip tillämpliga också när uppgifter lämnas från en myndighet till en annan. För att inte hindra det utbyte av information mellan myndigheter som måste förekomma har emellertid vissa undantag gjorts. I fråga om informationsutbyte mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna är det främst den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL som är av intresse. Enligt generalklausulen får sekretessbelagda uppgifter lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen är avsedd att ge ett särskilt utrymme för informationsutbyte när det är fråga om myndigheter med närbesläktade funktioner, som båda har rättslig befogenhet att direkt fordra in de utväxlade uppgifterna (prop. 1979/80:2 Del A s. 326 f).

Från tillämpningen av generalklausulen kan nämnas att krono- -- ett av år fogdemyndigheten enligt avgörande regeringen 1981 -- anses ha rätt att få del av sekretesskyddade adressuppgifter som finns hos postverket. I ett annat avgörande -samma år har regeringen med undanröjande av en länsarbetsnämnds beslut -- fastställt att en kronofogdemyndighet skulle få veta om en viss person var inskriven vid ett arbetsmark-

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 281

nadsinstitut och, om så var fallet, få uppgift om hans bostadsadress och har vidare -- i arbetsanställning. Regeringen ett fall som år 1984 -- förklarat att sekretessbeavgjordes stämmelserna inte hindrade televerket att lämna ut uppgift om en persons hemliga telefonnummer till kronofogdemyndigheten.

Kronofogdemyndighetens behov av uppgifter från skattemyndigheterna har uppmärksammats i flera sammanhang. Redan i förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 289) förutsattes att kronofogdemyndigheterna skulle få tillgång till uppgifter från bl.a. deklarationshandlingar. Saken aktualiserades därefter i samband med den följdlagstiftning på skatteområdet som infördes med anledning av sekretesslagen. I propositionen (1980/81:70 s. 23 f) anförde föredraganden bl.a.:

Indrivningen av skatter och avgifter hör mycket nära ihop med den direkta beskattningsverksamheten. Den utgör den sista länken i den kedja av verksamheter som behövs för att realisera det allmännas skatteanspråk. Det är därför rimligt att man i de olika leden kan utnyttja den information som har inhämtats i de andra leden. Mot denna bakgrund har min företrädare i prop. 1979/80:146 med förslag till skatteregisterlag bl.a. uttalat att det är naturligt att kronofogdemyndigheterna i framtiden kan få tillgång även till uppgifterna i skatteregistren i den mån det behövs för indrivningsverksamheten. Jag delar denna uppfattning. Detta gäller givetvis också i fråga om utlämnande av uppgifter direkt från taxeringsmaterialet. Enligt min mening bör ett sådant informationsutbyte t.v. kunna ske inom ramen för generalklausulen.

Ett par år senare ändrades skatteregisterlagen (1980:343) för att göra det möjligt för kronofogdemyndigheterna att via terminal få tillgång till vissa uppgifter i skatteregistret. Syftet med terminalåtkomsten var i första hand att förenkla och förbättra kronofogdemyndigheternas rutiner vid efterforskning av gäldenärernas tillgångar. I den proposition som låg till grund för ändringen diskuterades frågan om terminalåtkomsten borde begränsas till utredningar i allmänna mål

282 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

eller om den borde få utnyttjas generellt. Därvid uttalades (prop. 1981/82:l6O s. 7) bl.a.:

Den undersökningsplikt som enligt utsökningsbalken åvilar kronofogdemyndigheterna är i princip lika i mål där det allmänna är borgenär och i mål där en enskild person är borgenär. Efterforskning av tillgångar skall i största möjliga utsträckning ske enligt rutiner som är gemensamma för de båda målgrupperna. I många fall är en person gäldenär både i enskilt mål och i allmänt mål. Handläggningen är integrerad på sådant sätt att det knappast är praktiskt möjligt att hindra att en uppgift som inhämtats i allmänt mål även används vid samtidig eller senare verkställighet i enskilt mål mot samma gäldenär. Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening terminalåtkomsten till uppgifterna i skatteregistret få gälla i såväl allmänna som enskilda mål.

i skatteregistret som är tillgängliga på terminal Uppgifter hos kronofogdemyndigheterna behåller den sekretess som gäller hos skattemyndigheterna så länge de befinner sig i registret. I den mån uppgifterna endast finns tillgängliga på bildskärmen gäller alltså den i princip absoluta sekretessen. Har däremot genom en aktanteckning eller på annat uppgifterna sätt tillförts ett mål gäller det sekretesskydd som finns inom exekutionsväsendet (9 kap. 1 § första stycket andra meningen SekrL; jämför även prop. 1985/86:l55 s. 26 f). Sekretessen för uppgifter i utsökningsregistret som är tillgängliga på terminal hos generaltullstyrelsen, länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna är konstruerad på motsvarande sätt (9 kap. 19 § andra stycket SekrL).

I sammanhanget kan nämnas att RSV i oktober 1983 i en skrivelse till regeringen begärt att kronofogdemyndigheternas terminalåtkomst till skatteregistret skall utvidgas till att avse också uppgifter om pågående och avslutade revisioner. RSV:s framställning är under beredning inom finansdepartementet (jämför avsnitt 4.2.3).

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 283

När en kronofogdemyndighet i dag får sekretesskyddade uppgifter från en är det alltså -- om man bortser skattemyndighet från det som överförs via terminal -- om ett utlämnande fråga efter en intresseavvägning enligt generalklausulen. De uppgifter som lämnas ut är av vitt skilda slag. Mest frekventa är inkomst- och förmögenhetsuppgifter ur deklarationer. Det rör sig vidare om uppgifter som skattemyndigheterna får kännedom om i samband med revisioner. En taxeringsrevisor som känner till att den skattskyldige är restförd kan t.ex. påträffa uppgifter om att denne har eller kommer att få tillgångar som är okända för kronofogdemyndigheten. När det gäller företagare kan s.k. arbetsgivarkontroller ge för kronofogdemyndigheten viktiga upplysningar om ägarintressena i företaget, orsaken till de uteblivna betalningarna, större förändringar i verksamheten under senare tid m.m. (jämför avsnitt 5.2.4).

Då och då förs det från kronofogdehåll fram önskemål om ökade möjligheter att få tillgång till sekretesskyddade uppgifter hos skattemyndigheterna. Man har bl.a. hävdat att skattemyndigheterna genom en föreskrift i lag eller förordning borde göras skyldiga att rutinmässigt lämna ut sina revisionspromemorior till kronofogdemyndigheten. En föreskrift av det slaget skall enligt 14 kap. l § SekrL lända till efterrättelse utan hinder av sekretessreglerna. I sammanhanget kan nämnas att en bestämmelse som ålägger en myndighet att samarbeta med andra myndigheter, vare sig rent allmänt eller i ett något visst hänseende, inte kan anses innefatta uppgiftsskyldighet i den mening som avses i nyssnämnda paragraf (jämför BRÅ PM 1980:4 s. 84 f). Frågan löses alltså inte genom den samverkansregel som utredningen föreslår i 26 § IF.

Enligt utredningens mening är det emellertid inte motiverat att införa en föreskrift om en skyldighet för skattemyndighe-

284 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare SOU l987:lb

terna att utan sekretessprövning lämna ut uppgifter till kronofogdemyndigheten. Innehållet i revisionspromemorior och andra handlingar som finns hos skattemyndigheterna är visserligen i allmänhet till nytta för kronofogdemyndigheten. Detta gäller särskilt vid handläggningen av allmänna mål (se mera om den saken längre fram). Men det förekommer också att en promemoria inte innehåller några uppgifter som kronofogdemyndigheten behöver. Det måste således bedömas i varje enskilt fall om uppgifterna är av värde för kronofogdemyndigheten. Ett ytterligare skäl för ståndpunkten att informationsflödet inte bör släppas helt fritt är att sekretesskyddet i den exekutiva verksamheten är -- och bör vara -- förhållandevis svagt. Dessutom ger bl.a. den enkät om informationsutbyte mellan myndigheter som BRÅ genomförde under våren 1980 intrycket att sekretessregleringen inte reser några oöverstigliga hinder i den praktiska verksamheten (BRÅ PM 1980:4 s. 155 ff).

Det nu sagda aktualiseras för utredningens del när det gäller utredningens förslag att om en uppdragsgivande myndighet har uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden skall kronofogdemyndigheten underättas därom när ansökan om indrivning görs eller så snart som möjligt därefter (4 § IF: jämför avsnitt 4.2.3). När kronofogdemyndigheten med anledning av en sådan underrättelse begär att få uppgifter utlämnade får den myndighet som förfogar över uppgifterna göra en prövning enligt generalklausulen om de skall lämnas ut eller inte.

I det följande skall utredningen utveckla sina synpunkter på frågan om generalklausulens närmare innebörd när det gäller utlämnandet av uppgifter från skattemyndigheterna till kronofogdemyndigheterna.

Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare 285

Som tidigare har framgått är behovet av att får myndigheten tillgång till den sekretesskyddade uppgiften en av de båda faktorer som skall vägas in vid prövningen enligt generalklausulen. För kronofogdemyndigheten att informationsgäller behovet är större i allmänna än i enskilda mål. Detta beror naturligtvis på att kronofogdemyndigheten vid handläggning av allmänna mål inte bara fullgör exekutiva uppgifter utan också företräder det allmänna som borgenär.

I de enskilda målen är syftet med att informationsinsamlingen kronofogdemyndigheten skall kunna ta ställning till om gäldenären har egendom som kan och bör tas i utmätanspråk genom ning eller införsel och också kunna säkerställa sådana åtgärder. Det är alltså tillgångsförhållandena som står i centrum för intresset. Här behövs inte bara om vilka tilluppgifter gångar gäldenären har, utan också information om tillgångarnas närmare beskaffenhet och var de finns (jämför prop. 1980/81:8 s. 405). Det som styr informationsbehovet i denna del är ytterst den som undersökningsplikt enligt utsökningsbalken åvilar kronofogdemyndigheten såsom exekutiv myndighet.

En följd av det anförda är att mellan sådan gränsdragningen informationsinsamling som hör ihop med kronofogdemyndighetens uppgift som exekutiv myndighet och sådan som är ett utflöde av borgenärsfunktionen får betydelse i detta sammanhang. Utredningen har behandlat denna gränsdragning närmare i avsnitt 5.2.4. som framgått av det avsnittet är efterforskning av sådan egendom som man normalt kan förvänta att finna sig hos gäldenären en exekutiv uppgift. När kronofogdemyndigheten handlägger mål mot ett företag och begär uppgifter ur deklarationer eller revisionspromemorior om t.ex. företagets utestående fordringar, maskiner och varulager är detta alltså att beteckna som en exekutiv åtgärd.

286 Kronofogdemyndigheten som borgenärsföreträdare

Uppgifter av det nu berörda slaget bör skattemyndigheterna utredningens uppfattning i normalfallet alltid kunna enligt lämna ut. Här kan erinras om att det i förarbetena till sekretesslagen förutsattes att kronofogdemyndigheten skulle få tillgång till uppgifter från bl.a. deklarationshandlingar. Det behov av sekretess som förelåg hos kronofogdemyndigheten ansågs tillgodosett genom bestämmelsen i 9 kap. 19 § SekrL (prop. 1979/80:2 Del A s. 289).

När det sedan allmänna mål har redan antytts att gäller av sin borgenärsfunktion måste kronofogdemyndigheten på grund i utredningen och alltså hämta in också andra uppgå längre gifter än sådana som omfattas av undersökningsplikten enligt En tillgångsutredning som är så djupgående utsökningsbalken. att den omfattar kundfordringar som på grund av avräkningsförhållanden kan fastställas först efter en närmare granskav måste t.ex. som regel anses vara ning företagets bokföring ett utflöde av borgenärsfunktionen. Den informationsinsamling som tillkommer i de allmänna målen gäller emellertid normalt annat än rena tillgångsförhållanden och uppgifterna är också för det mesta mer integritetskänsliga. Som exempel kan nämnas att huruvida en gäldenär bör begäras i konkurs fordrar frågan information om betalningsförmåga, eventuella återvinningsbara transaktioner m.m; (jämför även det som framgår om informationsinsamlingen i avsnitt 5.2.4 samt om de olika borgenärsi avsnitten 6-9). Skattemyndigheternas revisionsuppgifterna innehåller ofta uppgifter av just det här slaget promemorior och är därför av särskilt intresse i de allmänna målen.

Trots det som har sagts om integritetskänsligheten bör nyss i alltid kunna lämna ut också de skattemyndigheterna princip nu berörda till kronofogdemyndigheten när det uppgifterna ett allmänt mål. Indrivningen av skatter och avgifter gäller -- är bara den det handlar om här -- är en sådan och det ju

som Kronofogdemyndigheten borgenärsföreträdare 287

med beskattningsverksamheten närbesläktad funktion som motiverar en generösare tillämpning av generalklausulen (jämför det tidigare återgivna uttalandet av föredraganden i prop. 1980/81:70 s. 23 f).

Det finns alltså information som en får lämna skattemyndighet ut till kronofogdemyndigheten endast under att förutsättning den skall användas i allmänt mål. Som är framgått tidigare handläggningen hos kronofogdemyndigheten integrerad sådant på sätt att man i praktiken inte kan hindra att en som uppgift inhämtats i allmänt mål även används vid samtidig eller senare verkställighet av ett enskilt mål. Men här måste man hålla i minnet att nu aktuella uppgifter för det mesta rör förhållanden som saknar intresse för verkställigheten av enskilda mål. Av detta följer bl.a. att det inte blir aktuellt att ta med dessa uppgifter i den redovisning som lämnas till sökanden i det enskilda målet.

Sammanfattningsvis kan utredningen alltså konstatera att kronofogdemyndighetens informationsbehov är väsentligt vidare i allmänna än i enskilda mål. Som en följd av detta samt det samband som föreligger mellan beskattnings- och indrivningsverksamheten kan innehållet i revisionspromemorior och liknande handlingar lämnas ut till i kronofogdemyndigheten väsentligt större omfattning i ett allmänt mål än i ett enskilt mål. Innan en uppgift lämnas ut måste det således klarläggas vilket slag av mål som kronofogdemyndigheten har för handläggning. Skulle en handling där de aktuella uppgifterna finns, t.ex. en revisionspromemoria, även innehålla sådant som inte kan lämnas ut får skattemyndigheten göra ett utdrag ur handlingen eller lämna informationen muntligt.

Utredningen vill vidare framhålla att ett utlämnande av sekretesskyddade uppgifter inte förutsätter någon begäran från

,mad

... ..

288 som borgenärsföreträdare ; Kronofogdemyndigheten

kronofogdemyndigheten, utan kan ske på skattemyndighetens initiativ (jämför prop. 1979/80:2 Del A s. 327). eget

SIU:s är det angeläget att personalen hos Enligt uppfattning och kronofogdemyndigheterna får en bättre skattemyndigheterna än för närvarande när det handhavandet av vägledning gäller som har behandlats här. Det som fordras är de sekretessfrågor första hand allmänna råd om hur man skall gå till väga i i olika konkreta situationer. Råden bör alltså vara så praktiskt inriktade som möjligt och kan t.ex. ges formen av en lathund för utlämnandet av uppgifter från skattemyndigheter till Bindande föreskrifter kan inte kronofogdemyndigheter. komma i fråga eftersom det här rör sig om rättstillämpning. att utfärda allmänna råd i detta ämne bör själv- Uppgiften klart ankomma på RSV.

6 UPPSKOV M.M.

6.1 Vad är uppskov?

Vid indrivning får kronofogdemyndigheten medge gäldenären uppskov med betalningen. Uppskovet kan avse hela den restförda skulden eller en del av denna. Det vanligaste är att uppskovet ges utformningen av en avbetalningsplan. Ett sådant medgivande innebär att fordringen delas upp i flera poster och inte behöver betalas förrän de i planen angivna betalningsdagarna infaller. Uppskov kan också avse viss indrivningsåtgärd. Kronofogdemyndigheten har t.ex. möjlighet att skjuta på en utmätningsförrättning. Sådana uppskov torde dock i praktiken vara ganska ovanliga.

Uppskovsinstitutet är i det närmaste helt oreglerat. De bestämmelser som finns har redovisats i avsnitt 2.2.3. I samband med att uppskov beviljas får kronofogdemyndigheten ta emot säkerhet för fordringen. Det förfarandet -- som regleras har av avsnitt 2.2.4 -- i om säkerframgått lagen (1978:882) het för skattefordringar m.m. (säkerhetslagen).

Att kronofogdemyndigheten uppskjuter handläggningen av ett mål behöver inte innebära att det är fråga om uppskov i den mening som begreppet ges här. Det förekommer således situationer där kronofogdemyndigheten av arbetsplanerings- eller

290 UPPSROV mvm- sou 1987:10

liknande skäl finner det lämpligt att låta indrivningsarbetet anstå under viss tid. En sådan situation är t.ex. för handen om alltför många mål samtidigt har lämnats ut för handläggning (jämför redogörelsen i avsnitt 5.2.3 för de s.k. prioriteringsreglerna i exekutionsväsendets ADB-system). Vidare kan nämnas situationen att det under kronofogdemyndighetens utredning framkommer att det restförda beloppet kan antas bli betalt en skatteåterbetalning som gäldenären skall få genom längre fram. Åtgärden att uppskjuta handläggningen motiveras här endast av intresset att förenkla arbetet hos kronofogdeoch vidtas oberoende av om gäldenären har begärt myndigheten det eller inte.

I exekutionsväsendets ADB-system skiljer man inte begreppsmässigt på de egentliga uppskovsbesluten och nu berörda handläggningsbeslut. I båda fallen kan således åtgärden uppskov komma att registreras i målet. Detta är en svaghet i registreringsrutinerna som utredningen anser att RSV bör rätta till. uppskov bör förbehållas fallet att kronofog- Begreppet -- -- att demyndigheten efter begäran av gäldenären medger

betalning inte behöver erläggas eller viss indrivningsåtgärd

inte skall vidtas förrän vid en senare tidpunkt. Det är med denna innebörd som begreppet uppskov används i det följande.

aktualiseras i stor omfattning under indriv- Uppskovsfrågor ningen. Av den statistik som tas fram genom exekutionsväsendets ADB-system framgår t.ex. att antalet gäldenärer som i december 1986 hade en avbetalningsöverenskommelse med kronofogdemyndigheten uppgick till drygt 27 300. Hur många uppskov som meddelats härutöver -- dvs. som inte getts utuppskov av en avbetalningsplan -- framgår inte av statiformningen

stiken, men kan antas vara ytterst begränsat. vid samma tid-

det totala antalet med aktuell -punkt uppgick gäldenärer dvs. inte avskriven -- skuld till 250 000. I ca 1 750 drygt

m.m. 291 Uppskov

fall hade gäldenären eller tredje man ställt säkerhet för skulden.

6.2 Hur förhåller sig uppskov till anstånd?

Anstånd är ett skatterättsligt institut som har flera likheter med Ett beslut om anstånd innebär således -uppskov. som med -- att inte precis uppskov betalningen fordringen behöver infrias förrän vid en senare tidpunkt. Om anstånd har beviljats får fordringen inte drivas in under den tid som anståndet avser (jämför 51 § första stycket UBL). På den punkten skiljer sig anstånd från uppskov. Uppskov hindrar nämligen inte kronofogdemyndigheten från att vidta indrivningsåtgärder men då naturligtvis endast under förutsättning att det finns anledning till det (mera om detta i avsnitt 6.7).

En praktisk skillnad mellan de båda instituten är att uppskov i regel avser en gäldenärs samtliga skulder medan anstånd beviljas beträffande ett särskilt skattebelopp.

Bestämmelserna om anstånd, som finns i olika skatte- och avgiftsförfattningar, har behandlats i korthet i avsnitt 2.2.2. Här skall endast nämnas att anstånd får medges i en del fall där fordringen efter besvär är under prövning i domstol. Anstånd får vidare medges bl.a. om den skattskyldiges betalningsförmåga är nedsatt på grund av omständigheter som han inte råder över, t.ex. arbetslöshet, sjukdom, militärtjänstgöring m.m. I sakens natur ligger också att det i de flesta fall är nedsatt betalningsförmåga som ligger bakom restföring.

Liksom i fråga om uppskov är det i vissa fall en förutsättning för anstånd att det ställs säkerhet för skatte- eller

292 UPpskov m.m. sou 1987 : 10

avgiftsskulden. Enligt 49 § 2 mom. andra stycket jämfört med 2 mom. första stycket 1 UBL fordras det t.ex. säkerhet vid anstånd på grund av besvär som inte har tillstyrkts av taxeringsintendenten.

Medan uppskov faller inom kronofogdemyndighetens verksamhetsområde prövas frågor om anstånd av den myndighet som handhar debitering och uppbörd av fordringen. Anstând enligt uppmeddelas av lokal skattemyndighet eller länsbördslagen samt -- vid av dubbelbeskattskattemyndigheten tillämpning -- av RSV. Om ett anstånd avser belopp som har ningsavtal överlämnats för indrivning skall kronofogdemyndigheten skyndsamt underrättas om beslutet (10 § ADB-förordningen).

systemen med anstånd och uppskov är svåröverskådliga. Erfarenheterna från tillämpningen visar att de båda instituten lätt sammanblandas. Det har t.ex. hänt att kronofogdemyndigbeslutat vid dvs. i fall heter om uppskov taxeringsbesvär, som egentligen bort behandlas enligt anståndsreglerna.

kan nämnas att möter I sammanhanget kronofogdemyndigheterna anstånd inte bara i de skatterättsliga författbegreppet utan också i utsökningsbalken (UB). I 4 kap. 10 § ningarna andra och finns således bestämmelser om att tredje styckena sökanden i ett enskilt mål kan lämna anstånd med utmätning. Vid exekutiv försäljning av utmätt egendom får kronofogdemyn- 3 § andra anstånd med digheten enligt 8 kap. stycket bevilja försäljningen på begäran av utmätningssökanden eller gäldenäär det alltså -- som enligt ren. I det första fallet precis bestämmelserna -- som avgör de skatterättsliga borgenären om anstånd skall medges. I det andra fallet däremot är frågan denna fråga en sak som skall prövas av kronofogdemyndigheten i egenskap av exekutiv myndighet. En sådan prövningsfunktion

Uppskov m.m. 293

har kronofogdemyndigheten också i mål om avhysning (16 kap. 4 § UB).

Det är naturligtvis olyckligt att begreppet anstånd används på olika sätt i så näraliggande sammanhang som de nu redovisade. Men det skulle föra för långt att göra något åt den saken här.

Anstånd beträffande skatter och avgifter som är under indrivning registreras i exekutionsväsendets ADB-system. Antalet sådana anstånd uppgick i december 1986 till ca 13 800. Det kan antas att huvuddelen av dessa anstånd avsåg fall där den skattskyldige hade anfört besvär över taxeringen.

6.3 En reglering behövs

Som nyss har påpekats är uppskovsinstitutet i det närmaste Företagsobeståndskommittên uttalade på sin tid att oreglerat. det inte var nödvändigt eller ens lämpligt att i lag reglera formerna för eller avbetalning (SOU 1979:91 s. 152). uppskov bör ses av kommitténs att Uttalandet i belysning uppgift hur regional- och sysselsättningspolitiska intressen överväga skulle tillgodoses vid skatteindrivning. SIU har en annan uppgift. Utredningen skall således överväga en förstärkning av det allmännas borgenärsfunktion och därmed en effektiviseav Mot den bakgrunden kommer SIU till en ring indrivningen. annan uppfattning än företagsobeståndskommittên. Utredningen anser nämligen att det behövs en reglering av uppskovsinstitutet.

Redan omfattning och praktiska betydelse i indrivuppskovens ningen utgör skäl för en författningsreglering. Här gäller det bl.a. att komma till rätta med en oenhetlig tillämpning. Problemet i det är att man på sina håll torde sammanhanget

294 Uppskov m-m- sou 1987 : 10

medge uppskov på alltför lösa grunder. Härigenom riskerar det allmänna att âsamkas förluster. Men det finns också en annan aspekt på saken. Möjligheten till uppskov är i regel av stor vikt för den enskilde. Av rättssäkerhetsskäl måste man därför ställa krav på att gäldenärerna i det här avseendet behandlas lika.

Att om uppskov inte hanteras lika har framkommit i en frågor rad sammanhang, t.ex. vid de besök hos kronofogdemyndigheterna som RSV fortlöpande gör. Framför allt gäller att beslutsunderlaget skiftar till kvalitet och omfattning. Synen på de fall i vilka uppskov aktualiseras varierar också. Oenhetligheten rör -- och då särskilt i fråga om sådana slutligen av en -- de tidsmäsuppskov som ges formen avbetalningsplan smarmmnm.

Under senare år har man i samband med tillståndsgivning enligt såväl lagen om handel med drycker som yrkestrafiklagen inhämta uppgifter om skatter och avgifter som är börjat hos kronofogdemyndigheten. Detsamma gäller vid registrerade (se 8 §). Detta upphandling enligt upphandlingsförordningen innebär att ett medgivande av uppskov kan få viss betydelse även utanför indrivningen hos kronofogdemyndigheten. Om t.ex. en upphandlande myndighet möts av beskedet att anbudsgivaren har kommit överens om en avbetalningsplan med kronofogdemyndigheten behöver restföringen som sådan kanske inte inverka ofördelaktigt när anbudet prövas. Mot den här bakgrunden är det i dag ännu viktigare än tidigare att kronofogdemyndigheten inte slentrianmässigt och utan tillräckligt beslutsunderlag medger uppskov.

I bör vidare nämnas att uppskov kan få återverksammanhanget beträffande en arbetsgivares straffansvar enligt 81 § ningar UBL (se NJA 1981 s. 1014). Detsamma gäller beträffande en

Uppskov m.m. 295

ställföreträdares personliga betalningsansvar enligt 77 a § UBL m.fl. lagrum (se NJA 1974 s. 423). Ytterligare en konsekvens av uppskov är att fordringens preskriptionstid i vissa fall förlängs (se 6 § skattepreskriptionslagen).

Ett viktigt syfte med den reglering som utredningen nu föreslår är således att tillämpningen av uppskovsinstitutet skall stramas upp och göras mer enhetlig.

också i fråga om författningsregleringen kan det finnas anatt en jämförelse med anståndsinstitutet. som ledning göra har flera likheter i sak mellan tidigare framgått föreligger och anstånd. Men medan det nästan inte alls finns uppskov några bestämmelser om uppskov har anståndsinstitutet gjorts till föremål för en omfattande reglering. I uppbördslagen finns t.ex. bestämmelser om förutsättningarna för utförliga anstånd. Tiden för anstånd och behörig myndighet är också reglerade.

6.4 Vad skall regleras?

bör till att börja med avse behörig- Författningsregleringen heten att besluta om uppskov. Den saken får därför inleda de fortsatta övervägandena (avsnitt 6.5). Utredningen lägger därefter fram till regler om förutsättningarna och förslag villkoren för uppskov (avsnitt 6.6). I avsnitt 6.7 presenteras vissa förslag om innebörden av ett beslut om uppskov. Härefter tar utredningen upp förfarandet med säkerhet och föreslår om uppskov och säkerhet för fordringar som regler ännu inte har överlämnats för indrivnig (avsnitt 6.8). Till sist behandlas mot anståndsinstitutet m.m. avgränsningen (avsnitt 6.9).

296 Uppskov m.m.

6.5 Behörigheten

Uppgiften att besluta om uppskov är ett viktigt inslag i den borgenärsfunktion som kronofogdemyndigheten utövar. För intresset av ett gott ekonomiskt resultat i indrivningen är det en styrka att denna uppgift tillkommer den myndighet som vid behov får vidta tvângsåtgärder.

Att gäldenären t.ex. begär att få reglera skulden genom avbetalningar beror i regel just på att han vill undvika de exekutiva åtgärder som annars kan komma i fråga. Redan vetskapen om att kronofogdemyndigheten har möjlighet att göra en utmätningsförrättning är av stor betydelse i sammanhanget. Gäldenären kan vidare vilja undvika försäljning av utmätt egendom eller att lönen tas i anspråk genom införsel eller löneutmätning.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att beslutsfunktionen i fråga om uppskov liksom hittills skall ankomma på kronofogdemyndigheten. En uttrycklig bestämmelse om kronofogdemyndighetens behörighet bör meddelas.

6.6 Förutsättningar och villkor

Utgångspunkten när man reglerar förutsättningarna och villkoren för uppskov bör vara att ett uppskov skall kunna medges bara om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande. Samma krav bör alltså ställas som för antagande av ackordsförslag (jämför avsnitt 9.4). Innebörden av detta krav är att de ekonomiska -- det allmännas fiskaliska intresse -- i synpunkterna princip skall vara avgörande vid bedömningen. Om gäldenären _erbjuder sig att betala skulden genom avbetalningar har kronofogdemyndigheten således att jämföra detta alternativ

F 5 F m.m. Uppskov 297

med vad som kan tänkas flyta in genom t.ex. eller utmätning konkurs (jämför angående ackord prop. 1965:160 s. 53, 62 och 63 samt avsnitt 9.4).

En faktor som kronofogdemyndigheten måste beakta i sin bedömning är den tid som kan beräknas förflyta till dess betalning erhålls. Tiden är sålunda alltid av betydelse för beräkning av det allmännas ränteförluster. Det är i sammanhanget att märka att det ibland kan vara fördelaktigare att genom uppskov bereda gäldenären tillfälle att själv sälja vissa tillgångar än att utmäta dessa. Förfarandet med utmätning och efterföljande exekutiv försäljning är ju ganska tidskrävande. Dessutom tar det i anspråk resurser som kan användas bättre på annat håll. Men kronofogdemyndigheten måste naturligtvis försäkra sig om att gäldenären verkligen kommer att använda försäljningslikviden för betalning av skatteskulden.

I enlighet med den tillämpning som har utvecklats på ackordsområdet bör samhällsekonomiska intressen kunna vägas in i bedömningen. bör således -- som Kronofogdemyndigheten precis i -- ha dag möjlighet att gå med på ett längre uppskov än normalt om det är motiverat av t.ex. sysselsättningshänsyn (jämför avsnitt 5.2.1). Uppskov som med hänsyn till sin längd har karaktären av ackord bör emellertid inte förekomma. Ett ackord innebär typiskt sett att de berörda fordringarna reduceras till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet. Undantagsvis förekommer emellertid också ackord som enbart avser betalningsuppskov (prolongation eller moratorium, se SOU 1968:41 s. 50). När det är fråga om mycket långa uppskovstider skall prövningen alltså ske enligt ackordsreglerna.

Med en regel som innebär att uppskov får medges om det anses fördelaktigt vid en jämförelse med vad det allmänna kan er-

m.m. 298 Uppskov

hålla ett exekutivt förfarande torde huvuddelen av de genom

fall där bör komma i fråga vara täckt. Ytterligare uppskov

bör således -- i fall finns emellertid. Korta uppskov några

-- kunna medges av sociala skäl. fråga om fysiska personer

Det är här att en gäldenär behöver skjuta på någon vanliga

eller avbetalningsposter för att klara tillfälliga några

och Utgifterna kan utgifter som bedöms rimliga angelägna.

t.ex. avse eller inköp i samband med en julhelg. nya glasögon

bör också kunna komma i fråga av Undantagsvis längre uppskov

bör t.ex. i ömmande fall sociala skäl. Kronofogdemyndigheten

en om det behövs ha möjlighet att medge lång avbetalningsplan

exekutiv av gäldenärens bostadsför att undvika försäljning

som gör att gäldenären inte kan fastighet. De svårigheter

emellertid vara av övergående natur. Är svårigbetala måste

att de kan förväntas bli bestående skall heterna sådana

inte bevilja uppskov utan i stället kronofogdemyndigheten

om det förutsättningar för eftergift (se pröva föreligger

Det bör fordras att de sociala skälen föreligavsnitt 9.4).

fall. Behovet av uppskov skall alltså ger i varje särskilt

JO:s ämbetsberättelse 1963 prövas individuellt (jämför

s. 14).

från tillämpningen visar att kronofogdemyndighe- Erfarenheter

behöver kunna uppskov i avvaktan ten dessutom gå med på korta

till eller en ansökan om anstånd med betalningen inges på att

Sådana ansökav skatte- eller avgiftsmyndigheten. prövas av kronofogdemyndighetens inningar föranleds många gånger

är det först vid kontakten med drivningsåtgärder. Ibland

som gäldenären får vetskap om möjlighe-

kronofogdemyndigheten

ten till anstånd.

-- i med En liknande situation är den när gäldenären regel

-- att skatte- eller avgiftsstöd av en ny deklaration begär

Det kan t.ex. gälla jämkning av beslutet skall omprövas.

m.m. Uppskov 299

preliminär B-skatt enligt 45 § 1 mom. UBL eller av omprövning fastställd skatt enligt 33 § ML eller 4 kap. 3 § LPP. Här saknas möjligheten till anstånd. I dessa fall bör kronofogdemyndigheten därför kunna bevilja uppskov i avvaktan på att begäran om omprövning av skatt inges eller prövas.

Med hänsyn till det anförda föreslår om utredningen regler att uppskov får medges, om det anses i fördelaktigt jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande, om det är påkallat av sociala skäl med till hänsyn gäldenärens personliga förhållanden eller i avvaktan på att en ansökan om anstånd med betalning eller om omprövbegäran ning av skatt eller avgift inges till eller av länsprövas skattemyndigheten eller annan myndighet.

Gäldenären skall inte ha någon obetingad rätt till uppskov, inte ens i det sistnämnda fallet. Det är t.ex. givet, att uppskov inte skall beviljas om gäldenären gör ansökan om anstånd uppenbarligen enbart med syfte att fördröja eventuella indrivningsåtgärder.

En förutsättning för uppskov är att kronofogdemyndigheten gör en omsorgsfull utredning i varje uppskovsärende. Den närmare omfattningen av denna utredning måste bestämmas med hänsyn till sakens beskaffenhet i det enskilda fallet. Utredningsinsatserna får alltså avvägas mot sådana faktorer som fordringens storlek och den tid som uppskovet skall avse.

Någon särskild regel om den utredning som skall föregå prövningen av en fråga om uppskov torde inte behövas. Vad det här gäller är den gäldenärsutredning som SIU redan tidigare (avsnitt 5.2.4) har föreslagit en författningsbestämmelse om. I detta sammanhang är det emellertid vissa slags som uppgifter är av särskilt intresse. vad som åsyftas är förfallna, men

300 m.m. i

Uppskov

obetalda skatter och som ännu inte har restförts. I avgifter 5.2.4 har framhållits att uppgifter om sådana skulder avsnitt är av i samma betydelse för kronofogdemyndighetens princip om restförda belopp. Det torde emelprövning som uppgifter inte vara att kronofogdemyndigheten förbiser lertid ovanligt dessa Det bör därför föreskrivas att att inhämta uppgifter. vid av fråga om uppskov skall kronofogdemyndigheten prövning ha tillgång till uppgifter om och i vilken mån gäldenären även för annan fordran som förfallit till betalstår i skuld inte har Undantag bör ning men för vilken indrivning begärts. för fall där uppskovet avser mindre belopp dock kunna göras korta tider eller det i annat fall framstår som obehöveller att ha tillgång till dessa uppgifter. ligt

att skall avse alla ford- Det kan inte krävas utredningen bli aktuella för indrivning. De ringar som teoretiskt kan måste emellertid alltid undersökas. viktigaste medelsslagen i första hand om väntad kvarstående Här åsyftas uppgifter är -- som framgått av avsnitt 4.2.3 skatt. Sådana uppgifter -- terminallätt tillgängliga genom kronofogdemyndigheternas åtkomst till det centrala skatteregistret. Andra medelsslag bör omfattas av utredningen är preliminär som regelmässigt skatt enligt uppbördslagen. I fråga B-skatt och tillkommande som är näringsidkare bör också arbetsgivaravom gäldenärer mervärdeskatt i utredningen. Dessa uppgifter gifter och ingå för närvarande inte få fram på sina kan kronofogdemyndigheten måste således göra en egna dataterminaler. Här myndigheten eller länsskatteförfrågan hos den lokala skattemyndigheten också om detta i avsnitt 4.2.3). Hur myndigheten (se närmare skall bedrivas i övrigt får bedömas från långt utredningen fall till fall.

kravet inte bör gälla uppskov som beviljas Att på utredning eller under en kort tid är beträffande ett mindre belopp

L

SOU 1987310 Uppskov m.m. 301

motiverat av resursskäl. Denna undantagsregel är avsedd att tillämpas t.ex. i fall där det restförda beloppet endast uppgår till några tusental kronor eller uppskovet inte avser mer än ett par månaders tid.

När det gäller tiden för uppskov är det i och för sig möjligt att i en författning lägga fast vissa ramar inom vilka kronofogdemyndigheten måste hålla sig. Bestämmelser av det här slaget finns i fråga om anstånd (se t.ex. 48 § 1 mom. andra stycket UBL). Utredningen har emellertid avvisat tanken på sådana tidsramar. Det främsta skälet härför är att uppskov kommer i fråga under mycket skiftande förhållanden. Att i en författning skilja på de olika fallen och låta dem följa särskilda regler är mindre lämpligt. En bestämmelse i ämnet skulle därför behöva bli allmänt hållen. Därmed skulle den antagligen inte få någon större praktisk betydelse.

Det bör inte heller uppställas några särskilda formkrav för beslut om uppskov. I många fall är det tillräckligt att ett sådant beslut meddelas muntligt och dokumenteras genom registreringen i utsökningsregistret (jämför 6 § 4 utsökningsregisterlagen som i utredningens förslag till ändring i nämnda lag motsvarar 6 § 5). Vid registreringen bör anges den dag då uppskovet går ut. Detta är en förutsättning för den maskinella bevakningen av t.ex. avbetalningsplaner (jämför utredningens betänkande Ds Fi 1983:4 s. 21 f). Om uppskov beviljas i avvaktan på att en ansökan om anstånd med betalningen inges eller prövas får kronofogdemyndigheten uppskatta lämplig tidpunkt för kontroll av uppskovet och registrera den tidpunkten i systemet.

Några särskilda formkrav skall alltså inte uppställas för uppskovsbeslut. En annan sak är att underlaget för ett sådant beslut alltid bör bevaras genom exempelvis minnesanteckningar

302 Uppskov m.m.

i akten. Detta är viktigt för uppföljningen av målet. Om är mer -- såsom t.ex. vid ett uppskovsfrågan komplicerad avbetalningsmedgivande som är förenat med olika villkor eller i avser invecklade förhållanden -- bör beslutet dock övrigt ges skriftlig form. Detsamma gäller om uppskovet rör betydande belopp eller av annat skäl kan bedömas vara av särskild betydelse för gäldenären. Beslut om uppskov i samband med tagande av säkerhet bör också alltid vara skriftliga. I sammanhanget kan nämnas att det bara är skriftliga beslut som medför förlängning av preskriptionstiden (6 § skattepreskriptionslagen). Det kan vidare tilläggas att RSV har upprättat en blankett för ändamålet.

I det här sammanhanget vill utredningen behandla ett särskilt problem i tillämpningen. Det är frågan om kronofogdemyndigheten har rätt att betinga det allmänna ränta i samband med uppskov. Det förekommer således på sina håll att näringsidkare utan författningsstöd påförs ränta vid avbetalningsöverenskommelser. Räntan debiteras först i samband med att den betalas. Om näringsidkaren försätts i konkurs bevakas inte någon ränta i konkursen. Förfarandet med ränta har godtagits av JK (beslut 1984-06-13, dnr 46-84-21) främst med hänvisning till att förfarandet får anses ligga i linje med grundtankarna bakom den lagstiftning som under senare år skett för att stärka statens ställning som borgenär vid uppbörd och indrivning. Den uppfattning om gällande rätt som JK:s beslut ger uttryck för är dock enligt utredningens uppfattning felaktig. Skälet härför är i korthet att systemet med restavgift torde exklusivt reglera frågan om räntegottgörelse för det allmänna (jämför NJA 1977 s. 812).

SIU har inte resurser att ta itu med räntefrågan i det här sammanhanget. Till utredningens återstående arbetsuppgifter hör en översyn av restavgiftssystemet och att därvid överväga

i

i

F

1987:10 m.m. 301

;om Uppskov

en övergång från en fast till en rörlig restavgift. Det finns i det sammanhanget anledning att pröva om inte en förhöjd restavgift bör utgå efter viss tid från förfallodagen och också överväga om kronofogdemyndigheten utöver en sådan avgift i Vissa fall bör få ta ut ränta (se Dir 1980:89 s. 8 och prop. 1982/83:53 s. 13).

Den reglering som nu föreslås ökar kraven på kompetens hos de befattningshavare som handlägger uppskovsfrågor. Detta är något som RSV måste beakta i sin utbildningsverksamhet. För kronofogdemyndighetens del kan de ökade kraven utgöra skäl för en översyn av beslutsordningen. Det är i beslutsordningen som det fastställs i vilken omfattning uppskovsfrågor får prövas av andra befattningshavare än myndighetens chef. Utredningen vill understryka vikten av att prövningen förbehålls befattningshavare med tillräcklig utbildning, erfarenhet och skicklighet. Detta är avgörande för att tillämpningen av uppskovsinstitutet skall kunna hållas på den önskade nivån.

Avslutningsvis kan nämnas att förslagen i detta avsnitt står i god överensstämmelse med den vägledning för betalningsuppgörelser som RSV har gett ut i mars 1986. RSV:s dokument har utgjort utgångspunkt för en ganska omfattande utbildning som på verkets initiativ genomförts under våren 1986 vid i stort sett samtliga kronofogdemyndigheter i landet.

6.7 Innebörden av ett uppskovsbeslut

Ett beslut -om uppskov med betalningen innebär som tidigare har -- att inte behöver förrän framgått fordringen erläggas en senare dag. Att uppskov har beviljats hindrar emellertid inte kronofogdemyndigheten från att vidta indrivningsåtgärder om det finns anledning till det. Någon bundenhet av civil-

304 m.m. sou 1987:10 Uppskov

rättslig art uppkommer således inte genom t.ex. en överenskommelse om avbetalning (jämför NJA 1959 s. 238). JO har dock i flera framhållit att kronofogdemyndigheten inte avgöranden och utan särskild anledning bör gå ifrån en sådan ensidigt överenskommelse (se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1982/83

s. 354).

Att kronofogdemyndigheten kan gå ifrån sitt avbetalningsmedden överenskomna är givande om gäldenären inte följer planen En annan vanlig situation då det finns anledning självklart. att låta ett förfalla är den att gäldenären underlåuppskov ter att betala löpande skatter och avgifter.

Utredningen anser att det bör framgå av författningstexten att uppskov omedelbart får återkallas om löpande beviljat skatter eller avgifter inte betalas allteftersom de förfaller eller om det i annat fall förekommer anledning till det. bör inte vara skyldig att dokumentera Kronofogdemyndigheten ett återkallelsebeslut. Detta måste dock alltid komma till uttryck genom att uppskovsmarkeringen i utsökningsregistret tas bort. bör inte heller vara skyldig Kronofogdemyndigheten att särskilt underrätta om beslutet. När ett uppgäldenären skov har återkallats får vetskap om detta genom de gäldenären som vidtar med anledning av åtgärder kronofogdemyndigheten återkallelsen. På det sättet det för närvarande när fungerar trots mottagen säkerhet vidtar indrivkronofogdemyndigheten 3 § andra stycket säkerhetslagen) och ningsåtgärd (jämför avsaknaden av särskilda underrättelser har inte mött någon

kritik.

enligt avräkningslagen skall i normalfallet göras Avräkning även mot för vilka kronofogdemyndigheten har befordringar Detta har inte ansetts påkalla någon särskild viljat uppskov. bestämmelse i (prop. 1984/85:lO8 s. 49). I avräkningslagen

i L

i sou 1987:10 Uppskov m.m. 305

anslutning till den reglering som nu i övrigt föreslås beträffande uppskovsinstitutet anser utredningen det dock motiverat med en bestämmelse som innebär att uppskov inte utgör hinder mot avräkning (jämför 51 § andra stycket UBL angående anstånd). Med avräkning förstås för övrigt här inte bara reglerna om avräkning i avräkningslagen utan också dem i 68 § UBL och andra medelsslagsförfattningar.

6.8 Säkerhet

Möjligheten att ta säkerhet under indrivningen infördes så sent som 1979, då säkerhetslagen trädde i kraft. Syftet med lagen var att underlätta för kronofogdemyndigheterna att fullgöra sin uppgift effektivt, men samtidigt till minsta skada för den skattskyldige (prop. 1978/79:28 s. 127).

De allmänna erfarenheterna från tillämpningen av säkerhetslagen är goda. I ett avseende har dock framförts önskemål om förändringar av lagen. För närvarande är rätten att ta säkerhet begränsad till fordringar som har överlämnats för indrivning. Detsamma gäller behörigheten att besluta om uppskov. Från kronofogdehåll har det hävdats att man ibland behöver kunna ta säkerhet och bevilja uppskov också för fordringar som framdeles kan komma att restföras.

Den här frågan behandlades redan i samband med säkerhetslagens tillkomst 1978/79:28 s. 129). Det skulle -- (prop. vad som uttalades i förarbetena -- bli om fordenligt fråga ringar som inte ens har uppkommit, fordringar som har uppkommit, men inte debiterats eller fordringar som har uppkommit och debiterats, men inte förfallit till betalning. Förfallna, men till kronofogdemyndigheten ännu inte överlämnade fordringar är inte omnämnda i sammanhanget. Föredraganden anförde att en ordning som medger kronofogdemyndigheten rätt att ta

306 Uppskov m.m. SOU l987:l0i

säkerhet också i de omnämnda situationerna är fullt tänkbar. Han ansåg det emellertid oklart vilka återverkningar en sådan ordning skulle få på den ordinarie uppbörden. Av den anledningen kom lagen att begränsas till att gälla endast fordringar som inte har betalats i föreskriven ordning.

Frågan om säkerhet för ännu inte restförda skatter har vidare behandlats av JO (JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 343; jämför avsnitt 2.2.4). I beslutet konstaterar JO att säkerhet för sådana fordringar enligt nuvarande lagstiftning kan tas emot endast under förutsättning att kronofogdemyndigheten först utverkar ett beslut om betalningssäkring enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter m.m. (betalningssäkringslagen). Den kronofogdemyndighet som ärendet avser anför i sitt yttrande till JO att det är opraktiskt att ta omvägen över betalningssäkringslagen i fall där gäldenären samtycker till att ställa säkerhet. JO håller med om detta och förordar i likhet med kronofogdemyndigheten en närmare utredning av frågan om säkerhetslagen kan utvidgas till att gälla även skatter som inte har lämnats över för indrivning.

Utredningen delar uppfattningen att något nu bör göras i denna fråga. Som det är i dag får kronofogdemyndigheten då och då erbjudanden om säkerheter som man måste tacka nej till. Detta kan naturligtvis leda till förluster för det allmänna. Att man i dessa fall normalt inte sätter i gång den ganska omständliga proceduren med betalningssäkring är förklarligt.

I ett län har saken lösts så att länsstyrelsen (länsskattegenom ett särskilt förordnande bemyndigat kronomyndigheten) att pröva och ta emot säkerhet för debiterafogdemyndigheten de skatter som ännu inte har lämnats för indrivning. Till

Uppskov m.m. 307

grund för bemyndigandet torde ligga uppfattningen att länsstyrelsens borgenärsfunktion innefattade en rätt att ta säkerhet beträffande fordringar som är föremål för uppbörd. Denna uppfattning torde stödja sig på 8 och 9 §§ i den från utgången av 1986 upphävda länsstyrelseinstruktionen (1971: 460). Utredningen återkommer till den närmare innebörden av dessa bestämmelser i avsnitt 8.5.

Om kronofogdemyndigheten får ta emot säkerhet också för andra än till myndigheten överlämnade fordringar förbättras alltså förutsättningarna för ett gott indrivningsresultat. Dessutom underlättas den praktiska hanteringen av målen. I dag måste kronofogdemyndigheten göra om hela proceduren med säkerhetstagandet när en fordran som inte får tas med i den ursprungliga överenskommelsen med gäldenären så småningom restförs. Med nya regler kan det arbetsmomentet falla bort.

