Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATKNS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 : 1 0

PROCESSLAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG TILL

AG OM INFÖRANDE AV NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN M. M. II

S

T

MOTIV

M. M.

O

C

K

H

O

i)

4 L

M

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av B. Lindahl och L. Lemne. Marcus. 71 s. Jo. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbefäl m. m. Beckman. 91 s. Fö. Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. Fi. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Hoeggström. 66 s. S. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Beckman. 262 s. S. Betänkande med förslag till byordningar och in-

f ö r t e c k n i n g

struktioner för ordningsmännen i lappbyarna! cus. 85 s. Jo. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsjl ring. 1. Marcus. 215 s. Fl. Betänkande med förslag angående revision a l dagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. Processlagberedningens förslag till lag om inföl av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. NOM viij, 192 s. Ju. 10. Processlagberedningens förslag till lag om inföl av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m l stedt. 500 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynna bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jc jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordä (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944:10 JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROCESSLAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG TILL

LAG OM INFÖRANDE AV NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN M. M. II MOTIV

M. M.

STOCKHOLM 1944 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

\ ,

Inledning. Den av 1942 års riksdag antagna nya R.B. innehåller i fråga om ikraftträdandet icke annan bestämmelse än att Konungen med riksdagen äger förordna därom. Anledningen härtill var, såsom framgår av beredningens den 29 november 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk (S. O. U. 1938: 43, 44), att för nya R.B:s införande förutsattes ett omfattande arbete å olika lagstiftnings- och författningsområden. Såsom beredningen framhållit i sitt tidigare betänkande reglerar nya R.B. den allmänna processen i tvistemål och brottmål, varemot olika former av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål, krigsrättsmål och tryckfrihetsmål, icke upptagits till behandling; det nu sagda gällde även de avvikelser från den allmänna processen, som beträffande olika grupper av mål förekomme i ett stort antal lagar och författningar. Det låge emellertid, såsom beredningen framhåller, i sakens natur, att en lag, som avsåge den allmänna processen, ägde stor betydelse även för regleringen av de särskilda processformerna och beredningen erinrade att, om beredningens förslag till rättegångsbalk bleve antaget, närmare måste undersökas vilka ändringar påkallades i de författningar, som gällde de särskilda processformerna. I beredningens nu framlagda betänkande har en sådan undersökning verkställts. I första hand har härvid kommit under övervägande, huruvida inom de rättsområden, för vilka specialprocess nu är anvisad, en sådan bör bibehållas. Beredningen har icke ansett sig böra föreslå någon rubbning av de grunder, å vilka den nuvarande lagstiftningen i denna del vilar. De specialdomstolar, som nu finnas, såsom krigsdomstolar, ägodelningsrätter, vattendomstolar och arbetsdomstolen, ha alltså bibehållits. I ett flertal fall ha ifrågavarande spörsmål under senare tid varit föremål för ingående överväganden. Den ståndpunkt, som statsmakterna därvid intagit, torde icke väsentligt påverkas av förhållanden, som äga samband med den nya rättegångsordningen, ej heller lägger denna hinder i vägen för att, om skäl framkomma för en ändrad ståndpunkt till någon eller några av dessa frågor, denna framdeles genomföres. Även de särskilda processformer, som icke förutsätta specialdomstolar, ha i stort sett bibehållits.

Avvikelser från den allmänna domstolsorganisationen. I samband med rättegångsreformen ha framkommit krav på särskild organisation av domstolarna även inom vissa andra rättsområden. Härvid äro att särskilja två olika alternativ: antingen inrättande av särskilda, i förhållande till den allmänna domstolsorganisationen fristående specialdomstolar eller ock

4 bibehållande av de allmänna domstolarna med en viss förändrad sammansättning. Sistnämnda utväg har redan nu anlitats i vissa fall, såsom i fråga om handelsmål, patentmål och dispaschmål. Frågan om inrättande av specialdomstolar har från principiella utgångspunkter vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. Såsom kommerskollegium framhållit i sitt yttrande till beredningen över en inom beredningen utarbetad P. M. angående handläggning av handels- och sjöfartsmål med tillhörande lagförslag upptogs denna fråga till behandling redan av lagkommittén i dess år 1822 avgivna förslag till rättegångsbalk. Kommittén ställde sig avvisande till tanken att undandraga vissa grupper av mål från den allmänna rättsskipningen; denna uppfattning, som delades av statsmakterna, ledde till att flertalet då förefintliga specialdomstolar genom särskilda förordningar från förra hälften av 1800-talet indrogos och deras rättsskipning överflyttades å de allmänna domstolarna. Frågan om en särskild domstolsorganisations företräde framför de allmänna domstolarna är uppenbart beroende av, huruvida de rättsskipningsuppgifter, som föreligga inom ett visst rättsområde, kunna väntas bliva särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt på ett bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild sammansättning än av allmän domstol. Till stöd för avvikelser från den allmänna domstolsorganisationen har ofta åberopats, att de frågor, som förekomme inom vissa rättsområden, rörde speciella förhållanden, varom ledamöterna i en allmän domstol i dess vanliga sammansättning icke ägde tillräcklig sakkunskap och erfarenhet. Lagkommittén framhöll i sitt nyssnämnda betänkande, att av det förhållandet, att de allmänna domstolarna icke inom sig besutte vissa specialkunskaper, icke följde, att ej varje sak skulle bliva tillräckligt upplyst och utredd för att med rättvisa avdömas. Inhämtandet av de upplysningar, som kunde vara av nöden från sakkunniga män, tillhörde bevisningen; de sakkunnigas utlåtande vore egentligen icke annat än ett vittnesbörd i saken. Sedan bevisningen på detta sätt blivit fulländad, tillkomme det domaren att på grundval av alla upplysningar och omständigheter, som förekommit, slita tvisten mellan parterna. Till stöd för den ståndpunkt lagkommittén sålunda intog tala starka skäl. Därest vissa mellan parterna omstridda frågor för sin utredning kräva särskild fackkunskap, bör även denna del av bevisningen införas i rättegången enligt reglerna om bevisning; i detta hänseende ifrågakomma särskilt bestämmelserna i 40 kap. nya R.B. om bevis genom sakkunnig. Genom att så sker kan den sakkunniges utredning bliva föremål för förhandling och granskning från parternas sida och tillfälle lämnas till förebringande av motbevisning. Att utredning av detta slag tillhandahålles domstolen av dess egna ledamöter och utan någon granskning från parternas sida, kan ur rättssäkerhetens synpunkt icke anses tillfredsställande. Beredningen kan på denna punkt till fullo instämma i vad som yttrades i det vid 1823 års riksdag avgivna utskottsutlåtande, vari behandlades frågan om upphävande av styrelseverkens domsrätt. Enligt utskottet vore det icke överensstämmande med den svenska rättegångsordningen, att enskildas rätt kunde komma att bero

5 av ett mången gång blott förmodat bättre vetande hos domaren än hos dem som med sakkännedom vittnade. Såsom ofta framhållits i den allmänna diskussionen är det ej heller behovet av denna speciella sakkunskap, som numera åsyftas med inrättande av specialdomstol eller upptagande i den allmänna domstolen av särskilda sakkunniga ledamöter. Uti det yttrande, som beredningen den 30 april 1943 avgav över ett av patentutredningen utarbetat förslag, innefattande bland annat att vid handläggning av patentmål sakkunniga lekmän alltid skulle ha säte i underrätten, har beredningen uttalat, att det ej vore möjligt eller ur processuella synpunkter ens önskvärt att på denna väg ersätta den särskilda expertis, varav behov i regel förelåge i mera invecklade mål av teknisk beskaffenhet. Däremot kunde medverkan av sakkunniga bisittare i frågor, som rörde mera speciella rättsområden, ur rättsskipningens synpunkt vara av värde på grund av deras allmänna teoretiska och praktiska förtrogenhet med de ämnen, som målet avsåge. Särskilt för utövande av den processledande verksamhet, som ofta erfordrades för att uppkomna tekniska spörsmål skulle bliva allsidigt belysta, kunde del vara av betydelse att sakkunskapen vore företrädd i själva domstolen. Beredningen framhöll, att domstolen härigenom tillfördes ökade förutsättningar att ur tekniska synpunkter bedöma processmaterialet; detta vore av stor betydelse särskilt i ersättnings- och andra uppskattningsfrågor. Om sålunda ur principiella synpunkter några avgörande betänkligheter icke föreligga mot inrättande för vissa rättsområden av domstolar med en från de allmänna domstolarna avvikande sammansättning, är dock tydligt, att en sådan anordning icke bör komma till stånd med mindre fördelarna därav påtagligt överväga olägenheterna. En söndersplittring av domstolsorganisationen i ett större antal särskilda domstolar medför alltid betydande olägenheter ur organisatorisk synpunkt. Det nu sagda gäller särskilt de specialdomstolar, som intaga en i förhållande till den allmänna domstolsorganisationen helt fristående ställning. Såsom processkommissionen framhållit i sitt betänkande (I s. 80) ökar inrättandet av specialdomstolar städse svårigheterna att åstadkomma en jämn arbetsfördelning mellan olika domstolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter. Detta förhållande kan medföra, att allenast ett fåtal domstolar kunna inrättas för det speciella rättsområde, varom är fråga, något som i sin ordning föranleder, att parterna sakna lätt tillgång till domstolen. Dessa olägenheter kunna särskilt vid en processordning, byggd på muntlighet och omedelbarhet, åsamka såväl det allmänna som parterna betydande kostnader samt även i hög grad förringa fördelarna av förfarandets muntlighet och omedelbarhet. Därest ej de rättsområden, för vilka specialdomstolar äro anvisade, äro skarpt avgränsade, leder ock anordningen lätt till svårlösta kompetenskonflikter mellan specialdomstol och allmän domstol. En än allvarligare betänklighet ligger däri, att även för specialmål är av stor vikt, att sambandet med den allmänna rättsskipningen såvitt möjligt upprätthålles. Den faran ligger eljest nära, att i fråga om rättsskipningen i specialmål andra rättsgrundsatser bliva förhärskande än som gälla i fråga

om rättsskipningen i övrigt; det allmänna förtroendet till domstolarna och deras rättsskipning kan härigenom lida allvarlig skada. Såsom processkommissionen även erinrat kunna de nu antydda olägenheterna i viss mån förebyggas eller minskas vid en organisationsform, som innebär det sakkunniga elementets upptagande som meddomare i den allmänna domstolen. Enligt beredningens åsikt är det ock denna utväg, som i första hand bör komma i fråga, då det gäller att tillgodose behovet av särskild sakkunskap inom domstolen. I det föregående har endast berörts behovet av teknisk eller därmed jämförlig sakkunskap inom domstolen. I olika sammanhang har emellertid som stöd för krav på specialdomstol åberopats att vissa specialmål krävde särskild juridisk expertis eller i varje fall en högre juridisk kompetens än som med nuvarande domstolsorganisation stode till buds för de båda lägre instanserna, underrätterna och hovrätterna. Att med den specialisering, som lagstiftningen i allt större utsträckning erhållit, för rättsskipningens handhavande inom vissa speciella rättsområden kräves särskild förtrogenhet med den rättsliga regleringen inom dessa, torde väl ej kunna bestridas; i den mån de organisatoriska förhållandena medgiva det torde ock, särskilt i hovrätterna och de större rådhusrätterna, en viss specialisering redan vara genomförd eller ytterligare med fördel kunna åvägabringas. I detta sammanhang må ock erinras om den befogenhet som enligt 10 kap. 16 § nya R.B. tillkommer parterna att i tvister, som ej tillhöra exklusivt forum, överenskomma om, av vilken underrätt tvisten skall upptagas. Även i denna fråga gör sig emellertid med styrka gällande vikten av rättstillämpningens enhet. Vid den uppdelning av högsta domstolens ledamöter i särskilda avdelningar, som sedan lång tid varit genomförd, har ock alltid starkt framhållits, att de olika avdelningarna borde äga lika behörighet att, oberoende av målets beskaffenhet, upptaga till högsta domstolen fullföljda mål och ärenden; däremot har en viss specialisering genomförts i fråga om målens beredande till föredragning. Även om vid inrättande av vissa nu förekommande specialdomstolar denna synpunkt tillagts viss betydelse, torde dock vara uppenbart, att den i allmänhet är otillräcklig som grund för inrättande av en specialdomstol. Såsom torde framgå av det redan anförda uppkomma i fråga om införande i domstolsorganisationen av ett sakkunnigt domarelement åtskilliga spörsmål av principiell betydelse. Ett av dessa rör frågan huruvida det sakkunniga elementet skall upptagas i alla eller allenast någon eller några av de instanser, som ha att behandla ifrågavarande specialmål. Denna fråga har varit föremål för ingående övervägande bland annat i samband med vattendomstolarnas inrättande. Från vissa håll framhölls starkt, att då särskilda vattendomstolar inrättades i första instans med sakkunniga som bisittare, en konsekvens härav vore, att sakkunniga ledamöter deltoge även i överrätt; enligt ett förslag borde sådana medverka även i högsta domstolen. Inom lagrådet voro meningarna delade. Som stöd för den mening, till vilken statsmakterna sedermera anslöto sig, anfördes inom lagrådet bland annat att det i svensk lagstiftning även inom andra rättsområden vore erkänt, att inrättandet av en särskild sakkunnig specialdomstol i första instans icke i och för

T sig krävde en liknande sammansättning av överrätterna samt att, vad särskilt anginge vattenmålen, det sakkunniga elementets upptagande i själva domstolen hade sitt egentliga värde såsom en garanti mindre för det riktiga bedömandet än för den tillfredsställande utredningen av målet, vilken ju borde vara fullgjord redan i underinstansen. Med all rätt syntes det, såsom även uttalats i förslagets motiv, att med den sakkunskap, som stode vattendomstolen till buds, det kunde förväntas, att de tekniska spörsmålen redan inför vattendomstolen gjordes till föremål för en allsidig och uttömmande behandling. Beredningen har i sitt förutnämnda yttrande rörande patentutredningens förslag berört ifrågavarande spörsmål samt därvid även framhållit de stora svårigheter, som möta för en tillfredsställande rekrytering av sakkunnigelementet i hovrätt och högsta domstolen. Tydligt är ock, att rekryteringen av sakkunnigelementet i de lägre instanserna skulle avsevärt försvåras av det förhållandet, att den sakkunnige i lägre instans komme att framstå som mindre kvalificerad än en sakkunnig, som utsetts som ledamot i högre instans. Ur rättsskipningens synpunkt är emellertid av stor betydelse, att redan den sakkunnige, som anlitas i första instans, är fullt skickad för sin uppgift och att till uppdraget kunna förvärvas personer med framstående sakkunskap. Det undantag från nu antydda principer, som ägt rum inom krigslagstiftningen, synes alltså icke böra lända till efterföljd inom andra rättsområden.

Avvikelser från den allmänna instansordningen. Förutom beträffande domstolens sammansättning ha för särskilda grupper av mål framställts krav p å mer eller mindre långt gående avvikelser från den allmänna instansordningen. I första hand avse dessa krav, att med förbigående av mellaninstansen fullföljd finge äga rum omedelbart från underrätt till högsta domstolen. En sådan ordning rådde tidigare i fråga om jorddelningsmål, men upphävdes genom en år 1935 företagen lagändring; numera kvarstår denna fullföljdsordning allenast i fråga om dispaschmål. Frågan om en förenklad instansordning har ofta sammanknutits med den om inrättande av en specialdomstol och till stöd för yrkanden i denna riktning har särskilt åberopats, förutom att en mellaninstans vore onödig, det behov av skyndsamhet, som förelåge beträffande vissa grupper av mål. Även denna fråga var vid vattenlagens tillkomst föremål för övervägande. Uti ett av sakkunniga framlagt förslag till vattenlag hade förordats omedelbar fullföljd från vattendomstol till högsta domstolen. Uti utlåtande, avgivet av f. d. justitierådet Helmer, såsom förordnad att verkställa förberedande utredning rörande en rättegångsreform, avstyrktes förslaget i denna del, enär det stode i bestämd strid med de principer, som syntes böra tillämpas i fråga om en framtida instansordning. I utlåtandet betonades, att vattenmålen otvivelaktigt skulle komma att taga högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga rättsskipningen menligt sätt och framhölls faran för att, om de vattenrättsliga specialintressena på föreslaget sätt gynnades på andra måls bekostnad, även för andra specialintressen snart nog skulle göras

8 anspråk på enahanda förmån. Även inom lagrådet avstyrkte flertalet av dess ledamöter förslaget, som ej heller upptogs i propositionen till riksdagen. Den principståndpunkt, som statsmakterna sålunda intagit, torde äga goda skäl för sig. Till grund för nya R.B:s instansordning ligger den uppfattningen, att för målens utredning två instanser skola stå parterna till buds; den tredje och högsta instansens uppgift är däremot främst att tillvarataga rättsskipningens enhet, ej att vara instans för målens utredning. Uteslutande ur instansordningen av någon av de lägre instanserna skulle ha till följd, att högsta domstolen komme att belastas med målens utredning i långt högre grad än som överensstämmer med dess tillämnade ställning i instanssystemet. För de utredningsuppgifter, som tillkomma en andra instans, måste ock hovrätterna, särskilt med hänsyn till sin större lättillgänglighet, anses lämpligare än högsta domstolen. Mot ett uteslutande av mellaninstansen talar särskilt att de fullföljdsinskränkningar, som gälla för fullföljd från hovrätt till högsta domstolen enligt den allmänna instansanordningen, icke torde kunna göras tillämpliga vid ett tvåinstanssystem, i varje fall ej utan båda parternas samtycke. Enligt nya R.B. äro dessa inskränkningar knutna till, att målet tidigare behandlats i två instanser. Ej heller kan betydelse helt frånkännas den mot ett uteslutande av mellaninstansen ofta framförda erinran, att därigenom mellaninstansens allmänna ställning skulle komma att försvagas. Denna invändning erhåller uppenbart ökad betydelse, i den mån uteslutningen avser mera omfattande rättsområden med stark anknytning till rättssystemet i allmänhet. En tillämpning av nu antydda principer borde konsekvent leda till att även för dispaschmålen infördes tre instanser. Den för dessa mål nu gällande fullföljdsordningen infördes av 1891 års riksdag vid dess antagande av sjölagen, varvid betonades undantagets starkt begränsade räckvidd. Med hänsyn härtill har beredningen ansett tillräckliga skäl icke föreligga att nu förorda dess upphävande. Vad beredningen nu anfört äger ock giltighet i fråga om de förslag, som i olika sammanhang framkommit om måls anhängiggörande i hovrätt som första instans med förbigående av underrätt och fullföljdsrätt omedelbart till högsta domstolen. En sådan avvikelse från den allmänna instansordningen förekommer, om ock i ett begränsat antal fall, enligt äldre R.B. och vissa därtill anslutna författningar. I beredningens förslag ha dessa fall ytterligare beskurits; hovrätt som första instans kvarstår enligt beredningens förslag praktiskt taget allenast beträffande talan angående brott av vissa ämbetsmän. I några fall kan sådan talan liksom nu upptagas av högsta domstolen omedelbart; mot beslut av advokatsamfundets styrelse kan ock enligt 8 kap. 8 § nya R.B. talan i vissa fall fullföljas omedelbart till högsta domstolen. De skäl, som föranlett ifrågavarande avvikelser, äro av offentligrättslig natur; dessa avvikelser grunda sig ock å redan lagfästa stadganden i nya R.B. Om starka betänkligheter alltså möta mot en förenkling av instansordningen i den riktningen, att med uteslutande av någon av de lägre instan-

9 serna fullföljd tillätes omedelbart till högsta domstolen, återstår att undersöka de andra utvägar, som kunna stå till buds för att bereda ett snabbare avgörande av mål, då skyndsamhet är av särskild betydelse. En sådan utväg är anordnandet av ett eninstansförfarande i någon av de lägre instanserna. Denna anordning upptogs i beredningens förslag till ny R.B., i det att beredningen föreslog att ett eninstansförfarande för vissa tvistemål skulle anordnas i hovrätt; härför förutsattes överenskommelse mellan parterna. I nära anslutning till detta förslag står den särskilt av lagrådet förordade anordningen att tillägga rättsverkan åt överenskommelse, varigenom parterna avstå från fullföljdsrätt mot lägre rätts dom. Bestämmelse härom är ock, vad angår redan uppkommen tvist, införd i nya R.B. Något principiellt hinder föreligger uppenbart icke att i fråga om särskilda grupper av mål tillerkänna sådan överenskommelse rättsverkan även beträffande framtida tvist i överensstämmelse med vad som ägt rum i fråga om prorogation av forum enligt 10 kap. 16 § nya R.B. Tänkbart är ock, att i fråga om vissa grupper av mål ett tvåinstansförfarande skulle kunna genomföras på det sätt, att fullföljdsrätt till högsta domstolen skulle medgivas under förutsättning, att högsta domstolens prövning begränsades till prejudikat- eller därmed likställda frågor (jfr 54 kap. 10 § punkt 1 nya R.B.). Även en sådan begränsning, som innebär ett avstående av fullföljdsrätt, måste dock enligt beredningens mening göras beroende av överenskommelse mellan parterna. Sedan beredningen nu från mera allmänna utgångspunkter behandlat frågorna om domstolsorganisation och fullföljdsordning för särskilda mål, övergår beredningen till att närmare undersöka vissa fall, där dessa eller därmed sammanhängande spörsmål äro särskilt aktuella. Handels- och sjöfartsdomstolar. Frågan om inrättandet av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar har vid flera tillfällen varit under övervägande. Beredningen hänvisar härutinnan till den P. M. angående handläggning av handels- och sjöfartsmål, som finnes fogad till beredningens betänkande (Bil. A). De skäl, som framförts för inrättande av sådana domstolar, grunda sig främst därå, att för bedömande av handels- och sjöfartsfrågor vore av vikt att domstolen inom sig ägde tillgång till den allmänna erfarenhet och förtrogenhet med handels- och sjöfartsfrågor, som vore företrädda bland utövarna av dessa näringsgrenar. För befrämjande av den skyndsamhet, som beträffande handelsoch sjöfartsmål vore av stor betydelse för näringslivet, ha även framställts krav å vissa avvikelser från den allmänna instansordningen, främst åsyftande att i dessa mål inskränka instansernas antal till två. Angående de olika alternativ, som ifrågasatts för lösning av nu antydda spörsmål, hänvisas till nyssnämnda P. M. och däröver avgivna yttranden (Bil. B och C). Enligt ett av beredningen utarbetat utkast till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål skulle vid envar av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö finnas särskilda avdelningar för handläggning av han-

10 dels- och sjöfartsmål, bestående av två lagfarna samt tre handels- eller sjöfartskunniga domare. De sistnämnda skulle till visst antal utses av Kungl. Maj:t. I fråga om instansordning och fullföljd skulle allmänna bestämmelser gälla; dock skulle överenskommelse att ej fullfölja talan mot lägre rätts dom äga rättsverkan även i fråga om framtida tvist, härflytande ur visst i överenskommelsen angivet rättsförhållande. I ett flertal yttranden har däremot förordats, att för behandlingen av vissa viktigare handels- och sjöfartsmål skulle inrättas en eller flera centralt förlagda, från de allmänna domstolarna fristående handels- och sjöfartsdomstolar, från vilka fullföljd skulle vara medgiven omedelbart till högsta domstolen. Till stöd för förslaget om inrättande av specialdomstol för handels- och sjöfartsmål har anförts att särskilt å den lagfarne ordföranden måste ställas höga anspråk i fråga om såväl juridisk skicklighet och erfarenhet som fallenhet för handels- och sjöfartslivets praktiska sidor, egenskaper, som icke med visshet vore att påräkna ens hos domarna i landets största rådhusrätter. Vidare har framhållits, att endast under förutsättning att domstolen erhölle en oomtvistlig auktoritetsställning det vore att förvänta, att högt kvalificerade representanter för landets näringsliv skulle visa sig benägna att offra tid och krafter åt domar värv; i en domstol, vars utslag i flertalet fall endast bleve en etapp på vägen till målets slutliga avgörande, kunde sådan medverkan icke påräknas. De skäl av allmän processuell natur, som beredningen tidigare anfört mot inrättande av specialdomstolar för särskilda rättsområden, göra sig med styrka gällande mot det sålunda framlagda förslaget. Dessa skäl kunna enligl beredningens uppfattning icke anses uppvägda av de fördelar, som skulle tillföras rättsvården genom inrättande av specialdomstolar för handel och sjöfart. Med hänsyn till nyss återgivna uttalanden angående obenägenheten hos representanter för landets näringsliv att under annan förutsättning medverka i rättsskipningen å dessa rättsområden, har beredningen ansett sig icke längre kunna vidhålla sin tidigare ståndpunkt om upptagande i de större rådhusrätterna av handels- och sjöfartskunniga bisittare. Inom näringskretsar råda, såsom framgår av beredningens P. M. i ämnet och däröver avgivna yttranden, särskilt i fråga om handelsmål skilda meningar om värdet av en sådan medverkan. Om alltså frågan om medverkan av handels- och sjöfartskunniga meddomare uti ifrågavarande mål åtminstone för närvarande måste anses ha förfallit, återstår spörsmålet, huruvida inom den allmänna rättegångsordningens ram särskilda anordningar kunna vidtagas för att tillgodose särskilt handelns och sjöfartens behov av skyndsam rättsskipning. Även i detta ämne hänvisar beredningen till vad beredningen förut anfört. Av de utvägar, som därvid anvisats, torde anordnandet av ett eninstansförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen förordat i sitt förslag till ny R.B., eventuellt i förening med en till prejudikatfrågor begränsad fullföljdsrätt, i första hand vara förtjänt av övervägande. Även angående lämpligheten av en sådan anordning äro åsikterna mycket delade. Med hänsyn härtill har beredningen icke ansett sig nu böra återkomma med något förslag i denna fråga.

n Ungdomsdomstolar. Uti sitt betänkande med förslag till ny R.B. framhöll beredningen, att beredningen icke tagit ställning till frågan om rättegången mot unga förbrytare men förutsatte, att särskild utredning därom komme till stånd. I anslutning till vad beredningen sålunda yttrat anförde särskilda utskottet i sitt utlåtande över propositionen med förslag till ny rättegångsbalk, att inom utskottet den meningen vunnit allmän tillslutning, att lekmän med särskild erfarenhet bland annat i fråga om ungdomsvård borde medverka vid handläggning av mål, i vilka väckts åtal mot unga personer. Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen. Till stöd för en särskild sammansättning av domstolen har i den diskussion, som i denna fråga förts såväl i vårt land som i andra länder, framhållits, att domstolen borde besitta särskild sakkunskap med avseende å valet av reaktionsformer mot den tilltalade, att antalet domstolsledamöter icke borde vara större än att en nära kontakt med den tilltalade lätt komme till stånd samt att förfarandet såvitt möjligt befriades från prägeln av sensation. För ett fullständigt tillgodoseende av dessa önskemål skulle erfordras, att brottmålen mot ungdom anförtroddes åt domstolar, i vilka förutom en lagfaren domare sutte blott några få i ungdomsvård särskilt erfarna meddomare; domstolens förhandlingar skulle dessutom vara undandragna offentligheten. Mot en sådan sammansättning av domstolen kunna dock å andra sidan starka skäl anföras. De organisatoriska svårigheter, som enligt vad beredningen tidigare framhållit i allmänhet göra sig gällande vid inrättande av specialdomstolar, framträda i detta fall med särskild styrka. Det torde icke kunna förväntas, att mera lokalt förlagda ungdomsdomstolar skulle annat än i de största städerna erhålla full sysselsättning; en mer eller mindre långt driven centralisering av rättsskipningen å detta område torde av flera skäl vara olämplig. Det har vidare gjorts gällande, att en domstol, sammansatt av en lagfaren domare med ett mindre antal lekmän som bisittare, icke erbjöde tillräckliga garantier u r rättssäkerhetssynpunkt. De sakkunniga bisittarna i domstolen kunde på grund av sin ställning och sina speciella kvalifikationer befaras komma att mera ägna uppmärksamhet åt frågan om den lämpligaste behandlingen av den tilltalade ur korrektionssynpunkt, mindre däremot åt den i straffprocessen än viktigare frågan om hans skuld till brottet. Detta förhållande skulle framkalla krav på en förstärkning av domstolen, särskilt i grova brottmål. En alltför långt gående specialisering i domstolens sammansättning skulle ock utgöra hinder för gemensam handläggning av åtal mot unga och mot vuxna, även då sådan handläggning vore påkallad av processuella skäl; en uppdelning av handläggningen i olika rättegångar och inför skilda domstolar skulle medföra stora praktiska olägenheter. De betänkligheter, som sålunda framkommit mot inrättande av särskilda ungdomsdomstolar, kunna icke frånkännas betydelse. Beredningen har därför ansett sig böra i första hand undersöka huruvida ej syftet att tillföra domstolen särskild sakkunskap i ungdomsvård kan vinnas genom mindre ingri-

pande åtgärder, om möjligt inom nuvarande domstolsorganisation. Denna ståndpunkt har ock enhälligt företrätts av beredningens rådgivande nämnd. Inom nämnden har framhållits, att det skäl, som'framförts för att antalet ledamöter i dessa mål skulle begränsas för att uppnå närmare kontakt med den unge, hade sin egentliga betydelse i fråga om årsklasserna närmast över straffbarhetsåldern. För de unga, som tillhörde dessa årsklasser, vore emellertid en extra-judiciell behandling att föredraga. Därest det förslag om åtalseftergift vid ungdomsbrott, som nyligen framlagts för riksdagen, vunne statsmakternas gillande, komme lagföring vid domstol i dessa fall att begränsas. Vad anginge den mognare ungdomen förelåge enligt denna uppfattning icke samma skäl för en begränsning av antalet ledamöter i domstolen. Behovet av särskild sakkunskap i ungdomsvård vid behandling av åtal mot ungdom är särskilt framträdande i fråga om rådhusrätterna i de större städerna. Vad angår häradsrätterna torde erforderlig insikt och erfarenhet i ungdomsvård i allmänhet vara företrädd inom nämnden; på landsbygden möta ock stora svårigheter för domstolarna att erhålla tillgång till mera speciell sakkunskap i detta ämne. I de städer, där rådhusrätten kommer att bibehållas, gestalta sig förhållandena i viss mån annorlunda. I dessa städer står emellertid den utvägen öppen, att det sakkunniga elementet upptages i nämnden. Den valkorporation, stadsfullmäktige, som enligt nya R.B. har att utse nämndemän i stad, bör vid sitt val tillse att denna utväg beaktas. Därest, såsom beredningen föreslår, mål mot unga förbrytare även i rådhusrätt i regel komma att handläggas med nämnd, böra, då sådant mål förekommer till behandling, till tjänstgöring i domstolen företrädesvis inkallas nämndemän, som äga särskild insikt och erfarenhet i ungdomsvård. Beredningen har ansett övervägande skäl tala för att å domstolsorganisationens område några mera vittgående ändringar icke i detta sammanhang genomföras.

Tryckfrihetsprocessen. För tryckfrihetsmålens del gäller som bekant i svensk rätt en ur domstolsorganisatorisk synpunkt säregen regel. För dessa måls upptagande är endast rådhusrätt enligt vissa bestämmelser behörig, och rådhusrätten är därvid sammansatt enligt allmänna grundsatser, men domstolen i denna sammansättning har icke hela rättsskipningsuppgiften utan åt en jury är anförtrott att först pröva frågan, huruvida den åtalade skriftens innehåll är brottsligt, varefter rådhusrätten i sin vanliga sammansättning har att, om juryn fällt den tilltalade, utmäta straffet för brottet. Denna uppdelning av rättsskipningsuppgiften svarar nära mot den, som äger rum i den vanliga jury processen i brottmål i allmänhet i främmande länder. Såsom processkommissionen i sitt betänkande (I s. 50 och 92) framhållit har bland de brister, som denna organisation medfört, också framträtt den svaghet, som ligger däri, att juryn saknar inflytande å straff mätningen. Då juryn ej motiverar sitt beslut, svävar domstolen i okunnighet om juryns uppfattning rörande brottslighetens grad, liksom juryn, å sin sida. när

13 den fattar sitt beslut, icke kan veta, vilket straffmått domstolen kommer att utmäta, om juryn fäller den tilltalade. Att härav kunna uppstå förvecklingar, visar erfarenheten. I de reformsträvanden, som i främmande länder gjort sig gällande beträffande juryn, ha också ingått förslag att åt juryn inrymma inflytande å straffmätningen. Frånsett de reformer därutinnan, som begränsat sig till att åt juryn giva befogenhet att yttra sig om förmildrande eller försvårande omständigheter, genomfördes först i kantonen Geneve i Schweiz den anordningen, att, sedan juryn besvarat skuldfrågan, den jämte domaren bestämmer straffmåttet. I andra lagstiftningar har man begränsat sig till partiella ändringar i denna riktning, såsom att låta juryn välja t. ex. två medlemmar att deltaga i straffmätningen. Reformerna i fråga om juryn ha därefter i stor utsträckning antagit den radikala gestaltningen, att de helt avskaffat jurysystemet. År 1936 genomfördes emellertid i dansk rätt en ändring av juryns funktioner i här avsedd riktning. Sedan juryn fällt den tilltalade för en brottslig gärning, skola dess medlemmar sammanträda med juristdomarna i domstolen för att besluta, som det heter, »om en heraf folgende i Straffeloven omhandlet Retsvirkning>. Var jurymedlem har därvid en röst, men ett av juristdomarna enhälligt omfattat beslut anses ha lika många röster som alla jurymedlemmars sammanlagda röster. Vid lika röstetal gäller den för den tilltalade gynnsammaste meningen. Förevarande spörsmål får med beredningens förslag särskild aktualitet också för juryn i svensk tryckfrihetsprocess. Detta sammanhänger med dels beredningens förslag att jämväl häradsrätt i vissa fall skall vara behörig för tryckfrihetsmål och dels den i nya R.B. genomförda förändrade organisationen av rådhusrätterna därutinnan, att de i grövre brottmål skola vara sammansatta med nämnd. Under hänsyn härtill och med beaktande av de härovan anförda allmänna skälen för en utsträckning av tryckfrihetsjuryns befogenhet till att jämväl innefatta deltagande i straffmätningen framlägger beredningen förslag härom på sätt närmare anföres i motiven till föreslagen ändring av tryckfrihetsförordningen och till förslag om ny lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Domkapitlens r ä t t s s k i p n i n g . Domkapitlen ha sedan gammalt som specialdomstolar utövat dömande verksamhet. Denna har ursprungligen haft stor omfattning, i det att domkapitlen tidigare varit behöriga att upptaga alla mål, vari person tillhörande det andliga ståndet svarade. Under 1700-talet blev domkapitlens domsrätt emellertid begränsad till mål, som rörde prästs förhållande i ämbetet. De viktigaste nu gällande stadgandena om domkapitlens domsrätt och om rättegången inför domkapitlen återfinnas i förordningen den 11 februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, cirkulärbreven till konsistorierna den 21 augusti 1786 och den 7 december 1787, lagen den 8

H mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål samt lagen den 13 november 1936 om domkapitel. Enligt 1889 års lag skall världslig rätt upptaga åtal mot präst dels för sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman, och dels för vissa i lagen uppräknade ämbetsbrott, vilka ansetts närmast beröra borgerliga förhållanden, under det att om övriga ämbetsfel av präst samt om prästs förseelser i levernet domkapitlet skall döma, såvida icke felet eller förseelsen begåtts av biskop, i vilket fall åtalet skall upptagas omedelbart av hovrätt. Till ledning vid uppdragandet av denna gräns har huvudsakligen tjänat den grundsatsen, att endast ämbetsbrott av uteslutande eller väsentligen kyrklig art, d. v. s. endast fel av präst såsom handhavare av religionsvården, böra hemfalla under den kyrkliga jurisdiktionen, under det att förseelser i de prästerskapet åliggande bestyr, som äro av världslig eller övervägande världslig karaktär, skola bedömas av världslig domstol. Ett strängt genomförande av denna grundsats har dock icke varit möjligt. Sålunda ha i ej ringa omfattning till kyrklig domstol hänförts ämbetsbrott, vilka icke äro av kyrklig karaktär. Under domkapitlens domvärjo falla icke blott rent disciplinära förseelser av präst utan ock överträdelser, som äro ämbetsbrott. De straff, som domkapitlen kunna ådöma, äro varning, suspension och avsättning. Domkapitlen tillkommer ock att döma över fel i ämbete eller leverne, begångna av »skolestånds personer», d. v. s. lärare vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna, såvida felet anses förskylla varning, suspension eller avsättning. Sedan skolöverstyrelsen i väsentliga delar erhållit förmanskap över denna lärarpersonal, torde domkapitlens ifrågavarande behörighet dock vara av underordnad betydelse. Beträffande rättegången inför domkapitlen gäller i huvudsak följande. I fråga om domkapitels behörighet för visst mål torde det domkapitel få anses behörigt, under vilket det ämbete lyder, vari prästmannen begått den förseelse, varom fråga är. Initiativet till rättegång inför domkapitel utgår icke från någon åklagare utan beror på domkapitlet självt, även om angivelse eller anmälan om förseelse kan av målsägande eller annan göras hos domkapitlet och föranleda detta att öppna rättegång. Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen äga emellertid befogenhet att vid domkapitel väcka åtal mot präst, liksom Eungl. Maj:t äger förordna om dylikt åtals anställande. Vad initiativet till rättegång angår, är processen alltså väsentligen inkvisitorisk. Före anhängiggörandet äger domkapitlet uppdraga åt vederbörande kontraktsprost att anställa undersökning i målet. Även hos polismyndighet torde utredning kunna av domkapitlet begäras. Domkapitlets initiativ till rättegångs påbörjande tar sig det uttrycket, att den tilltalade antingen kallas att inställa sig till förhör eller anmanas att avgiva skriftlig förklaring i målet. Enligt § 19 i 1687 års förordning skola målen i domkapitlen »så skyndsamt, som möjligt är, avgöras igenom summarisk och muntlig process, om så ske kan, eller ock, om saken det fordrar, och parterna det änt-

15 ligen för viktiga skäls och orsakers skull påstå, något vidlyftigare och genom skriftväxling». Vittnesbevisning kan icke upptagas omedelbart av domkapitel utan skall, där det erfordras, upptagas av allmän underrätt, vars protokoll över förhöret tillställes domkapitlet. Målet avgöres genom utslag, som skall delgivas parterna genom länsstyrelsens försorg. Talan kan föras i hovrätten genom besvär, och besvärstiden räknas från dagen för utslagets delgivning. I vissa fall skall domkapitlets utslag underställas hovrätten. Det är föremål för olika meningar, om underställning skall ske, när den tilltalade dömts till avsättning, eller så snart »ämbetets förlust påstås». Rättegången i hovrätt torde försiggå enligt reglerna för fullföljdsförfarandet i brottmål i allmänhet, ehuru 1687 års förordning föreskriver ett i vissa avseenden summariskt förfarande. Från hovrätten må talan föras till högsta domstolen genom besvär i vanlig ordning. Rättegången inför domkapitel är tydligen behäftad med allvarliga brister. Genom att åklagare i regel saknas, försvåras i hög grad utredningen i målet, och processen kommer att lida av det inkvisitoriska förfarandets alla svagheter. Därpå beror ock, att tidpunkten för åtalets anställande är svår att fixera, varmed åter sammanhänger osäkerhet i fråga om åtalspreskription. Den städse medelbara formen för upptagande av det i dessa mål viktigaste bevismedlet, vittnesbeviset, innebär likaså en mycket påtaglig bristfällighet. I fråga om fullföljdsförfarandet framträder åter saknaden av åklagare som ett betänkligt missförhållande, då därigenom klagomöjligheten såväl mot domkapitlets som mot hovrättens utslag är ensidig, frånsett de fall, då målsägande finnes eller justitiekanslern efter framställning av domkapitlet anser sig böra fullfölja talan. Uppmärksamheten har ock länge varit riktad på bristerna i förfarandet inför domkapitlen. Olika reformförslag i frågan ha tid efter annan framlagts. Av lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogs, i överensstämmelse med deras allmänna ståndpunkt rörande specialdomstolarna, att domkapitlens domsrätt skulle upphöra och ifrågavarande mål hänvisas till de allmänna domstolarna; den disciplinära bestraffningsrätten gentemot prästerskapet skulle dock bibehållas hos domkapitlen. I senare kommittébetänkanden i ämnet har ock samma förslag övervägts. Man har emellertid därvid stannat vid att icke föreslå en så genomgripande ändring utan i stället sökt förbättra förfarandet inför domkapitlen. Denna utväg anvisades i 1918 års domkapitelskommittés betänkande. Det sista förslaget i ämnet avgavs år 1935 av sakkunniga, som tillkallats för utredning angående domkapitlens omorganisation (S. O. U. 1935:31). Deras förslag avsåg, att domkapitlens domsrätt i fråga om prästerskapet skulle behållas, under det att domsrätten i fråga om lärarna skulle upphöra. Beträffande förfarandet inför domkapitlen gick förslaget ut på huvudsakligen följande förändringar. Fråga om ansvar å präst skulle visserligen kunna upptagas av domkapitlet vare sig angivelse gjorts eller icke, men domkapitlet skulle äga förordna någon sin tjänsteman eller annan lämplig person att såsom åklagare på eget ansvar föra talan i målet eller ock hos vederbörande överåklagare d. v. s. landsfogden hemställa om

16 utförande av sådan talan. Domkapitlet skulle kunna liksom enligt gällande rätt välja mellan att infordra skriftlig förklaring av den tilltalade och att muntligen höra honom, men särskilda bestämmelser föreslogos för att göra dessa former för hans hörande effektivare än nu. Vidare skulle domkapitlet ej blott äga att förordna om vittnes hörande vid allmän underrätt utan ock kunna självt hålla vittnesförhör. Slutligen skulle underställning ej bibehållas som rättsmedel. Efter remiss avgav beredningen yttrande rörande 1935 års förslag. Beredningen framhöll därvid, att domkapitlens befogenhet att upptaga och avdöma mål om ansvar å präst hade sin grund i den uppsikt över underlydande präster, som av ålder tillkommit domkapitlen. Med denna domkapitlens disciplinära myndighet sammanhängde ock att rättegången vid domkapitlen väsentligen vore anordnad enligt inkvisitoriska grundsatser. Emellertid omfattade domkapitlens jurisdiktion enligt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst m. m. ej allenast förseelser, som vore av disciplinär natur, utan även vad som enligt nutida uppfattning vore brott i straffrättslig mening. Inom den allmänna straffrättsskipningen hade i vårt land alltmera eftersträvats att ersätta den inkvisitoriska rättegången med ett ackusatoriskt förfarande. Med hänsyn härtill ifrågasatte beredningen, huruvida icke beträffande mål, som mera hade karaktären av egentliga brottmål, också rättegången vid domkapitlen borde i vidsträcktare omfattning än som skett i det föreliggande förslaget anordnas som ett ackusatoriskt förfarande, medan i fråga om disciplinmål den inkvisitoriska principen i stort sett bibehölles. En reform i nu antydd riktning skulle förutsätta en omarbetning av nämnda lag, varigenom en uppdelning skedde i disciplinförseelser och egentliga brott. Huruvida en dylik uppdelning i detta sammanhang vore möjlig att genomföra undandroge sig beredningens bedömande. När proposition (nr 241) om domkapitlens omorganisation framlades för 1936 års riksdag, åberopade departementschefen beredningens yttrande som stöd för att utesluta de föreslagna bestämmelserna om rättegången vid domkapitlen. Departementschefen anslöt sig till beredningens mening, att beträffande mål, som mera hade karaktären av egentliga brottmål, rättegången vid domkapitlen borde i vidsträcktare omfattning än som skett i det framlagda förslaget anordnas såsom ett ackusatoriskt förfarande, medan i fråga om disciplinmål den inkvisitoriska principen i stort sett borde bibehållas. Detta förutsatte en uppdelning av de ifrågavarande brotten i disciplinförseelser och egentliga brott, en uppdelning, som dock ej kunde ske utan en genomgripande omarbetning av 1889 års lag. Efter en sådan borde frågan om rättegångsordningen vid domkapitlen bliva föremål för ytterligare utredning, varvid jämväl frågan om upphävande av domkapitlens domsrätt över de allmänna läroverkens och likställd lärarpersonal borde upptagas till behandling. Den av riksdagen och kyrkomötet antagna lagen fick den begränsning, som sålunda föreslagits. Den reform av rättegången i ifrågavarande mål, om vars allmänna riktlinjer enighet sålunda synes föreligga, går ut på en uppdelning i mål om disci-

17 plinförseelser, i vilka ett inkvisitoriskt betonat förfarande bör äga rum, och mål om egentliga ämbetsbrott, i vilka i överensstämmelse med den allmänna straffprocessen ett ackusatoriskt förfarande bör införas. I sammanhang med en sådan uppdelning av målen och med gestaltningen av de två olika typer av procedurer, som sålunda skola tillämpas, ligger det nära till hands att ånyo upptaga jämväl ett annat hithörande förut behandlat spörsmål, nämligen huruvida målen om de egentliga ämbetsbrotten överhuvud böra bibehållas hos domkapitlen som specialdomstolar eller i stället överflyttas till de allmänna domstolarna och handläggas i den allmänna straffprocessens former. Som vid framläggandet av förslaget till 1936 års lag framhållits, förutsattes för en förändring i nyss angiven riktning av förfarandet i ifrågavarande mål en omarbetning av de straffrättsliga reglerna om dessa brott i 1889 års lag. Först sedan genom en sådan omarbetning de disciplinära förseelserna och de egentliga ämbetsbrotten blivit kännetecknade, torde en gränsdragning mellan områdena för det inkvisitoriska och det ackusatoriska förfarandets tillämpning kunna företagas. Beredningen har inhämtat, att straffrättskommittén, i anslutning till sin behandling av ämbetsbrotten i allmänhet, redan påbörjat eller inom kort kommer att gripa sig an med arbetet å följdändringar i lagstiftningen om ämbetsbrott av präst. Under sådana omständigheter anser sig beredningen icke nu kunna framlägga förslag till ändringar av förfarandet inför domkapitlen vid handläggning av mål om ämbetsbrott av präst utan förutsätter, att särskild utredning härom verkställes, sedan den straffrättsliga omarbetningen av förevarande bestämmelser ägt rum. Endast i ett hänseende anser sig beredningen redan nu böra föreslå ändring i nämnda procedur, nämligen i fråga om fullföljd av talan mot domkapitels och hovrätts utslag och beslut, där en anslutning till vad i nya R.B. därutinnan stadgas synes lämplig. Rättegången i särskilda mål. Frånsett nu behandlade mera principiella frågor om domstolsorganisationen och fullföljden förekomma i ett stort antal lagar, som reglera rättegången i särskilda mål, mer eller mindre långt gående avvikelser från den allmänna rättegångsordningen. Bestämmelserna härom äro nu formellt ank n u t n a till äldre R.B. Då med nya R.B:s ikraftträdande denna anknytning förfaller, erfordras redan av denna anledning en omarbetning av ett flertal av dessa bestämmelser. Undersökning påkallas även, huruvida bestämmelserna i nya R.B. i allo lämpa sig för rättegången i särskilda mål och vilka jämkningar i dessa bestämmelser med hänsyn härtill böra äga rum. Beredningen har alltså sett sig nödsakad att underkasta hela det lagstiftningskomplex, varom sålunda är fråga, en ingående granskning. En redogörelse för denna och dess resultat lämnas vid de särskilda lagförslag, som beredningen utarbetat. I det följande skall lämnas en kort översikt av vissa frågor, som därvid behandlats. De i 1 kap. nya R.B. upptagna bestämmelserna om de allmänna underrätternas domförhet avvika i flera hänseenden från äldre rättegångsordning; 2—411530

18 i stor utsträckning är allmän underrätt domför med en lagfaren domare. Uppenbart har även enligt nu gällande rättegångsordning förelegat behov av en enklare sammansättning, särskilt av häradsrätt, vid vissa beslut av förberedande eller provisorisk natur. De bestämmelser, som härom meddelats, ha emellertid icke erhållit formen av ett undantag från eljest gällande domförhetsregler, utan befogenhet har tillagts domaren att i rättens ställe meddela beslut i vissa sådana fall. Till förebyggande av feltolkning ha ett flertal av dessa bestämmelser ansetts böra undergå jämkning. Som framhållits i beredningens motiv till nya R.B. är den reglering av forum i tvistemål och brottmål, som nya R.B. innehåller, icke uttömmande. De bestämmelser om laga domstol för vissa särskilda grupper av mål, som meddelats i andra lagar, ha i stort sett ansetts böra bibehållas. Vid sidan av de särskilda forumbestämmelser, som nu antytts, förekommer i stor utsträckning, att forum anvisats utan att därmed åsyftats någon avvikelse från de allmänna forumreglerna. Efter nya R.B:s ikraftträdande böra uppenbart bestämmelser av denna innebörd komma att åsyfta motsvarande bestämmelser i nya R.B.; även de alternativa fora, som i anslutning till det allmänna forum för vissa fall äro anvisade, för tvistemål i 10 kap. och för brottmål i 19 kap. nya R.B., komma härvid till användning. Såsom beredningen framhållit i motiven till 10 kap. 21 § nya R.B. framgår emellertid i vissa fall av forumbestämmelsens avfattning, att syftet med densamma icke är att anknyta till de allmänna forumreglerna. Som exempel på bestämmelser av detta slag må anföras forum för klander av redovisning i konkurs enligt 191 § konkurslagen eller för talan angående ersättning åt skiljemän enligt 25 och 26 §§ lagen om skiljemän. Även beträffande bolag, föreningar och andra juridiska personer förekomma i stor utsträckning särskilda forumbestämmelser, i allmänhet anknytande forum till den ort, där styrelsen har sitt säte eller förvaltningen eljest föres. Genom föreskriften i 10 kap. 1 § nya R.B., varigenom sådan ort likställts med fysisk persons hemvist, har för dessa fall ernåtts överensstämmelse med nya R.B:s forumregler. Ur denna synpunkt kunde ifrågasättas, att nu antydda forumbestämmelser såsom numera överflödiga borde upphävas. Häremot talar emellertid, att ifrågavarande bestämmelser fortfarande kunna äga betydelse för bestämmande av forum i fråga om vissa ärenden, vilka enligt förenings- och bolagslagstiftningen tillhöra allmän underrätts handläggning. Beredningen hänvisar härutinnan till vad beredningen yttrar i motiven till förslaget till lag om handläggning av ärenden. En fråga, som nära sammanhänger med forumreglerna, är den, som angår gemensam handläggning av mål, av vilka något tillhör allmänt forum och det eller de övriga ett exklusivt forum eller specialdomstol. För tvistemålens del är denna fråga reglerad i 10 och 14 kap. nya R.B. Såsom allmän förutsättning gäller enligt 7 § sistnämnda kapitel att den domstol, där talan väckts, skall vara behörig för samtliga målen. Vad angår brottmål finnas bestämmelser i ämnet meddelade i 19 kap. 9 § nya R.B. För det fall, att åtal skall upptagas av specialdomstol eller av annan myndighet än domstol, skola

19 nya R.B:s forumregler icke gälla. I vad mån de i nämnda kapitel upptagna stadgandena om gemensamt brottmålsforum böra erhålla motsvarande tilllämpning beträffande specialdomstolarna, bör regleras inom specialprocessen, och detta beträffande förhållandet såväl mellan olika specialdomstolar inbördes som mellan specialdomstol och allmän domstol. Beredningen har ansett erforderligt att föreslå närmare bestämmelser i sådant hänseende i fråga om rättegången vid krigsrätt. Beträffande de fall, då allmän domstol är anvisad som exklusivt forum, föreskrives i 19 kap. 9 § nya R.B., att om enligt lag eller författning åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt vanliga forumregler har att svara, åtalet ej på grund av vad i nämnda kapitel är stadgat må upptagas av annan domstol. Ett åtal, för vilket dylikt forum anvisats, kan alltså icke dragas under allmänt forum. Förbudet avser däremot ej det i all, att åtal, som tillhör allmänt forum, finnes böra upptagas till gemensam handläggning med ett åtal, vilket anhängiggöres vid ett därför föreskrivet särskilt forum. Som framhållits i beredningens betänkande med förslag till ny R.B. (s. 248) kan sålunda, om av flera gärningsmän någon skall åtalas omedelbart i hovrätt, åtal mot de övriga med stöd av 19 kap. 3 § nya R.B. väckas direkt i hovrätten. Likaledes kan, om någon gjort sig skyldig till flera brott, för vilka åtal skall upptagas dels vid viss allmän underrätt, t. ex. tullmålsdomstol, och dels vid allmänt brottmålsforum, åtal för samtliga brotten upptagas vid tullmålsdomstolen enligt de grunder, som angivas i 19 kap. 6 § nya R.B. Då de utvägar, som i här avsedda fall stå till buds för anordnande av gemensam handläggning, torde tillgodose det praktiska behovet av sådan handläggning, har beredningen icke funnit erforderligt att härutöver föreslå bestämmelser i den riktning, att åtal, som tillhör ett särskilt forum, skulle kunna upptagas även vid allmänt forum. För visst fall finnas dock redan nu föreskrifter av sådan innebörd; härom hänvisas till 13 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Enligt nya R.B. skall talan i såväl tvistemål som brottmål anses väckt, då ansökan om stämning inkommit till rätten; enligt äldre rättegångsordning förutsattes härför delgivning med motparten. Denna olikhet mellan ny och äldre lagstiftning är av betydelse särskilt i fall, då det åligger någon att inom viss tidsfrist anhängiggöra talan vid påföljd att rätt till sådan talan eljest går förlorad. I flera fall framgår den äldre rättens ståndpunkt omedelbart av det ifrågavarande lagrummets avfattning. I sådana fall har omarbetning skett. En sådan omarbetning har ansetts desto nödvändigare som i vissa fall, vid åtalspreskription och preskription av växelfordran, delgivning även i beredningens förslag bibehållits som villkor för inträde av den rättsverkan, som åsyftas. Med hänsyn till att anhängiggörandet enligt nya R.B. kommer att föreligga å en tidigare tidpunkt än enligt äldre lag skulle varit fallet, har beredningen även närmare undersökt lämpligheten av en förkortning av de nuvarande tidsfristerna och i vissa fall föreslagit en sådan. I åtskilliga lagar och författningar förekomma särskilda bestämmelser om

20 tvångsmedel i brottmål. Dessa bestämmelser bygga i stor utsträckning på den uppfattningen, att rätt att förordna om tvångsmedel tillkommer åklagaroch polismyndighet; liksom enligt 1933 års lag om tvångsmedel har ock viss befattning med tvångsmedel tillagts länsstyrelse. En översyn av dessa bestämmelser har ansetts påkallad för att bringa dem i närmare överensstämmelse med nya R.B:s reglering av dessa ämnen. Även de i nya R.B. upptagna bestämmelserna om frister och delgivning i rättegång avvika på flera punkter från äldre bestämmelser i ämnet. Sålunda saknas i nya R.B. motsvarighet till äldre R.B:s fasta stämningstider och delgivning i rättegång skall enligt nya R.B. ske ej som nu genom parterna utan i regel genom rättens försorg och medelst posten. I åtskilliga lagar ha meddelats särskilda bestämmelser om föreläggande och delgivning, som bygga på äldre rätts ståndpunkt; även i sådana fall har anpassning varit påkallad till nya R.B. Enligt nya R.B. må parts ed ej längre förekomma som bevismedel i rättegång. Vid sidan av äldre R.B:s bestämmelser om parts ed finnes sådan ed upptagen även i andra lagar. Användningen av eden är i flera fall gjord beroende av särskilda föreskrifter om bevisbördans fördelning. Beredningen har utgått ifrån, att såsom skett i den allmänna processen partseden skall avskaffas även i de mål, varom sålunda är fråga. Beredningen har därvid även haft att överväga, huruvida de särskilda bevisregler, som äro knutna till partseden, fortfarande böra bibehållas. En särställning intar den partsed, som nu förekommer i mål om fastställande av faderskap till b a r n utom äktenskap. Denna fråga torde upptagas till behandling i samband med den nya föräldrabalk, vara arbete nu pågår. F r å n partsed i rättegång böra särskiljas de eder utom rättegång, som nu i vissa fall förekomma, såsom bouppteckningsed samt borgenärs- och gäldenärsed i konkurs. De rättsverkningar, som äro knutna till dessa eder, äro icke av processuell natur och beredningen har ej funnit anledning att föreslå någon ändring av lagstiftningen i denna del. Förutom i fråga om parts ed har även eljest nya R.B:s bevissystem påkallat ändringar i nu gällande lagstiftning. Enligt särskilda lagar kan i rättegång vid svensk domstol bevis upptagas vid utländsk domstol, liksom omvänt i rättegång i utlandet bevis kan upptagas vid svensk domstol; även i skiljemannaförfarandet kan under vissa förutsättningar bevis upptagas vid allmän domstol. Dessa lagar bygga på den bevisrätt, som gällde vid deras tillkomst. Möjligheten att för bevisändamål framskaffa särskilt skriftliga handlingar har i nya R.B. väsentligt vidgats, varjämte förhör med part under sanningsförsäkran införts som särskilt bevismedel. Då den nya bevisrätten bör ligga till grund även för ifrågavarande rättshjälp, ha bestämmelserna härom kompletterats. Den nu gällande bestämmelsen att rättshjälp åt utländsk domstol kan avse även ed av part har dock ansetts böra bibehållas. En särskild fråga, som sammanhänger med bevisrättens omgestaltning, är den, som rör inverkan å andra rättsområden av vittnesjävens upphävande. I ett flertal fall förekomma bestämmelser, att en person, som anlitas för en

21 särskild uppgift, skall vara o jävig; även i fall, då sådan bestämmelse saknas, ha jävsreglerna i äldre R.B. ansetts tillämpliga. De rättsregler, varom här är fråga, äro till en del av civilrättslig natur. I denna del ha de i samråd med lagberedningen gjorts till föremål för övervägande; ett särskilt lagförslag i ämnet har av processlagberedningen utarbetats. I den mån dessa frågor äro av processuell natur ha de reglerats i förslaget till lag om nya R.B:s ikraftträdande. Vad angår rättegångsförfarandet förekomma i ett stort antal lagar betydande avvikelser från det allmänna rättegångsförfarandet. Dessa avvikelser avse främst specialprocessen, såsom rättegången vid ägodelningsrätterna, vattendomstolarna, krigsdomstolarna. I syfte att bringa dessa särskilda processformer i närmare överensstämmelse med det på omedelbarhet och muntlighet grundade förfarandet i den nya rättegångsordningen har en ingående överarbetning visat sig nödvändig. Beredningen har därvid även haft att överväga, om och i vilken utsträckning avvikelser med hänsyn till målens särskilda natur äro påkallade i förhållande till förfarandet enligt nya R.B. Dessa överväganden ha avsett såväl förberedelsen som huvudförhandlingen. I vissa fall har med hänsyn till den handläggning, som enligt särskilda föreskrifter skall äga rum före målets anhängiggörande, t. ex. i jorddelningsmål vid lantmäteriförrättning, eller vikten av skyndsamhet, såsom i växel- och checkmål, kravet på förberedelse icke gjorts obligatoriskt. Vad angår vattenmål och jorddelningsmål har på grund av de särskilda förhållanden, som föreligga i dessa mål, fordran att fortsatt huvudförhandling skall äga rum inom viss kortare tid eftergivits; med hänsyn till processmaterialets beskaffenhet i dessa mål har tillika ansetts böra tillåtas, att rättens avgörande må grundas även å handlingarna. De summariska processformerna lagsökning och handräckning för fordran ha bibehållits. För tillgodoseende av ett inom riksdagen framställt önskemål har handräckningsförfarandet, som nu är helt skriftligt, kompletterats med ett muntligt förfarande för enklare kravmål, med i regel personlig inställelseskyldighet för parterna, särskilt i syfte att underlätta förlikning. I fråga om straffprocessen ha särskilt de processuella frågor, som äga samband med sinnesundersökning av den misstänkte, varit föremål för övervägande. Enligt den ståndpunkt, som statsmakterna vid behandlingen av nya R.B. intagit, har meddelats uttrycklig föreskrift, att förordnande om sinnesundersökning må meddelas, först sedan övertygande bevisning förebragts, att den misstänkte begått gärningen. Med hänsyn härtill och för att vid ny huvudförhandling förebygga ett onödigt återupptagande av bevis, som förebragts vid tidigare huvudförhandling, har beredningen ansett att, då förordnande om sinnesundersökning meddelas först sedan målet förekommit vid huvudförhandling, det i regeil ej erfordras att vid ny huvudförhandling ånyo upptages tidigare förebragt bevisning om, att den misstänkte begått gärningen. För närvarande gälla vissa särskilda processuella regler angående hand-

22 läggning av frågor rörande övervakning av villkorligt dömda, förening av straff samt annan förändring av straff eller påföljd, som tidigare ådömts. I allmänhet h a r tillfälle beretts den dömde att yttra sig, innan sådan åtgärd beslutas. Dessa bestämmelser ha genomgåtts och kompletterats; beredningen har funnit övervägande skäl tala för, att handläggningen i dessa fall icke skall äga karaktären av huvudförhandling. I gällande lagstiftning saknas allmänna bestämmelser om förfarandet, då fråga uppkommer om förverkande av egendom till det allmänna eller annan sådan påföljd och frågan angår annan än den som är tilltalad för brottet; i särskilda författningar förekomma däremot vissa sins emellan avvikande bestämmelser i detta ämne. Med hänsyn till den betydelse, som denna fråga redan nu äger och i än högre grad framdeles torde komma att få efter den nu pågående omarbetningen av hithörande strafflagsbestämmelser, har beredningen efter samråd med straffrättskommittén upptagit den till behandling. Bestämmelser i ämnet ävensom i vissa andra frågor av mera allmän straffprocessuell innebörd ha införts i förslaget till lag om nya R.B:s ikraftträdande. De allmänna rättsmedel, som enligt äldre R.B. äro anvisade för fullföljd av talan mot lägre rätts avgöranden, äro i fråga om underrätternas avgöranden vad och besvär och beträffande hovrätternas avgöranden revisionsansökning och besvär. Mot underrätts slutliga avgöranden i tvistemål av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning är rättsmedlet vad; det nu sagda gäller även slutliga avgöranden i vissa i lagen angivna tvistemål, som anhängiggöras i annan ordning än genom stämning. I andra tvistemål liksom i brottmål är rättsmedlet mot slutligt avgörande besvär; i grövre brottmål skall i vissa fall underställning äga rum. Beträffande gränsdragningen mellan tvistemål och brottmål är att uppmärksamma, att denna enligt äldre rätt bestämmes av grunden för talan; är denna grund en brottslig gärning, är målet att anse som brottmål, även om talan ej avser ansvar. Rättsmedlet i fråga om hovrätts slutliga avgöranden bestämmes av det rättsmedel, som kommit till användning vid fullföljd av talan från underrätten; i vädjat mål är rättsmedlet revisionsansökning och i annat mål besvär. Mot beslut under rättegången är rättsmedlet i allmänhet besvär. Till de allmänna rättsmedlen är ock att hänföra sökande av återvinning, som innebär att i vissa fall ett mål kan återupptagas till förnyad handläggning av samma domstol, som tidigare dömt i målet; i de fall, då återvinning står till buds, kan emellertid talan även fullföljas genom rättsmedel till högre rätt. De regler, som enligt äldre R.B. gälla i fråga om fullföljdssättet, ha i särskilda lagar fullständigats och modifierats beträffande olika grupper av mål; sålunda har en utvidgning av besvär som rättsmedel ägt rum även till vissa mål, där med tillämpning av de allmänna reglerna fullföljdssättet skulle varit vad eller revisionsansökan. Nya R.B:s fullföljdssystem är byggt på väsentligt andra grunder. Vid dess utformning ha varit bestämmande de processuella krav, som i olika fall göra sig gällande i fråga om överrättsförfarandets gestaltning. Mellan fullföljds-

sättet och förfarandet i överrätt råder enligt nya R.B. ett mycket nära samband. Beträffande domstols avgöranden i sak, dess domar, äro dessa krav väsentligen av samma karaktär; i dessa fall föreligger i allmänhet behov av muntlig förhandling i överrätt, liksom i underrätt. Med hänsyn härtill har för dessa fall samma rättsmedel anvisats; för talan mot underrätts dom vad och för talan mot hovrätts dom revisionsansökan. I fråga om avgöranden, som icke avse själva saken, besluten, föreligger i regel icke något behov av muntlig förhandling i överrätt; för dessa fall är överrättsförfarandet vanligen skriftligt och som rättsmedel har anvisats besvär. Det nya fullföljdssystem, som genom nya R.B. införts, har nödvändiggjort ändringar beträffande de fullföljdsregler, som för särskilda grupper av mål nu äro meddelade i åtskilliga författningar. Anledning att undantaga äktenskapsmålen från nya R.B:s fullföljdsregler torde sålunda icke föreligga; i dessa mål skall talan nu fullföljas genom besvär. Från de utgångspunkter, som nyss antytts, har beredningen emellertid även haft att överväga, i vilken omfattning avvikelser i särskilda fall erfordras från de nya fullföljdsreglerna. Sådana avvikelser kunna vara påkallade av i huvudsak två skäl. Tydligt är, att då förfarandet redan i första instans är helt eller övervägande skriftligt, anledning att mera allmänt upprätthålla kravet på muntlig förhandling i hovrätt icke föreligger. Det nu sagda gäller särskilt fall, då målet i första instans handlägges av annan myndighet än underrätt, såsom utsökningsmål av överexekutor. Det andra skälet är, att ett övervägande muntligt förfarande i högre rätt på grund av processens summariska karaktär eller av kostnadsskäl måste anses olämpligt, t. ex. i konkursmål. För dessa fall har beredningen ansett besvärsförfarandet böra komma till användning och detta även då fullföljdssättet nu är vad, såsom beträffande tvistiga fordringsanspråk i konkurs. Av lämplighetsskäl har beredningen ock ansett besvärsförfarandet böra bibehållas i jorddelningsmål. I detta sammanhang må framhållas, att enligt nya R.B. ej heller besvärsförfarandet är helt skriftligt, överrätt äger alltid, om anledning därtill föreligger, förordna om muntligt förhör med parterna och därvid även upptaga bevisning. De bestämmelser, som för närvarande äro meddelade rörande rättegången i vissa mål, överensstämma i en del fall med stadganden, som i nya R.B. meddelas rörande den allmänna processen. I sådana fall föreligger ej längre något behov av deras bibehållande. En utrensning av alla sådana bestämmelser skulle emellertid kräva ett betydande arbete och beredningen har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en sådan omarbetning. I vissa fall kan det ock vara av praktisk betydelse, att en bestämmelse bibehålles på sin nuvarande plats och i sitt sammanhang med andra bestämmelser. Som exempel å bestämmelser av detta slag kunna anföras de i ett stort antal lagar, såsom konkurslagen, vattenlagen och jorddelningslagen, upptagna föreskrifterna om handlingars insändande i vissa fall genom posten; dessa föreskrifter ha, med den utvidgning som påkallas av nya R.B:s bestämmelser i ämnet, ansetts böra kvarstå. Såsom beredningen framhållit i inledningen till sitt betänkande med för-

slag till ny R.B., avse äldre R.B:s bestämmelser i vissa fall även domstolsbehandlingen av frågor, som höra till den s. k. frivilliga rättsvården. Enligt beredningens mening krävde frågan, i vilken omfattning den allmänna processens regler lämpade sig för olika slag av frivillig rättsvård, särskild undersökning, och beredningen hade med hänsyn till dessa frågors speciella natur icke ansett sig böra ingå på en sådan i samband med förslaget till ny R.B. En sådan undersökning ingår i beredningens nu framlagda betänkande; härvid har även till behandling upptagits spörsmålet om gränsdragningen mellan rättsskipning och frivillig rättsvård. Beredningens undersökning har lett till utarbetande av särskilt förslag till lag om handläggning av ärenden.

Tissa fristående frågor. Av vad beredningen anfört framgår att huvuddelen av beredningens arbete avsett en anpassning till den nya rättegångsordningen av de processuella regler, som nu gälla för särskilda rättsområden. Vid sidan härav har beredningen även haft att ingå på vissa mera fristående lagstiftningsfrågor, som äga samband med nya R.B. eller eljest äro av betydelse för dennas ikraftträdande. Några av dessa frågor falla, såsom vissa av beredningen förordade ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen, utom den allmänna lagstiftningens ram. Bestämmelser, som reglera högsta domstolens organisation och verksamhet, äro i viss omfattning upptagna i regeringsformen. En erinran om dessa bestämmelser har upptagits i 3 kap. 1 § nya R.B. Beredningen förutsatte emellertid, att en översyn av regeringsformens stadganden i delta ämne skulle visa sig påkallad. I samråd med de två ledamöter i högsta domstolen, som Kungl. Maj:t förordnat härtill, har en sådan översyn verkställts. De förordade ändringarna äro övervägande av formell natur. I anslutning till uttalanden i beredningens tidigare betänkande ha de nu gällande domförhetsreglerna jämkats. De ganska vittgående ändringar i högsta domstolens arbetssätt, som påkallas särskilt av införandet av muntliga förhandlingar i högsta domstolen, ha nödvändiggjort omarbetning av nu gällande bestämmelser om högsta domstolens tjänstgöring. Med hänsyn till de nya uppgifter, som komma att åvila ordförandena å högsta domstolens avdelningar, har beredningen förordat, att avdelningsordförandena bland högsta domstolens ledamöter utses av Kungl. Maj:t. Den ståndpunkt, som statsmakterna intagit till frågan om rådhusrätternas organisation, föranleder ock ändringar i vissa nu gällande föreskrifter. I anslutning till stadgandet i 4 kap. 2 § nya R.B., att rådman, liksom borgmästare, skall utnämnas av Kungl. Maj:t, efter ett vid val tillkommet förslag, ha bestämmelser utarbetats om sådant val, varvid dessa sammanförts med redan tidigare meddelade bestämmelser om val av borgmästare. Angående den begränsning av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt, som i dessa fall kommer att föreligga, ha bestämmelser ansetts böra upptagas i § 31 regeringsformen.

