Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:10 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

RÄTT TILL FISKE I VÄNERN, YÄTTERN, MÄLAREN, HJÄLMAREN OCH STORSJÖN I JÄMTLAND I LÅGFÖRSLAG OCH MOTIY

Avgivet

den

25 februari

S T O C K H O L M * 1 9

3 7

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens pro blem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Fi. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjet unionen. 2. Tiden. vij. 140 s. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvarings och interneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag ro rande svenskt penninglotteri. Hieggström. 177 s. H Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norr bottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 kar ta- J o -

c. Yttrande i abortfrågan.

,,

,„

o

Marcus. 56 s. »• 1934 års nämnd för städningsutredning. Betan kände mod speciella beräkningar och förslag rö rande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus 54 s. Fi. .'•-••/„ Betänkande med förslag angående den statsunder stödda vattenavlednings- och avdlkningsverksam heten samt därmed sammanhängande spörsmål Hrcggström. 275 s. 3 bil. Jo.

f ö r t e c k n i n g 9. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. Marcus. 145 s. Jo. 10. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 s. Jo. 11. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo. 12. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beck5 man. 196 s. 1 karta. S. 13. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 s. Ju. 14. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. Marcus- 303 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. 1. = ecklesiastikdepartementet Jo._jordbr^ksde^partementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för vano departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:10. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

B E T Ä N K A N D E MED F Ö R S L A G ANGÅENDE

RÄTT TILL FISKE I VÄNERN, VÄTTERN, MÄLAREN, HJÄLMAREN OCH STORSJÖN I JÄMTLAND i LAGFÖRSLAG OCH MOTIV Avgivet den 25 februari

1937 STOCKHOLM 1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI"AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Den 6 oktober 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, undertecknad och fiskeriintendenten M. F. T. Freidenfelt att, i enlighet med i statsrådsprotokollet i ämnet angivna riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande fiskerätten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Utredningsmännen beslöto att bedriva sitt arbete under namn av insjöfiskesakkunniga. Den 14 oktober 1936 avled fiskeriintendenten Freidenfelt. Det egentliga utredningsarbetet var vid denna tid avslutat och betänkande med förslag i ämnet var i det väsentliga färdigt. Det, som återstod, var i huvudsak endast arbete med betänkandets formella utformning. Det betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, som undertecknad härmed vördsamt får överlämna såsom resultat av utredningsarbetet, har därför formen av utredningsmännens gemensamma framställning. Betänkandet innefattar följande lagförslag: 1) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; 2) förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; samt 3) förslag till lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

4 Utredningsmännen ha beslutat göra det uttalande, att en allmän utredning av amatörfiskefrågan enligt deras mening bör verkställas. Skälen för detta uttalande äro angivna i betänkandet. Ett särskilt yttrande av Freidenfelt, dagtecknat den 20 augusti 1936, bifogas. I enlighet med utredningsdirektiven upprättade protokoll över utredningsmännens under 1934 hållna sammanträden med ortsbefolkningen kring de med uppdraget avsedda sjöarna avlämnas med särskild skrivelse. Stockholm den 25 februari 1937. SIGGE LINDBY.

LAGFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske. Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 27 juni 1896 om rätt. till fiske skall erhålla följande ändrade lydelse: I fråga om fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den

8 Förslag till Lag o m rätt till fiske i V ä n e r n , Vättern, Hjälmaren o c h Storsjön i Jämtland. Härigenom förordnas som följer: 1§Strandägarens enskilda fiskerätt omfattar, där ej annorledes är lagligen bestämt, 1) i Vänern : allt det vatten, som finnes innanför de å kartbilagorna 1—151 i röd färg dragna linjer; 2) i Vättern: a) vattnet i Motalaviken innanför en linje, som tankes dragen, där kortaste avståndet är mellan Rossnäsudden och Lundaudden; och b) i övrigt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från den stranden följande djupkurvan av två meter dels utanför fastlandet och vid detta liggande öar eller holmar, som var för sig i förhållande till fastlandet eller tillsammans i förhållande till detta eller inbördes äro så belägna, att minsta bredden av mellanliggande vatten ej överstiger fyrahundra meter, samt utanför skärgården vid Askersund, dels ock omkring Visingsö, Stora Röknen, Lilla Röknen och vid denna liggande holmar, Röknehuvud, Björkholmen, Gäddskären, Stora och Lilla Orrholmen, Sidön, Forsholmen, Åholmen, Sandön, Risön, Erkerna, Fjuk och Käverön; skolande dessa bestämningar ske efter ett vattenstånd av två meter nittiosju centimeter över västra slusströskeln vid Motala; 3) i Hjälmaren: allt det vatten, som finnes innanför de å kartbilagorna 16—17 2 i röd färg dragna linjer; samt 4) i Storsjön i Jämtland: a) vattnet i Trångsviken innanför en linje, som tankes dragen, där kortaste avståndet är mellan Skarpnäset och Långsand; 1 Se detta betänkande kartbilagorna 1—15. * Se detta betänkande kartbilagorna 16—17.

9 b) vattnet i Kvissleviken innanför en linje, som tankes dragen mellan nordspetsen av Långholmen och närmaste ställe på Kallströmsudden; c) vattnet i Dvärsättsviken innanför en linje, som tankes dragen, där kortaste avståndet är mellan Bjekren och Röstahammar; d) vattnet i Brunf lo viken innanför en linje, som tankes dragen efter gränsen mellan Marieby och Lockne socknar i rak riktning till stranden av Brunf lo socken; e) vattnet i viken söder om Norderön innanför en linje, som tankes dragen mellan sydspetsen av Matnäsudden och närmaste ställe på udden söder om Lundvågen; och f) i övrigt allt det vatten, som finnes till och med tvåhundra meter från stranden av fastlandet samt Frösön, Norderön, Värkön, Utöarna, Äsön, Gåjeholmen, Anderson, Isön, Gyltholmen och Bockholmen eller, där holmar ligga vid sådan strand innanför den stranden följande djupkurvan av tre meter femtio centimeter, från sådan holme, som ligger längst ut; skolande dessa bestämningar ske efter ett vattenstånd, motsvarande en höjd av sjöns yta över havet av tvåhundranittioen meter åttio centimeter. 2 §• I de delar av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämland, till vilka strandägarens enskilda fiskerätt icke sträcker sig och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, äge varje svensk undersåte rätt att fiska; ej må dock fiskegård, ryss ja eller annan dylik fast fiskeredskap där utsättas, utan att Konungen därtill giver lov eller i fall, varom i 3 § sägs, Konungens befallningshavande lämnar särskilt tillstånd. 3§Strandägaren må från sitt enskilda fiskevatten i vatten, varom i 2 § sägs, sträcka ut fiskegård, ryssja eller annan dylik fast redskap, där i särskilt fall Konungens befallningshavande finner, att det kan ske utan men för annan fiskande. 4 §• I Vänern äge varje svensk undersåte att i strandägarens enskilda fiskevatten utöva fiske i enlighet med vad nedan stadgas. 1. Fiske med rev är fritt i enskilt fiskevatten vid strand, som i vattenlinjen består av sten eller sand, in till stranden eller, där vattenväxtlighet av vass eller säv förekommer vid stranden, in till femtio meter från den yttre randen av sådan växtlighet; dock ej i vatten, som finnes innanför de å kartbilagorna 1—15 i grön färg dragna linjer eller de delar av de i röd färg dragna linjer, till vilka dessa äro anslutna. Strandens karaktär skall bedömas efter rådande vattenstånd. Vid fisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase än tjugufem meter samt att där efter revens

10 utläggande bunden redskap utlagts å samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upptagande. 2. Fiske med finmaskad not efter siklöja och nors är fritt i enskilt fiskevatten i notvarp, för vilket förordnande härom meddelats av Konungens befallningshavande. Förordnande om sådant fritt fiske i visst notvarp skall av Konungens befallningshavande på ansökning meddelas under förutsättning, att notvarpet är beläget vid brant sluttande stenstrand, där det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs; att vattendjupet i notvarpet är sådant, att de vid fisket brukade notar icke vid medelvattenstånd nå från vattenytan till bottnen förrän spetsarna av armarna, vid vilka nottågen äro angjorda, dragits i land; samt att fisket ej kan anses medföra fara för allmänna fiskeintressen. Notvarpet skall, innan det må tagas i bruk för fisket, genom Konungens befallningshavandes försorg på lämpligt sätt utprickas. Not, som användes vid fisket, skall vara flötad så att den icke följer bottnen, där vattendjupet vid medelvattenstånd överstiger notens djup. Om notvarp, för vilket förordnande meddelats, sedermera befinnes icke uppfylla stadgade förutsättningar eller ej längre utnyttjas för avsett ändamål, skall Konungens befallningshavande, där så av strandägaren eller annan påkallas, återkalla förordnandet och tillse, att utprickningen av varpet avlägsnas. 3. Fiske med finmaskat nät efter siklöja är under tid, då is ej ligger, fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till den stranden följande djupkurvan av åtta meter, bestämd efter rådande vattenstånd, utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Vid fisket m å endast användas nät med en maskvidd ej överstigande tjugusex millimeter, som är flötat så att övertelnen utefter nätets hela längd når vattenytan och som icke är så djupt, att undertelnen samtidigt når bottnen. Vid fisket skall iakttagas, att utlagt nät ej må förenas med annat fiskeredskap. Strandägaren må genom upplyftande av utlagt nät undersöka, om det är av stadgad beskaffenhet. Konungens befallningshavande äger på framställning av strandägaren från fisket undantaga visst bestämt vatten, i vilket enligt utredning av statens fiskeritjänsteman siklöja ej förekommer. 5 §• I Vättern äge varje svensk undersåte att i strandägarens enskilda fiskevatten utöva fiske i enlighet med vad nedan stadgas. 1. Fiske med utter och drag är fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av etthundra meter från stranden av fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. 2. Fiske med rev efter sik med nors som agn är under tiden från och

11 med den 1 april till och med den 15 maj fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till den stranden följande djupkurvan av fem meter, bestämd efter rådande vattenstånd, utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Vid fisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase än tjugufem meter samt att där efter revens utläggande bunden redskap utlagts å samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upptagande. 3. Fiske med liten agnnot efter siklöja och nors är under tiden från och med den 16 juni till och med den 15 september fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs.

6§. I Vänern och Vättern m å i notvarp för fiske med vanlig not, beläget vid strand med enskilt fiskevatten, som är i bruk och blivit utmärkt enligt av Konungens befallningshavande meddelade föreskrifter, under tid då vanligt notfiske är tillåtet eljest fritt fiske ej utövas närmare stranden än in till ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av såvitt angår Vänern fyrahundra meter och vad beträffar Vättern femhundra meter från det ställe, där noten dragés i land. 7 §• De, som efter ty i denna lag sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång. 8§. Där ej annat följer av bestämmelserna i denna lag skall i fråga om fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland lända till efterrättelse vad i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske är stadgat om fiske i insjöar; och skola beträffande bestämmande av ersättning för skada eller intrång, varom i 7 § sägs, de i 20 § samma lag meddelade stadganden äga motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den . I notvarp i Vänern i Otterstads och Sunnersbergs socknar av Skaraborgs län, där fiske med finmaskad not efter siklöja och nors före denna lags ikraftträdande bedrivits utan tillstånd av strandägaren, må till dess Konungens befallningshavande prövat, om förutsättningarna för förordnande enligt 4 § 2) äro förhanden, sådant fiske utan hinder av bestämmelserna i denna lag utövas; åliggande det Konungens befallningshavande att i avseende å dylikt notvarp utan ansökning upptaga frågan om förordnande, som nyss nämnts.

12 Förslag till Lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Härigenom förordnas som följer: Vad i lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning, såvitt 1 och 2 §§ lagen den (nr ) om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, jämförda med 6 § samma lag, medföra, att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens ägare. Framställning om ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid gjord, där den skett före den . Denna lag träder i kraft den

MOTIV

14 I betänkandet använda förkortningar m. m. Den officiella statistiken — De uppgifter angående fiskare, fiskeredskap och fiskfångst m. m., som för åren 1914—1923 insamlats och i sammandrag offentliggjorts av statistiska centralbyrån i Sveriges officiella statistik, Fiske. Medeltal i den officiella statistiken = Årsmedeltalen av nämnda statistiska uppgifter för femårsperioden 1919—1923. G = Generalstabens karta över Sverige. KG = Konceptblad till generalstabens karta över Sverige. S = Sjökort. EK = Kartor utgivna av Rikets ekonomiska kartverk eller Rikets allmänna kartverk, ekonomiska avdelningen.

Geografiska namn ha, där annat ej angives, i allmänhet hämtats från generalstabskartan eller sjökort.

Sammanhörande delar av betänkandets text äro utmärkta med [ ] och fortlöpande nummerbeteckningar; dylika tecken inne i texten innefatta hänvisningar till motsvarande delar av betänkandet.

Första huvudavdelningen INLEDNING

1 KAP.

De sakkunnigas uppdrag. Lantbruksstyrelsens skrivelse den 30 december 1932. [1]. Lantbruksstyrelsen hemställde i skrivelse den 30 december 1932, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för framläggande för riksdagen av förslag till lagbestämmelser angående strandäganderättens utsträckning i rikets större insjöar. I skrivelsen anfördes i huvudsak följande. Ovissheten om strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna medförde, att fiskets rationella utveckling och bedrivande i dessa sjöar omöjliggjordes eller i varje fall försvårades. Dessa missförhållanden bleve år efter år allt mera kännbara, då amatörfiskarenas antal till följd av motorbåtstrafikens utveckling och campinglivets utbredning undan för undan stegrades. Särskilt gällde detta Mälaren. Under den varma årstiden översvämmades Mälarens östra delar, särskilt under lördagsoch söndagsdygnen, av fiskande, och ständiga tvister uppstode mellan dessa och yrkesfiskarena rörande, i vilka fjärdar s. k. fritt fiske skulle anses förefinnas och huru långt ut den enskilda strandäganderätten skulle anses sträcka sig. Då ett besvarande av dessa frågor med stöd av gällande lagstiftning icke vore möjligt, bleve följden, att ständiga trakasserier och svårigheter uppstode för såväl yrkesfiskarena som amatörfiskarena. Yrkesfiskarena vågade därför numera ofta icke taga större fiskearrenden, då de nödgades räkna med att de ej kunde freda de arrenderade vattnen för amatörfiskare, som ansåge sig vara på allmänt vatten. Resultatet bleve, att varken yrkesfiskarena eller amatörfiskarena finge något intresse för fiskets förkovran. De sökte endast fånga så mycket som möjligt, och av fruktan för att andra skulle tillgodogöra sig resultaten bekymrade de sig föga om vidtagande av sådana fiskevårdsåtgärder, som på grund av det intensiva fisket vore nödvändiga, om detta fiske skulle kunna hållas uppe. Härav bleve en följd, att fisket mångenstädes allt mera försämrades och ginge tillbaka, vilket därest förhållandena ej snart komme att ändras innebure en allvarlig fara för hela mälarefisket. Liknande förhållanden rådde i de övriga stora sjöarna, och särskilt i Vättern ansåges detta fria, på senare år i hög grad ökade fiske utgöra en stor fara för rödingsbeståndet. Det vore därför angeläget, att frågan om fastställandet av gränserna för den enskilda strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna snarast löstes, om ej synnerligen menliga följder för fisket i dessa sjöar skulle uppkomma. — Det syntes ej vara uteslutet, att lagberedningens i propositionen nr 70 till 1921 års riksdag upptagna förslag (se [25—28]) skulle kunna läggas till grund för en ny proposition i ämnet.

16 Särskilda motiv för enahanda gränsbestämning av den enskilda strandäganderätten i de stora insjöarna som vid kusterna torde dock ej finnas. Även om för närvarande, i brist på andra bestämmelser, 180-m:sgränsen flerstädes ansåges gälla i de stora sjöarna, syntes detta förhållande, exempelvis beträffande Mälaren, huvudsakligen bottna i amatörfiskarenas allt mera överhandtagande i vissa delar av denna sjö och omöjligheten för strandägarna eller deras fiskearrendatorer att med stöd av lagbestämmelser hävda någon annan gräns än just 180-metersgränsen. Medan en dylik gräns vid den öppna havskusten och utom skären ej inverkade på strandfiskets bedrivande, vore detta däremot i hög grad fallet i insjöarna, särskilt Mälaren. Flera av dessa sjöars viktigaste fiskarter, som visserligen för sin lek vore beroende av de grundare strandområdena, uppehölle sig som utvuxna ofta längre ut i sjöarna. Den fiskare, som innehade ett strandfiske, vilket ofta vore inskränkt gen o m förbud mot visst fiske under leken eller mot vissa fiskesätt, måste därför även ut på de öppna fjärdarna för fisket under andra årstider än vid leken. I detta fall förhölle det sig beträffande en stor del av Mälarens och även de övriga stora sjöarnas vattenområden på samma sätt som med andra större och mindre insjöar, där hela vattenområdet tillhörde strandägarna. Det syntes därför knappast förenat med rättvisa och billighet att försätta strandägarna vid de delar av de stora sjöarna, som ej till sin areal eller sina djupförhållanden avveke från andra sjöar, i ett ogynnsammare läge än strandägarna vid dessa senare sjöar. Endast vid vissa öppna delar av de stora sjöarna syntes därför allmänt fiske böra ifrågakomma. Starka skäl syntes sålunda tala för att vid bestämmandet av strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna ej den för kusterna gällande 180-metersgränsen sattes som norm utan att i stället såväl ett betydligt större avstånd bestämdes som ock den begränsningen infördes, att i fjärdar, vilkas största bredd ej överstege ett visst mått, fritt fiske ej skulle få förekomma. Det kunde ifrågasättas, om ej härvid olika mått borde väljas för de olika sjöarna. Sålunda kunde begränsningen av den enskilda strandäganderättens utsträckning i Vättern med dess merendels öppna och mot stora djup hastigt sluttande stränder göras betydligt snävare än i Mälaren med dess många fjärdar, sund och öar. — Ett fastställande av strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna till större omfattning än som gällde för kusterna skulle ej komma att innebära, att det s. k. fria eller allmänna fiskets betydelse inskränktes. Det syntes tvärtom beträffande just Mälaren förhålla sig så, att, om det därstädes allt mera tilltagande fria fisket genom snävt tilltagna gränser för den enskilda strandäganderätten så att säga stadfästes, komme fiskbeståndet att så decimeras, att något värdefullare fiske snart ej bleve möjligt. Om i stället större områden komme att tillfalla strandägarna, bleve dessa områden utarrenderade till yrkesfiskare eller till amatörfiskeklubbar och amatörfiskeföreningar, som då bleve ensamma h e r r a r på sina vatten och därmed finge intresse av att förkovra fisket och att vidtaga härför erforderliga fiskevårdsåtgärder. En utsträckning av den enskilda strandäganderätten borde därför ingalunda hindra eller försvåra det s. k. amatörfisket, som med hänsyn till de tillfällen till friluftsliv och livsmedelsanskaffning- det medförde borde tillmätas en stor social och etisk betydelse, utan endast medföra, att detta fiske bleve mera ordnat och rationaliserat. Samtidigt komme även arrende- och yrkesfiskarena att bättre kunna utnyttja fiskevattnena. U t l å t a n d e n över lantbruksstyrelsens skrivelse. [2]. L a n t b r u k s s t y r e l s e n s s k r i v e l s e r e m i t t e r a d e s för y t t r a n d e till — u t o m k a m m a r k o l l e g i e t o c h lantm ä t e r i s t y r e l s e n — ö v e r s t å t h å l l a r ä m b e t e t s a m t l ä n s s t y r e l s e r n a i de l ä n , som a n g r ä n s a M ä l a r e n , H j ä l m a r e n , V ä n e r n , V ä t t e r n och Storsjön i J ä m t l a n d . överståthållarämbetet överlämnade yttranden av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Stockholms stads fastighetskontor. Förvaltningsutskottet fann med hänsyn till det nuvarande osäkerhetstillståndets olä-

17 genheter för fiskets rationella bedrivande och för fiskevården synnerligen angeläget, att strandäganderättsförhållandena snarast bleve genom lag reglerade. Utskottet hade icke något att erinra mot vad lantbruksstyrelsen i sin skrivelse anfört. — Fastighetskontoret underströk särskilt lantbruksstyrelsens uttalande om amatörfiskets stora sociala och etiska betydelse samt anförde vidare följande: I tider med stor oförvållad arbetslöshet måste tillgången på fritt fiskevatten i närheten av en större stad anses vara av en viss betydelse för motverkande av arbetslöshetens påfrestningar i psykiskt avseende. Då det måste anses uteslutet, att arbetslösa och andra mindre bemedlade genom sammanslutning i form av klubbar kunde arrendera fiskevatten, skulle en lagstiftning sådan som i lantbruksstyrelsens skrivelse blivit ifrågasatt helt utesluta möjligheten för dylika personer att idka amatörfiske av något slag. Med full förståelse för den ekonomiska betydelsen för en strandägare att disponera fiskerätten till »visst avstånd från stranden, t. ex. 180 meter såsom nu för kusterna är gällande», kunde fastighetskontoret icke finna, att ett amatör- eller sportfiske u t a n f ö r denna gräns, bedrivet med icke yrkesmässiga redskap, kunde komma att till den omfattning menligt inverka på fisktillgången, att intresset för fiskevårdande åtgärder från strandägarnas sida behövde bliva nämnvärt mindre. Fastighetskontoret finge därför, med instämmande i det framförda önskemålet att ifrågavarande förhållanden måtte regleras genom klara lagbestämmelser, hemställa, att, därest lagförslag om strandäganderättens utsträckning utöver »180 meter från land» komme att framläggas, utredning även måtte verkställas, huruvida icke en inskränkning härutinnan kunde göras så, att u t a n f ö r detta avstånd fritt fiske finge bedrivas med vissa amatörmässiga redskap såsom metspö, drag och pimpel. — överståthållarämbetet anförde för egen del allenast, att ämbetet delade de hörda myndigheternas uppfattning om det synnerliga behovet av tydliga bestämmelser i förevarande ämne. Lånsstyrelserna i Stockholms samt Södermanlands län anslöto sig till lantbruksstyrelsens framställning. Lånsstyrelsen i Västmanlands län biträdde lantbruksstyrelsens framställning. Länsstyrelsen anförde såsom skäl härför, att »en fixering och utökning av strandäganderätten» länge torde ha framstått som ett önskemål bland de av frågans lösning intresserade och även måste anses som ett nära nog oeftergivligt villkor för ett rationellt ordnande av fisket och fiskevården i ifrågavarande sjöar. — Länsstyrelsen i Uppsala län överlämnade, med instämmande, ett utlåtande av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket i sin tur såsom eget utlåtande »i huvudsak» åberopade ett yttrande av sällskapets fiskerinämnd, vari anfördes väsentligen följande: Det vore oriktigt att, vad anginge strandäganderättens utsträckning, för de stora sjöarna utfärda likartade bestämmelser som för kusten. En bestämmelse, att strandäganderätten upphörde 180 meter ut i sjön räknat från det ställe vid stranden, där stadigt djup av två meter vidtoge, inverkade ej skadligt på skärgårdsfisket, då öppna havet låge utanför denna gräns. Annorlunda förhölle det sig i insjöarna och i all synnerhet i Mälaren. I denna sjö funnes fjärdar och sund av obetydlig bredd, och sammanhängande djupvatten av betydelse saknades, då i de större fjärdarna funnes ett stort antal holmar och grund. Som även dessa holmar hade sina ägare, förefunnes på otaliga platser svårighet att avgöra, var det s. k. fria fisket toge sin början. Då invid Mälaren låge, förutom Stockholm, flera städer och industrier, förstode man lätt, hurusom med nuvarande bristfälliga bestämmelser såväl de s. k. fria vattnen som strandägares vatten översvämmades av fiskare. För fiskevattensägare och andra för fiskbeståndet intresserade syntes det under sådana förhållanden vara lönlöst eller åtminstone föga gagnande att vidtaga åtgärder för fiskets befrämjande. I alla tider hade strandägarna vid Mälaren ansett sig ha ensamrätt till »hälften av vattnet». För Mälarens vidkommande borde endast strandägare ha rätt till fiske. Först då kunde ordnade förhållanden uppstå. — Länsstyrelsen i Örebro län fann lagberedningens förslag vara i huvudsak ägnat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet men för2—368351.

18 ordade en undersökning angående behövligheten och lämpligheten av annan begränsning av strandäganderätten än den i samma förslag upptagna. Länsstyrelsen i Skaraborgs län hemställde, att vid framläggande av förslag i ämnet strandäganderättens utsträckning måtte bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad propositionen nr 70 till 1921 års riksdag därutinnan innehölle. — Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län anslöto sig till ett yttrande av fiskeriintendenten i östra distriktet, vari anfördes, bland annat, att det för Vättern ej borde komina ifråga att stadga mindre men väl större enskilt område än i saltsjön, eljest skulle för stora områden de enskilda fiskevattnen bliva allt för obetydliga för att ha alls något värde. — Länsstyrelsen i Värmlands län anförde huvudsakligen följande: Vad som enligt lantbruksstyrelsens skrivelse gällde Mälaren syntes i vissa hänseenden äga tillämpning även för Vänern. Också i Vänern förekommo sålunda långgrunda stränder samt större vikar med jämförelsevis obetydlig bredd. Ett schematiskt fastställande av strandäganderättens utsträckning på samma sätt som för kusterna borde icke ske för Vänern. De enskilda fiskevattnen borde ej för snävt tillmätas. Skälig hänsyn borde i varje fall tagas till sådan rätt, som i skydd av äldre lag uppkommit. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län åberopade såsom eget utlåtande ett yttrande av länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som gick ut på att det i fråga om Vänern med hänsyn till fiskets stora betydelse för de icke strandägande fiskarena kunde ifrågasättas, om icke gränsen mellan enskilt och allmänt fiskevatten borde dragas närmare stranden än 180 meter från 2-m:sgränsen. — Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrkte vidtagande av åtgärder till bestämmande av strandäganderättens utsträckning i de större insjöarna. De sakkunnigas tillkallande och utredningsdirektiven. [3]. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 6 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän för att, i enlighet med vissa av departementschefen angivna riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande fiskerätten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. De av departementschefen angivna riktlinjerna innefattas i följande uttalande till statsrådsprotokollet: »Behovet av tydliga bestämmelser om fiskerätten i de stora insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland har allmänt framhållits i de avgivna utlåtandena. Det är också efter min mening nödvändigt, att frågan härom snarast möjligt bringas till lösning. Enligt lantbruksstyrelsens framställning skulle lösningen av fiskerättsfrågan ske samtidigt med lösningen av strandäganderättsfrågan. Mellan dessa båda frågor föreligger också ett nära samband framför allt på så sätt, att det icke bör ifrågakomma att utsträcka strandägarnas enskilda fiskerätt utanför gränsen för strandäganderätten. Frågan om fiskerätten är emellertid såtillvida en fristående fråga, som bland annat något hinder icke är för att inom det vattenområde, som omfattas av strandäganderätten, med hänsyn till allmänna intressen begränsa strandägarens uteslutande fiskerätt. För egen del finner jag övervägande skäl tala för att man nu bör reglera allenast fiskerätten, med vilken de största praktiska intressena torde vara förbundna. Jag erinrar om att man i lagstiftningen redan förut under i viss mån likartade omständigheter, nämligen vid den under de senare åren genomförda regleringen av vissa svävande fiskerättsförhållanden i saltsjön, lämnat själva strandäganderättsfrågan åsido.

19 Vid regleringen av fiskerättsförhållandena i de stora insjöarna måste stor betydelse tillerkännas rådande sedvanor. Vid en närmare undersökning av förhållandena torde det emellertid komma att visa sig, att det på många håll icke utbildat sig några mera bestämda sedvanor. I många fall kan detta hava berott på, att motstridiga intressen gjort sig gällande. Skulle det i dessa eller andra fall befinnas, att strandägarna, utan att formellt hava uppgivit en dem enligt deras mening på grund av gällande lag tillkommande uteslutanderätt till fisket, i realiteten lämnat fiske av andra opåtalt, synes en sådan praxis, även om den icke har styrkan av en sedvana, böra vid regleringen tillmätas stor vikt. Att i tveksamma fall under alla förhållanden giva företräde åt strandägaren och sålunda tillerkänna honom uteslutanderätt till fisket, skulle efter min mening icke leda till tillfredsställande resultat. Det synes mig i stället vara angeläget att, under beaktande av vad i fiskevårdshänseende må kunna påfordras, yrkesfiskarenas intresse av fritt fiske i möjligaste mån tillgodoses samt att skälig hänsyn tages till det ur sociala synpunkter betydelsefulla amatörfisket. Härjämte kan ifrågasättas, om icke beträffande rätten att bedriva fiske särskilda bestämmelser i vissa fall lämpligen böra meddelas för fiske efter vissa slag av fisk eller med vissa redskap. Skulle sådana bestämmelser befinnas önskvärda, som innefatta inskränkningar i en vissa strandägare enligt gällande rätt tillkommande uteslutande fiskerätt, kan för särskilda fall ifrågasättas ett ersättningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats i sammanhang med förut berörda reglering av fiskerättsförhållandena i saltsjön. De hittills i ämnet verkställda utredningarna synas mig icke lämna tillräcklig ledning för en lagstiftning angående fiskerätten i förenämnda fem sjöar efter de av mig angivna riktlinjerna. Denna fråga bör därför göras till föremål för en förnyad utredning. För denna utrednings verkställande torde två utredningsmän böra tillkallas. Dessa böra företaga lokala undersökningar angående de uppfattningar, som på olika håll vid ifrågavarande sjöar göra sig gällande i fråga om fiskerätten, ävensom av därmed sammanhängande förhållanden. De lokala undersökningarna böra i erforderlig mån förberedas genom arkivundersökning av kartor och handlingar angående fiskerättsförhållanden i sjöarna, över sammankomster, som utredningsmännen må komma att hålla med befolkningen ute i orterna, skola av utredningsmännen upprättas protokoll, vilka böra bifogas utredningen. Utredningsmännen böra tillika avlämna utarbetade förslag till bestämmelser angående fiskerätten i nämnda sjöar.» Departementschefen anförde till sist ytterligare följande: »Sedan nu avsedda utredning blivit verkställd, torde till närmare övervägande böra upptagas jämväl frågan, om särskilda bestämmelser angående fiskerätten i övriga insjöar kunna vara erforderliga.» [4]. De sakkunniga tillkallades samma dag, som ärendet förevarit i statsrådet.

2 KAP.

Lagstiftningen om rätten till fiske i de stora sjöarna samt föregående utredningar och förslag i ämnet. A.

Gällande lagstiftning.

[5]. De allmänna fiskerättsliga bestämmelserna i gällande svensk rätt återfinnas i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske. I denna lag finnes i 6 § en särskild bestämmelse om fiskerätten i större insjöar. Denna är av följande lydelse: »I de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, gälle om fisket vad i 1 § sägs om fiske i öppna havet.» Vid en jämförelse med 1 § i fiskerättslagen finner man stadgandet om fiskerätten i de större insjöarna innefatta, att fisket i de delar, »till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall vara fritt för varje svensk undersåte med den inskränkning endast, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej må där utsättas utan att Konungen därtill giver lovelier i vissa fall Konungens befallningshavande lämnar särskilt tillstånd. Stadgandets närmare innebörd är i flera hänseenden synnerligen obestämd. Allenast så mycket är fullt klart, att lagen utgår ifrån att fisket i vad den kallar »större insjöar» delvis är underkastat strandäganderätten och delvis är fritt, varjämte enskilt fiske förutsattes kunna tillkomma kronan eller annan på grund av särskilda förhållanden (särskilt skattlagt fiske m. m.). Åt rättstillämpningen är däremot överlämnat att avgöra såväl vad som i detta sammanhang skall förstås med »större insjöar» som även hur långt strandäganderätten skall anses sträcka sig. Såvitt de sakkunniga kunnat utröna har emellertid i domstolsväg endast fastslagits, att Hjälmaren i vissa delar faller under tillämpningen av 6 § i fiskerättslagen, varjämte för Mälaren i ett par fall påståenden om fritt fiske avvisats. Härutöver erbjuda föregående utredningar i frågan en viss ledning vid bedömandet dels av vilka sjöar, som kunna anses åsyftade, och dels beträffande den utsträckning, som strandäganderätten eller i varje fall strandägarnas enskilda fiskerätt skall anses äga enligt gällande rätt. För »större insjöar» gäller förutom nu omnämnda särskilda bestämmelse vad i allmänhet är stadgat om fiskerätten i insjöar. Sålunda blir bland annat angående uppdelningen av det enskilda fiskevattnet i »större insjöar» att tillämpa stadgandet i 5 § fiskerättslagen, att i »insjöar och rinnande vatten

21 nyttje strandägare, utan intrång av annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer». 1 [6]. I ändamål framför allt att erhålla en klarare belysning av den nu gällande särskilda bestämmelsen om fiskerätten i de större insjöarna skall nedan lämnas en redogörelse dels för huvuddragen i den rättsutveckling, som fört fram till samma bestämmelse, och dels för vissa efter tillkomsten av fiskerättslagen framlagda utredningar och förslag. Det förhållandet, att frågan om fiskerätten i »större insjöar» kommit att bli nära sammanknuten med frågan om fiskerätten i saltsjön, medför, att i redogörelsen uppmärksamhet måste ägnas även åt saltsjöfisket.

B.

Å t e r b l i c k på u t v e c k l i n g e n av lagstiftningen. 2

Tiden till och med tillkomsten av 1734 års lag. [7]. Varken i landskapsoch landslagarna eller i 1734 års lag finnas uttalade några allmänna grundsatser i fråga om rätten till fiske. Man torde emellertid vara berättigad att av vissa i lagarna rörande speciella förhållanden meddelade bestämmelser sluta sig till att såsom en allmän grundsats ansetts gälla, att rätten till fiske tillkom strandägarna. [8]. Vid sidan av strandäganderätten hävdades av kronan en särskild rätt till fisket i vissa vatten. Kronans strävanden i detta avseende, som framträdde redan under medeltiden, synas till en början uteslutande ha inriktats på saltsjön men utsträcktes sedermera även till vissa inre vattendrag. De största resultaten uppnåddes emellertid på saltsjöfiskets område. Saltsjön utanför strandområdena fick efter hand karaktären av ett slags kronoallmänningar, där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Om någon motsvarighet härtill i fråga om de större insjöarna synes ej ha varit fråga. 3 Såväl 1

Med hänsyn till vissa missuppfattningar, som (bland annat vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen) gjort sig gällande ifråga om innebörden av detta stadgande, kan det erinras om följande. Stadgandet avser endast att m e l l a n o l i k a s k i f t e s l a g reglera rätten till fiske. För att få klarhet om rätten till fiske i n o m e t t s k i f t e s l a g måste man gå till skifteshandlingarna. Utvisa dessa, att fiskevattnet blivit delat eller att fiskevattnet blivit såsom samfällt avsatt, är saken utan vidare klar. Innehålla skifteshandlingarna däremot ingenting härom, anses enligt rättspraxis fiskevattnet vara oskiftat och såsom sådant en samfällighet för skiftesdelägarna. En strandägare i betydelsen av ägare av en genom skifte ur ett skifteslag utbruten fastighet, som angränsar ett vattendrag, äger sålunda ensamrätt till fisket utanför sin strand endast om fiskevattnet därstädes blivit honom tillskiftat. Har fiskevattnet icke blivit skiftat, äger en sådan strandägare ej bättre rätt än någon annan av skiftesdelägarna att fiska utanför fastighetens strand och sålunda ej ensamrätt till fisket där. 2 Framställningen bygger väsentligen på följande arbeten: Alfred Sjöberg, Om den svenska fiskerilagstiftningen (Lunds Univ. Årskr. 1865); 1894 års fiskelagskommitté, Betänkande med förslag till lag om rätt till fiske m. m. (1894); B. H. Dahlberg, Om strandeganderätten enligt svensk rätt I (1897); Lagberedningen, Förslag till jordabalk del III (1909); J. A. Lang, Om eganderätten till Finlands vatten (2 uppl. 1912); A. W. Dufwa, Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster I (1925); och K. G. Westman, Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (1927). 3 Jfr emellertid Sjöberg anf. arb. s. 27. Se även [17] och [35].

22 i saltsjön som i de inre vattendragen tillkommo såsom resultat av kronans strävanden vissa av de s. k. enskilda fiskena i kronans ägo. Andra dylika kronofisken ha kommit i kronans hand exempelvis genom reduktionerna. De första allmänna bestämmelserna om kronans särskilda fiskerätt finner man i 1734 års lag 18 kapitlet byggningabalken. I 1 § av detta kapitel stadgades om »Konungens enskilta fisken i saltsiön, stora elfvar, åar, strömar och insiöar», där ingen skulle få fiska utan Konungens befallningshavandes lov och minne, och i 2 § av samma kapitel stadgades om »Konungens almänna fiskelägen och grund i skiären», vid vilka de, som inom häradet eller socknen bygga och bo, skulle få i rattan tid fiske bruka och bodar uppsätta mot viss avgäld allt efter ty som lov därtill gåves. [9]. Några bestämmelser om en allmän fiskerätt i större insjöar finnas ej i 1734 års lag. Under förarbetena till lagen framkommo emellertid, i sammanhang med utarbetandet av de slutligen i 12 kapitlet 4 § jordabalken upptagna bestämmelserna om ägogräns byar emellan i »å, sjö eller sund», omständigheter, som visa, att tanken på en på visst sätt allmän fiskerätt i större insjöar ingalunda var främmande för lagkommissionen. 1 Om någon kronans rätt till fisket utanför strandområdena var därvid ej tal (jfr [17] och [35]). I 1695 års förslag till jordabalk upptogs en bestämmelse, 2 att, då by låge vid sjöända, skulle den äga så mycket i sjö, som dess bolstad och rågång å bägge sidor medgåve, »allt inn till dess diupaste wattnet emottager, det äger för allom dhem, som kring om siön boo, allmenningz fiskie wara». Denna bestämmelse föranledde vissa anmärkningar i utlåtandena över jordabalksförslaget. Från Gävleborgs län uttalades 3 sålunda, bland annat, att, »om diupaste wattnet i siön skall förklaras för allmenning, så är nödigt, att determinerat och uthsatt warder, huru breed een sådan siö skall wara, som allmenningzwattn kan rechnas uthi, så att the byar, som effter sin strand uthi den å sijdorne rådande äro, icke hindras i sitt propre eller egne wattn», samt att sedan borde bestämmas, »huru wijda eens propre watten skulle sig sträckia» antingen »effter een nothedrächtz rätta längd å 50 eller 100 famnar ifrån landet» eller så att sjön delades u p p i tre lotter, av vilka den mellersta ute i sjön liggande skulle vara allmänning. Från Vadstena län anfördes, 4 att man icke kunde väl fatta, huru allmänningsfiske kunde finnas i små sjöar, såframt icke grannarna av ålder samtyckt, att där fiska om varandra, »uthan kanskee måtte förstås i stora och widtbegrepne siögar». Lagkommissionen upptog därefter på nytt en bestämmelse i detta ämne i 1697 års förslag till jordabalk. 5 Stadgandet angavs där skola gälla by, som låge »wid ändan eller på sidan wid stora siöar». Stadgandets begränsning till »stora siöar» är av särskilt intresse. Byn skulle äga så mycket i sjö eller holme, som dess bolstad och rågång medgåve »alt 1

Se Lagberedningen anf. arb. s. 135 ff. Jfr även Dahlberg anf. arb. s. 39 ff. W. Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, del IV, s. 212. 3 Förarbetena VII s. 194. 4 Förarbetena VII s. 236. 5 Förarbetena IV s. 251. 2

in til dess diupaste wattnet mottager, det äger för allom dem, som kring om siön bo, allmänningz fiske wara». Vid lagkommissionens sammanträde den 8 september 1715 beslöts, 1 att bestämmelsen om allmänningsfiske skulle utgå, »emädan sådant kan förorsaka många twister, och kommer det intet altid an på diupaste watnet, uthan är bäst, att gamal wana och andre gode skäl wid sådane tillfälle gälla». Anledningen till bestämmelsens uteslutande torde, såsom lagberedningen i Förslag till jordabalk del III 2 anmärkt, ha varit, att man icke ville ge en allmän regel i ämnet, särskilt icke en regel, som kunde göra alltför stort intrång i strandäganderätten. 1766 års fiskeristadga. [10]. Den 14 november 1766 utfärdades »Kongl. Maj:ts Stadga och Ordning för Rikets Hafs- Skärs- Ström- och Insjö-Fiske». 3 Genom denna, som brukar benämnas 1766 års fiskeristadga, skedde för första gången en allmän reglering av de fiskerättsliga förhållandena. Stadgan tillkom på initiativ av fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag. 4 Denna framlade den 12 maj 1762, i sammanhang med vissa åtgärder för fiskets upphjälpande, ett »Project» till fiskeristadga. 5 Fiskerideputationen vid 1765—1766 års riksdag inhämtade sedan yttrande över projektet av justitiedeputationen vid samma riksdag. Justitiedeputationens yttrande avgavs genom protokollsutdrag den 10 juli 1765. Genom ett den 3 december 1765 dagtecknat betänkande framlade därefter fiskerideputationen ett något omarbetat projekt för riksstånden. Riksdagens beslut expedierades genom skrivelse den 15 oktober 1766. [11]. Rätten till fiske i saltsjön blev i 1766 års fiskeristadga reglerad på huvudsakligen följande sätt. 6 Saltsjöfisket »inom Skärs» skulle vara deras enskilda egendom, som ägde »Strand och Holmar deromkring», men »wid öpna Hafs-Stranden, eller der ingen Skärgård är, såsom ock utom Skären», skulle »Jord- och Strand-ägaren» ha ensamrätt till fisket endast så långt ut som »dess Landgrund räcker, som wid Stranden ligger och derifrån utlöper». Fisket i »öpna Hafwet» samt »wid Kronoskär, Stränder och Holmar, som egenteligen til något Hemman icke höra, eller under särskildte wilkor innehafwas», skulle varje rikets undersåte äga frihet att idka och sig till fördel använda. För det första gavs sålunda en bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning, som lade fiskevattnet inomskärs i dess helhet under enskild fiskerätt och utomskärs fastställde en yttre gräns för det enskilda fiskevattnet. För det andra upplåts fisket utanför strandägareområdena till fritt begagnande av alla svenska undersåtar utan någon avgift till kronan. Genom fiskeristadgan blev alltså dels klarlagt vad som var att räkna såsom enskilt fiskevatten i saltsjön och dels fisket utanför detta upplåtet till allmänt begagnande, varvid kronan tillika avstod från den rätt till andel i det allmänna fiskets avkastning, som blivit erkänd i 1734 års lag. 1

Förarbetena III s. 230. s. 137. 3 Modée, Publique Handlingar VIII s. 7344 ff. 4 Beträffande förarbetena se Dufwa anf. arb. s. 57 ff samt Dahlberg anf. arb. s. 51 ff. * Modée, Publique Handlingar VII s. 5136 ff. V Se stadgan 2 kap. §§ 1 och 6. 2

24 I 1762 års projekt hade föreslagits andra bestämmelser, som framför allt i två hänseenden avveko från de på justitiedeputationens förslag slutligen antagna. Någon skillnad blev i projektet ej gjord mellan fisket inom och utom skären; och det enskilda fiskevattnets utsträckning föreslogs skola bestämmas på ett åtminstone efter ordalagen annat sätt. Enligt projektet 1 skulle i saltsjön »rätter Jordägande-rätt och samma åtföljande enskilte Fiske-wattn» ej sträcka sig längre ifrån landet eller jordägarens enskilda holmar och skär »än Not-drägten derifrån nyttjas kan, eller Landfäste, med Ref och Nät, för möjelig anses». Det synes icke vara uteslutet, att justitiedeputationen med regeln om landgrundet som bestämningsgrund för det enskilda fiskevattnets utsträckning i sak åsyftat just de i 1762 års projekt angivna bestämningsgrunderna. 2 [12]. Regeln om landgrundet som bestämningsgrund för bestämmande av det enskilda fiskevattnets utsträckning i saltsjön torde ha upptagits av justitiedeputationen från två av Gustav I utfärdade skrivelser, vilka omnämndes i justitiedeputationens yttrande. 3 Den ena var Gustav I:s patent den 1 mars 1545 till menige man i Ångermanland och Medelpad, 4 vari bland annat talades om att »Danneman på sine rätte ägor som närmest in för hans land liggie» skulle fritt och obehindrat njuta sitt fiske. Gränsen för detta område skulle enligt patentet fastställas genom en särskild förrättning. Den andra skrivelsen var Gustav I:s öppna brev den 20 september 1551 till birkarlar och landsköpsmän angående fiskeriet i Västerhavet, 5 där landgrundet omnämndes i motsats till »vppenbare Haffwedt» såsom yttergräns för det till strandfastigheten hörande fiskevattnet. [13]. Om den enskilda fiskerätten i de inre vattendragen stadgades i 1766 års fiskeristadga i kapitlet om ström- och insjöfisket 0 : »Fiske-wattn inom enskilte Frälse- Skatte- och Krono-Hemmans Rå och Rör, eller inom Städernes Donerade Jord belägne eller til deras ägor hörande, nyttje Strandoch Jord-ägare, utan andras intrång.» Detta stadgande utgör den första motsvarigheten till den förut återgivna 5 § i gällande fiskerättslag. [14]. Något särskilt stadgande om fisket i större insjöar upptogs icke i 1766 års fiskeristadga. Fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag 1

Se projektet § 6. Se härutinnan ett uttalande av fiskeriintendenten Rudolf Lundberg i e t t yttrande till lantbruksakademiens förvaltningskommitté över 1883 års betänkande med förslag till ny fiskeristadga m. m. (bilaga till förvaltningskommitténs från trycket utgivna utlåtande över samma betänkande, 1886). Lundberg anförde (det tryckta utlåtandet s. 27—28), a t t den tanke, som låge till grund för stadgandet om »landgrund», syntes honom vara tydligast uttryckt i berörda bestämmelse i 1762 års projekt, samt omnämnde i sammanhang härmed även vad som i e t t den 6 december 1833 av dåvarande justitiekanslern Bergenschöld avgivet memorial yttrats därom, a t t strandäganderätten syntes innebära r ä t t företrädesvis till sådant fiske, till vars bedrivande landfäste erfordras. 3 Se Dahlberg anf. arb. sid. 61 not 1. 4 Stiernman, Ekon. Förf. I s. 68 ff. 5 Stiernman, Ekon. Förf. I s . 120 f. 6 Se stadgan 3 kap. 4 §. 2

25 hade däremot i sitt projekt till fiskeristadga föreslagit följande bestämmelse 1 i detta ämne: »Uti stora Insiöar, der Fisken ej lätteligen utödas kan, såsom ock til den grofwe Swalg-Fiskens minskande, tillätes en hwar, at å djup, saklöst fiska med ref och krok, enär med jordägare kan åsämjas om frihet, at med Båt ifrån och til dess strand fara; men, utan rätter jordägares låf och minne, må ingen fiska wid dess land, Stränder, Holmar och Skär, eller andre nyttja allmännings-Fisken, än de, som dertill berättigade äro, wid bot efter allmänna Lagen.» 2 Justitiedeputationen anmärkte i sitt yttrande över projektet 3 att »thet som förut warit enskilt fiskewatn» genom det föreslagna stadgandet skulle »på wist sätt till allmenningswatn förwandlas». Det skulle också bli svårt för ägaren »att freda thes landgrund samt fisket wid stranden och skär», när »främmande under föregifwit fiskande på diupet, kunde efter behag sig ther infinna». Deputationen vore därför av den tanke, »att något fiskande å enskilt fiskewatn ej tillåtas må utan ägarens ja och samtycke, ehwad siöarna äro större eller mindre». 1852 års fiskeristadga. [15]. Den 1766 utfärdade fiskeristadgan kom att äga giltighet i nära hundra år. Den upphävdes först genom den av Kungl. Maj:t den 29 juni 1852 utfärdade fiskeristadgan, som trädde i kraft den 1 januari 1853. 4 Arbetet på åstadkommandet av en ny fiskeristadga upptogs emellertid redan på 1830-talet i samband med arbetet på upphjälpandet av det bohuslänska sillfisket. 5 Den 24 augusti 1833 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium att med ledning av vunna upplysningar om fiskerierna i allmänhet utarbeta förslag till förnyad fiskeristadga. Kommerskollegium avlämnade den 17 augusti 1840 »förslag till förnyat reglemente för fisket såväl i insjöar och rinnande vatten som i hafvet». Detta förslag befanns dock ej vara lämpligt att läggas till grund för det fortsatta arbetet utan ett nytt förslag blev i stället utarbetat inom civildepartementet. Det nya förslaget remitterades sedan till högsta domstolen, som däröver avgav utlåtande den 27 april 1852°. Stadgan blev därefter utfärdad på civildepartementets föredragning utan att dessförinnan ha förelagts riksdagen. Såsom ett försvar härför torde vara att betrakta vad departemenschefen till statsrådsprotokollet anförde om att vad anginge »grunderna för sjelfva fiskerättens bestämmande, eller huru långt i detta afseende Kronans, menigheters och enskildes rättigheter sig i hwarje fall må sträcka», hade »någon egentlig förändring af förut gällande föreskrifter» ej blivit gjord. Att man emellertid framgick med viss frihet visar exempelvis det förhållandet, att man ansåg sig kunna, utan att ha någon motsvarighet härtill i 1766 års fiskeristadga, genomföra en viss reglering av fiskerätten i större insjöar. 1

Se projektet § 28. Se angående detta föreslagna stadgande Dahlberg anf. arb. s. 51 not 4. 3 Se Aktsamling till kungsådreinstitutets historia, utgiven av K. G. Westman, (1920) s. 311. 4 Svensk författningssamling 1852 nr 30. 5 Beträffande förarbetena till stadgan se Dufwa anf. arb. s. 78 ff. För den föreliggande redogörelsen ha även statsrådsprotokollet och akten i ärendet genomgåtts. 6 Tryckt i Juridiska Föreningens Tidskrift 1852, femte häftet s. 190 ff. 2

2G

[16]. Ifråga om saltsjöfisket gjordes i 1852 års fiskeristadga, såsom föredragande departementschefen uttryckte det, på rikets ständers uttalade »önskan» en »närmare bestämning af hvad med strandägares landgrund skall förstås». Från riksdagen förelågo härutinnan två framställningar. — Den ena framställningen innefattades i en riksdagsskrivelse av den 26 maj 1841, i vilken riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta bestämma begreppet »landgrundsrätt» i fiskeristadgan. I skrivelsen anfördes med hänsyftning på § 6 i 1766 års fiskeristadga, att riksdagen funne angeläget, att betydelsen av »landgrund, som vid stranden ligger och derifrån utlöper» samt den därpå vilande enskilda fiskerätten bleve »noggrannt och efter en antagen princip» fastställd. I detta hänseende ansåge riksdagen lämpligen kunna bestämmas »ett visst af stånd från stranden», inom vilket strandägarens enskilda rätt skulle gälla, »på det sätt, att, der vattnet invid stranden eger ett visst bestämdt djup, afståndet räknas ifrån sjelfva stranden, och der landgrunden ifrån stranden utlöper, d. v. s. vattnet icke har invid stranden det bestämda djupet, gränsen för den enskilda fiskrättigheten räknas till samma afstånd ifrån det ställe, der ett sådant djup vidtager». Det »antal alnar eller famnar ifrån stranden», som lämpligen kunde stadgas som gräns för strandägarens enskilda fiskerätt, ävensom »det djup, hvarifrån afståndet bör mätas», ansåge riksdagen sig icke kunna föreslå, utan borde sådant »efter sakkunnige personers hörande och sig företeende förhållanden bestämmas». — Den andra framställningen i ämnet innefattades i en riksdagsskrivelse av den 22 april 1845. I denna senare skrivelse anhöll riksdagen, bland annat, att »en närmare bestämmelse» måtte ges om den i § 6 i 1766 års fiskeristadga omförmälda »yttre gränsen för strandegares rättighet till fiske och vatten». I skrivelsen utvecklades detta sålunda, att i nämnda paragraf borde inflyta »en närmare bestämmelse om yttre gränsen för strandegares fiskevatten, eller till hvad djup eller, i vissa fall, afstånd från stranden utåt sjön landgrund må räknas». I 1852 års fiskeristadga 1 skedde bestämningen av landgrundet i formen av ett till den gamla landgrundsbestämmelsen fogat subsidiärt stadgande. För saltsjöfisket »wid öppna hafsstranden, såsom ock utomskärs», skulle sålunda i första hand alltjämt gälla, att strandägaren ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten »widare, än dess landgrund räcker». Det subsidiärt givna stadgandet, som var det nya i förhållande till 1766 års fiskeristadga, lydde på följande sätt: »Är ej lagligen bestämdt, huru långt sådan landgrund i hafwet sig sträcker, då må under strandägande-rätten inbegripas allt det watten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe inwid stranden, der stadigt djup af en famn widtager; strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskewattnet, hwartill han kan anse sig befogad.» Denna bestämning angavs av departementschefen ha skett »med begagnande af Rikets Ständers 1

Se stadgan 1 kap. 2 §.

27 egen anvisning, som öfverensstämmer med det sätt, hvarpå territorial-rätten i haf för andra fall tillförne utstakats». [17]. I 1852 års fiskeristadga blev också, såsom förut nämnts, en särskild bestämmelse om rätten till fiske i de större insjöarna lämnad. — Denna fråga upptogs redan i kommerskollegiets förslag, där den berördes i två stadganden. — Det ena stadgandet återfinnes i förslagets första kapitel, som enligt sin rubrik handlar om »rättighet att idka fiske och under hvad vilkor idkandet af fiske medför laga försvar». Stadgandet 1 innehöll, att den, som »i haf vet och sådane Rikets större insjöar, der strandegares fiskerättighet ej sträcker sig öfver hela vattnet», sysselsatte sig med fiske såsom särskilt näringsfång och i egenskap av fiskare vore behörigen mantals- och skattskriven, skulle på grund därav njuta laga försvar, varemot den, som utan annat näringsfång idkade fiske i »rinnande vatten och mindre insjöar», ej finge till vinnande av laga försvar såsom egen fiskare mantals- och skattskrivas i annat fall, än då styrkas kunde, att han, i följd av träffad överenskommelse med ägare av fiskevatten, innehade fiskerättighet. Kollegiet anförde om detta stadgande [efter anmärkande att förut ej funnes föreskrivet i vilka fall fiske såsom särskilt näringsfång medförde laga försvar], att det vore grundat på den omständighet, att fiske i öppna havet och större segelbara insjöar till stor del vore fritt och lämnade den, som däråt ägnade sig, tillfälle till bärgning, men att fiske i rinnande vatten och mindre insjöar i allmänhet tillhörde antingen enskilda personer, som vore jordbrukare och i denna egenskap njöte laga försvar, eller kronan, vars rätt till fisket i sådant fall vore emot arrende å annan viss person överlåten. —• Det andra stadgandet i kollegiets förslag, som berörde de större insjöarna, återfinnes i andra kapitlet, som rubriceras »Om Insjöfiske och fiske i rinnande vatten». I en paragraf i detta kapitel 2 stadgades: »Beträffande fisket i Rikets större insjöar, der strandegares fiskerättighet ej sträcker sig öfver allt vattnet, tjene till efterrättelse hvad i 3dje mom. af 25 § stadgadt är angående hafsfiske.» Det stadgande, vartill sålunda hänvisning gjordes, gällde fisket i Östersjön, 3 för vilket kollegiet upptagit samma bestämmelser, som i 1766 års fiskeristadga meddelats för saltsjöfisket i allmänhet [11]. Kollegiet motiverade den föreslagna bestämmelsen på följande sätt: »Då hvad om fiske i smärre insjöar är stadgadt ej synes kunna tillämpas på fisket i de större insjöarna, har Collegium föreslagit, att på fisket i dessa sistnämnde sjöar skulle tillämpas hvad som om fisket i hafvet är föreskrifvet.» Kollegiets förslag torde få anses ha inneburit, att i de »större insjöarna» fisket vid öppen strand och utom skären skulle vara fritt utanför landgrundsområdet. Civildepartementets till högsta domstolen remitterade förslag innehöll ifråga om de större insjöarna följande efter bestämmelserna om det fria 1

Kommerskollegiets förslag 1 kap. 2 §. * Kommerskollegiets förslag 2 kap. 9 §. 3 Stadgandet intaget i 3 kapitlet i kommerskollegiets förslag, som enligt sin rubrik handlade om »Fiske i hafvet».

28 fisket i havet upptagna stadgande 1 : »Så stånde ock hvarje Svensk m a n fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka Kronans, menigheters eller enskilde strandägares uteslutande fiskerättighet sig icke sträcker, och der fisket af ålder warit till allmänt nyttjande upplåtet.» Högsta domstolen anmärkte beträffande denna bestämmelse: »Då allt fiskevatten inom Rikets område, som hvarken tillhörer någon menighet eller enskild person, måste tillhöra Staten eller Kronan, skulle, i fall man från det begagnande för hvarje Svensk man, som här åsyftas, undantager icke blott menigheters och enskilde personers utan även Kronans fiskevatten i de större insjöarna, ingenting der återstå till nyttjande för hvar man, helst icke något fiske i dessa sjöar hittills varit till sådant begagnande upplåtet; och stadgandet skulle följaktligen svårligen kunna få någon tillämpning.» Högsta domstolen ansåg, att vad här blivit avsett lämpligen kunde uttryckas på följande sätt: »Så stånde ock hvarje Svensk man fritt att fiska i de delar av större insjöar, till hvilka strandäganderätten sig icke sträcker och der Kronan ej heller enskildt fiske sig förbehållit eller till annan uplåtit.» Den av högsta domstolen sålunda föreslagna formuleringen följdes med något jämkade ordalag i den utfärdade stadgan, där bestämmelsen, 2 ävenledes meddelad efter stadgandet om det fria havsfisket, erhöll följande lydelse: »Så stånde ock hwarje Svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hwilka strandäganderätten sig icke sträcker, och der ej heller eljest enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt.» Vid tillkomsten av det återgivna stadgandet om fritt fiske i »större insjöar» utgick man uppenbarligen från den förutsättningen, att i dessa sjöar vattnet utanför strandägareområdet vore att betrakta såsom ett slags kronovatten. 3 Såsom 1766 skedde ifråga om saltsjön [11], blev 1852 motsvarande kronovatten i de »större insjöarna» upplåtet till allmänt begagnande. I jämförelse med vad som ifråga om saltsjön skedde 1766 stannade man emellertid 1852 beträffande de »större insjöarna» på halva vägen. I 1766 års fiskeristadga blev ej allenast kronovattnet upplåtet till allmänt begagnande utan även en gräns mellan detta vatten och det enskilda fiskevattnet uppdragen; beträffande de »större insjöarna» blev däremot i 1852 års fiskeristadga frågan om den närmare bestämningen av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet och det till allmänt begagnande upplåtna kronovattnet lämnad öppen. I fiskeristadgan bestämdes ej heller vilka sjöar, som skulle anses vara »större insjöar». 1896 års lag om rätt till fiske. [18]. Den 1852 utfärdade fiskeristadgan fick en betydligt kortvarigare giltighet än 1766 års fiskeristadga. I skrivelse den 22 maj 1878 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville genom sakkunniga personer företaga en fullständig revision av 1852 års fiskeristadga och övriga 1

Civildepartementets förslag 1 kap. 1 § andra stycket. Se stadgan 1 kap. 1 § andra stycket. 3 Se lagberedningen anf. arb. s. 138. Jfr även den i det följande [35] nämnda utredningen rörande tillgodogörandet av kronans fiskevatten, som tydligen utgick från samma förutsättning. 2

29 författningar, som berörde fiskerinäringen. För verkställande av den utav riksdagen begärda revisionen tillsattes 1881 en kommitté, som 1883 avgav betänkande med förslag till ny fiskeristadga m. m. 1 . I förslaget till fiskeristadga sammanfördes i likhet med vad som var fallet i 1766 och 1852 års fiskeristadgor fiskerättsliga bestämmelser, som äro av allmän lags natur, och stadganden av ekonomisk karaktär. Efter kommittéförslagets avlämnande framkom emellertid tanken att utbryta och till en särskild författning sammanföra förstnämnda bestämmelser. För upprättande av förslag till en författning med enbart bestämmelser av allmän lags natur tillsattes 1894 en ny kommitté, som samma år avgav betänkande med förslag till lag om rätt till fiske samt till andra därmed sammanhängande författningar. 2 Denna kommittés förslag ligger till grund för 1896 års lag om rätt till fiske. [19]. Några mera genomgripande förändringar i de till allmänna lagens område hörande delarna av 1852 års fiskeristadga föreslogos ej av 1894 års fiskelagskommitté och gjordes ej heller genom den nya lagen. För kommittén var det en huvudsynpunkt, att några rubbningar i gällande grundsatser i fråga om rätten till fiske ej finge ske genom den nya lagen. Kommittén tänkte emellertid härvid ej allenast på de förutvarande skrivna lagbuden utan även på de rättssatser, som bildats genom sedvana. De sakliga ändringar, som kommittén föreslog, sammanhängde också väsentligen med att kommittén ville ge uppkomna rättssedvanor uttryckligt erkännande i lagen. Om förefintligheten av dylika rättssedvanor hade emellertid riksdagen en annan mening än kommittén, och därav kom bland annat att följa, att vissa av kommittén framlagda förslag, som syftade till reglering av fiskerätten i de större insjöarna, fingo förfalla. 3 [20]. Om rätten till fiske i saltsjön enligt 1896 års lag torde följande böra framhållas. Den genom 1766 års fiskeristadga för fisket i saltsjön vid öppna havsstranden och utom skären införda landgrundsregeln blev i enlighet med fiskelagskommitténs förslag ej upptagen i 1896 års lag. Kommittén förklarade i sitt betänkande, att uttrycket landgrund »undvikits», och anförde såsom skäl härför följande: »I det allmänna språkbruket, likasom i den äldre lagstiftningen, utmärker detta uttryck allenast det utanför en strand belägna grunda vattenområdet, hvars omfång naturligtvis ej kan bestämmas genom en allmän regel; och det synes mindre lämpligt, att lagstiftningen åt samma uttryck ger en annan betydelse.» Däremot bibehölls den genom 1852 års fiskeristadga införda särskilda måttbestämningen av den enskilda fiskerättens utsträckning i saltsjön ut mot öppna havet, varvid emellertid famnmåtten i fiskeristadgan utbyttes mot metermått. För undvikande av bråktal gjordes därvid en obetydlig jämkning till strandägarnas förmån. Genom landgrunds1

Betänkandet utgavs från trycket 1883. Även utlåtandena över betänkandet trycktes i två volymer, som utgåvos 1885 och 1886. 2 Betänkandet utgavs från trycket 1894. 3 I N. J. A. 1897 avd. II nr 1 lämnas en redogörelse för förarbetena till 1896 års fiskerättslag.

30 regelns bortfallande 1 kom den subsidiära regeln i 1852 års fiskeristadga att i 1896 års lag [med angivna modifikation] bli den enda regel, som lagen ger för bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning i saltsjön ut mot havet. Regeln är upptagen i 2 § andra stycket första punkten, som lyder på följande sätt: »Vid öppna havsstranden samt utom skären omfattar, där ej annorledes är lagligen bestämt, strandägarens enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.» Den stora betydelse, som denna för saltsjöfisket givna regel fått för uppfattningen om rätten till fiske i de stora insjöarna, kommer att i andra sammanhang närmare beröras. [21]. Det fria fisket i saltsjön utanför 180-m:sgränsen blev i 1896 års lag ifråga om vissa fasta fiskeredskap underkastat vissa inskränkningar, som sakna motsvarighet i 1766 och 1852 års fiskestadgor. Enligt stadganden i 1 och 2 §§ i fiskerättslagen m å »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas i öppna havet utan att Konungen därtill giver lov och ej heller i saltsjön från strandägareområdet sträckas ut i det allmänna vattnet, där ej i särskilt fall Konungens befallningshavande finner, att det kan ske utan men för annan fiskande. Stadgandena ha enligt lagen fått tilllämpning även å det allmänna vattnet i de större insjöarna. Inskränkningarna föreslogos av fiskelagskommittén, som motiverade dem bland annat 1 Dahlberg har i anf. arb. s. 65 ff. behandlat den inverkan, som landgrundsregelns bortfallande haft i avseende å möjligheten att till stöd för enskild fiskerätt i saltsjön åberopa landgrundets utsträckning. Dahlberg karakteriserade i detta sammanhang »landgrundet» såsom »det från landet utgående grunda vattenområdet». I sin framställning erinrade Dahlberg först, beträffande 1852 års fiskeristadga och landgrundsregeln därstädes, om den vid bestämmelsen om beräkningen av 100 famnar från 1 famns djup fogade klausulen: »strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskewattnet, hwartill han kan anse sig befogad» [16]. Denna klausul ansåg Dahlberg ha inneburit, att det nämnda måttet för bestämmandet av den enskilda fiskerättens utsträckning ( = 1 0 0 famnar från 1 famns djup) icke skulle gälla, då strandägaren kunde visa, att ett större än efter detta mått beräknat landgrundsområde hörde till hans fastighet. I ett fall, då det vore uppenbart, att »landgrundet upphörde och djupet vidtog å visst ställe utanför den i stadgandet angivna gränsen», hade det enligt Dahlbergs mening varit otvivelaktigt, att hela landgrundsområdet skulle tillföras den enskilda fiskerätten. Genom 1896 års lag hade emellertid, efter Dahlbergs uppfattning, frågan om landgrundets betydelse för fiskerätten kommit i ett nytt läge. Dahlberg anförde härom, att enligt 2 § andra stycket i fiskerättslagen [20] hade en strandägare enbart i sin egenskap av strandägare (»såsom strandegare») utanför det i stadgandet bestämda området ( = 180-m:sområdet) ingen företrädesrätt till fiske. Detta gällde även, om han kunde visa, att »det landgrund, som tillhör hans fastighet, omfattar vidsträcktare vattenområde». Företrädesrätt till fiske utanför det lagbestämda området ( = strandäganderättsområdet) kunde däremot tillkomma strandägaren liksom varje annan enligt 12 § fiskerättslagen (på grund av urminnes hävd etc). — Det kan i anslutning till det nu anförda erinras om att 1894 års fiskelagskommitté, såsom Dahlberg även omnämnde, uppfattade den berörda klausulen i 1852 års fiskeristadga på ett annat sätt, nämligen så, att den efter vad kommittén angav »knappast torde kunna åsyfta något annat fall än det, att strandegaren på grund af urminnes häfd anser sig berättigad till större område än det vanliga». Då kommittén hade denna uppfattning, var det naturligt, att den under hänvisning till 12 § i fiskerättslagen fann klausulens upptagande i den nya lagen »ej vara af nöden».

31 med att »då i lagstiftningen uppställes den principen, att fisket i öppna hafvet är fritt för hvarje medborgare, kan det med skäl ifrågasättas, huruvida icke häraf bör följa, att ingen eger för en längre tid eller ständigt taga i sin besittning en del af detta allmänna område, så att andra därigenom uteslutas från fiskets nyttjande». [22]. Frågan om en närmare reglering av de fiskerättsliga förhållandena i rikets större insjöar upptogs, såsom förut blivit antytt, av 1894 års fiskelagskommitté med utgående från tanken, att sedvanerättens resultat borde erhålla uttryckligt erkännande i lagstiftningen. Kommittén sökte genom vederbörande länsstyrelser förskaffa sig upplysningar om den uppfattning, som vid Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren — Storsjön i Jämtland medtogs ej i undersökningen — gjorde sig gällande ifråga om fisket i de från stränderna mera avlägsna delarna av sjöarna. Det insamlade undersökningsmaterialet är numera delvis förkommet men i sammanhang med motiveringen av sina förslag lämnade kommittén en kortfattad redogörelse för undersökningens resultat. De uppgifter, som kommittén erhållit, hade i många fall varit »motsägande» och antydde stundom, att »någon bestämd uppfattning icke förekommer». Om Vänern och Vättern hade dock framgått, att i allmänhet den åsikten vore rådande, »att i de öppna delarne af dessa sjöar fisket på något afstånd från land är fritt för allmänheten». Ofta syntes fiskeristadgans bestämmelser om »landgrund» ha ansetts vara tillämpliga i dessa sjöar. På »ett eller annat ställe» vid Vätterns stränder hade emellertid strandägarna ansett sig vara uteslutande berättigade till fiske »ända till sjöns midt». Vid Vänern syntes i allmänhet ifråga om »instängda vikar eller öfriga mindre, af stränder och holmar begränsade områden» antagas, att strandägarna allena ägde fiskerätt. Dessa upplysningar hade hos kommittén stadgat den uppfattningen, att bestämmelserna om fiskerätt i dessa båda sjöar borde bringas till överensstämmelse med de lagbud, som rörde fiskerätten i saltsjön. Om Mälaren och Hjälmaren hade de till kommittén inkomna upplysningarna »i allmänhet gifvit vid handen, att fisket i dessa sjöar anses tillkomma strandegarne». »Här och der» hade dock bestämmelsen om »landgrund» eller liknande regler ansetts böra tillämpas. Vad anginge Mälaren, »der några mera vidsträckta öppna vattenområden ej finnas», syntes den förra uppfattningen efter kommitténs mening »temligen naturlig». I fråga om Hjälmaren hade samma uppfattning, enligt vad upplyst blivit, i många fall gjort sig gällande vid rågångsförrättningar och i domar. Vid dessa förhållanden hade kommittén ej ansett sig böra föreslå några särskilda bestämmelser rörande fiskerätten i Mälaren och Hjälmaren. »Denna rätt skulle alltså i allmänhet tillkomma strandegarne.» Om, »såsom särskildt synes vara fallet i vissa delar af Hjelmaren», även andra än strandägarna av ålder oklandrat fått utöva fiske å vissa områden i dessa senare sjöar, skulle de emellertid enligt en av kommittén föreslagen allmän bestämmelse till skydd för sedvanemässigt grundade förhållanden komma att fortfarande få åtnjuta denna förmån.

32 För Vänern och Vättern föreslog kommittén följande särskilda stadgande: 1 »I de öppna delarne af Venern och Vettern omfattar, der ej annorledes är lagligen bestämdt, strandegares enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, der stadigt djup af två meter vidtager; och gälle om fisket derutanför hvad i 1 § sägs om fiske i öppna hafvet.» — Den allmänna bestämmelse till skydd för sedvanemässigt grundade förhållanden, 2 som enligt kommitténs mening skulle kunna åberopas för fritt fiske i viss utsträckning jämväl i Mälaren och Hjälmaren, var av följande lydelse: »Der å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller agntägt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet, vare de vid sådan rätt bibehållne.» [23]. I propositionen till 1896 års riksdag upptogs såväl det av kommittén föreslagna särskilda stadgandet om fiskerätten i Vänern och Vättern som ock nämnda bestämmelse till skydd för sedvanan i allmänhet. I båda hänseendena mötte emellertid propositionen motstånd i riksdagen. Den ståndpunkt riksdagen intog medförde, att det föreslagna särskilda stadgandet om fiskerätten i Vänern och Vättern ej kom att upptagas i lagen, vilken i stället i fråga om de större insjöarna — alltjämt obestämt vilka — återgick till de gamla bestämmelserna i 1852 års fiskeristadga med den jämkning allenast i fråga om uttryckssättet, som betingades av bestämmelsernas upptagande i en särskild paragraf (se [5]). De förut [21] berörda inskränkningarna i det fria havsfisket erhöllo dessutom motsvarande tilllämpning i fråga om det fria fisket i de större insjöarna. Såsom skäl för riksdagens ståndpunkt anfördes huvudsakligen följande. I 1852 års fiskeristadga funnes visserligen intet bestämt stadgande om huru vidsträckt strandäganderätten skulle räknas i de större insjöarna, men det torde vara »otvifvelaktigt», att denna rätt allmänt ansåges »långt öfverskrida och för visso också begagnas utöfver den gräns, som är för sådan rätt bestämd i öppna hafvet». Förhållandena beträffande fisket i öppna havet och de större insjöarna vore också helt olikartade. Det område i vattnet, vilket i öppna havet vore för strandägaren tillräckligt för bedrivande av sådant fiske, som för honom lämpade sig, vore i insjöarna för sådant ändamål alldeles för litet. Fångst av vissa slag insjöfisk, som i allmänhet uppehölle sig å större djup, måste bedrivas på ganska långt avstånd från stränderna. Att bestämma strandägares fiskerätt i dessa sjöar till endast 180 meter från det ställe, där stadigt djup av två meter vidtager, och lämna fisket där utanför alldeles fritt skulle alltså vara »en väsentlig inskränkning» av vad för närvarande ansåges tillkomma strandägarna. Den föreslagna bestämmelsen hade också väckt betänkligheter hos strandägarna vid Vänern och Vättern, och representanter för bygderna omkring dessa sjöar hade i en skrivelse till riksdagens lagutskott framhållit, att det med avseende på de ifrågavarande sjöarnas storlek kunde ifrågasättas, att strandägarnas enskilda rätt borde utsträckas utöver vad i Kungl. Maj:ts förslag vore tilltänkt, »måhända till en kilometer eller därutöfver». Det syntes sålunda riksdagen ej vara »välbetänkt» att å de öppna delarna av Vänern och Vättern tillämpa de om strandäganderätten vid öppna havsstranden gällande bestämmelser. Förslaget att sätta gränsen för strandägarnas uteslutande fiskerätt till en 1 2

Fiskelagskommitténs förslag 6 §. Fiskelagskommitténs förslag 12 § andra stycket.

33 kilometer från det ställe, där stadigt djup av två meter vidtager, kunde riksdagen emellertid ej heller förorda, då jämväl detta mått blivit helt godtyckligt valt och icke vore grundat på någon utredning om de lokala förhållandena. Under dessa omständigheter hade riksdagen ansett det vara fördelaktigast att fortfarande bibehålla gällande fiskeristadgas bestämmelser angående fiskerätten i större insjöar. »Vänern och Vättern torde nämligen icke mera än andra större insjöar kräfva särskilda bestämmelser om rätten till fiske.» Genom bibehållande av gällande stadganden skulle man också undvika att, utan tillfredsställande utredning, förorsaka rubbningar i rådande rättsförhållanden. Genom riksdagens beslut, att allt sötvattensfiske skulle undantagas från den allmänna bestämmelsen till skydd för sedvanan, bortföll också möjligheten att åberopa denna till stöd för fritt fiske i de stora sjöarna. Den allmänna bestämmelsen om sedvanan begränsades i lagen till att gälla fiske med rörlig redskap vid öppna havsstranden och utom skären förutom beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län, där den skulle gälla för fiske med rörlig redskap även inomskärs. 1 Ändringar i 1896 års lags bestämmelser om rätten till fiske. [24]. De i 1896 års lag upptagna bestämmelserna om rätten till fiske i insjöar och rinnande vatten ha hittills lämnats orubbade. Motsvarande bestämmelser om rätten till fiske i saltsjön ha däremot genom lagändringar 1928, 1930 och 1932 undergått i praktiskt hänseende betydelsefulla jämkningar. Längst har man härvid gått beträffande Skånes västra kust, 2 där varje svensk undersåte tilllåtits att vid annans strand bedriva fiske med såväl lös som fast redskap. F r å n denna allmänna tillåtelse ha endast några speciella undantag stadgats. Något mindre långt har man gått i fråga om kusten av Göteborgs och Bohus samt Hallands län, 3 där man frigivit fiske med rörlig redskap med undantag allenast för ostron- och hummerfiske på vissa platser innanför 180-m:sgränsen. Minst långt har man sträckt sig beträffande rikets östra kust, där m a n från och med Uppsala län i norr till och med Blekinge län i söder 4 frigivit strömmingsfiske med garn (skotar) ehuru endast i begränsad omfattning, något olika på olika delar av kusten. 5 De inskränkningar, som sålunda skett i strandägarnas uteslutande rätt till fiske i saltsjön, ha i huvudsak haft den karaktären, att dylika inskränkningar, som sedvanemässigt framkommit, direkt skrivits in i lagen, så att den fiskande i dessa fall kan stödja sig omedelbart på denna. Med hänsyn till att lag1 1896 års lag 3 § sjätte stycket. Efter 1928 års lagstiftning om fisket på ostkusten har den särskilda bestämmelsen om Göteborgs och Bohus samt Hallands län utgått ur nämnda stycke. 2 Fiskerättslagens 3 § femte stycket (lagändring 1930). 3 Fiskerättslagen 3 § fjärde stycket (lagändring (1928). 4 Fiskerättslagen 3 § andra stycket (lagändring 1932). s Ifråga om kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län har fiskerättslagen i 3 § andra stycket upptagit en äldre bestämmelse, som i den formulering den erhållit i lagen, innehåller, att å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, må strömmingsfiske med rörlig redskap idkas av varje svensk undersåte även vid annans strand, så framt den består av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng, dock att vid notfiske strandägaren, där han i fisket deltager, är berättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag.

3—368351.

ändringarna dock för vissa fall kunnat medföra, att strandägare gått förlustig fiskerätt, ha emellertid samtidigt med dessa lagändringar utfärdats särskilda lagar om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt, genom vilka sådan strandägare tillförsäkrats ersättning i angivna hänseende av statsmedel.

C. Utredningar och förslag. Lagberedningen 1909. [25]. Frågan om fiskerätten i rikets större insjöar gjordes av lagberedningen till föremål för viss behandling i samband med utarbetandet av det förslag till ny jordabalk, som beredningen 1909 framlade (Lagberedningens förslag till jordabalk del III). I jordabalksförslagets andra kapitel, som innehöll bestämmelser om ägogränser, meddelades bland annat regler för bestämmandet av strandäganderättens utsträckning i vissa större insjöar. I motiverna till kapitlet om ägogränser framhöll beredningen,1 bland annat, att lagstiftningens uppgift på detta område icke kunde sträckas längre än att i överensstämmelse med de bestående rättsförhållandena lämna regler, varigenom den oklarhet, som på en eller annan punkt vidlådde nuvarande bestämmelser, avlägsnades. Där rättsuppfattningen om ägogränserna i vatten ej på annat sätt kommit till uttryck, utgick beredningen ifrån att dessa gränser regelmässigt borde dragas på ett sätt, som överensstämde med antagna grundsatser om strandägares rätt till fiske. För ett särskilt fall,2 uttalade beredningen sålunda uttryckligen, att, då den rätt, som i avseende å fisket tillkomme strandägaren, »måste anses hvila på hans rätt till själfva vattenområdet», hade det synts beredningen berättigat att vid bestämmandet av sistnämnda rätt utgå från antagandet, att denna i regel vore på enahanda sätt begränsad som fiskerätten. [26]. De regler, som av beredningen föreslogos för bestämmandet av strandäganderättsförhållandena i saltsjön,3 överensstämde helt med fiskerättslagens bestämmelser om rätten till fiske i saltjön. Inom skären skulle hela vattenområdet utan avseende å dess utsträckning vara enskilt. Vid öppna havsstranden och utom skären skulle däremot »strandägares område i vattnet» sträcka sig allenast »etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtager». [27], För regleringen av strandäganderättens utsträckning i »större insjöar» kunde beredningen icke direkt ur fiskerättslagen hämta någon närmare ledning. Beredningen fann det därför nödvändigt att genom inhämtande av upplysningar från skilda delar av landet söka vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning. Uppmärksamheten blev därvid i främsta rummet fäst å fisket. Det material, som insamlats vid denna undersökning av rättförhållandena i de större insjöarna, har icke kunnat återfinnas.4 1

Betänkandet s. 117. Betänkandet s. 135. 3 5 § i 2 kap. av förslaget till jordabalk. 4 Det har av de sakkunniga efterfrågats i riksarkivet. 2

35 Beredningen lämnade emellertid i sitt betänkande 1 en sammanfattning av undersökningens resultat. Det hade av de inkomna yttrandena framgått, att i »de öppna delarna» av Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland varje svensk man ansåges äga rätt till fiske »på längre afstånd från stränderna», medan däremot beträffande Mälaren och Hjälmaren enahanda rätt syntes förefinnas allenast i fråga om »vissa af de öppna delarna» av sjöarna. I avseende å övriga större insjöar hade de inkomna svaren icke givit tillräckligt stöd för antagande av en dylik inskränkning i strandäganderätten. Beredningen anförde, 2 att vid bestämmande av strandäganderättens utsträckning i nämnda fem sjöar mötte flera svårigheter, som icke förelåge vid behandling av frågan, då den gällde havet. Till en början kunde, såsom säkerligen vore förhållandet i Mälaren och Hjälmaren, större områden finnas, där strandäganderätten icke vore begränsad. Olika meningar hade också yppats i fråga om det avstånd från stranden, där allmänningsrätten vidtoge i de delar av sjön, där den förefunnes. Då vid lagstiftning i denna fråga likasom över huvud i det ämne, varom ägogränskapitlet handlade, den ledande grundsatsen måste vara den, att de bestämmelser, som skulle upptagas i den nya lagen, endast skulle utveckla och bringa till klarhet vad den gällande stadgade, vore det efter beredningens mening icke möjligt att för frågans bedömande uppställa någon uttömmande allmän regel. Behovet att i dessa förhållanden uppnå ett säkert rättstillstånd hade därför föranlett beredningen att i avseende å ifrågavarande vattenområden föreslå, att yttergränsen för strandägarnas område skulle bestämmas genom särskilda offentliga förrättningar. Endast såtillvida hade en bestämd regel till ledning vid dessa förrättningar synts beredningen kunna uppställas som den strandägaren tillkommande del av vattenområdet i intet fall kunde bli vidare inskränkt än till det område, som tillkomme strandägare vid öppna havet. Genom förrättningen skulle utredas, huruvida och i vad mån strandägare varit därutöver rådande i sjön; visades en sådan vidsträcktare rätt ha tillkommit honom, skulle han därvid bibehållas. Ordningen för dessa förrättningar syntes beredningen lämpligen böra bestämmas genom särskild lag. I ägogränskapitlet upptog beredningen i enlighet med det anförda en bestämmelse 3 om att vad förut i kapitlet vore stadgat om utsträckningen av strandägares område vid öppna havsstranden skulle gälla även beträffande »de öppna delarna» av Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; »dock att där hittills strandägare varit rådande öfver större del av sjön, han skall därvid bibehållas». I ett särskilt förslag till lag angående fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar angavs ordningen för bestämmandet av strandägareområdets omfattning. Förrättningarna för bestämmande av nämnda gräns skulle enligt lagförslaget anförtros åt lantmätare, som av Konungen förordnades. Denna 1

Betänkandet s. 140—141. Betänkandet s. 141—142. 3 6 § i 2 kap. av förslaget till jordabalk. 2

36 ordning motiverades av lagberedningen med att förrättningarna närmast vore att jämföra med rågångsutstakningar. 1921 års proposition med förslag till lag om ägogränser m. m. [28]; Den 6 maj 1919 ingav styrelsen för svenska fiskareförbundet till Kungl. Maj:t en skrivelse, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar. I skrivelsen anfördes, bland annat, att de rådande förhållandena i avseende å fiskerätten i de så kallade större insjöarna medförde synnerligen stora olägenheter för fisket. Varken strandägare, fiskeriarrendatorer eller allmänheten, som önskade fiska utanför den enskilda vattengränsen, visste vad de hade rätt till. Dessa förhållanden hade för varje år blivit allt mera olidliga. Denna framställning och vissa andra förhållanden föranledde, att bestämmelserna i ägogränskapitlet i lagberedningens jordabalksförslag tillika med vissa av lagberedningen föreslagna därmed samhörande bestämmelser utbrötos till särskild behandling. Genom propositionen nr 70 framlades sedan för 1921 års riksdag ett förslag till lag om ägogränser samt vissa andra författningsförslag, däribland förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa större sjöar. I fråga om de större sjöarna överensstämde det förstnämnda lagförslaget helt med vad lagberedningen föreslagit. Det sistnämnda lagförslaget var med några obetydliga jämkningar likalydande med lagberedningens motsvarande lagförslag. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid om avslag på propositionen med den motiveringen i huvudsak, att ett lagfästande av strandäganderättens innebörd skulle föregripa avgörandet av fiskerättsfrågan. Avslagsyrkandet vann sedermera majoritet i båda kamrarna. Ägogränssakkunniga 1928. [29]. Ägogränsfrågan överlämnades 1928 för ny utredning till två sakkunniga, byråchefen i lantmäteristyrelsen Johan Hamrin och hovrättsrådet Per von Ehrenheim (ägogränssakkunniga). Dessa avgåvo den 29 juni 1929 betänkande med förslag i ämnet. 1 [30]. Ägogränssakkunniga anslöto sig i allt väsentligt till lagberedningens förslag rörande Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Ifråga om de offentliga förrättningarna för fastställandet av yttergränsen för strandägareområdena uttalade sig dock von Ehrenheim för en i viss mån avvikande anordning av desamma, i det att han föreslog, att åt förrättningarna skulle ges karaktären av ett extraordinärt domstolsförfarande, mot vilket talan skulle få föras direkt i överrätt. [31]. Särskild upmärksamhet ägnades av ägogränssakkunniga åt två frågor, som för gränsbestämningar i vattnet med utgående från visst vattendjup äro av intresse, nämligen från vilket vattenstånd man bör utgå och vilket avseende, som bör fästas vid landhöjningen. I en cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser anhöllo de, att dessa ville — efter det vederbörande tjänstemän och andra om de särskilda orterna förtrogna och pålitliga per1

Betänkandet är ej tryckt.

37 s ö n e r blivit h ö r d a — avge y t t r a n d e r ö r a n d e n ä m n d a frågor o c h vissa a n d r a spörsmål. De i n h ä m t a d e i s a m m a frågor även y t t r a n d e av statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. [ 3 2 ] . Meteorologisk-hydrografiska anstalten anförde beträffande vattenståndsfrågan i avseende å insjöar och rinnande vattendrag huvudsakligen följande: Det vattenstånd, som skulle tagas till utgångspunkt för bestämmandet av ägogränser i vatten, borde, såvitt möjligt, vara sådant, att vattenområdet bleve rättvist fördelat mellan strandägarna och att utgångspunkten kunde fastställas utan större tidsutdräkt och kostnad. — Vad den rättvisa fördelningen anginge syntes det, som om medelvattenståndet under den tid, vattenområdet utnyttjades, borde vara utslagsgivande. Om vattnet utnyttjades ungefär lika mycket under hela året, skulle man i så fall komma till det normala medelvattenståndet som utgångspunkt. Om däremot t. ex. vattenområdet icke användes under vintern, skulle medelvattenståndel under den isfria tiden eller eventuellt under någon viss del av denna bli bestämmande. Förhållandena vore givetvis mycket växlande i olika vattendrag och olika delar av landet, men i det stora hela förefölle det vara rättvisast, om fördelningen utginge från medelvattenståndet. — I fråga om svårigheterna att fastställa höjdläget av de olika vattenstånd, som syntes kunna komma i fråga såsom utgångspunkt, vore följande att framhålla. Medelvattenståndet varierade i allmänhet relativt litet och kunde därför rätt väl bestämmas, även om endast några få års observationer förelåge; detta gällde i all synnerhet, om en längre observationsserie funnes i något närliggande vattendrag. Även med utgående från den beräknade medelvattenmängden kunde ett ungefärligt värde på medelvattenståndet erhållas, om vattenytans höjd icke i större grad påverkades av dämning genom is, timmer etc. Däremot torde säkra uppgifter rörande medelvattenståndet i regel knappast kunna påräknas från ortsbefolkningen, bl. a. därför att denna oftast icke torde ha någon närmare kännedom om vattenståndet under de tider, vattendraget vore isbelagt. Medelvattenståndet under den isfria delen av året torde också med tillräcklig noggrannhet kunna bestämmas efter jämförelsevis kort observationsperiod, och observationerna vore lättare att utföra, eftersom vintervattenstånden ej behövde iakttagas. I många fall torde det i brist på observationer kunna bestämmas med hjälp av det normala högvattenståndet och det normala isfria lågvattenståndet, rörande vilkas höjd tillfredsställande upplysningar i allmänhet borde kunna lämnas av strandägarna. Det normala lågvattenståndet vore, i analogi med lågvattenmängden enligt 14 kap. 1 § vattenlagen, medeltalet för ett stort antal år av de årliga lågvattenstånden. Årets lägsta vattenstånd inträffade i södra Sverige i regel under sommaren eller i början av hösten, i Norrland däremot i allmänhet under senvintern omedelbart före stigningen genom snösmältningen. Det lägsta vattenståndet under året kunde i rinnande vattendrag vara i rätt hög grad beroende av tillfälliga förhållanden, såsom varierande vattenframsläppning vid vattenkraftverk eller för flottning samt dämning genom is eller timmer. Det fordrades därför en förhållandevis lång observationsserie för att få ett säkert medelvärde, och en jämförelse med andra vattendrag kunde vara vansklig att göra. Där lågvattenståndet inträffade under vintern, vore det därjämte sannolikt föga känt av strandägarna. Vad slutligen beträffar lågvattenståndet under isfri tid, vilket för södra Sverige sammanfölle med årets lågvattenstånd men för norra Sverige oftast vore högre, torde det vara betydligt lättare att få uppgifter om detta än om de förut berörda vattenstånden. De vore även jämförelsevis lätt att bestämma genom observationer, enär endast ett mindre antal observationer behövde göras varje år och dessa skedde vid öppet vatten, men en rätt lång observationsperiod erfordrades. — I betraktande av det anförda och då det torde få anses önskvärt, särskilt med hänsyn till de sträckor av vattendragen

38 där vattenståndet vore i större eller mindre grad beroende av vattenståndet i havet, att ha lika utgångspunkt för sötvattensområden som för saltvattensområden, 1 syntes det anstalten lämpligt, att medelvattenståndet lades till grund för bestämmandet av ägogränser även i rikets sjöar och rinnande vattendrag. [33]. Om landhöjningens inverkan å vattenståndet i insjöarna anförde meteorologisk-hydrografiska anstalten i h u v u d s a k följande: Landhöjningens inverkan å vattenståndet i insjöarna vore betydligt mindre än vid kusten i allmänhet vore fallet, enär det icke vore landhöjningens storlek i och för sig utan endast skillnaden mellan dess storlek på olika ställen vid samma sjö, som komme till synes. Även om landhöjningen vore mycket stor, bleve sålunda verkan ingen, om stränderna och utloppet höjde sig lika fort. Undantag bildade givetvis de sjöar och vattendrag, som påverkades av vattenståndet i havet och vilka sålunda i viss mån vore likställda med havsvikar, t. ex. Mälaren. På grund av landhöjningen stege stränderna i förhållande till vattenytan i Mälaren, ehuru ej så mycket som den närliggande kusten höjde sig i förhållande till saltsjön. Frånsett dessa sjöar och vattendrag vore det därför endast vid sjöar med stor utsträckning i den riktning, där landhöjningens olikformighet vore störst och under förutsättning dessutom att dessa sjöar vore belägna där denna olikformighet vore mera betydande, som man torde behöva taga någon hänsyn till densamma. De sjöar, som i första rummet komme ifråga, vore Vänern och Vättern. Beträffande Vänern hade t. ex. funnits, att under 100 år stranden vid Sjötorp höjde sig omkring 6 cm och stranden vid Karlstad omkring 12 cm mera än stranden vid utloppet. Vid Vättern höjde sig utloppet vid Motala hastigare än stränderna söderut men saktare än stränderna norrut, varigenom t. ex. vattenståndet vid Jönköping stege men vid Askersund sjönke i förhållande till stranden. Även vid andra sjöar torde landhöjningens olikformighet under de närmaste seklerna kunna göra sig märkbart gällande, såsom i Mälaren (Ekoln och Skofjärden) och Storsjön i Jämtland. [ 3 4 ] . Av ä g o g r ä n s s a k k u n n i g a u t t a l a d e sig H a m r i n för att m e d e l v a t t e n s t å n d e t skulle a n t a g a s till u t g å n g s l ä g e , m e n h a n f a n n försiktigheten b j u d a a t t icke i l a g e n i n f ö r a n å g o n b e s t ä m m e l s e i ä m n e t u t a n ö v e r l ä m n a f r å g a n s lösning åt praxis, von E h r e n h e i m anförde i vattenståndsfrågan i h u v u d s a k följande: »Det har ifrågasatts, om icke i en lag om ägogränser borde intagas bestämmelse om det vattenstånd, från vilket man har att utgå, då det gäller att avgöra, vilken strand en viss del av ett vattenområde är närmast (se yttrande i lagrådet av just.råd. von Seth; prop, nr 70 till 1921 års riksdag sid. 31). Även vid bestämmande av yttergränsen för strandägares område i vatten är vattenståndet av betydelse. Möjligen ligger i orden 'stadigt djup' i 5 § 2 en anvisning om det vattenstånd, man därvid har att taga till utgångspunkt. Ehuru 'stadigt djup' närmast torde betyda, att havsbotten utanför det ställe med 2 meters djup, från vilket de 180 meterna skola räknas, ej åter får höja sig så att vattendjupet blir mindre än 2 meter, kan nämligen i 'stadigt djup' även inläggas den betydelsen, att de 180 meterna skola räknas från ett ställe, där alltid, d. v. s. även vid lågvatten, minst 2 meters djup råder. — — —. Anstaltens skäl för att medelvattenståndet bör tagas till utgångspunkt vid bestämmande av ägogränser i vatten vid rikets kuster, synas mig övertygande. Däremot är jag tveksam om riktigheten av anstaltens åsikt, att även i insjöar och rinnande vatten medelvattenståndet bör vara avgörande. Det torde kunna ifrågasät1

För saltvattensområdena förordade anstalten medelvattenståndet. Ägogränssakkunnigas förslag till lag om ägogränser. I 5 § i detta förslag talas om »vattnet etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager». 2

39 tas, om det icke vore lämpligare, att, såsom i ett de sakkunniga delgivet förberedande utkast till yttrande från anstalten föreslagits, välja det normala isfria lågvattenståndet till utgångspunkt vid bestämmande av ägogränser i sistberörda vatten. Det är av stor vikt, att det vattenstånd, som tages till utgångspunkt, låter sig bestämmas utan alltför vidlyftiga undersökningar. För bestämmande av medelvattenståndet torde beträffande många insjöar och rinnande vatten, där regelbundna vattenståndsobservationer ej förut verkställts, fleråriga observationer vara erforderliga. För gränsbestämningsändamål tillräckligt noggranna upplysningar om vanligt isfritt lågvattenstånd stå däremot i regel att erhålla av ortsbefolkningen. Det vanliga isfria lågvattenståndet torde även i de flesta insjöar och rinnande vatten ha karaktären av det normala vattenståndet, från vilket högvattnet utgör en relativt kortvarig avvikelse.» von Ehrenheim uttalade sig jämväl i fråga om landhöjningen, varutinnan han anförde huvudsakligen följande. »På grund av landhöjningen sker en ständig förskjutning av strandlinjen vid större delen av rikets kust samt även i de större insjöarna. Denna förskjutning kan, såsom lagberedningen beträffande förskjutning av strandlinjen i allmänhet framhållit (förslaget till jordabalk del III sid. 133 och N. J. A. 1918: 158), icke få medföra rubbning av gränserna mellan olika fastigheter i vatten. Däremot synes det nödvändigt att anse yttergränsen för strandägarnas vattenområde förskjutas med strandlinjen. Eljest skulle det i en historiskt sett ej avlägsen tid (om några hundra år) kunna inträffa, att ett hemman, som hade ägor vid öppna havsstranden eller vid strand utom skären, komme att sakna vattenområde. Toge man, såsom väl vore det riktiga, då strandäganderätten av ålder varit begränsad (vid öppna havsstranden och utom skären åtminstone sedan Gustav I:s tid), hänsyn till förfluten tid, skulle strandägarnas vattenområde för närvarande knappast någonstädes utefter våra kuster vara begränsad på sätt 5 § [i ägogränssakkunnigas förslag; = 180 m:sgränsen] anger. . Då ett lagstadgande om landhöjningens inverkan på ägogränser ej torde ifrågakomma, saknar emellertid nu berörda spörsmål betydelse för lagstiftningen om dessa.»1 Utredningen rörande tillgodogörandet av kronans fiskevatten 1922. [35]. Fisket med fasta fiskeredskap i de större insjöarna utanför strandägareområdet har även, ur mera statsekonomiska synpunkter, varit under behandling i sammanhang med en allmän utredning rörande tillgodogörandet av kronans fiskevatten, vars resultat föreligger i ett den 18 december 1922 av särskilda sakkunniga framlagt betänkande. 2 Såsom en grupp för sig av kronans fisken upptogo dessa sakkunniga de fisken, vilka äro belägna i saltsjön och de stora insjöarna utanför de områden, som upptagas av enskildas rättigheter. Någon ändring i fiskerättslagens bestämmelser, att användande därstädes av »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» skulle vara beroende av tillstånd, ifrågasatte de ej. Däremot föreslogo de en ny ordning för lämnande av sådant tillstånd. Förvaltningen av, bland annat, de nu berörda fiskevattnen skulle enligt deras förslag överlämnas åt lantbruksstyrelsen. Denna skulle upprätta förteckning över de fiskeplatser, där i överensstämmelse med föreskrifterna i fiskerättslagen tillstånd till utsättande av förenämnda slag av fast fiskeredskap kunde med1 2

Jfr N. J. A. 1933: 490. Statens offentliga utredningar 1923: 58.

givas och lämpligen kunde komma i fråga. Lanibruksstyrelsen skulle också uppgöra plan rörande ordningen för fiskeplatsernas upplåtande och begagnande, såsom beträffande omfattningen och beskaffenheten av de redskap, som skulle få nyttjas, redskapens utsättande samt formerna för upplåtelsen. Frågor om medgivande av tillstånd skulle prövas av vederbörande länsstyrelse, som det skulle åligga att vid tillstånds medgivande följa den av lantbruksstyrelsen upprättade plan angående fiskeplats' begagnande. Utöver denna nya ordning för tillståndsfrågans behandling föreslogs av dessa sakkunniga, att för tillståndet till fiske med de avsedda fasta fiskeredskapen skulle utgå avgift till statsverket. Regler för sådan avgifts bestämmande skulle meddelas av lantbruksstyrelsen. De belopp, som sålunda och på sätt dessa sakkunniga i övrigt föreslogo inflöte till statsverket, skulle ingå i en fond, benämnd statens fiskerifond, vars avkastning skulle användas till fiskerinäringens främjande. Förslag till närmare bestämning av uttrycket »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap». [36]. De fiskeredskap, för vilkas användande utanför strandägareområdet i saltsjön och de större insjöarna enligt fiskerättslagen kräves särskilt tillstånd, angivas på sätt förut på olika ställen anmärkts såsom »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap». I fiskerättslagen talas i andra sammanhang också om »rörlig redskap». 1 I ett särskilt fall 2 har till rörlig redskap i fiskerättslagen uttryckligen hänförts jämväl »mindre ålryssja». Några bestämningar i övrigt av begreppen fast och rörlig fiskeredskap äro ej gjorda i fiskerättslagen. Motiverna till denna lag, varmed såsom förut [21] nämnts de särskilda undantagsbestämmelserna om »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» införts i lagstiftningen, lämna ej heller mycken ledning för tolkningen av de återgivna orden. Av dem framgår egentligen endast, att laxsätt, såsom inbegripna under uttrycket fiskegårdar, samt ålhommor och vid strömmingsfiske i de norrländska kustlänen bruklig ryssjeartad redskap skulle vara att hänföra till fast redskap. Om rörlig redskap uttalas i motiverna att dit vore, förutom not, att hänföra skotar. [37]. Frågan om närmare bestämning av begreppen fast och rörlig fiskeredskap har senare vid flera tillfällen varit föremål för behandling. I det förslag till ändring i vissa delar av fiskerättslagen, som den 27 augusti 1924 framlades av kammarkollegiet på grundvalen av kammarrådet A. W. Dufwas utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, 3 föreslogs upptagande i fiskerättslagen av följande stadgande: »Med fast fiskredskap förstås i denna lag fiskegård samt annan med pålar eller annorledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som står på samma ställe längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan att upptagas. All annan redskap anses såsom rörlig.» 4 Sålunda definierad »fast fiskredskap» skulle 1

Se 1896 års lag 3 § första och fjärde styckena samt 14 §. Se 1896 års lag 3 § fjärde stycket. Se Dufwa anf. arb. * I avseende å motiveringen till denna bestämmelse hänvisas till Dufwa anf. arb. s. 335 ff.

2 3

41 enligt kammarkollegiets författningsförslag få användas i saltsjön och de större insjöarna utanför strandägareområdet endast under förutsättning att tillstånd härtill erhölles på sätt gällande fiskerättslag stadgar. [38]. Vid svenska fiskareförbundets årsmöte 1933 upptogs denna fråga ånyo. Fiskeriintendenten Th. Ekman framlade därvid till diskussion följande förslag till bestämmelser i ämnet att införas i fiskerättslagen: »Med fast fiskeredskap förstås i denna lag fiskegård, ryssja eller därmed jämförligt redskap samt annan vid bottnen stadigt fästad fiskeredskap, som vid utsättandet i allmänhet avses skola kvarstå längre än 48 timmar, som vittjas utan att helt upptagas och som genom sin beskaffenhet utgör hinder för fiskens fria gång. All annan fiskeredskap anses såsom rörlig.»1

3 KAP.

Allmänna anmärkningar rörande fiskeförhållandena i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. [39]. I detta kapitel lämnas några allmänna uppgifter om fiskeförhållandena i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I de särskilda huvudavdelningarna för de olika sjöarna skola sedan närmare upplysningar härutinnan lämnas. Allmän karakteristik av sjöarna. [40]. Mälaren och, i ännu högre grad, Hjälmaren äro näringsrika sjöar med i stort sett tämligen långsluttande stränder, rik vattenväxtlighet och lergrumligt vatten. Vättern är en klarvattensjö med, bortsett från skärgården i dess norra del, i allmänhet brantstupande stränder och fattig på växtlighet. Vänern visar i sina olika delar de mest olika typer av strandutbildning och växtlighet. Den kan i avseende på vattentyp och fiskeförhållanden sägas bland de stora mellansvenska sjöarna intaga en mellanställning mellan de båda ytterligheterna Hjälmaren och Vättern. Om Storsjön i Jämtland gäller, att den till sin allmänna typ närmast liknar Vättern. Strandfiske och fiske i öppen sjö. [41]. Fisket i de stora sjöarna liksom i sötvattnen överhuvud var av naturliga skäl från början ett strandfiske, bedrivet å »landgrundet». Ännu under 1600- och 1700-talen voro noten och framförallt katsan de viktigaste fiskeredskapen. Det kan ifråga om Vänern exempelvis nämnas, att från början av 1600-talet hade borgarna i Karlstad sina bestämda »katissestöd» och ryssjestöd i Klarälvens mynningsområden; 1

Se Handlingar till lantbruks veckan år 1933, utgivna av lantbruksveckans styrelse, ss. 148 —149.

för år 1610 äro där omkring 50 katsestöd kända. För katse-, ryssje- och notfisket utfärdades gång efter annan bestämmelser. Av Vase härads domböcker för 1658 framgår, att i Arnöfjorden och Vase härads skärgård funnos en mångfald notvarp och att notfisket hade sådan betydelse, att domstol måste slita tvister angående detsamma och fastställa bestämmelser för notdragning. Katsorna höra längesedan till det förflutna i Klarälven och Vänern. Att även i Mälaren fisket i äldre tid företrädesvis bedrevs vid stranden, med not och katsor, framgår av handlingarna till många lantmäteriförrättningar. Sålunda säges i beskrivningen till en 1721 upprättad karta över Mälby by i Torshälla socken: »Fijske lijtett med Waad Nooth om Wåhren dessutan Ett Kattziestånd till hvar gårdh». I beskrivningen till en över Hensta by i Vallby socken 1722 upprättad karta finnes antecknat: »Och ehuruwähl att ägorne sträcka sig utj Siön Blacken» (del av Mälaren), »så är dock för däs oländiga galstrand jngen fisk att tillgå.» I beskrivningen till en 1730 upprättad karta över Stora Almby i Jäders socken heter det: »Fiske intet att considerera, ty des strand består allenast af galstrand, der knapt någon fisk kan fångas». Småningom utsträcktes fisket från stranden utöver sjön och bedrives nu i alla sjöarna överallt i öppna sjön. Införandet av de maskinbundna näten och ännu mer användandet av motorbåtar till fiske har givetvis kraftigt bidragit till utvecklingen av fisket i öppen sjö. Fiskeavkastning. [42]. De stora mellansvenska sjöarnas totala fiskeavkastning i kilogram per hektar gestaltar sig enligt den officiella statistiken på följande sätt: Hjälmaren 6.6; Mälaren 3.2; Vänern 1.3; och Vättern 1.1. Den viktigaste fiskarten i Mälaren och Hjälmaren är gösen (denna kommer vad fångstsiffran angår först på sjätte platsen i Vänern och saknas i Vättern). I Vänern nås den högsta fångstsiffran av laken och efter densamma kommer först gäddan och därpå abborren. I Vättern är rödingen den med avseende på avkastningen förnämsta fisken; därnäst kommer i Vättern siken, som i de övriga stora mellansvenska sjöarna ligger långt ned på skalan. — Vad Storsjön beträffar äro kallvattensfiskarna de betydelsefullaste, med siken främst i fångstmängd, därnäst laxöringen, harren och rödingen. De fiskande. [43]. I den officiella statistiken indelas fiskarena i två grupper, »yrkesfiskare» och »personer med fiske såsom binäring». Enligt instruktionen för insamlarna av fiskeristatistiska primäruppgifter menas med yrkesfiskare »en person, som tager sin huvudsakliga eller mera varaktiga utkomst av fisket». Såsom personer med fiske som binäring räknas »alla övriga med fiske sysselsatta personer, alltså ej blott alla s. k. nöjesfiskare, sportfiskare, tillfällighetsfiskare, utan även strandägare och andra personer, som ständigt idka fiske, men vilkas huvudsysselsättning tillhör eller vilkas huvudsakliga och varaktiga inkomst erhålles från annan näringsgren». Gruppen binäringsfiskare är, på detta sätt bestämd, synnerligen heterogen, i det den består dels av personer, som regelbundet idka fiske till avsalu, men vilkas huvudsakliga inkomst hämtas från annat yrke (typiska binäringsfiskare), dels av rena husbehovsfiskare, dels av dem, som idka fiske för nöje och rekreation. Någon skarp gräns mellan rena yrkesfiskare och typiska binärings-

fiskare låter sig icke draga, då det gäller sötvattensfisket, och i den officiella statistiken ha utan tvivel talrika inkonsekvenser förekommit i fråga om hänförandet till den ena eller andra gruppen. Ett stort antal mindre hemmansoch lägenhetsägare idkar i större eller mindre utsträckning regelbundet fiske för avsalu och det kan bero av omständigheterna, om deras huvudsakliga inkomstkälla är fisket eller jordbruket. [44]. Såsom e g e n t l i g a y r k e s f i s k a r e torde kunna betecknas de personer, som regelbundet idka fiske för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av deras inkomst. De ha vid alla de stora mellansvenska sjöarna sammanslutit sig i föreningar för att tillvarataga sina intressen, bl. a. genom gemensamma inköp av förnödenheter för fisket. Blott en enda av dessa föreningar (en lokalförening av Vänerns fiskareförbund) idkar även försäljning av fisk för medlemmarnas räkning. För Storsjöns del spelar det egentliga yrkesfisket en i jämförelse med förhållandena vid de andra sjöarna underordnad roll. [45]. De e g e n t l i g a b i n ä r i n g s f i s k a r e n a äro mindre hemmans- och lägenhetsägare, som under hela eller en del av året — då jordbruket ger dem mindre att göra — skaffa sig en biinkomst genom fiske. Denna grupp är talrik såväl vid Hjälmaren som i synnerhet vid Vänern. [46]. H u s b e h o v s f i s k a r e n a äro jordbrukare, som — antingen emedan de måste ägna huvudparten av sin tid åt jordbruket eller emedan de ha fisket utarrenderat, under förbehåll om rätt att idka fiske för eget behov, — huvudsakligen inskränka sig att till förse hushållet med fisk genom fiskemetoder, som icke kräva mycken tid eller dyrbar uppsättning av redskap. Deras huvudsakliga fiske sker med mindre ryssjor och mjärdar och i vissa fall något med nät. Att någon skarp gräns icke kan dragas mellan binäringsoch husbehovsfiskare är självklart. De mindre bemedlade personer, som fiska huvudsakligen för husbehov, sälja den fisk de icke kunna själva använda, och under vårfisketiden få de ofta mera av särskilt gädda än de kunna eller vilja konsumera inom eget hushåll. Husbehovsfiskare finnas vid alla de stora sjöarna. Minst betydelse har husbehovsfisket i Vättern. [47]. De personer, som idka fiske huvudsakligen för nöjes skull, kallas i föreliggande betänkande a m a t ö r f i s k a r e . Denna grupp av fiskande utgöres i regel av obesuttna och i allmänhet i städer och industrisamhällen bosatta samt till större delen i industriens tjänst anställda personer. För denna befolkningsgrupp tjänar fisket än uteslutande till nöje och rekreation, då dess utövare kunna sägas vara amatörfiskare i egentlig bemärkelse, än sker det även för att skaffa fisk till hushållet och än utövas det för erhållande av en biinkomst, som stundom kan bli avsevärd. Synnerligast under tider av arbetslöshet kan denna inkomst bli den huvudsakliga eller enda och den fiskande sålunda bli yrkesfiskare. Även bland amatörfiskarena finnes ett större antal sammanslutningar. För den delvis olika karaktären av amartörfisket i de särskilda sjöarna skall närmare redogöras i huvudavdelningen om amatörfisket.

4 KAP.

Överblick av de sakkunnigas utredningsarbete. [48]. Vid utredningens verkställande ha de sakkunniga väsentligen sökt dels utreda förekomsten av rättspraxis i avsende å fri fiskerätt i de med de sakkunnigas uppdrag avsedda sjöarna, dels samla tillgängliga uppgifter om lantmäteriförhållanden, kamerala förhållanden och djupförhållanden i sjöarna, i den mån dessa kunna vara av intresse för frågan om fiskerätten, dels klarlägga fiskeförhållandena i den utsträckning, som ansetts kunna påkallas för prövningen av fiskerättsfrågan, dels ock erhålla närmare kännedom om rådande uppfattningar beträffande fiskerätten och föreliggande önskemål i avseende å den framtida regleringen av denna. Rättspraxis. [49]. För erhållande av kännedom om möjligen förefintlig rättspraxis vid häradsrätterna ifråga om fri fiskerätt tillskrevo de sakkunniga i november 1933 domhavandena i samtliga till sjöarna angränsande domsagor med anhållan, att de ville meddela, huruvida, såvitt dem vore bekant, i vederbörande domsaga förekommit mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vatten eller mål om olaga fiske, där den instämde till sitt fredande från ansvar åberopat, att fisket bedrivits å allmänt vatten. Å dessa förfrågningar erhöllos svar från alla domhavandena utom en. Lantmäteriförhållanden. [50]. För att erhålla en första överblick över lantmäteriförhållandena anhöllo de sakkunniga i november 1933 hos lantmäteristyrelsen, att denna ville från vederbörande överlantmätare inhämta de upplysningar, som av dem utan vidlyftig arkivundersökning kunde lämnas angående vid verkställda jorddelningar eller eljest uppdragna yttergränser för strandägarnas områden i vattnet samt om skedda fiskevattensdelningar. De sakkunniga fingo med anledning härav omkring årsskiftet 1933/1934 från lantmäteristyrelsen mottaga yttranden i ämnet från överlantmätarna i samtliga hithörande län. Dessa yttranden voro i en del fall allmänt hållna, medan åter andra återgåvo resultaten av en genomgång av de i lantmäterikontoren förvarade arkivakter, som kunnat tänkas lämna några upplysningar i avsedda hänseenden. För vinnande av mera ingående kännedom om lantmäteriförhållandena inom särskilda områden, som för de sakkunnigas uppdrag hade det största intresset, hemställde de sakkunniga tillika hos lantmäteristyrelsen, att denna ville i samråd med de sakkunniga låta verkställa en arkivundersökning i lantmäterikontoren angående äganderätts- och fiskerättsförhållandena i vissa delar av Vänern och Vättern samt Mälaren och Hjälmaren. Lantmäteristyrelsen tillmötesgick härutinnan de sakkunniga och uppdrog åt amanuen-

45 sen å styrelsens utredningsbyrå, extra lantmätaren S. Forsselius att verkställa den begärda undersökningen. Resultaten av denna framlades av Forsselius i olika promemorior, sammanlagt 17 till antalet. Forsselius genomgick i flertalet fall alla de i lantmäterikontoren och vid behov även de i lantmäteristyrelsen förvarade förrättningsakter [utom akter rörande jordavsöndringar], som kunde tänkas innehålla upplysningar rörande de med undersökningen avsedda förhållandena, men i några fall begränsades hans efterforskningar efter samråd med de sakkunniga till vad som krävdes för åskådliggörande å karta av uppgifter om gränsbestämningar m. m., som erhållits från andra håll. Från lantmäterikontoren ha de sakkunniga i åtskilliga fall direkt införskaffat kompletterande utredning. Utredningsmannen Freidenfelt har i lantmäterikontoren i Karlstad, Vänersborg och Mariestad genomgått ett större antal lantmäteriakter. I några fall har lantmäteriutredning erhållits från vederbörande sakägare. Lantmäteristyrelsen har slutligen, efter framställning av de sakkunniga, överlämnat såväl en översiktskarta över de större fjärdarna av Mälaren som även en översiktskarta över Hjälmaren i dess helhet, båda kartorna upptagande fastställda eller eljest vid lantmäteriförrättningar behandlade rågångar i vattnet och fiskevattensdelningar m. m. Dessa kartor h a upprättats av amanuensen å styrelsens utredningsbyrå, distriktslantmätaren M. Forss. Mälarekartan åstadkoms genom inläggande av rågångar m. m. å de i skala 1: 50 000 upprättade sjökorten nr 240 och 242. För Hjälmarekartan användes såsom underlag ett av sjökarteverket vid mätningar 1917—1918 i skalan 1: 20 000 upprättat originalsjökort över denna sjö. Kamerala förhållanden. [51]. För erhållande av en överblick över de kamerala förhållanden, som kunde vara av intresse för de sakkunnigas uppdrag, anhöllo de sakkunniga i november 1933 hos kammarkollegiet om en förteckning å de i sjöarna belägna, i gällande jordebok särskilt upptagna holmar och fisken med angivande av deras jordeboksnatur jämte de upplysningar rörande fiskenas närmare belägenhet, som stode att vinna utan vidlyftig arkivundersökning. För de olika sjöarna i sådant hänseende uppgjorda förteckningar ha de sakkunniga också fått mottaga från kammarkollegiet.1 — De sakkunniga hemställde sedermera för vissa fall hos kammarkollegiet om verkställande av närmare arkivutredning beträffande vissa förhållanden, som ansågos påkalla särskild undersökning. Framför allt gällde detta de s. k. kyrköarna i Vänern men dessutom en del förhållanden i Vättern och Storsjön. De begärda utredningarna verkställdes i kammarkollegiets arkiv och framlades i sammanlagt 8 arkivmemorial. Djupförhållanden i sjöarna. [52]. Om djupförhållandena i Vänern och Hjälmaren ha de sakkunniga efter framställning erhållit vissa uppgifter från sjökarteverket. I båda fallen har avsetts klarläggande av 2-m: skur van 1 Förteckningarna behandlas i vad angår de delar, som befunnits vara av särskilt intresse för de sakkunnigas utredning, på olika ställen i betänkandet. En sammanställning av förteckningarna är gjord i bilaga 1 till betänkandet.

4G

(landgrundkonturen) och av djupförhållandena vid 180-m:sgränsen (den senare dragen med utgående från nämnda kurva). — Vad Vänern angår finnes å sjökorten över Dalbosjön, norra delen, samt Lurö och Ekens skärgårdar inlagd en med 2-m:skurvan nära överensstämmande djupkurva av 6 fot (— 1.8 meter). Samma djupkurva finnes även inlagd å originalsjökorten över Vänerns övriga delar men saknas å motsvarande från trycket utgivna sjökort. Av dessa originalsjökort ha de sakkunniga erhållit kopior från sjökarteverket med nämnda djupkurva därå inlagd. Å dessa sjökortskopior ha de sakkunniga låtit uppdraga en linje 180 meter utanför djupkurvan. Denna linje har i sjökarteverket åsatts djupsiffror. — Beträffande Hjälmaren upptager det från trycket utgivna sjökortet ej någon 2-m:skurva. De sakkunniga h a för Stor-Hjälmaren, Södra Hjälmaren och Mellanfjärden från sjökarteverket erhållit kopior av originalsjökorten. Å kopiorna har genom sjökarteverkets försorg överförts en å originalsjökorten före kopieringen interpolerad 2-m:skurva. Även å dessa sjökortskopior ha de sakkunniga låtit uppdraga en linje 180 meter utanför djupkurvan och jämväl denna linje har i sjökarteverket åsatts djupsiffror. För återstående delar av Hjälmaren, eller Hemfjärden och Östra Hjälmaren, har någon motsvarande utredning icke ansetts vara påkallad. — För Vänern har sålunda ej erhållits någon utredning om den egentliga 2-m:skurvan, men den djupkurva, om vilken i stället vad denna sjö angår upplysningar vunnits, har synts de sakkunniga kunna godtagas som en motsvarighet till 2-m:skurvan (se om de båda djupkurvorna närmare [92—93]). [53]. Någon motsvarande utredning har icke kunnat erhållas från sjökarteverket i fråga om Vättern och Storsjön. För Vättern finnes visserligen ett officiellt sjökort, men från sjökarteverket h a r under hand meddelats, att det mätningsmaterial, vara detta är grundat, icke medgiver att med någon säkerhet uppdraga någon sammanhängande djupkurva av 2 meter eller 6 fot. För Storsjön har sjökarteverket ej utgivit något sjökort. I sjökarteverket finnes visserligen i original en äldre karta över Storsjön, 1 som upptar en del djupserier, men någon djupkurva av 2 meter eller 6 fot har icke kunnat på grundvalen av denna åstadkommas. [54]. För Mälaren ha de sakkunniga ej ansett någon särskild utredning om djupförhållandena behövlig. Fiskeförhållanden. [55]. Om fiskeförhållandena i sjöarna ha vissa upplysningar kunnat inhämtas ur den officiella statistiken, och vid de sammanträden med ortsbefolkningen, som nedan skola närmare omnämnas, har åtskilligt framgått även i detta hänseende. De sakkunniga ha dessutom genom förfrågningar hos olika personer i särskilda avseenden kompletterat den sålunda erhållna utredningen om fiskeförhållandena. 1

Denna karta är rubricerad sålunda: »Hydrografisk karta öfver Storsjön uti Jemtlands Län jemte till densamma hörande Vikar och Sund; Författad åren 1847 och 1848 på grund af såväl förut uppgjordt triangelnät som efter verkställde basmätningar å isen af S. P. Schnell, Kapten Löjtnant vid Kongl. Maj:ts Flotta, och E. V. F. Nordbeck, Löjtnant vid Jemtlands Fält. Jäg. Reg.»

I

47 Kronoegendomar, ecklesiastik egendom och städerna. [56]. Om den fiskerätt, som räknas höra till de under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar, till ecklesiastika boställen och till städerna, ha de sakkunniga sökt erhålla särskild utredning. — De sakkunniga hemställde sålunda i december 1933 hos domänstyrelsen, att denna ville lämna förteckningar över kronan tillhöriga under dess förvaltning stående fastigheter vid ifrågavarande sjöar med uppgift om till dem hörande fiske vore utarrenderat eller på annat sätt disponerat, och samtidigt uttalade de sakkunniga en önskan om upplysning, huruvida av tillgängliga handlingar och kartor framginge, att bestämmelse träffats ifråga om gräns mellan fastigheternas enskilda fiskevatten och fritt fiskevatten. Domänstyrelsen infordrade i dessa avseenden uppgifter från vederbörande domänintendenter och överjägmästare, och dessa uppgifter överlämnades sedermera till de sakkunniga. 1 — Motsvarande framställning blev av de sakkunniga tillställd domkapitlen och städerna, från vilka också svar ingingo. Uppfattningar och önskemål i fiskerättsfrågan. [57]. Om dessa ha de sakkunniga i enlighet med utredningsdirektiven sökt vinna närmare kännedom framför allt genom sammanträden med ortsbefolkningen kring sjöarna. Sammanträden höllos, såsom på de särskilda sjöarna skall närmare angivas, under 1934 på sammanlagt 90 platser. Vid bestämmandet av sammanträdesorterna eftersträvades att erhålla sådana att särskilt vad yrkesfiskare och amatörfiskare anginge antingen inga resor eller endast kortare dylika skulle behöva företagas av intresserade. På olika sätt sökte de sakkunniga sprida kännedom om att sammanträden skulle hållas och vad frågan gällde. Meddelanden om sammanträdena infördes i länskungörelserna samt upplästes i vederbörande församlingars kyrkor och anslogos ute i bygderna genom försorg av landsfiskalerna och de kommunala myndigheterna. Meddelandena upptogo för varje sammanträde under rubriken »Huvudsakligt undersökningsområde» det område, som vid sammanträdet var avsett att i främsta rummet göras till föremål för undersökning. Annonser och notiser om sammanträdena infördes därjämte i ett mycket stort antal lokaltidningar och i vissa av dessa intogos även utförliga uttalanden av utredningsmännen om ändamålet med sammanträdena. Särskilda kallelser utsändes dessutom till olika sammanslutningar av yrkesfiskare och amatörfiskare samt direkt till ett stort antal strandägare och yrkesfiskare. Anslutningen till sammanträdena blev också förhållandevis betydande, i det att de besöktes av sammanlagt 2 077 personer. Deras fördelning på de olika sjöarna redovisas å dessa tillika med vissa uppgifter om de olika kategorier, som voro företrädda. Varje sammanträde inleddes av utredningsmannen Lindby, som enligt förordnande av chefen för jordbruksdepartementet tjänstgjorde såsom ordförande, med en redogörelse för gällande lagstiftning i ämnet samt för 1

En förteckning rörande under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksdomäner och kronoparker med fiskerätt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, som sammanställts enligt i november 1936 från domänstyrelsen erhållna uppgifter, är såsom bilaga 2 bifogad betänkandet.

t

ändamålet med sammanträdet. Något särskilt frågeformulär följdes ej vid sammanträdena, då det funnits vara tjänligast, att förhören höllos fritt. Anteckning skedde av varje närvarandes namn, hemort, ställning och yrke m. m. Bortsett från några enstaka sammanträden, då ett mycket stort antal amatörfiskare kommit tillstädes, blev alltid, med ledning av anteckningslistan för de närvarande, varje tillstädeskommen person tillfrågad om sin mening, därest h a n ej oberoende härav yttrat sig. De uttalanden, som gjordes, fullständigades i möjligaste mån genom ingående frågor av utredningsmännen. Stenografisk uppteckning av uttalandena gjordes ej, men memorialanteckningar fördes av båda utredningsmännen och dessa anteckningar blevo sedan i regel samma dag eller någon av de närmaste dagarna renskrivna och härvid formellt översedda. Å grundvalen av dessa renskrivna memorialanteckningar ha sedermera de slutliga protokollen utskrivits. Dessa upptaga i maskinskrift sammanlagt 1 106 sidor, vartill kommer ett stort antal bilagor, innefattande avlämnade skrivelser m. m. Äldre utredningar. [58], De äldre utredningar om hithörande förhållanden, varom de sakkunniga erhållit kännedom, ha de vid sitt arbete sökt tillgodogöra sig. Detta gäller dels vissa uppgifter, som lämnats till 1894 års fiskelagskommitté [redovisade under rubriken »1894 års utredning»], dels vissa uppgifter till ägogränssakkunniga [redovisade under rubriken »1928 års utredning»] och dels en tidigare utredning om lantmäteriförhållandena i Örebrodelen av Hjälmaren och en kameral utredning rörande ett förutvarande kronofiske i Vättern. Det av lagberedningen före framläggandet av 1909 års förslag till jordabalk insamlade utredningsmaterialet rörande de stora sjöarna har såsom förut nämnts icke kunnat återfinnas.

Andra

huvudavdelningen

ALLMÄN M O T I V E R I N G

5 KAP.

Allmän motivering av de sakkunnigas förslag. Grundlinjer i förslaget. [59]. Det uppdrag, som lämnats de sakkunniga, gäller väsentligen bestämmande av vilken rätt till fiske, som i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland skall tillkomma strandägarna, samt fastställande av, om och i vilken utsträckning rätt till fiske i samma sjöar skall tillkomma varje svensk undersåte. Den förra rätten brukar benämnas strandägarens enskilda fiskerätt1 och den senare rätten brukar betecknas såsom fri fiskerätt. Det är allenast i dessa två avseenden, som de sakkunniga föreslagit nya bestämmelser. De fiskerättsliga förhållandena i övrigt i de nämnda sjöarna beröras icke av de föreslagna nya bestämmelserna. Det torde i detta avseende böra särskilt framhållas, att kronans enskilda fisken och andra enskilda fisken, som kunna anses ha sin grund i annat än strandäganderätten, i förslaget lämnats orubbade. Den utredning, som erhållits om sådana enskilda fisken, har emellertid framlagts i betänkandet, och i vissa fall har den kunnat tjäna till ledning vid bestämmandet av strandägarens enskilda fiskerätt. Någon bestämning av strandäganderätten i annat avseende än vad angår rätten till fiske i sjöarna är självfallet ej åsyftad med förslaget. Med avseende å innehållet av de sakkunnigas förslag torde två väsentliga drag i detta sammanhang böra framhållas. — Det ena av dessa grunddrag gäller erkännandet av förekomsten av fritt fiske i de ifrågavarande sjöarna. Någon rätt till fritt fiske föreslås ej skola fastställas i fråga om Mälaren; strandägarnas enskilda fiskerätt skall enligt förslaget utsträckas över hela denna sjö. I fråga om Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön 1 I stället för »strandägarens enskilda fiskerätt* användes i betänkandet i allmänhet för korthetens skull uttrycket »enskild fiskerätt».

4—368351.

50 föreslås däremot skola bestämmas, att strandägarens enskilda fiskerätt (utom beträffande vissa delar av sjöarna) endast skall omfatta vattnet en sträcka ut från stranden; utanför detta vatten skall enligt förslaget fisket vara fritt. 1 För två av de senare sjöarna, nämligen Vänern och Vättern, föreslås dessutom, att vissa för yrkesfiskarena betydelsefulla fiskesätt skola i viss närmare bestämd utsträckning vara fria i enskilt fiskevatten. 2 — Det andra huvuddraget i förslaget utgöres av den gemensamma principiella utgångspunkten för bestämningen av det enskilda strandvattensområdets utsträckning i frivattenssjöarna. Denna utgångspunkt är 180-metersregeln i den utformning, som de sakkunniga på sätt nedan skall närmare nämnas givit denna regel. För Vättern föreslås en allmän lagbestämmelse om regelns tillämpande. I fråga om Vänern och Hjälmaren har 180-metersregeln varit den huvudsakliga principiella grunden för en föreslagen kartläggning av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Vid upptagandet beträffande Storsjön av en regel om att det enskilda fiskevattnet skall räknas i huvudsak sträcka sig 200 meter från land har också 180-metersregeln varit den principiella utgångspunkten, fastän denna regel icke blivit direkt uppställd. Vad angår andra insjöar än de nu nämnda följer av de sakkunnigas förslag till nya lagbestämmelser, att i enlighet med vad hittills även ansetts något fritt fiskevatten där ej skäll finnas. Med avseende å dessa sjöar torde emellertid böra erinras om departementschefens uttalande vid de sakkunnigas tillkallade [3], att sedan förevarande utredning blivit verkställd till närmare övervägande torde böra upptagas frågan, om särskilda bestämmelser angående fiskerätten i dem kunde vara erforderliga.

Direktiven för de sakkunnigas arbete. [60]. De direktiv, som i avseende å regleringen av strandägarnas enskilda fiskerätt och varje svensk undersåtes rätt till fiske i de ifrågavarande sjöarna lämnats de sakkunniga vid deras tillkallande, innefatta i huvudsak följande. Vid regleringen skall stor betydelse tillerkännas rådande sedvanor men även praxis, som ej har styrkan av en sedvana utan endast innefattar, att fritt fiske blivit av strandägarna lämnat opåtalt, skall vid regleringen tillmätas stor vikt. Yrkesfiskarenas intresse av fritt fiske skall under beaktande av vad i fiskevårdshänseende må kunna påfordras i möjligaste mån tillgodoses. Skälig hänsyn skall tagas till amatörfisket. Meddelande av särskilda bestämmelser beträffande rätten till fiske efter vissa slag av fisk eller med vissa redskap skall tagas under övervägande. 1

I fråga om vatten, som omfattas av strandägarens enskilda fiskerätt, användes i betänkandet benämningen enskilt fiskevatten (jfr s. 49 n. 1); vatten, där fisket är fritt för varje svensk undersåte, kallas i betänkandet fritt fiskevatten eller frivatten. 2 Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön kallas i betänkandet med en gemensam benäranning frivattenssjöar.

51 Återblick på tidigare förslag m. m. [61]. I denna avdelning skall lämnas en sammanfattning av huvudpunkterna i den i 2 kap. givna närmare redogörelsen för 180-m:sregelns hittillsvarande användning i svensk fiskerilagstiftning samt för de förslag till regelns överförande jämväl till de stora sjöarna, som tidigare blivit framlagda, och för vissa invändningar, som dessa förslag mött. [62]. I g ä l l a n d e f i s k e r ä t t s l a g finner man — bortsett från ett par specialfall, som behandlats i 3 § andra och fjärde styckena av lagen — 180-m:sregeln vara uppställd allenast för saltsjöfisket ute »vid öppna havsstranden samt utom skären». För detta fall stadgas, att strandägarens enskilda fiskerätt skall, där ej annorledes är lagligen bestämt, omfatta »allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager». I sin nuvarande utformning är denna regel för bestämmandet av strandägarnas enskilda fiskerätt i havsbandet ej äldre än själva fiskerättslagen. I huvudsak detsamma har emellertid gällt alltsedan 1766 års fiskeristadga tillkom, fastän det där talades om »landgrundet» och sedan i 1852 års fiskeristadga härjämte subsidiärt även om 100 famnar ut från det ställe invid stranden, varest stadigt djup av en famn vidtager. Utanför saltsjöfiskets område har denna gränsbestämningregel hittills ej upptagits i lagstiftningen. [63]. De tidigare förslagen till 180-m:sregelns tillämpande jämväl å de stora sjöarna eller vissa av dem ha framlagts av 1 8 9 4 å r s f i s k e l a g s k o m m i t t é , som föreslog regeln för Vänern och Vättern, samt av l a g b e r e d n i n g e n 1 9 0 9 o c h ä g o g r ä n s s a k k u n n i g a 1 9 2 8, vilka medtogo såväl Vänern och Vättern som även Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. Det första förslaget gällde endast fiskerätten, under det att de senare förslagen avsåge strandäganderätten överhuvud taget. Den föreslagna tilllämpningen av 180-m:sregeln bands dock vid olika förutsättningar och förutsattes skola ske endast i viss begränsad omfattning. Gemensamt för alla förslagen är, att de endast gällde »de öppna delarna» av sjöarna. Lagberedningen och ägogränssakkunniga uppställde även det förbehåll, att »där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, h a n skall därvid bibehållas». [64]. De invändningar, som framförts mot dessa förslag, framgå i huvudsak av följande. — Fiskelagskommitténs förslag upptogs i fiskelagspropositionen till 1 8 9 6 å r s r i k s d a g men avvisades av denna. Det stöd, som kommittén ansett sig ha i sedvanan, ansåg riksdagen saknas. Riksdagen fann det vara »otvivelaktigt», att strandäganderätten i de större insjöarna allmänt ansåges »långt överskrida och för visso också begagnas utöver den gräns, som är för sådan rätt bestämd i öppna havet». Riksdagen inskränkte sig emellertid ej till denna mera negativa invändning utan uttalade sig även positivt emot förslaget. Vad riksdagen härutinnan anförde gick ut på att det skäliga tillgodoseendet av strandägareintresset vid de stora sjöarna krävde

52 vidsträcktare enskild fiskerätt där än vid den öppna saltsjön. Riksdagen uttalade sålunda, att det område i vattnet, vilket i öppna havet vore för strandägaren tillräckligt för bedrivande av sådant fiske, som för honom lämpade sig, däremot vore i insjöarna för sådant ändamål alldeles för litet. Detta uttalande utvecklades närmare så, att fångst av vissa slag insjöfisk, som i allmänhet uppehölle sig å större djup, måste bedrivas på ganska långt avstånd från stränderna. — Även lagberedningens förslag har upptagits i en proposition, nämligen till 1 9 2 1 å r s r i k s d a g . Att denna proposition föll i riksdagen berodde dock på andra orsaker än invändningar mot den föreslagna regleringen av strandäganderätten i de stora sjöarna. Om vilken mening, som riksdagen vid denna tid kan ha hyst i frågan om 180-m:sregelns tillämpning å nämnda sjöar, medger vad som då framkom ej något uttalande. — Senast ha anmärkningar mot en sådan tillämpning framförts av l ä n t b r u k s s t y r e l s e n i den skrivelse, som föregått de sakkunnigas tillkallande. Dessa anmärkningar sammanfalla delvis med dem, som framställdes av 1896 års riksdag. Lantbruksstyrelsen framhåller först och främst, att medan 180-m:sgränsen vid öppna havskusten och utom skären ej inverkar på strandfiskets bedrivande är detta däremot i hög grad fallet i insjöarna, särskilt Mälaren. Detta utvecklas sedan närmare så, att flera av dessa sjöars viktigaste fiskarter visserligen för sin lek äro beroende av de grundare strandområdena men ofta som utvuxna uppehålla sig längre ut i sjöarna samt att den fiskare, som innehar ett strandfiske, därför även måste ut p å de öppna fjärdarna för fisket under andra årstider än vid leken. Mot en tilllämpning av 180-m:sregeln å de stora sjöarna i d e r a s h e l h e t anför lantbruksstyrelsen dessutom särskilt, att det knappast synes förenat med rättvisa och billighet att försätta strandägarna vid de delar av dessa sjöar, som ej till sin areal eller sina djupförhållanden skilja sig från andra insjöar, där hela vattenområdet tillhör strandägarna, i ett ogynnsammare läge än dessa senare. F r å n dessa utgångspunkter kommer lantbruksstyrelsen till den slutsatsen, att starka skäl synas tala för att ifråga om de stora insjöarna dels ej 180-m:sgränsen sättes som norm för strandäganderätten utan ett betydligt större avstånd, dels ock den begränsningen införes, att i fjärdar, vilkas största bredd ej överstiger ett visst mått, fritt fiske ej skall få förekomma. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, om ej olika mått för bestämmandet av strandäganderättens utsträckning böra väljas för de olika sjöarna. Fiskevårdsfrågan beröres i lantbruksstyrelsens skrivelse huvudsakligen på så sätt, att styrelsen uttalar, att om större områden komme att tillfalla strandägarna skulle intresset för fiskets förkovrande och vidtagande av härför erforderliga fiskevårdsåtgärder främjas.

53 överblick över resultaten av de sakkunnigas undersökningar i fiskerättsfrågan. [65]. De sakkunnigas förslag om fastställande av enskild fiskerätt i Mälaren i dess helhet samt det enskilda fiskevattnets begränsande i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i stort sett enligt 180-m:sregeln är grundat å företagna undersökningar rörande huvudsakligen följande förhållanden: a) lantmäteriförhållanden; b) rättspraxis; c) sedvanor eller eljest ute i orterna tillämpad praxis; d) strandägarnas, de yrkesmässigt fiskandes och amatörfiskarenas önskemål; e) vad som kan anses skäligt med hänsyn till strandägarnas fiske och behövligt för yrkesfiskarenas fiskfångst; f) vad hänsynen till amatörfisket kan kräva; samt g) vad omsorgen om fiskbeståndet kräver. För de huvudsakliga resultaten av de sakkunnigas undersökningar i dessa hänseenden skall redogöras i denna avdelning. De närmare detaljerna komma sedan att redovisas i de särskilda huvudavdelningarna rörande de olika sjöarna. I samma huvudavdelningar kommer även att redogöras för den kamerala utredning, som blivit verkställd, och för den ledning, som vid bestämmandet av strandägarnas enskilda fiskevatten i vissa fall kunnat hämtas även från denna. [66]. De förhållanden, som avses i a)—d), innefatta väsentligen det nuvarande läget i fiskerättsfrågan: vad som nu anses gälla, och de önskemål för framtiden, som nu hysas. [67]. I l a n t m ä t e r i h ä n s e e n d e (a) råder stor olikhet mellan Mälaren och de övriga stora sjöarna. — I Målaren ha i ett flertal fall även vad angår de största fjärdarna rågångar bestämts ute i vattnet mellan varandra motliggande skifteslag samt mellan skifteslag å samma sida av sjön så långt ut, att motsidans enskilda vatten där mött, och laga skiften och fiskevattensdelningar ha ofta blivit på samma sätt utsträckta. F r å n de också förekommande fallen, då vatten och fiske i Mälaren vid lantmäteriförrättningar helt lämnats åsido eller intagits i förrättningarna endast i mindre utsträckning, synes något stöd icke kunna hämtas för tillvaron av något allmänt vatten utan orsakerna härtill torde genomgående ha varit andra. För Mälaren kan lantmäteriutredningen överhuvud taget ej anses ge stöd åt något annat än att denna sjö i sin helhet ligger under strandäganderätt. — I Hjälmaren äro lantmäteriförhållandena olika i olika delar av sjön. Hemfjärden och ö s t r a Hjälmaren överensstämma härutinnan med Mälaren. Om örebrodelen av Södra Hjälmaren gäller väsentligen detsamma; i fråga o m den har dock i ett fall vid domstols fastställande av rågång i vattnet mellan två motliggande skifteslag förbehåll gjorts för eventuellt förefintligt fritt fiske. I Mellanfjärden ligga förhållandena något annorlunda till. Vid några

54 förrättningar har man tydligen utgått ifrån att hela denna del av sjön skulle ligga under strandäganderätt; men vid två andra förrättningar har 180-m:sregeln vunnit tillämpning på ett sätt, som i varje fall kan uppfattas så att det enskilda fiskevattnet ej skulle sträcka sig längre ut än till 180-m:sgränsen. I Stor-Hjälmaren ha i några fall av övervägande äldre datum rågångar i vattnet bestämts på sådant sätt, att utgångspunkten uppenbarligen varit, att den i sin helhet skulle ligga under strandäganderätt. Dessa bestämningar ha emellertid delvis underkänts vid senare prövningar av domstol. Man kan dessutom för Stor-Hjälmaren uppvisa ett flertal andra fall, då man vid lantmäteriförrättningar utgått från den motsatta uppfattningen, att strandäganderätten eller åtminstone den enskilda fiskerätten endast skulle gälla ett stycke ut i sjön. För dessa fall är karakteristiskt, att m a n allmänt antagit, att strandäganderättens eller den enskilda fiskerättens utsträckning skulle vara att bestämma enligt 180-m:sregeln. Södermanlandsdelen av Södra Hjälmaren kan i lantmäterihänseende jämställas med Stor-Hjälmaren. — I Vättern h a vatten och fiske utanför strandvattensområdena nästan undantagslöst lämnats utanför verkställda lantmäleriförrättningar. De sakkunniga ha endast erhållit kännedom om ett fall, då vid en lantmäteriförrättning räknats med att fiskerätten ute i öppna Vättern skulle tillhöra strandägaren. Vid ett par förrättningar har 180-m:sregeln vunnit tillämpning. — För Vänern torde med full trygghet kunna påstås, att lantmäteripraxis aldrig räknat med att den i sin helhet skulle ligga under strandäganderätt. Man synes ej heller vad den öppna Vänern beträffar ha utsträckt sina åtgärder med avseende å vatten eller fiske ens så långt som till 180-m:sgränsen. Om ett principuttalande för 180-m:sregeln eller i varje fall en regel nära överensstämmande med denna ha de sakkunniga dock fått kännedom. Det gjordes vid en 1931 fastställd lagaskiftesförrättning å ett skifteslag vid öppna Vänern. Vid denna anförde förrättningsmännen i ett utlåtande, att skifteslagets äganderätt till vattenområdet utanför dess strand måste antagas sträcka sig »åtminstone 200 meter utanför den linje, där ett stadigt djup av 1.8 meter vidtager». Det är icke uteslutet, att här skett en omkastning av siffrorna och att meningen alltså varit 180 meter från 2 meters djup. Någon tillämpning av principen kom ej att ske på den grund, att lantmäteriåtgärderna ej utsträcktes så långt. För en vidsträcktare generell enskild fiskerätt i öppna Vänern än ut till 180-m:sgränsen torde lantmäteriförhållandena ej kunna ge stöd. — För Storsjön ge vissa åtgärder eller uttalanden vid några lantmäteriförrättningar och dylikt stöd för att de särskilda vikarna eller åtminstone deras inre delar i sin helhet räknats ligga under enskild fiskerätt. I ett fall har beträffande ett skifteslag vid Storsjöflaket vid ett laga skifte i mitten av 1800-talet antecknats, att till detsamma hörde vattnet från stranden ut till och omkring några öar, belägna mer än 2 kilometer från stranden. Detta vattenområde avsattes som samfällighet för skifteslaget. I övrigt synes aldrig vid någon lantmäteriförrättning ha varit fråga om att tillföra ett skifteslag något visst vattenområde ute i Storsjöns öppna del eller någon på visst sätt gränsbestämd ensamrätt till fiske där. Vid Storsjön torde ej heller vid nå-

55 gon lantmäteriförrättning ha varit tal om tillämpning av 180-m:sregeln, vilken där, såsom av det följande skall framgå, överhuvud taget aldrig spelat någon roll. [68]. De förfrågningar om r ä t t s p r a x i s (b), som de sakkunniga gjort hos domhavandena kring de stora sjöarna, och vad de sakkunniga härutinnan på andra vägar kunnat inhämta ha givit till resultat, att frågan om förekomsten av fritt fiske varit under domstols prövning blott i ett fåtal fall, som gällt antingen Mälaren eller Hjälmaren. Några domstolsfall avseende de andra stora sjöarna ha ej kommit till de sakkunnigas kännedom (den rättegång om fiskerätt i Vänern, som finnes omnämnd i [287], gäller ej förekomsten av frivatten). För Mälaren h a r frågan om fritt fiske varit uppe i två fall, som gälide det ena Freden och det andra Norra Björkfjärden. I båda fallen blevo påståenden om rätt till fritt fiske av häradsrätt avvisade. För Hjälmaren har fiskerättsfrågan prövats i fyra fall. Av dessa gällde ett Östra Hjälmaren och där blev likaledes ett påstående om fritt fiske ogillat av häradsrätt. De andra tre fallen gällde antingen Stor-Hjälmaren eller Örebrodelen av Södra Hjälmaren och de avgjordes alla slutligen av Kungl. Maj:t. Utgången blev här en annan, i det att förekomsten av fritt fiskevatten direkt erkändes beträffande Stor-Hjälmaren och förbehållsvis hävdades i avseende å Södra Hjälmaren. [69]. Om s e d v a n o r e l l e r e l j e s t u t e i o r t e r n a t i l l ä m pad praxis (c) ha de sakkunniga erhållit ingående upplysningar vid sammanträdena med ortsbefolkningen. Det gäller även här, alt Mälaren, frånsett amatörfisket, intar en särställning i jämförelse med de andra stora sjöarna. Vänern, Vättern och Hjälmaren förete inbördes stora likheter, medan i Storsjön mera speciella förhållanden föreligga. Y r k e s f i s k e t torde först få behandlas. — I Mälaren förekommer praktiskt taget ej något såsom fritt utövat yrkesfiske. De personer, som bedriva yrkesmässigt fiske, h a egna fiskevatten eller arrendera sådana och hålla sig vid fisket å dessa. Det gäller även om de stora fjärdarna. För dem h a dock i särskilt två fall lämnats uppgifter om yrkesfiske, som även under senaste tid bedrivits utan innehav av enskild fiskerätt (2 fiskare i Blacken och 1 fiskare i Södra Björkfjärden). Å vissa håll ha yrkesfiskarena dessutom uppgivits vid revfiske gå ömsevis å varandras vatten. — I Hjälmaren bedrives av yrkesfiskare åtskilligt fiske å eget eller arrenderat vatten men härjämte förekommer i stor utsträckning yrkesmässigt fiske å vad som anses vara frivatten. Det fria fisket utövas framför allt i Stor-Hjälmaren men även i Södra Hjälmaren och Mellanfjärden, medan endast enskilt fiske förekommer i Hemfjärden och ö s t r a Hjälmaren. Frivattnet räknas i de delar av Hjälmaren, där det anses finnas, gå ungefärligen in till 180-m:sgränsen. — I Vänern och Vättern utöva yrkesfiskarena övervägande fiske å vad som betraktats såsom frivatten. I Vänern förekommer fri vattensfiske överallt utom i mera instängda vikar och inre skärgårdsområden. I Vättern falla utanför området för det fritt bedrivna fisket egentligen endast skärgården i norr och vissa vikar, såsom Motalaviken. Det fria fisket bedrives ungefärligen intill

56 180-m:sgränsen men vid utövande av vissa fiskesätt gå yrkesfiskarena i dessa två sjöar ännu närmare land. Yrkesmässigt fiske bedrives i Vänern och Vättern även i eget strandvatten, och jämväl arrendering av strand vatten för sådant fiske förekommer. De sistnämnda formerna av yrkesfiske spela dock i Vänern och Vättern en mindre roll än i Hjälmaren. — Vid Storsjön saknas till skillnad från de andra stora sjöarna i stort sett rena yrkesfiskare eller personer, som ha fiske till egentlig näring. Fritt bedrivet fiske förekommer emellertid även där. Det synes ha sitt ursprung i allmänna försörjningsförhållanden, framför allt den fattigare befolkningens behov av att genom fiske förskaffa sig en förstärkning i sina existensmöjligheter. Det praktiserade fria fisket är icke inskränkt till Storsjöflaket utan förekommer även åtminstone i vissa av vikarna och det bedrives mångenstädes ända inpå land. Det påstods ingenstädes vid Storsjön, att man räknat med ISO-mjsregeln. 1 Strandägarna ha emot det fria yrkesfiske (eller vad man för Storsjöns del möjligen skulle kunna kalla »försörjningsfiske»), som sålunda praktiserats i de stora sjöarna utom Mälaren, knappast rest några allvarligare gensagor annat än i undantagsfall. A m a t ö r f i s k e t i de stora sjöarna, som mångenstädes bedrives utan tillstånd av strandägare eller arrendefiskare, är väsentligen på annat sätt lokaliserat än yrkesfisket. Amatörfiske kan i allmänhet ej med någon fördel bedrivas ute i fjärdarna, där yrkesfiskarena i så stor utsträckning hämta sin fångst, utan måste ske närmare land, innanför 180-m:sgränsen. Även om jämväl från amatörfiskares sida hävdats, att fisket ansetts vara fritt utanför 180-m:sgränsen, och sådana påståenden ha framförts särskilt i fråga om Mälaren, så har dock från deras sida framför allt gjorts gällande, att hävd skulle finnas på att vissa fiskesätt, särskilt mete med mask, vore fria överallt i sjöa r n a eller i varje fall långt innanför 180-m:sgränsen. I enlighet härmed har också fritt amatörfiske i stor utsträckning praktiserats, men mot detta fria fiske har rests en stark opinion bland strandägare och arrendefiskare. Genom olika åtgärder ha också såväl strandägare som yrkesfiskare sökt hålla amatörfisket borta från vad de räknat vara deras enskilda fiskevatten. Allenast mete torde mera allmänt ha fått bedrivas utan att ingripande häremot skett. [70]. Även beträffande s t r a n d ä g a r n a s , y r k e s f i s k a r e n a s o c h amatörfiskarenas önskemål i fiskerättsfrågan (d)hade sakkunniga erhållit utförliga uppgifter vid sammanträdena med ortsbefolkningen. Det är vad yrkesfisket angår naturligt, att dessa önskemål nära ansluta sig till hittillsvarande praxis i de olika sjöarna och att de alltså, om man jämför å ena sidan Mälaren och å andra sidan de övriga stora sjöarna, förete motsvarande olikhet, som praxis angivits uppvisa. Denna olika praxis kan måhända förklaras på olika sätt och det kan vara svårt att avgöra, var förklaringen rätteligen bör sökas, men då yrkesfisket en gång i en stor sjö anpas1

En äldre hemmansägare uppgav emellertid, att hans fader sagt, att strandrätten sträckte sig 100 famnar utanför 1 famns djup (se vidare [871]).

57 sat sig efter arrendeformen eller efter formen av fritt fiske, är det ej att förvåna sig över att de i fisket intresserade, i varje fall i första hand, komma att uttala sig för bibehållande var och en av den form, som i hans sjö brutit igenom. Vid Mälaren ha strandägarna så gott som undantagslöst yrkat, att endast enskild fiskerätt skulle fastställas där, och samma ståndpunkt har frånsett några enstaka fall intagits av yrkesfiskarena i denna sjö. Av amatörfiskarena i Mälaren var det väsentligen endast medlemmar av en amatörfiskaresammanslutning i Södertälje, som med tanke huvudsakligen på Södra Björkfjärden uttalade sig för inrättande av frivatten. I allmänhet yrkades från amatörfiskarehåll endast, att vissa former av amatörmässigt fiske skulle förklaras i större eller mindre utsträckning fria. — Vid Hjälmaren yrkades, på ett par undantag när, ej inrättande av frivatten i Hemfjärden och östra Hjälmaren. Vad angår Mellanfjärden och Södra Hjälmaren voro meningarna bland strandägarna delade, i det att vissa framförde anspråk, som utgingo från att dessa delar skulle fastställas i sin helhet vara enskilt fiskevatten, medan andra åter anslöto sig till 180-m:sregeln. De yrkesfiskare, som uttalade sig beträffande Mellanfjärden och Södra Hjälmaren, yrkade i allmänhet 180-m:sregelns tillämpning. För Stor-Hjälmarens del anslöto sig såväl strandägare som yrkesfiskare allmänt till 180-m:sregeln. Allenast i några fall gjordes för denna del av Hjälmaren från strandägarehåll längre gående krav gällande. Av amatörfiskare yrkades endast frigivande av vissa fiskesätt. — Vid Vänern anslöt sig det övervägande antalet strandägare och fiskearrendatorer till 180-m:sregeln. Av de egentliga frivattensfiskarena uttalade sig däremot endast ett mindre antal för samma regel. Detta sammanhängde med att de senare fiskarena önskade att vid utövande av vissa för dem särskilt betydelsefulla fiskesätt kunna gå närmare land än till 180-m:sgränsen. Om dessa önskemål bliva tillgodosedda torde också frivattensfiskarena allmänt godtaga 180-m:sregeln. Amatörfiskarena yrkade, att vissa fiskesätt skulle förklaras fria. — Vid Vättern framställdes av strandägare och arrendefiskare mycket skiftande önskemål. I några fall yrkades tillämpning av 180-m:sregeln antingen å allt fiske eller ock å vissa fiskesätt, som ansågos böra förbehållas strandägarna. I andra fall yrkades enskilt fiske visst avstånd ut från stranden, varvid olika avstånd föreslogos. Då de sakkunniga för Vättern ej kunnat erhålla upplysning om 2-m:skurvans gång, har det varit för dem omöjligt att i varje särskilt fall avgöra det förordade avståndets förhållande till 180-m:sgränsen. I vissa fall har uppenbarligen varit fråga om en utvidgning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen, men i andra fall torde den föreslagna gränsbestämningen väsentligen överensstämma med vad 180m:sregeln skulle leda till. Även andra yrkanden framställdes. Frivattensfiskarena i Vättern uppehöllo sig i allmänhet ej vid den allmänna gränsfrågan utan endast vid frågan om rätt för dem att med vissa fiskesätt gå närmare land, även innanför 180-m:sgränsen. Även om dessa frivattensfiskare torde gälla vad som nyss anförts om samma grupp fiskare i Vänern, att de, därest deras särskilda önskemål i fråga om vissa fiskesätt bli tillgodosedda, kunna antagas

58 allmänt komma att godtaga 180-m:sregeln. F r å n frivattensfiskarenas sida gjordes också vissa uttalanden i denna riktning. En del särskilda yrkanden å yrkesfiskarehåll förbigås här. Av amatörfiskare krävdes endast frigivande av vissa fiskesätt. — Vid Storsjön framställdes många olika förslag. Någon meningsskiljaktighet rådde ej därom att fisket borde lämnas fritt i den öppna delen av Storsjön på visst avstånd från stranden. Vissa uttalanden gjordes dock för att fisket å vissa »örar» (grund) ute i Storsjöflaket borde fastställas vara enskilt. Vad Storsjöns vikar angår gjordes ungefär lika många uttalanden för fastställande av enbart enskilt fiskevatten som för helt eller delvis fritt fiske. Flertalet av dem, som närmast med tanke på en viss bestämd vik uttalade sig för fritt fiske, önskade, att detta skulle gälla för hela Storsjön. Vad angår bestämningen av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten gjordes en del uttalanden för att 180-m:sregeln skulle tillämpas men andra uttalanden gjordes för fastställande av visst avstånd från stranden, varvid föreslogs av några 180—250 meter och av andra 500 meter. Det rena amatörfiskarintresset var vid sammanträdena kring Storsjön så fåtaligt representerat att det är svårt att göra ett bestämt uttalande om amatörfiskarenas önskemål. Det synes emellertid sannolikt, att önskemålen gå ut på allmänt frigivande av amatörfisket. [71]. De sakkunniga övergå nu till de ovan vid e)—g) anmärkta förhållanden eller till vad som enligt de företagna undersökningarna synes böra vid fiskerättsregleringens genomförande beaktas med hänsyn till strandägarnas fiske, yrkesfiskarenas fiskfångst, amatörfisket och fiskevården. Undersökningarna i dessa hänseenden ha synts kunna i anslutning till vad som vid fisket i sjöarna praktiserats framför allt inriktas på vilken inverkan som 180m:sregelns upptagande i princip för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skulle ha å de olika intressegruppernas fiske och fiskevården därstädes. [72]. För att få en föreställning om vad som kan anses vara s k ä l i g t m e d h ä n s y n till s t r a n d ä g a r n a s f i s k e o c h b e h ö v l i g t för y r k e s f i s k a r e n a s f i s k f å n g s t (e) är det nödvändigt att något närmare ingå på de olika fisken, som kunna komma i fråga. Vid Vänern utnyttja strandägarna strandvattnet huvudsakligen till fiske, med ryssjor och nät. Ryssjefisket är det för strandägarna viktigaste. Småryssjor användas om våren. Det sker uteslutande innanför 2-m:sgränsen. Lakryssjor torde i allmänhet ej sättas ut till större djup än 3 meter och högst till ett djup av 5 meter. Bassängryssjor sättas ut till något större djup. Uppgifterna växla mellan 3 och 6.5 meter; det torde emellertid i varje fall vara högst sällan, som de användas å större djup än 6 meter. Om bassängryssjor i något fall ha från stranden sträckts längre ut än till 180-m:sgränsen är ovisst; därest så skett, har det i alla händelser endast varit i rena undantagsfall. För tillgodoseende av strandägarnas intressen i avseende å ryssjefisket torde det ej kunna anses påkallat att utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver nämnda gräns. Om, vad bassängryssjorna angår, i något enstaka fall en sådan ryssja be-

59 höver sträckas så långt ut, att den kommer utanför gränsen, kan det ordnas genom tillstånd av Konungens befallningshavande. Nätfiske bedrives av strandägarna efter en del olika slag av fisk. Vilken inverkan 180-m:sregeln skulle få på strandägarefisket med nät torde bäst klarläggas vid en genomgång av de olika formerna av nätfiske. — Abborre fångas med nät såväl å grunt vatten som även ute på djupare vatten. De, som fiska abborre endast för husbehov, torde i alldeles övervägande grad lägga näten i närheten av strand och vassar och då sällan gå utanför 180-m ^gränsen. Det yrkesmässiga nätfisket efter abborre bedrives däremot i betydande utsträckning ute i öppen sjö. Om nu en yrkesfiskare disponerar ett strandvatten, kan han naturligtvis med varandra kombinera nätfiske efter abborre vid stranden och ute på djupet. Så sker även många gånger. Det är därför ej ovanligt att finna abborrnät vara utsträckta från nära stranden och sedan ända utanför 180-m:sgränsen. Men denna möjlighet till nätfiskets utsträckande torde ej kunna med skäl åberopas för utsträckning jämväl av det enskilda fiskevattnet utöver nämnda gräns. De områden, där abborrfiske med nät kan bedrivas, äro vidsträckta och något avstängande av abborrens tillträde till strandvattnet genom nät, som utlagts utanför gränsen, är icke att befara. Något verkligt förfång skulle strandägande abborrfiskare därför knappast lida genom att deras ensamrätt till fisket begränsades till 180-m:sområdet. — Näbbsik fångas med nät så gott som undantagslöst utanför strandvattensområdena. Allenast på enstaka platser, såsom vid Djurö, kan näbbsikfisket under vår och sommar ske så nära stranden som innanför 180m:sgränsen. Även lekfisket efter denna sikform utövas i regel å öppet vatten. Någon anledning att med hänsyn till nätfisket efter näbbsik för strandägarnas skull utsträcka det enskilda fiskevattnet utanför 180-m:sgränsen kan sålunda ej anses föreligga. — Den stora och värdefulla lövsiken fiskas däremot med nät (och även med not) både innanför och utanför 180-m:sgränsen, under leken troligen mest innanför (ute på djupt vatten fångas den jämväl med rev). Å västsidan av Vänersnäs har det varit bruk att yrkesfiskarena skulle få fritt fiska lövsik med nät inne på vatten, som betraktas såsom enskilda. Det torde kunna sägas, att med avseende å nätfisket efter lövsik skulle det vara föga till nytta för strandägarna men däremot till förfång för yrkesfiskarena, om det enskilda fiskevattnet utsträcktes utöver 180nr.sgränsen. — De vanligare, mindre värdefulla sikformer, som med ett gemensamt n a m n benämnas gråsik, uppehålla sig huvudsakligen å mera grunt vatten. Leken sker alltid innanför 180-m:sgränsen, utanför stranden av fasta land eller öar och holmar. Att eljest med någon grad av bestämdhet säga något allmänt om gråsikens uppehållsplatser i förhållande till 180-m:sgränsen torde knappast vara möjligt. Vissa former hålla sig säkerligen mest i närheten av vassarna å så pass grunt vatten, att det faller innanför gränsen, men andra former åter å djupare vatten utanför gränsen. Gråsiken är föremål för nätfiske egentligen endast under leken. Det är vanligt, att samma nät användas för fångst av abborre och gråsik. Om nätfisket efter gråsik torde kunna sägas detsamma, som anförts om lövsikfisket, eller att det vore

till föga nytta för strandägarna, om det enskilda fiskevattnet utsträcktes utanför 180-m:sgränsen, men att detta skulle vara till förfång för yrkesfiskarena. — Lake fångas med nät blott å djupare vatten utan anknytning till land och i avseende å detta fiske saknar en utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen därför helt och hållet betydelse för strandägarna. — Gös fiskas i Vänern med bottennät om vintern och med flytande nät om sommaren. Om detta nätfiske gäller detsamma, som nyss anförts beträffande lakfisket. — Nätfiske efter lax i strandvattnet är av betydelse endast på ett fåtal platser, såsom vid de brantsluttande stränderna kring Hammarö, vid holmar och skär i Kattfjärden och Sätersholmsfjärden samt vid Jäverön. I dessa fall skulle det naturligtvis vara värdefullt för strandägarna, om det enskilda fiskevattnet bleve utsträckt utöver 180-m:sgränsen. Något yrkande om sådan utsträckning av den enskilda fiskerätten gjordes dock ej vid sammanträdena av dem, som saken rörde. Det är också, bortsett även från att här är fråga om vissa specialfall, så mycket mindre anledning att låta dem inverka på gränsfrågans lösning, som u r allmänna synpunkter skäl kunna anföras mot att å angivna platser ge det enskilda laxnätfisket större utsträckning. Det gäller i alla fallen fångst av den till lek invandrande laxen och ju längre ut från land nätlänken sträckes, desto större hinder uppkommer självklart för laxens invandring. F r å n laxnätfisket k a n alltså ej något stöd hämtas för den enskilda fiskerättens utsträckning utöver 180-m:sområdet. Om man av det, som nu anförts om olika former av nätfiske, skall draga en allmän slutsats i gränsfrågan, torde man komma till samma resultat som beträffande ryssjefisket, eller att det icke med hänsyn till strandägarnas nätfiske är påkallat att utsträcka det enskilda fiskevattnet utanför 180-m:sgränsen. För det från land bedrivna fisket med vanlig not, som på sina håll förekommer, föreslå de sakkunniga vissa särskilda bestämmelser, som äro fristående i förhållande till gränsfrågan (se 13 kap.). För yrkesfiskarena i Vänern skulle en utsträckning av den enskilda fiskerätten utanför 180-m:sområdet vara till stor skada. Detta gäller ej enbart de yrkesfiskare, vilka uteslutande bedriva fiske å vad de betraktat såsom frivatten, utan även i stor utsträckning sådana yrkesfiskare, som jämväl inneha eget eller arrenderat fiskevatten. För några särskilda former av fiske, nämligen revfiske och viss agnfångst, har yrkats och föreslås jämväl av de sakkunniga i yrkesfiskarenas intresse viss frihet att ingå på strandvattnet (se 11 och 12 kap.). Mot en tillämpning i övrigt av 180-m:sregeln torde knappast från yrkesfiskarehåll komma att resas några invändningar. Vid Vättern utgöras de huvudsakliga formerna av strandvattensfiske av nätfiske, notfiske och storryssjefiske. — Nätfiske efter abborre förekommer vid stränderna av Vätterns öppna del på vissa håll och med nät fångas på sina platser även harr helt nära stranden. Någon anledning att med hänsyn till dessa fisken utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen föreligger icke. Nätfiske bedrives vidare innanför nämnda gräns dels efter den sikform, som vid Vättern kallas stensik, å en del av västra kusten under

61 leken i oktober och november och dels efter röding vid de branta stränderna å norra delen av västra kusten och å södra delen av Östgötakusten. Det saknas även för dessa fall bärande skäl för en utsträckning av strandägarnas uteslutande fiskerätt utöver 180-m:sgränsen. — Notfiske från land bedrives framför allt vid södra delen av Skaraborgskusten och vid Jönköpings läns strand, medan storryssjor användas blott vid norra delen av Skaraborgskusten. Vid båda dessa fisken utnyttjas uppenbarligen på flera håll även vattenområden utanför 180-m:sgränsen. Strandägarnas intressen i avseende å dessa fisken torde emellertid ej behöva tillgodoses genom en allmän utsträckning av den enskilda fiskerätten utöver nämnda gräns. För notfisket ha de sakkunniga såsom i fråga om Vänern föreslagit vissa särskilda bestämmelser (se 18 kap.). Storryssjornas utsträckande utöver 180-m:sgränsen kan ordnas genom tillstånd av Konungens befallningshavande. Yrkesfiskarena vid Vättern utöva framför allt nät- och revfiske samt utteroch dragfiske. Yrkesfiskarenas nät- och revfiske bedrives alldeles övervägande utanför 180-m:sgränsen. »Stensik» fångas emellertid utom såsom förut nämnts med nät även på rev under vissa tider på året av yrkesfiskare inne på 180-m:sområdet. För revfiske efter sik föreslås också med tanke på den omtalade »stensiken» särskilda bestämmelser till yrkesfiskarenas förmån (se 18 kap.) Utter- och dragfiske bedrives vissa tider av året allmänt av yrkesfiskare innanför 180-m:sgränsen. Denna praxis föreslås skola i viss utsträckning lagfästas men detta kan ske oberoende av den allmänna frivattensgränsens bestämmande (se 18 kap.). För yrkesfiskarena vid Vättern är det slutligen av intresse, att viss frihet beredes för fiske med liten agnnot, som förekommer framför allt vid en del av Östgötakusten Även härutinnan föreslås särskilda bestämmelser (se 18 kap.). För den händelse antydda särskilda bestämmelser meddelas, torde en tillämpning av 180-m:sregeln å Vättern ej komma att från yrkesfiskarenas sida mötas av några invändningar. Vid Hjälmaren bedrivas i strandvattnet, utom fiske med småryssjor inne vid stranden, huvudsakligen fiske med »katsor» eller storryssjor framför allt efter gös samt nätfiske övervägande efter abborre. — »Katsorna» torde till största delen sättas innanför 180-m:sgränsen men storryssjorna såväl innanför som utanför denna gräns. För tillgodoseendet av strandägarnas intressen i avseende å dessa fisken torde det ej vara nödvändigt att allmänt utsträcka den enskilda fiskerätten utöver 180-m:sområdet utan överlämna åt Konungens befallningshavande att där så kan finnas påfordrat medgiva utsträckande av »katsa» eller storryssja utöver 180-m:sgränsen. — Abborrnät kunna användas å såväl grunt som djupt vatten men ej heller i fråga om denna sjö torde finnas anledning att ge strandägarna ensamrätt till abborrnätens användande längre ut än till den nyss angivna gränsen. — De former av frivattensfiske, som vid Hjälmaren äro viktigast, bestå i nätfiske efter gös, abborre och sik samt notfiske framför allt efter gös och sik. Den karaktär av frivattensfiske, som notfisket erhållit i Hjälmaren, beror på att det i stort sett frigjorts från stranden, i det att noten i regel uppdrages i båt ute i sjön. Frivattensfiskarenas intressen torde i skälig m å n tillgodoses, om de

G2

berättigas att vid utövande av nämnda och andra möjligen förekommande fisken gå intill 180-m:sgränsen. För Storsjön har av de sakkunniga gjorts en undersökning av om strandfisket skulle i skälig mån förbehållas strandägarna genom det enskilda fiskevattnets utsträckande till en i stort sett på 200 meters avstånd från stranden dragen yttergräns. Vid undersökningen h a r ej så mycket tänkts på nuvarande fiskepraxis utan mera på vad som allmänt sett kunde vara lämpligt med hänsyn till skyddande av strandvattnen i denna sjö mot intrång av frifiskare. De viktigaste fångstobjekten i strandvattensområdena av Storsjön torde kunna anses vara sik, lake och gädda samt å vissa platser laxöring. Mindre betydelse ha abborre och harr. Rödingen, som eljest är av betydelse, spelar i strandvattensområdena i det hela mindre roll. — Om fångsten av sik, lake och gädda är följande att märka. Siken leker, utom på grund ute i sjön, även vid stranden. Som stränderna i allmänhet äro brant sluttande och siken leker på grunt vatten, torde det vara antagligt, att leken vid stranden i regel försiggår inom 200-m:savståndet. Laken leker säkerligen till större delen inom samma avstånd från stranden, men vid långgrundare stränder är det sannolikt, att leken även sker längre ut. Gäddan leker utan tvivel inom 200-m:savståndet. Med hänsyn till dessa förhållanden torde kunna sägas, att sik-, lak- och gäddfisket skulle i tillräcklig mån förbehållas strandägarna genom det enskilda fiskevattnets utsträckande till 200-m:sgränsen. — Om laxöringen gäller, att den leker i de i Storsjön utfallande större vattendragen. För det i mynningsområdena till dessa vattendrag bedrivna fisket efter laxöring torde det vara tillräckligt för strandägarefiskets skydd, att den enskilda fiskerätten bestämmes gälla 200 meter ut från land. — Om fångsten av abborre och harr kan sägas, att det är otvivelaktigt, att strandägarna bli i erforderlig mån tillgodosedda genom det enskilda fiskevattnets utsträckande till 200-m:savståndet. — Den allmänna slutsats, som kan dragas av undersökningen, är alltså, att strandfisket skulle i tillräcklig grad skyddas genom fri vattensgränsens bestämmande på det förutsatta sättet. Något egentligt yrkesfiske kan man såsom förut nämnts ej tala om, då det gäller Storsjön, och alltså ej heller om några yrkesfiskareönskemål. Om ett yrkesmässigt fiske emellertid skulle börja bedrivas i Storsjön i någon större skala, torde vad frivattensfrågan angår det fria fisket vid utgrunden i Storsjöflaket, de s. k. örarna, komma att framstå såsom särskilt betydelsefullt. Vid vissa av dessa örar fångas nu framför allt röding under leken, men även annan fisk, såsom »blåsik», erhålles vid grunden. [73]. Vidkommande härefter v a d h ä n s y n e n t i l l a m a t ö r f i s k e t k a n k r ä v a (f) hänvisas till den närmare behandlingen av denna fråga i åttonde huvudavdelningen (se även nedan [123]). [74]. De sakkunniga få härefter i den betydelsefulla frågan v a d o m sorgen om fiskbeståndet kräver (g) anföra följande. Skydd för ett fiskbestånd mot för stark beskattning kan åstadkommas dels genom bestämmelser, som p å ett eller annat sätt begränsa fiskfång-

63 sten, exempelvis föreskrifter om viss maskvidd i redskapen, minimimått på fisken, fiskeförbud under vissa årstider eller inom vissa områden, och dels genom understödjande av fortplantningen. Åtgärder av det förra slaget kunna vidtagas lika väl i avseende å fritt fiskevatten som beträffande enskilt sådant vatten, och de kunna sålunda ej på något sätt förhindras eller ens försvåras genom inrättande av fritt fiskevatten. Något sådant har ej heller påståtts vid sammanträdena. Vad angår åtgärder av det senare slaget, de så att säga positiva fiskevårdsåtgärderna, har däremot ej sällan vid sammanträdena och även eljest gjorts gällande, att möjligheten av deras vidtagande i många fall skulle vara beroende av att det enskilda fiskevattnet i de stora sjöarna åtminstone utsträcktes väsentligen längre än till 180-m:sgränsen. Denna fråga påkallar närmare uppmärksamhet och skall nu behandlas. Gäddans fortplantning kan understödjas genom konstbefruktning av rommen och dess utläggande på lekplatserna eller placering i kläckningslådor, som få flyta på grunt vatten, eller dess inläggande i särskilda fiskodlingsanstalter, där den då kläckes i kläckningsbägare. Fortplantningen kan också understödjas genom upptagande av diken från lekplatser, som för tidigt bli torrlagda, samt genom uppdragande av ynglet i dammar. Då gäddans lek sker helt grunt, mestadels å grundare vatten än en meter och knappast någonsin å djupare vatten än två meter, kräves tydligen för utövande av gäddodling icke, att odlaren disponerar vattnet längre ut än till 180-m:sgränsen. Utläggning av kläckningslådor eller utsättande av yngel kan ej komma i fråga utanför nämnda gräns. För övriga åtgärder har gränsfrågan ej något intresse. För gäddodlingsarbetet är det sålunda icke behövligt, att den enskilda fiskerätten utsträckes längre än till 180m:sgränsen. Det är däremot av betydelse, att inga former av fiske, som bortfångar smågäddor, och särskilt icke krokfiske, bli fria i närheten av sådana stränder, där gädda uppehåller sig, eller alltså å grunt vatten i närheten av vattenväxtlighet och inne i skärgårdar. Detta skulle säkerligen minska intresset för gäddodlingen. Vid utarbetandet av sina förslag h a de sakkunniga tagit hänsyn härtill. — Abborrens och på samma sätt även mörtens och braxens fortplantning kan i viss mån understödjas genom s. k. risvasar, d. v. s. ett slags konstgjorda lekplatser. Dessa måste utsättas å så pass grunt vatten, att 180-m:sområdet erbjuder ett fullt tillräckligt utrymme. Dessa risvasars största betydelse torde för övrigt vara att de erbjuda goda fiskeplatser. -— Gösens fortplantning kan likaledes understödjas genom risvasar. Det kan emellertid också ske genom att insätta lekmogen gös i sumpar, där den får leka på ris, varefter riset med rommen tages ut och utlägges i vattnet. Ett annat viktigt sätt att understödja gösbeståndets förnyelse är uppdragande av yngel i dammar. Såväl risvasar som leksumpar måste utsättas på grunt vatten och för dessa åtgärder vore därför en vidgad utsträckning av det enskilda fiskevattnet utan betydelse. — Odling av sik, lax och röding kan praktiskt taget icke ske annat än i anstalt, där konstbefruktad rom inlägges och från vilken yngel sedan

slappes ut i sjön. — För de övriga fiskar, om vilka här är fråga, kunna ej några positiva åtgärder för fortplantningens understödjande vidtagas. Om de förhållanden i de olika sjöarna, som äro av intresse i fiskevårdshänseende, skola härefter några ord anföras. Vid Vänern har konstbefruktning av gäddrom under senaste tid börjat omfattas med intresse. Kläckningslådor ha anskaffats av flera lokalföreningar av Vänerns fiskareförbund och inom en trakt även av husbehovseller binäringsfiskande strandägare. Några arrendatorer av fiskevatten ha länge bedrivit denna form av gäddodling. I det hela är det alldeles övervägande de yrkesmässigt fiskande, som arbetat med denna odling, och det torde höra till undantagen, att husbehovs- eller rent binäringsmässigt fiskande strandägare sysslat härmed. Detta är också förklarligt, då gäddodling förutsätter, att lekfisket sker i en ej alltför liten skala. De, som bäst äro i tillfälle att idka gäddodling, äro uppenbarligen sådana fiskare, som ensamma disponera större områden, där lek av gädda äger rum. Om i sådana fall odling skall komma till stånd, torde i praktiken komma att bero på fiskaren och icke strandägaren. Såvitt de sakkunniga kunnat utröna har det icke heller i något fall förekommit, att en strandägare anlagt någon damm för gäddyngel. I de fall, då kläckning av gäddrom i anstalt ägt rum, har rommen levererats av fiskare. — Risvasar för abborre, mört och braxen ha i Vänern säkerligen en ganska underordnad betydelse med hänsyn till dessa fiskarters fortplantning, då naturliga lekplatser finnas i stor utsträckning. — För gös har inom Värmlands län utsättande av risvasar sedan längre tid ägt rum i betydande utsträckning. Det har emellertid skett uteslutande genom hushållningssällskapets försorg och på bekostnad av allmänna medel. Det har sålunda, såvitt de sakkunniga lyckats utröna, icke i något fall förekommit, att en strandägare utsatt eller bekostat utsättande av en risvase för gös. Vad angår användande av leksumpar lärer i ett fall en strandägare ha praktiserat detta förfarande. Fiskarena använda numera leksumpar för gös i stor utsträckning. Det största antalet är i bruk i Dättern, där fiskarena få tillstånd att idka fiske med gösryssjor under eljest förbjuden tid mot skyldighet att anordna leksumpar. Gösodling i dammar förberedes av vissa hushållningssällskap. — Odling av sik i anstalt bedrives inom alla tre länen genom hushållningssällskapens försorg, med bidrag av statsmedel. Rommen inköpes från fiskare. Fångsten av den sik, varifrån rommen fås, sker både på enskilt och fritt fiskevatten. Erfarenheten har visat, att det icke går att få någon ordentlig befruktad rom, om den ej betalas. Detta gäller lika väl om fisket sker å enskilt som om det sker å allmänt fiskevatten. Om det skulle visa sig, att sikodlingens grundande på helt frivillig (fastän betalad) leverans av rom skulle möta svårigheter, finnes alltid den utvägen att göra rätten att utöva lekfiske helt eller delvis beroende av sådan leverans. Denna utväg har i själva verket redan använts i fråga om fisket med vissa redskap utanför Gullspångsälvens mynning, där fisket sker å enskilt fiskevatten. Samma utväg skulle emellertid tydligen också kunna i fall av behov användas i

65 avseende å fisket i frivattnet. — Anskaffningen av laxrom för odling i anstalt sker och måste ske uteslutande genom fångst av avelslax i eller strax utanför de älvar, där laxen leker. Någon vidgad utsträckning av det enskilda fiskevattnet för laxodlingen kräves alltså icke. Vad Vättern angår bedrives i statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult odling av röding, sik och laxöring. Rödingsrommen levereras av vissa fiskare, som ha tillstånd att fiska röding under eljest förbjuden tid och för leveranserna erhålla ersättning. Sikrom levereras mot ersättning av fiskare å flera olika platser. Leverantörerna äro delvis fiskare, som icke disponera strandrätt. Om odlingen av laxöring gäller detsamma som ovan anförts om laxodlingen i Vänern. Utom vid Borenshult utövas rödingsodling i den under Örebro läns hushållningssällskaps ledning stående anstalten vid Bastedalen, dit rom lämnas av fiskare, som få tillstånd till fiske under eljest förbjuden tid. Några andra fiskevårdsåtgärder i avseende å Vätterns öppna del ha de sakkunniga icke erhållit kännedom om. I Hjälmaren bedrives gäddodling av Örebro läns hushållningssällskap, och sällskapet understöder också gösodlingen genom att premiera de personer, som utöva denna. För odling av sik i anstalt lämnas rom av en del å frivattnet fiskande. I Storsjön är gäddan den enda fiskart, som kan bli föremål för odling av enskilda strandägare eller fiskare. För den odling av sik och röding i anstalt, som det framdeles möjligen kan bli fråga om, saknar gränsfrågan betydelse. Om alla de nu behandlade sjöarna, eller Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön, torde sammanfattningsvis kunna sägas, att det enskilda fiskevattnets bestämmande i stort sett enligt 180-m:sregeln icke kan befaras komma att medföra en i jämförelse med nu rådande förhållanden ökad fiskfångst av beskaffenhet att menligt inverka på fiskbeståndet. Omsorgen om fiskbeståndet i dessa sjöar kan efter de sakkunnigas mening överhuvud taget icke i stort sett motivera någon utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen eller den för Storsjön i stället upptagna 200-m:sgränsen. Att för åtskilliga, visserligen speciella men ändå ej så fåtaliga fall, såsom då fråga är om vikar och sund m. m., ett strängt tillämpande av 180:m:sregeln skulle kunna medföra skador å fiskbeståndet har stått klart för de sakkunniga. I sådana fall ha de sakkunniga emellertid på olika sätt modifierat tillämpningen av huvudregeln i riktning mot utsträckning av det enskilda fiskevattnet. Slutsatser av de sakkunnigas undersökningar i fiskerättsfrågan. [75]. De slutsatser, som enligt de sakkunnigas mening kunna dragas av undersökningarna i fiskerättsfrågan, framgå av följande. För Mälaren tala för fastställande av enskild fiskerätt i sjön i dess helhet såväl vad som framgått om lantmäteriförhållandena och domstolsavgöran5—368351.

66 dena i två fall som även vad som upplysts om den nu vid det yrkesmässiga fisket tillämpade ordningen samt de av strandägarna och praktiskt taget undantagslöst också av yrkesfiskarena hysta önskemålen om denna ordnings upprätthållande jämväl för framtiden. Om den inverkan på fiskerättsfrågans lösning vad Mälaren angår, som hänsynen till fiskevårdens krav kan böra få, har någon särskild undersökning icke blivit gjord, men det torde kunna anses vara utan vidare uppenbart, att ur fiskevårdssynpunkt skäl i varje fall ej kunna anföras m o t att hela Mälaren lägges under enskild fiskerätt. För det yrkesmässiga fisket skulle fastställandet av enskild fiskerätt i denna sjö i dess helhet innebära, att detsamma kunde bibehållas i de former, som utvecklingen på området skapat och som yrkesfiskarena själva önska skola lämnas orörda. För Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön ha undersökningarna givit otvetydigt utslag för att fritt fiskevatten bör fastställas i vissa delar av sjöarna. För dem alla gäller detta i fråga om vad som framgått i avseende å lantmäteriförhållandena och den hittills tillämpade ordningen vid fisket. För Hjälmaren har denna ordning vad angår vissa delar av sjön även erhållit stöd av domstolarna i några rättsfall. För Vänern, Vättern och Hjälmaren gäller, att yrkesfiskarena önska bibehållande för framtiden av fritt fiskevatten, och för Storsjön, där egentligt yrkesfiske saknas, ha samma önskemål framkommit från andra håll. För alla fyra sjöarna gäller, att strandägarna överallt där det huvudsakligen kan vara fråga om inrättande av frivatten så gott som undantagslöst ej haft något att erinra mot fastställande av fritt fiske. Om bestämningen av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet vid stränderna och det fria fiskevattnet därutanför ha meningarna emellertid varit i viss m å n delade. För Hjälmaren har kunnat konstateras, att ett tillämpande härvid av 180m:sregeln skulle såväl stå i överensstämmelse med en vid många lantmäteriförrättningar följd praxis som även i stort sett motsvara både strandägarnas uppfattning om vad dem tillkommer såsom enskilt och yrkesfiskarenas önskemål. För Vättern har i två fall en lantmäteripraxis av enahanda innebörd gjort sig gällande. För Vänern kan någon egentlig sådan praxis ej skönjas men ej heller någon tendens att gå längre ut med den enskilda fiskerätten. För såväl Vänern som Vättern gäller, att någon allmän anslutning som vid Hjälmaren bland yrkesfiskarena för 180-m:sregelns generella tillämpning ej kommit till synes. För båda sjöarna ligger emellertid förklaringen härtill i att yrkesfiskarena vid vissa särskilda fisken önska gå närmare land än till 180-m:sgränsen och vid sina uttalanden i främsta rummet tänkt på dessa fisken. Om dessa önskemål i det väsentliga skulle kunna tillgodoses, torde yrkesfiskarena vid Vänern och Vättern i övrigt biträda 180-m:sregeln. Vid Vänern ha strandägarna i stor utsträckning anslutit sig till denna regel. Vid Vättern har ett förhållandevis mindre antal strandägare uttalat sig för 180-m:sgränsen, men de, som framställt längre gående anspråk, ha i allmänhet samtidigt medgivit, att den enskilda fiskerätten hittills ej hävdats utanför denna gräns. Vid Storsjön synes man aldrig ha räk-

67 nat enskild fiskerätt efter 180-m:sregeln. För dess tillämpning för framtiden gjordes en del uttalanden, men andra uttalade sig för bestämmande av visst avstånd från stranden. Något anspråk på enskild fiskerätt utanför 180-m:sgränsen h a r emellertid för stora delar av Storsjön uppenbarligen hittills aldrig gjorts gällande. För de skäl, som bestämt de sakkunniga för att ifråga om Storsjön föreslå en gräns 200 meter från land, skall redogörelse lämnas i det följande [110]. För alla de sjöar, där frivatten skulle inrättas, ha de sakkunnigas undersökningar givit vid handen, att det enskilda fiskevattnets utsträckande till 180-m:sgränsen (för Storsjön 200-m:sgränsen från land räknat) skulle — för Vänerns och Vätterns del under förutsättning av en särskild reglering av vissa fiskesätt — komma att såväl effektivt skydda det egentliga strandfisket som även ge frivattensfisket tillräckligt utrymme. För alla sjöarna har slutligen också av de sakkunnigas undersökningar framgått, att omsorgen om fiskbeståndet icke kan i stort sett motivera en längre utsträckning av det enskilda fiskevattnet än nyss angivits. Fastställande av frivatten i Vänern, Vättern och Hjälmaren med tillämpande i huvudsak av 180-m:sregeln innebär, att yrkesfisket i dessa sjöar skulle komma att för framtiden bibehållas i de former, som utvecklingen där skapat. [76]. Den nu antydda principiella lösningen av fiskerättsfrågan beträffande de stora sjöarna överensstämmer väsentligen med vad som på sin tid föreslogs av lagberedningen i fråga om strandäganderättens bestämning. För Mälarens del framträder vid första påseendet en olikhet men denna torde i själva verket endast vara skenbar. Vid den av lagberedningen föreslagna tillämpningen av 180-m:sregeln å »de öppna delarna» av de stora sjöarna, bland dem även Mälaren, var såsom förut nämnts anknutet det förbehållet, att »där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han skall därvid bibehållas». Det torde med hänsyn till vad som framkommit vid de sakkunnigas undersökningar nu kunna med stor säkerhet påstås, att detta förbehåll för Mälarens del skulle ha fått en sådan praktisk räckvidd, att något frivatten knappast skulle ha framgått ur de av lagberedningen föreslagna förrättningarna. Det slutliga resultatet av lagberedningens förslag i denna del skulJe sålunda, om det genomförts, efter all sannolikhet ha blivit, att enskild fiskerätt kommit att fastställas i praktiskt taget hela Mälaren.

Landhöjningen. [77]. Vid fiskerättsregleringen i frivattenssjöarna måste övervägas, om särskild hänsyn skall tagas till landhöjningen. Om den inverkan, som denna har på de stora sjöarna, föreligger ett förut [33] återgivet yttrande av statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, som de sakkunniga här hänvisa till. Vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen kring sjöarna

bringades landhöjningen icke på tal av någon tillstädeskommen. De sakkunniga ha ej heller vid upprättandet av sitt förslag ansett sig böra taga någon särskild hänsyn till landhöjningen. Genom den form, vilken de sakkunniga av skäl, som i det följande skola angivas, valt för bestämningen av yttergränsen för det enskilda fiskevattnet i Vänern och Hjälmaren, blir denna gräns där fast bestämd och sålunda oberoende av bland annat landhöjningen. Den inverkan, som denna eljest skulle kunna utöva i förevarande hänseende, är efter de sakkunnigas mening så ringa i jämförelse med inverkan av andra faktorer vid gränsbestämningen, att den måste anses sakna egentlig praktisk betydelse. Under sådana förhållanden h a r det ej ansetts kunna vara skäl att, såsom annars varit ofrånkomligt, med hänsyn till landhöjningen avstå från den fasta gränsbestämningen i Vänern och Hjälmaren. Vad angår de sakkunnigas förslag ifråga om bestämningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vättern och Storsjön medföra de för dessa sjöar föreslagna bestämningssätten, utan att det varit särskilt åsyftat, att yttergränsen för strandägarnas enskilda fiskevatten där kominer att, om än obetydligt, påverkas av landhöjningen. Det kan slutligen anmärkas, att lagberedningen i fråga om de av beredningen (1909) föreslagna särskilda förrättningarna för bestämning av strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna [27] ej angivit, att någon särskild hänsyn skulle tagas till landhöjningen. 180-m:sregelns närmare bestämning. [78]. Vid de tillfällen, då 180-m:sregeln under de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen kring de stora sjöarna bringades på tal av någon tillstädeskommen, skedde det allmänt med användande av den formulering, som regeln fått i fiskerättslagen. Om den närmare innebörden av regeln rådde emellertid stor osäkerhet. Det gällde både dem, som uppgåvo sig ha sökt tillämpa 180-m:sregeln, och dem, som önskade dess lagfästande för framtiden. Det förekom även, att personer, ;som motsatte sig 180-m:sregelns lagfästande för någon av de stora sjöarna, motiverade detta med att regeln vore alltför oklar. Dessa förhållanden visa hän på nödvändigheten av en närmare bestämning av 180-m:sregeln, om den skall bringas i tillämpning å de stora sjöarna eller vissa av dem. Det kan emot detta icke anföras, att man dock synes ha vad angår regelns nuvarande tillämpningsområde, i saltsjön vid öppna havsstranden samt utom skären, rett sig med regeln i dess i fiskerättslagen givna form. Att regelns tolkning i vissa hänseenden varit oklar torde även där i många fall ha medfört ovisshet om rättsläget. 1 Även frånsett det är hänvisningen till havsfisket icke avgörande mot den närmare bestämningen av regeln, då det som nu gäller insjövatten. Det 1

I en skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 december 1934 har Svenska fiskevårdsförbundet hemställt om förtydligande av fiskerättslagen bland annat vad beträffar orden »stadigt djup» i 2 § andra stycket (jfr i texten [79]).

69 torde nämligen ej kunna bestridas, att förhållandena i avseende å insjövatten ligga så väsentligen annorlunda till att det skulle kunna bli ödesdigert, om regeln vid dess upptagande för de stora sjöarna ej blir fast bestämd. Denna synpunkt har för de sakkunniga varit bestämmande. [79]. De sakkunniga torde först få angiva i vilka hänseenden 1 8 0m: s r e g e l n i d e s s i f i s k e r ä t t s l a g e n g i v n a formulering framför allt ger rum för viss oklarhet. Denna gäller orden »det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager». Det är i fråga om dessa ord två tolkningsfrågor, som påkalla uppmärksamhet. Den osäkerhet, som framträdde vid sammanträdena, gällde väsentligen dessa. [80]. Den första frågan om innebörden av fiskerättslagens uttryck »det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager», gäller vilket 2-m:sdjup eller för en viss sträcka vilken djupkurva om 2 meter ( = kurva, där 2 meters djup vidtager), som bortsett från vattenståndet skall tagas till utgångspunkt vid 180-m:savståndets beräknande. Skall man i detta avseende vinna en fast bestämning, har man knappast att välja mellan flera än två tolkningsmöjligheter. Dessa äro av helt motsatt innebörd. Den ena tolkningen innefattar, att såsom utgångspunkt för 180-m:savståndets beräknande skall tagas en djupkurva, utanför vilken icke finnes mindre djup än 2 meter. Man skall sålunda även gå utanför de fritt från strandens grundbälte liggande så att säga självständiga grundområdena om mindre än 2 meters djup. Det »stadiga» djupet av 2 meter börjar efter denna tolkning först utanför angivna kurva. Om man ej skall komma till alldeles orimliga konsekvenser, måste man emellertid bortse från sådana självständiga grundområden, som äro belägna längre ut och ej förbindas med stranden genom andra mellanliggande självständiga grundområden. De självständiga grundområden, utanför vilka man skall gå, måste med andra ord kunna anses ligga i anslutning till stranden. Det kan dock även med den inskränkningen icke undgås, att man efter denna tolkning i många fall får taga utgångspunkten för 180-m:savståndet långt ut i sjön. Denna tolkning synes av den ene ägogränssakkunnige ha ansetts vara den riktiga, då han fann [34] orden »stadigt djup» betyda, att »havsbotten utanför det ställe med 2 meters djup, från vilket de 180 meterna skola räknas, ej åter får höja sig så, att vattendjupet blir mindre än 2 meter». Den andra tolkningen innefattar, att 180-m:savståndet skall räknas från en djupkurva, innanför vilken icke finnes annat än djup mindre än 2 meter (bortsett från isolerade 2-m:sdjup eller större djup). Det »stadiga» djup av 2 meter, med vilket denna tolkning räknar, är 2-m:sdjupet, som börjar utanför det från stranden utgående grundbältet med mindre djup än 2 meter. Detta är ett sammanhängande grundbälte på så sätt, att man från varje punkt därav kan komma in till stranden utan att behöva passera annat djup än djup mindre än 2 meter, fastän inom grundområdet kunna ligga isolerade 2-m:sdjup eller större djup (dessa skiljas från 2-m:sdjupet utanför den angivna kurvan genom grundvattensfält av mindre djup än 2 meter). Denna kurva är 2-m:skurvan ^hydrografisk mening (landgrundkontu-

70 ren). Den utvisar efter den nu avsedda tolkningen det stadiga 2-m:sdjupets början med utgående från det betraktelsesättet, att de självständiga grundområdena utanför det grunda strandbältet icke kunna förändra det yttre vattenområdets karaktär av djupvatten. Den utsträckning, som det enskilda fiskevattnet får efter denna tolkning, blir självfallet mera inskränkt. Denna tolkning kan i viss mån stödjas på 180-m:sregelns förut behandlade ursprung i den gamla landgrundsregeln. Landgrundet omnämndes såsom en allmän bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning vid den öppna havsstranden första gången i 1766 års fiskeristadga [11]. Det skedde på så sätt, att jord- och strandägaren stadgades skola äga ensamrätt till fiske så långt ut som »dess Landgrund räcker, som wid Stranden ligger och derifrån utlöper». Orden »som wid Stranden ligger och derifrån utlöper» äro här av särskilt intresse. De synas nämligen kunna anses innefatta en anvisning, att man med landgrundet åsyftat visst från stranden utgående sammanhängande grundbälte men icke tänkt sig, att självständiga grund utanför stranden skulle föras in under den enskilda fiskerätten. I 1852 års fiskeristadga [16] bortföllo de förklarande orden »som wid Stranden ligger och derifrån utlöper» men det var uppenbarligen uteslutande av formella skäl. Någon ändring av landgrundsbegreppet kan icke ha varit åsyftad. Såsom på visst sätt parallell till landgrundet uppställde emellertid stadgan »100-famnars-området», vilket man därför liksom landgrundet synes böra tänka sig såsom ett sammanhängande grundbälte. Samma karaktär synes då även det i 1896 års lag [20] i stället införda »180-m:sområdet» böra ha. Som endast den hydrografiska 2-m:skurvan ger en sådan utgångspunkt för 180-m:savståndets bestämmande, att »180-m:sområdet» i det väsentliga får denna karaktär, stöder det nu förda resonemanget denna kurvas antagande såsom det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager. För samma tolkning kan också möjligen direkt ur fiskerättslagen hämtas ett stöd, om man ser lagen mot bakgrunden av rättsutvecklingen. Lagen talar om det stadiga djupet av 2 meter, som vidtager »invid stranden». Om man tar i betraktande, att dessa ord på sätt och vis kunna sägas utgå från stadgandet i 1766 års fiskeristadga om landgrundet, »som wid Stranden ligger och derifrån utlöper», föreligga onekligen vissa skäl för att i dem se en antydan om att det är strandens grundbälte i mera inskränkt mening, som avsetts skola läggas under den enskilda fiskerätten. [81]. Den andra frågan om innebörden av fiskerättslagens uttryck »det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager», gäller, om ordet »stadigt» skall anses innefatta ett uttalande om det vattenstånd, vid vilket 2-m:sdjupet skall bestämmas, och vilket vattenstånd, som i så fall åsyftas. — Den ovan nämnde ägogränssakkunnige uttalade [34] i detta hänseende, att i orden »stadigt djup» även kunde »inläggas den betydelsen, att de 180 meterna skola räknas från ett ställe, där alltid, d. v. s. även vid lågvatten, minst 2 meters djup råder». — Om fiskerättslagen nu verkligen avsett att uttala sig i vattenståndsfrågan, torde emellertid även här få räknas med olika tolkningsmöjligheter. Det torde sålunda icke vara uteslutet att även

uppfatta »stadigt djup» som det genomsnittliga och på så sätt stadiga djupet. [82]. För de sakkunnigas förslag ha dessa tolkningsfrågor icke omedelbart intresse, då förslaget bygger på en i dessa hänseenden efter sakliga grunder närmare preciserad 180-m:sregel, men de äro indirekt av intresse genom att de visa, varutinnan man framför allt måste söka vinna en bestämning av 180-m:sregeln. [83]. De sakkunniga övergå härefter till sitt f ö r s l a g till 180m : s r e g e l n s n ä r m a r e b e s t ä m n i n g i de båda omhandlade hänseendena och skälen för detsamma. [84]. Det första hänseende, i vilket 180-m:sregeln föreslås skola närmare bestämmas, gäller v i l k e t 2 - m : s d j u p , s o m b o r t s e t t från v a t t e n s t å n d e t s k a l l r ä k n a s s o m s t a d i g t d j u p . Då något annat bestämningssätt än de två, som framlagts [80] såsom olika tolkningar av fiskerättslagens 180-m:sregel, knappast torde kunna komma i fråga, har prövningen ansetts kunna begränsas till dem. Om 180-m:sregeln bestämmes så, att 180-m:savståndet skall, där självständiga grundområden om mindre än 2 meters djup förefinnas utanför strandens 2-m:sområde, räknas från de yttersta av dessa, som kunna anses ligga i anslutning till stranden, blir utgångspunkten för 180-m:sberäkningen en konstruerad kurva och icke en kurva, som har motsvarighet i naturen. Denna kurvas konstruerande erbjuder stora svårigheter. Dessa svårigheter ligga framför allt däri, att det kan vara mycket tveksamt, om ett visst självständigt grundområde om mindre djup än 2 meter skall anses ligga i anslutning till stranden. Om regeln upptages såsom en lagbestämmelse, kommer avgörandet i det hänseendet att närmast åvila de enskilda, för vilka gränsbestämningen å ett särskilt ställe h a r betydelse. Yppas härvid olika meningar exempelvis hos strandägaren och den, som gör anspråk på rätt till fiske oberoende av strandäganderätt, torde en sådan meningsskiljaktighet i många fall ej kunna slitas på annat sätt än genom domstols avgörande. Om regeln i den angivna utformningen lägges till grund för en gränsdragning å karta med normerande karaktär, är det vid denna gränsdragning, som svårigheterna komma att möta (den gräns, för vilken man vid kartläggningen bestämmer sig, är sedan naturligen icke svårare att tillämpa än vilken som helst annan kartkurva). Med avseende å de stora sjöarna kan mot denna bestämning av 180-m:sregeln ytterligare och framför allt invändas, att den på inånga håll skulle medföra en utsträckning av det enskilda fiskevattnet vida längre än som yrkats av strandägarna och att detta skulle vara till stor skada för yrkesfiskarena. Bestämningen av 180-m:sregeln på nu angivet sätt skulle sålunda icke allenast medföra svårigheter vid regelns tilllämpande utan även i många fall leda till sakligt otillfredsställande resultat. Om 180-m:sregeln i stället bestämmes så, att utgångspunkten för 180-m:savståndet skall vara den stranden åtföljande 2-m:skurvan, blir utgångspunkten den naturliga 2-m:skurvan i vedertagen hydrografisk mening. Den så-

72 lunda bestämda 180-m:sregeln är i så måtto lätt att tillämpa, att någon tvekan om vilken djupkurva, som i ett konkret fall skall följas, aldrig behöver uppstå. Om djupförhållandena vid stranden finnas exakt angivna å en karta, kan kurvan icke dragas på mera än ett sätt; och om djupförhållandena måste utrönas genom särskilda mätningar, kan det aldrig bli något tvivelsmål om vilket 2-m:sdjup, som man skall räkna med. Denna bestämning av 180-m:sregeln torde vid de stora sjöarna bäst överensstämma med ortsbefolkningens uppfattningar. Det yrkades vid sammanträdena ej på något håll, bortsett från mera speciella fall, att 2-m:sdjupet skulle räknas utanför alla grund, som ligga i anslutning till stranden. Den fri vattensgräns, som erhålles, om man utgår från den stranden följande 2-m:skurvan, är också den i fråga om de stora sjöarna fiskeribiologiskt bäst grundade. Det är i insjöarna vanligt, att vassens yttre gräns slutar vid omkring 2 meters djup. För såväl gäddan och abborren som de s. k. fridfiskarna är vassregionen den viktigaste uppehållsplatsen vad småfisken angår. Det grunda bevuxna strandvattensområdet har också största betydelsen för produktionen av fiskföda. För skyddande av fiskbeståndet är det därför av vikt, att i första rummet området innanför strandens 2-m:skurva blir enskilt fiskevatten och att en skälig sträcka därutanför ytterligare tilllägges den enskilda fiskerätten. Det skulle däremot ur fiskeribiologisk synpunkt vara en artificiell utgångspunkt att räkna 180-m:savståndet utanför alla yttre grund vid en strand. Om 180-m:sregeln skall upptagas för de stora sjöarna eller vissa av dem, synes den enligt vad det anförda torde visa böra i förevarande hänseende bestämmas så, att 180-m:savståndet skall beräknas med utgående från den stranden följande 2-m:skurvan i vedertagen hydrografisk mening. De sakkunnigas förslag innefattar, att en sådan bestämning skall ske. 1 — Den angivna 2-m:skurvan benämnes i betänkandet »strandens 2-m:skurva». Den 180-m:sgräns, som man kommer till, om 180-m:savståndet bestämmes med utgående från denna 2-m:skurva, kallas i betänkandet »strandens 180m:sgräns», och vattnet innanför denna gräns betecknas i betänkandet såsom »strandens 180-m:sområde». —• De sakkunnigas 180-m:sregel kommer uttryckt i dessa termer att lyda så, att 180-m:savståndet skall beräknas med utgående från »strandens 2-m:skurva» och att det enskilda fiskevattnet skall utåt begränsas av »strandens 180-m:sgräns» och omfatta »strandens 180-m:sområde». — Med »stranden» åsyftas här i första hand »stranden av fastlandet» men härjämte också stranden av öar och holmar, som i avseende å enskild fiskerätt skola likställas med fastlandet. [85]. Det andra hänseende, i vilket 180-m:sregeln blivit närmare bestämd i de sakkunnigas förslag, gäller v a t t e n s t å n d e t f ö r 2-m:sdjupets bestämmande. Det, som det här först gäller att taga ståndpunkt till, är, om man bör 1 I fråga om gränsbestämningen, där ej blott självständiga grundområden utan även inom sådana belägna öar eller holmar finnas utanför den stranden följande 2-m:skurvan samt där grundområden ligga vid 180-m:sgränsen, hänvisas till det följande [97—109].

73 utgå från visst fixerat vattenstånd (låg- eller medelvattenstånd etc.) eller från det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet (rörligt vattenstånd). Vid avgörandet härav ha de sakkunniga bestämts av vissa fiskerisynpunkter. De synpunkter, som i det avseendet göra sig gällande, avse framför allt betydelsen av ett konstant enskilt fiskevattensområde och av en konstant gräns mellan enskilt fiskevatten och frivatten. De båda nämnda alternativen för djupbestämningen, visst fixerat eller rådande vattenstånd, leda i de två angivna avseendena till motsatta resultat. Om man utgår från det vid varje tillfälle rådande vattenståndet, erhåller man under förutsättning av konstant lutning av botten och strand alltid samma bredd å det enskilda fiskevattnet fastän dess läge förskjutes med vattenståndet, men yttergränsen för det enskilda fiskevattnet ändras med vattenståndet. Skall man åter utgå från ett visst fixerat vattenstånd bli resultaten i samma hänseenden i stället, att bredden av det enskilda fiskevattnet ändras med vattenståndet, medan yttergränsen för detta alltid blir densamma. Den konstanta storleken av ett fiskevatten är visserligen något för en fiskevattensinnehavare önskligt men har i och för sig mindre betydelse ur fiskesynpunkt, om den är förbunden med en lägeförskjutning. Värdet liksom även sättet för utnyttjande av ett fiskevatten beror mindre på dess areal i och för sig än av dess beskaffenhet. Detta gäller i avseende å strandvattensområdena särskilt för den grundaste delen inne vid stranden. Den omständigheten, att de enskilda fiskevattnens areal blir konstant vid 2-m:sdjupets bestämmande efter rådande vattenstånd, väger därför icke så tungt i vågskålen till förmån för delta alternativ. Förskjutas fiskeplatserna har det i själva verket föga att betyda, att det enskilda fiskevattnets areal är densamma. Om exempelvis de platser, där vid medelvatten fiske med småryssjor brukar äga rum, bli torrlagda vid lågvatten och ryssjorna därför måste flyttas längre ut, uppväges denna olägenhet för fiskevattensinnehavaren icke därav att fiskevattnet i stället når längre ut än vid medelvatten. Den konstanta arealen av den yttre djupare delen av det enskilda fiskevattnet, som vinnes även vid antagandet av ett visst fixerat vattenstånd för 2-m:sdjupets bestämmande, har i och för sig jämförelsevis större betydelse, då dess kvalitativa beskaffenhet icke undergår så stora ändringar genom växlande vattendjup. Det konstanta läget av yttergränsen för det enskilda fiskevattnet h a r betydelse såväl för det enskilda fisket som för frivattensfisket. För den å enskilt fiskevatten fiskande är det i synnerhet av betydelse att kunna r ä k n a med att han under alla omständigheter h a r rätt att sträcka fast redskap (djupryssjor) ut till en viss gräns. En rörlig yttergräns för det enskilda fiskevattnet skulle för strandägaren eller fiskearrendatorn, som bedriver sådant fiske, med hänsyn till de växlande vattenstånden innebära ett ständigt osäkerhetstillstånd. För frivattensfiskarena skulle en ständig förflyttning av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet och frivattnet göra det omöjligt att genom några en gång för alla utvalda överenslinjer eller andra märken på land

74 hålla reda på, var gränsen ginge, utan detta finge ständigt utrönas genom undersökning av 2-m:sdjupets läge och mätning därifrån. Detta vore naturligtvis en svår och tidsödande procedur och den bleve säkerligen i praktiken sällan utförd. Fiskerisynpunkter tala sålunda för 2-m:sdjupets bestämmande med utgående från visst fixerat vattenstånd. När det därefter blir fråga om att bestämma vilket fixerade vattenstånd, som bör väljas, kunna knappast några särskilda fiskerisynpunkter anföras för det ena eller det andra vattenståndet. Andra allmänna synpunkter, särskilt hänsynen till strandägarna, torde kunna anföras till förmån för lågvattenståndet. För Vänern och Hjälmaren h a r det för de sakkunniga, med hänsyn till den föreslagna formen för frivattensgränsens bestämmande i dessa sjöar [frivattensgränsens inläggande å sjökorten], varit praktiskt nödvändigt att såsom utgångspunkt taga de vattenstånd, från vilka man utgått vid upprättandet av sjökorten. För de två andra frivattenssjöarna, Vättern och Storsjön, har icke med hänsyn till de sakkunnigas förslag i övrigt förelegat samma nödvändighet att anknyta till det officiella kartmaterialet, för Vättern sjökortet och för Storsjön de av generalstaben utgivna topografiska kartorna; det h a r emellertid synts de sakkunniga vara praktiskt fördelaktigt att så göra. Något för den allmänna regleringen av frivattensgränsen i frivattenssjöarna gemensamt vattenstånd h a r med denna utgångspunkt icke kunnat föreslås. För Vänern och Vättern ha de sakkunniga kommit fram till lågvattenssiffror. Sjökorten för Vänern ha upprättats vid ett vattenstånd något lägre än normalt lågvatten (3.60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; motsvarande en höjd av Vänerns vattenyta över havet av 43.79 meter). Sjökortet för Vättern har upprättats vid ett å kortet såsom vanligt lågt betecknat vattenstånd (2.97 meter över västra slusströskeln vid Motala; motsvarande en höjd av Vätterns vattenyta över havet av 88.31 meter). För Hjälmaren och Storsjön h a de sakkunniga däremot med den antagna utgångspunkten kommit fram till medelvattenssiffror. Sjökortet för Hjälmaren har upprättats med utgående från vad som å kortet angivits såsom medelvattenytan (2.77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; motsvarande en höjd av Hjälmarens vattenyta över havet av 21.85 meter). 1 De topografiska kartorna för Storsjön ha upprättats med utgående från ett medelvattenstånd. Å kartbladen n r 66 Åre NO och nr 66 Åre SO, som omfatta den största delen av Storsjön, har höjden över havet av sjöns vattenyta angivits vara 291.8 meter, och detta vattenstånd h a r lagts till grund för förslaget i fråga om Storsjön (å kartbladet nr 67 Östersund SV, som av Storsjön upptar huvudsakligen endast Brunf lo viken, angives höjden över havet av sjöns vattenyta till 291.9 meter och å kartbladet nr 72 Åsarna, som allenast upptar den sydligaste delen av viken söder om Norderön, angives höjden till 292.6 meter). 1

Vattenståndssiffrorna ifråga om Vänern, Vättern och Hjälmaren ha meddelats de sakkunniga från sjökarteverket (angående Hjälmaren jämför hittills utgivna sjökort).

75 Svårigheterna vid 180-m:sregelns tillämpande. Alternativa förslag till gränsbestämningar. 180-m:sgränsens fixerande å karta. [86]. Att 180-m:sregeln även med dess närmare bestämning i ovan [83 —85] angivna två avseenden kan vara svår att i praktiken tillämpa torde ej kunna bestridas. Skall man enligt denna regel å en viss plats konstatera, hur långt det enskilda fiskevattnet sträcker sig, måste man verkställa undersökningar i tre olika hänseenden. Först skall beräknas det vid tillfället rådande vattenståndets förhållande till det vattenstånd, varifrån man skall utgå vid 2-m:sdjupets bestämmande. Sedan skall 2-m:skurvans läge å platsen med hänsyn till det korrigerade vattenståndet fastställas. Slutligen skall 180-m:savståndet ut från 2-m:skurvan uppmätas. Att dessa olika undersökningar icke äro lätt verkställda förstås utan vidare. De kunna vara besvärliga för en strandägare eller arrendatorn av ett strandvatten, som önskar klarhet, om h u r långt ut hans fiskevatten sträcker sig. För en frivattensfiskare, som rör sig över ett vidsträcktare område, äro svårigheterna att företaga sådana undersökningar självfallet ännu mycket större. De äro i själva verket så stora, att frivattensfiskarena i stor utsträckning måste inskränka sig till endast ungefärliga beräkningar. [87]. Dessa svårigheter vid 180-m:sregelns tillämpande ha givit anledning till att personer, som icke haft något att i sak erinra mot denna regel utan tvärtom funnit denna i sina resultat väsentligen motsvara hittillsvarande uppfattningar om den enskilda fiskerättens utsträckning eller täcka önskemålen för framtiden, likväl av praktiska skäl föreslagit andra bestämningssätt. Det är särskilt två utvägar, som m a n härvid anvisat. Den ena går ut på att det enskilda fiskevattnet skall räknas sträcka sig ut till visst djup. Den andra går ut på att det enskilda fiskevattnet skall bestämmas gå ut till ett visst avstånd från stranden. Båda dessa bestämningssätt förtjäna otvivelaktigt att övervägas. Det första bestämningssättet innebär, att f r i v a t t e n s g r ä n s e n direkt och enbart blir e n d j u p k u r v a : det enskilda fiskevattnet skall räknas gå från stranden ut till visst djup och vid detta djup skall sedan det fria fiskevattnet vidtaga. För djupkurvans bestämmande kan man taga till utgångs punkt antingen det vid varje tillfälle rådande vattenståndet eller ett visst fixerat vattenstånd, exempelvis lågvattnet. — Att vad först den praktiska tillämpningen beträffar detta bestämningssätt har fördelar framför 180-m:sregeln är givet. Vid frivattensgränsens bestämmande å en särskild plats erfordras endast lödning samt, om vid bestämningen skall tagas till utgångspunkt ett visst fixerat vattenstånd, en korrektion för det rådande vattenståndet. Gränsens bestämmande kan också utan egentliga svårigheter ske i skymning och vid stark sjögång, då däremot ett fastställande av 180-m:savståndet från 2-m:sdjupet skulle var besvärligt. För frivattensfiskarena

76 skulle det sista säkerligen icke vara utan betydelse. — Om sålunda detta bestämningssätt erbjuder praktiska fördelar, lider det emellertid i stället av den olägenheten, att det svårligen kan användas som allmän bestämningsnorm. Att finna någon djupkurva, som skulle kunna fastställas såsom frivattensgräns för någon av de stora sjöarna i deras helhet eller för någon större del av dem, torde nämligen icke vara möjligt. Det gäller i varje fall om Vänern och Vättern samt väsentligen även om Hjälmaren med de i dessa sjöar förekommande växlande djupen vid stränderna. För Vänerns del kunna de sakkunniga här hänvisa till den undersökning av djupförhållanden invid eller i närheten av 180-m:sgränsen, som de verkställt för denna sjö och som finnes närmare redovisad i huvudavdelningen rörande densamm a [178]. Om man med utgående från resultaten av denna undersökning skulle vilja såsom frivattensgräns i stället för 180-m:sgränsen fastställa en djupkurva, som med hänsyn till medeltalet av djupsiffrorna vid 180-m:sgränsen närmast motsvarade denna, skulle man komma ungefär till 6-m:skurvan. Fastställandet av 6-m:skurvan som frivattensgräns skulle emellertid, som en blick på sjökortet över hela Vänern visar, ge mycket olika resultat på olika håll. I vissa trakter går denna kurva sträckvis alldeles intill stranden och där skulle strandägarna sålunda ej få någon enskild fiskerätt alls. Å andra håll går kurvan vida längre från stranden än strandägarna yrkat enskild fiskerätt. Det andra bestämningssättet innefattar bestämmande av en gräns för det enskilda fiskevattnet dragen på v i s s t b e s t ä m t a v s t å n d f r å n s t r a n d e n . Att även detta bestämningssätt i praktiskt hänseende har ett bestämt företräde framför 180-m:sregeln är uppenbart. Det torde väl i själva verket vara det lättast tillämpade bestämningssättet. För detsamma har också gjorts ett flertal uttalanden av såväl strandägare som frivattensfiskare med hänvisning till de praktiska fördelarna. Men även om detta bestämningssätt gäller, att det svårligen kan användas såsom allmän bestämningsnorm p å grund av de växlande djupen vid stränderna. För Vänern kan exempelvis nämnas, att om på sätt från något håll föreslagits frivattensgränsen skulle dragas på ett avstånd av 500 meter från stranden skulle den på en del platser, såsom ost om Värmlandsnäs, utanför Visnums-Kils socken, väst om Djurö och ost om Kållandsö m. m., komma att gå vid 20—25 meters djup, under det att det enskilda fiskevattnet i andra trakter, såsom i BrandsfjOrden, icke ens skulle nå ut till 2 meters djup. Någon tillfredsställande lösning av fiskerättsfrågan skulle sålunda icke kunna erhållas på den vägen. Det enda undantaget är Storsjön, för vilken de sakkunniga också ansett sig kunna, delvis med hänsyn härtill och delvis av andra skäl, upptaga detta bestämningssätt. [88]. Den kombination av en djupkurva (2-m:skurvan) och ett visst avstånd från denna (180-m:savståndet), som 180-m:sregeln innefattar och som vid första påseendet kan synas irrationell, ger i själva verket möjligheter för ett allmänt rättvisare avvägande av det enskilda fiskets och frifiskets intressen än vare sig en djupkurva eller en gräns dragen på visst avstånd från

77 stranden. 180-m:sgränsen förlöper också i detalj vida jämnare än någon av de andra föreslagna gränserna, i varje fall betydligt jämnare än en djupkurva. Det senare kan förefalla egendomligt, då 180-m:savståndet i alla fall skall räknas från en djupkurva. 180-m:sgränsen är emellertid icke en linje överallt dragen parallellt med 2-m:skurvan utan den linje, som ingenstädes befinner sig på längre eller kortare avstånd än 180 meter från närmaste punkt på 2-m:skurvan. Vid större, mjukare bukter av 2-m:skurvan kommer visserligen 180-m:sgränsen att förlöpa parallellt med kurvan, men vid smalare, skarpare bukter blir detta icke fallet utan där blir 180-m:sgränsen utjämnad. Det jämnare och rakare förloppet av 180-m:sgränsen är naturligen en fördel. [89]. För 180-m:sregelns allmänna ersättande med något av de båda andra bestämningssätten kunna alltså ej tillräckliga skäl anses föreligga, trots de praktiska fördelar dessa kunna bjuda. De sakkunniga ha dock ej ansett sig kunna stanna vid ett avvisande av de i stället för 180-m:sregeln föreslagna bestämningssätten utan sökt en form för regelns tillämpande, som skulle kunna i möjligaste mån undanröja svårigheterna vid den praktiska tillämpningen. En sådan form för 180-m:sregelns tillämpande h a de sakkunniga trott sig finna i 1 8 0 - m : s g r ä n s e n s i n l ä g g a n d e å e n k a r t a m e d n o r m e r a n d e k a r a k t ä r i avseende å gränsen, fastän de av skäl, som nedan skola angivas, upptagit den endast ifråga om två av sjöarna. Om och i den utsträckning en sådan gränsdragning å karta kan åstadkommas, underlättas otvivelaktigt för de intresserade att få klarhet om gränsens läge. Gränsen behöver ej i första hand utletas genom lödningar och uppmätningar utan dess läge är bestämt redan på kartan. Det gäller endast att återfinna kartans gränslinje i naturen. Om den karta, som står till buds för gränsens inläggande, ej är alltför bristfällig, bör detta återfinnande kunna ske utan större svårigheter. För många fall torde olika överensmärken i naturen ge fullt tillräcklig ledning, i andra fall åter kan det bli nödvändigt att först å kartan uppmäta avståndet mellan land och gränslinjen och sedan verkställa motsvarande mätning i naturen. De största svårigheterna vid kartans användning torde den korrektion, som måste ske med hänsyn till de skiftande vattenstånden, komma att erbjuda. Men det torde vara ogörligt att finna någon utväg, som icke innefattar några olägenheter, och de olägenheter, som här kunna föreligga, torde höra till de mindre svårartade. För 180-m:sgränsens inläggande å karta kan också anföras, att utan en sådan åtgärd kommer denna gräns för stora sträckor aldrig att bli någon realitet. Detta gäller i främsta rummet de särskilt i Vänern förekommande vidsträckta strandområden med invecklade djupförhållanden, utanför vilka frivattensfiskare från olika och stundom mycket avlägsna håll bedriva fiske. Om man skall uppnå, att frivattensfisket där ej kommer för nära land, torde uppdragande av frivattensgränsen å karta vara så gott som nödvändigt. Men även på många andra håll torde den antagna gränsen kunna överföras från princip till verklighet endast under förutsättning att den finnes upptagen å

78 en karta. Fördelarna härav torde komma att göra sig gällande ej minst för strandägarna vid hävdandet av de enskilda fiskevattnen mot intrång av obehöriga. Den som man kanske skulle kunna säga ökade effektiviteten hos gränsen torde mer än väl uppväga, att förefintligt kartmaterial måhända ej medger åstadkommande av en på alla punkter med hänsyn till det verkliga djupet fullt exakt 180-m:sgränslinje. En fördel slutligen av mera teknisk natur med frivattensgränsens inläggande å karta är att därigenom möjliggöres att på ett enkelt sätt utan eljest erforderliga mångordiga beskrivningar såväl reglera gränsförhållandena i skärgårdar och på andra ställen, där 180-m:sregeln endast med största svårighet låter sig tillämpa, som även att överhuvud taget verkställa de modifikationer i regelns tillämpning, som å många håll med hänsyn till fiskevården m. m. kunna vara nödvändiga eller i varje fall önskvärda. Denna möjlighet ha de sakkunniga också i ej ringa utsträckning utnyttjat. [90]. För Vänern och Hjälmaren har denna form för 180-m:sregelns tilllämpning upptagits i de sakkunnigas förslag på så sätt att frivattensgränsen i dessa sjöar blivit inlagd å kartor, som föreslås skola i avseende å gränsen erhålla normerande karaktär. 1 För Vänern har härvid använts sjökortet nr 41, som för detta ändamål efter en rutindelning upptagande alla till frivattnet angränsande strandvattensområden på fotografisk väg uppförstorats till skala 1:50 000. För Hjälmaren har använts sjökortet nr 87, som är upprättat i skala 1: 60 000. [91]. För Vättern har förefintligt kartmaterial ej medgivit någon uppdragning av 180-m:sgränsen å karta. För Storsjön slutligen föreslås frivattensgränsens bestämmande på ett särskilt sätt, som gör användandet av kartformen onödigt. [92]. Om V ä n e r k a r t o r n a torde följande få anföras. — Den djupkurva, från vilken de sakkunniga här utgått, är 6-fotskurvan. Sjömätningarna i denna sjö ha huvudsakligen skett före metersystemets införande och djupsiffrorna sålunda uttryckts i famnar och fot. Detta har gjort, att någon 2-m:skurva ej kunnat erhållas från sjökarteverket. Skillnaden mellan en djupkurva av 2 meter och en sådan av 6 fot eller 1.8 meter torde emellertid i detta sammanhang spela mindre roll. Användandet av 6-fotskurvan som utgångslinje kan på visst sätt också försvaras med att 6 fot eller 1 famn var det djup, som före 100-famnarsregelns överförande i 180-m:sregeln gällde såsom utgångspunkt för beräkningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning i saltsjön, och med att man vid Vänern innan man började räkna med 180-m:sregeln i stället talade om 100-famnarsregeln och sålunda utgick från 6-fotsdjupet vid sina beräkningar. Vid sammanträdena med ortsbefolkningen talades alltjämt många gånger även om den senare regeln. — Sjökarte1 Se kartbilagorna. Dessa upptaga var för sig i allmänhet förhållandevis stora delar av sjöarna. Det har skett för att möjliggöra en bättre överblick. Om kartformen för Vänern och Hjälmaren slutligen antages, torde det emellertid böra övervägas, om ej kartbilagorna böra genom uppdelning på flera kartblad givas ett mindre format, som lämpligen torde böra vara i huvudsak detsamma för alla kartbladen.

79 verket har om den lämnade 6-fotskurvan meddelat, att den hämtats från originalbladen, där den är dragen med ledning av förefintliga lödningar. Sjökarteverket har vidare uttalat, att då lödningarna inom stora delar av sjön vore synnerligen glesa, hade »kurvan ej kunnat bestämmas med någon större grad av noggrannhet». Denna osäkerhet hos 6-fotskurvan har emellertid efter de sakkunnigas mening en ganska underordnad betydelse för det ändamål, varom här är fråga. Det finnes ingen anledning antaga, att något konstant fel skulle vidlåda kurvan. Felen äro utan tvivel tillfälliga, d. v. s. gå i båda riktningarna, och föranleda, att kurvan går än för långt in och än för långt ut. Det är antagligt, att dessa fel på längre sträckor utjämna varandra. För kortare sträckor kunna de givetvis ha föranlett till att gränsen i de sakkunnigas förslag dragits för långt in eller för långt ut. Med hänsyn till de särskilda bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit beträffande strandägarnas notfiske och för frivattensfiskarenas revfiske kan det dock säkerligen betraktas såsom skäligen betydelselöst, om gränsen stundom kommit att gå några tiotal meter för långt ut eller in. Den å Vänerkartorna med utgående från den av sjökarteverket angivna 6-fotskurvan uppdragna 180-m:sgränsen synes de sakkunniga sålunda vara så exakt, som skäligen kan krävas. — De avvikelser, som vid gränsdragningen skett från 180-m:sgränsen, komma sedermera att särskilt redovisas. [93]. Om H j ä l m a r e k a r t o r n a kan följande nämnas. Den kurva, från vilken de sakkunniga här utgått vid 180-m:sgränsens uppdragande, är en verklig 2-m:skurva. Om denna har sjökarteverket meddelat, att den utgör en å originalbladen till sjökortet interpolerad 2-m:skurva (å originalbladen finnas endast 3-m:s- och 6-m:skurvor inlagda). Sjökarteverket har vidare uttalat, att »på grund av lödningarnas täthet är den interpolerade 2-m:skurvan lägebestämd med tämligen stor noggrannhet». Såsom utgångspunkt för uppdragandet av 180-m:sgränsen uppfyller sjökarteverkets 2-m:skurva otvivelaktigt alla skäliga anspråk. För de avvikelser, som vid gränsdragningen skett från 180-m:sgränsen, skall ävenledes sedermera redogöras. [94]. För Vättern har det såsom nämnts ej varit möjligt att inlägga 180m:sgränsen å karta. De mera klara förhållandena där göra emellertid en sådan gränsdragning å karta för denna sjö mindre behövlig. Genom de särskilda bestämmelser, som föreslås beträffande strandägarnas notfiske och frivattensfiskarenas drag- och utterfiske, skapas också full klarhet (oberoende av gränsfrågan i övrigt) för två av de viktigaste fiskena i Vättern. [95]. Vad Storsjön angår ha de sakkunniga funnit 180-m:sregeln kunna transformeras till en regel om att det enskilda fiskevattnet skall sträcka sig i huvudsak 200 meter utanför stranden. Någon kartläggning av en på så sätt bestämd gräns är självfallet icke erforderlig. [96]. Den av de sakkunniga föreslagna kartläggningen av frivattensgränsen i Vänern och i Hjälmaren ansluter sig på visst sätt till lagberedningens tidigare [27] berörda förslag, att yttergränserna för strandägarnas områden i de stora sjöarna skulle genom särskilda offentliga förrättningar bestämmas i sina detaljer. Den utredning, som de sakkunniga erhållit om fiskerättsför-

80 hållandena, är i själva verket särskilt för de delar av Vänern och Hjälmaren, där fastställande av frivatten kan komma i fråga, i allmänhet så ingående, att den torde kunna anses vara i det väsentliga likvärdig med vad som skulle ha framgått genom de av lagberedningen föreslagna förrättningarna. Lantmäteriförhållandena ha i regel blivit på ett såsom det synes uttömmande sätt klarlagda genom undersökningarna i lantmäteristyrelsen m. m., och genom sammanträdena med ortsbefolkningen ha erhållits mycket fullständiga upplysningar om dess uppfattningar och önskemål. Djupförhållandena vid stränderna av Vänern och Hjälmaren ha klarlagts genom sjökarteverkets utredningar. För dessa sjöar ha sålunda genom de sakkunnigas utredningsarbete skapats förutsättningar för att verkställa en gränsbestämning av den detaljerade art, som lagberedningen fann önskvärd. Dessa förutsättningar ha synts de sakkunniga böra i klarhetens intresse utnyttjas för en kartbestämning. Lagberedningen förordade visserligen endast en beskrivning av gränsen i förrättningsprotokollet. Gränsen syntes lagberedningen 1 kunna bäst angivas sålunda, att »det avstånd från stranden eller från visst vattendjup därinvid» utsattes, inom vilket vattenområdet skulle tillkomma strandägaren. Om utredningen skulle ge växlande resultat för olika delar av sjön, borde enligt lagberedningen »stranden uppdelas i särskilda sträckor, betecknade genom angivna gränspunkter, och särskilt för en var av dessa sträckor utsättas det avstånd», som skulle vara bestämmande för gränslinjen. Att de sakkunniga i detta hänseende ansett sig böra för de nu ifrågavarande två sjöarna gå ett steg längre och föreslå gränsens inläggande å vissa översiktskartor beror på att de närmare undersökningar av förhållandena, som de sakkunniga varit i tillfälle att företaga, synts dem visa, att ett klarläggande av gränsen i dessa sjöar, som kan tillfredsställa det praktiska behovet, knappast kan ske på annat sätt. Vid en på en gång företagen gränsreglering över hela sjöarna torde i alla händelser detta förfarande vara att föredraga.

Den enskilda fiskerätten vid öar och holmar i frivattenssjöarna. »Tangentregeln». Vänern och Hjälmaren. [97]. Vid bestämningen av frivattensgränsen i Vänern och Hjälmaren ha de sakkunniga även följt vissa särskilda »ö-regler» samt dessutom en särskild regel, som de sakkunniga benämnt »tangentregeln». [98]. » T a n g e n t r e g e l n » har upptagits av de sakkunniga för att under nedan angivna förhållanden uppnå en lämpligare frivattensgräns än vad 180-m:sregeln enbart skulle medfört. De förhållanden, som »tangentregeln» har till ändamål att reglera, gälla fiskerätten vid vissa självständiga grundområden om mindre djup än 2 meter. 2 Sådana påträffas i de nu avsedda sjöarna ej sällan, där »strandens 180-m:sgräns» går fram. »Tangentregeln» innebär, att dessa grundområden i sin helhet skola tillföras det enskilda fiskevattnet. Frivattensgränsen flyttas allt1

Förslag till jordabalk del III s. 307. — 3 I fråga om Vänern 6 fot (jfr s. 113 n. 1).

81 så där ut från »strandens 180-m:sgräns» till grundområdets yttre 2-m:skurva. Även då endast tangentförhållande mellan »strandens 180-m:sområde» och ett sådant grundområde föreligger, skall enligt regeln grundområdet föras under den enskilda fiskerätten. Det är med hänsyn härtill, som de sakkunniga gett regeln dess namn. Denna särskilda reglering har synts de sakkunniga påkallad redan för undgående av de tvister, som med all säkerhet på många håll skulle bli följden av dessa grundområdens hänförande delvis till det enskilda fiskevattnet och delvis till frivattnet. Genom grundområdenas förläggande helt under enskild fiskerätt tillgodoses också strandägarnas skäliga intressen i detta avseende och frivattensfiskarena torde ej därmed vållas någon nämnvärd olägenhet. 1 [99]. De särskilda » ö - r e g l e r » , tre till antalet, som följts vid frivattensgränsens uppdragande å Väner- och Hjälmarekartorna, skola härefter behandlas. [100]. Den första ö-regeln gäller sådana holmar, som äro belägna inom strandens 180-m:sområde. — Före angivandet av innehållet i denna regel torde få erinras om följande. 180-m:sregeln har bestämts på sådant sätt, att grundområden av mindre djup än 2 meter belägna utanför 2-m:skurvan vid stranden av fasta land (och vad därmed skall jämställas) ej skola få någon inverkan vid fastställandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. Detta gäller även för det fall, att dessa grundområden (»självständiga grundområden») ligga innanför strandens 180-m:sgräns (se [84]). — Den första ö-regeln innebär ett tillämpande av samma princip i avseende å de holmar, som ligga innanför strandens 180-m:sgräns. Regeln innefattar, att sådana holmar icke skola ha någon inverkan på bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. — Den praktiska innebörden av regeln är följande. Om en sådan holme har det läge innanför strandens 180-m:sgräns och omgives av ett på sådant sätt utsträckt självständigt grundområde, att man med 180 meter från holmens egen 2-m:skurva kommer utanför strandens 180-m:sgräns, skall likväl den senare upptagas såsom frivattensgräns, d. v. s. det enskilda fiskevattnet skall trots holmen ej sträckas längre ut i sjön än till strandens 180-m:sgräns. — Om »holmens 2-m:sområde», d. v. s. det självständiga grundområdet kring holmen ut till 2 meters djup, sträcker sig utanför strandens 180-m:sgräns, gäller »tangentregeln». 2 [101]. Den andra ö-regeln gäller holmar, som ligga utanför strandens 180-m:sområde men likväl så i förhållande till detta, att avståndet från holmens 2-m:skurva till strandens 180-m:sgräns ej överstiger 180 meter. — Regeln innefattar, att man här skall göra skillnad mellan sådana holmar, som ha en areal av minst omkring 1 hektar (»1-hektars-holmar»), och sådana, som äro mindre. — Vad angår »1-hektars-holmarna» skall vid dem det enskilda fiskevattnet utsträckas till holmarnas 180-m:sgräns (dessa holmar tillföras med andra ord enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln; detta enskilda fiskevatten flyter samman med strandens enskilda fiskevatten). — Holme mindre 1 2

Se om »tangentregeln»: [105—106]. Se om denna »ö-regel»: [105—106].

6—308351.

82 än omkring 1 hektar tillägges ej enskild fiskerätt annat än för den händelse grundområdet kring holmen (holmens 2-m:sområde) tangerar strandens 180m:sgräns eller skares av denna, då »tangentregeln» blir tillämplig. Den enskilda fiskerätten kring holmen gäller då ut till holmens 2-m:skurva (holmens enskilda fiskevatten sammanflyter med strandens enskilda fiskevatten). Allenast för det senare fallet inverkar förekomsten av holmen på bestämningen av frivattensgränsen vid den strand, där holmen ligger. — Vid arealbestämningen har regeln tillämpats så, att arealen av holmar, som ligga inom en och samma 2-m:skurva sammanräknats. Storleken »minst omkring 1 hektar» har valts, då den synts med hänsyn till föreliggande förhållanden i lämplig utsträckning garantera enskild fiskerätt vid dessa holmar. — Genom »tangentregeln» uppmjukas regeln i viss mån, så att de holmar, som äro mindre än »omkring 1 hektar», under den för denna regelns tillämpning angivna förutsättning förenas med en begränsad enskild fiskerätt, och härigenom utvidgas också det enskilda fiskevattnet vid den strand, där holmen ligger, i samma mån. 1 [102]. Den tredje ö-regeln gäller holmar, som äro så belägna i förhållande till stranden, att avståndet från holmens 2-m:skurva till strandens 180m:sgräns överstiger 180 meter. De kunna ligga så långt ut i sjön, att det aldrig kan komma i fråga att beteckna dem som »strandholmar», men de kunna även ligga närmare land så, att de kunna betecknas på detta sätt utan att likväl kunna sägas ligga i anslutning till land. — Även här skall skillnad göras mellan holmar av olika storleksordning men för detta fall har en annan storleksgrad valts. — Regeln innefattar, att holmar, vilka ha en areal av minst omkring 3 hektar (»3-hektars-holmar»), skola tillföras enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln, men att mindre holmar ej skola förenas med någon enskild fiskerätt. — Det enskilda fiskevattnet kring 3-hektars-holmarna gränsar på alla sidor mot frivattnet och sammanflyter ej med »strandens 180-m:sområde». — Även denna regel har vid arealbestämningen tillämpats så, att arealen av holmar, som ligga inom en och samma 2-m:skurva, sammanräknats. Storleken »minst omkring 3 hektar» har valts med hänsyn till att denna storleksbestämning synts i lämplig utsträckning garantera enskild fiskerätt vid holmar med ifrågavarande belägenhet. 2 [103]. Dessa »ö-regler» ha (tillkommit såsom resultat av olika gränsdragningsförsök. Vid dessa ha de sakkunniga strävat efter att finna en lösning, som kunde givas en allmän tillämpning. Den antagna lösningen, som ligger i »ö-reglerna», torde i det hela svara mot hittillsvarande fiskepraxis och mot de i allmänhet framställda önskemålen i avseende å den framtida regleringen. Vid bedömandet av »ö-reglerna» måste särskilt beaktas, att de väsentligen endast avse fiskerättens reglering i vatten, som ligger ut mot stora öppna vattenvidder. 1

Se om denna »ö-regel» det särskilda yttrandet av utredningsmannen Freidenfelt (I) simt i betänkandets text: [105] och [107]. 2 Se om denna »ö-regel» det särskilda yttrandet av utredningsmannen Freidenfelt (I) simt i betänkandets text: [105] och [107].

83 [104]. Om såväl »tangentregeln» som »ö-reglerna» gäller, att undantag från dem i många fall gjorts vid gränsdragningen å kartorna. Anledningarna härtill ha varit olika. Vissa undantag ha skett med hänsyn till vad fiskevården ansetts kräva eller på grund av särskilda fiskeförhållanden. I vissa fall ha upplysningar lämnats om praktiserat fritt fiske eller om enskilt fiske, som ansetts kräva hänsyn. I andra fall ha undantag skett för att erhålla en möjligast regelbunden och lätt återfunnen frivattensgräns. Även i några andra avseenden, som sedermera skola särskilt angivas, ha speciella omständigheter beaktats genom vissa avvikelser från reglerna. [105]. Om »tangentregelns» och »ö-reglernas» upptagande för gränsdragningen å Väner- och Hjälmarekartorna ha de sakkunniga varit ense. [106]. Om att Väner- och Hjälmarekartorna beträffande de förhållanden, som »tangentregeln» och den första »ö-regeln» [100] avse att reglera, skola fullständigt redovisa den enskilda fiskerätten ha de sakkunniga likaledes varit ense. [107]. Med avseende å den andra och den tredje »ö-regeln» [101—102] ha de sakkunniga däremot stannat i olika meningar beträffande frågan, om dessa regler böra gälla allmänt och ej allenast tillämpas vid gränsdragningen å kartorna. 1 Det föreliggande förslaget innefattar, genom den undantagslösa hänvisningen till kartorna, att holmar, vilka äro så belägna som i nämnda »öregler» förutsattes, skola åtföljas av enskild fiskerätt endast i de fall detta framgår av kartorna. Den å dessa verkställda gränsbestämningen har även i detta avseende synts väsentligen motsvara under sammanträdena med ortsbefolkningen i de olika orterna framkomna upplysningar om fiskepraxis och allmänna önskemål för framtiden. De undantag från reglerna, som enligt lämnade uppgifter synts vara motiverade, ha verkställts redan vid gränsdragningen. Om ytterligare undantag böra göras, torde det komma att framgå vid behandlingen av de sakkunnigas förslag, och kartorna böra då i enlighet härmed kompletteras. Det synes däremot icke vara lämpligt att vid sidan om kartorna uppställa några särskilda regler om strandägarnas enskilda fiskerätt, vilka skola gälla så att säga »mot kartan». Om gränsfrågan för Vänern och Hjälmaren skall lösas i kartformen, synes det vara angeläget, att lösningen i denna form också blir fullständig. Skulle det, sedan de sakkunnigas utredning fullständigats genom yttrandena över förslaget och kartorna kompletterats i enlighet härmed, visa sig, att en strandägare i något fall genom kartbestämningen gått miste om någon fiskerätt, som k a n skattas till något värde, torde en sådan strandägare kunna fullt tillgodoses enligt den föreslagna ersättningslagen. Vättern [108]. I Vättern finnes, bortsett från skärgården i norr, endast ett förhållandevis ringa antal öar och holmar. De i viss anslutning till stranden av fastlandet liggande skola enligt förslaget omgivas av det från nämnda strand utgående enskilda fiskevattnet; frivattensgränsen skall därvid dragas 180 meter från 2-m:skurvan utanför dem. Den avsedda anslut1

Se det särskilda yttrandet av utredningsmannen Freidenfelt (I).

84 ningen till fastlandet har närmare bestämts med utgående från den tanken, att, om till fastlandet och dessa öar eller holmar lägges enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln, de olika 180-m:sområdena skola bilda ett sammanhängande vattenområde ut från fastlandet (se härom närmare [555]). Andra öar och holmar ha, i den mån de skola tillföras enskild fiskerätt med stöd i strandäganderätt, särskilt uppräknats (se även härutinnan [555]). De sålunda föreslagna bestämningarna torde kunna anses väsentligen överensstämma med vad som i motsvarande fall föreslagits i fråga om Vänern och Hjälmaren. Någon tillämpning å Vättern av »tangentregeln» [98] har med hänsyn till djupförhållandena i denna sjö ej ansetts erforderlig. Storsjön. [109]. Den i fråga om Storsjön föreslagna regleringen av strandägarens enskilda fiskerätt vid öar och holmar innefattar i första hand en uppräkning av sådana, som skola tillföras enskilt fiskevatten. Utanför fastlandet och vissa av de uppräknade öar na och holmarna ligga i en del fall särskilda mindre holmar. Vid gränsbestämningen å sådana ställen har uppställts som regel, att där holmarna ligga innanför 3.5-meterskurvan frivattensgränsen skall dragas med utgående från sådan holme, som ligger längst ut. Denna gränsbestämning har med hänsyn till föreliggande förhållanden ansetts vara lämplig och innefattar även en anslutning till tillgängligt officiellt kartmaterial (se i dessa avseenden närmare [865]). Någon tillämpning av »tangentregeln» [98] har av samma skäl, som anförts beträffande Vättern, ej heller i avseende å Storsjön ansetts erforderlig.

Den särskilda regleringen av frivattensgränsen i Storsjön. [110]. Den verkställda utredningen har ej vad Storsjön angår — såsom i fråga om de andra frivattenssjöarna — givit anvisning på 180-m :sregeln som en allmänt omfattad norm för bestämningen av strandägarens enskilda fiskerätt. Det, som bestämt de sakkunniga för att i princip upptaga denna regel även för Storsjön, är huvudsakligen, att en bestämning av det enskilda fiskevattnet väsentligen enligt denna regel synts mera allmänt sett vara lämplig för strandvattnens skyddande mot intrång av frifiskare. Då 180-m :sregeln emellertid vid Storsjön icke, på samma sätt som exempelvis vid Vättern, hittills vunnit någon egentlig anslutning bland befolkningen, ha de sakkunniga i detta fall ej ansett sig vara bundna vid att direkt upptaga denna regel. Det har i stället i fråga om denna sjö synts dem vara anledning att med utgående från 180-m:sregeln söka vinna en i tillämpningen enklare bestämning av det enskilda fiskevattnet. De sakkunniga ha härvid kommit till det resultat, att en bestämning av det enskilda fiskevattnet med utgångspunkt i stranden för Storsjöns del skulle kunna antagas. Med hänsyn till fiskeförhållandena har ett avstånd från stranden av 200 meter såsom mått för det enskilda fiskevattnet ansetts kunna vara lämpligt. I betraktande av djupförhållandena vid Storsjöns stränder torde, såvitt de sakkunniga kunnat

85 finna, en sådan bestämning i stort sett ungefärligen svara mot vad en tilllämpning av 180-m :sregeln skulle lett till för denna sjö. På vissa håll torde man visserligen genom detta bestämningssätt komma till en mindre utsträckning av det enskilda fiskevattnet men knappast till någon mindre utsträckning än den, i vilken den enskilda fiskerätten hittills varit hävdad. Genom att strandägarna erhålla enskild fiskerätt i den utsträckning, som förslaget innebär, torde denna fiskerätt i själva verket vinna lagens erkännande utöver vad förutvarande förhållanden nödvändigt motiverat. Det är på grund härav som de sakkunniga ansett sig böra till stöd för förslaget särskilt hänvisa på mera allmänna synpunkter.

Enskild fiskerätt för strandägarna vid frivattenssjöarna utöver vad hittills behandlade bestämningsgrunder medföra ni. ni. Från fritt fiske helt undantagna delar av sjöarna. [111]. I alla frivattenssjöarna ha vissa delar helt och hållet undantagits från det fria fisket. I Vänern ha alla vattenområden, som skiljas från öppna sjön genom områden med mindre djup än 2 meter eller vid vilkas utlopp i den öppna sjön motliggande stränders 180-m:sområden sammanflyta, lagts under enskild fiskerätt; från den fria fiskerätten ha härigenom uteslutits, förutom åtskilliga smärre områden, även flera större vikar, såsom Grumsfjorden med Borgvikssjön, Kyrkebysjön och Ekholmssjön samt Grensviken och Varnumsviken. I Vättern ha skärgården i norra änden av sjön och Motalaviken innanför en viss linje helt lagts under enskild fiskerätt. I Hjälmaren har, förutom Hemfjärden där djupet överallt utom i den muddrade rännan är mindre än 2 meter, även den delvis mycket djupa ö s t r a Hjälmaren undantagits från det fria fisket. I Storsjön ha de stora vikarna eller de inre delarna av dem helt lagts under enskild fiskerätt. Dessa undantag ha gjorts huvudsakligen med hänsyn till vad som blivit upplyst om praxis och av fiskevårdsskäl. Särskilda bestämningar vid mindre vikar, sund och likartade vattenområden. [112]. Vid gränsbestämningen i Vänern och i Hjälmaren har del funnits nödvändigt att taga särskild hänsyn till förekomsten av mindre vikar, sund och andra likartade vattenområden. Det har härutinnan framför allt gällt Vänern. Den främsta synpunkten har varit, att fritt fiske ej bör få bedrivas för nära intill långgrunda områden, lämpade för lek av vårlekande fisk och uppehåll av dessas ungdomsstadier. Även den synpunkten har emellertid synts böra beaktas, att, om strandägarna visats i dylikt vattenområde bedriva ett mera betydande fiske, de böra därvid bibehållas. Den utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m.sområdet, som skett i dessa fall, har emellertid företagits med stor varsamhet för att så litet som möjligt inkräkta på det fria fisket. Vid frivattensgränsens uppdragande å kartan har sedan en vägledande synpunkt också varit, att denna gräns borde

86 läggas så, att dess återfinnande i naturen i möjligaste m å n underlättades. Även därvid har tillsetts, att något onödigt intrång ej skulle ske i det fria fisket. De förslag om uppställande av en regel om viss minsta bredd av en vik såsom villkor för fritt fiske där, vilka vid sammanträdena med ortsbefolkningen framförts från en del håll, ha de sakkunniga icke ansett sig kunna upptaga. Det är icke bredden av en vik, som här är avgörande. Det kan exempelvis i detta avsende framhållas, att det ej kan anses vara nödigt eller lämpligt att i en åt sjön öppen vik, vars stränder huvudsakligen äro steniga och där lekplatser saknas eller äro av ringa utsträckning, göra något undan tag från 180-m :sregeln till förmån för strandägarens enskilda fiske, även om viken är smal. Gränsbeståmningen vid skärgårdar. [113]. Vid gränsbestämningen omkring de många skärgårdsområdena i Vänern har gränsen bestämts med hänsyn tagen framför allt till fiskepraxis och fiskevårdens krav. Det har emellertid i dessa fall varit nödvändigt att också särskilt beakta, att gränsen blir bestämd så, att den kan praktiskt återfinnas i naturen. Gränsen har på grund av sistnämnda omständighet stundom kommit att dragas antingen något längre ut eller något längre in än som eljest kunnat anses motiverat. Dessa avvikelser torde dock ej ha någon egentlig betydelse. Hånsyn till fiskevattensdelningar i Hjälmaren. [114]. I Hjälmaren ha, såsom senare skall närmare anges, fiskevattensdelningar skett i ett stort antal fall. Vid bestämmandet av delningsområdets utsträckning utåt sjön har i dessa fall, enligt vad av utredningen framgått, i allmänhet 180-m:sregeln i någon form vunnit tillämpning. Denna tillämpning och även hänsynstagandet till förekommande öar och holmar ha ej alltid fullt motsvarat vad de sakkunniga härutinnan principiellt förordat. Dessa olikheter ha emellertid synts de sakkunniga vara av så ringa vikt, jämfört med betydelsen av att frivattensgränsen bestämmes i möjligaste anslutning till vad hittills praktiserats, att de här ansett det vara övervägande skäl att såsom frivattensgräns fastställa den vid fiskevattensdelningarna antagna yttergränsen. Där 180-m:sgränsen enligt vad de från sjökarteverket erhållna djupsiffrorna utvisa går längre ut än delningsgränsen, har dock alltid 180-m :sgränsen blivit följd. Även i övrigt ha vissa särskilda förhållanden beaktats (se huvudavdelningen om Hjälmaren). Gränsdragningen å Väner- och Hjälmarekartorna. [115]. Vid gränsdragningen å Väner- och Hjälmarekartorna ha de sakkunniga ej blott vid vikar och sund samt skärgårdar utan över huvud taget i alla de fall, där så kunnat ske utan åsidosättande i det väsentliga av de antagna allmänna principerna, sökt giva frivattensgränsen en i möjligaste mån lätt tillämpad sträckning. Någon allmän utjämning av 180-m:sgränsen har härvid självfallet ej kommit i fråga, men åtskilliga för strandägarnas fiske liksom för det fria fisket betydelselösa in- eller utbuktningar av gränslinjen ha ansetts kunna saklöst slopas. Vättern. [116]. Några sådana speciella undantag från 180-m :sregeln,

87 som gjorts i fråga om Vänern och Hjälmaren, ha icke synts påkallade beträffande Vättern. Storsjön. [117]. Även om Storsjön gäller, att den antagna huvudregeln för gränsbestämningen ansetts kunna tillämpas utan några speciella undantag motsvarande dem, som enligt vad nu nämnts gjorts i avseende å Vänern och Hjälmaren. Särskild reglering av rätten till vissa fiskesätt och meddelande av vissa bestämmelser till skydd för strandägarnas notfiske i Vänern och Vättern. [118]. För Vänern och Vättern har det ansetts nödigt att föreslå särskild reglering av rätten till vissa fiskesätt. Denna särskilda reglering innebär, att dessa fiskesätt skola i viss utsträckning få utövas även innanför den frivattensgräns, som eljest skall lända till efterrättelse. Den enskilda fiskerätten eller strandägarnas ensamrätt till fiske i de enskilda fiskevattnen har med andra ord i avseende å de avsedda fiskesätten underkastats vissa inskränkningar. Dessa inskränkningar ha skett i det yrkesmässiga fiskets intresse. De kunna emellertid ej anses innefatta några egentliga nyheter för Vänern och Vättern utan motsvara väsentligen vad som hittills vid fiskena praktiserats. De fiskesätt, som det här gäller, äro för Vänern revfiske, fiske med finmaskad not efter siklöja och nors och fiske med nät efter siklöja samt för Vättern utter- och dragfiske, revfiske efter sik på våren och fiske med liten not efter siklöja och nors. Den närmare regleringen av rätten till dessa fiskesätt och de särskilda motiverna för densamma skola behandlas i huvudavdelningarna för dessa sjöar. [119]. För Vänern och Vättern ha även föreslagits vissa bestämmelser till skydd för strandägarnas fiske med vanlig not. Strandfisket med not utsträckes mångenstädes vid såväl Vänern som Vättern utanför den gräns, som de sakkunniga ansett böra allmänt gälla såsom yttergräns för det enskilda fiskevattnet. Det avsedda skyddet ha de sakkunniga funnit böra anordnas så att eljest fritt fiske under vissa förutsättningar skall vara förbjudet i notvarp för fiske med vanlig not. För de närmare detaljerna av denna ordning och motiverna för densamma hänvisa de sakkunniga likaledes till de särskilda huvudavdelningarna för de båda sjöarna. Utsättande av »fast fiskeredskap» i fritt fiskevatten. [120]. I avseende å rätten att använda »fast fiskeredskap» i fritt fiskevatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön föreslås samma bestämmelser som de vilka för närvarande gälla för saltsjön. I förslaget har sålunda härutinnan bland annat uttrycket »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» upptagits oförändrat. 1 1

I detta avseende har utredningsmannen Freidenfelt i sitt särskilda yttrande (II) anfört avvikande mening.

88 Ersättning till strandägare för »mistad fiskerätt». [121]. Den reglering av strandägarnas enskilda fiskerätt och rätt till fiske för varje svensk undersåte i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön, som föreslås av de sakkunniga, bygger i allt väsentligt på nuvarande förhållanden. Den utgör sålunda i huvudsak allenast ett lagfästande av den nuvarande ordningen i dessa avseenden. Om någon »mistad fiskerätt» för strandägarna torde därför ej i någon större utsträckning kunna bli fråga. [122]. De sakkunniga ha emellertid i enlighet med direktiven för utredningen utarbetat ett förslag till bestämmelser om ersättning till strandägare i de nämnda sjöarna för mistad fiskerätt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats i samband med de förut [24] berörda, under senare år företagna regleringarna av fiskerättsförhållandena i saltsjön. Närmare redogörelse för och motivering av detta förslag skola framläggas i nionde huvudavdelningen. Amatörfisket. [123]. I åttonde huvudavdelningen skall amatörfisket i de stora sjöarna ägnas en ingående behandling. De sakkunniga ha av skäl, som där skola angivas, funnit amatörfiskets intressen icke kunna lämpligen tillgodoses under formen av fastställande av fritt fiskevatten. De ha i stället i detta hänseende ansett sig böra förorda övervägande av vissa särskilda anordningar. Den slutliga prövningen härutinnan har emellertid synts de sakkunniga böra ske först efter en allmän utredning av amatörfiskefrågan. Med hänsyn till det stora intresse, som amatörfiskefrågan har för de stora sjöarna och bland dem framför allt för Mälaren, ha de sakkunniga ansett sig böra göra det uttalande, att en sådan allmän utredning av denna fråga enligt deras mening bör verkställas. Lagförslag. [124]. De sakkuniga ha av skäl, som skola anföras i nionde huvudavdelningen, funnit det vara lämpligast att en särskild lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland1 utfärdas. I denna lag skola upptagas de särskilda bestämmelser, som i fråga om dessa sjöar skola gälla rörande strandägarens enskilda fiskerätt och rätt till fiske för varje svensk undersåte, samt stadgas att i övrigt skall beträffande fisket i samma sjöar lända till efterrättelse vad i den allmänna fiskerättslagen är stadgat om fiske i insjöar. I den allmänna fiskerättslagen skall enligt en av de sakkunniga tillika föreslagen lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juni 1896 (nr A2 s. 1) om rätt till fiske införas en hänvisning till de särskilda bestäm1

Detta lagföi-slag kallas i betänkandet förslaget till speciallag.