Frågan är emellertid hur långt man bör gå i det här avseendet. Skall få ta säkerhet -- och bevilkronofogdemyndigheten -- redan innan en fordran har förfallit till beja uppskov talning? Utredningens uppfattning är att man inte bör gå så långt. Anledningen härtill är konsekvenserna för uppbördsförfarandet. Kronofogdemyndighetens beslut skulle ju innebära att fordringen inte behövde betalas på uppbörd, utan först sedan den hade restförts. Och en sådan ordning står i strid med det övergripande målet för indrivningsverksamheten, nämligen att skattesystemet skall fungera på avsett sätt och att strävandena i enlighet härmed skall vara att så långt som möjligt undvika restföringar (se avsnitt 5.2.1).

Övervägandena bör alltså begränsas till fordringar som är förfallna till betalning. Den lösning som har diskuterats i andra sammanhang är att utvidga säkerhetslagens tillämpningsområde till att avse även fordringar som ännu inte har läm-

308 Uppskov m.m. sou 19a7:10i

nats över för indrivning. Ett annat sätt att lösa saken är att knyta an till en rutin som har behandlats i avsnittet om åtgärder för att överbrygga tidsglappet mellan debitering, uppbörd och indrivning (4.3.2). Vad utredningen åsyftar är förfarandet med att lämna över ett belopp för indrivning utan att avvakta ordinarie restföring. I de fall gäldenären erbjuder säkerhet för en förfallen men ännu inte restförd fordran skulle kronofogdemyndigheten alltså initiera skatte- eller avgiftsmyndigheten att omedelbart lämna över fordringen för indrivning.

Från principiella utgångspunkter är den sistnämnda lösningen att föredra. En utvidgning av säkerhetslagens tillämpningsområde går nämligen inte ihop med principen om restföringen som grundläggande skiljelinje mellan skatteförvaltningens och exekutionsväsendets verksamhetsområde.

I den här frågan anser utredningen emellertid att de praktiska skall få avgöra. Och då leder övervägandena till hänsynen den motsatta slutsatsen. Även om det går att skapa smidiga restföringsrutiner blir handläggningen ganska tungrodd om man på att målen skall lämnas över för indrivning. Först bygger måste kronofogdemyndigheten ta kontakt med skattemyndigheten angående fordringen. Skattemyndighetens första uppgift blir att kontrollera att fordringen fortfarande är obetald. Den kontrollen kan kompliceras av bl.a. datatekniska rutiner och pågående påminnelseförfarande. Därefter skall en särskild indrivningsansökan framställas och sändas över till kronofogdemyndigheten. Under den tid som detta tar kan säkerhetstägandet inte slutföras. Om man i stället väljer lösningen med en utvidgning av säkerhetslagens tillämpningsområde undviks alla byråkratiska dröjsmål.

i I P 1987:10 m.m. 309

[sou Uppskov

Utredningen föreslår således att kronofogdemyndigheten får rätt att ta säkerhet inte bara för skatter och avgifter som har överlämnats för indrivning utan också för sådana som inte har överlämnats under förutsättning att de är förfallna till betalning.

En utvidgning av säkerhetslagen på nu föreslaget sätt innebär att kronofogdemyndigheten i dessa fall får besluta om uppskov också beträffande förfallna, men ännu inte restförda fordringar. En naturlig fråga i det sammanhanget är om kronofogdemyndigheten skall få besluta om uppskov beträffande sådana fordringar också i fall då säkerhet inte ställs. När den frågan övervägs bör man enligt utredningens uppfattning bl.a. beakta de krav som tidigare har ställts på kronofogdemyndighetens utredning inför ett uppskovsbeslut. I avsnitt 6.6 har således föreslagits en bestämmelse om att kronofogdemyndigheten vid prövning av fråga om uppskov i regel skall ha tillgång till uppgifter om gäldenärens skuldbild på skatte- och avgiftsområdena. Detta kommer självklart att leda till att kronofogdemyndigheten i sina förhandlingar med gäldenären för en diskussion också om betalningen av de förfallna men ännu inte restförda beloppen. Mot den bakgrunden bör kronofogdemyndigheten alltid ha möjlighet att låta ett beslut om uppskov utvidgas till att avse även dessa fordringar. Även de tidigare berörda praktiska skälen talar härför. Utredningens författningsförslag (se 6 § IL) har utformats i överensstämmelse härmed.

Det bör åligga kronofogdemyndigheten att underrätta den uppdragsgivande myndigheten i nu berörda fall. Utredningen föreslår att det skall ankomma på RSV att meddela närmare föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (se 26 § IF).

310 Uppskov m.m. sou 1987:10*

I samband med uppskov beträffande fordran för vilken indrivning inte har begärts bör kronofogdemyndigheten informera gäldenären om att denne kan bortse från eventuella betalningspåminnelser rörande fordringen. Det bör alltså inte nödvändigtvis krävas att fordringarna undantas från den uppdragsgivande myndighetens påminnelseförfarande.

Uppgifter om säkerheter som har tagits emot av kronofogdemyndigheten samt om avbetalningsplaner och andra uppskov registreras i utsökningsregistret. Utsökningsregistret förses också med uppgifter om säkerheter som har ställts hos länsskattemyndigheten i samband med beslut om anstånd. I sammanhanget kan erinras att alla länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter numera har rätt att få terminalåtkomst till bl.a. dessa uppgifter i utsökningsregistret (8 § utsökningsregisterlagen: jämför avsnitt 4.2.2).

6.9 Avgränsning mot anståndsinstitutet m.m.

Som tidigare framgått (avsnitt 6.2) är kronofogdemyndighetens och skattemyndigheternas aktiviteter på uppskovs« respektive anståndsområdena mycket näraliggande. Aktiviteterna har emellertid utvecklats utan att man tillräckligt har beaktat behovet av samordning. Det är därför angeläget att så långt som möjligt göra en avgränsning av uppskov mot anstånd.

Helst borde naturligtvis uppskovs- och anståndsinstituten vara helt åtskilda i fråga om förutsättningar och villkor m.m. En sådan ordning torde utan större svårigheter kunna genomföras i fråga om taxeringsbesvär och liknande (49 § För dessa fall kan t.ex. -- som redan har UBL). utredningen -- att får beviljas i avvaktan på föreslagit stadgas uppskov att en ansökan om anstånd inges eller prövas. Men när det gäller nedsatt betalningsförmåga är saken mera komplicerad

Uppskov m.m. 311

(48 § UBL). Att man här måste ha möjligheten till uppskov är självklart. Anståndsmöjligheten kan knappast heller tas bort. Den skattskyldige bör kunna ansöka om och beviljas anstånd före förfallodagen. Fr.o.m 1987 gäller för övrigt att en skattskyldig som före förfallodagen har beviljats anstånd med betalningen av B- eller K-skatt slipper restföring så länge anståndstiden inte har gått ut (jämför prop. 1978/79:l61 s. 90).

De nu berörda svårigheterna går enligt utredningens uppfattning inte att klara utan en översyn av anståndsreglerna i 48 § UBL. För närvarande är dessa regler både oöverskådliga och svårtillgängliga. En sådan översyn ligger emellertid utom ramen för utredningens uppdrag. I sammanhanget kan nämnas att skatteförenklingskommittên har pekat på en rad brister i systemet med anstånd enligt 49 § UBL och förordat en förändring i detta system enligt vissa angivna linjer (SOU 1985:42 s. 148 ff). Frågan bereds för närvarande inom finansdepartementet (dec. 1986).

I förevarande sammanhang får således godtas att förutsättningarna för uppskov och anstånd i någon mån kan sammanfalla enligt utredningens förslag. I jämförelse med dagens situation med ett oreglerat uppskovsinstitut innebär förslaget dock en klar förbättring. Kollisionsfallen bör för övrigt kunna motverkas om RSV i sin utbildningsverksamhet för kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas personal belyser de nu diskuterade problemen med att instituten delvis lappar över varandra.

Utredningen har nyss föreslagit att kronofogdemyndigheten skall underrätta den uppdragsgivande myndigheten när uppskov medges beträffande en fordran som inte har överlämnats för indrivning. Men även i övrigt är det ibland av betydelse för

312 Uppskov m.m.

den uppdragsgivande myndigheten att känna till uppskov som har meddelats av kronofogdemyndigheten. Skattemyndigheternas tillgång till uppgifter om uppskov har tidigare varit dålig. Det fanns inga rutiner för hur skattemyndigheten skulle skaffa sig sådana uppgifter. I regel lär uppgifterna ha hämtats in genom telefonförfrågningar i varje särskilt fall, ett förfarande som självklart är ganska tungrott. Saken har dock nu fått sin lösning genom utsökningsregisterlagen (1986:617). denna har -- som av avsnitt 6.8 Enligt lag nämligen framgått -- både och den lokala länsskattemyndigheten skattemyndigheten, med viss begränsning som saknar betydelse här, rätt att få terminalåtkomst till samtliga uppgifter i utsökningsregistret. Något behov av att förse skattemyndigheterna med uppgifter om avslagna ansökningar om uppskov torde inte finnas.

OU 1987:10

7 BETALNINGSSKYLDIGHET FÖR TREDJE MAN

7.1 Bakgrund

Vid indrivning av skatter och kan avgifter betalningsanspråk i vissa fall riktas även mot annan än den som är skatt- eller avgiftsskyldig, dvs. mot man. tredje Regler om betalningsskyldighet för tredje man finns av flera I avsnitt slag. 2.2.6 har en redogörelse lämnats för de materiella

dels reg-

lerna om företrädaransvar, associationsrättsligt ansvar och makeansvar och dels hur staten gör ansvaret gällande.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS) har i det tidigare nämnda betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatteansvar, föreslagit långtgående ändringar i om reglerna tredje mans ansvar för skatt. skall ansvar Enligt förslaget för företrädare för juridisk person (skatteansvar) kunna fastställas beträffande praktiskt alla skatter och taget avgifter. Utöver företrädarfallen skall skatteansvar under vissa förutsättningar också kunna fastställas bl.a. för den som har förvärvat en rörelse med skatteskulder eller hyrt ut egendom som har använts i en verksamhet där det uppkommit skatteskulder. Förslaget innehåller vidare om hur nya regler betalningsansvaret för tredje man skall utredas och fastställas. I princip berörs inte de associationsrättsliga reglerna om tredjemansansvar och inte heller reglerna om makeansvar.

314 för tredje man soU Betalningsskyldighet 1987:10»

till lag om skatteansvar är f.n. efter remissbe- Förslaget handling under beredning i finansdepartementet. Åtskilliga remissinstanser har riktat hård kritik mot förslaget och det är att det måste arbetas om kraftigt om det skall uppenbart kunna till för Detta är ett tidsläggas grund lagstiftning. arbete och då SIU har inhämtat att arbetet inte har ödande särskilt utredningen i sina överväfortskridit långt, utgår att nuvarande bestämmelser kommer att gälla under ganden från avsevärd tid framåt.

vidare i sitt slutbetänkande (SOU 1986:39) Skatteut- USS har bl.a. föreslagit att de bestämmelser om utredning redningar för beskattning som i dag finns i olika skatteförfattningar skall enligt förslaget vara samlas i en särskild lag. Lagen också vid för fastställelse av betaltillämplig utredning för man. Den är dock inte avsedd att ningsskyldighet tredje tillämpas vid utredning hos kronofogdemyndigheten.

Ju 1983:5) Myndigheternas bevak- Departementspromemorian (Ds rätt innehåller bl.a. förslag till ändrade ning av statens Till förslagen i regler om myndigheternas processbehörighet. återkommer SIU i avsnitt 7.6. promemorian

nämnas att rådet i promemo- Slutligen kan brottsförebyggande Åtgärder mot det likvida rian (BRÅ PM 1983:6) Uppbördsbrott bestämmelser om straffansvar vid fusket bl.a. har föreslagit bristande betalning av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. skulle därmed med källskatt, för Medelsslagen jämställas det redan finns bestämmelser om straff vilket medelsslag ju vid bristande betalning. Bestämmelserna om betalningsbrottet tas in i skattebrottslagen. Om förskulle enligt förslaget kan förutsättningarna för såväl utomprocesslaget genomförs suell som verksamhet i fråga om betalningsskylprocessuell man ändras avsevärt. Förslaget bereds f.n. dighet för tredje

OU 1987:10 för man 315 Betalningsskyldighet tredje

efter remissbehandling i finansdepartementet. remissin- Många stanser har varit kritiska mot förslaget såvitt betalgäller ningsbrottet och den fortsatta beredningen kan väntas ta avsevärd tid i anspråk. SIU utgår därför i sina överväganden från att det finns bestämmelser om straffansvar vid bristande betalning bara i fråga om källskatt.

Myndigheternas verksamhet för att i förekommande fall utreda och fastställa betalningsskyldighet för tredje man har uppmärksammats mycket i de senaste årens debatt inom skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Debatten har främst kommit att gälla vilken myndighet, eller vilken kategori tjänstemän, som i olika situationer skall bevaka statens rätt.

För SIU står effektiviteten i statens borgenärsfunktion i centrum för intresset. Frågan hur staten gör tredje mans betalningsskyldighet gällande är otvivelaktigt av betydelse från effektivitetssynpunkt. Vad saken närmare bestämt gäller är

o hur och i vilket skede betalningsskyldigheten skall aktualiseras,

o vilken utredning som behövs för att få betalningsskyldigheten fastställd samt

o processbehörighet och processföring beträffande betalningsskyldighet för tredje man.

Övervägandena i nu angivna delar gäller framför allt 77 a § UBL och därmed jämställda lagrum (företrädaransvaret) och 13 kap. 2 § fjärde stycket ABL. Övriga bestämmelser om betalningsansvar i ABL och EFL samt reglerna i GB om makeansvar

för man 316 Betalningsskyldighet tredje

också hit men åtminstone för närvarande i praktihör spelar ken en liten roll.

behandlar de nu angivna frågorna i avsnitten Utredningen tar emellertid till sär- 7.4-7.6. Dessförinnan utredningen skild behandling upp dels frågan hur betalningsskyldigheten i ett skall fastställas beträfför en bolagsman handelsbolag skatter och (7.2) och frågan om fast-

fande avgifter dels

när det makeansvar enligt 77 b § ställelseförfarandet gäller UBL (7.3.).

för en bolagsman i ett 7.2 Betalningsskyldigheten handelsbolag

av 2.2.6 svarar en bolagsman i ett handelsbolag som framgår med för alla dess förpliktelser. En exesolidariskt bolaget mot kan emellertid inte verkställas mot kutionstitel bolaget

bolagsmannen.

rekommenderade förfarandet att länssty- Det av RSV tidigare vid fastställelse av ett handelsbolags mervärdeskatt relsen också har, som likaleskall låta beslutet gälla bolagsmännen av sedan det i ett fall underdes framgår 2.2.6, frångåtts (JK). I samband härmed har JK i en känts av justitiekanslern till den 9 november 1979 fäst uppmärkskrivelse regeringen samheten behovet av att lagstiftningsvägen ge beskattpå att i vissa enklare fall skapa en ningsmyndighet befogenhet exekutionsurkund mot enskild bolagsman för bolaget påförd mervärdeskatt dnr RE 6317/79). RSV har (finansdepartementets därefter i en skrivelse den 8 november 1983 till statsrådet

och chefen för finansdepartementet begärt författningsändsom skulle göra det möjligt för beskattningsmyndigheringar en exekutionstitel mot bolagsman i fråga om ten att skapa mervärdeskatt och som har påförts ett handelsbolag punktskatt

SOU l987:l0 Betalningsskyldighet för tredje man 317

(finansdepartementets dnr RE 6468/83). I en promemoria som bilagts har verket lämnat ett till av förslag utformning bestämmelserna.

Både JK:s och RSV:s skrivelser har överlämnats till SIU för att övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Vad saken gäller är alltså bara hur krav ett på handelsbolags skatt -- i första hand -mervärdeskatt skall göras gällande mot en bolagsman så att det i en utmynnar exekutionstitel som vid bristande betalning kan verkställas mot bolagsmannen. Någon tvekan om att bolagsmannen 2 kap. 20 enligt § HBL är betalningsskyldig för skatten solidariskt med råder bolaget inte.

Frågan om hur förfarandet skall gestalta är inte sig reglerad i lag. Inte heller finns det i förarbetena till ML eller HBL några uttalanden som anger hur lagstiftaren har tänkt sig förfarandet. I sammanhanget kan nämnas att föredraganden visserligen i propositionen med förslag till HBL har uttalat att en borgenär måste processa och skaffa en dom för att sig få exekution mot bolagsmannen s. (prop. 1979/80:l43 122). Uttalandet gäller emellertid i allmänhet och rör borgenärer frågan vilken verkan en dom mot bolaget har mot en bolagsman. Det kan därför inte åberopas till stöd för uppfattningen att beskattningsmyndigheten (länsskattemyndigheten) inte skulle kunna skapa en exekutionstitel mot i bolagsmannen. all synnerhet inte som RSV och en i länsstyrelse lagstiftningsärendet anmält att ett sådant förfarande var gängse (samma prop. bilagedelen s. 68 ff). I RSV:s nyss nämnda har promemoria uttalandet getts en motsatt tolkning. Under av åberopande bl.a. detta uttalande i där propositionen sägs nämligen att det är klart att JK:s ståndpunkt, som alltså innebar ett underkännande av det nu aktuella förfarandet, står i överens-

318 för tredje man Betalningsskyldighet

stämmelse med bestämmelserna i ML och HBL (PM 1983-11-08, s.

1 f).

av stöd i eller förarbeten får frågan om för- I avsaknad lag det sätt som bäst kan antas stämma övefarandet avgöras på rens med för ML och HBL. Härvid måste man tillse grunderna krav rättssäkerhet för bolagsmannen blir tillatt rimliga på Det innebär främst att en bolagsman måste kunna få godosedda. eventuella invändningar mot ett krav på mervärdeskatt prövade från sätt. Att det är på ett rättslig synpunkt godtagbart som skall ta initiativet till ett krav länsskattemyndigheten klart. Men kan denna fastställa fordringen mot är myndighet och kan beslut överklagas till en bolagsmannen myndighetens länsrätt -- med hos en kammarrätt och regeringsöverprövning -- eller måste nöja sig med att rätten länsskattemyndigheten se till att talan väcks vid en efter utebliven betalning -- hos en hovrätt och högsta domtingsrätt med överprövning stolen? Det kan nämnas att tingsrätten enligt 10 kap. 17 §

är att en tvist som inte skall rättegångsbalken behörig pröva än domstol eller av särskild domtas upp av annan myndighet eller av viss domstol som enligt lag eller författning stol att tvisten. Detta innebär beträffande är ensam behörig pröva fallet att är behörig trots att det nu aktuella tingsrätten men bara om inte länsskattemyndigheten kan fråga är om skatt

uppdebitera skatten hos bolagsmannen.

anser för sin del att det inte går att ställa upp Utredningen för hur olika frågor om tredje mans betalningsnågon princip för skatter och skall prövas. De olika skyldighet avgifter skiljer sig inbördes så mycket fallen av betalningsskyldighet att en dem emellan ter sig tämligen meningslös. jämförelse helt olika till grund för Sålunda ligger t.ex. överväganden för en bolagsman enligt 2 kap. 20 § betalningsskyldigheten för en företrädare enligt 48 a § ML. Det HBL och motsvarande

Betalningsskyldighet för tredje man 319

kan nämnas att JK i den nämnda nyss skrivelsen lägger en sådan jämförelse till grund för sitt ställningstagande. Utredningen vill för sin del att de understryka nämnda fordringarna mot tredje man har olika karaktär -medan den förra är en skatt har den senare ansetts vara av skadeståndsliknande natur (jämför Svensk Juristtidning 1974 ref. s. 64). Någon slutsats om förfarandet för att fastställa betalningsskyldigheten för en bolagsman kan med till hänsyn detta och andra omständigheter inte dras av att företrädaransvaret fastställs av tingsrätt. En annan sak är att en bolagsman som företräder sitt bolag kanske kan göras betalningsskyldig enligt båda lagrummen.

När det gäller kan det handelsbolagsfallen enligt utredningens uppfattning hävdas att bolagsmannens betalningsskyldighet alltid skall fastställas samma sätt som på betalningsskyldigheten bestäms för bolaget. Om en enskild borgenär bedömer det som lämpligt bör han väcka naturligen talan vid tingsrätten samtidigt mot en bolagsman och Av handelsbolaget. samma skäl torde det vara ändamålsenligt att staten som skatteborgenär kan hålla ihop sin talan mot och bobolaget lagsmannen. På det sättet kan mot kravet invändningar bli prövade genast oavsett vem som gör invändningen, som något kan vara till fördel för såväl borgenären som handelsbo-

laget/bolagsmannen. Borgenären får också en exekutionstitel som gäller båda svarandena.

Här kan nämnas att en bolagsmans betalningsskyldighet inte sträcker sig längre än En bolagets. bolagsman kan därför mot ett krav göra gällande att skuld bolagets fallit bort eller minskat, t.ex. genom betalning eller Han kan kvittning. också göra invändning om att bolagets skuld En sådan preskriberats. invändning kan dock beaktas bara om bolagsmannen har delgi-

320 för tredje man Betalningsskyldighet

vits krav först sedan mot bolaget har gått preskriptionstiden ut.

Det kan i också nämnas att bolagsmannens betalsammanhanget enligt 2 kap. 20 § HBL är primärt, dvs. borgenäningsansvar kan i och för vända mot bolagsmannen innan han ren sig sig Ett sådant kan kanske vara kräver bolaget. tillvägagångssätt motiverat även beträffande skatter när det på förhand är att har eller är på obeklart bolaget betalningssvårigheter det är att snabbt få en exekutionstitel mot stånd och viktigt

bolagsmannen.

Goda skäl talar alltså för det alternativet att betalningsför en bolagsman i fråga om mervärdeskatt skall skyldigheten fastställas av länsskattemyndigheten. Frågan är då om det är med ML, när nu bara bolaget och förfaringssättet förenligt inte till skattskyldig enligt lagen. Som bolagsmannen gjorts har av det torde svaret närmast bero på framgått föregående innebär att rättssäkerhetskrav är om förfaringssättet rimliga tillgodosedda för bolagsmannen.

Det nu aktuella stämmer överens med det som förfaringssättet av länsstyrelserna efter rekommendation tidigare tillämpades av RSV, men som frångicks sedan JK underkänt det. I sammankan konstateras att motsvarande förfaringssätt tillämhanget beträffande källskatt och arbetsgivaravgifter, också pas RSV. Som framgår av 2.2.6 har förfaefter rekommendationav såvitt det avser källskatt godtagits av JO och ringssättet regeringsrätten.

beslut har visserligen meddelats i ett res- Regeringsrättens Ansökan om resning beträffande källskatt som ningsärende. av lokal skattemyndighet har emellertid påförts bolagsmännen i ärendet av domstolen utan att frågan om skattemynprövats

Betalningsskyldighet för tredje man 321

dighetens behörighet berörts i beslutet. Man kan utgå från att regeringsrätten skulle ha uttalat särskilt i sig saken om domstolen varit av uppfattningen att en tingsrätt skall fastställa betalningsansvaret för ll bolagsmännen (jämför kap. 11 § RF).

Enligt SIU:s mening saknas skäl att i det nu aktuella hänseendet göra skillnad i hanteringen mellan källskatt och arbetsgivaravgifter å ena sidan och mervärdeskatt å den andra. UBL och USAL innehåller -- i likhet med ML -en reglering av bolagets (arbetsgivarens) ansvar men saknar -likaledes i likhet med ML -- en särskild av bolagsreglering mannens betalningsansvar. Både UBL och USAL har f.ö. en motsvarighet till den paragraf i ML (48 a §) som under vissa förutsättningar föreskriver betalningsskyldighet för företrädaren för en juridisk person (77 a § UBL resp. 21 § USAL).

Det har nyss nämnts att en bolagsman som krävs på betalning har rätt att göra sådana som i första hand tillinvändningar kommer bolaget. Men bolagsmannen kan också naturligtvis göra sådana invändningar som bara rör hans egen betalningsskyldighet. Ett exempel på en sådan är att invändning bolagsmannen avgått vid den tidpunkt när skulden NJA 1986 uppkom (jämför s. 286). Invändningar av detta slag kan emellertid av prövas skattemyndigheter och förvaltningsdomstolar lika väl som av allmänna domstolar.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för alternativet att för betalningsskyldighet en bolagsman beträffande mervärdeskatt fastställs av länsskattemyndigheten. Att detta är möjligt enligt gällande rätt stöds av att regeringsrätten, som nyss har nämnts, har godtagit att lokal skattemyndighet fastställer betalningsskyldighet för en bolagsman såvitt avser källskatt. Det torde därför

för man 322 Betalningsskyldighet tredje

inte vara att fastställelseproceduren i fråga om nödvändigt kommer till i ML, lika litet som den mervärdeskatt uttryck källskatt av UBL. Skattemyndigheterna bör beträffande framgår omedelbart kunna till sitt tidigare förfarande m.a.o. återgå RSV bör nytt utfärda rekommendai fråga om mervärdeskatt. på i ämnet. En annan sak är att det skapar ökad klarhet tioner enskilde -- och även kan underlätta för myndigheterna för den -- klart av lagstiftningen hur fastställelse om det framgår till. I samband med en framtida av betalningsansvaret går -- samt motsvaranöversyn av lagstiftningen om mervärdeskatt -- kan det de i fråga om källskatt och arbetsgivaravgifter därför finnas skäl att överväga om man inte bör komplettera denna med bestämmelser som anger hur betalningsskyldigheten

för en bolagsman fastställs.

rätt som utredningen nu har gett Den uppfattning om gällande åt inte bara mervärdeskatt, källskatt och uttryck gäller utan också andra skatter och arbetsgivaravgifter, självfallet som ett handelsbolag och för vilka verkstälavgifter påförs får rum utan föregående dom. En följd lighet mot bolaget äga är f.ö. att en tingsrätt inte är av det förda resonemanget att ta en talan om betalningsskyldighet för en behörig upp om sådana fordringar. Det finns all anledbolagsman i fråga under detta eftersom det finns hovrättsbeslut ning att stryka innebörd (ñovrättens för västra Sverige beslut med motsatt ö RIC 39/81). Beslutet kan möjligen 1981-11-23, 1016/81: av att hovrätten förlitat sig på JK:s uppfattning förklaras att inte kan fastställa betalningsskyldigskattemyndigheten heten.

Det återstår att besvara frågan när betalningsskyldigheten bör Som redan har antytts för en bolagsman lämpligen prövas. att normalt bör prövas utgår SIU från betalningsskyldigheten och och att dessa bör tas samtidigt för bolaget bolagsmännen

för Betalningsskyldighet tredje man 323

upp i samma exekutionstitel. RSV:s i anvisningar fråga om källskatt och arbetsgivaravgifter ger för samma uttryck uppfattning.

Detta kan dock inte gälla helt utan -undantag utredningen tänker här på t.ex. fall där det först i efterhand blir känt att en ny bolagsman trätt in i bolaget. Hos tjänstemän på fältet lär det emellertid ha ifrågasatts om en lokal skattemyndighet kan t.ex. först fastställa arbetsgivaransvar för ett handelsbolag, och därefter, i ett särskilt beslut, betalningsskyldighet för bolagsmännen. Med anledning härav vill SIU framhålla att det inte finns något som hindrar den myndighet som, enligt vad som nu har sagts, är behörig att fastställa betalningsskyldigheten från att göra detta vid olika tillfällen, så länge inte det senare beslutet innebär en ändring i betalningsskyldigheten för någon som omfattas av ett tidigare, lagakraftägande beslut.

7.3 Betalningsskyldighet för make 77 b enligt § UBL

Bestämmelsen i 77 b § UBL om betalningsskyldighet för make har samband med att inkomst av en rörelse eller en jordbruksfastighet vid beskattningen kan delas upp mellan den som driver verksamheten och make som har arbetat i större omfattning i denna. En närmare redogörelse för regleringen finns i 2.2.6. Av avsnittet framgår att det i avsaknad av föreskrifter om fastställelseförfarandet har yppats tvekan hos myndigheterna om hur betalningsskyldighet skall göras gällande.

I en skrivelse den 30 juni 1977 till dåvarande budgetdepartementet föreslog RSV att det i en ny 63 § UBF skulle anges att den lokala skattemyndigheten beslutar om betalningsskyldigheten för make. Någon lagstiftningsåtgärd har inte vidtagits med anledning av RSV:s förslag.

324 Betalningsskyldighet för tredje man

En kronofogdemyndighet och en lokal skattemyndighet har relativt vänt sig till RSV och begärt vägledning om hur nyligen skall göras gällande. Den lokala betalningsskyldigheten har för sin del anfört att skatten bör få skattemyndigheten drivas in hos den make som driver verksamheten redan på grund av beskattningsbeslutet mot den medhjälpande maken, medan kronofogdemyndigheten har bestritt detta.

RSV har därefter i en enkät till samtliga kronofogdemyndigheter och lokala skattemyndigheter begärt uppgifter om tillämp- Av svaren framgår att det på många håll bara i några ningen. enstaka fall har blivit aktuellt att göra gällande betalför make. Det framgår vidare bl.a. att några ningsskyldighet i enstaka fall har gjort utmätning hos kronofogdemyndigheter en make utan särskilt fastställelsebeslut, att betalningsi ett fall fastställts av en tingsrätt efter skyldigheten ansökan om betalningsföreläggande men att sådan ansökan avvisats av en annan vilket beslut fastställts av en tingsrätt, hovrätt (RH 86:46), samt att det inte i något fall har meddelats fastställelsebeslut av en lokal skattemyndighet. En har dock att man i ett fall lokal skattemyndighet upplyst varit beredd att meddela beslut om inte saken lösts på annat sätt.

Sedan hovrätten i det nyss nämnda fallet fastställt tingsrättens har den lokala skattemyndigheten fastavvisningsbeslut ställt makens betalningsskyldighet enligt 77 b § UBL. Besluhar av den maken och prövas för tet överklagats förpliktade närvarande (dec. 1986) av länsrätten.

RSV har därefter förklarat att det alltjämt är verkets uppatt det erfordras särskild exekutionstitel för infattning hos den solidariskt betalningsskyldige och att exedrivning

för man Betalningsskyldighet tredje 325

kutionstiteln bör meddelas av den lokala skattemyndigheten (MEX 1986:12, notis 86).

SIU får för sin del anföra följande.

som framgår av avsnitt 2.2.6 gäller i princip att en exekutionstitel inte kan verkställas mot annan än den som direkt anges som förpliktad (jämför också avsnitt 7.2). Det finns enligt utredningens mening inget skäl att göra avsteg från denna princip när det gäller makeansvar enligt 77 b § UBL.

Myndigheternas tvekan inför en ordning enligt vilken betalningsskyldigheten fastställs genom beslut av den lokala skattemyndigheten hänger, som redan nämnts, samman med att det saknas föreskrifter om ett sådant förfarande. Om den saken är följande att säga.

Någon bestämmelse om vilken myndighet som har att fastställa betalningsskyldigheten finns inte heller i 77 § UBL, som reglerar betalningsskyldigheten för arbetsgivare som har gjort skatteavdrag men inte betalat in beloppet i föreskriven tid och ordning. Trots detta har det såvitt SIU känner till aldrig rått något tvivel om att det är den lokala skattemyndigheten som fastställer en sådan betalningsskyldighet. Saken har bekräftats genom ändring 1967 av bestämmelserna i 71 § UBL om s.k. fastställelsepreskription. Paragrafen anger nu uttryckligen att det är den lokala skattemyndigheten som âlägger arbetsgivaren betalningsskyldighet av det nu aktuella slaget.

Enligt utredningens mening behöver det inte heller råda något tvivel om att motsvarande fastställelseförfarande varit avsett att tillämpas i fråga om makeansvar enligt 77 b § UBL.

326 Betalningsskyldighet för tredje man sou 1987:10

Det är också det förfarande som passar bäst ihop med rättssystemet i övrigt (jämför SIU:s resonemang i avsnitt 7.2).

SIU biträder således RsV:s uppfattning i fråga om fastställelseförfarandet i 77 b § UBL-fallen. Det ligger emellertid utanför SIU:s uppdrag att föreslå bestämmelser om detta förfarande. bör vid lämpligt tillfälle se till Lagstiftaren att 77 b -- liksom 77 § -- förtydligas med ett tillägg § UBL om hur betalningsskyldigheten fastställs.

Svaren RSV:s enkät visar att antalet fall där makeansvaret på 77 b § UBL har aktualiserats hittills är litet. Det enligt torde därför knappast finnas skäl att den lokala skattemynbetalningsskyldighet för make i samtliga fall digheten prövar där bestämmelsen i och för sig kan vara tillämplig. I stället får det anses tillräckligt att prövning görs när det visar sig att fordringen inte kan drivas in hos den medhjälpande maken.

7.4 Hur och i vilket skede skall betalningsskyldigheten för tredje man aktualiseras i övriga fall

I detta och närmast följande två avsnitt, 7.5 och 7.6, behandlar reglerna om företrädaransvar, associautredningen tionsrättslig betalningsskyldighet enligt ABL och EFL samt makeansvar enligt GB. Som framgår av 7.1 är det företrädaransvaret och betalningsskyldighet enligt 13 kap. 2 § ABL som åtminstone för närvarande är de former av betalningsskyldighet för tredje.man som åberopas mest.

sätt att göra dessa former av betalningsskyl- Myndigheternas är inte enhetligt över landet. Såvitt gäller dighet gällande har SIU erfarit att i vart fall en länsuppbördsförfarandet lämnar viss information till aktiebolag om skattemyndighet

Betalningsskyldighet för tredje man 327

företrädaransvaret redan i den betalningsanmaning som skickas ut med anledning av ett beslut om betalningsskyldighet för källskatt och arbetsgivaravgifter, och således före restföringen.

Hos kronofogdemyndigheten bör tredje mans betalningsskyldighet utnyttjas mera regelmässigt för att förmå t.ex. företrädaren för en gäldenär som är juridisk person att reglera skulden. Vid avbetalningsuppgörelser kräver kronofogdemyndigheten ofta säkerhet för statens fordran. När det gäller juridiska personer utgörs säkerheten i vissa fall av en borgensförbindelse som lämnas av företrädaren. Följs inte överenskommelsen, behöver man i det läget inte föra någon process för att utverka en exekutionstitel mot företrädaren, utan kan vidta exekutiva åtgärder mot honom omedelbart på grund av borgensförbindelsen (4 § lagen, 1978:882, om säkerhet för skattefordringar m.m.; jämför avsnitten 2.2.4 och 5.2.5).

I dag är emellertid inte kronofogdemyndigheternas aktiviteter

enhetliga på den här punkten. Av tillgängliga statistikuppgifter framgår sålunda att man hos vissa kronofogdemyndigheter säkerhetslagen på nu angivet sätt bara i obetyutnyttjar dlig utsträckning eller inte alls.

Om betalning inte kan tvingas fram med hänvisning till reglerna om betalningsskyldighet för tredje man kan det bli aktuellt att väcka talan för att få ansvaret fastställt. Som vi har sett i avsnitt 2.2.6 är kronofogdemyndigheten inte behörig att väcka och utföra statens talan. Denna uppgift ankommer i stället på RSV, med möjlighet att delegera den till länsskattemyndigheten beträffande visst mål eller en grupp av mål.

328 Betalningsskyldighet för tredje man

RSV har meddelat anvisningar rörande anmälan om uppbördsbrott samt talan om betalningsskyldighet för juridisk persons företrädare (RSV Du 1975:20). Såvitt gäller arbetsgivares ansvar för anställdas skatter skall enligt dessa anvisningar den lokala skattemyndigheten lämna upplysningar till länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) om fall där betalningsskyldighet för företrädare kan komma i fråga. I regel kan upplysningarna lämnas genom anteckning på det exemplar av beslutet om fastställt arbetsgivaransvar som skickas till länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) för att denna skall ta ställning till frågan om åtalsanmälan. I huvudsak motsvarande råd ges i RSV:s promemoria, 1986-05-30, Anmälan av brott inom skatteområdet m.m. samt talan om betalningsskyldighet för juridisk persons företrädare.

Beträffande mervärdeskatt sägs i RSV:s anvisningar att talan om betalningsskyldighet i första hand bör initieras genom att kronofogdemyndigheten lämnar upplysningar till länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) om de fall där det kan misstänkas att en företrädare ådragit sig betalningsskyldighet. Om initiativ tas från mervärdeskatteenheten bör kronofogdemyndigheten tillhandagå med de upplysningar, som vunnits i indrivningsarbetet. Myndigheten bör göra den utredning om betalningsskyldigheten som dess personalresurser medger. I den nyss nämnda promemorian utgår RSV från att initiativ kan tas av kronofogdemyndigheten, mervärdeskatteenheten eller uppbördsenheten.

Talan om betalningsskyldighet beträffande punktskatter bör -- och -- i första hand enligt anvisningarna promemorian initieras av kronofogdemyndigheten. Upplysningar skall lämnas till RSV, om frågan om företrädaransvar bara gäller punktskatter, och annars till länsstyrelsens (länsskattemyndighetens) uppbördsenhet.

Betalningsskyldighet för tredje man 329

Hos länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) prövas frågor om betalningsskyldighet enligt 77 a § UBL och 48 a § ML, samt numera också 21 § USAL och 22 § AUL, av uppbördsenheten. Denna samordnar också efter processföringen, samråd med RSV, om det samtidigt är om ansvar för fråga punktskatter.

SIU gör följande bedömning.

Reglerna om företrädaransvar kompletterar de regler som styr statens verksamhet mot den vid juridiska personen betalningsförsummelse. De är alltså konstruerade så att betalningsskyldigheten skall göras gällande sekundärt, dvs. först sedan den juridiska personen underlåtit att betala på Å förfallodagen. andra sidan ställs det inte krav det upp några på att genom exempelvis konkurs visas att den juridiska saknar personen förmåga att betala. Det nu sagda också källskatten gäller trots att det därvid aktuella företrädaransvaret har nära anknytning till uppbördsbrottet.

Inte heller 13 kap. 2 § ABL är avsedd att tillämpas annat än sekundärt. Ansvaret är inte i detta fall visserligen beroende av någon betalningsförsummelse men reglerna gäller i en situation där borgenärernas rätt har satts i fara att genom aktiekapitalet till hälften eller mer har gått förlorat (jämför avsnitt 2.2.6).

I praktiken är tillämpningarna av bestämmelserna i hög grad en resursfråga. Det kan således som regel knappast vara ändamålsenligt att staten lägger ned resurser få betalpå att ningsskyldighet för tredje man fastställd förrän man stött på svårigheter i indrivningen mot gäldenären.

Men även i övrigt att gäller processer om betalningsskyldighet och tvångsåtgärder mot tredje man inte har värde i något

för man 330 Betalningsskyldighet tredje

-- -- i För staten liksom för andra borgenärer gäller sig. att man i första hand skall söka främja frivilliga stället Därför är det en fördel om information om betalbetalningar. ningsskyldigheten lämnas redan på uppbördsstadiet.

är också de kontrollaktiviteter som I det här sammanhanget av intresse, och främst då bedrivs av skattemyndigheterna vad som sägs härom i periodkontrollen av arbetsgivare (jämför för förluster för det allmänavsnitt 5.2.4). Risken slutliga i det uppbörds- och indrivna genom tempoförluster gängse kan i en del fall motivera att t.ex. betalningsförfarandet hos en företrädare aktualiseras redan på granskningssäkring

ningsstadiet.

som har berörts i det före- Den användning av säkerhetslagen i med vad som har sagts om att gående ligger väl linje nyss och så långt det är möjligt. undvika processer tvångsåtgärder konstaterat att lagen inte tillämpas SIU har visserligen hela landet. De utbildningsinsatser beträffande fullt ut över och därmed sammanhängande policyavbetalningsmedgivanden tid har av RSV torde emellertid frågor som på senare gjorts fram till en mera konsekvent och enhetlig på sikt leda av säkerhetslagen i företrädarfallen. tillämpning

har SIU konstaterat att källskattefallen i princip Vidare undantag från regeln att betalningsskyldiginte utgör något man är sekundär. Här talar emellertid heten för tredje för tredje man resursskäl för att betalningsskyldigheten aktualiseras i ett tidigare skede än i (företrädaransvar) i samband med åtalsanmälan. Det bör övriga fall, nämligen framhållas att detta bara gäller när förutsättningarna dock kan bedömas väl med ledför betalningsskyldighet någorlunda har kommit fram vid granskning av av den information som ning

arbetsgivaren.

för » Betalningsskyldighet tredje man 331

En svaghet med nuvarande är att av brist tillämpning man, på resurser eller av andra skäl, i stor sätter utsträckning igång med aktiviteterna först sedan den juridiska personen har försatts i konkurs. Det är alldeles för sent. givetvis Härigenom har påtryckningseffekten för att fram betaltvinga ning i Viss mån gått förlorad -- att möjligheten rädda företaget finns ju inte -- och företrädaren längre har fått alltför god tid på sig att företa dispositioner som hans gör eventuella tillgångar oåtkomliga för exekution. I sammanhanget kan emellertid nämnas att det i lagrådsremissen (1986- 04-30) med förslag till ny konkurslag har föreskrivits att förvaltaren i den s.k. förvaltarberättelsen skall lämna uppgift om den tidpunkt när likvidationsplikt har inträtt enligt 13 kap. 2 § ABL. Betalningsskyldighet enligt just den bestämmelsen torde i vart fall beträffande större vara svår bolag att styrka utan den utredning som görs vid en konkurs.

7.5 Vilken utredning behövs för att få betalningsskyldigheten fastställd?

I detta avsnitt -- liksom i 7.4 och 7.6 -behandlar utredningen företrädesvis reglerna om företrädaransvar och om betalningsskyldighet enligt 13 kap. 2 § ABL. Framställningen är emellertid tillämplig också på andra regler om associationsrättsligt ansvar enligt ABL och EFL samt regler om makeansvar enligt GB.

SIU har redan slagit fast att processer om betalningsskyldighet och tvångsåtgärder inte har något egenvärde. Staten bör i likhet med andra borgenärer försöka få betalt i första hand genom utomprocessuell verksamhet. I linje med detta ligger att information om tredje mans betalningsskyldighet lämnas redan på uppbördsstadiet, när det lämpligen kan ske, och att kronofogdemyndigheten lämnar sådan information vid förhand-

för man 332 Betalningsskyldighet tredje

med (jämför avsnitt 7.4). Här bortses från de ling gäldenären fall där är av betydelse eller saken överraskningsmomentet är brådskande, vilket är omständigheter som kan motiannars vera för betalningssäkring mot tredje man. Processer åtgärder skall alltså föras bara när det är nödvändigt och i princip

efter det att man informerat tredje man om betalningsskyldig-

heten och krävt honom på betalning.

Vilka är det då som behövs som underlag för en uppgifter process?

med vad som har i avsnitt 7.4 om att betal- I enlighet sagts för tredje man i princip är sekundär ningsskyldigheten att det normalt inte råder någon tvekan om fordgäller, storlek när en aktualiseras. Det lär visserringens process att mannen gör invändning om ligen vara ganska vanligt tredje är På detta stadium saknas att beloppet felaktigt påfört. i allmänhet för tingsrätten att gå in på emellertid anledning

beloppsfrågan.

Vad det i stället är att få fram uppgifter om vem gäller är eller vid en viss tidpunkt har varit föreeller vilka som trädare för den juridiska personen eller betalningsskyldiga 13 ABL. Det gäller också att enligt kap. 2 § fjärde stycket som visar att en skatte- eller avfå fram t.ex. uppgifter har underlåtits uppsåtligen eller av grov giftsbetalning dvs. att det rekvisitet i reglerna om oaktsamhet, subjektiva företrädaransvar är uppfyllt. Är det fråga om betalningsskyl- 13 2 stycket ABL måste bl.a. dighet enligt kap. § fjärde tas fram ur m.m. som kan uppgifter redovisningshandlingar har inträtt för visa vid vilken tidpunkt likvidationsplikt vad som har i avsnitt 7.4 om förvaltabolaget (jämför sagts förslaget till ny konkursrens uppgiftsskyldighet enligt

lag).

för Betalningsskyldighet tredje man 333

Det fordras vidare uppgifter om företrädarens ekonomi, eftersom betalningsskyldigheten i inte bör regel göras gällande genom en process om det framstår som klart att företrädaren saknar betalningsförmåga. I vissa fall kan dock preventionsskäl tala för att betalningsansvaret ändå bör fastställas. Det bör ankomma på RSV att ge om hur myndigheterna vägledning en tredje mans skall beaktas i betalningsförmåga processammanhang. Det kan nämnas att det åtminstone i ett län lär förekomma en hel del fall där om ackord beträfförhandling fande en juridisk person är kombinerad med om förhandling förlikning i företrädaransvarsfrågan. Av bl.a. det skälet är det viktigt att myndigheterna har en enhetlig förliksyn på ningsfrågorna.

De nu nämnda uppgifterna är sådana som bör tas fram av kronofogdemyndigheten vid dess informationsinsamling. Men uppgifter som behövs för att få tredjemansansvaret fastställt bör också kunna komma fram vid den lokala skattemyndighetens eller länsskattemyndighetens arbete med arbetsgivarkontroll och annan granskning av företag. Information som har samlats in i sådana sammanhang kan väntas få ökad i frambetydelse tiden som ett resultat av den satsning som har att gjorts åstadkomma en effektivare arbetsgivarkontroll avsnitt (jämför 5.2.4).

Det är därför viktigt att skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten samarbetar och lämnar varandra den information som de förfogar över och som är av betydelse för frågan om betalningsskyldighet för tredje man. Formerna m.m. för informationsutbyte och annan samverkan mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna har diskuterats ingående i avsnitten 4.2.2, 4.2.3 och 4.4.

334 för tredje man Betalningsskyldighet

7.6 Processbehörighet och processföring

Liksom i avsnitten 7.4 och 7.5 behandlar SIU här företrädesvis betalningsskyldighet enligt reglerna om företrädaransvar och 13 2 § ABL. Men övervägandena gäller också enligt kap. betalningsskyldighet i andra fall enligt associationsrättslig ABL och EFL samt makeansvar enligt GB. Betalningsskyldigheten alla de nu aktuella bestämmelserna prövas och fastenligt ställs av allmän domstol.

Som redan nämnts är det från och med 1987 formellt RSV som för statens talan. Det är dock att vänta att verket kommer att denna beträffande de stora grupperna av delegera uppgift mål, däribland företrädaransvarsmålen, till länsskattemyndigheten. skulle läget i praktiken bli i stort sett Härigenom detsamma som tidigare, när länsstyrelsen var behörig myndighet beträffande de tunga medelsslagen och beloppsmässigt dessutom samordnade när det var fråga om processföringen för (jämför avsnitt 7.4). betalningsskyldighet punktskatter källskatt kan talan om företrädaransvar föras av Beträffande åklagaren i samband med åtal för uppbördsbrott.

Vissa om antal processer m.m. finns i RSV:s årliga uppgifter SIU har hämtat in om bl.a. hur s.k. åtalsstatistik. uppgifter att föra talan fördelar sig mellan tjänstemän hos uppdragen och åklagare etc. Utredlänsskattemyndigheten, kronofogdar lämnar här en kort för dessa uppgifter. En ningen redogörelse mera redovisning finns i bilaga 2. fullständig

har den största gruppen alltid varit sådana Bland processerna företrädaransvar för källskatt. På senare år som enbart rört de rena 77 a minskat något i har emellertid §-processerna som antalet processer om företrädaransvar antal, samtidigt flera har ökat. Fortfarande utgör dock omfattande medelsslag

för Betalningsskyldighet tredje man 335

de rena 77 a §-processerna mellan 35 och 40 av det procent totala antalet betalningsprocesser.