25 En konsekvens av det i 1 kap. 10 § nya R.B. upptagna stadgandet, att rådmän och assessorer i rådhusrätt skola vara lagfarna, är, att de rådhusrätter, i vilka förutom borgmästaren icke finnas minst två lagfarna ledamöter, skola upphöra. Sedan lång tid tillbaka ha ock i lagstiftningsväg meddelats bestämmelser om förening med kringliggande domsaga av stad med rådhusrätt av sist angiven sammansättning. Såsom riksdagen framhållit i samband med antagandet av nya R.B. torde åtgärder snarast böra vidtagas för ett överförande av rättsskipningen i dessa städer å häradsrätt. För förverkligande av detta önskemål krävas vissa ändringar i nu gällande lagstiftning om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Beredningen har utarbetat förslag till sådana ändringar, innebärande bland annat att den nu upptagna förutsättningen för sammanslagning, att borgmästartjänsten i staden är ledig, uteslutits. Då det emellertid kan förutses, att en avveckling av stadsjurisdiktionen icke före nya R.B:s ikraftträdande kan äga rum i alla de städer, varom nu är fråga, har i lagen om införande av nya R.B. upptagits ett övergångsstadgande i ämnet. I det föregående har redan berörts återverkan å vissa civilrättsliga bestämmelser av vittnesjävens upphävande. Även inom strafflagstiftningen erfordras vissa kompletteringar och ändringar. Sålunda bör, såsom erinrats i motiven till nya R.B., straff stadgas för den, som avgiver falsk utsaga under sanningsförsäkran, som obehörigen utgiver sig för advokat eller som bryter mot myndighets föreskrift i fråga om åtgärd, som enligt 27 kap. 15 § nya R.B. vidtages för säkerställande av utredning om brott. Dessa frågor ha övervägts i samråd med straffrättskommittén, som har för avsikt att i samband med pågående revision av strafflagen framlägga förslag i ämnet. Med hänsyn till införandet av ett i lag reglerat förundersökningsförfarande och även andra ändringar i straff processen ha dessutom reglerna om åtalspreskription underkastats jämkningar; förslag i detta ämne, som icke ingår i straffrättskommitténs nuvarande arbetsprogram, har utarbetats av beredningen. I nära samband med straffprocessen står frågan om rätt till ersättning åt personer, som oskyldigt häktats eller dömts för brott. Enligt nu gällande lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda skall ansökan om sådan ersättning göras hos Kungl. Maj:t, som prövar frågan på grundval av protokollen och andra handlingar. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt och även med hänsyn till den begränsning av protokollföringen, som nya R.B. innebär, har beredningen ansett övervägande skäl tala för, att denna prövning förlägges till domstol; härigenom vinnes ock att frågan om ersättning kan prövas i samma mål, vari åtalet mot den häktade handlägges eller, såsom vid resning, frågan om den tilltalades skuld ånyo upptages. De nu antydda synpunkterna ha lett till en omarbetning av gällande lagstiftning. I överensstämmelse med vad som förutsatts vid tillkomsten av nu gällande lagstiftning angående inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar har beredningen till undersökning upptagit frågan om befogenhet för

26 domstol att, då det erfordras i bevissyfte, erhålla tillgång till allmänna handlingar, som icke äro offentliga. Undersökningen har lett till vissa ändringar i denna lagstiftning; enligt dessa tillerkännes domstol vidgad rätt i nu angivna hänseende. De i 3 kap. U.L. upptagna bestämmelserna om verkställighet av domstols dom i tvistemål ha varit föremål för översyn, som föranlett vissa jämkningar. Härvid har särskilt reglerats det fall, att dom m å enligt de i nya R.B. härom införda bestämmelserna på grund av domstols förordnande gå i omedelbar verkställighet. Bestämmelserna i 8 kap. om handräckning ha samarbetats med motsvarande bestämmelser i 15 kap. nya R.B. Den omarbetning av gällande lagstiftning, som beredningen företagit, h a r varit begränsad till processrätten och därmed sammanhängande spörsmål; att i detta sammanhang upptaga frågor av annan natur om ändring i de behandlade lagarna, ligger uppenbart utanför beredningens uppgift. Sådana frågor äro i flera fall föremål för utredning av kommittéer eller sakkunniga eller inom vederbörande departement. I den mån lagförslag i dessa ämnen framläggas, innan nya R.B. träder i kraft, torde i dessa lagförslag böra infogas erforderliga övergångsbestämmelser; härvid torde de av beredningen utarbetade förslagen vara till ledning. I några fall har beredningen, då ny lagstiftning är att motse inom en nära framtid, icke ansett sig böra framlägga något utarbetat förslag; detta är förhållandet beträffande de lagar, som äro ämnade att ingå i den nya föräldrabalken, ävensom de ändringar i strafflagen, som enligt vad redan nämnts äro föremål för behandling inom straffrättskommittén. Vad angår nu berörda lagstiftningsområden har dock samråd ägt rum med dem, åt vilka dessa lagstiftningsuppdrag anförtrotts. Det nu sagda gäller ock de ändringar, som påkallas i lagen om arbetsdomstol — i detta ämne torde förslag komma att framläggas av arbetsdomstolens ordförande — samt i lagen om fri rättegång, i vilket ämne förslag framlagts för årets riksdag. Även frågan om revision av lagen om konsularjurisdiktion h a r ansetts lämpligen böra anstå till en senare tidpunkt. Rätt till utövning av konsularjurisdiktion föreligger för närvarande i Egypten och Kina. Den svenska domsrätten i Egypten är emellertid sedan 1937 begränsad till vissa mål och ärenden rörande personalstatutet och skall även i denna del upphöra den 15 oktober 1949. I Kina torde konsulärjurisdiktionen enligt vad utrikesdepartementet upplyst komma att avskaffas inom de närmaste åren. Beredningen har därför icke kunnat överblicka i vilken omfattning ändrade bestämmelser erfordras på detta område. Ej heller har beredningen kunnat taga hänsyn till lagar och författningar, som utfärdats efter ingången av innevarande år. Beredningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla som lämpligt att i de lagförslag, som framdeles komma under behandling före nya R.B:s ikraftträdande, införas sådana övergångsbestämmelser, som påkallas av nya R.B:s ikraftträdande. De lagar och lagändringar, varom beredningen framlägger förslag, h a för sitt ikraftträdande i allmänhet gjorts beroende av, att nya R.B. trätt i till-

lämpning. Från denna huvudregel förekomma vissa undantag. Sålunda ha ändringarna i regeringsformen, med viss begränsning, ansetts böra träda i kraft enligt de för grundlagsändring i allmänhet gällande reglerna. I anslutning till de i § 31 regeringsformen föreslagna ändringarna om val av borgmästare och lagfarna rådmän bör ock den särskilda lagen om sådana val träda i tillämpning samtidigt med ändringarna i regeringsformen. Även de vidgade befogenheter, som beredningen föreslagit skola tillkomma Kungl. Maj:t i fråga om stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende, torde böra kunna av Kungl. Maj:t begagnas redan innan nya R.B. trätt i tillämpning. Vad angår den av beredningen företagna omarbetningen av gällande lagar må ur formell synpunkt framhållas, att härvid eftersträvats minsta möjliga rubbning av ifrågavarande lagars uppställning och uttryckssätt; det nu sagda avser ock de nya lagar, som vid mera omfattande omarbetning ansetts böra ersätta motsvarande äldre lagar. Med hänsyn till omfattningen av beredningens arbete bör till sist framhållas, att i detta icke ingå författningar, som tillhöra den administrativa lagstiftningen, eller åtgärder av förvaltningskaraktär, som erfordras för nya R.B:s införande.

Förslag till lag* om införande av nya R.B. Allmänna synpunkter. Enligt allmänt vedertagna grunder skall ny processlag tillämpas å varje processuell företeelse, som inträffar efter det lagen trätt i kraft. Utan betydelse är härvid, om det materiella rättsförhållande, som är rättegångens föremål, uppkommit, innan den nya lagen trätt i kraft, eller om det brott, som skall bedömas, förövats dessförinnan. Denna allmänna regel avser alla nya stadganden av processrättslig innebörd, vare sig de angå domstolsväsendet, förfarandet, fullföljdsordningen eller bevisrätten. Ny processlag får sålunda å ena sidan icke retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar icke del processuella läge, som vid dess ikraftträdande redan inträtt, eller de processuella rättigheter eller skyldigheter, som uppstått på grund av redan företagna processhandlingar. Är vid lagens ikraftträdande mål anhängiggjort enligt tidigare gällande lag, skall målet anses rätteligen inlett, även om den nya lagen i denna fråga ändrar den äldre lagen. Har mål anhängiggjorts vid viss domstol, som då var behörig, ändras ej denna behörighet därav, att ny lag betraktar den som obehörig. I förevarande hänseende kunna naturligtvis praktiska svårigheter uppstå på grund av ovisshet om huru långt under en pågående rättegång verkningarna av en företagen processhandling sträcka sig, och förtydligande bestämmelser kunna vara nödiga för undanröjande av sådana svårigheter. Å andra sidan skall ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också å rättegång, som börjat redan innan lagen trätt i kraft. Alla processuella spörsmål, som därefter uppkomma i rättegången, skola bedömas enligt den nya lagen. Har en rättegång anhängiggjorts under äldre lags giltighet och träda nya fullföljdsregler i kraft, medan målet ännu är i underrätt, skola alltså dessa nya regler tillämpas jämväl å detta måls fullföljd i högre rätt. Strängt taget skola, om nya stadganden om målets behandling i underrätt träda i kraft, medan målet är där, dessa nya stadganden genast tillämpas också å detta mål. Det är uppenbart, att även om dessa allmänna grunder kunna utan större jämkningar tillämpas å nya processlagar, som reglera enskilda processuella institut eller mindre omfattande områden, de svårligen kunna begagnas vid mera vittgående nyregleringar. På enstaka punkter visa sig dessa svårigheter i fråga om äldre lags giltighet å processhandlingar, som företagits innan ny lag trätt i kraft, och å dessas verkningar. Men framför allt göra de sig med

29 mycken styrka gällande när det är fråga om att i rättegång, som före ny lags ikraftträdande anhängiggjorts men ej avslutats, tillämpa ny lag. Stora olägenheter och ofta svårlösta konflikter mellan gammal och ny lag måste därvid uppstå. Inför dessa svårigheter har lagstiftningen i stor utsträckning såväl i vårt land som i främmande länder funnit sig nödsakad att vid införandet av ny processlag, i synnerhet av mera genomgripande innebörd, fastställa mer eller mindre omfattande avvikelser från huvudgrunderna i fråga om den nya lagens tillämpning å rättegångar, som pågå vid lagens ikraftträdande. Svensk rätt i allmänhet. I svensk rätt ha i allmänhet i mindre omfattande processlagar huvudgrundsatserna i fråga om deras tillämpning funnits kunna helt och hållet eller med någon mindre jämkning godtagas. Detta är t. ex. fallet med 1899 års lag angående ändrad lydelse av 11 kap. R.B., 1933 års lag om vissa tvångsmedel i brottmål, 1934 års lag om bevisning genom sakkunnig och 1939 års lag om särskilda rättsmedel. I mera genomgripande nya lagar ha däremot betydelsefulla avvikelser funnits oundvikliga. I 1901 års lag om ändring i vissa delar av R.B. gäller som huvudregel, att mål, som vid lagens ikraftträdande redan äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag, då den nya lagen trädde i kraft, ävensom beträffande förfarandet i högre rätt, om utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter sagda dag. I 1915 års lag om ändrad lydelse av 30 kap. R.B. gäller huvudregeln som allmän grundsats med den jämkningen, att i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som meddelats innan den nya lagen trädde i kraft, skulle äldre lag tillämpas. I vissa lagar har som allmän utgångspunkt för regleringen av den nya lagens tillämpning fastslagits, att mål, som anhängiggjorts innan den nya lagen trätt i kraft, skola behandlas enligt äldre lag. Detta gäller sålunda utsökningslagen, jorddelningslagen, lagen om arbetsdomstol och lagsökningslagen. Vissa jämkningar i denna grundsats ha dock ansetts nödiga. Av särskilt intresse är härvid den rörande jorddelningslagens tillämpning givna regeln, att de före ikraftträdandet anhängiga målen väl skola behandlas enligt äldre lag men att detta skall ske av vederbörande enligt nya lagen inrättade domstolar. För vattenlagens del har visserligen också som huvudregel bestämts, att äldre mål skola behandlas enligt äldre lag, men ett betydelsefullt undantag har gjorts häri, då det föreskrivits, att vissa mål skola, ehuru de anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande, behandlas av vattendomstol och enligt den nya lagen, om de, då vattenlagen trädde i kraft, ännu icke av underrätten avdömts. De mål, som alltjämt skulle behandlas enligt äldre lag, skulle däremot handläggas av de allmänna domstolar, som enligt äldre lag vore behöriga, och icke av de nya vattendomstolarna.

so Utländsk rätt i allmänhet. I främmande rätt har vid genomförandet av nya rättegångsordningar i allmänhet den grundsatsen antagits, att vid ikraftträdandet redan anhängiga mål skola behandlas enligt äldre lag. Om det stadium i målets behandling, som därvid är avgörande, gälla dock något skiljaktiga regler. Understundom är tiden för anhängiggörandet bestämmande, så i dansk och tysk rätt; understundom en något senare tidpunkt, såsom i norsk rätt (i tvistemål »irettefort eller berammet til foretagelse ved retten», i brottmål »irettefort») och i österrikisk rätt (i tvistemål handläggningen av huvudsaken börjad). När mål således efter den nya lagens ikraftträdande skola behandlas enligt äldre lag, skall detta i regel ske också inför de enligt äldre lag behöriga domstolarna. En förutsättning måste då vara, att dessa domstolar fortbestå. Där de ej fortbestå, givas regler om deras ersättande med domstolar enligt nya lagen. Så skedde t. ex. enligt dansk rätt i anordningen 1919 om »Behandlingssted og Behandlingsmaade for Straffesager, som ved Retsplejelovens Ikrafttraeden svaever ved Retten». Den sålunda allmänt antagna regeln rörande behandling av redan anhängiga mål är dock ej helt undantagslös. För brottmålens del ha strävanden gjort sig gällande för att genomföra ny rättegångsordnings tillämpning också å mål, som vid den nya ordningens ikraftträdande redan äro anhängiga. Under förarbetena till 1887 års norska straffprocesslag förelåg sålunda ett förslag om att i mål, som vid ikraftträdandet vore upptagna till dom eller avgjorda i första instans, skulle äldre lags bestämmelser »om Sägens Paakjendelse og Paaanke» gälla men i övrigt ny lag. Motiven härför voro, att flera nya bestämmelser, såsom om häktning, beslag, vittnen m. m., genast borde kunna utan olägenhet tillämpas å alla mål, och att det vore olämpligt att under lång tid ha två processordningar tillämpliga vid sidan av varandra. I stortinget blev detta förslag emellertid ändrat, då det förmenades, att äldre mål av lämplighetshänsyn borde behandlas vidare enligt den äldre lagen. Ändring i lagtexten företogs i detta syfte. När den nya danska straffprocessordningen genomfördes, hade först antagits ett stadgande om att jämväl äldre mål skulle behandlas enligt nya lagen med vissa jämkningar. Grunden härtill var önskvärdheten, att den nya ordningen så snart som möjligt trädde i tillämpning, då det äldre brottmålsförfarandet ansågs vara synnerligen otillfredsställande. När rättegångsordningen 1919 skulle träda i kraft, blev detta stadgande emellertid upphävt och huvudregeln om att dessa mål skulle följa äldre lag antagen. I tysk straffprocess har emellertid grundsatsen om ny lags tillämplighet också å äldre mål blivit upptagen. Genomförandet av den nya civilprocesslagen och den nya straffprocesslagen ägde i Tyskland som bekant rum samtidigt. Men under det att man i civilprocessen antog regeln, att äldre mål skulle behandlas enligt äldre lag, utgick man i straffprocessen från en motsatt ståndpunkt. I straffprocessen förmenades förfarandet vara enklare än i civilprocessen; ingen omedelbar rättsverkan följde av anhängiggörandet

31 och den tilltalade kunde ej åberopa någon på anhängiggörandet grundad rätt att få sin sak behandlad enligt äldre lag. Den nya ordningen borde därför kunna tillämpas också i äldre mål. Det betydelsefulla undantaget från denna regel gjordes emellertid, att om slutlig dom meddelats i första instans före den nya lagens ikraftträdande, skulle äldre lag tillämpas å målet också i fortsättningen. Häri gjordes återigen undantag för de fall, då mål återförvisades från högre instans till första instans, för vilka fall den nya ordningen skulle gälla. Under arbetena å en rättegångsreform i Finland har tidigare en skillnad mellan tvistemålen och brottmålen uppdragits i närmare överensstämmelse med vad som gällt enligt tysk rätt. Denna skillnad har dock i de senaste förslagen försvunnit och regeln för tvistemålen gjorts tillämplig också å brottmålen. Allmänna grunder för beredningens förslag. Som framgår av den nu lämnade redogörelsen knyter sig vid införandet av en ny processordning huvudintresset till frågan om och i vilken utsträckning ny processordning skall äga tillämpning i avseende å då anhängiga men ännu ej slutligt avgjorda mål. Något allmängiltigt svar på denna fråga torde icke kunna lämnas; härför erfordras i första hand en undersökning av det nya rättegångssättets förhållande till det tidigare rådande. De processuella grundsatser, som reglera det i nya R.B. upptagna förfarandet, kännetecknas av förfarandets muntlighet, koncentration och omedelbarhet. För genomförandet och säkerställandet av dessa grundsatser i processen meddelas i nya R.B. beträffande förfarandet i olika instanser bestämmelser, vilka icke äga någon motsvarighet i hittills gällande lagstiftning. I detta sammanhang må endast erinras om den i nya R.B. uppdragna skillnaden mellan målets beredande till huvudförhandling och huvudförhandlingen med deras väsentligt olikartade uppgifter. I hittills gällande processordning saknas bestämmelser om förberedande behandling och någon skillnad göres icke mellan de uppgifter, som i processens olika skeden åvila rätten. Processens anordning och förlopp enligt de nya och de äldre reglerna äro alltså av väsentligt olika karaktär och uppenbart är, att en sammansmältning av de olika processnormerna i en och samma rättegång är förenad med mycket stora svårigheter. Det nu sagda gäller uppenbart rättegången i första instans. För att de nya grundsatserna skola komma till sin rätt kräves, att rättegången redan från början planlägges enligt reglerna i den nya processordningen. Det kan ock befaras, att rättegångens säkerhet skulle bliva lidande vid en sammanblandning av sins emellan så olikartade förfaranden. Det nu sagda torde gälla förfarandet i såväl tvistemål som brottmål. De skäl, som tala för att förfarandet i första instans bör såvitt möjligt regleras enligt enhetliga processuella grundsatser, göra sig ock i stor utsträckning gällande beträffande fullföljdsförfärandet. Tydligt är sålunda,

att mål, vari fullföljd ägt rum före nya R.B:s ikraftträdande, även därefter böra i överinstansen behandlas enligt äldre lag. Mera tveksam ställer sig frågan om ny lags tillämpning i fall, då det avgörande av lägre rätt, som utgör föremål för fullföljd, träffats efter den nya lagens ikraftträdande. Till förmån för ny lags tillämpning i sist åsyftade fall kan anföras, att fullfölj dsför farandet är ett från förfarandet i lägre instans skarpt avgränsat skede av processen och att med hänsyn härtill konflikter mellan gammal och ny lag i fråga om förfarandets förlopp ej behöva uppkomma. I promulgationslagen till 1901 års lag om ändring i vissa delar av R.B. har ock, liksom i senare lagar berörande fullfölj dsförfärandet, en sådan anordning kommit till användning. Härvid bör emellertid beaktas, att ifrågavarande lagar icke åsyftade någon principiell omläggning av förfarandet vare sig i första eller högre instans. På denna punkt gestalta sig, som redan erinrats, förhållandena i viss mån annorlunda enligt den nya processordningen. Dennas förfarande är för samtliga instanser uppbyggt på samma processuella grundsatser. Spörsmålet är alltså, huruvida ett förfarande, som i första instans ägt r u m enligt äldre processnormer, lämpligen kan bilda grundval för ett överrättsförfarande, anordnat enligt de nya principerna. Svaret på denna fråga är i hög grad beroende av, hur rättegången i de vid underrätt ännu anhängiga målen kommer att gestalta sig efter nya R.B:s ikraftträdande. Även äldre rättegångsordning medger en vidsträckt användning av omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. En förutsättning för, att den nya rättegångsordningen tillämpas i överrätt måste emellertid vara, att de nya bevisreglerna komma i tillämpning redan vid målets handläggning i underrätt. Att i samma mål, om ock vid olika instanser, tillämpa skilda bevissystem synes icke lämpligt. Som framgår av det följande har beredningen för avsikt att föreslå, att nya R.B:s bevissystem skall gälla även i mål, som ännu icke blivit av underrätten slutligen avgjorda. Om denna lösning godtages, ligger häri ett starkt skäl för att förfarandet i överrätt i dessa mål gestaltas efter den nya ordningen. Dessa synpunkter h a särskilt framhållits vid det samråd, som i denna fråga ägt rum med beredningens rådgivande nämnd. En annan ej oväsentlig fördel är, att fullföljden i samtliga mål, vari underrätt meddelar dom eller beslut efter nya R.B:s ikraftträdande, kan ske enligt i stort sett enhetliga grunder. På nu anförda skäl har beredningen ansett sig kunna biträda en lösning i den riktningen, att i fråga om fullföljd liksom rättegången i högre rätt nya R.B. skall i de fall, som nu åsyftas, principiellt tillämpas. Då målets avgörande i första instans skett på grundval av det i protokoll bevarade processmaterialet, är emellertid tydligt, att detta material kommer att i större utsträckning än som eljest skulle varit fallet utgöra den huvudsakliga grunden för prövningen även i högre instans. F r å n huvudregeln, att förfarandet i ett mål bör, tills lagakraftägande dom föreligger, bestämmas av den processordning, som för ifrågavarande mål reglerar förfarandet i första instans, synes även ett annat undantag lämpligen böra göras. Då ett mål på grund av återförvisning eller av annan anledning

återupptages av den domstol, som först handlagt målet, bör hinder icke mota att i fråga om det sålunda återupptagna målet tillämpa nya lagen. I fråga om de särskilda rättsmedlen bör alltid, även om prövning och avgörande i ordinär väg skett enligt äldre lag, den nya lagen tillämpas, förutsatt att det särskilda rättsmedlet kommer till användning efter den nya lagens ikraftträdande. Vid den nu verkställda undersökningen har i främsta rummet beaktats allenast rättegångsförfarandet i mera inskränkt bemärkelse. Även i fråga om de processuella institut, som i förhållande till förfarandet intaga en mer eller mindre självständig ställning, torde böra närmare undersökas, hur övergången till den nya processordningen bör gestaltas. Ur denna synpunkt träder, såsom redan framhållits, särskilt bevisrätten i förgrunden. Bevisningen utgör grundvalen för det materiella avgörandet. Vid en jämförelse mellan den äldre bevisrätten och nya R.B:s bevisrätt är först att erinra, att den äldre rätten ännu i vissa hänseenden kvarstår på den legala bevisteoriens grund, medan i nya R.B. genomförts fri bevisprövning. Vittnesjäven och den normerade partseden ha sålunda icke någon motsvarighet i nya R.B:s bevissystem. Vad partsutsagan angår har kravet på partens sanningsplikt skärpts och part kan i tvistemål höras under sanningsförsäkran. Genom införande av processuell editionsplikt har användningen av skriftliga bevis underlättats. Även beträffande sättet för bevisningens upptagande meddelas nya bestämmelser. Med hänsyn till underrättsförfarandets betydelse för rättegången torde härvid först böra framhållas, att mål, som vid nya R.B:s ikraftträdande redan blivit av underrätt slutligen avgjort, synes böra helt behandlas enligt äldre lag. Denna grundsats leder till att rättegången i överrätt i dessa mål icke i något hänseende bör påverkas av bestämmelserna i nya R.B. Till stöd för att den nya bevisrätten tillämpas i de av underrätt ännu ej avgjorda målen talar framför allt, att därigenom skulle även i dessa mål kunn a vinnas ett fullständigare och säkrare underlag för rättens prövning. Å andra sidan inställa sig vissa betänkligheter. Den nya bevisrätten sammanhänger på det närmaste med rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa grundsatser utgöra en viktig förutsättning för den nya bevisrätten och de kunna icke, då det gäller en mera slutgiltig utformning av bevisrätten, lösgöras från denna. Då det däremot såsom i förevarande fall är fråga om en mera tidsbegränsad anordning, göra sig de nu antydda betänkligheterna otvivelaktigt icke gällande med samma styrka. Vad särskilt underrättsförfarandet angår torde ock, såsom redan erinrats, kunna motses att, sedan grundsatserna om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet blivit lagfästa, de skola på grund av sakens natur även i mål, som handläggas enligt äldre lag, erhålla väsentligt större utrymme än förut. I fråga om bevisupptagning i fullföljda mål, som av underrätt avgjorts först efter nya R.B:s ikraftträdande, må ock framhållas de ökade möjligheter till omedelbar bevisupptagning, som skapas därigenom, att det nya förfarandet principiellt skall tillämpas i fråga om målets handläggning i överrätt. 3—411530

34 I nära samband med bevisrätten stå reglerna om tvångsmedel i brottmål. Ur praktisk synpunkt torde någon betänklighet icke möta mot att nya R.B:s bestämmelser i detta ämne tillämpas även i mål, som ännu ej avgjorts av underrätten. Till de modifikationer i dessa bestämmelser, som må erfordras, skall beredningen återkomma i det följande. Även beträffande vissa andra processuella institut, som äro av mera allm ä n karaktär, torde ur praktisk synpunkt hinder mot tillämpningen av nya R.B:s bestämmelser icke föreligga. De härmed sammanhängande spörsmålen h a vid 12 § upptagits till närmare undersökning. En mera fristående ställning intaga de lagrum, som hänföra sig till domstolsväsendet. I denna avdelning av nya R.B. inrymmas vissa bestämmelser, som äro av rent organisatorisk beskaffenhet, såsom i 1 kap. om tingsordning och rättens sammanträden, i 4 kap. om domares tillsättning, i 7 kap. om åklagarorganisationen och i 8 kap. om advokater. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att bestämmelser av detta slag, vilka icke omedelbart angå rättegången i visst mål, skola äga generell giltighet i och med nya R.B:s ikraftträdande. 1 §• Redan före nya R.B:s ikraftträdande erfordras för att den nya rättegångsordningen då skall kunna träda i funktion vidtagande av ett stort antal förberedande åtgärder, särskilt å domstolsväsendets område. I 29 § har upptagits bestämmelse om att det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna i dessa ämnen. Med hänsyn till den tid, som kan beräknas komma att åtgå för förberedande av de åtgärder, som nu berörts, utgår beredningen från den uppfattningen, att den nya rättegångsordningen kan träda i tillämpning den 1 januari 1947. 2 §•

I detta och i vissa följande lagrum meddelas bestämmelser om den omfattning, i vilken äldre lagstiftning kommer att förlora sin giltighet genom nya R.B:s ikraftträdande. De lagar och författningar, som därvid helt upphävas, uppräknas i denna paragraf. I första stycket upptagas vissa lagar eller med lag jämställda författningar. I dessa författningar inbegripas ock utan uppräkning de särskilda ännu gällande stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till sålunda upphävda lagrum. De i andra stycket upptagna författningarna äro av övervägande administrativ karaktär. Att dessa komma att sättas ur kraft torde i allmänhet framgå redan av den nyss nämnda, i första stycket upptagna bestämmelsen; till förebyggande av tvekan på denna punkt har dock ansetts böra uttryckligen angivas, att de skola anses som upphävda jämte vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya R.B:s bestämmelser. En föreskrift i motsatt riktning har beträffande vissa lagar och författningar, som alltjämt böra behålla sin giltighet, meddelats i 28 §.

35 Bland de stadganden, som icke upptagits som upphävda i 2 §, innehålla flera särskilda bestämmelser om rättegången i vissa mål. Av 4 § framgår, att sådana bestämmelser alltjämt skola bibehålla sin giltighet. Bestämmelser av detta slag förekomma bland annat i giftermålsbalken, förmynderskapslagen, expropriationslagstiftningen, patentförordningen, sinnessjuklagen. I 4 § avses även de särskilda bestämmelser om laga domstol och om bevisning, som gälla för särskilda grupper av mål. I den mån dylika bestämmelser böra upphävas eller ändras till följd av nya R.B:s ikraftträdande, fordras alltså, att upphävandet eller ändringen omedelbart avser den särskilda lagstiftning, varom är fråga. Såsom framgår av de förslag till ändringar, som beredningen framlägger, ha ock sådana ansetts påkallade i ett stort antal hithörande författningar. Av praktiska skäl ha de lämpligen ansetts icke böra intagas i promulgationslagen utan erhålla plats uti de särskilda författningarna. I detta sammanhang bör emellertid erinras, att en mera allmän eller för särskilt fall meddelad hänvisning i särskild lagstiftning till den allmänna rättegångsordningen enligt 3 § alltid kommer att avse motsvarande lagrum i nya R.B. Vad nu sagts om rättegången i vissa mål gäller ock enligt 4 § andra stycket om särskilda domstolar och rättegången vid dessa. Nu förekommande särskilda domstolar ha av beredningen med vissa undantag bibehållits. Sålunda skola de mål, som nu upptagas av krigsdomstol, vattendomstol, ägodelningsrätt eller arbetsdomstolen alltjämt tillhöra dessa domstolar. Även rättegången i tryckfrihetsmål har i stort sett lämnats oförändrad. Ett viktigt undantag utgöra emellertid polisdomstolarna. De bestämmelser, som meddelats rörande överflyttning till allmän domstol av mål, som tidigare handlagts av särskild domstol eller av förvaltningsmyndighet, skola såsom framgår av 5 § alltjämt gälla. Ej heller berör nya R.B:s ikraftträdande de särskilda bestämmelser, som äro meddelade om handläggning av ärenden. I ett särskilt lagförslag föreslår beredningen lagstiftning om handläggning av ärenden, som allmän underrätt har att upptaga. Till frågan om nya R.B:s ställning till det administrativa förfarandet återkommer beredningen vid 4 §. De i 2 § upptagna lagarna och författningarna, vilka antingen upphävas eller skola anses som upphävda, äro dels sådana, som med hänsyn till den nya rättegångsordningen och i vissa fall redan dessförinnan helt förlorat sin betydelse, och dels sådana, vilka blivit överflödiga därigenom att motsvarande bestämmelser upptagits i nya R.B. eller böra meddelas i samband med denna. Någon närmare motivering för deras upphävande torde i allmänhet icke erfordras. I det följande skola allenast några av de anmärkta författningarna närmare behandlas. Ett undantag, om ock ej formellt, från äldre R.B:s upphävande är upptaget i 11 §; enligt detta lagrum ha, i viss anslutning till 17 kap. 11 § äldre R.B., införts bestämmelser om vittnesmål av vakter och andra, som förrätta offentligt tjänsteärende.

86 Uti promulgationslagen till 1901 års lag om ändring i vissa delar av R.B. ha vissa lagrum upphävts. I 5 § nämnda lag meddelas vissa bestämmelser om fullföljd av talan i mål, som upptagits av annan världslig domstol eller myndighet än allmän underrätt. Motsvarande föreskrifter upptagas i det nu föreliggande förslaget uti 21 §. De i 6 § nyssnämnda lag upptagna bestämmelserna ha, vad angår de under punkt 1 meddelade, ersatts med motsvarande föreskrifter i beredningens förslag till ändrad lydelse av U.L. (52 §) samt av 1877 års förordning om nya utsökningslagens införande (22 §). Det nu sagda gäller ock det i punkt 2 av 6 § upptagna stadgandet om verkställighet av utslag i brottmål, varigenom någon dömts att gälda annat än böter eller vite eller att lös egendom till annan utgiva. De verkställighetsregler, som 6 § i övrigt innehåller rörande vissa beslut i brottmål, ha med hänsyn till nya R.B:s bestämmelser i dessa ämnen förlorat sin betydelse. Enligt 12 § promulgationslagen till 1901 års lag är Konungens befallningshävande eller tillsyningsman vid häkte eller föreståndare för allmän uppfostringsanstalt skyldig att tillse att häktad person eller person, som intagits i anstalten eller hålles i förvar, ej saknar nödigt biträde vid anförande av besvär eller avgivande av annan inlaga till högre rätt eller ansökan om nåd ävensom att, då sådan inlaga ingives, ofördröjligen insända den till den myndighet, som h a r att därmed taga befattning; å ingiven besvärsskrift skall tecknas bevis om tiden för dess ingivande. Bestämmelserna sammanhänga, vad angår besvärsskrift, med stadgandena i 27 kap. 1 § och 30 kap. 35 § äldre R.B., enligt vilka besvärsskrift i nu åsyftade fall må till besvärstidens utgång avlämnas till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet eller föreståndaren för allmän uppfostringsanstalt. Någon motsvarande föreskrift har icke upptagits i nya R.B. Även då någon är häktad eller är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan på sådant intagande hålles i förvar, skall fullfölj dsinlaga inom den föreskrivna fullföljdstiden inkomma till den domstol, som har att mottaga inlagan; till denna må inlagan insändas med posten. Beredningen har emellertid i sina motiv till nya R.B. (s. 528) framhållit, att i administrativ ordning syntes böra stadgas skyldighet för tillsyningsman eller föreståndare att mottaga och till domstolen insända sådana inlagor. Beträffande innehållet i övrigt av bestämmelserna i 12 § h a r beredningen erinrat, att behovet av biträde åt de personer, varom vore fråga, väsentligen komme att tillgodoses genom förordnande av försvarare samt att, i vad de avsåge åligganden för länsstyrelse, tillsyningsman eller föreståndare, de med hänsyn härtill kunde ersättas med föreskrifter i de för myndigheterna gällande instruktionerna. I 13 § promulgationslagen till 1901 års lag upptagas vissa bestämmelser om fullföljd av talan i mål, som handlagts av domstol eller annan myndighet på Gotland. Enligt dessa bestämmelser, vilka ansluta sig till vissa äldre i detta ämne utfärdade författningar, äga parter på Gotland att inom hälften av den tid, som är föreskriven för inlagornas ingivande, avlämna

37 sina inlagor jämte nödiga postpenningar å landskansliet i Visby, som därefter med nästa post översänder inlagorna till vederbörande myndighet. Det nu sagda äger dock ej tillämpning i fråga om anmälan av missnöje med hovrätts utslag; sådan anmälan skall alltid ske i hovrätten. Dessutom gälla i fråga om besvärsmål, som fullföljas från Gotland, vissa särskilda bestämmelser av innebörd, att, om klaganden i besvären framställt begäran därom, kommunikationshandlingarna tillhandahållas klaganden å landskansliet, dit även förklaring kan ingivas. Med de i nya R.B. upptagna fullföljdsreglerna, enligt vilka vadeinlaga och besvärsskrift skola ingivas till den underrätt, som dömt i målet, torde, vad angår parter å Gotland, några särskilda föreskrifter ej erfordras; med hänsyn till att dessa inlagor kunna insändas med posten, synes ej heller eljest behov av sådana bestämmelser föreligga. De inlagor, som äro föreskrivna för fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut, skola visserligen enligt nya R.B. ingivas till hovrätten; även dessa inlagor kunna emellertid insändas med posten. Ej heller enligt gällande lag är något undantag medgivet för anmälan av missnöje i hovrätt. Vad därefter angår kommunikation av besvärshandlingar torde de i nya R.B. upptagna bestämmelserna om delgivning genom rättens försorg tillgodose det behov av lättnad, som åsyftats härutinnan med nu gällande bestämmelser. Då beredningen alltså kommit till den uppfattningen att vad angår mål, som fullföljas i domstolsväg, några särskilda föreskrifter ej erfordras, har beredningen därmed icke tagit ståndpunkt till frågan, huruvida beträffande mål eller ärenden av annat slag behov av sådana bestämmelser alltjämt kan anses föreligga. Denna fråga bör emellertid upptagas till övervägande i annat sammanhang. Beredningen föreslår, att 14 kap. J.B. skall upphävas. Enligt den uppfattning, som ligger till grund för J.B:s ifrågavarande bestämmelser, anses syn, såsom redan lagkommittén framhållit i sitt år 1826 avgivna betänkande, mindre som ett bevismedel än som en särskild rättegångsform. Då nu syn — i motsats till vad som är förhållandet i äldre R.B. — i nya R.B. upptages som ett särskilt bevismedel, förfaller behovet av ifrågavarande bestämmelser, i den mån de kunna anses reglera syn som bevismedel; någon anledning att numera behandla syn som en särskild rättegångsform torde icke föreligga. Med hänsyn härtill torde 1—4 §§ böra upphävas. Mera tveksam ställer sig frågan beträffande de i 5 § samma kapitel meddelade bestämmelserna om särskild sammansättning av häradsrätt vid handläggning av ägotvister mellan härad, län eller landskap. Denna bestämmelse torde, såsom den i rättstillämpningen uppfattats, avse såväl ägotvister i egentlig mening mellan de angivna menigheterna som ock fastställande av gräns mellan dem såsom administrativa enheter. Sålunda h a r lagrummet i jämförelsevis sen tid tillämpats för fastställande av länsgräns, varom osäkerhet rått. Frågan om ordningen för bestämmande av administrativ gräns har vid flera tillfällen varit under övervägande. Enligt gällande kommunala lagstiftning tillkommer det Kungl. Maj:t, då osäkerhet råder om gränsen för lands-

38 kommun eller stadskommun, att förordna om gränsens rätta sträckning. Uti sitt den 26 oktober 1918 avgivna förslag till lag om delning av jord å landet förordade skifteslagskommissionen liksom senare jordstyckningskommissionen ett allmänt stadgande av innebörd, att Kungl. Maj:t skulle äga att bestämma rätta sträckningen av gräns för förvaltningsområde. Till stöd för sitt förslag åberopade skifteslagskommissionen en ingående historisk utredning. Kommissionen framhöll såsom resultat av denna, att avgörandet av frågan om sträckningen av länsgräns icke på något sätt vore av betydelse för bestämmande av fastighetsgränserna; även jordstyckningskommissionen uttalade i anslutning till sitt förslag om upphävande av 12 kap. 5 § J.B., att det utan något stadgande vore klart, att sträckningen av administrativ gräns icke hade någon inverkan på äganderättsförhållandena rörande fast egendom. Vid avgivande av yttrande över jordstyckningskommissionens förslag den 4 oktober 1922 anförde lagrådet vid 23 kap. 10 § i förslaget, att då gräns, varom i denna paragraf vore fråga, vore av rent administrativ natur, syntes bestämmelsernas införande i jorddelningslagen endast vara ägnat att hålla vid makt den sammanblandning av begreppen, som sedan länge rått i fråga om å ena sidan privaträttslig och å andra sidan publik gränsbestämning. I det förslag, som den 21 augusti 1924 remitterades till lagrådet, hade bestämmelserna uteslutits. Av vad nu anförts torde framgå, att det bestämmande av administrativ gräns, som m å hava avsetts i 14 kap. 5 § J.B., icke är av privaträttslig betydelse och att all anledning numera saknas, att denna rent administrativa angelägenhet göres till föremål för behandling i domstolsväg. Såsom skifteslagskommissionen även framhållit, saknar stadgandet för de fall, då verklig ägotvist föreligger, numera betydelse. Sådan tvist tillkommer enligt jorddelningslagens bestämmelser ägodelningsrätt. Beredningen har därför ansett, att även 5 § bör upphävas. Det uti 10 kap. 6 § B.B. upptagna stadgandet om rättegången i mål om intagor eller annan åverkan h a r varit föremål för olika tolkningar. Anledning saknas att för denna process uppställa särskilda regler; i den mån med stadgandet åsyftas att bereda särskilt skydd mot intrång i annans besittning, tillgodoses detta syfte genom de i 15 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna om handräckning, särskilt stadgandet i 4 §. Angående upphävandet av 12 kap. 3 § H.B. hänvisas till vad beredningen yttrar under 7 § här nedan. I anslutning till stadgandena i 10 kap. 21 § äldre R.B. om rannsakning med den som å flera ställen gjort missgärningar ha i ett stort antal författningar närmare bestämmelser meddelats om detta lagrums tillämpning och förfarandet i dessa fall. Av dessa författningar ha i första stycket såsom upphävda upptagits förordningen den 6 mars 1751 och kungörelsen den 18 december 1823, varjämte enligt andra stycket såsom upphävda skola anses Kungl. brevet den 29 juli 1812 samt kungörelsen den 16 december 1921. Av kungörelsen den 18 december 1823 h a r redan genom lag den 3 juni 1938 3 mom. upphävts. Såsom beredningen framhållit i motiven till 19 kap. 6 § nya R.B. bör

39 det s. k. förvisningsförfarandet icke längre komma till användning utan det åligga varje domstol att döma över brott, som där åtalas. De i 19 kap. meddelade bestämmelserna om laga domstol i brottmål underlätta ock sammanförandet av åtal för flera brott till handläggning inför samma domstol. Skulle en sådan sammanföring icke äga rum utan samma person för flera brott dömas till skilda straff, behandlas frågan om straffens förening eller sammanläggning enligt reglerna i 4 kap. S.L. Genom den rätt till eftergift av åtal vid sammanträffande av brott, som enligt 20 kap. 7 § nya R.B. tillkommer åklagaren, förebygges ock rättegångs inledande i fall, då skäl därtill ej äro för handen; härigenom ersättas vissa bestämmelser i de nu upphävda författningarna. Genom upphävandet av 8 kap. 2 § äldre R.B. upphör hovrätts omedelbara domsrätt i vissa mål, där densamma ännu kvarstår. Så är förhållandet med mål angående stämplingar mot Konungen och det kungliga huset eller rikets frihet samt angående förbrytelser mot statsråden, som röra deras ämbete. Enligt 2 § förordningen den 19 december 1844 skola mål, som angå brott emot främmande makts beskickning, upptagas omedelbart av hovrätt. Med hänsyn till den allmänna ståndpunkt, som beredningen intagit, att målsägandens personliga ställning icke bör inverka på valet av laga domstol, har detta stadgande ansetts böra upphävas; de i 10 kap. 25 § samt 14 kap. 7 § äldre R.B. förekommande bestämmelserna om hovrätt som forum för brott mot domare eller annan ämbetsman i vissa fall komma likaledes att upphöra att gälla. Vad åter angår av ämbetsman i ämbetet begånget brott framgår redan av lydelsen av 2 kap. 2 § samt 3 kap. 3 § nya R.B., att någon ändring i nu gällande bestämmelser ej åsyftas. Till förebyggande av osäkerhet på denna punkt har särskild bestämmelse härom upptagits i 28 §. Såsom framgår av Kungl. förklaringen den 23 mars 1807 punkt 40 är det ej enskild part tilllåtet att tilltala domare för fel eller brott i ämbetet; en bestämmelse, som ansetts avse även andra ämbetsmän, mot vilka talan för ämbetsbrott skall omedelbart upptagas i högre rätt. Motsvarande bestämmelser ha upptagits i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya R.B. Med hänsyn härtill torde ifrågavarande punkt i 1807 års förklaring böra upphävas. Enligt gällande lagstiftning äger högre rätt endast i undantagsfall som första domstol upptaga tvistemål. Ett sådant stadgande återfinnes i förordningen den 17 april 1828; enligt detta stadgande tillkommer det Svea hovrätt att upptaga tvistiga frågor om skyldighet för rederier att ersätta kostnad för nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande. I rättstillämpningen har tvekan yppats, huruvida stadgandet ej skulle anses upphävt genom sjölagens bestämmelser om laga domstol i sjörättsmål. Anledning att för dessa mål bibehålla Svea hovrätt som första domstol torde ej föreligga. Svea hovrätt är enligt förordningen den 10 juni 1841 även första domstol för mål mot riksgäldskontoret. Riksgäldsfullmäktige ha i ett till beredningen avgivet yttrande förklarat sig icke ha något att erinra mot att denna undantagsställning upphörde. Även i mål mot riksbanken skulle enligt nämnda förordning Svea hovrätt vara forum; i denna del har emellertid förordningen

40 upphört att gälla redan genom lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt så ock angående forum för riksbanken. Med hänsyn till det n u anförda har beredningen föreslagit, att 1841 års förordning skall upphävas. Den särskilda forumregel, som upptagits i 2 § av nyssnämnda lag, har däremot ansetts böra bibehållas. Stadgande härom h a r upptagits i 28 §. Av nya R.B.s ikraftträdande beröras uppenbart icke stadganden, som angå hovrätts befattning med vissa av utländsk domstol eller myndighet meddelade beslut eller med utländsk skiljedom. De författningsrum i förordningen om nya strafflagens införande, som förklaras upphävda, ersättas i allmänhet av bestämmelser i nya R.B. Någon närmare motivering för deras upphävande torde vara påkallad endast beträffande 16 § punkt 5. Härom hänvisas till vad beredningen yttrar vid 7 §. Uti ett flertal författningar förekomma bestämmelser om sättet för besvärsoch andra inlagors undertecknande och ingivande till domstolar och andra myndigheter. Enligt Kungl. brev den 24 juli 1741 böra under parternas rättegångsinlagor och andra skrifter, som inkomma till domstolarna, utsättas föroch tillnamn ävensom karaktär och titel m. m. och i kungörelserna den 29 juni 1773 och den 1 oktober 1812 ha meddelats föreskrifter om antecknande av uppgift å författare till besvärs- och ansökningsskrifter i vissa fall. Beträffande undertecknande av rättegångsinlagor meddelas föreskrifter i nya R.B.; den uppgiftsskyldighet, som åligger part i fråga om namn, yrke, hemvist och postadress, framgår av stadgandet i 33 kap. 1 § nya R.B. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande äldre bestämmelser i ämnet icke längre torde äga någon betydelse, har beredningen föreslagit deras upphävande. Uti kungörelsen den 19 maj 1845 meddelas bestämmelser om besvärsskrifters och ansökningars ingivande. Dessa bestämmelser innebära, att fullmakt for den, som inger skriften, ej erfordras, därest skriften egenhändigt undertecknats av sakägaren. Stadganden av enahanda innehåll ha upptagits i 33 kap. 3 § nya R.B., som vad angår inlagor i rättegång ersätter bestämmelserna i nämnda kungörelse. Då emellertid dessa bestämmelser alltjämt äro av stor betydelse i fråga om skrifters ingivande till andra myndigheter, har beredningen ansett att de icke böra i detta sammanhang upphävas. D e l a g a r och andra författningar, som enligt 2 § förlora sin giltighet, komma_ såsom framgår särskilt av 1 2 - 1 5 §§ alltjämt att i begränsad omfattning tillämpas under viss övergångstid. Vad angår de i 2 § icke angivna lagrum som innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till upphävda lagrum eller som aro stridande mot nya R.B:s bestämmelser, må erinras, att deras upphävande ej i alla fall är ovillkorligt utan beroende av huruvida undantag t r ä n denna regel göres i de följande lagrummen. I detta hänseende äro särskilt bestämmelserna i 4, 5, 10, 11 och 28 §§ av betydelse. 3 §. Detta stadgande överensstämmer i huvudsak med vad i allmänhet brukar föreskrivas i fråga om övergången till ny lagstiftning.

41 I vissa fall förekomma i lag eller författning stadganden, vilka ej innehålla en omedelbar hänvisning till ett lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya R.B., ehuru av stadgandets avfattning eller eljest uppenbart framgår, att en sådan är åsyftad. Sålunda stadgas i 24 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, att i fråga om klagan över beslut i mål, som avses i lagen, skall gälla vad i allmänhet är stadgat angående besvär i brottmål. Hänvisningen avser uppenbart de i äldre R.B. upptagna allmänna bestämmelserna om fullföljd i brottmål. I detta fall böra nya R.B:s regler om sådan fullföljd träda i stället. I ett stort antal lagar meddelas rörande laga domstol föreskrifter, som uppenbart åsyfta det allmänna tvistemålsforum i 10 kap. 1 § äldre R.B., såsom att tvisten skall instämmas till den domstol, där svaranden har att svara i mål, som angå gäld i allmänhet, eller som röra hans person. Även vad angår laga domstol i brottmål förekomma stadganden, som hänsyfta på det allmänna brottmålsforum i 10 kap. 21 § äldre R.B. I nu antydda fall böra nya R.B:s forumregler vinna tillämpning. I vissa fall har en processuell företeelse i nya R.B. erhållit annan benämning än i äldre lagstiftning. Mot äldre R.B:s bestämmelser om urtima ting svara stadgandena i 1 kap. 8 § om särskilt sammanträde med häradsrätten. Äldre bestämmelser om den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, t. ex. i 5 kap. 8 § S.L., komma uppenbart att gälla den, som enligt nya R.B. anhållits för brott. Skulle det stadgande, som åsyftas, icke äga någon motsvarighet i den nya lagstiftningen, torde vara tydligt, att hänvisningen förfaller. Den i vissa fall förekommande bestämmelsen, att vittnen, som skola närvara vid vissa förrättningar, skola vara ojäviga, har sålunda förlorat sin betydelse. Att vissa andra kvalifikationer kunna gälla i fråga om sådant vittne, framgår av 24 §. I sistnämnda lagrum och i beredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vittne vid vissa rättshandlingar behandlas ock vissa andra frågor, som äga samband med upphävande av vittnesjäven i äldre R.B. 4 §•

Som framhållits i beredningens betänkande med förslag till rättegångsbalk reglerar nya R.B. liksom äldre R.B. den allmänna processen i tvistemål och brottmål, varemot olika slag av specialprocess ävensom vissa särskilda processformer icke upptagits till behandling i nya R.B. En följd härav är, att de för specialprocessen och nyss åsyftade särskilda processformer gällande reglerna icke omedelbart beröras av nya R.B:s ikraftträdande. De upptagas ej heller uti uppräkningen i 2 § av de lagar och författningar, som upphävas genom nya R.B:s ikraftträdande. Tydligt är emellertid, såsom ock beredningen erinrat, att en reglering av den allmänna processen äger stor betydelse även för specialprocessen och de särskilda processformerna. Vid den undersökning, som beredningen ägnat detta ämne, har ock beredningen i syfte att bringa lagstiftningen å detta område i överensstämmelse med de nya processuella grundsatserna utarbetat vissa ändringsförslag. I överensstämmelse med nu angivna ståndpunkt har i förevarande paragraf intagits

bestämmelse, dels vad angår de särskilda mål, som upptagas av allmän domstol, att vad i lag eller författning är särskilt stadgat om rättegången i dessa mål skall gälla, även om det strider mot bestämmelse i nya R.B., och dels att om särskilda domstolar och rättegången vid dessa skall gälla vad därom är stadgat. I den mån ej sådana särskilda bestämmelser finnas meddelade, förutsattes, liksom för närvarande, att den allmänna processens regler skola tillämpas. Detta gäller i första hand i fråga om mål, som handläggas av allmän domstol, även om i vissa hänseenden avvikande bestämmelser äro meddelade om domstolens sammansättning eller förfarandet. Men det h a r också tillämpning å rättegången vid de särskilda domstolarna. I vissa fall finnes, såsom i fråga om mål, som upptagas av krigsdomstol, vattendomstol, arbetsdomstol eller ägodelningsrätt, särskild bestämmelse därom meddelad i de lagar, som reglera rättegången i dessa mål. Äro avvikelserna från den allmänna processen mindre omfattande, har sådan bestämmelse icke alltid ansetts erforderlig. I vilken omfattning nya R.B:s bestämmelser skola vinna tillämpning är att bedöma med hänsyn till den särskilda lagstiftningens karaktär och innebörd. Därest mål av visst slag skall upptagas ej av särskild domstol utan av allmän underrätt, såsom äktenskapsmål eller mål om förmynderskap, böra i regel nya R.B:s bestämmelser, i den mån ej särskild föreskrift är meddelad, komma till omedelbar och allmän tillämpning. Uppenbart gäller det nu sagda utan inskränkning, då beträffande mål, som tillhör den allmänna processen, särskild föreskrift ansetts påkallad i anledning av något förhållande, som ej hänför sig till målets beskaffenhet. Som exempel kunna anföras vissa bestämmelser i sinnessjuklagen och lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Är en speciell processuell reglering mera konsekvent genomförd, måste tydligen hänsyn tagas till, huruvida en viss bestämmelse i nya R.B. kan anses stå i överensstämmelse med denna reglering och ur denna synpunkt vara tillämplig. Detta har ock i allmänhet kommit till uttryck i de stadganden, som innefatta hänvisning till R.B., i det denna i sådana fall förklarats skola gälla i tillämpliga delar. Vad angår förhållandet mellan den allmänna domstolsprocessen och förvaltningsprocessen kunna icke lika bestämda skiljelinjer uppdragas. Att den allmänna processens regler haft och alltjämt äga stor betydelse i fråga om förvaltningens verksamhetsformer, torde vara allmänt erkänt. I vissa fall har hänvisning till R.B. ägt rum. P å grund av stadgande i 5 § U.L. äro R.B:s bestämmelser om domarjäv tillämpliga å överexekutor. Även i administrativa författningar förekomma hänvisningar till den allmänna rättegångsordningen. Som exempel kan anföras 30 § instruktionen för kammarrätten den 18 december 1942, där det föreskrives, att vad i allmän lag är stadgat för hovrätt i fråga om domare och förfarandet i rättegången skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse för kammarrätten, där icke avvikande bestämmelser blivit i instruktionen eller annorledes meddelade. E n i stort sett likalydande bestämmelse fanns upptagen i tidigare instruktion för kammarrät-

43 ten. I åtskilliga fall, då särskild bestämmelse ej meddelats, torde en analogisk tillämpning av bestämmelser i R.B. äga rum. Med hänsyn till att förvaltningsprocessen i allmänhet är skriftlig, torde ock anknytningen till den äldre överrättsprocessen ligga mycket nära. En motsvarighet härtill erbjuder nya R.B:s besvärsförfarande. Även vissa andra processuella rättsregler av mera allmän innebörd torde äga betydelse också för förvaltningsprocessen, såsom reglerna om ombud och rättegångsfullmakt, laga förfall, delgivning. Beredningen har icke ansett sig böra närmare undersöka om eller i vilken utsträckning nya R.B:s bestämmelser böra äga tillämpning i förvaltningsprocessen. I underdånig skrivelse den 16 maj 1942 (nr 236) har riksdagen anhållit, att utredning måtte verkställas angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och övriga förvaltningsmyndigheter vid avgörande av frågor, som angå enskild rätt. Till dess en allmän reglering av förvaltningsprocessen ägt rum, äro dessa frågor att bedöma efter samma principer som hittills tillämpats. I några fall, som avses i 21—24 §§ här nedan, ha dock i nu förevarande lag behandlats frågor, som röra även förvaltningsprocessen. 5 §• Genom nya R.B. rubbas icke i allmänhet den gränsdragning mellan domstolsprocess och förvaltningsprocess eller mellan ordinär process och specialprocess, som för närvarande kan anses vara gällande. De författningar, som vid olika tidpunkter tillkommit om överflyttning av mål från förvaltningsmyndigheterna eller särskilda domstolar till de allmänna domstolarna, skola bibehålla sin giltighet. I regel innebär den överflyttning, som sålunda ägt rum, att de åsyftade målen upptagas av allmän underrätt; ej sällan ha dock, såsom i förordningen den 17 april 1828 angående upphörande av kommerskollegii domsrätt i vissa mål och i förordningen den 19 december 1844 om upphörande av vissa särskilda domstolar, för vissa mål hovrätt föreskrivits som forum. Enligt lagen den 30 april 1925 om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål skall beträffande rätt domstol och rättegången uti de i lagen angivna målen gälla vad i lag eller författning eljest är stadgat. Då ifrågavarande mål kunna avse ämbetsbrott, är hovrätt i vissa fall behörig domstol. Bestämmelserna om hovrätt som första domstol äro numera, såvitt de ej avse forum vid åtal för ämbetsbrott, i allmänhet redan upphävda; genom stadgande i 2 § försättas de nyss anmärkta bestämmelserna i 1828 och 1844 års förordningar ur kraft. 6 §. I den allmänna motiveringen till beredningens förslag till ny rättegångsbalk har erinrats, att äldre R.B. i vissa fall avser behandling av frågor, som höra till den s. k. frivilliga rättsvården, samt att dessa frågor i beredningens förslag helt uteslutits från behandling. I stor utsträckning finnas redan sär-

44 skilda bestämmelser meddelade i detta ämne. I ett särskilt förslag till lag om handläggning av ärenden, som beredningen utarbetat, regleras närmare behandlingen av ärenden, som allmän underrätt har att upptaga. 7 §. I nya R.B. har parts ed icke bibehållits bland bevismedlen. Detta sammanhänger bland annat med att i tvistemål införts förhör med part under sanningsförsäkran samt att, vad angår brottmål, det icke ansetts förenligt med den tilltalades ställning i rättegången, att värjemålsed kunde åläggas honom. Bestämmelser om edgång förekomma i 1734 års lag även annorstädes än i R.B. Föreskrifter om ed h a ock meddelats i särskilda lagar och författningar. I åtskilliga fall är härvid icke fråga om partsed såsom bevismedel i rättegång. Syftet med eden är att utom rättegång vinna stöd för ett påstående, att en omständighet av rättslig betydelse är för handen. Eden kan sålunda utgöra villkor för åtnjutande av en påyrkad rätt eller förmån, såsom i fråga om borgenärsed i konkurs. Ett dylikt villkor kan stundom vara fastställt genom enskilt avtal, t. ex. vid försäkring mot brandskada. I andra fall är syftet med eden att bestyrka en uppgift, vars riktighet främst är av betydelse för annan än den som har alt gå eden. Exempel härpå utgör gäldenärsed i konkurs samt bouppteckningsed. Möjligheten till ed i här avsedda fall torde ofta vara ägnad att förebygga rättegång. Skulle rättegång följa, sedan ed avlagts, är verkan av eden, om ej särskild bestämmelse därom är meddelad, ur processuell synpunkt helt att bedöma enligt reglerna för fri bevisprövning. Från eder av nu antytt slag är att skilja partsed, som avser bevis i rättegång. Eder av detta slag äro anvisade i 12 kap. 3 § H.B., 16 och 18 §§ förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, 12 § förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer, 16 § punkt 5 promulgationsförordningen till S.L., 27 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt 58 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred. Eden kan härvid vara anordnad i vissa fall som fyllnadsed, i andra fall som värjemålsed. Stundom, såsom enligt lagen om barn utom äktenskap, har domstolen att välja mellan fyllnadsed och värjemålsed. Vissa eder torde kunna användas såväl i som utom rättegång. Hit äro att hänföra eder enligt 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § J.B. samt med sannolikhet även eder enligt 24 kap. 2 § B.B., 4 § lösöreköpsförordningen den 20 november 1845 och 20 § sjölagen. I samtliga fall, då ed förekommer som bevismedel i rättegång, är eden normerad, d. v. s. knuten till ett av rätten fastställt edstema. Verkan av att eden avlägges är enligt gällande rätt, vad angår fyllnadsed, att fullt bevis anses föreligga rörande den omständighet, varom är fråga, samt beträffande värjemålsed, att det påstående, som skall vederläggas genom eden, anses obestyrkt. Bevisningen genom ed är ensidig och i regel subsidiär. Med hänsyn till edens bindande verkan betraktas den såsom en förmån för den

15 därtill berättigade. Frågan om rätten till ed kommer därigenom att nära sammanhänga med reglerna om bevisbördans fördelning. Detta samband har tydligt kommit till uttryck i 12 kap. 3 § H.B. samt 58 § lagen om ägofred. Partseder av nu angiven karaktär låta sig icke väl förena med grunderna för fri bevisprövning. Då eden hänför sig till ett bestämt edstema, uteslutes därigenom ett fritt förhör angående samtliga omständigheter, som röra det faktum eden avser; den normerade partseden blir därigenom som bevismedel synnerligen bristfällig. Betänkligheter mot eden möta ock därutinnan, att i de fall, då densamma utgör ett subsidiärt bevismedel, som tillgripes först sedan annan bevisning funnits otillräcklig, det kan innebära en stark frestelse för den till ed berättigade att genom edens avläggande få saken avgjord till sin förmån, och detta så mycket hellre som edens avläggande utesluter motbevisning. De nu framförda betänkligheterna avse närmast den normerade partseden och ej fritt förhör med parterna under ed. För att ett sådant förhör skall fylla sin uppgift erfordras, att samma ställning beredes båda parterna. Avhörande under ed av båda parterna torde dock i många fall framstå såsom ett stötande missbruk av eden. Med hänsyn till det nu anförda och då syftet med eden under den nya rättegångsordningen lämpligare kan tillgodoses genom förhör med part under sanningsförsäkran, torde som regel böra gälla, att ej heller i här avsedda fall ed bibehålles som bevismedel i rättegång. En särställning intaga mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. P å grund av svårigheten att i dylika mål åstadkomma bevisning torde kunna ifrågasättas att för dessa mål bibehålla ed som bevismedel. Olägenheterna av den normerade eden måste dock anses så betydande, att ed i denna form ej bör därvid ifrågakomma. I enlighet med det nu sagda torde ändring böra vidtagas i fråga om de särskilda lagrum, som medgiva ed av part som bevis i rättegång. Under förevarande paragraf skola angivas de ändringar, som i sådant hänseende bliva erforderliga såvitt angår 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § J.B., 24 kap. 2 § B.B., 20 § sjölagen, 12 kap. 3 § H.B. och 16 § punkt 5 promulgationsförordningen till S.L. För de ändringar, som påkallas i lösöreköpsförordningen, förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar, preskriptionsförordningen och lagen om ägofred, redogöres i samband med de särskilda förslag, som utarbetats angående dessa författningar. Frågan huruvida ed må tillåtas i mål om fastställande av faderskap torde böra avgöras i samband med den allmänna revisionen av lagstiftningen på detta område. I 5 kap. 6 § J.B. i 1734 års lag föreskrevs med avseende å den lösningsrätt till jord eller tomt, som enligt nämnda balk tillkom bördeman vid egendoms försäljning, skyldighet dels för köparen och säljaren att, om bördemannen det äskade, med ed styrka, att dem emellan på god tro vore så tingat och betalt som köpebrevet innehölle, dels för bördemannen att med ed sanna, att h a n utan list för sig och ingen annan bördade. Ehuru lösningsrätten för

46 bördeman sedan länge upphört att gälla, torde nämnda stadgande dock kunn a vinna tillämpning i andra fall, när fråga är om lösningsrätt till försåld fastighet. Beträffande nabos eller viderboendes lösningsrätt föreskrives sålunda i 7 kap. 7 § J.B., att om mellan nabon eller viderboenden och köparen kommer tvist om rätta köpeskillingen, därmed skall förfaras som i 5 kap. 6 § är sagt. Tänkbart är ock, att sistnämnda stadgande kan erhålla motsvarande tillämpning även när dylik hänvisning icke givits, såsom i fråga om inlösen av ofri tomt enligt 4 kap. 6 § J.B. Ursprungligen torde dessa eder ha kommit till användning utom rättegång. Sedan i samband med hembudsskyldighetens upphörande föreskrivits, att talan om lösningsrätt skall väckas genom stämning, lär dock kunna inträffa, att ed påyrkas i rättegång angående lösningsrätten. Med hänsyn härtill torde böra meddelas bestämmelse därom, att vad i 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § J.B. är stadgat om ed icke skall avse ed i rättegång. Skyldighet för köpare att med ed styrka vad vid köpet blivit avtalat kan enligt kungörelse den 8 maj 1863 samt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord förekomma även i samband med inlösen av åborätt. I dessa fall torde emellertid icke vara fråga om ed i rättegång. Anledning synes därför icke föreligga att föreslå inskränkning i vad sålunda finnes stadgat. I 24 kap. B.B. stadgas om vådeld i by. Enligt 2 § må ägare eller brukare med ed betyga, att elden ej uppkommit på grund av hans vangömmo eller vållande. Som redan antytts torde för närvarande ed av detta slag kunna ifrågakomma såväl i som utom rättegång. Även i detta fall erfordras alltså en föreskrift, att vad i lagrummet är stadgat om ed icke skall avse ed i rättegång. Enligt 20 § sjölagen föreligger, då fartygslott annorledes än å offentlig auktion av ägaren säljes till annan än medredare, rätt för övriga delägare att av köparen lösa till sig fartygslotten mot de villkor, som betingats vid försäljningen. På begäran av medredaren äro härvid säljaren och köparen pliktiga att inför domstol med ed fästa de betingade villkoren. P å skäl, som anförts beträffande 24 kap. 2 § B.B., bör beträffande detta lagrum föreskrivas, att vad däri är stadgat om ed icke skall avse ed i rättegång. I 12 kap. 3 § H.B. meddelas bestämmelser om bevisskyldigheten vid tvist, som uppkommit i anledning därav att, sedan gods deponerats i tillslutet skick, ägaren påstår sig sakna något. I sådant fall går den fri, som mottagit godset till förvaring, om h a n utgiver allt obrutet och oskadat. Finnes det tillslutna brutet, åligger ägaren att med vittnen eller ed styrka, huru mycket han inlagt. Förmår han detta, har den, som förvarat godset, för att undgå skadeståndsskyldighet att visa, att det ej skett av hans vangömmo och vållande eller att han ej därav kunskap och nytta haft. Även denna bevisskyldighet kan fullgöras genom ed. Förutom bestämmelser av nu antytt innehåll upptager lagrummet i sista punkten en föreskrift, som på grund av strafflagstiftningen förlorat sin betydelse. Då i detta fall reglerna om bevisbördans fördelning lära vara betingade av att förmån av ed alltid tillkommer den bevisskyldige parten, har, som fram-

47 går av 2 §, beredningen ansett lagrummet helt böra upphävas. De synpunkter, som däri kommit till uttryck, torde under ett system med fri bevisprövning ändock kunna vinna tillbörligt beaktande. Stadgandet i 16 § punkt 5 promulgatkmslagen till S.L., som upptagits från missgärningsbalken i 1734 års lag, innehåller bestämmelser av olika natur. Förutom de straffrättsliga och processrättsliga delarna har stadgandet stundom ansetts äga jämväl ett civilrättsligt innehåll. Ur civilrättslig synpunkt har stadgandet förmenats utgöra ett stöd för den i svensk rätt gällande grundsatsen om skydd för förvärvare i god tro av lösöre gentemot rätt ägare, som utan sitt medgivande, t. ex. genom stöld, frånhänts egendomen. Stadgandet skulle då vara parallellt med de i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § H.B. givna bestämmelserna om exstinktiva godtrosförvärv i de fall, då egendomen frivilligt utlämnats av ägaren. Numera torde emellertid allmänt anses, att förenämnda grundsats icke vilar på ifrågavarande lagrum utan så småningom uppkommit i rättspraxis och där först vunnit stöd genom tvenne utslag av högsta domstolen åren 1854 och 1855 och sedermera vid flera tillfällen bekräftats av högsta domstolen. 1 I den mån lagrummet hänvisar på hemulsskyldighet för svarandens fångesman, torde det icke kunna anses innehålla annat än som framgår av 59 § lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom. Något skäl ur civilrättslig synpunkt att behålla detta stadgande finnes sålunda icke. Av straffrättslig natur är lagrummet, i den mån det stadgar straff för den, som i ond tro innehar stulet gods. I detta hänseende är lagrummet numera utan betydelse vid sidan av de i strafflagen därom meddelade bestämmelserna. Vad angår lagrummets processrättsliga innehåll må anmärkas, att däri först upptages en föreskrift om insättande i rätten eller hos bofast man av klandrat gods, medan rättegången pågår. Syftet med denna föreskrift fylles i nya R.B. av de där reglerade instituten kvarstad och beslag. I senare delen av lagrummet förekomma stadganden om bevisning, som svaranden har att förebringa. Kan han ej visa laga fång, skall han giva ut det som klandras och göra sig urtjuva med själv sins ed, om domaren det skäligt prövar, gitter han ej gå eden, stånde tjuvsrätt. Har han vittne, att han godset redligen köpt, ändå att han ej kan framskaffa fångesman, blir han dock saklös. J den mån dessa stadganden lägga bevisbördan å svaranden för att han skall fria sig från straff, äro de helt föråldrade, och de äro oförenliga med nya R.B:s bevissystem, såvitt därigenom tillåtas nndra bevismedel än de där upptagna. Även ur processrättslig synpunkt bör lagrummet sålunda upphävas. I enlighet med vad nu anförts har 16 § punkt 5 promulgationsförordningen till S.L. i 2 § upptagits bland de stadganden, som skola upphävas. 8 §. I 27 kap. B.B. meddelas bestämmelser om husesyn. Dessa bestämmelser, såvitt de ännu äro gällande, avse nyttjanderättsför1

Se Undén, Svensk Sakrätt, I, Lund 1927, s. 213 f.