89 melserna om rätten till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Genom att den nuvarande 6 § i allmänna fiskerättslagen upphäves och särskilda bestämmelser om rätt till fiske för varje svensk undersåte i avseende å insjövatten endast meddelas i fråga om de nämnda fyra sjöarna kommer något fritt fiske ej att gälla i Mälaren och ej heller i någon annan insjö. I den lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 18A) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt, som de sakkunniga även föreslagit, ha intagits bestämmelser, enligt vilka ersättning av statsmedel skall utgå till strandägare vid Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland för viss mistad fiskerätt. Lagförslagen skola ur allmänna synpunkter närmare betraktas i nionde huvudavdelningen. De särskilda bestämmelser om strandägarens enskilda fiskerätt och om rätt till fiske för varje svensk undersåte, som intagits i förslaget till speciallag, skola närmare omnämnas och motiveras i huvudavdelningarna för de olika frivattenssjöarna.

Tredje

huvudavdelningen VÄNERN

6 KAP.

Utredningsmaterialet. [125]. I 4 kap. har redogjorts för de olika sätt, varpå de sakkunniga sökt införskaffa upplysningar om de fiskerättsliga förhållandena m. m. i de stora sjöarna. [126]. För Vänern har erhållits huvudsakligen det utredningsmaterial, som framgår av följande. Från samtliga domhavanden i de vid Vänern belägna domsagor ha inkommit svar å de sakkunnigas förfrågan om förekomsten av mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vatten m. m. — Lantmäteristyrelsen har överlämnat dels yttranden av överlantmätarna i Värmlands, Älvsborgs och Skaraborgs län, dels ock tio av extra lantmätaren S. Forsselius upprättade promemorior, betecknade P. M. I—IX och XVII samt vissa särskilda i styrelsen verkställda utredningar. Av Forsselius' promemorior behandla I och XVII vissa i Skaraborgs läns lantmäterikontor förvarade förrättningsakter, II—III Åråsviken, IV Hjälmarsfjärden och ölmeviken, V Hammarösjön, VI Åsfjärden, VII Grumsfjorden, VIII Kattfjärden och IX skärgården vid Värmlandsnäs. De sakkunniga ha även direkt från lantmäterikontoren i Karlstad och Mariestad erhållit viss lantmäteriutredning. I lantmäterikontoren i Karlstad, Vänersborg och Mariestad har utredningsmannen Freidenfelt genomgått ett större antal lantmäteriakter med särskild hänsyn till frågan om, i vilken utsträckning holmar och skär intagits i skiften. — Kammarkollegiet har överlämnat dels förteckningar rörande i gällande jordebok särskilt upptagna holmar och fisken i Vänern, dels ock i dess arkiv verkställda utredningar angående vissa öar, skärgårdar och fisken inom By, Eskilsäters, Segerstads, Hammarö, Vase och Varnums socknar av Värmlands län samt Friels, Björsäters och Torso socknar av Skaraborgs län. — Genom domänstyrelsen ha erhållits vissa upplysningar beträffande det fiske, som hör till de under styrelsens förvaltning stående kronoegendomarna. Domkapit-

91 let i Karlstad har överlämnat uppgifter från vederbörande församlingar angående vid Vänern belägna boställen och vissa kyrkor tillhöriga öar i Vänern; och domkapitlet i Skara h a r överlämnat förteckning över ecklesiastika boställen, vilkas ägor angränsa Vänern. Från drätselkamrarna i Karlstad, Kristinehamn, Åmål, Vänersborg, Mariestad och Lidköping ha inkommit yttranden om städernas anspråk på enskild fiskerätt. Vänerns seglationsstyrelse har lämnat uppgift på styrelsens fastigheter vid Vänern samt om fiskerätt åtföljer dem m. m. — Från sjökarteverket ha de sakkunniga erhållit kopior av originalsjökorten över Vänern i de delar, som icke omfattas av sjökorten över norra delen av Dalbosjön samt över Lurö och Ekens skärgårdar. Å kopiorna ha genom verkets försorg inlagts djupkurvor för 6 fots (1.8 meters) djup utanför stranden och kring holmar och grund ävensom angivits djupsiffror vid 180-m :savståndet från desamma. — Lokalavdelningarna av Vänerns fiskareförbund ha lämnat vissa uppgifter om yrkesfisket i Vänern. Genom sammanträdena med ortsbefolkningen ha upplysningar erhållits angående förekommande uppfattningar och önskemål i fiskerättsfrågan, m. m. — Sammanträden höllos under tiden mellan den 5 och den 23 mars samt mellan den 6 och den 21 april 1934, å sammanlagt 30 platser, nämligen under den första perioden Tösse, Mellerud, Bolstad, Vänersborg, Lilla Lund (Vänersnäs socken), Salstad, Tådene, Sone, Otterstad, Lidköping, Årnäs (Forshems socken), Mariestad, Torso, Sjötorp, Gullspång och Visnums-Kil samt under den andra perioden Säffle, Åmål, Eskilsäter, Botilsäter, Grums, Liljedal (Eds socken), Segerstad, Skoghall, Karlstad, Hammarö, Skattkärr, Arnön (Vase socken), Sunnäs (Ölme socken) och Kristinehamn. — Sammanträdena besöktes av sammanlagt 838 personer. Av dessa voro 13 ombud för kommuner, församlingar, kyrkoråd och städer. Av övriga tillstädeskomna uppgåvo sig 150 vara hemmansägare, 85 hemmasöner, arrendatorer eller jordbrukare, 73 hemmansägare och fiskare, 121 jordbrukare och fiskare, 155 fiskare samt 176 utöva amatörmässigt fiske. För 14 större egendomar tillstädeskommo ägarna eller ombud för dessa. Härjämte närvoro, bland annat, vid vissa sammanträden representanter för domänverket, Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps fiskeristyrelse, fiskerikonsulenten för Vänern, fiskerikonsulenten hos Värmlands läns hushållningssällskap och ordföranden i Vänerns fiskareförbund. — Från ägarna av 44 större egendomar ha som svar å en av de sakkunniga utsänd cirkulärskrivelse ingått skriftliga uppgifter angående egendomens fiske och anspråken på enskilt fiskevatten. — De över sammanträdena hållna protokollen upptaga i maskinskrift 350 sidor, vartill komma åtskilliga bilagor. [127]. De sakkunniga ha även tillgodogjort sig det av 1894 års fiskelagskommitté insamlade utredningsmaterial, som kunnat tillrättaskaffas, liksom det material, som införskaffats av ägogränssakkunniga. [128]. Det officiella kartmaterial, som utnyttjats av de sakkunniga, utgöres av följande t o p o g r a f i s k a k a r t o r : generalstabens karta över Sverige (skala 1: 100 000) bladen nr 70 Arvika, nr 71 Karlstad, nr 62 Åmål,

92 n r 63 Rosenborg, nr 64 Askersund, nr 52 Mellerud (Upperud), nr 53 Mariestad och nr 42 Vänersborg samt konceptbladen till samma karta (skala 1:50 000) n r 52 Upperud NV, NO, SV och SO, nr 53 Mariestad NV, NO och SV och nr 42 Vänersborg NV och NO; följande e k o n o m i s k a k a r t o r : för Värmlands län (skala 1: 50 000) bladen Näs, Grums, Karlstads, Vase, Ölme och Visnums härader, för Älvsborgs län (skala 1: 50 000) bladen Tössbo, Nordals, Sundals och Väne härader, samt för Skaraborgs län (skala 1: 20 000) bladen Amnehärad, Sandholmen, Storön, Hovden, Bromö, Sjötorp, Mariestad, Hassle, Årnäs, Leksberg, Klitt, Kållandsö, Degeberg, Sunnersberg, Kinnekulle, Örslösa, Lidköping, Husaby, Bockholmen, Tådene, Frugården, Tun och Hunneberg; ävensom följande s j ö k o r t : nr 41 Vänern (skala 1: 160 000), nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar (skala 1: 50 000), nr 83 Dalbosjön norra delen (skala 1: 50 000) och nr 85 Vänern södra delen (skala 1: 80 000).

7 KAP.

Fiskeförhållandena. Topografi. [129]. Vänern har en areal av 5 568 km 2 . Genom två halvöar — det från norr nedskjutande Värmlandsnäs och den söderifrån framspringande Kållandsöhalvön, mellan vilka Lurö skärgård ligger — delas sjön i två bäcken, ett östra större: Stora Vänern och ett västra mindre: Dalbosjön. I båda finnas större djupområden. Arealen av områden med över 45 meters djup utgör i Stora Vänern nära 100 000 hektar och i Dalbosjön omkring 21 000 hektar. I Stora Vänern finnes ett flertal stora vikar och fjärdar. Vid norra stranden förekomma sålunda, räknat från väster mot öster, följande. Åsfjärden: I den inre delen av denna finnes ett litet djupområde med ned till 46 meters djup. I Asfjärden utmynnar Norsälven. Västerut står Åsfjärden genom det smala Slottsbrosundet i förbindelse med Grumsfjorden och den därinnanför belägna Borgvikssjön; väster om Åsfjärdens mynning skjuta Kyrkebysjön och Ekholmssjön in i landet. Kattfjärden: Denna har ett avsevärt djupområde av ned till 60 meters djup. I Kattfjärden utmynna de västra grenarna av Klarälven. Sätersholms fjärden: Denna fjärd ligger öster om Hammarö. Från Sätersholmsf järden leder Rävsundet in till den grunda Hammarösjön, där de östra grenarna av Klarälven utmynna, samt Rudsundet in till Skattkärrs- eller Grensviken. Längre österut står Sätersholmsf järden i förbindelse med den helt grunda Arnöfjärden, i vilken Panksjön utmynnar. Bottviken, Lunder sviken, Hagelviken, Ölmeviken och Hjälmars fjärden: Samtliga dessa fem vikar äro grunda och fiskrika. Varnumsviken: Denna ligger

93 utanför Kristinehamn och är förenad med sjön genom det långa och smala Vålösundet. — Ä östra stranden finnes blott en större vik, den av grund och skär fyllda Åråsviken utanför Gullspångsälvens mynning med de därinnanför belägna grunda Kils- och Kolstrandsvikarna. Åråsviken och dess innervikar äro ett viktigt fiskeområde. I Åråsviken fångas, bland annat, lax och sik; i vikarna därinnanför fiskas i stället huvudsakligen gädda, abborre och braxen. — På sydöstra stranden leda Östersundet mellan Torso och fastlandet, Onsösundet mellan Onsö och Dillo samt sundet vid Viksnäs udde in till den innanför nämnda stora öar belägna Mariestadsfjärden; denna övergår i söder i Björsätersviken. — Ä södra stranden har man, utom ett flertal mindre vikar, den stora Kinneviken, mellan Kinnekulle-landet och Kållandsöhalvön, med mestadels branta stränder utom i den innersta delen, där Lidan utmynnar. Fisket i Kinneviken är föga betydande. I Dalbosjön märkas på södra sidan Brandsfjorden och den genom Frugårdssundet i förbindelse med denna stående, helt innanför 2-m:skurvan belägna Dåttern, Vänerns viktigaste fiskeområde för gös, samt längst i sydväst Vänersborgsviken med Vänerns avlopp Göta älv. — Å västra stranden finnas inga mera betydande vikar. I Köpmannebrobukten leda slingrande sund in till Upperudsälvens vattensystem; åt norr leder den till Äskekärrsviken. — Ä Dalbosjöns norra strand märkes längst i väster Åmålsviken. Den yttre delen av Åmålsviken är tämligen djup; den inre delen, som genom en smal genomfart i järnvägsbanken är förenad med den yttre, är helt grund. Å norra stranden ligger även Byviken. Denna leder åt väster till den instängda önaholmssjön, åt norr till Getebolsviken och öster om denna upp till Byälven. A västra sidan av Värmlandsnäs finnes en del mindre vikar. De ur fiskerisynpunkt viktigaste skärgårdsområdena äro följande: Den på gränsen mellan Stora Vänern och Dalbosjön belägna Eskilsäters skärgård, som övergår åt norr i Millesviks skärgård, belägen väster om Värmlandsnäs, samt åt söder i Luröskärgården. Den norr om Kållandsö belägna Ekens skärgård, som fortsattes av skärgården väster om Kållandsöhalvön. Skärgårdarna utanför norra stranden av Stora Vänern; i synnerhet dess östra del. Vattenståndsförhållandena. [130]. För 1807—1934 har beräknats ett medelvattenstånd av 44.34 meter och ett normalt lågvattenstånd av 43.90 meter; normalt högvatten har beräknats till 44.73 meter, allt över havet. 3 — Någon exakt siffra för det efter Vänerns reglering uppkommande medelvattenståndet kan icke angivas, men då medel vattenståndet vid reglering enligt vattenrättsdomarens resolution den 9 juli 19292 vid outnyttjat magasin skulle uppgå till 44.79 meter 3 måste det verkliga medelvattenståndet bli betydligt lägre, sannolikt omkring 44.50 meter eller något däröver. Det normala lågvattenståndet torde sannolikt även efter regleringen komma att röra sig om1

Vänermålet s. 7420 (handlingarna till det av Västerbygdens vattendomstol handlagda målet om Vänerns reglering). 'J Vänermålet s. 4749. 3

>

> 7507.

94 kring samma värde som före regleringen. — Den absoluta variationen hos Vänerns vattenstånd under perioden 1807—1934 uppgår till ej mindre än 2.69 meter. 1 Den årliga variationen har under denna tid i medeltal uppgått till ej fullt 0.8 meter 2 men maximalt till 2.30 meter. 3 Den månatliga medelvariationen har under perioden 1807—1921 utgjort för maj 0.24 meter och den största variationen för samma månad 0.93 meter. 4 Såsom i målet om Vänerns reglering framhållits 5 kunna hög- och lågvattensperioderna i Vänern inträffa »i det närmaste under vilken årstid som helst» och dessa extrema vattenstånd kunna sedan »endera ganska snart återgå till mera normala eller också fortbliva under ett eller flera år i följd». — Om också efter genomförandet av Vänerns reglering vattenståndsvariationerna minskas i styrka genom sänkande av högvattensstånden och möjligen även höjande av lågvattensstånden, komma dock alltjämt stora variationer i vattenstånden att kvarstå och kunna säkerligen enstaka år uppgå till omkring 2 meter. Även den månatliga variationen kan efter genomförd reglering bli högst betydande enligt vad som framgår av en av vattenfallsstyrelsen framlagd utredning om »Vänermagasinets utnyttjande efter genomförd reglering». 6 Denna visar 7 exempelvis, att vattenståndsstegringen under maj 1860 kan beräknas skola ha om Vänern varit reglerad och magasinet utnyttjat uppgått till omkring 0.75 meter. Det framgår också av uppgifter i Vänermålet, 8 att under angivna förutsättningar vattenståndet i maj 1924 skulle ha stigit omkring 0.60 meter. Fiskarena. Yrkesfiskarena. [131]. Enligt statistiken funnos vid Vänern under perioden 1919—1923 i medeltal för år räknat omkring 330 yrkesfiskare (och omkring 1,450 binäringsfiskare). Det redovisade antalet yrkesfiskare var säkerligen för lågt. Vid utgången av 1933 utgjorde antalet till Vänerns fiskareförbund anslutna fiskare 369. Dessa voro till större delen yrkesfiskare, men yrkesfiskare finnas även utanför förbundet. De talrikaste yrkesfiskarena finnas inom Värmlands län i Hammarö och Ölme socknar, inom Älvsborgs län i Åmål samt inom Skaraborgs län i Vänersnäs, Otterstads, Torso och Amnehärads socknar och i Mariestad. Den större delen av yrkesfiskarena är bosatt på landsbygden. Flertalet torde vara ägare till en större eller mindre lägenhet; ett mindre antal är hemmansägare. Den sammanslutning av yrkesmässigt fiskande personer, som bär namnet Vänerns fiskareförbund, omfattar för närvarande 13 lokalavdelningar. Deras namn, verksamhetsområde och medlemsantal (vid utgången av 1933) framgå av följande tabell: 1

Västerbygdens vattendomstols skrivelse till Konungen den 17 december 1934. s. 7420. 2 Vänermålet s. 7424. 3 » » 7423. 4 Ansökan om Vänerns reglering s. 43. 5 Vänermålet s. 7436. 6 Tekniska meddelanden från Kungl. Vattenfallsstyrelsen ser. B nr 10. 7 Se plansch 160. 8 Se textplansch A 262.

Vänermålet

95 Lokalavdelningar av Vänerns Fiskareförbund 1933. Namn

Medlemsantal

Verksamhetsområde

Hammarö fiskeriförening

Hammarö socken

Vase o. Östra Fågelviks lokalförening

Vase och Östra Fågelviks socknar

ölme och Vålösunds lokalavdelning

ölme, Varnums och Visnums socknar

Visnums härads lokalförening

Visnums-Kils och Södra Råda socknar

Amnehärads lokalförening

Amnehärads socken Lyrestads, Hassle — Berga — Enåsa, Torso, Leksbergs, Björsäters och Forshems socknar Sunnerbergs, Otterstads, Strö och Rackeby socknar Sone, örslösa, Norra Kedums, Tådene, Friels och Tuns socknar

Mariestadsortens lokalförening

Kållandsö fiskeriförening Kållands Södra m. fl. socknars lokalförening

38 17 54 16 50 26 35 17

Vänersborgs stad, Västra Tunhems och Vänersnäs socknar Skålleruds, Holms, Grinstads, Järns och Bolstads socknar Ånimskogs, Tye och Tösse socknar, Åmåls stads och landsförsamling i Älvsborgs län samt Tveta socken, Värmlands län

27 Värmlandsnäs lokalförening

Eskilsäters, Millesviks, Ölseruds, Botilsäters och S. Ny socknar

16 Sals fiskeriförening

Ås, Sals och Flo socknar

Södra Vänerns lokalförening Mellersta Dalslands lokalförening Åmålsortens lokalförening

18 32

23 Summa

369 Fisket utanför strandregionen har för yrkesfiskarena den största betydelsen och arrendefisket spelar därför endast en mindre roll. Av de till fiskareförbundet 1933 anslutna 369 fiskarena voro 79, eller sålunda omkring en femtedel, arrendefiskare. Antalet gårdsfiskare är ringa och torde icke uppgå till ett 10-tal. Även för arrendefiskarena har fisket ute i det fria vattnet stor betydelse. Allenast ett fåtal arrendefiskare har så stora och givande fiskevatten, att de inskränka sig till fiske å dessa; i regel är fisket i arrendevattnet endast en komplettering av fisket i frivattnet. Betydelsen av fisket och särskilt av frivattensfisket för befolkningen vid Vänern sammanhänger med den starka jorddelningen. Särskilt i en del socknar i Skaraborgs län äro fastigheterna så små, att deras ägare icke skulle kunna reda sig, om de icke hade fiske såsom huvud- eller binäring. Binäringsfiskarena. [132]. Dessa bedriva sitt fiske till större delen, om icke å vad man anser vara enskilt fiskevatten, så dock åtminstone i närheten av land. Lake, gädda, abborre och braxen samt de s. k. »gråsik»-formerna och i vissa trakter gös torde vara binäringsfiskarenas huvudsakliga fångstobjekt. På utgrunden väster om Värmlandsnäs, å fritt vatten, bedrives om hösten nätfiske efter näbbsik huvudsakligen av mindre jordbrukare. Någon sammanslutning av uteslutande binäringsfiskare finnes icke, men i lokalav-

96 delningarna av Vänerns fiskareförbund äro även binäringsfiskarena företrädda. Husbehovsfiskarena. [133]. De rena husbehovsfiskarena hålla sig i Vänern liksom i övriga sjöar förnämligast till strandfiskarna. Det torde knappast finnas någon strandägare, som icke har några ryssjor utsatta under tiden för gäddans och abborrens lek. Beskattningen särskilt av gäddstammen genom husbehovsfisket är därför avsevärd. Någon sammanslutning av strandägande husbehovsfiskare finnes icke. Amatörfiskarena. [134]. Amatörfiskarena bedriva i alldeles övervägande grad krokfiske. De, som fiska i något större skala, ha därjämte ofta ett mindre antal nät, huvudsakligen abborrnät, och de, som bedriva krokfiske med småfisk som agn, skaffa sig sådan medelst agnnät, mörtstugor eller mjärdar. Innan ståltrådsmjärdarna av samtliga länsstyrelser förbjödos, voro de omtyckta redskap för fångst av både vuxen fisk och agnfisk. Krokfisket bedrives i inånga former, med ståndkrok, rev, sax, angeldon, pimpel och metspö samt med drag, efter rodd- och motorbåt. Fångsten på ståndkrok, angeldon och sax utgöres huvudsakligen av gädda, på pimpel väsentligen av abborre samt på metspö med mask som agn huvudsakligen av mört, löja och andra s. k. fridfiskar och abborre. Fiske med slantspö efter gädda idkas vid Vänern icke i någon större utsträckning. Amatörfiskarena hålla sig dels — och troligen huvudsakligen — å enskilt fiskevatten, dels för abborrmete å på fritt vatten belägna grund. Dragfiske efter motorbåt är inom Värmlands och Älvsborgs län förbjudet å enskilt fiskevatten. Fiskeredskap. [135]. De utgöras huvudsakligen av ryssjor, mjärdar, nät, notar och långrevar samt krokredskap av olika slag. Ryssjor. Deras antal har i den officiella statistiken uppgivits till omkring 25 000 i medeltal för 1919—1923. Det är till större delen vanliga småryssjor, som användas uteslutande på grunt vatten innanför 2-m:skurvan och huvudsakligen för fångst av gädda. Ofta användas samma ryssjor vintertiden till fångst av lake. Ryssjor av vanlig typ, men högre än de vanliga, användas för fångst bland annat av gös i Dättern och sik i Åråsviken samt för fångst av lake och andra fiskslag. En särskild typ av ryssjor äro de huvudsakligen inom Värmlands län använda stora, ända till omkring 5 meter höga, s. k. bassängryssjorna. Dessa ryssjor, som först 1891 började användas, ha sedan dess fått stor utbredning och deras antal torde nu kunna skattas till omkring 500. Även bassängryssjorna användas så gott som uteslutande inom vad man ansett vara enskilt fiskevatten. Blott i två fall har ansökan om användande av bassängryssjor å allmänt vatten gjorts och bifallits av Kungl. Maj:t. Bassängryssjornas i allmänhet viktigaste fångstobjekt är gösen, men jämte denna erhållas i dem gädda, abborre, lake och braxen. Bassängryssjor med särskild större maskvidd utsättas vid laxens vandringsvägar för fångst av denna, då den söker sig mot Klarälvsmynningarna för uppgång till lek. Lakstrutar. Stora mängder av lakstrutar användas huvudsakligen i vissa delar av Värmland å fritt vatten.

97 Nåt. Deras antal har i den officiella statistiken uppgivits till i medeltal omkring 22,000. De äro av olika beskaffenhet och maskvidd allt efter det eller de fiskslag de äro avsedda att fånga. De viktigaste äro laxnät, sik- och abborrnät, gös- och laknät samt finmaskade nät för fångst av siklöja och slom. Näten användas såväl å allmänt som enskilt vatten, huvudsakligen dock å allmänt vatten. Notar. Deras antal har i den officiella statistiken uppgivits till i medeltal omkring 240. De äro av två slag: grovmaskade för fångst av vuxen fisk av mera storvuxna fiskslag samt finmaskade för fångst av siklöja och nors. Notfiske bedrives framför allt inom Skaraborgs län. Den grovmaskade notens förnämsta fiskeobjekt äro sik och gös. Det viktigaste fisket med finmaskad not utövas från Kållandsö inom nämnda län och avser siklöja och nors, som fångas huvudsakligen till agn men även för avsalu. Notfisket efter siklöja på djupt vatten vid branta stränder är av relativt sent datum; det har enligt uppgift bedrivits omkring 100 år. Siklöjenoten är en s. k. flötnot, d. v. s. starkt flötad, så att den ej följer bottnen. För fisket med densamma ha särskilda bestämmelser utfärdats av länsstyrelsen. Notfisket utövas å vad man anser vara enskilt fiskevatten. Vid Vänern sker »örningen», d. v. s. notens uppdragande, så gott som uteslutande på land. Blott undantagsvis »öras» upp i båt och i så fall uteslutande å grunt vatten. Krokredskap. Av krokredskapen är långreven den viktigaste. Långreven användes såväl i öppen sjö som inom strandregionen. Med densamma fångas huvudsakligen gädda, abborre, lake, ål och gös samt vissa slag av sik. Såsom bete för reven användas huvudsakligen nors och småsiklöja (»gröppa»). Dessa betesfiskar äro nämligen de, som kunna erhållas i största mängd. De, som idka revfiske i större skala, såsom fiskarena på Kållandsö, Torso, Hammarö samt i Åmål och Amnehärad, måste därför även idka fiske med finmaskad not eller finmaskade nät för agnfångst. I mindre skala och huvudsakligen för ålfångst användes mask som agn. Småfisk av mört, löja etc. användes, då man vill lägga an på gäddfångst och använda flötrev, d. v. s. hålla reven flytande, ej liggande på bottnen. — Fiske med ståndkrok sker huvudsakligen inom strandregionen men vintertiden, från fast is, även i stor utsträckning å djupt vatten. Om fisket med sax gäller detsamma. Saxar användas i vissa skärgårdar i betydligt antal. Med båda redskapen fångas huvudsakligen gädda, med ståndkrok dock även lake. Ståndkrok och sax användas av alla grupper fiskare. — Fiske med metspö idkas så gott som uteslutande och fiske med pimpel företrädesvis av amatörfiskare. Pimpelmete efter abborre å grund kan vara så givande, att även yrkesfiskarena använda det. — Fiske med drag avser i Vänern uteslutande fångst av gädda. Det svirvelfiske efter lax (»laxrodd») i öppen sjö, med siklöja som agn, som förr bedrevs i betydande utsträckning, har numera förlorat all betydelse. Fiskets avkastning. [136]. Om de olika fiskarna, fångstmängd m. m. skola här några uppgifter lämnas. 7—368351.

98 Lake. Denna fisk ger numera den i viktsmängd största avkastningei (niedelfångst 1919—1923 enligt den officiella statistiken c:a 162,000 kg; /ärde 1 c:a 130 000 kronor). Huvudparten av laken torde fångas med ryssjor, n ä t och krok å vad man anser vara enskilt vatten. Stora mängder fångas dock även med långrev och nät i öppna sjön. Laken fiskas av alla grurperna av fiskare. Gädda. Denna kommer närmast efter laken i fångstmängd (medelangst c:a 110,000 kg; värde c:a 130 000 kronor). Gäddfångsten sker utan tvivel till största delen å enskilt vatten, huvudsakligen med ryssjor men däijämte även med ståndkrok, långrev, sax, svirvel etc. samt med nät och not. Större delen av gäddfångsten kommer säkerligen på binäringsfisket; även de rena husbehovsfiskarena fånga dock en betydlig mängd gädda. Den stora betydelse, som gäddfisket har i Vänern, sammanhänger med den stora utvecklingen av långsluttande, vid högvatten översvämmade strandområden. Vänerns strandlinje har enligt beräkning av vattensfallstyrelsen 2 en längd av c:a 3,900 km och därav utgöres ej mindre än 490 km, alltså 11,6 % , av äng och mad. Den betydelse strandens beskaffenhet har för gäddfångsten kan belysas med de fiskeristatistiska uppgifterna. För att blott mfora ett enda exempel lämnade gäddfisket inom Torso och Otterstads sockrar av Skaraborgs län, där det är rikligast i länet, under 1922 och 1923 i medeltal c:a 12,700 kg, medan det vid hela Älvsborgs läns kust under samma tid i medeltal avkastade blott c:a 8,700 kg. Strandlinjen å fasta landet och srmtliga öar och holmar, mätt vid vattenståndet + 44,85, är enligt vattenfallsstyrelsens utredning i målet om Vänerns reglering i båda fallen nästan exakt densamma (580,67 respektive 580,41 km), men den sammanlagda äng- och madstranden vid nämnt vattenstånd utgör enligt samma källa i de båda Skaraborgs-socknarna c:a 61 km men i Älvsborgs län blott c:a 34 km. — I R . Lundbergs »Meddelanden från Sveriges Fiskerier» publiceras fiskeristatistiska uppgifter för Skaraborgs läns del av Vänern för 1881, vilka det kan vtra av intresse att jämföra med uppgifterna omkring 50 år senare. Bland de mest påfallande ändringarna är avtagandet av gäddfångsten, som 1881 uppgavs utgöra c:a 86,000 kg men 1922—1923 i medeltal c:a 41 000 kg, eller alltså i senare fallet mindre än hälften. Om avtagandet i verkligheten varit så starkt, är naturligtvis omöjligt att avgöra, helst som gäddfångsten är betydligt växlande från ett år till ett annat. Så mycket torde man emellertid t u n n a säga, att det är högeligen osannolikt, att gäddfiskets avkastning tilltagit sedan 1881 och att efter all sannolikhet avkastningen i stället minskats. Detta förhållande är så mycket mera betänkligt, som samtidigt såväl antalet fiskande som redskapsmängden ökats. Abborre. Fångsten av abborre var enligt den officiella statistiken a\ nästan alldeles samma storlek som gäddfångsten (medeltal c:a 108,000 kg; värde c:a 85,000 kronor). Det torde dock vara ganska tvivelaktigt, om propDrtionen mellan gädd- och abborrfångsten i den officiella statistiken är liktig. 1 2

Liksom för övriga fiskslag beräknat efter 1923 års pris. Ansökningen om tillstånd till Vänerns reglering.

99 Enligt uppgifter, som av styrelsen för Vänerns fiskareförbund för 1930 och 1931 inhämtats från 8 lokalavdelningar angående avkastningen av medlemmarnas fiske, avkastade sålunda gäddfångsten inom deras områden i medeltal c:a 104,000 och abborrfångsten c:a 54,000 kg, eller föga mera än hälften. Sannolikt fångas största delen av abborren å enskilt vatten, mest i stora och små ryssjor och i mjärdar. Det är dock otvivelaktigt, att en proportionsvis större del än gäddan fångas å djupt vatten, med nät och krokredskap. Liksom gäddan fångas även abborren såväl av yrkesfiskare som av husbehovs- och amatörfiskare. Siklöja. Denna kommer enligt den officiella statistiken i viktsmängd närmast abborren (medelfångst c:a 76 000 kg). På grund av siklöjans låga pris är emellertid det ekonomiska utbytet av dess fångst jämförelsevis ringa (efter 1923 års pris c:a 25 000 kr). En stor del av siklöjefångsten kommer icke till försäljning utan användes av fiskarena själva till agn. Siklöjan är uteslutande yrkesfiskarenas fångstobjekt. Fångsten sker med nät och not, huvudsakligen det senare, och följaktligen till större delen invid stränderna, där dessa äro brantsluttande. Det viktigaste siklöjefisket med not bedrives från Kållandsö inom Skaraborgs län. Under senare tid har siklöjefisket med nät ökat i betydelse. Braxen. Fångsten av braxen belöpte sig enligt den officiella statistiken till ungefär samma viktsmängd som siklöjan (medelfångst c:a 75 000 kg). Braxen måste emellertid säljas till ännu lägre pris än siklöjan på grund av att den huvudsakligen fångas under lektiden, då massor av braxen tillföras marknaden såväl från olika sjöar som från ostkusten. Det inträffar därför stundom, att fiskarena överhuvud icke kunna avyttra braxen. Fångsten sker med ryssjor, nät och not, praktiskt taget uteslutande inom strandregionen och företrädesvis av yrkesfiskare, ehuru även binärings- och husbehovsfiskarena tillgodogöra sig braxenbeståndet. För amatörfiskaren spelar den däremot ingen roll. Gös. Fångsten av gös uppgick enligt den officiella statistiken i medeltal till c:a 55 000 kg, med ett värde av c:a 81000 kronor. I avseende på fångstens värde skulle gösen sålunda komma i närheten av abborren och i fjärde rummet av Vänerns fiskslag. Gösen fångas till största delen i djupare ryssjor å vad man anser vara enskilt fiskevatten. Gösfisket med nät å frivattnet spelar dock även en betydande roll inom vissa områden i Dalbosjön och Stora Vänern; även å laxnäten vintertid kunna göras goda fångster av gös i öppna sjön. Därnäst i betydelse kommer notfisket. Även med långrev fångas gös i icke obetydlig mängd. Gösfångsten är mycket olika fördelad i de olika delarna av Vänern, vilket sammanhänger med gösens beroende av lerbotten och genom uppslammad lera grumligt vatten. Sålunda saknas gösen exempelvis praktiskt taget i Åråsviken och de därinnanför belägna fiskevattnen. De viktigaste gösfiskeområdena äro belägna i Vänerns nordöstra del samt i Dättern med fiskevattnen därutanför. Gösfisket bedrives alldeles övervägande av yrkesfiskare. För amatörfiskarena spelar gösen en mycket underordnad roll.

100 Sik. I den officiella statistiken redovisades en medelfångst av omkring 49 000 kg. Saluvärdet skulle efter det pris, som lagts till grund i 1923 års statistik, uppgå till omkring 68 000 kronor men torde i verkligheten ha varit lägre. Av sik finnas i Vänern flera olika slag. Näbbsiken fångas sommartiden uteslutande i öppen sjö och på djupt vatten (mest nedom 25 meter) med nät. Detta fiske bedrives av yrkesfiskare. På hösten, under leken, fiskas näbbsiken på grundare vatten i yttersta skärgården huvudsakligen av yrkesfiskare men i vissa trakter (väster om Värmlandsnäs) även av binäringsfiskare. På grund av redskapsförlusterna å de för sjön utsatta fiskeplatserna har dock detta fiske mångenstädes övergivits. Den till lek i Gullspångsälvens mynning ingående siken fiskas huvudsakligen utanför älvmynningen i stora ryssjor samt med nät och not av yrkesfiskare, varjämte den av samma yrkesgrupp även fiskas sommartiden på djupt vatten. En storvuxen sikform, som av befolkningen kallas glyssik, bleksik, lövsik e t c , fångas nästan uteslutande i Dalbosjön, dels med långrev i öppen sjö och dels, under lektiden om hösten, med not och nät i närheten av stranden. Även denna sikform fångas alldeles övervägande av yrkesfiskare. Vänerns övriga sikformer kallas av befolkningen med ett gemensamt namn gråsik. De fångas med nät, huvudsakligen å enskilt fiskevatten, av yrkes-, binärings- och husbehovsfiskare. Deras saluvärde är lägre än förut omnämnda sikformers. För amatörfiskarena har siken ingen betydelse. Norsen (stommen). Enligt den officiella statistiken utgjorde fångsten av nors i medeltal c:a 37 000 kg (värde omkring 15 000 kronor). Norsfisket bedrives med finmaskade notar såväl under senhösten och vintern som tidigt på våren, huvudsakligen av yrkesfiskare och å enskilt område. Norsens äldre årsklasser, som kallas slom, fångas däremot å djupare vatten, med nät om våren, ävenledes av yrkesfiskare. Lax. Fisket efter lax avkastade enligt den officiella statistiken i medeltal något över 16 000 kg, med ett saluvärde av omkring 50 000 kronor. Laxfiske bedrives med fast redskap invid mynningarna av Klarälven och i Åråsviken utanför Gullspångsälvens mynning samt under senhösten och vintern med nät i öppna sjön. Laxfisket är numera uteslutande en yrkesfiskarenas angelägenhet. — Laxfisket har i samband med dammbyggnader och vattenföroreningar avtagit ofantligt. Under det att enligt ovannämnda uppgifter för år 1881 inom Skaraborgs län fångades 22 000 kg lax, sålunda betydligt mera än medeltalet för hela Vänern under perioden 1919—1923, gav laxfisket inom samma län åren 1922—1923 i medeltal blott något över 4 000 kg. Att detta statistiskt redovisade avtagande är verkligt och icke att tillskriva statistikens osäkerhet eller de alltid stora fluktuationerna i laxfisket framgår av en mångfald omständigheter. Ål. Fisket efter ål är av ungefär samma storleksordning som lax- och mörtfisket. Det avkastade enligt den officiella statistiken i medeltal något över 15 000 kg med ett saluvärde av omkring 35 000 kronor. Ålfisket sker till största delen med krok, såväl på djupt vatten som företrädesvis i strandregionen, och utövas av alla kategorier fiskare.

101 Mört och id. Fisket efter mört avkastade enligt den officiella statistiken i medeltal omkring 15 000 kg (värde c:a 2 500 kronor). Det bedrives blott för erhållande av agn och praktiskt taget uteslutande i strandregionen. Fisket efter id har ringa betydelse i Vänern (fångstmängd enligt statistiken i medeltal c:a 5 000 kg med ett värde av c:a 3 000 kronor) och bedrives huvudsakligen utanför vattendragens mynningar.

Strandfiskets betydelse för strandägarna. [137]. Vid sammanträdena med ortsbefolkningen ha de sakkunniga sökt vinna upplysning om, hur långt ut från stranden och ut till vilket djup strandägarna och fiskearrendatorerna idka fiske med bunden redskap. Den följande sammanställningen av de erhållna uppgifterna utvisar resultatet av denna undersökning. Värmlands län. [138]. Visnums-Kils socken. Det upplystes av fiskarena, att för fångst av »gråsik» söder om Dyrö Mollskär nät sattes helt grunt, å halvannan till högst 2 meters djup. För fångst av »Gullspångssik» lades näten från minst 2 till högst omkring 10 meters djup. Varnums socken. En hemmansägare och fiskare på Vålön satte bassängryssjor utanför sandbanken vid sydöstra stranden av Vålön å ett djup av 22 fot (6,5 meter). Han trodde icke, att han för att nå detta djup behövde komma ut längre än 180 meter utanför 2-m:sdjupet. ölme socken. Arrendatorn av Svartebergs fiskevatten uppgav, att han fiskade med 7-alnings bassängryssjor och behövde sträcka dessa ut till 7 alnars (4,2 meter) djup. Vase socken. En fiskare och fiskearrendator uppgav, att i Bottviken icke användes storryssjor av större höjd än 6 alnar (3,6 meter). Karlstad. Arrendatorn av Alsters laxfiske upplyste, att han utnyttjade fisket medelst faststående nät, som sattes ut till 14 fots (4,2 meter) djup. Arrendatorn av Jäveröns laxfiske har efter sammanträdena uppgivit, att han plägade utsätta länkar av 6 laxnät från ett djup av 8 meter rätt ut från land utanför Långviksudden, öster och väster om udden plägade nätlänkarna utläggas längre från land. Ost om udden plägade han lägga 6, väst om den 8 nät i länken. Ändpunkterna för nätlänkarna låge i alla tre fallen ungefär på en linje. Laxnätets längd i utsatt tillstånd vore 20 famnar (35,6 meter). Segerstads socken. En delägare i Bråte upplyste, med instämmande av övriga närvarande, att i socknens del av Kattfjärden användes bassängryssjor av 7—8 alnars (4,2—4,8 meter) höjd. För fångst av lake sattes dessa ned till ett djup av 3 famnar (5,3 meter). Bassängryssjorna sträcktes icke utanför strandägareområdet. Eds socken. Delägare i Ås och Körsvik uppgåvo, att det största antalet nät, som i en länk sattes ut från stranden av strandägarna, vore 3 å 4. Nätläggningen började vid ett djup av omkring 2 meter. Ryssjor sattes icke å större djup än 1,2 meter. Botilsäters socken. Arrendatorn av Herrestads fiskevatten uppgav, att han plägade lägga nät från Lilla Tjuvholmen i riktning mot Lerbaksskär.

102 Länken stöddes mot Lilla Tjuvholmen och brukade bestå av 2—8, någon gång ända till 10 nät. By socken. En delägare i Rönningen sade sig använda lakryssjor ut till 2 å 3 meters djup. Vid sammanträdet i Grums upplyste fiskerikonsulenten i Värmlands län, att bassängryssjor ofta sattes ut till ett djup av 5 å 6 meter. Älvsborgs län. [139]. Skålleruds socken. En delägare i Ransberg utsatte lakryssjor vid stranden å ett djup av 2 å 3 stundom 4 å 5 meter. Holms socken. Arrendatorerna av Linneruds, Nordkärrs, Torps och Sunnanå fiskevatten satte ur lakryssjor till 2 å 3 meters djup. Arrendatorn av St. och L. Ängenäs vatten hade lakryssjor till 1,6 meters och arrendatorn av Kallstorp satte ut lakryssjor till högst 3 meters djup. Järns socken. Två delägare i östra Järn satte ut siknät till omkring 3 meter, resp. å 2 å 3 meters djup. Grinstads socken. Delägarna i Björkåsen satte lakrj^ssjor å omkring 1 meters djup. Aborrfisket med nät skedde vårtiden på grunt vatten, på 1 meters djup och djupare. Bolstads socken. Delägarna i Håkonebyn satte lakryssjor i Vaholmsviken ned till 3 meters djup eller möjligen mera. Skaraborgs län. [140]. Skeby socken. En delägare i Svanvik fiskade med ryssjor i vassarna samt med not. Forshems socken. Arrendatorn av Varaskogens kronopark sade sig fiska huvudsakligen i Sjöråsviken och Rovassviken, med ryssjor, not och nät, samt med nät på ett grund utanför Trillholmen, på ett avstånd från denna av omkring 50 meter. Torso socken. En delägare i Nolby framhöll, att det vid lågvatten vore nödvändigt att sträcka ryssjorna utanför vassens utkant. Berga socken. Gårdsfiskaren å Säby egendom upplyste, att han satte lakryssjor in till vasskanten och vid högt vattenstånd inne i vassarna, men icke ute på djupare vatten. Med nät fiskades lake, sik och abborre vid Karlsviksholmarna, från 2 meters ut till omkring 3 meters djup. Hassle socken. En delägare i Segolstorp uppgav, att lakryssjorna sattes på så djupt vatten som störarna kunde stå, vilket vore å omkring 5 meter. Näten lades ut till högst 5 meters djup. Enåsa socken. Arrendatorn av Stavsängs fiskevatten fiskade med 4- och 5-alnings bassängryssjor, som sattes på så grunt vatten, att de vakade (c:a 2,5—3 meter). Amnehärads socken. Delägare i Ålön och Sörön upplyste, att lakryssjor sattes ut till omkring 2 meters djup.

8 KAP. 1894 och 1928 års utredningar. Uppgifter till 1894 års fiskelagskommitté. [141]. Ordföranden i fiskeristyrelsen inom Värmlands läns hushållningssällskap, med. och fil. doktorn C. Cederström 1 anförde i ett av fiskeristyrelsen överlämnat memorial huvudsakligen följande. Värmlands läns del av Vänern kunde indelas i fyra kategorier: a) de djupa Vänerbäckenen (Stora Vänerns och Dalbosjöns); b) fiskevattnen utanför [underförstått: de öppna] stränderna samt i de mera öppna fjärdarna; c) de instängda vikarna; samt d) sunden. — I de djupa Vänerbäckenen (a) vore fisket fritt för envar. — Utanför [de öppna] stränderna och i de öppna fjärdarna (b) sträckte sig strandägarens fiskerätt 100 famnar ut i sjön från det ställe, där stadigt djup av en famn vidtager. Därutanför vore fisket fritt för alla. Frågan om fiskerätten i det vatten, som ligger mellan stranden och därutanför liggande holmar, tillhöriga samma ägare, vore ganska omtvistad. Strandägaren påyrkade vanligen, att detta fiskevatten skulle anses uteslutande tillhöra honom och hans fiskevatten begränsas av linjer dragna från rågränsernas slut å land utomkring holmarna. Icke strandägare däremot ansåge, att strandägaren blott hade »landrätt» utmed sin strand och runtomkring varje holme. Då strand och holme hade olika ägare, ansåge dessa vanligen, att de hade var sin hälft av fiskevattnet och att intet fritt fiskevatten funnes däremellan, en uppfattning, som bestredes av icke strandägure. Till de öppna fjärdarna kunde en stor mängd av Vänerns vikar hänföras, såsom Hjälmarsfjärden, Bottviken, Grensviken eller Skattkärrsviken, Kattfjärden, Åsfjärden, Grumsfjorden och dö utefter Värmlandsnäs liggande vikarna. — I de instängda vikarna (c) vore fiskerätten antingen genom laga skifte eller överenskommelse! delad mellan strandägarna, såsom i Lundersviken, Hagelviken, Arnöfjorden, Hammarösjön, K y r k e bysjön, Ekholmssjön, eller ansåges fiskevattnet utanför strandägarnas område vara gemensamt för dessa strandägare, såsom i Gatviken och Sätersviken, eller ock ansåges detsamma tillhöra samtliga sockenbor, såsom i ölmeviken. — I sunden (d), som vanligen vore goda fiskeplatser, hölle strandägarna mera strängt på sin fiskerätt. — Mete och fiske med drag tolererades i allmänhet även i strängt övervakade fiskevatten. Även med långrevsfiske vore strandägarna vanligen icke synnerligen noga, såvida icke långrevsfiskaren komme alltför nära stranden. Kronofogden i Mellansysslets fögderi inom Värmlands län uppgav, att fisket i öppna sjön utanför Hammarön alltid ansetts vara allmänt och att även invid stränderna mot öppna sjön fiske sedan lång tid tillbaka i allmän1

Författare till arbetet >Värmlands läns fiskevattens

104 Ket fått idkas av vem som helst. Om strandägaren någon gång gjort sin rätt gällande, hade under hans disposition ansetts inbegripet allt det vatten, som finnes 100 famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager. Där holmar ligga i närheten av stränderna, ansåges fiskevattnet däremellan tillhöra ägarna av stranden och holmen till hälften var. [142]. Kronofogden i Vedbo fögderi inom Älvsborgs län meddelade, att stadgandet, att vid öppna havet strandäganderätten sträcker sig 100 famnar ut från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager, ansåges äga tillämplighet även med avseende på Vänern. — Magistraten i Åmål, som förklarade uppfattningen om fiskerätten i Vänern vara mycket svävande, uppgav, att i öppna sjön utanför strandägarnas landgrund liksom vid därvarande grupper av skär och holmar, som tillhöra kronan eller i fråga om vilka äganderätten är omtvistad eller av ringa värde, fisket av ålder varit tillgängligt för alla och såvitt magistraten hade sig bekant aldrig varit föremål för tvist. — Magistraten i Vänersborg upplyste, att i sydligaste delen av Vänersborgsviken fisket å djupt vatten av ålder bedrivits utan hänsyn till strandäganderätten. [143]. Den hos Skaraborgs länshushållningssällskap anställde fiskeritillsyningsmannen för den till länet hörande delen av Vänern uppgav, att de strandägare, som ägde fiskevatten av något värde, d. v. s. gräs- och vassbevuxna vikar och sund, uppbure arrende av fiskaren, men att däremot »vid steril, bråddjup, bergig strand t. ex. omkring nästan hela Kinnevikem, något arrende icke, såvitt han hade sig bekant, erlades, »ej ens vid flackstranden invid Lidköping». Strandrätten räknades »100 famnar ut i vattnel från ett stadigt djup av 6 fot». Därutanför fiskades fritt »väl till märkandes ut på de stora fjärdarna och djupen». Det nämnda måttet vore emellertid enligt uppsyningsmannens övertygelse alltför knappt. Uppgifter till ägogränssakkunniga. [144]. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg omfattningen av det enskilda vattenområdet böra med hänsyn till strandägarnas intressen bestämmas med lågvattenståndet som utgångspunkt. — Landsfiskalen i Kristinehamns distrikt förordade, att vid gränsens bestämmande hänsyn skulle tagas till lågvattenståndet. Utanför ett ej alltför liberalt tilltaget strandägareområde borde fisket bliva tillgängligt för l. ex. innebyggare i den socken, som låge närmast till. Dessa yttre områden hade ett mera allmänt intresse och borde för det allmännas bästa tillvaratagts. — Landsfiskalen i Karlstads distrikt anförde, att strandägarna vid H a m n a r ö sjön, Sööfjorden 1 och Kattfjärden icke ansett sig äga hela vattnet inom iessa fjärdar. Utgångspunkten för bestämmande av ägorna i vatten borde vara en längre tids årsmedeltal av lågvattenstånden. — Landsfiskalen i G:ums distrikt anförde, att i de öppna delarna av Vänern strandägarna i regel icke idka fiske av nämnvärd omfattning. Utgångspunkten för bestämmande av det enskilda vattenområdet borde vara låg vattenståndet. Värmlands läns hushållningssällskaps fiskerikonsulent förklarade, at: allmänt fiskevatten borde finnas i öppna Vänern samt fjordarna Åsfjorden^ 1

= Sätersholmsfjärden.

105 Kattfjärden och Sööfjorden. Utgångspunkten för bestämmande av det enskilda fiskevattnet borde icke vara något visst vattenstånd utan förekommande vattenstånd. Ett utgående från lågvattenståndet vore icke riktigt eller lämpligt, då detta sällan förekomme och sökandet efter fixpunkter i hög grad försvårades genom att dessa låge under vatten. Den fiskeredskap, som utsattes på öppet vatten, utsattes för kort tid. Yttergränsen för enskilt fiskevatten bedömdes eller uppmättes bäst vid förekommande vattenstånd. Hammarö kommunalfullmäktiges vice ordförande förklarade sig anse, att den enskilda fiskerätten borde ha samma utsträckning som strandäganderätten och sluta 180 eller möjligen 200 meter från ett »ständigt» djup av 2 meter. Lågvattnet borde läggas till grund för gränsbestämningen. — En hemmansägare och fiskare i Västra Skagene i Hammarö socken förklarade sig icke känna någon plats, där strandägarna hävdat några rättigheter utanför 180-m:sgränsen. Denna borde gälla jämväl i fråga om fiskerätten. Utgångspunkten för dess bestämmande borde vara det vid tillfället rådande vattenståndet. Det vore till fördel att när som helst genom en enkel mätning kunna bestämma gränsens läge. — Ägaren av Posseberg i Varnums socken anförde, att det enklaste sättet för bestämmande av den enskilda fiskerättens utsträckning vore att såväl inom- som utomskärs bestämma den från stranden. Om man antoge, att det stadiga 2-m:sdjupet vidtoge t. ex. 75 a 100 meter från strandlinjen, skulle yttergränsen för den enskilda fiskerätten gå vid 255 till 280 meters avstånd från strandlinjen. [145]. Länsstyrelsen i Älvsborgs län åberopade som eget yttrande överlantmätarens i länet yttrande, i vilket förordades, att utgångspunkten för gränsbestämningen i vatten skulle vara lågvattenståndet enligt den i 14 kap. 1 § vattenlagen givna definitionen. [146]. Fiskerikommittén inom Skaraborgs läns hushållningssällskap anförde, att fisket i Vänern icke skulle bli utnyttjat, om strandäganderätten sträckte sig utöver 180 meter utanför ett stadigt djup av 2 meter. Många strandägare saknade tid eller intresse för fiske. — överlantmätaren i Skaraborgs län förordade, att till utgångslinje vid bestämmandet av strandäganderättens utsträckning skulle antagas lågvattenståndet.

9 KAP.

Allmänna uttalanden i fiskerättsfrågan. [147]. Med förevarande kapitel inledes den närmare redogörelsen för de sakkunnigas utredning och förslag ifråga om fiskerätten i Vänern. I ietta kapitel redovisas vissa allmänna uttalanden i fiskerättsfrågan vid sammanträdena med ortsbefolkningen. 1 Äldre personer om den enskilda fiskerättens utsträckning. Värmlands län. [148]. Visnums socken. En hemmansägare i Gisshgården, född 1874: Man hade allmänt haft för sig, att 180-m:sregeln varit stadgad i lagen och gällt utanför öar och holmar. Vase socken. E n h e m n a n s ägare och fiskare i Lövnäs, född 1861: Förr hade det icke varit så aoga med strandrätten. Det hade då icke varit så många som fiskade utan blott strandägarna, som fiskade om varandra. Hammarö socken. En jorcbrukare och fiskare i Sätersängen, född 1861, hade redan i sin barndom hört, att strandägarnas enskilda fiskerätt ansåges sträcka sig 100 famnar ut från ett stadigt djup av 1 famn. Detta hade ansetts vara »gängse bestämd ordning». Segerstads socken. En hemmansägare i Karterud, född 1872: Man hade räknat med, att den enskilda fiskerätten (i Kattfjärden), räckte 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Eskilsäters socken. E n hemmansägare och fiskare i Säter, född 1870: Strandägarna hade förr räknat med att den ensiilda fiskerätten sträckte sig 100 famnar utanför 1 famns djup och sedermera 180 meter utanför 2 meters djup. En egnahemsägare (med fiskerätt) i Rosenborg, född 1865: Den enskilda fiskerätten hade förr ansetts räcka ut till 100 famnar från 1 famns djup. By socken. En fiskare i Bäck, född 1861, iiade förr hört talas om att den enskilda fiskerätten räckte ut till 100 famnar från 1 famns djup och senare 180 meter från 2 meters djup. För omkring 50 år sedan hade det emellertid just icke räknats med någon dylik gräns, emedan det icke funnits andra fiskare än de, som arrenderade fiskevatten. Tveta socken. En hemmansägare i Skärsmyr, född 1864: Av gammalt hade man räknat enskilt fiskevatten vid öppna stränder ut till 180 meter från 2 meters djup och tidigare 100 famnar från 6 fots djup. Älvsborgs län. [149]. Grinstads socken. En hemmansägare i Svartebäck, född 1872: Av ålder hade fisket ansetts fritt omedelbart utanför skären i 1 Om sammanställningarna i detta och andra kapitel av »allmänna» uttalanden samt om de >sammanfattningar» och »överblickar» av utredningsresultaten, som i följande huvudavdelningar lämnas, må anmärkas, att någon redovisning av a l l a olika skiftningar i uppfattningarna om fiskerätten m. m. ej kunnat i dessa lämnas, utan att härutinnan även måste hänvisas till de på andra ställen i betänkandet framlagda detalj redovisningarna av utredningen.

107 Svartebäcks skärgård; 180-m:sregeln hade icke där tillämpats. Vänersborg. En åkare, född 1862: F r å n barndomen till in i 20-årsåldern hade han sysslat med fiske. Hans far och farfar hade varit fiskare. Så långt h a n mindes tillbaka liksom, efter vad han hört, under hans fars och farfars tid hade den allmänna meningen varit, att det enskilda fiskevattnet nådde 100 famnar utanför 1 famns djup. Skaraborgs län. [150]. Rackeby socken. En fiskare i Aschersbro, född 1865: Av ålder hade det ansetts, att strandägarna hade ensamrätt till fiske 100 famnar utanför 1 famns djup. Forshems socken. E n hemmansägare och fiskare i Fiskaretorp, född 1868: Förr i världen hade man icke räknat så noga med utsträckningen av den enskilda fiskerätten. Leksbergs socken. E n lägenhetsägare och fiskare i Leksberg, född 1874: Tal om enskild fiskerätt hade icke förekommit förrän under senare år. Mariestad. E n f. d. folkskollärare, född 1857, hade aldrig hört talas om att i äldre tid skulle ha gällt enskild fiskerätt ut till 100 famnar. Fiske med rev och metspö hade åtminstone förr ansetts vara fritt in till stranden. Torso socken. E n arrendator i Stranden, Fågelö, född 1870, hade aldrig hört annat än att den enskilda fiskerätten räckte ut till 150 famnar från 1 famns djup. E n fiskare p å Bromö, född 1871, hade aldrig hört talas om att det enskilda fiskevattnet skulle räcka ut till 150 famnar från 1 famns djup.

Förslag till bestämning av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. [151]. Vid sammanträdena framställdes en mångfald förslag till bestämning av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Åtskilliga av dessa förslag ha uteslutande lokalt intresse, gällande de speciella förhållandena. För dem skall redogöras i 10 kap. Andra förslag äro av principiell karaktär och för dem skall här redogöras. Även om de senare förslagen gäller dock i många fall, att förslagsställarna tänkt mera på de å orten rådande förhållandena än på vad som kan lämpa sig för Vänern i dess helhet. För Vänern i allmänhet. [152]. De hithörande förslagen kunna indelas i tre huvudgrupper. a) Gräns på visst avstånd från visst djup. [153]. För denna form av gränsbestämning uttalade sig av de 139 hemmansägare samt hemmansägare och fiskare, som yttrade sig i gränsfrågan, sammanlagt 105, eller sålunda omkring 75 procent. Så gott som alla av dessa ansågo, att man borde räkna 180 meter ut från 2-m:sdjupet; ett mindre antal [16 personer] angav särskilt, att utgångspunkten borde vara 2-m:sdjupet utanför de yttersta skären. — För 180-m:sregeln uttalade sig vidare delägarna i Friels sockens allmänning ävensom ombuden för Nors och Segerstads församlingars pastorat, Segerstads, Millesviks och Eskilsäters kyrkoråd, Södra Råda socken och församling samt Vänersborgs stad. — Vad fiskarena angår uttalade sig av

108 de 28 fiskearrendatorer, som yttrade sig i gränsfrågan, sammanlagt 20, eller alltså omkring 71 procent, för gränsbestämning enligt 180-m:sregeln. Av de 34 enbart med frivattensfiske sysselsatta fiskare, som yttrade sig i nämnda fråga, var det endast 9, som uttalade sig för nu ifrågavarande bestämningssätt; alla dessa 9 anslöto sig till 180-m :sregeln. [154]. I en vid sammanträdet i Segerstad ingiven skrivelse uppgåvo 33 fiskerättsägare och 3 fiskearrendatorer, att så långt tillbaka någon minnes hade såväl inom Segerstads socken som annorstädes ansetts, att strandägaren ägde allt det vatten, som var beläget vid hans strand och omkring de skär och holmar, som tillhörde hemmanet, ut till 180 meter från 2 meters stadigt djup. De önskade, att allra minst denna rätt måtte bliva dem tillerkänd för framtiden, men ansåge en ökning av området för den enskilda fiskerätten nödvändig. Det nämnda området vore mycket litet i en sjö som Vänern och mångenstädes låge det egentliga fisket helt eller delvis utanför detsamma. Uppgift lämnades icke om, huru långt den enskilda fiskerätten enligt deras mening borde utsträckas, men det uttalades, att området för densamma borde i huvudsak inbegripa det vanliga strandfiskebeståndet och sålunda freda detta för strandrättsinnehavarens räkning. — I ett tillägg till skrivelsen uttalade tre av dem, som undertecknat denna, att strandägarnas fiskerätt icke finge »begränsas inåt från de till egendomen hörande yttersta holmar och skär», emedan därigenom deras av gammalt hävdade rätt till fisket inomskärs bleve beskuren. Innebörden av yrkandet torde vara, att om en egendom äger holmar och skär utanför den från fasta landet räknade enskilda fiskegränsen, fiskevattnet mellan dessa holmar och landet skulle i sin helhet tillhöra strandägaren. — Vid sammanträdet talade emellertid ingen av dem, som undertecknat skrivelsen, för utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen annat än i Kattfjärden; även i denna ville vissa av dem ha 180-m:sregeln tillämpad. [155]. För utsträckning av det enskilda fiskevattnet till 200 meter från 2-m:sdjupet uttalade sig 3 hemmansägare och en hemmason i Bolstads socken. — För Åsens egendom i Björsäters socken gjordes anspråk på enskild fiskerätt ut till 300 meter från 15 meters djup och från Sjöbergs säteri i samma socken ut till 300 meter från fast botten. [156]. Om det vattenstånd, vid vilket 2-m:sdjupet skall bestämmas vid en tillämpning av 180-m :sregeln, ha olika meningar uttalats av de få, som överhuvud yttrat sig i frågan. — Millesviks kyrkoråd uttalade sig för »normalt» vattenstånd och Eskilsäters kyrkoråd för medelvatten. Sistnämnda mening anfördes även av två hemmansägare [sammanträdena i Sunnäs och Visnums-Kil] samt av två fiskare och arrendatorer av fiskevatten [sammanträdena i Sunnäs och Mariestad]. En lägenhetsägare och fiskare [sammanträdet i Sunnäs] ansåg, att utgångspunkten borde vara lågvattenståndet. — Fiskerikonsulenten i Värmlands län samt en lägenhetsägare [sammanträdet i Mellerud] och två hemmansägare [sammanträdet i Grums] föreslogo, att utgångspunkten för bestämmandet av 2-m:sdjupet icke skulle vara något en gång för alla bestämt vattenstånd, utan det som råder vid varje särskilt till-

109 fälle. Bestämmandet av 2-m:sdjupets läge skulle enligt deras mening därigenom underlättas. — En fiskare och fiskearrendator [sammanträdet i Sunn ä s ] , som uttalade sig för medelvattenståndet, invände mot förslaget, att man i stället skulle utgå från det rådande vattenståndet, följande. Han fiskade med bassängryssjor, som han behövde sträcka ut till ett djup av 7 alnar (42 meter). Vid högvatten^då 2-m:sdjupet ginge tätt utefter stranden, bleve hans ryssjesättning alldeles för kort, om den icke finge sträckas längre ut än 180 meter utanför 2-m:sdjupet vid detta vattenstånd. — En annan fiskare och fiskearrendator anförde om tillämpningen på Hjälmarsfjärden av rådande vattenstånd, att denna fjärd vore så grund, att om bestämmandet av de enskilda fiskevattnen i densamma skulle ske i enlighet härmed dessa fiskevattnen bleve mycket växlande i storlek, mycket små vid högvatten och mycket stora vid lågvatten. b) Gräns vid visst vattendjup. [157]. Förslag om upptagande av detta bestämningssätt framställdes av två fiskearrendatorer, den ene i Björsäters och den andre i Forshems socken, samt av en fiskare och fiskearrendator i Vase socken och en arbetare och fiskare i Grums socken. Förslaget motiverades av den sistnämnde med att 180-m :sregeln skulle vid mera branta stränder vara alltför hinderlig för revfisket, som fiskarena behövde kunna utöva även å grunt vatten, samt av de övriga med att en bestämmelse om visst djup såsom gräns vore mera praktisk än den svårtillämpade 180-m:sregeln. Värmlands läns hushållningssällskaps fiskerikonsulent framhöll, att bassängryssjor ofta sattes ut till ett djup av 5 a 6 meter, och uttalade i anslutning härtill, att, om gränsen skulle gå vid ett visst djup, borde detta därför vara åtminstone det nämnda. [158]. Hammarö fiskeriförening föreslog, att 180-m:sregeln skulle bli gällande men med den inskränkningen, att, om 6 meters djup vidtoge närmare stranden än 180 meter från 2-m:sdjupet, den enskilda fiskerätten skulle sluta vid förstnämnda djup. Som skäl anfördes, att nätläggning måste börja på så grunt vatten som 6 meter. Om 180-m:sregeln överallt skulle tillämpas med avseende på nätfisket, bleve detta värdelöst utanför branta stränder, där kanske 20 å 30 meters djup rådde 180 meter från 2-m:sdjupet. Begränsningen ut till 6 meters djup av den enskilda fiskerätten vore av vikt bl. a. vid östra stranden av Värmlandsnäs och Hammarö samt vid Axelöarna, Korsöarna, södra stranden av Sätersholmarna och överhuvud de flesta öar i den yttre skärgården. Fiske efter lax, abborre och lake vid dessa stränder vore värdelöst utanför 180-m:sgränsen. — Vid Hammarösammanträdet protesterade emellertid två fiskare och fiskearrendatorer mot begränsningen till 6 meters djup under framhållande att den enskilda fiskerätten å deras fiskevatten skulle bli så gott som värdelös, om denna begränsning bleve genomförd. c) Gräns på visst avstånd från strand eller vass. [159]. I de fall, då förslag om upptagande av detta bestämningssätt motiverats, har det skett under åberopande av gammal hävd eller med hänvisning till praktiska skäl. [160]. Längsta avstånd från stranden, nämligen 1 km, yrkades av Börstorps egendom i Enåsa socken och Herrestads egendom i Botilsäters socken.

110 Åtminstone i första fallet torde yrkandet vara lokalt och icke innebära förslag till allmänt ordnande av fiskerätten enligt denna princip. Fiskerikonsulenten i Värmlands län föreslog såsom allmän gräns mellan enskit och fritt fiskevatten 500 meter från fast land och bebodda öar. Sjögerås säteri i By socken uppgav, att dess enskilda fiskevatten ansåges sträcka sig 3C0 meter från stranden, men meddelade tillika, att det vore obekant, varifrån denna siffra kommit. Rosenborgs egendom i Eskilsäters socken gjorde ar.språk på enskild fiskerätt 300 meter från fast land och öar. Såtenäs egendom i Tuns socken gjorde under åberopande av hävd anspråk på ensamritt till fiske 200 meter utanför de till egendomen hörande öar och holmar En fiskearrendator i Rackeby socken (född 1865), som konstaterade, att den gängse meningen i orten varit, att den enskilda fiskerätten räckte 100 f&mnar utanför en famns djup, ansåg denna gräns böra ersättas med ett visst avstånd från stranden, även om de 180 meterna skulle behöva ökas imd 50 meter. De närvarande fiskarena instämde häri [sammanträdet i Sone]. [161]. Några personer ansågo, att den punkt, från vilken man skulle utgå vid avståndsberäkningen, borde vara vassens yttergräns. Avslåndet föreslogs av en fiskare [sammanträdet i Salstad] till 180 å 200 meter och av två hemmansägare [sammanträdet i Lilla Lund] till 180 meter. Tre lägenhetsägare och fiskare samt två fiskare [sammanträdet i Mariestad] föreslogo, att avståndet skulle vara 180 meter »från stenstrand eller vass», och en fiskare [sammanträdet i Lilla Lund] föreslog 180 meter »från land eller vass». — En fiskare [sammanträdet i Lilla Lund] gjorde gällande, att avståndet borde växla efter strandens beskaffenhet: vid öppna branta stränder borde det icke utgöra mer än 100 meter, men eljest fastställas till 180 meter från strand eller vasskant och vid större skärgårdar utsträckas längre än 180 meter. [162]. En gränsdragning vid 100 famnar eller 180 meter från land föreslogs från åtskilliga håll. Sålunda yrkade Råbäcks egendom i Medelplana socken, under åberopande av gammal hävd, enskild fiskerätt ut till omkring 100 famnar från land. Arrendatorn av Österängs fiske i Forshems socken ville räkna sitt fiskevatten 180 meter utanför öppen strand och öar. En gräns gående 180 meter från land förordades vidare av en jordbrukare och fiskare [sammanträdet i Visnums-Kil] samt av 14 fiskare [2 vid Lilla Lund, 3 på Torso och 9 vid Mariestadssammanträdet]. Av dessa ville en [sammanträdet i Lilla Lund] inskränka enskild fiskerätt till de fall, där den hittills gällt; och 2 [sammanträdet på Torso] ansågo, att 180 meter från land vore ett maximum. En fiskare [sammanträdet på Torso] ville dock tillerkänna strandägarna vassarna jämte 180-m:savståndet. [163]. En fiskerättsägare och fiskare [sammanträdet i Lilla Lund] samt två fiskare [sammanträdena i Lilla Lund och på Torso] ville inskränka den enskilda fiskerätten till vassarnas yttre rand. [164]. Sekreteraren i Åmålsortens lokalförening av Vänerns fiskareförbund, med vilken övriga vid sammanträdet i Åmål närvarande fiskare instämde, uttalade följande: Om visst område skulle bestämmas, inom vil-

Ill ket fisket skulle vara strandägarna förbehållet, borde dess yttergräns räknas icke från 2-m:sdjupet utan från stranden vid sjökortets vattenstånd. För att strandägarna ej därigenom skulle bli lidande kunde man i vikar och sund öka strandägarnas enskilda fiskevatten till exempelvis 200 å 300 meter från stranden. För vikar, sund och skärgårdar. [165]. Ordföranden i Vänerns fiskareförbund uttalade såsom sin personliga mening, att det vore olämpligt att medgiva fritt fiske i vikar, som icke vore bredare än att mellan de enskilda fiskevattnen blott en smal ränna bleve fri. Två delägare i fiskevatten, den ene i Vass vikens hemman i Ånimskogs socken och den andre i ö s t r a Tye hemman i Hammarö socken, yrkade, att i mindre vikar eller i vikar under en viss bredd icke skulle finnas fritt fiske. [166], En egendomsägare i Bro socken yrkade, att i sund mellan fasta landet och öar, som äro enskild egendom, icke skulle finnas fritt fiske. [167]. Från flera håll föreslogos vissa särskilda bestämmelser angående fisket i skärgårdar. Sålunda yrkade Hammarö fiskeriförening, att fisket vid skär och mindre holmar i den yttre skärgården skulle vara fritt. En hemmansägare och fiskare i Rud i Hammarö socken yrkade, att fisket skulle vara fritt i den yttre skärgården. Fritt fiske i den yttre skärgården föreslogs även av två hemmansägare i Puketorp och Karstorp i Vänersnäs socken samt av en fiskare i samma socken. Sex fiskare [sammanträdet i Åmål] yrkade, att fiske både med nät och rev inpå stranden vid öppen kust och i yttre skärgård skulle vara fritt. — Tre hemmansägare från Svartebäck och Jakobsbyn i Grinstads socken upplyste, att i deras ort den enskilda fiskerätten räknats ut till de yttersta skären, men att fisket omedelbart utanför dessa ansetts vara fritt. Delägarna i hemmanen Nore, Hällestorp och Ekebo samt arrendatorn av kronans fiskevatten vid Lilla Eken, allt Otterstads socken, upplyste vid sammanträdet i Otterstad, att inom Tranebergs, Västbygge bys och Ekebo skifteslag liksom kronans nämnda vatten det enskilda fisket av gammalt ansetts nå ut till skärgårdens slut och att frivattnet ansetts vidtaga omedelbart utanför de yttersta till densamma hörande öarna. Vid obebodda öar och holmar. [168]. För att obebodda öar och holmar utanför 180-m:sgränsen icke skulle omgivas med enskilt fiskevatten uttalade sig fiskerikonsulenten för Värmlands län ävensom två hemmansägare i Rönningen i By socken och Källsbäck i Södra Ny socken samt två fiskare [sammanträdet i Säffle]. Andra förslag m. m. [169], En delägare i hemmanet Nolgård i H a m m a r ö socken yrkade enskild fiskerätt inom de gränser, som bestämts vid lantmäteriförrättning. En t. f. jägmästare i Kristinehamns revir framhöll önskligheten av att området för den enskilda fiskerätten begränsades genom linjer, dragna mellan vissa punkter. Den enskilda fiskerätten skulle

112 på detta sätt lättare kunna hävdas än genom begränsning inom visst avstånd från visst djup. Ordföranden i Vänerns fiskareförbund uttalade, att han tvivlade på lämpligheten av generella bestämmelser angående fiskerätten i Vänern. En delägare i ö s t r a Tye hemman å Hammarö anförde också, i anslutning till länsstyrelsens i Värmlands län yttrande över lantbruksstyrelsens skrivelse den 30 december 1932 [2], att en schematisk bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning icke vore lämplig i Vänern.

10 KAP.

Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten. [170]. I detta kapitel redogöres först för de grundläggande principerna för förslaget rörande enskilt och fritt fiskevatten i Vänern samt därefter för de närmare detaljerna av utredningen i detta hänseende och av förslaget till gränsbestämning. 1

A.

D e g r u n d l ä g g a n d e p r i n c i p e r n a för förslaget.

Allmänna regler för bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten. [171]. De sakkunniga ha föreslagit, 2 att fritt fiskevatten skall fastställas i Vänern samt att gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten där skall upptagas å en karta med härutinnan normerande karaktär. [172]. Såsom grundregel för gränsbestämningen mellan enskilt och fritt fiskevatten har upptagits fiskerättslagens 180-m:sregel med närmare bestämning av densamma i två hänseenden. — Det ena av dessa hänseenden gäller vilket 2-m:sdjup frånsett vattenståndet, som skall tagas till utgångspunkt för 180-m:savståndets beräknande. Bestämningen härutinnan innefattar, att den stranden följande naturliga 2-m:skurvan (landgrundkonturen) skall tagas såsom utgångspunkt. Vid tillämpningen av denna principiella bestämning har emellertid i stället för 2-m:skurvan följts den därmed nära överensstämmande 6-fotskurvan, som sjökarteverket enligt sjömätningarna lämnat uppgift om. — Det andra hänseende, i vilket regeln närmare bestämts, gäller vattenståndet för den antagna kurvans fastställande. Den i 1

Den föreslagna frivattensgränsen betecknas i detta kapitel flerstädes endast »gränsen». * Förslaget till speciallag 1 § 1) och 2 §.

113 detta avseende träffade bestämningen innefattar, att det vattenstånd, vid vilket sjökorten för Vänern upprättats, skall vara avgörande. Detta är ett vattenstånd av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, motsvarande en höjd av Vänerns vattenyta över havet av 43,79 meter (något lägre än normalt lågvatten). — Genom denna dubbla bestämning av 180-m:sregeln vid dess tillämpande å Vänern har såsom utgångspunkt för 180-m :savståndets beräknande erhållits den stranden följande 6-fotskurvan 1 (landgrundkonturen) vid det vattenstånd, vid vilket sjökorten för denna sjö blivit upprättade. Enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln har utlagts icke allenast vid stranden av fasta land utan även vid stranden av större öar, såsom Kållandsö,. Hammarö m. fl., samt vid stranden av mindre öar enligt nedan nämnda regler eller på grund av föreliggande särskilda förhållanden. [173]. För gränsbestämningen ha utöver 180-m:sregeln följande regler uppställts och tillämpats med utgående från sjökortets vattenstånd. a) Alla vattenområden, som skiljas från öppna sjön genom områden med mindre djup än 2 meter eller vid vilkas utlopp i den öppna sjön motliggande stränders 180-m :sområden sammanflyta, skola läggas under enskild fiskerätt (se [111]). Anmärkning till a): Enligt denna regel har från det fria fisket undantagits ett flertal större och mindre inre vattenområden. b) »ö-regler». 1) Holmar, som äro belägna inom strandens 180-m:sområde, skola ej ha någon inverkan på bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning (se [100]). 2) Holme, som ligger utanför strandens 180-m :sområde, dock så att avståndet från holmens 2-m:skurva till strandens 180-m:sgräns ej överstiger 180 meter, skall, om den har en areal av minst omkring 1 hektar, medföra, att det enskilda fiskevattnet utsträckes till holmens 180-m :sgräns, men om den har mindre areal icke medföra någon sådan utsträckning (se [101]). 3) Holme, som ligger utanför strandens 180-m:sområde och så att avståndet från holmens 2-m:skurva till strandens 180-m:sgräns överstiger 180 meter, skall, om den har en areal av minst omkring 3 hektar tillföras enskild fiskerätt 180 meter ut från sin 2-m:skurva, men om den har mindre areal ej förenas med någon enskild fiskerätt (se [102]). Anmärkning till b): Med »strandens 180-m:sområde» menas här vattnet 180 meter ut från 2-m:skurvan vid stranden av fastlandet och öar, som likställts med fastlandet, samt med »strandens 180-m:sgräns» yttergränsen för nämnda 180-m:sområde. Anmärkning till b 2) och b 3): Vid arealberäkningen skola arealerna av holmar, som ligga inom samma 2-m:skurva, sammanräknas och arealerna »omkring 1 hektar och 3 hektar» bestämmas med hänsyn härtill. 1 För enkelhetens skull användes nedan på åtskilliga ställen uttrycket 2-m:skurvan såsom synonymt med 6-fotskurvan i Vänern samt 2 meters djup såsom synonymt med 6 fots djup.

8—368351.

114 c) Vid frivattensgränsens bestämmande vid mindre vikar, sund och liknande vattenområden samt kring skärgårdar skola föreliggande särskilda förhållanden beaktas, varvid hänsyn skall tagas framför allt till fiskevårdens krav och fiskepraxis men även iakttagas, att gränsen erhåller en möjligast lätt tillämpad sträckning (se [112—113]). Anmärkning till c): Frivattensgränsen har i dessa fall dragits med raka linjer, vilka så gott som undantagslöst anknutits till naturliga märken. d) Grundområden om mindre djup än 2 meter, som skäras av eller tangera 180-m:sgränsen utanför fasta land eller öar och holmar med fiskerätt enligt 180-m :sregeln, skola i sin helhet tillföras det enskilda fiskevattnet (»tangentregeln»; se [98]). e) Där så utan åsidosättande i det väsentliga av de i övrigt uppställda reglerna kan ske, skall gränsen jämkas efter som det kan vara påkallat för erhållande av en lättast möjligt tillämpbar gräns (se [115]). [174]. För den tillämpning, som de antagna reglerna fått vid gränsbestämningen, samt för de från samma regler avvikande särskilda bestämningarna i vissa fall skall redogöras nedan i avdelningarna B och C. [175]. Förfarandet vid upprättandet av de framlagda gränskartorna för Vänern 1 har varit följande. Frivattensgränsen har till att börja med inlagts, för de delar av Vänern, som omfattas av sjökorten nr 82 »Lurö och Ekens skärgårdar» och nr 83: »Dalbosjön, norra delen», å dessa sjökort samt för övriga delar avVänern å de kopior av originalsjökorten, som de sakkunniga erhållit från sjökarteverket. Sjökorten nr 82 och 83 samt kopiorna av originalsjökorten kunna betecknas såsom originalkartor för gränsbestämningen. Å originalkartorna har först dragits en linje utanför 6-fotskurvan på det avstånd från denna, att den ingenstädes befinner sig på ett längre eller kortare avstånd därifrån än 180 meter. Gränslinjen å originalkartorna har därefter modifierats med tillämpande av de bestämningsgrunder, som de sakkunniga uppställt vid sidan om 180-m :sregeln. Gränsen å originalkartorna har slutligen med all den noggrannhet, som kunnat iakttagas, korrigerats vad tilllämpningen av 180-m :sregeln angår dels i fråga om sjökorten nr 82 och 83 i sjökarteverket och dels beträffande kopiorna av originalsjökorten av en å lantmäterikontoret i Karlstad anställd kartriterska. 2 Från originalkartorna har gränsen överförts å fotostatkopior av sjökortet nr 41 »Vänern», förstorade till skala 1: 50000. De tryckta gränskartorna ha utförts fotolitografiskt och gränsen har till dem överförts från fotostatkopiorna på litografisk väg. Gränsen h a r inlagts med röd färg. 3 Den röda linjen å gränskartorna utgör sålunda den av de sakkunniga föreslagna frivattensgränsen. De i grön färg dragna linjerna beteckna en annan gräns (»revfiskegräns»), till vilken de sakkunniga återkomma i i l kap. 1

Se kartbilagorna 1—15. Jfr s. 78, n. 1. Dessa arbeten ha utförts under ledning av utredningsmannen Freidenfelt. 3 Fotostatkopiorna och de litografiska arbetena ha verkställts å statens reproduktionsanstdt.

115 [176]. Frivattensgränsen å gränskartorna åtskiljer strandägarens enskilda fiskevatten och fritt fiskevatten samt skall enligt förslaget fullständigt reglera vilka vatten som äro det ena och vilka som äro det andra (se [105— 107]). Den reglering av fiskerättsförhållandena, som fastställandet av denna gräns innefattar, skall emellertid enligt förslaget kompletteras med särskilda bestämmelser om vissa fiskesätt. I 11—13 kap. skola de sakkunniga återkomma till dessa särskilda bestämmelser. De enskilda fisken i Vänern, som icke ha sin grund omedelbart i strandäganderätten, lämnas orubbade av den föreslagna nya regleringen. Någon hänsyn till sådana enskilda fisken har visserligen ej kunnat tagas vid själva gränsdragningen å kartorna, men förbehåll har gjorts för deras giltighet vid sidan av denna gränsbestämning. Allmänna motiv för förslaget. [177]. De allmänna motiven för förslaget till bestämning av enskilt och fritt fiskevatten i Vänern ha i allt väsentligt framlagts i 5 kap. [178]. Såsom tillägg till den allmänna motiveringen skola här lämnas några närmare uppgifter om den undersökning av djupförhållandena vid eller i närheten av 180-m:sgränsen i Vänern, som de sakkunniga verkställt med utgående från sjömätningsmaterialet (jfr [87]). Från de sjökortsspecialer, som upptaga 6-fotskurvan (sjökorten nr 82 och 83) och å vilka 180-m:sgränsen uppdragits med utgående från denna kurva, ha de sakkunniga antecknat förekommande djupsiffror å, invid eller helt nära nämnda gräns. För övriga delar av Vänern ha de sakkunniga h ä m tat motsvarande djupsiffror från de kopior av originalsjökorten, som erhållits från sjökarteverket och å vilka djupen på, invid eller helt nära den därå dragna 180-m:sgränsen anbragts genom verkets försorg. De sålunda erhållna djupsiffrorna ha sammanställts i förteckningar för socknar, grupper av socknar eller särskilda naturliga delar av sjön, såsom vikar och fjärdar, och för de olika områdena ha medeldjupen uträknats. Dessa förhållandevis vidlyftiga förteckningar ha ansetts ej kunna medtagas i betänkandet 1 utan här skall i stället lämnas en särskild sammanställning (sid. 116—117). Djupen vid 180-m:sgränsen äro enligt vad undersökningen visat mycket växlande. Det största antecknade djupet är 54 meter och det minsta 2'1 meter. Det största medeldjupet för en längre sträcka är 18'3 meter (Åsfjärden) och det minsta medeldjupet för en sådan sträcka 3'0 meter (Björsätersviken). Att lämna någon bestämdare uppgift om medeldjupet vid 180-m:sgränsen för hela sjön är icke möjligt utan en mera ingående utredning än de sakkunniga varit i tillfälle att företaga. Det är emellertid säkert, att medeldjupet för hela sjön icke understiger 6 meter. Det torde ligga mellan 6 och 8 meter. Av de lokala medelvärdena i den lämnade sammanställningen (som dock uttrycka medeldjupen i områden av mycket växlande storlek) äro blott tolv mindre än 6 meter och trettio från och med 6 meter och uppåt. Medeltalet av medeldjupsiffrorna för de olika områdena är 8*1 meter. 1

De ha däremot bilagts de sakkunnigas samlade utredningsmaterial.

116 Sammanställning av u p p g i f t e r o m djup v i d e l l e r h e l t n ä r a 180-m:sgränsen i Vänern. Medeldjup 1

Största djup

Minsta djup*

13-4

35-6

4-1

Ä1 v s b o r g s l ä n . Åmåls stad och socken Tösse, Tydje, Animskogs, Skålleruds, Holms, Järns och Grinstads socknar

5-8

18-6

2-7

Bolstads socken

10-2

21-4

50 Gestads, Frändefors och Västra Tunhems socknar samt Vänersborgs stad

4-8

6-7

irl 3-2

Ö-5

3-0

Brandsfjorden

4-1

2-7

Tuns, Friels, Tådene, N. Kedums, Örslösa, Sone och Skalunda socknar (omkring)

4-0

3-0

Backeby och Strö socknar samt Otterstads sockens västra och norra strand (till Taveludden)

7-3

14-2

3-3

Otterstads socken, östra stranden, och Sunnersbergs socken

8-7

16-0

4-J

Lidköpings stad, Skeby och Källby socknar

5-3

3-0

Västerplana, Medelplana, Österplana, Forshems och Björsäters socknar t. o. m. Viksnäs udde Björsätersviken

6-0 3-0

10-7 4-4

2-4

58 16-0

3-3

Skaraborgs

län.

Vänersnäs socken (utom Brandsfjorden)

Leksbergs socken, Mariestads stad, Berga och Hassle socknar till Östersundet

4-0

Östersundet

2-1

2-1

Hassle socken norr om Östersundet, Enåsa och Lyrestads socknar

6-6

10-7

3-0

Amnehärads socken utanför Åråsviken

17-8

2-7

Åråsviken (inom Skaraborgs och Värmlands l ä n ) . .

5-3

7-5

2-4

Torso socken, Onsö och Dillo

6-1

9-8

3-0

>

> , Torso (med Fågelö) och Bromö .. ..

8-8

19-6

3-0

>

> , Djuröskärgården

10-3

44-5

2-7

10-4

28-5

5-8 32

8-5

3-0

3-6

2-4

7-5

2-7

3-7

2-5

Värmlands

län.

Visnums-Kils socken utanför Åråsviken Visnums och Varnums socknar samt Ölme socken utanför Ölmeviken Ölme socken, Ölmeviken , Bamholmarna m. fl., Alvö och Långö m. fl., Raholmarna m. fl , Bottviken

1 Vid beräkningarna av medeldjupet ha använts även siffrorna för grund, som korsas av gränsen, dock med den modifikation, att djup under 2 meter ändrats till 2 meter. Ändring av första decimalen i medelvärdet torde ingenstädes därigenom ha uppkommit. 9 Här har bortsetts från grundområden om 2 meters eller mindre djup.

117 Största djup

Vase och Ölme socknars skärgård

6-7

5-0

Sätersholmsfjärden

8-8

17-8

3-0

39 44

Skattkärrsviken

12-0

20 Timmeröarna

11-9 7'8

20-0 26-7

7-1 3-3

10-7

24-9

9-7 8-6 16-7

24-9

21-4 45-0

3-0

7-1

9-8

28-2

18-8

50-4

4-4 4-4

53 106

17-1

5-3

59 Oststranden av Värmlandsnäs, södra delen (Botilsäters, Ölseruds och Eskilsäters socknar)

9-0

40-7

4-1

74 Eskilsäters sockens skärgård norr om Lurö-skärgården Lurö skärgård, Hököarna och Trädgårdsholmarna

6-5

10-7 35-6

2-7

8-1

2-1

79 Västra stranden av Värmlandsnäs, (Millesviks-By socknar)

6-3

14-2

2-4

145 Tveta socken

8-4

17-8

3-6

25 Hammarö, östra stranden »

, västra stranden

Hammarösjön Kattfjärden Segerstads socken, Onsö m. fl., Axelöarna > > , Tönnöarna, Gåsöskärgården och Bäröskärgården Åsfjärden Oststranden av Värmlandsnäs, norra delen (Bro och S. Ny socknar)

!

»

2 Minsta djup 2

Antalet använda djupsiffror

Medeldjup 1

17 Se not å föregående sida.

Det torde i betraktande av dessa djupsiffror ej kunna påstås, att 180-m:sgränsen för Vänerns del skulle genomsnittligt taget lägga alltför grunda vattenområden till frivattnet. [179]. Några ord torde böra tilläggas även om 6-m:skurvans gång i Vänern. Denna kurva går i vissa trakter alldeles intill stranden men i andra trakter vida längre ut från denna än strandägarna yrkat enskild fiskerätt. Såsom exempel på det förra kunna nämnas ostkusten av Värmlandsnäs och väststranden av Hammarö. På det senare kunna åtskilliga exempel nämnas. I de inre delarna av Kinneviken och Björsätersviken går kurvan 3 km och däröver från land. Vid västra stranden av Vänersborgsviken (där föga fiske bedrives av strandägarna) går den mellan Taka udde och Gällnäs udde omkring 1 km från stranden. Brandsfjorden ligger helt innanför kurvan som till och med går mer än 1 km utanför Örsudden. Ä sträckan mellan Örsudden och Hinden (där frivattensfisket har stor betydelse för den talrika icke strandägande befolkningen) går kurvan minst 1 km och högst bortemot 4 km från stranden. De anförda exemplen torde tillräckligt belysa omöjligheten av att upptaga 6-m:skurvan som en allmän frivattensgräns för Vänern (jfr [87]).

118 B.

De n ä r m a r e detaljerna a v u t r e d n i n g e n o c h f ö r s l a g e t

[180]. I denna avdelning skall sockenvis eller för grupper av so:knar eller, i vissa fall, för naturligt avgränsade vattenområden dels redogöns för den lantmäteriutredning och den kamerala utredning, som kunnat åstadkommas, samt för de upplysningar och yrkanden, som vid sammantridena med ortsbefolkningen eller eljest framkommit angående gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten, dels ock angivas på vilket sätt denna gräns av de sakkunniga föreslagits skola uppdragas å karta samt de särskilda skälen härför. — Framställningen följer väsentligen den ordning, i vilken berörda sammanträden höllos; den börjar med Åmåls stad och fortsätter därefter söderut samt vidare runt sjön med Tveta socken som sista undersökningsområde. Uppgifterna angående lantmäteriförhållandena äro till större delen hämtade från extra lantmätaren S. Forsselius' utredningar och i övrigt huvudsakligen erhållna vid de undersökningar, som utredningsmannen Freidmfelt verkställt i lantmäterikontoren. De kamerala uppgifterna återgå på utredningarna i kammarkollegiet. Upplysningar och yrkanden vid samnunträdena med ortsbefolkningen redovisas, såsom ovan antytts, här endast i vad de angå frivattensgränsens bestämning (sålunda ej vad beträffar revfiskegräns, särskilda bestämmelser för vissa andra fiskesätt m. m. 1 ); och redovisningen i denna del begränsas ytterligare i så måtto, att huvudsakligen allenast sådana upplysningar och yrkanden, som äro av lokal natur upptagas (i fråga om uttalanden i gränsfrågan av mera allmänt principiell natur hänvisas till 9 kap.). Gränsförslaget är i denna avdelning (B) ingående redovisat; för en del smärre detaljer i gränsdragningen hänvisas till kartbilagorna och till den i följande avdelning (C) intagna beskrivningen. Vid motiveringen av gränsförslaget ha de sakkunniga huvudsakligen uppehållit sig vid de avvikelser, som blivit gjorda från 180-m :sregeln (er.skild fiskerätt 180 meter från 2-m:skurvan vid stranden av fasta land eller därmed i fiskerättsligt hänseende jämställda större öar). I slutet av denna avdelning skall lämnas en förteckning på de fall, där ifråga om vikar, sund eller andra vattenområden mera betydande sådana avvikelser föreslagits. Att 180-m:sregeln, i förekommande fall i förening med »tangentregeln», blivit följd har ibland uttryckligen omnämnts genom hänvisning till de allmänna principerna eller dylikt men är eljest, där annat ej säges, underförstått. [181]. Om redovisningen av vissa särskilda förhållanden torde följande böra nämnas. Där intet annat särskilt angives har vid de i lantmäteriutredningen berörda skiftena fisket icke skiftats och ej heller någon yttre gräns för det enskilda fiskevattnet bestämts. De på olika ställen lämnade uppgif1 Se härutinnan 11—13 kap.; se även i 7 kap. avdelningen »Strandfiskets betydelse for strandägarna» [137—140].

119 terna angående arealen av holmar vila på beräkningar, som verkställts å kopiorna av originalsjökorten eller å de i övrigt vid gränsbestämningen använda sjökorten nr 82 och 83. De uppgifter, som lämnas om avstånd mellan vissa holmar och stranden, avse, där ej annat särskilt anmärkes, avståndet (uppmätt å kopiorna av originalsjökorten eller de nämnda sjökorten) mellan holmens 2-m:skurva och 2-m: skurvan utanför närmaste strand av fasta land och därmed i avseende å fiskerätten jämställda större öar. [182]. För de särskilda undersökningsområdena angivas i noter under texten de vid undersökningen av dem använda officiella från trycket utgivna kartor utom sjökortet nr 41 Vänern (som använts för alla områdena). För de områden, beträffande vilka i noterna icke upptages vare sig sjökortet nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar eller sjökortet nr 83 Dalbosjön, norra delen, ligga de till de sakkunniga från sjökarteverket utlämnade kopiorna av originalsjökorten till grund för gränsbestämningen. För en överblick över Vänern hänvisas, utom till sjökortet nr 41, även till »Generalstabens översiktskarta över Sverige», nr VI Karlstad. I.

Älvsborgs län.

Lantmäteriutredning. [183]. I yttrande till överlantmätaren den 27 november 1933 har distriktslantmätaren i Vänersborgs distrikt, som upplyser sig förut ha innehaft Åmåls distrikt, meddelat, att den allmänna uppfattningen torde vara, att fiskerätten slutar vid en linje, som ligger 180 meter från ett djup invid stranden av 2 meter. a. Åmåls stad samt Åmåls, Tösse och Tydje socknar [kartbilagor 4 och 6]. 1 Lantmäteriutredning och kameral utredning. [184]. T ö s s e s o c k e n . Laga skifte av hemmanet Bjäkebol ägde rum 1874 och fastställdes den 15 augusti 1876. Å kartan upptagas sydligaste delen av Nötön, Risholmarna och Duvan. — T y d j e s o c k e n . I laga skiften av hemmanet Nygård 1844, 1854 och 1863 namnes intet om vatten, fiske eller holmar. Av ett icke fastställt laga skifte 1897 av vass och fiskevatten till hemmanet Rolfskärr framgår, att skiftet stödde sig på enskifte av hemmanet 1818. Skiftet omfattade vattenområdet ut till Trollholmen i öster och i söder ut till mittsjögränsen mellan Ustön m. fl. holmar och fastlandet samt därifrån västerut till mynningen av ån från Tydjesjön. Vid laga skifte å hemmanet Slädekärr 1867, fastställt den 25 maj 1869, redovisades såsom yttersta ö den mellan fastlandet och Ustö belägna Skeppsholmen (»Skeppsvarv och samfällt Fiskeläge»). I den från kammarkollegiet erhållna, i dess arkiv den 17 november 1933 upprättade förteckning å de i jordeboken såsom särskilda lägenheter upptagna holmar i Vänern redovisas inom Tydje socken: Kattholmarna (2), Trollholmen, Långholmen, Bastholmarna (3), Tallholmen, Hästhuven, Prästholmen, Skogsholmen, Skråholmarna (2), Tömmen, Skaten, Stensön, Varpön och Ustön. På länsstyrelsens uppdrag har lantmätare 1855 och 1862 kartlagt dessa holmar i och för skattläggning. Samtliga holmar ha genom utslag av kammarkollegiet den 10 juli 1863 åsatts en jordeboksränta av 2 riksdaler 46 öre. Södra Skråholmen är identisk med ekonomiska kartans och generalstabskartans Skogsholmen, under det 1862 års kartas Skogsholmen är identisk med ekonomiska kartans, generalstabskartans och sjökortets Gåsö. Tallholmen kallas på sjökortet Torrholmen; Tömmen kallas där Tomö. Kartläggning och arealmätning av Ustön (»Ust») har skett 1855. Kartan visar blott själva ön. Hemmansklyvning å Ustön har skett 1887, omfattande 2/s av ön. I förening mellan 1

S : nr 83 Dalbosjön, norra delen; G : nr 62 Åmål; EK : Tössbo härad.

120 ägarna av denna del och ägaren av den återstående tredjedelen bestämdes, att »säven vid sjöstränderna skördas efter hemmantal». Om fisket namnes intet. Utredning vid sammanträdena. [185]. Åmåls stad har framställt anspråk på ensamrätt till fiske inom stadens jurisdiktionsområde samt å fiskevattnen till de öar och skär, staden köpt av kronan, nämligen Sandön, Storön och Svegön med tillhörande holmar och skär. Stadens ombud förklarade vid sammanträdet i Åmål, att han icke kunde angiva någon bestämd yttergräns för stadens enskilda fiskevatten men att han ansåg, att inom det staden tillhöriga vattenområdet alla utåt sjön belägna holmar och skär tillhörde staden, däri inberäknat Busken och skären i dennas närhet. Från intet håll har framställts anspråk på att i Åmålsviken norr om järnvägsbanken skulle finnas fritt fiskevatten. De vid sammanträdet i Åmål närvarande yrkesfiskarena uttalade sig i stället för att där skulle vara enskilt vatten. — Arrendatorn av Storön, som bedriver yrkesmässigt fiske, förklarade sig finna den på de sakkunnigas exemplar av sjökortet nr 83 förslagsvis dragna gränsen lämplig. Busken och skären kring och utanför denna kunde tillhöra frivattnet. Bastholmarna och Långholmen, som skulle falla utanför den förslagsvis dragna gränsen, vore emellertid i enskild ägo. Viken åt norr innanför dessa holmar borde tillhöra det enskilda fiskevattnet. Om frivatten skulle finnas innanför holmarna, vore det omöjligt för de fiskare, som kommit från annat håll, att veta, var fiskevattnet vore enskilt eller allmänt. — En fiskare upplyste, att han arrenderade Stensöns fiskevatten. — En delägare i Tydjebyn upplyste, att de söder om Stensön och Hästhuven belägna Prästholmen, Torrholmen, Trollholmen, Bastholmarna, Långholmen m. fl. vore i enskild ägo. De åsyftade ägarna ha i skrivelse yrkat, att rätt till fiske i skärgärden mätte uteslutande förbehållas strandägare och ägare av i skärgärden befintliga öar ut till 180 meter frän 2-m:sdjupet utanför de yttersta öarna. Som skäl anfördes det från motorbåtar utövade amatörfisket. De sakkunniga. [186]. Enligt de allmänna reglerna kommer gränsen att gå utanför järnvägsbanken över Åmålsviken och ansluta till Lakskär. För att undvika den lilla kil åt norr, som skulle uppkomma genom strikt tillämpning av 180-m:sregeln, har föreslagits, att denna kil skall ersättas av en rät linje mellan syftpunkterna Björlidsudde och fyren på Åmåls hamnpir. Det torde vara lämpligt att icke låta frivattnet gå in mellan Svegö och Sandö, där vid strikt tillämpning av 180-m:sregeln gränserna söder om Svegö och norr om Sandö skulle skiljas åt genom en på smalaste stället blott omkring 50 meter bred ränna. Gränserna skulle för övrigt redan omkring 1 500 meter längre in, mellan Mörtholm och Eldholm, stöta samman. De sakkunniga ha därför dragit gränsen mellan de varandra närmast belägna punkterna på stranden av Svegö och Sandö. Även vattnet väster om Sandö, mellan denna och fastlandet, där gränserna skulle ligga pä ett avstånd från varandra av blott 500—1 000 meter och i vilket talrika holmar och skär finnas, torde lämpligen böra vara enskilt fiskevatten. Gränsen har därför föreslagits gå mellan Sandös sydspets och nordspetsen av Gullnäbbens udde. Fritt fiskevatten i det smala vattenområdet mellan Storö och fasta landet i norr synes mindre lämpligt, då gränsernas avstånd icke skulle någonstädes uppgå till 500 meter. De sakkunniga ha därför föreslagit en linje mellan sydostspetsen av Gullnäbbens udde och nordspetsen av Grönskären. Något skäl att hänföra Busken och kringliggande skär i den yttersta skärgården till enskilt fiskevatten synes icke föreligga. Däremot torde tillräckliga skäl föreligga att hänföra skärgården mellan Gåsö och Ustö till enskilt fiskevatten. Enskild fiskerätt torde få anses tillkomma Bastholmarna och Långholmen samt andra innanför dem belägna holmar. Om 180-m:sregeln skulle följdriktigt tillämpas i denna skärgärd finge gränsen ett alltför komplicerat förlopp. Området innanför Bastholmarna och Långholmen måste betraktas som en inre skärgård. De sakkunniga ha därför föreslagit en gränslinje Bastholmarna—Ustö. Svartskär och skären norr om detta anses enligt upplysningar, inhämtade av en av de personer,

121 som erhållit länsstyrelsens tillstånd att draga finmaskad not pä Svartskär, ligga pä fritt vatten och icke vara i enskild ägo. Något skäl att draga gränsen utanför dessa yttersta skär finnes därför icke. b. Ånimskogs socken [kartbilaga 6 ] . 1 Lantmäteriutredning. [187]. Vid laga skifte å hemmanet ö s t r a Bodane 1881, fastställt den 16 december 1882, redovisades Nässlebackaholmarna (6), Trollön, Smalön och Svartön. I handlingarna angående rågångsutstakning mellan Torp å ena och östra Bodane och Hängelö ä andra sidan 1845, fastställd den 3 mars 1846, nämnas inga andra öar än Rävö. Vid laga skifte ä utmarken till Västergården och Hämmingsbol 1852—1864, fastställt den 30 december 1864, redovisades inga andra holmar än de som ligga inne vid land och vid St. Rotö, inom 2-m:skurvan. Vid laga skifte å utmarken till Yttre Bodane 1867, fastställt den 23 mars 1871, redovisades utanför strandens 2-m:skurva blott »Kalsön» (EK: Kältsön). Vid laga skifte å inägor till Viken 1868 redovisades inga holmar. Vid laga skiften å inägor och hagmark 1846 och å utmark 1865, fastställt den 30 september 1867, till Vassviken redovisades inga holmar utanför strandens 2-m:skurva. Vid laga skifte ä Äskekärr 1854, fastställt den 27 februari 1856, redovisades utanför Röda ön blott 4 små skär utan namn (såsom avrösningsjord, tilldelade litt. E). Av dessa ligga tre, Revskär och två småskär nordväst om detta, inom strandens 2-m:skurva och blott ett något utanför denna, men inom 180-m :sgränsen. Kameral utredning. [188]. I den från kammarkollegiet erhållna förteckningen å de i jordeboken såsom särskilda lägenheter upptagna holmar återfinnas Stora Rotön, under Västergården nr 1 och Yttre Bodane nr 1, och Lilla Rotön, under Ylingebol nr 1. Utredning vid sammanträdena. [189]. Tre delägare i Vassviken, två i Äskekärr och en i Yttre Bodane anförde, att i Äskekärrsviken fisket borde vara förbehållet strandägarna norr om en linje mellan Långholmen och Tångholmen. Strandägarna behövde gä ut mitt i viken med sitt fiske. Närmast stranden vore fisket dåligt. Fiskare från andra håll hade stundom gått in i viken norr om nämnda linje. Fisket hade huvudsakligen varit nätfiske efter sik men även revfiske efter ål. Strandägarnas fiske vore huvudsakligen ryssjefiske efter gädda och lake samt sikfiske på hösten. Utanför Röda ön, till ett par 100 meter från denna, borde fisket vara förbehållet strandägarna. Sikfisket skedde ut till 5 å 7 famnars djup. De sakkunniga. [190]. För att undvika att fä en sydost om Fymningsskären inskjutande kil har föreslagits en avskärande linje mellan gränserna utanför sydspetsen av Fymningsskären och nordostspetsen av Gäddeviksholmen. Ehuru L. Gäsö och de inom samma 2-m:skurva som denna belägna holmar och skär tillsammans icke torde uppgå till 1 hektar, har gränsen dragits utanför holmarnas 2-m:skurva för att fä en jämnare kurva. Söder om Gåsö har gränsen ansetts böra dragas såsom en rak linje mellan gränserna utanför sydspetsen av Gåsö och nordvästra udden av L. Rotö. För att undgå en alltför långt in gående kil söder om Rotöarna och söder om Rotöskären ha raka linjer dragits mellan gränsen söder om L. Rotös sydspets och det innersta av Rotöskären (EK) samt mellan sydspetsen av det sydligaste av Rotöskären och nordspetsen av den stora norra av örneklovarna. I fråga om Äskekärrsviken synes den påyrkade gränsen Långholmen—Tångholmen gå överflödigt långt ut. Såväl av detta skäl som för underlättande av orienteringen torde en gräns mellan nordspetsen av Tångholmen och nordspetsen av ö s t r a ön vara lämpligare. c. Skålleruds socken [kartbilaga 6]. 2 Lantmäteriutredning. [191]. Vid laga skifte av Ransberg 1858, fastställt den 5 november 1862, redovisades följande öar: 1 S : nr 83 Dalbosjön, norra delen; G : nr 62 Åmål och nr 52 Mellerud; KG : nr 52 Mellerud NO;2 EK : Tössbo härad. G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud NV och NO; EK: Nordals härad.

122 St. och L. Drakön, Hattefuruholmen samt ett antal öar och holmar norrut från höjden av St. Draköns norra del. Blott de två sydligaste av dessa (ett skär cch en mindre holme) befinna sig utanför strandens 2-m:skurva. Utredning vid sammanträdena. [192]. Några uttalanden utöver de om strandfiskets utnyttjande [139] gjordes icke. De sakkunniga. [193]. Med hänsyn till skärgårdens och sundens mellan Vänern och Svanfjorden betydelse för fiskbeståndet och för att orienteringen skall änderlättas torde det vara lämpligt att låta gränsen utanför norra inloppet till Svanfjorden bildas av en rak linje mellan sydspetsen av holmen söder om Klövholmarna (EK) och nordspetsen av den yttre av de 2 holmarna sydost om Hattefuruholmen. d. Holms socken [kartbilagor 6 och 7]. 1 Utredning vid sammanträdena. [194], En person i Köpmannebro uppgav, att det viktigaste fisket inom Holms socken vore det, som vintertiden bedreves med ståndkrok utefter hela kusten såväl inom som, då isförhållandena så medgåve, utanför skärgärden ända ut till Kräklingarna. I detta fiske deltoge även personer utan fiskerätt. Strandägarnas fiske vore för det mesta utarrenderat. Två fiskare i Linnerud och Torp vitsordade dessa uppgifter och framhöllo, att fisket inomskärs borde vara förbehållet strandägarna. En fiskare i Köpmannebro och en hemmansägare i Mellerud förklarade, att fisket vid Kräklingarna ansågs vara fritt för alla. Den senare yrkade, att användande av bunden redskap därstädes borde förbjudas och blott krokfiske vara tillåtet. Eljest skulle fisket där komma att utnyttjas av ett fåtal personer, som hade bunden redskap, och den fria fiskerätten bliva illusorisk för det stora flertalet. De sakkunniga. [195]. Något skäl att betrakta fisket vid Kräklingarna såsom enskilt finnes säkerligen icke. De sakkunniga finna sig icke böra föreslå någon undantagsbestämmelse för Kräklingarna, innebärande förbud att där använda bunden rörlig redskap. Därest fiske med nät bleve förbjudet skulle fisktillgången icke kunna behörigen utnyttjas. e. Järns socken [kartbilaga 7]. 2 [196]. Om denna socken ha ej några särskilda upplysningar erhållits. Gränsen har dragits enligt de allmänna reglerna. f. Grinstads socken [kartbilaga 7]. 3 Lantmäteriutredning. [197]. Vid laga skifte ä skogsmarken till Jakobsbyn 1837, fastställt den 9 augusti 1839, redovisades blott följande öar: Skärsnäsön (EK: Skällnäsön), Furuholmen (EK: Färholmeu) och ett litet skär sydost om denna samt Gäsön och Ekholmen. Gränserna för det skiftade området äro å kartan dragna på annat sätt än å ekonomiska kartan. I öster slutar gränslinjen vid nordöstra ändan av Gäsön och i väster vid västra spetsen av denna. Vid storskiftet ä Korshamna 1798, fastställt den 23 maj 1799, redovisades blott en holme, tydligen identisk med ekonomiska kartans Juten. Utredning vid sammanträdena. [198]. En hemmansägare i Jakobsbyn och en i Svartebäck uppgåvo, att fisket i skärgården utanför Svartebäck alltid ansetts vara förbehållet strandägarna. Även fisket i det lilla djupområdet i skärgården ost om Gåsön och Skällnäsön borde vara enskilt. Omedelbart utanför skären hade fisket av ålder ansetts vara fritt; 180-m:sregeln hade icke där tillämpats. Fisket utövades huvudsakligen icke inne vid stranden, utan längre ut, på bankar utanför skären på några famnars djup. Fisket kring Aleskutorna hade alltid ansetts vara fritt. En annan delägare i Jakobsbyn yrkade enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln. Även delägarna i Björkåsen uppgåvo att fisket vid Aleskutorna ansågs fritt. 1

G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud NV och NO; EK: Nordals härad. S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud NV och NO; EK: Nordals härad. 3 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud NO och SO; EK: Sundals härad, östra delen. 2

123 De sakkunniga. [199]. Vid tillämpande av de allmänna reglerna kommer fisket i hela skärgården att bli enskilt. Det torde icke vara skäl att i fråga om Grinstads sockens skärgård göra undantag från 180-m :sregeln. Aleskutorna böra utan tvivel tillhöra det fria fiskevattnet. g. Bolstads socken [kartbilaga 7].* Utredning vid sammanträdena. [ 2 0 0 ] . En delägare i Slottsbacken, en i Högstorp och en i Tillhagen samt en hemmason i Klövan yrkade, att utanför Dalbergsån gränsen skulle gå 200 meter från 2-m:sdjupet. Som skäl för yrkandet anfördes, att djupet utanför Dalbergsån ginge nära stranden, att främmande fiskare med utter och rev ginge nära stranden och att det därför för skyddande av gäddstammen och uppehållande av ryssjefiskets avkastning vore önskligt, att gränsen förlades längre ut. Två delägare i Högstorp ansågo däremot 180m:sregeln tillräcklig även utanför Dalbergsån. Strandägarna bedreve där icke fiske å större djup än högst 10 meter. Två delägare i Håkonebyn förklarade, att strandägarna vid Bodane- eller Vaholmsviken ansågo fiskevattnet i denna vik tillhöra dem enskilt. Tvister hade förekommit mellan strandägarna inbördes om fiskerätten i viken. Alla holmar utanför viken hörde till hemmanen. Strandägarna bedreve fiske huvudsakligen innanför holmarna. Vid sammanträdet upplystes, att blott en yrkesfiskare funnes i socknen, vilken arrenderade fiskevatten i Dalbergsån. De sakkunniga. [201]. Då ett djup av nära 11 meter råder vid 180-m:sgränsen utanför Dalbergsån, torde något behov icke föreligga att utsträcka det enskilda fiskevattnet därutanför. Däremot synes det med hänsyn till allmänna fiskeintressen skäligt att draga försorg om att revfiske icke blir fritt i närheten av stranden å kuststräckan utanför Dalbergså. Denna å är ett viktigt lekområde och då å kusten i dess närhet i övrigt endast finnas obetydliga lekområden för vårlekande fisk torde det vara rimligt, att den utmed stranden framgående fisken får åtnjuta ett visst skydd. De sakkunniga anse därför, att revfiske icke bör vara fritt innanför 180m:sgränsen mellan Hjortens udde i norr och något nedanför S:t Mölneviksholmen i söder. Även i fråga om Vaholmsviken synes hänsyn böra tagas till den vid södra delen av Dalslandskusten rådande bristen på lekplatser för vårlekande fisk. Gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten torde därför skäligen böra dragas mellan Långholmens (G) yttersta udde och ostligaste punkten av den yttersta av Stenholmarna (EK). h. Gestads och Frändefors socknar [kartbilagor 7 och 8]. 2 [202]. Om dessa socknar ha ej några särskilda upplysningar erhållits. Gränsen har dragits enligt de allmänna reglerna. i. Vänersborgs stad samt Vassända-Naglums och Västra T u n h e m s socknar [kartbilaga 8]. 3 Lantmäteriutredning. [203]. Enligt å lantmäterikontoret i Vänersborg inhämtade upplysningar finnes därstädes ingen annan karta över Vänersborgs stads vattenområde än en karta av ekonomisk natur från 1787. Kartan visar många holmar och skär i Vänern utanför älvens utlopp, mellan detta och udden mot Vassbotten. Blott en av dem är försedd med littera (h) och namn (Fruholmen). Den är belägen ej fullt 100 meter från land. Ost om den finnas 3 små skär. Närmare udden mot Vassbotten ligga de yttersta å kartan upptagna skären, belägna omkring 400 meter från land. Utredning vid sammanträdena. [204], Vänersborgs stad har meddelat, att staden ägde stränderna vid Vänern från Fredrikslund fram till trafikkanalen samt kring 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SV och SO; EK: Sundals härad, östra delen. 8 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud och nr 42 Vänersborg; KG: nr 52 Mellerud SV8 och nr 42 Vänersborg NV; EK: Sundals härad. S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 42 Vänersborg; KG: nr 42 Vänersborg NV; EK: Väne härad.

124 Vassbotten allt, som låge inom stadens jurisdiktionsgräns med undantag för ett obetydligt område. Fisket vid stränderna hade alltid ansetts tillhöra »staden gemensamt». Utarrendering hade förekommit endast beträffande fiske av lax i älvmynningen. Sekreteraren hos Vänersborgs drätselkammare förklarade sig för sin del anse, att utgångspunkten för bestämmandet av 180-m:savståndet borde vara 2-m:sdjupet utanför skären norr om staden. Han hade icke hört talas om att det skulle finnas frivatten i Vassbotten. Från stadens sida hade emellertid icke gjorts någon anmärkning mot att vem som helst fiskade i den djupaste delen av Vassbotten. — En fiskhandlare, som fiskade i mindre skala med gäddryssjor bland skären norr om staden, uppgav, att därstädes blott stadsbor fiskade. En äldre person (född 1862), som i sin ungdom fiskat, uppgav, att i Vassbotten sedan gammalt knappast fiskat andra än Vänersborgsbor och kring Vassbotten bosatt folk. En fiskare i Vänersborg ansåg, att fisket i den öppna delen av Vassbotten borde vara fritt. De sakkunniga. [205]. Sjökortsoriginalet upptager norr om Vänersborg kring skären Flatskär, Hallhuvud m. fl. ett större isolerat 2-m:sområde. Området utnyttjas åtminstone i viss utsträckning av stadens invånare som fiskeplats. Ett flertal notvarp finnes där. Å området finnas lekplatser för såväl sik som vårlekande fisk. Det synes både för stadens invånare och med hänsyn till fiskbeståndet vara önskvärt, att staden får dispositionsrätt över området i skäligast största utsträckning. F ö r den av drätselkammarens sekreterare antydda bestämningen av gränsen på detta ställe torde dock ur nämnda synpunkter ej kunna anföras tillräckliga skäl, och rättsligt stöd för att utsträcka stadens enskilda fiskerätt så långt, som denna bestämning skulle innebära, torde ej heller kunna anföras. De sakkunniga ha i stället ansett sig böra föreslå, att gränsen norr om Vänersborg och österut till Mossdragsudden skall bildas av 3-m:skurvan med en obetydlig avjämning för att ernå ett jämnare förlopp. — Att det i Vassbotten ej kan bli tal om något fritt vatten följer av de allmänna principerna. Inrättandet av sådant därstädes skulle också, utom det att det vore till men för stadens invånare, vara till skada för fiskbeståndet. En betydande vandring av fisk äger nämligen rum mellan öppna Vänern och Vassbotten, som har betydelse såsom lekområde.

II.

S k a r a b o r g s län.

a. Vänersnäs och Karaby socknar [kartbilaga 8 ] . 1 Lantmäteriutredning. [206]. Vid laga skifte av Frugården med underlydande rå och rörshemman med torp samt Sven Hanstorp, Puketorp, Hemmingstorp, Karlstorp och Maden, fastställt den 30 november 1858, redovisades samma holmar, som återfinnas å ekonomiska kartan. Vid enskifte av Stommen och Tomten, fastställt den 17 oktober 1806, redovisades ingen holme. Vid rägångsutstakning kring Margreteberg, lagakraftvimnen den 4 september 1905, upptogos två holmar, som å kartan kallas »Svarten». I beskrivningen kallas den ena »Svartön med fyrtorn», den andra »bergig ö». Vid ägostyckning av Vänersnäs, fastställd den 4 oktober 1926, redovisades följande mot öppna sjön vettande holmar, vilka samtliga fördelats: i öster Stefan (G: Stefanskullen), Måsskären (G: Måkeskär) och Gulek (ekonomiska kartans Gyllickskären, icke topografiska kartans och sjökortets Gyllickskären, som ligga längre u t ) ; samt i norr Ljungkullarna (G: Ljungholmarna) och Bockholmen ävensom 6 små skär norr om Måsskären, 5 dito norr och 5 dito väster om Bockholmen. I väster torde Sjötorps Hagö (G: Skräckan) vara den enda utanför strandens 2-m:skurva upptagna holmen. Kartan överensstämmer med en vid förrättningen företedd, 1893 upp1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 42 Vänersborg och nr 52 Mellerud; KG: nr 42 Vänersborg NV och NO samt nr 52 Mellerud SO; EK: Bockholmen, Tådene, Frugården och Tim.

125 rättad icke stadfäst »karta över alla ägorna till säteriet Vänersnäs med underlydande rå och rörshemman». Vid lantmäteriförrättning har i förening den 27 mars 1924, intagen i häradsrättens protokoll den 20 oktober 1924, bestämts gräns mellan Frugårdens egendom å ena sidan samt angränsande å andra sidan i sundet mellan Vänern och Dättern. Gränsen bestämdes utgående från strandlinjerna vid medelvattenstånd på en sträcka av 1 200 meter i huvudsaklig anslutning till en enligt reglerna i 12 kap. 4 § jordabalken konstruerad linje. Utredning vid sammanträdena. [207]. Ordföranden i södra Vänerns lokalförening av Vänerns fiskareförbund hade innan den lokala undersökningen påbörjades i skrivelse uppgivit, att fiske med nät, not och rev varit fritt för allmänheten utefter västra stranden av Vänersnäs från Stockevik till Margreteberg. Fiskarena vidhöllo vid sammanträdet i Lilla Lund dessa uppgifter, dock med det tillägg, att strandägarna velat förbehålla sig gäddfisket under lektiden innanför vassarna samt att det inträffat, att ägaren av Margreteberg förbjudit även annat fiske utanför egendomens strand. De anförde vidare huvudsakligen följande. Å näset funnes ett stort antal yrkesfiskare, som för sin bärgning vore hänvisade till fiske, då någon annan förtjänst knappast stode att få. De komme därför i stora svårigheter, om det hittills praktiserade fria strandfisket inskränktes. Deras huvudsakliga fiske bedreves visserligen ute på djupt vatten, men agnfångsten och sikfisket inne vid land vore även av vikt för dem. Det borde vara fritt för fiskarena att vid annans strand dels idka agnfångst med finmaskad not från april till november, dels draga not efter nors i april och maj, dels idka fångst av sik med not å nu befintliga varp samt att upprensa sådana vid annans strand, dels idka nätfiske efter sik in till vassarna. Vid de yttre skären borde fisket alltid vara fritt. Om sikfisket vid västra kusten av Vänersnäs uppgavs, att därstädes bedrevs fiske på senhösten efter lekande näbbsik, lövsik och andra sikformer. Näbbsiken fångades vid de yttersta skären och utanför dessa ända till inemot Dalslandskusten. Lövsiken ginge längre in mot land, ända intill vassen, och särskilt vore detta fallet med den mest storvuxna och därför för odlingsändamål värdefullaste. Denna lekte ända intill land. Näten lades från ett djup av 1 meter till 12 fot (3*6 m ) . Vid spetsen av Vänersnäs hade frifiskarena gått strax innanför Bockholmen men icke längre in. I Brandsfjorden hade fiskarena hittills opåtalt plägat gå in till den utanför Kilja mosse i Karaby socken på omkring 100 famnars avstånd från land (vid medelvatten) belägna holmen. Vid Vänersnäslandet hade man fått draga grovnoten till land å Frugårdens ägor. Ägaren av säteriet Frugården bestred beträffande Frugården, att fisket mellan Stockevik och Margreteberg vore fritt. Det vore emellertid svårt att utnyttja säteriets fiske vid västra kusten av Vänersnäs på grund av dess avlägsenhet från huvudgården. Han bestrede, att fisket helt och hållet frigåves. Jordägarna hölle på sin strandrätt. Fisket vid näset vore av stor betydelse. Om den enskilda fiskerätten bleve klart fastslagen i lag, kunde strandägarna utarrendera sina fiskevatten och därigenom få en viss inkomst. Å enskilt fiskevatten borde allt slags fiske vara förbehållet strandägarna. Undantag beträffande vissa fiskslag kunde strandägarna icke medgiva. I fråga om nordspetsen av näset upplyste han, att ägarna av Vänersnäs icke hävdat enskild fiskerätt längre ut än till Bockholmen. Främmande fiskare plägade använda Bockholmen till tältplats. I Brandsfjorden borde 180-m:sregeln tillämpas, övriga närvarande hemmansägare (i Puketorp, Karstorp, Hemmingstorp och St. Lund) förklarade sig även hävda den enskilda fiskerätten, ehuru de icke ville förmena fiskarena att fiska vid de yttre skären. De vitsordade, att strandägarna icke hindrat det fria strandfisket vid västra kusten av Vänersnäs. De sakkunniga. [208]. Vad beträffar yrkandet på rättighet att idka agnfångst med finmaskad not från april till november synes intet skäl föreligga att föreslå några särskilda bestämmelser för Vänersnäs socken. Fiske med flötnot äger icke rum inom området, då några härför lämpade stränder icke finnas. Det är ostridigt,

126 att, även om strandägarna i socknen ställa sig likgiltiga mot fiske av andra vid de yttre skären, de vilja vara i ostörd besittning av fisket inomskärs och själva bedriva husbehovsfiske. Därest fisket med agnnot bleve fritt skulle det icke kunna undgås, att fiskarena ginge in med agnnoten bland skären och därigenom både direkt och indirekt vållade intrång i strandfisket. Med ett tillstånd till agnfångst blott vid de yttersta skären vore fiskarena icke betjänta och en dylik bestämmelse skulle ge anledning till ständiga stridigheter. Att i lag bestämma, att fisket med agnnot inom ett visst område skall vara fritt från april till november torde för övrigt så mycket mindre böra ifrågakomma, som fiske med agnnot inom Vänersnäs socken liksom överhuvud inom Skaraborgs län utanför Kållandsö- och Torsö-stadgornas giltighetsområden är beroende av länsstyrelsens medgivande. I fråga om västra kusten av Vänersnäs söder om Vänersnäs egendom har tillstånd till agnfångst med not blott meddelats i ett fall (det enda då ansökan ingivits), under förutsättning av vederbörande fiskerättsägares medgivande. Om något hävdvunnet fritt agnfiske kan sålunda här icke vara tal. — Det anförda gäller jämväl om yrkandet på fritt notfiske i april och maj. Vad angår yrkandet på fritt fiske efter sik med not och nät är visserligen sakläget ett väsentligen annat. Dels har fritt fiske tillämpats, dels torde strandägarna knappast någonsin själva ha utövat detta fiske, dels kan någon våda för skstammen knappast uppkomma, då rommen av den fångade siken i betydande utsträckning tillvaratages. Den sikform det här gäller, den s. k. löv- eller blegsiken (Coregonus maraena), erhålles utom under lektiden helt föga och huvudsakligen på rev. De sakkunniga ha emellertid ej heller i nu berörda hänseende ansett sig kunna förorda någon särskild reglering, då det synts dem gälla ett alltför speciellt förhållande. Vidkommande gränsen för Vänersnäs egendoms fiskevatten är att märka, att skärgården vid nordspetsen av Vänersnäs är ett värdefullt fiskevatten med vidsträckta lekplatser för vårlekande fisk och även med lekplatser för sik. Med hänsyn till Vänerns fiskstam är det av betydelse, att detta fiskevatten, dit fisk fiån ett stort område söker sig för lek, blir rationellt skött. Såväl härför som emedan det sedan längre tid är utarrenderat mot ett avsevärt arrende är det önskligt, att det enskilda fiskevattnet icke får för liten utsträckning. Utom från strandens 2-m:skurva synes därför gränsen böra räknas från de isolerade 2-m:skurvorna kring Bockholmen, Ljungholmarna och Måkeskär. För att underlätta orienteringen har föreslagits, att gränsen i norr skall utgöras av en rak linje 180 meter utanför en linje mellan 2-m:skurvan norr om den nordligaste av Ljungholmarna (G) och samma kurva norr om Norra Måkeskär. Att utsträcka gränsen längre åt norr, utanför de bränningar och småskär, som finnas norr om den föreslagna gränsen, kur.na de sakkunniga däremot icke finna nödigt med hänsyn till fiskbeståndet eller lämpligt med hänsyn till frivattensfiskarenas, särskilt revfiskarenas, intressen. Den föreslagna gränsen går vid ett djup av c:a 5—7 meter. Det synes icke heller rimligt att utsträcka det enskilda fiskevattnet kring den fritt ute i öppen s.ö liggande Stefanskullen. Gränsen torde icke böra dragas 180 meter utanför Skräckan, då denna holme ändock, om gränsen följer 2-m:sdjupet kring holmen, kommer att ligga omkring 100 meter innanför gränsen. Någon anledning att frångå 180:m-sregeln för Brandsfjorden torde icke finnas. 2-m:skurvan går omkring 3 km norr om sundet mellan Dättern och BrandsfJDrden. Om inrättande av något för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten i Dättern kan med hänsyn till de allmänna principerna ej bli fråga. Några särskilda bestämmelser i övrigt för Dättern ha de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå. De sakkunniga anse sig endast böra omnämna, att de fiskerättsliga förhållandena i Dättern vid sam-

127 manträdena i Lilla Lund och Salstad voro föremal för en livlig diskussion ur synpunkter, som emellertid i allt väsentligt ligga på sidan om de sakkunnigas uppdrag. b. Tuns socken [kartbilaga 8]. 1 Lantmäteriutredning. [209]. Vid laga skifte å skifteslaget Såtenäs, fastställt den 30 december 1911, redovisades ett stort antal öar, holmar och skär. Av dessa äro blott Laggarn, St. och L. Björkholmen samt St. och L. Husholmen namngivna. Att identifiera särskilt de mindre holmarna med de å ekonomiska och topografiska kartorna upptagna låter sig icke göra, då betydande avvikelser mellan antal, läge och storlek av holmarna på de olika kartorna finnas. Mätningar av de yttersta å skifteskartan upptagna holmarnas avstånd från dels fasta landet och dels de större med säkerhet identifierbara öarna (utom de nämnda den ö, som på ekonomiska kartan kallas Vissbäcksholmen och på topografiska kartan Galten, samt den, som på ekonomiska kartan kallas Vadholmen och på topografiska kartan Husholmen, ävensom ekonomiska kartans Galten, vilken icke är namngiven å topografiska kartan) visa emellertid, att samtliga å skifteskartan upptagna holmar med undantag av en del småskär i östra delen av området, utanför Björkholmarna och Laggarn, befinna sig inom strandens 2-m:skurva. Utredning vid sammanträdena. [210]. Från ägaren av Såtenäs säteri har ingått uppgift, att för egendomen gjordes anspråk på ensamrätt till fiske 200 meter utanför de till egendomen hörande öar och holmar. Anspråket grundades på hävd. Egendomens fiske bedreves genom anställd gårdsfiskare. Vid sammanträdet i Salstad uppgav en fiskare i Backa, föreståndare för Sals fiskeriförening, att ägaren av Såtenäs och fiskearrendatorn därstädes upprätthölle egendomens ensamrätt till fiske i skärgården utanför egendomens strand. Han hade icke hört, att Såtenäs egendom gjort gällande enskild rätt till fiske utanför skärgården. En fiskare i Fridhem, Friels socken, ordförande i Kållands södra m. fl. socknars lokalförening av Vänerns fiskareförbund, uppgav, att inom Tuns socken fiskarena plägat lägga rev på utsidan av Hattefuran, Getryggen, Vissbäcksholmen och Galten samt från Galten genom sundet mellan densamma och den närmast väster om den belägna holmen till en holme väster om Husholmen och vidare utmed fasta landet runt ö r n s udde in i Brandsfjorden. Nordost om Hattefuran hade de gått utefter utsidan av den närmast Hattefuran belägna holmen och innanför de övriga där belägna mindre skären. Nätfiske bedreve han aldrig så nära stranden, utan längre ut i sjön. De sakkunniga. [211]. Då såsom av det ovan anförda framgår samtliga å skifteskartan över Såtenäs skifteslag upptagna holmar med undantag av några småskär befinna sig inom strandens 2-m:skurva och dä ä andra sidan denna kurva mångenstädes går avsevärt utanför de yttersta holmarna å skifteskartan (exempelvis mer än 400 meter utanför ekonomiska kartans Galten, utanför vilken ingen holme är angiven å skifteskartan) och det enskilda fiskevattnet sålunda i dessa fall kommer att sträcka sig betydligt utanför det avstånd av 200 meter från de yttersta holmarna, vilket enligt uppgift vore hävdvunnen gräns (i det anförda fallet sålunda c:a 600 meter utanför Galten) torde det vara berättigat att i fråga om Tuns socken icke göra någon avvikelse från 180-m :sregeln utan låta gränsen överallt gä 180 meter utanför strandens 2-m:skurva. Att på annat sätt bestämma gränsen skulle för övrigt vara förenat med stora svårigheter, på grund av den bristande överensstämmelsen mellan kartorna och saknaden av tillförlitliga namn. c. Friels socken [kartbilaga 9]. 2 Lantmäteriutredning och kameral utredning m. in. [212]. I lantmäterikontoret i Mariestad finnas inga handlingar angående 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 42 Vänersborg och nr 52 Mellerud; KG: nr 42 Vänersborg NO2 och nr 52 Mellerud SO; EK: Tun och Tådene. S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 42 Vänersborg och nr 52 Mellerud; KG: nr 42 Vänersborg NO och nr 52 Mellerud SO; EK: Tun och Tådene.

128 Friels sockenallmänning. Vid laga skifte å Friels by 1830, fastställt den 28 april 1831, varvid delägarna beslöto, att fisket skulle förbliva samfällt, redovisades blott en holme, i beskrivningen kallad ett berg, belägen intill land nära gränsen mot Såtenäs skifteslag. Kartan visar stranden från gränsen mot Storebergs skog i öster till gränsen mot Såtenäs ägor i väster. Å kartan över hemmansklyvning av Skattegården, fastställd den 28 mars 1861, upptages ingen holme. Skara domkapitel har upplyst, att Vidjeskär tillhör Friels kyrka och att fiskerätten disponeras av kyrkan. Efter sammanträdet i Sone upplyste ordföranden i Kållands södra m. fl. socknars lokalförening, att något egentligt fiske icke bedreves vid skäret, men att det plägade användas som tältplats av revfiskare. En hemmansägare i Nordgatan vitsordade dessa uppgifter. Kammarkollegiet har med skrivelse den 14 augusti 1935 överlämnat ett i dess arkiv upprättat memorial rörande bland annat Friels socken, vari anföres följande: »Vid jordrannsakning i Läckö fögderi år 1850 beslöts, att särskild undersökning skulle verkställas rörande beskaffenheten av lägenheterna Källeberget och Viteskär i Friels socken. I skrivelse den 21 augusti 1855 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län lämnade kronofogden och häradsskrivaren i orten, enligt en här förvarad transsumt av skrivelsen, rörande resultatet av sagda undersökning bl. a. följande uppgifter: Vid laga skifte i Friels socken år 1830 blevo lägenheterna skänkta till kyrkans underhåll av hela skifteslaget. För Källeberget betalades vid nämnda tid ett arrende om 75 öre smt till Friels kyrka. Lägenheten Viteskär bestod av en 'klippa i sjön Wenern, bewäxt här och där med ljung och några videbuskar', och lämnade icke den ringaste avkastning. Någon skattläggning av lägenheterna borde desto mindre komma i fråga, som ägorna tidigare 'tillhört hemman i socknen, redan förut beskattade'. I utslag den 15 oktober 1870 beslöt länsstyrelsen i Skaraborgs län, att någon särskild skattläggning av lägenheterna icke skulle äga rum, vid vilket utslag kammarkollegium genom utslag den 20 november 1871 lät bero.» Utredning vid sammanträdena. [213]. Ordföranden i Kållands södra m. fl. socknars lokalförening av Vänerns fiskareförbund uppgav, att Friels allmänningsvatten räknat efter stranden sträckte sig från Stamnekilsudde till och med viken ost om Oreudde och att holmen Tvätthallen hörde till allmänningen. Av gammalt hade alla inom socknen boende fått fiska fritt å allmänningsvattnet, även om de icke varit delägare i allmänningen. Allmänningsdelägarna hade dock under en kort tid, efter vad han trodde ett eller två år, före 1910, arrenderat ut allmänningsvattnet. — En hemmansägare i Nordgatan uppgav, att allmänningsdelägarna aldrig fattat något beslut om att fisket å allmänningen skulle vara fritt för alla sockenbor, ehuru de dittills, då fisket icke varit utarrenderat, tolererat, att andra än allmänningsdelägarna fiskat där. En del av delägarna hade dock icke gillat, att fisket på allmänningen lämnades fritt. — En hemmansägare i Getegården upplyste, att delägarna i Friels sockens allmänning på sammanträde den 12 mars 1934 beslutit att de, som ville fiska på allmänningsvattnet men icke vore delägare i allmänningen, skulle erlägga en viss avgift. Sedermera har till de sakkunniga insänts utdrag ur protokollet vid nämnda sammanträde, utvisande att vid sammanträdet fattats beslut därom, att yrkesfiskare inom Friels socken samt nöjesfiskare utom socknen med egen farkost skulle erlägga en årlig avgift av 15 kronor. Nöjesfiskare inom socknen skulle betala för båtplats för eka 1 krona och för båt 5 kronor. Dessa avgifter skulle jämväl berättiga till fiske. De sakkunniga. [214]. 2-m:skurvan kring Vidjeskär har ett oregelbundet förlopp och en 180-m:sgräns utanför densamma skulle ytterligare kompliceras genom strax därutanför belägen grundbank. På grund härav och då det upplysts, att löga fiske bedrives kring Vidjeskär, torde det vara lämpligt att i trakten av detta skär bortse från 180-m:sregeln och i stället vinna en säkrare orientering genom att låta frivattensgränsen bildas av räta linjer mellan 180-m:sgränsen norr om Getterna och västligaste punkten av Vidjeskär samt mellan nordligaste punkten av Vidjeskär

129 och 180-m:sgränsen väster om sydligaste punkten av Prästekill (S; — G: Prästeklitt). Bortfallandet av enskild fiskerätt utanför Vidjeskär (som har en areal av något över 2 hektar och vars 2-m:skurva befinner sig pä ett avstånd från strandens av ungefär 180 meter) har föga betydelse för strandägaren och kan ur allmän fiskerisynpunkt sägas vara mera till nytta än till skada. Minskningen av enskilt fiskevatten söder och öster om Vidjeskär blir obetydlig. d. T å d e n e s o c k e n [kartbilaga 9]. 1 Lantmäteriutredning och kameral utredning. 1215]. I lantmäterikontoret i Mariestad finnas blott tvä kartor över Storeberg, den ena en karta över Tådene bys ägor, fastställd den 31 oktober 1761, och den andra en karta av enskild natur över säteriet Storeberg 1812. A den förra upptagas blott följande öar: Västra Kalvö, Svarten, ö s t r a Kalvö, Rågö och en holme, som säkerligen är Utterholmen, samt en liten ö ost om Rågö inom 2-m:skurvan. Den senare upptager samma öar som 1761 års karta samt väster därom två holmar inom 2-m:skurvan. Inom socknen i övrigt ha två laga skiften av vatten och holmar ägt rum. Det ena, fastställt den 1 mars 1887, avsåg skifte av holmar, vass och fiskevatten till Kjedumstorps by. De yttersta å kartan upptagna öarna äro dels Björkö, över vilken gränsen mellan Tådene och N. Kedums socken är dragen ut till ett litet skär t :"i 11 intill dess norra strand, och dels St. Blånabb. Gränsen mot »Sjön Wenern» är dragen mellan nämnda lilla skär och ett annat dylikt strax intill nordspetsen av St. Blånabb samt vidare i huvudsakligen sydvästlig riktning till gränsen mot Storeberg. Vattenområdet ut till nämnda gräns är skiftat mellan delägarna. Den lott, som tillskiftats litt. C till hemmanet Årtorp, är belägen kring öarna Vålälle och Gröneberg och når västerut icke längre än till strandens 2-m:skurva. Det andra skiftet, fastställt den 25 september 1931, bestod i delning av två vattenområden med holmar, som ingått i förstnämnda skifte. I sin utredning uttalade förrättningsmännen, att gränsen mot sjön i 1887 ärs skifte »icke torde få anses som yttre gräns för byns vattenområde». Den linje, »där ett stadigt djup av 1-8 meter vidtager», måste åtminstone delvis ligga utanför den på kartan uppdragna gränsen. »Det måste antagas», att den enskilda äganderätten »sträcker sig åtminstone 200 meter utanför den linje, där ett stadigt djup av i s meter vidtager. Byn får alltså antagas ega vattenområde utanför det 1887 skiftade — — — sträckande sig utåt sjön, ovisst huru långt.» Vid ett tredje tidigare skifte å Kjedumstorps by, fastställt den 17 februari 1837, upptogs å kartan blott en holme, belägen ungefär 100 meter från stranden. Rågångar i vattnet behandlades icke och upptogos ej å kartan. Enligt den från kammarkollegiet erhållna förteckningen å i jordeboken särskilt upptagna fisken finnes inom Tådene socken ett sådant fiske, ett notfiske kallat Tådened, med jordeboksnaturen skatte. Upplysning rörande fiskets närmare belägenhet och omfattning hade icke stått att erhålla ur jordeböckerna. Utredning vid sammanträdena. [216]. För Storebergs säteri, som äger största delen av socknens fiskevatten, har skriftligen gjorts anspråk på ensamrätt till fiske 100 famnar utanför yttersta skär. Vid sammanträdet i Tådene uppgavs av gårdsfiskaren, att skären Prästeklitt, Lindö och Snettjan ansåges tillhöra Storeberg. Ägaren av Storeberg ansåge, att ensamrätt till fiske innanför en linje mellan Prästeklitt och Lindö tillkomme gården. Gårdsfiskarena hade dock icke hävdat denna gräns, men upptagit revar, som lagts långt in i bukten mellan nämnda öar. Nätfiske hade icke bedrivits av främmande fiskare vid Prästeklitt och Lindö, utan blott svirvel och revfiske. En delägare i Årtorp yrkade enskild fiskerätt i de vattenområden, som vid 1887 års skifte tillskiftats litt. C till Årtorp nr 1. De, som fått sina skiften ute i de yttre fjärdarna, borde ha samma rätt att få dem fredade som de som fått skiften längre in. En delägare i Skattegården yrkade, att allt fiske utom mete vid de s. k. Kluntbergen, en grupp skär och grund utanför Blånabb, skulle vara 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SO; EK: Tådene och Örslösa.

9—308361.

130 förbehållet deras ägare. Abborrfisket vid desamma vore givande. Kluntbergen tillhörde antingen ägaren av Skattegården eller något hemman i Kjedumstorp. De sakkunniga. [217]. Vad först beträffar Storeberg framgår av det anförda, att någon lagligen bestämd eller hävdvunnen gräns i form av en linje mellan Prästeklitt och Lindö icke finnes. Med hänsyn till fiskerättsägaren synes något skäl att avvika från grundregeln så mycket mindre finnas, som det allmänna anspråket på en gräns 100 famnar utanför yttersta skär blir mer än uppfyllt genom en gräns 180 meter från strandens 2-m:skurva, inom vilken de yttersta verkliga skären äro belägna. Ur allmänna synpunkter torde icke heller något vara att invända mot att gränsen följer 180-m:savståndet från strandens 2-m:skurva även ned i bukten mellan Prästeklitt och Lindö, där den dock kommer att gå omkring 600 meter från land. I bukten mellan Lindö och Snettjan kommer den att gå nära 1 km från land. Ur allmän fiskerisynpunkt finnes intet skäl att utsträcka det enskilda fiskevattnet utanför Kluntbergen, något som skulle lända till förfång för frivattensfisket, och för vilket några bärande skäl ej synas kunna anföras. Frivattensgränsen kommer dock att gå 180 meter utanför 2-m:skurvan kring Blånabb och Björkö, d. v. s. 200 å 300 meter från stranden av dessa öar. Att gränsen dragés 180 meter utanför 2-m:skurvan kring Björkö torde vara rimligt, då vattenområdet med fisket kring St. och L. Blånabb och till Björkö 1887 delades i två ägolotter, som tillföllo olika hemman, och den ena av dessa ägolotter 1928 såsom eget skifteslag ytterligare delades. e. Norra Kedums socken [kartbilaga 9]. 1 Lantmäteriutredning och kameral utredning. [218]. Laga skifte å Norra Kedums sockens stränder, holmar, öar, vass och fiskevatten har ägt rum och fastställts den 14 december 1891. Den yttersta redovisade ön är Stenskär. Det skiftade området är å kartan genom en linje avgränsat mot sjön. Utanför linjen står väster om Stenskär »Sjön härintill» och öster om skäret »Wenern». Gränslinjen följer norra strandkonturen av Stenskär och går därifrån i ungefär sydostlig riktning till nordöstra udden av St. Hamnö samt åt andra sidan i ungefär sydvästlig riktning till Svartaskär (G: Svartskär). Den ägofigur (Nr 104), till vilken Stenskär hör, upptages såsom »vatten omkring L. Hamnö» och sträcker sig inåt land till Svartaskär—Bärö samt österut till St. Hamnö. — Enligt den från kammarkollegiet erhållna förteckningen å i jordeboken särskilt upptagna fisken finnes inom Norra Kedums socken ett sådant fiske, ett notfiske kallat Kjedum, med jordeboksnaturen skatte. Upplysning rörande fiskets närmare belägenhet och omfattning har icke stått att erhålla ur jordeböckerna. Utredning vid sammanträdena. [219]. En hemmansägare i Kåregården upplyste, att Stenskär hörde till Storgården. Fisket vid detsamma vore utarrenderat. Svartskär hörde till Torpa och Gröneberg. Skären Fräsingarna utanför Stenskär torde icke höra till något hemman. En delägare i Aggetorp åberopade det skifte av socknens vattenområde, som ägt rum ut till och med Stenskär och Svartskär, och upplyste, att de, som ägde skiften inom området, i flera fall utarrenderat sin fiskerätt. Denna fiskerätt borde respekteras. Han bestrede, att hävd på fritt fiske i det enskilda fiskevattnet funnes, därför att fiske av obehöriga förekomme därstädes. En annan delägare i Aggetorp, en delägare i Kåregården och fem fiskare, som arrenderade fiskevatten, som ingått i delningen, instämde häri. En av de sistnämnda förklarade, att fiskerättsägarna stundom efter överenskommelse fiskat med rev å varandras områden, men obehöriga ville de icke släppa dit. En annan upplyste, att han arrenderade ett fiskevatten, som bland annat omfattade Stenskär. Vid Stenskär fiskade han blott med rev, längre in i skärgården även med ryssjor. — En fiskare i Solhyddan, Sone socken, uppgav, att han och andra fiskare från Sone vid revfiske plägat gå så långt in mot land, som båten kunnat flyta. Sålunda hade han norrifrån gått utmed land och upp efter Korsö, utefter yttre sidan av Korsö, St. Hamnö och Bärö. innanför Svartskär samt mellan Björkö och Vik. —- En hemmansägare i Kåre1

S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SO; EK: Örslösa.

131 gården förklarade, att strandägarnas uraktlåtenhet att beivra obehörigas fiske å deras vatten berodde dels på att detta ofta skedde nattetid, dels på att de fiskande vore personer utan tillgångar. Vid åtal skulle därför strandägarna blott få vidkännas kostnader utan att vinna något. Om det varit honom bekant, att revfiske av obehöriga idkats innanför Svartskär, skulle han ha förbjudit detta. De sakkunniga. [220]. Det torde vara otvivelaktigt, att gränsen bör bestämmas att gå 180 meter utanför 2-m:skurvan kring Björkö (gränsön mot Tådene, se [217]), Svartskär och L. Hamnö. Däremot torde det kunna ifrågasättas, vilket som är riktigast, att omgiva Stenskär med 180-m:sgräns eller att i överensstämmelse med gränslinjen ä skifteskartan låta gränserna från sydväst och sydost gå ut till 2-m:skurvan kring Stenskär. De sakkunniga ha stannat vid sistnämnda förslag. Genom detsamma erhålles en i praktiskt hänseende vida mera tillfredsställande gräns än den som skulle följa av en strikt tillämpning av 180-m :sregeln. Den förlust, som uppkommer genom bortfallandet av enskilt fiskevatten utanför Stenskär, kompenseras i viss mån genom den ökning av det enskilda fiskevattnets utsträckning, som uppkommer sydväst om Stenskär. f. Örslösa socken [kartbilaga 9]. x Lantmäteriutredning. [221]. I protokollet vid ägostyckning av 3 mantal Källstorp, fastställd den 15 december 1913, finnes antecknat: »Utom egorna på land hörde till säteriet [Källstorp] jämväl vass och fiskevatten i sjön Vänern utan bestämd gräns utåt allmänna sjön.» Av beskrivningen framgår, att Källstorp nr 1 litt. X eller huvudgården bekom ett skifte med däri inberäknade holmar i Vänern. Därjämte tilldelades denna ägolott vass och fiskevatten »utan bestämd gräns utåt allmänna sjön». Kartan upptager den holme, som å topografiska kartan kallas Björken (EK: Björka), och söder därom 3 småholmar (EK: Spila). Utanför en linje mellan Björken och Västerbysund visar kartan inga holmar. Utredning vid sammanträdena. [222]. Vid sammanträdet i Sone upplyste en fiskare i Hjälmbacken, Sone socken, att han arrenderade Källstorps fiskevatten och att detta omfattade hela örslösa sockens fiskevatten. Norra Kedums och Sone socknar möttes ute i vattnet någonstädes mellan Fars Hatt och Kråkön, ej långt utanför den senare, örslösa sockens vatten löpte ut i en kil med spetsen där nämnda socknar möttes. Gränsen mellan socknarna ginge sålunda något annorlunda än som angives å ekonomiska och topografiska kartorna. Holmen Furan hörde till Sone socken. Kråkön tillhörde Källstorp. Han använde icke ryssjor vid Kräkön men fiskade där och därutanför med nät. Fångsten utgjordes huvudsakligen av gädda och sik. Ägaren av Källstorp hade samma mening om utsträckningen av gärdens fiskevatten som han. En annan fiskare, i Solhyddan, Sone socken, uppgav, att han under 7 år varit gårdsfiskare å Källstorp och att han under denna tid tillåtit vem som helst att fiska innanför Kråkö. En fiskare i Sandtorp, Sone socken, uppgav sig hava innan den nuvarande arrendatorn övertog fisket fritt fiskat å Källstorps fiskevatten utanför vassarna. Sä långt han kunde minnas tillbaka hade fisket fått fritt utövas därstädes i angiven utsträckning. De sakkunniga. [223]. Gränsen har dragits i enlighet med de allmänna principerna. g. Sone socken [kartbilaga 9]. 2 Lantmäteriutredning. [224]. I beskrivningen till laga skifte av den s. k. Sone mad, fastställt den 19 juni 1876, redovisas såsom »undantag af mark för delägarnes allmänna behof» 3 båtställen samt ett stort antal öar, i allmänhet kallade »bergskär», med en sammanlagd areal, omräknat i nya ytmåttet, av 22-30 hektar. De öar, som namngivas, äro St. och L. Kråkö, Barken 1

S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SO; EK: örslösa. S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SO; EK: Örslösa och Degeberg. 8

132 (EK: Burken), Flättan och Flatskär. På grund av läget å kartan kunna ytterligare identifieras Västerby sand och Keeö (EK) samt med sannolikhet östra Högskär. Sju andra mindre holmar kunna på grund av avbruten konnexion icke identifieras. Om bland dem befinner sig Furan, såsom uppgavs av arrendatorn av Källstorps i Örslösa socken fiske, är ovisst. Att Västra Högskär hör till dessa torde vara säkert på grund av de äldre delägarnas uttalande. Någon ögrupp, som kan vara Tjurholmarna, finnes icke på kartan. Utredning vid sammanträdena. [225]. Vid sammanträdet i Sone upplyste en delägare i Fågelberg (född 1864), vars uppgifter vitsordades av kommunalnämndsordföranden (född 1874): Vid laga skifte inom Sone socken 1875 eller 1876 hade vassarna tillskiftats hemmanen, under det området därutanför med bl. a. öarna St. och L. Kråkö, Burken, Keeö, Flatskär, Västra och Östra Högskär, Sikholmen, Västerby sand och Tjurholmarna i Sandviken avsatts såsom sockenalhnänning. Allmänningen tillhörde socknens jordägare, men det hade ansetts, att alla i socknen boende ägde rätt att fiska där. Icke heller utsocknes folk hade avlägnats från allmänningen, såvida de icke kommit för långt innanför de yttersta öarna. Obehöriga hade sålunda icke tillåtits fiska in på Burken, Keeö, Västerby sand eller St. och L. Kråkö. Utanför Högskären ansåges fisket vara fritt. Strandägarna hölle egentligen icke på annat än vassarna och ryssjefisket vid dem. — En fiskare i Aberget uppgav, att blott Sönebor fiskat med nät innanför de yttre skären. De hade använt nät ända in till vassarna. Utsocknes fiskare hade med annan redskap än rev hållit sig utanför Flatskär, men med rev fått gå innanför de yttre skären, in till vassarna. Han hade även fiskat vid Hinden. Utanför Hindens udde eller Dragudden, alltså vid de fem öar, som sträcka sig från Dragudden till Hindens båk, ansåges fisket vara fritt för alla, även utsocknes folk. Vem som helst hade utövat rev- och nätfiske in på land, både på norra och södra sidan. En fiskare i Sandtorp uppgav, att sockenborna i Sone fått fiska fritt överallt vid Hinden eller Främjan ned till Svalnäs, med undantag för de två notkasten där, vilka hörde till Backa. Andra än sockenbor hade icke idkat fiske med nät i närheten av Främjan. Revfiske hade icke nekats dem att där utöva. — Kommunalnämndsordföranden, som förklarade sig icke själv fiska och därför sakna närmare kännedom om fiskeförhållandena, kunde dock vitsorda, att från Svalnäs runt Hinden till in i Sandviken ingen nekats att fiska med rev. Med anledning av den ovan återgivna uppgiften om fritt fiske med nät vid Främjan ha de sakkunniga tillskrivit dels den fiskare, som lämnade uppgiften, dels den ene av gårdsfiskarena vid Storeberg med förfrågan, huruvida det enligt deras mening vore av verklig betydelse för yrkesfiskarena, att nätfisket vid ifrågavarande stränder bleve fritt inpå land. Från båda har ingått meddelande, att så icke vore fallet, utan att de allmänna bestämmelserna angående fiskerätt vid öppen strand syntes böra tillämpas även beträffande stränderna av Främjan. De sakkunniga. [226]. Gränsen har synts de sakkunniga kunna bestämmas enligt de allmänna principerna. Det förhållandet att Flatskär samt sannolikt även ö s t r a och Västra Högskär ingå i sockenallmänningen torde med hänsyn till vad som blivit upplyst om fiskeförhållandena ej behöva föranleda utsträckning av den enskilda fiskerätten till dessa skär. Det kan ej heller anses vara påkallat ur allmänna fiskesynpunkter. Något skäl mot att hänföra Tjurholmarna till frivattnet synes ej kunna anföras. h. Rackeby socken [kartbilaga 10]. 1 Lantmäteriutredning. [227]. Å en karta över »Åttingarna», mellan Degebergs säteri i söder och »Gjärnan under Degeberg» i norr, fastställd den 24 februari 1769, är blott en holme upptagen, belägen c:a 150 meter från stranden. Å karta, upprättad vid enskifte å säteriet Degeberg med underliggande rå och rör, fastställt den 17 november 1815, återgives stranden från 1 S: nr 85 Vänern, södra delen, och nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 52 Mellerud; KG: nr 52 Mellerud SO; EK: Degeberg och Klitt.

133 Jarlehusudden till ägogränsen i söder. På kartan äro upptagna 13 holmar och skär, samtliga liggande inom strandens 2-m:skurva med undantag av »Lilla Högaholm» (EK), vilken faller mellan 2-m:skurvan och 180-m:sgränsen. Sålunda upptages varken Gråen, Kvinnas, St. Högholmen eller Rävholmen. Någon akt rörande Degeberg av senare datum finnes enligt uppgift icke i lantmäterikontoret i Mariestad, bortsett från en karta av enskild natur från 1822, som blott upptager ett par holmar i närheten av land. Angående Rackeby sockenallmänning finnes ingen karta eller handling i lantmäterikontoret i Mariestad. Någon fastighet motsvarande allmäningen finnes icke i socknens jordregister. Utredning vid sammanträdena. [228]. Från ägaren av Degeberg ingick före den lokala undersökningens verkställande skriftlig uppgift, att för gården gjordes anspråk på ensamrätt till fiske c:a 8 km utefter gårdens ägor. Längden ut i sjön vore c a 2 km. Anspråket grundades på gammal hävd. Fisket bedreves av gården med underlydande torp som husbehovsfiske. Med anledning av uppgifterna vid sammanträdet i Sone tillskrevo de sakkunniga senare ägaren med förfrågan, huruvida yrkande framställdes direkt på ensamrätt till fiske ut till 2 km från stranden eller huruvida anspråket avsåge fiskerätt enligt 180-m :sregeln men med förmodan, att fiskerätten med denna beräkning nådde ungefär 2 km från stranden. De sakkunniga fingo som svar ett meddelande, att det sistnämnda vore fallet. — Vid sammanträdet i Sone upplyste en arrendator i Järna, att han arrenderade en lägenhet under Degeberg och därför finge liksom övriga arrendatorer under gården fiska fritt i gårdens vatten. Ägaren av Degeberg utövade icke själv något nämnvärt fiske. Rävholmen hörde till Degeberg, men där bedreves icke något nämnvärt fiske. Han trodde icke, att ägaren av Degeberg misstyckte, om andra fiskade vid Gråen, men fisket vid Kvinnas ville han nog ha fredat. — En hemmansägare och fiskare i Järna (född 1867) upplyste, att han sedan 30 år arrenderade Rackeby sockenallmänning. Fisket å allmänningen vore sedan 1853, möjligen tidigare, utarrenderat genom kontrakt mellan Rackeby kommun och arrendatorn. Han hade i sin tur utarrenderat inomskärsfisket till olika personer. Även fisket vid N. och S. Enholmarna, vilka hörde till allmänningen, vore utarrenderat. Allmänningens yttergräns ansåges gå utanför de »fasta holmarna» N. och S. Enholmarna, medan Mossbergen, N. Enholmsgrund och andra småskär utanför Enholmarna icke hörde till allmänningen. En fiskare i Aschersbro (född 1865) meddelade, att han arrenderade fiskerätten i yttre delen av allmänningen från Brokholmen till Skratten. Å denna sträcka, vid »innerholmarna», hade inga andra fiskat. Däremot vore fiske med rev och svirvel fritt vid N. Enholmarna och utanför S. Enholmarna. På ostsidan av S. Enholmarna fiskade han med nät. De sakkunniga. [229]. Med hänsyn till vad som framkom vid sammanträdet i Sone har gränsen dragits utanför N. Enholmarna men innanför Gråen. Vad den sistnämnda angår torde det ej vara ur fiskevåi-dssynpunkter påkallat, att den omges med enskilt fiskevatten. Vid Rävholmen har frivattensgränsen dragits 180 meter utanför denna holmes 2-m:skurva. i. Stialunda och Strö socknar [kartbilagor 9 och 10]- 1 [230]. Om dessa socknar, som gå ut till sjön å var sin sida om Rackeby socken, ha ej några särskilda upplysningar erhållits. Gränsen har dragits enligt de allmänna reglerna. j . Otterstads socken [kartbilaga 10] .2 Lantmäteriutredning. [231]. Karta över alla ägorna till Traneberg med underlydande hemman upprättades 1867—1870 och begagnades vid laga skiftet 1882, som fastställdes den 12 september 1884. Den längst söderut på kartan upptagna yttersta holmen i närheten av land är »Ruske1 S: nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 52 Mellerud och nr 53 Mariestad; KG: nr 52 Mellerud SO och nr 53 Mariestad SV; EK: Klitt och Kållandsö. 2 S: nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 52 Mellerud och nr 53 Mariestad; KG: nr 52 Mellerud SO samt nr 53 Mariestad NV och SV; EK: Kållandsö och Sunnersberg.

134 skär», som tydligen är identisk med Slanthällskär å sjökortet (nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; den å sjökortet upptagna Björka kallas på skifteskartan »Store Slanthall» och holmen å sjökortet söder om Björka benämnes ä skifteskartan »Lille Slanthall»). Norr om Ruskkär kommer ä skifteskartan såsom yttersta holme »Gösholmen» (nordväst om Mörtsundsholmar; utan namn ä sjökortet). Norrut från Gösholmen följa å skifteskartan såsom yttersta holmar i närheten av land: Furuholmarna, skären väst och nord om Björkholmarna, Krösholmarna samt de på sjökortet upptagna yttersta skären mellan Krösholmarna och Näven. I fortsättningen norrut upptagas å skifteskartan i närheten av stranden de holmar och skär, som äro belägna inom den yttersta 6-fotskurvan å sjökortet (sjökortets Hattefuren kallas å skifteskartan »Lilla Hattefuren» och sjökortets Knipan benämnes å skifteskartan »Stora Hattefuren»). Utom de nu angivna, till Kållandsö-halvön anslutna holmar och skär, upptagas å skifteskartan de ute i sjön belägna holmarna »Måkesten» (sjökortets Maken), »Stora Gåsen» (sjökortets Gåsen) och »Lilla Gåsen» (sjökortets Gässlingen). Ost om Hattefuren upptagas å skifteskartan såsom längst i ost belägna skär fyra, av vilka det nordligaste ligger något söder om en linje, som tankes dragen från nordspetsen av Hattefuren rätt i ost. — Genom tre den 2 november 1920 fastställda laga skiften ha de tre ägolotter, som utlades vid förstnämnda skifte, ytterligare delats. Vid dessa skiften användes den första skifteskartan efter kopiering och någon komplettering till koncept. De nya skifteskartorna överensstämma så gott som fullständigt med den gamla skifteskartan. Det framgår av protokollen från de senare skiftena, att »på delägarnas begäran å kartan inlagts gränserna emellan de olika torpen jämte häfdelinjerna för dessa uti sjön Vänern». Dessa hävdelinjer gå ut bland, men icke utanför, de yttersta skären i den i sammanhang med fasta landet stående skärgården. Några hävdelinjer gå alltså icke ut till Gåsen, Gässlingen eller Maken. Utredning vid sammanträdena. [232]. Ägaren av Traneberg, Sutarebacken, Korsviken, Hultet, Lerbäck och Nore, ett bolag, har skriftligen meddelat, att detsamma gjorde anspråk på ensamrätt till fisket mellan utanför liggande holmar samt ytterligare 180 meter utanför ett stadigvarande djup av 2 meter. — Vid sammanträdet i Otterstad uppgav en delägare i Nore, jämväl fiskare, att Tranebergs fiskevatten ansåges omfatta skärgården så långt ut den sträckte sig. Utanför skärgården hade fisket varit fritt. Själv hade han en hemmansdel med strandrätt i Noreviken ut till farleden. På västsidan av Kållandsö vore fisket fritt in till de »ordentliga» yttre skären. Något 180-m:savstånd hade sålunda där icke tillämpats. En delägare i Hultet, vilken förvärvat en hemmansdel, som tillhört Tranebergs skifteslag, med strandrätt söder om Nävens fyr, uppgav, att hans fiskevatten omfattade ett stort antal öar och holmar, av vilka den yttersta vore Andersholmen. Den vore upptagen på hans karta. En granne hade en fastighet, som bl. a. omfattade Stataln utanför Andersholmen. Fisket ansåges vara fritt in till Stataln, men enskilt därinnanför. En delägare i Hällestorp, som arrenderade fiskevatten i skärgärden norr om Kållandsö, förklarade, att arrendevattnet alltid ansetts räcka ut till de yttersta holmarna, såsom Knipan och Hattefuren, men ej nå utanför dem. Frivattnet ginge alltså ända in till yttre sidan av de yttersta holmarna. Vid Nävens grund, Gässlingarna, Gåsen och Klasgrunden med kring dessa strödda holmar och skär vore fisket fritt. — En delägare i Västbygge bys eller Sunnegatas oskiftade fiskevatten öster om ovannämnda arrendevatten, i vilket även kronan hade del, upplyste, att fiskevattnet i öster gränsade till Ekebo skifteslags vatten, vilket i sin tur angränsade Lilla och Stora Ekens, kronan tillhöriga, fiskevatten. Ekebo skifteslags vatten ansåges sträcka sig ut till Svartholmen. På yttre sidan av Svartholmen ansåges fisket vara fritt. En lägenhetsägare inom Västbygge by uppgav, att delägarna i byalaget icke gjorde anspråk på enskild fiskerätt längre ut än till Björköarna. Så länge han mindes hade det ansetts, att frivattnet räckte in till utsidan av Björköarna, medan Karlgrensskär och Svarten låge på frivattnet. — En fiskare i Eken, som arrenderade kronans fiskevatten vid Lilla Eken, uppgav, att hans arrendevatten räckte ut till Sohuvudet. På norra sidan av detta vore fisket fritt. Sohuvudets grund och Galtryggen låge sålunda å frivattnet. En person i

135 Berg uppgav, att fiske med not och rev ansågs vara fritt från sundet mellan Södra Nolkrikan och Taveludden söderut utefter St. Eken till Käringviken ä Kållandsö, utmed Tjuvholmarnas yttre sida och runt Läcköskären. En jordbrukare i Lugnet och den åsyftade arrendatorn av kronans fiskevatten bestyrkte dessa uppgifter. En fiskare och lägenhetsägare i Lilla Liden (född 1858) uppgav, att fiske med nät och rev varit fritt så långt han kunde minnas tillbaka icke allenast å den förut uppgivna sträckan, utan ned till Fästa udde i Sunnersbergs socken. Två fiskare uppgåvo, att vid Ullersundet fisket ansåges fritt in till en linje mellan Käringudden och Bösshamn. Samtliga vid sammanträdet närvarande vitsordade, att farleden genom Ekens skärgård mellan Tjuvholmarna och Nävens fyr ansåges vara enskilt fiskevatten. Ordföranden i Kållandsö fiskeriförening förklarade, att i »insjöarna» mellan Ullersundet i ost och sunden vid Klitt och Jarlehusudden i väst icke praktiserats fritt fiske. De sakkunniga. [233]. Det synes givet, att de nuvarande ägarna av skärgården runt Kållandsö, vilka köpt sina fastigheter med tanke på fisket, böra tillförsäkras ensamrätt till fiske inom de områden, där de med stöd av skifteshandlingar och kartor räknat med enskilt fiskevatten. Däremot synes det icke behövligt eller lämpligt att utsträcka det enskilda fiskevattnet till att gälla kring de långt ut belägna skären Gåsen, Gässlingen och Maken, då ägarna av skärgården tydligen icke räk nat med enskilt fiskevatten kring dessa, ehuru de upptagits på skifteskartorna, och som ovan nämnt de å skifteskartorna upptagna »hävdelinjerna» icke sträcka sig ut till dessa skär. Då enstämmigt uppgavs, att väster och norr om Kållandsö 180m:sregeln icke tillämpats, utan att fisket ansetts vara fritt in till de yttre skären, ha de sakkunniga ansett sig oförhindrade att å denna kuststräcka lata gränsen huvudsakligen utgöras av räta linjer mellan framskjutande lätt identifierbara punkter (Jönsholmen—Björkholmsskäret—nordspetsen av Krösholmarna—yttersta Stataln— Nävens grund—västligaste Skavholmen—Hattefuren—Svartholmen—Sohuvudet— Brändeholmen—180-m:sgränsen utanför Taveludden). Därigenom vinnes den fördelen, att gränsen blir vida lättare att tillämpa än om 180-m:sregeln följts. Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen innebär, att gränsen i stort sett går m e r a än 180 meter utanför den stranden av f a s t a l a n d e t följande 2-m:skurvan, om den än på enstaka punkter går inom detta avstånd. Den innebär vidare, att alla större holmar utom Maken och Gåsen och så gott som alla skär och grundbankar i närheten av stranden komma att ligga å enskilt vatten. Den långt in å grundfyllt vatten gående kil frivattnet vid tillämpning av 180-m:sregeln skulle bildat nordväst om Eken föres enligt förslaget till enskilt vatten genom gränslinjen Svartholmen—Sohuvudet. Detsamma blir fallet med den lilla kilen söder om Karlgrensskär, öster om St. Eken och Kållandsö föreslås 180-m :sregeln skola tillämpas med obetydliga av praktiska synpunkter förestavade avskärningar mellan Tjuvholmarna och Läcköskären och utanför Ullersundet (dessa utöka det enskilda fiskevattnet) . k. Sunnersbergs och Gösslunda socknar har dragits enligt de allmänna principerna.

[kartbilaga 10]. l

[234].

Gränsen

1. Lidköpings stad [kartbilaga 10] . a Utredning vid sammanträdena. [235]. Drätselkammaren i Lidköping har skriftligen meddelat, att på grund av gammal hävd i staden mantalsskrivna personer utan avgift idkat fiske å stadens fiskevatten, vilka 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad SV; EK: Sunnersberg och Lidköping.

136 icke varit utarrenderade. Något fiske av betydenhet hade icke kunnat idkas å strandområdet under senare tid. De sakkunniga. synts föreligga.

[236].

Någon anledning att avvika från 180-m:sregeln har icke

m. Sävare, Skeby, Källby, Husaby, Västerplana, Medelplana och Österplana socknar [kartbilaga 11]. 1 Utredning vid sammanträdena. [237]. Skriftligen har meddelats från ägaren av Råbäcks egendom i Medelplana socken: att för egendomen gjordes anspråk på fiskerätt ut till omkring 100 famnar från stranden, att anspråket grundades på gammal hävd och att fisket bedreves såsom husbehovsfiske; frän Trolmens egendom i samma socken: att för egendomen icke gjordes anspråk på fiskerätt; från Hjälmsäters egendom i Medelplana och Västerplana socknar: alt för egendomen gjordes anspråk på ensamrätt till fiske till 180 meter utanför ett stadigt djup av 2 meter, att anspråket grundades på gammal hävd och att fisket bedreves såsom husbehovsfiske av mycket ringa omfattning; samt från ägaren av Blombergs egendom i Västerplana, Husaby och Källby socknar: att för egendomen gjordes anspråk på ensamrätt till fiske enligt 180-m:sregeln, att anspråket grundades på gammal hävd, att vinterfisket vore utarrenderat, men att fisket eljes bedreves såsom husbehovsfiske. — Vid sammanträdet i Lidköping förekom huvudsakligen följande. En hemmansägare i Myråsen i Sävare socken, som jämväl ägde Skattegården i Skeby socken, yrkade enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln. Han hade hävdat sådan rätt. Främmande revar hade upptagits ,om de träffats på mindre djup än 7 å 8 alnar. En hemmansägare i Svanvik i Skeby socken, som hade del i socknens fiskevatten och arrenderade den återstående delen, förklarade, att han liksom hans fader utgått från att 180-m:sregeln skulle gälla. Han yrkade ,att den skulle lagfästas. Han fiskade med ryssjor och not. En hemmansägare i Sjökvarn i Källby socken upplyste, att det huvudsakliga fisket inom socknen vore' ryssjefiske efter gädda på våren. Strandägarna hade såvitt han visste icke någon bestämd mening om det enskilda fiskevattnets utsträckning. En fiskare i Andersberg i Källby socken uppgav, att han och hans bröder arrenderade vinterfisket å de fiskevatten, som hörde till Blombergs egendom. Detta fiske bestode uteslutande i lakfiske med ryssjor i Gumsviken öster om Källbyö. Vid Källbyö idkades icke annat fiske än abborrfiske på våren. Källby byalags oskiftade vatten vore utarrenderat till en person, som fiskade gädda i vassarna på våren. De sakkunniga. [238]. Något skäl att föreslå avvikelse från 180-m:sregeln finnes efter de sakkunnigas mening icke. n. Forshems socken [kartbilagor 11 och 12],s Kameral utredning [239]. Enligt den från kammarkollegiet erhållna förteckningen på i jordeboken särskilt upptagna fisken finnes ett sådant kallat Tegelladan, med jordeboksnaturen skatte. Utredning vid sammanträdena. [240], Ägaren av Österängs egendom har skriftligen uppgivit, att »ensamrätten för strandägaren alltid räknats 100 meter från 1 meter stadig grund». Arrendatorn av Österängs fiskevatten uppgav, att fisket vid Dagskär med kringliggande skär och grund ansåges vara fritt. Disponenten för Arnäs bruk uppgav, att ön Island på en 1881 upprättad karta över Årnäs upptagits såsom tillhörande egendomen. Från egendomens sida hade dock icke hävdats, att fiskerätten vid Island skulle vara dess enskilda egendom, och några invändningar mot det kring densamma utövade fisket hade icke framställts. Han ansåge icke, att fisket vid Island borde vid en reglering av gränsen mellan enskilt och allmänt fiskevatten räknas som enskilt. Fiskaren å egendomen (född 1859) uppgav, att fisket vid Island av gammalt ansetts vara allmänning och opåtalt bedrivits av folk 1 S: nr 85 Vänern, södra delen, och nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad SV; EK: Husaby och Kinnekulle. 2 S: nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad SV, NV och NO; EK: Tjärholmarna och Årnäs.

137 från olika håll. Dessa uppgifter bekräftades av bruksdisponenten, som upplyste, att vid Island fiskades fetsik på hösten. I fråga om gränsens gång i övrigt förklarade bruksdisponenten, att intet vore att erinra mot att gränsen droges i huvudsaklig överensstämmelse med den linje, som markerats på kopian av originalsjökorlet. Den skulle alltså gå söder om Svartskär och kunde gå söder om Glossgrund. Det vore utan betydelse, om den ginge innanför eller utanför det lilla skäret utanför Träludden (Vrängudden). Strandägarna borde icke sträcka sina anspråk för långt i fråga om längre ut liggande holmar. De sakkunniga. [241]. Med anledning av de vid sammanträdet i Årnäs lämnade uppgifter finna de sakkunniga intet skäl att föreslå avvikelse från gränsens gång enligt huvudregeln, med några mindre jämkningar. Den viktigaste av dessa är Forshemsviken innanför en linje sydspetsen av Vigelholmen—Rivsnäsudde, som förts till det enskilda fiskevattnet. Orienteringen blir därigenom lätt, under det den skulle blivit synnerligen svår om 180-m:sregeln tillämpats inne i viken. Frivattnet skulle då också ha nått långt in i östra delen av viken. Den föreslagna gränsen motsvarar ungefär 6-m:skurvans förlopp. För att underlätta orienteringen och undvika ingående kilar av frivatten ha även i Björkekullsviken och viken väster om Vråna udde föreslagits mindre avskärningar. På det sätt gränsen dragits komma L. Svart skär, Glossgrund och skäret utanför Vrånaudde att tillhöra det enskilda fiskevattnet. — Vattnet vid Island har hänförts till frivattnet. o. Björsäters socken [kartbilaga 12]. 1 Kameral utredning. [242]. Kammarkollegiet har överlämnat ett i dess arkiv upprättat, den 11 september 1935 dagtecknai memorial, vari meddelas, att Kungl. Maj:t på framställning av direktionen för segelfartens förbättrande på sjön Vänern genom brev den 21 september 1826 medgivit att lägenheten Viknäsudde Nr 1 om 30 1 U tunnland å kronoparken Kinneskogen finge upplåtas till bostad för lots och prickhållare på villkor att marken skattlades. Varken i nämnda brev eller i skattläggningsinstrumentet hade frågan om lägenhetens vatten- och fiskerätt berörts. »Då huvudregeln för vattenrätten lär vara. att vattnet följer stranden åt, skulle man vara benägen att anse, att vatten- och fiskerätt åtföljer lägenheten, i all synnerhet som lägenheten särskilt skattlagts och således avskiljts från kronoparken till en särskild jordeboksfastighet. Emellertid lär upplåtelsen av lägenheten icke vara förenad med äganderätt till marken utan endast med nyttjanderätt, så länge lägenheten är behövlig för sitt nuvarande ändamål. Skulle lägenheten bliva obehövlig såsom boställe åt lotsen, lär området återgå til! kronoparken. På grund härav synes man vara berättigad att anse lägenheten i själva verket utgöra en från kronoparken gjord avsöndring på obestämd tid; men jorcklVSÖndringar hava i allmänhet icke ansetts äga vatten- och fiskerätt i annai fall än att en sådan rätt uttryckligen omnämnts i upplåtelsehandlingen eller att dei på grund av det ändamål, vartill avsöndringen skall användas, anses ligga i sakens natur att vattenrätt medföljt, i det att avsöndringen eljest blir onyttig för sitt ändamål. » Utredning vid sammanträdena. [243]. Vänerns seglationsstyrelse har skriftligen meddelat, att den är ägare av Viknäsuddes lots- och fyrplats. Huruvida fiskerätt intill den upplåtna marken tillkomme vederbörande lots och prickhållare vore ovisst. Arrendatorn av största delen av Björsäters bys fiskevatten i Björsätersviken förklarade, att Myrgrunden i vikens innersta del lämpligen borde falla inom den enskilda fiskerättens område, men att han för sin del icke ville motsätta sig, att de hänfördes till frivattnet. De sakkunniga. [244.] De sakkunniga finna icke skäl föreslå någon annan avvikelse från de allmänna principerna än att gränsen skall skära över grundbanker. 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NO: EK: Årnäs, Leksberg och Mariestad.

138 nordväst om Viksnäs udde. Vid 180-m:slinjen har denna bank en bredd av n i n d r e än 50 meter. Skulle gränsen böja av åt norr och följa denna grundbank (»tangentregeln»), bleve den för oregelbunden och skulle nästan stöta samman med gränsen söder om Onsö. I Björsätersviken kommer det inre Myrgrundet enligt 180-na:sregeln att ligga å enskilt vatten. p. Leksbergs socken och Mariestads stad [kartbilaga 12]. 1 Lantmäteriutredning. [245.] År 1790 företogs uppmätning och kartläggning av ägorna till kungsgården Marieholm i Leksbergs socken och därvid verkställdes reglering av rågångarna kring ägorna. Vid sammanträde den 5 maj 1790, där innehavaren av kungsgården (landshövdingen i länet), kronoombud och ombud för staden voro närvarande, bestämdes gränsen mellan kungsgården och staden norr ut i Vänern (Mariestadsfjärden) att gå från Tidans mynning till Mittskär. Rågångsutstakningen fastställdes den 9 maj 1791. År 1918 påbörjades förrättning för bestämmande av gränserna mellan å ena sidan den åt fångvården upplåtna delen av kungsgården Mariebolm och å andra sidan samtliga angränsande ägor, vilka ej tillhörde kronan Rågången i Vänern ansågs därvid förut bestämd och otvetydig, vadan med densamma ingen annan åtgärd företogs än att den insattes på kartan och i protokollet beskrevs gå från en punkt i Tidans myning (på landsvägsbron) till en punkt å Eabbaskär och därifrån till en punkt å Medskär, en sträcka av inalles drygt 3*5 km. överlantmätaren i Skaraborgs län har meddelat, dels att fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 19 januari 1920 till direktionen för centralfängelset i Mariestad förklarat sig såvitt anginge rågången norr om den från staden ledande landsvägsbron ut i sjön Vänern godkänna den förening, som träffades mellan vederbörande parter den 5 maj 1790, dels ock att förrättningen avslutats den 2 januari 1926. Utredning vid sammanträdena. [246]. Sedan de sakkunniga skriftligen hos drätselkammaren i Mariestad anhållit om uppgift å de fiskevatten, i fråga om vilka staden gjorde anspråk på uteslutande rätt till fisket, samt om det sätt, varpå nämnda fiskevatten disponerats, fingo de sakkunniga från stadens borgmästare, till vilken de sakkunnigas skrivelse överlämnats för besvarande, mottaga en skrivelse, vari anfördes, att det till staden hörande vattenområdet och fisket i Vänern i sin helhet disponerades av staden, att strandägarna i staden alltså ej hade någon rätt till vatten och fiske samt att drätselkammaren utarrenderade fisket i Vänern från Tidans mynning till stadens gräns i norr. De sakkunniga hemställde sedermera om ett uttalande från stadens sida angående utsträckningen av det område i Maritstadsfjärden, inom vilket staden yrkade ensamrätt till fiske. Med anledning härav översändes från drätselkammaren ett av två särskilda utredningsmän upprättat yttrande, som drätselkammaren den 4 februari 1936 beslutat åberopa såsom eget uttalande i ärendet. Utredningsmännen anförde i nämnda yttrande, bland annat, att, då stadens fiskerätt ej syntes vara fullt utredd och ej för närvarande begagnades av staden eller syntes vara av någon avsevärd ekonomisk betydelse, ansåge de, att drätselkammaren icke för närvarande borde framställa något yrkande om ensamrätt till fisket utan avvakta det resultat, som de sakkunnigas utredning komme att låmna. Fyrvaktaren på Nolhagens fyr, som arrenderade stadens fiskevatten från Snuggens fyr i söder till gränsen mot Säby i norr, uppgav vid sammanträdet i Mariestad, att hans fader haft samma fiskevatten i mer än 30 år och före denne hans svärfar under ungefär lika lång tid. Fisket vid Röskär, Röskärshällen och Klockarhallsgrund ansåges vara fritt. Yrkande om att Mariestadsfjärden eller någon vik av densamma skulle fastställas helt vara enskilt fiskevatten framställdes ej från något håll. Strandägarna och arrendatorerna å fastlandssidan yrkade enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln eller andra från denna tämligen obetydligt avvikande beräkningssätt, innebärande någon utsträckning eller inskränkning av området för den enskilda fiskerätten. Å Torsösidan har ägaren av Skeberga egendom med strandrätt vid Mariestadsfjärden 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NO; EK: Leksberg och Mariestad.

139 ävenledes framställt anspråk på ensamrätt till fiske enligt 180-m :sregeln. Från yrkesfiskarenas och i synnerhet från amatörfiskarenas sida gjordes gällande, alt fiske åtminstone med krok av gammalt vore fritt intill vassen eller stranden. Samtliga närvarande fiskare från Mariestad ansågo, att fisket i Mariestadsfjärden borde vara fritt för alla. Det vore enligt deras mening ingen sannolikhet för att fiskare från andra trakter skulle vilja komma till Mariestadsfjärden, där fisket icke vore synnerligen givande, men om de komme vore intet att invända däremot. Från Leksbergs socken gjordes två avvikande uttalanden. En lägenhetsägare och fiskare med strandrätt yrkade, att fritt fiske i Mariestadsfjärden skulle tillkomma blott dem, som vore bosatta kring fjärden. En annan lägenhetsägare och fiskare förmenade, att det icke vore någon sannolikhet för att fiskare skulle komma till Mariestadsfjärden för annat fiske än sikfisket på hösten, men att de då kunde komma med massor av nät, så att de kringboende bleve utestängda från fiskeplatserna. — För närmare uppgifter om vissa uttalanden i fråga om Mariestadsfjärden från strandägare m. fl. å Torso samt i Berga socken hänvisas till [255] och [258]. De sakkunniga. [247]. Strandägarna kring Mariestadsfjärden ha, såsom av det föregående framgår, väsentligen endast gjort anspråk på enskild fiskerätt enligt 180m:sregeln. För Mariestads vattenområde finnes visserligen å den sydvästra sidan rågång bestämd ut till Mittskär, men staden har det oaktat förklarat sig tills vidare vilja lämna frågan om utsträckningen av stadens enskilda fiskevatten öppen. Någon uppgift om att staden sökt hävda enskild fiskerätt utöver 180-m:sgränsen har ej framkommit. Under dessa förhållanden synes anledning saknas att av hänsyn till strandägarna gå längre än till fastställande av 180-m:sregelns tillämpning å Mariestadsfjärden. Det torde ej heller ur rena fiskesynpunkter vara påkallat att utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen. Mariestadsfjärden utgör vad fiskbeståndet angår ej något slutet område. Fjärden står visserligen endast genom tämligen smala sund i förbindelse med Stora Vänern, men utan tvivel äger en betydande vandring av fisk rum mellan fjärden och denna. I avseende å fiskevården skulle ett hänförande av fjärden till det uteslutande enskilda fiskevattnet icke innebära någon synnerlig minskning i beskattningen av stammen av abborre, gädda och gös, då dessa fiskslag huvudsakligen fångas innanför 180-m :sgränsen. Siken leker visserligen, utom inne vid stranden, även ute vid skären. Om de yttre skären lades till det enskilda fiskevattnet, skulle detta dock säkerligen endast leda till att de utarrenderades till yrkesfiskare. Något skydd för fiskbeståndet skulle detta svårligen medföra. För yrkesfiskarena bleve det emellertid betungande. De sakkunniga ha på grund av det anförda funnit 180-m:sregeln böra tillämpas även i Mariestadsfjärden. Att, såsom från ett håll föreslagits, begränsa rätten till fritt fiske där till de omkringboende ha de sakkunniga i detta liksom i andra fall icke ansett lämpligt. q. Djurö i T o r s o socken [kartbilaga 14]. 1 Lantmäteriutredning och kameral utredning jämte viss annan utredning. [248]. I den från kammarkollegiet erhållna förteckningen på i jordeboken särskilt upptagna fisken redovisas på Torso socken — jämte ett annat fiske — Djurön nr 1, ett fiske, med jordeboksnaturen skatte. Efter framställning från de sakkunniga om utredning rörande omfattningen av Djurön nr 1 har kollegiet överlämnat ett i dess arkiv upprättat, den 12 september 1935 dagtecknat memorial, vari meddelas i huvudsak följande: Djuröns fiske funnes i jordeböckerna redan på 1620-talet med en ränta av en tunna salt fisk, utan angivande av fisksort. Med samma ränta upptoges fisket i samtliga jordeböcker därefter. Det hade köpts till frälse 1646 men åter reducerats till kronan 1689. Varken reduktionsakten eller köpegodsakten innehölle några uppgifter om fiskets belägenhet. 1 S: nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 63 Rosenborg och nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NV; EK: Djurö fyr och Hovden.

140 Enligt anteckning i reduktionsjordeboken skulle det emellertid vara beläget »uppå förbjuden ort inom Säckestads pertinentier». Är 1711 skattesåldes Djurön »en ö eller fiske uti Torso socken». Varken i jordrannsakningsprotokollet eller andra handlingar hade kunnat inhämtas några upplysningar om ifrågavarande fiske. »Jordeböckerna från och med år 1777 till och med 1825 angiva, att fisket var 'bebyggt', vilket synes antyda, att det bestod av en på viss plats uppförd fiskebyggnad. > I målet angående Vänerns reglering har sökanden i målet på förteckningen över strandägare vid sjön uppfört två fastigheter på Djurö, nämligen dels Djurö V, >ett fiske med öar och holmar», dels »Djurö skärgård» (Askholmen med flera). Vid sammanträde inför Västerbygdens vattendomstol den 16—18 mars 1926 förmälde sökandens ombud att »enligt vad som s}mfes sannolikt» även »Djurö skärgårds olika holmar och öar» skulle tillhöra ägaren av Djurö l 1 . Dåvarande ägaren av denna fastighet förklarade genom sitt ombud, att han ville förebringa utredning härom att ingivas framdeles. Med anledning härav hava de sakkunniga tillskrivit »Undersökningen för Vänerns reglering» med anhållan att få del av den utredning, som kunde ha förebragts angående Djurö. Som svar härå har Undersökninger meddelat, att den framlidne lantmätare, som upprättat de för Vänerns reglering erforderliga kartorna, synes ha haft den uppfattningen, att Djurö skärgård (Askholmen m. fl. öar) inginge i fastigheten Djurö l 1 . Några handlingar, som utvisade detta, funnes emellertid ej hos Undersökningen. Någon utredning angående äganderätten till Djurö skärgård hade icke förebragts i Väners-reglerings-målet. Sedan de sakkunniga inhämtat, att i lantmäterikontoret i Mariestad icke finnas några kartor eller handlingar av intresse för frågan om äganderätten till lolmar och fiske i Djurö skärgård, ha de sakunniga tillskrivit nuvarande ägaren av Djurö med anhållan att få del av de kartor och handlingar rörande Djurö, varav han kunde vara ägare. Som svar härå har meddelats, att han inköpt Djurö i sy'te att där bedriva jakt- och fiskevård, vadan han icke kunde medgiva fritt fiske i skärgården därstädes, då ett dylikt medgivande skulle äventyra avsikten med köpet. Någon uppgift om kartor eller handlingar meddelades icke. Utredning vid sammanträdena. [249]. Vid sammanträdet i Eskilsäter uppgav en fiskare i Gaperhult, att han åren 1917—1927 varit anställd såsom jaktvärdire på Djurö. I hans naturaförmåner hade ingått rätt till fiske i Djurö skärgård. Utom honom hade på Djurö endast bott en fyrvaktare. Denne hade av ägaren till Djurö erhållit tillstånd att draga flötnot, varhelst det kunde ske, men hade i övrigt icke haft rätt till fiske ä egendomens enskilda vatten. Detta hade av ägaren aisetts räcka ut till 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Han angav å sjökortet gränsena för den skärgård, som ansågs höra till Djurö egendom. Denna skärgård skule begränsas av en linje, som från 180-m:sgränsen utanför den sydligaste av de större öarna, Gisland, sträckte sig åt sydost och ost utanför Blindeskären, därifrån å norr utanför Wilskär upp i bukten väster om Ängsholmen till ungefär höjden av cennas sydspets, därpå åt sydost och ost utanför grundbankarna söder om Ängshnmen och därifrån i huvudsakligen nordlig riktning utanför den stora grundbanktn ost om Ängsholmen, Bläckorna och Svartskär men innanför Kullarna och östanscären. Det hade varit mycket vanligt, att främmande fiskare fiskat inne i Djurö skirgård med rev och något även med nät. Han hade icke tyckt detta vara riktigt, mea icke sagt något åt dem. De sakkunniga. [250]. Vid västra stranden av Djurö-skärgården synas ce allmänna reglerna lämpligen böra följas och gränsen alltså gå 180 meter från .'-m:sdjupet utanför Djurö, Långö m. fl., Gisselungarna m. fl. och Gisland. Att i söder draga gränsen så långt ut som utanför de av småskär, bränningar och *rund bestående Blindeskären—Wilskär finna de sakkunniga icke skäligt liksom icki heller att på östra stranden låta den gå öster om Måkskär och Bläckorna. Om gränsen bestämmes på det sätt, att den ost om Gisselungarna går över i en rät linje sydspetsen av Tappen—sydspetsen av Ängsholmen—sydostspetsen av Askhdmen (KG)—ostspetsen av Svartskär och därifrån till 180-m:sgränsen utanför ostsjetsen

141 av den ostligaste av Timmerholmarna vinnes såväl det ur allmän fiskerisynpunkt som lör strandägaren huvudsakliga, nämligen att inomskärsområdet, som är skyddat för grov sjö och där lekplatser och uppehållsplatser för fiskungar finnas, blir lagt till det enskilda fiskevattnet. Den föreslagna gränslinjen torde även ur tilllämplighetssynpunkt uppfylla rimliga anspråk. Att draga gränsen utanför Långskär synes olämpligt, emedan den då skulle skära grundbanken kring de långt ut. på gränsen till öppna sjön, belägna Långskärshällorna och dessa därför enligt de allmänna reglerna då skulle tillhöra enskilt fiskevatten, vilket skulle göra gränsen komplicerad. r. Kalvö och Broraö i Torso socken [kartbilaga 13] .x Lantmäteriutredning och kameral utredning. [251]. Det andra av de av kammarkollegiet i förteckningen över i jordeboken särskilt upptagna fisken på Torso socken redovisade fisket utgöres av Kalvö nr 1, med jordeboksnaturen krono, allmän disposition. Efter framställuing från de sakkunniga har kammarkollegiet överlämnat ett i dess arkiv upprättat den 21 november 1935 dagtecknat memorial rörande lägenheten Kalvö nr 1, vari meddelas i huvudsak följande: Jämte frälsehemmanen Bromö nr 1 och 2, vartdera om 1j2 mantal, hade Kalvö nr 1, ett fiske, likaledes av frälsenatur, försålts till Kungl. Maj:t och kronan den 27 november 1886. Av handlingarna till berörda köp inhämtades, att av en undersökning å egendomen, som hållits 1885, framgått, att Bromö bestode av öar i Vänern, dels en störi-e, Bromön med 21 st. mindre närliggande öar och holmar väster om Torson och dels Kalvön eller Kalvöarna liggande norr om Torson. Kalvön hade köpts till frälse 1650, men infördes i jordeböckerna först 1663 såsom »Kalföö rantar 3 LH smör» eller 4 dir 28 öre s:mt. Några skattläggningshandlingar rörande lägenheten lära ej längre finnas i behåll. Lägenheten hade reducerats till kronan 1683. I reduktionsakten upptoges en rubrik »Kalföhn een öö och fiskehollme anslagen för 4: 28». Även på andra ställen i samma akt förekomme lägenbeten såsom »ehn fiskeholme» eller »ehn öö och fiskeholme». Någon förnyad skattläggning av lägenheten syntes icke hava skett, »varför jordebokslägenheten Kalvö nr 1 endast lär innefatta en ö». Någon karta över lägenheten funnes ej i lantmäteristyrelsens arkiv, över Bromö med tillhörande holmar funnes två kartor, den ena upprättad 1698 och den andra 1817 och 1818. 1698 års karta upptoge såsom Bromö tillhörande holmar: Lindekroken, Hallholmen, Hovdön, Trollön, Landholmen, Vadholmen, Bockön, Stora och Lilla Klypholmen, Mickleholmen, Andholmen, Knipeholmarna, Fiskeviksholmen, Korsholmen, Stora och Lilla Kungsholmen, Flåtteskär och Fraserna. Beskrivningen till 1817 och 1818 ärs karta upptoge Hovdön, Hallsholmen, ölbryggholmen, Lindkråksholmen, Trollön, Lindökråkeholmen, Trollökråkeholmen, två holmar Kråkorna kallade, Bockön, Klypholmen, 4 st. holmar Ramsholmarna kallade, Lilla Kungsholmen, Stora Kungsholmen, en liten holme utan namn, Vaholmen, Landholmen, Holmsundsholmen, Andkulten och Knipholmen. Utredningsmannen Freidenfelt har i lantmäterikontoret i Mariestad tagit kännedom om den vid arealavmätning av 2 mantal Bromö glasbruk, Bromö l 1 och 2 1 , 1817—1818 upprättade karta med beskrivning. Någon anteckning om stadfästelse finnes icke å densamma. Kartan är upprättad vid så pass högt vattenstånd, att Hovdön är genom ett sund skild från Bromö. I detta sund ligger Holmsundsholmen. Bockön är likaledes skild från Bromö. Sydost om Bockön upptagas 2 holmar, Vaholmen och Laneholmen (Landholmen). Dessa torde vid sjökortsoriginalens vattenstånd sammanhänga med Bockön och äro i varje fall belägna inom 2-m:skurvan. Den på nordsidan av Bromöhuvud belägna Lindekråksholmen är identisk med den, som ä ekonomiska kartan kallas Lindebråken. Vid sjökortsoriginalens vattenstånd sammanhänger den med Hovdön. Utanför 2-m:skurvan kring Bromö upptagas blott den längst ut belägna Ramholmen (»Ramsholmen»), Kråkholmarna (»Kråkorna») och Andkulten. 1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 63 Rosenborg och nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NO; EK: Sandholmen, Storön, Hovden, Bromö och Sjötorp.

142 Utredning vid sammanträdena. [252]. Från domänstyrelsen har överlämnats följande från jägmästaren i Tivedens revir ingångna yttrande angående kronans fastigheter inom Torso socken. »Kronoparken Bromö (1 mantal frälse Bromö nr 1 och nr 2 med Kalvö eller Kalvöarna): Enligt kontrakt om arrende av inägorna till Kalvö äger arrendatorn rätt att fiska i Kalvöarnas fiskevatten och medgiver likaledes kontraktet om arrendelotten Hageltorp å Bromö arrendatorn rätt till fiske inom Blockhamns skärgård mellan Hofden och Gärdsnäs udde. I övriga kontrakt om arrendelotter å Bromö omnämnes ej fisket, vårföre arrendatorn torde hava rätt till fiske i den mån arrendelotten har strand mot Vänern.» Om fisket vid Kalvöarna uppgav vid sammanträdet på Torso en lägenhetsägare och fiskare i Sköttian på Torso, som haft plats hos arrendatorn av Kalvöarna som dräng, att kronofisket »låge runt alla land» vid Kalvöarna. Arrendatorn hade idkat fiske i Kilmarsundet och i vikarna. Fisket på utsidan av Kalvöarna hade ansetts vara fritt. Notkast hade funnits såväl på yttre sidan av öarna som i Kilmarsundet. I detta sund och i Kvarnholmsundet hade revfiske fått fritt bedrivas, men i skärgårdarna hade arrendatorn varit ensam om fisket. En arrendator i Äleviken, vars fader arrenderat Kalvöarna med kronofisket i 20 år, till 1923, bekräftade sistnämnda uppgift, med tillägg att revfiske tillåtits utanför vassarna. — Vid sammanträdet i Sjötorp uttalade ordföranden i Vänerns fiskareförbund som sin personliga mening, att det vore bättre att fiskevattnet i den stora skärgården kring Kalvöarna vore enskilt och utarrenderat till en yrkesfiskare än att fisket där vore fritt. Att arrendatorn av Kalvöarna icke hölle obehöriga borta från fiskevattnet berodde på, att detta vore honom omöjligt. — Vid sammanträdet i Sjötorp uppgav fyrvaktaren på Fällholmarna, att han i 11 år av arrendatorn av Kalvö arrenderat fisket vid Kvarnholmarna eller Apelholmarna, d. v. s. ögruppen norr om Kvarnholmssundet. Han hade fiskat där med ryssjor och hade ansett sig hava ensamrätt till ryssjefiske. Fiske med nät och rev hade han icke hindrat andra att utöva. Han hade lämnat fiskerättsarrendet 1933. Arrendatorn av Kalvö, som nu själv hade fisket och fiskade med ryssjor, tilläte icke fiske av andra i grundare vikar, där han hade ryssjor, såsom i den stora viken på nordsidan mellan östra och västra Kalvön och i vissa vikar från Kilmarsundet, men hindrade icke andra att fiska i själva Kilmarsundet och i skärgården väster om Kalvöarna. — De sakkunniga ha sedermera av den nuvarande arrendatorn av Kalvöarna inhämtat skriftliga upplysningar angående fisket i Kalvöskärgården. Dessa upplysningar innehöllo: Väster om Kalvöarna funnes inga lekplatser för gädda. På Björkö funnes ett grundnotkast. Sydväst om Kvarnholmsundet funnes blott nätfiske och där fiskade såväl han som andra. Fisket norr om Kvarnholmsundet utnyttjade han själv; där funnes lekplatser för gädda och grundnotkast. Om fisket vid Bromö uppgavs vid sammanträdet på Torso av en fiskare i St. Bondegården, att han aldrig hört talas om enskild fiskerätt vid Bromö annat än i Blockhamn, där fisket vore utarrenderat av kronan. Arrendatorn hade dock icke hindrat revfiske in till vassen. En annan fiskare på Bromö uppgav, att revfisket vid Blockhamn alltid ansetts vara fritt utanför vassen. De sakkunniga. [253]. I fråga om Bromö med kringliggande öar och holmar ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå följande avvikelser från huvudreglerna. För undvikande av en långt inskjutande liten bukt på gränsen söder om Trollö synes det vara skäl i att draga en avskärande gränslinje Bromöhuvud—ostspetsen av den ostligaste av holmarna på sydsidan av Trollö. Den grunda Blockhamn har ansetts böra bli enskilt fiskevatten innanför en linje mellan yttersta spetsen av Trollö och sydspetsen av Klypholmen. Även den s. k. Kungarnas hamn anse de sakkunniga böra vara enskilt fiskevatten söder om en linje mellan yttersta spetsen av Kungarna och en udde å vikens motsatta strand. Hela den på detta sätt begränsade viken ligger inom 3-m:skurvan. Vad Kalvöskärgården angår ha de sakkunniga — med beaktande av de återgivna upplysningarna om fisket i densamma och då fisket i de inomskärs belägna Kilmaresundet och Kvarnholmssundet synes böra vara enskilt — funnit sig böra föreslå

143 en gränsdragning i enlighet med vad i beskrivningen av frivattensgränsen närmare angives. Därigenom uppkommer ett sammanhängande enskilt skärgårdsområde, där fisket kan utnyttjas av en yrkesfiskare. s. Torsö-Fågelö samt Dillo och Onsö i T o r s o socken [kartbilagor 12 och 13].* Lantmäteriutredning. [254]. Vid laga skifte 1853 å Sörhässlestad, fastställt den 28 juli 1855, redovisades utanför östra stranden av Svartåkersviken dels de fem å ekonomiska kartan upptagna bolmar, som ligga inom 2-m:skurvan, och dels två omkring 300 meter norr om de nordligaste av dessa belägna. Dessa två holmar torde vara identiska med en å originalsjökortet upptagen, utanför strandens 2-m:skurva men innanför 180-m:sgränsen från denna belägen holme. Vid laga skifte av Nolhassle (»NohlHerrslestad») 1853, fastställt den 28 juli 1855, redovisades utanför strandens 2-m:skurva Ingfriholmarna och en holme, kallad Bergholmen, som icke återfinnes å någon annan karta eller sjökortet. Alla holmarna blevo skiftade. Utredning vid sammanträdena. [255]. Ägaren av Skeberga har skriftligen meddelat, att för egendomen gjordes anspråk på ensamrätt till fiske »180 m från strand då ej vattendjup överstiger 2 mtr stadigvarande djup». Fisket bedreves såsom husbehovsfiske »samt någon fisk till avsalu». På skriftlig förfrågan, huruvida holmen Röret och Stengårdsholmarna vid det enligt uppgift den 8 september 1879 fastställda laga skiftet å Skeberga tillskiftats egendomen, vars strand de låge närmast, samt om eljest enskild fiskerätt hävdats vid nämnda holmar, har meddelats, att Röret och Stengårdsholmarna ej synas vara upptagna i skifteshandlingarna och icke heller å skifteskartan. »Något enskilt fiske vid nämnda holmar har ej hävdats utan fisket där utnyttjas nog av vem som helst.» — En hemmansägare i Nolby på Torso, som uppgav sig hava fiskerätt i Fågelviken, Svartåkersviken och Tranviken, yrkade, med instämmande av andra fiskerättsägare, att i den inre delen av Fågelöviken, innanför Sandholmen, borde vara helt och hållet enskilt fiskevatten. I den yttre delen av viken, utanför Sandholmen, borde 180-m:sregeln gälla; dock kunde revfiske vara fritt in till östra stranden. Vid västra stranden ginge vassen ända ut till Gåsskäret, som tillhörde Fågelö gård och på vilket funnes notvarp. — En fiskare på Nackasholmen uppgav, att Nackasholmen ansåges vara en allmänning för Torso socken. Det vore dock tvivelaktigt huru härmed förhölle sig. Pä yttre sidan av holmen fiskades fritt med agnnot. I sundet mellan holmen och Fågelö hade blott stråndägarena fiskat, dock hade revfisket därstädes fått fritt bedrivas. De sakkunniga. [256]. Vad Fågelviken angår synes det skäligt, att denna grunda och långt inskjutande vik fastställes vara enskilt fiskevatten. Den har på grund av sitt läge å den eljest sterila och öppna norra kusten av Torsö-Fågelö särskild betydelse ur allmän fiskerisynpunkt. Om 180-m:sregeln tillämpades på viken, skulle frivattnet räcka något söder om nordspetsen av Sandholmen eller sålunda något söder om Gåsskäret. Detta vore utan tvivel olämpligt i betraktande av vikens naturbeskaffenhet ut till Gåsskäret. Det kunde tänkas, att frivattensgränsen bestämdes i huvudsaklig anslutning till 6-m:skurvan; frivattnet skulle då nå in till en punkt nordost om Gåsskäret. De sakkunniga ha emellertid — på grund av svårigheten att vid en dylik gränsdragning få en säker orientering och med hänsyn till att viken smalnar av mot inloppet, där avståndet mellan de motsatta strändernas 180-m :sgränser blott utgör omkring 200 meter — i stället funnit sig böra föreslå en gräns mot frivattnet vid en linje mellan udden söder om Sandviken (KG) och Torsnäsudden. I övrigt ha de allmänna principerna följts vid gränsdragningen. t. Berga, Hassle, Enåsa och Lyrestads socknar [kartbilaga 13]. 2 Lantmäteriutredning. [257]. Den vid det den 8 november 1765 fastställda laga skiftet av 1

Se s. 141. n. 1. S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 53 Mariestad och nr 63 Rosenborg; KG: nr 53 Mariestad NO; EK: Mariestad, Hassle, Sjötorp och Storön. 2

144 »Fåhlebergs, Nohl-Hassleds, Prestgårdens samt en del av Säby Säteris samfällta skog» upprättade kartan visar stranden av Vänern från Marsviken i väster, där Ekenäs angränsar, förbi viken »Hvita Sand» till »Horsnäsudde» i öster samt en sträcka ost om denna till »Presthall». I handlingarna namnes intet om fisket eller vattenområdet. Skogsskiftena sägas begränsas av sjön. Vid arealavmätning och rågångsreglering omkring ägorna till Säby 1830—1831, med avseende på de yttre rågångarna fastställd den 3 december 1833, redovisas »Karlsviksholmen och Lomshallarne». Av kartan framgår, att dessa holmar äro identiska med dem, som au kallas Karlsviks holmar. Laksten upptages icke. Å kartan till laga skiftet av Eriksviken 1857, stadfäst den 6 juni 1860, upptages ingen holme. Utredning vid sammanträdena. 258]. Ägaren av Säby egendom bar skriftligen yrkat ensamrätt till fiske i Säby-viken åtminstone inom en linje, som tankes dragen tvärs över viken mellan de punkter å ömse sidor om densamma, som markera slutet av egendomens strandrätt. Vid sammanträdet i Sjötorp upplyste arrendatorn av egendomens fiske, att dess fiskevatten sträckte sig från Karlsviks holmar i norr till något söder om Lyan i söder. Sedan 1923, då han blivit gårdsfiskare på egendomen, hade de olika ägarna av gården gjort gällande, att den hade enskild fiskerätt utanför Karlsviks holmar och i bukten söder om dessa. I princip hade räknats med, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet. I praktiken hade avståndet räknats från vassens utkant. Han fiskade med nät vid Karlsviks holmar ut till omkring 3 meters djup. Han förmodade, att fisket vid Laksten vore fritt. Han hade ständigt sett folk fiska omkring den utan att någon ingripit däremot. Holmen hörde i varje fall icke till Säby. Svartskären och N. Svartskärsgrund låge pä fritt vatten. Det enda fiske, som bedreves där, vore pimpelfiske vintertiden. Vid Lomhällen och Röskär fiskades fritt. Även vid Domareskär trodde han att fisket vore fritt. Där fiskades mest lake med rev. — Ägaren av Fålebergs egendom h a r skriftligen yrkat ensamrätt till fiske till mitten av »sundet» (Östersundet). Anspråket grundades på laga skifte 1765. Fritt fiske borde icke finnas i ett så trångt sund. Med anledning av yrkandet må här nämnas, att såvitt av ekonomiska kartan kan bedömas Fålebergs ägor icke sträcka sig väster om Fårnäs udde och sålunda icke nå Östersundet. Sedermera har avlåtits en skrivelse till ägaren av Fåleberg med anhållan om närmare upplysningar rörande de skäl, varpå det ovan återgivna anspråket på ensamrätt till fiske till sundets mitt stöddes. Som svar härå har ingått en den 16 maj 1935 dagtecknad skrivelse, vari meddelas, att meningen med det föregående uttalandet var, att egendomen på grund av »17 kap. 2 § Byggningsbalken» ansåg sig äga fiskerätt inom ett område, som i väster begränsas av den utdragna gränslinjen mellan Fåleberg och kronoparken (Ekenäs) och i öster av en linje dragen från Börstorpsvikens mitt rakt ut i sjön mot Torsös nordöstra udde. — En delägare i Segolstorp i Hassle socken uppgav, att grundet med kvastpricken utanför Segolstorp ansåges ligga å fritt vatten. — Om Fårnäsgrundet utanför Fårnäs udde i Enåsa socken uppgav en arrendator i Holma, att det hörde till kronan. På Fårnästorp funnes en kronoarrendator, som även arrenderade fisket vid Färnäs udde. En arrendator i Östra Ekenäs upplyste, att Fårnästorp varit kronojägareboställe. De kronojägare, som senast bott där, hade ansett Fårnäsgrund höra till bostället och bedrivit fiske med nät å detsamma. Han trodde icke, att någon annan då fiskat där. Ordföranden i Vänerns fiskareförbund upplyste, att kronojägarebefattningen numera vore indragen och Fårnästorp utarrenderat. Arrendatorn fiskade ä Fårnäsgrundet eller förfogade över fisket där på det sätt att han lämnade andra tillstånd att fiska där. — Fyrvaktaren på Fällholmarna uppgav, att han arrenderade det till Stavsäng i Enåsa socken hörande fisket. Fiskevattnet sträckte sig från Harnäsudden in i Börstorpsviken och omfattade även vattnet kring Kiholmen. Två hemmansägare och en arrendator i Ängarna, Hassle socken, vilka jämte övriga fiskerättsägare i Ängarna disponerade fisket i Börstorpsvikens inre del, ansågo önskligt, att gränsen för enskilt fiskevatten ginge vid en linje mellan Horsaudden och Harnäsudden. Mellan dessa uddar lades nämligen stundom en massa nät, 10 a 12 fot djupa, som hindrade fisken att komma in i viken. — En i Sjötorp bosatt person uppgav, att Vallholmen ligger å enskilt

145 fiskevatten men Mellangrundet norr därom å fritt vatten. — Vid sammanträdet på Torso uppgav en hemmansägare och fiskare i Äleviken å Torso, att han aldrig hört några anmärkningar mot det fria revfiske in till stranden, som praktiserades i Östersundet. En hemmansägare i Klippingsberg å Torso uppgav, att vid Klippingsberg funnes fyra och vid Äleviken tre notkast. För att ett notkast skulle vara skyddat vore det icke tillräckligt, att enskilt fiskevatten räckte 180 meter ut. I notkasten behövde avståndet vara 300 meter. Nottågen vore 200 famnar långa. Om 180-m :sgränsen bleve gällande även i fråga om notkasten, kunde de å fritt vatten fiskande lägga nät inom notkastet. De sakkunniga. [259]. Inom hela området har 180-m:sregeln synts böra i huvudsak tillämpas. — I avseende å Mariestadsfjärden har söder om Karlsviksholmarna en liten korrektion av 180-m:sgränsen vidtagits. Om 180-m:sregeln här bleve strikt tilllämpad, skulle frivattensgränsen gå något innanför 3-m:skurvan i den grunda viken; orienteringen skulle också vid en sådan gränsdragning bli svår. Det har synts lämpligt att här låta en linje mellan sydspetsen av den yttre av Karlsviksholmarna och yttersta udden på södra stranden av viken utanför Säby bilda gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Som det blivit upplyst, att Laksten anses ligga å fritt fiskevatten, har med bortseende från den eljest för sådana fall följda principen (»tangentregeln») frivattensgränsen innanför Laksten dragits över 2-m:skurvan kring denna och icke efter samma kurvas yttre rand. Laksten har på så sätt omgivits med fritt fiskevatten. — Vad Östersundet angår ha de sakkunniga icke funnit sig böra föreslå, att detsamma skall utgöra ett uteslutande enskilt fiskevatten. Såsom framgår av utredningen vid sammanträdena har praxis icke gått i denna riktning. Allmänna fiskerisynpunkter tala ej heller för att i detta sund med dess brant sluttande stränder låta de enskilda fiskevattnen mötas i sundets mitt. På grund av den starka trafiken i Östersundet är det uteslutet, att vandringsfisken skulle kunna hindras genom utsättande av redskap. — Vidkommande Börstorpsviken innebär yrkandet från Ängarna om frivattensgränsens uppdragande mellan Horsaudden och Harnäsudden, att gränsen skulle gå utanför 6-m:skurvan, vilken böjer av inåt innanför nämnda linje. De sakkunniga ha ej kunnat biträda detta yrkande. Avståndet mellan 180-m:sgränserna väster om Harnäsudden och norr om Horsaudden utgör omkring 1 300 meter. Att med högst 3*5 meter djupa nät avstänga denna sträcka, där djupet alltså är minst 6 meter, låter sig tydligen icke göra. Såväl ur allmän synpunkt som för skyddande av de i Börstorpsviken fiskeberättigades intressen torde det vara fullt tillräckligt, att de allmänna principerna här tillämpas och att gränsen alltså dragés 180 meter utanför 2-m:sdjupet norr om Kjeholmen. Den får på detta sätt ett ganska naturligt förlopp och kommer att gå omkring 250 meter norr om Kjeholmen. Utefter denna linje utgör avståndet mellan stränderna utanför inloppet till Börstorpsviken omkring 900 meter och avstängande av den till viken ingående fisken kan icke heller här äga rum. Djupet vid gränsen utgör något över 5 meter. — För Sjötorpsviken synes det däremot ur allmän fiskerisynpunkt skäligt att 180-m:sregeln modifieras. Vid dess strikta tillämpning skulle frivattensgränsen väster om Vallholmen gå ända till höjden av dess sydspets med en blott omkring 150 meter bred kil. Även öster om Vallholmen skulle en smal kil av fritt vatten skjuta in söder om Mellangrundet. I betraktande av vikens betydelse för fiskens fortplantning synes det skäligt, att dessa även med hänsyn till orienteringen olämpliga kilar avlägsnas och gränsen bildas av en linje från udden på sydsidan av inloppet till Göta kanal över ruskpricken söder om Mellangrundet mot Harnäsudden.

10—368351.

146 u. Amnehärads socken [kartbilaga 15].» Lantmäteriutredning [260]. Inom Amnehärads och Lyrestads socknar har sedan äldre tider funnits en allmänning, kallad Bröten, som benämnts ömsom sockenallmänning och ömsom kronoallmän ning. över denna allmänning finnas flera kartor, som i avseende å hithörande förhållanden överensstämma med varandra. I Forsselius' utredning (P. M. III) omnämnes särskilt en sådan karta, som upprättats 1690 av en lantmätare på order av skogskommissionen. Av denna karta framgår, att allmänningen från Gullspångsälvens mynning sträckte sig åt väster och söder utefter Vänern ända till Enåsa socken. Å denna karta äro upptagna Lilla Härsholmen, Stora Härsholmen, åtskilliga skär och holmar utefter Åråsviken, Fågelöns östra udde, flera mellan denna och fastlandet liggande skär samt längre åt söder utefter stranden belägna skär. I Kungl. Maj:ts dom den 4 juli 1816 förklarades denna allmänning med undantag av en mot rekognition till Åras bruk 1709 upplåten trakt vara sockenallmänning till socknarna Amnehärad och Lyrestad. I samma dom medgavs, att allmänningen finge efter ansökning hos Konungens befallningshavande fördelas, den del, som låge inom Lyrestads socken, mellan hemmansägarna i denna, och den del, som vore belägen inom Amnehärads socken, mellan sistnämnda sockens hemmansägare: dock skulle därvid iakttagas, att den Åras bruk tillerkända rekognitionsrätt ej rubbades. Å allmänningen förrättades 1817 storskifte. — Över Åras rekognitionsskog upprättades 1773—1774 för skattläggningsändamål en karta med beskrivning, varav framgår, att flera hemman, däribland Haddåna, Ålön, Sörön och Ålesund, med sina odala ägor lågo å skogen. Å kartan voro upptagna Stora och Lilla Härsholmen samt några invid stranden i Åråsviken belägna holmar såsom Inre Sutareholmen (som angavs tillhöra Ålön) samt Bodskär och Vadskären. I öppna Vänern voro upptagna Apelholmarna, Kattholmarna och Anneholmen (Fågelön och skären mellan denna och fasta land upptogos icke). — För att från rekognitionsskogen avrösa och tilldela de inom denna belägna hemman deras skogsandelar verkställdes 1821 en förrättning. Vid denna begärde alla närvarande hemmansägare, att i protokollet skulle intagas, att »De förmena att alt Allmänt fiske wid eller utom Holmarne i sjön Wenern Bör förblifva hädanefter som hittills huru Holmarne nu vid delningen komma att tillfalla flera Hemman». Enligt beskrivningen över de för hemmanen utbrutna »skogsandelarna» delades Anneholmen mellan Åsen, Torkelsviken, Bläckeviken och Sanden, medan Kärrholmarna 2 lades till Ålesund och Apelholmarna till Sörön samt Vadskären till Haddåna. övriga holmar och skär avsågos tydligen att bibehållas till rekognitionsskogen. Något bevis om fastställelse av förrättningen förekommer icke i akten. — Under åren 1880—1895 verkställdes sedan arealavmätning av och gränsbestämning kring Amnehärads sockenallmänning. De i förrättningen innefattade rågångsbestämningarna ha enligt ett den 27 juni 1896 av häradsrätten å förrättningskartan tecknat bevis vunnit laga kraft. I en vid förrättningen upprättad ägobeskrivning redovisas såsom allmänning under benämningen »Skärgården» det vattenområde med holmar och skär, som är beläget österut i socknen. Åt söder begränsas det från fasta land till Bösskäret av Haddånas vattenområde; åt väster begränsas det av en linje mellan Bösskäret och Laksten; åt norr begränsas det av en linje i ungefär nordostlig riktning till länsgränsen; därefter följes länsgränsen åt öster och söder till Gullspångsälvens mynning. »Skärgårdens» gräns i väster sammanfaller alltså i stort sett med strandens 2-m:skurva och når icke utanför 180-m :sgränsen utanför denna. Utredning vid sammanträdena. [261]. Vid sammanträdet i Gullspång uppgav ordföranden i Amnehärads lokalavdelning av Vänerns fiskareförbund, att sockenborna fått fiska med nät och rev nästan var som helst inom socknen. Huvudsaken i fråga om bestämmandet av gränsen för den enskilda fiskerätten vore, att det vassbevuxna området bleve skyddat. Det vore tillräckligt för detta ändamål att låta gränsen gå 50 meter utanför vass och stenstrand. Att bestämma gränsen enligt 180-m:sregeln skulle göra det enskilda fiskerättsområdet alltför stort. Vid Kungs1 S: nr 85 Vänern, södra delen; G: nr 63 Rosenborg och nr 64 Askersund; EK: Storön, Amnehärad och Gullspång. — 2 Uppenbarligen avses här Kattholmarna.

147 holmen fiskade vem som helst fritt, även utsocknes fiskare. Detsamma vore fallet vid Blyhallarna. Innanför Fågelön hade knappast några fiskare gått. Vid Rahästeskären fiskade blott sockenbor. Fågelön vore i enskild ägo. Strandägarna därstädes fiskade i vikarna och ville icke att några andra skulle fiska i dessa, men utanför vikarna vore fisket fritt. Vid skären utanför Ålön och Sörön bedreves föga fiske av annat än sockenbor. Vid Apelholmarna idkades föga fiske; strandägarna fiskade i närheten av holmarna, eljest vore fisket fritt, men främmande fiskare komme icke ofta dit. Vid Storön och Ekon hade strandägarna och deras arrendatorer endast hållit på fisket inne i vikarna. — En fiskare i Nunnestad (född 1858) uppgav, att han aldrig hört talas oin någon strandrätt inom socknen. Alla, som bott inom socknen, hade haft rätt att fiska. Vid Kungsholmen och Blyhallarna stode det även främmande fiskare fritt att fiska. Vid Rahästeskären och innanför Fågelön fiskade knappast utsocknes folk. Han hade icke hört några anmärkningar mot fiske av främmande vid Björkskär och Grönskär. Fågelön vore ett särskilt hemman, men delägarna i detsamma hade aldrig förbehållit sig enskild fiskerätt annat än i gräsvikar. Han yrkade, att alla sockenbor skulle »hädanefter som hittills» ha rätt att inom hela socknen från gränsen mot Lyrestads socken i söder till råt mot Stora Åras i öster och länsgränsen i norr fiska fritt överallt utom i »tyvden» (starrtuvmarker) och »gräsmarker» (översvämmade madängar). En jordbrukare och fiskare i Nunnestad (född 1854) uppgav även, att det icke varit tal om någon strandrätt inom socknen. — En lägenhetsägare och fiskare i Otterbäcken (född 1868), som en tid bott på Fågelön och fiskat, uppgav liksom en delägare i Mörtestad, att fisket där ansetts vara fritt utom i vikar och vassar. Att folk från alla håll fiskade vid Fågelön uppgavs även av en delägare i Himmelsberg. En delägare i Nunnestad (född 1857) förklarade sig vara delägare i Fågelön. Fisket där utanför vassar och vikar ansåges vara fritt även för utsocknes fiskare. Holmarna norr om Fågelön »skola visst höra till Fågelön», men vem som helst finge fritt fiska där. Notvarpen på Fågelön hade strandägarna förbehållit sig att ensamma få använda och de borde vara enskilda, men notvarpen på de omgivande skären finge användas av vem som helst. Blyhallarna hörde icke till Fågelön. Han trodde, att de hörde till sockenallmänningen. -— En delägare i Sörön ansåg, att strandägarna borde förbehållas ensamrätt till fiske i vikar och vassar och till användande av notkasten inne i vikarna (rätten att draga löjnot borde dock vara fri) ut till 100 meter från stranden, under det fisket i övrigt inom socknen kunde vara fritt. Från andra orter komme fiskare endast i ringa utsträckning. Fisket i Ålesundsviken ville strandägarna förbehålla sig. Det borde bestämmas, att socknens allmänningsfiske skulle räcka ut till Kungsholmen och Blyhallarna. — En delägare i Mörtestad menade, att om gränsen för den enskilda fiskerätten skulle bestämmas enligt en allmän regel, den lämpligen kunde utgöras av 2-m:sdjupet, hur nära stranden detta än ginge, men att enskilt fiskevatten borde räcka högst 180 meter från stranden. — Förvaltaren av kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors' fastigheter påpekade, att Amnehärads sockens allmänning icke nådde gränsen mot Lyrestads socken. Söder om Otterbäcken funnes många enskilda strandägare. Det funnes hemmansägare, som bodde en mil inne i land, men hade strandrätt vid öppna stranden nedåt Lyrestads socken och vid Kolstrandsviken. För dessa vore det omöjligt att effektivt bevaka sin fiskerätt. — En delägare i Ålön förklarade, att han icke kunde gå med på att släppa in främmande fiskare på enskilt fiskevatten. Yttergränsen för strandägarnas enskilda fiskevatten borde bestämmas genom en linje, som tankes dragen från Blyhallarna över Björkskär, Grönskär, Lövskär och Södra Rahästeskär till Bösskäret. Söder om denna linje skulle vara enskilt fiskevatten, norr om den gemensamt för sockenborna. — Vid sammanträdet i Sjötorp uppgav fyrvaktaren på Fällholmarna, att fisket vid Island öster om Fällholmarna vore fritt. Efter sammanträdet i Gullspång inkom en skrivelse från ordföranden i Amnehärads lokalförening med uppgift att ett stort antal notvarp funnes, som förr flitigt använts men som numera knappast vore i bruk. De hade använts av alla, som bedrevo notfiske; och han hade icke hört talas om någon enskild fiskerätt i avseende å dem.

148 De sakkunniga. [262]. I Åråsviken har frivattensgränsen föreslagits skola dragas på ett från 180-m:sregeln något avvikande sätt. För förslaget i denna del och skälen härför skall redogöras i närmast följande avdelning [266]. I övrigt sammanfaller den föreslagna gränsen med 180-m:sgränsen. III.

V ä r m l a n d s län.

a. Visnums-Kils socken [kartbilaga 15]. 1 Lantmäteriutredning. [263]. Inom Värmlands del av Åråsviken har sedan gammal tid funnits ett allmänningsfiske, som sträckt sig även innanför denna vik. Det är Visnums härads allmänningsfiske. Å en förmodligen för inventeringsändamål 1702 upprättad karta över byskogarna i Visnums och Visnums-Kils socknar upptages för detta ett område av betydande utsträckning. Det är omöjligt att med stöd av kartan 2 med någon bestämdhet angiva detta områdes gränser. Så mycket tyckes emellertid framgå av kartan, att den ifrågavarande allmänningen icke sträckte sig utanför Åråsviken — sydväst om Dyrö angränsar enligt påskrift »Wener Lacus» •—• men i Åråsviken måste ha sträckt sig åtminstone mellan Sandskär och Flatskären, där den nämnda påskriften finnes. Gränsen inåt är oklar. I beskrivningen uppgives, att Dyrön hade utmark gemensam med Hälla, Justorp och Hjulsta, vartill hörde »de hollmarna som äre näst landet». För Arskagen omnämnas endast dess ägor på land. Såsom gräns för Hvissland, Hasselmarken och Källviken angives »På väster sijdan Vänneren». Å en 1810 upprättad karta över Hvissland och Källviken äro emellertid de utanför hemmanens stränder belägna holmarna upptagna. I en beskrivning över Hälla, Justorp och Hjulsta från 1698 namnes bland hemmanens »nyttigheter» fiske med revar på allmänningen för laxen. Om man antager, att det när är fråga om Visnums härads allmänning, kan man draga den slutsatsen, att den sträckte sig så långt ut, att fiske med rev efter den till Gullspångsälven invandrande laxen kunde äga rum. De yttersta å kartan upptagna holmarna äro Boholmen, Myrholmen (EK: Milholmen), Sjöholmen och Mörtskär. I en lantmäteriakt frän samma år över Brobyn namnes likaledes bland »nyttigheter» revfiske efter lax på allmänningen. Om belägenheten av allmänningen lämnas i intetdera fallet någon upplysning. Kameral utredning. [264]. I den från kammarkollegiet erhållna förteckningen å de i jordeboken särskilt upptagna fisken i Vänern återfinnes inom Visnums-Kils socken ett fiske Nötön nr 2, med jordeboksnaturen frälse. Utredning vid sammanträdena. [265]. Visnums-Kils församlings kyrkoråd har skriftligen meddelat, att kyrkan ägde ett flertal öar, av vilka de största vore de två Furuholmarna, av vilka kyrkan ägde hälften, samt att kyrkan vidare rådde om de två utanför Arskagen belägna Sandholmarna, så ock en del grupper öar, de större bland dem Södra och Norra Flatskär, Enskär, Hallen, Björkskär, Norra och Södra Sömnskär, Juten och Limskär m. fl. Kyrkan hade aldrig haft någon inkomst av fisket vid sina öar. Ett beslut att utarrendera jakten och fisket vid kyrkans öar hade upphävts av Kungl. Maj:t ifråga om fisket, vilket förklarats vara en urgammal förmånsrätt för befolkningen i församlingens södra del. — En delägare i Justorp (född 1866) uppgav vid sammanträdet i Visnums-Kil, att strandägarna väster om Källviken bedriva fisket med nät och rev. Fisket å Timmerdalsgrund ansåges vara fritt. — En arrendator och fiskare, ordförande i Visnums härads lokalförening av Vänerns fiskareförbund, uppgav, att enskilt fiskevatten ansetts råda till ISO meter utanför Dyrö Mollskär. Detta borde gälla även för framtiden. Söder om Dyrö Mollskär fiskades huvudsakligen abborre och gråsik, med nät och rev. F5r fångst av gråsik sattes näten inne vid land, helt grunt. Gråsiken kunde t. o. m. fås i ryssjor. Gullspångssiken fångades däremot längre ut. Utanför Medhamn fiskade blott 1 G: nr 63 Rosenborg och nr 64 Askersund; EK: Visnums härad. * Kartan är ganska snett ritad. Exempelvis ligger å densamma Svenningsön ungefär SSV om Arskagens udde, under det den i verkligheten ligger ungefär SO om den.

149 Medhamnsbor. De skulle lida förfång, om fiske, även med rev, bleve fritt närmare stranden än 180-m :sgränsen. Det vore till fördel för invånarna i socknarna kring Åråsviken, om fisket i viken förbehölles dem. Även med hänsyn till fiskbeståndet vore detta önskvärt. Det inträffade, att fiskare från andra håll ginge långt in i viken med rev och notfiske utan att man visste, varifrån de vore. — En delägare i Dyrön, jämväl fiskare, förklarade, att söder om Dyrö Mollskär fisket vore fritt. Främmande fiskare plägade fiska där med nät utan att någon gjort anmärkning därpå. Tärnskär utanför Högholmen hörde till Dyrön och vore upptagen på dess karta. Amnehäradsborna, som fiskade utanför Högholmen, hölle sig någon kilometer ut. — En lägenhetsägare och fiskare i Gisslegården (född 1874) uppgav, att fisket kring Furuholmshallen och Norra Hallegrund vore fritt. Lasses grund hörde till Visnums-Kils kyrka. Fiskare i Medhamn och Skog plägade utsätta abborreoch braxennät å sträckan mellan Kilsudden och Furuholmshallen, ut till 10 å 12 famnars djup. De ville betrakta detta fiske som sitt eget. Söder om Kilsudden fiskade strandägarna med siknät från 10 å 12 famnar och djupare. Utanför Dyrö Mollskär sattes gråsiknäten på så grunt vatten som möjligt, från halvannan till högst 2 meters djup. De sakkunniga. [266]. Den från närmast föregående avdelning uppskjutna frågan om frivattensgränsen i Åråsviken (se [262]) skall nu upptagas med avseende å såväl Amnehärads som Visnums-Kils socken. De sakkunniga ha icke funnit lämpligt att från fri fiskerätt utesluta hela Åråsviken men däremot ansett, att frivattensgränsen vid Åråsviken bör förläggas något längre ut från stränderna än vad en strikt tillämpning av 180-m :sregeln skulle medföra. Den skall sålunda enligt förslaget med utgående från sydspetsen av Blyhallarna (där den åt sydväst går ned till 180-m:sgränsen utanför Fågelö) åt öster dragas över nordspetsen av Björkskär till 180-m:sgränsen utanför nordspetsen av St. Lövskär (EK) samt därifrån åt norr till västligaste spetsen av Flatskären i Visnums-Kils socken, varefter den åt väster följer 180-m:sgränsen utanför Dyrö i sistnämnda socken. Den öppna djupa delen av Åråsviken blir på detta sätt fritt fiskevatten, under det att vikens inre grundare del och vattnet vid stränderna i den yttre delen bli enskilt fiskevatten. För denna gränsdragning talar enligt de sakkunnigas mening såväl hänsynen till de fiskeberättigade i de Åråsviken angränsande socknarna som även fiskbeståndets behov av skydd. Åråsviken är ett synnerligen viktigt fiskeområde. Den utgör en förbindelseled mellan Gullspångsälven, den fiskrika Kilsviken med dess vassuppfyllda grundområden och Kolstrandsviken, å ena, samt öppna Vänern, ä andra sidan. Mellan Gullspångsälven och Vänern vandra laxen och den värdefulla sikform, som kallas Gullspångssik. De vårlekande fiskarna vandra mellan öppna Vänern och de nämnda grunda vikarna. En fri konkurrens mellan fiskare från olika håll i den inre delen av Åråsviken skulle innebära risker för ett alltför starkt beskattande av dessa vandrande fiskar. Vad Visnums-Kils sockens strand vid öppna Vänern angår följer den föreslagna frivattensgränsen strandens 180-m:sgräns utom i två fall. Det ena fallet gäller Tärnskär (holmen nordost om Högholmen; se EK), där gränsen dragits 180 meter utanför dess 2-m:skurva. Tärnskär har tydligen av gammalt tillhört Dyrö och gränsen får, om den där dragés på angivet sätt, ett jämnare förlopp än om strandens !80-m:sgräns följes. Det andra fallet avser viken mellan Furuholmarna och fastlandet. Där har föreslagits en gränslinje från nordliga ändan av Lasses grund till 180-m:sgränsen nordväst om Sågholmen för att hindra, att i den smala viken blir något fritt vatten. Det skulle bli synnerligen besvärligt att i praktiken avgöra gränsen för detta fria vatten. Även ur fiskevårdssynpunkt är det önskligt, att grundområdet mellan Furuholmarna och fastlandet blir skyddat genom gränsens bestämmande på detta sätt.

150 För gränsdragningen, där Visnums-Kils socken vid öppna Vänern i norr möter Visnums socken, hänvisas till vad härutinnan vid den senare socknen nedan [271] anföres. b. Södra Råda och Rudskoga socknar [kartbilaga 15]. 1 Lantmäteriutredning. [267]. Den utredning, som erhållits beträffande frågan om allmänningsfiske i dessa socknar, lämnas här såsom utan betydelse för de sakkunnigas förslag åsido. Utredning vid sammanträdena. [268]. Ombuden för Södra Råda socken och församling yrkade vid sammanträdet i Gullspång, med instämmande av ombudet för Rudskoga församling, att socknarnas enskilda fiskerätt även i framtiden måtte få gälla inom det område, som angives å ekonomiska kartan. Ombudet för Rudskoga kommun uppgav, att det är ett allmänt önskemål, att Södra Råda och Rudskoga socknars allmänningsfiske kunde utarrenderas såsom förr skett. Det skulle därigenom bliva bättre skyddat mot intrång av obehöriga. — En fiskare i Stranden uppgav, med instämmande av fem andra fiskare, att inom det område längst i söder i Kolstrandsviken och utanför denna, vilket ä ekonomiska kartan angives såsom hörande till flera hemman i Södra Råda socken, hade praktiserats fritt fiske för alla sockenbor. Han yrkade, att den fria fiskerätten å detta område borde bibehållas för framtiden. Å Södra Råda och Rudskoga sockens allmänning hade utarrendering av fiske icke ägt rum, med undantag av ett område vid Laksten. — Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors' förvaltare framhöll, att det vissa hemman i Södra Råda socken tillhöriga fiskevattnet i Kolstrandsviken är så avlägset från fiskevattnets ägares bostadsort, att det icke kunnat utnyttjas av dessa. De hade därför funnit sig i att de kring fiskevattnet boende utnyttjat detsamma. Denna omständighet borde dock icke få till följd, att de förlorade sin äganderätt till fiskevattnet. De sakkunniga. [269]. De till socknarna hörande vattenområdena falla helt innanför den av de sakkunniga föreslagna gränsen för det enskilda fiskevatlnet i Åråsviken. c. Visnums socken [kartbilaga 15]. 1 Utredning vid sammanträdena. [270]. Kyrkorådet i församlingen har skriftligen meddelat, att kyrkan äger skär och holmar i Kilsviken. I öppna Vänern ägde kyrkan Stora och Lilla Märön samt Lakholmen. Jakt och fiske vid de två förstnämnda vore utarrenderade. Lakholmen vore utarrenderad till Vänerns seglationsstyrelse. — Vid sammanträdet i VisnumsKil upplyste en äldre lägenhetsägare och fiskare i Gisslegården, att fisket vid Stora och Lilla Märön arrenderades av fyrvaktaren på Lakholmen. Obehöriga personer fiskade ändock med rev och sax in på land vid dessa öar. De sakkunniga. [271]. Socknens vatten i Kilsviken och Kolstrandsviken falla innanför den föreslagna gränsen för det enskilda fiskevattnet i Åråsviken. Om den del av socknen, som angränsar öppna Vänern, torde följande få anföras. Det saknar betydelse ur fiskerisynpunkt, om Trappen (EK) och Enträd (EK) omgivas av enskilt fiskevatten eller ej. Strandfiske bedrives icke vid dessa holmar, som ej heller omnämnas i kyrkorådets skrivelse bland kyrköarna. Det torde därför icke böra ifrågakomma att draga gränsen utanför dem. Å andra sidan skulle gränsen bli mera oregelbunden, orienteringen försvårad och hindrandet av olovligt fiske innanför gränsen även försvårat, om 180-m :sregeln tillämpades blott på Lakholmen och St. Märö. De sakkunniga ha därför föreslagit en gränslinje mellan 180m:sgränsen utanför nordvästra spetsen av Lakholmen och västra spetsen av Trappen samt därifrån till nordvästra spetsen av Enträd samt vidare, att denna gränslinje fortsattes österut till det nordligaste av Svartskären (EK) och därifrån till 180-m:sgränsen norr om Sundbergsudd (EK). Mellan Bergholmen—L. Märö och fasta landet skjuter från sydväst mot nordost in en smal vik, där på det smalaste 1

G: nr 63 Rosenborg och nr 64 Askersund; EK: Visnums härad.

151 stället bredden mellan gränsen kring öarna och gränsen utanför fasta landet blott utgör omkring 20 meter. Ehuru vattnet är djupt (10—12 meter) i detta sund, torde det dock, då det vore mycket svårt att i praktiken avgöra 180-m :slinjens läge, vara lämpligast att låta gränsen gå utanför ingången till viken och bestämma den genom en linje syftande mot sydspetsen av Raholmarna i Visnums-Kils socken och sydvästspetsen av Bergholmen. Genom på angivet sätt dragna gränslinjer blir hela den på gränsen mellan Visnums-Kils och Visnums socknar belägna skärgården omgiven av enskilt fiskevatten. Norr om Gärdskär (EK), på gränsen mot Varnums socken, föreslås för undvikande av en ingående kil en obetydlig korrektion av gränsen. d. Kristinehamns stad och Varnums socken [kartbilaga 2]. 1 Lantmäteriutredning. [272]. Å en karta från 1697 över Vålön äro upptagna Tjuvholmen och Bergholmen, vilka numera anses tillhöra kyrkan, Kalvön, Långholmen och några skär. Några gränser i vattnet äro icke angivna. Det senare gäller även om den vid storskiftet av Vålön 1790, fastställt den 28 februari 1791, upprättade kartan, å vilken blott ett par obetydliga skär invid stranden äro upptagna, och om den, som upprättades vid laga skiftet av V« mantal Vålön nr 1 1924—1930, fastställt den 16 september 1931. Den sistnämnda kartan upptager icke något vattenområde överhuvud. Förrättningsakten innehåller ingenting angående rätt till vatten eller fiske. Någon rågångsbehandling förekom icke i vidare mån än att lantmätaren i protokollet antecknade: »Emedan hemmanet Vålön är en ö i sjön Vänern utan fastlandsrågångar äro rågångarne däromkring förut ostridiga och bestämda, hvarföre rågångsbehandling ej erfordras vid förrättningen.» Anteckningens innebörd är oklar. - I samband med storskifte 1782 å Bonderud, fastställt den 14 mars 1783, bestämdes genom överenskommelse mellan rågrannarna, att rågången mot Uddby under Gustavsvik skulle gå ut till Tärnskär i Hjälmarsfjärden såsom ekonomiska kartan visar. — Fjällbergen tyckas icke vara upptagna på någon lantmäterikarta. De saknas i varje fall å följande: karta över Possebergs, Lassegårds och Sörby hemmans särskilt innehavda skogsägor 1762; karta över N. och S. Dyes, Hugsteruds, Skärstads och Skäringbols samskog 1763; samt karta över S. Dye vid laga skifte 1840. Å sistnämnda karta upptagas Strandudden och västra delen av viken öster om denna. Kameral utredning. [273]. I den av kammarkollegiet överlämnade, den 17 november 1933 i dess arkiv upprättade förteckningen på i jordeboken såsom särskilda lägenheter upptagna holmar i Vänern återfinnas inom Varnums socken Sibberön, med jordeboksnaturen krono, allmän disposition, och Tyskön, med jordeboksnaturen skatte. Sedermera har kollegiet överlämnat ett i dess arkiv upprättat den 20 juni 1935 dagtecknat memorial, vari angående ecklesiastik egendom inom Varnums socken meddelas följande: »Genom konung Gustaf II Adolfs brev den 4 februari 1624 anslogos de i Vänern belägna öarna Ramholmarna och Sibberön åt kyrkoherden i Ölme 'at upprödia sig eng uppå' till ängebolets förbättring vid ö l m e prästgård. Vid Kristinehamns utbrytning till eget pastorat tilldelades Sibberön kyrkoherden i det nya pastoratet. Till Sibberön anses höra holmen Kalvön, i det att i skogshushållningsplanen för Sibberön även inräknats Kalvön. Denna, som tidigare betraktats såsom kyrkans egendom och utarrenderats för dess räkning, upplåts enligt sockenstämmoprotokoll den 4 maj 1760 åt dåvarande kyrkoherden under nyttjanderätt mot en årlig arrendeavgift av 2 daler silvermynt, 'så länge han åstundar'. Med tiden har arrendeavgiften upphört och Kalvön kommit att anses såsom en kyrkoherdens lönejord. I här förvarade handlingar hava några uppgifter om övriga i socknen belägna öar och holmar icke anträffats, ej heller omnämnas några sådana i kyrkojordeboken.» Utredning vid sammanträdena. [274]. Kristinehamns drätselkammare har skriftligen meddelat: »'Kristinehamns stadsområde' gjorde anspråk på uteslutande 1

G: nr 63 Rosenborg och nr 71 Karlstad; EK: Ölme härad.

152 rätt till fiske å det område av Varnumsviken och å det område av Vålösund (Virnumssundet), d. v. s. halva bredden av sundet, som vore belägna inom stadsområdesgränsen. Kristinehamns stad gjorde anspråk på uteslutande rätt till fisket inom stadsområdesgränsen med undantag för dels det vattenområde i Varnumsviken, som tillhörde Mariebergs sjukhus, dels vattenområdet utanför enskilda markägares strandsträckor vid Rönneberg nära Vålösundets mynning. Fiskerätten å stadens eget vattenområde i Vålösund från Rönneberg fram till Presteruds udde vore utarrenderad till en yrkesfiskare mot 200 kronors kontant arrendeavgift årligen. Arrendatcrn hade rätt att uppdela fiskeområdet i tre och i sin tur utarrendera två av dessa. Å den övriga delen av stadens eget vattenområde hade allmänheten fått rätt att utan särskild anmälan idka fiske med mete och vinterfiske samt, i Varnumsviken, med bunden redskap (nät, ryssjor och mjärdar). För fiske med bunden redskap längs stranden från Varnans mynning till Presteruds udde, där stranden vore vassbevuxen, fordrades dock drätselkammarens medgivande för viss person och viss tidsperiod. Staden gjorde vidare anspråk på rätt till fiske i öppet odelat vattenområde i Vänern 'såsom lag härom bestämmer'.» Kyrkorådet i Kristinehamns och Varnums församlingars pastorat har skriftligen uppgivit, att kyrkoherdebostället äger Sibberön och Kalvön, vilka öars fiskerätt vore utarrenderad, samt att Kristinehamns och Varnums församlingars kyrka äger Fallholmen (G: St. Tallholmen, EK: St. Fallholmen), Tjuvholmen, Skäret (den Intill Tjuvholmen belägna holmen, som å generalstabskartan och ekonomiska kartan saknar namn), Bergholmarna, Lindön och Fallskäret (G och EK: Fallskärsholmarna). Fiskerätten vid dessa öar vore utarrenderad. En hemmansägare och fiskare på Vålön uppgav vid sammanträdet i Kristinehamn, att han utgått från, att Vålön hade enskilt fiskevatten inom de gränser, som angivas ä ekonomiska kartan, och yrkade, att rätten till detta fiskevatten skulle fastställas. Han ville icke gå med på att 180-m:sregeln skulle tillämpas på Vålöns fiskevatten. Detta skulle då bli alltför litet. På sydostsidan av Vålön ginge 2-m:sdjupet helt nära stranden. Både hans fader, som före honom haft hans hemman, och en annan numera avliden hemmansägare på Vålön, som varit född där och varit äldre än hans fader, hade berättat, att Vålöns fiskevatten haft den utsträckning, som angives på ekonomiska kartan, även utanför sydöstra stranden. Vid denna strand satte han bassängryssjor, utanför en där belägen sandbank, å ett djup av 22 fot (6-5 meter). Han trodde icke, att han för att nå detta djup behövde komina ut längre än 180 meter utanför 2-m:sdjupet, men vore icke säker härpå, då han icke företagit någon uppmätning. Huvudsaken för honom vore, att han kunde sträcka ut redskapen så långt, att bassängerna kunde utsättas på lämpligt djup. Han lede icke förfång därest krokfiske bleve fritt å det område, där bassängerna stå. Fritt nätfiske där skulle däremot vara vådligt för honom, emedan man med nät kunde hindra fisken från att nå hans ryssjor. En annan hemmansägare och fiskare på Vålön ansåg även, att Vålön borde ha enskild fiskerätt inom det område, som enligt ekonomiska kartan hörde till Vålön. Om kyrkans holmar uppgav en hemmansägare, medlem av Varnums sockens kyrkoråd, att de utarrenderades genom offentlig auktion och såvitt han kunde minnas varit utarrenderade sedan han kommit till orten (1903). En person i Kristinehamn uppgav sig sedan 12 år arrendera av kyrkan Fallskärsholmarna med fiskerätten; han hade bott där i 7 år. Han hade icke gjort sig några bestämda föreställningar om fiskerättsområdets utsträckning men tänkt sig, att han skulle få ha fisket i vassarna för sig själv. Han fiskade blott med ryssjor. En fiskare i Rönneberg hade i 5 år arrenderat av kyrkan St. och L. Fallholmen och hade där tillämpat 180-m :sregeln. Han fader arrenderade Tjuvholmen. Sibberön arrenderades av en person i Mariestad. En person i Kristinehamn uppgav, att kyrkans öar icke varit utarrenderade sedan längre tid än 1900. Ordföranden i Kristinehamns amatör- och fiskevårdsförening upplyste, att föreningen med kyrkorådet och med arrendatorerna av Tjuvholmen, Skäret, Lindön, Bergholmarna och Fallholmarna träffat överenskommelse att få disponera krokfisket vid nämnda holmar, under det arrendatorerna alltjämt skulle ha ensamrätt till fisket med bunden redskap.

153 Om Hjälmarsfjärden voro meningarna delade. Den förstnämnde delägaren i Vålön uppgav, att man av gammalt haft för sig, att Hjälmarsfjärden vore en allmänning. Det hade dock mest varit folk från Rönneberg och Ryssebo, som fiskat där utan strandrätt. Fiskare från avlägsna håll hade icke fiskat i Hjälmarsfjärden. För sin del ansåge han, att Hjälmarsfjärden i sin helhet vore enskilt fiskevatten, och att det vore bäst så. — En fiskare och fiskerättsarrendator i Rönneberg ansåg, att fjärden borde vara delad genom rågränser som på land, men att det även skulle kunna finnas »en liten allmänning» ute i den. Gränserna för denna borde då bestämmas vid ett fixt vattenstånd, på grund av fjärdens grundhet. — En fiskare i Boxerud uppgav, att hans fader, som vore delägare i Boxeruds oskiftade vatten i Hjälmarsfjärden, för honom uppgivit, att i faderns ungdom fisket ansetts vara fritt i Hjälmarsfjärden ett par hundra meter från land. Åtminstone yrkesfiskarena hävdade, att det funnes fritt vatten i Hjälmarsfjärden. Han ansåge, att 180m:sregeln borde lagfästas där. En delägare i Olofsrud förklarade, att han aldrig hört annat än att det funnes allmänt vatten i Hjälmarsfjärden. — En lägenhetsägare och fiskare i Ryssebo upplyste, att han arrenderade fiskevatten under Bobacken och att hans fader sedan 40 år arrenderade fiskevatten i Hjälmarsfjärden under Boxerud. Det huvudsakligaste fisket där vore vassfiske. Själv fiskade han ute i Hjälmarsfjärden, men blott sommartiden med nät efter abborre. I yrkesfiskarenas intresse borde fiske med nät vara fritt ute i Hjälmarsfjärden. Däremot borde fiske med ryssjor där icke vara fritt; det skulle leda till stridigheter. Vid sammanträdet i Sunnäs uppgav en fiskare, representant för stärbhus med del i Kummelön och ordförande i ölme och Vålösunds lokalförening av Vänerns fiskareförbund (inflyttad till orten 1911), att så långt han mindes fiskats fritt i Hjälmarsfjärden med bassängryssjor, nät och krok. Med bunden redskap hade dock icke-strandägare hållit sig på något avstånd från stranden, ungefär 180 meter. Han ansåge det svårt att helt utestänga fiskarena utan strandrätt från fiske i fjärdens yttre del, då de fått fiska där under många år. Han hölle dock på, att enskild fiskerätt skulle råda åtminstone ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Därutanför skulle visserligen även icke-strandägare hava rätt att fiska men liksom överhuvud innanför linjen Klinten—Ramholmen—Lindö—Sibberön blott sockenbor i ölme och Varnum (se [278]). — En fiskare, som arrenderade Svartebergs fiskevatten i Hjälmarsfjärden och där fiskade med bassängryssjor, ansåg, att det vore bäst, om det bleve enskilt fiskevatten i hela Hjälmarsfjärden, men hade endast hävdat, att hans arrendevatten nådde 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Han fiskade med 7 alnings-bassängryssjor vid Märrudden och behövde sträcka ut dessa till 7 alnars (4*2 meters) djup. För honom vore det tillräckligt, om han finge sig tillförsäkrad rätt att sträcka bassängryssjorna ut till 7 alnars djup, även om den enskilda fiskerätten icke räckte så långt ut. —- Angående holmarna Fjällbergen upplyste t. f. jägmästaren i Kristinehamns revir, att de icke voro upptagna på kartorna över kronoparken. De sakkunniga. [275]. Vad beträffar yrkandet, att Vålöns enskilda fiskerätt skulle bestämmas att gälla inom de gränser, som äro dragna å ekonomiska kartan, finna sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka bifall till detsamma. De å ekonomiska kartan uppdragna gränserna mellan olika fastigheters vattenområden äro i regel dragna utan några andra skäl än att de utgöra den ungefärliga mittlinjen mellan ifrågavarande fastigheters områden, som förmodas angränsa varandra. Därest den ekonomiska kartans gränsdragning tillerkändes vitsord i ett fall, skulle det svårligen kunna undvikas att så skedde även i andra fall. Även om 180-m:sregeln blir gällande såsom gräns för Vålöns enskilda fiskevatten, når denna gräns ut till ett djup av 7 å 8 meter, vilket är större än det maximidjup vid vilket bassängryssjor kunna utsättas. Då härtill kommer, att möjlighet finnes för delägarna i Vålöns fiskevatten att få tillstånd att sträcka ut bassängryssjorna längre, torde någon förlust för dem icke uppkomma genom begränsningen i fiskevattnets utsträckning. Att fiskens och särskilt gösens tillträde till bassängryssjorna skulle genom utsättan-

154 de av nät förhindras, torde icke vara att befara vid det vattendjup, varom här är fråga. De sakkunniga kunna icke biträda förslaget, att en allmänning för Varnums och Ölme socknar skulle tillskapas innanför en linje Klinten—Ramholmen—Lindö— Sibberön (se härutinnan ytterligare vad som i detta avseende anföres i [279]). Beträffande själva Hjälmarsfjärden ha efter de sakkunnigas mening tillräckligt bärande skäl icke förebragts varken ur allmän synpunkt eller med hänsyn till fiskerätlsägarna för förslaget att göra fjärden i dess helhet till enskilt fiskevatten. Visserligen är inloppet till fjärden smalt, med en bredd på smalaste stället mellan 180m:sgränserna å ömse sidor av blott omkring 350 meter och mellan de motstående stränderna av omkring 800 meter, men detta smala parti är helt kort och själva fjärden har en bredd mellan de motstående 180-m :sgränserna av mer än 1 km — bredden mellan stränderna är avsevärt större — och en längd av mer än 2 km. Strandägarna själva skulle icke komma att utnyttja fisktillgången inom detta område, om det bleve helt enskilt. Utarrendering skulle stöta på hinder, bland annat på grund av svårigheten att begränsa de olika skifteslagens områden ute i vattnet. Katten att fiska med nät och krok i fjärdens öppna del torde av de icke besuttna fiskarena betraktas som hävdvunnen och dess försvinnande skulle för dem vara ganska kännbar. A andra sidan skulle, om fjärden bleve helt enskild och fiske med bassängryssjor därför kunde ske överallt i densamma, sådant fiske i den grunda fjärden kunna uppkomma i den utsträckning, att det kunde bli betänkligt såväl med hänsyn till gösstammen som gösfisket i Varnums- och ölmevikarna. Lantmäteriutredningen ger ej heller något belägg för att Hjälmarsfjärden skulle vara uppdelad mellan de angränsande skifteslagen och någon verklig hävd på att så skulle vara fallet finnes tydligen icke. Vid Hjäimarsfjärden föreslå de sakkunniga därför tilllämpning av 180-m :sregeln. Längre söderut föreslås blott två smärre korrektioner av gränsen för undvikande av i skärgården inskjutande kilar av frivatten. Sålunda föreslås 180-m:sgränsen skola dels sydväst om Lindö övergå i en rät linje mot nordvästra udden av Sibberön dels mellan Fallskärsholmarna och Vilbskär (EK) övergå i en rät linje mellan sydspetsen av de förra och västligaste punkten av Vilbskär. Då Fjällbergen av allt att döma tillhöra frivattnet har gränsen dragits tvärs över 2-m:skurvan på deras norra sida. e. Ölme socken [kartbilaga 2]. 1 Lantmäteriutredning. [276]. Ölme sockens allmänning undergick storskifte 1760—1761. Av protokollet framgår, att till allmänningen hörde holmar i Vänern, av vilka de mera värdefulla och vissa mindre värdefulla skiftades, ävensom att vissa såsom värdelösa icke togos i betraktande vid delningen. Å en renovation av den förlorade kartan äro upptagna ö. Tormesön (jämte en liten holme vid öns västra strand), Saxholmen, Raholmen (jämte en liten holme vid dennas nordvästra udde) och Boholmen. I en i ölme häradsrätts protokoll den 31 juli 1758 intagen förening mellan »socknens delägare» hade bestämts: »The allmänningsholmar som Socknen i Sjön Wenern äger, komma — — att skiftas och anslås till the hemman, som beqwämligast kunna them nyttja. Men allmänningsfisket blifwer hädanefter som hittills oskift både vid holmarne och fflerestädes». Forsselius (P. M. IV) har om denna förrättning anfört: »De holmar och skär, som å ekonomiska kartan betecknats höra 'Till ölme socken' torde, med hänsyn till vad vid storskiftet sålunda förekommit, böra anses såsom oskiftade tillhörigheter till samtliga de hemman, som berördes av storskiftet, vilka hemman ävenledes samfällt böra anses äga fisket inom hela det tidigare allmänningsområdet i skärgården.» — I protokollet till en lantmäteriförrättning 1861 angående kyrko herdebostället 1 mantal Prästgården nr 1 har antecknats, att till bostället hörde öarna Ramholmarna, Rellingen och Hatten (EK: Hästen). 1 G: nr 71 Karlstad och nr 63 Rosenberg; EK: ölme härad.