Tillämpningen av andra bestämmelser om betalningsskyldighet har hittills inte lett till större antal om något processer, man bortser från dem som har förts under av de senaste några åren enligt övergångsbestämmelserna till om lagen (1973:303) ändring i (dvs. aktiebolagslagen processer om betalningsskyldighet för skulder i de s.k. 5 000-kronorsbolagen). Av naturliga skäl minskar nu antalet sådana snabbt. Samtiprocesser har antalet -digt processer enligt 2 kap. 20 § HBL enligt utredningens mening felaktigt förda vid allmän domstol (se avsnitt 7.2.) -- ökat betydligt. Däremot är antalet processer med stöd av 13 kap. 2 § fjärde ABL fortfarande stycket litet, liksom antalet processer om makeansvar.

I vissa län tillämpas den ordningen att det som omfatbelopp tas av företrädaransvar måste vara av viss storlek för att talan skall väckas. På andra håll urvalet i utan görs princip att det iakttas någon sådan fast Allmänt kan beloppsgräns. emellertid sägas att det torde vara att talan väcks ovanligt om beloppet är mindre än, för närvarande, ca 20 000 kr. Det sist också sagda gäller processer om betalningsskyldighet enligt 13 kap. 2 § ABL.

Omfattningen av processverksamheten varierar från län mycket till län. Till en del kan till detta förklaringen ligga just i att man tillämpar olika kriterier för urvalet av fall där en betalningsprocess skall föras. Viktigare torde dock vara att tillgången på personal som är avdelad för eller har intresse och fallenhet för verksamheten är Att mycket ojämn. kronofogdemyndigheternas utnyttjande av säkerhetslagen och länsskattemyndigheternas utomprocessuella aktiviteter i företrädarfallen varierar har också betydelse.

336 Betalningsskyldighet för tredje man sou 1987:10

Värt att uppmärksammas är också att antalet processer av särskilt slag för sig uppvisar större variationer varje mellan länen än den totala omfattningen av verksamheten. kan detta uttryckas så att man på sina håll Något tillspetsat ha någon viss typ av processer och tycks specialiserat sig på ägnat mindre intresse åt andra typer.

Om man sedan ser hur att föra talan fördelar sig på uppdragen totalt sett I tingsrätten fördes talan 1985 gäller följande. i 30-35 av fallen av åklagaren, i ungefär samma omprocent av och i 20-25 procent av fattning länsstyrelsetjänstemän fallen av kronofogdar.

också den här skiljer sig emellertid länen mycket på punkten åt. I närmare hälften av länen fördes under 1985 inte någon alls med länsstyrelsetjänsteman som företrädaransvarsprocess I flertalet av dessa län fördes i stället ett antal ombud. processer med kronofogdar som ombud.

Omvänt att det i ungefär hälften av kronofogdedistrikgäller med som ombud. Det ten inte fördes någon process kronofogde i huvudsak i län där ett inte obegäller kronofogdedistrikt fördes med länsstyrelsetjänstemän som tydligt antal processer ombud.

det stora hela är det alltså den ena eller den I antingen som som ombud, men det finns också andra kategorin utnyttjas län där är jämnt fördelade mellan länsstyuppdragen ganska relsetjänstemän och kronofogdar.

Som totalsiffrorna vid handen förs på de flesta håll en ger stor del av åklagare. Men det finns undanprocesserna genom och andel av processerna om företädaransvar tag åklagarnas till nuvarande nivå från mer än 50 procent 1983. har sjunkit

för man Betalningsskyldighet tredje 337

En del av förklaringen till det är att antalet rena givetvis 77 a §-processer har minskat både absolut och som andel av det totala antalet, som ett resultat bl.a. av bättre samordning av kontroll- och processverksamheten. Enligt vad SIU har erfarit finns det dock fortfarande brister i som samordningen tar sig uttryck i att både åklagare (beträffande källskatt) och annat ombud för talan mot samma person. Det har också blivit något vanligare att rena 77 a §-processer förs av annat ombud.

Det finns nu anledning att återknyta till vad SIU tidigare har sagt om hur betalningsskyldigheten för tredje man enligt utredningens mening bör hanteras. De huvudsakliga utgångspunkterna för aktiviteter mot tredje man är arbetsgivar-

dels

kontrollen hos den lokala skattemyndigheten och annan kontrollverksamhet, t.ex. i fråga om mervärdeskatt, dels krono- -fogdemyndighetens förhandlingar med gäldenären där först och främst säkerhetslagen skall utnyttjas fullt ut.

I enlighet med vad som tidigare har sagts blir det aktuellt med åtgärder mot tredje man före eller vid sidan av kronofogdemyndighetens indrivningsarbete mot den juridiska personen bara i de fall där en samordning kan ske med åtal för uppbördsbrott eller ackordsförhandling eller saken är brådskande och förfarandet därför måste inledas med säkerhetsåtgärd mot tredje man. I övrigt är det alltså kronofogdemyndighetens förhandlingar med företrädaren eller företrädarna för gäldenären som är det primära.

Kronofogdemyndighetens förhandlingsposition försvagas emellertid av att myndigheten inte själv kan besluta att talan skall väckas mot en företrädare. Vid kronofogdemyndighetens förhandlingar med en gäldenär är det sålunda viktigt att myndigheten förfogar över alla instrument som lagstiftningen

338 Betalningsskyldighet för tredje man

tillhandahåller för att på så sätt få en så stark påtrycksom möjligt. Nås inte en uppgörelse som är tillningseffekt fredsställande för staten skall besked kunna lämnas omedelbart om att talan kommer att väckas mot företrädaren (jämför

avsnitt 3.1).

Det kan nämnas att man vissa håll i landet har löst detta på helt eller delvis genom att länsstyrelsen (länsproblem har kronofogdar generell fullmakt att skattemyndigheten) gett väcka talan om betalningsskyldighet för tredje man.

Det är alltså av att man så långt det är möjligt betydelse håller den och den processuella verkihop utomprocessuella samheten -- inte minst för att tillgängligt utredningsmaterial skall kunna utnyttjas så rationellt som möjligt.

om förhållandet mellan utomprocessuell beslutanderätt Frågan och diskuteras i den tidigare omnämnda processbehörighet Myndigheternas bevakning av statens departementspromemorian rätt avsnitt 7.1). I promemorian finns ett inte (jämför genomfört förslag till rättsbevakningsförordning. Förslaget innebär bl.a. beträffande tvister om företrädaransvar att bevakar statens rätt. I länsstyrelsen (länskattemyndigheten) motiven uttalas emellertid (s. lll) att processbehörigheten inte bör utan stå i samklang med den om möjligt särregleras beslutanderätten. Trots det saknas i promeutomprocessuella närmare den utomprocessuella verkmorian överväganden kring beträffande om betalningsskyldighet för tredsamheten frågor Som vi har sett i det är det i fråga om je man. föregående som svarar för skatter och avgifter kronofogdemyndigheten aktuella fallen -- när indrivningen denna verksamhet. I de nu lett till mellan kronofogdemyndigheten och har förhandlingar för -- kan man utgå från att det utföreträdare gäldenären som behövs för att få betalningsskyldigheten redningsmaterial

för man Betalningsskyldighet tredje 339

fastställd i allmänhet redan finns hos kronofogdemyndigheten (jämför avsnitt 7.5).

Svagheten med den nuvarande ordningen framträder särskilt tydligt när åtgärder måste vidtas skyndsamt, vilket kan inträffa t.ex. därför att har kronofogdemyndigheten påträffat tillgångar hos en företrädare och det finns risk för att dessa görs oåtkomliga för exekution. Det kan i en sådan situation finnas skäl att försöka utverka ett beslut om betalningssäkring eller kvarstad mot företrädaren redan samma dag.

I sammanhanget finns det anledning att om förhålsäga något landet mellan betalningssäkring å ena sidan och kvarstad å den andra. Reglerna om betalningssäkring är också tillämpliga på den som är betalningsskyldig på grund av bestämmelser om företrädaransvar (2 § 5 lagen, 1978:880, om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter). Som ett alternativ till betalningssäkring kan, i de fall där frågan om betalningsskyldighet skall prövas av allmän domstol, även kvarstad komma i fråga.

Beträffande valet mellan dessa åtgärder är att märka att betalningssäkring, i motsats till kvarstad, ger förmånsrätt i den betalningssäkrade egendomen enligt 8 § förmånsrättslagen, 1970:979 (jämför dock vad SIU anfört angående kvarstad i avsnitt 5.3.6). Från den synpunkten är alltså betalningssäkring åtminstone ännu så länge att föredra. En nackdel är emellertid att man tvingas föra processer i skilda domstolar -- i förvaltningsdomstol om betalningssäkring och i allmän domstol om fastställelse av betalningsskyldigheten. I fall där risken för förluster för staten av konkurrens på grund med andra borgenärer är liten kan det därför bli aktuellt med kvarstad trots möjligheten till Att de betalningssäkring.

340 för tredje man Betalningsskyldighet

krav som måste vara uppfyllda för ett beslut om betalningskvarstad skiljer sig något åt är givetvis säkring respektive också av betydelse.

som framgår av avsnitt 4.3.2 förs talan om betalningssäkring av ett allmänt ombud som förordnas av länsskattemyndigheten.

Det kan alltså konstateras att kronofogdemyndigheten behöver ha att besluta att talan skall väckas om egen behörighet för tredje man. Frågan är emellertid hur betalningsskyldighet denna skall avgränsas och vad som skall gälla om behörighet den uppdragsgivande myndighetens behörighet.

Den som stämmer bäst överens med SIU:s förslag i lösning är att kronofogdemyndigheten ensam behörighet i övrigt ge om som har överlämnats för indrivning och fråga fordringar den ensam behörighet i fråga om uppdragsgivande myndigheten som inte har överlämnats för indrivning. Detta är fordringar också den som ger störst klarhet för den enskilde om ordning vilken myndighet som beslutar etc.

Det finns emellertid skäl som talar mot denna lösning. Till att med att det torde vara vanligt att det allbörja gäller männa har av båda slagen, dvs. både sådana som är fordringar och sådana som inte är överlämnade för indrivning, vid den när aktiviteter mot en tredje man aktualiseras. En tidpunkt strikt av skulle alltså leda till att uppdelning behörigheten två fick besluta var för sina fordringar bemyndigheter träffande samma gäldenär. Vidare måste man räkna med att de som inte är överlämnade för indrivning när aktivifordringar teterna inleds blir överlämnade under den tid som dessa på-

går.

Betalningsskyldighet för tredje man 34]

Det som nu har sagts talar egentligen mest för att göra

kronofogdemyndigheten ensam behörig i fråga om alla ford-

-- åtminstone när det finns fordran mot ringar någon gäldenären som redan är överlämnad för indrivning (jämför vad som sägs i avsnitt 8.5 om behörighet under konkurs).

Enligt SIU:s mening är det emellertid av avgörande betydelse att resurserna för processföring är så ojämnt fördelade och i vissa län finns främst hos länsskattemyndigheten, i andra hos kronofogdemyndigheterna. Utredningen utgår från att beslutsbehörigheten och den faktiska processföringen så långt det är möjligt bör ligga hos samma myndighet. En motsatt ordning måste skapa onödig byråkrati och medföra större samordningssvårigheter än för närvarande. Vidare gäller, som redan har nämnts, att aktiviteter mot tredje man i en del fall aktualiseras redan på kontrollstadiet beträffande exempelvis källskatt.

SIU föreslår därför att såväl kronofogdemyndigheten som den uppdragsgivande myndigheten skall vara behörig att företräda staten vid domstol i frågor om betalningsskyldighet för tredje man. Grunden för kronofogdemyndighetens behörighet skall vara att det finns en fordran som är överlämnad för indrivning och beträffande vilken betalningsskyldighet för tredje man kan göras gällande enligt bestämmelserna om företrädaransvar, bestämmelserna om betalningsskyldighet i ABL eller EFL eller bestämmelserna i GB om makeansvar. Är detta villkor uppfyllt bör emellertid behörigheten omfatta också fordran som inte är överlämnad för indrivning.

Utredningen har redan anfört att processbehörigheten bör regleras i den författning som styr den operativa verksamheten, dvs. för kronofogdemyndighetens del indrivningslagen.

E42 Betalningsskyldighet för tredje man

Beträffande den saken kan här hänvisas till avsnitt 4.5.4 under rubriken Kronomål.

Den dubbla behörigheten behöver inte leda till att den faktiska processföringen delas mellan olika myndigheter på annat sätt än i dag. Tanken med förslaget är tvärtom att de resurser som finns skall utnyttjas så effektivt som möjligt. I flertalet län torde det tills vidare bli antingen den ena eller den andra myndigheten som helt eller till övervägande del svarar för processföringen.

För att en ordning av det nu skisserade slaget skall fungera måste de uppdragsgivande myndigheterna och kronofogdemyndigheterna underrätta varandra om sina aktiviteter. Att de av utredningsskäl bör utbyta information, också när det gäller utomprocessuella aktiviteter, har redan nämnts (jämför avsnitt 7.5). Särskilt viktigt är det emellertid att en behörig myndighet, när den bestämmer sig för att väcka talan, underrättar den andra myndigheten. Beträffande verksamheten hos kronofogdemyndigheten gäller vidare att myndigheten kan ha tagit emot säkerhet för fordringen från t.ex. en företrädare, så att någon process inte behöver föras. Det torde också undantagsvis kunna förekomma att myndigheten som en del i en helhetslösning har avstått från att aktualisera betalningsskyldigheten för tredje man. Ett beslut härom skall givetvis respekteras också av en annan behörig myndighet. Uppdragsgivande myndigheter måste därför inhämta aktuell och fullständig information hos kronofogdemyndigheten om läget i indrivningen om de överväger att väcka talan. För bl.a. skattemyndigheterna underlättas detta genom terminalåtkomsten till utsökningsregistret. Liksom när det gäller informationsutbyte i andra fall mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet bör det ankomma på RSV att meddela föreskrifter om hur

Betalningsskyldighet för tredje man 343

informationen skall lämnas och vad den skall avse (se 26 § IF).

När det sedan gäller den faktiska processföringen måste det i första hand ankomma på myndigheterna i varje län att i samråd besluta hur denna skall fördelas. Som redan har nämnts utgår SIU från att resurserna tills vidare skall utnyttjas på i huvudsak samma sätt som i dag. Ytterst sett är det RSV:s uppgift att svara för att resurserna blir effektivt utnyttjade.

Någon ytterligare utbyggnad genom tilldelning av medel eller inrättande av tjänster speciellt för processverksamheten bör i vart fall inte ske förrän man har skaffat sig en klarare än för närvarande om vilket behov som finns. uppfattning Detta är en som RSV bör ägna stor uppmärksamhet vid fråga av anslagsframställningar. Därvid granskningen myndigheternas bör beaktas att den lösning som SIU har föreslagit i fråga om fastställelse av betalningsskyldighet för bolagsmän i handelsbolag medför en viss minskning av behovet att föra processer vid allmän domstol. Ett konsekvent utnyttjande av i tredjemansfallen får också en sådan effekt. säkerhetslagen

Det som har sagts i det här avsnittet om processbehörigheten och den faktiska gäller processen i tingsrätprocessföringen i hovrätt och domstolen ten. Frågor om processföringen högsta diskuteras i avsnitten 4.5.4 och 12.2.

att företräda staten vid processer är i dag inte Uppgiften för en kronofogde, utan sköts som en något tjänsteåliggande mot särskilt arvode. Redan av det skälet har uppbisyssla hittills inte kunnat beaktas vid dimensionering av giften resurser, tillsättning av tjänster etc.

344 Betalningsskyldighet för tredje man

Med den ordning som SIU föreslår i fråga om processbehörigheten skall detta förhållande givetvis ändras. Kronofogdemyndigheternas tjänstemän skall med andra ord fortsättningsvis vara skyldiga att föra processer i tjänsten. Det sagda hindrar inte att processföringen behandlas som en specialistfunktion, vilket enligt utredningen är nödvändigt.

När RSV delegerar processbehörigheten i ett mål eller en grupp av mål till länsskattemyndigheten är det denna myndighet som sådan som övertar processföringsuppgiften. När tjänstemän hos länsskattemyndigheten för en process gör han det sålunda i tjänsten. På den punkten behöver alltså ingen ändring göras. Möjligheten att förordna ombud skall givetvis finnas kvar när någon utom länsskattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten anlitas för processföring, på samma sätt som RSV kan förordna ombud för staten vid process i överinstans (jämför avsnitt 4.5.4).

8 KONKURS x

8.1 Inledning

Konkursinstitutet har fått en alltmer ökad betydelse i skatteindrivningen. Det används för det mesta bara mot men kan -- särskilt när näringsidkare det gäller betydande skulder -- komma i också fråga beträffande andra gäldenärer.

Hotet om konkurs är många ett verksamt medel gånger mycket för att förmå gäldenären att betala sin skuld. Ett konkursförfarande kan vidare vara av intresse när det t.ex. föreligger misstankar om dolda tillgångar, transakåtervinningsbara tioner och brott mot borgenärer. Av är också att betydelse konkurs är ett sätt att tvinga som missköter sina företag betalningar att lägga ned verksamheten. kan förlus- Härigenom terna för borgenärerna begränsas och konkurrens motillojal verkas. Det är i praktiken i första hand kronofogdemyndigheten som med utnyttjande av konkursinstitutet tillser att marknaden fortlöpande befrias från en del och aktiebolag andra juridiska personer som inte längre bör finnas kvar.

Det sammanlagda antalet i landet konkursansökningar uppgick år 1985 till drygt 11 000. I ungefär hälften av fallen gjordes ansökningen av kronofogdemyndigheten. Antalet beslutade konkurser stannade emellertid vid 7 384.

346 Konkurs

visar att konkurserna stadigt ökar i antal. År Statistiken de till 4 671 och år 1982 till 5 707. Huvuddelen 1980 uppgick som bevakas i konkurserna torde numera tillav de fordringar enskilda I en undersökning av 1983 års komma borgenärer. har således den gjorts att de enkonkurser uppskattningen till 5,6 miljarder kr. och skilda fordringarna uppgick och till 1,3 miljarder kr. (se skatte- avgiftsfordringarna 1985:1 s. 60). stöds av siffror BRÅ Forskning Uppskattningen som statens industriverk har redovisat i en utredningsrapport (SIND 1985:7 s. 123). Enligt en undersökning på om konkurser 1970-talet var det däremot skatte- och avgiftsfordringarna som var de dominerande (se BRÅ Rapport 1978:1 s. 88).

om användningen av konkurs i skattein- Huvudbestämmelserna finns i 62 § första och andra styckena UBL. Enligt drivningen dessa bestämmelser skall konkursansökan göras av kronofogde-

efter bemyndigande av länsskattemyndigheten. myndigheten åt att själv avgöra om Denna kan uppdra kronofogdemyndigheten skall Generella bemyndiganden av detta konkursansökan göras. slag är regel.

att företräda det allmänna som skatte- och avgifts- Uppgiften under en konkurs handhas i allt väsentligt av kronoborgenär uppgifter på det här fogdemyndigheten. Länsskattemyndighetens är Sedan år 1980 är 25 av landets kronoområdet begränsade. också engagerade i konkurserna som tillsynsfogdemyndigheter uppgift är att övervaka myndigheter. Tillsynsmyndighetens konkursförvaltningen. I det arbetet skall kronofogdemyndigheten tillvarata samtliga borgenärers intressen.

målen i två -- månadsräk- Indelningen av de allmänna grupper -- är av betydelse för ningsmedel och handräckningsmedel befattning med konkursfrågor såsom kronofogdemyndighetens Det som nyss har sagts om konkursanborgenärsföreträdare.

Konkurs 347

sökan och att företräda det allmänna under en konkurs gäller nämligen endast sådana skatter och avgifter som handläggs som månadsräkningsmedel och alltså bevakas av kronofogdemyndigheten även efter avslutad aktiv avsnitt indrivning (jämför 2.1). Från volymsynpunkt är dessa dock de helt fordringar dominerande.

Enligt utredningens förslag i betänkandet Ds Fi 1984:4 skall de allmänna målen även i fortsättningen vara indelade i två grupper. Förslaget innebär emellertid en vidgning av den -- -- som skall grupp huvudgruppen handläggas i samma ordning som för närvarande gäller för Till månadsräkningsmedel. huvudgruppen förs således, förutom de fordringar som i dag utgör månadsräkningsmedel, även bl.a. tullar, stämpelskatt, expeditionsavgifter samt kostnader för lantmäteriförrättningar. Genom förslaget får konkursfrågorna alltså en viss ökad omfattning i kronofogdemyndighetens indrivningsarbete.

Beträffande fordringarna i den andra innebär förgruppen slaget att bevakningsuppgiften liksom för närvarande i princip skall ankomma på den Här är uppdragsgivande myndigheten. det alltså i regel den uppdragsgivande som ansömyndigheten ker om och företräder det allmänna under en konkurs (jämför 5 § avskrivningskungörelsen). Om kronofogdemyndigheten misslyckas med verkställigheten av en sådan fordran återredovisas målet till den uppdragsgivande myndigheten som själv har att bedöma om gäldenären bör i konkurs. Målet begäras återredovisas också om gäldenären -- t.ex. efter en av honom själv gjord ansökan -- försätts i konkurs under handläggningen hos kronofogdemyndigheten.

I enlighet med den berörda nyss gruppindelningen kommer utredningen i det följande att använda uttryckssätten “ford-

348 Konkurs

som bevakas av kronofogdemyndigheten“ och fordringar ringar som bevakas av den uppdragsgivande myndigheten.

nämnas att RSV 2 kap. 3 § första stycket in- Här kan enligt för skatteförvaltningen fr.o.m. 1987 företräder struktionen staten såväl vid som utom domstol beträffande fordringar till Utredningen bortser emellertid i hörande huvudgruppen. från den här bestämmelsen såvitt den avser bedet följande under konkurs utom domstol. Uppenbarligen kan nämlivakning avsikten med bestämmelsen inte ha varit att engagera RSV gen i nästan konkurser i landet. Att i bevakningsfrågor samtliga bestämmelsen däremot får genomslagskraft i fråga om bevakning under konkurs vid domstol är en annan sak (se härom avsnitten 8.2 och 8.5).

Den som vill ha en närmare redogörelse för framför allt föri om konkurs hänvisas till avsnitt fattningsregleringen fråga 2.2.8.

8.2 Erfarenheter från tillämpningen

Kronofogdemyndighetens val av olika indrivningsåtgärder styrs av vad som bedöms vara mest fördelaktigt för det i princip allmänna i det enskilda fallet. I praktiken avgör kronofogde- -- och då med stöd av länsskattemyndigheten självständigt -- om och när en konkursmyndighetens generella bemyndigande ansökan skall göras. Därvid kan kronofogdemyndighetens avgörande, särskilt i större och svårare indrivningsärenden, av samråd med bl.a. länsskattemyndigheten och den föregås lokala skattemyndigheten (jämför avsnitt 8.4).

Det finns inte allmänt omfattad policy i frågan om när någon konkursinstitutet skall tillgripas och kronofogdemyndigheterna också detta institut olika. Skillnaderna gäller utnyttjar

- Konkurs 349

bl.a. hur snabbt hotet om konkurs förs fram. Vissa kronofogdemyndigheter anser att en konkursansökan kan vara motiverad även om det enda syftet är att sätta gäldenären under press. Bland dessa myndigheter är det vanligt att konkursansökningar görs i ett relativt tidigt skede av indrivningen. Andra kronofogdemyndigheter menar att man alltid måste vara beredd att fullfölja och att inte bör konkursansökningen ansökningen göras förrän bl.a. informationsinsamlingen är helt avslutad och andra vägar visat sig vara oframkomliga.

Det finns också skillnader i fråga om urvalet av gäldenärer som kronofogdemyndigheterna anser bör begäras i konkurs. Man kan t.ex. konstatera att myndigheterna agerar olika beträffande fysiska personer som bedriver rörelse. En del menar att policyn här skall vara densamma som i fråga om juridiska personer, medan andra förordar viss återhållsamhet.

också när det gäller bevakningen under konkurs kronosynes fogdemyndigheternas aktiviteter ha utvecklats olika på skilda håll i landet. Till vissa delar torde detta kunna förklaras av att den kunskap på konkursområdet som finns representerad inom myndigheterna varierar en hel del. återkom- Utredningen mer till detta i avsnitt 8.5.

som påpekats i avsnitt 8.1 är länsskattemyndighetens uppgifter som borgenärsföreträdare i en konkurs ganska begränsade. Detta innebär emellertid inte att konkursutbrottet saknar betydelse för länsskattemyndigheten och andra skattemyndigheters aktiviteter. Här bör framför allt nämnas att skattemyndigheterna sedan början av 1980-talet i ökad omfattning har börjat företa revisioner hos företag som är försatta i konkurs. Många länsskattemyndigheter har handläggare som är specialiserade på denna typ av utredningar. Fortfarande medger resurserna dock endast att en mindre del av konkursföre-

350 Konkurs sou 1987 :10

tagen granskas. Av den statistik som RSV för över företagsbeskattningen framgår t.ex. att landets länsstyrelser under år 1985 avslutade 92 revisioner mot skattskyldiga som granskats med anledning av ackords- eller konkursbeslut. Det kan tilläggas att registreringskontrollen enligt RSV:s kontrollplan bl.a. skall inriktas på åtgärder för att identifiera fysiska personer som ägare av eller företrädare för juridiska personer som tidigare försatts i konkurs.

Det med en s.k. konkursrevision brukar vara primära syftet att utreda om delägare i företaget, närstående företag, anställda eller andra intressenter har undandragit medel från tilldrar emeller-

beskattning. Företagets egna taxeringar sig

tid också visst intresse. Detta gäller särskilt om staten kan utdelning i konkursen eller om det är aktuellt med påräkna talan om företrädaransvar. Revisionen kan alltså leda till att det fastställs ytterligare skatter och avgifter somå skall bevaka (jämför det som sägs i kronofogdemyndigheten avsnitt 8.5 om förfarandet med s.k. reservationsbevakningar). Till detta kommer intresset av att få fram underlag för utredning om skatte- och uppbördsbrott.

Av större vikt i det här sammanhanget är att en konkursrevision också kan ge uppgifter av betydelse för frågor om bl.a. för obeståndet och eventuellt, i fråga om aktietidpunkterna inträde, vidare äganderätten till bolag, likvidationspliktens

viss egendom, återvinning samt brott mot borgenärl. Revi-

1 I betänkandet SOU 1983:60 har bl.a. föreslagits den nyheten att konkursförvaltarens berättelse enligt 55 § KonkL, om det är möjligt, skall innehålla uppgift om vid vilken tidpunkt obeståndet kan anses ha inträtt. Är gäldenären ett aktiebolag skall berättelsen enligt förslaget också ange vid vilken tidpunkt skyldighet att upprätta s.k kontrollbalansräkning kan antas ha inträtt. Förslagen har därefter tagits upp i det till den 30 april 1986 remitterade förslaget till ny lagrådet konkurslag (7 kap. 15 §).

i sou 1987: 10 _ Konkurs 351

sionsinstitutet får visserligen bara för kontroll utnyttjas av att deklarations- och har uppgiftsskyldighet fullgjorts samt att bestämmelserna om skatteavdrag har eller för följts att i övrigt ge beskattningsmyndigheten sådana upplysningar som behövs vid taxeringsbeslut (jämför 56 § taxeringslagen, 1956:623). En konkursrevision kan alltså inte ha till syfte att skaffa fram underlag i de nyss berörda Men i frågorna. vissa fall går frågeställningarna in i varandra. Som exempel kan nämnas fallet att en företagsledare strax före konkursutbrottet har tagit ut maskiner ur rörelsen och utan ersättning överfört dessa till ett nytt företag. Här måste man ta ställning till om uttaget skall leda till beskattning eller om maskinerna i stället skall återvinnas till konkursboet. Dessutom gäller att det i stor utsträckning är samma material som granskas vid utredning av beskattningsfrågor respektive frågor om återvinning och liknande.

Det som nu har sagts innebär naturligtvis att länsskattemyndigheten och andra skattemyndigheter måste samordna sina utredningar med i första hand de utredningar som görs av konkursförvaltaren och kronofogdemyndigheten, men också med de som utförs av t.ex. polis- och I åklagarmyndigheterna. sammanhanget kan nämnas att skattemyndigheten i ett hänseende har vidare utredningsbefogenhet än förvaltaren och kronfogdemyndigheten. Revision kan nämligen utföras även hos skattskyldiga som är närstående till Detta är konkursgäldenären. av särskild betydelse när en verksamhet har bedrivits parallellt i flera företag eller har övergått till ett närstående företag.

Behörighetsfrågorna avseende skatte- och avgiftsbevakningen under konkurs är ofullständigt reglerade. Av instruktionen för skatteförvaltningen (2 kap. 3 § första stycket) följer emellertid att det fr.o.m. 1987 är RSV som företräder staten

352 Konkurs sou 1987:10

vid bl.a. klander av utdelningsförslag (130 § KonkL) och Den hittillsvarande avsaknaden av redovisning (191 § KonkL). regler har lett till en oenhetlig tillämpning. uttryckliga Detsamma beträffande en del andra jämförbara tvister gäller inför domstol.

En som fortfarande torde vara oklar på behörighetsfråga, håll i landet, är hur det allmänna skall företrädas i många samband med överlåtelser av rörelser som sker strax före konkurs och som t.ex. innebär att bara fordringar med bättre förmånsrätt än skatter och avgifter blir täckta av köpeskilsådana överlåtelser är inte ovanliga vid s.k. planelingen. rade konkurser och förutsätts skola godkännas av den blivande förvaltaren och sålunda inte angripas i konkursen.

8.3 Frågor som bör övervägas

Mot av de redovisade erfarenheterna från bakgrund nyss finns det till att börja med anledning att tillämpningen om vilken myndighet som skall vara behörig överväga frågan -- och när ansökningen beatt göra konkursansökan processa strids. Den saken kommer att diskuteras i det närmast följande avsnittet (8.4). I det sammanhanget bör också sägas något om vilken som bör för användningen av konkursinpolicy gälla stitutet.

finns vidare att behandla behörigheten att Det anledning företräda det allmänna under en konkurs. Här gäller det bl.a. att behörighetsfrågorna bättre än för författningsreglera närvarande och se till att alla oklarheter i det avseendet

undanröjs (se avsnitt 8.5).

För att inleda t.ex. en återvinningsprocess kräver konkursförvaltaren ibland att den borgenär som ekonomiskt kan vinna

Konkurs 353

på processen utfäster sig att svara för motpartens rättegångskostnader om konkursboet skulle förlora målet. Frågan om vilken myndighet som skall vara behörig att ställa ut sådana garantier är så speciell att den kommer att behandlas i ett avsnitt för sig (se avsnitt 8.6).

8.4 Konkursansökan

Som tidigare har framgått (avsnitt 8.1) är indelningen av de allmänna målen i två grupper av betydelse för kronofogdemyndighetens befattning med frågor om konkursansökan. För kronofogdemyndigheten blir konkursansökan således aktuell endast beträffande gäldenärer mot vilka det allmänna har fordringar som bevakas av myndigheten.

Enligt 10 § första stycket BövL är kronofogdemyndigheten behörig att ansöka om konkurs vid indrivning av bötesfordran.

Vid övervägandena i detta avsnitt är det emellertid den ordning för konkursansökan som uppbördslagen föreskriver som är av särskilt intresse. Bestämmelserna i uppbördslagen är nämligen tillämpliga på alla de volymmässigt betydelsefulla medelsslagen.

Av 62 § första och andra styckena UBL följer att det ytterst är länsskattemyndigheten som beslutar om konkursansökan. Länsskattemyndigheten kan alltså hindra kronofogdemyndigheten från att göra konkursansökan i ett enskilt fall. Huruvida länsskattemyndigheten har rätt att beordra kronofogdemyndigheten att ansöka om konkurs kan däremot vara tveksamt. En annan sak är att länsskattemyndigheten vid sin granskning av indrivningsverksamheten (jämför 74 § UBL och 10 § MfK) kan kritisera kronofogdemyndigheten om den underlåtit att ansöka om konkurs i fall där sådan ansökan bort ske.

354 Konkurs sou 1987:10

Av intresse i det här sammanhanget är också huruvida länsskattemyndigheten själv kan göra konkursansökan. I 62 § UBL anvisas inget annat förfarande än att länsskattemyndigheten, om den anser att en skattskyldig bör försättas i konkurs, skall förordna kronofogdemyndigheten att ansöka härom. Det emellertid i sakens natur att den som har kraften att ligger annan att utföra viss åtgärd också måste vara behöbemyndiga rig att vidta åtgärden själv.

De nu berörda frågorna aktualiseras emellertid sällan, om ens i tillämpningen. Sedan gammalt låter länsskattemynnågonsin själva besluta om digheterna nämligen kronofogdemyndigheterna konkursansökan. Generella bemyndiganden är regel och utredkänner inte till något fall där länsskattemyndighetens ningen behörighet kommit till direkt användning.

Att har blivit denna är ganska naturligt. I de utvecklingen allra flesta fallen aktualiseras nämligen frågan om konkurs först sedan har lämnats över för indrivning och fordringen har inlett sitt arbete. Alternativet kronofogdemyndigheten till konkurs är i första hand sådana indrivningsåtgärder som beslutar om. Det vanliga är således att kronofogdemyndigheten valet står mellan konkurs och medgivande av en avbetalningseventuellt i förening med att säkerhet ställs. Möjligplan, heten till övervägs naturligtvis också i sammanutmätning Vidare aktualiseras -- särskilt beträffande gäldenähanget. inte driver rörelse -- om den aktiva indrivrer som frågan bör utan föregående konkurs. Besvaras den ningen avbrytas sistnämnda anmäler kronofogdemyndigheten fordfrågan jakande för avskrivning. Beslutet om avskrivning meddelas ringen av men i normalfallet sker visserligen länsskattemyndigheten, det utan någon prövning i sak. Här kan nämnas att utredningen i betänkandet Ds Fi l984:4 har föreslagit att avskrivning skall ersättas med övergång från aktiv till passiv indrivning

Konkurs 355

och att kronofogdemyndigheten skall besluta om sådan övergång (se betänkandet s. 29 f och 284 ff).

Sambandet mellan konkurs och andra indrivningsåtgärder är alltså en viktig förklaring till att det i praktiken har blivit kronofogdemyndigheten som beslutar om konkursansökan. Av betydelse är självklart också att det underlag som behövs för en konkursansökan -- t.ex. om förfallna skulder uppgifter och om gäldenärens -- i finns hos betalningsoförmåga regel kronofogdemyndigheten. Det ankommer ju på kronofogdemyndigheten att samla in sådan information redan i indrivningens inledningsskede (jämför avsnitt 5.2.4). Till detta kommer att -- av sina kronofogdemyndigheten på grund övriga uppgifter under konkurserna -- i har bättre än regel förutsättningar länsskattemyndigheten att bedöma vad ett konkursförfarande kan komma att ge för resultat för det allmänna.

Det som nu har sagts innebär inte att länsskattemyndigheten står utan inflytande på frågan om konkursansökan skall göras. Länsskattemyndigheten kan t.ex. påverka kronofogdemyndighetens ställningstagande genom att lämna information om gäldenärens förhållanden och i anslutning härtill föra fram synpunkter beträffande frågan om konkurs. Här åsyftas t.ex. situationen att det vid en skattekontroll har kommit fram uppgifter om återvinningsbara transaktioner, brott mot borgenärer eller annat som visar att den skattskyldige bör försättas i konkurs så snart som möjligt. Frekvensen av sådana kontakter torde variera mellan olika län. Det kan emellertid antas att det inflytande som länsskattemyndigheterna, men också de lokala skattemyndigheterna, på det här sättet utövar kommer att växa i takt med de ökade satsningarna på s.k. periodkontroller av arbetsgivare (jämför avsnitt 5.2.4).

356 Konkurs

Ackordsinstitutet bör också nämnas i sammanhanget. Tidigare har att det som under indrivningen kan komma i fråga i sagts stället för konkursansökan är uppskov och vissa andra åtgärder som kronofogdemyndigheten beslutar om. Ackord kan emellertid också vara ett alternativ och kan således inverka på

konkursfrågan.

Inom exekutionsväsendet har man sedan lång tid tillbaka hävdat att den formella rätten att besluta om konkursansökan bör föras över från länsskattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. om en sådan överföring prövades på sin tid av Frågan (FOK), som emellertid inte ansåg företagsobeståndskommittên att det förelåg behov av en lagteknisk ändring i detta avseende. FOK hänvisade till att länsstyrelserna (numera länsskattemyndigheterna) i allmänhet delegerade sin beslutanderätt och att detta förfarande visat sig vara praktiskt och Dessutom framhöll kommittén att förfarandet samsmidigt. en möjlighet för länsstyrelserna att i spetidigt inrymmer ciella fall själva ta ansvar för sådana beslut (se SOU 1979: 91 s. 153).

för SIU:s överväganden i denna fråga är att Utgångspunkten beslutsfunktionen liksom hittills reellt skall utövas av Med hänsyn till den nära anknytningen

kronofogdemyndigheten.

mellan att en gäldenär försatt i konkurs och åtgärden begära kronofogdemyndighetens övriga indrivningsuppgifter finns knappast anledning att överväga en annan ordning.

Vad saken är alltså den formella behörigheten att gäller ansöka om konkurs. Detta är ingen stor fråga. Men det är ändå en brist att lagtexten inte speglar den ordning som faktiskt Genom att låta kronofogdemyndigheten få egen behötillämpas. att konkursansökan -- såsom anfördes i en righet göra uppnås betänkandet s. 219) -- en i reservation mot FOK:s förslag (se

Konkurs 357

formellt avseende mera smidig och mindre byråkratisk ordning.

Det som tycks ha varit avgörande för FOK:s ståndpunkt i denna fråga är intresset av att skatteförvaltningen skall ha ett inflytande över hur kronofogdemyndigheten använder konkursinstitutet. SIU är också av uppfattningen att skatteförvaltningen måste tillförsäkras ett sådant inflytande. Av särskild vikt är det att länsskattemyndigheten får möjlighet att påverka frågor av mer principiell natur. Härigenom undviker man risken för att användningen av konkursinstitutet utvecklas i en riktning som inte harmonierar med skattemyndigheternas verksamhet. Det innebär t.ex. att den betydelse som ett konkursbeslut har för rätten att göra förlustavdrag måste beaktas av kronofogdemyndigheten (jämför 3 § tredje stycket lagen, 1960:63, om förlustavdrag samt avsnitt 9.6). En annan viktig princip är att uppgifter om förfallna, men obetalda skatter och avgifter som ännu inte har lämnats över för indrivning skall ges samma betydelse vid kronofogdemyndighetens prövning som uppgifter om restförda belopp. Även i enskilda ärenden bör länsskattemyndigheten kunna påverka avgörandet om när det är dags att tillgripa konkursansökan. Detta gäller t.ex. i det nyssnämnda fallet att uppgifter om återvinningsbara transaktioner eller brott mot borgenärer som kommit fram vid en skattekontroll visar att gäldenären omedelbart bör försättas i konkurs.

Till skillnad från FOK anser SIU dock inte att ordningen med delegering är den adekvata lösningen på frågan om länsskattemyndighetens inflytande. Här bör man i stället bygga på den ordning som redan tillämpas, nämligen att myndigheterna samarbetar med varandra. Det är bl.a. mot denna bakgrund som utredningen i avsnitt 4.4.2 har uttalat att det på de flesta håll finns behov av något slags formaliserad samverkan mellan

358 Konkurs sou 1987:10

skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Ett exempel på ämnen som lämpligen bör omfattas av denna samverkan är just användningen av konkursinstitutet. Utredningen får i denna del hänvisa till framställningen i nämnda avsnitt.

En fråga kvarstår emellertid och det är om det fordras en särskild ordning för fall där det av sysselsättnings- eller regionalpolitiska skäl kan finnas anledning att avstå från konkursansökan. I dessa fall kan ansökningen behöva anstå för att överläggningar om t.ex. en rekonstruktion eller regionalstöd skall hinna slutföras. Det som ligger närmast politiskt till hands är här att -- som har ett ansvar ge länsstyrelsen bl.a. i länet -för de regionalpolitiska frågorna möjlighet att för viss tid förordna att konkursansökan inte får göras. behov av en sådan ordning har dock inte framkommit i Något tillämpningen. I de här aktuella fallen bestäms indrivningssom regel efter samråd med länsstyrelsen, utveckåtgärderna lingsfonden samt andra berörda organ och kronofogdemyndigheten brukar låta frågan om konkurs anstå den tid som behövs.

I kan erinras om den särskilda förordning som sammanhanget av s.k. uppföljningsärenden och om RSV:s reglerar beredningen allmänna råd från år 1978 angående kronofogdemyndighets möjatt vid skatteindrivningen ta arbetsmarknadspolitiska lighet hänsyn m.m. (se avsnitt 5.2.1). Det tycks alltså som om handläggningen sker i god överensstämmelse med dessa föreskrifter och råd.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att den behörighet som enligt 62 § UBL tillkommer länsskattemyndigheten i fråga om konkursansökan överförs till kronofogdemyndigheten. De nya reglerna om konkursansökan bör göras tillämp- -- inklusive -- som liga på alla medelsslag bötesfordringar

enligt betänkandet Ds Fi 1984:4 skall höra till huvudgrup-å

pen.

Konkurs 359

Det är viktigt att en mera enhetlig policy utbildas i frågan om när konkursinstitutet skall tillgripas. I anslutning till det som tidigare har redovisats om den oenhetliga tillämpningen (avsnitt 8.2) vill utredningen framhålla följande.

som en huvudregel bör gälla att konkurs inte skall tillgripas förrän det har konstaterats att andra åtgärder är otillräckliga. En ansökan om konkurs skall bara inges om kronofogdemyndigheten är beredd att fullfölja den. Detta innebär bl.a. att informationsinsamlingen i normalfallet bör vara avslutad när ansökningen görs. Sedan förekommer det naturligtvis fall där hotet om konkurs behövs för att kronofogdemyndigheten över huvud taget skall få kontakt med gäldenären och där konkursansökan alltså måste inges i ett tidigare skede. Här kan kronofogdemyndigheten visserligen utnyttja bestämmelserna i utsökningsbalken om förhör och de tvångsmedel som står till buds i samband därmed, men handläggningen blir då gärna något för tung.

Vid sin prövning av frågan om konkursansökan skall göras måste kronofogdemyndigheten beakta förfallna, men obetalda skatter och avgifter som ännu inte lämnats över för indrivning. Stora skuldbelopp, återvinningsbara transaktioner och brottsmisstankar är faktorer som kan motivera en snabb konkursansökan och alltså fordra undantag från den nyssnämnda huvudregeln. I fråga om urvalet av gäldenärer som bör försättas i konkurs är det utredningens uppfattning att synsättet i princip bör vara detsamma beträffande fysiska och juridiska personer som driver rörelse. Som framgått av avsnitt 5.2.5 föreligger ofta ett nära ekonomiskt samband mellan en gäldenär och andra restförda -- eller juridiska. personer fysiska I dessa fall är det viktigt att indrivningsâtgärderna samordnas. Vid konkursansökan mot en av gäldenärerna bör kronofogdemyndigheten alltså samtidigt avgöra vilka åtgärder som

360 Konkurs

skall vidtas mot sådana närstående. Det som nu har sagts gäller självklart även när målen mot gäldenärerna handläggs av olika kronofogdemyndigheter.

Arbetet med att få fram en enhetlig policy är i första hand en för RSV. Verket har också -- i boken Konkurs och uppgift Ackord (Stockholm 1981) -- om valet mellan kongjort frågan kurs och andra indrivningsâtgärder till föremål för utförlig behandling (se särskilt s. 49 ff). RSV:s synpunkter i frågan står i god överensstämmelse med det som nu anförts och utredningen ställer sig alltså bakom dem. Boken Konkurs och Ackord är avsedd att vara till vägledning för kronofogdemyndigheterna i deras indrivningsverksamhet men har i den här delen uppenbarligen inte haft tillräcklig genomslagskraft.

Det behövs alltså ytterligare åtgärder från RSV:s sida i syfte att skapa större enhetlighet i tillämpningen. En sådan åtgärd kan vara att behandla principerna för användningen av konkursinstitutet i ett dokument av det slag som tidigare har tagits fram beträffande betalningsuppgörelser (jämför avsnitt 6.6). RSV bör vidare se över utbildningen på detta område.

8.5 Behörigheten som borgenärsföreträdare under konkurs

Konkurs innebär inte att indrivningen upphör. Hinder mot utmätning föreligger visserligen (se 23 § första stycket KonkL) men det allmännas intressen som skatte- och avgiftsborgenär måste bevakas under konkursförfarandet. Detta sker genom en rad åtgärder.

En av de första åtgärderna bör alltid vara att lämna över det material om gäldenären som kronofogdemyndigheten har samlat in till konkursförvaltaren. Därigenom får förvaltaren ett betydligt lättare arbete. Han kan då i regel bättre än annars

Konkurs 361

ta till vara statens och andra borgenärers intressen i konkursen.

Om konkursen handläggs som ordinär blir en annan av de första åtgärderna att upprätta en bevakningsinlaga och denna inge till konkursdomaren. I 36 § UBF -- som är i tillämplig på stort sett alla fordringar som bevakas av kronofogdemyndigheten -- att det är anges kronofogdemyndigheten som skall vidta den åtgärden. I fråga om studiemedelsavgifter som är föremål för indrivning finns en motsvarande bestämmelse i 8 kap. 7 § studiestödsförordningen (1973:418).

I praktiken har det förfarandet kommit att tillämpas att kronofogdemyndigheten före bevakningstidens utgång endast gör en s.k. reservationsbevakning. I anmäler bevakningsinlagan kronofogdemyndigheten således att det finns obetalda skatter och avgifter, men reserverar sig för storfordringsbeloppets lek och lämnar detta öppet tills vidare. Bakgrunden till det här förfarandet är att det så gott som alltid finns skatteoch avgiftsfordringar som kan göras gällande i en konkurs, men de restförs ofta hos kronofogdemyndigheten först efter det att bevakningstiden har gått ut (se SOU 1983:24 s. 182 ff). När kronofogdemyndigheten i ett senare skede av konkursen preciserar det allmännas fordran används som regel en utskrift -- -- från I allmänhet print utsökningsregistret. görs denna komplettering av bevakningsinlagan först när konkursförvaltaren skall börja utarbeta sitt utdelningsför-

slagl.

1 I en ny konkurslag (jämför SOU 1983:24) kommer det nuvarande bevakningsförfarandet sannolikt att ändras. Enligt vad som föreslagits i lagrådsremiss den 30 april 1986 är avsikten att det bara skall finnas en handläggningsform för konkurser, att formell bevakning endast skall bli aktuell när tingsrätten på förvaltarens begäran förordnar om det samt att det nuvarande förfarandet att göra fordringar gällande i mindre konkurs därför blir det gängse.

Konkurs

Frånsett de saknas uttryckliga förnyssnämnda paragraferna om vem som i olika hänseenden är behöfattningsbestämmelser att företräda det allmänna under konkurs. Utvecklingen rig att -- i har emellertid blivit den borgenärsfunktionen fråga -- i allt om fordringar som bevakas av kronofogdemyndigheten

väsentligt utövas av denna.

Detta är med tanke att de åtgärder som här komnaturligt på mer i nära den bevakningsskyldighet som åligger fråga ligger myndigheten enligt 36 § UBF.

När det att processa i konkurs ankommer gäller uppgiften -- och 8.2 -som framgått av avsnitten 8.1 behörigheten fr.o.m. 1987 RSV (2 kap. 3 § första stycket instruktionen på för Enligt vad SIU under hand inhämtat skatteförvaltningen). verket att i sådana mål förordna en kronoavser regelmässigt ombud för staten. Det är alltså meningen att också fogde som den i skall handhas av kronofogdemyndiguppgiften praktiken heten.

det varit oklart vilken som svarat för Hittills har myndighet den nu berörda Det har förekommit att kronofogdeuppgiften. anmärkt andra bevakningar och myndigheten på borgenärers vid jävstvister. I regel har kronofogdemyndigheten processat hos domstolarna som företrädare för det allmänna godtagits utan att behörigheten behövt styrkas särskilt.

Även i om återvinning samt klander av utdelningsförslag fråga och har det som regel varit kronofogdemyndigheten redovisning fört det allmännas talan och behörighetsfrågan har sällan som sin i domstolarna. Det mesta talar emellerställts på spets att den formella att processa inför tid för behörigheten i konkurs ankommit på länsstyrelsen och domstol rätteligen

inte på kronofogdemyndigheten.