48 hållandet mellan innehavare av vissa krono- eller eljest under allmän disposition ställda hemman eller lägenheter samt kronan eller annan företrädare för det allmänna; stadgandena äro av såväl civilrättsligt som processuellt innehåll. Stadganden av sistnämnda slag upptagas i 2 och 9 §§. Enligt 2 § skall tvist om husesyn företagas av häradshövdingen med halv nämnd. Enligt 9 § skulle, då fråga vore om kronogård, klagan mot häradsrättens utslag föras hos Konungens befallningshavande; i andra fall skulle talan fullföljas till domstol efter vad. Genom förordningen den 17 april 1828 angående upphörande av styrelseverkens domsrätt i vissa mål upphävdes 9 §, i vad den avsåge klagan över beslut i tvist om husesyn å kronogård samt bestämdes att talan i dessa mål skulle fullföljas i enahanda ordning som vore föreskriven för tvistemål i allmänhet, intill dess annorlunda bleve förordnat. I förordningen den 12 mars 1830 angående ordning och sätt för överklagande av underrätts beslut i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra publika hemman och lägenheter föreskrevs, att talan mot dom, som härads- eller syne- eller rådhusrätt meddelade i sådant mål, skulle fullföljas genom besvär till hovrätten, varjämte bestämmelser meddelades om den tid, inom vilken sådan talan skulle fullföljas. Denna sistnämnda bestämmelse torde numera få anses upphävd genom de år 1901 vidtagna ändringarna i äldre R.B. och 5 § i lagen om införande av 1901 års lagstiftning. Bestämmelser om särskild sammansättning av underdomstol vid behandling av vissa synemål finnas, förutom i 27 kap. 2 § B.B., meddelade även i vissa särskilda författningar. Enligt kungörelsen den 10 juni 1841 förordnades, att husesyner å prästbol finge verkställas av häradshövding med biträde av två nämndemän; vad sålunda bestämts skall enligt förordningen den 19 juli 1872 även gälla andra husesyner, som förrättas av domare med nämnd. Vad först angår rättens sammansättning vid handläggning av ifrågavarande mål anser beredningen tillräckliga skäl ej längre föreligga för avvikelse från de allmänna reglerna om underrätts domförhet, helst som den praktiska betydelsen av gällande föreskrifter i ämnet numera är ytterst begränsad. Till sin natur äro dessa mål av samma slag som andra arrende- och hyrestvister, vilka upptagas av allmän underrätt i dess vanliga sammansättning. Vad nu sagts om domstolens sammansättning synes ock äga tillämpning i fråga om fullföljd av talan. Mot domstolens sakliga avgörande av tvisten, dess dom, bör alltså talan fullföljas till hovrätt genom vad och till högsta domstolen genom revisionsansökan. Med hänsyn till det nu anförda har i förevarande paragraf föreskrivits, att bestämmelserna i 27 kap. B.B. eller eljest i lag eller författning om särskild sammansättning av underdomstol i mål angående husesyn skola upphöra att gälla samt att talan i sådant mål skall fullföljas enligt allmänna regler om fullföljd i tvistemål. 9§. I denna paragraf upptagas vissa ändringar i 19 § punkt 29 förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande.

49 Ändringarna äro uteslutande formella. Första och tredje styckena ha uteslutits; dessa stadganden motsvaras av bestämmelser i 24 kap. 9 och 11 §§ nya R.B. I 16 § första punkten behandlas det fall, att någon finnes ligga död utan att dödsorsaken veterligen är att hänföra till föregången sjukdom. För sådant fall åligger det närmaste kronobetjänt att, efter undersökning i närvaro av två tillkallade trovärdiga män, om minsta anledning föreligger, att den döde omkommit av egen eller andras handaverkan, genast inberätta förhållandet till Konungens befallningshavande eller domaren, som efter omständigheterna äger förordna, huruvida besiktning av provinsialmedikus och undersökning vid domstol må finnas nödig eller icke, innan den döde får begravas. Närmare bestämmelser om vad som bör iakttagas vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp meddelas i särskilda, i administrativ ordning utfärdade författningar. Såsom beredningen uttalat i motiven till 23 kap. nya R.B. uteslutes icke genom den reglering av förundersökning i brottmål, som nämnda kapitel innehåller, meddelande av särskilda föreskrifter om polisundersökning i vissa fall. Beredningen anser övervägande skäl tala för, att bestämmelserna om den särskilda undersökning, som avses i nu behandlade punkt, tillsvidare bibehållas. Frågan om regleringen av hithörande spörsmål har varit föremål för utredning i ett av medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd år 1943 avgivet betänkande angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket (S.O.U. 1943: 20) och det torde vara att motse att i anledning av nämnda utredning särskild lagstiftning i ämnet kommer till stånd. 10 §. Bestämmelser om gudstjänst vid allmän domstol upptagas i äldre R.B. för häradsrätterna i 2 kap. 3 § och för rådhusrätterna i 6 kap. 4 §. Tidigare funnos motsvarande bestämmelser även för lagmansrätt. Några bestämmelser om gudstjänst vid hovrätt äro icke meddelade i äldre R.B. De grundläggande bestämmelserna i ämnet ha sin plats i 2 kap. 13 § 1686 års kyrkolag. Enligt denna paragraf i lagrummets ursprungliga lydelse skulle gudstjänst hållas vid häradsrätt före början av varje ting, vid rådhusrätt vid början av varje år och vid hovrätt före början av varje session. Gudstjänsten skall hållas i kyrkan; tingspredikan vid häradsrätt må dock hållas å tingsstaden, om kyrkan är avlägsen. Enligt resolutionen den 17 december 1697 skall detta uttryck anses innebära, att avståndet från tingsstället skall överstiga en fjärdingsväg. Genom senare lagstiftning, som tillkommit med kyrkomötets medverkan, ha dessa bestämmelser ändrats sålunda, att vid häradsrätt gudstjänst skall hållas allenast å det lagtima ting, som först infaller under året, och vid hovrätt endast vid vårsessionens början. Angående platsen för gudstjänsten gäller numera, vad angår tingspredikan vid häradsrätt, enligt kungörelsen den 28 november 1941, att den må, där domkapitlet på framställning av domhavanden medgiver det, förrättas å tingshuset, ändå att sådant 4—411530

50 fall icke föreligger, som avses i 2 kap. 13 § kyrkolagen eller i resolutionen den 17 december 1697. Då ifrågavarande författningar äro av kyrkorättslig natur, är upphävandet av de i äldre R.B. upptagna bestämmelserna i ämnet uppenbart utan inverkan på deras giltighet. E n erinran härom har intagits i förevarande paragraf. 11 §. Enligt 17 kap. 11 § äldre R.B. må vakter och de, som rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärenden gå, själva edligen vittna om det, som dem i ty fall händer, så ock om det de uträttat, om ej andra vittnen till äro. I särskilda författningar har stadgandet förklarats avse även åtskilliga andra personer i deras utövning av offentligt tjänsteuppdrag, såsom fångvaktare och fångförare, kronolotsar, tulltjänstemän, personer, som ha att taga befattning med tillsyn å lagen om arbetarskydd, skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna samt lagar och författningar angående jakt och fiske. Stadgandena utgöra ett undantag från jävsregeln i 7 § samma kapitel, att angivare ej må vittna. Såsom framgår av rättsfall föreligger jävsfrihet även för det fall, att misshandel eller annat brott förövats mot sådan person under hans tjänsteutövning men däremot icke om den förfördelade samtidigt för talan i målet. 1 Den uppfattning, som ligger till grund för ifrågavarande stadganden, torde även ha kommit till uttryck i vissa andra bestämmelser i äldre R.B. Enligt 13 kap. 1 § skall såsom jäv mot domare ej räknas, om endera parten, sedan rättegång anhängiggjorts, söker sak med domaren eller tillfogar honom något med ord eller gärning i avsikt att därmed göra honom jävig, och enligt 17 kap. 15 § anses ej som vittnesjäv om parten söker sak med den, som är kallad till vittne, eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att därmed göra honom jävaktig; ej heller anses som jäv, om vittnet själv på sådant sätt söker undgå att vittna. I nya R.B. upptages icke någon motsvarighet till äldre bestämmelser om vittnesjäv; i brottmål må dock målsägande icke vittna, även om han ej för talan. Den omständigheten, att någon angivit ett brott till åtal, utgör alltså ej i och för sig hinder för vittnesmål av honom, såframt ej det åtalade brottet förövats mot honom; i detta fall kan väl målsäganden höras i målet men hans hörande sker i stort sett enligt reglerna för hörande av part i brottmål. Ej heller uteslutes vittnesmål på den grund, att någon i annat mål är vederdeloman med parten. Till stöd för att i större omfattning än de nya bestämmelserna medgiva tilllåta vittnesförhör med vakter och andra, som förrätta offentligt tjänsteärende, talar särskilt det förhållandet, att den, som förövar ett brott mot sådan befattningshavare, i vissa fall kan komma i åtnjutande av en oberättigad processuell förmån samt därigenom avsiktligt minska rättsskipningens effektivitet. Av enahanda skäl har ock i nya R.B. upptagits, att jäv mot domare ej föreligger, om parten sökt sak med domaren för att göra honom jävig, samt 1

Se N.J.A. 1907: 333; 1890: 217.

51 vad angår åklagare eller polismyndighet att jäv ej må grundas å åtgärd, som åklagaren eller polismyndigheten vidtagit å tjänstens vägnar eller gärning, som förövats mot dem i eller för deras tjänst. Då behovet av den i 17 kap. 11 § äldre R.B. upptagna bestämmelsen kan anses bestyrkt genom senare lagstiftning, har beredningen ansett motsvarande bestämmelser alltjämt böra bibehållas. Vid de nya bestämmelsernas avfattning har beredningen anslutit sig till den uppfattning, som i rättstillämpningen gjort sig gällande angående de äldre bestämmelsernas innebörd. Sålunda bör vittnesmål icke i något fall tillåtas, om befattningshavaren samtidigt för talan i målet som målsägande; detta gäller vare sig talan avser ansvar eller enskilt anspråk. Den nuvarande bestämmelsen, att vittnesmål må avläggas endast för det fall, att andra vittnen ej äro att tillgå, synes icke stå i god överensstämmelse med reglerna om fri bevisprövning; i senare rättstillämpning torde den ej heller ha kommit till användning. 1 Denna bestämmelse har därför uteslutits. 12 §. I denna paragraf regleras förhållandet mellan äldre och ny lag, då mål, vari rättegång inletts före nya R.B:s ikraftträdande, ännu icke av domstolarna blivit slutligen avgjort. För de principer, som enligt beredningens åsikt böra ligga till grund för denna reglering, har tidigare redogjorts. Av vad därvid anförts framgår, att äldre lag har ansetts böra gälla, dock med betydande inskränkningar. Innan beredningen ingår på dessa avvikelser, torde vara lämpligt att något behandla frågan, när rättegång skall anses inledd. Enligt nya R.B. skall talan i ett mål i allmänhet anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Denna ståndpunkt avviker från den äldre rättens, som tillägger stämningens delgivning avgörande betydelse. Tydligt är, att om stämningen delgivits före nya R.B:s ikraftträdande, rättegången därmed skall anses inledd. Har stämning väl uttagits men ej delgivits före nya R.B:s ikraftträdande, synes avgörande betydelse böra tilläggas tidpunkten för stämningsresolutionens utfärdande. Sker detta före ikraftträdandet, bör äldre lag tillämpas. Till stöd för denna lösning kan särskilt anföras det praktiska skälet, att domaren i samband med stämningen har att meddela närmare föreskrifter om målets fortsatta behandling; dessas innehåll blir uppenbarligen beroende av vilken processordning skall tillämpas. En rättegång kan inledas även på annat sätt än genom stämning. Enligt äldre rätt anses häktning innefatta väckande av åtal. Härav följer, att om häktning ägt rum före nya R.B:s ikraftträdande, rättegång inletts i och med häktningen. Då ett mål enligt lagsökningslagen hänskjutes som tvistigt till rättegång, motsvaras stämningens utfärdande av rättens förordnande om målets fortsatta handläggning vid rätten. Om sådant förordnande meddelas efter nya R.B:s ikraftträdande, bör målet alltså handläggas enligt nya lagen, ehuru lagsökningen inletts tidigare. 3

Se N.J.A. 1899: 172.

52 I vissa främmande processlagar har, i samband med övergången till ny processordning, skapats möjlighet för en tillämpning av den nya processordningen redan före dess ikraftträdande. Då den praktiska betydelsen av en sådan anordning synes mycket begränsad, har beredningen ansett sig icke böra upptaga någon motsvarighet härtill. De avvikelser från grundsatsen om äldre lags tillämpning, varför förut redogjorts, upptagas i de följande punkterna. I punkt 1 behandlas rättegången i underrätt i de mål, som där ännu äro anhängiga vid nya R.B:s ikraftträdande. Bestämmelser om fullföljdsförfärandet och rättegången i högre rätt upptagas i punkt 2. Punkt 3 avser de extraordinära rättsmedlen. Slutligen upptagas i punkt 4 vissa särskilda bestämmelser om återförvisning och därmed jämställda åtgärder. Till de i punkt 1 upptagna kapitlen hör 1 kap. I den mån dess bestämmelser, såsom 1, 3, 6—10, 13, 15 och 17 §§, uteslutande angå organisationen, följer av deras natur, att de omedelbart äga tillämpning. Andra bestämmelser äro däremot av mera omedelbar betydelse för rättegången. Särskild uppmärksamhet påkalla i detta sammanhang de nya domförhetsreglerna i förhållande till äldre rätt. Enligt 1 kap. 4 och 11 §§ äro såväl häradsrätt som rådhusrätt i flera fall domföra med allenast en lagfaren ledamot, vilket väsentligen sammanhänger med den i nya R.B. genomförda uppdelningen av handläggningen mellan förberedelse och huvudförhandling. Då denna icke äger någon motsvarighet i äldre rättegångsordning, böra, i den mån äldre R.B. skall tillämpas i fråga om förfarandet, som huvudregel gälla nya R.B:s bestämmelser om domförhet vid huvudförhandling. I de fall åter, då nya R.B. skall tillämpas, såsom i fråga om tvångsmedel i brottmål och bevisning, synas övervägande skäl tala för att de nya domförhetsreglerna komma att gälla. Sålunda bör vid sådan bevisupptagning, som enligt nya R.B. må äga rum utom huvudförhandling, liksom vid särskild häktningsförhandling, underrätt vara domför häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. På grund av vad nu anförts har under punkt 1 upptagits föreskrift att å förhandlingen i äldre mål skola tillämpas bestämmelserna om huvudförhandling, dock att denna regel ej skall gälla beträffande fråga, som enligt stadgande i något av de under punkt 1 upptagna kapitlen — vilka skola gälla även i äldre mål •— må handläggas utan huvudförhandling. I fråga om rådhusrätt har tillika föreskrivits, att nämnd ej skall deltaga; deltagande av nämnd skulle vara särskilt olämpligt i mål, vari tidigare handläggning ägt rum utan nämnd. Av bestämmelserna i 4 kap. äro åtskilliga av den natur, att de, som beredningen tidigare erinrat, böra gälla oberoende av tidpunkten för rättegångs inledande. Andra åter angå mera omedelbart rättegången i ett visst mål. Till denna grupp äro att hänföra reglerna om domarjäv. I dylika frågor torde äldre bestämmelser fortfarande böra gälla. Vad angår väckande av jävsfråga är alltså att tillämpa 16 kap. 1 § äldre R.B. På grund av det nu anförda h a r 4 kap. icke upptagits bland de kapitel, som skola gälla i äldre mål. Stadgandena i 5 kap. om offentlighet och ordning vid domstol, vilka nära

53 ansluta sig till äldre rätt, böra uppenbart vinna tillämpning i alla mål, som förekomma till handläggning inför rätten. Särskilt stadgande härom torde icke vara erforderligt. De i 6 kap. upptagna bestämmelserna om domstols protokoll äro betingade av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen i fråga om förfarandet. Då det muntligt-protokollariska förhandlingssättet alltjämt skall tillämpas beträffande ifrågavarande mål, följer härav, att beträffande dessa äldre lags bestämmelser om protokoll skola gälla. Av denna anledning har G kap. icke upptagits bland de bestämmelser, som skola äga tillämpning i äldre mål. Bestämmelserna i 7 kap. avse dels organisationen av åklagarmyndigheten och dels vissa behörighetsfrågor. Till den del de avse organisationen erfordras ej särskilt stadgande om deras omedelbara tillämpning. 1 vad de däremot avse de olika åklagarkategoriernas befogenhet att föra talan torde särskilt med hänsyn till deras nära samband med åtals inledande äldre föreskrifter alltjämt böra gälla i äldre mål. De i 8 kap. upptagna bestämmelserna om advokatsamfundets organisation och uppgifter böra uppenbart vara helt oberoende av frågan om tidpunkten, då mål anhängiggjorts. Särskilt stadgande härom torde ej var erforderligt. I 9 kap. meddelas bestämmelser rörande, förutom annat, förseelser i rättegång. Dessa bestämmelser avse dels, såsom i 1—4 §§, parts, ställföreträdares, ombuds eller biträdes förseelser i rättegång och dels, såsom i 5 §, förseelser av utomstående, övervägande skäl tala för, att de oberoende av tidpunkten för rättegångens inledande tillämpas i fråga om förseelser, som förekomma vid allmän underrätt efter nya R.B:s ikraftträdande. Denna begränsning torde utan uttryckligt stadgande följa av allmänna straffrättsliga grundsatser. Stadgandena x 6 och 7 §§ hänföra sig till bestämmelser, som enligt beredningens förslag komma att äga tillämpning även i äldre mål. Slutligen meddelas i 8 och 9 §§ vissa bestämmelser rörande viten och böter; dessa torde böra i tilllämpliga delar gälla även i äldre mål. Med hänsyn till det nu anförda har 9 kap. i sin helhet upptagits såsom tillämpligt. Att de i 10 kap. upptagna bestämmelserna om laga domstol icke böra gälla, följer redan av de allmänna grunderna för ny processlags tillämpning; det processuella läge, som enligt äldre lag redan inträtt, rubbas ej av den nya lagstiftningen. Den äldre rättens forumregler skola alltså i detta fall tillämpas. Det nu sagda torde böra gälla även de forumbestämmelser, som ha till syfte att möjliggöra gemensam handläggning av likartade eller mot varandra ställda anspråk t. ex. stadganden om genstämning. Av stadgandena i 11 kap. är av särskild betydelse, att 5 § vinner tillämpning i äldre mål, detta med hänsyn till det nära sambandet mellan parts personliga hörande och de nya bevisreglerna, vilka enligt vad förut anförts böra gälla även i äldre mål. Beträffande de ämnen i övrigt, som detta kapitel avhandlar, torde någon större avvikelse från äldre bestämmelser ej föreligga. Kapitlet har alltså gjorts tillämpligt även i äldre mål. De i 12 kap. meddelade bestämmelserna om rättegångsombud avse till en början de kvalifikationer, som ur allmän processuell synpunkt rättegångsom-

54 bud har att fylla (2—7 §§). Övervägande skäl torde tala för, att dessa bestämmelser, även om de i förhållande till gällande rätt innebära en viss skärpning, komma att gälla i fråga om ombud i allmänhet. Uti 8, 10 och 11 §§ meddelas bestämmelser om formen för givande av fullmakt. I 12 § uppställas vissa fordringar å fullmaktens innehåll. Vidare behandlas i 13—15 §§ ombuds behörighet på grund av fullmakten. Såväl praktiska som principiella skäl tala för, att i samtliga dessa frågor äldre lag tillämpas beträffande fullmakt, som givits före nya R.B:s ikraftträdande, och detta oberoende av, om målet skall behandlas enligt ny eller äldre lag, medan däremot den nya lagen skall tillämpas i fråga om fullmakt som därefter meddelats. Denna allmänna regel beträffande fullmakt har erhållit plats i en särskild paragraf, 13 §. Bestämmelserna i 13 kap. avse väsentligen frågor, som äro av betydelse för rätt till talan och sättet för rättegångs inledande. Stadgandena torde icke lämpligen böra tillämpas i fråga om en redan enligt äldre rätt anhängiggjord talan. Ej heller böra de i 13 kap. 5 och 7 §§ meddelade föreskrifterna om återkallelse av talan och succession i partsförhållande äga tillämpning i dylika mål. Av bestämmelserna i 14 kap. torde 1 och 2 §§ icke innebära någon avvikelse från äldre lagstiftning. Vad angår stadgandena om förening av mål i andra fall och om tredje mans deltagande i rättegång, vilka äro nära anknutna till de i 10 kap. meddelade forumbestämmelserna och anordningen av det nya förfarandet, torde de icke böra tillämpas i äldre mål. I ett mål, vari huvudkäromålet anhängiggjorts enligt äldre lag, bör denna äga tillämpning i fråga om genkäromål, även om det senare väckes först efter nya R.B:s ikraftträdande. Beredningen har alltså ansett, att detta kapitel ej bör äga tillämpning i äldre mål. Bestämmelserna i 15 kap. avse säkerhetsåtgärder i rättegång. Ur allmän synpunkt torde vara önskvärt, att de erhålla tillämpning även i äldre mål. Några avgörande betänkligheter häremot torde icke föreligga. De i 16 kap. upptagna bestämmelserna angående omröstning avvika i vissa betydelsefulla frågor från äldre rätts bestämmelser i ämnet. Då de nya bestämmelserna avse, att domslutet riktigare skall återgiva den uppfattning, som kommit till uttryck vid rättens överläggning, tala starka processuella skäl för att de komma till användning beträffande avgöranden, som underrätt meddelar efter nya R.B:s ikraftträdande. Otvivelaktigt skulle det ock framstå som stötande, om i olika mål, som samtidigt förekomma till avgörande vid allmän underrätt, skilda omröstningsregler skulle tillämpas allt efter den tidpunkt, då talan väckts. Enligt beredningens åsikt bör därför 16 kap. tillämpas även i äldre mål. Då såsom framgår av punkt 2 fullföljd mot avgörande, som underrätt meddelat efter nya R.B:s ikraftträdande, skall ske enligt nya R.B:s regler, böra i fråga om beteckningen av sådant avgörande, bestämmelserna i 17 kap. 1 § tillämpas. Av nu angivna skäl böra ock de föreskrifter, som angå meddelande av fullföljdshänvisning, gälla även i äldre mål. Stadgande i sistnämnda hänseende har upptagits under nästa punkt. I fråga om verkställighet av dom eller beslut, som meddelas efter nya R.B:s ikraftträdande, böra

55 föreskrifterna i 14 § gälla. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att bestämmelserna i 15 § om rättelse i dom eller beslut avse även äldre domar och beslut, övriga bestämmelser i 17 kap. ansluta sig mycket nära till muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna och torde med hänsyn härtill icke böra tillämpas i äldre mål. På grund av det nu anförda har i förevarande punkt upptagits allenast 1 och 14 §§ såsom tillämpliga i äldre mål. Den reglering av skyldigheten att ersätta rättegångskostnad, som innefattas i 18 kap., är principiellt oberoende av förfarandets natur. Ur denna synpunkt möter alltså icke något hinder för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser även i äldre mål. övervägande skäl tala för att detta kapitel kommer att tillämpas även i äldre mål. På samma skäl som anförts i fråga om laga domstol i tvistemål böra de i 19 kap. upptagna bestämmelserna om laga domstol i brottmål icke äga tillämpning beträffande äldre mål. Bestämmelserna i 20, 22 och 23 kap. avse huvudsakligen frågor, som äga samband med åtals väckande eller rättegångs förberedande; de böra uppenbart icke äga tillämpning i äldre mål. Att polisundersökning, som hållits före nya R.B:s ikraftträdande, kan ersätta förundersökning enligt 23 kap., framgår av 15 § i det följande. Uti 21 kap. behandlas bland annat frågor om den tilltalades personliga inställelse och offentlig försvarare åt den tilltalade. I båda dessa hänseenden gå de nya bestämmelserna längre än motsvarande äldre stadganden. Med hänsyn till dessa ämnens nära samband med bevisningen har beredningen, på sätt tidigare förordats i fråga om 11 kap. 5 §, ansett att 21 kap. bör göras tillämpligt även i äldre mål. De i 24—28 kap. upptagna stadgandena om tvångsmedel i brottmål höra sakligt sett nära tillsammans med bevisrätten. Med hänsyn härtill tala starka skäl för, att de liksom denna böra komma till användning med nya R.B:s ikraftträdande. Denna ståndpunkt överensstämmer ock med den, som gjorde sig gällande vid införande av 1933 års tvångsmedelslagstiftning. I de nya rättsreglernas utformning torde något hinder härför ej föreligga. Vissa övergångsbestämmelser erfordras emellertid. Då dessa äro av betydelse även beträffande mål, som skola behandlas enligt nya R.B., ha de erhållit plats i en särskild paragraf, 16 §. P å skäl, som tidigare anförts i fråga om tvistemål, böra de i 29 kap. upptagna reglerna angående omröstning i brottmål gälla även i äldre mål, varemot stadgandena i 30 kap. om dom och beslut i brottmål icke böra, med undantag av 1 och 12 §§, äga tillämpning i dessa mål. I överensstämmelse med vad som förordats beträffande rättegångskostnad i tvistemål torde även 31 kap. om rättegångskostnad i brottmål böra göras tillämpligt i äldre mål. Av de bestämmelser, som upptagas i 32 kap. om frister och laga förfall, hänföra sig 1—4 §§ samt 7 § väsentligen till det nya förfarandet. Tydligt är att i mål, som skola behandlas enligt äldre lag, dennas tidsfrister skola iakttagas. Som exempel må nämnas de i 11 kap. äldre R.B. meddelade bestämmelserna om stämningstid. Övriga bestämmelser i 32 kap. innefatta i

56 stort sett en närmare utveckling av grundsatser, som redan nu torde få anses gälla. Med hänsyn härtill tala övervägande skäl för, att detta kapitel uleslutes från tillämpning i äldre mål. I 33 kap. upptagas föreskrifter om inlaga i rättegång och om delgivning. Vad delgivningsförfarandet angår innebär nya R.B. med avvikelse från hittills gällande bestämmelser, att delgivning i regel skall ske genom rättens försorg och medelst posten. Dessutom har delgivning underlättats genom att undantagen från personlig delgivning utvidgats. Uppenbart skulle det vara förenat med olägenheter, om i samma mål olika delgivningssystem komme till användning. På grund av det anförda anser beredningen övervägande skäl tala för, att 33 kap. icke skall äga tillämpning i äldre mål. I 34 kap. nya R.B. regleras frågor, som röra rättegångshinder. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 16 kap. 2 och 6 §§ äldre R.B. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelsers nära samband med förfarandet böra de fortfarande tillämpas i äldre mål; 34 kap. har alltså icke upptagits bland de kapitel i nya R.B., som skola tillämpas i äldre mål. Som tidigare utvecklats bör den nya bevisrätten tillämpas även i äldre mål. Till följd härav kunna i ett mål, som handlagts inför rätten före nya R.B:s ikraftträdande och som uppskjutits till fortsatt handläggning vid ett rättegångstillfälle därefter, olika bevisregler komma till användning. Som en följd av vittnesjävens avskaffande kan det sålunda inträffa, att personer, som tidigare varit jäviga, vid den fortsatta handläggningen kunna höras som vittnen. Den omständigheten, att en till vittne tidigare åberopad person förklarats jävig, bör ej utgöra hinder för att han senare höres som vittne; huruvida hinder av annan anledning föreligger härför, är att bedöma enligt nya R.B:s bestämmelser. Till förebyggande av ovisshet på denna punkt torde uttrycklig bestämmelse härom böra meddelas. Även bevismedel, som icke äga motsvarighet i äldre rättegångsordning, kunna åberopas. Sålunda k a n part höras under sanningsförsäkran och föreläggande meddelas om tillhandahållande av skriftlig handling eller av föremål som bevis. Huruvida i ett mål, där bevisupptagningen enligt äldre rätt redan kan anses som avslutad, domstolen bör genom uppskovsbeslut bereda parterna tillfälle till ytterligare bevisföring, torde böra bero av de åberopade nya bevisens betydelse. Vid sin prövning av bevisfrågan har rätten att till grund för denna lägga hela det förebragta bevismaterialet; därvid skola reglerna om fri bevisprövning tillämpas. Vid den bevisupptagning, som i äldre mål kan komma att äga rum enligt nya R.B., böra, som tidigare framhållits, om möjligt tillämpas grundsatserna om rättegångens koncentration och bevisningens omedelbarhet. Vad i nya R.B. är stadgat om bevisningens upptagande vid huvudförhandling skall, såsom framgår av stadgande under punkt 1, i fråga om u n derrätt avse rättens förhandling i målet. Från den nyss angivna huvudregeln, att de nya bevisreglerna skola gälla även i äldre mål, påkallas visst undantag. Den normerade partseden s a k n a r motsvarighet i nya R.B. Har rätten genom beslut, meddelat enligt äldre lag, förelagt part sådan ed, följer redan av de allmänna grunderna för förhållandet mellan ny och äldre processlag, att föreläggandet skall lända till ef-

57 terrättelse, även om fullgörandet skall ske först efter ikraftträdandet. Har talan mot edgångsföreläggandet fullföljts, bör högre rätt till grund för sitt avgörande lägga äldre lags bestämmelser i ämnet. I mål om barnuppfostringsbidrag kan högre rätt anförtro eden åt annan part än den, åt vilken underrätten överlämnat eden. Å andra sidan bör i mål, där sådan ed förelagts, part ej kunna höras under sanningsförsäkran. Till förebyggande av ovisshet har uttrycklig bestämmelse i denna fråga ansetts böra meddelas. Att de kapitel i nya R.B. (42—48 kap.), som avse rättegången i underrätt, icke böra äga tillämpning i äldre mål, framgår av vad beredningen yttrat i den allmänna motiveringen. De i punkt 1 meddelade bestämmelserna avse ej mål, som upptagits av hovrätt eller högsta domstolen som första instans. Har rättegången i sådant mål inletts före nya R.B:s ikraftträdande, skall det helt behandlas enligt äldre lag. Enligt de i punkt 2 upptagna bestämmelserna skall beträffande fullföljden till högre rätt och rättegången därstädes nya R.B. äga tillämpning i vissa fall. En allmän förutsättning härför är, liksom vid den begränsade tillämpning av nya R.B., som enligt punkt 1 skall äga rum, att målet vid nya R.B:s ikraftträdande ännu är anhängigt i underrätten. De nya fullföljdsreglerna äga endast tillämpning i fråga om dom eller beslut, som i sådant mål meddelas efter nya R.B:s ikraftträdande. De mål, som avgjorts i underrätten redan innan nya R.B. trätt i kraft, skola däremot alltjämt behandlas enligt äldre lag, och nya R.B. är icke i något avseende tillämplig å dessa mål. Då parts ed icke kan åläggas av underrätt efter nya R.B:s ikraftträdande, komma beträffande fullföljd av talan mot sådant beslut alltid äldre bestämmelser att gälla. Vad angår de mål, vari dom eller beslut meddelats efter nya R.B:s ikraftträdande, skola de nya reglerna tillämpas ej allenast i fråga om fullföljden utan ock beträffande rättegången i högre rätt. Nya R.B. erhåller alltså en väsentligt vidsträcktare användning än den ägt vid målets behandling i underrätten, i det att nya R.B. i dess helhet, såvitt rättegången i överrätt beröres därav, skall tillämpas. Till de lagrum, som sålunda komma i tillämpning, höra såväl bestämmelserna om överrätternas sammansättning, förfarandet och bevisningen som ock de allmänna reglerna om protokoll, dom och beslut, frister, delgivning. I den mån ett visst processuellt läge redan inträtt enligt äldre lag under målets behandling i underrätten, beröres det däremot icke av de nya bestämmelserna. Frågor, som angå underrätts behörighet eller målsägandes rätt att väcka talan om allmänt åtal, skola alltså alltjämt bedömas enligt äldre lag. Stadgandena i nya R.B. skola i första hand tillämpas i fråga om rätt att fullfölja talan mot lägre rätts dom eller beslut och sättet för sådan talans fullföljande. Bestämmande för fullföljdssättet är alltså, om avgörandet är att anse som dom eller beslut. Även i brottmål skall talan mot underrätts dom fullföljas genom vad. I mål, vari talan skall fullföljas genom vad, kan anslutningsvad äga rum. Vad angår de beslut under rättegången, som avses i 16 kap. äldre R.B., ersättas dess fullföljdsbestämmelser av motsvarande stad-

58 ganden i 49 kap. nya R.B. Sålunda skall 49 kap. 3 § tillämpas i stället för 16 kap. 3 §; stadgandena i 16 kap. 10 § om särskild talan mot vissa beslut ersättas av 49 kap. 4 §. I andra stycket under punkt 2 meddelas vissa kompletterande bestämmelser. Mot tredskodom, som enligt 12 kap. 3 § äldre R.B. meddelats mot utebliven svarande, har, i anslutning till nya R.B., svaranden ansetts ej böra äga fullfölja talan; han äger däremot att i den ordning, som nya lagen föreskriver, söka återvinning. En följd av, att nya R.B:s regler skola gälla i fråga om talan mot beslut under rättegången är, att bestämmelserna i 16 kap. 4 och 10 §§ äldre R.B. om fortsatt handläggning och vilandeförklaring av det mål, vari beslutet meddelats, ersättas av motsvarande stadganden i 49 k a p . nya R.B. Underställning av dom i brottmål skall enligt nya R.B. ej i något fall äga rum; vid en övergång till nya R.B:s fullföljdssystem bör underställning vara utesluten även i äldre mål. Enligt 25 kap. 6 § samt 30 kap. 4 § äldre R.B. må för det fall, att brottmål, jämte det utslag i målet meddelats, tillika hänvisats till fortsatt handläggning vid annan underrätt eller hovrätt, talan mot utslaget ej föras förrän den rätt, som sist handlagt målet, däri meddelat slutligt utslag; är det underrätt, skall talan föras hos den hovrätt, som har att upptaga talan mot det slutliga utslaget. Då i nya R.B. icke upptagits någon motsvarighet till äldre lags hänvisningsförfarande, erfordras särskilda bestämmelser om fullföljden uti förevarande fall. Därest i samband med dom eller beslut, som meddelats före nya R.B:s ikraftträdande, mål hänvisats till fortsatt handläggning vid annan domstol, bör uppenbart denna hänvisning gälla och talan mot domen eller beslutet liksom nu fullföljas i samband med talan mot dom eller beslut, som sist meddelats. Efter nya R.B:s ikraftträdande bör däremot ej sådan hänvisning längre äga rum; domstolen har att träffa slutligt avgörande i målet. Bestämmelser i de frågor, som nu berörts, ha upptagits i tredje stycket av förevarande punkt. De bestämmelser angående underrättelse till parterna om vad de ha att iakttaga vid talans fullföljande, som upptagas i 17 och 30 kap. nya R.B., avvika i vissa hänseenden från nu gällande bestämmelser. I underrätts dom skall sålunda givas tillkänna såväl huruvida vad skall anmälas och tiden därför som ock inom vilken tid vadeinlaga skall ingivas till underrätten; meddelande skall ock lämnas om rätt till anslutningsvad. Till förebyggande av osäkerhet har stadgande härom upptagits i fjärde stycket. Såsom tidigare framhållits vid punkt 1 äro nya R.B:s bestämmelser om protokoll och aktbildning ej tillämpliga i äldre mål, i vad angår underrätt. Härav följer att de i nya R.B. meddelade föreskrifterna om insändande vid fullföljd av underrättens akt bliva utan betydelse uti de mål, som avses i denna punkt. Den i äldre R.B. föreskrivna skyldigheten för part att vid fullföljdsinlagan foga underrättens protokoll måste alltså bibehållas; det nu sagda gäller vid fullföljd såväl från underrätt till hovrätt som från hovrätt till högsta domstolen. Vad angår rättegången i hovrätt förekommer redan aktbildning. Nya R.B:s regler om protokoll och aktbildning i hovrätt och högsta domstolen äro ock omedelbart tillämpliga uti nu ifrågavarande mål; av 6

59 kap. 10 § följer, att i den akt, som vid fullföljd till högsta domstolen skall av hovrätten översändas, skall ingå även hovrättens protokoll jämte avskrift av bland annat domen. Särskild bestämmelse erfordras sålunda allenast beträffande underrättens utslag och övriga protokoll samt vadebevis, då talan föres mot dom i tvistemål. Stadgande härom har upptagits i femte stycket. Med hänsyn till att målets handläggning i underrätten skall ske enligt äldre lag och alltså icke innefattar någon säkerhet för, att muntlig bevisning eller syn å stället upptagits av samma domare, som deltagit i målets avgörande i underrätten, torde ej heller det förbud mot ändring i underrätts dom, varom stadgas i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §, böra gälla uti ifrågavarande mål. En följd härav är, att ej heller 55 kap. 14 § bör äga tillämpning i dessa mål. Med hänsyn till vad nu anförts har i sista stycket föreskrivits att bestämmelserna i nya R.B., att ändring i vissa fall ej må ske i lägre rätts dom med mindre bevis upptages ånyo, ej skola äga tillämpning. Tydligt är emellertid, att i fall, då muntlig bevisning eller bevis genom syn å stället upptagits omedelbart av de domare, som deltagit i avgörandet, den i nämnda lagrum uttalade grundsatsen bör leda till, att beviset i allmänhet upptages ånyo. Högre rätts befogenhet att förordna därom framgår av 35 kap. 13 §. De i punkt 2 upptagna bestämmelserna avse allenast mål, som fullföljts genom allmänt rättsmedel. I punkt 3 behandlas de särskilda rättsmedlen. Beträffande dessa böra oberoende av huruvida det mål, som avses med dem, handlagts enligt äldre lag eller ej, nya R.B:s regler gälla i fråga om förfarandet i de fall, då ansökan eller besvär inkommit efter nya R.B:s ikraftträdande. Att å redan anhängiga frågor av denna art tillämpa de nya reglerna torde desto mindre vara påkallat som dessa regler i allt väsentligt sammanfalla med de redan förut gällande. Såsom framgår av nästföljande punkt skall mål, som efter nya R.B:s ikraftträdande ålerupptages av den domstol, där målet först handlagts, alltid behandlas enligt nya R.B. I punkt 4 har, i anslutning till vad redan tidigare utvecklats, föreskrivits att mål, som efter nya R.B:s ikraftträdande på grund av återförvisning eller av annan sådan anledning återupptages av den domstol, som först handlagt målet, skall behandlas enligt nya R.B. Den avgörande tidpunkten är alltså icke dagen för återförvisningsbeslutet, utan dagen då målet ånyo upptages till handläggning. Stadgandet avser ej allenast återförvisning utan även andra därmed jämförliga fall, då målet i sin helhet återupptages, såsom i anledning av beviljad resning eller bifallna besvär över domvilla. Ett villkor är, att återupptagandet sker av den domstol, vilken som första instans handlagt målet. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att då målet — såsom vid fullföljd av talan mot underrätts dom, som meddelats efter nya R.B:s ikraftträdande — redan i den instans, till vilken återförvisning äger rum, behandlats enligt nya R.B., denna ock skall tillämpas i fråga om den återupptagna handläggningen. Därest mål, som av underrätt avgjorts före nya R.B:s ikraftträdande, återförvisas av högsta domstolen till hovrätt såsom andra instans, komma däremot äldre lags bestämmelser att gälla. Anledningen härtill är, att det ansetts mindre lämpligt att i fall, då målet före återför-

60 visningen helt handlagts enligt äldre rättegångsordning, i fråga om överinstanserna tillämpa ett annat förfarande. En särskild ställning intar återvinnings talan i fall, då tredskodom med delats enligt äldre lag. Därest rättegången i återvinningsmålet inledes först efter nya R.B:s ikraftträdande, torde övervägande skäl tala för att i nämnda mål, liksom vid återförvisning, nya R.B. tillämpas. Bestämmelse härom h a r intagits i denna punkt. 13 §. Som utvecklats under föregående paragraf böra nya R.B:s bestämmelser om rättegångsombud efter dess ikraftträdande gälla generellt i alla mål. Samtidigt har emellertid framhållits, att beträffande frågor, som angå formen för fullmakts meddelande och dess innehåll samt ombuds behörighet på grund av fullmakten, tidpunkten, då fullmakten givits, bör vara avgörande. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf. 14 §. Enligt 12 kap. 2 § äldre R.B. är, då kärande utebliver å första ting, n ä r saken handlägges, men svaranden kommer tillstädes, käranden skyldig att inom viss föreskriven tid ånyo instämma sin talan, vid påföljd att svaranden eljest är fri från käromålet. Att utevaro av part i underrätt — vare sig kärande eller svarande — skall i mål, vari rättegång inletts före nya R.B:s ikraftträdande, bedömas enligt äldre lag, framgår av vad tidigare anförts; det nu sagda gäller även för det fall, att det rättegångstillfälle, från vilket part uteblivit, inträffar efter nya R.B:s ikraftträdande. Vad angår skyldighet för svarande, mot vilken dom meddelats i hans utevaro, att söka återvinning har särskild föreskrift meddelats i 12 § punkt 2 andra stycket. Bestämmelserna i 12 kap. 2 § äldre R.B. om kärandes skyldighet att ånyo instämma sin talan ha däremot ansetts böra kvarstå oförändrade. Till förebyggande av osäkerhet har särskilt stadgande härom ansetts böra införas i första stycket av denna paragraf. Även i andra fall äro i äldre lag meddelade bestämmelser om den tid, inom vilken viss processuell åtgärd skall vidtagas. Det är uppenbart, att längden av en tidsfrist, som börjat löpa enligt äldre lag, icke bör påverkas av nya R.B:s ikraftträdande. Frågan har sin väsentliga betydelse för tidsfrister, som regleras i andra lagar än nya R.B. I ett stort antal lagar är föreskriven viss tid, inom vilken talan skall instämmas vid påföljd att rätten till talan eljest är förlorad. Denna tid har utmätts med hänsyn till äldre rätts ståndpunkt, enligt vilken talan skall anses anhängiggjord först med stämningens delgivning. Enligt nya R.B. är den avgörande tidpunkten i regel den, då ansökan om stämning inkom till rätten. Denna förändring har medfört, att ifrågavarande tidsfrister i många fall ansetts kunna förkortas. De sålunda förkortade tidsfristerna ha införts uti de lagar, varom är fråga, varvid tilllika såsom övergångsbestämmelse hänvisats till lagen om nya R.B:s införande. Enligt äldre rätt skall i ett stort antal fall åtgärd vidtagas sist å det ting,

61 som först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid förflutit. Enligt 4 § andra stycket lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting skall i sådana fall med ting avses allmänt tingssammanträde; i inskrivningsärende skall med ting eller tingssammanträde enligt 10 § inskrivningslagen avses inskrivningsdag. Bland de åtgärder, som åsyftas i 1935 års lag, äro ingivande av äktenskapsförord enligt 8 kap. 12 § G.B., bevakning av testamente enligt 7 kap. 1 § lagen om testamente, uppvisande av avhandling enligt förordningen om lösöreköp, uppgivande av fordran enligt § 11 preskriptionsförordningen, intagande i domboken av förening om hägnadsskyldighet enligt 36 och 37 §§ lagen om ägofred. Anledningen till att ifrågavarande tidsfrister icke, såsom i motsvarande fall ägt rum beträffande åtgärder, som skola vidtagas vid rådhusrätt, fastställts i ett bestämt tidsmått utan gjorts beroende av den tidpunkt, då ting infaller, har varit att — medan vid rådhusrätterna rättegångsdag inträffade varje vecka — de allmänna tingen voro fåtaliga. Med nya R.B:s införande komma dessa förhållanden att väsentligt förändras. Såsom framgår av förslaget till lag om handläggning av ärenden är rätten dessutom i flertalet av de ärenden, som nyss nämnts, domför med en lagfaren domare; hinder föreligger alltså icke, att sådant ärende kan handläggas oberoende av tingsordningen. Beredningen har därför, såsom framgår av de ändringsförslag, som utarbetats, i stor utsträckning funnit den särställning böra upphöra, som åtgärder, vilka skola äga rum vid häradsrätt, nu intaga. I dessa fall komma äldre bestämmelser att äga betydelse allenast under en övergångstid. Till åtgärd, som skall vidtagas å ting, är ock enligt vissa äldre bestämmelser att hänföra måls upptagande till handläggning å visst ting; talan måste instämmas så tidigt att målet kan utsättas till handläggning å tinget. Sådana bestämmelser äro meddelade i 12 kap. 2 § äldre R.B. samt förordningen den 16 juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Uppenbart är, att föreskrifter av detta slag icke stå i god överensstämmelse med nya R.B:s regler för målens handläggning. Av denna handläggning kommer i regel allenast huvudförhandlingen att äga rum vid ting. Då beredandet av målet till huvudförhandling kan taga i anspråk en betydande tid, skulle det vara uppenbart olämpligt att inräkna denna i den föreskrivna tidsfristen, som härigenom utan något vållande av parten skulle kunna bliva otillräcklig. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för, att avgörande betydelse i stället tillägges tidpunkten för talans väckande samt att alltså föreskriften om talans instämmande till visst ting skall anses fullgjord, om talan då blivit väckt vid rätten. Såsom framgår av det redan anförda äro de förhållanden, som nu berörts, icke av någon större betydelse för övergången från äldre rättegångsordning till nya R.B. Då emellertid lagen om införande av nya R.B., enligt vad redan antytts, i stor utsträckning är bestämmande även inom andra områden, som beröras av beredningens ändringsförslag, har ansetts lämpligt, att de grundläggande bestämmelserna upptagas i lagen om nya R.B:s införande. Dessa ha upptagits i andra stycket och ersätta motsvarande bestämmelser i 1935 års lag om häradsting, vilken blivit upphävd genom 2 §

i förslaget. Däremot skall 10 § inskrivningslagen fortfarande äga giltighet: förbehåll därom har ansetts böra införas i lagtexten. 15 §. Enligt nya R.B. skall, med vissa undantag, i varje brottmål, vari brottet hör under allmänt åtal, förundersökning äga rum, innan allmänt åtal beslutas. Några motsvarande bestämmelser finnas icke meddelade i äldre lagstiftning, ehuru utan omedelbart stöd av lag polis- och åklagarmyndigheterna i regel verkställa en förberedande utredning, polisundersökning, rörande det brott, varom är fråga. Uppenbart är, att nya R.B:s regler om förundersökning icke äro tillämpliga å sådan undersökning, såvitt den ägt rum före ikraftträdandet. Väckes åtalet före ikraftträdandet, gälla även i fråga om dess handläggning äldre bestämmelser. Om åtalet väckes först därefter, uppkommer däremot frågan om betydelsen av att förundersökning enligt 23 kap. nya R.B. ej ägt rum. Som framgår av 45 kap. 11 §, äger rätten i mål om allmänt åtal att, då förundersökning ej ägt rum, förelägga åklagaren att föranstalta om sådan ävensom att, då hållen förundersökning är ofullständig, meddela förordnande om dess fullständigande. Ur praktisk synpunkt torde det vara mest ändamålsenligt att låta polisundersökning, som hållits före nya R.B:s ikraftträdande, principiellt gälla som förundersökning. Denna ståndpunkt utesluter icke, att rätten kan, om behov därav anses föreligga, meddela åklagaren föreläggande om dess fullständigande eller i fall av behov om företagande av helt ny undersökning. I fråga om ett sådant fullständigande skola, såsom framgår av 23 kap. 23 §, bestämmelserna i sistnämnda kapitel i tilllämpliga delar gälla. Har polisundersökning väl påbörjats men ej avslutats före nya R.B:s ikraftträdande, torde nya R.B. böra gälla i fråga om den del av undersökningen, som faller efter ikraftträdandet; undersökningen bör alltså fullständigas i erforderliga delar för att den skall bringas i överensstämmelse med reglerna i nya R.B. 16 §. I nära sammanhang med förundersökningen står frågan om användningen av tvångsmedel. Såsom utvecklats vid 12 § bör nya R.B. i denna del gälla oberoende av den tidpunkt, då rättegång inledes, och alltså även i äldre mål. Bestämmelse härom har intagits i 12 § punkt 1. I förevarande paragraf regleras närmare verkningarna och fortbeståndet av en enligt äldre lag företagen tvångsåtgärd och uttalas, att även i dessa hänseenden tvångsåtgärden är att bedöma enligt äldre lag. Denna ståndpunkt torde bäst överensstämma med de allmänna grundsatserna om ny processlags tillämpning och även u r praktisk synpunkt vara att föredraga. Enligt äldre lag skall alltså bedömas frågan om åtgärdens hävande, även om denna fråga uppkommer först efter nya R.B:s ikraftträdande. Från denna regel har dock ett undantag ansetts böra göras. Kvarhållande enligt äldre lag motsvaras i nya R.B. av anhållande. Huvudsyftet med detta

63 tvångsmedel är att utgöra förberedande åtgärd för ett eventuellt häktningsbeslut; såväl kvarhållandet som anhållandet äro av denna anledning starkt tidsbegränsade. Beslutes häktning före nya R.B:s ikraftträdande, skall härå enligt nyss angivna huvudregel äldre lag tillämpas; i detta fall innefattar häktningen även inledande av åtal. Har kvarhållandet ännu icke vid ikraftträdandet övergått i häktning, torde häktningsfrågan böra bedömas enligt de nya bestämmelserna. Enligt dessa har häktningen icke någon verkan i fråga om åtals väckande. Med hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att kvarhållande, som ännu fortfar, då nya R.B. träder i kraft, bör anses som anhållande enligt nya R.B., räknat från den tidpunkt, då kvarhållandet beslöts. Av denna föreskrift följer, att anhållningsmyndigheten har att, för att anhållande skall fortfara, inom tid, som är föreskriven i 24 kap. 12 § nya R.B., hos rätten göra häktningsframställning samt att rätten vid sin handläggning av häktningsfrågan skall förfara enligt bestämmelserna i nämnda kapitel. 17 §. Med brott är i stor utsträckning förenad påföljd av egendoms förverkande till det allmänna. Sådan påföljd kan vara betingad av egendomens farliga beskaffenhet eller dess användning för brottets förövande. Så är fallet beträffande förverkande av sprängämne enligt 19 kap. 21 § S.L. eller av gift enligt § 37 giftstadgan ävensom förverkande av förvaringspersedlar och forslingsredskap enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel. Förverkande kan ock vara ägnat att motverka vinning av brott. Som exempel härpå må nämnas förverkande av muta enligt 25 kap. 7 § S.L., av olovligen infört gods enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel och av olovligen avverkat virke enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923. Förverkandepåföljden kompletteras i sådana fall ofta av föreskrift, att om egendom, som skolat dömas förverkad, ej finnes i behåll, egendomens värde i stället skall gäldas. Bestämmelser av sådan innebörd återfinnas i exempelvis 8 kap. 30 § första stycket S.L., 8 § lagen om straff för olovlig varuinförsel och 25 § 1 mom. skogsvårdslagen. I viss mån jämförlig med förverkande är den påföljd, varom förmäles i 12 kap. 20 § S.L.; enligt nämnda lagrum skall med verktyg, som äro ämnade till förfalskning, så ock med vad genom förfalskning tillkommit, så förfaras, att missbruk därav ej kan ske. Straffrättskommittén torde ha för avsikt att föreslå allmänna bestämmelser i S.L. om förverkande. Dessa bestämmelser torde innebära bland annat, att vad som använts eller varit avsett att användas som hjälpmedel vid brott eller som frambragts genom brott, liksom även vinning av brott m. m, må under närmare angivna förutsättningar förklaras förverkat till kronan. Om egendomen ej finnes i behåll, skall utgivande av dess värde kunna ådömas. I vissa fall skall i stället för förverkande kunna föreskrivas åtgärd till förebyggande av missbruk. Från bestämmelser av nu antytt slag äro att skilja sådana, som avse att bereda målsäganden gottgörelse eller vederlag. I 24 kap. 1 § S.L., som stadgar straff bland annat för den som olovligen sår eller planterar å annans

64 jord, föreskrives tillika, att det som satts eller planterats skall vara förverkat till innehavaren av jorden. Härmed jämförliga stadganden återfinnas i 18 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske och 30 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt. Genom dylika bestämmelser tillgodoses målsägandens rätt till skadestånd; om förverkande i förut angiven mening är alltså icke fråga. Ett anspråk av denna innebörd är att behandla enligt de i nya R.B. meddelade reglerna om enskilt anspråk. Talan om egendoms förverkande eller därmed jämförlig påföljd föres i allmänhet i samband med åtal, och vanligen drabbar påföljden endast den tilltalade. Några särskilda bestämmelser angående rättegången i sådant fall torde icke vara erforderliga; i den mån talan hänför sig till den särskilda påföljden gälla i tillämpliga delar samma regler som beträffande åtalet i övrigt. Förverkande eller annan sådan påföljd kan emellertid stundom drabba annan än den, som förövat brottet. Vid olovlig varuinförsel kan sålunda dömas till förverkande även om godset införts av annan än ägaren. Likaså lär förverkande enligt 8 kap. 30 § andra stycket S.L. kunna inträda utan att egendomens ägare gjort sig skyldig till brottslig gärning. Straffrättskommittén har under övervägande att föreslå bestämmelser, enligt vilka förverkande eller därmed jämförlig påföljd kan ådömas, om egendomen övergått till någon, som insåg eller bort inse att egendomen kunde förklaras förverkad. Bestämmelser om förfarandet i fall, då påföljd, varom nu är fråga, riktar sig mot annan än den i målet tilltalade, finnas nu meddelade i skilda författningar; i åtskilliga hänseenden avvika dessa bestämmelser sinsemellan. Med hänsyn till den betydelse, som detta ämne äger beträffande strafflagstiftningen i allmänhet, har beredningen funnit övervägande skäl föreligga för, att de därmed sammanhängande spörsmålen göras till föremål för en allmän reglering ur processuell synpunkt. Det kunde ifrågasättas, om ej en sådan reglering borde erhållit plats i nya R.B. Då emellertid de frågor, som härvid möta, äro av ganska speciell karaktär och deras behandling i nya R.B. även är förenad med vissa formella svårigheter, har beredningen ansett övervägande skäl tala för, att de behandlas i promulgationslagen till nya R.B. Med hänsyn till ifrågavarande påföljders natur torde vara uppenbart, att även då påföljden angår någon, som ej är tilltalad, målet bör behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. De i nya R.B. meddelade bestämmelserna för brottmål äro emellertid i vissa avseenden olika alltefter det straff, som kan följa å brottet. Särskilda föreskrifter gälla för det fall, att å brottet icke kan följa svårare straff än böter. Erinras må härutinnan om bestämmelserna i 23 kap. 22 § angående rätt att väcka åtal utan förundersökning, i 1 kap. 5 och 11 §§ om rättens domförhet, i 51 kap. 21 § om måls avgörande i hovrätt utan huvudförhandling ävensom i 54 kap. 12 § andra stycket om förutsättningarna för meddelande av prövningstillstånd. Vad sålunda är föreskrivet med avseende å ansvarstalan för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter, synes böra erhålla motsvarande tillämpning även då talan föres om förverkande eller annan sådan påföljd. I detta sammanhang m å erinras, att lika behandling även i ett annat avseende föreskrivits såvitt angår böter och för-

65 verkande; enligt 48 kap. 1 § nya R.B. skall sålunda strafföieläggande, om brottet är förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, omfatta även påföljden. En hänvisning till reglerna för åtal innebär, att talan skall föras mot den, som skulle drabbas av påföljden. I rättspraxis torde någon ovillkorlig fordran härå icke uppställas. 1 Enligt de bestämmelser, som varit föremål för övervägande inom straffrättskommittén, bör yrkandet delgivas ägare ävensom annan, som enligt vad känt är bar rätt till egendomen. Beredningen ansluter sig till denna ståndpunkt. I första stycket av denna paragraf har i enlighet härmed ansetts böra föreskrivas, att om fråga rörande egendoms förverkande eller annan sådan påföljd angår någon, som ej är tilltalad, talan därom skall föras mot honom. Tydligt är, att en sådan åtgärd alltid berör egendomens ägare. I vad mån åtgärden kan anses angå annan sakägare, beror av huruvida hans rätt kvarstår oinskränkt oavsett åtgärden. Som exempel på fall, då annan än ägaren beröres av åtgärden, må erinras om föreskrifterna i 8 § 3 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Enligt detta lagrum skall under vissa förutsättningar i samband med förverkande av intecknad farkost även intecknad panträtt i farkosten förklaras skola upphöra. Av hänvisning till åtalsreglerna följer även, att stämning å den, mot vilken talan föres, i allmänhet är erforderlig. Av 33 kap. 13 § nya R.B. framgår, att stämning i brottmål ej må delgivas annorledes än genom handlingens överlämnande till den tilltalade. Ett undantag från denna regel synes i vissa fall påkallat såvitt angår talan om förverkande av egendom, som tagits i beslag. Sedan egendomen omhändertagits för det allmännas räkning, synes den omständigheten, att ägaren ej är känd eller att han eller annan, mot vilken talan föres, ej har känt hemvist inom riket eller alt eljest delgivning på sätt om stämning i brottmål är stadgat ej kan ske här i riket, icke böra utgöra hinder för ett avgörande, huru med egendomen slutligen skall förfaras. Att beakta är i detta sammanhang, att ägaren inför utsikterna att drabbas av straff ofta torde föredraga att förbliva okänd eller eljest hålla sig undan. I skilda författningar, såsom lagen om straff för olovlig varuinförsel, lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. och lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar, har ock befunnits erforderligt att meddela bestämmelser, enligt vilka frågan om beslagtagen egendoms förverkande kan avgöras, sedan vederbörande genom kungörelse lämnats tillfälle att bevaka sin rätt. I enlighet med vad nu anförts torde böra medgivas, att i här avsedda fall stämning må kungöras på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. sägs. Enligt nämnda lagrum skall rätten förordna, att handlingen skall anslås i dess kansli, varjämte meddelande därom skall införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning. Den handling, som i nu förevarande fall skall delgivas, är den av rätten 1

Se N.J.A. 1940: 103; 1901: 556.

5—411530

utfärdade stämningen och det torde vara lämpligt, att innehållet i denna fullständigt upptages i det meddelande, som skall införas i tidning. Då värdet av beslagtagen egendom i många fall kan vara ringa, synes olämpligt att för de mål, varom här är fråga, i varje fall uppställa krav på meddelandets införande i tidning. Enligt 18 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin gäller i fråga om där avsett förverkandeförfarande, att kungörelse i tidning ej erfordras, om den beslagtagna egendomens värde ej uppgår till 100 kronor. En motsvarande regel synes böra upptagas även för här ifrågavarande fall; uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till 100 kronor, bör sålunda vara tillräckligt, att stämningen anslås i rättens kansli. Tydligt är, att om ägaren ej är känd, stämningen ej kan avse viss person utan allenast ägaren i denna hans egenskap. Kungörelseförfarandet kan komma till användning gentemot ägaren även då brottsligt förfarande ligger honom till last; förutsättning härför är dock, att stämning med yrkande om ansvar icke kan delgivas honom. Som framgår av det sagda bör kungörelse i nu angiven ordning kunna äga rum endast då fråga är om beslagtagen egendom. Föres talan om utgivande av egendomens värde, bör sålunda krävas att stämningen utfärdas och delgives i vanlig ordning. Enligt de i nya R.B. meddelade bestämmelserna för rättegången i brottmål skall den tilltalade som regel i kallelse till rätten föreläggas vite. När, såsom här för vissa fall föreslagits, stämningen kungöres på sätt i 33 kap. 12 § nämnda balk är föreskrivet, kan icke anses lämpligt, att svaranden kallas vid äventyr av vite. En undersökning av de bestämmelser, enligt vilka kungörelseförfarande nu är medgivet, giver vid handen, att underlåtenhet från ägarens sida att giva sig till känna i vissa fall är förbunden med påföljd av egendomens förverkande. Enligt 10 § förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. skall sålunda kungörelse om verkställt beslag tillika innehålla föreläggande för ägaren att inom viss tid anmäla sig hos domstolen vid äventyr av talans förlust. I lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom lagen om förbud mot vissa sammanslutningar anvisas ett extrajudiciellt förfarande i fråga om egendoms förverkande. Härvid gäller i allmänhet, att förverkande, utan att särskilt beslut därom erfordras, inträder, om ej missnöje med beslaget anmäles inom viss tid, sedan kungörelse om beslaget utfärdats. I andra fall, såsom enligt 17 § första stycket lagen om straff för olovlig varuinförsel, föreskrives däremot skyldighet att inom viss tid anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande må avgöras utan hinder av uteblivande; i detta fall torde det utsatta äventyret icke ha samma karaktär av tredskopåföljd. Särskilt med hänsyn till vad förut anförts därom, att svaranden i mål av förevarande beskaffenhet ofta torde vara obenägen att låta sig avhöra, synes lämpligt att i anslutning till bestämmelsen i förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. föreskriva, att svarandens utevaro skall medföra, att den mot honom förda talan i regel skall bifallas. Då kungörelse sker, bör sålunda i stämningen utsättas, att svaranden har att å tid och ställe, som an-

67 givas i stämningen, komma tillstädes för att svara i saken vid påföljd, att egendomen eljest må förklaras förverkad. En tillämpning av påföljden torde dock icke under alla förhållanden böra följa; därest av omständigheterna framgår, att talan om förverkande är ogrundad, bör den lämnas utan bifall. Vid utsättande av tid för svarandens inställelse bör i varje särskilt fall hänsyn tagas till möjligheten för svaranden att bevaka sin rätt. Tiden bör alltså bestämmas längre för det fall, att svaranden kan antagas befinna sig å utrikes ort. Kominer svaranden tillstädes, har rätten att upptaga målet till handläggning i vanlig ordning. Skall delgivning ske med svaranden, bör, såsom eljest i brottmål, svaranden föreläggas vite. På grund av stadgandet i 46 kap. 15 § andra stycket nya R.B. torde i sådant fall målet i regel kunna avgöras utan hinder av svarandens utevaro. Då talan angår beslagtagen egendom, bliva i fråga om tiden för talans väckande reglerna i 27 kap. 7 § nya R.B. att tillämpa; i allmänhet skall sålunda talan väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes. Avvikelse från denna regel kan gälla på grund av särskilt stadgande. I detta hänseende må nämnas, att beredningen, såvitt angår beslag i anledning av olovlig varuinförsel, föreslår undantag från eljest gällande bestämmelser om den tid, inom vilken åtal sist skall ha väckts; i sådant fall blir tydligen icke heller en talan, som avser endast förverkande, underkastad tidsbestämmelserna i 27 kap. 7 § nya R.B. Föres samtidigt talan dels om ansvar, dels mot annan än den tilltalade om förverkande eller annan med brottet förenad påföljd, böra målen handläggas i en rättegång; möjlighet härtill föreligger enligt 45 kap. 3 § samt 47 kap. 24 § nya R.B. De nu angivna reglerna böra uppenbart erhålla motsvarande tillämpning även om i något fall förverkande till det allmänna skulle vara utsatt såsom enda påföljd i anledning av ett visst förfarande och detta sålunda icke skulle vara belagt med straff. Som redan antytts kan för närvarande i vissa fall förverkande inträda på grund av ett extrajudiciellt förfarande. Med de lättnader, som av beredningen föreslagits med avseende å delgivning och utredning, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, torde behovet av dylika bestämmelser i stort sett bortfalla. Som regel bör alltså gälla, att fråga om förverkande skall prövas av domstol på talan av åklagaren. I vissa fall, då fråga är om egendom av ringa värde, torde dock för vinnande av arbetsbesparing ett extrajudiciellt förfarande kunna anses motiverat; beredningen återkommer härtill i samband med förslag till ändringar i lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt lagen om straff för olovlig varuinförsel. Som framgår av 48 kap. 1 § nya R.B. skall strafföreläggande avse, utom det bötesstraff som anses böra ifrågakomma, även förverkande eller annan sådan med brottet förenad påföljd. En förutsättning för att föreläggandet må omfatta även påföljden är tydligen, att talan därom kunnat föras mot

68 den misstänkte. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke för det fall, att påföljden angår annan person och sålunda talan därom skall föras mot honom, åklagaren borde äga möjlighet att i stället förelägga honom påföljden till godkännande. Då en dylik anordning torde förutsätta, att enahanda begränsningar gälla som beträffande föreläggande av straff, och densamma alltså icke vore tillämplig när å brottet kan följa normerade böter eller frihetsstraff, torde frågan härom dock icke äga någon större praktisk betydelse. Beredningen har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att i detta hänseende föreslå en vidgad användning av institutet strafföreläggande. Av förslaget föranledas jämkningar i vissa lagar och författningar. Förslag till erforderliga lagändringar ha upprättats av beredningen; motsvarande ändringar torde böra vidtagas även i författningar av administrativ natur, såsom förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. och vapenkungörelsen den 22 juni 1934. Såsom framgår av det redan anförda ha med hänsyn till särskilda förhållanden vissa avvikelser ansetts böra medgivas från de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf; erinran härom har upptagits i sista stycket. 18 §. För utdömande av vite förutsattes stundom, att särskild talan därom föres vid rätten. Då vite förelagts av administrativ myndighet, som icke själv äger utdöma vitet, erfordras sålunda, att talan om föreläggandets tillämpning föres vid rätten. Exempel härpå utgöra de fall, då vite förelagts av hälsovårdsnämnd eller Konungens befallningshavande enligt 21 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning eller av hälsovårdsnämnd enligt 29 eller 53 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Tredskas någon att fullgöra vad genom dom blivit honom ålagt och är vite utsatt i domen, torde likaledes vid rätten böra föras talan om vitets utdömande; i sådant fall äro föreskrifterna i 38 § U.L. om rätt för överexekutor att förelägga och utdöma vite ej tilllämpliga. I nya R.B. ha icke meddelats bestämmelser för det fall, att talan i särskilt mål föres om utdömande av vite. Vite, som enligt nya R.B. förelagts genom beslut under rättegången, må utdömas i samma rättegång. Det nu sagda gäller ock vite, som rätten enligt särskilda föreskrifter självmant har att förelägga eller utdöma för fullgörande av viss uppgift, som åligger någon, såsom ingivande av bouppteckning eller förmyndarräkning enligt 3 kap. 9 § lagen om boutredning och arvskifte eller 9 kap. 10 § förmynderskapslagen. Vitets åläggande och utdömande ingå i sådant fall i handläggningen av det ärende, varom är fråga; på grund av hänvisning i förslaget till lag om handläggning av ärenden bliva, om ej annat är särskilt stadgat, nya R.B:s bestämmelser tillämpliga. Beträffande fullföljd i anledning av rättens beslut, varigenom vite utdömts, ha föreskrifter upptagits i nya R.B. Bland annat meddelas i 51 kap. 21 § andra stycket bestämmelser angående rätt att i hovrätt avgöra mål utan huvudförhandling, då någon i underrätt fällts till vite och

69 anledning ej förekommer till ådömande av annan påföljd. Andra stycket av 54 kap. 12 § innehåller, förutom bestämmelser om förutsättningarna för tilltalad att erhålla prövningstillstånd, föreskrifter i sådant hänseende för det fall, att någon fällts till vite. I nu anförda fall har vite likställts med böter. Det synes lämpligt, att föreskrift meddelas om de regler, som skola gälla beträffande rättegången, när särskild talan föres om utdömande av förelagt vite. I anslutning till den ståndpunkt, som kommit till uttryck i sist omförmälda båda lagrum, torde härvid böra stadgas, att vad i nya R.B. är föreskrivet angående åtal för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter, skall äga motsvarande tillämpning". Rörande de särskilda, för bötesmål meddelade bestämmelser, vilka sålunda bliva tillämpliga, må, utöver vad redan antytts, erinras om reglerna i 23 kap. 22 § angående rätt att väcka åtal utan förundersökning, i 1 kap. 5 och 11 §§ om rättens domförhet och i 30 kap. 6 § om rätt att utfärda dom i förenklad form. I överensstämmelse med vad beredningen anfört vid 17 § förevarande lag utgår beredningen från, att hänvisningen till reglerna för bötesmål icke föranleder, att bestämmelserna i 48 kap. nya R.B. angående strafföreläggande i förevarande fall skola anses tillämpliga. Med det föreslagna stadgandet avses icke att taga ståndpunkt till frågan, i vilka fall särskild talan erfordras för utdömande av förelagt vite. Praxis i detta hänseende företer skiljaktigheter. I fråga om lagfartsföreläggande har, såsom framgår av rättsfall, i vissa fall särskild talan förts angående vitets utdömande, under det att i andra fall beslut om ådömande av vitet meddelats såsom beslut under rättegången i mål om åläggande att söka lagfart. 1 Tydligt är, att förevarande paragraf avser endast det fall, att fråga om vitets utdömande blir föremål för särskild rättegång. 19 §. Såsom anmärkts vid 2 § äger enligt 27 kap. 1 § äldre R.B. part, som vill överklaga underrätts utslag i mål, vari han hålles häktad, att intill besvärstidens utgång avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet. Samma förmån tillkommer honom, enligt 30 kap. 35 § äldre R.B., även vid fullföljd av talan mot hovrättens utslag. I 12 § promulgationslagen till 1901 års lag om ändring av nämnda balk stadgas skyldighet för Konungens befallningshavande och tillsyningsman vid häkte att tillse, att häktad, som vill anföra besvär eller avgiva annan inlaga till högre rätt, därvid ej saknar nödigt biträde. Ingiver den häktade besvärsskriften eller inlagan till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen, skall handlingen ofördröjligen insändas till den myndighet, som har att taga befattning med densamma. Även i vissa andra avseenden gälla särskilda bestämmelser om fullföljdsförfarandet i brottmål i fall, då den tilltalade hålles häktad i målet. Härom hänvisas till 27 kap. 4 och 12 §§ samt 30 kap. 16, 19, 40 och 42 §§ äldre R.B. 1 Se N.J. A. 1911: 412, 431; 1912: 436; 1934: 542; 1942: 263. Jfr 1913: 570; 1911: 449 1923: 122.