155 Fiskeleden in till Ölmeviken har tidigt och upprepade gånger varit föremål för undersökning och utredning. År 1760 kartlades hela Saxholmssundet mellan ölmeviken och Vänern och å kartan blev en tredjedel av sundets bredd utmärkt såsom kungsådra. Ny utstakning, omfattande 1 km förbi Saxholmen, verkställdes 1871. Den 28 november 1871 tecknades å häradsrättens vägnar bevis på kartan, att utstakningen »vunnit laga kraft». Slutligen börjades 1900 utstakning av kungsådran och laga skifte av samfällda fiskevattnet i Ölmeviken. Kungsådran utstakades från vikens botten ut ungefär till en linje mellan Göransudde och Killingsholmens sydspets. Gränser mellan de å vikens västra strand befintliga fastigheterna ut till kungsådran bestämdes genom förening. Från hemmanen å östra stranden hade icke infunnit sig några sakägare. Beträffande dessa bestämdes, att gränserna mellan varje hemmans fiskevatten skulle utgöras av rågångarnas förlängning. Utstakningen godkändes genom förening den 14 februari 1906 av närvarande sakägare. Kameral utredning. [277]. I den av kammarkollegiet överlämnade i dess arkiv den 17 november 1933 upprättade förteckning å de i jordeboken såsom särskilda lägenheter upptagna holmar i Vänern återfinnas inom ö l m e socken Ramholmarna, med jordeboksnaturen krono, allmän disposition, samt Alvön och Långön, med jordeboksnaturen frälse. Utredning vid sammanträdena. [278]. Ölme församlings kyrkoråd har skriftligen meddelat, att till den under lönebostället hörande ön Ramholmen funnes fiske, som vore utarrenderat, samt att till samma boställe hörde ön Rellingen, om vars fiske kyrkorådet saknade kännedom och varifrån ingen inkomst inflöte. — Ägaren av Vänersvik har skriftligen uppgivit, att till egendomen hörde öarna Alvön och Långön, vilkas fiske vore utarrenderat. Om skärgården framkommo vid sammanträdet i Sunnäs följande uppgifter och yrkanden: Ombudet för kyrkorådet uppgav, att han i sin ungdom varit med sin fader och dragit not vid Ramholmen och de kring densamma belägna öarna. Av gammalt hade där praktiserats fritt fiske. Ramholmens fiske hade dock varit utarrenderat i som han trodde 20 år. Han trodde icke, att kyrkorådet gjorde anspråk på fisket vid Rellingen eller Hatten. — Ett ombud för delägare i Kummelön, tilllika ordförande i ölme och Vålösunds lokalförening av Vänerns fiskareförbund, yrkade som förut [274] nämnts, att fiskevattnet norr om en linje nordspetsen av Klinten — sydspetsen av Ramholmen — Lindö, utdragen tills den mötte Sibberöns enskilda fiskevatten, skulle förbehållas sockenborna i ö l m e och Varnum. Han hade av gamla fiskare hört uppgivas, att det förr varit allmänt fiske vid Ramholmen, Torrholmen, Apelskären, Roholmen och Roholmsskäret, men visste icke, huru härmed förhölle sig. Fiskevattnet kring Långö, Alvö och Måkskär borde vara enskilt och utåt begränsas enligt 180-m:sregeln. Fisket vid Möskär, Hova, Södra Alvöhalhrn och Rörkollrorna ansåges vara fritt. — En fiskare i Svarteberg uppgav, att hans fader hållit på, att alla sockenbor haft rätt till fiske vid Ramholmen och kringliggande öar. Holmen Hatten låge i inloppet till Lundersviken, strax utanför Trulsholmen. — En hemmansägare och fiskare i Svarteberg (född 1865) hade, efter vad han trodde för åtminstone 15 år sedan, hos en numera avliden person, som varit anställd som privatlantmätare hos ett bolag, sett en allmänningskarta över Ölme socken. Av handlingarna till denna karta hade framgått, att de jordägande sockenborna hade rätt att fiska vid socknens allmänningsholmar. Apelskären, Torrholmen, Roholmen och Roholmsskäret ägdes av Svarteberg och Rudsnäset gemensamt till hälften var. — En hemmason i Västra Sunnäs, som företrädde ägaren av hemman därstädes, förklarade, att vid socknens allmänningsholmar icke blott jordägarna inom socknen, utan alla i socknen boende borde ha rätt att fiska. Sedan ägaren av Kummelöns huvudgård uttalat sig i samma riktning, instämde häri samtliga närvarande (20 personer, varav 12 hemmansägare eller representanter för sådana). Om ölmeviken anförde den ovannämnde fiskeriföreningsordföranden: Norr om en linje mellan Göransudde och Märrudden ägde strandägarna sedan gammalt en allmänt respekterad ensamrätt att utsätta »fast redskap». Strandägarna själva an-

156 såge, att de ägde ensamrätt även till allt annat fiske och att ölmeviken sålunda vore ett helt och hållet enskilt fiskevatten. Fiskerätten i ölmeviken borde regleras sålunda, att viken norr om linjen Göransudde—Märrudden bleve enskilt fiskevatten, med bibehållande av den sedan gammalt utstakade kungsådran i vikens mitt. I kungsådran skulle intet slags fiske, icke heller med krok, få utövas. Söder om Saxholmen skulle fiske med gäddkrok om vintern kunna tillåtas mellan 180-m :sgränsen och kungsådran. — Ombudet för kyrkorådet, delägare i Södra Tofta, yrkade bestämt, att intet fritt krokfiske skulle få bedrivas i ölmeviken norr om Saxholmen. Strandägarna hölle på sin enskilda fiskerätt så långt fisket är delat. I kungsådran borde inga redskap få utsättas. Han ville icke motsätta sig förslaget om fritt krokfiske utanför 180-m :sgränsen söder om Saxholmen, ehuru förslaget icke tilltalade honom. Icke heller där borde dock krokredskap få utsättas i kungsådran. Ägaren av Skråkvik, som även ägde en hemmansdel i Bråten, ville icke heller motsätta sig förslaget angående fisket söder om Saxholmen. En ovan omnämnd äldre delägare i Svarteberg ville däremot icke gå med på fritt krokfiske söder om Saxholmen. Hans fiskevatten nådde ut till kungsådran och om revfisket bleve fritt norr om detta, skulle man komma att gå med reven över hans vatten. Innanför linjen mellan Göransudde och Märrudden borde fiskevattnet vara helt och hållet enskilt, övriga hemmansägare och fiskare uttalade sin anslutning till de av fiskeriföreningens ordförande framställda förslag utan att ingå i detaljer beträffande ölmeviken. De sakkunniga. [279]. Beträffande skärgården är det numera tydligen omöjligt att vinna klarhet i, vilka av de yttre skären som en gång tillhört ölme sockens allmänning eller vilken utsträckning den socknen tillkommande fiskerätten kring dessa ägt. Den skärgård, som faller inom ölme sockens gränser, består av två stora naturliga skärgårdsområden med större och mindre öar och grund, ett västligt, bestående av Raholmarna, Ö. Tormesön m. fl., som ansluter sig till Vase sockens skärgård och Arnön, samt ett ostligt, i vilket Ramholmen är den största och som genom ett grundområde är förenat med Kummelölandet. Mellan dessa båda områden går djupt vatten in mot fasta landet, avbrutet dels av ett grundområde med öarna Alvö, Långö och kringliggande skär, dels av ett antal strödda skär eller grupper av skär. I det västra skärgårdsområdet är den till kyrkoherdebostället hörande ön Rellingen belägen (inom samma 2-m:skurva som ö. Tormesön). Inom samma 6-m:skurva som ö. Tormesön ligga de enligt uppgift Vase kommun tillhöriga Bältesholmen och Mellbergen, till vilka den inom fastlandets 2-m:skurva belägna V. Tormesön nära ansluter sig. Det är de sakkunniga bekant, att ö. Tormesön inköpts av en person, som utarrenderat rätten till fiske vid ön. Vad det västra skärgårdsområdet angår är det uppenbart, att enskild fiskerätt rättsligen tillkommer Raholmarna och ö . Tormesön. I varje fall bör sålunda 2-m:skurvan kring Baholmarna—Husholmen och den kring ö . Tormesön, Rellingen och andra skär vara omgivna av 180-m:sgränser liksom den inom Vase socken befintliga Bältesholmen. Vilken fiskerätt, som må tillkomma övriga inom området befintliga skär (Järnberget, Äggskär och Hästholmen), vilka att döma av ekonomiska kartan skulle tillhöra ölme socken, torde vara ovisst. Då emellertid samtliga öar bilda en naturlig skärgård (om än vattendjupet mellan dem uppgår till 6 a 7, maximalt 8 meter) och då gränserna skulle bli onaturliga och synnerligen svåra att rätta sig efter, om 180-m:sregeln skulle tillämpas på de olika isolerade öarna, synes det lämpligast att hela området göres till enskilt fiskevatten och avrundas i v ä s t e r därigenom att 180-m:sgränserna öster om en rät linje mellan västligaste punkten på Husholmen och västra spetsen av den intill V. Tormesöns södra del inom Vase socken belägna holmen ersättas av angivna linje och i ö s t e r därigenom att 180-m :sgränserna innanför räta linjer mellan yttersta udden på nordligaste delen av den stora Raholmen och sydspetsen av Rödberget (EK) samt mellan

157 sydöstra stranden av det yttersta av Äggskären och sydöstra spetsen av den yttersta holmen på sydsidan av ö . Tormesön ersättas av angivna linjer. På detta sätt kommer ett sammanhängande av skärgård bestående enskilt fiskevatten att sträcka sig från Arnön till Raholmarna. I fråga om det enskilda fiskevatten, som bör omge Långö och Alvö m. fl., finna de sakkunniga intet skäl föreligga att förena detsamma med fastlandets enskilda fiskevatten. En ränna av 7 meters djup framgår mellan dem och det kan icke antagas, att denna ränna utgör väg för fisk på vandring till och från lekplatser. Däremot har för underlättande av orienteringen och undvikande av några i skärgården kring nämnda öar inskjutande kilar av frivatten föreslagits två mindre korrektioner av 180-m:sgränsen. För dessa torde kunna hänvisas till den sammanfattande beskrivningen av gränsens gång. Vad det östra skärgårdsområdet och en del av angränsande vatten i Varnums socken beträffar kunna de sakkunniga ej finna det vara berättigat, att, såsom föreslagits, hela vattenområdet innanför en linje Klinten—Ramholmen—Lindö—Sibberön skulle reserveras för innebyggarna i ölme och Varnums socknar. Oavsett hur det må förhålla sig med den fiskerätt, som kan anses tillkomma ö l m e socken på grund av innehav av öar och skär, finnes på grund av detta innehav intet fog för en gränsbestämning sådan som den föreslagna. Den behövde för övrigt förlängas norrut till gränsen för fastlandets fiskerätt. Mellan Långö—Alvö-skärgården och Ramholms-skärgården finnas inga andra ölme socken tillhöriga skär än Kråkskär, och det kan tydligen icke vara berättigat, att socknens enskilda fiskevatten skall nå omkring 1 500 meter ut från detta. Att Ramholmen och kringliggande öar böra omgivas av enskilt fiskevatten synes uppenbart såväl med hänsyn till ägarna av dessa öar som ur allmän fiskerisynpunkt, på grund av de viktiga lekområdena för vårlekande fisk i grundområdet mellan dem. Även om området mellan detta och fasta landet icke har motsvarande betydelse synes det riktigast, att något fritt vatten icke inrättas i det smala partiet mellan stranden och Ramholmarnas m. fl. öars grundområde, där gränsen bleve komplicerad, utan att enskilt fiskevatten nordväst i rån Ramholmen får nå till Hornön (EK) och begränsas av en rät linje mellan dennas sydspets och den lilla udden på nordligaste delen av Ramholmens västra strand. På detta sätt kommer Kråkskär, som uppgivits tillhöra Ölme socken, och det grunduppfyllda vattenområdet öster om detsamma att ligga å enskilt vatten. Även med hänsyn till ölmeviken synes det lämpligast att fritt vatten icke kommer till stånd i det berörda området. Ölnieviken är en viktig lek- och fiskeplats för såväl gös som gädda och andra vårlekande fiskslag. Det är därför av vikt, att ett visst skydd beredes den invandrande fisken. Som ovan nämnt har genom fastställd lantmäteriförrättning en tredjedel av vikens och det in till densamma ledande sundets bredd ut till linjen Göran sudde—-Killingholmens sydspets avsatts såsom fri fiskled, och det är tydligen en allmän önskan bland strandägarna, att denna fiskled alltjämt skall vara fredad. Genom denna fiskled går så stor del av vattenområdet utanför Saxholmen bort med hänsyn till fiske, att om 180-m:sregeln skulle genomföras in till Saxholmen, mellan gränsen och fiskleden blott skulle bli kvar en smal ränna, med en största bredd, längst ut, av omkring 150 meter, som inåt avtagande i bredd skulle helt upphöra redan omkring en halv km utanför Saxholmen. Att inrätta ett frivatten av denna art torde icke böra ifrågakomma. Även om frivatten skall inrättas i vattenområdet utanför Saxholmen bör det därför icke sträcka sig längre in än till linjen Killingholmen—Göransudde. Det vid sammanträdet uttalade önskemålet om en gräns Göransudde—Märrudden är därför fullt rimligt och skulle icke öka det enskilda fiskevattnet så mycket som med två hektar. Mot denna linje kan emeller-

158 tid invändas, att frivattnet väster om Märrudden skulle i form av en smal kil skjuta in mot Göransudde och skilja från varandra de enskilda vattenområdena i Ölmeviken samt mellan fasta landet och Ramholms-grundområdet. Det synes därför vara bättre att slopa denna lilla kil frivatten och förlägga gränsen mellan Märrudden och Boholmen. På detta sätt uppstår ett sammanhängande enskilt vattenområde utanför Ölmeviken och öster om Kråkskär—Ramholmen, vilket är väl avgränsat från frivattnet. Om sålunda enligt angivna gränsdragning det enskilda fiskevattnet norr om Ramholmen och i det västra grundområdet skulle få något större utsträckning än det skulle få enligt de allmänna reglerna, föreligga å andra sidan enligt de sakkunnigas mening ur allmän fiskerisynpunkt inga skäl att omgiva de enstaka skär och grupper av skär, som möjligen tillhöra Ölme socken eller dess jordägare, med enskilt fiskevatten. Att sockenborna i ölme icke under senare tid hävdat enskild fiskerätt vid de yttre skär, som å ekonomiska kartan betecknats som tillhörande socknen, tyckes framgå av den vid sammanträdet lämnade och från intet håll bestridda uppgiften, att fisket vid Möskär, Hova, Södra Alvöhällan och Rörkollrorna ansåges vara fritt. Om man godtager denna uppgift såsom den för närvarande rådande allmänna meningen i orten, skulle alltså av de utanför grundområdena liggande skär, som möjligen tillhöra Ölme socken eller dess jordägare, blott återstå Klintarna, Raholms Laxhallar, Kråkskär öster om Äggskär, Svarthall och Nypholmarna. Intet har framkommit, som visar, att enskild fiskerätt vid dessa holmar och skär hävdats. Då enskild fiskerätt icke hävdats vid Härö utan denna betraktats som en allmänning och användes till tältnings- och hamnplats av fiskare frän olika håll under fiske i öppna sjön, ha de sakkunniga trots dess storlek icke ansett sig böra föreslå, att den skall omgivas av enskilt fiskevatten. f. V a s e s o c k e n [kartbilaga 2]. 1 Kameral utredning. [280]. Kammarkollegiet har överlämnat ett i dess arkiv upprättat den 3 januari 1936 dagtecknat memorial angående de enligt nedan återgivna uppgifter Vase kommun tillhöriga holmar, av följande lydelse: »Ifrågavarande holmar hava icke återfunnits i gällande eller äldre jordeböcker för socknen. Ej heller omnämnas några fisken i socknen. De äldsta räkenskaperna för Vase härad omnämna allenast tvenne fisken nämligen Forsholms laxfiske i Ullerö socken och Oxeholms fiske i Visnums socken. Ej heller omnämna kyrkojordeboken eller övriga i arkivet befintliga handlingar rörande kyrkornas och ecklesiastika fastigheter några upplysningar om holmarna ifråga. En undersökning rörande skattläggningarna av hemmanen i socknen har icke ansetts böra göras, då en sådan undersökning skulle taga allt för lång tid i anspråk och dessutom resultatet skulle bliva synnerligen ovisst med hänsyn till att endast i undantagsfall öar och holmar mera preciserat omnämnas i skattläggningshandlingarna.» Utredning vid sammanträdena. [281]. Vid sammanträdet å Arnön uppgavs, angående skärgården, av en fiskare och fiskearrendator i Faxstad, att Vase kommun ägde holmarna Svillorna, Ormholmen, Ullholmen, Bältesholmen, Tennholmen, Mörtholmen, Mörtskär (sydost om Yttre Sållarön), Mällbergen (mellan V. och ö . Tormesön), Blåa (öster om ö . Tormesön) och Allmänningsholmen. Av dessa holmar vore blott Mörtskär utarrenderad. I övrigt fiskade numera vem som helst vid socknens holmar. De flesta, som fiskade där, vore stadsbor. Fisket vid socknens holmar borde vara fritt för sockenborna och borde vara dessa förbehållet. Denne fiskares fader, f. d. fiskare (född 1863), uppgav, att vid socknens öar och holmar funnes omkring 40 notvarp för sik och siklöja. Dessa notvarp hade av gammalt blott fått användas av sockenborna. Av gammalt hade i Vase och ölme sockens skärgård fisket inom vardera skärgården varit fritt för socknens innebyggare, men 1

G: nr 71 Karlstad och nr 63 Rosenborg; EK: Vase härad.

159 icke för andra. Väseborna hade sålunda icke fått fiska i Ölme sockens skärgård och ölmeborna icke i Vase. En jordbrukare och fiskare i Hovlanda meddelade, att ingen numera använde de ifrågavarande notkasten. Troligen vore de oanvändbara på grund av avbrutna gamla ryssjestörar och dylikt. Notdragningen efter siklöja bade försvunnit inom socknen. Man fiskade numera siklöjan med nät på grund ute i sjön. Fisket i skärgården sydost om Arnön borde vara förbehållet sockenborna i Vase och Ölme. Timmeröarna borde vara omgivna av enskilt fiskevatten. — Församlingens kyrkoherde upplyste, att kommunen först för ett par år sedan fått kännedom om att den ägde de omtalade holmarna. Troligen komme den att hävda sin ensamrätt till fisket vid dem och att utarrendera densamma, liksom redan skett ifråga om Mörtskär. — En fiskare i Faxstad ansåg det bäst, att gränsen mellan allmänt och enskilt fiskevatten droges så, att den med tillämpning av 180m:sregeln från Arnöns sydöstra spets ginge åt söder och omslöte hela skärgården ned till och med Raholmarna. I denna skärgård fiskade folk från alla håll både med nät och rev. Timmeröarna borde vara omgivna av enskilt fiskevatten. Om fiskerätten i Bottviken upplyste den ovan omnämnde ålderstigne f. d. fiskaren, att i densamma av gammalt funnits vissa notkast, som varit fria för alla sockenbor. Sålunda hade vid Granholmen i vikens inre del funnits två, som använts för fångst av sik och siklöja. De vore numera förstörda. I övrigt hade fisket i Bottviken varit helt och hållet enskilt. — Tre olika önskemål framställdes ifråga om det framtida ordnandet av fiskerätten i Bottviken. — Den förut nämnde jordbrukaren och fiskaren i Hovlanda ansåg, att i Bottviken icke borde finnas något för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten. Den vore genom ett smalt sund förenad med öppna Vänern och runt omkring den bodde fiskare, som kunde helt utnyttja fisket i viken. Gränsen mot det fria fiskevattnet borde helst sammanfalla med gränsen mellan Vase och ölme socknar, men då denna gräns icke kunde upprätthållas, vore det nog bäst att låta den gå vid yttre ändan av sundet in till Bottviken. Fisket i viken borde emellertid icke vara uteslutande förbehållet strandägarna utan utanför 180 meter från 2:msdjupet borde alla innebyggare i Vase socken hava rätt att fiska. I Bottviken användes icke storryssjor av större höjd än 6 alnar (3o meter). Till detta förslag anslöto sig fyra personer, en fastighetsägare och smidesarbetare, en banarbetare, en arrendator och en lägenhetsägare, av vilka de tre sistnämnda arrenderade olika fiskevatten i Bottviken. — Den ovannämnde fiskaren i Faxstad yrkade, att ett för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten skulle finnas i Bottviken, med gräns mot det enskilda vattnet bäst vid ett visst djup, t. ex. 3 meter, eller också enligt 180-m:sregeln. — Slutligen ansågo två hemmansägare, att i Bottviken blott borde finnas enskilt fiskevatten. En av dessa, från Västra Lövnäs, förklarade dock, att strandägarna hittills icke räknat med enskild fiskerätt längre ut i viken än till 180 meter från 2-m:sdjupet. Strandägarna fiskade huvudsakligen med ryssjor och nät, möjligen även något med rev på sommaren. Med nät och rev ginge de ut till mitten av viken. Den andre, delägare i Lövnäs (född 1861) och fiskare, upplyste, att det förr icke varit så noga med strandrätten. Det hade då icke varit så många som fiskade, utan blott strandägarna, som fiskade om varandra. Bottviken vore för grund för att där inrätta frivatten. Med anledning av uppgifterna vid sammanträdet har förfrågan framställts till ordföranden i Vase sockens kommunalnämnd angående de skäl, på vilka Vase kommun grundar sitt påstående om äganderätt till de vid sammanträdet nämnda holmarna. Som svar härå har meddelats: Kommunen hade såvitt bekant icke några andra handlingar, som styrka dess äganderätt, än uppgiften i beskrivningen till ekonomiska kartan, att holmarna Belten, Mällberget, Mörtholmen, Mörtskär, Ormskär, Ormholmen, Ormholmsklinten, Svillorna, Tennholmen, Ullholmen och Ullholms laxhall icke tillhöra visst hemman, och att de ansåges tillhöra Vase socken. Av gamla protokoll framginge, att kommunalnämnden haft fiskerätten utarrenderad i de fall, då sådant varit möjligt, men under de senaste åren hade inga spekulanter funnits på mer än Mörtskär, för vilket uppbures ett arrende av 5 kronor pr år. De sakkunniga. [282]. De sakkunniga anse, att det lika litet ifråga om Vase socken som ifråga om övriga delar av Vänern kan ifrågakomma att nyinrätta fisken,

160 fria för innevånarna i en eller flera socknar men icke för andra. Såväl beträffande den Vase socken tillhöriga skärgården som beträffande Bottviken anse de sakkunniga därför, att valet måste stå mellan att göra fisket fritt för alla svenska undersåtar eller enskilt för dem, som lagligen äro fiskeberättigade inom området ifråga. — Vad skärgården beträffar synes det ur allmän fiskerisynpunkt alls icke behövligt att göra hela den glesa skärgården söder om Arnön till enskilt fiskevatten. Frivattensfisket skulle därigenom onödigtvis lida förfång. Av de erhållna upplysningarna har även framgått, att enskild fiskerätt under senare tid icke hävdats i denna skärgård. De sakkunniga ha därför inskränkt sig till att föreslå, att enskild fiskerätt skall på grund av deras storlek tillerkännas Tennholmen, Timmeröarna, Ormskären och Ullholmen. — Vad Bottviken angår anse de sakkunniga det vara betänkligt att inrätta fritt fiskevatten i denna grunda vik, som genom ett smalt sund är förenad med öppna sjön. Då ett betydande fiske bedrives i viken, där fem fiskearrendatorer äro verksamma, torde anledning icke finnas att befara, att fisktillgången icke skulle väl utnyttjas även om viken blir enskilt fiskevatten. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå, att Bottviken innanför en linje mellan de uddar, som i orten kallas Kravudden och Blåhallsudden, blir enskilt fiskevatten. Den föreslagna linjen går blott föga utanför 6-m:skurvan. — I övrigt föreslås inom socknen 180-m:sregeln tillämpad, med ett par obetydliga korrektioner dels mellan Kvinholmen och Arno, dels mellan Arno och Yttre Sållarön. g. Östra Fågelviks socken [kartbilaga 2]. 1 Lantmäteriutredning. [283]. Vid iaga skifte å vattenområdet till XU mantal Herrön nr 1, fastställt den 1 december 1932, bestämdes jämlikt 12 kap. 4 § jordabalken gränserna i Vänern mot hemmanen Björknäs, Rud och Busterud i ö s t r a Fågelviks socken samt Jäverön, Ekorrviken, Fantviken, Långsviken, Smörhall och Sundet i dåvarande Karlstads socken. Fisket ingick i laga skiftet. Allmänt ombud hade icke kallats till förrättningen. Av en från lantmäterikontoret i Karlstad erhållen kopia av skifteskartan framgår, att de på kartan uppdragna skiftesgränserna såväl i sundet mellan Herrön ocn Jäverön som innanför och utanför detta förlöpa utanför Herrö-strandens 180-m :sgräns. Utredning vid sammanträdena. [284]. Om skärgården lämnades vid sammanträdet i Skattkärr följande uppgifter. En hemmansägare i Västra Kärne, som arrenderade största delen av hemmanet Spångas fiskevatten, sade sig rätta sig efter »det gamla förordnandet», att yttergränsen för enskilt fiskevatten skulle gå 180 meter utanför 2-meters djup. En lägenhetsägare och fiskare i V. Kärne (född 1877), som arrenderade det till Yttre Sållarön och ön Vintern hörande fiskevattnet, uppgav, att man så långt han kunde minnas tillbaka tillämpat 180-m:sregeln samt att han vid sina arrendevatten tillämpade den och ansåge den lämplig. En lägenhetsägare och fiskare på Inre Sållarön, vars fader vore ägare av Inre Sållarön, uppgav, att fadern räknade enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln, där utrymme funnes för denna beräkning, d. v. s. där icke annat fiskevattens yttergräns mötte. Själv ansåge han regeln tillfredsställande. — För Grensviken (Skattkärrsviken) ansåg disponenten för ett bolag med strandrätt i viken, att det icke vore nödigt, att den enskilda fiskerätten utsträcktes längre än till 180 meter från 2-m:sdjupet. En hemmansägare och fiskare i Rud (född 1872) uppgav, att det förr i världen gällt som regel, att man icke finge gå över kungsådran med sitt fiske. Vid laga skifte å Herröns vatten hade delägarna i Rud kallats som rågrannar till Herrön. Vid skiftet hade en gräns i vattnet blivit bestämd i sundet mellan Herrön och Rud. Han antoge därför, att något fritt fiskevatten icke kunde finnnas i sundet, och undrade, om detta vore fallet i viken i det hela. Innanför Glofsön ansåge han icke, att det funnes frivatten. Om man skulle tillämpa 180-m:sregeln på Grensviken bleve blott ett litet område i mitten fritt. Notvarpen för fångst av nors trodde han icke nå längre ut än 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Tjärholmen ägdes av Östra Fågelviks kommun. Stora och Lilla Karholmen, Kråkskär och Tärnskär hörde till Rud. En hemmason i Rud ansåg det vara i vissa 1 G: nr 71 Karlstad; EK: Vase härad.

161 hänseenden av betydelse, att fisket ute i viken vore fritt. Ett lönande revfiske efter ål kunde där bedrivas om hösten. Vid sammanträdet i Arnön ställdes vissa handlingar ur Vase församlings kyrkoarkiv till de sakkunnigas förfogande. Bland dem fanns avskrift av en i Vase härads dombok den 15 november 1727 inskriven förlikning mellan ägaren av »Kärrholmen» (Tjärholmen) och ombud för innebyggarna i Vase härad angående fisket vid holmen. Den förre hade velat vägra allmogen i häradet att utöva notfiske vid holmen såsom hemmanet ö k n a s enskilda egendom. Förlikningen avsåg att fisket vid »Kärrholmen» skulle »hädanefter som det här til warit» förbliva allmänt för »alla Wäsehärads häradsbor», men ingen skog finge huggas på holmen utan ägarens tillstånd. De sakkunniga. [285]. Enligt de allmänna reglerna skulle något fritt fiskevatten icke finnas i Grensviken, då frivattnen sluta i Budsundets yttre del och utanför Glofsan i Karlstads stads fiskevatten. Då något allmänt intresse icke torde kräva inrättande av fritt fiskevatten i Grensviken, vars fiske säkerligen dessförutan utnyttjas, ha de sakkunniga icke funnit skäl föreslå något undantag från dessa regler ifråga om Grensviken. F ö r underlättande av orienteringen har det fria fiskevattnet föreslagits sluta redan vid inloppet till Rudsundet. I övrigt har 180-m:sregeln föreslagits tillämpad. h. Karlstads stad och Hammarö socken [kartbilagor 1 och 2]. 1 Lantmäteriutredning. [286]. Vid en 1874 påbörjad men på grund av tvist om äganderätten till kyrkoöarna icke fullföljd lantmäteriförrättning rådde enighet om att Hammarö sockens gemensamma fiskevatten icke förut blivit från hemmanens enskilda vatten »utskiftat». — Vid lantmäteriförrättning 1881 upptogs frågan om bestämning av gränser mellan å ena sidan Hammarö kommuns gemensamma fiskevatten och a andra sidan enskildas och angränsande kommuners vatten. Genom förening den 19 februari 1881 bestämdes gräns i Vänern mellan Vase och Hammarö socknar från Tennholmens västra udde i rät linje öster om Timmerökoja till högsta punkten på Södra Härögrundet, »der stora sjön Wenern vidtager». Denna gräns är ej upptagen på den vid förrättningen upprättade kartan, men synes ungefär överensstämma med den ä ekonomiska kartan upptagna motsvarande sockengränsen. En förening ingicks även beträffande rågången mot Karlstads stad. Denna förening bestämde, att rågången skall gå från ett gammalt rös på Tuvan invid randen av Sorgforsådran (mellan Tuvan och Suttern) åt nordost till en punkt (på Tuvans ostligaste udde) ungefär mitt emellan Kanikenäsudden och norra ändan av Bergholmen, därifrån i sydostlig riktning över Röskär [som tillerkändes Hammarö kyrka och kring vilken Hammarö församling erhöll »vattenrätt till ett område af 100 fot utanför och rundt omkring» holmen norr om rågången, vilken alltså här gjorde en utvikning åt norr] i rak linje till en punkt rätt söder om Gerholmen och vidare i rak linje åt nordost till den punkt norr om Märrholmen, »der Gäfverons, Alsters Bruks eller Wälsvikens vattengräns träffas». Den beskrivna gränslinjen är återgiven å ekonomiska kartan. Båda de nämnda föreningarna ha den 30 september 1889 intagits i häradsrättens dombok. Beträffande rågången mot Jäverön kunde förening icke åstadkommas, då ägaren av Jäverön var frånvarande. Förrättningsmännen beslöto emellertid med stöd av 45 § skiftesstadgan att utstaka så stor del av rågången, som komme i fråga vid förrättningen. Denna gränslinje sträcker sig mellan den sistnämnda skärningspunkten i ungefär sydsydostlig riktning ned till en punkt något väster om en linje mellan Rävöns norra udde och Jäveröns sydvästra udde och motsvarar alltså å ekonomiska kartan gränsen mellan Hammarö och Karlstads socknar från den ovannämnda skärningspunkten till den punkt där gränsen bildar en vinkel. Vidare beslöto förrättningsmännen att med 12 kap. 4 § jordabalken som norm utstaka gränser mellan Hammarö sockens gemensamma fiskevatten och angränsande enskilda delägares. — Härjämte ha den 11 april 1882 tre för1

G: nr 71 Karlstad och nr 63 Rosenborg; EK: Karlstads härad.

11—368351.

162 eningar träffats angående rågångar i vattnet mellan vissa hemman i Hammarösjön, nämligen mellan hemmanen Jonsbol och Hammar, mellan Hammar och Lövnäs, mellan Lövnäs och Bärstad, mellan Bärstad och Västra Tye, mellan Västra och östra Tye samt mellan östra Tye och östanås. Dessa föreningar ha intagits i häradsrättens protokoll den 15 januari 1883. — Slutligen har den 23 mars 1885 ingåtts förening, angående dels rågång mellan hemmanen östanås och Hult för den under Hult lydande Rävön och dels rågång mellan komministerbostället Lindenäs å ena och hemmanen östanås och Hult för Rävön å andra sidan. Föreningen intogs i rättens protokoll den 30 september 1889. Genom dessa lantmäteriåtgärder har hela det inom Hammarö socken fallande vattenområdet i Hammarösjön väster om Rävön och väster om gränsen mellan Jäverön och Hammarö socken blivit disponerat. Kameral utredning. [287], Kammarkollegiet har överlämnat ett i dess arkiv upprättat den 20 juni 1935 dagtecknat memorial av i huvudsak följande innehåll. I 12 § av »Kongl. Maj:ts Nådige Förklaring öfver Thess wid 1734 års Riksdag utfärdade Förordning om skogarna i Riket», given den 5 april 1739, föreskrevs, att sockenallmänningarnas delning mellan intressenterna skulle av landshövdingarna och häradsrätterna befordras. — Den 13 oktober 1742 har av vederbörande häradsrätt ett förslag till Hammarö sockenallmännings delning fastställts. Å en i samband därmed upprättad karta över »Hammarö sockens samfälta skog och mark» av 1741 finnas icke några holmar upptagna. — Sockenstämmoprotokollet för Hammarö socken av den 19 februari 1744, § 3, innehåller bland annat följande: »Påminte adjunctus hr Hammaren, at egentel. orsaken, hvarför denna socknestämma blifwit utlyst war denna, neml. at wid skogsdelningen här på öön hade någre holmar belägne i sjön gentemot Gunnarskiär: Bryggholmen, Biörkholmen, Tromma, Grimmen, Långholmarna, Bröstegårdsholmarne och Otholmen icke blifwit något visst hemman tillslagne, skulle därföre tjockas bäst wara, at de blefwe kyrkan tillslagne.» Enligt sockenstämmoprotokoll för Hammarö socken den 2 juni 1745, § 1, blev samma dag Hammarens förslag enhälligt bifallet och bestämdes, att de ifrågavarande holmarna »framgent och i evärdeliga tider» skulle bliva kyrkan tillhörig egendom samt att tingsrättens »confirmation» över beslutet skulle begäras. De sålunda till kyrkan skänkta holmarna synas vara identiska med de på ekonomiska kartan upptagna holmarna Bryggholmen, Trummen, Grimmen, Långholmarne, Brögårdsholmarne och Olholmen. Den i förstnämnda sockenstämmoprotokoll omnämnda ön Biörkholmen finnes icke under denna beteckning upptagen på ekonomiska kartan men är såsom framgår av nedan omnämnda karta över Hammarö av år 1839 identisk med den sydligaste av de två öar, vilka gemensamt utgöra Bryggholmen. — Vid en prostvisitation i Hammarö den 28 augusti 1805 tillkännagavs, att Hammarö kyrka ägde »åtta stycken i Wenern belägna holmar, hwilka församlingen för mångfaldiga år tillbaka vid då skedd allmän skogsdelning lämnat åt kyrkan till evärdlig egendom». I 20 § av sistnämnda protokoll antecknades såsom kyrkans fasta egendom följande: »Fast egendom består i följande i Wenern belägna holmar: l:mo Grimmen, 2:o och 3:o ö s t r a och Västra Långholmarne, 4:o Trumman, 5:o Björkholmen, 6:o Bryggholmen, 7:o Otholmen och 8:o Garpen.» Såsom grund för denna förteckning ha enligt protokollet begagnats dels ett år 1781 upprättat inventarium, dels ock ett av v. pastor Schönbom den 20 augusti 1805 upprättat och av honom s a m t klockaren och kyrkovärdarna underskrivet inventarium. Enligt ett den 30 april 1808 upprättat inventarium bestodo de kyrkan tillhöriga holmarna av desamma, som omnämndes vid prostvisitationen den 28 augusti 1805. Även den s. k. kyrkojordeboken av år 1823 upptager endast samma holmar såsom kyrkans fasta egendom. — Enda skillnaden mellan uppgiften angående de vid sockenstämma den 2 juni 1745 till kyrkan skänkta holmarna och uppgifterna från 1800-talets början angående vilka holmar, som då tillhörde kyrkan, är alltså, att i stället för Bröstegårdsholmarne i den förstnämnda uppgiften upptages ön Garpen i de senaste uppgifterna. År 1839 upprättades av L. Kolthoff en karta över alla ägorna till Hammarö soc-

163 ken. I beskrivningen till denna karta, å vilken den 19 september 1840 antecknats, att de därå upptagna rågångarna vunnit laga kraft, finnas upptagna följande holmar under rubriken »Hammarö sockens holmar»: Bärholmen, Rörskär (EK: Röskär), Törsholmen (EK: Torsholmen), Torrholmen, Märholmen (EK: Märrholmen), Räfön, ö . Söön (EK: ö . Söö), V. Söökjöijan, ö . Söökjöijan och Mellersta Söökjöijan (EK: tillsammans Sööklofvorna), Lindön (EK: Lindö), Torrhall (skär rakt öster om Torrholmen), Takholmsskären (EK: V. och ö . Skaggrisen), Svartskär, Södra Klubbholmen (EK: V. Skoghallsklubben), Norra Klubbholmen (EK: ö . Skoghallsklubben), östra Garpen, Västra Garpen, Lunnaskären (EK: Brögårdsholmarne), Björkholmen och Bryggholmen (EK: tillsammans Bryggholmen), Trumman (EK: Trummen), Notskär (mellan Långholmarna och Trummen), ö . och V. Långholmen (EK: Långholmarne), Grimmen, Olsholmen (EK: Olholmen), Kattholmarna (EK: Kattholmarna och Kattungen), V. Sööskären (EK: V. Söö och Ref skären), Gäddskär (EK: Torrholmen öster om Hammarön). — övriga på kartan upptagna holmar finnas i kartbeskrivningen redovisade såsom anmärkningar vid de hemman, till vilka de ansetts höra. Beskrivningen innehåller beträffande sådana holmar bland annat följande uppgifter: Gunnarskär »har Wästra Söön (EK: V. Söö + Refskären) som utskog enligt laga köp»; Hammar »har Guholmarne, Bockskären samt Alskär» (EK: Stora och Lilla Guholmarne och Bockskären m. fl.); Västra Hoflanda »har en holme, Hammarö Skage (EK: Storholmen), avmätt 1794 å kartan, fastställd 1797»; Hult »har ej visat åtkomsthandlingar på Räfön och icke ö s t r a Söön, hwarföre desse öar föras på socknen»; Säter, Norra och Södra, »har Tösholmen, östra och Wästra Långholmarne, Risholmen, Milholmen, Milholmsskär, Nätall, Rofva, Fågelnäbben och Tengårdsholmen vid Sätersviken, 209 tunnland 22 kappland» (EK: Sätersholmarne). — Det förefaller, som om samtliga holmar, vilka icke visats tillhöra något särskilt hemman, skulle hava betecknats såsom socknens holmar, och varken på kartan eller i beskrivningen till densamma finnes någon närmare upplysning rörande frågan, huruvida kyrkan eller socknen ansetts såsom ägare till holmarna. Under hösten 1880 fördes vid Karlstads tingslags häradsrätt en rättegång mellan Anders Fredrik Bengtsson i Hallerud m. fl. ägare av hemman i Hammarö socken, kärande, och Hammarö kyrka samt Hammarö socken, svarande, angående viss rätt till fiske i Vänern. — Den närmaste förhistorien till rättegången var följande: Vid kommunalstämma i Hammarö socken den 22 augusti 1875 hade tillsatts en kommitté bl. a. för »det gemensamma fiskets anordnande på ett tidsenligt sätt». Både kyrkan, socknen och enskilda hade gjort anspråk på fisket, och kommittén hade uppgjort förslag till överenskommelse mellan kyrkan och socknen av bland annat följande innehåll. »1) Hammarö socken avsäger sig nu för all framtid till förmån för Hammarö kyrka alla anspråk på ägande- och dispositionsrätt till de uti sjön Vänern belägna, till Hammarön hörande holmar, som för närvarande innehavas och disponeras av kyrkan. 2) Däremot avsäger sig Hammarö kyrka nu och för all framtid, till förmån för Hammarö socken, alla anspråk på ägande- och dispositionsrätten till fiskevattnet kring berörda holmar. 6) Denna överenskommelse skall insändas till Kongl. Maj:ts befallningshavande för vinnande av Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse.» Vid kyrkostämma i Hammarö den 23 september 1877 hade kommitténs förslag antagits med det tillägg till en punkt, att fiskets idkande icke finge lägga något hinder i vägen för sjöfarten eller rörelsen med trävaror eller andra effekter, som kunde komma i fråga uti det till kyrkans holmar gränsande vattnet. Hammarö sockenmän hade för sin del vid kommunalstämma den 26 mars 1879 gillat och antagit kyrkostämmans beslut. Emot såväl kyrkostämmans som sockenstämmans beslut hade anförts besvär, men dessa hade icke medfört någon ändring. Den 3 maj 1880 hade fisket omkring kyrkans holmar, med förbehåll att enskild rätt icke finge förnärmas, av socknen utarrenderats. — I stämningsansökningen i målet påstods nu, att kärandena skulle på grund av urminnes hävd äga rätt att begagna »ifrågavarande fisket kring kyrkans holmar»; och kärandena yrkade i målet, att kyrkan och kommunen skulle förpliktas »fortfarande bibehålla» kärandenas fiskerättighet vid holmarna samt ersätta kärandena den skada, som genom fiskerättens bortarrende-

164 rande tillskyndats dem. — Rättegången avgjordes av häradsrätten genom utslag den 23 november 1880. Kärandenas talan ogillades med den motiveringen att det icke genom svarandenas åtgärder blivit kärandena förmenat att utöva deras lagliga fiskerätt och att kärandena icke heller visat, i vad män skada tillskyndats dem genom svarandenas åtgärder. — Av de i arkivet [kammarkollegiets arkiv] förvarade domboksutdragen framgår icke med tydlighet vilka holmar, som vid ifrågavarande tid ansåges vara disponerade av kyrkan och betecknades såsom »Kyrkans holmar». I en inlaga i målet från svarandesidan angavs emellertid, att kyrkan »på grund av ett äldre sockenstämmobeslut kunde göra anspråk på åtminstone dispositionsrätten över 29 omkring Hammarön i sjön Venern belägna holmar». Den anförda siffran tyder på att de åsyftade holmarna i huvudsak äro desamma som de, vilka på Kolthoffs karta betecknats såsom socknens holmar. Hammarö församling begärde i skrivelse den 13 februari 1902 hos Kungl. Maj:t att få till Karlstads stad försälja den Hammarö kyrka tillhöriga holmen Rörskär med åtföljande vattenområde. I skrivelsen framhölls, att holmen i fråga jämte flera andra omkring Hammarön belägna holmar sedan urminnes tid tillhört församlingens kyrka samt att dessa holmar jämväl vore på »den år 1841 lagfarna sockenkartan upptagna som kyrkans tillhörighet utan att dock åtkomsten kunnat utrönas». Kungl. Maj:t medgav den 5 september 1902, att holmen skulle få försäljas. Åtta stycken holmar ha enligt kammarkollegiets beslut den 26 januari 1920 upptagits såsom kronojordlägenheter under allmän disposition med benämningen Björkholmen nr 1, Bryggholmen nr 1, Garpen nr 1, Grimmen nr 1, Otholmen nr 1, Trumman nr 1, Västra Långholmen nr 1 och ö s t r a Långholmen nr 1, med anteckning för Garpen: en ö i Vänern, och för övriga: en holme i Vänern samt för samtliga: tillhör Hammarö kyrka. I skrivelse till kammarkollegiet den 27 december 1932 har överlantmätaren i Värmlands län för vederbörlig åtgärd anmält, att följande holmar inom Hammarö socken icke funnes upptagna i jordregistret, nämligen Bär- eller Bergholmen, Hammarötuvan, Brögårdsholmarna, Kattholmarna, Lindö, Märrholmen, Böskär, ö s t r a och Västra Skoghallsklubben, Timmerkoja och Skallholmen. I häröver den 24 juli 1934 avgivet yttrande har kyrkoherden i Hammarö uppgivit rörande Brögårdsholmarna, Kattholmarna, Lindön, Märrholmen, Skoghallsklubborna, Timmerkojan och Skallholmen, att nämnda holmar skänkts till Hammarö kyrka redan under medeltiden. De funnes alla upptagna i äldre visitationsprotokoll såsom kyrkans egendom. Äganderätten hade därför uråldrig hävd. Kyrkans äganderätt till holmarna hade aldrig bestritts av någon privat jordägare, och avkastningen av holmarna hade av ålder använts för kyrkans underhåll. Rättegångar ha förts rörande såväl ön Hammarötuvan som holmarna Räfön och Östra Söön. Enligt protokoll frän rättegången om Hammarötuvan, i vilken hemmansägaren Johan Fredrik Andersson varit kärande och kyrkan svarande, har käranden påstått, att holmen hörde till hemmanet Nolgård. Genom Svea hovrätts dom den 15 januari 1904 har kärandens talan ogillats. Däremot har genom häradsrättens utslag den 30 september 1839 och lagmansrättens dom den 24 november 1840 Hammarö kyrka fråndömts Räfön och ö s t r a Söön till förmån för hemmanet Hults åbor. Utredning vid sammanträdena. [288]. K a r l s t a d . Vid sammanträdet i Karlstad gjordes för staden anspråk på ensamrätt till fiske inom dess ursprungliga, till dess donationsjordar hörande område. Detta fiske, som av ålder disponerats av staden, vore delvis utarrenderat, nämligen laxfisket i Vänern och Klarälven, fisket i Margårdsviken samt annat fiske än laxfisket i Vänern och fisket i Margårdsoch Grundviken från Bergsviks till Knappstads rå. Tidigare hade fiskerätten varit utarrenderad i större utsträckning än nu vore fallet och staden komme att, om tillfälle därtill yppades, i större utsträckning än nu utarrendera fiskerätten. Med tyst medgivande från stadens sida tillätes stadens innevånare att fiska å de delar av stadens vattenområde, som icke vore utarrenderade. Beslut om något sådant medgivande hade icke fattats.

165 Hammarösjön. Enligt den från domänstyrelsen erhållna, av jägmästaren i Karlstads revir upprättade förteckning över kronans fastigheter vid Vänern är kronoparken Alster i Alsters och Karlstads socknar avsöndrad från Alsters säteri. Jägmästaren angav, att kronan ägde fiskerätt å den s. k. uppgrundningen, som vore särskilt redovisad å skogsindelningskartan. I det därutanför befintliga vattnet och intill gränsen för djupvattnet torde fiskerätten vara gemensam för strandägarna inom Alsters säteri. Den inom Karlstads socken belägna kronoparken Kroppkärr vore avsöndrad från stamfastigheterna Kroppkärr och Välsviken. Även å denna kronopark funnes en s. k. uppgrundning, å vilken kronan ägde fisket. Utanför denna torde fisket vara gemensamt för strandägarna inom Kroppkärrs och Välsvikens hemman. Fisket ä uppgrundningarna utarrenderades under hand för ett år i sänder mot en årsavgift av 10 a 12 kronor. — Ägaren av egendomarna Alster och Åtorp, ön Glofsön och lägenheten Heden har gjort anspråk på ensamrätt till »allt fiskevatten, som kan anses tillkomma desamma och Alsters Bruk sedan urminnes tider och för hela det vattenområde, som, då det ligger helt inomskärs, möter annan ägare eller skiljes från denne genom kungsådra». Strandfisket bedreves som husbehovsfiske och laxfisket vore utarrenderat. — En fiskare i Karlstad uppgav, att han börjat fiska 1902 och att det vid denna tid varit vanligt, att folk fiskat med lak- och gäddryssjor på stadens vatten, överhuvud hade stadens innevånare av gammalt fått fritt bedriva »småfiske» å stadens vatten. Vid småfisket, varmed menades annat fiske än laxfiske, fångades huvudsakligen gädda, abborre, braxen, lake och slom. Det mest givande vore slomfisket. F ö r närvarande vore det fyra personer, som bedreve yrkesmässigt fiske å stadens vatten. Dessutom vore det många, som utövade fiske som binäring eller för nöjes skull. För sin del fiskade han yrkesmässigt med ryssjor höst och vår å stadens vatten i H a m j marösjön. En skräddarmästare, som flyttat till Karlstad 1896, berättade, att han sedan dess fiskat med rev å stadens vatten. Den allmänna uppfattningen vore, att stadens innevånare hade rätt till fiske ä stadens vatten. Allmänt ansåges, att gränsen mellan inomskärs- och utomskärsvatten ginge vid Rävön. En eldare och fiskare (född 1875) hade idkat revfiske runt om i Hammarösjön, till husbehov och för nöjes skull samt i någon mån för avsalu. Även med lakstrutar fiskade han inom 180-m:sgränsen. Vid jultiden vore laken inne på grunt vatten. — Vid sammanträdet å Hammarö framhöll dåvarande landssekreteraren i Värmlands län i egenskap av fiskeberättigad inom hemmanet Östra Tye, som hade strandrätt i Larbergsviken (öster om Tye-halvön), att fisket i denna vik, om vilken han hade erfarenhet sedan 20 år tillbaka, blivit förstört därigenom att fiske bedrivits av en mångfald personer. Han upplyste även, med anledning av vissa nedan återgivna uttalanden, att det nog vore riktigt, att före fiskedelningen på 1880-talet fisket inom Hammarö sockens del av Hammarösjön varit gemensamt för hemmansägarna på Hammarö. — En fiskare i Rud (född 1878) hade av sin fader och andra äldre personer hört, att laxfisket förr varit fritt i Hammarösjön. Helt nyligen hade han erfarit, att detta varit fallet till 1860. Själv hade han i början av 1900-talet fiskat fritt med rev och därvid utan invändningar fått gå så nära land som båten flutit. Numera finge man icke fiska fritt med rev i Hammarösjön. Även vid Märrholmen hade efter vad de gamla berättat fisket förr varit fritt; redan på 1870-talet hade kyrkan emellertid börjat utarrendera denna. Vid Jäverön hade 180-m:sregeln respekterats i alla tider. Han arrenderade Alsters laxfiske sedan år 1893. Det nyttjades medelst faststående nät, som sattes ut till 14 fots djup. En annan fiskare i Rud, som sedan 1928 arrenderade Jäveröns fiske, upplyste, att på Jäveröns norra strand redskapen sattes ut till ungefär mitt emellan Jäverön och Glofsön, sä långt man vågade för sjöfarten. Den egentliga segelleden ginge visserligen norr om Glofsön, men mindre bogserbåtar plägade gå fram i sundet mellan Jäverön och Glofsön. Utanför Långsviksudden plägade han sätta länkar av 6 laxnät från ett djup av 8 meter rätt ut från land. öster och väster om udden började nätlänkarna utläggas längre från land, emedan stranden där är mera långgrund. Ost om udden plägade han lägga 6, väst om den 8 nät i länken. Ändpunkterna för nätlänkarna läge i alla tre fallen, för de rätt utanför och de öster och väster om udden utlagda

166 nätlänkarna, ungefär på en linje. Laxnäten plägade söder om Jäverön utläggas från 8 meters djup. På grund av sjöfarten vågade man icke gå längre ut med laxnäten än han angivit. Laxnätets längd i utsatt tillstånd vore 20 famnar. Det hade icke varit någon annan än arrendatorn av Jäverön, som fiskat inom det område, där han på sätt han angivit utlagt laxnät. Utanför Fantviken plägade arrendatorn av Jäveröns fiske lägga nät ut till prickarna. — Vid sammanträdet i Liljedal uppgav en hemmansägare och fiskare i Körsvik i Eds socken, att han vore född 1863 på Hammarön, där hans fader haft hemmansdel och bedrivit yrkesmässigt fiske. Först på 1880-talet hade det börjat talas om strandrätt. Dessförinnan hade intet fiske i Hammarösjön varit utarrenderat. Han hade fiskat fritt både med rev och nät i Hammarösjön. En jordbrukare och fiskare i Sätersängen (född 1861) förklarade, att han icke fiskat i Hammarösjön men hade hört, att för länge sedan, innan han för 44 år sedan kom till Hammarö, fisket där varit fritt. På de senaste 50 åren hade emellertid detta icke varit fallet. En hemmansägare och fiskare i Västra Skagene uppgav, att hans fader vid flera tillfällen berättat, att på 1860talet fisket i Hammarösjön varit fritt för vem som helst. Omkring 1875 hade emellertid ett antal mindre jordbrukare, som fiskade lax, bildat en fiskeriförening. Denna hade arrenderat laxfiske av Karlstads stad. H a m m a r ö s o c k e n s y t t e r s t r ä n d e r o c h s k ä r g å r d . En hemmansägare och fiskare i Västra Skagene uppgav, att fisket väster om och utomkring Hammarö alltid ansetts vara fritt. Strandägarna hade där icke gjort anspråk på enskilt fiskevatten annat än i vikarna. Eljes hade fisket söder om Västra Söö varit fritt in på land. Utarrendering av fiske hade icke förekommit. Runt sydspetsen av Hammarö och på oststranden upp till Bonäsudden vore fisket likaledes fritt utom i vikarna innanför Fiskeviksholmen. Även på utsidan av Fiskeviksholmen fiskade strandägarna med ryssjor. De gjorde dock icke invändningar mot att nätfiske bedreves innanför 180-m:sgränsen. Han hade själv haft laxnät utsatta på utsidan av Fiskeviksholmen, vilka varit stödda innanför denna gräns. Delägare i Fiskevik hade samtidigt fiskat där med laxnät utan att göra invändningar mot hans fiske. Detsamma hade varit fallet vid den nämnda kuststräckan av själva Hammarö. Mellan Olholmen och Hammarölandet ansåge man fritt vatten finnas. Där hade 180m:sregeln tillämpats. Alla de Hammarö kyrka tillhöriga öarna vore utarrenderade utom Timmerkojorna och Söökojorna (G: Sööklovorna). De torde betraktas som allmän egendom. Hur det förhölle sig med Lindö vore honom icke bekant. En annan hemmansägare och fiskare i Västra Skagene hade aldrig hört, att någon hävdat enskild fiskerätt mellan Västra Skagene och Skagens fyr. — En fiskare i Rud anförde: Lindö, Söökojan, Sööklovorna och Timmerkojorna hade aldrig varit utarrenderade, utan vid dessa hade fått fritt fiskas med nät ända inpå land. Även vid den till hemmanet Hult hörande Östra Söön, som numera vore såld till Vänerns seglationsstyrelse, hade fisket alltid varit fritt. Fisket vid Timmeröarna i Vase socken hade varit fritt i alla tider tills på den senaste tiden. Fisket vid Rävön, Torsholmen och Torrholmen, av vilka de två senare hörde till Lindenäs komministerboställe, hade förr varit fritt och näten fått stödjas inne vid land. Numera vore fisket vid dessa öar utarrenderat och arrendatorerna fiskade lax där. Andra fiskare höllo sig där utanför 180-m:sgränsen. Det vore emellertid önskligt, att laxfiske med nät skulle få fritt bedrivas inpå land vid de nämnda öarna. Fisket vid Sätersholmarna hade förr varit fritt, men vore nu utarrenderat. På deras västra och norra strand respekterades den enskilda fiskerätten. På södra stranden gjorde arrendatorn icke anspråk på enskild fiskerätt. Även på södra stranden av Ruds land vore fisket fritt. Där vore djupt vatten intill land och siklöjan ginge in på sommaren. Utarrenderingarna av fiskerätt inom Hammarö socken hade icke kommit till genom strandägarnas eget initiativ, utan första steget hade tagits av vissa fiskare, som för att förvärva bättre rätt till fiske än de övriga begärt av strandägare att få arrendera fiskerätt vid något visst område och därigenom utestängt de övriga. — Landssekreteraren i Värmlands län anförde: Timmeröarna, som tillhört hemmanet Rud i Vase socken, hade han för 5 år sedan köpt av deras förre ägare. Han hade icke själv utövat något fiske vid öarna, men genom annons i pressen förbjudit andra att fiska där. Genom

167 annonsen hade han avsett att hävda sin fiskerätt. Det vore honom bekant, att det fiskades vid Timmeröarna, och han hade icke velat driva bort fiskarena, men detta förhållande kunde icke beröva honom den ensamrätt till fisket där, som han hade och önskade bibehålla. Det vore för övrigt omöjligt för den, som ägde Timmeröarna, att avlägsna obehörigen fiskande. De sakkunniga. [289]. Med hänsyn till att det Hammarö tillkommande fisket i Hammarösjön undergått laga skifte och på grund av de upplysningar, som vunnits angående dispositionen av Karlstads stads fiskerätt, finna de sakkunniga anledning icke föreligga att föreslå inrättande av fritt fiskevatten i Hammarösjön. Gränsen mot frivattnet utanför Hammarösjön torde lämpligen böra gå mellan nordspetsen av Rävön och närmaste punkt på Jäverön. I fråga om strandfisket i övrigt anse de sakkunniga 180-m:sregeln i huvudsak böra vinna tillämpning. I betraktande av de rättigheter, som föreslagits för revfiske samt fångst av siklöja till agn, synas tillräckliga skäl icke finnas att föreslå ytterligare rättigheter för det fria fisket. Väster om Hammarö har föreslagits den avvikelse från huvudregeln, att enskilt fiskevatten skall råda norr om en linje mellan Torrholmens sydspets och ostspetsen av V. Söö. Om 180-m:sregeln här skulle tillämpas, finge det fria fiskevattnet i sundet en bredd av föga mer än 50 meter och då Olholmen torde böra tillerkännas enskilt fiskevatten, finge frivattnet i vattenområdet norr därom helt obetydligt omfång. En mindre korrektion har även föreslagits mellan Långholmen och Garpen. — Av de isolerade holmarna har i överensstämmelse med de allmänna reglerna enskild fiskerätt föreslagits tillagd Lindö, Ö. Söö m. fl., (Sööklovorna ligga inom samma 2-m:skurva som Ö. Söö), Söökojan, Sätersholmarna, Kattholmarna, V. Söö m. fl., Grimmen, Garpen och V. Skoghallsklubben. Timmerkojan har däremot icke ansetts böra tillerkännas enskild fiskerätt, då sådan icke tyckes ha hävdats och den ur allmän fiskerisynpunkt där skulle sakna all betydelse. — För den del av Hammarö socken, som angränsar Kattfjärden, hänvisas till närmast följande avdelning. i. Kattfjärden [kartbilaga l ] . 1 Lantmäteriutredning. [290]. Karlstads s t a d . Laga skifte å hemmanet Knappstad fastställdes den 13 september 1879. »Oaktat vid förrättningen fråga om gräns utåt mot Vänern icke behandlades, uppdrogos på kartan sådana begränsningslinjer, vilka uppenbarligen icke hade karaktären av rågång utan allenast avsågo att möjliggöra arealberäkning av de vid skiftet redovisade vattenområdena i Vänern.» (Forsselius, P. M. VIII.) De åsyftade gränslinjerna innesluta endast obetydliga vattenområden innanför strandens 2-m:skurva. Vid laga skifte å hemmanet Dingelsundet, fastställt, den 31 januari 1840, tilldelades en ägolott L. Skärholmen och en annan St. Skärholmen. A kartan äro 9 notvarp angivna, dels ä fasta land, dels å Skårholmarna. — H a m m a r ö s o c k e n . Arealavmätning av hemmanet Vidön verkställdes 1820 och den vid förrättningen upprättade kartan fastställdes den 4 december 1821. Kartan upptager hemmanet såsom på västra sidan begränsat av Vänern. Boholmen och Kråkholmen äro upptagna på kartan, men icke Vecklovaskären eller Kultanders skär. — S e g e r s t a d s s o c k e n . Laga skifte å hemmanen Bråte och Landviken (EK: Lanviken) har fastställts den 11 februari 1907. Å skifteskartan äro upptagna följande utanför fasta landets 2-m:skurva belägna holmar: Långholmen (norra delen), Enholmen, Torsholmen (EK: Torrholmen), Nordskär och Sörskär (EK: Sunnerskär). Skifteslagets delgav bland annat Långholmen, Torsholmen, Nordskär och Sörskär tillskiftades Bråte, övriga holmar Landviken. I protokollet antecknades, att sjön Vänern skulle utgöra gräns mellan de punkter, där rågångarna å fastlandet stötte emot sjön. Utstakning av rågångarna kring hemmanet Hanevik har av häradsrätten förklarats lagakraftvunnen den 31 december 1856. Å kartan äro Onsö och Ilverksholmen upptagna. Vid laga skiften å hemmanen Hanevall, Norra Edsberg och Liljenäs eller Busken, 1

G: nr 71 Karlstad; EK: Grums härad och Karlstads härad.

168 fastställda den 23 maj 1868, förekom icke laga rågångsbehandling, men i vid skiftena upprättade rågångsbeskrivningar angåvos sjöstränderna utgöra gräns mellan de punkter, där respektive skifteslags landrågångar nådde Vänern. »Beträffande de å ekonomiska kartan till Segerstads kyrka redovisade holmarna: dels de många längst ut mot öppna sjön dels de innerst i Kattfjärden belägna Håkon och Sikholmen hava inga kartor eller handlingar påträffats i lantmäterikontoret, och i jordregistret för socknen finnes ingen fastighet upptagen, som motsvarar desamma.» (Forsselius, P. M. VIII.) — S a m m a n f a t t n i n g . Forsselius har om den av honom verkställda lantmäteriutredningen beträffande Kattfjärden anfört, att han genomgått alla i länets lantmäterikontor förvarade förrättningsakter (utom jordavsöndringsakter) för förutvarande Karlstads samt Flammarö och Segerstads socknar, varjämte i ett par fall kompletterande undersökningar utförts i lantmäteristyrelsens arkiv. Varken i de ovan omnämnda förrättningarna eller i de övriga har i något fall bestämts, hur långt ut mot sjön det enskilda fiskevattnet skulle nå. Kameral utredning. [291]. Kammarkollegiet har överlämnat ett av dess arkiv upprättat, den 20 juni 1935 dagtecknat memorial rörande bland annat Segerstads kyrkas öar, vari meddelas följande: »Protokollet över en biskopsvisitation i Segerstads kyrka den 9 september 1782 innehåller, enligt en här förvarad transsumt, följande uppgifter rörande kyrkan tillhöriga öar: '§ 3. Härefter tillkännagafs, att kyrckan äger såsom fastighet öarne Gason, Sandön, Axelön och Tunön, belägna i Wenern och hafva af ålder warit ansedde såsom kyrckans ägendom, ehuru man nu icke äger något document, som bestyrcker dess rättighet och åtkomst till dem. Herr Leutenant Sahlfelt, nu warande ägare af Bråte, hwarintill desse öar närmast äro belägne och som till dem kunde hafwa någon rätt, intygade, att uti alla så äldre som nyare documenter och chartor öfwer bemälte ägendom, befinnes icke desse öar upptagne; Hwadan kyrckans rätt till dem synes wara aldeles odisputabel. Och som hon hittils af dem eij dragit någon nytta eller förmon, så anmodades pastor, att å allmän socknestämma med församlingen öfwerenskomma, på hwad sätt ofwannämnda öars skog, och det wid dem warande fisket, till kyrckans gagn och bästa förmånligast må kunna användas.' Den s. k. kyrkojordeboken av år 1823 upptager såsom kyrkans tillhörighet följande holmar med tillhörande skär nämligen: Sandön, Gäsön, Lofön, Swarten, Tunöarne, Axelöarne, Korsöarne och Sikholmen.» Utredning vid sammanträdena (se även under »Karlstads stad och Hammarö socken, Karlstad»). [292]. Ägaren av Vidön och Lunden i Karlstad samt Mormon och Djupsundet i Hammarö socken har skriftligen uppgivit, att fiskevattnet ansåges sträcka sig 180 meter ut i Vänern från 2 meters djup. Som stöd härför åberopades gammal hävd. Vidöns fiske vore utarrenderat. I övrigt bedreves fisket såsom husbehovsfiske. — Vid sammanträdet i Karlstad upplyste en snickare och fiskare i Karlstad, att han sedan 14 år arrenderade Bomstads och Lövenäs fiskevatten samt att han träffat avtal om arrendering av Bergviks fiskevatten på 5 å r från Vs 1934. Han fiskade i sina arrendevatten med bassängryssjor och nät. Under den tid han fiskat hade han aldrig hört annat än att man räknade det enskilda fiskevattnet i Kattfjärden ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Själv hade han tilllampat denna gräns. En hemmansägare i Knappstad (född 1873) hade aldrig hört, att Kattfjärden i sin helhet skulle vara enskilt fiskevatten. Han räknade sin enskilda fiskerätt ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Delägarna i Dingelsundet ville ayen förbehålla sig enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln och han trodde, att de därvid ville räkna 2-m:sdjupet utanför Skårholmarna, som vore en samfällighet för Dingelsundet. Kultanders skär trodde han anses ligga å fritt vatten. Vid sammanträdet i Hammarö anförde en hemmansägare och fiskare i Västra Skagene, medlem av hushållningssällskapets fiskeristyrelse och fiskerinämnden för Vänern samt ledamot av styrelserna för Vänerns fiskareförbund och Hammarö fiskeriförening (född 1883) följande: Den enskilda fiskerätten i Kattfjärden hade räknats 180 meter utanför 2 meters djup och tidigare 100 famnar utanför 1 famns djup. På 1880-talet hade utarrenderingar av fiskevatten börjat ske. Hans fader h a d e under 5 år arrenderat Vidöns fiske mot ett årligt arrende av 2 000 kronor. Seder-

169 mera, å r 1899, hade fadern och han fiskat utanför Vidöns vatten, som då arrenderades av andra personer. Dä det därvid varit av betydelse för dem att taga reda på h u r u nära land de kunde gå med näten, hade de mätt upp ett avstånd av 100 famnar från det ställe, där vid tillfället rådde 1 famns djup. Utanför detta avstånd hade de börjat nätsättningen. Arrendatorerna av Vidöns fiske hade icke haft något att erinra häremot. Fadern hade säkerligen, då han arrenderade Vidöns fiske, tillämpat samma grunder som följdes vid bestämningen 1899. Han erinrade sig för övrigt, att fadern yttrat, att den enskilda fiskerätten i Vänern räckte 100 famnar utanför 1 famns djup. Vid Vecklovaskären hade fiskats fritt med laxnät utan invändningar från Dingelsundets eller Vidöns sida. De övriga arrendatorerna i Kattfjärden hade säkerligen även tillämpat 180-m:sregeln. I västra Kattfjärden hade han under minst 20 år idkat fiske efter abborre och annan »småfisk» (d. v. s. annan fisk än lax) med nät och rev intill 180 meter från 2-m:sdjupet invid land. Varje år hade han under denna tid gått med nät innanför Nordskär och Sunnerskär. Även vid Sikholmen hade han fiskat, men där utanför 180-m :sgränsen. — Vid sammanträdet i Segerstad förklarade en hemmansägare i Aspberg i Segerstads socken, att han icke varit bosatt i trakten någon längre tid och därför icke kunde yttra sig om vad som vore gammal hävd i fråga om fiskerätten i Kattfjärden. Han ville emellertid påpeka, att fiskemetoderna undergått ändring under senare tid. Såsom fisket förr bedrivits hade enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln varit tillräcklig för strandägarna, men då utvecklingen av fiskemetoderna lett till användande av stora djupa ryssjor såsom de viktigaste redskapen, vore det behövligt för strandägarna att disponera fiskerätten i hela Kattfjärden. En hemmansägare i Hanevall i Segerstads socken ville i första hand hävda »utomskärsprincipen», nämligen att hela Kattfjärden, som genom ett band av öar vore skild från öppna Vänern, borde vara enskilt fiskevatten. Om detta yrkande icke kunde godkännas, borde under alla omständigheter vattnet innanför holmarna i fjärden vara enskilt. En hemmansägare i Bråte i Segerstads socken förklarade, att det icke vore gott att säga, om något fritt fiskevatten överhuvud skulle anses finnas i Kattfjärden, men att det med hänsyn till fiskevården vore bra, om den uteslutande tillhörde strandägarna. Det enskilda fiskevattnet borde åtminstone nå ut till Nordskär och Sunnerskär, som tillhörde Bråte. Torrholmen och Bråthammarön skulle alltså ligga på enskilt område. En fiskare i Solberg (född 1869), som arrenderade Aspbergs och Haneviks fiskevatten i Kattfjärden, vilka hans fader förut haft, uppgav, att förr inga andra än strandägare och fiskevattensarrendatorer regelbundet fiskat i Kattfjärden och att var och en av dessa hållit sig på sitt eget vatten. Förre ägaren av Bråte, doktor Carl Cederström, som även varit ordförande i hushållningssällskapets fiskeristyrelse, hade många gånger sagt, att det icke funnes något allmänt fiskevatten i Rattfjärden innanför Oifiö, utan att de enskilda fiskevattnen möttes ute i fjärden. På Nordskär, som hörde till Bråte, funnes 2 notvarp, vilka h a n haft tillstånd att använda på Cederströms tid. På Cederströms tid hade det inträffat, att Hammaröfiskare gått in med lax- och gösnät i yttre delen av Kattfjärden, utanför holmarna. Cederström hade varit »svår på att ta upp nät» för dessa främmande fiskare. Efter Cederströms död år 1900 hade det blivit mycket värre med fisket fi ån andra håll. Såvitt han visste hade ingen sedan dess tagit upp andras nät i Kattfjärden. Hammaröbornas fiske i Kattfjärden hade ökats. Det skedde mest i djupområdet innanför Onsö—Korsöarna. Numera vore det mest gösnät som användes. Laxfisket i Kattfjärden hade starkt minskats efter Skoghallsverkens tillkomst, på grund av vattenföroreningen. En hemmansägare i Karlsdal i Segerstads socken (född 1872) ansåg det bättre, att strandägarna finge ett begränsat område, som de kunde hävda och utnyttja, än ett alltför stort. Förr hade man ansett, att i yttre Kattfjärden, mellan Onsö—Kalvö och de inre småholmarna, vore allmänt vatten utanför 180 meter från 2-m:sdjupet, och så räknades det ännu i den del, som hörde till Karlstads stad. Kungl. Maj:t hade beviljat tillstånd att utsätta fast fiskeredskap vid Gösskären i Kattfjärden, vilket visade, att de låge å fritt vatten. En gammal Hammaröfiskare hade berättat, att en gång för länge sedan dåvarande ägaren av Vidön, Jansson, tagit upp nät, som av yrkesfiskare utlagts utanför Veck-

170 lovaskären Jansson hade nämligen ansett, att hans enskilda fiskerätt sträckte sig utanför dessa. Fiskarena hade stämt Jansson och denne hade fått betala skadestånd för hela den tid näten varit uppe på land. Den åsyftade Hammaröfiskaren hade även berättat, att tre lag Hammaröfiskare, i vilka han varit med, fiskat gös med nät på Storgrundet, vilket vore beläget mellan Bomstadsudden och Vidölandet. Fisket hade pågått opåtalt och tills gösen tagit slut där. Därefter hade de flyttat näten till Sunnerskär, men där hade Cederström tagit upp dem. I Kattfjärdens yttre del, mellan Onsö—Kalvö och de inre smäholmarna, hade förr bedrivits ett betydande fiske med lax- och gösnät av Hammaröfiskare. Numera fiskades där mest med rev. Han trodde icke, att strandägarna bedreve något fiske därstädes. En hemmansägare i Karterud i Segerstads socken (född 1872) uppgav, att i slutet av 1890-talet ett betydande laxfiske, huvudsakligen med nät, bedrivits i Kattfjärden av personer från annat håll. Man hade räknat med, att den enskilda fiskerätten räckte 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Därutanför hade fisket ansetts vara fritt. Han ansåge, att 180-m:sregeln borde tillämpas i Kattfjärden. Strandägarnas fiske utgjordes huvudsakligen av vårfiske och de utnyttjade icke fisket i fjärdens öppna del. En hemmansägare i Norra Edsberg i Segerstads socken ansåg, att i den nordvästra delen av Kattfjärden gränsen för det enskilda fiskevattnet borde dragas 180 meter från 2-m:sdjupet utanför Sikholmen, Håkon och Kisteskär. Gränsen kunde lämpligen gå såsom en rak linje från Sikholmen till Håkon och på samma sätt från denna till Kisteskär. Om småholmarna i Kattfjärden inom Segerstads socken förekom följande. Vid sammanträdet i Segerstad förklarade en hemmansägare i Karlsdal, Bråte, ombud för Segerstads församlings kyrkoråd, att han arrenderade fisket vid samtliga de till Segerstads kyrka hörande öarna. Till kyrkans öar ansåge han höra jämväl Sikholmen och Håkon i Kattfjärden. Han hade haft fiskeredskap vid dessa öar, men de hade upptagits av personer, som ansett sig vara rätta ägarna av desamma. Sedan dess hade han icke fiskat där. Ägaren av Stora Abbortan, jämväl ombud för kyrkorådet, upplyste, att för 8 år sedan tvist uppkommit angående kyrkans äganderätt till Sikholmen och Håkon. En hemmansägare i Hanevall uppgav, att Håkon låge utanför Hanevalls strand och att fisket vid ön hävdats för Hanevall så långt tillbaka i tiden som någon kunde minnas. I en från kammarkollegiet erhållen förteckning på de kyrköar, som hörde till det gamla pastoratets församlingar, nämligen Segerstads, Nors, Grums, Eds och Borgviks, vilken förteckning skulle ha förts tillbaka till 1636, hade Håkon icke funnits upptagen. En hemmansägare i Norra Edsberg anförde, att det kunde vara tvivelaktigt, om Sikholmen hörde till Norra Edsberg eller Ranviken, men den hörde i varje fall icke till Segerstads kyrka (jfr [295]). De sakkunniga. [293]. Såsom framgår av redogörelsen för lantmäteriförhållandena finnes intet, som ger vid handen, att vid lantmäteriförrättningar å fastigheter vid stranden av Kattfjärden denna skulle ha betraktats som ett uteslutande enskilt fiskevatten. Den från Segerstads socken lämnade uppgift, att en förutvarande ägare av Bråte, baron C. Cederström, skulle hävdat den mening, att Kattfjärden vore ett uteslutande enskilt fiskevatten, tyckes bero på en missuppfattning, alldenstund Cederström i egenskap av ordförande i Värmlands läns hushållningssällskaps fiskeristyrelsen i ett till 1894 ärs fiskelagskommitté överlämnat memorial [141] uppräknat Kattfjärden bland de »öppna fjärdar», där strandägarens fiskerätt sträcker sig 100 famnar ut i sjön från 1 famns djup. Rent geografiskt sett är visserligen Kattfjärden genom en rad av öar och holmar, mellan vilka sunden äro tämligen smala, skild från Stora Vänern, men dessa sund äro djupa (i sundet mellan ö. Korsö och V. Skoghallsklubben ända till 53 meter och mellan ö. Skoghallsklubben och fastlandet 17 meter) samt utgöra på intet sätt hinder för fiskens vandringar. Den till lek i Klarälvens västra mynningsgrenar uppgående laxen passerar dessa sund och såväl gös som andra fiskslag vandra mellan Stora Vänern och Kattfjärden. På grund av det stora djupet i Kattfjärden — i dess yttre del ned till 64 meter — kunna emellertid Vänerns fiskarter även leva där året om. Ur allmän fiskerisynpunkt kan

171 det icke betecknas som önskligt att med avvikelse från 180-m :sregeln låta frivattnet sluta utanför Kattfjärden. Frivattensfisket skulle dessutom därigenom tillskyndas ett avsevärt avbräck. De skäl, som från Segerstads socken anförts för införande av uteslutande enskilt fiskevatten i Kattfjärden, kunna de sakkunniga icke finna hållbara. Även med tillämpning av 180-m:sregeln kan ett utvecklat strandfiske med fast redskap äga rum. De strandägare, som önska sträcka bassängryssjor utanför 180-m:sgränsen, ha för övrigt alltid möjlighet att begära tillstånd härtill. Det yrkesmässiga fisket har bland de vid Kattfjärden bosatta icke den utveckling, att fisktillgången i Kattfjärdens yttre del, som måste beskattas genom nät- och revfiske, bleve tillräckligt tillgodogjord, om hela vattenområdet bleve enskilt fiskevatten. Icke heller till förslaget, att det enskilda fiskevattnet från västra stranden skulle sträckas ut utanför Nordskär och Sunnerskär, kunna de sakkunniga ansluta sig. Djupet mellan dessa skär och fasta landet understiger icke 8.5 meter och uppgår innanför Sunnerskär till 14 meter. Varken ur fiskevårdssynpunkt eller med hänsyn till fiskevattnets utnyttjande är det behövligt att vattnet blir enskilt hela vägen mellan fastlandet och Nordskär—Sunnerskär. Enligt de allmänna reglerna kommer däremot vattnet mellan Sikholmen och fastlandet att bli enskilt liksom 180-m:sgränsen att gå utanför Håkon, Kisteskär och Torrholmen. j . Segerstads sockens skärgård utanför Kattfjärden [kartbilaga l ] . 1 Lantmäteri- och kameral utredning. [294], Härutinnan hänvisas till närmast föregående avdelning, »Kattfjärden». Utredning vid sammanträdena. [295]. Segerstads församlings kyrkoråd har skriftligen upplyst, att församlingen ansåge sig äga de öar och holmar, som i beskrivningen till ekonomiska kartan upptagits såsom kyrkans egendom, nämligen Västra och östra Korsö, Stora och Lilla Axelö, Tönnöarna, Svartön, Gåsö, Sikholmen, Sandö, Stora Lovö samt Lövöskären och Äggskär öster och söder om Onsö och Bråtelandet. Fisket vore av kyrkorådet utarrenderat. Vid sammanträdet i Segerstad yrkade det ena av kyrkorådets ombud, ägaren av Stora Abbortan, att fiskevattnet i hela den skärgård, på vilken församlingen gjorde anspråk som kyrkans egendom, skulle vara enskilt ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Denna uppfattning hade dittills varit rådande. Det andra ombudet, hemmansägare i Karlsdal, yrkade även, såsom ombud för kyrkorådet, att gränsen för kyrkans enskilda fiskevatten skulle gå utanför hela skärgården. För egen del ansäge han emellertid, att mellan kyrkans öar funnes åtskilligt fritt vatten. En f. d. fiskeriinstruktör i Skaraborgs län anförde: Han hade till är 1904 arrenderat Segerstads kyrkoöars fiskevatten. Före honom hade hans fader haft samma arrende och efter 1904 hade det övertagits av en broder. Då han innehaft arrendet, hade det ansetts, att arrendet omfattade fiskevattiiél i hela skärgärden. Under denna tid hade personer lagt ut 16 nät mellan några småöar öster om Stora Lovö å ena sidan samt Jysskär, Promskär och Lövöskären å andra sidan. Dessa nät hade han tagit upp. Ägarna av näten hade sedermera anmält sig och tillsammans med dem hade han sökt upp dåvarande kommunalordföranden i Segerstads socken, som företett en karta, å vilken samtliga de öar, som enligt ekonomiska kartan höra till Segerstads kyrka, varit upptagna såsom kyrköar. Vad det var för en karta visste han icke. Efter att ha sett kartan hade de personer, som lagt ut näten, medgivit, att de icke haft rätt att utlägga dem. Vid Gåsö och Äggskär fiskades sik. Det hade varit mycket få främmande fiskare, som kommit in på det av honom arrenderade fiskevattnet. Han och andra hade fiskat med rev men icke med nät, å området mellan Segerstads kyrkas skärgård och Bäröskärgården. — Vid sammanträdet i Hammarö uppgav en hemmansägare och fiskare i Västra Skagene, att både han och andra fiskare fiskat med rev i den Segerstads kyrka tillhöriga skärgården, mellan Gåsö och Jysskär—Promskär—Lövöskären. Arrendatorn av kyrköarnas fiske hade icke protesterat häremot. Arrendatorn av kyrköarnas fiske hade för 5 år sedan begärt tillstånd att utsätta fast fiskeredskap 1

G: nr 71 Karlstad och nr 63 Rosenborg; EK: Grums härad.

172 vid Äggskär, vilket visade, att han ansett fisket där vara fritt. För 7 å 8 år sedan hade talaren av Segerstads sockens kyrkoråd arrenderat Axelöarna för bedrivande av agnfångst och annat fiske. De sakkunniga. [296]. I överensstämmelse med sin allmänna ståndpunkt, att sådana sammanhängande skärgårdar, där lekplatser och uppehållsplatser för småfisk finnas, lämpligen böra vara enskilt fiskevatten, under det mera spridda skär på gränsen mot öppen sjö bäst hänföras till frivattnet, ha de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att 180-m:sgränsen söder om Gåsö dragés utanför Gåsöskären, att sundet mellan Tönnöarna och Gåsö—Svartön (EK) intages i det enskilda fiskevattnet och att en mindre korrektion sker av gränsen väst om Svartön—Svartklubben samt att det enskilda fiskevattnet sträckes ned till St. Lövkulten söder om Jysskär—Promskär—Lövöskären och St. Lovö. På detta sätt erhållas två i förening med fasta landet stående skärgårdsområden, där en yrkesfiskare kan vara verksam. Däremot skola de långt ut liggande Äggskär med flera hänföras till det fria fiskevattnet. Det föreslås slutligen, att genom en linje mellan Dragarskär (EK) och Långholmens sydspets viken åt norr kring Enholmen blir enskilt fiskevatten. k. Åsfjärden och angränsande vattenområden [kartbilaga l ] . 1 Lantmäteriutredning. [297]. S e g e r s t a d s s o c k e n . Laga skifte å hemmanet Åsunda har fastställts den 19 juli 1847. I skiftet ingingo samtliga å ekonomiska kartan till hemmanet redovisade, namngivna skär med undantag av Svartskär och N. Sandskär. I lantmäterikontoret finnes icke förvarad någon akt rörande Bärön och kringliggande holmar och skär, som å ekonomiska kartan äro angivna tillhöra Nors kyrkoherdeboställe. I jordregistret finnes emellertid upptagen en fastighet Bärön nr 1, en ö, med jordnaturen krono under allmän disposition och anteckningen »tillhör Nors Prästgård». — G r u m s s o c k e n . Laga skifte å hemmanet Bråne har fastställts den 29 december 1854. För delägarnas gemensamma behov avsattes fyra holmar i Åsfjärden, däribland Önsholmen. — E d s s o c k e n . Laga skifte har fastställts den 11 mars 1833 å hemmanen Kållerud och Hojen, vilka tidigare utgjort ett skifteslag. Å skifteskartan är rågången mot Ås utdragen i vattnet till Norra Risholmen. Å kartan äro Norra och Södra Risholmarna samt Bergskär (2 st.) upptagna men icke numrerade, vilket icke heller är fallet med ett på udden utanför Kållerudsviken på kartan såsom »Samfällt Fiskeläger» betecknat område. Varken nämnda holmar och skär eller område äro redovisade i delningsbeskrivningen. Laga skifte ä hemmanet 1 mantal Uddersrud har fastställts den 8 oktober 1862. Den utanför hemmanets strand belägna Skärholmen avsattes därvid för delägarnas gemensamma behov, ö a r n a Knipan m. fl., som ä ekonomiska kartan äro redovisade såsom tillhörande Kyrkebyn, torde vara identiska med en i jordregistret för Eds socken upptagen fastighet Knipöarna nr 1, fem st. öar, med jordnaturen krono under allmän disposition samt med anteckningen »tillhör Eds församlings kyrka». Kameral utredning. [298]. Kammarkollegiet har överlämnat ett av dess arkiv upprättat den 20 juni 1935 dagtecknat memorial rörande bland annat Segerstads socken, vari meddelas följande: »Enligt 1698 ärs prästverk nyttjade kyrkoherden i Nor ett oskattlagt fiske 'Bergön med Hambnehollmarne' i Vänern och i 1777 års jordebok för Segerstads socken infördes under rubrik 'tillökningen ell. nyss uptagne lägenheter' såsom kronotorp en ö under Nors prästgård, benämnd Bärön, som i nu gällande jordebok redovisas bland kronoegendomar under allmän disposition, boställen, såsom Bärön nr 1, en ö, med anteckningen: 'tillhör Nors Prästegård'. Till Bärön torde höra ovannämnda Hamn(Amne-) holmarna med flera mindre holmar och skär. Hamnholmarna, som icke upptogos å en över Bärön år 1880 upprättad karta, ingå i gällande över Bärön upprättade skogshushållningsplan. Vid en år 1811 förrättad undersökning till utrönande av vad hemmantal med avseende å rotering Bärön kunde uppskattas har den1

G: nr 71 Karlstad och nr 63 Rosenborg; EK: Grums härad.

173 samma jämte tillhörande tre mindre holmar ansetts motsvara Vs hemman 'om det ej kan förklaras såsom oskattlagt torp under Nors prästgård, under vilken titel det i jordeboken igenfinnes'.» Utredning vid sammanträdena. [299]. N o r s s o c k e n s s k ä r g å r d . Kyrkorådet i Nors och Segerstads församlingars pastorat har skriftligen meddelat, att Nors pastorat med fiskerätt ägde »Bärön med tillhörande öar Hamnholmarna, Vaholmen m. fl. samt omkringliggande öar och kobbar». Arrendatorn av Bärön hade nyttjanderätt till fisket. Vid sammanträdet i Segerstad meddelade pastoratets ombud, att Bärön vore utarrenderad. Det senaste arrendeavtalet hade träffats för 11 år, varav 8 nu vore kvar. Arrendatorn hävdade, att han hade rätt att utnyttja fisket ut till de yttersta skären i Bäröns skärgård. Före den nuvarande arrendatorn hade hans far, farfar och förfäder längre bort arrenderat Bärön och hävdat samma fiskerätt som han. Ombudet delade denna mening. Till Nors pastorat borde räknas hela den skärgärd, som ä ekonomiska kartan angives tillhöra Nors kyrkoherdeboställe. Ombudet yrkade, att enskild fiskerätt i denna skärgård skulle tillerkännas pastoratet ut till 180-meter från 2-m:sdjupet utanför de yttersta skären i denna skärgård, Bäröskären. En f. d. fiskeriinstruktör upplyste, att han i sin ungdom varit arrendatorn av Bärön behjälplig vid skötandet av fisket i Bäröskärgården och kunde vitsorda, att denne räknade sitt fiskevatten ut till och med Bäröskären och de ät andra håll belägna yttersta holmar, som ständigt nå ovan vattnet. — Vid sammanträdet ä Hammarö meddelade en hemmansägare och fiskare i Västra Skagene, att han fiskat med rev bland öarna söder om Bärön och öster om Amneholmarna utan att hindras. Han hade ansett, att enskilt fiskevatten blott nådde 180 meter från 2-m:sdjupet utanför Bärön. S e g e r s t a d s s o c k e n . Jägmästaren i Karlstads revir hade på grund av de på ekonomiska kartan uppdragna gränslinjerna för sin del hävdat, att fritt fiskevatten icke funnes i Åsf järden, åtminstone icke i dess inre del, utan att det enskilda vattnet till den till reviret hörande kronoegendomen Stora Årsås ginge ut till mitten av fjärden. Han ville emellertid icke urgera denna mening, efter att ha hört de uppfattningar, som framställts vid sammanträdet i Segerstad [se nedan], och tagit kännedom om djupförhällandena i fjärden. Under alla omständigheter borde emellertid Götviken reserveras för strandägarna. I övrigt funne han det icke orimligt, att 180-m:sregeln tillämpades. — Vid sammanträdet i Segerstad gjorde ägaren av Stora Abbortan anspråk på enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln. Den nyssnämnde f. d. fiskeriinstruktören, som företrädde stärbhus i Åsundatorp (född 1875), uppgav, att Hassleskär och Svartskär så långt han kunde minnas tillbaka ansetts tillhöra Åsunda. På båda skären funnes goda notvarp, i synnerhet för fångst av nors och abborre. Det hade alltid ansetts, att fiskevattnet mellan fasta land och nämnda skär vore enskilt. Hemmansägarna pä Åsundaön önskade, att bestämmelse skulle träffas i överensstämmelse härmed. På Bryggudden och vid Åsundavikens östra strand funnes många notvarp. I Åsundaviken innanför en linje mellan Bryggudden och udden norr om denna borde blott finnas enskilt vatten. Detta vatten hade aldrig utnyttjats av andra än dem, som bodde kring viken. Vid högre vattenstånd bedreves fiske med nät efter lake om vintern och abborre om våren. I den öppna delen av Åsfjärden funnes fritt fiskevatten. Uppfattningen vore, att detta började 180 meter från 2-m:sdjupet utanför holmar och skär. Storgrundet låge å fritt vatten. Å detsamma vore ett gott fiske efter abborre om våren och lake om hösten. Även mete kunde med fördel bedrivas där sommartiden. — Vid sammanträdet i Grums förklarade fiskerikonsulenten i Värmlands län, att fisket i Åsf järden ansetts vara fritt 180 meter utanför ett stadigt djup av 2 meter. E d s s o c k e n . Vid sammanträdet i Liljedal uppgav en fiskare i Liljedal, att strandägarna vid Åsf järden hölle på enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln, men icke längre. En hemmansägare, delägare i såväl Körsvik som Uddersrud, uppgav, att Skärholmen hörde till Uddersrud och att fisket kring densamma ansåges som enskilt. Kring holmen idkades numera icke mycket fiske. Han ansåge, att Skärholmens enskilda fiskevatten borde anses sträcka sig 180 meter från holmen och att intet fritt

174 vatten borde finnas mellan denna och fasta landet utan fisket i hela viken bliva enskilt. En hemmansägare i Körsvik uppgav, att delägarna i hemmanet blott utövade ryssjefiske och att från Körsviks sida icke gjorts anspråk på enskild fiskerätt ut till mitten av Åsfjärden. Det av den förenämnde hemmansägaren förfäktade anspråket ansåge han gå för långt. — En delägare i Ås och en hemmansägare och fiskare i Körsvik uppgåvo, att i Åsfjärden icke användes ryssjor av större höjd än 120 centimeter. De sattes icke på djupare vatten än att de vakade. Ute på djupt vatten, ända till mitten av Åsfjärden, användes lakstrutar. Den sistnämnde trodde, att fisket kring Svartskär vore fritt. — En hemmansägare i Ås anförde, att Bärholmen hörde till Ås. Vid densamma och norrut till Havern, som låge ungefär mitt emellan Bärholmen och Tjuvudden, fiskade delägarna i hemmanet. Dess fiskevatten vore utarrenderat. Han yrkade, att 180-m:sgränsen skulle räknas från 2-m:sdjupet utanför Bärholmen samt Norra och Södra Risholmen. Innanför dessa vore vattnet grunt. Han trodde, att delägarna i Kållerud ville, att 180-m:sgränsen skulle räknas från 2-m:sdjupet utanför Bergskär. Eds församlings kyrkoråd har skriftligen upplyst, att den fiskerätt, som tillkomme de Eds kyrka tillhöriga öarna Knipan, Tingsön, Harvelsön och Skarven, vore utarrenderad mot 25 kronor i årligt arrende. Vid sammanträdet i Liljedal uppgav en hemmansägare i Kangerud, Eds socken, att Kangeruds fiskevatten gränsade intill fiskevattnet kring de Eds kyrka tillhöriga öarna. En jordbrukare och fiskare i Kangerud uppgav, att Eds kyrka ägde största delen av ön Knipan samt Harvelsön, Tingsön, Skarven och Balsen. Han arrenderade detta fiske. Fiskevattnet kring öarna räknades som enskilt. De sakkunniga. [300]. Det kan vara tvivelaktigt, hur långt ut enskilt fiskevatten bör sträcka sig i Bäröskärgården särskilt söder om Bärön. I betraktande av att Bärön med tillhörande skärgård under längre tid givit uppehälle åt en yrkesfiskare och bör kunna så göra samt att det därvid har betydelse att dennes fiskeområde icke för mycket inskränkes, ha de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att det enskilda fiskevattnet omsluter Bäröskären. För att få detta fiskevatten mera slutet och underlätta orienteringen ha ett par mindre avskärningar av inskjutande bukter pä 180m:sgränsen vid skärgårdens västra rand föreslagits. — Att fritt fiskevatten bör finnas i den öppna och djupa Åsfjärden synes de sakkunniga otvivelaktigt. Vid östra stranden har det utanför den grunda Åsundaviken (EK) belägna å skifteskartorna upptagna Hassleskär (EK) föreslagits förlagt ä enskilt vatten, ehuru dess storlek icke torde uppgå till 1 hektar. Vid västra stranden har genom avskärande linjer det enskilda fiskevattnet mellan fasta landet och Skärholmen föreslagits något ökat, för undvikande av långt in gående kilar, där orienteringen bleve svär. 1. Grumsfjorden m e d Borgvikssjön [kartbilaga l ] . 1 Lantmäteriutredning. [301]. Om lantmäteriförhållandena i Grumsfjorden har Forsselius verkställt utredning (P. M. VII). Med hänsyn till den allmänna ståndpunkt, som de sakkunniga intagit i frivattensfrågan, har det ej ansetts nödigt att redogöra för resultaten av denna utredning. Utredning vid sammanträdena. [302]. G r u m s o c h E d s s o c k n a r . Agnh a m m a r s egendom har inkommit med uppgifter angående egendomens fiskevatten. Detta ansåges på grund av gammal hävd sträcka sig så långt ut i sjön, att det gränsade intill motliggande strands fiskevatten. I Grumsfjorden funnes icke något för alla fritt fiskevatten. Vid sammanträdet i Grums upplystes frän ombudet för egendomen, att fisket vore utarrenderat till en sportfiskeklubb. En folkskollärare i Grönberg, Grums socken, ordförande i Grumsfjordens fiskevårdsförening, uppgav, att så gott som samtliga strandägare i Grumsfjorden vore medlemmar av föreningen. Medlemmar vore även det 10-tal personer, som sammanslutit sig till en sportfiskeklubb och arrenderat Agnhammars fiskevatten. Den allmänna meningen bland strandägarna vore, att hela Grumsfjorden vore enskilt fiskevatten. Grumsfjorden vore 1

G: nr 70 Arvika och nr 71 Karlstad; EK; Grums härad.

175 att betrakta mera som en särskild sjö än som en vik av Vänern, med vilken den vore förenad blott genom det smala Slottsbrosundet. Pä grund av den starka fabriksföroreningen av detta sund vore även fisken i Grumsfjorden avstängd frän Vänern. Invandring av fisk frän Vänern till Grumsfjorden ägde icke rum. På grund härav och på grund av överfiskning hade fiskbeståndet i Grumsfjorden avtagit på ett oroväckande sätt. Fiskerikonsulenten för Värmlands län upplyste, att han under 15 år ägt en hemmansdel i Björnevål och varit bosatt där. Under denna tid hade han arrenderat en del av Agnhammars fiskevatten samt Ingersbyns och en del av Sandåkers fiskevatten i Grumsfjorden. Han kände därför förhållandena i Grumsfjorden sedan 40 år tillbaka. Fisket där hade alltid ansetts vara enskilt. Strandägarna hade icke fiskat om varandra. Åtminstone numera hölle var och en ganska strängt på sitt fiskevatten. Förr hade fisket i Grumsfjorden varit gott, men numera vore det försämrat på grund av fabriksföroreningar och överfiskning. Till meningen, att i Grumsfjorden med Borgvikssjön blott skulle finnas enskilt fiskevatten, anslöto sig 8 hemmansägare och ombud för sådana, en arbetare och en kamrerare samt ombudet för det bolag, som ägde hemmanen Mickelsön och Strand. Dessa personer hade icke hört annat än att fiskevattnet i Grumsfjorden ansågs vara helt enskilt och att strandägarnas fiskevatten möttes i mitten av fjorden. Några hade av andra, äldre personer fått samma uppgift. — Å andra sidan yrkade 15 industriarbetare och en sjökapten, att frivatten skulle finnas i Grumsfjorden, antingen på grunden ute på fjorden eller i hela fjorden utanför strandområdet. Det fiske man därvid hade i tankarna var krokfiske av olika slag. Som skäl anfördes, att Grumsfjorden vore en vik av Vänern. De sakkunniga. [303]. Enligt de allmänna reglerna kommer något fritt fiskevatten icke att finnas i Grumsfjorden eller Borgvikssjön. Ehuru Grumsfjorden är ett djupt vattenbäcken, vore det efter de sakkunnigas mening icke välbetänkt att i detsamma inrätta fritt fiskevatten. Den trånga förbindelsen med öppna sjön, vid vilken vattenförorenande industrier äro belägna, och det stora antalet fiskeidkande personer vid Grumsfjorden skulle i sådant fall lägga faran för överfiskning nära till hands. De sakkunniga finna sig därför icke böra föreslå någon undantagsbestämmelse för Grumsfjorden och ännu mindre för Borgvikssjön. m, Kyrkebysjön och Ekholmssjön [kartbilaga l ] . 1 Utredning vid sammanträdena. [304]. Från ägaren av Kyrkebyns egendom i Eds socken har meddelats, att för egendomen gjordes anspråk på ensamrätt till fiske runt Kyrkebysjön från och med Ängön till färjläget vid Liljedals glasbruk. Från det bolag, som äger Segmons och Valnäs egendomar i Eds socken, har meddelats, att för egendomarna gjordes anspråk på ensamrätt till fiske utanför respektive hemmans stränder och sä långt ut tills annat hemman möter. Anspråket grundades på gammal hävd. Vid sammanträdet i Liljedal upplyste ombudet för åsyftade bolag och dess moderbolag, Billeruds aktiebolag, följande: Bolagen ägde norra stranden av Ransundet till gränsen mellan Kyrkebyn och östra Segmon i öster och södra stranden av Ransundet från järnvägsbron österut, delar av östra stranden av Ekholmssjön samt dess norra och västra strand ned till gränsen mot Näs härad; vidare södra stranden av Kyrkebysjön och Trångsundet samt stranden söder om sistnämnda sund ned till häradsgränsen. Ombudets huvudmän ansåge, att såväl Ekholmssjön som Kyrkebysjön vore uteslutande enskilt fiskevatten på samma sätt som Borgvikssjön. Man ansåge nog allmänt, att sä vore och alltid varit förhållandet. Han trodde icke, att denna uppfattning blivit från något håll bestridd. Hos bolaget anställda arbetare finge rätt att fiska ä bolagets vatten i Ekholmssjön och Kyrkebysjön mot att de åtoge sig utförande av vissa fiskevårdande åtgärder. En fiskare i Liljedal vitsordade, att fritt fiskevatten ej ansetts finnas i Ekholmssjön eller Kyrkebysjön. Arrendatorn av Kyrkebyns egendom upplyste, att tidigare varit pä gården anställda tvä gårdsfiskare. Sedan den äldste av dessa för en tid sedan avlidit, hade någon ny gårdsfiskare icke blivit, anställd. Gårdsfolket finge utöva visst husbehovsfiske. I övrigt utövades 1

G: nr 71 Karlstad, nr 62 Åmål och nr 63 Rosenborg; EK: Grums härad.

176 fisket såsom nöjes- och husbehovsfiske. Två hemmansägare i Kangerud i Eds socken ansågo, att Kyrkebysjön vore ett helt och hållet enskilt fiskevatten. Den ene av dessa tillade, att detsamma vore fallet med Trångsundet. De sakkunniga. [305]. Av samma skäl som anförts i fråga om Grumsfjorden anse de sakkunniga inrättande av frivatten i Kyrkebysjön eller Ekholmssjön icke böra ifrågakomma. Gränsen synes lämpligast böra gå utanför Skarven—Knipan— Tallskären—Orrholmen (EK). n. Bro socken [kartbilagor 1 och 3]. 1 Utredning vid sammanträdena. [306]. Vid sammanträdet i Säffle upplyste förvaltaren av Mässviks säteri, att till Mässvik hörde sydspetsen av ön Knipan samt Tallskären, Orrholmen, Dagsholmen, Björnholmen, Fulholmen och Tallskär. Han hade sig icke bekant, huruvida Åsneskär hörde till egendomen. Från hans sida hade i varje fall icke hävdats enskild fiskerätt vid detta skär. Det vore önskligt, att fisket i sund mellan fasta landet och öar, som äro enskild egendom, icke vore fritt, utan tillhörde strandägaren. Fisket i sundet mellan land och Dagsholmen borde exempelvis tillkomma Mässvik. Utgångspunkten för bestämmandet av den enskilda fiskerätten borde vara 2-m:sdjupet utanför holmarna. Säteriets fiske vore utarrenderat till den på gården anställde smeden. Detta vore en tradition på gården och hade tillämpats sedan 3 a 4 generationer tillbaka. Fisket bedreves med gäddryssjor å lekplatserna och med djupryssjor efter lake samt med nät å djupt vatten. Norra Killingholmarna och norra delen av Brattön hörde till Gäddevik, vars ägare nog hölle på enskild fiskerätt där. — Sedermera har förvaltaren av Mässviks säteri skriftligen meddelat vissa upplysningar angående de i trakten av Mässvik brukliga fiskemetoder. Nätfisket vore mest gynnsamt på omkring 25 meters djup och vid detta fiske erhölles gös samt i mindre mängd abborre och sik. Revfisket bedreves utefter land endast för fångst av al och det härför lämpligaste djupet vore omkring 3 meter. Revfiske för fångst av annan fisk än ål utövades endast på större djup omkring 1 mil ut i öppna Vänern; därvid erhölles gös, lake och i ringa mängd gädda. Djupryssjor användes i synnerligen ringa utsträckning och blott för fångst av gös, gädda och lake under lektiden. Notfiske bedreves icke. De sakkunniga. [307]. Då bredden av sundet mellan Dagsholmen och fastlandet icke uppgår till 100 meter, torde det icke vara lämpligt att frivatten finnes i detta sund. Det torde vara bättre, att enskild fiskerätt fär råda mellan linjer Dagsholmens spets västerut och Dagsholmens sydspets — närmaste punkt pä fasta landet. För undvikande av alltför långt in gående kilar av frivatten ha föreslagits avskärande linjer dels utanför Mässviken, mellan Fulholmens (EK) sydspets och udden söder om Tallskär (EK), dels mellan ostspetsen av N. Killingholmarna och nordspetsen av Brattön. o. Södra Ny socken [kartbilaga 3]. 1 Kameral utredning. [308]. I utslag den 16 februari 1924 har kammarkollegiet förordnat, att Strutsholmen, Södra Killingholmarna med flera smärre öar och skär utanför Södra Ny sockens strand skola i jordeboken för socknen upptagas bland kronoegendomar under allmän disposition såsom en lägenhet med benämningen Södra Ny skärgärd nr 1 och med anteckning: Tillhör Södra Ny kyrka. Utredning vid sammanträdena. [309]. Från kyrkoherden i By m. fl. församlingars pastorat har skriftligen meddelats, att enligt beskrivningen till ekonomiska kartan S. Ny kyrka vore ägare av Strutsholmen, Vaholmen, Södra Killingholmarna och Stensholmen, med en sammanlagd areal av 14.0 hektar. Fisket vore icke utarrenderat. — Vid sammanträdet i Säffle uppgav en hemmansägare i Källsbäck, att fisket i Staviken ansågs vara enskilt. Staviks fyr hade skattetal i Källsbäck. Fyrpersonalen bedreve yrkesmässigt fiske i Staviken. Fiske av främlingar förekomme icke i denna. Han trodde icke, att något fiske utövades vid Södra Killingholmarna, men väl vid Strutsholmen, Vaholmen och angränsande öar. Vänerns Seglationsstyrelse 1 G: nr 63 Rosenborg; EK: Näs härad, norra delen.

177 har i skrivelse den 1 maj 1935 upplyst, att Stavikens fyrplats äges av Seglationsstyrelsen och är belägen å fri grund. Fiskerätt tillkomme icke fyrplatsen. De sakkunniga. [310]. Någon avvikelse från de allmänna reglerna har icke föreslagits. p. Botilsäters och Ölseruds socknar, östra stranden [kartbilagor 3 och 5]. 1 Utredning vid sammanträdena. [311]. Upplysningar föreligga endast beträffande fisket med rev och flötnot (se [347] och [365]). De sakkunniga. [312]. Någon avvikelse från de allmänna reglerna har icke föreslagits. q. Eskilsäters socken: Fastlandet och skärgården norr o m Luröskärgården. [kartbilaga 5]. 2 Lantmäteriutredning. [313]. Laga skifte å alla ägorna till hemmanen Rosenborg, Gunnerud, Ekenäs, Aggerud och Kalvön fastställdes den 24 februari 1908. Å kartan upptogos samtliga de öar och holmar, som å ekonomiska kartan redovisats till skifteslaget. St. Skrubban upptogs i sin helhet. — Åren 1818— 1819 verkställdes storskifte å hemmanet 2 mantal Säter nr 1. Skiftet har ej fastställts men ansetts gällande och den därvid tillkomna fastighetsindelningen har registrerats i jordregistret. Å kartan äro upptagna samtliga de holmar och skär, som å ekonomiska kartan förekomma mellan rågångarna mot Kärvinge och Rosenborg samt en tänkt linje mellan deras ändpunkter. Holmen St. Skrubban är dock i sin helhet upptagen på kartan. Vid ägostyckning, fastställd den 3 november 1926, ha å kartan genom kopiering av storskifteskartan upptagits de å den sistnämnda upptagna holmarna och skären, vilka även ingingo i ägostyckningen. — Arealavmätning av och rågångsutstakning omkring ägorna till hemmanet Kärvinge ha ägt rum och kartan blivit i »hvad angår hemmanet Kjerfvinges Rågångar mot angränsande Heman faststäld» den 22 december 1856. Pä kartan finnas emellertid inga rågångar uppdragna annat än emot hemmanet Svärdserud från stranden ut till Lilla Stackholmen. Karta och beskrivning redovisa de holmar och skär, som å ekonomiska kartan hänförts till hemmanet. De yttersta upptagna holmarna äro alltså L. och St. Sjötungsholmen samt L. och St. Löfstackan. — Å en 1688 upprättad karta över hemmanet Flåvik voro upptagna Mellersta och Södra Långholmen. Vid storskifte å inägorna till Flåvik, fastställt den 21 februari 1791, upptogos å kartan samtliga å ekonomiska kartan till hemmanet hänförda holmar med undantag av ö . Måsskär. Vid laga skifte å Flåvik, fastställt den 11 augusti 1849, upptogos å kartan samtliga holmar, även ö. Måsskär, som å ekonomiska kartan äro redovisade till hemmanet. I förening bestämdes, att till samfällt begagnande skulle avsättas bl. a. »några alldeles oduglige holmar och skär uti Sjön till Fiskplatser». I ägobeskrivningen redovisades 11 holmar samfällda till fiskeplatser. År 1830 företogs uppmätning av de Eskilsäters kyrka tillhöriga holmar och vassskörd. Protokoll och karta uppvisades för häradsrätten den 4 februari 1831, varvid klander mot förrättningen icke anmäldes. Beskrivning och karta redovisa 57 numrerade holmar, av vilka en, St. Lötekulten, är belägen inom Millesviks socken och de övriga inom Eskilsäters socken. Då namnen å holmarna delvis icke återfinnas å sjökortet eller ekonomiska kartan och delvis äro andra än å dessa meddelas nedan en förteckning på holmarna, med angivande av namnet såväl i 1830 års beskrivning och karta som även å sjökortet och ekonomiska kartan, då holmarna äro namngivna å dessa senare. Kopia av kartan har erhållits från lantmäteristyrelsen. Det framgår av förteckningen, att i 1830 års beskrivning visserligen finnes upptagen en holme, kallad nr 57 Måkskär, men att denna, på den tillhörande kartan kallad Furuholmen, är identisk icke med sjökortets och ekonomiska kartans Måkskär, utan med dessas Förholmen. Sjökortets och ekonomiska kartans Trädgårdsholmarna, Lindholmen och Svartskär tillhöra däremot utan tvivel Eskilsäters kyrka. 3 1 G: nr 63 Rosenborg; EK: Näs härad. 2 S: nr 85 Vänern, södra delen, och nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar samt nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 633 Rosenborg och nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NV; EK: Näs härad, södra delen. — Jfr utredning vid sammanträdena. 12—368351.

178 Förteckning på de holmar och skär, som tillhöra Eskilsäters kyrka enligt protokoll och beskrivning med tillhörande karta år 1830. Nummer enligt beskrivning och karta

Namnen å vidstående holmar Namn i beskrivningen

Namn å kartan 1 å ekonomiska kartan

å sjökortet nr 82

1 Lötekulta

2 Lilla Långholmen

3 Måk Skär*

Måkskär 8

4 Ko Skär

Koskär

>

>

Löthekulta

St. Lötekulten

St. Lötekulten

—

N. Långholm 2

N. Långholmen

Gunnarsholm

Gunnarsh(olmen) Koskär

Koskär

t

6 Koskär

7 8 9 10

»

1 S? Koskären

>

>

11 Runna

>

IS. Koskären, troli> gen inkl. Koskärs1 revet

14 Skär vid Runna Stora Elfvaren

Stora Elfvarn

| Holmar och skär i Iskaret och holmar- 1 grundområdet väna norr därom [ ster om DjupholJ men—St. Elfval St:a Elfval St. Elfval

lilla Elfvaren

Lilla Elfvarn

L:a Elfval

16 Etter holmen

17 Björka

18 19

Sannarne 3:ne st. Ahlskogen

20 Skägga

Skägta

21 Anders varp

Anders Varp

22 Jettungen och ungs Skär

Jett- Jettungen, skäret utan namn

23 24

Stora Jetten Skrassla

—

— — utan namn (1)

—

utan namn

L. Elfval Etterholmen

Tvärvärpan

Tvärvärpan

Björken

Björkön

utan namn

Älskogen Sjöklon

t

»

klättungarna, c» st.

(St. Jättungen fSmå Jättungarna

Store Jetten

St. Jätten

St. Jätten

Skrasla

Raslan

Bastån

lilla Jetten

Lilla Jetten

utan namn

L. Jätten

26 Djup holmen

Djupholmen

Djupholmen

utan namn

27 28

Bläcka Bläcke Skären, 5 st.

Kudderskären (3) och Bläckeskärena (2)

Brovassen Brovassen utan namn; utan namn; belägna å de t vatl enområde, som begränsas av holm arna nr 4, 29, 27 och 30

29 Södra och Norra holmarne

Södra holmen (1)

Södra Gunnarsholm S. Gunnarsh(olmen)

—

1 Naninet angivet blott då det avviker från det i beskrivningen uppt agna; samma namn som dä)r markeras med streck, * Sjok örtet nr 83. 3 Det är omöjligt att med b estämdhet avgöra vil ien holme som avses med namnet Måkskär. C)m dess läge å kartar i antages vara felak tigt, skulle den kunn a vara Ö. Måkskär. Läget s ämmer något så när m ed S. Långholm, men denna är allde les fe r stor för att kunna vara M ikskär.

179 Nummer enligt beskrivning och karta

Namn i beskrivningen

30 Stora och lilla Sunnervass

31 Gräs holmen

32 Gädde skär

33 Tvärvarp et

Namnen å vidstående holmar Namn å kartan 1 å sjökortet nr 82

—

å ekonomiska kartan

Sunnervassen (jämte 34)

St. Sunnervass L. Sunnervassen (jämte 34)

Gräsholmen

Gräsholmen

Gräsholmen

—

utan namn

Gäddeskär

~

utan namn; utan namn; beläget å vattenområdet mellan holmarna nr 30, 25, 31 och 32

34 Stor Stens skär

Störtenskär

Sunnervassen L. Sunnervassen (jämte del av 30, (jämte del av 30, se ovan) se ovan)

35 Aspholmarne med skären

Aspholmen

Aspholmen

Aspholmen

36 En Torfvan 2:ne st.

Entorfva

utan namn

Entorfvan

37 Klofven med skär

Klöfven

Klöfverne

Klöfön

38 39

Knarten

40 Arn Ön med skär

41 Malhall

42 43

Flöje skär

utan namn

43 Kulten med Skär

Kulten

45 Apel holmarne

46 Faten

47 48 49

Rumholmen Hök Öholmen

Hököholmen

50 Södra Hökön

— —

Södra Hökö

S. Hökö

Smalo

Smalö Hökö hufvud

Bock holmen

— Bockholmen

— Matshall

Flöja

Berg Ön

51 Smal ön

52 Norra Hök Ön

2 Bockholmen

Bockholmen

Ernön

Ernön

Mathall

Mathall

/Flöjerne

>Flöjerna

utan namn utan namn belägen sydost om Vithall

— — Runholmen

—

Appelholmen (2) Faten

Appelholmen

utan namn

Runholmen

Bergö

Bergö

Hökholmen

Hökholmen

utan namn

N. Hökö

53 54

Hök Öhufvud

Hököhufvud

Norra Hökö Hökö Hufvud

Lindholmarne

Lindholmen (2)

Trädgårdsholmar

55 Svart Skär

Svartskär

Svartskär

Trädgårdsholmarne Svartskär

56 Furu holmen

Lindholmen

Måkskär

Furuholmen Furuholmen

Lindholmen

57 Förholmen

Förholmen

1 Narnnet angivet blott då det avviker från det i beskrivningen uppt igna; samma namn som dä r markeras med streck, 2 På den plats, där Knart ;n är förlagd å 183 3 års karta, visar sjö <ortet ingen holme, Möjligei i är Knarten identisk med sjökortets St. 1klubben, fastän i så i all placerad mycket för när;r Bockholmen.

180 Å 1830 års karta har uppdragits gräns i vassen på nordvästra och sydvästra sidorna av ön Vithall, som vid förrättningen erkändes tillhöra hemmanet Gaperhult. Vid laga skifte, fastställt den 3 december 1850, å hemmanet Gaperhult upptogs i enlighet med 1830 års karta holmen »Hvithall» å förrättningskartan. I förening den 12 juni 1850 bestämdes, att denna holme samt fem vid hemmanets strand belägna holmar skulle avsättas för samfällt behov. Å 1850 års karta finnas icke några gränser kring »Hvithall». Kameral utredning. [314]. Kammarkollegiet har enligt skrivelse till länsstyrelsen i Värmlands län den 6 juli 1935 förordnat, att i jordeboken skola bland kronolägenheter under allmän disposition upptagas dels i Millesviks socken holmen Stora Lötekulten eller Lötekulta med benämningen Lötekulten nr 1, dels ock i Eskilsäters socken med benämningen Kyrkskärgården nr 1 övriga holmar och skär, som omförmälas i den 1830 upprättade beskrivning, i båda fallen med anteckning: Tillhör Eskilsäters kyrka. På samma gång förordnades, att ur jordeboken skulle uteslutas lägenheterna Hökön nr 1 och Eskilsäters skärgård nr 1. Utredning vid sammanträdena. [315]. Kyrkoherden i Millesviks, Botilsäters, Eskilsäters och ölseruds pastorat har skriftligen uppgivit, att till Eskilsäters kyrka höra Aspholmen, Hököholmarna, Stora och Lilla Sunnervass, Gunnarsholmen, Hjärtholmen och Klövön m. fl. mindre holmar i Vänern. Fiskerätten vore ej utarrenderad utan disponerades av sockenborna. Eskilsäters kyrkas fiskevatten gränsade till Lurö i Vänern. — Vid sammanträdet i Eskilsäter förklarade ombudet för Eskilsäters församlings kyrkoråd, att kyrkorådet ansåge vattnet i och omkring den å ekonomiska kartan såsom Eskilsäters kyrka tillhöriga upptagna skärgården vara enskilt fiskevatten. Där finge blott sockenborna fiska. Vissa av kyrköarna vore utarrenderade men icke fisket. Holmarna Stora Sunnervass och Gäddeskär vore utarrenderade på fem år mot ett årligt arrende av 12 kronor för båda holmarna. I kontraktet funnes följande bestämmelse: »Fisket vid eller omkring holmarna följer icke arrendet utan är allmänt för hela socknen.» I samtliga arrendekontrakt rörande utarrenderade kyrköar funnes samma bestämmelse. Jämväl de långt ut belägna Måkskär, Förholmen, Lindholmen och Svartskär ansåges höra till Eskilsäters kyrka. Av kyrkans öar vore Aspholmen, Gunnarsholmen och Klövön bebodda. Ombudet biträdde det frän hemmansägare pä Lurö framställda förslaget (se [318]), att gränslinjen mellan enskilt och allmänt vatten skulle gå mellan Lurö Bratt och Södra Hökön. Det vore lämpligt, att intet fritt vatten funnes innanför Hököarna. — En förvaltare i Gaperhult uppgav, att han någon gång av en prästman på Näset fått sig förevisad en gammal skifteshandling, sannolikt från slutet av 1700-talet, vilken innehållit en förteckning på Eskilsäters kyrkas öar. I denna förteckning hade Måkskär, Förholmen, Lindholmen och Svartskär icke funnits upptagna. En jordbrukare och fiskare pä Lurö uppgav, att vid en lantmäteriförrättning, som hållits på Lurö troligen 1909 lantmätaren medfört gamla kartor, å vilka de omtalade holmarna funnits upptagna såsom tillhörande Eskilsäters kyrka. F r å n Rosenborgs säteri meddelades, att enskild fiskerätt yrkades 300 meter ut, räknat från såväl fastland som öar. En egnahemsägare och fiskare i Rosenborg yrkade, att Rosenborgs skärgård skulle utgöra enskilt fiskevatten. En hemmansägare i Ekenäs, skogvaktare hos det bolag, som äger en större del av Rosenborgs egendom, förklarade, att Rosenborgs fiskevatten sträckte sig åt söder till farleden förbi Aspholmarna, där det gränsade intill Eskilsäters kyrkas skärgärd i enlighet med ekonomiska kartan. Åt öster borde Rosenborgs fiskevatten begränsas av en rak linje från Stora Klubben till Näshuvudet och därifrån åt norr utanför Slöingen. Åt väster borde gränslinjen gå utanför Entorfshällorna och Olofs grund. Ingen av de öar, som hörde till Rosenborg, vore bebodd. Kalvön vore utarrenderad, delvis för fiskets skull. Vingsön hade även varit utarrenderad, men arrendatorn vore numera avliden. — En hemmansägare och fiskare i Säter ansåg, att gränsen mellan enskilt och allmänt fiskevatten borde gå i huvudsak så som förslagsvis angivits å det vid sammanträdet företedda sjökortet, dock något längre ut, så att grundet utanför (väst om) Stora Kråkholmen komme att höra till det enskilda vattnet. Så hade räknats så långt tillbaka han kunde minnas, övriga närvarande från Säter in-

181 stämde häri. — Den omnämnde förvaltaren från Gaperhult upplyste, att ägaren av Kärvinge anmodat honom meddela, att Kärvinge gjorde anspråk på enskild fiskerätt enligt den å sjökortet förslagsvis dragna linjen. Den borde dock icke gå in i Kerfvingeviken, utan från gränsen utanför Förstackaskär gå rätt över till gränsen utanför Skäggholmen. — En hemmansägare och fiskare i Flåvik uppgav, att strandägarna i Flåvik bedreve varjehanda slags fiske. Fisket efter näbbsik på hösten bedreves utanför det enskilda fiskevattnet. Detta ansåge strandägarna räcka något utanför de större holmarna, Långholmarna, med tillämpande i huvudsak av 180-m :sregeln. Tvä andra hemmansägare och fiskare i Flåvik ansågo, att yttergränsen för Flåviks enskilda fiskerätt borde gå längre ut, ute vid Yttre Långholmsgrund och Yttre Sjötungsgrund. Innanför linjen mellan dessa grund »taga Åmåliterna en massa fisk, som vi behöva bättre». Till stöd för förslaget kunde icke åberopas gammal hävd, utan motivet vore den föreslagna gränsens lämplighet. — Förvaltaren från Gaperhult förklarade, att delägarna i detta hemman ansåge sig ha enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln. De bedreve allenast fiske med ryssjor, inne vid stranden och detta fiske vore av ringa betydelse. De sakkunniga. [316]. Förslaget att enskilt fiskevatten skall gå ut till en linje mellan Slöingen och Stora Klubben kan efter de sakkunnigas mening icke stödjas ur allmänna fiskerisynpunkter. Genom en sådan gränslinje skulle frivattensfisket, utan nytta med hänsyn till fiskbeståndet, lida starkt intrång. Detsamma gäller om förslaget, att vattenområdet mellan den centrala skärgården och Hököarnas skärgård skulle bli helt enskilt. De sakkunniga anse icke heller, att de långt ut i öppen sjö belägna, av djupt vatten omgivna Förholmen, Lindholmen, Trädgårdsholmarna och Svartskär böra omges med 180-m :sgräns. Detsamma gäller enligt de sakkunnigas mening Appelholmarna. Däremot anse de sakkunniga, att den sammanhängande skärgård, som från Värmlandsnäs i norr sträcker sig söderut, bör bli i sin helhet enskilt fiskevatten och i möjligaste mån omgivas med sådana gränser, som tillåta en säker orientering. De sakkunniga ha därför med utgående från 180-m:sregeln dels i öster föreslagit vissa mindre uträtningar av gränsens gång, för vilka torde kunna hänvisas till beskrivningen av frivattensgränsen, dels föreslagit, att det enskilda fiskevattnet i Eskilsäters kyrkas skärgård skall förenas med Luröskärgårdens enskilda fiskevatten genom linjer mellan de ostligaste punkterna av Jättungarna och St. Ingvarsholmen i öster samt mellan västligaste punkten av Grå Gåsen och sydspetsen av St. Elval i väster. Genom dessa linjer undgås de oregelbundna bukter, som vid strikt tillämpning av 180-m :sregeln skulle bildas å ömse sidor om grän§§n mellan de hopstötande skärgårdarna. En orientering inne i dessa bukter hade blivit synnerligen besvärlig. Även vid skärgårdens västra rand ha företagits vissa ändringar av 180-m:sgränsen. I söder ha 180-m:sgränserna söder om den väst om St. Elval belägna grundbanken och söder om S. Koskären förbundits med en rät linje. Någon anledning att förlägga gränsen utanför det pä c:a 250 meters avstånd från 180-m :sgränsen väst om Koskär belägna Olofs grund föreligger efter de sakkunnigas mening icke. Entorfshällorna ha däremot omgivits av enskilt vatten och gränsen utanför dem för underlättande av orienteringen förbundits med gränserna utanför sydspetsen av Koskär och sydspetsen av Korsholmen. För vinnande av en redigare och lättare återfunnen gräns i trakten av St. Skrubban och St. Kråkholmen, mellan vilka frivattnet eljest skulle skjuta in såsom en lång smal kil, i mynningen halvt tillstängd genom en grundbank, har föreslagits en gräns i form av en rät linje från sydspetsen av Kråkholmen (EK) västerut till en punkt rätt syd om L. Kråkholmen och därifrån i rakt nordlig riktning upp mot denna. Något skäl att föreslå gränsen väster om St. och L. Kråkholmen längre utåt sjön anse de sakkunniga ej föreligga. För undvikande av i skärgården inskjutande kilar av

182 frivatten ha de sakkunniga i fortsättningen norrut till gränsen mot Millesviks socken föreslagit tre mindre uträtningar av gränsen. Utflyttande av gränsen sydväst om Mell. och S. Långholm på det sätt som yrkats från Flåvik anse de sakkunniga icke böra ifrågakomma. Det skäl, som åberopats till stöd för yrkandet torde icke kunna anses övertygande. Att å fritt vatten fiskande yrkesfiskare pläga bedriva fiske vid de på gränsen till öppna sjön belägna Yttre Långholmsgrund och Yttre Sjötungsgrund synes de sakkunniga i stället tala mot yrkandet, att fisket vid dessa grund skulle tillerkännas Flåvik, från vilket hemman huvudsakligen bedrives husbehovs- och binäringsfiske. r. Eskilsäters s o c k e n : Lurö skärgård [kartbilaga 5 ] . 1 Lantmäteriutredning. [317]. Vid laga skifte å »Lurön med flera holmar belägna uti Lurö skärgård», d. v. s. jordebokslägenheten Lurö nr 1, fastställt den 11 mars 1913, lades till grund en år 1910 upprättad »Karta över oskattlagda lägenheten Lurön». Å denna finnes upptaget ett större antal öar och holmar. De yttersta å kartan upptagna holmarna äro från öster över söder till väster och norr räknat: Lilla Bratt (S: Lilla Brätten), Stora Bratt (S och EK: Lurö Bratt), Trädgårdsholmarna (3: Norra, Södra och Västra), Ruskskär (icke Runnen och Enskär eller småskären mellan dessa och Ruskskär), Stenskär jämte de nordost om detta liggande små Hönseskären (utan namn å S), Dalboskär (S och EK: kartans Dalboskären), Lurseglarna (6), Lilla Munkestacka (2), Stora Munkestacka (2 stora holmar och 1 liten), Stenstacka (5 små holmar) [Lilla Munkestacka, Stora Munkestacka och Stenstacka kallas med ett gemensamt namn å sjökortet Munkestackarne samt å ekonomiska kartan Munkstaåkarne], Långskär (2; S: Långskäran; EK: Långskåran), Grågösa (S och EK: Grå Gåsen), Brännholmen (utan namn å S), Munken (utan namn å S; EK: Munkskär), Stora Klippan (S och EK: Klypan), Stora Ingvarsholmen, Lilla Ingvarsholmen (utan namn å S), Lilla Klippan (utan namn å S och EK), Svinön, Långön (S och EK: Långholmen). Utredning vid sammanträdena. [318]. En jordbrukare och fiskare på Lurö förklarade, att fiskarena i Eskilsäters socken icke kunde gå med på att främmande fiskare skola utnyttja fisket i socknens fiskevatten. Han angav å sjökortet det område, som enligt hans mening borde vara Lurö enskilda fiskevatten. Gränslinjen mot det fria vattnet skulle väster om Lurö-Husö gå utanför Söta Gås i norr och Börjes grund i söder, därifrån åt söder innanför Stavas knall men utanför Sikgrund Baden och österut utanför Westerbergs grund samt åt nordost upp till och utanför Stenskär sydväst om Lurö. Därifrån skulle gränsen fortsättas åt sydost utanför Eliidas klackar ned till ostsidan av Västra Ruskskärsgrund och vidare åt söder utanför Enskär och alla skär och grund söder därom ned till utanför lysbojen samt vidare åt ost och nord utanför Lilla och Stora Milskär, Runnen, Södra och Norra Trädgårdsholmen, Lurö Röskär och Kappen upp till utanför Lurö Bratt. Därifrån skulle gränslinjen fortsättas åt norr upp till utanför Södra Hökö. Mellan Lurö skärgård och Eskilsäters kyrkas skärgård skulle alltså icke finnas något fritt vatten. På Lurö bodde för närvarande 6 familjer, omfattande mellan 30 och 40 personer, inberäknat kvinnor och barn. Av dessa vore 10 personer sysselsatta med fiske. De sakkunniga. [319]. Det frän Lurö framställda yrkandet angående bestämmande av gränsens förlopp finna sig de sakkunniga böra bestämt avstyrka. Varken skiftesförhållandena eller hittills tillämpad praxis kunna anföras till stöd för detsamma. Ur allmän fiskerisynpunkt liksom för de på Lurö bosatta fiskarena är det däremot av betydelse, att den naturliga Luröskärgården blir ett slutet enskilt fiskevatten. De sakkunniga ha genom fyra på östra, södra och västra sidan föreslagna uträtningar sökt ge gränsen kring denna skärgärd ett möjligast jämnt förlopp. Att utsträcka detta enskilda fiskevatten till de med glesa grund beströdda 1 S: nr 82 Lurö och Ekens skärgårdar; G: nr 53 Mariestad; KG: nr 53 Mariestad NV; EK: Näs härad, södra delen.

183 områdena i sydväst och syd är icke påkallat med hänsyn till fiskbeståndet och skulle vara till stort förfång för de å fritt vatten fiskande yrkesfiskarena. Ifrågavarande områden synas de sakkunniga vara sådana, som överallt i Vänern böra vara fria. Beträffande Ruskskär ha de sakkunniga inhämtat, att något fiske knappast bedrives vid detsamma. Det synes därför icke vara skäl att med enskilt fiskevatten omgiva den grundbank, på vilken Ruskskär, Enskär och Runnen äro belägna. s. Millesviks socken [kartbilaga 5]. 1 Lantmäteriutredning och kameral utredning. [320]. En mångfald lantmäteriförrättningar ha ägt rum inom socknen, berörande hemmanen Hövik, ö v r e och Nedre Stegelsrud, Helle, Millesviks Prästgård, ö . och V. Millesvikstorp, Berg, Klockaregården, ö . Noltorp, Göttersta, Götterstatorp, Barud, Kårud, Rörvik och Tårsta. Akterna rörande dessa förrättningar sakna till största delen intresse för de sakkunnigas uppgift. Där gränser i vattnet bestämts och holmar redovisats till hemmanen, ligga de allestädes antingen inom den stranden följande 2-m:skurvan eller ock inom 180-m:sgränsen. Här må blott anmärkas, att den vid rågångsutstakning mellan hemmanen Rörvik och Tårsta 1864 genom förening bestämda rågången icke, såsom utvisas å ekonomiska kartan, drogs ut till sockengränsen. Föreningen bestämde, att den från en viss punkt »i medeldjupet af Thorsta-viken» skulle följa »medeldjupet af Thorsta-viken mellan den så kallade Hultudden och Rörviks land, ut i Sjön Wenern». Kammarkollegiet har i utslag den 16 februari 1924 förordnat, att i jordeboken för Millesviks socken skola bland kronoegendomar under allmän disposition, jordlägenheter, upptagas dels Bärön i Millesviks socken, under benämning Bärön nr 1 med anteckning: tillhör Millesviks och ölseruds kyrkor, dels samtliga övriga utanför Millesviks sockens strand liggande öar och holmar med undantag av de Millesviks prästgård tillhöriga holmarna Salman, Stora och Lilla Roten samt småskären Långsvana och Ängeskär såsom en lägenhet under benämning Millesviks skärgård nr 1, med anteckning: tillhör Millesviks kyrka. Av utslaget torde framgå, att lägenheten Bärön nr 1 blott omfattar Bärön och att alltså Marholmen, som å ekonomiska kartan angivits tillhöra Millesviks och ölseruds kyrkor, tillhör lägenheten Millesviks skärgård nr 1. De å ekonomiska kartan kring Bärön och Marholmen dragna gränslinjerna, vilka avgränsa ett vattenområde kring nämnda öar mot den övriga skärgården och ät norr mot Ölseruds socken, äro tydligen godtyckligt dragna. Å en skogsindelningskarta 1912, vara bland annat Bärön upptagits, finnas inga gränser i vattnet angivna. Utredning vid sammanträdena. [321]. Kyrkorådet i Millesviks församling har skriftligen uppgivit, att till Millesviks kyrka hörde följande i Vänern belägna öar: Björkön, Lindön, Arnön, Långholmen, Fågelholmen, Skaten och Hästholmarna samt Stora och Lilla Kräcklingeholmen med i närheten liggande mindre öar och skär. Fiskerätten vore ej utarrenderad utan disponerades av sockenborna. Vid sammanträdet i Eskilsäter förklarade kyrkorådets ombud, att kyrkorådet hävdade, att Millesviks skärgård i dess helhet, däri inbegripet Kräcklingeholmarna, tillhörde Millesviks kyrka. Vissa av öarna vore utarrenderade till egnahemsägare, vilka arrenderat dem för att bedriva fiske. Det vore av vikt för socknens befolkning, att fisket i den kyrkan tillhöriga skärgården bleve sockenborna förbehållet. Åmålsortens lokalförening av Vänerns fiskareförbund hade hos kyrkorådet gjort framställning om tillstånd att uppföra ett hus på Lilla Kräcklingeholmen, men kyrkorådet hade avslagit framställningen, emedan kyrkan hölle på sin ensamrätt till fisket i Kräcklingeskärgården och icke ville släppa in dit utsocknes fiskare. Att framställningen gjorts visade emellertid, att Åmålsfiskarena varit medvetna om att fisket icke vore fritt i Kräcklingeskärgården. För åtta år sedan hade en koja funnits på St. Kräcklingeholmen. Den hade mest använts av Åmålsfiskare. Huru länge den funnits där kände han icke till. Kojan hade uppförts av Åmålsfiskare med självtagen rätt. Kyrkorådet yrkade, att den Millesviks kyrka tillkommande enskilda fiskerätten i skärgården skulle utåt begränsas av en linje, som ginge 180 meter från 2-m:sdjupet, vid normalt vatten1 S: nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 62 Åmål och nr 63 Rosenborg; EK: Näs härad, södra delen.

184 stånd, utanför holmarna och omslöte även Kräcklingeskärgården, så att intet fritt vatten funnes mellan skären kring Kräcklingeholmarna och skärgården närmare stranden. Åt fasta landet till borde kyrkans enskilda fiskevatten gränsa intill de enskilda strandägarnas fiskevatten. Av de öar, som tillhörde Ölseruds och Millesviks kyrkor, vore blott Bärön bebodd. Arrendatorn bodde på ön och disponerade det till ön hörande fisket. — Från olika håll upplystes vid sammanträdet i Eskilsäter, att den första kojan på St. Kräcklingeholmen uppförts under den stora laxfångstens tid av en fiskhandlare i Åmål, troligen för 40 a 50 år sedan, och begagnats av fiskare från olika håll. Den hade sedan förfallit. Den nu befintliga, av ett brädskjul bestående kojan hade uppförts av Åmålsfiskare för omkring 12 år sedan. — Vid sammanträdet i Åmål uppgav ordföranden i Åmålsortens lokalavdelning av Vänerns fiskareförbund, att fritt revfiske praktiserats kring Kräcklingeholmarna och i Millesviks skärgård. Helst borde fisket vara fritt i hela Millesviks skärgård. Sekreteraren i nämnda förening upplyste, att även nätfiske utövats av Åmålsfiskare bland Kräcklingeholmarna och i Millesviks skärgård. — Efter sammanträdet i Eskilsäter har till de sakkunniga insänts protokoll från kyrkostämma med Millesviks församling, varvid beslöts godkänna kyrkorådets beslut att vägra Åmålsortens lokalavdelning avVänerns fiskareförbund att anlägga fiskehamn vid Kräcklingeholmarna och uppföra skjul där samt att fiskerätten i kyrkans skärgård skulle vara förbjuden för alla utom för personer tillhörande Millesviks församling. — Ägaren av Kårud yrkade, att hans fiskevatten skulle gränsa intill Millesviks kyrkas. Han förklarade sig ha kännedom om strandägarnas i Hjälleskata mening om gränserna för egendomens fiskevatten och kunde därför uttala, att den å sjökortet förslagsvis dragna gränslinjen mellan allmänt och enskilt fiskevatten, utanför Hjälleskata vore riktig. De efter sammanträdet i Botilsäter besökta arrendatorerna av Södra Averstads i Ölseruds socken fiskevatten (se [323]), uppgåvo, att utanför Hjälleskateviken Stora Rässkär ansågs ligga å enskilt vatten men Rässkärsgrund, Marholmsgrund och Lakskär å frivattnet. De sakkunniga. [322]. Längst i söder har föreslagits en obetydlig avjämning av gränsen. Yrkandet, att det enskilda fiskevattnet kring Millesviks skärgård skall sträcka sig ut till Kräcklingeholmarnas fiskevatten, kunna de sakkunniga icke förorda. Sundet mellan båda dessa skärgårdar har på det smalaste stället en bredd av omkring 700 meter mellan 180-m:sgränserna och är helt kort. Vattendjupet uppgår till minst 9 meter bortsett från ett par djupa grund. Vid sundet mellan Kräcklingeholmarna och Millesviks skärgård äro bada skärgårdarna därför isolerade frän varanda. Längre ut sträcker sig visserligen en båge av glesa skär och grund ut från V. Prästöskären till trakten av St. Kräcklingeholmen, men de däri ingående typiska utgrunden, som icke eller föga höja sig ovan vattenytan, kunna efter de sakkunnigas mening icke anses vara en sådan skärgård, som bör tillhöra det enskilda fiskevattnet. De sakkunniga ha därför omgivit Millesviks skärgård och Kräcklingeholmarnas skärgård med var sina gränser. I fråga om den förra, där i vissa fall tveksamhet kan råda om huru gränsen lämpligast bör dragas, ha de sakkunniga sökt genom vissa utjämningar ge gränsen ett naturligt förlopp. I Havasviken och Hjälleskateviken ha även föreslagits avskärande linjer till undvikande av att frivattnet bildar smala i vikarna långt ingående kilar. t. Ölseruds socken, västra stranden [kartbilaga 4 ] . 1 Utredning vid sammanträdena. [323]. Ägaren av Norra Averstad uppgav vid sammanträdet i Botilsäter, att han ansåg gårdens enskilda fiskevatten sträcka sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet utanför Storön. Fisket vore utarrenderat mot en årlig avgäld av 25 kg fisk. Arrendatorn trodde han fiska endast med ryssjor. — Efter sammanträdet besökte de sakkunniga arrendatorerna av Södra Averstads fiskevatten. Dessa uppgåvo sig ha varit fiskare i hela sitt liv och vara födda respektive 1875 och 1877. De berättade vi1 S: nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 62 Åmål och nr 63 Rosenborg; EK: Näs härad, södra delen.

185 dare följande: Vid Storön och Enholmen hade funnits notvarp, men icke annorstädes i trakten. Notfisket hade numera upphört. De hade haft för sig, att 180-m :sregeln vore bestämd i lag. Icke heller i Averstadviken hade de sökt hävda enskild fiskerätt längre ut än enligt denna regel och ansåge icke heller behövligt, att den räckte längre. Det grund i vikens norra del, å vilket finnas utsatta en rusk- och en slätprick, ansåge de tillhöra det fria vattnet, men ligga strax utanför det enskilda vattnets gräns. De sakkunniga. [324]. Ett tillämpande av 180-m:sregeln på den ganska öppna Averstadviken torde icke behöva inge betänkligheter. u. Botilsäters socken, västra stranden [kartbilaga 4]. 1 Kameral utredning. [325]. Kammarkollegiet har i utslag den 16 februari 1924 förordnat, att Kvarnholmen och Vittenskär skola upptagas i jordeboken för Botilsäters socken bland kronoegendomar under allmän disposition, jordlägenheter, såsom en lägenhet med benämning Kvarnholmen nr 1 och med anteckning: tillhör Kungl. Maj:t och Kronan. I samma utslag omnämnes, att lantmäteristyrelsen i avgivet yttrande upplyst, att enligt en 1806 verkställd och 1807 fastställd uppmätning och rågångsreglering å Forsviks säteri med flera hemman, örholmen utgjorde en tillhörighet till säteriet. Utredning vid sammanträdena. [326]. Ägaren av Stora och Lilla Herrestad har skriftligen meddelat, att för egendomarna gjordes anspråk på ensamrätt till fisket utåt öppna sjön på minst 1 km:s avstånd. Anspråket grundades på gammal hävd. Vid sammanträdet i Botilsäter uppgav ombudet för egendomarnas ägare, att strandägarna betraktade Annebergsviken som uteslutande enskilt fiskevatten. Egendomarnas fiske vore utarrenderat mot ett arrende av 50 kronor kontant och naturaprestationer till ett värde av 50 kronor. Arrendatorn av nämnda egendomars fiske upplyste, att hans fiske bedreves, utom med småryssjor i Annebergsviken, med rev och nät. Revfisket utövade han såväl på grunt vatten, in till vassarna, som på djupt vatten. Nätfisket påginge huvudsakligen tidigt på våren och på hösten. Därvid erhölles mest abborre och sik, men även gädda. Näten plägade han lägga utanför Drettholmen och Stora Tjuvholmen, frän Lilla Tjuvholmen i riktning mot Lerbaksskär. Nätlänken stöddes mot Lilla Tjuvholmen och brukade bestå av 2—8, någon gång ända till 10 nät. Lakryssjor använde han icke, utan fiskade lake med rev ä frivattnet. Ombudet för ägaren och fiskearrendatorn ansågo, att det borde vara enskilt fiskevatten innanför en linje mellan 2-m:sdjupet utanför Svartnäsudden och Lilla Tjuvholmen. Det vore icke riktigt, att fritt vatten nådde in i den grunda viken innanför denna linje. Där borde 180-m:sregeln icke tillämpas. — En lägenhetsägare och fiskare i Runnas, som arrenderade Byns fiskevatten, uppgav, att ägaren av Hösserud och strandrätten till Pukerud hölle på enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln och ansåge, att 2-m:sdjupet borde räknas utanför öarna, även utanför Vinthorn [EK], Arrendatorn av Herrestads fiske trodde, att ägaren av Hösserud önskade, att gränsen mellan allmänt och enskilt vatten utanför Svartnäsudden och Lilla Tjuvholmen skulle fortsättas åt söder till Vinthorn. — De efter sammanträdet besökta arrendatorerna av Södra Averstads i ölseruds socken fiskevatten (se [323]) förklarade sig icke ha hört, att det enskilda fiskvattnet utanför Hösserudsviken skulle räcka ända ut till en linje mellan Lilla Tjuvholmen och Vinthorn. Vad strandägarna i trakten hållit på, hade egentligen varit 180-m:sregeln. I avseende å Annebergsviken hade de icke hört, att man räknat det enskilda fiskevattnet ut till linjen mellan Svartnäsudden och Lilla Tjuvholmen, men väl att det skulle nä till Drettholmen. — Arrendatorn av Byns fiskevatten uppgav, att strandägarna i trakten av gammalt hållit på enskild fiskerätt enligt 180-m :sregeln, med utgångspunkt från 2-m:sdjupet utanför de yttersta skären. Själv fiskade han blott inne vid stranden och ginge icke utanför öarna. Lakryssjor använde han icke. Laken fiskades med rev å fritt vatten. Forsviks fiskevatten vore utarrenderat, och han trodde, att för egendomen gjordes anspråk på fiskevattnet till utanför örholmen. Arrendatorn fiskade något därute. — Arrendatorerna av Byns och Herrestads fiskvatten uppgåvo, 1 S: nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 62 Åmål och nr 63 Rosenborg; EK: Näs härad, södra delen.

186 att Kvarnholmen och Vittenskär ansågos höra till By socken och att fisket vid dem ansåges vara fritt för vem som helst. Detsamma trodde de gällde i fråga om Lerbaksskären. De sakkunniga [327]. Det synes mindre lämpligt, att fritt fiskevatten råder i det smala vattenområdet mellan ö r h o l m och fasta landet. Avskärande linjer mellan holmen samt Forsö och Färholmen ha därför föreslagits. Det synes de sakkunniga otvivelaktigt, att enskild fiskerätt bör gälla i Annebergsviken. Om 180-m:sregeln här skulle strikt tillämpas, skulle frivattnet öster om Drettholmen genom ett blott omkring 100 meter brett sund nå in i Annebergsviken ända till höjden av Nolös nordspets. Ur fiskevårdssynpunkt och med hänsyn till strandägarnas berättigade intressen synes detta icke lämpligt. Det synes skäligt att betrakta Drettholmen som den naturliga begränsningen utåt av Annebergsviken och låta enskild fiskerätt råda i den på sådant sätt begränsade viken. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå en linje mellan nordspetsen av St. Tjuvholmen och sydspetsen av skäret Tallen (EK) såsom gräns mellan enskilt och fritt vatten utanför Annebergsviken. Nämna linje, som rätt söder om Drettholmen går något innanför dennas 180m:sgräns, möjliggör även en säker orientering. Att draga gränsen så långt ut som L. Tjuvholmen och Svartnäs udde kunna de sakkunniga icke finna skäligt. Djupet mellan denna linje och den av de sakkunniga föreslagna överstiger i regel 7 meter och vattenområdet har karaktären av öppen fjärd, med en bredd av minst 1 km. v. By socken [kartbilaga 4 ] 1 . Kameral utredning. [328]. Kammarkollegiet har överlämnat ett i dess arkiv upprättat den 20 juni 1935 dagtecknat memorial rörande bland annat ecklesiastik egendom inom By socken. Arkivet sammanfattar resultaten av sin utredning sålunda: »Av det anförda lär framgå, att fiske eller fiskevatten icke tillhört de ecklesiastika boställena i By socken i vidare mån, än att ett fiske på Hagene ägor uppgivits vara nyttjat till kyrkoherdebostället. Detta fiske, som kallades Lilla Läckan, skulle enligt ett tingsprotokoll den 9 februari 1544, intaget i Näs härads dombok för oktober 1742, § 62, varit 'lånat' till bostället från Bakeruds och Sjögerås säteri samt tillerkändes Sjögerås genom häradsrättens dom den 19 januari 1743. Enligt ett här förvarat transsumt av prostvisitationsprotokoll den 25 oktober 1819 ägde kyrkan då en liten ängsteg, kallad Jungfrudansen, samt 'en liten ö i Wenern, som består allenast av en bergklippa, men kan begagnas för fisket och för hvilken gifves i arrende 24 sk:r banco årligen'. Den s. k. kyrkojordeboken av år 1823 upptager såsom By kyrkas egendom holmarna Klofvarna belägna i Vänern och bestående av 'endast kala berg'. Enligt anteckning var fisket bortarrenderat för 40 sk. banco.» Beträffande de holmar, som uppgivits tillhöra By kyrka, har kammarkollegiet i utslag den 16 februari 1924 förordnat, att Floghall och Floghallsskären med flera öar och skär utanför By sockens strand skola upptagas i jordeboken för By socken bland kronojordlägenheter under allmän disposition såsom en lägenhet med benämning By skärgård nr 1 och med anteckning: tillhör By kyrka. I nämnda arkivmemorial anf öres härutinnan följande: »Några närmare upplysningar om huru lägenheten kommit i kyrkans ägo lämnades icke i ärendet. Uppgiften att den tillhörde kyrkan hämtades tydligen av Ekonomiska kartverkets karta, och uppgiften lämnades obestridd av de i ärendet hörda.» Utredning vid sammanträdena. [329]. Kyrkoherden i By m. fl. församlingars pastorat har i en skrivelse till utredning angående kyrklig egendom åberopat de i beskrivningen till ekonomiska kartan meddelade uppgifter angående de öar och holmar, som tillhörde By kyrka och By socken. De B y k y r k a tillhöriga holmarna utgjordes av Floghallsholmarna m. fl. skär av de s. k. Fyllingsskären. Den sammanlagda arealen angåves till 6-9 hektar. De B y s o c k e n , »varmed torde förstås By kyrkoherdeboställe» [citerat ur skrivelsen], tillhöriga holmarna utgjordes av Guldbrandsholmen, Stensholmen m. fl. skär av Fyllingsskären. Den samman1 S: nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 62 Åmål; EK: Näs härad.

187 lagda arealen utgjorde 4 4 hektar. — Kyrkoherden i Stavnäs m. fl. församlingars pastorat har meddelat, att den fiskerätt, som tillkomme den i By socken belägna Stavnäs kyrka tillhöriga Sandön icke vore utarrenderad. — Ägaren av Sjögerås säteri h a r uppgivit: Egendomen omfattade 2 mantal Sjögerås, 1 mantal Slankerud och y \i mantal Kopparsviken, av vilka Sjögerås och Kopparsviken hade strandrätt vid Vänern. Å egendomens gamla kartor vore alla gränser dragna långt ut i sjön. Fiskevattnet vid Sjögerås ansåges »sträcka sig ut till farleden i Byälven till öster om Låkaholmen. Därefter och vid Kopparsviken anses gårdens fiskevatten sträcka sig 300 meter ut från stranden. Varifrån denna siffra kommit känner jag inte till.» Handlingar eller kartor angående egendomen utvisade, såvitt bekant, icke att bestämmelse träffats i fråga om gränsen mellan egendomens fiskevatten och det fria fiskevattnet. Fiskevattnet vid Sjögerås vore utarrenderat till en fiskare och det vid Kopparsvik till två andra. — Vid sammanträdet i Säffle uppgav en lägenhetsägare och fiskare i Arvsbyn, att han av kyrkorådet i By församling arrenderade Klöveholmarna (S: Klöven; utan namn å G och EK), belägna mellan Sandö och Plogskall (EK: Floghall), egentligen för gäddfisket om våren. Han fiskade även vid några skär söder om dessa holmar. I övrigt fiskade han med laknät i öppna sjön från 6 å 7 ut till 15 famnars djup. Bland Fyllingsskären uppehölle sig sommartiden ett stort antal fiskare, mest amatörfiskare, från olika håll och idkade fiske med rev och metspö. Även i sundet mellan Fyllingsskären och fastlandet, den s. k. Jössehäradshamn, vore det fallet. Han hade icke sport, att från kyrkorådets sida några hinder rests mot detta fiske. Han kände icke till, huru det förhölle sig med äganderätten till de holmar, Guldbrandsholmen, Stensholmen m. fl., som uppgivas tillhöra By socken, och icke heller därom, hur långt mot öppna sjön By kyrka rådde om skärgården. Kalvön hörde till Väsby gård. Vid de kala Floghallsskären trodde han icke att mycket fiske bedreves. Det skulle i sä fall vara något med nät och rev. Då han icke själv fiskade utåt dessa skär, hade han icke säker kännedom om huru härmed förhölle sig. Han hade sett båtar uppehålla sig där, men icke givit akt på om de varit sysselsatta med fiske. En kyrkvärd i Säffle uppgav, att fiskerätten vid Kalvön vore utarrenderad till en person, som där fiskade, huvudsakligen med ryssjor om våren och med metspö samt något med nät om sommaren. — En hemmansägare i öken förklarade, att strandägarna vid Svartåviken ville ha denna för sig själva. Den vore icke för stor för de två stora hemmanen ö k e n och Hargene. Delägarna i ökens skifteslag vore nio till antalet, och av dem fiskade 2 a 3 med ryssjor samt i mindre utsträckning med rev. Revfisket hade delägarna i båda hemmanen bedrivit om varandra i hela Svartåviken, men vid ryssjefisket hade man hållit sig inom sitt skifteslags område. Själv bedreve han icke fiske, men hade strandrätt i Svartåviken. Den borde vara enskilt fiskevatten norr om en linje mellan Stora Svartskär och Svartnäsudd. — En hemmansägare i Rönninge uppgav, att antalet delägare i Hargene skifteslag vore 10, av vilka 7 å 8 fiskade. De använde blott ryssjor. För egen del hade han fisket som binäring, då han icke kunde försörja sig på sitt jordbruk. Han bedreve gäddfiske om våren i Älvviken och lakfiske med nät vintertiden ute på djupt vatten. Även använde han lakryssjor i närheten av stranden ut till 2 a 3 meters djup. — En hemmansägare i Spesshult uppgav, att han fiskade med ryssjor och något med nät. En torpare på gården fiskade på samma sätt. Han hölle på enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln. De sakkunniga. [330]. Såväl ur fiskevårdssynpunkt som på grund av det avsevärda antalet av de i Svartåviken fiskande strandägare synas tillräckliga skäl föreligga att med bortseende från 180-m :sregeln göra viken till enskilt fiskevatten. De sakkunniga anse det dock icke lämpligt att låta gränsen gå så långt ut som mellan Svartnäs udde och St. Svartskär. Det synes ur anförda synpunkter tillräckligt, att den utgöres av en rät linje mellan nordspetsen av St. Svartsskär och sydspetsen av den holme, över vilken gränsen mot Botilsäters socken framgår. Med hänsyn till de vid sammanträdet lämnade upplysningar synes det skäligt, att 180-m:sgränsen går utanför den Sandö m. fl. och Klöven m. fl. omgivande 2-m:sgrundbanken. Det kan visserligen därvid icke undvikas, att gränsens förlopp blir tämligen oregelbundet,

188 då den berör några yttre grundbankar med skär, men de sakkunniga h a ändock ansett denna olägenhet vara att föredraga framför att genom raka linjer mellan de yttersta skären låta enskilt fiskevatten nå ända ut till dessa. Utefter fastlandskusten ha på tre ställen föreslagits små avskärningar till undvikande av smala ingående bukter av fritt vatten. Till motivering av den bredaste av dessa avskärningar, utanför Byälvens mynning, må anföras, att det ur allmän fiskerisynpunkt torde fä anses lämpligt att det fria fiskevattnet icke går för nära intill mynningen av en älv, som har stor betydelse för fiskens vandringar. x . Tveta socken [kartbilaga 4]. 1 Utredning vid sammanträdena. [331]. Vid sammanträdet i Åmål ingavs en av 22 byamän i hemmanen Skärsmyr, önaholm, Hulta, Billsvik, Framnäs, Gatan, Avelsäter och Dottebol undertecknad skrivelse, innehållande att de vid byrådssammanträde enats om att göra det uttalande, att den »uråldriga hävderätten» till fiske i önaholmssjön och Katrinebergsviken bör uteslutande tillkomma byalagen. I fråga om fiskerätten i öppen sjö utom skären hade de intet att invända mot 180-m :sregeln. En av undertecknarna förklarade muntligen, att vandring av fisk mellan öppna sjön och Gatviken säkerligen blott skedde i mindre utsträckning. En hemmansägare i Skärsmyr, som icke undertecknat skrivelsen, uttalade sig i samma riktning. — Vid sammanträdet i Säffle uppgav en fiskare i Hulta, att han och en broder, vilka försörjde sig med fiske, bedreve djupvattensfiske i öppna sjön samt dessutom arrenderade fiskevatten under ö n a h o l m och Framnäs. Av önaholm arrenderade de dess »utfiske» d. v. s. fisket utanför vassarna samt rätten att använda notkasten. I arrendet inginge däremot icke ryssjefisket på »flålanden». Till Önaholms enskilda fiskevatten hörde vattnet kring Mölneviksholmen, Svartviksholmarna och Stenholmen. Fisket vid Svartskär, Getryggensgrund, Busen och Busholmarna ansåges däremot vara fritt. Av Framnäs arrenderade de dess »utfiske» vid Gränsö i Gatviken. De sakkunniga. [332]. önaholmssjön (S) eller Gatviken (G och EK) samt ö n a holmsundet (G; i orten tydligen kallad Katrinebergsviken) ha självfallet hänförts under enskild fiskerätt. För Getebolsviken och Byviken har däremot föreslagits tillämpning av 180-m:sregeln. I avseende å Getebolsviken har endast föreslagits den avvikelsen från 180-m:sgränsen, att genom en linje mellan de innersta uddarna i viken dess innersta del skall läggas under enskild fiskerätt något utanför nämnda gräns. Vid önaholms strand av Getebolsviken har frivattensgränsen dragits 180 meter utanför 2-m:skurvorna vid Svartviksholmarna och Mölneviksholmen, varemot Svartskär, Getryggensgrund, Busen och Busholmarna hänförts till frivattnet. Strandens 180-m:sområde sträcker sig utanför Stenholmen. Anslutning till uppfattningen i orten torde ha ernåtts genom den föreslagna gränsdragningen. [ 3 3 3 ] . S å s o m a v s l u t n i n g a v d e n n a a v d e l n i n g l ä m n a s en f ö r t e c k n i n g p å d e fall, i vilka vid v i k a r , s u n d etc. m e r a b e t y d a n d e avvikelser gjorts f r å n 1 8 0 - m : s g r ä n s e n , m e d a n g i v a n d e av de linjer, i n n a n f ö r vilka fisket föreslagits s k o l a v a r a enskilt. Älvsborgs län. Tösse-Tydje socknar: L i n j e r över s m a l a s t e delen a v s u n det m e l l a n Svegön o c h S a n d ö n s a m t m e l l a n S a n d ö n och G u l l n ä b b e n s u d d e . L i n j e n G u l l n ä b b e n s u d d e — G r ö n s k ä r e n . Linjer m e l l a n Gåsö och den s t ö r s t a av B a s t h o l m a r n a s a m t m e l l a n d e n y t t e r s t a av B a s t h o l m a r n a o c h ostligaste p u n k t e n p å Ustö. Ånimskogs socken: I Ä s k e k ä r r s v i k e n linje m e l l a n n o r d s p e t s e n a v T å n g h o l m e n och a v ö s t r a ö n . Bolstads socken: I Yaholms(Bodane-) v i k e n linje m e l l a n L å n g h o l m e n s y t t e r s t a u d d e och ostligaste p u n k t e n av d e n y t t e r s t a av S t e n h o l m a r n a . 1 S: nr 83 Dalbosjön, norra delen; G: nr 62 Åmål; EK: Näs härad.

189 Skaraborgs län. Friels socken: Linjer mellan 180-m:sgränsen norr om Getterna och västligaste punkten av Vidjeskär samt mellan nordligaste punkten av Vidjeskär och 180-m:sgränsen väster om sydligaste punkten av Prästekill. Forshems socken: I Forshemsviken linje Vigelholmen—Rivsnäs udde. Torso socken: I Fågelöviken linje udden söder om Sandviken—Torsnäsudden. Enåsa socken: I Sjötorpsviken linje mellan udden på sydsidan av inloppet till Göta kanal över ruskpricken söder om Mellangrund mot Harnäsudden. Amnehärads och Visnums socknar: I Åråsviken linje från sydspetsen av Blyhallarna över nordspetsen av Björkskär till 180-m :sgränsen utanför nordspetsen av St. Lövskär samt den mellan 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan nordspetsen av St. Lövskär och västligaste spetsen av Flatskär. Värmlands län. ölme socken: I Ölmeviken och vattenområdet utanför denna, linjer mellan Märrudden och Boholmen samt mellan udden på Ramholmen omkring 500 meter söder om dess nordspets och sydspetsen av Hornön. Vase socken: I Bottviken en linje Kravudden—Blåhallsudden. Hammarö socken—Karlstad: I Hammarösjön en linje Rävön—Jäverön samt väster om Hammarön en linje mellan V. Söö och Torrholmen. Botilsäters socken: I Annebergsviken en linje nordspetsen av St. Tjuvholmen—sydspetsen av skäret Tallen. By socken: I Svartåviken en linje från sydspetsen av den holme, över vilken gränsen mot Botilsäters socken framgår, till nordspetsen av St. Svartskär. I viken utanför By älvens mynning en linje nordspetsen av Kvinholm—krysspricken—Sjögeråslandet. C.

Beskrivning av frivattensgränsen.

[334]. För att en överblick skall kunna erhållas över de särskilda bestämningar, som de sakkunniga föreslagit beträffande enskilt och fritt fiskevatten i Vänern, lämnas en sammanfattande beskrivning av den förordade frivattensgränsen. Förfarandet vid beskrivningen. [335]. För de sträckor av stranden av fasta land, där frivattensgränsen dragits på ett avstånd av 180 meter från 2-m:skurvan vid stranden, angives frivattensgränsen icke i beskrivningen. Om för en viss kuststräcka i beskrivningen ingenting namnes om frivattensgränsens förlopp, betyder det alltså, att frivattensgränsen där sammanfaller med 180-m :sgränsen vid stranden av fasta land. — För de sträckor av stranden av fasta land, där öar eller holmar finnas, som ligga utanför 2-m:skurvan vid stranden men i anslutning till stranden på så sätt, att öarnas och holmarnas 180-m:sområde sammanflyter med strandens 180m:sområde, har i beskrivningen, då frivattensgränsen dragits utanför dylika öar eller holmar, detta angivits sålunda, att dessa upptagits i beskrivningen. Frivattensgränsen sammanfaller i dessa fall icke med 180-m:sgränsen vid stranden av fasta land utan med öns eller holmens 180-m:sgräns. Om flera sådana öar eller holmar äro belägna inom en gemensam 2-m:skurva, har i beskrivningen endast nämnts en av dem eller en grupp av dem och sedan tillagts »m. fl.». De öar eller holmar, varom här är fråga, ha i regel en storlek av minst omkring 1 hektar (jämför den andra ö-regeln [101]). Omnämnandet i beskrivningen av öar eller holmar, som ligga i anslutning till stranden, innebär sålunda, att det enskilda fiskevattnet där utsträckts till att omfatta utöver 180-m :sområdet vid stranden av fasta land även den del av

190 öns eller holmens 180-m:sområde, som skjuter utanför 180-m:sgränsen vid nämnda strand. — Om öar eller holmar, som icke på nyss angivet sätt ligga i anslutning till stranden (d. v. s. deras 180-m:sområde och 180-m:sområdet vid stranden av fasta land sammanflyta icke), tillagts enskild fiskerätt 180 meter ut frän deras 2-m:skurva, har detta i beskrivningen angivits genom att de upptagits i densamma. Det gäller h ä r öar eller holmar med en storlek av minst omkring 3 hektar (jämför den tredje ö-regeln [102]). — Där vid stranden av fasta land eller vid särskilda öar eller skärgårdar frivattensgränsen följer vissa raka gränslinjer, äro dessa redovisade i beskrivningen genom angivande av deras ändpunkter. — Någon redovisning har däremot ej i beskrivningen lämnats av de fall, då tillämpningen av »tangentregeln» [98] föranlett det enskilda fiskevattnets utsträckande på så sätt, att »tangentområdet» intagits i det enskilda fiskevattnet. Om beskrivningen kan sammanfattningsvis anföras. Där den för gränsdragningen grundläggande 180-m:sregeln tillämpats utan annan modifikation än den som »tangentregeln» kan ha medfört, iakttager beskrivningen tystnad. Vad som i beskrivningen upptages är d e l s de fall, där öar eller holmar, som ligga vid stranden av fasta land, föranlett utvidgning av det enskilda fiskevattnet utanför 180-m:sgränsen vid denna strand, d e l s de fall, då öar eller holmar, som icke ligga i anslutning till stranden av fasta land, tillagts enskild fiskerätt, d e l s o c k de fall, då frivattensgränsen skall följa vissa raka gränslinjer. Fullständig redovisning av frivattensgränsen har åsyftats vid beskrivningen. Beskrivningen. [336]. Beskrivningen följer nedan (namnen, där annat ej angives, hämtade från sjökorten).

Älvsborgs län. Åmåls stad och socken: Torkeln; Fågelkilen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Björlidsudde och fyren på hamnpiren i Åmål; Trollholmarna. Tösse socken: Svegö m. fl.; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje dragen där kortaste avståndet är mellan Svegö och Sandö; Sandö m. fl.; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Sandös sydspets och nordspetsen av Gullnäbbens udde; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydostspetsen av Gullnäbbens udde och Grönskärens nordspets; Storö m. fl., Gåsö m. fl. Tösse-Tgdje socknar: Den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Gåsös sydspets och nordöstra spetsen på den största av Bastholmarna; Bastholmarna; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den yttersta Bastholmen och ostligaste punkten på Ustö; Ustö m. fl. Ånimskogs socken: Fymningsskären; linje mellan 180-m:sgränsen utanför sydspetsen av Fymningsskären och nordostspetsen av Gäddevidsholmen; Gäsö; L. Gåsö m. fl.; den utanför 180-m :sgränserna syd om Gäsö och ost om St. Rotö fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Gåsö och nordvästra udden av L. Rotö; St. Rotö m. fl.; den utanför 180 m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av L. Rotö och det innersta av Rotöskären (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av det sydligaste av Rotöskären och nordspetsen av den nordligaste av de större örneklovarna (G); örneklovarna; S. örneklovarna (G); Källsön m. fl. (G); den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje över Äskekärrsviken mellan nordspetsen av Tångholmen (G) och nordspetsen av ö . ö n (G). Skålleruds och Holms socknar: Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av holmen söder om Klövholmarna (EK) och nordspetsen av den yttre av de 2 holmarna sydost om Hattefuruholmen; den utanför 180-m:sgränsen fallande delen av en linje mellan sistnämnda punkt och nordspetsen av det nordligaste av Lindskären. Bolstads socken: Linje mellan 180-m:sgränserna syd om Långholmens (G) yttersta udde och ostligaste punkten av den längst ut åt nordost belägna av Stenholmarna (EK) utanför Vaholmsvikens (G) södra strand. Vänersborgs stad: Linje frånl80-m:sgränsen n o r r om ledfyren å östra vågbrytaren norrut till 3-m:skurvan, som därifrån österut i huvudsak utgör gräns, tills den skär 180-m:sgränsen norr om Mossdragsudden.

191 Skaraborgs län. Vänersnäs socken: Bockholmarna; Ljungholmarna; linje 180 m utanför en linje mellan 2-m:skurvan norr om den nordligaste av Ljungholmarna (G) och 2-m:skurvan norr om Norra Måkeskär; Måkeskären. Friels-Tådene socknar: Den utanför strandens 180-m:sgräns fallande delen av en linje mellan västligaste punkterna av Getterna (G) och Vidjeskär; den utanför strandens 180-m:sgräns fallande delen av en linje mellan nordligaste punkten av Vidjeskär och sydligaste punkten på Prästekill. Norra Kedums socken: Björkholmen; den utanför 180-m:sgränsen norr om Björkholmen fallande delen av en linje mellan de västligaste punkterna av Björkholmen och Stenskär; den utanför strandens 180-m:sgräns fallande delen av en linje mellan nordostliga spetsen av Stenskär och nordspetsen av St. Hamnö; Kråkön m. fl. Rackeby socken: Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten av Fårholmen (EK) och Rävholmen; Rävholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Rävholmens nordspets och västligaste punkten av St. Högaholmen; Kvinnas; Norra Enholmarna; Trollö. Otterstads socken: Linje från västligaste punkten av Jönsholmen till inre stranden av det största av Björkholmsskären, därifrån till nordligaste punkten av Krösholmarna, därifrån till västligaste punkten på den längst i sydväst belägna av Statalnarna, därifrån över västspetsen av den i nordostlig riktning närmast belägna av Statalnarna till nordvästspetsen av Näven, därifrån till yttersta punkten på den västligaste av Skavholmarna, därifrån till nordspetsen av Hattefuren, därifrån till nordspetsen av Svartholmen, därifrån till nordspetsen av Sohuvudet, därifrån till nordostspetsen av Brändeholmen och därifrån över norra stranden av Bastholmen till 180-m:sgränsen nordost om Taveluddens stång; St. Eken; Tjuvholmarna; den utanför 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den södra Tjuvholmen och nordspetsen av det innersta av Läcköskären; Läcköskären; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Käringudden och sjömärket på ö s t r a grund. Forshems socken: Björkekullsholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordspetsen av det yttersta intill Björkekullsholmen belägna skäret och udden väster om Juteviken; den utanför 180-m:sgränsen fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Vigelholmen och spetsen av Rivsnäs udde; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostspetsen av Glossholmen och västspetsen av Vråna udde. Ber ga socken: Den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den yttre av Karlsviks holmar och yttersta udden på södra stranden av viken utanför Säby. Enåsa socken: Kjeholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan udden på sydsidan av inloppet till Göta kanal över ruskpricken på sydsidan av Mellangrund mot Härnäs udde. Torso socken: Onsö; Torso m. fl.; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av holmen söder om Nackasholmen och udden väster om Svalviken; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostspetsen av den ostligaste av holmarna pä sydsidan av Trollö och Bromö huvud; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Trollös yttersta spets och sydspetsen av Klypholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan yttersta spetsen av Kungarna och spetsen av den på vikens motsatta strand i ungefär ostlig riktning belägna udden; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje i mynningen av Fågelöviken mellan nordspetsen av udden söder om Sandviken (KG) och Torsnäsudden; Ingfriholmarna m. fl.; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på den större av Ingfriholmarna och västligaste punkten pä Trollö; Trollö m. fl.; L. Krappen m. fl.; St. Krappen; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydligaste punkten på St. Krappen och sydspetsen av den åt väster framspringande halvön på Västerön av Kalvöarna; Kalvöarna; den mellan 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan den västligaste punkten på nyssnämnda halvö och västligaste punkten pä Storgrundskär; linje mellan nordligaste punkten på Storgrundskär och 180-m:sgränsen kring Krokö m. fl.; Krokö m. fl.;

192 Appelholmarna. Djurö skärgård: Djurö m. fl.; Långö m. fl.; Gisselungar m. fl.; Gisland; linje mellan 180-m:sgränsen utanför sydspetsen av Tappen och sydspetsen av Ängholmen; linje från sydspetsen av Ängholmen till sydostspetsen av Askholmen (KG); därifrån till östra stranden av Svartskär och därifrån mot ostspetsen av den ostligaste av Timmerholmarna, till 180-m:sgränsen. Amnehärads socken: Appelholmarna; Fågelö; den utanför Fågelös 180-m:sgräns fallande delen av en linje mellan Fågelös nordvästra spets och sydspetsen av Blyhallarna (G); linje från sydspetsen av Blyhallarna till nordspetsen av Björkskär och därifrån till 180-m:sgränsen utanför nordspetsen av St. Lövskär (EK); den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordspetsen av St. Lövskär och västligaste spetsen av Flatskären i Visnums-Kils socken av Värmlands län. Värmlands län. Visnums-Kils socken: Tärnskär; Furuholmarna m. fl.; linje mellan nordspetsen av Lasses grund (EK) mot nordspetsen av Sågholmen (EK) till 180-m :sgränsen utanför denna; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den yttersta av Raholmarna (EK) och sydvästspetsen av Bergholmen i Visnums socken. Visnums socken. L. Märö (EK); Lakholmen; den utanför 180m:sgränsen kring Lakholmen fallande delen av en linje mellan nordvästra spetsen av Lakholmen och västra spetsen av Trappen (EK); linje mellan norra spetsen av Trappen och nordvästra spetsen av Enträd (EK); linje från nordöstra spetsen av Enträd till nordvästra udden av det nordligaste av Svartskären (EK); linje från sistnämnda punkt mot yttersta spetsen av Sundbergsudd (EK) till 180-m:sgränsen utanför denna; Gårdskär (EK); den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Gårdskär och västra spetsen av Vilbskär (EK) i Varnums socken. Varnums socken. St. Fallholmen m. fl.; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan den nordvästra udden av Vilbskär och sydspetsen av Fallskärsholmarna; Fallskärsholmarna; den utanför 180-m :sgränserna fallande delen av en linje från nordspetsen av Fallskärsholmarna till den udde å fasta landet, som är belägen omkring 700 a 800 meter söder om Värnanäs gård; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordvästra udden av Sibberö och sydspetsen av Lindö. Ölme socken. Lindö; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Märrudden (EK) och närmaste punkt på Boholmen; Ramholmen m. fl.; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan den åt öster framspringande udden på västra stranden av Ramholmen nära 500 meter från dess nordspets och sydspetsen av Hornön (EK). Långö m. fl. Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Klinten (EK) och östra stranden av Alvöskär (EK). Alvö m. fl.; Måkskär m. fl.; ö . Tormsö m. fl. Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydöstra spetsen av den yttersta holmen på sydsidan av ö . Tormsö och sydöstra stranden av det längst ut i denna riktning belägna av Äggskären; Äggskären; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Rödberget (EK) och yttersta udden på nordligaste delen av den stora Raholmen; Raholmarna m. fl.; den utanför 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan den nordvästra udden av Husholmen och västra spetsen av den intill V. Tormsöns södra del inom Vase socken belägna holmen. Vase socken. Bältesholmen. Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje över inloppet till Bottviken mellan den udde, som i orten kallas Kravudden och den som i orten kallas Blåhallsudden. Kvinholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Kvinholmens yttersta spets och yttersta spetsen av den intill Kobergsudd (EK) å Arno belägna holmen; Tjärholmen m. fl.; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan den nordvästra udden av Arno och västligaste punkten på Tallskär (EK) i östra Fågelviks socken. Timmeröarna; Tennholmen, östra Fågelviks socken. L. Karholmen m. fl.; St. Karholmen m. fl.; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje från Storudden (EK) över kvastpricken i mynningen av Rudsundet mot

193 stranden av Jäverö i Karlstad stad. Karlstad. Jäverö; den utanför 180-m:sgränsen fallande delen av en linje mellan de närmast varandra belägna punkterna på Jäverö och Rävö i Hammarö socken. Hammarö socken. Lindö; ö . Söö m. fl.; Söökojan; Sätersholmarna; Torrholmen (EK); den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan Torrholmens sydspets och spetsen av motstående udde å V. Söö; V. Söö m. fl.; Grimmen (EK); den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordligaste punkten på den yttre av Långholmarna och nordostliga spetsen av Garpen; Garpen; Skårholmarna m. fl. Västra Skoghallsklubben; Katthofmarna. Segerstads socken. Sikholmen; V. Korsö; Ö. Korsö; L. Axelö; St. Axelö; Svartön (EK); Tönnöarna; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan norra stranden av den västligaste av Tönnöarna och nordspetsen av Svartön; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västspetsen av den ostligaste av Tönnöarna och ostspetsen av Gåsö; Gåsö; Gåsöskären; den utanför 180-m:sgränsen fallande delen av en linje mellan västspetsen av Gåsö och västspetsen av Svartklubben (EK); Sikholmen (EK) sydväst om Arnäs udde (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostspetsen av Sikholmen och västspetsen av Jysskär (EK); Jysskär; Promskär; Lövöskären; den utanför Lövöskärens 180-m:sgräns fallande delen av en linje mellan sydspetsen av det sydligaste av Lövöskären och södra stranden av St. Lövkulten (EK); den utanför 180-m:sgränsen söder om St. Lovö (EK) fallande delen av en linje mellan sydvästra spetsen av St. Lövkulten och västra spetsen av St. Lovö; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västra spetsen av Dragarskär (EK) och sydspetsen av Långholmen; Långholmen m. fl.; linje mellan ostligaste punkten av Björnholmen och ostligaste punkten av närmaste udde på Åsundaö; Bockholmarna (EK); Amneholmarna; Rundholmen; Hästholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostligaste punkten på Hästholmen och ostligaste punkten på Ruskskär (EK); Bäröskären; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på Sandskär och västligaste punkten på Flatskär (EK); den utanför 180-m:sgränsen väst om Bärö fallande delen av en linje mellan nordspetsen av den lilla ön utanför södra delen av Bärös västra strand och sydspetsen av det sydligaste av Önviksskären; Hassleskär (EK). Grums socken. Önsholmen (EK) m. fl. Eds socken. N. och S. Risholmen (EK); den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den halvö, som på norra stranden utåt begränsar viken utanför Körsvik, och nordspetsen av Skärholmen (EK); Skärholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande dejen av en linje mellan sydspetsen av Skärholmen och yttersta spetsen av Godgårdsudde (EK); Skarven (EK); Knipan. Bro socken. Tallskären m. fl.; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje från nordspetsen av Dagsholmen i rakt västlig riktning; Dagsholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Dagsholmen och närmaste punkt på fasta landet; Björnholmen; Fulholmen (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Fulholmen och spetsen av udden söder om Tallskär (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan yttersta spetsen av N. Killingholmarna och nordspetsen av Brattö. S. Ng socken. Strutsholmen; Vaholmen; S. Killingholmarna. Eskilsäters socken. Gåsskär; Slöingen; Åkersholmarna; L:a Björkholmen, L. Björnholmen (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västra spetsen av L. Björkholmen och ostligaste punkten på Vingsön; Småklubbarna; de utanför 180-m:sgränserna fallande delarna av linjer dels mellan västra stranden av den västligaste av Småklubbarna och nordvästligaste punkten på Tyskland dels ock mellan östra stranden av den ostligaste av Småklubbarna och västligaste punkten på St. Klubben; St. Klubben; Aspholmen m. fl.; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydvästra spetsen av den sydligaste av Flöjerna och nordöstra spetsen av St. Jätten; St. Jätten; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostligaste spetsen av St. Jätten och ostspetsen av den ostligaste av Jättungarna; Jättungarna; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ostspetsen av den ostligaste av Jätt13—368351.

194 ungarna och ostligaste punkten på St. Ingvarsholmen; St. Ingvarsholmen; L. Ingvarsholmen (EK); Lurö m. fl,.; Lilla Brätten; Lurö Bratt; Långholmen; den utanför 180-m .-sgränserna fallande delen av en linje mellan ostligaste punkten på Långholmen mot fyren på Lurö Röskär; tvämetersdjupet kring Stenskär; Sikholm; V. Sikskäret; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av Västra Sikskäret och sydspetsen av det inre (östra) av Dalboskären; Dalboskären; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västspetsen av det yttre (västra) av Dalboskären och västspetsen av den yttersta av Lurseglarna; Lurseglarna; den utanför 180-m:sgränsen kring Lurseglarna fallande delen av en linje mellan den yttersta av Lurseglarna och det yttersta av Munkstakagrunden; linje mellan sistnämnda punkt och det sydligare av de tvä Långskåregrunden; den utanför 180-m:sgränsen kring Grä Gåsen fallande delen av en linje mellan det sydligare av de två Långskåregrunden och västligaste punkten på Grå Gåsen; Grå Gåsen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på Grå Gåsen och sydvästspetsen av St. Elval; St. Elval; grundbanken väst om St. Elval; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av nämnda grundbank och sydspetsen av S. Koskären; S. Koskären; Koskär; den utanför 180-m :sgränsen kring Koskär fallande delen av en linje från sydspetsen av Koskär till grundet med kvastpricken syd om Entorfshällorna; Entorfshällorna; den mellan 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan kvastpricken utanför grundet väster om Entorfshällorna och sydvästspetsen av Korsholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje från sydvästspetsen av Kråkholmen (EK) i rätt västlig riktning till en punkt rätt syd om L. Kråkholmen; linje från denna punkt mot västra stranden av L. Kråkholmen; L. Kråkholmen; St. Kråkholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på St. Kråkholmen och västligaste spetsen på Skäggholmen; Skäggholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydligaste spetsen av Skäggholmen och det sydligaste av Förstackaskären; Lövstacka; Sjötungsholmarna; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på den yttre av Sjötungsholmarna och sjömärket på Yxeskärsgrund; Yxeskär; S. Långholm; Mell. Långholm; ö . Måsskär (EK); N. Längholm. Norra Hökö m. fl.; Smalö; Södra Hökö m. fl. N. Trädgårdsholmen; V. Trädgårdsholmen; S. Trädgårdsholmen. Millesviks socken. St. Lötekulten; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av St. Lötekulten och sydvästra spetsen på det största av Djupskären; sistnämnda skär; Rävholmen; grundområdet mellan V. Måkskär och Rävholmen; Fröholm; St. Stenskär; skäret mellan St. Stenskär och St. Hårvanten; Mell. Hårvanten; N. Hårvanten (EK: N. Stenskär); Stöveln (EK); N. Stöveln (EK); den med denna ungefär likstora holmen nordväst om densamma; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av sistberörda holme och Enholm: Enholm; Torre Topp; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av grundområdet kring Torre Topp och sydspetsen av S. Prästön (EK); S. Prästön; det stora grundområdet längst i söder, ungefär sydväst om S. Prästön och ungefär sydost om StorHammaren; V. Prästöskären; St. Maken; utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje det västligaste av V. Prästöskären — västligaste spetsen av St. Maken; utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje västligaste spetsen av St. Maken — västligaste spetsen av den yttersta av Hästholmarna; Hästholmarna; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste spetsen av den största av Hästholmarna och västligaste spetsen av Lindö; Lindö; Bärö m. fl.; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordligaste punkten pä Marholmen (EK) och nordligaste punkten på Mörtholmen (EK); den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan yttersta punkten pä Mörtholmen och yttersta punkten på Porsholmen (EK); St. Rässkär. St. Kräklingeholmen; L. Kräklingeholmen; de tvä småholmarna mellan St. och L. Kräklingeholmen. Långholm m. fl. Botilsäters socken, västra stranden. Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västligaste punkten på Forssö och sydostligaste punkten på örholm; ö r h o l m ; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mel-

195 lan sydvästligaste punkten på ö r h o l m och ostligaste punkten på Fårholmen; Svarteholmen; Vindtorn; L. Tjuvholmen; den utanför 180m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordspetsen av St. Tjuvholmen och sydspetsen av Tallen (EK). By socken. Den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan sydspetsen av den holme, över vilken gränsen mot Botilsäters socken framgår, och nordspetsen av St. Svartskär; Saxaskären; Klöven m. fl.; Kalvö m. fl.; Guldbrandsholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan västspetsen av Guldbrandsholmen och sydostspetsen av den största av Porsmyreholmarna; Sötholmarna; den utanför 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan västspetsen av den yttre av Sötholmarna och västspetsen av Rörholm; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan nordspetsen av Kvinholm över krysspricken utanför Byälvens mynning mot närmaste punkt på halvön utanför Sjögerås. T veta socken. Den utanför 180-m :sgränserna fallande delen av en linje mellan ostligaste udden norr om Billsvik mot närmaste punkt på motsatta stranden inom By socken; Svartviksholmarna; Mölneviksholmen; den utanför 180-m:sgränserna fallande delen av en linje mellan ö . Tjels udde och Tjeludden (EK).

11 K A P .

Utredning och förslag rörande revfiske. Utredning vid s a m m a n t r ä d e n a . [337]. Vid d e s a k k u n n i g a s s a m m a n t r ä d e n m e d o r t s b e f o l k n i n g e n v a r r e v f i s k e t f ö r e m å l för m y c k e t s t o r t i n t r e s s e . F r å n o l i k a h å l l f r a m f ö r d e s ö n s k e m å l o m a t t d e t t a fiske s k u l l e i s t ö r r e eller m i n d r e u t s t r ä c k n i n g f ö r k l a r a s fritt i e n s k i l t fiskeva.tten. F ö r visst t i l l m ö t e s g å e n d e a v d e s s a ö n s k e m å l u t t a l a d e sig e n d e l s t r a n d ä g a r e o c h a r r e n d e f i s k a r e . A n d r a u t t a l a d e sig e m e l l e r t i d m o t m e d g i v a n d e a v n å g r a s ä r s k i l d a f r i h e t e r för revfisket. Sammanträdet i Åmål. [338]. De vid sammanträdet i Åmål närvarande fiskarenas önskemål gingo allmänt ut på medgivande av särskilda friheter för revfisket. — Ordföranden i Åmålsortens lokalförening av Vänerns fiskareförbund anförde: Det vore nödvändigt för revfiskarena, att revfisket vid de yttre skären bleve fritt. I den Åmåls stad tillhöriga skärgården hade revfisket hittills ansetts vara fritt: på utsidan av Svegön; på utsidan av Sandön även innanför Grimmens Trädgård och Hareskären; innanför Sandöskären, Gullsunds grund och Havsskären, inpå Grönskären, norra delen av Storön, L. och St. Kalven och Gåsö samt innanför Busken. Inom Värmlands län hade fritt revfiske praktiserats kring Kräklingeholmarna och i Millesviks skärgård. Det vore ett önskemål för fiskarena, att revfisket bleve tilllåtet på det sätt, som det hittills praktiserats. Revfiskarenas behov att gå in i den yttre skärgården inskränkte sig icke till behovet att »stödja» reven, d. v. s. att börja och sluta revläggningen och anbringa vakarna i skydd för grov sjö, utan omfattade även själva fisket. Det vore egentligen blott för lakfångst och fångst av sik på våren, som man kunde lägga reven på djupt vatten. Sålunda lades reven för fångst av gråsik på våren på 10 å 12 famnars djup och behövde blott stödjas inne vid land. För abborrfångst sommartiden behövde revfiskarena däremot ofta gä in på grunt vatten, dock knappast grundare än 2 meter. För fångst av ål liksom av

196 id behövde man få gå in i skärgården och lägga reven på så grunt vatten som möjligt. För gäddfångsten behövde revfiskarena gå in i den yttre skärgården. I öppna sjön finge man på rev nästan blott lake. Strandägarna skulle icke lida skada genom frihet för revfiske. De fiskade huvudsakligen gädda pä våren och lake på vintern, på grunt vatten. Det vore knappt en på hundra av strandägarna, som utnyttjade fisket vid de yttre skären. — Sekreteraren i samma förening, som ansåg det rimligt, att fisket i grunda vikar förbehölles strandägarna, yrkade, att fisket, framför allt med rev, vid öppna stränder och i den yttre skärgården skulle lämnas fritt. Strandägarnas fiske utgjordes nästan uteslutande av ryssjefiske. I den yttre skärgården eller utanför brant strand fiskade knappast någon strandägare. Fem andra fiskare instämde i dessa uttalanden. — En fiskare uttalade, att revfisket borde vara fritt vid branta stränder mot öppna sjön och vid holmar och skär, som ej ligga under enskild äganderätt, ävensom vid kyrkholmarna. Åmåls stads ombud trodde icke, att staden hade något emot att revfiske bleve fritt i stadens fiskevatten i den utsträckning fiskeriföreningens ordförande angivit, under förutsättning att även på andra håll vid Vänern fritt revfiske i denna omfattning komme till stånd. Sammanträdena i Otter stad och Lidköping. [339]. Vid sammanträdet i Otterstad visade sig meningarna bland fiskarena i frågan om särskilda rättigheter för revfisket vara delade. — Ordföranden i Kållandsö fiskeriförening förklarade sig icke vilja påyrka rätt till fritt revfiske i enskilt fiskevatten utan sade sig anse, att vid stränder, där 180-m:sregeln tillämpades, borde denna respekteras även i avseende å revfisket. Två fiskare på Kållandsö anförde, att ehuru de fiskat mycket med rev hade de aldrig varit innanför de yttersta skären annat än för att lägga ut vakare i smult vatten. De förklarade tillika, att det knappast vore några yrkesfiskare, som gått med rev in i skärgårdar, där de icke hade fiskerätt; det vore mest »amatörer och drängar», som lade ut »revstumpar» i skärgårdarna. Dessa vållade obehag för notfisket. - - En fiskare på Kållandsö uppgav, att revfiske fått fritt utövas i Ekens skärgård så långt tillbaka han mindes. Andra vid sammanträdet närvarande, såväl hemmansägare som fiskare, bestredo riktigheten av denna uppgift. — En annan fiskare på Kållandsö hävdade, att revfisket icke borde vara fritt inne i skärgårdar men tillåtet intill de yttre skären, exempelvis utanför Vänersnäs intill Bockholmen i norr och till de yttre skären väster om näset samt vid Dalslandskusten intill de yttre skären vid Dalbergså, Hjorten och Sunnanå. En annan fiskare, likaledes å Kållandsö, uppgav, att vid Dalslandskusten hade från Gällnäs udde upp till Köpmannebro plägat fiskas med rev inpå land; han ansåge det vore önskligt, att denna praxis kunde få fortgå. — Fiskare från Sunnersbergs socken berättade: Man brukade lägga ut reven den ena dagen och hanka upp den nästa dag. Vid längre färder tältade man på vissa platser, såsom på ön Gisland i Djurö-skärgården och Vidjeskär i Friels socken samt på platser vid Sunnanå och Dalbergså. Upptagandet av reven började på morgonen, stundom medan det ännu vore mörkt. Det vore därför nödvändigt att fä lägga sista biten av reven och vakarna på skyddade platser i skärgården, även helt nära land. Om vakarna måste läggas ute i öppna sjön, kunde de icke återfinnas i mörker, tjocka eller hög sjö. I Kinneviken lönade sig revfisket blott å grunt vatten. Ofta vore man inne på 2m:sdjupet och stundom, särskilt om sommaren, på så grunt vatten som 1 meter. I Kinnevikens inre del utgjordes fångsten nästan uteslutande av abborre och framför allt ål. I övrigt ginge man icke in i skärgårdar men strax utanför dem. Ofta vore det nödvändigt, särskilt för fångst av abborre och ål, att lägga reven grunt, på 3 å 5 meters djup. — Vid sammanträdet i Lidköping yrkade en fiskare och fiskearrendator, att revfiske skulle vara fritt utanför Kinnekullelandet till Sjöråsviken och vidare norrut utanför denna och utmed land till Björkekullsholmen. För ålfångst behövde man gå med reven inpå land. Sammanträdena i Tådene och Sone. [340]. Vid sammanträdet i Tådene förklarade ordföranden i Kållands södra m. fl. socknars lokalförening av Vänerns fiskareförbund, med instämmande av tvä andra fiskare, att de ansett sig ha rätt till revfiske i den yttre skärgården. Revfisket där hade huvudsakligen avkastat abborre

197 och gädda. En annan fiskare sade sig ha vid revfisket gått så nära in mot land, som båten kunnat flyta. — Vid sammanträdet i Sone uppgåvo fiskare inom Sone socken, att utsocknes fiskare fått gå med rev innanför de yttre skären, in till vassarna, samt att vid de fem öarna mellan Dragudden och Hindens båk fisket ansåges vara fritt för alla. De närvarande fiskerättsägarna bestredo icke dessa uppgifter. Kommunalnämndsordföranden vitsordade, att ingen nekats fiska med rev från Svalnäs runt Hinden till in i Sandviken. Han och övriga strandägare förklarade sig önska de nu rådande förhållandena bibehållna. Sammanträdet i Visnums-Kil. [341]. Ordföranden i Visnums härads lokalförening av Vänerns fiskareförbund anförde: Ä enskilt vatten borde varken revfiske eller annat fiske vara fritt. Det vore orätt, om strandrätten bleve olika för olika trakter. Om andra än strandägarna ville idka revfiske å enskilt vatten, borde de träffa överenskommelse därom med strandägarna. Dessa skulle ha olägenhet av att främmande revar utlades å deras vatten, stundom över deras egna. Det vore icke så farligt för revfisket, om det. finge pågå blott utanför 180-m:sgränsen, dä fångsten av lake, som bedreves utanför denna gräns, vore det viktigaste. Utanför Medhamn fiskade blott Medhamnsbor. Kållandsöfiskarena ginge där icke så nära land med reven. — En jordbrukare och fiskare i Visnums-Kils socken anförde däremot: Revfisket borde vara fritt för yrkesfiskarena. Man behövde komma närmare land med reven än 180 meter från 2-m:sdjupet. Det vore att sluta revläggningen på alldeles för djupt vatten, om detta skulle ske vid 10 å 12 meters djup. För fångst av lake kunde man visserligen lägga rev på 12 famnars djup och mera, men för fångst av ål på våren och försommaren behövde man gå intill land med reven. Hammarö fiskeriförenings förslag m. m. [342]. Hammarö fiskeriförening framlade på sammanträdet å Hammarö ett särskilt förslag angående revfisket, nämligen att fiske med rev, betad med dött agn, skulle vara tillåtet överallt under tiden mellan den 15 juli och den 1 september. Som skäl härför anfördes, att möjligheterna att fånga ål i Vänern vore ganska små, dä man så gott som uteslutande vore hänvisad till rev, att ärligen stora massor av ål vandrade ut ur Vänern och att därför denna ökade möjlighet att fånga ål såväl ur fiskarenas som ur allmän ekonomisk synpunkt vore av stor betydelse. Då enligt förslaget reven skulle betas med dött agn, vore det icke fara för att annan fisk än ål skulle fångas. Å sammanträdet tillades muntligen av olika medlemmar i föreningen: Ålfångsten borde få äga rum även inne i vassarna, men det vore tillräckligt, om man finge gå intill vassarna. Strandägarna skulle lida föga förfång därigenom att revfisket bleve fritt under rötmånaden. De fiskade knappast ål i sitt strandvatten. Om den föreslagna tiden för det fria revfisket ansåges för lång, kunde den inskränkas till tiden mellan den 15 juli och den 15 augusti, vilken tid vore den viktigaste för revfisket efter ål. — Vid sammanträdet invände delägare i hemmanen Klöverud och Nolgård i Hammarö socken, att förslaget innebure ett för starkt inkräktande på strandäganderätten. Det bleve alltför många revar på strandområdet. Revar skulle komma att utläggas ända upp på betesmarkerna; ingen skulle våga ha sina kreatur på bete vid stränderna. [343]. Vid sammanträdet i Skattkärr framställde en hemmason och fiskare ett liknande förslag, nämligen ett förslag att revfiske efter ål skulle lämnas fritt inpå vassen under juli och augusti månader; han tillade, att strandägarna brukade ej vägra tillstånd till sådant fiske. [344]. Vid sammanträdet i Sunnäs uttalades vid en diskussion av Hammarö fiskeriförenings förslag olika meningar ifråga om fritt revfiske. — Ordföranden i Ölme och Vålösunds lokalavdelning av Vänerns fiskareförbund förklarade sig ej vilja tillstyrka något fritt revfiske i enskilt fiskevatten, och härutinnan instämde med honom fem delägare i Rudsnäset, Södra Tofta samt ö s t r a och Västra Sunnäs i ölme socken. Tre delägare i Södra Tofta samt i Skråkvik och Kummelön i samma socken ville endast uttala sig om Hammaröförslagets tillämpning å ölmeviken. De avstyrkte en sådan tillämpning. Om det skulle ske, komme revar att i stort antal utläggas i viken av icke strandägare. Det funnes emellertid icke mera ål i ölmeviken än att den kunde utnyttjas av strandägarna. Det föreslagna fria fisket skulle även

198 föranleda fångande av gädda och därför vara betänkligt med hänsyn till gäddbeståndet. Gäddan toge visserligen icke dött agn, men på krok betad med mask eller död småfisk kunde småmört och småabborre nappa; sedan kunde gäddan sluka mörten eller abborren och i sin tur fastna pä kroken. — En delägare i östra Sunnäs, tillika fiskare, samt en hemmason och en fiskare i ölme socken anslöto sig däremot till Hammaröförslaget. De framhöllo, att det vore bra, om fiskare från olika trakter kunde få fiska i varandras vatten. Ålen vore icke stationär; den ål, som ena dagen funnes inne i en vik, kunde nästa dag vara långt ute i Vänern. Strandägarna vid ölmeviken fiskade ej heller ål sommartiden. [345]. Vid sammanträdet i Kristinehamn uttalade en hemmansägare och fiskare på Vålön i Varnums socken, att han ansåge, att allt revfiske, även sådant med dött agn, borde vara förbehållet strandägarna. Pä Vålön kunde dessa vilja själva utöva revfiske. Uttalanden från olika håll för vissa friheter för revfisket. [346]. Vid sammanträdet i Mariestad uttalade sig nio fiskare för fritt revfiske intill gallstränder; såsom skäl härför anfördes, att strandägarna icke utnyttjade fisket utanför sådana stränder. — Vid sammanträdet på Torso yrkade två fiskare från Bromö, att revfiske skulle lämnas fritt intill vassen. En hemmansägare och fiskare i Nolby anförde, att revfiske kunde vara fritt utanför stenland och »yttre vassar», dock ej i smala vikar. Han hade icke någonsin sport, att strandägarna satte sig emot revfiske av andra utanför stenland; de använde ej själva fisket där. En annan delägare i samma hemman, som även bedrev fiske, anförde, att revfiske kunde vara fritt vid stenland, där notvarp icke funnes. Tre hemmansägare och fiskare på Dillo samt två hemmasöner och fiskare å samma ö uttalade sig för fritt revfiske »utanför vassar och stenland», varvid dock notvarpen borde undantagas. En lägenhetsägare och fiskare inskränkte sina önskemål till fritt revfiske intill land med djupt vatten utanför; där vore det fria revfisket av vikt för fångst av särskilt ål men även lake. — Vid sammanträdet i Vänersborg yrkade tre fiskare, som voro från staden eller Vassända-Naglums socken, att åtminstone yrkesfiskarena skulle få rätt att fiska med rev intill vasskanten, varvid de hänvisade till att yrkesfiskaren behövde all den förtjänst han kunde få. — Vid sammanträdet i Säffle uttalade en fiskare i Tveta socken, att han ansåge det vara önskvärt att revfiske intill vassen bleve fritt; det skulle vara av betydelse för fångst av ål på försommaren. — Vid sammanträdet i Liljedal anförde en fiskare i Eds socken: Han vore huvudsakligen revfiskare. För en revfiskare vore det nödvändigt att vissa tider av aret gå nära intill stranden. Vid branta stränder behövde man gä intill vasskanten. Även vid mera långgrunda stränder behövde man gä nära stranden i vissa fall. För älfångst måste man sålunda kunna lägga rev intill vasskanten. Även för abborrfångst måste revläggningen ske på grunt vatten. Lake däremot fiskades i allmänhet på djupt vatten. En jordbrukare och fiskare i samma socken anförde, att det skulle vara bra, om man kunde få gå med rev inpå stranden. Uttalanden för visst tillmötesgående av önskemålen om fritt revfiske. [347]. En fiskare, som disponerade det till Varaskogens kronopark i Forshems socken hörande fiske, anförde, att revfiskarena ginge i närheten av land utefter hela sträckan mellan Tjärholmen och Björkekullsholmen, i augusti så nära land som 20 meter, samt att han icke hade något att invända mot revfiske i närheten av land å denna sträcka, där vattnet vore djupt och revfiske icke gjorde honom skada. Arrendatorn av österängs egendoms fiske i samma socken förklarade sig icke ha sagt något om revfiske av främlingar, om det icke skett i vikarna eller inne bland skären. En av fiskearrendatorerna å Mariestads stads fiskevatten, som genom annonser förbjudit fiske å sitt vatten, ville dock tillåta revfiske närmare stranden (än 180 meter frän 2-m:sdjupet) blott icke hans redskap skadades. En fiskearrendator (binäringsfiskare) i Karlstad förklarade, att han icke hade något emot att revfiskare ginge in på hans arrendevatten, blott hans redskap finge vara i fred. Förvaltaren av egendomarna Rustan, Södra Hökhult och Knappa å Värmlandsnäs i Botilsäters socken förklarade sig icke ha något att invända mot fritt revfiske inpå land vid nämnda egendomars stränder. Han upplyste tillika, att sedan femton år ginge

199 främmande revfiskare inpå land från Milskär upp till Ekorn pä Värmlandsnäs. Däremot vore intet att invända, blott de icke ginge in i vikarna. Uttalanden mot friheter för rev fisket m. m. [348]. Ordföranden i Vänerns fiskareförbund framhöll, att han icke trodde, att strandägarna ställde sig så likgiltiga mot fiske av obehöriga i deras fiskevatten, som från vissa håll gjorts gällande utan att de nog hölle på sin ensamrätt till fiske i sina vatten. Två delägare i hemmanet Vassviken och en hemmason i Äskekärr i Ånimskogs socken 1 beklagade sig över det av obehöriga utövade revfisket. Särskilt med ålrev hade man gått in så nära stranden som möjligt, ofta i skydd av mörkret. Då främmande revfiskare anträffats, hade de avvisats. Revfiske borde icke vara tillåtet å enskilt vatten. En fiskare och fiskerättsägare i Köpmannebro i Skålleruds socken, en fiskare och fiskearrendator i Holms socken samt två binäringsfiskare, som arrenderade fiskevatten i Holms socken, uttalade sitt ogillande av det revfiske, som bedreves i strandvattnet eller inne i skärgärden. Utanför denna kunde krokfiske medgivas men icke i skärgården eller inne vid land. Två delägare i Björkåsen i Grinstads socken samt en delägare i Slottsbacken, en hemmason i Klövan, en delägare i Högstorp och en i Tillhagen, allt i Bolstads socken, beklagade sig över revfisket. Revfiskafena från andra trakter, särskilt från Kållandsö, ginge ofta så nära land, som det vore möjligt att komma. Särskilt med flytande rev ginge man nära stranden. Revfiskarena ginge till och med upp i Dalbergsån. För att vara bättre skyddad mot obehörigas krokfiske ville de fyra sistnämnda ha gränsen flyttad till 200 meter från 2-m:sdjupet. Vid sammanträdet i Vänersborg upplyste en revfiskare, att i vissa trakter, särskilt Tuns, Tådene och Sone socknar av Skaraborgs län, revar blivit upptagna, även om de utlagts rätt långt från stranden. Samma uppgift lämnades vid sammanträdet i Lilla Lund av en fiskare beträffande Tådene socken. Vid sammanträdet i Tådene uppgåvo gårdsfiskarena å säteriet Storeberg, att de icke gentemot revfiskare hävdat gårdens ensamrätt till fiske så långt ut som ägaren påyrkat, nämligen innanför en linje mellan Prästeklitt och Lindö, men att de upptagit revar, som lagts långt in i bukten mellan sistnämnda öar. Detta hade inträffat nästan varje år. Med rev och drag kunde mycket smågäddor uppfiskas. Strandägarna hade gjort mycket för gäddbeståndets vidmakthållande. Fyra delägare i hemmanen Kåregården och Aggetorp i Norra Kedums socken samt två delägare i hemmanen Fiskaregården och Årtorp i Tådene socken uttalade sig mot fritt revfiske å de fiskevatten, som tillkomme respektive hemman. En av de åsyftade hemmansägarna anförde, att strandägarnas uraktlåtenhet att beivra obehörigas fiske å deras vatten berodde dels på att detta ofta skedde nattetid, dels på att de fiskande voro personer utan tillgångar, vadan strandägarna i händelse av åtal blott skulle få vidkännas kostnader utan att vinna något. En fiskare, som arrenderade fiskevatten inom Norra Kedums socken, förklarade, att fiskerättsägarna väl stundom efter överenskommelse fiskat med rev å varandras fiskevatten, men icke ville släppa dit obehöriga. En delägare i Myråsen i Sävare socken förklarade, att han tagit upp främmande revar, som han träffat på mindre djup än 7 a 8 alnar. Han och en delägare i Svanvik i Skeby socken hade fått noten skadad därigenom att revar utlagts i notvarpen. Ombudet för Åsens egendom i Björsäters socken yrkade, att bland annat revfiske å enskilt fiskevatten skulle förbjudas. En fiskare, som arrenderade Hermansgårdens och en del av Marieholms fiskevatten i Björsätersviken, å vilket vatten blott funnes skär och holmar att fiska på, hade avlyst fiske, även med rev, å sitt vatten. En annan fiskare med strandrätt i Leksbergs socken, som var nöjd, om den enskilda fiskerätten blott räckte 180 meter från stenstrand eller vass, ville, att inom detta område även revfisket skulle vara förbehållet strandägaren. Delägarna i hemmanen Hemmingstorp, Segolstorp och Ängarna i Hassle socken uttalade sig mot fritt revfiske å enskilt vatten. En fiskearrendator och en fiskevattensägare i By socken uttalade sig mot fritt revfiske. Den förre motiverade sin mening med att de, som erlade arrende för ett fiskevatten, borde ha företrädesrätt att utnyttja det. Fiskerättsägarna på Lurö prosteste1 Redogörelsen i detta stycke upptager uttalandena i väsentligen samma följd som utredningen rörande frivattensgränsen i Vänern redovisats i 10 kap.

rade kraftigt mot fritt revfiske i Luro skärgård. De hade haft mycket obehag av obehörigas revfiske. Det hade hänt, att man vid notdragning fått fem revar i noten. Landssekreteraren i Värmlands län anförde i en skrivelse, att enskild fiskerätt icke lämpligen borde inskränkas genom medgivande av undantag för vissa slag av fiske. Särskilt gällde detta om förslaget till fritt revfiske efter ål viss tid av året intill vassen samt förslaget om fritt agnfiske. Det måste befaras, att dylik begränsning av enskild fiskerätt skulle leda till andra intrång i denna och därigenom verka i motsatt riktning mot det tryggande av enskild fiskerätt, vilket utgjorde en oundviklig förutsättning för åtgärder till fiskets förbättrande. — En f. d. fiskeriinstruktör i Skaraborgs län framhöll vid sammanträdet i Segerstad, att konflikter lätt kunde uppkomma, om vissa fiskesätt bleve fria å enskilt fiskevatten. Särskilt vore det betänkligt att frigiva revfiske å enskilt vatten. Om en revfiskare lagt ut sin rev i närheten av annans strand och strandägaren sedan lade rev eller nät över densamma, vore det fara värt, att revfiskaren kapade strandägarens redskap för att få upp sin rev oskadad. Med honom instämde nio delägare i hemmanen Stora Abbortan, Hanevall, Åsundstorp, Strömmestad, Bråte, Karterud, Aspberg, Norra Edsberg och Hanevik i Segerstads socken. — En fabriksarbetare i Skoghall (nöjes- och binäringsfiskare), som arrenderade enskilt fiskevatten, ansåg, att, om revfiske å enskilt fiskevatten skulle bli fritt, det icke borde gälla förrän på eftersommaren. På våren och försommaren fiskades med ryssjor och nät av dem, som hade dispositionsrätt till vattnet. Förslag och motiv. [349]. Ett a 11 m ä n t frigivande av rätten till revfiske i enskilt fiskevatten kan efter de sakkunnigas mening icke ifrågakomma. Det skulle medföra allvarliga risker för överbeskattning av fiskbestånddet, särskilt gäddbeståndet, undergräva fiskerättsägarnas lust att genom odling stärka sistnämnda bestånd, starkt reducera värdet av den enskilda fiskerätten överhuvud samt göra kollisioner mellan strandägare och icke strandägare oundvikliga. Ett d e l v i s frigivande av revfisket i enskilt fiskevatten ha de sakkunniga däremot funnit vara motiverat. Det förslag, som de härutinnan framlagt, 1 stödes efter deras mening av den nu verkställda utredningen. Det har av denna framgått, att fritt revfiske i enskilt fiskevatten redan praktiseras i ej ringa omfattning. Uttalanden ha också gjorts av en del strandägare, att de finna det vara rimligt, att revfisket är fritt utanför stenstränder och i yttre delen av skärgårdar. Det torde även förhålla sig så, att revfiske av icke strandägare åtminstone där hittills i stort sett tolererats av strandägarna. Ett lagfästande av rätt härtill, som de sakkunnigas förslag innefattar, skulle sålunda i huvudsak endast innebära ett stadfästande av praxis. [350.] De gensagor, som vid sammanträdena mötte de framförda önskemålen om revfiskets frigivande från åtskilliga strandägare, torde i ej ringa mån ha sin förklaring i en fruktan för skador å utlagd redskap. Den risk, som härutinnan kan anses föreligga vid ett oreglerat revfiske i enskilt fiskevatten, torde dock vid en reglering av detta fiske kunna genom vissa föreskrifter praktiskt taget upphävas. De nämnda gensagorna hade emellertid uppenbarligen också många gånger sin orsak i en motvilja mot att inrymma några som helst rättigheter åt andra inom område, där man disponerar fisket. Om emellertid omfattningen av det fria revfisket bestämmes på ett 1

Förslaget till speciallag 4 § 1).

201 sådant sätt, att strandägarnas reala intressen ej genom fisket i nämnvärd mån påverkas, saknar denna motvilja sakligt berättigande. Det förhåller sig i själva verket också så, att de skäl, som kunna anföras mot att i enskilt fiskevatten släppa in främmande fiskare, ej beträffande här ifrågavarande vatten ha samma bärkraft som eljest. Dessa vatten äro endast i sällsynta undantagsfall utarrenderade, och strandägarna själva torde där endast mycket sällan bedriva något revfiske. Ett frigivande av revfisket i dem skulle därför säkerligen ej medföra något nämnvärt förfång för strandägarna. [351]. För fiskbeståndets tillgodogörande och för frifiskarena skulle däremot revfiskets frigivande på antytt sätt vara av stor betydelse. För de yrkesfiskare, som i större utsträckning bedriva revfiske, är det omöjligt att arrendera så stora fiskevatten, som skulle behövas för att för deras del upphäva behovet att gå in på enskilt fiskevatten. Den, som skall bedriva revfiske i större skala, måste kunna röra sig över stora områden, och såsom från olika håll framhållits måste han därvid även äga möjlighet att vissa tider gå närmare land. [352.] Om Hammarö fiskeriförenings förslag torde några ord böra särskilt anföras. Förslagets syfte — att underlätta ålfångsten — är utan tvivel behjärtansvärt. Den stora mängd ål, uppgående till tusentals kilogram, som årligen fastnar på turbingallren i Trollhättans kraftstation visar, att massor av ål lämna Vänern och sålunda ej komma Vänerns fiske till godo. De sakkunniga ha dock icke ansett sig kunna för att främja nämnda syfte föreslå en så stark inskränkning i strandägarnas disposition över sina fiskevatten som att, låt vara under en kortare tid av året, revfisket skall vara fritt överallt. Det skulle bland annat vara förenat med synnerligen stora svårigheter att övervaka, att å reven, som ofta nog utlägges på kvällen och upptages följande morgon, icke användes levande småfisk som agn. Man måste säkerligen räkna med, att levande agn i viss utsträckning skulle komma till användning och gädda därigenom, då fisket finge ske inpå vassen och å grundvatten, bortfångas till förfång för strandägarna, även om de under den av Hammarö fiskeriförening angivna tiden i allmänhet icke ha redskap ute. Den föreslagna anordningen torde i själva verket ej heller vara påkallad, om i enlighet med de sakkunnigas förslag allt revfiske under hela den tid av året, då rev kan användas, blir fritt i upptagen utsträckning. [353]. Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av det fria revfisket åsyftar dels att i skälig utsträckning tillgodose frifiskarenas intressen i avseende å detta fiske och dels att likväl inskränka det fria revfisket så, att andra berättigade intressen ej därigenom skadas. [354]. Revfiske skall vara fritt endast i enskilt fiskevatten vid stränder, som i vattenlinjen bestå av sten eller sand. Finnes vid strand av sådan beskaffenhet vattenväxtlighet av vass eller säv, skall revfiske ej vara tilllåtet inom ett avstånd av 50 meter från denna växtlighets yttre rand; saknas sådan växtlighet skall revfiske däremot vara fritt intill stranden. [355]. Vid vissa stränder av angiven beskaffenhet kan emellertid efter de

sakkunnigas mening revfisket ej frigivas utan risker för fiskbeståndet och förfång för strandägarna. Det gäller framför allt åtskilliga vikar. Det är nödvändigt att stadga någon begränsning av tillämpningsområdet för det fria revfisket, som anknyter till strandkonfigurationens karaktär. De sakkunniga ha härutinnan i första hand övervägt, om ej denna begränsning skulle kunna genomföras med några allmänna beskrivningar i lagen av de områden, där revfiske innanför frivattensgränsen ej skulle få utövas. Vid en närmare prövning har det emellertid visat sig, att det knappast är möjligt att i fråga om Vänern med dess ytterst skiftande topografiska förhållanden ge några dylika allmänna beskrivningar, som kunna tillgodose syftet med desamma och tillika äro tydliga nog att kunna vara till rättesnöre. Om vikarna kan i detta avseende följande anföras. Det är i regel icke önskligt, att revfisket är fritt i vikar innanför 180-m:sgränsen. Det är emellertid svårt redan att lämna en sådan definition på begreppet vik, att det blir otvivelaktigt, när en vik skall anses vara förhanden. Nästan överallt kan också tvist uppkomma om var den yttre gränsen för viken skall anses gå. Även om man i dessa hänseenden skulle kunna åstadkomma tillfyllestgörande bestämningar, vore m a n dock ej framme vid målet. Om vikar genomgående undantagas, drabbar ett sådant förbud även sådana öppna småvikar på gränsen mot fritt vatten, i vilka dy- eller gyttjebildning vid stranden icke kan äga rum utan stranden är steril och i avsaknad av vattenväxtlighet, eller sålunda vikar av den typ, att de torde böra i nu förevarande avseende jämställas med öppen strand; men att genom allmänna beskrivningar skilja mellan sådana vikar och de mera slutna, där revfiske icke bör vara tillåtet, skulle ifråga om Vänern stöta på oövervinneliga svårigheter. Att åter uppräkna alla de vikar, där revfiske skulle vara tillåtet, skulle av praktiska skäl knappast vara lämpligt. Det nu anförda gäller även om sund. Svårigheterna att komma fram till målet genom allmänna beskrivningar bli ännu större, då det är fråga om skärgårdar. Om man vill medgiva fritt revfiske innanför frivattensgränsen i yttre men icke i inre skärgård, kan man svårligen ge någon allmän beskrivning, som gör det möjligt för strandägare och revfiskare att med säkerhet avgöra, var gränsen mellan den yttre och den inre skärgården skall anses gå. Att åter genom en beskrivning i detalj bestämma gränsen mellan yttre och inre skärgård medför nödvändigheten att lämna synnerligen omfattande uppräkningar av holmar och skär, uppräkningar, som bleve desto svårare att få tillfredsställande, som behövliga namn icke sällan saknas å kartorna. De sakkunniga ha efter att h a prövat olika utvägar stannat vid, att det lämpligaste är, att de områden, inom vilka revfiske under i övrigt stadgade betingelser skall få fritt utövas, bli angivna å samma kartor, där frivattensgränsen blivit inlagd. Det har skett genom uppdragande å dessa kartor av vissa linjer i grön färg (frivattensgränsen är såsom förut nämnts dragen i röd färg). De gröna linjerna äro anslutna antingen till stranden eller till frivattensgränsen. Om man följer en viss grön linje till den punkt, där den anknyter exempelvis till stranden, och sedan å kartan följer stranden, kommer man till en punkt på denna strandlinje, från vilken en annan grön linje utgår.

203 Denna senare gröna linje slutar i sin andra ända antingen vid stranden eller vid den med rött dragna frivattensgränsen. Är det senare fallet och m a n därefter följer frivattensgränsen, kommer man till en punkt från vilken en ny grön linje utgår. Man kan på detta sätt gå runt hela Vänern eller om det gäller ett fritt liggande enskilt fiskevatten såsom Djurö skärgård runt detta. De sakkunnigas förslag innebär nu att innergränsen för det fria revfisket — vad som skulle kunna kallas revfiskegränsen — skall utgöras av de nämnda gröna linjerna eller av de strandlinjer eller den frivattensgräns, vartill de äro anslutna. Innanför denna revfiskegräns skall fritt revfiske under inga förhållanden vara tillåtet. Där revfiskegränsen sammanfaller med frivattensgränsen, skall frivattensfiskaren självfallet alltid vara berättigad att gå intill samma gräns. Å en sådan sträcka kan man ej överhuvudtaget tala om något särskilt fritt revfiske utan detta är där fritt endast i samma utsträckning som allt annat fiske. Där åter revfiskegränsen går innanför frivattensgränsen, vare sig den sedan utgöres av en av de gröna linjerna eller av strandlinjen, förefinnes ett område, där revfiske är fritt i enskilt fiskevatten. För att revfiske där må få fritt utövas förutsattes emellertid, att stranden har förut angiven beskaffenhet, och dessutom skall iakttagas, att revfisket ej må bedrivas närmare växtlighet av vass eller säv än intill ett avstånd från dess yttre rand av 50 meter. Det kan alltså inträffa, att fritt revfiske ej är tillåtet å viss plats innanför frivattensgränsen trots, att en grön linje är uppdragen å kartan vid denna plats. Består stranden där ej i vattenlinjen av sten eller sand, gäller ej något fritt revfiske. Skulle stranden ha angivna karaktär men en växtlighet av vass eller säv gå fram till den gröna linjen, skall revfiskaren vara skyldig att hålla sig 50 meter utanför den gröna linjen. Revfiskegränsen skall med andra ord angiva maximiutsträckningen av det fria revfisket, men om denna maximiutsträckning skall kunna utnyttjas blir beroende av strandens beskaffenhet och förekomsten av rörväxtlighet å de särskilda platserna. För detaljerna av revfiskegränsen hänvisas till kartbilagorna 1—15. [356]. Denna dubbla bestämning av det fria revfiskets utsträckning har trots att kartformen använts varit nödvändig, dels därför att det ej varit möjligt att i detalj klarlägga strändernas beskaffenhet runt sjön och dels därför att de sakkunniga ansett, att strandens karaktär bör bedömas med hänsyn till rådande vattenstånd. Det förra skulle kräva mera omfattande undersökningar än vad som kan komma ifråga. Det senare medför, att förekomsten av fritt revfiske kommer att kunna ställa sig olika å olika tider. Med avseende å skälen för att rådande vattenstånd ansetts böra tagas till utgångspunkt vid nämnda förhållandens bedömande hänvisas till vad härutinnan nedan anföres. [357]. De sakkunniga skola härefter ingå på vissa detaljer av förslaget till reglering av det fria revfisket. [358]. Där vid en strand, som i vattenlinjen består av sten eller sand, finnes av vass eller säv bestående växtlighet, skall såsom nämnt fritt revfiske ej tillåtas närmare än in till 50 meter från den yttre randen av sådan rör-

204 växtlighet. Då småfisk och gädda ofta uppehålla sig i eller invid vass eller säv och strandägarna ofta bedriva fiske där, bör det fria revfisket enligt de sakkunnigas mening hållas på visst avstånd utanför denna växtlighet. Växtlighet med flytblad och submers växtlighet ha i de avseenden, varom här är fråga, ej samma betydelse, och ett fastställande av dess befintlighet är också förenad med betydligt större svårigheter. Förekomst av sådan växtlighet har därför ansetts ej böra hindra fritt revfiske. Icke heller förekomsten av starrväxtlighet vid stenstränder har synts de sakkunniga böra utgöra hinder för fritt revfiske intill stranden. Starrväxtligheten har icke någon nämnvärd betydelse med hänsyn till fisket, om den icke uppträder vid en mjuk långgrund strand, och utanför en sådan skall enligt förslaget revfiske icke vara fritt. För att förekomsten av en växtlighet av vass eller säv skall medföra berörda verkningar i avseende å det fria revfiskets utsträckning bör efter de sakkunnigas mening ej gälla, att växtligheten skall ha nått ovan vattenytan. Denna växtlighets värde för fisket är oberoende av huruvida den når ovan vattenytan eller ej och det vore därför icke riktigt att som villkor för att sådan växtlighet skall utgöra hinder för fritt revfiske bestämma, att den skall vara uppvuxen ovan vattenytan. Det kan visserligen stundom vara förenat med ett visst besvär att innan dess vegetationsperiod börjat konstatera var sådan växtlighet finnes, men detta konstaterande erbjuder dock icke sådana svårigheter, att de tala mot den angivna regeln. Om förslaget, att det fria revfisket skall hållas på ett visst avstånd från vassen, torde ytterligare följande få anföras. Om växtlighetens yttre rand skulle bilda gränsen för det fria revfisket, skulle utan tvivel frifiskarena med förkärlek lägga rev utefter vassranden. Detta skulle, särskilt om flytande rev med levande agn användes, medföra en beskattning av gäddbeståndet, som både ur allmän fiskerisynpunkt och med hänsyn till strandägarnas intressen vore betänklig. Särskilt utanför långgrunda stränder och i mynningen av vikar är det skäligt, att det fria revfisket stannar ett stycke utanför växtlighetens rand. Genom detta minskas även risken för kollisioner mellan strandägare och frifiskare. Det är vanligt att strandägarna lägga nät strax utanför vassen, antingen utmed den eller utåt från den, och fritt revfiske ända intill vassen skulle därför ofta föranleda tvister mellan strandägare och revfiskare. Det föreslagna avståndet motsvarar ungefär två nätlängder. [359]. Vid avgörande av strandens karaktär skall såsom redan nämnts enligt förslaget endast tagas i betraktande förhållandena vid rådande vattenstånd. Det är här fråga om redskap, som icke skall vara ute någon längre tid utan vanligen blott högst ett dygn. På grund av Vänerns starkt växlande vattenstånd kan en och samma strandsträcka ändra karaktär med vattenståndet. Där vid lågvatten eller medelvatten sten bildar stranden i vattenbrynet, kan högvatten sätta sankmarker under vatten och strandägarna bedriva fiske å dessa. Vårlekande fisk kan då även förrätta sin lek på sådana områden och småfisk uppehålla sig där. Samma skäl, som tala mot med-

205 givande av revfiske intill en strand, som vid låg- eller medelvatten har angiven typ, tala mot sådant medgivande i fråga om en strand, som blott vid högvatten har denna typ. Det kan å andra sidan inträffa, att en strand, som vid normalt lågvatten är mjuk, vid medel- eller högvatten kommer att bildas av sten eller klippa. Det synes då icke vara någon betänklighet mot att revfiske är fritt intill stranden, så länge den har denna beskaffenhet, under förutsättning att vass- eller säv-växtlighet icke finnes. Fall kunna också inträffa, då en vass, som vid medelvatten befinner sig ute i vattnet utanför en stenstrand, vid lågvatten i sin helhet befinner sig på torra stranden. Där detta ä r fallet, föreligger icke längre något skäl mot revfiske in till stranden. [360]. Den föreslagna bestämningen av revfiskegränsen vid skärgårdar åsyftar såsom förut nämnts att göra revfisket fritt i den »yttre» skärgården och förbehålla den »inre» skärgården även i detta avseende åt strandägarna. Skälen för denna åtskillnad äro ur allmänna fiskesynpunkter följande. I den inre delen av en skärgård, som är skyddad för kraftigare sjö, äger avsättning av detritusmaterial rum, vattenväxtlighet uppkommer och lekplatser för vårlekande fisk utbildas. Småfisk av dessa fiskslag finner också för sin trivsel lämpliga uppehållsplatser. Den inre skärgården erbjuder därför en viss analogi med mera slutna vikar och i densamma skulle det med hänsyn till fiskbeståndet och strandägarna icke vara lämpligt att medgiva fritt revfiske. I den yttre delen av skärgården, där holmarnas och skärens stränder övervägande bestå av klippa och sten, där vågsvallet i regel hindrar uppkomsten av vattenväxtlighet och lekplatser för vårlekande fisk och där förekomsten av småfisk är vida sparsammare, kan däremot fritt revfiske utan betänklighet medgivas. [361]. De sakkunniga ha slutligen föreslagit, att vid det fria revfisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase, än intill ett avstånd av 25 meter, samt att där efter revens utläggande bunden redskap utlagts på platsen sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upptagande. Genom det föreslagna förbudet mot utläggande av rev intill bunden redskap ha de sakkunniga sökt förebygga konflikter mellan strandägare och revfiskare. Detsamma gäller om den föreslagna bestämmelsen, att bunden redskap, som utlagts efter revens utläggande, skall lämnas orörd vid revens upptagande. Om, sedan en rev blivit utlagd på enskilt vatten, revfiskaren, då han skall upptaga reven, finner ett nät utlagt över den, har h a n att välja mellan att antingen kapa sin rev invid nätet och på andra sidan detta åter knyta samman revens ändar eller att taga upp nätet. Allenast det förra skall enligt bestämmelsen vara tillåtet. Om revfiskaren skulle äga anlita den andra utvägen, skulle riskeras, att vid nätets upptagande därå sittande fisk ginge förlorad, och nätägaren hade ej heller någon garanti för att nätet åter bleve utlagt med omsorg och på det sätt, han önskade. Vad det föreslagna förbudet mot utläggande av rev i närheten av risvasar (valar) angår torde följande få anföras. Risvasar anses mångenstädes ha stor betydelse

206 såsom lekplatser och uppehållsplatser för fiskungar, och det är otvivelaktigt, att de i varje fall kunna vara av värde såsom platser för metning och för anskaffande av agnfisk genom håvning. Då strandägarna nedlagt arbete och kostnader på inrättande av risvasar, kunna de med fog göra anspråk på att den närmaste omgivningen kring dem skall vara fredad för andras fiske. [362]. I avseende å fredande av notvarp för fiske med vanlig not mot det fria revfisket hänvisas till 13 kap. (se särskilt [403]).

12 KAP.

Utredning och förslag rörande fiske efter siklöja och nors. Uttalande 1933 av Skaraborgs läns hushållningssällskaps fiskerikommitté. [363]. Såsom inledning till detta kapitel torde få omnämnas ett uttalande av Skaraborgs läns hushållningssällskaps fiskerikommitté, som gjorts i ett den 6 maj 1933 avgivet yttrande över lantbruksstyrelsens skrivelse den 30 december 1932 angående bestämmande av strandäganderätten i de stora sjöarna [1], Kommittén anförde — efter att ha uttalat sig för »en betydligt utökad strandäganderätt i de stora sjöarna, exempelvis intill minst 250 meter ut i sjön, räknat från stadigt djup av 2 meter» — följande: Kommittén ville fästa uppmärksamheten vid ett förhållande, som vid ett blivande fastställande av strandäganderätten syntes böra beaktas. I Vänern bedreves fiske med rev, agnad med siklöja. För att få denna siklöja måste den fiskande draga not vid land. Notvarpen, som av ålder nyttjats för agnfångst, torde i de flesta fall vara belägna så, att de ej utgjorde något hinder eller men för strandägarnas fiske. Om yrkesfiskarena bleve avstängda från dessa agnfångstplatser, kunde stora svårigheter för dem uppstå att erhålla erforderligt bete. Kommittén ansåge därför, att i en blivande lag om strandäganderätten borde inrymmas möjlighet till undantagsbestämmelser rörande agnfångst med not. Utredning vid sammanträdena. [364]. Vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen har från fiskarenas sida vid ett flertal tillfällen på sätt nedan skall närmare angivas framhållits önskligheten av att de finge sig tillförsäkrad rätt att i enskilt fiskevatten med not och nät fånga siklöja och nors huvudsakligen till agn. Otterstads- och Sunnersbergsfiskarena. [365]. Vid sammanträdena i Otterstad och Lidköping framhölls med styrka av fiskare från Otterstads och Sunnersbergs socknar, att det för dem vore ett livsvillkor, att det fiske efter siklöja (»sil») med finmaskad flytande not (»flötnot»), som sedan gammalt fått fritt bedrivas vid östra stranden av St. Eken och Kållandsö samt söder därom inom Sunnersbergs socken,

207 alltjämt finge fortgå. Detta fria siklöjefiske hade bedrivits i omkring 100 år, ända sedan »silnotarna» började användas. För närvarande funnes på Kållandsö 37 silnotar, i vilka 80 personer vore delägare; inom Sunnersbergs socken funnes utefter Kinnevikens strand 16 å 18 egna hem med omkring 80 personer, vilka vore i hög grad beroende av det fria fiske, som hittills praktiserats. Vid den helt öppna kusten rådde djupt vatten, mer än 5 famnar, intill stranden; något egentligt strandfiske kunde därför icke komma till stånd. Stranden vore uppdelad mellan ett flertal fastigheter och det skulle möta mycket stora svårigheter att få arrendera fiskevatten för silnotfiske. Vid de branta stränderna kunde endast flytande notar användas; några särskilt iordningställda notvarp funnes icke, men noten kunde dragas iland på vissa bestämda hallar. Siklöjan fångades såväl till avsalu som till agn. Därest fiskarena icke finge fritt fånga den, kunde de icke bedriva det revfiske, utan vilket de icke kunde livnära sig. Inom Otterstads och Sunnersbergs socknar hade strandägarna aldrig lagt hinder i vägen för silnotfisket eller yrkat förtursrätt vid detsamma. — Viktigast ansågo fiskarena det vara, att rätt för dem till fritt fiske med silnot bleve säkerställd inom Otterstads och Sunnersbergs socknar. De framhöllo emellertid tillika, att inom Strö och Rackeby socknar funnes notvarp för silnot och att också inom andra områden funnes platser, där silnot med fördel kunde användas, samt att det vore önskligt, att silnotfisket även där bleve fritt. Såsom platser utanför Kållandsö lämpade för silnotfiske angåvos: västra stranden av Djurö; i skärgården norr om Kållandsö St. Milskär, Svarta Berget, Runnen, Lurö Bratt, Hökön, Svartskär, Lindholmen, Trädgårdsholmen, Förholmen och Måkskär; samt å östra stranden av Värmlandsnäs öröhamn, Rosnäsudde, udden norr om Lidskärsholmen och en udde söder om Slöingen. Förr hade ännu andra platser använts. Silnotfisket hade icke mött hinder annat än inom Lurö skärgärd, där Luröborna gjort anspråk på att få ha detta fiske för sig själva. Det vore emellertid av betydelse för Kållandsöfiskarena att få draga silnot även norr om Kållandsö, då siklöjan på hösten droge sig norrut och knappast kunde fås annorstädes än inom Lurö och Djurö skärgårdar samt ost på Värmlandsnäs. Siklöjefångsten började där i oktober och påginge till in i december. Den hade betydelse för att skaffa agn till revfisket efter lake, som på hösten betalades bra. [366]. F r å n strandägarnas inom Otterstads socken sida vitsordades uppgifterna, att hinder icke rests mot det fria silnotfisket inom socknen och att fiskarena skulle komma i en svär ställning om det måste upphöra. — En större strandägare ansåg dock, att 180-m:sregeln borde vinna tillämpning även med avseende pä silnotfisket eller att strandägarna åtminstone borde ha förtursrätt vid detta fiske. Det vore efter hans mening rimligt, att för silnotfisket infördes bestämmelser motsvarande dem, som gälla angående strandägares förtursrätt vid notdragning efter strömming i Bottniska viken. — Om sistnämnda anordning anförde fiskarena, att den skulle leda till for dem bekymmersamma konsekvenser. I ett oskift fiskevatten skulle många personer kunna ha förtursrätt; en strandägare skulle kunna sälja sin förtursrätt eller uppdraga åt någon annan att utöva den och pu detta sätt utestänga fiskarena. [367]. Vid sammanträdet i Eskilsäter vitsordade tillstädeskomna Luröbor, att Luröborna icke ville medgiva fritt agnfiske inom Lurö skärgård och att de anmält främmande fiskare till åtal, då de bedrivit fiske med silnot inom densamma. Kållandsöborna behövde icke fara till Lurö för att få agn, då de hade bättre tillgång på siklöja hemma. Om den tröte för dem på hösten, berodde det på att de toge för mycket under sommaren. På hösten behövde Luröborna själva siklöjan; den skulle icke räcka både åt dem och Kållandsöborna. Bleve siklöjefisket vid Lurö fritt, skulle med den där fångade siklöjan agnas rev, som utlades i Lurö skärgård. T or söf iskar ena. [368]. Vid sammanträdet på Torso yrkades från fiskarehåll, att fiske med »flötnot» skulle vara fritt överallt där det kunde bedrivas. Det betonades särskilt, att yrkandet icke avsåge fiske med vanlig not (»grundnot») utan allenast not för agnfångst. Vid Bromö sades flötnotdragning icke ha hindrats av strandägarna. — Från hemmansägarnas sida framställdes icke något yrkande, att även fiske med flötnot skulle vara förbehållet strandägarna. En hemmansägare på Dillo, med vilken övriga därifrån instämde, uttalade i stället, att fiske med flötnot

208 borde vara fritt, där det kunde ske. — I en efter sammanträdet ingången skrivelse från ordföranden i Mariestadsortens lokalavdelning av Vänerns fiskareförbund underströks, att det från fiskarenas sida framställda anspråket på rätt till fiske med agnnot i enskilt fiskevatten endast avsåge flötnot men icke en bottnen följande agnnot, samt framhölls, att en not av sistnämnda slag vore skadlig, emedan med densamma fångades abborre- och sikungar. Vänersnäsfiskarena. [369]. Fiskarena å Vänersnäs yrkade rätt att vid annans strand dels idka agnfångst med finmaskad not från april till november dels ock draga not efter nors i april och maj. Vänersborgsfiskarena. [370]. Fiskarena i Vänersborg uttalade, att de visserligen plägade fylla sitt behov av agn i stadens fiskevatten, men att det tillfälligtvis kunde inträffa, att de under en fiskefärd komme att lida brist på agn och att det för sådant fall vore av värde att kunna få taga agn vid andras stränder. Åmålsfiskarena. [371]. Åmålsfiskarena, för vilka revfisket har stor betydelse, hade dock inga önskemål angående agnfångst. De förklarade nämligen, att de erhölle agn till revfisket genom notdragning å stadens område. Från stadens sida upplystes, att enligt gammal hävd stadens invånare ägde fritt fiska å stadens vatten. Fiskare vid Åsf jorden. [372]. Vid sammanträdet i Liljedal uppgav en fiskare med strandrätt vid Åsfjorden, med instämmande av andra fiskare, att i denna vik för fångst av agn, som huvudsakligen utgjordes av siklöja, användes finmaskade nät. De vore 10 å 15 fot djupa och kunde med fördel användas på grunt vatten. Dessa nät behövde fiskarena få använda även å enskilt fiskevatten; siklöjan sökte lä och ginge därför stundom tätt under land. Användningen av finmaskade notar hade nästan upphört. Näten gjorde också mindre skada än noten; de vore så starkt flötade, att övertelnen låge i vattenytan. Småabborren ginge utefter bottnen och undginge därför näten. — Fiskerikonsulenten i Värmlands län uttalade däremot, att med finmaskade nät kunde fångas småabborre; han hade sett siklöjenät, på vilka suttit stora mängder småabborre. Därest sådana nät finge användas i enskilt vatten, vore det risk för att de skulle nyttjas till fångst av småabborre. — Fiskarena ville ej bestrida, att småabborre kunde fångas med siklöjenät och att dessa kunde utläggas för fångst av sådan fisk. Hammaröfiskarena. [373]. Hammarö fiskeriförening yrkade i en skrift, att fångst av siklöja skulle få ske överallt oberoende av strandrätten. Siklöjan vore en djupvattensfisk, som icke tillhörde strandområdet, men man kunde för dess fångande stundom vara tvungen att gå in till stranden med redskapen. Även fri fångst av nors till agn yrkades, yid sammanträdet på Hammarö utvecklades dessa yrkanden närmare. Siklöjefångst borde vara fri både med not och med nät och såväl för avsalu som till agn. Det fria norsfisket avsåge fångst med not. — Till föreningens yrkanden anslöto sig även hemmansägare inom Hammarö socken, som utövade fiske. Andra hemmansägare inom socknen avböjde fri agnfångst, liksom alla andra former av fritt fiske, i enskilt fiskevatten. F i s k e s t a d g e b e s t ä m m e l s e r m . m . [374]. Det t o r d e v a r a s k ä l att r e d o g ö r a för d e p å g r u n d av K u n g l . Maj :ts f i s k e r i s t a d g a u t f ä r d a d e b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e fångst m e d not av siklöja, n o r s och agnfisk, s o m t i d i g a r e gällt och för n ä r v a r a n d e gälla för V ä n e r n , s a m t för vissa d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e förhållanden. [375]. Ursprungligen gällde olika stadgor för de olika länens del av Vänern. I stadgan för Värmlands län 1881 liksom i 1886 års stadga för fisket i Älvsborgs län skildes mellan »gräs- eller grundnot», som fick ha vilken längd och storlek som helst men måste ha 30 mm:s maskvidd, och »s. k. djupnot». Den sistnämnda fick användas »för fångst av siklöja och nors på djupare vatten» men skulle hålla i längd 50 famnar och i djup minst 3 1 /-' famn samt 12 mm:s (4/io decimaltums) maskvidd. I stadgan för Skaraborgs läns del av Vänern, vilken utfärdades av Kungl. Maj:t 1866, uppdelas notarna i »s. k. stor- eller vanlig djupnot», »gräsnot» och

209 »flötnot». De förre voro tydligen avsedda för fångst av större fisk och om dem var blott bestämt, att maskvidden skulle vara minst en verktum (2-5 cm). Flötnotarna, »som användas på djupt vatten särdeles vid Kållandsö till fångst av mindre fiskslag, såsom sil, lögor och nors», skulle ha en maskvidd av minst 1ja verktum (1-25 cm) och finge icke begagnas »annorstädes än på det djupare vattnet i öppen sjö eller vid branta stränder äfvensom till fångst af agn för krokfiske». — Då i början av 1900-talet de äldre stadgorna för fisket i Vänern skulle omarbetas, upprättades av hushållningssällskapets i Värmlands län fiskeristyrelse år 1902 ett förslag till bestämmelser för länets del av sjön. Enligt detta förslag skulle »djupnoten» hålla minst 90 meter i längd och 6 meter i djup samt ha minst 12 mm långa maskstolpar. Detta förslag tyckes emellertid icke ha blivit antaget. — De i äldre tid gällande fordringarna, att den finmaskade noten måste vara stor, avsågo att hindra, att den skulle användas på grunt vatten för fångst av större fisk och av småfisk av värdefullare slag. Man ville inskränka dess användning till djupt vatten och branta stränder, där huvudsakligen siklöja och nors uppehålla sig. [376]. I den för hela Vänern med vissa undantag gällande stadga, som 1908 omsider kom till stånd, har man emellertid uppgivit kravet på, att den not, som däri benämnes »djupnot eller finmaskad not», skall ha vissa dimensioner. Det h a r i stället bestämts, att den endast får användas från den 15 oktober till årets slut. Maskvidden skall vara minst 12 mm. Den snäva begränsningen av tiden för »djupnotens» användning har tydligen samma syfte som de övergivna bestämmelserna om viss minsta längd och djup, nämligen att söka förebygga, att noten i fråga bleve använd till andra ändamål än fångst av siklöja. [377]. I vissa fall har det emellertid visat sig nödvändigt att genom undantagsbestämmelser, gällande dels allmänt för större områden, dels för enskilda personer, ge möjlighet att med not fiska siklöja och nors även under annan tid av året än på senhösten samt att använda finmaskad not för agnfångst. Undantagsbestämmelser av icke personlig art ha meddelats i följande fall: Ä l v s b o r g s l ä n : Genom Kungl. Maj:ts utslag den 10 mars 1911 och länsstyrelsens utslag den 22 juni 1934 ha meddelats tillstånd att hela året använda djupnot å ett större antal notvarp i Åmålsviken och närmaste trakten därintill, för fångst av siklöja och nors till agn. Notvarpen skola genom fiskeritjänstemans försorg utprickas. S k a r a b o r g s l ä n : Genom utslag den 10 mars 1924 h a r fiske med finmaskad not medgivits alla tider av året inom Torso socken å västra och norra stranden av Onsö samt öarna norr om denna, norra stranden av Dillo, stränderna av Bromö med öarna därutanför samt ä västra och delar av norra och östra stranden av Torso. Genom resolution den 15 mars 1927 har meddelats ny stadga för fiske med finmaskad not vid Kållandsö. Stadgan gäller för de mot öppna delar av Vänern vettande områden av Otterstads, Sunnersbergs, Strö och Rackeby socknar. Den finmaskade noten får, vare sig den användes till fångst av utvuxen siklöja eller agnfisk, icke begagnas annorstädes än på det djupare vattnet, i öppen sjö eller vid branta stränder. Vid grundare stränder får för agnfångst användas en särskild liten agnnot. Finmaskad not får med vissa inskränkningar under våren användas året om. V ä r m l a n d s l ä n : Genom utslag den 23 november 1910 har meddelats tillstånd till fiske med finmaskad not å 17 notvarp vid Skattkärrsviken. Genom utslag den 30 december 1916 har meddelats tillstånd att å särskilda notvarp »intill sådana å fasta landet och å öarna inom Eskilsäters socken befintliga stränder, som icke äro långgrunda eller bevuxna och som vetta åt öppna sjön och där vid notdragning väsentligen blott siklöja och nors erhållas», utom under tiden 1 /s— 18 /e för fångst av siklöja och nors till agn använda flötnot. Notvarpen skola utprickas. Genom utslag den 30 december 1916 har medgivits, att å tre notvarp å St. Axelson i Segerstads socken och ett å Revskär i Hammarö socken finmaskad flötnot får användas under hela året utom under tiden */«—18/e för fångst av betesfisk. Personliga tillstånd till användande av finmaskad not under annan tid än 15 /io— 31 /i2 ha meddelats i flera fall Ä l v s b o r g s l ä n : I 6 fall ha meddelats tillstånd att använda finmaskad not för agnfångst å vissa bestämda platser, belägna 14—368351.

210 i 2 fall i Tydje socken, i övriga fall inom Ånimskogs, Holms, Frändefors och Järns socknar. S k a r a b o r g s l ä n : 1 3 fall, ett inom österplana, ett inom Norra Kedums och ett inom Vänersnäs socken, ha meddelats tillstånd att å bestämda notvarp använda finmaskad not för fångst av siklöja, nors eller agnfisk. I ett fall har meddelats tillstånd att inom Vänersnäs socken å vissa hemmans områden använda en liten finmaskad not och i ett fall har ett större antal fiskare erhållit tillstånd att under hela året utom 1/s—18/o vid stenstränder inom Sone, Friels, örslösa, Tådene och Tuns socknar använda finmaskad not av viss maximistorlek för fångst av nors och siklöja. I 4 fall ha meddelats tillstånd till agnfångst med finmaskad not å vissa holmar och å vissa notvarp på fasta landet i Mariestadsfjärden. V ä r m l a n d s l ä n : 1 2 fall inom Eds och 1 fall inom vardera av Bro, Södra Råda och Visnum-Kils socknar ha tillstånd meddelats till användande av finmaskad not för fångst av siklöja,, nors eller agnfisk. Inom östra Fågelviks socken ha i flera fall personer erhållit tillstånd till fiske med finmaskad not för fångst av nors under vintern. — I alla dessa fall har tillståndet meddelats under förutsättning att vederbörande haft fiskerätt å området i fråga. Förslag och motiv. Frågan om fritt agnfiske. [378]. Den väsentliga frågan i detta sammanhang är vad som bör åtgöras för att trygga yrkesfiskarenas behov av agnfisk. Det kan härvid uppenbarligen ej ifrågakomma att lämna något allmänt tillstånd till agnfiske i enskilt fiskevatten. Det är uteslutet redan på den grund att sådana finmaskade redskap (såsom dylika notar och nät), vilka krävas för agnfiske, ej böra med hänsyn till fiskevården användas vare sig av en fiskevattensinnehavare eller av någon annan i vilka vatten som helst. Om finmaskade redskap användas på olämpliga platser, kunna de nämligen göra betydande skada på fiskbeståndet. Finmaskade redskap böra sålunda i regel icke användas i det grunda vattnet. Å detta uppehålla sig ungarna av de flesta fiskarter, och man kan därför med finmaskade redskap i grunt vatten på många ställen även få ungar av värdefulla fiskslag, såsom gös och gädda. Där åter användandet av finmaskade redskap i enskilt fiskevatten ej kan anses i sig självt, med hänsyn till fiskevården, olämpligt, kunna i betraktande av fiskevattensinnehavarnas berättigade intressen avgörande skäl tala mot ett frigivande av fisket med sådana redskap Om man ser till det grunda vattnet, innefattar ett rationellt användande av finmaskade redskap där fångst av betesfisk av mindervärda fiskslag såsom löja, mört och andra karpfiskar samt gers. Å karpfiskarna är emellertid tillgången mycket växlande i olika fiskevatten och stundom ringa. Fiskevattensinnehavarna skulle sålunda, om agnfångst av karpfiskarnas ungar frigåves och ett starkare bortfångande av dessa komme att ske, kunna vällas avsevärd skada, direkt genom minskade möjligheter att erhålla agn av angivet slag och indirekt genom minskad tillgång på föda för rovfisken, särskilt gäddan. Vad karpfiskarna angår torde också böra erinras om att ungarna icke äro vandringsfiskar utan hålla sig inom ganska begränsade områden. Den ökade beskattning av gersbeståndet, som kunde följa av ett frigivande av agnfisket i avseende å gers, skulle däremot visserligen icke vara till skada utan fastmer till nytta ur fiskevårdssynpunkt och ej heller skadligt med hänsyn till de enskilda fiskeintressena, men det torde vara omöjligt att vid ett frigivande av detta fiske träffa sådana anordningar, att fångst av andra fiskarters ungar hindrades. Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att ett all-

211 mänt frigivande av agnfångsten i enskilt fiskevatten skulle vara till skada för fiskebeståndet och olämpligt med hänsyn till fiskevattensinnehavarnas berättigade intressen. [379]. De vid sammanträdena från fiskarehåll i detta hänseende framkomna önskemålen voro också huvudsakligen begränsade till två andra fiskslag än de ovan nämnda, nämligen till siklöja och nors. Dessa äro även Vänerns viktigaste agnfiskar. Den, som vill bedriva revfiske i större skala, måste ha tillgång till dem. De områden, där fångsten av siklöja och nors haft så stor betydelse, att den framtvungit bestämmelser i form av särskilda stadgor, äro belägna i de centrala delarna av Vänern och vetta mot stora öppna vattenvidder. Det var vid sammanträdena också framför allt ifråga om sådana mot öppna sjön vettande områden, som kraven på fritt fiske efter siklöja och nors framställdes. 1 synnerhet siklöjan är en det öppna vattnets fisk. Norsen kan däremot i vissa fall tränga långt in i en skärgård i den mängd att den kan ge upphov till ett betydande fiske, såsom i Grensviken i Värmlands län; men sådana fall höra till undantagen (något krav på frigivande av notfisket efter nors i nämnda vik framfördes ej heller). [380]. Om sålunda frågan om särskilda friheter för agnfisket begränsas till fisket efter siklöja och nors, uppstår å andra sidan vid denna frågas prövning ett annat spörsmål, som något vidgar frågeställningen. Det är spörsmålet, om användande av finmaskade redskap för fångst av nämnda fiskslag i enskilt fiskevatten bör medgivas även för annat ändamål än tillgodoseendet av agnbehovet. I detta avseende ha de sakkunniga, såsom i det följande skall närmare utvecklas, vad angår regleringen av det föreslagna fria notfisket ansett hänsyn böra tagas ej allenast till agnbehovet utan även till det lör avsalu bedrivna fisket men beträffande regleringen av det likaledes föreslagna fria nätfisket ansett agnbehovets tillgodoseende böra vara ensamt bestämmande. Med hänsyn till kontrollsvårigheterna ha emellertid de sakkunniga för det senare fallet ej ansett sig böra föreslå, att fisk, som erhålles vid det fria fisket, endast skall få användas som agn. Den, som vid det fria nätfiskets utövande iakttagit de härför givna bestämmelser, skall sålunda enligt förslaget, oavsett att det fria fisket erhållit sin bestämning i enlighet med vad agnbehovets tillgodoseende funnits kräva, få använda den erhållna fångsten av nors för agn eller för annat ändamål. Det sista torde väl för övrigt endast mera undantagsvis komma att inträffa. Fritt not fiske efter siklöja och nors. [381]. Det största intresset ifråga om fri agnfångst torde anknyta till användandet av not för detta ändamål. Om fritt fiske med finmaskad not skall stadgas, bör det ske med tanke på fångst av såväl sikiöja som nors. Båda dessa fiskslag gå i stim. Det är ifråga om siklöjan fallet såväl med ungarna som med de utvuxna. Både såsom ung och i utvuxet tillstånd livnär sig siklöjan av de små organismerna i det fria vattnet (plankton). Det beror sedan på tillgången på föda samt vattnets temperatur-, vind- och strömförhållanden, om stimmen komma så nära land. att de kunna fångas med not. Det är säkerligen riktigt, att det såsom det uppgavs vid sammanträdet i Otterstad kan inträffa, att ett siklöjestim står

212 under land blott några timmar. Denna notfiskets osäkerhet föranledde på sin tid ett lag Kållandsöfiskare — sedan de på västkusten tagit kännedom om metoden att känna efter sill och om snörpvadsfisket samt utverkat lillsiånd till användande av en snörpvad för siklöjefiske — att anskaffa en snörpvad och pröva den i Vänern. Försöken slogo emellertid icke väl ut och måste övergivas. Alltjämt äro därför de fiskare, som vilja fiska siklöja i större skala, hänvisade till att använda not. [382]. Fritt fiske med finmaskad not efter siklöja och nors har synts de sakkunniga böra medgivas i första hand beträffande de nuvarande viktigare områdena för särskilt siklöjefisket med not. Vid Kållandsö, där siklöjefisket bedrives vid den östra kusten med dess brantsluttande stränder, har såsom framgår bland annat av fiskestadgan från 1866 detta fiske gamla anor och den vid sammanträdena lämnade uppgiften, att det pågått i ungefär 100 år, torde vara riktig. Det framgår också av de fiskeristatistiska primäruppgifterna, att siklöjefångsten vid Kållandsö alltjämt har stor betydelse. Fångsten av siklöja uppgick sålunda åren 1922 och 1923 inom Otterstads socken till c:a 67,000 respektive 50,000 kg och inom Sunnersbergs socken till c:a 21,000 respektive 17,000 kg; i båda socknarna tillsammans fångades under nämnda år c:a 80 respektive 75 % av hela den uppgivna siklöjefångsten i Vänern, Huru stor del av siklöjefångsten vid Kållandsö som säljes och huru stor del som användes till agn låter sig icke avgöra. Säkert är dock, att en avsevärd del åtgår till agn. Notfisket efter siklöja och nors har å de öppna stränderna av Otterstads och Sunnersbergs socknar under lång tid bedrivits utan avseende å enskild fiskerätt. Blott från en strandägares sida har såsom nämnts yrkats ändring härutinnan så, att även »flötnot»-varpen finge disponeras uteslutande av strandägaren eller denne åtminstone finge förtursrätt vid notdragningen. Det kan emot det invändas, att siklöjenotarna måste vara stora, om det överhuvud skall löna sig att använda dem. De sluka på grund av sin storlek och sin finmaskade beskaffenhet en massa garn och äro därför dyra att anskaffa och underhålla. En siklöjenot av den beskaffenhet, som användes vid Kållandsö, drager en materialkostnad av omkring 300 kronor. Det kan med hänsyn härtill icke vara tal om alt det skulle vara lönande för den, som bedriver enbart husbehovsfiske, att anskaffa en sådan not och idka fiske med densamma, så mycket mindre som siklöjan icke lämpar sig att salta, utan måste förtäras färsk. Av alla områden, där siklöjefiske med not nu bedrives, torde ifrågavarande strandområde av Kållandsö vara det, som i första hand bör komma i fråga, om fritt notfiske efter siklöja och nors skall införas i lagen. Fiske med siklöjenot bedrives även norr om Kållandsö vid vissa till Eskilsäters socken hörande öar. De skäl, fiskarena på Lurö anfört mot fritt sådant fiske vid ifrågavarande öar, som de anse tillhöra Lurö skärgård, synas icke övertygande. Ingen av de platser, Kållandsöfiskarena uppgivit såsom lämpliga för fiske med siklöjenot [365], äro belägna inne i skärgården, utan samtliga vid randen av öppna sjön, gränsande intill djupt vatten. Någon risk för att fisket ifråga skulle göra skada på beståndet av värdefullare fiskslag

213 föreligger icke och detta har för övrigt icke heller av Luröfiskarena påståtts. Påståendet, att siklöjefisket vid Kållandsö tager slut på hösten därför att det bedrives för ivrigt under sommaren och att Kållandsöfiskarena alltså hade sig själva att skylla för att de där ej kunde erhålla agn under hösten, är säkerligen icke hållbart, såsom tillräckligt torde framgå av det ovan om siklöjans levnadssätt anförda. Den uttalade farhågan för att siklöjan icke skulle förslå till Luröfiskarenas eget revfiske, därest den finge fiskas av andra vid Luröskärgårdens yttre rand, bottnar säkerligen mera i en önskan att över huvud taget hålla främmande fiskare borta från Luröskärgården än på någon erfarenhet i angivna hänseende. Mot frigivande av siklöjefisket med not i randen av Luröskärgården kunna efter de sakkunnigas mening icke andragas några berättigade intressen å Luröfiskarenas sida. Östra stranden av Värmlandsnäs, där även för fiske med siklöjenot lämpliga platser finnas, företer likhet med östra stranden av Kållandsö. Även här går djupt vatten intill stranden; på sina ställen råder 50 meters djup helt nära denna. Öppna sjön ligger på och siklöjan kan gå intill land. Icke heller här torde någon nämnvärd olägenhet för strandägarenas obetydliga fiske vållas genom tillstånd till fritt notfiske efter siklöja. Inom Torso socken har siklöjefångsten med not, vilken torde så gott som uteslutande avse agn, visserligen ojämförligt mindre betydelse än vid Kållandsö men spelar dock en viktig roll för befolkningen. Med hänsyn härtill och då strandägarna icke framställt någon invändning mot att den bleve fri, utan tvärtom funnit det skäligt, synas tillräckliga skäl föreligga att frigiva den å de områden, som avses i stadgan för finmaskad not inom Torso socken. Vid de till socknen hörande stränderna av Mariestadsfjärden, där grunt vatten råder och där den finmaskade noten kan göra skada, torde det däremot i allmänhet icke vara rådligt och icke heller behövligt att frigiva agnfångst å enskilt vatten. Ifråga om det mitt ute i Vänern belägna, till Torso socken hörande Djurö, vars västra strand är som skapad för siklöjefiske och där blott en eller två personer utöva fiske, synes något bärande skäl mot frigivande av fiske med finmaskad not ej kunna anföras. Finmaskad not användes också i de till Åmåls stad och socken hörande vatten. Då staden medger sina invånare fritt fiske å stadens fiskevatten, föreligger för närvarande knappast något behov för Åmålsfiskarena av att fisket med finmaskad not därstädes förklaras fritt. Det torde å andra sidan icke därigenom komma att beredas någon olägenhet, då fiskare från andra håll säkerligen icke skulle bege sig till Åmåls stads fiskevatten för agnfångst. Frigivandet av fisket med finmaskad not skulle för Åmålsfiskarena också innebära en viss trygghet för framtiden, i händelse andra meningar än de nu rådande skulle komma att göra sig gällande och stadens fiskevatten bli utarrenderade. Frigivandet torde böra åtminstone i första rummet gälla de redan utprickade notvarpen. Någon betänklighet ur fiskevårdssynpunkt mot frigivande av dessa torde icke kunna med fog göras gällande. [383.] De nu behandlade områdena äro såsom nämnts de, där fritt fiske

214 med finmaskad not efter siklöja och nors synts de sakkunniga böra i första hand medgivas. Mot att begränsa det fria notfisket till samma områden kan man anföra, att även andra områden finnas, där sådant fiske kan utövas utan någon skada å andra intressen och få betydelse för yrkesfiskarena. Det h a r också framgått av vissa uttalanden vid sammanträdena, att notfisket efter siklöja förr haft större utbredning än det har nu. De sakkunniga h a även funnit det vara skäl att möjlighet beredes för fritt notfiske utanför de områden, där det nu framför allt praktiseras. [384]. De sakkunnigas förslag 1 innefattar, att fiske med finmaskad not efter siklöja och nors skall vara fritt i enskilt fiskevatten i notvarp, för vilket förordnande härom meddelats av Konungens befallningshavande och som genom dess försorg utprickats. Sådant förordnande skall såsom regel endast meddelas efter därom gjord ansökning. Begärt förordnande skall meddelas, om vissa härför uppställda förutsättningar äro för handen. Dessa förutsättningar innefatta: att notvarpet är beläget vid brant sluttande stenstrand, där det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten med fritt fiske; att vattendjupet i notvarpet är sådant, att de notar, som brukas vid fiske av här avsett slag, icke vid medelvattenstånd nå från vattenytan till bottnen förrän spetsen av armarna, vid vilka nottågen äro angjorda, dragits i land; samt att fisket i notvarpet icke kan anses medföra fara för allmänna fiskeintressen. Vid det fria notfisket skall endast få användas flytande not, som är så starkt flötad, att noten icke följer bottnen, där vattendjupet vid medelvattenstånd överstiger notens djup. Om notvarp, för vilket förordnande meddelats, ej längre användes för fritt notfiske eller ock sedermera befinnes icke uppfylla stadgade förutsättningar, skall Konungens befallningshavande, där så av strandägaren eller annan påkallas, återkalla förordnandet och tillse, att utprickningen av notvarpet avlägsnas. I avseende å notvarp i Otterstads och Sunnersbergs socknar, vid vilka fiske med finmaskad not efter siklöja och nors före den nya regleringens ikraftträdande bedrivits utan tillstånd av strandägaren, h a r föreslagits en särskild övergångsbestämmelse. 2 I sådant notvarp skall till dess Konungens befallningshavande prövat, om förutsättningarna för ett förordnande om fritt notfiske äro förhanden, det hittills fria fisket oberoende av sådant förordnande alltjämt få utövas; det skall åligga Konungens befallningshavande att beträffande dylikt notvarp utan ansökning upptaga frågan om sådant förordnande. [385]. Fritt notfiske skall sålunda enligt förslaget kunna förekomma överallt i Vänern, där de uppställda förutsättningarna äro för handen, men för att sådant fiske skall få bedrivas i visst notvarp skall Konungens befallningshavande ha meddelat förordnande om fritt fiske och det fria notvarpet skall dessutom ha blivit genom Konungens befallningshavandes försorg på lämpligt sätt utprickat. 1 2

Förslaget till speciallag 4 § 2). Förslaget till speciallag slutbestämmelserna.