Konkurs 363

B1.a. har 8 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) åberopats till stöd härför. Denna -- som fr.o.m. 1987 har en paragraf motsvarighet i 9 § förordningen (1986:1122) med länsstyrelseinstruktion -- är oklar. Det sålevisserligen något framgår des inte otvetydigt om den tar sikte enbart lån på statliga eller om den innebär att länsstyrelsen skall bevaka också andra slags rättsliga angelägenheter i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet. Men en allmän av den regel sistnämnda innebörden stämmer -- såsom framhållits i Ds Ju 1983:5 -- väl med länsstyrelsens ställning som lantregering (se bet. s. 77 och 201). I en del län har också tillämpats den ordningen att processer i nu aktuella konkurstvister inleds först sedan länssstyrelsen har förordnat någon tjänsteman hos kronofogdemyndigheten som ombud för staten (jämför 9 § första stycket i 1971 års länsstyrelseinstruktion).

Enligt 51 a § KonkL är konkursförvaltaren skyldig att samråda med särskilt berörda borgenärer i viktigare förvaltningsfrågor. Om det är staten som är berörd vänder konborgenär sig kursförvaltaren därvid till kronofogdemyndigheten. Trots vad som nyss har sagts om behörigheten vid tvister inför domstol gäller detta även vid samråd angående t.ex. återvinningsfrågor. Denna ordning synes emellertid ha varit förutsatt då samrådsskyldigheten infördes år 1980 (jämför prop. 1978/79: 105 s. 118 och 195). Fastän det inte framgår av gällande bestämmelser får kronofogdemyndigheten alltså anses ha den här uppgiften om hand.

De viktigaste borgenärsuppgifterna under konkurs är härmed behandlade. Vid sidan av dessa finns emellertid en hel del andra åtgärder som det allmänna i likhet med andra borgenärer kan vidta för att bevaka sina intressen under konkursförfarandet. Borgenärerna kan t.ex. utnyttja rätten att få upplys-

Konkurs

om boetav tillsynsmyndigheten eller förvaltaren (60 § ningar andra KonkL) och rätten att få en granskningsman stycket utsedd sig i fråga om lämplig person som (43 § KonkL), yttra framställning om att annan än förvaltare (46 § KonkL), göra skall (93 § KonkL) samt gäldenären avlägga bouppteckningsed (143 § KonkL)1. Även i dessa sammanbegära förskottslyftning är det kronofogdemyndigheten som företräder hang regelmässigt det allmänna.

De som aktualiseras i konkurserna spänner över ett frågor fält och är ofta svårbedömda. I vissa fall måste ställstort ningstagandena grundas på företagsekonomiska bedömningar. Detta t.ex. när har drivit rörelse och det gäller gäldenären om driften bör fortsättas. Bedömningar av det skall avgöras fordras vidare om en rörelse som ingår i konkursboet slaget skall överlåtas. I andra fall fordrar ställningstagandena i huvudsak på civilrättens och exejuridiska kunskaper områden. Till detta skall läggas att det förekutionsrättens kommer svåra av konkursteknisk karaktär. åtskilliga frågor Här åsyftas t.ex. återvinningsfrågor och problematiken kring förkovran av ett konkursbos tillgångar (jämför NJA 1982 s. 900). Skatterättsliga frågor kan också bli aktuella.

Det som nu har att man i regel måste ställa stora sagts gör den som utövar i konkurs. För att krav på borgenärsfunktionen tillvarata det allmännas intressen med framgång i dessa kunna fordras både specialistkunskaper och erfarenhesammanhang ter.

allmänt kan att under konkurs Rent sägas borgenärsfunktionen har varit försummad. Förhållandena har dock blivit alltid bättre efter konkursreformen år 1980. Uppgiften som tillsynshar inneburit att kronofogdekåren efter myndighet nämligen

,__________ 1 Enligt vad har erfarit kommer dessa möjligheter utredningen att vara i huvudsak oförändrade enligt det förslag till ny konkurslag som är att vänta.

Konkurs 365

hand fått en väsentligt ökad konkursområdet. kompetens på Men det bör framhållas att denna i första hand finns kompetens representerad hos de 25 kronofogdemyndigheter som tillagts tillsynsuppgiften.

Borgenärsfrågorna under konkurs handläggs i regel av kronofogden vid den fältsektion som haft ansvaret för indrivningen mot gäldenären före konkursen. För de s.k. storstadsdistrikten (kronofogdemyndigheterna i Stockholm, och Malmö) Göteborg har en annan organisation valts. I vart och ett av dessa distrikt finns således en särskild enhet (konkurs- och lönegarantienheten) för handläggning av allmänna mål mot gäldenärer som är försatta i konkurs. vid enheten Arbetsuppgifterna ger på kronofogdesidan underlag för en heltidstjänst. Erfarenheterna av denna specialisering är i flera avseenden goda. Ett problem värt att nämnas är dock att det material om gäldenären som finns hos kronofogdemyndigheten inte alltid i sin helhet når fram till den särskilda enheten. Dessutom försvåras rutiner för återförande av information till fältet.

En viktig synpunkt vid valet av företrädare för det allmänna är att de borgenärsaktiviteter som har vidtagits under indrivningen bör fullföljas sedan gäldenären har försatts i konkurs. Redan tidigare har nämnts att det material som kronofogdemyndigheten har samlat på sig om gäldenären bör överlämnas till förvaltaren. I det sammanhanget är det betydelsefullt att det allmännas företrädare själv har kompetens att bedöma det rättsliga värdet av materialet. Det kan t.ex. gälla sådant som frågor om återvinning eller olovlig vinstutdelning enligt 12 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).

Utredningen anser därför att uppgiften som borgenärsföreträdare under konkurs liksom för närvarande bör ankomma på

366 Konkurs

Den sakliga kompetensen på konkursomkronofogdemyndigheten. rådet är bäst hos exekutionsväsendet. Detta representerad trots att vissa mindre kronofogdemyndigheter endast gäller har en och att tjänstemännen där inte i begränsad målmängd full fått den rutin och erfarenhet som är önskutsträckning värd. Den av beslutade omorganisationen ger emelriksdagen lertid för att kronofogdemyndigheterna i förutsättningar framtiden bör kunna handha det allmännas borgenärsfunktion under konkurs effektivt och ändamålsenligt över hela landet. Till detta kommer att som borgenärsföreträdare har uppgiften ett nära samband med kronofogdemyndighetens övriga funktioner under behörighet bör indrivningen. Kronofogdemyndighetens alla förekommande dvs. även t.ex. klaninnefatta åtgärder, och andra tvister inför domstol. Den fr.o.m. derprocesser 1987 ordningen med att den formella processbehöriggällande RSV medan i realiteten utförs av heten ankommer på uppgiften bör alltså överges (jämför vad utredkronofogdemyndigheten anför i avsnitt 4.5 och 12.1 om författningsregleningen ringen av processbehörigheten).

När inom exekutionsväsendet väl är genomförd omorganisationen bör organiseras så att borgenärsvarje kronofogdemyndighet funktionen under konkurs handhas av specialister. En lösning därvid vara att mönstret i storstadsdistrikten med kan följa konkursenhet. För en sådan organisation talar en särskild bl.a. att kontakterna med tillsynsmyndigheten underlättas. Men lokala förhållanden kan självklart medföra att andra är att föredra. Situationen kan t.ex. vara den att lösningar finns med tillräcklig kompetens på ett kronokondet personal tor som dessutom ligger på stort avstånd från centralorten.

om att mellan skatteförvaltningens och Principen skiljelinjen exekutionsväsendets verksamhetsområden är den tidpunkt när en fordran överlämnas för indrivning bör upprätthållas även i

Konkurs 367

fråga om konkurserna. att Kronofogdemyndighetens behörighet företräda det allmänna bör alltså enbart avse som fordringar har lämnats över för indrivning. I regel torde det inte behövas några särskilda åtgärder i en konkurs beträffande skatter och avgifter som inte är överlämnade till kronofogdemyndigheten.

Som nyss har framgått är det nästan undantagslöst så att det vid konkursutbrottet finns fordringar som fortfarande är under handläggning hos skatte- och Det avgiftsmyndigheterna. förutsätts emellertid att dessa fordringar kan överlämnas till kronofogdemyndigheten under konkursens Skatte- och gång. avgiftsmyndigheterna skall alltså inte själva företräda det allmänna i konkurserna. Någon gång kan det uppstå problem genom att fordringar inte överlämnas i tid för att hinna bli beaktade vid utdelning. I det sammanhanget vill utredningen erinra om möjligheten för den uppdragsgivande att myndigheten överlämna belopp för indrivning utan att avvakta ordinarie restföring (jämför avsnitt 4.3.2).

Även frågan hur det allmänna skall företrädas i samband med överlåtelser av rörelser som sker strax före konkurs bör lösas enligt den nyssnämnda principen. som tidigare har nämnts (avsnitt 8.2) är sådana överlåtelser inte vid ovanliga s.k. planerade konkurser. vad det här rör om är en under sig vissa förutsättningar godtagbar metod att rekonstruera före-

tag på obestånd.

Det som överlåts är i allmänhet ett tillföretags samtliga -- det s.k. gångar inkråmet. I de seriösa fallen fastställs köpeskillingen till ett belopp som inte understiger värdet av tillgångarna. Köpeskillingen används sedan -- så den långt räcker -- till att betala prioriterade fordringar. Därefter försätts företaget i konkurs. De borgenärer vars fordringar

Konkurs

tänkas bli eller betalda deltar ofta i överkan övertagna och deras är en förutsättning läggningar om köpet godkännande för detta.

av det här sker för det mesta utan att Överlåtelser slaget allmänna som skatte- och avgiftsborgenär hålls informedet förklaras de underlåtna kontakterna med att rad. I regel staten under förhållanden kunnat få sina fordringar inga är överlåtelsen normalt täckta. Om påståendet riktigt går inte att angripa i konkursen.

får information och möjlighet att delta i När det allmänna är orsaken ofta att överlåtelsen förekommande överläggningar inte kan utan att frågorna om s.k. företrädarangenomföras I dessa fall blir det alltså i första hand svar klarläggs. som kommer in i bilden. Vid t.ex. länslänsskattemyndigheten i Stockholm är sådana ärenden inte helt skattemyndigheten ovanliga.

Med tanke skatte- och avgiftsfordringar är prioriterapå att ofta en betydande i sammanhanget är det de och utgör post att det allmänna i väsentligt större utemellertid rimligt än för närvarande bereds tillfälle att delta i sträckning för att man överläggningarna om köp. En första förutsättning nå dithän är att statens företrädare får reda på den skall överlåtelsen och ställer krav på att få vara planerade själva med vid Länsstyrelserna (numera länsskatteöverläggningarna. och torde hittills ha myndigheterna) kronofogdemyndigheterna varit alltför i det här avseendet. Här kan nämnas att passiva det i fall t.o.m. har hänt att såväl länsstyrelsen som något erbjudande att närvara vid överkronofogdemyndigheten avböjt

läggningarna.

Konkurs 369

Enligt vad som nyss har sagts anser utredningen att behörigheten att företräda det allmänna skall anses tillkomma länsskattemyndigheten (eller annan skattemyndighet) i fråga om fordringar som inte är överlämnade för indrivning och kronofogdemyndigheten i fråga om fordringar som är överlämnade. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

om en överlåtelse före konkurs berör både överlämnade och ännu inte överlämnade skatter skall det allmänna alltså företrädas av både skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten. Uppenbarligen är det då angeläget med ett enhetligt uppträdande från myndigheternas sida. De bör därför samråda med varandra och försöka komma fram till en gemensam uppfattning. Många gånger torde det kunna vara lämpligt att myndigheterna utser en gemensam företrädare.

Kravet på ett enhetligt uppträdande gäller självklart i alla situationer. Det är alltså inte bara i det nyss berörda fallet som kronofogdemyndigheten och en uppdragsgivande myndighet som också företräder det allmänna i konkursen kan ha anledning att samråda med varandra. Behovet av samråd kan illustreras med följande exempel. I en konkurs som handlades vid Stockholms tingsrätt år 1983 bevakade staten sina fordringar genom dels kronofogdemyndigheten (bl.a. kvarstående skatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter), dels RSV (bl.a. särskild varuskatt) och dels generaltullstyrelsen (tull och mervärdeskatt). I utdelningsförslaget utlade konkursförvaltaren, sedan borgenärer med bättre förmânsrätt tillagts visst belopp, återstoden av tillgängliga medel på de fordringar som kronofogdemyndigheten bevakat. Generaltullstyrelsen klandrade förslaget och yrkade att tullverket skulle tilläggas den utdelning som svarade mot verkets fordran. Tingsrätten lämnade emellertid styrelsens talan utan bifall och anförde att frågan om hur staten skall avräkna det utde-

370 Konkurs sou 1987:10

lade beloppet på sina olika fordringar utgör en intern angemellan de berörda myndigheterna (beslut 1983-09-13, lägenhet SB 239). Tingsrättens beslut vann laga kraft.

Kronofogdemyndighetens behörighet som borgenärsföreträdare under konkurs bör regleras genom en särskild bestämmelse.

Det skulle föra för långt att i detta sammanhang behandla också det materiella innehållet i borgenärsfunktionen under konkurs. När det vilka åtgärder som mer rutingäller frågan bör i denna vill utredningen dock framhålla att mässigt ingå fortlöpande måste följa utvecklingen i kronofogdemyndigheten konkursen och ta del av bouppteckningar, förvaltarberättelser och liknande Samtidigt måste man emellertid här handlingar. beakta verksamhet. Innan detta behandlas tillsynsmyndighetens närmare finns det emellertid anledning att något beröra den att en kronofogdemyndighet kan vara verksam i omständigheten en konkurs både som borgenärsföreträdare och som tillsyns-

organ.

har att tillvara- Som tillsynsmyndighet kronofogdemyndigheten ta intressen. Tillsynen skall alltså ske samtliga borgenärers och särskild hänsyn får inte tas till de intressen objektivt som kronofogdemyndigheten bevakar i egenskap av borgenärsföreträdare. Även i förevarande sammanhang tvingas kronofogsåledes att dubbla roller. När tillsynsdemyndigheten spela anförtroddes år 1981 framuppgiften kronofogdemyndigheterna hölls att organisationen borde ordnas så att den tjänsteman som utövar i konkurs inte samtidigt har hand om intillsyn 1978/79:l05 s. 195 f, 351 och 707). drivningsuppgifter (prop. Det stod emellertid redan från början klart att en sådan inte var att fullt ut vid alla tillordning möjlig genomföra Mot bl.a. den bakgrunden ansågs det motivesynsmyndigheter. mot misstankar om obehörat att skapa en ytterligare garanti

Konkurs 371

riga hänsynstagande i tillsynsverksamheten. I 208 § KonkL intogs därför en särskild jävsbestämmelse. Enligt denna gäller att en tjänsteman inte får fullgöra tillsynsuppgifter i de fall han tidigare i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen. Frågan om de dubbla rollerna i konkurs är nu aktuell på nytt med anledning av den av riksdagen beslutade omorganisationen inom exekutionsväsendet (se särskilt LU 1986/87:12 s. 13 och 21 f).

Eftersom tillsynsmyndigheten skall tillvarata samtliga borgenärers intressen finns det ingen anledning för kronofogdemyndigheten såsom borgenärsföreträdare att upprätthålla en mer allmän kontroll över förvaltningen. Onödigt dubbelarbete bör alltså undvikas. Kronofogdemyndigheten bör t.ex. kunna utgå från att tillsynsmyndigheten griper in om konkursavvecklingen fördröjs i onödan eller om förfarandet drar med sig onödiga kostnader. Borgenärsresurserna bör i stället satsas på frågor där det allmännas ekonomiska intressen står mer direkt på spel och utgången kan påverkas genom kronofogdemyndighetens agerande. Det kan t.ex. gälla att ta ställning till och förhandla om anbud som läggs på konkursboets rörelse eller om förlikningserbjudanden i återvinningstvister.

Sedan förekommer det naturligtvis också en hel del frågor som berör både kronofogdemyndigheten och tillsynsmyndigheten. En sådan -fråga som visserligen är udda men trots allt aktualiseras då och då -- är den om det allmänna skall godta en fordran som utdelning i konkursen. Konkursförvaltaren kan ha intresse av en sådan lösning b1.a. i fallet att det återstår en lång tid innan fordringen förfaller till betalning, medan konkursen i övrigt är färdig för avveckling. Detsamma gäller i fallet att fordringen är osäker och dessutom kanske bara avser ett mindre belopp. Kronofogdemyndigheten som borgenärs-

372 Konkurs

företrädare har här främst att bedöma vad den föreslagna lösningen betyder ekonomiskt. Tillsynsmyndighetens uppgift däremot blir i första hand att ta ställning till frågan om förfarandet är förenligt med bestämmelserna i konkurslagen.

8.6 Garantier för rättegångskostnader m.m.

Som tidigare framgått (avsnitt 8.3) kräver konkursförvaltaren ibland att den som ekonomiskt kan komma att vinna på borgenär en process utfäster sig att betala motpartens rättegångskostnader om målet skulle förloras. Saken aktualiseras om konkursboet skall inleda t.ex. en återvinningsprocess eller en tvist om bättre rätt och boet saknar tillgångar eller endast har sådana. I den situationen kan konkursförvaltabegränsade ren försäkra om att boet inte hamnar på obestånd. vilja sig Vid en förlust får boet normalt inte bara svara för egna ju utan blir också skyldigt att betala rättegångskostnader, Det kan också vara så att konkursförvaltaren inte motpartens. vill riskera någon minskning av de utdelningsbara tillgångarna i konkursen.

Det finns en situation som skall behandlas här ytterligare och det är den att konkursförvaltaren för boets räkning ansöker om kvarstad eller liknande åtgärd och måste ställa säkerhet för skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten (15 , kap. 6 § rättegångsbalken). Om boets tillgångar är otillräckbrukar förvaltaren kräva att berörd borgenär utfärdar en liga borgensförbindelse som kan användas som säkerhet. I dessa fall fordras säkerhet även om det är det allmänna som är berörd borgenär. Regeln i nyssnämnda paragraf om att staten är befriad från kravet på säkerhet är inte tillämplig eftersom åtgärden begärs av konkursboet.

Konkurs 373

Med begreppet garanti avses i det följande både utfästelser att betala rättegångskostnader och borgensåtaganden avseende kvarstad eller liknan- skada som kan tillfogas motpart genom de.

När det fordras en garanti och staten är berörd borgenär brukar konkursförvaltaren ta kontakt med kronofogdemyndigheten. För förvaltaren ligger detta nära till hands eftersom kronofogdemyndigheten i andra avseenden företräder det allmänna under konkursen. Behörigheten att utfärda garantier av det här slaget anses emellertid i praxis ankomma på länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten). I regel blir gången därför den att kronofogdemyndigheten informerar länsskattemyndigheten om saken genom ett telefonsamtal. Därefter ställer länsskattemyndigheten ut garantin och sänder denna till kronofogdemyndigheten eller förvaltaren. Vissa länsskattemyndigheter vill ibland sätta sig närmare in i de aktuella frågorna och t.ex. ta del av kronofogdemyndighetens akt innan garantin utfärdas. I åtminstone ett län har i enstaka fall förekommit att garantin utfärdats efter direktkontakt mellan förvaltaren och länsstyrelsen. I några län har länsstyrelsen delegerat behörigheten att ställa ut garantier till kronofogdemyndigheterna.

Att utfärdandet av garantier i praxis anses vara en uppgift som ankommer på länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) torde ha sin grund dels i 8 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) -- vad som har om denna bestämmelse i avsnitt jämför sagts 8.5 -- och dels i det ekonomiadministrativa ansvar som länsstyrelsen hittills har haft och som länsskattemyndigheten fr.o.m 1987 får beträffande kronofogdemyndigheterna i länet. Det kan tilläggas att uppgiften är omnämnd i normalarbetsordningen för länsskattemyndigheterna.

374 Konkurs

Utställda garantier skall värderas och föras upp inom linjen till balansräkningen i länsskattemyndighetens årsbokslut. Detta följer av bokföringsförordningens krav på att myndighetens skulder skall framgå av balansräkningen (13 §). Ibland är det svårt att göra en säker värdering. Problem uppkommer t.ex. i kvarstadsfallen, eftersom tingsrätterna här i vissa fall inte godtar en beloppsmässig begränsning av den borgensförbindelse som åberopas. Om en garanti måste tas i anspråk använder länsskattemyndigheten medel från anslagsposten Kostnader för statens rättegångar (för närvarande i Statsliggaren II/Ju F 6 F.5). Detta anslag disponeras av ett stort antal myndigheter, bl.a. kronofogdemyndigheterna.

Med utgångspunkt från uppgifter som har inhämtats vid utredningens hearing med företrädare för länsskattemyndigheter och kronofogdemyndigheter kan det antal garantier som varje år ställs ut grovt uppskattas till mellan 100 och 120 för hela landet. Det är mycket ovanligt att garantierna behöver tas i anspråk. Hittills har bara obetydliga belopp betalats ut (jämför bilaga 3 s. 8).

I det närmast föregående avsnittet har utredningen föreslagit att borgenärsfunktionen under konkurs skall utövas av kronofogdemyndigheten. Enligt förslaget skall kronofogdemyndighetens -- till skillnad från vad som torde gälla för behörighet närvarande -- omfatta även tvister inför domstol. Mot den bakgrunden är det närmast en självklarhet att kronofogdemyndigheten också bör kunna ställa ut de garantier som erfordras då en process skall föras av förvaltaren. En sådan ordning innebär att länsskattemyndigheterna inte behöver besväras med dessa frågor som de i regel inte har någon annan beröring med.

som nyss har nämnts skall det årsbokslut som en myndighet upprättar enligt bestämmelserna i bokföringsförordningen

Konkurs 375

innehålla uppgifter om bl.a. ställda garantier. Kronofogdeavslutas -- om man bortser från myndigheternas räkenskaper den i exekutionsväsendets -löpande redovisningen ADB-system f.n. i länsskattemyndighetens bokslut. Efter omorganisationen inom exekutionsväsendet torde kronofogdemyndigheterna emellertid komma att få upprätta egna bokslut (jämför prop. 1986/87:52 s. 43). Det får ankomma på riksskatteverket att i samråd med riksrevisionsverket utforma de närmare rutinerna kring hur garantierna skall värderas och redovisas i boksluten.

I 9 kap. 10 § regeringsformen finns bestämmelser om formerna för den statliga skuldsättningen. Av paragrafens första stycke framgår att regeringen inte får ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse utan riksdagens bemyndigande. Den befogenhet i detta hänseende som av praktiska skäl måste tillkomma underordnade myndigheter bör enligt förarbetena till regeringsformen ha stöd i direktiv från regeringens sida (prop. 1973:90 s. 350). Utredningen föreslår att regeringens bemyndigande till kronofogdemyndigheterna att utfärda de nu aktuella garantierna lämnas genom en särskild bestämmelse i indrivningsförordningen (12 §).

Det finns inga bestämda former för riksdagens bemyndiganden till regeringen att ikläda staten ekonomiska förpliktelser. Det vanliga är att dessa lämnas i samband med budgetregle- I samband med den nu aktuella bestämmelsens tillkomst ringen. uttalades att förbindelser som är nödvändiga för en myndighets löpande verksamhet regelmässigt torde kunna anses medgivna genom riksdagens beslut om anslag till myndigheten (prop. 1973:90 s. 350). Kronofogdemyndighetens behörighet att utfärda blir alltså beroende av att -garantier riksdagen liksom för närvarande -- ställer de medel genom anslagsbeslut som behövs till förfogande.

9 ÅCKORD OCH ANNAN EFTERGIFT

9.1 Bakgrund

9.1.1 Några begreppsdefinitioner

Ackord är en ekonomisk uppgörelse mellan en som är gäldenär på obestånd och hans borgenärer (se 1 § ackordslagen, 1970: 847). Med obestånd avses betalningsoförmåga som inte är tillfällig (jämför 1 § konkurslagen, KonkL). Man skiljer mellan underhandsackord och offentligt ackord. Underhandsackord ingås frivilligt och kräver samtycke av alla berörda borgenärer (jämför SOU 1979:91 s. 155 och Walin-Gregowl s. 10). Offentligt ackord (eller tvångsackord) rör bara borgenärer vilkas fordringar inte är prioriterade -- t.ex. staten beträffande -- och kan restavgifter genomföras under medverkan av en majoritet av borgenärerna. Borgenärer med prioriterade fordringar, t.ex. staten beträffande det stora flertalet skatter och avgifter, kan genom att avstå från förmånsrätten delta i ett offentligt ackord.

Eftergift innebär att en borgenär helt eller delvis avstår från (efterger) sin fordran mot gäldenären utan att det förutsätts att övriga borgenärer gör detsamma.

I sammanhanget är också begreppet nåd av intresse. Som framgår av avsnitt 2.2.l0 har nådeinstitutet utvecklats som ett

1 G. Walin, T. Gregow: Ackordslagen m.m., P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1972.

378 Ackord och annan eftergift sou 1937:10

till straffrättskipningen. Genom nåd kan ett komplement straff efterskänkas eller mildras i fall där det på grund av som har inträffat efter domen eller av annan omständigheter anledning framstår som obilligt.

9.1.2 Författningsbestämmelser och förarbeten

av avsnitt 2.2.10 finns bestämmelser om ackord i Som framgår 62 På av bl.a. hänvisningar i andra författ- § UBL. grund de förutsättningar för antagande av ackordsförningar gäller i UBL i om alla slags skatter samt böter slag som anges fråga viten m.m. En ackordsbestämmelse finns också i ll § avoch

skrivningskungörelsen.

2.2.10 vidare att skatter och avgifter i Av avsnitt framgår kan av i annan form än allmänhet inte efterges myndigheterna Beträffande vissa indirekta skatter kan dock genom ackord. eller som regeringen bestämmer medge regeringen myndighet nedsättning eller befrielse om det föreligger synnerliga Dödsbo kan under vissa förutsättningar befrias från skäl. att betala kvarstående eller tillkommande skatt skyldigheten UBL. Arvs- eller kan i vissa fall efterges enligt gåvoskatt sättas ned av den som beslutat i skatteäreneller myndighet Vidare från och med 1987 att det eller av regeringen. gäller fordran mot en på arbetsgivaravgift får efterges arbetsgivare om han inte och med hänsyn till föreliggande omständiginsåg ha saknat räkna med att han var heter måste anses anledning (SFS 1986:1137). Beträffande källskatt gäller arbetsgivare att den lokala skattemyndigheten under motsvasedan tidigare rande får underlåta att fastställa arbetsgiförutsättningar varansvar .

och viten samt särskild rättsverkan som innefattar Böter kan efterges dels av regeringen genom betalningsskyldighet 13 och dels, sedan indrivning nåd (ll kap. § regeringsformen)

* Ackord och annan eftergift 379

begärts, genom beslut av kronofogdemyndigheten enligt 12 § BövL. Slutligen gäller att av som omfateftergift fordringar tas av avskrivningskungörelsen får beslutas av den s.k. bevakningsmyndigheten inom viss beloppsgräns (50 000 kr). Samma befogenhet tillkommer bl.a. vissa affärsdrivande verk i fråga om fordringar som har uppkommit inom deras verksamhetsområde (15-17 §§ avskrivningskungörelsen). Regleringen i avskrivningskungörelsen grundas på ett bemyndigande av riksdagen, som också innebär att regeringen får efterge fordringar som omfattas av kungörelsen utan någon beloppsbegränsning (jämför avsnitt 2.2.10).

Huvuddelen av gällande ackords- och eftergiftsbestämmelser är från år 1965. Av förarbetena till bestämmelserna om ackord framgår att de vid sin tillkomst utgjorde en viktig nyhet. Tidigare hade det inte varit möjligt för myndigheterna att över huvud taget anta ackord i fråga om skatter. Det ansågs emellertid otillfredsställande att det allmänna inte kunde delta i en ackordsförhandling. Ett ackordsförslag skulle kunna antas om det innebar att det allmänna genom ackordet fick en större utdelning än som var att påräkna vid en konkurs (prop. 1965:160 s. 62).

Beträffande eftergift utvisar förarbetena att det tidigare fanns bestämmelser i ämnet som avsåg statliga fordringar av visst slag (se i första hand prop. 1965:160 s. 42--51). I fråga om det stora flertalet statliga fordringar måste emellertid ett ärende om eftergift hänskjutas till riksdagens prövning. Så skedde också i ganska stor omfattning (ca 160 ärenden under tiden 1950-1960). Det ansågs därför finnas behov av mera generellt utformade bestämmelser om eftergift. Behovet gällde framför allt ärenden rörande skadestånd, affärs-, arrende- och hyresfordringar samt fordringar på rättegångskostnader. De nu angivna fordringsslagen svarade för 87 procent av riksdagens eftergiftsärenden åren 1950-

380 Ackord och annan eftergift sou 1937:10

1960. rörande skatter utgjorde under samma Eftergiftsärenden tid bara och i huvudsak nöjesskatt. Det är 2,5 procent avsåg mot den lätt att förstå att något behov inte anbakgrunden föreligga av bestämmelser om eftergift beträffande sågs skatt.

Kriterierna för eftergiftsrätten utformades med hänsynstagansom varit för riksdagens beslut om de till de skäl avgörande i de olika ärendena. De skäl det rörde sig om var eftergift ekonomiska och sociasådana som hade samband med gäldenärens la art och sättet för dess uppkomst situation, fordringens samt villighet att betala m.m. gäldenärens

9.1.3 Erfarenheter av tillämpningen

Hos gäller ackordsärenden som regel länsskattemyndigheten och avser vanligen ett eller flera av medelsslagen företagare mervärdeskatt och arbetsgivaravgift. Ärenskatt enligt UBL, dena bereds inom länsskattemyndigheten av uppbördsenheten.

tiden 1981-30 1982 ansökan om Under 1 juli juni gjordes i total 229 fall hos landets länsstyrelser. Ackordsackord i 105 fall. Flertalet av dessa var underhandsförslag antogs har hämtats in av RSV genom en enkät. Det ackord. Uppgifterna att en i huvudsak bild av förhållankan antas de ger riktig dena också i dag, mer än fyra år senare.

nämnas att det utöver de registrerade fallen förekom- -Det bör mer diskussioner med länsskattemyndigheten i ett antal fall, leder till att ackordsärende registreras. I som inte något kan vidare nämnas att det av den av statistiska sammanhanget sammanställda rättsstatistiken framgår att totacentralbyrån ackordslagen hos la antalet förordnanden av god man enligt under år 1982 var 237 och antalet beslut landets tingsrätter om förhandling om offentligt ackord 105.

Ackord och annan 381 eftergift

Beträffande fordringar som omfattas av avskrivningskungörelsen gäller följande. Enligt vad som framkom vid en granskning utförd av riksdagens revisorer i mitten av 1970-talet, antogs under budgetåret 1973/74 ackordserbjudanden i 52 fall, flertalet hos de affärsdrivande verken, och gällde fordringar till ett sammanlagt belopp av 430 000 kr. Av undersökningen framgår inte i hur många fall frågan om ackord aktualiserades under perioden. Resultatet av en underökning som RRV har gjort beträffande bl.a. orsaker till att myndigheter har överlämnat ärendena till kammarkollegiet tyder på att det bland ärendena som överlämnats under perioden 1983-1985 bara är ett fåtal där orsaken varit fråga om ackord (RRV:s rapport Statliga myndigheters fordringsbevakning och skadereglering, dnr 1986:280, bilaga 8 tabell 1). Av en närmare undersökning av ett mindre antal ärenden som avslutats under perioden framgår att inget av dessa avslutats genom ackord (samma bilaga tabell 7).

Beslut om ackord enligt avskrivningskungörelsen torde i obetydlig utsträckning eller inte alls gälla fordringar som hos kronofogdemyndigheten drivs in som allmänt mål.

Antalet skatteackord är för litet för att man skall kunna tala om en fast praxis vid bedömningen av ackordserbjudanden. så mycket är klart att synen på ackordsinstitutet varierar från län till län. Det gäller t.ex. frågorna huruvida

o ackord bör medges beträffande fordringar som ännu inte är fastställda,

o anstånd bör medges med erläggande av ackordslikviden,

o staten i stället för att delta i offentligt ackord kan vid sidan av detta anta underhandsackord,

382 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

o normer för lägsta ackordsprocent bör ställas upp och

o ackord bör komma i fråga beträffande enskild näringsidkare, särskilt i det fallet att verksamheten drivs vida-

re.

om skatteackord har även andra aspekter än de fiskali- Frågan t.ex. och Också ska, regional- sysselsättningspolitiska. hur dessa skall beaktas varierar. Det vanliga är synen på emellertid att man i ett ackordsärende beaktar intressen av detta slag, som länsstyrelsens regionalekonomiska enhet, länsarbetsnämnden, utvecklingsfonden samt andra myndigheter och har att bevaka. Kommuner och fackliga organisatioorgan ner är f.ö. också ofta intresserade. I fall av detta slag fordras ibland ett omfattande samråd vid handläggningen. s.k. är samrådet reglerat i förord- Såvitt gäller stödföretag av stöd i ningen (1982:680) om uppföljning beviljat statligt

vissa fall (jämför avsnitten 4.4 och 5.2.1).

torde regelmässigt anmodas att yttra Kronofogdemyndigheten kan förekomma när länssig över ackordsförslag. Undantag finner det att förslaget inte bör skattemyndigheten uppenbart I ett län ibland den ordningen att begäran antas. tillämpas till att avse som indrivom yttrande begränsas gäldenären och inte ackordsförslaget som sådant. ningsobjekt,

Inom kontaktas ofta taxerings-, revilänsskattemyndigheten sions- och mervärdeskatteenheterna för att man skall få så bild som av skatteförhållanden och klar möjligt gäldenärens i Det är också vanligt att gäldenärens reviekonomi övrigt. sor och bank kontaktas under beredningen av ett ackordsären-

de.

Ackord och annan 383 eftergift

I indrivningsarbetet förekommer det att kronofogdemyndigheten träffar till innebörden eftergiftsliknande uppgörelser med gäldenärer om att en del av skatte- och avgiftsskulden skall betalas, medan resten föreslås till avskrivning (s.k. bonnackord). Avsikten är därvid att staten skall definitivt avstå från resterande fordran. I vissa fall uppnås ett resultat som ligger nära ett definitivt avstående genom att man föreslår fordringar som närmar sig preskription till avskrivning medan det belopp som flyter in krediteras på nyare fordringar.

Undantagsvis torde det förekomma uppgörelser som ges den formen att införsel beslutas med lägre belopp än vad som maximalt kunnat tas ut, trots att det innebär att en del av fordringen preskriberas. De fall det gäller är sådana där en hårdare indrivning bedöms leda till att gäldenären lämnar den vita arbetsmarknaden och därigenom b1.a. gör sin inkomst oåtkomlig för exekution.

Anledningen till att kronofogdemyndigheten träffar uppgörelser av nu diskuterat slag uppges vara att man på det sättet får viss exekution -- dvs. betalning genom uppgörelserna framstår som från fiskalisk -- men fördelaktiga synpunkt också att uppgörelserna i vissa fall är nödvändiga som ett led i den ekonomiska rehabiliteringen av en gäldenär (se vidare avsnitt 9.4).

Reglerna om nedsättning av eller befrielse från indirekta skatter har hittills tillämpats med stor återhållsamhet. Antalet bifallsbeslut är vanligen ett par tiotal per år på mervärdeskatteområdet och ännu färre på punktskatteområdet. De fall det rör sig om är sådana där en korrekt tillämpning av bestämmelserna leder till ett materiellt felaktigt eller stötande resultat. som exempel kan nämnas att en hjälporganisation köper och lagrar material i Sverige som skall användas

384 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

vid katastrofhjälp i utlandet. Mervärdeskatt skall då tas ut, eftersom det de beskattningsreglerna inte är enligt vanliga Likheten med har emellerfråga om export. exportsituationen tid fått motivera befrielse i fall av detta slag.

Antalet mål om dödsbobefrielse som anhängiggjordes hos länsrätten i Stockholms län år 1985 var 134. Även om man räknar med i en stor del av fallen tyder denna siffra avslag ganska dödsbobefrielse förekommer i avsevärt flera fall än på att av och befrielse från indirekt skatt. Vid dödsbonedsättning befrielse torde det emellertid ofta röra sig om relativt

blygsamma belopp.

till av böter m.m. som har överlämnats Möjligheten eftergift för infördes genom lagen (1964:168) om verkstälindrivning av bötesstraff. Förfarandet var emellertid omständligt lighet och tillämpades sällan. Genom 1979 års eftergiftsbestämmelsen förfarandet -- kronofogbötesverkställighetslag förenklades kan besluta om eftergift på ansökan eller demyndigheten själv initiativ. Samtidigt förordades en viss restriktivipå eget tet vid och även efter den nya lagens tillkomst tillämpningen torde antalet eftergiftsbeslut vara litet.

Beträffande fordringar som omfattas av avskrivningskungörelvisade den nämnda granskningen, som utfördes av ggg tidigare revisorer, att använts med riksdagens eftergiftsinstitutet 1975/76 meddelades sålunda av stor försiktighet. Budgetåret försvarets civilförvaltning (PCF), kammarkollegiet och postverket 13 eftergiftsbeslut, som rörde ett totalt sammanlagt 35 000 kr. Resultaten från RRV:s likaledes fordringsbelopp på nämnda avseende ärenden hos kammarkoltidigare undersökning under 1983-1985 visar visserligen att orsaken till att legiet ett ärende överlämnats till kammarkollegiet var fråga om i ett stort antal fall. Den närmare undereftergift ganska

Ackord och annan 385 eftergift

sökningen av vissa avslutade ärenden visar dock att inget av dessa avslutats genom eftergift (bilaga 8 tabellerna l och 7).

Antalet ansökningar om eftergift inom kammarkollegiets område har annars varit ganska stort under ett antal år. Det har huvudsakligen varit fråga om fall som gällt barns rättegångskostnader i underhållsmål. Det kan anmärkas att just denna typ av eftergiftsfall inte torde bli aktuell i framtiden, sedan det i föräldrabalken tagits in en bestämmelse (7 kap. 19 §) som innebär att barnet inte åläggs ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader (SFS 1985:358).

Att vuxna fått eftergift har i allmänhet bara förekommit i några få fall per år. Det torde vanligen gälla skadeståndsfordringar och skälen för bifall har varit

0 sjukdom eller hög ålder i kombination med ytterligare faktorer eller

0 stort belopp i kombination med frivilliga avbetalningar under ganska lång tid.

också inom FCF:s område gäller eftergiftsfallen främst skadeståndsfordringar. Antalet ansökningar har de senaste åren varit 3-5 per år och antalet bifallsbeslut ett eller ett par varje år. SIU har tagit del av ett antal eftergiftsbeslut som meddelats av FCF. Av dessa framgår att visad betalningsvilja -- vid sidan -- tillmäts om gäldenärens försörjningssituation stor betydelse vid prövningen av eftergiftsfrågan.

Nådeinstitutet har främst kommit till användning när det gäller fängelsestraff. Antalet nådeansökningar som avser böter och viten är högst 10-20 per år och under senare år har

386 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

inte någon sådan ansökan bifallits. Ansökningarna är något flera i fråga om förverkande och här har det också förekommit bifall vid tillfällen. Det har då vanligen rört sig om några en kombination av rehabiliteringsskäl och visad vilja att göra rätt för sig genom delbetalningar.

9.2 Aktuella reformprojekt

Företagsobeståndskommittén har i betänkandet (SOU 1979:91) obestånd. Samordning av statliga åtgärder, lagt fram Företags bl.a. förslag till nya bestämmelser om skatteackord.

Kommittén har bl.a. föreslagit en precisering av förutsättför ackord. Enligt förslaget skall ett ackordserbjuningarna dande kunna antas om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande. I motiven att det beträffande enskilda personer kan sägs finnas att med utfallet inte bara i en anledning jämföra eventuell konkurs utan också genom införsel eller löneutmätär att kommittén tänkte sig att ackord ning. Bakgrunden skulle kunna komma i fråga också beträffande enskilda personer. Det nuvarande särskilda villkoret för underhandsackord föreslås få Det anses också vid underhandsackord vara utgå. att görs med utfallet vid ett exekutillräckligt jämförelse tivt förfarande. Vidare i förslaget att verkningarna av anges den skall beaktas när de tänkta resulstatliga lönegarantin taten av ackord och konkurs med varandra. skatte- och jämförs bör alltså enligt kommittén ses som en enhet lönefordringar och avse det totala utfallet för staten i händeljämförelsen se av konkurs. föreslås att ett ackordsförslag får Slutligen antas även om det inte anses fördelaktigt på nyss angivet sätt, om det innebär att regional- eller sysselsättningspolitiska intressen beaktas.

Ackord och annan eftergift 387

Kommittén har vidare övervägt frågan om ackordsmyndighet. Övervägandena utgår från de svårigheter som föranleds av att ett ärende om skatteackord kan behöva prövas av flera myndigheter, t.ex. länsskattemyndigheten i fråga om inkomstskatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgift och generaltullstyrelsen i fråga om tull. Kommittén diskuterar inledningsvis möjligheten att beträffande skatter och avgifter som är under indrivning förlägga ackordsprövningen till kronofogdemyndigheten. Till stöd för tanken härpå anförs att frågan om ackord i allmänhet aktualiseras först sedan gäldenärens skulder har restförts och indrivningen mot honom har kommit igång. Tanken på kronofogdemyndigheten som ackordsmyndighet avvisas emellertid i första hand med hänsyn till att kronofogdemyndigheterna är så många som 81. Kommittén anser i stället att länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) även fortsättningsvis bör svara för ackordsprövningen enligt UBL och enligt författningar som beträffande ackord hänvisar till UBL. Kommittén anser vidare att en ackordssökande bör kunna vända sig till en enda statlig myndighet med sitt ackordsförslag, även om detta avser flera skatteslag, och föreslår därför att länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) skall vara ackordsmyndighet också i fråga om punktskatter och tull.

Kommitténs förslag såvitt det avser förutsättningarna för ackord och ackordsmyndighet är med ett undantag under beredning inom finansdepartementet. Undantaget avser frågan om ackordsmyndighet för punktskatter, beträffande vilka länsskattemyndigheten har utsetts till ackordsmyndighet (5 kap. 16 § andra stycket LPP).

Kommitténs förslag gick även ut på att visst samråd skulle äga rum på bl.a. regional nivå vid handläggning av ackordsärende. som en följd av kommitténs förslag i den delen har tillkommit den tidigare nämnda förordningen om uppföljning av

Ackord och annan sou 1937:10 388 eftergift

stöd i vissa fall. Denna innebär att den beviljat statligt utvecklingsfonden skall svara för rutinmässig uppregionala när har erhållit regionalpolitiskt stöd m.m. följning någon Fonden skall se till att stödmottagarna fullgör sin rapporte-

och i hämta in uppgifter från bl.a. ringsskyldighet övrigt kronofogdemyndigheten och länsarbetsnämnden. länsstyrelsen, risk att med stödet förfelas, eller Finns det påtaglig syftet ökar statens risk som kredit- eller garantigivare avsevärt,

skall fonden anmälan till länsstyrelsen. vid beredning göra hos länsstyrelsen skall samråd normalt av uppföljningsärenden berörd kronofogdemyndighet och ske med länsarbetsnämnden, utveck fonden i länet . l ings

I den tidigare nämnda departementspromemorian Myndigheternas av statens rätt har bl.a. lagts fram ett förslag bevakning (jämför avsnitt 7.6). Förslatill rättsbevakningsförordning b1.a. att i alla myndigheter som lyder get innebär princip får anta ackordsförslag och efterge direkt under regeringen I anslutning till promefordringar utan någon beloppsgräns. har uppdragit åt morian, som remissbehandlats, regeringen viss utredning anriksrevisionsverket att göra ytterligare konsekvenser från effektivitetsgående promemorieförslagets dnr 958synpunkt (beslut 1986-03-20, justitiedepartementets

83).

9.3 Frågor som bör övervägas

att ta till ett ackordsförslag eller Uppgiften ställning fråga om eftergift är en typisk borgenärsfunktion. pröva

finns f.n. om ackord som nära anslu- På skatteområdet regler (1970:847) och vad som i allmänhet ter till ackordslagen om ackord. Länsskattemyndigheten är ackordsmyndighet gäller alla medelsslag utom tull, där motsvarande beträffande tunga

Ackord och annan eftergift 389

funktion utövas av generaltullstyrelsen. Däremot saknas regler om eftergift på skatteområdet (jämför avsnitten 2.2.l0 och 9.1.2).

SIU:s överväganden i detta betänkande gäller i första hand borgenärsfunktionen. Men i fråga om ackord och eftergift i annan form har utredningen inte stannat vid en prövning av vilken myndighet som skall utöva denna funktion. övervägandena har i stället vidgats till att omfatta förutsättningar och villkor för skatteackord, dvs. saker som tidigare behandlats av företagsobeståndskommittên (se avsnitt 9.2). Även den under senare år väckta tanken på åtgärder för ekonomisk rehabilitering samt frågan om de s.k. bonnackorden har inbegripits i övervägandena (jämför avsnitt 5.2.1).

För att få vissa frågor om ackord och eftergift belysta har SIU i början av år 1986 hållit en hearing med företrädare för ett antal länsstyrelser och kronofogdemyndigheter. De frågor som utredningen i första hand ville ha svar på skickades ut på förhand, bl.a. för att möjliggöra diskussion inom respektive myndighet. Frågorna besvarades därefter vid ett sammanträde med utredningen, varvid tillfälle gavs till diskussion och kompletterande frågor från sakkunniga och experter (se om hearingen vidare under 9.4).

Utredningen tar i närmast följande avsnitt upp frågan om nya materiella regler på skatteområdet för ackord och eftergift i annan form (9.4). Därefter behandlas borgenärsfunktionen i ett särskilt avsnitt (9.5) och i ett avslutande avsnitt rätten till förlustavdrag (9.6).

390 Ackord och annan eftergift

9.4 Nya materiella regler

Allmänt

SIU utgår i sina överväganden från företagsobeståndskommittêns förslag. Som framgår av avsnitt 9.2 är kommitténs förslag, med visst undantag, under beredning inom finansdepartementet såvitt gäller b1.a. en precisering av förutsättningarna för antagande av ett ackordsförslag och koncentration av ackordsprövningen till länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) i fråga om alla skatter och avgifter. En första fråga är alltså om SIU bör vidhålla företagsobeståndskommittêns förslag. Innan den frågan behandlas vill utredningen emellertid vidga perspektivet något.

Som framgår av avsnitt 9.1.3 är praxis i fråga om skatteackord sina håll synnerligen restriktiv. Det gäller särpå skilt när är en fysisk person och när staten är gäldenären ensam borgenär. Skälet härtill får antas vara en strävan att så det är möjligt åstadkomma en rättvis och likformig långt Det torde också finnas för att en beskattning. farhågor mindre restriktiv tillämpning skulle kunna äventyra den allmänna respekten för skattesystemet.

Man kan naturligtvis tänka sig att det är den restriktiva hos (länsskattemyndigheten) som tillämpningen länsstyrelsen har lett till att det i indrivningsarbetet hos kronofogdemyni viss utsräckning förekommer s.k. bonnackord. Fördigheten till bonnackorden torde emellertid snarare ligga i klaringen att det kommit fram behov av en möjlighet att avstå från skatte- och i andra typer av fall än de för avgiftsfordringar vilka ackordsinstitutet i första hand är avsett. De exempel som har lämnat på situationer där man kan överkronofogdar väga bonnackord tyder på det.

Ackord och annan eftergift 391

Det är också detta som är bakgrunden till den diskussion om ekonomisk rehabilitering som under de senaste åren har förts inom exekutionsväsendet. Begreppet används bl.a. i det dokument med titeln Kronofogdemyndigheterna i arbete som RSV gav ut i december 1984. I avsnitt 5.2.1 ges exempel på fall där det är befogat att sätta in åtgärder för ekonomisk rehabilitering. I dessa fall kan en rad åtgärder komma i fråga. Här skall några av de viktigaste nämnas.