70 Ovannämnda bestämmelser ha i rättspraxis icke ansetts tillämpliga å den, som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete utan sammanhang med det mål, i vilket klagan föres. 1 Fullföljer åklagare eller målsägande talan mot dom å frihetsstraff, som vunnit laga kraft mot den tilltalade, och har den tilltalade börjat undergå straffet, betraktas han emellertid som häktad i målet. 2 Däremot har den, som för verkställighet av icke lagakraftvunnen dom å tvångsuppfostran intagits i allmän uppfostringsanstalt, icke ansetts på grund av bestämmelserna i fråga äga rätt att ingiva besvär i målet till föreståndaren för anstalten. 3 I skrivelse den 26 juni 1925 anmodade chefen för justitiedepartementet hovrätterna och vissa andra myndigheter att inkomma med yttranden angående lämpligheten av en lagändring, varigenom det i 27 kap. 1 § och 30 kap. 35 § äldre R.B. stadgade förfarandet för besvärs ingivande av part, som i målet hålles häktad, erhölle en vidsträcktare tillämpning ävensom angående innehållet i de bestämmelser, vilka i sådant hänseende kunde vara erforderliga. Svea hovrätt anförde i avgivet yttrande, att en utsträckning av de omförmälda stadgandenas tillämplighetsområde till andra än dem, som genom beslut i målet vore berövade friheten, mötte betänkligheter med hänsyn till den ökade svårigheten att vinna säker upplysning om den laga kraft, som kunde ha åkommit underrätters och hovrätters utslag. Dessa synpunkter syntes emellertid hovrätten ej utgöra hinder för att åt personer, som intagits i allmän uppfostringsanstalt men ville överklaga därom meddelat utslag, öppna möjlighet till talans fullföljande genom avlämnande av besvär till anstaltens föreståndare. Vid ärendets anmälan i statsrådet den 27 november 1925 anförde departementschefen, att från principiell synpunkt näppeligen något vore att invända mot att de lättnader i besvärsförfarandet, vilka i vissa fall medgivits part som vore berövad friheten, utsträcktes till andra fall, i vilka för vederbörande part förelåge hinder eller svårighet av samma slag att iakttaga de för det ordinära förfarandet gällande föreskrifterna. Därest någon, som dömts till tvångsuppfostran, intoges i allmän uppfostringsanstalt, innan tiden för överklagande av utslaget gått till ända, syntes det sålunda skäligt, att han erhölle de lättnader beträffande besvärsproceduren, vilka vore medgivna part, som i målet holies häktad. Beträffande åter de fall, då någon, som vore förlustig sin frihet, ville anföra besvär i annat mål än det, vari frihetsberövandet beslutats, talade enligt departementschefens mening de skäl, som framhållits av Svea hovrätt, för att icke till dessa fall helt utsträcka de processuella förmåner, vilka tillkomme part som holies häktad i målet. Den klagandes intresse i förevarande hänseende syntes bliva i skälig mån tillgodosett, om han berättigades att avlämna sin besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller vederbörande föreståndare inom sådan tid att besvären kunde med allmänna posten inkomma till besvärsinstansen före besvärstidens utgång. 1 2 8

Se N.J.A. 1919: 4^6; 1923: 434. Se N.J.A. 1928: 593. Se N.J.A. 1924: 631.

71 I enlighet med de av departementschefen angivna grunderna hade inom justitiedepartementet utarbetats vissa lagförslag; dessa remitterades till lagrådet men föranledde därefter ej vidare åtgärd. Genom lagar den 23 februari 1934 ändrades emellertid ovannämnda stadganden i 27 och 30 kap. äldre R.B. samt 12 § 1901 års promulgationslag till att avse även den, som enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar. Sedermera har tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelser utsträckts även till vissa andra fall, då utslag i brottmål må verkställas omedelbart. Enligt 25 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse skall sålunda vad i ovan omförmälda lagrum finnes stadgat för det fall, att part hålles häktad i målet, gälla även då någon, som ådömts ungdomsfängelse, intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits i förvar. Motsvarande föreskrifter ha upptagits i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff samt 6 § lagen den 18 juni samma år om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I skrivelse till Konungen den 31 december 1940 ifrågasatte justitieombudsmannen, om icke tillämpningsområdet för föreskrifterna i 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff borde vidgas till att omfatta alla fall, då fångar och med dem jämställda klagade över bötesförvandiingsutslag, detta oavsett om deras frihetsberövande grundats på beslut i målet om förvandling. Som grund härför anförde justitieombudsmannen bland annat, att de skäl, som åberopats mot att tillerkänna ifrågavarande processuella förmåner åt klagande, vilken underginge frihetsstraff utan sammanhang med det mål vari klagan fördes, icke ägde samma styrka beträffande bötesförvandlingsmål som i andra fall. Justitieombudsmannens framställning ledde icke till någon lagstiftningsåtgärd. I nya R.B. ha icke upptagits några särskilda bestämmelser om avlämnande av fullföljdsinlaga från häktad och med häktad jämställd; även sådan inlaga skall inom den föreskrivna fullföljdstiden vara inkommen till den domstol, som har att mottaga inlagan. Att tillåta klaganden att i stället med laga verkan ingiva fullföljdsinlagan till administrativ myndighet har icke ansetts erforderligt med hänsyn till att inlagan får insändas med posten. Som beredningen antytt i motiven till nya R.B. (s. 528) synes emellertid i administrativ ordning böra stadgas skyldighet för tillsyningsman vid häkte och föreståndare vid anstalt för verkställande av straff eller skyddsåtgärd att mottaga och vidarebefordra fullfölj dsinlaga samt att tillse att den, som är intagen i häktet eller anstalten, erhåller biträde vid författandet av sådan inlaga. Bestämmelserna härom torde böra avse även det fall, att klagan föres i annat mål än det, på grund varav intagningen skett. Vad eljest angår frågan om den intagnes möjligheter att utföra talan i annan rättegång än den, vari frihetsberövandet ägt rum, följer av 21 kap. 3 § nya R.B. att, därest fråga är om brottmål, offentlig försvarare må förordnas för den intagne, såframt domstolen finner hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas. I övrigt lära den intagnes intressen bliva tillräckligt tillgodosedda genom reglerna om laga förfall. I vad mån frihetsberövandet bör tillerkännas betydel-

72 se som giltig ursäkt för underlåtenhet att företaga rättegångshandling, får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Som framhållits i motiven till nya R.B. (s. 362) bör i detta hänseende särskilt beaktas, huruvida den intagne haft möjlighet att ställa ombud. 1 I det mål, vari den tilltalade berövats friheten, kan uppenbart icke frihetsförlusten tilläggas verkan såsom laga förfall. Ur rättsskipningssynpunkt måste tillses, att det hinder för utförande av talan, som frihetsberövandet utgör, undanröjes. Enligt nya R.B. skall i fall, då tilltalad har att inställa sig personligen, rätten i allmänhet förelägga honom vite. Är han häktad i målet, skall emellertid rätten i stället förordna om hans inställande genom vederbörlig myndighet. Även i vissa andra avseenden innehåller nya R.B. särskilda bestämmelser för det fall att den, som tilltalats för brott, hålles häktad i målet. Enligt 21 kap. 3 § skall sålunda i dylikt fall offentlig försvarare alltid förordnas, om den tilltalade begärt det. Överklagar den tilltalade underrätts eller hovrätts dom eller beslut, skall enligt 33 kap. 26 § kostnad för delgivning i fullföljdsinstansen gäldas av statsverket; är fråga om fullföljd till högsta domstolen har, som framgår av 54 kap. 17 §, den tilltalade dessutom den förmånen, att han icke är skyldig att nedsätta fullföljdsavgift eller belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Slutligen ha åtskilliga föreskrifter meddelats i ändamål att påskynda avgörandet. I sådant avseende hänvisas särskilt till reglerna om doms meddelande i 30 kap. 7 §, om tiden för hållande av huvudförhandling i 45 kap. 14 §, 51 kap. 13 § och 55 kap. 15 § samt om insändande omedelbart av handlingar i vade- och revisionsmål i 51 kap. 5 § och 55 kap. 5 §. Det synes uppenbart, att de bestämmelser i nya R.B., för vilka sålunda redogjorts, böra tillämpas, även då någon för brott ådömts frihetsstraff eller skyddsåtgärd och domen på grund av nöjdförklaring eller särskilt lagstadgande börjat verkställas innan målet slutligen avgjorts. Som framgår av det ovan anförda, finnas för närvarande i vissa fall, då dom i brottmål må verkställas omedelbart, föreskrifter meddelade, att den dömde vid fullföljd av talan i målet skall likställas med häktad. I andra hithörande fall har däremot frågan om den dömdes ställning i processuellt hänseende icke blivit reglerad genom lag. Med hänsyn till denna frågas betydelse har beredningen ansett önskvärt, att en allmän bestämmelse i ämnet meddelas. En sådan bestämmelse torde, såsom framhölls inom lagrådet vid granskningen av förslaget till 1934 års lag om ändring av 27 och 30 kap. äldre R.B., böra erhålla en fristående plats; det har med hänsyn härtill ansetts lämpligt, att den införes i promulgationslagen till nya R.B. Under vissa omständigheter kan, sedan någon blivit dömd för brott, vid domstol väckas fråga om ändrad behandling av den dömde. Enligt lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff skall sålunda domstol i vissa fall förordna om böters förvandling till fängelse. Av 4 kap. 4 § S.L. framgår vidare, att domstol stundom har att meddela beslut om förening av straff, som tidigare ådömts genom skilda utslag. I 23 § lagen den 15 juni 1

Jfr Sv. J. T. 1929 ref. s. 69.

73 1935 om ungdomsfängelse föreskrives, att dom å ungdomsfängelse under viss förutsättning skall anses förfallen samt att i så fall målet skall återupptagas för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse. En liknande bestämmelse meddelas beträffande tvångsuppfostran i 19 § lagen den 13 mars 1937 om sådan uppfostran. Även lagen den 18 juni samma år om förvaring och internering i säkerhetsanstalt innehåller föreskrifter, som äro av betydelse i förevarande sammanhang; enligt 3 § sistnämnda lag må under vissa förhållanden den, som undergår frihetsstraff eller tvångsuppfostran, av domstol dömas till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Slutligen må erinras, att enligt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom fråga om ändrade bestämmelser med avseende å sådan dom kan väckas vid domstol, förutom i samband med nytt åtal mot den dömde, även då denne utan att därigenom göra sig skyldig till brott åsidosätter sina åligganden enligt den villkorliga domen, så ock eljest då anledning därtill förekommer. Beträffande förfarandet vid domstolen och den dömdes processuella befogenheter i här avsedda fall ha fullständiga bestämmelser meddelats endast i lagen om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna skall i mål om förvandling av böter angående rättegången gälla i huvudsak detsamma som i brottmål i allmänhet; målet må likväl alltid avgöras utan hinder av att den bötfällde icke inställt sig vid rätten. I fråga om förening av straff föreskrives allenast, att den dömde skall erhålla tillfälle att yttra sig; detsamma är förhållandet även i lagen om villkorlig dom. Enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall, då fråga väckes om ådömande av förvaring enligt 3 §, den dömde höras muntligen vid rätten; han äger rätt att erhålla biträde i målet enligt de regler, som i sådant avseende gälla beträffande häktad. I lagarna om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran slutligen saknas helt bestämmelser om rättegången. Det kunde övervägas att för samtliga nu ifrågavarande fall föreskriva handläggning i den för brottmål i allmänhet stadgade ordningen. Med hänsyn till prövningens begränsade omfattning lär det emellertid icke vara erforderligt, att huvudförhandling göres obligatorisk; rätten bör liksom nu äga viss frihet att avgöra saken i den dömdes frånvaro. I övrigt torde emellertid den dömde i processuellt hänseende böra likställas med den, som tilltalats för brott. Han synes sålunda böra äga rätt att erhålla biträde av offentlig försvarare enligt de för tilltalad gällande reglerna i 21 kap. 3 § nya R.B. Är han intagen i fängelse eller därmed jämförlig anstalt för att undergå straff eller annan påföljd, som ålagts honom genom den tidigare domen, bör han uppenbart anses som häktad i målet. Därest offentlig försvarare förordnas för den dömde, uppkommer fråga, om och i vad mån han skall vara skyldig att till statsverket återgälda därav föranledd kostnad. En analogisk tillämpning av föreskrifterna i 31 kap. 1 § nya R.B. skulle medföra, att återbetalningsskyldighet i vissa fall, såsom vid förening av straff, bleve obligatorisk. Detta skulle ofta vara obilligt; den dömde kan vara utan skuld till att saken mot honom måst upptagas på

74 nytt. I lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt stadgas, som ovan nämnts, att i mål om ådömande av förvaring enligt 3 § gällande regler angående rättegångsbiträde åt häktad skola äga motsvarande tillämpning. Det föreskrives emellertid tillika, att ersättning, som tillerkänts biträde, alltid skall stanna å statsverket. Motsvarande bestämmelser ha upptagits i 19 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning. Övervägande skäl synas tala för att den sålunda antagna grundsatsen vinner tillämpning i samtliga fall, varom här är fråga; arvode och ersättning till offentlig försvarare torde således alltid böra gäldas av statsverket. 20 §.

Enligt bestämmelser i skilda lagar tillkommer det allmän åklagare att å det allmännas vägnar vid domstol väcka och utföra talan i mål, som ej angår allmänt åtal. Sålunda är enligt 10 kap. 1 § G.B. allmän åklagare pliktig att yrka äktenskaps återgång, när hinder för äktenskapets ingående förelegat enligt 2 kap. 7, 9 eller 10 § nämnda balk. Enligt 18 § patentförordningen och 15 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller äger allmän åklagare under närmare angivna förutsättningar föra talan om ogillande av patent eller om upphävande av registrering av mönster. På talan av allmän åklagare kan enligt lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag domstol förordna om åtgärder till upplösning av bulvanförhållande, som avses i nämnda lagar. Enligt 11 § 2 mom. gruvlagen äger allmän åklagare väcka klandertalan, o m inmutningsrätt beviljats i strid mot vissa i lagen angivna bestämmelser; enligt 41 § 2 mom. sagda lag är åklagaren även behörig att föra talan mot utmålsförrättning i fali, motsvarande vad i 11 § 2 mom. stadgats i fråga om beviljande av inmutningsrätt. I detta sammanhang kommer även i betraktande talan om vitesföreläggande i vissa fall. I 217 § uti det omarbetade förslaget till ny aktiebolagslag (S.O.U. 1942:47) ha upptagits bestämmelser, enligt vilka rätten på talan av allmän åklagare kan genom vite tillhålla styrelseledamöter och verkställande direktör i aktiebolag att fullgöra dem åliggande skyldighet att till registreringsmyndigheten insända vissa redovisningshandlingar. Stundom är under liknande omständigheter som de nu anförda i lag föreskrivet, att talan å det allmännas vägnar skall föras av annan myndighet än allmän åklagare. Enligt 31 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. må talan om förverkande av koncession å sådan fyndighet föras av kronans ombudsman. Enahanda behörighet tillkommer enligt 50, 52 och 62 §§ kronans ombudsman med avseende å andra i lagen omnämnda fyndigheter. Talan om föreläggande av åtgärder till betryggande av återväxt m. m. föres av skogsvårdsstyrelsen enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 och lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden. Enligt lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillkommer det jordbrukskommissionen att föra talan om åtgärder till förebyggande av vanhävd.

75 Talan, som här avses, kan i vissa fall föras i samband med ansvarstalan. Sålunda kan yrkande om återgång av äktenskap på grund av tvegifte framställas i samband med ansvarstalan enligt 17 kap. 1 § S.L. Enligt lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag kan, förutom yrkande om åtgärder för bulvanförhållandets upplösning, ifrågakomma ansvarstalan mot bulvanen. Talan om förverkande av koncession å alunskifferfyndighet torde stundom kunna framställas i samband med yrkande om ansvar enligt 62 § lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. Likaledes torde talan om åtgärder enligt förenämnda lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. kunna föras i förening med ansvarstalan enligt 23 § 2 mom. samma lag. Även för det fall, att talan av här ifrågavarande beskaffenhet föres utan samband med ansvarstalan, gäller stundom på grund av särskild föreskrift, att målet skall behandlas som brottmål. Ett dylikt stadgande återfinnes i 13 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk, som tillika innehåller föreskrift, att om fullföljd av jordbrukskommissionens talan mot hovrätts utslag skall gälla vad i 30 kap. 6 § 3 mom. äldre R.B. är föreskrivet rörande allmänt åtal. Även i 11 § lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom stadgas att mål, som avses i lagen, skall behandlas i den för brottmål föreskrivna ordningen. Enligt 7 § andra stycket lagen om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag skall mål om åtgärder för bulvanförhållandes upplösning behandlas i den för brottmål stadgade ordningen, ändå att talan om ansvar ej föres. Dessa bestämmelser i bulvanlagarna ha i tillämpningen ansetts innebära bland annat, att stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. äldre R.B. skall äga tillämpning med avseende å fullföljd av åklagarens talan i högsta domstolen. 1 I övriga här omförmälda lagar äro liknande föreskrifter ej meddelade; bland annat enligt 1923 och 1932 års skogsvårdslagar gäller emellertid, att talan mot rättens slutliga utslag skall föras genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar. Att mål angående vanhävd skola behandlas som brottmål hade föreskrivits redan i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland. Stadgandet därom torde ha föranletts av att högsta domstolen vid granskning av ett tidigare förslag i ämnet funnit en dylik bestämmelse erforderlig för undanröjande av tvekan, huruvida talan om avhjälpande av vanhävd skulle anses som civil eller kriminell. 2 Även den särskilda bestämmelsen om fullföljd av jordbrukskommissionens talan i högsta domstolen torde ha tillkommit på grund av erinringar vid laggranskning i högsta domstolen. Ett justitieråd uttalade, 3 att för den händelse talan enligt den föreslagna lagen i något fall skulle tillkomma allmän åklagare, det torde vara nödvändigt, att i lagen angåves, huruvida det då i 30 kap. 7 § R.B. meddelade förbudet för allmän åklagare att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t skulle äga tillämpning. Tre justitieråd ansågo i lagen böra stadgas, att 1 1 3

Se N.J.A. 1934: 240, 245. Se prop. 1907: 148 s. 19. Se prop. 1909: 154 s. 39.

76 beträffande jordbrukskommissionens rätt att i mål, som avsåges i lagen, fullfölja talan mot hovrätts utslag skulle gälla vad i 30 kap. 7 § R.B. funnes föreskrivet rörande allmän åklagare. Den likartade beskaffenheten av här berörda mål föranleder, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser böra gälla beträffande rättegången. Att, såsom nu i vissa fall är föreskrivet, i allo likställa dessa mål med brottmål torde under den nya rättegångsordningen icke vara lämpligt. Till en början må erinras, att de i nya R.B. meddelade bestämmelserna för rättegången i brottmål i allmänhet förutsätta, att någon är misstänkt eller tilltalad för brott, och att bestämmelserna i vissa fall äro olika alltefter brottets beskaffenhet. Under dessa omständigheter kunde stundom bliva föremål för tvekan vilka regler skola tillämpas, när talan om ansvar ej föres. Det kan även ifrågasättas, om exempelvis reglerna angående förundersökning, försvarare och omröstning i brottmål överhuvud äro lämpade för de förhållanden, som här avses. Tydligt är, att de för brottmål gällande inskränkningarna i reglerna om editionsplikt icke böra vinna tillämpning, när fråga ej är om ansvar. Med hänsyn till det nu anförda tala övervägande skäl för att ifrågavarande mål närmast behandlas såsom tvistemål. Den omständigheten, att kärandetalan skall utföras av åklagare eller annan myndighet å det allmännas vägnar, medför emellertid, att icke heller tvistemålsreglerna till alla delar böra komma till användning. I stället för vad i fråga om tvistemål stadgas om föreläggande för part och parts utevaro bör beträffande den, som för talan å det allmännas vägnar, gälla vad om åklagare är föreskrivet. Föreläggande för honom att komma tillstädes vid äventyr, att hans talan i målet eljest förfaller, bör sålunda icke ifrågakomma. Ej heller bör han erhålla föreläggande enligt 42 kap. 3 § nya R.B. för avhjälpande av brist i stämningsansökningen eller anmodas komma tillstädes vid vite. Underlåter han att inställa sig i underrätt, bör den omständigheten, att även svaranden uteblivit, icke medföra, att målet avskrives; hans utevaro från huvudförhandlingen i underrätt bör föranleda, att denna inställes. Har han fullföljt talan i hovrätt, bör hans utevaro från huvudförhandlingen därstädes icke erhålla den verkan, att hans vadetalan skall anses förfallen. Vad angår fullföljd av målet i högre rätt torde en ytterligare anknytning till brottmålsreglerna vara påkallad. Såsom förut antytts gäller redan nu i vissa fall, att talan å det allmännas vägnar hos Kungl. Maj:t skall fullföljas av justitiekanslersämbetet. I enlighet med denna grundsats torde för samtliga mål, varom här är fråga, böra gälla, att rätten att å det allmännas vägnar fullfölja eller eljest föra talan i högsta domstolen skall bedömas efter de regler, som i 7 och 54 kap. nya R.B. meddelats beträffande åklagartalan i brottmål. Detta innebär bland annat, att stadgandena om prövningstillstånd icke skola vara tillämpliga såvitt angår det allmännas talan samt att denna talan i högsta domstolen skall fullföljas och utföras av justitiekanslern, dock att, om talan fullföljts allenast av den enskilda parten, justitiekanslern äger förordna, att talan därstädes må utföras av den, som i lägre rätt företrätt det

77 allmänna. Med hänsyn till det nu anförda och då upprätthållande av kravet på vadeanmälan lär vara utan betydelse för de mål, varom här är fråga, torde kunna uppställas som regel, att i fråga om ordningen för fullföljd i högre rätt vad i nya R.B. är stadgat om allmänt åtal skall äga motsvarande tilllämpning. Även frågan om skyldighet för svaranden att ersätta statsverkets utgifter i rättegången samt skyldighet för statsverket eller käranden att gälda kostnader i rättegången synes böra bedömas efter samma grunder som om åklagare mot svaranden fört talan om ansvar. Bestämmelser av nu angiven innebörd ha upptagits i denna paragraf. Lagrummets räckvidd torde i huvudsak framgå av det förut anförda. Då i detsamma angivits, att talan skall föras å det allmännas vägnar, torde därigenom uteslutas mål, däri kronan är part, d. v. s. mål, däri kronan har att omedelbart tillvarataga sitt eget intresse, såsom då kronan gör gällande bättre rätt till fast egendom eller yrkar skadestånd på grund av fel i leverans eller för talan i mål om klander av utmätning, som ägt rum för uttagande av skatt. För mål av dylik beskaffenhet kunna särskilda föreskrifter vara att iakttaga; härom må hänvisas till Kungl. förklaringen den 23 mars 1807 punkt 34, kungörelsen den 16 maj 1827 angående åtskilliga föreskrifter för bevakandet av kronans rätt i de henne rörande rättegångar vid domstolarna 1 samt Kungl. brev den 8 december 1848, meddelat genom kungörelse av kammarkollegiet m. fl. ämbetsverk den 31 januari 1849. Om talan å det allmännas vägnar är ej heller fråga, då det åligger offentlig myndighet att genom särskilt förordnad företrädare tillvarataga enskilda intressen, t. ex. i mål, som avses i 18 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser eller 30 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Även vid talan å det allmännas vägnar kan stundom tillämpning av de föreslagna bestämmelserna vara utesluten på grund av särskild föreskrift. Sålunda meddelas i kungörelse den 23 december 1918 särskilda bestämmelser angående bevakandet av det allmännas talan i vattenmål. I förevarande paragraf göres förbehåll för giltigheten av dylika särskilda bestämmelser. Som förut omnämnts kan sådan talan, varom här är fråga, i vissa fall föras i samband med ansvarstalan. Enligt de grundsatser, som gälla för den nya rättegångsordningen, blir målet härvid att anse såsom brottmål. I allmänhet torde i dessa fall såväl ansvarstalan som det allmännas talan i övrigt föras av åklagaren. Stundom, såsom då i ett och samma mål föres talan om ansvar enligt 8 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk och om åtgärder till avhjälpande av vanhävd, ankommer dock på skilda myndigheter att föra talan å det allmännas vägnar; under det ansvarstalan utföres av allmän åklagare efter uppdrag av jordbrukskommissionen, åligger det sålunda kommissionen att själv eller genom särskilt förordnat biträde föra talan om åtgärder till avhjälpade av vanhävd. Även i dylikt fall torde de föreslagna bestämmelserna vara att tillämpa beträffande kommissionen. 1

Se N.J. A. 1931: 688; 1932: 26; 1943: 320.

78 21 §. Enligt 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken skulle vad i den nya lagen funnes stadgat rörande fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande tillämpning i fråga om klagan över annan världslig domstols eller myndighets beslut i mål, som enligt lag eller särskild författning finge i allmän överrätt fullföljas och ej vore att hänföra till utsökningsmål. Såsom framhållles i propositionen (nr 24) till 1901 års riksdag avsågos med ifrågavarande bestämmelser vissa beslut av synerätt i fall, då denna ej vore att anse som allmän underrätt, av länsstyrelse samt av poliskammare med domsrätt ävensom av domare eller någon rättens ledamot. Beträffande klagan över synerätls beslut hänvisas till vad beredningen yttrat under 8 §. Vad angår de övriga fall, som avses i 5 § i 1901 års lag, är att uppmärksamma poliskammares eller polisdomstols beslut i polismål. Enligt förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i avseende på fullföljden av polismål skola besvär i dessa mål i regel anföras i vederbörande hovrätt, varjämte från hovrätt besvärstalan må fullföljas hos Kungl. Maj:t, allt med iakttagande av den tid, som i allmänhet är stadgad för fullföljd av brottmål från underrätt till hovrätt och från hovrätt till Kungl. Maj:t. Då poliskamrarnas och polisdomstolarnas domsrätt enligt nya R.B. skall övergå å stadens rådhusrätt, komma ifrågavarande bestämmelser att förlora sin betydelse. I rättstillämpningen har 5 § i 1901 års lag även ansetts avse administrativ myndighets beslut i vissa ämnen, tillhörande straffverkställigheten. 1 Sin mesta användning har stadgandet i 5 § i fråga om beslut, som meddelats ej av underrätt i dess vanliga sammansättning utan av någon rättens ledamot. Härvid kunna särskiljas två olika grupper. I vissa slag av mål, som upptagas av allmän underrätt, äger enligt särskild föreskrift domaren på landet meddela beslut av provisorisk karaktär eller såsom förberedelse till målets handläggning inför rätten. Som exempel å här åsyftade lagrum kunna anföras 15 kap. 26 och 28 §§ G.B., 29 och 31 §§ lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt 12 kap. 4—6, 8, 14, 15 och 18 §§ lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap. Närmast är här fråga om en domförhetsregel, innebärande att häradsrätten är domför utan nämnd. I vilken utsträckning talan mot nu ifrågavarande beslut är tillåten, beror av särskild föreskrift. I andra fall åter har ett särskilt reglerat förfarande förlagts till någon rättens ledamot. Sålunda skall enligt konkurslagen konkursdomaren, enligt lagsökningslagen lagsökningsdomaren och enligt inskrivningslagen inskrivningsdomaren handlägga vissa mål eller ärenden. Även i dessa fall är vid fullföljd av talan 5 § att tillämpa. I vissa fall ha därjämte särskilda föreskrifter meddelats om fullföljdstidens beräkning eller fullföljden i övrigt. Såsom framgår av det ovan anförda torde ett stadgande motsvarande 5 § i 1901 års lag, alltjämt vara erforderligt, även om dess användning blir mera 1

Se N.J.A. 1908: 58; 1915: 438; 1926: 8.

79 begränsad. Vad särskilt angår de fall, då domaren har att i rättegång vid allmän underrätt meddela vissa provisoriska beslut, torde behovet komma att tillgodoses genom domförhetsreglerna i 1 kap. nya R.B. Enligt vad beredningen ämnar föreslå kommer befattningen med mål om lagsökning och handräckning att överflyttas å rätten; däremot komma konkursdomare och inskrivningsdomare alltjämt att bibehållas. Emellertid torde den nuvarande avfattningen av 5 § böra något jämkas. Sålunda torde böra uttryckligt angivas, att bestämmelse, som närmare reglerar fullföljden, skall gälla. Med ett sådant förbehåll föreligger ej anledning att från stadgandet undantaga beslut av överexekutor. Då domkapitlens befattning med vissa mål regleras av den kyrkliga lagstiftningen, har stadgandet liksom för närvarande begränsats att avse världslig domstol eller myndighet. Stadgandet synes även böra omfatta fullföljd av talan mot hovrättens beslut, detta med hänsyn till, att det icke utan vidare torde framgå av nya R.B:s bestämmelser, att dess fullföljdsregler äro i förevarande fall tillämpliga. I de fall, då på grund av nya R.B:s bestämmelser eller särskild föreskrift fullföljdsrätt är begränsad till hovrätt, kommer denna begränsning att gälla. Beträffande fullföljdsförfarandet i övrigt och målets behandling i överdomstolen böra tillämpas de regler, som gälla angående fullföljd i mål, som väckts vid allmän underrätt. Sålunda fordras även i nu åsyftade mål särskilt tillstånd för att målet må prövas av högsta domstolen. I överensstämmelse med nu gällande fullföljdsregler bör iakttagas, att talan alltid skall föras genom besvär; uttrycklig bestämmelse härom torde erfordras. Av stadgandet framgår, att besvär skola ingivas till den myndighet, som meddelat det överklagade beslutet, samt att i fråga om myndighetens befattning med ingivna besvär och handlingars översändande till hovrätten bestämmelserna i 52 kap. nya R.B. skola äga motsvarande tilllämpning, såvitt ej särskild bestämmelse därom är meddelad. Vad angår förhållandet mellan äldre och ny lag i de frågor, som sålunda reglerats, torde utan uttryckligt stadgande reglerna i 12 § böra komma till användning. Av dessa följer, att om det överklagade beslutet i första instans meddelats efter nya R.B:s ikraftträdande, de nya bestämmelserna skola tilllämpas i fråga om fullföljden. 22 §. Vid granskningen av förslaget till ny rättegångsbalk erinrade lagrådet, att i förslaget i några fall behandlades domstols befattning med frågor, som icke avsåge tvistemål eller brottmål, men att frågan om fullföljd av talan mot domstolens beslut i dylik fråga i förslaget lämnats oreglerad. Lagrådet hemställde i anledning härav, att i förslaget upptoges fullföljdsbestämmelser för sålunda åsyftade fall. Departementschefen uttalade vid sin anmälan av lagrådets utlåtande, att regleringen av dessa frågor syntes böra ingå i den lagstiftning, som skulle innehålla bestämmelser om nya R.B:s ikraftträdande. Som framgår av lagrådets yttrande och departementschefens uttalande åsyftas i detta sammanhang bestämmelserna i 4 kap. 5 § om indelning av tingslag i valkretsar och bestämmande av antalet nämndemän för varje val-

80 krets ävensom i fall, d å val skall förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, å vilken kommunalstämma valet skall äga rum, i 7 och 8 §§ samma kapitel om klagan över nämndemansval och nämndemans entledigande samt i 33 kap. 24 § om förordnande av stämningsman och återkallande av sådant förordnande. Att talan mot rättens beslut i dessa lrågor bör liksom nu kunna fullföljas till hovrätt och att rättsmedlet bör vara besvär, torde ej vara föremål för delade meningar. Mera tveksam är, såsom departementschefen ock uttalat, frågan om och till vilken myndighet talan mot hovrätts beslut skall fullföljas. Enligt äldre R.B. kan talan mot hovrätts beslut rörande nämndemansval fullföljas till högsta domstolen. De nu behandlade frågorna höra nära tillsammans med hovrätts allmänna tillsyn över underrätternas rättsskipning. Då högsta domstolen icke i förhållande till rättsskipningen i lägre instans intar en liknande ställning, torde tillräckliga skäl för dessa frågors fullföljande till högsta domstolen icke föreligga. De äro också ur rättslig synpunkt av enkel beskaffenhet. I detta sammanhang må erinras, att klagan över val av ägodelningsnämndeman enligt 21 kap. 4 § lagen om delning av jord å landet är begränsad till hovrätt. På grund av det nu anförda föreslår beredningen att i nu avhandlade fall talan mot hovrättens beslut ej må föras. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring tillkommer det häradshövdingen att efter samråd med nämnden fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen. Motsvarande bestämmelser finnas i nya R.B. meddelade beträffande häradsrätt uti 1 kap. 5 § och i fråga om rådhusrätt i 12 § samma kapitel. Som tillsynsmyndighet torde det ankomma på hovrätten att öva uppsikt över att de grunder, som vid denna fördelning tillämpas, äro ändamålsenliga och att i fall av behov åvägabringa rättelse. För detta syfte torde emellertid införande av särskild klagorätt icke vara påkallad. 23 §.

Enligt 16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, vilket lagrum enligt 2 § upphäves, skall, då främmande trosbekännare är av sådan lära, som ej tillstädjer honom att avlägga ed, då den enligt lag erfordras, Kungl. Maj:t förordna, huru förfaras bör. Stadgandet avser enligt sin lydelse allenast bekännare av annan kristen troslära än den evangeliskt lutherska. Som beredningen framhållit i sina motiv vid 36 kap. 13 § i förslaget till ny rättegångsbalk, motsvarande 12 § i nya R.B., har i praxis nämnda stadgande erhållit en vidare tillämpning. Stadgandet har, vad angår ed av domare, tolk, stenograf, vittne eller sakkunnig, i nya R.B. ersatts av bestämmelser om rätt för den, som skall avlägga ed, att under vissa förutsättningar utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. Dessa bestämmelser synas böra äga motsvarande tillämpning även i andra fall, då ed skall avläggas inför domstol eller annan myndighet. Av skäl, som anförts i beredningens motiv till 36 kap. 11 § nya R.B., har en jämkning av edsformuläret ägt rum. Det nya edsformuläret torde, oberoende av om nya R.B. i övrigt är tillämplig eller ej, böra komma till allmän

81 användning vid eds avläggande efter nya R.B:s ikraftträdande vare sig detta skall ske inför domstol eller annan myndighet. Det är emellertid uppenbart, att edgång, varvid det äldre formuläret använts, alltjämt är bindande. De avvikelser från det allmänna edsformuläret, som äro medgivna enligt lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol samt vissa andra författningar, beröras uppenbart icke av stadgandena i denna paragraf. 24 §.

I åtskilliga lagar och författningar, vilka tillhöra privaträtten, förekomma bestämmelser om, att vissa slag av avtal eller rättshandlingar skola äga rum eller bestyrkas med vittnen. Som exempel kunna anföras 1 kap. 2 § J.B. angående köp, byte eller gåva av fast egendom, 8 kap. 10 § G.B. angående äktenskapsförord och 6 kap. 4 § lagen om boutredning och arvskifte angående arvskifte. I vilken utsträckning nya R.B:s regler om vittnesbeviset kunna utöva inverkan på dessa bestämmelsers innebörd, skall beredningen upptaga till behandling i samband med ett av beredningen utarbetat förslag till särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Förutom i fall, som nu berörts, komma vittnen till användning vid offentliga förrättningar av olika slag. Sålunda stadgas i 7 § U.L., att utmätningsman skall vid sin förrättning ha med sig ojävigt vittne. Enligt 17 § lagen om rätt till fiske skall utmätningsman, innan han meddelar handräckning som där sägs, med ojävigt vittne hålla syn å stället. Som framgår av rättsfall, 1 avser vittnes anlitande härvid säkerställande av bevisning angående vad vid förrättningen förekommit och berör alltså ej förrättningens giltighet. I nya R.B. har för där avsedda fall föreskrivits, att till vittne skall tagas trovärdig person (se t. ex. 23 kap. 10 §, 28 kap. 7 §). I överensstämmelse härmed har i första stycket av denna paragraf stadgats, att om enligt lag eller författning vittne skall närvara vid offentlig förrättning, trovärdig person bör anlitas. Med avseende å besiktning, uppskattning eller annat uppdrag av beskaffenhet att böra handhas av opartiska personer, förekomma i lagar och författningar — förutom bestämmelser, däri närmare angives vad i jävsavseende skall gälla — även stadganden, som endast utsäga, att den som anlitas för uppdraget skall vara ojävig. Sålunda erfordras enligt 5 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål för erhållande av sådan panträtt, att å platsen, där spannmålspartiet är upplagt, verkställes besiktning av två o jäviga personer. För inteckning i jordbruksinventarier förutsattes enligt 3 § lagen den 3 juni 1932 intyg av två oj aviga personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket samt att de av honom lämnade uppgifterna om inventariebeståndet, såvitt kunnat utrönas, äro riktiga. Enligt 19 § gruvlagen skall ansökan om förlängning av undersökningstiden vara åtföljd av berättelse över de av inmutaren verkställda undersökningsarbetena, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av två ojäviga personer. Den. som 1

Se N.J.A. 1914: 57.

6—411530

vill framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond, skall enligt 6 § 2 mom. förordningen den 3 juni 1938 angående älgavgifter m. m. låta skadan synas och värderas av två ojäviga män. Syn, värdering eller uppskattning av ojäviga synemän är ock föreskriven i 49, 51 och 53 §§ lagen om ägofred. Enligt 73 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled må i vissa fall strandägare eller annan, som kan lida men av sjunket virke, själv draga försorg om virkets upptagande, sedan behovet därav blivit vid undersökning på platsen vitsordat av två ojäviga män. I 17 § lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis meddelas bestämmelser om försäljning av vara, som vid besiktning av ojäviga sakkunniga män funnits utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller fordra alltför kostsam vård. En liknande bestämmelse återfinnes i 36 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. I detta sammanhang må ock erinras om föreskrifterna i 16 § 1 mom. sistnämnda lag, enligt vilka för rätt att tillvarataga djur, som fallit å annans jaktområde, i vissa fall förutsattes bland annat, att bortförandet sker i närvaro av två ojäviga vittnen. I de fall, som hittills berörts, är åtgärden beroende av sakägarens initiativ, och det ankommer på honom att utse personer för uppdragets fullgörande. Stundom skola för liknande uppdrag förrättningsmän utses av myndighet eller av förrättningsman, som förordnats av myndighet. Länsstyrelse äger enligt 39 § 1 mom. jaktstadgan förordna ojävig förrättningsman att leda förrättning och vidtaga därmed sammanhängande åtgärder i anledning av förslag om bildande av jaktvårdsområde. Enligt 45 § samma författning har länsstyrelsen att uppdraga åt ojävig person att efter företagen utredning avgiva utlåtande angående uppgiven skadegörelse genom villebråd. Undersökning, som avses i 12 § skogsvårdslagen, skall företagas av en av skogsstyrelsen förordnad person med biträde av två ojäviga gode män, vilka utses av förrättningsmannen. I samtliga nu omnämnda fall torde den omständigheten, att för uppdraget anlitats jävig person, kunna inverka på åtgärdens giltighet. Vilka omständigheter, som skola grunda jäv mot de för uppdraget utsedda, kan emellertid i saknad av uttryckliga bestämmelser stundom vara ovisst. För frågans bedömande är av betydelse, att i vissa liknande fall ansetts böra hänvisas till reglerna om domarjäv. Sålunda skall enligt 2 kap. 11 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom mot syneman vid arrendesyn gälla de jäv, som enligt R.B. gälla mot domare. Samma krav uppställes beträffande värderingsmän, som avses i 3 § lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. I överensstämmelse härmed torde det ligga närmast till hands att för vissa här avsedda fall tillämpa reglerna om domarjäv. I synnerhet gäller detta, när, såsom i fråga om syn enligt ägofredslagen, synemännens utlåtande är förbundet med särskilda rättsverkningar och skall lända till efterrättelse i den mån det ej klandras. I andra fall, såsom beträffande 16 § jaktlagen och 19 § gruvlagen, torde däremot med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna om vittnesjäv varit åsyftade. Med hänsyn till den tvekan, som så-

83 lunda kan föreligga, och då vittnesjäven icke bibehållits i nya R.B., torde vara lämpligt, att bestämmelse meddelas om vad i detta avseende skall gälla. Det kunde övervägas att härutinnan uppställa samma krav på opartiskhet, som enligt 40 kap. 2 § nya R.B. gäller beträffande sakkunnig. För uppdraget skulle alltså ej få anlitas någon, som till saken eller uppdragsgivaren stode i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kunde anses förringad. För enskilda sakägare och förrättningsmän lär emellertid stundom möta svårighet att rätt bedöma innebörden av en dylik regel. Som redan antytts torde ock i vissa fall på grund av uppdragets art vara lämpligast, att den, som skall anlitas för uppdraget, är underkastad bestämmelserna om domarjäv. Med hänsyn härtill och då en enhetlig reglering såvitt möjligt bör eftersträvas, har beredningen funnit övervägande skäl tala för, att reglerna om domarjäv skola lända till efterrättelse. Stadgande härom hal upptagits i andra stycket av denna paragraf. Av det anförda framgår, att den föreslagna regeln icke är tillämplig i den mån särskild föreskrift är meddelad, såsom beträffande lantmätare, god man och sakkunnigt biträde i 2 kap. 9 § jorddelningslagen, syneman och sakkunnigt biträde i 10 kap. 12 § V.L., ordförande och ledamot i expropriationsnämnd i 30 § expropriationslagen, förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde i 23 § lagen om enskilda vägar, förrättningsman, sakkunnig eller ledamot i virkesmätningsnämnd i 16 § lagen om virkesmätning och skiljemän enligt 5 § skiljemannalagen. I praxis ha jävsbestämmelserna i sistnämnda lag ansetts tillämpliga, då tvist enligt föreskrift i lag skall avgöras av »ojäviga skiljemän»; 1 med hänsyn härtill torde det av beredningen föreslagna stadgandet icke heller i sådana fall böra anses tillämpligt. Därest vittne, som avses i första stycket, eller någon, som fullgjort uppdrag, varom förmäles i andra stycket, åberopas såsom vittne eller sakkunnig i rättegång, böra allmänna bevisregler gälla. Erinran härom har införts i tredje stycket. 25 §. I nya R.B. upptagas icke, såsom tillhörande domstolsorganisationen, de nuvarande poliskamrarna och polisdomstolarna i städerna utan är avsett, att dessas domsrätt skall övergå å stadens rådhusrätt. Bestämmelse härom har upptagits i denna paragraf. Av praktiska skäl torde dock mål, som vid nya R.B:s ikraftträdande redan väckts vid poliskammare eller polisdomstol, böra där slutbehandlas. Att vid sådan handläggning bestämmelserna i 12 § skola tillämpas, torde utan särskild föreskrift vara uppenbart. 26 §. Såsom beredningen förutsatt i motiven till förslaget till nya R.B. (s. 8) komma vid dess ikraftträdande alltjämt att finnas rådhusrätter i vilka allenast en eller två av domarna skola vara lagfarna. I detta sammanhang har be1

Se N.J.A. 1943: 286.

81 redningen framhållit som lämpligast, att rådhusrätten i sådan stad bibehålles under någon övergångstid. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Enligt denna må rådhusrätten bibehållas i sin hittillsvarande sammansättning; vad i nya R.B. stadgas om lagfaren domare skall avse även ledamot, som ej är lagfaren. F r å n denna regel har dock ansetts böra göras det undantaget, att allenast lagfaren ledamot äger att handlägga fråga, i vilken rådhusrätt enligt 1 kap. 11 § nya R.B. är domför med en lagfaren ledamot. Det torde vidare vara uppenbart att rättens ordförande skall vara lagfaren. Då nämnd skall deltaga, kommer rådhusrätten alltså att bestå av en lagfaren ordförande och nämnd. Som beredningen uttalat i motiven till förslaget till nya R.B. (s. 17) torde i fråga om tillsättning av icke lagfaren rådman de nu gällande reglerna böra bibehållas. 27 §.

Enligt 21 kap. 5 § nya R.B. skall till offentlig försvarare förordnas advokat, som finnes lämplig därtill. Med hänsyn till att inom vissa landsändar tillgången på för sådant uppdrag lämpliga advokater icke torde komma att motsvara behovet, särskilt under de närmaste åren efter nya R.B:s ikraftträdande, har beredningen ansett sig böra föreslå att, såvitt Kungl. Maj:t finner skäl förordna därom, till offentlig försvarare må vid vissa domstolar utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av stadgandena i 21 kap. 8 § nya R.B. följer att, då på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse annan än advokat förordnats till offentlig försvarare i lägre instans, uppdraget avser även överrätt, dit målet fullföljes, även om sådan bestämmelse icke meddelats beträffande överrätten. Villkoret att offentlig försvarare skall ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 3 § första stycket lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Tillräcklig anledning torde icke föreligga att därutöver bibehålla den i andra stycket sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen om att i vissa fall till biträde må förordnas även annan, som prövas lämplig att biträda den häktade. Hur länge ett sådant undantagsstadgande bör bibehållas, torde böra bero av utvecklingen å förevarande område. Beredningen föreslår att befogenhet tillägges Kungl. Maj:t att förordna även i denna fråga. 28 §. Vissa av de författningar, som äro angivna i detta lagrum, ha behandlats under 2 §; rörande dessa hänvisas till vad där yttras. Vad angår flertalet av de i paragrafen upptagna författningarna torde redan av 4 § följa, att de fortfarande skola äga giltighet. Lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid har med hänsyn till sin stora betydelse för beräkning av frister enligt nya R.B. ansetts böra särskilt anmärkas.

85 29 §. Som uttalats i den allmänna motiveringen till ifrågavarande lag, böra nya R.B:s bestämmelser om domstolarna och deras organisation principiellt gälla redan med ikraftträdandet. Detta förhållande medför icke några större förändringar i nu gällande ordning. Vad angår tillsättning av domare innehåller dock nya R.B. i viss mån avvikande bestämmelser. Sålunda skall lagfaren rådman i rådhusrätt utnämnas av Kungl. Maj:t i stället för att förordnande nu meddelas av länsstyrelsen; även beträffande val av lagfaren rådman skol a andra bestämmelser gälla. Val av nämndeman skall i stad förrättas av stadsfullmäktige och på landet i regel av kommunalfullmäktige. De nya reglerna böra uppenbart icke äga tillämpning i fråga om domare, som vid nya R.B:s ikraftträdande redan är innehavare av befattningen. Beträffande nämnden och dess sammansättning erfordras före nya R.B:s ikraftträdande vidtagande av vissa åtgärder. Enligt 1 kap. 12 § skola i stad med rådhusrätt finnas nämndemän till det antal som Konungen bestämmer. Såväl detta bestämmande som själva valet böra föregå R.B:s ikraftträdande så att nämnden då är färdigbildad och kan träda i tjänstgöring. Beträffande antalet nämndemän i tingslag föreskrives i 1 kap. 5 §, att i varje tingslag skola finnas minst aderton nämndemän samt att, om flera nämndemän erfordras, Konungen bestämmer antalet. I de tingslag, där antalet nämndemän vid nya R.B:s ikraftträdande icke skulle uppgå till aderton, bör alltså kompletteringsval äga rum. Samma är förhållandet i fråga om tingslag, där antalet väl uppgår till aderton men dock anses understiga det med hänsyn till nya R.B. erforderliga antalet. I god tid före ikraftträdandet bör alltså behovet av antalet nämndemän i de olika tingslagen göras till föremål för undersökning. Skulle i något tingslag antalet nämndemän finnas -vara större än som motsvarar behovet, bör, i överensstämmelse med vad som iakttagits vid införande av 1932 års lag om häradsnämnds tjänstgöring, reduktion ske endast i m å n av avgång. Sedan antalet nämndemän för de särskilda tingslagen bestämts, böra i fall, då komplettering av nämnden erfordras, likaledes före ikraftträdandet åtgärder vidtagas för nämndemansval och val förrättas. Det bör tillkomma Kungl. Maj:t att förordna om nämndemansval och vidtagandet av de härför erforderliga åtgärderna. I fråga om hovrätterna, nedre justitierevisionen och justitiekanslersämbetet förutsättas för nya R.B:s ikraftträdande vissa organisatoriska ändringar. Sålunda bör undersökning äga rum om antalet erforderliga ledamotsbefattningar i varje hovrätt. Advokatfiskalernas ställning som åklagare i hovrätten kommer att upphöra. Även beträffande de nuvarande fiskalsbefattningarna torde liksom i fråga om hovrätternas biträdande personal i övrigt påkallas omreglering. Antalet revisionssekreterare torde kunna avsevärt nedbringas. Vid justitiekanslersämbetet kräves inrättande av nya åklagarbefattningar. För anslag till de nya tjänster, som erfordras, påkallas riksdagens medverkan. Även i åtskilliga andra hänseenden erfordras bestämmelser om övergången till den nya ordningen. I ett stort antal fall tillkommer det Kungl. Majlt

86 enligt stadgande i nya R.B. att meddela bestämmelser, såsom beträffande arbetsordningar för hovrätter och underrätter, tingsordningar, instruktioner för åklagare, fastställande av stadgar för advokatsamfundet. Uppenbart böra även bestämmelser av nu antytt slag meddelas före nya R.B:s ikraftträdande. I andra fall, där Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att förordna, är behovet av omedelbar reglering icke lika framträdande. Som exempel kan nämnas sådana ändringar i tingslagsindelningen, som påkallas av stadgandet i 1 kap. 1 §, eller bestämmande av tingsställen enligt 1 kap. 6 §. I sådana fall böra, intill dess ändring vidtages, äldre bestämmelser gälla. , På grund av vad nu anförts har i förevarande paragraf föreskrivits dels att i fall, då Konungen enligt nya R.B. har att meddela förordnande i vissa fall, sådant förordnande må äga r u m utan hinder av att nya R.B. ännu ej trätt i tillämpning, och dels att det tillkommer Konungen att jämväl i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för övergången till nya R.B.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Såsom beredningen framhållit vid 24 § i förslaget till lag om införande av nya R.B., förekomma i åtskilliga lagar och författningar, vilka tillhöra privaträtten, bestämmelser, att vissa slag av avtal eller andra rättshandlingar skola äga rum eller bestyrkas med vittnen. Med hänsyn till den reglering av vittnesbeviset, som nya R.B. innehåller, inställer sig frågan, om och i vilken utsträckning denna reglering kan utöva inverkan på ifrågavarande bestämmelsers innebörd. Uti stadganden om de olika rättshandlingar, som här åsyftas, saknas i allmänhet helt föreskrifter om de kvalifikationer, som vittnena skola fylla; bestämmelserna i ämnet innehålla allenast att det skriftliga avtal, varom är fråga, skall ske med vittnen eller att viss rättshandling, som fordrar skriftlig form, skall bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Ett undantag utgöra de bestämmelser om testamentsvittnen, som finnas meddelade i 2 kap. testamentslagen. Enligt dessa må till testamentsvittne tagas allenast den, som uppfyller vissa angivna kvalifikationer; dessa kvalifikationer skola alltså föreligga vid den tidpunkt, då testamentet upprättas, och formföreskriften är uppfylld, även om vittnet sedermera förlorar sådan kvalifikation samt eventuellt ej kan höras som vittne i rättegång om testamentet. Med hänsyn till frånvaron av bestämmelser i andra fall kunde den slutsatsen ligga nära till hands, att i dessa fall äldre R.B:s jävsregler äro av betydelse endast då person, som bevittnat rättshandlingen, i rättegång därom åberopas som bevis. Med denna uppfattning skulle upphävande av ifrågavarande jävsregler inverka allenast i fråga om bevisningen; vittnena skulle kunna åberopas, ehuru enligt

87 äldre lag hinder därför mött. Skola däremot de i äldre R.B. upptagna jävsreglerna hänföras till den tidpunkt, då rättshandlingen äger rum, och alltså en person, mot vilken jäv då föreligger, icke vara behörig att bevittna rättshandlingen, gestalta sig förhållandena annorlunda. Verkan av jävsbestämmelsernas upphävande är då icke längre en processuell utan en civilrättslig fråga. Av åtskilliga rättsfall framgår, att beträffande vissa avtal äldre R.B:s jävsregler skola anses hänföra sig till den rättegång, vari vittnena åberopas, och att de sålunda böra uppfattas som bevisvittnen. Därest mellan kontrahenterna varit ostridigt, att så avtalats som handlingen innehåller eller att avtalshandlingen blivit egenhändigt undertecknad av den kontrahent, som påstått avtalets ogiltighet, och behov av bevisning härom alltså icke förelegat, har i fråga om fastighetsköp den omständigheten, att överlåtelsehandlingen icke varit bestyrkt med vittnen eller att något av vittnena på grund av jäv icke kunnat höras i rättegången, ej ansetts medföra avtalets ogiltighet 1 . Om vid fastighetsköp säljaren däremot bestritt, att köp kommit till stånd, och bevisning härom erfordrats, har i vissa fall jäv, som förelegat mot vittnenas hörande i rättegången, lett till köpets ogiltighet. 2 Den ståndpunkt, som sålunda kommit till uttryck i vissa fall, kan icke sägas ha i rättstillämpningen blivit erkänd beträffande alla rättshandlingar, där medverkan av vittnen är föreskriven. Sålunda har äktenskapsförord frånkänts giltighet, enär handlingen icke blivit bestyrkt av två ojäviga vittnen. 3 Även avtal om erkännande av faderskap har av liknande skäl ansetts sakna verkan. 4 Av rättsfallen torde kunna dragas den slutsatsen att, oberoende av bevisfrågan, för ifrågavarande handlingars giltighet fordras, att vittnen bestyrkt handlingen och att vittnena därvid varit ojäviga. Såsom framgår av det nu anförda synas enligt rådande rättstillämpning olika regler gälla i fråga om vittnens kvalifikationer och deras betydelse vid skilda grupper av rättshandlingar. Det kan icke undgås, att detta förhållande leder till rättsosäkerhet och detta desto mera som det även i rättstillämpningen torde vara i viss mån oklart, huruvida en viss rättshandling t. ex. inteckningsmedgivande eller arvskifte skall hänföras till den ena eller andra gruppen. Denna osäkerhet kommer otvivelaktigt ytterligare att ökas genom avskaffande av vittnesjäven och ovissheten om denna åtgärds inverkan å de nu gällande rättsreglerna. Beredningen har därför ansett sig böra, i samråd med lagberedningen, undersöka möjligheten av mera enhetliga bestämmelser i fråga om samtliga de rättshandlingar, varom nu är fråga. Fordran på skriftlig form och medverkan av vittnen vid vissa rättshandlingar har uppenbart ett dubbelt syfte. Med hänsyn till dessa rättshandlingars betydelse ej allenast för kontrahenterna utan även i många fall för andra rättsägare ha till förebyggande av rättsosäkerhet ansetts böra uppställas särskilda garantier mot ovisshet om rättshandlingens existens och innehåll. 1 Se N. J. A. 1917:632; 1919:281; 1924:489; 1943:532. * Se N. J. A. 1878:369; 1906:432. s Se N. J. A. 1933: 676. 4 Se N. J. A. 1933:601; 1936:571.

88 Dessa garantier äro av betydelse såväl i materiellt hänseende för rättshandlingens giltighet som ur processuell synpunkt i händelse av framtida tvist. 1 regel torde de ifrågavarande garantierna tillgodose båda dessa syften; att det processuella syftet tillgodoses ligger för övrigt, liksom vid rättshandlingar i allmänhet, i kontrahenternas eget intresse. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt torde de garantier, som avse rättshandlingens giltighet, äga den största betydelsen. För såväl kontrahenterna själva som för andra rättsägare är det av synnerlig vikt, att de med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst kunna fastställa, huruvida de i lag föreskrivna formerna äro iakttagna och om rättshandlingen ur denna synpunkt är bindande; att låta denna fråga bero av omständigheter, som inträffa först efter handlingens tillkomst, kan icke anses tillfredsställande. Beredningen har funnit övervägande skäl tala för, att de krav i fråga om särskilda kvalifikationer, som böra uppställas å personer, vilka skola medverka som vittnen, böra hänföra sig till rättshandlingens tillkomst i överensstämmelse med vad redan nu gäller i fråga om testamentsvittnen. Att sträcka dessa krav så långt som skett i fråga om testamentsvittnen synes dock beträffande de rättshandlingar, varom nu är fråga, icke vara att tillråda; än mindre torde ett bibehållande av de nuvarande vittnesjäven kunna ifrågakomma. En sådan fordran skulle kunna leda till att till följd av en ofta ursäktlig okunnighet hos ena eller andra kontrahenten om vittnes kvalifikationer en rättshandling, som under en lång tid ansetts för giltig, i en därefter väckt rättegång komme att befinnas ogiltig. En sådan ogiltighetsförklaring skulle beträffande det stora flertalet av de rättshandlingar, varom här är fråga, vålla svåra rubbningar. Ur denna synpunkt är av vikt, att ej andra krav uppställas i fråga om vittnenas kvalifikationer än sådana, varom kontrahenterna kunna skaffa sig kännedom utan mera ingående undersökning av vittnenas personliga förhållanden. Från denna utgångspunkt torde vara lämpligt att anknyta till de regler, som enligt 36 kap. 13 § nya R.B. gälla i fråga om vittnes hörande under ed eller sanningsförsäkran. I viss mån tillgodoses ock härigenom vittnenas betydelse ur bevissynpunkt. I överensstämmelse med vad nu anförts har beredningen uti det lagförslag i ämnet, som beredningen utarbetat, infört stadgande om att vid avtal eller annan rättshandling, som enligt lag skall äga rum eller eljest bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gentemot vilken rättshandlingen skall företagas, samt ej heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Lagförslaget avser icke fall, då av annan grund än föreskrift i lag avtal eller annan rättshandling skall bekräftas med vittnen. Å andra sidan äro, med undantag för testamenten, de föreslagna bestämmelserna tillämpliga å alla rättshandlingar av privaträttslig natur, där medverkan av vittne är föreskriven som form. Hit höra köp, byte eller gåva av fast egendom enligt 1 kap. 2 § J.B., samtycke av make till avyttring av eller inteckning för gäld i fast egendom eller tomträtt enligt 6 kap. 4 § G.B., nyttjanderättshavares samtycke

89 till överlåtelse av eller annat förfogande över fast egendom eller tomträtt enligt 4 kap. 6 § testamentslagen, medgivande till inteckning enligt 1 § inteckningsförordningen och vissa andra författningar, upplåtelse av panträtt i spannmål enligt lagen den 20 juni 1924, lösöreköp, äktenskapsförord enligt 8 kap. 10 § G.B., avtal om underhållsbidrag eller om faderskap enligt 9 och 20 §§ lagen om barn utom äktenskap, förklaring om arvsrätt enligt 3 kap. 3 § lagen om arv samt arvskifte enligt 6 kap. 4 § lagen om boutredning och arvskifte. Därest en rättshandling icke ingås under de former, som äro i lag föreskrivna, gäller, om ej annan bestämmelse meddelats, enligt allmänna rättsgrundsatser, att rättshandlingen icke är giltig. En förutsättning för tillämpningen av denna grundsats är uppenbart, att fråga är om en föreskrift, som hänför sig till sättet för rättshandlingens tillkomst. Skulle föreskriften avse allenast den bevisning, som må vara tillåten för att i rättegång styrka rättshandlingens verklighet, kan utgången komma att bero av parternas ståndpunkt till bevisfrågan; såsom framgår av det föregående, har denna uppfattning i rättspraxis gjort sig gällande särskilt i fråga om köp av fast egendom. Om däremot, såsom skett uti förevarande lagförslag, såsom allmän fordran uppställes, att redan vid rättshandlingens företagande de personer, som skola medverka som vittnen, skola äga vissa kvalifikationer, torde avtalets giltighet böra, oberoende av bevisfrågan, bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst. En följd av de föreslagna bestämmelserna är alltså, att även vid fastighetsköp medverkan av vittnen kommer att utgöra en nödvändig form vid avtalets ingående. Då beredningen icke har att behandla de formkrav, som i övrigt äro uppställda för de rättshandlingar, varom nu är fråga, och, såsom redan antytts, för vissa rättshandlingar kunna gälla särskilda bestämmelser, har beredningen ansett, att något uttryckligt stadgande härom icke bör upptagas i detta sammanhang. Däremot torde vara lämpligt att i förslaget intages föreskrift, att en vittnesbekräftelse, som icke fyller de i förslaget angivna fordringarna, i fråga om rättshandlingens giltighet är utan verkan. Det kunde ifrågasättas att till förebyggande av rättsosäkerhet i fall då en ogiltighetsförklaring skulle medföra särskilt svåra rubbningar införa en viss preklusionsfrist för väckande av talan härom. Vad angår överlåtelse av fast egendom ha ifrågavarande synpunkter i tysk rätt tillgodosetts genom bestämmelse att, ehuru föreskriven form för överlåtelsen ej iakttagits, överlåtelsen dock erhåller giltighet genom dess inskrivning i fastighetsboken (B.G.B. § 313). Då emellertid behovet av en sådan preklusionsfrist icke kan anses föranlett av den nu föreslagna lagändringen och för dess upptagande i lagstiftningen torde krävas särskild undersökning, som beredningen icke är i tillfälle att verkställa, har ett sådant stadgande ansetts icke böra föreslås i detta sammanhang. Beträffande den föreslagna lagens inverkan på rättshandlingar, som företagits före lagens ikraftträdande, inställa sig vissa spörsmål. Enligt de grundsatser, som i allmänhet anses gälla i fråga om ny civillags tillämpning, skall i detta hänseende äldre lag fortfarande gälla. Tillämpningen av ny process-

90 lag är däremot oberoende av den tidpunkt, då den rättshandling, som är föremål för tvist, företogs. Tydligt är, att i de fall, då vittnena ansetts intaga ställningen som bevisvittnen, bestämmelserna i nya R.B. om bevis genom vittnen även i detta fall skola ersätta äldre R.B:s bestämmelser i ämnet. Huruvida de personer, som bevittnat köp av fast egendom, enligt äldre lag skulle varit jäviga att såsom vittnen höras i rättegång angående köpet, är alltså utan betydelse, även om köpet slutits före nya lagens ikraftträdande; vad angår verkan därav, att köpet ingåtts utan vittnen, bör däremot äldre rätt gälla. I de fall, då vittnenas kvalifikationer äro att hänföra till tidpunkten för avtalets tillkomst, är läget ett annat. Denna fråga är av privaträttslig natur och avtalets giltighet skulle principiellt sett även i detta hänseende vara att bedöma enligt äldre lag. Tillräckliga skäl torde emellertid ej föreligga att ens för detta fall upprätthålla äldre lags jävsbestämmelser; skulle den, som anlitats som vittne, varit behörig därtill enligt nya lagen, torde vittnesbekräftelsen böra gälla. Häremot kan visserligen invändas, att därigenom vissa rättshandlingar erhålla giltighet, som enligt äldre lag saknat sådan; denna konsekvens av vittnesjävens upphävande kan emellertid inträda även i fall, då vittnena anses som bevisvittnen. Med hänsyn härtill och till den osäkerhet, som råder i fråga om vittnenas ställning vid olika slag av rättshandlingar, anser beredningen den förordade lösningen vara att föredraga. I överensstämmelse med vad nu anförts har som övergångsstadgande föreslagits, att i fråga om avtal eller annan rättshandling, som ägt rum före lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla, dock med det undantaget att vittnesbekräftelse, som skulle varit gällande enligt den föreslagna lagen, icke må anses utan verkan på den grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig som vittne. Utöver vad beredningen nu anfört må beträffande de särskilda lagrummens innehåll och avfattning framhållas följande. Avfattningen av 1 § överensstämmer nära med motsvarande stadgande i 36 kap. 13 § nya R.B. Att vid ett ömsesidigt förpliktande avtal den ene kontrahenten icke kan anlitas som vittne i förhållande till den andre torde vara uppenbart. Stadgande härom synes dock vara av en viss praktisk betydelse vid vissa andra rättshandlingar; den i detta fall använda formuleringen har hämtats från 3 kap. avtalslagen. I 36 kap. 13 § nya R.B. uteslutes från vittnesed den, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller sanningsförsäkran; motsvarande ordalag i 2 kap. 4 § testamentslagen är, att någon på grund av angivna förhållanden är ur stånd att vittna. Någon saklig skillnad mellan dessa formuleringar torde icke föreligga. Den bristande insikten hos vittnet torde emellertid i nu förevarande fall böra hänföras till en sådan handling som den vittnet har att företaga. I överensstämmelse härmed ha i stället för uttrycket »ed eller försäkran» i 36 kap. 13 § nya R.B. i förslaget införts orden »sådan bekräftelse». I de författningar, där föreskrift om vittnen är meddelad, förekomma i fråga om sättet för vittnenas medverkan olika uttryck, såsom att rättshandlingen skall ske med eller be-

91 styrkas av vittnen eller att den skriftligen upprättade handlingen skall underskrivas även av vittnen. Beredningen har icke ansett sig böra taga ståndpunkt till frågan, om och i vad mån dessa olikheter i uttryck kunna vara av betydelse i fråga om sättet för vittnenas medverkan. I lagförslaget ha de sammanfattats så, att rättshandlingen skall äga rum eller eljest bekräftas med vittnen. I 2 § har upptagits bestämmelse om att bekräftelse, avgiven av person som enligt 1 § ej är behörig som vittne, vid bedömande av rättshandlingens giltighet skall anses utan verkan. I andra stycket har tillika erinrats om att de regler, som gälla beträffande vittnesbevis i allmänhet, skola äga tillämpning, då den, som anlitats som vittne vid rättshandlingen, skall höras i rättegång. Stadgandet överensstämmer med en mindre jämkning med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § testamentslagen. Slutligen har i 3 § förbehåll gjorts om den fortsatta giltigheten av testamentslagens bestämmelser i ämnet. Den föreslagna lagen bör träda i kraft samtidigt med nya R.B. Angående övergångsbestämmelsernas innehåll hänvisas till vad beredningen förut yttrat.