215 Genom dessa anordningar ha de sakkunniga först och främst velat vinna, att full trygghet skapas för att fritt notfiske ej blir medgivet annat än där det utan skada kan tillåtas. Det kan i detta sammanhang nämnas, att enligt vad som meddelats de sakkunniga från ordföranden i Kållandsö fiskeriförening även inom Kållandsöområdet finnas platser, där användande av finmaskad not skulle göra skada. Den nämnde fiskeriföreningsordföranden har sålunda upplyst, att i närheten av hans bostad funnes ett flötnotvarp, som han ej använde, då det visat sig, att i detsamma erhölles sikungar i betydande mängd. Andra sådana fall kunna givetvis finnas, och det är uppenbarligen av vikt, att notfisket i dessa ej lämnas fritt. — Den föreslagna särskilda utprickningen av de fria notvarpen är i viss mån endast en konsekvens av att det fria notfisket bindes vid ett förordnande härom av Konungens befallningshavande. Den synes emellertid de sakkunniga vara av värde i och för sig, då förekomsten av ett fritt notfiske därmed blir på ett otvetydigt sätt fastslaget. Det har synts de sakkunniga vara övervägande skäl för att denna utprickning verkställes genom försorg av den myndighet, som skall äga pröva frågan om inrättande av fria notvarp. För att få material till bedömande av, vilken omfattning ett utprickande av samtliga fria notvarp i Vänern skulle komma att få, ha de sakkunniga inhämtat upplysningar angående antalet sådana notvarp i de områden, där ett större antal finnes. Ordföranden i Kållandsö fiskeriförening har meddelat, att från Nolkrikan till Fästa udde i Sunnersbergs socken funnes omkring 110 notvarp. De låge ofta det ena intill det andra. Fiskerikonsulenten för Vänern har meddelat, att h a n efter inhämtande av upplysningar från fiskare å Torso beräknat antalet notvarp för flötnot inom området för bestämmelserna angående fiske med finmaskad not inom Torso socken till omkring 30. De redan utprickade notvarpen inom Eskilsäters socken uppgå till 10. De ävenledes utprickade kasten å Axelön och Revskär äro 4 till antalet. Utom dessa finnas inom Värmlands och Älvsborgs län tillsammans omkring 30 notvarp, som torde vara av den beskaffenhet, att de kunna lämpa sig såsom fria siklöjevarp. Man torde sålunda kunna utgå från, att antalet för fiske med flytande finmaskad not lämpliga notvarp icke överstiger omkring 200. Utprickning av dessa varp kan sålunda icke bli alltför betungande, helst som det efter de sakkunnigas mening icke är behövligt att utmärka mera än det ställe, där noten dragés iland (»örnings»- eller »ör»-stället). Fria notvarp skola enligt förslaget såsom regel ej inrättas annat än efter därom hos Konungens befallningshavande gjord ansökning. Det skulle möjligen kunna tänkas, att sådan ansökning endast skulle få göras av fiskarenas organisationer eller att en ansökning för att kunna föranleda någon åtgärd skulle vara biträdd av minst ett visst antal fiskare. De sakkunniga ha emellertid för sin del ansett, att några dylika restriktiva bestämmelser icke äro behövliga. De skulle i övrigt för särskilda fall kunna vara direkt olämpliga; förhållandena kunna nämligen säkerligen stundom vara sådana, att jämväl en enstaka fiskare bör kunna få ett notvarp förklarat fritt. Där ansökning om inrättande av ett fritt notvarp blivit gjord och förut-

216 sättningarna för ett sådant finnas uppfyllda skall förordnande om fritt notfiske därstädes meddelas. Före fastställande av ett fritt notvarp torde Konungens befallningshavande böra inhämta yttrande av vederbörande fiskeriintendent. För Otterstads och Sunnersbergs socknar ha de sakkunniga, såsom nämnt, i de avseenden, som nu äro ifråga, funnit det vara nödvändigt med vissa särskilda övergångsbestämmelser. Det har av den verkställda utredningen framgått, att det fria notfisket efter siklöja och nors inom dessa socknar särskilt på sträckan mellan Bastholmen norr om Taveludden samt Fästa udde brutit igenom med sådan styrka, att m a n där kan tala om ett sedvanemässigt grundat fritt fiske med flytande not. Notfisket framför allt efter siklöja har också inom de nämnda socknarna större betydelse än på något annat håll vid Vänern. Övergången till den nya ordningen måste här ske på ett möjligast smidigt sätt, om icke de fiskare, som väsentligen byggt sin existens på det fria silnotfisket, under övergångstiden skola få lida svårt avbräck i sin näring. De övergångsbestämmelser, som de sakkunniga föreslagit, synas dem innebära såväl erforderlig lättnad för frifiskarena som även trygghet för att några missbruk ej skola uppkomma. För vissa andra områden än Kållandsöområdet ha de sakkunniga haft under övervägande, om ej lämpligen någon motsvarande ordning skulle kunna stadgas, men stannat för att föreslå tillämpning endast av ansökningsförfarandet. — Dessa överväganden ha framför allt gällt Torso socken och en del av östra kusten av Värmlandsnäs. I Torso socken har vid de mot öppna Vänern vettande stränderna av Torso, Dillo, Onsö och Bromö samt Kalvöarna och Djurö med omkringliggande holmar fritt fiske med flytande not i åtskilliga fall uppenbarligen praktiserats utan att såvitt de sakkunniga kunnat utröna strandägarna rest hinder häremot. Detsamma synes ha varit förhållandet vid östra kusten av Värmlandsnäs i Södra Ny, Ölseruds och Eskilsäters socknar. Det fria notfisket torde emellertid, även om man endast håller sig till senare år, icke kunna sägas ha inom dessa områden lika genomgående vunnit erkännande som inom Kållandsöområdet. Notfisket efter siklöja och nors har dessutom i dessa fall en förhållandevis mindre betydelse. Övervägande skäl torde därför tala för att inrättande av fria notvarp endast skall ske efter härom gjorda ansökningar. — Inom två andra områden, där likaledes vissa skäl kunna anföras för införande av någon anordning liknande den för Kållandsöområdet föreslagna, föreligga speciella förhållanden, som tala häremot. Det ena området är Lurö skärgård, där förutsättningarna för fritt notfiske synas vara uppfyllda åtminstone beträffande de av Kållandsöfiskarena särskilt nämnda platserna. I betraktande av de stridigheter, som förekommit ifråga om notfisket i Luröskärgården, synes det dock kunna vara lämpligast, att inrättandet av fria notvarp där blir beroende av ansökning hos Konungens befallningshavande. Det andra området är Åmåls stad och socken. Det är uppenbart, att även där finnas notvarp, som uppfylla förutsättningarna för fritt notfiske. Det av Ämålsfiskarena inom detta område bedrivna fisket med finmaskad not har emellertid

217 väsentligen grundats p å en tyst upplåtelse av rätten härtill från Åmåls stad, inom vars område det stora flertalet notvarp för finmaskad not äro belägna. Det har sålunda icke varit fråga om något fritt fiske i egentlig mening. Under dessa förhållanden torde det böra åt Åmålsfiskarena överlämnas att avgöra, om de vilja åtnöjas med den nuvarande ordningen eller åt sitt notfiske bereda det ytterligare skydd, som fastställande genom Konungens befallningshavande av fria notvarp skulle medföra. Om andra än Åmålsfiskarena skulle vilja erhålla rätt till notfiske å ett eller flera ställen inom nu sist berörda område, ha de självfallet även tillgång till denna utväg. Vidkommande övriga platser, där fiske med flytande finmaskad not efter siklöja och nors kan bedrivas, saknas anledning att tillämpa något annat än ansökningsförfarandet. [386]. Den föreslagna bestämmelsen, alt notvarpet skall vara beläget vid brant sluttande stenstrand, där det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten med fritt fiske, innefattar en anslutning till praxis. Inomskärs skall fritt notfiske icke kunna medgivas. Fisket efter siklöja och nors inomskärs i enskilt fiskevatten har för frifiskarena ej heller den betydelse, att det skulle föreligga något behov att frigiva detsamma. Det skulle också vara synnerligen betänkligt med hänsyn till risken för missbruk. [387]. Om den föreslagna bestämmelsen om vattendjupet i notvarpen torde följande få anföras. För att ej någon skada genom notfisket skall uppkomma å allmänna fiskeintressen måste generellt taget vattendjupet vara sådant, att noten icke når från bottnen till ytan. Fråga kan emellertid vara, om det är nödvändigt och lämpligt att kräva sådant djup så långt in som bestämmelsen anger, eller i varje fall, om regeln bör fastslås såsom undantagslös. De sakkunniga ha icke haft möjlighet att för denna frågas besvarande företaga några särskilda undersökningar angående vattendjupen i de nu för fiske med flytande not använda notvarp. I stället ha de sakkunniga vänt sig till en erfaren notfiskare, ordföranden i Kållandsö fiskeriförening, och anhållit om dennes uttalande, huruvida ur fiskarenas synpunkt någon betänklighet vore förenad med en bestämmelse, att i de fria notvarpen vattendjupet måste vara sådant, att noten icke når från bottnen till ytan, förrän spetsen av notens armar nått land. Denne fiskare har förklarat, att med hänsyn till förhållandena inom Otterstads socken någon sådan betänklighet icke funnes utan att fiskarena tvärtom ansåge det vara ett villkor för att flötnoten skall framgå på ett tillfredsställande sätt, att vattendjupet vore det nämnda. Fiskaren upplyste dock på samma gång, att inom Sunnersbergs socken funnes några värdefulla notvarp för nors, där vattnet inom varpet ej hade detta djup men bottnens släthet gjorde, att noten kunde obehindrat dragas till land. De åsyftade notvarpen för nors kunna emellertid efter de sakkunnigas mening ej anses vara av den betydelse, att någon särskild hänsyn behöver tagas till dem vid utformningen av reglerna om det fria notfisket. Det är givetvis ej uteslutet, att inom andra områden än Kållandsö notvarp för flytande finmaskad not kunna finnas, som utan skada å allmänna fiskeintressen skulle kunna användas trots att vatten av det djup att det överstiger

218 notens djup icke sträcker sig så nära intill stranden, som ovan förutsatts. Sannolikheten för att man skall behöva räkna med sådana fall minskas dock så avsevärt, om man, som de sakkunnigas förslag innefattar, bestämmer sig för att vid vattendjupets bedömande utgå från medelvattenståndet och ej lågvattenståndet, att de sakkunniga ansett sig kunna föreslå en undantagslös tilllämpning av nämnda bestämmelse om vattendjupet i notvarpen. [388]. Vad bestämmelsen om notens flötande angår ha de sakkunniga haft under övervägande, om denna ej borde skärpas därhän, att noten skulle vara så starkt flötad, att dess överteln komme att framgå i vattenytan. De sakkunniga ha emellertid funnit detta ej vara erforderligt. En sådan bestämmelse skulle också komma att alltför mycket inkräkta på norsfångsten. [389]. Med faran för allmänna fiskeintressen ha de sakkunniga åsyftat möjligheten av att ungar av vissa värdefullare fiskslag kunna erhållas i finmaskad not. Bestämmelserna om visst djup i notvarpen och om notens flötning verka visserligen i den riktning, att med noten blott sådana fiskar kunnu fångas, vilka uppehålla sig i det fria vattnet och å djupare vatten; av de fiskslag, som överhuvud kunna fångas i finmaskad not, erhållas sålunda huvudsakligen siklöja och nors. Det är emellertid icke blott siklöjan och norsen, som föra ett pelagiskt levnadssätt och kunna erhållas i finmaskad not. Även om ungarna av vissa andra fiskslag, i synnerhet av sik i vissa åldersstadier, gäller detsamma. Faran för deras bortfångande med finmaskad not minskas visserligen i hög grad därigenom att de huvudsakligen uppehålla sig på längre avstånd från stranden och icke uppträda i större stim, men det har dock, såsom framgår av det ovan anförda fallet från Kållandsö, visat sig, att å vissa notvarp sikungar kunna erhållas i större antal. Notvarp, där ungar av värdefullare fiskslag m e r a r e g e l b u n d e t erhållas i s t ö r r e a n t a l , böra tydligen icke vara fria och överhuvudtaget icke användas till fiske med finmaskad not. Skada å allmänna fiskeintressen kunna uppkomma genom deras användande. De sakkunniga ha tänkt sig, att fritt notfiske i visst notvarp skall medgivas allenast under förutsättning att angående notvarpet inhämtade upplysningar eller, där på grund av förekomna omständigheter särskild undersökning av förhållandena funnits böra ske, denna icke givit anledning till antagande, att fara för allmänna fiskeintressen genom notvarpets begagnande skulle uppkomma. Å Konungens befallningshavande bör självfallet ankomma att avgöra, om särskild undersökning av förhållandena skall företagas. Verkställandet av sådan undersökning torde böra ske under ledning av fiskeriintendenten. Om med undersökningen avses en mera ingående utredning av förhållandena, måste den innefatta iakttagelser vid provnotdragningar under olika årstider. Att i tveksamma fall träffa ett avgörande på endast en provnotdragning skulle innebära alltför stora risker för en felbedömning av förhållandena. Detta gäller såväl, om vid provnotdragningen icke erhållas några ungar av värdefullare fiskslag, som där sådana vid provnotdragningen erhållas. Det ena som det andra kan vara ett rent tillfälligt förhållande. Det torde i övrigt vad det senare fallet angår för undvikande av missför-

219 stånd på denna punkt böra betonas, att det skulle vara orimligt att anse, att fara för allmänna fiskeintressen skulle föreligga, så snart vid en provnotdragning erhållas ungar av värdefullare fiskslag. Det låter sig nämligen som bekant aldrig undgå att vid fiske med vad redskap som helst då och då erhållas andra fiskslag, som det icke är önskligt att fånga. Det k a n härutinnan exempelvis nämnas, att det vid fiske med slomnät på djupt vatten i öppna sjön ofta inträffar, att ungar av den värdefulla näbbsiken erhållas. Att förebygga denna fångst av näbbsikungar skulle icke kunna ske annat än genom förbud mot användande överhuvudtaget av slomnät. Något sådant förbud har naturligen aldrig ifrågasatts. [390]. Det är uppenbart, att ett meddelat förordnande om fritt notfiske i visst varp bör återkallas, om notvarpet sedermera befinnes icke uppfylla stadgade förutsättningar. Det kan, mot vad som antagits vid inrättandet av det fria notvarpet, befinnas, att dess användande medför skada å allmänna fiskeintressen eller att i varje fall fara för sådan skada måste anses föreligga. Omfattningen av den undersökning, som en framställning om återkallande av ett meddelat förordnande k a n behöva föranleda, måste självfallet bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Gäller frågan fara för allmänna fiskeintressen, torde det, där ej denna kan såsom helt ogrundad avvisas, bli nödvändigt att företaga provnotdragningar under olika årstider. Verkställandet av en sådan undersökning torde böra ske under ledning av fiskeriintendenten. Det har härjämte synts vara rimligt, att en strandägare, å vars strand ett fritt notvarp finnes, som ej längre användes av någon frifiskare, skall kunna få det i avseende därå meddelade förordnandet återkallat. — När förordnande blivit återkallat, skall utprickningen av varpet avlägsnas. [391]. Det fria fisket med finmaskad not är såsom förut nämnt tänkt med avseende å fångst av siklöja och nors överhuvudtaget och icke allenast för agnfångst. Den senare fångsten torde visserligen i stort sett h a den största betydelsen med hänsyn till revfiskets beroende härav. Å flera ställen, särskilt inom Otterstads socken, har emellertid notfisket för avsalu framför allt efter siklöja så stor betydelse, att det skulle innebära ett mycket starkt avbräck i »flötnot»-fiskets räntabilitet, om det bleve fritt allenast för fångst av agn. Beståndet av den utvuxna siklöjan, som snart efter slutad tillväxt dör bort, skulle för övrigt ej bli i önskvärd omfattning utnyttjat, om det fria notfisket endast skulle inriktas på agnfångst och ej på salufisk. Några särskilda inskränkningar av det fria notfisket för att få detta begränsat med tanke uteslutande på vad behovet av agn kunde kräva ha de sakkunniga därför ej ansett sig böra föreslå. [392]. Om den föreslagna regleringen av det fria notfisket få de sakkunniga sammanfattningsvis anföra följande. Regleringen ansluter sig till den praxis, som vid sidan om lagen utbildat sig å de viktigaste områdena för fisket med finmaskad not. I det väsentliga innefattar regleringen allenast ett lagfästande av denna praxis. Genom regleringen tillgodoses allmänna intressen. Förutsättningarna för ett tillfredsställande utnyttjande av sär-

220 skilt beståndet av siklöja tryggas och revfisket stödjes genom det stöd, som beredes agnnotfisket. Samtidigt tillgodoses yrkesfiskarenas enskilda intressen i skälig utsträckning. Regleringen innebär ej någon fara för skada å allmänna fiskeintressen. Något intrång av nämnvärd betydelse göres ej å den enskilda fiskerätten. Räckvidden av notfiskets frigivande på föreslaget sätt torde i själva verket ej komma att bli så stor. Förmånen av det fria fisket torde knappast komma att utnyttjas av andra än dem, som bedriva revfiske i större skala. Detta sammanhänger, såsom förut antytts, med ifrågavarande notars dyrbarhet och det förhållandet, att det med hänsyn till siklöjans låga pris och ringa hållbarhet ej lönar sig att idka notfiske efter siklöja för den, som icke har användning för siklöjan även som agnfisk. Det blir sålunda säkerligen egentligen endast de större revfiskarena, som komma att utnyttja det fria notfisket. Fritt nätfiske efter siklöja. [393]. De vid sammanträdena framkomna önskemålen om fritt fiske med finmaskade nät gällde väsentligen endast siklöjan och ifråga om den blott fångst för erhållande av agn. Norsfångsten med nät har härutinnan föga betydelse. [394]. För revfisket och därmed även för fiskbeståndets utnyttjande skulle det otvivelaktigt vara till stor nytta, om — förutom agnfiske med not — även sådant fiske med nät efter siklöja bleve åtminstone i viss utsträckning lämnat fritt i enskilt fiskevatten. Agnnäten ställa sig billigare än agnnotarna, som dessutom fordra minst två man för att dragas och alltså ej kunna användas av en ensam fiskare. Man finner också, att yrkesfiskarena på många håll alltmer övergå till att använda agnnät i stället för agnnotar; på Hammarö finnas exempelvis numera knappast några finmaskade notar kvar. Agnnät kunna dessutom användas mångenstädes, där agnnot ej kan användas. Förmånen av fritt agnnätfiske skulle knappast komma att utnyttjas av andra än yrkesfiskarena; agnnäten ställa sig nämligen visserligen såsom nämnt billigare än de finmaskade notarna men äro dock så dyrbara, att det blott för yrkesfiskare kan löna sig att använda dem. [395]. De sakkunniga ha också funnit sig böra föreslå frigivande i viss utsträckning av fisket med finmaskade nät efter siklöja i enskilt fiskevatten 1 . Förslaget innefattar, att sådant fiske skall vara fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten med fritt fiske, under tid då is ej ligger och intill den stranden följande djupkurvan av 8 meter vid rådande vattenstånd utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Vid det fria fisket skall endast få användas nät med en maskvidd ej överstigande 26 millimeter, som är så starkt flötat, att övertelnen utefter nätets hela längd når vattenytan, och icke är så djupt, att undertelnen samtidigt når bottnen. Utlagt nät skall ej få förenas med annat fiskeredskap. Strandägare skall äga att genom upplyftande av nät, som utlagts i hans enskilda fiskevatten undersöka, om detsamma, är av stadgad beskaffenhet. Konungens befallningshavande skall äga att på framställning av strandägare från fritt fiske undantaga visst bestämt område, där enligt utredning av statens fiskeritjänsteman siklöja ej förekommer. 1

Förslaget till speciallag 4 § 3).

221 [396]. B e s t ä m m e l s e n , a t t det fria n ä t f i s k e t skall i n s k r ä n k a s till d e n tid, d å is ej ligger, s a m m a n h ä n g e r m e d a t t d e t fria fisket e n d a s t ä r a v s e t t a t t tillgodose b e h o v e t av a g n för revfisket, vilket k a n b e d r i v a s b l o t t å isfritt vatten. [397]. V a d a n g å r b e s t ä m m e l s e n o m 8 - m : s d j u p e t i n n e b ä r d e n — d å siklöja k n a p p a s t f ö r e k o m m e r p å m i n d r e d j u p ä n 8 m e t e r — a t t det fria n ä t f i s k e t tillätes så l å n g t in p å det e n s k i l d a f i s k e v a t t n e t s o m siklöjefångst i a l l m ä n h e t kan bedrivas. F ö r att få en uppfattning om, i h u r pass stora delar av sjön vattendjupet vid 180m:sgränsen uppgår till minst 8 meter och användande av agnnät å enskilt fiskevatten alltså enligt angivna bestämmelser skulle vara fritt, ha de sakkunniga på grundval av djupsiffrorna å sjökorten gjort en beräkning härav. Det har framgått, att inom följande mot öppet och fritt vatten vettande vattenområden djupet invid 180-m:sgränsen vid normalt lågvatten ingenstädes uppgår till 8 meter, nämligen inom Älsvborgs län: Holms, Järns, Gestads, Frändefors och Västra Tunhems socknar samt Vänersborgs stad; inom Skaraborgs län: Brandsfjorden, Tuns, Friels, Tådene, N. Kedums, örslösa och Skalunda socknar, Lidköpings stad, Skeby, Källby, Västerplana och Björsäters socknar samt Åråsviken; ävensom inom Värmlands län: ölseruds socken. Då stora områden, där vattendjupet i större eller mindre utsträckning uppgår till 8 meter och däröver — exempelvis Hammarösjön, där djupsiffrorna vid 180-m:sgränsen till nära 70 %> uppgå till minst 8 meter (i Skattkärrsviken utgöra de 90 % ) , Grumsfjorden med ett procenttal i detta hänseende av över 80 och Kyrkebysjön med ett procenttal av 60 —, här icke komma i betraktande, emedan de icke vetta mot öppna sjön, är det tydligt, att det område, där agnnät skulle få fritt användas å enskilt fiskevatten, starkt inskränkes. Om man ser bort härifrån och beräknar antalet djupsiffror av minst 8 meter vid 180-m:sgränsen i procent av hela antalet djupsiffror, finner man, att det uppgår till 44 °/o (983 av 2 223). Blott inom följande yttre vattenområden uppgår antalet djupsiffror om 8 meter och däröver till mer än hälften av hela antalet, nämligen (inom parentes angives för varje vattenområde procenttalet) Älvsborgs län: Åmåls stad och socken (80), Bolstads socken (61); Skaraborgs län: Otterstads socken, östra stranden, och Sunnersbergs socken (53) ävensom Torso socken, Torso och Bromö (57), Djuröskärgården (52); Värmlands län: Visnums-Kils socken utanför Åråsviken (62), ö l m e socken Alvö och Långö m. fl. (62), Vase socken Timmeröarna (82), Tennholmen (71), Hammarö socken Hammarö västra stranden (65), Östra Söö och angränsande holmar (94), Kattholmarna (54), Kattfjärden (56), Segerstads socken Onsö (91), Axelöarna (100), Tönnöarna (60), Åsfjärden (82), oststranden av Värmlandsnäs, norra delen (85), södra delen (55), Eskilsäters socken Trädgårdsholmarna (89), Tveta socken (52). Inom övriga vattenområden röra sig de procentuella värdena mellan 5 (Skaraborgs län Sone socken) och 48 (Värmlands län Sätersholmsf järden). Det är sålunda tydligt, att man genom att bestämma ett minimidjup av 8 meter som villkor för fritt fiske med agnnät starkt minskar det område, där detta fiske skulle fä utövas. Det ä r vidare att märka, att de anförda siffrorna blott avse djupförhållandena invid 180-m:sgränsen. En jämförelse mellan 6-m:skurvan och 180-m:sgränsen ger vid handen, att även inom de vattenområden, där medeldjupet vid 180-m:sgränsen uppgår till eller överstiger 8 meter, 6-m:skurvan ofta förlöper i närheten av 180-m:sgränsen samt att alltså avståndet mellan 6-m:s- och 8-m:skurvan icke är betydande. [398]. Med a v s e e n d e å b e s t ä m m e l s e n o m a g n n ä t e n s m a s k v i d d k a n n ä m n a s , att i d e n y a V ä n e r s t a d g e b e s t ä m m e l s e r n a intagits en föreskrift o m a t t

agnnät skola ha en största mask vidd av 26 millimeter. I nät med denna maskvidd fastna icke abborre eller ungar av andra mera värdefulla fiskslag av den storlek, att de kunna saluföras. Det är därför uteslutet, att det skulle löna sig att använda sådana nät för fångst av abborre och ännu mindre t. ex. gös, gädda eller sik. [399]. Bestämmelsen om Hotandet av näten har till ändamål att hindra fångst av sådan fisk, vilken går närmare bottnen, såsom abborre. [400]. Bestämmelsen om rätt för strandägaren att på visst angivet sätt kontrollera beskaffenheten av nät, som utlagts i hans enskilda fiskevatten, har föreslagits för att ge strandägaren full trygghet för att missbruk ej skall ske. Bestämmelsen om rätt för Konungens befallningshavande att sätta tillståndet till fritt fiske ur kraft avser att skapa en yttersta garanti för att ett inträngande på enskilt fiskevatten i uppgivet ändamål av agnfångst efter siklöja ej må ske annat än då ett sådant ändamål kan bli uppfyllt. [401]. Om det föreslagna fria nätfisket få de sakkunniga sammanfattningsvis anföra följande. Ett medgivande att använda agnnät å enskilt fiskevatten på föreslaget sätt skulle vara till avsevärd nytta för revfisket och därmed även för fiskbeståndets utnyttjande. Det skulle icke medföra skada ur allmän fiskerisynpunkt och det intrång i den enskilda fiskerätten, som det skulle innebära, måste anses vara av synnerligen underordnad natur i jämförelse med nyttan för det allmänna.

13 KAP.

Utredning och förslag rörande fiske med vanlig not. Utredning vid sammanträdena. [402]. Vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen berördes fisket med vanlig not vid olika tillfällen. Vid sammanträdet på Torso anfördes från notfiskeintresserat håll, att det enskilda fiskevattnet i notkasten borde räcka 300 meter ut frän 2-m:sdjupet. Nottågen vore 200 famnar långa. Om frivattensgränsen även i notvarpen skulle gå 180 meter från 2-m:sdjupet, kunde frivattensfiskarena komma att lägga ut nät inom notvarpen; och om sedan näten bleve dragna i land och skadade, komme notfiskaren att göras ansvarig för denna skada. Andra framhöllo, att revläggning ej borde få ske i utprickade notvarp och att om det skedde revfiskaren borde vara skyldig att tåla den skada han kunde lida genom att reven droges iland med noten. Vid samma sammanträde framkommo från olika håll uppgifter (visserligen bestridda från andra håll) om att den enskilda fiskerätten förr ansetts gälla 150 famnar ut från 1 famns djup. Då en äldre fiskare på Dillo, där notfisket av gammalt haft stor betydelse, lämnade uppgift om denna beräkning i den formen, att man i n o t k a s t e n räknat enskild fiskerätt på detta sätt, synes det ej osannolikt, att i orten en särskild gräns ansetts gälla för den enskilda fiskerätten i notvarpen, fast man sedermera åtminstone på vissa håll velat utvidga den till en allmän gräns för den enskilda fiskerätten. — Vid sammanträdet i Årnäs yrkades för Åsens egendom i Björsäters socken

223 enskild fiskerätt 300 meter ut från l;5 meters djup under åberopande av gammal hävd men med den motiveringen särskilt, att notvarpen, om detta bleve fastställt, skulle komma att falla inom det enskilda fiskevattnet. Vid samma sammanträde anförde fiskare, som icke bedrevo notfiske, följande: Det vore icke nödvändigt, för fredande av notvarpen, att den enskilda fiskerätten genomgående utsträcktes pä det sätt, som yrkats för Åsens egendom. Den allmänna gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten borde i stället, om den ginge genom ett notvarp, där förskjutas utåt, sä att varpet helt fölle inom enskilt område. De fiskande borde vara skyldiga att taga hänsyn härtill. I orten brukade man använda nottåg av 200 famnars längd. — Vid sammanträdet i Gullspång yrkade en jordbrukare och fiskare i Södra Råda socken, att den enskilda fiskerätten skulle fastställas gälla åtminstone så långt ut, att om en strandägare hade ett notvarp vid sin strand detta komme att falla inom det enskilda fiskevattnet. Samma person angav, att härför fordrades, att den enskilda fiskerätten utsträcktes 200 meter från stranden. Vid detta sammanträde anfördes av fiskare, som ej sysslade med notfiske, att om blott notvarpen bleve utmärkta skulle de nog bli respekterade av fiskarena. — Vid sammanträdet i Lidköping anfördes av en notfiskare från Skeby socken, att det inträffat, att vid notdragning revar erhållits i noten och att denna då blivit skadad. Med hänsyn till notfisket vore det därför riskabelt om rev skulle få utläggas inom notvarpen. — Vid sammanträdet i Segerstad framhöll en f. d. fiskeriinstruktör i Skaraborgs län, att om rev finge med laglig rätt utläggas i notvarp notfiskaren riskerade ansvarstalan, om han med noten droge iland och förstörde reven. Förslag och motiv. [403]. De framkomna önskemålen om fredande av sådana notvarp, där en bottnen följande för fångst av matfisk avsedd not användes, synas de sakkunniga vara behjärtansvärda. Notfisket har såsom tidigare [41] i annat sammanhang nämnts av gammalt haft stor betydelse. Det har emellertid sedan senare delen av 1800-talet alltmera förlorat i betydelse, och på en mångfald ställen, där not förr användes, är den numera försvunnen. Detta förhållande, som gäller icke blott ifråga om Vänern utan allmänt, är ur fiskerisynpunkt att beklaga. Noten är för den, som vill utöva ett rationellt fiske, ett värdefullt redskap. Den ger bättre än andra redskap den fiskande möjlighet att bedöma fiskbeståndets sammansättning och att decimera beståndet av den s. k. »ogräsfisk» (björkna, faren o. a.), som utan att ha saluvärde är näringskonkurrent till värdefullare fiskslag och som i Vänern är alltför talrik. Ett fredande av notvarpen är därför enligt de sakkunnigas mening ur fiskets synpunkt önskligt. För vinnande av detta ändamål är det emellertid icke nödvändigt att överallt flytta ut frivattensgränsen så långt att förekommande notvarp i tillräcklig utsträckning komme att ligga i enskilt fiskevatten. Det är ej heller nödvändigt att i själva notvarpen utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver vad med hänsyn till eljest p å frivattensfrågan inverkande omständigheter funnits lämpligt. För notfiskets skyddande är det tillräckligt att annat fiske i notvarpen i tillfyllestgörande utsträckning förhindras. Det gäller härvid först den del av ett notvarp, som ligger utanför den allmänna frivattensgränsen. Om denna ligger närmare stranden än den punkt, till vilken notfisket i varpet skäligen måste utsträckas, bör annat fiske förbjudas i varpet utanför frivattensgränsen fram till denna punkt. Som de sakkunniga emellertid föreslagit frigivande av revfisket i viss omfattning även innanför frivattensgränsen, måste förbudet mot annat fiske i notvarpet även gälla detta fria revfiske.

224 [404], Skyddet för notfisket ha de sakkunniga funnit böra närmare ordnas på följande sätt 1 : I notvarp för fiske med vanlig not, beläget vid strand med enskilt fiskevatten, vilket är i bruk och blivit utmärkt enligt av Konungens befallningshavande meddelade föreskrifter, må under tid, då notfiske är tillåtet, eljest fritt fiske ej bedrivas intill ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av 400 meter från det ställe, där noten dragés i land. Förbudet mot utövande av eljest fritt fiske skall sålunda blott gälla notvarp, som verkligen äro i bruk. Någon anledning att förhindra eljest fritt fiske i förefintliga varp, som strandägaren varken brukar för egen del eller utarrenderat, finnes uppenbarligen icke. —• Förbudet skall vidare endast gälla på särskilt sätt utmärkta notvarp. Denna utmärkning av varpen har synts de sakkunniga kunna närmare regleras genom föreskrifter av Konungens befallningshavande. Det synes härvid ej böra vara uteslutet att olika märken föreskrivas inom olika områden eller för olika fall. Allenast örstället torde behöva utmärkas. Utmärkningen måste dock under alla förhållanden vara gjord så, att den tydligt kan uppfattas ute ifrån sjön på så långt håll, att frivattensfiskarena kunna hålla undan från varpet. Det märkningssystem, som i avseende å vissa strömmingsvarp i Östersjön stadgats i kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp, torde ej i förevarande fall lämpligen kunna tillämpas. Utmärkning av notvarp, för vilket skyddsbestämmelsen tages i anspråk, bör ske genom försorg av varpets innehavare. — Förbudet skall slutligen allenast gälla under tid, då notfiske i varpet är tillåtet. Endast då föreligger något behov av skydd. I detta avseende är att märka, att enligt nuvarande fiskestadgebestämmelser för Vänern användning av not icke är tillåten under tiden 1 maj—18 juni. Under denna tid skall förbudet ej gälla annat än för de notvarp, där notfiske på grund av särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande är tillåtet. Om sådana särskilda tillstånd böra frivattensfiskarena förskaffa sig kännedom. För underlättande härav borde meddelade tillstånd kungöras i länskungörelserna, vilket hittills ej synes alltid ha skett. Vad angår skyddets utsträckning har, såsom nämnts, föreslagits ett visst avstånd ut från stranden vid det ställe, där noten dragés i land, räknat vid rådande vattenstånd. För en enhetlig bestämmelse för hela Vänern tala praktiska skäl. Då nottågen till de vid Vänern använda notarna i längd sällan överstiga 200 famnar eller 360 meter och troligen ingenstädes 400 meter, saknas anledning att för Vänern utsträcka skyddet längre än 400 meter. Om skyddet för alla förekommande fall skall bli tillräckligt, torde avståndet å andra sidan ej böra bestämmas kortare. För frivattensfiskarena torde det vara utan egentlig betydelse, om avståndet bestämmes till 400 meter eller något kortare. Under dessa förhållanden ha de sakkunniga ansett avståndet lämpligen kunna bestämmas till 400 meter. För notvarp, vid vilka frivattensgränsen på grund av strandens långgrundhet går längre ut, kommer förbudet att få tillämpning endast om revfiskegränsen skulle gå fram över det skyddade varpet. 1

Förslaget till speciallag 6 §.

Fjärde

huvudavdelningen VÄTTERN

14 KAP.

Utredningsmaterialet. [405]. I 4 kap. har redogjorts för de olika sätt, varpå de sakkunniga sökt införskaffa upplysningar om de fiskerättsliga förhållandena m. m. i de stora sjöarna. [406]. För Vättern har erhållits huvudsakligen det utredningsmaterial, som framgår av följande. Domhavandena i de vid Vättern belägna domsagor ha inkommit med svar å de sakkunnigas förfrågan angående förekomsten av mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vatten i Vättern m. m. — Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Örebro, Skaraborgs, Jönköpings och Östergötlands län samt två av extra lantmätaren S. Forsselius upprättade promemorior angående skärgården i norra änden av Vättern inom Örebro län (P. M. X) och fiskelägenheten Sidö i Undenäs socken (P. M. XVII). Från lantmäterikontoren i Jönköping och Linköping ha de sakkunniga direkt införskaffat viss kompletterande lantmäteriutredning. — Kammarkollegiet har överlämnat förteckningar rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Vättern samt en inom dess arkiv verkställd utredning angående vissa av dessa. — Genom domänstyrelsen ha erhållits vissa upplysningar beträffande det fiske, som hör till de under styrelsens förvaltning stående kronoegendomarna, samt särskild utredning rörande vissa kronofisken. — Strängnäs, Skara och Växiö domkapitel ha lämnat uppgifter å församlingsboställena inom stiften tillhöriga fiskevatten (Linköpings domkapitel har meddelat, att icke något ecklesiastikt löneboställe inom Linköpings stift gränsar till Vättern). Från drätselkamrarna i Askersund, Hjo, Motala, Vadstena, Gränna, Jönköping och Huskvarna ha inkommit yttranden om städernas anspråk på enskild fiskerätt. — Fiskeriföreningarna vid Vättern ha lämnat vissa uppgifter om yrkesfiskarena m. m. Genom sammanträdena med ortsbefolkningen ha upplysningar erhållits angående hos denna i fiskerättsfrågan förekommande uppfattningar och önskemål m. m. — Sammanträden höllos under tiden den 3—den 17 maj 1934 å tolv platser, nämligen Habo, Huskvarna, Jönköping, Hjo, Karlsborg, Aspa bruk, Hammar, Motala, Vadstena, ödeshög, Gränna och Visingsö. De besöktes av sammanlagt 234 personer. Av de tillstädeskomna uppgåvo sig 28 vara hemmansägare, 6 hemmansägare och fiskare, 20 jordbrukare eller jordbrukare och fiskare, 114 fiskare samt 19 amatörfiskare. För 13 större egendomar tillstädeskommo antingen ägarna eller representanter för dessa. Härjämte närvoro bland annat vid vissa sammanträden representanter för domänförvaltningen och vissa av städerna, en ledamot av öster15—368351.

götlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och hushållningssällskapets fiskeriinstruktör, sekreteraren i Jönköpings läns hushållningssällskap och hushållningssällskapets fiskerikonsulent samt fiskerikonsulenten vid Skaraborgs läns hushållningssällskap. [407]. De sakkunniga ha även tillgodogjort sig det av 1894 års fiskelagskommitté beträffande Vättern insamlade utredningsmaterial. [408]. Det officiella kartmaterial, som utnyttjats av de sakkunniga, utgöres av följande t o p o g r a f i s k a k a r t o r : generalstabens karta över Sverige (skala 1:100 000) bladen nr 64 Askersund, nr 54 Karlsborg, nr 44 Hjo och nr 35 Jönköping; följande e k o n o m i s k a k a r t o r : för Örebro län (skala 1: 50 000) bladet Sundbo härad, för Skaraborgs län (skala 1:20 000) bladen Bocksjö, Forsvik, Axelstålsön, Mölllorp, Rödesund, Bredvik, Gredbäck, Fågelås, Spakås, Hjellö, Brandstorp, Sved, Tumbäck och Bankeryd och för Östergötlands län (skala 1: 50 000) bladen Aska härad och Dals och Lysings härader [för Jönköpings län äro ej några ekonomiska kartor utgivna]; samt följande s j ö k o r t (skala 1: 100 000): nr 81 Vättern och Göta kanal.

15 KAP.

Fiskeförhållandena. Topografi och fiskbestånd. [409]. Vätterns naturförhållanden och fiske gestalta sig på ett väsentligen olika salt i skärgården i norr och i sjön i övrigt. I skärgården är gyttjebildningen riklig och vattenväxtligheten vä! utbildad; huvudfiskarna äro där gädda, abborre och braxen (rödingen går icke in i skärgården). I Vätterns öppna del äro stränderna nästan överallt sterila, steniga eller sandiga och i regel brant sluttande. Fiskbeståndet h a r där alpin karaktär med rödingen och laxöringen (»Vätterslaxen») 1 såsom dominerande samt därnäst siken, siklöjan och laken såsom de viktigaste fiskarterna. Fiskarena. [410]. Enligt de officiella statistiska uppgifterna utgjorde 1919 —1923 medelantalet fiskare 646, därav 160 yrkesfiskare och 486 binäringsfiskare. Enligt av lantbruksstyrelsen 1934 införskaffade uppgifter var antalet personer, som då idkade fiske i Vättern, sammanlagt 331; de regelbundet fiskande skulle utgöra 185, medan 146 betecknades såsom tillfällighetsfiskare (i det totala antalet fiskande ha då med all sannolikhet icke alla tiil husbehov eller biförtjänst fiskande jordägare medräknats). Vid Vättern funnos 1934 sex fiskeriföreningar, vilka med undantag av Borghamns fiskare1 Laxöringen (»Vätterslaxen») kallas i det följande i enlighet med gällande språkbruk på sina ställen »lax».

227 förening, som är en ekonomisk förening, 1935 sammanslutit sig till Vätterns fiskareförbund. Föreningarna ha uppgivits bestå av tillhopa 147 medlemmar; enligt medlemsförteckningarna äro av dem 104 rena yrkesfiskare. F i s k a r e f ö r e n i n g a r v i d Vättern 1934. Namn Motalaortens fiskareförening

Södra Vätterns fiskareförening Jönköpings län Visingsö fiskareförening

inom

Verksamhetsområde

Medlemsantal

Östergötlands läns del av Vättern från länsgränsen mot Örebro län till Nässja sockens södra gräns

12 Jönköpings läns del av Vättern

36 Fiskevattnet kring Visingsö

34 Vätterns fiskareförbund inom Skaraborgs län östra Vätterns fiskareförening

Skaraborgs läns del av Vättern

35 Södra delen av Östergötlands läns del av Vättern

26 Borghamns fiskareförening

Borghamn

4i

Summa medlemmar 1

147 Utom dem, som tillika äro medlemmar av ö s t r a Vätterns fiskareförening.

Om utarrenderade fiskevatten uppgavs i Sveriges officiella statistik, Fiske, för år 19141, att vid Vättern funnes tillhopa 27 personer, därav 10 yrkesfiskare och 17 binäringsfiskare, med arrenderat fiskevatten. Enligt uppgifter inhämtade av de sakkunniga från ordförandena i fiskeriföreningarna och från länsfiskeritjänstemännen arrenderades 1934 fiskevatten i Vättern av sammanlagt 37 personer, därav 6 inom Örebro, 7 inom Skaraborgs, 13 inom Östergötlands och 11 inom Jönköpings län. Skillnad har vid de senare uppgifternas lämnande icke gjorts mellan yrkes- och binäringsfiskare. — Inom Örebro län avse arrendena så gott som uteslutande fiskevatten i skärgården. Inom Östergötlands län är det blott i dess norra del, inom Motalaortens fiskareförenings verksamhetsområde, som att döma av de till de sakkunniga inkomna uppgifterna arrendering av fiskevatten förekommer. Arrendefisket spelar här också en viktig roll; 1934 voro av nämnda förenings 12 medlemmar 9 arrendefiskare, varjämte 4 utom föreningen stående personer arrenderade fiskevatten. Inom Östergötlands läns södra del har arrenderingen av fiskevatten ringa betydelse; av Östra Vätterns och Borghamns fiskareföreningars tillhopa 30 medlemmar var 1934 ingen egentlig arrendefiskare, om än ett par personer vid sidan av sitt frivattensfiske arrenderade mindre fiskevatten. Hästholmen och Borghamn kunna sägas vara verkliga fiskelägen, och de där bosatta fiskarena utöva praktiskt taget uteslutande vad de anse vara fritt fiske. Även å Visingsö finnes ett stort antal fiskare, vilka så gott som helt och hållet äro frivattensfiskare. — Om antalet yrkesfiskare beräknas till 180 och antalet arrendefiskare till 37 skulle sålunda arrendefiskarena utgöra omkring en femtedel av yrkesfiskarena. 1

Uppgifter i detta hänseende ha ej senare lämnats i den officiella statistiken.

228 Fiskeredskap. [411]. Den officiella statistiken redovisade i medeltal för åren 1919—1923 sammanlagt 103 notar, c:a 8 200 nät och c:a 1 600 ryssjor. Notar. Fisket med not är av väsentligen två skilda slag: dels användas stora notar, som läggas ut och halas in till land på vanligt sätt, dels användas små agnnotar. —• Stora notar finnas för fångst av siklöja och för fångst av mera storvuxna fiskslag. Stora siklöjenotar användas mest i södra Vättern inom Jönköpings och Skaraborgs län. Där äro även i bruk rätt många stora notar för annan fisk: mest sik, något röding. I Motalaviken tagas med not utom sik även abborre och gädda. Då i Vättern siklöja, sik och röding i regel icke hålla sig i strandens närhet, måste noten omspänna en avsevärd areal. Man använder därför långa nottåg, i regel omkring 500 meter och knappast någonsin under 300 meter långa. För ett fiskevatten inom Skaraborgs län har vid ett sammanträde uppgivits, att man som nottåg använde stållinor av 1 000 meters längd. — De små agnnotarna, som enligt den för fisket i Vättern för närvarande gällande stadgan icke få ha större längd än 15 meter på vardera armen, användas under sommaren för fångst av småsiklöja huvudsakligen vid östra stranden inom Östergötlands län. Tekniken är säregen för Vättern. Fiskarena spana ute på sjön i närheten av land efter stim av småsiklöja och när de i det klara vattnet få syn på ett sådant jaga de det mot land för att sedan när de kommit på grunt vatten hoppa i med noten och med denna draga stimmet till land. Nät. Nätfisket bedrives visserligen företrädesvis på djupt vatten men även grundvattensfiske med nät förekommer. — Om våren fiskas med nät på grunt vatten harr; för denna läggas näten helt nära stranden. — Något senare, på försommaren, fångas abborre; man sträcker då näten längre ut och går mera mot djupet. Från södra delen av västra kusten inom Jönköpings län har vid sammanträdena uppgivits, att abborrnäten läggas på omkring 50 meters avstånd från stranden å omkring 10 meters djup; vid de branta stränderna i södra delen av Östergötlands läns strand har uppgivits, att näten sättas från strax intill bergväggen omkring 100 meter utåt. — I oktober och november fångas utefter västra kusten den s. k. stensiken under leken. Från trakten av Hjo har uppgivits, att man satte 10 nät i länken från omkring 2 meters djup utåt; fiskarena i Hjo sade sig till detta fiske, på grund av de stora redskapsförlusterna under den stormiga fisketiden, använda äldre dåliga nät, som icke längre höllo för fiske på djupt vatten. Lekställena sades ligga dels vid själva stranden, dels vid grund på olika avstånd, stundom blott 50 å 100 meter, från denna. I Motalaviken bedrives laxfiske med nät på våren-försommaren och under sensommaren-hösten. Vid västra kusten sättas på vissa ställen nät för laxfångst från stranden mot djupet. De å långa sträckor brant stupande stränderna göra det också möjligt att utanför sådana fånga även en sådan det fria och djupa vattnets fisk som rödingen tätt intill stranden. Detta fiske sker blott under hösten och vintern och förekommer såväl vid nordliga delen av Västgötakusten som vid Östgötakustens branta stränder. Näten sättas stundom ända från stranden, stundom på ett kortare avstånd (50 å

229 100 meter) från denna, men huvudsakligen inom 180-m :savståndet, då blott ett eller några få nät i länken användas. Med vanliga nät fiskas ute på grunden under hösten sik och röding. Det för Vättern karakteristiska fisket med strö kan i detta sammanhang nämnas. »Strö» kallas ett stort, djupt nät, som på grunt vatten lägges i ring kring ett ställe, där man menar fisk stå samlad. Under rodd och pulsning stänges så fisken in och dragés upp med ströt. Ströt fungerar alltså som ett slags snörpvad i miniatyr. Med strö fångas såväl siklöja, då den är inne på grunt vatten, som även abborre, gädda och röding. Sålunda fiskas med strö i Kråksviken söder om Karlsborg abborre och vid Granvik norr om Karlsborg gädda, abborre och röding. Det viktigaste fisket med strö torde emellertid vara det, som bedrives efter röding på Flisens grund mellan Hjo och Karlsborg samt vid de utanför Östgötakusten belägna lekgrunden. På grunden norr om Visingsö användes strö för fångst av den s. k. storsiken. Enligt en uppgift från Motala-trakten kan strö icke med fördel användas å större djup än 7 alnar (3*5 meter). Det viktigaste nätfisket är emellertid, såsom redan ovan antytts, det på djupt vatten bedrivna. Året runt fiskas på djupt vatten sik, lake och röding och från våren till hösten siklöja. Vid detta djupvattensfiske, som knappast någonstädes sker på grundare vatten än omkring 30 meter, kommer man endast i undantagsfall inom 180-m:sgränsen. Ryssjor. Ryssjor användas blott inom vissa områden. I den norra skärgården användas vanliga småryssjor i stort antal för fångst av vårlekande fisk. I Vätterns öppna del äro de däremot i bruk blott i ringa antal i mera skyddade vikar; vid hela Jönköpings läns kust skola sålunda blott 10 småryssjor finnas. Vid norra delen av Skaraborgs läns kust bedrives ett betydande fiske med storryssjor. De användas där huvudsakligen för fångst av småsiklöja till agn; de spela samma roll som de små agnnotarna vid östgötakusten. Ett mindre antal storryssjor användes för fångst av större fiskslag. Särskilt anmärkningsvärt är i fråga härom storryssjefisket i Kråksviken för fångst av den näbbsikform, som vid Vättern kallas asp, under lektiden på hösten. I Kråksviken kunna storryssjorna utsättas jämförelsevis nära stranden, från 1 å 2 meters djup, och de uppgåvos nå ungefär 100 famnar utåt; eljest är storryssjefisket utmärkt därav att landarmen slutar ganska långt från land och att hela ryssjan når långt utåt sjön. Detta står tydligen i sammanhang med den starka bränningsrörelsen vid de öppna strändera, som gör det omöjligt att få landarmen att stå intill stranden. Agnstorryssjornas landarm sades i allmänhet inåt sluta på 2 a 3 meters djup, 40 å 50 meter från stranden, och ryssjorna utåt sträcka sig till 250 a 300 meter från stranden. Lakstrutar. Fisket med lakstrutar sker på djupt vatten och torde knappast förekomma innanför 180-m :sgränsen. Rev. Fiske med rev spelar vid Vättern en rätt viktig roll. Det betydelsefullaste revfisket, som bedrives med småsiklöja såsom agn, sker på djupt vatten utanför 180-m:sgränsen samt avkastar huvudsakligen sik, lake och rö-

ding. Det har emellertid också uppgivits, att ett icke obetydligt fiske med rev efter sik, kallad stensik och landsik, bedrives på våren i april och maj å grundare vatten synnerligas! utanför östgötalandet norr om Omberg och på Västgötasidan såväl norr som söder om Hjo samt på nordsidan av Visingsö. Vid det senare fisket synes som agn användas i regel nors men stundom även mask. Utter och drag. Fiske med utter och drag är numera en av de viktigaste formerna av fiske i Vättern och bedrives där i större utsträckning än i någan annan svensk sjö. Vid utterfisket använde man från början en utter av vanlig typ, d. v. s. en bräda, med vilken den från båten utgående reven, där tafsarna med krokarna äro fastade, hålles utspänd. Numera använda de yrkesmässigt fiskande emellertid i stället för bräda en utter bestående av två stora med varandra förenade, av plåt tillverkade pontoner. När man önskar, att krokarna skola framgå på djupare vatten, anbringas på reven mellan båten och uttern ett lod, som framgår nära bottnen. Krokarna komma då att framgå i olika vattenlager från vattenytan till bottnen. »Lodutterfisket» ger tydligen stora möjligheter att träffa fisken, å vilket djup den än uppehåller sig, och detta har gjort »uttringen» mera givande än sådant dragfiske, där alla krokar framgå i de ytligaste vattenlagren. En olägenhet med loduttringen är, att krokarna lätt fastna i utsatt bunden redskap och lodet i utlagda bottenrevar. Då vid utterfisket användas revar av koppartråd och fisket så gott som undantagslöst sker från motorbåt, äro riskerna för skadegörelse å utlagd redskap så mycket större. Stundom användas två uttrar från samma båt och i regel jämte uttrarna med deras rev och krokar särskilda revar med drag. Loduttringen förutsätter, att djupet icke är för ringa och att bottnen är något så när jämn. De vid sammanträdena lämnade uppgifterna om det minsta djup, vid vilket fiske med lodutter bedrives, ha växlat mellan 11—12 meter samt 18—20 famnar (32—36 meter). Med utter utan lod går man in till blott 3 å 4 meters djup. — Utterfiskets viktigaste fiskeobjekt är rödingen; därnäst kommer laxen. Även näbbsik (»asp»), harr och gädda kunna erhållas. Det är givet, att utterfiskaren, som framförallt söker efter röding och lax, liksom dessa fiskar huvudsakligen håller sig ute i öppet vatten rätt långt från stranden. Men liksom rödingen och laxen under sin jakt på siklöjestimmen kunna komma in till närheten av stranden, särskilt där denna är brantstupande, kan detta bli fallet även med utterfiskarena, som följa fisken. Från olika håll har det uppgivits, att det i synnerhet under vår och höst vore önskligt för utterfiskarena att få komma i närheten av stranden. Yrkesfiskarena ha såsom nämnts övergivit den enkla utterbrädan och övergått till uttrar med större flytkraft. Ännu äro emellertid uttrar av förstnämnda slag i användning. De brukas för fiske inne på grundvattnet, stundom alldeles intill stranden. Det är alldeles övervägande amatörfiskare, som utöva detta fiske, vilket i främsta rummet avser harr men även kan ge smålax och småröding, kanske även någon gädda och abborre. Vid detta fiske användas tafsar med konstgjorda flugor. Det kallas därför flugutterfiske.

231 Dä detta fiske bedrives i närheten av stranden och farten måste vara låg såväl på grund av strandens närhet som emedan större försiktighet är av nöden för att icke harren skall slitas loss efter nappet, användes vid fisket mest roddbåt eller båt med utombordsmotor. Fiskets avkastning. [412]. Röding. Vätterns huvudfisk är rödingen. Under perioden 1919—1923 utgjorde enligt den officiella statistiken rödingsfiskets avkastning i medeltal c:a 54 000 kg. Under perioden 1925—1932, då statistiska uppgifter insamlades genom lantbruksstyrelsens försorg, var medelavkastningen enligt uppgifterna c:a 62 000 kg. 1 Såsom av redogörelsen för redskapen framgår fångas rödingen förnämligast med utter, vidare med rev, strö och nät samt något med not. Under lektiden är fisket förbjudet utom efter särskilt tillstånd i och för fiskodling. — Sik. Siken kommer närmast efter rödingen i fångstmängd med en medelfångstmängd 1919— 1923 av c:a 48,000 kg. Av siken finnas i Vättern flera former, vilkas levnadsförhållanden och fiske gestalta sig på olika sätt. Näbbsiken (»aspen») är föremål för fiske blott under leken, å lekplatserna i Kråksviken, där den fångas med storryssjor. En å grunt vatten lekande form, stensiken, som även vissa andra tider av året, åtminstone på våren, uppehåller sig på grunt vatten, fångas där med nät och rev. En form, som vid Visingsö kallas storsik, leker där på grunt vatten och fiskas med strö. På djupt vatten fiskas andra tider av året dessa och väl även andra sikformer. — Lake. Laken kommer såsom den tredje i ordningen i fråga om avkastning med en medelfångst 1919—1923 av omkring 31 000 kg. Den fiskas huvudsakligen på djupt vatten utanför strandområdet med nät, lakstrutar och huggkrok. — Siklöja. Efter laken kommer siklöjan (»Vätterslöjan»), vars medelfångst 1919—1923 var omkring 23 000 kg. Fångsten av siklöja är i hög grad variabel. Siklöjans ungdomsstadier ha stor betydelse såsom agn vid revfisket och fångas med smånotar, stornot och storryssjor inom strandområdet. Den vuxna siklöjan fångas huvudsakligen med nät och därjämte med not. — Laxöring. Rätt långt ned på skalan med avseende på fångstmängden kommer laxöring ( » V ä t t e r s l a x e n » ) , en storvuxen insjölaxöring (medelfångst 1919—1923 omkring 11 000 kg). Laxens relativt höga pris gör emellertid dess ekonomiska betydelse avsevärt större än siklöjans och ungefär så stor som lakens. Laxen leker dels i Motala ström och dels i ett större antal på västra kusten utfallande bäckar. Fångsten av laxen sker därför vid de tider då den börjar bege sig till lek-vattendragen i närheten av dessa å grundare vatten närmare stranden; eljest fångas den ute i fritt vatten med utter och nät. — Abborre och gädda. Avkastningen av fisket efter abborre och gädda är enligt statistiken något större än det efter lax (fångst 1919— 1923 än något över, än något under c:a 13 000 kg) men faller utan tvivel väsentligen på norra skärgårdens konto. Framför allt gäller detta om gäddfisket. Abborre fås visserligen litet varstädes utefter kusterna i öppna Vät1

G. Alm; Vätterns röding (Kungl. Lantbruksstyrelsen, Meddelanden från Statens undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket N:o 2. Stockholm 1934).

232 t e r n , m e n f å n g s t e n ä r överallt o b e t y d l i g u t o m i v i k a r n a . G ä d d a fångas överh u v u d icke i n ä m n v ä r d m ä n g d u t a n f ö r dessa. — Braxen och mört. Det o m g ä d d a n a n f ö r d a gäller ä v e n o m f å n g s t e n a v b r a x e n och m ö r t ( f å n g s t m ä n g d e r 1919—1923 c:a 5 000 r e s p e k t i v e 4 000 k g ) . — Harr. H a r r e n (»valan»), v a r s f å n g s t m ä n g d visserligen ä r r i n g a (1919—1923 o m k r i n g 1 000 k g ) , h a r stort i n t r e s s e för a m a t ö r f i s k a r e n a , d å d e n begärligt n a p p a r p å k o n s t g j o r d fluga. Dess fångst s k e r eljest m e d n ä t o c h alldeles företrädesvis i s t r a n d regionen.

16 K A P .

1894 års utredning. [413], Det u t r e d n i n g s m a t e r i a l , s o m a v 1894 å r s f i s k e l a g s k o m m i t t é ins a m l a d e s ifråga o m V ä t t e r n , i n n e f a t t a r e n d a s t för Ö s t e r g ö t l a n d s och J ö n k ö p i n g s l ä n n å g r a u p p g i f t e r av i n t r e s s e . Från Östergötlands län lämnades väsentligen följande uppgifter. En tillförordnad kronolänsman i Aska härads norra distrikt överlämnade protokoll från ett sammanträde med strandägare och fiskeritillsyningsmän, vari såsom den »öfvervägande» meningen bland de närvarande antecknats, att strandägarnas rätt sträckte sig till länsgränsen, dock »allmänheten obetaget att fiska å djupt vatten». Kronolänsmannen i Aska härads södra distrikt meddelade om uppfattningen bland strandägare inom Västra Stenby och Hagebyhöga socknar: Strandäganderätten torde beräknas till »ett afstånd af 100 famnar från en famns djupt vatten och utåt sjön»; där grund mötte, »räknas det på en famns vatten och 100 famnar åt sjön». På djupt vatten ägde vem som helst fiska. En del förfäktade den åsikten, att strandägarens rätt räckte ända ut i sjön »till annan strandägares vatten möter». Kronolänsmannen i Dals härads distrikt meddelade, att han hört åtskilliga strandägare i häradet och därvid fått den upplysningen, att i orten den åsikten alltid varit rådande, att varje strandägare hade rätt till fisket utanför sin strand till djupt vatten om 30 å 40 famnar. Fisket utanför kallades allmänningsfiske och användes av vem som helst, undantagandes om uti sjön »serskilt utmärkta fiskegrund» funnes, då dessa tillhörde särskilda hemman, såsom förhållandet vore med fisket till Starby kungsgård. Fiskeritillsyningsmännen i länet uppgåvo, att varje strandägare ansåge sina ägor samt rätten till fiskets bedrivande sträcka sig »utefter ägornas längd till midten af sjön eller dit, hvarest Westergötlands gräns möter». De tillade emellertid: »dock inträffar alltefter årstiderna och efter som fisken går till, att fiskare från de olika provinserna fiskar vid hvarandras stränder». Från Jönköpings län överlämnade Konungens befallningshavande ett yttrande av fiskeritillsyningsmannen i länet. Denna uppgav, att varje strandägare ansett sig ha rätt till fisket ända ut till mitten av sjön och således även på djupet, men förordade för egen del, att strandäganderätten skulle utsträckas till högst 300 meter från stranden och att därefter hela djupet i övrigt skulle få begagnas av »samtliga såväl strandegare som möjligen avlägse boende, hvilka ega fiskerätt i ifrågavarande sjö». Konungens befallningshavande anförde, att, såvitt befallningshavanden kunnat inhämta av fiskevattensägare vid Vättern, dessas uppfattning syntes sammanstämma däri, att fisket å djupet i sjön vore fritt för alla samt att strandäganderätten i fråga om

233 nätfiske och notdräkt sträckte sig så långt från stranden, som dessa fiskesätt kunde med fördel användas. I det senare hänseendet tillades, att detta »afstånd, ehuru obestämdt och beroende på sjöbottnens naturliga beskaffenhet, dock torde i allmänhet öfverskjuta den af fiskeritillsyningsmannen förslagsvis angifna längden af 300 meter».

17 KAP.

Utredningen i fiskerättsfrågan. [414]. I förevar ande kapitel skall redogöras för det av de sakkunniga insamlade utredningsmaterialet rörande frågan om fiskerätten i Vättern i väsentligen geografisk uppställning. A. Fiskerättsfrågan h u v u d s a k l i g e n u r s t r a n d ä g a r e s y n p u n k t . [415]. I denna avdelning skall redogöras dels för den erhållna lantmäteriutredningen och dels för en del av utredningen vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen. I sistnämnda hänseende skall redogöras för uttalanden i fiskerättsfrågan, som gjorts av fiskeritjänstemän, samt framför allt för sådana uttalanden, som gjorts av strandägare och fiskearrendatorer. Även vissa uttalanden av fiskare utan strandrätt och arrendevatten, som ge upplysningar om de lokala förhållandena, skola här återgivas. Denna redogörelse kommer med hänsyn till vad som i den medtagits att huvudsakligen framlägga fiskerättsfrågan ur strandägaresynpunkt eller arrendefiskarenas därmed åtminstone delvis sammanfallande synpunkt. Redogörelsen för utredningen vid sammanträdena skall framläggas läns- och sockenvis med början i östra delen av Örebro län och sedan fortsättningsvis runt sjön. 1 Från de i sista avdelningen av detta kapitel (C) behandlade öar, holmar, grund och fisken skall här väsentligen bortses. I. Örebro län. 2 1. Lantmäteriutredning. [416]. I Forsselius' promemoria X har framlagts lantmäteriutredning angående de i Hammars och Askersunds socknar belägna fastigheter, som angränsa Vättern mellan Hargeviken i öster och gränsen mot Skaraborgs län i väster. Denna utredning innehåller huvudsakligen följande. Harge by i Hammars socken, vars ägor angränsa Vättern från Apelviken till söder om Kärraviken (EK), har undergått laga skifte, som fastställts den 29 juli 1841. Ä lagaskifteskartan, vara rågångar i vattnet ej förekomma, upptagas allenast ome1 De olika undersökningsområdena återfinnas, utom å sjökortet över Vättern, å de kartor, som äro antecknade i noterna. 2 G: nr 64 Askersund och nr 54 Karlsborg; EK: Sundbo härad.

234 delbart intill stranden belägna holmar och skär. I förrättningsprotokollet finnes, efter beskrivningen av rågångarna på land, antecknat följande: »Den återstående delen af Harge ägor omgifves af Sjön Wettern, hvars stränder bilda mongfaldiga skär och vikar, som hufvudsakligen utgöra Nordöstra sidan af Fjerden; och äga Harge Byamän deruti så väl på Djupet som för sina land odelat Fiskevatten inom Länegränsen; med undantag af något särskilt förbehållit kronofiske vid Ön Lilla Röcknen.» Någon närmare beskrivning på de vattenområden, som åsyftades, lämnades ej. Vid antecknandet av undantag av oskifto för delägarnas behov upptogs, efter en bestämmelse om avsättning av diken, följande: »Andre vatten och vattendrag, som ligga inom eller inuti Byns ägor och på kartan äro antecknade, hafva icke i någon beräkning ingådt och blifva således samfäldte; hvarvid ef ven må nämnas de så kallade Moholmarne i Wettern, Bergklippor af ringa värde, aflägset från land, som tillhöra Byn gemensamt.» Om fisket beslöts: »Allt fiske är för närvarande lemnat gemensamt och odeladt.» I ett den 1 oktober 1930 fastställt skifte å viss samfälld mark inom Skyrsta by i Hammars socken, vars ägor angränsa Vättern i Askersunds skärgård, ha intagits bland annat Trulsön och Fiskholmen. — Grönön, likaledes i Hammars socken, är upptagen i jordregistret såsom Grönön nr 1, en ö, med jordnaturen frälse; den är särskilt lagfaren. — Hemmanen Ekenäs, Tikanäs och Åstnäs i Askersunds socken ha haft samfälld utmark, angränsande Vättern, som delats genom ett den 22 februari 1832 fastställt skifte. Sedermera företogs 1862, efter ansökning av ägaren av Ekenäs, förrättning för delning av öar och holmar i Vättern, som han förmenade gemensamt tillhöra de tre hemmanen. Ägaren av Tikanäs och Åstnäs, som lydde under Stjärnsunds egendom i Askersunds socken, bestred förrättningen under påstående att öarna och holmarna tillhörde dessa senare hemman. Vid förrättningen kunde någon fullständig klarhet icke vinnas om vilka öar och holmar, som inbegrepos i skiftesyrkandet, men bland annat blevo följande antecknade: Krokholmen (EK), Stora och Lilla Ulfaxa, Trollholmen samt Grönön. Då någon enighet om äganderätten icke kunde uppnås, hänvisades sökanden att stämma. Förrättningen avbröts härefter. Om någon rättegång följt, har ej kunnat utredas. — över säteriet Olshammar i Hammars socken med underlydande torp upprättades 1697 karta med beskrivning. Å kartan upptogos Dimmesholmarna (EK). Om fisket antecknades bland »lägenheter»: »fijske medh Näät om Wåren uti Wettern.» 1792 upprättades en karta över alla ägorna till säteriet Olshammar med underlydande frälse hemmanen Rosendal och Kampanäs. Å denna karta upptogos Dimmesholmarna, en holme utanför Hagudden (EK), två holmar öster om samma udde samt Storsundsholmen (EK). Hemmanet Algrenamarken i Hammars socken, som enligt ägodelningsdomarens beslut den 4 juni 1928 bildats genom sammanläggning av två skattlagda rekognitionshemman med vissa andra fastigheter, omfattar dels hela det område av Hammars socken, som på västra sidan begränsas av länsgränsen mot Skaraborgs län samt på norra sidan av rågången mot Olshammar och på en mindre sträcka sockengränsen mot Askersunds socken, och dels Lilla Röknen med kringliggande mindre öar och holmar. Sammanläggningshandlingarna innehålla ej något om rätten till fiske. 2. Utredning vid sammanträdena. a. Östra delen av Hammars socken. [417]. En fiskare i Stordalen (börjat bedriva yrkesmässigt fiske 1927), som fått rätt att mot vissa naturaprestationer fiska å det till Brunn hörande fiskevattnet, anförde: Han fiskade med nät och rev samt med utter och svirvel. Stranden vid Brunn vore bergig och brantstupande; efter en halv nätlängd vore man ute på ett djup av 20 famnar. Nätfiske bedreve han vid stranden efter abborre och röding. Från stranden satte han endast ett nät i länken med yttre ändan i krok. Ute på djupet fiskade han med nät lake och sik. Djupnäten lade han i en lång länk med början på ungefär 20 famnars djup och ett avstånd av ett par kilometer från land. Vid djupnätfisket kunde man vid denna strand ej gå närmare land; stupet låge långt ut från land, och även där stupet låge närmare stranden, kunde man på grund av »lågor» [sjunkna trädgrenar och dy-

235 likt] ej sätta ut några nät. I hans trakt hade man räknat, att den enskilda fiskerätten ginge 180 meter ut från 3-m:sdjupet vid öppen strand. Inom detta område hade emellertid strandägarna endast ansetts ha ensamrätt till fiske med bunden redskap, eller sålunda med ryssjor, mjärdar och nät. Allt lockfiske med rev, utter och svirvel hade ansetts vara fritt inpå stranden. Den med mask eller löja betade reven lades dock knappast närmare land än 50 meter. Det utterfiske, som bedreves i strandvattnet, vore fiske med grundutter; detta utövades av såväl yrkesfiskare som amatörfiskare. Det vore önskvärt, att »den nuvarande ordningen» i fråga om fiskerätten bibehölles. En hemmansägare i Harge by (född 1889 i Harge) anförde: Harge bys fiske vore gemensamt. I Hargeviken fiskade byamännen med mjärdar, nät och rev men ej i någon större utsträckning. En del av byamännen ansåge, att ingen, som ej vore delägare i byn, skulle ha rätt att fiska i Hargeviken; andra byamän hade ej något att invända mot att amatörfiskare ginge in i viken. Faktiskt fiskade för närvarande alla amatörfiskare i trakten i viken och något ingripande häremot hade icke ägt rum från byamännens sida; yrkesfiskarena ginge ej längre in än i vikens yttersta del. Nätfisket vid öppna stranden och på Hargevikens östra sida ville byamännen allmänt ha för sig själva. Utefter berglandet från Värkviken (EK) i norr till Kärraviken (EK) i söder, framför allt på sträckan från Isgröneholmen (EK) till holmen utanför Kärraviken, bedreves av byamännen nätfiske efter röding på hösten under leken. Vid nätfisket efter röding lades endast ett nät ut från land. Vid fångst med nät av annan fisk plägade man lägga en länk av 2—3 nät ut från land. En hemmansägare i Skyr sta by anförde: Fisket i Skyr sta vore gemensamt. Han hade kommit till Skyrsta för ungefär 30 år sedan och hade aldrig sport, att man ansåge något för alla fritt fiskevatten finnas i skärgården. Fiskevattnet därstädes ansåges vara uppdelat mellan strandägarna. Amatörfiske med pimpel och spö hade dock icke hindrats. Vid öppna Vättern hade man, enligt vad han hört, av gammalt räknat, att strandägarna hade enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. b. Askersunds stad. [418]. Drätselkammaren har meddelat, att staden gjorde anspråk på allt vatten i Alsen och Alsundet till dess annat ägovälde i vattnet mötte. Fiskevattnet i Alsen vore utarrenderat till Askersunds fiskevårdsförening. c. Västra delen av Hammars socken. [419]. För Aspa bruk (ägare Munksjö Aktiebolag) anförde överingenjören vid bruket: Stranden av brukets ägor vid Vättern sträckte sig från Stubbetorp i norr över länsgränsen in i Undenäs socken till Sågen [vid innerspetsen av viken vid Glättenäs]; till bruket hörde även Lilla Röknen samt en del av skärgården utanför Askersund, omfattande St. och L. Aspön och mellan dessa och fastlandet liggande holmar. I den till bruket hörande delen av skärgården ansåge sig bruket vara ägare av allt vatten. Utanför den öppna stranden av fasta land och utanför skärgården räknade bruket, att det ägde vattnet till ett avstånd av 180 meter från 2-m:sdjupet; vattnet mellan Lilla Röknen och motliggande strand av fasta land, från Koviksudde [udden öster om Koviken] till Bergörn, räknade dock bruket vara i dess helhet brukets enskilda. Vattnet mellan Lilla Röknen och Stora Röknen ansåge bruket vara till den hälft, som låge närmast Lilla Röknen, bruket enskilt tillhörigt. Bruket åberopade till stöd för dessa anspråk gammal hävd samt yrkade, att anspråken måtte respekteras vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena. Bruket förutsatte, att i det enskilda fiskevattnet allt fiske, även sådant med krok, förbehölles strandägaren. Vid bruket hade tidigare funnits anställd en särskild fiskare. Senare hade bruket haft inomskärsfisket samt rödingsfisket utanför St. Aspön och Lövön utarrenderade. Numera disponerades brukets fiskevatten på så sätt, att tillstånd till fiske i detsamma lämnades bolagets tjänstemän och vissa andra personer. Genom att sålunda lämna särskilda tillstånd till fiske hade bruket velat skaffa sig kontroll över fisket. En av de personer, som erhållit tillstånd att fiska (ingenjör Giöbel i Bastedalen), hade förbundit sig att varje år i brukets vatten släppa ut visst antal yngel av gädda, abborre, röding, sik och ål; i övrigt avkrävdes ej de, som erhållit sådant tillstånd, i någon form ersättning härför. Om enskild fiskerätt i angiven utsträckning bleve säker-

236 ställd, skulle det gå att »sköta fisket». Genom att såväl skärgården som vattnet närmast stranden åt öppna sjön förbehölles strandägaren skulle fortplantningen av fisken bli bättre tryggad. I det enskilda fiskevattnet skulle fisken ha mågon chans att klara sig»; den skulle i detta vatten ha »ett fredat område», där den ej ständigt jagades. Vad särskilt rödingen anginge skulle det vara till nytta, att den bleve skyddad närmast stranden, då den eljest överallt vore utsatt för förföljelse. Då, såsom i förevarande fall, ett stort vattenområde funnes på en hand, förelåge större möjligheter än eljest att utöva fiskevård. Loduttrarna vore »ett förstörelseredskap». Vid lodutterfisket toges även upp småröding. Ytuttrarna gjorde ej så stor skada, även om man vid fiske med dylika ibland kunde få ganska bra med fisk. — En vid Aspa bruk anställd jägmästare anförde: Genom annonser i tidningspressen hade fiske av obehöriga i brukets vatten i Vättern förbjudits, öppet fiskades av främmande personer endast i vattnet mellan fastlandet och Lilla Röknen; där kunde man varje dag på sommaren se flera båtar, från vilka utter- och svirvelfiske bedreves. Det vore ej vanligt, att fiskebåtarna därifrån ginge vidare norrut. I fjärden utanför själva bruket hade han vid några tillfällen tagit upp utlagda nät; beslagen hade behörigen kungjorts, men ägare till redskapen hade icke anmält sig. Det vore av stort intresse för bruket att få den enskilda fiskerätten i brukets vatten fastställd. Om brukets fiskevatten bleve fredade, skulle så småningom kunna åstadkommas ett givande fiske. — En folkskollärare vid Aspa skola, som flyttat till Aspa 1903 och hade tillstånd att fiska i brukets vatten, anförde: I brukets skärgård bedreve han utterfiske; där hade han knappast sett någon främmande utterfiskare. Däremot hade han 200 å 300 meter utanför Storsundet [sundet mellan fastlandet och Lövön] sett båtar på fiske.

II. Skaraborgs län1. 1. Lantmäteriutredning. [420]. Överlantmätaren i Skaraborgs län har i sitt yttrande till lantmäteristyrelsen [406] uttalat, att i regel hade vid laga skiften vid länets del av Vättern holmar medtagits och gränser bestämts i vattnet så långt holmarna räckte. [421]. I Forsselius' promemoria XVII har redogjorts för en 1881 verkställd lantmäteriförrättning för »reglering af området för fiske omkring den uti Sjön Vettern belägna fiskelägenheten Sidö» 2 i Undenäs socken. 3 Vid denna lantmäteriförrättning, som enligt bevis den 13 mars 1882 förklarats lagakraftvunnen, har för fiskelägenheten utlagts ett område i Kråksviken i en triangel kring Sidön med spetsen vid utloppet av Storebäck och basen utåt sjön. I beskrivningen angavs, att utanför triangelns baslinje »det allmänna fisket vidtager». Å den upprättade kartan är vid baslinjen tecknat: »Djupvatten härutanför.» 2. Utredning vid sammanträdena. a. Uttalanden av fiskeritjänstemän. [422]. Fiskerikonsulenten vid Skaraborgs läns hushållningssällskap Fabian Olofsson anförde vid sammanträdet i Habo först följande: Han vore född 1888 pä den vid Vättern belägna egendomen Åvik i Örebro län, som ägts av hans fader. Han hade redan under uppväxtåren varit med vid fiske och hade då hört, att man vid beräknandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning tillämpade 180-m:sregeln. Vid Vättern hade man allmänt trott, att det varit lag pä att denna regel gällde, ända till dess det under senare tid blivit upplyst, att sä ej vore förhållandet. Han hade ej hört något missnöje med denna regel. Senai-e under sammanträdet tillade Olofsson: Han instämde med dem, som fram1 G: nr 54 Karlsborg, nr 44 Hjo och nr 2 EK: Rödesund, Mölltorp och Bredvik. 8

35 Jönköping.

I Forsselius' promemoria angives Sidö höra till Undenäs socken och detsamma finnes anmärkt å ekonomiska kartan [Mölltorp]. I kammarkollegiets förteckning på de i jordeboken särskilt upptagna fisken i Vättern har Sidö däremot redovisats på Bredviks socken.

237 hållit, att en regel om det enskilda fiskevattnets bestämmande med utgående från 2-m:skurvan vore svår att tillämpa. Det syntes honom vara lämpligt, att det enskilda fiskevattnet bestämdes skola sträcka sig 500 meter ut frän land. Utterfiskarena hölle sig i huvudsak på djupt vatten. b. Undenäs socken. 1 [423]. Ägaren av Mälboön (Tödd 1879 i Undenäs socken) anförde: Hans fader hade 1881 köpt den dä obebodda Mälboön för att därifrån bedriva fiske. Å ön funnes ett obetydligt jordbruk. Fadern hade räknat med att till Mälboön hörde enskild fiskerätt 100 famnar ut frän 1 famns djup. Själv hölle h a n pä ensamrätt till fisket 180 meter ut från 2 meters djup eller från stranden; det vore då stranden vid Mälboön vore brantsluttande för hans del likgiltigt, om man räknade 180 meter ut frän 2-m:sdjupet eller från stranden. I det enskilda fiskevattnet borde emellertid allt fiske vara förbehållet fiskevattensinnehavaren; dock borde det stå var och en fritt att i enskilt fiskevatten använda agnnot. Under faderns tid hade just inga främmande fiskare gått in i Mälboöns vatten. Själv hade han några gånger fått redskap skadad av främmande krokfiskare. Han fiskade huvudsakligen i sitt strandvatten, framför allt med nät och rev, någon gång även med strö. Nät använde han höst och vinter för fångst av röding. Med rev fiskade han sik, lake och ål, mest under sensommaren men något även på våren. Ute på frivattnet bedreve han utterfiske; därvid använde han ej lod. Ägaren av en fastighet i Glättcnäs med strandrätt, som förmälde sig vara jordbrukare och fiskare (född 1872 i Glättenäs), berättade: Fastigheten hade tidigare av hans fader arrenderats av Aspa bruk. Såväl bruket som fadern hade räknat med att till fastigheten hörde enskild fiskerätt 100 famnar ut från 1 famns djup. Själv hade han samma yrkande som ägaren av Mälboön. En annan jordbrukare och fiskare i Sågaretorp (född 1871), likaledes ägare av en fastighet med strandrätt, förenade sig också med ägaren av Mälboön. Hans fader hade tidigare arrenderat fastigheten av Aspa bruk och hade räknat med att strandrätten ginge 180 meter ut frän 2-m:sdjupet. Jägmästaren i Gran viks revir har meddelat: Kronoparken Granvik angränsade, räknat frän norr till söder, Vättern från Sörhamn till St. Perstorp. Fisket utefter kronoparkens strand vore utarrenderat till tre personer; dessutom ägde arrendatorerna av vissa Vättern angränsande arrendelotter fiska till husbehov vid de till torpen hörande stränderna. »Ingen bestämmelse är träffad om gränsen mellan fastighetens enskilda fiskevatten och det för alla svenska undersåtar fria fiskevattnet. Denna gräns respekteras i allmänhet ej alls av de i motorbåt fiskande yrkesfiskarena, vilka ofta förstöra garn och redskap för de arrenderande strandfiskarena.» — En av arrendefiskarena under kronoparken (född 1867 i Sörhamn; sysslat med fiske hela sin tid) berättade: Han arrenderade till kronoparkeh hörande fiskevatten från Aspa egendom i norr till Sjömarken (EK) i söder. Av gammalt hade man räknat med att den enskilda fiskerätten ginge ut 180 meter från 2-m:sdjupet eller, som man tidigare uttryckt det, 100 famnar från 1 famns djup. I avseende å sitt eget arrendevatten skulle han emellertid vara nöjd med att få räkna 180 meter ut från stranden. I det enskilda fiskevattnet borde allt fiske vara förbehållet fiskevattensinnehavaren. I sitt arrendevatten fiskade han med nät och med strö huvudsakligen efter abborre, gädda och röding. Han bekräftade de av jägmästaren lämnade uppgifterna, att främmande yrkesfiskare med motorbåt ginge in i strandvattnet vid kronoparken och åstadkomme skador å fiskearrendatorernas redskap (en före detta fiskearrendator under kronoparken, se [473]). En fiskare i Kroketorp (född 1899 i Undenäs socken), som sedan tre är tillbaka arrenderade ett fiskevatten, sträckande sig frän Granviks kronopark i norr till Risnäset i söder, anförde följande: I strandvattnet innanför 180-m:sgränsen fiskade han på hösten något med nät efter »lax» och röding. Mest fiskade han med utter. Han ansåge, att utterfiske borde vara fritt inpå land. För hans vidkommande vore det likgiltigt, om det funnes strandrätt eller ej. * EK: Bocksjö och Axstålsön.

Om fiskelägenheten Sidö se [426].

238 c. Karlsborgs socken. 1 [424]. En fiskare i Rödesund berättade, att han omkring 1922 under en tid av tre är arrenderat fiskevattnet kring Lindön, Pukön och kanalholmen i Karlsborgsviken. Han hade ej fullföljt arrendet, då det ej lönat sig. Obehöriga hade satt ut lika mycket nät där som han och hade ofta stängt för hans nät. — En hemmansägare i Underbacken (född därstädes 1898) anförde: Strandägarna borde ha viss ensamrätt till fisket i strandvattnet. Den gamla hävdvunna gränsen mellan enskilt fiskevatten och frivatten, med andra ord 180-m :sgränsen, syntes honom vara lämplig. Det »fasta» fisket innanför denna gräns borde vara förbehållet strandägaren. Det viktigaste för strandägarna vore härutinnan fisket med storryssjor. I frågan, om nätfisket borde lämnas fritt eller förbehållas strandägaren, ville han ej uttala någon bestämd mening. Utterfisket ansåge han kunna lämnas fritt även innanför 180-m:sgränsen. d. Mölltorps s o c k e n . 2 [425]. Ägaren av Kräk (född 1896; övertagit egendomen efter fadern) anförde: Strandägarna hölle nog i allmänhet pä sin strandrätt. Någon riktig klarhet om, hur långt ut i vattnet, som strandrätten skulle räknas gå, hade man ej haft, men man hade väl i regel sökt hävda enskild fiskerätt ut till 180-m :sgränsen. Det vore också nödvändigt, att fisket i vattnet utanför stranden till viss utsträckning bleve förbehållet strandägarna. Norr om Karlsborg, där djupvattnet ginge in till stranden, kunde det gå att bestämma det enskilda fiskevattnet till 180 meter ut från stranden. För Kråks fiskevatten passade detta däremot icke. På grund av en utanför stranden belägen sandrevel lönade det sig nämligen icke att börja utsättandet av landarmen till storryssjorna inne vid land. Utterfisket kände han ej närmare till, men han förmodade, att det kunde förorsaka skador a bunden redskap. Kunde emellertid utterfisket bedrivas på sådant sätt, att skadegörelse ej skedde å bunden redskap, ville han icke motsätta sig, att det lämnades fritt. Han ville i detta sammanhang också påpeka, att man haft under övervägande att bedriva näbbsikfisket med nät. Om detta genomfördes, skulle givetvis faran för skadegörelse å redskapen genom utterfisket bli större. Att en del amalörfiskare fore omkring med utterbräda för fiske efter harr brydde sig i allmänhet ej någon om; dock vore det en del, som ej tyckte om det. Nätfisket borde förbehållas strandägarna. — Arrendatorn av Kräks fiske (född 1881 i Kråk) berättade: Före honom hade hans far och farfar haft samma fiskearrende. Bada hade räknat enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Själv hade han räknat på samma sätt och han ansåge, att den regeln även skulle vara »bra för framtiden». Det viktigaste fisket i Kråks vatten vore det, som bedreves efter näbbsik med två storryssjor, av vilka den ena utsattes från Kråksudden i riktning mot Sidön och den andra frän samma uddes yttre strand mot öppna sjön. Landarmen började utsättas pä ett djup av omkring 1 meter vid vanligt vattenstånd, stundom dock på upp till 2 meters djup, och hade en längd av 75 famnar. Längden av hela ryssjan överstege icke 100 famnar. Om det enskilda fiskevattnet räknades gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet, komme alltså ryssjan att i sin helhet stå i enskilt fiskevatten. Utom detta storryssjefiske bedreve han i Kråksviken å Kråks vatten även ströfiske efter abborre. Ibland på våren lade han där också ut nät efter abborre, och någon enstaka gång fiskade han även med rev inne i viken. Ryssjefisket och ströfisket inne i Kråksviken ansåge han kunna lämnas fritt. Bleve utterfisket fritt, komme ej andra än flugfiskare in i den grunda viken, och fiske med flugutter skulle ej kunna göra någon skada. e. Undenäs socken: fiskelägenheten Sidö. 3 [426]. Fiskelägenheten Sidö uppgavs vara taxerad till 20 000 kronor. — Genom en av Konungens befallningshavande den 30 september 1932 utfärdad resolution ha sammanlagt åtta personer erhållit tillstånd att vid Sidön till och med 1937 idka fiske med strö och storryssja för fångst av näbbsik eller asp under tiden 21 oktober—10 november. — 1 EK: Axstålsön och Rödesund. 2 EK: Mölltorp och Rödesund. 3

Se s. 236 n. 2.

239 Tvä delägare i fiskelägenheten yrkade, att fiskerätten i lägenhetens vatten inom de för lägenheten bestämda gränserna måtte lämnas orubbad vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena. Den ene delägaren anförde ytterligare: I lägenhetens vatten fångades så gott som uteslutande näbbsik; någon enstaka röding kunde även erhållas. Fisket efter näbbsik toge sin början omkring den 10 oktober och påginge till dess »skaris», som bildade sig från stranden, gjorde det omöjligt att fortsätta med fisket. Han kunde ej minnas, att fisket något år pågått längre än till den 5 december. Delägarna hade tidigare själva utövat näbbsikfisket, men numera vore det utarrenderat. — Arrendatorerna av fiskelägenheten (tre bröder; två av dem tillika jordbrukare) anförde: De hade 1934 övertagit arrendet av fiskelägenheten. Förut hade deras fader haft arrendet i 10 är; de hade under denna tid biträtt fadern vid fisket. Näbbsikfisket påginge under den nyss angivna tiden. Det bedreves med storryssjor. Under den tid, som näbbsikfisket påginge, ville de vara ensamma i arrendevattnet och de hade även fått vara det. De grundade detta anspråk på att det vore ett skattlagt fiske. De hade eljest den meningen, att nätfiske borde vara fritt i strandvattnet. Med nät fångades på hösten sik invid land; detta nätfiske hade hittills fått fritt bedrivas. Även revfiske borde vara fritt i strandvattnet. Utter- och dragfiske borde lämnas fritt inpå land. f. Bredviks socken. 1 [427]. Arrendatorn (sedan 1923) av Hammaren med därtill hörande fiske anförde: Han fiskade i Hammarens vatten i bolag med två fiskare (två av arrendatorerna av fiskelägenheten Sidö) på så sätt, att han tillhandahölle vattnet och de skötte fisket. Att förklara näbbsikfisket i Kråksviken fritt skulle icke vara lämpligt. Detta fiske hade så pass ringa omfattning, att det ej gärna kunde utövas av flera fiskare än de, som nu bedreve detsamma; det skulle då bli alltför litet på var och en. Han hade ej något emot fritt utterfiske i Hammarens vatten. Under hösten, då näbbsikfisket med storryssjor påginge, borde emellertid ryssjorna få vara i fred. Det hade de också hittills fått vara. En hemmansägare och fiskare i Frökärr (född 1876 i Bredviks socken) anförde: Hans fader hade varit fiskare och själv hade han sysslat med fiske ända sedan barndomen. Han hade endast obetydlig strandrätt i Kråksviken. I sitt strandvatten fiskade han något gädda med småryssjor. Under faderns tid hade det aldrig varit fråga om någon strandrätt utan nät och strö hade fått användas in till land. Själv ansåge han, att den, som hade mark, vilken ginge ned till sjön, borde ha viss strandrätt. Man finge emellertid ej härutinnan gå för långt. Att bestämma strandrätten till att omfatta vattnet 180 meter ut från 2-m:sdjupet syntes honom kunna vara lagom. I fråga om långgrunda stränder borde dock tillämpningen av denna regel på lämpligt sätt modifieras, så att man ej med den enskilda fiskerätten komme för långt ut från stranden. Utterfiske borde få fritt utövas in till land under den tid, då det bedreves efter röding och »lax». Det borde också stå var och en fritt att var som helst sätta ut landnät på hösten för fångst av sik; detta nätfiske hade hittills ansetts vara fritt. Det likaledes på hösten bedrivna revfisket i strandvattnet borde också få fritt utövas av vem som helst. I Bredviks socken utövade strandägarna ej fiske med nät eller rev. —• En arrendator och fiskare i Åstorp (född därstädes 1869) anförde: Han arrenderade i Åstorp (EK) ett ställe med strandrätt. Utanför sin strand hade han en storryssja utsatt; landarmen till denna, som vore utsatt med början på 1 meters djup, nådde ej närmare land än 400 meter. På hela sträckan mellan Åstorp och Hjo [Grevbäcks socken samt norra delarna av Hjo stad och landsförsamling] vore frågan om strandrätten utan betydelse för strandägarna. Det vore knappast flera än två strandägare på denna sträcka, som bedreve något fiske. Det vore stor skillnad, om man droge yttergränsen för strandäganderätten 180 meter från stranden eller droge den 180 meter från 2-m:sdjupet. På sina ställen vore vattnet vid stranden så långgrunt, att skillnaden skulle uppgå till 700 å 800 meter. För sin del ansåge han, att, om man nu skulle i lag stadga viss strandrätt, borde dess utsträckning bestämmas med utgående från stranden. Svirvel- och dragfiskarena aktade sig för storryssjorna. 1 EK: Mölltorp och Bredvik.

240 g. Grevbäcks socken. 1 [428]. En hemmansägare i Späkas, som 1911 ärvt ett hemman där efter sin fader, anförde: Fadern, som övertagit hemmanet efter en broder (född 1846), hade innehaft detta endast två år och hade ej sysslat med fiske. Farbrodern hade däremot även varit fiskare och hade räknat med att till Spakås hörde enskilt fiskevatten 400 famnar ut från en linje dragen mellan småuddarna vid Spakås. Själv hade han under de första 10 åren efter sitt tillträde av hemmanet fiskat i strandvattnet till husbehov och något för avsalu med nät och rev. Alltsedan motorbåtarna börjat komma i bruk, hade främmande fiskare, särskilt från Hjo, gått med utter inne på strandvattnet; de lade även i strandvattnet ut rev framför allt på våren samt nät på hösten. Han ville, att farbroderns beräkning av det enskilda fiskevattnets utsträckning skulle fastställas gälla för framtiden. Då skulle fisket kunna utnyttjas. — Ägaren (sedan 1927) av Munkeberg anförde: Utanför Munkebergs strand syntes 180-m:sgränsen ha respekterats. Han hade erhållit arrende av fiskare, som han lämnat tillstånd att sätta ut redskap från stranden, exempelvis storryssjor för fångst av smålöja till agn. Det skulle emellertid för Vättern vara bättre att bestämma, att det enskilda fiskevattnet skulle räknas till visst avstånd ut från stranden, än att taga 2-m:sdjupet som utgångspunkt. För Munkeberg skulle det vara tillräcklig, om man räknade enskilt fiskevatten 300 meter ut från stranden. Om Munkeberg finge sig tillerkänt ett område enskilt fiskevatten av viss ej alltför obetydlig utsträckning, vore det hans avsikt att utarrendera fisket. h. Hjo landsförsamling. 2 [429]. Ägaren av en lägenhet med strandrätt i Björkenäs (född 1874 i Karlsborg; flyttat till Björkenäs 1932) anförde: Sedan han flyttat till Björkenäs, hade han ej sysslat med fiske; han hade eljest tidigare hållit på därmed alltsedan sin barndom. Han ansåge, att strandägarna borde ha ensamrätt till fisket med ryssjor, not och nät ut till 180-m:sgränsen. Krokfisket kunde däremot få vara fritt inpå land. i. Hjo s t a d . 2 [430]. Drätselkammaren har meddelat, att staden förbehölle sig »den strandrätt, som enligt lagen tillkommer och kan tillkomma den». Några närmare upplysningar om stadens fiskerätt framginge ej av befintliga äldre handlingar. En äldre ledamot av drätselkammaren hade emellertid upplyst, att »för längre tid tillbaka rått den uppfattningen, att strandrätten gällde c:a 300 meter ut, räknat från 2 meters djup». En fiskare i Hjo (född därstädes 1864; fiskat sedan 12 a 13 års åldern) anförde: Så långt tillbaka, som han kunde minnas, och det rörde sig om en tidrymd av 60 år, hade strandägarna på sträckan mellan Bredviks och Brandstorps socknar aldrig utnyttjat sina strandvatten för fiske (jfr [431]). Att någon strandägare satt ut något nät eller lagt ut någon rev någon gång, kunde ju ej räknas för något. Själv hade han fiskat både norr och söder om Hjo; han hade fått fiska fritt överallt ända till de senare åren, då man på sina ställen velat hindra honom att gå närmare land (se för ett annat uttalande av samme fiskare [477]). j . Norra Fågelås s o c k e n . 3 [431]. Disponenten vid Os' Bruks Aktiebolag, som äger Almnäs och Vrångebåck, anförde: Dessa egendomar hade en strand vid Vättern av omkring 1 mils längd. Vid denna strand fiskade dels folk från egendomarna och dels fiskare från trakten. Fisket hade ej någon större omfattning; såvitt han kände till förekomme ej, att någon av fiskarena bedreve notfiske eller använde storryssjor. Han hade ej hört talas om att det räknats med någon viss yttergräns for egendomarnas enskilda fiskevatten. Det vore ej lämpligt att för insjöarna med deras växlande vattenstånd bestämma, att det enskilda fiskevattnet skulle sträcka sig visst avstånd ut från 2-m:skurvan. Vid nuvarande låga vattenstånd skulle man exempelvis vid Vrångebäcks udde med 180 meter från 2-m:skurvan komma 1,000 meter ut i sjön, räknat från land; vid högre vattenstånd komme man efter samma bestämningsgrunder väsentligt närmare land. Det vore bättre att draga yttergrän1 EK: 2 EK: 3

Bred vik och Gredbäck. Gredbäck och Spakås. EK: Spakås, Fågelås och Hjellö.

241 sen för det enskilda fiskevattnet på visst avstånd från stranden; han ville föreslå, att avståndet bestämdes till 1,000 meter. Om strandägarna finge klar rätt till ett vattenområde av sådan utsträckning, att fiskevård lönade sig, kunde de vinnlägga sig om att vårda fiskbeståndet genom skyddande av naturliga lekplatser och anordnande av konstgjorda lekplatser. Os' Bruks Aktiebolag komme under angivna förutsättning att utarrendera till Almnäs och Vrångebäck hörande fiskevatten till fiskare, som förbunde sig att vidtaga fiskevårdande åtgärder i enlighet med förslag av fiskerikonsulenten. Själv ansåge han, att det vore lämpligare att söka vidmakthålla fiskbeståndet på nu antytt sätt än att söka göra det genom att förbjuda fiske under lektiden. Fiskbeståndet i Vättern hade minskats och vore i trängande behov av skydd. Särskilt vore rödingen i södra Vättern så gott som utfiskad. En skogvaktare på Almnäs anförde: Han hade för 35 år sedan kommit till Almnäs. Den dåvarande ägaren av Almnäs, greve Alexius Sparre, hade vid denna tid i sin tjänst anställd en person såsom jägare och gårdsfiskare. En son till denne hade haft motsvarande anställning hos greve Gustaf Sparre och sedan hos baron Oskar Dickson, vilka efter Alexius Sparre varit ägare av Almnäs. Gustaf Sparre och Oskar Dickson hade dessutom på gården haft anställd en särskild fiskare. Han trodde ej, att någon Hjofiskare under nu avsedda tid vågat »sticka in» i viken vid Almnäs. — Skogvaktarens uttalande var riktat mot det förut [430] återgivna yttrandet av en Hjofiskare, att strandägarna på sträckan mellan Bredviks och Brandstorps socknar aldrig utnyttjat sina strandvatten för fiske. Det följdes av andra uttalanden, av vilka följande torde få återges. Hjofiskaren: Han hade gått in i viken vid Almnäs även under den tid, som skogvaktaren åsyftade. Det vore visserligen riktigt, att det funnits en gårdsfiskare på Almnäs, men denne hade icke utövat något »rejält» fiske utan endast fiskat för att fylla gårdens behov av fisk. Skogvaktaren: Fisk hade sålts i Jönköping för gårdens räkning. Det hade således varit ett verkligt »rejält» fiske. Ordföranden i Vätterns fiskareförbund inom Skaraborgs län: Han förmodade, att det fiske, som bedrivits vid Almnäs, huvudsakligen varit fiske efter den i bäcken uppgående laxen. Någon annan fisk hade ej på den tiden kunnat säljas med förtjänst. Skogvaktaren: Han visste, att gårdsfiskarena varit ut till mitten av sjön. — Disponenten vid Os' Bruks aktiebolag anförde därefter följande: Han bestrede de lämnade uppgifterna, att fisket i trakten ansetts vara fritt inpå land. Det hade endast varit fallet i fråga om Hjo stads vatten. k. Södra Fågelås s o c k e n . 1 [432]. En delägare i Monas (född 1899; son till föregående ägaren) anförde: Monas hade en strand av omkring 2 kilometers längd. Under faderns livstid hade han och en broder bedrivit sikfiske med nät vid stranden under oktober och november. I viken mellan Vrångebäck och Monas ginge siken in till lek och kunde då fångas i nät. Sikbeståndet vore emellertid numera nästan »uttaget». De hade dock 1934, efter ett uppehåll under flera år, ånyo upptagit sikfisket. För sikfångsten användes nät, som sattes från omkring 2 meters djup utåt, med omkring 10 nät i länken. Varken not eller storryssjor hade använts i Monas' vatten. Något bestämt yrkande angående utsträckningen av det enskilda fiskevattnet ville han ej framställa. Han ville endast uttala, att det enskilda fiskevattnet borde bli så pass omfattande, att det bleve möjligt för strandägarna att utnyttja fisket och göra något för fiskbeståndets skydd. I. Brandstorps s o c k e n . 2 [433]. Förvaltaren på Häldesholm och Skämningsfors anförde: Laxfisket vore det viktigaste för dessa egendomar. Strandägarna ginge miste om mycken lax, därigenom att de å frivattnet fiskande mot hösten komme allt närmare stranden med laxnäten. De för laxfisket gällande bestämmelserna innefattade ej tillräckligt skydd för laxbeståndet, som därför vore hotat. »Kunde man få ett område, där fisken är fredad, vore det bra.» Det enskilda fiskevattnet borde sträckas längre ut än till 180-m:sgränsen. Såsom utgångspunkt för bestämmandet av det enskilda fiskevattnet borde man emellertid bibehålla 2-m: skur van. Det enskilda fiskevattnet borde bestämmas skola från denna räknat gå ut 500 1 EK: Hjellö och Brandstorp. - EK: Brandstorp och Sved. 16—368351.

242 meter. Genom utvidgning av det enskilda fiskevattnet skulle fiskbeståndet i sjön ökas och av utvidgningen skulle därför även yrkesfiskarena få nytta. Någon utsträckning av strandrätten krävdes ej för notfisket, eftersom detta mest bedreves om natten, då dragfiskarena vore borta. För notfisket hade det ej någon betydelse, var gränsen ginge mellan det enskilda fiskevattnet och frivattnet. Fiskarena brukade aldrig lägga ut nät i notkasten; han hade aldrig hört, att någon not blivit skadad av sådan orsak. Ägaren av Brandstorps gård (född 1857 i Södra Fågelås socken) anförde: Han bedreve ej själv något fiske men hade del i ett oskiftat fiskevatten. Den allmänna meningen hade alltid varit, att strandrätten sträckte sig ett stycke ut i sjön, men det hade varit ovisst, hur långt ut den sträckte sig. Under senare tid hade man emellertid räknat strandrätten ut till 180-m:sgränsen. Han trodde ej, att så många tilllåtit fiske innanför denna gräns, »åtminstone inte på dagarna, under nätterna ha de ju inte kunnat skydda sig.» Han ville föreslå, att man skulle räkna strandrätten ut till visst avstånd från land och taga ut avståndet något längre än 180 meter. »Det skadar inte, om strandäganderätten sträckes ut något.» En hemmansägare i Brandstorp Östergården (född i Brandstorp 1873; fyra söner, som sysslade med fiske) anförde: Det hade allmänt antagits, att strandägarna rätteligen skulle ha ensamrätt till fisket ut till 180-m:sgränsen. Men det hade »ej varit lönt» för strandägarna att försöka hävda denna ensamrätt ifråga om nät-, rev- och dragfiske. Så långt tillbaka, som han kunde minnas, hade det praktiserats, att vem som helst finge fiska med nät, rev och drag inpå land. Notfiske hade däremot endast bedrivits av dem, som hade strandrätt. Vid notfisket behövde man komma ut med noten 400 å 500 meter från land; hur långt ut man behövde gå på en viss plats berodde på djupförhållandena. Linorna till notarna vore 300 meter långa eller till och med längre. Han ägde själv två notar, en grovmaskad och en finmaskad. För fisket med den grovmaskade noten vore tre notkast och för fisket med den finmaskade noten två notkast i användning. De sistnämnda notkasten vore utprickade. Finge strandägarna trygghet för sitt notfiske även utanför 180-m:sgränsen, vore det tillräckligt, om denna gräns fastställdes som yttergräns för det enskilda fiskevattnet. En hemmansägare i Bredegården (född 1865 i Brandstorps socken) anförde: Han hade sedan barndomen hört, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 100 famnar ut frän 1 famns djup. För den blivande fiskerättsregleringen ville han emellertid förorda, att det enskilda fiskevattnet bestämdes skola gå 500 meter ut från stranden. Han och hans söner fiskade endast med not. En fabrikör, strandägare, Svedudden (född 1893; bott i trakten sedan späda år) anförde: Den allmänna meningen hade varit, att den enskilda fiskerätten gällde ut till 180-m:sgränsen. Själv hade han sökt hävda denna gräns. Han ansåge emellertid att för framtiden såsom enskilt fiskevatten borde bestämmas ett strandvattensområde 500 meter ut från 2-m:skurvan. Vid långgrunda stränder måste man gå vida längre ut än 500 meter från land för att kunna utnyttja fiskevattnet (angående ett fiskearrende i Svedudden se [435]). — En broder till den nämnde fabrikören, driftsingenjör vid Aktiebolaget Svenska Naxos (född 1899 i Gustav Adolfs socken), anförde: Bolaget ägde strandrätt i Baskarp. Brödernas fader, som varit mycket intresserad för fiske, hade sagt, att den enskilda fiskerätten sträckte sig ut till 180-m:sgränsen. Det hade också, såvitt han själv visste, varit den allmänna uppfattningen. För egen del ansäge han emellertid det vara opraktiskt att bestämma det enskilda fiskevattnets utsträckning med utgående från 2-m:skurvan. Det vore omöjligt att från stranden avgöra, om en utterfiskare hölle sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Även om man med vittnen befunne sig på stranden, kunde man därför ej väcka talan mot en utterfiskare, som varit inne på enskilt vatten. Det vore lättare att bedöma avståndet från stranden och den enskilda fiskerätten skulle därför kunna med större framgång hävdas, om det enskilda fiskevattnets utsträckning bestämdes med utgående från strandlinjen. Det enskilda fiskevattnet borde tagas till ordentligt och nå minst 500 meter ut från stranden. I det enskilda fiskevattnet borde allt fiske förbehållas strandägaren, eljest bleve det ej någon ordning.

243 m. Gustav Adolfs socken. 1 [434]. En hemmansägare i Bjålkebo (flyttat till Gustav Adolfs socken för ungefär 35 år sedan) anförde: En numera 60-årig fiskare hade för honom uppgivit, att man vid Vättern sedan gammalt räknat med att den enskilda fiskerätten sträckte sig 100 famnar ut från 3 alnars djup. Själv hade han sökt hävda strandrätt ut till 180-m:sgränsen. Han fiskade visserligen numera endast lax i ån men hade tidigare även fiskat vid stranden av Vättern med not och med nät och något även med rev. För notfisket hade han också arrenderat ett par notkast. Det skulle emellertid vara bättre, om man finge utbyta 180-m:sregeln mot en regel om att den enskilda fiskerätten skulle räknas gå 500 meter ut från land. Det skulle då bli lättare att hålla reda på vad som vore enskilt fiskevatten och vad som vore frivatten. I det enskilda fiskevattnet borde allt fiske vara förbehållet strandägarna. Att strandrätten i fråga om Vättern vunne erkännande vore av särskild vikt för dem, som företoge laxodling i åarna och där fiskade lax, enär eljest vem som helst kunde lägga ut laxnät utanför åmynningarna. Om strandrätten bleve erkänd, kunde fisken också få mera skydd i närheten av stranden. En fiskare i Källebäcken, som hade arrendevatten och där fiskade med not och nät, förklarade, att det borde räcka, om fisket bleve enskilt 500 meter ut från stranden. Nottågen vore i allmänhet 300 a 500 meter långa. En hemmansägare i Ned. Starbäck (ägare av hemman där sedan 1929) anförde: Det kunde vara tillräckligt, om den enskilda fiskerätten nådde ut till ett avstånd av 500 meter från stranden, blott notfiskarena finge sitt notfiske skyddat 1 000 meter ut (angående ett fiskearrende i Ned. Starbäck se [435]). En hemmansägare i Tumbäck (född 1887 i Gustav Adolfs socken) anförde: Det hade ingått i det allmänna medvetandet, att det vid Vättern funnes enskild fiskerätt vid stranden. Detta framginge bland annat därav, att utarrendering av fiskevatten förekomme. Han förmodade, att man i allmänhet räknat med att den enskilda fiskerätten sträckte sig ut till 180-m:sgränsen. En ökning av fiskbeståndet i Vättern vore ur synpunkten av tillgången på fiskföda ej betänklig. All fisk i Vättern vore fet och det tydde på att ett större bestånd än det befintliga kunde finna föda i sjön. En utvidgning av det enskilda fiskevattnet skulle medföra den önskliga ökningen av fiskbeståndet, då fiskens lekplatser därigenom skulle bättre skyddas. Den enskilda fiskerätten borde bestämmas skola sträcka sig 1 000 meter ut från land. Då skulle lekplatserna bli skyddade. Han delade den meningen, att det ej vore lämpligt att bestämma det enskilda fiskevattnet med utgående från 2-m:skurvan, då i Vättern vattendjupet vid stranden vore så olika på olika ställen och vattenståndet i Vättern dessutom så växlande. Han arrenderade ett laxfiske i Svedan. Strandägarna idkade ej själva mycket fiske. De kunde emellertid tillgodogöra sig sin fiskerätt genom att utarrendera fiskevattnen. Själv hade han under flera år haft 4 a 5 notvarp utarrenderade (se beträffande några fiskearrendatorer [443] och [483]). De, som arrenderat notvarpen hade till notarna haft draglinor av 300 famnars längd. — En broder till denne hemmansägare, den förut [431] nämnde disponenten vid Os' Bruks Aktiebolag, förmälde, att redan brödernas farfar ägt gården Tumbäck. Farfadern hade haft rätten till notdragning utarrenderad. I arrende hade lämnats viss mängd fisk. Den allmänna meningen hade redan då varit, att endast strandägarna hade rätt till notfiske. Vid Tumbäck ginge några bryggor ut i vattnet ungefär 300 meter. Under farfaderns tid hade, efter vad han ville erinra sig, räknats med att gårdens fiskevatten sträckte sig ytterligare 300 meter ut. Några främmande yrkesfiskare hade ej gått in i detta vatten. Sportfiske med spö och fluga efter harr på våren hade däremot fått opåtalt bedrivas av vem som helst. n. Habo s o c k e n . 2 [435]. En hemmansägare i Klingekärr (född 1889 i Habo socken) anförde: Det enskilda fiskevattnet borde bestämmas att gå minst 500 meter ut från 2-m:skurvan. Inom detta borde allt fiske vara förbehållet strandägaren. Själv bedreve han endast notfiske. Andra strandägare fiskade emellertid även med 1 EK: Sved och Tumbäck. 1 EK: Tumbäck och Bankeryd.

244 nät och rev. En hemmansägare i Munkaskog (kommit till trakten 1903) anförde: Han hade knappast hört något tal om, hur det skulle räknas med utsträckningen av strandrätten, men ville erinra sig, att någon sagt någonting om 200 meter. Det vore ej många, som respekterade strandrätten. Strandägarna borde ha enskild fiskerätt ett visst avstånd ut från stranden. Själv ville han ej föreslå något visst avstånd. Det, som intresserade honom, vore endast, att notfiskets existens bleve tryggad. Strandägarna borde ha företrädesrätt att inom notkasten använda not sä långt ut de behövde; de, som använde nät inom notkasten, skulle fä göra det på egen risk. För notfiskarena borde det vara tillräckligt, om de finge räkna sig till godo 300 meter. En hemmansägare i Sjögarp (född 1891 i Habo socken) uttalade, att det enskilda fiskevattnet borde bestämmas skola sträcka sig 500 meter ut från land. En fabrikör i Habo (född 1883 i Gustav Adolfs socken) förklarade, att han erinrade sig, att hans fader sagt, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 100 famnar ut från 1 famns djup. För sin egen del ansåge han, att det enskilda fiskevattnets utsträckning borde bestämmas med utgående från stranden. Det enskilda fiskevattnet borde gå högst 500 meter ut. Arrendatorn av det kronoparken Haboskogen tillhörande fisket anförde: Han vore född 1876 i Gränna, där hans fader varit fiskare. Vid Gränna hade det ej funnits några notkast och någon strandrätt hade ej tillämpats där. Som barn hade han deltagit i fiske både norr och söder om Gränna och hade då fått den uppfattningen, att endast notfisket var förbehållet strandägarna. Senare, då han fiskat nere vid Jönköping, hade han funnit, att där även notfisket varit fritt. Under åren 1900— 1918 hade han arrenderat till Brunstorp i Hakarps socken och till Strand i Skärstads socken hörande fiske. Sedan hade han under 10 år arrenderat fiskevatten vid Svedudden i Habo socken och därefter under 5 år till Ned. Starbäck i Gustav Adolfs socken hörande fiske. Nu arrenderade han på tredje året det fiske, som hörde till kronoparken Haboskogen. Han hade i fråga om sina arrendevatten alltid hävdat, att han hade ensamrätt till notfisket. Det inträffade ofta, att man finge både revar och nät i noten. Notfisket borde vara förbehållet strandägarna. Vid notfisket kunde man emellertid icke hålla sig innanför 180-m :sgränsen. F ö r att få någon fångst i noten måste man komma ut med den på 10 meters djup. Vid djupare stränder, där vattnet vore 10 meter djupt tätt inpå land, ginge man emellertid vid notfisket i regel ändock 300 a 400 meter ut från stranden. Vid långgrunda stränder måste man med noten gå ut ända till 1 000 meter från land. I Haboskogens vatten använde han till noten stållinor av 1 000 meters längd. Strandägarnas ensamrätt till notfisket borde vara skyddad så långt ut som nu angivits. Där agnnot för fångst av nors kunde med fördel dragas, borde det emellertid vara tillåtet för envar. Fångst av smålöja med håv, vilken kunde ske såväl från stranden som å grunt vatten från båt, borde jämväl vara fritt. Fiske med nät och rev kunde lämnas fritt ända inpå land. III. J ö n k ö p i n g s län. 1 1. Lantmäteriutredning. [436]. överlantmätaren meddelade i sitt yttrande till lantmäteristyrelsen [406], att vid en i lantmäterikontoret företagen arkivundersökning icke påträffats några förrättningsakter, som visade, att rågångar blivit bestämda i Vättern vare sig mellan städerna eller mellan socknarna eller mellan städerna och socknarna samt att gränsbestämning i Vättern ej heller syntes ha förekommit mellan de inom socknarna belägna skifteslagen eller inom skifteslagen. Vid arkivundersökningen i lantmäterikontoret påträffades däremot tre arkivakter, berörande delning av fiske i Vättern. — Av dessa tre arkivakter är allenast en av större intresse. Om den däri avsedda förrättningen inhämtas av överlantmätarens yttrande och av en sedermera från lantmäterikontoret erhållen kompletterande ut1

G: nr 35 Jönköping och nr 44 Hjo.

245 redning huvudsakligen följande. Den 11 februari 1907 begärde ägarna av 1 mantal Rosendal nr 1, kallat Rosendala (då i Hakarps socken: numera i Huskvarna stad), förordnande för lantmätare att verkställa »laga skifte å den hela hemmanet, om 1 mantal, tillhörande vattenrätten i sjön Vättern». Förrättningen verkställdes samma år. Vid förrättningen tillkännagåvo sökandena, att de med det begärda skiftet avsåge »ej allenast fisket utan även all annan rätt till vattnet». Det beslöts emellertid vid förrättningen, att, »enär lag endast finnes för delning af fiskevatten», komme förrättningen endast att avse »utbrytning af de olika hemmanslotternas fiskerätt». Någon gränsbestämning förekom ej men, såsom i förrättningsprotokollet anfördes, utmärktes å kartan »den 1 mantal Rosendal i sjön Vättern tillkommande rätt till fiske enligt 2 och 6 §§ i lagen den 27 juni 1896». Det sålunda å kartan utmärkta och uppdelade fiskevattensomrädet hade en varierande bredd av upp till ungefär 335 meter. Utanför det sålunda delade fiskevattensområdet har å kartan textats: »Sjön Vätterns allmänna vatten». Förrättningen fastställdes den 29 december 1908 av Tveta, Vista och Mo härads ägodelningsrätt. — Av de två andra akterna, som berörde delning av fiske i Vättern, avsåg den ena en 1907 verkställd och den 29 december 1908 fastställd förrättning för utbyte mellan 1 mantal Rosendal och 1\i mantal Hagstensgärdet nr 1 av viss fiskerätt. Den andra gällde en förrättning, som 1854 verkställdes i anledning av uppkommen tvist angående bland annat sträckningen av rågången i Vättern mellan hemmanen Hovaskog och Öland i Ölmstads socken; förrättningen resulterade icke i någon rågångsutstakning utan i en överenskommelse om gemensamhetsfiske i själva rågången hemmanen emellan. [437]. Stadsingenjören i Jönköping har meddelat följande: Vid 1829 verkställt laga skifte å 1 mantal Sanna nr 1 i Ljungarums socken, fastställt av Tveta härads ägodelningsrätt den 30 augusti 1830, avsattes såsom samfällighet ett område »för sjön Vätterns årliga frätning». Efter det Ljungarums socken inkorporerats med Jönköpings stad har detta område genom en av magistraten den 23 juni 1924 fastställd förrättning avstyckats från hemmanet under benämning stadsägan nr 434. Det till hemmanet hörande vattenområdet i Vättern och Huskvarnaån har genom en likaledes den 23 juni 1924 fastställd förrättning avstyckats från hemmanet under benämning stadsägan nr 433. I protokollet över den senare förrättningen finnes angående gränsdragningen i Vättern mot öppna sjön antecknat följande: »Vattenområdets sträckning ut i sjön Vättern har bestämts genom pejling till 2 meters djup samt ett tillägg av 180 meter utanför denna linje. Se lag om rätt till fiske 17 kap. 2 §» [med det nämnda lagrummet åsyftas uppenbarligen 2 § i 1896 års lag om rätt till fiske, som i lageditionerna finnes intagen under 17 kap. byggningabalken]. 2. Utredning vid sammanträdena. a. Uttalanden av fiskeritjänstemän. [438]. Fiskerikonsulenten vid Jönköpings läns hushållningssällskap K. G. T. Liining anförde vid sammanträdet i Huskvarna: Såvitt han visste hade man i de trakter, som gränsade till Vättern, den uppfattningen, att 180-m:sregeln vore lagstadgad även för Vättern. Den uppfattningen hade hans fader, som företrätt honom i tjänsten, haft och fadern hade även inskärpt hos befolkningen, att denna regel gällde. — Vid sammanträdet i Jönköping tillade Liining följande: Vid Jönköpings stads strand av Vättern kunde notfiske bedrivas på ett mycket stort antal platser. Notkasten vore där ej särskilt utmärkta. Uppåt Hakarp och Skärstad kunde notfiske endast bedrivas på ett fåtal ställen. Nätfiske inom 180-m:sområdet bedreves egentligen endast efter harr; inom 180-m:sområdet kunde också vissa tider med rev fångas sik. Det amatörmässigt bedrivna flugfisket med utter idkades såväl från roddbåt som från motorbåt. Liming hade ej någon personlig erfarenhet av om vid detta fiske utlagd redskap kunde skadas; däremot kunde h a n vitsorda, att det av yrkesfiskarena bedrivna utterfisket med djuplod gjorde stor skada särskilt på utlagd rev. Det vore vanligtvis själva lodet, som hakade sig fast i reven. Även nät skadades genom detta utterfiske. För att utterfiskarena skulle kunna se, var nät funnes utlagda, måste de utmärkas med manshöga vakare; sådan utmärkning förekomme endast sällan.

246 b. Bankeryds socken. [439]. En förman i Huskvarna berättade, att han och andra utanför Sjöåkra blivit »körda långt utåt sjön» av ägaren, som hävdat 180m:sregeln. Detta hade inträffat kring 1904 och vid något senare tillfälle. c. Jönköping. [440]. Stadens ombudsman har enligt uppdrag av drätselkammaren skriftligen meddelat följande: Staden ansåge sig äga fiskerätt utanför det äldre stadsområdet. Stadens fiskerätt ansåges omfatta det vattenområde, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där ett stadigt djup av 2 meter vidtager. Enligt denna princip hade vid av stadsingenjören verkställda förrättningar gränsen för vattenområdet ansetts böra bestämmas. Genom förvärv av egendomarna Rosenlund och Sanna, belägna inom den med Jönköping 1910 inkorporerade Ljungarums församling, ägde staden fiskerätten jämväl utanför dessa egendomar. Yttergränsen för det till Sanna hörande vattenområdet hade bestämts i enlighet med de grunder, som angivits beträffande stadens gamla område. Någon utarrendering av fiskerätten utanför det gamla stadsområdet hade ej förekommit; enligt långvarig praxis hade stadens invånare fått utöva fiske därstädes, och denna sedvänja hade blivit sä inrotad i medvetandet, att invånarna ansåge sig ha rättighet att på dylikt sätt begagna stadens fiskerätt. Fiskerätten utanför Rosenlund och Sanna torde få anses tillkomma egendomarnas arrendatorer så länge arrendekontrakten med dem gällde. — Ombudsmannen tillade vid sammanträdet i Jönköping muntligen följande: Någon bestämning av yttergränsen för det till Rosenlund hörande vattenområdet i Vättern hade icke skett, men staden skulle, om en sådan bestämning framdeles komme att ske, påyrka gränsens dragning enligt samma princip, som tillämpats ifråga om Sanna. Då drätselkammaren utgått ifrån att alla stadens invånare skulle äga samma rätt till fiske utanför det gamla stadsområdet, hade den avslagit gjorda framställningar om arrendering av vissa delar av detta vatten. Drätselkammaren hade icke företagit någon undersökning av vilka de personer vore, som fiskade å stadens vatten, och huruvida obehöriga befunne sig bland dessa. Den hade överhuvud taget icke vidtagit några särskilda åtgärder för att mot intrång hävda stadens fiskevatten. Ombudsmannen ville å stadens vägnar såsom ett önskemål i avseende å den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena uppställa, att man även ifråga om Vättern skulle taga 2-m:skurvan till utgångspunkt för bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. — Arrendatorerna av Sanna egendom hade ej något annat yrkande än att de skulle få disponera över den fiskerätt, som kunde höra till egendomen. Det till egendomen hörande fisket i Huskvarnaån utövades för deras räkning av annan person. Då de varit ovissa om vilken fiskerätt i själva Vättern, som kunde höra till egendomen, hade de däremot varken genom eget fiske eller på annat sätt utnyttjat denna fiskerätt. En bruksarbetare och fiskare i Jönköping (född därstädes 1882; sysslat med fiske sedan ungefär 12 år) anförde: Fisket utanför Jönköpings stads strand borde förbehållas staden till fritt begagnande av alla stadens invånare. För närvarande fiskade där folk även från annat håll, exempelvis från Huskvarna. Utanför den östra delen av stadsområdet, där han droge not, vore det så långgrunt, att man måste ut 700 meter för att kunna lägga i noten. Draglinorna till noten vore 500 meter långa och »kroken» 200 meter lång. Från 2-m:skurvan räknat sträcktes noten ut 200 meter. — En amatörfiskare i Jönköping (född därstädes 1859; hållit på med amatörfiske i hela sin tid) anförde: Fisket utanför stadens strand borde förbehållas staden att fritt begagnas av stadens invånare. Utanför stadens område vid Vättern fiskade nu även folk från andra håll, såsom från Visingsö och Hjo samt till och med från Askersund. Såsom utgångspunkt för bestämmande av det enskilda fiskevattnet borde man taga strandlinjen och ej 2-m:skurvan. — En fabriksarbetare och amatörfiskare i Huskvarna (född därstädes 1882; sysslat med amatörfiske sedan 12-årsåldern) förklarade, att vid Stenrevet (S) hade så långt tillbaka han kunde minnas fiske under rödingsleken efter förbudstidens utgång fritt bedrivits av såväl Jönköpings- som Huskvarnabor. Några fiskare från andra håll hade däremot icke plägat komma dit. — En förman och amatörfiskare i Huskvarna (född 1889 i Jönköping; sysslat med fiske sedan omkring 1904) anförde: Vid Stenrevet hade han

247 fiskat sedan 10 år tillbaka. I fråga om Stenrevet måste man skilja mellan det inre och det yttre grundet. Det yttre grundet vore det egentliga fiskegrundet; det låge utanför 180-msgränsen och där hade fisket alltid ansetts vara fritt. Mellan det yttre och det inre grundet ginge ångbåtsrännan. Han trodde ej att någon från Visingsö, Hjo eller annat håll vid fiske gått innanför 180-m :sgränsen vid Jönköping. Såsom utgångspunkt för bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning borde man ej taga 2-m:skurvan. Det skulle vara opraktiskt och bli svårtillämpligt. Man borde i stället bestämma, att det enskilda fiskevattnet skulle sträcka sig visst avstånd ut från strandlinjen. Han ville föreslå ett avstånd av åtminstone 300 meter från stranden. — Stadsombudsmannen anförde om fisket vid Stenrevet, att, om det skulle vara fritt, finge bero på om Stenrevet låge utanför 180-m :sgränsen. d. Huskvarna. [441]. Drätselkammaren har meddelat, att staden gjorde anspråk på uteslutande rätt till fisket utmed stranden till staden tillhöriga egendomen Rosendal nr 1. Denna vore indelad i tre notdrätter, som staden sedan en lång följd av år haft utarrenderade till amatörfiskare. Notdrätterna hade av arrendatorerna utnyttjats för notdragning. e. Hakarps socken. [442]. En fiskare och arrendator i Brunstorp (född 1901 i Skärstads socken; fadern ägare av hemman i Fingalstorp i Skärstads socken) anförde: Han hade haft den uppfattningen, att i fråga om den enskilda fiskerättens utsträckning för Vättern gällt detsamma som för saltsjön, eller att sålunda den enskilda fiskerätten i Vättern sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet, och han tyckte, att det kunde få »gälla även i fortsättningen». Hans fader, med vilken han talat om denna sak, vore också av den meningen, att 180-m:sregeln vore lämplig. För strandägarna vore det viktigast, att de bereddes ett tillfyllestgörande skydd för notfisket. Alla fiskearrenden avsåge rätten att använda stranden för notdragning; ingen arrenderade fiskevatten för att få rätt att använda redskap utan förbindelse med stranden. Själv fiskade han med not samt med nät och rev. Notfisket bedreve han i strandvattnet under tiden maj—oktober för fångst av siklöja. För noten använde han 300 å 400 meter långa tåg. Nätfisket hade ej någon större betydelse. Det bedreves sommartiden och avsåge fångst av abborre. Näten lades på ett avstånd av omkring 50 meter från stranden, i huvudsak längs efter denna, på ett djup av omkring 10 meter. Revfiske bedreve han längre ut (angående ett fiskearrende i Brunstorp se [435]). f. Skärstads socken. [443]. En arrendator av jord under Säby, varmed följde fiskerätt i Vättern, (född 1880 i Ölmstads socken) anförde: Han hade sysslat med fiske i Vättern i 20 års tid och därvid hela tiden haft arrendevatten; fisket hade han bedrivit som binäring. Fiskearrendena hade han skaffat sig egentligen endast för att »komma åt stranden». Han hade, utom notfiske, bedrivit revfiske såväl innanför som utanför 180-m:sgränsen samt nätfiske ute på djupet. Det hade icke varit »någon riktig reda på», hur långt ut det enskilda fiskevattnet skulle anses sträcka sig. Han tyckte, att man kunde följa 180-m:sregeln och för Vättern stadga den i lag. »180-m:sregeln bör finnas men det kan också räcka med det.» En fiskare och båtbyggare i Fingalstorp anförde: Han vore född 1855 i Skärstads socken, där hans fader, som varit soldat och tillika fiskare, varit bosatt. Han hade sysslat med fiske sedan barndomen. I hans barndom hade ej någon gjort anspråk på strandrätt. Först då han var omkring 30 år gammal hade han fått höra talas om att det skulle finnas strandrätt och att den skulle räknas 100 famnar ut från 1 famns djup. Han ansåge, att det kunde vara »skäligt och rimligt», att strandägarna finge enskild fiskerätt ut till l80-m:sgränsen. Att utsträcka det enskilda fiskevattnet allt för mycket skulle vara till skada för yrkesfiskarena, då de i så fall skulle få betala drygare arrenden. Han hade tillsammans med andra personer, arrenderat först under omkring 20 år kronans fiskerätt vid Visingsö och sedermera under 25 år fiskerätt under Tumbäck i Gustav Adolfs socken; det sistnämnda arrendet hade gått ut för 6 år sedan. I arrendevattnen hade bedrivits fiske med grovmaskad och finmaskad not samt revfiske och även något nätfiske. Med fiskearren-

248 dena hade egentligen endast avsetts erhållande av rätt att begagna stranden för notdragning samt för uppdragning av båt och torkning av redskap. Det hade varit för denna rätt man betalat, »inte för vattnet». En fiskare i Grav (född 1854 i Skärstads socken), som varit fiskekamrat med fiskaren i Fingalstorp och haft del i de ay denne angivna fiskearrendena, vitsordade, att de skaffat sig arrendena »för att få hållas på stranden», framför allt för notdragningen. Om ensamrätt till allt fiske ut till visst avstånd från stranden hade det ej varit fråga. I gammal tid hade han aldrig hört talas om att det skulle vara enskilt fiskevatten 100 famnar ut från 1 famns djup. Han ansåge emellertid att strandägarna borde ha dispositionsrätt över strandvattnet. Denna dispositionsrätt kunde lämpligen gälla ut till 180-m:sgränsen; han tillstyrkte därför, att 180-m :sregeln för Vättern bleve stadgad i lag. Det vore »rätt» att strandägarna finge ensamrätt till fisket ut till 180-m:sgränsen. Om den enskilda fiskerätten sträcktes längre ut, skulle det »bli dyrt för fiskaren», då det skulle leda till högre fiskearrenden. Utterfisket vore ett fördärv; genom detta fiske komme rovfisken att bli utrotad i Vättern. g. Ölmstads socken. [444]. En fiskare i Gudmunderyd (född 1862; sysslat med fiske i cirka 60 år) anförde: Sedan minst 40 år tillbaka hade han varit med i ett arrende av tre notdrätter i Gudmunderyd. Notdrätterna utarrenderades av delägarna i Gudmunderyds by; arrendet innehades av åtta personer. Numera användes endast två av drätterna. Gudmunderyds strand hade en utsträckning av omkring 3 kilometer; hemmansägarna i byn utövade ej själva något fiske. Notfisket toge sin början på våren, vanligen i april, och påginge sedan till fram mot jul. Under denna tid droges not varje natt. För noten användes 500 meter långa tåg. I noten erhölles huvudsakligen sik; dessutom erhölles något siklöja. Förr hade man även fått rätt bra med röding, men numera finge man föga därav. Rödingen toges av Visingsöfiskarena, som hela sommaren bedreve utterfiske invid stranden. Utterfisket började vid midsommartiden och påginge till dess förbudet mot rödingsfiske trädde i kraft. Även efter denna förbudstids utgång komme utterfiskare, men de vore då ej så många. Uttrarna droges av motorbåtar. Genom att dessa ginge fram och åter i vattnet, även i notdrätterna, skrämdes fisken bort ifrån dessa. När utterfiskarena omkring solnedgången fore hem, var tiden för notdragningen snart inne, men då vore fisken bortskrämd. På våren och försommaren innan utterfiskarena började komma lönade sig notfisket. Sedan de börjat, försämrades det. Allt utterfiske med såväl grundutter som lodutter borde förbjudas i notdrätter 500 meter ut från land. Fiskarena i Gudmunderyd bedreve även revfiske. Reven lades ut i en båge från stranden, ibland ända till 4 å 5 kilometer ut från land; på en rev kunde det vara upp till 500 å 600 krok. Revfisket började i maj och påginge till jul. Med reven erhölles sik, lake och röding. Loduttrarna droge ofta av revarna och att då få tag på de olika delarna kunde ofta vara svårt. Detta vållade dock ej så mycket förargelse som utterfisket i notdrätterna. Gudmunderydsfiskarena fäste den största vikten vid notdrätterna. Fiskarena i Gudmunderyd fiskade även med nät ute i sjön. — I detta anförande instämde tvä tillstädeskomna medarrendatorer. — Den ene (född 1867; fiskat i över 40 år) tillade: Han förmodade, att det vore motorbullret vid utterfisket, som skrämde bort fisken. De flesta utterfiskare, som komme till Gudmunderyds strand, vore från Visingsö. Förut hade det även kommit utterfiskare frän Östergötland, men numera komme det endast mera sällan utterfiskare därifrån. Av utterfiskarena toge en del hänsyn till notdrätterna; andra brydde sig däremot ej alls om att taga någon sådan hänsyn. — Den andre (född 1874; sysslat med fiske i en 25 år) förmälde, att i ölmstads socken funnes notdrätter, utom vid Gudmunderyd, endast vid Öland. Han visste, att de, som använde drätterna vid Öland, hade samma önskemål som Gudmunderydsfiskarena. Gudmunderydsfiskarena uppgåvo samstämmigt, att vid notdrätterna i Gudmunderyd 2-m:sdjupet började 20 å 25 meter från stranden. De uttalade likaledes samstämmigt följande: Flugutterfisket gjorde ej något intrång i notfiskarenas intressen. Utanför ölmstads socken ginge ofta flugutterfiskare från Huskvarna. De

249 hade visserligen ofta utombordsmotor eller en liten fast motor men vid flugutterfisket stoppade de motorn och rodde. Vid flugutterfisket fångades endast harr. h. Gränna stad. [445]. Drätselkammaren har meddelat, att staden icke gjort anspråk på uteslutande rätt till fiske inom något visst område av Vättern. »Fiskerätten har ansetts tillkomma ägarna av till sjön gränsande fastigheter, däribland även staden, men någon delning av fiskevattnet har ej skett.» — Vid sammanträdet i Gränna närvoro ordföranden i drätselkammaren samt stadsfullmäktiges ordförande. — Drätselkammarens ordförande anförde: All mark i Gränna stad vore donationsjord utom den mark, som hörde till prästgården och till Husaby-Ribbagården. I donationsbrevet uppräknades de rättigheter, som åtföljde de donerade hemmanen. Till hemmanens adpertinenser hörde fiskerätt i Vättern. Vid storskifte 1805—1807 hade hemmanens ägor skiftats men fisket lämnats gemensamt. Han hade ej något bemyndigande av drätselkammaren att avstå den rätt, som staden kunde äga, men hade, å andra sidan, ej heller fått något uppdrag att för staden framställa några särskilda anspråk i fråga om fisket. Det funnes, såvitt han visste, ej någon på tradition grundad uppfattning om, hur långt ut stadens enskilda fiskevatten sträckte sig. Staden hade varken utnyttjat sitt fiskevatten, utövat någon kontroll över det därstädes bedrivna fisket eller framställt några anspråk på ersättning av dem, som fiskade därstädes. Han hade aldrig hört några anmärkningar framställas mot det utanför stadens strand bedrivna fisket. Han trodde ej heller, att det skulle resas några invändningar mot att utterfisket lämnades fritt inpå land. — Stadsfullmäktiges ordförande anförde: Fisket utanför stadens strand räknades tillhöra strandägarna gemensamt. Någon utarrendering av fisket hade ej skett utan det hade räknats vara fritt. I strandvattnet fiskade huvudsakligen Grännabor; folk från andra håll fiskade där endast med utter. Han trodde icke att strandfastigheternas ägare skulle ha något att erinra emot att utterfiske bleve lämnat fritt i enskilt fiskevatten. — I ett senare anförande tillade stadsfullmäktigeordföranden: Jordägarna i Gränna hade ej hindrat någon att fiska utanför stadens strand av Vättern och de komme säkerligen ej heller att i framtiden hindra någon att fiska där. Därmed vore dock ej sagt, att de ville avstå från den rätt, som de kunde ha till vattnet. i. Gränna l a n d s f ö r s a m l i n g . [446]. Arrendatorn av Vretaholm (ordföranden i Gränna stadsfullmäktige) anförde: Vid Vretaholm ginge 2-m:sdjupet intill stranden. Fisket vore ej utarrenderat och hade ej heller, såvitt han hade sig bekant, någonsin varit utarrenderat. Han yrkade emellertid, att Vretaholms enskilda fiskevatten måtte fastställas gä 500 meter ut från stranden. Om man betänkte, att i mindre sjöar hela fiskevattnet vore enskilt, kunde det ej anses vara för mycket att i Vättern räkna enskild fiskerätt 500 meter ut frän stranden. Han trodde dock ej, att, om den enskilda fiskerätten i Vättern bleve lagfäst, någon strandägare skulle göra anspråk på ensamrätt till utterfiske i sitt vatten. Med sitt uttalande för den enskilda fiskerätten hade han endast velat »rädda principen». j . Visingsö socken. [447]. En hemmansägare och fiskare i Grönstad (född 1874 på Visingsö; sysslat med fiske i 40 år) anförde: Han hade aldrig hört någon strandägare på Visingsö göra anspråk på strandrätt eller klaga över intrång av yrkesfiskare. Någon utarrendering av fiskevatten hade ej heller förekommit på Visingsö, om man bortsåge från det kronan tillhöriga fisket [kronoparken Visingsö ekplantering]. Själv hade han strandrätt pä fyra ställen, men han hölle ej på strandrätten. Strandägarna på Visingsö fiskade föga och mest ute på djupare vatten. Det viktigaste fisket för honom vore nätfisket på hösten och vintern. Nätfisket började i november och påginge sedan till in i april; med näten fångades sik och röding. Under november och december hände det, att nätfiskarena lade ut näten på strandområdet. Själv fiskade han då inne på grunt vatten vid nordspetsen av Visingsö, dels utanför norra udden och dels utanför den nordligaste udden på västsidan av Visingsö; där hade han hållits sedan 15—20 år tillbaka och fångat storsik och röding för erhållande av rom till fiskodlingsanstalten vid Borenshult. Vid detta grundvattensfiske använde han strönät, som han satte på ett minsta djup av

250 1 å 3 meter. Han ansåge icke sannolikt, att, om fisket bleve fritt å grunden utanför Visingsö norra ända, detta skulle medföra, att grunden bleve besökta av fiskare från andra orter; det vore för lång väg för att främmande fiskare skulle kunna på de korta höstdagarna hinna dit och tillbaka. Sommartid fiskade han endast med not. Han hade å egen mark två notdrätter. Vid notfisket finge han huvudsakligen sik och ibland, ehuru sällan, även något röding. Han ansåge, att någon fridlysning av notdrätterna ej borde ifrågakomma. Vid notfisket hade han ej haft någon olägenhet av att utterfiske bedrivits i notdrätterna; utterfiskarena fore hem före klockan 6 på kvällen och notdragningen skedde på natten, efter klockan 10. En annan hemmansägare och fiskare i Grönstad (född 1869 på Visingsö) förklarade, att han ej bedreve något fiske i sitt eget strandvatten, då det ej lönade sig. Han fiskade däremot under senhösten i november och december vid nordspetsen av Visingsö å samma platser som den förre hemmansägaren i Grönstad. Under vintern fiskade han ute på djupt vatten. Han tyckte, att fisket borde vara fritt inpå land överallt. En hemmansägare i Avlösa (född 1895 på Visingsö) anförde: Det hemman, som han ägde, hade före honom ägts av hans fader; till hemmanet hörde rätt stor strandrätt. Någon utarrendering av fisket hade ej förekommit vare sig under hans fars eller under hans egen tid. Å sin egen mark hadv han en notdrätt, som han någon gång använde; i övrigt fiskade han med nät pa djupare vatten efter sik och lake för husbehov. Han ansåge, att allt fiske bord;lämnas fritt inpå land. En hemmansägareson i Säby, fiskare (född 1905), förklarade, att han talat med sin fader om strandrätten. Fadern hade ej yrkat på någon strandrätt utan velat, att allt fiske skulle vara fritt överallt. På hösten fiskade han med nät vid nordspetsen av Visingsö å samma platser som Grönstadshemmansägarna. Under vintern bedreve han nätfiske ute pä djupet. Han fiskade även med utter, huvudsakligen kring Visingsö men någon enstaka gång även på annat håll. En annan hemmansägareson i Säby (född 1913) förmälde, att hans fader ej fiskade och ej brydde sig om strandrätten. Själv fiskade han något på vintern med nät på djupt vatten. En hemmansägare och fiskare i Ed (född 1899 på Visingsö) anförde: Han ägde hemman med strandrätt i Eds by. I Eds by funnes flera hemmansägare; fisket vore oskiftat. Nordspetsen av Visingsö hörde till Eds by; å västsidan ginge byn ned något söder om den där utskjutande udden. Han yrkade, att byn måtte tillerkännas enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet i fråga om fiske med »stående redskap», nämligen nät och rev. Han visste, att flera hemmansägare i Ed önskade detsamma, och han trodde, att de utgjorde flertalet av hemmansägarna i byn. Med tillämpning av 180-m:sregeln komme Eds enskilda fiskevatten att omfatta åtminstone en del av det område, där Grönstadshemmansägarna och andra bedrivit fiske på senhösten. Själv fiskade han på senhösten utanför udden på västra sidan; förut hade han även fiskat på grundvattensområdet norr om ön. Han bedreve härjämte vinterfiske med nät ute pä djupet med början i januari samt revfiske mest ute på djupare vatten ävensom utterfiske. Utterfisket ansåge han böra lämnas fritt. — Den ene av de båda förut nämnda Grönstadshemmansägarna anförde härefter följande: Vattnet vore ej pä något annat ställe vid Vättern så långgrunt som vid norra ändan av Visingsö. Såväl vid udden längst i norr som vid udden åt väster finge man gå minst 300 meter från land, innan man komme ut på ett stadigt djup av 2 meter. Om det enskilda fiskevattnet sedan skulle räknas gä 180 meter utanför 2-m:sdjupet, komme de båda fiskegrunden därstädes att i sin helhet ligga på enskilt fiskevatten. De skulle alltså bli avstängda för alla andra än delägarna i Ed, ehuru det endast vore en av dessa delägare, som fiskade. •— Hemmansägaren i Ed genmälte: För närvarande vore han den enda hemmansägaren i Ed, som bedreve fiske. Att ingen annan hemmansägare i Ed satte ut några nät på ifrågavarande fiskeplatser berodde emellertid på att så många yrkesfiskare där bedreve fiske, att det ej funnes någon plats ledig för hemmansägarna att sätta nät pä. Om det bleve fastslaget, att fiskeplatserna läge på enskilt fiskevatten, som hörde till Ed, skulle säkerligen hemmansägarna i Ed börja fiska där. En hemmansägare i Torp (född 1863 på Visingsö) anförde: I strandvattnet vid

251 Torp bedreves ej något fiske; varken han själv eller övriga delägare i byn yrkade någon strandrätt där. En son till honom arrenderade sedan 3 å 4 år tillbaka ensam det till kronoparken Visingsö ekplantering hörande fisket (tidigare fiskearrendatorer se [443]). Förut hade de varit flera om detta arrende; sonen hade varit med i arrendet sedan det började för omkring 15 år sedan. Med arrendet av kronofisket hade egentligen avsetts att åtkomma rätten till notdragning. Vid kronoparkens strand funnes tvä notdrätter, vilka bada användes; notdrätterna vore belägna, den ena vid hamnen och den andra 600 å 700 meter norr om denna. I notdrätten vid hamnen användes tåg av 225 famnars längd; i den andra notdrätten användes något kortare tåg. Notfisket avsåge huvudsakligen sik och röding; tidigt på våren fångades »blålöja» [ = benlöja], som användes till agn vid revfisket. Sonen hade uppdragit åt honom att framföra, att han ville ha notdrätterna fridlysta för utterfisket. Utterfisket vore »förargligt»; troligtvis skrämdes fisken, hade sonen sagt. Vid kronoparkens strand söder om hamnen funnes ej någon notdrätt. Han hade där, efter medgivande av sonen, fiskat med nät. Nätfisket i strandvattnet bedreves först efter harr, under april och maj. Näten för fångst av harr utsattes med början så nära stranden man kunde ut till omkring 125 meter från stranden; harrfisket skadades ej av svirvelfisket, som ej bedreves så nära land. Detta vore däremot fallet med det nätfiske efter abborre, som toge vid, då harrfisket slutat. Näten för fångst av abborre brukade sättas ut i länkar om 2 å 3 nät med början på omkring 150 meters avstånd från stranden. Utterfisket skadade i hög grad abborrfisket, i det att näten släpades bort från sina platser eller sletes sönder. IV. Ö s t e r g ö t l a n d s län. 1 1. Lantmäteriutredning. [448]. Överlantmätaren anförde i sitt yttrande till lantmäteristyrelsen [406]: I lantmäterikontorets arkiv hade företagits undersökning med avseende på skiftesförhållanden och gränsdragningar i sjön, i den omfattning, som av de sakkunniga anvisats [50]. På grund av undersökningen kunde följande upplysningar lämnas. Intill Vättern låge cirka 75 byar och enstaka hemman. Av dessa hade cirka 35 varit föremål för storskifte, laga skifte eller ägostyckning. Endast vid två laga skiften hade skifteslagets gränser i sjön uppdragits på kartan. Vid två laga skiften och en ägostyckning hade genom förening bestämts, att fisket skulle vara gemensamt. Vid en ägostyckning hade fisket tillagts en av styckningslotterna. I handlingarna till samtliga övriga förrättningar förekomme, såvitt vid undersökningen kunnat utrönas, icke några bestämmelser angående fiske eller vattenområden. Särskilt skifte å fiske hade verkställts endnst inom etl skifteslag, nämligen Bispmotala inom Motala stad och socken. Gränser i sjön syntes icke ha i något fall tillkommit genom särskilda gränsbestämningsförrättningar. [449]. Sedan de sakkunniga hos överlantmätaren anhållit om närmare upplysningar beträffande de två laga skiften, vid vilka skilteslagets gränser i sjön uppdragits på kartan, fingo de sakkunniga mottaga en utredning, av vilken framgick, att de åsyftade skifteslagen utgjordes av Gåsnäs eller Kårsnäs samt Eskebäck, båda i Västra Ny socken. — Ägorna till hemmanet Gäsnäs avmättes och kartlades 1801 av lantmätare; i beskrivningen till kartan antecknades om fisket följande: »Fiske uti tillstötande Sjön Wettern, begagnas, endast wissa tider om året, till Husbehof.» Förrättningen fullföljdes 1803 med utstakning av rågångarna omkring hemmanet. Härvid blevo även gränser uppdragna i vattnet på sätt ekonomiska kartan utvisar, nämligen från en stor sten i gränsen invid sjön mellan Gåsnäs och Nedra Lid ut till en stor sten, Rödings Örn kallad, därifrån till södra ändan av Lindholmen och från sistnämnda ställe till en stor tall i gränsen invid sjön mellan Gåsnäs och Eskebäck. Å kartan är tecknat bevis, att den blivit den 3 maj 1804 företedd vid 1

G: nr 54 Karlsborg och nr 44 Hjo; EK: Aska härad samt Dals och Lysings härader.

252 lagtima sommarting med Aska härad samt, då något klander icke tillkommit, gillad och fastställd. Vid laga skifte å hemmanet, som fastställts den 23 maj 1840, behandlades hemmanets rågångar ånyo, varvid tillstädeskomna rågrannar godkände de 1804 fastställda rågångarna. Vid skiftet bestämdes, att »fiskevattnet i Sjön Wettern» tillika med två inom det utlagda vattenområdet belägna holmar skulle vara gemensamt. — Vid laga skifte å Eskebäck, fastställt den 14 augusti 1875, utdrogs gränsen mot Gåsnäs i vattnet ut till Lindholmen. Mot Kavelbäck, som angränsade Eskebäck i norr, utdrogs likaledes gränsen i vattnet i linje med den sista råsträckan å land ut till en punkt norr om nordspetsen av Lindholmen. Mellan nämnda punkt och nordspetsen av Lindholmen är en punkterad linje uppdragen ä kartan. Den sålunda erhållna ägofiguren betecknades med numret 549. Vid skiftet beslöts, att »samfält till hela skifteslaget» skulle undantagas »ägofigur nr 549, andel af sjön Vättern». Lindholmen samt två andra inom det gemensamma vattnet belägna holmar blevo däremot skiftade. [450]. Om fiskevattensdelningen i Bispmotala skifteslag ha de sakkunniga från överlantmätaren erhållit en utredning, av vilken framgår i huvudsak följande. •— Den 16 april 1883 påbörjades förrättning för delning av det till Bispmotala skifteslag hörande fiskevatten i Vättern. Genom förening den 31 augusti 1883 bestämdes, att Motala stad, till vars anläggande jord i början av 1800-talet upplåtits från Bispmotala kungsgård, skulle »för fiskevattnet utanför dess strand» varda helt och hållet skild från fiskevattensdelningen samt att skillnaden i Vättern mellan staden och Bispmotala skifteslag skulle »för framtiden utgöras af en i sydostlig rigtning gående rät fortsättning af den å sydvestra sidan af Båtmansgatan befintlige gränslinia, mot Bispmotala ut i sjön sä långt som fiskevattnet sig sträcker». Den 16 oktober 1884 träffades förening om »Hvad som i delningen skall ingå och hvad som af vattnet anses såsom odugligt» m. m. I förstnämnda hänseende stadgades i föreningen: »I Motala viken beräknas till delning allt fiskevatten från Motala stads egogräns till Rossnäsudde, förutom hvad som intill strand blifvit såsom odugligt undantaget; från Rossnäsudde till Bromma egogräns skall till delning intagas allt vatten på en sträcka af ett tusen alnar = 593-81 meter från der det intill land såsom odugligt ansedda vatten slutar.» Beträffande vad som av vattnet skulle anses som »odugligt» stadgades i punkt 4 av föreningen: »Från 5/s mantal Bispmotala sydöstra trädgårdshörn till Bromma egor fråntages såsom odugligt allt det vatten intill land, med mindre djup än 6 fot = 1-78 meter, hvilket kommer att tillhöra den som eger strand utan att för detsamma lemna någon ersättning.» Denna 4:e punkt ändrades genom en ny förening den 3 november 1884 på så sätt, att »det i densamma såsom odugligt upptagna och till följe deraf från delningen undantagna fiskevatten» även borde »graderas och sålunda i delningen ingå», med tillägg: »dock må en och hvar delegare som för sina hemmansdelar eger strandvall först tilldelas sitt fiske å detta vatten i raon af lämplighet, strandegaren för öfrigt obetaget att hädanefter som hittills använda, såväl den deruti växande vass som ock sjelfva vattnet (förutom till fiske), ifall detsamma vid delningen honom icke såsom fiskevatten tillfaller». Vid delningen utlades för var och en av de nio i delningen ingående fastigheterna en lott i fiskevattnet. Å förrättningskartan är den yttre gränslinjen för det i delningen intagna fiskevattnet dragen i huvudsaklig överensstämmelse med de i föreningen den 16 oktober 1884 angivna grunder, ehuru dessa tilllämpats med viss frihet. Fiskevattensdelningen blev den 29 december 1885 fastställd av Aska härads ägodelningsrätt. — Vid en 1909 fastställd ägostyckning ä ett av de i fiskevattensdelningen ingående hemmanen [1/s mantal Bispmotala litt. B] tillades en av de två styckningsfastigheterna hemmanets fiske i vattnet. Gränserna därför utmärktes emellertid ej å ägostyckningskartan. Denna styckningsfastighet h a r sedan i sin tur undergått ägostyckning, fastställd 1916, och därvid styckats i tre fastigheter [litt. Baa, Bab och Bac]; det bestämdes, att fisket skulle vara gemensamt för dessa fastigheter. Vid en å en annan av de i fiskevattensdelningen ingående hemmanen [5/s mantal Bispmotala litt. A] verkställd ägostyckning, som fastställts 1916, har den ena styckningslotten [litt. Aa] tilldelats hemmanets andel av fisket i Vättern. Gränserna därför utmärktes ej heller i detta fall ä ägostycknings-

253 kartan. Å ett tredje i fiskevattensdelningen ingående hemman [V12 mantal Bispmotala litt. C, kallat Rossnäs] har skett en 1913 fastställd hemmansklyvning, varvid utlades sex lotter. Vid förrättningen undantogs hemmanets fiskevatten till gemensamt behov för hemmanslotterna. — Några förrättningar, som berört övriga i fiskevattensdelningen ingående hemman [litt. D, E, F, G, H och J ] , ha icke uppgivits av överlantmätaren. [451]. Om en utstakning av kungsådran i Motalaviken ha de sakkunniga av överlantmätaren inhämtat följande. Den 15 februari 1912 påbörjades, efter förordnande av Konungens befallningshavande, förrättning för utstakning av kungsådran. Förrättningen avslutades den 12 september 1912. Utstakningen sträcktes ut till den yttersta delen av Motalaviken, ungefär 100 meter utanför en linje mellan Rossnäsudden och Lundaudden (EK). Vid förrättningsprotokollet finnes bilagt avskrift av ett för Aska häradsrätt den 21 oktober 1737 företett instrument över en enligt befalining av landshövdingen Christer Hind. d'Albedyll av en kronobefallningsman och en länsman samt fyra nämndemän hållen »syn och besigtning» å »det fiskevatten, som af ålder lydt till Kungsfisket i Motala och derunder nyttjas samt lyda bör». Vid avslutningssammanträdet den 12 september 1912 antecknades i förrättningsprotokollet, att »sakägarna voro ense om att fisket i kungsådran från och med denna dag ej fick bedrifvas». [452]. Om Sandö i Motala socken ha de sakkunniga av överlantmätaren erhållit följande uppgifter: Genom en av ägodelningsrätten i Aska härad den 21 maj 1901 fastställd skiftesförrättning har Sandö delats emellan 3 mantal Lindenäs och l 1 ^ mantal Norra Freberga. I delningen ingick endast själva ön; i förrättningsprotokollet blev särskilt anmärkt, »att det gemensamma fiskevattnet kring Sandö icke genom denna förrättning kommer att ändras». [453]. Om Freberga i Motala socken har överlantmätaren vidare upplyst, att 1724 en karta upprättats över denna fastighet men att denna ej utvisar några gränser i sjön. I beskrivningen till kartan angives, att »Fijskewatten i Siön Wetteren, är wähl wijdlyftigt nogh» men att på grund av »dess sandiga och steniga strand på alla sijdor» ingen redskap holies, »emädan icke omaket lönas». 2. Utredning vid sammanträdena. a. Uttalanden av iiskeritjänstemän. [454]. Föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult Gottfrid Arvidsson anförde vid sammanträdet i Motala (se även [501]): Han vore född vid Vättern [enligt senare upplysningar uppfödd å ett förpantningsställe under Gåsnäs i Västra Ny socken]. Under sin uppväxttid hade han sedan 1890 fiskat i Vättern tillsammans med sina bröder. De hade därvid fått råd och hjälp av en gammal man, Lars Fredrik Andersson i Gåsnäs. Denne, som varit född 1813, ägde då ett hemman, som emellertid sköttes av sönerna. Andersson hade inskärpt hos bröderna, att de icke utan medgivande av strandägaren finge fiska inom 100 famnars avstånd från 1 famns djup. Arvidsson erinrade sig, att bröderna vid något tillfälle, då de fiskat i närheten av stranden, blivit avvisade av strandägaren med den motiveringen, att de vore inne på hans vatten. Andersson hade, då de berättat det för honom, sagt, att de i fråga om en viss närmare angiven plats icke behövde taga bort sin redskap, enär platsen låge utanför 100 famnar från 1 famns djup, men beträffande en annan plats förklarat, att de icke haft rätt att idka fiske därstädes, emedan denna plats låge inom nämnda avstånd. — En fiskare i Nykyrka i Västra Ny socken (född 1878 och uppvuxen i samma trakt som bröderna Arvidsson) förklarade, att han i sin ungdom hört Lars Fredrik Andersson, med vilken han även varit i lag på sjön, och flera andra äldre personer säga, att det enskilda fiskevattnet ginge 100 famnar ut från 1 famns djup. Fiskeriinstruktören vid Östergötlands läns hushållningssällskap E. M. Tideman anförde vid sammanträdet i Motala: Det förelåge ett verkligt behov för yrkesfiskarena att taga löja med liten agnnot inne vid stranden, visserligen ej så mycket för fiskarena närmast kring Motala men för fiskarena längre söderut på ostsidan av Vättern. Det vore därför önskvärt, att fri rätt till agnfiske medelst not inne på

254 strandområdet bleve stadgad i lag. Mångenstädes vore det svårt för revfiskarena att få agn, under det att på andra ställen tillgången vore vida rikligare än strandägaren eller fiskearrendatorn hade behov av. Skadan å annat fiske genom agnnotdragningen vore ringa; löjstimmen motades vid detta fiske in mot land och fisket toge endast ett par timmar. Tideman trodde ej, att någon annan fisk bleve bortskrämd. — Föreståndaren för fiskodlingsanstalten och en broder till honom (fiskare och handlande i Nykyrka) berättade efter sammanträdet i Motala för utredningsmannen Freidenfelt följande (se även [467]): I Sandviken funnes goda och vidsträckta lekplatser för småsiklöja. De, som arrenderade fisket där, kunde utan svårighet taga upp tusentals kilogram småsiklöja. En orsak till att yrkesfiskare utan strandrätt måst ägna sig åt svirvelfiske i stället för revfiske vore, att de ej kunnat få agn. Om de kunde få det, skulle revfisket bli vida större. Från våren till mitten eller slutet av juli fångades fjolårslöjan till agn; sedan komme årslöjan. Skadan å annat fiske genom agnnotdragningen vore ingen eller obetydlig; talet om att annan fisk skrämdes bort vore stark överdrift. b. Ödeshögs och Västra Tollstads socknar. [455]. Distriktslantmätaren i Mjölby distrikt har i en skrivelse den 11 december 1933, som bifogats överlantmätarens förenämnda [448] yttrande till lantmäteristyrelsen, meddelat, att han satt sig i förbindelse med en del personer i nämnda två socknar, vilka ägde lokalkännedom i hithörande frågor, och därvid fått det besked, att fisket i Vättern vidkommande dessa socknar ansåges fritt, men att under sista tiden en del av strandägarna i Västra Tollstads socken vidtagit anstalter för att åtminstone yrkesfiskarena skulle betala en viss avgift för rätten till fisket i Vättern. c. Ödeshögs socken. [456]. En hemmansägare och fiskare i Skrädeberg (född därstädes 1901; övertagit hemmanet efter fadern 1930) anförde: Fadern hade haft hemmanets fiske utarrenderat någon tid mellan 1920 och 1930, troligen också tidigare. För sin del utnyttjade han själv fisket. Han hade haft för sig, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Om denna regel hade han dock hört talas först under de sista 5 å 6 åren. Nu hölle han »styvt» på den. Det borde bestämmas, att den enskilda fiskerätten skulle gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Då bråddjup rådde vid hans strand, vore detta avstånd för hans del detsamma som 180 meter från stranden. I sitt strandvatten bedreve han nätfiske efter röding och abborre. Han började nätsättningen inne vid berget och satte näten rätt ut. Nätlänken nådde sällan mer än högst 100 meter ut från berget; djupet vid dess yttre ända vore omkring 25 famnar. Något annat fiske bedreve han ej. Han hade ej det minsta emot fritt utterfiske. Han kunde ej inse, att det skulle ha någon betydelse för strandägarna, om fiskarena finge uttra invid berget. — En fiskare i Kråkeryd (född därstädes 1891) förmälde, att hans fader, som varit fiskare, ehuru ej enbart det, till sin död arrenderat till Skrädeberg och Sunneryd hörande fiskevatten. Han hade sedan själv övertagit samma fiskearrenden och hade alltjämt kvar de fiskevatten, som hörde till S u n n e ^ d och den ena gården i Skrädeberg. Fadern hade i arrendevattnen på hösten fiskat röding med nät under leken. Själv bedreve han också nätfiske i sina arrendevatten, huvudsakligen efter röding i oktober och november samt efter abborre i slutet av maj och framför allt i juni. Näten hade han dock i regel ute hela året om och kunde å dem även få något lake och sik. Näten stöddes helt nära bergväggen, 2 a 3 famnar eller ibland endast 1 famn från väggen och sattes i en länk av högst 4 nät. Flera än 4 nät i länken användes sällan. Med 4 nät komme man ut ungefär 100 meter från land; djupet vid ändan av det yttersta nätet vore växlande men torde i medeltal uppgå till 15 a 20 famnar. Nätfisket vore hans viktigaste strandfiske. I strandvattnet fiskade han emellertid stundom även med rev, nämligen dels på våren, i april och maj, då han på reven kunde få sik och lake, dels ock på hösten, i september och oktober, då ålen ginge in till stranden och även något abborre kunde erhållas. Nät- och revfiske bedreve han också ute på djupt vatten. Nätfisket bedreve han om vintern från början av december till början av maj efter sik och lake samt sommartiden från midsommar till augusti efter siklöja. Revfisket bedreve han på våren, i april, med nors som agn samt

255 senare, ända till september, med löja som agn. Revfisket gåve huvudsakligen sik, lake och röding; av röding erhölles i allmänhet mycket litet men ibland kunde bra med röding erhållas. Siklöja till agn för reven finge han av fiskare i Hästholmen, som fångade den där. Härjämte bedreve han utterfiske, mest omkring hemorten, men ibland även i avlägsnare vatten. Vid utterfisket använde han svirvlar. Detta fiske borde vara tillåtet inpå land. Vissa dagar ginge rödingen alldeles intill land och där måste man då fånga den, om man skulle få något. Någon skada å utlagd redskap åstadkommes ej vid detta fiske. Att utterfisket borde vara fritt följde efter hans mening redan därav, att det vore ett fiske med rörlig redskap. Nätfisket hade förr varit det viktigaste för yrkesfiskarena. Nu hade nätfisket försämrats. Som förhållandena nu vore, hölle han »lika styvt» på utterfisket som på nätfisket. Agnnotfiske efter siklöja borde en fiskare ha rätt att bedriva även vid annans strand. Det funnes tillräckligt med siklöja i sjön, tidvis till och med för mycket siklöja i förhållande till tillgången på föda. Ingen skulle taga skada av att den finge fångas fritt; det skulle ändå bli siklöja över. Såvitt han visste hade också agnnotfiske efter siklöja alltid fått fritt bedrivas vid annans strand; endast uppe i norra delen av Vättern hade han hört sägas, att det varit några, som velat förbjuda agnfångsten på sina vatten. Detta agnnotfiske påginge från midsommartiden till slutet av augusti eller början av september. Siklöjestimmen dreves i regel in mot stranden från öppna sjön; stundom kunde de drivas så länge, att man kunde börja jaga dem utanför 180-m :sgränsen, men i regel kunde man ej börja förrän ungefär vid detta avstånd. Själv hade han ej så mycket sysslat med detta fiske. Den enskilda fiskerättens utsträckning borde bestämmas »efter som de gamla bestämmelserna varit» till 180 meter från 2-m:sdjupet. Från strandägarnas ensamrätt till fisket borde dock göras de undantag, som han förut angivit. Ägaren av Orrnäs (född 1870) anförde: Hans fader hade ägt Orrnäs sedan 1874. Själv hade han övertagit gården 1902. Fadern hade utövat husbehovs- och nöjesfiske; för sin egen del hade han ej sysslat med fiske. Vid Orrnäs' strand hade, så långt tillbaka han kände förhållandena, vem som helst fått fiska. Själv hade han aldrig hindrat någon att göra det. Fiskare såväl från Hästholmen som från Svemb hade hållits där. Han hade ej trott, att någon strandägare i trakten hade fiskevatten utarrenderat. Om det nu emellertid förhölle sig så, att med äganderätten till stranden även följde viss ensamrätt till fisket, tyckte han, att strandägarna också borde hålla på den rätten. Detta betydde dock för hans egen del ej, att han tänkte förbjuda andra att fiska i Orrnäs' enskilda fiskevatten eller kräva någon fiskare på arrende. Han hade hört talas om att man räknat enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Det kunde vara lämpligt, att den regeln bleve för Vättern inskriven i lagen. Om utterfisket lämnades fritt, skulle strandrätten ej få mycket värde. »Skall man hålla på strandrätten, bör man göra det helt.» — En hemmansägare i öninge (född 1866; övertagit hemmanet från sin fader 1902) anförde: Varken fadern eller han själv hade haft till hemmanet hörande fiskerätt utarrenderad. Själv hade han aldrig bedrivit något fiske. I öninge vatten hade vem som helst fått fiska fritt inpå stranden. Han hölle emellertid på äganderätten till fiskevattnet och vore av den meningen, att strandägarna borde ha någon ersättning av de fiskare, som använde deras fiskevatten. Om någon viss utsträckning av det enskilda fiskevattnet hade han ej hört talas förrän på senaste tid, sedan frågan om strandrätten blivit aktuell. Att nu, när den enskilda fiskerätten skulle lagfästas, bestämma dess utsträckning till endast 180 meter från 2-m:sdjupet, ansåge han ej vara tillfredsställande. För ett fiskevatten av så ringa utsträckning skulle ej kunna erhållas något arrende av betydelse. Han ansåge, att det skulle vara lämpligare att draga yttergränsen för det enskilda fiskevattnet 300 meter från land. — En annan hemmansägare i öninge (ägare av hemman där sedan 1920) anförde: Innan han förvärvade hemmanet, hade han tillsammans med den föregående ägaren bedrivit nätfiske vid hemmanets strand. Sedan han blivit ägare av hemmanet, hade han under ett par års tid ensam fortsatt med detta nätfiske men hade sedermera upphört därmed på grund av bristande tid. Han hölle på strandrätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Fisket inom strandrättsområdet borde helt och hållet förbehållas strandägaren; utter-

256 fiske borde ej där lämnas fritt. arrendatorn få allt fiske där.

Om man ville utarrendera sitt fiskevatten, borde

d. Västra Tollstads, Väversunda och Rogslösa socknar: kronoparken Omberg. [457]. Jägmästaren i Ombergs skolrevir har meddelat, att det till kronoparken Omberg hörande fisket ej vore utarrenderat eller särskilt disponerat samt att, såvitt honom vore veterligt, ingen bestämmelse träffats rörande gräns mellan kronoparkens fiskevatten och det för alla svenska undersåtar fria fiskevattnet. En fiskare i Hästholmen (född 1892; sysslat med fiske sedan barndomen) anförde: Han ha.de fiskat röding med nät utanför kronoparken, invid land. Vid Omberg holies emellertid numera så många nätfiskare, att det knappast vore möjligt att få ut några nät på platser, där det lönade sig. Han skulle gärna velat arrendera något vatten vid Omberg för nätfiske efter röding. F ö r ett par år sedan hade han frågat revirförvaltaren, om han kunde få arrendera ett sådant vatten, men då fått till svar, att fisket vore fritt överallt utanför kronoparken. Nätfisket efter röding bedreves huvudsakligen efter förbudstidens slut till maj. Vid Omberg brukade rödingsnäten sträckas ut omkring 100 meter från land. Utanför Omberg bedreves också siklöjefiske med nät under september och oktober samt in i november, mest dock under rödingsfiskeförbudets giltighetstid. Siklöjenäten sattes i allmänhet på ett djup av 20 å 25 famnar, men man satte också, ehuru sällan, ut näten med början på 5 a 6 famnars djup. Det vore sällan, som man med detta fiske komme in på 180-m.sområdet; det borde dock vara tillåtet. Om han fått arrendera något fiskevatten vid Omberg, hade han där endast tänkt hålla på nätfisket efter röding. — En fiskare i Borghamn (se [479]) uppgav också, att under oktober, före den 21 i månaden, hade rödingsfiske med nät och strö hittills fått bedrivas utanför kronoparken, och han ansåg, att så borde få ske även i fortsättningen. e. Västra Tollstads socken. [458]. En hemmansägare i Tegneby (kom till Tegneby 1905) anförde: Före hösten 1933 hade han icke haft fisket utarrenderat; han hade ej heller hört, att det tidigare varit utarrenderat. Hösten 1933 hade emellertid en fiskare i Hästholmen bett att få disponera fisket mot ersättning i fisk. Han hade mer än gärna gått med härpå, då han ej tidigare haft någon avkastning av sitt fiske. Själv hade han ej begagnat sig av fisket på annat sätt än att han någon gång på vintern de sällsynta år, då sjön varit tillfrusen, metat lake. — Den åsyftade fiskaren (född 1883; sysslat med fiske i en 30 år) berättade: Han hade arrenderat ifrågavarande fiske från den 1 oktober 1933. Förut hade han aldrig arrenderat något fiskevatten men hösten 1933 hade han tyckt, att det skulle vara säkrast att skaffa sig ett arrendevatten. Där fiskade han uteslutande med rödingsnät dels i oktober, före den 21 i denna månad, och dels efter den 10 november till ungefär den 1 maj. Rödingsnäten satte han med början alldeles invid bergväggen. Han brukade ha ett par nät i länken. Med nätlänken komme han ut till som mest 100 meter från land; djupet vid ytterändan av länken vore 15 å 20 famnar. — En kronoarrendator i Tegneby (innehavare av arrendet sedan 1911) berättade: Före honom hade hans fader haft samma arrende i 40 år. Varken fadern eller han själv hade utövat något fiske. Någon utarrendering av fisket hade ej förekommit under faderns tid, och själv hade han först hösten 1933 utarrenderat fisket till en fiskare i Hästholmen, vilken utfäst sig att som arrende lämna fisk. Han ansåge, att strandrätten borde gå ett par hundra meter ut. Uttring borde ej vara tillåten i enskilt fiskevatten. Den fiskare, som arrenderat fisket, (född 1877 i Hästholmen) förklarade, att då han gjorde upp om arrendet hade det varit »liksom aktuellt», och han hade velat försäkra sig om »en liten fläck» för egen del. Förut hade han aldrig haft något arrendevatten. Han utnyttjade arrendevattnet på samma sätt som nyssnämnde Hästholmsfiskare sitt. — En hemmansägare i Västergården, belägen intill Hästholmens hamn (kommit till Hästholmen 1914), anförde: Han hade aldrig utövat något fiske och ej heller haft sitt fiske utarrenderat. Hösten 1933 hade en fiskare förfrågat sig om han kunde få arrendera men det hade ej blivit av med

257 någon utarrendering. Han ansåge emellertid, att det borde finnas strandrätt. För sin del vore han nöjd med att den räknades gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet. En hemmansägare i Norrgården, belägen söder om Alvastra gård (född 1877 på Norrgården; efter en tids bortovaro från orten återkommen 1907), anförde: Han hade hört, att man förr räknat med att strandrätten sträckte sig 300 famnar från land. Först efter 1907 hade han hört talas om 180-m:sregeln. Strandrätten borde lagfästas. Om den förr ansetts gälla 300 famnar ut från stranden, borde den bestämmas så även för framtiden. Utterfisket borde absolut ej lämnas fritt i strandrättsområdet. Då ett fiskevatten utarrenderades borde utterfisket ingå i arrendet. Under de sista åren hade han lagt ut rev i sitt strandvatten under juni, juli och augusti. Reven hade han lagt längs med stranden, på 150 å 200 meters avstånd från denna. Nätfiske bedreve han icke. f. Nässja socken. [459]. En lantbruksbokhållare på Nässja gård förmälde, att från gårdens sida hittills hävdats enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Gårdens ägare ansåge emellertid, att man i stället borde bestämma, att den enskilda fiskerätten skulle nå 500 meter ut från stranden. Vid Nässja gård bleve det ej så stor skillnad, om man tillämpade den ena eller den andra av dessa beräkningsgrunder. — En hemmansägare i Eneby (född därstädes 1888) anförde: Han ansåge, att »den gamla regeln», att det enskilda fiske vattnet sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet, vore »en förnuftig bestämmelse» och »gott kan bibehållas som den är». Den vore inarbetad i befolkningens medvetande och man räknade i allmänhet efter den. Utterfiske borde ej vara fritt i enskilt fiskevatten. I Eneby funnes ytterligare en hemmansägare. Han hade ej närmare överlagt med den andre delägaren i Eneby men trodde, att denne delade hans åsikter i anförda hänseende. Sonen till arrendatorn av de till Eneby och Nässja gård samt Vadstena Kronoäng [Vadstena] hörande fiskevattnen anförde: Vid Eneby, Nässja och Vadstena Kronoäng hade fadern i fråga om utsträckningen av arrendevattnet räknat »som de gamla», att det ginge ut 180 meter från 2-m:sdjupet. I strandvattnet vid Eneby och Nässja idkades fiske med strö och nät samt agnfångst med agnnot och löjströ. Sommartid brukade de nät, varmed strandfiske bedreves, sträckas ut ungefär till 180-m:sgränsen; med dessa nät fångades mest röding. Något egentligt revfiske förekomme ej i strandvattnet; det hände endast någon gång. Vid utterfiske vore det ej nödvändigt att gå in på strandvattnet. Utterfiske i strandvattnet kunde vara riskabelt för dem, som där hade nät, vilka ginge upp i ytan. Agnfångst borde ej bli fritt i enskilt fiskevatten utan de, som ville bedriva agnfångst i sådant vatten, borde härom komma överens med fiskevattensinnehavaren. Vissa år kunde det vara ont om siklöja och då kunde en fiskearrendator vilja för sin egen räkning behålla den siklöja, som kunde fångas i hans vatten. Ute på djupt vatten bedreve fadern om vintern nätfiske och om sommaren revfiske. Fadern använde sällan utter. En fiskare i Jernevik (kommit till Vättern för 30 år sedan; alltsedan dess sysslat med fiske) anförde: År 1912 eller 1913 hade han ingått kompanjonskap med en gammal fiskare, som arrenderat fiskevattnen till Vadstena stad och Vadstena Kronoäng [Vadstena], Naddö [Örberga socken] samt Kungs Starby och Tycklingen [S:t Pers socken]. I arrendevattnena hade de fiskat gädda, abborre och mört med not och strö. Numera innehade han endast Tycklingens fiskevatten men där kunde ej längre erhållas någon fisk och han betalade därför ej heller något arrende för detta fiskevatten. Det vore numera knappast lönt att arrendera fiskevatten. Det vore så dåligt med fisket; fisken hade minskat överallt i sjön. Av vissa strandägare hade han emellertid fått tillstånd att fiska i deras strandvatten utan ersätt-* ning; där fiskade han med strö. Utan något särskilt tillstånd av strandägarna hade han därjämte på sträckan mellan »F^yrstensberget» (udden vid Ullnäs) och »Skäljudden» (G: Skäljen) fiskat inpå land med nät och flugutter. Några protester häremot hade ej förekommit; vad den till Jernevik hörande delen av denna strandsträcka beträffade vore dock att märka, att han vore boende i Jernevik. Från och 17—368351.

258 med Nässja och därefter in i Vadstenaviken vore fiskevattnen utarrenderade. Strandägarna hade där sökt hävda enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Mest fiskade han numera ute på sjön, huvudsakligen med nät, rev och svirvel. Han hade tidigare hört, att man räknat enskild fiskerätt 100 famnar ut från 2 fots djup. Han tyckte nog, att strandrätt borde finnas men ansåge, att det skulle vara tillräckligt att räkna 180 meter ut från 1 meters djup. Vid långgrunda stränder skulle man eljest komma alldeles för långt ut. Siklöjan ginge ej in i Vadstenaviken; där bedreves ej annat agnfiske än håvfiske efter mört. g. Vadstena. [460]. Drätselkammaren har meddelat följande: Vadstena stad hade tillförene plägat utarrendera det närmast utanför staden varande fiskevattnet i Vättern men hade sedermera upphört därmed på den grund, att frågan om äganderätten till detsamma icke vore utredd. Staden disponerade sålunda för närvarande icke över något eget fiskevatten. I stadens förvar befintliga handlingar innehölle ej veterligen några upplysningar om gränserna för något staden eventuellt tillhörande fiskevatten. En fiskare i Vadstena (född därstädes 1896; sysslat med fiske sedan barndomen), tillika kontorist, anförde: Under 4 å 5 år hade han av Vadstena stad arrenderat stadens fiskevatten från hamnarmen till hospitalet; arrendet hade upphört för omkring 5 år sedan. Han hade räknat med att arrendevattnet sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet. I arrendevattnet hade han huvudsakligen fiskat med nät efter abborre, gädda och mört men därjämte fångat småmört och löja med håv för att använda som agn vid revfiske. Arrendet hade upphört på grund av tvistigheter angående agntäkten med håv. Andra personer hade velat fånga mört med håv i arrendevattnet utan att härför lämna honom någon ersättning. Då han motsatt sig detta, hade drätselkammaren ansett bäst att låta arrendet upphöra och lämna fisket fritt i stadens vatten. I övrigt hade han fiskat ute i öppna sjön med nät och rev, dock mest med rev. Utterfiske bedreve han icke. Även icke strandägande fiskare kunde ha ett visst intresse av att enskild fiskerätt funnes. I närheten av en fiskares boningsort kunde finnas vatten, där han kunde vilja genom överenskommelse med strandägaren förskaffa sig dispositionsrätt över fisket. Att räkna den enskilda fiskerätten viss sträcka ut från visst djup vore emellertid opraktiskt. Det vore bättre att räkna från själva stranden ett lämpligt stycke ut. Man kunde kanske tänka sig, att det skulle vara enskilt fiskevatten 400 å 500 meter ut från stranden. En annan fiskare i Vadstena (född 1872; sysslat med fiske i 37 år) anförde: Han fiskade endast under sommaren. Hans enda fiske vore revfiske, som han bedreve dels på djupt och dels numera även på stadens vatten. Reven betade han med mört; denna fångade han med håv i Vadstenaviken. Sedan utarrenderingen av stadens vatten upphört, hade detta agnfiske där fått fritt bedrivas; även från Nässja hade kommit fiskare, som tagit agn med håv på stadens vatten. Agnfångsten påginge från vår till höst. Detta agnfiske borde lämnas fritt även för framtiden. — En fiskare i Borghamn upplyste, att det omtalade mörtfisket med häv påginge från början av maj till slutet av september, samt uttalade, att det borde få fritt bedrivas under hela denna tid. h. Hagebyhöga socken. [461]. Ägaren av Medhamra anförde: Han hade bott å gården sedan 1905; före honom hade gården ägts av hans fader. Han hade hört, alt man förr räknat enskild fiskerätt 100 famnar ut från 1 famns djup. F ö r egen del hade han räknat, att gårdens enskilda fiskevatten sträckte sig 180 meter ut från 2-m:skurvan eller utanför denna belägna isolerade grund. Det skulle emellertid efter hans mening vara mera praktiskt att bestämma det enskilda fiskevattnets utsträckning med utgående från strandlinjen. Man borde i så fall räkna enskild fiskerätt 500 meter ut från land. Vikar borde alltid räknas i sin helhet vara enskilt fiskevatten, ut till en linje mellan uddarna. Loduttringen vore till stort förfång för dem, som innehade strandvatten. — Ägaren (sedan februari 1933) av Sandby anförde: I Motalaviken gjorde han anspråk på enskild fiskerätt ut till ångbåtsrännan. Utåt öppna Vättern gjorde han anspråk på enskild fiskerätt, vid

259 Lundaudden (EK) något utanför Käverön samt vidare åt söder ut till en något utanför udden vid Medhamra dragen linje. I nu angiven utsträckning hade enskild fiskerätt hävdats av gården. En fiskare i Medhamra (född 1877 i Motala; sysslat med fiske sedan 1893) förmälde, att han arrenderade Sandby fiske sedan 35 år, Horngärdets fiske [Västra Stenby socken] sedan 25 år och Medhamra fiske sedan 12 år. Han anförde ytterligare: Han hade räknat med att Medhamra och Sandby enskilda fiskevatten ginge så långt ut som »grundbottnen» nådde. Detta torde vara detsamma som 100 famnar ut från 1 famns djup eller 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Han hade talat med de föregående fiskearrendatorerna, som för en 25 å 30 år sedan avlidit vid hög ålder, och därvid erfarit, att de räknat på samma sätt. I viken vid Sandby och Medhamra brukade han sätta ut ända till 25 nät i länken, varvid han komme ut på ett djup av 3 å 4 famnar. Han hade alltid räknat med att dessa nät stått i enskilt fiskevatten. Utter- och svirvelfiske inne på strandområdet vore ej bra. Allt fiske i det enskilda fiskevattnet borde förbehållas fiskevattensinnehavaren. •— En son till denne fiskare (född 1905) anförde: Det vore en given sak, att arrendefiskaren ej arrenderade ett fiskevatten endast för att få ha sina redskap i fred utan för att få fisk. Om utterfiskarena skulle få bedriva sitt fiske inne på ett arrendevalten, bleve det emellertid kanske ej något kvar åt fiskearrendatorn. Mot flugutterfisket i de grundare vattnen kunde också invändas, att småfisken plockades bort genom detta fiske, så att det ej bleve kvar någon fisk, som kunde växa sig stor. Mot fisket med lodutter borde utfärdas totalförbud; det vore alldeles fördärvligt för revfisket. i. Västra Stenby socken. [462]. Ägaren (sedan omkring 30 år) av Horngärdet anförde: Under hela den tid, som han ägt Horngärdet, hade rått den uppfattningen, att hela Motalaviken vore enskilt fiskevatten, uppdelat mellan strandägarna å ömse sidor, med ångbåtsrännan som skiljelinje. Han hade i enlighet härmed räknat med att Horngärdets fiskevatten ginge ut till ångbåtsrännan. Av sin företrädare på gården hade han hört, att denne räknat på samma sätt. j . Motala stad. [463]. Staden har gjort anspråk på enskild fiskerätt i den innersta delen av Motalaviken, ut till Bispmotala och Fålehagens vatten. Stadens fiskevatten upplystes vara sedan flera år utarrenderat på obestämd tid. Ägaren av Rossnäs, hörande till Bispmotala skifteslag, f. d. fiskare (född 1842; sysslat med fiske sedan 8-årsåldern), anförde: I äldre tider hade strandägarna ej gjort anspråk på någon strandrätt och utarrendering av fiskevatten förekom icke; alla fiskade om varandra. Först för omkring 50 å 60 år sedan hade strandägarna börjat göra anspråk på strandrätt och utarrendera sina fiskevatten. Arrendet erlades då i form av fisk. Fisket bedrevs mest med strö och i närheten av land; man k a m knappast längre ut från stranden än till 7 å 8 alnars djup. I äldre tid hade han aldrig hört talas om någon särskild gräns mellan enskilt fiskevatten och frivatten. Om någon gräns 100 famnar ut hade han aldrig hört talas. Den gräns, som han hört talas om, vore 180-m:sgränsen, men därom hade han hört tal först under senaste tid. En fiskare i S. Freberga i Västra Stenby socken (född 1888) förmälde, att han arrenderade dels S. Freberga fiskevatten och dels fiskevatten inom Bispmotala från udden norr om Pariserviken [viken söder om Varamoviken] runt Rossnäsudden och in i Motalaviken. Han anförde ytterligare: Dessa fiskevatten hade före honom innehafts av hans far och farfar. — I fråga om Motalaviken hade både fadern och farfadern ansett, att där ej funnes något frivatten, utan att allt vatten i viken vore enskilt fiskevatten, uppdelat mellan strandägarna å ömse sidor ungefär efter mittlinjen. Några främmande yrkesfiskare ginge ej heller in i Motalaviken. Amatörfiske förekomme visserligen där men bestode huvudsakligen i mete, och de, som önskade idka metning, plägade be om tillstånd; svirvelfiske bedreves i viken amatörmässigt egentligen blott på våren och gjorde ej något förfång. Det yrkesmässiga fisket i Motalaviken utgjordes av nät- och notfiske. Nätfisket avsåge fångst av »lax»; med not fångades abborre, gädda och sik m. m. — I Pariserviken bedreve

260 han ej något fiske innanför Pariserholmen (G och EK: Bessholmen). Utanför denna holme satte han nät för fångst av »lax». Näten sattes från ett djup av omkring 3 meter och med 10 a 15 nät i länken; med en sådan länk komme man ut till ett djup av 3 å 4 famnar. Även utanför den mot Vättern öppna stranden bedreve han huvudsakligen nätfiske. Han ansåge, att det enskilda fiskevattnet borde bestämmas skola sträcka sig minst 1 000 meter utanför Pariserholmen och likaledes minst 1 000 meter utanför den öppna stranden ned mot Rossnäsudden. Om det enskilda fiskevattnet på denna sträcka endast skulle räknas gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet, skulle man ej på enskilt fiskevatten kunna sträcka ut mera än 5 å 6 nät i länken. — I enskilt, fiskevatten borde allt fiske vara förbehållet strandägaren. Det skulle vara meningslöst att arrendera ett fiskevatten, om utterfiskarena skulle få obehindrade fara fram där och ta upp all fisken. Fiske med ugnnot, som mest bedreves i augusti och september, borde ej heller lämnas fritt i enskilt fiskevatten. Om agnnot finge användas vid annans strand, skulle den stora fisken skrämmas bort från strandområdet. — I hans arrendevatten utanför Motalaviken ginge många, både yrkesfiskare och amatörfiskare, med grundutter och svirvlar, där han hade sina nät utsatta. Nätfisket efter »lax» bedreves dels från slutet av mars till fram i juni och dels från början av augusti till dess förbudstiden för »laxfiske» inträdde den 10 oktober. Utterfisket inne på strandområdena förekomme på våren. Under »laxfisket» på eftersommaren och hösten brukade utterfiskarena däremot ej gå så nära land. —• Revfiske bedreve han egentligen endast ute på frivattnet. Förvaltaren på Lyckorna, vartill det av S. Freberga-fiskaren arrenderade fiskevattnet i Pariserviken hör, yrkade, att strandrätt skulle fastställas i enlighet med vad fiskaren föreslagit. Förvaltaren upplyste, att till Lyckorna också hör fiskevatten i Varamoviken, men då det där vore kal sandbotten hade fisket (i denna vik endast ringa betydelse. Han ville därför ej framställa något yrkande angående beräkningen av fiskerätten i denna vik. k. Motala socken. [464]. En fiskare i Djurkälla (född därstädes 1872; sysslat med fiske i 25 år), som bland annat, tillsammans med en annan person, arrenderade det till Djurkälla hörande fisket i Vättern, anförde: Utanför stranden funnes en sandbank och utanför denna hade man brinken mot djupvattnet. Brinken låge utanför 180-m:sgränsen, ungefär vid 6-m:skurvan; den hade emellertid »i alla tider» räknats höra till Djurkälla. Man hade räknat med att det vore enskilt fiskevatten hela vägen ut till brinken och ett stycke utanför denna. Brinken hade också hittills varit rätt bra fredad från främmande. Det vore önskvärt, att enskilt fiskevatten fastställdes i enlighet med vad nu angivits. Utterfisket borde ej lämnas fritt i enskilt fiskevatten. Ägaren (sedan 21 år) av Lindenäs, som även företrädde ägaren av N. Freberga, anförde: Till Lindenäs och N. Freberga hade räknats höra enskilt fiskevatten ut till Sandön och sedan ytterligare 180 meter ut från 2-m:sdjupet utanför ön. Det vore önskvärt, att enskild fiskerätt bleve lagfäst i den omfattning, vari denna rätt sålunda hittills hävdats. Det till Lindenäs hörande fisket hade alltsedan han tillträdde egendomen varit utarrenderat till en och samma person. Även N. Freberga fiske vore utarrenderat. Under den sista tiden hade fiskearrendatorerna klagat över att de ej fått ha sina vatten i fred. Det hade framför allt varit amatörfiskare, som gjort intrång. — Föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult upplyste, att fiskearrendatorerna i Lindenäs och N. Freberga vatten bedreve fiske med strö, nät och något rev efter sik, abborre och braxen samt i mindre mån efter röding. Dessutom toges med agnnot småsiklöja som agn. 1. Västra Ny socken. [465]. Ombudet för ett stärbhus, som ägde Åsen, anförde i en skrift, att Åsens enskilda fiskerätt borde bestämmas att omfatta vattnet 180 meter ut från det s. k. Ornsgrundet, enär stadigt djup av 2 meter torde vidtaga vid detta grund och därigenom tillika erhölles en tydlig, lätt fixerbar gräns. I skriften framhöll också ombudet generellt »önskvärdheten» av att i fiskerättslagen strandägares enskilda fiskerätt bleve så angiven, att det »tydligt» framginge, att

261 denna fiskerätt »även i större insjöar» omfattade »allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager». — Arrendatorn av egendomen, som ingav skriften, upplyste, att Ornsgrundet, vilket även benämndes Källörn, låge omkring 200 meter från land samt att det mellan grundet och fasta land vore långgrunt med ett största djup av 2 meter. Egendomens fiske vore utarrenderat; fiskearrendatorn fiskade huvudsakligen med nät men något även med rev.

B. Fiskerättsfrågan h u v u d s a k l i g e n u r f i s k a r e s y n p u n k t . [466]. I d e n n a a v d e l n i n g s k o l a s a m m a n s t ä l l a s u t t a l a n d e n , s o m vid de s a k k u n n i g a s s a m m a n t r ä d e n m e d o r t s b e f o l k n i n g e n gjorts a v fiskare, vilka helt och hållet eller h u v u d s a k l i g e n b e d r i v a v a d s o m b e t r a k t a t s s å s o m fritt fiske. U t t a l a n d e n a skola efter f i s k a r e n a s b o n i n g s o r t s a m m a n f ö r a s i fem olika g r u p p e r , s o m r e p r e s e n t e r a s i n s e m e l l a n n å g o t a v v i k a n d e i n t r e s s e n i fråga o m det fria fisket. S å s o m a v det följande skall f r a m g å f ö r e k o m m a emellertid o c k s å i n o m dessa g r u p p e r vissa skiftningar i u p p f a t t n i n g a r och önskemål. Fiskare i Motalaorten. 1 [467], En fiskare i Nykyrka i Västra Ny socken (tilllika handlande; broder till föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult) anförde: Sedan gamla tider hade man räknat med att det enskilda fiskevattnet i Vättern nådde 180 meter ut från 2-m:sdjupet eller 100 famnar från 1 famns djup (jfr broderns uttalanden [454]). Detta vore en lämplig beräkning. Angivna regel måste emellertid få en generell tillämpning och inga undantagsbestämmelser stadgas för särskilda områden. En bestämmelse, som utsträckte det enskilda fiskevattnet exempelvis 1 000 meter från stranden (jfr [463]), skulle medföra, att allt värdefullt fiske i närheten av stranden ginge förlorat för frivattensfiskarena. — En annan fiskare i Nykyrka (tillika murare; född 1871) anförde: Han hade sysslat med fiske sedan han var 8 år gammal. Han hade »i alla tider» hört, att strandrätten sträckte sig 100 famnar ut från 1 famns djup eller 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Det borde bli lag på att den enskilda fiskerätten i Vättern skulle gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Utterfiske borde ej lämnas fritt i enskilt fiskevatten. [468]. En tredje fiskare i Nykyrka (född därstädes 1896) anförde: Vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning borde man hålla sig till 180-m:sregeln. Denna regel hade yrkesfiskarena fått in i sitt medvetande. 180-m:sregeln borde för Vättern inskrivas i lagen. Såväl lodutterfiske som annat utterfiske ansåge han emellertid kunna utan någon olägenhet lämnas fritt i enskilt fiskevatten. Med utterfiske hade han själv hållit på i 12 år. Vid djupstränder, där det kunde vara ett djup av 30 a 40 meter alldeles intill stranden, skulle det vara »onaturligt», om man ej finge gå in med utter. Dylika djup invid stranden förekomme i norra delen av Vättern; där bedreves också nu utterfiske in på stranden för fångst av röding. Ute på frivattnet bedreve han också nätfiske. Det hade nog inträffat, att han fått nät skadade av svirvlar, men det hade oftare inträffat ifråga om nät utlagda på djupt vatten än ifråga om nät utlagda på grundare vatten. För övrigt inträffade sådant numera mindre ofta än för 6 å 7 år sedan; utterfiskarena hade blivit varsammare. Utterfiske med fluga bedreves från roddbåt eller mindre motorbåt. Det vore ett amatörfiske men utövades kanske också av en del yrkesfiskare. Risken för skada å utlagd redskap vore ej mindre vid fiske med flugutter än vid fiske med utter med svirvlar. — En fiskare i Näs i Västra Ny socken (född 1900 i Motala socken) anförde: Han hade ofta hört 180-m:sregeln omtalas. Nät- och revfiskarena hade nog också respekterat 180-m:sgränsen. »Rörligt fiske» däremot hade nog allmänt ansetts vara 1 Ehuru det ej blev av vederbörande upplyst, torde åtminstone några av de här upptagna fiskarena disponera enskilt fiskevatten.

262 tillåtet överallt. Utter- och svirvelfiske hade sålunda bedrivits även innanför 180m:sgränsen. Det borde ej möta några betänkligheter mot att stadga fritt utter- och svirvelfiske. Det vore huvudsakligen under några veckor på våren samt under några veckor på hösten före och efter rödingens och »laxens» lek, som det lönade sig med sådant fiske invid stranden. Yrkesfiskarena använde därvid i regel svirvel. Vid åsyftade strandfiske erhölles mest röding. Även »lax» kunde, ehuru i mindre mängd, erhållas, mera på våren än på hösten. [469]. En fiskare i Motala (född därstädes 1879) anförde: Han hade vid sitt fiske alltid hållit sig utanför 180-m:sgränsen. 180-m:sregeln vore »praktisk och tjänlig», och han trodde, att alla ville ha den kvar. Han motsatte sig bestämt, att utterfiske lämnades fritt i enskilt fiskevatten. Inom Östergötlands län förelåge säkerligen ej någon flertalsopinion bland yrkesfiskarena för fritt utterfiske. Fiske med lodutter från motorbåt borde för övrigt helt förbjudas. Loduttern slete sönder utlagda revar. Det kunde inträffa, att man finge en rev söndersliten av lodutter på 50 ställen. Fiskare vid norra Vättern: Rödesund, Karlsborg m. m. [470]. En fiskare i Rödesund (född 1880 i Undenäs socken) anförde vid sammanträdet i Karlsborg: I hela norra Vättern bedreves det yrkesmässiga fisket med utter och svirvel huvudsakligen inom ett avstånd av 100 meter, på sina håll till och med endast 50 meter från stranden. Längre ut bedreves föga fiske. Skulle yrkesfiskarena nödgas hålla sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet, komme därför exempelvis vid kronoparken Granvik (jfr [423]) allt yrkesfiske att omöjliggöras. Om bunden redskap blivit skadad vid utter- och svirvelfiske, hade det berott på att den ej varit tillräckligt tydligt utmärkt. — Även nätfisket måste, för att det skulle vara lönande, vid djupa stränder bedrivas innanför 180-m:sgränsen. Vid en brantstupande strand måste man börja sätta ut näten 20 meter från stranden vid ett djup av 20 å 30 meter. Man skulle ej, annat än i undantagsfall, få någon fisk i näten, om man satte ut dem med början längre ut från stranden. — Revfisket innanför 180-m:sgränsen saknade däremot betydelse för yrkesfiskarena. — Från kronoparken Granviks södra gräns runt nordspetsen av Vättern och ned till Motala, å vilken sträcka stranden vore sådan, att storryssjor ej kunde användas, måste agnfångsten ske med not. — Strandrätten komme man väl ej ifrån. Den lyckligaste lösningen av strandrättsfrågan skulle emellertid vara, om strandägarna finge ensamrätt till fiske ut till och med visst maximidjup, förslagsvis till och med 20 meters djup eller kanske något större djup. Under inga omständigheter borde dock strandrätten nå längre ut än 180 meter från 2-m:sdjupet. Därest alltså det bestämda maximidjupet, t. ex. 20 meter, nåddes först utanför 180m:sgränsen, skulle strandrätten likväl upphöra vid 180-m:sgränsen. För de med storryssjor fiskande strandägarna vore det grundare vattnet det värdefullaste. Storryssjorna kunde ej sättas djupare än 8 meter. Det vore önskvärt, att, därest fiske av icke-strandägare inom visst strandområde skulle vara straffbelagt, strandägarna ålades att utpricka yttergränsen för detta område. Det vore eljest omöjligt för den icke-strandägande yrkesfiskaren att veta, om han överskrede gränsen. — Denne fiskare uttalade efter sammanträdet till utredningsmannen Freidenfelt, bland annat, följande: Det vore blott vid branta, djupa stränder han menade, att det fria fisket borde, genom begränsning av vattendjupet i strandäganderättens område, få skjuta in på detta. Han medgåve, att det djup, som han vid sammanträdet föreslagit såsom maximum, eller 20 meter, vore det minsta, som kunde sättas ifråga. Om maximidjupet höjdes till 30 meter, skulle värdet för frifiskarena visserligen minskas, men bestämmelsen skulle dock vara av värde, i jämförelse med de förhållanden, som uppkomme, om strandägaren finge ensamrätt till fisket ut till 180 meter från 2-m:sdjupet, oavsett vattendjupet. Nätfisket vid mera långgrunda stränder ansåge han avgjort borde förbehållas strandägaren inom dennes område. Själv arrenderade han vid Risnäs en strandsträcka av omkring 1 mils längd, där han fiskade stensik om hösten. Där ville han icke ha intrång av andra nätfiskare. En annan fiskare i Rödesund (född 1896 i Karlsborg) anförde: Utgångspunkten för bestämmande av strandrättsområdets utsträckning borde vara stranden, icke 2-

263 m:sdjupet, då det vore omöjligt att veta, var detta djup går. Strandägarna kunde hållas skadeslösa genom att man vid långgrunda stränder bestämde avståndet ut till frivattnet, i stället för till 180 meter, till exempelvis 250 meter. Vid djupa stränder borde fastställas ett visst maximidjup till och med vilket strandrättsområdet skulle räknas sträcka sig. Detta maximidjup borde bestämmas till högst 20 meter. Under inga omständigheter borde emellertid i sistnämnda fall yttergränsen dragas längre från land än 250 meter. Inom strandrättsområdet borde — utom fisket med storryssjor — även nätfisket vara förbehållet strandägaren. [471]. En fiskare i Karlsborg (född 1873) anförde: Frågan om utsträckningen av strandrätten hade alltid varit oklar. För egen del ansåge han, att det till och med vore oklart, om det i Vättern överhuvud taget funnes någon strandrätt alls. Själv hade han till för några år sedan ansett sig kunna vid fiske gå in överallt. Efter tillkomsten av gällande stadga för fisket i Vättern [stadgan utfärdad 1925], enligt vilken länsstyrelsens tillstånd måste inhämtas före utsättande av storryssja, hade han emellertid innan han utsatt sådan ryssja med vederbörande strandägare träffat avtal om rätt därtill; bevis om sådant avtal krävdes nämligen av länsstyrelsen för meddelande av tillstånd till storryssjas utsättande. Viss strandrätt borde finnas. Han vore dock emot att man räknade enskilt fiske ut från visst djup, då vattendjupet vid stranden vore så olika på olika ställen. Det skulle vara »mera säkert» att räkna från stranden. Bäst vore, om man bestämde sig för 180 meter från stranden. Han kunde »nästan gå med på», att allt fiske till ett avstånd av 180 meter från stranden bleve förbehållet strandägaren. I norra delen av Vättern bedrevs mycket fiske intill stranden. Det vore ej någon fara för att utterfiskarena skulle göra skada å storryssjorna. Dessa vore så fast förankrade, att det i stället skulle vara riskabelt för en motorbåt att fastna i dem. Utterfiskarena aktade sig därför för att komma för nära storryssjorna. [472]. En fiskare i Sjövik i Mölltorps socken uttalade, att storryssjefisket borde vara förbehållet strandägarna. [473]. En fiskare i Kroketorp i Undenäs socken (född i socknen 1889) anförde: Hans fader hade drivit yrkesmässigt fiske. Själv hade han i barndomen sysslat med fiske och vore nu sedan 4 år tillbaka yrkesfiskare; han hade dessutom ett litet jordbruk. I hans barndom hade såväl krokfiske som nätfiske varit fritt överallt. Han ansåge emellertid, att nätfisket borde förbehållas strandägarna. »Det har de sin fulla rätt till.» Utter- och svirvelfiske borde däremot vara fritt inpå land, »åtminstone efter djuplanden». — En fiskare i Granvik i Undenäs socken (född 1901 i Kråk) anförde: F ö r ett 10-tal år sedan hade han arrenderat till kronoparken Granvik hörande fiskevatten från Mälboön och ned till Granvik. Med arrenderingen av fiskevattnet hade han åsyftat att få rätt till nätfiske i strandvattnet. Med näten hade han fiskat efter röding, mest på hösten och vintern men något även på försommaren. Han hade hävdat sin ensamrätt till fiske i arrendevattnet endast ifråga om nätfisket. Med utter och svirvel hade främmande fiskare fått gå fritt i arrendevattnet, även innanför Omboöarna. Han hade aldrig fått några nät skadade av utter- och svirvelfiskarena. I strandvattnet borde nätfisket samt självfallet även ryssje- och notfisket vara förbehållna strandägarna. Utter- och svirvelfiske borde däremot vara fritt inpå stranden. Den röding, som toges på krok, vore ej hemmahörande i strandvattnet utan vandrade mellan detta och djupvattnet. Skulle utter- och svirvelfisket ej längre lämnas fritt, vore det slut med yrkesfiskarenas existensmöjligheter. — Den siste fiskaren anslöt sig i ett senare yttrande till förslaget, att strandäganderätten skulle bestämmas gå ut till ett maximidjup av 20 meter. Om så skedde, kunde fisket i det enskilda fiskevattensområdet helt förbehållas strandägaren. — I samme fiskares första yttrande instämde en fiskare i Sörhamn och två fiskare i Bölet, allt i Undenäs socken. Den ene fiskaren i Bölet tillade, att han ville särskilt betona, att utter- och svirvelfiske borde vara fritt inpå land; å sträckan Mälboön—Granvik kunde man ej få någon fisk utanför 180-m :sgränsen. [474]. En fiskare i Olshammar i Hammars socken, som förmälde, att han sysslat med yrkesmässigt fiske sedan 1929, anförde vidare: Han fiskade med utter och svirvel i norra Vättern i frivattnet samt å visst enskilt vatten, där han fått tillstånd

264 att fiska. Lodutterfiske behövde ej bedrivas närmare land än 180 meter från 2-m:sdjupet. Vid fiske med grundutter hade han brukat hålla sig invid 180-m :sgränsen. När det nappade på den inre uttern, måste man emellertid stäva in på 180-m :sområdet för att hala in fisken. Fiske med grundutter ansåge han böra vara fritt även innanför 180-m :sgränsen. Fiskare i Hjo-trakten. [475]. Vid sammanträdet i Hjo anförde ordföranden i Vätterns fiskareförbund inom Skaraborgs län, en fiskare (född 1891, i Södra Fågelås socken; bosatt i Hjo sedan 1918, förut en tid i Brandstorps socken), följande: Han hade sysslat med fiske sedan barndomen och hade fiskat praktiskt taget över hela Vättern utom i skärgården uppe i Örebro län. — Vid långfärder medförde fiskarena endast utter och svirvel, icke nät eller rev. Utterfisket i Vättern vore gammalt; bruket att vid utterfiske använda lod vore däremot av jämförelsevis sent datum och knappast äldre än 10 a 12 år. Vid fisket med lodutter ginge man knappast in på grundare vatten än omkring 4 famnar; för lodutterfisket hade det därför ej någon betydelse, om man finge gå in på strandområdet. Detta vore däremot fallet vid det vanliga utterfisket, utan lod. Rödingen ginge nämligen tidtals in till stranden för att förtära smålöja och man behövde då följa den dit. Alltifrån det man börjat fiska med utter utan lod, hade detta utterfiske utövats alldeles inpå stranden. Utterfisket i närheten av stranden utövades huvudsakligen på hösten men även något på försommaren. Vid det inne vid land bedrivna utterfisket finge man den bästa rödingen. Utom röding fångades vid detta fiske »lax». Om smålaxöring erhölles inne vid stranden, vore det utanför mynningen av de bäckar, i vilka »laxen» uppstiger till lek och där ungarna uppehålla sig. Någon fara för att nät skulle bli skadade vid lodutterfisket förelåge ej, om näten endast bleve tydligt utmärkta. Fiskareföreningens medlemmar hade för sin del beslutat, att näten skulle utmärkas med en vit flagga i ena ändan av nätlänken och med en svart flagga i den andra ändan av nätlänken. Några särskilda åtgärder för skyddande av utlagda revar kunde ej vidtagas. »Vid revfiske får en finna sig i att få sina revar förstörda någon gång.» — Fiske med nät och rev bedreves av Hjofiskarena i närheten av hemtrakten. Näten användas endast för fångst av sik. Sina nya siknät använde de ute på djupt vatten, 18—20 famnars djup. När näten blivit så slitna, att man ansåge sig ej längre kunna använda dem på djupt vatten, utsatte man dem nära land för sikfiske under leken. Redskapsförlusterna vid sistnämnda fiske vore så stora, att det ej skulle löna sig att för detsamma använda nya nät. Sikfiske i närheten av land skulle därför ej komma att utövas av strandägarna, även om de finge ensamrätt därtill. För yrkesfiskarena vore det däremot värdefullt att få använda sina gamla slitna nät till strandfiske efter sik. Revfiske på grunt vatten bedreves endast på våren efter sik med mask som bete. •— Fiske med utter och svirvel samt fiske med nät och rev hade så långt tillbaka, som han kunde minnas, fått fritt bedrivas inpå land. Fiskarena vore eniga om att dessa fiskesätt även i framtiden borde få på nu praktiserat sätt fritt bedrivas. — Fiske med storryssjor och not syntes däremot böra förbehållas strandägarna. Agnfångst av siklöja för revfisket skedde antingen med storryssjor eller med not. Mest användes för detta ändamål storryssjor, då noten gåve otillräckligt utbyte. Hjofiskarena hade använt not egentligen endast på staden Hjos vatten, vid hamnen. För att få för agnfångst använda storryssjor hade de varit hänvisade till att träffa avtal med strandägare; det hade hittills ej mött några svårigheter. Reven betades i regel med siklöja; vid dragfiske användes däremot fisk som bete endast i rena undantagsfall. Fem andra fiskare i Hjo anslöto sig till dessa uttalanden. En av dem (född 1867) tillade: Hans fader hade varit fiskare och han hade själv sysslat med fiske i hela sin tid. Först på senare år hade det börjat talas om strandrätt. En annan av dem (född 1885) tillade: Hans fader hade likaledes varit fiskare och själv hade han börjat syssla med fiske i 15-årsåldern. Han hade aldrig hört, att det skulle finnas någon strandrätt. Själv hade han lagt ut nät överallt vid stränderna. En tredje (född 1896) tillade: Såväl han själv som hans fader, vilken varit fiskare, hade

265 överallt fått fiska fritt inpå stränderna. — Även en fiskare och hemmansägare i Björkenäs i Hjo landsförsamling instämde i uttalandena. [476]. En annan fiskare i Hjo (född 1890) anförde: Nätfisket bedreves i allmänhet utanför strandområdet. Vid det under hösten bedrivna nätfisket efter sik vore det emellertid pä sina ställen nödvändigt att gå in på strandområdet. Några hinder häremot hade hittills ej blivit resta. Sikgrunden låge ibland så nära stranden som 100 meter från denna; vid Spakås [Norra Fågelås socken] låge ett sikgrund till och med endast 50 meter från stranden. Det vore nödvändigt, att fiskarena även i framtiden finge utnyttja dessa grund, eljest skulle de ej kunna fortsätta utövandet av sitt yrke. Agnfångst av siklöja med lilla agnnoten borde vara fritt inpå stranden. Å västra sidan av Vättern förekomme det visserligen ej i någon större utsträckning. Såvitt han kände till vore det endast han själv och hans fiskekamrat, som bedreve agnfångst på detta sätt å västra sidan av Vättern; de hade mest hållits på staden Hjos vatten. Skulle agn kunna fångas på detta sätt, vore det nödvändigt att man finge dra i land noten var som helst. [477]. En fiskare i Hjo (se [430]) uttalade, att han ansäge, att strandägarna borde vara belåtna med vad de ägde på land och ej sträcka sina anspråk ut i sjön; dock sade han ej något om att notfisket betraktades såsom strandägarnas. Fiskare i Rogslösa, Västra Tollstads och Ödeshögs socknar: Borghamn, Hästholmen m. m. [478]. En fiskare i Borghamn (född därstädes 1892), ordförande i Vätterns östra fiskareförening, anförde följande: Borghamnsfiskarena fiskade med nät och rev samt med utter. — Näten användes från december till maj för fångst av sik, lake och röding; på hösten användes nät dessutom för fångst av siklöja. Rev användes något på våren men mest om sommaren och därvid fångades mest sik, lake och röding. Borghamnsfiskarena hyste ej några önskemål om fritt nätfiske innanför 180-m:sgränsen. Nätfisket efter siklöja bedreves knappast på grundare vatten än 20 famnars djup; nätfisket efter sik, lake och röding bedreves på ännu djupare vatten. Även revfiske bedreves i allmänhet på djupt vatten. I avseende å det revfiske efter s. k. stensik, vilket med nors som agn bedreves tidigt på våren, när nors kunde för ändamålet erhållas, ansåge de däremot vara önskligt, att de även skulle få gå i närheten av land. Detta revfiske bedreves i huvudsak mellan den 25 mars (jfr [480]) och den 15 april, under omkring 14 dagar, dels från Borghamn uppåt Skäljen [Nässja socken] och dels från Flisens grund uppåt Kräk [Mölltorps socken]. Stensiken ginge vid pålandsvind intill land och det vore därför nödvändigt, att man finge lägga reven inom 180-m :sområdet. Så hade man även gjort och några protester häremot hade ej förekommit. — Med utter fiskade Borghamnsfiskarena från det nätfisket med ingången av maj upphörde och till oktober samt efter rödingsfiskeförbudets slut till nyår. Utterfisket avsåge fångst av »lax» och röding. Utterfiske bedreves dels med lodutter och dels med grundutter. Vid utterfisket användes endast svirvel; flugutter användes ej. Lodutter kunde ej användas å grundare vatten än 10 a 12 famnar. Med grundutter kunde man ibland gå in mot land på grundare vatten, dock ej längre in än att man skymtade bottnen eller till ett djup av 10 a 12 fot. Siklöjan ginge stundom intill land, rödingen följde siklöjestimmen och för att utterfiskarena skulle kunna fånga rödingen måste de följa efter. De sträckor av Vätternstränderna, där Borghamnsfiskarena framför allt brukat gå in till stranden, vore dels sträckan från Hovanäs [Rogslösa socken] ned till Huskvarnabukten, dock ej i Grännatrakten, där det vore mera långgrunt, dels sträckan från viken vid Karlsborg upp till skärgården utanför Askersund och ned till Åholmen [utanför Hals i Motala socken]. Vid Rökneöarna ginge utterfiskarena dock ej utmed fastlandet utan mellan Lilla Röknen och Stora Röknen. Vid Åholmen ginge de utanför holmen och sedan väster om Erkerna samt söder därom och söder om Risön och Sandön, varefter de ginge ned till ballongpricken vid Käverön [utanför Sandby i Hagebyhöga socken] samt därifrån till pricken utanför Bölagrundet [vid Nässja i Nässja socken] och ned till Skäljudden. Utanför Skaraborgs län söder om Karlsborg, där vattnet vore grundare, ginge utterfiskarena ej så nära land. Långfärder för utter-

266 fiske företoges av Borghamnsfiskarena huvudsakligen under våren och försommaren, från början av maj till fram mot midsommar. Under sommaren holies utterfiskarena ute på sjön mellan Omberg och Flisen. På hösten vore utterfisket också av betydelse, men då hölle Borghamnsfiskarena sig i hemmavattnen, omkring Borghamn. Vid denna tid ginge rödingen ofta inpå land. Särskilt vid Omberg brukade utterfiskarena då gå tätt inpå land. Då man vore ute med utter, ginge man i allmänhet ej in i några vikar utan satte kurs från den ena udden till den andra; vid uddarna komme man därför gärna i närheten av land. Strandfisket med utter skadade ej strandägarnas fiske, då rödingen ej vore någon strandfisk. »Om rödingen är inne ena dagen, så är han ute den andra.» Om utterfisket, såsom det hittills bedrivits, hade det ej varit »något vidare bråk», även om man på sina håll ibland »sett lite illa» på utterfiskarena. Det hade aldrig förekommit, att någon ulterfiskare blivit bortkörd, och ingen hade blivit stämd till domstol. Om man skulle bestämma ett visst minsta djup, på vilket utterfiskarena vid stränderna skulle få gå in, borde detta djup fastställas till 5 meter. Borghamnsfiskarena önskade emellertid, att utterfiske för framtiden måtte få i den omfattning, som hittills skett, fritt bedrivas även inne på strandvattnet. — Fiske efter småsiklöja med agnnot borde få fritt bedrivas inpå land under juli och augusti. — Mot beräkningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning till 180 meter från 2-m:sdjupet kunde, utom annat, erinras, att den ledde till så stora växlingar av det enskilda fiskevattnets bredd, alltefter strandens lutningsförhållanden. Det vore också ytterst svårt att avgöra var den sålunda bestämda yttergränsen för det enskilda fiskevattnet ginge. Skulle man bibehålla 180-m:sberäkningen, vore det bättre att räkna 180-m:savståndet från land. Fiskarena i Borghamn såge dock helst, att .strandrätten bleve inskränkt till 100 meter från stranden. Tio andra Borghamnsfiskare anslöto sig till dessa uttalanden. — En av dessa fiskare yttrade särskilt, att, om näten endast bleve ordentligt utmärkta, vore det ingen fara för att de skulle skadas genom utterfisket. — En annan av fiskarena upplyste, att medlemmarna av Borghamns fiskareförening kommit överens om att använda på långt håll synliga nätvålar i form av långa stänger med flaggor av olika färg, vilka utvisade den huvudsakliga riktningen av nätlänken. — Den senare fiskaren anförde tillika följande: Småsiklöjan komme intill land vid Borghamn omkring tre veckor senare än uppe vid Motala och Vadstena. Det vore ej rätt att Borghamnsfiskarena skulle hindras att fånga småsiklöjan, där den tidigare ginge till. Siklöjan vore ej någon strandfisk utan en vandringsfisk; stimmen kunde vara den ena dagen vid en strand, den andra dagen vid en annan strand. Det funnes också »otaliga mängder» av småsiklöja. Om det ej bleve uttryckligt stadgat, att agnnotfiske efter småsiklöja skulle vara fritt, riskerade fiskarena emellertid att bli bortmotade från stränder, där det kunde bedrivas. Han kunde i detta hänseende nämna, att uppe vid Sandön hade fiskare blivit bortmotade, när de velat där draga agnnot efter löja. — En annan av fiskarena anförde: Det vore i huvudsak riktigt, att agnnotfisket efter siklöja knappast påginge mera än två månader. Det kunde vara tillräckligt, att det lämnades fritt inne på strandvattnet under juli och augusti. [479]. En annan fiskare i Borghamn (född därstädes 1873; sysslat med fiske sedan barndomen) anförde: Han tyckte, att ordföranden i Vätterns östra fiskareförening [478] föreslagit en väl kort tid för fritt agnnotfiske efter siklöja. Han ansåge, att agnnoten borde få användas fritt under tre månader, juli—september eller ännu bättre frän 15 juni till 15 september. Revfisket påginge ända till slutet av september. Om utterfisket lämnades fritt pä sätt fiskareföreningens ordförande föreslagit och agnfångsten av siklöja bleve fri på sätt han själv föreslagit, kunde det enskilda fiskevattnet gärna få bestämmas gå 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Yrkesfiskarenas nät- och revfiske kunde bedrivas utanför detta område (se emellertid ett uttalande av denne fiskare om nät- och ströfiske utanför kronoparken Omberg, återgivet i [457]). [480]. En fiskare i Hästholmen (född därstädes 1877), medlem av styrelsen för Vätterns östra fiskareförening, anförde: Fiskarena i Hästholmen bedreve utter-

267 fiske över hela Vättern. Särskilt på hösten, från mitten av september till jul, vore det av vikt, att utterfiskarena finge gå inpå land. Rödingen ginge då ofta fram tätt utmed land, och finge utterfiskarena den tiden ej gå in på strandområdet, skulle det kunna vara dagar, då de ej finge någon fisk. Sommartid vore det i regel utan betydelse, om man hölle sig ute på sjön eller inne vid stranden. På vissa ställen vore det dock även då av vikt att kunna gå in på strandområdet. Så vore fallet vid Tängan, där man ofta ginge över själva grundet, samt vid Erkerna, där man vid hård nordlig vind och när fisk varsnades på grunden gärna ville gå nära inpå desamma. Vid Rökneöarna ginge man mellan Stora Röknen och Lilla Röknen men ej mellan Lilla Röknen och fasta land, där vattnet vore trångt och besvärligt. Utterfiskarena hade hittills, i den mån så varit behövligt, gått inpå land. Uppe vid Lemunda [Motala socken] hade en strandägare velat hindra uttringen inpå land och på Visingsö hade man »muttrat» litet emot utterfisket. I övrigt hade knappast förekommit några gensagor mot utterfisket inne på strandvattnen. Det minsta djupet för lodutterfiske vore 10 å 12 meter; själv skulle han i varje fall ej vilja använda lodutter på grundare vatten. Grundutter användes däremot å så grunt vatten, att »lappen» tornade i. Den fisk, som man toge med utter, ginge ej gärna på näten, enär den hölle sig vid vattenytan. Då han fiskat med nät, hade han ej kunnat finna, att fångsten blivit sämre, om utterfiske bedrivits över näten. — Revfiske efter stensik med nors som agn bedreves av Hästholmensfiskarena under april och in i maj bland annat på det s. k. Visingsögrundet, en undervattensås norr om sjömärket på nordsidan av Visingsö, samt utanför Västgötalandet från Skämningsfors [Brandstorps socken upp till Hjo och från Flisens grund upp mot Karlsborg. Han hade aldrig hört talas om att revfisket efter stensik kunde påbörjas så tidigt som den 25 mars (jfr [478]). Under de första dagarna av april kunde det hända, att det ginge att få stensik på rev, men vanligtvis finge man ej något förrän 8—10 april. För att nå ett gott resultat vore det nödvändigt att kunna gå med reven inpå land. Fisket vore nämligen, i synnerhet vid pålandsvind, mest givande i närheten av stranden. Man brukade lägga reven i sicksack, på ett största avstånd från land av 1 000—1 500 meter och in på ett minsta djup av 5—6 meter. Minsta avståndet från land vore därvid växlande; man fäste sig ej så mycket vid avståndet från stranden som vid djupet. Han hade aldrig hört »något knyst» mot detta fiske. — Fritt agnfiske med löjnot inom strandrättsområdet vore ett viktigt önskemål för yrkesfiskarena. Den tid, som agnfångst av löja med liten agnnot bedreves, vore från början av juni till mitten av september. Hittills hade i allmänhet hinder ej rests mot agnnotfiske inne vid stranden. Fiskarena i Hästholmen hade bedrivit agnnotfiske vid Alvastra strand. De hade även fått fiska med agnnot vid Borghamn. Uppe vid Nässja [Nässja socken], där de »bekantat» sig med fiskearrendatorn, hade de också fått draga agnnot (jfr [459]). Genom agnfångsten trädde man ej någons rätt för när. Fiskaren »hämtade» löjstimmen ute på sjön. I början av fisketiden, då siklöjan ännu vore liten, kunde man, om 2 a 3 båtar hjälptes åt, inringa ett stim och börja driva det mot land på 1 kilometers avstånd från stranden. I samma mån som siklöjan växte till bleve det svårare att börja fisket långt bort från land. Framemot sensommaren måste man sålunda börja så nära land, att bottnen syntes, kanske 50 meter från land. — Nätfiske bedreve fiskarena i Hästholmen huvudsakligen ute på djupt vatten. Nätfisket inne mot land ansåge han endast böra få bedrivas efter uppgörelse med strandägarna. Om nätfisket bleve fritt inne vid land, skulle det lätt kunna uppkomma stridigheter, då ett antal personer där skulle idka fiske om varandra. Han hade aldrig bland fiskarena hört fritt nätfiske nämnas såsom något önskemål. — Fiskarena brukade i fiskerättsfrågan skilja mellan fast och rörlig redskap. Med rörlig redskap menade de sådan, som man »släpade efter sig». Fiske med rörlig redskap ansåge de böra vara fritt. Utterfisket hörde dit och borde därför vara fritt. — I avseende å utsträckningen av det enskilda fiskevattnet hade han »i alla tider hört talas om de 180 meterna». Fiskarena hade tidigare i denna fråga hört sig för hos dem, som de trott vara »auktoriteter» i frågan, och de hade alltid fått till svar, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Man kunde säga, att det i orten vore gammal hävd på denna regel. Denna regel

268 borde också, med förut angivna undantag, bibehållas för framtiden. — Att det funnes enskilt fiskevatten kunde vara till ett visst gagn. I det enskilda fiskevattnet kunde viss fiskevård utövas; exempelvis kunde abborrstammen understödjas genom vissa åtgärder. Från Hästholmen tillstädeskommo ytterligare tre fiskare. — En av dem (född därstädes 1905) förklarade, att han helt anslöte sig till de sist (ovan i [480]) återgivna uttalandena. Särskilt hölle han på det fria utterfisket. Därest fiskarena skulle bli tvungna att överallt göra upp med strandägarna om fiskerätt i strandvattnen, komme fiskarena säkerligen att sedan inbördes överenskomma, att de skulle få uttra på varandras vatten, emedan eljest områdena bleve alldeles för små för att kunna utnyttjas till utterfiske. — Den andre fiskaren (född 1883; sysslat med fiske i en 30 år) underströk också, att utterfisket borde vara fritt i strandrättsområdet. »Om jag arrenderar ett fiskevatten, tar jag ingen skada av att andra far fram där med utter.» — Den tredje fiskaren (född 1892 i Alvastra; sysslat med fiske sedan barndomen) uttalade sig också särskilt för att utterfiske skulle vara fritt i enskilt fiskevatten. — En fiskhandlare i Hästholmen (född 1897) anförde: Han hade i 15 år varit bosatt i Vadstena och därvid sysslat med fiske dels såsom biträde åt andra fiskare och dels som egen fiskare. Han hade aldrig hört talas om att strandrätten i Vättern räknats gå längre ut än 180 meter. Såväl utterfiske som agnfångst borde vara fritt i enskilt fiskevatten. Utterfisket skadade ej strandägarnas eller fiskevattensarrendatorernas intressen. Agnfångsten borde vara fri hela året. Under den tid, som han bodde i Vadstena, hade det inträffat, att fiskare blivit bortmotade från Sandön, då de kommit dit för agnfångst. [481]. Vid sammanträdet i ödeshög framställde en ledamot av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott följande fråga angående agnnotfisket efter siklöja: Om det icke vore tillräckligt, att fiskarena vid annans strand finge draga iland sådana siklöjestim, som drivits upp utanför 180-m:sgränsen? Frågan besvarades av Hästholmensfiskarenas talesman [480] på följande sätt: Fram i augusti, när siklöjan vuxit ut, skulle det vara omöjligt att taga någon löja med agnnot, om man ej finge börja närmare land; man kunde då ej driva den så lång sträcka. Särskilt svårt skulle det ställa sig vid långgrunda stränder, där 2-m:sdjupet började långt från stranden. Han ansåge, att denna agnfångst borde få fritt bedrivas utan avseende å strandrätten. — Samme ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott framställde ytterligare följande fråga: Om utterfisket bleve fritt i enskilt fiskevatten, skulle det ej kunna medföra, att även andra än yrkesfiskare började bedriva utterfiske i strandområdena? Denna fråga besvarades av en annan Hästholmensfiskare på följande sätt: Det vore ej någon risk härför. För att utterfiske skulle kunna effektivt bedrivas krävdes en stor motorbåt och stora uttrar, alltså en dyrbar utrustning, som ingen hade användning för under annan förutsättning än att han ville på allvar bedriva detta fiske. [482]. En fiskare i öninge (född 1891), tillika torpare, anförde: Han hade sedan 25 år tillbaka fiskat med nät vid öninge och Orrnäs, uteslutande i strandområdet, utan att någon gjort några invändningar häremot. Han såge helst, att allt fiske bleve fritt överallt. Vid öninge hade det varit sä sedan urminnes tid. Fisket gåve ej så mycket, att man kunde »betala bönder något för att få ha näten i sjön». Agnfångst med liten agnnot kunde ej bedrivas överallt; mycket stora delar av Vätterns stränder vore så djupa, att agnnotfiske ej där kunde bedrivas. Intrånget i strandäganderätten skulle därför, om detta fiske frigåves, aldrig kunna bli så stort. Om emellertid möjligheterna att få agn genom agnfångstens frigivande kunde förbättras, skulle revfisket kunna utvecklas. — Fyra fiskare i Svemb och en fiskare i ödeshög instämde i dessa uttalanden. En av fiskarena i Svemb (född 1905) tillade: Strandägarna i Svemb hade aldrig framställt något anspråk på ersättning av dem, som fiskat i strandområdet vid Svemb. Där hade aldrig varit något »krångel». Fiskarena hade satt sina nät på sina gamla platser, som de använt i många år; de hade ömsevis respekterat varandras fiskeplatser. Strandfisket hade emellertid varit föga givande. — En annan fiskare i Öninge [broder till den förstnämnde öningefiskaren], som förmälde, att han endast fiskade med utter och svir-

269 vel, förklarade att detta fiske borde vara fritt överallt. Det gjorde icke någon skada. — En annan fiskare i Svemb (född därstädes 1870) anförde: Han hade aldrig hört talas om strandrätt i Svemb. Fiske med såväl nät som rörlig redskap hade vid Svemb fått bedrivas fritt inpå land. Utterfiske borde vara tillåtet i enskilt fiskevatten. Visingsöfiskare. [483]. Vid sammanträdet på Visingsö anförde en ledamot av styrelsen för Visingsö fiskeriförening, fiskare och båtbyggare (född 1895 på Visingsö; sysslat med fiske i 15 år), vilken blivit utsedd att vid sammanträdet föra föreningens talan, följande: Vid sammanträde den 11 maj 1934 hade föreningen diskuterat frågan om fiskerätten i Vättern; sammanträdet hade varit besökt av 14 medlemmar. De närvarande hade enhälligt beslutat uttala sig för att den enskilda fiskerättens utsträckning skulle bestämmas till 100 meter räknat från stranden. Vid föreningssammanträdet hade man varit emot att till utgångspunkt för bestämmandet av den enskilda fiskerättens utsträckning skulle tagas visst djup och ansett, att man i stället borde räkna från stranden. Man hade tyckt, att 100 meter från stranden kunde vara lämpligt. Det vore sällan, som yrkesfiskarena behövde komma närmare stranden än 100 meter. Det vore föreningens mening, att fisket borde i största möjliga utsträckning lämnas fritt. Fiskarena kunde ej arrendera fiskevatten. Skulle den enskilda fiskerätten sträckas ut långt i sjön, skulle fiskarena ej kunna få någon fisk. »Det är inte rätt att ta fiskevatten från fiskarena och lägga till jordbrukarna. Vattnet är fiskarens element, där skall han ta sitt levebröd och det bör han få behärska.» — Själv hade han huvudsakligen fiskat med utter och svirvel men hade även bedrivit nät- och revfiske. Det mesta fisket hade han bedrivit kring Visingsö. Han hade aldrig haft något arrendevatten. •— Utterfisket började tidigt, varma vårar redan i mitten av maj men sena vårar först i början av juni. Först användes grundutter under en tid av 14 dagar eller högst en månad. Vid grundutterfisket ginge lockfiskarna blott 1 fot under vattenytan. Därefter vidtoge fisket med lodutter, som påginge hela sommaren och hösten. Det slutade först, när det bleve så kallt, att man ej längre kunde hålla på med det; själv hade han bedrivit utterfiske ända fram mot jul. Fiske med djuplod bedreves sällan ä grundare vatten än 8 a 10 famnar. Visingsöfiskarena hölle sig vid utterfisket mest kring Visingsö och söder om Visingsö. De bedreve emellertid utterfiske även å östra och västra sidorna av Vättern; de kunde också gå norrut, ehuru knappast längre än till höjden av Hjo. Före midsommar ginge man med grunduttern vid vissa tillfällen nära inpå land; det vore vanligen vid stränder med sandbotten, där rödingen ginge in mot land. Inom det område, där Visingsöfiskarena bedreve utterfiske, eller sålunda i den södra delen av Vättern upp till Hjo, borde de ha rätt att vid utterfisket gå så nära stranden som till 100 meter från land. Om de medgåves rätt härtill, skulle deras intresse i avseende å utterfisket ej trädas för när. På ett par ställen norr om Gränna samt på ett par ställen mellan Gränna och Jönköping, där det vore djupt invid stranden, skulle det visserligen vara önskvärt, att de kunde få gå närmare stranden, men det hade i det hela mindre betydelse. Vid utterfisket erhölles röding och även något »lax». — Han trodde ej, att uttringsbåtarnas framförande över en notdrätt kunde ha någon menlig inverkan på notfisket (jfr särskilt [444]). Han förstode ej på vad sätt denna menliga inverkan skulle kunna åstadkommas. Det skulle väl i så fall vara, att fisken bleve bortskrämd genom motorbåtarnas buller. Men rödingen nappade ju på uttrarna och skrämdes alltså icke bort av motorbullret; det hade till och med inträffat, att röding nappat så nära båten, att man kunnat se den. Det förefölle då märkvärdigt, att siken skulle bli bortskrämd av motorbullret. Han medgåve däremot, att utterfisket inom området för en notdrätt toge bort röding och något »lax», som kanske i annat fall skulle ha kunnat erhållas i noten, ehuru med en sådan huvudsakligen fångades sik. När det nu funnes fiskare, som betalade arrende för nyttjande av notdrätter, vore det därför ej orimligt, att de finge ha dem i fred. Notdrätterna borde dock vara utmärkta, i vattnet eller med märken på land. Att sträcka fridlysningen så långt ut som till 500 meter från land tyckte han dock

270 vore att gå väl långt. — Med nät hade han mest fiskat på djup vattnet. Nätfisket började i december något före jul och påginge sedan 2 å 3 månader. Fångsten utgjordes huvudsakligen av sik, men även lake och något röding erhölles å näten. Efter röding hade han fiskat med nät ända upp till trakten av Hjo, utefter västra stranden av Vättern, dock utanför strandvattnet. — Revfisket bedreves huvudsakligen på våren och försommaren; många bedreve det dock året runt, när is ej hindrade. Tidigt på våren, då »landsiken» vore inne, lades reven mest på grunt vatten närmare land. Under senvåren och försommaren bedreves revfisket på djupare vatten. Av bekvämlighetsskäl lade man emellertid i regel båda vakarna på grunt vatten; reven brukade läggas i sicksack och det kunde hända, att någon bukt av reven komme in på ett par meters djup. Revfisket bedreves av Visingsöfiskarena mest ikring Visingsö; dock vore det en del, som fore åt Västergötland till, och någon gång kunde det också vara någon, som fore till östra sidan av Vättern. Revfisket avsåge fångst av sik; ibland kunde man dock även få någon röding på reven. — För agnfångst användes ej några särskilda agnnotar utan den stora siklöjenoten. Åtta fiskare på Visingsö anslöto sig till dessa uttalanden. — En av fiskarena [enligt senare erhållna upplysningar ordförande i fiskeriföreningen] tillade: Han hade tillsammans med en annan person under tre år arrenderat Tumbäcks notfiske [Gustav Adolfs socken]. Främmande utterfiskare hade kommit dit; de hade även själva gått med utter över platsen för notfisket och sedan dragit not på kvällen. Någon skadlig inverkan på notfisket genom utterfisket hade ej uppstått. Såsom bevis för att siken icke skrämdes bort av uttringsmotorbåtarna ville han anföra, att vid utterfiske jämväl sik erhållits. — Samme fiskare uttalade också, att det vore önskvärt, att fiskarena finge bedriva agnfiske fritt överallt; därigenom skulle revfisket befrämjas. — En annan av fiskarena, som senare (1929—1930) arrenderat Tumbäcks notfiske, anförde: Han hade till noten använt tåg av 300 famnars längd. Många utterfiskare hade kommit till den plats, där noten dragits; de hade haft samma båtar och redskap som nu. Utterfisket hade ej haft någon märkbar inverkan på notfiskets resultat. Även fastän utterfiskare varit på platsen under dagen, hade han fått lika bra med fisk i noten på kvällen.

C. Utredning rörande vissa öar, holmar, grund och fisken. [484]. I denna avdelning skall redogöras för den utredning, som erhållits om fiskerättsliga förhållanden m. m. beträffande vissa öar, holmar och grund samt fisken i Vättern. 1. Flisen. [485]. Omkring tre kilometer utanför stranden av Bredviks och Grevbäcks socknar i Skaraborgs län ligger i öppna Vättern ett från norr till söder utsträckt grundvattensområde, som har en längd av över fyra kilometer och en något varierande bredd omkring en halv kilometer. Detta grundvattensområde benämnes å sjökortet Flisen och synes även gå under namnet Flisens grund. [486]. Ordföranden i Vätterns fiskareförbund inom Skaraborgs län förklarade vid sammanträdet i Hjo, att vid Flisens grund allt fiske ansåges vara fritt, varjämte han berättade, att fiske vid Flisen huvudsakligen idkades av Bredviksbor men att på hösten även fiskare från andra håll, såsom Hästholmen och Borghamn, komme dit för bedrivande av utterfiske efter röding. Vid sammanträdet i Karlsborg bekräftade ägaren av Kräk i Mölltorps socken av Skaraborgs län, att ingen strandägare gjort anspråk på företrädesrätt till fiske vid Flisens grund utan att där räknats vara frivatten. — Något anspråk på ensamrätt till fiske vid Flisens grund framfördes ej heller vid något sammanträde.

271 2. Rökneöarna. [487]. I norra delen av Vättern ligger en grupp öar och holmar, som utgöres av Stora Röknen, Lilla Röknen och Röknehuvud samt vissa därinvid liggande holmar. I administrativt hänseende hör Röknehuvud till Västra Ny socken av Östergötlands län och ögruppens återstående del till Hammars socken av Örebro län. Röknehuvud hör emellertid geografiskt mycket nära samman med Stora Röknen. ögruppen torde efter språkbruket kunna sammanfattningsvis benämnas Rökneöarna. 1 Kameral utredning och lantmäteriutredning. [488]. I ett den 1 juni 1934 dagtecknat memorial från kammarkollegiets arkiv har framlagts en kameral utredning rörande Rökneöarna. 2 Denna utredning har i några avseenden kompletterats i ett av kammarkollegiets arkiv den 5 september 1935 framlagt memorial angående vissa holmar och fisken i Vättern. 3 Om Rökneöarna ha vissa uppgifter även lämnats i extra lantmätaren S. Forsselius' promemoria X samt i en av distriktslantmätaren M. Forss uppsatt promemoria av den 14 maj 1936.4 öarna Stora och Lilla Röknen samt Röknehuvud. [489]. Stora och Lilla Röknen förekomma i jordeböckerna från slutet av 1600-talet under rubriken »Härads öar» med en ränta av 2 L S röding eller 1 dir 16 öre s:mt vardera. De redovisas därefter under samma titel och med samma ränta i jordeböckerna till och med 1825. — Stora och Lilla Röknen ha, enligt vad en i Östergötlands läns lantmäterikontor förvarad karta över dessa öar av 1716 med därå gjorda anteckningar utvisar, 1723 delats, vardera »uthi Twenne delar», den ena »till Kongl. Maj:t och Cronan, ell:r Wadstena slott förbehållen för Timber och Wärcke skull» och den andra till Aspa och Algrena bruk med Igelbäcks masugn såsom rekognitionsskog. De sydvästra delarna av öarna förbehöllos kronan och de nordöstra delarna tillfördes bruken. Även Röknehuvud var vid denna tid kronan förbehållet. — Genom kungl. brev den 14 mars 1815 blev den »Kronan tillhörige delen av Rökne öarne» [under detta uttryck inbegreps även Röknehuvud] med vissa inskränkningar i fråga om bland annat skogsavkastningen samt dispositionen av ett på Röknehuvud befintligt sandstensbrott upplåten till Göta kanalbolag för erhållande av nödigt virke för kanalverket. I det kungl. brevet lämnades kanalbolaget tillika tillstånd att ingå sådant byte med Aspa och Algrena bruks ägare, att kanalbolaget skulle erhålla hela Stora Röknen och bruken hela Lilla Röknen. — Dylikt byte har sedermera ägt rum. [490]. ö n S t o r a R ö k n e n upptages i gällande jordebok på Hammars socken under benämningen Stora Röcknen nr 2 bland kronolägenheter under enskild disposition med anteckning upplåten till Göta kanalbolag, ö n L i l l a R ö k n e n , som intagits i en den 21 december 1848 fastställd skattläggning av rekognitionshemmanet Glädjen i Hammars socken, ingår numera i den enligt ägodelningsdomarens beslut den 4 juni 1928 genom sammanläggning av vissa fastigheter, bland dem hemmanet Glädjen, tillkomna fastigheten Algrenamarken nr 1 (jfr [416]). ö n R ö k n e h u v u d upptages under benämningen Röknehuvudet nr 1 i gällande jordebok på Västra Ny socken bland kronolägenheter under enskild disposition med anteckning tillhör Göta kanal. Kronofiskena Stora och Lilla Röknen. [491]. Särskild jordeboksredovisning av fisket vid Rökneöarna förekommer första gången i 1805 års jordebok, där utom de förut [489] nämnda häradsöarna Stora och Lilla Röknen även upptages Röcknens kronofiskearrende med anteckning: »Enligt K. B:s ordres den 18 februari 1780 utgår för detta fiske årligen I L S röding efter markegång och upptages under titel: nya skattelagde räntor till skattläggningen blifver fastställd.» I 1825 års jordebok upptages därefter, jämte angivna häradsöar, under rubriken fisken »Röknens — Kronan tillhörigt» med följande anteckning: »Enl. kgl. kammarkollegii arrende1 Benämningarna Stora och Lilla Röknen förekomma å generalstabskartan och sjökortet; andra benämningar äro Stora och Lilla Röcknen eller Stora och Lilla Rökneön. *&* 2 Denna utredning har verkställts på framställning av Munksjö aktiebolag såsom ägare av Lilla Röknen. 8 Se om detta arkivmemorial närmare [507]. 4 Se om Forss' promemoria närmare [513].

272 kontrakt af den 18 december 1821 upplåtet på 6 års arrende till kronojägaren Alvin emot 16 rdr banco årlig af gift, som uti räkenskaperna under titeln arrendemedel redovisas.» Upptagandet av Röknefisket i jordeböckerna vid 1800-talets början synes sammanhänga med att kammarkollegiet då erhöll kännedom om att detta fiske blivit föremål för särskild utarrendering. Det framgår emellertid av bevarade kvittenser, att fisket vid Stora och Lilla Röknen i själva verket varit utarrenderat åtminstone så tidigt som 1729. Från detta år finnes ett kvitto, som utvisar, att en skogvaktare på Lilla Röknen då arrenderat »de fisken vid Stora och Lilla Röcknen, som äro högvälborne herr grefven och öfversten Dohna tillhöriga», varvid åt arrendatorn överlämnats »desamma efter eget godtycke till sin nytta att häfda och nyttja emot sex daler k:mt årligen». Det första av kammarkollegiet meddelade förordnandet om utarrendering av fisket vid Stora och Lilla Röknen meddelades den 10 april 1807; fisket betecknades därvid såsom Stora och Lilla Röcknens rödingsfisken. [492]. Vid laga av- och tillträdesyn å fisket den 28 juni 1844, som förrättades av kronofogden i orten med biträde av nämndemän i parternas närvaro, lämnades vissa uppgifter om fiskets belägenhet och utsträckning. Fisket uppgavs sträcka sig och gränsa söderut från Skärvesten (S och EK: Skarvsten) till Envalla sund (sundet mellan Stora Röknen och Röknehuvud) 1 samt vidare åt nordost efter länsgränsen mot Östergötland allt till Vätterns medeldjup och åt nordväst från Skärvesten utmed en linje, som därifrån visade åt Igelbäckens hemman på Närkeslandet likaledes till Vätterns medeldjup. Det uppgavs vidare, att fisket verkställdes utan någon dittills varande stridighet omkring Stora och Lilla Rökneöarna, Björk-, Gräs- och Orrholmarna (med Gräsholmarna torde avses ekonomiska kartans Gäddskären), allt efter sjöns medeldjup och medelavstånd från land, men att innehavaren av kronofisket på östgötasidan idkade det omkring ön Kalven (S; EK) varande fiske (jfr [510]; den tillträdande arrendatorn av Röknefisket var en fanjunkare J. E. Charleville). De sålunda vid nämnda syn framkomna uppgifterna om fiskets belägenhet och utsträckning upptogos sedermera i en av länsstyrelsen till kammarkollegiet efter anmodan överlämnad, den 25 juli 1846 dagtecknad »Beskrifning på kronorödingsfisket Stora och Lilla Röknen i sjön Wettern, Hammars socken och Sundbo härad», som synes vara den enda över fisket upprättade mera detaljerade beskrivningen. [493]. Den 22 mars 1850 utfärdades ett allmänt kungl. brev om försäljning av utarrenderade kronofisken under skattemannarätt. Med anledning av detta hemställde kammarkollegiets vederbörande provinskontor i ett memorial den 10 december 1851 om sådan försäljning av Stora och Lilla Röcknens rödingsfisken. Sedan kammarkollegiet enligt skrivelse till länsstyrelsen den 16 december 1851 bifallit provinskontorets hemställan, utropades fiskena var för sig på auktion den 17 april 1852, varvid enda anbudet gjordes av fiskaren Per Adolf Alvin å Stora Röcknens fiske med 25 rdr banko och å Lilla Röcknens fiske med likaledes 25 rdr banko. Göta kanalbolag, såom ägare av Stora Röknen, begagnade sig emellertid inom föreskriven tid av sin optionsrätt till kronofisket vid denna ö. Den 26 april 1853 utfärdade kammarkollegiet skatteköpebrev för Göta kanalbolag å Stora Röcknens kronofiske, som angavs vara »beläget vid och omkring Stora Rökneön», samt för Per Adolf Alvin å Lilla Röcknens kronofiske, som angavs vara »beläget vid och omkring Lilla Rökneön». [494]. Om föremålet för skatteköpen anf öres i arkivmemorialet den 1 juni 1934 avslutningsvis följande: »Då det förut utarrenderade kronofisket innefattade allenast rödingsfiske, lär skatteköpet blott avse fiske av röding.» [495]. I gällande jordebok upptagas under Hammar socken dels Stora Röcknen nr 1, ett fiske, dels ock Lilla Röcknen nr 1, ett fiske, båda med jordeboksnaturen skatte. Kronofisket Röknehuvud. [496]. I fråga om detta fiske hänvisas till den kamerala utredning, som nedan redovisas under rubriken »Kronofisken under Starby kungsladugård». Annan utredning. [497]. Vid sammanträdet vid Aspa bruk förklarade ett ombud för fiskaren Helge Alvin, vilken (enligt företedd avskrift av ett lagfartsbevis) 1

Sundet benämnes även Enballasund eller Ballasundet.

273 jämte en numera avliden broder erhållit lagfart å Lilla Röknens fiske, att Helge Alvin gjorde gällande, att Lilla Röknens fiske omfattade ej allenast vattnet kring Lilla Röknen utan även vattnet kring Stora Röknen. [498]. Efter de lokala undersökningarnas avslutande ha samtliga sakägare yttrat sig till de sakkunniga. — Göta kanalbolag har i skrivelse den 27 juni 1935 anfört: I det av kammarkollegiet den 26 april 1853 för Götha Kanal Direction utfärdade skatteköpsbrevet å Stora Röknens fiske beskrives detta såsom beläget vid och omkring Stora Röknen. Fisket vore numera taxerat till 2 000 kronor och bolaget betalade skatt härför. Bolaget gjorde med stöd av skatteköpsbrevet anspråk på fisket vid och omkring Stora Röknen med Röknehuvud och tillhörande holmar »i enlighet med bestämmelserna i 12 kap. 4 § J. B.» samt på »allt slags fiske» där. — Munksjö aktiebolag har såsom ägare av Lilla Röknen i skrivelse den 25 maj 1936 anfört: Det till fiskaren Per Adolf Alvin enligt skatteköpsbrevet den 26 april 1853 försålda rödingsfisket torde »av praktiska skäl fä anses gälla lekfiske, då det endast beträffande detta är möjligt att använda sådana fiskredskap och fångstmetoder, att man vid fiskets bedrivande kan förutse, vad slags fisk som kommer att långas». Allt annat fiske kring Lilla Röknen tillhörde bolaget. — Ombudet för Helge Alvin har med en skrivelse den 20 september 1934 överlämnat en vidimerad avskrift av Per Adolf Alvins skatteköpsbrev å kronofisket Lilla Röknen, som i denna avskrift anges vara »beläget vid och omkring Stora Rökne ö n i sjön Wettern». 1 I samma skrivelse har vidare anförts: Helge Alvin, som vore född 1852, hade lämnat följande uppgifter. Hans fader, Per Adolf Alvin, och efter honom hans söner, jämte Helge Alvin hans numera avlidne broder Albert Alvin, hade sedan början av 1800-talet innehaft fisket vid och omkring Rökneöarna. Detta fiske, som först arrenderats och sedan inköpts, hade omfattat ej allenast rödingsfisket utan allt fiske. Sedan gammalt hörde till Röcknens fiske och hade hittills allmänt respekterats fisket vid och omkring: Stora och Lilla Röcknen; Orrholmarna (G; EK), belägna mellan Röckneöarna; grundet Lakaskär (G; S; EK), beläget öster om Orrholmarna; Forsholmen (G; S). belägen utmed östra landet strax utanför St. Forssa och Dalmarksviken (G, S och EK: Forsaviken; Forsholmen är holmen norr om utloppet av viken); Björkholmen (G; EK), belägen strax öster om sundet mellan Stora Röcknen och Röcknehuvud; Gräsholmarna, belägna strax väster om Björkholmen; Kalvgrundet, beläget sydväst om Stora Röcknen; Staplagrundet, beläget mellan Gräsholmarna och Kalvgrundet; samt Skarvsten eller Skärven (S; EK). Helge Alvin åberopade, att enligt Per Adolf Alvins köp vore Lilla Röcknens kronofiske beläget vid och omkring Stora Röknen eller sålunda omfattande »allt fiske omkring Stora Röcknen, som är beläget inom Örebro län».

3. Kronofisken under Starby kungsladugård. [499]. De kronofisken (öar, holmar och grund), som i denna avdelning skola behandlas, ha i allmänhet namngivits på följande sätt: Röknehuvud, Kalvgrundet, l ä n g a n , Sjöholmen, Åholmen, Erkerna, 2 Risön, Fjuk och Jungfrun 3 samt Pålgrundet, 4 Illegrundet och Bölagrundet. 5 Å generalstabskartan återfinnas med utsatta namn: Röknehuvud, Erkerna, Fjuk och Jungfrun. Å sjökortet upptagas följande med utsatta namn: Tängan, Sjöholmen, Åholmen, Erkerne, Risö, Fjuk, Jungfrun, Illegrund och Bölagrund. Å de ekonomiska kartorna upptagas följande med utsatta namn: Röknehuvud, Sjöholmen, Åholmen, Erkerna, Risön och Fjuk. De olika kartorna överensstämma i avseende å de upptagna fiskena vad deras belägenhet beträffar med varandra. Å alla kartorna eller vissa av dem förekomma sålunda Röknehuvud, Tängan, Sjöholmen, Åholmen, Erkerna, Risön, Fjuk och Jungfrun 1 Förste arkivarien i kammarkollegiet A. M. Lindgren, för vilken de sakkunniga företett denna avskrift, har efter verkställd undersökning meddelat, att i avskriften måste ha skett en felskrivning av »Stora» i stället för »Lilla» (se i övrigt [493]). 2 Benämnes även »Idkekalvar», »Kalvarna» eller liknande. 3 Benämnes även »Fagerön». 4 Om en uppgiven benämning »Blackgrundet» se [517]. 5 Om en benämning »Badgrundet» se [503]. 18—3G8351.