Kronofogdemyndigheten bör verka för att felaktiga taxeringar och debiteringsbeslut blir undanröjda. Det kan t.ex. ske genom att kronofogdemyndigheten dels informerar gäldenären om hur man går till väga för att överklaga besluten, dels ställer krav på att sådana åtgärder skall vidtas. I vissa fall kan det finnas anledning för kronofogdemyndigheten att underrätta den uppdragsgivande myndigheten om förhållandena.

Vidare bör kronofogdemyndigheten försäkra sig om att gäldenärens ekonomiska förhållanden för framtiden blir välordnade. Detta kan innebära krav på att gäldenären lägger ned en förlustbringande rörelse och i stället försöker få anställning. Det kan också gälla sådant som rutiner för bokföring, deklarationer och skatteredovisning. Behovet av att gäldenären för de här ändamålen anlitar t.ex. en revisor bör också bedömas.

Under en övergångstid kan det finnas anledning att fordra att gäldenären underkastar sig viss ekonomisk insyn från kronofogdemyndighetens sida. Vad kronofogdemyndigheten bör kontrollera är b1.a. om gäldenären fullgör sina skyldigheter i frågor om bokföring samt redovisning av skatter och avgifter.

Om gäldenären uppfyller de krav som har ställts upp kan han medges att betala endast en del av den restförda skulden. Detta är mestadels en förutsättning för att det för honom

392 Ackord och annan eftergift

skall framstå som meningsfullt att i fortsättningen försöka undvika nya skatte- och avgiftsskulder.

Den metod som hittills har tillämpats i fall av detta slag är alltså så kallat bonnackord, dvs. att skuldbelopp som gäldenären enligt överenskommelsen med kronofogdemyndigheten skall slippa att betala anmäls för avskrivning.

Beslutet om avskrivning, som i regel meddelas av länsskatteinnebär att det aktiva indrivningsarbetet avmyndigheten, obestämd tid. Gäldenärens betalningsskyldighet kvarbryts på står dock även efter ett sådant beslut (se 67 § andra stycket UBL), och avskrivning utgör inte något hinder mot att t.ex. medel som skall återbetalas till gäldenären tas i anspråk avräkning eller utmätning. Det avstående som sker vid genom ett bonnackord måste därför förses med åtskilliga reservationer.

Begreppet avskrivning är sålunda missvisande och kan ge främst gäldenären en felaktig uppfattning om uppgörelsens innebörd. Det kan nämnas att minst ett fall av besvär över utmätning och ett fall av skadeståndsanspråk mot staten har sin i uppgörelser av det nu aktuella slaget. SIU upprinnelse har i betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. att avskrivning avskaffas och ersätts med att föreslagit och Härigenom skulle den indrivningen avbryts passiviseras. som med att begreppet avskrivning är missviolägenhet följer sande undanröjas. Förslaget innebär däremot inte någon lösning på det nu.aktuella problemet.

Det bör i sammanhanget understrykas att det i det stora flertalet fall där en fordran inte kan drivas in i sin helhet är som blir aktuell -just en övergång till passiv indrivning dvs. den som SIU föreslår som ersättning för avskrivlösning -- och inte ett definitivt avstående från ningsinstitutet någon del av fordringen.

Ackord och annan eftergift 393

I ett litet antal fall framstår det emellertid som en svaghet i den nuvarande ordningen att myndigheterna inte kan avstå definitivt från skatte- och avgiftsfordringar i annan form än genom ackord. De fall det gäller är främst de nyss diskuterade, dvs. sådana där ett avstående ingår som en bland flera

åtgärder för ekonomisk rehabilitering av en gäldenär. Någon

gång torde eftergift också kunna vara motiverad som en fristående åtgärd, t.ex. när en gäldenär med stora skulder har gått eller skall gå i pension och omständigheterna i övrigt gör att fallet är ömmande. Att det i de nu aktuella fallen inte är tillräckligt att gå över till passiv indrivning beror på att detta inte räcker som incitament för gäldenären att t.ex. följa en uppgörelse om delbetalning eller undvika framtida restföringar, och inte heller för att lätta på det psykiska trycket av en hopplös skuldbörda.

Frågans behandling i riksdagsmotioner m.m.

Frågan om en möjlighet att definitivt avstå från en skattefordran har tagits upp i en riksdagsmotion (mot. 1984/85: 1206). I sitt yttrande över motionen anför skatteutskottet (SkU 1984/85:49 S. 13 f):

Syftet med motionen är att kronofogden skall kunna godta en engångsbetalning, som exempelvis finansierats genom lån eller tillskott från en anhörig, mot att resterande skatteskulder avskrivs för gott. Enligt motionärens uppfattning är det en misshushållning med resurser att kronofogden inte kan förhandla om skatteskulder i tillräcklig omfattning. Nuvarande regler om avskrivning av skatt innebär inte att statens skattefordran bortfaller utan endast ett konstaterande att utsikter till indrivning av skattebeloppet inte föreligger. Skulle den skattskyldiges ekonomiska situation ändras, kan indrivningen av den avskrivna skattefordringen återupptas. Avsikten har inte heller varit att reglerna om ackord skall kunna utnyttjas på det sätt som motionären avser. Utskottet vill inte bestrida att det kan vara möjligt att förenkla och förbättra reglerna. Hithörande frågor faller

394 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

emellertid under skatteindrivningsutredningens utredningsuppdrag, och utskottet anser att någon åtgärd från riksdagens sida inte erfordras med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför densamma.

Vidare gäller att frågan om eftergift av skatt på prostitu-

tionsinkomster har aktualiserats genom en riksdagsmotion i

vilken det hemställs att riksdagen beslutar att inkomst av

otuktigt levnadssätt inte skall tas upp till beskattning.

Skatteutskottet har över motionen anfört följande (SkU 1984/

85:60 s. 75 f).

Utskottet är medvetet om att beskattningsreglerna kan medföra i dessa fall och har förståelse för syftet med motioproblem nen. Att genom en specialreglering i skattelagstiftningen undanta inkomster av detta slag från beskattning uttryckligen -- framhåller -- inte antas medföra kan som motionären också nämnvärt skattebortfall. En sådan åtgärd är emellertid något förenad med sådana av annat slag att utskottet inte problem är berett att motionen. Det bör framhållas att man tillstyrka här rör sig på ett i skattelagstiftningen oreglerat gränsområde, och det kan enligt utskottets uppfattning knappast anses att specialreglera endast en av alla de likarlämpligt tade situationer som förekommer. Det kan tilläggas att den lagstiftningsåtgärden torde avse ett trots allt föreslagna begränsat antal personer och att tillämpningsproblemen mycket av uppenbara skäl kan antas få betydande räckvidd.

Vad som föranlett motionen är närmast de problem som uppkommer sedan skatten restförts. Enligt vad utskottet erfarit kommer härmed sammanhängande frågor att tas upp av skatteindrivningsutredningen.

Med det anförda utskottet motion 335. avstyrker

också två senare framlagda riksdagsmotioner rör en fråge-

som har nära samband med möjligheten att få skulder ställning Motionerna enskilda näringsidkares och eftergivna. gäller andra situation efter en konkurs. Det framfysiska personers hålls bl.a. att skuldbördan för dessa kvarstår efter konkur-

sen -- i motsats till vad som gäller när en verksamhet har -- och att konsekvenserna bedrivits i t.ex. aktiebolagsform härav för bl.a. att bygga upp något nytt motivemöjligheten

Ackord och annan 395 eftergift

rar att reglerna ses över (mot. 1985/86:L 224 och L 251). Motionerna vilar i avvaktan på en proposition med förslag till ny konkurslag.

Problemet med stora skulder har uppmärksammats också när det gäller kontokreditomrâdet. Kontokortskommittên har i betänkandet (Ds Fi 1984:10) Kontokort diskuterat bl.a. åtgärder för att biträda personer med betalningssvårigheter. Kommittén har emellertid inte föreslagit några särskilda åtgärder i detta syfte. Med utgångspunkt i betänkandet har konsumentverket på uppdrag av regeringen vidtagit åtgärder för att åstadkomma bl.a. ett samordnat biträde åt de grupper av konsumenter som har betalningsproblem. Till dessa åtgärder hör att man träffat överenskommelse med Finansbolagens förening om att från och med februari 1987 i begränsad skala bedriva försöksverksamhet med en så kallad kontonämnd, som under vissa förutsättningar skall kunna meddela för föreningens medlemsföretag bindande beslut om att kontokreditfordringar skall sättas ned eller falla bort helt (konsumentverkets skrivelse till regeringen 1986-12-18, dnr 85 K 1970).

Det kan slutligen nämnas att det inom kriminalvården drivs verksamhet som b1.a. syftar till att i vissa fall få till stånd ackordsuppgörelser för personer som är dömda till skyddstillsyn eller villkorligt frigivna. Tills vidare förekommer verksamhet av detta slag bara vid Frivårdens behandlingscentral i Stockholm, som i första hand betjänar skyddskonsulentdistrikten i Stockholmsområdet, men det finns planer på att bygga upp motsvarande verksamhet i Göteborg och Malmö.

396 Ackord och annan eftergift

SIU:s hearing med företrädare för vissa länsstyrelser och

kronofogdemyndigheter

vid utredningens hearing med företrädare för vissa länsstyrelser (länsskattemyndigheter) och kronofogdemyndigheter har framkommit i huvudsak följande (minnesanteckningar från hearingen finns i bilaga 3).

I arbetet med indrivning av skatter och avgifter förekommer det fall där det finns skäl att definitivt avstå från en fordran. De det gäller är framför allt fysiska gäldenärer som inte driver rörelse. Många av dessa kan tidigare personer ha drivit rörelse och kan ha stora skulder som uppkommit på av den bedrivna verksamheten. Att ackord inte kan komma grund i i de nu aktuella situationerna kan hänga samman med fråga att andra inte godkänner ett ackordsförslag men borgenärer också att länsskattemyndighetens praxis när det gäller skatteackord lägger hinder i vägen.

flertalet deltagare vid hearingen bör en möjlighet Enligt av skatte- och införas vid till eftergift avgiftsfordringar sidan om ackordsinstitutet. De omständigheter som ett efterbör kunna grundas på är i första hand giftsbeslut

o att en f.d. företagare har tagit anställning eller pensionerat sig och har blygsamma inkomster,

o sjukdom, hög ålder eller arbetslöshet,

o (dvs. vid skuldens uppkomst) sjukdom, misstidigare eller avtjänande av straff som inte har bruksproblem samband med skatteskulden,

o stora tillskott av medel, som gått förlorade i egna verksamheten, eller visad vilja att betala efter förmåga samt

Ackord och annan 397 eftergift

o att beskattningen blivit för hård av formella skäl, t.ex. förlustavdrag vägrats därför att deklaration inte lämnats för förluståret.

En deltagare i hearingen framhöll att ett eftergiftsinstitut bör ses som ett instrument i den aktiva indrivningen. Genom att sporra en gäldenär med en hopplös skuldsituation att betala åtminstone en del av skulden kan eftergift nämligen bidra till ett bättre indrivningsresultat (jämför vad som har sagts i det föregående om bonnackord).

Regler om eftergift i våra grannländer

SIU har inhämtat vissa uppgifter om eftergiftsregler beträffande skatt i Danmark, Finland och Norge. I dansk rätt finns regler om s.k. (skuldsanering). Dessa gäller gaeldssanering beträffande såväl skatter som andra fordringar och skiljer sig avsevärt från de bestämmelser om eftergift av skattefordringar som finns i Finland och Norge. De senare företer inbördes stora likheter. Utredningsmannen och sekreterarna har i maj 1986 haft tillfälle att särskilt studera reglerna om skuldsanering vid ett besök i Köpenhamn som arrangerats av kronofogdemyndigheten i Malmö.

Utredningen lämnar i det följande en summarisk redogörelse för reglerna i våra grannländer. Såvitt gäller det danska skuldsaneringsinstitutet är framställningen av naturliga skäl något fylligare.

I Danmark har relativt nyligen införts bestämmelser i konkurslagen (25-29 kap.) om ett institut som kallas gaeldssanering, dvs. skuldsanering. Enligt 197 § konkurslagen kan den s.k. skifteretten på ansökan av gäldenären besluta om skuldsanering om gäldenären 1) visar att han inte kan och inte

398 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

heller har utsikt att längre fram kunna betala sina skulder och 2) omständigheterna i övrigt talar för skuldsanering. De omständigheter som särskilt skall beaktas är gäldenärens intresse av skuldsanering, hans ålder, omständigheterna vid skuldens uppkomst och gäldenärens sätt att förhålla sig under skuldsaneringsförfarandet.

I den danska konkurslagen finns också bestämmelser om ackord (tvångsackord) i och utom konkurs (19-24 kap.).

Ett beslut om skuldsanering innebär att alla skulder som före en viss -- före det förfauppkommit tidpunkt vanligen randet inleddes -- skrivs ned med viss procent eller bortfaller helt. Borgenärerna skall beredas tillfälle att yttra sig men skuldsanering kan beslutas mot deras vilja.

Bestämmelserna har alltså tagits in i konkurslagen men skuld-

kan beslutas också utom konkurs. Skuldsanering i

sanering konkurs är i verket av liten betydelse, eftersom besjälva främst har ansetts andra typer av gäldenärer än hovet gälla de som är aktuella för ett konkursförfarande. Behov av skuldhar sålunda ansetts föreligga när det gäller t.ex. sanering äldre som vid tiden för sin pensionering har en stor personer skuldbörda eller som i samband med en social kris personer har dragit på sig stora skulder i form av konsumtionskredit. Man har också ansett att det kan finnas behov av skuldsaneför som driver rörelse i liten skala, men här ring personer å andra sidan till konkurrensneutraliteten krävt har hänsyn att fram. Det innebär att det också man går försiktigt sagda i rör om andra gäldenärer än de för vilka

Danmark sig

ackordsinstitutet är avsett. Reglerna om skuldsanering gäller bara fysiska personer.

Ackord och annan eftergift 399

Ett skuldsaneringsbeslut går som redan nämnts ut på att gäldenärens skulder -- även sådana som inte samtliga är kända när beslutet meddelas -- skrivs ned med viss procent eller faller bort helt. Någon inbördes skillnad görs alltså inte mellan olika slags fordringar men bl.a. som är fordringar förenade med panträtt lämnas utanför Skatter skuldsaneringen. och avgifter omfattas alltså av ett beslut om skuldsanering. Det kan nämnas att dessa fordringar i Danmark inte är förenade med förmånsrätt i en konkurs. Vid tillkomsten av reglerna om skuldsanering spelade det viss roll att det i praktiken visat sig svårt att nå frivilliga uppgörelser med staten just som skatte- och En bestämmelse avgiftsborgenär. om eftergift som är tillämplig när gäldenären befinner i ekonomiskt sig trångmål finns visserligen för vissa slags skatter, de s.k. personskatterna (37 § statsskattelagen), men denna har sedan början av 1970-talet utnyttjats i allt mindre omfattning såväl i absoluta tal som i promille av den totala uppbörden.

När skuldsanering beslutas föreskriver domstolen normalt att resterande skuldbelopp skall avbetalas under viss tid, vanligtvis fem år. Beslut om att skulderna skall falla bort helt förekommer ytterst sällan. De belopp som gäldenären åläggs att avbetala ligger i allmänhet mellan 500 och l 500 Dkr i månaden och den del som skall betalas är i flertalet fall mellan 10 och 30 procent av den ursprungliga skulden. Det är, som de nu redovisade siffrorna visar, främst gäldenärer med en ganska stor total skuldbelastning som kommer i fråga för skuldsanering. En tumregel är att det bör röra sig om minst 200 000 -- 250 000 och Dkr, flertalet bifallsbeslut gäller skulder över 300 000 -- 400 000 Dkr.

Tillströmningen av ärenden om skuldsanering har inte blivit så stor som vissa bedömare hade befarat före reformen. Man räknar dessutom med att antalet ärenden skall minska sedan

400 Ackord och annan sou 1987:10 eftergift

ett behov. Sökandena är huvudsakman nu tillgodosett uppdämt och pensionärer men också f.d. näringsidkare ligen löntagare med eller utan en konkurs bakom sig. Inledningsvis har en del med stora studieskulder ansökt om skuldsanering men personer känt att inte är det börjar nu bli skuldsaneringsinstitutet sådana fall där den dominerande skuldposten är avsett för För dessa strävar man i stället efter en lösning studielån. ram. Redan det tidigare nämnda inom studiestödssystemets talar emot skuldsanering i hopplöshetskriteriet givetvis fall. Samma kriterium är skälet till att arbetslöshet dessa inte i och för ansetts utgöra grund för skuldsanering. sig och invaliditet ansetts göra också i Det har däremot sjukdom fråga om relativt unga gäldenärer.

i två skeden -- det inledande skedet, Förfarandet är uppdelat när domstolen en preliminär bedömning av förutsättningargör na för skuldsanering, och det egentliga skuldsaneringsförfainledande skedet avslutas med att domstolen anrandet. Det avvisar eller beslutar att skuldsanering tingen ansökningen båda skedena ställs ganska stora krav på skall inledas. Under sida. Till att börja med skall han medverkan från gäldenärens lämna relativt utförliga uppgifter om redan i ansökningen sina skulder och tillgångar samt inkomster och utgifter, m.m. Sedan ansökningen kungjorts, vilket försörjningsbörda inte skall avvisas, och tiden för att anmäla sker om den ut skall handlingar upprättas som kan sägas fordringar gått och förvaltarberättelse i en konkurs. motsvara bouppteckning komma in med för- Gäldenären skall därefter i princip själv Kända kallas sedan till sammanslag till beslut. borgenärer rätten. Först därefter kan beslut om skuldsanering träde hos meddelas. Också beslutet skall kungöras.

tillkomst räknade man med Vid skuldsaneringsbestämmelsernas par månader. Det har emellertid en handläggningstid på ett

Ackord och annan eftergift 401

visat sig att ett skuldsaneringsärende tar ca ett halvår eller mer i anspråk. Tider på uppemot ett år lär förekomma.

I Finland innehåller skattelagstiftningen ett flertal bestämmelser enligt vilka skattelättnad kan beviljas. De grundläggande bestämmelserna härom finns i 125-126 a §§ beskattningslagen (lag den 22 december 1967 nr 582). Befrielse helt eller delvis från skatt kan beviljas om den skattskyldiges inkomst och förmögenhet har minskat väsentligt till följd av arbetslöshet, sjukdom etc., den skattskyldige avlidit och efterlämnat arvingar som varit beroende av honom för sin försörjning, den skattskyldige bör anses ha misstagit sig beträffande innehållet i skattelättnadsstadganden eller det av annat särskilt skäl vore uppenbart oskäligt att indriva skatten. Befrielse kan också medges i vissa fall vid dubbelbeskattning. I fråga om statsskatt beslutar skattestyrelsen om beloppet är högst 100 000 mark och finansministeriet om beloppet är större. I fråga om kommunalskatt beslutar kommunfullmäktige eller, med stöd av bemyndigande i reglemente, kommunstyrelsen.

Bestämmelserna i beskattningslagen är tillämpliga på inkomstoch förmögenhetsskatt. De gäller inte bara den skattskyldige själv utan också den som t.ex. i egenskap av arbetsgivare har ålagts betalningsskyldighet. Bestämmelser som ger möjlighet till nedsättning av eller befrielse från påförd skatt finns också i fråga om åtskilliga andra medelsslag, t.ex. omsättningsskatt och motorfordonsskatt.

I Norge finns, likaledes vid sidan om konkurslagens bestämmelser om ackord, bestämmelser som ger möjlighet att under vissa förutsättningar nedsätta eller efterge en skattefordran. Bestämmelserna finns intagna i ett särskilt kapitel (7 kap.) i skattebetalningslagen (lag den 21 november 1952, som

402 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

ungefär motsvarar vår uppbördslag) och innebär i huvudsak följande.

Skatt kan sättas ned eller efterges när det på grund av dödsfall, särskilt allvarlig eller långvarig sjukdom, bestående invaliditet eller av annat skäl framstår som särskilt obileller orimligt betungande att vidhålla krav på hela ligt I allmänhet kan beslut om nedsättning eller efterbeloppet. meddelas först efter det att taxering ägt rum. Beslut gift meddelas av vederbörande kommunstyrelse om fordringsbeloppet är högst 50 000 norska kronor och av finansdepartementet om beloppet är större.

Bestämmelserna är bara tillämpliga på inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, landsting (fylkeskommune) och kommun. bestämmelser i taxeringslagen (lag den 13 juni 1980) Enligt ankommer det den som beslutar om taxeringen att ta initiapå tiv till nedsättning eller eftergift när det finns skäl till det.

överväganden och förslag

Av de förhållanden för vilka har redogjorts i det föregående drar SIU slutsatsen att skatte- och avgiftsfordringar måste kunna inom vidare ramar än f.n. Behovet härav efterges som av bl.a. de svar som lämnades vid utredgäller, framgår hearing, fysiska personer och då inte minst sådana ningens som har drivit rörelse och därefter tagit eller tidigare avser att ta anställning. Det offentliga ackordet passar inte särskilt väl för detta slags gäldenärer och det gör knappast heller underhandsackordet, även om man också vid ett rent eftergiftsinstitut bör göra klart för sig vilken gäldenärens allmänna ekonomiska situation är. Samtidigt gäller naturligtvis att det ackordet liksom hittills är den rätta offentliga

Ackord och annan 403 eftergift

formen när det gäller att rekonstruera ett som skall företag fortsätta sin verksamhet.

Vid överväganden av frågan om ett rent eftergiftsinstitut finns det anledning att se på avskrivningskungörelsen (liksom för övrigt på förslaget till rättsbevakningsförordning, jämför avsnitt 9.2). Där finns bestämmelser om såväl ackord som eftergift. Förutsättningarna för antagande av ett ackordsförslag är desamma som enligt UBL, dvs. förslaget skall vara till fördel för det allmänna. Bakom bestämmelsen ligger alltså ett i huvudsak fiskaliskt synsätt. Som förutsättning för eftergift gäller däremot enligt 15 § avskrivningskungörelsen att det på grund av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig orsak eller av annan anledning måste anses uppenbart obilligt att kräva betalning.

också de danska bestämmelserna om skuldsanering gäller som vi nyss har sett parallellt med regler om ackord i och utom konkurs. I dagens läge är det emellertid enligt SIU:s mening knappast aktuellt att i Sverige införa ett skuldsaneringsinstitut efter danskt mönster. Ur svensk synvinkel kan vissa nackdelar med det danska systemet genast noteras. Att utredning om gäldenärens ekonomi måste förebringas i en domstol, som i utgångsläget får förutsättas inte känna till något om gäldenärens förhållanden, medför b1.a. att handläggningstiderna blir långa. I sammanhanget kan framhållas att Danmark har en splittrad organisation för den exekutiva verksamheten -en organisation som löper samman hos de allmänna domstolarna -- och att till någon motsvarighet kronofogdemyndigheten alltså inte finns.

Av betydelse från fiskalisk synpunkt är vidare att en ordning med domstolsprövning medför att eftergiftsmöjligheten mister sin karaktär av instrument i det aktiva indrivningsarbetet,

404 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

dvs. eftergiften kan inte användas för att sporra gäldenären att fullgöra delbetalningar eller andra motprestationer.

Utredningen har emellertid med det anförda inte tagit ställ-

till frågan om en gäldenär genom konkurs bör kunna erning hålla befrielse från sina skulder och vill heller inte utesluta att ett skuldsaneringsinstitut liknande det som nu införts i Danmark kan vara en lämplig ordning också för svenskt vidkommande. Den saken hänger emellertid bl.a. samman med skuldutvecklingen på andra områden än skatte- och avoch vart försöken att nå särlösningar inom giftsområdena enskilda sektorer leder (jämför vad som har sagts om kontokortsskulder samt pågående debatt beträffande studieskulder). Det kan i vart fall konstateras att en vidgad möjlighet till av skatte- och avgiftsfordringar inte försvårar ett eftergift längre fram, av en helhetslösning efter danskt genomförande, mönster.

Mot av det sagda föreslår SIU att man, efter mönster bakgrund av avskrivningskungörelsen, inför en möjlighet till eftergift av skatte- och avgiftsfordringar vid sidan om ackordsinstitutet. Bestämmelsen om eftergift bör vara tillämplig på alla slags fordringar som hör till den s.k. huvudgruppen (jämför avsnitt 2.1) och sålunda också på böter och därmed jämställda fordringar. Några betänkligheter med hänsyn till karaktären hos de sistnämnda medelsslagen torde man sålunda inte behöva hysa, särskilt med hänsyn till att de redan kan efterges ackord. Emellertid bör de uttalanden som gjordes vid genom tillkomsten av den särskilda eftergiftsbestämmelsen i 12 § BövL iakttas vid tillämpningen (se avsnitt 2.2.l0 alltjämt under Ackord).

Beträffande ackord biträder utredningen företagsobeståndskommitténs förslag såvitt det innebär att en jämförelse skall

SOU l987:l0 Ackord och annan eftergift 405

göras med utfallet vid ett exekutivt förfarande. Det bör dock framhållas att bedömningen inte får grundas enbart på en sådan jämförelse. Det kan uppenbarligen finnas skäl som talar mot ackord även när detta är ekonomiskt fördelaktigt, t.ex. brottsligt eller illojalt förfarande från företagsledarens sida, konkurrenshänsyn etc. Bedöms skälen mot ett ackord väga i det enskilda fallet bör alltså -tillräckligt tungt precis hittillsvarande -som enligt tillämpning ackordsförslaget avslås trots att det ter sig ekonomiskt intressant. Ytterst ankommer det naturligtvis på RSV att här tillse att bedömningen över landet är så enhetlig som möjligt.

SIU finner däremot inte skäl att biträda företagsobeståndskommitténs förslag att det särskilda villkoret för underhandsackord får utgå. Ackordsfallen är, som redan har nämnts, av annat slag än eftergiftsfallen. Utgångspunkten för företagsobeståndskommittên var emellertid att det gällde att utforma ackordsbestämmelsen så att den kunde tillämpas i alla situationer där det blev aktuellt att avstå från en skatteeller avgiftsfordran. vid en rekonstruktion av ett företag i drift -- som är den situation där ackordsbestämmelsen huvudskall SIU:s -- finns det sakligen tillämpas enligt förslag goda skäl att upprätthålla kravet på att alla borgenärer skall medverka. Ett skäl är att ackordet annars lätt skulle kunna få karaktären av en subvention med skattemedel vars konsekvenser för konkurrensförhållandena skulle vara svåra att överblicka. Att skatte- och avgiftsfordringar är förmånsberättigade i konkurs är givetvis också av betydelse i sammanhanget.

Utredningen biträder inte heller vare sig företagsobeståndskommitténs förslag att man vid jämförelsen skall beakta de lönefordringar som kan bli betalda enligt bestämmelserna om lönegaranti eller förslaget att regional- eller sysselsätt-

406 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

ningspolitiska intressen i ett enskilt fall skall kunna ta över de fiskaliska vid prövningen av fråga om ackord. Beträffande lönefordringar gäller att det f.n. är något osäkert var dessa i framtiden kommer att vara placerade i förmånsrättsordningen (jämför Statens industriverks rapport 1985:7 och riksdagsprot. 1985/86 nr 50, 20 §). Det har i tillämpningen f.ö. visat sig att man klarar de bedömningar det nu är fråga om bra utan en uttrycklig bestämmelse. De regional- och sysselsättningspolitiska intressena kan enligt SIU:s mening beaktas i användningen av konkursinstitutet. Utredningen får beträffande den saken hänvisa till vad som har anförts i avsnitt 8.4 om samråd m.m. i fall där det med hänsyn till sådana intressen kan finnas anledning att avstå från konkursansökan.

skall något sägas om verkan av ackord när det Avslutningsvis betalningsskyldighet för tredje man. Underhandsackord gäller medför att förlorar sin rätt mot borgensman eller borgenären annan som förutom gäldenären svarar för fordringen. Beträffande ackord gäller enligt 21 § ackordslagen den offentligt motsatta RSV har emellertid i boken Konkurs och principen. Ackord (s. 223) uttalat att vad som gäller vid underhandsackord i bör gälla också vid offentligt ackord. SIU praktiken finner under dessa förhållanden inte anledning att föreslå i fråga om underhandsackord till bestämnågon motsvarighet melsen i 21 § ackordslagen.

Bestämmelsen om bör enligt SIU:s mening utformas eftergift efter mönster av motsvarande i avskrivningskungörelsen. skall sålunda kunna helt eller delvis, när Eftergift medges, det av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig på grund orsak eller av annan är uppenbart obilligt att anledning kräva Av bestämmelsens utformning bör framgå att betalning. den avses vara tillämplig bara på fysiska personer.

Ackord och annan eftergift 407

De omständigheter som bör kunna föranleda eftergift är alltså till att börja med sjukdom och sådana omständigheter som kan jämföras med sjukdom, t.ex. invaliditet eller arbetslöshet. Det måste givetvis förutsättas att det inte rör sig om svårigheter av övergående natur. En jämförelse kan härvid göras med förutsättningarna för skuldsanering enligt dansk rätt. Det är sålunda inte bara gäldenärens aktuella inkomst- och

förmögenhetssituation som skall tas med i bedömningen, utani

också den framtida förvärvsförmågan. Hög ålder bör särskilt kunna beaktas. Det nu sagda understryker ytterligare att det här rör sig om en helt annan typ av fall än ackordsfallen.

Det bör framhållas att de sociala skäl som skall ligga till grund för ett beslut om eftergift i princip skall vara sådana som inte kan beaktas inom beskattningsförfarandets ram, t.ex. extra avdrag vid taxeringen. Detta krav är uppenbarligenom gen uppfyllt när det är fråga om minskning av inkomsten, ökning av försörjningsbörden etc. som inträffat efter beskattningsårets utgång.

I övrigt anser utredningen att man i första hand bör fästa avseende vid vilja att betala efter förmåga. En gälde-

visad

när som trots små inkomster har gjort vissa inbetalningar under en längre tid, eller som själv förlorat betydande bebör sålunda i allmänhet kunna räkna med en relativt lopp, välvillig inställning hos myndigheterna i eftergiftsfrågan.

Liksom när det gäller skuldsanering enligt dansk rätt måste ett beslut om eftergift grundas på en helhetsbedömning av gäldenärens situation, dvs. ingen typ av omständighet får ensam anses innebära en rätt till eftergift.

Sammanfattningsvis kan tillämpningsområdena för ackordseftergiftsinstituten beskrivas på följande sätt. respektive

408 Ackord och annan eftergift

Ackord kan bli aktuellt när det gäller att trygga fortsatt drift av rörelse som drivs av en fysisk eller juridisk perggn. Eftergift kan bli aktuell beträffande en fysisk person som inte driver rörelse och som med hänsyn till sina tillgångar och förvärvsmöjligheter har en orimlig skuldbörda. Någon skarp gräns mellan tillämpningsområdena för de båda instituten bör emellertid inte ställas upp. Det får i stället ankomma på myndigheterna själva att sörja för att de båda instituten används i enlighet med det nu anförda. I den mån det uppkommer behov av närmare ledning om gränsdragningen bör det ankomma på RSV att svara för denna (se 26 § IF).

Innan beslut om eftergift meddelas måste en utrednoggrann ha gjorts om gäldenärens och eventuella närståendes ning ekonomi. I princip bör krävas att såväl gäldenären som närstående saknar tillgångar utöver beneficiet. Detta kan dock inte gälla helt utan undantag. En gäldenär som har t.ex. en villafastighet med ett övervärde som förslår till viss delbetalning bör sålunda inte vara utestängd från möjligheten till ,deleftergift avseende resterande belopp om han lyckas anskaffa medel till delbetalningen på annat håll för att rädda egendomen. Vidare kan det tänkas fall där en närstående har egendom som det skulle vara stötande att ta med i bedömningen, exempelvis egendom som gäldenärens make har ärvt.

Det bör vidare krävas att en rörelse som drivits av gäldenären har avvecklats. Möjligen kan det vara befogat att göra undantag härifrån när gäldenären av ålders- eller andra skäl bedöms sakna möjlighet att skaffa sig en anställning och ett fortsättande av verksamheten saknar betydelse för konkurrenssituationen i branschen. Exempel på detta kan vara hantverksyrken där det är den med åren förvärvade yrkesskickligheten som utgör grunden för fortsatt verksamhet. I detta liksom i andra fall förutsätts att gäldenären visar vilja att fort-

Ackord och annan 409 eftergift

sättningsvis redovisa och betala skatter och avgifter i föreskriven ordning.

Slutligen bör krävas att det är utrett i vad mån gäldenären också har andra skulder än skatte- och avgiftsskulder. I princip bör eftergift inte komma i fråga om det finns andra borgenärer som kan väntas göra sina fordringar gällande till deras fulla belopp eller i vart fall i större än utsträckning staten.

Skillnad bör inte göras i eftergiftshänseende mellan olika medelsslag. Ett skäl mot eftergift kan dock vara brottsligt förfarande som har anknytning till en skatte- eller avgiftsskuld (jämför vad som har sagts i det föregående om ackord). Härav följer att skilda medelsslag i praktiken kan komma att behandlas på olika sätt när det gäller eftergift. En annan sak är att brottsfrågan får anses förlora i betydelse allteftersom tiden går och när utdömt straff har avtjänats.

som redan har anförts bör skäl som kunnat beaktas inom beskattningsförfarandets ram i princip inte kunna läggas till grund för eftergift. Det sagda innebär bl.a. att gäldenären, i fråga om skönsmässigt fastställda belopp, i första hand skall hänvisas till att söka ändring av fastställelsebeslutet. På framför allt den direkta skattens område är emellertid möjligheterna att få en ändring till stånd ännu så länge begränsade. Här kan nämnas att regeringen i prop. 1986/87:47 har lagt fram ett principförslag till nytt taxeringsförfarande, som bl.a. innebär att den av noggranna föreskrifter kringgärdade möjligheten att anföra besvär i särskild ordning ersätts av en vidsträckt rätt till omprövning av ett beskattningsbeslut i första instans.

410 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

Det bör vidare påpekas att det eftergiftsinstitut som nu föreslås inte berör, och inte heller påverkas av, de regler om nedsättning eller befrielse som finns i vissa skatteförfattningar. Som framgår av avsnitt 9.1.2 är de omständigheter som kan föranleda nedsättning eller befrielse av helt annat slag än de omständigheter som kan utgöra grund för eftergift. Ett undantag gäller dödsbobefrielse. Eftersom möjligheten till bara skall gälla fysiska personer vållar detta eftergift dock inte några problem med avgränsningen mot eftergiftsinstitutet.

Att eftergiftsinstitutet bara skall tillämpas på fysiska personer innebär vidare att frågan om betalningsskyldighet för tredje man sällan aktualiseras i en eftergiftssituation. kan dock betalningsskyldighet för tredje man före- Någon gång t.ex. giftermålbalkens bestämmelser och SIU ligga enligt från att den utredning som skall föregå ett eftergiftsutgår beslut också skall omfatta möjligheten att rikta krav mot en man. Ett kan få den verkan att möjtredje eftergiftsbeslut att rikta krav mot tredje man skärs av (jämför vad ligheten som i det föregående om ackord), något som bl.a. hänger sagts samman med om tredje mannens regressrätt mot gäldenäfrågan ren.

SIU utgår från att den föreslagna eftergiftsbestämmelsen kommer att tillämpas med återhållsamhet av myndigheterna. Annars finns en viss risk att betalningsmoralen och givetvis förtroendet för förmåga att skapa rättvisa skattesystemets försämras. av fordringarna i sin helhet mot en Eftergift person bör komma i fråga bara 1 sällsynta undantagsfall (jämför vad som tidigare sagts om skuldsanering i Danmark).

Vid hearingen lämnades vissa uppgifter om hur deltagarna antalet fall där det kunde bli aktuellt med uppskattade

Ackord och annan 411 eftergift

eftergift i deras län resp. kronofogdedistrikt. Dessa siffror, som naturligtvis är mycket osäkra, pekar mot ca 200-250 fall per år i hela landet.

Tillämpningen bör fortlöpande följas uppmärksamt av RSV. Därvid bör verket bl.a. undersöka i vad mån det förekommer fall där skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten har olika mening i eftergiftsfrågan och vid behov göra vägledande uttalanden.

9.5 Borgenärsfunktionen m.m

Frågor om eftergift aktualiseras i flertalet fall först vid förhandlingar mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären eller när gäldenären har ett starkt tryck på sig därför att indrivningen har intensifierats. Något annorlunda ligger det till med ackordsfrågor. I seriösa rekonstruktionsfall är det sålunda naturligt att frågan om ackord ofta kommer upp tidigare, exempelvis när det står klart att ett företag kommer att påföras ett betydande belopp efter att ha förlorat en skatteprocess.

För att uppnå största möjliga enhetlighet och klarhet i fråga om borgenärsfunktionerna är det önskvärt att behörigheten också i frågor om ackord och eftergift får bestämmas av tidpunkten för begäran om indrivning. Behörigheten skulle med det synsättet tillkomma den uppdragsgivande myndigheten om frågan aktualiserades innan indrivning begärts och i annat fall kronofogdemyndigheten. Följden skulle emellertid bli att två myndigheter samtidigt kunde vara -- i om behöriga fråga samma gäldenär men beträffande olika fordringar. Att fordringar beträffande vilka frågor om ackord kommit upp före restföringen sannolikt skulle bli restförda under ärendets behandling gör inte saken bättre. Man skulle då tvingas an-

412 Ackord och annan eftergift

-- och låta ligga kvar tingen bryta principen behörigheten -- eller acceptera att hos den uppdragsgivande myndigheten en måste sätta sig in i ärendet. ytterligare myndighet

Oavsett vilken väg man väljer är det emellertid nödvändigt med en nära samverkan mellan de uppdragsgivande myndigheterna, och då framför allt länsskattemyndigheten, å ena sidan, och å den andra. SIU skall strax återkronofogdemyndigheten komma till den saken.

Den har lättast att utreda i vad uppdragsgivande myndigheten mån det finns skatte- och som inte är fastavgiftsfordringar ställda och se till att dessa blir fastställda till sitt Särskilt vid ackord, när det gäller en verksamhet som belopp. skall drivas vidare, är det viktigt att besluten är precisa med avseende på vad som skall omfattas av ackordet (jämför RSV:s Konkurs och ackord s. 228).

För som beslutsmyndighet i fråga om länsskattemyndigheten ackord talar i att det här finns personal med erfarenövrigt het av att tillämpa ackordsbestämmelserna och att handläggav ackordsfrågor redan i dag är koncentrerad till ningen denna myndighet beträffande alla beloppsmässigt viktiga

medelsslag.

För som beslutsmyndighet talar, förutom kronofogdemyndigheten önskvärdheten att skall vara behörig att fatta myndigheten beslut som aktualiseras vid förhandlingar med en alla slags det i att få slut på bonnackorden. Det gäldenär, angelägna sålunda finnas viss risk för att bonnackorden som ett kan och förfarande fortsätter om man väljer länsenkelt smidigt skattemyndigheten som behörig myndighet.

Ackord och annan 413 eftergift

Vidare gäller att det är kronofogdemyndigheten som har bäst möjlighet att bedöma hur ett erbjudet ackord eller en diskuterad deleftergift förhåller sig till vad som kan tas ut genom ett exekutivt förfarande. När det gäller prognoser om ett företags framtid, och därmed förutsättningarna för en framgångsrik rekonstruktion, bör framhållas att kronofogdemyndigheternas ekonomer i stor utsträckning sysslar med bedömningar av just detta slag, som aktualiseras också i samband med betalningsuppgörelser. Slutligen bör nämnas att man också hos kronofogdemyndigheterna har betydande erfarenhet av ackordsfrågor, även om dessa myndigheter engageras i dessa frågor i varierande grad i olika delar av landet.

Trots det som senast sagts har utredningen vid sina överväganden stannat för att föreslå att ackordsfrågorna också i fortsättningen handläggs av länsskattemyndigheten, medan beslut om eftergift anförtros kronofogdemyndigheten. Till grund för förslaget ligger tanken att eftergiftsinstitutet är avsett för fysiska personer, och då i huvudsak sådana som inte driver rörelse, och att skälen för eftergift främst skall vara av social karaktär. Ett sådant institut torde bäst kunna hanteras av kronofogdemyndigheten. Ackordsinstitutet åter skall liksom enligt hittillsvarande tillämpning i huvudsak komma till användning vid rekonstruktion av företag i drift. Eftersom anknytningen till skatteförvaltningen är starkare i fråga om företag än beträffande fysiska personer som inte driver rörelse bör länsskattemyndigheten även i fortsättningen vara ackordsmyndighet.

I detta sammanhang har SIU också övervägt att begränsa kronofogdemyndighetens behörighet att besluta om eftergift till visst högsta belopp. Beträffande större belopp skulle då exempelvis RSV vara behörig myndighet. Mönster för en ordning med beloppsgränser för behörigheten finns i fråga om såväl

414 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

v.

ackord som annan eftergift i avskrivningskungörelsen (jämför avsnitt 2.2.l0). En fördel med en beloppsgräns kan vara att den minskar eventuella för en tillämpning som kan farhågor försämra betalningsmoral etc.

har emellertid stannat för att inte förelså någon Utredningen Skälen till detta är flera. Till att börja med beloppsgräns. att beloppets storlek knappast säger något om ärendets gäller -- tveksamma eller svårutredda svårighetsgrad principiellt fall kan lika väl förekomma när det är fråga om ett mindre Vidare måste man beakta att kronofogdemyndigheten, i belopp. motsats till de vilkas behörighet enligt avskrivmyndigheter har till visst högsta belopp, är ningskungörelsen begränsats den av utredningar och bedömningar som specialiserad på typ det här är om, dvs. främst sådana som gäller möjlighefråga ten att få en fordran infriad genom fortsatt indrivning. anser SIU att en beloppsgräns skulle avsevärt min- Slutligen ska användbarhet som ett led i paketeftergiftsinstitutets i rehabiliteringssyfte, och därmed som instrument lösningar i indrivningsarbetet.

SIU har redan framhållit att det, vilken ordning man än väldet är viktigt med ett nära jer när gäller beslutsmyndighet, samarbete mellan främst länsskattemyndigheten och kronofogde- Såvitt gäller handläggningen av ackordsärenden myndigheten. utredningen från att länsskattemyndigheten, liksom utgår hittills länsstyrelsen, använder sig av kronofogdemyndigheten som informationskälla för att få så god uppfattning som möjom en ekonomiska förhållanden. Det gäller ligt gäldenärs bl.a. vad som kan tas ut genom ett exekutivt förfaranfrågan de. Vidare kan nämnas att det bara är kronofogdemyndigheten som över en fullständig bild av restförda fordringar förfogar med aktuella om obetalt belopp, ställda säkerheter uppgifter m.m. Det motiverar utredningens mening en föresagda enligt

Ackord och annan eftergift 415

skrift om att kronofogdemyndigheten skall beredas tillfälle att yttra sig i frågor om skatteackord om det inte framstår som obehövligt.

När det sedan gäller prövningen hos av kronofogdemyndigheten eftergiftsfrågor är att märka att det kan få effekter i tidigare led av beskattningen om en fordran faller bort helt eller delvis på indrivningsstadiet. En särskild fråga gäller rätten till förlustavdrag. SIU skall strax återkomma till den saken. Även i övrigt gäller emellertid att man inte kan utesluta effekter bakåt i beskattningskedjan av ett eftergiftsbeslut. Det bör därför föreskrivas att kronofogdemyndigheten skall bereda den uppdragsgivande tillfälle myndigheten att yttra sig innan man beslutar om eftergift om det inte framstår som obehövligt. Med tanke på de effekter ett eftergiftsbeslut kan ha bör den uppdragsgivande myndigheten också underrättas om beslutets innehåll. Någon särskild föreskrift härom torde dock inte behövas. Det får i stället ankomma på RSV att bestämma om former m.m. för av denna fullgörandet underrättelseskyldighet med stöd av det bemyndigande som SIU föreslår i 26 § IF.

Att kronofogdemyndigheten skall underrättas om ett ackordsbeslut redan av bestämmelsen i följer 10 § ADB-förordningen

(jämför 5 § IF). Men även ett beslut att inte anta ett

ackordsförslag är av betydelse för kronofogdemyndigheten, eftersom det ger anledning att hur överväga indrivningsarbetet skall skötas i fortsättningen. bör Kronofogdemyndigheten därför underrättas om ett sådant beslut. också formerna för de nu nämnda underrättelserna kan bestämmas av RSV med stöd av det föreslagna bemyndigandet.

En fråga som har diskuterats under utredningsarbetet är om den uppdragsgivande -- eller annan myndigheten någon myndig-

416 Ackord och annan eftergift

het -- bör ha rätt att överprövning av ett efterpåkalla Beträffande böter och likställda fordringar giftsbeslut. finns en bestämmelse om överprövning i 13 § BövL (jämför 2.2.l0). Tanken att införa en sådan ordning i fråga avsnitt som omfattas av det nu föreslagna efterom alla fordringar måste emellertid avvisas, främst av det skägiftsinstitutet let att ett beslut som är beroende av eventuell överprövning kan förmodas önskad effekt som instrument i den aktiinte ge vad som har sagts i det föregående om va indrivningen (jämför för behörighet). Med den beloppsgräns kronofogdemyndighetens som SIU föreslår finns det för övrigt knapsamrådsskyldighet behov av en sådan överprövningsmöjlighet. past

böter och likställda fordringar gäller att krono- Beträffande ha iakttagit den restriktivitet som fogdemyndigheterna tycks främst skäl förordades vid tillkomsten av kriminalpolitiska nu aktuella bestämmelsen. Frågan om överprövning har av den såvitt känner till inte aktualiserats i sålunda utredningen fall. När i BövL nu förenågot enda eftergiftsbestämmelsen ersatt av en bestämmelse som är tillämplig på alla slås bli i den s.k. (jämför avsnitt 2.1) bör medelsslag huvudgruppen kunna avskaffas också i fråga om böter överprövningsrätten finns i anledning att nämna att det vid m.m. Det sammanhanget tillkomsten av BövL var en ledande princip att böter och vid vissa exekutiva skulle jämställas med viten åtgärder skatter och därmed jämställda offentligrättsliga fordringar. Från ansågs det vara en fördel om indrivpraktisk synpunkt fick bedrivas enligt väsentligen samma regler ningsarbetet för skatteindrivningen (prop. 1978/79:40 s. 1 och

som_gäller

15).

rätt till bör inte heller finnas för en Någon överprövning som har ackord eller eftergift eller som gäldenär vägrats anser att ett beslut borde ha fått ett för honom fördelakti-

SOU l987:10 Ackord och annan eftergift 417

gare innehåll (se härom specialmotiveringen till 22 § IL i avsnitt 12.2).

Ännu en fråga återstår att diskutera när det gäller eftergift av böter m.m., nämligen den om förhållandet till nådeinstitutet. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte vållar svårigheter att fordringar som kan efterges av kronofogdemyndigheten också kan falla bort genom nåd, som beslutas av regeringen (jämför avsnitt 2.2.10). Erfarenheterna från tillämpningen av BövL tyder emellertid inte på att så är fallet. Av betydelse i sammanhanget är givetvis att tillämpningen av såväl som nådeinstitutet har varit -- och föruteftergiftssätts också fortsättningsvis bli restriktiv. Med tanke på det ringa antal fall där fråga om eftergift för böter respektive nåd aktualiseras torde det inte vara någon svårighet att undersöka om det samtidigt förekommer eller tidigare har förekommit ett ärende av det andra slaget och vad som därvid har beslutats.

9.6 Rätten till förlustavdrag

Den som under ett beskattningsår har haft underskott i en förvärvskälla, som inte kunnat kvittas mot överskott i en annan förvärvskälla, har enligt bestämmelserna i lagen (l960:63) om förlustavdrag rätt att utnyttja underskottet som avdrag vid senare taxeringar. Beträffande fysiska personer gäller att avdrag får göras vid taxering för de närmaste sex åren efter förlustâret. En förutsättning för rätten att göra förlustavdrag är att deklaration för förluståret har avgetts under taxeringsåret.