Förslag till lag om handläggning av ärenden. Sedan gammalt har i såväl teori som rättspraxis skillnad gjorts mellan rättsskipning och rättsvård av annat slag. Rättsskipningen har därvid i allmänhet karakteriserats såsom samhällets genom domstolarna utövade verksamhet för den materiella rättsordningens upprätthållande. Formen för denna verksamhet är rättegång och dess syfte är att i ett konkret fall fastställa vad som är rätt mellan vissa parter samt i överensstämmelse därmed meddela rättsskydd åt den, som lidit intrång i sin rätt eller hotas av ett sådant intrång; i straff processen tillkommer som en särskild uppgift bestämmande av samhällets reaktion mot ett begånget brott. Samhällets rättsvårdande uppgift är emellertid ej begränsad till rättsskipningen. I allt högre grad framstår för samhället vikten av att enligt normer, som fastställas genom lagstifningen, i rättssäkerhetens intresse ingripa reglerande även i fall, då ett sådant ingripande icke är omedelbart påkallat av ett väntat eller redan föreliggande intrång i annans rätt. En sådan reglering är i allmänhet av förebyggande karaktär; i vissa fall leder den till uppkomsten av nya rättsliga företeelser eller omgestaltning av redan bestående. Denna art av rättsvård utövas icke blott genom domstolarna utan även av andra samhällsorgan. I den m å n denna rättsvård, den s. k. frivilliga rättsvården, åvilar domstolarna, bruka de rättsangelägenheter, som äro dess föremål, till skillnad från rättegångsmålen, betecknas som ärenden. Denna terminologi är dock, såsom

92 framgår av den följande framställningen, icke konsekvent genomförd. Understundom betecknas samma rättsangelägenhet än som mål och än som ärende. Härtill kommer, att ärende ofta användes i lagstiftningen utan att därmed avses vare sig rättsskipning eller frivillig rättsvård. Även om de allmänna synpunkter angående skillnaden mellan rättsskipning och frivillig rättsvård, som sålunda framhållits, kunna vara till viss ledning, äro de dock uppenbart icke tillräckliga för att, vad svensk rätt angår, uppdraga en bestämd gräns mellan rättegångsmål, å ena, och rättsvårdsärenden, å andra sidan. För en sådan gränsdragning fordras en undersökning av de i lagstiftning och rättspraxis utbildade reglerna å detta område. En sådan undersökning ger vid handen, att ifrågavarande gräns även bestämts av andra förhållanden än de rent principiella synpunkterna. Åtskilliga rättsangelägenheter, som till sin natur otvivelaktigt tillhöra den frivilliga rättsvården, såsom äktenskaps upplösning, boskillnad, omyndigförklaring, jorddelning, byggande i vatten, anses som rättegångsmål, även om i fråga om förfarandet i sådana mål särskilda bestämmelser i stor utsträckning gälla. Vid bedömande huruvida en rättsangelägenhet är att anse som mål eller ärende kan en viss ledning erhållas av det sätt, varpå förfarandet inledes. För anhängiggörande av rättegång i tvistemål fordras den enskildes initiativ. Formen för anhängiggörandet är i regel stämning å en uppgiven motpart. I stor utsträckning kunna ärenden upptagas av rätten självmant; något partsförhållande föreligger ofta icke. Då ärende anhängiggöres av enskild, sker det genom ansökan. De angelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården, avse i allmänhet förhållanden, som regleras i privaträtten, särskilt familje-, bolags-, föreningseller fastighetsrätten. Även i straffrätten förekomma vissa frågor, såsom angående straff och villkorlig dom, vilka bruka betecknas som ärenden. Dessa frågor torde emellertid äga flera beröringspunkter med straffprocessen än med den frivilliga rättsvården. Exekutions- och konkursrätten intaga ur processuell synpunkt en fristående ställning. Frågor av förvaltningskaraktär äro ej att hänföra till den frivilliga rättsvården, även om de betecknas som ärenden. Hit höra frågor angående val eller utseende på annat sätt av innehavare av offentliga befattningar, utfärdande av arbetsordningar o. dyl., i den mån sådana frågor ankomma p å domstol. Bland de rättsangelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården och enligt gällande lagstiftning skola behandlas som domstolsärenden, innebära flera registrering eller inskrivning av eller annan anteckning om ett rättsfaktum, varigenom detta erhåller särskild rättsbildande betydelse. Till denna grupp äro att hänföra uppvisande av äktenskapsförord, avhandling om lösöreköp eller förening om hägnadsskyldighet, anmälan hos domstol av fordran för avbrytande av preskription eller av tvång och förledande vid utfärdande av skuldebrev, bevakning av testamente, inskrivning av fång till fast egendom eller av inteckning. Den granskning, som i dessa fall åligger domstolen som registreringsmyndighet, är av helt formell natur, och tvistefrågor av materiell art kunna icke i denna ordning komma under bedömande. Förfa-

93 randet är i överensstämmelse härmed i regel ensidigt; ärendet avgöres på det material, i allmänhet helt skriftligt, som förebragts av sökanden eller eljest är tillgängligt för rätten. I nära anslutning till ifrågavarande grupp av ärenden stå de fall, då i rättssäkerhetens intresse lagstiftningen medger en rättsägare att inför rätten fullgöra en viss bevisprestation i avsikt att därigenom utom rättegång stödja ett påstående om att en omständighet av rättslig betydelse är för handen. Till denna grupp höra ärenden angående upptagande av ed i vissa fall, såsom vådaed enligt 24 kap. 2 § B.B. eller sådan ed, som omförmäles i lagen den 5 april 1935 om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. Även i andra fall kan bevisupptagning vid domstol förekomma som självständigt ärende enligt föreskrift i lag, såsom vittnesförhör i mål, som handläggas av förvaltningsmyndighet. En särställning intager bevisupptagning vid svensk domstol i anledning av rättegång i utlandet. Upptagande av bevis vid annan domstol än den, där rättegången föres, tillhör icke den frivilliga rättsvården, och denna uppfattning torde gälla även den ifrågavarande bevisupptagningen. I de fall, då det åligger någon att fullgöra en bevisprestation utan samband med rättegång, kan i vissa fall vara tveksamt, om frågan bör handläggas som rättegångsmål eller som ärende. I allmänhet föreligger i dessa fall ett klart partsförhållande, såsom i fråga om avläggande av bouppteckningsed. I rättspraxis torde frågor av detta slag allmänt behandlas som rättegångsmål. 1 Har upptagande av bevis till syfte, att beviset skall komma till användning i rättegång, torde, även om bevisupptagningen sker utom rättegång, frågan icke vara att anse som tillhörande den frivilliga rättsvården. Sådan bevisupptagning behandlas i nya R.B. i samband med bevisning i rättegång. En viktig grupp av ärenden hänför sig till reglerna om ställföreträdarskap. Till denna grupp höra förordnande och entledigande av förmyndare eller god man, utseende av likvidatorer, syssloman eller gode män i aktiebolag eller förening eller av huvudmän i sparbank. Tydligt är, att domstolen har att i ärendets form pröva även behovet av och förutsättningarna i övrigt för vidtagande av åtgärden. Ett undantag härifrån utgör den i förmynderskapslagen föreskrivna ordningen för vissa frågors handläggning. Enligt 12 kap. nämnda lag behandlas frågor om omyndighetsförklaring och sådan förklarings hävande som rättegångsmål; förordnande eller entledigande av förmyndare däremot som ärende. I vissa fall äro i lag föreskrivna särskilda inskränkningar i den förvaltningsbefogenhet, som tillkommer ställföreträdare för juridisk eller fysisk person, i det att förvaltningen i visst hänseende står under myndighets tillsyn eller dennas medverkan kräves för vissa rättshandlingar. I den mån dylika frågor tillkomma domstol, äro de att anse som ärenden. Som exempel på ärenden av detta slag må nämnas tillsyn å förmynderskap eller godmanskap och rättens samtycke till vissa rättshandlingar, föreläggande för förmyndare att ställa säkerhet för omyndigs egendom, hävande av avtal om 1

Se N.J.A. 1911: 351.

94 sammanlevnad i oskiftat bo, underställning av vissa beslut rörande förvaltning av bysamfälligheter, tillstånd till nedsättning av aktiebolags aktiekapital eller till vinstutdelning i vissa fall, prövning i vissa fall av beslut om arvode åt styrelseledamot i aktiebolag, förordnande i vissa fall om likvidation av aktiebolag eller ekonomisk förening eller om förvaltningen av stiftelses angelägenheter. De ärenden inom familjerätten, som tillhöra den frivilliga rättsvården, behandlas i allmänhet icke av domstolarna utan av andra organ; i den mån dessa ärenden tillkomma domstolarna, såsom frågor om återgång eller upplösning av äktenskap, handläggas de i allmänhet i den för tvistemål stadgade ordning. Vissa undantag förekomma dock. Sålunda har rätten enligt 2 kap. 4 § G.B. att i vissa fall tillåta äktenskap; enligt 5 kap. 14 § och 6 kap. 6 § samma balk kan påkallas rättens tillstånd till vissa åtgärder i fråga om makars egendom och även eljest kunna frågor om förvaltning av makars egendom handläggas av domstol utan samband med rättegång. Ärenden av detta slag omnämnas i 15 kap. 28 § G.B. Även beträffande vårdnaden om barn förekomma vissa frågor av ärendes natur, såsom angående vårdnadens överflyttning eller rättens samtycke till hävande av arbets- eller tjänsteavtal. Slutligen torde till ärenden böra hänföras frågor om adoption. Allmän underrätt har att i stor omfattning taga befattning med frågor, som angå dödsbo och arv. Även dessa frågor äro att anse som ärenden. Hit höra frågor om bouppteckning, kungörande av dödsfall eller arv, förordnande av boutredningsman och tillsyn å dennes förvaltning. Även debitering och uppbörd av arvsskatt åvilar allmän underrätt. Ehuru sistnämnda frågor äro av helt fiskal natur och icke i egentlig mening kunna anses tillhöra den frivilliga rättsvården, ha de dock med hänsyn till sitt nära samband med inregistrering av bouppteckning och övriga bouppteckningsärenden ansetts böra behandlas i enahanda ordning. Till den frivilliga rättsvården äro slutligen att hänföra ärenden angående dödande av förkommen handling enligt lagen i detta ämne den 8 april 1927. Denna lagstiftnings syfte är att förebygga förlust för ägare av vissa värdehandlingar, såsom skuldebrev, växlar, konossement, för det fall, att handlingen förstörts eller eljest förkommit. Den gränsdragning mellan tvistemål och rättsvårdsärenden, som i lagstiftning och rättspraxis sålunda ägt rum, torde icke i detta sammanhang böra underkastas någon rubbning. Uti ett av häradshövdingeföreningen avgivet yttrande över ett inom beredningen utarbetat författningsutkast i ämnet har visserligen ifrågasatts, huruvida icke åtskilliga av de ärenden, som nu ankomma på handläggning av domstol, rätteligen borde överflyttas till annan myndighet. Som skäl härför har föreningen särskilt framhållit önskvärdheten av att domstolarnas arbete kunde i högre grad än nu är fallet koncentreras på de egentliga rättegångsuppgifterna. Såsom lämpliga för överflyttning har föreningen förordat de ärenden, som nu redovisas i boupptecknings- och äktenskapsförordsprotokollen. Även om de av föreningen anförda skälen äro •beaktansvärda, torde dock vara uppenbart, att den föreslagna omorganisa-

95 tionen är av den omfattning, att den icke i detta sammanhang låter sig genomföra. Rättsvårdsärendena förete ur processuell synpunkt betydande olikheter med rättegångsmålen. I ett stort antal ärenden föreligga ej, såsom i rättegångsmålen, förutsättningar för en kontradiktorisk förhandling, då i dessa ärenden något partsförhållande ej är för handen. I andra ärenden åter förekommer en viss, mer eller mindre skarpt utbildad intressemotsättning. Då avgörandet sålunda kan komma att inverka även på andras rättsställning, böra dessa höras; i många fall är särskild föreskrift härom meddelad. Handläggningen bör då i regel äga rum vid förhandling och de rättsägare, som äga föra talan, böra intaga partsställning. Av det nu anförda följer, att förfarandet i fråga om ärenden måste i långt högre grad än beträffande rättegångsmål, där partsförhandlingen utgör tyngdpunkten, anpassas efter skiftande förhållanden. En sådan anpassning kunde ock lättare genomföras med äldre R.B:s regler, vilka icke uppställde samma krav som nya R.B. i fråga om förfarandets allmänna karaktär och förlopp. Med hänsyn härtill har beredningen ansett vissa från den allmänna rättegångsordningen avvikande bestämmelser vara påkallade för reglering av ärendenas behandling utöver de särskilda föreskrifter, som redan nu äro meddelade i ämnet. Såsom framgår av det redan anförda är syftet med de bestämmelser, som sålunda föreslås, att såvitt möjligt åvägabringa en anpassning av förfarandet, i det att allt efter ärendets art kravet på förhandling kan helt bortfalla och ärendet även i underrätt avgöras på handlingarna, medan samtidigt de i nya R.B. uppställda förhandlingsprinciperna bibehållas för sådana fall, då rättsägare skola höras muntligen och behov av förhandling alltså kan anses föreligga. Även i andra hänseenden påkallas av hänsyn till ärendenas natur avvikelser från det allmänna rättegångsförfarandet. Enligt nya R.B. skall i tvistemål förberedelse alltid äga rum, innan målet utsattes till huvudförhandling. Förberedelsens syfte är, att parternas ståndpunkter skola klarläggas och åtgärder skola vidtagas så att vid huvudförhandlingen målet kan i ett sammanhang föras till slut. Då, såsom redan erinrats, beträffande ett flertal ärenden något behov av huvudförhandling ej föreligger, förlorar, såvitt med förberedelsen avses ett klarläggande av parternas ståndpunkter, denna i ett flertal fall sin betydelse. Däremot kan i vissa fall kvarstå ett behov av andra åtgärder för ärendets beredande till prövning och avgörande i ett sammanhang. Av stor vikt är nämligen, att kravet på koncentration i fråga om prövningen icke eftergives. Huruvida och i vilken omfattning åtgärder av detta slag erfordras, är emellertid att bedöma med hänsyn till ärendets natur och förhållandena i varje särskilt fall. Nya R.B:s domförhetsregler äro, särskilt vad angår underrätterna, väsentligt byggda på skillnaden mellan huvudförhandling och annan handläggning. Vid annan handläggning än huvudförhandling ä r allmän underrätt i regel domför med en lagfaren domare; vid huvudförhandling erfordras däremot i allmänhet fullsutteo rätt. Då -prövning av ett tvistemål med vissa undantag

96 skall ske vid huvudförhandling, innebär denna regel, att för målets prövning och avgörande kräves, att rätten är fullsutten. Tydligt är, att dessa bestämmelser icke kunna omedelbart tillämpas i fråga om handläggning av ärenden. Skall kravet att rätten skall vara fullsutten upprätthållas, måste detta krav hänföras till den handläggning, som äger r u m för ärendets prövning och avgörande, oberoende av om denna sker vid huvudförhandling eller ej. I detta sammanhang inställer sig emellertid spörsmålet, huruvida icke med hänsyn till beskaffenheten av flertalet ärenden förenklingar även på denna punkt böra vidtagas. Vissa ärenden, de s. k. inskrivningsärendena, handläggas redan nu av en lagfaren underrättsdomare, inskrivningsdomare, en anordning, som uppenbart tillkommit för att påskynda dessa ärendens handläggning samt även för att inom rätten möjliggöra en lämpligare arbetsfördelning; u r denna synpunkt ansågs ej rätten, med dess i äldre lag föreskrivna sammansättning, böra belastas med dessa göromål. I stor utsträckning torde ock redan nu även i andra ärenden den verkliga prövningen företagas av domaren ensam. Vid den genomgång av olika ärendesgrupper, som beredningen ur denna synpunkt verkställt, har beredningen, vad angår de allmänna underrätterna, kommit till det resultatet, att rätten i allmänhet bör vara domför med en lagfaren domare. Från denna huvudregel måste dock undantagas vissa grupper av ärenden, i vilka prövningen i stort sett är av samma karaktär som i tvistemål och där i häradsrätt särskilt nämndens medverkan är av betydelse. Beredningen återkommer till denna fråga i den speciella motiveringen. Även beträffande rättens avgöranden och fullföljden i ärenden erfordras särskilda bestämmelser. Att i nu berörda frågor tillämpa nya R.B:s regler oförändrade skulle vara uppenbart olämpligt. Slutligt avgörande av ärende bör alltid ske genom beslut. Även i övrigt synas i förhållande till motsvarande bestämmelser i nya R.B. vissa förenklingar vara påkallade. I många fall bör, särskilt då sökandens begäran bifalles, beslutet lämpligen kunna tecknas å den handling, som ligger till grund för ansökan; angivande av skälen för beslutet torde i dessa fall ej vara påkallat. Vad angår fullföljden torde, då huvudförhandling i överrätt i regel icke kan ifrågakomma, denna alltid böra ske genom besvär. Av vad beredningen anfört framgår, att i den mån ej behandlingen av ärenden i allmänhet eller av särskilda grupper redan ä r reglerad eller genom förslaget kominer att regleras, nya R.B:s bestämmelser skola lända till efterrättelse även i fråga om ärenden. Tydligt är emellertid att med hänsyn till ärendenas natur en motsvarande tillämpning i många fall är utesluten. Det nu sagda gäller t. ex. de i 13 kap. föreskrivna villkoren för talans väckande. Även bestämmelserna i 18 kap. om rättegångskostnad, vilka förutsätta att ett partsförhållande föreligger, torde endast i begränsad omfattning komma till användning. En fråga, som särskilt tilldrar sig uppmärksamhet, avser reglerna om laga domstol. Också dessa regler bygga i stort sett på, att ett partsförhållande föreligger, i det att forum i allmänhet bestämmes av omständigheter, som hänföra sig till svaranden, såsom hemvist eller drift-

97 ställe. Den tveksamhet angående forum, som sålunda skulle kunna uppkomma i vissa fall, är emellertid i regel undanröjd genom de särskilda bestämmelser om forum, som äro meddelade för olika slag av ärenden. Tydligt är, att i ärende, som upptages på rättens eget initiativ, rätten har att självmant iakttaga sin behörighet. Det nu sagda gäller ock, i överensstämmelse med stadgandet i 10 kap. 17 § första stycket punkt 7 nya R.B., då för ärende, som upptages efter ansökan, forum är anvisat. I vissa fall torde sökanden äga valfrihet beträffande forum. Ett exempel härpå utgör upptagande av ed enligt lagen den 5 april 1935 om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. 1 §• I detta lagrum meddelas bestämmelser om vilka frågor äro att i förslagets mening hänföra till ärenden. I detta avseende uppställes först den fordran, att frågan skall avse rättsvård. Genom detta uttryck avskiljas från ärenden, som förslaget avser, sådana angelägenheter, som äro av förvaltningsnatur, även om de tillhöra domstols behandling. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har beredningen i fråga om gränsdragningen mellan frivillig rättsvård och rättsskipning ansett sig böra i huvudsak bibehålla den ståndpunkt, som lagstiftningen för närvarande intager. Därest en fråga sålunda nu skall behandlas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, är den, även om ur principiell synpunkt frågan är att anse som ärende, dock undantagen från den föreslagna lagens tillämpning. Det nu sagda torde ock böra gälla särskilda frågor, som ingå i eller eljest äga samband med rättegång; ärenden av detta slag behandlas i nya R.B. Ej heller avser den föreslagna lagen behandlingen av frågor om exekution och konkurs. Att frågor, som angå straff eller annan påföljd för brott eller villkorlig dom, ej böra hänföras till den frivilliga rättsvården, har redan framhållits i den allmänna motiveringen; de äro av straffprocessuell karaktär. I lagtexten angives som kännetecken på ärenden, som avses i lagen, att de skola upptagas antingen av rätten självmant eller efter ansökan. Med ansökan avses även anmälan. Huruvida ett ärende skall upptagas på något av de angivna sätten, beror av de särskilda regler, som gälla för ifrågavarande ärende. Bestämmelsen innebär dessutom, att förfarandet icke kan inledas genom stämning. Därest stämningsförfarande anses böra komma till användning, måste R.B:s regler tillämpas; en sådan gränsdragning synes nödvändig till förebyggande av alltför stor osäkerhet om vilket förfarande i varje särskilt fall är att tillämpa. Med ärende avses i förslagets mening endast ärende, som må upptagas av allmän underrätt. I vissa fall kan tvekan råda, huruvida ett ärende tillhör allmän underrätt eller annan myndighet. I ett flertal fall, då i lag eller författning angives, att ett ärende kan upptagas alternativt av rätten eller domaren, innefattas häri allenast en domförhetsregel. Mera tveksamt är, huruvida inskrivningsärenden, som upptagas av inskrivningsdomaren i rät7—411530

98 tens ställe, skola anses tillhöra allmän underrätt. Det nu sagda gäller även ärenden angående anteckning om panträtt i spannmål; dessa ärenden upptagas på landet av domhavanden eller befattningshavare i domsagan och i stad av (befattningshavare i rådhusrätten såsom registerförare. Då frågan saknar nämnvärd praktisk betydelse, har beredningen icke ansett sig böra framlägga förslag om någon ändring på denna punkt. På grund av stadgandena i förslagets 11 § komma, även om ifrågavarande ärenden anses tillhöra allmän underrätt, de särskilda bestämmelser, som äro meddelade angående dessa ärenden, alltjämt att gälla. I flera fall tillkommer det Svea hovrätt att upptaga ansökningsärenden. Som exempel härå kan nämnas stadfästelse av utländsk myndighets beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad enligt 3 kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, fråga om verkställighet av utländsk skiljedom enligt 8 § lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar eller av dom, som meddelats i Schweiz, enligt 9 § lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Schweiz. Huruvida ärenden av detta slag tillhöra den frivilliga rättsvården kan vara tveksamt. Beredningen har icke ansett erforderligt att i förslaget upptaga bestämmelser om deras handläggning. Uti den allmänna motiveringen till förslaget har omnämnts ett av häradshövdingeföreningen förordat, förslag om överflyttning av vissa ärenden från de allmänna domstolarna till annan myndighet. Föreningen har alternativt ifrågasatt, att ifrågavarande ärenden borde överflyttas till en särskild avdelning vid domstolen med inskrivningsdomaren som chef eller liksom övriga inskrivningsärenden överlämnas till inskrivningsdomarens handläggning och avgörande. Huvudsyftet med detta förslag är att åvägabringa en lämpligare arbetsfördelning inom domstolen. Ur denna synpunkt återkommer beredningen till detsamma vid behandlingen av 6 och 7 §§. 2 §.

I denna paragraf behandlas ansökans form och innehåll. I det stora flertalet ärenden förekommer redan nu muntlig ansökan. I vissa fall är dock, såsom i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling, skriftlig ansökan föreskriven; enligt stadgande i förslagets 11 § skall sådan föreskrift iakttagas. Då ansökan göres muntligen, bör uppteckning därav ske. I allmänhet torde anteckning om sökandens anhållan kunna göras å handling, som sökanden åberopar; huruvida fullständig uppteckning av ansökningens innehåll skall ske, torde böra bero av omständigheterna. Av ansökningen skall i första hand framgå den åtgärd, som sökanden påkallar, och de omständigheter, som åberopas till stöd för åtgärden. I många fall torde dessa omständigheter redan framgå av de handlingar, som sökanden samtidigt företer. Med hänsyn till att rätten i allmänhet har att självmant pröva sin behörighet, bör ansökningen tillika innehålla de upplysning-

99 ar, som erfordras för bedömande av denna fråga. Även i detta hänseende torde ofta de handlingar, som åberopas, vara tillfyllest. En fråga, som i detta sammanhang påkallar uppmärksamhet, är huruvida ombud, som sökanden anlitar, bör vara försedd med fullmakt. Ofta torde ombudets behörighet att företräda sökanden framgå av hans innehav av de handlingar, som han åberopar till stöd för sin ansökan. Kravet på fullmakt för ombudet torde ej heller för närvarande strängt upprätthållas. Beredningen har med hänsyn härtill ansett en viss frihet böra tillkomma rätten att efter omständigheterna pröva, om behov av fullmakt kan anses föreligga. Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall i tvistemål talan anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten. Även i ärenden kan tidpunkten för ärendets anhängiggörande ofta vara av rättslig betydelse. Det nu sagda gäller särskilt ärenden, som angå registrering, inskrivning eller därmed jämförlig åtgärd. Sålunda är verkan av äktenskapsförord, testamente eller avhandling om lösöreköp beroende av den tidpunkt, då handlingen ingivits till rätten. Vad angår åtgärder, som skola äga rum vid häradsrätt, är i allmänhet föreskrivet, att åtgärden skall vidtagas å allmänt tingssammanträde. Med hänsyn till äldre R.B:s domförhetsregler torde ansökan i regel anses ha blivit gjord först då den företeddes vid rätten i dess för ärendets handläggning föreskrivna sammansättning. Förhållandet är uppenbart ett annat, om redan enligt äldre lag ärendet må handläggas av domaren ensam eller, såsom enligt nya R.B., rättens funktion ej är inskränkt till vissa sammanträden. Enligt 6 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden skall emellertid ansökan i inskrivningsärende ej anses gjord, innan den upptages å inskrivningsdag. Till grund för denna bestämmelse torde företrädesvis ligga intresset av att åtgärden vinner publicitet. I ett flertal ärenden lär emellertid denna synpunkt vara utan betydelse; i de fall, då publiciteten ä r av vikt, tillgodoses den i allmänhet på annat sätt. Ansökan bör alltså som allmän regel anses gjord, då ansökan inkommer till rätten eller, om ansökan sker muntligen, den framställes vid rätten. Särskilt stadgande härom torde icke erfordras. Undantag från denna huvudregel kan emellertid påkallas av särskilda skäl; med hänsyn till de förhållanden, som torde föreligga i fråga om inskrivningsärenden, har beredningen icke för avsikt att föreslå någon ändring i nyss angivna lagrum i inskrivningslagen. 3 §. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara 42 kap. 3 och 4 §§ nya R.B. Efterkommes icke rättens föreläggande om avhjälpande av brist i ansökan, bör detta icke under alla förhållanden föranleda avvisning. I vissa fall kan det åligga rätten att oberoende av den gjorda ansökan upptaga ärendetäven eljest kunna omständigheterna vara sådana, att ansökningen icke b ö r avvisas.

4§. Såsom tidigare framhållits föreligger i ärenden icke i allmänhet något partsförhållande i egentlig mening; de regler som avse motpartens obligatoriska inkallande i rättegången medelst stämning, erhålla därför icke någon motsvarighet beträffande ärenden. Detta förhållande utesluter dock icke, att ett ärende kan angå andra rättsägare samt att dessa böra erhålla tillfälle att föra talan. Yttrande kan även böra inhämtas från myndigheter och enskilda, som antagas kunna lämna upplysningar av värde för ärendets prövning. I ett flertal fall äro föreskrifter meddelade, att yttrande över en gjord ansökan skall inhämtas; såsom framgår av 11 § skola dessa föreskrifter iakttagas. För ärendets beredande till prövning och avgörande kunna ock andra åtgärder erfordras. Sålunda kan fråga uppkomma om skyldighet för sökanden eller annan att tillhandahålla vissa handlingar. Härom gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 38 kap. nya R.B. Skall annan bevisning förebringas, bör ock anstalt träffas om dess upptagande, eventuellt vid förhandling, som avses i 5 §. Beslut om åtgärd av nu antytt slag bör meddelas utan dröjsmål. I andra stycket upptagas vissa bestämmelser, motsvarande 15 kap. nya R.B. Stadgandena i nämnda kapitel ha till ändamål att skydda den rätt, som av en part göres gällande mot en annan part. Syftet med de åtgärder, som avses i andra stycket, är att säkerställa den rättsvård, varom är fråga. Behov av sådana åtgärder kan föreligga särskilt i fråga om egendoms förvaltning. Vissa sådana fall äro också redan beaktade av lagstiftningen. Sålunda äger enligt 12 kap. 14 § lagen om förmynderskap rätten, om förmyndare ej omedelbart kan förordnas, förordna förmyndare för tiden till dess slutligt beslut meddelas. I olikhet med vad som föreskrivits i fråga om vissa handräckningsåtgärder enligt 15 kap. nya R.B. h a r icke upptagits något stadgande om skyldighet för den, som vill utverka åtgärd enligt andra stycket, att ställa säkerhet; ej heller h a r åtgärden gjorts beroende av yrkande. Tydligt är emellertid att vid beslut i frågan rätten har att beakta även den ekonomiska skada, som åtgärden kan medföra för annan, samt tillse att risken för sådan skada såvitt möjligt begränsas. Såsom framgår av 6 § i förslaget är rätten vid förordnande enligt detta lagrum alltid domför häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. I gällande lagstiftning har i vissa fall, såsom i fråga om god man enligt 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arvskifte, domaren förklarats äga befogenhet att meddela interimistiskt förordnande. Genom det nu föreslagna stadgandet bliva bestämmelser av detta slag överflödiga. 5§. Såsom framgår av 4 § är särskild förberedelse icke erforderlig för att ärendet må upptagas till slutlig prövning. Skulle något behov av förberedelse ej föreligga, bör sådan prövning omedelbart äga rum. Erfordras för ärendets prövning, att part eller annan höres muntligen, komma vissa särskilda regler

101 att gälla. För sådant fall bör förhandling utsättas att äga rum; utsättande av förhandling och kallelse å dem, som skola tillstädeskomma, ingår bland de åtgärder, som rätten har att vidtaga enligt 4 §. Enligt förevarande paragraf skola om förhandlingen i tillämpliga delar gälla reglerna om huvudförhandling. Förhandlingen skall vara muntlig och omedelbar samt om möjligt koncentrerad till ett enda rättegångstillfälle. Rätten har att enligt 4 § vidtaga de åtgärder, som erfordras härför. Även i fråga om uppskov böra bestämmelserna om huvudförhandling gälla. Beträffande förelägganden påkallas särskilda regler. Tydligt är att i fråga om ärende, som rätten äger självmant upptaga, sökandens utevaro ej får utgöra hinder för ärendets avgörande. Kan däremot ärendet av rätten upptagas endast efter ansökan, torde sökandens utevaro i regel böra föranleda, att ärendet avskrives. Utevaro av annan än sökanden bör ej i något fall hindra ärendets prövning och avgörande. Rätten bör även enligt de grunder, som finnas angivna i 11 kap. 5 § nya R.B., kunna förelägga personlig inställelse. Som tvångsmedel torde dock endast vite böra ifrågakomma. Om de påföljder, som sålunda skola gälla, har rätten att i samband med kallelse meddela föreläggande. Av 11 § i förslaget framgår, att om i annan lag eller författning särskild bestämmelse om påföljd för utevaro finnes meddelad, denna skall lända till efterrättelse. Ett sådant fall finnes upptaget i 12 kap. 22 § lagen om förmynderskap. Att då förhandling äger rum, avgörandet skall grundas å vad som förekommit vid förhandlingen, följer av bestämmelserna i 17 kap. 2 § nya R.B. 6 och 7 §§. Enligt nu gällande lag skola ärenden i allmänhet behandlas av rätten i samma sammansättning som är föreskriven för rättegångsmål. Detta innebär att för domförhet kräves i rådhusrätt tre ledamöter och i häradsrätt nämnd. Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden är dock häradsrätt domför med tre i nämnden i ärenden angående förmynderskap och godmanskap — dock ej där fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut — samt i ärenden angående bouppteckning, bevakning av testamente, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv eller 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, avhandling om lösöreköp eller arvsskatt, kallelse å okända borgenärer, dödförklaring, vittnesförhör rörande tillkomsten av skriftligt testamente eller föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning. Som framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget torde vara önskvärt, att befogenhet lämnas såväl rådhusrätt som häradsrätt att avgöra ärenden i enklare sammansättning än den som nu är föreskriven. I överensstämmelse med vad i nya R.B. ägt rum i fråga om domförheten i tvistemål bör i första hand skillnad göras mellan handläggning, som är av förberedande eller formell natur, och sådan, som avser saklig prövning. Vid beslut rörande åtgärder, som avses i 3 eller 4 §, bör rätten alltid vara domför härads-

102 rätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Det nu sagda torde ock böra gälla den huvudsakligen formella prövning, som äger r u m i ärenden rörande inskrivning eller registrering eller utfärdande av vissa underrättelser, kungörelser eller förelägganden. Såsom häradshövdingeföreningen framhållit är i dessa ärenden icke fråga om någon materiell prövning, ej heller kan i häradsrätt nämndens medverkan antagas vara av någon betydelse; redan nu avgöras de, såsom föreningen påpekat, i verkligheten av domaren ensam. Vissa av de ärenden, som åsyftas, ha angivits i 7 §; med beaktande av häradshövdingeföreningens synpunkter har tillika föreskrivits, att dessa ärenden i regel skola handläggas av inskrivningsdomare. Även sådan bevisupptagning, som utgör ett självständigt ärende, bör kunna handläggas av domaren ensam; enligt nya R.B. gäller motsvarande regel för bevisupptagning, som sker utom huvudförhandling. För de ärenden, där en saklig prövning förekommer, torde liksom nu i allmänhet böra krävas, att denna företages vid rådhusrätt av fullsutten rätt och vid häradsrätt med nämnd. Vad häradsrätt angår torde nämndens medverkan vara av betydelse särskilt med hänsyn till dess orts- och personkännedom. De ärenden, som nu åsyftas, ha upptagits i 6 § andra stycket. Till dessa ärenden hänföras enligt punkt 1 de familjerättsliga frågor, som tillhöra den frivilliga rättsvården; med ärende angående adoption avses såväl tillstånd till adoption som hävande av adoptivförhållande. I punkt 2 upptagas frågor, som angå förmynderskap och godmanskap. I första hand ingår härunder förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man ävensom av överförmyndare i fall, då rätten har att förordna sådan. Hit höra även frågor om rättens samtycke till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut. Häradshövdingeföreningen har förordat, att ärenden angående förmynderskap eller godmanskap i regel skola kunna handläggas av lagfaren domare ensam och till stöd härför framhållit, att dessa ärenden för närvarande handlades som registreringsåtgärder, vilka vidtoges av tjänsteman vid domstolen utan att, på sätt lagen förutsatte, rättens medverkan påkallades annat än i de undantagsfall, där bifall till ansökningen bestredes av överförmyndare eller annan. Det vore enligt föreningens mening icke lämpligt eller riktigt att mot en allmänt tillämpad praxis giva bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande ärenden principiellt skulle handläggas av domstol. Handläggningen borde ankomma på inskrivningsdomare med rätt för honom att, då bestridande framställts eller handläggning inför domstol eljest erfordrades, hänskjuta ärendet till rätten. Enligt 4 kap. lagen om förmynderskap åligger det rätten att tillse att förmyndare varder förordnad, då det skall ske, samt att utöva tillsyn över de förmynderskap, som skola hos rätten inskrivas; den har ock att vaka över att överförmyndare fullgör sina åligganden. Motsvarande bestämmelser äro meddelade i fråga om godmanskap. För rättens domförhet gälla allmänna regler, dock att häradsrätt i vissa ärenden är domför med tre i nämnden. Enligt beredningens mening skulle en allmän överflyttning av förmynderskapsärendena å

103 inskrivningsdomare medföra en alltför stark rubbning av de grunder, vara den nuvarande förmynderskapslagstiftningen är uppbyggd; en sådan överflyttning måste i varje fall föregås av en mera ingående undersökning än den beredningen är i tillfälle att verkställa. Beredningen anser sig alltså icke kunna biträda de reformkrav, .som på denna punkt framförts av föreningen. Däremot har beredningen beträffande vissa ärenden angående förmynderskap och godmanskap, vilka äro av övervägande formell natur, ansett sig böra göra vissa eftergifter i de nu gällande domförhetsreglerna. Sålunda synes fråga om inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap enligt 4 och 11 kap. lagen om förmynderskap eller om föreläggande, som avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 §, 9 kap. 3, 4 eller 10 §, böra, vare sig föreläggandet avser förmynderskap eller godmanskap, kunna handläggas av domaren ensam. Det nu sagda torde även böra gälla entledigande av god man, då uppdraget slutförts, ävensom i vissa andra i 11 kap. 10 § omnämnda fall. Den särskilda domförhetsregel, som för sistnämnda fall upptagits i 12 kap. 20 § andra stycket, kan därmed utgå. Enligt förmynderskapslagen kunna vissa ärenden behandlas av såväl rätten som domaren; dessa stadganden komma på grund av 11 § i förslaget att alltjämt gälla. De domförhetsregler, som föreslagits i fråga om förmynderskap och godmanskap, torde ock vara lämpliga beträffande dödsbos förvaltning genom boutredningsman. Till denna grupp av ärenden höra såväl fråga om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av boutredningsman som ock angående rättens medgivande till vissa förvaltningsåtgärder och tillsyn å boutredningsmannens förvaltning. Dessa ärenden ha upptagits i punkt 3. Enligt bolags- och föreningslagstiftningen erfordras rätlens samtycke till nedsättning av aktiebolags aktiekapital eller bankbolags grundfond eller till vinstutdelning i vissa fall; rätten kan ock under vissa förutsättningar förordna om likvidation av bolag eller förening samt utse eller entlediga likvidator. Dessa ärenden, som nu upptagas av rätten i dess vanliga sammansättning, torde vara av den beskaffenhet, att de böra avgöras av fullsutten rätt. Med ifrågavarande ärenden torde böra likställas de åtgärder i fråga om stiftelses förvaltning, som avses i 7 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser samt i lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; i fall, då enligt sistnämnda lag beslutanderätten tillkommer rätten eller domaren, följer av stadgandet i 11 § i förslaget, att rätten är domför med domaren ensam. Till denna grupp av ärenden torde ock böra hänföras utseende av huvudman i sparbank enligt 10 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. De ärenden, som här avses, äro anmärkta under punkterna 4 och 5. Även i andra fall än som framgår av de föregående punkterna ankommer det enligt särskilda författningar på rätten att förordna god man, syssloman eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag. Som exempel kan nämnas förordnande eller entledigande av god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, skiftesman vid arvskifte, god man eller syssloman i bolag eller god man för förvaltning av samfälld egendom. De fall, varom nu är fråga, ha

104 upptagits i punkt 6. I vissa fall kan enligt särskild föreskrift beslut, som här avses, meddelas av domaren. I punkt 7 upptages bestämmande av arvode. Då rätten har att meddela förordnande för god man eller annan, tillkommer det ock i allmänhet rätten att bestämma arvode åt den förordnade. Även i vissa andra fall kunna arvodesfrågor dragas under rättens prövning, såsom enligt 96 § lagen om aktiebolag samt 89 § lagen om bankrörelse. Såsom föreningen Sveriges stadsdomare framhållit i yttrande över ett inom beredningen utarbetat utkast, böra frågor av detta slag handläggas av mer än en domare. De i punkterna 8 och 9 upptagna ärendena äro uppenbart av den betydelse, att de böra handläggas av fullsutten rätt. För de fall, då i häradsrätt nämnd skall deltaga, uppkommer frågan om nämndens sammansättning. I några av dessa fall är rätten redan nu domför med tre i nämnden, i andra kräves fulltalig nämnd. I huvudsaklig anslutning till de regler, som sålunda redan gälla, ha ärenden, som avses i punkterna 2, 3, 6 och 7 ansetts böra kunna med visst undantag handläggas med tremansnämnd. Denna regel innebär emellertid icke, att ej nämnden kan vara fulltalig. I många fall, särskilt då ärendet är mera svårutrett eller angår stridiga intressen, bör fulltalig nämnd deltaga. Att i lagtext särskilt utskilja dessa fall, synes dock icke möjligt. Såsom redan förut framhållits ha i 7 § upptagits vissa ärenden, som äro av den beskaffenhet, att deras handläggning bör ankomma på domaren ensam. Flertalet av dessa ärenden kunna nu handläggas å tremansting. För att särskilt vid häradsrätterna avlasta häradshövdingens arbetsbörda torde de böra handläggas av den, som är särskilt förordnad till inskrivningsdomare. Då i arbetsordningarna för vissa rådhusrätter torde förekomma en annan fördelning av dessa ärenden mellan ledamöterna, har emellertid regeln ansetts icke böra göras undantagslös. Att ifrågavarande ärenden skola handläggas av inskrivningsdomaren, innebär allenast en domförhetsregel; handläggningen är icke underkastad inskrivningslagens bestämmelser. Såsom framgår av 8 § i lagförslaget erfordras icke, att dessa ärenden handläggas å ting eller, vad angår rådhusrätt, allmän rättegångsdag. De författningsbestämmelser, som förutsätta sådan handläggning, böra därför ändras. Härom hänvisas till de förslag till ändring uti ifrågavarande författningar, som beredningen utarbetat. 8 §. Vid 5 § har framhållits, att ärenden i regel böra företagas så snart de föreligga färdiga till prövning och avgörande. Därest förhandling skall äga rum, bör rätten beträffande tid och plats för sammanträde ej vara bunden av de allmänna sammanträdena. Från denna huvudregel bör dock undantag göras för det fall, att rätten skall äga den i 6 § andra stycket föreskrivna sammansättningen; i dessa fall bör handläggningen i regel ske i rådhusrätt å allmän rättegångsdag och i häradsrätt vid ting; med ting avses även sammanträde med tremansnämnd. Att handläggning alltid skall ske å allmänt ting eller

105 allmän rättegångsdag, kan i undantagsfall vara påkallat ur publicitetssynpunkt. I sådana fall, då särskild föreskrift är meddelad därom, kommer den på grund av stadgande i 11 § att bibehålla sin giltighet. 9 §. Beträffande den lämpliga formen för rättens avgörande av ärenden torde förhållandena vara i hög grad skiftande. Därest förhandling äger rum och protokoll föres, bör beslutet intagas i protokollet. Då protokoll ej föres, kan beslutet intagas i akten eller antecknas i dagboken. Meddelande av beslutet torde ofta kunna ske genom dess anteckning å den handling, som ligger till grund för ansökan. I andra fall såsom vid förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man torde det lämpligen kunna ske genom utfärdande av förordnande eller särskild skrivelse. Något ovillkorligt krav, att de skäl, vara beslutet grundas, skola angivas, torde icke böra uppställas. Hålles förhandling, bör beslutet i regel meddelas vid denna. Beslutet bör, om det ej muntligen avkunnas, anses meddelat genom dess tillhandahållande å rättens kansli; det bör dagtecknas den dag, då det sålunda är tillgängligt. Huruvida rätten skall vara skyldig att översända beslutet till sökanden eller annan, kan ej besvaras genom någon allmängiltig regel; i sådana fall, då rätten självmant upptagit ärendet eller eljest ett allmänt intresse föreligger, bör det åligga rätten att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bringa beslutet i tillämpning. Avgörande av ärende bör äga karaktären av slutligt beslut; talan skall alltså fullföljas genom besvär. Besvärstiden bör vara den för besvär i tvistemål i allmänhet gällande. Då det i ett stort antal ärenden för sökanden är utan större betydelse att på förhand erhålla kännedom om dagen för meddelande av underrättens beslut och underrättelseskyldighet härutinnan skulle för rätten vara alltför betungande, torde, såsom redan nu i vissa fall är föreskrivet, besvärstiden böra räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; som redan erinrats bör det dock i vissa fall åligga rätten att ombesörja delgivning av beslutet. Underrättelse om vad part har att iakttaga torde böra meddelas allenast, då begäran därom framställes. Äro särskilda bestämmelser meddelade om fullföljd av talan, skola dessa lända till efterrättelse. Ett exempel på sådana bestämmelser finnes i 60 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt. I den mån bestämmelser i ovanberörda ämnen ansetts böra meddelas i detta sammanhang, ha de upptagits i första och andra styckena av denna paragraf. I fråga om beslut, som meddelas under ärendets handläggning, och om rätt att överklaga sådant beslut, torde allmänna regler böra gälla. Då det av 49 kap. 4 § nya R.B. icke torde fullt tydligt framgå att beslut, som avses i förslagets 4 §, skola särskilt överklagas, har uttrycklig föreskrift härom införts i tredje stycket. Att sådant beslut omedelbart bör lända till efterrättelse torde vara uppenbart och överensstämmer även med den grundsats, som kommit till uttryck i 17 kap. 14 § nya R.B. ävensom i åtskilliga författningar

106 rörande förfarandet i vissa ärenden. I allmänhet är i sistnämnda författningar fullföljden begränsad till hovrätt. En sådan begränsning torde ock vara lämplig; stadgande härom har upptagits i tredje stycket. För ett flertal ärenden äro bestämmelser meddelade, att rättens slutliga avgörande må omedelbart gå i verkställighet. Sålunda stadgas i 12 kap. 27 § lagen om förmynderskap och 2 kap. 22 § lagen om boutredning och arvskifte, att rättens beslut i ärenden enligt nämnda lagar skola, med vissa undantag, lända till efterrättelse utan hinder därav att talan däremot föres. I andra fall förutsattes, att beslutet skall ha vunnit Jaga kraft. Såsom exempel härå kan anföras beslut om dödförklaring och förordnande om försäljning av samfälld egendom. Då ärendet avser handlings företeende, inregistrering eller viss anteckning, ha i allmänhet särskilda bestämmelser meddelats om dess rättsverkan. Därest icke annat följer av sakens natur eller av särskilda föreskrifter, torde allmänna regler om verkställighet av domstols dom eller beslut böra tillämpas; härvid äro särskilt bestämmelserna i 17 kap. 14 § nya R.B. av betydelse. Med hänsyn till det nu anförda har beredningen ansett, att bestämmelser i detta ämne icke böra upptagas i förevarande lag. 10 §. Över domstols handläggning av ärenden föres nu i regel protokoll; vad angår inskrivningsärenden har dock genom 1932 års lag angående handläggning av sådana ärenden beretts möjlighet att ersätta protokoll med inskrivningsakter. Enligt förordningen den 16 juni 1875, i dess nu gällande lydelse, skola föras följande särskilda protokoll, nämligen lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokoll, dock ej i fall, då förordnande meddelats om inskrivningsakter, ett förmynderskapsprotokoll över ärenden angående förmynderskap och godmanskap, ett äktenskapsförordsprotokoll över äktenskapsförord samt ett bouppteckningsprotokoll över bouppteckningar m. m. Av ifrågavarande protokoll, med undantag av förmynderskapsprotokoll, skall renoverat exemplar insändas till hovrätten. Andra ärenden protokollföras nu i domboken. Enligt 6 kap. 1 § nya R.B. erfordras ej protokoll över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls avgörande. Vare sig protokoll föres eller icke skola enligt 10 § i nämnda kapitel parternas inlagor och andra handlingar sammanföras i en akt; i akten skola genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll. Dessutom meddelas i 6 kap. bestämmelser om protokollets innehåll vid olika slag av förhandling. Även om behovet av protokoll i rättegångsmål och i ärenden i vissa hänseenden är att bedöma ur samma synpunkt, nämligen protokollets betydelse för rättens prövning och avgörande, är dock tydligt, att protokoll i ärenden i många fall fyller även ett annat syfte, materialets bevarande för framtiden; detta syfte ligger ock till grund för nuvarande bestämmelser om renovation av vissa protokoll. Klart framträder sagda syfte i den för vissa

107 slag av ärenden meddelade bestämmelsen, att den handling, varom i ärendet är fråga, skall intagas i protokollet. Intagande i protokoll finnes föreskrivet beträffande äktenskapsförord, testamente, avhandling om lösöreköp och förening rörande stängselskyldighet. Genom att handlingen intages i protokollet, kommer den att inflyta i de protokollsutskrifter, som utfärdas; härigenom ökas utsikten för att, om huvudskriften förkommer, en autentisk avskrift finnes bevarad. Uppenbart är denna synpunkt icke av samma betydelse i alla ärenden. I vissa slag av ärenden torde hinder icke böra möta att, såsom skett i fråga om inskrivningsärenden, ersätta protokollen med akter. Oavsett ärendets beskaffenhet torde protokoll icke erfordras över sådan handläggning, som avses i 3 och 4 §§ i lagförslaget, liksom protokoll alltid torde böra föras över förhandling enligt 5 §. Med hänsyn till det nu anförda har icke ansetts lämpligt att i lag upptaga någon närmare reglering av ifrågavarande spörsmål; bestämmelser i detta ämne torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. I samma ordning torde ock böra behandlas frågan huruvida och i vilken omfattning renovation av protokoll, akter eller dagbok bör förekomma i ärenden. 11 §• Såsom tidigare framhållits böra de särskilda bestämmelser, som äro meddelade i olika lagar och författningar om vissa grupper av ärenden, fortfarande gälla och detta vare sig dessa bestämmelser komplettera de i lagförslaget upptagna stadgandena eller innefatta avvikelse från samma stadganden. Föreskrifter om annan sammansättning av allmän underrätt finnas i fråga om upptagande av sjöförklaring i sjölagen; enligt vissa författningar kan även i annat fall än i 7 § avses ärende avgöras av lagfaren domare ensam. Även i fråga om ärendes beredande, provisoriska åtgärder, förfarande och fullföljd gälla för vissa ärenden särskilda bestämmelser. Beträffande frågor, som ej regleras vare sig i den nu föreslagna lagen eller av de särskilda föreskrifter, som sålunda skola gälla, böra bestämmelserna i nya R.B. lända till efterrättelse, i den m å n de äro tillämpliga. Härvid bör, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de bestämmelser, varom är fråga. Det torde icke kunna undvikas, att i vissa fall tvekan kan uppstå huruvida ett visst lagrum i nya R.B. är tillämpligt eller ej. En mera ingående reglering av dessa frågor i lag är emellertid förenad med betydande svårigheter och synes ej heller lämplig med hänsyn till de olikartade förhållanden, som kunna förekomma. De övergångsbestämmelser, som erfordras i fråga om lagens ikraftträdande, torde i allt väsentligt överensstämma med motsvarande bestämmelser i promulgationslagen till nya R.B.; i anledning härav har allenast hänvisats till dessa. Då enligt 10 § i lagförslaget det skall tillkomma ^ Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om protokoll och renovation i fråga om

108 de ärenden, som avses i lagen, har förordningen den 16 juni 1875, i vad nämnda förordning avser andra protokoll än protokoll i inskrivningsärenden, upphävts.

Förslag till lag om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag). Den särskilda processform, som lagsökningsförfarandet utgör, är till sin natur skriftlig och summarisk. Den är icke medgiven annat än vid fordringsanspråk, som grunda sig å skriftligt fordringsbevis; ej heller gäldenären kan åberopa andra än skriftliga bevis. Genom den sålunda genomförda begränsningen av processmaterialet har förfarandet förenklats och avgörandet kan påskyndas i högre grad än som är möjligt i den allmänna processen, ett förhållande, som vid skriftliga fordringsbevis ansetts vara av särskild betydelse för den allmänna omsättningen och kreditlivet. Det handräckningsförfarande, som — delvis efter utländsk förebild — år 1907 upptogs i vår lagstiftning och sedermera överflyttats till nu ifrågavarande lag, avser att tillgodose ett väsentligt annat syfte än lagsökningen. Ändamålet med handräckningsförfarandet är att i fråga om fordringsanspråk, som gäldenären väntas icke komma att bestrida, med minsta möjliga omgång bereda borgenären fullgörelse. I detta fall ifrågakommer icke någon prövning, ej ens summarisk, av anspråket. Förfarandet förutsätter, att gäldenären skall lämna anspråket obestritt, och det är denna passivitet från gäldenärens sida, som utgör grunden för verkställighet. Å andra sidan är ett enkelt bestridande tillräckligt för att borgenärens syfte skall förfelas. Även handräckningsförfarandet är anordnat som ett helt skriftligt förfarande. Såväl ansökningen om handräckning som däremot framställt bestridande skall ske i skrift. Vid den granskning, som beredningen underkastat ifrågavarande lagstiftning ur rättegångsreformens synpunkt, har beredningen kommit till den uppfattningen, att behov av särskild lagstiftning i förevarande ämne alltjämt föreligger. Beredningen har ock i allt väsentligt kunnat ansluta sig till de grunder, vara denna lagstiftning är byggd. I det följande skall beredningen behandla vissa frågor, som äga samband med rättegångsreformen eller eljest äro av särskild betydelse. För såväl lagsökning som handräckning är utmärkande, att förfarandet under vissa förutsättningar kan övergå i vanlig process utan att talan väckes ånyo. Denna anordning är av stor betydelse för borgenären i de fall, då på grund av förfarandets karaktär ett avgörande i lagsöknings- eller handräckningsväg icke kan erhållas. En övergång till ordinär process kan ock ske i gäldenärens intresse. Enligt

109 utsökningslagen ägde, då lagsökningsmål förvisats som tvistigt till domstol, gäldenären samma rätt som borgenären att instämma målet. Enligt 1937 års lagstiftning är hänskjutande till rätten ovillkorligt vid vissa invändningar från gäldenärens sida. Däremot är, vad angår handräckning, sådant hänskjutande betingat av att borgenären framställt yrkande därom. Till stöd för den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt att hänskjutande till rätten m å ske endast på initiativ av part, då fråga är om handräckning, tala ock starka skäl. Däremot synes mera tveksamt, om detta initiativ bör tillkomma allenast borgenären. Beredningen återkommer till denna fråga vid de bestämmelser, som avse handräckningsförfarandet. Gäldenärens intresse av målets prövning i rättegångsväg framträder särskilt starkt, då betalningsskyldighet ålagts honom. I de fall, då borgenären erhåller bifall till sin talan, kan gäldenären inom viss tid söka återvinning. Rätten till återvinning är, vad lagsökningsförfarandet angår, betingad av processförfarandets summariska karaktär, som, ehuru förfarandet i flertalet fall förutsattes fylla anspråken på rättssäkerhet, dock icke anses utesluta avgöranden på otillräckliga materiella grunder. I fråga om handräckningsförfarandet sammanhänger behovet av återvinning med att den passivitet från gäldenärens sida, som utgör grund för betalningsåläggandet, icke alltid kan anses innefatta ett medgivande av skulden och någon gång, såsom vid laga förfall, kan ha varit ursäktlig. Återvinningstalan är enligt nu gällande lag, som på denna punkt överensstämmer med motsvarande äldre lagstiftning och även med äldre R.B:s bestämmelser i ämnet, anordnad som en fullt fristående tvist, som skall anhängiggöras genom stämning. Enligt nya R.B. är återvinning anordnad som ett allmänt rättsmedel. Det genom tredskodomen avbrutna förfarandet återupptages vid den rätt, där talan väckts; ny stämning erfordras ej. Ur processuell synpunkt torde en sådan anordning vara motiverad av samma skäl som lett till att särskilt anhängiggörande ej längre erfordras, då mål hänskjutes till rätten. Härigenom vinnes ock en väsentlig förenkling och större snabbhet i förfarandet utan att rättssäkerheten beröres därav. Enligt nu gällande lag kan gäldenären i lagsökningsmål, vari borgenärens talan bifallits, använda sig av två utvägar för vinnande av ändring i utslaget, besvär och återvinning; tiden för återvinning börjar först löpa, då utslaget vunnit laga kraft eller högre rätt, i anledning av fullföljda besvär, meddelat sitt utslag. Tydligt är, att härigenom kan uppkomma onödig tidsutdräkt; gäldenärens intresse bör, liksom i den allmänna processen, kunna fullt tillgodoses genom att återvinning göres till enda rättsmedel beträffande de avgöranden, varom här är fråga. Vid handräckning är på grund av sakens natur återvinning redan nu enda rättsmedlet. Vid riksdagens behandling av förslaget till ny R.B. uppkom fråga om ett förenklat förfarande vid behandlingen av vissa mindre mål. I två lika lydande motioner I: 187, II: 246 hemställdes om utredning om ett förenklat förfarande i mål, vari de omtvistade beloppen vore små och målen av mera enkel beskaffenhet. I motionerna framhölls att, då det vore fråga om små

110 belopp, vore ordningen med anlitande av advokat för stämning, förberedelse och huvudförhandling alltför kostbar. Enligt motionärernas uppfattning vore det ett önskemål, att fordringsägare i vissa fall kunde utan skriftlig stämning framlägga saken för en opartisk domstolsfunktionär, vilken hade att utan kostnad för den rättssökande protokollföra yrkandet och inkalla motparten till inställelse utan anlitande av ombud; målet borde kunna avgöras utan ytterligare handläggning. Utskottet anförde i sitt yttrande, att det uppenbart vore av stor vikt att behandlingen av enklare kravmål kunde ske utan större besvär och kostnader för parterna, ett syfte, som lagstiftningen om handräckning för fordran avsåge att tillgodose. Vid det fortsatta lagstiftningsarbete, som erfordrades för rättegångsreformens genomförande, hade beredningen att granska denna lagstiftning. Enligt utskottets mening borde därvid undersökas på vad sätt behandlingen av de i motionerna omförmälda mindre målen lämpligen borde ordnas. Yttrandet godkändes i denna del av riksdagen. Till den särskilda processform, som motionärerna förordat, torde förebilden vara att söka närmast i den danska processlagens bestämmelser om behandlingen av vissa tvister, som skola upptagas av underrätt (kap. 26, 39). Innebörden av dessa bestämmelser är i huvudsak följande. I allmänhet skall medling inför förlikningskommission föregå målets upptagande. Förlikningskommissionen består i regel av två kommunalt utsedda ledamöter; för Köpenhamn gälla särskilda bestämmelser. Den part, som vill påkalla medling, har att till förlikningskommissionen ingiva en begäran om inkallelse av motparten. Denna inkallelse skall, förutom uppgifter angående motparten, upptaga tvistens föremål och partens yrkande. För detta ändamål kan även stämningsansökan användas. Anser sig parten icke själv i stånd att uppsätta inkallelsen, äger han, om tvisten rör penningfordran, erhålla biträde av kommissionen. Kommissionen utsätter därefter tid och plats för medlingens företagande; parten har själv att draga försorg om motpartens inkallande. Parterna äro i allmänhet skyldiga att inställa sig personligen inför kommissionen. Uteblir kärandeparten, förfaller frågan; vid svarandepartens utevaro hänvisas tvisten, liksom då förlikning ej kunnat åvägabringas, till rätten. Anhängiggörandet vid rätten sker genom stämning. Understiger tvisteföremålets värde 50 kr. eller är käranden obemedlad, har rätten att på begäran avfatta stämningen. Parterna kunna också utan stämning efter överenskommelse sig emellan inställa sig vid rätten och begära att få målet upptaget; anmälan härom skall dock göras hos rätten senast dagen förut. Vid förhandlingen inför rätten, som består av en lagfaren domare, skola parterna muntligen utveckla sin talan. Äro parterna personligen tillstädes, har domaren att lämna dem erforderlig vägledning; han kan på varje stadium av förhandlingen söka åvägabringa förlikning. Båda parterna skola framlägga de skriftliga bevis, som de vilja åberopa. Om möjligt skall saken omedelbart avgöras. Erfordras ytterligare bevisning eller föreligger annat hinder för målets avgörande, utsattes målet till domsförhandling (huvudförhandling) i vanlig ordning.

Ill Den danska ordningen för ifrågavarande måls handläggning motsvaras i nya R.B. av reglerna om vissa tvistemåls avgörande vid förberedelsen eller i omedelbart samband med denna. Bestämmelser härom upptagas i 42 kap. nya R.B. Enligt dessa bör rätten, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, vid förberedelsen söka förlika parterna; rätten kan ock anordna medling inför särskild, av rätten utsedd medlare. Förlikning, som parterna ingått, stadfästes av rätten. Rätten skall omedelbart meddela dom i anledning av parts utevaro (tredskodom) eller då anspråk medgivits eller eftergivits. Finnes saken uppenbar eller samtycka parterna därtill, kan rätten efter förberedelsen omedelbart övergå till huvudförhandling och då avgöra målet; rätten är i detta fall liksom vid förberedelsen domför med en lagfaren domare. Den väsentliga skillnaden mellan de danska och svenska processreglerna är, förutom att nya R.B. icke upptager kravet på medling som villkor för målets upptagande, att enligt danska processlagen anhängiggörandet i vissa fall kan ske utan skriftlig ansökan från kärandeparten antingen därigenom att rätten avfattar ansökan eller ock omedelbart genom parternas inställelse vid rätten. I detta sammanhang torde ock böra uppmärksammas vissa bestämmelser i den för tyska riket gällande civilprocessordningen (§§ 688—703), och detta särskilt med hänsyn till att ifrågavarande bestämmelser i stort sett utgjort förebilden för det genom 1907 års lagstiftning införda handräckningsförfarandet. Det tyska »Mahnverfahren» avser att beträffande fordringsanspråk, som kunna väntas vara ostridiga, snarast möjligt bereda borgenären en exekutionstitel. På ansökan av borgenären utfärdar rätten en anmaning till gäldenären att inom viss kort tidsfrist, vid äventyr av omedelbar utmätning, antingen betala skulden eller, om han har invändning att göra, hos rätten bestrida skulden; bestridandet kan avse skulden i dess helhet eller en del av denna. Borgenärens ansökan kan framställas såväl skriftligen som muntligen. I ansökan skall angivas grunden för fordringen och det fordrade beloppet jämte ränta. Sker ansökan muntligen, upptages dess innehåll i den av rätten utfärdade anmaningen. Även gäldenärens bestridande kan framställas i skrift eller muntligen hos rätten. Då gäldenären i rätt tid framställt bestridande, skall borgenären underrättas; på begäran av någon av parterna har rätten att utsätta tid för rättens medling i tvisten. Medling kan dock bortfalla, om sådan uppenbart icke skulle leda till resultat; i sådant fall utsattes målet omedelbart till huvudförhandling. Enligt beredningens åsikt synes den förenkling av processen i mindre mål, som i motionerna åsyftas, bäst kunna ernås genom en utbyggnad av det nuvarande handräckningsförfarandet. Att vid sidan av det allmänna förfarandet och handräckningsförfarandet, som redan är införlivat med vår lagstiftning, införa ytterligare en processform särskilt för behandling av mindre mål anser beredningen icke vara lämpligt. De tvister, varom här är fråga, härröra sig i allmänhet mera från bristande vilja eller förmåga att fullgöra anspråket och därav föranledd strävan från gäldenärens sida att så långt som möjligt förhala verkställighet än från anspråkets tvistiga beskaffenhet.

112 De åtgärder, som påkallas i lagstiftningsväg, böra alltså i första hand inriktas på att för borgenären underlätta snabb verkställighet. Uppenbart bör samtidigt tillgodoses att för de fall, då tvist föreligger, förfarandet kan utan omgång övergå uti en efter tvistens beskaffenhet lämpad rättegång. Slutligen bör förfarandet vara av den enkla beskaffenhet, att det står öppet för envar utan anlitande av rättskunnigt biträde. För inledande av handräckningsförfarande kräves enligt lagens nuvarande lydelse skriftlig ansökan. Ehuru de krav, som uppställas å sådan ansökan, äro jämförelsevis enkla, torde dock endast i undantagsfall den, som saknar vana i uppsättande av skrifter till domstolar och myndigheter, anse sig i stånd att utan rättskunnigt biträde uppsätta sådan ansökan. Möjlighet synes därför böra beredas för att ansökningen må kunna framföras muntligen och att dess avfattande i skrift sker genom rättens försorg. Borgenären kan ock härvid erhålla vägledning i fråga om förfarandets karaktär och allmänna förlopp. Enligt den nuvarande lagen skall bestridande, som gäldenären ämnar framställa, vara avfattat i skrift. Redan vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning framhölls inom högsta domstolen, att det föreslagna förfarandet vore föga ägnat att utöva något tryck på mindre nogräknade gäldenärer samt att åtgärden att insända ett bestridande av kravet icke kunde jämställas med att själv eller genom ombud inför domstol framkomma med ett orättmätigt bestridande. Beredningen, som delar denna uppfattning, har ansett övervägande skäl tala för, att på borgenärens begäran skyldighet må kunna föreläggas gäldenären att, om han vill bestrida kravet, å viss utsatt dag i borgenärens närvaro muntligen framföra sitt bestridande. Detta tillvägagångssätt medför, förutom ett starkare tryck å gäldenären, även fördelar ur processuell synpunkt. För det fall att bestridande framställes och borgenären alltså icke kan erhålla omedelbar handräckning kan domaren på begäran omedelbart övergå till målets behandling i rättegångsväg och, om förutsättningar därför äro för handen, upptaga det till prövning och avgörande. Vid den handläggning, som domaren, sedan bestridande framställts, har att ägna målet, böra uppenbart möjligheterna till förlikning särskilt beaktas. Enligt gällande lag skola lagsöknings- och handräckningsmål upptagas av särskild lagsökningsdomare, i domsaga häradshövdingen och i stad med rådhusrätt lagfaren ledamot i rådhusrätten. Med de domförhetsregler, som enligt äldre R.B. gälla för underrätt, har en sådan anordning ansetts medföra vissa fördelar framför ett omedelbart förläggande till allmän underrätt av dessa mål. Efter nya R.B:s genomförande bliva förhållandena i detta hänseende förändrade. Då det särskilt ur processuella synpunkter är att föredraga, att ifrågavarande mål upptagas av allmän underrätt, har beredningen ansett sig böra förorda en ändring av lagen på denna punkt. För förslaget och de ändringar i förhållande till gällande lag, som förordas, lämnas i övrigt redogörelse vid de särskilda lagrummen.

113 1 §• Denna paragraf har icke undergått någon ändring. 2 §. Såsom närmare framhållits i den allmänna motiveringen, skall ansökning om lagsökning göras hos rätten; med anledning härav har lagsökningsdomaren utbytts mot allmän underrätt. I övrigt har paragrafen jämkats till närmare överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i fråga om handräckning. En anledning härtill har varit att i fall, då förutsättningarna för lagsökning icke äro för handen, underlätta övergången till handräckningsförfarande. Ur saklig synpunkt torde, särskilt vid måls hänvisande till rättegång, vara önskvärt, att i ansökningen tydligt angives det krav borgenären framställer. I överensstämmelse med vad i nya R.B. föreskrives torde vara lämpligt, att ansökningen innehåller uppgift om borgenärens hemvist samt angående de omständigheter i övrigt, som betinga rättens behörighet; prövningen härav åligger rätten självmant. Dessutom har från nya R.B. införts, att ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Enligt lagrummets nuvarande lydelse skola lagsökningshandlingarna ingivas i allenast ett exemplar, medan vid handräckning ansökningen skall avlämnas i två exemplar. Anledningen till denna skillnad har varit, att vid handräckning det ena exemplaret skall utgöra expedition till borgenären under det att vid lagsökning särskilt utslag utfärdas. Då emellertid vid delgivning genom rättens försorg — vilket delgivningssätt i regel torde böra tillämpas även i lagsökningsmål — minst två exemplar erfordras och det även eljest är till fördel, att under målets handläggning det ena exemplaret kvarligger hos rätten, h a r liksom beträffande handräckningsmål föreskrivits, att två exemplar skola avlämnas. Denna anordning underlättar ock i viss mån övergången från lagsökning till handräckning. Skulle för delgivning erfordras mer än ett exemplar, är borgenären enligt 33 kap. 2 § nya R.B. skyldig att tillhandahålla erforderlig avskrift; i annat fall har jämlikt sistnämnda lagrum rätten att på partens bekostnad ombesörja sådan. 3 §• Den ändring denna paragraf undergått är föranledd av, att lagsökning enligt förslaget skall upptagas av rätten; i övrigt är ändringen uteslutande av formell beskaffenhet. 4 §• Ändringarna i första stycket äro huvudsakligen föranledda av föreslagna ändringar i andra lagrum. Sålunda har den i andra punkten föreskrivna underrättelsen till gäldenären att, om målet hänskjutes till rätten, kallelse kommer att ske allenast genom rekommenderade brev utgått. Såsom beredningen framhåller vid 5 §, böra härutinnan allmänna processuella regler gälla. 8— 411530

114 Stadgandet i andra stycket har, i vad det avser delgivning genom kungörelse i allmänna tidningarna, utgått. Tillräcklig anledning att i olikhet med vad nya R.B. i 33 kap. 12 § innehåller om delgivning genom kungörelse uppställa fordran, att kungörelsen skall införas i allmänna tidningarna tre gånger torde icke föreligga. I övrigt hänvisas rörande delgivningssättet till beredningens yttrande vid nästföljande lagrum. Beträffande den tid, som av rätten bör utsättas för svars avgivande, bör enligt 32 kap. 1 § nya R.B. gälla, att gäldenären erhåller erforderligt rådrum. Att för det fall, att delgivning skall äga rum genom kungörelse, bestämma tiden till lägst 90 dagar, synes ej alltid påkallat. Även i detta fall böra de föreliggande omständigheterna vara avgörande. Med hänsyn till vikten av skyndsamhet har däremot i förslaget föreskrivits, att då gäldenären har känt hemvist inom riket, tiden icke må utan synnerliga skäl sättas längre än två veckor. 5 §• Enligt gällande lag åligger det alltid borgenären att ombesörja lagsökningshandlingarnas delgivning med gäldenären. Denna ståndpunkt torde efter en allmän övergång till officialdelgivning icke längre böra upprätthållas. Då det emellertid oftare än i vanliga rättegångsmål torde ligga i borgenärens intresse att själv få ombesörja delgivningen, har valrätt ansetts böra tillkomma honom. Särskilda regler om förfarandet vid borgenärsdelgivning torde icke erfordras; härutinnan komma att gälla bestämmelserna i 32 kap. 2 § nya R.B. Dessa bestämmelser ersätta även föreskrifterna i nuvarande 10 och 11 §§. Det ankommer alltså på rätten att bestämma den tid, inom vilken delgivningsbevis sist skall vara ingivet till rätten. Anledning att låta borgenären hålla frågan härom svävande under en tid av intill sex månader torde icke föreligga. Därest tiden för inkommande med delgivningsbevis alltid bestämmes av rätten, torde behovet av det nuvarande stadgandet i 10 § andra stycket bortfalla; även utan detta stadgande torde vara uppenbart att i fall, som där åsyftas, tiden ej bör överskrida sextio dagar. Delgivning skall ske på sätt om stämning är stadgat. Delgivningsreglerna i 33 kap. nya R.B. skola alltså tillämpas; i den mån särskilda föreskrifter äro meddelade om delgivning av stämning komma dessa att gälla. Under de förutsättningar, som angivas i 33 kap. 12 § nya R.B., blir alltså även nämnda lagrum tillämpligt. Tillräckliga skäl att, såsom för närvarande torde gälla, i kungörelsen skall intagas såväl ansökningen med därå tecknat föreläggande som den åberopade fordringshandlingen torde ej föreligga; de delgivningsregler, som enligt nya R.B. gälla för delgivning av stämning, synas böra tilllämpas oförändrade även vid lagsökning. 6 §• Denna paragraf har i huvudsak bibehållits. Någon skyldighet för borgenären att, då han ombesörjt delgivningen, tillika återställa lagsökningshand-

115 Ungarna har ej upptagits; ett exemplar av dessa finnes ändock att tillgå för rätten. Stadgandet i andra stycket om laga förfall för gäldenären har uteslutits. I detta hänseende äro att tillämpa reglerna i 32 kap. nya R.B. Av 3 och 6 §§ nämnda kapitel följer att, då anledning förekommer att för borgenären eller gäldenären förelegat laga förfall, rätten har att utsätta ny tid.