274 samt Illegrundet och Bölagrundet; deras belägenhet såsom kartorna utvisa torde få anses vara ostridig. Kalvgrundet förekommer ej med detta namn å någon av de nämnda kartorna; däremot upptages ä sjökortet och den ekonomiska kartan (Sundbo härad av Örebro län) ett grund (S) respektive en holme (EK) med benämning Kalven. Pålgrundet förekommer ej med utsatt namn å någon av kartorna. Om belägenheten av Kalvgrundet och Pålgrundet har ovisshet yppats. [500]. Om dessa uppgivna kronofisken ha närmare uppgifter erhållits dels vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen, dels från kammarkollegiet och dels från domänstyrelsen, som även överlämnat vissa utredningar från lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen. För det huvudsakliga av den sålunda erhållna utredningen skall nedan redogöras i samma ordning. Utredning vid sammanträdena. [501]. Vid sammanträdet i Motala anförde föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult, Gottfrid Arvidsson (se förut [454]), följande: På 1850- eller 1860-talet hade — på grund av order från högre ort, att sådana kronan tillhöriga fisken, som ej gåve någon större inkomst, skulle avyttras — vissa inom Örebro län belägna kronofisken försålts. Inom Östergötlands län hade några sådana försäljningar ej skett. Kronan innehade därför alltjämt fiskerätten dels vid vissa grund eller småholmar, som vore belägna uppe vid Stora Röknen, nämligen Flakgren, Bengtakullarna och Skålen (jfr [512]), dels ock vid följande öar, holmar och grund, nämligen Tängan, Åholmen, Pålgrundet, Risö, Erkerna, Fjuk, Jungfrun, Illegrund och Bölagrund. Pålgrundet vore namnet på ett å sjökortet upptaget grund i nordspetsen av det grundvattensområde, som tilllika omfattar Risö och Sandö (se även [517]). Jungfrun benämndes även Fagerön. Fiskerätten vid nämnda öar, holmar och grund vore av domänstyrelsen utarrenderad till den person, som jämväl arrenderade Starby kungsladugård (jfr [518]). Denne hade sedan utarrenderat fiskerätten vid de uppe vid Stora Röknen belägna grunden eller småholmarna och vid Tängan till Helge Alvin samt fiskerätten vid övriga öar, holmar och grund till lantbruksstyrelsen, som i sin tur upplåtit sin arrenderade fiskerätt till olika fiskare mot skyldighet för dem att lämna fiskrom till fiskodlingsanstalten vid Borenshult (jfr [518]). Sjöholmen hade av de gamla uppgivits tillhöra kronan, men han visste ej, huru därmed förhölle sig. [502]. Arrendatorn av Starby kungsladugård berättade efter sammanträdet i Motala för utredningsmannen Lindby följande: Han hade arrenderat kungsladugården sedan 1905. Så gott som hela den tid han innehaft arrendet hade han utarrenderat fiskerätten vid Röknehuvud, Kalvgrundet, Tängan, Sjöholmen, Åholmen, Erkerna (Idkekalvar), Risön, Fjuk, Fagerön och Pålgrundet samt Illegrundet och Bölagrundet. Alla dessa fisken utom Illegrundet och Bölagrundet hade varit upptagna i hans arrendekontrakt med domänstyrelsen (jfr [518]). Fiskena hade varit utarrenderade redan av den föregående arrendatorn av kungsladugården. De senaste 4 å 5 åren hade en del av fiskena varit utarrenderad till lantbruksstyrelsen. Samma fisken hade förut, på sätt alltjämt vore fallet med de övriga fiskena, varit utarrenderade till vissa fiskare. En del av fiskena innehades, troligen ända sedan 1905 av en fiskare Alvin. Något särskilt stöd för utarrenderingen till lantbruksstyrelsen av Illegrundet och Bölagrundet kunde han ej hänvisa på. [503]. En fiskare i Djurkälla i Motala socken berättade vid sammanträdet i Motala, att han av lantbruksstyrelsen arrenderade fiskerätten vid Åholmen, Pålgrundet, Erkerna. Risö. Fjuk och Illegrund (jfr [518]). Tidigare hade han arrenderat fiskerätten där av Starby kungsladugård; han hade haft detta arrende alltsedan han för 25 år sedan börjat fiska. Sommartid fiskade han vid nämnda holmar och grund med nät diverse fisk och på hösten under rödings- och sikleken fiskade han där röding och sik, varvid han lämnade rom till fiskodlingsanstalten vid Borenshult. Vad anginge Pålgrundet [som han förutsatte ha det läge, som Gottfrid Arvidsson angivit] samt Erkerna och Risö ansåge han, att mellan dem och fasta land ej funnes något frivatten utan att kronans enskilda fiskevatten ginge ihop med annat enskilt fiskevatten, som sträckte sig ut frän fastlandet. Vattnet där vore grunt. Främmande yrkesfiskare komme sällan in på detta område, men amatör-

275 fiskare ginge titt och tätt in där. Beträffande Åholmen låge förhållandena annorlunda till, då mellan denna holme och fastlandet ginge en djupränna. Det vore emellertid önskvärt, att allt vatten mellan Åholmen och fastlandet fastställdes vara enskilt fiskevatten. Under alla förhållanden borde vattnet kring Åholmen 180 meter ut från 2-m:sdjupet bestämmas vara enskilt fiskevatten. Utanför Erkerna hade han räknat, att hans arrendevatten sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Omkring Fjuk och Illegrund hade han räknat med att arrendevattnet ginge ungefär 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Han ansåge önskvärt, att enskilt fiskevatten fastställdes i enlighet med vad nu angivits. — En fiskare i Medhamra i Västra Stenby socken upplyste vid samma sammanträde, att han vore i kompanjonskap med Djurkällafiskaren om berörda med lantbruksstyrelsen avslutade fiskearrende. — Sonen till en fiskare i Eneby i Nässja socken förmälde vid sammanträdet i Vadstena, att hans fader av lantbruksstyrelsen arrenderade fisket vid Badgrundet, även benämnt Bölagrundet, samt fisket vid ett grund norr om Jungfrun (jfr [518]). Vid Badgrundet hade fadern räknat, att han hade ensamrätt till fisket 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Vid detta grund fiskades mest med nät men även strö användes där för fångst av abborre och löja. Ifråga om Jungfrun hade fadern räknat sig till godo fiskerätt endast vid det arrenderade grundet. Där fiskade fadern blott röding med strö under leken. Att svirvelfiske lämnades fritt kring Jungfrun skulle ej skada faderns fiskeintresse. — Fiskeriinstruktören E. M. Tideman vitsordade vid sammanträdet i Vadstena, att Badgrundet och Bölagrundet vore olika benämningar pä samma grund. [504]. En fiskare i Motala upplyste, att han av domänstyrelsen arrenderat Åholmen och Erkerna för att där få båtplats och plats att torka sina nät. Han anförde tillika följande: För 35 å 40 år sedan hade allt fiske utom det efter lekande röding varit fritt vid kronoholmarna. Fisket vid dessa skulle ha på Gustav Vasas tid tillhört Vadstena slott eller Vadstena kloster och utarrenderats med tanke på lekfisket efter röding. En bestämmelse skulle ha funnits, att intet annat fiske kunde »skattläggas» än det efter lekande röding. [505]. För vissa uppgifter om att utterfiske bedrives av frivattensfiskare vid Tängan, Åholmen, Erkerna, Risö och Bölagrund har tidigare [478; 480] redogjorts. Utredning trån kammarkollegiet. [506]. I de förteckningar rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Vättern, som de sakkunniga fått mottaga från kammarkollegiet, upptagas bland h o l m a r : Åholmen, 1 holme; Erkerna, 1 holme; och Fjuk, 1 holme; alla i Motala socken; samt bland f i s k e n : Pålgrundet, 1 fiske, i Nässja socken; och Fagerön, 1 fiske, i örberga socken; samtliga såväl holmar som fisken med jordeboksnaturen krono, under allmän disposition (redovisningen i jordeboken av Röknehuvud har förut [490] omnämnts). [507]. De sakkunniga ha från kammarkollegiet erhållit en särskild, inom kollegiets arkiv verkställd och i ett arkivmemorial av den 5 september 1935 framlagd utredning angående samtliga ifrågavarande fisken. Denna utredning utvisar huvudsakligen följande [508—511]. [508]. Anders Grijs räkenskaper för Vadstena slott och ladugård 1581 innehålla, bland annat, en förteckning över »Wadstena Slotz Ägor». I denna förteckning återfinnas under rubriken »Öijer Udj Wätter under Wadzbo landett» Kalff, Täniön och Åholmen samt Idkan och Idkekalffa [Erkerna]. I Börje Jönssons räkenskaper för Vadstena slott, stad och två ladugårdar 1599 upptagas under rubriken »öijer utij Wäter», bland annat, såväl nyssnämnda öar som även »Fiuköö utij Wäter», den sistnämnda med anteckning: »Lydde til Wadzstena Closter tilförende.» — Genom kungl. brev den 20 april 1651 donerades Tänian och Fjukön, »twänne oskattlagdhe Fijsken», till dåvarande kaptenen Henrik Koskull »at niuta, bruka och behålla — — • — under gården Frijberga, dher undher dhee af åldher skole hafwa warit brukadhe». Vid en i det följande berörd jordrannsakning 1682 omnämnas även Åholmen och Erkerna avseende donationsbrev. — Röknehuvud redovisas i 1665 års jordebok för Motala socken under rubriken »Anno 1663 skattelagdhe räntor» med en ränta av 2 L'a röding och med anteckning: »Cronan behålld-

276 ne». I livgedingets jordebok för 1678 redovisas ön på enahanda sätt men med följande anteckning: »Efter Hans Kongl. Maij:ts allernådigste Resolution hennes Kongl. Maijt hemfalldne A. 1678.» Enligt reduktionskommissionens brev och order den 19 januari 1682 hölls den 21 april 1682 i Vadstena rannsakning rörande, bland annat, Vadstena slotts tillhörigheter och ägor. Vid denna jordrannsakning upptogos under rubriken »Än Wadzstena Slätz tillhörigheter, öijar uthi Wätter», jämte annat, Kalff, Täniön och Åholmen samt Idkeen och Idkekallfwa med i huvudsak följande anteckningar. Kalff: »Kalff ligger wijd stora Röknön och är ett skiönt Rödings fiske hijt till Slåtet behållit.» Täniön: »Täniön kallas elliest Tänian, är ett stengrund inwed Stora Röcknön och en stor steen Skierfwen benämnd 3 mijhl her ifrån och ett skiönt Rödings fiske.» Åholmen: »Åholmen ligger när moot Lindenähs — —• är en lijten hollme och Rödings fiske dherunder af 2 Ltt åhrligen.» Idkeen och Idkekallfwa: »Idkeen och Idkekallfwa kallas och nu Irckierna, bestå aff några grund och 2 småå hollmar, liggia emillan Fiuköö och Sandöö och skiuta medh en sandräfwell ihoop med Rijsöhn Och tages där sijk om hösten.» Under rubriken »Noch Innehafwes» upptogs Fiuköö med anteckning bland annat: »som en lijten Stenig Öö och godt Rödingsfiske är om hösten». Under rubriken »Tillökte Lägenheter under Wadstena Slätt och Starby Ladugårdh: Fiskien» upptogos Röknehuvud, Rijsö och Fagerön. I fråga om Röknehuvud och Risö gjordes följande anteckningar. Röknehuvud: »Röknehuvud Öö, är ett skiönt Rödingsfiskie i Wättren, som anno 1663 till Cronan skattlades för 2 LfERödingh och år 1678 hemfallit hijt till Slåttet dherunder dhet af andra för arrende brukas.» »Rijsö: Ett sijkfiske i Wättren till Slåttet af 16 öre Sillfr-mynts ränta, Öön är stenigh och oduglig och uthaf Siön en stoor deell Bort skiölldh, som med en Sandräfwel skiuter ihoop med Sandöö.» Åholmen och Erkerna reducerades genom reduktionskommissionens brev den 8 juli 1682. Fjukön reducerades till kronan den 23 maj 1683. — I reduktionsjordeboken upptogos såsom Vadstena slotts tillhörigheter Röknehuvud, Kalf, Täniöön, Sjöholmen, Åholmen, Idkekalfwa, Rijssöö, Fiukö, Fagerön och Pålgrundet med i huvudsak följande anteckningar. Röknehuvud: »ett Rödingsfiskie i Wättern» med en ränta av 1 dal. 16 öre silvermynt. Kalf: »Kalf ett Rödingsfiskie belägit wijd store Röcknen med en stoor steen Skierven benämbd — — är skattelagd för 12 L<tfc Röding å 24 öre.» Täniöön: »Täniöön, som nu och kallas Tänjan, är ett Steengrund under Stora Röcknan»; brukas för 1/a L<a röding. Sjöholmen: redovisas tillsammans med Koopöhn; 1 skattlagda för V2 L ^ röding. Åholmen: »Åholmen emoot Lindenääs och Lillehalls belägen är en lijten hollme och Rödingsfiskie der under — — — räntandes 1 LU Röding.» Idkekalfwa: »Idkekalfwa, som och kallas Irckierna, bestående af några grund och 2 små holmar emillan Fiuköö och Sandöö i Wättren beläget Räntandes 3 L ^ Röding och Sijk.» Rijssöö: »ett Sijkfiskie i Wättren»; räntandes 1 LUsik. Fiukö: räntandes 9 L*tb röding. Fagerön, upptagen bland »Nyoptecknade lägenheter»: en stenkulle »med tillydande fiskie uthi Wätter mitt för Nässia Udde»; räntandes 1 L S röding. Pålgrundet, likaledes upptaget bland »Nyoptecknade lägenheter»: ett fiske med V» LU fisk i ränta. — I generaljordeboken upptogos samma öar och fisken som i reduktionsjordeboken såsom hörande till Vadstena slott med följande anteckningar. Röknehuvud, under rubriken »Nyskattade räntor»: »Wadstena Slätts gods.» Kalf en holme, under rubriken »Noch som tillförende i Jordeb. ej warit införde»: »Behålldne under Wadstena Slått.» Täniöön eller Tänian, Idkekalfwa eller Irkierna och Rijsöö det sistnämnda »1 Sijkefiskie»: »Behåll: under Wadstena Slått.» Sjöholmen, jämte Koopöhn, under rubriken »noch som tillförende i Jordeboken ej warit införde»: »Behålldne under Wadstena Slätt.» Åholmen och Fiucköö: »Reducerat som Wadstena Slåtts appertinentz.» Fagerön: Behållen under Wadstena slott. Pålgrundet: Ett fiske tillhörigt Wadstena slott. 1 Gap- eller Kopön, Norra Lotten, samt d:o, Södra Lotten, upptagas i gällande jordebok på Västra Ny socken, båda lotterna såsom skatte (se [519]).

277 Röknehuvud upptogs i 1719 års jordebok för Motala socken såsom ett rödingsfiske med anteckning: »Immediate under Starby arrende.» Röknehuvud upptogs sedan i samtliga jordeböcker till och med 1825 såsom ett fiske med anteckning, att det lydde under Starby arrende. I gällande jordebok har Röknehuvud däremot, såsom förut nämnts, upptagits bland kronolägenheter i Västra Ny socken och med anteckning: »Enligt Kgl. Bref den 14 mars 1815 anslagen till Göta kanalbolag.» I arkivmemorialet [den 5 september 1935] anföres om denna anteckning följande: »Emellertid lär bolaget genom denna upplåtelse icke hava förvärvat rätt till Röknehuvuds fiske utan synes detta alltjämt tillhöra Kronan.» — Kallfgrundet, Tänian, Åholmen, Idkekallfwa och Fiuköön upptogos i 1723 års jordebok för Motala socken såsom fisken under titeln »Nyskattlagde och Tillökte Ränttor» med följande gemensamma anteckning »Immediate Fisken uti Siön Wettern men äro indragne under Stareby Kongzgårds arrende Contract.» De upptogos därefter i jordeböckerna till och med 1825. I 1825 års jordebok för Motala socken redovisades de såsom kronolägenheter under rubriken »Fisken» på huvudsakligen följande sätt. Kalvgrundet: »Ett fiske rantar 12 Lft Röding.» Tängian: »Ett fiske rantar a/2 LXt Röding.» Åholmen: »Ett rödingsfiske rantar 1 L<tt Röding.» Idkekalfva: »Ett fiske rantar 3 L S Röding.» Fjukön: »Ett fiske i Wettern rantar 9 L S saltgrön Röding.» I sistnämnda jordebok upptogs på samma sätt även Risön med anteckning: »Ett fiske rantar 1 L S Röding.» För samtliga var antecknat: »Belägne i sjön Wettern och Innehafves af Majoren och Riddaren v. Steijern under Starby kongsgårds arrende.» Då fiskena ingingo i kungsgårdens arrende, upptogos de icke i gällande jordebok. Sedermera ha emellertid Erkerna och Fjuk samt Åholmen, de båda förstnämnda genom beslut den 6 juli 1929 och den sistnämnda genom beslut den 19 juli 1933, upptagits i jordeboken. Kalvgrundet, Tängan och Risön äro däremot alltjämt ej redovisade i gällande jordebok. — Fagerön redovisades i 1731 års jordebok såsom ett kronofiske med en ränta av 1 L S åhl enligt anteckning inbegripet i Starby kungsladugårds arrende. I arkivmemorialet [den 5 september 1935] uttalas, att det synes antagligt, att räntan 1 L S ål tillkommit genom misskrivning i stället för 1 L S röding. Räntan angives emellertid i jordeböckerna därefter utgå i ål till och med 1825. Gällande jordebok anger Fagerön allenast såsom ett fiske. — Pålgrundet upptogs i 1731 års jordebok såsom ett kronofiske med en ränta av 1 / 2 LU röding och med anteckning: »Under Starby kungsladugårds arrende inbegripne.» På liknande sätt redovisas sedermera Pålgrundet intill nuvarande tid. [509]. Fiskena ha berörts även vid två skattläggningsförrättningar och en syneförrättning. Den 30 augusti 1723 förrättades i samband med skattläggning av Starby kungsgård även skattläggning å de därunder brukade fiskena. Skattläggningsinstrumentet innehåller, bland annat, följande anteckningar. Röcknehuvud: »brukas med strö ifrån östra landet viljande ingen giva mer än 2 L S i arrende saltgrön röding; ty kan ock ej högre skattas». Kalvgrundet: »en ö ovan vattnet med stengrund omkring giver nu i arrende 8 L S saltgrön röding — kan icke högre skattläggas än förr, nämligen till 12 L<tfc». Tänjan: »ett grund under vattnet bliver vid sin förra ränta, är 1 / 2 L <tE». Sjöholmen med Kopön: »en ö med tall och gran brukas med ljuster och ett nät ger 1j2 L<a saltgrön röding, för högre det ock ej skattas kan». Åholmen: »en ö ovan vattnet, en bergsklippa utan skog — —• bliver vid sin ränta av 1 LU ». Idekalvar: »En ö ovan vattnet med små lindkvistar bliver vid sin ränta av 3 L<5». Risön: »nu härtills givit 3 L S färsk sik en ö med små lindeskog över vattnet bliver vid sin förra ränta av 1 L'ifc». Fjukön: »en ö med några lindkvistar ovan vattnet; brukas med strö och lägnät av en båt och tvenne karlar från Mikaelis till Häljemässan — — kan icke högre skattläggas än för detta nämligen till 9 L S > . — På grund av vissa vid 1723 års skattläggning förelupna felaktigheter förrättades i augusti 1730 ånyo skattläggning å Starby kungsgård med underlydande lägenheter. Instrumentet till den senare skattläggningen upptager under rubriken »fiskerier som tillf orene under själva slottet lytt, men nu under ladugårdens arrende inbegripes» dels de 1723 redo-

278 visade fiskena och dels därutöver Fagerön och Pålgrundet. Om de senare antecknades huvudsakligen följande. Fagerön: »är av stenig botten på tvenne kullar under vattnet, vid den ena är 7 alnars djup, varvid kan brukas 3:ne strökast, och vid den andra 22 famnars djup, som på 30 års tid icke varit i bruk; detta fiske har tillforene ränta, vartill det ock nu taxeras, 1 L 8 röding». Pålgrundet »a/2 mil från Nässia udde, 6 alnar under vattnet, kan nyttjas vid ett strökast allenast, men har i lika lång tid, som förra fisket varit obrukat, ock för detta av sig kastat i ränta, vartill det ock anses, 1j2 L& röding». Den 29 augusti 1844 verkställdes, i anledning av krigskommissarien E. G. Lallerstedts övertagande av Starby kungsgårds arrende, av domare och två nämndemän syn å de under kungsgården lydande fiskena Röknehuvud, Kalvgrundet, Sjöholmen, Tänjan, Åholmen, Idekalvar, Risön och Fjukön. I förrättningsprotokollet anmärktes, att några inventarier eller bebyggda fiskverk icke funnes till dessa fiskerier, som förnämligast utgjordes av grund intill de nyss nämnda i öppna sjön befintliga klippor och holmar. Om de särskilda fiskerierna antecknades huvudsakligen följande. Röknehuvud: Genom Enballasund skild från Stora Röknön; vore en av stenbunden mark huvudsakligast beväxt större holme, kring vilken något fiske icke skulle vara att påräkna, ehuru åtskilliga grund funnes och vattnet kring denna nästan mitt i sjön belägna holme till sjöns medeldjup vore mer än tillräckligt. Tänjan: Ett mitt i öppna sjön beläget stort grund, vilket, ehuru ymnig tillgång på vatten där å alla sidor befunnes, likväl icke ansågs kunna med fördel begagnas i anseende till dess avlägsenhet från landet och utan skydd å någon sida för de starka vindarna. Sjöholmen: En med några buskar och ett par tallträd beväxt hög klippa söder om den så kallade Kopön; fisket däromkring i tillräckligt vatten idkades huvudsakligen på ett i nordost utskjutande grund men vore av ringa eller ingen betydenhet. Åholmen: En med små tallskog beväxt holme, kring vilken i det tillräckliga vattnet vissa tider på året erhölles röding. Idekalvar: Skulle enligt uppgift utgöra de fem särskilda holmar och en klippa, vilka vanligen benämndes Erkerna; kring dessa holmar fiskades i det ymniga vattnet vissa tider på året abborre och vissa tider siklöjor. Risön: En gräsbeväxt holme öster från Erkerna; i detta fiskeri, varest även vore överflödigt vatten, idkades endast så kallat sommarfiske. Fjukön: Bestode av trenne nästan kala, något litet buskbeväxta holmar ungefär mitt emellan Rödesund och Motala, så att brist i fiskevatten icke kunde uppstå; och idkades här rödingsfiske. [510]. Om Kalvgrundet uppgavs vid synen den 29 augusti 1844 av vederbörande kronoombud och nämndemannen Kjellman, vilkens fader före honom i många år arrenderat Kalvgrundet av Starby kungsgårds innehavare, att detta utgjordes av grunden öster och söder om holmen Kalv. Den förut [492] nämnde arrendatorn av rödingsfisket vid Stora och Lilla Röknen, fanjunkaren J. Charleville, gjorde däremot gällande, 1 att Kalvgrundet icke skulle vara grunden öster och söder om holmen Kalv — dessa ansåg han tillhöra hans arrendefiske — utan ett grund över 1 / 4 mil därifrån, Stora grundet kallat (jfr S: Storgrundet). Kammaradvokatfiskalsämbetet förklarade 1 i skrivelse den 30 november 1844 sig anse den mellan Lallerstedt och Charleville uppkomna stridigheten om bättre rätt till fisket vid Kalvgrundet icke kunna i den ordning, frågan blivit väckt, föranleda någon ämbetets eller kollegiets åtgärd, varefter kollegiet den 5 december 1844 resolverade i enlighet härmed. Någon klarhet om Kalvgrundets belägenhet vanns sålunda icke vid detta tillfälle. [511]. I arkivmemorialet [den 5 september 1935] anföres slutligen följande: Bölegrundet och Illegrundet hava icke återfunnits i jordeböckerna och ej heller i andra i kammarkollegiet förvarade handlingar. Om dessa grunds belägenhet lämnades vissa upplysningar i det av John Bohman utgivna arbetet »Vättern och dess kuster». Där uppgives, att Nässja udde anses börja, där Vadstenaviken böjer sig åt nordväst, eller i trakten av Naddö, och slutar med a / 4 mils bredd, varifrån utskjuta tre uddar Kampudden, Aludden och Radbandet, vilka alla med grund utlöpa under 1

Enligt arkivmemorialet av den 1 juni 1934 (se [488]).

279 vattenytan; från sistnämnda udde ligger i norr Bölegrundet. Likaledes omnämnes i samma arbete »Fjuk och det 5 000 alnar därifrån belägna, i vattenytan uppträdande Ilegrundet, som till sjöfarandes rättelse och varning är försett med sjöprickningar». På 6 000 alnars avstånd därifrån skulle Jungfrun (Fagerön) vara belägen. Utredning från domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen. [512]. Domänstyrelsen överlämnade först med skrivelse den 8 maj 1935 ett yttrande av jägmästaren i Karlsby revir, vilken i en förteckning såsom hörande under Starby kungsladugård upptog följande »öar, holmar och fiskevatten», nämligen i Västra Ny socken: Röknehuvud, Kalvgrundet, Tängan och Sjöholmen; i Motala socken Åholmen, Erkerna eller Idkekalvar, Risön och Fjuk; i Motala eller S:t Pers socken: Ilegrundet; samt i S:t Pers socken: Jungfrun eller Fagerön, Bölegrundet och Pålgrundet. Jägmästaren förklarade, att enligt utsagor av en del äldre personer, fiskare m. fl., rådde sedan gammalt den åsikten, att dessa »fisken» vore kronans. Å ett yttrandet bifogat exemplar av generalstabskartan nr 54 Karlsborg angav jägmästaren belägenheten av de olika fiskena med undantag av Pålgrundet (se emellertid [517]). Enligt den å kartan gjorda utmärkningen skall Kalvgrundet vara vissa grund söder och öster om den sydväst om Röknehuvud belägna holmen Kalven (upptagen utan namn å G; med namn å S och EK); efter utmärkningen skall till Kalvgrundet bland annat vara att hänföra Skarvsten (S; EK). I yttrandet angav jägmästaren tillika, att de vid ett sammanträde omnämnda grunden eller småholmarna Flakgren, Bengtaholmarna och Skålen (jfr [501]) vore identiska med Kalvgrundet. [513]. Domänstyrelsen överlämnade sedermera med skrivelse den 13 juni 1936 ett av lantmäteristyrelsen den 18 maj 1936 avgivet utlåtande, varvid var fogad en av distriktslantmätaren M. Forss upprättad, den 14 maj 1936 dagtecknad »Promemoria angående vissa fisken i sjön Vättern, vilka hittills synas hava disponerats under kronoegendomen lO 1 ^ mtl Starby kungsladugård i S:t Pers m. fl. socknar av Östergötlands län». [514]. Forss promemoria innehåller huvudsakligen följande: Å en karta, som åtecknats »Öar i Wettern af mätte i Junii månad 1792 af M. Wallberg», äro holmarna Fjuk och Erkerna åskådliggjorda. Fjuk angives såsom ett > Fiskeställe till Wadstena Slott» och säges omfatta tre stycken holmar, förbundna med smala grund, jämte några smärre klippor. Holmarna benämnas Skallen (den östra), Boholmen (den mellersta) och Iälln (den västra). Deras sammanlagda areal utgör enligt kartan 7 tid 4 kpld. Erkerna omfatta tre holmar samt ett flertal »sten och bergklippor, några öfwer men flere under watten». Holmarna, vilka icke äro åsatta några namn, redovisas med en sammanlagd areal av 2 tid 14 kpld. — ö n Kalv är avbildad på en annan karta, otvivelaktigt upprättad vid samma tillfälle och för samma ändamål som den nämnda kartan över Fjuk och Erkerna, ehuru såväl årtal som författarens namn saknas därå. »Kalf» angives å kartan vara en »Liten ö och Fiske till Wadstena Slott». Dess areal utgjorde 18 kpld. Ungefär 300 meter öster om Kalv ligger enligt kartan ett långsträckt undervattensgrund och strax söder om ön finnes en rad klippor, av vilka den sydligaste, belägen på cirka 470 meters avstånd från Kalvs sydspets, kallas »Skärfwesten», som »anses för Länegräns Emellan Linköping, Nerike och Skaraborgs län». Skärvesten motsvaras på generalstabskartan (nr 54 Karlsborg) av en sten, som ligger mitt i den punkt, där Östergötlands, Örebro och Skaraborgs län träffas. En undersökning förrättades 1810 av lantmätaren Joh. Reinhold Moberg samt en kronobefallningsman och en häradsskrivare med biträde av två nämndemän »på de till Wadstena Slotts underhåll anslagne i Sjön Wettern belägne ö a r , Erkholmarne, Lilla Sandön [ = Risön], Fjukholmen, Kopön och Grepträdsholmen under Östgötha-Landet, til noga utredande af deras storlek, skogväxt, mulbete, fiske och belägenhet, för at emot lämpelig skatt underläggas enskilte personers disposition, i fall de kunna ifrån Wadstena Slott abalieneras». I en vid undersökningen upprättad beskrivning upptogs bland annat följande. »Lilla Sandö äfven Riksö kallad, är belägen — — uti Motala socken — — innehåller — — Summa 12 kpld.»

280 »Fjukholmarne —• — räknas till Motala socken äro i trenne af delningar — — 1. Den norra afdelningen, Skallen kallad, innehåller 2 tid 24 kpld; 2. Medlersta afdelningen, hvarpå en Fiskar-koja är bygd 2 tid 24 kpld; 3. Stjerten eller södra afdelningen innehåller 1 tid 18 kpld.» »Erkern eller Erkholmarne [arealen upptagen till 4 tid], fordom under namn Idke kalfvarne och äfven stundom Kalvarne, haf va i af seende pä fisket varit skattlagde til 3 L^t röding eller 36 sk. Härunder har Kalfgrundet varit begripet, och efter jordeboken särskildt skattlagdt till 12 L& röding eller 3 R:dr.» Uppmätning och lottindelning av »Kungsladugården Starby med underlydande lägenheter» verkställdes 1840—1842. De vid förrättningen uppsatta handlingarna utvisa, att i förrättningen intagits följande »Fisken uti Sjön Wettern, a. uti Örberga Socken: Fagerön, Jungfrun kallad, belägen 1 mil frän Nässja udde, b. uti Nässja socken Påhlgrundet, 1/2 mil från förenämnde udde. c. uti Aska H ä n d och Motala socken, 8:ta stycken mindre Fisklägenheter; Kalfgrundet, Åholmen. Idkasjelfva eller Idko Kalfwa, Fjukön, Risön, Tängjan eller Tängiön, Röknehufvud och Sjöholmen». Å en av år 1857 upprättad karta över »Örberga och Nässja socknar» finnes namnet Pålgrundet utsatt tätt invid en mindre udde, som skjuter ut i Vättern nordost om Nässja kyrka. I beskrivningen till kartan är antecknat: »Pålgrundet, kronofiske vid Nässja udde, lyder under Starby kungsgård.» Förenämnda udde kallas på en annan karta Aludden. Den å sockenkartan uppgivna belägenheten för Pålgrundet synes icke stämma med uppgiften vid 1840—1842 års förrättning. I handlingarna rörande en åren 1910—1911 verkställd »uppmätning och beskrivning av 10.477 mtl Starby Kungsladugård arrendelott N:o 1» finnes en förteckning å utarrenderade kronodomäner i Östergötlands län, vilken innehåller bland annat följande: »Arrendelotten N:o 1 utgöres af Starby Kungsladugård samt fiskerierna Fagerön i Örberga och Pålgrundet i Nässja socken, Dals härad, samt fiskena Fjukön, Risön, Kalfgrundet, Idkekalfvar, Tängian, Åholmen, Sjöholmen och Röknehufvud i Motala socken och Aska härad.» [515]. Lantmäteristyrelsen anförde i sitt utlåtande, efter omnämnande att Forss genomgått de för styrelsen tillgängliga kartor och handlingar, följande: »Om man undantar fiskena Bölegrundet och Ilegrundet, beträffande vilka några upplysningar icke stått att vinna, torde undersökningen av lantmäteriakterna jämförd med vad remissakten innehåller 1 icke få anses visa annat än att fiskena i fråga av ålder tillhört kronan. — I fråga om fiskenas belägenhet och omfattning må särskilt följande framhållas. — Pålgrundets belägenhet synes vara tveksam. I gällande jordebok är detsamma upptaget såsom ett kronofiske i Nässja socken. Vid skattläggningsberedningen år 1730 å Starby kungsladugård 2 angavs Pålgrundet vara beläget l/t mil från Nässja udde. Enligt sjökortet över Vättern ligger ett grund utan utsatt namn V2 gammal mil nordväst om udden och ungefär 3 km nordost om Jungfrun i riktning mot Ilegrund. Möjligt är, att detta grund motsvarar Pålgrundet, i synnerhet som inga andra grund utan namn, frånsett några tätt invid stranden belägna, finnas på sjökortet inom det vattenområde, som kan antagas höra till Nässja socken. — Frågan om vilka grund och holmar, som ingå i fiskelägenheten Kalvgrundet, har icke kunnat fullt klarläggas. I handlingarna till 1810 års undersökning av de till Vadstena slotts underhåll anslagna öarna 3 finnes antecknat, att Kalvgrundet förr varit inbegripet i fisket Erkerna, men att detsamma sedermera blivit särskilt skattlagt. På en äldre karta, troligen upprättad år 1792, 4 omtalas Kalv såsom en ö och fiske till Vadstena slott. Såväl Kalvgrundet som Kalv hava, såsom framgår av handlingarna (kammarkollegiets arkivs memorial) 5 funnits upptagna i äldre jordeböcker och urkunder men synbarligen aldrig samtidigt. I 1723 års skattlägg1 Arkivmemorialet 2 Se [509]. 3 Se [514]. 1 Se [514]. 8

den 5 september 1935 (se [507]).

Arkivmemorialet av den 5 september 1935.

281 ningsinstrument 1 är Kalvgrundet omtalat såsom 'en ö ovan vattnet med Stengrund omkring'. Sammanställas dessa uppgifter tillika med övriga framkomna upplysningar om Kalvgrundet och Kalv, synes det sannolikt, att de utgjort en och samma lägenhet, som omfattat icke blott ön Kalv utan även de öster och söder därom belägna stengrunden, däribland Skärvesten, samt fisket däromkring. Av denna enhet faller en del inom Örebro län, en annan del inom Östergötlands län och slutligen en tredje del inom Skaraborgs län.» [516]. Domänstyrelsen anförde i sin skrivelse den 13 juni 1936 huvudsakligen följande: »Såsom framgår av utredningen torde ifrågavarande fisken av ålder tillhöra kronan vilket styrelsen för sin del jämväl anser vara förhållandet beträffande fiskena Bölegrundet och Illegrundet, vilka tidigare disponerats såsom en kronoegendomens tillhörighet, utan att några invändningar från enskilda sakägare framkommit. Den sålunda kronan utan förnärmande av strandägares fiskerätt tillkommande rätt till samtliga ifrågavarande fisken, som torde omfatta allt slags fiske, synes styrelsen tillhöra kronan i den omfattning, som föranledes av bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken.» [517]. Domänstyrelsen har till utredning om belägenheten av Pålgrundet slutligen även överlämnat dels ett yttrande av jägmästaren i Karlsby revir och dels ett genom lantbruksstyrelsen erhållet yttrande av föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult. — I jägmästarens yttrande uppgives om Pålgrundet, att detta är ett undervattensgrund, beläget i linje mellan Erkerna och udden Hals å fastlandet, samt att detta grund numera kallas Blackgrundet. Å ett med yttrandet avlämnat klipp av generalstabskartan nr 54 Karlsborg har grundet av jägmästaren utmärkts med en röd ring såsom varande den å kartan upptagna bränningen vid den nämnda linjen. — I yttrandet av föreståndaren för fiskodlingsanstalten (Gottfrid Arvidsson; jfr [454]) anföres: Enligt gamla fiskare skall Pålgrundet vara det grund, som i nuvarande tid kallas Blackgrundet. Detta grund ligger 0.7 distansminuter N 44° ost från Risön eller l.i distansminuter N 66° ost från Erkernas östra udde. Grundet är ett undervattensgrund. [518]. Om dispositionen av kronofiskena framgår av handlingar, som överlämnats till de sakkunniga från domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, huvudsakligen följande. — Vid utarrenderingen av Starby kungsladugård (lotten nr 1 A) har från och med den 14 mars 1935 undantagits egendomen tillhörande fiskerätt i Vättern. — Den rätt till fiske, »som för kronoegendomen Starby Kungsladugård i S:t Pers m. fl. socknar tillkommer kronan» vid »såväl öarna Fjuk, Jungfrun, Risön och Åholmen som även Pålgrundet, Illegrundet, Bölegrundet eller Badgrundet samt Kalvarna i Nässja och Motala socknar», har av domänstyrelsen genom kontrakt den 19 maj 1936 för tiden den 14 mars 1935—den 14 mars 1937 upplåtits till lantbruksstyrelsen för en årlig avgift av 150 kronor. — Den »rätt till fiske vid Röknehuvud, Kalvgrundet, Tängan och Sjöholmen i Vättern inom Västra Ny socken, som tillkommer kronan», har av domänstyrelsen genom kontrakt den 6 juli/den 19 augusti 1936 för tiden den 14 mars 1935—den 14 mars 1937 upplåtits till Fritiof Alvin för en årlig avgift av 100 kronor samt med skyldighet för arrendatorn att bland annat »vid fiske under lektid tillvarataga mogen rom, låta befrukta densamma samt utlägga den för kläckning å härför tjänliga ställen». — Lantbruksstyrelsen har genom två särskilda den 8/den 28 september och den 14 oktober 1932 upprättade kontrakt utarrenderat, enligt det förra kontraktet till en fiskare i Djurkälla i Motala socken [503] »det till Kronan i sjön Vättern hörande fiskevatten vid Åholmen, Risön, Pålgrundet, Erkerna (Kalvarna), Fjuk och Ilgrundet» samt enligt det senare kontraktet till en fiskare i Eneby i Nässja socken [503] »det till Kronan i sjön Vättern hörande fiskevattnet vid Badgrundet och Jungfrun». I dessa kontrakt har samstämmigt stadgats, bland annat, följande: Arrendatorn åligger att befrukta och tillvarataga samt till Borenshults fiskodlingsanstalt leverera all rom, som kan erhållas av fångad röding före och efter dennas fridlysningstid. Sedan lantbruksstyrelsen utverkat rättighet för föreståndaren vid fiskodlingsanstalten att i och för er1

Se [509].

282 hällande av rödingrom till anstalten fiska röding under för denna eljest gällande fridlysningstid och arrendatorn av föreståndaren erhållit tillstånd till dylikt fiske, förbinder sig arrendatorn att befrukta all rödingrom, som erhållits under fridlysningstiden, samt att överlämna densamma till anstalten och att därvid även överlämna all den röding, som vid fisket erhållits. För leveranserna av rom skall arrendatorn erhålla viss ersättning. 4. Andra i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken. [519]. I de förteckningar rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken, som de sakkunniga erhållit från kammarkollegiet, upptagas utöver vad ovan nämnts, bland annat, fiskeriet Lindön nr 4 i Karlsborgs socken med jordeboksnatur krono, under allmän disposition, (se [424]), fiskeriet Sidön nr 5 i Bredviks socken1 med jordboksnaturen skatte (se [426]), samt holmarna »Gap- eller Kopön, Norra Lotten», nr 1, »Gap- eller Kopön, Södra Lotten», nr 2 och Grepträdsholmen nr 1 i Västra Ny socken med jordeboksnaturen skatte (se [508]).

18 KAP.

De sakkunnigas förslag. [520]. I förevarande kapitel skall lämnas en sammanfattning av resultaten av de sakkunnigas utredning rörande frågan om fiskerätten i Vättern samt med utgående från denna redogöras för de sakkunnigas förslag i fråga om denna sjö och motiverna härutinnan.

Sammanfattning av u t r e d n i n g s r e s u l t a t e n . A. Vättern i allmänhet. [521]. Vid överblicken av utredningen lämnas skärgården vid Askersund åsido utom såvitt angår dess mot öppna Vättern vettande del. Det torde nämligen icke finnas någon anledning att fastställa frivatten inne i denna skärgård (se vidare [553]). 1. Lantmäteriutredningen. [522]. R å g å n g s b e s t ä m n i n g a r i s j ö n ha, såvitt de sakkunniga kunnat inhämta, skett endast i ringa utsträckning. Utanför den öppna stranden och skärgården i Örebro län ha enligt Forsselius' utredning inga rågångsbestämningar ägt rum. Om Skaraborgs län har överlantmätaren i länet uppgivit, att i regel vid laga skiftena holmarna i Vättern medtagits och gränser bestämts i vattnet så långt holmarna räckte. För 1

Jämför s. 236 n. 3.

283 »fiskelägenheien Sidö» i Undenäs socken av Skaraborgs län [Kråksviken] ha gränserna bestämts. I Jönköpings län ha enligt överlantmätaren inga rågångsbestämningar i Vättern skett. Om Östergötlands län har överlantmätaren uppgivit, att endast vid två laga skiften [Gåsnäs och Eskebäck i Västra Ny socken] skifteslagets gränser i sjön uppdragits på kartan. I dessa två fall ha skifteslagens rågångar i sidled dragits fram till vissa holmar, ungefärligen ut till 3-m:skurvan. [523]. A n d r a l a n t m ä t e r i å t g ä r d e r av intresse äro följande. — Vid ett 1841 fastställt laga skifte å Harge by i Hammars socken av Örebro län synes den uppfattningen ha gjort sig gällande, att Örebrodelen av Vättern vore att i dess helhet betrakta såsom enskilt fiskevatten. Någon rågångsbestämning i sjön skedde ej, men i förrättningsprotokollet blev efter beskrivningen av rågångarna på land antecknat, att byamännen i Vättern »så väl på Djupet som för sina land» ägde »odelat Fiskevatten inom Länegränsen med undantag af något särskilt förbehållit kronofiske vid Ön Lilla Röcknen». Härmed kan sammanställas en uppgift, som lämnades vid en 1844 hållen laga av- och tillträdessyn å Röcknens kronofiske, nämligen att detta sträckte sig såväl öster- som västerut »till Vätterns medeldjup». — Vid en 1885 fastställd fiskevattensdelning å Bispmotala skifteslag har uppenbarligen räknats med att hela Motalaviken utgjorde enskilt fiskevatten. Vid skifieslagets strand mot öppna Vättern intogs i delningen vatten ungefärligen 1 000 alnar ( = 59381 meter) ut från ett stadigt djup av 6 fot ( = 178 meter). Några särskilda skäl för bestämnigen i det senare hänseendet anfördes icke vid förrättningen. Vid en lantmäteriförrättning 1912 har kungsådran i Mota la viken utstakats ända till vikens yttersta del, omkring 100 meter utanför en linje mellan Rossnäsudden och Lundaudden. — Vid två förrättningar har 180-m :sregeln tillämpats. Den ena förrättningen var en 1908 fastställd fiskevattensdelning å egendomen Rosendala i den till Huskvarna stad förda delen av Hakarps socken. Vid delningen beslöts, att densamma skulle omfatta den egendomen »i sjön Vättern tillkommande rätt till fiske enligt 2 och 6 §§ i lagen den 27 juni 1896». Å delningskartan tecknades utanför delningsområdet: »Sjön Vätterns allmänna vatten.» Den andra förrättningen var en 1924 fastställd avstyckning av vattenområdet till egendomen Sanna i den med Jönköpings stad inkorporerade Ljungarums socken. Vattenområdets utsträckning utåt sjön har enligt vad vid förrättningen antecknats »bestämts genom pejling till 2 meters djup samt ett tilllägg av 180 meter utanför denna linje». 2. Utredningen vid sammanträdena. — Uppfattningar bland ortsbefolkningen om fiskerätten. [524]. Om man får döma efter en del uttalanden vid sammanträdena har någon strandäganderätt i avseende å fisket i Vättern åtminstone ej mera allmänt hävdats förrän fram mot 1880-talet. Vid ungefärligen denna tidpunkt synes det ha blivit mera brukligt att räkna med att strandägarna hade ensamrätt till fiske 100 famnar ut från 1 famns djup. Senare har man i motsvarande fall i stället talat om 180 meter ut från 2

284 meters djup. Den uppfattningen, att den enskilda fiskerätten gäller ut till 180-m:sgränsen, torde alltjämt vara den vid Vättern allmännast antagna. I några fall ha dock även andra allmänna beräkningsgrunder uppgivits. Mera speciella bestämningar ha angivits i fråga om vissa särskilda fastigheter. Inom vissa områden kan man såtillvida tala om en uppfattning, att i strandvattnet endast vissa fiskesätt äro förbehållna strandägarna, som strandäganderätten där i huvudsak hävdats allenast i fråga om dem. På samma sätt kan man beträffande ett par andra områden till och med tala om en uppfattning, att allt fiske i strandvattnet är fritt, då där någon strandrätt till fiske överhuvud taget knappast blivit upprätthållen. Slutligen möter man framför allt bland yrkesfiskarena en uppfattning, att vissa särskilda former av fiske, särskilt utterfiske, skulle få bedrivas utan avseende å strandrätten. Utbredningen och anslutningen till dessa olika uppfattningar skola nedan angivas. [525]. Uttalanden om att 100-famnars- eller 180-m:sregeln ansetts skola tillämpas gjordes såväl från fiskeritjänstemannahåll som av strandägare och arrendefiskare samt andra fiskare. — De fiskeritjänstemän, som yttrade sig härutinnan, nämligen fiskerikonsulenterna vid Skaraborgs och Jönköpings läns hushållningssällskap, uttalade, att man vid Vättern allmänt trott, att 180-m :sregeln vore lagstadgad för denna sjö (om gammal praxis å 100-famnars- eller 180-m :sregeln vittnade även föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult). — Strandägare och arrendefiskare, som gjorde uttalanden om att 100-famnars- eller 180-m :sregeln ansetts skola tillämpas, märkas å olika håll runt Vättern [1 hemmansägare i Skyrsta i Hammars socken; 3 strandägare, tillika fiskare, i Undenäs socken: Mälboön, Glättenäs och Sågaretorp samt 1 arrendefiskare å kronoparken Granvik i samma socken; 1 hemmansägare i l T nderbacken i Karlsborgs socken; 1 arrendefiskare på Kråk i Mölltorps socken; 4 hemmansägare i Brandstorps socken: Brandstorps gård, Brandstorp östergården, Bredegården och Svedudden; 2 hemmansägare i Gustav Adolfs socken: Bjälkebo och Tumbäck; drätselkammaren i Jönköping; 2 f. d. arrendefiskare och 1 hemmansägareson från Skärstads socken, den senare arrendator av jord i Hakarps socken och fiskare; 1 hemmansägare, tillika fiskare, i Skrädeberg i Ödeshögs socken; ägaren av Nässja gård och 1 hemmansägare i Eneby i Nässja socken samt 1 arrendefiskare å Nässja gård m. m.; 1 före detta arrendefiskare i Vadstena; ägaren av Medhamra i Hagebyhöga socken; samt ett stärbhus, ägare av Åsen i Västra Ny socken]. En arrendefiskare å Medhamra m. m. i Hagebyhöga socken, som uppgav, att han i fråga om sina mot öppna Vättern vettande arrendevatten räknat med att den enskilda fiskerätten ginge så långt ut som »grundbottnen» nådde, förklarade tillika, att detta torde vara 100 famnar ut från 1 famns djup eller 180 meter ut från 2 meters djup. Fyra fiskare [ l i Motala och 3 i Västra Ny socken], som icke uppgåvo sig inneha arrendevatten men sannolikt disponerade dylikt, gjorde uttalanden om att 100famnars- eller 180-m rsregeln ansetts gälla. — De egentliga frivattensfiskarena sysslade i sina uttalanden endast föga med den allmänna gränsfrågan

285 men ett bestämt uttalande gjordes dock av en frivattensfiskare i Hästholmen om att 180-m :sregeln ansetts gälla för Vättern, ehuru med viss frihet för utterfiske innanför 180-m :sgränsen m. m. Denne fiskare förklarade, att han »i alla lider» hört talas om de 180 meterna. Fiskarena hade hört sig för hos dem, som de trott vara »auktoriteter» i frågan, och de hade alltid lått till svar, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 180 meter ut från 2m:sdjupet. Man kunde säga, att det i orten [ = trakten omkring Hästholmen] vore gammal hävd på denna regel. [526]. Av dem, som uttalade sig om 180-m:sregelns tillämplighet, anförde en [ägaren av Medhamra i Hagebyhöga socken], att han för sin del räknat 180 meter ut från strandens 2-m:skurva eller utanför denna belägna isolerade grund. I denna fråga yttrade sig i övrigt ej någon. [527]. Uttalanden om andra allmänna beräkningsgrunder än 100-famnars- eller 180-m :sregeln gjordes i några fall. — En ledamot av drätselkammaren i Hjo uppgav, att »för längre tid tillbaka rått den uppfattningen, att strandrätten gällde c:a 300 meter ut, räknat från 2 meters djup». — En hemmansägare i Västra Tollstads socken (född därstädes 1877) förklarade, att han hört, att man förr räknat med att strandrätten sträckte sig 300 famnar från land. Först efter 1907, då han efter en tids bortovaro återkommit till orten, hade han hört talas om 180-m:sregeln. — En arrendefiskare i Stordalen i Hammars socken [å ostsidan av Vättern] uppgav, att man i hans trakt räknat, att den enskilda fiskerätten ginge 180 meter ut från 3-m:sdjupet vid öppen strand men att strandägarna inom detta område endast ansetts ha ensamrätt till fiske med bunden redskap. [528]. Vad angår uppgivna särskilda bestämningar ifråga om vissa strandfastigheter torde följande böra nämnas. — Om Motalaviken förklarade 2 strandägare [Sandby i Hagebyhöga socken och Horngärdet i Västra Stenby socken], att de räknat enskilt fiskevatten ut till ångbåtsrännan. En arrendefiskare [Södra Freberga i Västra Stenby socken och Bispmotala i Motala] uttalade, att i Motalaviken hade frivatten ej ansetts finnas utan allt vatten i viken hade betraktats såsom enskilt fiskevatten uppdelat mellan strandägarna å ömse sidor ungefär efter mittlinjen. — Aspa bruk, som äger Lilla Röknen i Hammars socken och dessutom bland annat denna ö motliggande strandfastigheter å västra sidan av Vättern, uppgavs av en representant för bruket räkna med att det mellanliggande vattnet vore i dess helhet brukets enskilda samt att vattnet mellan Lilla Röknen och Stora Röknen vore till den hälft, som låge närmast Lilla Röknen, bruket enskilt tillhörigt. — Lindenäs och N. Freberga i Motala socken uppgåvos av den, som företrädde dessa egendomar, räkna enskilt fiskevatten ut till Sandön och sedan ytterligare 180 meter ut från 2-m:sdjupet utanför ön. — En arrendefiskare å Djurkälla i Motala socken anförde, att utanför Djurkälla funnes en sandbank, utanför vilken man hade brinken mot djupvattnet. Brinken låge utanför 180m:sgränsen ungefär vid 6-m:skurvan. Den hade emellertid »i alla tider» räknats höra till Djurkälla. Man hade räknat med att det vore enskilt fiskevatten hela vägen ut till brinken och ett stycke utanför denna.

286 [529]. Uppgifter om huvudsakligt hävdande av strandrätten allenast i fråga om vissa fiskesätt lämnades beträffande dels Skaraborgs län söder om Karlsborg och dels Jönköpings län (utom Visingsö; jfr nedan). Uppgifternas osäkerhet framgår bland annat av att i Brandstorps socken en hemmans ägare [Brandstorps gård] anförde, att han ej trodde, att så många tillåtit fiske innanför 180-m:sgränsen, (»åtminstone inte på dagarna, under nätterna ha de ju inte kunnat skydda sig»), medan en annan hemmansägare [Brandstorp Östergården] förklarade, att så långt tillbaka han kunde minnas (han var född 1873) hade det praktiserats att vem som helst finge fiska med nät, rev och drag inpå land. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att inom den norra delen av berörda strandsträcka av Skaraborgs län strandägarnas ensamrätt till fiske i huvudsak upprätthållits allenast i fråga om storryssjefisket samt att i södra delen av samma strandsträcka och Jönköpings län strandrätten hävdats väsentligen endast med avseende å notfisket. Under senare tid torde utvecklingen ha gått i riktning mot ett hävdande av strandrätten i större omfattning. Sålunda berättade exempelvis en äldre fiskare i Hjo (född därstädes 1864), att han, som bedrivit fiske både norr och söder om Hjo, fått fiska fritt överallt ända till de senare åren, då man på sina ställen velat hindra honom att gå närmare land. [530]. Uppgifter om fritt fiske överhuvud taget vid stranden lämnades dels i fråga om vissa sträckor av södra delen av Östergötlands läns strand och dels beträffande Visingsö. Även å dessa sträckor har dock strandrätten på vissa håll i viss mån gjort sig gällande. — Vad Östgötastranden angår meddelade distriktslantmätaren i Mjölby distrikt, som före sammanträdena hört personer med lokalkännedom i fiskerättsfrågan, att han därvid fått det besked, att fisket i Västra Tollstads och Ödeshögs socknar ansetts vara fritt men att under sista tiden en del strandägare i den förstnämnda socknen vidtagit anstalter för att åtminstone yrkesfiskarena skulle betala en viss avgift. Att fisket i Västra Tollstads socken lämnats fritt av strandägarna torde kunna anses ha blivit bekräftat av vad som framkom genom utredningen vid sammanträdena. Om några särskilda »anstalter» av strandägarna inom socknen för avkrävande av några avgifter av yrkesfiskarena upplystes ingenting, men det framgick, att i två fall hade fiskare i Hästholmen hösten 1933 gjort upp med ett par strandägare om rätt att disponera deras fiske mot ersättning i fisk och att samma sak varit påtänkt i ytterligare ett fall (från fiskaresidan uppgavs, att saken då varit »liksom aktuell»; detta sammanhängde sannolikt med lantbruksstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t i fiskerättsfrågan). Inga strandägare i Västra Tollstads socken synas ha bedrivit något egentligt strandfiske. Beträffande ödeshögs socken bekräftades distriktslanlmätarens uppgifter i så måtto, att ägaren av Orrnäs och 1 hemmansägare i öninge förklarade, att vad deras fastigheter anginge hade vem som helst fått fiska fritt inpå stranden, samt att från fiskarehåll lämnades samma uppgift om Svemb. Det upplystes emellertid, att i Ödeshögs socken i ett fall, nämligen vad beträffade Skrädeberg och Sunneryd, utarrendering av fiske ägt rum åtminstone sedan 1920-talet och troligen tidigare samt att

287 detta arrende alltjämt delvis vore i kraft. Även ett par uppgifter om att strandägare i Ödeshögs socken själva bedrivit strandfiske lämnades [1 hemmansägare i Öninge, som dock upphört härmed på grund av bristande tid, samt 1 hemmansägare i Skrädeberg, sedan 1930]. Vid Ombergs kronopark synes fiske ha fått utövas utan avseende å någon strandrätt. Å ytterligare ett ställe på Östgötasidan, nämligen å en sträcka av örberga sockens strand, uppgav en fiskare i Jernevik sig ha fått fiska fritt inpå land. — Vidkommande Visingsö förklarade strandägare, som tillstädeskommo vid sammanträdet därstädes, att ingen strandägare någonsin gjort anspråk på strandrätt. De åsyftade härvid enskilda strandägare. Kronan upplystes däremot ha genom utarrendering utnyttjat det till kronoparken Visingsö ekplantering hörande fiske. De, som arrenderat detta fiske, uppgåvos ha avsett egentligen endast att åtkomma rätten till notdragning. Härutöver synes ej någon strandrätt ha gjorts gällande vid Visingsö (viss strandrätt enligt 180-m:sregeln yrkades dock från ett håll; se nedan). [531]. De vid sammanträdena framförda påståendena om yrkesmässigt fiske, som fått bedrivas utan avseende å strandrätten, gällde i främsta rummet utter fisk et över stora delar av Vättern men även nät- och revfiske efter sik på vissa tider och ställen samt agnfiske efter småsiklöja med liten agnnot å en del håll. Utterliske bedrives under vissa årstider närmare land nästan överallt runt Vättern med undantag synes det egentligen endast för en del av Västgötakusten. — Belysande för utsträckningen av yrkesfiskarenas långfärder med utter är den uppgift, som talesmannen för fiskarena i Borghamn lämnade om de sträckor, å vilka utterfiskarena därifrån framför allt brukade gå intill stranden: dels sträckan från Hovanäs i Rogslösa socken ned till Huskvarnabukten (dock ej i Grännatrakten, där det vore mera långgrunt) dels ock sträckan från Karlsborg upp till skärgården utanför Askersund, ned till Åholmen, utanför denna, och sedan väster om Erkerna samt söder därom och söder om Risön och Sandön, ned till ballongpricken vid Käverön samt därifrån till pricken utanför Bölagrundet och ned till Skäljudden. Utterfiskarena i Hästholmen och även i Hjo torde utsträcka sina långfärder på liknande sätt. Visingsöfiskarenas talesman uppgav, att utterfiskarena där mest hölle sig kring och söder om Visingsö men att de även bedreve utterfiske å östra och västra sidorna av Vättern, norrut dock knappast längre än till höjden av Hjo. — Om utterfisket inne på strandvattensområdena lämnades från yrkesfiskarehåll huvudsakligen följande tidsuppgifter. Hjofiskarenas talesman uppgav, att utterfisket i närheten av stranden i huvudsak utövades på hösten men något även på försommaren. Hästholmensfiskarenas talesman förklarade likaledes, att det särskilt på hösten, från mitten av september till jul, vore av vikt, att utterfiskarena finge gå inpå land. Även på sommaren vore det emellertid av vikt att på vissa ställen (han nämnde särskilt Tängan och Erkerna) kunna gå in på strandområdena. Borghamnsfiskarenas talesman förmälde, att deras långfärder för utterfiske, vid vilka de på sina håll ginge in på strandvattnen (jfr ovan), företoges i huvudsak under tiden från

288 början av maj till fram mot midsommar samt att de under hösten höile sig i sina »hemmavatten» kring Borghamn, då de också på vissa ställen (han nämnde särskilt Omberg) kunde gå med uttern tätt inpå land. Visingsöfiskarenas talesman uppgav, att utterfiskarena på Visingsö före midsommar vid vissa tillfällen ginge nära inpå land. — Utterfisket inne pä strandvattensområdena synes ha fått fortgå utan att strandägarna annat än mera undantagsvis vidtagit några åtgärder för att förhindra det. Hjofiskarenas talesman uppgav, att något hinder ej lagts i detta hänseende. Borghamnsfiskarenas talesman förklarade, att det ej varit »något vidare bråk» om utterfisket såsom det hittills bedrivits, även om man ibland på sina håll »sett lite illa» på utterfiskarena. Det hade aldrig förekommit, att någon utterfiskare blivit bortkörd, och ingen hade blivit stämd till domstol. Hästholmcnsfiskarenas talesman anförde, att utterfiskarena hade hittills i den mån så varit behövligt gått inpå land. Uppe vid Lemunda i Motala socken hade en strandägare velat hindra uttringen inpå land och på Visingsö hade man »muttrat» lite emot utterfisket, men i övrigt hade knappast förekommit några gensagor mot detta fiske inne på strandvattnen. Nätfiske efter sik under leken uppgåvo Hjofiskarena sig ha fått i hemtrakten fritt bedriva inne på strandvattnet. Revfiske efter sik på våren uppgåvo Hjofiskarena, att de fått fritt bedriva å grunt vatten. Borghamnsfiskarena förmälde, att de utan några protester fått bedriva sådant fiske såväl å Östgötasidan från Borghamn uppåt Skäljen som å Västgötasidan med utgående från Flisens grund uppåt K råk. Talesmannen för dessa senare fiskare preciserade tiden för fiskets bedrivande till omkring 14 dagar mellan den 25 mars och den 15 april. Hästholmensfiskarena uppgåvo, att de utan att höra »något knyst» häremot vid angivna fiske gått med reven inpå land till ett minsta djup av 5—6 meter bland annat utanför Västgötalandet från Skämningsfors upp till Hjo och med utgående från Flisens grund upp mot Karlsborg. Talesmannen för Hästholmensfiskarena förklarade, att detta fiske bedreves under april och in i maj, vanligen ej före den 8—10 april. Agnfiske efter småsiklöja med liten agnnot bedrives av yrkesfiskarena på vissa delar av östra sidan av Vättern [en Hjofiskare förmälde, att såvitt han kände till vore det endast han själv och hans fiskekamrat, som bedreve agnfångst på detta sätt å västsidan av Vättern; de hade mest hållits på staden Hjos vatten]. Sådant fiske vid annans strand torde huvudsakligen ha bedrivits av fiskare från Borghamn samt Hästholmen och Svemb. Hästholmensfiskarenas talesman uppgav, att hittills hade i allmänhet hinder ej rests mot agnnotfisket inne vid stranden. Om de för fiskarena härutinnan osäkra förhållandena vittnade emellertid ett uttalande av en fiskare i Borghamn, som framhöll, att, om det ej bleve uttryckligen stadgat, att agnnotfiske efter småsiklöja skulle vara fritt, riskerade fiskarena att bli bortmotade från stränder, där det kunde bedrivas. Samme fiskare och en fiskhandlare i Hästholmen nämnde, att vid Sandön hade fiskare blivit bortmotade, när de velat draga agnnot efter löja.

289 Förslag och önskemål vid sammanträdena. [532]. Först skall redogöras för de av s t r a n d ä g a r e o c h a r r e n d e f i s k a r e framförda förslagen och önskemålen i avseende å regleringen av fiskerätten. [533]. För lagfästande av 180-m:sregeln utan några undantag gjordes 10 uttalanden [Jönköpings stads drätselkammare; 2 före detta arrendefiskare från Skärstads socken samt 1 hemmansägareson från samma socken, tillika arrendator av jord i Hakarps socken och fiskare; ägaren av Orrnäs och 1 hemmansägare i öninge i ödeshögs socken; 1 hemmansägare i Västergården i Västra Tollstads socken; 1 hemmansägare i Eneby i Nässja socken; 1 arrendefiskare å Nässja gård i Nässja socken m. m.; samt 1 stärbhus, ägare av Åsen i Västra Ny socken]. På samma sätt uttalade sig 3 fiskare [1 i Motala och 2 i Västra Ny socken], vilka icke uppgåvo sig inneha arrendevatten men sannolikt disponerade dylikt (jfr ovan). [534]. För lagfästande av 180-m:sregeln med vissa inskränkningar gjordes 6 uttalanden, nämligen för att strandägarna inom 180-m :sområdet skulle förbehållas endast fisket med ryssjor, not och nät [1 lägenhetsägare med strandrätt i Björkenäs i Hjo landsförsamling] eller endast det »fasta» fisket, egentligen blott fisket med storryssjor, [1 hemmansägare i Underbacken i Karlsborgs socken] eller endast fisket med nät och rev [1 hemmansägare, tillika fiskare, i Ed i Visingsö socken] eller ock för att man innanför 180-m:sgränsen skulle medgiva fritt utterfiske och fritt agnnotfiske efter siklöja [1 arrendefiskare å Sunneryd m. m. i ödeshögs socken] eller fritt utterfiske [1 hemmansägare i Skrädeberg i ödeshögs socken] eller fritt utterfiske under förutsättning att det kunde bedrivas på sådant sätt att bunden redskap ej skadades, [ägaren av Kråk i Mölltorps socken]. För fritt utterfiske innanför 180-m:sgränsen uttalade sig 2 fiskare [Västra Ny socken], vilka icke nämnde, att de innehade arrendevatten, men av vilka sannolikt åtminstone den ena disponerade dylikt (jfr ovan). För fritt utterfiske samt fritt fiske med landnät och rev efter sik, allt innanför 180-m:sgränsen, gjordes ett uttalande [1 hemmansägare i Frökärr i Bredviks socken med obetydlig strandrätt i Kråksviken, tillika fiskare]. Detta uttalande gick emellertid ytterligare ut på att tillämpningen av 180-m:sregeln skulle vid långgrunda stränder på lämpligt sätt »modifieras», så att man ej med den enskilda fiskerätten komme för långt ut från stranden. [535]. För enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet eller från stranden gjordes 3 uttalanden [3 strandägare i Undenäs socken: Mälboön, Glättenäs och Sågaretorp]; det var för deras del med hänsyn till djupförhållandena vid stranden likgiltigt, om stranden eller 2-m:sdjupet toges till utgångspunkt. Agnnot föreslogs skola få användas fritt i enskilt fiskevatten. [536]. För enskild fiskerätt 500 meter ut från 2-m:skurvan gjordes 2 uttalanden [förvaltaren på Häldesholm och Skämningsfors samt 1 hemmansägare i Svedudden i Brandstorps socken], och 1 uttalande gjordes för enskild fiskerätt minst 500 meter ut från 2-m:skurvan [1 hemmansägare i Klingekärr i Habo socken]. Uttalandena äro att betrakta som krav på utvidgning av den enskilda fiskerätten. I ett fall [Häldesholm och Skämningsfors] motiverades 19—368351.

290 uttalandet med fiskevårdssynpunkter: fiskbeståndet skulle ökas. I ett av de andra fallen [Svedudden] anfördes närmast endast, att det skulle vara till fördel för strandägarna, om frivattensgränsen bestämdes på detta sätt. Det senare torde ha varit utgångspunkten även i det tredje fallet [Klingekärr]. Något fritt fiske innanför den allmänna gränsen förordades ej i något av fallen. [537]. För bestämning av det enskilda fiskevattnets utsträckning med stranden som utgångspunkt gjordes 17 uttalanden (se även de 3 uttalandena för enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:sdjupet eller stranden; [535]). Olika avstånd föreslogos härvid. — För ett avstånd av 180 meter gjordes 1 uttalande [ l arrendefiskare å kronoparken Granvik i Undenäs socken]. För ett avstånd »något längre» ut än 180 meter gjordes 1 uttalande [ägaren av Brandstorps gård i Brandstorp]; till uttalandet gjordes följande tillägg: »Det skadar inte, om strandäganderätten sträckes ut något.» — För ett avstånd av 300 meter gjordes 2 uttalanden [ägaren av Munkeberg i Grevbäcks socken och 1 hemmansägare i öninge i Ödeshögs socken]. I det ena fallet [Munkeberg] anfördes endast, att det skulle vara »bättre» att utgå från land än från 2-m:skurvan. I det andra fallet [öninge] åberopades direkt strandägarnas intresse: för ett fiskevatten, som endast ginge ut till 180-m:sgränsen, skulle ej kunna erhållas något arrende av betydelse. — För ett avstånd av 400 a 500 meter gjordes 1 uttalande [1 före detta arrendefiskare i Vadstena]. I detta fall anfördes endast, att det vore »opraktiskt» att räkna den enskilda fiskerätten viss sträcka ut från visst djup. — För ett avstånd av 500 meter gjordes 7 uttalanden [ 1 hemmansägare i Bredegården i Brandstorps socken och driftsingenjören vid ett bolag, som äger strandrätt i Baskarp i samma socken; 1 hemmansägare i Bjälkebo och 1 arrendefiskare i Källebäcken i Gustav Adolfs socken; 1 hemmansägare i Sjögarp i Habo socken; arrendatorn av Vretaholm i Gränna landsförsamling; ägaren av Nässja gård i Nässja socken; samt ägaren av Medhamra i Hagebyhöga socken]. I ett fall [Nässja] framhölls, att det för den med uttalandet avsedda fastigheten ej bleve stor skillnad, om man räknade 500 meter från land eller 180 meter från 2-m:skurvan. I tre fall [Baskarp och Bjälkebo samt Medhamra] åberopades huvudsakligen svårigheten att bestämma 2-m:skurvans läge eller kontrollsvårigheterna vid en gräns bestämd med utgående från visst djup. I ett fall [Källebäcken] anfördes, att det borde »räcka» (uppenbarligen med hänsyn till notfiskets intressen) med 500 meter från stranden. I ett fall [Vretaholm] anfördes en på följande sätt utvecklad intressesynpunkt: om man betänkte, att i mindre sjöar hela fiskevattnet vore enskilt, kunde det ej anses vara för mycket att i Vättern räkna enskild fiskerätt 500 meter ut från stranden. I återstående två fall [Bredegården och Sjögarp] anfördes ej någon motivering. Från 1 håll [1 hemmansägare i Ned. Starbäck i Gustav Adolfs socken] gjordes ett uttalande om att det kunde vara »tillräckligt», om den enskilda fiskerätten nådde ut till ett avstånd av 500 meter från stranden, blott notfiskarena finge sitt notfiske skyddat 1,000 meter ut. — För ett avstånd av 1,000 meter gjordes 3 uttalanden [disponenten för ett bolag, som äger Almnäs och Vrångebäck i N. Fågel-

291 ås socken; 1 hemmansägare i Tumbäck i Gustav Adolfs socken; samt 1 arrendefiskare å Bispmotala: i avseende å arrendevattnet mot öppna Vättern]. I ett fall [Tumbäck] åberopades fiskevårdssynpunkter: lekplatsernas skyddande. I ett fall [Almnäs och Vrångebäck] talades dels om att det ej vore lämpligt att för insjöarna med deras växlande vattenstånd ta 2-m:skurvan till utgångspunkt dels ock om fiskevårdsintresset, sammanställt med det enskilda intresset: om strandägarna finge klar rätt till ett vattenområde av sådan utsträckning, att fiskevård lönade sig, kunde de vinnlägga sig om att vårda fiskbeståndet (i förstnämnda hänseende grundades uttalandet på den tanken, att 180-m:sregeln skulle tillämpas så, att man utginge från 2-m:skurvan vid rådande vattenstånd). I det tredje fallet [Bispmotala] framfördes uteslutande en intressesynpunkt: nätfisket skulle ej i önsklig utsträckning bli förbehållet innehavaren av strandfisket, om 180-m:sregeln bleve följd. —• Något fritt fiske innanför den allmänna gränsen förordades ej i något av dessa fall, men en av dem, som uttalat sig för 500-m:savståndet [Vretaholm], förklarade, att han ej trodde, att om den enskilda fiskerätten i Vättern bleve lagfäst någon strandägare skulle göra anspråk på ensamrätt till utterfiske i sitt vatten. [538]. För särskilda bestämmelser i fråga om notfisket gjordes 6 uttalanden. — Av dessa gjordes ett av en hemmansägare [i Ned. Starbäck i Gustav Adolfs socken], vilken på sätt ovan nämnts uttalade sig för en allmän fiskegräns 500 meter utanför stranden men krävde, att notfisket skyddades 1 000 meter ut. — De andra fem, som uttalade sig för särskilda bestämmelser beträffande notfisket, voro alla arrendefiskare, och de inskränkte sina krav enbart till detta fiske. En av dem [arrendator av det till kronoparken Visingsö ekplantering hörande fiske] yrkade, att notdrätterna måtte fridlysas för utterfisket. Tre av dem [arrendatorer tillsammans med andra personer av notdrätter i Gudmunderyd i Ölmstads socken] yrkade, att allt utteifiske med såväl grundutter som lodutter måtte förbjudas i notdrätter 500 meter ut från land. Den femte [arrendator av det till kronoparken Haboskogen i Habo socken hörande fiske] anförde, att man även vid djupare stränder i regel ginge 300 å 400 meter ut från stranden och att man vid långgrunda stränder måste gå ända till 1 000 meter från land. Så långt ut som man sålunda måste gå med noten borde strandägarnas ensamrätt till notfiske också skyddas. — Med de nu nämnda uttalandena torde lämpligen kunna sammanställas ett uttalande av en hemmansägare [i Munkaskog i Habo socken], vilken icke framställde något allmänt förslag i gränsfrågan utan endast förklarade, att det enda, som intresserade honom vore, att notfiskets existens bleve tryggad. Denne hemmansägare uttalade, att det skulle vara tillräckligt, om notfiskarena finge tillgodoräkna sig 300 meter. — Visingsöfiskarena, mot vilkas utterfiske arrendatorerna av notdrätterna i Gudmunderyd framför allt vände sig, bestredo, att utterfisket utövade någon menlig inverkan på notfisket. Deras talesman medgav emellertid, att utterfisket inom området för en notdrätt toge bort röding och något »lax», som kanske i annat fall skulle ha kunnat erhållas i noten, fastän med en sådan huvudsakligen fångades sik. Då det nu funnes fiskare, som betalade arrende för

292 nyttjande av notdrätter, vore det därför ej orimligt, att de finge h a dem i fred. Att sträcka fridlysningen så långt ut som 500 meter från land tyckte han dock vore att gå väl långt. [539]. De strandägare och arrendefiskare, vilka på sätt ovan [528] nämnts förklarat sig ha tillämpat särskilda bestämningar [Motalaviken, vattenområden vid Lilla Röknen samt vatten utanför Lindenäs, N. Freberga och Djurkälla i Motala socken], yrkade fastställande av enskild fiskerätt i enlighet härmed. [540]. Härefter skall redogöras för de av egentliga f r i v a t t e n s f i s k a r e framförda förslagen och önskemålen beträffande fiskerättens reglering. [541]. Om fiskerätten i allmänhet uttalade sig frivattensfiskarena endast i några fall. — För lagfästande av 180-m :sregeln, med förbehåll om frihet för vissa fisken, uttalade sig direkt allenast talesmannen för fiskarena i Hästholmen. -— En fiskare [Jernevik, Nässja socken] ansåg, att det borde vara tillräckligt att räkna enskild fiskerätt 180 meter ut från 1 meters djup. — Borghamnsfiskarenas talesman uttalade, att, om man skulle bibehålla 180m:sberäkningen, vore det bättre att räkna 180-m:savståndet från land; fiskarena i Borghamn såge dock helst, att strandrätten bleve inskränkt till 100 meter från stranden. — Vid sammanträdet å Visingsö meddelades, att Visingsö fiskeriförening beslutat uttala, att den enskilda fiskerättens utsträckning borde bestämmas till 100 meter räknat från stranden. Visingsöfiskarenas talesman upplyste, att man tyckt, att 100 meter från stranden kunde vara lämpligt; det vore sällan, som yrkesfiskarena behövde komma närmare stranden än 100 meter. — Vid sammanträdet i Karlsborg förordade en fiskare i Rödesund följande dubbla bestämning av frivattensgränsen: strandägarnas ensamrätt till fisket skulle ej gälla längre ut än 180 meter från 2m:sdjupet men ej heller längre ut än till och med visst maximidjup, förslagsvis 20 meters djup eller kanske något större djup. Genom sammanställningen av djupregeln med 180-m:sregeln ville förslagsställaren egentligen endast uppnå, att frifiskarena vid djupa stränder skulle kunna gå närmare land; vid en brantstupande strand måste man enligt vad han angav börja sätta näten vid ett djup av 20 å 30 meter. Fiskaren medgav sedan, i ett uttalande till utredningsmannen Freidenfelt, att ett maximidjup av 20 meter vore det minsta, som kunde sättas i fråga; om maximidjupet höjdes till 30 meter, skulle värdet av bestämmelsen för frifiskarena visserligen minskas, men den skulle dock vara av värde i jämförelse med de förhållanden, som uppkomme, om strandägarna finge ensamrätt till fisket ut till 180-m ^gränsen, oavsett vattendjupet. Vid Karlsborgssammanträdet anslöto sig två andra fiskare till tanken om en dylik dubbel bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning. Maximidjupet borde enligt den ene fiskaren [i Undenäs socken] bestämmas till 20 meter och enligt den andre fiskaren [i Rödesund] till högst 20 meter. — Vid sammanträdet i ödeshög gjorde 1 fiskare i öninge, 4 fiskare i Svemb och 1 fiskare i Ödeshög, allt i ödeshögs socken, uttalanden om att de helst såge, att allt fiske bleve fritt överallt.

293 [542]. Frivattensfiskarena uttalade sig i övrigt huvudsakligen om sina önskemål i avseende å vissa särskilda fiskesätt. [543]. Framför allt var det utterfisket, som man ville h a tillgodosett. Allmänt taget kan sägas, att önskemålen gingo ut på att utterfisket inne på strandvattensområdena skulle lämnas fritt i så stor utsträckning, som dess tjänliga bedrivande kunde kräva. Det framgick av olika uttalanden, att detta ansågs i det väsentliga endast komma att innebära ett lagfästande av hittillsvarande praxis. — Vid norra Vättern gjordes följande uttalanden. En fiskare i Rödesund uppgav, att det yrkesmässiga fisket där med utter och svirvel huvudsakligen bedreves inom ett avstånd från stranden av 100 meter, på sina håll till och med endast 50 meter från stranden. Uttalandet torde vara att uppfatta som ett yrkande, att utterfisket skulle lämnas fritt åtminstone i denna utsträckning. En fiskare i Undenäs socken anförde, att utteroch svirvelfiske borde vara fritt inpå land, »åtminstone efter djuplanden», och fyra andra fiskare i samma socken uttalade sig utan någon inskränkning för fritt utter- och svirvelfiske inpå land. En fiskare i västra delen av Hammars socken förklarade sig anse, att fiske med grundutter borde vara fritt även innanför 180-m:sgränsen. — Hjofiskarenas talesman, som uppgav, att fiske med utter utan lod alltifrån det man börjat med detta fiske utövats alldeles inpå stranden, förklarade vidare, att fiskarena vore eniga om att utterfisket alltjämt borde få på praktiserat sätt fritt bedrivas. — Borghamnsfiskarenas talesman anförde, att dessa önskade, att utterfiske för framtiden måtte få i samma omfattning som hittills fritt bedrivas även inne på strandvattnet. Om man skulle bestämma ett visst minsta djup, på vilket utterfiskarena vid stränderna skulle få gå in, borde enligt hans mening detta djup fastställas till 5 meter. — Fiskarena i Hästholmen samt Svemb och Öninge yrkade, att utterfiske skulle lämnas fritt i enskilt fiskevatten. — Visingsöfiskarenas talesman anförde, att inom det område, där de bedreve utterfiske [531], borde de ha rätt att gå så nära stranden som till 100 meter från land. Om de medgåves rätt härtill, skulle deras intresse i avseende å utterfisket ej trädas för när. Å ett par ställen norr om Gränna och ett par ställen mellan Gränna och Jönköping, där det vore djupt invid stranden, skulle det visserligen vara önskvärt, att de kunde få gå närmare stranden, men det hade i det hela mindre betydelse. — För tillmötesgående av utterfiskarenas önskemål uttalade sig såsom förut nämnts vissa strandägare och arrendefiskare, medan åter andra sådana krävde särskilt skydd för notfisket gentemot utterfisket. [544]. Hjofiskarena yrkade, att det nätfiske efter sik under leken, som de uppgåvo sig ha fått i hemtrakten fritt bedriva inne på strandvattnet, alltjämt måtte lämnas fritt. — Såväl Hjofiskarena som Borghamns- och Hästholmensfiskarena yrkade, att det revfiske efter sik på våren, som de förklarade sig ha fått å vissa sträckor fritt bedriva också inne på strandvattnen, även måtte för framtiden förklaras fritt. [545]. Fritt agnfiske efter siklöja med liten agnnot yrkades av 11 fiskare i Borghamn under juli och augusti och av en annan fiskare där under tre

294 månader, juli—september eller ännu bättre från 15 juni till 15 september. Hästholmensfiskarena yrkade likaledes fritt sådant fiske utan att dock i yrkandet ange någon lid. Deras talesman uppgav emellertid, att agnfisket bedreves från början av juni till mitten av september och uttalade, att fisket borde få fritt bedrivas utan avseende å strandrätten. Även fiskarena i Svemb uttalade sig för fri agnfångst med liten agnnot. — Fiskeriinstruktören vid Östergötlands läns hushållningssällskap uttalade, att h a n ansåge det vara önskvärt, att fri rätt till fiske med liten agnnot inne på strandområdet bleve stadgad i lag. Även föreståndaren för statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult uttalade sig i tillstyrkande riktning. [546]. För fritt agnfiske över allt uttalade sig ordföranden i Visingsö fiskeriförening. — Yrkande om frigivande av fisket med beteshåv framställdes dessutom i några fall. B. Särskilda öar, holmar, grund och fisken. [547]. De huvudsakliga resultaten av de undersökningar, som verkställts angående några särskilda öar, holmar, grund och fisken (se framför allt 17 kap. avd. C), skola här sammanställas. Flisen. [548]. De vid sammanträdena erhållna upplysningarna om fisket p å Flisens grund visa, att ingen där hittills gjort anspråk på ensamrätt till fiske. Något yrkande om fastställande för framtiden av enskild fiskerätt vid Flisen har ej heller framförts. Rökneöarna. [549]. Den kamerala utredningen har ådagalagt, att särskilda kronofisken av gammalt funnits såväl vid Stora och Lilla Röknen som vid Röknehuvud. Kronofiskena vid Stora och Lilla Röknen ha genom försäljningar frångått kronan. Kronofisket vid Röknehuvud tillhör däremot alltjämt kronan och räknas höra under Starby kungsladugård. Uppe vid Rökneöarna finnes ytterligare ett kronofiske, nämligen vid ön Kalven (S; EK), som även räknas höra under Starby kungsladugård. Angående omfattningen och delvis också belägenheten av dessa kronofisken råder viss osäkerhet. Så mycket synes emellertid vara klart, att nämnda kronofisken åtminstone tidigare endast ansetts omfatta rödingsfisket (eller rödingsfisket under lektiden). Kronofisken under Starby kungsladugård. [550]. Den kamerala utredningen och lantmäteriutredningen ha visat, att — förutom kronofiskena vid Röknehuvud och ön Kalven — ytterligare en del andra kronofisken ute i Vättern av gammalt räknats höra till Starby kungsladugård, nämligen vid Tängan (S), Sjöholmen (EK; S), Åholmen (S; EK), Erkerna (G; S; EK), Risön (S; EK), Fjuk (G; S; EK), Jungfrun (G; S) och Pålgrundet (läget ovisst). Domänstyrelsen har gjort gällande, att härutöver även vid Illegrundet (S) och Bölegrundet (S) skulle finnas kronofisken; den kamerala utredningen och lantmäteriutredningen ha dock ej givit något stöd härför. Kronofiskena vid Tängan, Sjöholmen, Åholmen, Erkerna, Risön, Fjuk, Jungfrun och Pålgrundet torde, i varje fall tidigare, endast ha ansetts omfatta rödingsfisket (eller rödingsfisket under leken) och dessutom åtminstone i vissa fall, sikfisket (eller sikfisket under leken).

295 F ö r s l a g o c h motiv. Föreliggande fiskerättsfrågor. [551]. Huvudfrågan gäller fastställande av enskilt och fritt fiskevatten. För yrkesfisket måste övervägas frågorna om särskilda regleringar av fiske med utter och drag, rev- och nätfiske efter sik, fiske med liten agnnot efter siklöja och nors samt fångst av betesfisk med håv. En särskild fråga gäller behovet för strandägarna av skydd för fisket med vanlig not. Enskilt och fritt fiskevatten. [552]. Förslaget innefattar i detta hänseende i huvudsak följande. 1 Skärgården utanför Askersund undantages helt från det fria fisket; detsamma gäller Motalaviken innanför en viss linje. I övrigt tillämpas 180-m:sregeln vid bestämningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning. För Vättern föreslås icke (såsom vad Vänern och Hjälmaren angår), att frivattensgränsen skall upptagas å någon karta med härutinnan normerande karaktär. Förutsättningarna för regleringens genomförande på detta sätt saknas på grund av sjömätningsmaterialets beskaffenhet; det har ej heller synts kunna vara erforderligt att för denna sjö upptaga denna gränsbestämningsform (se [94]). [553]. Om förslaget att helt undantaga skärgården utanför Askersund från det fria fisket torde följande få anföras. För fritt fiske inne i skärgärden kan ej någon fiskepraxis åberopas. Något yrkande om fastställande av frivatten där har ej heller framförts från yrkesfiskarehåll. Om 180m:sregeln skulle tillämpas inne i skärgården, kunde det endast leda till att fisket bleve fritt i en del smala bälten. För yrkesfiskarena skulle dessa icke kunna få något egentligt värde. Förekomsten av dylika frivattensområden skulle däremot medföra risker för fiskevården. [554]. I fråga om Motalaviken har föreslagits, att enskild fiskerätt skall gälla innanför en linje, som tankes dragen, där kortaste avståndet är mellan Rossnäsudden och Lundaudden (vid sjökortets vattenstånd; se nedan). Denna särskilda gränsbestämning måste anses vara motiverad redan med hänsyn till vad som upplysts om lantmäteriförhållandena och hittills tillämpad fiskepraxis, och den överensstämmer med de yrkanden, som blivit framställda av strandägare och en fiskearrendator vid viken. Även fiskevårdsskäl, särskilt med tanke på »Vätterslaxen», kunna anföras till stöd för förslaget. [555]. Det för bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten i Vättern betydelsefullaste är antagandet såsom allmän bestämningsgrund av fiskerättslagens 180-m:sregel med dess närmare fixering i två hänseenden. Det ena av dessa hänseenden gäller vilket 2-m:sdjup, som skall tagas till utgångspunkt för 180-m:savståndets beräknande. Bestämningen härutinnan innefattar, att den stranden följande naturliga 2-m: skur van (landgrundkonturen) skall tagas såsom utgångspunkt. Det andra hänseende, i vilket en 1

Förslaget till speciallag 1 § 2) och 2 §.

296 närmare bestämning av regeln föreslagits, gäller vattenståndet för den antagna kurvans fastställande. Den i detta avseende träffade bestämningen innefattar, att det vattenstånd, vid vilket sjökortet för Vättern upprättats, skall vara avgörande. Detta är ett vattenstånd av 2.97 meter över västra slusströskeln vid Motala, motsvarande en höjd av Vätterns vattenyta över havet av 88.31 meter; vattenståndet betecknas å kortet såsom »vanligt lågt vattenstånd». Genom denna dubbla bestämning av 180-m:sregeln vid dess tillämpande å Vättern erhålles såsom utgångspunkt för 180-m :savståndets beräknande den stranden följande 2-m:skurvan vid det vattenstånd, vid vilket sjökortet för denna sjö blivit upprättat. De sakkunniga hänvisa i fråga om skälen för upptagandet av 180-m:sregeln och för dess närmare bestämning på sätt nu angivits till den allmänna motiveringen i 5 kap. samt till den ovan lämnade sammanfattningen av utredningsresultaten. En enligt 180-m:sregeln bestämd frivattensgräns skall enligt förslaget gå dels utanför öppen strand av fastlandet eller i viss anslutning till fastlandet liggande öar och holmar, dels utanför skärgården i norr och dels omkring vissa längre ut i sjön liggande öar och holmar. Den sålunda föreslagna tillämpningen av 180-m:sregeln torde allenast vad beträffar öar och holmar behöva närmare utvecklas. I Vättern finnes, bortsett från skärgården i norr, endast ett förhållandevis mycket ringa antal öar och holmar. De ligga med några undantag i sjöns norra del eller i den del av sjön, som omfattas av generalstabsbladet nr 54 Karlsborg. Vid stranden av fastlandet ligga dels några enstaka öar eller holmar och dels några mindre ögrupper. — Vid bestämningen av det enskilda fiskevattnet vid dessa öar och holmar har i överensstämmelse med de principer, som de sakkunniga följt ifråga om Vänern, gjorts skillnad mellan de öar och holmar, som ligga i mera direkt anslutning till fastlandets strand, och de något längre ut liggande öarna eller holmarna. Vid de i närmare anslutning till fastlandet liggande öarna och holmarna skall enligt förslaget det enskilda fiskevattnet bestämmas skola från stranden av fastlandet utsträckas fram till öarna och holmarna samt vidare utanför dessa till ett avstånd av 180 meter från 2-m:skurvan (vid sjökortets vattenstånd) utanför de längst ut belägna. Vid de längre ut från fastlandet liggande öarna eller holmarna skall i stället utläggas ett självständigt enskilt fiskevatten i enlighet med 180-m:sregeln. — Den anslutning till fastlandet, som här är avsedd, har bestämts med den principiella utgångspunkten, att sådan skall anses föreligga, om fastlandets enskilda fiskevatten samt öarnas eller holmarnas enskilda fiskevatten komma att bilda ett sammanhängande område, därest dessa enskilda fiskevatten bestämmas i huvudsak enligt 180-m:sregeln. Som några närmare uppgifter ej kunnat erhållas om djupförhållandena, har emellertid i förslaget i detta sammanhang i stället måst räknas med enskild fiskerätt ett visst avstånd ut från fastlandsstranden och stränderna av öarna och holmarna; genom att här räkna med 200 meter från varje strand eller

297 sålunda med ett avstånd mellan motliggande stränder av 400 meter torde väsentligen samma resultat ha uppnåtts som med en beräkning av 180 meter från 2-m:skurvan utanför varje strand eller 360 meter mellan motliggande 2-m:skurvor. Genom upptagande för ifrågavarande fall av anslutningsregeln och fastställande i enlighet med denna av att frivattensgränsen skall räknas gå utanför ögrupper, som ligga i anslutning till fastlandet, uteslutes möjligheten av att mindre frivattensområden uppkomma inom sådana ögrupper; fastställes enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln för varje ö eller holme för sig (och särskilt för fastlandet), torde sådana mindre frivattensområden på sina ställen uppkomma. Anslutningsregeln innefattar närmare uttryckt, att öarna och holmarna skola antingen i förhållande till fastlandet (fråga är då om en enstaka ö eller holme) eller ock i förhållande till fastlandet eller inbördes (det gäller då en ögrupp om två eller flera öar eller holmar) vara så belägna, att minsta bredden (vid sjökortets vattenstånd) av mellanliggande vatten ej överstiger 400 meter. — De något längre ut från fastlandets strand liggande öar eller holmar, som uppräknats bland dem, vilka enligt förslaget skola omgivas med enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln, äro följande: Sidön, Forsholmen, Åholmen och Käverön. Det är vad dessa öar och holmar angår på grund av de bristfälliga uppgifter, som kunnat erhållas om djupförhållandena, ej möjligt att uttala, om 180-m:sregeln i något av dessa fall medför, att fastlandets 180-m:sområde och öarnas eller holmarnas 180-m:sområden komma att sammanflyta. Denna reglering av strandägarnas enskilda fiskerätt utanför fastlandet torde kunna sägas innebära anslutning till hittillsvarande förhållanden. Enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln har i övrigt föreslagits skola tilläggas följande öar och holmar, nämligen Visingsö, Stora Röknen, Lilla Röknen med därinvid liggande holmar, Röknehuvud, Björkholmen, Gäddskären, Stora och Lilla Orrholmen, Sandön, Risön, Erkerna och Fjuk. Upptagandet här av Visingsö, Stora och Lilla Röknen, Röknehuvud och Sandön synes ej behöva särskilt motiveras. Detsamma gäller väsentligen även medtagandet av Björkholmen, Gäddskären samt Stora och Lilla Orrholmen. Dessa torde böra följa samma regler som de stora Rökneöarna, med vilka de av ålder hört tillhopa. Vad Risön, Erkerna och Fjuk angår är saken mera tveksam, men förekomsten därstädes av förhållandevis ej obetydliga grundområden och den omständigheten, att fisket där utnyttjats under enskilt anspråk, torde kunna tillsammans motivera 180-m :sregelns tillämpande. Vid vissa av de öar och holmar, vid vilka strandägarna enligt förslaget skola tillföras enskild fiskerätt, finnas såsom förut nämnts särskilda kronofisken. Dessa beröras med förslagets principiella utgångspunkt icke av förevarande reglering. Det har emellertid å andra sidan ej synts vara skäl att med hänsyn till dessa kronofisken utesluta nu avsedda öar och holmar från regleringen. Denna får dock vad dem angår giltighet endast i den mån detta icke hindras genom de rättigheter, som kunna innefattas i kronofiskena. Vid Jungfrun samt vid grunden Tängan, Pålgrundet, Illegrundet och Böle-

298 grundet har någon enskild fiskerätt enligt 180-m:sregeln ej ansetts böra fastställas. Vad grunden angår torde detta ej behöva särskilt motiveras. Ifråga om Jungfrun hänvisas till dess läge och djupförhållandena vid denna. De särskilda kronofisken, som kunna finnas å dessa ställen, beröras ej av förslaget. Fiske med utter och drag. [556]. En ovillkorlig förutsättning för 180-m.sregelns upptagande i fråga om Vättern är med hänsyn till frivattensfiskarenas intressen, efter de sakunnigas mening, att fiske med utter och drag i viss utsträckning lämnas fritt även innanför 180-m :sgränsen. [557]. De förhållanden, vilka vid prövningen av frågan om en särskild reglering av rätten till utterfiske 1 främst torde böra beaktas, äro: a) det skäliga behovet för utterfiskarena 2 att äga möjlighet att bedriva utterfiske även innanför 180-m:sgränsen; b) hittillsvarande fiskepraxis i detta hänseende; c) utterfiskarenas önskemål för framtiden; d) olägenheterna för strandägarna och arrendefiskarena av fritt utterfiske i viss utsträckning innanför 180m:sgränsen; samt e) vad hänsynen till fiskevården kan kräva. [558]. Om behovet för utterfiskarena att äga möjlighet att bedriva utterfiske även innanför 180-m:sgränsen (a) torde följande få anföras. Fångstobjekt för utterfisket är huvudsakligen röding. Denna fisk är, frånsett de yngre levnadsstadierna, en rovfisk. Den livnär sig i Vättern huvudsakligen på nors och siklöja, väl framför allt å den senare. Norsen och siklöjan äro pelagiska fiskar, vilka ströva omkring alltefter förekomsten av de smådjur (planktonorganismer), som utgöra deras föda. De förflytta sig i stim både i horisontell och vertikal riktning, ofta hastigt nog. Rödingen, som anställer jakt efter stimmen, följer deras vandringar. Vid denna jakt kan rödingen komma alldeles intill tvärbranta stränder, vilka ju vid Vättern ha en betydande utsträckning. För utterfiskarena, som vid sitt fiske söka fånga den efter föda kringströvande rödingen, skulle det självfallet innebära en betydande olägenhet att nödgas upphöra med fisket vid 180-m :sgränsen, där ofta ett synnerligen betydande djup är rådande. Om man skulle medgiva utterfiskarena att gå intill 100 meter från land, skulle man därmed icke gå utöver vad utterfiskarenas behov föranleder. Det torde i själva verket tvärtom förhålla sig så, att även en sådan inre gräns för utterfisket innebär en icke alldeles obetydlig inskränkning av de naturliga möjligheterna för detta fiske. Som de sakkunniga emellertid av andra skäl stannat för denna gräns, torde mot förslaget i varje fall ej kunna riktas den anmärkningen, att det går längre än tillgodoseendet av utterfiskarenas behov kräver. [559]. Vad hittillsvarande fiskepraxis (b) angår är det uppenbart, att utterfiske bedrivits utan avseende å strandrätt även innanför 180-m ^gränsen. Det är också tydligt, att detta fria utterfiske i allmänhet fått pågå utan att strandägarna lagt några egentliga hinder häremot. Man kan därför 1 För korthetens skull användes i det följande i allmänhet ordet »utterfiske» i stället för »drag- och utterfiske». 2 Med »utterfiskare» avses fiskare, som bedriver »drag- och utterfiske».

299 otvivelaktigt tala om viss hävd på fritt utterfiske innanför 180-m:sgränsen. Det är svårare att säga vad denna praxis mera i detalj innefattat, men så mycket torde dock vara klart, att det fria utterfisket allmänt fått bedrivas åtminstone intill 100 meter från land. Å vissa håll ha utterfiskarena säkerligen gått ännu närmare land, medan de på andra håll måhända funnit sig förhindrade att gå så nära. Allmänt taget torde dock 100-m:savståndet kunna betraktas såsom ungefär motsvarande praxis. [560]. Utterfiskarenas önskemål för framtiden (c) innefatta i det väsentliga, att utterfisket alltjämt skall få på nu praktiserat sätt fritt bedrivas. Några närmare bestämningar av önskemålen direkt beträffande utterfisket gjordes ej vid sammanträdena. Visingsöfiskarenas yrkande, att den enskilda fiskerätten överhuvudtaget endast skulle gälla 100 meter ut från land, och det uttalande i samma riktning, som gjordes av Borghamnsfiskarena, torde emellertid kunna betraktas såsom önskemål även i avseende å utterfisket eller i varje fall såsom minimiönskningar i detta hänseende. Det torde också kunna anses vara klart, att jämväl utterfiskarena på andra håll kring Vättern önska, att utterfisket för framtiden lämnas fritt åtminstone till 100 meter från land. [561]. Några egentliga olägenheter för strandägarna och arrendefiskarena (d) torde ej uppkomma genom att utterfisket frigives intill 100 meter från land. P å vissa platser bedriva strandägare eller fiskearrendatorer rödingsfiske med not eller nät. Notfisket kommer emellertid att skyddas genom de särskilda bestämmelserna rörande detta fiske (se [579]). Detta skydd gäller för övrigt icke endast notfisket efter röding utan även annat notfiske. Någon menlig inverkan av utterfiske i n ä r h e t e n a v notvarpen torde man ej med fog kunna tala om. Nätfisket efter röding kan möjligen komma att något mera beröras av utterfisket. Strandägarna sätta emellertid enligt vad som upplystes vid sammanträdena vanligen icke mer än 4 nät i länk ut från stranden och ofta färre nät. Nätlänken når således vanligen icke längre ut än till omkring 100 meter från stranden. Om utterfiskarena hållas utanför detta avstånd, kan det alltså icke bli tal om någon nämnvärd olägenhet för nätfisket. Med hänsyn till strandägarnas och arrendefiskarenas intressen skulle det däremot vara att gå för långt, om utterfiskarena tilllätes att gå närmare land än 100 meter från stranden. [562]. Fiskevårdssynpunkter (e) kunna anföras endast med avseende å rödingens lek och beskattningen av rödingsbeståndet. Dessa synpunkter skola här granskas med utgående från att utterfisket blir fritt intill 100 meter från stranden. — Leken är allmänt skyddad genom förbudet i fiskestadgan för Vättern mot fiske under lektiden. Oavsett detta torde det emellertid icke med hänsyn till rödingens lek vara någon risk att lämna utterfisket fritt intill 100 meter från land. Rödingen leker dels på grund ute i sjön och dels invid land. Vid land leker den på starkt sluttande stränder säkerligen till största delen närmare land än 100 meter. — Skydd mot alltför starkt beskattande av rödingsbeståndet bör i den mån så kräves ordnas i administrativ väg genom fridlysningstid. Att låta anordnandet av skyddet för rödingsbe-

300 ståndet inverka på den nu ifrågavarande gränsbestämningen skulle vara mindre rationellt. Frågan om detta skydd bör i stället hållas isär från frågan om gränsen för det fria utterfisket, då de ej äga något nödvändigt samband med varandra. — Med hänsyn till fiskevården föreligger sålunda ej någon anledning att hindra utterfiskarena att gå intill 100 meter från land. [563]. Om man vill sammanfatta det anförda, torde man kunna säga: a t t utterfiskarenas önskemål väsentligen gå ut på fritt utterfiske intill 100 meter från land; a t t dessa önskemål icke gå längre än som kan anses fullt försvarat av deras behov av rörelsefrihet vid utterfisket; a t t några nämnvärda olägenheter för strandägare och arrendefiskare icke skulle uppkomma, om man bestämde utterfiskarenas rörelsefrihet i enlighet med nämnda önskemål; s a m t a t t några berättigade invändningar häremot ej kunna anföras med hänsyn till fiskevården. [564]. De sakkunniga ha på grund av det anförda funnit sig böra föreslå, 1 att fiske med utter och drag i den öppna delen av Vättern skall vara fritt intill 100 meter från land: stranden av fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Närmare bestämning av denna regel torde i övrigt endast behöva ske i avseende å vattenståndsfrågan. Förslaget innefattar i detta hänseende, att 100-m:savståndet skall beräknas med hänsyn till rådande vattenstånd. Någon annan utgångspunkt för beräkningen av avståndet än strandlinjen vid rådande vattenstånd är av praktiska skäl knappast tänkbar, då det gäller ett fiske, bedrivet utefter längre sträckor av en strand från farkost under gång. Revfiske efter sik. [565]. Såväl Hjofiskarena som Borghamns- och Hästholmensfiskarena ha yrkat, att revfisket efter sik på våren måtte lämnas fritt inne på strandvattensområdena. Såsom skäl härför har anförts, att detta revfiske å vissa uppgivna sträckor hittills fått bedrivas utan avseende å strandrätten och att det för frivattenfiskarena vore önskvärt, att denna frihet finge kvarstå och nu bleve lagfäst. De uppgivna sträckorna för det fritt bedrivna revfisket äro huvudsakligen dels en sträcka av Östgötakusten (från Borghamn uppåt Skäljen) och dels två sträckor av Västgötakusten (den ena från Skämningsfors upp till Hjo och den andra från Flisens grund uppåt Kråk). Den närmare tiden för detta revfiskes utövande har uppgivits något olika, men den viktigaste tiden torde i varje fall vara april månad och första hälften av maj månad. Den sik, som fångas, är väsentligen den, som vid Vättern kallas stensik. [566]. De sakkunniga ha funnit skäl föreligga att i det väsentliga tillmötesgå de i detta avseende från frivattensfiskarena framförda önskemålen. Viss hävd å fritt fiske av detta slag torde förefinnas. Någon avgörande anledning att avvisa det med hänsyn till strandägarnas intressen synes ej föreligga. Strandägarna bedriva visserligen här och var revfiske i strandvattensområdena. Men detta fiske har mindre betydelse och avser icke företrädesvis sik. För yrkesfiskarena torde däremot fisket ha en viss betydelse 1

Förslaget till speciallag 5 § 1).

301 för den allmänna räntabiliteten av revfisket, även om det icke spelar så stor roll. Några fiskevårdsskäl kunna ej anföras mot frigivandet. [567]. Följande närmare bestämningar av det fria revfisket ha upptagits i förslaget. 1 — Det fria fisket har föreslagits skola få utövas i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten med fritt fiske, under tiden från och med den 1 april till och med den 15 maj. Genom denna tidsbestämning blir det inskränkt till den tid, då väsentligen endast den s. k. stensiken erhålles. Det saknas då också anledning att upptaga någon bestämmelse om att fisket skall avse just denna sikform. — Det har vidare föreslagits, att det fria fisket endast skall gälla in till den stranden följande djupkurvan av 5 meter bestämd efter rådande vattenstånd utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Detta djup har från vissa håll uppgivits vara det minsta djup, till vilket rev plägade utläggas för fångst av stensik. Det torde redan med hänsyn härtill ej vara skäl att med det fria fisket gå längre in. Denna bestämning har också den fördelen med sig, att man härigenom undgår, att reven vid det fria fisket lägges i det egentliga grundvattnet, där strandägarna idka fiske med bunden redskap och dessutom även med rev. Kollisioner mellan strandägarefisket och det fria fisket torde på så sätt undgås. Föreskriften om visst minsta djup för fritt utläggande av rev torde göra det överflödigt att begränsa det fria revfisket till vissa geografiskt bestämda områden. — Det har härutöver föreslagits, att vid det fria fisket endast får användas nors som agn. Vid sammanträdena uppgavs i allmänhet, att reven vid stensikfisket agnades med nors. Det torde också vara obestridligt, att frestelserna för frivattensfiskarena att överskrida gränsen för det fria revfisket skulle bli större, om mask eller levande småfisk [norsen dör genast] skulle få användas till agn. Även riskerna för att annan fisk än sik skall fångas skulle därigenom bli större. Dessa omständigheter ha synts innefatta tillräckliga skäl för den föreslagna bestämmelsen om revens agnande trots svårigheten att övervaka efterlevnaden av en dylik bestämmelse. — Slutligen har, i överensstämmelse med vad som förordats i fråga om det fria revfisket i Vänern, även föreslagits en bestämmelse om att rev ej skall få utläggas på mindre avstånd från tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase än 25 meter samt att där efter revens utläggande bunden redskap utlagts på platsen denna skall lämnas orörd vid revens upptagande. Skälen för denna bestämmelse äro desamma som anförts [361] för motsvarande fall i avseende å Vänern. Nätfiske efter sik. [568]. Fritt nätfiske efter sik under leken har yrkats av Hjofiskarena i fråga om hemtrakten. Det har uppgivits, att sådant fritt fiske hittills fått praktiseras. Detta torde emellertid vara ett alltför specielt förhållande för att kunna ifrågakomma till reglering i lagen. För detta fiske kan också mera än för revfisket hänvisas till möjligheten av arrendering av fiskerätt för den händelse strandägarna skulle motsätta sig det uppgivna fria fisket. 1

Förslaget till speciallag 5 § 2).

302 Fiske med liten agnnot efter siklöja och nors. [569]. Frivattensfiskarena framför allt i Borghamn, Hästholmen och Svemb men även på en del andra håll ha uttalat önskemål om att fiske med liten agnnot efter siklöja måtte få fritt bedrivas även innanför 180-m:sgränsen. önskemålen gälla väsentligen tiden 15 juni—15 september. Sättet för detta agnnotfiske har förut [411] närmare beskrivits. För närvarande utövas detta fiske väsentligen endast vid vissa delar av Östgötakusten av Vättern. Även annorstädes föreligga dock förutsättningar för agnfångst på detta sätt. Det uppgavs också av två Hjofiskare, att de utövade sådant fiske på staden Hjos vatten. [570]. Frågan om en särskild reglering av detta fiske skall nedan granskas ur följande synpunkter: a) yrkesfiskets behov av agnfisk; b) frivattensfiskarenas behov av frihet att för agnfångst använda den lilla agnnoten innanför 180-m:sgränsen; c) fiskepraxis i detta hänseende; d) hänsynen till strandägarnas intressen; samt e) vad fiskevården kan kräva. [571]. Vad yrkesfiskets behov av agnfisk angår kräves självfallet för ett yrkesmässigt revfiske, att lämpligt agn kan erhållas i tillräckligt stor mängd. Vid sammanträdena lämnade uppgifter tyda på att svårigheterna att anskaffa agn gjort, att revfisket i Vättern ej erhållit den utveckling, för vilken eljest förutsättningar finnas. Revfisket i Vättern förtjänar emellertid att understödjas, då det ger mera allsidig fångst än exempelvis utterfisket. Det senare fångar alldeles övervägande röding, men med det förra kunna erhållas även andra fiskslag, såsom gädda, sik och lake. Fångandet av särskilt lake, som är en romätande fisk, bör uppmuntras mera än hejdas. Förefintligheten av ett behov för yrkesfisket i Vättern av agnfisk även i ökad mängd torde sålunda vara klar. [572], För frivattensfiskarena vid östgötakustens södra del (särskilt vid och kring Borghamn samt Hästholmen) ha uppenbarligen svårigheterna att erhålla agn för revfisket varit särskilt stora. Det torde också för deras del förhålla sig så, att deras behov av agnfisk icke lämpligen kan fyllas på annat sätt än genom användandet av liten agnnot. Att för detta agnotfiske arrendera fiskerätt å bestämda ställen är emellertid icke möjligt för dem. Sättet för agnnotfisket medför, att noten måste kunna dragas i land var som helst. För att frivattensfiskarena skola kunna använda detta fångstsätt måste de därför beredas frihet att utöva det innanför 180-m:sgränsen ända inpå land. [573]. I viss utsträckning torde agnnotfiske ha fått fritt bedrivas, men i en del fall ha strandägarna uppenbarligen satt sig emot fritt agnnotfiske. [574]. För strandägarna torde knappast några skador kunna sägas uppstå genom att fri rätt till användande av liten agnnot innanför 180-m:sgränsen medgives. Den fisk, som agnotfisket framför allt avser, är småsiklöjan. Det är uteslutet, att strandägarnas egen fångst av denna fisk skulle lida avbräck genom frivattensfiskarenas. Det rör sig här om fångst av kringstrykande stim, som ej stå stilla vid en viss strand utan äro än långt ute i sjön och än nära stranden. Den agnfisk, som i övrigt fångas, är norsen, men av denna erhållas endast obetydliga mängder. Kvidd kan också nämnas men spelar mycket ringa roll. Fångsten av annan fisk är så obetydlig, att den icke för-

303 tjänar nämnas. De uttalanden, som av några personer gjordes om att annan fisk skulle bortskrämmas genom agnnotfisket, förtjäna ej avseende. [575]. Några berättigade invändningar mot det fria agnnotfisket med hänsyn till fiskevården torde ej heller kunna anföras. Norsen har blott betydelse som fiskföda och för norsstammen spelar den obetydliga fångsten med agnnot ej någon roll. Siklöjan har visserligen betydelse även som människoföda men för siklöjebeståndet har agnnotfisket mycket liten betydelse i jämförelse med andra faktorer. För siklöjan varierar fortplantningens styrka inom vida gränser, beroende på hur pass gynnsamma för leken och ynglet, som vindar, vattentemperatur etc. äro. Inverkan av dessa faktorer på den uppväxande generationen är så stor, att betydelsen härutinnan av agnnotfisket måste anses vara försvinnande liten. Några fiskevårdssynpunkter i andra hänseenden torde ej kunna anföras. [576]. De sakkunniga ha med hänsyn till behovet av agnnotfiskets frigivande och då några avgörande skäl häremot ej synas förefinnas funnit sig böra framlägga förslag härom. 1 — Det fria agnnotfisket har föreslagits skola gälla i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten med fritt fiske. Den not, som vid det fria fisket skall få användas, har ansetts kunna tillräckligt karakteriseras med benämningen »liten agnnot». Det fria användandet av liten agnnot i enskilt fiskevatten har slutligen föreslagits skola få avse fångst av såväl siklöja som nors men samtidigt vara begränsat till tiden från och med den 16 juni till och med den 15 september. Den angivna tiden är enligt vad utredningen visar den, under vilken småsiklöja och nors framför allt kunna erhållas med liten agnnot. Fiske med beteshåv. [577], Vid sammanträdena har uppgivits, att fångst av betesfisk med håv äger rum dels å västra kusten, varvid småsiklöja fångas både från stranden och å grunt vatten från båt, dels ock i vikar och hamnar å östra kusten, förnämligast i Vadstenaviken, där mört fångas till agn från början av maj till slutet av september. Det har även framställts några yrkanden om frigivande jämväl av detta fiskesätt i enskilt fiskevatten. [578]. De sakkunniga ha emellertid ansett, att i detta avseende ej kan sägas föreligga ett sådant behov, att frigivandet av angivna fiskesätt kan anses vara tillräckligt motiverat. Skydd för fisket med vanlig not. [579]. Anordnande av visst skydd för notfisket utanför 180-m:sgränsen är efter de sakkunnigas mening en förutsättning med hänsyn till strandägarnas intressen för att 180-m:sregeln skall kunna för Vättern upptagas såsom allmän norm för bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten. Vid skyddets anordnande måste emellertid också beaktas, att eljest fritt fiske innanför den allmänna frivattensgränsen i notvarpen uteslutes. De synpunkter, som i dessa hänseenden göra sig gällande beträffande Vättern, äro väsentligen desamma som de, vilka för Vänern anförts vid behandlingen i 13 kap. av enahanda fråga där. Skyddet för notfisket i Vättern torde också lämpligen kunna genomföras på samma sätt, som detta 1

Förslaget till speciallag 5 § 3).

304 / skydd föreslagits skola anordnas i Vänern. Allenast i ett hänseende synes en avvikelse böra ske. Det gäller utsträckningen utåt sjön av skyddet. Vid Vättern måste notfisket med hänsyn till den fisk, som här är fångstobjekt, utsträckas så långt, att det för Vänern föreslagna skyddet 400 meter ut från örstället här ej kan anses tillfyllest. Det skäliga beaktandet av notfiskarenas intressen torde för Vätterns del kräva, att skyddet utsträckes till ett avstånd av 500 meter från örstället. De sakkunnigas förslag 1 innefattar anordnande av ett skydd för notfisket i Vättern i enlighet med vad nu angivits. För detaljerna av bestämmelserna härom och skälen för dem hänvisas till vad i motsvarande hänseende anförts i avseende å Vänern. 1

Förslaget till speciallag 6 §.

Femte

huvudavdelningen MÄLAREN

19 K A P .

Utredningsmaterialet. [580]. I 4 k a p . h a r r e d o g j o r t s för d e olika sätt, v a r p å de s a k k u n n i g a sökt införskaffa u p p l y s n i n g a r o m d e fiskerättsliga f ö r h å l l a n d e n a m . m . i de stora sjöarna. [581]. F ö r M ä l a r e n h a r e r h å l l i t s h u v u d s a k l i g e n det u t r e d n i n g s m a t e r i a l , s o m f r a m g å r a v följande. Domhavandena i de vid Mälaren belägna domsagor (utom en) ha inkommit med svar å de sakkunnigas förfrågan angående förekomsten av mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt fiskevatten m. m. — Lantmäteristyrelsen har överlämnat vissa utredningar, som framlagts for styrelsen av överlantmätarna i Västmanlands, Södermanlands, Uppsala och Stockholms län, samt fyra av extra lantmätaren S. Forsselius upprättade promemorior, betecknade P. M. XIII—XVI. I tre av nämnda promemorior ha framlagts resultaten av vissa arkivundersökningar rörande Blacken och Granfjärden inom Södermanlands län (P. M. XIII), Norra Björkfjärden, Prästfjärden och Södra Björkfjärden inom samma län (P. M. XIV) samt Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden inom Stockholms län (P. M. XVI); med den fjärde (P. M. XV) ha framlagts två sammanställningskartor över Blacken och Granfjärden inom Västmanlands län samt Norra Björkfjärden inom Uppsala län. Lantmäteristyrelsen har dessutom överlämnat två översiktskartor över rågångar m. m. i de i Forsselius' promemorior behandlade delarna av Mälaren, som upprättats av distriktslantmätaren M. Forss (se [50]). Forss har i sammanhang med översiktskartornas upprättande under hand delgivit de sakkunniga vissa kompletterande lantmäteriuppgifter. De sakkunniga ha slutligen direkt från lantmäterikontoren i Västerås, Nyköping och Uppsala införskaffat viss lantmäteriutredning. — Kammarkollegiet har överlämnat förteckningar rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Mälaren. — Genom domänstyrelsen ha de sakkunniga erhållit vissa upplysningar beträffande det fiske, som hör till de under styrelsens förvaltning stående kronoegendomar. Domkapitlen i Uppsala, Västerås och Strängnäs ha lämnat uppgifter angående församlingsboställena inom stiften tillhöriga fiskevatten. Från drätselkamrarna i Västerås, Strängnäs, Mariefred, Södertälje och Sigtuna samt från Stockholms stads fastighetskontor och Stockholms Vattenledningsverk ha inkommit yttranden om städernas anspråk på enskild fiskerätt. — Yrkesfiskareföreningarna ha 20—368351.

306 lämnat vissa uppgifter om yrkesfiskarena vid Mälaren och dessa uppgifter ha sedan granskats av hushållningssällskapens fiskeritjänstemän. Genom sammanträden med ortsbefolkningen ha upplysningar erhållits angående hos denna i fiskerättsfrågan förekommande uppfattningar och önskemål m. m. Sammanträden höllos dels under tiden den 21 augusti— den 4 september och dels under tiden den 25 september—den 10 oktober 1934 å 27 platser, nämligen under förstnämnda tid i Kungsör, Kvicksund, Torshälla, Sundby, Fogdö, Strängnäs, Mariefred, Aspö, Enköping, Ängsö, Västerås, Kärrbo och Västerås-Barkarö samt under sistnämnda tid i Södertälje, Ytterenhörna, Ytterselö, Veckholm, övergran, Uppsala, Bro, Sigtuna, Adelsö, Husby [Munsö socken], Svartsjö, Stockholms-Näs, Hässelby villastad och Stockholm. De besöktes av sammanlagt 514 personer. Vid vissa sammanträden tillstädeskommo representanter för domänförvaltningen och en del av städerna ävensom fiskeriintendenten i östra distriktet, fiskeriinstruktören hos Västmanlands läns hushållningssällskap, länsfiskeritillsyningsmannen i Södermanlands län, fiskeriövertillsyningsmannen och en fiskeritillsyningsman i Uppsala län samt en fiskeritillsyningsman i Stockholms län. Av den egentliga ortsbefolkningen närvoro ägarna av eller representanter för 55 större egendomar samt dessutom huvudsakligen: 43 hemmansägare, 24 hemmansägare och yrkesfiskare, 7 lägenhetsägare, 14 lägenhetsägare och yrkesfiskare, 92 yrkesfiskare samt 238 amatörfiskare. De över sammanträdena hållna protokollen upptaga i maskinskrift 345 sidor, vartill komma åtskilliga bilagor. [582]. De sakkunniga ha även tillgodogjort sig det av 1894 års fiskelagskommitté beträffande Mälaren insamlade utredningsmaterial, som kunnat tillrättaskaffas. [583]. Vid sammanträdena med ortsbefolkningen voro, såsom av det föregående framgår, alla grupper av intressen företrädda. Då dessutom praktiskt taget alla trakter kring Mälaren voro representerade genom de tillstädeskomna, torde det kunna sägas, att genom utredningen vid sammanträdena erhållits en ganska fullständig belysning av förekommande uppfattningar och önskemål ifråga om fiskerätten i Mälaren. Allenast beträffande den närmast Stockholm belägna delen av sjön saknas mera omfattande upplysning om uppfattningarna bland strandägare och yrkesfiskare. All anledning finnes emellertid att antaga, att bland dem samma uppfattningar göra sig gällande som vid sjöns andra delar. Detta bestyrkes av särskilda förekommande uttalanden. [584]. Vid utredningen av lantmäteriförhållandena har icke åsyftats samma fullständighet i fråga om hela Mälaren. — Den mest ingående utredningen har verkställts beträffande de största fjärdarna, eller B l a c k e n och G r a n f j ä r d e n i västra delen samt N o r r a B j ö r k f j ä r d e n , Prästf j ä r d e n och S ö d r a B j ö r k f j ä r d e n i östra delen av sjön. För de delar av dessa fjärdar, som ligga inom Västmanlands och Uppsala län, ha genom överlantmätarnas utredningar erhållits fullständiga uppgifter å verkställda förrättningar, som berört vatten och fiske. Dessa utredningar ha kompletterats av Forsselius i så måtto, att de vid förrättningarna bestämda gränserna inlagts å förut nämnda sammanställningskartor (P. M. XV). Några särskilda arkivundersökningar utöver de av överlantmätarna verkställda ha däremot för nämnda län ej ansetts behöva verkställas. Vad angår de delar av fjärdarna, som ligga inom Södermanlands och Stockholms län, har det med hän-

307 syn till de mera knapphändiga uppgifterna från överlantmätarna funnits nödvändigt att göra särskilda arkivundersökningar. Vid dessa, som verkställts av Forsselius (P. M. XIII, XIV och XVI), har uppmärksamhet ägnats ej allenast åt rågångsbestämningar och fiskevattensdelningar, för vilka ingående redogörelser lämnats, utan överhuvudtaget åt allt, som i förevarande sammanhang ansetts kunna vara av intresse. I fråga om de sist nämnda två länen har på så sätt erhållits den mest ingående lantmäteriutredningen. Denna belyser, bland annat, även utvecklingen på rättsområdet för Mälarens del så långt tillbaka som arkivmaterialet i lantmäterikontoren medgiver. Slutligen ha genom de båda översiktskartorna över fjärdarna, som upprättats av Forss, rågångar m. m. i fjärdarna blivit fullständigt åskådliggjorda å karta. — Verkställande av så ingående utredning av lantmäteriförhållandena i ö v r i g a d e l a r a v M ä l a r e n har ej ansetts vara påkallad. För Västmanlands och Uppsala län ha emellertid genom överlantmätarnas utredningar även här erhållits fullständiga uppgifter å verkställda förrättningar, som berört rätt till vatten och fiske. Beträffande Södermanlands och Stockholms län har däremot i avseende å ifrågavarande delar av sjön genom överlantmätarnas utredningar endast erhållits en allmän överblick av lantmäteriförhållandena; några uppgifter om verkställda förrättningar och dylikt ha sålunda här ej erhållits. Lantmäteriutredningen skall i 22 kap. för de olika områdena av sjön ingående redovisas. Genom att nämnda utredning på sätt nu angivits gjorts olika fullständig för olika delar av sjön kommer framställningen av lantmäteriförhållandena även att visa olika fullständighet. För att något missförstånd i avseende å undersökningarnas fullständighet i de olika fallen ej skall uppkomma skola för de olika områdena särskilt anmärkas vilka undersökningar som verkställts. [585]. Det officiella kartmaterial, som utnyttjats av de sakkunniga, utgöres av följande t o p o g r a f i s k a k a r t o r : generalstabens karta över Sverige (skala 1: 100 000) bladen nr 73 Örebro, nr 74 Västerås, nr 75 Stockholm och nr 84 Uppsala samt konceptbladen till samma karta nr 73 Örebro NO och SO, nr 74 Västerås NV, NO, SV och SO och nr 75 Stockholm NV, NO, SV och SO; följande e k o n o m i s k a k a r t o r : för Västmanlands län (skala 1: 20 000) bladen Munktorp, Kungsör, Strömsholm, Kvicksund, Västerås, Tidö, Gäddeholm, Aggarön och Aspö m. m., för Södermanlands län (skala 1: 50 000) bladen Västerrekarne, österrekarne, Åkers och Selebo härader, för Uppsala län (skala 1: 50 000) bladen Äsunda, Trögds, Håbo, Bro, Lagunda, Hagunda och Ulleråkers härader och för Stockholms län (skala 1: 50 000) bladen Ärlinghundra, Sollentuna, Färentuna, Svartlösa och öknebo härader; ävensom följande s j ö k o r t : nr 80 Mälaren (skala 1: 100 000) samt nr 240 Mälaren, östra delen, och nr 242 Mälaren, västra delen (skala 1: 50 000).

20 KAP.

Fiskeförhållandena. Topografi. [586]. Mälaren är sträckt i huvudsakligen ost-västlig riktning men med en kraftig utlöpare åt norr och vikar åt olika riktningar. Genom en mångfald stora öar och långt framspringande halvöar är sjön söndersplittrad på ett i förhållande till dess yta ganska enastående sätt. De fjärdar och vikar, i vilka den delar upp sig, äro översållade med öar, holmar och skär, varigenom de sammanhängande vattenvidderna ännu mera inskränkas. Det är egentligen blott i det parti, där Stockholms, Uppsala och Södermanlands län mötas och där sjön har sin största sammanhängande utsträckning i nord-sydlig riktning, som Mälaren kan uppvisa större sammanhängande ytor och där träffas även dess största djup. I detta parti, som ehuru icke beläget i sjöns mitt i ost-västlig riktning dock kan betraktas såsom dess centrum, stöta Norra Björkfjärden, Prästfjärden och Grönsöfjärden samman. Åt norr sänder Norra Björkfjärden en utlöpare i form av den långsmala Ekolsundsviken. Prästfjärden fortsattes åt söder av Gripsholmsviken och åt sydost av den stora och relativt öppna Södra Björkfjärden, österut från båda Björkfjärdarna slingra sig smala, h ä r och där vidgade vattenarmar österut till sjöns utlopp. Den nordligaste av dessa sänder mot norr grenen Görväln, som genom det smala sundet vid Staket förbinder Mälarens huvudparti med det invecklade vattensystem som längst i norr slutar med den relativt stora och djupa Ekoln. Västerut från Grönsöfjärden och Prästfjärden vidtager likaledes ett invecklat system av fjärdar och vikar, omslutande de stora öarna Selaön och Aspön, tills inom Västmanlands län vattnet ånyo vidgar sig till den stora Granfjärden. Åt nordväst går denna över i Västeråsfjärden och åt väster skiljes den genom en skärgård från den stora fjärden Blacken, som åter genom det smala Kvicksund står i förbindelse med Mälarens ostligaste avdelning, Galten, med dess åt nordost framspringande vik Freden. Djupförhållandena äro som man kan vänta av sjöns topografi utomordentligt växlande. Det största djupet, 64 m, finnes i Prästfjärden, där djupet överhuvud är betydande. Det sistnämnda gäller även om Södra Björkfjärden. Även i vissa smalare fjärdar, såsom Lambarfjärden och Lövstafjärden, är djupet avsevärt. Den ostligaste delen, Galten, är däremot grund och även en del andra fjärdar finnes, som icke förete några större djup. Fiskarena. [587]. I R. Lundberg, Meddelanden från Sveriges Fiskerier, meddelas för första gången fiskeristatistiska uppgifter för Mälaren, nämligen för Uppsala län (avseende året 1880) samt Södermanlands och Västmanlands län (avseende året 1881). Uppgifterna omfatta för alla tre länen antalet fiskare, fiskets ungefärliga avkastning i kg samt det årliga arrende-

309 beloppet. Enligt dessa uppgifter utgjorde det sammanlagda antalet fiskare i de nämnda tre länen vid angivna tid 256. Det torde icke vara antagligt, att häri ingår något större antal binäringsfiskare. Sannolikt ha emellertid såsom fiskare räknats även personer, som å eget vatten bedrivit fiske som binäring. Husbehovsfiskare och amatörfiskare torde icke ha medräknats. — Enligt de officiella statistiska uppgifterna utgjorde 1919—1923 vid hela Mälaren medelantalet yrkesfiskare 272 och medelantalet binäringsfiskare 331. Såsom binäringsfiskare ha då utan tvivel räknats även de rena amatör och husbehovsfiskare, om vilka uppgiftsinsamlarna fått kännedom. — De sakkunniga ha på grundval av de vid sammanträdena erhållna uppgifterna upprättat en förteckning på yrkesfiskare vid Mälaren, som innehava eget eller arrendera fiskevatten. Denna förteckning har sedermera kompletterats och beriktigats dels av ordförandena i yrkesfiskareföreningarna, dels genom lantbruksstyrelsens förmedling av hushållningssällskapens fiskeritjänstemän och fiskmästaren vid fiskeriförsöksstationen vid Drottningholm. Såsom resultat har framgått, att i hela Mälaren finnas tillhopa 203 yrkesfiskare (61 i Västmanlands, 54 i Södermanlands, 54 i Uppsala och 34 i Stockholms län). Av dessa äro tillhopa 178 (50 i Västmanlands, 44 i Södermanlands, 51 i Uppsala och 33 i Stockholms län) arrendatorer av fiskevatten; en del av dem har jämte det arrenderade även eget fiskevatten. Det visar sig sålunda, att för närvarande omkring 88 °/o av yrkesfiskarena vid Mälaren arrendera fiskevatten. De övriga ha på något undantag när egna fiskevatten. — Antalet egentliga binäringsfiskare och husbehovsfiskare har icke kunnat tillfredsställande utrönas. På grund av uppgifter, som anskaffats av fiskmästaren vid Drottningholmsanstalten, torde man kunna antaga, att deras antal ej väsentligt överstiger ett 50-tal. Det rör sig i detta fall väsentligen om i liten skala fiskande fiskerättsägare. — Om antalet binärings- och husbehovsfiskare sålunda är ganska ringa, är mängden av de personer, som pläga sammanfattas under benämningen amatörfiskare, synnerligen betydande. Deras antal är av lätt insedda skäl omöjligt att exakt bestämma. Man torde emellertid kunna utgå från, att det betydligt överstiger 500. Vid Mälaren äro verksamma 6 sammanslutningar av yrkesfiskare. Deras namn, verksamhetsområde och medlemsantal framgå av följande översikt: Yrkesfiskareföreningar vid Mälaren 1933. Verksamhetsområde

Namn

Medlemsantal

Galtens yrkesfiskareförening

Galten

19 Blackens yrkesfiskareförening

Blacken

"Västerås fiskeriförening

Västerås med omnejd

21 Södermanlands läns Mälarefiskeriför-

Södermanlands läns del av Mälaren

26 Uppsala läns Mälarefiskeriförening

Uppsala läns Mälareområde

28 Stockholms läns insjöfiskareförening

Stockholms läns insjöar

ening

310 Samtliga fiskareföreningar ha sammanslutit sig till Mälarens fiskareförbund. Fiskeredskap. [588]. Den officiella statistiken redovisade under perioden 1919—1923 i medeltal 248 notar, 16 452 nät och 45 203 ryssjor. — Notar. De notar, som användas i Mälaren, äro, bortsett från Blacken, alla landnotar. I Blacken idkas liksom i Hjälmaren notfiske ute i öppet vatten; noten utlägges i det djupaste vattnet med långa tåg och vid notdragningen flyttar man sig sedan undan för undan upp på grunt vatten. I äldre tid skall även i Galten notfiske ha ägt rum ute på djupet. Landnot för fångst av större fisk användes alldeles övervägande på hösten. Blott från Granfjärden uppgavs vid ett sammanträde, att något notfiske utövades även p å våren. Små agnnotar för fångst av betesfisk, huvudsakligen nors, äro i användning även under annan tid av året. — Nät. För dem hänvisas till avdelningen om fiskets avkastning. — Ryssjor. Vanliga småryssjor användas i stort antal å grundvattnet. Å djupare vatten användas storryssjor och lakstrutar. Vid Galten uppgavs numera storryssjor av ända till 20 fots (6 meter) djup vara i användning. Lakstrutarna ha en vidsträckt användning och äro i bruk företrädesvis på hösten och vintern, både på grunt och på djupt vatten men i synnerhet på sluttningarna mot djupet. — Krokredskap. Långrev användes dels såsom flytrev med levande fisk som agn för fångst av rovfisk, dels ock såsom bottenrev med mask och död fisk som agn. Den utlägges både på grunt och på djupt vatten. Ståndkrok och angelkrok avse i Mälaren som annorstädes väsentligen fångst av gädda och användas i grunt vatten. Pimpelfiske, som till större delen utövas av amatörfiskare, ger däremot huvudsakligen abborre. Dragfiske torde mest utövas av amatörfiskare och husbehovsfiskare. Utövat i närheten av stranden och särskilt vassarna ger det gädda; i öppet vatten ger det gös. Dragfisket efter gös lärer i vissa trakter och vissa tider av året kunna vara så lönande, att det även utövas av yrkesfiskare. Fiskets avkastning. [589]. Gös. Den viktigaste fisken i Mälaren är gösen. Den officiella statistiken redovisar för åren 1919—1923 en årsmedelfångst av c:a 93 000 kg. Gösen fångas i Mälaren med not, nät, storryssjor och rev samt på drag. — Nätfisket efter gös sker övervägande under vintern. Fiske med vinternät torde äga rum så gott som överallt i Mälaren, där djupförhållandena göra det möjligt; näten utsättas såväl i öppet vatten som under is huvudsakligen på sluttningarna mot djupet. Vid Granfjärden uppgåvos såsom de största djup, på vilka gösnät utsättas, 10—12—högst 15 famnar (18—22—27 meter). Det under den kallare årstiden bedrivna fisket börjar vid olika tidpunkter, än först sedan vintern börjat, än redan i oktober, samt pågår till omkring mars. Nätfisket efter gös är emellertid icke inskränkt till den kalla årstiden. Efter islossningen sättas mångenstädes gösnät å grunt vatten vid vassar och stengrund. Sommartiden idkas allmänt gösfiske med djupa nät, dels så starkt flötade, att de n å upp till närheten av vattenytan, och dels satta till bottnen på djupare vatten. Flötnät kunna ofta

311 icke användas på grund av den starka trafiken och bottennäten torde därför vara vanligare. — Fisket efter gös med storryssjor spelar i Mälaren, sannolikt på grund av de starka restriktionerna mot deras användande, en jämförelsevis underordnad roll. Under senaste tiden ha emellertid i Västmanlands län införts s. k. bottengarn, en särskild form av storryssjor lika de s. k. katsorna i Hjälmaren, och enligt uppgift äro redan omkring ett 40-tal sådana i användning. — Revfisket efter gös bedrives med flytande rev i närheten av ytan och på djupt vatten samt även med på botten lagd rev. — Sommartiden erhålles på drag en icke oansenlig mängd gös. Dragfiske efter gös lönar sig enligt uppgift bäst nattetid och huvudsakligen under tiden från omkring midsommar till omkring slutet av juli. Gädda. Närmast efter gösen i fångstmängd kommer gäddan, vars årsmedelfångst 1919—1923 enligt den officiella statistiken var omkring 71 000 kg. Den största mängden gädda torde erhållas i småryssjor under leken. Gädda fångas emellertid också med not och grovmaskiga nät på djupare vatten samt med rev, ståndkrok, angelkrok, saxar och drag. — Abborre. Av abborre fångades enligt den officiella statistiken 1919—1923 i medeltal för år omkring 51 000 kg. Under hösten och i synnerhet på vintern erhållas med lakstrutar avsevärda fångster av abborre. Sommartid bedrives nätfiske efter abborre huvudsakligen på grunt vatten, vid stranden och på grund ute i sjön; mångenstädes förekommer dock sådant fiske överhuvud taget icke. I övrigt fångas givetvis betydande mängder abborre i ryssjor och mjärdar å grunt vatten under lektiden samt med noten. — Lake. Av lake fångades enligt de statistiska uppgifterna 1919—1923 i medeltal per år omkring 42 000 kg. Lakfångsten sker huvudsakligen i lakstrutar under hösten och förra delen av vintern. Lakstrutarna uppgåvos i Blacken mest utsättas å grundare vatten, på vintern dock ned till 6 å 8 famnar (11—14 meter). I andra delar av sjön sades de utsättas huvudsakligen på sluttningarna mot större djup, till ett djup ända till 20 famnar (36 meter) eller till och med större djup. P å Adelsö uppgavs, att fisket på »lakåsarna», eller de grund där laken förrättar sin lek, numera är utan större betydelse, i det att det mesta lakfisket äger rum före leken. Utom i lakstrutar och lakryssjor fångas laken på nät och med rev. — Braxen. Av braxen fångades enligt den officiella statistiken 1919—1923 i medeltal för år omkring 41 000 kg. Den fiskas, liksom överallt där notdragning vintertiden icke äger rum, huvudsakligen å grunt vatten under försommaren. I Mälaren erhålles braxen även på de vidmaskiga nät, som användas på djupt vatten sommartiden. Siklöja. Av hittills ej nämnda fiskslag erhålles blott siklöjan i större mängd. Enligt de statistiska uppgifterna fångades 1919—1923 i medeltal per år omkring 25 000 kg siklöja. Siklöjefiskets betydelse är mycket olika i olika delar av sjön. I vissa fjärdar, såsom Kyrkfjärden och Lövstafjärden, är detta fiske nästan huvudfisket; och även i andra fjärdar, såsom Prästfjärden, Björkfjärdarna och Ekoln m. fl., är det av stor betydelse. I andra delar av Mälaren, såsom Blacken och Galten, förekommer däremot siklöjefiske knappast. Siklöjan fångas i Mälaren så gott som uteslutande med nät på djupt

312 vatten från mitten av juni eller senare samt till mitten av september eller början av oktober. Enligt uppgift vid sammanträdena skall siklöjefisket i Prästfjärden utövas ned till dennas (och Mälarens största) djup (64 meter). Djupvattensområdenas största betydelse för det yrkesmässiga fisket i Mälaren torde bestå i möjligheten att där utöva fiske efter gös och siklöja. — Sik. Denna fisk har i Mälaren en jämförelsevis ringa betydelse. Enligt den officiella statistiken utgjorde 1919—1923 medelfångsten per år omkring 12 000 kg. Sikfiske bedrives, utom under leken, på djupt vatten sommartiden i Norra Björkfjärden och Prästfjärden samt annorstädes. — Mört, ål, asp och nors. Mörten, vars medelfångst enligt de statistiska uppgifterna är ungefär lika stor som sikens (omkring 12 000 kg), har på grund av sitt låga pris föga direkt ekonomisk betydelse och torde till stor del användas som agn. Närmast efter sik och mört i fångstmängd kommer ålen med en uppgiven medelfångst per år av omkring 8 100 kg. Ålen torde i Mälaren uteslutande fångas på rev. Aspen, av vilken enligt de statistiska uppgifterna fångades i medeltal omkring 5 100 kg, fiskas med rev och på våren med flytande nät bland annat i Ekoln och Blacken. Fisket efter nors har betydelse för anskaffande av agn till långreven.

21 KAP.

1894 års utredning. [590]. Det utredningsmaterial om fiskerättsförhållandena i Mälaren, som insamlats av 1894 års fiskelagskommitté, finnes numera i behåll endast såvitt angår Stockholms samt Uppsala län. [591]. För Stockholms län märkes först ett uttalande av förste lantmätaren i länet. Denne karakteriserade »strandegarerätten» såsom »rätten till fiske t. o. m. 600 fot från det ställe vid stranden, der stadigt djup af 6 fot vidtager». D e n n a strandäganderätt gjorde sig enligt hans uttalande i allmänhet gällande särskilda byar eller jordegendomar emellan. Han yttrade sig sedan om »rätten till fisket i djupt vatten långt ut i de större fjärdarna och långt utanför det område, som på grund af strandegarerätt kan anses tillhöra något visst hemman eller by», och förklarade sig tro, »att allmänna uppfattningen derom är den, att icke någon enskild jordegare har uteslutande rätt till sådant fiske». Förste lantmätarens uppfattning var sålunda den, att skifteslagen räknades ha uteslutanderätt till fisket 100 famnar ut från 1 famns djup men att fisket därutanför betraktades såsom fritt. — Kronofogdarna i länet uttalade sig emellertid i en annan riktning. Kronofogden i Södertörns fögderi [av Mälaren: Svartlösa härad] anförde, »att å de orter, der Mälarens bredd medgifver något djupvattensfiske, den uppfattningen synes gjort sig gällande, att hvar och en strandegare har rätt till fiske i vattnet utanför sin strand på ett område, som bildas av egendomens rågångar, utdragna till sjöns midtlinie». Kronofogden i Svartsjö fögderi uttalade, att beträffande fisket å djupt vatten den åsikten syntes göra sig gällande, »att någon annan gräns för hvars och ens fiske i dylikt fiskvatten ej finnes än ungefärliga midten af vattnet mellan båda stränderna».

313 Kronofogden i Västra fögderiet [av Mälaren: Ärlinghundra härad] upplyste, att efter vad han förnummit »strandegaren anser sig ega rätt till fiske midsjös i rågångarnes riktning». — Uttalanden från enskilt håll gjordes i några yttranden, som överlämnades av kronofogden i Västra fögderiet. Dessa yttranden tyda på en viss osäkerhet i den allmänna uppfattningen. Sålunda uttalade sig två strandägare för att mittsjöprincipen ansåges gälla, medan en arrendator påstod, att man räknade efter 100-famnarsregeln. Den ene strandägaren, ägare av Krusenberg i Alsike socken, meddelade till svar på förfrågan om den angående fiskerätten i de mera avlägsna delarna av Ekoln rådande uppfattningen, att »alltid midtlinien mellan Krusenbergslandet och motsatta landet ansetts utgöra gränsen mellan fiskvattnen». Den andre strandägaren, ägare av Steninge i Husby-Ärlinghundra socken, uttalade, att åsikten om äganderätten till fiskevatten vore den, »att strandegaren eger rätt till fisket midtsjös i rågångarnas riktning». Den ifrågavarande arrendatorn, på Rosersberg i Norrsunda socken, anförde däremot, att »strandfisket» beräknades sträcka sig »etthundra famnar ut i sjön från den plats vid stranden, der vattnet eger ett djup af en famn», samt att i »det vatten, som ligger utom strandfisket», fiskade »såväl hvar och en som ock den, som besitter det derinnanför belägna strandfisket». Där angivna avstånd ej kunde tillämpas, ansåges, att strandägarna delade vattnet lika. [592]. För Uppsala län gjordes följande uttalanden. — En fiskeriassistent i länet anförde, att han på en tjänsteresa utefter länets Mälarestrand funnit strandägarnas uppfattning vara den, »att de kring de större fjärdarna boende i första rummet skulle hafva rätt till fisket i desamma och främmande personer endast i det fall, att de icke satte sin redskap i vägen för eller i fiskets utöfning hindrande de närboende». — Olika uppfattningar framkommo vid undersökningar gjorda av kronolänsmännen. — Allmännast hävdades i kronolänsmännens uttalanden, att endast strandägarna hade fiskerätt. Kronolänsmannen i Hagunda härads distrikt anförde, att den åsikten syntes vara allmänt rådande, »att strandeganderätten berättigar till fiske från egande strand till midtsjös». Kronolänsmannen i Lagunda härads distrikt förklarade, att den uppfattningen alltid varit rådande hos strandägarna, att »rättighet till fiske på djupare vattnet sträckt sig ungefär midtsjös eller så långt befintliga kartor angifva gränsen emellan socknar och gårdar». Kronolänsmannen i Håbo härads distrikt åberopade ett protokoll från ett sammanträde med fiskevattensägare och fiskeriidkare inom häradet, utvisande att dessa förenat sig om att i trakten den åsikten vore gällande, »att, då ett hemman går ned till sjön, strandeganderätten beträffande fiskevattnet sträcker sig ända ut till socknegränsen eller annat hemmans gräns». Kronolänsmannen i Trögds härads N.ö. del's distrikt meddelade efter att ha hört fiskevattensägare och fiskeriidkare, »att den uppfattningen synes vara rådande, att vederbörande hafva rätt till fiske å hvar sin sida från stränderna till midten af sjön». Kronolänsmannen i Bro härads distrikt hänförde sig till två strandägareyttranden, det ena av ägaren av Granhammar i Västra Ryds socken, att fiskevattnen i Granfjärden [norr om Staket] och Skarven av ålder varit »till hälften delade mellan strandegarne», och det andra av ägaren av Lennartsnäs i Stockholms-Näs socken, att allt fiskevatten i Görväln och Brofjärdarna ansåges vara »beläget inom enskilda hemmans rågång». — I två fall, nämligen i avseende å Ekoln och Norra Björkfjärden, omnämndes i kronolänsmännens uttalanden vissa uppfattningar om förekomsten av fritt fiske. Det mest bestämda uttalandet i denna riktning, framfördes beträffande den förstnämnda fjärden. Kronolänsmannen i Ulleråkers härads distrikt anförde sålunda, att efter vad han inhämtat vid sammanträde med fiskevattensägare och fiskeriidkare i Bondkyrko och Uppsala-Näs socknar [som omfatta vatten i Ekoln] »inom dessa socknar den uppfattningen af ålder varit rådande, att under strandeganderätten inbegripes endast det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, der stadigt djup af en famn vidtager». Norra Björkfjärden berördes i ett yttrande av kronolänsmannen i Trögds härads S.ö. del's distrikt, vilken tillika redovisade några allmänna uttalanden om fritt fiske i Mälaren. Om Norra Björkfjärden anfördes av kronolänsmannen, att en del fiskare ansåge sig ha rättighet att vid de ute i fjärden liggande undervattensgrund och skär, där fisket vanligen vore ganska lönande, idka fiske med såväl krok som nät. De

314 allmänna uttalandena, som kronolänsmannen uppgav sig ha hört och som likaledes gjorts från fiskarehåll, hade gått ut på att fisket vid stränderna av Mälaren vore fritt »så snart öfver 3 famnars djupt vatten inträder 200 famnar från land». [593]. I yttrandet av kronolänsmannen i Trögds härads S.ö. del's distrikt omnämndes också, att en rättegång då nyligen förevarit mellan en fiskevattensägare och en fiskare, som fiskat på ett mitt i Norra Björkfjärden liggande särskilt grund, vilket den förre såsom varande närmaste strandägare ansett höra till hans fiskevatten, samt att denna rättegång genom häradsrättens utslag avgjorts till fiskevattensägarens förmån. De sakkunniga, som delgivit domhavanden i Uppsala läns södra domsaga dessa uppgifter, ha därefter från denne fått mottaga en redogörelse för ett av Trögds tingslags häradsrätt den 1 mars 1893 avgjort mål, vilket torde varit det av kronolänsmannen åsyftade. Målet synes vara av det intresse, att ett kortfattat referat av detsamma är motiverat. Arrendatorn av det till Brandholmssund i Torsvi socken hörande fiskevatten i Norra Björkfjärden hade i oktober 1892 lagt ut några abborrnät vid »Munkstenseller Sparrinskäret» (G och EK: Munksten; KG och S: Sparin). Dessa nät blevo, på tillsägelse av ägaren av Härjarö egendom i Veckholms socken, upptagna och bortförda av arrendatorn av Härjarö fiske. Brandholmssundsfiskaren instämde då ägaren av Härjarö till häradsrätten med yrkande om ansvar för olovligt bortförande av abborrnäten samt om ersättning. Under målets handläggning vid häradsrätten anförde Brandholmssundsfiskaren, bland annat, att ifrågavarande skär vore beläget på mera än 100 famnars avstånd från land, i följd varav strandäganderätten icke kunde anses sträcka sig dit, utan ägde varje svensk jämlikt gällande fiskeristadga rätt att där fiska. Ägaren av Härjarö genmälte huvudsakligen följande. Skäret hörde till Härjarö. Som detsamma »endast i högst sällsynta fall — ovanligt hög vårflod — ligger under vatten» och »följaktligen ej kan anses som grund», hörde det Härjarö till och givetvis finge ej vem som helst där fiska. Under de 28 år, som ägaren innehaft egendomen, och så länge, som »vår äldsta fiskare på trakten» mindes, hade ej heller någon främmande där idkat fiske utan Härjarö innehavares särskilda tillstånd. Häradsrätten utlät sig genom utslag den 1 mars 1893, att enär icke något annat förhållande visats, än att såsom svaranden uppgivit nämnda skär av ålder tillhört hans egendom Härjarö, någon rätt att där idka fiske utan svarandens tillstånd icke kunde anses tillkomma käranden, samt vid sådant förhållande svaranden varit berättigad att på sätt som skett upptaga och behålla de av käranden utlagda näten till dess käranden rätt för sig bjöde, funne häradsrätten den förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas. I särskild av Härjaröfiskaren mot Brandholmssundsfiskaren förd rättegång blev den senare av häradsrätten den 1 mars 1893 dömd jämlikt 28 § fiskeristadgan och 24 kap. 14 § strafflagen att bota visst belopp.

22 K A P .

Utredningen i fiskerättsfrågan. [ 5 9 4 ] . I f ö r e v a r a n d e k a p i t e l skall r e d o g ö r a s för det av d e s a k k u n n i g a ins a m l a d e u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t r ö r a n d e frågan o m fiskerätten i M ä l a r e n . I d e n första a v d e l n i n g e n skall r e d o g ö r a s för vissa a l l m ä n n a u t t a l a n d e n . I de följande a v d e l n i n g a r n a s k a l l redovisas u t r e d n i n g av h u v u d s a k l i g e n l o k a l k a -

315 raktär i fördelning på sex undersökningsområden. 1 För vart och ett av dessa skall redogöras särskilt för lantmäteriutredningen (läns- och sockenvis) samt särskilt för utredningen vid sammanträdena (i allmänhet i fördelning på olika större fjärdar). A. A l l m ä n n a u t t a l a n d e n . Hushållningssällskapen. [595]. Allenast Uppsala läns samt Stockholms läns och stads hushållningssällskap voro företrädda vid sammanträdena (genom att ordförandena i fiskerinämnderna närvoro). — Ordföranden i Uppsala läns hushållningssällskaps fiskerinämnd uttalade: Mälaren vore olik övriga större insjöar, överallt ute i fjärdarna funnes öar och holmar, som hade enskilda ägare. Detta måste försvåra inrättande av frivatten i Mälaren. »Allt vad frivatten heter bör bort.» — Ordföranden i Stockholms läns och stads hushållningssällskaps fiskerikommitté (fiskeriintendent i Östra distriktet; tillika ordförande i Mälarens fiskareförbund och i Stockholms läns insjöfiskareförening) anförde följande: Ur fiskets synpunkt vore det önskligt, att så stor del av Mälaren som möjligt räknades vara under enskild äganderätt. Yrkesfiskarena redde sig bättre genom att ensamma disponera större områden, även om de för dessa finge erlägga större arrenden, än de skulle göra, om de mot ett lägre arrende finge mindre egna områden och i övrigt skulle fiska på områden, där de ej vore ensamma. För fisket å de sistnämnda områdena bleve yrkesfiskarena beroende av vilka och hur många, som fiskade där. Det skulle också bli svårare för yrkesfiskaren att sköta redskapen, om sådana lades över varandra, och fisket kunde bli alltför hårt beskattat. Strandägare. [596]. Domänintendenten i Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Uppsala län gjorde följande uttalande: Strandägarna vid Mälaren torde allmänt vara av den meningen, att några frivatten ej funnes där. Utanför de kronan tillhöriga fastigheter vid Mälaren, som hörde till domänintendentens förvaltningsområde, ansåges i varje fall ej något frivatten finnas. Då några större öppna vattenområden ej funnes i Mälaren, vore det ej heller lämpligt att för framtiden i denna sjö inrätta några frivatten. — Ägaren av Brogård i Bro socken (tidigare ordförande i Uppsala läns hushållningssällskaps fiskerinämnd) anförde: Mälaren vore säregen i jämförelse med rikets övriga större insjöar, i det att överallt ute i Mälarens fjärdar funnes öar och holmar. Det vore svårt att få generella regler för alla de större insjöarna. Strandägarna vid Mälaren hölle på den enskilda fiskerätten. — Ägaren av Mälsåker i Ytterselö socken anförde: Sambandet mellan strandäganderätten och fiskerätten finge ej brytas. Strandägarna borde alltjämt förbehållas fiskerätten i sina vatten i hela deras utsträckning. I Mälaren hade av ålder allt vatten räknats såsom enskilt fiskevatten. Den fiskerätt, som strandägarna av ålder haft, måste de även i fortsättningen göra anspråk på. Skulle strandägarna genom inrättande av frivatten bli berövade delar av sina 1

Dessa återfinnas, utom å sjökorten, å de kartor, som äro antecknade i noterna.

316 fiskevatten, finge staten härför lämna full ersättning. Man kunde ej jämställa Mälaren med Vänern och Vättern. I Mälaren funnes ej några större öppna vattenområden utan överallt vore utströdda holmar och skär som vore föremål för äganderätt. — Ägaren av Tors vi gård i Torsvi socken anförde: I köpehandlingar angående fastigheter vid de större fjärdarna av Mälaren stode i allmänhet ej något om fastigheternas gränser ute i vattnet. Enligt gammal hävd hade dock även dessa fjärdar räknats som enskilda vatten. Det skulle också på grund av de många holmarna ställa sig svårt att draga upp 180-m:sgränsen och kontrollen över att gränsen följdes skulle vara svår att genomföra. För Mälaren borde stadgas detsamma som gällde för saltsjön inomskärs. Mälaren vore närmast jämförlig med Stockholms skärgård. Man finge ej förbise olikheten mellan Mälaren och de andra större insjöarna. I Vättern funnes visserligen också skärgård men endast uppe vid nordspetsen. Även skärgården i Vänern vore obetydlig. I Mälaren vore vattnet »betydligt mera söndertrasat». Det vore därför svårt att låta samma regler gälla för Mälaren och de andra större insjöarna. — Ägaren av F å n ö i Lots socken anslöt sig till de av ägaren av Torsvi gård gjorda uttalandena samt tillade: Även om 180-m :sregeln skulle stadgas för Mälaren, komme man, då 180m:savståndet givetvis borde räknas utanför holmarna, i allmänhet endast att få smala remsor frivatten. Dessa skulle ej bli till gagn för någon. Att för vissa delar av Mälaren stadga frivatten vore också olämpligt. Fiskerätten i Mälaren borde regleras efter enhetliga normer. Yrkesfiskare. [597]. Av representanter för yrkesfiskaresammanslutningarna gjordes bland annat följande uttalanden. Ordföranden i Galtens yrkesfiskareförening uttalade, att föreningen »såsom sådan» icke behandlat frågan om frivatten i Mälaren, men att föreningens medlemmar vore »i princip emot saken». Ordföranden i Blackens yrkesfiskareförening förklarade, att föreningens medlemmar vore eniga om att något frivatten ej borde inrättas i Blacken. Ordföranden i Västerås fiskeriförening anförde: Det vore för Mälaren lämpligast, att fiskevattnenas utnyttjande grundades på arrende. Om frivatten inrättades, skulle det bli så fullt med folk, som bedreve fiske, att de, som levde enbart på fiske, skulle komma att försvinna. I stället skulle man komma att få en massa binäringsfiskare. Det skulle nog i allmänhet bli folk, som borde kunna försörja sig på det arbete de i övrigt hade. Frivattensfrågan hade ej diskuterats på något föreningsmöte. Han visste emellertid, att samtliga föreningsmedlemmar hade samma mening, som han nu uttalat. Ordföranden i Södermanlands läns Mälarefiskeriförening förmälde, att frivattensfrågan ej diskuterats av föreningen. Han hölle det emellertid för otvivelaktigt, att den allmänna meningen bland föreningsmedlemmarna vore, att det ej vore lämpligt med frivatten. Ordföranden i Uppsala läns Mälarefiskeriförening upplyste, att föreningen vid sina årsmöten 1932, 1933 och 1934 behandlat frågan om frifisket i Mälaren. Vid alla dessa tillfällen hade det rått enighet därom, att allt fiskevatten i Mälaren borde vara enskilt. De diskussioner av fiskerättsfrågan, som under de sista åren förekommit inom föreningen, hade »i huvudsak gällt otålighet att ej något blivit åtgjort». »Av

317 diskussionerna» hade »framgått krav på att hela Mälarens vatten borde tillhöra strandägarna». Mälarens fiskareförbund, som bildats efter avslutandet av de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen, har tillställt de sakkunniga en skrivelse, vari beträffande frivattensfrågan anförts huvudsakligen följande: Yrkesfiskarenas intressen vore de viktigaste, då det gällde att ordna fiskerätten i Mälaren. Det antal yrkesfiskare, som enbart livnärde sig på fiske å vad man antagit vara s. k. fritt vatten, vore synnerligen litet och syntes kunna uppskattas till ett mycket lågt ensiffrigt tal. Yrkesfiskarena i övrigt arrenderade eller ägde fiskevatten. Den stora mängden av yrkesfiskarena ansåge på mycket goda skäl, att det för dem vore vida bättre att betala ett större arrende för visst vatten och få vara ensamma där, än att betala ett lägre arrende för ett mindre strandvatten och fiska fritt på vattnet utanför tillsammans med vilka andra som helst. Det hade också på platser, där ovisshet om det enskilda vattnets gränser utåt ansetts kunna föreligga, ofta eller oftast utbildats sedvänjor eller direkta överenskommelser om respekterande av vissa områden ända till mittsjöss såsom liggande inom visst strandvattens enskilda intressesfär. Ur ekonomisk och rationell fiskesynpunkt vore det önskvärt, att så stora delar av sjön som möjligt komme att ligga inom den enskilda strandäganderätten. Nöjesfiske på större djup förekomme endast i ringa grad, och i så fall nästan uteslutande i form av dragfiske efter gös, vilket vore hindrande för yrkesfiskarenas nätfisken. Nöjesfisket hade sålunda föga intresse av s. k. fritt vatten å de djupare delarna av sjön. Amatör fiskare. [598]. Från amatörf iskarehåll framkommo en del uttalanden om att frivatten ansetts finnas i Mälaren. — En amatörfiskare, som var medlem av en båtklubb i Stockholm, anförde: Bland »båtfolk» hade det varit en allmän uppfattning, att det funnes frivatten i Mälaren. Denna uppfattning vore så fast rotad, att det torde vara svårt att få bort den. Man hade räknat med att frivatten funnes åtminstone i de större fjärdarna, såsom i Björkfjärdarna, Näsfjärden och Lambarfjärden. Var sedan gränsen skulle gå mellan enskilt och allmänt vatten, hade man icke haft någon bestämd uppfattning om. Man hade i första hand räknat med att fisket vore fritt ute i fjärdarna och i övrigt »hakat sig fast vid 180-m:sregeln». Ordföranden i Kallhälls Båtklubb, Kallhäll, Järfälla socken, anförde: Klubbens medlemmar hade allmänt haft den uppfattningen, att 180-m:sregeln gällde även för Mälaren. En amatörfiskare i Stockholm anförde: F r å n fiskeritjänstemannahåll hade offentligen uttalats, att i Mälaren skulle finnas frivatten. Om fisket någonstans skulle vara fritt, borde det väl också vara i de stora insjöarna. Han önskade, att det bleve bestämt, att fisket i Mälaren skulle vara fritt utanför 180-m:sgränsen. En folkskollärare i Husby, Munsö socken, anförde: Han hade kommit till Husby för 10 år sedan. De personer, med vilka h a n talat om fiskerätten i Mälaren, hade allmänt haft den uppfattningen, att 180-m:sregeln gällde för Mälaren. »Även strandägare hör m a n tror på 180-m:sregeln.» Med någon yrkesfiskare hade h a n knappast talat i frågan. 180-m:sregeln hade »gått i blodet på de flesta människor». Att fisket räknats

318 s o m fritt u t a n f ö r 180-m :sgränsen h a d e v a r i t till n y t t a och glädje för den fatt i g a r e b e f o l k n i n g e n . M å n g a h a d e g e n o m fiske fått sina m a t b e k y m m e r lätt a d e . H a n ville, att 180-m:sregeln s k u l l e fastställas gälla för M ä l a r e n . — I en av M ä l a r e n s M o t o r b å t F ö r b u n d [»M. M. F.»] f r å n t r y c k e t u t g i v e n »Kalender» för 1934 f ö r e k o m m e r i en u p p s a t s , r u b r i c e r a d »M. M. F : s fiskekort», följande u t t a l a n d e , s o m t o r d e v a r a b e l y s a n d e för u p p f a t t n i n g e n h o s ett stort a n t a l a m a t ö r f i s k a r e : »I M ä l a r e n h a r varje svensk m e d b o r g a r e , enligt f ö r o r d n i n g e n o m fiskerätt, r ä t t till fiske u t e p å ö p p n a f j ä r d a r . F i s k e r ä t t s i n n e h a v a r e n ä r e n d a s t f ö r b e h å l l e n det v a t t e n , s o m ligger intill 180 m e t e r f r å n det ställe invid s t r a n d e n , d ä r ett s t a d i g t d j u p av 2 m e t e r v i d t a g e r . D e t t a gäller s t ö r r e fjärdar.» — F ö r vissa u t t a l a n d e n a v a m a t ö r f i s k a r e o m fritt fiskev a t t e n i S ö d r a B j ö r k f j ä r d e n skall r e d o g ö r a s i det följande [651].

B. Galten och Freden. 1 1. Lantmäteriutredning. [599]. Uppgifterna om lantmäteriförhållandena i den till Västmanlands län hörande delen av undersökningsområdet äro hämtade från det av överlantmätaren överlämnade utredningsmaterialet, överlantmätaren har å en sammanställningskarta åskådliggjort de rågångar, som för skifteslagen bestämts i Galten. För den del av Galten, som hör till Södermanlands län, ha några närmare uppgifter om lantmäteriförhållandena icke införskaffats. a. Munktorps socken. [600]. För Högsta ha rågångarna i vattnet, även gentemot Kungs-Barkarö socken, blivit fastställda den 30 januari 1860. Vid laga skifte å Högsta, som fastställts den 20 februari 1860, beslöts, att fisket skulle vara gemensamt. Rågångarna i vattnet för Stav såväl i sidled mot Avhulta som gentemot Kungs-Barkarö, Kung Karls och Torpa socknar ha likaledes blivit fastställda den 30 januari 1860. Det till Stav hörande vattenområdet utgöres av tre olika delar, två västliga och en östlig, som åtskiljas av Avhulta vatten. Fiskevatten och holmar till Stav ha delats genom en den 1 september 1892 fastställd förrättning. Denna delning är utmärkt å den ekonomiska kartan. Rågångarna i vattnet för Dåvö med Hofgården och Tavastbo ha bestämts dels genom en den 21 februari 1820 fastställd rågångsutstakning i sidled mot Stav samt gentemot Torpa socken och dels i sammanhang med laga skifte å Dåvö i sidled mot Strömsholm i Kolbäcks socken med laga kraft enligt bevis den 19 juli 1924. Laga delning av fiskevattnet till Dåvö har fastställts den 12 september 1924. — De för Högsta, Stav och Dåvö gentemot motliggande skifteslag å södra sidan av Galten bestämda rågångarna följa häradsgränsen. Rågången mellan Högsta och den västligaste delen av Stavs vattenområde träffar häradsgränsen på holmen Broken, rågången mellan Avhulta och den östra delen av Stavs vattenområde når häradsgränsen på holmen Flintan och rågången mellan sistnämnda del av Stavs vattenområde och Dåvö träffar häradsgränsen på skäret Hungerhäll (KG; EK). b. Kolbäcks, Säby och Rytterne socknar. [601]. Rågången i vattnet mellan Strömsholm i Kolbäcks socken och Dåvö i Munktorps socken har såsom nämnts [600] bestämts i sammanhang med laga skifte å Dåvö. Denna rågång har dragits ut till häradsgränsen. Mellan Strömsholm samt Horn i Rytterne socken har rågång i vattnet bestämts men endast ut till Vita sten (EK) genom en den 1 november 1854 fastställd rågångsutstakning. — Säby socken går ut i Mälaren i den inre delen av Freden. I sammanhang med laga skifte å ett skifteslag, omfattande Präst1 G: nr 73 Örebro och nr 74 Västerås; KG: nr 73 Örebro NO och SO samt nr 74 Västerås NV; EK: Munktorp, Kungsör, Strömsholm och Kvicksund samt Västerrekarne härad.

319 gården, Säby och Boda, ha detta skifteslags rågångar mot angränsande skifteslag blivit fastställda den 1 februari 1858. Skifteslagets område i Freden har delats genom skiftet, som fastställts den 6 november 1858. Vid laga skifte å Löpdal, som fastställts den 8 augusti 1871, har till Löpdal hörande del av Freden ingått i delningen såsom sjöslog. c. Kungs-Barkarö, Kung Karls och Torpa socknar. [602]. För vissa skifteslag å norra sidan av Galten ha såsom förut [600] nämnts rågångarna gentemot motliggande skifteslag i dessa socknar blivit bestämda. Rågången i vattnet mellan Himmelsberga och Prästgården i Torpa socken har bestämts ut till häradsgränsen genom förening, som godkänts av Kungl. Maj:t den 23 januari 1922 och intagits i domboken den 9 mars 1923.

2. Utredning vid sammanträdena. Uttalanden o m enskilt fiske. [603]. Ägaren, sedan 1927, av Stavs gård i Munktorps socken anförde, att han hela tiden haft det till gården hörande fiskevattnet utarrenderat. Han motsatte sig, att någon del av gårdens vatten gjordes till frivatten. Det kunde ej vara tal om att betrakta Galten som en »stor sjö». Äganderätten borde respekteras »i vatten som på land». Han hade bemyndigande av sina grannar i Stav att framföra, att de vore av samma mening. Två närvarande arrendatorer av fiskevatten hörande till Stav instämde i dessa uttalanden. Den ene fiskearrendatorn tillade, att, om frivatten komme till stånd, bleve de enskilda fiskevattnen för små. För yrkesfiskarena vore det »bra som det är». Ägaren av Avhulta gård i Munktorps socken förmälde, att gårdens fiskevatten vore utarrenderat. Fiskearrendatorn utnyttjade hela vattenområdet; ute vid Flintan fiskade denne med not. Han vore emot inrättande av frivatten. Strandägarna skulle därigenom fråntagas en »lagstadgad» förmån. Förminskande av de enskilda fiskevattnen måste medföra lägre fiskearrenden. Han yrkade, att de nuvarande »tydliga gränserna» för de olika fastigheternas fiskevatten måtte bibehållas. Med ägaren av Avhulta gård instämde fiskearrendatorns broder, som tillika var dennes »fiskekamrat». Ägaren av en från Dåvö gård i Munktorps socken frånsåld del, benämnd Sjöboda, vilken tillika var fiskare, förmälde, att han vore ägare av nästan hela Dåvö vattenområde. Sålunda ägde han, bland annat, vattenområdena kring Aspholmarna samt Gliparna och Skylskär. Han utnyttjade för sitt fiske hela det av honom innehavda vattenområdet med undantag av segelleden. Han yrkade, att hans vatten måtte bibehållas vid sin karaktär av enskilt fiskevatten. Fyra hemmansägare i St. Skillinge bg i Kung Karls socken yrkade, att byn, vars fiskevatten vore odelat, måtte bibehållas vid sin enskilda fiskerätt ut till Flintan och Munktorps sockengräns. De protesterade bestämt mot inrättande av frivatten. En av hemmansägarna (född 1859) tillade: Det hemman, som han ägde i byn, hade före honom ägts av hans fader. Själv hade han sysslat med fiske sedan 8-årsåldern och därvid uteslutande hållit sig på byns vatten. Detta hade alltid räknats gå ut till Flintan och Munktorps sockengräns. Delägarna i byn hade utnyttjat fisket ända ut till Flintan. En hemmansägare i Väster Säby i Torpa socken anförde, att dess fiskevatten sträckte sig ut till Flintan. Han ville icke vara med om inrättande av något frivatten. Ute vid Flintan hade såväl Väster Säby som St. Skillinge ävensom Himmelsberga i Torpa socken goda lakfisken. En hemmansägare i Hagsta i Torpa socken, som med ensamrätt framför icke-delägare i skifteslaget innehade hela Hagsta fiskevatten och som dessutom arrenderade till Prästgården i samma socken hörande fiskevatten, förmälde, att dessa fiskevatten räknats gå ut till sockengränsen. Han utnyttjade hela fiskevattnen. Han motsatte sig inrättande av frivatten i Galten. Därigenom skulle blott oreda uppkomma. En hemmansägare i Målhammar i Tumbo socken förmälde, att dess fiskevatten vore oskiftat och att delägarna fiskade själva. De hade räknat med att fiskevattnet ginge ut till länsgränsen: därvid borde det förbliva. Det till kronoparken Strömsholm i Kolbäcks socken hörande fiskevattnet är en-

320 ligt vad domänstyrelsen meddelat utarrenderat i sex lotter. Av dessa lotter omfatta fem fiskevatten i Kolbäcks socken. Den sjätte lotten har vid utarrenderingen angivits omfatta kronans fiskevatten vid »stränderna av till kronoparken hörande Jägaråsen och Åshagarna [Kungs-Barkarö socken] till rågången mot Kungsörs kungsladugård samt omkring holmarna Linlandet, Suggskär och Harsten». E n vid sammanträdet i Kvicksund närvarande fiskearrendator förmälde, att samtliga fiskearrendatorer under Strömsholm ansåge, att det vore bättre för yrkesfiskarena, att de finge arrendera fiskevatten, än att frivatten inrättades. Samme fiskearrendator förmälde, att den person, vilken arrenderade till Strömsholm hörande fiskevatten omkring Sävholmen, räknade med att hans arrendevatten ginge ut till länsgränsen och bedreve fiske ut till denna gräns. Ägaren, sedan 1911, av Nyckelöns eller Stensjö skifteslag i Rytterne socken förklarade, att han räknade med att skifteslagets fiskevatten i söder ginge ut till länsgränsen. Han yrkade bli bibehållen vid enskild fiskerätt ut till denna gräns. Det till skifteslaget hörande fiskevattnet vore utarrenderat till fem personer, som hade var sin lott. Uttalanden om fritt fiske. [604]. Från yrkesfiskarehåll gjordes vid sammanträdet i Kungsör två uttalanden till förmån för fritt fiske. — Det ena uttalandet gjordes av en lägenhetsägare och fiskare (född 1902), som sedan ungefär 10 år arrenderade fiskevatten hörande till Väster Tibble i Torpa socken samt Broby i Torpa och Tumbo socknar. Han förmälde sig av äldre personer ha hört, att fisket ute i Galten förr varit fritt. Det hade på den tiden mest varit notfiske, som man bedrivit. Han ansåge också för sin del, att frivatten borde inrättas i Galten. Yrkesfiskarena skulle ej bli lidande på det. Strandägarna borde dock förbehållas enskild fiskerätt ut till 180-m:sgränsen. Det vore nödvändigt för att det skulle bli någon ordning på fisket. Om fisket bleve fritt utanför nämnda gräns, skulle fiskarena få frihet att flytta sitt fiske, allteftersom väder och vind gjorde det önskligt. Strandägarna skulle ej bli lidande på denna ordning, då arrendeavgifterna säkerligen icke komme att bli lägre. Den mesta fisken toges nämligen innanför 180-m :sgränsen. Gentemot detta uttalande anförde en hemmansägare i Hagsta i Torpa socken, att han hade mycket fiske utanför 180-m:sgränsen med både not och nät samt med krok om vintern. — Det andra uttalandet för fritt fiske gjordes av en fiskare (född 1911), som arrenderade till Högsta i Munktorps socken hörande fiskevatten. Han yrkade, att fiske med nät och not måtte bli förklarat fritt ute i Galten. Fiskarena skulle då kunna flytta sitt fiske efter vindförhållandena. Detta skulle vara till stor fördel för dem. Vid ihållande sydlig vind kunde man ej draga not på norra delen av Galten och vid ihållande nordlig vind ej på södra delen av Galten. En hemmansägare i St. Skillinge i Kung Karls socken framhöll, att det anförda skälet för fritt fiske vore svagt. Vid hård blåst betydde det för fisket ute på Galten ingenting, från vilket håll vinden komme. En annan hemmansägare i St. Skillinge anförde, att de, som yrkade på frivatten för notfiske, ej betänkte, att frivattnet skulle bli överbelagt. Det vore bättre för notfiskarena att arrendera fiskevatten, där de kunde få vara ensamma med sitt notfiske. Uttalande till förmån för fritt fiske gjordes vid Kungsörssammanträdet även av en styrelseledamot i Kungsörs fiskevårdsförening, vilken alltsedan sin bosättning i Kungsör 1904 sysslat med fiske, såsom binäring eller under tider av arbetslöshet året runt. Han anförde följande: Inrättande av frivatten skulle vara till gagn för yrkesfiskarena. Men att ge strandägarna enskild fiskerätt endast ut till 180-m:sgränsen syntes honom för litet. Han ville i stället föreslå, att gränsen skulle dragas 200 å 250 meter utanför det ställe invid stranden, där det stadiga djupet av 2 meter började. Ordföranden i Kungsörs fiskevårdsförening framhöll, att inrättande av frivatten säkert skulle möta svårigheter. Om man vid bestämmandet av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet och frivattnet skulle rätta sig efter 2-m:skurvan, finge man en gränslinje, som komme att gå »i en förfärlig massa krokar». Den skulle bli svår att tillämpa i praktiken. — Ägaren av Avhulta gård underströk den stora

321 svårigheten att vid tillämpningen av 180-m:sregeln avgöra, var 2-m:sdjupet ginge. I Mälaren med dess varierande djup och växlande vattenstånd bleve det svårt att i praktiken avgöra, var man hade 180-m:sgränsen. Det syntes till och med vara ovisst, med vilket vattenstånd man skulle räkna. Om man mot strandägarnas bestridande skulle inrätta frivatten, vore det därför bättre att bestämma, att det enskilda fiskevattnet skulle sträcka sig ut till visst avstånd från stranden.

C. Blacken, Västeråsfjärden, Granfjärden, Oxfjärden, Gisselfjärden 1 och Söderfjärden. 2 1. Lantmäteriutredning. [605]. Uppgifterna om lantmäteriförhållandena i den till Västmanlands län hörande delen av undersökningsområdet äro huvudsakligen hämtade från det av överlantmätaren överlämnade utredningsmaterialet. För Västerås stad ha antecknade uppgifter erhållits från stadsingenjörskontoret. Om de till undersökningsområdet hörande socknarna i Uppsala län har överlantmätaren meddelat, att för dem icke träffats några bestämmelser om vatten eller fiske. Uppgifterna om lantmäteriförhållandena i Södermanlands län från Mälby by i Torshälla socken i väster och till Hässelbyholm i Fogdö socken i öster äro hämtade från extra lantmätaren S. Forsselius' P. M. XIII. Någon lantmäteriutredning i fråga om övriga delar av den till undersökningsområdet hörande delen av Södermanlands län har icke införskaffats. — Å ett exemplar av sjökortet nr 242 [Mälaren, västra delen] ha genom lantmäteristyrelsens försorg inlagts inom undersökningsområdet bestämda rågångar m. m. från St. Tallskär i väster till Ängsö i öster och i sammanhang därmed ha även vissa kompletterande lantmäteriuppgifter erhållits, som återgivas i det följande.

I. Västmanlands län. a. Rytterne socken. [606]. Vid 1911—1912 verkställd men ej fastställd delning av sjöslog och fiskevatten till St. Ekeby och Sorby har förening träffats om rågångarna mot Nyckelöns eller Stensjö skifteslag samt mot Fiholm och mot Tibble. Rågången mellan Svånö och Trossön under Fiholm har genom förening den 5 augusti 1889 bestämts skola gå efter djupaste vattnet i sjöviken. I båda fallen gäller det vatten innanför Trossön. Vid den 8 april 1854 fastställt laga skifte å Sylta, vars strand ligger mitt emot Kalvholmen, har fisket delats efter vissa å kartan uppdragna linjer, som sträcka sig ut till midvattnet. Rågångarna i vattnet behandlades emellertid ej vid skiftet. Vid laga skifte a Vickhus med underlydande Björnö, Mullboda, Mällringe och Åkerby har Vickhus' rågång mot Tärnö bestämts ut till länsgränsen genom förening den 6 maj 1920, intagen i domboken den 31 maj 1920. Vid enskifte ä Tärnö, fastställt den 1 september 1819, har bestämts, att var och en skall »äga fisket under dess strand och ägor». Rågångar i vattnet ha, såsom nedan [607] skall ytterligare beröras, bestämts mellan Tidö ä ena, samt Ridö i Västeräs-Barkarö socken, å andra sidan, vid en den 17 februari 1841 fastställd rägångsförrättning ä Ridö samt mellan Tidö, å ena, och Barkarö by i Västeräs-Barkarö socken, ä andra sidan, vid en den 6 november 1854 fastställd rågångsutstakning å byn. — Å »Tidö sätesgård med underlydande egendomar» har sedan 1863 verkställts förrättning för bestämmande av rågångarna, som därvid antingen antecknats såsom redan bestämda eller eljest ostridiga eller ock bestämts genom särskilda föreningar. Pä förstnämnda sätt antecknades rå1 Benämningen »Gisselfjärden» är här, i enlighet med vad som vid sammanträdena uppgivits vara bruk i orten, använd som beteckning för hela den fjärd, som å G och S till en del benämnes Gisselfjärden och till en del kallas Norrfjärden. 2 G: nr 74 Västerås; KG: nr 74 Västerås NV, NO och SO; EK: Strömsholm, Kvicksund, Västerås, Tidö, Gäddeholm, Aggarön och Aspö m. m., Åsunda härad samt Västerrekarne, Österrekarnc och Åkers härader. 21—368351.

322 gångarna mot Vickhus m. m. samt mot Ridö, Barkarö by och Asko i VästeråsBarkarö socken. Genom förening den 24 augusti 1863 bestämdes rågången mellan dels Tidö och dels Mälby och Ängsholmen i Torshälla socken »efter midvattnet mellan Tärnö [under Tidö] tillhörige holmar Mänsgrundet och Fläskjan, ä ena, samt Thorshälla hufvud och Limporne (S), ä andra sidan, och vidare i Fjärden Blacken midt emellan holmen Stora Skallen eller Jungfrun och Södermanlands stranden». Rågången i vattnet mellan Tidö [inbegripet »Tidö Gångholme»], å ena, samt Fullerö i Västeräs-Barkarö socken, ä andra sidan, bestämdes genom förening den 9 september 1863 ut till Ridö vatten. Å rägångskartan, som upprättats 1863, finnes tecknad avskrift av bevis, att kartan den 17 mars 1864 ingivits till Tuhundra häradsrätt samt att, såvitt nu är i fråga, de därå upptagna rågångarna mellan Tidö, å ena, samt Åsko, Barkarö by och Fullerö, å andra sidan, blivit till framtida efterrättelse fastställda. De sålunda för Tidö bestämda rågångarna utåt sjön sammanfalla å södra sidan med länsgränsen och ä östra sidan med häradsgränsen. b . V ä s t e r å s - B a r k a r ö s o c k e n . [607]. Rågångarna i vattnet för Barkarö by mot Asko samt Tidö och »Tidö Gångholme» ha bestämts genom en den 6 november 1854 fastställd rägångsförrättning ä byn. Dessa rågångar ha följts vid laga skifte å byn, som fastställts den 17 januari 1911. Byns vatten och fiske äro enligt förening den 8 februari 1909 gemensamma. Rågången för »Tidö Gångholme» i vattnet mot Fullerö har, såsom förut [606] nämnts, bestämts vid 1863 ärs rågångsförrättning a Tidö. Rågångarna för Asko i vattnet mot Tidö samt mot Lövsta i Dingtuna socken ha likaledes bestämts vid nämnda rågångsförrättning ä Tidö. Vid laga skifte å Asko, fastställt den 27 januari 1917, har dess vattenområde delats i en västlig och en östlig del. Rågångarna mellan, å ena sidan, Ridö med Västeräng, Kurön, Sävholmen, Långskär och Grisslingen samt, å andra sidan, Tidö i Rytterne socken, Fullerö i VästeråsBarkarö socken, Gäddeholm i Irsta socken, Siende häradsallmänning, Allmänningstorp och Aggarön i Kärrbo socken, Norrby i Helgarö socken, Sundbyholm och Lövgård i Sundby socken och Tärby i Vallby socken ha bestämts vid rågångsförrättning, som fastställts vad beträffar Sundbyholm den 3 februari 1845 och i övrigt den 17 februari 1841 samt såvitt angår länsgränsen [frän och med Stavgrundet österut] genom Svea hovrätts dom den 27 juni 1842 [å rågångskartan uppdrogs ej rålinjen mot Tärby och Lövgård]. Ridö vatten möter enligt dessa rågångsbestämningar ä västsidan Tidö och Fullerö vatten, ä nordsidan Fullerö och Gäddeholms vatten, ä ostsidan olika enskilda vatten i Irsta och Kärrbo socknar samt ä sydsidan vissa enskilda vatten i Södermanlands län. Vid senare rågångsbestämningar mellan, å ena sidan, Tidö [606], Gäddeholm [610] och Aggarön [611] samt, å andra sidan, Ridö har Ridögränsen uppenbarligen följts i princip fastän rågångarna dragits på ett något avvikande sätt. Rågången mellan Fullerö och Ridö har, som ovan nämnts, bestämts vid rägångsförrättning å Ridö och rågången i vattnet mellan Fullerö och Tidö har, såsom likaledes förut [606] angivits, bestämts vid rågångsförrättning ä Tidö. Rågången mellan Fullerö, å ena, samt Gäddeholm i Irsta socken, ä andra sidan, har såsom i det följande [610] skall omnämnas, bestämts vid rägångsförrättning ä Gäddeholm. — F r ä n Fullerö (hemmanen Fullerö nr 1, Almö nr 1, Holm nr 1 och 2 samt Löt n r 1) har ön Almö-Lindö enligt köpekontrakt den 17 juni 1915 sålts såsom avsöndring (jordregisterbetecknad Almö-Lindö l 1 ). Förrättning för utstakning av gränserna omkring avsöndringen har verkställts 1921—1922. Vid denna enades parterna om att avsöndringen skulle bestå av förutom själva ön ett visst vattenområde omkring denna. Det för avsöndringen utlagda vattenområdet sträcker sig i öster till Gäddeholms vatten och i norr till Västerås stads vatten [Hästholmarna]. Å västra och södra sidorna möter avsöndringen vatten till stamfastigheterna. Mellan Jotsberga, ä ena, samt kungsladugården Johannesberg, nu i Västerås stad, å andra sidan, har 1745 vid lantmäteriförrättning verkställts »Laga rörläggning». Denna grvindades pä en den 6 juli 1742 mellan rågrannarna träffad förening, som den 14 maj 1745 erhöll »stadfästelse» av Tuhundra häradsrätt. Rågången utdrogs i sjön till Hovaren.

323 c. Västerås stad (med förutvarande Lundby socken). [608]. Rågångarna för det till Johannesberg i förutvarande Lundby socken hörande »fiskevattnet» ha genom förening den 12 september 1853, stadfästad av Tuhundra häradsrätt den 7 november 1853, bestämts mot Hammarby, likaledes i förutvarande Lundby socken, mot Västerås stads gamla fiskevatten, mot Hästholmarna i Västerås stad samt mot Jotsberga i Västerås-Barkarö socken. Västerås stad äger av gammalt två fiskevatten, som från stadens strand gå ut till Hästholmarnas vatten. Dessa fiskevatten synas sammanstöta ute vid Hästholmarnas vatten men i övrigt delas i en västlig och östlig del genom Slottstomtens och Stallhagens fiskevatten, vilket från stranden går ut i en kil mot Hästholmarna. Västerås stad har senare förvärvat Hästholmarna, Stallhagen och den del av Slottstomten, som ligger vid sjön, samt vidare vid sjön belägna Kungsängen, Munkängen, Klockartorpet och Viksäng [en del av Viksäng med strand har salts till k r o n a n ] . — Rågångarna för det västra av Västerås stads gamla fiskevatten ha bestämts genom föreningar den 10 och den 11 februari 1819 samt den 12 september 1853, av vilka den sistnämnda stadfästats av Tuhundra häradsrätt den 7 november 1853. Rågångarna för det östra av Västerås stads gamla fiskevatten ha bestämts genom förening den 1 augusti 1827, som blivit stadfäst av Siende häradsrätt den 30 januari 1828 och av Tuhundra häradsrätt den 15 februari 1828. Rågångarna för Hästholmarnas, Kungsängens, Munkängens och Viksängs fiskevatten ha bestämts genom föreningar den 1 augusti 1827, som blivit stadfästade av Siende häradsrätt den 30 januari 1828 och av Tuhundra häradsrätt den 15 februari 1828. Rågångarna för Slottstomtens och Stallhagens fiskevatten ha bestämts genom föreningar den 10 och den 11 februari 1819. Någon särskild bestämning av rågångarna för Klockartorpets fiskevatten synes ej ha skett. — De nämnda inom Västerås stads nuvarande jurisdiktionsgränser belägna fiskevattnen täcka hela stadens område i Västeråsfjärden. d. Badelunda socken. [609]. Rågångarna för det till Hamre by hörande fiskevattnet ha bestämts genom förening den 1 augusti 1827, som blivit stadfästad av Siende häradsrätt den 30 januari 1828 och av Tuhundra häradsrätt den 15 februari 1828. Byns rågångar i vattnet mot Västerås stad [Hästholmarna och Viksäng] samt mot Hässlö och mot Björnö [under Gäddeholm] ha bestämts i sammanhang med ett den 31 december 1867 fastställt laga skifte ä byn. e. Irsta socken. [610]. Vid rågångsförrättning ä Gäddeholm med Björnö och Limsta ha genom föreningar den 1 mars 1911, intagna i domboken den 4 september 1911, rågångarna bestämts mot Fullerö med underlydande i Västerås-Barkarö socken och mot Siende häradsallmänning i Kärrbo socken samt därjämte verkställts lagakraftvunnen rågångsutstakning enligt 47 § skiftesstadgan mot Ridö, Kurö och Västeräng i Västeräs-Barkarö socken, mot Västerås stad samt mot Hamre by och Hässlö i Badelunda socken ävensom mot Hagbyholm och Trädarön i Irsta socken. Vid bestämmandet av rågångarna gentemot motliggande fastigheter har mittsjöprincipen uppenbarligen blivit tillämpad. f. Kärrbo socken. [611]. Rågången mellan Ängsö, å ena, samt Aggarön, Frösåker, Nybyn, Lindö, Gettorp och Springsta, å andra sidan, har efter rågångsutstakning å Ängsö fastställts den 13 mars 1817 [612]. — Vid laga skifte ä Frösåker, som fastställts den 26 oktober 1926, intogs vattenområdet ej i skiftet och fisket blev enligt särskild anteckning i skiftesprotokollet lämnat odelat. — Rågången mellan Aggarön och Ridö i Västerås-Barkarö socken h a r bestämts vid förenämnda [607], härutinnan den 17 februari 1841 fastställda rågångsförrättning å Ridö. Vid rågångsförrättning ä Aggarön och Långholmen ha sedermera deras rågångar genom föreningar den 1 mars 1911, intagna i domboken den 4 september 1911, bestämts mot Frösåker med underlydande och mot Norrby i .läders socken samt därjämte verkställts lagakraftvunnen rågångsutstakning enligt 47 § skiftesstadgan mot Björsund och Edeby i Helgarö socken. Det till Aggarön med Långholmen hörande vattenområdet går enligt 1911 års rågångsförrättning i Granfjärden ut i en vinkel med spetsen pä den norra av Gimpelstenarna (jfr [612]); den södra gränsen för

324 vattenområdet uppdrogs i huvudsaklig överensstämmelse med länsgränsen ä generalstabskartan. — Om rågångarna i vattnet mellan Siende häradsallmänning, å ena, samt Ridö och Gäddeholm, å andra sidan, ävensom mellan Allmänningstorp och Ridö ha uppgifter blivit lämnade i det föregående [607; 610]. g. Ängsö socken. [612]. Rågången mellan Ängsö, å ena, samt Kurö och Strömsta i Teda socken och Brunnsholm i Enköpings-Näs socken, å andra sidan, har fastställts den 10 februari 1817, och rågången mellan Ängsö, å ena, samt Aggarön, Frösåker, Nybyn, Lindö, Gettorp och Springsta i Kärrbo socken, å andra sidan, har fastställts den 13 mars 1817. De sålunda fastställda rågångarna äro upptagna ä en 1816 över Ängsö säteri och underlydande upprättad karta, som använts vid rågångsbestämningarna. Kartan upptager ä södra sidan av Ängsö länsrägången i två alternativa sträckningar (jämför [617]). Den för Ängsö ä västra sidan bestämda rågången sträcker sig frän den södra av Gimpelstenarna (jfr [611]) norrut upp i Granfjärden och utgör en mittsjölinje med hänsyn till förefintliga öar och holmar. Rågången å östra sidan sammanfaller med länsgränsen. Vid Gimpelstenarna möter Ängsö utom Aggarön m. m. i Västmanlands län även Knutsbergs skifteslag i Helgarö socken av Södermanlands län [617].

II. Södermanlands län. a. Torshälla socken. [613]. I beskrivningen till en enligt Forsselius förmodligen i slutet av 1600-talet upprättad karta över Mälby by omnämnes »Ringa — Fiskie» till byn, och i beskrivningen till en 1721 för skattläggningsändamål upprättad karta över byn redovisas »Fijske lijtett med WaadNooth om Wåhren dessutan Ett Kattziestånd till hvar gårdh». Vid storskifte å byn, som fastställts den 21 februari 1791, bestämdes: »Fisket och siöfodret vid alla siöstränder och uti siövikarne nyttias af hela byen gemensamt och lika.» Rågångar behandlades ej vid storskiftet. Mot Tidö i Rytterne socken har rågången, på sätt förut [606] angivits, blivit bestämd genom förening den 24 augusti 1863. Byn har sedermera undergått laga skifte, som fastställts den 26 april 1871. Vid laga skiftet träffades icke några bestämmelser rörande och förekom ej någon redovisning av vare sig vatten eller fiske i Mälaren. I skiftet intogos endast såsom avrösningsjord vissa områden utanför stranden, benämnda vassbotten. — »Krono-Hof-Stall-Ängen» Ängsholmen har kartlagts 1775. I kartbeskrivningen antecknades: »Fiske uti tilgränsande Sjö behjelpeligit.» I ett protokoll, som ansluter sig till en karta, som 1815 upprättats över Ängsholmen för att ligga till grund för en uppdelning av lägenheten i arrendelotter, har antecknats följande: »Fisket wid denna äng är ej af särdeles wärde och ännu mindre wid utmarksstränderna; ett gemensamt begagnande däraf torde wara tjenligast.» Vid senare kartläggningar för arrendeändamål har icke förekommit något av intresse för utredningen. Vid rågångsförrättning å Tidö har rågången mot Ängsholmen, på sätt förut [606] nämnts, bestämts genom förening den 24 augusti 1863. — Mellan Mälby by och Ängsholmen har 1877 rågång i Mälaren bestämts genom förening. Rågångsregleringen har »fastställts» av häradsrätten den 27 mars 1878. Rågången utdrogs icke till länsgränsen utan endast till en punkt »i mitten emellan stengrunden Mälby Limpor» (S: Limporna). b. Vallby socken. [614]. I beskrivningen till en över Kolsta by 1689 upprättad karta finnes antecknat: »Så hafwer och Kohlsta by fiskie I Mählaren och Torsilla åhn.» Vid laga skifte å byn, som fastställts den 23 december 1843, förekom ej något om vatten och fiske. 1900—1909 har verkställts förrättning för delning av »fiskevatten, sjöslätter, landvinningar och andra samfälligheter, som möjligen kunna blifva föremål för delning». Delningen har fastställts den 9 maj 1910. Särskild delning verkställdes ä fiskevattnet. I fiskevattensdelningen har intagits strandvattnet ungefär 200 meter ut. Forsselius har om fiskevattensdelningen anmärkt: »Efter vilka grunder fiskevattensomrädet avgränsats utåt sjön framgår ej av akten, men förmodligen har detta skett mera godtyckligt.» — Beskrivningen till en 1722 över

325 inägorna till Hensta by upprättad karta upptar följande anteckning: »Och ehuruwähl att ägorne sträcka sig utj Siön Blacken, så är dock för däs oländiga galstrand jngen fisk att tillgå.» Byn har undergått storskifte, fastställt den 13 juni 1809, och laga skifte, fastställt den 29 april 1834. Något om vatten eller fiske förekom ej därvid. Å storskifteskartan redovisades de två tätt intill land belägna holmar, som å ekonomiska kartan hänförts till byn. Vid hemmansklyvning av en vid laga skiftet utbruten ägolott, som fastställts den 20 december 1877, ha delägarna överenskommit, att »Jordegarnes andel i fiskvatten» jämte deras andel i de två holmarna »såsom gemensamt undantag skulle från oskifto tagas». Något av intresse för utredningen har ej förekommit vid senare sekundära delningar inom byn. — I beskrivningen till en 1723 över hemmanet 1 / 2 mantal Åkerby upprättad karta finnes antecknat: »Intett något Fijske allenast om wårtijden med norss össande doch ringa wärde.» Vid laga skifte ä hemmanet Åkerby, fastställt den 13 december 1873, och vid en ägostyckning, som fastställts den 21 december 1918, förekom ej något rörande vatten eller fiske i Mälaren. — Sedan 1688 för skattläggningsändamål upprättats en karta över Grundby by, har, enligt Forsselius förmodligen 1723, uppgjorts en beskrivning till kartan. I denna är antecknat: »Ägorne sträckja sig i Siön Mählaren; Men berättas intet annat finnas än som litet Nors fiske om wåren doch af föga wärde.» I beskrivningen till en 1782 upprättad karta över byn finnes följande upptaget: »Fisket i Siön Bläckan, aldeles odugse, för den grunda, steniga och Bergagtiga Siöstrand.» Vid storskifte å byn, som fastställts den 1 maj 1806, voro rågångarna föremål för behandling. I en upprättad rågångsbeskrivning antecknades: »På Holmen som midt för Grundby skog är belägen skall efter Grundbyboernes berättelse en staf wara belägen som åtskiljer Södermanland och Wästmanland, och at den del däraf som innom Södermanland är belägen skall höra Grundby till.» Denna holme finnes icke upptagen ä kartan, där ej heller länsrägången är angiven; vilken holme, som här varit avsedd, har icke kunnat klarläggas. Vid senare lantmäteriförrättningar inom byn har ej förekommit något om vatten och fiske förrän i sammanhang med vissa avstyckningar. Vid en avstyckning, fastställd den 27 november 1929, tillades det avstyckade området delaktighet med viss procent i »den stamfastigheten tillkommande andel i den rätt till fiske- och strandrätt vid sjön Mälaren, som nämnda stamfastighet kan innehava»; vid tvä andra avstyckningar, fastställda den 24 och den 28 oktober 1932, tillades de avstyckade områdena »rätt till landgrund utanför sin strand vid sjön Mälaren» och vid en fjärde avstyckning, fastställd den 17 februari 1934, tillades det avstyckade området viss procent av »stamfastighetens andel uti det odelade fisket i sjön Mälaren». — I beskrivningen till en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700-talet, över hemmanet Kuller sta upprättad karta finnes antecknat: »intet fijske allenast om wortijden med norss össande». Vid laga skifte ä hemmanet, som fastställts den 17 juni 1864, bestämdes: »Fisket förblifver hädanefter, som hittills, samfällt för hela Byn.» — Beskrivningen till en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700-talet upprättad karta över Hyggeby by upptar följande anteckning: »Fiske Intet vidare, effter som alt är galstrand, utan allenast något Nårsfiske om wårtijden, doch ringa wärde.» I ett vid storskifte ä byn, fastställt den 4 februari 1778, upprättat rägångsprotokoll angavs, att mellan de båda landrågångarnas ändpunkter vid Mälarens strand »är sedan skildnaden i Siön». Fisket berördes ej vid skiftet. Vid hemmansklyvning å ett hemman i byn, fastställt den 2 mars 1892, överenskommo delägarna i en förening bland annat följande: »Fisket i sjön Mälaren är såsom förut gemensamt för hela Hyggeby.» — I beskrivningen till en 1710 upprättad karta över Tärby by finnes bland byns tillhörigheter upptaget: »Fiske uti Siön Blacken, med Noth och Nättiände, men inga Kattzieställen uprättas kan för des Twerdiupheetz skull». Vid laga skifte å inägorna till byn, fastställt den 18 juni 1859, och vid en hemmansklyvning å en ägolott i byn, fastställd den 22 oktober 1874, förekom ej något av intresse för utredningen. Rågången å land mellan Tärby by samt Lövgärd i Sundby socken har bestämts vid en den 27 mars 1821 fastställd rågångsutstakning; om någon rågång i vattnet var ej vid förrättningen fråga. Vid rågångsförrättning ä Ridö i Västeräs-Barkarö socken, har, såsom förut [607] nämnts, rågången mellan Ridö och Tärby blivit bestämd.

326 c. Sundby socken. [615]. Å en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700talet, över Östra by upprättad karta är rågången mot Lövgård utdragen i »Lacus Mälaren» till »Steengrund», som motsvarar det norra av Koskären (KG och EK). På samma sätt är rågången mellan Östra by och Lövgård redovisad på en 1717 upprättad karta över Östra by. I beskrivningen till sistnämnda karta finnes bland Östra bys tillhörigheter angivet: »Fiske Ringa för thes Strand i Siön Mählaren.» — Å en över Lövgårds bg 1722 upprättad karta äro Alholmen och Bänkklädet (KG och EK: Benklädet) men icke några rågångar i vattnet upptagna. I beskrivningen till kartan finnes antecknat: »Fijske Hemma wed Stranden alenast 2:nne Nors-Notwarp wijdare jntet.» Vid en 1858 verkställd arealavmätning av »hemmanet Löfgård» samt gränsbestämning och ägoutbyten ävensom hägnadsdelning mot angränsande fastigheter bestämdes, att rågången mot Östra by skulle utstakas i enlighet med den över byn 1717 upprättade kartan. Å förrättningskartan uppdrogs rågången till en punkt på nordvästra udden av det norra av Koskären. Från denna punkt antyddes å kartan med ett enklare beteckningssätt gräns i vattnet vidare utåt sjön öster om Alholmen och Bänkklädet, in i och något utanför sundet mellan Bänkklädet och Räfsgarn. Enligt å förrättningskartan tecknat bevis har öster Rekarne häradsrätt den 10 november 1859 förklarat den å kartan »utvisade rågången mellan Löfgård och Östra» lagakraftvunnen. Vid rågångsförrättning ä Ridö i Västeräs-Barkarö socken har, såsom förut [607] nämnts, rågången mellan Ridö och Lövgård blivit bestämd. — Under 1910 påbörjades skifte å landvinningar och fiskevatten till Östra bg. I sammanhang därmed upptogs frågan om skifteslagets rågångar till behandling. Genom förening den 20 september 1910 överenskommo rågrannarna, att rågången mellan Östra by och Lövgård skulle gå »från den å norra Koskäret belägna rastenen, hvilken fastställts som råskillnad vid år 1859 förrättad reglering, i nordnordöstlig riktning i råliniens mellan fastlandet och nämnda Koskär förlängning till den punkt, där linien råkar råskillnaden mot Sundbyholm» (= den å EK uppdragna rågången). Om byns rågång mot Sundbyholm uppstod tvist, som ej kunde biläggas genom förening. Delningsförrättningen blev sedermera 1924 återkallad. I fråga om Sundbyholms kungsgård framgår av en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700-talet, upprättad karta med beskrivning, att kungsgården upptog stranden från Östra i väster till Mora i Jäders socken i öster samt att till densamma hörde holmarna Räfsgarn och Sträholmen ävensom ön Lövsärken (KG och EK) eller Sundbyholmsön (G) med undantag av den västligaste delen och ett område på sydöstra sidan, vilka redovisades till Mora. De norr om Lövsärken belägna holmarna upptogos ä kartan men omnämndes i beskrivningen såsom hävdade under Ridö i Västmanland, vartill de »pä behaglig tijd» skulle avståtts. Om fisket upptogs i beskrivningen följande anteckning: »Fijske medh Nooth och Näth, och om Wåhrtijden Norssfijske wed Sundbyholmslandet, sampt wijd Holmarne liusterfijske med hwad mehra som Elliest Winterfijske med Nothen, och utj Skiöhlen mellan Mälarn och lillsiön att utsättia Kattzor.» — För arrendevärdering ha över kungsgården med underlydande tid efter annan kartor upprättats. Å en av dessa, som upprättats 1856, äro följande öar och holmar eller delar därav redovisade till kungsgården: Lövsärken med undantag av de Mora by tillhörande delarna, Räfsgarn, Stråholmen, Ekon (KG och EK: Ekholmen), Snöret (EK), Stenskär, Hjertlappen (KG och EK), Suggan (EK), Grässkär och Koholmsskär [söder om Koholmen] ävensom södra delarna av Stavgrundet (KG och EK), St. Smörskallen (KG och EK) och Koholmen, över vilka gräns mot »Ridö Krono-Possesions ägor i Westerås Län Tuhundra Härad och Barkarö socken» uppdragits i ett läge, som överensstämmer med länsgränsen. — Vid rågångsförrättning å Ridö i Västerås-Barkarö socken har, såsom förut [607] nämnts, rågången mellan Ridö och Sundbyholm blivit bestämd. d. Jäders socken. [616]. Av en 1701 för skattläggningsändamål över Mora by upprättad karta med beskrivning framgår, att Bjurholmen och Vidskär samt »Kråkan» (G: Mora kråka; sammanhänger numera med Lövsärken) och ägor på Lövsärken hörde till byn. Bland byns »lägenheter» upptogs: »Fiske utj Blacken eller Mählaren med noth och Nättiande: Siökanten består elliest mast af Gall-

327 strand.» I samband med ett 1834 och 1835 inom byn verkställt men sedermera undanröjt laga skifte bestämdes, bland annat, rågången mellan Lövsärken under Sundbyholm i Sundby socken och Vidskär under Mora att följa »medeldjupet» (Lövsärken och Vidskär sammanhänga numera med varandra). Enligt bevis den 20 november 1835 har den sålunda verkställda rägångsutstakningen vunnit laga kraft. Vid ett 1836 och 1834 ånyo företaget och den 13 augusti 1838 fastställt laga skifte uppdrogos ej några gränser och ej heller i övrigt förekom något av intresse för utredningen. — Ä en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700-talet, över Mälby by upprättad karta redovisas Hummelholmen, Kråkholmen (benämning även å KG och EK, varemot G: Mälby kråka), Sandholmsskären (KG och EK) och Sandholmen men icke några gränser i vattnet. I beskrivningen upptages, bland annat följande: »Eng pä Nyslingen som är under Fijholms Gärd lagd»; samt »Godt fiskie med Not, Nät och Twenne Kattzieställen utj Mälbywijken. Fisket wijd Nyslingen brukas af Engswacktaren.» I storskifte ä byn, fastställt den 8 februari 1785, intogos samtliga de holmar och skär, som å ekonomiska kartan redovisas till byn. Laga skiftet å byn, som fastställts den 31 oktober 1908, omfattade jämväl nyssnämnda holmar och skär. Några åtgärder för lagligt bestämmande av rågångar i vattnet förekommo ej vid laga skiftet, men det oaktat uppdrogos på kartan linjer för begränsande på alla sidor av byns vattenområde. Om dessa linjer innehåller rågångsbeskrivningen följande: »De å kartan uppdragna linjerna i sjön Mälaren omkring förenämnda holmar äro endast approximativt med ledning af Rikets allmänna kartverks karta öfver Öster-Rekarne härad af är 1903 inlagda och tjäna endast till att ungefärligen utvisa Mälbys andel i oskiftade fiske vattnet i Mälaren.» I förening bestämde delägarna, att »Fiskerätten i sjön Mälaren» skulle avsättas för gemensamt behov. Tvä ägolotter utlades vid skiftet. Dessa ägolotter ha delats genom ägostyckningar, som fastställts den 31 oktober 1908. Vid bada förrättningarna bibehöllos de vid laga skiftet avsatta samfälligheterna, således även »fiskerätten» i Mälaren, såsom samfällda för samtliga vid ägostyckningarna utlagda ägolotter. Vid senare ägostyckningar har fastigheternas andel i nämnda undantag allenast blivit omnämnd. — Några rågångsbestämningar i vattnet ha ej skett i fråga om Lilla Almby och Ensked eller Stora Almby. I beskrivningen till en 1730 över hemmanen i Lilla Almby och Ensked upprättad karta angives beträffande fisket: »Fiske intet at beräkna, emedan des korta strand består allenast af galstrand till et Nottwarp»; och i beskrivningen till en likaledes 1730 över Stora Almby upprättad karta omnämnes: »Fiske intet att considerera ty des strand består allenast af galstrand, der knapt någon fisk kan fångas.» — Å en, enligt Forsselius förmodligen i början av 1700-talet, över Norrby upprättad karta äro Stora Askholmen och Lilla Askholmen redovisade. I beskrivningen omnämnes »Gådt fiske uthij Sundet» [Björsundet]. I samband med storskifte å Norrby, som fastställts den 11 februari 1806, har uppgätts och godkänts rågången på Nysslingen mot angränsande hemmanet Kurö [Ridö i Västerås-Barkarö socken], som då hörde under kungsgården Johannesberg i Lundby socken. Å storskifteskartan upptagas, förutom hemmanets del av Nysslingen, även Norrbyskären, Stora Askholmen och Lilla Askholmen samt några obetydliga skär. Det bestämdes vid Storskiftet, att »Holmarne förblifva samfälte». Några bestämmelser om fisket blevo däremot ej träffade. Vissa inägor ä Nysslingen redovisades såsom hävdade av Fiholm. Rågången på Nysslingen har 1859 varit föremål för utstakning med ledning av storskifteskartan; denna utstakning har enligt bevis av Öster Rekarne häradsrätt den 13 mars 1861 och Tuhundra häradsrätt den 26 november 1861 ej blivit klandrad. Vid rägångsförrättning ä Aggarön och Långholmen i Kärrbo socken har, såsom förut [611] nämnts, deras rågång mot Norrby blivit bestämd genom förening den 1 mars 1911. Norrby har undergått ägostyckning, som fastställts den 29 april 1911. Vid denna förrättning påyrkades bestämmande^ av gränser i vattnet. Oaktat rågrannar icke voro närvarande uppdrogos dylika på kartan, och därvid följdes de å ekonomiska kartan uppdragna gränslinjerna. I ägobeskrivningen angavs »hemmanets fiske i Mälaren» ha avsatts gemensamt för ägostyckningslotterna, som till antalet voro tre. Enligt fastställelsebeviset skulle »fiskevattnet hvars gran-

328 ser mot andra skifteslag ej blivit behörigen fastställda», förklarats utgöra en samfällighet för de tre lotterna. e. Helgarö socken. [617]. Å kartan till ett den 6 mars 1765 å Björsunds by fastställt storskifte äro Lindskär, Bergskär (EK) och Edebygrund (KG och EK) samt [enligt Forsselius] antagligen Ormskär (EK; jämför KG) jämte några obetydliga skär upptagna. Några rågångar i vattnet finnas ej uppdragna på kartan. Om fisket innehåller beskrivningen: »Till denna By är om wärtiden någorl. godt Braxenfiske med 2 a 3 Katsje-stader på hwarje Gård uti Björsundet kalladt. Hwaraf stundom någon afsalu till närmaste städer, men sällan till Stockholm skje kan» (fisket ute i Granfjärden namnes ej). Byn har sedermera undergått laga skifte, som fastställts den 27 juni 1873. Vid laga skiftet upptogos ej några rågångar i Granfjärden, men de däri belägna holmarna Lindskär och Edebygrund samt några mindre skär redovisades ä kartan. I förening den 16 maj 1873 överenskommo delägarna: »Fisket förblifver gemensamt men fär ej idkas vid stränderna eller i vassen efter den lsta Juni hvarje är. Katserna i sundet begagnas som hittills. Holmar och grund i Granfjerden förblifva gemensamma.» — Genom en förrättning, som fastställts den 15 juli 1908, har delning skett av fiskevattnet till Björsunds by i Gran fjärden och byns gemensamma holmar. I samband med denna förrättning ha ^ genom föreningar eller överenskommelser mellan ragrannarna samtliga byns rågångar i Granfjärden blivit bestämda, nämligen dels mot Fiholms säteri i Jäders socken, varunder Norrby lydde, dels mot Gäddeholm [Aggarön i Kärrbo socken] och dels emot Edeby. Den norra rågången för byn följer ungefärligen länsgränsen ä generalstabskartan (rågången förlagd något längre åt iiorr än nämnda länsgräns). Rågången mot Edeby går över Hatten fram till länsgränsen enligt samma karta (ä EK är länsgränsen utanför Björsund och Edeby samt Näs eller Knutsbergs skifteslag, i öster fram till Gimpelstenarna, dragen pä ett från G avvikande sätt i en vinkel ned till Hatten). — Vid en 1911 å Aggarön och Långholmen utförd rågångsförrättning har, såsom förut [611] nämnts, verkställts lagakraftvunnen rågångsutstakning enligt 47 § skiftesstadgan mot Björsund, varvid länsgränsen ä generalstabskartan blivit följd. Å en 1785 över hemmanet 2 mantal Edeby upprättad karta upptages holmen Hatten. I samband med denna kartas upprättande behandlades rågångarna på land mot angränsande skifteslag, varutinnan protokoll blev fört. I rägångsbeskrivningen angavs, trots att protokollet därom ej innehåller något, att rågången mot Björsunds by från råstenen nr 17 på stranden sträckte sig »gerad till en Holme uti Granfjärden af Sjön-Mälaren nr 18 kallad Hatten» (jämför EK). Någon sådan rågångssträcka ut till Hatten finnes dock ej uppdragen å kartan. Denna uppvisades den 6 mars 1786 ä tinget, varvid den fastställdes. — Vid förenämnde [611] 1911 ä Aggaren och Långholmen i Kärrbo socken utförda rågångsförrättning har verkställts lagakraftvunnen rågångsutstakning enligt 47 § skiftesstadgan mot' Edeby. Vid utstakningen har länsgränsen å generalstabskartan blivit följd. Rågångarna i sidled för Edeby vattenområde ha behandlats vid förrättningar ä de bredvidliggande fastigheterna, Björsund och Knutsbergs skifteslag, varvid dessa rågångar bestämts mot Björsund ut till länsgränsen å generalstabskartan men mot Knutsbergs skifteslag ut till länsgränsen å ekonomiska kartan. Länsrägången å sträckan från Gimpelstenarna i väster till en punkt i mitten av Norrfjärden i öster har varit föremal för behandling vid en lantmäteriförrättning 1821. Förrättningen hade påkallats av ägaren av säteriet Hässelbyholm i Fogdö socken, som önskat fä de till säteriet hörande hemmanens sjöstränder vid Mälaren uppmätta och hemmanens fiskevatten utanför stränderna »regleradt». — Länsrägången behandlades vid ett den 26 mars 1821 hållet sammanträde. Vid sammanträdet närvoro, förutom delägare frän Södermanlandssidan, av Konungens befailningshavandena i Södermanlands och Västmanlands län förordnade ombud samt ombud för ägaren av Ängsö säteri i Ängsö socken. Ombudet för Ängsö säteri företedde en 1816 över säteriet upprättad karta [612]. Det antecknades, att å denna länsrågången från »Hatta Holme» (Hatten) till »Gimpen» (Gimpelstenarna) upptagits efter ett av en år 1760 förordnad kommission författat rörläggnings-

329 protokoll ( = EK). F r å n 1816 års karta antecknades vidare, att den södra rågången för Ängsö säteri frän »Gimpen» österut dragits i rät linje till »Fagerö Kummel, ett litet skjär» (G: Fagerö fyr), därifrån i en rät linje till Hästskärs »Norra ända», sedan snett över denna holme till holmens »södra udde», från denna till en »af Ängsö Ägare påstådd Punct 500 Alnar söder ut från Kohamns udde, hvilken äfven af Hesselbyholms Ombudet erkändes», och därifrån till en punkt, »hvarest Kungsbergs Kungsgård och Hesselbyholms Ägor tillstöta». I enlighet med de sålunda antecknade uppgifterna blev länsrågången uppdragen å den vid förrättningen upprättade kartan [å förrättningskartan insattes också, efter Ängsökartan, en på sträckan från Gimpelstenarna till Hallingön något annorlunda dragen gränslinje]. — Jordägarna pä Södermanlandssidan överenskommo sedermera vid sammanträde den 2 april 1821 om följande »skillnader i fiskevattnet» ända ut till länsgränsen [ä sträckan öster om Gimpelstenarna], nämligen emellan dels Väla och Rällinge, dels Rällinge samt samfällda ägor till Viggeby och Sörby i Fogdö socken dels ock Viggeby och Sörby samt Hässelbyholm med underlydande. Dessa gränslinjer inlades ä förrättningskartan. Å denna upptogos dessutom, i enlighet med en av lantmätaren efter protokollet tecknad rägångsbeskrivning, efter hävd gränslinjer ut till länsgränsen [å dess på EK upptagna sträckning från Hatten till Gimpelstenarna] emellan dels Edeby och Knutsberg och dels Knutsberg och Näs. — Å förrättningskartan h a r tecknats bevis, att den blivit den 27 februari 1822 vid Åkers härads lagtima vinterting fastställd. Det så kallade Knutsbergs skifteslag, bestående av 1 mantal Knutsberg nr 1, 1 mantal Näs nr 1 och lägenheten Näsbytorp eller Lilla Näs nr 1, har undergått laga skifte, som fastställts den 31 december 1924. Vid skiftet förekom följande beträffande rågångar i Mälaren. Å lagaskifteskartan uppdrogs rågången för skifteslaget mot Västmanlands län i enlighet med 1821 års karta rörande reglering av Hässelbyholms m. fl:s fiskevatten. Rågången mot Edeby å skifteslagets västra sida upptogs likaledes ä lagaskifteskartan i överensstämmelse med 1821 års karta. Då laglig bestämning av denna rågång ansågs icke ha skett vid 1821 års förrättning, ingieks vid skiftet förening rörande rågången. Förening träffades också beträffande rågången mot Väla nr 1 och 2 [omfatta enligt rågångsbestämningen ett obetydligt strandområde vid skifteslagets östra gräns, som ä 1821 års karta upptagits såsom hörande till Näs, ävensom ett obetydligt vattenområde invid stranden]. Dessa två föreningar ha intagits i rättens protokoll den 31 december 1924. Rågången i Mälaren mot Rällinge by öster om skifteslaget uppdrogs å skifteskartan utanför därå upptagna Väla vatten i överensstämmelse med den å 1821 års karta uppdragna gränsen mellan Väla och Rällinge [Väla antogs vid 1821 års förrättning disponera fiskevatten utanför sin strand ut till länsgränsen; det yttre vattnet tillfördes nu Knutsbergs skifteslag]. Det sålunda för skifteslaget gränslagda vattenområdet intogs i skiftet och fördelades genom en ut till länsrågången dragen rät linje mellan ägolotten litt. A, 1 mantal Knutsberg, och ägolotten litt. B, 1 mantal Näs. Med vattenområdet blev enligt uttrycklig bestämmelse även fisket skiftat. — Ägolotten litt. A har delats genom ägostyckning, fastställd den 31 december 1924. Hemmanets »andel av fisket och vattnet i sjön Mälaren» tillades ägolotten litt. Aa, som angränsade sjön. Vid behandlingen av grunderna för mantalsfördelningen antecknades: »Fisket i sjön Mälaren ansågs hava så ringa värde, att någon hänsyn därtill icke kunde tagas vid mantalsfördelningen.» — Även ägolotten litt. B har undergått ägostyckning, som likaledes blivit fastställd den 31 december 1924. Vid ägostyckningen utlades tre lotter. Hemmanets vattenområde i Mälaren uppdelades på de sjön angränsande ägolotterna litt. Ba och litt. Bb. Hemmanets fiske beslöts skola bibehållas gemensamt och redovisades i enlighet härmed i ägostyckningsbeskrivningen såsom gemensamt för samtliga de tre utlagda ägolotterna. I beskrivningen till en över Rällinge by 1715 upprättad karta, vara Gräsholmen, Längskär (KG och EK) och ytterligare några närmare land belägna skär voro upptagna, finnes antecknat: »Fiske fins här om Wårtijden med Noth något till Husetz behof.» — Rågångarna i sjön mellan, å ena sidan, Rällinge, samt, ä andra sidan, dels Näs och Väla dels ock Viggeby i Fogdö socken ha varit föremål för s

330 utstakning 1847. Mellan fastlandet samt Stora och Lilla Fjäderugglorna (KG och EK) utstakades rågångarna med endast obetydliga avvikelser i enlighet med 1821 års karta rörande reglering av Hässelbyholms m. fl:s fiskevatten, och utanför nämnda holmar till länsgränsen upptogos rågångarna helt i överensstämmelse med nämnda karta. Den 23 maj 1848 har tecknats lagakraftbevis å kartan. — Rällinge by har undergått laga skifte, som fastställts den 22 november 1866. Något sammanträde med rågrannarna hölls icke, enär rågångarna överensstämde med »byns fastställda kartor». Å lagaskifteskartan uppdrogos rågångar i vattnet på båda sidor ungefär 200 meter utanför Lilla Fjäderugglan [sålunda icke ut till länsgränsen] i sträckningar, som överensstämma med 1821 års karta. Förutom Lilla Fjäderugglan voro samtliga ä ekonomiska kartan till byn redovisade holmar och skär upptagna ä kartan. Vid skiftet bestämdes, att »fiskevattnet utanför vassen» skulle undantagas för gemensamt behov. I delningsbeskrivningen redovisades i enlighet härmed under rubriken »utmäl afräknade för skifteslagets gemensamma behof» en ägofigur ut till Stora och Lilla Fjäderugglorna såsom »Af Mälaren». Holmarna och vassbottnen utefter stränderna delades som varje annan mark inom skifteslaget. f. Fogdö socken. [618]. Å en 1724 över Hässelbyholm upprättad karta äro de ä ekonomiska kartan till säteriet redovisade holmarna upptagna. För en 1821 verkställd förrättning i och för, bland annat, »reglering» av de till säteriet Hässelbyholm hörande hemmanens fiskevatten i Mälaren har i det föregående [617] redogörelse blivit lämnad. Vid denna förrättning har, såsom av redogörelsen närmare framgår, den yttre rågången för dessa fiskevatten bestämts, frän väster till öster räknat, fram till Kungsbergs fiskevatten. — I samband med en 1923—1924 verkställd arealavmätning ä »Hässelby skifteslag» [== Hässelbyholm; omfattande Hässelby nr 1, Ekeby nr 1 och 2 samt Ekebytorp nr 1] har genom förening den 8 december 1924 rågång i Mälaren mot Viggeby bestämts i enlighet med den ä ekonomiska kartan uppdragna gränslinjen. Föreningen har intagits i Åkers och Selebo tingslags dombok den 15 april 1925.

2. Utredning vid sammanträdena. I. Blacken. Uttalanden o m enskilt fiske. [619]. Ägaren av Nyckelöns eller Stensjö skifteslag i Rytterne socken förklarade såsom förut [603] nämnts, att han räknade med att skifteslagets fiskevatten i söder ginge ut till länsgränsen. Han yrkade att bli bibehållen vid enskild fiskerätt ut till denna gräns. Det till skifteslaget hörande fiskevattnet vore utarrenderat till fem personer, som hade var sin lott. Tvä arrendatorer av fiskevatten i Blacken, hörande till Nyckelöns skifteslag, förmälde, att de räknade och utnyttjade sina fiskevatten ut till länsgränsen. Den ene av fiskearrendatorerna berättade tillika, att å djupvattnet mest användes not, som nyttjades på hösten, men att där även fiskades med gösnät på våren efter islossningen och ibland, ehuru i ringa utsträckning, också på vintern. Han ansåge, att det för yrkesfiskarena vore bättre, att de kunde få arrendera fiskevatten, där de finge vara ifred, än att frivatten inrättades. Arrendatorn av fiskevattnet till Fiholm i Rytterne socken förklarade, att han räknat, att arrendevattnet åt Kalvholmen och Skutterön ginge ut mittsjöss samt å sydsidan sträckte sig ut till länsgränsen, där Granholmens vatten mötte. Han tillade — med instämmande av den närvarande fadern till arrendatorn av det till Granholmen i Tumbo socken hörande fiskevattnet — att gränsen mellan Fiholms och Granholmens vatten dock ej tagits sä noga de båda fiskearrendatorerna emellan. De hade visserligen räknat med länsgränsen som gräns mellan fiskevattnen, men vid denna gräns hade de fiskat litet om varandra. Han anförde vidare, att han ansäge, att det vore bäst, att en icke-strandägande fiskares fiskerätt baserades på arrende och att ej några frivatten inrättades. Av ägaren av Fiholm hade han fått uppdrag att meddela, att denne vore emot inrättande av frivatten. En hemmansägare på Saxgarn, vilken såsom ägare och arrendator disponerade

331 över allt fiskevatten hörande till Vickhus med underlydande i Rytterne socken, förmälde, att han alltid räknat enskild fiskerätt ut till länsgränsen, och han yrkade att bli bibehållen vid denna rätt. Han hade innehaft detta fiskevatten i 40 år och före honom hade hans fader arrenderat det under 10 år. Under vissa årstider bedreve han fiske ända ut mot länsgränsen, nämligen på hösten med lakstrutar och på vintern med gösnät. Med arrendatorn av österby fiskevatten i Tumbo socken hade han varit överens, att deras fiskevatten möttes ungefär i segelleden. Ett ombud för ägaren av Österby förklarade, att denne hölle på enskild fiskerätt för egendomen ut till länsgränsen. Arrendatorn av österby fiskevatten, som även arrenderade till Lövsta i Tumbo socken hörande fiskevatten, förmälde, att han sysslat med fiske sedan 1886, då hans fader arrenderat nämnda fiskevatten. Själv hade han övertagit fiskearrendena sex å senare och därefter haft dem hela tiden. Före 1886 hade fisket disponerats av torparna, som dock endast fiskat med ryssjor. Han hade räknat med att arrendevattnen ginge ut till länsgränsen, där Skutteröns [Vickhus' skifteslags] vatten mötte. Han yrkade, att han måtte bli bibehållen vid enskild fiskerätt ut till denna gräns. Arrendatorn av det till Tidö i Rytterne socken hörande fiskevattnet (född 1879) förmälde, att han innehaft arrendet sedan 1909. Arrendet hade före honom innehafts av hans far och farfar samt på så sätt varit i hans släkt ungefär 80 år. I fråga om arrendevattnets utsträckning hänvisade han till den förut [606] omnämnda kartan över Tidö, som upprättats 1863. På grund av försäljning hade en mindre del av Tidö fiskevatten i det sydvästra hörnet numera frångått gården. Det mesta fisket vore vinterfisket med gösnät utåt djupet. Han hade aldrig hört något tal om att det skulle finnas något frivatten i Blacken. Hans far hade ej heller nämnt något härom. Så långt tillbaka, som han själv mindes, hade fiskarena i Blacken hållit sig var och en på sitt arrendevatten. Djupvattnet hade även förr i tiden utnyttjats för fiske. Tidö fiskevatten söder om ön St. Jungfrun hade, vad vinterfisket med gösnät beträffade, utnyttjats nästan mera förr än nu, då man med detta fiske i allmänhet hölle sig innanför denna ö. Han ansåge, att det vore lämpligast, att fiskerätten grundades på arrende och att några frivatten ej inrättades. Arrendatorn av torpet Magtorp under Åsko i Västerås-Barkarö socken (född 1876 i Magtorp), som sedan 1912 arrenderade torpet jämte den västra delen av Asko fiskevatten, förmälde, att han förut varit hemma hos sin fader, vilken sysslat med jordbruk men dessutom arrenderat ett litet fiske under Asko. Han hade ej själv hört något om frivatten och ej heller hade fadern nämnt något härom. »Det har nog inte funnits heller.» Det hade »aldrig tillämpats annat än gränserna». Den 9 februari 1922 har distriktslantmätaren Ragnar Grebius upprättat ett å karta avfattat »Förslag till indelning av fiskevattnen till kronoegendomarna Kurö, Ridö och Väster äng i Västeräs-Barkarö socken, Tuhundra härad och Västmanlands län». Förslaget upptar två alternativ, av vilka det såsom »Alternativ II» betecknade enligt meddelande från revirkontoret blivit fastställt. — Arrendatorn av arrendegården Västeräng berättade vid sammanträdet i Torshälla följande: Det till Ridön hörande fiskevattnet hade enligt nämnda förslag fördelats mellan arrendegårdarna Västeräng, Ridö och Kurö samt 12 torp. Arrendegårdarna disponerade större delen av fiskevattnet; torpen innehade endast mindre grundvattensområden. Indelningen hade trätt i kraft 1925. Förut hade kronoarrendatorerna på Ridön ensamma innehaft allt till Ridön hörande fiskevatten. Ridöns fiskevatten sträckte sig i norr något norr om St. Sandskär. Å västsidan följde yttergränsen för fiskevattnet sockengränsen till något norr om Strömmingskär och Tallskär och fortsatte sedan upp till den norra gränslinjen. Å sydsidan sträckte sig visserligen Grebius' karta ej längre än till N. och S. Stengrundet, men Västerängs fiskevatten [som ligger på västsidan av Ridön] räknades gå ut till Hargen och vidare västerut efter länsgränsen till den punkt, där gränsen mellan Västerås-Barkarö och Rytterne socknar nådde länsgränsen. Det Västeräng tilldelade fiskevattnet hade arrendatorn i sin tur utarrenderat. Ute på de djupare delarna av fiskevattnet fiskade fiskearrendatorn på sommaren med rev och på vintern med gösnät. En hemmansägare i Mälby i Torshälla landsförsamling (född 1864 i Rytterne soc-

332 ken) anförde, att han och en annan person tillsammans förfogade över hela Mälby fiskevatten. Själv arrenderade han dessutom till Väsbyholm i samma församling hörande fiskevatten. Både han och den andre hade räknat med att ifrågavarande fiskevatten ginge ut till länsgränsen. Han hade tidigare aldrig hört något tal om frivatten i Blacken. Yrkesfiskarena önskade ej, att frivatten skulle inrättas. De föredroge att arrendera vatten, som de kunde få ha för sig själva. Han sysslade med fiske huvudsakligen vår och höst samt något även på vintern. På hösten fiskade han med not ute på djupet och med lakstrutar, ävenledes på djupare vatten. Vintertid använde han gösnät på djupt vatten. Beträffande Kolsta, Hensta, Åkerby, Grundby, Kullersta, Hyggeby och Tärby i Vallby socken förekom vid sammanträdena följande. — En fiskare i Kolsta förmälde, att det till Kolsta hörande fisket, såväl strandfisket som utsjöfisket, vore delat. Han hade sett karta över delningen; de utlagda lotterna ginge enligt kartan ut till länsgränsen. Han arrenderade samtliga lotter. Vid sitt fiske hade han även gått norr om segelleden mot länsgränsen; det hade huvudsakligen varit med lakstrutar. Hans farfar, som ägde hemman i Kolsta och bott där i nära 60 år, hade under denna tid arrenderat Hensta, Åkerby och Grundby fiskevatten ända till för några år sedan. — En lägenhetsägare och fiskare i Åkerby (född 1893) berättade: Han arrenderade Hensta fiskevatten sedan 1919. Senare hade han dessutom arrenderat Åkerby, Grundby, Kullersta och Hyggeby fiskevatten. Han hade alltid räknat med att hans arrendevatten ginge ut till länsgränsen. Ute på djupvattnet fiskade han på hösten med lakstrutar och på vintern med gösnät. Sommartid fiskade han med rev på djupvattnet. Han föredroge, att yrkesfiskarena, såsom hittills, finge skaffa sig fiskerätt genom arrendering av fiskevatten framför att frivatten inrättades. »Det vore sämre. Då kunde man inte hålla på som yrkesfiskare.» —• En fiskare i Sundbyholm (arrendator av Sundbyholms fiskevatten; se nedan) i Sundby socken (född 1894) förmälde, att hans fader haft arrendevatten i trakten sedan 1886 och därvid arrenderat, bland annat, Kullersta, Hyggeby och Tärby fiskevatten. Arrendet av Tärby fiskevatten hade han 1927 övertagit från fadern. Arrendatorn av kronoegendomen Sundbyholm i Sundby socken, som innehaft detta arrende i två år och som dessförinnan arrenderat Fiholm i Jäders socken i 11 år, förmälde sig väl känna till förhållandena i trakten. Han hade aldrig hört talas om något frivatten. Han ansåge det ej heller vara önskvärt, att frivatten inrättades. Gränserna för Sundbyholms vatten vore riktigt återgivna å ekonomiska kartan och allt detta vatten hade räknats som enskilt fiskevatten. — Arrendatorn av Sundbyholms fiskevatten (född 1894) berättade: Hans farfar hade varit fiskare pä Ängsö och hans far hade sysslat med fiske. Fadern hade haft arrendevatten i denna trakt sedan 1886. Fadern hade sålunda arrenderat till Sundbyholm och Lövgård i Sundby socken hörande fiskevatten ävensom Kullersta, Hyggeby och Tärby fiskevatten i Vallby socken. Själv hade han 1927 från fadern övertagit arrendena av fiskevattnen till Sundbyholm och Tärby samt något senare även arrendet av det till Lövgård hörande fiskevattnet. Härjämte arrenderade han fiskevattnet kring den till Mora by i Jäders socken hörande sydspetsen av Lövsärken. Innan han fick egna arrendevatten, hade han biträtt fadern vid dennes fiske. Han hade aldrig hört något om att det skulle finnas frivatten i Blacken. Om denna sak hade han även talat med sin fader, som ännu levde, och fadern hade därvid sagt, att ej heller han någonsin hört talas om frivatten i Blacken. Han hade själv räknat med att hans arrendevatten i norr ginge upp till länsgränsen. I de djupare öppna delarna av arrendevattnen fiskade han på sommaren med rev, på hösten med lakstrutar och på vintern med gösnät. Han ansåge, att det vore lämpligare, att yrkesfiskarena finge sina fiskevatten genom arrendering, än att frivatten inrättades. »Det är bättre med den nuvarande ordningen, då vet man, att man är ensam.» — Den hemmansägare i Mora by, som till fiskaren på Sundbyholm utarrenderat fiskevattnet kring sydspetsen av Lövsärken, förmälde, att övriga delägare i byn själva utnyttjade sina fisken. Han förklarade tillika, att han vore emot inrättande av frivatten. Uttalanden o m revfisket i Blacken. [620]. Ordföranden i Blackens yrkesfiskareförening upplyste vid sammanträdet i Kvicksund, att enligt en tyst överenskom-

333 melse fiskade yrkesfiskarena vid Blacken med rev på varandras vatten. I omedelbar anslutning till detta yttrande anförde hemmansägaren på Saxgarn [619], att den tysta överenskommelsen mellan yrkesfiskarena om ömsesidig rätt till revfiske på varandras vatten varit till stort gagn. Vid ett senare sammanträde uttalade hemmansägaren i Mälby [619], att yrkesfiskarena i Blacken av gammalt lagt rev på varandras vatten; i övrigt hade de uteslutande hållit sig var och en på sitt vatten. Vid ett därpå följande sammanträde förmälde fiskaren på Sundbyholm [619], att för omkring 20 år sedan hade arrendefiskarena vid Blacken gått »mera hur som helst» med rev och ömsevis bedrivit revfiske å varandras vatten. Numera ansåge emellertid många fiskare vid Blacken, att var och en även vid revfiske borde hålla sig enbart å sitt eget arrendevatten. Själv fiskade han med rev endast ä eget arrendevatten och å arrendevatten, som innehades av fiskaren i Åkerby [619], med vilken han träffat särskild överenskommelse om ömsesidig rätt till revfiske var på den andres vatten. Åkerbyfiskaren bekräftade, att en sådan överenskommelse träffats, samt förmälde, att han ingått motsvarande överenskommelse med arrendefiskaren på Tärnö i Rytterne socken. Åkerbyfiskaren förklarade tillika — med anledning av en utav fiskeriintendenten Th. Ekman vid sammanträdet framställd fråga, huruvida de fiskevattensarrendatorer, som enligt överenskommelse ginge med rev på varandras vatten, även började utläggningen av reven å annans vatten — att utläggningen av reven började å det egna arrendevattnet men att reven sedan kunde sträckas ut på den andres vatten. Uttalanden o m fritt fiske. [621]. Något yrkande om inrättande av frivatten i Blacken framställdes ej vid något sammanträde. — Ordföranden i Blackens yrkesfiskareförening uppgav emellertid, att i Torshälla funnes två fiskare, som vore bröder och vilka icke innehade något arrendevatten men ute i Blacken praktiserade notfiske under förmenande att där vore frivatten. Hemmansägaren på Saxgarn [619] tillfogade, att de båda bröderna i Torshälla holies med sitt fiske hela sommaren och att de fiskade på såväl grunt som djupt vatten. II.

Västeråsfjärden.

Uttalanden o m enskilt fiske. [622]. Innehavaren av Fullerö fideikommissegendom, Västerås-Barkarö socken, anförde, att om fiskerätten vore efter den allmänna uppfattningen i orten »inte mycket att diskutera». Gränsdragningar hade överallt skett även ute i vattnet. Fiskevattnen utnyttjades i deras helhet av strandägarna. Några frivatten funnes ej. Fideikommissets fiskevatten vore utarrenderat. Fiskearrendatorn utnyttjade hela fiskevattnet, även dess yttre delar. Fiskearrendatorn på Tidö [619] upplyste, att Fulleröfiskaren fiskade i de yttre delarna av Fullerö vatten under sommaren med »Hjälmarenot» (båtnot), på hösten med lakstrutar och under vintern med gösnät. Arrendatorn av Västerås stads fiskevatten kring Hästholmarna, som tillika arrenderade det till Hamre gård i Badelunda socken hörande fiskevattnet, förmälde, att han innehaft dessa arrenden sedan 1924 och att före honom hans fader arrenderat samma fiskevatten. Han hade själv aldrig hört talas om frivatten och hans fader hade ej heller nämnt något därom. Arrendesystemet vore »här uppe» bäst för yrkesfiskaren. Ägaren av Hamre gård i Badelunda socken (född 1846 på Hamre) förmälde, att hans fader ägt gården före honom och att han aldrig hört, att det vore »lovligt att fiska fritt». Han yrkade bibehållandet av den enskilda fiskerätten i det vatten, som enligt lagaskifteskartan [609] hörde till Hamre. Innehavaren av Gäddeholms fideikommissegendom i Badelunda och Irsta socknar, vartill bland annat även Aggarön i Kärrbo socken hör, yrkade att bli bibehållen vid enskild fiskerätt ut till yttergränserna för egendomens vatten. Egendomens fiskevatten hade sedan troligen en mansålder tillbaka varit utarrenderat. För närvarande vore det utarrenderat till två personer, av vilka den ene hade egendomens fiskevatten i Badelunda och Irsta socknar och den andre [623] hade det till Aggarön hörande fiskevattnet. De utarrenderade fiskevattnen utnyttjades i deras helhet av arrendefiskarena.

334 III. Granfjärden, Oxfjärden och Gisselfjärden. Uttalanden o m enskilt fiske. [623]. Arrendatorn av Frösåkers gård i Kärrbo socken, tillika delägare i gården, förmälde sig vara oviss beträffande omfattningen av gårdens fiskevatten. -— Arrendatorn av fisket till Frösäkers gård, vilken tillika arrenderade det till Nybyn i Kärrbo socken hörande fiskevatten, berättade, att han med sitt fiske huvudsakligen hölle sig väster om en linje mellan Solbacken och Gimpelstenarna samt vidare åt norr till dess Lindö vatten mötte. Såsom yttergräns för sina arrendevatten å ostsidan hade han räknat med sockengränsen, där Ängsö vatten mötte. I den yttre delen av fiskevattnet, utåt Gimpelstenarna, fiskade han med rev om sommaren, med gösnät höst och vinter och något även om våren samt med lakstrutar om hösten. Alla yrkesfiskare vore ense om att hela Granfjärden utgjorde enskilt fiskevatten. Amatörfiskare hade han hört göra gällande, att det skulle vara fritt fiske ute vid Gimpelstenarna. Han vore själv emot inrättande av frivatten, dä det skulle leda till stridigheter. — En hemmansägare i Harkie [Frösäkers skifteslag] förklarade, att något frivatten funnes ej »här». Arrendatorn av Fröholmen [Frösäkers skifteslag], som var född i Harkie 1900, hade aldrig hört talas om frivatten. En hemmansägare i Nybyn, som flyttat till Kärrbo socken 1913. hade ej heller hört talas om frivatten i trakten. Det till Ängsö hörande fiskevattnet upplystes vara uppdelat i fyra arrendeområden, av vilka ett även omfattade prästgårdens fiskevatten. De olika arrendeområdena utgjordes av d e l s vattnet å nordvästra sidan av Ängsön ned till Risingsudd (Ängsöns udde ytterst ät väster), d e l s vattnet i övrigt ä västsidan samt å sydsidan ungefär fram till Stensholmen [arrendator: fiskaren på Roligheten] d e l s vattnet i övrigt å sydsidan och å ostsidan ungefär upp till Granskär [arrendator: fiskaren pä Gisselholmen] d e l s o c k det till Ängsö i övrigt hörande vattnet på ostsidan samt vattnet i Grisfjärden [arrendator: fiskaren på Labbarn]. Fiskearrendena omfattade icke det s. k. ängsfisket, d. v. s. det å översvämningsmark vårtiden med småryssjor utövade fisket, utan blott fisket därutanför (av prästgärdens fiske var endast djupvattensfisket utarrenderat till fideikommissarien pä Ängsö, som sedan i sin tur utarrenderat detta fiske till fiskaren på Roligheten). Ängsfisket disponerades av jordarrendatorerna (ängsfisket å prästgården av löneboställets arrendator). — Arrendatorn av det till Säby huvudgärd, Aspö socken, hörande fiskevatten (född 1870) berättade, att han från 1890 till 1917 arrenderat fiskevattnet vid Gisselholmen. Detta fiskevatten hade före honom arrenderats av hans svärfar, som varit född 1832, och före svärfadern av dennes fader, som varit född 1799. Under de omkring 100 år, som dessa arrenden gällt, hade det aldrig räknats med några frivatten i denna trakt. I Granfjärden hade allt vatten alltid räknats som enskilt fiskevatten. Ängsö karta [612] utvisade, att Ängsö vatten sträckte sig ut till Gimpelstenarna. — Fiskaren på Roligheten (född 1884 på Ängsö) berättade: Före honom hade hans far och morfar haft samma fiskearrende, som då emellertid omfattat fiskevattnet på västsidan ända upp till och med Roholmen. I avseende å yttergränserna för arrendevattnet hade han räknat ungefär med sockengränsen ä västsidan och med länsgränsen ä sydsidan. Utanför Fagerön lämpade det sig endast med rev, som han där fiskade med under eftersommaren. Pä grund av ångbåtstrafiken vore det nämligen svårt att där använda nät. Med rev brukade arrendefiskarena pä Ängsö gå in på varandras vatten. Ängsöfiskarena hade »varit överens», att de skulle »få gå över med långrev på varandras vatten». De hade härutinnan icke varit »så precis noga med gränsen». Med nät och not hölle sig däremot var och en på sitt eget arrendevatten. Andra yrkesfiskare än Ängsöfiskarena hade ej fiskat med rev å Ängsö vatten. Fiskaren på Gisselholmen (född 1890 på Ängsö) förmälde, att han innehade sitt arrende sedan 15 är tillbaka. Såsom yttergräns för arrendevattnet hade han räknat ungefärligen med länsgränsen. Fiskaren pä Labbarn (född 1880 på Ängsö) förmälde, att han innehade sitt arrende sedan 1919 samt att före honom hans fader innehaft samma arrendevatten. Själv hade han, innan han övertog sitt nuvarande fiskearrende under Ängsö, i samman-

335 lagt 12 är arrenderat fiskevatten i Oxfjärden under Strömsta och i Svinnegarnsviken under Enköpings-Haga. De tre arrendefiskarena på Ängsö förklarade samstämmigt, att de aldrig hört talas om något frivatten. De ansåge, att det ej skulle bli bättre för yrkesfiskarena, om frivatten inrättades, utan att arrendesystemet vore det bästa. — En jordarrendator på Ängsö (född därstädes 1885) förklarade, att han aldrig hört talas om att »det var något vatten, dit man kunde fara och fiska», »där det var fritt». Härutinnan instämde en annan jordarrendator pä Ängsö (född därstädes 1886) med tillägg, att gamla personer uppgivit, att alla torparna pä Ängsö förr fatt fiska fritt å Ängsö vatten. Kyrkvaktaren på Ängsö (född 1874 i Teda socken), som där innehade ett torpställe, förmälde, att hans svärfar, som efter att ha bott pä Ängsön i 66 år 1902 avlidit vid 80 års ålder, heller aldrig talat om att det skulle finnas frivatten. Förvaltaren på Strömsta i Teda socken anförde, att i Oxfjärden hade motliggande fastigheter ansetts mötas mittsjöss. Om frivatten skulle där inrättas, kunde det aldrig bli fråga om annat än en smal remsa i mitten. Fastställandet av en sådan frivattensremsa skulle »legalisera», att båtar finge ligga med fiskeredskap ute i fjärden. Fisket skulle emellertid säkerligen utsträckas till det enskilda fiskevattnet pä ömse sidor om frivattensremsan. Detta exempel visade, att inrättande av frivatten skulle medföra ökad osäkerhet för yrkesfiskarena samt överhuvud taget försvåra övervakningen av de enskilda fiskevattnen. Han yrkade, att några frivatten ej måtte inrättas. En fiskare i Brunnsholm i samma socken (född 1879), som sedan 1934 arrenderade Brunnsholms fiskevatten och förut sedan 1910 med undantag av ett par år arrenderat Strömsta fiskevatten, förklarade, att han aldrig tidigare hört talas om frivatten. För de uttalanden, som gjordes av innehavaren av Gäddeholms fideikommissegendom, vartill även Aggarön i Kärrbo socken hör, har förut [622] redogjorts. — En hemmansägare i Gångholmen, Västerås-Barkarö socken, som från 1910 till 1921 arrenderat Aggaröns fiske, berättade följande: Han vore född 1875 vid Hjälmaren och hade drivit fiske där till 1910. När han kom till Mälaren, hade han tyckt, att »det var konstigt, att man fick fiska på eget vatten ända ut i fjärdarna». Under den tid, som han var på Aggarön, hade han utnyttjat dess fiskevatten ända ut till Gimpelstenarna. För fiskbeståndets bevarande vore det enligt hans mening en fördel, att inga frivatten funnes. Vattnen bleve då ej så hårt avfiskade. — Den nuvarande arrendatorn av Aggaröns fiske (född 1899) förmälde, att hans fader 1920 arrenderat detta fiske och att han själv för tre år sedan övertagit arrendet. Såväl hans fader som han själv hade alltid hävdat enskild fiskerätt ut till de för Aggaröns vatten fastställda yttergränserna. Denna enskilda fiskerätt hade också respekterats av andra yrkesfiskare. Utåt Gimpelstenarna fiskade han med rev om sommaren samt med gösnät höst och vinter. Han hade icke hört talas om något frivatten i Granfjärden i vidare män än att någon amatörfiskare sagt något härom. Yrkesfiskarena ansäge, att det ej funnes något frivatten i Granfjärden. Det funnes ej på trakten någon yrkesfiskare utan arrendevatten. Han ansåge den nuvarande ordningen med arrendering av fiskevatten vara »bra». Det vore säkrast, om man finge vara ensam pä ett fiskevatten. Man behövde då ej riskera, att någon varit och »oroat» redskapen, utan visste, att de låge, där man lagt dem. Arrendatorn av det till Norrby under Fiholm i Jäders socken hörande fiskevattnet norr om Björsundet, vilken tillika arrenderade jordbruket å Nysslingen, förklarade, att han räknat med samma yttergränser för arrendevattnet, som å ekonomiska kartan upptagas för Norrby. Sommartid bedreve han just ej något fiske. På vintern fiskade han däremot något med gösnät. Ångbåtstrafiken skadade dock i hög grad hans vinterfiske, då ångbåtarna ginge fram över det bästa djupvattnet. En hemmansägare och fiskare i Björsund i Helgarö socken (född 1898) berättade: Han vore ägare av hemmanet Lugnet i Björsund, som före honom ägts av hans far och farfar. Han hade alltid haft den uppfattningen, att Björsunds fiskevatten sträckte sig ut till länsgränsen, och han visste, att hans far och farfar, vilka bada utövat fiske, ansett detsamma. Det hade »varit lika i 50 år». I avseende å länsgränsen hade han utgått från, att densamma ginge på sätt, som förut-

336 satts vid fiskevattensdelningen ä Björsund, eller att den ginge så, som den dragits å generalstabskartan. Inom det skifte, som vid fiskevattensdelningen tillskiftats Lugnet, låge Länsman, Ormskär och Bergskär (KG; EK; S); skiftet slutade 30 meter söder om Tallgäs (KG; S). Under sommaren bedreve han endast föga fiske. Vid midsommartiden fiskade han emellertid gös med rev samt ginge härvid ända ut till nordgränsen av sitt fiskevatten och även in pä grannarnas vatten. Av gammalt ginge nämligen yrkesfiskarena med rev in pä varandras vatten; det hade varit så även pä hans fars och farfars tid. Detta grundade sig enbart på gammal sed och ej på några uttryckliga överenskommelser. Höst och vinter fiskade han med gösnät i de yttre delarna av fiskevattnet. Han hade aldrig hört talas om frivatten i Granfjärden. Det hade aldrig funnits andra yrkesfiskare i Granfjärden än sädana, som förfogade över eget eller arrenderat vatten. Det vore också för yrkesfiskarena bättre, att fisket alltjämt, såsom nu, finge grundas på arrende, än att frivatten komme till stånd. Inrättande av frivatten trodde han ej skulle vara »bra». »Det är mycket bättre, som det är nu.» — Edeby gård i Helgarö socken, vartill även hör visst skattetal i Björsund, ägdes av två bröder, av vilka den ena kom tillstädes (köpt gården 1918; sålt hälften till brodern 1928). Han anförde, att Edeby vatten alltid räknats gä ut till länsgränsen. Själv hade han räknat med den å generalstabskartan upptagna sträckningen av länsgränsen. Han yrkade, att Edeby vatten måtte bibehållas vid sin nuvarande areal och karaktär av enskilt fiskevatten. Brodern hade samma mening och yrkande. — En hemmansägare på Morrarön [629], som 1928 köpt större delen av denna ö, förmälde, att han dessförinnan ägt en hemmansdel i Björsund, som han övertagit efter sin fader. Han hade därjämte under 12 år arrenderat till Edeby gård hörande fiske. Edeby och Björsunds fiskevatten hade räknats gå ut till länsgränsen. »Det hade vi full rätt till.» Det hade varit förutsatt vid arrendet av Edeby gårds vatten. »Det arrenderade vi och för det hade vi betalt.» — Den nuvarande fiskearrendatorn på Edeby gård (född 1886), som innehade detta arrende sedan 6 år tillbaka och sedan samma tid arrenderade ett hemman i Björsund med därtill hörande fiskevatten i Granfjärden, förklarade, att han från första början räknat med att Edeby fiskevatten hade den av ägaren angivna utsträckningen. Under sommaren kunde han med hänsyn till sitt jordbruk ej driva just något fiske. Han fiskade eljest bland annat med nät och lakstrutar. Med nät fiskade han framförallt lake om hösten och gös på vintern; vintertid bedreve han detta fiske även vid öppet vatten. Han ginge med gösnäten »rätt över» sina vatten ända ut till länsgränsen. På våren fiskade han något med aspnät kring Hatten. Med lakstrutar fiskade han på vintern och något också på hösten samt ginge därvid även utanför Hatten. Yrkesfiskarena måste bedriva utsjöfiske. Strandfisket kunde endast bli något vårfiske, som ej gåve mycken förtjänst, emedan fisken dä stode lågt i pris. För att kunna lägga ut nät, måste man emellertid ha vatten, där man kunde fä vara ensam. Om det inrättades fri vatten, vore det risk för att nät bleve lagda över varandra. Det vore därför nödvändigt, att en yrkesfiskare hade möjlighet att arrendera »utvatten», där han finge vara ensam med sina nät. Han föredroge alltså den nuvarande ordningen med arrendering av större vattenområden, omfattande även »utvatten», framför att arrendera ett mindre strandvatten och ha fritt fiske i »utvattnet». Ägaren av Näs gård i Helgarö socken, förmälde, att han 1924 köpt gärden, som utgjorde 0-21 mantal Knutsberg l 4 litt. Ac och 0-95 mantal Näs l 2 litt. Ba (jämför [617]: litt. Ac ingen vatten- och fiskerätt; litt. Ba gemensamt fiske med litt. Bb och Be). Å gärdens fiskevatten hade han bedrivit fiske. Han hade därjämte arrenderat visst utsjövatten, som läge väster om Näs gärds vatten och hörde under en fastighet i Knutsberg (jämför [617]: Knutsberg litt. Aa); genom 1934 avslutat köp hade han blivit ägare av delta fiskevatten. Han hade alltid räknat med att hans fiskevatten i Granfjärden ginge ut till länsgränsen. Vid köpet av Näs gärd hade han, med utgående ifrån att dess fiskevatten hade nämnda utsträckning, uppskattat gårdens fiske till ett värde av 10 000 kronor. Detta belopp hade också fisket i eget bruk rantat. Då han även måste sköta sitt jordbruk, kunde han börja med fisket först omkring den 1 november, och han hölle sedan på till midsom-

337 mar. Han utnyttjade fiskevattnet ända till dess yttergräns. I utvattnet fiskade han huvudsakligen med gösnät. Han ägde över 500 nät. Under den tid, som han ej fiskade, ansåge han, att fisken »borde få vara i fred». Fortplantningen av fisken skulle härigenom befrämjas. Han hade frän 1907 till 1925 arrenderat till St. Sundby i Öja socken hörande fiskevatten i Hjälmaren, som före honom arrenderats av hans fader sedan 1873. Efter fadern hade han 1920 även övertagit arrendet av det till Torp i Näshulta socken höx-ande fiskevattnet i Hjälmaren, som han likaledes innehaft till 1925. Arrendatorn av det till Hässelbyholm i Fogdö socken hörande fiskevattnet (född 1879 pä Ängsö) förmälde, att han innehaft detta arrende sedan 1912. Han hade sysslat med fiske i all sin tid. Hässelbyholms fiskevatten hade han räknat gå så långt ut, att det mötte Ängsö fiskevatten. Under eftersommaren och i synnerhet in mot hösten bedreve han revfiske ute på djupvattnet. Under hösten fiskade han där även något med lakstrutar. På vintern använde han gösnät, med vilka han fiskade ut mot länsgränsen. Han hade aldrig hört talas om något frivatten i Granfjärden. För yrkesfiskarena vore det också bättre, att deras fiskerätt, såsom nu, alltjämt finge grundas helt och hållet på arrende, än att arrendeområdena minskades och frivatten inrättades i utsjön. »Frivatten skulle inte vara bra.» Arrendatorn av till Viggeby och Stenby i Fogdö socken hörande fiskevatten förmälde, att han räknat med att Viggeby fiskevatten ginge ut till länsgränsen och att Stenby fiskevatten ginge ut till Hästskär. Vintertid fiskade han på Viggeby vatten i Granfjärden med gösnät ut mot länsgränsen. En lägenhetsägare och fiskare i Lissabon (EK) i Fogdö socken, som arrenderade till L. Vik, Bredgården och Björka i samma socken hörande fiskevatten, förmälde, att samma fiskevatten före honom arrenderats av hans fader. De hade haft dessa arrendevatten i sammanlagt 35 år. Han ansåge, att i Gisselfjärden endast funnes enskilt fiskevatten, och hans fader vore härutinnan av samma mening. Det vore också, efter hans mening, bättre för yrkesfiskarena, att de finge såsom hittills arrendera sina fiskevatten, än att frivatten inrättades. Den fiskare (född 1872), som arrenderade det till kronoegendomen Kungsberg i Fogdö socken hörande fiskevattnet, förmälde, att han innehaft detta arrende sedan 1897 samt att samma fiskevatten före honom arrenderats av hans fader sedan 1860-talet. Han hade aldrig hört talas om frivatten i Gisselfjärden. Fadern hade ej heller någonsin nämnt någonting härom. I Gisselfjärden bedreves fiske yrkesmässigt, utom av honom själv, av en fiskare i Lissabon (se ovan), två fiskare i Ängsö socken (fiskaren på Roligheten och fiskaren på Gisselholmen; se ovan) och en fiskare på Aspön. De räknade alla med att deras fiskevatten möttes ute i fjärden. Var och en av dem hölle sig på sitt vatten; endast med reven kunde de ibland gå in på varandras områden. Några strandägare vid Gisselfjärden bedreve också fiske i sina strandvatten. Alla, såväl yrkesfiskare som strandägare, räknade med att i Gisselfjärden endast funnes enskilt fiskevatten. Det skulle vara »så gott som en dödsstöt» mot yrkesfiskarena, om frivatten inrättades. För Säby fideikommiss i Aspö socken anförde en representant för innehavaren: Till huvudgården hörde fiskevatten i Säbyviken samt i fjärden därutanför från Toppvikens nordgräns upp till Biskopen ävensom i fjärden söder om Tedarön och i Grannäsfjärden fram till Skärs vatten. Yttergränsen för dessa fiskevatten hade räknats följa länsgränsen. Till Säby underlydande hemman hörde fiskevatten i Edebyviken och i Gisselfjärden. Detta fiskevatten hade räknats gå ut till sockengränsen. Såväl fideikommissets innehavare som fiskevattensarrendatorerna hade hävdat enskild fiskerätt inom hela de nämnda fiskevattensområdena. Det hade alltid varit »likadant». Denna enskilda fiskerätt måste vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena lämnas orubbad. Om den enskilda fiskerätten skulle inskränkas, komme fideikommissets innehavare att få vidkännas minskning i sin arrendeinkomst å fisket, och utkomstmöjligheterna för arrendefiskarena skulle även komma att försämras. — Arrendatorn (sedan 1917) av det till Säby huvudgård hörande fiskevattnet förklarade att i Gisselfjärden hade alltid räknats med att allt vatten vore enskilt fiskevatten (i fråga om vissa uttalanden av denne fiskare beträffande Ängsö fiskevatten se ovan). Om frivatten kunde det möjligen bli tal, när man komme ut i 22—368351.