Försätts den skattskyldige i konkurs eller beviljas han ackord utom konkurs, bortfaller rätten att göra förlustavdrag för förlust som inträffat före eller under konkursen respek-

418 Ackord och annan eftergift sou 1987:10

tive det beskattningsår under vilket ackord beviljades. I ackordsfallen gäller detta dock bara underskott i den förvärvskälla som ackordet rör (3 § tredje respektive fjärde stycket lagen om förlustavdrag). Tanken bakom dessa spärregler är att den skattskyldige inte skall kunna få avdrag för en förlust som helt eller delvis har fått bäras av hans borgenärer.

I de nu nämnda situationerna faller rätten att göra förlustavdrag bort helt, oberoende av att en del av skulderna kan ha blivit betalda genom utdelning i konkursen, genom ackordslikviden eller på annat sätt. Det enda undantaget är när en konkurs har blivit nedlagd på grund av att borgenärerna fått full betalning.

Att reglerna har utformats på nu angivet sätt hänger, enligt vad som framgår av förarbetena, samman med praktiska svårigheter när det att utreda i vad mån skulder som kan ha gäller blivit betalda är sådana som har samband med en redovisad förlust för ett visst år. I ackordsfallen är dessa svårigheter mindre än i konkursfallen. Som tänkbara alvisserligen ternativ till en total spärr mot förlustavdrag anges att antingen göra ackordsvinsten skattepliktig eller reducera förlustavdraget med ett belopp motsvarande denna vinst. Svåföreligger emellertid också att avgöra vad som skall righeter anses utgöra ackordsvinst. Man har därför stannat för att bara göra den begränsningen av spärregeln att denna endast omfattar den förvärvskälla som ackordet rör. Några svårigheter att fastställa vilken denna förvärvskälla är har inte bedömts föreligga (jämför prop. 1960:30 s. 90 ff).

Situationen vid eftergift av skatte- och avgiftsfordringar m.m. har från den nu aktuella synpunkten stora likheter med den vid ackord. Sålunda torde den gäldenär som får eftergift

Ackord och annan 419 eftergift

befinna sig i en sådan ekonomisk situation att övriga borgenärer, om det finns några sådana, i praktiken inte har några utsikter att få sina fordringar infriade fullt ut. Det kan möjligen invändas att fordringar på skatter och avgifter till stor del inte är resultatpåverkande och sålunda inte kan sägas ha direkt samband med en redovisad förlust. Att skuldbilden inrymmer eller rent av domineras av sådana fordringar kan emellertid förekomma också i en ackordssituation. Övervägande skäl talar alltså för att rätten till förlustavdrag skall falla bort också när en fordran som tillkommer staten efterges enligt den bestämmelse som utredningen nu föreslår. Inte sällan torde det vara svårt att hänföra en sådan fordran till viss förvärvskälla. Någon begränsning av spärregeln av det slag som gäller i ackordsfallen bör därför inte föreskrivas.

Behov har påtalats av ändringar eller kompletteringar av förlustutjämningsreglerna också i andra hänseenden. Sålunda har vissa frågor aktualiserats genom dels en skrivelse den 23 december 1982 från länsstyrelsen i Skaraborgs län till dåvarande budgetdepartementet (finansdepartementets dnr 4673/82) och dels en skrivelse den 15 januari 1983 från Föreningen ekonomer inom exekutionsväsendet till finansdepartementet (departementets dnr 356/83). Till de frågor som behandlas i skrivelserna hör den om att införa en spärr mot att bolagsman i ett handelsbolag som försatts i konkurs kan utnyttja bolagets underskott genom förlustavdrag oberoende av om han faktiskt tvingats betala bolagets skulder.

Bestämmelserna om förlustavdrag har efter sin tillkomst ändrats på åtskilliga punkter. De särskilda regler som gäller i konkurs- och ackordsfallen är dock i princip oförändrade. Utredningen vill inte ifrågasätta att det kan finnas behov av att nu göra en mera allmän översyn av dessa regler. Här kan

420 Ackord och annan eftergift

emellertid nämnas att 1980 års företagsskattekommitté (B 1979:13) har föreslagit b1.a. att förlust som uppkommer hos ett handelsbolag får beaktas vid en bolagsmans taxering endast om och i den mån bolagsmannen gjort ett direkt tillskott om medel till handelsbolaget för att täcka förlusten (SOU 1986:44 s. 13 och 119 ff). För utredningens del gäller att en av de nu aktuella reglerna skulle gå utöver och röra översyn delvis andra rättsområden än de överväganden som aktualiseras av SIU:s utredningsuppdrag. Utredningen avstår därför från att ta upp ytterligare frågor rörande rätten till förlustavdrag till behandling.

10 EKONOMISKA KONSEKVENSER

De förslag som SIU har lagt fram i betänkandena (Ds Fi 1984: 4) Indrivning av skatt m.m. och (Ds Fi 1984:14) Indrivningsuppdrag till och från utlandet är efter remissbehandling under inom har -beredning finansdepartementet. Förslagen med vissa smärre och -- in i det tillägg ändringar tagits förslag som utredningen nu lägger fram (se härom avsnitt 12.1).

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av förslagen i betänkandet Ds Fi 1984:4 har SIU sammanfattningsvis uttalat (s. 25) att RSV:s personalorganisation behöver förstärkas med två tjänster för att verket skall klara den nya uppgiften att granska kronofogdemyndigheternas redovisning och att kostnaderna för dessa tjänster mer än väl uppvägs av de rationaliseringsvinster som följer med övriga förslag.

I betänkandet Ds Fi 1984:14 har SIU i fråga om de ekonomiska konsekvenserna sammanfattningsvis uttalat (s. 18) att förslaget totalt ger något minskade kostnader för utlandsindrivningen. Vidare sägs att den aktivare bevakning som utredningen föreslår bör kunna ge viss förbättring av indrivningsresultatet i utlandsfallen och samtidigt ha en ökad preventiv effekt.

422 Ekonomiska konsekvenser

I förevarande betänkande utgår SIU, som redan har nämnts, från en organisation med en kronofogdemyndighet i varje län (jämför bl.a. avsnitt 3.2). Utredningens förslag rör huvudsakligen frågor om hur och av vilken myndighet det allmännas intresse som borgenär skall bevakas vid indrivning hos kronofogdemyndigheten i allmänt mål.

Vidare att förslagen i stor utsträckning utgår från en gäller höjd ambitionsnivå i fråga om kronofogdemyndighetens utredningsinsatser. Den effektivisering av indrivningen som förslagen syftar till skall nämligen till stor del åstadkommas genom höjd kvalitet på indrivningsarbetet, så att de beslut som kronofogdemyndigheten fattar blir bättre underbyggda än för närvarande.

Det bästa exemplet på det sagda torde vara regleringen av där SIU föreslår bestämmelser om att viss uppskovsinstitutet, utredning skall föregå kronofogdemyndighetens beslut.

En nyhet i SIU:s förslag är vidare att kronofogdemyndigheten skall få en möjlighet att efterge skatte- och avgiftsfordringar. Det eftergiftsinstitut som utredningen föreslår medför behov av noggrann utredning hos kronofogdemyndigheten om de aktuella gäldenärernas ekonomiska förhållanden. Antalet fall där eftergift meddelas förutsätts bli mycket begränsat men antalet fall där det blir nödvändigt att göra en sådan utredning kan givetvis bli avsevärt större.

såvitt gäller konkurs innebär SIU:s förslag bl.a. att kronofogdemyndigheten ges egen behörighet att göra konkursansökan -- en uppgift som myndigheten i praktiken svarar för redan i dag. Bevakning under konkurs är i dag ett tämligen försummat område, bl.a. beroende på att det råder viss oklarhet om ansvar och befogenheter. Utredningen föreslår myndigheternas

Ekonomiska konsekvenser 423

att kronofogdemyndigheten skall svara för bevakningen. Detta kan väntas leda till en ökad aktivitet på området.

Kronofogdemyndigheten skall enligt SIU:s förslag utreda om betalningsskyldighet för tredje man kan göras gällande beträffande en fordran under indrivning. Det föreslås bl.a. att uppgiften att föra process mot tredje man i tingsrätt skall ankomma på kronofogdemyndigheten likaväl som på länsskattemyndigheten. Vidare föreslås att det inte längre skall föras några processer vid allmän domstol om betalningsskyldighet för en bolagsman i ett handelsbolag beträffande bl.a. mervärdeskatt. Betalningsskyldigheten skall i stället fastställas av den myndighet som fastställer fordringen mot bolaget, i fråga om mervärdeskatt således länsskattemyndigheten.

Informationsutbyte och annan samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet skall byggas ut. Det skall i första hand ankomma på myndigheterna i varje län att finna lämpliga former för samverkan. När det gäller informationsutbytet skall dock RSV fortlöpande undersöka i vad mån ADBstödda rutiner bör tillämpas och meddela föreskrifter om formerna för informationsutbytet.

Utredningen föreslår alltså att kronofogdemyndigheten får nya eller utvidgade arbetsuppgifter. Den personal som berörs är främst kronofogdarna och ekonomerna men uppgifterna torde också i vissa delar kunna delegeras till den exekutiva personalen.

Samtidigt slipper man som nyss framgått att föra processer mot bolagsmän i handelsbolag beträffande vissa skatter, vilket innebär minskat arbete hos främst länsskattemyndigheten (uppbördsenheten) och kronofogdemyndigheten. Å andra sidan får i första hand mervärdeskatteenheten hos länsskattemyndig-

424 Ekonomiska konsekvenser

heten ökat arbete med att fastställa betalningsskyldighet för bolagsmän. Det är därför osäkert om förslaget i denna del totalt sett innebär någon resursbesparing inom skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Däremot är det klart att de allmänna domstolarnas arbetsbörda minskar något genom att de nu aktuella målen faller bort.

Vidare görs viss arbetsbesparing hos länsskattemyndigheten genom att denna helt slipper befatta sig med ett antal frågor på främst konkursområdet där myndigheten i dag i huvudsak svarar för endast formella beslut, vanligen utan att tidigare ha haft anledning att sätta sig in i ärendet.

också den föreslagna satsningen på att finna rationella former för informationsutbytet mellan skatteförvaltningen och pexekutionsväsendet kan väntas leda till minskat arbete. Detta gäller främst det rutinmässiga uppgiftslämnandet.

Även när man tar hänsyn till dessa arbetsbesparingar är det emellertid ofrånkomligt att en indrivningsverksamhet i enlighet med SIU:s förslag och de intentioner som ligger bakom dessa kräver något större resurser totalt sett än nuvarande verksamhet.

Förslagen bör emellertid inte ses isolerade från den omorganisation som exekutionsväsendet nu står inför. Att lägga fram förslag till hur arbetsuppgifter och beslutsbehörighet skall fördelas i den nya organisationen och hur kronofogdemyndigheten skall vara organiserad internt blir en uppgift för den organisationskommitté som väntas bli tillkallad inom den närmaste tiden (dec. 1986). Enligt SIU:s mening är det emellertid uppenbart att en organisation med en kronofogdemyndighet i varje län ger möjlighet till en avsevärt större specialisering än för närvarande i fråga om den operativa verk-

Ekonomiska konsekvenser 425

samheten. Härigenom kan specialistkompetens utvecklas och den kompetens som finns redan i dag tas till vara bättre. SIU utgår från att organisationskommittén i sitt arbete kommer att beakta angelägenheten av att detta sker i största möjliga utsträckning.

Utredningen utgår vidare från att fördelarna i det nu aktuella hänseendet med den nya organisationen är så stora att förslagen i de flesta län kan genomföras utan att kronofogdemyndigheterna tillförs nya tjänster för ändamålet. Undantag torde få göras för storstadslänen och några få andra, mycket arbetstyngda län. SIU utgår från att utredningens förslag beaktas när man i det förestående arbetet med omorganisationen tar itu med den ojämna fördelningen av resurserna totalt inom exekutionsväsendet.

Till detta kommer att det torde krävas en tillfällig resursförstärkning hos RSV för att genomföra den föreslagna översynen av formerna för informationsutbytet mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Även i övrigt krävs det naturligtvis särskilda insatser från RSV:s sida under en övergångstid för att genomföra utredningens förslag. Dessa insatser hänger emellertid nära samman med den ledningsroll som verket har tilldelats i den nya organisationen och

hur

denna närmare utformas. också i den här delen utgår därför SIU från att förslagen beaktas i arbetet med omorganisationen .

SIU gör bedömningen att de kostnader som nu har diskuterats är försumbara i jämförelse med den förbättring av indrivningsresultatet som de föreslagna åtgärderna kan väntas ge på längre sikt. Här åsyftas minskade förluster för det allmänna genom bl.a. bättre underbyggda avbetalningsuppgörelser och effektivare utnyttjande av möjligheten att ta emot säkerhet

426 Ekonomiska konsekvenser sou 1987:10

vid indrivningen, effektivare agerande i fråga om betalningsför man och återvinning i konkurs, effektiskyldighet tredje vare för ekonomisk rehabilitering av gäldenärer åtgärder möjligheten att efterge skatte- och avgiftsfordringar genom samt effektivare och snabbare åtgärder vid betalningsförsummelse utbyggd samverkan mellan skatteförvaltningen och genom exekutionsväsendet.

som redan har nämnts gör SIU bedömningen att förslagen i betänkandena Ds Fi 1984:4 och 1984:14 leder till minskade kostnader och, såvitt gäller utlandsindrivningen, förbättrat indrivningsresultat.

Totalt sett innebär alltså förslagen att det direkta ekonomiska resultatet av indrivningsverksamheten förbättras. Det bör nämnas att det har ställts även andra mål för denna verkupp samhet än de rent ekonomiska (jämför bl.a. avsnitt 5.2.1). är SIU:s mening ägnade att leda till en Förslagen enligt bättre uppfyllelse också av dessa mål.

11 IKRAFTTRÄDANDE

I betänkandet Ds Fi 1984:4 Indrivning av skatt m.m. lämnade utredningen ett stort antal författningsförslag, vilka kompletterades med ytterligare förslag i betänkandet Ds Fi 1984:14 Indrivningsuppdrag till och från utlandet. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning. Med förevarande betänkande fullföljer utredningen sitt arbete med översynen av bestämmelserna om indrivning hos kronofogdemyndigheterna. Det har nära anknytning till de båda tidigare betänkandena. De författningsförslag som lämnats i dessa vidhålles. Vissa av dem har emellertid måst överarbetas och därför fram läggs på nytt. Vilka detta är beskrivs närmare i avsnitt 12.1.

I fråga om tidpunkten för ett ikraftträdande anförde utredningen i betänkandet Ds Fi 1984:4 bl.a. följande.

Det är angeläget att förslagen i betänkandet genomförs så snart som möjligt. Genomförandet förutsätter -- utöver regeringens och riksdagens beslut i fråga om de nya författ- -- ett omfattade ningarna ganska förberedelsearbete inom exekutionsväsendet. Här berörs i första hand den enhet (REXprojektet) vid RSV som svarar för utvecklingen och driften av ADB-systemet och det kan också bli nödvändigt med viss försöksdrift. Innan de nya rutinerna genomförs måste RSV dessutom hinna utarbeta föreskrifter och allmänna råd rörande tillämpningen samt se över blanketter m.m. Vidare behövs utbildning och information för framför allt personalen hos kronofogdemyndigheterna.

428 Ikraftträdande SOU l987:10f

har begränsade möjligheter att bedöma vid vilken Utredningen förberedelsearbetet kan vara avslutat och lämnar tidpunkt därför inte förslag i fråga om ikraftträdandet. Utrednågot utgår emellertid från att betänkandet kommer att ningen remitteras till bl.a. RSV och förutsätter att verket tar upp

den här berörda frågan i sitt yttrande.

I betänkandet Ds Fi 1984:14 anförde utredningen härutöver

bl.a. följande.

också ett genomförande av förslagen i förevarande betänkande förutsätter visst förberedelsearbete, bl.a. i form av pro-

i exekutionsväsendets ADB-system. Vidare bygger gramändringar i det här betänkandet på att vissa förslag som förslagen fram i betänkandet Ds Fi 1984:4 redan har genomförts lagts eller SIU lämnar därför inte heller här genomförs samtidigt. i fråga om ikraftträdandet och utgår från att något förslag även såvitt förevarande betänkande tas upp av frågan gäller RSV i ett remissyttrande.

som lämnas i förevarande betänkande är även de De nya förslag

av sådan karaktär att ett omfattade förberedelsearbete av i

första hand RSV erfordras innan de kan genomföras. Inte minst

är här att RSV hinner utfärda de föreskrifter rörande viktigt

som främst avser informationsutbytet mellan tillämpningen

kronofogdemyndigheterna och de uppdragsgivande myndigheterna.

De förslagen avser främst en reglering av uppskovsinövriga

avseende betalstitutet, vissa frågor om processbehörighet

för tredje man, konkursansökan_m.m. samt nya ningsskyldighet om ackord och Genom dessa införs i bestämmelser eftergift.

hand en utredningsmetodik och tillförs första fördjupad

delvis nya arbetsuppgifter. Genomfökronofogdemyndigheterna

randet härav kräver utbildningsinsatser.

de förutsättningar som Av avsnitt 3.2 framgår organisatoriska

har haft att från. Här föreligger ett vikutredningen utgå

samband med den omorganisation av exekutionsväsendet, tigt

som nyligen har beslutat om. Enligt riksdagsbesluriksdagen

skall den 1 juli 1988. Avsiktet omorganisationen genomföras

Ikraftträdande

ten är att vissa genomförandefrâgor skall lämnas till en organisationskommittê, som regeringen väntas tillkalla inom kort (dec. 1986). Enligt utredningens mening skulle det vara rationellt om förberedelsearbetet med genomförande av SIU:s förslag kunde bedrivas parallellt med organisationskommitténs arbete.

Från denna utgångspunkt har utredningen funnit det lämpligt att föreslå att dess författningsförslag skall träda i kraft samtidigt som den nya organisationen genomförs eller den 1 juli 1988.

12 SPECIALMOTIVERING

12.1 Inledning

SIU har i sitt betänkande (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. angett vissa för av principer systematisering författningsstoffet (s. 185 f). Vad utredningen därvid uttalat innebär i korthet att för allmänna och enskilda mål gemensamma regler om verkställighet skall finnas i utsökningslagstift-

ningen (UB och UF) medan regler om kronofogdemyndighetens borgenärsfunktion och vissa därmed sammanhängande om regler de allmänna målen, t.ex. på redovisningsområdet, skall hållas utanför samma lagstiftning.

Utredningen finner ingen anledning att frångå nämnda principer utan utgår också i det här från dem. sammanhanget

I utredningens uppdrag att om det bör ingår överväga tillskapas en särskild indrivningslag. Denna skall direktiven enligt i första hand bestå av bestämmelserna om indrivning, avkortning, avskrivning och restitution av skatt som för närvarande finns i uppbördslagen (58-69 §§). till i det Förslagen regler nyssnämnda betänkandet har i väsentliga delar inte krävt lagform utan haft sådan karaktär att de omfattas av regeringens normgivningsmakt. Utredningen fann vid arbetet på det betänkandet det vara att samla ändamålsenligt en betydande

Specialmotivering

del i en författning som gavs beteckningen inav reglerna (IF). I denna tog utredningen upp genedrivningsförordningen rella bestämmelser rörande ansökan om indrivning, registreav mål, bokföring, redovisning och kontroll. ring bevakning, Bestämmelser i samma ämnen av mera speciell karaktär placera-

de utredningen i de olika medelsslagsförfattningarna.

har i förevarande sammanhang fortsatt på den Utredningen är emellertid nu såtillvida ett sålunda inslagna vägen. Läget finns att närmare överväga den inannat som det anledning som förutskickats redan i direktiven för utreddrivningslag

ningen.

har i avsnitt 1 angett att gränsen mellan uppbörd Utredningen -- också och indrivning går vid överlämnandet restföringen. är det angeläget att upprätthålla skiljeförfattningsmässigt och indrivning. Härigenom klargörs de linjen mellan uppbörd ansvarsområden samtidigt som det inbörolika myndigheternas olika funktioner som hör till det ena des sambandet mellan andra omrâdet framträder klart. Det är mot den nu respektive som utredningen föreslår att bestämmelserangivna bakgrunden allmännas vid indrivning förs na om det borgenärsfunktion i sammanhanget är samman i en indrivningslag. Av betydelse att har blivit allt mera svårgivetvis också uppbördslagen är i behov av en genomgripande översyn. Utöverskådlig och från av bestämmelserna om indrivning brytningen uppbördslagen kan ses som ett led i översynen.

indrivningslagen (IL) är avsedd Den av utredningen föreslagna verkställighetsregler vid att komplettera utsökningsbalkens av allmänna mål. Reglerna i IL rör med ett handläggning det allmännas Undantaget avser undantag borgenärsfunktion. och de skatter och avgifter som får tas ut införsel anger härtill -genom den formen av verkställighet. Motsvarigheter

Specialmotivering 433

liksom till en del regler om konkurs som också tagits in i IL -- finns för närvarande i uppbördslagen och vissa medelsslagsförfattningar. I indrivningslagen har vidare meddelats regler rörande utredning om gäldenärens förhållanden, uppskov, betalningsskyldighet för tredje man och eftergift som alla saknar motsvarigheter i gällande lagstiftning. Slutligen har -- i överensstämmelse med ett uttalande i utredningen direktiven -- till fört bestämmelserna i indrivningslagen säkerhetslagen.

Utredningen har däremot stannat för att hålla lagen (1982: 188) om preskription av skattefordringar m.m. utanför indriv- Till stöd för att -- som det i ningslagen. ifrågasattes direktiven -- föra också den till kan lagen indrivningslagen visserligen åberopas att bestämmelserna om preskription som regel får betydelse först när en fordran är under indrivning hos kronofogdemyndigheten. Karakteristiskt är att beteckningen indrivningspreskription används för den här typen av preskription.

Emellertid anser utredningen att bestämmelserna om preskription inte passar särskilt väl ihop med de bestämmelser om indrivningsåtgärder som indrivningslagen skall innehålla. Till det kommer att tillämpningsområdena för lagarna är olika. Skattepreskriptionslagen gäller sålunda bara i fråga om fordringar som drivs in enligt uppbördslagen eller tulllagen medan indrivningslagen skall gälla vid handläggning hos en kronofogdemyndighet av ett allmänt mål om verkställighet oavsett medelsslag. I förarbetena till skattepreskriptionslagen har klart uttalats att lagen inte bör gälla böter, domstolskostnader och vissa andra medelsslag som inte drivs in enligt uppbördslagen eller tullagen men ändå handläggs som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten (prop. 1981/82:96 s. 26).

va

434 Specialmotivering :

Inte heller avräkningslagen, som inte fanns när direktiven för utredningen utfärdades, har ansetts böra föras till indrivningslagen. Avräkning har visserligen, liksom de indrivningsåtgärder som regleras i indrivningslagen, en typisk borgenärskaraktär. Emellertid aktualiseras inte en avräkning hos kronofogdemyndigheten på samma sätt som andra indrivningsåtgärder. De senare ingår i den samling av åtgärder som det ankommer på kronofogdemyndigheten att överväga självmant eller på begäran av gäldenären. I motsats härtill gäller att det i princip är den utbetalande myndigheten som, innan ett skattebelopp återbetalas eller utbetalas, tar initiativ till avräkning genom att underrätta kronofogdemyndigheten om den förestående utbetalningen (4 § avräkningslagen). Till det kommer att bestämmelserna om avräkning är många och tämligen komplicerade och därför svåra att infoga i indrivningslagen såsom utredningen har tänkt sig den.

Utredningen vidhåller sitt tidigare förslag till indrivningsförordning men med vissa smärre tillägg och ändringar. Det föreslås sålunda bl.a. att indrivningsförordningen byggs ut med bestämmelser som rör samverkan mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen (se 4 och 26 §§ IF). Indrivningsförordningen föreslås vidare innehålla vissa bestämmelser om indrivning utomlands som utredningen lanserade i betänkandet (Ds Fi 1984:14) Indrivningsuppdrag till och från utlandet.

Betänkandet Ds Fi 1984:4 innehöll, förutom förslaget till en indrivningsförordning, förslag till ändringar i ett stort antal författningar på främst skatte- och avgiftsområdena. Utredningens överväganden i det här sammanhanget har lett till ytterligare ändringar i flera av de författningar som berördes av tidigare förslag. I fråga om vissa av dessa författningar har tidigare förslag arbetats in i de som nu läggs fram. Det sagda gäller utsökningsbalken, uppbördslagen, lagen

Specialmotivering

om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, bötesverkställighetslagen, uppbördsförordningen, bötesverkställighetsförordningen och utsökningsförordningen. Övriga författningsförslag i de båda betänkandena Ds Fi 1984:4 och 1984:14 vidhålles i allt väsentligt. Det har emellertid inte ansetts behövligt att ta upp dessa författningsförslag i det här betänkandet. SIU vill dock understryka att utredningen ansett det ligga utanför uppdraget att se över författningsförslagen mot bakgrund av de remissyttranden som avgavs över 1984 års betänkanden. Eventuella remissynpunkter har därför bara undantagsvis beaktats i det här sammanhanget.

Här bör vidare framhållas att utredningen nu lägger fram ändringsförslag i fråga om utsökningsregisterlagen (1986: 617).

I avsnitt 4.5.4 under rubriken Författningsregleringen har utredningen föreslagit att regeringen i samband med omorganisationen av exekutionsväsendet utfärdar en förordning med instruktion för exekutionsväsendet och gällande både RSV och kronofogdemyndigheterna. Instruktionen skulle alltså bli en motsvarighet till förordningen (1986:1346) med instruktion för skatteförvaltningen. Arbetet med instruktionen för exekutionsväsendet och de följdändringar som i samband därmed kan komma att aktualiseras i instruktionen för skatteförvaltningen förutsätts ankomma på den organisationskommittê som inom kort skall tillsättas (dec. 1986). SIU saknar med hänsyn härtill skäl att närmare överväga och lägga fram förslag till sådana bestämmelser som är av instruktionskaraktär.

Här kan också nämnas att samtliga föreskrifter om införsel i olika medelsslagsförfattningar till följd av regleringen i 3 § IL kan upphävas. Vilka dessa är framgår närmare under avsnitt 12.2.

436 Specialmotivering sou 1937:10

Författningsförslag beträffande dessa ändringar har endast lämnats för den centrala bestämmelsen i 60 § UBL (avsnitt 12.4). Införsel för överlastavgift får ske på grund av hänvisningen i 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift till 30 § vägtrafikskattelagen (1973:601). I lagen om överlastavgift behöver därför ingen ändring göras.

En särskild konsekvens av att reglerna om indrivning i uppbördslagen nu upphävs och ersätts av IL och IF är att de hänvisningar till uppbördslagen i dessa avseenden som finns i en stor mängd olika medelsslagsförfattningar nu förlorar aktualitet och alltså kan upphävas. Varken beträffande dessa regler eller de särskilda införselbestämmelserna har emellertid funnit det meningsfullt att upprätta särskilutredningen da författningsförslag. Kopplingen vidare från uppbördslagen till IL och IF finns för övrigt i den föreslagna nya lydelsen av 59 § UBL, som stadgar att särskilda bestämmelser gäller om indrivning av skatt. Denna hänvisning syftar just på bestämmelserna i IL och IF. Ändringar i alla olika medelsslagsförtill en hänvisning direkt till IL och IF torde fattningar därför kunna anstå till ett annat sammanhang.

I avsnitt 9.6 har utredningen funnit att rätten till förlust- (l960:63) om förlustavdrag bör falla bort avdrag enligt lagen när en fordran som tillkommer staten efterges enligt de bestämmelser härom som utredningen föreslår (19-20 §§ IL). Något författningsförslag beträffande ändring av 3 § tredje nämnda lag för att reglera detta har utredningen stycket emellertid inte upprättat.

Specialmotivering 437

12.2 Förslaget till indrivningslag

Förslaget till indrivningslag omfattar 22 paragrafer. Dessa är grupperade i nio avsnitt. Varje avsnitt har försetts med en mellanrubrik.

Det första avsnittet behandlar lagens Tillämpningsområde och

innehåller en paragraf (1 §). Därefter följer två avsnitt med vardera en paragraf och rubricerade Gäldenärsutredning (2 §) och Införsel (3 §). Paragraferna anknyter direkt till vissa bestämmelser i utsökningsbalken.

så följer ett avsnitt med bestämmelser om Uppskov som innehåller fem paragrafer (4-8 §§). Avsnittet Säkerhet motsvarar säkerhetslagen och har fyra paragrafer (9-12 §§) medan avsnittet Betalningsskyldighet för tredje man som har tre paragrafer (13-15 §§) saknar motsvarighet i gällande lag. Avsnittet Konkurs (16-18 §§) kan ses som en utbyggnad av vad som för närvarande är reglerat i detta ämne i uppbördslagen medan avsnittet Eftergift (19-20 §§) saknar motsvarighet i gällande

rätt. Det avslutande avsnittet Övriga bestämmelser innehåller

dels en begränsning av lagens tillämpningsområde (21 §) och dels föreskrifter om möjligheten att klaga över myndighets beslut enligt lagen (22 §).

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller, med de jämkningar som följer av 6, 15 och 21 §§, vid handläggning hos en kronofogdemyndighet av ett allmänt mål om verkställighet. Handläggningen av ett sådant mål kallas indrivning. Bestämmelser om vad som avses med allmänt mål finns i 1 kap. 6 § utsökningsbalken.

Första Inledningsvis bestäms här lagens tillämpstxcket. ningsområde. Det avgränsas så att lagen gäller vid handlägg-

438 Specialmotivering sou 1987;10*

ning hos kronofogdemyndigheten av ett allmänt mål om verkställighet. Härigenom blir frågan om vilka fordringsslag som som allmänt mål -- eller den handläggs bestämning som görs i 1 kap. 6 § UB jämte 1 kap. 2 § UF -- avgörande för tillämpningsområdet. Undantag från den här uppställda principen har måst göras i fråga om beslut om uppskov (6 §) och rörande talan om betalningsskyldighet för tredje man (15 §). Sådana beslut får nämligen utvidgas till att avse även fordringar som inte har lämnats över för indrivning och alltså ännu ej har blivit allmänna mål.

De allmänna målen är i sin tur i handläggningshänseende indelade i månadsräkningsmedel och handräckningsmedel. Skillnaderna i handläggningen gäller främst hur fordringarna bevakas men det finns skillnader även i fråga om bl.a. rutinerna vid ansökan om indrivning och på redovisningsområdet.

I betänkandet Ds Fi 1984:4 har utredningen konstaterat att indelningen i två grupper måste behållas (s. 197). Avgörande betydelse har därvid tillmätts det förhållandet att det inte bara är statens fordringar som drivs in som allmänna mål. Hit

hör ju också bl.a. vissa kommunala fordringar, regressford-

ringar som tillkommer arbetsgivare samt fordringar som tillkommer främmande stater. Sådana fordringar kan enligt utredningens uppfattning inte bevakas enligt samma rutiner som t.ex. svenska skatter.

Utredningens förslag i det nyssnämnda betänkandet (s. 219 ff) innebär att en av de båda grupperna skall utgöra huvudalternativet och omfatta bl.a. samtliga svenska skatter (utom hundskatt), böter, tullmedel och vissa avgifter. Beträffande dessa fordringar är avsikten att indrivning normalt skall begäras i nära anslutning till uppbördsförfarandet. Om fordringarna inte kan tas ut skall de -- i likhet med vad som för

Specialmotivering 439

närvarande gäller i om mânadsräkningsmedel -- bevakas fråga av kronofogdemyndigheten till dess preskription inträder. Till den andra gruppen skall enligt förslaget föras vissa icke-statliga fordringar. Medelsslagen i denna grupp skall, på samma sätt som i dag, i princip bevakas av den uppdragsgivande myndigheten. En bestämmelse om kronofogdemyndighetens bevakning av huvudgruppen har tagits upp i 10 § IF enligt Ds Fi 1984:4 (se s. 29 och 319).

Tillämpningsområdet för indrivningslagen har nu prövats utifrån den sålunda föreslagna uppdelningen av fordringsslagen. Prövningen har lett till att lagen bör tillämpas i sin helhet på den s.k. huvudgruppen. Det ter sig sålunda naturligt att lagen skall gälla fullt ut i fråga om de fordringar som kan sägas ha slutligt överlämnats till kronofogdemyndigheten. Beträffande övriga fordringsslag, i realiteten främst fordringar som inte tillkommer staten, är läget ett annat. Här skall ju bevakningsuppgiften i princip ankomma på den uppdragsgivande myndigheten. I enlighet härmed bör från tillämpning uteslutas bestämmelserna om betalningsskyldighet för tredje man, konkurs och eftergift. Det blir i stället den uppdragsgivande myndigheten som har att agera när frågor av det slaget aktualiseras. Begränsningen av lagens tillämpningsområde görs genom 21 § IL.

Formuleringen vid handläggning hos en kronofogdemyndighet av ett allmänt mål om verkställighet har en särskild innebörd utöver den att ange lagens tillämpningsområde. Sålunda utpekas genom formuleringen den kronofogdemyndighet som enligt de följande paragraferna i lagen skall göra gäldenärsutredning (2 §) eller vara behörig att pröva frågor om uppskov (4 §), säkerhet (9, 11 och 12 §§), betalningsskyldighet för tredje man (13 och 15 §§5, konkurs (16 och 18 §§) eller eftergift (20 §). Utpekad kronofogdemyndighet är närmare bestämt den

440 Specialmotivering

myndighet som enligt registreringen i utsökningsregistret är tilldelad fordringen (jämför 3 § andra stycket avräkningslagen men också 13 § första stycket första meningen lagen, 1982:188, om preskription av skattefordringar m.m.). Det kan i sammanhanget framhållas att en fordran i ett allmänt mål alltid är tilldelad en viss kronofogdemyndighet (se 2 kap. 31 § fjärde stycket förslaget till ändring i UB och 9 § IF) trots att flera kronofogdemyndigheter samtidigt kan vara behöriga att pröva fråga om utmätning (se 4 kap. 8 § förslaget till ändring i UB). Handläggningen av ett allmänt mål om verkställighet kan därför inte äga rum samtidigt hos flera kronofogdemyndigheter. Däremot kan det bli fråga om handläggning hos flera kronofogdemyndigheter i tur och ordning om målet överflyttas och omregistreras (jämför 2 kap. 10 § UF).

Bestämmelserna i indrivningslagen riktar sig till kronofogdemyndigheten. Uppkommer fråga om ackord när en fordran är under -- eller kanske redan dessförinnan -- är det indrivning länsskattemyndigheten som har att pröva frågan. Se härom i förslaget till lag om skatteackord i avsnitt 12.7.

Andra Begreppet indrivning definieras som den handstycket. läggning av ett allmänt mål om verkställighet som äger rum hos kronofogdemyndigheten. Det innefattar såväl den exekutiva funktionen som borgenärsfunktionen. Begreppet är utförligt motiverat i avsnitt 1.

Till utredningens uppdrag hör en översyn av Tredje stycket. gränsdragningen i utsökningsbalken mellan allmänna och enskilda mål. Frågan har inte kunnat behandlas i det här sammanhanget (se härom också specialmotiveringen till 1 § IF). Alltjämt gäller emellertid vad utredningen uttalade i betänkandet Ds Fi 1984:4 (s. 183) nämligen att framtida änd-

Specialmotivering

ringar i gränsdragningen inte kan bli sådana att de påverkar grunderna för de förslag som läggs fram.

Gäldenärsutredning 2 § Utöver vad som följer av 4 kap. 9 § utsökningsbalken skall kronofogdemyndigheten göra den utredning om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för pröv« ning av frågan om indrivningsåtgärd.

Paragrafen innehåller en bestämmelse som ålägger kronofogdemyndigheten att utreda gäldenärens förhållanden mera ingående än vad som följer av skyldigheten enligt 4 kap. 9 § UB att undersöka om gäldenären har utmätningsbar egendom. Här är fråga om att få fram delvis andra uppgifter än sådana som avser utmätningsbar egendom. Utredningsuppgiften som är ett utflöde av den aktiva roll som kronofogdemyndigheten skall ha i allmänna mål i egenskap av borgenärsföreträdare har motive-

rats närmare i avsnitt 5.2.4. Kronofogdemyndighetens utred-

ningsuppgift underlättas för övrigt av att uppdragsgivande myndighet åläggs att underrätta kronofogdemyndigheten om den förfogar över uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som kan antas vara av betydelse för indrivningen (se härom 4 § IF och avsnitt 4.2.3).

I ett enskilt mål ankommer motsvarande utredningsuppgift på den enskilde borgenären. I avsnitt 5.3.7 har emellertid framhållits att borgenären i ett enskilt mål kan ha fördel av att kronofogdemyndigheten gör en fördjupad utredning i ett samtidigt anhängigt allmänt mål på samma sätt som staten kan ha fördel av uppgifter om gäldenären som den enskilde borgenären kan lämna till kronofogdemyndigheten (jämför avsnitt 5.3.6).

Hur omfattande utredning som behövs får avgöras utifrån de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Att den

442 Specialmotivering sou 1987:10?

blir tillräckligt omfattande är väsentligt eftersom resultatet utgör kronofogdemyndighetens beslutsunderlag. I detta sammanhang kan en jämförelse göras med tillgångsundersökning enligt 4 kap. 9 § UB. Vid denna kan kronofogdemyndigheten utnyttja de bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenären själv och för vissa tredje män som finns i 4 kap. 14-16 §§ UB. Några motsvarigheter härtill föreslås inte för gäldenärsutredning enligt förevarande paragraf. En gäldenärsutredning skall nämligen bygga på gäldenärens frivilliga medverkan. I sitt intresse bör gäldenären nämligen kunna förmås att eget lämna önskade Härigenom kan han ju påverka sina uppgifter. att få eller ackord/eftergift eller att möjligheter uppskov undvika betalningsskyldighet för tredje man eller konkurs.

Normalt torde gäldenärsutredningen göras i indrivningens men hindrar att utredningen byggs ut inledningsskede inget successivt allteftersom behovet av information om gäldenären ökar.

med gäldenärsutredningen är således att få underlag Syftet för valet av Ett direkt samband finns här indrivningsåtgärd. med bestämmelserna om uppskov (5 §), betalningsskyldighet för man (13 §) och konkurs (17 §) som är exempel på intredje för vilka kronofogdemyndigheten i princip drivningsåtgärder måste ha till vissa slags uppgifter som i första tillgång hand behövs för den i dessa sammanhang nödvändiga helhetsbedömningen av gäldenären.

Införsel

3 Införsel 15 utsökningsbalken får äga rum § enligt kap. för 1. skatt och avgift, som anges i l § första stycket uppsamt skatt enligt lagen (1958:295) om bördslagen (1953:272), sjömansskatt,

Specialmotivering 443

2. skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt samt skatt och avgift, som anges i 1 kap. 1 § första stycket lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 3. skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, 4. avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift samt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 5. avgift som uppbärs med tillämpning av (1984:668) lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 6. fordran på grund av betalningsskyldighet som har någon blivit ålagd med stöd av lagrum som anges i 14 § 2 nedan eller enligt 12 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar, 7. ränta, restavgift, skattetillägg, avtilläggsavgift, giftstillägg, förseningsavgift eller annan avgift som pâförts med stöd av bestämmelse i författning enligt 1-6 ovan.

Paragrafen anger vilka skatter avgifter som får tas ut

och

genom införsel. Det är den enda paragrafen i indrivningslagen som inte rör det allmännas borgenärsfunktion (jämför avsnitt 12.1). Utredningen har emellertid ansett att placeringen i indrivningslagen är att föredra framför en placering i utsökningsbalken eller i en särskild lag.

I huvudsak innehåller paragrafen inte något nytt. Utformningen är emellertid en annan än den nuvarande.

Det grundläggande stadgandet finns i 15 kap. 1 § UB. Där stadgas att införsel får äga rum för b1.a. skatter och avgifter i fall som särskilt föreskrivs. Med stöd härav har det i 60 § första stycket UBL föreskrivits att införsel får äga rum vid indrivning av restförd skatt och avgift som anges i l § första stycket UBL. I andra stycket av 60 § UBL anges att för skatt eller avgift, som skall drivas in som skatt enligt uppbördslagen, får införsel äga rum endast om det är särskilt föreskrivet.

Den begagnade tekniken innebär att det i en hel rad medelsslagsförfattningar finns föreskrifter om att skatten eller

444 Specialmotivering ?

får tas ut genom införsel. Tekniken är opraktisk avgiften eftersom fråga om införsel uppkommer först sedan skatten eller avgiften överlämnats för indrivning till kronofogdemyn- Denna tillämpar ju utsökningsförfattningar och inte digheten. annat än undantagsvis skatte- och avgiftsförfattningar medan förhållandet i är det motsatta med skatte- och avprincip giftsmyndigheterna.

SIU har med härtill funnit det lämpligt att i en enda hänsyn räkna upp de skatter och avgifter som får tas ut paragraf införsel. Mönstret för uppräkningen är 1 § lagen genom (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. En av förslaget till enhetlig reglering i förevarande följd är att föreskrifterna i de olika medelsslagsförfattparagraf kan Detta gäller emellertid inte eventuelningarna upphävas. la föreskrifter av varigenom en skatt eller övergångskaraktär en numera upphävd författning får tas ut genom avgift enligt införsel så länge fordringen inte har preskriberats. Möjligheten att ta ut fordran genom införsel måste ifrågavarande sålunda fortfarande anses gälla.

föreskrifter om införsel kan sålunda som en följd av Följande regleringen i förevarande paragraf upphävas.

60 § uppbördslagen (1953:272), 16 § andra meningen lagen (1984:151) om 5 kap. stycket tredje punktskatter och prisregleringsavgifter,

17 b § andra stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt,

48 andra meningen lagen (1968:430) om mer- § andra stycket värdeskatt, 30 § andra stycket vägtrafikskattelagen (1973:601),

6 § andra stycket lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

Specialmotivering

13 § första stycket fjärde meningen lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 21 § andra stycket fjärde meningen och 28 § andra stycket andra meningen lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 17 § tredje meningen och 22 § andra stycket fjärde meningen lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,

I paragrafens punkt 6 har uttryckligen föreskrivits att införsel får äga rum för fordran på grund av betalningsskyldighet som någon har blivit ålagd med stöd av lagrum som i anges 14 § 2 IL eller enligt 12 § AUL. Motsvarande reglering finns för närvarande i 22 § andra stycket fjärde meningen AUL och i 21 § andra stycket fjärde meningen USAL. De övriga bestämmelserna om s.k. företrädaransvar, 77 a § UBL, 17 a § 1 mom. tredje stycket lagen (1958:272) om sjömansskatt, 48 a § ML och 5 kap. 17 § LPP, saknar en uttrycklig föreskrift om att införsel får äga rum. Gällande rätt torde likväl innebära att så får ske. Frågan blir enhetligt och tydligt reglerad med förevarande förslag som också får till följd att de nämnda föreskrifterna i AUL och USAL kan upphävas.

Att införsel får äga rum för de särskilda avgifter som räknas upp i punkt 7 framgår för närvarande av regleringen i de olika medelsslagsförfattningarna. Den samlade regleringen som nu föreslås kan emellertid innebära en utvidgning av användningsområdet för införsel i något fall. Utredningen anser, utan att ha gjort några närmare överväganden härom, att detta är en fördel också med hänsyn till den enklare och enhetligare reglering som nu uppnås beträffande dessa avgifter.

Här skall också erinras om att införsel även får äga rum i vissa fall vid indrivning i samband med att borgen utsöks (se

446 sou Specialmotivering

4 tredje meningen säkerhetslagen och 12 § 2 § andra stycket

IL).

Beträffande utländska skatter och avgifter som drivs in i

av (1969:200) om uttagande av utländsk Sverige följer lagen skatt, tull och annan allmän avgift samt av 2 § KK (1973:630)

om handläggningen av vissa handräckningsärenden (utomoch om tillämpning av nordiska) 23 § förordningen (1978:724) avtal mellan Danmark, Finland, Island och Norge om 5 Sverige, i skatteärenden (nordiska) att införsel får ske handräckning om införsel får rum för svensk skatt av motsvarande äga

slag.

finns det anledning att nämna att I det här sammanhanget i direktiven har anbefallts att överväga en ututredningen av möjligheten att ta ut det allmännas fordringar vidgning införsel. Det påpekas i direktiven att begränsningen genom tillkom för mer än tio år sedan (dvs. i till vissa medelsslag 1986 aderton år) och att den därför bör ses över. dec.

har ännu inte blivit i tillfälle att ta itu med Utredningen den här arbetsuppgiften. Det är för övrigt utredningens uppatt den är för skarpt avgränsad i direktiven. Enligt fattning en numera håll omfattad mening finns det sålunda på många en mera översyn av reglerna om exekubehov av genomgripande har bl.a. lett fram till att instition i lön. Utvecklingen och närmats varandra. Från förtuten införsel löneutmätning är en uppdelning på två institut betungande farandesynpunkt som arbetsgivare och arbetsför såväl kronofogdemyndigheten Vid en översyn bör övervägas om de båda instituten tagare. ersättas med ett enda. Frågan om vilka skatter och inte kan få tas ut införsel kan då komma i ett avgifter som bör genom

nytt läge.

SOU l987:lO Specialmotivering 447

Uppskov

4 § Kronofogdemyndigheten får med bevilja uppskov betalning eller med viss indrivningsåtgärd l. om det anses fördelaktigt i med vad det alljämförelse männa kan erhålla genom ett exekutivt förfarande eller 2. om det är påkallat av sociala skäl med till hänsyn gäldenärens personliga förhållanden eller 3. i avvaktan på att ansökan om anstånd med eller betalning begäran om omprövning av skatt eller avgift inges till eller prövas av länsskattemyndigheten eller annan myndighet. Uppskov med betalning kan bestå i att får rätt gäldenären att betala sin skuld i poster som förfaller vid olika tid-

punkter (avbetalning).

Paragrafen anger de förutsättningar under vilka får uppskov

beviljas. Den har motiverats utförligt i avsnitt 6.6. Upp-

skovsinstitutet är för närvarande i det närmaste oreglerat

(se mera härom i avsnitt 2.2.3). Den enda bestämuttryckliga

melse som finns gäller böter. Enligt 7 § andra stycket första

meningen BövL får sålunda kronofogdemyndigheten medge uppskov

med betalning eller medge av böter. Den bestämavbetalning

melsen kan nu upphävas (se avsnitt 12.5).

Förutsättningen för uppskov enligt första stycket 1 i föreva-

rande -- om det anses i paragraf fördelaktigt jämförelse med

vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande

-- är med likalydande förutsättningen för att ett ackordsför-

slag skall få antas enligt utredningens förslag till om lag

skatteackord (se avsnitt 12.7). Som anförts i avsnitt 6.6 har

gäldenären inte någon obetingad rätt att få uppskov, inte ens

när det gäller fall som avses i första stycket 3. Kan det

t.ex. antas att gäldenärens ansökan om anstånd är av okynnes-

karaktär skall uppskov naturligtvis inte beviljas.

5 § vid prövning av fråga om uppskov skall kronofogdemyndigheten ha tillgång till uppgifter om och i vilken mån gäldenären står i skuld även för annan fordran som förfallit till

betalning, men för vilken indrivning inte har begärts.

448 Specialmotivering SOU l987:l0ä

hinder av första får uppskov beviljas beträf- Utan stycket mindre eller under en kort tid eller när det fande ett belopp fall framstår som obehövligt att ha tillgång till i annat sådana uppgifter som avses här.