Detta stadgande har upptagits i sak oförändrat; dock har överlämnats åt rätten att bestämma tiden för påminnelser. I allmänhet torde tiden böra sättas väsentligt kortare än nu som längsta tid angivna trettio dagar. 8 §.

De jämkningar, som denna paragraf undergått, äro uteslutande av formell beskaffenhet. 9 §. I detta lagrum behandlas viss underrättelseskyldighet från rättens sida, medan målet är under rättens behandling. Sådan underrättelseskyldighet torde vid en rent skriftlig process som lagsökningsförfarandet vara ofrånkomlig till förebyggande av rättsförlust. De fall, som angivas i lagrummet, äro dock icke uttömmande. Sålunda innefattas icke därunder beslut, varigenom borgenären erhållit förlängning av tiden för delgivning. Samtliga förelägganden under målets behandling, vare sig de givas borgenären eller gäldenären, synas böra införas uti ifrågavarande bok samt genom rättens försorg tillställas den, till vilken föreläggandet är riktat. Att för dessa meddelanden som delgivningsform föreskriva rekommenderat brev, synes dock, sedan i nya R.B. upptagits allmänna bestämmelser om delgivning genom posten, icke vara påkallat. Såsom framhållits i motiveringen vid 5 § torde de bestämmelser, som lagen upptager i 10 och 11 §§, böra utgå. 10 §. Denna paragraf motsvarar 12 § i lagen. Då även lagsökning enligt förslaget handlägges inför domstol, erfordras ej längre särskilt omnämnande av erkännande inför lagsökningsdomare. Tydligt är dock att ändringen icke berör erkännande som, medan nuvarande lag varit gällande, avgivits inför lagsökningsdomare; bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig. Uttrycket att målet skall hänskjutas till rätten har ersatts med »såsom tvistigt hänskjutas till rättegång». 11 §• Denna paragraf motsvarar 13 § i lagen. Av skäl, som anförts vid 10 §, har i andra stycket lagsökningsdomare ej omnämnts.

116 12—14 §§. Ändringarna i dessa lagrum, motsvarande 14—16 §§ i lagen, äro uteslutande sådana som föranledas av ändring i andra delar av förslaget. I 12 § har uttrycket jäv ersatts med invändning. 15 §. Detta lagrum, som motsvarar 17 § i lagen, har jämkats, i syfte att bringa avfattningen i närmare överensstämmelse med de allmänna reglerna om rättegångskostnad i nya R.B. Dessutom har uttryckligen uttalats, att frågan om ersättning för lagsökningskostnad skall, då målet hänskjutes till rättegång, prövas i rättegången. 16 §. I detta lagrum, som motsvarar 18 § i lagen, torde hänvisningarna till utsökningslagen böra i fråga om kvarstad och skingringsförbud utbytas mot 15 kap. nya R.B. Lagrummet har i övrigt bibehållits med mindre, formell jämkning. 17 §. Detta lagrum är frånsett en mindre jämkning lika lydande med 19 § i lagen. 18 §. Denna paragraf, som motsvarar 20 § i lagen, har erhållit delvis annan lydelse. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har gäldenärs rätt till talan mot utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts honom, ansetts böra regleras efter samma principer som återvinning vid tredskodom i tvistemål. Gäldenären har alltså icke bibehållits vid rätten att söka ändring i utslaget genom fullföljd till högre rätt. Av en jämförelse mellan 13 och 14 §§, motsvarande 15 och 16 §§ i den nuvarande lagen, framgår att betalningsskyldighet skall anses ålagd gäldenären även i det fall, att ett av gäldenären framställt kvittningsyrkande bifallés och helt täcker borgenärens fordran; har gäldenären i första hand helt bestritt borgenärens fordran, åligger gäldenär, som i denna del vill föra talan, att söka återvinning. Det nu sagda äger tillämpning även för det fall, att borgenären framställt invändning mot gäldenärens kvittningsyrkande; i den mån detta yrkande bifallits är borgenären att anse som gäldenär. 1 Liksom i den allmänna processen har tiden för återvinnings talan satts till en månad från utslagets delgivning med gäldenären. Även i övrigt böra i fråga om sådan talan nya R.B:s bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Sålunda bör, såsom framgår av 44 kap. 9 § nya R.B., ansökan om återvinning innehålla allt vad från gäldenärens sida ytterligare erfordras för målets beredande till huvudförhandling. Ur processuell synpunkt bör utslaget i lagsökningsmålet anses som tredskodom. Skulle p å grund av gäldenärens 1

Se N. J. A. 1885: 275.

117 utevaro tredskodom meddelas i återvinningsmålet, kan enligt 44 kap. 10 § gäldenären icke ånyo söka återvinning. 19 §. Denna paragraf, med vilken bestämmelserna om handräckning inledas, motsvarar 21 § i lagen. Liksom lagsökning bör handräckning ej kunna äga m m annat än för fordran, som är förfallen; uttrycklig bestämmelse härom har ansetts böra meddelas. 20 §. 1 detta lagrum, motsvarande 22 § i lagen, har, i anslutning till vad som yttrats i den allmänna motiveringen, införts rätt för borgenären att göra muntlig ansökan om handräckning. Enligt den danska rättegångslagen är rätten till muntlig ansökan betingad av att kravet avser visst lägre belopp eller att borgenären är medellös. Beredningen har icke ansett sig böra upptaga något av dessa villkor. Att begränsa denna rätt till sådana fall, då fordran ej överskrider visst lägre belopp, skulle förringa värdet av den föreslagna anordningen; den omständigheten att gäldenären är medellös bör icke äga annan inverkan än att den rättshjälp, varom här är fråga, lämnas utan kostnad för honom. Beträffande de uppgifter, som skola meddelas i ansökningen, ansluter sig förslaget till lagrummets nuvarande lydelse; dock har liksom i fråga om lagsökning tillagts, att uppgift även skall lämnas angående borgenärens hemvist samt de omständigheter, som betinga rättens behörighet. Beträffande muntlig ansökan har i andra stycket föreskrivits, att uppteckning därav skall ske genom rättens försorg samt att uppteckningens riktighet skall vitsordas genom borgenärens underskrift. Med hänsyn till förfarandets anordning är sådan uppteckning nödvändig. Att uppteckningen erhåller karaktären av särskild handling sammanhänger ock därmed, att i dessa mål protokoll ej skall föras. Uppteckningen bör, liksom ansökningen, för att kunna utgöra grundval för förfarandet, föreligga i två exemplar. För den rättshjälp, som sålunda lämnas gäldenären, bör han, om han ej är berättigad till fri rättegång, erlägga viss avgift. 21 §. Denna paragraf är lika lydande med 23 § i lagen. 22 §. Den jämkning, som vidtagits i denna paragraf, motsvarande 24 § i lagen, är av redaktionell natur. 23 och 24 §§. Av dessa lagrum motsvarar 23 § nuvarande 25 §, medan 24 § är ny. I 23 § behandlas tillvägagångssättet, då mot framställt krav bestridande skall skriftligen anmälas. Innehållet i detta lagrum överensstämmer i huvud-

118 sak med motsvarande stadganden i lagen. Vissa avvikelser ha dock gjorts. Sålunda har i fråga om avfattningen av det föreläggande, som skall delgivas gäldenären, uppmärksammats det fall, att bestridandet kan avse allenast en del av kravet, övervägande skäl torde tala för att bestridande, som avser allenast en del av kravet, icke tillerkännes verkan därutöver. Den ståndpunkt, som nuvarande lag i detta fall intager, kan leda till, att borgenären nödgas anlita rättegång även i fall, då sådan ej varit nödvändig, och såväl borgenären som gäldenären därigenom åsamkas kostnader. Av vikt är även att hos gäldenären inskärpes, att bestridandet icke gives större omfattning än som överensstämmer med vad han i en kommande rättegång anser sig kunna vidbliva. Beredningens uppfattning överensstämmer i denna fråga med den tyska lagstiftningen i ämnet. Med hänsyn till vikten för borgenären av förfarandets snabbhet och då den uppgift, som förfarandet ålägger gäldenären, är av enklaste beskaffenhet, har den tid, inom vilken bestridande skall framställas, ansetts kunna väsentligt förkortas. Uttrycket jäv har i detta liksom i övriga lagrum i denna avdelning ersatts med bestridande, vilket tydligare anger vad som åligger gäldenären; gäldenären är icke skyldig att i denna ordning angiva de omständigheter, vara bestridandet grundar sig. Ur tredje stycket i denna paragraf har liksom i motsvarande lagrum om lagsökning uteslutits erinran, att kallelse till parterna, om målet hänskjutes till rätten, skall ske genom rekommenderade brev. Bestämmelserna i 24 § utgöra ett alternativ till stadgandena i 23 § första stycket. I anslutning till vad som utvecklats i den allmänna motiveringen innebär detta alternativ, att gäldenären kan föreläggas att i borgenärens närvaro muntligen inför rätten framställa sitt bestridande. Användningen av detta förfarande har, med hänsyn till de förpliktelser, som därigenom åläggas båda parterna, ansetts böra knytas till vissa förutsättningar. Till skydd för borgenären har sålunda uppställts, att han själv har att framställa begäran därom. Även med hänsyn till gäldenären torde vissa begränsningar vara nödvändiga. Är gäldenären avlägset boende eller skulle hans inställelse eljest vålla honom avsevärd kostnad eller olägenhet, bör icke rimligen begäras, att han för bestridande av en kanske ogrundad fordran i denna ordning skall inställa sig inför rätten. Även om utväg beredes honom att fordra ersättning för inställelse, skulle denna rätt ofta vara utan värde. Det föreslagna förfarandet torde företrädesvis böra komma till användning i sådana fall, då borgenären och gäldenären äro bosatta å samma ort och rättens sammanträde kan hållas å denna eller en närbelägen ort. Hänsyn bör ock tagas till kravets beskaffenhet; kan förutses, att detta är av mera invecklad beskaffenhet eller kräver vidlyftig utredning, bör denna utväg ej anlitas. Nu antydda synpunkter ha i förslaget beaktats på det sätt, att utöver borgenärens begäran tillika uppställes den fordran, att rätten finner förfarandet lämpligt. Muntligt bestridande skall enligt förslaget ske å viss dag, som rätten utsätter. I de fall, då den föreslagna anordningen kan väntas vara lämplig, är skyndsamheten av särskild betydelse. I förslaget har därför föreskrivits, att dagen för muntligt bestridande skall utsättas inom den vecka, som närmast

119 följer på föreläggandets delgivning med gäldenären. Rätten har härvid att beräkna den tid, som kan antagas komma att åtgå för delgivningen. Visar sig sedermera, att delgivning ej kunnat ske inom den beräknade tiden, har rätten, såsom eljest i motsvarande fall, att med stöd av 32 kap. 3 § nya R.B. utsätta annan dag för målets behandling och samtidigt förordna om ny delgivning. Å den utsatta dagen skall borgenären vara tillstädes. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen vinnes härigenom ett starkare tryck å gäldenären och möjliggöres tillika, att förfarandet omedelbart kan, i händelse av bestridande, övergå i det allmänna processuella förfarandet. Om på grund av framställt bestridande målet övergår i rättegång, bliva parterna underkastade samma processuella förpliktelser att bidraga till målets utredning som i tvistemål i allmänhet åligger part. För att parternas närvaro skall bliva av värde ur processuell synpunkt böra de i regel vara personligen tillstädes; även borgenärens personliga närvaro är härvid av betydelse. För nu åsyftade fall böra ock parterna vara beredda att genast uppgiva de omständigheter och bevis de vilja åberopa och förete sina skriftliga bevis. Med hänsyn härtill har som andra stycke i 24 § upptagits bestämmelse om att parterna — gäldenären för det fall, att han vill bestrida ansökningen — i regel skola föreläggas att inställa sig personligen samt att de tillika skola erinras om sin skyldighet att närmare utveckla sin talan. Klart är, att påföljd för parts underlåtenhet härutinnan endast kan ifrågakomma om målet hänskjutes till rättegång. Bestämmelse härom har upptagits i 28 §. 25 §. Beträffande delgivning av föreläggande i handräckningsmål torde böra gälla samma regler, som i 5 § föreslagits angående delgivning i lagsökningsmål. De bestämmelser, som nu äro upptagna i 26 §, ha därför ersatts med hänvisning. Att i handräckningsmål delgivning icke bör få äga rum utom riket, synes uppenbart. Till det nuvarande stadgandet härom har fogats, att delgivning ej heller får äga rum genom kungörelse enligt 33 kap. 12 § nya R.B. 26 §.

I denna paragraf behandlas verkan av att gäldenären ej p å sätt och å tid, som rätten förelagt, framställer bestridande. Bestämmelserna i förslaget motsvara 27 § i lagen. Såsom framgår av andra stycket i sistnämnda lagrum är bestridande, som gjorts allenast beträffande handräckningskostnaden, utan inverkan å ansökningen i övrigt. Samma regel bör, såsom beredningen framhållit vid 23 och 24 §§, gälla för det fall, att bestridandet avser allenast en del av det fordrade beloppet; återstoden skall anses som obestridd. Med det nya stadgande, som påkallas härav, h a r sammanförts den nuvarande föreskriften i andra stycket. Det bevis, som åtecknas ansökningen, har i anslutning till avfattningen av föreläggandet för gäldenären ansetts böra innehålla, förutom att ansökningen lämnats obestridd, att utmätning må äga rum. För det fall, att bestridande skall göras muntligen, har föreskrivits att, om

120 varken borgenären eller gäldenären då är tillstädes, ansökningen skall anses förfallen; bestämmelse härom har upptagits som andra stycke. Däremot har enligt förslaget borgenärens utevaro icke någon betydelse, om gäldenären kommer tillstädes. Gör gäldenären bestridande, regleras detta fall av bestämmelserna i nästföljande paragraf; lämnas ansökningen eller någon del därav obestridd, tillämpas förevarande lagrum. Skulle någon av parterna till följd av laga förfall vara hindrad att komma tillstädes, böra de regler härom, som meddelas i nya R.B., äga tillämpning. Enligt stadgande i nuvarande 28 § första stycket skall som bestridande anses, att gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären. Då med den ståndpunkt beredningen intagit till verkan av bestridande, som avser allenast en del av fordran, kvittningsanspråket icke bör anses som bestridande i vidare mån än gäldenärens skuld därigenom skulle täckas, h a r stadgandet, vilket erhållit plats som tredje stycke i denna paragraf, omformulerats i överensstämmelse med vad nu yttrats. 27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 28 § i lagen, a v s e r d e t fall, att gäldenären framställt bestridande. Detta har enligt lagrummets nuvarande lydelse den verkan, att ansökningen är att anse som förfallen; dock har borgenären lämnats öppet att inom viss tid påyrka målets hänskjutande till rätten. Denna anordning torde i stort sett väl lämpa sig för de fall, då bestridande skall framställas skriftligen. Har gäldenären däremot framställt muntligt bestridande, bör frågan om målets hänskjutande till rättegång kunna omedelbart besvaras. Innan sådant hänskjutande beslutas, synes rätten i första hand böra söka att genom förlikning bilägga tvisten. Framgår som resultat av förlikningen, att betalningsskyldighet för det fordrade beloppet helt eller till någon del bör åligga gäldenären, har rätten att därom teckna bevis å ansökningen på sätt i 26 § är föreskrivet för motsvarande fall. Leder förlikningsförsöket ej till något resultat, ankommer på parterna, om tvisten skall hänskjutas till rättegång eller ej. Vid muntligt bestridande bör part vara skyldig att genast fatta ståndpunkt till denna fråga. Framställes ej något yrkande, är ansökningen förfallen. Rätt att påyrka målets hänskjutande till rättegång tillkommer enligt lagrummets nuvarande lydelse allenast borgenären. Skäl kunna anföras för att, såsom i tysk rätt, motsvarande befogenhet tillkommer gäldenären. Ömsesidighet på denna punkt överensstämmer med de allmänna grunder, som enligt nya R.B. gälla i fråga om svarandens rätt att vid kärandens återkallelse av talan påfordra sakens prövning. Även gäldenären kan äga ett berättigat intresse att den stridighet, som uppkommit mellan parterna, bringas till slutligt avgörande. Med nu gällande ordning kan en borgenär, vars ansökan mötts av bestridande från gäldenärens sida, när som helst göra ny a n s ö i a n om handräckning. Mot vad sålunda anförts för att även åt gäldenären inrymma en allmän rätt att få målet hänskjutet till rättegång har å andra si-

121 dan framhållits, att för en borgenär, som ville undvika rättegång, handräckningsförfarandet härigenom skulle förlora en del av sitt värde; kostnaden för en rättegång skulle ofta på grund av bristande betalningsförmåga hos gäldenären komma att drabba borgenären, vilken utgång tvisten än erhölle. Dessa synpunkter, som särskilt framhållits inom beredningens rådgivande nämnd, ha ansetts böra föranleda, att vad angår skriftligt bestridande den nuvarande ordningen bibehålies. Vid muntligt bestridande gestalta sig däremot förhållandena annorlunda. I detta fall kan handräckningsförfarandet omedelbart övergå i rättegång; parterna ha ock i samband med föreläggande enligt 24 § erinrats om sin skyldighet att sörja för målets utredning. Härtill kommer, att en gäldenär, som åsamkats kostnad för inställelse vid rätten, bör äga rätt att framställa anspråk på ersättning för sådan kostnad. I denna rätt bör dock göras den inskränkningen att, om bestridande gjorts allenast beträffande handräckningskostnaden, gäldenären icke må påfordra målets hänskjutande till rättegång. Utsikten för gäldenären att, ehuru han lämnat själva fordringsanspråket obestritt, erhålla ersättning för sin kostnad i handräckningsmålet torde vara så ringa, att han icke i detta fall bör äga påfordra rättegång; avser bestridandet allenast handräckningskostnadens belopp, är uppenbart, att gäldenären icke har något intresse av att föra talan om den del, som på grund av hans bestridande kommer att, om talan ej väckes, förfalla. Vad angår den tid, som lagen nu föreskriver för framställande av yrkandet, synes denna vara lämplig för det fall, att bestridande skall göras skriftligen. Vid muntligt bestridande bör, såsom redan framhållits, yrkandet framställas vid det rättssammanträde, då bestridandet göres. Härigenom vinnes, att förberedelse kan äga rum i omedelbar anslutning till n ä m n d a sammanträde. I överensstämmelse med vad nu framhållits h a r lagrummet erhållit ändrad avfattning. Såsom anmärkts vid 26 § har dit överflyttats det i lagrummet nu upptagna stadgandet om kvittningsinvändning. De ändringar, som i övrigt vidtagits, äro av redaktionell natur. 28 §. Detta lagrum saknar motsvarighet i den nuvarande lagen. I första stycket behandlas de uppgifter, som parten, då han yrkar målets hänskjutande till rättegång, h a r att lämna. Vid skriftligt bestridande torde yrkandet framställas i skriftlig inlaga. Inlagan bör förutom yrkandet även upptaga vissa uppgifter om den tvist, som föreligger mellan parterna, detta för underlättande av målets beredande till huvudförhandling. Framställes yrkandet vid sammanträde för muntligt bestridande, torde yrkandet jämte de uppgifter, som erfordras, i regel framställas muntligen. De bestämmelser, som upptagas i andra stycket, avse borgenärens eller gäldenärens skyldighet att infinna sig personligen. Såsom anmärkts vid 23 och 24 §§ bör underlåtenhet härutinnan icke föranleda påföljd i annat fall, än då målet hänskjutes till rättegång.

122 29 §. Detta lagrum avser gäldenärens rätt att söka återvinning, då på grund av uteblivet bestridande eller förlikning betalning må utkrävas hos gäldenären. För det fall, att betalningsskyldigheten grundats å förlikning, kan tydligen en återvinningstalan icke avse förlikningens innehåll utan endast sådana omständigheter, som äro ägnade att påverka förlikningens giltighet, såsom tvång eller förledande. Stadgandet har i förhållande till de nuvarande bestämmelserna något omformulerats, detta särskilt med hänsyn till att i fall, då bestridande skall göras muntligen, uteblivet bestridande ej i alla fall leder till betalningsskyldighet; utebliva såväl borgenären som gäldenären, skall enligt 26 § ansökningen anses förfallen. I övrigt har lagrummet givits en mot 18 § i förslaget svarande lydelse. 30 §. Då såsom i det föregående framhållits mål om lagsökning och handräckning enligt förslaget skola upptagas av rätten, har det nuvarande lagrummet ersatts med bestämmelser om rättens domförhet vid behandling av sådana mål. Uppenbart föreligger ej något hinder, att i arbetsordning eller eljest bestämmes, att lagsöknings- och handräckningsmål skola handläggas av viss ledamot av rätten eller, i häradsrätt, biträdande domare, sekreterare eller förste notarie. 31 §. Den i detta lagrum upptagna forumregeln har kunnat ersättas med hänvisning till nya R.B:s bestämmelser i ämnet. Såsom redan nu gäller bör rätten självmant pröva sin behörighet. Är rätten obehörig att upptaga tvist om det anspråk, som göres gällande, bör ansökningen avvisas. Detta är av särskild betydelse i de fall, då tvist om anspråket skall upptagas av särskild domstol, t. ex. arbetsdomstolen. Då härav kunna uppkomma vissa praktiska olägenheter, kunde ifrågasättas att, särskilt vad angår handräckning, utvidga allmän underrätts behörighet till sådana fall, då tvist om anspråket skall upptagas av särskild domstol. Häremot talar å andra sidan, att förfarandet icke kan utan växling av domstol övergå i rättegång. Lämpligare synes då att, om behov därav anses föreligga, införa handräckningsförfarande även vid den särskilda domstolen. Beredningen har icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga. 32 och 33 §§. Då mål hän sk jutes till rättegång, har rätten tillika att förordna om målets fortsatta handläggning. Härvid skola, om ej annat stadgas, samma regler gälla som för tvistemålsförfarandet i allmänhet. Av bestämmelserna i 33 § följer emellertid, att ansökan om stämning ej erfordras och att ej heller stämningsresolution skall utfärdas. Enligt föreskrift i 32 § första stycket i förslaget kan ock målet utan särskild förberedelse omedelbart utsättas till huvudförhandling.

123 Enligt 32 § i dess nuvarande lydelse må målet ej förekomma tidigare än som betingas därav, att gäldenären kommer i åtnjutande av laga stämningstid. Då fasta stämningstider icke äro föreskrivna i nya R.B., kommer detta stadgande att förlora sin betydelse och har därför uteslutits; i stället träda bestämmelserna i 32 kap. 1 § nya R.B. Dessutom har i den föreslagna nya lydelsen av 32 § intagits, att i handräckningsmål, vari bestridande gjorts muntligen, förberedelse eller huvudförhandling bör hållas i omedelbart samband med sammanträde för muntligt bestridande samt att — då den fortsatta handläggningen uppenbart bör ske inför samma domare som upptagit det muntliga bestridandet — rätten är domför på sätt i 30 § är stadgat. I andra stycket av 32 § har uteslutits föreskriften om kallelse å parterna; sådan kallelse bör ske enligt nya R.B:s regler i detta ämne. Stadgandet i 33 §, som nu avser allenast måls hänskjutande till rättegång, har gjorts tillämpligt även å det fall, att mål på grund av ansökan om återvinning skall upptagas till fortsatt handläggning; bestämmelsen härom är föranledd av den omläggning av återvinningsförfarandet, som beredningen föreslagit. De ändringar, som i övrigt vidtagits i 33 §, äro av formell natur. 34 §. Enligt nuvarande lydelse av förevarande lagrum äga såväl borgenären som gäldenären rätt att anföra besvär mot lagsökningsdomares slutliga utslag. Som i den allmänna motiveringen framhållits, torde mot utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts gäldenären, denne böra äga föra talan allenast medelst sökande av återvinning. Även borgenären kan, enligt vad beredningen yttrat vid 18 §, i vissa fall intaga ställning av gäldenär; rättsmedlet är i sådant fall även för honom begränsat till återvinning. De slutliga utslag, som återstå, äro avvisningsbeslut enligt 3 och 22 §§. Med hänsyn härtill har första stycket erhållit annan avfattning. I detta stycke har tillika intagits erinran, att mot utslag, som avses i 18 §, talan kan föras endast genom återvinning. Det beslut, som innefattas i åtecknande av bevis, att i handräckningsmål bestridande ej framställts, anses ej likställt med utslag; i detta fall är redan nu återvinning enda rättsmedlet. I lagsökningsförfarandet stod enligt utsökningslagens bestämmelser i ämnet öppet för borgenär att, ehuru betalningsskyldighet ej kunnat åläggas gäldenären, erhålla kvarstad eller skingringsförbud. Beträffande fullföljd av talan i dessa frågor mot överexekutors beslut gällde de för utsökningsmål i allmänhet gällande reglerna. Denna ståndpunkt överensstämmer ock med gällande lagstiftning i ämnet. Olika situationer kunna emellertid härvid uppkomma. För det fall, att betalningsskyldighet ålägges gäldenär och kvarstad eller skingringsförbud samtidigt meddelas, är enligt förslaget rättsmedlet för gäldenär, som vill föra talan häremot, sökande av återvinning. Detta gäller enligt 49 kap. 5 § andra stycket nya R.B. även beslutet om kvarstad eller annan särskild åtgärd. Har, ehuru betalningsskyldighet ej ålagts och målet sålunda som tvistigt hänskjutits till rättegång, rätten likväl förordnat om

124 kvarstad eller skingringsförbud, är beslutet att likställa med ett under rättegången meddelat beslut; gäldenären har att enligt andra stycket i förevarande paragraf däremot föra särskild talan genom besvär. Annan saklig ändring har icke ägt rum i nu gällande bestämmelser än att i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 49 kap. 4 § nya R.B. klagan tillåtits även mot beslut, varigenom yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller vräkning lämnats utan bifall eller sådan åtgärd hävts. Tredje stycket är oförändrat. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att angående besvärstalan skall vad i R.B. är föreskrivet om besvär mot underrätts beslut äga motsvarande tillämpning. Såsom framgår av 52 kap. nya R.B. är besvärstiden i allmänhet två veckor; i fall, då beslutet meddelats under målets handläggning, skall besvärs tiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. 35 §. Beträffande utslag eller beslut i lagsöknings- eller handräckningsmål böra gälla samma bestämmelser som för motsvarande avgöranden i tvistemål. Sålunda bör det åligga rätten att i den omfattning som är föreskriven i 17 kap. nya R.B. meddela underrättelse om vad part har att iakttaga för sökande av ändring. Häri ingår ock skyldighet, att i utslag, varigenom i lagsökningsmål betalningsskyldighet ålägges gäldenär, lämna underrättelse om hans rätt att söka återvinning. Även i fråga om sättet för meddelande av utslag eller beslut böra nya R.B:s bestämmelser tillämpas; av förfarandets natur följer, att härvid ifrågakomma endast de bestämmelser, som avse avgörande utan huvudförhandling. Utslaget skall sålunda enligt 17 kap. 9 § tillhandahållas å rättens kansli och underrättelse om tiden för meddelandet senast dagen förut avsändas till parterna. Därjämte föreskrives i nämnda lagrum, att underrättelse härom skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet. Denna föreskrift bör i anslutning till det nu i 38 § upptagna stadgandet avse den bok, som skall föras över vissa beslut i lagsökningsoch handräckningsmål. Med hänsyn till det nu anförda torde i stället för det nuvarande första stycket böra meddelas allenast föreskrift om anteckning i nyssnämnda bok. I andra stycket är i dess nuvarande lydelse upptagen föreskrift om hovrättens skyldighet att, då besvär anförts, infordra handlingarna från lagsökningdomaren. Då enligt 52 kap. nya R.B. besvären skola ingivas till underrätten och det åligger denna att, då besvär anförts, insända handlingarna, har detta stadgande kunnat utgå.

Enligt 36 § i den nuvarande lagen äger hovrätt, då besvär anförts mot lagsökningsdomares utslag, att före målets avgörande förordna om inhibition av vidare verkställighet av utslaget. Bestämmelsen avser det fall, att gälde-

125 nären för besvärstalan mot utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts honom. Då besvärstalan i detta fall enligt förslaget ej är medgiven, har stadgandet förlorat sin betydelse. Till frågan om inhibition i fall, då gäldenären för talan om återvinning, återkommer beredningen i samband med förslaget till ändringar i utsökningslagen.

36 §. Detta lagrum motsvarar 37 § i lagen. Fullföljdsrätten i lagsökningsmål är i regel begränsad till hovrätt. Detta sammanhänger därmed, att fullföljd i lagsökningsmål i allmänhet icke är av reell betydelse för någon av parterna. Från denna huvudregel göres dock ett betydelsefullt undantag. Frågor, som angå kvarstad, skingringsförbud eller vräkning, må fullföljas till högsta domstolen och detta vare sig beslut därom meddelats under målets handläggning eller i slutligt utslag. Såsom framgår av vad beredningen yttrat vid 34 §, har begränsningen av fullföljden till hovrätt enligt beredningens förslag betydelse allenast, då talan föres mot beslut, varigenom ansökan avvisats. I överensstämmelse härmed har lagrummet undergått viss jämkning. 37 §. Att förande av protokoll i lagsökningsmål och sådant handräckningsmål, där bestridande skall anmälas skriftligen, ej är påkallat, torde vara uppenbart. Ej heller torde behov av protokoll föreligga vid muntligt bestridande. Till förebyggande av tvekan på denna punkt har en allmän bestämmelse i ämnet införts i denna paragraf. Angående protokoll, sedan mål hänskjutits till rättegång, gälla bestämmelserna i nya R.B. I paragrafen har tillika upptagits, förutom stadgandet i nuvarande 40 §, även bestämmelse om aktbildning. 38 §. I detta lagrum har, med en mindre jämkning, influtit den uti motsvarande paragraf i lagen upptagna bestämmelsen om särskild för allmänheten tillgänglig bok för vissa anteckningar i lagsöknings- och handräckningsmål. Vilka anteckningar skola införas i boken framgår av föregående lagrum. Stadgandet i nuvarande andra stycket ersattes av bestämmelserna i 17 kap. 9 § nya R.B. och har alltså kunnat uteslutas.

Som allmän regel torde, ehuru den nuvarande lagsökningslagen ej innehåller något uttryckligt stadgande i ämnet, få anses gälla, att beträffande lagsöknings- och handräckningsmål allmänna bestämmelser om rättegången i tvistemål skola tillämpas, såvitt ej i lagen eller eljest särskilda bestämmelser äro meddelade eller tillämpning är utesluten på grund av sakens natur.

126 Att för särskilda fall i förslaget hänvisats till bestämmelser i nya R.B. innebär alltså ej, att tillämpning av andra bestämmelser i nya R.B. ej är tillåten. Såsom framgår av beredningens uttalanden vid skilda lagrum i förslaget, förutsattes en sådan tillämpning, särskilt beträffande 32 och 33 kap. nya R.B. Det uti 39 § i den nuvarande lagen upptagna stadgandet, att föreläggande eller underrättelse, som skall tillställas part, på partens begäran i stället skall tillställas hans ombud, motsvaras av stadgandet i 33 kap. 21 § nya R.B., enligt vilket delgivning, som ombudet äger behörighet att mottaga, bör ske med ombudet. Då sistnämnda bestämmelse torde vara tillämplig även i fråga om förelägganden och underrättelser enligt förevarande lag, har stadgandet ansetts kunna utgå. — Stadgandet i 40 § har upptagits i 37 §.

Den nya lagsökningslagen torde böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. och de bestämmelser, som äro meddelade för den sistnämndas införande, böra i tillämpliga delar gälla även lagsökningslagen. Enligt 12 § i lagen om nya R.B:s införande skola lagsöknings- och handräckningsmål, som anhängiggjorts före nya R.B:s ikraftträdande, i första instans behandlas enligt äldre lag. Vad åter angår fullföljd av talan komma enligt 12 § punkt 2 de nya bestämmelserna att även i dylikt mål äga tillämpning i fråga om utslag, som meddelats efter nya R.B:s ikraftträdande. Mot utslag, varigenom i lagsökningsmål betalningsskyldighet ålagts gäldenär, kan denne alltså föra talan allenast genom återvinning, varvid de nya bestämmelserna gälla. Därest lagsöknings- eller handräckningsmål hänskjutes till rättegång, torde av 33 § lagsökningslagen jämförd med 12 § lagen om nya R.B:s införande följa, att nya R.B. skall tillämpas, då förordnandet om målets fortsatta behandling meddelats efter nya R.B:s ikraftträdande.

Utkast till grundlagsändringar. Regeringsformen. § 17. Enligt den lydelse, som ifrågavarande paragraf hade i 1809 års regeringsform, skulle högsta domstolen bestå av tolv ledamöter, sex frälse och sex ofrälse. Orden »sex frälse och sex ofrälse» uteslötos vid 1844—1845 års riksdag. Den tidigare organisationen bibehölls i övrigt till dess genom en vid 1859—1860 års riksdag antagen grundlagsändring antalet justitieråd fastställdes till lägst tolv och högst aderton. Med ändringen åsyftades att bereda tillfälle till en uppdelning av domstolens tjänstgöring på avdelningar. I överensstämmelse härmed infördes samtidigt i § 17 stadgande om, att antalet icke finge ökas utöver tolv, såvida ej Konungen och ständerna i den

127 i § 87 stadgade ordning beslutade, att domstolen skulle arbeta på avdelningar; i sådant fall skulle justitierådens antal inom de i grundlagen bestämda gränserna bestämmas i samma ordning. Uti den stadga, som i anslutning till grundlagsändringen utfärdades den 23 oktober 1860, föreskrevs, att högsta domstolen skulle arbeta på två avdelningar samt att antalet justitieråd skulle vara sexton. Genom lag den 26 mars 1897 bestämdes antalet till aderton; i samband härmed utvidgades högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Enligt en samma år antagen grundlagsändring höjdes det i § 17 angivna högsta antalet från aderton till tjugoett. Frågan om behovet av förstärkning av högsta domstolens arbetskrafter upptogs ånyo redan vid 1905 års riksdag. Genom lag den 20 juni 1905 bestämdes, att högsta domstolen intill 1908 års utgång skulle bestå av tjugoett justitieråd; därefter skulle antalet, i den mån sådant på grund av inträffade ledigheter kunde ske, nedbringas till aderton. Så länge det högre antalet bibehölles, skulle i viss omfattning domstolen arbeta på tre avdelningar. Redan före tidpunkten för det i 1905 års stadga föreskrivna nedbringandet av högsta domstolens ledamotsantal till aderton upptogs ånyo, i samband med frågan om inrättandet av en högsta förvaltningsdomstol, även frågan om högsta domstolens organisation. De bestämmelser, som avse högsta domstolen, upptogos genom de år 1909 genomförda grundlagsändringarna i ett första moment, medan bestämmelserna om regeringsrätten erhöllo plats i andra momentet. Vad angår högsta domstolen uteslöts samtidigt ur grundlagen bestämmelsen om ett högsta antal justitieråd; däremot bibehölls för en utökning av antalet utöver tolv det redan tidigare gällande villkoret, att högsta domstolen skulle arbeta på avdelningar. Vidare intogos i §§ 21 och 87 bestämmelser om överflyttning av laggranskningen till lagrådet; enligt § 21 skola i lagrådet tjänstgöra tre justitieråd. I anslutning till dessa grundlagsändringar utökades genom lagen den 26 maj 1909 antalet justitieråd till tjugofyra. De sålunda vidtagna åtgärderna visade sig emellertid även de otillräckliga för att motverka en allt större arbetsbalans i högsta domstolen. Ur synpunkten av rättsskipningens allmänna intressen framkommo samtidigt starka betänkligheter mot en ytterligare utökning av högsta domstolens ledamotsantal. Den begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som visat sig nödvändig, har sedan dess i huvudsak åvägabragts genom inskränkningar i fullföljdsrätten. Sålunda infördes genom 1915 års lagstiftning i 30 kap. äldre R.B. bestämmelser om summa revisibilis och andra begränsningar av fullföljdsrätten. Med undantag för en kortare tid, då högsta domstolen utgjordes av tjugoåtta justitieråd, har det 1909 fastställda antalet kunnat bibehållas. Även de fullföljdsregler, som upptagas i nya R.B., bygga på väsentligen samma grundsatser som 1915 års lagstiftning. För att ett till högsta domstolen fullföljt mål skall komma under dess prövning fordras i allmänhet särskilt tillstånd. Vid den förberedande prövning, som målet sålunda undergår, består högsta domstolen av tre ledamöter, För ifrågavarande bestämmelsers innebörd och närmare motivering må här endast hänvisas till det av

128 särskilda utskottet vid 1942 års riksdag avgivna yttrandet över propositionen angående nya R.B. (s. 81—84). Såsom framgår av beredningens betänkande med förslag till ny rättegångsbalk har beredningen funnit något behov av ökade arbetskrafter i högsta domstolen i anledning av det nya rättegångsförfarandet icke vara att emotse (Mot. s. 94—95). Till samma resultat har departementschefen kommit vid den undersökning, som han företagit i samband med framläggande för 1942 års riksdag av proposition rörande rättegångsreformen (Prop, nr 5 s. 476— 480). Även om, såsom särskilda utskottet erinrat i sitt utlåtande i anledning av propositionen (s. 94—95), en viss osäkerhet är oundviklig vid bedömande av den blivande arbetsbördan, torde all sannolikhet tala för att domstolen med sitt nuvarande ledamotsantal skall vara i stånd att fylla även de nya uppgifter som ett reformerat rättegångsförfarande medför. Enligt den mening, varåt beredningen givit uttryck redan i sitt betänkande angående nya R.B. (Mot. s. 94—95), torde den nuvarande organisationen av arbetet i högsta domstolen i allt väsentligt böra bibehållas. Att högsta domstolen alltjämt bör vara uppdelad å avdelningar, är uppenbart; bestämmelse härom har upptagits i 3 kap. 4 § nya R.B. Såsom beredningen i sitt tidigare betänkande även framhållit, förutsätter emellertid det muntliga förfarandet, som i regel skall komma till användning också i högsta domstolen, delvis nya anordningar. Beredningen återkommer till denna fråga vid behandlingen av ett av beredningen utarbetat förslag till lag om tjänstgöringen i högsta domstolen. Med hänsyn till de frågor, som böra behandlas i nämnda lag, synes det i § 17 1 mom. använda uttrycket för angivande av nämnda lags innehåll alltför snävt. Beredningen föreslår därför att denna bestämmelse avfattas i överensstämmelse med motsvarande stadgande om regeringsrätten i 2 mom. Då det synes uppenbart, att ett högre ledamotstal än tolv förutsätter uppdelning å avdelningar, torde bestämmelsen härom kunna utgå; även på denna punkt bringas därigenom första momentet i närmare överensstämmelse med andra momentet. § 18. I samband med den år 1915 genomförda lagstiftningen om vissa begränsningar i fullföljdsrätten till högsta domstolen infördes i 30 kap. R.B. bestämmelse om rätt för part att i vissa fall, då fullföljd enligt de allmänna reglerna ej var medgiven, hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande. Då en sådan ansökan utgjorde ett särskilt ärende, vars behandling icke ingick i handläggningen av det mål, som avsågs med ansökan, ansågs erforderligt att i regeringsformen införa bestämmelse om, att prövning av ansökan tillkom högsta domstolen. Denna bestämmelse upptogs som andra moment i förevarande paragraf. Även enligt nya R.B. är rätt för part att draga mål under högsta domstolens prövning begränsad; i allmänhet fordras härför särskilt tillstånd (54:9, 10). Det prövningstillstånd, varom sålunda är fråga, ingår emellertid som ett led i behandlingen av målet i högsta domstolen och frågan prövas, se-

129 dan fullföljd i vanlig ordning ägt rum (55: 11, 56: 11). Denna prövning innefattas alltså i den domsrätt, som redan tillkommer domstolen i själva målet. Av denna anledning bör 2 mom. utgå. Enligt 1 mom. i dess nuvarande lydelse tillkommer det regeringsrätten att bryta dom åter eller återställa försuten tid, då målet är av beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens slutliga prövning, men i alla andra fall har högsta domstolen att upptaga ansökningar härom. Av de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, har framhållits att den nuvarande avfattningen föranledde, att vissa frågor av förvaltningsrättslig karaktär, varmed högsta domstolen eljest ej toge befattning, komme att handläggas av högsta domstolen. Mål om fattigvård och mantalsskrivning handlades i sista instans av kammarrätten och, då de alltså icke tillhörde regeringsrättens slutliga prövning, tillkomme frågor om återbrytande av dom och återställande av försuten tid i dessa mål högsta domstolen, ehuru de otvivelaktigt ägde närmare samband med vissa i 2 § 2 regeringsrättslagen upptagna mål än med de egentliga rättegångsmålen. Även eljest är, såsom framgår av den för kammarrätten den 18 december 1942 utfärdade instruktionen, 56 §, kammarrätten sista instans i åtskilliga förvaltningsmål, såsom anmärknings- och avlöningsmål, mål om resekostnads- och traktamentsersättning. Med hänsyn till vad sålunda framhållits torde starka skäl tala för en överflyttning av ifrågavarande ärenden från högsta domstolen till regeringsrätten. Detta syfte torde kunna vinnas därigenom, att regeringsrättens befogenhet utvidgas att avse även ansökningar i mål, som tillhöra kammarrättens slutliga avgörande. Den ändrade lydelse, som förevarande paragraf alltså bör erhålla, torde påkalla motsvarande ändring i § 26. § 20. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna, som erhållit sin nu gällande lydelse i anslutning till 1914 års lagstiftning om krigsdomstolar och rättegången därstädes, innebära dels att mål, som från krigsdomstolarna fullföljas hos Konungen, skola avgöras av högsta domstolen och dels att i högsta domstolen vid handläggning av dessa mål två militärpersoner av högre grad böra som domare ha säte och rösträtt i domstolen. Vad angår högsta domstolens domförhet i övrigt vid sådana måls handläggning torde ha förutsatts, att denna skulle regleras av föreskrifterna i § 22; då emellertid härav kunde bliva en följd, alt domarnas sammanlagda antal komme att överstiga åtta, har till paragrafen fogats det tillägget, att detta antal — inräknat de militära ledamöterna — ej finge överskridas. Av denna begränsning torde emellertid följa att, då i paragrafen icke gjorts något undantag för de s. k. plenimålen, vid vilkas handläggning ledamöternas antal överskrider åtta, det ifrågavarande stadgandet utgör hinder för att de militära ledamöterna deltaga i plenimål. I 2 § stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl. Maj:ts högsta domstol i dess helhet ha ock mål från krigsdomstolarna undantagits från plenibehandling. Att båda de militära ledamöterna samtidigt skola ha säte i rätten, torde vidare ha för9—411530

130 anlett, att ej heller vid den i § 18 2 mom. omnämnda dispensprövningen någon militär ledamot medverkat. I denna deltaga nu allenast justitieråd och deras antal är begränsat till tre. Att detta antal överskrides, synes ej önskvärt; däremot skulle kunna ifrågasättas att, vad angår mål från krigsjdomstolarna, ersätta ett justitieråd med en militär ledamot. Även om behovet av militär sakkunskap icke gjort sig särskilt påmint vid de nuvarande dispensprövningarna, torde dock med de uppgifter, som tillståndsprövningen enligt nya R.B. har att tillgodose, detta behov framträda med större styrka. Utan att i detta sammanhang fatta ståndpunkt till nu berörda spörsmål om de militära ledamöternas deltagande i plenimålens behandling eller i tillståndsprövningen, anser beredningen dock, att grundlagsbestämmelserna icke böra lägga hinder för en sådan lösning av dessa spörsmål, som ur rättegångssynpunkt kan anses som den mest lämpliga. I detta sammanhang må framhållas att, såsom framgår av § 22, dessa frågor principiellt hänvisats till reglering i den för allmän lagstiftning stadgade ordningen. Att antalet militära ledamöter i högsta domstolen satts till två sammanhänger därmed, att därigenom kommo att inom högsta domstolen bliva företrädda de två huvudgrenarna av försvaret, lantförsvaret och sjöförsvaret. Sedan numera tillkommit ytterligare en försvarsgren, flygvapnet, har fråga uppkommit att bereda även denna försvarsgren en representant. Åtgärder i sådant syfte ha påkallats av överkrigsfiskalsämbetet i framställning till Kungl. Maj:t den 22 september 1939. Uti ett till beredningen avgivet yttrande har krigshovrätten, vad angår dennas sammansättning, erinrat om, att med den utveckling flygvapnet underginge det kunde visa sig erforderligt, att denna vapengren representerades i krigshovrätten. För undanröjande av det grundlagshinder, som föreligger för en utökning i nämnda syfte av antalet militära ledamöter i högsta domstolen till tre, torde lagrummets avfattning böra jämkas. På grund av det nu anförda finner beredningen sig böra föreslå att, med bibehållande av första punkten, andra punkten undergår sådan ändring att därur uteslutas de bestämmelser, som avse domstolens sammansättning och domförhet vid behandling av ifrågavarande mål — denna fråga synes böra regleras i § 22 — samt att denna punkt alltså kommer att innehålla allenast stadgandet om Konungens förordnande av militära ledamöter och deras antal samt ställning av domare jämte hänvisning till § 22. Enligt § 20 i dess nuvarande lydelse äger militär ledamot i högsta domstolen icke för sin tjänstgöring i högsta domstolen åtnjuta särskilt arvode. Denna bestämmelse infördes i samband med en år 1815 företagen grundlagsändring; tidigare deltogo två militära ledamöter av statsrådet uti behandlingen av de mål från krigsdomstolarna, som skulle upptagas av högsta domstolen. Vid stadgandets tillkomst torde m a n ha utgått ifrån, att de militära ledamöterna uppburo lön från annan befattning å rikets stat. Såsom framhållits av de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, ha de förhållanden, som legat till grund för ifrågavarande bestämmelse, numera väsentligt förändrats. De personer, som förordnas till militära leda-

131 möter, ha i regel lämnat sin anställning i aktiv tjänst och uppbära i allmänhet ej annan ersättning av statsmedel än dem tillkommande pension. Under sådana omständigheter torde anledning ej föreligga att längre upprätthålla grundlagens förbud i ämnet och detta desto mindre som deras göromål i högsta domstolen under senare år varit och även kunna väntas bliva av en betydande omfattning. Beredningen förordar därför, att stadgandet uteslutes ur grundlagen. § 22. Uti denna paragraf regleras högsta domstolens och regeringsrättens domförhet. Bestämmelserna i 2 mom. infördes i samband med 1909 års lagstiftning om regeringsrätten. Stadgandena om högsta domstolens domförhet, som upptagas i 1 mom., äro icke uttömmande. Till reglering i den för allmän lagstiftning stadgade ordningen ha hänvisats högsta domstolens sammansättning och domförhet vid behandling av plenimål liksom vid prövning av ansökan, som avses i § 18 2 mom. Bestämmelser i dessa ämnen ha numera, vad angår den allmänna processen, upptagits uti 3 kap. 4—7 §§ nya R.B. Huruvida och i vilken omfattning dessa bestämmelser avse olika slag av specialprocess, kommer att bero av de stadganden, som reglera dessa processformer. Beträffande mål från krigsdomstolarna hänvisar beredningen till vad förut anförts i denna del under § 20. Med undantag för de sålunda till allmän lagstiftning hänvisade fallen ha i förevarande moment föreskrivits såväl visst lägsta antal som ock visst högsta antal för de i prövningen deltagande justitieråden. Vad angår det lägsta domföra antalet bygga de nuvarande stadgandena på en uppdelning av målen i ringare och viktigare; denna uppdelning är emellertid icke närmare reglerad utan överlämnad åt tillämpningen. Stadgandena överensstämma med den vid regeringsformens tillkomst ännu gällande, numera sedan länge ändrade domförhetsregeln för hovrätt i 23 kap. 1 § äldre R. B. Såsom beredningen framhållit i sitt tidigare betänkande (Mot. s. 15) har uppdelningen i ringare och viktigare mål icke längre samma betydelse som vid bestämmelsernas tillkomst. Särskilt med hänsyn till högsta domstolens alltmera vidgade skyldighet att tjänstgöra på mera än två avdelningar, ha förutsättningarna för en sådan uppdelning starkt förskjutits. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande bestämmelser icke äga någon motsvarighet beträffande andra domstolar och ej heller ur allmänna processuella synpunkter kunna anses lämpliga, föreslår beredningen att de även i fråga om högsta domstolen ersättas med en domförhetsregel, som är gemensam för alla mål. Vid utformande av en sådan synes ej lämpligt att bibehålla ett så lågt domförhetsantal som fyra. Det till denna domförhetsregel knutna förbehållet, att alla fyra äro ense om slutet, gör dess användbarhet beroende av den efter målets handläggning företagna omröstningen. Såsom beredningen utvecklat i fråga om hovrätts domförhet — enligt 23 kap. 1 § äldre R.B. är hovrätt domför med fyra ledamöter, då tre av dem äro ense om slutet — torde det nu tilllämpade förfarandet, att en femte ledamot tillkallas för att deltaga i målets

132 avgörande icke låta sig förena med rättegångens muntlighet och omedelbarhet (Mot. s. 13). Vad angår högsta domstolen torde redan nu denna regel sällan komma till användning. I anslutning till vad beredningen förordat i sitt tidigare avgivna betänkande (Mot. s. 15) föreslår beredningen, att det domföra antalet bestämmes till lägst fem. Att det domföra antalet sålunda sättes till fem, innebär icke, att ej flera justitieråd äga och, då det finnes påkallat, även böra deltaga i målens handläggning och avgörande. Huruvida och i vilken utsträckning den uppdelning av högsta domstolen i tre avdelningar, som nu är genomförd och även för framtiden torde böra bestå, kommer att möjliggöra, att större antal samtidigt tjänstgör å varje avdelning, beror uppenbart av den arbetsbörda, som kommer att åvila högsta domstolen. Lika litet som nu torde dock böra räknas med att antalet kommer att överstiga sju. Då det även ur processuell synpunkt är lämpligt, att det nu fastställda högsta antalet göres något mindre, föreslår beredningen att det fastställes till sju. Vid den omarbetning, som första momentet enligt vad nu anförts underkastats, har även reglerats den vid § 20 omnämnda frågan om högsta domstolens sammansättning vid behandling av mål från krigsdomstolarna. I överensstämmelse med vad redan nu torde gälla har föreskrivits att, då sådant mål förekommer till prövning och avgörande, högsta domstolen skall bestå av fem justitieråd och två av de militära ledamöterna; undantag härifrån kan emellertid ske för de fall, som angivas i tredje och fjärde punkterna. Då i dessa punkter införts »domare» i stället för »ledamöter» eller »domstolens ledamöter», varmed torde åsyftas allenast justitieråd, har syftet därmed varit att i »domare» innefatta även de militära ledamöterna; dessa benämnas uti § 20 i dess nu gällande avfattning domare. Genom den förändrade lydelsen har till allmän lagstiftning överlämnats att i fråga om mål från krigsdomstolarna bestämma även angående militära ledamöters deltagande i plenimål samt i handläggningen av frågor om prövningstillstånd; i sistnämnda fall bör uppenbart endast en militär ledamot deltaga. Med hänsyn till att § 18 2 mom. uteslutits har sista punkten i förevarande moment erhållit ny avfattning. Utöver de till högsta instans fullföljda eller där omedelbart anhängiggjorda målen äger högsta domstolen även taga befattning med vissa ärenden av judiciell natur. Uti § 26 regleras högsta domstolens befattning med vissa nådeärenden; i dessa fall är högsta domstolens medverkan begränsad till yttrandes avgivande. I samband med frågan om begränsning av högsta domstolens arbetsbörda har vid flera tillfällen frågan om nådeärendenas behandling i högsta domstolen varit föremål för övervägande; därvid har även ifrågasatts, att dessa ärenden skulle helt eller till någon del avskiljas från högsta domstolen. Mot ett sådant avskiljande ha dock framförts starka betänkligheter med hänsyn till dessa ärendens nära samband med rättsskipningen. Vid granskningen av beredningens förslag till ny R.B. framhöll lagrådet — i samband med granskningen av stadgandet i 3 kap. 6 § nya R.B. angå-

133 ende högsta domstolens sammansättning vid den tillståndsprövning, som avses i nämnda lagrum — att en sammansättning av tre ledamöter syntes lämplig även i vissa andra fall. Lagrådet berörde därvid särskilt två frågor, nämligen dels den om beviljande av fri rättegång i högsta domstolen och dels nådeärendenas behandling. Genom att i allmänhet icke hel avdelning av domstolen behövde anlitas för dessa avgöranden skulle vinnas en önskvärd arbetsbesparing. Beredningen kan helt ansluta sig till dessa uttalanden. Vad först angår högsta domstolens domförhet vid behandling av fråga om fri rättegång och andra förberedande åtgärder i mål, som fullföljts till högsta domstolen, måste såsom även lagrådet erinrat i befogenheten att verkställa tillståndsprövning anses inrymd rätt att besluta i sådan fråga, då den uppkommer i samband med tillståndsprövningen. Utöver det förbehåll om högsta domstolens sammansättning i detta fall, som gjorts i fjärde punkten av 1 mom., torde alltså härom ej erfordras någon ytterligare föreskrift. Angående behandlingen av frågor av detta slag m å även hänvisas till § 24 regeringsformen om nedre justitierevisionens befogenhet i fråga om justitieärendenas beredande och den i anslutning till sistnämnda paragraf i nya R.B. upptagna bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket. Det av lagrådet framförda önskemålet i fråga om nådeärendenas behandling torde däremot icke kunna tillgodoses utan ändring i regeringsformens domförhetsbestämmelser, då dessa böra anses avse alla mål och ärenden, som skola upptagas av högsta domstolen. Enligt beredningens åsikt torde syftet med lagrådets anmärkning lämpligen böra tillgodoses på det sättet, att den i sista punkten intagna hänvisningen till allmän lagstiftning angående högsta domstolens sammansättning vid tillståndsprövning utsträckes att avse även nådeärenden. Med den sålunda förordade avfattningen kommer den närmare regleringen av detta spörsmål att tillhöra den allmänna lagstiftningen; att vid en sådan reglering icke föreligger hinder för att militär ledamot beredes säte i domstolen, framgår av vad redan tidigare anförts. § 24.

Enligt denna paragraf, sådan den för närvarande är avfattad, skola justitieärendena i nedre justitierevisionen beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen. Nedre justitierevisionen har härigenom erhållit befogenhet att handlägga vissa frågor av förberedande natur, som eljest enligt allmänna processuella regler skulle handlagts av domstolen. Omfattningen av denna befogenhet bestämmes närmare i den av Kungl. Maj:t utfärdade arbetsordningen för nedre justitierevisionen. Såsom framgår av 3 kap. 6 § andra stycket och 8 § nya R.B. samt motiven till dessa lagrum (s. 96—97) skall nedre justitierevisionen, om ock med delvis förändrade uppgifter, alltjämt bibehållas. Med hänsyn till justitierevisionens förändrade ställning och särskilt det förhållandet, att föredragning i ett flertal fall kommer att enligt nya R.B. ersättas genom muntlig förhandling utan föregående föredragning, har paragrafens avfattning jämkats.

134 § 26. Angående den ändring, som förordas uti förevarande paragraf, hänvisar beredningen till sitt yttrande under § 18. § 31. Bestämmelserna i denna paragraf innefatta en inskränkning i den utnämningsrätt, som enligt § 28 tillkommer Konungen, i det att vad angår de i paragrafen omnämnda tjänsterna utnämningsrätten är bunden vid ett förslag på tre personer. Liknande undantag ha beträffande vissa andra tjänster gjorts i de båda föregående paragraferna. Stadgandet avser allenast städer med magistrat. Vad angår övriga städer utövas magistratens kommunala funktion av drätselkammaren och kommunalborgmästaren. Enligt lagen den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare väljes kommunalborgmästaren av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga, varefter länsstyrelsen utfärdar förordnande å befattningen. I judiciellt hänseeende lyder stad utan magistrat under häradsrätt. Frågan om organisationen av magistratsstädernas domstols väsen har vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. Uti det betänkande, som år 1926 avgavs av processkommissionen, förordades, att städernas domstolsväsen skulle förstatligas och att härvid de kommunala och andra uppgifter av icke judiciell natur, som nu tillkomma magistraten, skulle övertagas av andra organ. Stadsdomstolar skulle bibehållas allenast i de större städerna; rättsskipningen i övriga städer skulle överflyttas å de allmänna underrätter, som skulle vara gemensamma för stad och landsbygd. Som en följd av domstolsväsendets förstatligande och de kommunala uppgifternas överflyttande å andra organ skulle domarvalen i städerna avskaffas och beträffande domartjänsternas tillsättande tillämpas samma grunder som gälla i fråga om domare i allmänhet. I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform (nr 80) anslöt sig departementschefen väl principiellt till tanken på ett förstatligande men ansåg dock de brister, som vidlådde den nuvarande ordningen, icke vara av den beskaffenhet att med hänsyn till rättsskipningen anledning förelåge till en omedelbar övergång till den av processkommissionen förordade anordningen; enligt departementschefen borde härmed anstå till dess frågan härom upptoges även ur kommunala synpunkter. Denna ståndpunkt biträddes av det särskilda utskott, som behandlade propositionen, och godkändes av riksdagen; samma uppfattning ligger ock till grund för såväl beredningens förslag till ny rättegångsbalk som ock propositionen angående rättegångsreformen till 1942 års riksdag (nr 5). Enligt 4 kap. 2 § nya R.B. skall borgmästare och rådman utnämnas av Kungl. Maj:t inom ett efter val upprättat förslag. Några bestämmelser om valet upptagas icke i R.B. utan detta ämne är hänvisat till särskild lagstiftning.

135 Vid riksdagens behandling av förslaget till ny R.B. uppkom även spörsmålet om rättsskipningens förstatligande i städerna. Uti en väckt motion (I: 182) hade yrkats, att bestämmelserna om val av borgmästare och rådman borde utgå ur förslaget samt att jämväl dessa domare borde vara statens domare. Det särskilda utskott, till vilket motionen hänvisades, framhöll i sitt utlåtande (nr 2 s. 72, 102), att utskottet — i likhet med utskottet vid 1931 års riksdag — ansåge ett allmänt överförande till staten av städernas rättsskipning icke vara omedelbart påkallat av rättegångsreformens genomförande, men att frågan borde upptagas till förnyat övervägande, så snart en reform av städernas förvaltning bleve aktuell. Så länge den kommunala rättsskipningen i städerna bibehölles och magistraten sålunda fyllde den dubbla funktionen av domstol och ett statens förvaltningsorgan vore enligt utskottets mening nödvändigt, att staden bibehölles vid ett visst inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Utskottet ansåg sig därför icke kunna tillstyrka motionen. Riksdagen godkände utskottets yttrande i denna del. Frågan om förstatligande av städernas rättsskipning förekom i anledning av väckt motion (I: 2) till behandling även vid 1943 års riksdag. I motionen yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om slutlig utredning angående magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens såväl kommunala som statliga funktioner. Motionen behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott. Utskottet framhöll i sitt utlåtande, att en reform av magistratsinstitutionen väl vore ur olika synpunkter påkallad men att en utredning av så vidlyftig omfattning som den föreslagna icke — särskilt med hänsyn till att en slutlig lösning komme att inbegripa även frågan om kostnaderna för städernas rättsskipning — borde komma till stånd under nuvarande statsfinansiella förhållanden. Såsom framhållits senast vid nya R.B:s antagande vore rättegångsreformens genomförande icke beroende av den nu ifrågasatta omorganisationen och någon sammankoppling av dessa båda frågor borde enligt utskottets uppfattning icke ifrågakomma. Utskottet fann emellertid hinder icke möta att redan nu söka åvägabringa en partiell lösning av frågan i de delar, där behovet av reformer framstode som mest aktuellt. Med hänsyn härtill hemställde utskottet att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan huruvida de av magistratens funktioner, som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad, kunde upphöra eller överflyttas å andra organ. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Av den ståndpunkt, som statsmakterna sålunda intagit, torde följa, att städernas domstolsväsen även efter rättegångsreformens genomförande kommer att under en måhända avsevärd tidrymd i huvudsak bibehålla sin nuvarande karaktär. Beredningen har alltså utgått ifrån, att regeringsformens bestämmelser om tillsättande av borgmästartjänst i stad med magistrat komma att tillsvidare bibehållas. Vad angår rådmanstjänsterna och deras tillsättande har beredningen från denna utgångspunkt emellertid ansett sig böra förorda vissa ändringar. En-

136 ligt regeringsformen skola beträffande rådmanstjänsterna i Stockholm, med vilka likställts magistratssekreterarsysslan därstädes, gälla samma regler som om borgmästartjänst. I fråga om rådmanstjänsterna i andra städer än Stockholm gäller med stöd av äldre författningar, att rådman utses av stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde. Innan beredningen ingår på denna fråga, må framhållas, att rådmans- J tjänsterna efter nya R.B:s genomförande komma att erhålla en i viss mån * annan karaktär än tidigare. I äldre rättegångsordning uppställdes icke några krav å lagfarenhet hos rådhusrättens bisittare. Genom föreskrift i arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten i de olika städerna har dock i allt större omfattning uppställts krav å lagfarenhet även hos rådmännen; detta förhållande har lagfästs i nya R.B. Enligt 1 kap. 10 § nya R.B. skola rådmän och assessorer i rådhusrätt alltid vara lagfarna. Beträffande de städer, som med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden anses ej kunna uppbära en sålunda organiserad rådhusrätt, ha statsmakterna förutsatt, att de skola förenas med kringliggande domsaga. Uti en av tillkallade sakkunniga den 8 november 1933 till chefen för justitiedepartementet avlämnad utredning angående bland annat ordningen för stadsdomartjänsternas tillsättande (S.O.U. 1933:31) ha de sakkunniga förordat att även i andra städer än Stockholm det borde tillkomma Kungl. Maj:t att, inom ett av de kommunala organen upprättat förslag på tre personer, utse lagfaren rådman. Beredningen anslöt sig uti förslaget till ny R.B. till denna uppfattning och framhöll till stöd härför, att en sådan anordning syntes så mycket naturligare som det i båda fallen gällde tjänster med likartade arbetsuppgifter (Mot. s. 100). Med anledning härav upptogs i 4 kap. 2 § även rådman bland de befattningshavare, som skola utnämnas av Kungl. Maj:t, varjämte liksom beträffande borgmästare frågan om rådmansval hänvisades till särskild lagstiftning. Beredningens ståndpunkt godkändes i propositionen och även riksdagen anslöt sig till densamma. Utskottet framhöll i denna fråga, att utskottet funne det vara en avgjord förbättring, att Kungl. Maj:t tillagts rätt att beträffande alla städer utnämna rådman, då därigenom skapades större garantier för en tillfredsställande rekrytering av stadsdomartjänsterna. En överflyttning av utnämningsrätten å Kungl. Maj:t är, såsom redan framhållits, betingad av att, såsom i fråga om borgmästare, utnämningsrätten begränsas inom ett av de kommunala myndigheterna uppgjort förslag. En sådan begränsning torde särskilt i fråga om tjänster av förevarande karaktär böra, såsom för motsvarande fall iakttagits beträffande de i §§ 29 och 30 omnämnda tjänsterna, komma till uttryck i regeringsformen. Beredningen förordar därför, att bestämmelse härom intages i § 31. Vid denna bestämmelses avfattning har beredningen utgått ifrån, att samma tillsättningsförfarande bör gälla beträffande alla rådmanstjänster. Såsom framgår av ett av beredningen utarbetat förslag till vallag ha övervägande skäl ansetts tala för att, såsom ock för närvarande äger rum j andra städer än Stockholm, valet förrättas av stadsfullmäktige. En motsvarande över-

137 flyttning av valrätten från allmän rådstuga eller kommunalstämma till stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige har enligt nya R.B. ägt rum även i fråga om nämndemansval. Vad särskilt angår rådmansval har erfarenheten från rådmansvalen i Stockholm visat, att dessa val icke äro ägnade att tilldraga sig något större intresse från allmänhetens sida. Snarare torde skäl föreligga, att även borgmästarvalen överflyttades å stadsfullmäktige. Beredningen har emellertid icke ansett sig äga tillräcklig anledning att på denna punkt föreslå avvikelse från den hävdvunna ordningen. Vad nu yttrats om tillsättning av rådman avser, såsom framgår av det föregående, allenast rådman, som skall vara lagfaren. I förarbetena till nya R.B. har emellertid förutsatts, att under en övergångstid även icke lagfarna rådmän kunna ha säte i rätten; beträffande dessas tillsättande böra äldre stadganden alltjämt gälla (Mot. s. 17). Bestämmelse härom har meddelats i 26 § förslaget till lag om nya R.B:s införande. Med stöd av vad beredningen sålunda anfört ha de nuvarande bestämmelserna i § 31 om allmänt val begränsats att avse allenast borgmästartjänst. Beträffande tillsättning av befattning som lagfaren rådman har föreskrivits, att valrätten tillkommer staden; av vilket kommunalt organ valet skall förrättas beror av den särskilda lag, som omförmäles i andra stycket. Tillräckliga skäl att i grundlagen upptaga särskild bestämmelse om tillsättande av magistratssekreterare i Stockholm torde icke föreligga. I sådana fall, då magistratssekreterare tillika innehar befattning som rådman, komma de för rådman gällande bestämmelserna att bliva omedelbart tillämpliga; i andra fall synas erforderliga bestämmelser böra upptagas i arbetsordningen för magistraten och rådhusrätten. De ändringar, som i övrigt ägt rum, äro av redaktionell natur. övergängsstadganden. Hinder torde icke föreligga, att de föreslagna ändringarna träda i kraft omedelbart efter deras grundlagsfästande. Ett undantag härifrån erfordras dock i fråga om den i § 18 2 mom. och § 22 1 mom., i deras nuvarande lydelse, omförmälda dispensprövningen. De i denna del föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. Då denna tidpunkt icke kan med bestämdhet förutses, utan är beroende av den lagstiftning om nya R.B:s ikraftträdande, varom enligt bestämmelse, som är fogad vid nya R.B., Konungen med riksdagen äger förordna, har motsvarande förbehåll gjorts i första stycket. Som framgår av det av beredningen framlagda förslaget till lag om nya R.B:s ikraftträdande komma även efter denna tidpunkt äldre bestämmelser i vissa fall att gälla beträffande måls behandling i högsta domstolen. Vad i § 18 2 mom. och § 22 1 mom. är stadgat om dispensprövning bör i fråga om dessa mål fortfarande gälla under denna övergångstid. Därest för återbesättande av befattning, som avses i § 31, åtgärd vidtagits före den tidpunkt, då denna paragraf i sin nya lydelse skall gälla, böra äldre bestämmelser äga tillämpning. Stadgande härom har införts i tredje stycket. Såsom åtgärd för befattningens återbesättande är att anse kungörelse om befattningens ledigförklarande.

138 Tryckfrihetsförordningen. §2. Mom. 6. Enligt 5 kap. 4 § nya R.B. äger rätten förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. Motsvarande befogenhet tillkommer enligt 23 kap. 10 § samma balk undersökningsledare med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning i brottmål. Undersökningsledare äger även enligt 27 kap. 9 § nya R.B. föreskriva, att meddelande om kvarhållande av post- eller telegraf försändelse icke må lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. Handlar någon i strid mot förordnande, som nyss sagts, skall han enligt 9 kap. 6 § nya R.B. straffas med dagsböter. Utan motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen bliva emellertid, såsom framhållits i motiven till nya R.B. (s. 111), dessa bestämmelser icke tillämpliga å uppenbarande genom tryckt skrift. Skydd mot offentliggörande i tryck av vad som förekommit vid domstolsförhandling eller polisförhör förefinnes endast såtillvida som utgivande i tryck av protokoll och övriga handlingar i vissa fall är förbjudet. Enligt 36 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar äger sålunda domstol besluta, att protokoll och andra handlingar i mål, som handlagts inom stängda dörrar, icke må utlämnas, och enligt 10 § samma lag må under vissa förutsättningar utlämnande ej ske av handlingar, som röra polismyndighets eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott. Handlingar, som sålunda ej må till envar utlämnas, må enligt nu förevarande lagrum ej heller utgivas i tryck. För överträdelse av förbudet häremot är ansvar stadgat i § 2 10 mom. tryckfrihetsförordningen. Det synes lämpligt, att offentliggörande i tryck av vad domstol eller undersökningsledare ansett böra hemlighållas kan beivras, även om det ej äger rum genom utgivande av protokoll eller därmed jämförliga handlingar. Beredningen förordar därför, att de nuvarande bestämmelserna i förevarande lagrum kompletteras med föreskrift, att i tryckt skrift icke må röjas något, varom domstol eller undersökningsledare i brottmål förordnat, att det ej må uppenbaras. Brott häremot kommer då att ingå bland de handlingar, som äro straffbara enligt 10 mom.