338 Björkfjärden. I avseende å sitt arrendevatten hade han räknat med att det hade den utsträckning, som angivits från fideikommisset. Han hade sålunda räknat med att det å västsidan ginge ut till Minsgrundet. Han utnyttjade hela sitt arrendevatten ända ut till dess yttergräns. Ute i djuprännan förekomme egentligen endast revfiske. För yrkesfiskarena vore arrendesystemet det bästa. Fisket i Mälaren skulle bli »värdelöst», om frivatten inrättades. Uttalande o m fritt fiske. [624]. En lägenhetsägare i Östra i Sundby socken gjorde vissa uttalanden om förekomsten av frivalten i Gisselfjärden. Han berättade, att han vore född 1860 i Helgarö socken och att han 1880 tjänat som fiskardräng hos en fiskare, som arrenderade till Hallingön under Ängsö hörande fiskevatten. Av denne fiskare hade han erfarit, att strandägarna hade ensamrätt till allt fiske ut från fast land 50 famnar och ut från holme 100 famnar, räknat från »stadigt vatten», d. v. s. 3 alnars vatten. Det hade stått i »fiskeristadgan», ur vilket fiskaren läst upp det for honom. Utanför denna gräns hade vem som helst fått fiska med metspö och med maskrev men däremot icke med nät eller not och ej heller med rev med fisk som agn. Stötnot hade använts på djupt vatten men ej av frifiskare. — Fiskeriintendenten Th. Ekman, som var närvarande, anmärkte, att då tydligen endast fiskevattensarrendatorerna ansetts ha rätt att fiska med bunden redskap i nu påstådda frivatten, kunde detta vatten icke ha räknats såsom verkligt frivatten. Det torde ha förhållit sig så, att fiskevattensarrendatorerna icke brytt sig om att hindra obehöriga att fiska med spö och maskrev i de yttre delarna av deras vatten. — Lägenhetsägaren genmälte: Ute i Gisselfjärden hade folk från Aspö, som icke innehade några fiskevatten i fjärden, fiskat med maskrev. Det hade på trakten sagts, att det vore fritt för varje svensk medborgare att fiska på nämnt sätt utanför angivna gränser. Man hade kallat vattnet där ute frivatten. Under den tid, som han tjänte fiskaredräng, hade fiskevattensinnehavarna överhuvud taget ej hållit så noga på sina vatten, som de nu gjorde. Efter 1880 hade han hållit på med jordbruk. Något fiskearrende hade han aldrig haft. IV.

Söderfjärden.

Uttalanden o m enskilt fiske. [625]. Kronoarrendatorn [619] på Sundbyholm i Sundby socken förmälde, att hela Söderfjärden räknades som enskilt vatten. En hemmansägare i Frölinge i Fogdö socken (född 1876 i Frölinge) uttalade, att i Söderfjärden ej funnes något frivatten. En fiskare i Viby i Helgarö socken, som sedan 1930 arrenderade till Viby hörande fiskevatten samt fiskevattnet till Snopptorp och utvattnet till Kinglöt i Jäders socken, förklarade likaledes, att i Söderfjärden funnes endast enskilt fiskevatten.

D. F j ä r d a r n a mellan Oxfjärden och Gisselfjärden samt Grönsöfjärden och Prästfjärden. 1 1. Lantmäteriutredning. [626]. De uppgifter, som erhållits om lantmäteriförhållandena i den till Uppsala län hörande delen av undersökningsområdet, ha synts här kunna lämnas åsido. [627]. Om Tynnelsö i överselö socken av Södermanlands län har överlantmätaren meddelat följande: Lantmäteriförrättning har 1841—1852 verkställts å Tynnelsö säteri, som då omfattade utom Tynnelsön bland annat Morrarön, Lindön och Segerön, för rågångsreglering »ej mindre å fasta landen än i avseende på Holmarne och Fiskvattnet uti Sjön Mälaren». Vid denna förrättning blev i allmänhet erkänt, att gränserna skulle sträcka sig mitt emellan vederbörande jordägares land. Så är förhållandet bland annat mot Runsö. Å kartan utmärktes emellertid i vattnet endast rågången mot den s. k. Prästön (G: Prästholmen), tillhörig kyrkoherdebostället Väla 1 G: nr 74 Västerås; KG: nr 74 Västerås NO och SO; EK: Åsunda och Trögds härader samt Åkers och Selebo härader.

339 nr 3, samt en del av rågången mot Åsby by i Strängnäs socken. Rågången mot den senare var tvistig men avgjordes genom dom, som stödde sig på befintliga råmärken. Då vissa gränser sålunda bestämts endast i allmänna ordalag och icke utmärkts på kartan, ha de sedermera vid förrättningar 1927—1929 blivit bestämda, överlantmätarens redogörelse avslutas med följande uttalande: »Inga uppgifter tyda på att någon fiskerätt för annan än jordägare skulle förefunnits.» — Om den till Södermanlands län hörande delen av undersökningsområdet ha i övrigt ej några lantmäteriuppgifter införskaffats. 2. U t r e d n i n g v i d s a m m a n t r ä d e n a . Uttalanden o m enskilt fiske. [628]. En lägenhetsägare och fiskare å Koholmen i Enköpings-Näs socken (född 1874 i Arno socken) berättade, att han sedan 40 år tillbaka arrenderade till Nybyholm hörande fiskevatten. Han hade räknat med att yttergränserna för arrendevattnet ginge mittsjöss. »Det har vi rättat oss efter, när vi fiskat.» Han hade hållit sig uteslutande å Nybyholms vatten. Han hade aldrig hört något om frivatten. Arrendesystemet vore »naturligtvis» det bästa systemet. En fiskare (född 1886; sysslat med fiske i 25 år), som arrenderade till Hacksta gård i Enköpings-Näs socken hörande fiskevatten, förklarade, att han aldrig hört talas om frivatten. För yrkesfiskarena skulle det vara »det allra bästa», om Mälarens vatten finge förbliva enskilt fiskevatten. Arrendatorn av Bryggholmens gård i Vallby socken, som i sin tur utarrenderat gårdens fiskevatten, instämde med dem, som uttalat, att gräns i vattnet borde räknas mittsjöss. En delägare i Ingeby och Frosta i Arno socken förklarade, att gränsen i vattnet gentemot motliggande fastigheter räknades gå mittsjöss. Han vore emot inrättande av frivatten. Det skulle leda till ett »sammelsurium». Man kunde också fråga, hur det skulle gå med fiskevården, om frivatten inrättades. Arrendatorn (sedan 1933) av Ingeby och Frosta fiskevatten ansåg, att det ej vore lämpligt att inrätta frivatten. »Då blir fisket för en fiskare värdelöst, särskilt nätfisket.» De enskilda fiskevattnen borde räknas mötas mittsjöss. Det vore önskvärt, att den enskilda fiskerätten i Mälaren bleve tydligt lagfäst i enlighet härmed. Arrendatorn (sedan 1933; förut biträde åt fadern, som var fiskare) av det till Söderby i Arno socken hörande fiskevattnet förklarade, att det för yrkesfiskarena vore bäst, att endast enskilt fiskevatten funnes. En hemmansägare i Strandby i Arno socken berättade: Hans fader hade 1891 köpt Arnöbergs gård, vartill då även hörde Strandby, Älgshuvud och Käpptorp. Fadern hade sålunda ägt hela Arnön utom Utö och prästgården. Själv ägde han nu endast Strandby. Man hade »nog i alla tider räknat mittsjö-gränsen» för det enskilda fiskevattnet kring Arnön. Han hade visserligen hört en del tal om frivatten, men det talet hade förts av personer, som på det sättet velat förskaffa sig fiskeplatser. Det skulle vara en »galenskap» med frivatten i Mälaren med dess små fjärdar. De egentliga yrkesfiskarena skulle »skuffas» in på land. »Det skulle vara en riktig olycka.» Arrendatorn (sedan 1903) av Arnöbergs fiskevatten förklarade, att, om frivatten inrättades, skulle det bara bli »ett välsignat trassel». En hemmansägare i Yxvik under Strandby i Arno socken, som tillika var fiskare, förmälde, att han holies med sitt fiske på Strandby oskiftade fiskevatten. Om frivatten inrättades, skulle det efter hans mening vara meningslöst för en yrkesfiskare att hålla på längre. En fiskare (född 1874 på Ängsö) berättade, att han sedan 20 år tillbaka arrenderade till Vadholm i Aspö socken hörande fiskevatten. År 1934 hade han också arrenderat fiskevattnet till Veckhål i Arno socken. Han hade aldrig hört talas om något frivatten utan alltid hört, att motliggande fastigheters enskilda fiskevatten möttes mittsjöss. För yrkesfiskarena vore också detta den bästa ordningen. En hemmansägare i Flaggtorp i Aspö socken (född 1884; flyttat till Flaggtorp i späd ålder) och en hemmansägare i Uddaskär i samma socken (född därstädes 1888) förklarade, att de aldrig hört talas om frivatten. [629]. Ägaren av större delen av Morrarön i Överselö socken, förut under Tynnelsö, förmälde (se även [623]), att h a n vid köpet av fastigheten å en lantmäteri-

340 karta fått se gränserna för fastighetens fiskevatten. Å ostsidan ginge gränsen mot Runsö vatten mittsjöss och å sydsidan ginge gränsen något norr om Oxgrundet (EK). Av den köpeskilling, som han fått erlägga för fastigheten, hade 3,000 kronor beräknats för fisket. Ägaren av Segerön i överselö socken, likaledes förut under Tynnelsö, anförde: 1 Han vore född 1896 och hade sysslat med fiske sedan barndomen. Både hans far och farfar hade varit fiskare. Fadern hade arrenderat till Nybyholm i Enköpings-Näs socken hörande fiskevatten, och själv hade han, innan han 1927 köpte Segerön, arrenderat fisket till Brunnsholm i nyssnämnda socken. Segerön hade han köpt i sammanhang med styckningen av Tynnelsö fideikommiss och hade därvid även fått en karta på det fiskevatten, som hörde till Segerön. Han arrenderade sedan 1928 det fiskevatten, som hörde till Tynnelsö ö, samt till Åsby by i Strängnäs landsförsamling hörande fiskevatten. Han hade aldrig hört talas om några frivatten i Mälaren. Inrättande av frivatten skulle ej heller vara till något gagn för yrkesfiskarena. Det vore bättre, att yrkesfiskarena finge som nu arrendera sina vatten. »Då vet han ju, var han är.» Att räkna enskilt fiskevatten endast till 180-m:sgränsen bleve otillfredsställande för yrkesfiskarena, då de hade den största nyttan av vattnet utanför denna gräns. Hans nottåg hade en längd av 400 meter. En båtbyggare och fiskare på Hästholmen i överselö socken, som 1927 i sammanhang med styckningen av Tynnelsö fideikommiss köpt Hästholmen och Askholmen med därtill hörande vatten, förmälde, att för dessa öar fastställts vissa gränser ute i vattnet. Numera hade han sålt själva Askholmen men innehade alltjämt därtill hörande vatten. Under åren 1924—1928 hade han arrenderat fisket vid St. Rullingen. Han hade aldrig hört talas om frivatten i Tynnelsöfjärden. — En representant för Södermanlands regemente, som disponerade kronan tillhöriga Eldsund nr I—IV i Strängnäs landsförsamling och Eneby storäng i Vansö socken, yrkade, att ensamrätt till fiske ut till mitten av Strängnäsfjärden måtte förbehållas regementets personal och arrendatorerna. Strängnäs stad har genom drätselkammaren i staden gjort anspråk på uteslutande rätt till fisket inom de vattenområden, som å ekonomiska kartan angivits höra till »Stadens egor». Fiskevattnet utanför staden har uppgivits disponeras av stadens invånare i gemenskap. Fisket utanför stadens Gorsingeområde har angivits disponeras av ägaren till Gorsingelunds hemman. Uttalanden o m fritt fiske. [630]. En delägare i Ingeby och Frosta i Arno socken berättade: Pä Arnön funnes en person, som fiskade yrkesmässigt och levde pä fisket, ägde en liten fastighet med strandrätt och dessutom arrenderade ett fiskevatten. Denne ansåge sig ha fiskerätt »mellan Enköping och Nockeby bro». Han hade hävdat, att det funnes frivatten men hade ej hållit sig endast ute i vattnet utan även »gått in till vasskanterna och slantat». •—• Den förenämnde [629] representanten för Södermanlands regemente förmälde, att den allmänna uppfattningen bland allmänheten syntes vara, att vem som helst skulle ha rätt att fiska i de av regementet disponerade fastigheternas vatten; han tillade, att denna uppfattning i allmänhet torde ha grundats på vattnets egenskap av kronovatten.

E. Grönsöfjärden, N o r r a Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden s a m t Hjälstaviken, Ekolsundsviken, Kalmarviken och Gripsholmsviken. 2 1. Lantmäteriutredning. [631]. Uppgifterna om lantmäteriförhållandena i den till Uppsala län hörande delen av undersökningsområdet äro hämtade från det av överlantmätaren i länet överlämnade utredningsmaterialet. De uppgifter, som lämnas i fråga om de till Söder1 Ordförande i Södermanlands läns Mälarefiskeriförening. 2 G: nr 74 Västerås, nr 75 Stockholm och nr 84 Uppsala; KG: nr 74 Västerås NO samt nr 75 Stockholm NV och SV; EK: Trögds, Håbo och Lagunda härader, Selebo härad samt Färentuna, Svartlösa och Öknebo häraden

341 manlands samt Stockholms län hörande delarna av Norra Björkfjärden, Prästfjärden och Södra Björkfjärden samt den till Stockholms län hörande Hovgårdsfjärden äro tagna från extra lantmätaren S. Forsselius' P. M. XIV och XVI. För återstående del av undersökningsområdet ha några närmare uppgifter om lantmäteriförhållandena icke införskaffats. — Å ett exemplar av sjökortet nr 240, Mälaren, östra delen, ha genom lantmäteristyrelsens försorg inlagts de i den å sjökortet medtagna delen av Norra Björkfjärden samt i Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bestämda rågångar m. m. och i sammanhang därmed ha även vissa kompletterande lantmäteriuppgifter erhållits, som återgivas i det följande.

I. Uppsala län. a. Torsvi socken. [632]. Vid laga skifte å Slaktebo 1847, fastställt den 29 augusti 1848, har fiskevattnet bibehållits odelat. b. Veckholms socken. [633]. Vid laga skifte å Sundby 1856—1860 har fiskevattnet lämnats odelat. Rågångsutstakning i Grystaviken har 1852 verkställts mellan Dalby och Ekholmen, ä ena, samt Ännesta och Unnesta i Hacksta socken, å andra sidan. ö v e r Ekholmen har 1688 upprättats en karta med beskrivning. En del av kartan har 1854 transporterats till konceptkarta vid en rågångsreglering mellan Ekholmen och Amnö och finnes såsom sådan bevarad i lantmäterikontoret. Av det vid rågångsregleringen upprättade protokollet framgår, att enligt 1688 års karta Amnö var beläget inom Ekholmens rågång, att gränserna för Amnö hemägor med visst undantag voro å kartan utmärkta och att en söder om Amnö belägen större skogstrakt, Söderskogen, var samfälld för Ekholmen och Amnö. En över Amnö 1690 upprättad karta utvisar, att Amnö i inägorna hade ungefär samma ägovälde som för närvarande. Av en 1690 upprättad beskrivning över Amnö synes även, att amnöborna nyttjat mulbete å Gåsholmarna och där även haft notvarp i sjön [Gåsholmarna höra numera i fastighetsrättsligt hänseende till Ekholmen]. — Över Härjarö och österby finnes en 1690 upprättad karta med beskrivning. Enligt beskrivningen hörde till Härjarö och österby fem holmar i Björkfjärden »med fiske runt omkring». Det framgår också, att någon rågång ej fanns mellan den till Härjarö och österby hörande utmarken och »Amnöö skogh», d. v. s. den för Ekholmen och Amnö samfällda Söderskogen. Sådan rågång har sedermera vid rågångsförrättning 1764 bestämts genom en förening. Vid denna förrättning uppgåvos följande holmar och skär såsom av gammalt hörande till Härjarö och Österby, nämligen Torpholmen, Tvigölingen (EK: Tvegölingen; KG: Treällingen), Stora Lindholmen (KG: St. Lindskär), Lindskär (G och EK: L. Lindholmen; KG: L. Lindskär), Kalvskär samt Skaftskär (?) och två små skär eller stonklippor. Denna förråltning har fastställts den 21 februari 1765. Mellan Ekholmen och Amnö har sedermera 1854 skett en rågångsreglering, som fastställts den 12 juni 1855; Söderskogen har härvid delats mellan Ekholmen, som erhållit den södra delen, och Amnö, som fått den norra delen. — Utom nu nämnda fastigheter finnes i samma trakt ett hemman Nyboda nr 1. Enligt en 1690 upprättad karta med beskrivning utgjorde Nyboda ett enstaka kronohemman, vars ägor lågo utmed Norra Björkfjärden vid den nu så kallade Nybodaviken (KG; benämnes å EK Nyboviken). Utmarken hade endast delvis bestämda gränser. Genom en den 31 oktober 1903 fastställd förrättning har åt Nyboda å skogen utbrutits en ägolott. — Ekholmen har sedermera ägostyckats i flera omgångar, Amnö by har undergått laga skifte, varefter åtskilliga lagaskifteslotter ägostyckats, och Nyboda har undergått ägostyckning. Även en viss avsöndrings- och avstyckningsverksamhet har ägt rum. — Bestämmelser angående rätten till vatten eller fiske synas, enligt vad överlantmätaren meddelat, ej ha träffats vid någon av de lantmäteriförrättningar, varigenom fastighetsbildningen skett. c. Hacksta, Lots, Hjälsta och Övergrans socknar. [634]. Av de om dessa socknar erhållna lantmäteriuppgifterna torde följande få återgivas. Vid rågångsförrättning 1877—1878 å Krägga by i Övergrans socken har gränsen för byns om-

342 rade i Ekolsundsviken bestämts, i det att å kartan uppdragits en rålinje mitt ute i vattnet. d. Lossa socken. [635], Vid laga skifte å Säby holm och Torresta samt Ullevi i Bro socken, fastställt den 28 september 1912, ha å kartan redovisats skifteslagets vattenområden i Kalmarviken, Säbyholmsviken och Brofjärden utan att dock bestämning av deras gränser ägde rum. Vattenområdena ingingo i delningen, däremot ej fisket. I Kalmarviken sträckte sig det för skifteslaget upptagna vattenområdet ej utanför Granholmen och Svalgarn. — Vid 1909—1910 verkställda laga skiften å Lera och Lindormsnäs, fastställt den 5 september 1910, samt Ekeby och Tibble, fastställt den 15 april 1911, ha skifteslagens rågångar i Mälaren mot angränsande skifteslag blivit bestämda. Vattenområdena ingingo i delningen, däremot ej fisket. För Lera och Lindormsnäs upptogs endast ett vattenområde inne i Säbyholmsviken. Det i skiftet å Ekeby och Tibble intagna vattenområdet sträcker sig däremot från fastlandet i väster ut till häradsgränsen och i söder till länsgränsen. De yttersta av detta vattenområde omslutna holmarna och skären utgöras räknat från norr till söder av Jungfruholmen, St. och L. Jungfruskär (benämningarna å KG och EK; G: Säby Jungfru), Högholmen, Gäddgrunden (KG och EK: Gäddskär) samt Alholmen. Inom det i skiftet å Ekeby och Tibble intagna vattenområdet ligga i övrigt, bland annat, Kroppskär, St. och L. Notskär, Långskär, Hermete, Askholmen och Måsgrunden (benämningarna tagna från KG). Ärtskär i norr och Gräsholmen i öster ligga utanför det skiftade vattenområdet. e. Bro s o c k e n . [636]. Vid laga skifte å Spånga 1912 har vattenområdet i Kalmarviken ingått i delningen, däremot ej fisket. Rågången i vattnet mot angränsande skifteslag har å skifteskartan uppdragits utan att dock någon gränsbestämning ägde rum. II. S ö d e r m a n l a n d s l ä n . a. Ytterselö socken. [637]. Å en över hemmanet Ringsö 1706 upprättad karta h a r förutom Ringsön redovisats en holme öster om denna, benämnd Koo Holmen (Ringsökalven). Om fisket innehåller beskrivningen till kartan: »Fiske med not och Nättian kringom dess ägor, inge Kattzeställen.» I beskrivningen till en över Näsby by 1710 upprättad karta, vara icke några holmar eller någon rågång i vattnet upptagits, finnes antecknat: »Fiske utj Norrbiörk Fierden, Katziestellen till 2:ne par utj Nässbywijken.» Å en karta över »Edholmen» (Eldholmen), upprättad pä grund av förordnande den 24 maj 1712, äro upptagna »Kooholmsskiären» nordost om och »prästskiäret» nordväst om Eldholmen [Eldholmen är i jordeboken upptagen såsom en självständig fastighet, benämnd Eldholmen nr 1, en holme, med jordnaturen frälse]. I beskrivningen till kartan angives, att till Eldholmen »finnes 2:ne Kasseställen och 1 notwarp»; »och kan om wårtijden fånga lit fiälfisk och abbor mört och giädor till huusbehof». Å en över »Giötöön» (Götön) 1716 upprättad karta finnes bland annat tecknat: »Götöön är en oskattlagd Cronoöö.» År 1804 har skett »avmätning» av Mälsäkers och Odensicke säterier (då bestående av hemmanen 21]2 mantal Mälsåker med Hattetorp, 1 / 2 mantal Sjöbacka, 1 mantal Odensicke, */2 mantal Litsleberga och 1 mantal Krågesta). Mälsåker med Hattetorp och Sjöbacka innehade, med inbördes sammanblandade ägor, all mark utefter stranden från Näsby i norr till Viggeby i söder. Under Mälsåker redovisades följande å kartan upptagna öar och holmar: Dansken (KG; EK), »Grundskär» (Rundskär), »Hummelskären, 2 st.» (G: Hummelskär; KG och EK: L. och St. Hummelskär), Kråkholmen, »Gåsholmen» (benämning å KG; G: Gårholmen; EK: Gårdsholmen), L. och St. Askholmen (benämningarna å KG och EK; G: L. och St. Askon) samt två små skär mellan dessa ( = Träbogrindar å KG och EK), Eldholmen, »Höladuskär» (G: Hölandskär; KG och EK: Höladskär) och det därmed sammanvuxna »Aflongaskäret», Koholmen ävensom »Göthön». I samband med avmätningen behandlades vissa gränser, däribland rågången i vattnet mot Viggeby by. Denna rågång blev i enlighet med en lagmanssynerättsdom den 3 juni 1713 utstakad »utigenom Lindgårdssundet» (sundet mellan Eldholmen och Selaön) i »Midtdjupet». I övrigt behandlades

343 icke och uppdrogos ej heller några gränser i Mälaren. I protokollet antecknade lantmätaren: »Med fiskerättigheten äger Melsåker gå Midtsjös utom alla sina ägande ö a r holmar och skär.» Å kartan är tecknat bevis, att den blivit uppvist å laga vintertinget med Selebo härad den 12 februari 1805 samt »hwad yttre Rågångarne beträffar gillad och fastställd». Under 1851 och 1853 har av lantmätare efter förordnande upprättats en karta över Mälsåkers och Äleby säterier, till vilka hörde ett stort antal fastigheter i Ytterselö, överselö och Toresunds socknar. Då förordnandet avsåg jämväl bestämmande av rågångarna för säterierna och underlydande hemman, kallades rågrannarna till förrättningen. Beträffande rågångar i vattnet förekom emellertid ingen förrättningsåtgärd, och förutom rågången för Eldholmen i Lindgårdssundet, som på kartan uppdrogs i enlighet med den 1805 fastställda rägångskartan, upptogs icke någon rågång i vattnet på kartan. Å kartan upptogos och i handlingarna redovisades däremot åtskilliga öar, holmar och skär. Sålunda redovisades till hemmanet Ringsö: Ringsön, »Ringsöholm» (Ringsökalven), Ringsögrund, V. och ö . DöVskär (benämningar å KG och EK; G: Kalvskär), Tallskär (EK) och Furuholmen [numera i administrativt avseende hänförd till Veckholms socken av Uppsala l ä n ] ; till Näsby: Näsbygrund (KG och EK); till Mälsåker med Hattetorp: Dansken, »Grundskär», L. och St. Hummelskär, Kråkholmen, »Gåsholmen», L. och St. Askholmen, »N. och S. Askholmsskären» (Träbogrindar), Eldholmen, Höladskär, Koholmen och Götön; samt till Norrby i Toresunds socken (jämför [638]): Fläsklösa (KG och EK). Vid den 29 april 1922 fastställt laga skifte å Näsby skifteslag (bestående av hemmanen 3/s mantal Näsby Västergärden, 3 / 8 mantal Näsby östergärden och 1fs mantal Sjöbacka) förekom ej någon åtgärd med avseende på rågångar i Mälaren utom såtillvida att rågång bestämdes i den uppgrundade inre delen av Näsbyviken. Om fisket bestämdes i förening följande: »Det odelade fisket i sjön Mälaren bibehålies fortfarande gemensamt för hemmanen i skifteslaget. Dock skall strandfisket samt ä ängar och vassbottnar invid sjön tilldelas de delägare, som få marken därinvid. Uti sistnämnda fiskerätt få sålunda som hittills även de avsöndrade lägenheterna fiskerätt vid sin strand.» Strandfisket ansågs vara av så ringa värde, att det icke togs i någon beräkning. För hemmanet Sjöbacka utlades en ägolott i ett skifte, belägen invid stranden närmast rågången mot Mälsåkers skifteslag. Även Mälsåkers skifteslag (bestående av hemmanen 2V2 mantal Mälsåker med Hattetorp, 1 mantal Odensicke nr 1, 1 mantal Krägesta nr 1 samt 1 mantal Litsleberga nr 1 och 1/a mantal Litsleberga nr 2) har undergått laga skifte, som fastställts den 9 oktober 1922. Ä skifteskartan upptogos dels rågången i Lindgårdssundet i enlighet med den 1805 fastställda sträckningen och dels rågång i vattnet mot Tuna by i enlighet med en vid fiskevattensdelning inom Tuna by 1914 bestämd sträckning. Genom förening, intagen i rättens protokoll den 2 oktober 1922, bestämdes rågång mellan skifteslaget och lägenheten Eldholmen (enligt denna rågängsbestämning erhöll Eldholmen ett strandvattensomräde av omkring 200 meters bredd). I övrigt uppdrogos inga rågångar i Mälaren å kartan. Om fisket bestämdes i förening följande: »Att det samfälta fisket i Mälaren fortfarande förbliver gemensamt, dock att strandfisket samt å ängar och vassbottnar invid sjön tilldelas de ägolotter, som få marken därintill.» Strandfisket ansågs vara av så ringa värde, att det icke blev värdesatt. För Mälsåker med Hattetorp utlades en ägolott, litt. E. Skifteslagets strand tillföll i dess helhet denna ägolott, vilken även tilldelades samtliga till skifteslaget hörande holmar och skär, nämligen Dansken, Rundskär, L. och St. Hummelskär, Kråkholmen, Gårdsholmen, L. och St. Askholmen, Träbogrindar samt Koholmen och Höladskär. Götön redovisades som en tidigare avsöndrad lägenhet. Samtliga vid skiftet utbrutna hemman utom Mälsåker med Hattetorp ha undergått ägostyckning, varvid hemmanens andel i fisket i Mälaren tillagts viss ägolott. Vid laga skifte å Viggeby by, fastställt den 7 oktober 1854, har rågången i Lindgärdssundet upptagits i enlighet med den 1805 fastställda sträckningen. Det bestämdes, att »Fiskwattnet förblifwer samfäldt». I beskrivningen till en över Tuna by 1707 upprättad karta, omfattande endast

344 byns ägor pä Selaön, finnes antecknat: »Fiske med Noth och Nättiande uthj Mälaren, Katzieställen uthj Tuhnuwijken, och Nårsse Fiske uthj Kåhlsundet.» Vid storskifte å byn 1758 ha å kartan upptagits »Tuna SkåpHolmarne», vilka i delningsbeskrivningen angivits skola »nyttias gemensamt till bete». Om vatten och fiske nämndes vid storskiftet ej något. I protokollet rörande ett den 5 oktober 1821 fastställt storskifte å ängar, hus- och kalvtomter samt skog i Tuna by har antecknats, att en del jordägare anhölle, att i protokollet måtte till framtida efterrättelse intagas, att »det utanföre ängarne varande Sjöfoder och Fiske, ävensom den så kallade Mörtbacken äro samfälte emellan alla hemmanen i byn». Vid byn övergånget laga skifte, som fastställts den 19 maj 1830, har beslutats, att »allt fiske förblifver samfällt, med vilkor att ingen skada förorsakas å gräs och sjöfoder». Skåpholmarna avsattes som samfällt undantag. Några rågångar i vattnet uppdrogos icke. Genom laga skifte, som fastställts den 24 januari 1866, har skog och utmark samt de vid 1830 års laga skifte såsom odelade lämnade ägorna i byn blivit skiftade. Bland de sålunda skiftade ägorna voro Skäpholmarna och Herrmansskären (G: Hermansskäret; KG: Hermansskären; EK: Herrmansskären). Vid en den 8 maj 1914 lagakraftvunnen förklarad delning av fisket till Tuna by ha genom förening den 18 februari 1914 bestämts rågångar i Prästfjärden mot samtliga angränsande. Föreningen har, efter att den 19 mars 1914 godkänts av Konungens befallningshavande ä Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar, den 14 april 1914 intagits i rättens protokoll. I föreningen angavs, att rägångsutstakningen skulle ske i huvudsaklig anslutning till de å ekonomiska kartan uppdragna gränslinjerna. I delningen intogs fiskevatten från stranden av Selaön till mera än 500 meter utanför den yttre av Skåpholmarna. Fiskevattnet delades i tre lotter. Vid senare verkställda delningar inom byn har delning av fisket mellan de utbrutna fastigheterna icke ägt rum. b. Toresunds socken. [638]. Följande fastigheter i Toresunds socken gå, räknat från väster till öster, ut i Prästfjärden nämligen Norrby och Edeby samt Norrsätra, Toresundshuvud och Lövnäs, av vilka de tre sistnämnda höra under Herrestad. — Å en över Norrby by 1710 upprättad karta är holmen Fläsklösa (KG och EK) upptagen men ej någon gräns i vattnet dragen (se även [637]: Mälsåkers och Äleby säterier). I beskrivningen till kartan omnämnes: »Till denna Båhlby är — Fiske medelmåttigt med Noth och nättiande utj Mählaren och Präst-Fierden, och Katzeställen til war sit par.» Vid laga skifte å byn, fastställt den 17 augusti 1829, ha utlagts tvä ägolotter litt. A och litt. B. Vid skiftet beslöts, att »Sjöfoder och Fiske» skulle nyttjas »af hvarje hemman midt för dess Egolott». Beslutet synes ha inneburit även skifte av själva vattenområdet. De vid laga skiftet utbrutna ägolotterna ha sedermera delats genom ägostyckningar, som fastställts i fråga om litt. A den 2 oktober 1928 och beträffande litt. B den 27 augusti 1928. Mot Tuna by i Ytterselö socken upptogs vid ägostyckningarna yttre rågången i vattnet å styckningskartorna i enlighet med den vid fiskevattensdelningen å denna by [637] bestämda gränsen. Härutöver bestämdes vid ägostyckningarna dels rågången i vattnet mot Edeby skifteslag och dels gränser i vattnet mellan litt. A:s och litt. B:s olika skiften. Varje ägolott tilldelades vattenområde och fiske inom de sålunda bestämda gränserna. — Edeby by, bestående av två bolbyhemman och två avgärdahemman, har undergått laga skifte som fastställts den 27 augusti 1928. Några rågångar i vattnet i Prästfjärden upptogos icke pä kartan. I en förening beslöts, att fisket i Prästfjärden skulle lämnas oskiftat för bolbyhemman. Att en rägångsbestämning i vattnet mellan Edeby och Norrby skett har ovan nämnts. c. Överenhörna socken. [639]. I jordeboken och jordregistret för Överenhörna socken äro upptagna följande lägenheter som äro belägna pä eller utgöras av öar och holmar i Prästfjärden, nämligen: Ridö nr 1, en f. d. krog; Ridö nr 2, en hovstalläng; Ridö nr 3, en kronopark; Hamnskär nr 1, en hovstalläng; Hamnskär eller Drottninghamn nr 2, en f. d. krog; samt Karlholmen, Gullskär och Tillerholmen nr 1, tre holmar; ävensom Jurstaholm nr 1, en hovstalläng; alla med jordnaturen krono under allmän disposition. — över nämnda lägenheter h a 1763 och

345 1764 kartor blivit upprättade. Kartorna utvisa följande. Ridö Krog, Ridö äng och Ridö kronopark äro belägna pä Ridön. Till kronoparken höra jämväl Köttholmen samt Långören, Kalvskär (KG och EK) och Tremänningen (KG och EK) jämte innanför de tre sistnämnda belägna mindre skär ävensom Ridö Huvud (EK), Tärnskär [numera i administrativt avseende hänförd till Adelsö socken], Munken (KG och EK), »Mässkär» (KG och EK: Majskär) och Råholmen (ej återfunnen å någon karta). Hamnskär nr 1 och 2 omfatta Hamnskär. Karlholmen, Gullskär och Tillerholmen nr 1 omfattar holmarna med samma namn (upptagna ä G, KG och EK; å G benämnes Gullskär dock Gåtskär) jämte några obetydliga närliggande skär. Jurstaholm n r 1 omfattar holmen med samma namn och några obetydliga närliggande skär och grund. Akterna rörande kartorna innehålla icke något om fisket. — Lägenheterna ha senare vid flera tillfällen varit föremål för uppmätning och kartläggning utan att något av intresse för denna utredning därvid framkommit. Inom Överenhörna socken har i äldre tider västra sidan av den norr om en linje Sandtorp—Ekensberg belägna halvön utgjort en för vissa hemman samfälld utmark. Denna har skiftats genom ett den 14 maj 1827 fastställt storskifte. Vid detta erhöll hemmanet Horn holmen Hästryggen jämte vissa spridda områden på land, däribland torpet Hästryggen (KG och EK: Hästbryggan). Eksholmen hör till säteriet Ekensberg men Notskär till Horn. För säteriet Ekensbergs »uträdande på Mada skogen», d. v. s. för bestämning av gränserna för det område med torpet Madan, som å ekonomiska kartan är angivet höra till Ekensberg, har 1789 verkställts en lantmäteriförrättning. I rågångsbeskrivningen angåvos rågångarna i vattnet gå å västra sidan från gränspunkten invid stranden mot torpet Hästbryggan förbi »Hornsholmen» (Hästryggen) »ut pä medeldjupet af sjön Mälaren» och å östra sidan mellan Eksholmen och Notskär »till förbilöpande segelled uti medeldjupet af sjön Mälaren, hwarigenom [här åsyftas tydligen medeldjupet i segelleden] Ekensbergs andel av then så kallade Madaskogen i öfrigt [å nordöstra sidan] afskiljes ifrån omkringliggande Drottninghamn eller Hamnskär och Ridö med flere aflägsnare Kronoholmar, samt yttermera efter djupesta wattnet förbi Hornsholmen fram till stranden» [till gränspunkten invid stranden mot torpet Hästbryggan]. Denna förrättning har den 11 mars 1790 blivit fastställd av häradsrätten. Brandsholmen ingick i ett ä Hammarby verkställt laga skifte, som fastställts den 26 februari 1866. I avseende ä vissa rågångsbestämningar mellan Hammarby samt Varneby Västergärden i Ytterenhörna socken hänvisas till [640]. d. Ytterenhörna socken. [640]. Å Varneby by, bestående av 1 mantal Varneby Västergärden nr 1 och 1 mantal Varneby östergården nr 2, har 1771 förrättats storskifte. Å den upprättade kartan ha upptagits Norrskär, Bergskär och Sörskär (se EK; KG: Varnebyskären) samt [å renovationsexemplaret i lantmäteristyrelsen] rågångar i vattnet såväl mot Hammarby i Överenhörna socken som mot Vinberga, vilka utdragits ungefär 500 meter utanför det yttersta av Varnebyskären [rågången mot Vinberga återfinnes å EK]. Om rågränserna i vattnet gjordes vissa uttalanden i protokollet. Det angavs sålunda om en i rågången mot Hammarby i överenhörna socken vid stranden uppsatt sten, att den »med en hwass rygg i öfra ändan wisar råskilnaden så wäl linea recta ut i Sjön» som ock gränslinjen inåt land, och om en i rågången mot Vinberga närmast stranden uppsatt sten, att den med en rygg visade linjens sträckning såväl inät land »som ock fram neder i Sjön Mälaren, hwarest denna råskilnad sig sluter». Av rågrannarna från Vinberga erkändes rågången från den sistnämnda strandstenen sträcka sig »rätt utii Björkfjärden af Sjön Mälaren». Rågångarna mot Hammarby och Vinberga godkändes av vederbörande rågrannar enligt en av dem underskriven handling. Vid skiftet erhöll Varneby Västergården ägor närmast rågången mot Hammarby, utefter stranden sträckande sig till viken vid L. Björklunda å ekonomiska kartan, medan resten av stranden åt Vinberga till föll inom Varneby östergårdens skifte. Hur skären disponerades framgår ej av delningsbeskrivningen. Skiftet har utom i ett avseende, varom här ej är fråga, blivit fastställt den 18 februari 1772. — Varneby östergården har delats genom laga skifte, som fastställts den 8 juli 1846. I samband med skiftet överenskommo delägarna i byn om en gränslinje i Björkfjärden mellan

346 Västergården och östergården, enligt vilken vattnet skulle dem emellan uppdelas i »tvenne lika delar», »derefter ingendera af gårdarne ägde rättighet att fiska vid hvarandres stränder». Delningslinjen uppdrogs å kartan på sätt å ekonomiska kartan är angivet. Å kartan uppdrogos rågångar i vattnet mot Hammarby och Vinberga i enlighet med storskifteskartan. Genom överenskommelse uppdelades också skären mellan gårdarna. Det till östergården hörande fisket bibehölls vid skiftet gemensamt. — Å en vid arealavmätning 1892 av säteriet Ekensberg, vartill Varneby Västergården hörde, upprättad karta har för denna gård i Björkfjärden upptagits dels rågång mot Hammarby och dels gräns mot Varneby östergården i enlighet med Varneby storskifteskarta och Varneby östergårdens lagaskifteskarta. — De för Varneby bestämda sidorågångarna i vattnet mot (å västra sidan) Hammarby samt (å östra sidan) Vinberga ha icke utdragits till länsgränsen, vare sig denna skall anses ha det läge, som angives å det nu tillgängliga generalstabsbladet nr 75 Stockholm, eller det läge, som angives å ekonomiska kartan Selebo härad, östra delen, och på därmed överensstämmande sätt å konceptbladet nr 75 Stockholm S. V. till det under utarbetande varande nya generalstabsbladet nr 75. Avståndet från ytterpunkten av rågången mellan Varneby och Hammarby till länsgränsen är enligt alla de tre nämnda kartorna ungefär 1,000 meter; avståndet från ytterpunkten av rågången mellan Varneby och Vinberga är enligt det nu föreliggande generalstabsbladet nr 75 ungefär 300 meter och enligt ekonomiska kartan och berörda konceptbladet 500 a 600 meter. I beskrivningen till en över Vinberga by 1708 upprättad karta finnes antecknat: »Till denna Bohlby är — ringa Fiske utj BiörckFierden med Noth, och Nättiande, inga Kattzieställen.» Vid ett den 13 juni 1798 fastställt storskifte ä skog samt ängs- och hagmark inom byn har holmen Slandö kalv blivit tilldelad hemmanet Vinberga Sörgården. I avseende å Vinbergas gränser mot Varneby östergården och St. Väsby hänvisas till dessa fastigheter. — Å St. Väsby har 1769 företagits en storskiftesförrättning [enligt Forsselius framgår ej av handlingarna, om den blivit fastställd]. Förrättningsprotokollet visar, att vissa hemman (Björnfoten, Bräntorp, Norrlöt och Räfslöt) voro avgärda på St. Väsby mark. Om rågången mot Vinberga antecknades vid förrättningen, att den från råpunkten vid stranden går »widare mellan Slandön och Slandö kalf — —- — likmätigt en upted lagmanssynedom af d. 19 och 20 sept. 1700». Denna linje upptogs på kartan, liksom även rågång mot Ekeby från fastlandet ut till, över och fram till yttre stranden av Slandö (jfr den nedan nämnda synedomen av 1744). De uppdragna gränslinjerna återfinnas med i huvudsak samma sträckning å ekonomiska kartan. År 1794 har ånyo företagits storskifte å skogen till St. Väsby med de avgärda hemmanen. Detta storskifte har fastställts den 10 mars 1795. Slandö och rågångarna i sjön upptogos på kartan lika som på 1769 års karta. St. Väsby (men ej de därå avgärda hemmanen) har sedermera undergått laga skifte, som fastställts den 10 augusti 1855. Något av intresse för denna utredning förekom ej vid laga skiftet. I protokollet till en den 28 december 1867 fastställd hemmansklyvning å en hemmansdel i St. Väsby gjordes däremot en anteckning om fisket: »Fiskevattnet såsom för hela byen gemensamt kunde icke ingå i någon delning.» — Å en över Ekeby 1721 upprättad karta upptagas södra delen av Slandö och den numera med Slandö sammanvuxna Högholmen samt rågång från fastlandsstranden till och över Slandö. I beskrivningen till kartan omnämnes i fråga om fisket följande: »Fijsket Nyttias wed dess Strand som är Biörkfiärden, hvilken tillgräntzar Skougzmarken som doch alt är Gallstrand och sällan Fijskeligt, därest är intet Nootwarp.» — Ekeby har haft samfälld skog med Gillberga. År 1750 företogs förrättning för delning av denna samfällda »skog och mark», som angränsade Björkfjärden från St. Väsby ägor i nordväst till Kiholm i Västertälje socken [Södertälje landsförsamling] i sydost. Rågången mot St. Väsby, som enligt en synedom av 1744 skulle gå »ända ut på slandöhn i Mälare Siön», utstakades och rörlades i överensstämmelse med domen (jfr det ovan anmärkta storskiftet å St. Väsby). Om rågången på östra sidan anfördes i rågångsbeskrivningen: »På östra sidan afskiölier Insiön Mälaren thesse hemmans stränder ut till medeldiupet.» Den påbörjade förrättningen ledde emellertid icke

347 till någon delning. Sedermera har emellertid delning av den samfällda marken ägt rum och fastställts den 13 maj 1825. Vid delningen utlades en ägolott för vardera Ekeby och Gillberga. Ekeby erhöll samtliga Björkfjärden angränsande ägor från rågången mot St. Väsby till torpet Vattubrinkens hage, inklusive södra delen av Slandö och två därinvid belägna (se KG), numera med Slandö sammanvuxna holmar. De Gillberga tilldelade ägorna, vara torpet Vattubrinken var beläget, angränsade sjön från Ekeby gräns till länsgränsen. Några bestämmelser rörande vatten eller fiske meddelades ej vid denna delningsförrättning. — Genom en den 11 april 1929 fastställd avstyckning har från hemmanen Ekeby nr 1 och 2 samt lägenheten Flodastugan nr 1 avstyckats ett område, som benämnts Underås sandtag nr 1, vartill lagts »äganderätt till stamfastigheternas hela vattenområde med grund och fiske i Mälaren» inom vissa angivna gränser [allenast ett område närmast stranden].

III. Stockholms län. a. Adelsö socken. [641]. I beskrivningen till en över Kunsta by i slutet a\ 1600-talet upprättad karta finnes antecknat: »Fiske uti Stoora Siöön magert.» I samband med uppmätning av övriga till säteriet Bona i Munsö socken hörande hemman upprättades 1855 även en karta över Kunsta by. Något om fiske eller rågångar i Mälaren framkom ej därvid. Å en över Sättra by 1708 upprättad karta äro Fagerön och Ängskär (KG och EK) samt Alsnöhornsskäret (numera sammanvuxet med Adelsön) men icke några rågångar i Björkfjärden upptagna. Om fisket innehåller beskrivningen till kartan: »Här til Byns ägor finnes intet Notwarp, för den myckna gallstranden skull, men kunna dock med andra tyg fånga fiällfisk uti Biörkfjärden af Abbor, Mört och Gäddor til husbehof.» Å en 1690 över »Tyfta hemmanet med dertill hörande Torp» [Tofta] upprättad karta äro såsom »Tyfta skog» upptagna de ägor, som numera utgöra Adelsö kronopark och hemmanet Stenkulla (det sistnämnda angränsar ej sjön). Å kartan äro vidare upptagna »Stora Holmen» (Granholmen) och Jungfruholmen (KG och EK: Kofsan) samt »Stora Alholmen», »Lilla Alholmen» och »Skarpan» (numera sammanvuxna till den holme, som benämnes Alholmen). Några rågångar i vattnet upptagas ej å kartan. Om fisket innehåller beskrivningen till kartan följande: »Til Byn är någorlunda godt Fiske vid stranden med Långtågnot och omkring Holmarne.» Av en över Tofta 1810 på grundval av äldre kartor upprättad sammanställningskarta framgår, att Adelsö kronopark 1794 avrösats från hemmanet samt att parken då nådde fram till Björkfjärden dels norr om Tofta i enlighet med vad å ekonomiska kartan angives och dels söder därom (där den gick ut mellan Tofta och Hanmora). Å sammanställningskartan äro ovan nämnda holmarna redovisade till Tofta. Å en 1726 upprättad karta för delning av skogsmark mellan Hanmora, Bärby [Bergby], Prästgärden och Lundkulla äro fyra notvarp angivna vid Hanmoras strand och ett vid Prästgårdens strand. I beskrivningen till en 1780 över Hanmora och Bärby upprättad karta finnes antecknat: »Fiske ganska ringa uti et par Notvarp vid Hanmora sidan i Biörckfiärden.» Vid lantmäteriförrättning 1885 bestämdes genom förening »rågången i fiskevattnet» mellan Prästgården och Hallsta by att i viss riktning gå ut i sjön »så långt, att den träffar Hanmora vattengräns» (Prästgårdens fiskevatten skulle sålunda angränsa dels Hanmora och dels Hallsta by samt gå till en punkt, där rågångarna mot dessa möttes). Någon behandling av rågångar i vattnet eller fiske för Hallsta by har ej förekommit vare sig vid storskiftet, fastställt den 3 februari 1774, vid laga skiftet å inägorna till byn, fastställt den 9 mars 1875, eller vid laga skiftet ä byns avrösningsjord, fastställt den 2 februari 1877. Vid laga skiftet ä avrösningsjorden avsattes »till oskifto mark» skären »Hallstaskär» (St. Hallstaskäret), »Knallhatten» (L. Hallstaskäret) och »Hatten» (KG och EK: Hallstahatten). Vid inom byn företagna hemmansklyvningar har ej förekommit något av intresse för utredningen. I protokollet över en å Mälby by 1720 förrättad skattläggningsvärdering finnes om fisket antecknat följande: »Denna Bysens fiske, Så beräta åboerna som och Tolfmän at nedan för Mählby skogsbacke Stakulla och i östra fiehlen [Hovgårdsfjärden]

348 allenast ähr 2:ne långtognootz Varp, hvarest dhe kunna få åthskilligit slags fiellfisk, ähr och dher utan före Een laakåås som både Mählby och Lindby boerna om Vintertjdén bruker at sättia sina Ryssior tillsammans, uthan åthskillnadh om denna Laakåås mehra el:r mindre hörer Mählby el:r Lindby till. Brukas och i denna östre fierden at draga Vinter Nött, Men Inga Vijkar el:r grääs strandh finns här som kan wara tienligit at sätia katzior utj alldhenstundh hela denna landgång består emot stora fiehlen och medh en Raak och flack strandh. Dess fiske utj Västra fiehlen [Prästfjärden] nedan för dess skog och uthmark, så består all dess strandh af höga och branta berg, allenast et Notvarp som dragés någre gång om somaren dock ej af något Värde.» I beskrivningen till en över byn 1751 upprättad karta angives: »Fiske är härtil nog ringa, hälst som både östra och wästra sidan om ägorne är idel gallstrand; Dock finnas 2 å 3 nothwarp tillika med en så kallad Lakas, som någorlunda löna mödan at bruka, till husbehof, men ej til Salu.» Vid laga skifte ä byn, fastställt den 30 december 1904, förekom ej något rörande vatten eller fiske, och några rågångar i vattnet blevo ej upptagna å kartan. Några dispositioner om vatten eller fiske ha ej heller träffats vid senare verkställda ägostyckningar utom i ett fall, som gällde en den 27 februari 1919 fastställd ägostyckning, då hemmanets andel i det med byns övriga hemman samfällda fisket i Mälaren avsattes såsom gemensam för alla styckningslotterna. För en rågångsbestämning i vattnet [»fiskevattensdelning»] mellan Mälby, å ena, samt Gredby och Hovgården, å andra sidan, skall i det följande lämnas redogörelse. I beskrivningen till en över Lindby by 1630 upprättad karta finnes antecknat: »Till denne By är ringa skog men gott Fiske.» Vid örtugadelning 1720 antecknades följande: »Fisket utj Siön bruka dhe hwar om annan, hwar om brukar eij wara något sehrdeles ymnigt, alldenstundh stranden mest ligger emot stora och flacka fiehlar, och ähr mest gallstrandh, och inga wjkar tienliga at hafwa katzior utj.» Vid storskiftena å åkern 1754 och å utmarken 1788 var ej något tal om fisket. Vid laga skiftet, fastställt den 23 december 1863, träffades ej några bestämmelser angående vatten eller fiske i Mälaren i annan mån än att Mälby by medgavs rätt att alltjämt fiska vid stranden av ett skogsområde (Almnäs å EK), som denna by genom ägoutbyte i samband med skiftet avstått till Lindby by. Om några rågångar i vattnet var ej fråga vid laga skiftet. Vid senare skifte å vissa vid laga skiftet ut brutna ägolotter och därefter följande hemmansklyvningar har ej förekommit något av intresse för utredningen. — Inom Lindby by påbörjades 1917 förrättning för laga delning av dels landvinningar och sjöfoder och dels fiske och fiskevatten. Vid förrättningen upplystes om fisket, att detta förnämligast utgjordes av vårfiske. Annat slags fiske, med undantag av lakfångst, förekomme numera sällan. Det bästa vårfisket förekomme utanför en viss angiven delägares strand i Rörviken. Denne delägare bestred vid förrättningen, att den sökta delningen finge verkställas, »emedan», såsom i förrättningsprotokollet antecknades, »han ansåg sig vara ägare till icke blott utanför hans ägolott befintliga uppgrundningar och växande sjöfoder utan äfven till fisket därutanför till det afstånd från land allmänna lagen bestämmer eller 180 meter utanför där stadigt djup af två meter vidtager». Även en annan delägare bestred förrättningen. Förrättningsmännen förklarade i ett den 5 december 1917 avgivet utlåtande, att den sökta delningen av tillandningar, sjöfodermarker och vattenområde icke kunde äga rum, samt hänvisade i fråga om delningen av fisket vederbörande parter att härom stämma till häradsrätten. Vid sammanträde den 22 augusti 1921 godkände delägarna utlåtandet, varefter förrättningen på delägarnas hemställan inställdes. — Vid efter denna förrättning företagna ägostyckningar har respektive styckningsfastighets andel i fisket i Mälaren avsatts såsom gemensam för de vid styckningen utlagda ägolotterna. Å en över Hovgården 1751 för skattläggning upprättad karta äro Degholken och Kattskäret (KG och EK) samt Degholmen (KG och EK: Storholmen) men icke några rågångar i vattnet upptagna. Beskrivningen till kartan innehåller angående fisket följande: »Fisket är ej heller af något särdeles värde, emedan siökanten wid ägcrne består af idel gallstrand, dock kunna åboerne, ibland med not eller nät, med möda, skaffa sig någon fisk, til husbehof, men intet til salu.» Vid storskifte å Hovgården,

349 fastställt den 4 februari 1777, antecknades i protokollet, att Degholmen och Kattskäret vore »utj Siön Mälaren innom thenne Byes gräntzor belägne, och af Delägarne samfäldt nyttjas och häfdas». Några gränser i vattnet uppdrogos emellertid icke å kartan, och några bestämmelser om vatten eller fiske meddelades ej. Vid laga skifte å Hovgården, fastställt den 29 april 1865, avsattes Kråkskäret och »Ståndgrundet» (KG och EK: Stånggrundet) för gemensamt behov. Degholken och Kattskär samt »Dyrholmen» (Degholmen eller Storholmen) skiftades. Om vatten eller fiske träffades ej några bestämmelser. År 1864 har rågång i Hovgårdsfjärden bestämts mellan Mälby å ena, samt Gr edby och Hovgården, å andra sidan. Vid förrättningen företeddes Kungl. Maj:ts dom den 28 februari 1861, vari Kungl. Maj:t i förmågo av 12 kap. 4 § och 15 kap. 3 § jordabalken fastställt domstolarnas beslut, såvitt därigenom blivit förklarat, att Hovgårdens byamän hade urminnes hävd på Kråkskär och »Ståndgrundet» samt fiske vid dem och lakåsen norr om Stakulla udde och att därför bemälde byamän vore mot Mälby ägare berättigade att samma lägenheter behålla, men tillika förklarat, bland annat, att härav enligt förstnämnda lagrum icke följde rättighet för Hovgården att i vattnet omkring dessa holmar och grund taga andel utöver vad genom bruket under urminnes hävden kunnat såsom särskild besittning försvaras. Genom förening bestämdes härefter vid förrättningen »rågången i fiskevattnet mellan Hofgården och Gredby å ena sidan och Melby å andra sidan» skola »blifva en rak linie, utgående från råstenen vid sjön mellan Gredby och Melby och sträckande sig midt öfver Kråkskäret ut till det ställe der Munsö vatten vidtager (å EK har en härifrån avvikande gränslinje uppdragits); dock för Hofgården obetaget att såsom hittills och enligt Kongl. Maj:ts dom af den 28 Februari 1861 besitta den norr om Stakulla udde belägna Lakas äfvensom holmarna Stånggrundet och Kråkskär jemte rätt till fiske omkring desamma». Å den vid förrättningen upprättade kartan ha Kråkskär och Stånggrundet angivits vara »tillhörigt Hofgården». Den 29 april 1865 har den sålunda »förrättade fiskevattensdelning» blivit av ägodelningsrätten fastställd. Vid 1928 verkställd gränsbestämningsförrättning å Stenby skifte slag, som fastställts den 26 mars 1929, ha bestämts vissa rågångar i vattnet såväl i sidled (bland annat mellan skifteslaget samt Hofgården i söder och Dalby i norr) som även utåt mot Väsby m. fl. hemman i Munsö socken. I Stenby skifteslag ingick ett hemman i Dalby, som vid 1928 års gränsbestämningsförrättning fick sina rågångar i vattnet bestämda mot skifteslaget i övrigt och angränsande hemman i Dalby samt mot angränsande i Munsö socken. Vid en 1726 verkställd arealavmätning å Kurön antecknades, bland annat, att »icke heller skall här om kring Ön wara särdeles Fiske, uthan altsammans Sand och stengrund och ingen wass-strand men diup siös fiske kan intet annars wara uthan det måste löhna mödan, när dhe redskap brukas som der till tiena, som Winter Not, Sänke Näät, Krokar». Om rågångarna kring ön nämndes ej något. Å den karta, som upprättades vid arealavmätningen, är en streckad linje uppdragen mellan »Kurö Holme» och »Ridö Skiär» (holmen och skäret redovisade å G, KG, EK och S), och vid denna linje är tecknat: »Skillnaden emellan Swartsiö Lähn och Södertörn» [länsgränsen numera dragen på annat sätt]. Storskifte å hemmanet Kurön har fastställts den 22 februari 1790. I förrättningsprotokollet har antecknats dels att fisket lämnades odelat, dels ock följande: »Uti Sjön Björkfjärden äga Kurö Jordägare holmen Ahlaskjär [vad som därmed åsyftas har ej kunnat utrönas] och vad andre holmar beträffa, så äga de efter sin rågång i Sjön, som Lagen stadgar. » ö v e r Björkön har 1687 upprättats en karta. Å denna äro upptagna, förutom Björkön, följande holmar och skär, nämligen »Gräsholmen» (Gåsholmen), »Gräsholmsskäret» (EK: Gåsholmsskäret), Häggholmen (KG och EK), »Sahlskären» (Salviksskären) och Ängskär samt dessutom »Däijholmen» (Degholmen eller Storholmen) med kringliggande skär utanför Hovgården. I ett över Björkön 1720 upprättat värderingsinstrument finnes följande antecknat: »Temmclig got fiske på sombl. stählen vijd denne öön, sehrdeles nedan för des äng som Vårtijden n ä r

350 nog oppsiöö ähr at giäddleken på ängsmarken uppstijger, och dessuthan någre långtognotwarp.» Å den vid storskifte å Björkö by, fastställt den 26 januari 1784, upprättade kartan ha upptagits: Gåsholmen, Gåsholmsskäret, Häggholmen, Salviksskären, Lundsskäret och Ängskäret. I beskrivningen av år 1747 antecknades: »Fiske brukas här nog litet, ty det skal sällan löna mödan om icke stundom med metande på grunden omkring Midsommarskäret (Midsommar) i Biörckfiärden, hvilket skär äfwen hörer till denna by. Eljest idkas Lakfiske om winteren med någon förmon på wissa grund eller så kallade lakåsar af hwilcka åboerne hafwa mast hwar och en sin enskildte, men samma åsar äro dock mycket ojämt delte.» Några rågångar i vattnet upptogos ej å storskifteskartan. Byn har också undergått laga skifte, som fastställts den 27 december 1902. Å lagaskifteskartan äro upptagna följande holmar och skär: Kajsa skär (EK), skär i Katsviken (KG och EK), Gåsholmen, Gåsholmsskäret och »Gåsholmshatten» (å KG och EK skäret öster om Gåsholmsskäret), Häggholmen, Inre och Yttre Salviksskären, Ängskär och »Ängskärshatten» (skäret väster om Ängskär) samt Pingst, »Byggningagrundet» (KG och EK: Byggningsgrundet) och Midsommar. Samtliga nämnda holmar och skär skiftades. Rågångar i vattnet bestämdes icke. I förening bestämdes, att fisket skulle undantagas för gemensamt behov samt att sjöfodret skulle undantagas »för närvarande för att sedermera serskildt delas». b. Munsö s o c k e n . [642]. Genom ett den 20 februari 1817 fastställt »enskifte» [egentligen endast ägoutbyte] har skett reglering av vissa ägoförhållanden mellan Norrby, Prästgården och Bona, vilken särskilt berört trakten kring Sandviken, Lagnösundet och viken öster om detta sund. Vid regleringen erhöllo fastigheternas till dessa vatten stötande gränser de lägen, som återfinnas å ekonomiska kartan. Om fiske eller gränser i vattnet förekom ej något vid förrättningen, över säteriet Bona med underlydande »Eknäs, Sundby, Skälby, Wäsby, östansund och Bonavik» har 1855 upprättats en karta. Å denna karta äro Lagnö och Malmhuvud (KG och EK) jämte närliggande mindre skär upptagna. Vid en 1889—1890 verkställd »fiskevattensdelning» ha genom föreningar rågångar i vattnet bestämts mellan Prästgärden nr 1, å ena, samt Norrby, Bona och Löten, å andra sidan. F ö r prästgärden utlades vid förrättningen ett område i vardera av de två förenämnda vikarna. Vid laga skifte ä 3Va mantal Norrby nr 1 och 2, fastställt den 31 december 1923, ha redovisats, förutom hemmanens ägor pä land, även »Flisorna» (Flisan) och Vadskär, vilka vid skiftet tilldelades en ägolott. Rågångar i vattnet behandlades icke och rörande fiske eller vatten träffades ej heller några anstalter. De vid laga skiftet utbrutna ägolotterna ha delats genom ägostyckningar, fastställda den 31 december 1923. Enligt vid ägostyckningsförrättningarna fattade beslut skulle respektive hemmans »rätt till fiske avsättas såsom för samtliga hemmanslotter gemensam». över Väsby by har 1726 för skattläggningsändamäl upprättats en karta. I beskrivningen till kartan anf öres om fisket, bland annat, följande: »Fiske watten är mast runt om desse ägor, en widlöftig strand emot Swinesundet emellan Adelsöhn, sä wäl som emot Norra Biörkefierden, men dess stränder bestå af idell sten- och sandbotten, och ingen Wasstrand att Bruka Katzior eller Ryssior wid.» I en vid skattläggning av byn 1739 upprättad »anmärkning» vid 1726 ärs karta och beskrivning är antecknat: »Beträffande fisket, så ehuru det av Wäsbyåboerne för tiden eij widare idkas än med Landnot, synes likwäl i anseende till den över Va Mil widt begrepne stranden, sä emot Swinsundet å wästra, samt Norra Biörckfiärden ä Norra sidan, wara tillfälle at på åtskilligt sätt, det samma bruka, om allenast åboerne dels ägde tid och dels förstode en sådan förmohn sig till nytta att i acht taga. Och alldenstund detta således är en förmohn som Byen wärckeligen äger, skiönt den icke widare, än förrbemält finnes, nyttias, sä tyckes den oförgripeln om icke mer, åtminstone till 2 •/• Tunnelandet af åhrligt utsäde, böra taxeras.» •— I sammanhang med en 1861 företagen reglering av rågångarna på land omkring hemmanen 3 mantal Söderby nr 1—3 har rågång i Draknäsviken (KG) uppdragits omkring 200 meter ut från land. Sedan hemmanen Söderby nr 1—3 enligt

351 utslag av kammarkollegiet sammanförts till ett hemman Söderby nr 4 om 3 mantal, har den nybildade fastigheten undergått ägostyckning, som fastställts den 24 maj 1924. Vid ägostyckningsförrältningen vidtogos inga åtgärder med avseende på rågångar. Hemmanets rätt till fiske i Mälaren avsattes såsom gemensam för samtliga ägostyckningslotter. Måsskallarna uppdelades vid förrättningen pä två lotter. — Å en över Ekeby by 1712 upprättad karta äro upptagna Draknäsholmen (EK), Ekebyskären (KG och EK) och »Sundsholmen» (KG och EK: Lövholmen). I beskrivningen till kartan är antecknat: »Till Byn finnes 3:ne kassor i wijcken fladan, och twenne sommar notwarp uthi Kohags wijken, och 1 wijd Norsudden, som kan fångas fiälfisk af Abbor, Mört och gieddor, till huusbehof. Och all den öfriga dhellen af Siön består af galstrand.» Vid laga skifte å byn, fastställt den 6 november 1861, ha ej några rågångar uppdragits i vattnet utom så till vida, att rågången mot Sättra i Draknäsviken utdragits ungefär 200 meter från land. I förening bestämde delägarna: »Fiskvattnet förblifver gemensamt.» c. Ekerö socken. [643]. I beskrivningen till en över Kärsö 1714 upprättad karta finnes antecknat: »Fiske med landnot uti långtarmen i från hufwududden alt up till Sundsängen och uti Biörckfierden som kan fångas fielfisk af Abborrar Rudor somblige åhr till husbehof.» Vid en 1720 förrättad värdering för skattelösen av hemmanen Rasta nr 1 och 2 [å ekonomiska kartan redovisade under Rastaborg] antecknades beträffande fiske: »Fiskevatnet ähr eij af något sehrdeles värde, alldenstundh mast hela dess strandh ähr emot stora flacka fiärden belägen, och eij någre dugl. wijkar tienliga till katzie ståndh eller andra fiske redskap.» Å en vid arealavmätning 1846 å 53A mantal Stavsund med därmed i sambruk varande hemmanet 1 mantal Sanda upprättad karta har upptagits skäret »Mariaholme» (G: Kapell; KG: Mariaön och EK: Maria holme). Några rågångar i vattnet upptogos ej å kartan. YTid en den 12 juni 1929 fastställd lantmäteriförrättning ha gränserna blivit bestämda kring den vid Norrsundets västra inlopp belägna holmen Rastaholm, vilken genom Konungens befallningshavandes resolution den 18 januari 1886 fastställts såsom avsöndring från hemmanen Rasta.

2. Utredning vid sammanträdena. I. Hjälstaviken, Ekolsundsviken och Kalmarviken. Uttalanden o m enskilt fiske. [644]. En hemmansägare i Seger sta i Övergrans socken (född 1867 i Hjälsta socken) förmälde, att han sedan 20 är arrenderade till Ekolsund i Husby-Sjutolfts socken hörande fiskevatten. I arrendet inginge numera ej Ekolsunds fiskevatten i Hjälstaviken. Genom arrendering hade han även skaffat sig dispositionsrätt till Segersta vatten. Han hade fisket såsom bisyssla och bedreve egentligen endast vårfiske. I den del av Ekolsundsviken, där han hade sina fiskevatten, hade fiskevattensinnehavarna alltid fiskat om varandra. Ägaren av Fänö anmärkte, att förklaringen till det uppgivna gemensamma fisket i viss del av Ekolsundsviken torde vara, att samtliga fastigheter däromkring tidigare hört under Ekolsund. En lägenhetsägare och fiskare i Hammars gärd (född 1893) berättade: Han arrenderade sedan 10 är tillbaka de fiskevatten, som hörde till Bäddarö i Lots socken, Hammars gård i Husby-Sjutolfts socken och Brunnsta by i övergrans socken. Samma arrendevatten hade före honom innehafts av hans far och farfar, som båda varit yrkesfiskare. Fadern hade haft dessa arrendevatten i 40 år och farfadern hade haft dem sedan 1860-talet. I Ekolsundsviken hade gränsen mellan motliggande fastigheters fiskevatten alltid räknats gä mittsjöss. Han ansåge, att det skulle vara lämpligast, att så finge förbliva även i fortsättningen. Längst upp i Ekolsundsviken fiskade fiskevatteninnehavarna om varandra men i hans trakt hölle sig var och en på sitt vatten. Ägaren av Fånö i Lots socken uttalade sig, såsom förut [596] nämnts, för enskilt fiskevatten över hela Mälaren. En fiskare i Hacksta, som 1902 efter sin fader övertagit arrendet av Fånö fiskevatten och innehaft detta arrende till 1924, förklarade, att han liksom sin fader

352 räknat med häradsgränsen som yttergräns för arrendevattnet. Den fiskare, som därefter övertagit arrendet av Fånö fiskevatten och från 1900 till omkring 1929 även arrenderat till Krägga gård i övergrans socken hörande fiskevatten, anförde, att fri vatten ej borde inrättas. Det vore »för litet vatten» redan nu. Ägaren av Krägga gärd anförde, att mellan Krägga och Fänö funnes »rena» gränser i vattnet. Han hade tidigare haft sitt fiskevatten utarrenderat. Det syntes emellertid därvid ha blivit för hart utnyttjat och han hade därför ej utarrenderat det under d& sista aren utan låtit det så att säga ligga i trade. Ägaren av Hacksta i Hacksta socken anförde, att han för sin del trodde, att inrättande av frivatten skulle vara »ekonomiskt olycksbringande» för dem, som nu yrkesmässigt bedreve fiske. Förenämnde fiskare i Hacksta övertog 1902 efter sin fader även arrendet av det till Kalmarsnäs i Kalmars socken hörande fiskevatten och innehade alltjämt detta arrende. Han hade, liksom fadern, jämväl i fråga om detta fiskevatten räknat med häradsgränsen som yttergräns. En hemmansägare i Frösunda i Kalmars socken (kom till Frösunda 1913) anförde, att i Kalmarviken hade man räknat gräns »liksom mitt i viken». Det vore också, efter hans åsikt, >det rätta», att byarna finge »äga halva viken var ömsevis». En annan hemmans* ägare i Frösunda (född därstädes 1865) förklarade, att i Kalmarviken hade mitt* sjögräns räknats av gammalt.

II. Grönsöfjärden. Uttalanden o m enskilt fiske. [645]. En delägare i Grönsö i Kungs Husby socken och Utö i Arno socken anförde: Å Grönsö gård funnes två arrendefiskare. I Grönsöfjärden hade aldrig varit tal om något frivatten. Där hade läns- och sockengränser räknats som yttergränser för de enskilda fiskevattnen. Han ansåge, att det vore »det enda rätta» att räkna allt vatten i Mälaren som enskilt fiskevatten. Den ene arrendefiskaren å Grönsö, som innehade fiskevattnet å Grönsöns västra sida från Färjsundet till Tegelsundet (EK), berättade: Han vore född 1899 i Ängsö socken. Hans fader arrenderade till Skär i Aspö socken hörande fiskevatten. Han hade först hjälpt sin fader vid dennes fiske och hade sedan varit hos andra fiskare. Fiskearrendet under Grönsö innehade han sedan 1928. Han hade räknat med att hans arrendevatten ginge ut mittsjöss såväl mot Arnön som mot Selaön. Ute på djupvattnet mellan Grönsön och Selaön fiskade han på sommaren med bottennät efter sik och med flötnät efter gös. Om frivatten inrättades, bleve det »förstört» för yrkesfiskarena, åtminstone för dem, som hade djupvatten inpå stranden. Den andre arrendefiskaren under Grönsö kom ej tillstädes. En annan fiskare i Slaktebo, som 1927—1930 arrenderade Grönsö djupvattensfiske, d. v. s. fiskerätten i vattnet öster om Grönsön utåt Oxsten samt St. och L. Lexingen, förmälde, att han å sydsidan räknat, att arrendevattnet ginge halvvägs ut mot Selaön. En fiskare i Äleby i Ytterselö socken berättade: Hans fader hade från 1899 till 1923 arrenderat till Söderby i Arno socken hörande fiskevatten. Sedan 1923 arrenderade fadern Äleby fiskevatten. Han biträdde fadern vid fisket. Äleby fiskevatten sträckte sig från Ullstaviken norrut runt Hornbyudd till Häggholmen. Fiskevattnet hade räknats gå ut, i Hornbyviken till sockengränsen och i Grönsöfjärden till länsgränsen. Han hade aldrig hört talas om annat än enskilt fiskevatten i Grönsöfjärden. Vid revfiske ginge emellertid yrkesfiskarena in på varandras områden. Vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena måste i första rummet beaktas yrkesfiskarenas intressen. Om frivatten inrättades, skulle yrkesfiskarena ej längre kunna existera.

III. Norra Björkfjärden. Uttalanden o m enskilt fiske. [646]. En delägare i Grönsö förmälde, att han frågat de båda arrendefiskarena å gården, vad de ansåge om fiskerätten i Norra Björkfjärden, och att de svarat, att något frivatten aldrig ansetts finnas där utan att allt vattnet alltid ansetts tillhöra strandägarna. — En fiskare i Slaktebo i Torsvi

353 socken (född 1887), som arrenderade till Torsvi gärd och Eldholmen i nämnda socken hörande fiskevatten, anförde: Han hade aldrig hört något om frivatten i Norra Björkfjärden. Man hade överallt räknat enskild fiskerätt »halvvägs» ut i vattnet så länge som han varit med. Det vore också den bästa ordningen för yrkesfiskarena. »Bäst för yrkesfiskarena som det är nu.» Det bleve också omöjligt för yrkesfiskarena att betala något arrende, om frivatten inrättades. Det till Torsvi allmänning i Torsvi socken hörande fiskevattnet vid Torsvi udd samt fiskevattnet vid de i allmänningen ingående öarna Röllingen och Bastlangö arrenderades sedan 1914 av en fiskare på Röllingen (född 1889 i Ytterselö socken). Denne berättade, att han räknat med att fiskevattnet till Bastlangö ginge ut till sockengränsen. Å djupvattnet i arrendevattnets yttre del fiskade han pä sommaren med siklöjenät och med gösnät samt med rev, och på vintern använde han där ute gösnät. Han hade 50 å 60 gösnät, som han använde både sommar och vinter. För närvarande hade han 40 siklöjenät, men med hänsyn till den ökade ekonomiska betydelse, som siklöjefisket fått, komme han att sätta upp ytterligare minst lika många siklöjenät. För revfisket använde han 1 V* bunt garn, varmed han kunde belägga hela sin del av fjärden. Han hade ej hört talas om något frivatten, och ansåge, att det skulle vara »en stor olycka» för yrkesfiskarena, om frivatten inrättades i Norra Björkfjärden. Ägaren (sedan 1926) av Brandholmssund i Torsvi socken, som upplyste, att Koholmen och Ytterholmen ej längre hörde till Brandholmssund, förklarade tillika, att han för Brandholmssund yrkade tillämpning av mittsjögränsen. Inrättande av frivatten skulle innebära en »orättvisa» mot strandägarna. Arrendatorn av Brandholmssunds fiskevatten anförde i en ingiven skrift: Han arrenderade nämnda fiskevatten sedan 1903. Han motsatte sig, att fisket i Norra Björkfjärden bleve förklarat fritt utanför 180-m:sgränsen. Såväl han själv som flera med honom »likställda» skulle därigenom »göra en stor förlust». Under största delen av året hade han sitt fiske ute i fjärden utanför 180-m:sgränsen. Skulle det då bliva fritt för amatörfiskare så befaras, att det bleve stora obehag jämte förluster genom söndertrasad redskap m. na.» Detta borde beaktas även av fiskevattensägarna, sä att också de motsatte sig inrättande av frivatten, »för i sådant fall kunde man inte betala något arrende». »Således min önskan är, att det förbliver som det nu har varit.» Ägaren av Ekl\olmens gärd i Veckholms socken anförde, att inrättande av frivatten skulle vara till skada för såväl fisket som strandägarna och arrendefiskarena. I en efter sammanträdena insänd skrift meddelade han, att han tillträtt gärden 1930, att »några bestämmelser angående rätten till vatten och fiske ej uppgjorts», men att han tillfrågat folk, som kände förhållandena ungefär 50 år tillbaka, och att de sagt, att man ansåg »rätten till fisket vid egendomens gräns sträcka sig vinkelrätt ut från stranden till mittsjös». Gårdens fiske vore för närvarande ej utarrenderat. Ägaren (sedan 1926) av en från Ekholmen frånsåld hemmansdel, benämnd Portugal, som tillika var fiskare, uppgav, att Ekholmens fiskevatten vore sämjedelat. Portugal hade fiskevattnet utanför dess strand och han hade räknat, att detta sträckte sig ut till sockengränsen. Ute pä djupet fiskade han sommartid »drivgös» och siklöja. Han hade sysslat med fiske sedan 1897, först såsom fiskaredräng vid olika gårdar i Holms, Västra Ryds och Stockholms-Näs socknar samt därefter en tid i saltsjön. Så långt tillbaka, som han kände till, hade i Mälaren de enskilda fiskevattnen alltid ansetts mötas mittsjöss. Det ansåge han också vara den rätta ordningen. Om frivatten inrättades, skulle yrkesfiskarena ej kunna reda sig». Ägaren av .4mnö gård i Veckholms socken anförde: Till gärden hörde följande holmar och skär i Norra Björkfjärden, nämligen Stora och Lilla Gäsholmen och Grässkär [höra enligt sedermera frän överlantmätaren inhämtade upplysningar i fastighetsrättsligt hänseende till Ekholmen; i jordregistret äro »Gåsholmarne» upptagna som en självständig fastighet, betecknad Ekholmen 1 10 ] samt Nybogrundet, Flisan (KG och S; EK: Flisa tall) och Nymötet (EK och S). Gården hade fiskevatten även i Torsvifjärden. Han trodde ej, att någon karta funnes över gårdens fiskevatten. Han hade emellertid räknat med att gårdens enskilda fiskevatten ginge ut till mittsjö-gränsen och han motsatte sig, att någon del av detta 23—368351.

354 vatten gjordes till frivatten. Fisket vore sedan mer än 50 år utarrenderat till medlemmar av samma släkt. Ute vid gårdens holmar i Norra Björkfjärden bedreves mycket amatörfiske. Ägaren av Amnö gärd har tillika i en efter sammanträdena insänd skrift meddelat följande: Han hade tillträtt gården 1929. Någon delning av fiskevattnet mellan Ekholmen och Amnö hade ej skett utan då Amnö såldes från Ekholmen 1904 hade »en viss delning skett på så sätt: mitt för vars och ens rågångar i Mälaren har man gått mittsjös men dock så att Amnö fem öar Stora och Lilla Gåsholmen, Grässkär, Flisatall och Nybogrund ha räknats mittsjös runt om mot angränsande. Före denna tid, då allt var sammanhängande, har sedan gammalt den principen tillämpats med mittsjös». Ägaren av Härjarö och Österby i Veckholms socken anförde: Egendomens enskilda fiskevatten hade alltid räknats gå ut till länsgränsen i söder samt sockengränsen i öster och väster. Till egendomen hörde följande holmar och skär i Norra Björkfjärden, nämligen Torpholmen, Tvigölingen, ett skär öster om Tvigölingen å orten benämnt Gäddskär (upptaget å KG och S utan namn), Stora och Lilla Lindholmen, Kalvskär samt Munksten (KG och S: Sparin). Han hade aldrig hört talas om frivatten i Norra Björkfjärden och motsatte sig bestämt, att frivatten där inrättades. Om frivatten bleve inrättat, skulle han tillskyndas en stor ekonomisk förlust och ingen annan skulle fä någon förtjänst därpå [enligt från överlantmätaren senare erhållna upplysningar är i jordregistret antecknat, att »holmarna Torpholmen, Tvigölingen, Stora Lindholmen, Lindskär, Kalf skär, Skaftskär samt 2 stenskär» äro gemensamma för fastigheterna Härjarö l-1, 2 1, 31 och 4 * samt Österby 1 1 ] . En fiskare (J. S. Ekblom; född 1874) berättade: Han hade hela sin tid sysslat med fiske. Även hans fader hade varit fiskare. Under den sista delen av sitt liv hade fadern arrenderat till Ekholmens gärd dä hörande fiskevatten. Detta arrende hade han själv övertagit omkring 1900. Senare hade han istället arrenderat Härjarö och österby fiskevatten. Numera vore hans son skriven för sistnämnda arrende. Han hade aldrig hört talas om något frivatten i Norra Björkfjärden. Det vore ett »påhitt», som kommit fram under senare år. Så långt tillbaka, som han kunde minnas, hade yrkesmässigt fiske i Norra Björkfjärden endast bedrivits av arrendefiskare, vilka hållit sig var och en på sitt vatten. Några frifiskare, som bedrivit fiske yrkesmässigt i denna fjärd, hade han aldrig hört talas om. Sonen (Georg Ekblom; född 1905) förmälde, att han innehaft arrendet av Härjarö och österby fiskevatten till en del under 5 år och i övrigt sedan ett år. Ute i de yttre delarna av arrendevattnet fiskade han under sommaren med siklöjenät samt med gös- och siknät ävensom, ute vid Munksten, med abborrnät. Sommartid fiskade han också med rev, under eftersommaren ute pä djupet. Under hösten använde han lakstrutar pä 20 famnars djup och ibland kanske på ännu djupare vatten. Höst och vinter fiskade han med gösnät, såväl vid öppet vatten som under isen. Även därvid ginge han utåt Munksten. Vid Munksten hade han i själva verket sitt bästa fiskevatten (angående frågan om fiskerätten vid Munksten jfr även [593]). Fiskare emellan hade i alla tider räknats med att fiskevattnen möttes mittsjöss. Han önskade icke, att frivatten skulle inrättas. »Det bästa är, att var och en får arrendera sitt vatten.» En fiskare på Karlhohnen, Ridö kronopark, i överenhörna socken berättade, att han 1917—4924 arrenderat till Ekholmen och Amnö hörande fiskevatten. När han övertog detta arrende, hade för honom uppgivits, att fiskevattnet ginge ut till sockengränsen. Gåsholmarna och Grässkär hade omslutits av arrendevattnet. Torpholmen samt Stora och Lilla Lindholmen hade däremot räknats höra till Härjarö. Vid sistnämnda holmar hade Härjarö vatten räknats gå ut till sockengränsen. Norr därom vidtoge Ekholmens och Amnö fiskevatten ut till sockengränsen. Den nuvarande arrendatorn, sedan 1925, av det till Amnö gård hörande fiskevattnet, som även arrenderat detta fiske 1914—1917, förklarade, att han räknat utsträckningen av fiskevattnet på samma sätt som ägaren av gården. Han ville, att man även i fortsättningen skulle få som hittills räkna med att ett fiskevatten ginge ut mittsjöss. Beträffande Viby, Torresta och Råby i Kalmar socken förekommo huvudsakligen följande uttalanden (se emellertid även [647]). — Arrendatorn av Viby och Tor-

355 resta fiskevatten (född 1877 vid Almarestäket) berättade: Han hade fiskat praktiskt taget hela sin tid, först tillsammans med sin fader, som varit fiskare, och därefter pä eget arrendevatten i 30 år. Fadern hade arrenderat Torresta och Råby fiskevatten. Det första arrendevatten, som han själv innehaft, hade varit Råby vatten. För närvarande arrenderade han dels Torresta fiskevatten, som han innehaft sedan 1911, och dels Viby fiskevatten, som han haft i 4 år. Fagerön och Fageröflisan (KG; S), den sistnämnda å orten benämnd Fageröhäll, hörde till Torresta. Granholmen hörde till Råby. Den enskilda fiskerätten hade »i alla tider» räknats gå ut mittsjöss från »fastland och större holmar». Fiskeriintendenten Ekman hade vid ett tillfälle på förfrågan förklarat, att det borde räknas på detta sätt. Men även före rådfrågningen med Ekman hade man räknat pä samma sätt. »Det är också det enda rätta.» Att tillämpa 180-m:sregeln i den övre delen av Norra Björkfjärden vore uteslutet. Något söder om den punkt, där Veckholms, Hacksta, Kalmars och Lossa socknar möttes ute i Norra Björkfjärden, låge en undervattensgrynna med 3 famnars djup. De kringliggande fastigheternas fiskevatten hade man ansett mötas där. Sä hade man räknat under den tid, som han sysslat med fiske, och pa samma sätt hade även hans fader räknat. Om det nu emellertid skulle finnas något frivatten i Norra Björkfjärden, skulle det väl vara kring detta grund. I vattnet mellan Fagerön och nämnda undervattensgrynna bedreve han under tiden juli—september fiske med abborrnät. Det vore nästan det enda fiske, som där förekomme. Rev användes numera föga i denna trakt. Mellan Fagerön och Kalmarlandet samt mellan Fagerön och Granholmen fiskade han sommar och vinter med djupnät efter gös. Något siklöjefiske utövade han icke. Sådant fiske bedrevs däremot av arrendatorn av Råby fiskevatten. Det vore bäst såväl för strandägarna som för yrkesfiskarena, att yrkesfisket i Mälaren grundades a arrendering av fiskevatten. Det skulle bli sämre för yrkesfiskarena, om frivatten inrättades. Frivattenfiskarena skulle komma att göra strövtåg in på de enskilda fiskevattnen. Att utöva en effektiv kontroll över att så ej skedde skulle vara omöjligt. — En hemmansägare i Frösunda i Kalmar socken, som även ägde skattetal i Torresta och Råby (född 1865 i Frösunda), förmälde, att man i fråga om Torresta och Råby räknat med mittsjögränsen. Om det nu skulle bli ändring i detta, »skulle det inte vara lönt att vara fiskare». Det vore ute i fjärden, som yrkesfiskarena finge sin fisk. Vid stränderna finge de ej sä mycket. »Om det blir frivatten, sä blir det ingen fiskare, som kan hålla på i våra vatten.» En hemmansägare i Råby, som också ägde skattetal bland annat i Torresta (född 1887 i Bro socken; kom till Råby 1904), förklarade, att han räknat med mittsjögräns för fiskevattnen. Han instämde i de uttalanden, som gjorts av arrendatorn av Viby och Torresta fiskevatten. En jordarrendator i Torresta anslöt sig likaledes till nämnde fiskearrendators uttalanden samt framhöll härjämte, att så stora vattenområden som möjligt borde få vara enskilda; då kunde strandägarna erhålla stora fiskearrenden. En hemmansägare med skattetal i Ekeby och Tibble gemensamma skifteslag i Lossa socken (född 1870; bosatt i trakten sedan 30 är tillbaka) anförde: Laga skiftet å Ekeby och Tibble hade av delägarna tillämpats så, att med skiftet av skifteslagets vattenområde i Mälaren även fisket å området blivit fördelat. Till hans skattetal hörde ett vattenområde, som i sin yttre del omfattade Jungfruholmen samt St. och L. Jungfruskär. Han hade sitt fiske utarrenderat. Man hade av gammalt räknat med att det i laga skiftet intagna vattenområdet i dess helhet utgjorde enskilt fiskevatten. Vid denna karaktär borde det också bibehållas. Skulle frivatten inrättas, bleve strandägarna berövade en dem nu tillkommande rätt. Å utarrendering av fiskevatten hade strandägarna kunnat bereda sig viss inkomst. Inrättande av frivatten skulle också leda till ständiga strider. Amatörfiskarena skulle för övrigt ej ha någon nytta av att den enskilda fiskerätten begränsades enligt 180-m:sregeln. Amatörfiske måste ske innanför 180-m :sgränsen. Djupvattensfiske kunde endast bedrivas av yrkesfiskare. Att kontrollera, att 180-m.sgränsen ej överskredes, skulle vara omöjligt. — En annan hemmansägare i Ekeby och Tibble, till vilkens fastighet hörde ett vattenområde närmast norr om den föregående hemmansägarens, förklarade, att han icke haft någon räkning på, huru långt ut den enskilda

356 fiskerätten sträckte sig. Han hade sitt fiske utarrenderat mot ett årsarrende av 50 kronor. Som han både kunde ha och mista detta belopp, ansåge han sig ej ha något personligt intresse av fiskerättsfrägans ordnande. Men om han skulle se frågan ur yrkesfiskarenas synpunkter, trodde han, att det skulle vara bäst, att något frivatten ej inrättades. För fisket skulle det endast leda till oreda, om man stadgade, att 180-m:sregeln skulle tillämpas. Det mesta yrkesfisket ägde r u m ute på djupare vatten. —- Ägaren av Lindormsnäs gård i Lossa socken, vartill även hörde delar av Ekeby och Tibble, ansåg, att »det enda riktiga» vore, att vattnen finge behålla sin karaktär av enskilda fiskevatten. Gårdens fiske vore ej utarrenderat. Det till Dävensö i Lossa socken hörande fiskevattnet upplystes vara oskiftat. Det disponerades av fiskaren på Dävensö (född 1873 vid Ådö i samma socken), som av Dävensö ägde 1/$ mantal och i övrigt arrenderade fiskerätten. Samma fiskare arrenderade därjämte en del av Ådö fiskevatten. Han berättade: Han hade hållit på med fiske sedan han var 15 år. Sitt första fiskearrende hade han fått 1900, då han arrenderat till Eknäs under Bona i Munsö socken hörande fiskevatten. F r ä n Eknäs hade han 1907 flyttat till Dävensö. Han hade aldrig hört talas om något frivatten i Norra Björkfjärden. De enskilda fiskevattnen möttes ute i denna fjärd, så att allt vatten bleve enskilt fiskevatten. Då han arrenderade Eknäs fiskevatten, hade han å nordsidan räknat mittsjögräns mot Alholmens fiskevatten. Ägaren (sedan 1921) av Alholmen i Lossa socken anförde: Då han resonerat med andra om gränserna för Alholmens vatten, hade han alltid fått höra, att man skulle räkna med mittsjögränsen. Han hade »inte vetat annat än att det skulle vara så». Åt västsidan hade han räknat Alholmens vatten mittsjöss ut mot Sparin, sä långt ut att man från mötespunkten kunde se ned genom Svinsundet. Han hade utarrenderat Alholmens fiskevatten under uppgift, att det hade denna utsträckning. Han yrkade, att han mätte bli bibehållen vid den fiskerätt, som han sålunda hävdat. Gäddgrunden (KG och EK: Gäddskär) hörde till Alholmen. En fiskare pä Gräsholmen i Lossa socken (född 1889 pä Gräsholmen), som 1915—1918 arrenderat fisket till Alholmen och därefter arrenderat till Gräsholmen hörande fiskevatten, berättade: Alholmens fiskevatten hade han räknat ä västsidan gä ungefär mittsjöss mot Sparin. Han hade där fiskat gös med djupnät såväl sommar som vinter och med näten hade han gått ut så långt, att han kunnat se rakt igenom Svinsundet. Så långt ut hade han räknat, att Alholmens enskilda fiskevatten ginge. Därute mötte Härjarö enskilda fiskevatten, som vid denna tid hade arrenderats av J. S. Ekblom (se ovan). Inrättande av frivatten skulle vara ett »stort elände» för såväl fiskevattensägarna som yrkesfiskarena. Det skulle vara till »nytta för yrkesfisket», om allt vatten i Mälaren finge förbli enskilt fiskevatten. I annat fall skulle Mälarens vatten bli utfiskade. När gösen ginge till, kunde, som det nu vore, ej alla fiskare få gös, och den, som finge gös på sitt vatten, kunde ej ta upp all gös där. Inrättades frivatten, komme alla att rusa till den plats, där gösen ginge till, och mycket mera gös än nu skulle på det sättet komma att bli upptagen. Den nuvarande arrendatorn (sedan 1923) av det till Alholmen hörande fiskevattnet förmälde, att han beträffande utsträckningen av detta räknat på samma sätt som ägaren av Alholmen. I de yttre delarna av arrendevattnet fiskade han med gösnät sommar och vinter samt med lakstrutar på hösten. Arrendatorn (sedan 1931) av en del av det till Bona fideikommissegendom i Munsö socken hörande fiskevattnet, i vars arrende ingick fiskevatten norr om Munsö, förmälde, att han å nordsidan räknat med att arrendevattnet ginge så långt ut att Alholmens vatten mötte. Han hade sällan gått längre ut än till en linje mellan Fagerön och Vadskär. Därute använde han huvudsakligen siklöjenät men även gösnät. Vid bedömandet av frivattensfrågan finge man även tänka på att ingen skulle få ha sina redskap i fred ute i frivattnet. En fiskare i Lissbovik på Adelsön, som från 1917 under tre år arrenderat till Sätt ra i Adelsö socken hörande fiskevatten, berättade: Fagerön, som ä orten benämndes Fagerholm (S: Fagerholmen), samt Kurö bak (S) hörde till Sättra. Vattnet mellan Fagerön och Adelsön räknades som enskilt fiskevatten till Sättra. Pä samma sätt räknades även vattnet norr om Fagerön halvvägs till Sparin. Under den tid, som han arrenderade Sättra fiskevatten, gick han »egentligen endast halv-

357 vägs till Sparin». Motliggande fiskevatten hade pä denna tid arrenderats till en del av fiskaren J. S. Ekblom (se ovan) på Härjarö och till en del av en fiskare pä Brandholmssund. A västsidan hade han räknat, att arrendevattnet ginge halvvägs ut mot Veckholms Prästholme. I de yttre delarna av arrendevattnet hade han fiskal med gösnät sommar och vinter samt med siknät frän midsommar ett par månader framåt. Siklöjefiske hade vid ifrågavarande tid ej varit tillåtet. — Den nuvarande arrendatorn av Sättra fiskevatten (född 1878) berättade: Såväl hans far som farfar hade varit fiskare. Själv hade han fått sitt första fiskearrende 1906. Han hade då arrenderat Sättra fiskevatten, som han innehaft till 1912. Sedan hade han haft olika fiskearrenden i Stockholms-Näs, Uppsala-Näs och Dalby socknar samt några år även bedrivit fiske i saltsjön. 1927 hade han pä nytt arrenderat Sättra fiskevatten, som han alltjämt innehade. I avseende å utsträckningen av Sättra fiskevatten hade han räknat på ungefär samma sätt som förenämnde arrendator av detta fiskevatten angivit. Å nordsidan brukade han emellertid gå fram ända till Sparin. Fiskaren på Härjarö, Georg Ekblom (se ovan), brukade hålla sig norr, nordväst och nordost om Sparin. Han hade aldrig sett Ekblom gå söder om Sparin. Det vore dock möjligt, att Ekblom någon gång ginge sydväst om Sparin. Han hade i varje fall ibland sett någon båt där, men om det varit Ekblom eller eventuellt fiskaren på Brandholmssund, kunde han ej säga. Det kunde också möjligen ha varit fiskaren på Röllingen. Ute kring Sparin fångades huvudsakligen gös; öster om Sparin kunde man dock få både sik och siklöja. Å västsidan ginge han ut mittsjöss, särskilt vid fisket efter siklöja. Han mötte där arrendatorerna av Bastlangö och Veckholms Prästholmes fiskevatten. Ost om Fagerön mötte han fiskaren på Alholmen, som brukat gå ända ut till farleden. Denne fiskare hade i närheten av Alholmen mest grundvatten och måste därför ta sig så långt ut för att komma på djupt vatten. De hade sinsemellan räknat gränsen mellan sina vatten efter en överenslinje mellan Degholmen samt Sandudden vid Adelsö färjläge. Det vore bäst, att det blott funnes enskilt fiskevatten. Om frivatten inrättades, bleve det ej någon ordning på fisket. »Det blir ingen ordning, om inte var och en håller sig på sin plats.» Yrkesfiskarena hade sig emellan respekterat mittsjögränsen. Uttalanden o m fritt fiske. [647]. En hemmansägare i Viby i Kalmars socken (född 1887 i Viby), med vilken en annan hemmansägare därstädes instämde, anförde, att han ej haft någon »räkning» på, huru långt ut Viby enskilda fiskevatten kunde sträcka sig. Om det emellertid skulle bli fråga om att i Mälaren inrätta frivatten, borde det väl ske ä ett sådant ställe som i vattnet utanför Viby. En jordarrendator i Råby i Kalmars socken (född 1902), som under 10 år. till 1929, varit fiskaredräng på olika ställen vid Mälaren, förmälde, att han av flera personer hört, att det funnes frivatten ute i Norra Björkfjärden. Han erinrade sig namnet endast på en av dessa personer, [namnet uppgavs], vilken numera vore avliden. Mellan en strandägare och en fiskare hade varit tvist om rätten till fiske på en plats ute i Björkfjärden. Fiskaren hade gjort gällande, att fisket vore fritt, och slrandägaren hade fått ge sig. Tvisten hade icke gått till rättegång. Vad tvisten gällt för fiskeplats kunde han ej erinra sig. Själv ansåge han, att det måste finnas frivatten ute i en stor fjärd. »Det säger sig självt, att fiskerätten ej kan sträcka sig ända ut till mitten.» Praktiskt sett skulle en uppdelning mellan alla strandägarna vara omöjlig att genomföra. Man kunde ej fä någon reda i det. För yrkesfiskarena skulle det efter hans mening även vara fördelaktigt, om frivatten stadgades i lagen. Alla skulle dä få rätt att fiska i djupvattnet. Somliga fiskare måste nu betala så höga arrenden, att de hade svårt att reda sig. »Kanske det gått ihop för en del.» Som det nu vore krävde emellertid strandägarna ut arrende pä »vatten, som de ej äga». — Vid ett senare sammanträde lämnade en lägenhetsägare och fiskare i Ekilla i Yttergräns socken (född 1867) uppgifter om en tvist om förekomsten av fritt fiske i Norra Björkfjärden. Han berättade: Om förhållandena i Norra Björkfjärden hade han förnummit en del på hörsägnens väg. I äldre tid hade en del fiskare gjort gällande, att fisket där skulle vara fritt 100 famnar utanför det ställe invid stranden, varest 1-famnsdjupet började. Andra fiskare hade däremot hållit på

358 att allt vatten skulle vara enskilt. Särskilt erinrade han sig ha hört, att två bröder, vilkas namn han även uppgav, varit i tvist om fiskerätten utanför Svalgarn i Lossa socken. Den ene av dem hade gjort gällande, att det skulle vara frivatten 100 famnar från 1 famns djup. Den andre av dem hade å sin sida gjort gällande, att strandägarna rådde om allt vatten. Den förre hade avlidit för omkring 20 år sedan i en ålder av ungefär 75 år. — En lägenhetsägare och fiskare i Flottvik i S:t Olofs socken, som förmälde, att han omkring 1910 varit ägare av Ljusendals gård under Ekholmen i Veckholms socken, berättade vidare: Till gården hade räknats höra ett mycket stort vattenområde med därå belägna Nybogrundet och Flisa tall. Strandägarnas ensamrätt till fiske hade emellertid i denna del av Norra Björkfjärden ej ansetts sträcka sig längre ut än till 180-m:sgränsen. Vid ifrågavarande tid hade där, utom han själv, endast funnits två yrkesfiskare, nämligen fiskaren på Härjarö, J. S. Ekblom (se ovan), samt en fiskare på Sjö herrgård i Lossa socken. De hade alla lagt sina gösnät om varandra ute på det djupare vattnet. Ingen av dem hade förmenat andra att komma dit och fiska. Folk från Hacksta hade lagt nät där och det hade aldrig varit fråga om att neka dem det. »Ingen blev nekad det.» Nedåt Munksten hade han ej själv bedrivit något fiske, men han trodde, att fisket även »där nere» räknats vara fritt.

IV. Prästfjärden. Uttalanden o m enskilt fiske. [648]. Länsfiskeritillsyningsmannen i Södermanlands län J. E. Gustafsson anförde: Under den första tiden av sin tjänstgöring som fiskeritillsyningsman (se [651]) hade han för sin personliga del ej varit fullt säker på att Prästfjärden i sin helhet vore enskilt fiskevatten. Han hade tyckt den vara nästan för stor för det. Sä småningom hade han emellertid fått klarhet om att var och en i Prästfjärden blott fiskade å sitt eget vatten. Ägaren av Mälsåkers gods i Ytterselö socken tillade till sitt förut [596] återgivna principiella uttalande för bestämmande av endast enskild fiskerätt i Mälaren följande: Vid bestämmandet av värdet av en fastighet pä landet toges alltid hänsyn till det fastigheten åtföljande fiske. Han kunde som ett exempel nämna, att i den kalkyl över köpeskillingens beräkning, som framlagts, da han 1928 köpte Mälsåker, hade för fisket upptagits ett årligt arrendebelopp, som översteg en tredjedel av det beräknade jordbruksarrendet för huvudgården. — Fiskaren på Mälsåker (född 1886) berättade: Han hade från 1905 till 1913 tjänat fiskedräng hos olika fiskare vid Prästfjärden. Sedan hade han 1913 tillsammans med en annan person arrenderat Mälsåkers fiske. F r å n 1918 hade han haft detta fiskearrende ensam. Han hade räknat med att arrendevattnet i norr ginge något norr om Dansken och Rundskär, att det i öster sträckte sig ut till länsgränsen samt att det i söder i sin yttre del ginge till en linje dragen mitt emellan St. Askholmen och Götön ungefär vinkelrätt emot länsgränsen. I hans arrendevatten inginge även Eldholmens fiskevatten, en del av Viggeby fiskevatten och den vid fiskevattensdelningen i Tuna by för litt. B utlagda fiskevattenslotten; allt detta hörde nämligen till Mälsåkers gods. Han utnyttjade sitt arrendevatten ända ut till länsgränsen. Ute pä djupvattnet bedreve han under sommaren nätfiske efter gös, sik och siklöja samt ibland även revfiske. Pä vintern fiskade han på djupvattnet med gösnät. För yrkesfiskarena vore den nuvarande ordningen med arrendering av fiskevatten bäst. Om frivatten inrättades, skulle det bli stridigheter mellan de många, som ville fiska där. Det bleve bara »osämja och tråkigheter». Det vore bättre att betala något mera i arrende och få även djupvattnet som sitt, där man kunde få vara ensam. Fiskevattnet innanför 180-m:sgränsen vore, vad Mälsåker anginge, »nästan värdelöst». Fisket där bestode blott i litet vårfiske och abborrfiske sommartid. Det bleve »nästan detsamma», om den enskilda fiskerätten begränsades till vattnet till och med en kilometer frän stranden. Det vore djupvattensfisket, som hade värde. — Om Näsby i Ytterselö socken berättade Mälsäkersfiskaren, att någon fiskearrendator ej funnes där. Alla de, som hade fastigheter i Näsby, även ägare av avsöndringar, syntes ha rätt att fiska å Näsby vatten. De fiskade där om varandra. Fisket be-

359 dreves huvudsakligen såsom husbehovsfiske. I Näsby funnes ej någon, som levde på fiske. — En fiskare i Slaktebo i Torsvi socken (född 1887) berättade om det till Ringsö i Ytterselö socken hörande fisket följande: Hans fader hade varit fiskare och arrenderat Ringsö fiskevatten till sin död 1918. Efter faderns död hade han själv tillsammans med en broder övertagit arrendet av samma fiskevatten. Numera innehade brodern ensam detta fiskearrende. Mellan Ringsö fiskevatten och Torsvi allmännings vatten räknades gränsen gå mittsjöss. Mot Veckholms Prästholme räknades gränsen gå mittsjöss mellan Furuholmen, som hörde till Ringsö, och Prästholmen. Ute vid Furuholmen och i övrigt å Ringsö yttre vatten bedreves fiske på sommaren med siklöje- och gösnät samt rev och på vintern med gösnät. En fiskare i Tunavik i Tuna by i Ytterselö socken (född 1891) berättade: Han arrenderade till Tuna by litt. A hörande fiskevatten samt till Ytterselö prästgård hörande fiskevatten i Viggeby. Dessa fiskevatten hade före honom arrenderats av hans far och farfar. Själv hade han blivit skriven för arrendena 1918. Han hade sedan 1923 köpt Götön med tillhörande fiskevatten. Götön vore en avsöndring från Mälsåker. Gränserna för Götöns fiskevatten vore, såvitt han visste, ej fastställda. Han hade emellertid alltid räknat med att Götöns fiskevatten sträckte sig i norr mittsjöss ut mot St. Askholmen, där Mälsåkers fiskevatten mötte, i öster ut till länsgränsen, där Tofta vatten mötte, i söder ut till Överenhörna sockengräns, där kronoparken Ridöns fiskevatten mötte, samt åt väster så långt, att Tuna bys fiskevatten mötte. Han utnyttjade fiskevattnet ända ut till ostgränsen. Ute på djupvattnet fiskade han med gösnät sommar och vinter, med siklöjenät juli—september, med rev under sommaren mot hösten samt med lakstrutar på hösten. Han hade aldrig hört något om att det skulle finnas frivatten i de stora fjärdarna i vidare mån än att det sagts av amatörfiskare i Södertälje, att i någon del av Södra Björkfjärden skulle vem som helst ha rätt att bedriva dragfiske. Om det bleve bestämt, att den enskilda fiskerätten endast skulle avse strandvattnet, skulle yrkesfisket komma att spolieras. Det bleve för många, som fiskade under de tider, då fisken ginge bäst till, och ingen skulle längre kunna leva enbart på fiske. Det komme också under dessa tider att »tas upp så mycket fisk, att det ej bleve pris på fisken». Det funnes säkerligen ingen yrkesfiskare, som ville förorda små arrendevatten och i övrigt frivatten. För Götön hade han i köpeskilling fått erlägga 17 000 kronor. Värdet av marken och skogen hade av en skogvaktare, som han anlitat, skattats till 6 000 kronor. Återstoden, 11000 kronor, utgjorde sålunda vad han fått betala för det fiske, som räknats höra till Götön. Om den enskilda fiskerätten skulle begränsas till att gälla endast ut till 180-m:sgränsen, räknade han med att allenast en femtedel av sistnämnda värde skulle bli bevarat. Skulle den enskilda fiskerätten fastställas att gälla en kilometer ut frän stranden, beräknade han, att hälften av samma värde likväl skulle gå förlorat. Det djupaste vattnet låge nämligen därutanför och därute »ligger det mesta av siklöjevattnet». »Siklöjefisket är det enda, som man kan existera pä. Det är det, som ger pengar till arrende eller räntor, så att det klarar sig.» Ägaren 1906—1917 av Herrestad med underlydande i Toresunds socken (född 1874) berättade: Herrestad hade före honom ägts av hans far och farfar. Godsets fiskevatten hade ännu under den tid, som han ägt godset, sträckt sig från Kyrkviken till Rävsnäs vatten. Han hade aldrig hört något om att det skulle finnas frivatten i Prästfjärden. Om frivatten inrättades ute i Prästfjärden, komme det att omfatta det bästa fiskevattnet. Under sin Herrestadstid hade han själv fiskat en hel del och kände från den tiden till, att ute på djupvattnet vore ett gott fiske efter siklöja och gös. Till belysande av vilken vikt, som yrkesfiskarena fäste vid djupfisket, ville han nämna följande, som förekom vid fiskevattensdelningen i Tuna by. I sammanhang med denna hade, bland annat, gränsen mellan Herrestad och Tuna by blivit bestämd. Före gränsbestämningen hade fiskarena i Tuna by och på Herrestad sinsemellan räknat med att gränsen ginge mittsjöss. Det blev vid gränsbestämningsförrättningen fråga om att genom förening mellan fastighetsägarna å ömse sidor bestämma gränsen i vattnet. Han hade då uttalat sig för att gränsen borde dragas mittsjöss, men förrättningsmannen hade ansett, att det vore riktigare, att gränslinjen finge följa sockengränsen. Trots att detta skulle medföra, att Herrestads

360 vatten komme att sträckas ut något norr om mittsjölinjen, hade han först satt sig emot att sockengränsen följdes men hade slutligen gett med sig. Han hade sedan hört, att Tunafiskarena blivit förtvivlade häröver, då deras bästa siklöjefiske till följd av denna gränsdragning gått över till Herrestad. Om frivatten inrättades i Prästfjärden, skulle det endast leda till »besvär och tråkigheter». Det skulle väl icke kunna bli fråga om något annat än en smal remsa frivatten, som i sig själv icke skulle kunna bli till egentlig nytta för någon. Frivattensfiskarena skulle söka sig in på angränsande enskilda fiskevatten. För innehavarna av dessa vatten skulle det bli praktiskt omöjligt att upprätthålla gränsen. Det skulle under dessa förhållanden ej bli någon ordning på fisket. Om kronoparken Kolsundet i Toresunds socken har vederbörande jägmästare meddelat, att den inköpts 1929, att den bestode av vissa delar av Norrby och Edeby samt att den del av Prästfjärden, som hörde till kronoparken, medföljde lotterna Norrby nr 5 litt. Ad och Norrby nr 6 litt. Bb. Det till Herrestad ursprungligen hörande fiskevattnet från Kyrkviken till Rävsnäs vatten arrenderades av tvä fiskare, av vilka den ene (i Kolsundskrog) hade den västra delen till Toresundshuvud och den andre (i Stenudden) hade den östra delen från Toresundshuvud. — Fiskaren i Kolsundskrog berättade: Han hade innehaft sitt arrendevatten sedan 1907. Det hade av gammalt räknats gå ut till sockengränsen. Han utnyttjade arrendevaltnet ända ut till denna gräns. — Fiskaren på Stenudden (född 1898) berättade: Han innehade sitt fiskearrende sedan 5 å 6 år tillbaka. Det hade före honom innehafts av hans far och farfar. Å ostsidan ginge arrendevattnet ut till sockengränsen. Härom rådde enighet mellan honom och innehavarna av motliggande vatten. Han fiskade med siklöjenät under tid, då detta vore tillåtet, eller från och med den 16 juni till och med den 15 september. F r a m på sommaren ginge siklöjan ut på djupet, och han bedreve då siklöjefiske ända ut mot Bohus (KG; EK; S). När man funne, att det ej lönade sig med siklöjenäten, använde man i stället sik- och gösnät samt ginge även med dem ut pä djupvattnet. Med lakstrutar ginge han på hösten ut på djupt vatten. Under tiden från och med oktober till in i mars använde han gösnät, både vid öppet vatten och då sjön vore isbelagd. Gösnäten lades ut »var som helst, där man tror det är bäst och det kan vara ända åt Bohus till». Han ansåge det vara bättre, att fiskerätten baserades uteslutande på arrende än att frivatten inrättades. »Det blir bara trassel med frivatten. Bättre med den nuvarande ordningen.» En av delägarna i Horn i Överenhörna socken anförde: Vid samtal med folk i socknen hade han hört, att de ansåge, att sockengränserna ute i Mälaren även utgjorde yttergränser i vattnet för strandfastigheterna. För fiskets främjande skulle det vara av stor betydelse, om denna uppfattning bleve lagfäst. I Prästfjärden funnes inga sådana verkligt öppna vatten, att det kunde bli tal om att där inrätta frivatten. Om frivatten skulle inrättas, kunde det uppenbarligen endast bli fråga om mycket små områden. De, som komme att utnyttja dessa frivattensområden, skulle säkerligen på vägen till och från desamma även hemsöka de enskilda fiskevattnen. En fiskare på Karlholmen, Ridö kronopark i överenhörna socken (född 1890), vilken såsom förut [646] omnämnts 1917—1924 arrenderat till Ekholmen och Amnö i Veckholms socken hörande fiskevatten, berättade vidare följande: När han lämnat arrendet av Ekholmens och Amnö fiske, hade han i stället arrenderat till Ridö Storö hörande fiskevatten. Sedan hade han också arrenderat Karlholmen med därtill hörande fiskevatten samt det till Horn hörande fiskevattnet. För Ridö Storös fiske hade han de första åren fått betala ett årsarrende av 600 kronor. Årsarrendet hade sedermera blivit sänkt till 400 kronor. Han hade alltid räknat med att arrendevattnet ginge ut till gränsen mot Ytterselö och Adelsö socknar. [Sedan de ä KG utmärkta gränserna mellan Överenhörna socken, ä ena, samt Ytterselö och Adelsö socknar, å andra sidan, blivit för honom utvisade, yttrade han: »Jag fiskar precis som den här gränsen går.»] Så hade även, vid hans tillträde av arrendet av Ridö Storös fiske, fiskevattnet blivit utvisat för honom av då tjänstgörande kronojägaren. I sina yttervatten bedreve han sommartid fiske med gösnät, siklöjenät och rev samt vintertiden fiske med gösnät. Han ansåge, »i likhet med övriga yrkesfiskare», att

361 de enskilda fiskevattnen borde räknas gå ut så långt, att de möttes mittsjöss, och att sålunda ej något frivatten borde inrättas. »Det är den bästa ordningen för oss.» Av Ridölägenheterna vore Hamnskär och Jurstabolme med tillhörande fiskevatten utarrenderade till andra personer. För vissa uttalanden angående utsträckningen av det till Sättra i Adelsö socken hörande fiskevattnet i Prästfjärden har förut [646] redogjorts. — Pastorsämbetet i Adelsö socken har beträffande gränserna för det till Adelsö prästgärd hörande fiskevattnet i Mälaren lämnat följande uppgifter: »Boställets fiskevatten gränsar i söder mot vatten tillhörande hemmanet Hallsta och i norr mot vatten tillhörande hemmanet Hanmora. Fiskerätten sträcker sig 'av gammalt' 200 meter utanför 2-metersdjupet.» — Arrendatorn av de till Adelsö kronopark och Adelsö prästgård hörande fiskevattnen (född 1870) berättade: Han hade hållit på med fiske i omkring 38 år. År 1914 hade han flyttat till Sättra på Adelsön. Sina nuvarande fiskearrenden innehade han sedan 1921. Han hade »liksom övriga fiskare» räknat med att de enskilda fiskevattnen möttes mittsjöss. Sålunda hade han räknat med att kronoparkens fiskevatten ginge ut mittsjöss emot Veckholms Prästholmes vatten. Prästgårdens fiskevatten hade han räknat gä ut mittsjöss mot Ridöns fiskevatten. I de yttre delarna av sina arrendevatten fiskade han huvudsakligen siklöja men även gös. Björk- och Prästfjärdarna vore visserligen stora vatten. De vore emellertid ej större än att »yrkesfiskarena behöva dem för att kunna leva». Det finge ej heller glömmas, att de vore »periodvatten», i det att fisken där ginge till endast vissa tider på året. — Inspektören på Tofta och Hanmora upplyste, att dessa fastigheter hade en sammanhängande strand mellan Adelsö kronopark i norr och Adelsö prästgård i söder. Fiskaren på Lissbovik, vilken enligt vad förut [646] nämnts under tre år från 1917 arrenderade till Sättra på Adelsö hörande fiskevatten, berättade vidare följande: Han hade därefter arrenderat Tofta och Hanmora vatten, som han alltsedan dess innehaft. Arrendevattnet omfattade även Tofta holmar samt Vrången (S). Tofta fiskare hade fiskat vid Vrången, så långt tillbaka, som Tofta fiskevatten varit utarrenderat. »Det räknar man sig fortfarande till godo.» Även vattnet mellan Vrången och Tofta holmar räknades som enskilt fiskevatten till Tofta. Han hade räknat med att hans arrendevatten ginge så långt ut, att det mötte Mälsåkersfiskarens och Tunaviksfiskarens vatten. Han fiskade väster samt något åt norr och något åt söder om Tofta holmar. Där ute vore det huvudsakligen »gösvatten». Ute vid Vrången fiskade han dock med abborrnät. Han bedreve just ej något revfiske. Det bästa vore, om allt vatten finge förbli enskilt fiskevatten. »Fritt fiske» skulle bli »en landsplåga». Han kunde ej finna annat än att det nuvarande systemet med arrendering av fiskevatten vore en »god» ordning. Det vore »den bästa ordningen». Om yrkesfiskarena endast skulle få »fiska på strandvattnet», bleve det omöjligt för dem att existera. Arrendatorerna av fisket till Sättra, Adelsö kronopark och Adelsö prästgård, Tofta och Hanmora samt en del av Bona [646] förklarade samstämmigt, att djupvattensfisket vore yrkesfiskarenas egentliga »näringsfiske». Det vore det fiske, som gåve yrkesfiskaren hans egentliga inkomst. Uttalanden o m visst g e m e n s a m h e t s f i s k e fiskevattensinnehavarna emellan [649]. Före redovisningen av de hithörande uttalandena torde få nämnas, att Uppsala domkapitel meddelat, att bostället l 3 / 8 mantal Prästgården nr 1 i Veckholms socken har fiskerätt omkring Veckholms Prästholme, att fisket där disponeras av boställets arrendator och att dess värde skattas till 150 kronor för är. Vid sammanträdet i Enköping anförde arrendatorn (sedan 2 är tillbaka) av det till Veckholms Prästholme hörande fiskevattnet (född 1907) följande: Fiskarena i Prästfjärden, frän Bastlangö i norr till Ridön i söder och från Selaön i väster till Adelsön i öster, räknade alla med att något frivatten ej funnes i fjärden. De vore emellertid överens om att utanför 180-m:sgränsen skulle de äga fiska om varandra med rörlig redskap, varmed menades redskap, som ej läge ute längre tid än 24 timmar. De fiskare, som vore överens om denna ordning, utgjordes av, utom han själv, arrendatorn av Ringsö fiskevatten, fiskaren på Röllingen, Mälsåkersfiskaren, Tunaviksfiskaren, Sättrafiskaren, arrendatorn av Adelsö kronoparks och Adelsö

362 prästgårds fiskevatten samt Lissboviksfiskaren. De hade »ännu aldrig varit osams utan fiskat i sämja». Om frivatten inrättades bleve det sämre för fiskarena. Arrendatorn av Ringsö fiskevatten, som var närvarande vid Enköpingssammanträdet och fader till Prästholmsfiskaren, bekräftade sonens uppgifter om den ordning, som av fiskarena kring Prästfjärden praktiserats vid fisket. Han trodde, att alla Prästfjärdsfiskarena vore överens härutinnan. Vid Enköpingssammanträdet anmärktes omedelbart från fiskarehall, att fastställandet i lag av en sådan ordning, som nu sagts vara tillämpad i Prästfjärden, skulle leda till samma olägenheter, som inrättande av frivatten komme att medföra. Prästholmsfiskaren genmältc: Fiskarena kring Prästfjärden hävdade alla, att de enskilda fiskevattnen möttes mittsjöss. Härutinnan önskade han ej heller någon ändring. Det gemensamma fiske, som arrendefiskarena tillämpat, ansåge han emellertid böra upprätthållas. Om så erfordrades, kunde arrendefiskarena bilda en förening och ordna med frivatten sig emellan. De fiskare, som av Prästholmsfiskaren uppgivits vara ense om angivna gemensamhetsfiske i Prästfjärden, kommo samtliga tillstädes vid senare sammanträden. De tillfrågades, om sådant gemensamhetsfiske förekomme. Fiskaren på Röllingen förklarade, att han aldrig hört någonting om någon sådan överenskommelse. Den existerade icke och han trodde ej, att fiskarena skulle kunna enas härom. Mälsåkersfiskaren och Tunaviksfiskaren bestredo riktigheten av de utav Prästholmsfiskaren lämnade uppgifterna. De hade alltid själva hållit sig var på sitt vatten och detsamma hade även följande fiskare gjort, nämligen arrendatorn av Adelsö kronoparks och Adelsö prästgårds fiskevatten, Lissboviksfiskaren, fiskaren på Karlholmen och fiskaren i Kolsundskrog. Adelsöfiskarena hade aldrig, vad de kunnat finna, gått in på Mälsåkers eller Götöns vatten. Arrendatorn av Adelsö kronoparks och Adelsö prästgårds fiskevatten, Lissboviksfiskaren och Sättrafiskaren bestredo likaledes riktigheten av de utav Prästholmsfiskaren lämnade uppgifterna. Sättrafiskaren tillade, att det ju ibland kunde inträffa, att fiskarena sträckte ut sina redskap över mittsjölinjen. Den förstnämnde Adelsöfiskaren fogade till detta uttalande den anmärkningen, att det inte vore så lätt att hålla gränserna precis ute i fjärdarna. Även två andra fiskare uttalade sig i förevarande hänseende. Fiskaren i Slaktebo [645], som var broder till arrendatorn av Ringsö fiskevatten och såsom förut nämnts en tid dennes medarrendator, förklarade, att han aldrig förut hört talas om den av brodern uppgivna överenskommelsen. Fiskaren på Karlholmen bestred riktigheten av de utav Prästholmsfiskaren lämnade uppgifterna. V. S ö d r a

Björkfjärden.

Uttalanden o m enskilt fiske. [650]. Drätselkammaren i Södertälje stad har i skrivelse till de sakkunniga anfört: De fiskevatten i Mälaren, i fråga om vilka staden gjorde anspråk på uteslutande rätt till fisket, sammanfölle med de områden av Mälaren, vilka ingå i stadens område. I stadens förvar funnes veterligen icke några handlingar angående gränserna för stadens fiskevatten. För stadens anspråk kunde således endast åberopas allmänna rättsgrunder. Stadens fiskerätt hade av ålder utarrenderats. För närvarande och sedan några år tillbaka utarrenderades fiskerätten till Södertälje amatörfiskeklubb mot en avgift av 5 kronor per år. En hemmansägare på Björkön, ägare av Va mantal Björkö, förmälde, att av holmar och skär utanför Björkön hörde till hans hemman Ängskär och Ängskärshatten samt Pingst, Byggningsgrundet och Midsommar. Björkö fiskevatten vore oskiftal. Det hade till 1933 arrenderats av en fiskare på Klåholmen, som haft arrendet omkring 20 år. Fiskearrendatorn hade nämnda år sagt upp arrendet, då han på grund av amatörfiskarenas intrång i fiskevattnet ej längre kunnat fortsätta med sitt fiske. Fiskearrendatorn på Sättra upplyste, att fiskaren på Klåholmen hade haft ett betydande fiske ute vid Pingst och Midsommar. Han hade kunnat ha 23 nätlänkar därute. Mot slutet av arrendetiden hade han emellertid icke vågat lägga ut några nät där pä grund av alla amatörfiskare, som kommit dit från Södertälje. Han hade slutat med sitt fiske »därför att han inte kunnat hålla på för amatör-

363 fiskarena». Hemmansägaren på Björkön berättade vidare: Klåholmsfiskaren hade en son, som biträtt fadern vid fisket. Denne hade emellertid ansett sig icke kunna fortsätta faderns fiske. När fadern sagt upp arrendet, hade han därför salt sina fiskredskap. I grundvattnet kring Midsommar kunde det på lördagar och söndagar vara ända till 60 å 70 båtar ute. Från dessa bedreves mest dragfiske, varvid en betydlig mängd smågös fångades. Ingen yrkesfiskare hade gjort intrång på Klåholmsfiskarens fiske. Fiskaren på Slandö [651] hade ej sträckt ut sitt fiske norr om segelleden och en annan fiskare på södra sidan av Björkfjärden hade hållit sig utikring Bornhuvud. Själv yrkade han, alt det måtte fastställas, att Björkö ägde enskilt fiskevatten runt Björkön ut till mittsjölinjen. Om fiskerättsförhållandena bleve ordnade, skulle delägarna i Björkö ånyo utarrendera sitt vatten. De bedreve för egen del endast husbehovsfiske, huvudsakligen med abborrnät pä grunt vatten. Om t a k å s a r n a kring Adelsön och Björkön lämnades vid sammanträdet på Adelsön följande uppgifter. Hemmansägaren på Björkön berättade: Vid Lindby by funnes utanför Rörviken åt Björkö brygga till en lakas och något norr om Lindbyhatten funnes en annan lakas. Utanför Stakulla udd funnes också en lakas. Vid Björkön funnes flera lakåsar, en mitt för By viken, en från Ängholmen snett åt Gäsholmen, en i närheten av Klåholmen, en öster om Gisseludden och en utanför Lundskär. Den lakas, som funnes utanför Byviken, sträckte sig 300 meter från land. De övriga lakäsarna vid Björkön slutade mera nära land. Om utsträckningen av de nämnda lakäsarna vid Adelsön kunde han ej lämna några upplysningar. Arrendatorn av Adelsö kronoparks och Adelsö prästgårds fiskevatten anförde: Ungefär mitt i Prästgårdsviken funnes en lakas. Han trodde dock knappast, att det funnes någon lake där. Utanför Brygghusviken funnes en annan lakas. Att söka lake där skulle emellertid vara »förlorat arbete». Lakåsarna vore numera utan större betydelse. Det mesta lakfisket skedde före leken på hösten. Uttalanden o m fritt fiske. [651]. Länsfiskeritillsyningsmannen i Södermanlands län J. E. Gustafsson berättade: Han hade 1903 blivit fiskeritillsyningsman i Södermanlands län. Våren 1903 hade han gjort en orienteringsresa i Södermanlandsdelen av Mälaren för att förskaffa sig kännedom framför allt om vilka, som arrenderade fiskevatten. En av de första fiskare, som han därvid sammanträffat med, hade varit fadern till nedan nämnde Slandöfiskare. Denne hade sagt, att det vore frivatten utanför Slandö. I Sandviken innanför Slandö hade vid denna tid funnits två fiskare. Med den ena av dessa hade han talat. Denne fiskare hade samma åsikt om fiskerätten i Södra Björkfjärden som Slandöfiskarens fader. Sandviksfiskaren hade fiskat med rev å den del av Södra Björkfjärden, som ligger inom Stockholms län. Denne brukade nämligen ro uppåt Björkön. A sträckan mellan Sandviken och Jurstaholme, som hela vägen utgjordes av gallstrand, hade just ej något fiske bedrivits. Från och med Jurstaholme hade man tydligen, runt Ridön och in i Gripsholmsviken, endast räknat med enskilt fiskevatten. Man hade å sistnämnda sträcka noga hållit på gränserna. Den del av Prästfjärden, som hör till Södermanlands län ä denna sträcka, hade man räknat vara helt enskilt fiskevatten. Fiskaren på Slandö i Ytterenhörna socken berättade: Han vore född 1896 på Slandö, där hans fader ägde en liten hemmansdel, som förut hört under Ekeby. Fadern, som bedrivit yrkesfiske i Södra Björkfjärden utanför Slandö, hade aldrig haft något arrendevatten. Han skötte nu själv fisket och hemmanet. Fisket vore huvudsaken, enär den till hemmanet hörande jordarealen vore obetydlig. Han hade själv aldrig arrenderat något fiskevatten. Vattnet mellan Slandö och fastlandet räknades som enskilt fiskevatten. Men ute på Södra Björkfjärden hade fisket så långt tillbaka, som han kunde minnas, alltid räknats vara fritt utanför 180-m:sgränsen. Fadern hade sagt, att han ej heller någonsin hört något annat än att fisket utanför Slandö vore fritt. Mellan fadern och honom hade det alltid varit »självklart», att »det var fritt därute». Han hade aldrig hört talas om att någon strandägare sökt avlägsna någon, som fiskade ute på Södra Björkfjärden. Själv hölle han sig med sitt fiske till största delen utanför 180-m:sgränsen norr och öster om Slandö. Han ginge icke ut till grundvattensområdet kring Byggningsgrundet.

364 Han fiskade uteslutande med nät. Under tiden frän den 15 juni till den 1 oktober bedreve han siklöjefiske ute på djupt vatten. Sommartid fiskade han även något med abborrnät vid stranden eller på grund ute i fjärden. På vintern fiskade han med gösnät. Flötrev kunde ej användas på grund av det utav amatörfiskarena bedrivna dragfisket. Han ville ej yttra sig i frågan om den framtida regleringen av fiskerätlsförhållandena. Två hemmansägare i Vinberga i Överenhörna socken (båda födda i socknen, den ene 1881 och den andre 1896) förklarade, att de ej hört något om hur långt ut från stranden enskilda fiskerätten nådde. Den ene tillade, att han aldrig hört, att Vinbergaborna räknade enskild fiskerätt till länsgränsen, och den andre anmärkte härtill, att det i Vinberga över huvud icke varit något tal om fiskerätten. Bada uppgåvo ytterligare samstämmigt, att de icke hört något om, huruvida fisket vore fritt ute pa Södra Björkfjärden, men de intygade, att det »fiskas därute, som om det är fritt». Gemensamt med en tredje hemmansägare i Vinberga (ditflyttad 1926) förklarade de vidare, att de »aldrig hört någon strandägare tala om att fiskerätten sträckte sig ut till mitten av fjärden». Av vad som härjämte anfördes framgick, att Vinbergaborna ej fiskade annat än litet för husbehov och nöje. En av hemmansägarna förklarade, att det av Vinbergaborna bedrivna husbehovsfisket numera vore så obetydligt, att det bedreves »så gott som bara för nöje någon gång». Man rodde med drag någon gång och metade med spö. Det vore »just ingenting». Dragfisket skedde mestadels i närheten av land. — En hemmansägare i Stora Väsbg i Ytterenhörna socken (född 1886 i L. Väsby) anförde, att Södertälje amatörfiskeklubb arrenderade, efter vad han trodde, all till St. Väsby hörande fiskerätt. Vattnet mellan Slandö och fastlandet hade alltid räknats som enskilt. I Sandviken hade förr funnits fiskare. Ute pä Södra Björkfjärden fiskades »hur som helst». Fadern till fiskaren i Tunavik i Ytterselö socken [648], som var född 1854, förklarade, att han aldrig hört något annat än att även de stora Mälarefjärdarna i deras helhet vore enskilda fiskevatten. Beträffande Södra Björkfärden ville han emellertid nämna följande. Före 1875 hade han arrenderat Mälsäkersfisket och hade därvid brukat segla med fisken till Stockholm. Han hade då på ett område i Södra Björkfjärden brukat se många fiskare ligga, som han visste voro hemma i Södertälje och ej hade någon strandrätt. Dessa fiskare, som mest fiskat med rev och nät, ansågo, att vattnet ute i Södra Björkfjärden var frivatten. — En avstyckningsägare i Söderby i Munsö socken (född 1889), vilkens fader till 1924 arrenderat såväl till Kaggeholm som till Asknäs, båda i Ekerö socken, hörande fiske, berättade följande: Som ung hade han bilrätt fadern vid dennes fiske. Fadern hade fiskat även ute i Södra Björkfjärden. Fadern hade därvid hållit sig öster om en linje mellan Gisseludden (KG; EK) på Björkön och Långhälls fyr (S), upp till höjden av Lönnviken (KG). I Södra Björkfjärden, liksom i Kyrkviken, hade enskild fiskerätt ansetts gälla endast ut till 180-m:sgränsen eller efter äldre beräkning 100 famnar ut frän 1 famns djup. Man hade härutinnan stött sig på fiskeristadgan, varav ett exemplar årligen av fiskeritillsyningsmannen tillställts varje fiskare. I denna hade stått, att strandägarna i de stora insjöarna hade fiskerätt endast 100 famnar ut från 1 famns djup. — En delägare i Asknäs anförde, att det vore nog en allmän mening, att fisket vore fritt ute i Södra Björkfjärden. Han omtalade tilllika, i anslutning till ett uttalande om att fiskbeståndet i Mälaren minskats, att han ute vid Pingst och Midsommar för några år sedan fått mycket fisk men att han sommaren 1934 ej fått någon fisk alls där. Uttalanden om att fritt fiskevatten ansåges finnas i Södra Björkfjärden framfördes särskilt, vid sammanträdet i Södertälje, av personer, som förmälde sig i denna fjärd bedriva amatörfiske. — Följande uttalanden torde få återgivas. Ordföranden i Södertälje amatörfiskeklubb (kom till Södertälje 1912; sysslat med fiske sedan 1926): Det vore en allmän uppfattning, att fisket vore fritt ute i Södra Björkfjärden. Man hade trott, att det vore kronans fiskevatten och att fisket därför vore fritt. Medlem av klubben (kom till Södertälje 1895; sysslat med amatörfiske sedan 1905): Han hade haft den uppfattningen, att fisket i Södra Björkfjärden vore fritt ungefär 200 meter från 2-m:sdjupet. Medlem av klubben (född 1874; kom till

365 Södertälje i späd ålder): Uppfattningen, att fisket vore fritt ute i Södra Björkfjärden hade man fått därigenom, att ingen, som vid fisket hållit sig utanför 180-m :sgränsen, någonsin blivit antastad. »Om någon gjorde anspråk på vattnet, skulle han väl ha givit det tillkänna.» Själv hade han alltid respekterat 180-m:sgränsen. Medlem, av klubben (född 1888): Hans fader hade i början av 1890-talet kommit såsom trädgårdsmästare till Vitsand i Salems socken och hade sedan i samma egenskap flyttat till Ragnhildsborg i Södertälje landsförsamling. Fadern hade haft fiske som binäring, och själv hade han i tidiga är biträtt fadern vid dennes med nät och rev bedrivna fiske ute i Södra Björkfjärden. Någon anmärkning mot detta fiske hade aldrig avhörts. Sedermera hade han själv fiskat därute med nät och rev, och han hölle på med det fortfarande. Mest fiskade han till husbehov men kunde ibland också sälja något litet. Han hade tidigt hört sägas, att fisket vore fritt i Södra Björkfjärden utanför 180-m:sgränsen. Sekreteraren i klubben (kom till Södertälje För 30 år sedan): Då han kom till Södertälje, hade han av personer, som fiskade amatörmässigt ute på Södra Björkfjärden hört, att det vore frivatten, och den allmänna uppfattningen vore alltjämt den, att vattnet ute i Södra Björkfjärden vore frivatten. Han hade tänkt sig, att 180-m:sregeln skulle tillämpas på denna fjärd. När gösen ginge till, kunde man ute pä fjärden träffa bäde sådana amatörfiskare, som hörde till klubben, och sådana, som ej vore medlemmar därav. Fisket därute bedreves med drag och delvis också med pimpel, när den härför lämpliga tiden komme. Ingen hade rest hinder emot detta fiske. Ute pä Södra Björkfjärden fiskade endast »nöjesfiskare». Medlem av klubben (vistades i Södertälje en tid 1912; bosatt där sedan 1918): Hans uppfattning vore, att fisket vore fritt ute pä Södra Björkfjärden. Han hade redan 1912 fiskat med drag därute. Ägaren av Ekeby i Ytterenhörna socken hade en gång sagt till honom, att det vore »mycket fiskare» ute pä Södra Björkfjärden, men att det ej vore något att förvåna sig över »för Björkfisket är ju fritt». Även stockholmare fiskade ute på Södra Björkfjärden både sommar och höst, med drag och rev. Ute vid »Måsgrynnan» [Byggningsgrundet] brukade stockholmarna lägga ut rev. — Såsom sammanfattning av uttalandena anförde amatör fiskeklubbens ordförande: »Så gott som samtliga, som bruka vara på sjön», ansåge, att fisket ute på Södra Björkfjärden vore fritt. Detta vore »en gammal åsikt». »Det vore önskligt att sä finge vara även i fortsättningen». Strandvattnet borde däremot höra strandägarna till; de borde »ha sitt säkerställt». — I detta sammanhang torde även böra återgivas följande uttalande av en fiskare i Edeby i Skå socken (född 1897 i Salems socken) vid sammanträdet i Svartsjö: Han hade alltid varit intresserad för fiske men börjat som yrkesfiskare först 1929, dä han arrenderat Edeby fiskevatten. Han hade varit med om att bilda Södertälje amatörfiskeklubb [enligt uppgift frän klubben är den bildad 1929]. Vid denna tid hade han varit grovarbetare i Södertälje. Under sin Södertäljetid hade han även fiskat ute i Södra Björkfjärden. Där hade fisket ansetts vara fritt utanför 180-m:sgränsen. Det hade varit många, som fiskat i Södra Björkfjärden. Han hade en kväll räknat till 130 båtar ute på fjärden.

VI.

Hovgårdsfjärden.

Uttalande o m enskilt fiske. [652]. Arrendatorn av en del av det till Bona fideikommissegendom i Munsö socken hörande fiskevattnet (se även [646] och [648]), i vars arrendevatten ingick fiskevatten i Svinsundet, förmälde, att han där hade tre grynnor. Genom att hälla efter dem, som ville fiska vid grynnorna, hade han lyckats få »rätt rent i vattnet». Om det bleve fritt fiske där, skulle han ej längre kunna lägga nät vid grynnorna. Andra uttalanden. [653]. En före detta hemmansägare i Gredby i Adelsö socken (född 1853 i socknen) förklarade, att han ej kunde lämna några upplysningar om, hur det räknats med fiskerätten. Han hade för egen del ej utövat annat fiske än litet gäddfiske på våren vid Gredby. Dess fiskevatten vore ej utarrenderat. Delägarna i Gredby fiskade endast med ryssjor, var och en utanför sin strand. — En avstyckningsägare i Söderby i Munsö socken förmälde, att Söderby fiskevatten vore

366 oskiftat och ej utarrenderat samt att delägarna endast fiskade obetydligt till husbehov eller för nöjes skull. Man hade ej någon räkning på, hur långt ut fiskevattnet sträckte sig. En annan avstyckningsägare i Söderby förklarade, att han ej haft någon räkning på hur långt ut Söderby fiskevatten ginge. En amatörfiskare i Stenhamra i Sånga socken förklarade, att arrendefiskaren på Kärsö i Ekerö socken hävdade ensamrätt till fisket endast ut till 180-m:sgränsen.

VII. Gripsholmsviken. Uttalanden om enskilt fiske. [654]. En ägodelningsnämndeman upplyste, att allt vatten i Gripsholmsfjärden innanför Obygdön vore delat enligt en förening mellan jordägarna i oktober 1933. — Ägaren av Borrholmen i Kärnbo socken förmälde, att han för ungefär 10 är sedan köpt Borrholmen, som hört till Taxinge-Näsby och som tidigare arrenderats av hans fader. I Gripsholmsviken innanför Lövnäs udde hade aldrig räknats vara något fritt fiske. »Åtminstone icke med fast redskap.» Pimpel och drag användes av många, som icke kunde åberopa någon enskild fiskerätt. Han hade icke försökt att från sitt vatten få bort dessa, som sålunda bedreve drag- och pimpelfiske, då han ansett det vara lönlöst. Ägaren av Ramsön i Kärnbo socken, som tillträtt fastigheten 1924, förmälde, att han å nordsidan räknade med att hans fiskevatten ginge ut till sockengränsen, där det mötte Rävsnäs fiskevatten. Mot Borrholmen räknade hans gräns ungefär mittsjöss. Sonen till ägaren av Duvlöt och delar av Kälve och Nöttestaö nr 2, allt i Överenhörna socken, förklarade, att de alltid räknat med att fiskevattnet ginge ut mittsjöss. Siklöjefisket vore sedan många år utarrenderat till ägaren av Borrholmen. Själv fiskade han till husbehov. En delägare i Horn i överenhörna socken omnämnde, att i början av 1800-talet hade Horn samt Herrestad i Toresunds socken tillhört samma familj. Enligt bevarad tradition hade man då ansett, att de båda egendomarnas fiskevatten möttes mittsjöss. En företrädare för ägaren av Sundsör och Sundsvik i Turinge socken, Edsala i Kärnbo socken samt delar av Hallsta och L. Nora i Ytterenhörna socken förklarade, att i de trakter, där dessa fastigheter läge, ansåges något frivatten ej finnas.

F. F j ä r d a r n a n o r r om Almarestäket. 1 1. Lantmäteriutredning. [655]. Av de uppgifter, som lämnats av överlantmätaren i Uppsala län, torde följande få återgivas. Mellan Hammarskogs by och Viggeby by i Dalby socken har 1854 rågången i Dalbyviken blivit bestämd; byarna erhöllo i areal ungefär hälften vardera. Vid laga skifte å Bälsunda by i Hjälsta socken 1881—1884 har rågången i Bälsundaviken mot angränsande byar blivit bestämd. Mellan Granhammar med underlydande i Västra Ryds socken, ä ena, samt fastigheter inom Stockholms län, å andra sidan, verkställdes 1817 utstakning av rågången i Skarven; vattenområdet delades i två till arealen lika delar. [656]. För den del av undersökningsområdet, som hör till Stockholms län, ha några närmare uppgifter om lantmäteriförhållandena ej införskaffats.

2. Utredning vid sammanträdena. Uttalanden huvudsakligen o m fiskerätten i Ekoln. [657]. För jämförelse med vissa uppgifter lämnade till 1894 års fiskelagskommitté hänvisas till det föregående [592]. Fiskeriövertillsyningsmannen i Uppsala län A. G. Borgström, tillika ordförande i Uppsala läns Mälarefiskeriförening, anförde vid sammanträdet i Uppsala dels allmänt och dels särskilt om förhållandena i Ekoln först följande: Han vore född 1863 i Håtuna socken och hade varit fiskeritillsyningsman sedan 1906. Han hade 1 G: nr 84 Uppsala och nr 75 Stockholm; KG: nr 75 Stockholm NV och NO; EK: Ulleråkers, Hagunda, Lagunda, Håbo och Bro härader samt Ärlinghundra och Sollentuna härader.

367 börjat såsom fiskare 1885, då han fått till Dalby gård och Hammarskog i Dalby socken hörande fiskevatten på arrende. Dessa fiskevatten hade han sedan innehaft till 1924. Under åren 1910—1915 hade han även arrenderat Almarestäkets och öräkers fiskevatten i Stockholms-Näs socken; under denna tid hade en av hans söner skött de andra arrendevattnen. Då han började fiska i Ekoln, hade där, utom han själv, endast funnits två yrkesfiskare, båda på Skokloster. De hade alla fått tillräckligt med fisk utan att behöva hålla sig så mycket ute på fjärden. Nu vore det flera fiskare. De måste tillvarataga alla möjligheter till fiske och sålunda även utnyttja vattnet ute i fjärden. Fiskarena hade förr sig emellan ej varit sä noga med, om någon ginge över gränsen in pä den andres vatten. Detta hade dock i huvudsak endast gjorts i fråga om revfisket. Med reven hade man plägat gå ungefär hur som helst. I avseende å övriga fisken hade man däremot ej gjort några större intrång på varandras vatten. Man hade i princip räknat skillnad i vatten ungefär mittsjöss. Ingen fiskare hade satt i fråga, att man skulle kunna gå var som helst. Under hans tid hade yrkesmässigt fiske i Ekoln endast bedrivits av arrendefiskare. Någon yrkesfiskare, som levat på frivattensfiske, hade aldrig funnits där. »För fiskets egen skull», för att det skulle komma »under rationell skötsel», ville han, att allt vatten i Mälaren skulle fastställas vara enskilt fiskevatten. — Vid samma sammanträde berättade därefter en hemmansägare i Vreta i Uppsala-Näs följande: Han vore född 1860 i Vreta. Även hans far var född i Vreta, efter vad han trodde pä 1830-talet. Fadern hade sysslat med fiske. Under faderns tid hade ej mycket fiske bedrivits ute på djupvattnet. Det mesta fisket hade då varit notfiske, som skett med landnot. Notarna hade mestadels varit finmaskade. Med not hade man fiskat var som helst, på eget eller andras vatten. Notfisket upphörde efter hand; det började taga slut på 1880-talet, och varpen växte igen. Omkring 1875— 1880 hade fadern börjat använda flytande aspnät. Aspnäten hade lagts ut var som helst på fjärden. — Fiskeriövertillsyningsmannen Borgström gjorde därefter följande tillägg till sitt första yttrande: Han hade kommit till Dalby 1874. Redan vid denna tid hade Dalby gårds fiskevatten på sätt och vis varit utarrenderat. En kyrkvaktare hade nämligen gjort upp om att få fiska där mot att han lämnade några lispund fisk. Det fiske, som kyrkvaktaren bedrivit, hade varit obetydligt. På liknande sätt hade vid samma tid Hammarskogs fiskevatten varit utarrenderat till en torpare, som tillika var skräddare. A sträckan mellan Dalby och Vik hade ej något fiske varit utarrenderat. Utarrendering av fiskevatten hade börjat på 1870- och 1880-talen. Han kom väl ihåg den tiden, då man brukat fara och dra not var som helst i Ekoln. Men efter 1884 hade, såvitt han visste, ej någon farit med landnot till någon annans vatten. Omkring 1880 hade en person, som arrenderat Hammarskogs fiskevatten och som hade en landnot, med vilken han for litet hit och dit, blivit åtalad för att han dragit not på Dalby vatten och hade även blivit ådömd dryga böter härför. Sedan utarrenderingen av fiskevattnen börjat, hade var och en hållit sig på sitt vatten. Genom en stadgebestämmelse omkring 1901—-1904 hade användning av not under tiden 1 maj—15 juni förbjudits. Därmed hade blivit »ett väldigt fall pä landnotarna». Notfisket hade efter förbudets utfärdande avtagit mer och mer, och till slut hade noten alldeles kommit ur bruk. Vid sammanträdet i Enköping förklarade en son till nämnde fiskeriövertillsyningsman (född 1909; biträdde tvä bröder, som arrenderade fiskevatten i Ekoln), att i Ekoln hade sedan länge ansetts, att fiske med rörlig redskap vore fritt utanför 180-m:sgränsen. Vid sammanträdet i Uppsala uttalade han sig på följande sätt: Under den tid, som han varit med och fiskat, hade fiskarena i Ekoln bedrivit långrevsfiske om varandra, men något annat fiske hade ej bedrivits å annans vatten. Om tidigare praktiserat fritt fiske i Ekoln och särskilt praxis i fråga om revfiske förekommo ytterligare följande yttranden. En fiskare på Sjöö i Holms socken (född 1878; sysslat med fiske i 40 år, hela tiden vid Sjöö) förmälde, att han aldrig hört talas om frivatten i Mälaren i vidare mån än att han genom hörsägner erfarit, att sådant skulle finnas i Ekoln. Han hade sport, att detta frivatten skulle börja 100 famnar utanför 1 famns djup, räknat utanför »yttersta stenen». Hans

368 fiskekamrat på Sjöö (83 är gammal; fiskare vid Sjöö i 55 år) hade sagt, att i Ekoln hade »lite var ogenerandes gått ut med sina långrevar». Arrendatorn av Dalby gård (född 1884; vistats i Dalby socken sedan späd ålder) förmälde, att han hört, att fiskarena i Ekoln sedan gammalt ginge med rev in pä varandras vatten. Den förut [646] nämnde nuvarande arrendefiskaren på Sättra i Adelsö socken, som från 1915 till 1923 arrenderade till Ytternäs i Uppsala-Näs socken hörande fiskevatten och en del av Vreta fiskevatten i Dalby socken, berättade: I Ekoln hade man räknat med att de enskilda fiskevattnen möttes »ungefär mittsjöss». Med rev hade dock fiskats av vem som helst, även av sådana, som ej hade något eget vatten och ej heller arrenderade något vatten. Revfiske hade sålunda bedrivits exempelvis av lägenhetsägare utan fiskerätt och av personer från Uppsala. Av dem, som bedrivit yrkesmässigt fiske i Ekoln, hade en gått »överallt» med reven. Även de andra yrkesfiskarena hade varit ute med rev litet varstans, men de hade sökt något så när väja för varandra. Man kunde nog säga, att revfisket i Ekoln vid denna tid ansetts vara fritt. Om de nuvarande yrkesfiskarena i Ekoln upplystes vid sammanträdet i Uppsala, att de utgjordes av dels tvä söner till fiskeriövertills3 r ningsmannen, vilka arrenderade gemensamt det till Fredrikslund i Alsike socken hörande fiskevattnet samt den ene av dem dessutom fiskevattnen till Dalby gärd och Hammarskog i Dalby socken och till Kungshamn i Alsike socken, dels två fiskare, som arrenderade till Skoklosters gård hörande fiskevatten, vardera sin del, dels en arrendefiskare på Krusenberg i Alsike socken dels ock en hemmansägare i Gräna bj r i Dalby socken, som uppgavs bedriva revfiske ute pä Ekoln. — De två sönerna till fiskeriövertillsyningsmannen samt Skoklosterfiskarena, som båda hade fiskevatten i Ekoln, förklarade samstämmigt, att de där räknat mittsjögräns och ej rättat sig efter sockengränserna. — Den ene arrendefiskaren vid Skokloster, som sedan 1929 arrenderade till gården hörande fiskevatten från Norsholmen österut och nedåt ostsidan till Häggeby sockengräns, förmälde, att hans fader före honom haft samma fiskearrende. I Skofjärden tillämpades mittsjögränsen beträffande nät och dylikt. Med rev ginge man däremot »litet hur som helst». Han ansåge, att det vore en god ordning med endast enskilda fiskevatten, men revfisket borde få såsom hittills vara gemensamt för fiskevattensinnehavarna. Den andre arrendefiskaren vid Skokloster (född 1900 i Häggeby socken), som arrenderade till gården hörande fiskevatten från Norsholmen åt väster och ned å västsidan till Häggeby sockengräns, anförde, att han pä hela sträckan räknat, att hans arrendevalten ginge ut mittsjöss. I avseende å revfisket vore emellertid fiskarena överens om att de finge gå på varandras vatten. Så hade han uppgjort även med de fiskare, som arrenderade Sjöö fiskevatten i Holms socken och Fribergs fiskevatten i Kulla socken. Han motsatte sig inrättande av frivatten. Skulle fisket bli fritt ute i sjön, komme yrkesfiskarena ej att kunna använda rev och nät därute. Det gemensamma revfisket, som yrkesfiskarena sinsemellan tillämpat, borde emellertid få fortgå. Han ville i detta sammanhang erinra om att reven utlades för fångst bland annat av gös, som dreve omkring och vore än vid den enes, än vid den andres strand. — Det upplystes, att i Skoklosters socken hade, utom Skoklosters gård, endast prästbostället vatten- och fiskerätt i Mälaren. Ägaren av Kungshamn anförde, att det alltid »ansetts och talats om» att yttergränsen för dess vatten i Ekoln ginge mittsjöss. Uttalanden om andra delar av undersökningsområdet. Enskild fiskerätt. [658]. Arrendatorn av det till Sjöö i Holms socken hörande fiskevattnet i Lårstaviken, som även arrenderade det till Vik och Bonas i Balingsta socken hörande fiske, företedde fullmakt av ägaren av sistnämnda fastigheter att »hålla på vår gamla rätt beträffande fisket»; ägaren hade sagt, att han hölle pä enskild fiskerätt ut till mitten av Lårstaviken. För sin egen del tillade fiskearrendatorn, att för att yrkesmässigt fiske skulle kunna bedrivas i hans trakt vore det nödvändigt, att fiskevattnen förbleve enskilda. Ägaren av Nyborg i Håtuna socken anförde, att i Stora Ullevifjärden räknades av

369 gammalt allt vatten som enskilt. Gränsen mellan motliggande fastigheter ansåges gå mittsjöss (se angående Ullevifjärdarna även [659]). Drätselkammaren i Sigtuna stad har i skrivelse till de sakkunniga anfört: Staden gjorde anspråk på allt fiskevatten utanför samhället frän gränsen mot S:t Pers kommun i väster till gränsen mot S:t Pers kommun i norr samt på fiskevattnet utanför staden tillhöriga skogsområdet Kungsmarken i Håbo-Tibble socken. Dessa fiskevatten utarrenderades å offentlig auktion mot kontantarrende till högstbjudande. I uppgörelsen med arrendatorn hade drätselkammaren emellertid intagit, att samtliga i staden mantalsskrivna personer skulle, om de sä önskade, inom området i fråga äga rätt idka fiske med krok. —• Arrendatorn av Sigtuna stads fiskevatten (född 1884 i S:t Olofs socken) berättade: Han hade sysslat med fiske sedan barndomen. Hans fader hade arrenderat stadens vatten samt det fiskevatten, som hörde till Norrtil i S:t Olofs socken. Arrendet av stadens vatten hade han övertagit efter fadern 1904 och hade sedan haft det hela tiden. Stadens fiskevatten utarrenderades i 5-årsperioder. Under den första arrendeperioden hade han fått betala ett årsarrende av 111 kronor. För löpande arrendeperiod vore årsarrendet 350 kronor. Det hade varit rätt stor konkurrens, då den sista utarrenderingen skedde. Han kände endast till vattnen norr om Staket. Han hade aldrig hört talas om att någon fiskare i dessa vatten räknat med 180-m:sgränsen. Man hade alltid räknat med att de enskilda fiskevattnen möttes vid läns-, härads- eller sockengränsen eller vid mittsjölinjen. Norr om Staket funnes ju också endast småfjärdar. Han trodde ej, att någon fiskare skulle vilja arrendera något fiskevatten, om han endast skulle få »komma ut» till 180-m :sgränsen. Under högsommaren, hösten och vintern måste fisket bedrivas mitt ute i fjärdarna. Man fiskade där gös med rev och nät. En fiskare, som ägde skattetal i Norrtil i S:t Olofs socken och även arrenderade en del av det till Norrtil hörande fiskevattnet samt dessutom på arrende innehade till Munkholmen i S:t Olofs socken och Thorsätra i Västra Ryds socken hörande fiskevatten, anförde följande: Han hade hållit på med fiske sedan 1896 och hade varit sin egen fiskare sedan 1902. Sistnämnda år hade han arrenderat Norrtils fiskevatten. Frivatten borde ej inrättas i de mindre fjärdarna. Där borde de enskilda fiskevattnen räknas mötas mittsjöss. Så hade hittills räknats i de delar av Mälaren, som han kände till. Frivatten kunde man möjligen tänka sig i de stora Björk- och Prästfjärdarna, möjligen också i Ekoln. Om frivatten inrättades i de mindre fjärdarna, kunde strandägarna ej beräkna att fä »några vidare arrenden». Amatörfiskarena skulle också i så fall komma att inkräkta på fisket med drag, slantspö och pimpelkrokar samt därjämte säkerligen även med rev. Adjutanten hos chefen för infanteriskjutskolan vid Rosersberg i Norrsunda socken anförde, att skolan arrenderade Rosersberg med dess vattenområde av hovförvaltningen. Till Rosersberg hörde hela Rosersbergsviken samt Skarven ut till mittsjölinjen, där Thorsätra vatten mötte. Fiskevattnet vore utarrenderat till en fiskare i Rosendal med förbehåll om rätt för hovförvaltningens tjänstemän m. fl. att där bedriva vissa slags fiske. Förvaltaren (sedan 1907) på Runsa i Eds socken anförde: Han hade under den tid, som han varit på trakten, bibringats den uppfattningen, att något frivatten ej funnes utan att gårdarnas enskilda fiskevatten möttes ute i sjön. Han föreställde sig också, att detta vore den allmänna uppfattningen bland strandägare och fiskare. Av de gamla fiskarena på Runsa hade han inhämtat, att de alltid räknat med att Runsa enskilda fiskevatten ginge ut i sjön ungefär till sockengränsen. Han undrade, hur fisket skulle kunna bedrivas, om det bleve frivatten. Först lade en fiskare ut sina nät och sedan komme en annan fiskare och lade ut sina nät på samma plats. Hur skulle de sedan kunna få upp var sina nät? Om det bleve någon remsa ute i vattnet, där amatörfiskarena finge fritt hållas, »då ha vi dem överallt». Det bleve detsamma som nu vore förhållandet med jakten. Om någon hade jakträtt på ett mindre område, passade han också på att skjuta skott in på bredvidliggande områden. Uttalanden o m fritt fiske. [659]. En lägenhetsägare och fiskare i Ekilla i Yttergräns socken (född 1867), som hållit på med fiske i något över 25 år, anförde följande (se även [647]): Han arrenderade Ekilla fiskevatten och hade förut även ar24—368351.

370 renderat en del av Nyborgs fiskevatten. Under de sista 10 åren hade fisket i Ullevifjärdarna så försämrats, att man nu kunde säga, att vattnet vore fisklöst. Fisket hade ej blivit rationellt skött. Han ansåge, att det ej skulle vara »alldeles lämpligt» utan »nästan riskabelt» att överlämna allt vatten till strandägarna. Det funnes strandägare, som »bara har fisket som inkomstkälla», satte så höga arrenden som möjligt och »aldrig gör något för fiskbeståndet». »Fiskaren drivs med piskan, för att kunna existera och pressa fram arrendet, att sila vattnet.» I fråga om en del fiskevatten vore det därför nu också mycket illa beställt med möjligheten att bedriva fiske. »Få strandägarna hela vattnet, blir det slutligen omöjligt att få någon fisk.» Det vore bättre, att strandägarna finge fiskerätt endast vid stränderna. I varje fall borde de avstå en del av sina stora fiskearrenden till bekostande av fiskevårdsåtgärder. En lägenhetsägare och fiskare i Flottvik i S:t Olofs socken, som kommit till Flottvik för 21 år sedan, berättade (se även ett annat uttalande av samma person [647]): Till hans lägenhet hörde vatten- och fiskerätt. Han arrenderade härjämte, sedan 6 år, Steninge fiskevatten i Husby-Ärlinghundra socken samt de fiskevatten, som hörde till de från Steninge sålda gårdarna Humlebo och Granskog. Ägaren av Steninge gjorde för gården anspråk på enskilt fiskevatten ut till mittsjögränsen. Själv ville han också helst, att det skulle räknas på detta sätt. Han hade emellertid trott, att 180-m :sregeln gällde jämväl för nu ifrågavarande vatten. Den uppfattningen hade han kommit till, då han läst den i fiskerättslagen förekommande särskilda bestämmelsen om fiskerätten i större insjöar.

G. F j ä r d a r n a öster om Björkfjärdarna. 1 1. Lantmäteriutredning. [660]. Enligt den av överlantmätaren i Uppsala län verkställda utredningen ha ej några särskilda bestämmelser träffats angående rätten till vatten och fiske i den till undersökningsområdet hörande delen av länet [Bro och Stockholms-Näs sockn a r ] . För den del av undersökningsområdet, som hör till Stockholms län, ha några närmare uppgifter om lantmäteriförhållandena ej införskaffats. 2. U t r e d n i n g v i d s a m m a n t r ä d e n a . Uttalanden o m enskilt fiske. [661]. Ägaren av Brogård i Bro socken uttalade sig såsom förut [596] nämnts för enskilt fiskevatten över hela Mälaren. Arrendatorn av gårdens fiskevatten förmälde, att han innehaft detta fiskearrende sedan 8 år och att det före honom innehafts av hans fader sedan 1893. I Brofjärden ansåges ej något frivatten finnas. Förvaltaren på Lennartsnäs gård i Stockholms-Näs socken förmälde, att gårdens ägare yrkade bibehållande av gårdens enskilda fiskerätt i Näsfjärden och Görväln ut till mittsjögränsen. Denna gräns överensstämde i huvudsak med länsgränsen. Fiskaren på Lennartsnäs (född 1899) berättade: Hans moder arrenderade de till Lennartsnäs och öråker i Stockholms-Näs socken hörande fiskevatten. Samma arrendevatten hade förut innehafts av hans far och farfar. Han räknade med att arrendevattnet sträckte sig ut till mittsjögränsen. På samma sätt hade hans far räknat. Frågan, var yttergränsen för arrendevattnet skulle räknas gå, hade ofta varit på tal mellan honom och fadern. Av fadern hade han hört, att även farfadern räknat med mittsjögränsen. Det hade »aldrig funnits någon annan åsikt». Han räknade med att arrendevattnet ginge gräns i gräns med följande fiskevatten, nämligen Dävensö, Eldgarns, Väntholms, Almarestäkets, Görvälns och Kallhälls. Arrendevattnet utnyttjades i dess helhet. Om frivatten inrättades, skulle familjen ej längre kunna leva på fisket. Sonen till fiskaren på Almarestäket i Stockholms-Näs socken förmälde, att han biträdde fadern (som varit fiskare i 20 år) vid fisket. De hade räknat med att arrendevattnet ginge ut till mittsjö1 G: nr 75 Stockholm; KG: nr 75 Stockholm NV, SV, NO och SO; EK: Bro härad samt Sollentuna, Färentuna och Svartlösa härader.

371 gränsen. För yrkesfiskarena vore det bättre, att de kunde få arrendera fiskevatten mittsjöss ut än att en del av vattnet skulle vara frivatten. Sonen till arrendefiskaren på Väntholm i Hilleshögs socken berättade: Hans fader arrenderade Väntholms vatten sedan 35 år tillbaka. Själv hade han från barndomen (född 1910) biträtt fadern vid fisket. I norr och nordost hade de räknat med att arrendevattnet ginge ut mittsjöss. Där mötte fiskevatten, som räknat från väster till öster hörde till Lennartsnäs och Lövholmen. Å sydsidan utanför Väntholmsviken mötte Ricksätra vatten. På djupvattnet bedreve fadern nätfiske efter gös och siklöja. Allt vatten i Mälaren borde förbliva enskilt fiskevatten. Ägaren av Ricksätra i Hilleshögs socken förmälde, att han köpt Ricksätra 1922 och att det gården åtföljande fisket därvid taxerats till ett värde av 5,000 kronor. Han hade — förlitande sig på de utredningar om fiskerätten i Mälaren, som framlagts av 1894 års fiskelagskommitté och av lagberedningen i dess 1909 avlämnade förslag till jordabalk del III — alltid räknat med, att han hade ensamrätt till fisket i vattnet utanför sin gård ut till mittsjögränsen. Vattnet ute i Lövstafjärden och Lambarfjärden hade stort värde för strandägarna däromkring. Fisket ute på dessa fjärdar gåve yrkesfiskarena deras levebröd. Arrendatorn av Ricksätra fiskevatten, vilken även arrenderade en del av det till Nibble i Sånga socken hörande fiskevattnet, berättade: Han hade sysslat med fiske i över 30 år. Nämnda arrendevatten hade han övertagit efter sin fader. Han räknade med att hans arrendevatten ginge ut mittsjöss i Lövstafjärden, där det mötte det till Riddersvik i Järfälla socken hörande fiskevattnet. I de yttre delarna av sina vatten bedreve han siklöjefiske. För Mälarens vidkommande vore det för yrkesfiskarena bäst, om allt vatten finge förbli enskilt fiskevatten. Mälarens vatten vore för trånga för att yrkesfiskarena där skulle kunna bedriva fiske om varandra. Den ene av de två personer, som tillsammans arrenderade till Riddersviks gård i Järfälla socken hörande fiskevatten i Lövstafjärden, berättade: Arrendevattnet utnyttjades endast för siklöjefiske, som bedreves under en tid av 2 V2 å 3 månader om året med början omkring den 1 juli. Om frivatten inrättades i Lövstafjärden, bleve det omöjligt att bedriva detta fiske. Siklöjefisket krävde nämligen dyrbara redskap, som ej kunde förräntas under annan förutsättning, än att man finge vara ensam om fisket. Då någon siklöja eljest aldrig skulle bli uppfiskad, komme inrättande av frivatten i så måtto att innebära en ren »nationalförlust». Han betalade mycket hellre arrende än att han finge fiska fritt tillsammans med andra. Ingen yrkesfiskare hade gjort intrång i arrendevattnet. Inspektören på Edeby gård i Skå socken förmälde, att gården räknat med att den hade enskild fiskerätt ut till mittsjögränsen (angående ett uttalande av fiskearrendatorn se [663]). — En delägare i Asknäs i Ekerö socken anförde: I Kyrkfjärden och Långtarmen hade alltid ansetts endast finnas enskilt fiskevatten. Asknäs fiskevatten hade räknats gå, i Kyrkfjärden till häradsgränsen och i Långtarmen till sockengränsen. Före 1924 hade fiskevattnet varit utarrenderat. Han yrkade, att Asknäs tillkommande enskild fiskerätt måtte lämnas orubbad (se angående ett uttalande av sonen till en förutvarande fiskearrendator [663]). [662]. Från Stockholms stad ha följande uppgifter skriftligen lämnats de sakkunniga. — Stockholms stads fastighetskontor har överlämnat en karta, å vilken angivits dels fastighetsnämndens innehav av strandrätt å stadens ytterområden och dels de fiskevatten, staden i anledning därav gjorde anspråk på att äga uteslutande fiskerätt till. Dessa fiskevatten utgöras l:o av fiskevatten hörande till Riddersvik i Järfälla socken samt Hässelby villastad och Hässelby egendom i Spånga socken, 2:o av fiskevatten hörande till Åkeshov m. fl. fastigheter i Bromma församling, och 3:o av fiskevatten, hörande till Vårby i Huddinge socken och Slagsta i Botkyrka socken. Vad den förstnämnda gruppen angår framgår av kartan och därå gjorda anteckningar, att så gott som hela Hässelby villastads strand vid Mälaren, inbegripet Fäholmen (Lambarön), tillhör avsöndrade fastigheter, där staden gör anspråk på fiskerätten i vattnet utanför till gränsen mot Sånga och Lovö socknar, samt att staden gör anspråk på fiskerätten i vattnet utanför Riddersviks gård till gränsen mot Hilleshögs och Sånga socknar och utanför Hässelby gård till gran-

372 sen mot Lovö socken. Utöver vad nu angivits förvaltar fastighetsnämnden även Sättra i Adelsö socken. Av fiskevattnen i fråga äro endast de till Riddersvik, Hässelby villastad, Hässelby egendom och Sättra hörande utarrenderade. Å övriga vatten har Mälarens Motorbåtsförbund erhållit rätt att idka sportfiske utan särskild ersättning men med skyldighet att tillse att olaga fiske icke där bedrives. — Fastighetskontoret har härjämte anfört: »Rättsförhållandena med avseende å de inom stadens inre delar belägna vattnen torde icke i fråga om fiske vara fullt klarlagda och icke heller har kontoret kunnat finna, att några i stadens förvar befintliga handlingar innehålla bestämmelser om gränserna för stadens fiskevatten utöver vad gällande lag stadgar.» — Stockholms vattenledningsverk, som förvaltar en del staden tillhöriga lantegendomar, nämligen Sturehov och Norsborg i Botkyrka socken, Vällinge med därtill hörande skogsmark vid Södra Björkfjärden i Salems socken och ett skifte av Talby vid Södertäljeviken, likaledes i Salems socken, samt Nyckelby och Nibbla i Ekerö socken, har till utredning om dessa fastigheters fiskevatten överlämnat en karta, därå yttergränsen i vattnet för fastigheterna angivits följa respektive sockengräns. De till Sturehov, Vällinge, Nyckelby och Nibbla hörande fiskevattnen meddelades vara utarrenderade, särskilt för sig eller tillsammans med egendomarna, under det att å Norsborgs fiskevatten vattenledningsverkets personal hade tillstånd att idka sportfiske. En vid sammanträdet i Stockholm närvarande representant för Stockholms stad upplyste, att inom stadens jurisdiktionsområde, ungefärligen innanför en linje mellan Tranebergsbro och Kungshatt, hade åtminstone hittills fått fiskas utan alla inskränkningar. Uttalanden o m fritt fiske. [663]. Arrendatorn av de till Edeby gård i Skå socken och Norrby i Lovö socken hörande fiskevattnen — som förmälde, att han börjat såsom yrkesfiskare först 1929 samt att han tidigare varit bosatt i Södertälje och då varit med om att bilda Södertälje amatörfiskeklubb (se [651]) — uttalade följande: Om det kunde ordnas så, att i Mälaren fisket bleve fritt utanför 180-m:sgränsen skulle det vara »bäst». En fiskare i Mörby i Skå socken anförde: Han hade utövat fiske i Mälaren i 10 år; hans fader bedreve yrkesfiske i saltsjön. För närvarande hade han ett vinterfiskearrende under Barkarby i Lovö socken. I övrigt fiskade han i Mörbyfjärden mellan Svartsjölandet och Lovön, norr om Edeby, där han räknat med att fisket varit fritt. Han ansåge, att 180-m:sregeln borde stadgas för Mälaren. Om allt vatten skulle delas mellan strandägarna, finge var och en så litet område, att det ej bleve av värde för fiske. Bleve fisket allmänt fritt utanför 180-m :sgränsen, skulle yrkesfiskarena ha möjlighet att flytta sitt fiske, allteftersom fisken vid olika tillfällen ginge bäst till på olika platser. En avstyckningsägare i Söderby i Munsö socken förmälde (se även [651]), att hans fader till 1924 arrenderat Asknäs fiskevatten ävensom till Kaggeholm i Ekerö socken hörande fiskevatten. Själv hade han som ung biträtt fadern i dennes fiske. I Kyrkfjärden hade fadern samt fiskarena på Sturehov i Botkyrka socken och Vällinge i Salems socken ömsevis gått över på varandras vatten vid fiske efter gös och siklöja. Enskild fiskerätt hade i Kyrkfjärden ansetts gälla endast ut till 180-m:sgränsen eller efter äldre beräkning 100 famnar ut från 1 famns djup. Den förut [661] nämnde delägaren i Asknäs genmälte: Det fiske ömsevis på varandras vatten, som enligt avstyckningsägarens uppgift skulle ha tillämpats i Kyrkfjärden mellan dennes fader samt fiskarena på Sturehov och Vällinge, hade ej något med frivatten att göra utan hade sin förklaring i släktskap mellan dessa fiskare. Asknäsfiskaren hade eljest hårt hållit på sin ensamrätt till fiske i Asknäs vatten. Avstyckningsägaren anförde härefter endast, att hans fader haft för princip att aldrig neka någon att bedriva pimpelfiske.

23 KAP.

De sakkunnigas förslag. [664]. I förevarande kapitel skola utredningsresultaten ifråga om Mälaren sammanfattas och de sakkunnigas förslag beträffande denna sjö behandlas. Sammanfattning av utredningsresultaten. [665]. Vid denna överblick av utredningsresultaten skall uppmärksamhet i främsta rummet ägnas åt de större fjärdarna — framför allt Blacken och Granfjärden samt Präst- och Björkfjärdarna — då det egentligen allenast beträffande dessa synes kunna bli fråga om att fastställa något fritt fiskevatten. Lantmäteriutredningen. [666]. Vid Mälaren ha i många fall de strandägande skifteslagens rågångar i sjön lämnats obestämda och vid laga skiften deras rätt till vatten och fiske ej alls upptagits till behandling eller endast berörts på så sätt, att fisket förklarats skola vara gemensamt eller dylikt. Fall förekomma också, då rågång mellan två varandra angränsande skifteslag å samma sida av sjön endast bestämts en kortare sträcka ut i denna eller då en fiskevattensdelning genomförts allenast beträffande vattnet närmast stranden. Grunden till dessa förhållanden torde åtminstone i en del fall vara att söka i bristande intresse för fisket. Den torde däremot knappast, åtminstone ej såvitt angår senare tid, ligga i någon åsikt, att strandäganderätten skulle vara begränsad. Någon tillämpning av 180-m:sregeln torde ej ha skett vid någon lantmäteriförrättning. Vid sidan av dessa fall möter man emellertid vid Mälaren talrika andra dominerande fall, då rågångsbestämningar skett på sådant sätt, att utgångspunkten uppenbarligen varit, att vattenområdet i sjön skulle helt utgöra enskilt vatten, och då laga skiften och fiskevattensdelningar verkställts med samma utgångspunkt. Dessa fall avse ej allenast vikar, mindre fjärdar och dylikt utan även de större fjärdarna. De betydelsefullaste fallen i avseende å de större fjärdarna torde böra i korthet omnämnas. I G a l t e n ha rågångarna för Högsta, Stav och Dåvö i Munktorps socken bestämts bland annat gentemot motliggande skifteslag å södra sidan efter häradsgränsen, och mellan Himmelsberga och Prästgården i Torpa socken har rågången i vattnet bestämts ut till samma gräns. Å Stav och Dåvö ha fiskevattendelningar i motsvarande utsträckning verkställts. I B l a c k e n ha bestämts rågångar mellan Vickhus m. m. och Tärnö i Rytterne socken ut till länsgränsen samt för Tidö i samma socken bland annat gentemot motliggande skifteslag i Södermanlands län efter länsgränsen och mot Ridö

374 m. m. i Västerås—Barkarö socken efter sockengränsen. I V ä s t e r å s f j ä r d e n ha rågångar bestämts dels för olika fiskevatten i den till Västerås stad hörande delen av fjärden, så långt denna del sträcker sig, dels omkring Almö—Lindö i Västerås—Barkarö socken i huvudsak enligt mittsjöprincipen dels ock för Gäddeholm bland annat å den yttre sidan efter nämnda princip. I G r a n f j ä r d e n ha rågångar bestämts å Västmanlandssidan såväl för Aggarön m. m. i Kärrbo socken som även för Ängsö i socknen med samma namn ut till Gimpelstenarna samt å Södermanlandssidan för Björsunds by och Knutsbergs skifteslag i Helgarö socken å norra sidan efter vad som uppenbarligen antagits vara länsgränsen. Å Björsunds by har fiskevattensdelning verkställts i samma utsträckning. Vattenområdet till Knutsbergs skifteslag har intagits i verkställt laga skifte, vid vilket bestämts, att fisket skulle anses vara på samma sätt delat. I N o r r a B j ö r k f j ä r d e n h a rågångarna kring Ekeby och Tibble i Lossa socken bestämts, å västsidan ungefärligen efter sockengränsen [mittlinjen i fjärden]. Det rågångsbestämda vattenområdet intogs i laga skifte men fisket delades icke. I P r ä s t f j ä r d e n ha rågångarna kring Tuna by i Ytterselö socken blivit bestämda, å ostsidan mot den ute i fjärden liggande Götön, och fisket därefter delats. I S ö d r a B j ö r k f j ä r d e n ha rågångar bestämts dels mellan Hammarby i Överenhörna socken och Varneby i Ytterenhörna socken dels ock mellan Varneby och Vinberga i sistnämnda socken, i båda fallen ungefär 500 meter utanför det yttersta av Varnebyskären [ej fram till länsgränsen vare sig denna skall anses gå på sätt å generalstabskartan angives eller den räknas ha det läge, som angives å ekonomiska kartan och å konceptbladet till det under utarbetande varande nya generalstabsbladet]. De i Galten, Blacken, Västeråsfjärden och Granfjärden bestämda rågångarna omsluta mycket stora delar av dessa fjärdar, vilka på så sätt genom lantmäteriåtgärder hänförts under strandäganderätten. De rågångar, som bestämts i Björkfjärdarna och Prästfjärden omsluta däremot endast förhållandevis mindre delar av fjärdarna. Principen om strandäganderättens utsträckning över hela sjön har för de senare fjärdarna i så måtto vunnit en mindre omfattande tillämpning i direkta lantmäteriåtgärder. För att den ansetts giltig även där tala emellertid, utom de nämnda rågångsbestämningarna, på visst sätt även, att ute i fjärdarna liggande småholmar efter vad det synes undantagslöst redovisats vid laga skiften och dylikt. Utredningen vid sammanträdena. [667]. Vad angår rådande uppfattningar om fiskerätten var det bland strandägare och yrkesfiskare en praktiskt taget enhällig mening, att i Mälaren ej för närvarande finnes och ej heller förut under den tid, som någon kan minnas eller av äldre personer hört omtalas, funnits något fritt fiskevatten. Av amatörfiskare gjordes däremot uttalanden, som giva vid handen, att det bland dem är en utbredd uppfattning, att fritt fiskevatten finnes i Mälaren, åtminstone i dess större fjärdar. Att amatörfiskarena i stor utsträckning räknat med att 180-m:sregeln skulle vara tillämplig å Mälaren torde också få anses vara uppenbart. Beträffande önskemålen i fiskerättsfrågan uttalade sig strandägare och yr-

375 kesfiskare likaledes praktiskt taget enhälligt för att endast enskilt fiskevatten skulle fastställas i Mälaren. Av yrkesfiskarena var det allenast fem, som uttalade sig för fritt fiske enligt något olika bestämningar. Amatörfiskarena inskränkte sig huvudsakligen till att yrka, att vissa fiskesätt skulle lämnas fria. Allenast i avseende å Södra Björkfjärden framkom bland amatörfiskarena ett mera allmänt omfattat önskemål om fastställande av frivatten, varvid föreslogs tillämpning av 180-m :sregeln. Några av de uttalanden, som i nu berörda avseenden gjordes ifråga om de större fjärdarna, skola här omnämnas. Vid G a l t e n uttalade sig två arrendefiskare för fritt fiske, den ene för att fisket i denna fjärd skulle vara fritt utanför 180-m:sgränsen och den andre för fritt fiske ute i fjärden med not och nät. Den ene fiskaren uppgav, att han av äldre personer hört, att fisket ute i Galten förr varit fritt, övriga tillstädeskomna yrkesfiskare samt de närvarande strandägarna yrkade däremot, att Galten skulle i sin helhet fastställas vara enskilt fiskevatten. Det bestreds också, att något fiske förr varit fritt i Galten. I sistnämnda hänseende uppgavs exempelvis av en hemmansägare [St. Skillinge i Kung Karls socken], född 1859, vilken förvärvat sitt hemman efter fadern, att skifteslagets enskilda fiskevatten alltid räknats gå ut till häradsgränsen. Vid B l a c k e n gjordes ej något uttalande för fritt fiske. Enligt vad som från ett par håll uppgavs skulle emellertid två yrkesfiskare i Torshälla i Blacken praktisera visst fritt fiske. Dessa fiskare kommo ej tillstädes. En fiskearrendator [Tidö i Rytterne socken], i vars släkt samma fiskearrende varit i ungefär 80 år, förklarade, att så långt tillbaka, som h a n kunde minnas, hade fiskarena i Blacken hållit sig var och en på sitt arrendevatten. Från några håll lämnades uppgifter om att yrkesfiskarena vid Blacken av gammalt bedrivit revfiske, »ömsevis» på varandras vatten på så sätt, att de börjat utläggningen av reven på eget vatten men sedan sträckt ut reven in på angränsande vatten (även på andra håll vid Mälaren talades om att fiskevattensinnehavarna vid revfiske ginge »ömsevis» på varandras vatten). Vid G r a n f j ä r d e n förklarade en arrendefiskare [Frösåker m. m. i Kärrbo socken], att alla yrkesfiskare vore ense om att hela fjärden vore enskilt fiskevatten. En annan arrendefiskare [Säby i Aspö socken], förut innehavare av ett fiskearrende under Ängsö, som tidigare innehafts av hans svärfar och dennes fader, anförde, att under de omkring 100 år, som dessa arrenden gällt, hade det aldrig räknats med något frivatten. En hemmansägare och fiskare vid Granfjärden [Björsunds by i Helgarö socken], vars hemman före honom ägts av hans far och farfar, uttalade, att de alla varit av den uppfattningen, att skifteslagets enskilda fiskevatten sträckte sig ut till länsgränsen. Vid N o r r a B j ö r k f j ä r d e n och P r ä s t f j ä r d e n tillstädeskommo, dels åtskilliga strandägare [Veckholms socken: Härjarö, österby, Ekholmen, Amnö och Brandholmssund; Kalmar socken: Frösunda, Viby, Torresta och Råby; Lossa socken: Ekeby och Tibble samt Alholmen; ävensom Ytterselö socken: Mälsåker], dels ock efter vad det vill synas samtliga per-

376 söner, vilka såsom arrendefiskare och i ett par fall även såsom strandägare därbedrevo yrkesmässigt fiske [Torsvi socken: Torsvi allmänning med bl. a. Bastlangö; Veckholms socken: Veckholms Prästholme, Härjarö och Österby samt Amnö och Portugal under Ekholmen; Kalmar socken: Viby, Torresta och Råby; Lossa socken: en del av Ådö samt Dävensö, Gräsholmen och Alholmen; Munsö socken: en del av Bona; Adelsö socken: Sättra, Adelsö kronopark, Adelsö prästgård samt Tofta och Hanmora; Överenhörna socken: Ridö m. m.; Toresunds socken: Herrestad och Kolsundets kronopark; samt Ytterselö socken: Tuna by, Götön, Mälsåker och Ringsö]. Så gott som alla strandfastigheter kring nämnda fjärdar voro på detta sätt representerade vid sammanträdena. — De närvarande strandägarna yrkade, att enskild fiskerätt skulle fastställas för fjärdarna i deras helhet. Allenast två delägare i Viby i Kalmar socken anförde en något avvikande mening. De förklarade, att de ej haft någon »räkning» på, huru långt ut Viby enskilda fiskevatten kunde sträcka sig, samt tillfogade, att om det skulle bli fråga om att i Mälaren inrätta frivatten borde det väl ske å ett sådant ställe som i vattnet utanför Viby. — De tillstädeskomna yrkesfiskarena förklarade samstämmigt, att de ansett, att endast enskild fiskerätt funnes i fjärdarna. Alla med undantag av två uttalade vidare, förutom att de olika enskilda fiskevattnen ansetts ungefärligen gå ut till och mötas vid mittsjölinjen eller förekommande administrativa gräns, även att varje fiskare vid fisket hållit sig uteslutande på sitt vatten och utnyttjat detta ut till antydda gränslinje. Två yrkesfiskare [Veckholms Prästholme och Ringsö] anslöto sig ej till det sistberörda uttalandet utan uppgåvo för Prästfjärden, att fiskarena där vore överens om att utanför 180-m:sgränsen skulle de äga fiska om varandra med rörlig redskap, varmed då förstodes redskap, som ej låge ute längre tid än 24 timmar. Förekomsten av någon sådan praxis fiskarena emellan bestreds av de andra. Alla yrkesfiskarena yrkade, att för framtiden endast enskild fiskerätt skulle fastställas i båda fjärdarna. Förefintligheten av frivatten hävdades av pastorsämbetet i Adelsö socken i ett uttalande, som torde få anses ha gällt endast Prästfjärden. Uttalandet gjordes i ett yttrande angående Adelsö prästgårds fiskerätt och lydde på följande sätt: »Fiskerätten sträcker sig 'av gammalt' 200 meter utanför 2-metersdjupet.» De, som uttalade sig för endast enskild fiskerätt i Norra Björkfjärden och Prästfjärden, yttrade sig i en del fall även om äldre förhållanden och gjorde därvid gällande, att fisket ej heller förut varit fritt. Från ett par håll [utanför amatörfiskarenas grupp] påstods emellertid i fråga om Norra Björkfjärden, att fritt fiske tidigare i viss utsträckning praktiserats. En lägenhetsägare och fiskare [Flottvik i S:t Olofs socken], vilken omkring 1910 varit ägare av en från Ekholmen i Veckholms socken utbruten hemmansdel, förklarade sålunda, att vid denna tid hade strandägarnas ensamrätt till fiske ej ansetts sträcka sig längre ut än till 180-m:sgränsen. För längre tillbaka liggande tid gjordes av en annan lägenhetsägare och fiskare [Ekilla i Yttergräns socken], född 1867, ett uttalande, som tyder på att förhållandena i varje fall varit

377 osäkra: i äldre tid hade en del fiskare gjort gällande, att fisket i Norra Björkfjärden skulle vara fritt 100 famnar utanför det ställe invid stranden, där 1-famnsdjupet började, men andra fiskare hade hållit på att allt fiske där skulle vara enskilt. I ett utslag av Trögds häradsrätt från 1893 har ett påstående om fritt fiske vid det långt ute i Norra Björkfjärden liggande skäret Sparin eller Munksten blivit underkänt (se [593]). Vid S ö d r a B j ö r k f j ä r d e n uppgav en fiskare [Slandö i Ytterenhörna socken], att såväl han som hans fader bedrivit fritt fiske ute i fjärden. Fisket hade ansetts vara fritt utanför 180-m:sgränsen. En fiskeritillsyningsman, som 1903 sammanträffat med fadern till denne fiskare samt en annan fiskare i Södra Björkfjärden [Sandviken i Ytterenhörna socken], berättade, att båda för honom uppgivit, att det vore frivatten utanför Slandö. Sonen till en fiskare, som till 1924 arrenderat bland annat det till Kaggeholm i Ekerö socken hörande fisket, förklarade, att i Södra Björkfjärden hade enskild fiskerätt ansetts gälla endast ut till 180-m:sgränsen eller efter äldre beräkning 100 famnar ut från 1 famns djup. Uppgifter lämnades om att det till Björkö hörande fisket varit utarrenderat till 1933 och att arrendefiskaren även utnyttjat fisket vid de till Björkö hörande skären Pingst och Midsommar, som äro belägna långt ute i fjärden. Att arrendet upphört uppgavs ha berott på amatör fiskarenas intrång i fiske vattnet. Strandägarna vid Södra Björkfjärden kommo i mycket ringa utsträckning tillstädes vid sammanträdena. Fastställande av enskild fiskerätt över hela fjärden krävdes endast av en hemmansägare på Björkön, som yrkade, att det skulle bestämmas, att Björkö ägde enskilt fiskevatten runt Björkön ut till mittsjölinjen. Tillstädeskomna strandägare från Överenhörna och Ytterenhörna socknar gjorde ej gällande något anspråk på enskild fiskerätt längre ut i fjärden. Några andra strandägare infunno sig icke. Om E k o l n (jfr [592]) lämnades en del uppgifter om att tidigare fiske med landnot och något senare även fiske med vissa nät varit fria överallt. Det talades även om att fisket varit fritt 100 famnar utanför 1 famns djup, räknat utanför »yttersta stenen». Alltjämt synas arrendefiskarena kring Ekoln i viss omfattning bedriva revfiske på varandras vatten. [668]. Utom de nämnda två arrendefiskarena i Galten uttalade sig bland yrkesfiskarena den förut likaledes nämnde fiskaren i Ekilla samt dessutom två fiskare i Skå socken för frigivande av visst fiske i Mälaren. Den ene av fiskarena i Skå socken uppgav, att han fiskat bland annat i Mörbyfjärden, där han räknat med att fisket var fritt. Denne fiskare och den förut angivne fiskaren på Slandö voro de enda yrkesfiskare, som vid sammanträdena uppgåvo sig ha bedrivit fritt fiske. %

F ö r s l a g o c h motiv.

Den föreliggande fiskerättsfrågan. [669]. För Mälaren kan fiskerättsfrågan begränsas till frågan, om fritt fiskevatten där bör inrättas. Någon anledning att med hänsyn till yrkesfiskarena överväga genomförande av särskild reglering av något visst fiskesätt har ej beträffande denna sjö förelegat.

378 Enskilt fiskevatten. [670]. De sakkunniga ha föreslagit fastställande av enskilt fiskevatten i hela Mälaren. 1 [671]. I fråga om skälen för detta förslag torde här i huvudsak kunna hänvisas till den allmänna motiveringen i 5 kap. och den ovan lämnade sammanfattningen av utredningsresultaten. De sakkunnigas ställning till frågan om enskilt och fritt fiskevatten i Mälaren har bestämts av vad som blivit utrett om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis samt om strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål. Lantmäteriutredningen har klarlagt, att Mälarens vatten intagits i olika lantmäteriförrättningar i så stor omfattning, att inrättande av frivatten skulle betyda en väsentlig rubbning av vad i detta hänseende bestämts. Undersökningen av fiskepraxis har ådagalagt, att de, som bedriva yrkesmässigt fiske, själva äga eller ock arrendera de fiskevatten, där fisket bedrives, samt att de räkna sig ha och utnyttja enskild fiskerätt ända ut till det ställe, där motliggande strandfastighets enskilda fiskevatten anses möta. De upplysningar, som erhållits om önskemålen för framtiden, visa, att bibehållande av enskild fiskerätt i denna utsträckning önskas icke allenast av strandägarna utan även av yrkesfiskarena. De uppgifter, som lämnats om fritt utövat yrkesfiske, och de uttlanden, som från yrkesfiskarehåll gjorts för fastställande av fritt fiske, sakna i jämförelse med uppgifter och uttalanden i dessa hänseenden av motsatt innehåll fullständigt betydelse. Någon bestämd skillnad mellan de större fjärdarna och Mälarens övriga vatten kan ej sägas föreligga vare sig i avseende å lantmäteri- och fiskepraxis eller beträffande strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål för framtiden. Amatörfisket, som vad Mälaren angår spelar en särskilt framträdande roll, synes böra och kunna tillgodoses på annat sätt än genom fastställande av något frivatten. Om man trots dessa förhållanden skulle inrätta fritt fiskevatten i Mälaren, måste man kunna grunda detta på mycket starka skäl av annan natur än nu angivits. De sakkunniga ha icke kunnat finna, att några sådana skäl föreligga. Allenast ifråga om en del av Mälaren, nämligen Södra Björkfjärden, synes det kunna vara anledning att överväga inrättande av frivatten: utredningen om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis har för denna fjärd givit mindre bestämt stöd för fastställande av enbart enskild fiskerätt och de upplysningar, som kunnat erhållas om önskemålen hos strandägare och yrkesfiskare där, ha ävenledes givit mindre bestämt utslag för sådan bestämning. Någon uppenbar anledning att reglera fiskerätten i denna fjärd på annat sätt än i Mälaren i övrigt har dock ej synts de sakkunniga förefinnas. Några allmänna fiskesynpunkter i frågan må slutligen anföras. Mälaren är uppdelad i ett stort antal vattenbäcken och en mångfald öar finnes i dessa. Man kan i betraktande härav säga, att Mälaren är sammansatt av ett flertal halvt om halvt självständiga sjöar. Det är-obestridligt, att ju mindre ett vattenbäcken är desto större äro riskerna för överfiskning, om en mångfald fiskare slappes in. I många av Mälarens olika delar torde finnas i huvudsak endemiska (i dem hela sitt liv levande) fiskstammar och deras be1

Se [124].

379 skattning av frifiskare måste komma att utöva starkt inflytande å strandägarnas fiske. På grund av Mälarens geografiska typ måste det sägas vara riskabelt med hänsyn till strandägarnas intresse för fiskodling att i denna sjö inrätta fritt fiskevatten. Med den utveckling fisket i Mälaren tagit med ofta stora arrendevatten, vilkas arrendatorer använda lejd arbetskraft och fiska i större skala, finnes det icke anledning antaga, att fisket i de större fjärdarna ej skulle bli ordentligt utnyttjat, därest de helt läggas under enskild fiskerätt.

Sjätte

huvudavdelningen HJÄLMAREN

24 K a p .

Utredningsmaterialet. [672]. I 4 k a p . h a r r e d o g j o r t s för de o l i k a sätt, v a r p å de s a k k u n n i g a s ö k t införskaffa uppgifter o m de fiskerättsliga f ö r h å l l a n d e n a m . m . i de s t o r a sjöarna. [ 6 7 3 ] . F ö r H j ä l m a r e n h a r h u v u d s a k l i g e n erhållits det u t r e d n i n g s m a t e rial, s o m f r a m g å r a v f ö l j a n d e . Domhavandena i de vid Hjälmaren belägna domsagor ha inkommit med svar å de sakkunnigas förfrågan om förekomsten av mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vatten m. m. — Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Örebro, Västmanlands och Södermanlands län samt två av extra lantmätaren S. Forsselius upprättade promemorior angående Södermanlandsdelen av Södra Hjälmaren m. m. (P. M. XI) och Östra Hjälmaren m. m. (P. M. XII). Denna lantmäteriutredning har genom de sakkunnigas försorg kompletterats dels från nedannämnda specialutredningar [674], dels i vissa domsakter [733] och dels med åtskillig direkt från lantmäterikontoren i Örebro, Västerås och Nyköping införskaffad utredning. Sedan det sålunda erhållna lantmäterimaterialet sammanställts av de sakkunniga, har distriktslantmätaren M. Forss enligt förordnande av lantmäteristyrelsen pä grundvalen härav upprättat en karta över ägogränser och vid fiskevattensdelningar i Hjälmaren tillkomna gränslinjer m. m. i skala 1: 20 000, vilken blivit till de sakkunniga överlämnad. — Kammarkollegiet har överlämnat en förteckning rörande i jordeboken särskilt upptagna fisken i Hjälmaren (i jordeboken upptagas ej några holmar i denna sjö). — Genom domänstyrelsen ha erhållits vissa upplysningar om kronans egendom. Strängnäs domkapitel har lämnat uppgift ä församlingsboställena inom Strängnäs stift tillhöriga fiskevatten. Örebro stads drätselkammares första avdelning har avgivit yttrande i fråga om stadens fiskerätt. — Från sjökarteverket ha de sakkunniga erhållit kopior av originalsjökorten över Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren samt Mellanfjärden. Å sjökortskopiorna bar 2-m:skurvan genom sjökarteverkets försorg blivit inlagd, varjämte angivits djupsiffror kring 180-m :savständet från nämnda kurva. Genom sammanträdena med ortsbefolkningen ha upplysningar erhållits angående hos denna i fiskerättsfrågan förekommande uppfattningar och önskemål m. m. Sammanträdena höllos under tiden den 4—den 19 juni 1934 ä fjorton platser, nämligen: Örebro, Glanshammar, Slyte, Lunger, Nannberga, Värhulta, öja, Näshulta, Fagertorp, Läppe, Vinön, Lännäsborg, Egby och Mellösa. De besöktes av sammanlagt 406 personer. Av de tillstädeskomna uppgåvo sig 131 vara hemmansägare,

381 43 hemmansägare och fiskare, 20 jordbrukare, lägenhetsägare eller arrendatorer, 29 lägenhetsägare och fiskare, 5 arrendatorer och fiskare, 21 hemmasöner, 117 fiskare samt 13 amatörfiskare. För 14 större egendomar tillstädeskommo antingen ägarna eller representanter för dessa. Härjämte närvoro vid vissa sammanträden fiskerikonsulenterna i Örebro och Västmanlands län samt länsfiskeritillsyningsmannen i Södermanlands län. De över sammanträdena hållna protokoll upptaga i maskinskrift 170 sidor, vartill komma åtskilliga bilagor. [ 6 7 4 ] . D e s a k k u n n i g a h a tillgodogjort sig u t r e d n i n g s m a t e r i a l , som s a m lats vid två föregående u t r e d n i n g a r a v speciell k a r a k t ä r . Den ena av dessa utredningar rörde frågan om strandäganderättens utsträckning i den till Örebro län hörande delen av Hjälmaren. Genom resolution den 9 maj 1914 fastställde Konungens befallningshavande i Örebro län en tilläggsstadga för samma län till då gällande stadgar för bedrivande av fiske och kräftfångst i Hjälmaren. Över resolutionen anfördes besvär av vissa fiskevattensinnehavare. I yttrande över besvären anförde Konungens befallningshavande, bland annat, att det icke kunnat med säkerhet utredas, huru långt strandäganderätten sträckte sig inom de särskilda fjärdarna av Örebrodelen av Hjälmaren. I anledning av vad Konungens befallningshavande sålunda anfört angående utsträckningen av strandäganderätten i Hjälmaren anbefalldes lantmäteristyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Med skrivelse den 10 november 1916 överlämnade lantmäteristyrelsen dels en av dåvarande distriktslantmätaren, sedermera överlantmätaren i Örebro län, P. A. Wahlstrand författad »Promemoria innefattande utredning angående verkställda rågångsbestämningar och andra förhållanden, som synas vara av beskaffenhet att tjäna till ledning vid bedömandet av frågan om strandäganderättens utsträckning i den inom Örebro län belägna delen av Hjälmaren, upprättad efter forskning i Örebro läns lantmäterikontors arkiv», dels ock en av Wahlstrand i anslutning till promemorian uppgjord översiktskarta i skala 1:20 000. Den 8 december 1916 fastställde Kungl. Maj:t den överklagade tilläggsstadgan, med vissa formella jämkningar, samt förordnade därvid tillika, att den skulle gälla jämväl för fisket inom den del av örebrodelen av Hjälmaren, dit strandäganderätten till äventyrs icke sträckte sig. — Den andra utredningen gällde frågan om strandäganderättens utsträckning i östra Hjälmaren. I ett vid Väster och öster Rekarne tingslags häradsrätt 1932 anhängiggjort m ä l angående olaga fiske utanför Hedensö i Näshulta socken [842] begärde häradsrätten utlåtande av kammarkollegiet angående vissa kamerala förhållanden m. m. Kammarkollegiet avgav utlåtande den 9 augusti 1933 samt överlämnade därvid tillika ett den 14 juni 1933 dagtecknat yttrande av lantmäteristyrelsen och ett memorial från kammarkollegiets arkiv av den 29 juli 1933. Häradsrätten meddelade sedan utslag i målet den 4 oktober 1933. [ 6 7 5 ] . O m den e r h å l l n a l a n t m ä t e r i u t r e d n i n g e n t o r d e f ö l j a n d e b ö r a tilläggas. U t r e d n i n g e n t o r d e i n n e f a t t a u p p l y s n i n g a r o m alla intill t i d e n för m a terialets i n s a m l a n d e v e r k s t ä l l d a l a n t m ä t e r i f ö r r ä t t n i n g a r av i n t r e s s e för fiskerättsfrågan. Genom den av F o r s s u p p r ä t t a d e k a r t a n h a f ö r e k o m n a g r ä n s d r a g n i n g a r eller förslag till g r ä n s d r a g n i n g a r å s k å d l i g g j o r t s å k a r t a . Denn a k a r t a h a r u p p r ä t t a t s p å g r u n d v a l e n av s j ö k o r t s o r i g i n a l e n och återger sål u n d a s t r a n d k o n t u r e r m . m . enligt s j ö m ä t n i n g a r n a . Å d e n del av k a r t a n , s o m u p p t a g e r S t o r - H j ä l m a r e n och S ö d r a H j ä l m a r e n s a m t Mellanfjärden, liar d e n å o v a n n ä m n d a s j ö k o r t s k o p i o r u p p t a g n a 2 - m : s k u r v a n g e n o m de s a k k u n n i g a s försorg blivit överförd. Det h a r h ä r i g e n o m v a r i t möjligt att d i r e k t j ä m f ö r a l a n t m ä t e r i g r ä n s e r n a i dessa d e l a r av H j ä l m a r e n m e d 2-m:skurvan. [676]. Det officiella k a r t m a t e r i a l , s o m u t n y t t j a t s av de s a k k u n n i g a , ut-

382 göres av följande t o p o g r a f i s k a k a r t o r : generalstabens karta över Sverige (skala 1:100 000) bladen nr 73 Örebro, nr 74 Västerås och nr 65 Vingåker samt konceptbladen till samma karta (skala 1: 50 000) nr 73 Örebro SV och SO, nr 74 Västerås SV och nr 65 Vingåker NV och NO; följande e k o n o m i s k a k a r t o r : för Örebro län (skala 1:50 000) bladen Örebro, Glanshammars och Askers härader, för Västmanlands län (skala 1: 20 000) bladet Frösshammar samt för Södermanlands län (skala 1: 50 000) bladen Västerrekarne och Oppunda härader; ävensom följande s j ö k o r t : nr 87 Hjälmaren (skala 1:60 000).

25 KAP.

Fiskeförhållandena. Topografi. [677]. Hjälmaren utgör ett något så när enhetligt, i ost-västlig riktning utsträckt vattenbäcken. Dess centrala parti, Stor-Hjälmaren, är sjöns största del. Åt ändarna avsmalnar sjön till långsträckta fjärdar: ö s t r a Hjälmaren och Västra Hjälmaren. Den senare delas genom Ässön i två delar, en västlig vanligen kallad Hemfjärden men även benämnd örebrofjärden och en östlig kallad Mellanfjärden. Den sydligaste delen av Stor-Hjälmaren, söder om Vinön och Tåkenön, kallas med ett särskilt namn Södra Hjälmaren; namnet Stor-Hjälmaren förbehålles då åt den del, som ligger norr om nämnda öar (i den betydelsen användes namnet Stor-Hjälmaren i betänkandet). Den grundaste delen av Hjälmaren är Hemfjärden, i vilken djupet ingenstädes utom i den muddrade rännan uppgår till 2 meter. Mellanfjärden är också grund; det största djupet är 3 meter, och även i det centrala partiet av fjärden överstiger djupet i allmänhet icke 2,5 å 2,7 meter. Stor-Hjälmaren har djup ned till 18 meter. I östra Hjälmaren är medeldjupet icke betydande men utefter södra stranden sträcker sig en sänka, utvisande det största djupet i Hjälmaren, 25 meter. I Hjälmarens ursprungliga tillstånd var antalet öar tämligen ringa. Genom Hjälmarens sänkning, som verkställdes 1878—1888, bildades emellertid talrika öar och holmar. Sänkningen utgjorde 1,8 meter. Fiskarena. [678]. Enligt de officiella statistiska uppgifterna var 1919— 1923 antalet fiskare i medeltal 397, därav 68 yrkesfiskare och 329 binäringsfiskare. I de medlemsförteckningar, som de sakkunniga fått mottaga från fiskeriföreningarna vid Hjälmaren, betecknas av 1934 uppgivna 194 medlemmar 67 såsom fiskare. Det sammanlagda antalet yrkesfiskare och binäringsfiskare vid Hjälmaren torde numera betydligt överstiga 400; enligt meddelande från fiskerikonsulenten i Örebro län skulle enbart inom detta läns del

av Hjälmaren 1935 fiske ha bedrivits av 256 personer. — Antalet arrendefiskare uppgavs i den officiella statistiken för 1914 vara 47, varav 25 yrkesfiskare och 22 binäringsfiskare. Enligt uppgifter från fiskeriföreningarna skulle 1934 hela antalet till föreningarna anslutna arrendefiskare ha varit omkring 25. Av de vid sammanträdena med ortsbefolkningen lämnade uppgifterna framgick, att åtminstone 34 yrkesmässigt fiskande personer arrenderade fiskevatten och att dessutom 18 å 19 binäringsfiskare hade fiskearrenden. Av dessa arrenderade 13 å 14 fiskerätt av St. Mellösa sockenallmänning. — Om m a n skattar antalet yrkesfiskare vid Hjälmaren till 70 å 80, vilket torde vara ett sannolikt (måhända dock väl lågt) tal, skulle sålunda omkring 45 å 50 % av dessa arrendera fiskevatten. Flertalet fiskevattensarrendatorer fiska emellertid även å fritt vatten. [679]. Yrkesfiskare, som helt hålla sig till det fria vattnet, finnas huvudsakligen inom Julita socken av Södermanlands län och St. Mellösa socken av Örebro län samt å Vinön. Binäringsfisket spelar i vissa trakter en betydande roll, såsom i St. Mellösa, Lillkyrka och Götlunda socknar av Örebro län, där det finnes större byar med oskiftat fiskevatten. Inom Örebro län har över huvud, enligt vad fiskerikonsulenten meddelat, binäringsfisket stor betydelse. Hemmasöner, egnahemsägare och säsongmässigt arbetslösa (såsom sjöfolk vintertiden) bedriva ett betydande fiske å enskilt och fritt vatten. [680]. Vid Hjälmaren äro verksamma fyra föreningar i fiskets intresse: Västra Hjälmarens fiskeriförening, vars verksamhetsområde är Örebro läns del av Hjälmaren och som 1934 hade 19 medlemmar; Norra Hjälmarens fiskevårdsförening, som har sitt verksamhetsområde mellan Hjälmare kanal i öster och gränsen mot Örebro län i väster och som 1934 hade 57 medlemmar (5 arrendefiskare); Fiskareföreningen Hjälmaren, vars verksamhet omfattar Hjälmaren över huvud och som 1934 hade 40 medlemmar (10 arrendefiskare) ; samt Stor-Hjälmarens fiskeriförening, som har Stor-Hjälmaren såsom verksamhetsområde och som 1934 hade 78 medlemmar (2 arrendefiskare). Dessa fyra föreningar ha 1935 sammanslutit sig i ett förbund, kallat Hjälmarens fiskareförbund. Fiskeredskap. [681]. Enligt den officiella statistiken funnos under perioden 1919—1923 i medeltal 129 notar, c:a 9 300 nät och c:a 9 400 ryssjor. Antalet notar är numera betydligt större; enbart inom Örebro län finnas enligt vad fiskerikonsulenten meddelat 175 notar. Notar. Notar användas huvudsakligen i Stor-Hjälmaren. I Mellanfjärden, där notfisket förr var livligt, har det numera nästan upphört, enligt uppgifter vid sammanträdena beroende på det stora antalet kvarstående avbrutna gamla ryssjestörar. Vad som särskilt karakteriserar notfisket i Hjälmaren är, att notens uppdragande (»örningen») i regel icke sker på land utan upp i båt, ute i öppet vatten, stundom långt från land och över djupt vatten. Denna metod för notfisket är betingad av den rikedom på stora stenar ute i vattnet, som utmärka Hjälmarestränderna och som skulle göra det omöjligt att utan alltför dyrbara rensningsarbeten draga noten i land. I Hjälmarens lergrumliga vatten kan metoden med fördel användas, helst som den

384 tröga gösen är ett så viktigt fångstobjekt även för noten. Gösen uppehåller sig ju icke heller inne i strandregionen annat än under leken och kortare perioder på sommaren. Näst gösen är notens viktigaste fångstobjekt siken, som likaledes blott kortare tider på sommaren och under leken på hösten är inne på grundvattnet. Landnot användes föga annorstädes än i Östra Hjälmaren. —• Att notfisket i Hjälmaren i stort sett frigjorts från strandområdet är tydligen av genomgripande betydelse för notfiskarenas ställning till frågan om det enskilda fiskevattnets utsträckning. Under det i regel i våra sjöar noten alldeles särskilt är knuten till stranden och den, som vill bedriva fiske med not, därför måste disponera lämpligt strandområde, är förhållandet i Hjälmaren det motsatta: notfiskaren är frivattensfiskare och det ligger i hans intresse, att frivattnet går så nära stranden som möjligt, helst där djupare vatten når in till närheten av stranden. Nät. De viktigaste näten äro gös-, abborr- och siknät. — Gösnäten användas i Hjälmaren företrädesvis på vintern, under isen, men även höst och vår, före isläggningen och efter islossningen. Isnätfisket förutsätter tydligen ett icke allt för ringa vattendjup, enär eljest risken är för stor, för att näten skola frysa fast. Vid sammanträdena uppgavs, att gösnät icke utsättas å grundare vatten än 4 meter. Gösen uppehåller sig icke heller vintertiden å helt grunt vatten. Enligt uppgifter, som torde vara riktiga, stannar sålunda icke mycket gös kvar i de västra fjärdarna under vintern. Gösfångst på nät skulle därför icke i nämnvärd utsträckning kunna ske i Mellanfjärden. På gösnät skulle där emellertid erhållas asp. — Abborrnäten användas i motsats till gösnäten uteslutande under den isfria tiden. Utom huvudfisken, abborre, fångas med dessa nät huvudsakligen smågös. Abborrnät användas, med undantag av Hemfjärden, i hela Hjälmaren, å såväl grunt som djupt vatten. Det grundaste vatten, å vilket abborrnät utsättas, är enligt uppgift vid sammanträdena omkring 2 meter. — Siknäten användas förnämligast under hösten, på och i närheten av sikens lekplatser. Ryssjor. Då medelantalet av ryssjor uppgivits till omkring 9 400, ha säkerligen såsom ryssjor även redovisats katsor och lakstrutar. — Egentliga ryssjor äro dels de vanliga småryssjorna, som utsättas för fångst av vårlekande fisk, i främsta rummet gädda, å deras lekplatser på grundvattnet, dels de större gösryssjorna (storryssjorna). — Storryssjor användas före och under gösens lektid på områden av den beskaffenhet, att de mera effektiva katsorna icke med fördel kunna användas, och ut till större djup än dessa. De utsättas såväl i närheten av stranden som långt ute i öppet vatten samt användas både i Stor-Hjälmaren och i Södra Hjälmaren och i östra Hjälmaren. — De egentliga gösryssjorna användas numera icke i Hemfjärden och Mellanfjärden utan där brukas i stället vad man i allmänhet kallar katsor. Dessa, som utgöra en modifikation av gösryssjorna, nämligen ett slags förgårdsryssjor utan ingångsbåge, tillkommo vid Hjälmaren i början av 1900talet. De avsågos ursprungligen såsom redskap för gösfångst, men finmaskade katsor ha sedermera kommit att användas även för fångst av abborre. I mindre mängd fångas i dem även gädda. På härför lämpliga platser kunna i

385 dem även göras goda fångster av braxen. Inom Örebro län äro för närvarande enligt uppgift av länets fiskerikonsulent ej mindre än 450 sådana redskap i användning. Då katsorna i regel nå ovan vattenytan, kunna de tydligen icke utsättas på hur djupt vatten som helst. Från början användes de å mera grunt vatten men ha småningom kommit till användning på allt djupare vatten. Enligt uppgifter vid sammanträdena utsättas katsorna för närvarande å högst 6 å 7 meters djup. Försök ha emellertid gjorts att med hjälp av särskilda anordningar sätta dem på ännu djupare vatten, men dessa försök skola ännu icke ha gett några praktiska resultat. — Egentliga katsor, d. v. s. av spjälor tillverkade fasta fiskebyggnader, ha fordom i Hjälmaren liksom i andra sjöar funnits i stort antal. Numera äro de stadda i försvinnande och blott ett litet fåtal finnes kvar, i vissa grunda vikar. Något för fisket i Hjälmaren utmärkande är den starka utvecklingen av fisket med lodrätt upphängda ryssjor, s. k. lakstrutar. Dessa användas i Hjälmaren för fångst både av abborre och lake och finnas till ett antal av många tusen. Det finnes fiskare, som använda flera hundra lakstrutar. Lakstrutarna användas företrädesvis å djupare vatten, utanför strandområdet. Krokredskap. Revfisket spelar i Hjälmaren en mycket underordnad roll. Ståndkroksfisket efter gädda i närheten av stranden har däremot en viss betydelse. För abborrfångst bedriva icke blott binärings- utan även yrkesfiskarena huggkroksfiske, förnämligast å djupare vatten. Fiskets avkastning. [682]. Gös. Denna fisk lämnar den största avkastningen, med en medelfångst 1919—1923 av c:a 92 000 kg. Gösens stamhåll är Stor-Hjälmaren, där den största delen uppehåller sig utanför strandområdet utom under lektiden, då den söker sig in till stränderna och grundbankarna. En avsevärd ström av gös går också på våren västerut, till Mellanfjärdens och Hemfjärdens grunda och ännu mer än Stor-Hjälmarens lergrumliga vatten. Sunden mellan Mellanfjärden och Stor-Hjälmaren höra därför också till Hjälmarens bästa fiskevatten. Som framgår av redogörelsen för redskapen äro katsorna, storryssjorna, noten och vinternäten de huvudsakliga fångstredskapen för gösen. — Abborre. Näst gösen i fångstmängd med ett årsmedeltal för 1919—1923 av c:a 89 000 kg kommer abborren, som stannar över vintern även i de västra fjärdarna, åtminstone Mellanfjärden, om än även den utför vandringar av samma art som gösens. Sommarnät, katsor och småryssjor äro de huvudsakliga fångstmedlen för abborren. — Braxen. Efter abborren följer i statistiken braxen med en medelfångst 1919 —1923 av c:a 48 000 kg. Den fångas i Hjälmaren som överallt, där notdragning under vintern icke är tillåten, inne på grundvattnet med katsor, småryssjor, nät och not. — Gädda. På grund av de i stor utsträckning steniga stränderna är fångsten av gädda i Hjälmaren mindre betydande, med ett årsmedeltal enligt statistiken för 1919—1923 av c:a 32 000 kg. Den fångas självfallet i huvudsak inom strandområdet. På vinternäten erhålles dock icke obetydligt gädda. — Lake. Laken, med en medelfångst 1919—1923 av omkring 25 000 kg, fångas däremot i huvudsak å fritt vatten, mest medelst lakstrutar. Lakfångsten i katsor och i vanliga horisontala ryssjor på 25—368351.

386 grunt vatten har dock även en icke ringa betydelse. — Sik. Denna fisk, som fångas med not och nät å både enskilt och allmänt vatten, har i Hjälmaren jämförelsevis ringa betydelse. Årsmedelfångsten under 1919—1923 var c:a 15 000 kg. Kräfta. Före kräftpestens uppträdande fångades kräfta i stor mängd.

26 KAP.

Allmänna grunder för de sakkunnigas förslag*. [683]. I förevarande kapitel redogöres för de huvudsakliga resultaten av utredningen rörande frågan om fiskerätten i Hjälmaren och för de allmänna principerna för förslaget beträffande denna sjö; i detalj redovisas utredningsresultaten och förslaget i nästa kapitel. Överblick av u t r e d n i n g s r e s u l t a t e n . Lantmäteriutredningen. — Hemfjärden. [684]. I Hemfjärden ha rågångarna för de flesta strandägande skifteslagen blivit bestämda ej allenast i sidled utan även gentemot motliggande skifteslag. Fiskevattensdelningar ha uppgivits ägt rum i tre fall (Ekeby, Kolja och Husby). . Mellanfjärden. [685]. R å g å n g s b e s t ä m n i n g a r ha också skett i Mellanfjärden, om än i mindre omfattning än i Hemfjärden. Rågång mellan motliggande skifteslag har bestämts allenast i ett fall, nämligen vad angår Göksholm, å södra stranden, samt Kärsta och Asta, å norra stranden. Mellan dessa fastigheter ingicks 1794 en förening om grunderna för rågångens bestämmande, som innefattade, att rågången skulle dragas mitt i sjön. Föreningen blev 1802 av Askers häradsrätt med dom gillad och stadfäst. Rågången mellan Göksholm och Asta har sedermera genom förening 1910 blivit till läget närmare fixerad och utlagd å karta. Denna rågång är å kartan dragen ungefärligen mitt mellan Göksholmslandet och Asta. Rågångsbestämningar i sidled, mellan skifteslag å samma sida av sjön, ha skett i 6 fall. — 1 2 fall har rågången utdragits så långt, att tanken måste ha varit, att motliggande skifteslags vatten skulle möta i dess ytterpunkt. Det ena av dessa fall gäller rågången mellan Hjälmarsnäs med Våtsta samt Knarsta, som genom förlikning i rättegång 1810 bestämts ut till häradsgränsen. Förlikningen stadfästades 1810 av Närkes lagmansrätt och rågången fastställdes av Askers häradsrätt 1820. Det andra fallet avser rågången mellan Sticksjö och Ekeberg, som genom förening 1890 likaledes bestämts ut till häradsgränsen. Vid ingendera av dessa båda rågångsbestämningar synas motliggande skifteslag ha varit företrädda. — 1 3 fall har rågång bestämts ungefärligen ut till 180-m:sgränsen, nämligen mellan Knarsta och Västra Ryn-

387 ninge med Börsholm, mellan sistnämnda skifteslag och Östra Rynninge samt mellan Östra Rynninge och Göksholm. Dessa tre rågångsbestämningar ha skett genom föreningar 1903 i sammanhang med 1907 fastställda fiskevattensdelningar å Västra Rynninge och Börsholm samt ö s t r a Rynninge, vilka utsträckts i huvudsak till 180-m :sgränsen. — I l fall, nämligen vad angår rågången mellan Skävesund och Harsta, stannar den 1858 lagakraftvunna rågången innanför strandens 2-m:skurva. [686]. Nämnda f i s k e v a t t e n s d e l n i n g a r äro de enda, som ägt rum i Mellanfjärden. Den å Västra Rynninge och Börsholm verkställda angavs omfatta »det fiskevatten, som tillhör strandrätten», och den å Östra Rynninge genomförda angavs omfatta »den del av fiskevattnet, som tillhör strandrätten». De återgivna uttrycken synas innebära, att den enskilda fiskerätten ansetts gå så långt men ej längre ut än fiskevattensdelningarna blivit utsträckta. — I Asta påbörjades 1900 en fiskevattensdelning, men denna blev senare inställd. Stor-Hjälmaren. [687]. I Stor-Hjälmaren har ett stort antal r å g å n g s b e s t ä m n i n g a r ägt rum. [688]. M e l l a n m o t l i g g a n d e s k i f t e s l a g ha rågångsbestämningar skett i 2 fall. — Det ena fallet gäller Göksholm och några skifteslag å norra stranden. I den nyss [685] berörda föreningen 1794 mellan Göksholm och vissa motliggande skifteslag angående grunderna för rågångens bestämmande ingingo nämligen även följande skifteslag å Stor-Hjälmarens norra strand: Slyte, Brohammar och Götarsvik (dessutom Slytebotorp vid sundet norr om Björkön). Även här skulle enligt föreningen mittsjöprincipen tillämpas. Denna rågång har sedermera blivit till läget fixerad och kartlagd vad angår Göksholm och Slyte genom förening 1906 samt beträffande Göksholm och Brohammar genom en av domstol fastställd förlikning 1909. Den bestämda sträckningen sammanfaller, i varje fall väsentligen, med häradsgränsen å generalstabskartan. Göksholm möter enligt dessa rågångsbestämningar Brohammar och Götarsvik ute i det öppna vattnet. Göksholm och Slyte (ävensom Göksholm och Slytebotorp) angränsa däremot varandra innanför 180-m:sgränsen. — Det andra fallet gäller Stora Mellösa sockenallmänning å södra stranden och vissa skifteslag å norra stranden. Vid en rågångsförrättning 1799 å sockenallmänningen bestämdes och kartlades dess rågångar i Stor-Hjälmaren och den upprättade kartan blev 1805 av Askers häradsrätt (frånsett några i detta sammanhang betydelselösa förhållanden) med dom gillad och fastställd. Sockenallmänningens vattenområde omfattar enligt denna rågångsförrättning en betydande del av Stor-Hjälmaren; det sträcker sig i norr upp till Lungers udde och i väster fram mot Valen. Allmänningens ensamrätt till fiske i de yttre delarna av detta område har emellertid blivit i domstolsväg underkänd. I en av Kungl. Maj:t 1866 meddelad dom i mål mellan Lungers byamän och sockenallmänningen anfördes sålunda, bland annat, att fiskevattnet utanför de områden, vilka på grund av strandäganderätt parterna å ömse sidor enskilt tillhörde, (»vattnet å djupet av Hjälmaren») måste antagas vara samfällt för parterna och till äventyrs

388 andra, som ej blivit i saken hörda. Senare har ett liknande uttalande gjorts i ett av Kungl. Maj:t 1909 meddelat utslag i mål om olaga fiske vid Brearne (Tvillingarna), som äro belägna i den till allmänningen vid 1799 års förrättning hänförda öppna delen av Stor-Hjälmaren. I detta utslag anfördes, bland annat, att Hjälmaren å ifrågavarande del av sin sträckning vore att anse såsom en sådan i 6 § av 1896 års lag avsedd sjö, i vilken fiskerätten i hela sin utsträckning icke tillhörde strandägarna, samt att fiskevattnet invid Brearne icke kunde antagas vara omfattat av den till sockenallmänningen hörande fiskerätt. — Göksholms och sockenallmänningens anspråk i fråga om vattnet upp till motliggande skifteslag har även kommit till uttryck i en förening, som 1894 träffades vid lantmäteriförrättning för bestämmande av gränsen dem emellan i Tomtaviken. I föreningen bestämdes nämligen rågången, på ett från 1799 års karta något avvikande sätt, ända upp till häradsgränsen. Vid förrättningen var närvarande av Konungens befallningshavande förordnat ombud, som skulle ha att »där så erfordrades det allmännas rätt och bästa iakttaga och bevaka». Kronoombudet undertecknade berörda förening, som sedermera även godkändes av Konungens befallningshavande. Kronans deltagande i föreningen torde ha berott på att kronan såsom fastighetsägare i Stora Mellösa socken var delägare i sockenallmänningen. Rågångsbestämning mellan motliggande skifteslag har i ett tredje fall varit ifrågasatt men ej kommit till stånd, nämligen vid en 1892—1902 verkställd delning av fiskevatten hörande till de forna allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i Julita socken. Å Julitasidan önskade man då med motliggande skifteslag i Västermo och ö j a socknar ingå förening om en »mittsjögräns». Den begränsade betydelse, som man i föreningen ville ge åt denna gräns, är av visst intresse. Gränsen skulle enligt föreningens lydelse »icke ega någon annan betydelse än såsom gränsskillnad för de fiskegrund, som ligga på ömse sidor om densamma», varemot »fisket å djupvattnet» skulle utan avseende å denna gräns få idkas »på sätt lagligen nu eller framgent derom kan warda stadgadt». Man synes sålunda icke ha velat direkt hävda, att »fisket å djup vattnet» skulle vara enskilt ut till mittsjögränsen. Genom den avvisande hållning, som intogs av representanter för socknarna å norra sidan, förföll emellertid hela frågan om en mittsjögräns. [689]. Några rågångsbestämningar mellan motliggande skifteslag vid Stor-Hjälmaren synas i övrigt ej ha skett eller varit ifrågasatta. I de fall, då å norra stranden av Stor-Hjälmaren rågångar i sidled bestämts så långt ut, att tanken måste anses ha varit, att motsidans vatten där skulle möta, synes ej vid något tillfälle motliggande skifteslag ha varit företrätt. Det oaktat har vid två laga skiften å norra stranden (Nannberga, fastställt 1884; samt Järnäs och Hästnäs, fastställt 1881), d å sidorågångarna blivit i nyss nämnd utsträckning bestämda, å lagaskifteskartorna mellan ytterpunkterna för dessa rågångar uppdragits en gränslinje, som uppenbarligen är tänkt såsom gräns för skifteslagens vattenområden gentemot motliggande skifteslag. I båda dessa fall intogos vattenområdena innanför gränslinjen i skiftena på så sätt, att strandvattnet (delvis något utanför 180-m:sgränsen) skiftades, medan

389 vattenområdet utanför avsattes i ena fallet (Nannberga) såsom »oskiftad mark» och i andra fallet (Järnäs och Hästnäs) för delägarnas allmänna behov. [690]. M e l l a n s k i f t e s l a g å s a m m a s i d a a v s j ö n ha rågångsbestämningar skett i ett flertal fall. Den tidigaste lantmäteriförrättning vid Stor-Hjälmaren, om vilken de sakkunniga erhållit kännedom, som berört sådana rågångar i sidled, är en 1851 verkställd lantmäteriundersökning rörande vissa skifteslag i Västermo och ö j a socknar. Vid denna undersökning gjordes från de av densamma omfattade skifteslag, vilkas vattenområden gå ut mot öppna sjön (Värhulta, Näset, Ramsnäs, Vi och Bärsta), gällande, att sidorågångarna borde utdragas till »medeldjupet i sjön». Någon rågångsbestämning på grundval av undersökningen synes dock ej ha ägt rum. Å norra sidan av Stor-Hjälmaren ha sedermera rågångarna i sidled för så gott som samtliga skifteslag blivit bestämda. — 1 9 fall ha dessa rågångar utdragits så långt, att meningen torde ha varit, att motliggande skifteslags vatten skulle möta, i varje fall ungefärligen, vid rågångarnas ytterpunkt. Dessa fall gälla följande rågångar: mellan Slyte och Brohammar (Svea hovrätts dom 1906); mellan Brohammar och Götarsvik samt mellan Götarsvik och Grythem (föreningar 1903); mellan Furuskallen och Södra Lunger samt mellan Södra Lunger och Norra Lunger (föreningar 1905); mellan Norra Lunger samt Kuggenäs och Skogstorp (förening 1904); mellan Kuggenäs och Skogstorp samt Nannberga (förening 1882); mellan Nannberga samt Järnäs och Flästnäs (förening 1880); och mellan Vi och Bärsta (förening 1891). Samtliga dessa rågångar, utom rågången mellan Slyte och Brohammar, sträcka sig utanför 180-m :sgränsen. — 1 7 fall synes man ha utdragit rågångarna ungefärligen så långt man ansett sig kunna gå efter 180-m-.sregeln. Detta gäller följande rågångar: mellan Grythem och Furuskallen (förening 1902); mellan Frösshammar m. m. och Gålhammar (förening 1895); mellan Gålhammar och Ekeberg (förening 1931); mellan Ekeberg och Värhulta m. m. (rågångsförrättning, fastställd 1931); mellan Värhulta m. m. och Näset samt mellan Ramsnäs och Värhulta m. m. (förening 1897); och mellan Bärsta och Vångsö (karta över laga skifte å Bärsta, fastställt 1856). — 1 3 fall ha rågångarna bestämts endast ett kort stycke ut i vattnet: mellan Järnäs och Hästnäs samt Frösshammar m. m. (rågångsförrättning lagakraftvunnen 1856); mellan Näset och Ramsnäs (förening 1897); samt mellan Vångsö och Stora Sundby (rågångsförrättning, lagakraftvunnen 1859). Å södra sidan av Stor-Hjälmaren ha, bortsett från Göksholm och Stora Mellösa sockenallmänning, rågångsbestämningar ute i vattnet endast skett i följande fall. Rågångarna i sidled mellan vissa skifteslag i Stora Mellösa socken, som i vattnet å norra sidan angränsa sockenallmänningen enligt 1799 års karta, h a bestämts ut till densamma. Dessa rågångar sträcka sig ej utanför 180-m:sgränsen. Mellan de forna allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i Julita socken, å ena, samt Stora Daviken i samma socken och Stora Sundby i Öja socken, å andra sidan, ha rågångar bestämts (förening 1896) så långt ut, att vid deras ytterpunkter motliggande skifteslag

390 å norra stranden uppenbarligen ansetts möta. Dessa rågångar ligga delvis utanför 180-m :sgränsen. [691]. F i s k e v a t t e n s d e l n i n g a r ha i Stor-Hjälmaren slutförts eller påbörjats i sammanlagt 15 fall1. Den tidigaste ägde rum 1886. Under 1880talet påbörjades ännu en och under 1890-talet verkställdes eller påbörjades ytterligare 10. Under 1900-talet ha härutöver 3 skett. I 13 fall ha fiskevattensdelningarna blivit fastställda; i avseende å en fiskevattensdelning står fastställelsefrågan ännu öppen och en har blivit inställd. [692]. Vid bestämmandet av delningsområdets utsträckning ha vid dessa fiskevattensdelningar i 11 fall i huvudsak de grundsatser, som innefattas i 180-m:sregeln och dess föregående motsvarighet 100-famnarsregeln, kommit i tillämpning. Vid en fiskevattensdelning, som påbörjades 1886 (Västra Valen; fastställd 1887), angavs uttryckligen, att det delade fiskevattnets yttergräns bestämts genom djupmätning enligt de grunder, som 1 och 2 §§ i 1852 års fiskestadga innehölle [100-famnarsregeln]. Vid 2 senare fiskevattensdelningar (Frösshammar m. m., fastställd 1898; samt Vi, ännu ej fastställd) ha hänvisningar gjorts till motsvarande bestämmelser i 1896 års fiskerättslag [180-m:sregeln]. I återstående 8 fall (Södra Lunger, fastställd 1908; Gålhammar, fastställd 1895 och 1898; Ekeberg, fastställd 1931; Värhulta, inställd; Näset, fastställd 1905; Bärsta, fastställd 1893; Vångsö, västra delen, fastställd 1902; samt Östra Valen, fastställd 1907) innehålla förrättningshandlingarna ej något om de tillämpade grunderna för bestämmandet av delningsområdets utsträckning, men en jämförelse med djupsiffrorna å sjökortsoriginalen ger vid handen, att man härvid väsentligen gått efter 100famnars- eller 180-m :sregeln. Vid dessa fiskevattensdelningar synes man åtminstone i 4 fall ha utgått från att fisket skulle vara fritt utanför delningsområdet. I ett fall (Ekeberg) följer detta av att yttergränsen för delningsområdet upptogs såsom gräns mot »allmänningsvattnet i sjön Hjälmaren». I ett annat fall (Frösshammar m. m.) är detta likaledes fullt klart; yttergränsen för delningsområdet betecknades i detta fall såsom »gränsen mellan strandägarnes fiskevatten och öppna sjön». I ett tredje fall (Värhulta) angavs, att i fiskevattensdelningen skulle intagas »så mycket fiskevatten som under strandrätt kan häfdas». I det fjärde fallet (Näset) framgår det av omständigheterna såsom sannolikt, att man räknat med fritt fiskevatten utanför delningsområdet. — I 5 andra fall är det emellertid uppenbart, att man antagit, att utanför det delade fiskevattnet skulle finnas vatten, där fisket var skifteslaget enskilt tillhörigt. Denna uppfattning har kommit till uttryck på olika sätt. I ett fall (Vångsö) har i föreningen om fiskevattensdelningen upptagits följande bestämmelse: »Delningen av fiskevattnet eger ej rum å mera än hvad kartan utvisar [= fram ungefärligen till 180-m:sgränsen]; derutanför liggande Wångsö tillhörigt fiskevatten blifver fortfarande gemensamt.» I ett annat fall (Vi) har i en motsvarande förening, efter angivande att delningen skulle 1 Här har bortsetts från ett skifteslag (Åkesberg och Bittinge i Stora Mellösa socken), till vilket endast hör vatten innanför 2-m:sgränsen, samt från ett annat skifteslag (Slytebotorp i Lillkyrka socken) med vatten allenast i sundet norr om Björkön.

391 omfatta vatten ut till viss gräns bestämd efter 180-m :sregeln, anförts, att »der utom varande vatten förblifver odeladt för hela byn, som dock derated icke frånsäger sig sin uteslutande rätt till detsamma, så långt lag och författningar förmå». I ett tredje fall (Södra Lunger) har i förrättningsprotokollet antecknats, att delägarna lämnade vattnet utanför delningsområdet »oskiftat såsom allmänt fiske» [med »allmänt» fiske åsyftades här tydligen fiske gemensamt för skiftesdelägarna]. I de två återstående fallen h a r ^ å delningskartan vid delningsområdets yttergräns tecknats, i ena fallet (Gålhammar) »Gräns mot det odelade fiskevattnet» och i andra fallet (Bärsta) »Gräns mot odelat fiskevatten». — I 2 fall, där delningsområdets utsträckning bestämts, i ena fallet (Västra Valen) efter 100-famnarsregeln och i andra fallet (östra Valen) efter 180-m:sregeln, lämna förrättningshandlingarna inga upplysningar, som kunna klarlägga, om man antagit, att fisket skulle vara enskilt någon sträcka längre ut eller fritt utanför delningsområdet. i [693]. Vid de fiskevattensdelningar, där delningsområdets utsträckning bestämts enligt 180-m:sregeln, har man i allmänhet tagit hänsyn till förekomsten av öar och holmar samt dessutom på sina håll även till en del yttre grund (de sakkunnigas förslag ansluter sig i regel till dessa bestämningar vid fiskevattensdelningarna; se [710]). [694]. En av de övriga fiskevattensdelningarna i Stor-Hjälmaren (de forna allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i Julita socken; fastställd 1902) överensstämmer så till vida med de hittills behandlade, att i denn a intagits allenast ett strandvattensområde. Delningsområdet utsträcktes emellertid i detta fall ej oväsentligt längre än vad 180-m:sregeln kan ge stöd för; delägarna gjorde dessutom i avseende å vattnet utanför delningsområdet gällande enskild fiskerätt åtminstone till därstädes liggande fiskegrund fram till en mittsjögräns gentemot motliggande skifteslag (jfr [688]). [695]. Återstående tre fiskevattensdelningar i Stor-Hjälmaren ha till föremål för delningen haft väsentligen allenast kräftfisket. För dessa fiskevattensdelningar karakteristiskt är, att i delningen intagits utom ett strandvattensområde även vissa särskilda därutanför liggande isolerade grundområden. I ett av dessa fall (Norra Vinön) h a r det i delningen intagna strandvattensområdets utsträckning bestämts i viss anslutning till 180-m:sregeln, ehuru yttergränsen till stor del dragits innanför strandens 180-m :sgräns. I de b å d a andra fallen (Norra Lunger samt Kuggenäs och Skogstorp) sträcker sig det delade strandvattensområdet endast något utanför strandens 2-m:skurva. I ett fall (Kuggenäs och Skogstorp) ha i delningen tillika intagits grundområdena kring vissa långt ute i sjön men inom de för skifteslaget bestämda sidorågångarna liggande öar, holmar och skär (Lakbergsåsen och Bälgbergsgrundet). [696]. Genom a v s ö n d r i n g a r , som beröra tre skifteslag vid StorHjälmaren, ha till vissa fastigheter förts betydande vattenområden ute i sjön. Dessa skifteslag höra alla till den grupp, för vilken rågångsbestämningar i vattnet skett så långt ut, att därvid måste h a antagits, att utsidan mött mot-

392 liggande skifteslags vatten. Avsöndringarna ha ej utlagts längre ut än vad rågångsbestämningarna ge stöd för. Ett av fallen gäller en 1917 såsom avsöndring från Götarsvik fastställd lägenhet, Götevi, vartill lagts ett vattenområde från lägenhetens strand utefter Götarsviks rågång mot Grythem så långt ut som denna rågång blivit bestämd. Lägenhetens vattenområde ligger till en stor del utanför 180-m :sgränsen. Av de två andra fallen rör det ena Brohammar, vars hela vattenområde inom de därför bestämda gränserna med där liggande holmar och skär uppdelats på fyra 1912 såsom avsöndringar fastställda lägenheter. En av dessa avsöndringar omfattar även vatten utanför 180-m :sgränsen. Det tredje fallet gäller Nannberga, vars vid laga skifte såsom »oskiftad mark» undantagna yttre vattenområde likaledes uppdelats på fyra 1909 såsom avsöndringar fastställda lägenheter (Nannberga fiske). Inom två av dessa lägenheter ligga Bälgholmarna (Bälgö) och inom en tredje av dem en del av Essön (Älsön); inom den fjärde lägenheten ligga några småholmar. Samtliga sistnämnda lägenheter ligga ute i öppna sjön. Södra Hjälmaren. [697]. I fråga om Södermanlandsdelen av Södra Hjälmaren märkes en 1793 träffad förening mellan Julita säteri i Julita socken och Forsby säteri i Österåkers socken om en rågång från Forsåns mynning till »Fundergryt» (en grundsten öster om Funnaren). Denna rågång synes ha varit avsedd att utgöra en gräns även i avseende å fisket, vartill ensamrätt sålunda torde ha hävdats utefter rågångens hela sträckning. Den förut [694] berörda fiskevattensdelningen å de forna allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i Julita socken (fastställd 1902) omfattade även vatten i Södra Hjälmaren. Den utsträcktes även där över 180-m :sgränsen, i denna del så långt som allmänningsskogarnas vatten ansågs gå. I övrigt synas några rågångsbestämningar ej ha skett i denna del av Södra Hjälmaren. [698], I Örebrodelen av Södra Hjälmaren ha däremot alla strandägande skifteslag antingtm var för sig eller gemensamt med andra skifteslag fått sina rågångar i vattnet bestämda. Den tidigaste rågångsbestämningen synes ha skett vid en lantmäteriförrättning 1803—1804. Denna gällde bland annat rågången mellan Södra Vinön, å ena, samt Derböl, Nöteboda och Nifsand, å andra sidan, vilken uppdrogs som en »mittsjölinje». Även vid följande rågångsbestämningar mellan motliggande skifteslag kan denna mittsjöprincip sägas ha blivit följd. Segersjö har emellertid tillagts vatten utöver vad denna princip kunnat medföra och vissa andra skifteslags vattenområden ha i samma mån något inskränkts. Genom dessa rågångsbestämningar ha till olika skifteslag hänförts vattenområden utanför 180-m:sgränsen. — Av rågångsbestämningarna är en med hänsyn till frivattensfrågan av särskilt intresse. Denna gällde rågången mellan Biskopsvrak och Norra Vinön, som enligt Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 bestämts efter mittsjöprincipen. Vid fastställandet av denna rågång gjordes med hänvisning till 1 § 2 mom. i 1852 års fiskeristadga det förbehållet, att härigenom icke inskränktes den rätt, som kunde andra än Biskopsvraks och Vinöns byamän lagligen tillkomma att i detta område av Hjälmaren, såsom en större insjö, fiske idka.

393 [699]. Fiskevattensdelningar ha i Södra Hjälmaren skett i 3 fall. Av dessa avsåg en (Derböl och Nöteboda; verkställd och fastställd 1915) hela det för skifteslaget utlagda vattenområdet upp till mittsjögränsen. De två andra fiskevattensdelningarna (Norra Vinön, påbörjad 1899 och fastställd 1916, förut berörd under Stor-Hjälmaren; samt Södra Vinön, påbörjad 1893 och fastställd 1912) avsågo väsentligen endast kräftfisket. I dessa senare fall intogos i delningen dels ett strandvattensområde ungefärligen till 180-m :sgränsen och dels några därutanför liggande särskilda isolerade grundområden. — I ett fjärde fall (en del av Biskopsvrak) har fiskevattensdelning påbörjats (1891) men sedermera tills vidare uppskjutits. Östra Hjälmaren. [700]. I Östra Hjälmaren ha vissa rågångsbestämningar ägt rum. För ett skifteslag (Hedensö) ha rågångarna bestämts, utom i sidled, jämväl gentemot motliggande fastigheter. Det sålunda för detta skifteslag gränslagda området har intagits i laga skifte å detsamma. I övrigt ha vissa rågångar i sidled blivit bestämda. Av dessa sammanstöta två (den mellan Järshammar och Vargarn med Åstorp samt den mellan Näsna och Hedensö) å Mälön ungefär mitt ute i ö s t r a Hjälmaren. För ett skifteslag (Öja gård och Svartingstorp) ha rågångarna i sidled bestämts ut ungefärligen till mitten av sjön. Fiskevattnet inom detta har intagits i en fastställd fiskevattensdelning. De tidigare av de nu avsedda rågångsbestämningarna ha ägt rum under 1700-talet och den sista på 1920-talet. — I ett av Väster- och Österrekarne tingslags häradsrätt 1933 meddelat och lagakraftvunnet utslag i mål om olaga fiske har ett framställt påstående om fritt fiske i Östra Hjälmaren utanför 180-m:sgränsen (å Hedensö vatten) blivit underkänt. Uttalanden av lantmäteristyrelsen 1916 och 1933. [701]. Såsom i nästa kapitel skall närmare omnämnas har lantmäteristyrelsen uttalat dels i ett utlåtande 1916 [750], att enligt styrelsens förmenande såväl i Mellanfjärden som i Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren finnas delar, till vilka strandäganderätten icke sträcker sig, men att sådana områden ej torde förefinnas i Hemfjärden, dels ock i ett yttrande 1933 [840], att ö s t r a Hjälmaren å viss sträckning (mellan Vargarn m. m. å norra sidan och Hedensö å södra sidan) icke torde falla inom tillämpningsområdet för 6 § i fiskerättslagen. Utredningen vid sammanträdena. — Förhållandena i äldre tid. [702]. Om man får döma av en del vid sammanträdena gjorda uttalanden, ha strandägarna, framför allt vid Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren, ännu efter 1800-talets mitt ej med någon större styrka eller i någon större utsträckning hävdat enskild fiskerätt. Från olika håll ha andra uttalanden gjorts om att det på 1880-talet eller början av 1890-talet börjat bli »värde i kräftan» samt att strandägarna då även börjat »ta vara på sina enskilda vatten». Strandägarna skulle därvid ha räknat med att deras enskilda fiskerätt sträckte sig 100 famnar ut från 1 famns djup. Senare hade den enskilda fiskerätten räknats gå 180 meter ut från 2 meters djup. Om Östra Hjälmaren gjordes uttalanden, som synas giva vid handen, att man där sedan långt tillbaka betraktat allt vatten som enskilt fiskevatten. Detsamma torde även i Hemfjärden ha varit förhållandet.

394 Hemfjärden. [703]. Vid Hemfjärden yrkade strandägarna enstämmigt, att något frivatten ej skulle fastställas. Något yrkande om bestämmande av frivatten därstädes framställdes ej från fiskarehåll 1 . Det är också att märka, att om 180-m :sregeln skall läggas till grund för bestämmandet av frivattnet kan det ej bli tal om någon tillämpning av denna regel i Hemfjärden där större djup än 2 meter endast finnes i den muddrade rännan. Mellanfjärden. [704]. Av strandägarna vid Mellanfjärden yrkade 3 godsägare (Hjälmarsnäs, Ekeberg och Göksholm) samt 2 hemmansägare (Knarsta och Kärsta) enskild fiskerätt ut till motliggande enskilt fiskevatten. En godsägare (Skävesund) uttalade, att han ansåge, att 180-m:sregeln, om vilken han tidigt hört talas, skulle leda till en väl stark begränsning av strandägarnas enskilda fiskerätt. För tillämpning av 180-m:sregeln uttalade sig 3 hemmansägare (2 i Sticksjö och 1 i Rynninge). — Av arrendefiskarena uttalade en (Hjälmarsnäs), att han ansåge, att fritt fiskevatten i Mellanfjärden kunde vara till skada, men att, om fast redskap ej finge användas i frivattnet, det dock vore mindre risk för fiskbeståndet med frivatten i Mellanfjärden. En annan (likaledes Hjälmarsnäs) framhöll, att det ansetts, att frivatten fanns i Mellanfjärden. Två andra (Göksholm) uttalade sig för fritt fiske utanför 180-m:sgränsen, och ytterligare två andra (Sticksjö; större delen av det till ö s t r a Rynninge hörande fisket) förklarade, att de räknat med att deras arrendevatten sträckte sig ut till 180-m:sgränsen. E n arrendefiskare (Knarsta) var oviss, om arrendevattnet sträckte sig ut till ett grund (Renholmsberget), som ligger utanför 180-m:sgränsen men långt innanför häradsgränsen. — Av andra personer (lägenhetsägare och fiskare eller enbart fiskare och en hemmansägare vid Stor-Hjälmaren) gjordes uttalanden om att fritt fiske bedrivits i Mellanfjärden, åtminstone utanför 180-m :sgränsen. De uppgifter, som lämnades angående frivattensfisket i Mellanfjärden innefattade i huvudsak följande. Frivattensfiskarena hade gått ungefärligen till 100-famnars- eller 180-m:sgränsen. Frivattensfisket hade tidigare mest bedrivits med not. Senare, från omkring 1910, hade frivattensfiskarena huvudsakligen använt nät. Även med lakstrutar och krok hade frivattensfiske bedrivits. Fritt fiske hade av ålder funnits i Mellanfjärden. En hemmansägare (östra Rynninge) förklarade sig kunna namngiva 10 gamla fiskare, som livnärt sig på fiske och hållit sig i Mellanfjärden. Samme hemmansägare nämnde särskilt två morbröder, av vilka den ene avlidit för 10 år sedan i en ålder av 80 år; dessa hade aldrig gjort något annat än fiskat och hållit sig uteslutande i Mellanfjärden. Stor-Hjälmaren. [705]. Av strandägarna vid Stor-Hjälmaren yrkade en godsägare (Göksholm) och två avsöndringsägare (Götevi; Nannberga fiske) enskild fiskerätt ut till de bestämda yttergränserna för deras vatten. Då dessa yttergränser blivit så bestämda, att motliggande skifteslag få anses möta En före detta hemmansägare och fiskare på Vinön gjorde emellertid ett uttalande om att 180-m:sregeln borde i lag stadgas för hela Hjälmaren, såväl för Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren samt Mellanfjärden som även för Hemfjärden och ö s t r a Hjälmaren.

395 där, innebär yrkandet i samtliga fall tillika ett bestridande av att något fritt fiskevatten finnes i Stor-Hjälmaren. Yrkande på enskild fiskerätt åtminstone i det närmaste så långt ut att motliggande skifteslag måste anses där möta framställdes även av 6 hemmansägare (Kuggenäs och Skogstorp), som dock först uttalade sig i annan riktning. — En hemmansägare (St. Daviken) uttalade sig principiellt för att det enskilda fiskevattnet skulle bestämmas gå 360 meter utanför 2-m:sdjupet. En hemmansägare och fiskare (Valen) ville, att det skulle bestämmas, att enskild fiskerätt skulle gälla 300 meter ut från 2-m:skurvan. Det vore för litet att räkna enskilt vatten ut till 180-m:sgränsen. Själv fiskade han på frivattnet med not på sommaren och med gösnät på vintern och enligt hans erfarenhet kunde man vid dessa fisken gott hålla sig 300 meter utanför 2-m:skurvan. — I övrigt uttalade sig strandägarna vid Stor-Hjälmaren [angående Norra Vinön se under Södra Hjälmaren] väsentligen för att yttergränsen för det enskilda fiskevattnet skulle bestämmas i huvudsak enligt 180-m:sregeln. Detta skedde antingen så att uttalanden gjordes för att det enskilda fiskevattnet skulle utsträckas så långt som en i det särskilda fallet fastställd fiskevattensdelning (8 hemmansägare i Södra Lunger; 2 hemmansägare i Frösshammar; 4 hemmansägare i Ekeberg; samt 3 hemmansägare i Näset) eller också så att 180-m ^regeln direkt åberopades eller yrkanden gjordes, som i sak väsentligen överensstämde med denna (Stora Mellösa sockenallmänning; 1 hemmansägare i Brohammar; ägaren av en del av Brohammar, bland annat även den utanför 180-m:sområdet liggande avsöndringen, uttalande genom arrendefiskaren; delägarna i Grythem, uttalande av en fiskare därstädes; 1 hemmansägare i Furuskallen, som uppgav, att de 2 andra strandägarna skulle räkna lika; 5 hemmansägare i Norra Lunger; 6 hemmansägare i Järnäs och ägaren av Sickelsjö, delägare i Järnäs; 1 hemmansägare i Gålhammar, som uppgav, att den andre hemmansägaren där hade samma mening; 5 hemmansägare i Värhulta och ägaren av Värhulta gård, den senare genom ombud; 1 delägare i Ramsnäs; 3 hemmansägare i Vi; 3 hemmansägare i Bärsta; 3 hemmansägare i Vångsö; 2 hemmansägare på Valen; samt ägaren av Julita gård, genom ombud, och 7 hemmansägare, som innehade fiskevattenslotter till Västra Marken och Brännan i Julita socken). — En hemmansägare (Bittinge), tillika frivattensfiskare, uttalade sig för att man skulle räkna 180-m:savståndet från land, emedan vattenståndet i Hjälmaren vid sjösänkningen blivit sänkt så mycket, att den nuvarande strandlinjen motsvarade den ursprungliga 2-m:skurvan. Av arrendefiskarena uttalade en, att det med hänsyn till fisket med gösnät skulle vara önskvärt, att den enskilda fiskerättens utsträckning bestämdes till 360 meter ut från 2-m:skurvan. I sina arrendevatten hade han emellertid ej hävdat enskild fiskerätt längre ut än till 180-m:sgränsen. Övriga arrendefiskare uttalade sig i regel för tillämpning av 180-m:sregeln. Så gott som alla arrendefiskare torde bedriva fiske även ute i sjön. Av dem, som i Stor-Hjälmaren idka fiske enbart å vad som betraktats såsom frivatten, anslöto sig de flesta till 180-m:sregeln. Allmänt framhölls,

396 att i Stor-Hjälmaren fritt fiske åtminstone intill 180-m:sgränsen hade gammal hävd för sig. Man vore, uttalade exempelvis ordföranden i Fiskareföreningen Hjälmaren, »van» att räkna efter 180-m:sregeln och det skulle vara bra, om man finge fortsätta därmed. En fiskare anförde, att alla frivattensfiskare tillämpat den praxis att fiska in till 180-m:sgränsen. Han hade aldrig »hört någon annan lag»; »de gamla bruka säga 100 famnar från 1 famns djup». Olägenheterna för frivattensfiskarena av en utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen betonades också. Vid två sammanträden gjordes från frivattensfiskares sida uttalanden för att enskild fiskerätt skulle bestämmas gälla visst avstånd ut från land. Vid det ena sammanträdet [Fagertorp] skedde detta dock endast under den formen, att det borde tagas under övervägande, om man ej med hänsyn till 180-m:sregelns svårtillämplighet kunde utgå från strandlinjen i stället för 2-m:skurvan vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning och »utöka 180-m:savståndet» så mycket, som vore behövligt för att man skulle komma till samma resultat som med utgående från 2-m:skurvan. De vid det andra sammanträdet [Egby] gjorda uttalandena om utgående från strandlinjen grundades däremot på den uppfattningen, att man med 180 meter från 2-m:skurvan skulle komma för långt ut med det enskilda fiskevattnet. En av dem, som uttalade sig i denna riktning, förklarade, att han vid sitt fiske alltid försökt hålla sig minst 180 meter utanför 2-m:sdjupet men att han fann det önskvärt, att det bleve bestämt, att man i stället skulle räkna 180 meter från land. En annan uttalade, att frivattensfiskarena visserligen så gott de kunnat sökt rätta sig efter 180-m:sregeln men att det i praktiken väl mest blivit så, att man sökt se till, att man ej komme närmare än 180 meter från land. Det borde efter hans mening också räcka, om strandägarna finge ensamrätt till fiske 180 meter från land. Slutligen framhöll en, att det funnes olika meningar om hur man skulle beräkna 180-m:savståndet, att somliga räknade från 2-m:skurvan men andra åter från stranden. Själv ansåge han, att man borde räkna från stranden, enär fiskarenas intressen eljest skulle skadas för mycket. Södra Hjälmaren. [706]. Av strandägarna vid Södra Hjälmaren uttalade sig 1 godsägare (Segersjö, genom ombud) och 4 hemmansägare (2 i Biskopsvrak och 2 i Hjälmarsholm) för enskild fiskerätt inom de för fastigheterna bestämda gränserna, och samma mening hävdades av en kronoarrendator (Biskopsvrak). — Anspråk på enskild fiskerätt delvis utanför 180-m:sgränsen och delvis fram till motliggande skifteslags vatten framställdes av 7 hemmansägare (4 i Norra Vinön och 3 i Södra Vinön); i detta fall upprätthölls ej kravet på enskild fiskerätt inom hela det för fastigheterna gränsbestämda vattenområdet utan förekomsten av frivatten medgavs. — Flertalet strandägare uttalade sig för enskild fiskerätt ut till 180m:sgränsen (ägaren av Julita gård, genom ombud; ägaren av Läppe gård; 1 hemmansägare i Ebberud, som trodde, att alla delägare i skifteslaget hade samma mening; 1 hemmansägare i Björknäs; ävensom 15 hemmansägare i Norra Vinön och 11 hemmansägare i Södra Vinön).

397 Av fiskevattensarrendatorerna uttalade sig 2 (Segersjö och Tunnas) för enskild fiskerätt inom de för fastigheterna gränsbestämda vattnen, medan 1 (Styrsta och Derböl) förklarade, att han ej räknat med att det enskilda fiskevattnet sträckte sig längre ut än till 180-m :sgränsen. För frivatten utanför 180-m:sgränsen uttalade sig i övrigt ett flertal fiskare. Allmänt framhölls, att fisket i Södra Hjälmaren ansåges vara fritt åtminstone intill denna gräns. Om Västra Vingåkers socken uppgav en fiskare, att där hade ej ens 180-m:sregeln upprätthållits, utan han hade där utan anmärkning fått fiska så nära stranden han velat. Östra Hjälmaren. [707]. Vid ö s t r a Hjälmaren hävdade strandägarna, att allt vatten vore enskilt, och från fiskarehåll yrkades ej, att frivatten skulle fastställas där. Det enda undantaget i detta hänseende var en hemmansägare och fiskare (svaranden i den förut berörda rättegången om olaga fiske; se [700]), som ansåg, att 180-m:sregeln borde tillämpas även där. 1 öar och holmar ute i sjön. [708]. Ute i den öppna sjön finnas ej många öar och holmar. Om man bortser från de större äro huvudsakligen endast följande att nämna. Mitt ute i västra delen av Stor-Hjälmaren ligga Brearen (S) eller Tvillingarna (G; även kallade Brearne) och i samma del av Stor-Hjälmaren, närmare Valen, ligga Grundholmarna. I Stor-Hjälmaren norr om Valen ligger en ögrupp, bestående av Bälgö (G) eller Bälgholmarna (S; KG) samt Lakbergsåsen (G) och Bälgbergsgrundet (söder om Lakbergsåsen) jämte några andra småholmar. Öster om denna ögrupp ligger Essön (S) eller Älsön (G) inom en egen 2-m:skurva. För utredningen om fisket vid dessa och en del andra holmar hänvisas till närmast följande kapitel. Förslag och motiv. Den föreliggande fiskerättsfrågan. [709]. För Hjälmaren kan fiskerättsfrågan begränsas till frågan om enskilt och fritt fiskevatten. Någon anledning att med hänsyn till yrkesfiskarena överväga genomförande av särskild reglering av något visst fiskesätt har ej förelegat beträffande denna sjö (beträffande en fråga om förbehåll till förmån för strandägarna av rätten till kräftfiske å vissa platser se [716]). Enskilt och fritt fiskevatten. [710]. De sakkunniga ha föreslagit, 2 att fritt fiskevatten skall fastställas i Hjälmaren samt att gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten skall upptagas å en karta med härutinnan normerande karaktär. [711]. Hemfjärden och ö s t r a Hjälmaren h a helt undantagits från det fria fisket och fastställande av fritt fiskevatten har sålunda föreslagits endast i fråga om Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren samt Mellanfjärden. [712]. Vid bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten i Stor-Hjälmaren, Södra Hjälmaren och Mellanfjärden har den grundläggande regeln varit 180-m:sregeln efter dess närmare fixerande i två hänseenden. Det ena 1 2

Se dock även s. 394 not 1. Förslaget till speciallag 1 § 3) och 2 §.