Ett beslut skall som regel föregås av sådan gäldeom uppskov

som avses i 2 §. Det är emellertid vissa slags närsutredning

ansetts vara av särskilt intresuppgifter som i sammanhanget

förfallna men ännu inte för indrivning överlämse, nämligen

och bör sålunda nade skatter avgifter. Kronofogdemyndigheten

av ha en i princip säker uppvid prövning fråga om uppskov

totala skuldbild på skatte- och avfattning om gäldenärens

I förevarande paragraf åläggs kronofogdemyngiftsområdena. att införskaffa sådan information. Paragrafen är digheten

närmare motiverad i avsnitt 6.6.

för att införskaffa infor- Skyldigheten kronofogdemyndigheten

första gäller i princip alla slags mation enligt stycket

som hos handläggs som allmänt mål. fordringar myndigheten

naturligt sätt av Emellertid begränsas skyldigheten på ett

kan framstå som obehövligt med att det enligt andra stycket

Vad utredningen anser vara mindre belopp uppgifter. av de allmänna motiven. Vilka respektive kort tid framgår

som kronofogdemyndigheten skall uppdragsgivande myndigheter

får bedömas i varje enskilt fall för behöva vända sig till

sig.

till att avse även en fordran för 6 § Uppskov får utvidgas under förutsättning att vilken indrivning har begärts

inte

den har förfallit till betalning.

vid prövning av fråga Kravet i 5 § att kronofogdemyndigheten

ha till uppgifter om om uppskov i princip skall tillgång

totala skuldbild på skatte- och avgiftsområdena

gäldenärens och ofta kommer att disinnebär, att myndigheten gäldenären

beträffande gäldenärens skattekutera en generell uppgörelse

Specialmotivering

situation. I överensstämmelse härmed bör kronofogdemyndigheten ha möjlighet att låta ett beslut om uppskov till utvidgas att avse också en fordran som ännu inte har överlämnats för indrivning. Genom förevarande paragraf bemyndigas kronofogdemyndigheten till detta. Paragrafen är motiverad i avsnitt 6.8. Det kan vidare nämnas att kronofogdemyndigheten skall vara skyldig att underrätta den uppdragsgivande myndigheten när ett beslut om uppskov avser en ännu inte överlämnad fordran (se härom specialmotiveringen till 26 § IF i avsnitt 12.8).

7 § Skall för mycket erlagd skatt, tull eller avgift återbetalas eller annars utbetalas till gäldenären, får beloppet tas i anspråk för betalning av en skuld utan hinder av att uppskov beviljats för denna.

Uppskov hindrar inte avräkning av kronofogdemyndigheten enligt avräkningslagen. Detsamma gäller avräkning av skattemyndigheten enligt någon särskild medelsslagsförfattning. också den typen av avräkning kan nämligen undantagsvis bli aktuell beträffande en fordran som omfattas av ett beslut om uppskov men bara i fråga om en fordran som ännu inte har överlämnats för indrivning (jämför i sammanhanget 15 § andra stycket avräkningslagen). Att det i ett sådant fall ankommer på skattemyndigheten att underrätta kronofogdemyndigheten om avräkningen är uppenbart. Det torde få ankomma på RSV att, inom ramen för det allmänna informationsutbytet mellan kronofogdemyndigheterna och de uppdragsgivande myndigheterna, utfärda föreskrifter om detta (se 26 § IF).

8 § Uppskov får omedelbart återkallas om gäldenären underlåter att betala löpande skatter och avgifter allteftersom de förfaller eller om det i annat fall förekommer anledning till det. Gäldenären behöver inte underrättas om att ett uppskov har âterkallats.

i 7. .l . 450 Specialmotivering sou 1987;10 ”I

-- den närmast (7 -- motsvarar Paragrafen jämte föregående §) 3 § andra stycket säkerhetslagen. Den har emellertid en vidare innebörd. Till skillnad från bestämmelsen i säkerhetslagen avser den sålunda samtliga uppskovsfall, dvs. även fall där

det inte har ställts någon säkerhet. Beträffande motiveringen hänvisas i övrigt till avsnitt 6.7. Det bör emellertid påpekas att -- i motsats till vad som som är fallet utredningen i -- anser att enligt nyssnämnda bestämmelse säkerhetslagen det i bör utsägas att gäldenären inte behöver lagtexten underrättas om att ett uppskov har återkallats.

Säkerhet

9 § I samband med att uppskov beviljas får kronofogdemyndigheten ta emot säkerhet som gäldenären, eller, där gäldenären kan antas det, annan erbjuder sig att ställa. medge

10 § Säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagshypotek. skall ställas såsom för egen skuld. Om den ställs av Borgen två eller flera gemensamt skall den vara solidapersoner risk.

ll skall vid mottagande av säkerhet § Kronofogdemyndigheten besluta under vilka förutsättningar säkerheten får tas i Beslutet får ändras, när omständigheterna föranleder anspråk. till det.

har, med vissa redaktionella ändringar, sina Paragraferna motsvarigheter i säkerhetslagen, 9 §-1 § första stycket, 10 §-2 § och ll §-3 § första stycket. Som en följd av 6 § kan en säkerhet i fortsättningen komma att ställas också för en fordran som inte har överlämnats för indrivning. Säkerheten kan i och för sig också tas i anspråk dessförinnan. Härvid torde dock böra visa återhållsamhet och kronofogdemyndigheten låta de åtgärder som följer på ett ianspråktagande (se 12 §) anstå till dess fordringen har blivit överlämnad.

F

Specialmotivering 451

Utredningen har övervägt att komplettera 10 § med bestämmelser motsvarande 2 kap. 25 § andra och tredje styckena UB som handlar om utfästelser av bank eller annan penninginrättning och tagande i förvar av säkerhet. En sådan har komplettering emellertid inte ansetts nödvändig utan det har bedömts som tillräckligt att bestämmelserna liksom hittills kan tillämpas analogt.

12 § Sedan kronofogdemyndigheten beslutat att ta säkerhet i anspråk gäller, om säkerheten utgörs av 1. pant, att den får tillgodogöras i den som ordning gäller för utmätt egendom, 2. borgen, att den genast får utsökas och att härvid bestämmelserna om indrivning i denna lag gäller i tillämpliga delar samt att införsel får äga rum om det är bemedgivet träffande den fordran som säkerheten avser, 3. ett företagshypoteksbrev, att utmätning genast får ske i den som omfattas av “ egendom företagshypoteket, även när detta gäller i annan näringsverksamhet än gäldenärens.

Paragrafen motsvarar 4 § säkerhetslagen med viss komplettering. Sålunda har det nu i lagtexten uttryckligen förutsatts att kronofogdemyndigheten skall besluta om att ta säkerheten i anspråk (jämför 2 kap. 26 § UB jämte i den paragrafen gjorda hänvisningar). Kompletteringen innebär inte någon ändring i sak. Beträffande frågan om besvär över ett beslut om ianspråktagande hänvisas till 22 § jämte motiv här nedan.

Betalningsskyldighet för tredje man

13 § Kronofogdemyndigheten skall, så snart anledning till det förekommer, undersöka om betalningsskyldighet för tredje man kan göras gällande på grund av bestämmelse som anges i 14 §.

I paragrafen stadgas om en undersökningsskyldighet för kronofogdemyndigheten som har nära anknytning till den allmänna skyldigheten att företa gäldenärsutredning enligt 2 §. Undersökningen som aktualiseras här går närmast ut på att utreda

452 sou 1987:10. Specialmotivering

om det finns förutsättningar att få betalningsskyldighet enligt särskilda bestämmelser fastställd mot annan än gäldenären. -- som har behandlats närmare Utredningens omfattning i avsnitt 7.5 -- bestäms därför b1.a. av de rekvisit som finns i respektive författningsbestämmelse om tredjemansan-

svar.

till undersökning kan uppenbarligen finnas sedan Anledning konstaterat att betalning inte kommer kronofogdemyndigheten att från Emellertid finns det ofta skäl inflyta gäldenären. att ta dessförinnan. Den omständigheten att tredje upp frågan man kan betalningsskyldig är nämligen ofta ett starkt göras för kronofogdemyndigheten i förhandlingen påtryckningsmedel och alltså ett led i indrivningen (se med gäldenären viktigt härom vidare avsnitt 7.4).

viss av tillämpningsområdet för bestäm- Angående begränsning melserna om betalningsskyldighet för tredje man, se 21 §.

14 § Betalningsskyldighet som avses i 13 § skall grundas på 1. 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermâlsbalken, 2. 77 a § uppbördslagen (1953:272), 17 § 1 mom. tredje stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt, 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § lagen (1982:1006) om och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragseravdragsom punktskatter och sättningar, 5 kap. 17 § lagen (1984:151) prisregleringsavgifter eller 21 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 3. bestämmelse i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

I denna anges de bestämmelser beträffande vilka paragraf har skyldighet att undersöka förutsättkronofogdemyndigheten för att betalningsskyldighet fastställs för en tredningarna je man. Den anger även omfattningen av kronofogdemyndighetens processbehörighet enligt 15 §.

Specialmotivering 453

Betalningsskyldighet för en bolagsman i ett handelsbolag enligt 2 kap. 20 § HBL skall enligt utredningens mening fastställas av skatte- eller avgiftsmyndigheten (se avsnitt 7.2).

De bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen som enligt punkten 3 aktualiseras är 2 kap. 13 §, 13 kap. 2 § och 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) samt 3, 75 och 107 §§ lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar (se härom vidare avsnitt 2.2.6). Bestämmelserna om återbäring av olovlig vinstutdelning i 12 kap. 5 § ABL och 19 § EFL aktualiseras däremot ej eftersom det bara är bolaget respektive föreningen som i dessa fall kan göra gällande betalningsskyldighet för tredje man. I rättspraxis har vidare yppats möjlighet till s.k. ansvarsgenombrott. Någon särskild bestämmelse om ansvarsgenombrott finns emellertid inte. Betalningsansvarskommittên (Ju 1984:09) har i uppdrag att överväga och lägga fram förslag i saken. Resultatet av kommitténs arbete kan kanske bli att ytterligare en bestämmelse om betalningsskyldighet för tredje man kan aktualiseras.

15 § Kronofogdemyndigheten får föra talan vid tingsrätten om sådan betalningsskyldighet som anges i 14 §. Om det är lämpligt får kronofogdemyndighetens talan utvidgas till att avse även en fordran för vilken indrivning inte har begärts, under förutsättning att den har förfallit till betalning. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

Kronofogdemyndigheten är enligt paragrafen behörig att föra talan i första instans. Vid sidan härav skall också den uppdragsgivande myndigheten ha sådan behörighet (se angående den dubbla behörigheten avsnitt 7.6). När kronofogdemyndigheten väcker talan skall den uppdragsgivande myndigheten underrättas. På motsvarande sätt skall kronofogdemyndigheten underrättas när den uppdragsgivande myndigheten väcker talan bef

454 Specialmotivering sou 1987,1o

träffande en fordran som har överlämnats för indrivning. Dessutom kan det finnas behov av underrättelser myndigheter emellan även i andra fall när betalningsskyldighet för tredje man har aktualiserats. Frågan får övervägas vidare av RSV (se 26 § IF jämte motiv).

Kronofogdemyndighetens behörighet omfattar i första hand sådana fordringar som har överlämnats för indrivning. I 2 och 13 §§ IL har kronofogdemyndigheten ålagts en undersökningssom bl.a. tar sikte på att utreda gäldenärens totala plikt skatteskuld. När det allmänna för talan mot en tredje man är av vikt att -- om rekvisit är uppdet emellertid samtliga -- talan utförs en gång beträffande alla förfallna fyllda på Därför har behörigheten utsträckts till att omfordringar. fatta även fordringar för vilka indrivning inte har begärts under förutsättning att de har förfallit till betalning.

Riksskatteverket skall liksom för närvarande vara ensamt behörig myndighet i överinstanserna (se härom avsnitten 2.2.6, 4.5.4 och 7.6). Samma är förhållandet i fråga om konkursmål (se 16 § andra stycket och 18 § tredje stycket).

Såvitt avser betalningsskyldighet för tredje man enligt 77 a § UBL och därmed jämställda lagrum (14 § 2 IL) innefattar för kronofogdemyndigheten och RSV processbehörigheten också rätt att träffa förlikning (jämför avsnitt 2.2.l0). En sådan torde för övrigt lämpligen böra stadfästas av domstolen. Har väl fastställts genom en dom betalningsskyldigheten som vunnit kraft torde det inte längre finnas möjlighet laga till någon förlikningsuppgörelse. I den mån full betalning inte kan erhållas från tredje man får indrivningen avbrytas de särskilda som gäller härom. I 77 a § UBL enligt regler (andra tredje meningen) anges uttryckligen att instycket drivning får ske i samma ordning som gäller för restförd

OU 1987:10 455 Specialmotivering

skatt. Fordringen mot tredje man handläggs härigenom hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål (1 kap. 2 § 6 UF) och vid indrivningen är följaktligen förevarande lag tillämplig.

Beträffande betalningsskyldighet för tredje man enligt GB, ABL eller BFL (14 § l och 3 IL) föreslår utredningen att 1 kap. 2 § 6 UF utvidgas så att även en sådan fordran kommer att handläggas som allmänt mål (se avsnitt 12.11). Härigenom blir IL tillämplig även på dessa mål och processbehörigheten får samma innebörd som i fråga om de s.k. företrädarmâlen.

En dom på betalningsskyldighet för tredje man får handläggas inom ramen för handläggningen av målet mot huvudgäldenären. Det innebär till att börja med att fordringen mot tredje mannen registreras i utsökningsregistret av den kronofogdemyndighet som fört målet i tingsrätten. Vid registreringen tillses att fordringen knyts ihop med målet mot huvudgäldenä ren. Frågor om vem som är att anse som sökande och hur redovisningen skall ske ger sig då automatiskt. Den uppbörd som gällt huvudgäldenären får anses gälla också den betalningsskyldige tredje mannen.

Konkurs

16 § Kronofogdemyndigheten får föra talan vid tingsrätten om“ att gäldenären skall försättas i konkurs. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

Första stycket är utförligt motiverat i avsnitt 8.4. Det har för närvarande sin motsvarighet närmast i 62 § första och andra styckena UBL samt 10 § första stycket BövL (se avsnitt 2.2.8 under Ansökan om konkurs), vilka bestämmelser alltså nu kan upphävas. Behörigheten att föra talan vid tingsrätten

456 sou 1987:10

Specialmotivering

omfattar givetvis också åtgärden att ansöka om gäldenärens

försättande i konkurs.

I andra stycket ges RSV behörighet att föra talan i överin-

stanserna. Liksom beträffande talan om betalningsskyldighet

för tredje man enligt 15 § och talan i samband med bevakning

i en konkurs enligt 18 § omfattar RSV:s behörighet rätt att

såväl ett beslut som har gått det allmänna emot i överklaga som att i överinstanserna svara i mål som övertingsrätten av motparten. Det får ankomma på RSV att tillse att klagas

kommunikationerna mellan verket och kronofogdemyndigheterna

fungerar.

viss begränsning av tillämpningsområdet för bestäm- Angående

melserna om konkurs, se 21 §.

17 Vid av fråga om konkursansökan mot gäldenären § prövning skall ha tillgång till uppgifter om och kronofogdemyndigheten i vilken mån står i skuld även för annan fordran gäldenären som förfallit till betalning, men för vilken indrivning inte

har begärts. Utan hinder av första får konkursansökan göras om stycket som redan överlämnats för indrivning är betydande beloppet eller om det med till möjligheten att återvinna egenhänsyn av annat skäl framstår som obehövligt att ha tilldom eller till sådana uppgifter som avses här. gång

liksom 5 §, till de i 2 § meddelade Paragrafen anknyter, till bestämmelserna om gäldenärsutredning. Någon motsvarighet

bestämmelserna i förevarande paragraf finns för närvarande

totala skuldbild på skatteinte. Uppgifter om gäldenärens

och ett viktigt underlag för kronofogavgiftsområdena utgör om val av konkursansökan som demyndighetens överväganden Dessutom kan sådana uppgifter behövas för indrivningsåtgärd. om gäldenärens obeatt hos tingsrätten styrka påståendet

stånd.

Specialmotivering 457

Undantagsbestämmelsen i andra stycket har utformats så att kronofogdemyndigheten skall ha stort utrymme för bedömning i det enskilda fallet. I avsnitt 8.4 har som exempel på faktorer som kan motivera en snabb konkursansökan nämnts stora skuldbelopp, återvinningsbara transaktioner och brottsmisstankar. också när sådana faktorer föreligger måste emellertid saken prövas noggrant. För en gäldenär kan t.ex. den fordran som överlämnats för indrivning vara så stor att det inte råder någon tvekan om att konkurs är oundviklig vid bristande betalning. För en annan gäldenär kan det vara lika tydligt att fråga är om en tillfällig likviditetskris även om skatteskulden är betydligt större. För att beteckna storleken på det belopp som kan motivera en omedelbar konkursansökan har valts ordet betydande eller det som används i 4 § betalningsi säkringslagen (se härom prop. 1978/79:28 s. 143). Eftersom återvinning bara kan förekomma i konkurs är det ibland nödvändigt att enbart med hänsyn till denna möjlighet tillgripa konkursansökan vid indrivningen. Även misstanke om brottslig verksamhet kan ibland utgöra tillräcklig anledning att snabbt tillgripa konkursåtgärder. Ytterligare en anledning kan undantagsvis vara att kontakt med gäldenären inte kan etableras på annat sätt.

Kronofogdemyndighetens beslut att göra konkursansökan får enligt 22 § IL inte överklagas. Nämnda regel kan uppenbarligen inte kringgås på det sättet att gäldenären hos tingsrätten t.ex. invänder att kronofogdemyndigheten 1 avsaknad av uppgifter enligt första stycket i den här paragrafen inte är behörig sökande. Däremot kan naturligtvis gäldenären liksom för närvarande hos tingsrätten t.ex. invända att skatter, vare sig de är överlämnade för indrivning eller inte, såsom felaktiga är överklagade och därför inte skall beaktas 1 målet.

1 . 4 458 Specialmotivering sou 1987:103

18 § Har det allmänna en fordran hos en gäldenär som försatts i konkurs skall kronofogdemyndigheten göra gällande fordringen i konkursen och även i övrigt bevaka den rätt i denna som med anledning av fordringen tillkommer det allmänna. Uppgiften att bevaka det allmännas rätt i konkursen innefattar behörighet att 1. företräda det allmänna då konkursförvaltaren hör särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor, 2. föra det allmännas talan i fråga om återvinning, 3. klandra utdelningsförslag och redovisning, 4. vidta de övriga åtgärder som behövs för att det allmännas rätt skall tas till vara. vid tvister inför domstol är kronofogdemyndighetens behörighet begränsad till tingsrätten. I hovrätten och högsta domstolen förs det allmännas talan av riksskatteverket.

Kronofogdemyndighetens behörighet att göra det allmännas fordringar gällande i konkurs är på grund av lagens tillämpningsområde (se 1 och 21 §§) begränsad till sådana fordringar som har lämnats över för indrivning och som hör till den s.k. huvudgruppen. Såsom har utvecklats i avsnitt 8.5 är det sålunda inte meningen att kronofogdemyndigheten skall göra gällande andra fordringar än sådana som myndigheten har vid tiden för konkursbeslutet eller därefter får för indrivning.

Med uttrycket att göra gällande fordringen i konkursen avses de aktiviteter som behövs för att fordringen skall bli känd av konkursförvaltaren och kunna bli beaktad vid en eventuell utdelning. Detta sker antingen genom att fordringen bevakas enligt konkurslagens bestämmelser i ämnet eller genom en formlös underrättelse till förvaltaren. Beträffande övriga i paragrafen åsyftade aktiviteter under konkurs hänvisas till vad utredningen har anfört i avsnitt 8.5. Av 2 kap. 3 § förordningen (l986:1346) med instruktion för skatteförvaltningen följer att RSV för närvarande är behörig företrädare för staten i nu berört avseende. Genom den särskilda föreskriften

Specialmotivering

i förevarande paragraf övergår dock behörigheten i underinstans från RSV till kronofogdemyndigheten.

Att riksskatteverket skall ha behörighet att i konkursmål föra det allmännas talan i överinstanserna har närmare motiverats i avsnitten 8.4 och 8.5. Här kan också hänvisas till 15 § andra stycket och 16 § andra stycket IL.

Eftergift 19 § Betalningsskyldighet för fordran kan bortfalla helt eller delvis genom eftergift. Bestämmelser om att betalningsskyldighet för skatt eller avgift kan bortfalla helt eller delvis genom ackord finns i lagen (1988:000) om skatteackord.

I avsnitt 12.7 ges motiv till förslaget till lag om skatteackord som ersätter gällande bestämmelser om ackord i uppbördslagen och ackordsförordningen. Bestämmelserna om eftergift i 19 och 20 §§ saknar däremot motsvarighet i gällande rätt.

Av 21 § framgår att tillämpningsområdet för bestämmelserna om eftergift (samt betalningsskyldighet för tredje man och konkurs) är något inskränkt i jämförelse med tillämpningsområdet för lagen i övrigt. Beträffande tillämpningsområdet för ackord hävisas till avsnitt 12.7.

Ackord avses kunna komma i fråga i första hand för företag som är i drift och som skall rekonstrueras medan eftergift främst är avsett för andra kategorier, dvs. personer som inte driver företag eller i vart fall lagt ned driften av det företag som de drivit (se vidare avsnitten 9.4 och 9.5). verkningarna av eftergift för skatt eller avgift enligt denna sag avses bli desamma som av ackord enligt nuvarande och föreslagna bestämmelser.

å :ä 460 Specialmotivering 74 . .

20 § Kronofogdemyndigheten får meddela beslut om eftergift om det på grund av gäldenärens sjukdom eller av annan anledär uppenbart obilligt att betalningsskyldigheten kvar-

ning

star. I ett ärende om eftergift skall den uppdragsgivande myndigheten beredas tillfälle att yttra sig, om det inte framstår som obehövligt.

Bestämmelsen om eftergift är som nämnts endast tillämplig på fysiska personer som inte driver rörelse. De situationer i vilka eftergift kan komma i fråga har ingående behandlats i avsnitt 9.4. Som framgår av det avsnittet har möjligheten till eftergift karaktär av instrument i det aktiva indrivningsarbetet. Det bör därför komma till användning främst i situationer när gäldenären kan förmås att betala åtminstone någon del av sin skuld. Det är emellertid, som framgår av 19 § IL, inte uteslutet att medge en gäldenär eftergift för hela hans skuld.

Övriga bestämmelser

21 § För tillämpning av bestämmelserna i 13-20 §§ förutsätts att fordringen tillkommer staten och inte grundas på studiestödslagen (1973:349). Regeringen får föreskriva att nämnda bestämmelser skall tillämpas även på annan fordran som hos kronofogdemyndigheten handläggs som allmänt mål.

Här kan hänvisas till vad utredningen har anfört under 1 § IL och kommer att anföra under ll § IF.

22 § Kronofogdemyndighetens beslut att ta säkerhet i anspråk enligt 12 § får överklagas. Härvid tillämpas bestämmelserna om besvär över motsvarande beslut enligt utsökningsbalken. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

De myndighetsbeslut som aktualiseras i indrivningslagen rör i första hand uppskov, säkerhet, betalningsskyldighet för tredje man, konkurs och eftergift. Vidare behandlas i lagen frågan om en särskild gäldenärsutredning. De frågor som nu

Specialmotivering 461

nämnts ingår i det allmännas borgenärsfunktion och inte, som t.ex. beträffande införsel (3 §), i den verkställighet som regleras i utsökningsbalken. I utsökningsbalken finns i 18 kap. bestämmelser i vilken mån talan får föras mot verkställighetsbeslut. Här kan nämnas att enligt 18 kap. 6 § andra stycket UB får talan i princip inte föras mot beslut som endast utgör förberedelse till senare beslut vilka kan överklagas.

Utredningen har nu övervägt om beslut som fattas av myndighet enligt indrivningslagen skall kunna överklagas särskilt. Som ett resultat av övervägandena får utredningen redovisa följande.

Vid gäldenärsutredning (2 §) vidtar kronofogdemyndigheten många åtgärder som inte typiskt sett är beslut och inte ens kan beskrivas som förberedelse till beslut. Här är, liksom vid tillgångsundersökning enligt 4 kap. 9 § UB, fråga om att göra efterforskning i olika register och hos andra myndigheter m.m. Här är också fråga om att mera ingående än vid tillgångsundersökning ta del av material som gäldenären själv kan tänkas inneha, t.ex. räkenskapshandlingar. Såsom har uttalats under 2 § här ovan bygger emellertid gäldenärsutredningen på gäldenärens frivilliga medverkan. Det finns därför knappast något behov för gäldenären att kunna besvära sig över någon åtgärd som kronfogdemyndigheten vidtar under denna utredning.

Beträffande uppskov kommer främst i fråga kronofogdemyndighetens vägran att bevilja uppskov (4 §) eller myndighetens beslut att återkalla beviljat uppskov (8 §). Vad gäller säkerhet knyter sig intresset i första hand till kronofogdemyndighetens vägran att ta emot erbjuden säkerhet (9 §) eller

462 Specialmotivering sou 1937:1

i

å myndighetens beslut rörande frågan under vilka förutsätt- 5 2 ningar säkerheten får tas i anspråk (ll §). 3 å Bestämmelserna om uppskov och säkerhet är emellertid så konstruerade att en gäldenär aldrig med fog kan hävda att han har någon rätt att t.ex. påfordra uppskov även om säkerhet erbjuds. Vad som händer när kronofogdemyndigheten finner att uppskov inte kan beviljas är därför bara att den betalningsskyldighet som åvilar gäldenären på grund av det bakomliggande beskattningsbeslutet aktualiseras. Vad nu sagts gäller också när beviljat uppskov återkallas eller kronofogdemyndigheten vägrar att ta emot erbjuden säkerhet eller beslutar under vilka förutsättningar säkerheten skall få tas i anspråk. Det är uppenbart att detta inte är förhållanden över vilket talan bör få föras särskilt. Samma synsätt kommer för övrigt redan till uttryck i 5 § säkerhetslagen.

Annorlunda förhåller det sig med kronofogdemyndighetens beslut att ta ställd säkerhet i anspråk (12 §). Gällande rätt innebär att ett sådant beslut kan överklagas, se härom beträffande som säkerhet NJA 1982 s. 727 och beträffande pant borgen som säkerhet Svea hovrätts beslut 2:Sö 98/83 i mål Ö 2048/83 (RIC 52/83).

Den ståndpunkt som domstolarna sålunda har intagit om innebörden av gällande rätt ter sig välgrundad, i vart fall om säkerheten utgörs av-pant. I ett sådant fall är ianspråktagandet att jämställa med en utmätning och en sådan får givetvis överklagas. Behovet av möjlighet till besvär kan däremot kanske ifrågasättas om säkerheten utgörs av borgen eller företagshypotek. I dessa fall följs ianspråktagandet av att kronofogdemyndigheten utmäter egendom hos den som ställt säkerheten eller, som i det nyss åberopade hovrättsfallet,

gör konkursansökan. Vid klagan över utmätningen eller vid

1987:10 4

SOU Specialmotivering 463

prövningen av konkursansökningen kan då bli iansprâktagandet prövat. Genom att man tillåter besvär även över ianspråktagandet kan resultatet alltså bli två parallella i processer vilka åtminstone delvis samma frågor blir Det för prövade. dock för långt att i detta sammanhang pröva denna fråga, särskilt som den är aktuell också när borgen som säkerhet tas i anspråk enligt utsökningsbalken (se 2 kap. 26 §). SIU föreslår därför att beslut om ianspråktagande skall kunna överklagas oavsett om säkerheten utgörs av pant, borgen eller företagshypotek.

Kronofogdemyndighetens beslut att väcka talan om betalningsskyldighet för tredje man (15 §) eller att göra konkursansökan (16 §) eller att väcka återvinningstalan i konkurs e. 1. (18 §) torde inte böra få överklagas. Redan för närvarande gäller att talan inte får föras mot beslut rörande framställning om försättande i konkurs (86 § l mom. UBL). De här aktuella besluten innebär att gäldenären eller den som besluten i annat fall rör får möjlighet att inför domstolen framföra sina invändningar. Vederbörandes intresse av rättsskydd får därmed anses tillräckligt tillgodosett.

Indrivningslagen innehåller slutligen bestämmelser om eftergigt. Här är emellertid fråga om beslut när gäldenären inte har någon uttalad rätt att få ett besked. I stället positivt rör det sig om en form av medgivande från det allmännas sida som också i lagtexten uttrycks med att får medeftergift delas. Jämför även vad som gäller om besvär över beslut i fråga om ackordsförslag (avsnitt 12.7).

Sammanfattningsvis föreslås således som huvudregel att myndighets beslut enligt indrivningslagen inte skall få överklagas. Undantag görs dock för beslut om att ställd säkerhet skall tas i anspråk. För dessa fall är det naturligt att

464 Specialmotivering ?

ä

bestämmelserna om besvär över motsvarande beslut tillämpa enligt utsökningsbalken.

övergångsbestämmelserna

Som av avsnitt ll föreslår utredningen att denna lag framgår träder i kraft den 1 juli 1988. Genom denna lags tillkomst kan om säkerhet för skattefordringar m.m. lagen (1978:882) upphävas.

Bestämmelserna i den lagen är av sådan karaktär att de nya kan efter lagens ikraftträdande vid handtillämpas genast av de allmänna mål som då finns anhängiga hos en läggning Bestämmelserna i 6 och 15 §§ skall desskronofogdemyndighet. utom kunna tillämpas på fordringar för vilka indrivgenast inte har under förutsättning att de har förning begärts fallit till betalning. Beslut som kronofogdemyndigheten har meddelat med stöd av äldre bestämmelser i frågor som regleras i den lagen, skall gälla även efter ikraftträdandet. nya Dessa kan t.ex. avse beslut som gäller införsel, uppskov, säkerhet eller konkurs. Någon särskild övergångsbestämmelse för att reglera dessa frågor behövs inte.

12.3 Förslaget till ändring i utsökningsbalken

till i utsökningsbalken överensstämmer i Förslaget ändring med det som har lagts fram i betänkandet Ds huvudsak förslag Fi 1984:4. Beträffande motiveringarna till de särskilda parafår därför hänvisa till vad som anförts graferna utredningen i nämnda betänkande. I förevarande sammanhang lämnas endast till de avvikelser från det tidigare förslaget som motivering vissa paragrafer innehåller.

Specialmotivering 465

l kap. 3 §

Ändringen i förhållande till 1984 års förslag är endast redaktionell och har föranletts av utsökningsregisterlagens tillkomst.

2 kap. 31 §

I förhållande till 1984 års förslag har viss komplettering gjorts beträffande det fall att saken är brådskande och ansökan därför görs direkt hos en kronofogdemyndighet som är behörig (jämför avsnitt 4.3.2). För nämnda fall skall ansökan anses gjord när ansökningshandlingarna kommit in till kronofogdemyndigheten även om målet ännu inte registrerats i utsökningsregistret (tredje stycket). Härmed sammanhänger att alla allmänna mål av systemtekniska skäl registreras av RSV eller kronofogdemyndigheten i Stockholm. Detta är emellertid att se som ett undantag från huvudregeln om registrering som villkor för att en ansökan skall anses gjord.

Avvikelser från handläggningsrutinerna av det nu aktuella slaget är resurskrävande. I detta avseende kan en jämförelse göras med de enskilda målen som för närvarande tar stora resurser i anspråk när manuell registrering ibland krävs av ett stort antal mål som inkommit samtidigt. Från resurssynpunkt skulle det därför i och för sig vara bättre med en reglering av innehåll att ansökan inte ansågs gjord förrän registrering skett även när saken är brådskande. En sådan ordning kan kanske införas i ett senare sammanhang.

4 kap. 27 §

I 4 kap. 8 § ges för närvarande bestämmelser om var utmätning skall sökas. Paragrafen reglerar samtidigt behörigheten i

466 Specialmotivering sou

utsökningsmål (jämför 2 kap. 3 § första stycket). Redan i betänkandet Ds Fi 1984:4 föreslog utredningen en omformuleav 4 kap 8 § av innebörd att den bara kommer att gälla ring (se bet. s. 35 f, 326 och 329). Någon ändring i behörigheten 27 dock inte i det Som en 4 kap. § föreslogs sammanhanget. av ändringen i 4 kap. 8 § bör emellertid också tredje följd stycket i den paragrafen formuleras om.

4 kap. 36 §

Andra meningen upphävs.

andra föreskrivs för närvarande att i I paragrafens mening allmänt mål skall utmätningsförättning hållas så snart som efter viss angiven tidpunkt. Frågan om när och i möjligt vilken ordning allmänna mål skall handläggas (prioriteringen) är emellertid en borgenärsfunktion (se avsnitt 5.2.3). Någon bestämmelse om hur snabbt utmätningsförrättning skall hållas i allmänt mål behövs därför ej i utsökningsbalken.

SIU föreslår för sin del att den nu aktuella frågan lämnas oreglerad. Följden blir att utmätningsförrättning visserligen x skall hållas också i allmänt mål (se 4 kap. 9 §) men att

kan härmed, teoretiskt till 1 \

kronofogdemyndigheten dröja

l

omedelbart före preskription. Dessutom skall kronofogdemyn- 2 § IL.

digheten vid behov göra gäldenärsutredning enligt 1

i

I avsnitt 5.2.3 utvecklar utredningen sin syn på frågan om 1

för av de allmänna målen (jämför i turordning handläggning också avsnitt 4.5.2 under Föreskrifter och råd). sammanhanget än för \ Huruvida RSV bör ha en starkare styrningsfunktion , närvarande i fråga om turordningen är en fråga som organisaarbe- { tionskommittên bör överväga vid det fortsatta lämpligen tet av exekutionsväsendet. Härvid är emelpå omorganisation

Specialmotivering 467V

lertid att märka att ett allmänt mål som är hos anhängigt kronofogdemyndigheten skall verkställas i vart fall när verkställighet sker i ett enskilt mål mot samma gäldenär (jämför vad utredningen anför i slutet av avsnitt 5.3.6).

12.4 Förslaget till ändring i uppbördslagen

Som framgått i avsnitt 12.1 innebär förslagen till indrivningslag och indrivningsförordning att flertalet bestämmelser om indrivning kan utgå ur uppbördslagen. Härutöver föreslås ändringar av nâgra rubriker och viss omredigering. Sålunda bör 58 § som reglerar restavgift och tilläggsavgift i enlighet med den principiella gränsdragningen mellan uppbörd och indrivning som utredningen har gjort (avsnitt l) föras in under rubriken av skatt i uppbördslagen. Under den Uggbörd nya rubriken Indrivning av skatt kommer endast att finnas 59 §. Dess delvis nya innehåll motiveras nedan. Det härnäst kommande avsnittet i uppbördslagen kommer att uppta två paragrafer, 65 och 67 §§ med bestämmelser om avkortning. Avnittet har redan i 1984 års förslag givits rubriken av Avkortning skatt. Slutligen berörs det avsnitt som f.n. rubriceras Tillsyn över debitering, indrivning och redovisning av skatt. Genom 1984 års förslag fick 74 § ny lydelse som sammanhänger med att länsskattemyndigheten (länsstyrelsen) inte längre skall ha någon tillsynsfunktion över indrivningen. Rubriken bör därför vara Tillsyn över debitering och redovisning av skatt.

§g_§ första stycket ålägger kronofogdemyndigheten att verkställa indrivning av skatt och hänvisar i sammanhanget till utsökningsbalken. Kronofogdemydighetens skyldigheter härvidlag regleras numera i sin helhet genom bestämmelserna i UB och IL. Det finns därför inte längre behov av en dylik bestämmelse i uppbördslagen. I den föreslagna lydelsen har i

468 Specialmotivering ;

stället tagits in en handlingsregel för beskattningsmyndigheten att överlämna ogulden förfallen skatt till kronofogdemynmed om indrivning. Förfarandet är närmare digheten begäran reglerat i 2-6 §§ IF.

Andra stycket upplyser inledningsvis om att det finns särskilda bestämmelser om indrivning av skatt. De som närmast är naturligtvis UB och IL. I övrigt innehåller andra åsyftas en motsvarighet till vad som för närvarande stadgas i stycket 59 § andra stycket om kvarskatteavgift m.m.

Tredje stycket svarar i gällande lag mot 64 § (se härom nedan).

Förslaget innebär vidare att 60--64 och 66 §§ skall upphöra att gälla.

60 § reglerar i vad mån införsel får äga rum. Denna paragraf ersätts nu av 3 § IL.

61 § behandlar förfarandet vid indrivning utomlands och ersätts av 13 § IF.

innehåller bestämmelser om tillvägagångssättet när någon

§g_å

bör försättas i konkurs samt om ackord. Bestämskattskyldig melserna om konkurs ersätts av 16 och 17 §§ IL och bestämmelserna om ackord av det särskilda förslaget till lag om skatteackord (se avsnitt 12.7)

innehåller en bestämmelse om indrivningskvitto. Denna §â_§ bestämmelse fanns med redan vid författningens tillkomst år 1953. Det fanns vidare en motsvarande bestämmelse i 1945 års (som i sin tur torde ha övertagit bestämuppbördsförordning melsen från en äldre förordning). I de propositioner som

1987:10 Specialmotivering 469

ligger bakom dessa författningar finns ingen förklaring till att reglerna gavs i (numera) lagform. Men skälet för detta måste uppenbarligen ha varit den sista meningen i paragrafen. Enligt denna är kvitto som utfärdas annorledes än i enlighet med vad därom föreskrivs inte gällande. En sådan regel missgynnar den enskilde i hans förhållande till det allmänna. Skall sista meningen behållas måste paragrafen därför föras till indrivningslagen (jämför 8 kap. 3 § regeringsformen). I annat fall kan man nöja sig med den bestämmelse om indrivningskvitto som redan finns i utsökningsförordningen (13 kap. 2 §). Den nu aktuella regeln fyller funktionen att motverka risken för förskingringar. Med dagens redovisnings- och kontrollsystem behövs den emellertid inte längre. Till detta kommer att konsekvenserna av regeln för den enskilde nu för tiden måste anses stötande. Mot den här bakgrunden föreslår SIU att 63 § upphävs utan att någon motsvarande bestämmelse införs i annan författning.

§4_§ utgör grunden för att vissa av de s.k. handräcknings-

målen -- i mål om utanför skatteprincip statliga fordringar områdena -- mål handläggs som allmänna (jämför 1 kap. 6 § UB). Bestämmelserna föreslås nu intagna som ett tredje stycke i 59 § med den ändringen att vad som föreskrivs om införsel har fått utgå. Någon ändring i sak innebär detta emellertid inte, såsom framgår av innehållet i den föreslagna 3 § IL, som anger för vilka fordringsslag införsel får äga rum (se avsnitt 12.2).

De förslag som rör §1 och 74 §§ har motiverats i 1984 års gg, förslag (Ds Fi 1984:4 s 274 ff, 286 ff och 330).

86 § slutligen reglerar i vad mån beslut enligt uppbördslagen av länsskattemyndighet eller riksskatteverket får överklagas. Länsskattemyndigheten skall inte längre fatta några beslut

470 Specialmotivering sou 1987:10:

enligt denna lag rörande framställning om försättande i konkurs, ackordsförslag eller om avskrivning av skatt. Detta av att 62 och 66 §§ föreslås upphöra. Paragrafen har framgår ändrats i överensstämmelse härmed samtidigt som den redaktio- A nellt har bearbetats. 3

anger att vid hänvisning i olika

Övergångsbestämmelsen

medelsslagsförfattningar till bestämmelser i uppbördslagen som har ändrats eller upphävts, denna hänvisning i stället skall gälla till de nya bestämmelserna. Exempel på upphävda bestämmelser i uppbördslagen till vilka många författningar hänvisar är 62 § första och andra styckena om konkurs, som ersätts av 16 § IL och 62 § tredje stycket om ackord, i vilkens ställe den av utredningen föreslagna lagen (1988:000) om skatteackord skall träda. Exempel på hänvisningar i avgiftsförfattningar till uppbördslagen finns i 28 § USAL, 17 § AUL och 13 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgifter.

12.5 Förslaget till ändring i bötesverkställighetslagen

Böter och därmed enligt bötesverkställighetslagen jämställda medel (1 § andra stycket) handläggs hos kronofogdemyndigheten enligt bestämmelserna för allmänna mål och därför bl.a. de bestämmelser som finns i IL och IF. Följden blir enligt att bestämmelserna om indrivning i bötesverkställighetslagen i princip kan utgå. Rörande de ändringar som föreslås i bötesverkställighetslagen vill utredningen i övrigt anföra följande.

l § ändras som en följd av förslaget om att 7, 9 och ll-13 §§ skall upphävas.

6 § första ändras på motsvarande sätt och av samma meningen skäl som 59 § första stycket UBL (se härom avsnitt 12.4). I

Specialmotivering 471

andra meningen föreskrivs för närvarande att indrivning sker på grund av vissa särskilt angivna exekutionstitlar. Föreskriften som kommit till innan utsökningsbalken trädde i kraft behövs inte längre (se numera 3 kap. l § första stycket l och 3 samt 3 kap. 24 § UB). I stället ges i andra meningen en erinran om att det finns särskilda bestämmelser om indrivning.

7 § första innehåller en bestämmelse om krav. Bestämstycket melsen har sin motsvarighet beträffande skatt i 31 § UBF. Enligt 4 kap. 12 § och 15 kap. 8 § UB föreligger vidare en för att -- utom i vissa skyldighet kronofogdemyndigheten situationer -- lämna särskild underrättelse innan angivna utmätning eller införsel får ske. Här skall också nämnas att enligt 7 § avräkningslagen får beslut om avräkning i princip inte meddelas utan att den betalningsberättigade underrättats.

Bestämmelserna i utsökningsbalken har uppenbarligen ett annat syfte än de i bötesverkställighetslagen och uppbördsförordningen. De förra avser att bereda gäldenären nödigt rådrum att bevaka sin rätt innan verkställighet sker och utgör alltså en skyddsregel för gäldenären medan de senare mera är ett led i indrivningen och direkt syftar till att förmå gäldenären att betala och alltså utgör en stödregel för borgenären. Betalningsanmaningen enligt bötesverkställighetslagen och uppbördsförordningen är således en borgenärsuppgift som ankommer på kronofogdemyndigheten att fullgöra. Det är viktigt att det allmänna försöker få betalning med så enkla och billiga medel som möjligt. Det är därför naturligt att indrivningen inleds med en betalningsanmaning.

Enligt de rutiner som tillämpas sänder exekutionsväsendets ADB-system i samband med att ett mål registreras i systemet

472 Specialmotivering 3

en handling till gäldenären. Den är så utformad att den utgör såväl underrättelse enligt utsökningsbalken som betalningsanmaning enligt bötesverkställighetslagen eller uppbördsförordningen.

RSV har i 6 kap. 1 § UF fått befogenhet att fastställa det formulär enligt vilket underrättelsen enligt 4 kap. 12 § UB skall lämnas. Underrättelsen får lämnas muntligen men skall då ha samma innehåll som om den lämnats enligt formulär. Det måste kunna förutsättas att RSV nu liksom tidigare utformar underrättelsen som används i allmänt mål så, att det allmännas borgenärsintressen tillgodoses. Något behov av bestämmelserna i 7 § första stycket BövL och 31 § UBF skulle härigenom inte finnas. Ej heller finns anledning att ha någon särskild bestämmelse om betalningsanmaning i indrivningslagen.

7 § andra stxckets bestämmelser om uppskov och avbetalning ersätts av 4-8 §§ IL.

9 § utsäger att om betalning inte kan erhållas med tillämpning av 7 § eller avräkningslagen, sker indrivning genom utmätning eller införsel enligt vad därom är föreskrivet. Något behov av bestämmelsen finns inte längre.

ger behörighet för kronofogdemyndigheten att ansöka om

lQ_å

den bötfälldes försättande i konkurs och för länsskattemynatt anta ackordsförslag och innehåller vidare en digheten regel om att talan inte får föras mot beslut i dessa frågor. Bestämmelserna om konkursansökan och besvär häröver ersätts av 16 och 22 §§ IL medan bestämmelserna om ackord och besvär i samband härmed har ändrats så att reglerna i lagen (1988: 000) om skatteackord (se avsnitt 12.7) skall tillämpas även på böter, viten och rättsverkansbelopp.

$ Specialmotivering 473

ll § behandlar frågor om avkortning och avskrivning av böter och har föreslagits upphävd redan i 1984 års förslag (se Ds Fi 1984:4 s 55 och 286 ff).

12 § ger kronofogdemyndigheten möjlighet att förordna att vidare verkställighet ej skall äga rum. Bestämmelsen ersätts av 19 och 20 §§ IL.

lê_§ innehåller bestämmelser om besvär över beslut enligt 12 § och ersätts av 22 § IL. Det har härvid inte ansetts påkallat att bibehålla nuvarande möjlighet för åklagare att anföra besvär över en kronofogdemyndighets beslut om eftergift.

Förslaget till ändring i 15 § har motiverats i Ds Fi 1984:4 s 332 f.

Utredningen föreslår för säkerhets skull en särskild överför det fall att det i annan författning

gångsbestämmelse

förekommer hänvisning till föreskrift som ersätts genom bestämmelse i indrivningslagen eller annan författning.

12.6 Förslaget till ändring i utsökningsregisterlagen

innehåller en uppräkning av vad utsökningsregistret i §_§ visst avseende får innehålla. Denna uppräkning föreslås nu kompletterad med uppgift om annan fordran hos gäldenären än den för vilken verkställighet har begärts, under förutsättning att fordringen har förfallit till betalning. Allmän x motivering till förslaget finns i avnitt 4.2.3 som handlar om kronofogdemyndighetens tillgång till information från skatteförvaltningen. Även om förslaget således i första hand åsyftar det allmännas fordringar behöver det inte uteslutas att även andra fordringar i ännu inte anhängiggjorda mål kan

474 Specialmotivering sou 1987:16?

komma att få registreras. Härvid förutsätts givetvis att ...r behov av registreringen finns. Det ankommer på RSV enligt 2 §

n,.-,_.1›._«.›.

utsökningsregisterförordningen att utfärda närmare föreskrifter i saken.

innehålla uppgifter om förhör eller annan utredningsåtgärd. Genom ändringen avses det klarare komma till uttryck att även åtgärder vidtagna med stöd av andra författningar än utsökningsbalken, men givetvis inom ramen för ändamålsbeskrivningen i 2 §, skall få registreras.

I första punkt görs också en redaktionell änduppräkningens ring genom att ordet skuld ersätts med ordet fordran.

12.7 Förslaget till lag om skatteackord

Bestämmelser om ackord beträffande skatt som anges i uppbördslagen finns i lagens 62 § tredje stycket. Till dessa bestämmelser hänvisar dels förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, dels flera särskilda medelsslagförfattningar och dels 10 § BövL. Utredningen föreslog i betänkandet Ds Fi 1984:4 att 1965 års förordning skulle upphävas och ges formen av lag samtidigt som bestämmelserna om avskrivning däri skulle utgå (s 60 och 334). I det sammanhanget förutskickades också att utredningen kunde komma att återkomma till frågan om ändrade ackordsbestämmelser i samband med översynen av borgenärsfunktionen under indrivning. I enlighet härmed framläggs nu förslaget till lag om skatteackord som alltså i förhållande till 1984 års föräven innehåller nya materiella regler om antagande av slag ackord.

l för skatt kan bortfalla helt eller § Betalningsskyldighet delvis genom ackord.

/ 1987:10

åspecialmotivering 475

Med skatt förstås i denna lag såväl skatt som avses i 1 § första stycket uppbördslagen (1953:272) som annan skatt samt också övriga statsmedel som i statsbudgeten hänförs till skatt med undantag av andra tullmedel än tull.

De fordringar som kan bli föremål för ackord anges i denna paragraf. Regleringen innebär ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda omfattas såväl fordringar på vilka uppbördslagen är direkt tillämplig som de som tidigare omfattades av 1965 års ackordsförordning (jämför bet. Ds Fi 1984:4 s 334). Dessutom har hänvisningen i 10 § BövL ändrats till att avse den här lagen. Slutligen blir lagen tillämplig på en hel del medelsslag genom en särskild Övergångsbestämmelse till förslaget till ändring i uppbördslagen.

2 § Ackordsförslag får antas om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande. Ackordsförslag, som inte framställs i konkurs eller enligt ackordslagen (1970:847), får dock antas endast på villkor att även övriga borgenärer_som ackordet angår godkänner det.