I § 4 3 mom. andra stycket tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser angående åtalsrätten, då ärekränkning skett genom tryckt skrift. Enligt första punkten äger målsäganden själv eller genom ombud åtala enskilt förolämpande. I andra punkten stadgas, att allmän åklagare ej äger tala å dylikt brott utom i vissa i lagrummet särskilt angivna fall. Sistnämnda stadgande överensstämmer till innehållet med vad i 16 kap. 15 § S.L. föreskrives rörande åtal för ärekränkning, som icke skett genom tryckt skrift. Beträffande målsägandes befogenhet att åtala brott, som icke hör under allmänt åtal, står nya R.B. på samma ståndpunkt som gällande rätt. Vad angår brott, som hör under allmänt åtal, föreskrives i 20 kap. 8 § nya R.B., att målsägande ej må väcka åtal för sådant brott, med mindre han angivit

139 brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. Har åklagaren väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet: han må ock fullfölja talan i högre rätt. Detta innebär såtillvida en avvikelse från nu gällande rätt, att föregående angivelse och beslut av åklagaren att ej åtala för närvarande ej utgör villkor för målsägandes rätt att själv väcka talan. Inom beredningen har varit under övervägande, huruvida det i 20 kap. 8 § nya R.B. upptagna villkoret kan anses stå i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens föreskrift, att målsägande äger att själv eller genom ombud åtala enskilt förolämpande. Beredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande stadganden icke äro oförenliga. Även enligt nya R.B. tillkommer åtalsrätt målsäganden; bestämmelserna i 20 kap. 8 § avse endast en viss processuell förutsättning för åtalsrättens utövning, då brottet tillika hör under allmänt åtal. Med hänsyn härtill och då enligt § 5 12 mom. tryckfrihetsförordningen allmänna processuella regler, om ej annat stadgats, skola lända till efterrättelse även i tryckfrihetsmål, lära nu avsedda bestämmelser i nya R.B. bliva tillämpliga jämväl beträffande åtal för tryckfrihetsbrott. Detta torde också vara sakligt berättigat; stadgandena i § 4 3 mom. torde därför böra kvarstå oförändrade.

§5. Mom. 1. Enligt § 1 5 mom. tryckfrihetsförordningen sådant detta lagrum lydde före en år 1900 genomförd grundlagsändring fick boktryckeri icke anläggas annorstädes än i stad eller inom ett avstånd därifrån av högst en halv mil. Var tryckeri beläget utom stad, skulle det likväl i allt som rörde boktryckningen lyda under stadens rätt. Om forum i tryckfrihetsmål stadgades i § 5 6 mom., att åtal för innehållet i tryckt skrift skulle upptagas vid den rådhusrätt, varunder tryckeriet lydde. Genom nyssnämnda lagändring, som trädde i kraft den 4 april 1900, blev det medgivet att anlägga tryckeri även i köping. Under förarbetena till lagändringen hade ursprungligen föreslagits, att tryckeri, som inrättades i köping, skulle, lyda under rådhusrätten i närmaste stad. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda fallet avgöra, vilken stad skulle anses vara närmast belägen, beslöts emellertid, att tryckeri å ort, där rådhusrätt ej fanns, skulle lyda under rådhusrätten i residensstaden. I enlighet därmed föreskrevs beträffande forum i tryckfrihetsmål, att sådant mål skulle upptagas vid rådhusrätten i den stad, där den åtalade skriften blivit tryckt, eller, om den tryckts å ort, som lydde under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen hade sitt säte. Spörsmålet om forum i tryckfrihetsmål blev sedermera föremål för behandling i ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet den 14 december 1934 avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (S.O.U. 1934:54). I detta betänkande framhölls, att tryckfrihetsmålen med hänsyn till sin speciella beskaffenhet syntes böra koncentreras till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning

140 borde länet principiellt vara domkrets i fråga om egentliga tryckfrihetsmål. Som huvudregel borde därför uppställas, att allmänna underrätten för den stad, där länsstyrelsen hade sitt säte, borde såsom första instans upptaga mål rörande innehållet i skrifter, som blivit tryckta inom länet. I denna regel borde dock enligt de sakkunnigas mening göras den modifikationen, att de städer, som icke deltoge i landsting, finge behålla sin självständiga rättsskipning i fråga om tryckfrihetsmål. I proposition till 1936 års riksdag (nr 235) fann departementschefen, i likhet med de sakkunniga, av flera skäl påkallat, att de egentliga tryckfrihetsmålen koncentrerades till ett mindre antal domstolar. Han ansåg emellertid en jämkning i sakkunnigförslaget böra vidtagas därhän, att alla städer, i vilkas rådhusrätt jämte borgmästaren skola finnas minst två lagfarna ledamöter, finge behålla sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål. Därjämte borde enligt departementschefens åsikt reglerna om forum i egentliga tryckfrihetsmål överföras till en särskild lag om rättegången i dylika mål; i tryckfrihetsförordningen borde endast ske hänvisning till den särskilda rättegångslagen. Sedan förslag till lagstiftning i överensstämmelse med det sålunda anförda framlagts för riksdagen och i huvudsak vunnit riksdagens bifall, erhöll nu förevarande lagrum den 9 april 1937 sin nuvarande lydelse; häri bestämmes endast, att mål rörande innehållet i tryckt skrift skall upptagas vid rådhusrätt, men i övrigt sker hänvisning till särskild lag. Med hänvisningen åsyftas lagen den 9 april 1937 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Enligt 1 § nämnda lag skall mål, som nyss sagts, upptagas, om den åtalade skriften är tryckt i stad, i vars rådhusrätt enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten, men i annat fall vid rådhusrätten i stad, som är säte för länsstyrelsen i det län, där skriften är tryckt. Enligt nya R.B. skall rådhusrätt alltid bestå av, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter. Detta föranleder, att fråga kan uppkomma om förläggande även av vissa residensstäder under landsrätt. Enligt lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende må visserligen förordnande om landsrättsförläggning ej meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen har sitt säte, men beredningen föreslår i annat sammanhang, att denna bestämmelse upphäves. På grund av det anförda måste de gällande forumreglerna för egentliga tryckfrihetsmål kompletteras med föreskrifter om laga domstol för det fall, att både tryckningsorten och residensstaden komma att lyda under landsrätt. Ovannämnda sakkunniga, som räknade med möjligheten att även rådhusrätterna i vissa residensstäder kunde komma att avskaffas, förordade, att i sådant fall tryckfrihetsmålen skulle upptagas vid den häradsrätt, varunder residensstaden lydde. Mot en sådan ordning kunde visserligen — anförde de sakkunniga — den anmärkningen riktas, att det icke vore lämpligt att låta såväl nämnd som jury deltaga i avgörandet av samma mål. Enligt vad de sakkunniga framhöllo, skulle två olika lekmannaelement, som hade att deltaga i behandlingen av samma mål, innebära en påtaglig överorganisation,

141 varjämte gränsdragningen mellan de olika lekmannagruppernås särskilda uppgifter ej minst för lekmännen själva skulle förefalla egendomlig och svårförståelig. Den nämnda betänkligheten kunde emellertid enligt de sakkunnigas mening undanröjas genom en föreskrift, att häradsrätt i jurymål skulle utgöras av ordföranden ensam. Förslaget att häradsrätt i vissa fall skulle kunna vara forum i tryckfrihetsmål avstyrktes i åtskilliga över sakkunnigbetänkandet avgivna yttranden. Sålunda uttalade Svea hovrätt, att hovrätten icke kunde tillstyrka att, såsom i betänkandet föreslagits, en ny typ av enmansdomstolar tillskapades för visst slag av mål. Om häradsrätten i sin vanliga sammansättning ansåges olämplig att handlägga tryckfrihetsmål — en ståndpunkt, för vilken hovrätten funne goda skäl kunna anföras — syntes det utan nämnvärd olägenhet kunna ordnas så, att vid residensstads förläggande under landsrätt rådhusrätten i annan stad inom eller utom länet erhölle den behörighet, varom vore fråga. Departementschefen fann frågan om mindre residensstäders förenande i judiciellt avseende med angränsande domsagor böra anstå i avbidan på den allmänna processreformen; spörsmålet om laga domstol i tryckfrihetsmål i dylika fall lämnades därför tillsvidare å sido. Mot den av Svea hovrätt förordade lösningen av ifrågavarande spörsmål kunna starka betänkligheter anföras. Då möjlighet erbjuder sig att i stället för residensstadens rådhusrätt anlita rådhusrätten i annan stad inom länet, äro väl olägenheterna icke särskilt framträdande. Skulle däremot för denna uppgift behöva anlitas rådhusrätt i stad utom länet, yppa sig åtskilliga svårigheter bland annat i fråga om juryns sammansättning. Därtill kommer, att hovrättens förslag efter rättegångsreformens genomförande icke längre är ägnat att bereda en tillfredsställande utväg. På grund av föreskriften i 1 kap. 11 § nya R.B., att rådhusrätt i vissa grövre brottmål skall bestå av en lagfaren domare och nämnd, har frågan om rättens sammansättning i jurymål blivit aktuell även för rådhusrätternas del. Å andra sidan äro betänkligheterna mot förslaget om enmansdomstolar uppenbart icke utan grund. Invändningen att den juridiska sakkunskapen skulle erhålla endast en representant i domstolen, torde visserligen icke väga allt för tungt. Som framhölls i 1931 års betänkande är behovet av sådan sakkunskap i tryckfrihetsmål snarast mindre än i många andra mål. Genom juryns utlåtande blir fastslaget, huruvida den åtalade skriften är brottslig eller ej; om den funnits brottslig, har i utlåtandet ytterligare bestämts, vilka lagrum skola tillämpas. Att inom ramen av straffskalorna i dessa lagrum utmäta lämpligt straff torde, vad det lagfarna elementet angår, icke kräva medverkan av m e r än en domare; det n u sagda gäller även de spörsmål om skadestånd och rättegångskostnader, vilka kunna uppkomma i samband med åtalet. Emellertid måste redan nu, åtminstone vad angår grövre brott, anses som en svaghet, att straffmätningen i jurymål regelmässigt sker utan medverkan av lekmän, och denna svaghet skulle bliva än mer framträdande, sedan lekmän vid behandlingen av sådana mål erhållit säte även i rådhusrätterna. I 1934 års betänkande upptogs av närliggande skäl till övervägande att låta jury-

142 männen intaga ställningen av meddomare, men uppslaget förkastades, enar de sakkunniga funno en sådan ordning vara oförenlig med önskemålet att hemlighålla, hur varje juryman röstat i huvudfrågan. Om jurymännens befogenhet vidgades att omfatta även annat än frågan om den åtalade skriftens brottslighet, måste nämligen, ansågo de sakkunniga, deras vota i övriga frågor protokollföras, vilket innebure möjlighet för enskilda ledamöter att markera vilken ställning de intagit till själva skuldfrågan. Gentemot det sålunda an- ! förda kan erinras, att enligt en — på gällande praxis grundad — föreskrift i 6 kap. 3 § nya R.B. nämndemans skiljaktiga mening ej skall antecknas i protokollet annat än då nämnden ensam bestämt utgången. Om efter förebild härav stadgas, att jurymans avvikande mening ej i något fall m å protokollföras, bortfaller farhågan, att de enskilda jurymännens ståndpunkter i skuldfrågan av denna anledning komma till offentlig kännedom. Som erinran mot den ifrågasatta anordningen kvarstår då, att jurymännen genom den ståndpunkt de intaga vid omröstningen angående straffet komma att röja sin uppfattning även i skuldfrågan; med hänsyn till den tystnadsplikt, som i lika hög grad åvilar rätten som jurymännen, torde dock denna erinran icke böra tillmätas större betydelse. Någon avgörande betänklighet torde alltså icke möta att låta juryn, sedan den ensam avgjort frågan om den åtalade skriftens brottslighet, åter sammanträda med rätten för överläggning till dom. Som framhållits i inledningen till betänkandet tala starka principiella skäl för en sådan ordning. Beredningen förordar, att den genomföres för alla mål, som handläggas med jury, detta oavsett huruvida enligt vanliga regler nämnd skulle medverkat eller ej. Som följer redan av gällande rätt bör överläggningen uppenbart hållas inom stängda dörrar. Tydligt är vidare, att skuldfrågan icke må komma under diskussion, då densamma slutligen avgjorts genom juryns svar på de av rätten framställda frågorna. Vad angår rättens sammansättning torde frågan därom lämpligen böra lösas enligt samma linjer som följdes vid bestämmandet av rådhusrätts organisation i mål, vari nämnd skall deltaga. Det torde alltså böra stadgas, att rätten skall bestå av en lagfaren domare. Vidare torde föreskrift böra meddelas, att juryn i omröstningshänseende skall intaga samma ställning som i motsvarande fall skulle tillkommit nämnden, om denna haft säte i rätten. Då vad beredningen sålunda föreslagit i fråga om rättens sammansättning och juryns medverkan i tryckfrihetsmål möjliggör en enhetlig domstolsorganisation för jury mål, kunde ifrågasättas att helt upphäva de särskilda reglerna om laga domstol i tryckfrihetsmål och således i forumhänseende likställa dessa mål med brottmål i allmänhet. Häremot talar emellertid den omständigheten, att en jurymannakår ej lämpligen kan utses vid varje häradsrätt; på många håll skulle de utsedda kanske aldrig någonsin behöva träda i tjänstgöring. Vidare må erinras att, som ovan berörts, handläggningen av tryckfrihetsmål med hänsyn till deras speciella beskaffenhet kräver en viss vana, som icke kan förvärvas, såframt ej målen sammanföras till ett mindre antal domstolar. På grund av det anförda har beredningen ansett sig böra föreslå endast den ändring i de nu gällande forumreglerna, att i sådana län, där residensstaden

143 lyder under häradsrätt, mål, som eljest bort upptagas vid rådhusrätten i residensstaden, i stället skola upptagas vid häradsrätten. En konsekvens av förslaget, att åtal för tryckfrihetsbrott skall kunna upptagas även vid häradrätt, är att lekmän komma att deltaga jämväl i prövningen av sådana tryckfrihetsmål, som vid häradsrätt handläggas utan jury. Det sagda gäller ock, som ovan antytts, mål vid rådhusrätt, om brottet är sådant att rätten enligt 1 kap. 11 § nya R.B. skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Goda skäl kunna anföras för den ståndpunkten, att lekmän böra som allmän regel deltaga i behandlingen av tryckfrihetsmål. Som i 1934 års sakkunnigbetänkande framhållits, föreligger i tryckfrihetsmål ofta en intressekonflikt, varvid det tillkommer rätten att tillse å ena sidan att missbruk av tryckfriheten beivras och å den andra att till missbruk ej hänföres allt som efter ett formellt betraktelsesätt kan hänföras dit. Beredningen förordar därför, att i alla tryckfrihetsmål, som ej prövas av jury, om rättens domförhet skall gälla vad i nya R.B. är stadgat om mål, vari nämnd skall deltaga. Därmed vinnes också, att domstolsorganisationen i tryckfrihetsmål blir i stort sett enhetlig. Vare sig målet upptages vid häradsrätt eller vid rådhusrätt, kommer det att handläggas av en lagfaren domare med biträde antingen av nämnd eller av en jury, vilken i allt som ej sammanhänger med dess speciella uppgift, h a r samma funktion som eljest skulle tillkommit nämnden. Mom. A. De nuvarande bestämmelserna i detta moment torde hava ej blott den positiva betydelsen, att frågan om åtalad skrifts brottslighet regelmässigt skall prövas av jury, utan ock den negativa innebörden, att juryns befogenhet är grundlagsenligt begränsad till denna uppgift. Med hänsyn till det förÄt framställda förslaget om utvidgning av juryns funktion påkallas därför en ändring av lagrummet. Beredningen har ansett denna kunna ske på det sättet, att till lagrummet fogas ett nytt stadgande, varigenom åt den särskilda rättegångslagen för tryckfrihetsmål överlämnas att bestämma om sagda utvidgning. Mom. 5. Med anledning av förslaget, att häradsrätt i vissa fall skall vara laga domstol i tryckfrihetsmål, har i första punkten av detta moment »rådhusrätt» utbytts mot »allmän underrätt». Vidare ha föreskrifter meddelats om ordningen för uppgörandet av jurymannalista vid häradsrätt. Därvid har utrymme ansetts böra beredas för visst inflytande från nämndens sida. Att låta samtliga nämndemän tillsammans med häradshövdingen bilda en valförsamling torde emellertid möta svårigheter; för en sådan ordning torde krävas vissa omröstningsregler, i vilka bestämdes bland annat häradshövdingens ställning i förhållande till de i valet deltagande nämndemännen. Ej heller kan det anses lämpligt, att valet verkställes av häradshövdingen och de nämndemän, som för tillfället tjänstgöra i rätten; därigenom skulle nämndens inflytande bliva alltför snävt lokalt begränsat. Beredningen föreslår därför, att jurymannalistan skall upprättas av häradshövdingen efter samråd med tingslagets samtliga nämndemän. Sådant samråd kan uppenbart

144 utan svårighet äga rum genom att frågan i tur och ordning förelägges nämndemännen allteftersom de inställa sig till tjänstgöring vid rätten. Någon fara, att därvid framförda synpunkter icke sedermera skulle av häradshövdingen tillbörligen beaktas, lär man enligt beredningens uppfattning ej behöva räkna med. Beträffande utväljandet av jurymannakår vid rådhusrätt har någon ändring av gällande regler icke ansetts erforderlig; uppenbart är, att nämnd ej skall deltaga i valet. Mom. 7. Som framgår av 4 mom. skall tryckfrihets jury bestå av nio personer. Juryn bildas enligt den nuvarande lydelsen av förevarande moment genom att rätten biland dem, som uppförts å den i 5 mom. omförmälda jurymannalistan, utlottar sju till ledamöter och fem till suppleanter, varjämte parterna å vardera sidan välja tre ledamöter och tre suppleanter. Därefter skall vardera parten utesluta en ledamot och en suppleant bland de av rätten utlottade samt en ledamot och en suppleant bland de av motparten valda. Angående juryns arbetssätt äro föreskrifter meddelade i ovannämnda lag den 9 april 1937 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Enligt dessa skall juryn närvara vid huvudförhandlingen i målet; sedan denna slutförts, skola jurymännen för avgörande av skuldfrågan sammanträda till överläggning i enrum under en av juryn utsedd ordförande. I det vid 1 mom. omnämnda, år 1934 avgivna sakkunnigbetänkandet angående tryckfrihetsprocessens ombildning framhölls som en brist i denna process, att juryn lämnades utan handledning i fråga om bedömandet av den strafflagsparagraf, under vilken en viss artikels brottslighet borde subl i m e r a s . Det erinrades tillika, att behovet av dylik handledning sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande i utlandet beträffande jurymål i allmänhet. I vissa främmande länder hade det därför ålagts domaren att före juryns överläggning offentligen meddela en rättsundervisning, som ibland även innehölle anvisningar för bevisningens bedömade; på andra håll hade i samma syfte föreskrivits, att domaren skulle vara närvarande vid juryns överläggning. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore sistnämnda utväg att föredraga. Den vägledning, som jurymännen behövde, kunde naturligare lämnas under den enskilda överläggningen än i ett offentligt föredrag; genom frågor och svar kunde missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad instruktion. I anslutning till vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga ett stadgande, att, då juryn överlade, domaren skulle vara närvarande för upplysningars meddelande men avträda, innan ansvarsfrågan upptoges till slutlig prövning. I det lagförslag, som med anledning av betänkandet remitterades till lagrådet, förordades en lösning av förevarande fråga efter andra linjer ä n de sakkunniga anvisat. I stället för det av dem föreslagna stadgandet hade u p p tagits en bestämmelse att juryn skulle äga att av domstolen införskaffa erforderliga upplysningar. I yttrande till statsrådsprotokollet i samband med remissen anförde departementschefen, att det icke ansetts lämpligt att ineddela bestämda föreskrifter om ordningen för den sålunda förutsatta kommu-

145 nikationen mellan juryn och rätten; tydligt vore dock, att stadgandet ej finge tillämpas så, att det komme i strid med grundsatsen, att juryns överläggning skulle hållas i enrum. Lagrådet erinrade, att den föreslagna anordningen vore föga praktisk och sannolikt komme att väsentligen förfela sitt ändamål. Ett justitieråd hemställde med hänsyn därtill om en återgång till de sakkunnigas förslag. Majoriteten fann däremot även sakkunnigförslaget otillfredsställande; det syntes ej väl förenligt med juryns uppgift och ställning i rättegången, att dess överläggning ägde rum under sådana former, att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone till skenet ej kunde anses utesluten. I den sedermera till 1937 års riksdag avlåtna propositionen angående rättegången i tryckfrihetsmål (nr 2) anslöt sig departementschefen till de av lagrådets majoritet anförda synpunkterna, och det slutliga lagförslaget kom därför icke att innehålla några stadganden i förevarande ämne. Enligt tryckfrihetsförordningens lydelse före genomförandet av 1937 års lagstiftning på nu ifrågavarande område skulle samtliga jurymän utses genom val; sex skulle väljas av parterna och de övriga tre av domstolen. Vid denna ordning kunde önskemålet, att i juryn funnes någon, som ägde förutsättningar för att som ordförande leda dess förhandlingar, alltid i viss mån beaktas vid domstolens val av jurymän. Numera står, såsom framgår av det ovan anförda, denna möjlighet ej längre till buds. Enligt vad som upplysts vid överläggningar med beredningens rådgivande nämnd ha också de praktiska erfarenheterna givit anledning till önskemål om bättre garantier för att juryns överläggning skall kunna äga rum under kompetent och opartisk ledning. P å grund härav har beredningen ansett sig böra upptaga denna fråga till övervägande. Med hänsyn till vad som tidigare förekommit mot förslaget att låta domaren närvara vid juryns överläggning har beredningen icke funnit lämpligt att återupptaga detta förslag. Däremot torde mindre vara att erinra mot att såtillvida återgå till äldre förhållanden på detta område, att domstolen får utse en ledamot av juryn genom val bland de å jurymannalistan uppförda i stället för genom ilottning. Mot de förut gällande reglerna angående domstolens valrätt anmärktes huvudsakligen, att domstolen genom att utse personer, vilkas inställning vore känd eller ansåges given på förhand, kunde på ett avgörande sätt inverka på målets utgång. Även om någon egentlig sannolikhet för ett sådant förfarande icke förelåge, vore Motta möjligheten ägnad att i viss mån minska förtroendet till domstolarnas opartiskhet. Erinringar av sådan innebörd torde icke med fog kunna riktas mot en ordning, som blott medgiver valrätt beträffande en av de ledamöter rätten skall utse, helst om valrätten begränsas inom kretsen av dem som uppförts å jurymannalistan. Enligt beredningens uppfattning tala övervägande skäl för en sådan lösning; den har ock vunnit anslutning inom beredningens rådgivande nämnd. Av vad ovan anförts om grunden för den förordade ändringen följer, att den av rätten omedelbart utsedde jurymannen icke bör kunna uteslutas av parterna; han synes lämpligen böra erhålla ställning av självskriven ordförande i juryn. 10—411530

]46

På grund av vad sålunda anförts torde det i förevarande lagrum n u upptagna stadgandet, att rätten genom lottning bland de å jurymannalistan uppförda skall uttaga sju till ledamöter och fem till suppleanter, böra ersättas med föreskrift, att rätten skall från listan dels nämna en ordförande jämte suppleant dels ock utlotta sex till ledamöter och fyra till suppleanter för dem. Som följd härav bör även bestämmelsen i den särskilda rättegångslagen om ordningen vid juryns överläggning undergå viss jämkning. Mom. 9. Den föreslagna ändringen i detta moment är helt formell och betingas av förslaget, att en av de jurymän, som rätten har att nämna, skall utses utan lottning. Öuergångsstadganden. Att de föreslagna ändringarna i § 2 samt § 5 1, 4 och 5 mom. icke böra äga tillämpning före tidpunkten för nya R.B:s ikraftträdande, torde vara uppenbart. Vad angår 7 och 9 mom. i § 5 förutsätter förslaget, såsom ovan antytts, vissa jämkningar i den särskilda rättegångslagen för tryckfrihetsmål; med hänsyn härtill och då sistnämnda lag ur andra synpunkter måste bli föremål för revision i samband med rättegångsreformen, torde av praktiska skäl vara lämpligast, att tillämpningen av de nya bestämmelserna även i denna del anstår till dess nya R.B. trätt i kraft. På grund av vad sålunda anförts har i första stycket gjorts motsvarande förbehåll som föreslagits beträffande vissa paragrafer i regeringsformen. Då beredningens förslag icke innefattar någon ändring i fråga om sättet för upprättande av jurymannalista vid rådhusrätt, torde nu befintliga listor böra gälla till dess enligt gällande bestämmelser nytt val skall äga rum. Stadgande härom har upptagits i andra stycket.

Förslag till lag om Kungl. Majrts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring. Uti motiven till det av beredningen utarbetade utkastet till ändringar i regeringsformen har framhållits, att högsta domstolens nuvarande organisation bör i allt väsentligt bibehållas. Detta uttalande avser främst det nu- i varande antalet justitieråd och arbetets fördelning å särskilda avdelningar. Samtidigt har emellertid erinrats, att genomförandet av det muntliga förfarandet kräver delvis nya anordningar. För närvarande gäller som regel, att ett till högsta domstolen fullföljt mål kommer under högsta domstolens behandling först då det av föredraganden anmäles för prövning och slutligt avgörande i högsta domstolen. Den föregående skriftväxlingen mellan parterna äger rum inför nedre justitierevisionen och där vidtagas även i regel de åtgärder, som i övrigt erfordras för

147 målets beredande till föredragning. Under dessa förhållanden är det i allmänhet icke förenat med några svårigheter, att såsom nu sker målen inom nedre justitierevisionen uppdelas mellan de olika föredragandena och att deras fördelning mellan avdelningarna bestämmes genom föredragandenas indelning till tjänstgöring å dessa avdelningar samt ej heller att avdelningarnas sammansättning växlar inom mycket korta tidsperioder, i regel en vecka. Såsom beredningen framhållit i motiven till nya R.B. (s. 95) komma dessa förhållanden att på väsentliga punkter ändras genom det nya förfarandet. Med hänsyn till att de åtgärder, som kunna ifrågakomma för målets beredande till huvudförhandling, äro av väsentligt mera ingripande natur och för huvudförhandlingens genomförande i ett sammanhang av långt större processuell betydelse än vid nu rådande helt skriftliga förfarande, har ansetts nödvändigt, att en viss ledning redan i detta skede av målets handläggning tillkommer högsta domstolen. Enligt vad beredningen förutsatt skulle denna uppgift åvila viss ledamot, referent, som har att redan då målet inkommit taga viss befattning med målet. Förutom ordföranden bör referenten före huvudförhandlingen ha tagit sådan kännedom om handlingarna i målet, att han kan jämte ordföranden verka för, att målet erhåller en allsidig och uttömmande behandling; i mera invecklade mål bör ordföranden före huvudförhandlingen samråda med referenten om dennas planläggning. Vid omröstning skall referenten, såsom framgår av 16 kap. 1 § och 29 kap. 1 § nya R.B., yttra sin mening först. För vinnande av nu antydda syfte erfordras att, i stället för som nu de inkomna målen fördelas allenast mellan föredragandena, denna fördelning i regel kommer att äga rum även mellan justitieråden. Huruvida de åtgärder, som erfordras för målets beredande, kräva handläggning å avdelningen, beror uppenbart av de bestämmelser, som med stöd av 3 kap. 6 § andra stycket nya R.B. komma att meddelas. I sådana fall, då åtgärden ej må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna, bör målet behandlas å den avdelning, vara den ledamot, vilken målet tilldelats, har sin tjänstgöring. Det nu sagda bör även gälla då, för att målet skall komma under högsta domstolens prövning, erfordras tillstånd, som avses i 54 kap. 9 § nya R.B. Att i de avgöranden av olika natur, som sålunda skola träffas, samma ledamöter deltaga, är uppenbart ägnat att bereda lättnad i arbetet och större kontinuitet i handläggningen. Betydelsen härav framträder särskilt i mål, vari uppskov med påbörjad huvudförhandling visat sig nödvändigt. Sålunda kunna villkoren för fortsatt huvudförhandling enligt 43 kap. 11 § samt 46 kap. 11 §, vilka lagrum gälla även förfarandet i högsta domstolen, ej fyllas, om icke de domare, som då sitta i rätten, övervarit den tidigare handläggningen. Även vid ny huvudförhandling är önskvärt, att domstolens sammansättning ej mera väsentligt förändras. Ur nu antydda synpunkter är av vikt, att högsta domstolens avdelningar äga en fastare organisation än nu är fallet. Om sålunda starka skäl tala för en omläggning i nu angiven riktning av högsta domstolens organisation, måste samtidigt beaktas, att genom en sådan organisation ej mer än nödvändigt beskäres cirkulationen mellan ledamöterna

148 å de olika avdelningarna. En sådan cirkulation har med rätta ansetts som ett synnerligen verksamt medel till förhindrande av att mellan olika avdelningar komme att framträda mera betydande avvikelser i rättstillämpningen. Vikten härav får icke underskattas. Huru avvägningen mellan de olika intressen, J varom sålunda är fråga, bör göras, torde icke böra bestämmas genom en fast j regel utan frihet lämnas högsta domstolen att efter vunnen erfarenhet fastställa den u r olika synpunkter lämpligaste tidsperioden för ledamöternas indelning å de särskilda avdelningarna; att denna bör avse väsentligt längre j tidrymd än en vecka är dock uppenbart.

I nu gällande lag om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar an- j givas vissa tidrymder, under vilka högsta domstolen skall arbeta p å en eller flera avdelningar. Uti stadgan den 23 oktober 1860, vari ledamotsantalet be- J stämdes till sexton, föreskrevs att högsta domstolen under sex månader skulle arbeta på två avdelningar samt övriga sex månader på en avdelning i sänder; för varje justitieråd följde härav en årlig tjänstgöring av nio månader. Enligt lagen den 26 mars 1897, varigenom ledamotsantalet höjdes till aderton, be- | gränsades den tid, varunder högsta domstolen skulle arbeta på allenast en avdelning, till aderton veckor, varjämte föreskrevs att under sex veckor högsta domstolen borde, om den med hänsyn till antalet mål och ärenden funne det j nödigt, arbeta på tre avdelningar. Anordningen med tre avdelningar kom att tillämpas under de följande åren, varvid dock å två av avdelningarna tjänstgjorde endast fem ledamöter. I samband med den år 1905 företagna utökningen till tjugoett justitieråd, utsträcktes tjänstgöringen å den tredje avdelningen från sex till tjugofem veckor. En följd av utökningen var, att å en av avdelningarna under tjugonio veckor tjänstgjorde endast fem justitieråd. Sedan genom lagen den 26 maj 1909 justitierådens antal utökats till tjugo- j fyra, varav dock tre skulle tjänstgöra i lagrådet, begränsades den tid, varunder högsta domstolen skulle tjänstgöra på allenast en avdelning till åtta j veckor; i övrigt skulle högsta domstolen arbeta på två avdelningar med un- j dantag för sjutton veckor, då arbetet skulle bedrivas på tre avdelningar. An- j ordningen innebar, att för ledamöterna i högsta domstolen den tjänstefria I delen av året nedbringades, bortsett från sedvanliga jul- och påskferier, från tio veckor till åtta veckor. Samtidigt möjliggjordes, att i större utsträckning än tidigare arbetet kunde bedrivas å avdelningar med sju justitieråd. I samband med frågan om begränsningarna i fullföljdsrätten till högsta domstolen upptogs även spörsmålet om ökning av högsta domstolens arbets- j produkt genom vissa organisatoriska förändringar i högsta domstolens ar- f bete på avdelningar. Härvid kom särskilt under övervägande utsträckning I av arbetet på femmansavdelningar. Till grund för den år 1915 antagna och I i huvudsak ännu gällande lagen om högsta domstolens tjänstgöring p å avdelningar ligger den principen, att tjänstgöringen å femmansavdelning skall I anlitas i så stor utsträckning som möjligt, dock att sjumanstjänstgöringen skall för prövning av viktigare mål bibehållas å en avdelning. Mot den ifrå- i gasatta utökningen av tjänstgöringen på femmansavdelningar anfördes väl från högsta domstolens och lagrådets sida starka betänkligheter men ainord-

149 ningen förordades dock såsom oundviklig i det då uppkomna läget. Med utgångspunkt från det nu anförda höjdes antalet veckor, under vilka högsta domstolen skall arbeta på tre avdelningar, från sjutton till tjugonio. Utöver den sålunda föreskrivna tjänstgöringen upptogos i 1915 års lag — i anslutning till de samtidigt i R.B. vidtagna ändringarna — bestämmelser om tjänstgöring på en särskild avdelning med tre ledamöter för prövning av s. jk. dispensansökningar. Slutligen kan enligt en 1932 tillkommen lagändring högsta domstolen arbeta på ytterligare en avdelning under tid, då arbetet i lagrådet icke pågår och de tre justitieråd, som ha säte i lagrådet, stå till buds för tjänstgöring i högsta domstolen. Med iakttagande av de föreskrifter, som blivit meddelade i lag, äga högsta domstolens ledamöter att sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. För beredande av tillfälle till hemarbete har varje ledamot tilldelats vissa suppleantveckor, då han är befriad från tjänstgöring å ämbetsrummet, så framt ej sådan tjänstgöring påkallas med hänsyn till förfall för annan ledamot eller av annan särskild omständighet; i viss utsträckning har ledamoten att tjänstgöra å dispensavdelning. Det nu sagda medför, att icke hela antalet ledamöter indelas till samtidig tjänstgöring, och alt tjänstgöringen aldrig kan, med ett ledamotsantal av tjugoett, samtidigt äga rum på mer än tre avdelningar, även om dessa besättas endast med fem ledamöter. Vad angår arbetsordningen i övrigt bestämmes denna väsentligen därav, att målens handläggning sker genom föredragning. En veckodag är fri från föredragning och en veckodag tages i regel till större delen i anspråk för justering av domar och utslag i de under föregående vecka föredragna målen. Den dagliga sessionstiden är i regel fyra timmar. Å varje avdelning föres ordet av den å avdelningen tjänstgörande äldste ledamoten. Vid sammanträde med högsta domstolen i dess helhet utövas ordförandeskapet av högsta domstolens äldste ledamot. Uti de bestämmelser, som sålunda tillämpas angående arbetet i högsta domstolen, torde det nya förfarandet påkalla ej oväsentliga modifikationer. Redan i det föregående har framhållits, att högsta domstolens avdelningar böra erhålla en fastare organisation. I överensstämmelse med vad för närvarande äger rum i hovrätterna torde högsta domstolens samtliga ledamöter böra indelas till tjänstgöring å avdelningar. Det nuvarande ledamotsantalet medger en uppdelning i tre avdelningar med sju ledamöter å varje avdelning. Skäl för bibehållande av den nuvarande dispensavdelningen torde icke föreligga. Såsom beredningen framhållit i sitt förslag till ny R.B., är önskvärt, att den tillståndsprövning, som där är föreskriven, äger rum å samma avdelning, som har att handlägga målet i övrigt (Mot. s. 95). För de sällsynta fall, då ledamöter från lagrådet tjänstgöra i högsta domstolen, torde vara lämpligast att dessa ledamöter inträda å de redan bestående avdelningarna, oaktat deras ledamotsantal därigenom tillfälligt kommer att överstiga sju. Med hänsyn till den förändrade karaktären av målens handläggning kan arbetet å de olika avdelningarna ej längre i samma omfattning som tidigare anknytas till vissa föredragningsdagar. Visserligen förutsätter även det

150 nya förfarandet, att föredragning i vissa fall äger rum, men en väsentlig del av avdelningarnas arbetstid kommer att upptagas av huvudförhandling i de fullföljda målen. Dessutom tillkommer för de särskilda ledamöterna, utöver deltagandet i avdelningens sessioner, åtskilliga uppgifter för målens beredande. Vid bestämmande av varje avdelnings sessionstider måste även beaktas ledamöternas behov av tid för hemarbete. Av det nu anförda torde framgå att frågor, som angå ett lämpligt och effektivt tillvaratagande av tillgängliga arbetskrafter i högsta domstolen, träda i förgrunden i långt högre grad än tidigare. Liksom hittills torde det väl böra tillkomma högsta domstolen samfällt att antaga allmänna grunder för reglering av dessa frågor, varvid bör såvitt möjligt beaktas att arbetet jämnt fördelas. Uppenbart är emellertid att det bästa resultatet kan nås endast därigenom att en ganska vidsträckt frihet tillkommer de olika avdelningarna att själva ordna arbetet. Det nu sagda gäller såväl frågan å vilka dagar sessioner skola hållas som den dagliga sessionstiden. Nu antydda uppgifter synas lämpligen böra handhavas, vad angår för samtliga avdelningar gemensamma frågor, av avdelningsordförandena gemensamt samt i fråga om arbetet inom varje särskild avdelning av avdelningsordföranden. Med hänsyn till de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande av ordförandeskap vid huvudförhandling i högsta domstolen, och det ansvar för arbetets jämna gång, som kommer att åvila ordförandena, böra dessa utses av Kungl. Maj:t. Det förhållandet att avdelningsordförande förordnas av Kungl. Maj:t bör uppenbart icke medföra, att han i förhållande till andra ledamöter i övrigt intager annan tjänsteställning; lika litet som för närvarande bör till ordföranden utgå särskilt arvode. Att vid arbetets fördelning mellan ledamöterna inbördes hänsyn måste tagas till den arbetsbörda, som åvilar ordföranden för fullgörande av hans uppgifter som ordförande, ligger i öppen dag. Vad angår fördelningen å olika delar av året av de olika avdelningarnas sessionsperioder torde det liksom nu böra tillkomma högsta domstolen att bestämma därom, dock bör i lagen uttryckligen angivas, att någon av högsta domstolens avdelningar alltid skall vara samlad. Det nu sagda bör, liksom nu, gälla under såväl den vanliga semestertiden som jul- och påskferierna. Med inrättandet av fasta avdelningar, å vilka samtliga justitieråd indelas, föreligger ej någon anledning att bestämma den sammanlagda sessionstiden olika för de särskilda avdelningarna; samtliga avdelningarna böra vara i arbete under hela året med undantag av den tid, som erfordras för semester och åtnjutande av övliga ferier. Semestern utgör nu för justitieråd och regeringsråd åtta veckor; tiden för jul- och påskferier är däremot för justitieråd och regeringsråd något olika, för justitieråden i regel fem veckor och för regeringsråden fyra veckor. Tillräckliga skäl att bibehålla denna olikhet torde icke föreligga; beredningen föreslår, i överensstämmelse med vad nu gäller för regeringsrätten, att arbetet å varje avdelning skall fortgå minst fyrtio veckor. Beträffande innehållet i de särskilda lagrummen må i övrigt anföras.

151 Första stycket är likalydande med motsvarande stadgande i 1915 års lag. I anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen har avdelningarnas antal i andra stycket angivits till tre. En konsekvens av uppdelningen å avdelningar är, att handläggningen av mål äger rum å avdelning med undantag för de fall, då mål skall handläggas av högsta domstolen i dess helhet. Bestämmelser härom äro meddelade i 3 kap. 4 § nya R.B. Med hänsyn härtill har någon erinran, motsvarande den nuvarande 7 §, icke upptagits i förslaget. 2 §•

Stadgandet, att någon av högsta domstolens avdelningar alltid skall vara samlad, avser även jul- och påskferierna. Uttrycket innebär, att ordföranden och ledamöterna å avdelningen skola vara att tillgå, om behov av sammanträde uppstår för handläggning, som är av brådskande natur. Av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen, har någon motsvarighet till de nuvarande andra och tredje styckena icke upptagits i förslaget. 3 §.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen skall ledamöternas indelning till tjänstgöring å avdelningar avse viss tidsperiod. Längden av denna tidsperiod ingår i de ämnen, varom högsta domstolen enligt 9 § har att samfällt besluta. Tydligt är emellertid att även under pågående tidsperiod jämkningar i indelningen av olika anledningar kunna ifrågakomma. Då de ledamöter, som tjänstgöra i lagrådet, återgå till tjänstgöring i högsta domstolen, måste jämkning äga rum i avdelningarnas sammansättning. Med hänsyn till vad tidigare anförts har i förslaget ej upptagits någon motsvarighet till 3 § i 1915 års lag angående särskild dispensavdelning. Såvitt däri meddelas bestämmelser om avdelningens sammansättning och rösträtt, har paragrafen ersatts med stadganden i 3 kap. 6 och 7 §§ nya R.B. 4 §.

Första stycket motsvarar paragrafen i dess lydelse enligt 1915 års lag, dock att den där angivna fördelningsgrunden för arbetet mellan avdelningarna uteslutits. Andra stycket är nytt. Stadgandet i detta stycke har påkallats med hänsyn till de ändrade grunder för arbetsfördelningen, som avhandlas i 6 §. Till undvikande av att arbetsbalansen mellan olika avdelningar företer alltför stora olikheter, torde hänsyn böra tagas även till de särskilda avdelningarnas arbetsbörda. Spörsmål, som härvid uppkomma, tillhöra de ämnen, som böra regleras enligt 9 §.

152 5 §• Angående första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Att förutom ordförande även vice ordförande skulle förordnas av Kungl. Maj:t, synes icke lämpligt, då härigenom ett alltför stort antal av högsta domstolens ledamöter skulle bindas vid vissa avdelningar och cirkulationen mellan avdelningarna försvåras. Vid förfall för ordförande bör, om förfallet är av längre varaktighet, vikarie utses av Kungl. Maj:t; särskild bestämmelse härom torde icke erfordras. Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt bör den främste bland ordförandena föra ordet. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket. Denna avser såväl sammanträde, som avses i 9 § i förslaget, som ock sammanträde för behandling av plenimål. 6 §•

Enligt detta lagrum bestämmes fördelningen av arbetet i allmänhet genom att förekommande mål och ärenden tilldelas viss ledamot som referent. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget äro de uppgifter, som tillkomma referenten, av särskild betydelse i mål, vari huvudförhandling äger rum. Behovet av referent är däremot icke lika framträdande i besvärsmål, vilka liksom nu i regel komma att avgöras på handlingarna. Vilka undantag från den allmänna regeln som lämpligen böra göras torde böra bestämmas uti den i 9 § föreskrivna ordningen. Av referentens indelning å viss avdelning följer, att målet kommer att handläggas å denna avdelning. För att den kännedom, som referenten vunnit om målet under dess beredande, skall komma till godo vid den fortsatta handläggningen, har föreskrivits, att referenten alltid bör deltaga i denna. Skulle referenten, innan målet slutligen avgjorts, överflyttas å annan avdelning, följer målet alltså referenten och den vidare handläggningen äger r u m å den avdelning, som han då tillhör. I andra stycket behandlas det fall, att mål eller däri uppkommen fråga kräver skyndsamt avgörande men den avdelning, som referenten tillhör och som alltså skulle haft att handlägga målet, ej är samlad. I sådant fall bör annan ledamot — tillhörande avdelning, som då är samlad — utses att vara referent i målet eller i den särskilda frågan. Tydligt är, att ombyte av referent kan påkallas även av annan anledning, såsom ledamots avgång eller förfall för den ledamot, som målet först tilldelats. Huruvida ledamots inträde i lagrådet bör föranleda ombyte av referent beträffande mål, som tilldelats sådan ledamot, är uppenbart beroende av den befattning, som ledamoten har att framdeles ägna målet. 7 §•

Detta lagrum, som är likalydande med 5 § i 1915 års lag, innebär ett undantag från de eljest gällande bestämmelserna om avdelningsindelningen. Ehuru undantaget är ägnat att medföra avsevärda praktiska svårigheter, har det dock ansetts böra bibehållas.

153 8 §•

Angående detta lagrum, som är nytt, hänvisas till vad beredningen yttrat i sitt utkast till ändring av § 22 regeringsformen. 9 §• Lagrummet motsvarar 6 § i 1915 års lag. Någon bestämmelse om, hur avgörandet skall utfalla, då meningsskiljaktighet uppkommer i fråga om åtgärd, som beror av ordförandenas eller högsta domstolens samfällda beslut, har icke ansetts erforderlig; vanliga omröstningsregler torde härvid böra tillämpas. Den föreslagna lagen bör träda i tillämpning samtidigt med nya R.B.

Förslag till lag* angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd. Enligt andra stycket uti ifrågavarande lagrum enligt dess nu gällande lydelse åligger det justitieråd, som börjat tjänstgöra i lagrådet, att utan hinder därav deltaga i slutbehandlingen av mål eller ärende, varmed han förut tagit befattning i högsta domstolen. Motsvarande stadgande är meddelat beträffande regeringsråd och regeringsrätten. Syftet med stadgandet är uppenbart att förebygga en för målets eller ärendets handläggning och avgörande menlig växling i domstolens sammansättning. En sådan växling är ur processuell synpunkt särskilt oläglig, då uppskov förekommer i mål, som behandlats vid huvudförhandling, i det att den kan utgöra hinder för fortsatt huvudförhandling i målet och föranleda, att målet måste upptagas till ny huvudförhandling. Även i mål, som efter föredragning avgöres på handlingarna, vållar, sedan föredragningen av målet ägt rum, ombyte av ledamöter tidsutdräkt och onödigt arbete. Ett strängt vidhållande av ifrågavarande regel torde dock efter nya R.B:s ikraftträdande i vissa fall medföra en onödig splittring av lagrådets arbetskrafter. I detta hänseende må erinras, att högsta domstolens ledamöter framdeles komma att i långt högre grad än tidigare taga befattning med förberedande åtgärder uti de till högsta domstolen fullföljda målen. Beredningen hänvisar härutinnan till 6 § i förslaget till lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. Den tillståndsprövning, som i fråga om fullföljda mål åligger högsta domstolen, kommer i olikhet med den nuvarande dispensprövmngen att ingå i handläggningen av målet. Skulle den nu gällande regeln upprätthållas även för dessa fall, är att befara att de justitieråd, som tjänstgöra i lagrådet, under en avsevärd tid efter sitt inträde i lagrådet komma att nödgas deltaga i måls och ärendens handläggning i högsta domstolen. Såsom framhållits av de ledamöter i

154 högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, torde därför vara påkallat, att regeln begränsas till sådana fall, då mål eller ärende tidigare varit föremål för huvudförhandling eller handläggning för slutligt avgörande i högsta domstolen. I överensstämmelse med vad nu anförts har avfattningen av stadgandet ändrats.

Förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Vid utarbetandet av lagen den 9 april 1937 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål ha tillämpats i stort sett samma grundsatser som varit vägledande vid den allmänna processreformen. Under förarbetena framhölls, att den ifrågasatta lagstiftningen stode i full överensstämmelse med de grundlinjer, efter vilka arbetet på processreformen bedrevs. Det uttalades också, att man, då den allmänna rättegångsreformen genomfördes, sannolikt skulle kunna återgå till att låta proceduren i tryckfrihetsmål i stort sett regleras i rättegångsbalken. Åtskilliga av de stadganden, som meddelas i lagen, ha numera motsvarigheter i nya R.B., och deras bibehållande måste därför anses överflödigt. Det nu sagda gäller särskilt 5, 9, 11, 13, 14 och 16 §§ i den nuvarande lagen. De i 5 § meddelade bestämmelserna täckas av föreskrifterna i 35 kap. 8 § samt 36 kap. 19 § och 40 kap. 11 § nya R.B. Vad angår 9 § återfinnas väsentligen motsvarande regler i 46 kap. 2, 3 och 11—13 §§ samma balk. Innehållet i 11, 13 och 14 §§ i lagen täckes av olika stadganden i 6, 18 och 31 kap. nya R.B., och mot 16 § i lagen svara bestämmelser i 51 kap. 5 §, 52 kap. 4 §, 55 kap. 5 § och 56 kap. 5 § samma balk. Även vissa andra paragrafer i lagen beröras i större eller mindre utsträckning av nya R.B:s genomförande. Med hänsyn härtill har beredningen ansett lämpligast, att helt ny lag utfärdas. I den mån innebörden av de ändringar, beredningen förordar, ej redan berörts, lämnas redogörelse därför vid de särskilda lagrummen. 1 §• Som framhållits i motiven till de föreslagna ändringarna i § 5 tryckfrihetsförordningen har beredningen förutsatt, att även residensstad kan komma att i judiciellt hänseende införlivas med domsaga. För dylikt fall har beredningen förordat, att sådana tryckfrihetsmål, som enligt gällande lag skolat upptagas vid stadens rådhusrätt, i stället skola upptagas vid häradsrätten. Föreskrift av denna innebörd har upptagits i första stycket av förevarande paragraf, vilken eljest överensstämmer med 1 § i 1937 års lag sådant detta lagrum lyder enligt lag den 28 februari 1941. 2 och 3 §§. Dessa paragrafer motsvara 2—4 §§ i 1937 års lag. Åtskilliga av de gällande föreskrifterna ha likväl kunnat uteslutas, enär det med dem fulilfölj-

155 da syftet — att bereda möjlighet för en koncentrerad handläggning av själva sakfrågan— tillgodoses redan genom bestämmelser i nya R.B. Beträffande åtal, som väckts av enskild målsägande, framgår sålunda av 47 kap. nya R.B., att förberedelse skall äga rum samt vad därvid skall iakttagas, och i fråga om allmänt åtal bliva reglerna i 23 och 45 kap. samma balk om förundersökning och måls beredande till huvudförhandling tillämpliga. Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna natur måste emellertid de nämnda allmänna bestämmelserna kompletteras med vissa specialstadganden. De uppgifter, som åligga rätten under förberedelsen, torde påkalla att, liksom nu enligt 2 § i lagen, muntligt förhör må kunna äga rum även vid allmänt åtal. Innan huvudförhandling utsattes, måste avgöras, om jury skall medverka vid åtalets prövning och huru i så fall juryn skall vara sammansatt. Vidare bör före huvudförhandlingen utredas vem som enligt tryckfrihetsförordningen skall anses ansvarig för den åtalade skriftens innehåll. Att så bör ske torde väl, som under förarbetena till 1937 års lag framhölls av lagrådet, följa redan av allmänna processuella regler, men då ansvarighetsfrågan efter den nyligen företagna ändringen av ansvarighetsreglerna torde få större betydelse än tidigare, förordar beredningen, att ett uttryckligt stadgande i saken meddelas. Beredningen föreslår alltså, att beslut i ansvarighetsfrågan skall få meddelas under målets beredande, vilket bland annat medför, att rätten härvid är domför med en lagfaren domare. Innebär avgörandet, att den som åtalats icke är rätt svarande, föreligger tydligen ett slutligt beslut, mot vilket talan kan föras på sätt i 49 kap. 2 § nya R.B. sägs. Har rätten däremot ogillat invändning av den tilltalade, att ansvar för skriften ej åvilar honom, inställer sig frågan, om särskild talan mot beslutet bör vara tillåten. Enligt gällande rätt kan klagan föras allenast i samband med besvär över domstolens slutliga utslag, och för bibehållande av denna ordning talar bland annat, att därigenom onödiga uppskov med rättegången förhindras. Å andra sidan framstår det som olämpligt, att skriftens brottslighet prövas av jury, innan ansvarighetsfrågan slutligen avgjorts. Skulle underrättens beslut i ansvarighetsfrågan ändras, kan det inträffa att ett nytt åtal väckes mot annan svarande, vilket har till följd en omprövning av juryns avgörande i det första målet. Olägenheten härav är särskilt framträdande, om i det senare målet parterna enas att låta frågan om skriftens brottslighet prövas av domstolen utan medverkan av jury. Med hänsyn till det sålunda anförda har beredningen ansett lämpligt, att möjlighet öppnas till förande av särskild talan. Det torde vara lämpligt att i fråga om sådan talan komma att gälla samma regler som angående invändning om rättegångshinder. Beträffande innebörden härav hänvisas till 49 kap. 3 och 11 §§ nya R.B. Även fråga om tryckfrihetsmåls avvisande på grund av rättegångshinder, t. ex. att rätten är obehörig eller res judicata föreligger, bör avgöras under målets beredande. I dessa fall bliva beträffande rätten att fullfölja talan reglerna i 49 kap. nya R.B. omedelbart tillämpliga. Har vid måls beredande bestämts, att jury icke skall medverka, torde, såsom utvecklats i motiven till de föreslagna ändringarna i § 5 tryckfrihets-

156 förordningen, om rättens domförhet vid huvudförhandlingen böra gälla vad i nya R.B. är stadgat om mål, vari nämnd skall deltaga. Föreskrift därom har upptagits i 2 § sista stycket i förslaget. 4§. I denna paragraf, motsvarande 6 § i 1937 års lag, ha icke skett andra sakliga ändringar än att föreskrift upptagits, att rätten vid förhandling inför jury skall bestå av en lagfaren domare, samt att reglerna om ordningen för inkallande av suppleanter undergått viss jämkning. Angående grunden för de nya bestämmelserna hänvisas till vad som anförts i motiven till de föreslagna ändringarna i § 5 tryckfrihetsförordningen. 5§. Denna paragraf motsvarar 7 § i 1937 års lag. De föreslagna ändringarna i lydelsen av jurymannaförsäkran sammanhänga med förslaget att juryn skall deltaga i prövningen av samtliga frågor i målet. 6—8 §§. Dessa paragrafer motsvara respektive 8, 10 och 12 §§ i 1937 års lag. I 6 § av förslaget har dock ej upptagits någon motsvarighet till bestämmelserna i nuvarande 8 §, att förhandlingen skall vara muntlig och att part icke må ingiva rättegångsskrift. I stort sett enahanda föreskrifter ha nämligen meddelats i 46 kap. 5 § nya R.B. Vad angår 7 § har bestämmelsen om ordförandeskapet i juryn jämkats i överensstämmelse med förslaget till ändring av § 5 7 mom. tryckfrihetsförordningen. I 8 § föreslås — i anslutning till ett stadgande i 9 § i 1937 års lag, vilket lagrum saknar motsvarighet i förslaget — att i juryns beslut ej må deltaga juryman, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Härav följer bland annat, att, om uppskov blir nödvändigt, ny fullständig huvudförhandling måste äga rum, så snart juryns sammansättning icke är oförändrad. Slutligen må anmärkas, att regeln i nuvarande 12 § om tiden för doms meddelande upptagits icke i 8 § utan i 9 § .av förslaget. 9§. Beträffande de tre första styckena i denna paragraf hänvisas till vad beredningen anfört i motiven till de föreslagna ändringarna i § 5 tryckfrihetsförordningen. Då juryns deltagande i överläggningen är avsett att ersätta det inflytande som, om jury ej deltagit, skulle utövats av nämnden, torde därav följa, att samma omröstningsregler böra gälla som i mål, vari nämnd deltager. Av den tystnadsplikt, som enligt 5 § åligger juryman och som måste anses gälla även i förhållande till domaren, följer, att vid rättens överläggning med juryn ej må uppenbaras, hur de särskilda jurymännen röstat i skuldfrågan; även den, som tidigare röstat för frikännande, har alltså att de.taga i straffmätningen. Uppenbart är att, i likhet med vad som gäller angående skuldfrågans behandling, juryn under överläggningen skall äga samma sannaansättning som den haft vid huvudförhandlingen samt att domen skall grun-

157 das endast å vad som förekommit vid denna förhandling. Det kunde ifrågasättas att låta sammanträde med juryn för överläggning till dom förekomma endast i sådana fall, då frågan om den åtalade skriftens brottslighet besvarats jakande. Beredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala mot en dylik begränsning. Även i andra fall torde nämligen juryns medverkan kunna vara av betydelse, särskilt i ersättningsfrågor. Fjärde stycket motsvarar sista punkten i nuvarande 12 §. I fråga om sättet för doms meddelande torde bestämmelserna i 30 kap. 7 § nya R.B. böra lända till efterrättelse. Då domen avkunnas, bör detta utan olägenhet kunna ske utan att juryn är närvarande. 10 och 11 §. Dessa paragrafer motsvara 15 och 17 §§ i 1937 års lag. Tydligt är, att den nya lagens bestämmelser böra träda i kraft samtidigt som nya R.B. I mål, vari rättegång inletts redan dessförinnan, torde emellertid äldre lag alltjämt böra tillämpas. Det sist sagda har dock avseende endast å bestämmelserna i den särskilda rättegångslagen. I den mån tryckfrihetsprocessen regleras av allmänna stadganden i rättegångsbalken böra uppenbart föreskrifterna i 12 § av förslaget till lag om införande av nya R.B. lända till efterrättelse.

Förslag; till lag' angående ändring* i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i r ä t t e n a t t utbekomma allmänna handlingar. Om tillhandahållande av allmänna handlingar, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, stadgas i § 2 tryckfrihetsförordningen och lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt förstnämnda lagrum mom. 2 skall envar svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar, såvitt ej enligt de allmänna grunder, som angivas i momentet, undantag därifrån stadgas i särskild av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag. Med fri tillgång avses, som framgår av mom. 3 i samma paragraf, att handlingen skall på begäran utlämnas för läsning och avskrivning på stället eller i bestyrkt avskrift. Är handlingen till viss del hemlig, skall den tillhandahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt, att innehållet i denna del icke uppenbaras. Handlingen må ock utlämnas i avskrift med uteslutande av den del, som skall hållas hemlig. Framställning om handlings utbekommande prövas i allmänhet av den myndighet, hos vilken handlingen finnes, eller av där anställd befattningshavare; menar någon, att tillgång till handlingen olagligen vägrats honom, äger han i regel föra talan däröver.

158 De inskränkningar, som gälla i fråga om utbekommande av allmänna handlingar, framgå i huvudsak av bestämmelserna i 1—36 §§ 1937 års lag samt författningar, vartill dessa lagrum hänvisa eller som med stöd därav tillkommit. 1 Dessa inskränkningar äro, enligt vad i § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen angivits, påkallade av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande makt eller för brotts förekommande eller beivrande eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med varandra och med enskilda eller av hänsyn till privatlivets helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse. Inskränkningarna innefatta i regel förbud under viss tid mot handlingars utlämnande. Förbuden äro emellertid i flera fall icke ovillkorliga. Vissa av de handlingar, som åtnjuta sekretess med hänsyn till det allmännas intresse, kunna utlämnas efter särskilt tillstånd av myndighet. Då förbud stadgats till skydd för enskilda, kan utlämnande i allmänhet ske efter samtycke av den enskilde. Beträffande åtskilliga handlingar gäller, att deras hemlighållande är betingat av att ett utlämnande i det särskilda fallet skulle innefatta fara för missbruk. Finner den myndighet, som har att pröva fråga om utlämnande, att sådan fara ej är för handen, må handlingen utlämnas. Vanligen skall härvid förbehåll göras i syfte att förebygga missbruk. I detta sammanhang må ock erinras om bestämmelserna i 38 och 39 §§. Enligt förstnämnda paragraf äger Kungl. Maj:t, då det finnes erforderligt för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt, förordna om handlingars utlämnande utan hinder av vad eljest är stadgat. I 39 § göres förbehåll för den rätt, som kan tillkomma sökande, klagande eller andra parter att i mål eller ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar; för ett par fall, som särskilt angivas i lagrummet, stadgas dock inskränkning i denna rätt. En särställning bland sekretessbestämmelserna intaga föreskrifterna i 36 § om skydd för rättegångshandlingar. Dessa föreskrifter, som gälla för de allmänna domstolarna samt polisdomstolar och krigsdomstolar, innebära ett avsteg från den allmänna regeln, att lagens förbud mot handlingars utlämnande skola iakttagas hos vilken myndighet handlingen än finnes. Om en handling, som eljest enligt lagen skolat hållas hemlig, offentligen föredragits vid domstolen och intagits i protokollet, skall sålunda icke protokollet hemlighållas på grund av de stadganden, som medgiva sekretess för den i protokollet intagna handlingen. Däremot kan, på sätt i lagrummet närmare angives, sekretess i särskild ordning beredas, om handläggning ägt rum inom stängda dörrar, och detta även med avseende å handlingar, som eljest icke äro skyddade enligt sekretesslagens stadganden. Det må anmärkas, att med nuvarande bestämmelser företeendet i rättegång av hemliga allmänna handlingar icke alltid berättigar till handläggning inom stängda dörrar. I vilken utsträckning allmänna handlingar skola tillhandahållas domstol eller undersökningsledare besvaras ej i 1937 års lag; denna avser endast 1 Se bl. a. S. F. S. 1938: 757; 1939: 7, 817, 835 och 836; 1941: 845; 1942: 902; jfr även 1937: 751.

159 sådana handlingars utlämnande till enskilda. Icke heller eljest äro några generella bestämmelser i ämnet att tillgå. Tydligt är, att i den mån en handling är tillgänglig för envar den även bör tillhandahållas domstol eller undersökningsledare. För särskilda fall ha föreskrifter utfärdats om tillhandahållande åt domstol eller åklagare av vissa handlingar, som icke äro tillgängliga för envar, t. ex. i 8 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 25 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 56 § taxeringsförordningen den 28 september 1928. Av ämbetsverkens plikt att bistå varandra torde kunna följa skyldighet att i viss omfattning tillhandagå även med hemliga allmänna handlingar. För domstolarnas del är emellertid att beakta, att enligt vad nyss anmärkts handlingens intagande i protokollet med nu gällande bestämmelser kan föranleda, att sekretessen bry tes. Även om förhandlingen äger rum inom stängda dörrar och sålunda enligt 36 § i 1937 års lag sekretess kan beredas, innebär detta dock icke att handlingens innehåll blir känt endast för domstolen. En handling, som tillhandahålles för att tjäna till upplysning i ett vid domstol anhängigt mål, kan bliva föremål för granskning icke blott av domstolen utan även av parterna. Av den för såväl tvistemål som brottmål gällande förhandlingsprincipen följer, att parterna skola äga taga del av och yttra sig över allt, som skall läggas till grund för domstolens avgörande. Handlingen kan ock behöva företes för vittne eller sakkunnig. Huruvida och i vad mån en hemlig allmän handling bör kunna tillhandahållas för användning i rättegång torde alltså bero av, om detta anses möjligt med hänsyn till att sekretessen härigenom kan komma att i större eller mindre utsträckning hävas. Uppenbart ökas förutsättningarna för handlingens tillhandahållande i den mån nödiga garantier mot missbruk kunna beredas. Det sagda har i viss mån giltighet även såvitt angår hemliga handlingars tillhandahållande åt undersökningsledare. Visserligen är förfarandet vid förundersökning icke offentligt, och de allmänna bestämmelserna om förbud mot handlingars utlämnande kunna alltså utan särskilt stadgande i full utsträckning iakttagas av undersökningsledaren. I övrigt torde emellertid med hänsyn till den misstänkte påkallas i stort sett samma inskränkningar i sekretessen som då handlingarna företes i rättegång. Enligt 23 kap. 18 § nya R.B. äga den misstänkte och hans försvarare rätt att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit. Denna rätt, som tydligen omfattar även befogenhet att erhålla del av hemliga handlingar, är väl icke ovillkorlig under det förundersökningen pågår; innan åtal beslutas, skola dock den misstänkte och hans försvarare erhålla tillfälle att taga del av det förebragta undersökningsmaterialet i den mån detta är av betydelse för åtalsbeslutet. Av 23 kap. 10 § nya R.B. framgår, att även andra personer än den misstänkte och hans försvarare kunna närvara vid förhör under förundersökning. Därjämte kan granskning av handlingar genom sakkunnig if rågakomma. Sedan åtal väckts, komma uppenbart samma regler att gälla i fråga om protokoll och handlingar från förundersökningen som beträffande rättegångshandlingar i allmänhet.