398 gäller vilket 2-m:sdjup, frånsett vattenståndet, som skall tagas till utgångspunkt för 180-m:savståndets beräknande. Bestämningen härutinnan innefattar, att den stranden följande naturliga 2-m:skurvan (landgrundkonturen) skall tagas såsom utgångspunkt. Det andra hänseendet gäller vattenståndet för den antagna kurvans fastställande. Den i avseende h ä r å träffade bestämningen innefattar, att det vattenstånd, vid vilket sjökortet för Hjälmaren upprättats, skall vara avgörande. Detta är ett vattenstånd av 2.77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen, motsvarande en höjd av Hjälmarens vattenyta över havet av 21.85 meter (medelvattenstånd). Genom denna dubbla bestämning av 180-m:sregeln vid dess tillämpande å Hjälmaren har såsom utgångspunkt för 180-m:savståndets beräknande erhållits den stranden följande 2-m:skurvan vid det vattenstånd, vid vilket sjökortet för denna sjö blivit upprättat. Såsom en särskild regel vid bestämmandet av frivattensgränsen i Hjälmaren har upptagits den principen, att där en fiskevattensdelning ägt rum och denna från stranden utsträckts något längre än vad 180-m:sregeln enligt de sakkunnigas bestämning av denna eller eljest föreliggande förhållanden bort föranleda skall hela detta område intagas i det enskilda fiskevattnet, om ej särskilda skäl tala häremot (se [114]). I övrigt ha de särskilda grunder, som de sakkunniga följt vid frivattensgränsens bestämmande i Vänern (se [173]), tillämpats även i avseende å denna sjö. [713]. Förfarandet vid upprättandet av de framlagda gränskartorna för Hjälmaren 1 har varit följande. — Frivattensgränsen har till att börja med inlagts å de kopior av originalsjökorten, som de sakkunniga erhållit från sjökarteverket. Å dessa har först dragits en linje utanför 2-m:skurvan på det avstånd, att den ingenstädes befinner sig på ett längre eller kortare avstånd därifrån än 180 meter. Gränslinjen å sjökortskopiorna har därefter modifierats med tillämpande av de regler för gränsbestämningen, som de sakkunniga uppställt vid sidan om 180-m :sregeln. Från sjökortskopiorna har sedan gränsen (och även 2-m:skurvan) genom de sakkunnigas försorg av kartriterska överförts till den i lantmäteristyrelsen på grundvalen av originalsjökorten upprättade översiktskartan över Hjälmaren [673; 675]. Å denna karta, som i avseende å gränsbestämningen kan betecknas såsom originalkartan, har frivattensgränsen inlagts med röd färg (2-m:skurvan har inlagts med blå färg). — Från originalkartan har gränsen överförts å gränskartorna genom försorg av sjökarteverket. Gränskartorna utgöras av delar av sjökortet nr 87: »Hjälmaren». Gränsen har även å dem inlagts med röd färg. 2 De tryckta Hjälmarekartorna ha åstadkommits på samma sätt som motsvarande Vänerkartor (se [175]). [714]. Frivattensgränsen å gränskartorna åtskiljer strandägarnas enskilda fiskevatten och det för alla svenska undersåtar fria fiskevattnet samt skall 1

Se kartbilagorna 16—17 (jfr s. 78 n. 1). — 2 Dessa arbeten ha utförts under ledning av utredningsmannen Freidenfelt.

399 enligt förslaget fullständigt reglera vilka vatten som äro det ena och vilka som äro det andra (se [105—107]). Förbehåll är emellertid gjort för giltigheten av de enskilda fisken, som ej omedelbart grunda sig på strandäganderätten. — I 27 kap. skola angivas i vilka fall den föreslagna frivattensgränsen avviker från 180-m:sgränsen utanför stranden av fasta land. [715]. De allmänna motiven för förslaget till bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten i Hjälmaren ha framlagts i 5 kap. De skola nu endast med avseende å förslagets utgångspunkter i lantmäteri- och fiskepraxis samt uttalade önskemål för framtiden något närmare utvecklas med stöd av den ovan lämnade sammanfattningen av utredningsresultaten. — I fråga om Hemfjärden och Östra Hjälmaren torde av utredningsresultaten särskilt böra framhållas, att yrkesfiskarena icke hysa några önskemål om fastställande av frivatten därstädes. Vad som i övrigt under utredningen framkommit ifråga om dessa delar av Hjälmaren talar för att de skola helt läggas under enskild fiskerätt. — Vid Stor-Hjälmaren ha väsentligen endast tre strandägare rest krav på fastställande av enskild fiskerätt i sådan utsträckning, att förutsättningen för tillmötesgående av kraven måste anses vara hela Stor-Hjälmarens läggande under sådan rätt. Den rågångsbestämning i vattnet, som i ett av dessa fall (Göksholm) åberopats, torde emellertid icke ge fog för ett sådant krav. Samma rågångsbestämning har åberopats i det ena av de andra två fallen (lägenheten Götevi). Det väsentliga av önskemålen i det tredje fallet (lägenheterna Nannberga fiske) har kunnat tillgodoses från de sakkunnigas utgångspunkter. Förutom i dessa tre fall har liknande krav framställts i ett fjärde fall (Kuggenäs och Skogstorp) men då mera i andra hand; kraven torde här förfalla genom den reglering de sakkunniga efter sina utgångspunkter föreslagit. Strandägarna i övrigt vid Stor-Hjälmaren ha endast yrkat enskild fiskerätt i strandvattnet och så gott som alla ha därvid uttalat sig för tillämpning av 180-m:sregeln eller (vad därmed väsentligen överensstämmer) anslutning till fiskevattensdelningar och dylikt. De verkställda fiskevattensdelningarna ge särskilt stöd åt 180-m :sregelns tilllämpning. I de fall, där vid delningarna förutsattes, att enskilt fiskevatten skulle finnas utanför delningsområdena, ha delägarna nästan undantagslöst avstått från att yrka på enskild fiskerätt där. Yrkesfiskarena vid Stor-Hjälmaren ha praktiskt taget enhälligt uttalat sig för 180-m -.sregelns tillämpande i denna del av Hjälmaren. — I Södra Hjälmaren föreligga i lantmäterihänseende olika förhållanden i Södermanlandsdelen och i örebrodelen. Fastställande av frivatten i den förra delen torde av utredningen att döma ej komma att röna några invändningar från strandägarehåll. Under hänvisning till fastställda lantmäterigränser ha däremot för den senare delen vid sammanträdena särskilt från ett håll (Segersjö) rests sådana invändningar. De sakkunnigas förslag till gränsdragning här torde emellertid väsentligen tillgodose strandägarens önskemål. Att det är ett allmänt önskemål bland yrkesfiskarena, att 180-m-.sregeln vinner tillämpning även i Södra Hjälmaren, framgår av utredningen. — Vid Mellanfjärden voro strandägarnas meningar delade. De upplysningar, som framkommo om fiskepraxis,

400 visa dock klart, att fritt fiske i denna fjärd utanför 180-m:sgränsen sedan länge fått praktiseras. Yrkesfiskarenas allmänna önskemål gingo också i denna riktning. Kräftfisket. [716]. Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskeval ten innebär vad de gamla kräftfiskeplatserna angår, att det övervägande antalet av dessa förts till det enskilda fiskevattnet. Genom det enskilda fiskevattnets utsträckande till 180-m:sgränsen, sådan denna fastställts enligt de sakkunnigas bestämning av 180-m:regeln, ha först och främst alla kräftfiskeplatser vid stranden men därutöver även de längre ut inom 180-m:savståndet från 2-m:skurvan vid stranden liggande blivit enskilda. Frivattensgränsens anslutning i ett flertal fall till yttergränserna vid fiskevattensdelningarna, som delvis utsträckts något längre än vad de av de sakkunniga eljest följda principerna medföra, har lett till att ytterligare andra kräftfiskeplatser förlagts till det enskilda fiskevattnet. Det torde endast vara ett fåtal av de gamla kräftfiskeplatserna, som ligger utanför den sålunda bestämda frivattensgränsen. Det har icke synts vara skäl att med tanke på dem utsträcka det enskilda fiskevattnet längre än förslaget innefattar. Det enskilda fiskevattnet skulle nämligen därigenom erhålla en omfattning, som icke överensstämmer med fiskepraxis i andra avseenden, och man skulle även komma att fastställa ensamrätt till fiske för strandägarna, där dessa icke gjort anspråk på sådan rätt. Någon särskild reglering av rätten till kräftfiske påkallades ej vid sammanträdena. Det har ej heller med hänsyn till vad som framkommit vid utredningen synts föreligga tillräckliga skäl för en sådan. 1

27 KAP.

Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten. [717]. I förevarande kapitel skall redogöras för detaljerna i de sakkunnigas utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten i Hjälmaren. I den första avdelningen skall redogöras för vissa allmänna uttalanden. I de följande avdelningarna skall redovisas utredning av huvudsakligen lokal karaktär; i dessa avdelningar skall även de sakkunnigas förslag behandlas. [718]. Den föreslagna frivattensgränsen finnes för de olika undersökningsområdena 2 fullständigt redovisad under rubriken »De sakkunniga»; någon särskild beskrivning av frivattensgränsen har i detta fall ej ansetts erforderlig. 1

Vid utredningsmannen Freidenfelts frånfälle var denna fråga ej slutbehandlad. Det torde emellertid här böra anmärkas, att utredningsmannen Freidenfelt under överläggningarna närmast uttalat sig för en bestämmelse, att rätten till kräftfiske skulle utan avseende å vad som bestämts om enskilt och fritt fiskevatten förbehållas strandägarna å platser, där kräftfisket av ålder ansetts vara enskilt. * De olika undersökningsområdena återfinnas, utom å sjökortet över Hjälmaren, å de kartor, som äro antecknade i noterna.

401 A. A l l m ä n n a u t t a l a n d e n . Äldre personer om den enskilda fiskerätten. [719]. En före detta hemmansägare i Fagertorp i Julita socken, född 1845 i trakten, berättade: Han hade sysslat med fiske sedan han var 17 år gammal. I gammal tid hade strandägarna hävdat ensamrätt till fiske endast å »gäddängarna». I övrigt hade ensamrätt till fiske i trakten allenast hävdats i Fiskebodaviken (viken vid Forsåns utlopp i Hjälmaren; S: Södra Fiskebodaviken), där förvaltaren på Fiskeboda fiskat för gårdens räkning. Utom i Fiskebodaviken hade man överallt fått fritt använda de då brukade små finmaskade notarna för fångst av hushållsfisk. Jämte smånotar hade av gammalt använts gösnät. Stornotar och aborrnät hade först senare kommit till användning. — En arrendator i samma trakt, som var född 1850, berättade, att i hans ungdom hade man fått fiska med de då använda »grannotarna» [små finmaskade notar] var som helst utan avseende å strandäganderätt. Han tillade, att han ej kunde säga, om det berott på att någon strandäganderätt ej ansetts finnas eller på att strandägarna ej brytt sig om sin rätt. En före detta hemmansägare på Valen, som var född 1854 i Skogstorp i Götlunda socken, berättade följande: Han hade sysslat med fiske i hela sitt liv. I gammal tid hade strandägarna vid Hjälmaren icke hävdat enskild fiskerätt i annan mån än att varje by hade sina katsor inne i vikarna. Något annat fiske hade strandägarna ej bedrivit. Det hade varit torpare och backstugusittare, som sysslat med fiske. I äldre tid hade det ej varit något värde i kräftfisket. Först på 1880-talet hade det börjat »bli värde i kräftan», och då hade strandägarna också börjat »ta vara på sina enskilda vatten». Man hade börjat skifta fiskevattnen och utarrendera sina fiskevattenslotter. En hemmansägare i Läppe i Västra Vingåkers socken, som var född 1854 i närheten av Läppe, berättade, att han i sin barndom hört, att man räknade enskild fiskerätt 100 famnar ut från 1 famns djup och, om ett grund låge inom detta avstånd, sedan från grundet ytterligare 100 famnar ut. Hur nära vattenytan grundet skulle ligga för att m a n på detta sätt skulle få sträcka ut det enskilda fiskevattnet kunde h a n ej säga. — En lägenhetsägare i Läppe, som var född 1867 i Vingåker och bott i Läppe i 51 år, berättade följande: Under hela den tid, som han bott i Läppe, hade han bedrivit fiske såsom binäring. Han mindes, att m a n redan före Hjälmarens sänkning talat om att strandrätten sträckte sig 100 famnar ut från 1 famns djup. Först räknade man 100 famnar ut från det ställe invid stranden, där 1 famns djup började. Om inom dessa 100 famnar funnes ett grund, räknade man emellertid enskild fiskerätt 100 famnar ut från grundet. Såvitt h a n visste hade m a n aldrig någonsin ansett fisket vara fritt in på stranden, utan man hade »i alla tider» räknat med 100-famnarsregeln. Efter Hjälmarens sänkning hade man fortsatt att r ä k n a med 100-famnarsregeln eller senare med 180-m:sregeln, varvid m a n utgått från 1-famnsdjupet eller 2m:sdjupet utanför den nya strandlinjen. 26—368351.

402 En lägenhetsägare och fiskare, Berga, St. Sundby, ö j a socken, som var född 1865, berättade: I äldre tid, han tänkte därvid på 1870-talet, hade det viktigaste fisket varit fiske med not och rev. På den tiden hade strandägarna ej hållit på någon strandrätt. H a n mindes från denna tid, att, då norsen på våren gick upp i Hjälmaresund, hade folk utan strandrätt kommit långväga ifrån för att dels utöva »norsösning» och dels fiska med ljuster efter gös, som följde norsen. Först efter Hjälmarens sänkning hade strandägarna börjat hålla på sin strandrätt. »Förut var det ej så noga.» I slutet av 1880-talet eller i början av 1890-talet hade kräftorna och därmed även strandvattnen fått värde. På 1890-talet hade det börjat talas om 180-m:sgränsen. Själv hade han först hört pråmskeppare tala härom. Han hade haft ett torp under St. Sundby. I det första torpkontraktet hade ej funnits något förbud mot fiske. När han sedan 1902 fick ett nytt torpkontrakt, hade i detta varit intaget ett förbud mot fiske på St. Sundby vatten utan tilllåtelse av den, som arrenderade gårdens fiske. — I anslutning til] det sist återgivna yttrandet anförde förvaltaren på Julita gård i Julita socken (förvaltare där sedan 1886, med avbrott för åren 1890—1897), att först på 1890-talet hade kräftorna och därmed fiskevattnen börjat få något värde. Strandägarna hade då även börjat mera hävda sin strandrätt. Man hade talat om att strandägarna hade ensamrätt till fisket 100 famnar ut från 1 famns djup. Om det vid Hjälmaren talats om detta avstånd tidigare, vågade han ej säga. Själv hade han nog tidigare hört talas om denna beräkning, men det kunde hända, att det varit på västkusten, där han vore född. Strandägare och fiskevattensarrendatorer. [720]. Ägaren av en från Götarsvik i Lillkyrka socken avsöndrad lägenhet, benämnd Götevi, född 1868 och till 1917 ägare av Götarsvik (strandrätt i Stor-Hjälmaren), som före honom ägts av hans far och farfar, förklarade, att han icke hört talas om att 180-m:sregeln skulle gälla för Hjälmaren. Han yrkade enskild fiskerätt för lägenheten ut till en linje, som bestämts efter mittsjöprincipen. Ägaren av Göksholm i Stora Mellösa socken (strandrätt såväl i Mellanfjärden som i Stor-Hjälmaren) anförde i en skrift: Han hade visserligen hört påstående om gräns för fiskevattnet 180 meter utanför stadigt djup av 2 meter omtalas vid samtal men hade aldrig hört någon bestämt påstå, att så skulle vara gällande i Hjälmaren, eller funnit något som helst belägg för förekomsten av en dylik regel. Tvärtom ville han bestämt påstå, att gränsen för fisket följde rågångarna. Talet om 180-m:sgräns hade troligen uppstått där ägarna till hemmanen ej känt till eller möjligen glömt, var rågångarna kring deras ägor ginge i sjön. Då någon utan att äga strandrätt velat fiska i sjön, hade vederbörande nog också kanske sökt påstå, att dylik gräns gällde, och ägarna hade härvid kanske ej velat eller brytt sig om att mota bort vederbörande. Talet om 180-m :sgränsen hade nog även uppstått på grund av hörsägner angående reglerna vid havsstrand. Vid havet kunde en regel om 180m:sgräns ha sitt berättigande men näppeligen vid en så förhållandevis liten sjö som Hjälmaren och i varje fall icke vid Hemfjärden och Mellanfjär-

403 den. Om nämligen i en mindre sjö skulle finnas ett område, som skulle ligga utom denna gräns från alla stränder räknat, skulle främmande fiskare å detta område kunna praktiskt taget fiska ut hela sjön till förfång för strandägarna. Detta vore en orättvisa mot strandägarna och något berättigat intresse, som kunde motivera en dylik regel, hade h a n ej kunnat finna. I havet däremot med dess stora vidder minskades genom en dylik regel fiskbeståndet icke i någon nämnvärd grad. För Göksholm med underlydande yrkade han att bli bibehållen vid enskild fiskerätt inom de för Göksholm gällande gränserna. Ägaren av Skävesunds gård i Glanshammars socken (född 1886 på Ässön, där fadern varit fiskare; ägare av Skävesunds gård sedan 1916; strandrätt såväl i Hemfjärden som i Mellanfjärden) förklarade däremot, att han hört talas om 180-m:sregeln redan under faderns livstid. Det hade emellertid alltid varit oklart, hur den närmare skulle tillämpas. För sin del ansåge han, att 180-m:sregeln ledde till en väl stark begränsning av strandägarnas enskilda fiskerätt. Att beräkna det enskilda fiskevattnets utsträckning med utgående från 2-m:skurvan ställde sig också i praktiken svårt. Något bestämt förslag till annan gränsbestämning ansåge han sig dock ej kunna framlägga. En hemmansägare på Valen i Stora Mellösa socken (född 1872 på Valen; strandrätt i Stor-Hjälmaren), tillika fiskare, anförde att han tyckte, att det i själva verket vore nästan för litet att räkna enskilt fiskevatten ut till 180m:sgränsen, »180 meter på vattnet är ingenting.» Han skulle vilja, att det bestämdes, att enskild fiskerätt skulle gälla 300 meter ut från 2-m:skurvan. Han fiskade själv på frivattnet med not på sommaren och med gösnät på vintern. Enligt hans erfarenhet kunde man vid dessa fisken gott hålla sig 300 meter utanför 2-m:skurvan. Gösnäten lades på lerbotten och denna ginge ej så nära in på land. Det ginge ej heller att draga not nära in på land, emedan bottnen där ej vore tillräckligt slät för notdragning. Såsom yttergräns för det enskilda fiskevattnet borde m a n också eftersträva en något så när rät linje. Samma person anförde vid ett senare sammanträde, att alla kartor över fiskevattensdelningar i Stor-Hjälmaren upprättats med utgående ifrån att den enskilda fiskerätten sträckte sig 180 meter ut från 2-m:sdjupet. En fiskevattensarrendator i Nackhäll i Julita socken (fiskevatten i StorHjälmaren) uttalade, att han med hänsyn till fisket med gösnät (jfr [799]) ansåge det vara önskvärt, att den enskilda fiskerättens utsträckning bestämdes till 360 meter ut från 2-m:skurvan. Utsättningen av gösnäten började visserligen »bra nära land», men redan med 4 å 5 gösnät i länken, varje gösnät 34 meter långt, komme man vid tvärdjupa stränder ut till 180-m:sgränsen. Det vore för litet. För notfisket vore det ej så nödvändigt att sträcka ut strandäganderätten utöver 180-m:sgränsen. I sina arrendevatten hade h a n emellertid ej hävdat enskild fiskerätt längre ut än till 180-m :sgränsen. E n hemmansägare i Brohammar (född 1867; strandrätt i Stor-Hjälmaren), som uttalade sig för 180-m:sregeln, anförde härutinnan ytterligare: Denna regel måste anses ha »en viss hävd för sig». Man hade av gammalt räknat med att det enskilda fiskevattnet ginge ut 100 famnar från 1 famns djup.

404 Strandägarna borde vara nöjda med att få räkna enskild fiskerätt ut till 180-m:sgränsen. Det vore endast rimligt, att frivatten funnes, då många, såsom pråmskeppare och andra, hade arbete endast under sommaren och vore arbetslösa på vintern. De kunde då skaffa sig åtminstone någon inkomst vintertid genom fiske. — En hemmansägare i Södra Lunger i Götlunda socken (född 1871; strandrätt i Stor-Hjälmaren) anförde, med instämmande av flera andra hemmansägare i Södra Lunger, att h a n ansåge, att det vore lämpligt med frivatten i Hjälmaren. Det funnes många, som ej hade något annat att försörja sig på än fiske. Om allt vatten skulle utskiftas på strandägarna, skulle dessa personer förlora sitt levebröd. Frivattensfiskare (huvudsakligen). [721]. E n hemmansägare och fiskare i Lucktorp i Julita socken (född 1873; sysslat med fiske i 50 år; ordförande i Fiskareföreningen Hjälmaren) anförde: Han bedreve sitt huvudsakliga fiske ute i frivattnet. Det vore önskvärt, att enskild fiskerätt ej bleve gällande längre ut än till 180-m:sgränsen. Man vore n u »van» att räkna efter 180-m :sregeln och det skulle vara bra, »om man finge fortsätta i de gamla hjulspåren». En frivattensfiskare i Järnäs i Götlunda socken (född 1898) anförde, att alla frivattensf iskare tillämpade den praxis att fiska in till 180-m ^gränsen. Detta gällde såväl Stor-Hjälmaren som Södra Hjälmaren. Han hade aldrig »hört någon annan lag». »De gamla bruka säga 100 famnar från 1 famns djup.» Han ansåge, att det borde vara »normalt». När det hittills gått att följa den regeln, borde det kunna gå även i fortsättningen. En frivattensf iskare i Sjölunda under Sten vred i Lännäs socken (född 1897 i Västra Vingåkers socken; fadern 1907—1922 fiskevattensarrendator under Göksholm i Stora Mellösa socken) förklarade, att h a n vore belåten med 180-m:sregeln. Den gjorde ej frivattensfiskarena någon skada. Han anslöte sig för sin del till denna regel. »Det är ju en urgammal regel.» En frivattensf iskare i Äsplunda i Västra Vingåkers socken (född 1884; sysslat med fiske så gott som hela sin tid, mest söder om Tåkenön) och en annan frivattensfiskare i Läppe i samma socken (född 1893; sysslat med fiske sedan barndomen) förklarade, att ett lagfästande av 180-m:sregeln ej skulle vara menligt för yrkesfisket; den förre tillade, att frivattensfiskarena skulle nog »klara sig ändå», och den senare uppgav, att frivattensfiskarena »körde» för det mesta utanför 180-m:sgränsen, »2 å 3 gånger längre ut». En fiskare i Södra Lunger i Götlunda socken (född 1911), som dels fiskade å enskilt vatten och dels bedrev fiske på frivattnet, anförde, att han vore »inte med på att förlänga strandvattnet»; det skulle ur fiskarenas synpunkt vara bäst, om det enskilda fiskevattnet ej räknades gå längre ut än till 180-m:sgränsen. En fiskare i Hjälmaresund, St. Sundby (född 1890 vid St. Sundby, där h a n arrenderade en lägenhet, till vilken hörde ett litet jordbruk; sysslat med fiske hela sin tid) anförde: Först hade han uteslutande fiskat på frivattnet men han arrenderade n u sedan 15 år tillbaka fiskevatten i Julita socken. Utom i sitt arrendevatten fiskade han i frivattnet i Stor-Hjälmaren. I frivattnet bedreve han fiske med not, med sommarnät efter abborre och med vinternät efter gös, med lakstrutar samt med storryssjor efter gös. I Stor-Hjälmaren borde enskild fiskerätt ej gälla

405 längre ut än till 180-m:sgränsen. Ju längre ut det enskilda fiskevattnet sträcktes, desto svårare skulle det bli för strandägarna att skydda det mot intrång. Man finge ej heller förbise, att ju längre ut strandrätten sträcktes, desto svårare skulle det bli för frivattensfiskarena att reda sig på sitt fiske. [722]. Från fiskarenas sida ha även framkommit några uttalanden om att enskild fiskerätt borde bestämmas gälla visst avstånd ut från land. — En lägenhetsägare och fiskare i Hult i Julita socken, som vid sammanträdet i Fager torp anslöt sig till en föregående talares uttalande till förmån för 180m:sregeln, anförde därefter: Det kunde ifrågasättas, om 2-m:skurvan vore den lämpligaste utgångspunkten för bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. Även för tränade militärer vore det svårt att bedöma avstånd på vattnet. Särskilt svårt bleve det givetvis, när avståndet skulle beräknas med utgående från en viss punkt i vattnet, som ej vore i ytan markerad. Han hemställde därför, att det måtte tagas under övervägande, om man ej i stället kunde taga själva strandlinjen som utgångspunkt. Det skulle då bli bra mycket lättare för frivattensfiskarena att bedöma, var gränsen mellan allmänt och enskilt vatten ginge. För sådant fall kunde man utöka 180-m:savståndet så mycket, som vore behövligt för att man skulle komma till samma resultat som med den nuvarande 180-m :sregeln. — Detta uttalande föranledde vid Fagertorp-sammanträdet omedelbart vissa gensagor. Förenämnde fiskare i Hjälmaresund [721] anförde följande: Vid södra stranden av Stor-Hjälmaren skulle det nog gå bra att taga strandlinjen till utgångspunkt vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnet. Man skulle där med denna utgångspunkt komma till i det närmaste samma resultat, som man komme till med utgående från 2-m:skurvan, då denna vid södra stranden ginge så nära land. Vid norra stranden skulle det däremot vara alldeles omöjligt att använda strandlinjen som utgångspunkt. Man kunde det överhuvud taget ej i grunda vikar. Det vore också riktigare att räkna det enskilda fiskevattnet ut från visst djup än från stranden av det skäl, att stalpet mot djupet icke buktade sig så starkt som strandlinjen utan ginge mera rakt. Det vore stalpet, som hade värde för fiskaren. Där uppehölle sig gösen utom under den korta tid, då den vore inne på grundvattnet och lekte. Han tillstyrkte därför, att man även i framtiden skulle räkna 180-m:savståndet från 2-m:skurvan. Förvaltaren på Julita gård anförde, att det skulle leda till orättvisor, om man skulle taga strandlinjen till utgångspunkt vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning; man borde alltjämt räkna med utgående från 2m: skur van. Vid sammanträdet i Egby uttalade sig flera fiskare för att man borde taga stranden till utgångspunkt vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. En lägenhetsägare och fiskare i Bittinge i Stora Mellösa socken (född 1878; sysslat med fiske i 30 å r ) : Det funnes olika meningar om, hur m a n skulle beräkna 180-m:savståndet. Somliga brukade räkna från 2-m:skurvan, andra från stranden. Själv ansåge han, att man borde räkna från stranden. Eljest skulle fiskarenas intressen skadas alltför mycket. Det vore också lättare att bedöma ett avstånd av 180 meter

406 från stranden än samma avstånd från 2-m:sdjupet. En fiskare i Bittinge (född 1894; sysslat med fiske större delen av sitt liv): Vid sitt fiske hade h a n försökt att alltid hålla sig minst 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Han önskade emellertid, att det för framtiden bleve bestämt, att det enskilda fiskevattnet endast skulle sträcka sig 180 meter ut från land. En lägenhetsägare och fiskare i Mörby i Stora Mellösa socken (född 1885; sysslat med fiske i 40 år): Frivattensfiskarena hade så gott de kunnat sökt rätta sig efter 180-m :sregeln. I praktiken hade det dock väl mest blivit så, att man sökt se till, att man ej komme land närmare än 180 meter från stranden. Frivattensfiskarena behövde ha möjlighet att få komma ganska nära land. Det vore många gånger svårt att hålla sig 180 meter utanför 2-m:skurvan. Då man med noten träffat ett fiskstim, ville man gärna följa det så nära stra/ndeni som möjligt. I allmänhet torde visserligen frivattensfiskarena hålla sig mera än 180 meter från land, men det borde kunna räcka, om strandägarna finge ensamrätt till fiske 180 meter från land. Det kunde också vara riktigt, att de tillerkändes enskild fiskerätt så långt ut. En fiskare i Åsby i Stora Mellösa socken (född 1885; fiskat i all sin tid): Det hade förut ej varit »så kinkigt» med fiskerätten. Man ginge också nu »så nära land man tordes». Där det vore »känsligt» med strandägarna, hölle man sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Det skulle emellertid vara bättre, om m a n i stället finge r ä k n a 180 meter från land. Om utgångspunkten för 180-m:savståndet skulle vara 2-m:sdjupet, komme man på många ställen bra långt ut i sjön. En hemmansägare och fiskare i Bittinge (född 1876; bedrivit fiske sedan ett 30-tal år tillbaka): Han hade räknat med att det enskilda fiskevattnet ginge ut 180 meter från land. Han ansåge, att man borde räkna 180-m:savståndet från land, emedan vattenståndet i Hjälmaren vid sjösänkningen blivit sänkt så mycket, att den nuvarande strandlinjen motsvarade den ursprungliga 2-m:skurvan. Förslag förelåge om ytterligare sänkning av Hjälmaren. Därest detta realiserades, skulle det fria fisket skadas ännu mera, om 180-m:savståndet skulle räknas från 2-m:sdjupet. E n lägenhetsägare och fiskare i Biskopsvrak i Stora Mellösa socken (född 1878; sysslat med fiske i 9 år och fiskade numera endast på frivattnet i Stor-Hjälmaren): Han hade utgått från att man borde hålla sig 180 meter från land. Om det nu skulle bestämmas, att 180-m:savståndet skulle räknas från 2-m: skur van, och sedan en ytterligare sänkning av Hjälmaren bleve genomförd, skulle det »ta mycket på frivattnet». Bibehölles däremot Hjälmarens nuvarande vattenstånd, kunde frivattensfiskarena åtnöjas med att få gå intill 180 meter från 2-m:sdjupet. [723]. Även följande två uttalanden torde böra återgivas. — En fiskare i Järnäs i Götlunda socken framhöll, att man vid regleringen av fiskerättsförhållandena framför allt borde beakta de rena yrkesfiskarenas intressen. De strandägande fiskarena hade vid sidan av fisket sina jordbruk och vore därför ej beroende av sjön. Deras intressen i avseende å fisket borde därför tillmätas mindre vikt. Frivattnet måste få så stor utsträckning som möjligt. Arbetslösheten gjorde, att många vore hänvisade till sjön för att

407 få sin bärgning. — En före detta hemmansägare och fiskare i Norra Vinön i Lännäs socken (född 1862 på Vinön; sysslat med fiske i åtminstone 60 år) förklarade sig anse, att 180-m :sregeln borde i lag stadgas för hela Hjälmaren, såväl för Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren samt Mellanfjärden som för Hemfjärden och ö s t r a Hjälmaren. [724]. I detta sammanhang torde också böra återgivas vissa uttalanden av två fiskareföreningar vid Hjälmaren, som gjordes i det förut [674] nämnda målet vid Väster och öster Rekarne tingslags häradsrätt. Det ena yttrandet innefattades i ett utdrag ur protokoll, fört vid styrelsesammanträde med Fiskareföreningen Hjälmaren den 12 mars 1933. Från den instämde hade inkommit begäran om yttrande angående strandäganderätten och fiskerätten i Östra Hjälmaren. I anledning därav hade styrelsen beslutat göra följande uttalande: »Enligt såväl gammal hävd som senare uttalanden av högre tjänstemän i fiskeristaten är Hjälmaren en av de fem större insjöar i landet, i vilka strandägares ensamrätt till fisket ej sträcker sig längre ut än till och med 180 meter från den plats vid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager. Utanför denna gräns har fisket varit fritt för varje svensk man, detta så långt tillbaka, som vår kännedom om förhållandet sträcker sig. Att några andra rättsregler skulle vara gällande för den del av Hjälmaren, som kallas Öster-Hjälmaren, är oss icke bekant. I detta sammanhang vill styrelsen på förekommen anledning protestera mot att strandägare genom laga skifte eller annan dylik förrättning försöker utflytta gränsen för sitt strandfiske utöver den för Hjälmaren allmänt gällande.» — Det andra yttrandet, som var odaterat, härrörde från Stor-Hjälmarens fiskeriförening. Den instämde hade begärt »föreningarnas» yttrande angående strandäganderätten och fiskerätten i östra Hjälmaren, och »föreningarna» hade beslutat att i anledning därav göra följande uttalande: »Som allmänt vedertaget torde få anses, att Hjälmaren hör till de större insjöar, i vilka strandägares fiskerätt vid öppen strand icke sträcker sig längre ut än till och med 180 meter från det ställe vid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager, och att några särskilda härifrån avvikande regler skulle gälla för Östra Hjälmaren ha föreningarna sig icke bekant. Det torde också tidigare hava varit vanligt, att vem som helst, oavsett om han ägt del i stranden eller ej, utanför denna gräns bedrivit fiske i ifrågavarande del av Hjälmaren, och i fråga om rätten härtill har, såvitt till föreningarnas kännedom kommit, icke skett någon förändring. I detta sammanhang vilja föreningarna på förekommen anledning bestämt protestera mot att sådan förändring i fiskerätten skulle kunna åstadkommas genom att strandägare vid laga skifte eller annan dylik förrättning självrådigt låta i vattnet utmärka rågångar eller på annat sätt behandla fiskevattnet såsom dem tillhörigt, då detta skulle kränka våra medlemmars enskilda rätt.» [725]. Vid sammanträdet i Öja tillstädeskom sekreteraren i Fiskareföreningen Hjälmaren. Denne anförde följande: Vid den tid, då styrelsen för föreningen yttrat sig i förenämnda mål, hade h a n ej varit medlem av styrelsen. Det styrelsesammanträde, som hållits för yttrandets avgivande, hade emellertid föregåtts av ett föreningssammanträde, vid vilket h a n varit närvarande och där frågan om fiskerätten i Hjälmaren blivit diskuterad. Vid föreningssammanträdet hade protesterats mot en utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen och därav följande inkräktande på frivattnet. Dessa protester hade emellertid endast avsett Stor-Hjälmaren. Den närmare tillämpningen av 180-m:sregeln. [126]. Om den närmare tillämpningen av 180-m:sregeln gjordes några uttalanden vid sammanträdena. — En fiskare i Sticksjö i Glanshammars socken (född 1884 i Stick-

408 *jö; sysslat med med fiske sedan barndomen), som arrenderade Sticksjö bys oskiftade fiskevatten och räknat med att arrendevattnet sträckte sig ut till 180-m:sgränsen, anförde vid sammanträdet i Glanshammar: Något närmare hade man ej reflekterat över frågan, med vilket vattenstånd m a n skulle räkna vid tillämpningen av 180-m:sregeln. Man torde emellertid i allmänhet ha tänkt på medelvattenståndet. — En hemmansägare i Järnäs i Götlunda socken anförde vid sammanträdet i Nannberga: Vid bestämmandet av 180-m:savståndet borde man utgå från 2-m:skurvan inne vid land samt ej taga någon hänsyn till längre ut liggande isolerade holmar och grund. Vid sammanträdet närvarande fem andra hemmansägare samt en arrendator och en fiskare, samtliga i Järnäs, instämde i detta uttalande. En fiskare i Ekeberg i Västermo socken anförde vid sammanträdet i Värhulta, att 180-m:sregeln, vilken borde gälla för Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren, borde tillämpas på så sätt, att m a n vid bestämmandet av 180m:sgränsen utginge från 2-m:skurvan inne vid fasta land. Häri instämde en fiskare i Stavik samt två fiskare på Fredshammarsön. — En vid Nannbergasammanträdet närvarande hemmansägare och fiskare på Valen i Stora Mellösa socken anförde däremot följande: Han kunde ej instämma med dem, som ansåge, att man vid bestämmandet av det ställe, där 2-m:sdjupet skulle anses börja, ej skulle taga hänsyn till utanför stranden liggande holmar och grund. De, som uttalat sig sålunda, hade ej några holmar utanför sina egna stränder. Utanför Valen funnes däremot talrika holmar och grund. Vid fiskevattensdelningen å Östra Valen [803], då man följt 180m:sregeln vid bestämmandet av det område, som skulle intagas i delningen, hade man också räknat 180-m:savståndet från 2-m:skurvan utanför berörda holmar och grund. — Arrendatorn på Tåkenön och Lillön i Julita socken med därtill hörande fiske (bott på Tåkenön i 40 år; fadern företrädare i arrendet) anförde vid sammanträdet i Fagertorp: Såväl han själv som fadern hade räknat med att det enskilda fiske vattnet sträckte sig 180 meter ut från det ställe, där stadigt djup av 2 meter började. I den mån, som det funnes grund inom ett avstånd av 180 meter från land, hade de räknat det enskilda fiskevattnet 180 meter ut från grunden. — Vid sammanträdet på Vinön framhöll nyssnämnde hemmansägare och fiskare på Valen ånyo, att den riktiga tillämpningen av 180-m:sregeln vore att utgå från 2-m:skurvan utanför öar och holmar, som låge utanför stranden. Arrendatorn och fiskaren på Tåkenön yrkade för Tåkenön tillämpning av 180-m :sregeln på detta sätt. Två hemmansägare i Norra Vinön anslöto sig till detta uttalande om den rätta tillämpningen av 180-m:sregeln. Den ena av dem tillade, att vid delningen av Norra Vinöns fiskevatten [825] hade dess omfattning bestämts enligt en sålunda tillämpad 180-m:sregel. — En annan hemmansägare i Norra Vinön utalade däremot vid sammanträdet på Vinön, med instämmande av en fiskare därstädes, att 180-m:sregeln borde tillämpas så, att m a n utginge från 2-m:skurvan vid stranden och ej toge hänsyn till utanför denna liggande grund.

109 B. Hemfjärden.1 Lantmäteriutredning.2 [727]. För samtliga skifteslag med strandrätt vid Hemfjärden inom Örebro stad samt Långbro, Rinkaby och Almby socknar ha rågångarna i sjön blivit genom lantmäteriförrättning bestämda. Förrättningen påbörjades 1888 för att enligt meddelat förordnande »bestämma och utsätta den punkt i örebrofjärden av sjön Hjälmaren, varest Venaängen, Hjortstorp, Munkatorp, Ulriksberg, Myrö, Rynninge, Alnängarne och Ormesta sammanstöta». Den utsträcktes sedermera utan något särskilt förordnande därom till att omfatta rågångarna i sjön mellan samtliga de skifteslag med strandrätt i fjärden, som höra till Örebro stad samt Längbro, Rinkaby och Almby socknar. Den 2 mars 1892 träffades mellan närvarande sakägare förening om att till gemensam råpunkt för de i angivna förordnande omnämnda fastigheternas rågångar samt den från Sundbyhäll utgående rålinjen mellan strandfastigheterna på norra och södra sidorna av fjärden antaga en liten klippa i östra kanten av Rågrundet. Genom föreningen antogos såsom rågångar mellan skifteslagen vid sidorna i Hemfjärden de linjer, vilka av lantmätaren å den upprättade kartan uppdragits från slutpunkterna av rågångarna i land till linjen mellan Rågrundet och Sundbyhäll. Föreningen har, efter det godkännande å kronans samt vederbörande domkapitels vägnar åtecknats densamma, intagits den 29 januari 1894 i domboken för Örebro härad och den 19 mars 1894 i domboken för Glanshammars härad. Vid förrättningen lämnades för icke närvarande sakägare besvärshänvisning enligt 47 § skiftesstadgan; å kartan äro tecknade bevis, att klander mot förrättningen icke inom den förelagda tiden instämts. — Vid delningen av fiskevattnet till Ekeby i Almby socken, fastställt 1901, och vid laga skifte å Rynninge i Längbro socken, fastställt 1907, ha de vid nämnda rägångsförrättning å kartan upptagna rågångar i Hemfjärden följts såsom ostridiga och fastställda. Vid delning av fiskevattnet till Kolja by i Rinkaby socken har den 26 februari 1907 ingåtts en sedermera i häradsrättens dombok 1910 intagen förening mellan sakägarna om antagande av de vid samma rågångsförrättning upptagna rågångarna för byns vattenområde. [728]. Rågången i Hemfjärden mellan Sundby i Almby socken och Hjälmarsnäs i Stora Mellösa socken har bestämts genom en den 16 februari 1886 fastställd rågångsförrättning, vid vilken nämnda rågång dragits från Sundbyhäll mot Södra Ässundet samt vidare till den punkt, där fastigheterna mötas i strandlinjen. [729]. Rågångarna omkring det till Eldvalla by i Glanshammars socken hörande vattenområde i Hjälmaren ha blivit bestämda genom vid laga skiftet verkställd rågångsutstakning, som den 15 mars 1833 av häradsrätten förklarats lagakraftvunnen. Dessa gränser ha sedermera länt till efterrättelse vid ett 1903 fastställt skifte ä landvinningar och sjöslåtter, vari ingått byns hela vattenområde. Detta gar ut i en kil med spetsen strax väster om Föshäll (S). — Vid förrättning, avseende laga skifte å landvinning, sjöslåtter och fiskevatten till Husby by i Glanshammars socken har den 26 februari 1907 mellan Husby och Gäddeby ingåtts förening angående riktningen av rågången i Hemfjärden dem emellan. Rågångens sträckning längre utåt sjön kunde emellertid ej bestämmas, enär ett frän Husby framställt anspråk på att denna bys vattenområde skulle sträckas fram söderut ända till gränsen mot Hjälmarsnäs vatten mötte gensagor från Skävesund i Glanshammars socken, som yrkade, att denna fastighets område i sjön skulle sträckas fram ända till Sundbyhäll och sålunda åtskilja Husby och Hjälmarsnäs vattenområden. För slitande av denna tvist hänvisades vederbörande sakägare att vid häradsrätten anhängiggöra rättegång. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [730]. Örebro stads drätselkammares första avdelning meddelade i skrivelse den 10 mars 1934, att Örebro stad 1 G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SV; EK: Örebro härad, Glanshammars härad samt Askers härad. 2 I fråga om ett uttalande av lantmäteristyrelsen rörande Hemfjärden hänvisas till [750].

410 gjorde anspråk på uteslutande rätt till fisket i den del av Hemfjärden, som för Venaängen bestämts vid den förut [727] nämnda i avseende å denna m. fl. fastigheter verkställda rågångsförrättning. Venaängen utgjorde donationsjord. Jordinnehavarna å Venaängen hade sedan gammalt disponerat över det därtill hörande fisket. Det vore meningen, att efter det jordinnehavarna friköpt sina områden staden skulle till dem arrendera ut fiskerätten. Av Esplunda gård i Rinkaby socken yrkades bibehållande av dess ensamrätt till fiske inom det vattenområde, som genom lantmäteriförrättning tillerkänts gården. Fisket uppgavs vara utarrenderat till två personer, som hade var sin del av fiskevattnet. En delägare i Kolja by i samma socken förklarade, att delägarna hölle på sin ensamrätt till fisket, var inom det område, som tillkom honom enligt fiskevattensdelningen i byn. Före fiskevattensdelningen hade delägarna fiskat gemensamt i byns vatten. Något fritt fiske hade det aldrig funnits där. Om Husby och Gäddeby i Glanshammars socken upplyste en fiskare från Sticksjö i samma socken, att i deras fiskevatten fiskade delägarna själva. Ägaren av Skävesunds gård i Glanshammars socken upplyste, att han själv utnyttjade gårdens fiske. I Hemfjärden bedreve han katsefiske mellan »Fyrshäll» (S: Föshäll) och Norra Ässundet. Arrendatorn av det till Ormesta by i Almby socken hörande fisket förmälde, att han räknat med att byns fiskevatten gingo ut till mitten av Hemfjärden samt att han betraktat vattnet dit ut som enskilt fiskevatten. En delägare i byn förklarade, att han i fråga om utsträckningen av Ormesta bys fiskevatten hade samma uppfattning som den, åt vilken fiskearrendatorn givit uttryck. Ägaren av Hjälmarsnäs i Stora Mellösa socken, vartill vid Hemfjärden hör Ässön, förmälde, att såvitt han av gamla handlingar kunnat finna hade beträffande gårdens gräns i norr, med undantag för vattnet i Norra Ässundet, aldrig förekommit någon tvist, vari bestritts ägande- och fiskerätt för gården söder om socken- och häradsgränsen. Han ansåge sig vara ägare till fiskerätten upp till denna gräns. [731]. Något påstående om att yrkesmässigt fiske fått fritt bedrivas i Hemfjärden framfördes ej vid något sammanträde. Om man bortser frän det uttalande om allmän tillämpning av l80-m:sregeln över hela Hjälmaren, som gjordes av en före detta hemmansägare och fiskare i Norra Vinön [723], framställdes ej heller vid något tillfälle önskemal om fritt fiske för yrkesfiskare i Hemfjärden. D e s a k k u n n i g a . [732]. För Hemfjärden har av tidigare angivna skäl föreslagits fastställande av uteslutande enskilt fiskevatten.

C. Mellanfjärden 1 samt Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren. 2 I. Lantmäteriförrättningar och rättegångar av allmännare räckvidd. [733]. I denna avdelning skall lämnas en redogörelse för vissa lantmäteriförrättningar och rättegångar av allmännare betydelse, som angå Göksholm, Stora Mellösa sockenallmänning och Biskopsvrak i Stora Mellösa socken. I P. A. Wahlstrands promemoria [674] har viss utredning härutinnan blivit framlagd, och denna har sedan av de sakkunniga kompletterats från akterna till nedan angivna, av Kungl. Maj:t eller Svea hovrätt avgjorda mål och ansökningsärenden. För Göksholm har dessutom viss utredning i förevarande avseende framlagts av ägaren vid sammanträdet i Mellösa. Göksholm. [734]. En 1683 upprättad karta med beskrivning över »Giöckzhålms Råå och Röör» upptager, dock utan angivande av särskilda gränser, i det närmaste hela det vattenområde i Stor-Hjälmaren, som enligt en 1805 fastställd rågångsförrättning [738] ansetts höra till Stora Mellösa sockenallmänning. 1 G: nr 73 Örebro. a

G: nr 73 Örebro och nr 65 Vingåker.

411 Å kartan är dragen en streckad linje, gående från Nifsands udde i Lännäs socken norrut över Hjälmaren till Vinön samt vidare över Vinön och Hjälmaren förbi Rogrundet, Grundholmen och Gåvoren till Lungers udde i Götlunda socken. Utefter denna linje är antecknat: »Denna sandåhs [löpr?] tvärt öf:r Hjälmaren under vattnet.» Vid linjen mellan Grundholmen och Rogrundet är antecknat: »Emellan Roogrund och Grundhålmen ähr allmänning fiske.» — Samma uppgift återfinnes å tre i Örebro läns lantmäterikontor befintliga, enligt vad i Wahlstrands promemoria uttalas säkerligen i slutet av 1600-talet upprättade kartor över större delar av Örebro län [akterna 3, 4 och 5 Askers härad]. Å en av dessa kartor [kartan akt 4 Askers härad] har anteckningen följande lydelse: »Emellan Grund Holmen och Rogrunden ähr Almänningh.» [735]. Om grunderna för rågångarnas bestämmande mellan, å ena sidan, Göksholm samt, å andra sidan, Kårsta, Asta, Slytebotorp, Slyte, Brohammar och Götarsvik i Lillkyrka socken har den 25 augusti 1794 vid lantmäteriförrättning träffats en förening, som den 17 mars 1802 blivit av Askers häradsrätt med dom gillad och fastställd. Föreningen grundades i väsentliga delar på ett av landshövdingen Jacob Ludvig von Schantz avgivet memorial. Memorialet, vilket enligt beslut vid förrättningen skulle såsom godkänt till alla delar följas, innehöll i huvudsak följande. I fråga om de delar, som von Schantz ägde i Brohammars by, så emedan denna by i anseende därtill, att den i sjön mötte Björkön, icke kunde efter 12 kap. 4 § jordabalken äga hälften av sjöns bredd, påstode von Schantz för sina andelar endast »att få njuta hälften av vattnet emellan de så kallade Brohammarsholmarne och Björkön och det ifrån det ställe eller punct, der Götharsvik rå sig slutar och intill dess Slyte bys rågång möter». Vad anginge Slyte by, så syntes den av samma orsak, som anförts vid Brohammar, hindras att mitt i sjön möta Göksholms fiskevatten, varför von Schantz för sina hemmansdelar i Slyte icke funne sig kunna mera påstå än att, där skillnaden mellan Brohammar och Björkön slutade, fä vidtaga och i rät linje sträcka sitt radande till den punkt, varom ägarna av Göksholm och Slytebotorp kunnat överenskomma, »dock sä förstående, att Björkön ej må med sitt vattn komma närmare norra landet än till hälften efter förr åberopad lag». Beträffande von Schantz hemman i Kärsta by, »hvilka med hela byn ligga för öppen sjö emot Göksholm», syntes dem »icke kunna vägras att efter lag äga hälften av vattnet eller gä mitt i sjön». Vidkommande Götarsyiks säteri, som läge »öppet emot Göksholm», påstode von Schantz »att derföre njuta half va sjöens bredd». I föreningen bestämdes i avseende ä Asta, att det skulle »sträcka sitt Fiskevattns grants emot Göksholm från den punct, der deras ägor stöta ner i sjön emot Slytebotorp, och derifrån i rätt linea till näst nordesta vassholmen i nordvestra ändan av Björkön, hvarifrån utåt i söder mittsjö skall följas». I fråga om Slytebotorp stadgades i föreningen, att det skulle börja »med rålinien emot Asta vid vassen av Norra Viholmen uti Torpasundet, följandes norra vassbrynen åt, till dess samma holme kröker i sydost; och går i samma linea, tils Slytelinien vidtager, hvilken kommer att gå ifrån den punct, der Slyte ägor nedstöta i sjön emot Brohammar, följandes sedan mittsjö emellan sina egne holmar och de under Göksholm lydande Wiholmarne och Björkö östra land». I föreningen upptogs dessutom, att det vid förrättningen närvarande ombudet för Grythem i Lillkyrka socken samt Furuskallen och de under Kåsätters säteri lydande hemman i Götlunda socken ävensom närvarande åbor från Södra och Norra Lunger i sistnämnda socken anslöte sig till von Schantz' memorial, »hvad land- eller sommarfisket vidkommer, men hvad äter vinter not fisket angår gjöres å ömse sidor den överenskommelse att nu och hädanefter såsom hittills nyttja de vanliga notedrag oqvalda ehvarest de äro belägna»; varjämte i föreningen angavs, att det närvarande ombudet för Sickelsjö säteri i Götlunda socken fann sig »nöjd att i samma förenämnda vilkor ingå». [736]. För närmare bestämning av Göksholms gräns i Hjälmaren å ostsidan från land och upp till häradsgränsen h a r 1894 verkställts en lantmäteriförrättning, för vilken nedan [747] redogöres.

412 Stora Mellösa sockenallmänning. [737]. Stora Mellösa sockenallmänning, som stöter intill Stor-Hjälmaren mellan Göksholm och Bittinge, skall enligt vissa handlingar även omfatta ett betydande vattenområde i Hjälmaren. [738]. År 1799 verkställde kommissionslantmätaren Zachar. Tiselius, enligt förordnande av Konungens befallningshavande, en förrättning, avseende uppgående av »råskillnaderna omkring den till Mellösa socken hörande Allmänning såväl till Lands som Fiskevatten». Vid förrättningens företagande den 5 april 1799 närvaro sakägare från angränsande socknar, »en stor del af Mellösa sockens Innevånare» samt ombud för vissa större egendomar. Första dagen höllos undersökningar och överläggningar. Vid efterfrågan angående »Handlingar och Documenter, som kunde utvisa Råskillnaderna omkring denna Allmänning» förklarade ombudet för Kåsätter i Götlunda socken »å Götlunda sockens och sitt Härrskaps vägnar, det han icke hade några Chartor och andra handlingar, utan såsom stötande intill uti öppen sjö kände han inga skillnader utan ville i den deln efter gammal häfd nyttja fiskevattnet i stöd av 12 Cap. 4 § Jordabalken». Uti denna mening instämde ombudet för Sickelsjö i Götlunda socken samt närvarande jordägare från Lungers by i samma socken. — Följande dag uppgingos råskillnaderna. Dessa utstakades i Hjälmaren från punkten nr 2, skillnadsröse vid sjölandet mellan allmänningen och överstebostället Åkesberg eller Bittinge, över den bostället då tillhöriga Lindön till punkten nr 3, en stor sten på Biskopsvraks udde kallad Perhungersson, därifrån till punkten nr 4 på Aspholmen och vidare förbi punkten nr 5, Rogrundet, och punkten nr 6, Grundröset, till punkten nr 7, Djupsten [Rogrundet och Grundröset äro belägna mellan Grundholmarna och Vinön i brytningspunkterna av sockengränsen mellan Stora Mellösa och Lännäs; Djupsten är belägen, där nämnda gräns träffar länsgränsen]. Från Djupsten skulle, enligt vad i förrättningsprotokollet angavs, råskillnaden icke vara exakt känd, men skulle den gä norrut mellan Valen och »Foderön» [Foren], vilken sistnämnda ö skulle vara »belägen på Mellösa fiskevatten såsom i forntiden tillhörig Mellösa Prästgård», samt vidare till »Lungers ås» [sjökortet: Lungers udde], och skulle en holme benämnd Gofvern [Gåvoren] vara belägen inom allmänningsskillnaden, dock skulle Mellösa sockenbor ha upplåtit det omkring Gofvern varande fiske till Lungers byamän mot att de skulle underhålla de till Örebro segelfart nödvändiga vettar eller s. k. ruskor. På »Lungers ås» skulle finnas råstenar, som skilde mellan allmänningens och Lungers jordägares fiskevatten, men dessa kunde icke för snön igenfinnas. I enlighet med sist berörda uppgifter utstakades rågången från punkten nr 7, Djupsten, till punkten nr 8 på Ängholmen, vidare till punkten nr 9 på »Lungers ås» och därifrån till punkten nr 1, skillnadsröse mellan Göksholm och det på allmänningen belägna hemmanet Återvändan eller Katrinelund. Då emellertid punkterna nr 8 och 9 icke voro exakt bestämda, blevo rågångssträckorna 7—8—9—1 endast »tecknade» å kartan. Segersjö fiskevatten uppgavs vid förrättningen möta allmänningens fiskevatten vid Aspholmen, varefter dessa fiskevatten skulle angränsa varandra på rågångssträckorna 4—5—6—7. I förrättningsprotokollet finnes vidare följande antecknat: Under »mätningen emellan Nr 2 och 3 befants, att en stor del af Lindöhn, som af uråldriga tider skall tillhört Åkesbergs öfverste Boställe, är belägen inom Allmännings skillnaden ävensom en Holme Nastaren kallad, hvilken i alla tider tillhört Ryttmästare Bostället Biskopsvrak, tillika med ett bredvid sistnämnde Holme beläget fiskeställe Lakgrundet kallat, som tillhör Segersjö Säteri; och som berörde Holmar af ålder tillhört of van berörda Krono Lägenheter, lära de förmodeligen, ehuru uti Allmänningsvattnet belägne, vid deras Bohlstäder bibehållas». Förrättningen avslutades den 1 maj 1799, efter det råsträckningarna blivit å karta författade. Den 12 februari 1805 kom förrättningen före vid Askers häradsrätt, dit Tiselius ingivit kartan för fastställelse. Vid häradsrätten hemställde ombud för Åkesbergs och Biskopsvraks boställen om ett uttalande av närvarande fullmäktige frän Mellösa socken, om de ville göra något

413 anspråk på Lindön och Nastaren. Sockenfullmäktige förklarade, att det aldrig varit »Sockne Männens tanke desse Land åtkomma utan att de medgåfvos tillhöra de hemman, hwartill de af fordno lydt». Motsvarande hemställan gjordes av ombudet från Segersjö i fråga om Lakgrundet, vartill sockenfullmäktige svarade på enahanda sätt som beträffande Lindön och Nastaren. Sockenfullmäktige förklarade också, med anledning av förfrågan från ombudet för Återvändan, att de icke påstode någon äganderätt till detta hemman, »ehuru inom Allmänningens Rå beläget», utan endast »att få från dess land i synnerhet så kallade Slätjärdet fiskebragder idka, dock bestridde de icke Återvända ägare att gemensamt med öfrige sockneboerne i mohn efter Hemmantalet uti fiskevattnet i öppna siön inom nu utstakade allmännings gräntsor deltaga». Ombudet för Återvändan förmenade häremot, »att på lika sätt som Åkesbergs, Biskopsvraks med flere till Sjön gräntsande enskilte egendomars Strandfisken vore från detta allmännings vattn skilde borde också, enligt Lag, Återvända för dess stränder enskilt fiske njuta». Häradsrätten meddelade den 12 februari 1805 följande utslag: »Då å Sockneboernes sida är medgifvit at Hollmarne Lindön, Nastaren och Lakgrundet ehuru inom Allmännings Linien belägne obehindrat få ägas och gagnas till de hemman dem förut innehaft samt i öfrigt någon anmärkning mot ytter Råskillnaderne icke förekommit, anmärkte eller instemde blifvit, pröfwar Häradsrätten med anledning af 1783 års Kongl. Förordning om Lantmäteriet i Riket dem enligt den nu företedde Chartan deröfwer med Dom gilla och fastställa. Men så framt väl Sockneboerne och Återvända Hemmans ägare om gräntsen för Hemmanets enskilte strandfiske vänlig öfverenskommelse icke träffas kan, mage de förre med de sednare derom i Laga ordning bäst de gitta utföra [talan]». [739]. Vid Askers häradsrätt framställde Lungers byamän emellertid redan 1809 mot sockenallmänningen yrkande om att okvalt varda bibehållna vid den rätt till fiske i öppna delen av Hjälmaren, som de dittills, i likhet med deras förfäder, på grund av urminnes hävd opåtalt utövat och vid 1799 års rågångsförrättning förbehållit sig. I utslag den 15 november 1809 förklarade häradsrätten, under åberopande av den i anledning av nämnda förrättning över rågångarna upprättade kartan, sig vara av den sålunda mellankomna rågång och den därå av häradsrätten givna fastställelsen hindrad att till prövning upptaga byamännens yrkande. — Byamännen begärde då hos Kungl. Maj :t tillåtelse för domstol att utan hinder av nämnda fastställelse pröva byamännens fiskerätt; och denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t i utslag den 30 mars 1811. — Högsta domstolen avgav i ärendet följande yttrande: Utom det att vad i allmänna lagen samt förordningen om lantmäteriet i riket den 12 augusti 1783 stadgas om råskillnaders uppgående egentligen har avseende på sådana skillnader till lands förekommer i förevarande mal, att Tiselii över den av honom år 1799 i Hjälmaren för Mellösa allmänning förehavda råskillnadsförrättning hållna protokoll utvisar, att Lungers jordägare jämte flera Götlunda socknemän genast vid förrättningens början påstått att bliva bibehållna vid sina förut innehavda fisken och att någon råskillnad ej måtte leda till kränkning i en sådan deras rättighet; att, ehuru tvist om de nästgränsandes rättigheter således uppstått, i vilket fall lantmätaren enligt 1 mom. av 62 § i lantmäteriförordningen endast bort på kartan utmärka det tvistiga och låta dess slitande ankomma på domaren, har lantmätaren dock företagit sig att i Götlunda socknemäns frånvaro emot dem uppdraga en råskillnad, vilken icke ens Mellösa socknebor då kunnat med säkerhet uppgiva, än mindre styrka, vara den rätta; att lantmätaren, utan att ordentligen avsluta förrättningen eller meddela underrättelse om sättet till ändringssökande, därefter förfarit med kartan på sätt i nämnda § stadgas, då råskillnad efter ömsesides överenskommelse uppgås, och den till häradsrättens fastställelse inlämnat, utan att styrkas kunnat, det Götlunda socknemän blivit därom underrättade, så att den tvist, som vid lantmäteriförrättningen uppstått om parternas ömsesides rätt till fisket, ännu varit oavgjord, då häradsrättens fastställelse å råskillnaden meddelades. I anseende härtill och dä den fastställelse, häradsrätten å Tiselii karta den 12 februari 1805 meddelat, således ej i laga väg och ordning tillkommit, tillstyrkte

414 Högsta domstolen bifall till den sökta resningen, så att sökandena skulle vara tilllätet anmäla sig hos den domstol, där tvisten vore anhängig, vilken skulle äga att utan hinder av berörda fastställelse med samma tvist lag och beskaffenhet likmätigt förfara. Med anledning av Kungl. Maj:ts utslag återförvisade hovrätten, dit tvisten efter vad inkommit, genom dom den 28 november 1811 densamma till häradsrätten. [740]. Saken fick sedermera vila ända till 1862, då tvist uppstod mellan åtskilliga av Lungers byamän och sockenallmänningen på den grund att byamännen fått nät upptagna. I stämning till 1863 års vinterting i Askers härad framställde byamännen mot sockenallmänningen det yrkande, att, som genom Kungl. Maj:ts utslag den 30 mars 1811 ifrågakomna rågångskarta blivit till all kraft och verkan upphävd, allmänningens därå grundade anspråk att utestänga byamännen från sjön och ensamma idka fiske i densamma måtte ogillas och byamännen förklaras berättigade att tillgodonjuta den dem såsom strandägare och på grund av urminnes hävd tillkommande rätt till fiske i Hjälmaren efter ty som vid laga delning av fiskevattnet kunde bestämmas. Målet fullföljdes till Kungl. Maj:t, som genom dom den 15 februari 1866 fastställde hovrättens dom, vari anförts, bland annat, följande: Som Stora Mellösa socknemän icke visat, att genom någon av ålder iakttagen eller eljest lagligen gällande ägoskillnad visst område av vattnet å djupet av Hjälmaren blivit bestämt för utövande av den fiskerättighet, vilken socknemännen såsom delägare i allmänningen tillkomme, samt tillika genom vad hörda vittnen intygat vore upplyst, att från äldre tider både Lungers byamän och delägare i sockenallmänningen på djupet fiskat om var annan; alltså och då sålunda fiskevattnet utanför de områden, vilka på grund av strandägarerätt parterna å ömse sidor enskilt tillhörde, måste antagas vara för parterna och till äventyrs andra, som ej blivit i saken hörda, samfällt, förklarades Stora Mellösa socknemän icke vara berättigade att Lungers byamän från omförmälda fiskevatten utestänga. [741]. Giltigheten av de vid 1799 års förrättning bestämda råskillnaderna har varit föremål för tvist även på några andra sträckor. [742]. Arrendatorn av överstebostället Åkesberg [Bittinge nr 1, 2 och 3], kaptenen Fr. Printzensköld, instämde 1838 Stora Mellösa sockens allmänningsintressenter till Askers häradsrätt med påstående bland annat, om uteslutande rätt till fisket invid Lindön. Häradsrätten yttrade i utslag den 31 december 1840 i huvudsak följande: Som häradsrätten den 12 februari 1805 efter föregängen kungörelse samt i närvaro av ej mindre behörigen utsedda sockenfullmäktige än även vederbörande boställshavares ombud genom utslag, som ostridigt vunnit laga kraft, fastställt den av kommissionslantmätaren Zacharias Tiselius 1799 upprättade karta över Mellösa sockens allmänning till sjö och land utan någon annan på förevarande mål inverkande anmärkning eller rättelse än att till följd av boställsinnehavarens yrkande och socknemännens medgivande ön Lindön, ehuru till en del belägen i allmänningsvattnet, likväl skulle vid bostället Åkesberg bibehållas, samt nämnda karta desto hellre borde i med målet avsedda fall tjäna till efterrättelse, som någon anledning till antagande av annat förhållande än det, som därvid blivit bestämt, icke förekommit, funne häradsrätten skäligt att, med tillämpning av grunderna för Kungl. stadgan angående havs-, skär-, ström- och insjöfisket i riket den 14 november 1766 femte [tredje] kap. 4 § 2 mom., förklara fisket inom den fastställda rålinjen för Mellösa sockens fiskevatten tillhöra socknemännen gemensamt; varemot och då ön Lindön, utan avseende därå att allmänningsrålinjen i fiskevattnet avskure någon del av ön, ostridigt vore utan inskränkning bibehållen vid bostället Åkesberg, socknemännen icke ägde rätt att, utan vederbörandes medgivande, göra något intrång å ön. Detta utslag vann laga kraft. [743]. Vid det den 10 november 1891 påbörjade laga skiftet [810] å landvinning, sjöslåtter och fiskevatten till Bittinge by med dåmera indragna militiebostället Åkesberg uppstod tvist om rätta sträckningen av rågången i Hjälmaren mellan skifteslaget och Stora Mellösa sockenallmänning. Som förening härutinnan ej kunde träffas, hänvisades rågrannarna att stämma.

415 Kronan instämde därefter allmänningsdelägarna till Askers häradsrätt och med kronan förenade sig vid häradsrätten övriga delägare i byn. Målet blev först en gång fullföljt till Kungl. Maj:t men då återförvisat till häradsrätten, som efter återförvisningen utlät sig genom utslag den 30 mars 1898. Mot detta utslag vädjade kronan i hovrätten, vars dom i saken meddelades den 21 april 1899. Hovrättens dom vann laga kraft. De emot allmänningsdelägarna i målet framställda yrkandena gingo i första hand ut på, att rågången i vattnet skulle dragas så långt i norr, att Lindön och Västra Skomakarholmen [den å generalstabskartan väster om Lindön upptagna holmen] komme att falla inom Bittinge område i sjön, eller något mera i söder. Om ej något av dessa yrkanden kunde bifallas, yrkades, att i allt fall Bittinge eller Åkesberg måtte bibehållas vid sin urgamla rätt till Lindön, Västra Skomakarholmen och Träsnäset [å generalstabskartan udden öster om Lindön] samt i följd därav tillerkännas de landvinningar och skär, som därinvid uppkommit eller kunde uppkomma genom Hjälmarens sänkning, jämte strandfisket däromkring. Häradsrätten utlät sig genom sitt utslag den 30 mars 1898 på följande sätt: Emedan vad först anginge rågången uti ifrågavarande fiskevatten emellan Bittinge med därtill hörande bostället Åkesberg, ä ena sidan, samt Stora Mellösa sockens allmänning, å andra sidan, inhämtats i saken, att vid en av lantmätaren Zach. Tiselius den 5 april 1799 påbörjad och den 1 maj samma år avslutad förrättning uppgåtts och å karta lagts rålinjerna omkring den till Stora Mellösa socken hörande allmänning såväl till lands som fiskevatten samt att häradsrätten därefter uppå anmälan av nämnda lantmätare genom den 12 februari 1805 meddelat utslag prövat sagda karta med dom gilla och fastställa; ty och som, såvitt inlupit, icke uti berörda utslag genom därefter förekommen rättegång gjorts ändring, i vad anginge den med käromålet avsedda sträcka mellan nämnda allmänning, å ena, samt Bittinge by med därtill hörande Åkesberg, å andra sidan, funne häradsrätten käromålet i denna del icke mot häradsrättens meranämnda utslags innehall föranleda till vidare yttrande än att den genom samma utslag fastställda, å omförmälda karta upptagna rålinje å den i saken omtvistade sträcka skulle fortfarande lända till efterrättelse; vid vilket förhållande och enär, vidkommande kronans övriga påståenden i saken, i vilken å svarandenas sida medgivits, att inom det Stora Mellösa sockens allmänning enligt omförmälda karta tillkommande fiskevattens område belägna Västra Skomakarholmen och en del av Lindön tillhörde Åkesberg, sådana dessa holmar vore före Hjälmarens sänkning, icke å kronans sida styrkts, att Bittinge byamän eller kronan för Åkesbergs boställe annars ägde uti sagda fiskevattens område någon rätt utöver vad dem såsom delägare i mera berörda allmänning tillkomme, utan häradsrätten fastmera uti av kaptenen F. Printzensköld i egenskap av arrendator av bostället Åkesberg emot Stora Mellösa sockens allmännings intressenter instämt mål angående rätt till uteslutande fiske vid Lindön inom allmänningens fiskevatten genom den 31 december 1840 meddelat utslag, som ostridigt vunnit laga kraft, och med åberopande av Tiselius' ovan omnämnda karta över allmänningens rågångar förklarat fisket inom den fastställda rälinjen för Mellösa sockens fiskevatten tillhöra socknemännen gemensamt och därför ogillat Printzenskölds anspråk på uteslutande rätt därtill, kronans i förevarande del förda talan, i vad frågan kunde anses icke vara genom häradsrättens nyssberörda, den 31 december 1840 meddelade utslag redan bedömd, bleve av häradsrätten — med förklaring att sagda holmar Västra Skomakarholmen och Lindön, den sistnämnda såvitt den vore belägen inom Stora Mellösa sockens allmännings fiskevatten, tillkomme Åkesberg sådana de före Hjälmarens sänkning varit — lämnad i övrigt utan avseende. Hovrätten fann i sin dom den 21 april 1899 ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag i själva saken. [744]. Även vid det den 9 november 1891 påbörjade laga skifte [811] å landvinning, sjöslåtter och fiskevatten till Biskopsvraks by, bestående av kronorusthållshemmanet Biskopsvrak nr 1 och indragna militiebostället Biskopsvrak nr 2 och 3, blev rågången mot Stora Mellösa sockenallmännings område i Hjälmaren föremål för tvist.

416 Vid förrättningen yrkade kronoombudei, att Nastaren jämte däromkring uppkommen landvinning skulle tillhöra Biskopsvrak, liksom ock strandfisket därintill. övriga delägare i Biskopsvrak yrkade, att rågångslinjen mot sockenallmänningsfiskevattnet skulle dragas r a k från sydligaste udden av gamla stranden vid Aspholmen till nordligaste spetsen av Nastaren och därifrån västerut i rak riktning mot den nordligast belägna udden å nya stranden vid Träsnäset. Häri instämde kronoombudet, som fann det rättvist, att strandfisket skulle tillhöra strandägarna. Sockenallmänningsombudet yrkade däremot, att rålinjen mellan Biskopsvrak och allmänningsfiskevattnet skulle bibehållas såsom rågång enligt 1799 års karta och att den landvinning, som genom sjösänkningen uppkommit kring Nastaren jämte strandfisket däromkring, fortfarande skulle tillhöra allmänningsdelägarna såsom förut enligt samma karta. Förening kunde ej träffas, varför förrättningsmännen hänvisade vederbörande att tvista vid häradsrätten. Kronan erhöll sedermera stämning å sockenallmänningen till Askers häradsrätt och med kronan förenade sig vid häradsrätten ägarna av rusthållshemmanet. Detta mål blev först en gång fullföljt till Kungl. Maj:t men då återförvisat till häradsrätten, som efter återförvisningen utlät sig genom utslag den 30 mars 1898. Mot detta utslag vädjade kronan i hovrätten, vars dom i saken meddelades den 21 april 1899. Hovrättens dom vann laga kraft. I målet yrkades mot allmänningsdelägarna, att rågången i Hjälmaren mellan Biskopsvrak och sockenallmänningen måtte uppdragas så, att den komme att framgå norr om Nastaren, eller, om detta yrkande ej kunde bifallas, att Biskopsvrak på grund av sin gamla rätt till Nastaren och Per Hungersudden måtte tillerkännas rätt till de omkring berörda holme och udde uppkomna landvinningar och skär ävensom till fiskevattnet därinvid. Häradsrätten utlät sig genom sitt utslag den 30 mars 1898 på följande sätt: Emedan vad först anginge rågången uti ifrågavarande fiskevatten emellan Biskopsvraks by och Stora Mellösa sockens allmänning inhämtats i saken, att vid en av lantmätaren Zach. Tiselius den 5 april 1799 påbörjad och den 1 maj samma år avslutad förrättning uppgåtts och å karta lagts rålinjerna såväl till lands som fiskevatten omkring den till Stora Mellösa socken hörande allmänning samt att häradsrätten därefter, pä framställning av bemälde Tiselius, genom den 12 februari 1805 meddelat utslag prövat sistnämnda karta med dom gilla och fastställa; ty och som, såvitt inlupit, icke uti berörda utslag genom därefter förekommen rättegäng gjorts ändring, i vad anginge den å sagda karta upptagna rågång emellan Stora Mellösa sockens allmänning och Biskops vrak; funne häradsrätten käromälet i denna del icke, emot häradsrättens nämnda utslags innehall, föranleda till vidare yttrande, än att den genom samma utslag fastställda, å omförmälda karta upptagna rålinje skulle å i saken omtvistade sträcka fortfarande lända till efterrättelse; vid vilket förhållande och enär, beträffande påståendena i övrigt i saken — i vilken av svarandena medgivits, att en inom det enligt ovan omförmälda karta Stora Mellösa sockens allmänning tillkommande fiskevattens område befintlig holme, benämnd Nastaren, sådan holmen varit före Hjälmarens sänkning, tillhörde Biskopsvrak — icke å kronans sida styrkts, att Biskopsvraks byamän annars uti nyss nämnda fiskevatten ägde någon rätt utöver vad dem såsom delägare i sagda allmänning tillkomme, kronans härutinnan förda talan bleve av häradsrätten med förklaring att sagda holme Nastaren tillkomme Biskopsvrak, sådan samma holme varit före Hjälmarens sänkning, lämnad i övrigt utan avseende. Hovrätten fann i sin dom den 21 april 1899 ej skäl att göra ändring i häradsrättens utslag i huvudsaken. [745]. Den 4 september 1920 påkallade sockenallmänningen förrättning för, bland annat, utstakning av gränserna mellan, å ena sidan, de delar av Västra Skomakarholmen, Lindön, Träsnäset och Nastaren, som av ålder tillhört Bittinge och Åkesberg samt Biskopsvrak, och, å andra sidan, de utanför nämnda holmar och udde uppkomna landvinningar och skär. Förrättningen påbörjades den 22 augusti 1921 och avslutades den 8 november 1927. I nu ifrågavarande delar handlades

417 förrättningen enligt bestämmelserna i 47 § skiftesstadgan. Gränserna blevo vid förrättningen utstakade i enlighet med 1799 ärs karta. Delägarna i kronorusthållshemmanet i Biskopsvrak instämde sockenallmänningen till Askers och Sköllersta häradsrätt med yrkande om förrättningens undanröjande, i vad dem rörde. Häradsrätten utlät sig genom dom den 30 maj 1928: Enär i målet vore ådagalagt, att rågångarna vid klandrade förrättningen utstakats i överensstämmelse med den av Askers häradsrätt den 12 februari 1805 [738] fastställda sträckning, vilken genom Askers häradsrätts utslag den 30 mars 1898 [744], som i dom den 21 april 1899 [744] blivit av hovrätten fastställt, förklarats fortfarande skola lända till efterrättelse, samt delägarna i rusthållshemmanet icke visat något förhållande, på grund varav rågångarna i fråga skulle tilldelas annan sträckning, bleve den instämda talan ogillad. Delägarna i rusthållshemmanet fullföljde talan. Hovrätten yttrade i dom den 7 december 1928: Enär delägarnas anspråk på äganderätt till ifrågakomna landvinningar omkring holmen Nastaren blivit genom Askers häradsrätts av hovrätten genom lagakraftvunnen dom den 21 april 1899 fastställda utslag den 30 mars 1898 [744] avvisade, samt i målet vore ostridigt, alt den vid klandrade förrättningen utstakade gränslinjen omkring den delägarna tillhöriga delen av holmen sammanfölle med holmens strandlinje sådan den var före Hjälmarens sänkning, förty och vad beträffade den utstakade gränslinjen i övrigt på de av häradsrätten anförda skäl prövade hovrätten rättvist fastställa häradsrättens domslut. I hovrättens dom meddelades förbud mot fullföljd av talan. Delägarna i rusthållshemmanet fullföljde dock talan och sökte dispens. Kungl. Maj:t fann emellertid i utslag den 11 februari 1929 ej skäl bifalla dispensansökningen, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. [746]. Delägarna i rusthållshemmanet i Biskopsvrak yrkade samtidigt med att de ingåvo dispensansökningen i särskild ansökning hos Kungl. Maj:t, att enär den av Askers häradsrätt den 12 februari 1805 [738] meddelade fastställelsen ä den av Tiselius upprättade kartan icke tillkommit i laga ordning, fastställelsen mätte undanröjas samt delägarna tillåtas att få sin rätt såsom strandägare vid Hjälmaren utan hinder därav i laga ordning prövad. Härjämte anhöllo delägarna, att Kungl. Maj:t ville antingen tolka hovrättens dom den 21 april 1899 [744] så, att densamma förklarades icke medföra någon inskränkning i den delägarna såsom strandägare vid Hjälmaren jämlikt 12 kap. 4 § jordabalken tillkommande rätt, eller i varje fall sä, att Nastaren och vad därtill före fastställandet av 1799 ärs förrättning lagligen hörde såsom sjöslåtter, framtida landvinning, strandfiske m. m. allt framgent skulle tillhöra Biskopsvrak, eller också i anledning av undanröjandet av 1805 års fastställelse jämväl undanröja domen samt sålunda medgiva, att sökandenas rätt i Hjälmaren bleve i dess helhet prövad. Kungl. Maj:t fann i utslag den 3 maj 1929 ej skäl att bifalla ansökningen om resning vare sig i det av Askers häradsrätt den 12 februari 1805 behandlade rägängsärendet eller i det av hovrätten genom dom den 21 april 1899 avgjorda målet samt lämnade utan avseende ansökningen, i vad den avsäge förklaring av hovrättens omförmälda dom. [747]. 1894 verkställdes en lantmäteriförrättning i ändamål att bestämma rålinjerna emellan de Göksholm samt angränsande hemman och lägenheter tillkommande områden i Tomtaviken (generalstabskartan) eller Flatviken (sjökortet), även kallad Bittingeviken, jämte därutanför tillstötande del av Hjälmaren fram emot häradsgränsen. Vid förrättningen närvoro ombud för Göksholm och Stora Mellösa sockenallmänning samt av Konungens befallningshavande förordnat ombud, som skulle ha att »där så erfordrades det allmännas rätt och bästa iakttaga och bevaka». Å sockenallmänningens sida vidhölls till en början den enligt 1805 års rågångskarta utmärkta gränsen mellan allmänningens vattenområde och Göksholm [738], varemot å Göksholms sida åberopades Kungl. Maj:ts utslag den 30 mars 1811 [739] och Kungl. Maj:ts dom den 15 februari 1866 [740] samt påyrkades den 27—368351.

418 rätt till vatten och fiske, som enligt lag åtföljde strandägandet. För undvikande av rättegäng enades parterna emellertid slutligen om en frän den gamla allmänningsgränsen avvikande rågång, dragen från samma utgångspunkt i land i rät linje något längre österut fram till häradsgränsen. Härom ingicks av Göksholms och allmänningens ombud samt kronoombudet en förening, vilken efter det den blivit av Konungens befallningshavande å kronans vägnar godkänd intogs i Askers härads dombok den 8 november 1894. [748]. I avseende å Stora Mellösa sockenallmänning torde även böra redogöras för en i början av 1900-talet förd rättegång om olaga fiske (N. J. A. 1909: 90). Socknens fiskevatten blev enligt beslut av kommunalstämman utarrenderat för året från den 11 augusti 1903 till samma dag 1904. Härvid övertog en person [i det följande benämnd arrendatorn] på arrende fisket vid Brearne (G: Tvillingarna; S: Brearen). Kommunen instämde sedermera två personer [nedan benämnda fiskarena] till Askers och Sköllersta häradsrätt med yrkande, att, som de under år 1903 efter den 11 augusti olovligen idkat kräftfiske i det utarrenderade fiskevattnet vid Brearne, de måtte härför fällas till ansvar samt förpliktas att till arrendatorn utgiva skadestånd. I denna talan instämde arrendatorn. Fiskarena åberopade till sitt fredande från åtalet, att Hjälmaren vore att hänföra till de större insjöar, som avsåges i 6 § fiskerättslagen, och att strandäganderätten ej sträckte sig så långt ut som till Brearne, samt att enligt urminnes hävd fisket varit allmänt på platsen. De anmärkte även, att enligt 2 § av fiskerättslagen strandäganderätten sträckte sig till 180 meter från det ställe invid stranden, där ett stadigt djup av 2 tmeter vidtoge, och att vattnet redan strax utanför allmänningens strand hade ett djup av 4—5 famnar, vilket djup fortfore ända fram till Brearne. I målet förebringades utredning om 1799 års rågångsförrättning [738] och den genom Kungl. Maj:ts dom den 15 februari 1866 avgjorda tvisten mellan allmänningen och Lungers byamän [740]. Häradsrätten fällde genom utslag den 6 juni 1904 fiskarena till ansvar och förpliktade dem att utgiva skadestånd till arrendatorn, varvid i motiveringen åberopades 1799 års förrättning och karta samt den 1805 meddelade fastställelsen av kartan. Hovrätten, där fiskarena anförde besvär, fann i utslag den 8 maj 1905 ej skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, enär med avseende å vad i målet förekommit fiskarena måste anses hava vid idkande av ifrågavarande fiske varit i god tro, de befriades från dem i målet ådömt ansvar. Fiskarena fullföljde sina besvär under yrkande om ogillande av åtalet på den grund att de varit berättigade att idka ifrågavarande fiske. Kungl. Maj:t meddelade utslag den 18 februari 1909. I utslaget redogjordes för den genom Kungl. Maj:ts dom den 15 februari 1866 avgjorda tvisten mellan sockenallmänningen och Lungers byamän och upptogs, att i målet hörda vittnen intygat, att innan fisket vid Brearne för sockenallmänningens räkning utarrenderats detsamma begagnats såsom allmänt fiske av vem som helst. I utslaget anfördes slutligen följande: Enär, med hänsyn till vad sålunda förekommit, Hjälmaren å ifrågavarande del av sin sträckning vore att anse såsom en sådan, i 6 § av lagen om rätt till fiske avsedd sjö, i vilken fiskerätten i hela sin utsträckning icke tillhörde strandägarna, samt förty och i betraktande av vad i målet vore upplyst ej mindre angående avståndet mellan Brearne och sockenallmänningens strand än även beträffande tillämpningen av Kungl. Maj:ts omförmälda dom ä fiskevatten i närheten av Brearne fiskevattnet invid dessa holmar icke kunde antagas vara omfattat av den till sockenallmänningen hörande strandägarerätt, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av hovrättens utslag, befria fiskarena frän dem ålagd skyldighet att utgiva skadestånd. Biskopsvrak. [749]. Biskopsvrak utgöres såsom förut nämnts av kronorusthållshemmanet Biskopsvrak nr 1 samt indragna militiebostället Biskopsvrak nr 2 och 3. För vissa Biskopsvrak berörande lantmäteriåtgärder m. m. har i det före-

419 gående [744—746] redogjorts, och ytterligare vissa andra uppgifter i samma hänseende skola senare [811] lämnas. I detta sammanhang torde endast böra redogöras för en genom Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 fastställd gränsbestämning mellan Biskopsvrak och Norra Vinön. Vid den förut ([744]; se även [811]) nämnda, den 9 november 1891 påbörjade förrättningen för laga skifte ä landvinning, sjöslåtter och fiskevatten till Biskopsvraks by uppstod tvist även mellan Norra Vinö byamän och Biskopsvrak. De tillstädeskomna delägarna från Norra Vinön yrkade, att rågången i fiskevattnet mellan Biskopsvrak och Vinön måtte dragas i rät linje över högsta punkten ä Vissholmen (G) och mitten av Slätgrundet (KG; EK) till (i norr) gränslinjen för Stora Mellösa sockens allmännings vattenområde och (i söder) rågången mot Segersjö säteris fiskevatten. Denna rågångslinje motsvarade ungefärligen mittlinjen i fiskevattnet. Från Biskopsvraks sida gjordes däremot gällande, att Segersjö säteri vore Biskopsvraks rätte rågranne i det ifrågavarande fiskevattnet, och hänvisades härutinnan till den 8 april 1889 vid rägångsförrättning mellan Segersjö säteri, ä ena, samt Biskopsvrak och Hjälmarsholm, ä andra sidan, träffad förening om en rälinje från Yxnäset till Aspholmen [816]. Då någon förening icke kunde åstadkommas, hänvisades rågrannarna att instämma saken till Askers häradsrätt. Förrättningsmannen uppdrog å karta en gränslinje med tvä brytningar något öster om den av Vinöborna yrkade rålinjen. Kronan, såsom ägare av Biskopsvrak nr 2 och 3, instämde därefter Norra Vinö byamän till häradsrätten med yrkande att den genom föreningen den 8 april 1889 fastställda gränslinjen mätte förklaras utgöra laga rågång för Biskops vraks by uti ifrågavarande vattenområde. Delägarna i Biskopsvrak nr 1 anmälde sig i målet såsom mellankommande parter och gjorde ett med kronan. Häradsrätten fann i utslag den 4 maj 1894 — under anförande, bland annat, att, dä sjö vore sidolångs byar emellan, dessa enligt 12 kapitlet 4 § jordabalken ägde halvt vardera, fördenskull och emedan sådan rätt, vid det förhållande att Vinön, fastän en ö i Hjälmaren, vore såsom by satt i mantal, därför tillkomme Vinön i fråga om den emellan Vinön och å motliggande västra fasta stranden belägna Biskopsvraks by varande del av sjön Hjälmaren — den omständighet, att emellan Biskopsvraks byamän och innehavaren av Segersjö fideikommiss träffats överenskommelse angående rågång med utsträckning över omförmälta del av Hjälmaren icke vore av beskaffenhet att i förevarande sak inverka. Häradsrätten yttrade i utslaget vidare i huvudsak följande: Enär Vinöns och Biskopsvraks byar borde norrut [frän Slätgrundet; KG och EK] njuta del i vattnet var rakt utanför dess strand, men dä enligt 1 § 2 mom. av fiskeristadgan den 29 juni 1852 det stode varje svensk man fritt att fiska i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträckte och där ej heller eljest enskilt fiske vore kronan förbehållet eller annan tillhörigt, funne häradsrätten skäl bestämma, att i fråga om den rätt, som kunde tillkomma Vinöns och Biskopsvraks byar emot varandra beträffande det emellan dem liggande vattenområde, varom i saken vore fråga, skulle lända till efterrättelse såsom rågång den linje, som upptagits å förrättningsmannens karta, dock att härigenom icke inskränktes den rätt, som kunde andra än Vinöns och Biskopsvraks byamän lagligen tillkomma att i detta område av sjön Hjälmaren, såsom en större insjö, fiske idka, varjämte Vinöns byamän lämnades obetaget att, därest de ansäge sig äga någon särskild rätt till väster om bestämda rålinje befintlig holme, grund eller fiske, utföra därom i fall av fog särskild talan. Hovrätten, där kronan fullföljde talan, fann i dom den 28 juni 1895 skäl ej vara anfört, ledande till ändring i häradsrättens utslag. Kungl. Maj:t, där kronan sökte revision, fastställde i dom den 8 april 1897 hovrättens dom. Uttalanden av lantmäteristyrelsen i utlåtande till Kungl. Maj:t den 10 n o v e m b e r 1916. [750]. I den förut [674] berörda skrivelsen den 10 november 1916, med vilken lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade Wahlstrands utredning, gjorde styrelsen för egen del vissa uttalanden i strandäganderättsfrägan.

420 Om de mellan Göksholm, å ena, samt vissa motliggande fastigheter å norra stranden av sjön, å andra sidan, verkställda rågångsbestämningarna anförde styrelsen, att det i betraktande av Kungl. Maj:ts domar den 15 februari 1866 [740] och den 8 april 1897 [749] samt utslag den 18 februari 1909 [748] torde k u n n a ifrågasättas, huruvida bestämningarna vore av beskaffenhet att medföra inskränkning av de delar av sjön. till vilka strandäganderätten icke sträcker sig. — Om de mellan Stora Mellösa sockenallmänning och vissa andra fastigheter vid 1799 ärs lantmäteriförrättning [738] utstakade rågångar uttalade styrelsen, att dessa syntes hava genom Kungl. Maj.ts dom den 15 februari 1866 [740] och utslag den 18 februari 1909 [748] frånkänts all betydelse med avseende å strandäganderättens begränsning, och torde sålunda större delen av det område, som omslutes av nämnda rågångar, få anses utgöra sådan del av Hjälmaren, dit strandäganderätten icke sträcker sig. Lantmäteristyrelsens skrivelse avslutades med följande uttalande: »att på grund av vattnets belägenhet, utsträckning och djup enligt lantmäteristyrelsens förmenande såväl i Mellanfjärden som i ö s t r a fjärden eller den s. k. Stora Hjälmaren [i senare hänseendet avsågos i skrivelsen Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren] finnas delar, till vilka strandägarrätten icke sträcker sig, varemot i den s. k. Hemfjärden några sådana områden ej torde förefinnas».

II. Mellanfjärden.1 Lantmäteriutredning. [751 ]. I avdelning I har redogjorts [735] för en den 25 augusti 1794 vid lantmäteriförrättning träffad förening om grunderna för rågångarnas bestämmande mellan, å ena sidan, Göksholm i Stora Mellösa socken samt, å andra sidan, bland annat, Kårsta, Asta och Slytebotorp i Lillkyrka socken. — Vid en 1900 påbörjad men 1917 inställd fiskevattensdelning ä Asta ha dess rågångar mot Kärsta, Slytebotorp och Göksholm blivit närmare bestämda samt å karta avfattade enligt förening den 11 juli 1910, intagen i Glanshammars och Örebro häradsrätts dombok den 5 september 1910. Det därvid för Asta utlagda vattenområdet sträcker sig ut i sjön ungefär halvvägs mot Göksholmslandet. — Rågången i vattnet mellan Slytebotorp och Göksholm har blivit närmare bestämd och ä karta avfattad i sammanhang med en 1917 fastställd laga delning å landvinning, vassland och fiskevatten till Slytebotorp. [752]. över »Tvistigt Fiskevatn emellan Glanshammars Prästegård och Skatterusthållet Skiefvesund uti sjön Hjälmaren» [kyrkoherdebostället 1 mantal Harsta och Skävesund i Glanshammars socken] upprättades 1721 av lantmätare en karta med beskrivning. Å kartan upptogs, bland annat, en med A betecknad linje, som Skävesunds ägare pretenderade som skillnad. I enlighet med denna linje blev 1857 vid rågångsutstakning omkring Skävesunds ägor rågången i vattnet mellan Skävesund och kyrkoherdebostället utstakad. Rågångsförrättningen förklarades lagakraftvunnen vid hösttinget den 16 september 1858. Denna gränslinje är icke utdragen till häradsgränsen utan endast ungefärligen till 2-m:skurvan. [753]. Rågången i Hjälmaren mellan Sticksjö i Glanshammars socken och Ekeberg i Lillkyrka socken har blivit bestämd vid rägångsförrättning genom förening den 28 november 1890, som intagits i domboken den 14 april 1891. Gränslinjen gär fram till häradsgränsen. [754]. Någon lantmäteriåtgärd, avseende till Hjälmarsnäs i Stora Mellösa socken hörande vatten i Mellanfjärden, finnes ej redovisad i Wahlstrands promemoria. Om vissa åtgärder härutinnan ha de sakkunniga emellertid erhållit kännedom genom handlingar, som tillställts de sakkunniga av ägaren av Hjälmarsnäs. Av dessa handlingar framgår huvudsakligen följande. Lantmätaren Jacob J. Renmark upprättade 1804—1805 vid »affattningen» av de till Hjälmarsnäs säteri, Våtsta frälsehemman och Essön hörande ägor en karta, och i sammanhang därmed blev 1 G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SV; samt EK: Glanshammars härad och Askers härad.

J

421 även dessa fastigheters rågång i Mellanfjärden mot Knarsta by uppdragen. Knarsta byamän instämde sedermera, efter anmält klander, ägaren av Hjälmarsnäs till Askers häradsrätt med yrkande, att kartan icke mätte fastställas utan rågången dragas på visst annat sätt. Den uppkomna tvisten avdömdes vid häradssyn den 26 mars 1810, varvid häradssynerätten förklarade [med viss ändring av Renmarks rågångssträckning], »att Råskillnaden i Fiskewattnet i mellan Wåtsta och Hjelmarsnäs å den ena samt Knarsta by å den andra sidan skall hädanefter utgöras af en rät Linea, dragen ifrån ostridiga Märket Nycklesten imellan Svinholmarna i Knarstawiken, öfwer de så kallade Kohufwudet och Kon samt widare åt Norden till Segel Leden, eller Glanshammars härads skillnad i Sjön, sä att intill sistnämnde punct ifrån Nycklesten wid Mellösa stranden blifwa Knarsta byemänn rådande på den Östra och Herr LandsHöfdingen von Schantz [ägare av Hjälmarsnäs ni. m.] pä den Wästra sidan om förenämnda Linea». Frän häradssynerätten blev tvisten av Knarsta byamän dragen under Närkes lagmansrätts skärskådande, men den bilades där genom en den 1 juni 1810 träffad förening, som lagmansrätten i dom den 23 juni 1810 prövade skäligt »till framdeles efterlefnad och Säkerhet under doms kraft gilla och stadfästa». Föreningen innebar, att Knarsta byamän läto bero vid den av häradssynerätten bestämda rågången i Mellanfjärden. I föreningen utsattes ömsevis ett vite av 25 riksdaler Banco, »hvartill den Hemmans Innehafvare eller dess utskickade från desse byar skall vara förfallen, hvilken i någon måtto öfverträder med fiskande den nu stadgade rågång». Den 4 september 1820 förekom sedan vid Askers häradsrätt enligt domboken ett ärende angående stadfästelse av »en af nu Aflidne Andra Landtmätaren Jacob Renmark åren 1804 och 1805 i lifstiden uprättad Charta öfwer Frälse Säteriet Hjelmarsnäs, Frälsehemmanen Wåtsta och Essön» [ = ovannämnda karta], varvid häradsrätten resolverade: »beträffande Råskillnaden i fiskewattnet imellan Wåtsta och Hjelmarsnäs å den ena samt Knarsta by å den andra sidan; så skall densamma utan af seende på den Linea som ifrån Nycklesten nr 7 finnes å Chartan utkastad [ = Renmarks rågångssträckning], enligt Härads SyneRättens Laga Kraft wunna dom af den 26 mars 1810 utgöras af en rät Linea, dragen ifrån Nycklesten öfwer Kohufwudet och Kon samt widare åt Norden till Segelleden eller Glanshammars Härads skillnad i Sjön.» De berörda handlingarna överlämnades av de sakkunniga till distriktslantmätaren Forss för att angivna rågång skulle inläggas ä översiktskartan över rågångar m. m. i Hjälmaren [673]. Detta har även skett med ledning av detaljerna ä Renmarks karta och handlingarna till denna [å kartan upptagas Kon och Kohuvudet och i handlingarna finnas vissa mått angivna för deras avstånd från Ässöns nordöstra udde m. m.]. Forss har emellertid härutinnan anmärkt följande: Den inlagda gränslinjens riktning måste betraktas såsom mycket osäker. Det har nämligen visat sig, att Kon och Kohuvudet icke äga någon motsvarighet å sjökortsoriginalen över Hjälmaren, åtminstone ej på den plats, där desamma enligt Renmarks karta bort återfinnas. Möjligen äro Kon och Kohuvudet ett par av de många grund, som enligt sjökortet falla inom ett från väster [vid Ässöns nordspets] utskjutande grundvattensområde. Om detta kunnat ledas i bevis, hade rågångens norra ändpunkt pä översiktskartan måst förläggas flera hundra meter längre åt väster än vad nu blivit fallet [det kan utöver vad Forss anmärkt tilläggas, att om rågången dragés på sist antytt sätt kommer denna att ganska nära ansluta sig till 180-m:sgränsen utanför Ässön; såsom rågången nu dragits å översiktskartan har en, visserligen ej så stor, inbuktning av det djupare vattnet vid Ässön lagts innanför rågången]. [755]. I fråga om Västra Rynninge och Börsholm i Stora Mellösa socken har verkställts fiskevattensdelning, som fastställts av Askers och Sköllersta härads tingslags ägodelningsrätt den 1 oktober 1907. Fiskevattensdelningen, som angavs omfatta »det fiskevatten, som tillhör strandrätten», utsträcktes ungefärligen till 180m:sgränsen. Rågången för »strandfiskevattnet» mot östra Rynninge bestämdes genom förening den 12 mars 1903 och motsvarande rågång mot Knarsta by genom förening den 13 mars 1903. Någon rågångsbestämning utåt sjön ägde däremot ej rum. Även beträffande Östra Rynninge i Stora Mellösa socken har verkställts fiskevattensdelning, som likaledes fastställts av Askers och Sköllersta härads tingslags

422 ägodelningsrätt den 1 oktober 1907. I förrättningsprotokollet angavs, att delningen begränsats till »den del av fiskevattnet, som tillhör strandrätten, dä fiskevattensägarne beslutat, att enbart denna del skall ingå i skiftet», samt att gränserna för detta område blivit bestämda »genom pejlingar». Delningen utsträcktes ungefärligen till 180-m :sgränsen. Mot Göksholm liksom mot Västra Rynninge och Börsholm bestämdes rågångarna i den utsträckning, som delningen skedde, genom förening den 12 mars 1903. Någon rågångsbestämning utåt sjön ägde icke rum. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [756]. Ägaren av Skävesund i Glanshammars socken berättade [720 och 730]: I Mellanfjärden bedreve han katsefiske ut till segelleden och något söder om denna. Den yttersta katsan hade han satt ut syd om Mellholmen på ett avstånd från land av omkring 1,000 meter. Om man skulle bestämma Skävesunds enskilda fiskevatten efter 180-m:sregeln, skulle de yttersta katsorna komma att ligga utanför det enskilda fiskevattnet. Antagligen låge de på Ässöns fiskevatten, därest detta bestämdes efter 180-m:sregeln [med hänsyn till det vidsträckta grundvattensområdet öster om Ässön torde detta påstående ha fog för sig]. Då den norra delen av Ässöns fiskevatten arrenderades av en broder till honom och bröderna delvis fiskade om varandra, hade detta förhållande för närvarande ej någon betydelse. Han hade haft katsor söder om segelleden sedan 10 år tillbaka. Det hade aldrig varit någon, som protesterat mot att han därstädes hade fast redskap ute. Så långt tillbaka, som han kunde minnas, hade i de yttre delarna av Mellanfjärden, kring rösena och å djupt vatten, fritt fått bedrivas fiske med nät av vem som helst. Nätfiskarena hölle sig längre åt öster än där han hade sina katsor ute. Numera bedreves nätfiske i Mellanfjärden nästan blott om sommaren, huvudsakligen för fångst av abborre. På vintern förekomme knappast något nätfiske alls. Tidigare hade ute i Mellanfjärden fiskats rätt mycket med not, huvudsakligen efter gös, men numera bedreves ej längre något notfiske där. — Arrendatorn av det till Sticksjö i Glanshammars socken hörande fiskevattnet (född 1884 i Sticksjö; sysslat med fiske sedan barndomen) berättade: Han innehade fiskearrendet sedan 1909; före honom hade det innehafts av hans fader. Själv hade han alltid räknat med att arrendevattnet sträckte sig ut till 180-m :sgränsen samt att fisket därutanför vore fritt. Hans fader hade räknat på samma sätt med den skillnad endast, att fadern talat om 100 famnar från 1 famns djup. Han fiskade i huvudsak endast i arrendevattnet. Två delägare i Sticksjö förklarade, att de ej hade något att erinra mot vad fiskearrendatorn anfört. — Ägaren av Ekeberg (ägare sedan 1904; dessförinnan arrendator sedan 1898) i Lillkyrka socken anförde, att han räknat med att gårdens vatten sträckte sig ut till sockengränsen. Det skulle vara bra, om det vad fiskerätten anginge finge bli därvid. Gårdens fiske vore utarrenderat. — En delägare i Kår sta (född 1880 i Kärsta) i Lillkyrka socken upplyste, att byns fiskevatten, som vore oskiftat, utnyttjades av delägarna själva. Han fiskade för egen del endast på våren med småryssjor efter gädda och ingen annan av delägarna bedreve just något annat fiske. Själv skulle han vara nöjd blott han finge sitt strandfiske skyddat, men för Kärsta by ville han yrka, att byn finge räkna enskild fiskerätt ut till sockengränsen. — Tre delägare i Asta (en född i Asta 1872) i Lillkyrka socken yrkade, att byn måtte bibehållas vid enskild fiskerätt inom de gränser, som bestämts för byns område i Hjälmaren genom den i sammanhang med den tillämnade fiskevattensdelningen å byn den 11 juli 1910 med rågrannarna träffade föreningen [751]. Delägarna i byn fiskade själva dels med småryssjor vid stranden efter gädda och dels med katsor å djupare vatten för fångst av abborre. Den närvarande sonen till en annan delägare i byn förklarade, att hans fader hade samma mening om utsträckningen av dess fiskevatten som den, åt vilken de tillstädeskomna delägarna givit uttryck. Ägaren av Hjälmarsnås i Stora Mellösa socken yrkade, att han måtte bibehållas vid sin ensamrätt till fisket i Mellanfjärden i norr upp till socken- och häradsgränsen samt i öster till den genom överenskommelsen den 1 juni 1810 mellan Hjälmarsnäs och Våtsta, å ena, och Knarsta, å andra sidan, [754] bestämda gränsen. — Hjälmarsnäs fiskevatten i Mellanfjärden upplystes vara uppdelat mellan tre arrendefiskare, av vilka två tillika arrenderade var sin del av gårdens fiskevatten i Hem-

423 fjärden. — Arrendatorn av vattnet utanför södra hälften av Ässön, ned till en linje mellan sydspetsen av denna ö och sydspetsen av Björkön samt fram till rågången mot Knarsta, (född 1879 vid Göksholm; innehavare av arrendet sedan 1907) anförde följande: Han bedreve över hela arrendevattnet fiske med fast redskap. Ingen yrkesfiskare hade bestritt hans ensamrätt till fisket i arrendevattnet. Djupet där vore för tillfället [juni 1934] ej pä något stället större än 2 meter. Vid högvatten vore vattendjupet på sina ställen större men ej någonstädes för stort för användning av fast redskap. Han hade aldrig hört talas om frivatten i Mellanfjärden. Han ansåge, att fritt fiskevatten i Mellanfjärden kunde vara till skada. Om exempelvis ett 30-tal notar komme att användas ute på fjärden, kunde detta inverka skadligt på fiskbeståndet. Skulle emellertid fast redskap ej få användas i frivattnet, trodde han dock, att det skulle vara mindre risk för fiskbeståndet med frivatten i Mellanfjärden. — Arrendatorn av det till Hjälmarsnäs hörande fiskevattnet söder om nämnda linje mellan sydspetsen av Ässön och sydspetsen av Björkön (född 1860 vid Hjälmarsnäs) anförde: Han hade varit torpare under Hjälmarsnäs till 1904, då han tillträtt sitt fiskearrende under gården. Notfiske hade bedrivits i Mellanfjärden fram till 1900; efter detta år hade det ej varit många, som begagnat not i denna fjärd. Notfisket hade fått fritt bedrivas ute i Mellanfjärden. Han hade aldrig hört talas om att det varit något förbud mot att fiska med not ute på fjärden. Den notfiskare, som kommit något närmare land, hade däremot kunnat bli bortmotad. Strandägarna hade hävdat, att de hade ensamrätt till fisket så dar ett par hundra meter från land. Notfiskarena i Mellanfjärden hade kommit från alla möjliga håll, även från Hemfjärden, exempelvis från Sundby. Det hade varit många, som bedrivit notfiske i Mellanfjärden. Han hade sett ända till omkring 25 båtar på en gång, från vilka notfiske bedrivits. Efter 1900 hade man börjat fiska med ryssjor och katsor i Mellanfjärden. — Den tredje arrendefiskaren under Hjälmarsnäs kom ej tillstädes. — En delägare i Knarsta by i Stora Mellösa socken, tilllika ålderman i byn, vitsordade, att byn räknat sin gräns i vattnet mot Hjälmarsnäs i enlighet med förut nämnda överenskommelse den 1 juni 1810. Arrendatorn av Knarsta bys fiskevatten (född 1882 i Knarsta; innehavare av arrendet sedan 1902, förut tillsammans med andra, numera ensam) förklarade sig däremot ha varit oviss, om byns enskilda fiskevatten sträckte sig så långt ut som till Renholmsberget (se sjökortet; beläget omkring 300 meter utanför strandens 180-m:sgräns). I fråga om Östra Rynninge i Stora Mellösa socken uppgav en delägare, tillika fiskare (född i Östra Rynninge 1878), att man där räknade med att det vore frivatten utanför det område, som omfattades av den verkställda fiskevattensdelningen [755]. Arrendatorn av större delen av den till Östra Rynninge hörande fiskerätt (född 1882; bott i Östra Rynninge sedan barndomen; innehade arrendet sedan 1919) förklarade, att han räknat med att arrendevattnet sträckte sig ut till 180-m:sgränsen. — Från ägarna av östra Rynninge gård framfördes ett uttalande, att de ansåge, att något frivatten ej funnes i Mellanfjärden. Ägaren av Göksholm åberopade beträffande gränserna för gårdens fiskevatten i Mellanfjärden den förut nämnda föreningen av den 25 augusti 1794 [735] samt de gränsbestämningar, som sedermera skett mot Asta och Slytebotorp [751] i Lillkyrka socken och mot Östra Rynninge strandfiskevatten [755]. I fråga om »sträckan mellan Rynninge strandfiskevatten och den mot Rynninge liggande fria änden av gränsen mot Asta by» förmälde han, att »gränsen ansetts löpa i rak linje». Han ansåge sig vara ensam ägare till fiskevattnet inom ifrågavarande gränser och yrkade att bli bibehållen därvid (se [720] och [826]). — Göksholms fiskevatten i Mellanfjärden upplystes vara utarrenderat till två fiskearrendatorer, av vilka den ene arrenderade vattnet norr om och den andre vattnet söder om Hammarsudden. — Den förste fiskearrendatorn, som även arrenderade fiskevattnet i Björksundet och en del av Göksholms fiskevatten i Stor-Hjälmaren (född 1889 vid Göksholm), berattade (se även [826]): Han hade tillträtt fiskearrendet under Göksholm 1917. Dessförinnan hade han varit frivattensfiskare. Såsom frivattensfiskare hade han mest hållits ute i Stor-Hjälmaren men hade någon gång också varit inne i Mellanfjärden med not. Sedan han fått sitt fiskearrende under Göksholm, hade han endast fiskat

424 på sitt arrendevatten utom så tillvida, att han på vintern bedrivit fiske med gösnät ute på frivattnet i Stor-Hjälmaren. Han hade för sin del ej något emot att det fastställdes vara frivatten även i Mellanfjärden, dock borde det enskilda fisket fredas 180 meter ut från 2-m:sdjupet. Så långt tillbaka som han mindes hade man i Mellanfjärden tillämpat,, att det vore frivatten utanför en sålunda bestämd 180-m :sgräns. Frivattensfisket hade i Mellanfjärden fått pågå ostört på grund av ovisshet om det enskilda fiskevattnets utsträckning. I arrendevattnet fiskade han med gäddryssjor, katsor och nät. I Mellanfjärden kunde katsor sättas hur långt ut som helst, men han använde där i sitt arrendevatten i regel blott en i länken. Han komme då ut ungefär 300 meter från land och ej på större djup än 2 meter. Han hade försökt att i Mellanfjärden använda vintergösnät men icke vågat fortsätta därmed, då det vore risk för att de fröse fast i isen. Sommarfiske med abborrnät kunde bedrivas i Mellanfjärden. I Mellanfjärdens yttre del kunde även krokfiske med fördel bedrivas. — Den andre fiskearrendatorn, som enbart innehade arrendevatten i Mellanfjärden (född 1858 vid Göksholm), anförde: Han hade en tid varit i Amerika, varifrån han återkommit 1884. Sedan 1890 hade han arrenderat fiskevatten under Göksholm; det nuvarande fiskearrendet under gården innehade han sedan 1910. Under åren 1884—1890 hade han bedrivit yrkesfiske i Mellanfjärden med not och nät pä vad som ansetts vara fritt vatten. Not hade han dragit överallt i Mellanfjärden, fastän icke alldeles inpå land. Han hade räknat med att han vore berättigad att gä land så nära som till 100 famnar frän 1 famns djup. Det hade på denna tid allmänt talats om att det enskilda fiskevattnet sträckte sig 100 famnar ut från det ställe invid stranden, där 1-famnsdjupet började eller, om inom detta område funnes något grund, 100 famnar ut från grundet. Det hade i varje fall varit den bland fiskarena rådande uppfattningen, ehuru en del av dem tyckt, att man borde få gå närmare land. Han kunde ej erinra sig något exempel på att en strandägare velat mota bort någon fiskare, som hållit sig 100 famnar utanför 1 famns djup. Om någon gått närmare stranden, hade det däremot hänt, att folk kommit ut och sagt, att man finge ge sig längre ut. [757]. Om fritt fiske i Mellanfjärden gjordes vid sammanträdena, utöver vad i det föregående [756] angivits, ytterligare följande uttalanden. — Den förut nämnde delägaren i Östra Rynninge: I Mellanfjärden hade tidigare fiskats med not; i början av 1900-talet hade man emellertid slutat med notfisket och i stället övergått till att fiska med storryssjor. Notfisket i Mellanfjärden hade bedrivits av vem som helst överallt, fastän icke inpå land. Fiskare från Katrinelund i Stora Mellösa socken hade på våren kommit in i Mellanfjärden med not. Vid notfisket hade man sökt hälla sig utanför 180-m:Sgränsen. Han erinrade sig, att dä man kommit med noten för nära Sticksjö hade man blivit bortmotad. Såvitt han kunde förstå, hade Sticksjöborna därvid räknat sin enskilda fiskerätt efter 180-m :sregeln. Han hade ägt som mest ett 100-tal storryssjor. Dessa hade utsatts mänga i en rad, så långt ut, som man funnit lämpligt, utan avseende ä om man därvid komme utanför 180-m:sgränsen. Nätfiske hade bedrivits i Mellanfjärden även pä notfiskets tid. Lägenhetsägare i östra Rynninge fiskade med nät överallt i Mellanfjärden och han hade aldrig hört, att de därvid blivit hindrade. Nätfiskarena hade nog även kommit in pä Göksholms vatten, om detta skulle anses ha den utsträckning, som ägaren av Göksholm angivit. Uppfattningen, att fisket i Mellanfjärden vore fritt ungefärligen utanför 180-m :sgränsen, vore av gammalt datum. Hans fader hade haft den uppfattningen, och han skulle själv kunna namnge 10 gamla fiskare, som försörjt sig pä fiske och hållit sig på Mellanfjärden. Tvä morbröder till honom, av vilka den ene avlidit för 10 år sedan i en ålder av 80 år, hade aldrig gjort något annat än fiskat, med not och med ryssjor, och hållits därmed i Mellanfjärden. De hade aldrig ägt eller arrenderat något fiskevatten. Det borde i lag stadgas, att 180-m:sregeln skulle gälla även för Mellanfjärden. Den likaledes förut nämnde arrendatorn av större delen av Östra Rynninge vatten: Han hade redan i sin första ungdom hört, att 180-m :sregeln skulle gälla även för Mellanfjärden. Som pojke hade han varit med frivattensfiskare vid notfiske i Mellanfjärden. De hade farit över nästan hela fjärden men försökt hälla sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet eller

425 100 famnar utanför 1-famnsdjupet. En lägenhetsägare och fiskare i ö s t r a Rynninge (född 1866 i Asker; flyttat till ö s t r a Rynninge 1888): Han hade fiskat i Mellanfjärden hela den tid, som han varit bosatt i ö s t r a Rynninge. Den första tiden hade han fiskat med not. Det hade pä den tiden varit många, som bedrivit notfiske. Man hade ibland på morgnarna kunnat räkna ända till 30 båtar, från vilka notfiske idkats. Notfiskarena hade sökt något så när hålla sig utanför 180m:sgränsen. Det hade ibland hänt, att de i norra delen av Mellanfjärden kommit något för nära stranden och det hade då kunnat komma ut folk från land, som sagt, att de skulle ge sig mera utåt sjön. Omkring 1900 hade man börjat att i Mellanfjärden i stället för not använda storryssjor. Sedan hade storryssjorna omkring 1910 börjat ersättas med nät. Näten lades »lite hur som helst». Han hade nog med näten varit inne på Göksholms vatten, om gränserna för detta skulle dragas så, som ägaren av Göksholm angivit. En annan lägenhetsägare och fiskare i östra Rynninge (född 1877 vid Göksholm; broder till arrendatorn av Göksholms fiskevatten norr om Hammarsudden): Fadern hade före Hjälmarens sänkning räknat, att strandägarna hade enskild fiskerätt 100 famnar ut från 1 famns djup. Farfadern, som varit född 1816 och avlidit vid 90 års ålder, hade räknat pä samma sätt och uppgivit, att det av gammalt räknats sä. Själv hade han frän 1910 ägnat sig ät fiske. Han fiskade i Mellanfjärden pä vårarna med not före förbudstidens inträde samt med nät och lakstrutar. Han ginge runt hela fjärden, allteftersom det passade med hänsyn till väder och vind. En fiskare i östra Rynninge (född 1904): Han bedreve fiske endast i Mellanfjärden pä fritt vatten, med nät och lakstrutar på sommaren samt med krok på vintern. Med sitt fiske ginge han över hela fjärden men hölle sig utanför 180-m:sgränsen. Han ansåge, att 180-m:sregeln borde i lag stadgas även för Mellanfjärden. — Den förut nämnde arrendatorn av Sticksjö fiskevatten: Ute pä Mellanfjärden hade »i alla tider» fiskats fritt med nät. — Den likaledes förut nämnde arrendatorn av Knarsta by fiskevatten: Hans fader, som avlidit 1902. hade bedrivit fiske i Mellanfjärden. Själv hade han tillsammans med fadern och en broder dragit not i Mellanfjärden. De hade gått överallt i fjärden men hållit sig 500 a 600 meter från land. — En hemmansägare och fiskare i Bittinge i Stora Mellösa socken (född 1876): Han hade sedan ett 30-tal är fiskat med not på frivattnet. Tidigare hade han även varit inne med noten i Mellanfjärden. Det hade varit för omkring 15 är sedan [sagt 1934]. Han hade därvid hållit sig minst 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Det hade varit många, som bedrivit notfiske i Mellanfjärden. En lägenhetsägare och fiskare i Biskopsvrak i Stora Mellösa socken (född 1878 i Åsby): Han hade förr fiskat mycket, alltid endast å frivatten, men hade 1917 i huvudsak slutat med fisket. Under den tid, som han mera sysslat med fiske, hade han även varit inne i Mellanfjärden. Där hade han pä vårarna bedrivit gösfiske med not. Med detta notfiske hade han hållit på ända till 1917. Han hade så gott han kunnat sökt hålla sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Han ansåge, att man för framtiden borde fastställa denna beräkningsgrund för bestämmandet av det enskilda fiskevattnets utsträckning. En lägenhetsägare och fiskare i Mörby i Stora Mellösa socken (född 1885; sysslat med fiske i 40 å r ) : Numera fiskade han endast i Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren, mest pä Stor-Hjälmaren, med not och nät. För en 10 å 15 är sedan [sagt 1934] hade han även bedrivit notfiske i Mellanfjärden. Man hade då fått använda not ända till den 1 maj. Sedan det blivit bestämt, att not endast skulle få användas till den 15 april, hade det ej varit så stor idé att gå in med not i Mellanfjärden. Däremot lönade det sig att i Mellanfjärden fiska med gösnät om vintern och med abborrnät om sommaren; å gösnät erhölles visserligen ej mycket gös men bra med asp. De s a k k u n n i g a . [758]. Frivattensgränsen sammanfaller med 180-m:sgränsen utanför fasta land samt Ässön och Björkön. Allenast tvä avvikelser från 180m:sgränsen ha föreslagits. Vid ö s t r a Rynninge är yttergränsen för det delade fiskevattnet [755] pä en kort sträcka dragen något utanför 180-m :sgränsen och frivattensgränsen följer där nämnda yttergräns. Utanför Kärsta och Asta, där 180-m:s-

426 gränsen buktar in mellan Uddgarn och Storholmen, har dragits en avskärande linje mellan sydspetsen av Uddgarn och sydspetsen av Lillholmen. 1 Frivattensgränsen går något innanför de för Asta genom föreningen den 11 juli 1910 bestämda rägränserna [751] samt även något innanför den mellan Hjälmarsnäs m. m. och Knarsta by enligt överenskommelsen den 1 juni 1810 dragna rålinjen [754]. Den yttre delen av den genom föreningen den 28 november 1890 bestämda rågränsen mellan Sticksjö och Ekeberg [753] faller jämväl pä det föreslagna frivattnet. Någon hänsyn har ej tagits till den av ägaren av Göksholm åberopade föreningen av den 25 augusti 1794 [735]. De i fiskevattensdelningarna å Västra Rynninge och Börsholm [755] samt östra Rynninge [755] intagna vattenområdena ligga helt innanför frivattensgränsen. Förslaget ansluter sig till praxis.

III. Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren. a. Lillkyrka s o c k e n . 2 L a n t m ä t e r i u t r e d n i n g . [759]. Om en den 25 augusti 1794 vid lantmäteriförrättning träffad förening rörande grunderna för rågångarnas bestämmande mellan, ä ena sidan, Göksholm i Stora Mellösa socken, samt, å andra sidan, bland annat Slyte, Brohammar och Götarsvik ha uppgifter lämnats i avdelning I [735]; denna förening berörde även på visst sätt Grythem. Rågången mellan Slyte och Göksholm har sedermera närmare bestämts genom förening den 5 november 1906, som intagits i Glanshammars och Örebro häradsrätts dombok den 4 maj 1908; och rågången mellan Brohammar och Göksholm har närmare bestämts genom parternas förlikning inför Glanshammars och Örebro häradsrättt den 15 mars 1909, som fastställts av häradsrätten samma dag. Dessa båda rågångsbestämningar, som avfattats å karta, ansluta sig i det väsentliga till föreningen den 25 augusti 1794. [760]. Rågången i Hjälmaren mellan Slyte och Brohammar har bestämts genom en av Svea hovrätt den 4 maj 1906 meddelad, lagakraftvunnen dom. Rågången i vattnet mellan Brohammar och Götarsvik har bestämts genom förening den 12 maj 1903, som intagits i domboken den 28 oktober 1912. Rågången i Hjälmaren mellan Götarsvik samt Grythem och Brandstorp har bestämts genom förening den 29 juni 1903, vilken intagits i domboken den 29 oktober 1907. De tvä förstnämnda rågångarna äro utdragna till rälinjen mellan Slyte och Brohammar samt Göksholm [759]: den sistnämnda rågången är uppenbarligen tänkt utdragen till Göksholms vatten enligt 1794 års lantmäteriförrättning [735]. [761]. Det till Brohammar enligt nämnda bestämningar hörande vattenområdet med holmar, grund och landvinningar, vassland m. m. har 1912 uppdelats i fyra avsöndringar. Angivna år upprättades av lantmätare karta över »landvinningar, vassland, sjöslåtter och fiskevatten till Brohammars by» för »områdets avsöndring»; å kartan uppdelades området i fyra skiften. Dessa skiften fastställdes den 27 december 1912 av Konungens befallningshavande i Örebro län såsom avsöndringar. De olika avsöndringarna ha sedermera erhållit följande jordregisterbeteckningar: Västra Holmskiftet 1 l , Mellersta Holmskiftet 1 *, östra Holmskiftet 1 * och Lötholmsskiftet l 1 . Skäret (KG) och Norra Brohammarsholmen (EK) ligga å Mellersta Holmskiftet l 1 ; några småholmar väster om Norra Brohammarsholmen ligga å Västra Holmskiftet 1 l . Södra Brohammarsholmen (EK) ligger å östra Holmskiftet 1 1. östergrundet ligger till större delen å Lötholmsskiftet 1 l och till återstående del å östra Holmskiftet 1 K Tissen (KG: Kissen) ligger å Lötholmsskiftet 1 1 . Samtliga nu nämnda holmar och grund ligga innanför strandens 2-m:skurva. Lötholmsskiftet 1 * omfattar emellertid även vatten utanför strandens 1801 Frivattensgränsen följer denna avskärande linje — liksom de andra avskärande linjer, som i det följande angivas — endast till den del densamma ligger mellan 180-m:sområdena vid linjens ändpunkter. ' G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SV; EK: Glanshammars härad.

427 m:sgräns. Skarstensberget ligger utanför den för Brohammar bestämda yttergränsen. [762], Vid ägarens försäljning av Götarsvik den 14 april 1917 undantogs en sedermera såsom avsöndring den 28 i samma månad fastställd lägenhet, benämnd Götevi eller Götarsvik 1 2 . För denna lägenhet har utlagts ett å avsöndringskartan till gränserna angivet vattenområde, som utmed Grythems vatten sträcker sig från land ut till den för Götarsvik vid 1794 års lantmäteriförrättning [735] till grunderna bestämda yttergränsen mot Göksholms vatten. [763]. För utstakning av gränserna för, bland annat, det till Gryt hem hörande fiskevattnet i Hjälmaren verkställdes 1902 en lantmäteriförrättning (se även [769]). Vid denna närvoro, bland andra, kronoombud »för att bevaka den varje svensk undersåte enligt lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 tillkommande rätt till fiske uti vissa delar av större insjöar» samt nedannämnda personer från Brandstorp och Gunnarsökna. Lantmätaren bestämde genom pejlingar en rad punkter utanför stranden samt omkring holmar och grund, där ett djup av 2 meter vidtog. Förrättningsmännen föreslogo en gränslinje mellan Grythems fiskevatten och det allmänna fiskevattnet, dragen ungefär 180 meter utanför 2-m:sdjupet vid de yttersta grunden (gränslinjen drogs något utanför Yttre Sinken). Kronoombudet och ombudet för Grythem ville ingå förening om gränsen enligt dessa grunder. Torparen Lars Johan Andersson i Brandstorp yrkade emellertid »att få fiska överallt, där han förut idkat fiske, även om läget för fiskeplatsen skulle vara närmare stranden än de å kartan utmärkta ställena med 2 meters djup», och lägenhetsägaren C. J. Jonsson i Gunnarsökna förklarade, att han »icke ville ingå uti någon förening om gränsernas läge». Med hänsyn härtill tillkännagav lantmätaren, att jämlikt 46 § skiftesstadgan karta med protokoll över förrättningen skulle till de tvistande å viss dag utlämnas, varefter det stode envar av dem fritt att målet instämma till Glanshammars häradsrätt. Något sådant instämmande synes ej ha skett. [764]. I det 1903 fastställda laga skiftet å Grythem intogos de utanför skifteslagets strand belägna holmarna. Vid skiftet bestämdes rågången i Hjälmaren mellan Gry t hem samt Furuskallen i Götlunda socken genom förening den 1 juli 1902, som intogs i domboken den 25 maj 1903, fram till den för Stora Mellösa sockenallmänning vid 1799 års lantmäteriförrättning bestämda yttergränsen (se [738]; linjen mellan punkterna 9 och 1). Denna rågång sträcker sig utanför den av förrättningsmännen vid nyss nämnda [763] 1902 års förrättning å Grythem m. m. föreslagna yttergränsen för Grythems fiskevatten. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [765]. En hemmansägare i Slyte (ditflyttad 1921), vilken utom sitt eget fiskevatten där innehade arrenderat vatten, förklarade, att han hölle pä sin enskilda fiskerätt. Han fiskade med smäkatsor. En annan hemmansägare i Slyte (ditflyttad 1926), vilken ävenledes innehade arrendevatten i Slyte men tillika sommartid fiskade ute på frivattnet i Stor-Hjälmaren, uttalade, att han ansåge, att det enskilda fiskevattnet såväl i Slyte som över allt annorstädes ej borde gå längre ut än till 180-m:sgränsen. Å sina i Slyte innehavda vatten fiskade han med stora katsor. Vid sitt fiske å frivattnet ginge han ej längre än ut mot Lungersbådan i öster och Brearen i söder. Ingen av de Slytebor, som bedreve fiske å frivattnet, gjorde några längre färder. En fiskare i Slyte (ditflyttad 1917), som där arrenderade fiskevatten och vid sitt fiske mest hölle sig på arrendevattnet, förklarade, att han varit av den åsikten, att man skulle vara berättigad att vid fiske gå intill 180-m:sgränsen. Han hölle sig vid frivattensfisket ost om Björkön. Av Brohammar uppgavs större delen tillhöra ägaren av Götarsvik. — Arrendatorn (sedan 1920) av det till Götarsvik och därunder lydande delar av Brohammar hörande fiske berättade, att han frågat ägaren, hur långt ut denne ville räkna enskild fiskerätt. Ägaren hade svarat: »Ingen bör få gå innanför holmarna och fiska». Å arrendevattnet låge, bland annat, holmarna Skäret och Norra Brohammarsholmen, Södra Brohammarsholmen och östergrundet. Arrendatorn ginge vid sitt fiske ej söder om östergrundet. Ute vid Tissen hade han aldrig fiskat. Arrendatorn ansåge, att det enskilda fiskevattnet borde gå ut till och med östergrundet. — Beträf-

428 fande Götarsvik anförde samme fiskevattensarrendator följande: Mellan Brohammarsholmarna och Sinkholmarna [Grythem] låge ett grundområde benämnt »Götavibergen», som hörde delvis till Götarsvik och delvis till lägenheten Götevi. Själv bedreve arrendatorn ej något fiske vid »Götavibergen»; han ansåge, att fisken borde få vara i fred där. Under hela den tid, som han arrenderat Götarsviks gärds fiskevatten, hade främmande notfiskare gått innanför »Götavibergen». Det hade mest varit fiskare från Biskopsvrak och Flatviken, men även frän Valen hade kommit notfiskare dit. Han hade sökt få dem att avlägsna sig, men de hade vägrat det och gjort gällande, att det skulle vara frivatten där. Om man räknade 180 meter ut från 2-m:skurvan vid land, nådde man ej heller fram till »Götavibergen» utan däremellan läge ett flak av djupare vatten. A detta flak hade han ej något fast redskap ute , då botten vore stenig och djupet för stort för att katsorna skulle stå bra. Notfisket skadade emellertid hans längre in utövade katsefiske. Notfisket bedreves i stor skala och genom detsamma upptoges avsevärda mängder gös. En dag för två år sedan hade det varit 25 båtar inne på flaket. Han ansåge, att Götarsviks enskilda fiskevatten borde gå ut till och med »Götavibergen». Han fiskade endast i arrendevattnet. — En hemmansägare i Brohammar (född 1867; bott i Brohammar i 60 är), som förmälde, att han tidigare fiskat med gösnät pä frivattnet öster om Björkön, förklarade, att han ansåge att den enskilda fiskerättens utsträckning borde bestämmas enligt 180-m:sregln. — Ägaren av lägenheten Götevi (född pä Götarsvik 1868) yrkade att bli bibehållen vid enskild fiskerätt i det vatten, som hörde till lägenheten. Han hade förut ägt Götarsvik, som före honom ägts av hans far och farfar. De gränsbestämningar, som skett mellan Göksholm, ä ena, samt åtskilliga fastigheter å norra stranden av Mellanfjärden och Stor-Hjälmaren, ä andra sidan, [735] borde enligt hans mening respekteras. Vid »Götavibergen» hade varit de bästa kräftvattnen i Hjälmaren. Den västra spetsen av »Götavibergen» låge söder om Götarsviks herrgårdsbyggnad. Därifrån sträckte sig »Götavibergen» sedan åt öster mot Sinkholmarna. Även vid Tissen hade varit ett utmärkt fint kräftvätten. —• Den sistnämnda uppgiften bekräftades av förenämnde hemmansägare i Brohammar. En fiskare i Grythem (född 1895) förmälde, att delägarna i Grythem sämjevis uppdelat dess fiskevatten i fem delar, vilka varje år å auktion utbjödes till arrende. Själv arrenderade han tvä sådana delar. Delägarna i Grythem räknade sitt enskilda fiskevatten ut till 180-m:sgränsen. De s a k k u n n i g a . [766]. Frivattensgränsen ansluter sig till 180-m:sgränsen utanför stranden av fasta land. I två fall ha dock avvikande bestämningar föreslagits. För att förekomma två inbuktningar av frivattnet ha nämligen två avskärande linjer dragits: dels vid Brohammar mellan sydspetsen av Norra Brohammarsholmen (EK) och sydspetsen av den sydligaste av småholmarna vid Götarsvikslandet, dels ock vid Götarsvik och Grythem mellan sydspetsen av Hovudden (EK) och sydspetsen av Hänslättsudden (EK). Det till Slyte hörande vattnet ligger helt innanför frivattensgränsen. Av de olika avsöndringarna under Brohammar [7611 har endast den yttersta delen av Lötholmsskiftet l 1 hänförts till frivattnet. Vid Östergrundet och Tissen gär frivattensgränsen 180 meter frän 2-m:sdjupet utanför holmarna (== 2-m:skurvan utanför stranden av fasta land). Skarstensgrundet och »Götavibergen» ha hänförts till frivattnet. Någon hänsyn har ej tagits till föreningen den 25 augusti 1794 om rågränsen mellan Göksholm samt Brohammar och Götarsvik m. m. [735]. Vid Grythem gär frivattensgränsen innanför den vid 1902 års förrättning [763] av förrättningsmännen föreslagna yttergränsen för Grythems vatten. Sinkholmarna ligga ä frivattnet. Förslaget bygger på praxis. b. Götlunda socken. 1 L a n t m ä t e r i u t r e d n i n g . [767]. Förut h a r redogjorts dels för en vid lantmäteriförrättning å Göksholm den 25 augusti 1794 träffad 1

G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SV och SO; EK: Glanshammars härad.

429 förening [735], som på visst sätt berört Furuskallen samt Södra och Norra Lunger, dels ock för en 1799 verkställd lantmäteriförrättning å Stora Mellösa sockenallmänning, som berört Lunger och för vissa i sammanhang därmed stående stående rättegångar [738—748]. [768]. Rågången i vattnet mellan Grythem i Lillkyrka socken samt Furuskallen har, på sätt förut [764] nämnts, bestämts genom förening den 1 juli 1902 i sammanhang med laga skifte ä Grythem. Mellan Furuskallen och Södra Lunger har gräns i vattnet bestämts genom förening den 12 september 1905. Sistnämnda gräns utsträcktes till den vid 1799 års rågångsutstakning kring Stora Mellösa sockenallmänning uppdragna rålinjen mellan Lungersudde samt skillnadsröset mellan Återvändan och Göksholm (rågångssträckan 9—1 pä 1799 ärs karta). Rågången i vattnet mellan Södra Lunger och Norra Lunger har bestämts genom förening den 12 september 1905. Denna rågång utdrogs fram till den vid 1799 års rågångsutstakning för Stora Mellösa sockenallmänning uppdragna rälinjen mellan Ängholmen vid Valen och Lungers udde (rågångssträckan 8—9 på 1799 års karta). Mellan Norra Lunger samt Kuggenäs och Skogstorp har förening om rågången i vattnet träffats den 21 mars 1904, som intagits i domboken den 16 januari 1905. Denna rågång har utdragits till söder om Bälgbergsgrundet. Rågången i vattnet mellan Kuggenäs och Skogstorp, å ena, samt Nannberga, å andra sidan, har bestämts genom förening den 20 november 1882. Även denna rågång har utdragits söder om Bälgbergsgrundet, något längre söderut än motsvarande rågång mot Norra Lunger. Mellan Nannberga och Järnäs har rågång i vattnet bestämts genom förening den 1 december 1880. Den yttersta punkten av denna rågång, som dragits ännu något längre söderut än sidorågångarna för Kuggenäs och Skogstorp, ligger ungefär 700 meter norr om Valen. [769]. Den förut [763] berörda, är 1902 verkställda lantmäteriförrättning, som angivits gälla bland annat yttergränsen för det till Grythem i Lillkyrka socken hörande fiskevattnet, hade tillika avseende ä Furuskallen samt det till Södra Lunger hörande vattenområde, som ligger väster om Lungers udde. Även beträffande de sistnämnda fastigheterna bestämde lantmätaren genom pejlingar läget av en rad punkter, där 2-m:sdjupet vidtog, och förrättningsmännen sökte förmå sakägarna att med det närvarande kronoombudet förena sig om en gränslinje omkring 180 meter utanför 2-m:sdjupet såsom gräns »emellan det allmänna fiskevattnet och strandägarnes fiskevatten». Utgångspunkten var därvid 2-m:sdjupet utanför de yttre grunden. Av de tillstädeskomna sakägarna var det emellertid tvä, som voro bosatta i Lunger, vilka »nekade att ingå i någon förening». Detta synes ha berott därpå, att de ansågo, att Furuskallens enskilda fiskerätt genom den föreslagna gränslinjen utsträckts att omfatta mera vatten, än som dittills ansetts åtfölja strandäganderätten, och att sålunda det område utanför Furuskallens strand, där det förut stått envar fritt att fiska, blivit inskränkt. Även i avseende å Furuskallen och Södra Lunger lämnades därför av lantmätaren hänvisning enligt 46 § skiftesstadgan angående tvistens instämmande till Glanshammars häradsrätt. Något sådant instämmande synes ej heller i detta fall skett. [770]. Fastställelse har den 10 mars 1908 meddelats å skifte, som verkställts å landvinning och fiskevatten m. m. till Södra Lunger. Skiftet av fiskevattnet omfattade vattnet ungefärligen ut till strandens 180-m:sgräns. Rågången mot Stora Mellösa socken lämnades vid förrättningen obestämd. I förrättningsprotokollet antecknades härutinnan, att, »som delägarna i Södra Lunger förklarade, att de lämnade vattnet oskiftat såsom allmänt fiske utanför ett visst ä kartan utmärkt område, som icke på långt när sträckte sig till sockengränsen, sä var denna förrättning icke beroende pä sockengränsens läge». Å kartan uppdrogs dock en gränslinje mellan ytterpunkterna av de enligt vad förut [768] angivits bestämda sidogränserna för Södra Lunger i vattnet mot Furuskallen och Norra Lunger. Söder om denna gränslinje är ä kartan tecknat »Stora Mellösa socken av Askers härad». Fisket innanför denna gränslinje var ej avsett att lämnas fritt. I en förening, som skiftesdelägarna den 8 augusti 1906 ingingo med varandra angående skiftet, upptogs nämligen följande bestämmelse: »Ett område på sätt kartan utvisar utefter Mellösa

430 socken gräns lemnas oskiftadt och till samfäldt begagnande.» Det verkställda skiftet av fiskevattnet avsäg, såsom framgår av en anteckning i förrättningsprotokollet, egentligen endast kräftfisket och gäddfisket. [771]. Skifte, som fastställts den 3 september 1907, har även verkställts ä landvinning, gemensamma holmar och fiskevatten till Norra Lunger. I avseende å fiskevatlnet beslöts vid förrättningen, att i skiftet endast skulle medtagas vad, som »hörde till strandrätten». Detta beslut tillämpades så, att i skiftet av fiskevattnet intogos dels ett inre område, som omfattade strandvattnet ungefärligen ut till strandens 2-m:sgräns, och dels ett yttre område kring en del grund. Avståndet mellan de båda skiftade områdena är ungefär 300 meter och det yttre områdets yttergräns är dragen på ett avstånd från stranden av omkring 1 900 meter. Det yttre området omfattar alla yttre grund. Det i fiskvattensdelningen ej intagna fiskevattnet undantogs för gemensamt behov. Rågångarna på sidorna vore på sätt förut [768] nämnts bestämda före skiftet. Någon rågångsbestämning utåt sjön ägde vid förrättningen ej rum. [772]. Vid en den 3 september 1907 fastställd delning av landvinning, samfällda holmar och fiskevatten till Kuggenäs och Skogstorp har dels den tidigare omnämnda [768], genom förening den 20 november 1882 bestämda gränsen mot Nannberga blivit godkänd och dels gränsen mot Norra Lunger i enlighet med vad förut [768] angivits bestämts genom förening den 21 mars 1904. I den yttersta delen av det mellan dessa gränslinjer varande vattenområdet ligga Lakbergsåsen, även kallad Lakbergsgrundet, samt därutanför några småholmar, vilka med ett gemensamt namn betecknas Bälgbergsgrundet. Båda de bestämda sidogränserna för det till Kuggenäs och Skogstorp hörande vattenområdet omsluta vattnet till och med Bälgbergsgrundet. Gränsen mot Nannberga är sedan utdragen något längre söderut, så att den når fram till den med en rak linje dragna yttergränsen [773] för Nannberga och Järnäs fiskevatten. Vid delningsförrättningen beslöts, att »endast det fiskevatten, som var tjenligt till kräftfiske, skulle ingå i delning». Delningen begränsades därför till de delar av fiskevattnet, där bottnen bestod av sten och grus; man sökte också, såvitt möjligt var, ge varje delägare sina särskilda naturligt åtskilda fiskegrund. De i delningen intagna fiskegrunden utgjordes dels av vissa närmare stranden av fasta land belägna dels ock av fiskegrund kring Lakbergsåsen och Bälgbergsgrundet. Även själva de yttre holmarna intogos i delningen. Det däri ej intagna fiskevattnet skulle, enligt vad vid förrättningen tillika beslöts, vara »gemensamt». Någon rågångsbestämning utåt sjön ansågs ej vara erforderlig. [773]. Vid laga skifte å Järnäs by med Häst näs, som fastställdes 1881, och vid laga skifte å Nannberga by, som fastställts 1884, ha byarnas rågångar i Hjälmaren blivit bestämda. Rågången i sjön mellan Nannberga och Järnäs bestämdes, pä sätt förut [768] angivits, genom förening den 1 december 1880, som intagits i domboken den 12 januari 1881. Nannberga rågång i vattnet mot Kuggenäs och Skogstorp bestämdes pä sätt förut [768] likaledes nämnts genom förening den 20 november 1882, och denna gräns godkändes, såsom ävenledes förut [772] blivit nämnt vid delningen av landvinning och fiskevatten m. m. till Kuggenäs och Skogstorp. Den för Järnäs uppdragna gränsen i vattnet ä ostsidan [778] sammanfaller med länsgränsen. Åt söder mot Valen uppdrogs ä lagaskifteskartorna en fortlöpande rak gränslinje för Nannberga och Järnäs byar. Denna överensstämmer icke med den å generalstabskartan uppdragna häradsgränsen utan går något söder om denna. Allt vatten norr om den södra gränslinjen intogs i skiftena, ehuru de yttre delarna undantogos för gemensamt behov (se nedan). Vid skiftesförrättningarna var emellertid ej närvarande något ombud för tillstötande vattenområde utåt sjön och ej heller var något allmänt ombud tillstädes. Vid laga skiftet i Nannberga blev enligt mellan delägarna träffad överenskommelse av >; oskiftad mark» undantaget, bland annat, »fiskevatten egofig. 2196, 2197, 2198 och 2200». Å lagaskifteskartan betecknades med 2200 det oskiftade vattenområdet, med 2196 Inre Bälgholmen, med 2197 Yttre Bälgholmen och med 2198 den skifteslaget tillhörande västra delen av Essön. Gränsen mellan det skiftade

431 och det oskiftade vattenområdet utgjordes av en mot sidogränserna i huvudsak vinkelrätt dragen rät linje. Denna gränslinje drogs omkring 1 000 meter söder om Nännön. Inom det norr om gränslinjen belägna, skiftade vattenområdet ligger grundvattensområdet utanför stranden. Det oskiftade vattenområdet med därinom belägna holmar såldes sedermera, uppdelat i fyra delar, enligt auktionsprotokoll den 15 september 1908, för 4 000 kronor till en enskild person. Dessa fyra skiften blevo den 27 februari 1909 av Konungens befallningshavande i Örebro län fastställda såsom avsöndringar från samtliga hemman i Nannberga. Avsöndringarna ha jordregisterbetecknats Nannberga fiske l 1 , 2 1 , 3 1 och 4 1 . Avsöndringarna Nannberga fiske 4 1 och l 1 gränsa, i ordning frän väster till öster, mot det förut skiftade vattenområdet. Utanför Nannberga fiske 4 1 och l 1 ligga, likaledes i ordning från väster till öster, avsönd1 1 ringarna Nannberga fiske 3 och 2 . Inre Bälgholmen ligger inom Nannberga fiske i 1 , Yttre Bälgholmen ligger inom Nannberga fiske 3 1 och den till Nannberga hörande delen av Essön ligger inom Nannberga fiske 1 1 . Å generalstabskartan motsvaras Inre Bälgholmen och Yttre Bälgholmen av Bälgö samt Essön av Älsön. Å konceptbladet till generalstabskartan och ä sjökortet betecknas Inre Bälgholmen och Yttre Bälgholmen såsom Bälgholmarna. Vid laga skiftet å Järnäs med Hästnäs undantogs fiskevattnet från den å lagaskifteskartan dragna sydgränsen upp till en ungefär mitt emellan denna gräns och stranden av fasta land dragen gränslinje (ägofiguren 3597) för delägarnas allmänna behov. Fiskevattnet mellan denna gränslinje och stranden av fasta land skiftades. Detta skiftade fiskevatten sträcker sig något utanför strandens 180-m:sgräns. U t r e d n i n g v i d s a m m a n t r ä d e n a . [774]. För Furuskallen kom en hemmansägare tillstädes (ägare av Almbacken; född i Järnäs 1885 och kom till Furuskallen 1912). Han förmälde, att utom hans hemman ginge två andra hemman i Furuskallen (Granön och Storökna) ned till sjön. De tre hemmanen disponerade över hela den fiskerätt, som hörde till Furuskallen. Strandägarna utnyttjade fisket själva. Själv fiskade han där om våren med småryssjor efter gädda samt senare med storryssjor och djupkatsor efter gös. För egen del hade han tagit för givet, att det enskilda fiskevattnet endast ginge ut till 180-m :sgränsen. Han hade vidare antagit, att man vid bestämmandet av denna gräns skulle utgå från 2-m:skurvan inne vid land och ej taga någon hänsyn till längre ut liggande isolerade grund [726]. På samma sätt hade de två andra strandägarna räknat. Han ansåge emellertid, att det skulle vara önskvärt, att vid den blivande regleringen bestämdes en mera jämn gränslinje än 180-m:sgränsen. Vid gränsdragningen borde man dock i princip tilllämpa 180-m:sregeln. Vintertid bedreve han fiske på frivattnet mellan Furuskallen och Brearne samt Göksholmslandet och Valen. Från Södra Lunger kommo åtta hemmansägare tillstädes. De förklarade samstämmigt, att man i Södra Lunger räknade med, att dess enskilda fiskevatten utgjordes av det område, som intagits i fiskevattensdelningen [770]. En av de tillstädeskomna hemmansägarna nämnde särskilt, att Lungersbådan, som Lungersborna kallade Bredgrundet, ansåges ligga på frivattnet. Det uppgavs också, att de flesta hemmansägarna i Södra Lunger fiskade själva, men att några hade sina fiskevattenslotter utarrenderade. I det skiftade vattnet fiskades om våren med gäddryssjor och under göstiden med storkatsor. Att en del även fiskade på frivattnet framgick av uttalandena. Sålunda förmälde en av hemmansägarna, att han bedreve nätoch notfiske ute på frivattnet; han hölle sig därvid i regel norr om Valen men kunde någon gång också gå ned mot Tåkenön. I fråga om Norra Lunger anförde en hemmansägare och fiskare i Norra Lunger (född 1882 i Stora Mellösa socken; kom 1917 till Norra Lunger) följande: Fiskevattensdelningen [771] hade skett för kräftfiskets skull. Bortsett frän om detta komme tillbaka vore Norra Lungers fiskevatten ej mycket värt. Det vore i Norra Lunger egentligen endast han och en annan person, som bedreve något verkligt fiske. Strandägarna i Norra Lunger bedreve i huvudsak endast gäddfiske med småryssjor och dessutom något, ehuru obetydligt, fiske med smånät. I Norra Lunger

432 hade man räknat med att dess enskilda fiskevatten sträckte sig 180 meter utanför det skiftade yttre stengrundsområdet. Mellan detta och det skiftade fiskevattnet inne vid stranden låge ett område, som vore gemensamt fiskevatten för Norra Lunger. Det skulle emellertid kunna vara tillräckligt, om man som yttergräns för Norra Lungers enskilda fiskevatten bestämde yttergränsen för det skiftade yttre stengrundsområdet. I det sista uttalandet instämde övriga fyra närvarande delägare i Norra Lunger samt en hemmason, vars fader där ägde hemman. Vid sammanträdet i Lunger var närvarande en hemmansägare i Kuggenäs och Skogstorp. Denne yrkade därvid, att de fiskevatten, som intagits i fiskevattensdelningen [772], samt därutanför liggande vatten till 180-m:sgränsen måtte vid den blivande regleringen fastställas vara enskilt fiskevatten. Det skulle dock i nödfall vara tillräckligt, om såsom enskilt fiskevatten fastställdes de fiskevatten, som intagits i fiskevattensdelningen. Vid det därpå följande sammanträdet i Nannberga förklarade samma person, att han yrkade, att såsom enskilt fiskevatten till Kuggenäs och Skogstorp måtte fastställas dels ett strandvattensområde utåt begränsat av en rak linje dragen genom den yttersta punkten för det vid fiskevattensdelningen skiftade strandvattnet i huvudsak vinkelrätt mot dess sidogränser, dels ock de vattenområden kring Lakbergsåsen och Bälgbergsgrundet, som intagits i fiskevattensdelningen. I detta yrkandet instämde vid sammanträdet närvarande tre hemmansägare i Skogstorp. Samtliga, som sålunda yttrade sig, ha emellertid sedermera tillsammans med ytterligare två andra hemmansägare i Skogstorp i en till de sakkunniga insänd skrivelse förklarat, att de med återkallande av de gjorda medgivandena yrkade, att även vattnet mellan det skiftade strandvattensområdet och Lakbergsåsen skulle fastställas vara enskilt fiskevatten, »ty det djupare vatten, som ligger däremellan, är avsett till gemensamt fiskevatten för Kuggenäs och Skogstorps byamän». Anledningen till denna ändrade ståndpunkt uppgavs i skrivelsen vara, att vid sammanträdena vissa personer sökt beröva Kuggenäs och Skogstorp deras rätt till »de s. k. Bälgeholmarna» och fiskevattnet däromkring [jfr omedelbart nedan]. Om fiskerätten vid Lakbergsåsen och Bälgbergsgrundet förekom vid sammanträdena följande. Förenämnde hemmansägare och fiskare i Norra Lunger protesterade mot att man räknade enskilt fiskevatten kring Bälgbergsgrundet. E n arrendator i Hummelmyr, Järnäs, anförde, att vattnet kring Lakbergsgrundet och Bälgbergsgrundet borde hänföras till frivattnet. Det vore orimligt att räkna vattnet kring dessa, som låge så långt från land, såsom enskilt fiskevatten. En hemmansägare i St. Bastås, Järnäs, uttalade däremot, att enligt hans mening borde kring Lakbergsgrundet och Bälgbergsgrundet räknas enskilt fiskevatten ut till 180-m:sgränsen men ej längre ut. Ägaren (sedan 1926) av avsöndrade lägenheterna Nannberga fiske l 1 , 2 1 , 3 1 och 4 1 yrkade, att han måtte bli bibehållen vid enskild fiskerätt i de till avsöndringarna hörande vattenområdena. Arrendatorn (sedan 1930) av lägenheternas fiskevatten berättade, att han där endast bedreve katsefiske efter gös och abborre. Katsorna hade han utsatta dels vid holmarna och dels vid grunden söder och sydost om dessa. I lägenheternas vatten fiskade ej någon annan med katsor. Vintertid fiskade hans fader med gösnät över hela arrendevattnet. Under sommaren bedreve också främmande personer där nätfiske. Om fisket i lägenheternas vatten förekom i övrigt följande. En hemmansägare i St. Lindnäs, Järnäs, uttalade, att, om 180-m:sregeln skulle läggas till grund för den blivande fiskerättsregleringen, borde väl det djupa vattnet mellan fasta land och ifrågavarande holmar bli frivatten. Han ville däremot ej göra någon invändning mot att man räknade enskilt fiskevatten kring öarna ut till 180-m :sgränsen. En före detta hemmansägare pä Valen (född 1854 i Skogstorp) upplyste, att alltsedan laga skiftet i Nannberga [773] hade fisket vid Bälgholmarna varit utarrenderat. I strandvattnet hade bedrivits kraft- och sikfiske samt något gäddfiske. E n hemmansägare i Nannberga (född 1873 i Järnäs) anförde, att enligt traditionen hade Bälgholmarna ursprungligen hört till frivattnet. Vid laga skiftet å Nannberga hade holmarna emellertid upptagits å lagaskifteskartan. En bestämd opinion hade funnits

433 emot detta, men skifteshandlingarna hade förvarats på ett mindre lätt tillgängligt ställe och överklagande hade ej kommit att ske. Den allmänna meningen vore alltjämt, att vattnet ute vid Bälgholmarna vore frivatten. En före detta hemmansägare i Järnäs (född 1861) förmälde, att han i 16 a 17-årsåldern, då han bott på Fredshammarsön, tillsammans med andra personer fiskat vid Bälgholmarna. E n fiskare i Abborrtorp, vilken arrenderade fiskevatten i Nannberga angränsande de inre lägenheterna, förklarade, att det vattenområde, som hörde till lägenheterna, nog räknats som frivatten. Där hade man fiskat »lite till mans». Fiske med katsor hade visserligen endast bedrivits av fiskearrendatorn, men med gösnät hade andra fiskat innanför Bälgholmarna och någon enda gång även med abborrnät. Kring Bälgholmarna bedreves härjämte allmänt även fiske med lakstrutar. För egen del ansåge han, att fisket i lägenheternas vatten borde vara fritt utom närmast kring Bälgholmarna och kring de söder och sydost därom belägna grunden. Arrendatorn i Hummelmyr, Järnäs, som förklarade sig anse, att det vore orimligt att räkna vattnet kring Lakbergsgrundet och Bälgbergsgrundet, vilka låge så långt från land, såsom enskilt fiskevatten, uttalade sig på samma sätt i fråga om Bälgholmarna. En hemmansägare och fiskare på Valen förklarade, att av gammalt hade fisket kring Bälgholmarna betraktats som fritt. Vid sammanträdet i Nannberga tillstädeskommo 10 hemmansägare i Nannberga och av dem förenade sig 6 om följande uttalande: Åtskilliga ägare av i mantal satt jord i Nannberga hade ej del i Nannberga fiskevatten. Det vore ett allmänt önskemål hos dem, att enskild fiskerätt ej skulle gälla längre ut än till 180-m :sgränsen. Ägaren av Sickelsjö, som innehade en fiskevattenslott i det till Järnäs hörande skiftade fiskevattnet [773], yrkade i första hand att bli bibehållen vid sin enskilda fiskerätt i hela fiskevattenslotten. Om 180-m:sregeln skulle bli upptagen till allmän tillämpning, ville han emellertid för sin del ej motsätta sig det. Samma ståndpunkt intogs av 6 hemmansägare i Järnäs, som tillika uttalade sig för att man vid bestämmandet av 180-m:savståndet borde utgå från 2-m:skurvan inne vid land och ej taga någon hänsyn till längre ut liggande isolerade holmar och grund. Om Hummelmyrsviken uttalade en hemmansägare i Hästnäs och den förut nämnde arrendatorn i Hummelmyr, Järnäs, att denna vik borde räknas till det enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för det enskilda fiskevattnet därstädes kunde lämpligen dragas på så sätt, att man fixerade en punkt 180 meter söder eller sydost om Lars-Jonsholmen (holmen i viken strax innanför 6-m:skurvan; KG: Björkholmen) och därifrån droge linjer till vardera udden av viken till en punkt 180 meter utanför 2-m:sdjupet. En frivattensfiskare i Järnäs, som uppgav sig tidigare ha arrenderat fiskevatten i Hummelmyrsviken, förklarade, att han kunde med den kännedom, som han hade om förhållandena där, tillstyrka detta förslag. [775]. Följande uttalanden av personer i Götlunda socken, som fiska å frivattnet, torde här böra återgivas. En fiskare i Södra Lunger (född 1911) anförde: Han bedreve dels tillsammans med en arrendator i Södra Lunger i fiskevatten, som hörde till den av denne arrenderade jorden, fiske med gäddryssjor och katsor, dels ock i lag med en broder ute på frivattnet fiske med not och vintergösnät. Notdragningen skedde kring den undervattensås, som från Gåvoren sträcker sig söderut, samt i sundet mellan Grundholmarna och Foren. Noten droges upp i båten. Nätfisket bedreves ute på fjärden norr om Brearne. Bröderna hade hållit sig utanför 180-m:sgränsen och de hade aldrig kommit i några stridigheter med strandägarna. En hemmansägare och fiskare i Norra Lunger anförde: Han fiskade med not och nät på öppet vatten, stundom ända nedåt Vinön. Han hade därvid ej kommit i konflikt med någon annan utom vad anginge vissa notkast vid den undervattensås, som sträcker sig från Gåvoren ned mot Vinön, dit Vinöfiskarena (jfr [833]) ej gärna ville släppa in några andra fiskare. Av dessa notkast låge ett troligen mellan Hörntand och Bryggan (S) samt ett troligen söder om Bryggan. En fiskare i Nannberga (född 1902) anförde: Han bedreve i lag med annan person fiske på frivattnet. De fiskade med not och hade mest hållit sig vid Tåkenön. I allmänhet brukade de hålla 28—368351.

434 sig minst 600 a 700 meter från ön men hade någon gång kunnat gå närmare denna. Han yrkade, att 180-m :sregeln måtte bli lagfäst. De s a k k u n n i g a . [776]. Frivattensgränsen är utanför stranden av fasta land dragen på följande sätt: Vid Furuskallen sammanfaller frivattensgränsen med strandens 180-m:sgräns; denna går något innanför den vid 1902 års förrättning å Furuskallen m. m. [769] av förrättningsmännen föreslagna yttergränsen för Furuskallens vatten. Vid Södra Lunger sammanfaller frivattensgränsen med yttergränsen för det i fiskevattensdelningen [770] intagna vattenområdet; å en kortare sträcka, där 180-m:sgränsen gär något längre ut, följer dock frivattensgränsen denna. Vid Norra Lunger sammanfaller frivattensgränsen med yttergränsen för det skiftade yttre grundområdet [771]. Vid Kuggenäs och Skogstorp sammanfaller frivattensgränsen med yttergränsen för de yttersta grunden vid stranden, som intagits i fiskevattensdelningen [772], varvid dock bortsetts från två små längst ut liggande isolerade grund. Vid Nannberga sammanfaller frivattensgränsen med strandens 180-m:sgräns, som går utanför Gåsholmen och Nännön m. m.; den yttre delen av det skiftade vattenområdet [773] hör till frivattnet. Vid Järnäs och Hästnäs sammanfaller likaledes frivattensgränsen med strandens 180-m :sgräns med undantag dock för tre fall. Vid Essön (S) eller Älsön (G) har det enskilda fiskevattnet föreslagits skola från fastlandets strand utsträckas till och utanför ön. Denna, som omgives av ett självständigt 2-m:sområde, har utåt sjön tillagts enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln; vattnet mellan öns och fastlandets 180-m:sområden har intagits i det enskilda fiskevattnet genom två mellan dessa områden dragna linjer. För den ena (å norra sidan) ha utgångspunkterna varit den nordligaste spetsen av Essön och sydspetsen av den lilla ö, som ligger nordost om Essön inne vid fastlandets strand; för den andra (å södra sidan) ha utgångspunkterna varit norra spetsen av den nordligaste av småholmarna sydost om Yttre Bälgholmen och sydspetsen av Skaftnäset (EK; jfr G). Vid Henholmarna (KG; G: Henarna) har frivattensgränsen dragits 180 meter från 2-m:sdjupet utanför den större av de två inre av dessa; alla Henholmarna ha därigenom kommit att omgivas med enskilt fiskevatten. I Hummelmyrsviken har dragits en avskärande linje från sydspetsen av den lilla holmen sydväst om Björkholmen (KG) och sydspetsen av Foxörn (EK). Det till Järnäs och Hästnäs hörande skiftade vattenområdet [773] faller delvis utanför frivattensgränsen. Omkring Lakbergsgrundet och Bälgbergsgrundet [Kuggenäs och Skogstorp] samt Bälgholmarna [Nannberga] m. m. har föreslagits skola utläggas ett sammanhängande område av enskilt fiskevatten i enlighet med 180-m:sregeln samt följande särskilda bestämningar: en linje mellan sydspetsen av Yttre Bälgholmen och den nordligaste av småholmarna sydost om Yttre Bälgholmen; en linje mellan sydspetsen av den största av holmarna i grundomrädet Bälgbergsgrundet och sydspetsen av den sydligaste holmen å Nannberga fiske 3 1 , förlängd österut till grundområdet å Nannberga fiske 2 1 ; samt 2-m:skurvan kring sistnämnda grundområde. De föreslagna bestämningarna av frivattensgränsen ha synts medföra enskild fiskerätt i skälig utsträckning och torde väsentligen överensstämma med praxis. c. Arboga socken. 1 [777]. Västmanlands län omfattar enligt vad å generalstabskartan (nr 73 Örebro, uppmätt 1919 och 1923, och nr 65 Vingåker, uppmätt 1924—1925) angives ett icke obetydligt vattenområde i Stor-Hjälmaren, som i denungefärliga formen av en triangel med Tjugholmen som den sydligaste punkten sträcker sig ända ned mot Vinön. Det ekonomiska kartverket för Södermanlands län, som utkommit i början av 1900-talet, och det ekonomiska kartverket för Västmanlands län, som utkommit på 1910-talet, utgå från samma gränsförhållanden. 1

G: nr 73 Örebro; KG: Örebro nr 73 SO; EK: Frösshammar.

435 I äldre tid synes däremot Södermanlands eller Nyköpings län ha ansetts gå ända upp till Locknässten vid inloppet till Fredshammarsviken. På det i ekonomiska kartverket för Örebro län, som utgivits på 1860-talet, ingående kartbladet »Glanshammars härad» har sålunda öster om länsgränsen upp till Locknässten tecknats »Nyköpings län». Å den vid Wahlstrands promemoria fogade översiktskartan angives också Södermanlands län sträcka sig upp till Locknässten. Den till Västmanlands län hörande delen av Stor-Hjälmarens norra strand ingår till större delen i Arboga socken. Allenast stranden vid den östliga av de två vikarna vid Molön hör till en annan socken nämligen Säterbo socken, som här lämnats åsido. Lantmäteriutredning. [778]. Den 1 november 1898 har fastställelse meddelats å delning av det till Frösshammar, Ås, Hult och Måla gemensamt hörande fiskevattnet i Hjälmaren. — Mot Sickelsjö och Järnäs i Götlunda socken av Örebro län hade gränsen i vattnet blivit bestämd genom en tidigare rågångsförrättning, som enligt bevis den 14 januari 1856 vunnit laga kraft. Denna gräns följdes vid delningen. Gränsen mot Gålhammar upptogs i enlighet med en vid skifte av landvinningar och fiskevatten till Gålhammar den 21 juni 1895 träffad förening. I denna angavs, att gränsen skulle sträcka sig »så långt den enskilda fiskerätten gäller»; gränsen uppdrogs å karta omkring 500 meter ut i sjön, ungefärligen ut till strandens 180-m:sgräns. — Vid delningsförrättningen bestämdes också »gränsen mellan strandegarnes fiskevatten och öppna sjön». — För sistnämnda gränsbestämning hade Konungens befallningshavande förordnat kronoombud att närvara »att det allmännas rätt och bästa iakttaga och bevaka». Förordnandet av kronoombudet, som begärdes av förrättningsmannen, vice kommissionslantmätaren K. W. Ahlberg, föregicks av en förrättningshandlingarna bilagd skriftväxling mellan Ahlberg och landssekreteraren i länet. Förrättningsmannen hade i skrivelse till Konungens befallningshavande gjort »anmälan» om förordnande av »kronoombud» att vid förrättningen »närvara för att kronans rätt i öppna vattnet iakttaga och bevaka». Landssekreteraren tillställde då förrättningsmannen en skrivelse, vari han meddelade, att han önskade få kännedom om, huru förrättningsmannen tänkt sig, att bestämmandet av skillnadslinjen emellan strandägarna, å ena, samt kronan eller det allmänna, å andra sidan, skulle vid skiftet kunna äga rum ute i öppna sjön. Lantmätaren svarade huvudsakligen följande. Vid skiften av byalags fiskevatten hade, åtminstone inom Södermanlands län, den grundsatsen gjort sig gällande, att, i likhet med vad lagen stadgade för fiske vid öppna havsstranden, strandägarens enskilda fiskerätt endast omfattade det vatten, som funnes till och med 180 meter frän det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge. Allt fiskevatten, som vore beläget därutanför, hade ansetts som ett commune bonum. Men dä det ofta torde vara svårt att avgöra, synnerligast där vattnet vore långgrunt, hur långt ut i sjön strandägarens enskilda fiskerätt sträckte sig, och innan skiftet kunde fortsättas en förening om rågången därstädes följaktligen borde bringas till stånd eller, om detta ej kunde ske, frågan hänskjutas till vederbörande domstols avgörande, samt lantmätaren ansett att, eftersom ingen enskild ägare till det öppna fiskevattnet funnes, kronan borde vara den, som bevakade det allmännas rätt, hade han gjort anmälan om allmänt ombuds förordnande. Uttrycket »kronans rätt», som han i sin anmälan använt, torde ha varit oegentligt och bort utbytas mot »det allmännas rätt». I fiskevattensdelningen intogs mot öppna Hjälmaren vattnet ungefärligen 180 meter utanför 2-m:skurvan vid stranden av Fredshammarsön eller en del yttre holmar och grund. I förrättningsprotokollet upptogs, att man för att undvika »olägenheterna med de många bugterna och krökningarna af gränsen mellan strandegarnes fiskevatten och öppna sjön» skulle eftersträva vissa raka gränser; »dock att på de ställen, der dessa gränser ginge närmare än 180 meter från det ställe vid stranden, der stadigt djup af 2 meter toge vid, rågången skulle uppdragas, så att detta afstånd uppnåddes». I övrigt bestämdes angående fiskevattensdelningen, att delägarna i allmänhet skulle bekomma fiskevatten utanför sin landvinning och_sjöslog samt att de, som ej där erhölle något kräftfiske, skulle tilldelas sådant vid Äsön, Rmken

436 och Rinkholmsskäret (EK). — Fiskevattensdelningen är redovisad på det i ekonomiska kartverket för Västmanlands län ingående kartbladet »Frösshammar». [779]. Gälhammars bg är till en del belägen i Arboga socken och till en annan del i Västermo socken av Södermanlands län. — För Gålhammars gräns i vattnet mot Frösshammar m. fl. fastigheter har ovan [778] redogjorts; i fråga om Gålhammars gräns mot Ekeberg hänvisas till det följande [784]. — Å byn verkställdes 1895 en fiskevattensdelning, som fastställdes den 26 maj 1896 av Väster och öster Rekarne härads ägodelningsrätt samt den 5 september 1898 av Åkerbo härads ägodelningsrätt. Om denna förrättning har överlantmätaren i Västmanlands län meddelat följande: Frågan om fiskevattensområdets begränsning utåt sjön behandlades vid förrättningen mycket kortfattat och 180-m.sregeln omnämndes icke. Av den vid förrättningen upprättade kartan framgår, att delningsområdets gräns i sjön utmärkts med en prickad linje, vilken å kartan betecknats såsom »gräns mot det odelade fiskvattnet». Då denna gräns dragits 180 meter utanför vissa uddar och skär, hade sannolikt 180-m:sregeln varit bestämmande för dess läge, ehuru det ej utsagts i protokollet. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [780]. Två delägare i Ås upplyste, att hemmansägarna på Fredshammarsön räknat enskild fiskerätt endast ut till yttergränserna för fiskevattensdelningen i Ås m. fl. fastigheter [778]. En hemmansägare i Gålhammar (ditflyttad 1882) anförde: I Gålhammar funnes två hemman. Genom en lantmäteriförrättning 1895 [779] hade det till Gålhammar hörande fiskevattnet delats mellan de båda hemmanen. Yttergränsen för det i delningen intagna fiskevattensområdet hade bestämts enligt 180-m:sregeln. Själv ansåge han, att det skulle vara lämpligt, att denna regel följdes vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena. Den andre hemmansägaren i Gålhammar hade samma uppfattning. För egen del fiskade han endast med småryssjor. Den andre hemmansägaren fiskade dessutom även med stora göskatsor. Desakkunniga. [781]. Vid Frösshammar m. fl. sammanfaller frivattensgränsen med yttergränsen för det i fiskevattensdelningen [778] intagna vattenområdet eller, där strandens 180-m:sgräns går längre ut, med den senare gränsen. Vid Gålhammar sammanfaller frivattensgränsen på motsvarande sätt med yttergränsen för det delade fiskevattnet [779] eller strandens 180-m:sgräns. d. Västermo socken. 1 Lantmäteriutredning. [782]. Kommissionslantmätaren A. J. Hörnström verkställde 1851 en undersökning av rågångarna i Hjälmaren mellan Värhulta, Näset, Ramsnäs, Vallby nr 2, Hjälmare kanal och Vi, allt i Vastermo socken, samt Bärsta i ö j a socken. Undersökningen verkställdes vid tvä med vederbörande intressenter hållna sammanträden. Protokoll fördes vid sammanträdena och en särskild karta upprättades. F r ä n Värhulta, Näset, Ramsnäs, Vi och Bärsta gjordes uttalanden om att rågångarna borde utdragas till »medeldjupet i sjön». Vallby nr 2 och Hjälmare kanal påyrkade vissa rättigheter i Notholmsviken. F r å n Vallby nr 2 gjordes sålunda gällande, att till denna av ålder hört fiske och vassland utmed det s. k. Molandet (se Mo å G) från Spisängsbäcken (se Spisangen å G) till Ängsudden (EK) och ut till viss linje i sjön [dragen ungefär mittsjöss i Notholmsviken]. Detta bestreds från Värhulta med hänvisning till att Värhulta ägde landet, varmed fisket borde följa, »dessutom vore den af Wallby Delägare åberopade häfd icke annorlunda att anse än såsom ett medgifvande å Wärhulta sida, hälst fisket i Notholmsviken begagnas af flere än som rätteligen deri hafva del, hvilket hittills skett utan åtal». Från Hjälmare kanal framställdes vissa yrkanden om muddringsrätt m. m. dylikt i Notholmsviken. [783]. Om Gålhammars by, som ligger delvis inom Arboga socken och delvis inom Västermo socken, ha vissa uppgifter förut [779] blivit lämnade (se även [784]). [784]. Förrättning för delning av landvinningar och fiskevatten till Ekeberg påbörjades 1893. Sedan förrättningen på grund av vissa felaktigheter återförvisats, blev densamma 1931 ånyo föremål för handläggning. Den 12 augusti 1931 träffades förening om Ekebergs rågångar mot Gålhammar och Hjälmsätter samt om ytter1 G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SO; EK: Västerrekarne härad.

437 gränsen för Ekeberg mot öppna sjön. Denna yttergräns betecknades i föreningen såsom gräns mot »Allmänningsvattnet i sjön Hjälmaren». Föreningen undertecknades av förordnat kronoombud och godkändes sedermera den 4 september 1931 av Konungens befallningshavande i vad den avsäg »allmänningsvattnet i sjön Hjälmaren». Genom förrättningsmännens beslut den 8 september 1931 bestämdes även Ekebergs rågång mot »Värhulta, Stafvik, Trångstorp och Västorp». Hela det inom de bestämda gränserna liggande fiskevattensområdet intogs i delningen. Detta område omfattar även vatten utanför strandens 180-m:sgräns ungefärligen ut till 180-m :sgränsen utanför de yttersta holmarna och grunden. Från Fitjehuvud sträcker det sig ungefär 500 meter ut i sjön. Den 29 december 1931 fastställdes den verkställda delningen; fastställelsen innefattade enligt beviset å kartan jämväl gränsbestämningarna omkring Ekeberg. [785]. F ö r Hjälmsätter ha rågångar i vattnet bestämts mot Ekeberg i samband med den därå verkställda delningen av landvinningar och fiskevatten [784] samt mot Värhulta skifteslag genom förening den 12 mars 1897 vid rågångsförrättning å detta skifteslag. Den gränslinje för Hjälmsätters vattenområde, som uppdragits å ekonomiska kartan, överensstämmer i huvudsak med dessa bestämningar. [786]. Rågången för Värhulta skifteslag mot Hjälmsätter har, såsom redan nämnts [785], bestämts vid rågångsförrättning å skifteslaget genom förening den 12 mars 1897. Vid samma rågångsförrättning ha även rågångar bestämts mellan skifteslaget, å ena, samt Näset och den i Konungsö ingående lägenheten Ramsnäs, å andra sidan, genom förening den 11 mars 1897. Rågången mot Näset angavs i föreningen skola utsträckas »sä långt vars och ens strandrätt sig sträcker»; ä den upprättade kartan är rågången utdragen till Laksten (EK). Rågången mot Ramsnäs angavs i föreningen skola sträckas »sä långt strandrätten efter lag det tillåter»; å kartan ä r den utdragen omkring 200 meter utanför »Stora Sinkhällan» (belägen utanför Isholmarna). Vid rågångsförrättningen var också fråga om bestämning av rågång för skifteslaget mot Vi men härom kunde någon förening ej träffas. Från Värhulta yrkades, att rågången skulle gå ungefärligen mitt i Notholmsviken »med ensam fiskerätt så långt ut strandegarerätten sig sträckte». Ägaren till Vi förklarade emellertid, att han »ville ha sin strandäganderätt så långt den kunde enligt lag gå oberoende af en bestämd rågång». Vid rågångsförrättningen framställdes från Vallby Uy anspråk (jfr [782]) på fiske på grund av hävd inom ett visst område i Notholmsviken. Anspråket bestreds av Värhulta. Delning av landvinningar och fiskevatten till Värhulta och Stavik påbörjades den 10 juli 1899. Det beslöts, att »så mycket fiskvatten [skall] i delningen ingå, som under strandrätt kan häfdas». Närmare angavs bestämningsgrunden icke. Delningen verkställdes inom vartdera hemmanet för sig. över delningen upprättades karta. Yttergränsen för det i delningen intagna fiskevattnet bestämdes i viss anslutning till 180-m:sregeln. Söder om Värhultaön utsträcktes delningen något söder om Flintgrundet (KG: Flintan) och St. Espholmen (G: Espholmen). I Notholmsviken utsträcktes delningen åt öster ungefärligen till mittlinjen och åt söder till Skarsten (EK). Förrättningen överklagades emellertid och återförvisades upprepade gånger på grund av formella brister. 1924 beslöts, att delningen endast skulle omfatta landvinningarna, och 1933 inställdes förrättningen i sin helhet. [787]. Den för Näset bestämda sidogränsen i vattnet åt väster och den för Ramsnäs bestämda sidogränsen i vattnet åt öster, i båda fallen mot Värhulta skifteslag, ha förut [786] omnämnts. Rågången mellan Näset och Ramsnäs har bestämts vid rägångsförrättning genom förening den 21 juni 1897. Rågången utdrogs å upprättad karta ungefärligen till 2-m:skurvan. I föreningen stadgades, bland annat, alt vad fisket beträffar »fiskar hvar och en med andras uteslutande inom sina rågångar så långt strandrätten sig sträcker, d. v. s. 180 meter utom den punkt der ett stadigt djup af 2 meter vidtager, räknat från stranden af närmaste land, holme eller skär, som tillhör hemmanet». Delning av landvinningar och fiskevatten m. m. till Näset verkställdes åren 1898 —1899 och fastställdes av ägodelningsrätten den 16 september 1905. Förrättnings-

438 handlingarna innehålla ej något om de grunder, efter vilka utsträckningen av det i fiskevattensdelningen intagna området bestämts. Yttergränsen för delningsområdet har emellertid uppenbarligen bestämts i anslutning till 180-m :sregeln. [788]. Rågången mellan Vi och Ar ningen synes icke ha blivit i laga ordning bestämd. Mellan Vi och Lund har rågången blivit bestämd genom förening den 30 november 1906. Till Lund hör endast vatten i den innersta delen av Notholmsviken, innanför strandens 2-m:skurva. Det till Arningen hörande vattnet torde i varje fall ej sträcka sig utanför strandens 180-m :sgräns. Rågången mellan Vi och Bärsta i öja socken har bestämts genom förening den 11 maj 1891 vid skifte av landvinningar och fiskevatten till Bärsta [791]. Denna rågång har utdragits omkring 700 meter utanför St. Moholmen; enligt föreningen skulle rågången dragas »ut i häradsgränsen». Förrättning för delning av till Vi hörande fiskevatten påbörjades den 26 maj 1898. Mellan delägarna träffades påföljande dag en förening, vari »med stöd af gällande fiskeristadga» bestämdes, att delningen skulle omfatta »vatten, som finnes inom 100 famnar eller enligt nu gällande stadga 180 meter utom de ä kartan upptagna holmar och skär der ett stadigt djup af 2 meter vidtager», samt att »der utom varande vatten förblifver odeladt för hela byn, som dock dermed icke frånsäger sig sin uteslutande rätt till detsamma, så långt lag och författningar förmå». A kartan upptogos såsom yttersta holmar Kråkholmen, Stavhäll med några småholmar därutanför samt Bockholmen (KG och EK). Delningen genomfördes men överklagades upprepade gånger. Den återförvisades varje gång av formella skäl. Den har handlagts senast 1910 men icke blivit stadfäst, överlantmätaren har uttalat, att orsaken till klagomålen syntes vara, att ägaren till angränsande hemman Lund ansett, att laga rågång mellan detta hemman och Vi icke funnes utan att fisket vore samfällt för Lund och Vi. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [789]. Fyra hemmansägare i Ekeberg yrkade, att det fiskevatten, som intagits i fiskevattensdelningen [784], måtte fastställas vara enskilt fiskevatten. En fiskare i Ekeberg (född 1896; sysslat med fiske hela sin tid) uttalade sig för 180-m:sregeln, som han ansåg böra tillämpas så, att man utginge från 2-m:skurvan inne vid fasta land (se [726]). Han anförde vidare: Hittills hade fiskarena fått röra sig ganska fritt in emot en sålunda bestämd 180-m :sgräns. Beträffande vissa grund utanför Ekeberg, som efter hans mening måste anses ligga på frivattnet, hade emellertid en annan mening hävdats av delägarna i Ekeberg. Dessa grund vore Stora Åsgrundet, söder om Fitjehuvud, samt de öster därom belägna grunden Västra Fitjestenarna, Fitjestenshällen och ö s t r a Fitjestenarna. Själv hade han ej bedrivit något fiske vid nämnda grund. Men han hade velat uttala, att dessa grund vid en riktig tillämpning av 180-m:sregeln måste komma att höra till frivattnet. Det kunde bli av betydelse för yrkesfiskarena, om där bleve frivatten. Katsor kunde ej utsättas kring grunden, men ett lönande krokfiske särskilt efter abborre kunde där bedrivas. — En fiskare i Stavik och två fiskare på Fredshammarsön anslöto sig till dessa uttalanden. — En hemmansägareson i Ekeberg genmälte, att grunden låge å vatten, som intagits i fiskevattensdelningen. Han trodde ej, att det skulle löna sig med krokfiske vid dessa grund. Däremot vore vid grunden ett ej sä dåligt gösfiske. »Då vi hinner, fiskar vi därute med gösryssjor.» En hemmansägare i Näset (född 1867; kom till Näset 1895), som även ägde en hemmansdel i Värhulta, anförde: År 1895 hade i Värhulta endast funnits en självständig fastighet, nämligen Värhulta gärd. Sedermera hade emellertid mycket jord frånsålts gården. Något skifte av Värhulta fiskevatten hade ej skett. Våren 1934 hade det dock varit på tal, att delning av Värhulta fiskevatten såväl i Hjälmsätersviken som i Notholmsviken skulle verkställas. Man hade därvid tänkt sig, att man i delningen skulle taga in vad som enligt 180-m :sregeln hörde till Värhulta. Den regeln hade lantmätarna vid fiskevattensdelningarna i Hjälmaren alltid hållit sig till. I fråga om Värhulta fiskevatten i Hjälmsätersviken hade man tänkt sig, att det enskilda fiskevattnet skulle räknas ut till och med Flintan och Espholmen. Havsstenarna (S) räknades ligga på fri vattnet. — En annan hemmansägare i Värhulta

439 omnämnde den 1899 påbörjade men sedermera ej fullföljda fiskevattensdelningen [786] och upplyste, att det förslag till uppdelning av fiskevattnet, som av förrättningsmannen uppgjorts och avfattats å karta, hade delägarna sig emellan respekterat, som om delningen blivit vederbörligen avslutad och fastställd. Vid bestämmandet av det område, som intagits i den förslagsvis gjorda delningen, hade man utgått från 180-m:sregeln. — Nu nämnda hemmansägare samt tre andra hemmansägare i Värhulta och ombud för Värhulta gård yrkade, att vid den blivande fiskerättsregleringen 180-m:sregeln måtte följas. — Den förenämnde fiskaren i Ekeberg hävdade, med instämmande av Staviksfiskaren och de tvä fiskarena på Fredshammarsön, att Espholmen låge på frivattnet. Det vore 2 å 3 famnar djupt vatten innanför denna. Mot detta invändes från hemmansägarenas sida, att Espholmen varit en fast holme redan före sjösänkningen. Tre hemmansägare i Hjålmsätter uttalade, att, om dess fiskevatten skulle befinnas gå ut mot öppna sjön, borde gränsen mot frivattnet dragas enligt 180-m:sregeln. — Fyra hemmansägare i Stavik anförde, att det ej vore klart, om Staviks fiskevatten sträckte sig ut till frivattnet, men att om detta skulle vara fallet, de förutsatte, att gränsen mot frivattnet skulle dragas efter 180-m:sregeln. Den förutnämnde hemmansägaren i Näset upplyste, att vid fiskevattensdelningen [787] hade bestämmandet av det område, som skulle intas i delningen, skett enligt 180-m :sregeln. Han yrkade, att delägarna i Näset måtte tillerkännas enskild fiskerätt var inom sin del av det sålunda bestämda området. Häri instämde två andra hemmansägare i Näset. Två söner till arrendatorn (sedan 1914) av det till Ramsnås hörande fiskevattnet förmälde, att Isholmarna ansåges ligga på Ramsnäs enskilda fiskevatten. Länsfiskeritillsyningsmannen J. E. Gustafsson anförde: Medan ännu kräftfisket pågått, hade Ramsnäs fiskevatten arrenderats av en person vid namn Anders Petter Andersson. Denne hade hållit på att Ramsnäs enskilda fiskevatten sträckte sig ända utanför Isholmarna. De vid Isholmarna förefintliga stengrunden hade varit värdefulla kräftfiskeplatser. Grunden öster och söder om segelleden vid Isholmarna hörde däremot ej till Ramsnäs. En hemmansägare i Näset uppgav, att Anders Petter Andersson räknat med att han hade enskild fiskerätt 180 meter ut från 2-m:skurvan utanför Isholmarna. En hemmansägare i Vi, som även var delägare i Ramsnäs, förklarade, att delägarna däri räknade med att till Ramsnäs hörde enskild fiskerätt på sätt Anders Petter Andersson uppgivits hävda sådan rätt. Om Isholmarna lämnade länsfiskeritillsyningsmannen Gustafsson sedermera i skrivelse till de sakkunniga vissa närmare uppgifter. Gustafsson hade börjat sin verksamhet som fiskeritillsyningsman i Södermanlands län den 1 januari 1903 och hade de första tretton åren varit bosatt i Roxmo i Julita socken alldeles vid Hjälmaren. Under åren 1903—1908, då kräftorna ännu varit i behåll, hade Gustafsson lärt sig »gränserna emellan de olika vatteninnehavarna, emedan under kräftsäsongerna kräftburar utsattes på vars och ens vatten». Deras flöten utmärkte, var kräftburarna funnos, och syntes lång väg samt utvisade, hur långt vattenägaren vågade försvara sitt fiskevatten. Vattenägaren började alltid att utlägga burarna i ytterkanten för att bevaka eller försvara sitt område. Då Gustafsson gått ut med sin motorbåt till norra sidan av Hjälmaren, hade han alltid först påträffat Isholmarna. Den tid, som Gustafsson varit bosatt vid Hjälmaren, hade det v a n t Anders Petter Andersson, som arrenderat Ramsnäs med Konungsö fiskevatten av Konungsö byalag. Han försvarade sitt vatten omkring sina holmar mycket starkt och satte alltid först ut burarna i ytterkanterna, öster om Isholmarna gick han aldrig så långt ut. »Det vatten, som är beläget mer än 180 meter ut från stengrunden, har varit utnyttjat av s. k. frivattensfiskare. Detta gällde, då kräftorna fanns, ty här var en mycket lämplig botten för dessa och på samma gång mycket stenigt och grunt.» . •, r En hemmansägare i Vi anförde om den icke slutförda fiskevattensdelningen L78ÖJ följande: I sammanhang med den påbörjade förrättningen hade delägarna avslutat en förening om, h u r delningen skulle ske. Denna förening hade delägarna följt och var och en visste, var han enligt föreningen hade sitt fiskevatten. Den i för-

440 eningen överenskomna delningen hade avsett vattnet till och med 180 meter ut från 2-m:skurvan utanför stranden. De holmar, som ligga utanför Vi, komme efter detta beräkningssätt att ligga på Vi enskilda fiskevatten. Han ansåge, att vad Vi beträffade det enskilda fiskevattnets utsträckning även för framtiden borde beräknas på nu angivet sätt. — Med denne hemmansägare instämde en jordarrendator i Vi. — Två andra hemmansägare i Vi önskade, att man vid bestämmandet av Vi enskilda fiskevatten skulle utgå från 2-m:skurvan utanför Kråkholmen [den först efter sammanträdet för de sakkunniga tillgängliga kopian av sjökortsoriginalet utvisar, att strandens 2-m:skurva går utanför Kråkholmen]. De s a k k u n n i g a . [790]. Frivattensgränsen har föreslagits skola gå på följande sätt. Vid Ekeberg följer frivattensgränsen den vid fiskevattensdelningen [784] bestämda yttergränsen eller, där 180-m:sgränsen på en kortare sträcka går längre ut, den senare gränsen. Utanför Värhulta och Stavik har frivattensgränsen dragits efter yttergränsen å delningskartan vid den 1899 påbörjade men sedermera inställda delningen av fiskevatten m. m. [786] eller efter strandens 180-m:sgräns, där denna går längre ut. Vid Näset följer frivattensgränsen strandens 180-m:sgräns och på en kortare sträcka, där yttergränsen vid fiskevattensdelningen [787] går längre ut, denna senare gräns. Vid Ramsnäs är frivattensgränsen dragen enligt 180-m:sregeln med utgående från 2-m:sdjupet utanför stranden av fasta land samt utanför grundområdet med 4 holmar väst om spetsen av Ramsnäshalvön och utanför Isholmarna; Stora Sinkhällan har därmed hänförts till det enskilda fiskevattnet. Vid Vi sammanfaller frivattensgränsen med yttergränsen för det delningsområde, som upptages å kartan över den 1898 påbörjade men ännu ej avslutade fiskevattensdelningen [788]. — Laksten ligger enligt förslaget på frivattnet. e. Öja socken. 1 Lantmäteriutredning. [791]. Rågången mellan Vi i Västermo socken och Bärsta har, på sätt förut [788] nämnts, bestämts genom förening den 11 maj 1891 vid skifte av landvinningar och fiskevatten till Bärsta; den har utdragits omkring 700 meter utanför St. Moholmen. Rågången mellan Bärsta och Vångsö finnes upptagen på karta över 1856 fastställt laga skifte å Bärsta. Den h a r icke behandlats på annat sätt än att rågångarna utan vidare vid skiftet förklarades fastställda och ostridiga. Den är utdragen över Långholmen, omkring 200 meter utanför denna. I protokollet över lagaskiftesförrättningen är för övrigt antecknat: »och hvad fiskvattnet vidkommer äga byarna att bibehålla hvar för sig de andelar deraf, som hitintills varit godkända eller framdeles vid fråga derom kan blifva föreskrifvet och antaget». Vid skiftet å landvinningar och fiskevatten till Bärsta har om rågången endast angivits, att någon tvetydighet ej yppats om densammas rätta sträckning. Den 21 april 1891 påbörjades delning av landvinningar och fiskevatten m. m. till Bärsta. Förrättningshandlingarna innehålla ej något om de grunder, efter vilka omfånget av det i fiskevattensdelningen intagna vattenområdet blivit bestämt. Det är emellertid tydligt, att det skett i anslutning till 180-m:sregeln, varvid till utgångspunkt huvudsakligen tagits 2-m:sdjupet utanför »St. Skäret» (St. Grundet), St. Borrholmen, Hänö och till byn hörande del av Långholmen. Sidogränserna för det delade fiskevattnet äro utsträckta lika långt som de förenämnda rågångarna för Bärsta. Vid yttergränsen mot öppna sjön är ä kartan antecknat: »Gräns mot odelat fiskevatten.» Delningen fastställdes den 17 juni 1893. [792]. Rågången mellan Vångsö och Sundby har bestämts genom Kungl. Maj:ts dom den 31 maj 1858 i sammanhang med laga skifte å Vångsö; rågångsutstakningen vann laga kraft den 16 juni 1859. Rågången i sjön bestämdes endast över dåvarande holmen Årnäset (EK), som numera sammanhänger med fasta land. — Vid laga skiftet utdrogs även en skifteslinje i sjön mellan den del av Vångsö [den östra delen], som tillhörde ägaren av St. Sundby, och återstående del av byn. — Vid 1891 fastställt skifte av landvinningarna till den sistnämnda delen av byn före1 G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SO; EK: Västerrekarne härad.

441 kom ej någon behandling av rågångarna. Dessa behandlades ej heller vid den 1902 fastställda delningen av fiskevattnet till samma del av Vångsö by; det angavs endast, att rågångarna vore ostridiga. Den nämnda fiskevattensdelningen å den del av Vångsö by, som ej tillhör ägaren av St. Sundby, påbörjades 1894. I förrättningsprotokollet är antecknat, att »för att begränsa delningen inom det område, der jordegarne hafva full strandrätt, bestämdes, att delningen nu skall ega rum ä allt det fiskevatten, som är beläget n o r r om en å kartan utsatt gränslinea, belägen omkring 197 meter eller närmast 110 famnar söder om Långholmens och Småhällornas södra strand». Genom en förening överenskommo delägarna vidare: »Delning av fiskevattnet eger ej r u m å mera än hvad kartan utvisar; derutanför liggande, Wångsö tillhörigt fiskevatten blifver fortfarande gemensamt.» Onsflisan ligger utanför det delade fiskevattnet men emellan de å kartan för skifteslaget i vattnet uppdragna sidogränserna, som utdragits längre än delningen utsträckts. Utredning vid sammanträdena. [793]. Om Bärsta upplyste en hemmansägare därstädes, att man hittills räknat med att det enskilda fiskevattnet ginge ut till St. Grundet och Hänö. Han ansåge emellertid, att det skulle vara »bra», om det vid den blivande fiskeregleringen bleve bestämt, att Bärsta enskilda fiskevatten skulle sträcka sig 180 meter ut från 2-m:skurvan utanför nämnda holmar. Häri instämde två andra hemmansägare samt tre fiskare, som voro söner till hemmansägare i Bärsta. Uttalandena beträffande Vångsö rörde sig väsentligen omkring frågan, huruvida »Småhällorna» och »Hovstensgrundet» samt »Hänösten» skulle räknas ligga inom Vängsö enskilda fiskevatten. •— Namnen »Småhällorna» och »Hovstensgrundet» återfinnas icke å vare sig sjökortet eller generalstabskartan, konceptbladet till denna eller ekonomiska kartan. — De å Vångsö fiskevattenskarta [792] med »Småhällorna» betecknade småholmarna motsvara de holmar, som å ekonomiska kartan upptagas närmast nordost om Onsflisan. Vid sammanträdet i öja uppgavs emellertid, att med »Småhällorna» betecknades tvä ögrupper, som var för sig kallades »Norra Småhällorna» och »Södra Småhällorna»; det upplystes tillika vid sammanträdet, att dessa ögrupper vore belägna den ena något utanför den andra. Närmare kunde belägenheten av dessa ögrupper dä ej utrönas; vid sammanträdet hade de sakkunniga ej tillgäng till kartan över fiskevattensdelningen. Länsfiskeritillsyningsmannen J. E. Gustafsson har sedan efter sammanträdet på de sakkunnigas anmodan i Vångsö företagit en närmare undersökning i detta hänseende. Gustafsson inhämtade därvid av de tre hemmansägare i Vångsö, som närvoro vid öjasammanträdet, samt av ytterligare en hemmansägare därstädes, att med »Norra Småhällorna» betecknades de å angivna fiskevattenskarta upptagna »Småhällorna» och att med »Södra Småhällorna» eller »Yttre Småhällorna» betecknades de holmar, som å generalstabskartan och konceptbladet till denna samt å ekonomiska kartan upptagas utanför Onsflisan. De senare holmarna upptagas även å Vångsö fiskevattenskarta, utan namn, men vattnet däromkring har ej intagits i fiskevattensdelningen. Vid Gustafssons besök i Vångsö uppgavs dessutom, att »Måsskär» vore den i orten i dagligt tal använda benämningen å Onsflisan. — Om belägenheten av »Hovstensgrundet» kunde ej heller vid öjasammanträdet närmare klarhet erhållas. Även härutinnan anmodades därför Gustafsson att verkställa undersökning. Vid Gustafssons besök i Vångsö uppgavs, att »Hovstensgrundet» vore det grund, som å sjökortet, specialen över Hjälmare Sund, betecknas med namnet »Hästen». Detta grund kallades även »Hästen». — Om »Hänösten» uppgåvo de fyra hemmansägarna i Vängsö samt den vid Gustafssons överläggning med dem tillika närvarande arrendefiskaren vid Stora Sundby samstämmigt, att »Hänösten» å ekonomiska kartan vore identisk med »Gubberget» å sjökortet. De förklarade även, att denna holme hörde till St. Sundby Vängsödel. Följande uttalanden gjordes vid öjasammanträdet om »Småhällorna», »Hovstensgrundet» och »Hänösten». — En hemmansägare i Vängsö anförde, att vid fiskevattensdelningen i Vångsö hade en yttergräns för det delade fiskevattnet blivit uppdragen. Han trodde, att man därvid tillämpat 180-m :sregeln. Denna gränslinje

442 ginge innanför »Södra Småhällorna» och innanför »Hovstensgrundet». Det vore emellertid önskligt, att det vid den blivande fiskerättsregleringen bestämdes, att Vångsö enskilda fiskevatten skulle gå så långt ut, att det omslöte jämväl »Södra Småhällorna» och »Hovstensgrundet». Två andra hemmansägare i Vångsö instämde i detta uttalande. — En fiskare i Vångsö, son till en hemmansägare därstädes, förklarade likaledes, att yttergränsen för det i fiskevattensdelningen i Vångsö intagna området ginge norr om »Södra Småhällorna». — Arrendefiskaren å St. Sundby anförde, att han ej visste, vart »Småhällorna» hörde, men att de i varje fall ej hörde till St. Sundby. Han hade däremot räknat med att »Hånösten» låge å St. Sundby enskilda fiskevatten och han hade sträckt ut sitt fiske dit men ej gått längre ut. — En fiskare i Hjälmaresund, St. Sundby, uttalade, att såväl »Småhällorna» som »Hänösten» låge å frivattnet. De s a k k u n n i g a . [794]. Vid Bärsta har frivattensgränsen dragits 180 meter frän 2-m:sdjupet utanför St. Grundet, St. Borrholmen (KG; EK) och Hänö samt i övrigt på sådant sätt, att hela det i fiskevattensdelningen [791] intagna vattenområdet lägges under enskild fiskerätt. Vid den del av Vångsö, som ej hör under St. Sundby, följer frivattensgränsen yttergränsen för fiskevattensdelningen [792] utom vid Långholmen (G), där 180-m:sgränsen utanför denna följes. Onsflisan (G) och »Södra Småhällorna» ligga enligt förslaget å frivattnet. Vid den till St. Sundby hörande delen av Vångsö samt vid St. Sundby har dragits en avskärande linje från sydöstra spetsen av Vångsö delade fiskevatten till västra spetsen av Myrholmen (G); frivattensgränsen är i övrigt vid St. Sundby fram till Julita socken dragen i anslutning till strandens 180-m:sgräns. Hånösten (EK) eller Gubberget (S) ligger enligt förslaget i enskilt fiskevatten. »Hovstensgrundet» eller Hästen (S) har hänförts till frivattnet. Om frivattensgränsen vid Vångsö bör dragas innanför eller utanför Onsflisan och »Södra Småhällorna» samt »Hovstensgrundet» kan vara tveksamt, övervägande skäl synas dock tala för att även här söka anslutning till yttergränsen för det delade fiskevattnet och sålunda förlägga holmarna till frivattnet. Strandens 180m:sgräns går på denna sträcka ej oväsentligt närmare land. För den föreslagna gränsbestämningen synes även kunna åberopas uttalandet av arrendefiskaren å St. Sundby (arrendator även av fiskevattnet till den därunder hörande delen av Vångsö), att han sträckt ut sitt fiske till Hånösten men ej gått längre ut. Någon särskild motivering av gränsförslaget i övrigt torde ej erfordras. f. Julita, Österåkers och Västra Vingåkers socknar. 1 L a n t m ä t e r i u t r e d ning. [795]. För »Rågångarnes Upgående på den delen af sjön Hjellmaren», som tillhör österåkers socken verkställde en lantmätare 1793 enligt landshövdingeämbetets förordnande en förrättning. Enligt de uppgifter, som därvid lämnades, skulle Österåkers socken gå ut i sjön upp till »Flunders Gryt» (en grundsten öster om Funnaren) och »Tjufholmarne» (Tjugholmen). I överensstämmelse härmed blevo rågångarna av lantmätaren utlagda å karta. Denna jämte det vid förrättningen hållna protokoll uppvisades sedan vid Oppunda härads ting den 20 mars 1793. [796]. Senare samma år träffade emellertid de strandägande rågrannarna vid sockengränsen mellan österåker och Julita, nämligen Forsby säteri i österåkers socken och Julita säteri i Julita socken, en förening, dagtecknad den 5 oktober 1793, om rågången i sjön, som förutsatte en annan gräns mellan de nämnda socknarna. Rågången i sjön mellan de båda säterierna skulle enligt föreningen dragas i en rät linje frän Forsåns mynning till »Fundergryt» ( = sockengränsen å generalstabskartan). Denna rågång skulle, såsom i föreningen anfördes, »vara och blifva för alla tider en oss emellan laglig och odisputable Rågång till rättelse för oss och efterkommande, sä at olägenhet af oss, å någontheras fiskevatten, genom före1 G: nr 73 Örebro och nr 65 Vingåker; KG: nr 73 Örebro SO och nr 65 Vingåker NO; EK: Oppunda härad.

443 bärande af okunnoghet om Rågången intet må äga Rum, eller föregifvas till ofredandet varit vållande». Den 26 oktober 1793 tecknade två personer för Blomsterhult bolby och Södergården i Ättersta bolby, båda i Österåkers socken, å föreningen, att de vore nöjda med rågången »såsom haf vande wårt Fiskevatten till Fundersgryt». Föreningen blev den 4 december 1793 intagen i domboken. [797]. Frågan om gränserna i Hjälmaren för Julita socken har sedan varit under behandling i sammanhang med en 1892—1902 verkställd delning av fiskevattnet utanför stränderna till förutvarande allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i nämnda socken. — Från Västra Vingåkers sockenbors sida framfördes vid förrättningen krav på att denna sockens vattenområde skulle utsträckas till Tjugholmen pä så sätt, att ostgränsen för detta område skulle dragas i rak linje från råpunkten å stranden mellan Västra Vingåkers och österåkers socknar ut till Tjugholmen. Detta yrkande bestreds och parterna hänvisades att härom tvista inför domstol. — Den 30 mars 1896 uppsattes en förening om gränserna kring Julita sockens vattenområde i Hjälmaren m. m., vilken om sockengränserna upptog följande. Gränsen mellan Julita socken och Österåkers socken skulle dragas »i rak linia genom forna sundet mellan Edudden å Fiskeboda sida och ön Hufvudet å Österåkers sida samt derifrån i rak riktning till det i gränsen mot Lännäs socken befintliga s. k. Flundergryt, eller, derest Westra Wingäker med sitt fiskevatten skulle kunna visas hafva laglig rätt att tillstöta dessförinnan, med bibehållande af ofvannämnda riktning till den punkt der Westra Wingäker tillstöter». Gränsen mellan Julita socken och Lännäs socken skulle dragas i en rät linje från Flundergryt till Tjugholmen samt från Tjugholmen åt norr följa en rät linje dragen i riktning åt östra sidan av »Gunnaren» (G: Åsön) i Arboga socken. Mellan Julita socken, å ena, samt Öja och Västermo socknar, å andra sidan, skulle gränsen dragas med utgående från den punkt vid stranden, där Äs och St. Sundby egendomar mötas, åt norr »midtsjös» till »i närheten af, men söder om s. k. Onsflisorna» samt därefter »vika af i rak linea westerut till Örebro gränsen sålunda att den tillstöter denna gräns i den punkt som infaller jemt 3 000 meter norr om Tjugholmen» (motsvarande gräns är å generalstabskartan dragen på annat sätt). Om sistnämnda gränslinje anfördes i föreningen, att den skulle dock »icke ega någon annan betydelse än såsom gränsskillnad för de fiskegrund som ligga pä ömse sidor om densamma, hvaremot fisket å djupvattnet, utan afseende på denna linia får idkas på sätt lagligen nu eller framgent derom kan warda stadgadt». — Föreningen biträddes av vederbörande sä vitt angick dels gränsen mellan Julita socken och österåkers socken dels gränsen mellan Julita socken och Lännäs socken dels ock gränsen mellan Julita socken och St. Sundby i Öja socken (St. Sundby ägare godkände föreningen). Någon bestämning av gränsen mellan, ä ena sidan, Julita socken och, å andra sidan, Västermo och ö j a socknar kom däremot icke till stånd (utom såvitt angick Julita sockens gräns mot St. Sundby i ö j a socken), då föreningen icke undertecknades av samtliga närvarande delägare från Västermo och ö j a socknar. Senare under förrättningen tillkännagåvo representanter för dessa socknar, »att de voro beslutna för att icke erkänna någon Midtsjögräns förr än de därtill blivit lagligen ålagda» [å den av förrättningsmannen upprättade kartan äro vid ifrågavarande gränslinje tecknade orden »Föreslagen midtsjögräns»]. — Genom föreningen bestämdes även gräns mellan förenämnda skifteslag (allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan) samt det till St. Daviken i Julita socken hörande vattenområdet. Hemmanet St. Daviken angränsar sjön vid den vik, som benämnes Daviken. Detta hemman hade icke ägt del i de förutvarande samskogarna, varför vattnet därutanför ansågs tillhöra hemmanet enskilt. Gränserna drogos med två parallella, utåt sjön dragna linjer, av vilka den västliga drogs över Långgrundsbergen (S), belägna nordost om Bergaön (G; S: Bergö), och den ostliga 100 famnar väster om Bäcköns västra udde. Båda gränslinjerna utdrogos till »midtsjölinien». — Den 1 september 1902 blev föreningen intagen i häradsrättens dombok. [798]. I avseende å själva fiskevattensdelningen å allmänningsskogarna Västra Marken och Brännan i Julita socken 1 förekom huvudsakligen följande. — Om grun_ * Denna benämnes i det följande flerstädes »fiskevattensdelningen i Julita».

444 derna för fiskevattensdelningens genomförande ingingo delägarna förening den 23 maj 1902. I denna anfördes, att »dä icke någon förening om en midsjögräns emot i norr angränsande socknarna öija och Wästermo kunnat bringas till stånd, hwarigenom det djupvattensfiske som wi anse tillhöra skifteslaget icke, såsom wår önskan warit, för närvarande kunnat blifva föremal för någon delning», skulle förrättningen begränsas till endast delning av »skifteslagets grundwattensfiske». Det vattenområde, som i enlighet härmed intogs i delningen, utgjordes av Julita sockens slrandvatten från Österåkers sockengräns i väster till Öja sockengräns i öster med undantag av det för St. Daviken utlagda vattenområdet. Utanför delningen lämnades vattnet kring Tåkenön, Lillön och Väsby ön, vilket ostridigt räknades tillhöra Julita gård enskilt. Gränsen mot detta enskilda vattenområde bestämdes i föreningen skola dragas ungefärligen mitt emellan Väsbyön och Fiskebodalandet. Söder om Fiskebodalandet utsträcktes delningen till den i förenämnda förening den 5 oktober 1793 [796] upptagna sockengränsen. Beträffande den norra gränsen, mot Stor-Hjälmaren, beslöts i föreningen, att densamma skulle, »så länge djupvattensfisket förblifver odeladt», utgöras dels av en rak linje från St. Sundby gräns i riktning västerut mot Långgrundsbergen, dragen så att den löpte norr om grundet Flisan och på 200 meters avstånd från detsamma (vid Bäckön framgick gränslinjen på omkring 300 meters avstånd från ön) och dels av en rak linje dragen från' Långgrundsbergen västerut i riktning åt Espholmen norr om Väsbyön. Genom dessa gränsdragningar intogs i delningen även vatten utanför 180-metersgränsen såväl i Stor-Hjälmaren som i Södra Hjälmaren. I föreningen stadgades slutligen, att strandägarna medgåve, att de vägar, som hittills varit begagnade i och för fiskets utövande allt framgent skulle få utan ersättning begagnas samt att behövliga båtoch notplatser skulle få avgiftsfritt begagnas; dock skulle, om någon jordägare därigenom komme att tillskyndas ett jämförelsevis alltför stort intrång, ersättning beredas honom eftersom skäligt prövades, och skulle denna ersättning gäldas av hela skifteslaget. — Delningen av det däri intagna vattenområdet skedde genom parallella, mot stranden i huvudsak vinkelrätt dragna linjer. De olika fiskevattenslotterna kommo därigenom att utgöras av remsor från stranden ut mot öppna sjön. — Den 1 september 1902 fastställdes fiskevattensdelningen av ägodelningsrätten. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . Julita socken. [799]. Ägaren av Julita gård företräddes vid sammanträdet i Fagertorp av förvaltaren å gården såsom befullmäktigat ombud (förvaltare sedan 1886, med avbrott för åren 1890 1897). Förvaltaren framhöll (se även [719]), att så långt tillbaka, som han kunde minnas, hade man vid Stor-Hjälmaren i fråga om fiskerätten räknat med 180-m:sregeln. Vid fiskevattensdelningen i Julita [798] hade visserligen i delningen även intagits vatten utanför 180-m:sgränsen, men i praxis hade den enskilda fiskerätten ej hävdats längre ut än till nämnda gräns. Förvaltaren hade av ägaren fått uppdrag att bevaka strandrätten sä långt ut, som det kunde gå. Han ville därför i första hand ifrågasätta, om ej allt det vatten, som intagits i fiskevattensdelningen, skulle kunna förklaras vara enskilt fiskevatten. Skulle det anses, att man vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnet borde utgå från 2-m:skurvan, ville han föreslå, att man finge räkna enskilt fiskevatten 360 meter ut från denna kurva. Förvaltaren ville emellertid innan han slutligen bestämde sina yrkanden, höra fiskarenas synpunkter och önskemal. Senare under sammanträdet förklarade förvaltaren, att han, med hänsyn till vad som under sammanträdet förekommit, ville för Julita gård ansluta sig till den mening, att det enskilda fiskevattnet borde bestämmas att gå 180 meter ut från 2-m:skurvan. Följande uttalanden gjordes av ägare och arrendatorer av fiskevattenslotter, som utlagts vid fiskevattensdelningen i Julita. — Arrendatorn av dels två till Julita gård hörande fiskevattenslotter, av vilka den ena omfattade vatten kring Bergaön ut mot Långgrundsbergen, och dels en till kyrkoherdebostället i Julita socken hörande fiskevattenslott, omfattande vatten kring Bäckön, förklarade, att han ej hävdat sin ensamrätt till fiske i arrendevattnen längre ut än till 180-m:sgränsen. I arrendevattnen bedreve han fiske med not och nät samt något även med storryssjor. Det enda fisket, som vore av värde, vore fisket med not och gösnät. Med hänsyn

445 till fisket med gösnät ansåge han, att det skulle vara önskvärt (jfr [720]), att den enskilda fiskerätten bestämdes till 360 meter från 2-m:skurvan. För notfisket vore det ej så nödvändigt att sträcka ut strandäganderätten utanför 180-m:sgränsen. —- E n hemmansägare i Posseboda, delägare i en smal mot Stor-Hjälmaren utlagd fiskevattenslott, förklarade, att han ej hade något yrkande, att det enskilda fiskevattnet skulle sträckas längre ut än till 180-m:sgränsen. Han bedreve ej själv något fiske där. En annan hemmansägare i Posseboda, delägare i samma fiskevattenslott, upplyste, att anledningen till, att något fiske ej där bedreves, vore, att denna lott liksom en del andra saknade värde ur fiskesynpunkt sedan kräftorna försvunnit. En hemmansägare i Hult, som hade del i en i två smala remsor mot Stor-Hjälmaren utlagd fiskevattenslott, anförde, att det skulle vara svårt att hävda enskild fiskerätt ut till yttergränsen för fiskevattensdelningen samt att han också ansåge, att det skulle vara tillräckligt, om det enskilda fiskevattnet ginge ut till 180-m :sgränsen. Med sistnämnde hemmansägare instämde två hemmansägare i Gluggen, som tillsammans ägde en mot Stor-Hjälmaren utlagd fiskevattenslott, och en hemmansägare i Lucktorp, som hade del i en fiskevattenslott, vartill hörde vatten såväl i Stor-Hjälmaren som i Södra Hjälmaren. En annan hemmansägare i Lucktorp, som hade del i sistberörda fiskevattenslott, förklarade, att han ej hade något yrkande om att det enskilda fiskevattnet skulle utsträckas utöver 180-m:sgränsen. En fiskare i Fagerbjörk, som arrenderade fiskerätt i samma lott i Södra Hjälmaren, förmälde, att det enda fiske där, som hade något egentligt värde, vore gösfisket under leken. Det fölle helt innanför 180-m:sgränsen. Han hade också räknat i med att hans arrendevatten sträckte sig ut till denna gräns. Då något värdefullare fiske ej funnes mellan 180-m:sgränsen och yttergränsen för fiskevattensdelningen ! och då man ej borde alltför mycket inskränka frivattensfiskarenas fiskemöjligheter, ansåge han, att man ej borde sträcka ut det enskilda fiskevattnet längre än till 180-m:sgränsen. En hemmansägare i Fiskeboda, som hade del såväl i sist omhandlade fiskevattenslott som även i fiskevattenslotter, vilka utlagts enbart i StorHjälmaren, förklarade visserligen först, att han ville »bevaka strandäganderätten», men anslöt sig senare till den meningen, att det enskilda fiskevattnet borde bestämmas att gå 180 meter ut från 2-m:skurvan. En fiskare i Hjälmaresund, som arrenderade två fiskevattenslotter, omfattande vatten omkring Flisan, hävdade, att 180I m:sregeln borde tillämpas. Ägaren av Stora Daviken anförde: Det vore önskligt, att det enskilda fiskevattnet finge en sådan utsträckning, att holmar och grund utanför stranden alltid komme att ligga å sådant vatten. Det skulle bli av betydelse för den händelse kräftorna skulle komma igen. I första hand skulle han velat, att man bestämde, att det enskilda fiskevattnet skulle nå ut 360 meter från 2-m:skurvan. Emellertid ville han för St. Daviken »inskränka» sig till att yrka enskild fiskerätt ut till en linje dragen mellan de varandra motliggande ytterpunkterna för St. Daviken angränsande fiskevatten, som inginge i här omhandlade fiskevattensdelning. Förenämnde fiskare i Hjälmaresund, som arrenderade fiskevatten omkring Flisan, förklarade, att gränsen mellan de enskilda strandvattnen och frivattnet frän »Knopberget» (å generalstabskartan udden vid bokstaven »S» i ordet »Slemmav.») västerut till »Matsaberg» (grundet i norra delen av sundet mellan Lillön, å ena, samt Espholmen och Väsbyön, å andra sidan; se EK: Matsaberget) räknats gå på följande sätt, nämligen först på ett avstånd från stranden av ungefär 200 meter till utsidan av Källerbog, därifrån utanför »Gösgrunden» (grunden innanför 3-m:skurvan å sjökortet nordväst om Bäckön), utanför »Inre Faluhällen» (grundet innanför 3m:skurvan ä sjökortet längst väster om Bäckön) till innerkanten av »Yttre Faluhällen» (grundet nordväst om »Inre Faluhällen» ute vid 6-m:skurvan ä sjökortet), därefter i huvudsaklig anslutning till 6-m:skurvan ä sjökortet till mitt emellan Långgrundsbergen (i orten kallade »Långrevsbergen») och Bergaön, sedan i huvudsak I efter 6-m:skurvan å sjökortet fram till en linje dragen vid »Matsaberg» tvärs över | sundet mellan Lillön, ä ena, samt Espholmen och Väsbyön, ä andra sidan. Så \ hade det räknats så långt tillbaka, som han kunde minnas, och hans fader hade [ uppgivit, att det räknats på samma sätt i dennes tid, fastän fadern icke utsträckt

446 sitt eget fiske så långt västerut, som gränsen nu blivit beskriven. Denna gräns borde lagfästas. — En fiskare i öja samt en fiskare och lägenhetsägare i Vadsh a m m a r bekräftade, i fråga om sträckan mellan Källerbog och Bergaön, att frivattenfiskarena gått intill den av Hjälmaresundsfiskaren angivna gränslinjen. — Arrendatorn av fiskevattenslotterna kring Bergaön och Långgrundsbergen m. m. anförde, att vid Faluhällorna ginge frivattensgränsen innanför »Yttre -Faluhällen» och strax utanför »Inre Faluhällen». En arrendator i Roxmo (född 1850) uttalade, att »Yttre Faluhällen» låge å frivattnet och »Inre Faluhällen» samt »Gösgrunden» å enskilt fiskevatten. En lägenhetsägare och fiskare i Hjälmarslund, St. Gammeråd, anförde: De flesta lägenhetsägare och småbrukare i trakten bedreve fiske på frivattnet. För flertalet av dem vore fisket i själva verket den viktigaste inkomstkällan. De fiskade med nät och not efter abborre och gös samt med lakstrutar. De hade räknat med att de vid sitt fiske kunde gä in till 180-m:sgränsen. Själv ansäge han också, att 180-m:sregeln borde lagfästas för framtiden. Det vore »en lämplig regel». De, som hade strandvatten fiskade också ute på frivattnet, där sålunda de icke-strandägande ej finge vara ensamma. Det vore i själva verket innehavarna av enskilt fiskevatten, som toge den mesta fisken på fri vattnet, då de kunde hålla sig med större uppsättning av redskap. Det vore av vikt för lägenhetsägarna att det fria fisket icke bleve beskuret till fördel för dem, som fiskade bäde vid stranden och å frivattnet. — 1 detta uttalande instämde 13 lägenhetsägare i trakten, vilka samtliga uppgåvo sig bedriva yrkesmässigt fiske, samt en fiskare, likaledes frän trakten. — Förvaltaren på Julita gård upplyste, att de flesta av de i trakten talrikt förekommande avsöndrade lägenheterna upplåtits under åren 1890—1905. Arrendatorn av Tåkenön och Lillön med därtill hörande fiske, vilken var närvarande vid sammanträdet i Fagertorp, anförde [726], att han innehaft detta arrende sedan 25 år tillbaka, att hans fader före honom haft samma arrende och att han därför varit bosatt på Tåkenön i 40 år. Hans huvudnäring vore fiske; det mesta fisket bedreve han ute på frivattnet. Såväl han själv som hans fader hade räknat med att det enskilda fiskevattnet sträckte sig 180 meter ut från det ställe, där ett stadigt djup av 2 meter började. I den mån, som det funnes grund inom ett avstånd av 180 meter från land, hade de räknat det enskilda fiskevattnet 180 meter ut frän grunden. Omkring 100 meter från land vore det å norra sidan av Tåkenön 10 a 11 famnars djup. Det skulle visserligen vara bra, om han kunde få räkna sitt arrendevatten längre ut än till 180-m:sgränsen, men det skulle vara av betydelse endast för fisket med gösnät vintertid, som påginge blott någon månad. Han ansåge sig icke kunna tillstyrka, att man enbart med hänsyn till detta fiske utsträckte det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:sgränsen. Sommartid skulle det vara omöjligt att hävda enskild fiskerätt längre ut än till denna gräns. På norra sidan av Tåkenön kunde man på ett par tre ställen draga not tätt inpå land. Det mesta notfisket bedreves visserligen utanför 180-m:sgränsen, men främmande fiskare hade dragit not även innanför denna gräns och han hade icke sett sig i stånd att förhindra det. Notdragningen skedde om natten och vore därför svär att kontrollera. Han hade några gånger sagt till dem, som dragit not innanför 180-m:sgränsen, att det vore hans vatten, men det hade ej lett till något resultat. Vid skarpare åtgärder skulle han riskera skadegörelse ä utestående redskap som hämnd. Det skulle dock ej innebära några större olägenheter för notfiskarena, om de vid notfisket norr om Tåkenön finge hålla sig utanför 180-m:sgränsen. Innanför denna gräns hade han några gösryssjor och katsor. — En hemmansägare och fiskare i Lucktorp förmälde, att han under senare tid bedrivit notfiske utanför Tåkenön och Väsbyön. Han ansäge det vara önskvärt, att notfiskarena vid vissa vindar där finge gå in på 180-m:sområdet. Frivattensfiskarena kunde dock »klara sig», även om de skulle bli tvungna att vid notfisket hålla sig utanför 180-m:sgränsen. Vid Fagerstorpssammanträdet omnämndes en grundbank vid namn »Järnhatten», som skulle vara belägen å sydsidan av Tåkenön och enligt uppgift av en hemmansägare i Lucktorp höra till Tåkenön. Dess belägenhet kunde emellertid då ej när-

447 mare klarläggas. Förvaltaren pä Julita gård förklarade sig villig att söka utreda, var gränsen mellan det enskilda vattnet och frivattnet ginge söder om Tåkenön samt härutinnan även bereda ordföranden i Fiskareföreningen Hjälmaren tillfälle alt yttra sig. Efter Hjälmare-undersökningens avslutande inkommo dessa till de sakkunniga med en gemensam skriftlig förklaring, att 3-m:skurvan »närmelsevis kan begränsa det enskilda fiskevattnet söder och sydväst om den s. k. Järnhatten». — Vid sammanträdet i Läppe tillstädeskom en fiskare i Sjölunda under Stenvred i Lännäs socken (född 1897), vilken berättade, att hans fader såsom ung en tid bott på Tåkenön. Han förmälde vidare, att »Järnhatten» vore den grundbank, som i den sydvästra spetsen av 6-m:skurvan kring Tåkenön ligger inom en särskild 3-m:skurva. »Järnhatten» hade åtminstone förr ansetts ligga på frivattnet och han trodde, att så alltjämt ansåges vara förhållandet; där brukade nämligen Vinöbor fiska. Samme fiskare uppgav vidare, att några småholmar, som äro belägna omedelbart innanför berörda grundbank, benämndes »Granholmarna» (EK). Vad »Granholmarna» beträffade ville han minnas sig ha hört, att under kräftfiskets tid någon blivit stämd för olaga fiske där, men han visste ej vilken utgång denna rättegång fått. Slutligen omnämnde denne fiskare »Tvillingarna» (EK), som han angav vara namnet på den å sjökortet upptagna största holmen väst på Tåkenön. »Tvillingarna», som före Hjälmarens sänkning antagligen varit två holmar, hade alltid räknats höra till Tåkenön. Så hade i varje fall hans fader uppgivit. En hemmansägare i Hult, som uppgav, att hans fader till 1908 arrenderat till Väsbyön hörande fiskevatten, berättade vidare, att fadern räknat med att »Matsaberg» läge på det arrenderade vattnet och att frivattnet toge vid först utanför »Matsaberg». Vid »Matsaberg» hade han varit med fadern och fiskat. Frivatten ansåges finnas i »Väsbysundet» (vattnet mellan Lillön och Väsbyön) samt i »Storsundet» (vattnet mellan Väsbyön och Fiskebodalandet). — Sedan Hjälmareundersökningen avslutats, fingo de sakkunniga frän ordföranden i Fiskareföreningen Hjälmaren mottaga en skrivelse, vari denne å föreningens vägnar protesterade emot påståendet, att »Matsaberg» skulle ligga på enskilt fiskevatten, »då Matsaberg ligger utom 180-m:sgränsen samt ingen arrendator gjort anspråk på nämnda berg sedan kräftorna dog». Västra Vingåkers socken. [800]. Ägaren (sedan 1918) av Stavhälla hamn upplyste, att Västra Vingåkers strand av Hjälmaren utgjordes, frånsett en liten sträcka längst åt väster, av mark hörande till Stavhälla hamn och till Läppe gård samt av skogsmark, som ägdes av kronan. Under hans tid hade det aldrig varit något tal om, h u r långt strandrätten sträckte sig. Brukspatron Nordstedt, som på sin tid ägt såväl Stavhälla som Läppe gård, hade emellertid haft därtill hörande fiskerätt utarrenderad. Det hade varit pä kräftfiskets tid. — Ägaren av Läppe gård (född 1854 i Västra Vingåkers socken nära Läppe) förmälde (se även [719]), att under den tid, som han varit ägare av gärden, hade dess fiskevatten ej varit utarrenderat. Han hade aldrig räknat med någon strandrätt och brydde sig ej om att folk fiskade i närheten av stranden. Han hade ej någon tanke på att påfordra enskilt fiskevatten längre ut än till 180-m:sgränsen. Brukspatron Nordstedt hade pä kräftfiskets tid haft en inkomst av 300 kronor om året för hela det av honom innehavda vattnet. En hemmansägare och fiskare i Lucktorp (född 1873) förmälde, att hans fader 1884—1901 arrenderat hela det till Västra Vingåkers socken hörande fiskevattnet i Hjälmaren sä när som pä en strandsträcka av 100 famnars längd. Han hade under denna tid biträtt fadern vid dennes fiske. Fadern hade räknat med att arrendevattnet sträckte sig ut 100 famnar frän 1 famns djup. Men fadern hade ej haft »nytta» av mera än ett område av 25 famnars bredd närmast stranden, beroende pä att stenbottnen ej ginge längre ut och att fadern utnyttjat arrendevattnet egentligen endast för kräftfiske. Vem som helst hade i arrendevattnet fatt sätta ut gösnät ända till stranden. — En fiskare i Äsplunda (född 1884 i Västra Vingåkers socken; sysslat med fiske så gott som hela sin tid, tidigare dock endast på vintern, de senare åren också på sommaren) anförde, att han hört talas om 180m:sregeln, men att denna regel ej upprätthållits i Västra Vingåkers socken, utan han

448 hade där utan anmärkning fått fiska så nära stranden han velat. Klintberget (S) ansåges ligga på frivattnet. De s a k k u n n i g a . [801]. Vid Julita sockens fastlandsstrand (fiskevatten under Västra Marken och Brännan samt St. Daviken) sammanfaller frivattensgränsen till större delen med 180-m:sgränsen utanför denna strand. Om Bergaön (G) eller Bergö (S) och vissa därintill liggande smäholmar kan anmärkas, att de ligga ä det från stranden av fasta land utgående 2-m:sområdet samt att frivattensgränsen därför enligt huvudregeln dragits 180 meter frän 2-m:sdjupet utanför nämnda ö och holmar. Följande avvikelser frän strandens 180-m:sgräns ha föreslagits. Vid Bäckön, som jämte en liten holme ligger inom ett självständigt 2-m:somräde, har frivattensgränsen dragits utanför ön i enlighet med 180-m:sregeln. Mellan ostspetsen av Bäckön och nordspetsen av Fröholmen (EK) har dragits en avskärande linje; och utanför St. Daviken har dragits en annan avskärande linje mellan sydspetsen av Bäckön och nordspetsen av Etterpilen (EK). •—• Om gränsbestämningen kan ytterligare följande nämnas. Flisan (S), Källerbog (S) samt »Yttre Faluhällen» och Långgrundsbergen (S) äro förlagda pä fri vattnet. »Gösgrunden» och »Inre Faluhällen» ligga däremot ä det enskilda fiskevattnet. Vid denna gränsbestämning har bortsetts från fiskevattensdelningen i Julita [798], då fastställande av enskilt fiskevatten i enlighet med denna icke yrkades. Frivattensgränsens förläggande utanför Bäckön samt de från denna utgående avskärande linjerna torde där och vid St. Daviken medföra enskild fiskerätt i lämplig omfattning. Tåkenön och Lillön m. fl. holmar (inom en gemensam 2-m:skurva) samt Väsbyön, Espholmen och ytterligare ett par småholmar (likaledes inom en gemensam 2-m:skurva) ha omgivits med ett sammanhängande område av enskilt fiskevatten i enlighet med 180-m:sregeln. Detta område sammanflyter vid Fiskebodalandet med det från stranden av fasta land utgående enskilda fiskevattnet. Följande särskilda bestämningar ha föreslagits. Vid Matsaberget (EK), som enligt »tangentregeln» tillagts enskilt fiskevatten ut till sin egen 2-m:skurva, har dragits en avskärande linje mellan nordspetsen av Matsaberget och nordspetsen av Lillön. Vid Granholmarna, som å utsidan tillagts enskilt fiskevatten ut till sin egen 2-m:skurva, ha dragits två avskärande linjer, den ena från västspetsen av den nordligaste av Granholmarna till den lilla holmen syd om Tvillingarna (EK) samt den andra mellan sydspetsen av den största av Granholmarna och sydspetsen av Tåkenön. — Om gränsbestämningen må härjämte anmärkas, att Tvillingarna ligga inom samma 2m:skurva som Tåkenön och att frivattensgränsen därför dragits 180 meter utanför 2-m:skurvan där samt att »Järnhatten» enligt förslaget ligger å frivattnet. Denna gränsbestämning torde vid Tåkenön m. m. medföra enskild fiskerätt i skälig utsträckning och i det väsentliga innefatta anslutning till praxis. Vid österåkers socken sammanfaller frivattensgränsen med 180-m:sgränsen utanför stranden av fasta land utom såtillvida, att utanför Fiskebodaviken (S: Södra Fiskeboda viken) dragits en avskärande linje mellan västra udden av Huvudön (G; S: Djurholmen) och den udde å hemmanet Blomsterhults mark, som i orten kallas Gruv- eller Brinkudden. Vid Västra Vingåkers socken har frivattensgränsen dragits enligt 180-m :sregeln utan något undantag. Den vid österåkers och Västra Vingåkers socknar föreslagna gränsbestämningen torde ej behöva särskilt motiveras. g. Valen. 1 L a n t m ä t e r i u t r e d n i n g . [802]. Å en enligt Wahlstrand säkerligen i början av 1700-talet upprättad karta över »Vahln» upptagas, jämte några 1 G: nr 73 Örebro; KG: nr 73 Örebro SO; EK: Askers härad.

449 smärre holmar, Foderön samt Inre och Yttre Franken (Foderön förekommer med detta n a m n å S och EK, men a G benämnes den Foren; namnen Inre och Yttre Franken förekomma ä EK, Inre Franken sammanhänger numera med Valen; namnet Yttre Franken är bibehållet å S, men å G kallas denna holme endast Franken). — Vid 1799 års förut berörda förrättning för bestämmande av rågångarna kring Stora Mellösa sockenallmänning [738] intogs Foderön till allmänningsomrädet. — Vid det 1843 fastställda laga skiftet ä Valen, som då uppdelades i Västra Valen och Östra Valen, räknades emellertid som Valens tillhörighet ej allenast Inre och Yttre Franken utan även Foderön. Vattnet kring dessa holmar har också intagits i nedan nämnda fiskevattensdelningar. [803]. Fiskevattensdelningar ha ägt rum ä såväl Västra Valen som Östra Valen. Den å Västra Valen verkställda fastställdes 1887 och den å Östra Valen gjorda fastställdes 1908. Båda delningarna avsågo endast strandvattnen ungefärligen ut till 180-m:sgränsen utanför yttre holmar och grund. Vid fiskevattensdelningen å Västra Valen angavs i förrättningsprotokollet, att det delade fiskevattnets yttergräns bestämts genom djupmätning enligt de grunder, som 1 och 2 §§ i 1852 års fiskeristadga innehölle. Rågångsbestämning i vattnet utåt sjön skedde ej vid någondera fiskevattensdelningen. [804]. Om det s. k. Nickelgrundet (G och S: Nyckelgrundet) gjordes vid fiskevattensdelningen å ö s t r a Valen vissa uttalanden. Vid delningsförrättningen närvoro även delägarna i Västra Valen, och frän deras sida yrkades, att grundet och fiskevattnet däromkring ej skulle intagas i delningen, då desamma aldrig ingått i någon delning å vare sig Östra eller Västra Valen utan borde betraktas såsom samfällighet till hela Valen. Den ene delägaren i östra Valen anslöt sig helt till dessa uttalanden. Den andra delägaren i ö s t r a Valen biträdde också yrkandet, att det omtvistade området skulle vid delningen lämnas åsido, men anförde därvid såsom skäl endast, att osäkerhet rådde om, vart Nickelgrundet och omkringliggande strandfiske rätteligen hörde. Vid delningen blev sedan grundet ej medtaget. — Om Nickelgrundet har på de sakkunnigas anhållan en särskild undersökning verkställts i lantmäterikontoret i Örebro. Om resultatet av denna undersökning har från lantmäterikontoret meddelats, att beträffande Nickelgrundet av kontorets kartor och handlingar ej framginge annat, än vad vid fiskevattensdelningen å Östra Valen framkommit, samt att det enligt kontorets mening kunde ifrågasättas, om Nickelgrundet verkligen låge inom Örebro län. Utredning vid s a m m a n t r ä d e n a . [805]. En före detta hemmansägare i Västra Valen (född 1854), som sysslat med fiske hela sitt liv och först på sistone la*?t upp, anförde (se även [719]), att han räknat med att den enskilda fiskerätten sträckte sig 100 famnar ut från 1 famns djup. På 1880-talet hade delning skett av fiskevatten, hörande till Västra Valen [803]. Yttergränsen för det i delningen intagna fiskevattnet hade efter förslag av lantmätaren bestämts enligt 100-famnarsregeln. — En hemmansägare och fiskare i ö s t r a Valen (född 1872) anförde (se även [720]): Vid fiskevattensdelningen å ö s t r a Valen [803] hade man följt 180-m:sregeln vid bestämmandet av det område, som skulle intas i delningen. Man hade därvid utgått från 2-m:skurvan utanför holmar och grund. Vid den blivande regleringen av fiskerättsförhållandena borde under alla förhållanden det fiskevatten, som intagits i delningen, bibehållas vid sin karaktär av enskilt fiskevatten. Åt öster borde dessutom det enskilda fiskevattnet utsträckas till och med Västra Nyckelgrundet, som läge i St. Mellösa socken [804]. Östra Nyckelgrundet ansåge han däremot böra räknas till frivattnet. Senare tillade h a n : Det vore dock nästan för litet att räkna enskilt fiskevatten ut till 180-m:sgränsen; han skulle vilja, att det bestämdes, att enskild fiskerätt skulle gälla 300 meter ut från 2-m:skurvan. Som yttergräns för det enskilda fiskevattnet borde man också eftersträva en något så när rät linje. Vid sitt fiske å frivattnet hölle han sig mellan Valen och Tåkenön å vatten, som hörde till Örebro samt Västmanlands län. — Två andra hemmansägare på Valen förordade lagfästande av 180-m:sregeln. Denna regel hade man rättat sig efter hittills och den borde gälla även i framtiden. De kunde ej biträda uttalandet, att Valens enskilda fiskevatten åt öster borde utsträckas till och med Västra 29—368351.

450 Nyckelgrundet. Där borde vara frivatten. Många fiskade där nu och det vore orätt att beröva dem rätten härtill. Om Nyckelgrundet lämnades senare vissa kompletterande uppgifter till utredningsmannen Freidenfelt. — Den förut nämnde hemmansägaren och fiskaren i Östra Valen uttalade: Å den största holmen på grundet växte skog. Ingen betraktade sig som ägare av denna holme och den funnes ej upptagen på någon gårdskarta. En fiskare i St. Lindnäs. Järnäs, idkade fiske med katsor vid grundet. Valenborna hade icke vidtagit någon åtgärd för att avlägsna honom därifrån, då det ansåges tveksamt, vilken rätt de kunde ha till fiskevattnet vid grundet. — Fiskerikonsulenten C. A. Svensson bekräftade, att angivne fiskare från Järnäs använde fast fiskeredskap vid Västra Nyckelgrundet. Svensson hade icke ansett sig kunna, i sin egenskap av fiskeritillsyningsman, vidtaga någon åtgärd häremot, då det vore tveksamt, om grundet låge på frivattnet eller ej. De s a k k u n n i g a . [806]. Frivattensgränsen sammanfaller med yttergränsen för de i fiskevattensdelningarna [803] intagna vattenområdena eller med 180-m :sgränsen utanför öarna och holmarna, där denna gär längre ut. Nyckelgrundet (S) ligger enligt förslaget pä frivattnet. Förslaget ansluter sig till praxis. h. Stora Mellösa och Lännäs socknar. 1 L a n t m ä t e r i u t r e d n i n g . Stora Mellösa socken. [807]. I det föregående [733—749] har redogjorts för vissa lantmäteriförrättningar och rättegångar rörande Göksholm, Stora Mellösa sockenallmänning och Biskopsvrak. [808]. Inom gränserna för Stora Mellösa sockenallmänning äro belägna dels hemmanet Återvändan eller Katrinelund nr 1 dels ock Usta och Hummelsta byars hästhage, enligt Wahlstrand stötande till Hjälmaren. I avseende å den förstnämnda fastigheten uppgives i Wahlstrands promemoria, att några andra uppgifter icke kunnat påträffas än dem, som förekomma i Askers häradsrätts utslag den 12 februari 1805 angående fastställelse av 1799 års rågångsförrättning för bestämmande av allmänningens fiskevatten [738]. Beträffande den senare fastigheten angives i Wahlstrands promemoria, att det icke kunnat utrönas, att fråga om vatten- eller fiskerättsområde för densamma förekommit vid någon lantmäteriförrättning. [809], Åkesberg och Bittinge (Bittinge by) samt Lövön och Råsjö (vatten vid Kalvholmen) torde i norr få räknas angränsa sockenallmänningen enligt 1799 års rågångsutstakning [738; 742—743]. [810]. Rågången i vattnet mellan å ena sidan Åkesberg och Bittinge samt å andra sidan Åsby har bestämts genom förening den 5 september 1892, som ingåtts vid laga skifte å bland annat fiskevattnet till Åkesberg och Bittinge. Åsby fiskevatten ligger enligt denna gränsbestämning i sin helhet innanför Lindön och ö s t r a Skomakarholmen (EK: Skomakareholmen; den ä G öster om Lindön upptagna holmen). — Rågången i vattnet mellan Åkesberg och Bittinge, å ena, samt Lövön och Råsjö, å andra sidan, har bestämts genom föreningar, som intagits i domboken den 27 november 1905. Denna rågång har utdragits från stranden till Stora Mellösa sockenallmännings fiskevattensområde enligt 1799 års förrättning [738], — Rågången i vattnet mellan å ena sidan Lövön och Råsjö samt å andra sidan Biskopsvrak har bestämts vad Lövön angår genom förening den 19 september 1892 och vad Råsjö beträffar genom förening den 18 februari 1914. Även denna rågång har från stranden utdragits till Stora Mellösa sockenallmännings fiskevattensomräde enligt nyssnämnda förrättning. [811]. Biskopsvraks by bestar, såsom förut nämnts, av kronorusthållshemmanet Biskopsvrak nr 1 (i enskildas ägo) samt indragna militiebostället Biskopsvrak nr 2 och 3 (i kronans ägo). Gränserna för därtill hörande fiskevatten i Hjälmaren ha blivit bestämda såväl mot Hjälmarsholm och Segersjö genom nedan [812 och 816] omförmälda föreningar den 8 april 1889 som mot Norra Vinön genom Kungl. Maj:ts 1 G: nr 73 Örebro och nr 65 Vingåker; KG: nr 73 Örebro SV samt nr 65 Vingåker NV och NO; EK: Askers härad.

451 dom den 8 april 1897 [749]. Norra gränsen av fiskevattnet, mot Stora Mellösa sockenallmänning, torde få räknas gå såsom den vid 1799 års rågångsutstakning kring allmänningen blivit bestämd [738]. Mot Lövön och Räsjö har gränsen, pä sätt nyss [810] nämnts, blivit bestämd genom föreningar den 19 september 1892 och den 18 februari 1914. Å ostsidan gränsar Biskopsvraks by enligt angivna bestämningar mot Segersjö från en punkt nordväst om Limmen till Slätgrundet och därifrån åt norr mot Norra Vinön (norr om Slätgrundet är rågången bestämd genom 1897 ärs dom). Den förut [744] omnämnda förrättningen för skifte å landvinning, sjöslåtter och fiskevatten till Biskopsvraks by har tillsvidare uppskjutits. Den 28 februari 1927 har emellertid mellan kronan och de enskilda delägarna träffats en förening, varigenom mellan kronohemmanen och rusthållshemmanet fastställts en skillnadslinje beträffande »landvinning, sjöslåtter och vattenområdets grund i sjön Hjälmaren». Enligt föreningen hör till kronohemmanen bland annat den östligaste delen av byns vatten med därinom belägna Vissholmen, Slätgrundet och Vidholmen samt till rusthållshemmanet av Biskopsvraks vatten i övrigt bland annat vattnet kring holmarna och grunden väster om Vissholmen (namnen Vissholmen och Vidholmen upptagna enligt G; den holme, som å G benämnes Vissholmen, är å S benämnd Virsholmen; den holme, som å G kallas Vidholmen, är å KG och EK benämnd Viholmen; för Slätgrundet se KG och EK). Föreningen har den 10 september 1934 intagits i Askers och Sköllersta härads tingslags dombok. [812]. Vid laga skifte å Hjälmarsholm, vilket fastställts 1906, tillämpades vid bestämningen av dess vattenområde dels en förening den 8 april 1889 om rågången mot Biskopsvrak och dels en förening samma dag om rågång mot Segersjö i Lännäs socken m. m. (se i fråga om den senare föreningen [816]). Rågången mot Bondevrak bestämdes i sammanhang med skiftet. Den antagna rågränsen mot Segersjö sammanfaller med sockengränsen. [813]. Vid Bondevrak övergångna storskifte och laga skifte ha icke träffats några bestämmelser angående gränser i Hjälmaren. — Bondevraks gräns mot Segersjö i Lännäs socken h a r bestämts vid en nedan [815] nämnd lantmäteriförrättning 1821 —1829. Mot Egby har rågången bestämts vid rägångsförrättning 1847. Gränsen mot Hjälmarsholm har, såsom nyss [812] angavs, bestämts vid laga skifte å sistnämnda fastighet, fastställt 1906. Samtliga sålunda bestämda gränser ha sedermera länt till efterrättelse vid 1909 fastställd delning av landvinning och sjöslåtter till Bondevrak. — Byns vattenområde ligger i sin helhet innanför 2-m:skurvan. Lånnäs socken. [814]: Under åren 1803—1804 har av lantmätaren Zach. Tiselius verkställts en förrättning, vid vilken bland annat »uppgåtts och uttagits råskillnaderna uppå sjön Hjälmaren» mellan Derböl, Nöteboda och Nifsand, å ena, samt Segersjö säteri, å andra sidan. Vid förrättningen närvoro ägarna av vederbörande strandfastigheter men ej något ombud för bevakande av rätt, som kunde tillkomma kronan eller det allmänna (under Segersjö säteri hörde vid denna tid bland annat Hampetorp och Djursnäs). Vid förrättningen beslöts, att från en sten vid stranden, där Derböl och Hampetorp möttes, skulle utdragas en linje till »yttersta udden av Derböleholmen [Kalvö] pä västra sidan», »hvilken linea Continuerades ända till Mellösa sockn-skilnad, som var 9 950 alnar, hvaraf hälften borde tillhöra Derböle fiskevatten, som gjör 4 975 alnar till meddjupet». Mellan Nöteboda och Nifsand beslöts därefter vid förrättningen, att en rälinje skulle uppdragas från stranden »till Vinön, som utgjorde en längd av 9,200 alnar och medium däraf, som är fiskevattnet till Derböle och Nottboda, 4 600 alnar». Slutligen beslöts vid förrättningen en rålinje mellan Nifsand och Djursnäs ut från stranden, »hvilken linea Continuerades till Vinön och befanns vara 9 600 alnar och medium deraf blir 4 800 alnar till mittsjö, som är Nifsands fiskevatten uti sjön Hjelmaren». Å den över rågångarna upprättade kartan uppdrogs även en »mittsjölinje» mellan de yttersta punkterna av sidogränserna. Norr om denna linje har å kartan antecknats, att Segersjö fiskevatten där angränsade. Vid de yttre sidogränserna är å kartan antecknat, att där angränsade å västra sidan Hampetorps fiskevatten och å östra sidan Djursnäs fiskevatten. Kartan har den 3 oktober 1804 uppvisats för Askers häradsrätt och dä

452 blivit »i af seende på Derböles och Notboda fiskevatten faststäld» med tillägg, att den vore »rörande Nifsand tvist underkastad». Å jordägarnas exemplar av kartan h a r lantmätaren sedan tecknat bevis att »genom Kungl. Maj:ts dom den 2 juni 1806 är ock Nifsands hemman vordet vid detta omtvistade Fiskevatten bibehållet». — Det vid nu berörda förrättning för Derböl och Nöteboda bestämda vattenområdet har genom 1915 fastställt skifte delats i avseende ä fiske och landvinningar. [815]. Åren 1821—1829 verkställdes en lantmäteriförrättning, innefattande dels arealmätning av Segersjö säteri med underlydande fastigheter och dels utstakning av vissa godsets yttre rågångar. Vid denna tid hörde till säteriet — utom själva sätesgården, som å land vid stranden angränsade på västra sidan Segersjötorp vid Stora Mellösa sockens gräns och på östra sidan Tunnas samt dessutom omfattade en strandfastighet mellan Björknäs och Hampetorp — hela Lännäs sockens strand av Södra Hjälmaren öster om Nifsand. I vattnet utstakades vid förrättningen endast Segersjö gräns mot Segersjötorp samt Egby och Bondevrak, de två sistnämnda i Stora Mellösa socken. Förrättningen vann, enligt bevis av häradsrätten den 9 mars 1830, laga kraft i nu ifrågavarande del. Å den över förrättningen upprättade kartan upptogos följande i beskrivningen under Segersjö säteri redovisade holmar, nämligen »Kalvholmen nordost om Vinön», »Espholmen norr om Vinön», »Vågholmen, stenskär», »Eldholmen», »Inre Fåran», »Yttre Fåran», »Hästholmen» och »Björkhanen» (Björkaren). Av dessa holmar ligga flera nära inpå Vinön; Kalvholmen har till och med efter Hjälmarens sänkning vuxit samman med Vinön. I Wahlstrands promemoria [674] har till förklaring av Segersjö påstådda vidsträckta rättigheter omkring Vinön — se härutinnan även vad som förekom vid 1799 års rågångsutstakning [738] kring Stora Mellösa sockenallmänning — hänvisats på vissa i akten angående den genom Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 [749] avgjorda tvisten mellan Biskopsvrak och Vinön förekommande uppgifter om att Vinön fordom lytt under Segersjö, varifrån det 1792 frånsålts, och att denna försäljning endast avsett »den ä Vinön befintlige jord och mark» [i målet framställt påstående, att vid försäljningen ej skulle medföljt rätt till utanför Vinön varande vatten, underkändes emellertid av domstolarna]. [816]. Den 8 april 1889 ingicks vid rägångsförrättning mellan Segersjö, ä ena, samt Hjälmarsholm och Biskopsvrak i Stora Mellösa socken, å andra sidan, förening angående rågång i vattnet mellan dessa fastigheter från Yxnäset till Aspholmen (rågränsen överensstämmer med den å generalstabskartan upptagna sockengränsen utom så vitt angår dess nordligaste del; jämför beträffande denna förening och den i [817] nämnda föreningen av den 27 juni 1893 Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 [749], enligt vilken Segersjö vatten åt norr ej sträcker sig längre än till Slätgrundet). [817]. Om äganderätten till vissa holmar väster och söder om Vinön samt om rågången i vattnet uppkom sedan tvist mellan Segersjö med underlydande fastigheter samt Norra och Södra Vinön. Denna tvist löstes genom en den 27 juni 1893 mellan Segersjö. Björknäs och Hampetorp, å ena, samt Norra Vinön och Södra Vinön, å andra sidan, träffad förening. I föreningen stadgades först, att från nordvästra hörnet av fiskevattnet till Derböl (se ovan [814] 1803—1804 års lantmäteriförrättning angående bland annat Derböl) skulle rågången i sjön »gå i rak linea åt nordnordvest till midten av Ellholmen [Eldholmen] och från sistnämnda punkt i rak linea åt norr till och öfver midten af Slätgrundet till råskillnaden mot Mellösa fiskevatten». Sedan stadgades ytterligare följande: »Söder om Vinön och öster om Fårön [Inre och Yttre Fåran] äger Winön endast strandrätten, utanför hvilken det gemensamma fiskevattnet vidtager. Allt norsfiske å Segersjö och Winöns fiskevatten skall vara gemensamt för Segersjö och Winön. Winön afstår alla anspråk på äganderätten till Fårön, Espholmen, Ellholmen [Eldholmen] och Wågholmen. Allt fiske, med undantag av norsfisket, inom nu bestämda gränser tillhör Winön.» Den 23 mars 1904 ingicks en förening mellan Södra Vinön, ä ena, samt Segersjö, Björknäs och Hampetorp, å andra sidan, vari fiskevattensägarna ä ömse sidor förklarade, att de med rågången, som denna bestämts i föreningen den 27 juni 1893, vore »till alla delar nöjde» samt erkände densamma »såsom rätt och laglig gräns

453 mellan dessa hemmans fiskevatten». Föreningen av den 23 mars 1904 intogs i häradsrättens protokoll den 2 oktober 1905. [818]. Vid förrättning för utbrytning av landvinning i Hjälmaren till Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag har den 12 maj 1893 mellan kyrkoherdebostället Tunnas, ä ena, samt Segersjö säteri och därunder dä lydande hemmanet Styrsta, å andra sidan, träffats en förening om rågångarna i Hjälmaren. På land angränsas Tunnas å västra sidan av säteriet och ä östra sidan av Styrsta. Det för Tunnas enligt föreningen bestämda vattenområdet har ett kilformigt utseende med spetsen på ett avstånd från land av omkring 1 500 meter. Den norra gränsen för området, som går i huvudsaklig riktning från väster till öster i rät linje, framgår strax norr om Snuggan fram till kilens spets, som ligger sydost om Hästholmen på ett avstånd från denna av omkring 500 meter. Föreningen blev, sedan den godkänts av Strängnäs domkapitel, intagen i Askers härads dombok den 4 maj 1894. [819]. De strandfastigheter vid Södra Hjälmaren, vilka enligt vad förut [815] angivits hörde till Segersjö säteri vid tiden för den 1821—1829 därå företagna lantmäteriförrättningen, ha jämte vissa andra fastigheter sedermera undergått laga skifte, som fastställts 1919. I sammanhang med detta skifte ha vissa gränsbestämningar i vattnet blivit gjorda. — Mellan delägarna i skifteslaget, ä ena, samt Styrsta med Ebberud och Krogstorp, å andra sidan, träffades den 22 oktober 1918 en förening, att rågången i Hjälmaren dem emellan skulle utgöras av »den räta linie, som frän östligaste spetsen av Tunnas kyrkoherdeboställes område av samma sjö sträcker sig, med rätlinig fortsättning åt öster av den vid nämnda spets slutande norra rågången för kyrkoherdeboställets vattenområde, till rågången i samma sjö emot Södra Vinön». — Den 23 oktober 1918 träffades mellan delägarna i skifteslaget, å ena, samt Björknäs och Hampetorp, å andra sidan, en förening angående rågångarna för det vattenområde, som skulle höra till den i skifteslaget ingående, mellan Björknäs och Hampetorp belägna strandfastigheten. I denna förening stadgades, att rågångarna skulle utgöras av två räta linjer, sammanstötande i en punkt ute i öppna sjön, den ena linjen rågång mot Björknäs och den andra linjen rågång mot Hampetorp, att dessa linjers lägen skulle bestämmas på det sätt, att motsvarande rågångar å land mot Björknäs och Hampetorp, emellan landsvägen och sjön, utdroges i sjön, tills de sammanstötte, men att de inom det sålunda omslutna området i sjön varande tvenne holmar (EK: Björknäsholmarne), vilka dittills hävdats av Björknäs, allt fortfarande skulle tillhöra Björknäs. Spetsen av det så bestämda kilformiga vattenområdet, som icke når fram till Vinöns eller Segersjö säteris vatten, ligger på ett avstånd från land av mer än 2 000 meter. — I avseende ä vattenområdet utanför de i skifteslaget ingående strandfastigheterna öster om Nifsand och fram till länsgränsen bestämdes östra och norra gränserna genom två^ särskilda föreningar. I förening den 22 oktober 1918 stadgades, att rågången emellan skifteslaget, å ena, samt skifteslaget angränsande delar av Södermanlands lån, å andra sidan, skulle från det ställe, där gränsbäcken mellan Närke och Södermanland utfallit i Hjälmaren före sjöns sänkning, sträcka sig rätlinigt till en å Tjugholmen såsom brytpunkt i länsrägången å Norra Vinöns fiskevattenskarta med rose utmärkt plats. I förening den 24 oktober 1918 bestämdes, att rågången i Hjälmaren emellan skifteslaget, ä ena, samt Södra Vinön, å andra sidan, skulle utgöras av en rät linje, som toge sin början i nordöstra hörnet av Nifsands fiskevatten, enligt den 1804 av Zach. Tiselius upprättade karta över Derböls, Nöteboda och Nifsands fiskevatten [814], samt från detta i huvudsakligen ostlig riktning sträckte sig till en punkt i gränsen mellan Örebro och Södermanlands län, belägen 3 250 meter norr ut från det i samma länsgräns varande röse, som utmärkte begynnelsepunkten för samma länsgräns vid stranden av Hjälmaren, men »att genom denna förening ej uppstår någon ändring uti mellan Segersjö och Vinöns ägare träffade överenskommelser [817] om rätt att idka fiske i de delar av Hjälmaren, dit strandäganderätten icke sträcker sig». — Av skifteshandlingarna framgår, att själva säteriet utgöres av en frän hela skifteslaget för alltid avsöndrad lägenhet, benämnd Segersjö herregård nr 1 och med jordregisterbeteckning Segersjö herregård l 1 .