Villkoren för ackord är något annorlunda formulerade än i gällande rätt (se avsnitt 2.2.l0). Villkoret för uppskov enligt 4 § 1 IL har för övrigt formulerats på samma sätt som det för ackord i förevarande paragraf. Som framgår av avsnitt 9.4 under överväganden och förslag, åsyftas i huvudsak inte någon ändrad tillämpning genom omformuleringarna.

3 § Behörig att anta ackordsförslag är, om annat ej föreskrivits, länsskattemyndigheten. Mot beslut i sådant ärende får talan inte föras.

Paragrafen är utformad i överensstämmelse med vad som föreslagits om behörig ackordsmyndighet och om talerätt i betänkandet (SOU 1979:91) Företags obestånd, se s 24 och 160 f i betänkandet.

476 Specialmotivering sou 1987:1:

4 § I ett ärende om ackord skall kronofogdemyndigheten beredas tillfälle att yttra sig, om det inte framstår som obehövligt. Merendels uppkommer fråga om ackord först som en följd av kronofogdemyndighetens indrivningsverksamhet och åtminstone några av de fordringar som ett ackordsförslag avser är därför i allmänhet överlämnade för indrivning. Med hänsyn härtill men även till hur villkoret för ackord har formulerats i 2 § är det naturligt att kronofogdemyndigheten lämnar yttrande i ett ackordsärende (se härom mera i avsnitt 9.5). Enligt utredningen har det ett värde i sig att skyldigheten att höra kronofogdemyndigheten ges i lagform. Härigenom framgår sålunda tydligt för gäldenären det inflytande som kronofogdemyndigheten har på ackordsfrågor.

5 § De föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelsen är likalydande med 3 § i 1984 års förslag.

12.8 Förslaget till indrivningsförordning

till indrivningsförordning fanns med redan i utred- Förslaget betänkande (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. ningens som är under beredning i finansdepartementet. Det byggdes sedan ut i utredningens betänkande (Ds Fi 1984:14) Indrivningsuppdrag till och från utlandet. Även det betänkandet är under beredning i finansdepartementet. I förevarande sammanhang har utredningen som en följd av förslaget till indrivningslag överarbetat förslaget till indrivningsförordning

ytterligare.

OU 1987:10 Specialmotivering 477

i

Det ursprungliga förslaget till indrivningsförordning ersatte i första hand ADB-förordningen. I övrigt innehöll förslaget bestämmelser som för närvarande har sin motsvarighet i uppbördslagen och ackordsförordningen (avskrivning m.m.), medelsförvaltningskungörelsen (registrering av mål m.m.) samt uppbördsförordningen och bötesverkställighetsförordningen (ansökan om indrivning m.m.). Bestämmelser om indrivning utomlands som tillfördes förslaget genom betänkandet Ds Fi 1984:14 motsvarar i första hand vissa bestämmelser som för närvarande finns i uppbördslagen. De tillägg i förslaget som gjorts i förevarande sammanhang har för närvarande sina motsvarigheter främst i uppbördsförordningen.

Förslaget till indrivningsförordning innehåller nu 26 paragrafer som är grupperade i nio avsnitt. Varje avsnitt har försetts med en mellanrubrik.

Det första avsnittet anger förordningens Tillämpningsområde

(l §). Därefter följer ett avsnitt med bestämmelser rörande Ansökan om indrivning m.m. (2-6 §§) och ett annat med bestämmelser rörande Registrering av mål m.m. (7-10 §§). I dessa

båda avsnitt har gjorts några kompletteringar i förhållande

till äldre förslag. Det följande avsnittet med bestämmelser om Bevakning m.m. (ll-l3 §§) är delvis nytt i förhållande till äldre förslag. Detta gäller däremot inte avsnitten §1brxtande av (14-16 §§), (17-19 §§), indrivning Bokföring Redovisning av influtna medel (20-22 §§) samt Kontroll m.m. (23-24 §§). Förslaget till indrivningsförordning avslutas med avsnittet bestämmelser, varav en bestämmelse ålägger

Övriga

kronofogdemyndigheten att registrera uppgifter i utsökningsregistret (25 §) och en annan RSV att utfärda föreskrifter om samverkan mellan en kronofogdemyndighet och uppdragsgivande myndigheter m.m. (26 §).

1987:1:

478 Specialmotivering SOU

Tillämpningsområde

1 § Denna förordning gäller, med den begränsning som följer av 12-16 §§, vid en kronofogdemyndighets indrivning. Med uppdragsgivande myndighet avses i förordningen även enskild person som enligt särskild föreskrift äger få skatt eller avgift som han betalt för annan uttagen hos denne genom indrivning. I första -- som svarar mot l § första och andra stycket IF betänkandet Ds Fi 1984:4 -- att styckena enligt anges förordningen gäller vid indrivning. Vad som skall förstås med indrivning framgår av l § andra stycket IL. Det anförda innebär att förordningen i princip har samma tillämpningsområde som indrivningslagen. Beträffande dennas tillämpningsområde kan utredningen hänvisa till vad som har anförts i specialmotiveringen till 1 § IL (avsnitt 12.2). Bestämmelserna i 12-16 §§ har ansetts skola tillämpas bara på sådana fordringar som hör till den s.k. huvudgruppen.

Andra är identiskt med 1 § andra stycket IF enligt stycket

betänkandet Ds Fi 1984:4. Bakgrnnden till bestämmelsen är att

fordringar som handläggs som allmänna mål visserligen så gott som alltid tillkommer staten eller en kommun. Emellertid förekommer enskilda sökande, vanligen arbetsgivare, i vissa s.k. regressmål (konto 80). Antalsmässigt är dessa mål av underordnad betydelse. Utredningen har i betänkandet Ds Fi 1984:4 (s 311) räknat upp de författningsrum med stöd av vilka kan drivas in som allmänna mål.

regressfordringar

I detta sammanhang kan konstateras att det egentligen finns dåligt formellt stöd att handlägga regressmålen som allmänna mål. Enligt 1 kap. 2 § 6 UF gäller visserligen att som allmänt mâl handläggs mål om uttagande av belopp som domstol har ålagt någon att betala till staten, om enligt särskild föreskrift indrivning får ske i samma ordning som gäller för

OU 1987:10 479 Specialmotivering

skatt. Genom begränsningen till belopp som domstol ålagt någon att betala till staten är det emellertid tveksamt om regressmålen omfattas. Utredningen föreslår därför också en ändring av 1 kap. 2 § 6 UF (se avsnitt 12.11).

Det är något osäkert vad handläggningen av ett regressmål som allmänt mål innebär i olika hänseenden, t.ex. i fråga om kronofogdemyndighetens behörighet. Så långt torde emellertid vara klart att kronofogdemyndigheten är behörig att bevilja gäldenären uppskov och ta emot säkerhet vid handläggningen av ett regressmål. Bestämmelserna i dessa ämnen i förslaget till indrivningslag blir också tillämpliga på regressmâlen. Genom att regressfordringarna inte tillkommer staten och inte heller ingår i uppräkningen i ll § IF blir emellertid bestämmelserna om betalningsskyldighet för tredje man, konkurs och eftergift i förslaget till indrivningslag (se 21 § IL) inte tillämpliga på regressmålen.

som SIU har anfört i till 1 § IL hör till specialmotiveringen utredningens uppdrag också en översyn av gränsdragningen enligt utsökningsbalken mellan allmänna och enskilda mål. En översyn av detta slag gäller i första hand försäkringskassornas underhållsfordringar och det allmännas s.k. taxebundna fordringar. Vid översynen bör emellertid också prövas om inte regressfordringarna bör föras till gruppen enskilda mål (jämför bet. Ds Fi 1984:4 s 3ll). I avvaktan på översynen och i överensstämmelse med vad som anfördes härom i 1984 års förslag jämställs regressökande enskild person med uppdragsgivande myndighet vid tillämpning av förordningen.

Ansökan om indrivning m.m.

2 § Indrivning skall begäras genom ansökan hos riksskatteverket eller, när saken är brådskande, hos en kronofogdemyn-

480 Specialmotivering SOU

1987:l0i

i

dighet som enligt 4 kap. 8 § utsökningsbalken är behörig att pröva fråga om utmätning. Riksskatteverket får efter samråd med den uppdragsgivande myndigheten besluta att ansökan om indrivning i fråga om visst medelsslag i stället för hos riksskatteverket skall göras hos kronofogdemyndigheten i Stockholm. Vad som sägs om riksskatteverket i 7-9 §§ skall, när ansökan görs hos en kronofogdemyndighet, i stället i tillämpliga delar gälla kronofogdemyndigheten.

-- Ds Fi I paragrafen som motsvarar 2 § enligt betänkandet 1984:4 -- bestämmelser om att indrivning skall begäras ges genom ansökan och anges hos vilken myndighet en sådan ansökan skall göras. Såsom har uttalats i det nämnda betänkandet (s 312) är de bestämmelser som för närvarande reglerar denna spridda i olika författningar. Regleringen förs nu fråga samman i en enda paragraf som skall tillämpas på samtliga I förhållande till det tidigare förslaget har medelsslag. dock ett tillägg. Detta innebär att, om saken är brådgjorts skande, ansökan får göras direkt hos en kronofogdemyndighet som enligt forumreglerna i 4 kap. 8 § UB är behörig att pröva om utmätning. Motiveringen till tillägget i förevarande fråga med exempel där det kan bedömas som paragraf på situationer brådskande att en ansökan finns i avsnitt 4.3.2. görs

saken kan vara brådskande är när Ytterligare exempel på att kvarstad har egendom och beslutet om kvarstad i lagts på viss den domen ersätts med att ett visst belopp efterföljande förklaras förverkat. Problemet är att det i dessa fall är åklagaren som bör verkställighet hos kronofogdemyn-

påkalla digheten men att det är rikspolisstyrelsen som är uppdragsgi-

vande myndighet. Enligt vad SIU har sig bekant har denna omständighet emellertid inte skapat några olägenheter i praktiken. utgår därför från att det inte behövs Utredningen någon särskild reglering av saken.

i I F I Specialmotivering 481

Av tredje stycket jämfört med 7-9 §§ IF följer, att det i förekommande fall är kronofogdemyndigheten och inte RSV som skall föra dagbok över inkomna ansökningar, granska ansökningarna samt registrera indrivningsuppdragen i utsökningsregistret. Däremot skall RSV även i dessa situationer vid behov bestämma vilken myndighet målet skall tilldelas (9 § tredje meningen).

Avslutningsvis kan nämnas att bestämmelserna om ansökan om indrivning gäller också när allmänt ombud begär verkställighet av beslut om betalningssäkring (9 och 10 §§ betalningssäkringslagen).

3 § Ansökan om indrivning skall innehålla uppgift om l. gäldenärens namn, hemvist, postadress och personnummer eller organisationsnummer, 2. fordringens storlek, slag av medel och uppgifter för beräkningen av den tidpunkt när fordringen preskriberas samt andra uppgifter som behövs för indrivningen, 3. det antal poster och det sammanlagda belopp som indrivningsuppdraget avser. Riksskatteverket får efter samråd med den uppdragsgivande myndigheten bestämma att uppgifter som avses i första stycket l och 2 får lämnas på maskinläsbart medium. I annat fall skall ansökningen vara åtföljd av exekutionstitel eller annan handling på grund varav indrivning begärs.

Paragrafen reglerar vad en ansökan om indrivning skall innehålla och vilka handlingar som skall bifogas ansökningen. Den är identisk med 3 § IF enligt betänkandet Ds Fi 1984:4 (s. 27) med den ändringen att ordet magnetband i andra stycket bytts ut mot orden maskinläsbart medium. För närvarande lämnas uppgifterna alltid på magnetband. Det kan emellertid antas att även andra maskinläsbara medier kommer att utnyttjas inom en överskådlig framtid. De uppgifter som avses i första stycket 3 måste dock alltid lämnas i en särskild handling. Anledningen härtill är att de skall användas för den avstämning som brukar göras mot innehållet i magnetbanden.

482 Specialmotivering SOU

4 § Har en uppdragsgivande myndighet uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som kan antas vara av betydelse för indrivningen skall kronofogdemyndigheten underrättas härom när ansökan om indrivning görs eller så snart som möjligt därefter.

Paragrafen saknar motsvarighet i förslaget till indrivningeförordning enligt betänkandena Ds Fi 1984:4 och 1984:14. Den har samband med 2 § IL som ålägger kronofogdemyndigheten att göra den utredning om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för indrivningen. I det arbetet får kronofogdemyndigheten genom förevarande paragraf hjälp av den uppdragsgivande myndigheten.

Uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som också kan vara av betydelse för indrivningen påträffar skattemyndigheterna regelmässigt i deklarationer och registreringshandlingar och i samband med revisioner. I förevarande paragraf åläggs den uppdragsgivande myndigheten endast att underrätta kronofogdemyndigheten om att information finns. I vad mån ADB-teknik skall användas och hur det ytterinformationsutbytet skall ske som behövs för att ligare själva uppgifterna skall komma kronofogdemyndigheten till del får ankomma på RSV att utfärda föreskrifter om inom ramen för 26 §. Angående motiveringen i övrigt, se avsnitt 4.2.3.

En förutsättning för att uppgifterna sedermera skall få lämnas är att hinder inte möter genom bestämmelser om sekretess. En prövning enligt den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL måste alltså ske. Saken har närmare belysts i avsnitt 5.3.8.

OU 1987:10 483 Specialmotivering

5-10 §§

Paragraferna 5-10 är likalydande med 4-9 §§ IF enligt betänkandet Ds Fi 1984:4 och kan därför i det här betänkandet lämnas okommenterade.

m.m. Bevakning ll § Bestämmelserna i 13-20 §§ indrivningslagen (1988:000) skall tillämpas även på 1. fordran som avses i 44 a § jaktvårdsstadgan (1938:279), 2. fordran enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m.m., 3. böter som tillkommer jaktvårdsfonden och viltskadefonden.

Paragrafen svarar mot 10 § IF enligt betänkandet Ds Fi 1984: 4. I nämnda har vilka -- handparagraf angivits fordringar lagda som allmänna mål -- som skall bevakas av kronofogdemyndigheten till dess de preskriberas. Ifrågavarande fordringar är de som tillkommer staten med undantag av fordran enligt studiestödslagen och dessutom de som uppräknas här i paragrafen, dvs. vissa jaktvårdsfonden och älgskadefonden tillkommande fordringar samt enskildas bötesandelar (se bet. Ds Fi 1984:4 s 223). Med bevakning har i 1984 års förslag åsyftats bl.a. sådana borgenärsfunktioner som regleras i det nu framlagda förslaget till indrivningslag.

Som har uttalats i specialmotiveringen till 1 § IL har utredningen prövat tillämpningsområdet för indrivningslagen utifrån den i betänkandet Ds Fi 1984:4 föreslagna uppdelningen av fordringsslagen. Prövningen har lett till att bestämmelserna om uppskov och säkerhet i indrivningslagen skall tilllämpas på alla allmänna mål. Däremot har för en tillämpning av bestämmelserna om betalningsskyldighet för tredje man, konkurs och eftergift förutsatts att fordringen tillkommer

484 Specialmotivering sou 1987:10?

staten och inte grundas på studiestödslagen. Dessutom har regeringen bemyndigats att föreskriva att nämnda bestämmelser skall tillämpas även på annan fordran (se 21 § IL). Förevarande skall sålunda ses som ett utflöde av bemyndiparagraf gandet. Trots den annorlunda konstruktionen är alltså innebörden i bevakningshänseende av förslagen till indrivningslag och indrivningsförordning nu densamma som enligt förslaget till indrivningsförordning enligt betänkandet Ds Fi 1984:4.

Bestämmelserna i 12-16 §§ IF handlar om, 12 § rätt för kronofogdemyndigheten att ställa vissa garantier i samband med konkurs, 13 § skyldighet för kronofogdemyndigheten att till RSV göra anmälan om utlandsindrivning samt 14-16 §§ avbrytande av indrivning. Dessa bestämmelser är av bevakningskaraktär och det är därför naturligt att de också skall tillämpas på de fordringar som anges i 21 § IL och därmed även de som anges i förevarande paragraf.

12 § När ett konkursbo vill väcka talan i domstol får kronoi den mån det behövs för att bevaka den fogdemyndigheten, rätt i konkursen som med anledning av en fordran som avses i 21 § indrivningslagen (1988:000) tillkommer borgenären l. ställa säkerhet i form av borgen för den skada som kan tillfogas motparten om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd beviljas, 2. boet åta sig betalningsansvar för de rättegentemot som boet genom lagakraftägande avgörande i gångskostnader målet kan bli skyldigt att betala.

Paragrafen saknar motsvarighet i förslaget till indrivningsförordning enligt betänkandena Ds Fi 1984:4 och 1984:14. Motiveringen finns i avsnitt 8.6. Det förtjänar att påpekas att kronofogdemyndighetens skyldighet att bevaka borgenärens rätt i konkurs bara avser sådana fordringar som tillhör den s.k. huvudgruppen (se specialmotiveringen till 1 § IL).

13 § Vistas gäldenären utomlands eller kan det i annat fall antas att gäldenären har egendom i utlandet, och kan fordran som avses i 21 § indrivningslagen (1988:000) inte utan

Specialmotivering

väsentlig svårighet drivas in här, skall kronofogdemyndigheten anmäla detta till riksskatteverket. Anmälan får göras genom registrering i utsökningsregistret. Riksskatteverket bestämmer om och i så fall vilken åtgärd som skall vidtas för att driva in fordringen i utlandet. Verket får kräva gäldenären på betalning under hans adress i utlandet eller begära handräckning i en främmande stat under hänvisning till avtal mellan Sverige och den andra staten. Beskickningar och lönade konsulat skall på begäran biträda riksskatteverket vid åtgärd för att driva in fordringen i utlandet.

Paragrafen är likalydande med 12 § IF enligt betänkandet Ds Fi 1984:14 (s 22) och svarar i gällande rätt mot 61 § UBL, 31 § andra stycket UBF och 12 § BövF.

Kronofogdemyndighetens anmälan till RSV enligt första stycket innebär endast att verket tar över bevakningen av fordringen vad gäller förhållandena utomlands. I övrigt är fordringen fortfarande tilldelad kronofogdemyndigheten, som alltså vid behov har att vidta sådana åtgärder som bevakningen i Sverige av statens rätt kan påfordra. Kronofogdemyndighetens behörighet enligt 1 § IL förändras således inte. Det betyder att kronofogdemyndigheten under den tid som utlandsindrivning pågår t.ex. kan föra talan om betalningsskyldighet för tredje man eller ansöka om gäldenärens försättande i konkurs. Givetvis kan det bli fråga om också andra aktiviteter från kronofogdemyndigheten, t.ex. avräkning eller ansökan om förlängning av preskriptionstid. Den information om kronofogdemyndighetens åtgärder som RSV kan behöva lämnas genom att de registreras i utsökningsregistret (jämför 25 § IF).

14-24 §§

Förevarande paragrafer är, bortsett från vissa redaktionella justeringar, oförändrade i förhållande till motsvarande i förslagen till indrivningsförordning enligt betänkandena Ds

486 Specialmotivering SOU

Fi 1984:4 och Ds Fi 1984:14. I fråga om 18 § kan emellertid anmärkas att dess andra stycke har fått utgå. Något egentligt beslut om avkortning fattar inte kronofogdemyndigheten. Det är i stället enbart fråga om en bokföringsåtgärd som kronofogdemyndigheten är skyldig att registrera i utsökningsregistret på grund av bestämmelsen i paragrafens första stycke, andra meningen.

Ovriga bestämmelser

25 § Kronofogdemyndigheten skall, i den utsträckning riksskatteverket bestämmer, i utsökningsregistret registrera sådana uppgifter som avses i 6 § utsökningsregisterlagen (1986:617). svarar mot ll § IF enligt betänkandet Ds Fi 1984:4 Paragrafen (s 29) och ersätter därmed 9 § ADB-förordningen, 33 § första stycket UBF samt delvis 13 § BövF.

I det äldre förslaget hänförde sig kronofogdemyndighetens registreringsskyldighet till 8 § i utredningens förslag till utsökningsregisterlag enligt betänkandet Ds Fi 1983:4. Lagen fick emellertid en något annorlunda disposition och utformning än vad utredningen tänkt sig. Skyldigheten för kronofogdemyndigheten att registrera olika slags uppgifter fick därmed också ett annat innehåll. Vad registreringsskyldigheten nu närmare bestämt innebär ankommer på RSV att ange.

26 § Riksskatteverket meddelar närmare föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan en kronofogdemyndighet och en uppdragsgivande myndighet och om kronofogdemyndighetens tillämpning av indrivningslagen (1988:000) och denna förordning.

I denna avslutande paragraf, som ersätter 15 § ADB- förordningen, bemyndigas RSV att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för kronofogdemyndighetens tillämpning av

OU 1987:10 _ 487 Specialmotivering

såväl IL som IF. Här omnämns särskilt föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan en kronofogdemyndighet och en uppdragsgivande myndighet. Anledningen härtill är den stora betydelse denna samverkan har men ocksâ, som även framgår av motiveringen i avsnitt 4.2, utvecklingen på ADBområdet. RSV behöver här fortlöpande lämna föreskrifter i samband med övergång från konventionella till ADB-baserade underrättelserutiner och vice versa.

Exempel på situationer där behov av föreskrifter kan finnas för att en effektiv samverkan mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen skall komma till stånd kan hämtas från flera håll. Föreskrifter om samverkan kan exempelvis komplettera föreskrifter som RSV utfärdar med stöd av 19 kap. 2 § UF såvitt avser förfarandet hos kronofogdemyndigheterna och 2 § URF såvitt avser innehållet i utsökningsregistret. I detta sammanhang skall emellertid främst anges exempel på konkreta behov av underrättelser föranledda av bestämmelserna i indrivningslagen och indrivningsförordningen. Här kan först nämnas vissa fall som hittills reglerats i uppbördsförordningen, nämligen underrättelser från kronofogdemyndigheten om ändring av B-skatt (26 §), om gjord konkursansökan (37 §) och om vissa arbetsgivare (59 §). Se härom avsnitt 4.2.2.

vidare stadgas i IL att kronofogdemyndigheten vid prövning av fråga om uppskov (5 §) och konkursansökan (17 §) skall ha tillgång till uppgifter om fordringar som ännu inte har överlämnats för indrivning. Behov av sådana uppgifter uppkommer också i samband med utförande av talan om betalningsskyldighet för tredje man (15 §). Vidare gäller här att kronofogdemyndigheten skall underrätta den uppdragsgivande myndigheten när uppskov avser en fordran som ännu inte överlämnats för indrivning (6 §). Att såväl länsskattemyndigheten som kronofogdemyndigheten ges behörighet att föra talan mot tredje man

488 Specialmotivering sou 1987:10.

ger också upphov till ett särskilt informationsutbyte för att dels hålla den andra myndigheten underrättad om egna aktiviteter och därmed förhindra att gäldenären eller tredje man behöver ha att göra med mera än en myndighet i en och samma och dels åstadkomma en nödvändig samordning så angelägenhet att t.ex. sådan talan alltid kommer att omfatta samtliga aktuella medelsslag (se härom avsnitt 7.6).

Likaså ett stort behov av informationsutbyte vid föreligger av i samband med konkurs för företag som har prövning frågor t.ex. betydelse eller där det allmänsysselsättningspolitisk na olika sätt har ett ekonomiskt engagemang genom t.ex. på utvecklingsfonden (se härom mera i avsnitt 8.4). också i samband med (7 § IL) behöver kommunikation mellan avräkning ske. I ett ärende om eftergift (20 § IL) skall myndigheterna den myndigheten beredas tillfälle att yttra uppdragsgivande sig liksom kronofogdemyndigheten normalt skall lämna yttrande till länsskattemyndigheten i ett ackordsärende (4 § lagen om skatteackord). Givetvis måste även den uppdragsgivande myndigheten få besked om ett beslut om eftergift liksom kronofogdemyndigheten om ett ackordsbeslut (utförligare härom i avsnitt 9.5). Allmänna motiv om informationsinsamling ges i avsnitt 5.2.4. Se även specialmotiveringarna till nu nämnda paragrafer i IL.

I IF finns också flera exempel på situationer när en väl samverkan är nödvändig. Så är t.ex. fallet för att fungerande ansökningsförfarandet (2 §) skall fungera. Särskilda föreskrifter kan här behövas till stöd för de uppdragsgivande när de skall lämna underrättelser till kronomyndigheterna fogdemyndigheten om gäldenärens personliga och ekonomi-

dels

ska förhållanden som kan antas vara av betydelse för indrivningen (4 §), ändringar i betalningsskyldigheten (5 §)

dels

och dels influtna betalningar (6 §). Motsvarande behov före-

Specialmotivering 489

ligger även för kronofogdemyndighetens redovisning av inr flutna medel (21, 22 §§).

Beträffande tillämpningsföreskrifter i övrigt framgår det av särskilda bestämmelser i IF i vilka situationer RSV skall utfärda sådana. så är bl.a. fallet beträffande prioritering (10 §), avbrytande av indrivning (14-16 §§) och registrering i utsökningsregistret (25 §).

12.9 Förslaget till ändring i uppbördsförordningen

I 1984 års förslag (bet. Ds Fi 1984:4 och Ds Fi 1984:14) föreslogs flera förändringar i dåvarande uppbördskungörelsen. Sålunda föreslogs att 32, 33, 35, 38, 39 samt 41-43 §§ skulle upphöra att gälla, att 29, 30, 31, 40, 57 och 58 §§ skulle ha ny lydelse samt att rubriken närmast före 41 § skulle utgå. Uppbördskungörelsen heter numera uppbördsförordningen. Förslagen som har motiverats i de tidigare betänkandena vidhålles och har därför arbetats in i förevarande författningsförslag. En ändring görs dock beträffande 40 och 58 §§. Härutöver föreslås nu att 26, 31, 34 och 37 §§ skall upphävas samt att 36 och 59 §§ och rubriken närmast före 30 § skall ges ny lydelse.

ålägger kronofogdemyndigheten att underrätta den lokala

2§_§

skattemyndigheten om att B-skatt bör ersättas med A-skatt. Bestämmelsen kan utgå med hänvisning till att RSV i 26 § IF bemyndigats att meddela föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen (se härom vidare avsnitt 4.2.2).

innehåller bestämmelser om anmaningsskyldighet, i första 3l_§ stycket beträffande indrivning i Sverige och i andra stycket beträffande indrivning utomlands. I betänkandet Ds Fi 1984:14

490 Specialmotivering

föreslogs att andra stycket skulle upphävas i samband med att nya rutiner för utlandsindrivningen infördes (13 § IF).

Första stycket föreslås nu också kunna utgå under hänvisning till vad som har anförts i specialmotiveringen till förslaget om upphävande av 7 § BövL (se avsnitt 12.5).

I föreskrivs att när restförd

§g_§ kronofogdemyndigheten,

skatt på grund av införselbeslut eller eljest betalats av annan än den skattskyldige och det inte framgår av intyg från arbetsgivaren vilken skatt som betalats, på begäran av den skattskyldige lämnar denne skriftligt intyg om vilken skatt som betalats. I praktiken torde det emellertid aldrig förekomma att sådana intyg begärs. Det är däremot inte helt ovanatt en -- utan att fordra ett särskilt -ligt gäldenär intyg vänder sig till kronofogdemyndigheten för att få veta hur ett visst belopp har krediterats. I dessa fall brukar kronofogde- -- -myndigheten om gäldenären så önskar tillhandahålla ett utdrag ur utsökningsregistret som visar den gjorda krediteringen. 34 § fyller således inte längre någon funktion och kan därför upphävas.

36 § reglerar i första stycket vilken kronofogdemyndighet som skall bevaka skattefordran i konkurs. Regleringen ersätts av 18 § IL och kan därför utgå. Andra stycket kvarstår oförändrat o

föreskriver att kronofogdemyndigheten skall göra anmälan

§1_§

till länsskattemyndigheten om gjord konkursansökan. Föreskriften kan utgå med hänvisning till att RSV i 26 § IF bemyndigats att meddela föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen (se härom vidare avsnitt 4.2.2).

Specialmotivering 491

49_§ hänvisar till ytterligare föreskrifter om indrivning och

redovisning i utsökningsförordningen och medelsförvaltningskungörelsen, vilken sistnämnda hänvisning i 1984 års förslag har ändrats till att avse indrivningsförordningen. I förhållande till 1984 års förslag föreslås nu enbart den ändringen att uttrycket restförd skatt utgår. Detta beror i sin tur på att indrivning kan komma i fråga även innan restlängd upprättats (se även rubriken före 30 §).

58 § första stycket kan upphävas och ersättas med 6 och 18 §§ IF.

§g_§ föreskriver i andra och tredje styckena viss samverkan

och underrättelseskyldighet mellan kronofogdemyndigheten och den lokala skattemyndigheten. Dessa stycken föreslås nu kunna utgå med hänvisning till att RSV i 26 § IF bemyndigats att meddela föreskrifter om informationsutbyte och annan samverkan mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen.

12.10 Förslaget till ändring i bötesverkställighetsförordningen

I utredningens betänkande Ds Fi 1984:4 föreslogs att 9, 10, 13-16 och 24 §§ skulle upphöra att gälla, att rubriken närmast före 14 § skulle utgå och att 1, 6-8 och 25 §§ skulle ges ny lydelse samt i betänkandet Ds Fi 1984:14 att 12 § skulle upphävas. Beträffande motiveringen till dessa ändringsförslag, som har arbetats in i förevarande författningsförslag, hänvisas till de tidigare betänkandena.

1 § har byggts ut vad gäller hänvisningarna med 12 och 23 §§ som föreslås upphävda, den förra paragrafen i betänkandet Ds Fi 1984:14 och den senare i det nu aktuella betänkandet.

492 Specialmotivering sou 1987:10

föreskriver att kronofogdemyndigheten skall underrätta

3§_§

åklagaren när förordnande om eftergift enligt bötesverkställighetslagen har meddelats. Utredningen föreslår nu att reglerna om eftergift i 12 § BövL skall upphöra och ersättas av de nya reglerna om eftergift i 19 och 20 §§ IL, mot vilka senare beslut det föreslås att talan inte får föras. Något

behov av underrättelse till åklagaren föreligger därmed inte,

varför 23 § kan upphävas i sin helhet.

12.11 Förslaget till ändring i utsökningsförordningen

De ändringar som föreslogs i betänkandet Ds Fi 1984:4 vidhålles. Specialmotivering till dem finns i betänkandet på s. 344 ff. Härutöver föreslår nu utredningen en ändring av 1 kap. 2 § 6. Det första tillägget i punkten avses medföra att de s.k. regressmålen skall rymmas inom gruppen allmänna mål (se härom specialmotiveringen till 1 § IF). Det andra tillägget i punkten syftar i första hand på sådana fall av betalningsskyldighet för tredje man som anges i 14 § l och 3 IL och för alltså också sådana mål till nämnda grupp (se härom specialmotiveringen till 15 § IL).

BILAGA 1

Kronomål hos riksskatteverket

I nedanstående förteckning tas upp sådana typer av mål som faktiskt har förekommit eller bedöms sannolikt kunna förekomma inom RSV:s område. Förteckningen gör med andra ord inte anspråk på att vara fullständig.

1 Besvärsmål

a) Besvär i utsökningsmål Besvären kan gälla b1.a. kronofogdemyndighetens behörighet, utmätningsbeslut, - införselbeslut, - av kvarstad och verkställighet betalningssäkring, - exekutiv och försäljning V- av influtna fördelning medel;

b) Övriga besvärsmål. Till dessa hör klagan över - beslut om offentligt ackord eller arvode till god man i ackordsärende,

Bilaga 1

- beslut om försättande i konkurs, - val av förvaltare, - beslut om edsavläggelse, - under konkurs, tvångsåtgärder avskrivningsbeslut, - beslut om konkurskostnader, förvaltararvode och tillsynsavgift samt - beslut om i mindre konkurs. lönegaranti

c) Besvärsmål enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter

2 Tvistemål om bättre rätt till utmätt egendom m.m.

De mål som avses är sådana där RSV enligt 2 kap. 30 § andra stycket utsökningsbalken (UB) företräder sökanden i allmänt mål, dvs. tvister om bättre rätt till utmätt egendom, utmätt fordrans bestånd eller exekutionsfordringens bestånd och ställning i förmånsrättshänseende (4 kap. 20-23 och 26 §§, -9 kap. 11 § tredje stycket och 13 kap. 7 § andra stycket UB).

3 Övriga tvistemål

Andra typer av tvistemål som kan förekomma är

a) Mål om s.k. företrädäransvar enligt - 77 a § uppbördslagen (1953:272), - 48 a § lagen om mervärdeskatt (1968:430), - ”5 kap. 17 om punktskatter och § lagen (1984:151) prisregleringsavgifter, - 21 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

1 495 Bilaga

17 § 1 mom. tredje stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt eller 22 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

b) Mål om associationsrättslig betalningsskyldighet grundad pa 2 kap. 13 §, 13 kap. 2 § eller 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen (1975:1385), 3, 75 eller 107 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, 2 kap. 20 § lagen (1981:1002) om handelsbolag och enkla bolag eller lagen (1981:460) om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag;

c) Mål om återgång av bodelning eller arvskifte enligt 21 kap. 4 eller 5 § ärvdabalken eller makes ansvarighet för andra makens gäld enligt 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken7

d) Mål om återvinning i konkurs eller vid offentligt ackord, återvinning enligt 117 § försäkringsavtalslagen (1927: 77), återvinning enligt 3 § lösöreköpslagen (l845:50 s. 1), tvistiga fordringar i konkurs, klander av utdelningsförslag och klander av slutredovisning.

BILAGA 2

Processer om betalningsskyldighet för tredje man under 1985

Processeran Ráreträdar- Processermligt Processerenligt Processeran beansvar enligt 77 a § UEL 13 kap. 2 S fjärde 2 kap. 20 § lagen talningsakyldigm.f1. lagrun stycket aktiebo- an handelsbolag het ñâr fordringar lagslugen odmenkla bolag not s.k. 5 000krcnorsbolag

Genau Genau Genau Genau Genau Genau Genau Genau Genau Län åklagare lsT-tjän- krava- lm-tjän- krono- ISP-tjän- krmo- lST-tjän- kruxostaran fogde :taxan ñogde Stellan togde :taxan fogde

en del frågor i enkäten tycks ha kunnat uppfattas på annat

sätt än som varit avsikten. Det får dock antas att siffrorna

ger en i det stora hela riktig bild av processverksamheten.

En del länsstyrelser lämnade också uppgift om vilka medelsslag som varit aktuella i processer enligt 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag. Enligt dessa uppgifter har processerna vanligen gällt mer än ett medelsslag och då framför allt kombinationen mervärdeskatt -arbetsgivaravgift. också punktskatter har förekommit (samordning med RSV), men i mindre omfattning.

BILAGA 3

Minnesanteckningar från en hearing den 8 januari 1986 om vissa ackords- och eftergiftsfrågor m.m.

Deltagare:

uppbördsdirektören Göran Brodd, LST i Älvsborgs län kronofogden Rune Edenfur, KFM i Kristianstad f.d. länsrådet Bengt Enslöw kronofogden Karl-Erik Jarerot, KFM i Motala kronofogden Lars Lindqvist, KFM i Umeå byrådirektören Bo Lindström, LST i Kalmar län kronofogden Karl Lovén, KFM i Luleå kronodirektören Bengt Steffner, KFM i Stockholm kronofogden Lars-Olof Stilje, KFM i Malmö kronofogden Olof Törnkvist, KFM i Uppsala kronofogden Magnus Welin, KFM i Göteborg

Deltagarna hade före hearingen underrättats om vilka frågor utredningen ville ha belysta och i varierande utsträckning diskuterat dessa med arbetskamrater och kollegor inom länet.

500 Bilaga 3

Här nedan redovisas i sammanfattning de synpunkter som kom fram under hearingen, fråga för fråga eller för några frågor gemensamt.

Fråga 1:

Förekommer det i indrivningsarbetet fall där det finns skäl att definitivt avstå från en skatte- eller avgiftsfordran?

Ett helt övervägande flertal av deltagarna, sex kronofogdar och två länsstyrelserepresentanter, ansåg att det förekommer sådana fall. Av de återstående menade en kronofogde att det visserligen finns fall där indrivningsåtgärder inte bör vidtas, och som det i dag saknas instrument för att hantera på ett lämpligt sätt, men att man inte bör lösa detta problem genom att ge möjlighet till ett definitivt avstående.

Fråga 2:

Om svaret är ja, vilken typ av gäldenärer och vilka medelsslag rör det sig då om? SIU tänker här bl.a. på om det gäller, å ena sidan, näringsidkare med en rörelse i drift, f.d. näringsidkare eller personer som inte har varit näringsidkare samt, å andra sidan, s.k. företagarskatter, skönsmässigt fastställda skatter etc.

Flertalet deltagare ansåg att behovet av en möjlighet till -- om en sådan skall förekomma -- endast eftergift gäller fysiska personer som inte driver rörelse. Några av deltagarna framhöll särskilt att det bör gå en klar skiljelinje mellan tillämpningsomrâdet för ackord, som skall vara gäldenärer som är företagare, och tillämpningsområdet för eftergift, som skall vara gäldenärer som inte är företagare. Bland de fysiska personerna nämndes dock f.d. näringsidkare som typexempel på fall där det kan bli aktuellt med eftergift. Två deltagare ansåg att också den som driver rörelse under vissa

Bilaga 3 501

bör kunna komma i fråga för eftergift, liksom omständigheter dödsbon i vissa fall. Här åsyftades t.ex. fallet att möjligen driver en mindre rörelse (inga anställda) och gäldenären saknar andra utkomstmöjligheter, eller avser att byta bransch och för den nya rörelsen är god. prognosen

Vidare flertalet att någon skillnad inte bör ansåg deltagare mellan olika medelsslag. En deltagare ansåg dock man göras bör vara särskilt restriktiv när det gäller källskatt och tillkommande skatt, och ett par deltagare ansåg att man också bör vara restriktiv i fråga om poster som berörs av utredning om skattebrott. Å andra sidan menade ett par deltagare att man bör vara mera liberal när det gäller fordringar på grund av företrädaransvar än i andra fall. En deltagare kunde tänka att se mildare på saken när det gäller belopp som gäldesig nären är för i egenskap av uppbördsman än betalningsansvarig

när det gäller egna skatter och avgifter.

Fråga 3 och 4:

Varför har i dessa fall ett s.k. skatteackord inte kunna komma i fråga?

Finns det behov av ett för skatter och eftergiftsinstitut vid sidan av eller som ersättning för ackordsinstiavgifter tutet BövL och avskrivningskungörelsen) eller finns (jämför det annan det aktuella problemet, t.ex. en någon lösning på utvidgning av ackordsinstitutet?

Flera som förklaring till att ackord inte deltagare pekade kunnat komma i på sådana omständigheter som fråga

att det inte alltid att utreda vilka andra borgenärer som går finns och kanske inte heller att skaffa samtliga borgenärers samtycke till ackordet,

502 Bilaga 3 sou 1987:10

att vissa länsstyrelser anser ackord uteslutet när staten är ensam borgenär,

att vissa länsstyrelser i princip inte går med på ackord när gäldenären är en fysisk person,

att vissa länsstyrelser bara godtar ackord när det gäller företag med regional- eller sysselsättningspolitisk betydelse eller

att ackord förutsätter att åtminstone någon, och ofta en ganska stor del av fordringen blir betald samt

att kravet att ackordet skall vara till fördel för det allmänna kan utgöra ett hinder när det ges en rent fiskalisk innebörd.

Flertalet deltagare ansåg att en möjlighet till definitiv eftergift eller, som en deltagare hellre ville lösa problemet, vilandeförklaring av indrivningsärendet borde införas vid sidan om ackordsinstitutet. Samtidigt menade flera deltagare att det dessutom finns behov av att reformera detta institut, t.ex. så att det blir tillämpligt också på fysiska personer som är ensamföretagare och att ackord kan godtas som innebär att hela fordringen faller bort (nollackord). Några deltagare ansåg att behovet av större eftergiftsmöjligheter helt bör tillgodoses inom ramen för ackordsinsititutet.

En deltagare menade att ett eftergiftsinstitut bl.a. skulle leda till försämrat indrivningsklimat i stort, medföra risk för spekulation i en framtida eftergift och ökad risk för korruption hos myndigheterna, främst gynna dem som_har resurser att anlita biträde och tala för sin sak samt belasta KFM med ett stort antal tidsödande utredningar.

Bilaga 3 503

En fråga som utredningen inte särskilt hade begärt att få men som flera deltagare valde att ta upp under den belyst här var vilken myndighet som bör få besluta om efterpunkten Flera förslag fördes fram: beslutsrätt för LST eller gift. KFM ensam, tvâ-myndighetsbeslut KFM/uppdragsgivande myndighet, beslut av KFM med möjlighet till överprövning på begäran av t.ex. skattechefen i länet etc.

Bland de som företrädde en länsstyrelse att deltagarna ansåg det bör närmast till hands att låta LST besluta om ligga som skäl anfördes att det för att ge en någorlunda eftergift. bör förbehållas ett relativt litet antal enhetlig tillämpning myndigheter att besluta.

De som företrädde en kronofogdemyndighet och som deltagare var till ett ansåg att KFM borde positiva eftergiftsinstitut besluta. av dem kunde tänka sig en möjlighet till kunna Några Som skäl för att låta KFM besluta anfördes i överprövning. huvudsak att den utredning som skall ligga till grund

dels

för beslutet finns hos KFM i det skede när det kan bli att KFM har den kompetens som

aktuellt med eftergift, dels

behövs och dessutom stor erfarenhet av att bedöma olika fråsom rör betalningsoförmåga och att eftergiftens

gor dels

funktion som förhandlingsinstrument förutsätter att kronofogkan besluta. En deltagare menade att efterdemyndigheten rätt använt i själva verket kan ge förbättrat giftsinstitutet att som morot. Med hänindrivningsresultat genom fungera till det sistnämnda och till nackdelarna i övrigt med visning en alltför ordning varnade ett par deltagare byråkratisk särskilt för ett system med överprövningsrätt.

Det rådde om att beslutsnivån inom en myndighet skall enighet vara -- för KFM:s del lägst en kronofogde. hög

504 Bilaga 3 soU 1987:10

Fråga 5, 6 och 7

Vilka är de omständigheter som ett eftergiftsbeslut borde kunna grundas på?

Går det att grovt uppskatta antalet fall där det finns skäl att definitivt avstå från en fordran?

I vad mån sammanfaller den aktuella av fall gruppen med sådana som på sina håll resulterar i s.k. bonnackord?

Deltagarna var eniga om att eftergift skall komma i fråga först sedan gäldenärens och närståendes ekonomiska förhållanden har utretts noga. Det blir alltså inte aktuellt att besluta om eftergift i nära anslutning till En restföringen. deltagare föreslog en tidsgräns, t.ex. två år från uppbördsårets utgång.

Ett par deltagare ville beskriva förfarandet som en kedja, där man först arbetar med sikte på att driva in hela fordringen och först sedan det visat sig omöjligt med ackord går in på överväganden om eftergift.

Att f.d. företagare som tagit eller anställning pensionerat sig med ordinära eller blygsamma inkomster utgör typexempel på fall där eftergift kan bli aktuell har redan antytts. Några av deltagarna nämnde särskilt ungdomar som lockats av starta-eget-kampanjer och andra misslyckade engångsföretaga- N re . I övrigt nämndes som faktorer som bör kunna motivera eftergift bl.a.

o sjukdom, hög ålder, arbetslöshet,

o tidigare sjukdom eller kris med t.ex. missbruk,

Bilaga 3 505

o att beskattningen av formella skäl blivit för hård t.ex. förlustavdrag vägrats på grund av underlåtenhet att deklarera förluståret,

0 stort eget tillskott av medel, som gått förlorade,

0 visad vilja att betala efter förmåga och

o av straff som inte har samband med tidigare avtjänande skatteskulden.

De flesta deltagarna ansåg att det som en förutsättning för måste och -- med vissa undaneftergift gälla att gäldenären -- också närstående saknar tillgångar utöver beneficiet, tag en eventuell rörelse har avvecklats och avregistrering att skett samt att för framtida skötsamhet i fråga om prognosen och betalning av skatter och avgifter är god. redovisning

som på omständigheter som bör utgöra hinder mot exempel anfördes brott eller misstanke om brott som har eftergift samband med restföringen, pågående process om skattefordsamt illojalt förfarande i den meningen att gäldenären ringen har undandragit skatt systematiskt eller på ett sådant sätt att han i hög grad kunnat gynna sig själv eller närstående.

av bl.a. de som var negativa till att in- Några deltagarna, föra en särskild eftergiftsmöjlighet, framhöll att eftergift inte bör få komma i på den grunden att fordringen är fråga (t.ex. oriktiga skönstaxeringar). Här bör felaktig uppenbart problemet i stället lösas genom att beskattningsbeslutet Om det är så att utrymmet för sådana omprövningar omprövas. inte räcker till bör skattereglerna ändras.

506 Bilaga 3 sou 1987:10

Flera av deltagarna ansåg att ett eftergiftsbeslut borde kunna göras beroende av villkor, i vart fall under en viss karenstid, t.ex. villkor om vissa avbetalningar, anställning, korrekt redovisning och betalning av skatt etc.

Som svar på fråga 6 uppgav flertalet deltagare att ett eftergiftsinstitut av nu diskuterat slag skulle omfatta alla de fall där det i dag kan bli aktuellt med s.k. bonnackord, men också en del andra typer av fall.

Av svaren på fråga 7 framgick att man på de flesta håll räknade med ett ganska litet antal fall per år, i vart fall sedan man gjort en första genomgång av beståndet. Uppgifterna, som lämnades med reservation för en stor osäkerhet, varierade från 8-10 fall per år i Uppsala län till ca 30 fall per år i Göteborgs kronofogdedistrikt och 80-100 fall per år i Stockholms kronofogdedistrikt.

Fråga 8:

Vilka former gäller när staten i egenskap av borgenär ställer garanti för rättegångskostnader i konkurs? I vilken utsträckning ställs sådan garanti?

Det kom fram att förfarandet på de flesta håll är mycket informellt. Garanti utfärdas av LST vanligen efter en telefonkontakt med KFM (borgenärsfogden), som är den som tar initiativet. En deltagare angav att garantier i ett par fall hade utfärdats efter direktkontakt mellan länsstyrelsen och konkursförvaltaren. Antalet fall uppgavs vara i Stockholm län 45-50 per år, i Göteborgs och Bohus län ca 25 och i Malmöhus län ca 10. I flertalet övriga representerade län rörde det sig om några få fall per år eller inget alls. I ett län ansåg LST att man inte kan ställa säkerhet, utan förordnade i stället ombud för staten. KFM i Stockholm hade fått generellt bemyndigande att själv utfärda garanti upp till 75 000 kr.

Statens 1987

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Otil|börligeherbildning.Ju.

.Nr- Dödsboâgandeoch samägande av jordbruksfastighet

m,m.Ju. LángtidsutredningenB7. Fi. En nykyrkolagm.m.del 1.C. En nykyrkolagm.m. del 2. C.

Ssøøsøwas»

Folkstyrelsensvillkor. Ju. Barnetsrätt. Ju, Svenskaförsvarsindustrinsutlandsverksamhet.Ud. Det svenskatotalförsvaretinför 90-talet.Fö. . Indrivningslagm.m. Fi.

Statens offentliga 1987 utredningar

t

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Otillbörlig efterbildning. [1] Dödsboâgande och samägande avjordbruksfastighet mm. [2] Folkstyrelsens villkor. [6] Barnets rätt. [7]

Utrikesdepartementet Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. [8]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90›talet, [9]

Finansdepartementet Långtidsutredningen 87. [3] Indrivningslag m.m. [10]

Civildepartementet En ny kyrkolag m.m. Del I. 4 En ny kyrkolag m.m. Del 2. 5

, KUNGL. BlBL-

1987 -Dlr U 7

STOCkhuLM

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-09680-3 ISSN O375-25OX