454 [820]. Å Styrsta, Ebberuds och Krogstorps skifteslag har verkställts laga skifte, som fastställts den 18 december 1920. Skifteslagets gräns i vattnet mot Långsätter bestämdes genom förening den 22 mars 1920, som intagits i domboken den 19 juli 1920. Vid skiftet uppdelades även det till skifteslaget hörande vattenområdet i Hjälmaren. [821]. Björknäs har undergått laga skifte, som fastställts 1857. Vid skiftet träffades ej någon annan bestämmelse rörande till Björknäs hörande vattenområde än att tvä holmar, Björkholmarna kallade, avsattes för skiftesdelägarnas gemensamma behov såsom fiskelägen. Hampetorp har undergått laga skifte, som fastställts 1863, varefter vid hemmanets strand uppkomna landvinningar undergått skifte, som fastställts 1904. Någon bestämmelse om fisket i Hjälmaren träffades ej vid någondera av dessa två förrättningar. I det 1863 fastställda skiftet ingick Granön (se EK; nu sammanvuxen med land) och i det 1904 fastställda skiftet landvinningarna omkring samma »holme» samt den inom Hampetorps vattenområde belägna delen av den i följd av sjösänkningen uppkomna landvinningen vid Kalvön intill gränsen mot Derböls vattenområde. — De mellan Styrsta och Björknäs belägna strandfastigheterna Långsätter, Äspenäs och Mölneboda synas icke ha varit föremal för någon lantmäteriförrättning, avseende delning av jord eller fiske eller bestämmande av rågångar i Hjälmaren utom såvitt angår Långsätters gräns mot Styrsta, Ebberuds och Krogstorps skifteslag [820], [822]. Med avseende ä Vinön har förut redogjorts för verkställda rågångsbestämningar i vattnet emot Biskopsvrak [749; 811], Segersjö, Björknäs och Hampetorp [817] samt de tidigare under Segersjö hörande fastigheterna pä södra stranden av Södra Hjälmaren öster om Nifsand [819] ävensom mot Derböl, Nöteboda och Nifsand [814]. Beträffande sistnämnda tre fastigheter är att märka, att rågångsbestämningen å deras nordgräns räknats ske mellan dem och Segersjö. Åt norr finnes för Vinön icke någon annan gräns bestämd än den vid 1799 års rågångsutstakning kring Stora Mellösa sockenallmänning utstakade [738], som dragits från den punkt, där Biskopsvraks vattenområde slutar, förbi Aspholmen, Rogrundet och Grundröset till Djupsten (se sockengränsen å generalstabskartan). Åt öster har länsgränsen uppenbarligen räknats som gräns. [823]. Gränsen i vattnet mellan Norra Vinön och Södra Vinön har i sammanhang med fiskevattensdelningen å Södra Vinön bestämts genom förening den 17 juni 1893. I denna stadgades, att gränsen skulle dragas från rågången å land, å västra sidan över mitten av Vågholmen och vidare i riktning åt mitten av Eldholmen, tills den mötte Segersjö fiskevatten, samt å östra sidan över Tjugholmsstenen (EK: Tjuguholmsstenar), tills den mötte Södermanlands gräns. Härutöver upptogs i föreningen en bestämmelse, att »alla platser för fiske av nors och alla notplatser skola vara gemensamma». Föreningen blev den 2 oktober 1905 intagen i häradsrättens dombok. [824]. Vid fiskevattensdelningen ä Södra Vinön beslöts, att endast »kräftfisket» skulle delas. Före delningens verkställande hade, enligt vad i förrättningsprotokollet angivits, »dels omfånget för kräftfiskevattnet blivit bestämt dels bottens olika beskaffenhet, såsom sten, ler eller sandbotten, utrönts såsom vägledande vid graderingen». I förrättningsprotokollet har härjämte antecknats, att »ä sydöstra sidan» av fiskevattnet »endast intagits så mycket, som ligger inom de holmar och skär som af ålder tillhört Winön». Med dessa utgångspunkter intogos i delningen dels strandvattnet vid Södra Vinön samt kring Inre och Yttre F å r a n ungefärligen ut till strandens 180-m:sgräns och dels vissa yttre grund bland annat vid Eldholmen och mellan Eldholmen och Inre och Yttre Fåran samt vid Funnaren och mellan Funnaren och Vinön. I en förening den 28 februari 1898 bestämdes, bland annat, att »allt till byn hörande fiskevatten är gemensamt för fiske med nät, ryssjor och mjärdar utom gäddleksfisket, som hvar och en äger utanför sin strand». Fiskevattensdelningen fastställdes år 1912. [825]. Fiskevattensdelning har även skett ä Norra Vinön efter enahanda grunder, som tillämpats i fråga om Södra Vinön. Delningen av Norra Vinöns fiskevatten omfattade sålunda också endast kräftfisket. Utom strandvattnet ungefär-

455 ligen ut till strandens 180-m:sgräns intogs i delningen vattnet kring vissa fritt liggande grund mellan Vissholmen och Aspholmen och söder därom samt vid Tjugholmen. I en förening den 1 juni 1910 bestämdes, att, »dä den verkställda delningen endast omfattat kräftfisket, det öfriga fisket hädanefter som hittills skall vara gemensamt». Delningen fastställdes av Askers och Sköllersta häraders tingslags ägodelningsrätt den 7 februari 1916. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . Stora Mellösa socken. [826]. Agaren av Göksholm åberopade (se [720; 756]) beträffande gränserna för gärdens fiskevatten i Stor-Hjälmaren föreningen av den 25 augusti 1794 [735] samt de gränsbestämningar, som sedermera skett mot Slyte och Brohammar [759], ävensom 1894 ärs gränsbestämning i Flatviken [747]. Han förklarade, att han ansåge sig vara ensam ägare till fiskevattnet inom ifrågavarande gränser, och yrkade, att han måtte bli bibehållen därvid. — Göksholms fiskevatten i Stor-Hjälmaren upplystes vara utarrenderat till tre fiskare, av vilka en innehade, förutom fiskevatten i Mellanfjärden, den norra delen av det till Göksholm hörande fiskevattnet i Stor-Hjälmaren ned till' nordspetsen av Göksholmslandet, medan de två andra innehade Göksholms fiskevatten på ostsidan av Göksholmslandet jämte en mindre del av fiskevattnet på ostsidan av Björkön, som var undantaget från den förstnämnde fiskarens arrende. — Arrendatorn av den norra delen av Göksholms fiskevatten i Stor-Hjälmaren berättade (se även [756]): I arrendevattnet fiskade han med gäddryssjor, katsor och nät. Katsorna sattes utefter stranden till ett största djup av 6 å 7 meter, som vore det största djup, på vilket de hittills kunnat sättas. Nu hade man, efter vad han sport, börjat försöka att med järnställningar sänka dem till större djup, men denna anordning hade ännu ej kommit i praktiskt bruk. öster om Björkön och vid nordspetsen av Göksholmslandet vore vattnet för djupt för att katsor skulle kunna användas annat än i närheten av stranden. Närmast land vore bottnen stenig och stenbottnen ginge stundom mer än 100 meter ut. Där stenbottnen slutade, vore vattnet i allmänhet ej djupare än 2 meter. Katsorna måste sättas i den lerbotten, som därefter vidtoge. För arrendefiskarena skulle det ju vara bra, om deras arrendevatten finge räknas sträcka sig längre ut än till 180-m:sgränsen. Med de katsor, som nu vore i bruk, skulle dock en utsträckning av det enskilda fiskevattnet utöver denna gräns ej ha någon betydelse för katsefisket i Stor-Hjälmaren. — Av de två andra arrendefiskarena kom endast den ene tillstädes. Denna arrendefiskare (född 1893 vid Göksholm, där han till 1927 arbetat såsom byggnadssnickare) berättade följande: Han arrenderade sedan 1927 tillsammans med en annan person förut angivna fiskevatten under Göksholm och hade sedan han tillträtt detta arrende uteslutande försörjt sig på fiske. Det i arrendet ingående fiskevattnet på ostsidan av Göksholmslandet hade arrendatorerna uppdelat sig emellan så, att de vartannat år hade växelvis den norra och den södra delen. Gränsen mellan de båda delarna ginge från land ut där stranden svängde åt väster. Själv hade han för tillfället den norra delen av ifrågavarande fiskevatten. Man kunde där ej räkna med att utnyttja mera än »så där 180 meter», dä det vore bråddjupt nära stranden; 2-m:skurvan ginge i regel ej längre frän stranden än 50 meter. I strandvattnet fiskade han med katsor, som sattes ut till 5 ä 6 meters djup. Detta fiske samt något fiske med gäddryssjor pä våren vore de enda fisken, som kunde bedrivas på denna sträcka. I den södra delen av ifrågavarande arrendevatten eller sålunda i det till Göksholm hörande fiskevattnet i Flatviken kunde katsorna sträckas längre ut frän land. Hur långt ut Göksholms enskilda fiskevatten samt därmed arrendatorernas arrendevatten sträckte sig i Flatviken vore ej klart. N. Rödko räknades emellertid i varje fall ligga på Göksholms vatten [N. Rödko ligger innanför 2-m:skurvan vid stranden av fasta land]. Främmande yrkesfiskare ginge sommartiden in även i den inre delen av viken, framför allt för bedrivande av not-' fiske. Några stridigheter mellan dem och arrendatorerna hade ej förekommit, då de sistnämnda ej velat säga något. Det fiske, som sålunda idkades av främmande fiskare i Flatviken, vore dock till förfång för arrendatorerna, då det bedreves helt nära inpå katsorna. Han trodde, att katsorna ej blivit satta längre ut än till 180-

*

456 m:sgränsen. Ute på frivattnet i Stor-Hjälmaren bedreve han något notfiske samt dessutom nätfiske efter gös på vintern. Vid sammanträdet i Läppe tillstädeskom en fiskare i Sjölunda under Stenvred i Lännäs socken (född 1897), som förmälde, att hans fader 1907—1922 arrenderat till Göksholm hörande fiskevatten på ostsidan av Björkön och Göksholmslandet. Han berättade härjämte följande: Arrendevattnets utsträckning hade beräknats enligt 180-m:sregeln. Denna regel hade efter order av gårdens ägare tillämpats så, att man räknat först 180 meter ut från 2-m:skurvan invid land och sedan, om något grund legat inom detta 180-m:sområde, ytterligare 180 meter ut från grundet. Fadern hade visserligen ansett denna tillämpning av 180-m:sregeln vara tvivelaktig till sin riktighet, men dä i arrendekontraktet funnits en bestämmelse, att fadern var skyldig hålla främmande fiskare borta från arrendevattnet, hade fadern för att ej riskera att bli skild från arrendet, varit nödsakad att tillämpa 180-m:sregeln på angivet sätt. En hemmansägare och fiskare i Bittinge (född 1876) berättade, att han med not även gått in i Flatviken och därvid hållit sig såväl ute i viken som närmare land, både å den norra och å den södra sidan. Han hade räknat med att det enskilda fiskevattnet ginge 180 meter ut från land. — En jordarrendator i Södra Lunger i Götlunda socken anförde följande: Han vore född på Vinön och hade för en 5 å 6 år sedan (sagt 1934) följt med några Vinöfiskare, då de med siknot gått in i Flatviken. De hade därvid hållit sig utanför 180-m :sgränsen. Det oaktat hade det blivit bråk med strandägarna, som hade velat, att de skulle avlägsna sig. [827]. Ordföranden i Stora Mellösa sockenallmänningsstyrelse förmälde, att sä långt tillbaka som han kunde minnas hade för bestämmande av allmänningens enskilda fiskevatten tillämpats 180-m:sregeln. En annan ledamot av allmänningsslyrelsen uttalade, att det nog varit styrelsens mening, att allmänningens enskilda fiskevatten ej ginge längre ut än till 180-m:sgränsen. Allmänningsstyrelsens ordförande förmälde vidare, att sedan kräftorna försvunnit hade någon utarrendering av allmänningens fiske icke ägt rum förrän de två senaste åren. Efter kräftfiskets upphörande hade allmänningsfisket ansetts vara föga värt. För två år sedan hade emellertid socknens fastighetsägare av kronan förvärvat Lindön, vartill hörde ett gott fiskevatten, och då detta fiskevatten efter köpet av Lindön utarrenderats, hade samtidigt även allmänningens fiskerätt i övrigt blivit utarrenderad. En fiskare i Bittinge, som förmälde sig jämte 14 å 15 andra personer arrendera allmänningsfisket utom fisket vid Lindön, uppgav, att arrendet omfattade vatten vid Västra Skomakarholmen, utanför Träsnäset, kring Nastaren och utanför Per Hungersudde. Innergränsen för arrendevattnet utgjordes av den södra gränslinjen för allmänningens vatten sådan den uppdragits vid 1799 års rågångsförrättning [738]. Nastagrundet (S) låge å frivattnet. Ordföranden i allmänningsstyrelsen bekräftade dessa uppgifter. Den nämnde fiskaren förklarade härefter, att det nog vore lämpligast att bestämma utsträckningen av allmänningens enskilda fiskevatten enligt 180-m:sregeln. — Sedermera begärde de sakkunniga i skrivelse, som tillställdes ordföranden i allmänningsstyrelsen, ett närmare uttalande angående styrelsens ståndpunkt i fiskerättsfrågan. I ordförandens, å styrelsens vägnar undertecknade svarsskrivelse anfördes huvudsakligen följande: Efter överläggning med styrelsen hade han angående allmänningens fiskevatten i Hjälmaren inhämtat, att detta beräknades omfatta »jämte strandvatten även utanför, inom rågången belägna holmar och skär». »I fråga om fisket utanför strandäganderätten, som av oss beräknats utsträckt till 180 meter räknat frän ett stadigt djup av 2 meter, har detta betraktats som allmänt fiskevatten». Av äldre handlingar framginge, att frän och med 1899 till och med 1907 till allmänningskassan inkommit arrenden för kräftfiske. Under tiden frän kräftpestens framträdande 1907 till fastighetsförvärvet 1932 [Lindön] hade fisket ej varit utarrenderat, men efter nämnda förvärv hade hela fiskevattnet äter utarrenderats. En hemmason och fiskare i Katrinelund, vars fader ägde en hemmansdel i Katrinelund, anförde: Fisket vore gemensamt och utnyttjades av delägarna själva. De bedreve katsefiske efter gös och abborre. Det enskilda fiskevattnet hade räknats

457 gä ut till 180-m:sgränsen. — Ordföranden i Stora Mellösa sockenallmänningsstyrelse förklarade, att stranden av Usta och Hummelsta hörde till sockenallmänningen. Allmänningsdelägarna hade nämligen köpt landvinningarna utanför dessa fastigheter. En hemmansägare och fiskare i Bittinge anmärkte, att allmänningsdelägarna endast köpt själva landvinningarna och ej fisket. Utanför Usta och Hummelsta fiskade vem som helst. Usta och Hummelsta hade aldrig gjort anspråk på fisket utanför stranden. Två fiskare i Bittinge förmälde, att de opåtalt haft redskap utanför Usta och Hummelsta strand (båda med i det omförmälda arrendet av sockenallmänningsfisket). — En hemmansägare och fiskare i Bittinge anförde: Det förut för Bittinge och Åkesberg gemensamma fiskevattnet hade blivit dem emellan uppdelat genom en vederbörligen fastställd laga delning för en 25 a 30 är sedan [810]. Delägarna i Bittinge utnyttjade själva det Bittinge tilldelade fiskevattnet. De yrkade, att de mätte bli bibehållna vid enskild fiskerätt i detta fiskevatten. I detta uttalande instämde en annan hemmansägare och fiskare i Bittinge. — En hemmansägare i Lövön anförde: Han hade sig icke bekant, hur långt ut Lövöns enskilda fiskevatten sträckte sig. Kalvholmen ansåges emellertid i varje fall ligga å enskilt fiskevatten. Där bedreves fiske med gäddryssjor. [828]. I fråga om Biskopsvrak upplystes, att där funnes utom kronoegendomen fyra gärdar samt att det till gårdarna hörande fiskevattnet vore sämjedelat. Ägarna av tvä av dessa gärdar kommo tillstädes och förmälde, att de själva utnyttjade sina fiskevatten, där de fiskade med gäddryssjor pä våren och något med siknät på hösten. De yrkade, att bli bibehållna vid sin enskilda fiskerätt. Härjämte kom arrendatorn av den ena av de två andra gårdarna tillstädes. Han upplyste, att han själv utnyttjade det till gården hörande fiskevattnet medelst ryssjefiske om våren efter gädda. — Arrendatorn av kroonegendomen Biskopsvrak förklarade, att han räknat med att dess enskilda fiskevatten [811] ginge ut till Vinögränsen. En hemmansägare och fiskare på Vinön (född 1909), vilken av kronoarrendatorn (sedan 1930) arrenderade kronoegendomens fiske, anförde, att han räknat med att hans arrendevatten sträckte sig till Vinöns och Segersjö enskilda vatten. Vid Vissholmen, Slätgrundet och Vidholmen fiskade han med alla slags redskap, men mest med ryssjor och katsor. Det vattenområde, som å Wahlstrands karta upptagils såsom hörande till Biskopsvrak ( = [811]), hade alltid ansetts vara enskilt fiskevatten. Det hade ej förekommit, att yrkesfiskare gått in där. En lägenhetsägare i Biskopsvrak (född 1898; ditflyttad 1899) uppgav, att han av äldre personer hört, att kronoegendomens fiske varit utarrenderat sedan 1850-talet. — En lägenhetsägare och fiskare i Biskopsvrak (född 1878 i Götlunda socken) anförde: Han hade sysslat med fiske i 9 år och därvid under 5 år, 1925—1930, arrenderat kronovattnet i Biskopsvrak. Under den tid, som han arrenderat kronovattnet, hade han aldrig motat bort någon fiskare från Vissholmen. Mellan Vidholmen och Slätgrundet funnes djupt vatten, där man med fördel kunde använda not. Där fiskades också allmänt med not. »Alla, som notar härikring, gå nog in där.» Det borde fastställas vara frivatten. — En av de närvarande hemmansägarna i Biskopsvrak (född 1870) vitsordade, att notfiskarena ginge in på det av nyssnämnde lägenhetsägare och fiskare angivna vattnet. Han hade ej heller, vad anginge den del därav som hörde till hans hemman, vidtagit någon åtgärd häremot. Han ansåge emellertid, att det borde fastställas vara enskilt vatten där. [829]. Hjälmarsholm upplystes vara delat mellan två hemmansägare, som båda kommo tillstädes. De yrkade, att Hjälmarsholm skulle bibehållas vid enskild fiskerätt inom det vattenområde, som utlagts för Hjälmarsholm [812]. Den ene hemmansägaren upplyste, att han själv utnyttjade sitt fiskevatten. Han fiskade huvudsakligen med ryssjor och katsor i närheten av stranden; i den yttre delen av sitt fiskevatten bedreve han fiske blott någon gång om hösten. Den andre hemmansägaren hade sitt fiske utarrenderat. Fiskearrendatorn, som ävenledes var närvarande, förmälde, att han fiskade blott om våren, med ryssjor och katsor, huvudsakligen gädda och abborre. — En hemmansägare och fiskare i Bondevrak anförde, att delägarna i Bondevrak yrkade, att de måtte bli bibehållna vid sin enskilda fiskerätt inom det vattenområde, som hörde till Bondevrak [813].

458 Lännås socken. [830]. Ombud för innehavaren av Segersjö fideikommissegendom yrkade, att Segersjö måtte bibehållas vid enskild fiskerätt i egendomens vatten. — En fiskare på Fåran (född därstädes 1867) anförde: Han hade sedan omkring 1910 arrenderat till Segersjö gård hörande fiskevatten. Arrendet av den västra delen av detta fiskevatten hade emellertid 1931 övertagits av hans son. Själv hade han alltså numera endast den östra delen kvar. Före honom hade hans fader arrenderat den östra delen av Segersjö vatten, som tidigare även omfattat vattnet vid Fåran. Hans nuvarande arrendevatten mötte å ostsidan Vinöns fiskevatten samt å västsidan Biskopsvraks och Hjälmarsholms fiskevatten ävensom sonens arrendevatten. Åt norr sträckte sig hans eget arrendevatten upp mot Slätgrundet och åt öster fram till Eldholmen. Gränsen mot sonens arrendevatten ginge efter den åt söder utdragna östra rågången för Hjälmarsholms vatten. Limmen läge å hans arrendevatten. Han bedreve i arrendevattnet katsefiske vid Limmen och Eldholmen, fiske med storryssjor uppåt Slätgrundet samt utterfiske mera söderut. Han hade från arrendevattnet sökt avvisa de främmande fiskare, som trängt sig in där, men hade ej alltid lyckats avlägsna dem. »Nog har jag härjat med dem.» Gösgrundet (S) låge å Segersjö enskilda fiskevatten. — Sonen till fiskaren på F å r a n förmälde, att han i sin del av Segersjö vatten huvudsakligen bedreve katsefiske. Han sökte hälla främmande borta frän arrendevattnet, men det inträffade nog, att fiskare utifrån ginge in så långt som till Hästholmen. Längre in ginge de ej. — Fiskaren på Fåran arrenderade även Tunnas fiskevatten och gjorde anspråk på enskild fiskerätt inom hela det vattenområde, som utlagts för Tunnas [818]. Han bedreve där fiske med katsor. Ingen yrkesfiskare hade gjort intrång i detta fiskevatten. — En hemmansägare i Ebberud förklarade, att han för sin del ej för Ebberud gjorde anspråk på enskild fiskerätt längre ut än till 180-m:sgränsen samt att han trodde, att ej heller någon annan delägare i Ebberud gjorde det. Enligt skifteshandlingarna sträckte sig emellertid Ebberuds vatten längre ut i sjön. »Kaggholmen» (den å G upptagna holmen utanför Styrsta och Långsätter) hörde till Styrsta men vattnet på ostsidan av holmen till Långsätter. Holmen räknades ligga på enskilt fiskevatten, som från land sträckte sig ut dit [holmen ligger innanför 2-m:skurvan vid stranden av fasta land]. En hemmansägare i Björknäs anförde, att han för sin del räknat med att det enskilda fiskevattnet sträckte sig ut till 180-m:sgränsen och att han ej gjorde anspråk på enskild fiskerätt längre ut. Björknäsholmarna (KG) hörde till Björknäs. De ansåges ligga på enskilt fiskevatten [de ligga innanför 2m:skurvan vid stranden av fasta land]. En hemmansägare i Hampetorp anförde: Kalvö ansåges ligga på enskilt fiskevatten [den ligger innanför 2-m:skurvan vid stranden av fasta land]. Själv bedreve han strandfiske ute vid Kalvö. Enligt lantmäterihandlingar ginge Hampetorps vatten från fasta land ut till Vinöns vatten. Å Hampetorps sålunda bestämda vatten låge utanför Kalvö ett grund med ett minsta djup av 2-5 meter. Detta grund skulle för Hampetorp vara av värde, om kräftan komme igen. Han ansåge, att Hampetorps enskilda fiskevatten borde utsträckas så långt, att nämnda grund komme att ligga ä detta vatten. Däremot ville han ej för Hampetorp göra anspråk på enskild fiskerätt ända ut till Vinöns vatten. Hampetorps fiskevatten vore oskiftat. Hur långt ut byalaget ville räkna enskild fiskerätt kände han ej till. En lägenhetsägare i Hampetorp förmälde, att berörda grund låge högst 150 meter utanför Kalvö [grundet ligger i så fall innanför 180-m:sgränsen vid stranden av fasta land]. En fiskare i Hampetorp (född 1888), som arrenderade Styrsta fiskevatten sedan 7 år tillbaka och till Derböl hörande fiskevatten sedan 5 år tillbaka, förklarade, att han ej räknat med att det enskilda fiskevattnet sträckte sig längre ut än till 180-m:sgränsen. Kalvö och Gäsholmen ansåges ligga på enskilt fiskevatten (Gåsholmen är den å G upptagna holmen öster om Kalvö; den upptages med utsatt namn å KG; Gåsholmen ligger inom ett särskilt 2-m:sområde, som står i »tangentförhållande» till strandens 180-m:sområde). Vid Ramberget fiskade vem som helst. Sina arrendevatten utnyttjade han endast för fiske med katsor och ryssjor. Under sommaren fiskade han på frivattnet med not och nät. I fråga om Nifsand uppgav en fiskare i Rud (född 1875 på Vinön), att Nifsandsgrundet numera räknades ligga ä frivattnet. Under kräftfiskets tid hade

459 emellertid delägarna i Nifsand räknat vattnet kring detta grund som sitt enskilda fiskevatten. [831 ]. Den nämnde Rudfiskaren anförde vidare: Han hade sysslat med fiske sedan barndomen utom under tider, då han haft tjänst som sjöman. Han fiskade å frivattnet i Södra Hjälmaren, huvudsakligen med not och nät. Han hade utgått ifrån att frivattnet började 180 meter utanför 2-m:sdjupet och hade med sitt fiske gått in till 180-m:sgränsen Han hade ej haft några svårigheter med strandägarna, förrän 1934, dä den ene arrendatorn under Segersjö tagit upp lakstrutar, som han satt ut söder om Hästholmen. Han ansäge det vara önskligt, att 180-m:sregeln bleve lagfäst. Väster om Vinön hade han aldrig fiskat. — Med denne Rudfiskare instämde en annan fiskare i Rud, en fiskare i Hampetorp samt tvä lägenhetsägare och fiskare, den ene i Hampetorp och den andre i Djursnäs. Lägenhetsägaren och fiskaren i Hampetorp anförde särskilt, att han ville, att det skulle förbli »som det varit» och att strandägarna »sålunda» endast skulle få räkna enskild fiskerätt ut till 180-m:sgränsen. — En fiskare i Sjölunda under Stenvred, vars fader 1907—1922 arrenderat till Göksholm hörande fiskevatten, anförde: Sedan fadern lämnat detta fiskearrende, hade han flyttat till Lännäs socken, där han köpt en frän Stenvred avsöndrad lägenhet, benämnd Sjölunda. Lägenheten låge vid sjön men till densamma hörde ej någon fiskerätt. Efter flyttningen till Lännäs hade fadern endast fiskat på frivattnet. Numera sköttes fisket av sönerna. De hölle sig mest i Södra Hjälmaren men ginge ibland också norr om Tåkenön. [832^. Vid sammanträdet pä Vinön tillstädeskommo frän Norra Vinön 18 hemmansägare, därav 13 tillika fiskare, en före detta hemmansägare och fiskare samt 13 fiskare (utan strandrätt) och frän Södra Vinön 15 hemmansägare, därav 10 tilllika fiskare, ävensom 11 fiskare (utan strandrätt). En hemmansägare och fiskare i Norra Vinön (ordförande i Stor-Hjälmarens fiskeriförening) anförde: Fiskevattensdelningarna å Vinön [824—825] hade skett med tanke på kräftfisket. Sedan kräftorna försvunnit hade delningarna ej längre tillämpats. Vissa hemmansägare hade visserligen även efter kräftfiskets upphörande velat göra anspråk på ensamrätt till fisket i sina fiskevattenslotter, men dessa anspråk hade ej kunnat genomdrivas. Fiskevattensägarna i Norra Vinön hade efter kräftfiskets tid över huvud taget ej upprätthållit strandrätten. Både yrkesfiskare och amatörfiskare hade fått gå stranden hur nära som helst. Ingen fiskare på Vinön arrenderade något till Vinön hörande fiskevatten. Storryssjor utsattes av Vinöborna runt Vinön, där så lämpade sig, utan avseende å strandrätten, både innanför och utanför 180-m:sgränsen. Nätfisket innanför denna gräns hade föga betydelse och avsåge endast fångst av abborre sommartid. Notfiske bedreves vid Vinön nästan uteslutande utanför 180-m:sgränsen; endast vid »Fårans grund» söder om Vinön notades inom denna gräns. — En hemmasägare i Södra Vinön anförde, att fiskevattensdelningen i Södra Vinön [824] skett uteslutande med tanke pä kräftfisket. Delningen hade blott avsett vatten mellan ett visst största och ett visst minsta djup, och han trodde, att det förra var 4 meter och det senare tvä fot. — En annan hemmansägare i Södra Vinön uttalade, att inom Södra Vinön hade vid smäryssjefisket efter gädda var och en hållit sig på sitt område men att inom Norra Vinön detta fiske varit gemensamt (det upplystes, att något tjänligt gäddfiske ej funnes i Norra Vinön). — En hemmansägare och fiskare i Norra Vinön (född 1862 på Vinön) förklarade, att det aldrig på Vinön varit tal om någon strandrätt annat än i fråga om kräftfisket. En fiskare i Norra Vinön anförde, att i alla tider hade alla, som bodde å Vinön, fått fiska fritt kring Vinön även innanför 180-m:sgränsen. Detta hade gammal hävd. Vad Norra Vinön angår yrkade 15 hemmansägare 1 , att 180-m :sregeln där skulle tillämpas. — Fyra hemmansägare yrkade, att för Norra Vinön skulle fastställas enskild fiskerätt enligt följande: å västsidan ut till Segersjö och Biskopsvraks vatten; å nordsidan ut till en linje dragen från nordöstra hörnet av Biskopsvraks fiskevatten till Äspholmens norra udde, därifrån till den omkring 100 meter norr om 1

Den före detta hemmansägaren i Norra Vinön medräknad.

460 Stenörn belägna Glänthällen (Stenörn den tredje i ordningen, räknat frän väster till öster, av de å generalstabskartan upptagna uddarna på den västra delen av Vinöns norra strand) och därifrån till nordöstra udden av Tjugholmen; samt å ostsidan ut till en linje dragen från nämnda udde av Tjugholmen till Funnaren. Vidkommande Södra Vinön yrkade 11 hemmansägare, att 180-m:sregeln där skulle tillämpas. — Tre hemmansägare yrkade, att det enskilda fiskevattnet vid Södra Vinön skulle bestämmas gå ut, å västsidan till Segersjö vatten, ä sydsidan till en linje mellan sydspetsen av Yttre Fåran och Funnaren samt å ostsidan till en linje mellan Funnaren och Tjugholmen. — En hemmansägare i Södra Vinön uttalade sig icke. Följande särskilda uttalanden gjordes av två av de hemmansägare i Norra Vinön, som yrkade enskild fiskerätt ut till Segersjö vatten m. m. — Den ene hemmansägaren, tillika fiskare: Om Biskopsvrak och Segersjö lagligen kunde göra anspråk på enskild fiskerätt mittsjöss mot Vinön, borde hemmansägarna på Vinön kunna göra samma anspråk med avseeende å den närmast Vinön liggande hälften av ifrågavarande vatten. — Den andre hemmansägaren: Hemmansägarna i Norra Vinön hade enskild fiskerätt i vattnet väster om Vinön ut till motliggande enskilt vatten. Denna fiskerätt kunde ej frånhändas dem. De vid sammanträdet på Vinön närvarande Vinöfiskarena utan strandrätt uttalade sig på följande sätt. För tillämpning av 180-m:sregeln kring hela Vinön uttalade sig 21 fiskare: 12 i Norra Vinön och 9 i Södra Vinön. För att enskild fiskerätt vid Vinön innanför 180-m:sgränsen endast skulle tillkomma strandägarna uttalade sig 8 fiskare: 2 i Norra Vinön och 6 i Södra Vinön. För att fisket i Vinöns enskilda fiskevatten skulle vara gemensamt för alla Vinöbor uttalade sig 13 fiskare: 10 i Norra Vinön och 3 i Södra Vinön. — Tre av fiskarena yttrade sig icke. Vid sammanträdet i Lännäsborg protesterade en fiskare i Hampetorp, två fiskare i Rud och en fiskare i Djursnäs mot yrkandet, att för Södra Vinön skulle fastställas enskild fiskerätt ut till en linje mellan Yttre Fåran och Funnaren. [833]. Vid Vinösammanträdet gjordes också några uttalanden om fisket vid Grundholmarna och vid fyra notkast å undervattensåsen mellan Grundholmarna och Vinön. — En hemmansägare och fiskare i Norra Vinön förklarade, att det för Vinöfiskarena vore av särskild vikt, att det fastställdes vara frivatten kring Grundholmarna. Där hade de i alla tider fått fiska fritt. — De fyra notkasten uppgåvos ligga, ett på »Nyre», ett på »Rosgrund», ett på »Fara» och ett på »Hinneberget» (namnen återfinnas ej å sjökortet). Det upplystes, att de företrädesvis begagnades av Vinöfiskarena. Några äldre fiskare uppgåvo, att dessa notkast blivit upptäckta av Vinöbor för lång tid tillbaka sedan. Sedan några fiskare yrkat, att Vinöfiskarena skulle få företrädesrätt till dessa notkast, medan andra uttalat, att notkasten såsom belägna ute å frivattnet borde vara tillgängliga för var och en, enades alla vid sammanträdet närvarande om sistnämnda uttalande. De s a k k u n n i g a . [834]. Frivattensgränsen har föreslagits skola bestämmas enligt 180-m:sregeln och nedan nämnda särskilda bestämningsgrunder. — Vid Lännäs sockens strand ä södra sidan av Södra Hjälmaren sammanfaller frivattensgränsen med strandens 180-m:sgräns frän Västra Vingåkers socken i öster till Tunnas i väster. Vid Tunnas har dragits en avskärande linje från ostspetsen av Sättersholmen (G) till ostspetsen av Hästholmen. Vid den senare holmen har åt sydost utlagts enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln. Mellan sydspetsen av holmen väst om Hästholmen och sydspetsen av Eldholmen (G) har dragits en avskärande linje. Vid Eldholmen har åt öster utlagts enskilt fiskevatten enligt 180-m:sregeln. Mellan ostspetsen av Eldholmen och ostspetsen av Lindholmen (EK) har dragits en avskärande linje. Nifsandsgrundet, Ramberget och Slätgrundet ligga enligt förslaget på frivattnet. — Vinön omgives med ett sammanhängande område av enskilt fiskevatten ut till 180-m:sgränsen utanför själva Vinön samt utanför Vågholmen, Fåran och Tjugholmen (S: Tjuguholm). — Omkring Vissholmen (G; S: Virsholmen) och

461 Aspholmen, som ligga inom en gemensam 2-m:skurva, har utlagts enskilt fiskevatten enligt 180-m :sregeln. Detta enskilda fiskevatten sammanflyter på ostsidan med det från Vinön utlöpande enskilda fiskevattnet samt på västsidan med det från Biskopsvrakslandet utgående enskilda fiskevattnet. — Å norra sidan av Biskopsvrak sammanfaller frivattensgränsen med den för Stora Mellösa sockenallmänning vid 1799 års lantmäteriförrättning [738] där bestämda sydgränsen eller, då denna går innanför strandens 180-m :sgräns, med den senare gränsen. Åt väster fram till Göksholm följer frivattensgränsen sedan strandens 180-m:sgräns. — Vid Göksholm med Björkön är frivattensgränsen dragen efter strandens 180-m:sgräns, vid Flätjaskär dock efter 180-m:sgränsen utanför detta. — Brearen (S) eller Tvillingarna (G) och Grundholmarna omgivas enligt förslaget av fritt fiskevatten. Fastställande av fritt fiskevatten i Södra Hjälmaren torde kunna delvis stödjas på den av Kungl. Maj:t den 8 april 1897 meddelade dom angående rågång mellan Biskopsvrak och Norra Vinön, för vilken förut [749] blivit närmare redogjort (se även lantmäteristyrelsens utlåtande den 10 november 1916, för vilket redogörelse lämnats i [750]). För tillämpande härvid i huvudsak av 180-m:sregeln kan stöd hämtas i uttalandena vid sammanträdena med ortsbefolkningen, som visa en övervägande mening för detta bestämningssätt även bland strandägarna. Denna regel har också, såsom av det föregående synes, av de sakkunniga utan något undantag blivit följd vid gränsbestämningen å södra sidan av Södra Hjälmaren fram till Tunnas samt såvitt angår Vinön. Från de å Norra och Södra Vinön verkställda fiskevattensdelningarna [824—825] har här ansetts kunna bortses, så mycket mera som några yrkanden grundade å dessa icke framställdes från Vinöhåll. Vinön har emellertid å norra och västra sidorna samt delvis även å södra sidan genom 180m:sregelns tillämpning på angivet sätt tillförts ej obetydligt enskilt fiskevatten utöver vad som intagits i fiskevattensdelningarna. Å västsidan av Vinön ha dock vissa yttre skiftade smågrund förlagts till frivattnet, och å södra och östra sidorna av Vinön ha likaledes vissa yttre skiftade grundområden hänförts till frivattnet. Å västra sidan av Södra Hjälmaren frän Tunnas i söder och upp till Biskopsvrak i norr ha genom de föreslagna särskilda bestämningarna betydande områden utanför strandens 180-m:sgräns tillförts det enskilda fiskevattnet. Detta innebär närmare angivet, att till det enskilda fiskevattnet förts så gott som hela det Tunnas tillkommande vattenområdet [818], större delen av säteriet Segersjös vatten [815— 819], hela det till Hjälmarsholm hörande vattnet [812] samt i det närmaste allt vatten, som hör till Biskopsvrak [811]. Å norra sidan av Biskopsvrakslandet har genom anslutningen till den för Stora Mellösa sockenallmänning vid 1799 års lantmäteriförrättning där bestämda sydgräns förts enskilt fiskevatten till Biskopsvrak å vissa sträckor något längre ut än vad som skulle följt av en tillämpning enbart av 180-m:sregeln. Å sträckan från Biskopsvrak till Göksholm har, såsom nämnts, 180-m:sregeln blivit tillämpad utan några särskilda bestämningar vid sidan härom. Det är i detta hänseende väsentligen fråga om vilken enskild fiskerätt, som bör tilläggas Stora Mellösa sockenallmänning. För tillämpningen här av 180-m:sregeln kan allmänningsstyrelsens förut [827] återgivna uttalande till de sakkunniga åberopas. För tillämpningen av 180-m :sregeln även utanför Göksholm torde den verkställda utredningen ge fullt stöd (se även här lantmäteristyrelsens utlåtande den 10 november 1916; [750]). Den särskilda bestämningen vid Flätjaskär är motiverad av hänsynen till det enskilda fisket vid Björksundet.

462 D. Östra Hjälmaren.1 Lantmäteriutredning. [835]. Av den av Forsselius verkställda utredningen (P. M. XII) framgår följande. Å en karta av år 1750 över rågången mellan Vallby och Salsta samt ö j a by 2 allt i ö j a socken, har gräns i vattnet dragits frän stranden ut till Espholmen (KG; EK). Vid delning av landvinningar och fiskevatten till Öja gård och Svartingstorp i ö j a socken, som fastställts den 16 oktober 1909, ha bes"tämts sidogränser ut ungefärligen till mitten av sjön. Å en karta över Järshammar i ö j a socken av är 1739 ha upptagits gränser i vattnet, ä västra sidan allenast ett kort stycke ut frän stranden men å östra sidan ut till Mälön. Vid en rägångsförrättning å Järshammars by, som enligt kartan åtecknat bevis vunnit laga kraft den 3 december 1831, har likaledes sidogränsen å västra sidan bestämts allenast ett kort stycke ut i sjön men sidogränsen å östra sidan utdragits till Mälön. Den sistnämnda gränslinjen har sedan följts jämväl vid rågångsförrättning ä Vargarns säteri i Lista socken, som fastställts den 18 mars 1851. Vid rägångsförrättning 1829—1830 ä Biby och Värsta säterier i Gillberga socken, vilken fastställts den 14 juni 1831 av Västerrekarne häradsrätt och den 21 juni 1831 av österrekarne häradsrätt, har en gräns i vattnet mot Hedensö i Näshulta socken utstakats från Råholmen in i Hyndevadsström. Vid laga skifte å Näsna by i Näshulta socken, som fastställts den 14 augusti 1860, har gräns i vattnet mot Hedensö utstakats frän land till Mälön. Å Hedensö skifteslag har verkställts laga skifte, som fastställts den 7 maj 1923, och därvid ha yttergränserna för skifteslagets område i Hjälmaren blivit uppdragna, ö v e r kronofisket Strukarne finnes en karta av år 1742. [836]. Om vissa lantmäteriåtgärder, som äro av särskilt intresse, lämnades närmare uppgifter i det förut [674] berörda, av lantmäteristyrelsen den 14 juni 1933 till kammarkollegiet avgivna yttrandet angående strandäganderätten i östra Hjälmaren. Av detta torde följande här [837—839] få återgivas. [837]. Enligt förordnande av Konungens befallningshavande verkställde lantmätaren Mårten J. Rivell 1739 en förrättning för utstakning av den stridiga rågången mellan frälsehemmanen Järshammar och säteriet Vargarn med underlydande. Rågrannarna förenade sig därvid om en gränslinje från stranden dragen ut i en rät linje till en på södra udden av Mälön belägen råsten, som uppgavs utgöra skiljemärke mellan Västra och ö s t r a Rekarne härader samt mellan öja, Lista och Näshulta socknar. Om fastställelse blivit meddelad å denna av Rivell å karta upptagna gränslinje är ovisst. Förrättningen fortsattes pä begäran av ägaren av säteriet Vargarn med gränsbestämning bland annat mot hemmanet Bondeka i Lista socken, med vilket Vargarn uppgavs pä östra sidan »sammanstöta uti medeldjupet av sjön Hjälmaren». I fråga om det Vargarn tillhörande område i Hjälmaren antecknades vid förrättningen ytterligare, att säteriet däri »uträder intill medeldjupet emot öster Rekarne härads gräns». Ägaren av de motliggande fastigheterna, Hedensö med underlydande, synes ej ha närvarit vid förrättningen. — Lantmätaren Mårten J. Rivell verkställde 1739 även gränsbestämning mellan hemmanen Järshammar och de dessa hemman angränsande egendomar. Mellan Järshammar, ä ena, samt hemmanet »Svartingstorp» [Svartingstorp] och ö j a kyrkohemman, ä andra sidan, bestämdes vid denna förrättning i rägrannarnas närvaro rågång, som från stranden av Hjälmaren angavs sträcka sig uti sjön till »medeldjupet». Den upprättade kartan saknar bevis om fastställelse av de vid förrättningen bestämda rågångar. — Rågången mellan det Vargarns säteri underlydande hemmanet Åstorp och Järshammar har i närvaro av ömse sidors rågrannar ytterligare varit föremål för förrättningar 1831 och 1850 samt vid båda tillfällena i enlighet med den 1739 mellan vederbörande rågrannar ingångna förening bestämts skola från visst märke vid stranden sträcka sig ut i sjön i rät linje till gamla råmärket på holmen Mälön. Förrättningarna ha av häradsrätten förklarats lagakraftvunna den 3 december 1831 och den 18 mars 1851. 1 G: nr 73 Örebro och nr 74 Västerås; KG: nr 73 Örebro SO och nr 74 Västerås SV; EK: Västerrekarne samt österrekarne härader.

463 [838]. I beskrivningen till en 1728 av lantmätaren Mårten J. Rivell upprättad »generalkarta utav Näsna bolstada mark och rågång» förekommer rörande rågången mellan Näsna och Hedensö följande: »Beträffande rågränsen eller bolstada skillnaden så tillstöta å norra samt östra sidan sätesgården Hedensö ägor ifrån Mälön i Hjälmaren till [här följer beskrivning av gränsen på fasta land] allt efter råmärken, som kartan utvisar, de där år 1665 den 27 oktober blivit upprättade i förmågo av en extra ordinarie lagmansrätts dom av den 6 juli 1663.» Denna lagmansrättsdom har ej kunnat återfinnas. — Vid rågångssammanträde, som hölls i sammanhang med år 1860 fastställt laga skifte ä Näsna bolby med dess avgärdahemman och vid vilket bland andra ägaren av Hedensö säteri med underlydande var närvarande, erkändes dåvarande hävdegräns såsom »rätter och ostridig rågång». Till sin sträckning i Hjälmaren upptages denna rågång å Näsna lagaskifteskarta på sätt, som den redan vid 1728 års förrättning funnits bestämd. Utstakning av samtliga rågångar kring skifteslaget skedde sedermera. Denna utstakning har enligt skifteskartan åtecknat bevis av häradsrätten förklarats lagakraftvunnen. [839]. över Hedensö säteri med underlydande hemman upprättades 1855—1858 av lantmätaren Th. Hierta karta och beskrivning. Härvid behandlades även rågångarna kring egendomen. I Hjälmaren sträckte sig enligt kartan och rågångsbeskrivningen egendomens område dels i väster mot Näsna skifteslag till Mälön, dels i norr mot Västra Rekarne härad och Lista socken efter en rät linje mellan punkter på Mälön och Råholmen samt vidare i samma räta linje mot Värsta säteris ägor i Gillberga socken till en punkt i Havstaviken mellan Lövön och St. Kvisslaholmen. Rågångsförrättningen blev emellertid icke kungjord i Lista sockenkyrka och någon fastighetsägare från Lista socken synes ej heller ha närvarit vid förrättningen. Denna synes icke heller ha varit föremål för vederbörande häradsrätts prövning. — Under 1922—1923 verkställdes laga skifte å Hedensö skifteslag och därvid blev frågan om rågångarna för skifteslagets vattenområde i Hjälmaren ånyo upptagen till behandling. Mot Näsna bestämdes rågången skola gå på sätt den upptagits å 1728 och 1860 års kartor över Näsna [838] i rak sträckning mellan fastlandsstranden och råmärket å Mälön med den avvikelse dock, att den raka linjen bröts så, att det i jordeboken för Gillberga socken upptagna fisket Strukarne nr 1 angives sträcka sig med sin östra del över den raka gränslinjen. Rågången mot Vargarn utstakades i överensstämmelse med 1855—1858 års karta över Hedensö med den enda olikheten att rågången bröts inåt Hedensö strand i en å St. Måsskäret belägen råpunkt. Båda dessa gränsbestämningar ha av häradsrätten den 12 mars 1923 förklarats lagakraftvunna. Rågången mot Biby skifteslag upptogs såsom den blivit bestämd vid rägångsförrättning å Biby och Värsta säterier 1829—1830 [835] med sträckning från Råholmen i rät linje österut till en punkt i Havstaviken mellan Lövön och St. Kvisslaholmen samt därifrån vidare in i Hyndevadström. Under fortgången av laga skiftet bestämdes genom delägarnas förening, att »vattnet och fisket i alla sjöarna till skifteslagel» skulle tilldelas de ägolotter, inom vars rågångar de komme att vara belägna. Skifteslagets område i Hjälmaren inom de bestämda gränserna uppdelades pä två strandfastigheter. Skiftet har fastställts den 7 maj 1923. — Lantmäteristyrelsen gjorde mot rägångsbestämningarna vissa anmärkningar men ansåg, att i laga skiftet rätteligen intagits det söder om den mot Vargarn upptagna rågången liggande vattenområdet. [840]. Lantmäteristyrelsen anförde för egen del, att av den verkställda utredningen torde framgå, att hela den del av Hjälmaren, som sträcker sig mellan de varandra motliggande stränderna till Hedensö skifteslag, ä ena sidan, och Vargarn m. fl. hemman, å andra sidan, inbegripes under strandäganderätten, i följd varav Hjälmaren ä nämnda sträckning icke torde falla inom tillämpningsområdet för 6 § i fiskerättslagen. [841]. Om det gamla kronofisket Strukarna anfördes i det likaledes förut [674] berörda memorialet från kammarkollegiets arkiv av den 29 juli 1933 huvudsakligen följande: Fisket redovisades första gången i 1723 års jordebok för Gillberga socken under kronotitel. Det skattlades den 22 maj 1742. Vid skattläggningen antecknades, att »dess belägenhet befanns i öppna sjön söder om en lerähs, som

464 framgår i Hjelmaresund emellan den Stora el:r Westra och Lilla El:r ö s t r a Hjelmaren, och skillt genom ett stengrund, Carlskulle benämnd, i twänne fisken, den Stora och Lilla Strukan kallade, det förra emellan Hjelmaresund och Carlskulle och det senare emellan Carlskulle pä östra sidan och Qwisla å, som går nederåt Hyndewads kronoålfiske, bägge uti djupet therest segelleden äfven framgår öfver förberörde fisken linea recta». Fisket hade den 14 november 1928 försålts till frälse. Strukarna syntes möjligen vara att anse såsom »ett fiske med begränsad fiskerätt». Ett sådant fiske kunde karakteriseras »såsom en av äganderätten till fiskevattnet oberoende rätt, närmast att jämställa med nyttjanderätt och innebärande en begränsning av vattenägarens befogenheter». Såvitt arkivet vore veterligt syntes »fisken med begränsad fiskerätt» sä gott som undantagslöst vara att finna inom strandfastigheter tillhörande områden. Men även om Strukarne vore att betrakta »såsom ett fiske med obegränsad, på äganderätten till vattnet grundad fiskerätt», förelåge intet hinder för att detsamma angränsades av strandfastigheter tillhörande vattenområden. Att detta vore fallet här kunde slutas av de stridigheter, som förekommit mellan Strukarnes innehavare och vederbörande strandägare. U t r e d n i n g om en r ä t t e g å n g . [842]. I det förut [674] omnämnda, vid Väster och öster Rekarne tingslags häradsrätt 1932 anhängiggjorda mål om olaga fiske i Hedensö vatten bestred den instämde, som var hemmansägare i Lista socken (inflyttad; se [845]), åtalet under uppgivande, att han i orten fått upplysning om att fisket vore fritt i ö s t r a Hjälmaren å det område, som vore beläget å minst 180 meters avstånd från det ställe vid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge. I rättegången förebringades å ömse sidor vittnesutredning, som h ä r emellertid med hänsyn till den fullständigare utredningen vid de sakkunnigas sammanträden ansetts kunna lämnas åsido. Den instämde åberopade härjämte i målet de förut [724—725] återgivna uttalandena från Fiskareföreningen Hjälmaren och Stor-Hjälmarens fiskeriförening. Häradsrätten utlät sig genom utslag den 4 oktober 1933, att det icke kunde på grund av vad i målet förekommit antagas, att 6 § i lagen om rätt till fiske vore* tillämplig å ifrågavarande sjöområde, vilket inginge i det vid laga skifte å Hedensö skifteslag för hemmanet ö k n a nr 1 utlagda ägolott. Emellertid finge med avseende å vad i målet förekommit svaranden anses hava vid idkande av omstämda fiske varit i god tro. Vid angivna förhållanden kunde svaranden icke fällas till ansvar men vore pliktig gälda skadestånd, som av häradsrätten utdömdes. — Häradsrättens utslag vann laga kraft. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [843]. Förvaltaren å St. Sundby i ö j a socken anförde: I fråga om ö s t r a Hjälmaren gjordes från St. Sundby sida gällande, att något frivatten ej funnes, utan att gårdens enskilda fiskevatten där överallt ginge i gräns med andra enskilda fiskevatten. Förvaltaren hade i denna fråga talat med den nuvarande innehavaren av St. Sundby. Denne, som vistats på St. Sundby i 58 år, hade därvid sagt, att det aldrig funnits något frivatten i ö s t r a Hjälmaren. Ägaren av ö j a gård i ö j a socken, som förmälde, att han ägde allt fiskevatten, som hörde till öja, yrkade, att han måtte bli bibehållen vid enskild fiskerätt i hela det till Öja hörande vattenområde, som intagits i den 1909 fastställda delningen av landvinningar och fiskevatten till ö j a och Svartingstorp [835]. Arrendatorn av det till ö j a hörande fiskevattnet, vilken tillika arrenderade motliggande till Torp i Näshulta socken hörande fiskevatten, förklarade, att de båda arrendevattnen ej åtskildes av något frivatten utan möttes ute i sjön. Arrendatorn av de till Svartingstorp och Järshammar i ö j a socken hörande fiskevattnen förmälde, att han räknat med att arrendevattnen sträckte sig ut till häradsgränsen. I fråga om Vargarn och Åstorp i Lista socken uppgavs, att de tidigare haft gemensamt vattenområde men att detta 1906 skiftats dem emellan. Härjämte uppgavs, att det till Vargarn hörande vattnet vore uppdelat mellan Vargarns gård, Eriksnäs, Pilo och Arvidsnäs. Ägarna av sistnämnda fyra hemman tillstädeskommo och yrkade att bli bibehållna vid enskild fiskerätt i sina vatten ut till häradsgränsen (angående ett tillägg av ägaren av Eriksnäs se [846]). Arrendatorn av till Södernäs i Lista socken hörande fiskevatten förmälde, att han räknat med att detsamma ginge ut till sockengränsen. Ägaren av ett hemman i Eka i Lista socken förklarade sig anse,

465 att något frivatten ej funnes i ö s t r a Hjälmaren, samt förmälde, att ägaren av E k a gård bett honom framföra, att han härutinnan vore av samma mening. Innehavaren av Biby fideikommissegendom, Gillberga socken, vartill hörde Järshammar i Öja socken, protesterade bestämt emot att något frivatten inrättades i ö s t r a Hjälmaren (se vidare [845]). [844]. Frän Hedensö gård i Näshulta socken hävdades, att något frivatten ej funnes i ö s t r a Hjälmaren, och åberopades härutinnan särskilt förut nämnda häradsrättsutslag [842]. Ägaren (sedan 1917) av Torps gård i Näshulta socken anförde: Ä en karta från 1870- eller 1880-talet, som han hade hemma, funnes för Torp gränser i vattnet utdragna till motliggande fastigheters vattenområden. Han hade aldrig tänkt sig annat än att hela ö s t r a Hjälmaren vore enskilt fiskevatten. [845]. Innehavaren av Biby fideikommissegendom anförde: Något fritt fiske hade under överskådlig tid ej förekommit i ö s t r a Hjälmaren. Han hade gjort en undersökning i frågan och därvid förhört sig med en hel del gamla fiskare. Dessa hade han frågat, om de hört talas om något fritt fiske i ö s t r a Hjälmaren; han hade emellertid därvid ej pä något håll fått »spaning» på att fritt fiskevatten någonsin ansetts finnas i denna fjärd. Han ville nämna ett exempel frän sin undersökning. Å Biby funnes en nu 65-årig fiskare. Dennes morfar hade varit fiskare och bedrivit fiske så långt bort i tiden som på 1830-talet. Enligt vad Bibyfiskaren berättat hade morfadern sagt, att han aldrig hört talas om något fritt fiske i ö s t r a Hjälmaren. — Arrendatorn av det till Åstorp i Näshulta socken hörande fiskevattnet [det fiskevatten, som tidigare hört till Näsna bolby, uppgavs numera höra till Åstorp], vilken även arrenderade kyrkoherdeboställets fiskevatten, förmälde, att han också talat med ett par gamla fiskare om fiskerätten i östra Hjälmaren. Den ene av dem var född 1856; den andre vore numera mellan 80 och 90 är gammal samt hade tidigare arrenderat Torps och Åstorps fiskevatten. Båda hade sagt, att det aldrig funnits något frivatten i ö s t r a Hjälmaren. — Arrendatorn av Hedensö fiskevatten (född 1860; sysslat med fiske sedan barndomen; fader till fiskaren pä Ås-torp) berättade: Han hade tillträtt arrendet av Hedensö fiskevatten någon gång mellan 1884 och 1890. Så långt tillbaka, som han kunde minnas, hade Hedensö fiske varit utarrenderat. Han erinrade sig också, att det vid den tid, då han tillträdde sitt fiskearrende, jämväl funnits fiskearrendatorer på St. Sundby, Järshammar, Vargarn, Eka, Torp och Åstorp (sistnämnda två egendomar hade då haft gemensam ägare). Så långt tilbaka, som han kunde minnas, hade allt fiskevatten i ö s t r a Hjälmaren räknats vara enskilt fiskevatten. Alltifrån den tid, som han hade sina första minnen, hade strandägarna hållit på ensamrätt till fisket i sina vatten. I ö s t r a Hjälmaren hade ej något fiske varit fritt. Förr hade från Biby fiskats med vinternot. Denna hade dragits även å Hedensö vatten. Därvid »gavs fiskelott» åt Hedensö. — Såväl Åstorpsfiskaren som Hedensöfiskaren förklarade, att de aldrig fiskat annat än på sina arrendevatten, där de emellertid bedreve samfiske med not. — En fiskare i Hjälmaresund, av vilken uttalanden förut i olika sammanhang återgivits, förklarade, att så långt tillbaka, som han mindes, hade ej funnits något frivatten i ö s t r a Hjälmaren. Han hade själv aldrig fiskat där. [846]. Ägaren av Eriksnäs (svaranden i förenämnda [842] mäl) anförde: »Det bör vara allmänt vatten även i ö s t r a Hjälmaren. 180-m:sregeln bör tillämpas även där.» Det funnes ej något skäl, varför det borde gälla olika regler pä de båda sidorna om Hjälmaresund. 1 »Det är ju samma sjö i alla fall.» Innan han för omkring tre år sedan köpte Eriksnäs, hade han varit bosatt i Bärsta och hade då bedrivit fiske på frivattnet i Stor-Hjälmaren. Det ginge nu ej för honom att reda sig pä det lilla fiskevatten, som hörde till Eriksnäs. Det vore också lång väg att färdas, om han skulle ut till frivattnet i Stor-Hjälmaren, och man vore ej heller välkommen där. D e s a k k u n n i g a . [847]. ö s t r a Hjälmaren har på förut angivna skäl föreslagits skola i sin helhet läggas under enskild fiskerätt. 1 Länsfiskeritillsyningsmannen J. E. Gustafsson uttalade såsom vittne i förut [842] nämnda mål, bknd annat, att gränsen mellan den del av Hjälmaren, där fisket vore fritt, och den del, där fiskit vore enskilt, ginge i Hjälmaresund. 30—J68351.

S j un de

huvudavdelningen

STORSJÖN I JÄMTLAND

28 KAP.

Utredningsmaterialet. [848]. I 4 kap. har redogjorts för de olika sätt, varpå de sakkunniga sökt införskaffa uppgifter om de fiskerättsliga förhållandena m. m. i de stora sjöarna. [849]. För Storsjön har erhållits huvudsakligen det utredningsmaterial, som framgår av följande. Från domhavandena i de vid Storsjön belägna domsagorna ha inkommit svar å de sakkunnigas förfrågan om förekomsten av mål om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vatten m. m. — Lantmäteristyrelsen har överlämnat ett yttrande av överlantmätaren i Jämtlands län. De sakkunniga ha också direkt från lantmäterikontoret i Östersund erhållit viss lantmäteriutredning. — Kammarkollegiet har överlämnat dels en förteckning rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Storsjön dels ock två inom dess arkiv verkställda utredningar, den ena avseende Åsön i Frösöns m. fl. socknar och den andra beträffande Ytteråns fiske i Alsens socken. — Genom domänstyrelsen ha erhållits vissa uppgifter beträffande det fiske, som hör till de under styrelsens förvaltning stående kronoegendomar. Genom domkapitlet i Härnösand ha erhållits uppgifter å församlingsboställena tillhöriga fiskevatten. Drätselkammaren i Östersund har inkommit med yttrande om stadens anspråk på enskild fiskerätt. — Genom sammanträdena med ortsbefolkningen ha upplysningar erhållits angående hos denna i fiskerättsfrågan förekommande uppfattningar och önskemål m. m. Sammanträdena höllos under tiden den 25—den 30 juni 1934 å sju platser, nämligen Östersund, Rödön, Trängsviken, Ytterhallen, Oviken, Svenstavik och Sunne. De besöktes av sammanlagt 85 personer. Av de tillstädeskomna uppgåvo sig 43 vara hemmansägare, 10 lägenhetsägare, 2 arrendatorer, 2 torpare, 6 hemmasöner, 1 fiskare och 6 amatörfiskare. Vid vissa sammanträden närvoro representanter för domänförvaltningen. [850]. Det officiella kartmaterial, som utnyttjats av de sakkunniga, utgöres av följande t o p o g r a f i s k a k a r t o r : generalstabens karta över Sverige n r 66 Åre NO och SO, nr 67 Östersund SV samt nr 72 Åsarna (de tre förstnämnda i skala 1: 100 000 och den sistnämnda i skala 1: 200 000). — Några e k o n o m i s k a k a r t o r ha icke utgivits för trakten kring Storsjön. — Något av sjökarteverket utgivet s j ö k o r t finnes ej heller för Storsjön; i fråga om en i sjökarteverket förvarad, 1847—1848 upprättad »Hydro-

grafisk karta öfver Storsjön» hänvisas till [53]. Vid sammanträdet i Östersund ställde en gårdsägare och fiskare i Hornsberg till de sakkunnigas förfogande en karta, rubricerad »Hydrografisk karta öfver Storsjön från åtskilliga kartor sammandragen och kompletterad år 1924». Denna karta, som sedan kom till viss användning under sammanträdena, synes väsentligen vara grundad på nyssnämnda äldre hydrografiska karta. Den har enligt vad de sakkunniga senare inhämtat upprättats av en 1924 å stadsingenjörskontoret i Östersund anställd ritare.

29 KAP.

Fiskeförhållandena. Topografi. [851]. Storsjön är en djup klarvattensjö (största djup 65 meter) med i regel sterila och raskt sluttande stränder. Från sjöns stora öppna mittparti, det s. k. Storsjöflaket, sträcka sig vikar åt olika håll. Åt nordväst utgå de långsmala Trångsviken och Kvissleviken. Åt nordost står Storsjöflaket genom Rödösundet i förbindelse med Åssjön, som åt norr omger Frösön och norrut fortsätter i Dvärsättsviken, därifrån Storsjön har sitt avlopp genom Indalsälven. Söder om Frösön leder från Storsjöflaket Vallsundet till en annan lång smal vik åt sydost, Brunfloviken. Från Norderön sträcker sig ungefär åt söder den längsta av Storsjöns vikar, även den till större delen smal, men slutande med ett utvidgat parti kring Myssjölandet. Fiskarena. [852]. Några egentliga yrkesfiskare torde knappast finnas vid Storsjön, även om ett mindre antal personer bedriver yrkesmässigt fiske och fisket åtminstone tidvis kan för dem vara deras viktigaste inkomstkälla. Fiske i mindre omfattning bedrives emellertid längs de vidsträckta stränderna av ett betydande antal personer. I den officiella statistiken angives antalet binäringsfiskare under perioden 1919—1923 ha uppgått till omkring 400. Utarrendering av fiskevatten förekommer knappast. Såvitt de sakkunniga erforo vid sammanträdena är allenast den kronan tillhöriga Åsön åtföljande fiskerätt utarrenderad. Jägmästaren i Östersunds revir upplyste, att under den tid, som han tjänstgjort inom reviret, hade utarrendering av kronans fiskerätt inom detsamma icke förekommit annat än i fråga om Åsön. Det hade blott en gång inträffat, att en person förhört sig om möjligheten att få arrendera fiskevatten. I de fall, då inägojord utarrenderats, hade arrendatorn fått disponera kronans fiskerätt. Fiskeredskap. [853]. För fiskeredskapen skall mera i detalj redogöras i avdelningen om »Fiskets avkastning» [854]. Följande skall emellertid här anmärkas. — Notfisket har i Storsjön som i hela vårt land förr haft vida större betydelse än numera. Ännu är dock ett betydligt antal notar i an-

468 vändning. Till noten användas tåg av ganska olika längd. Från Kvissleviken uppgavs, att de voro omkring 30 famnar långa, under det från Myssjö socken lämnades en uppgift om 120 famnar långa nottåg. Den vanligaste längden tyckes vara omkring 60—75 famnar (uppgifter från Ovikens, Bergs och Sunne socknar). Notfisket avkastar huvudsakligen sik, abborre och gädda. — Nätfisket vid stranden uppgavs från Rödöns socken vara föga lönande, nästan värdelöst. Det angavs från samma håll för annan fisk än harr börja på något avstånd från stranden, på 3—4 meters djup, och sträcka sig ett par hundra eller högst 300 meter från stranden. Varjehanda slags fisk erhölles: dels harr vid stranden och dels abborre, lake, sik, någon laxöring samt om djupt vatten rådde intill stranden röding. En yrkesmässigt fiskande person inom Hallens socken förklarade, att nätfisket vore bäst »på sluttningen mot djupet, på 2 a 3 meters djup». Det bästa nätfisket skedde enligt denna person inom ett avstånd av 30 å 40 meter från land. Nedom ett djup av omkring 15 meter lönade sig nätfiske icke. Det vore blott på högsommaren nätläggning kunde ske ned till detta djup; på våren och hösten ville man hålla sig så nära land som möjligt. Fiskets avkastning. [854]. Sik. Denna fisk ger enligt den officiella statistiken den största fångstmängden: i medeltal för år under perioden 1919 —1923 omkring 8 000 kg. Vid sammanträdena talades om »storsik», »blåsik» och »småsik». Storsiken sades fångas sommartiden men i helt ringa mängd. Blåsiken är tydligen den vanligaste sikformen. Från olika håll uppgavs vid sammanträdena, att blåsiken i Storsjön vore en mager och dålig fisk, med ringa värde. Den vore behäftad med mask. Förr hade detta icke varit fallet och siken hade varit mera storvuxen och bättre än numera. I de statistiska uppgifterna angives sikens pris åren 1921—1923 till kronor 1: 50 per kilogram. Blåsiken fiskas med not bland annat i Brunfloviken, Åssjön, Rödösundet och viken söder om Norderön samt med nät och med rev. Nätfiske efter sik bedrives ute på djupt vatten och på utgrund samt inne vid stranden. En person i Sunne socken sade sig på försommaren lägga siknät i närheten av land, med en länk av två nät ut från land, senare till hösten på djupare vatten, ned till högst 10 famnars djup. Det funnes de, som lade nät tvärs över viken utanför Håra (där maximidjupet överstiger 30 meter). Å de större djupen i Storsjöflaket torde sikfiske med nät icke äga rum. På grunden i närheten av Åsön fiskas sik med nät på försommaren. Även lakstrutar användas på utgrunden till sikfångst. En yrkesmässigt fiskande person i Dillne i Ovikens socken uppgav, att han sommartid kunde för sikfångst lägga 7—8, stundom ända till 10 nät i en länk ut från stranden. Småsiken, som användes till agn, uppgavs allt efter årstiden fångas dels på grunt vatten, dels på ett par till 4 å 5 famnars djup eller till och med djupare. Från Sunne socken uppgavs, att man även på flugutter erhölle sik och att denna numera vore den fisk, som mest erhölles med detta redskap. På rev, agnad med mask, uppgavs från O vikens socken erhållas huvudsakligen sik, både närmare och längre från stranden än 200 meter.

469 Lake. Denna kommer enligt de statistiska uppgifterna närmast efter siken i fångstmängd: medelfångst för år under 1919—1923 omkring 1 800 kg. På grund av lakens jämförelsevis låga pris (1921—1923 en krona för kilogram) blir emellertid det ekonomiska utbytet av lakfångsten mindre än av fångsten av laxöring, röding, harr och gädda. Laken fångas i grunt vatten med ryssjor och å djupare vatten med lakstrutar, nät och rev. Vinterfiske med nät sades mellan Vallsundet och Östersund bedrivas i stor utsträckning, ända ned till omkring 20 famnars djup. Från Sunne socken uppgavs, att många mindre bemedlade fiskade lake på vårvintern med ryssjor [väl lakstrutar] p å 5 å 8 famnars djup. Utanför Fannbyn sades redskapen icke sättas närmare land än 200 meter. Röding, laxöring och harr. Fångsten av röding, laxöring och harr är enligt den officiella statistiken av ungefär samma storleksordning: omkring 1 200—1 300 kg. Den är av ej ringa ekonomisk betydelse med hänsyn till dessa fiskarters höga pris: 1921—1923 för röding och laxöring 2: 50—3 kronor samt för harr 2 kronor, allt för kg. — Rödingen fångas med nät, rev och drag, såväl under lektiden som andra tider av året. Sommartiden läggas rödingsnäten pä djupt vatten. Detta fiske torde knappast bedrivas annat än i vissa vikar. Det omnämndes särskilt inom Hackas socken. Ute på Storsjöflaket synes nätfiske på djupt vatten icke utövas. Det uttalades en förmodan, att det icke skulle löna sig, och i betraktande av det stora djupområdet synes denna förmodan även sannolik. Om vintern sättas näten (»isnät») dels på utgrunden i Storsjöflaket dels på medeldjupt vatten. Från Sunne och Ovikens socknar uppgavs sålunda att rödingsnäten vintertiden sattes på minst 6—7 famnars och bäst på 10—15 famnars djup. Det viktigaste rödingsfisket är emellertid det, som bedrives med nät under leken på de nämnda utgrunden å Storsjöflaket. Om detta fiske uppgavs, att det pågår i omkring 14 dagar, mellan slutet av september och mitten av oktober, samt att näten sättas huvudsakligen å ett djup av 5 famnar och något djupare. Då rödingens lekgrund äro utsatta för sjön och stormigt väder ofta råder under lektiden, kan det inträffa, att näten icke kunna vittjas förrän fångsten är förstörd. Under annan del av året än under leken erhålles röding på utgrunden med rev liksom även sommartiden på djupt vatten. Rödingen sades nappa både på maskrev och på rev agnad med fisk. Även på flugutter erhålles röding. — Laxöringen erhålles i Storsjön så gott som uteslutande på krokredskap: på bottenrev på utgrunden, på flytande rev agnad med småsik samt på utter och drag. Att döma av de vid sammanträdena erhållna uppgifterna är laxöringsfisket kring Utöarna och därifrån upp mot Hammarnäslandet samt söder- och österut det mest givande i Storsjön. De statistiska uppgifterna redovisa även laxöringsfångsten i Marby och Hallens socknar såsom den betydligaste i Storsjön. Fisket vid Utöarna sades bedrivas från 25 famnars djup till vattenytan. — Harren erhålles i Storsjön liksom i Vättern företrädesvis i strandregionen. Nät läggas för harrfångst så nära stranden som över huvud är möjligt. Detta fiske lönar sig emellertid blott en kort tid efter islossningen. I övrigt fås harr på flugutter.

470 Gädda och abborre. Gädda fångades under perioden 1921—1923 i en mängd av 1 200 kg. i medeltal. Den fiskas givetvis företrädesvis i vikarna, där grundvattensområden finnas. De statistiska uppgifterna redovisa de största fångsterna inom Bergs och Myssjö och därnäst inom Hallens, Mattmars, Alsens och Sunne socknar. På lekplatserna fångas gäddan i ryssjor; i övrigt fångas den huvudsakligen med krokredskap: drag och utter samt rev. — Abborren spelar i Storsjön en helt underordnad roll; medelfångsten var enligt statistiken 1919—1923 omkring 700 kg. Utom i gäddryssjor fångas den på nät, säkerligen till allra största delen invid stranden.

30 KAP.

Allmänna grunder för de sakkunnigas förslag. [855]. I förevarande kapitel redogöres för de huvudsakliga resultaten av utredningen rörande frågan om fiskerätten i Storsjön och för de allmänna principerna för förslaget beträffande denna sjö; i detalj redovisas utredningsresultaten och förslaget i nästa kapitel. Överblick av utredningsresultaten. Lantmäteriutredningen och den kamerala utredningen. [856]. De uppgifter om lantmäteriförhållandena, som lämnats av överlantmätaren, utvisa, att frågor om rätt till vatten och fiske i Storsjön endast i mycket ringa utsträckning behandlats vid verkställda lantmäteriförrättningar. Vid laga skifte å ett skifteslag i Hallens socken, under vilket Utöarna lyda, har såsom samfällighet för skifteslaget upptagits vattnet från fasta land ut till och omkring nämnda öar. Vid storskiften å vissa skifteslag vid Trångsviken och Kvissleviken samt Åssjön ha uttalanden gjorts om att äganderätt till vattnet pretenderades mot »meddjupet» i sjön. Södra änden av Brunfloviken har i beskrivningen till en avvittringskarta angivits höra till byarna å ömse sidor till hälften var. Å en karta från förra hälften av 1700-talet över vissa av prästbostället i Sunne socken pretenderade rågångar upptogos sådana även ute i sjön. Om dessa blivit av domstol fastställda framgår ej av handlingarna i lantmäterikontoret; de återfinnas i varje fall ej å en senare avvittringskarta. Fisket i Storsjön har ej i något fall varit föremål för särskild delning; vid laga skifte å en by på Norderön ha dock meddelats bestämmelser om delägares ensamrätt till fiske utanför viss för varje delägare angiven del av stranden, övriga lantmäteriåtgärder, som omnämnts av överlantmätaren, visa endast, att man räknat med strandäganderätt i sjön, men de innefatta icke något närmare bestämmande av omfattningen av denna rätt.

471 [857]. I Storsjön finnas två i jordeboken särskilt upptagna fisken. Det ena är det på Alsens socken upptagna »Ytterå fiske, 1 småfiske». Det andra är det p å Rödöns socken redovisade »Åsholmen med Tidfiske», varmed bör sammanställas en på Frösöns socken i jordeboken särskilt upptagen holme, »Åsön eller Åsholmen, 1 ö». Om det senare fisket har kammarkollegiets arkiv uttalat, att det saknas anledning antaga, att till Åsön eller Åsholmen skulle höra någon mera vidsträckt fiskerätt än (såsom saken angivits) den, vilken följer av »vanliga grunder». Utredningen vid sammanträdena. — Uppfattningar bland ortsbefolkningen om fiskerätten. [858]. De uttalanden, som gjordes vid sammanträdena, visa att stor osäkerhet föreligger beträffande fiskerätten i Storsjön samt att denna flerstädes hävdats med mycket ringa styrka. Några uppgifter om att 180m:sregeln tillämpats lämnades ej. Fisket ute på djupt vatten i Storsjöns öppna del har utan tvivel allmänt betraktats såsom fritt. Olika meningar gjorde sig däremot gällande i avseende å frågan om fisket ansetts vara fritt även vid de grund (»örar»), som ligga ute i Storsjön och d ä r särskilt lekfiske efter röding bedrives. Vid stränderna av Storsjöns öppna del torde strandägarna i allmänhet principiellt sett ha räknat med enskild fiskerätt. Någon bestämd utsträckning av denna har dock icke blivit hävdad och i stor omfattning har den uppenbarligen icke alls blivit upprätthållen i praktiken. — I Storsjöns vikar har den enskilda fiskerätten hävdats i mycket olika omfattning. Om Åssjön och särskilt Dvärsättsviken uttalades från strandägarehåll, att endast enskilt fiskevatten ansetts finnas. I Åssjön och möjligen även i södra delen av Dvärsättsviken torde dock fiske ha utövats även av andra än strandägare. Om Trångsviken uttalades likaledes från strandägarehåll, att endast enskilt fiskevatten ansetts finnas. I Kvissleviken torde i varje fall i den inre delen endast enskild fiskerätt h a ansetts gälla. Om viken söder om Norderön gjordes mycket olika uttalanden. Fritt fiske har emellertid där tydligen praktiserats i stor utsträckning. Om Brunfloviken erhöllos endast knapphändiga upplysningar. Något påstående om enskild fiskerätt där framfördes ej från något håll; det uttalades tvärtom av två personer, att det åtminstone sedan 1870-talet ej varit fråga om enskild fiskerätt i denna vik. [859]. Uttalanden gjordes också om att allt fiske betraktats såsom fritt i hela Storsjön. En hemmansägare i Rödöns socken förklarade, att i Storsjön hade man av gammalt fiskat fritt, och en annan hemmansägare i Sunne socken uttalade, att de flesta strandägare torde mena, att deras strandrätt slutade vid vattenbrynet. Flera andra liknande uttalanden förekommo. Från ett par håll framställdes påståenden om att fiske med utter och drag ansetts vara fritt överallt. Förslag och önskemål vid sammanträdena. [860]. I fråga om Storsjöns öppna del framkom endast ett fåtal yrkanden eller förslag angående bestämningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning. En strandägare i Rödöns socken uttalade sig för enskild fiskerätt 500 meter ut från stranden och detta föreslogs även av en strandägare på annat håll (med strandrätt i Trångsviken

472 och Kvissleviken). En strandägare i Håkansta i Norderöns socken uttalade sig för tillämpning av 180-m:sregeln, och detsamma föreslogs av arrendatorn av Åsöfisket. Några uttalanden gjordes även om att en del andra strandägare vid Storsjöflaket torde önska tillämpning av 180-m:sregeln. Från kronans sida yrkades enskild fiskerätt vid vissa grund, som räknades höra till Åsön (Storsjögrundet). I fråga om vissa grund inom Rödöns sockengräns yrkades från Rödöhåll, att fiskerätten där skulle förbehållas dem, som äro bosatta inom de strandägande skifteslagen i Rödöns socken. F r å n andra håll yrkades däremot, att fisket vid grunden skulle förklaras vara fritt. I fråga om Åssjön och Dvärsättsviken yrkades av strandägare, att endast enskild fiskerätt skulle fastställas. Detsamma gäller Trångsviken, där dock en strandägare uttalade, att utterfisket kunde lämnas fritt. Vid Kvissleviken uttalade sig en strandägare med strandrätt i den inre delen av viken för endast enskild fiskerätt. Från strandägare vid den yttre delen av Kvissleviken gjordes däremot uttalanden för tillämpning av 180-m:sregeln; i flertalet av dessa fall yrkades därvid, att 180-m:savståndet skulle räknas från 2-m:sdjupet utanför de vid stranden belägna holmarna. De yrkanden och förslag, som framställdes av personer med strandrätt vid viken söder om Norderön eller av personer eljest boende där, voro av mycket olika innehåll. Ungefär halva antalet strandägare yrkade enskild fiskerätt till mitten av vattnet eller sockengränsen. Några strandägare uttalade sig för enskild fiskerätt ut till visst avstånd från stranden (högst 250 meter och lägst 180 meter) eller för att endast notfisket skulle förbehållas strandägarna. F r å n strandägarehåll gjordes dessutom några uttalanden för att allt fiske skulle lämnas fritt; i två fall angavs därvid såsom ett tänkbart alternativ, att strandägarna finge enskild fiskerätt så långt ut från stranden som en länk av 10 å 12 nät, d. v. s. ungefärligen 200 meter ut från stranden. Från andra håll gjordes uttalanden för att endast notfisket skulle förbehållas strandägarna eller för fritt fiske m. m. För prästgården i Sunne yrkades enskild fiskerätt inom de gränser, som ansågos bestämda för denna. — Östersunds stad gjorde anspråk på fiskevatten i enlighet med bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken. Fastställande av fritt utter- och dragfiske över hela Storsjön yrkades av två personer (frånsett amatörfiskarena). Förslag och motiv. Föreliggande fiskerättsfrågor. [861]. Den huvudsakliga fiskerättsfrågan för Storsjön gäller enskilt och fritt fiskevatten. För ett visst fiskesätt har i fråga om denna sjö varit anledning att överväga en särskild reglering. Enskilt och fritt fiskevatten.1 [862]. De sakkunniga ha föreslagit fastställande av fritt fiskevatten i Storsjön. Strandägarens enskilda fiskerätt skall gälla 200 meter ut från stranden av fasta land och vissa särskilt uppräknade öar eller från de yttersta där liggande holmar, som äro belägna in1

Förslaget till speciallag 1 § 4) och 2 §.

473 nanför den stranden följande 35-m:skurvan; dessutom skall i de stora vikarna allt fiske innanför vissa gränslinjer vara enskilt. De angivna bestämningarna skola enligt förslaget ske med utgående från ett vattenstånd, motsvarande en höjd över havet av Storsjöns vattenyta av 2918 meter. Frivattensgränsen har icke föreslagits skola upptagas å någon karta med härutinnan normerande karaktär. [863]. Skälen för upptagandet av regeln om enskild fiskerätt 200 meter från land såsom grundregel för bestämningen av enskilt och fritt fiskevatten i Storsjön ha angivits i 5 kap. och allenast följande torde nu i detta avseende böra framhållas. Genom nämnda regel avses att åstadkomma väsentligen samma reglering av fiskerättsförhållandena i Storsjön som i de andra frivattenssjöarna. Detta har funnits vara motiverat framför allt med hänsyn till strandägarna och fiskevårdens krav. Orsaken till att i stället för 180-m:sregeln föreslagits en regel om enskild fiskerätt 200 meter ut från land äro av praktisk natur. Den senare regeln har ansetts vara lättare att tillämpa och med hänsyn till djupförhållandena i Storsjön i detta fall möjlig att använda. För Storsjön har ej heller såsom för de andra frivattenssjöarna fiskepraxis behövt föranleda ett direkt upptagande av 180-m:sregeln. Avståndet 200 meter från land har emellertid valts såsom ungefärligen motsvarande 180 meter från 2-m:sdjupet. Uttalandena vid sammanträden ha också i viss mån givit anvisning på detta avstånd. [864]. De öar, som föreslagits skola i fiskerättsligt hänseende likställas med fasta land, äro följande: Frösön, Norderön, Värkön, Utöarna, Åsön, Gåjeholmen, Anderson, Isön, Gyltholmen och Bockholmen (de båda sistnämnda holmarna äro de två större av de tre å generalstabsbladet nr 66 Åre SO väster om Sunne kyrka upptagna småholmarna; Gyltholmen är den största och Bockholmen den näst största av dessa holmar). Några särskilda skäl härför torde vad de större av dessa öar angår ej behöva anföras; i avseende å de mindre av dem hänvisas till vad härutinnan i nästa kapitel skall anföras. [865]. Om den föreslagna bestämningen av frivattensgränsen, där holmar ligga utanför stranden av fasta land eller de uppräknade öarna, torde följande få anföras. Såsom det framgår av överblicken av utredningsresultaten yrkades från strandägarehåll vid Kvissleviken, att enskild fiskerätt skulle gälla utanför sådana holmar. Det har också synts de sakkunniga vara riktigt att så i regel sker. Vid en granskning av de topografiska kartorna har det befunnits, att 35-m:skurvan utanför stranden av fasta land och de uppräknade öarna härvid lämpligen kan på föreslaget sätt tagas till utgångspunkt. Å de topografiska kartorna i skala 1 : 100 000 finnes denna kurva antydd genom pricklinjer, som »antyda 3*5 meters djup». Om de holmar, som ligga innanför 3-5-m:skurvan, få föranleda utsträckning av det enskilda fiskevattnet till 200 meter utanför dessa, torde strandägareintresset i detta avseende bliva väsentligen tillgodosett utan att, såsom förhållandena äro i Storsjön, det fria fisket därigenom till skada för något annat berättigat intresse för mycket inskränkes.

474 [866]. Fastställande av enskild fiskerätt vid de olika grund eller s. k. örar ute i sjön, om vilka vid sammanträdena varit åtskilligt tal, har icke synts de sakkunniga böra ifrågakomma. Någon enskild fiskerätt torde knappast kunna sägas för närvarande vara där upprätthållen, även om fisket vid vissa örar huvudsakligen utnyttjas av personer från särskilda trakter. Om örarna skulle läggas under enskild fiskerätt, är det möjligt, att fisket där skulle något inskränkas, huvudsakligen genom att amatörfisket fölle bort, och att en något minskad beskattning av särskilt rödingsstammen skulle vinnas. Någon större betydelse skulle dock detta säkerligen ej få. Om skydd för rödingsstammen i Storsjön anses vara påkallat, torde det lämpligast böra ordnas genom meddelande i administrativ väg av förbud mot fiske under vissa tider. Några fiskevårdsskäl torde därför icke kunna åberopas för fastställande av enskild fiskerätt vid örarna. [867]. Särskilda gränslinjer för det enskilda fiskevattnet ha, såsom redan antytts, föreslagits i Trångsviken, Kvissleviken, Åssjön och Dvärsättsviken samt Brunfloviken och viken söder om Norderön. Dessa skola närmare angivas i nästa kapitel i sammanhang med framläggande av detaljerna av utredningsresultaten. De h a föreslagits med hänsyn framför allt till betydelsen av vikarnas inre delar såsom lekplatser för fisken. [868]. Förslaget, att de angivna bestämningarna av det enskilda fiskevattnets utsträckning skola ske med utgående från ett vattenstånd motsvarande en höjd över havet av Storsjöns vattenyta av 291-8 meter, överensstämmer med den av de sakkunniga allmänt tillämpade principen att för regleringarna söka vinna anslutning till det officiella kartmaterialet. Denna anslutning har i fråga om de andra frivattenssjöarna kunnat ske till de officiella sjökorten. För Storsjön föreligger emellertid, såsom nämnts, ej något sådant sjökort. Anslutning har därför i stället skett till de officiella topografiska kartorna över Storsjön med omgivningar. Å de två generalstabsblad, som upptaga största delen av Storsjön (nr 66 Åre NO och SO), angives Storsjöns höjd över havet till 2918 meter. Motsvarande siffra är å det ena av de två andra generalstabsbladen (nr 67 Östersund SV) 291'9 och å det andra (nr 72 Åsarna) 292*6. Fiske med utter och drag. [869]. De sakkunniga ha ej funnit sig kunna förorda det från några håll yrkade frigivandet av utter- och dragfiske i hela Storsjön och ha ej heller funnit anledning att beträffande detta fiske föreslå någon särskild reglering för Storsjön. Det torde vara skäl att göra en jämförelse med utter- och dragfisket i Vättern. I Vättern är medgivande av viss frihet för angivna fiske en fråga av mycket stor betydelse för talrika yrkesfiskare, som å detta fiske erhålla en inkomst, vilken ofta nog är deras huvudinkomst. Om Storsjön kan ej något motsvarande sägas. Även de personer, som i Storsjön bedriva utteroch dragfiske hälft yrkesmässigt, äro mera binärings- eller amatörfiskare än rena yrkesfiskare. Utter- och dragfisket spelar för dem i ekonomiskt avseende en underordnad roll. Det förtjänar också att framhållas, att beståndet av de fiskarter, som kunna erhållas vid detta fiske, utan tvivel är svagare i

475 Storsjön än i Vättern. Hänsyn måste även tagas till att någon anstalt för odling av Storsjöns höstlekande fiskarter ännu icke kommit till stånd och att det torde vara ganska tvivelaktigt, om en sådan anstalt överhuvud kan komma att anordnas, då betydande kostnader och svårigheter måste bli förenade med anskaffandet från de vitt kringspridda lekplatserna av rom i något så när tillräckliga mängder. Det kan sålunda sammanfattningsvis anföras, att det med hänsyn till de med utter och drag fiskandes intressen icke kan anses föreligga tillräckliga skäl att medgiva sådant fiske närmare stranden än 200 meter samt att ett sådant medgivande skulle vara förenat med betänkligheter i avseende å fiskstammen.

31 KAP.

Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten. [870.] I förevarande kapitel skall redogöras för detaljerna i de sakkunnigas utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten i Storsjön. I den första avdelningen skall redogöras för vissa allmänna uttalanden. I de följande avdelningarna skall redovisas utredning av huvudsakligen lokal karaktär; i dessa avdelningar skall även de sakkunnigas förslag behandlas. A. A l l m ä n n a uttalanden. Uppfattningar i äldre tid. [871]. En hemmansägare i Kläppe [Storsjöflaket] i Marby socken (född i Kläppe 1864) uppgav, att hans fader, som kommit till Kläppe 1857, sagt, att strandrätten sträckte sig 100 famnar utanför 1 famns djup. Något beivrande av icke strandägares fiske innanför denna gräns hade dock knappast förekommit. Under faderns livstid hade fisket mest bestått i nötdragning. En gårdsägare och fiskare 1 i Hornsberg, Östersund, berättade: För omkring 50 år sedan hade det icke varit så noga med fiskerätten i Storsjön. Fisket hade huvudsakligen avsett röding under den tid då och på de platser där leken skedde. De, som bedrivit detta fiske, hade utövat det fritt var som helst. Inom vissa områden hade strandägarna emellertid hållit på enskild fiskerätt. — En hemmansägare i Kluk i Mattmars socken (född 1863) berättade, att han icke hört något annat om fritt fiske i Storsjön än att man förr plägade fara långt bort, även från Kluk, och fånga blåsik. 1

I det följande återgivas flera uttalanden av samma person, vilken därvid betecknas såsom »gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg». Om sig själv berättade denne, att han vore född 1872 på Rödön, att han ägt en hemmansdel i Fannbyn i Rödöns socken,' som han sålt med undantag för strand- och fiskerätt, samt att han sysslat med fiske sedan barndomen. Jägmästaren i Östersunds revir uppgav om honom, att han fiskade året runt och nog vore den störste fiskaren i Storsjön.

476 Uttalanden huvudsakligen om enskild fiskerätt i viss utsträckning. [872]. Jägmästaren i Östersunds revir uppgav, att fisket på djupt vatten ute på Storsjöflaket ansåges vara fritt för alla, men att fisket i vikarna tillhörde strandägarna. Även ute på Storsjöflaket funnes grund, där fiskerätten av ålder disponerats av enskilda såsom skattefiske. Läget av gränsen mellan allmänt och enskilt fiskevatten vore emellertid osäkert. — Jägmästaren i Hallens revir anförde: Inom hans revir låge vid Storsjön i Hallens socken kronoparkerna Helgesund, Våge och Brasta. Den till dessa kronoparker hörande fiskerätten i Storsjön vore icke utarrenderad och det hade aldrig varit fråga om sådan utarrendering. Såvitt han kunnat finna hade någon gräns icke upprätthållits mellan det område, där strandägarna fiskat, och det, där vem som helst fiskat. För skogsstaten vore den viktigate synpunkten i fråga om fiskerättens ordnande, att så litet löst folk som möjligt uppehölle sig i kronoskogarna. Sådana personer handskades nämligen ofta vårdslöst med elden, och den största faran för kronoskogarna voro skogseldarna. De kringfarande fiskarena använde dels utter, genom vilket fiske kronans intressen icke äventyrades, dels not. Vid notfisket behövde de gå i land och därvid förelåge fara för skadegörelse. Han ville föreslå, att fiskerätten i Storsjön reglerades på samma sätt som i havet, så att den enskilda fiskerättens område räckte ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Om en sådan bestämmelse infördes, bleve det möjligt att med lagens hjälp få bort dem, som utan lov fiskade vid stranden. En ingenjör i Trångsviken 1 (delägare i hemmanen Mo och Rönningsberg i Alsens socken samt i hemmanet Kvissle i Mattmars socken) anförde: Det vore nödvändigt att i vissa vikar förvara virke; i vikarna funnes också ofta anordningar för flottningen. För industriens och flottningens intressen skulle det därför medföra risk, om frivatten inrättades i vikar. Folk skulle då kunna taga sig före att genom lossande av förtöjningar etc. undanröja de hinder för fiske, som virket medförde, och därvid förebara, att de hade rätt till fiske på platsen. Ute på Storsjöflaket ansåges finnas fritt fiskevatten, men han hade aldrig sport, att det varit tal om, var gränsen skulle gå mellan det enskilda och det allmänna fiskevattnet. Själv hade han icke fiskat å Storsjöflaket. Det strandfiske, som bedreves vid detta, vore obetydligt. Strandägarna hade föga tid till fiske. De hade varit mycket toleranta gent emot fiskare utan strandrätt. Ute på Storsjöflaket bedreves fiske blott på grunden. Förr hade det icke varit många som fiskat, men numera skulle alla fiska. Vid Storsjöflaket måste strandägarna få ett visst vattenområde såsom sitt eget. Deras intresse bleve tillgodosett, om det enskilda fiskevattnet bestämdes att räcka 500 meter ut från stranden. Det vore bättre att räkna från stranden än från 2-m:sdjupet. En hemmansägare i Mjäla [Storsjöflaket] i Rödöns socken förklarade, att även strandägarna vid stränderna av öppna Storsjön ansåge sig ha enskild fiskerätt. Någon bestämd tradition angående yttergränsen för den enskilda 1 I det följande återgivas flera uttalanden av denne, som därvid betecknas såsom »ingenjören i Trångsviken».

477 fiskerätten funnes dock icke. — Denne hemmansägare uttalade sig först för att den enskilda fiskerätten skulle gälla 300 å 400 meter från 2-m:sdjupet men ändrade sig sedan till att den enskilda fiskerätten borde fastställas gälla 500 meter ut från stranden. Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg anförde: Det vore lämpligt, att den enskilda fiskerätten i Storsjöflaket begränsades på samma sätt som i havet, d. v. s. till 180 meter från 2-m:sdjupet. Frivatten borde icke inrättas annat än i Storsjöflaket. Eljest kunde det lätt uppkomma förvecklingar. Ute på djupt vatten å Storsjöflaket kunde hela sommaren rödingsfiske med nät äga rum. Fångsten vore dock så klen, att det vore tvivelaktigt, om fisket skulle bära sig. Fiske med drag, rev, lakstrutar eller siknät ute på djupet skulle icke löna sig. Om enskild fiskerätt bleve gällande ut till 180 meter från 2-m:sdjupet, skulle därför praktiskt taget allt lönande fiske tillhöra strandägarna. Många nöjesfiskare skulle dock sätta värde på att få lägga ut sina nät utanför 180-m:sgränsen. — En hemmansägare i Håkansta [Storsjöflaket] i Norderöns socken (född 1874) förklarade vid sammanträdet i Ytterhallen, att man antagit, att strandägarna hade enskild fiskerätt å ett visst område utanför stranden, men att man icke haft någon kännedom om detta områdes omfattning. Han instämde i förslaget, att den enskilda fiskerätten skulle bestämmas att sträcka sig 180 meter utanför 2-m:sdjupet. Notfisket vid stranden måste absolut vara förbehållet strandägaren. Han antoge, att alla de vid sammanträdet närvarande vore eniga därom. Not kunde i regel icke dragas utan att upprensningar företoges. Det vore orimligt, om andra än strandägaren skulle äga rätt att använda upprensade notvarp eller företaga arbeten vid dennes strand. Han ville inlägga en skarp protest mot ett eventuellt frigivande av notdragning vid land. En fiskare i Trappnäs [Storsjöflaket] i Hallens socken (fadern ägare av hemman i Kläppe; företrädde stärbhuset efter sin svärfar, som ägt hemman i Trappnäs) anförde, att strandägarna borde ha ensamrätt till fiske med not och nät inom 180-m:sgränsen men att fisket med utter och drag borde vara fritt för alla överallt i Storsjön. — En hemmansägare i Kläppe [Storsjöflaket] i Marby socken anförde: Han fiskade med utter och drag i mindre skala. Sitt fiske bedreve han icke blott utanför Kläppe utan även utanför flera andra byar. Både han och många andra i trakten praktiserade fritt fiske med utter och drag överallt i Storsjön. Laxöringen ginge på våren nära land och för dess fångst behövde m a n därför gå in mot land. För fiske med utter och drag borde därför icke finnas någon strandrätt. Fiske med not och nät å enskilt vatten borde däremot vara förbehållet strandägarna. En hemmanägare i Undrom [Storsjöflaket] i Rödöns socken anförde, att intresset för fiskevårdande åtgärder, såsom utsättande av rödingsyngel, skulle bli större, om strandägarnas enskilda fiskrätt bleve fastställd. Uttalanden huvudsakligen om fritt fiske. [873]. F r å n Rödöns pastorats gemensamma kyrkoråd överlämnades utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde den 24 april 1934, i vilket uttalades, att fiskerätten i Storsjön en-

478 ligt gammal praxis vore allmän. — Kyrkoherden i pastoratet upplyste vid sammanträdet i Rödön, att han, som kommit till Rödön 1933, icke närmare kände till fiskeförhållandena och ej själv utövade något fiske, samt att de uppgifter, som meddelats i kyrkorådets skrivelse, grundats på upplysningar av kyrkovaktmästaren. — Den ifrågavarande kyrkovaktmästaren, som var närvarande vid sammanträdet, berättade: Han hade idkat fiske sedan barndomen såväl i Storsjöns öppna del som även i Åssjön, i den senare huvudsakligen inom Rödöns sockengräns men också inom Frösöns socken. Vid fisket hade han gått ända in till stranden och även fiskat på grunden. Han hade icke ansett, att han därvid gjort sig skyldig till tjuvfiske; han hade utgått från, att strandägarnas egendom upphörde vid stranden och att fisket vore gemensamt för alla. En hemmansägare i Rödegård i Rödöns socken, som uppgav sig äga hemman med strandrätt och utöva husbehovsfiske, förklarade sig i fråga om fiskerätten ha ungefär samma uppfattning som kyrkovaktmästaren och tillade, att i Storsjön hade m a n av gammalt fiskat fritt. — Kyrkoherden i Sunne pastorat uttalade, att h a n icke hört, att någon respekterade 180-m:sgränsen. Vid bäckar, som folie ut i sjön, fiskade vem som helst. En hemmansägareson och fiskare i By nom i Hallens socken (född i Bynom 1887) anförde: Han hade sysslat med fiske sedan barndomen och fiskade litet varstädes, även på andra håll än utanför Bynom. Han hade därvid aldrig tänkt på, att det kunde vara enskilt fiskevatten. Mest fiskade han med nät. Revfiske hade han ej bedrivit. I trakten idkades detta fiske icke mycket. — E n hemmansägare i Torvalla i Brunflo socken ansåg, att det skulle vara att gå för långt, om strandägarna finge enskild fiskerätt ut till 180 meter från 2-m:sdjupet. Fisket borde vara fritt överallt i hela Storsjön, även i vikarna, ända in på land. Det funnes många personer utan strandrätt, som skaffade sig en liten inkomst genom fiske. Det vore obemedlat folk och för dessa vore fisket en viktig inkomstkälla. — E n hemmansägare i Hägled i Sunne socken [Hägled ett eget skifteslag, vars mark ej når Storsjön] ansåg, att fisket i Storsjön borde vara fritt för alla. Om i lag stadgades enskild fiskerätt, komme även kronan, som hade stora marker vid sjön, att hävda enskild fiskerätt. Därigenom skulle allmänhetens intressen bli lidande. — En folkskollärare, vilken företrädde ett stärbhus, som ägde en lägenhet avsöndrad från Fannbyn nr 1 i Sunne socken med en strand av 120 meters längd, förklarade, att enligt hans mening fisket i Storsjön i alla tider ansetts vara fritt. Den ende, som hävdat enskild fiskerätt, hade varit prosten Arbman i Sunne socken (se [881]). Notvarpen vore upprensade av de fiskande. Ingen strandägare vägrade andra att draga not å hans område. B. S t o r s j ö n s ö p p n a del. Lantmäteriutredning. [874]. Vid laga skifte å Yttre Hammarnäs nr 1 och 4 i Hallens socken, som fastställts den 29 juli 1864, angavs, att till skifteslaget hörde »af Storsjön; efter meddjupet från Möns Bya-skillnad söderom Tretall-

479 holmen och Grönön, samt derifrån omkring Utöarne, och tillbaka, till Ytterhammarnäsets skillnad». Detta vattenområde avsattes för »Delägarnes gemensamma behof». [875]. Vid laga skiften å byarna Gåje, Backen samt Iffelnäs och Trappnäs i Hallens socken har redovisningen av deras vattenområden skett på sådant sätt, att Storsjön torde böra anses såsom samfälld för fastigheterna inom respektive skifteslag. [876]. Vid laga skifte å Önsta by i Norderöns socken [Norderön] träffades i en förening den 12 juli 1869 bestämmelser om delägares ensamrätt till fiske utanför viss för varje delägare angiven del av stranden; i föreningen omnämndes vissa notvarp. [877]. I och för en tvist vid domstol upprättades 1743 en karta över de av Prästbordet i Sunne socken pretenderade rågångar (»Sunne Prästgårds Skogs Charta»). Å kartan äro följande rågångar uppdragna i Storsjön: från Gyltholmen dels i sydostlig riktning till fastlandet och dels i nordostlig riktning till Isön; samt från en punkt på udden å ostsidan av Isön över ett numera igengrundat sund mellan Anderson och en då självständig holme söder om denna (»Skansholm») till ett skär ute i Fannbyviken, benämnt »Tippeskär» (återfinnes ej å generalstabskartan). Från »Tippeskär» skulle rågången enligt beskrivningen till kartan gå till utloppet av »Grisflobäck» (i ungefärligen sydlig riktning). — Överlantmätaren har meddelat, att det ej framgår av handlingarna i lantmäterikontoret, om dessa rågångar blivit av domstol fastställda; de i Storsjön uppdragna rågångarna återfunnes i varje fall ej å 1822 års avvittringskarta. Kameral utredning. [878]. I den av kammarkollegiet avlämnade förteckningen rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Storsjön redovisas bland holmar på Frösöns socken »Åsön eller Åsholmen, 1 ö», med anteckning krono, under allmän disposition, samt bland fisken på Rödöns socken »Åsholmen med Tidfiske» med anteckning krono, under allmän disposition. [879]. I det av kammarkollegiet sedermera till de sakkunniga överlämnade arkivmemorialet angående Åsön eller Åsholmen anfördes huvudsakligen följande. I 1741 års jordebok för länet upptogs allenast på Rödöns socken, under rubriken krono avradsland, »Åshålmen med Tide Fiskiet» med följande uppgifter: »Rantar 22 öre s:mt, nyttias under Frösö sochn Wästerhus n:r 3 — 22 — cronan Behållet. Taxerat d. 7 april 1730 till emotstående ränta» [ = 1 1 skilling banko]. Jordeböckerna därefter till och med 1825 upptogo sedan alltjämt på Rödöns socken Åsholmen med tidfiske såsom ett kronoavradsland med ränta och nämnda anteckning om taxeringen. — I 1827 års jordeboksförändringsextrakt för Jämtlands södra fögderi upptogs sedan såsom »tillkommet» i Frösö socken »Åsön kr. af radsland» med anteckning: »Denna lägenhet är tillsvidare upplåten auditeur Norrbom och hemmansägaren Sparrman i Vestbyn mot 32 sk. banco årligen. Enligt Konungens befallningshafvandes Resolution d. 7 martii 1827. Åhs Holmen finnes uti jordeboken upptagen under Rödöns S:n samt år 1730 den 7:de April taxerad till 11 sk. Banco och nyttjas af Westerhus n:r 3 på Frösön, men som ingen föreskrift är gifven att sistnämnda ränta skall försvinna så, med bibehållande af densamma och att utbetalas af Westerhus, påföres den nu ålagde att årligen erläggas af Westbyn med 32 sk.» — Den 4 augusti 1869 insände länsstyrelsen till Kungl. Maj:t en förteckning å kronans genom avvittringen tillkomna överloppsmarker och upptog i den bland annat på Frösö socken Åsholmen om 1 tunnland 18 kappland. I underdånigt utlåtande den 9 oktober 1871 anmärkte kammarkollegiet, bland annat, att Åsholmen blivit genom länsstyrelsens resolution den 7 mars 1827 upplåten till auditören Norrbom och hemmansägaren Sparrman i Västerbyn mot en årlig ränta av 32 skilling banko, ehuru 1827 års jordeboksförändringsextrakt därjämte innehölle, att denna lägenhet skulle vara densamma, som enligt 1825 års jordebok upptoges inom Rödöns socken med en den 7 april 1730 åsätt ränta av 11 skilling banko och anteckning att brukas under Västerhus nr 3 i Frösö socken. — Den 24 november 1871 anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelsen att avgiva förslag till disposition av Åsön eller Åsholmen. — Den 6 februari 1892 inkom länsstyrelsen med sådant förslag samt anförde därvid huvudsakligen följande: Åsholmen utgjorde en holme i Storsjön om

480 1 tunnland 18 kappland till stor del kala berghällar. Lägenheten hade jämlikt avvittringsrättens protokoll den 9 augusti 1824 förklarats skola återgå till kronans disposition. Åborna på hemmanen nr 1 och 2 i Västerbyn hade s e d a n på därom gjord ansökning, genom länsstyrelsens resolution den 7 mars 1827 fått lägenheten sig tillsvidare upplåten mot en årlig ränta av 32 skilling banko. I nya jordeboken vore lägenheten upptagen bland kronojordlägenheter under enskild disposition med en ränta av sammanlagt en krona 34 öre, varav en krona redovisades inom Frösön och 34 öre inom Rödöns socken. Länsstyrelsen hemställde, att Åsholmen måtte ur jordeboken avskrivas. Lägenheten, som ägde föga värde och i senare tider endast tillfälligtvis av närliggande hemmans innehavare begagnats för killingbete, borde i stället i laga ordning skattläggas till lämplig ränta och förenas med hemmanen nr 1 och 2 i Västerbyn utan skatteköpeskilling men med den vid skattläggningen bestämda räntan inräknad såsom tillökning i hemmanens räntor. — Länsstyrelsens förslag om dispositionen av Åsholmen mötte emellertid gensagor från såväl lantmäteristyrelsen som kammarkollegiet. — Den 8 september 1893 förordnade Kungl. Maj:t, att lägenheten tillsvidare och intill dess annorlunda kunde bli förordnat skulle bibehållas såsom överloppsmark. — Den 6 oktober 1893 föreskrev kammarkollegiet, att Åsholmen skulle i jordeboken omföras från krono under enskild disposition till krono under allmän disposition samt att lägenheten påförd grundskatt skulle från jordebok och kronoräkenskaper avskrivas. I arkivmemorialet anf öres avslutningsvis följande: »Handlingarna till ovannämnda taxering av Åsholmen år 1730 hava icke anträffats i kollegium •. Ej heller synes länsstyrelsens resolution den 7 mars 1827 hava inkomit till kollegium. Det är emellertid föga antagligt, att nämnda handlingar skulle innehållit några närmare uppgifter om fiskets belägenhet. Man synes kunna utgå ifrån, att lägenheten åsatts ränta med hänsyn till det därå befintliga betet möjligen med någon förhöjning på grund av det till holmen efter vanliga grunder hörande fisket, vilket senare tydligen icke ansetts utgöra holmens huvudsakliga värde, enär räntan i så fall bort fastställas att utgå i någon fisksort ». U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [880]. Först torde få erinras om följande i avdelning A närmare återgivna uttalanden och förslag angående fiskerätten i Storsjöns öppna del: uttalandet av jägmästaren i Östersunds revir, att fisket å djupt vatten ute på Storsjöflaket ansåges vara fritt för alla; uttalandet av ingenjören i Trångsviken, att ute på Storsjöflaket ansåges finnas fritt fiskevatten; förslaget av samme ingenjör, att den enskilda fiskerätten i Storsjöflaket skulle fastställas att gälla 500 meter ut från stranden; uttalandet av en hemmansägare i Mjäla i Rödöns socken, som torde haft avseende allenast å Storsjöflaket, att den enskilda fiskerätten borde fastställas gälla 500 meter ut från stranden; förslaget av gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg, att den enskilda fiskerätten i Storsjöflaket skulle begränsas till 180 meter ut från 2-m:sdjupet; samt uttalandet för tillämpning av 180-m:sregeln, som gjordes av en hemmansägare i Håkansta i Norderöns socken och som torde haft avseende endast å Storsjöflaket. [881]. Om fiskerätten vid stränderna av Storsjöflaket (fasta land och vissa oar) gjordes följande uttalanden. En torpare i Mjäla i Rödöns socken berättade: Han hade fiskat sedan barndomen och fiskade ännu med ett par nät. Hans torp gränsade ej till sjön, men han hade alltid fått fiska fritt. Vid Rödöns stränder hade visserligen endast »byfolket» fiskat, men det hade aldrig varit tal om att hindra någon att fiska vid stranden inom hans bys område, även om denne ej hade strandrätt. — En kronojägare i Oyikens^ socken, som var född i Alsen, uppgav, att från Hammarnäset och norrut till Trångsviken och Ytterån [utanför Hallens, Mattmars och Alsens socknar] hade det icke varit tal om någon strandrätt utan vem som helst hade fiskat överallt. Jägmästaren i Östersund samt gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg uppgåvo, att fiskevattnet vid Gåjeholmen i Hallens socken och grunden söder därom ansåges vara enskilt. Gåjeholmen hade på sin tid köpts av en numera avliden jagmästare med tanke på, att till ön skulle höra enskild fiskerätt. Fisket därstädes vore allsidigt: allt efter årstiden fiskades där abborre, gädda, harr, röding, lax-

481 öring och sik. — En hemmansägare i Mon i Hallens socken förklarade sig vara säker på att delägarna i Hammarnäs i samma socken ansåge, att den enskilda fiskerätten borde fastställas att gälla 180 meter ut från 2-m:sdjupet. — En hemmansägare i Trappnäs (född 1853) anförde, att lffelnäs och Trappnäs i Hallens socken vore ett gemensamt skifteslag samt att han företrädde skifteslaget. Enskild fiskerätt borde gälla för skifteslaget i Storsjön enligt skifteshandlingarna. Det vore otillräckligt att låta den enskilda fiskerätten räcka 180 meter utanför 2-m:sdjupet [överlantmätaren har på förfrågan meddelat, att skifteshandlingarna beträffande dessa byar ej innehålla några uppgifter om fiskerätten]. Jägmästaren i Östersunds revir upplyste, att han för länge sedan hört uppgivas, att vid Utöarna funnits ett kronofiske. Det skulle ha varit ett värdefullt tidfiske. — En hemmansägare i Håkansta i Norderöns socken uppgav däremot, att hans fader, som varit född 1832 i Tivarsgården på Norderön och därifrån flyttat till Kläppe, aldrig sagt något om att det skulle funnits något kronofiske vid Utöarna. Själv hade han fiskat vid dessa med rev och drag. En hemmansägare i Trappnäs i Hallens socken sade sig ej heller ha hört talas om, att det skulle funnits något kronofiske vid Utöarna. — Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg anförde: Den västligaste av Utöarna hade tillhört kronan men försålts till enskild person. De två andra Utöarna hörde till Värkön. Den senare ön hade tidigare ägts av en överstelöjtnant, vilken numera sålt densamma till Norderöns kommun. De till Värkön hörande Utöarna hade emellertid icke medföljt vid denna försäljning. Överstelöjtnanten utövade själv strandfiske vid Utöarna och hölle på sin enskilda fiskerätt där. Han visste dock ej, hur långt ut som denne hölle på enskild fiskerätt. Det inträffade stundom, att de kring Utöarna fiskande komme inom det område, som överstelöjtnanten ansåge vara sitt enskilda fiskevatten; denne hade då ibland kört bort dem. Själv hade han några gånger fiskat vid Utöarna. De flesta, som fiskade där, vore från byarna Kläppe och Trappnäs. Fisket vid Utöarna bedreves med rev och drag och avkastade huvudsakligen storlaxöring och något röding. Föremål för fisket vore icke lekande fisk, utan dels gallfisk, dels sådan laxöring, som vore stadd på vandring till eller från lekplatserna i vattendragen. Fisket skedde på mycket växlande djup, från 25 famnars djup upp till ytan. Den ena dagen kunde fisken vara på djupt, den andra på grunt vatten. Krokfisket kring Utöarna utsträcktes stundom nästan ända till Hammarnäset i Hallens socken och nästan till Värkön. Det ansåges numera, att detta krokfiske vore fritt. — Jägmästaren i Östersunds revir trodde, att överstelöjtnanten räknade enskild fiskerätt antingen 200 meter från land eller 180 meter från 2-m:sdjupet. — En hemmansägare i Mon i Hallens socken anförde: Den västligaste av Utöarna ägdes av en hemmansägare i Hammarnäs. De båda andra Utöarna vore sålda från Hammarnäs. Det till Hammarnäs hörande fisket vore gemensamt för skifteslaget; detta gällde även om fisket vid Utöarna. Hammarnäsborna ansåge, att 180-m :sregeln borde tilllämpas kring Utöarna. — En hemmansägare i Kläppe i Marby socken uppgav, att Kläppeborna sedan 1860-talet fiskat kring Utöarna. Det vore liksom hävd på att de ägde rätt att fiska där. — Den förut nämnde kronojägaren i Ovikens socken uppgav, att, då han bodde i Alsen, hade folk från Trångsviken farit till Utöarna och opåtalt fiskat där. Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg uppgav, att den föregående ägaren av Värkön (överstelöjtnanten) vid försäljning av densamma till Norderöns kommun förbehållit sig den till ön hörande jakt- och fiskerätt och själv utövade strandfiske där samt hölle på sin enskilda fiskerätt, hur långt ut visste han ej. Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg uppgav, att Norderön icke hade hållit på enskild fiskerätt. Fisket där vore dåligt och omfattade huvudsakligen sik. En arbetare i Sunne socken förmälde däremot, att Norderön hölle på sin fiskerätt i sockenkilen upp mot Åsön. Vid Norderön bedreves mest nätfiske efter småsik på djupt vatten. Om Sunne kyrkoherdeboställe lämnades av Sunne församlings kyrkoråd skriftligen följande uppgifter (jfr [877]): »Fiskerätten vid Sunne ecklesiastika löneboställe synes, enligt vad gamla kartor utvisa, sträcka sig från gränsen till Orrviken över vatt31—368351.

482 net till Gyltholmen, från Gyltholmen över Fläskgrundet till Isön, från Isön till Stenbron mellan Anderson och Skansholmen, från Stenbron över Fanbyviken till Tippskäret och från Tippskäret över det återstående av Fanbyviken till gränsen mellan Fanbyn och lönebostället. Fiskerätten disponeras av löneboställets arrendator.» — Kyrkoherden i Sunne pastorat anförde sedermera vid sammanträdet i Sunne följande: Han hade tillträtt pastoratet 1913 och hade innehaft bostället till 1923. Han hade bedrivit fiske till husbehov. Han hade icke velat avvisa främmande fiskare, men hade teoretiskt hållit på sin ensamrätt till fiske inom de gränser kyrkorådet angivit i sin skrivelse. Hans närmaste företrädare i ämbetet hade varit E. Arbman 1863—1896 samt Lindeman och Beskow. Arbman hade enligt uppgift fiskat i stor skala. Ett år skulle han ha fångat 1 500 kg fisk. Arbman hade hävdat boställets ensamrätt till fiske å dess vatten och upptagit nät, som där utlagts av obehöriga. Lindeman hade även fiskat själv, fastän i mindre skala. Att Beskow fiskat själv hade han däremot icke hört. Fiskerätten hade räknats som en inkomst för bostället. Länsstyrelsen hade bestämt, att fiskerätten skulle tillkomma boställets arrendator och vid fastställandet av arrendet hade säkerligen avseende fästats vid inkomsten av fisket. Om fisket å bostället bleve fritt, skulle enskild rätt kränkas. Arrendatorn vore hänvisad att leva på boställets avkastning. — Arrendatorn av kyrkoherdebostället uppgav, att han arrenderade detsamma sedan 1923 och själv utnyttjade det till bostället hörande fisket. Han fiskade uteslutande å boställets vatten. Vid fisket användes huvudsakligen not och gäddryssjor, men även något nät, rev och utter. Notfisket avkastade huvudsakligen sik, abborre och gädda. Intrång av obehöriga fiskare å boställets vatten förekomme icke i större utsträckning. — En arrendator av ett torp under Sunne prästgård (född 1862; arrendator av torpet sedan 15 år tillbaka) anförde: I hans arrendekontrakt å torpet vore intet nämnt om fiskerätt. Han hade emellertid, under hela den tid han arrenderat torpet, bedrivit fiske i prästgårdens vatten och gjort det både för eget behov och till avsalu. Mest hade han fiskat under kyrkoherde Beskows tid. Som ersättning hade han då och då lämnat Beskow litet fisk. Han hade rensat upp de flesta notvarp, som funnes på prästgårdens vatten, nämligen fyra stycken. Sedan den nye arrendatorn, som själv hade not och fiskade, kommit till prästgården, hade han icke fiskat där mycket. Han fiskade nu, med lakryssjor, mest på Fannbyns vatten men även åt Norderösidan. Utanför Fannbyn sattes ryssjorna ej närmare land än 200 meter. På prästgårdens vatten vore det icke mer än 4 å 5 famnars djup närmare stranden. — En lägenhetsägare på Anderson i Sunne socken (född 1873 på Anderson) anförde: Fadern hade varit kronotorpare på Anderson. Fadern hade icke fiskat mycket och han själv gjorde det icke heller. För 25 å 30 år sedan hade fisket vid Anderson varit utarrenderat, först till en och sedan till en annan person. Den senare hade fiskat lake på vintern och stundom dragit not på sommaren. Själv hade han arrenderat Sunne prästgård från 1899, då Lindeman kommit till Sunne, och till 1920. Arrendet omfattade blott jorden; jakt och fiske hade kyrkoherden haft kvar. Han hade dock stundom fiskat med not tillsammans med olika medhjälpare. Då hade fisk lämnats till kyrkoherden såsom ersättning. En tid, ungefär ett par år, hade boställets fiske varit särskilt utarrenderat. Fisket borde vara fritt. Vid Anderson vore det många, som fiskade, särskilt från Östersund. Det kunde vara 10—12 båtar på fiske där. — Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg uttalade: Till Prästbolet i Sunne hörde Anderson söder om Stenbron samt ungefär halva Isön. Den andra hälften av Isön hörde till Andersons hemman. Prästbolets fiskevatten betraktades som enskilt och för detsamma funnes vissa gränsbestämningar. I sundet mellan holmarna söder om Isön hade av ålder fiskats harr. — En hemmansägare i Fannbyn (född därstädes 1866) anförde: Fannbyn utgjorde ett eget skifteslag och hade en strandlinje av ungefär 1 kilometers längd. Det hade aldrig varit fråga om ensamrätt till fiske utanför de olika skifteslagens stränder inom socknen. Vem som helst, som hörde till socknen, hade fått fiska inom socknen, men däremot ej stadsbor eller annat utsocknes folk. Han protesterade mot att kyrkoherdebostället skulle få ensamrätt till fiske inom de angivna gränserna. För Fannbyn vore det icke tillfredsställande att få fiskerätt blott utanför skifteslagets strand. Han ansåge,

483 att alla, som äro bosatta inom de stranden angränsande skifteslagen, borde ha fiskerätt inom socknen, oavsett om de hade skattlagd jord eller ej. — En hemmansägare i Hägled i Sunne socken, som uppgav, att Hägled vore ett eget skifteslag och att dess mark ej nådde sjön, berättade (se även [873]): Han hade fiskat något med utter och en smula även med nät i Fannbyviken. Han hade menat, att fisket vore fritt. Han trodde, att denna mening vore allmän i de närmaste byarna. Hägledsborna hade förr fiskat mycket med nät och rev. Hans morfar hade på sin tid fiskat mycket vid Fannbylandet, Anderson och holmarna däromkring. Han hade aldrig hört, att morfadern arrenderat fiskevatten. Icke blott fastighetsägare utan även folk, som voro ute på sommarnöje, hade fått fiska. [882]. Om fisket vid Åsön och det s. k. Storsjögrundet eller Storören (vissa grund nordväst om Åsön) förekom följande. överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt meddelade skriftligen, att fisket vid Åsön utarrenderats för tiden 1932— 14 / 3 —1937. — Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg anförde: Vid Åsön vore fisket enskilt. Hans morfader, Johan Persson i Övergård, hade tillsammans med en annan person, bosatt i Undrom, arrenderat detta fiske. Morfadern hade innehaft arrendet i omkring 20 år; arrendetiden hade börjat för omkring 85 år sedan. Numera arrenderade han själv fisket. I hans arrendekontrakt angående fisket vid Åsön angåves, att arrendet omfattade Åsön med därtill hörande grund. Han hade årligen genom annons meddelat, att fiske vore förbjudet »vid Åsön med därtill hörande grund», och det såge ut, som om detta förbud respekterades. Åsöfisket, som vore nätfiske efter röding, bedreves huvudsakligen vid den s. k. Storören, grund, som vore belägna på några kilometers avstånd från Åsön. nordväst om denna. Storören höjde sig från betydande djup till högst omkring 2 famnar under vattenytan. Kring själva Åsön vore bottnen olämplig och näten bleve lätt skadade. Föga fiske bedreves där. Vid Storören hade även hans morfader fiskat, men det hade nog då även varit andra som fiskat där. Lekfisket efter röding bedreves under en tid av omkring 14 dagar, mellan omkring den 25 september och den 10 oktober. Näten sattes huvudsakligen på ett djup av 5—7 famnar. På grundare vatten än 5 famnar vore det riskabelt att sätta nät. — Jägmästaren i Östersunds revir upplyste, att fisket vid Åsön hade varit utarrenderat praktiskt taget hela tiden efter det Johan Persson och dennes medarrendator lämnat arrendet. Vid ön funnes ett »tidfiske» eller lekfiske efter huvudsakligen röding och även något sik. Fisket vid Storören hade följt med Åsön. Han hade i långliga tider hört detta sägas ute i bygderna. Det måste nog därför anses vara gammal hävd på att fisket vid Storören vore enskilt. En hemmansägare i Undrom i Rödöns socken (kommunalnämndsordförande) anförde: Hans farfar och han själv hade fiskat på Storören, som även kallades Storsjögrundet. Där hade fiskare från Rödöns och Hallens socknar mötts. Farfadern hade dock yttrat, att han icke visste vad Hallenborna hade på Storören att göra. Han kunde emellertid icke yttra sig om, huruvida farfaderns mening, att Storören hörde till Rödön, berodde på, att det låge närmare Rödölandet, eller på att Rödöborna skulle ha gammal hävd på fiskerätt å grundet. Han hade aldrig i äldre tid hört, att Storören skulle höra till Åsön. I närheten av Åsön bedreves intet annat fiske än nätfiske efter sik på försommaren. Detta fiske ägde rum på grund belägna 300 å 400 meter ost om Åsön. Väst om Åsön rådde djupt vatten. På Storören fiskades huvudsakligen röding, på hösten. Förr hade sikfisket där haft större betydelse. — En lägenhetsägare på Anderson i Sunne socken anförde, att han på Åsön på 1880-talet eller 1890-talet sett en gammal, redan då raserad stuga, som Rödöbor satt upp. De hade nog använt stugan vid tidfiske, nämligen fiske efter röding på hösten. En hemmansägare i Fannbyn i samma socken förklarade, att stugan troligen uppförts av en namngiven person i Undrom eller dennes fader och två andra personer på Rödön. Dessa tre hade fiskat i lag med varandra. — Två hemmansägare, den ene i Håkansta i Norderöns socken och den andre i Kläppe i Marby socken, uppgåvo, att av gammalt folk från Norderön och Rödön fiskat röding på hösten på Storsjögrundet norr om Åsön. Näten torkades på Åsön, där man haft en stuga. Norderöborna hade sålunda haft »obestridd rätt» att fiska å

484 grundet. — En hemmansägare i Rödegård i Rödöns socken berättade, att vid Åsön möttes folk från Rödön, Hallen, Värkön, Kvissle och Sunne. På Storsjögrundet fiskade mest Rödöbor men även folk från annat håll. Kyrkoherden i Sunne pastorat uppgav, att folk från Sunne och Norderön blott undantagsvis fiskade på Storsjögrundet. En Östersundsbo hade berättat för honom, att han en höst haft 15 nät utsatta där. »Alla människor», som hade lust, fiskade på grundet. — En hemmansägare i Kläppe i Marby socken uppgav, att fisket på Storören alltid ansetts vara fritt. Den nämnde hemmansägaren i Rödegård ansåg, att det icke skulle skada, om man kunde få fiskerätten vid Storsjögrundet förbehållen dem, som bodde inom Rödöbygdens och Sjöbygdens område. — Den hemmansägare i Kläppe, vilken jämte en annan hemmansägare såsom sin mening uttalade, att Norderöborna hade »obestridd rätt» att fiska å Storsjögrundet, ansåg däremot, att fisket därstädes borde vara fritt. Det vore icke gott för någon att hållas där och de, som ville fiska där, borde ha frihet att göra det. [883]. Om fisket vid utgrunden anfördes i övrigt vid sammanträdena följande. En hemmansägare i Åse i Alsens socken uppgav, att man på grunden i Storsjöflaket idkade fiske om varandra. Lillgrundet och Storgrundet vore två stora grund utanför Ytterån. där vem som helst plägade fiska. Fisket avsåge röding och bedreves höst och vinter. En arbetare i Trångsviken i Alsens socken uppgav, att vid Lillgrundet och Storgrundet icke förekomme mycket lekfiske efter röding utan mest revfiske och fiske med isnäl vintertiden. Med reven fångades röding, laxöring och lake, med isnäten mest sik och röding. På grunden fiskade folk från olika håll. En hemmansägare i Mjäla i Rödöns socken (kommunalfullmäktigeordförande) anförde: Utom vid stranden bedreves fiske på de grund, »örar», som funnes ute i sjön. Utanför Bäckviken låge grundet Långören, en rullstensås, som nådde in till stranden. Söder om detta grund låge andra ute i sjön. Närmast norr om Storsjögrundet (vid Åsön) låge Mjälaören, som även kallades Storören. Norr om detta låge Simaören. Utanför Huvulsviken funnes ett grund, som kallades Huvulsviksören. Ute på Storsjöflaket låge dessutom, ungefär sydost om Mjälaören, ett annat grund, Nyören. På Långören fiskades med nät efter röding och med lakstrutar efter sik. På de övriga grunden fiskades huvudsakligen röding samt storsik och lake. Vid Mjälaören, Simaören och Huvulsviksören fiskade endast folk från skifteslaget MjälaVejmon-Huvulsviken samt från Backen. Av gammalt hade varje by haft sina i huvudsak bestämda fiskeplatser på grunden, men i senare tid hade man icke hållit så noga härpå. Alltjämt hölle sig de fiskande vanligen till de gamla fiskeplatserna, men man gjorde även »utflykter» till andra fiskeplatser. Fiskerätten vid grunden hade sedan urminnes tider tillkommit Rödöborna. — En hemmansägare i Undrom i Rödöns socken (kommunalnämndsordföranden) omnämnde ytterligare två andra grund, det ena beläget nära land vid Rödöns kyrka, kallat Rödödrolsören, och det andra beläget i Rödösundet närmare norra stranden, benämnt Frösö ören. Han tillade, att det vore gammal hävd, att Rödöborna haft enskild fiskerätt vid grunden. — En mjölnare i Huvulsviken i Rödöns socken (född 1855 i Huvulsviken) uppgav, att han vid 12 å 13 års ålder börjat biträda sin fader vid fisket. Så långt han mindes tillbaka hade blott Rödöbor fiskat på örarna. Han kunde icke erinra sig, att några andra fiskat där. Då på den tiden blott roddbåtar voro i bruk, hade man icke heller färdats längre väg till fiskeplatserna. En annan hemmansägare i Mjäla anförde: Under senare tid hade folk från Östersund, Trångsviken och Hallen börjat fiska med nät på örarna. Det hade inträffat, att de använt ett 50-tal nät. Han namngav fyra personer från Östersund och Tegelvik, som fiskat där. — Den ovan nämnde hemmansägaren i Åse och arbetaren i Trångsviken uppgåvo, att folk från Ytterån deltoge i fisket på Huvulsviksören och Simaören. — En torpare i Mjäla, som sade sig ha fiskat sedan barndomen, hade aldrig hört, att det skulle finnas företrädesrätt för någon till fiske på grunden. Han hade alltid trott, att de vore fria, hörde till kronan eller det allmänna. Kyrkoherden i Rödöns pastorat samt kommunalfullmäktiges och kommunalnämndens ordförande i Rödöns socken förklarade, att fiskerätten vid de grund, som ligga inom Rödöns sockengräns, borde vara gemensam för alla dem, som äro bosatta

485 inom de båda strandägande skifteslagen. Dessa vore Rödöbygdens skifteslag, som omfattade byarna Vike, By, Undrom, Övergård, Silje, Prästbordet, Rödegården, Trusta, Häste och Sota, och Sjöbygdens skifteslag, som omfattade Backen nr 1, Mjäla, Vejmon och Huvulsviken. Kyrkoherden anförde till stöd för förslaget: Bygdens folk borde få ha kvar sin enskilda fiskerätt vid de grund, som ligga inom sockengränsen. Om man begränsade fiskerätten till de strandägande skifteslagen, skulle det bli lättare att kontrollera, att endast fiskeberättigade personer fiskade, än om grunden bleve en allmänning för Rödöns socken. — Två hemmansägare i Sota och Häste i Rödöns socken anslöto sig till förslaget, att fisket vid grunden skulle förbehållas dem, som bodde i Rödöbygden och Sjöbygden. De s a k k u n n i g a . [884]. Vid Trångsvikens mynning har föreslagits en avskärande linje och detsamma har föreslagits i fråga om Kvissleviken fastän linjen där dragits längre in i viken [887]. Vid viken utanför Ytterån [891] skall frivattensgränsen dragas enligt de allmänna reglerna. Såsom förut [864] nämnts ha vissa öar och holmar föreslagits skola i fiskerättsligt hänseende jämställas med fastlandet. I fråga om de större öarna, eller Frösön, Norderön, Värkön, Anderson och Isön samt Utöarna, torde detta ej behöva särskilt motiveras. I avseende å Gåjeholmen hänvisas till uppgifterna vid sammanträdena om den vid holmen hävdade enskilda fiskerätten. Gyltholmen och Bockholmen ha ansetts böra förenas med enskilt fiskevatten på grund av deras läge i förhållande till fastlandet och Isön; genom att det enskilda fiskevattnet kring dessa två holmar skall räknas sträcka sig 200 meter ut från stränderna kommer även den tredje därinvid liggande holmen att omslutas av enskilt fiskevatten. Förekomsten vid Åsön av ett särskilt kronofiske har icke synts böra utesluta fastställande av enskilt fiskevatten där, då detta kronofiske torde vara begränsat enbart till ett »lekfiske»; det har ej heller i och för sig synts vara anledning att undantaga Åsön från enskild fiskerätt under strandäganderätt fastän fastställande av sådan i detta fall ej torde ha någon större betydelse. Någon enskild fiskerätt under strandäganderätt har på förut [866] anförda skäl ej ansetts böra fastställas vid de ute i sjön belägna örarna (i fråga om det s. k. Storsjögrundet erinras om påståendet [882], att kronofisket vid Åsön skulle innefatta någon särskild rätt till fiske vid detta grund).

C. Storsjöns vikar. 1. Kvissleviken samt Trångsviken och Kvarn viken. Lantmäteriutredning. [885]. Vid storskifte å Häljesunds by [Kvissleviken] i Hallens socken pretenderades äganderätt till Storsjön mot »meddjupet». För Mårdsund och Brasta [Kvissleviken] i samma socken undantogos vid laga skifte, utan att någon ägofigur redovisades, skifteslagets stränder vid Storsjön till gemensam egendom. — Vid storskifte å Tossbergs skifteslag [Trångsviken] i Mattmars socken pretenderades äganderätt till Storsjön ut mot »meddjupet». Utredning vid s a m m a n t r ä d e n a . [886]. Ingenjören i Trångsviken (delägare i Kvissle i Mattmars socken samt i Mo och Rönningsberg i Alsens socken sedan 1910) förklarade, att han såsom strandägare vid Kvissleviken och Trångsviken hölle på rätt till strand och vatten, varmed självfallet måste anses följa fiskerätt. I hela Trångsviken vore fiskevattnet uteslutande enskilt. Samme ingenjör och en lägenhetsägare i Kvissle berättade sammanstämmande: Byarna Kvissle och Halabacken i Mattmars socken samt Sundsbacken i Hallens socken hade skiften på båda sidor av Kvissleviken och hade gemensamt fiskevatten. Kvissle och Halabacken utgjorde ett skifteslag. I Kvisslevikens inre del kunde alltså icke finnas nå-

486 got fritt fiskevatten. Längst in i viken hade de tre byarna ett gemensamt s. k. varpfiske. Ingenjören tillade, att han trodde, att även strandägarna vid Kvisslevikens yttre del ansågo sig ha enskild fiskerätt ut till mitten av viken. Lägenhetsägaren anförde vidare: Kvissleviken borde i dess helhet fastställas vara enskilt fiskevatten. För närvarande fiskade dock där ungefär vem som helst, väl beroende på strandägarnas godhet. Det utterfiske, som där bedreves, toge bort mycket småfisk och vore därför ej bra. Om Kvissleviken förekom vidare följande. — En hemmansägare i Mårdsund anförde: Mdrdsund och B rasta i Hallens socken utgjorde ett skifteslag med gemensamt fiskevatten. Det hade icke varit tal om, hur långt ut den enskilda fiskerätten skulle nå. Själv hade han blott räknat strandvattnet såsom enskilt. Han ansåge 180m:sgränsen lämplig. Han yrkade emellertid beträffande skifteslaget, att fisket innanför de holmar, som hörde till detsamma, skulle vara enskilt och 2-m:sdjupet räknas utanför dem. Delägarna i Mårdsund-Brasta fiskade något, mest sik, men även gädda om våren. Laxöring erhölles sällan; den fiskades mera längre in i viken. Vid fisket användes strandnot och nät. Rev begagnades föga; det vore för tvärdjupt vid stranden. Nottågen trodde han ha en längd av omkring 30 famnar. Laxöring kunde med drag fångas ute på djupare vatten. Lake finge man icke mycket i viken. — Jägmästaren i Hallens revir, vilken såsom förut [872] nämnts uttalade sig för tilllämpning av 180-m:sregeln, anförde även följande: Utanför kronoparken Helgesund—Väge i Hallens socken läge också en del holmar. Han biträdde för kronans räkning förslaget, att 2-m:sdjupet skulle räknas utanför holmar. — En hemmansägare i Mon i Hallens socken anförde: Han hade ägt sitt hemman i 30 år. Mon utgjorde ett eget skifteslag. Stränderna vore skiftade och man ansåge i byn, att med varje skifte följde vattenrätt utanför dess strand. Man hade av ålder tänkt sig, att strandägarna rådde om hälften av vikens bredd. Han kunde emellertid gå med på att deras enskilda fiskerätt inskränktes inom ett visst avstånd från stranden. Fiskevattnet innanför de holmar, som finnas utanför stranden, borde dock under alla omständigheter vara helt enskilt. Han kunde acceptera 180-m:sregeln under den förutsättning, att 2-m:sdjupet räknades utanför holmarna. Å Möns vatten fiskades med strandnot och nät samt på hösten och vintern med ryssjor för lakfångst. Vid notfisket användes icke så långa tåg, kanske omkring 30 famnar långa. Hans fader hade använt isnät, icke på djupt vatten utan i närheten av land, där de sattes på bottnen. Å Möns fiskevatten utgjordes fångsten huvudsakligen av sik och gädda samt därjämte harr och abborre, tidvis även av något laxöring. — En hemmansägare i Bynom i Hallens socken upplyste, att Bynom utgjorde ett eget skifteslag med gemensamt fiskevatten. Delägarna fiskade i liten skala, med rev, nät, utter och drag. Not användes icke, då stranden vore olämplig för notdragning. Fångsten utgjordes av harr, sik, gädda och något laxöring. Delägarna i Bynom menade, att deras fiskevatten nådde ut till mitten av viken. Han ansåge emellertid, att 180m:sregeln kunde vara lämplig för bestämmande av gränsen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Om Trångsviken förekom följande. — En hemmansägare i Rönningsberg i Alsens socken anförde: Från Rönningsberg, som vore ett eget skifteslag, fiskades föga i Trångsviken, blott någon gång. Själv fiskade han icke där. Från andra byar fiskades något mera, men icke mycket. Han hade icke hört talas om att det skulle finnas något fritt fiskevatten i Trångsviken och ansåge, att denna vik borde räknas som helt enskilt fiskevatten. Utterfisket skulle kunna lämnas fritt, åtminstone i Trångsviken, på grund av det dåliga fisket där. — En hemmansägare i Mo i Alsens socken anförde: Mo vore ett eget skifteslag. Från Mo fiskade ingen i Trångsviken. Fisket där vore dåligt. Han yrkade emellertid, att Mo skifteslag skulle ha enskilt fiskevatten ut till sockengränsen. — En hemmansägare i Finnsäter i Alsens socken uppgav, att då han hade tid idkade han något litet husbehovsfiske i Trångsviken, med nät. På dessa finge han mest sik och harr men även gädda och lake. Intet fritt fiskevatten borde finnas i Trångsviken. Den vore för smal därtill. Utterfisket gjorde skada genom bortfångandet av småfisken. — En lägenhetsägare i Träng i Alsens socken instämde i att hela Trångsviken vore enskilt fiskevatten.

487 En jordbruksarbetare i Trångsviken, som uppgav, att han av delägare i Offne by i Mattmars socken fått i uppdrag att föra talan för byn, förenade sig med de övriga, som uttalat sig för att Trångsviken skulle vara enskilt fiskevatten. Offne hemmansägare fiskade i Trångsviken till husbehov men i ganska ringa omfattning. I Kvarnviken, som vore uppdelad mellan Offne och Högsta, borde icke finnas något fritt fiskevatten; där fiskades sik, gädda, abborre och harr. En hemmansägare i Kluk i Mattmars socken anförde: Han hade vatten- och fiskerätt i Trångsviken. I denna räknades enskild fiskerätt ut till kungsådran, som utgjorde gränsen mellan båda sidornas fiskevatten. Jägmästaren i Östersunds revir samt gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg^ uttalade samstämmigt, att i Kvissleviken och Trångsviken enskilt fiskevatten ansåges endast finnas längst in i vikarna. Möjligen ansåges Kvarnviken vara enskilt fiskevatten. D e s a k k u n n i g a . [887]. Trångsviken har synts böra i enlighet med strandägarnas yrkanden fastställas vara enskilt fiskevatten ungefärligen ut till mynningen. Förslaget innefattar, 1 att en avskärande linje skall tänkas dragen mellan de uddar vid mynningen, som efter vad landsfiskalen i Alsens distrikt meddelat i orten kallas Skarpnäset och Långsand. Skarpnäset är den å norra sidan av Trångsviken vid dess mynning belägna långsmala udden, som har en längd av omkring 500 meter; Langsand utgör nordspetsen av motliggande landparti på Trångsvikens södra sida, som å generalstabskartan benämnes Drevjelägden. Kvarnviken ligger innanför den angivna linjen. Den bredare yttre delen av Kvissleviken har med hänsyn till strandägarnas uttalanden ansetts kunna underkastas de allmänna reglerna. Den inre delen av viken, innanför en linje mellan nordspetsen av Långholmen och den vid Brännan å södra sidan av viken belägna udden, som enligt vad landsfiskalen meddelat i orten kallas Kallströmsudden, har däremot funnits böra fastställas såsom helt enskilt fiskevatten. 2

2. Viken utanför Ytterån. Kameral utredning. [888]. I den av kammarkollegiet avlämnade förteckningen rörande i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Storsjon redovisas bland fisken på Alsens socken »Ytterå fiske, 1 småfiske» med jordeboksnaturen skatte. ., . .. ... , [889] I det av kammarkollegiet sedermera till de sakkunniga överlämnade arkivmemorialet angående detta fiske anfördes huvudsakligen följande. Vid 1666 års jordrannsakning i Jämtland antecknades, att »Ytterans fiske» vore »för detta» av »hans excellence och gouvernören» städslat till tva namngivna personer för 3 dir sm:t. — I jordeböckerna infördes fisket under kronotitel med samma ränta och brukades enligt anteckning av åborna å hemmanen Åsen nr 1 och 2 i Alsens socken samt Kingsta nr 2 i Näskotts socken. Den 2 oktober 1714 skattesåldes fisket till bönderna Jon Isaksson och Måns Håkansson i Åsen samt Ivar Persson i Kingsta. Fisket omfördes därefter under skattetitel och under denna titel har det sedermera alltjämt redovisats. - De bönder, som genom skatteköpet forvärvat Ytteråns fiske, väckte kort tid efter förvärvet talan mot en person i Huvulsviken i Rödöns socken om intrång i fisket. Det anhängiggjorda målet avgjordes genom lagmansrättens synedom den 7 november 1718, som vann laga kraft. I domen uttalades, att rätta fisket i Ytterån, efter 1666 ars rannsakning taxera om krono, prövats icke kunna bestå sig till att draga sin påskrivna taxa, dai nrynmngen och ån nedanför huvudfisket med not och nät under lektiden intoges av dem, som ingen taxa utgåve. I anseende härtill fann lagmansrätten Huvulsvikemannen med infet skäl kunna tillerkännas en sådan förmån, som han velat påstå, utan borde de 1 2

Förslaget till speciallag 1 § 4) a). Förslaget till speciallag 1 § 4) b).

488 bonder, som genom skatteköpet förvärvat fisket, i allo måtto därvid bibehållas obehindrade samt Huvulsvikemannen icke understa sig någon nyttning med not och nät uti Ytterån eller mynningarna bruka under lektiden ifrån Mikaelii, allenast att vår och högsta sommaren där få fiska med de fiskevånor, som kunde åstadkommas for hans land och strand. — Huvulsvikens byamän instämde sedan på 1830talet såväl kronan som åborna i Kingsta till Rödöns häradsrätt med yrkande om återvinning av rättigheten att idka fiske vid Huvulsvikens skatteägor och Ytteråns eller Alsensjöns utlopp i Storsjön. Häradsrätten fann i utslag den 6 februari 1840 van redogjordes bland annat för lagmanssynerättens dom, att Huvulsvikens åbor emot synerattsdomen icke ägde rätt att fiska utanför sitt land och strand vid mynningen i Ytterån under lektiden eller så kallade tidfisket ifrån Mikaelii utan allenast aga fiska därstädes om våren och högsta sommartiden. — En i enlighet med lansstyrelsens resolution den 13 juli 1767 i jordeböckerna införd ränta, benämnd »Tillökningen på Ytterå fiske», har med tillämpning av kungl. brevet den 22 mars 1850 angående dispositionen av kronofiskena i riket tillagts skattehemmanet King& sta nr 1. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [890]. En hemmansägare i Åse i Alsens socken, delägare i Ytterå fiske (företedde lagfartsbevis av den 22 februari 1933 a en fjärdedel av fisket), anförde följande: Fisket vore huvudsakligen beläget uppe i ån. Hans fader hade emellertid uppgivit, att det skulle sträcka sig ut i Storsjon 1000 alnar från Ytteråns mynning. Innanför denna gräns finge ingen annan an det skattlagda fiskets ägare lägga nät. Hans fader hade sagt, att det vant sa av gammalt. Någon bekräftelse på denna uppgift hade dock icke kunnat vinnas i handlingarna. Utanför det skattlagda fisket vidtoge Trängs och Huvulsvikens fiskevatten. Han hade aldrig hört, att fritt fiske skulle finnas utanför skattelisket. Ytterans fiske vore huvudsakligen ett sikfiske, men i början av september erhölles även stor laxöring, på 8 å 10 kg. Fisket hade förr varit rikt givande Enligt gamla anteckningar kunde det avkasta 2 500 å 3 000 kg sik per år Numera vore det starkt skadat genom flottledsbyggnader. Förr hade det huvudsakligen nyttjats genom notdragning. Sådan förekomme ännu, ehuru icke ofta . D e sakkunniga. [891]. Varken den kamerala utredningen eller vad eljest förekommit synes ge skäl för någon utsträckning av strandägarens enskilda fiskevatten utöver vad de allmänna reglerna medföra. Någon särskild gränsbestämning har därför ej här föreslagits.

3. Åssjön och Dvärsättsviken. L a n t m ä t e r i u t r e d n i n g. [892]. Vid ett 1802 verkställt storskifte å Täng, Osa och Garde byar i As socken pretenderades enligt vad förrättningsprotokollet utvisar äganderätt till Storsjön mot »meddjupet» emot Frösölandet. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [893]. En hemmansägare i Mjäla och en hemmansägare i Undrom i Rödöns socken (kommunalfullmäktigeordföranden och kommunalnämndsordföranden) uppgåvo samstämmigt följande: Det vore otvivelaktigt att de strandägande skifteslagen vid Åssjön och Dvärsättsviken inom Rodons och As socknar räknade enskilt fiskevatten ut till sockengränsen ända ned till gränsen mot Frösö socken. I Åssjön lönade det sig icke att lägga nät annat än tor harr kort efter islossningen. Då kunde man få rätt bra med fisk. I övrigt bedreves utterfiske i hela Åssjön. — En hemmansägare i Nyland i Rödöns socken antorde, med instämmande av en hemmansägare i Tomte i samma socken, följande: Vid Dvärsättsviken låge å västra sidan hemmanen Tomte, Nyland, Bergom och Kroksgård samt å östra sidan Dvärsätt, Fannbyn och Sandnäset under Fannbyn. Det hade alltid ansetts, att vardera strandens fiskevatten möttes i mitten av viken. I Dvärsätt funnes en not, som delägarna i hemmanet turades om att använda. Andra an invånarna i byn finge icke fiska där. En fiskeriförening, kallad Krokoms fiskeriförening, hade bildats. Dess verksamhetsområde utgjordes av Indalsälven närmast Storsjon, Dvärsättsviken och Åssjön ned till gränsen mot Vike å västra och Gärde

489 å östra stranden. Strandägarna vid Åssjön räknade enskild fiskerätt ned till Frösö sockengräns. Han yrkade, att strandägarna skulle bibehållas vid sina rättigheter. ^ [894]. Gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg anförde: Fisket i Dvärsättsviken ansåges vara enskilt norr om Storholmen [den å G nr 66 Åre NO upptagna holmen väster om Täng]. Där bedreves ett givande harrfiske; notkast funnes där. Den nordligaste delen av viken hörde till Dvärsätt och Fannbyn; söder därom hörde viken till två andra hemman. Söder om Storholmen ansåges fisket vara fritt. — Den förut [873] nämnde kyrkovaktmästaren i Rödöns församling anförde: Såvitt han visste räknade man icke med någon viss utsträckning av den enskilda fiskerätten i Åssjön. Strandägarna fiskade harr vid stranden, men även andra fiskade. De s a k k u n n i g a . [895]. I Åssjön och södra delen av Dvärsättsviken har enligt vissa uttalanden vid sammanträdena, som torde vara överensstämmande med verkliga förhållandena, fritt fiske praktiserats åtminstone utanför det egentliga strandvattnet. Dvärsättsviken synes emellertid de sakkunniga nu böra i sin helhet undantagas från det fria fisket. De sakkunniga ha därför föreslagit 1 en avskärande linje mellan de två uddar vid vikens mynning, som efter vad landsfiskalen i Rödöns distrikt meddelat i orten benämnas Bjekren och Röstahammar. Den förra är den sydligaste udden på Rödölandet vid S. Vike; den senare är udden å motliggande sida av viken vid Birka folkhögskola. I Åssjön ha de allmänna reglerna ansetts böra bringas i tillämpning.

4. Brunfloviken. Lantmäteriutredning. [896]. I beskrivningen till avvittringskartan över östra delen av Brunflo socken har södra änden av Brunfloviken angivits tillhöra, till hälften byarna Solberg och Sörviken med viss areal och till andra hälften byarna Backen och Viken utan att dock gränser antytts å kartan. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [897]. Östersunds stads drätselkammare har vid sammanträde den 22 februari 1934 beslutat uttala, att Östersunds stad gjorde anspråk på fiskevatten i Storsjön i enlighet med bestämmelserna i jordabalken 12 kap. 4 §, vilket lagrum jämväl åberopats av länsstyrelsen i Jämtlands län i utslag den 24 februari 1890 angående byggande av bro mellan Östersunds stad och Frösön, ävensom att stadens fiskevatten fått utan ersättning disponeras av stadens invånare. Några handlingar rörande gränserna för stadens fiskevatten innehade staden, drätselkammaren veterligen, icke. Jägmästaren i Östersunds revir samt gårdsägaren och fiskaren i Hornsberg uppgåvo samstämmigt: I Brunfloviken hade det åtminstone icke sedan 1870-talet varit fråga om enskild fiskerätt. Fisket där vore dåligt. Det vore huvudsakligen sik, som fångades. Den senare tillade följande: Notvarp funnes flerstädes kring Brunfloviken. Med noten fångades huvudsakligen sik och därjämte något laxöring och gädda men ingen röding. Han trodde icke, att strandägarna skulle komma att hindra notfiske av icke strandägande personer, även om fiskerätten vid stranden bleve enskild. —• En hemmansägare i Torvalla i Brunflo socken uttalade, att i Brunfloviken fiskades sik med landnot. Denna notdragning borde icke förbjudas. För närvarande skedde det fritt. De s a k k u n n i g a . [898]. Om de fiskerättsliga förhållandena i Brunfloviken har endast en knapphändig utredning kunnat erhållas. De uppgifter, som i detta avseende från några håll lämnades vid sammanträdena, synas emellertid böra tillmätas vitsord. Det torde med hänsyn till dessa vara lämpligast att i denna vik i stort sett allenast tillämpa de allmänna reglerna. Den innersta delen av viken ha de sakkunniga dock ansett böra helt undantagas från det fria fisket, och de ha därför föreslagit en avskärande linje efter sockengränsen i sjön mellan Marieby och Lockne socknar, utdragen till stranden av motliggande land i Brunflo socken. 2 1 2

Försbget till speciallag 1 § 4) c). Förslaget till speciallag 1 § 4) d).

490 Även vid Frösön och i Vallsundet samt vid Östersund skola enligt förslaget de allmänna reglerna tillämpas; några avgörande skäl för särskilda bestämningar av fiskerätten därstädes ha ej synts föreligga. 5. V i k e n s ö d e r o m N o r d e r ö n . Lantmäteriutredning. [899]. Vid laga skifte å Gärde, Kårgärde och Sanne byars skifteslag i Hackas socken undantogs »strandrätten» till gemensamt begagnande. U t r e d n i n g vid s a m m a n t r ä d e n a . [900]. Sunne socken: En hemmansägare i S. Håra anförde: Håra hade strand av omkring 6 kilometers längd. Enskild fiskerätt hade icke hävdats inom byn. Alla inom byn bosatta finge fiska, även om de icke hade skattlagd jord. De flesta strandägare torde mena, att deras strandrätt slutade vid vattenbrynet. Själv hade han fiskat i 30 år till husbehov å Håras vatten. Med nät fiskade utom honom blott en eller möjligen två prsoner ytterligare i Håra. Han hade 15 nät, som han använde huvudsakligen på sommaren. Blott ett par år hade han bedrivit vinterfiske; detta vore icke så lönande. Sommarfisket avsåge sik; på våren erhölles harr. Sikfisket bedreves på försommaren, mellan mitten av juni och mitten av juli, i närheten av land. Man plägade lägga en länk på två nät ut från land. Senare på sommaren, till hösten, lades siknäten på djupare vatten, ned till högst 10 famnars djup. En i N. Håra bosatt person, som ej hade skattlagd jord, sysslade numera huvudsakligen med fiske; denne hade 60 nät och lade dem stundom tvärs över hela viken. Med utter fiskade många i Håra. Själv sysslade han icke med utterfiske. Å Håras vatten funnes grund, kallade Haraören. Rödingslek ägde ej rum där, men utterfisket efter harr vore gott. Nätfisket efter röding vintertid vore bäst på 10—15 famnars djup. Han yrkade, att Håra skifteslag skulle tillerkännas enskild fiskerätt ut till sockengränsen. Hackas socken: En hemmansägare i Billsta anförde: Han vore född 1859 och hade kommit till Hackas 1889. Billsta vore ett eget skifteslag. I Hackas socken ända upp till gränsen mot Sunne fiskade var och en utanför sitt skifteslags strand. Det hade icke varit sed, att folk från en by fiskat inom en annan bys område [ett undantag i äldre tid se nedan]. Byamännen i Billsta och östnor hade bildat en fiskevårdsförening, kallad östnors fiskevårdsförening. Föreningen hade bekostat utplantering av yngel av harr, laxöring, röding och sutare i Billstaån. Utterfiske utanför åns mynning hade förbjudits. Billstaborna fiskade sommartiden med nät och drag. För rödingsfångst sommartiden lades näten på djupt vatten. Då timmersläpen ginge närmare östra stranden, lades näten mot mitten av viken, i det djupaste vattnet. På hösten fiskades lekröding på grunden och vid jultiden fiskades sik. Den lekte då på strandbankarna på några meters djup. Vid öarna utanför Vikbäcken hade enligt vad gamla gubbar berättat folk från Bergs socken av gammalt kommit och fiskat sik jultiden. Sedan han flyttat till Hackas, hade sådana besök dock icke förekommit. Han visste icke vem som vore ägare av Tjuvholmen; såvitt han visste hörde den ej till något hemman. 1 Fisket där ansåges dock höra till Billsta och östnor. Han yrkade, att strandägarna skulle bibehållas vid sin ensamrätt till fiske ut till sockengränsen. Ovikens och Myssjö socknar: Landsfiskalen i Ovikens distrikt anförde: Han hade tjänstgjort inom Ovikens distrikt sedan 1910. Han vore icke strandägare och utövade icke heller fiske. Inom Ovikens och Myssjö socknar hade strandägarna icke lagt hinder i vägen för andra att fiska. Många strandägare använde icke sin fiskerätt. Något åtal för fiske å annans vatten hade icke förekommit i distriktet under hans tjänstgöringstid. Han ansåge för sin del, att fisket inom Ovikens och Myssjö socknar borde vara fritt för alla. Därigenom skulle icke strandägande personer kunna skaffa sig bidrag till sitt uppehälle. Ovikens socken: En hemmansägare i Skottgården uppgav, att Side, Prästgården, 1 »Tjuvholmen» förekommer ej å generalstabskartan. Den ligger enligt den hydrografiska kartan av 1924 [850] omkring 500 meter utanför den yttersta av de å generalstabskartan vid Vikbäcken upptagna holmarna.

491 Orrgården och Skottgården utgjorde ett skifteslag med gemensamt fiskevatten. Han ansåge, att strandägarna borde ha enskild fiskerätt ut till mitten av viken. Sjön vore här så smal, att den borde få vara strandägarnas helt och hållet. — En hemmansägare i Öster-Myre upplyste, att Öster-Myre, Faståsen, Jocksåsen och Norrgården inginge i ett stort skifteslag, av vars byar blott de nämnda nådde Myrviken. Blott de vid stranden boende utövade fiske. I Myrvikens inre del hade aldrig ansetts finnas något fritt fiske. Han fiskade med not i Myrviken. Nottågen hade en längd av 70 famnar. Fem notvarp funnes. Fångsten vore huvudsakligen sik. Strandägarna hölle på strandrätten. Notvarpen måste vara fredade. En hemmansägare i Väster-Myre anförde: Väster-Myre vore ett eget skifteslag, vars vatten utgjordes av Myrvikens innersta del. Där hade alltid ansetts finnas blott enskilt vatten. Viken vore också helt grund där. Han utövade för sin del knappast något fiske. Han yrkade emellertid att Väster-Myre fiskevatten skulle vara helt enskilt. En hemmansägare i Sölvbacken upplyste, att Sölvbacken hade vatten endast i Myrviken. Han fiskade just ingenting; dock utträde han någon sällsynt gång. I Myrviken borde blott finnas enskilt fiskevatten. Den vore för smal för att där skulle finnas fritt vatten. En lägenhetsägare och fiskare i Dillne anförde: Han vore född 1860 i Hackas och hade flyttat till Dillne 1893. Han hade ägt en lägenhet under Side och en under Orrgården. Med dessa lägenheter följde fiskerätt. De ägdes nu av en son till honom. Själv fiskade han alltjämt. Han hade för det mesta hållit sig utanför Side och Orrgården men även gått över till motsatta stranden. Till noten hade han använt tåg av 75 famnars längd. På Orrgårdens strand funnos två notvarp, på Side däremot intet. På Dillne mark kunde de förr befintliga varpen icke användas, utom möjligen något vid lågvatten. Kring Färjestaden hade förr funnits många notvarp, men numera kunde blott 2 a 3 användas. Vid Kolgärde, där även not funnes, kunde 3 å 4 varp användas. Utom med not fiskade han med nät och rev. Fångsten utgjordes huvudsakligen av sik, men även något laxöring och röding erhölles. På sommaren lades näten från stranden, för sikfångst. Man kunde lägga 7—8, högst 10, nät i en länk. På hösten och vintern lades nät på djupt vatten, för fångst av röding. Rödingen ginge ned mot Svenstavik och även långt in i Myrviken. De under vintern använda näten, »isnäten», sattes liksom övriga nät till bottnen, å djupt vatten, grundast på 6 å 7 famnars djup. Den allmänna uppfattningen i trakten vore, att den, som rådde om stranden, även rådde om fiskerätten och att båda strändernas enskilda fiskevatten möttes ute i viken. Denna uppfattning hade varit rådande så långt tillbaka han kunde minnas. Med Storsjöflaket, som vore som ett »innanhav», vore förhållandet ett annat, men viken här vore för smal för att det skulle finnas fritt vatten. Mellan Hackas och Matnäset kunde dock tänkas fritt fiskevatten. Där vore ju ett ganska brett vatten. Sedan utterfisket började, i slutet av 1870eller början av 1880-talet, hade den enskilda fiskerätten icke respekterats av utterfiskarena. De fore överallt. På de senaste åren hade förhållandena förvärrats. — En arbetare, som fiskade tillsammans med denne lägenhetsägare och fiskare, inskränkte sig till att yrka, att notvarpen skulle fredas mot fiske av obehöriga. En hemmansägare i Dillne upplyste, att Dillne vore ett eget skifteslag. Han fiskade endast till husbehov, med nät och rev samt något med utter. Not hade han icke. Det enskilda fiskevattnet borde sträcka sig 200 meter utanför stranden vid lägsta vattenstånd. En broder till den sistnämnde hemmansägaren, själv hemmansägare i Dillne, sade sig fiska huvudsakligen med nät och rev, mest till husbehov, fastän han stundom kunde få något över till avsalu. Han hade icke not. Han instämde i huvudsak i vad hans broder anfört, men ansåg, att den enskilda fiskerätten borde sträckas längre ut, åtminstone till 250 meter från stranden. De, som hade notvarp vid sin strand, kunde ha rätt att begära att få dessa skyddade. Det kunde hända, att han ville skaffa sig not. Därest fisket bleve fritt, skulle ingen ha intresse av fiskevård. För närvarande vore fisket mycket dåligt. Om det bleve fritt, trodde han, att det skulle bli sämre år för år. En kronojägare och lägenhetsägare i Borgen, som kommit till Oviken 1916, anförde: Den första tiden hade han fiskat i Myrviken men sedermera i Storsjön upp till Vattjom. Han fiskade med nät, utter och drag efter tillstånd av strandägare.

492 Han hade haft på känn, att strandägarna haft ensamrätt till fiske inne vid stranden, men även, att det skulle finnas frivatten längre ut. I början hade han trott, att den enskilda fiskerätten sträckte sig 50 å 60 meter ut från stranden, men hade sedan hört, att den skulle nå längre ut. Hur långt ut den nådde hade han dock icke kunnat få klarhet i. Han ansåge, att fiske med nät, utter och drag borde vara fritt in till land utom i notvarpen. Det vore rimligt, att den enskilda fiskerätten i notvarpen nådde omkring 200 meter ut från stranden. Myssjö socken: En lägenhetsägare i Hovermo upplyste, att Hovermo vore ett eget skifteslag med fiskevatten i Myrviken. Han ägde en lägenhet med strand- och fiskerätt. Han hade »i alla tider» sysslat med fiske, utanför Hovermo, Matnäset, Matnäsholmarna och annorstädes (Matnäsholmarna: söder om Matnäslandet; å generalstabskartan benämnas de »öarna»). Han hade betraktat fisket »liksom gemensamt». Han ansåge dock, att strandägarna borde ha enskild fiskerätt ut till visst avstånd från stranden. Hänsyn borde också tagas till om strandägarna gjort något för fiskets uppehållande, t. ex. genom utsättande av risvasar. En hemmansägare i Funäs uppgav, att vid dess strand funnes 5 å 6 gamla notvarp, men att de numera vore förfallna och icke mycket att räkna med. Han fiskade i ringa skala, huvudsakligen med nät och något med utter. Den allmänna meningen i orten vore, att den, som hade strandrätt, även hade fiskerätt. Strandägarna hade emellertid icke hållit på den fiskerätt, som de ansåge sig ha, utan alla hade fiskat om varandra. Han ansåge, att det skulle vara orimligt, om den enskilda fiskerätten utsträcktes till vikens mitt. Mera rimligt skulle det vara, om strandägarna finge enskild fiskerätt så långt ut, att de kunde lägga ut en länk av 10 a 12 nät från stranden, d. v. s. ungefär 200 meter från stranden. Enskild fiskerätt i större utsträckning hade strandägarna icke hittills gjort anspråk på. Han ville icke yttra sig om vad som borde stadgas för framtiden, men det tycktes honom, att det vore bäst, om fisket bleve fritt överallt. — En annan hemmansägare i Funäs sade sig fiska till husbehov och något till avsalu, med not, nät, rev, utter, ryssjor och lakstrutar. På vintern fiskade han endast med lakstrutar. Den fisk, som han under övriga årstider erhölle, utgjordes av mest sik och något harr. Han droge not å Ångrons område efter att ha träffat avtal därom med delägarna. Någon avgift för tillståndet härtill erlade han icke. Han instämde i det av den andre delägaren i Funäs anförda. — En hemmansägare i Ångron, som sade sig ha skattelal både i Ångron och Långsved (en grannby till Ångron), anförde: Ångron och Långsved vore två självständiga skifteslag. I Ångron hade skifte ägt rum 1848 och i Långsved 1860. Vid båda skiftena hade fisket undantagits som gemensamt. Båda skifteslagen nådde såväl Myrviken som Storsjön i öster. Å både Ångrons och Långsveds område funnes notvarp, tillsammans kanske fem stycken. Han hade deltagit i fiske sedan barndomen. Det hade huvudsakligen varit notfiske. Även hans fader hade bedrivit notfiske. Hans not hade tåg av 120 famnars längd. Fisket i Storsjön vore så dåligt, att det ej medförde vinst utan förlust, och det hade alltid varit dåligt. Han ansåge det vara för mycket att österut utsträcka det enskilda fiskevattnet ända till sockengränsen. Det kunde däremot vara skäligt att bestämma ett område ut till 200 meter från stranden som enskilt fiskevatten. Han hade dock intet emot att fisket bleve fritt. De, som vore ute och utträde, unnade han den fångst, som de kunde få. Myrviken vore smal, men det vore rimligt, att även där bleve något fritt fiske. Bergs socken: En hemmansägare i Västerskucku (född därstädes 1866) uppgav, att nämnda by endast hade ringa fiskerätt i Storsjön. Att strandägarna så litet hållit på enskild fiskerätt berodde på att fisket nu vore så dåligt. Det kunde emellertid åter bli bättre. Strandägarna borde därför hålla på sin rätt. Han förenade sig därför med dem, som ville räkna enskild fiskerätt ut till mitten av Bergsviken (viken utanför Svenstavik fram till sundet mellan Bergsbyn och Skanderåsen). — En hemmansägare i Skanderåsen (född 1871 i Hackas socken och uppvuxen i Skanderåsen), uppgav, att Skanderåsen vore ett eget skifteslag men hade utmark och fiskevatten på »fyllnadsmarken» gemensamma med Västerskucku. Han hade tidigare fiskat men numera slutat, emedan fisket på grund av sjukdomen på blåsiken

493 vore su dåligt, att det icke lönade sig. Han ansåge, att Bergsviken borde vara helt enskilt fiskevatten. Intresset för fiskevården vore i stigande, men ett villkor för att fiskevård skulle kunna utövas och det bli ordning på fisket vore, att fiskevattnet bleve enskilt. En hemmansägare i Åsarna, vilken sedan 1904 brukade och sedan 1924 ägde en fastighet i Bergsbyn, sade sig fiska föga och blott med utter. Detta fiske bedreve han upp till Matnäsholmarna. Fiskbeståndet i Storsjön vore till 90 % behäftat med mask. Såvitt han kunnat finna hade nog fisket i trakten betraktats som en allmänning. Han hade dock hört strandägarna knota häröver och trodde, att det vore en allmän önskan, särskilt bland de större strandägarna, att i Bergsviken blott skulle finnas enskilt fiskevatten. Den vore icke heller större än att den väl kunde delas mellan strandägarna. Det vore en allmän tendens numera att hålla på enskilda fiskevatten. Även vid Matnäset och Vikbäcken började strandägarna vilja ha enskilt fiskevatten ut till mitten av vattnet. En före detta hemmansägare i Svenstavik uppgav, att han varit stor strandägare i Bergs socken och haft notvarp å sin mark. Det hade aldrig rests några hinder mot att folk från grannsocknarna kommit och dragit not inom Bergs socken. Själv hade han dragit not i andras fiskevatten och andra i hans. På samma sätt borde det få bli framdeles. Strandägarna kring vikarna borde få fiska fritt å varandras vatten. Främlingar skulle emellertid icke få komma dit och fiska. Strandägarna måste bibehållas vid sina gamla rättigheter. Fisket hade alltid ansetts vara enskilt. En hemmason i Bergsbyn uppgav sig företräda ett stärbhus, som ägde en med strand och fiskerätt förenad lägenhet i Bergsbyn. Han fiskade med not å Bergsbyns vatten, där ett tiotal notvarp funnes. Han ansåge, att strandägarna borde ha ensamrätt till fiske ett visst antal meter utåt sjön. Det medförde besvär för strandägarna att hålla notvarpen i ordning och befria dem från sjunktimmer och stenar. För honom vore det bäst, om Bergsbyns enskilda fiskevatten nådde Skanderåsens, men med hänsyn till dem, som ej hade fiskerätt, ville han icke föreslå, att enskilt fiskevatten finge större utsträckning än i saltsjön, 180 a 200 meter från stranden. Han trodde, att till notarna i viken i allmänhet användes tåg av omkring 150 meters längd. En hemmansägare i Östra Vigge anförde: Västra Vigge, Medvigge och ö s t r a Vigge utgjorde ett skifteslag. Han hade icke förrän vid sammanträdet hört annat än att fisket vore fritt för alla överallt i Hackas, Ovikens, Myssjö och Bergs socknar. Han hade i yngre år fiskat med not och nät. Den not han använt hade haft 60 famnar länga tåg. Numera vore fisket dåligt och han fiskade därför icke längre annat än med utter och drag efter harr under »rock-tiden», d. v. s. den tid av ett par veckor vid midsommartiden, då »rock» [flyginsekter] falla ned ur luften. Vid detta fiske hade han icke hållit sig blott utanför Vigge, utan fiskat varsomhelst inom Hackas, Myssjö och Bergs socknar. Han ansåge, att fisket borde vara fritt överallt. Det vore orättvist mot dem, som ej hade skattlagd jord, om fiskerätten bleve enskild. — En hemmansägare i Bergsbyn uppgav, att Bergsbyn vore ett eget skifteslag med vatten såväl i Balviken (viken väster om Hoverberget) som vid östra stranden söder om Äldnäset. Vid Bergsbyns stränder funnes omkring ett tjugutal notvarp. Han hade skaffat sig en not 1929 och sedan dess dragit not, huvudsakligen vid Bergsbyns notvarp, men även något på annat håll. Fisket vore dåligt; det vore huvudsakligen på hösten man kunde göra större fångster, nämligen av blåsik. Blåsiken vore emellertid dålig, behäftad med mask. Sommartiden kunde man få något av storsiken, men obetydligt. Han hade aldrig hört annat än att fisket vore fritt. Han ansåge, att det borde bestämmas, att allt fiske, även notfisket, skulle vara fritt. En hemmansägare i Lillhallen ansåg, att fisket borde vara fritt. Allenast de, som gjort något för fisket, t. ex. anordnat notvarp, borde få ha ensamrätt till fiske å sådana fiskeplatser. — En lägenhetsägare i Vigge (född 1854 i Oviken) anförde: Han hade sysslat med fiske sedan barndomen. Han ägde en lägenhet utan fiskerätt. Han hade fiskat överallt i trakten, såsom i Balviken, Myrviken, vid Matnäslandet, Matnäsholmarna och Hoverberget, utan avseende å strandrätt. Förr hade han fiskat med både not och nät. Numera använde han endast nät. Notfisket lönade sig

494 föga annat än kort före isläggningen i slutet av november, då man finge blåsik. Han hade fiskat in till land och det hade aldrig varit fråga om förbud häremot, varken beträffande not- eller nätfiske. Han yrkade, att fisket skulle vara fritt överallt utom å sådana platser, där fiskutplanteringar ägt rum. För de byalag, som förbjudit fiske och uppgörande av eld vid stranden, hade det senare varit huvudsaken. Att fisket vore förstört berodde på flottningen. De s a k k u n n i g a . [901]. Med hänsyn till vad som från olika håll upplysts c m fiskepraxis i denna vik ha de sakkunniga funnit det vara övervägande skäl för att i densamma i vidsträckt omfattning bringa de allmänna reglerna i tillämpning. Den innersta delen av viken, söder om Matnäslandet, ha de sakkunniga emellertid ansett böra helt undantagas från det fria fisket. De sakkunniga ha därför föreslagit 1 en avskärande linje mellan sydspetsen av Matnäsudden och närmaste ställe på udden å motliggande land å östra sidan söder om den vik, som efter vad landsfiskalen i Ovikens distrikt meddelat i orten benämnes Lundvågen. Den förra udden utgöres av sydspetsen av näset mellan Myrviken i väster och vattnet öster därom; Lundvågen är den vik, som å generalstabskartan (nr 72 Åsarna) upptages vid »Vikbäcken hpl» norr om siffran »296-3». Myrviken skall enligt förslaget helt utgöra enskilt fiskevatten. 1

Förslaget till speciallag 1 § 4) e).

o

Åttonde huvudavdelningen AMATÖRFISKET I DE STORA SJÖARNA

32 KAP.

Amatörfiskefrågan. En förskjutning i formerna för amatörfisket och betydelsen härav i vissa avseenden. [902]. Amatörfiskarena kunna u r en synpunkt indelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av dem, som bedriva amatörfiske i omedelbar närhet av boningsorten, och den andra gruppen av dem, som utöva amatörfiske mer eller mindre avlägset från boningsorten. Amatörfiskare av den första gruppen voro förr de enda, som m a n egentligen behövde räkna med. Den andra gruppen h a r tillkommit eller i varje fall fått en avsevärt ökad omfattning under senare tid i sammanhang med utvecklingen av motorbåts- och motorfordonsväsendet och dess utnyttjande vid friluftslivet. F ö r de stora sjöarna h a r denna grupp numera dominerande betydelse. Den största delen av den bildar vad ibland benämnts »motorbåtsfolket». Vid sammanträdena med ortsbefolkningen kom dess stora intresse för amatörfisket på många sätt till uttryck. Som en annan huvuddel av den senare gruppen k a n nämnas »bilfolket». Även de, som göra utflykter med automobil, söka sig gärna till sjön. Vid ett sammanträde uttalade en medlem av en automobilklubb, att h a n visste, »att många bilägare önskade, att de skulle h a möjlighet att få meta från strand». Den ökade omfattningen av amatörfisket i de stora sjöarna och framför allt den omständigheten, att amatörfisket där numera huvudsakligen h a r formen av ett fiske bedrivet mer eller mindre långt borta från den fiskandes hemort, ha gjort amatörfiskefrågan i dessa sjöar alltmera brännande. Så länge som amatörfiske endast bedrevs i mindre omfattning väsentligen endast av ortsbor (»sockenbor» och dylikt), h a r det varit av mindre betydelse och väl i allmänhet mötts med välvilja av strandägare och yrkesfiskare. Sedan emellertid »främmande» amatörfiskare börjat infinna sig med motorbåt eller automobil, ha motsättningarna mellan å ena sidan strandägare och yrkesfiskare samt å andra sidan amatörfiskare blivit skärpta.

496 Den nämnda formen för amatörfisket försvårar också den rättsliga regleringen av amatörfisket i mycket hög grad. Amatörfiskets karaktär och omfattning i de olika sjöarna samt amatörfiskarenas önskemål. [903]. Amatörfisket har olika omfattning och delvis även något olika karaktär i de olika sjöarna och önskemålen hos amatörfiskarena ha också i någon mån skiftat vid dessa. Om omfattningen av amatörfisket ha de sakkunniga självfallet ej kunnat erhålla några mera precisa uppgifter och skola härutinnan endast göra några allmänna uttalanden. Den olika karaktären av amatörfisket i de olika sjöarna sökte de sakkunniga däremot vid sammanträdena få närmare belyst och åt frågan, vilka önskemål, som hystes av amatörfiskarena, ägnades stor uppmärksamhet. [904]. Vid V ä n e r n synas amatörfiskarena främst vara att söka i de större samhällena å sjöns norra sida, där skärgårdarna erbjuda förutsättningar för amatörfiske, samt dessutom i Mariestad. Amatörfiskarena önskade i främsta rummet frigivande av metspöfiske och pimpelfiske helt och hållet eller åtminstone utanför vassar. Å en del håll vid Vänern har säkerligen amatörfisket varit besvärande för strandägarna eller yrkesfiskarena, men på det hela taget synes amatörfisket i denna sjö ha förhållandevis mindre betydelse. Vid V ä t t e r n uttalades från amatörfiskarehåll vid skärgården i norr önskemål om fritt metspöfiske och fritt pimpelfiske vintertid där. Av amatörfiskare i Jönköping och Huskvarna framfördes önskemål om att flugutterfiske skulle lämnas fritt inpå land. Någon större betydelse torde emellertid amatörfisket i Vättern icke ha. — Vid S t o r s j ö n gingo de få tillstädeskomna amatörfiskarenas önskemål i riktning mot frigivande av allt fiske i sjön. Det amatörfiske, som i denna sjö framför allt utövas, synes vara flugutterfiske och önskemålen torde väl också främst gälla dess frigivande. Om betydelsen av amatörfisket i denna sjö är svårt att på grundvalen av vad som framkom vid sammanträdena göra något mera bestämt uttalande. Det torde emellertid i varje fall ej vara utan betydelse. — Vid H j ä l m a r e n yrkades från amatörfiskarehåll fritt metspö- och pimpelfiske. Amatörfiskarena voro även vid denna sjö fåtaligt representerade men amatörfisket torde otvivelaktigt här spela en icke obetydlig roll. Det gäller ej minst de båda delar av sjön, eller Hemfjärden och Östra Hjälmaren, som av de sakkunniga föreslagits skola helt läggas under enskild fiskerätt. — Vid M ä 1 a r en uttalades mera skiftande önskemål. Det fiskesätt, som främst intresserar amatörfiskarena i denna sjö, är emellertid tydligen pimpelfisket. Även metspöfiske såväl med mask som med levande bete omfattas dock med intresse, och det gäller också, fastän i mindre omfattning, dragfiske särskilt efter gös. Särskilt metspöfiske med mask önskade amatörfiskarena få frigivet utan några förbehåll. I fråga om en del andra fiskesätt, framför allt pimpelfiske, dragfiske och spinnfiske, framfördes tanken på införande av fiskekort, som skulle lösas mot en avgift av exempelvis 5 kronor för år eller vad drag- och spinnfiske angår mot en förhöjd avgift som skulle berättiga innehavaren att utöva de avsedda fiskesätten. Amatörfisket har up-

497 penbarligen i synnerhet i östra delen av Mälaren tagit större omfattning än i någon annan av de stora sjöarna. [905]. För fastställande av frivatten intresserade sig amatörfiskarena i allmänhet icke. De enda mera allmänt omfattade önskemålen om bestämmande av frivatten gällde Södra Björkfjärden i Mälaren och därvid syftades huvudsakligen på åtkommande av rätt till bedrivande av dragfiske efter gös under den korta tid av sommaren, då denna fisk går upp emot ytan. De uttalanden, som i övrigt gjordes om frivatten i Mälaren, hade väsentligen avseende å vissa grund ute i fjärdarna, som lämpade sig för pimpelfiske. [906]. Några speciella önskemål och förslag, som framfördes vid M ä 1 ar e n, förtjäna uppmärksamhet. Från vissa håll framfördes förslag om att kronans enskilda fiskevatten skulle upplåtas för amatörfisket med eller utan kombination med ett fiskekortsystem. Från ett annat håll framfördes tanken, att Mälaren skulle indelas i olika sektioner och att i varje sådan sektion skulle genom statens försorg ordnas med ett särskilt fiskevatten, där amatörfiske skulle få bedrivas. Strandägarnas och yrkesfiskarenas ställning till amatörfisket. [907]. Åt frågan om strandägarnas och yrkesfiskarenas ställning till amatörfisket ägnades stor uppmärksamhet vid sammanträdena. [908]. Vid V ä n e r n gjordes ungefär lika många uttalanden för som mot frigivande av metspöfisket. Det fåtal, som yttrade sig om pimpelfisket, var nästan undantagslöst mot dess frigivande. — Vid V ä t t e r n gjordes ifråga om skärgården i dess norra del övervägande uttalanden mot frigivande av något amatörfiske. Mot frigivande av flugutterfisket i södra delen av Vättern restes knappast några invändningar. — Vid S t o r s j ö n voro meningarna delade ifråga om utterfisket men i övrigt motsatte man sig allmänt frigivande av amatörfiske i enskilt fiskevatten. — Vid H j ä l m a r e.n uttalade sig 101 emot frigivande av något amatörfiske men 36 på något varierande sätt för fritt metspöfiske och fritt pimpelfiske. — Vid M ä l a r e n gjordes 92 uttalanden mot frigivande av något amatörfiske, 16 uttalanden för fritt metspöfiske med mask, 7 uttalanden för fritt maskmete och fritt pimpelfiske eller fritt pimpelfiske vintertid eller för enbart fritt pimpelfiske vintertid eller för fritt maskmete, fritt pimpelfiske och fritt dragfiske samt 4 för fritt maskmete för ortens folk. [909]. För amatörfiskefrågans lösning genom fiskekortsystem gjordes uttalanden såväl vid M ä l a r e n som vid H j ä l m a r e n . Vid förstnämnda sjö gjordes också några uttalanden för att genom statens försorg skulle anskaffas särskilda fiskevatten, där amatörfiske skulle få bedrivas. Olika sätt att ordna amatörfisket [910]. De olika sätt att ordna amatörfisket i de stora sjöarna, som framför allt torde kunna komma i fråga, äro följande. 1) Sammanslutning av amatörfiskare i föreningar, som arrendera fiskevatten. 32—368351.

498 2) Sammanslutning av strandägare och fiskearrendatorer, som försälja fiskekort. berättigande till amatörfiske i de av sammanslutningens medlemmar disponerade fiske vattnen. 3) Frigivande i lag av vissa amatörmässiga former av fiske med eller utan kombination med ett fiskekortsyslem. 4) Anskaffande genom statens försorg av särskilda fiskevatten, där amatörfiske tillätes med eller utan kombination med fiskekort. Dessa olika sätt ha alla sina fördelar men även sina olägenheter och sina svårigheter. [911]. Vad det första sättet angår finnas redan vid Vänern och Vättern samt Mälaren sammanslutningar av amatörfiskare, som arrendera fiskevatten. Den anslutning, som dessa vunnit, visar, att de var på sin ort fyllt ett verkligt behov. Fördelen för amatörfiskarena av denna form är, att den ger möjlighet till ett allsidigt fiske. Medlemmarnas fiske behöver ej inskränkas till vissa fiskesätt. De kunna i de arrenderade vattnen tillåtas bedriva olika fiskesätt i sådan utsträckning, som ej medför för hård beskattning av fiskbeståndet. Det synes ej heller behöva bli så dyrbart. Årsavgifterna i sammanslutningarna synas hålla sig vid 5 kronor. Ordföranden i en av dessa sammanslutningar förklarade också, att som de fått det ordnat med arrendevatten vore det »ganska billigt» för medlemmarna. Såsom en fördel ur allmän synpunkt kan framhållas, att denna form även ger möjlighet till amatörfiskets direkta förenande med fiskevård. Om fiskearrendena som väl vanligen sker gälla samma fiskevatten år efter år, torde fiskevårdande åtgärder i den mån förutsättningar härför föreligga komma att liksom frammanas av fölhållandena själva. Att sådana åtgärder företagits har också uppgivits. För praktiserandet av denna form för amatörfisket kunna emellertid svårigheter möta. Lämpliga arrendevatten kunna ej överallt erhållas. Förutsättningarna för åstadkommandet av sammanslutningar av amatörfiskare kunna också vara mindre gynnsamma. Denna form kan ej heller lämpligen tillgodose önskemålen hos särskilt »motorbåtsfolket». De, som med sina motorbåtar göra utfärder i någon av de stora sjöarna och därvid även önska möjlighet till något amatörmässigt fiske, vilja säkert icke binda sig vid att alltid fara till en och samma plats. Arrendesystemet kan sålunda ej tillfredsställa den grupp av amatörfiskare, som numera torde vara den mest betydelsefulla. [912]. Beträffande det andra sättet har vid Mälaren en sammanslutning av strandägare och yrkesfiskare, Västerås Fiskeriförening, vars medlemmar disponera betydande fiskevatten, sedan ganska lång tid tillbaka försålt fiskekort, som berättiga till vissa fiskesätt. Fiskekorten berättiga till fiske med »metspö, pimpel och drag» eller sålunda till de fiskesätt, som framför allt intressera amatörfiskarena, och de betinga numera endast ett pris av 2 kronor för år. Om denna form för amatörfiske kunde allmänt genomföras, skulle otvivelaktigt därmed också amatörfiskefrågan vara praktiskt taget löst. Inom

499 Västerås Fiskeriförenings verksamhetsområde var tillfredsställelsen med detta system uppenbar. Såsom belysande för den allmänna uppfattningen bland strandägarna kan anföras ett uttalande av en av dessa, att amatörfiskefrågan vore löst genom det av Västeråsföreningen införda fiskekortsystemet. En strandägare, som tillika var fiskare, anförde, att som Västeråsföreningen ordnat med amatörfisket »kan det inte vara bättre». Amatörfiskarenas tillfredsställelse kom i ett par fall direkt till uttryck men framgick kanske tydligast genom det nästan fullständiga uteblivandet av amatörfiskarena vid sammanträdena inom det nu avsedda området. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att »Västeråssystemet» icke allestädes kan genomföras med samma framgång. Även om organisationsarbetet bland strandägarna och arrendefiskarena numera kan sägas ha åstadkommit den organisatoriska grunden för systemets tillämpande i såväl Vänern och Vättern som Mälaren och Hjälmaren, kunna säkerligen förhållandena på vissa håll vara sädana, att systemets tillämpande skulle möta svårigheter. Det torde särskilt gälla den östra delen av Mälaren med det stora antal för amatörfiske intresserade, som finnes i Stockholm och dess närmaste omnejd vid Mälaren. Anhopningar av amatörfiskare i vissa fiskevatten och deras oskäliga belastande därigenom äro olägenheter, med vilka man där torde få räkna. Men att »Västeråssystemet» innefattar en utväg, som borde utnyttjas på flera andra håll än det, där det nu tillämpas, synes otvivelaktigt. Om det skett, skulle säkerligen, till gagn ej minst för yrkesfisket, mångenstädes en bättre ordning av amatörfisket än nu kunnat åstadkommas. Vid de sakkunnigas utredning har också framkommit, att på åtminstone ett par håll vissa förberedande åtgärder i denna riktning vidtagits. Det gäller i båda fallen Hjälmaren, dels Hemfjärden och Mellanfjärden och dels ö s t r a Hjälmaren. [913]. Det tredje sättet är det, på vilket amatörfiskarena vid sammanträdena huvudsakligen hänvisat. Om detta sätt att ordna amatörfisket skulle upptagas, komme därmed att införas en nyhet i den svenska fiskerilagstiftningen. För amatörfisket ha hittills ej i denna meddelats några särskilda bestämmelser i något avseende. Amatörfisket är i gällande lag helt och hållet underkastat de allmänna bestämmelserna och någon som helst frihet i enskilt fiskevatten framför det yrkesmässiga fisket har amatörfisket sålunda icke Vid sidan om lagen har emellertid på åtskilliga håll med större eller mindre styrka den uppfattningen gjort sig gällande, att åtminstone det vanliga metet med mask skulle vara fritt i enskilt fiskevatten. Denna uppfattning kom ett flertal gånger till uttryck vid de sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen och ett exempel härpå torde böra anföras. Ordföranden i en båtklubb berättade sålunda vid sammanträdet i Stockholm, att klubben vid en sammankomst, som den haft, diskuterat amatörfiskefrågan samt att den allmänna meningen då varit, att mete vore fritt överallt i Mälaren. Fiskevattensinnchavarna vid de stora sjöarna torde visserligen ej kunna sägas ha godkänt denna uppfattning. Men att det vanliga metet dock även bland dem i ej ringa utsträckning betraktats på ett särskilt sätt torde vara

500 obestridligt. Det visar sig däri, att det vanliga metet till skillnad från andra former av amatörmässigt fiske mångenstädes fått öppet försiggå utan att strandägare eller arrendefiskare ingripit. Även om man ej kan tala om en hävd eller en sedvana, som för det vanliga metet fört den skrivna lagen åsido, torde det dock i allt fall ej vara för mycket sagt, att det föreligger en viss av fiskevattensinnehavarna tolererad praxis av fritt bedrivet vanligt mete. Denna praxis torde i själva verket kunna följas långt tillbaka och det synes egentligen vara först under senare tid, som den börjat brytas genom ingripande av fiskevattensinnehavarna. Den ökade omfattningen av amatörfisket torde ha varit den huvudsakliga orsaken till sådana ingripanden. Det nu avsedda sättet för amatörfiskets ordnande skall först prövas ur rena fiskesynpunkter med hänsyn såväl till fiskevattensinnehavarnas intressen som till fiskevårdens krav. Det kan i detta avseende allmänt sägas, att det icke bör ifrågakomma att i enskilt fiskevatten frigiva andra former av amatörfiske än sådana, som äro väsentligen oskadliga för fiskbeståndet. Den fisk, som det framför allt gäller att skydda i de enskilda fiskevattnen mot fritt bedrivet fiske, är gäddan. Den är våra sötvattens och ej minst våra stora sjöars i stort sett värdefullaste fisk. Den är också i alldeles särskild grad en fisk, som kan sägas »höra till» ett fiskevatten, då den är ganska stationär; den uppehåller sig å ett begränsat område utan att företaga längre vandringar. Den är dessutom av de värdefullare fiskarna på en gång den kanske lättast utfiskade och den, vars fortplantning fiskevattensinnehavaren har lättast att understödja. För fiskevattensinnehavarna är det sålunda en angelägenhet av största vikt, att de förbehållas gäddfisket och att amatörfiskarena icke få frihet att bedriva sådant fiske i de enskilda vattnen. Det är emellertid också av vikt med hänsyn till fiskevården eller närmare bestämt för gäddbeståndets bevarande och utveckling. Amatörfiskesätt, som medgiva åtkommande av gädda, skulle, om de frigåves, samtidigt med att den förefintliga gäddstammen kraftigt decimerades, inkräkta på fiskevattensinnehavarnas möjligheter och betaga dem lusten att genom odling understödja gäddstammens fortplantning. De fiskesätt, som även vid amatörmässigt utövande kunna märkbart skada gäddbeståndet, äro — utom långrevs-, ståndkroks- och saxfiske — vidare slantning, dragfiske och fiske med angeldon samt överhuvud allt slags krokfiske med fisk som agn. Såväl fiskevattensinnehavarnas berättigade intressen som hänsynen till fiskevårdens krav tala bestämt mot att i enskilt fiskevatten frigiva något av dessa fiskesätt. Det fiskesätt, som med hänsyn till fiskevattensinnehavarnas intressen och fiskevården kan betraktas såsom »ofarligast», är uppenbarligen fiske med vanligt metspö, som har annat än levande fisk till agn. Detta fiskesätts »ofarlighet» har vid sammanträdena medgivits även av sådana fiskevattensinnehavare, som motsatt sig dess frigivande. Fiskfångsten vid det vanliga metet med daggmask som agn är överhuvud taget ringa. Gädda erhålles icke annat än i sällsynta undantagsfall utan i stället dels abborre och dels braxen, mört, löja och andra mörtfiskar, mest i yngre exemplar. — Såsom med hän-

501 syn till fiskevattensinnehavarnas intressen och fiskevården väsentligen »ofarligt» kan man även beteckna fiske med pimpel såväl då det bedrives i isfritt vatten (»sommarpimpel») som även då det utövas när is ligger (»vinterpimpel»). Den fisk, som härvid kan erhållas, är egentligen endast abborre. Denna kan visserligen under gynnsamma förhållanden fås i avsevärda mängder, men abborren är en mindre värdefull fisk och dessutom ganska talrik i våra stora insjöar. Skadan av pimpelfisket kan därför ej sägas vara stor. Om pimpelfiskets »ofarlighet» i och för sig lämnades också många vittnesbörd vid de sakkunnigas sammanträden. För fiskbeståndet skulle pimpelfiskets frigivande säkerligen ej innebära någon fara. Om två särskilda fisken, vilkas frigivande upptagits bland amatörfiskarenas önskemål, skola ur fiskesynpunkt några ord tilläggas. — Det ena fisket är flugutterfisket i Vättern och Storsjön. Om dess »ofarlighet» har för Vätterns del Södra Vätterns fiskareförening uttalat sig med orden, att därvid fångades harr »dock i så obetydlig mängd, att något egentligt fiske knappast kan sägas äga rum». Med hänsyn till det håll, varifrån detta uttalande kommit, torde det förtjäna det största beaktande. Om flugutterfisket i Storsjön kan sägas vara lika »ofarligt», är kanske ovisst. Det har emellertid uppgivits, att det numera mest gåve sik. Om det är förhållandet, kan flugutterfiskets frigivande i Storsjöns enskilda fiskevatten knappast sägas medföra någon skada. Siken i Storsjön har ej det värde, att dess skyddande mot den sannolikt mycket obetydligt ökade beskattning flugutterfiskets frigivande skulle medföra kan sägas vara något allmänt eller enskilt intresse. — Det andra fisket är det i Södra Björkfjärden av Mälaren en kort tid av sommaren bedrivna dragfisket efter gös, som går upp mot ytan. Önskemål om att detta fiske skulle få fritt bedrivas framfördes framför allt av amatörfiskarena i Södertälje. Uppgifterna om avkastningen av gösfisket med drag ha varit synnerligen växlande. Från något håll har påståtts, att det under vissa omständigheter kan vara så lönande, att även yrkesfiskare använda det. Amatörfiskarena ha däremot i allmänhet gjort gällande, att fångsten är helt ringa och att fisket i fråga mest bedrives för nöjes skull. Avkastningen växlar också säkerligen inom synnerligen vida gränser. En betänklig omständighet med avseende på dragfisket efter gös är, att därvid givetvis även kan erhållas gädda. De klagomål, yrkesfiskarena anfört över att nät trasas sönder eller släpas bort av dragen, förtjäna också beaktande, synnerligast som dragfiskarena ofta använda två drag. Frågan om frigivande i de stora sjöarna av fiske med vanligt metspö med annat än levande fisk som agn samt av fiske med pimpel skall härefter granskas ur andra synpunkter än den inverkan det skulle ha på fiskbeståndet. Såsom utgångspunkt skall härvid tagas några invändningar, som vid sammanträdena framfördes även av strandägare och arrendefiskare, vilka medgåvo »ofarligheten» i och för sig av nämnda fiskesätt. De gällde väsentligen tre förhållanden: a) faran för skadegörelse å utsatt redskap vid det fria amatörfiskets utövande; b) faran för och olägenheterna av att vissa fiskevatten komme att »översvämmas» av amatörfiskare och överhuvud taget att amatör-

502 fiskarena komme att bli mycket ojämnt fördelade på de olika enskilda fiskevattnen; samt c) svårigheten eller omöjligheten att kontrollera, att amatörfiskarena hölle sig enbart till de frigivna fiskesätten. Den första invändningen torde vara lättast att frånkomma. Den torde förlora sitt mesta berättigande, om det blott föreskrives, att det fria amatörfisket ej får utövas inom ett visst bestämt avstånd från utsatt fiskeredskap. De två andra invändningarna kunna ej lika lätt avvisas. Det är utan vidare klart, att man icke kan allmänt lita på att amatörfiskarena utan någon kontroll skola hålla sig enbart till de frigivna fiskesätten. För åtskilliga amatörfiskare torde frestelsen att övergå till mera lönande fiskesätt komma att bli övermäktig, om ej någon särskild åtgärd häremot kan utfinnas. Det är också givet, att den anförda faran för att vissa fiskevatten skola bli överlupna av amatörfiskare skall för den händelse ingenting vidtages till förekommande härav bli verklighet. Det är självfallet särskilt för fiskevatten i närheten av större samhällen, som denna fara skulle komma att föreligga. De sakkunniga anse emellertid för sin del, att även dessa senare invändningar skulle kunna frånkommas, om det fria amatörfisket kombinerades med något fiskekortsystem. — Kontrollen skulle härigenom underlättas och på visst sätt göras överflödig. Skulle amatörfiskaren såsom en förutsättning för rätten att utnyttja den fria fiskerätten åläggas dels att skaffa sig ett fiskekort, där hans namn och eventuellt även hans fotografi funnes upptagna, och dels att alltid medföra kortet vid fiskets utövande, torde den »anonymitet», under vilken han eljest kan dölja sig, ganska effektivt undanröjas, och därmed skulle han sannolikt även i hög grad betagas lusten att överskrida den fria fiskerätten. Bleve bestämmelserna dessutom skärpta så, att fiskekort skulle vid missbruk av den fria fiskerätten för kortare eller längre tid eller för alltid indragas, torde man kunna förvänta, att fiskekortsystemet skulle i sig komma att innefatta en tillfredsställande kontroll. — Fördelningen av amatörfiskarena på de olika enskilda fiskevattnen skulle genom vissa anordningar av fiskekortsystemet även kunna ordnas. Olika utvägar kunna härvid tänkas. Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att fiskekorten finge olika giltighetsområden och att för varje sådant giltighetsområde endast ett begränsat antal kort utlämnades. Om korten skola beläggas med någon avgift, kunde denna för att reglera efterfrågan på de olika korten bestämmas lägre och högre med hänsyn till områdenas belägenhet m. m. Vattenområden, som ur a l l m ä n n a synpunkter funnes ej böra intagas i det fria amatörfisket, skulle icke upptagas på något fiskekort. Om dessa restriktioner skulle behöva medföra, att fiskekort ej kunde erhållas av alla, som önskade få bedriva metspö- och pimpelfiske, är svårt att säga men synes ej sannolikt. — Bleve härutöver föreskrivet, att innehavaren av ett fiskekort under alla förhållanden skulle vara skyldig att hålla sig på ett avstånd av t. ex. 100 meter från bostadshus, park och trädgård, torde strandägarnas allmänna trevnad ej behöva störas genom det fria amatörfisket. De närmare anordningarna av fiskekortsystemet skola icke här upptagas till detaljerad prövning men några synpunkter torde få framhållas. Fiske-

503 korten böra icke avse alltför små områden; det kan även vara lämpligt att flera skilda på olika håll belägna områden upptagas å samma kort. Korten synas böra gälla för kalenderår. De torde böra utlämnas genom offentlig myndighet, exempelvis av länsstyrelserna och dem underlydande organ. Om de skola beläggas med avgift, bör denna under alla förhållanden vara låg. Inflytande fiskekortsavgifter torde böra användas till bekostande av fiskevårdande åtgärder. — Det kan i detta sammanhang nämnas, att ett förslag till ett fiskekortsystem för kronovattnens del framlagts av den tidigare [35] omnämnda utredningen rörande tillgodogörande av kronans fiskevatten. Frigivandet av metspö- och pimpelfisket i enskilt fiskevatten skulle otvivelaktigt, om det skedde under lämpliga former och ej bundes vid alltför tyngande villkor, av stora grupper av amatörfiskare i Vänern samt Mälaren och Hjälmaren hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Amatörfiskefrågan skulle säkerligen därmed kunna för dessa sjöar anses vara i det väsentliga löst, så vitt p å lagstiftningen ankommer. För Vättern och Storsjön ligga såsom av det föregående framgår förhållandena delvis annorlunda till genom att metspö- och pimpelfisket där i det hela har mindre betydelse (vad Vättern angår dock med undantag för skärgårdsområdet i norr). Amatörfiskarena i de senare sjöarna skulle i stor utsträckning icke kunna få någon egentlig nytta av metspö- och pimpelfiskets frigivande. För deras del torde kravet på lagstiftningsåtgärder i förevarande avseende mera gälla frigivande av flugutterfisket såsom den praktiska formen av amatörfiske. [914]. Det fjärde av de ovan angivna sätten för amatörfiskets ordnande skulle innebära anskaffande genom statens försorg av särskilda fiskevatten där amatörfiske tillätes med eller utan kombination med fiskekort. Såsom förut nämnts har vid sammanträdena med ortsbefolkningen hänvisats också på denna utväg. De sakkunniga ha icke kunnat finna annat än att även detta sätt förtjänar att övervägas. Kronan äger på många håll vid de stora sjöarna egendomar, som äro förenade med enskild fiskerätt. Denna är i flera fall nu utarrenderad, vanligen tillsammans med jorden, men i andra fall är den icke särskilt disponerad. Om nu vissa av dessa kronans enskilda fiskevatten upplätes för amatörfiske, skulle detta därmed kunna få lämpliga replipunkter vid de stora sjöarna. Det torde ej behöva möta oöverstigliga svårigheter att i dessa kronovatten ordna amatörfisket så, att ej genom detsamma andra intressen skadades. Särskilt torde det vara anledning att överväga amatörfiskerättens anknytning till förvärv av fiskekort. Dessa kunde till antalet på lämpligt sätt begränsas och den rätt, som de skulle ge till amatörfiske, kunde också inskränkas till vissa fiskesätt. Den förlust, som kronan kunde lida genom att fiskevattnen ej skulle kunna utarrenderas till yrkesfiskare, komme aldrig att kunna röra sig om några större belopp och kunde även motvägas genom att fiskekorten belades med någon mindre avgift. De kronans enskilda fiskevatten, som nu äro utarrenderade till yrkesfiskare, borde i första hand lämnas åsido, då hänsynen till dessa kräver, att de bibehållas vid sina arrenden. — Om såsom även föreslagits kronan bör för amatör-

504 fiskarenas tillgodoseende arrendera fiskevatten i de stora sjöarna av enskilda, kan vara mera tveksamt. Det kan dock ej förnekas, att det på sina håll skulle kunna vara ett lämpligt sätt, varigenom det allmänna tillgodosåge ett otvivelaktigt socialt intresse. De sakkunniga. [915]. De direktiv, som lämnats de sakkunniga, innehålla, bland annat, att vid förslagens upprättande skälig hänsyn skall tagas till det ur sociala synpunkter betydelsefulla amatörfisket. De sakkunniga ha med anledning härav haft amatörfisket under övervägande vid sin prövning av frågan om enskilt och fritt fiskevatten i de stora sjöarna. Vid denna prövning har det emellertid efter de sakkunnigas mening framgått, att tillgodoseendet av amatörfiskets intressen icke kan ske genom fastställande av frivatten. Amatörfiskarenas intressen gälla praktiskt taget helt och hållet fiskesätt, som utövas i närheten av land, där det med hänsyn till övriga förhållanden aldrig kan komma ifråga att inrätta frivatten. Amatörfiskefrågan har därför måst prövas ur delvis andra synpunkter än de, som göra sig gällande i den allmänna frivattensfrågan. Om så sker, kommer m a n emellertid fram till en amatörfiskefråga av sådan räckvidd, att den synts de sakkunniga ej kunna upptagas enbart för de stora sjöarna. Amatörfiskefrågan för deras del har, om man bortser från frivattensspörsmålet, i väsentliga hänseenden ej sådan karaktär, att den skiljer sig från samma fråga i vad angår andra vatten. Frågan h a r synts de sakkunniga böra upptagas till allmän utredning. Att ett verkligt behov av ordnandet av amatörfisket föreligger ej allenast för de stora sjöarna utan överhuvudtaget torde stå klart för alla, som kommit i beröring med hithörande spörsmål. De sakkunniga ha för sin del kommit till den övertygelsen, att detta ordnande av amatörfisket delvis måste ske genom det allmännas medverkan, om de sociala hänsynen skola kunna vinna behörigt beaktande. Om den form, under vilken denna medverkan bör lämnas, anse de sakkunniga sig ej böra uttala någon definitiv mening. De riktlinjer, efter vilka frågan härom huvudsakligen synes dem böra prövas, ha emellertid angivits i det föregående. Dessa riktlinjer innebära framför allt dels ett övervägande av om icke vissa former av amatörmässigt fiske skulle kunna med vissa restriktioner frigivas i det enskilda fiskevattnet, dels ock ett övervägande av om ej kronan kunde upplåta vissa av sina enskilda fiskevatten åt amatörfisket. För de stora sjöarnas del är företagandet av en allmän utredning angående amatörfiskefrågan särskilt angeläget i avseende å Mälaren, som de sakkunniga funnit böra i sin helhet läggas under enskild fiskerätt men där fritt amatörfiske dock hittills i så stor utsträckning praktiserats. Det anförda innefattar motiven för de sakkunnigas uttalande, att amatörfiskefrågan enligt deras mening bör upptagas till allmän utredning.

Nionde

huvudavdelningen LAGFÖRSLAGEN

33 KAP.

Allmänna anmärkningar rörande lagförslagen. De fiskerättsliga bestämmelserna. [916]. Den fråga, som de sakkunniga i lagtekniskt hänseende i första hand haft att överväga, har gällt, om de speciella bestämmelserna rörande strandägarens enskilda fiskevatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön samt rätt för varje svensk undersåte att där fiska skulle kunna inarbetas i den allmänna fiskerättslagen. Sedan de sakkunniga funnit detta ej lämpligen kunna ske, ha de i andra hand haft att överväga, om allenast berörda speciella bestämmelser borde upptagas i en särskild lag eller om den särskilda lagen borde gälla rätten till fiske överhuvudtaget i de ifrågavarande sjöarna. De sakkunniga ha stannat för det sista alternativet. Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av rätten till fiske i frivattenssjöarna har framför allt i ett hänseende synts dem vara av den karaktär, att de nya bestämmelsernas inarbetande i den allmänna fiskerättslagen ej lämpligen kan ske. Det gäller den för Vänern, Vättern och Hjälmaren uppställda 180-m:sregeln. Denna motsvarar visserligen allmänt sett den 180m:sregel, som i 1896 års lag finnes tillämpad i fråga om saltsjön, men den närmare bestämning, som de sakkunniga givit regeln, medför, i varje fall formellt, en skiljaktighet mellan regeln rörande saltsjön och regeln beträffande de nämnda sjöarna. Det har synts de sakkunniga knappast kunna ifrågakomma att upptaga de båda formuleringarna av regeln vid sidan av varandra i en och samma lag. De sakkunniga ha emellertid vidare även funnit, att den detaljerade bestämning av frivattensgränsen, som föreslås ifråga om Vänern och Hjälmaren, mera har sin plats i en speciallag än i den allmänna fiskerättslagen. Detsamma gäller, om än i mindre grad, den för Vänern och Vättern föreslagna detaljerade regleringen av rätten till vissa fiskesätt. Om sålunda de särskilda bestämmelserna om rätten till fiske i frivattens-' sjöarna samlas i en särskild lag, är det efter de sakkunnigas mening bäst, att denna lag får formen av en lag om rätten till fiske överhuvudtaget i dessa sjöar. Den särställning, som dessa i grundläggande hänseenden skola intaga,

506 kommer därigenom till klarare uttryck. En parallell till den föreslagna anordningen av bestämmelserna erbjuder på visst sätt den särskilda arrendelagen för Norrland och vissa delar av Svealand. [917]. I förslaget till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland upptagas, i 1 §: bestämmelser om utsträckningen av strandägarens enskilda fiskevatten; i 2 §: en allmän bestämmelse om varje svensk undersåtes rätt till fiske utanför de enskilda fiskevattnen; i 3 §: en särskild bestämmelse angående utsträckande av vissa fasta fiskeredskap från strandägarens enskilda fiskevatten i det fria fiskevattnet; i 4 och 5 §§: bestämmelser om rätt för varje svensk undersåte att i strandägarens enskilda fiskevatten i Vänern och Vättern i viss omfattning utöva en del fiskesätt; i 6 §: en särskild bestämmelse till skydd för strandägarens fiske med vanlig not i Vänern och Vättern; i 7 §: en särskild bestämmelse om det fria fisket; och i 8 §: bestämmelser om tillämpande i övrigt av vissa stadganden i allmänna fiskerättslagen. Förslaget upptager dessutom vissa särskilda övergångsbestämmelser. De bestämmelser, som upptagas i 1—6 §§, ha närmare utvecklats och motiverats i andra till och med sjunde huvudavdelningarna. Allenast följande synes härutinnan böra tilläggas. De använda uttryckssätten äro, där motsvarande förhållanden beträffande saltsjön finnas berörda i allmänna fiskerättslagen, desamma som de där brukade. Den i 2 § upptagna bestämmelsen, att varje svensk undersåte skall (med viss angiven inskränkning) äga rätt att fiska i de delar av ifrågavarande sjöar, »till vilka strandägarens enskilda fiskerätt icke sträcker sig och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», har sin motsvarighet i bestämmelsen i den nuvarande 6 § av allmänna fiskerättslagen, att i de delar av större insjöar, »till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i 1 § av samma lag sägs om fiske i öppna havet. Det i 4 och 5 §§ brukade uttrycket »öppet vatten, varom i 2 § sägs», eller öppet vatten, där fisket är fritt för varje svensk undersåte, avser detsamma som det av 1894 års fiskelagskommitté och lagberedningen (1909) använda uttrycket »de öppna delarna» av sjöarna. Den bestämning, som fiskelagskommittén på visst sätt lämnade av sistnämnda uttryck, och som innefattade, att därmed avsåges motsatsen till »instängda vikar eller övriga mindre av stränder och holmar begränsade områden», 1 överensstämmer med innebörden av de sakkunnigas uttryck »öppet vatten». I 7 § av förslaget upptagas bestämmelser om att de, som efter ty i den särskilda lagen sägs idka fiske vid annans strand, skola äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, men svara för skada och intrång. Dessa bestämmelser överensstämma med de stadganden, som i fråga om det fria fisket i saltsjön i 1896 års lag meddelas i 3 § sjunde stycket. Att härutinnan enahanda regler böra gälla i avseende å saltsjön och frivattenssjöarna torde utan vidare vara klart. 1

Fiskelagskommitténs betänkande s. 39.

507 I 8 § av förslaget upptages först och främst en bestämmelse, att där ej annat följer av bestämmelserna i den särskilda lagen skall i fråga om fisket lända till efterrättelse vad i 1896 års lag är stadgat om fiske i insjöar. Enligt denna bestämmelse skall sålunda allt vad i 1896 års lag stadgas om fiske i insjöar utom vad angår bestämningen av utsträckningen av strandägarens enskilda fiskevatten och det för varje svensk undersåte fria fisket äga tillämpning å nu ifrågavarande sjöar. Den bestämmelse, som härutöver upptages i 8 §, eller att beträffande bestämmande av ersättning för skada eller intrång, varom i 7 § sägs, de i 20 § av 1896 års lag meddelade stadganden skola äga motsvarande tillämpning, har upptagits, då 20 § i nämnda lag vad beträffar skador och intrång vid fritt fiske endast gäller saltsjön. De särskilda övergångsbestämmelserna ha närmare utvecklats och motiverats i huvudavdelningen om Vänern. Ersättningslagen. [918]. Det framlagda förslaget till lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt avser anordnande för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön av samma ersättningsförfarande, som tillämpats vid de under senare år genomförda fiskerättsregleringarna i saltsjön (se [24] samt [121—122]). Själva ersättningsförfarandet torde ej behöva här beskrivas. Ersättning skall enligt lagförslaget utgå, såvitt 1 och 2 §§ i speciallagen, jämförda med 6 § sistnämnda lag, medföra, att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens ägare. Den hänvisning, som sålunda gjorts till de angivna paragraferna, innebär, att ersättningsrätten begränsas till de fall, där strandägarens enskilda fiskevatten enligt speciallagen erhållit mindre utsträckning än som kan anses motsvara vad strandägarna enligt nuvarande bestämmelser kunna göra anspråk på med stöd av strandäganderätt. Någon ersättning har däremot ej ansetts böra utgå med anledning av de föreslagna bestämmelserna om rätt för varje svensk undersåte att i Vänern och Vättern i viss omfattning utöva en del fiskesätt i strandägarens enskilda fiskevatten. Dessa senare bestämmelser innefatta väsentligen allenast ett lagfästande av hittillsvarande fiskepraxis. Den omständigheten, att nämnda praxis i så måtto saknat stöd i gällande lag, att i denna sedvänjan i fråga om insjövatten ej tillerkänts rättslig betydelse (se [23]), har ej synts vara tillräckligt skäl för att medgiva ersättning, då angivna praxis i stort sett dock lämnats opåtald av strandägarna. Med avseende å omfattningen av de ersättningsanspråk, som kunna tänkas komma att göras gällande, därest de sakkunnigas förslag till bestämning av utsträckningen av strandägarens enskilda fiskevatten blir följt, är svårt att med säkerhet göra något uttalande. Som de sakkunniga vid upprättande av förslaget sökt ansluta sig till vad som blivit upplyst om fiskepraxis, synes det emellertid ej vara anledning antaga, att till frivattnet i någon större utsträckning hänförts vattenområden, där strandägaren med andras uteslutande nyttjat fisket såsom honom ensam tillhörigt.

Särskilt

yttrande

a v f i s k e r i i n t e n d e n t e n Freidenfelt 1 . I. Undertecknad har ifråga om den fiskerätt, som bör tillkomma u t a n för f r i v a t t e n s g r ä n s e n b e l ä g n a h o l m a r o c h s k ä r , en i viss mån avvikande mening. Jag finner det visserligen skäligt, att självständig fiskerätt i första hand tillerkännes större holmar och att den undre gränsen för arealen av sådana holmar, där på kartan markeras 180-m:sgräns, bestämmes till omkring 3 hektar, då icke omständigheter föreligga, som synas böra föranleda avvikelse från denna regel. Jag har emellertid icke kunnat övertyga mig om, att vid Vänern tillämpad praxis eller andra omständigheter tillräckligt motivera en åtskillnad i avseende på fiskerätt mellan sådana holm a r av ned till omkring 1 hektars storlek, vilkas 2-m:skurva är belägen inom ett avstånd av 180 meter från fasta landets eller större ös frivattensgräns, och på längre avstånd från denna belägna holmar av samma storlek, utan finner mig böra föreslå, att alla i enskild ägo befintliga holmar, vilkas areal uppgår till minst 1 hektar vid normalt lågvatten, skola tillerkännas enskild fiskerätt, bortsett från de fall, då enligt de sakkunnigas å karta angivna förslag enskild fiskerätt icke ansetts böra tillerkännas holmar av denna storlek. Ifråga om holmar av mindre areal än 1 hektar finner jag det skäligt, att jämväl innehav av sådana medför enskild fiskerätt i den mån sådan tidigare praktiserats. På grund härav och då jag icke kan finna att indragandet av ifrågavarande enskilda fiskerätt, vars värdering vore förenad med synnerligen stora svårigheter, skulle vara av tillräcklig betydelse för frivattensfisket för att kunna anses motiverad, finner jag mig böra föreslå, att ägare av utanför den av de sakkunniga föreslagna frivattensgränsen belägna holmar och skär, som styrker sig hava under minst fem år innan den föreslagna lagen träder i kraft, hävdat enskild fiskerätt vid densamma, skall bibehållas vid denna rättighet. II. Beträffande de föreslagna 2 och 3 §§ i speciallagen hyser jag även en i viss mån avvikande mening. Jag anser det nämligen mindre lämpligt att vid införandet av nya bestämmelser för fisket i för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten upptaga fiskerättslagens förbud mot fiske därstädes med »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap». Det är välbekant, att de mest skiftande meningar uttalats om innebörden 1

Se även s. 400 n. 1.

509 av begreppet fast fiskeredskap och att även i domstolspraxis stora svårigheter yppat sig vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse. Liksom i havet användas i de stora insjöarna fiskeredskap, om vilka det kan tvistas, huruvida de tillhöra kategorien fast fiskeredskap eller icke. Dit höra exempelvis i Vänern de s. k. båsverken, i vinkel satta nät, som medelst pålar äro fastade vid bottnen. De gösnät, som vintertiden användas i Hjälmaren, få stundom stå kvar på samma plats under hela vintern, och särskilt då de utsättas i vatten, som icke är djupare än att de utgöra ett avsevärt hinder för fiskens fria gång, torde måhända kunna göras gällande, att de äro att betrakta som fast redskap. Det torde sålunda icke lida något tvivel, att därest i en lag om fiskerätten i de stora insjöarna införes förbud mot fiske med fast redskap i fritt fiskevatten, redan från början ovisshet och tvister komma att yppa sig därom, vilka redskap, som icke få användas i sådant vatten. Den ovan omnämnda svårigheten att avgöra, vad som skall anses vara fast fiskeredskap, har som bekant föranlett yrkanden på revision av fiskerättslagen i här ifrågavarande avseende. Om detta yrkande vinner bifall och bestämmelsen om i fritt fiskevatten i saltsjön förbjuden fiskeredskap kommer att omarbetas — något som förr eller senare lärer bliva nödvändigt — torde, därest den anförda bestämmelsen i nu gällande fiskerättslag införes i en lag om fiskerättten i de stora insjöarna, det icke kunna undgås, att även sistnämnda lag underkastas revision, måhända kort efter sin tillkomst. Jag kan emellertid för min del icke finna, att detta vore lyckligt. Efter min mening bör därför i här föreslagna lag närmare bestämmas, vilken redskap som icke får användas i fritt fiskevatten. Då fiskerättslagen särskilt nämner fiskegård och ryssja och då lagförslaget anknyter till fiskerättslagen, böra utan tvivel nämnda redskap i första hand förbjudas i fritt vatten. Det typiska för fiskegården och ryssjan är emellertid dels att de äro instängningsredskap, d. v. s. avsedda att fånga fisken på det sätt, att den går in i redskapet och genom dess konstruktion blir instängd i detsamma, dels att de äro fastade vid bottnen. Att ett redskap för att kunna anses vara fast skall vara fästat vid bottnen är utan vidare klart. Hängstruten, som är konstruerad som en ryssja och mångenstädes även så kallas, kan därför givetvis icke hänföras till fast redskap. Sättet för fästande vid bottnen synes icke böra tillmätas någon betydelse vid avgörandet av, huruvida ett redskap skall anses vara fast eller icke. En förankring medelst stenar eller andra tyngder kan vara lika effektiv som ett fastsättande vid i bottnen neddrivna störar eller pålar. Det är beroende av vattendjupet, bottnens beskaffenhet och förekomsten av ström eller vågrörelser — liksom även av bruket i olika trakter — huruvida fastsättningen vid bottnen skall ske på det ena eller andra sättet. Däremot kunde det möjligen sättas ifråga, om jämväl sådan redskap, som utsattes stående på bottnen men icke är genom pålar eller tyngder fäst vid densamma, skall anses vara fast redskap, därest dess konstruktion är av samma typ som fiskegården eller ryssjan. I första rummet kunna härvid komma i betraktande de s. k. ståltrådsmjärdarna eller -burarna, vilka med avseende

510 på sin konstruktion kunna sägas vara ett slags transportabla fiskegårdar. Dessa redskap ha emellertid små dimensioner, utsättas å grunt vatten och fånga huvudsakligen mindre dyrbara fiskslag. Det torde därför icke föreligga skäl att hänföra sådan redskap till fast fiskeredskap. Detsamma gäller om garnmjärdar och mörtstugor och överhuvud redskap av mjärdens typ. Om däremot redskap av detta slag förses med armar, som fästas vid bottnen, övergå de till ryssjans typ. Då på samma gång deras fångstområde och deras möjlighet att fånga värdefullare fiskslag ökas, synes det otvivelaktigt att de böra betraktas som fast redskap. Som ovan nämnt användas även i de stora sjöarna fastsättningsredskap, redskap avsedda att fånga fisk genom fastsättning i maskorna, alltså redskap av nätets typ, i vissa fall på ett sådant sätt, att skäl kunna anföras för deras hänförande till fast redskap. Det är emellertid blott i undantagsfall nät användes på detta sätt och det skulle vara förenat med stora svårigheter att bestämma och på ett tydligt sätt beskriva, när ett nätredskap skall anses vara fast. I vissa fall (båsverken i Vänern) användes den nätredskap, som det kunde komma ifråga att betrakta som fast, företrädesvis i fiskevatten, som enligt de sakkunnigas förslag skulle vara enskilt. Även i fråga om de fall, då nät, som möjligen kunde hänföras till fast redskap, utsättas i fritt vatten, kan jag för min del icke finna tillräckliga skäl föreligga att föreslå förbud mot deras utsättande i fritt vatten. De taga icke större utrymmen i anspråk och deras användande torde icke resultera i massfångster. Då nätredskap kunna utsättas på vida djupare vatten än fiskegårdar och ryssjor, skulle det även vara förenat med vida större svårigheter för de prövande och avgörande myndigheterna att på ett rättvist sätt fördela de talrika fiskeplatser, där rätt till användande av här ifrågavarande redskap kan komma att begäras. Då fiskeplatserna ifråga kunna vara belägna på långt avstånd från land och deras exakta läge kan vara svårt att fastställa, är det även tydligt, att tillsynen över det å sådana platser på grund av särskilt tillstånd utövade fisket skulle bli förenat med särskilda svårigheter. Jag kan alltså icke finna, att de olägenheter för allmänna och enskilda fiskeintressen, som må kunna vållas därigenom, att konkurrensen om platser för allt slags nätfiske å allmänt fiskevatten är fri, skulle bli så stora, att de kunna uppväga nackdelarna av att vissa former av sådant fiske skulle få utövas endast efter särskilt tillstånd. Ett förbud mot användande av visst slags redskap i fritt vatten synes mig därför kunna inskränkas till instängningsredskap. Mot tanken på ett fastställande av vilken redskap som icke skall vara tillåten å fritt vatten, har stundom anförts, att nya redskap kunna komma i bruk och att det då kan vara svårt att avgöra huruvida dessa böra räknas till den ena eller andra kategorien av redskap. Om å fritt vatten förbjuden redskap definieras på i huvudsak nedan angivet sätt, föreligger emellertid efter min mening ingen sannolikhet för att något redskap skall komma till användning, om vilket tvekan kan uppkomma, huruvida det skall falla under förbudet eller icke.

511 Med stöd av vad jag sålunda anfört finner jag mig böra föreslå, att här ifrågavarande förbud mot användande av visst slags redskap å fritt fiskevatten preciseras därhän, att detsamma blott avser användande av vid bottnen fäst instängningsredskap, konstruerat på i huvudsak samma sätt som fiskegård eller ryssja. Den i 2 § andra stycket fiskerättslagen åt Konungens befallningshavande inrymda befogenhet att medgiva strandägare rätt utsträcka fast fiskeredskap utanför det enskilda fiskevattnet synes kunna i huvudsak bibehållas. De föreslagna lagbestämmelserna synas kunna få i huvudsak följande innehåll: I sådant fiskevatten, där fiske är fritt för alla svenska undersåtar, må icke utan Konungens tillstånd användas fiskegård, ryssja eller annat i huvudsak på samma sätt som fiskegård eller ryssja konstruerat fiskeredskap, som är fästat vid bottnen och som är avsett att fånga fisk genom instängning. Strandägaren må dock från sitt enskilda fiskevatten sträcka sådan redskap ut i fritt fiskevatten, där i särskilt fall Konungens befallningshavande finner, att det kan ske utan men för annan fiskande. Karlstad den 20 augusti 1936. T.

Freidenfelt.

Bilag

or Bilaga 1.

Sammanställning av de i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland efter förteckningar upprättade i kammarkollegiets arkiv. De förteckningar, som ligga till grund för denna sammanställning, ha överlämnats till insjöfiskesakkunniga genom särskilda skrivelser från kammarkollegiet, nämligen de för Vänern genom skrivelse den 30 november 1933, de för Vättern genom skrivelse den 13 februari 1934, de för Mälaren genom skrivelse den 20 februari 1934 samt de för Hjälmaren och Storsjön genom skrivelse den 7 m a r s 1934. I sammanställningen ha icke medtagits de lägenheter, b e n ä m n d a Kronovattnet nr 1, som i förteckningarna upptagits på Värmlands och Älvsborgs län (Vänern) samt på Jämtlands län (Storsjön); dessa ha numera enligt beslut av kammarkollegiet den 25 juni 1936 uteslutits ur jordeboken. 1. V ä n e r n . a. Namn

Socken

Holmar.

Nr

Anteckningar

Jordeboksnatur

Älvsborgs län. Ånimskog

Rotön Stora

1 Skatte

Under Westerg. nr 1 och Bodane yttre nr 1

2 Under Ylingebol nr 1

Tydie

Rotön Lilla Kattholmarna (2 st.) Trollholmen

1 Långholmen

1 Åmål

1 Bastholmarna (3 st.)

1 Tallholmen

1 Hästhuven

1 Prästholmen

1 Skogsholmen

1 Skråholmarna (2 st.)

1 Tömmen

1 Skaten Stensön och Warpön (2 st.)

1 Ustön

1 Sandön

1 Storön

j

>

>

Svegön

>

»

>

> > »

1 Tillhör Åmåls stad

513 Namn

Nr

Viteskär, 1 allmänning

1 Frälse

By Botilsäter

By skärgård Kvarnholmen

1 Krono, allm. disp.

Millesvik l

Bärön

1 Socken

Jordeboksnatur

Anteckningar

Skaraborgs län. Friel

Tillhör Friels kyrka. (Kam. kolks beslut 20 / n 1871)

Värmlands län.

Eskilsäter 1

> >

> » > •>

> >

> >

Millesviks skärgård

1 Eskilsäters skärgård

1 Hökön

1 Frälse 1 >

> »

Tillhör By kyrka Tillhör kronan Tillhör Millesviks Ölseruds kyrkor

och

Tillhör Millesviks kyrka Tillhör Eskilsäters kyrka

»

»

»

Södra Ny

Lurön Södra Ny skärgård

1 Ed

Knipöarna (5 st.)

>

>

t

Tillhör Eds kyrka

Segerstad

Bärön

i

>

>

Tillhör Nors prästgård

Karlstad

Glofsön

1 Skatte

Hammarö

Björkholmen

1 Krono, allm. disp.

Krono, allm. disp.

» > > > > > >

Bryggholmen

1 Garpen

1 Grimmen

1 Otholmen

1 Trumman

1 Västra Långholmen

1 Östra Långholmen

1 Östra Fågelvik

Kärrholmen

1 Frälse

Ölme

Ramholmarna

Varnum 1

> » > > > > »

» » > > » > >

Tillhör Södra Ny kyrka

Tillhör Hammarö kyrka

>

>

>

: :

>

>

i

>

>

»

•»

]

>

>

]

>

>

Krono, allm. disp.

Under Prästgården eller Skåre nr 1 Tillhört Ölme kyrka men försålts till enskild D:o

Alfön

1 Frälse

Långön Sibberön

1 1

Krono, allm. disp.

Tyskön

1 Skatte

b.

Fisken.

>

Prästboställsjord

Jfr betänka ndet [314].

Socken

Namn

Nr

Jordeboksnatur

Anteckningar

Sjöboda, 1 laxfiske

2 Krono, allm. disp.

Beläget vid utloppet i Göta älv. Lagfart är den 3 juni 1907 för Kronan förklarad vilande.

Älvsborgs län. Västra Tunhem

33—368351.

514 Socken Skållerud

Namn

Nr

Upperud, 1 laxfiske

3 Jordeboksnatur Frälse

Anteckningar Under Upperud norra nr 2. Ovisst huruvida fisket är beläget i Vänern

Skaraborgs län. Tådene Tådened, 1 notfiske Norra Kedum Kjedum, 1 notfiske Forshem Tegelladan, 1 fiske

2 Torso

Djurön, 1 fiske

1 Kalvö

1 Krono, allm. disp.

Hammarö

Fiskevik

2 Visnums-Kil

Nötön

2 Krono, enskild disp. Frälse

G Skatte » 2

» > 1886 «/ 8 kgl. brev ang. inköp härav för skogsväsendets räkning

Värmlands län.

Socken

2.

Vättern.

a.

Holmar.

Namn

Nr

Jordeboksnatur

Anteckningar

Röcknen Stora

2 Krono, under ensk. disp.

Upplåten till Göta kanalbolag

Svirön

1 Frälse

Grönön

>

Erkerna, 1 holme Fjuk, 1 holme

1 Krono, under allm. disp. 1 > > > >

Förr benämnd Idkekalva

Åholmen, 1 holme

>

Står under domänstyrelsens vård och förvaltning

Gap- eller Kopön, Norra Lotten D:o Södra Lotten

1 Skatte

2 Grep trädsholmen

1 Röknehuvudet

1 Krono, under ensk. disp.

b.

Fisken.

Örebro län. Hammar

Östergötlands län. Motala

Västra Ny

Socken

Namn

Nr

Röcknen Lilla, 1 fiske

1 Röcknen Stora, 1 fiske

> >

X

s

Jordeboksnatur

Örebro län. Hammar

>

Skatte 5>

Tillhör Göta kanal

Anteckningar

515 Socken

Namn

Nr

Tived

(Mellbön eller Wällbön)

(Frälse)

(Överlåtet till bruksförv. J. 0 . Friberg genom köpekontrakt 22/101874).

Karlsborg

Lindön

4 Krono, under allm. disp.

Enl. kam.kolks brev 8/3 1820 underlagd Wanäs fästning

Bre(d)vik

Sidön, 1 fiske

5 Skatte

Brandstorp

Rörsjön, 1 notfiske

1 Djupe eller Skultedalen, 1 notfiske

> »

Jordeboksnatur

Anteckningar

Skaraborgs län.

Gustaf Adolf Habo

>

Svedudden, 1 notfiske

2 Starbäck, 1 laxfiske

4 Suttran, 1 laxfiske

1 Dåmnån, 1 laxfiske

>

> > »

Krono, under allm. disp. Skatte

Jönköpings län. Bankeryd

Sjöåkra, 1 laxfiske

2 Ljungarum

Tokarp, 1 laxfiske Nyarp, 1 fiske

5 Gränna

• •

Östergötlands län. Örberga

Fagerön, 1 fiske

1 Krono, under allm. disp.

Hörer till Starby kungsladugård D:o

Nässja

Pålgrundet, 1 fiske

>

>

>

5 S:t Per

Slottsgraven, 1 fiske

>

>

>

>

D:o (överfl. till Vadstena stad)

Motala

(Motala, 1 ålfiske)

>

>

>

>

Tillhör Vadstena hosp., nu indraget och för kronans räkning utarrenderat

(Motala kungsfiske)

>

>

>

>

(Införlivat stad)

med Motala

(Införlivad stad)

med Motala

Västra Ny

Hårstorp, 1 ålfiske

3 Skatte

Motala Abelstorp, 1 fiske

19 Frälse

Motala Abelstorp, 20 1 lycka och 1 ålfiske Resjön 1

> Skatte

516 Socken

3.

Mälaren.

a.

Holmar.

Namn

Nr

Jordeboksnatur

Karlholmen, Gullskär och Tillerholmen (3 holmar)

1 Krono, allm. disp.

Jurstaholm, 1 hovstalläng

»

>

»

> » > »

> > > >

> > > »

>

>

»

»

>

>

Anteckningar

Södermanlands län Överenhörna

Ridö, 1 f. d. krog

1 Ridö, 1 hovstalläng

2 Ridö, 1 kronopark

3 Hamnskär, 1 hovstalläng Hamnskär eller Drottninghamn, 1 f. d. krog Toresund Ytterselö överselö

2 Obygdön, 1 kronopark Eldholmen, 1 holme

Frälse

Hästholmen, 1 holme Lindön, 1 ö

Under Tynnelsö säteri

> » >

> > > >

Segerön, 1 ö Aspö

Under säteriet Mälsåker

t

Morrarön, 1 ö Magröhorn, 1 ö

Upptages i 1825 års jordebok under benämningen Kjol eller Karlsholmsängen.

» » >

Överflyttad från selö socken

» > > Över-

Stockholms län Adelsö

Tofta, 1 holme

2 Skatte

Ekerö

Gällsta ö, 1 ö och äng

>

Bromma

Hässingen lilla, 1 ö

1 Frälse

Hässingen stora, 1 ö

>

Basttagnö

1 Ekskär

1 Består av flera holmar Under Ulfsunda säteri

»

Uppsala län. Torsvi

Lillkyrka

Jutskär

1 Kråkgrund

1 Röllingen

1 Röllingskråkan

1 Thorswiudd

1 Tjärnskär

1 Flatgarn, 1 ö

1 Krono, ensk. disp.

> > » > > >

> > > > > »

> > > > > >

>

>

Frälse

»

>

517 Socken

Nr

Namn

Anteckningar

Jordeboksnatur

Västmanlands län. 1 Frälse

Fr. o. m. år 1903 överflyttad till Västerås stad

Grisslinge, 1 torp

1 Krono, allm. disp.

Under hemmanen Ridö

Långskär, 1 torp

1 Sävholmen, 1 torp

> >

Gångholmen, 1 äng

1 Frälse

Harsten, 1 holme

1 Krono, allm. disp.

Raknön, 1 äng

1 Frälse

b.

Fiske.

Badelunda

Hästholmarne mar)

Västerås— Barkarö

Kungs—Barkarö

Socken

(3 hol-

Nr

Namn

> >

> >

Jordeboksnatur

> >

> >

> >

Utarrenderad för Strömsholms stuteris räkning

Anteckningar

Södermanlands lån. Björsund, 1 katsefiske

Jäder

Frälse

4.

Hjälmaren. Fisken.

Socken

Namn

Nr

Jordeboksnatur

Anteckningar

Södermanlands län. Strukarne, 1 not- och 1 nätfiske

Gillberga

Västra åker

Ving-

östra Vingåker

Vittjeviken Mårjanå, 1 ålfiske

1 Frälse 1 Frälse 3

Krono, ensk. disp.

Noor, 1 ålfiske

Skatte

Alnängen, äng med 1 1 aspfiske

Krono, allm. disp.

Örebro län. Längbro Västmanlands låi.. Arboga

Höijen, 1 laxfiske

2 Krono, ensk. disp.

Överfl. fr. V. Vingåker.

518 5.

Storsjön i Jämtland. a.

Socken Frösön

Namn Åsön eller 1 ö

Holmar.

Nr

Namn

Alsen

Ytterå fiske, fiske

Rödön

Åsholmen fiske

Nr 1 små-

med

Tid-

Anteckningar

1 Krono, allm. disp.

Åsholmen,

b. Socken

Jordeboksnatur

Fisken. Jordeboksnatur

1 Skatte

1 Krono, allm. disp.

Anteckningar

519 Bilaga 2. Förteckning rörande under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksdomäner och kronoparker med fiskerätt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland sammanställd enligt uppgifter från domänstyrelsen i november 1936. 1. Socken

Vänern.

Jordbruksdomän

Kronopark

Älvsborgs län. Tösse

Amundebyn nr 1

Tydje

Gustavsberg nr 1 Stommen n r 1

Järns

Stommen n r 1

Frändefors

Kleverud nr l 1

Västra Tunhems

Forstena nr 1 och 7 (del av)

Halleberg (del av)

Skaraborgs län. Vänersmäs Flo

Halleberg (del av) Dettcrstorp nr 1 Flo nr 5 Hökagård Flo nr 4 Björn Anundsgård Dillingen nr 1

Sals

Hallebo nr 2 2 Sal nr 3 Klövagård 2 Sal nr 4 Nästegård 2 ' 3

Norra Kedums

Börestorp n r 1 och 2 Eke nr l 2

Sone

Sörby nr 1

Rackeby

Silleberg n r 3 Börje Olovsgård med Åker nr 2, lotten litt. B 2

Karaby

Otterstads

•

Kållandsö Leckö eller Sikajocki kungsgård nr 1—5 Sunnegata nr 2 Uppegård 2

Sunnersbergs

Filsbäck n r 6 Sven Fiskargård Noleby nr 1 Torpa nr 4 Måns Jonsgård och Torpa n r 5 Arvid Snickargård

1 Beslut föreligger om J örsäljning a v egendomens inägor med tillträdesrätt den 14/3 1937. Enligt domänintender iten »troligen > fiskerätt. 3 Beslut föreligger om försäljning av egendomen med tillträdesrätt den 14 mars 1937.

520 Socken

Kronopark

Jordbruksdomän Led nr 2 Arvid Ersgård

Gösslunda

Gösslunda nr 5 Kroken och Gösslunda nr 6 Knektegården Lunna nr 2 Olov Svensgård 2 Skeby nr 8 Tyskagården 2

Skeby

Varaskogen

Forshems Björsäters

Björsäter nr 4 Skattegård 2

Leksbergs

Karleby nr 3 och 6* Karleby nr 7 Nolgård* Hindsberg nr 4 Sörgård 2 Marieholm

Berga och Hassle

Sundsmarken

Torso

Bromö med Kalvöarna Värmlands län.

Ölme

Karinrud nr l l

Vase

Västra Ve nr 1

Alsters och Karlstads Karlstads Segerstads

Alster Kroppkärr Årsås nr 1

Edsberg Arnäs

Borgviks 1 2

Beslut föreligger om <jgendomens försäljning med tillträdesrätt den 14/3 1936. Enligt domänintender iten »troligen > fiskerätt.

2.

Vättern.

Jordbruksdomän

Socken

Kronopark

Skaraborgs län. Tiveds och Undenäs Brandstorps

Granvik Svanebacken nr 1

Gustaf Adolfs Jönköpings Bankeryds

Haboskogen med Starbäck län.

Skärstads

Granbäck nr 1 Strand nr 1 med Gissebo nr 1 Visingsö

Visingsö Östergötlands län. Rogslösa, Västra Tollstads och Väversunda Rogslösa

Omberg Bårstad nr 5

S:t Pers m. fl.

Starby kungsladugård

S:t Pers

Vadstena Kronoäng nr 1 Tycklingen nr 1, krigsmanshuslägenhet Östra Starby nr 1

521 3. Socken Västmanlands

Mälaren.

Jordbruksdomän

Kronopark

län.

Kung Karls och Barkarö

Kungs Kungsörs kungsladugård nr 1

Kolbäcks och Kungs Barkarö

Strömsholm samt därunder iydande Åshagarna

Rytterne

Horn nr 6

Västerås stad

Johannesbergs kungsladugård nr 1—7 med Gränsta nr 1 och 2

Västerås-Barkarö

Ridö nr 1 och 2

Åsby

Ridö

Västeräng nr 1 Kurö nr 1 Södermanlands

län.

Tumbo

Västerby nr 1

Torshälla

Ängsholmen nr 1

Sundby

Sundbyholm nr 2

Härads Fogdö

Lindön nr 1 Kungsberg nr 2

överselö

Ettersta nr 1 och 2

Toresunds

Kolsundet och Obygdön

Kärnbo, Taxinge och Åkers Gripsholms kungsladugård nr 1 Kärnbo och Ytterenhörna

Gripsholm

Överenhörna

Ridö

Uppsala län. Kungs-Husby Torsvi Dalby Övergrans Häggeby

Ryssvi Nygården nr 2 och 3 Dalbygård nr 1 och 2 Säby nr 1 Arno nr 1 Rölunda nr 1 Bodarne nr 1

Kalmar

Kalmarsnäs nr 1 eller Klöv

Lossa

Ålbrunna nr 1

Stockholms-Näs

Skälby nr 1 och 4

Stockholms län. Färentuna

Eldgarns kronoäng nr 1 och 2

Hilleshögs

Ventholm nr 4 1

Skarnholms kronoäng 1 Allenast Stora och Li la Tjuvholmarna med Djupskär kvarstå under domänstyrelsens förvaltning. Egendomen i övrigt är överlämnad till arrendeegnahemsfonden.

522 Socken

Jordbruksdomän

Skå

Troxhammar nr 4 och 6

Lovö

Högsta nr 1—3

Kronopark

Lovö

Norrby nr 1—3 Lunda nr 1 Söderby nr 1 och 2 Edeby nr 1—3

4. Socken

Hjälmaren.

Jordbruksdomän

Kronopark

Örebro län. Biskopsvrak nr 2 och 3

Stora Mellösa

5. Socken Jämtlands Hallens

Storsjön i Jämtland. Kronopark

Jordbruksdomän län. Brasta

Helgesund-Våge Bergs

Galhammar Grubbkälen

Sunne

Anderson

Frösö

Valla önet Västerhus Åsön eller Åsholmen 1

x

Kronoholme.

Föreslai»en att överlämnas till flygstyrelse n.

Innehållsförteckning. DEL

I.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet LAGFÖRSLAG. Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juni 1898 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske Förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland Förslag till lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt MOTIV. I betänkandet använda förkortningar m. m

Första

huv adav delning

en.

INLEDNING. 1 kap. De s a k k u n n i g a s u p p d r a g 2 k a p . Lagstiftningen om r ä t t e n till fiske i de stora sjöarna samt föregående u t r e d n i n g a r och förslag i ä m n e t A. Gällande lagstiftning B. Återblick på utvecklingen av lagstiftningen C. Utredningar och förslag 3 kap. Allmänna a n m ä r k n i n g a r r ö r a n d e fiskeförhållandena i V ä n e r n , Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i J ä m t l a n d 4 k a p . Överblick av de s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g s a r b e t e

524 Sid.

Andra

huvudavdelning

en.

ALLMÄN MOTIVERING. kap. Allmän motivering av de sakkunnigas förslag

49 Grundlinjer i förslaget s. 49. — Direktiven för de sakkunnigas arbete s. 50. — Återblick på tidigare förslag m. m. s. 51. — Överblick över resultaten av de sakkunnigas undersökningar i fiskerättsfrågan s. 53. — Slutsatser av de sakkunnigas undersökningar i fiskerättsfrågan s. 65. — Landhöjningen s. 67. — 180-m:regelns närmare bestämning s. 68. — Svårigheterna vid 180-m:sregelns tillämpande. Alternativa förslag till gränsbestämningar. 180-m:sgränsens fixerande å karta s. 75. — Den enskilda fiskerätten vid öar och holmar i frivattenssjöarna. »Tangentregeln» s. 80. — Den särskilda regleringen av frivattensgränsen i Storsjön s. 84. — Enskild fiskerätt för strandägarna vid frivattenssjöarna utöver vad hittills behandlade bestämningsgrunder medföra m. m. s. 85. — Särskild reglering av rätten till vissa fiskesätt och meddelande av vissa bestämmelser till skydd för strandägarnas notfiske i Vänern och Vättern s. 87. — Utsättande av »fast fiskeredskap> i fritt fiskevatten s. 87. — Ersättning till strandägare för »mistad fiskerätt» s. 88. — Amatörfisket s. 88. — Lagförslag s. 88.

Tredje

huvudavdelningen, VÄNERN.

6 kap. Utredningsmaterialet

7 kap. Fiskeförhållandena

8 kap. 1894 och 1928 års utredningar

9 kap. Allmänna uttalanden i fiskerättsfrågan

10 kap. Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten 112 A. De grundläggande principerna för förslaget 112 B. De närmare detaljerna av utredningen och förslaget 118 I. Ålvsborgs län

a. Åmåls stad samt Åmåls, Tösse och Tydje socknar s. 119. — b. Ånimskogs socken s. 121. — c. Skålleruds socken s. 121. — d. Holms socken s. 122. — e. Järns socken s. 122. — f. Grinstads socken s. 122. — g. Bolstads socken s. 123. — h. Gestads och Frändefors socknar s. 123. — i. Vänersborgs stad samt Vassända—Naglums och Västra Tunhems socknar s. 123. II. Skaraborgs län 124 a. Vänersnäs och Karaby socknar s. 124. — b. Tuns socken s. 127 — c. Friels socken s. 127. — d. Tådene socken s. 129. — e. Norra Kedums socken s. 130. — f. örslösa socken s. 131. — g. Sone socken s. 131. — h. Rackeby socken s. 132. — i. Skalunda och Strö socknar s. 133. — j . Otterstads socken s. 133. — k. Sunnersbergs och Gösslunda socknar s. 135. — 1. Lidköpings stad s. 135. — m. Sävare, Skeby, Källby, Husaby, Västerplana, Medelplana och Österplana socknar s. 136. — n. Forshems socken s. 136. — o. Björsäters socken s. 137. — p. Leksbergs socken och Mariestads stad s. 138. — q. Djurö i Torso socken s. 139. — r. Kalvö och Bromö i Torso socken s. 141. — s. Torso—Fågelö samt Dillo och Onsö i Torso socken s. 143. — t. Berga, Hassle, Enåsa och Lyrestads socknar s. 143. — u. Amnehärads socken s. 146.

525 ///.

Värmlands

Sid. 148

län

a. Visnums-Kils socken s. 148. — b. Södra Råda och Rudskoga socknar s. 150. — c. Visnums socken s. 150. — d. Kristinehamns stad och Varnums socken s. 151. — e. Ölme socken s. 154. — f. Vase socken s. 158. — g. Östra Fågelviks socken s. 160. h. Karlstads stad och Hammarö socken s. 161. — i. Kattfjärden s. 167. — j . Segerstads sockens skärgård utanför Kattfjärden s. 171. — k. Åsfjärden och angränsande vattenområden s. 172. — 1. Grumsfjorden med Borgvikssjön s. 174. — m. Kyrkebysjön och Ekholmssjön s. 175. — n. Bro socken s. 176. — o. Södra Ny socken s. 176. — p. Botilsäters och Ölseruds socknar, östra stranden s. 177. — q. Eskilsäters socken: Fastlandet och skärgården norr om Luröskärgården s. 177. — r. Eskilsäters socken: Lurö skärgård s. 182. — s. Millesviks socken s. 183. — t. Ölseruds socken, västra stranden s. 184. — u. Botilsäters socken, västra stranden s. 185. — v. By socken s. 186. — x. Tveta socken s. 188.

C. Beskrivning av frivattensgränsen 11 kap. Utredning och förslag rörande revfiske Utredning vid sammanträdena Förslag och motiv-

189 195 195 200

12 kap. Utredning och förslag rörande fiske efter siklöja och nors 206 Utredning vid sammanträdena 206 Fiskestadgebestämmelser m. m 208 Förslag och motiv 210 13 kap. Utredning och förslag rörande fiske med vanlig not Utredning vid sammanträdena Förslag och motiv

Fjärde

222 222 223

huvudavdelningen. VÄTTERN.

14 kap. Utredningsmaterialet

15 kap. Fiskeförhållandena

16 kap. 1894 års utredning

17 kap. Utredningen i fiskerättsfrågan A.' Fiskerättsfrågan huvudsakligen ur strandägaresynpunkt

233 233

/. Örebro län 1. Lantmäteriutredning 2. Utredning vid sammanträdena

233 233 234

a. Östra delen av Hammars socken s. 234. — b. Askersunds stad s. 235. — c. Västra deler. av Hammars socken s. 235.

//. Skaraborgs län

1.

236 Lantmäteriutredning

526 Sid.

2. Utredning vid sammanträdena 236 a. Uttalanden av fiskeritjänstemän s. 236. — b. Undenäs socken s. 237. — c. Karlsborgs socken s. 238. — d. Mölltorps socken s. 238. — e. Undenäs socken: fiskelägenheten Sidö s. 238. — f. Bredviks socken s. 239. — g. Grevbäcks socken s. 240. — h. Hjo landsförsamling s. 240. — i. Hjo stad s. 240. — j . Norra Fågelås socken s. 240. — k. Södra Fågelås socken s. 241. — 1. Brandstorps socken s. 241. — m. Gustav Adolfs socken s. 243. — n. Habo socken s. 243. ///. Jönköpings

län

1. Lantmäteriutredning 244 2. Utredning vid sammanträdena 245 a. Uttalanden av fiskeritjänstemän s. 245. — b. Bankeryds socken s. 246. — c. Jönköping s. 246. — d. Huskvarna s. 247. — e. Hakarps socken s. 247. — f. Skärstads socken s. 247. — g. Ölmstads socken s. 248. — h. Gränna stad s. 249. — i. Gränna landsförsamling s. 249. — j . Visingsö socken s. 249. IV. Östergötlands län

1. Lantmäteriutredning • 251 2. Utredning vid sammanträdena 253 a. Uttalanden av fiskeritjänstemän s. 253. — b. Ödeshögs och Västra Tollstads socknar s. 154. — c. Ödeshögs socken s. 254. — d. Västra Tollstads, Väversunda och Rogslösa socknar: kronoparken Omberg s. 256. — e. Västra Tollstads socken s. 256. — f. Nässja socken s. 257. — g. Vadstena s. 258. — h. Hagebyhöga socken s. 258. — i. Västra Stenby socken s. 259. — j . Motala stad s. 259. — k. Motala socken s. 260. — 1. Västra Ny socken s. 260. B. Fiskerättsfrågan huvudsakligen ur fiskaresynpunkt

261 Fiskare i Motalaorten 261 Fiskare vid norra Vättern: Rödesund, Karlsborg m. m 262 Fiskare i Hjo-trakten 264 Fiskare i Rogslösa, Västra Tollstads och Ödeshögs socknar: Borghamn, Hästholmen m. m 265 Visingsöfiskare 269 C. Utredning rörande vissa öar, holmar, grund och fisken

270 Flisen Rökneöarna Kronofisken under Starby kungsladugård Andra i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken

270 271 273 282

18 k a p . D e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g

282 Sammanfattning av utredningsresultaten

282 Vättern i allmänhet Lantmäteriutredningen s. 282. — Utredningen vid sammanträdena s. 283. Särskilda öar, holmar, grund och fisken

282 294

527 Sid.

Förslag och motiv

295 Enskilt och fritt fiskevatten Fiske med utter och drag Revfiske efter sik Nätfiske efter sik Fiske med liten agnnot efter siklöja och nors Fiske med beteshåv Skydd för fisket med vanlig not

295 298 300 301 302 303 303

Femte

huvudavdelningen. MÄLAREN.

19 k a p .

Utredningsmaterialet

20 k a p . F i s k e f ö r h å l l a n d e n a

21 k a p . 1894 å r s u t r e d n i n g

22 k a p .

314 Utredningen i fiskerättsfrågan

A.

Allmänna uttalanden

315 B.

Galten och Freden

1. Lantmäteriutredning 318 a. Munktorps socken s. 318. — b. Kolbäcks, Säby och Rytterne socknar s. 318. — c. Kungs-Barkarö, Kung Karls och Torpa socknar s. 319. 2. Utredning vid sammanträdena 319 C. Blacken, Västeråsfjärden, Granfjärden, och Söderfjärden 1. Lantmäteriutredning

Oxfjärden,

Gisselfjärden 321 321

1. Västmanlands län 321 a. Rytterne socken s. 321. — b. Västerås-Barkarö socken s. 322. — c. Västerås stad (med förutvarande Lundby socken) s. 323. — d. Badelunda socken s. 323. — e. Irsta socken s. 323. — f. Kärrbo socken s. 323. — g. Ängsö socken s. 324. //. Södermanlands län 324 a. Torshälla socken s. 324. — b. Vallby socken s. 324. — c. Sundby socken s. 326. — d. Jäders socken s. 326. — e. Helgarö socken s. 328. — f. Fogdö socken s. 330. 2. Utredning vid sammanträdena 330 /. Blacken 330 / / . Västeräsfjärden 333 ///.

Granfjärden,

Oxfjärden och Gisselfjärden

IV. Söderfjärden

334 338

D. Fjärdarna mellan Oxfjärden och Gisselfjärden samt Grönsöfjärden och Prästfjärden 338 1. Lantmäteriutredning 2. Utredning vid sammanträdena

338 339

528 Sid.

E. Grönsöfjärden, Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden samt Hjälstaviken, Ekolsundsviken, Kalmarviken och Gripsholmsviken 340 1. Lantmäteriutredning

/. Uppsala län 341 a. Torsvi socken s. 341. — b. Veckholms socken s. 341. — c. Hacksta, Lots, Hjälsta och Övergrans socknar s. 341. — d. Lossa socken s. 342. — e. Bro socken s. 342. II. Södermanlands län 342 a. Ytterselö socken s. 342. — b. Toresunds socken s. 344. — c. Överenhörna socken s. 344. — d. Ytterenhörna socken s. 345. III. Stockholms län a. Adelsö socken s. 347. — b. Munsö socken s. 350. — c. Ekerö socken s. 351. 2.

Utredning

vid sammanträdena

I. Hjälstaviken, II.

Ekolsundsviken

347 351

och Kalmarviken

351 Grönsöfjärden

/ / / . Norra Björkfjärden

352 IV. Prästfjärden

358 V. Södra Björkfjärden

362 VI. Hovgårds)järden

365 VII.

366 Gripsholmsviken

F. Fjärdarna norr o m Almarestäket

1. Lantmäteriutredning

2.

366 Utredning

vid sammanträdena

G. Fjärdarna öster o m Björkfjärdarna

1. Lantmäteriutredning

2.

vid sammanträdena

23 k a p . D e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g

373 Utredning

Sammanfattning av utredningsresultaten Lantmäteriutredningen s. 373. — Utredningen vid sammanträdena s. 374.

373 Förslag och motiv

377 Sjätte

huvudavdelningen. HJÄLMAREN.

24 kap. Utredningsmaterialet

25 kap. Fiskeförhållandena

529 Sid.

26 kap. Allmänna grunder för de sakkunnigas förslag Överblick av utredningsresultaten

386 386

Lantmäteriutredningen s. 386. — Utredningen vid sammanträdena s. 393.

Förslag och motiv

27 kap. Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten 400 A. Allmänna uttalanden 401 B. Hemfjärden 409 C. Mellanfjärden samt Stor-Hjälmaren och Södra Hjälmaren 410 /. Lantmäteriförrätlningar och rättegångar av allmännare räckvidd

410 Göksholm s. 410. — Stora Mellösa sockenallmänning s. 412. — Biskopsvrak s. 418. •— Uttalanden av lantmäteristyrelsen i utlåtande till Kungl. Maj:t den 10 november 1916 s. 419. II.

Mellanfjärden

///.

Stor-Hjälmaren

420 och Södra

Hjälmaren

a. Lillkyrka socken s. 426. — b. Götlunda socken s. 428. — c. Arboga socken s. 434. — d. Västermo socken s. 436. — e. öja socken s. 440. — f. Julita, Österåkers och Västra Vingåkers socknar s. 442. — g. Valen s. 448. — h. Stora Mellösa och Lännäs socknar s. 450.

D. Östra Hjälmaren

462 Sjunde

huvudavdelningen.

STORSJÖN I JÄMTLAND. 28 kap. Utredningsmaterialet

29 kap. Fiskeförhållandena

30 kap. Allmänna grunder för de sakkunnigas förslag överblick av utredningsresultaten

470 470

Lantmäteriutredningen och den kamerala utredningen s. 470. — Utredningen vid sammanträdena s. 471.

Förslag och motiv 31 kap. Utredning och förslag rörande enskilt och fritt fiskevatten A. Allmänna uttalanden B. Storsjöns öppna del C. Storsjöns vikar 1. Kvissleviken samt Trångsviken och Kvarn viken 2. Viken utanför Ytterån 3. Åssjön och Dvärsättsviken 4. Brunfloviken 5. Viken söder om Norderön 34—368351.

472 475 475 478 485 485 487 488 489 490

530 Sid.

Åttonde

huvudavdelningen.

AMATÖRFISKET I DE STORA SJÖARNA. 32 kap. Amatörfiskefrågan

495 En förskjutning i formerna för amatörfisket och betydelsen härav i vissa avseenden s. 495. — Amatörfiskets karaktär och omfattning i de olika sjöarna samt amatörfiskarenas önskemål s. 496. — Strandägarnas och yrkesfiskarenas ställning till amatörfisket s. 497. — Olika sätt att ordna amatörfisket s. 497. — De sakkunniga s. 504.

Nionde

huvudavdelningen. LAGFÖRSLAGEN.

33 kap. Allmänna anmärkningar rörande lagförslagen De fiskerättsliga bestämmelserna Ersättningslagen

Särskilt av fiskeriintendenten Freidenfelt

505 505 507

yttrande 508

Bilagor. Bilaga 1: Sammanställning av de i jordeboken särskilt upptagna holmar och fisken i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland 512 Bilaga 2: Förteckning rörande under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksdomäner och kronoparker med fiskerätt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland 519

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag ang den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamhoten samt därBetänkande med förslag till revision av förvarings- och mod sammanhängande spörsmål. [8] interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- j Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrsions- och andra personalstiftelser m. m. [13] ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9] Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i. Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. KartStatsförfattning. Allmän statsförvaltning. bilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder 1934 års nämnd lör städningsutredning. Betänkande till motverkande av överdriven skuldsättning inom med speciella beräkningar och förslag rörande ersättjordbruket. [14] ningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. [7] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns Kommunalförvaltning. lappmarker m. m. [5] Industri.

Statens o c h k o m m u n e r n a s fiuaiisväsen. Handel och sjöfart.

Politi. Kommunikations väsen.

Nationalekonomi ocli socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Soclalisering6idéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 163G. [12]

H ä l s o - och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkvinjrsviisen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Aiullu odling i övrigt.

Försvarsväsen. Allmänt iiärinirs väsen. Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

368351 Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1937