160 I nya R.B. meddelas i 38 kap. bestämmelser om företeende av handlingar som bevis i rättegång. Enligt 2 § nämnda kapitel är i allmänhet part eller annan skyldig att förete skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis. Från denna huvudregel äro dock vissa undantag föreskrivna. Bland annat gäller, att ämbets- eller tjänsteman eller den, som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning, icke äger förete handling, vars innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; enligt 36 kap. 5 § må sådan befattningshavare ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad. Då en befattningshavare, som innehar en allmän handling vilken enligt 1937 års lag ej må utlämnas, i regel torde ha att iakttaga tystnad angående handlingens innehåll, kan ett föreläggande för honom att förete handlingen icke meddelas med stöd av nämnda lagrum. Att nya R.B:s bestämmelser om editionsplikt sålunda icke avse hemliga allmänna handlingar sammanhänger med att handlingarnas tillhandahållande, såsom redan nämnts, innefattar ett eftergivande av sekretessen; frågan härom faller alltså inom sekretesslagstiftningens område. Å andra sidan föranleder den i nya R.B. verkställda regleringen beträffande tillhandahållandet av handlingar, som innehas av enskilda, att motsvarande spörsmål såvitt angår hemliga allmänna handlingar nu bör upptagas till behandling. Sambandet mellan den processuella editionsplikten och tillhandahållandet i rättsskipningens intresse av hemliga allmänna handlingar betonades även under förarbetena till 1937 års lag. Syftet med de i nya R.B. upptagna bestämmelserna om editionsplikt har varit, att alla handlingar, som enligt domstolens mening kunna antagas äga betydelse som bevis, skola företes, och detta vare sig handlingen innehas av part eller av tredje man; endast i vissa snävt avgränsade fall ha inskränkningar i editionsplikten medgivils. Att i full utsträckning tillämpa denna grundsats beträffande hemliga allmänna handlingar lär icke vara möjligt. I fråga om vissa slag av dylika handlingar torde gälla, att det allmännas intresse av sekretessens bibehållande är så starkt, att kravet på handlingarnas företeende som bevis i regel måste vika. På denna grund torde hinder ofta möta mot tillhandahållande av handlingar, som avses i 1—5 §§ 1937 års lag, t. ex. statsrådsprotokoll, riksdagens protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar samt handlingar, som angå rikets förhållande till främmande makt eller dess militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Andra handlingar, som i detta sammanhang komma i fråga, äro handlingar rörande riksbankens valutapolitik eller riksgäldskontorets upplåning; för dylika handlingar åtnjutes sekretess enligt 31 och 33 §§ i 1937 års lag. Huruvida handlingar av nu nämnd natur böra kunna företes i rättegång, måste bliva beroende av vikten av de allmänna intressen, som sekretessen avser att skydda, och prövningen av denna fråga bör ankomma på de myndigheter, som ha sig anförtrott att tillvarataga dessa intressen. I de fall, då förbud mot handlings utlämnande föreskrivits uteslutande med hänsyn till enskildas intressen, är förhållandet ett annat; den omständighe-

161 ten, att handlingen förvaras hos myndighet, bör icke föranleda handlingens undanhållande under andra förutsättningar än om den innehafts av den enskilde. En handling bör även kunna hållas tillgänglig, när sekretessen avser allenast att tillförsäkra det allmänna samma skydd mot offentlighet, som eljest under liknande omständigheter tillkommer handlingar i förvar hos enskilda. Stundom fyller sekretessen en uppgift i rättsskipningens tjänst, såsom i fråga om handlingar rörande polismyndighets eller åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott samt vissa handlingar, som avses i 14 § 1937 års lag. Att i sist antydda fall handlingarna böra kunna tillhandahållas som bevis i rättegång ligger i öppen dag. För de myndigheter, som nu ha att besluta om tillhandahållande åt domstol av hemliga allmänna handlingar, torde i främsta rummet komma i beaktande de olägenheter, som kunna vara förenade med sekretessens brytande. Finnas dessa olägenheter vara av någon betydenhet, torde lätt kunna inträffa, att myndigheten anser sig skyldig att innehålla handlingen. För en dylik ståndpunkt vinnes stöd av förarbetena till 1937 års lag. I ett till grund för lagen liggande betänkande (S. O. U. 1935: 5 s. 41) förutsattes sålunda, att myndigheterna skulle undersöka, om ett ingivande till domstol borde ske med hänsyn till att handlingens innehåll kunde bliva offentligt. För prövning av frågan, om en handling är av betydelse som bevis i rättegång är utan tvivel den domstol, där rättegången föres och sålunda processmaterialet i övrigt är tillgängligt, mest lämpad. Med hänsyn härtill och då det ur rättssäkerhetssynpunkt är av största vikt, att handlingar, som kunna inverka på ett måls utgång, icke undanhållas vid målets prövning, tala starka skäl för att domstolen bör äga befogenhet att förordna om hemliga handlingars tillhandahållande för h ä r avsett ändamål. Undantag från denna regel torde vara påkallat endast såvitt angår fall, där enligt vad förut angivits intresset av handlingarnas hemlighållande får anses övervägande; för sistnämnda fall bör som redan nämnts avgörandet i fråga om handlingarnas tillhandahållande alltjämt tillkomma samma myndigheter som hittills. För att åt domstol skall kunna anförtros att i den omfattning, som här förutsattes, förordna om allmänna handlingars tillhandahållande för processuellt ändamål måste emellertid tillses, att de intressen, som sekretessen avser att skydda, såvitt möjligt tillvaratagas; härför torde särskilda anordningar vara påkallade. Främst kommer härvid i fråga en utvidgning av rätten att handlägga mål inom stängda dörrar. Som förut antytts är för närvarande handläggning i sådan ordning icke alltid medgiven med hänsyn till omständigheter, som ansetts böra påkalla sekretess enligt 1937 års lag. Då sekretessen för rättegångshandlingar, som företes vid förhandling, är knuten till förutsättningen, att domstolen förordnar om handläggning inom stängda dörrar, synes böra medgivas, att dylikt förordnande alltid må meddelas i vad förhandling angår en handling, som åtnjuter sekretess enligt förevarande lag. Denna utväg synes vara att föredraga framför den i 1935 års betänkande anvisade, att handlingens företeende vid domstol skulle av sekretesshänsyn helt vägras, en ståndpunkt som skulle kunna leda till att en handling, som äger 11—411530

162 avgörande betydelse för ett måls utgång, icke skulle kunna få användas som bevis. Att domstolen sålunda erhåller befogenhet att förordna om handläggning inom stängda dörrar är av betydelse även då hemliga allmänna handlingar genom parterna eller eljest utan domstolens förordnande fciretes vid förhandlingen. Ur denna synpunkt framhölls ock under förarbetena till 1937 års lag, att en viss utvidgning av möjligheten att handlägga mål i n o m stängda dörrar kunde vara önskvärd. Förutom genom uteslutande av förhandlingens offentlighet och därmed förenade möjligheter till sekretess bör domstolen även i övrigt h a att tillse, att handlingens innehåll ej i onödan röjes. För detta ändamål kräves, att handlingen tillhandahålles domstolen och alltså icke utlämnas omedelbart till part. Av vad förut anförts framgår, att parterna måste äga ovillkorlig rätt att erhålla kännedom om de omständigheter, som åberopas såsom bevis. I denna rätt bör emellertid icke under alla förhållanden ingå befogenhet för parterna att utbekomma hemliga handlingar; beredningen återkommer härtill i den speciella motiveringen. Att en hemlig handling intages i protokoll kan efter nya rättegångsordningens införande icke längre anses erforderligt; som framgår av 6 kap. nya R.B. skola inkomna handlingar icke intagas i protokollet utan biläggas akten i målet. Till förebyggande att sekretessen på denna väg skulle kunna brytas torde förbud böra meddelas mot hemlig handlings intagande i protokoll. Då enligt nya R.B. dom och i vissa fall även beslut skola utfärdas särskilt, bör enahanda förbud gälla i fråga om beslut eller dom. Även i övrigt bör det åligga domstolen att iakttaga nödig varsamhet vid handläggningen, så att en hemlig handling icke genom föredragning, anmärkande i protokoll, beslut eller dom eller eljest kommer till obehörigas kännedom i vidsträcktare mån än som erfordras på grund av handlingens åberopande som bevis. Av 5 kap. 4 § nya R.B. framgår, att domstolen kan förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar ej må uppenbaras, överträdelse av sådant förordnande kan föranleda straff enligt 9 kap. 6 § nämnda balk. Vad nu föreslagits om åtgärder till sekretessens bibehållande torde i åe fall, då förhandling hålles, böra gälla endast under förutsättning, att domstolen finner anledning förordna om handläggning inom stängda dörrar. Anses en sekretessbelagd handling icke kräva offentlighetens uteslutande, torde, sedan handlingen företetts vid offentlig förhandling, icke föreligga anledning att vidare hemlighålla handlingen vid domstolen. Beträffande tillhandahållande av hemliga allmänna handlingar åt uindersökningsledare torde böra gälla i huvudsak detsamma som då en handling erfordras såsom bevis i rättegång. Det kunde ifrågasättas, att avgörandcet om sekretessens brytande i sådant fall skulle tillkomma åklagare. Större ttrygghet för ett riktigt avgörande torde dock vinnas, om prövningen förlägges till domstol. Detta står även i överensstämmelse med föreskrifterna i 23 kap. 14 § nya R.B., enligt vilka undersökningsledare har att hänvända säg till domstol för editionsföreläggande gentemot enskild person. Vad angår förundersökning i brottmål ligger i sakens natur, att förfaran-

163 det icke är offentligt. De särskilda regler, som erfordras till förebyggande av missbruk, äro sålunda icke såsom i rättegång betingade av ett särskilt förordnande om offentlighetens uteslutande. Med det undantag, som härav föranledes, böra till säkerställande av sekretessen meddelas enahanda föreskrifter som beträffande förfarandet vid domstol. Undersökningsledare äger enligt 23 kap. 10 § nya R.B. meddela förbud mot uppenbarande av vad som förekommit vid förhör under förundersökningen. För överträdelse stadgas straff i 9 kap. 6 §. Genom vad här föreslagits torde i huvudsak tillgodoses de önskemål, som under förarbetena till 1937 års lag framfördes i ett yttrande av Sveriges advokatsamfund. Enligt detta yttrande borde i regel den prövning, som enligt 38 § i lagen tillkommer Kungl. Maj:t i statsrådet, anförtros domstol, såvitt handlings utfående vore erforderligt för tillvaratagande av enskild rätt. Detta förslag går längre än vad beredningen ansett sig böra förorda, i det att domstolen skulle kunna pröva fråga om handlings utlämnande till enskild för annat ändamål än rättegång. Det kunde övervägas att tillmötesgå förslaget även såtillvida, att domstol medgåves rätt att förordna om tillhandahållande av hemliga allmänna handlingar, då det erfordras för bevisning till framtida säkerhet. Något större behov att för sådant ändamål utfå hemliga handlingar torde dock knappast föreligga. De nuvarande möjligheterna härutinnan, bland annat den i 38 § anvisade utvägen att hos Kungl. Maj:t begära tillstånd till handlingars utlämnande, torde därför få anses tillfyllest. Av det nu anförda påkallas ändringar i 38 och 39 §§ 1937 års lag. I övrigt föreslår beredningen viss ändring av 10, 26 och 36 §§. Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar har icke tillkommit i den för allmän lag uti § 87 mom. 1 regeringsformen stadgade ordning, utan såsom en särskild av Kungl. Maj:t och riksdagen på grund av stadgande i § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen samfällt stiftad lag. Sistnämnda stadgande torde icke omfatta bemyndigande att i där avsedd ordning meddela föreskrifter, som avvika från det i allmän lag reglerade processuella förfarandet. Med hänsyn härtill torde, såvitt angår domstol, erforderliga bestämmelser därutinnan böra meddelas i särskild lag. Motsvarande föreskrifter beträffande förundersökning i brottmål torde kunna med stöd av 23 kap. 24 § nya R.B. utfärdas i administrativ ordning. Förbud mot hemliga allmänna handlingars intagande i protokoll torde böra avse även andra myndigheter än domstol och undersökningsledare. Även härför erforderliga bestämmelser torde kunna meddelas i administrativ ordning. 10 §. Till verksamhet för brotts förekommande eller beivrande är uppenbarligen att hänföra användning av tvångsmedel i brottmål. Befogenhet att vidtaga åtgärder i sådant hänseende tillkommer även andra än i paragrafen uppräknade myndigheter, såsom domstol och inom den militära rättsskipningen militär myndighet. Med hänsyn härtill synas handlingar rörande användning

av tvångsmedel i brottmål böra särskilt omnämnas. För domstolarnas del torde denna ändring icke komma att äga någon större betydelse. Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket nya R.B. skall förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, hållas inom stängda dörrar, om den miss- j tänkte begär det eller rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen, och för sådant fall bliva föreskrifterna i 36 § förevarande lag tillämpliga. 26 §.

Enligt 8 kap. nya R.B. skall för riket finnas ett allmänt advokatsamfund. Advokat är den, som är ledamot av samfundet. Tillsyn över advokatväsen- j det utövas av samfundets styrelse, som har att besluta om inträde i och uteslutning ur samfundet samt om disciplinära åtgärder gentemot advokat. Viss ] tillsyn över advokatväsendet utövas även av justitiekanslern. Han äger enligt 6 § nämnda kapitel hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat; enligt 8 § äger han ock hos högsta domstolen föra talan mot styrelsens beslut i fråga om disciplinärt förfarande mot advokat. Då styrelsen avslagit någons ansökan om inträde i samfundet eller uteslutit någon därur, må även den, som sålunda förvägrats att vara advokat, i högsta domstolen föra talan mot beslutet. Inom beredningens rådgivande nämnd har framhållits, att ärenden av här antytt slag ofta kunde angå advokatens ekonomiska ställning eller andra personers enskilda förhållanden. I vad anginge dylika intressen borde tillses, att erforderligt skydd bereddes mot handlingarnas utlämnande, då dessa befunne sig i myndighets förvar. Beredningen har funnit vad sålunda anförts vara förtjänt att beaktas. De uppgifter, som ankomma på advokatsamfundets styrelse, förutsätta, att styrelsen tager noggrann kännedom om inträdessökandes och ledamöters ekonomiska ställning. För att styrelsen må erhålla tillgång till härför erforderliga handlingar, är av vikt, att dessa icke därigenom kunna antagas komma till obehörigas kännedom. Utredningen i fråga om disciplinära åtgärder mot advokat torde ofta beröra andras enskilda angelägenheter, t. ex. advokatens förhållande till hans huvudmän. Även dessa förhållanden böra undandragas offentlighet. Enär advokatsamfundet icke är att anse såsom myndighet, äro handlingar, som förvaras hos samfundet, icke offentliga. I den mån frågor av hithörande slag handläggas hos justitiekanslern eller högsta domstolen, äro däremot handlingar, som dit inkommit eller där upprättats, att anse såsom allmänna handlingar. Med avseende å dylika handlingar bör i enlighet med det nu anförda skydd mot offentliggörande beredas. I ett nytt stycke av denna paragraf ha bestämmelser meddelats i sådant syfte. Vad angår sekretessens upprätthållande i högsta domstolen bliva emellertid i allmänhet föreskrifterna i 36 § att tillämpa. Av dessa framgår, att om förhandling hålles, sekretess för därvid företedda handlingar åtnjutes en-

165 dast i den mån förhandlingen äger rum inom stängda dörrar samt domstolen, när den skiljer sig från målet, meddelar förbud mot utlämnande. Sedan i förevarande paragraf införts sekretess för här avsedda handlingar, kan förordnande om målets handläggning inom stängda dörrar meddelas med stöd av den av beredningen föreslagna lagen om inskränkning i vissa fall av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar. Stadgandet i denna paragraf innebär icke, att disciplinära åtgärder gentemot advokat kunna undandragas offentligheten; sekretessen omfattar endast handlingarna i vad de angå advokatens ekonomiska ställning eller andras enskilda förhållanden. 36 §. De nuvarande föreskrifterna i första stycket avse endast fall, då handläggning inom stängda dörrar ägt rum vid allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt eller då förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt. Handläggning inom stängda dörrar kan emellertid ifrågakomma även vid annan särskild domstol än nyss angivits, t. ex. vid vattendomstol eller i arbetsdomstolen. Till skillnad mot vad nu gäller skall ock förhandling regelmässigt hållas i högre rätt. Under dessa omständigheter bör den nuvarande begränsningen till vissa angivna domstolar icke bibehållas. Enligt nya R.B. kan handläggning i samtliga instanser förekomma såväl före som efter förhandling i målet. Är anledning antaga, att förhandling skall äga rum inom stängda dörrar, eller har förhandling hållits inom stängda dörrar, torde skydd böra beredas även med avseende å handlingar, som inkomma före eller efter sådan förhandling. Stundom åtnjutes väl sådant skydd redan på grund av övriga bestämmelser i lagen. I här avsedda fall torde dock behov av sekretess kunna föreligga även i fråga om handlingar, som ej omfattas av de allmänna bestämmelserna i lagen, t. ex. berättelser, avgivna enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Enligt nuvarande första stycket beredes sekretess för protokoll över handläggning inom stängda dörrar samt därvid till domstolen ingivna handlingar. Sistnämnda uttryck torde böra ubytas mot »företedda handlingar» för att tydligare utmärka, att sekretessen avser ej blott handlingar, som vid förhandling ingivas av parterna, utan även handlingar, som förut inkommit till domstolen och sedermera åberopas vid förhandlingen. Tydligt är, att sekretessen avser endast handlingar i domstolens förvar. Har en företedd handling återställts till part, är den icke längre att anse som en allmän handling, och frågan om dess företeende regleras därefter ej i förevarande lag. I underrätts protokoll intagas för närvarande beslut och dom. Enligt nya R.B. skola dom och i vissa fall även beslut uppsättas särskilt. Med hänsyn härtill böra dom ävensom beslut, som uppsattes särskilt, i sekretesshänseende jämställas med protokoll. I andra stycket av förslaget ha upptagits bestämmelser, motsvarande nuvarande andra och tredje styckena. Tredje stycket i förslaget är lika med nuvarande fjärde stycket.

166 Enligt sista stycket i dess nuvarande lydelse må protokoll i mål vid domstol ej i vidare mån än som föranledes av 35 § hemlighållas p å grund av andra stadganden i lagen. Då med det hittills vedertagna muntligt-protokollariska förfarandet i regel allt, som är av betydelse för avgörandet, tages till protokollet, innebär denna bestämmelse, att den i 36 § avsedda sekretessen i stort sett omfattar även de i målet företedda handlingarna. Under det nya rättgångsförf ärandet komma i målet företedda handlingar att läggas till akten; protokollering av sådana handlingar torde i regel icke ifrågakomma. Denna omläggning torde påkalla, att handlingar, som ingivits eller eljest varit för domstolen tillgängliga vid förhandling, böra i fråga om sekretess jämställas med protokoll, och detta vare sig handlingarna nu intagas i protokollet eller icke. Härigenom häves visserligen den sekretess, som niu enligt andra stadganden i lagen åtnjutes för handlingar, vilka icke intagas i protokollet. Å andra sidan skall, som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, förhandling inom stängda dörrar kunna hållas, så snart en allmän handling företes, som eljest ej må utlämnas, och sekretess kan sålunda i stället beredas med stöd av förevarande paragraf. 38 §.

I ett nytt andra stycke ha upptagits bestämmelser om rätt för domstol att förordna om tillhandahållande av hemliga allmänna handlingar, som äro av betydelse såsom bevis i rättegång eller vid förundersökning i brottmål. Rörande grunden för detta stadgande och dess huvudsakliga innebörd hänvisas till den allmänna motiveringen. Som där framhållits bör ifrågavarande befogenhet icke avse alla slags handlingar, som omförmälas i förevarande lag. De handlingar, som på förut anförda skäl böra undantagas, äro angivna i 1—5 samt 31 och 33 §§. Beträffande vissa av de uti ifrågavarande paragrafer omförmälda handlingarna torde väl i och för sig icke möta större betänklighet att tillerkänna domstol bestämmanderätt i fråga om handlings tillhandahållande. Med hänsyn till fördelen av enhetliga bestämmelser har beredningen dock icke ansett lämpligt att söka utskilja de fall, där det offentliga intresset sålunda icke påkallar ett undantagande. Hinder för en handlings företeende som bevis torde i vissa fall böra föreligga även om ett eftergivande av den sekretess, som åtnjutes enligt förevarande lag, 1 och för sig varit möjligt. I fall, då enligt 38 kap. nya R.B. befrielse från editionsplikt föreligger, oberoende av om handlingen innehas av part eller a n n a n en- | skild person, bör samma befrielse gälla även när handlingen finnes hos myndighet. På denna grund bör förordnande om en allmän handlings tillhandahållande icke meddelas, om dess företeende skulle vara oförenligt medl den I tystnadsplikt, som enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket nya R.B. åligger advokater och läkare m. fl. Med hänsyn till bestämmelserna L 6 § sagda kapitel bör detsamma gälla, om genom handlingens företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras och synnerlig anledning ej förekommer, ati | handlingen ändock företes. Att hinder av nu antydd beskaffenhet raiöter

167 torde stundom framgå först sedan handlingen infordrats. I sådant fall bör handlingen icke användas som bevis. Tydligt är, att hänsyn bör tagas till den tystnadsplikt, som enligt nyssnämnda bestämmelser i nya R.B. åligger läkare eller annan, även då enskild person i syfte att använda handling som bevis i rättegång gör framställning om utbekommande av handlingen hos den myndighet, som förvarar denna, eller enligt första stycket i denna paragraf hos Kungl. Maj:t. Är i sådant fall frågan oviss, torde vara lämpligt, att sökanden hänvisas att hos domstol utverka förordnande. Frågan om införskaffande av allmän handling, som erfordras såsom bevis i tvistemål, bör i likhet med andra förberedande åtgärder upptagas under förberedelsen. Även i brottmål bör handling, som ej införskaffats under förundersökningen, i förväg infordras, så att den kan hållas tillgänglig vid huvudförhandlingen. Innan förordnande meddelas om handlingens tillhandahållande, kan stundom vara lämpligt att domstolen för bedömande av handlingens betydelse som bevis från den myndighet, som har att tillhandahålla handlingen, inhämtar närmare upplysning angående dess innehåll. På grund av föreskrifterna i § 2 mom. 7 andra stycket tryckfrihetsförordningen kan hinder möta mot tillhandahållande av enskilda skrifter, som överlämnats till myndighet för förvaring och vård. Även om dessa föreskrifter icke stå i full överensstämmelse med nya R.B:s bestämmelser om editionsplikt, har beredningen dock icke ansett sig äga tillräcklig anledning att i detta sammanhang närmare ingå på detta ämne. 39 §. Innebörden av lagrummet i dess nuvarande lydelse torde vara, att lagens bestämmelser endast för de fall, som avses i 12 § första stycket och 14 § andra stycket, skola leda till inskränkning i den rätt, som må tillkomma sökande, klagande eller andra parter att i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. Angående omfattningen av denna rätt och sättet för dess utövning lämnas i lagrummet icke någon anvisning. Av allmänna regler torde följa, att part äger rätt att utbekomma protokoll samt erhålla del av andra handlingar, som ligga till grund för domstols avgörande. Dessa regler torde i viss omfattning äga tilllämpning även å förvaltningsförfarandet. Vad angår frågan om utbekommande av handlingar, då rätt därtill föreligger för parterna, torde en åtskillnad böra göras mellan protokoll samt beslut och dom å ena sidan och övriga handlingar å den andra. Någon inskränkning i den parter eljest tillkommande rätten att utbekomma protokoll samt beslut och dom torde icke för något fall böra stadgas. Såsom framgår av vad beredningen anfört i den allmänna motiveringen böra handlingar, vilka ej må utlämnas, icke intagas i domstols eller annan myndighets protokoll. Ur sekretessynpunkt torde därför ej föreligga hinder för protokollets tillhandahållande åt parterna. Att parterna äga tillgång till protokoll samt beslut och dom är ock u r allmän rättssäkerhetssynpunkt av betydelse. Det nu sagda

168 gäller även i mål, vari företes handlingar, som avses i 12 § första stycket och 14 § andra stycket. Beträffande handlingar, som icke intagas i protokoll, framgår a v 36 § sista stycket i förslaget, att deras företeende vid domstolsförhandling, som ä r offentlig, medför, att den sekretess, som eljest tillkommer dessa handlingar, icke vidare skall upprätthållas; parterna äga sålunda liksom envar annan fri tillgång till dessa handlingar. Har åter domstol hållit förhandling inom stängda dörrar med påföljd att företedda hemliga handlingar åtnjuta sekretess enligt 36 § eller har eljest handläggning, som ej är offentlig, ägt r u m inför domstol eller annan myndighet, torde obetingad rätt att utbekomma handlingarna icke böra medgivas parterna med hänsyn till faran att innehållet kan komma till obehörigas kännedom eller eljest missbrukas. Det torde därför böra tillkomma domstolen eller myndigheten att pröva, om en hemlig handling bör göras tillgänglig för part. Tillstånd därtill bör lämnas endast om det finnes kunna ske utan fara för missbruk. Härvid böra, i överensstämmelse med vad även eljest i åtskilliga fall är föreskrivet i lagen, erforderliga förbehåll göras; av 41 § framgår, att åsidosättande av gjorda förbehåll är belagt med straff. Med nu förordade bestämmelser lär k u n n a tillgodoses det särskilda behov av sekretess, som avses i 12 § första stycket och 14 § andra stycket. På grund härav saknas anledning bibehålla det nuvarande förbudet mot utlämnande av handlingar i dessa fall. I detta sammanhang må framhållas, att förevarande paragraf icke avser att göra någon inskränkning i den skyldighet, som åligger domstol eller annan myndighet att vid förhandling eller annan handläggning låta part erhålla kännedom om omständigheter, som åberopats till bevis. Då de bestämmelser om allmänna handlingars tillhandahållande, som innefattas i den föreslagna lagen, äga ett nära samband med de i nya R.B. upptagna bestämmelserna om editionsplikt beträffande enskilda handlingar, torde lagen böra träda i kraft samtidigt med nya R.B.

Förslag till lag om inskränkning i vissa fall av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar. Rörande detta förslag hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen till förslaget om ändringar i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Som därav framgår åsyftas med de föreslagna bestämmelserna icke någon inskränkning i parternas rätt att vid förhandling eller annan handläggning erhålla kännedom om de omständigheter, som äro av betydelse som bevis. Från den rätt, som sålunda tillkommer part att i samband med målets handläggning erhålla del

169 av bevismaterialet, är att skilja frågan om befogenhet för part att eljest utbekomma handlingar i målet. Härom hänvisas till ändringarna i 39 § 1937 års lag.

Förslag till lag om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad. I § 31 regeringsformen i dess gällande lydelse föreskrives, att då fråga uppkommer om utseende av borgmästare i stad med egen jurisdiktion eller av rådman eller magistratssekreterare i Stockholm, stadens röstberättigade m ä n och kvinnor äga föreslå tre behöriga personer, varefter Konungen bland de sålunda föreslagna utnämner en till innehavare av befattningen. Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till ifrågavarande befattningar ha meddelats i lag den 14 mars 1921. Enligt beredningens utkast till ändring av omförmälda paragraf i regeringsformen skall ordningen med omedelbart val av stadens röstberättigade invånare bibehållas endast i fråga om borgmästartjänst. Beträffande rådmanstjänsterna i Stockholm skall visserligen staden alltjämt äga rätt att upprätta förslag, men som framhållits i motiven förutsätter beredningen, att denna rätt skall utövas genom stadsfullmäktige. Även befattning som lagfaren rådman i annan stad än Stockholm skall enligt utkastet tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av stadsfullmäktige. Närmare bestämmelser rörande stadsfullmäktiges förslagsrätt skola enligt föreskrift i utkastet meddelas i allmän lag. Det synes lämpligt, att dessa bestämmelser förenas med reglerna om val av borgmästare i en gemensam lag om städernas domarval. Vad angår befattningen som magistratssekreterare i Stockholm förutsätter beredningen, att bestämmelser om tillsättandet meddelas i arbetsordningen för magistraten och rådhusrätten. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde departementschefen, att det icke syntes kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga om städernas domarval, icke innebure fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde i främsta rummet med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott, icke ägde tillräcklig kännedom om de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. P å grund av det anförda borde enligt departementschefens uppfattning en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande genomföras, så att vid valet ifrågakomme endast sådana sökande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte syntes icke kunna undvikas, att valrätten begränsades inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än nu vore fallet.

i

170 Det särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande proposition, anslöt sig till tanken, att valrätten borde begränsas på angivet sätt. Såvitt anginge befattning, som tillsattes av Kungl. Maj:t, borde emellertid enligt utskottets förmenande förslaget icke vara ovillkorligt bindande. I särskilt fall borde till befattningen kunna utses person utom förslaget, vilken förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder borde jämte de på förslaget uppsatta kunna ifrågakomma till befattningen. Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen. Frågan om stadsdomartjänsternas tillsättande överlämnades till utredning åt tillkallade sakkunniga, vilka den 8 november 1933 avgåvo betänkande i ämnet (S.O.U. 1933: 31). I detta betänkande avvisades tanken på att inskränka städernas valrätt inom ett på förhand uppgjort förslag. Däremot förordades beträffande borgmästare i stad med magistrat samt r å d m ä n och magistratssekreterare i Stockholm den ändringen i förhållande till nuvarande ordning, att före valet ansökningshandlingarna skulle överlämnas till hovrätten, som hade att till ledning för väljarna upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet enligt hovrättens mening främst borde komma i fråga till befattningen. I fråga om r å d m ä n i andra städer än Stockholm förordade de sakkunniga, att vid rådmansval i stad, i vars rådhusrätt skola finnas minst tre lagfarna ledamöter, hovrätten liksom vid borgmästarval skulle upprätta förslag å tre av de sökande. Stadsfullmäktige skulle därefter, obundna av hovrättens förslag, upprätta förslag å tre personer, bland vilka Kungl. Maj:t hade att utnämna innehavare av befattningen. Sedan yttranden över sakkunnigbetänkandet avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, beslöt Kungl. Maj:t den 4 maj 1934, att handlingarna skulle överlämnas till processlagberedningen för behandling i samband med andra till domstolsorganisationen hörande frågor. Den i sakkunnigbetänkandet föreslagna regeln, att ansökningar till stadsdomartjänst före valet skulle underställas hovrättens bedömande, har I allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna. Av rådhusrätterna och stadsfullmäktige i vissa städer har dock gjorts gällande, att genom denna Tegel städernas självbestämningsrätt skulle trädas för nära. Som nämnts avsågo emellertid de sakkunniga icke, att hovrättens förslag skulle vara bindande. Det skulle allenast tjäna till vägledning för valmännen vid bedömandet av de sökandes kvalifikationer och lämplighet i övrigt. En sådan vägledning synes desto mera påkallad som det endast i undantagsfall kan väntas, att väljarna skola kunna förskaffa sig mera ingående kännedom om samtliga sökande, och, såvitt angår borgmästarval, svårigheter även möta att före valet låta frågan undergå beredning av någon kommunal myndighet. De upplysningar, som på privat väg av enskilda valmän eller olika valmansgrupper kunna inhämtas om de sökande, komma helt naturligt ofta att sakna nödig objektivitet. Svårigheter för valmännen att bilda sig en objektiv uppfattning om de sökande framträda särskilt i fall, då i gällande arbetsordning vissa kom-

171 petenskrav uppställas, såsom att sökande skall äga beprövad erfarenhet i domarverksamhet. 1 Med hänsyn till det anförda delar beredningen de sakkunnigas uppfattning, att en av offentlig myndighet företagen prövning av de sökandes kvalifikationer är ägnad att underlätta valmännens ställningstagande och därigenom bereda ökad trygghet för ett lämpligt val. I flera av remissyttrandena ha farhågor uttalats, att hovrätten vid bedömande av företrädet mellan sökandena komme att taga större hänsyn till formella meriter än till personlig duglighet och lämplighet för befattningen och att frågan om de sökandes kompetens ur administrativa och kommunala synpunkter icke komme att bliva tillbörligt beaktad. I samband därmed har förordats, att uppdraget att avgiva yttrande angående de sökande skulle överlämnas åt magistraten i stället för åt hovrätten. Vad borgmästarval beträffar tala flera skäl mot en dylik ordning. Vid sådant val äro ej sällan en eller flera av magistratens ledamöter sökande. Med hänsyn härtill och till borgmästarens ställning inom magistraten synes det mindre lämpligt, att yttrande avgives av denna myndighet. De myndigheter i överordnad ställning, som kunna ifrågakomma, äro länsstyrelse och hovrätt. Då borgmästarens huvudsakliga verksamhet faller inom rättsskipningen, torde övervägande skäl tala för att ifrågavarande uppgift bör vid borgmästarval tillkomma hovrätt. I fråga om rådman sval föreligga väl icke lika starka skäl för yttrande av högre myndighet än magistraten. I likhet med de sakkunniga anser emellertid beredningen det vara av värde, att hovrätten även vid rådmansval blir i tillfälle att tillkännagiva de synpunkter, som av hovrätten i allmänhet tilllämpas beträffande domarutnämningar. Tydligt är, att hovrättens värdesättning bör grundas å samtliga omständigheter, som äro av betydelse i fråga om de sökandes lämplighet för befattningen. Som ett alternativ till förslaget, att den yttranderätt, som de sakkunniga velat tillägga hovrätten, i stället skulle anförtros åt magistraten, har i vissa yttranden över sakkunnigbetänkandet hemställts, att magistraten i samband med att ansökningshandlingarna överlämnades till hovrätten skulle få uttala sig angående den ordning, i vilken magistraten ansåge de sökande böra ifrågakomma. Av skäl, som nyss framhållits, finner beredningen det mindre lämpligt, att i fråga om borgmästartjänst ett dylikt uttalande sker från magistralens sida. Vad däremot angår rådmanstjänster kunna motsvarande erinringar ej framställas mot förslaget. Beträffande dessa tjänster föreligga också starkare skäl att inhämta även magistratens mening. I regel torde, åtminstone vid de större rådhusrätterna, sökandena till rådmanstjänst utgöras av assessorer, som tjänstgöra vid rådhusrätten; det är då naturligt att magistraten yttrar sig om deras kompetens. Vidare är en lämplig rekrytering av rådmanstjänsterna av den betydelse för arbetet inom rådhusrätten och magistraten, att magistraten bör äga tillkännagiva sin mening om de sökandes lämplighet. Beredningen föreslår därför, att vid val av rådman magistraten vid insändandet av ansökningshandlingarna till hovrätten skall bifoga eget yttrande. 1

Se R. Å. 1942 not Ju 8.

172 Mot de sakkunnigas förslag, att hovrätten skulle upprätta förslag å de tre, som främst borde ifrågakomma till befattningen, har Göta hovrätt anmärkt, att hovrätten borde bliva i tillfälle att till de väljandes ledning yttra sig angående samtliga kandidater. Uppenbart är, att hovrätten har att ingå i bedömande av samtliga sökandes kompetens och lämplighet. Ett angivande av ordningen mellan alla de sökande skulle dock många gånger mö la betydande svårigheter. Särskilt då ett flertal sökande sakna erforderlig kompetens eller i allt fall äro avgjort underlägsna vissa av sina medsökande, skulle en fullständigt genomförd gradering framstå som värdelös och onödig. Å andra sidan bör hovrätten åtminstone angiva ordningen mellan de tre främsta sökandena; vid valet skall ju alltid detta antal personer uppföras på förslag. Hovrätten bör vidare till ledning för valmännen uttala sig om samtliga sökandes behörighet. Huruvida hovrätten skall yttra sig om lämpligheten hos sådan sökande, som väl funnits behörig men icke av hovrätten satts bland de tre främsta, torde böra bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt det av de sakkunniga framlagda förslaget skulle av dem förordade bestämmelser om tillsättande av rådmanstjänst avse allenast rådhusrätt, som bestode av minst tre lagfarna ledamöter. De skäl, som anförts för sagda bestämmelser, torde emellertid med samma styrka göra sig gällande i fråga om rådhusrätt, som består av förutom borgmästare endast en lagfaren rådman. Beredningen har alltså ansett det föreslagna tillsättningsförfarandet böra tillämpas å rådmanstjänst i allmänhet, vars innehavare skall vara lagfaren. Såsom beredningen i annat sammanhang framhållit böra däremot beträffande rådmanstjänst, för vars innehavare lagfarenhet icke är föreskriven, äldre tillsättningsregler fortfarande gälla. Beträffande innehållet i övrigt av beredningens förslag lämnas redogörelse vid de särskilda lagrummen.

1§. Denna paragraf är av väsentligen samma innehåll som 1 § i 1921 års lag; dock avser paragrafen även befattning som lagfaren rådman i annan stad än Stockholm. I vissa yttranden över 1933 års sakkunnigbetänkande har framhållits, att kungörelsen om ledigheten borde införas i allmänna tidningarna endast en gång såsom för närvarande gäller beträffande civila tjänster i allmänhet. Beredningen har ansett sig böra biträda denna anmärkning.

2§. Första stycket motsvarar 6 § i 1921 års lag men är begränsat till val av borgmästare. Beträffande rådmansbefattningar anser beredningen som nämnts, att valet bör förrättas av stadsfullmäktige. Föreskrift därom har upptagits i andra stycket.

173 3 §. I första stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift om skyldighet för magistraten att vid borgmästarval överlämna inkomna ansökningshandlingar till hovrätten för ovan angivet ändamål. I fråga om hovrättens uppgift innebar 1933 års sakkunnigförslag, att hovrätten skulle upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde ifrågakomma till befattningen. För att starkare framhålla, att hovrätten har att beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i fråga om de sökandes lämplighet för befattningen, föreslår beredningen uttrycklig bestämmelse, att hänsyn skall tagas ej blott till förtjänst och skicklighet utan även till lämplighet i övrigt. Några av de myndigheter, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, ha förordat, att närmare föreskrifter skulle meddelas angående grunderna för meritberäkningen särskilt i syfte att förebygga en undervärdering av sådana meriter som föregående rådhusrättstjänstgöring, tjänstemeriter på det administrativa området eller särskild förtrogenhet med förhållandena i den stad, där befattningen skall tillsättas. Som Svea hovrätt framhållit i sitt yttrande, ligger det även utan särskilt stadgande i sakens natur, att sådana meriter böra tillbörligen beaktas samt att skälig hänsyn måste tagas till tillsättningens återverkan på rådhusrätternas rekryteringsförhållanden. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bör hovrätten uttala sig om samtliga sökandes behörighet till befattningen; yttrande därom skall nu enligt 2 § i 1921 års lag avgivas av magistraten. Från vissa håll har tvekan uttalats, huruvida de sakkunniga avsett att klagan över hovrättens förslag skulle vara tillåten, samt förordats, att klagorätt måtte uttryckligen medgivas. Svea hovrätt har framhållit, att det icke syntes lämpligt, att Kungl. Maj:t, som hade att utnämna ifrågavarande befattningshavare, jämväl skulle hava att före valet bedöma de sökandes inbördes företräde. Beredningen är av samma uppfattning som hovrätten. Till förebyggande av missförstånd har därför i beredningens text »förslag» utbytts mot »yttrande», varav torde framgå, att klagorätl icke skall förefinnas. Innehållet i paragrafens andra stycke motsvarar 2 § andra stycket i 1921 års lag. Bestämmelse har dock tillagts, att i valkungörelsen skall angivas, dels namnen å de tre, som hovrätten satt främst, samt ordningen mellan dem, dels ock huruvida hovrätten funnit någon vara obehörig samt var hovrättens yttrande hålles valmännen till hända. Då som tidigare framhållits hovrätten äger att jämte de tre främsta vitsorda även annan sökande som lämplig för befattningen, kunde det ifrågasättas, om icke i fall, då så skett, även detta borde anmärkas i kungörelsen. Ett dylikt uttalande av hovrätten torde dock icke vara av sådan betydelse för valet att det lämpligen bör inflyta i valkungörelsen. 4 §. Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i 1921 års lag.

174 5 §. I denna paragraf har upptagits föreskrift, att vid val av rådman magistraten först skall med eget yttrande insända samtliga ansökningar till hovrätten och därefter, sedan handlingarna återställts, överlämna dessa till stadsfullmäktige. Någon bestämmelse om viss tid, inom vilken valet sedan skall förrättas, har ej upptagits. Tydligt är emellertid, att onödig tidsutdräkt bör undvikas. 6—8 §§. I dessa paragrafer upptagas vissa för ifrågavarande val gemensamma bestämmelser, vilka i allt väsentligt överensstämma med motsvarande stadganden i 1921 års lag. Enligt 1933 års sakkunnigbetänkande skulle vid rådmansval valsedel innehålla namn å tre till befattningen behöriga personer, varemot valsedel vid borgmästarval liksom nu skulle innehålla namn å en, två eller tre personer. I sitt yttrande över betänkandet erinrade Svea hovrätt, att vid tillkomsten av 1921 års lag om borgmästarval framhållits, hurusom upptagande av allenast ett namn öppnade en säker utväg att förebygga en befarad s. k. dekapitering samt att skydd mot sådan vore än mer påkallat vid rådmansval inom stadsfullmäktige, då antalet röstande vore på förhand känt och en valmanöver följaktligen lättare kunde genomföras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har beredningen ansett den för borgmästarval gällande regeln vara att föredraga även beträffande rådmansval. Som framgår av 5 § och 7 § sista stycket i 1921 års lag kan enligt nämnda lag vid val av borgmästare å valsedel upptagas namn å person, som icke sökt befattningen. Magistraten har att, om sådan person ifrågakommer till förslagsrum, inhämta uppgift av honom, huruvida han är villig att mottaga kallelsen. Förklarar han sig ej vara villig eller avgiver han icke svar å magistratens förfrågan inom viss tid, betraktas hans namn som obefintligt, och ny sammanräkning verkställes. Vid val av rådman eller magistratssekreterare i Stockholm må däremot enligt 1921 års lag å valsedel uppföras endast den som sökt befattningen. Härutinnan föreslogo 1933 års sakkunniga icke någon ändring. Däremot innebar de sakkunnigas betänkande i fråga om rådmansval i andra städer än Stockholm, att å valsedeln skulle få upptagas ej allenast personer, som sökt befattningen, utan även den som före valets företagande skriftligen hos stadsfullmäktige förklarat sig villig att mottaga tjänsten. Mot de sakkunnigas förslag i denna del har styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att det ur flera synpunkter måste anses olämpligt, att dylik förklaring kunde avgivas omedelbart före valet. Styrelsen har uttalat, att om valet icke ansåges böra begränsas till dem, som i vederbörlig ordning sökt befattningen — vilket syntes styrelsen lämpligast — borde åtminstone förklaringen för att komma i betraktande göras i god tid före valet, förslagsvis 14 dagar. Göta hovrätt har förordat, att vid rådmansval valrätten begränsas till dem, som anmält sig såsom sökande.

175 Frågan, huruvida å valsedel borde kunna upptagas även annan än den som sökt befattningen, var föremål för övervägande vid tillkomsten av 1921 å r s lag. I proposition till 1920 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen anförde departementschefen, att det vid beredningen av ärendet föreslagits, att i lagen om borgmästarval skulle införas uttrycklig bestämmelse om upprättande av förslag allenast inom kretsen av dem, som. i viss ordning sökt befattningen i fråga, men att departementschefen icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en inskränkning i stadsinvånarnas valrätt i denna riktning. Då genom proposition till påföljande års riksdag förslag framlades till 1921 års lag, återupptogs ifrågavarande spörsmål. Departementschefen framhöll, att i ett flertal utlåtanden hemställts, att på förslag till i lagförslaget avsedd befattning icke skulle få uppsättas annan än den som i stadgad ordning sökt befattningen. Då det emellertid kunde anföras exempel på att personer, som varit synnerligen lämpliga såsom borgmästare, icke velat anmäla sig som sökande men sedermera, då röstningen medfört, att de kunnat uppföras å förslag, ställt sig till förfogande och även blivit utnämnda till befattningen, samt förefintligheten av rätten att rösta på personer ulom sökandenas krets alltså i vissa fall varit till fördel, fann departementschefen valrätten i fråga om borgmästartjänst icke böra begränsas till de sökande. Däremot ansåg han en sådan begränsning kunna ske beträffande rådmän. Även enligt beredningens uppfattning är på denna punkt påkallat, att skillnad göres mellan borgmästartjänster och rådmansbefattningar. En begränsning av valrätten till de sökande torde vid borgmästarval i vissa fall vara ägnad att motverka valet av den till befattningen lämpligaste. För sådan begränsning även vid val av borgmästare kan visserligen anföras, att eljest föreskriften om inhämtande av hovrättens yttrande rörande de sökande kan kringgås därigenom, att den som anser sig äga utsikter vid valet men har anledning att befara ett för sig ogynnsamt yttrande av hovrätten ej uppträder som sökande. Även om ett sådant betraktelsesätt icke kan anses helt oberättigat, torde det dock ej böra tilläggas avgörande betydelse; vid borgmästarval torde Kungl. Maj :t, om utnämning av annan än sökande kommer i fråga, icke underlåta att inhämta hovrättens yttrande om honom. I fråga om val av rådman gestalta sig förhållandena i viss mån annorlunda. Alt den som önskar erhålla en rådmansbefattning skulle äga ett berättigat intresse att vänta med att uppträda som sökande, till dess ansökningstiden utgått, torde vara mycket sällsynt. I allmänhet är det vid rådmansval fråga om befordran av någon, som redan tjänstgör i rådhusrätten; vill han ifrågakomma vid valet, bör han vara skyldig att anmäla sig som sökande. Den i 1933 års sakkunnigförslag upptagna regeln, att å valsedel finge upptagas även den, som ej sökt befattningen men före valet förklarat sig villig att mottaga densamma, innebär i själva verket en utsträckning av ansökningstiden; sådan utsträckning måste, som styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhållit, anses olämplig. Enligt beredningens åsikt tala därför övervägande skäl för att den regel, som i förevarande hänseende nu gäller i fråga om val av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm, tillämpas beträffande rådmansval i allmänhet.

176 Vad eljest angår valsedlarnas innehåll och röstberäkningen har beredningen icke funnit anledning att frångå de regler, som meddelas i 1921 års lag. 9§. Första stycket i denna paragraf motsvarar 9 och 10 §§ i 1921 års lag men är begränsat till val av borgmästare. I andra stycket har upptagits föreskrift, att vid sådant val, som förrättas av stadsfullmäktige, fullmäktige även skola upprätta förslag, samt därefter tillställa magistraten samtliga handlingar i ärendet. Rörande tillkännagivandet av valutgången erfordras i fråga om val, som nu avses, icke några särskilda bestämmelser. Av 30 § lagen om kommunalstyrelse i stad följer nämligen, att det justerade valprotokollet skall uppläsas offentligen å förut kungjord dag. 10 §. Första stycket rör klagan över borgmästarval och motsvarar 11 § i 1921 års lag. Tiden för anförande av besvär har i förslaget bestämts till tjugu dagar; därmed vinnes, att klagotiden blir densamma som enligt 76 § lagen om kommunalstyrelse i stad kommer att gälla i fråga om rådmansval. Då av 2 § i förslaget jämförd med 57 § kommunala vallagen följer, att besvär skola få insändas med posten, har »ingivas» utbytts mot »hava inkommit». I andra stycket avses klagan över val, som förrättats av stadsfullmäktige. Att sådan klagan bör föras i samma ordning som talan mot stadsfullmäktiges beslut i allmänhet, ligger i sakens natur. Klagorätt bör uppenbart tillkomma ej allenast medlem av kommunen utan även den som sökt befattningen. Av 76 § lagen om kommunalstyrelse i stad följer, att besvärstiden skall räknas från det protokollet över valet offentligen upplästes. 11 §• Denna paragraf överensstämmer med 12 § i 1921 års lag men har utsträckts till att gälla även val av lagfarna rådmän i andra städer än Stockholm. Med hänsyn härtill torde stadgandet i 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 om att länsstyrelsen har att utfärda fullmakt för den, som blivit vald till rådman, böra begränsas till att avse rådman, som icke skall vara lagfaren. Den nya lagen torde böra träda i kraft samtidigt med den av beredningen föreslagna ändrade lydelsen av § 31 regeringsformen. Av övergångsstadgandet till ändringen i regeringsformen framgår, att om åtgärd för besättande av befattning, som avses i lagen, vidtagits före den nya lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser skola lända till efterrättelse i fråga om valet.

177 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Under tidigare skeden av arbetet på en processreform framställdes vid upprepade tillfällen önskemål, att stad och landsbygd skulle, med undantag för de större städerna, likställas i judiciellt hänseende. I ändamål att underlätta genomförandet av en sådan ordning vidtogo också statsmakterna vissa åtgärder för en successiv indragning av de mindre städernas rådhusrätter och dessa städers förening i judiciellt hänseende med kringliggande domsagor. Genom cirkulär den 2 juli 1915 anbefallde sålunda Kungl. Maj:t länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren vore ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot, bleve ledig till följd av borgmästatarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl. Maj:t. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning å landet särskilt i orter med mera sammanträngd befolkning. Sedan denna utredning slutförts, förordnade Kungl. Maj:t genom cirkulär den 7 maj 1918, att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borgmästartjänsten bleve ledig, med åtgärder för densammas återbesättande skulle anstå, intill dess utredning blivit på Kungl. Maj:ts föranstaltande verkställd angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs åt särskilda kommitterade att, där så krävdes genom direkta förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande av förläggning under landsrätt. Därvid förutsattes dock, att en landsrättsförläggning icke borde ske mot vederbörande stads önskan. För genomförande av de mindre rådhusrätternas indragning visade sig emellertid de sålunda vidtagna åtgärderna otillräckliga. Genom en den 13 juni 1924 utfärdad, av Konungen med riksdagen beslutad lag om stads läggande under landsrätt erhöll därför Kungl. Maj:t befogenhet att vid inträffad ledighet å borgmästartjänsten i stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, även Utäil stadens samtycke förordna, att stadens rådhusrätt skulle upphöra, om efter utredning och vederbörandes hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå. Därest stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt, var dock meddelande av förordnande, som nu sagts, icke medgivet. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform framhöll departementschefen såsom en grundtanke för den ifrågasatta reformen, att denna främst borde avse själva förfarandet samt att förändringar i organisationen borde vidtagas endast i den mån de vore påkallade för att skapa förutsättningar för ett förbättrat förfarande. Departementschefen ansåg därför, att det tillsvidare borde 12—411530

178 anstå med statens övertagande av rättsskipningen i de större och medelstora städerna. De mindre städerna borde däremot förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga. Åtgärder i sådan riktning borde enligt departementschefens mening snarast vidtagas, och därvid borde en utvidgad tilllämpning äga rum av den genom 1924 års lagstiftning antagna principen att landsrättsförläggning borde kunna beslutas även mot stads bestridande. Det särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande proposition, anslöt sig till departementschefens uppfattning, att åtgärder för ett överförande till staten av rättsskipningen i de mindre städerna vore nödvändiga och att dylika åtgärder snarast borde vidtagas. Emellertid framhöll utskottet, att vid indragning av de särskilda stadsdomstolarna stor varsamhet borde iakttagas och städernas intressen behörigen beaktas. Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen. Med anledning av vad sålunda förekommit framlades genom proposition till 1932 års riksdag förslag till ny lag i förevarande ämne. I propositionen framhöll departementschefen, att 1924 års lag visat sig föga verksam. Därest det av 1931 års riksdag uttalade önskemålet om statens övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna skulle kunna verksamt tillgodoses, borde enligt departementschefens mening lagstiftningen utsträckas även till betydligt större städer än sådana, vilkas folkmängd icke uppginge till 3,000 personer. Emellertid ansåg departementschefen det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens räckvidd utgå från invånarantalet. Det syntes departementschefen riktigare att i anslutning till av riksdagen godkända grundlinjer för den blivande domstolsorganisationen låta lagen omfatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke sutte minst tre lagfarna ledamöter. Därvid borde avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att stad vid tiden för lagens tillkomst hade eller vore beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt, som fyllde detta anspråk. Utslagsgivande borde vara, huruvida staden, då fråga uppkomme om dess förenande med domsaga, hade behov av en rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter. Från den sålunda angivna regeln om lagens räckvidd borde emellertid, framhöll departementschefen, undantag göras för residensstäderna. Vidare borde av lagen tydligt framgå, att beslut om avskaffande av rådhusrätt icke finge meddelas, där ändringen skulle bliva till men för staden. Såsom första villkor för indragning borde uppställas, att åtgärden i det särskilda fallet prövades vara till fördel för rättsskipningen. I fråga om de ekonomiska förutsättningarna borde enligt departementschefens mening först och främst uppställas som villkor, att staten övertoge stadens förpliktelser beträffande avlöning och pensionering av de ledamöter och tjänstemän vid rådhusrätten, som på grund av omorganisationen komme att överföras till indragningsstat. Ej heller i övrigt borde rådhusrättens indragning få för staden medföra ökade ekonomiska bördor eller annan avsevärd olägenhet. Riksdagen biföll propositionen, varefter den gällande lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende utfärdades den 17 juni 1932. Enligt 1 § i denna lag äger Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäk-

179 tige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, m å enligt 2 § Kungl. Maj:t även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Detta må dock ej ske, om icke borgmästartjänsten är ledig. En annan förutsättning är att ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen, samt att ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden. Ej heller m å förordnande, varom nu sagts, meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen h a r sitt säte. Principen att städer, i vilkas rådhusrätt icke sitta minst tre lagfarna ledamöter, böra läggas under landsrätt, har fastslagits genom antagandet av nya R.B. I nämnda balk angives visserligen icke, i vilka fall stad skall hava egen jurisdiktion, men av reglerna om rådhusrätts domförhet följer, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter. I motiven har förutsatts, att det icke skulle medhinnas att före nya R.B:s ikraftträdande indraga alla de rådhusrätter, som icke uppfylla nämnda fordran, och att det därför skulle bliva nödvändigt att bibehålla en del av dessa rådhusrätter under någon övergångstid. Denna övergångstid bör tydligen göras så kort som möjligt. Erfarenheterna från tillämpningen av 1932 års lag äro emellertid icke ägnade att ingiva förhoppningar om ett snabbt genomförande av den nya ordningen. Vid tiden för lagens tillkomst funnos i riket 53 städer, i vilkas rådhusrätt borgmästaren var ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren fanns endast en ledamot, som skulle vara lagfaren. Av dessa ha intill utgången av 1943 endast 17 kunnat läggas under landsrätt. Första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag, som behandlade propositionen med förslag till ny rättegångsbalk, uttalade också, att det förefölle utskottet som om efter rättegångsreformens antagande åtgärder skulle bliva erforderliga för en snabbare övergång av rättsskipningen i de mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som med gällande lagstiftning vore möjlig. Denna fråga borde alltså enligt utskottets mening övervägas vid det fortsatta arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens genomförande. Utskottets utlåtande på denna punkt godkändes av riksdagen. Därest det av riksdagen uttalade önskemålet om större snabbhet vid indragningen av rådhusrätter skall kunna tillgodoses, torde först och främst möjlighet böra beredas att meddela förordnande enligt 2 § även utan att ledighet uppstått å borgmästartjänsten. Bland de städer, som alltjämt äga egen rättsskipning, finnas flera av rikets minsta städer, såsom Torshälla, Mariefred, Skanör-Falsterbo, Sigtuna och Trosa. I vissa av dessa städer är intet bestämt om pensionering av borgmästaren, varför tidpunkten för inträffandet av ledighet å borgmästartjänsten är beroende av den nuvarande tjänsteinnehavarens livslängd. Uppenbart är att, om rådhusrätt indrages medan borgmästaren är i tjänst, statsverket bör övertaga stadens skyldigheter i fråga

180 om lön och pension till honom lika väl som till övriga ledamöter i rådhusrätten samt att härigenom ökade kostnader uppstå för statsverket. Hänsyn till dessa kostnader torde emellertid icke längre böra utgöra hinder för genomförande av en ur rättsskipningens synpunkt nödvändig reform av domstolsorganisationen i småstäderna. Enligt den nu gällande lagen må förordnande om rådhusrättens upphörande ej meddelas, med mindre ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen. Av den ståndpunkt, som statsmakterna vid nya R.B:s antagande intagit till frågan om rådhusrätternas organisation, torde följa, att en rådhusrätt, som för rättsskipningens och magis tratsgöromålens behöriga handhavande i staden erfordrar mindre antal lagfarna ledamöter än tre, icke kan på ett tillfredsställande sätt anses tillgodose de krav, som efter nya R.B:s genomförande ställas å dessa domstolar. Det ifrågavarande villkoret kommer alltså att främst äga betydelse för det fall, att för rättsskipningen i staden erfordras en rådhusrätt med den i nya R.B. angivna sammansättningen. Att i samband med stads förenande med domsaga erforderliga anordningar böra vidtagas för tillgodoseende av stadens behov av snabb och lättillgänglig rättsvård, ligger i öppen dag; såsom framgår av 3 § punkt 1 skall ock vid den utredning, som alltid skall föregå beslut om landsrättsförläggning, detta förhållande särskilt beaktas. Vad angår de ekonomiska förutsättningarna torde ej det förhållandet, att rådhusrättens upphörande skulle medföra ökad ekonomisk börda för staden, böra utgöra ovillkorligt hinder för förening med domsaga. Förordnande därom bör ändock kunna meddelas, därest ersättning av statsmedel samtidigt tillerkännnes staden för den beräknade förlusten. Slutligen torde förbudet mot att lägga residensstad under landsrätt böra upphöra. Detta förbud betingades därav, att vid tiden för lagens tillkomst rådhusrätterna i residensstäderna voro ensamma behöriga att upptaga mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, om skriften tryckts i ort, som lydde under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drevs p å landet. Beredningen föreslår i annat sammanhang, att tryckfrihetsmål, om residensstaden lyder under häradsrätt, skall få upptagas av den häradsrätten. Härom hänvisas till beredningens förslag om ändring av § 5 tryckfrihetsförordningen. I fråga om ärenden angående förlagsinteckning gäller sedan 1936, att de skola upptagas av inskrivningsdomare. Beträffande nu förevarande lagförslag får beredningen i övrigt anföra följande. Som vid lagens tillkomst framhölls bör vid prövningen av frågan, om stad alltjämt skall ha egen jurisdiktion, avgörande vikt ej fästas vid den omständigheten, att staden må ha eller vara beredd att bekosta en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Utslagsgivande bör i stället vara, om staden, då fråga uppkommer om dess förenande med domsaga, med hänsyn till folkmängd, ekonomiska förhållanden och andra omständigheter kan anses ha behov av en så beskaffad rådhusrätt. På grund av det anförda torde den

181 i 2 § nu upptagna förutsättningen att jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, böra utbytas mot bestämmelse att jämte borgmästaren endast en lagfaren ledamot erfordras. Samtidigt torde det under punkt 1 i samma paragraf upptagna villkoret böra utgå. Som redan framhållits bör ett bibehållande för framtiden av en rådhusrätt med allenast två lagfarna ledamöter icke ifrågakomma. Stadgandet i 2 § andra stycket i förslaget motsvarar föreskriften under punkt 2 av paragrafen i dess nuvarande lydelse. Av förarbetena till den gällande lagen framgår, att ordet pension redan nu torde böra tolkas såsom åsyftande även familjepension. Beredningens förslag på denna punkt innefattar alltså icke någon saklig ändring. Under överläggningar med beredningens rådgivande nämnd har ifrågasatts, om icke staden borde svara för utfäst pension i den mån denna kunde anses utgöra vederlag för befattningshavarens arbete under tiden före tjänstens indragande. E n sådan ordning skulle tydligen bättre än den gällande överensstämma med uppfattningen, att pension bör betraktas såsom uppskjuten avlöning. Beredningen har dock ansett sig sakna anledning att bryta med den hittills tillämpade principen. Då emellertid statsverkets skyldighet icke bör sträcka sig längre än till ett övertagande av stadens egna åtaganden gentemot befattningshavaren, är tydligt, att i fall, då staden är ansluten till pensionsinrättning, statsverkets ansvar kan begränsas till framdeles förfallande pensionsavgifter. Ett sådant förfaringssätt har redan tillämpats beträffande vissa rådmanstjänster. Det har vidare ifrågasatts att staten icke skulle särskilt åtaga sig ansvar för avlöningar och pensioner utan att statsverkets ersättningsskyldighet i varje fall skulle göras beroende av en jämförelse mellan å ena sidan de ekonomiska fördelarna för staden av indragningen och å andra sidan de kostnader, som därigenom uppkomma för staden; endast om och i den mån kostnaderna överstege dessa fördelar, borde ersättningsskyldighet till staden anses föreligga. Uppenbart kunna starka skäl åberopas för en sådan regel. Emellertid har 1931 års riksdag uttalat som huvudregel, att stad som förlorar sin särskilda jurisdiktion skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna, och beredningen h a r icke ansett sig böra frångå denna grundsats. I tredje stycket har upptagits föreskrift, att om staden på grund av ändringen får vidkännas ny utgift eller nödgas avstå från inkomst eller rättighet och detta ej motväges av besparingar eller inkomstökningar, staten skall ersätta staden dess förlust. Statsverkets ersättningsskyldighet bör uppenbart begränsas till sådana utgiftsökningar, som äga omedelbart samband med rådhusrättens och magistratens upphörande. I första hand komma härvid i betraktande stadens förpliktelser att bidraga till hållande av tingshus. Därest staden anses böra förpliktas att till tingslaget utgiva ersättning för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom, torde sådan utgift icke böra åläggas statsverket, då staden genom sin inlösen får anses ha erhållit en motsvarande tillgång. Däremot torde nya utgifter för stadens förvaltning

132 böra få tagas i beräkning, såsom avlöningskostnader för nyinrättade tjänster eller andra kostnader för uppgifter, som tillkommit magistraten, t. ex. upprättande av röstlängd och förrättande av val. Tydligt är vidare, att vid ersättningsfrågans avgörande hänsyn bör tagas bland annat till den bes;paring, som uppkommer för staden genom att vissa avlönings- och pensionskostnader överföras till statsverket. Av 5 § framgår, att Kungl. Maj:t skall meddela beslut i ersättningsfrågan i samband med förordnandet om rådhusrättens indragande. Den ersättning, som må befinnas tillkomma staden, bör fastställas till visst belopp att utgå på en gång. Med hänsyn till innebörden av beredningens förslag beträffande statsverkets ersättningsskyldighet synes det lämpligen böra uttryckligen angivas, att den förberedande utredningen i ärendet även skall avse frågan, vilka ekonomiska förmåner genom rådhusrättens upphörande beredas staden. Bestämmelse därom har upptagits under punkt 9 i 3 §. Samtidigt har vad punkt 9 för närvarande innehåller upptagits i punkt 8. I samband därmed h a r avfattningen av sistnämnda punkt jämkats i överensstämmelse med 2 § i förslaget. Tillämpningen av de föreslagna ändringarna ä r oberoende av tidpunkten för rättegångsreformens genomförande. Med hänsyn härtill och då ur allmän rättsskipningssynpunkt är av vikt, att en reglering av jurisdiktionen i de städer, varom är fråga, utan onödig tidsutdräkt kommer till stånd synes önskvärt, att det framlagda lagförslaget så snart ske kan bringas i tillämpning. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att landsrättsförläggning av residensstad icke kan äga rum, innan ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den till dessa anknutna särskilda lagen om rättegången i tryckfrihetsmål skola träda i kraft.

Förslag till lagar angående ändrad lydelse av 9 § l a g e n den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet s a m t 9 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad. Enligt 1 kap. 1 § äldre R.B. väljas nämndemän på landet å kommunalstämma. Äro flera socknar eller sockendelar förenade till en valkrets, bestämmer rätten å vilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas. I stad under landsrätt förrättas valet å allmän rådstuga. Enligt 4 kap. 5 § nya R.B. skall nämndemansval i landskommun, som utgör egen valkrets, förrättas av kommunalfullmäktige, om sådana finnas, men eljest å kommunalstämma. Äro flera kommuner förenade till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma. I sådant fall bestämmer rätten å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet av stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, å allmän rådstuga. I 1 kap. 1 § äldre R.B. givas vissa be-

183 stämmelser om rösträtt och röstberäkning vid nämndemansval. Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i nya R.B.; kommunallagarnas bestämmelser om majoritetsval äro avsedda att omedelbart tillämpas. Nya R.B. förutsätter, att såsom hittills val skall förrättas, då ledighet uppkommer i nämnden. Den nu gällande ordningen, enligt vilken nämndemansval förrättas å kommunalstämma eller allmän rådstuga, har kommit till uttryck även i 9 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 9 § lagen om kommunalstyrelse i stad. Sålunda omnämnes rätten att välja nämndemän bland de befogenheter som tillkomma kommunalstämma eller allmän rådstuga, även när i kommunen finnas kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige. Dessa stadganden torde böra undergå den jämkning, som påkallas därav att valet av nämndemän, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, i regel skall ankomma på fullmäktige.

Förslag till lag: om ändring i vissa delar av giftermålsbalken. 8 kap. Enligt 12 § i förevarande kapitel blir äktenskapsförord i allmänhet icke gällande, förrän det ingivits till rätten. Har förordet slutits mellan trolovade, skall det dock vara gällande från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och på landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Att fristen för ingivandet bestämts på sätt som nyss sagts, sammanhänger därmed, att enligt äldre R.B. de åtgärder, domstol har att vidtaga i fråga om äktenskapsförord, vid häradsrätt icke kunna företagas annat än å tingssammanträde; med hänsyn därtill har på landet äktenskapsförord ej kunnat anses ingivet förrän det företetts vid sådant sammanträde. Enligt nya R.B. är rättens funktion ej inskränkt till vissa sammanträden; en handling skall därför, såsom framgår av 33 kap. 3 § nämnda balk, anses ingiven till rätten, så snart den inkommit till rättens kansli. I vissa fall torde intresset av publicitet böra föranleda, att avsteg göres från denna allmänna regel, men vad äktenskapsförord angår är nämnda synpunkt utan betydelse, då behovet av publicitet tillgodoses genom äktenskapsregistret. Det må anmärkas, att enligt förslaget till lag om handläggning av ärenden frågor om äktenskapsförord m å upptagas av inskrivningsdomare. Något skäl föreligger sålunda ej längre att i fråga om tidsfristen för äktenskapsförords ingivande till häradsrätt anknyta till tingsordningen. På grund härav och då det ej heller av annan orsak torde vara påkallat, att tiden sättes längre på landet än i stad, föreslår beredningen, att de nuvarande bestämmelserna på denna punkt ersättas med föreskrift, att fristen både vid häradsrätt och rådhusrätt skall vara

184 en månad sedan äktenskapet ingicks. Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag, jämförda med 14 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande, framgår att, om äktenskapet ingåtts före nya R.B:s ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser. 14 kap. Enligt 36 kap. 5 § nya R.B. må allmän befattningshavare ej höras som vittne angående något, varom h a n på grund av sin ställning har att iakttaga tystnad. I vilka avseenden sådan skyldighet att iakttaga tystnad föreligger, skall avgöras med ledning av de särskilda författningar, som reglera befattningshavarens ställning, eller de normer, som eljest kunna anses gälla därom. Under förarbetena till nya R.B. uttalade lagrådet, att det vore önskvärt, att omförmälda normer bleve föremål för översyn vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Troligen komme någon komplettering att visa sig nödvändig. Starka skäl hade exempelvis åberopats för att stadga viss tystnadsplikt för medlare i tvister mellan makar. Enligt 14 kap. 3 § G.B. åligger det medlare i tvist mellan makar att göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna. Denna ömtåliga uppgift skulle sannolikt avsevärt underlättas, därest makarna kunde vara förvissade om att vad de anförtrodde medlaren komme att stanna mellan honom och dem själva. Även enligt beredningens uppfattning bör därför tystnadsplikt för medlare införas. Med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor kunna utnyttjas i rättegång torde emellertid tystnadsplikten icke böra avse allt, som förekommit vid medlingen. Om sålunda makarna under medlingen träffat överenskommelse rörande underhållsskyldighet eller andra ekonomiska förhållanden, bör hinder icke föreligga att höra medlaren som vittne därom. Lämpligast torde vara, att medlares tystnadsplikt får omfatta allenast vad som vid medlingen blivit i förtroende meddelat. Tydligt är, att för en tillämpning av stadgandet ej bör krävas, att makarna gjort uttryckligt förbehåll att deras uppgifter lämnades under tystnadslöfte. Det bör vara tillräckligt, att med hänsyn till uppgiftens natur det skäligen kan antagas, att den lämnats i förtroende. Enligt 36 kap. 5 § nya R.B. m å i vissa fall, då tystnadsplikt föreskrivits av hänsyn till enskilda intressen, vittnesförhör likväl äga rum, därest detta medgives av den, till vars förmån tystnadsplikten gäller. Det kunde ifrågasättas, att i överensstämmelse därmed medlares tystnadsplikt skulle kunna eftergivas, om båda makarna samtyckte därtill. Häremot talar emellertid, att medlarens tystnadsplikt icke blott har betydelse för makarna utan även tjänar ett offentligt intresse, underlättandet av medlarens arbete för åstadkommande av förlikning. Därtill kommer att, om ena maken påkallar tystnadspliktens uppgivande, en vägran från den andra maken lätt kan ställa honom i en ofördelaktig dager, ehuru han måhända äger giltiga skäl för sin ståndpunkt. Med hänsyn härtill har beredningen ansett eftergivande av medlarens tystnadsplikt icke vara lämpligt.

185 15 kap. Rättegången i mål angående äktenskapliga förhållanden regleras j huvudsak genom den allmänna rättegångsordningen. Med hänsyn till dessa måls särskilda natur ha emellertid vissa processuella bestämmelser meddelats även i nu förevarande kapitel i G.B. I samband med rättegångsreformen är en översyn av dessa bestämmelser påkallad. Med äktenskapsmål förstås enligt 15 kap. 1 § G.B. mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Ett äktenskapsmål berör sålunda alltid ett offentligt intresse, varom parterna icke kunna träffa förlikning och enligt stadgande i 9 § åligger det rätten att sörja för fullständig utredning. Med hänsyn därtill har i 7 § av förevarande kapitel upptagits föreskrift, att äktenskapsmål må avgöras utan hinder av att svaranden icke kommit tillstädes samt att i så fall äldre R.B:s stadganden om återvinning mot tredskodom ej skola äga tillämpning. Enligt 9 § första stycket äger rätten självmant införskaffa erforderlig bevisning. Parts erkännande av viss omständighet skall ej gälla, om det ej styrkes av annan bevisning; ej heller må ed bjudas. I anslutning till dessa bestämmelser stadgas i tredje stycket, att part, om det finnes lämpligt, må hämtas till rätten. I fjärde stycket föreskrives, att om någon enligt rättens förordnande inkallats såsom vittne" eller för att höras upplysningsvis, frågan om ersättning för inställelsen skall bedömas enligt reglerna om ersättning till åklagarvittnen i brottmål. Ehuru sålunda äktenskapsmål äro av övervägande indispositiv natur, kunna dock i ett sådant mål förekomma vissa frågor, särskilt rörande underhåll, om vilka parterna kunna träffa avtal. Enligt 9 § andra stycket skola i sådana fall i fråga om bevisningen tillämpas de för tvistemål i allmänhet gällande reglerna. Frågorna om verkan av parts utevaro i indispositiva tvistemål och om bevisningen i dylika mål ha numera blivit föremål för reglering i nya R.B. Av 44 kap. 6 §, jämförd med 42 kap. 10 § nämnda balk, framgår att indispositiva tvistemål alltid kunna avgöras utan hinder av att svaranden icke kommit tillstädes. Även om så sker, skall emellertid en sakprövning äga r u m ; tredskodom, d. v. s. dom, grundad på kärandens framställning, kan sålunda icke meddelas. Därav följer, att ej heller återvinning kan komma i fråga; användningen av detta rättsmedel är enligt 44 kap. 9 § begränsad till tredskodom. Vad bevisningen angår följer av 35 kap. 3 § nya R.B., att rätten icke är bunden av parts erkännande. Av 6 § samma kapitel framgår, att rätten äger självmant föranstalta om bevisning. Finner rätten med hänsyn till utredningen erforderligt, att part höres personligen, kan rätten enligt 44 kap. 3 och 5 §§ förordna om hans hämtande. Rätten äger ock enligt 37 kap. 1 § besluta, att part skall höras under sanningsförsäkran; partsed kan däremot icke komma i fråga. Kostnaden för bevisning, som införskaffas av rätten, skall enligt 36 kap. 24 §, 38 kap. 7 §, 39 kap. 4 och 5 §§ samt 40 kap. 17 § förskjutas av allmänna medel; i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad skall en-

186 ligt 18 kap. 13 § gälla vad om rättegångskostnad i tvistemål i allmänhet är stadgat. Med hänsyn till det sålunda anförda torde ovannämnda bestämmelser i 15 kap. 7 och 9 §§ G.B. böra ersättas med en föreskrift, att i fråga om rättegången i äktenskapsmål skall tillämpas vad i nya R.B. är stadgat om indispositiva tvistemål. Samtidigt torde emellertid i anslutning till bestämmelsen i nuvarande andra stycket i 9 § böra stadgas att, om äktenskapsmål tillika rör särskild fråga, varom parterna kunna träffa avtal, de regler, som anknyta till parternas dispositionsfrihet, skola äga tillämpning beträffande denna fråga. Detta innebär bland annat, att rätten såvitt angår utredningen blir bunden av parternas dispositioner samt att domen i denna del icke må grundas å omständighet, som ej åberopats av part. Tydligt är emellertid, att beträffande rättegångens allmänna förlopp samma regler skola tillämpas, som gälla för huvudfrågan. Bestämmelserna om tredskodom böra alltså icke gälla, såframt ej den dispositiva frågan på grund av 13 § kommer att handläggas som särskilt mål. Enligt äldre R.B. skall delgivning av stämning i allmänhet ske genom handlingens överlämnande till svaranden i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Härifrån gäller dock bland annat det undantag att, om svaranden veterligen är faren ur riket samt upplysning ej kan vinnas var h a n uppehåller sig, stämningen må delgivas genom kungörelse i allmänna tidningarna. En ytterligare förutsättning härför är emellertid, att anledning förekommer att svaranden håller sig undan eller har för avsikt att för framtiden bosätta sig utomlands. Med avvikelse från vad sålunda föreskrivits har i 15 kap. 5 § G.B. stadgats att, om svarande i äktenskapsmål icke har känt hemvist inom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han uppehåller sig, stämning å honom må delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre R.B. angivna förutsättningar härför ej äro för handen. Har svaranden hos rätten eller häradshövdingen i den ort, där han senast varit bosatt, anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga stämning, må dock kungörelsedelgivning icke äga rum. Enligt 33 kap. 12 och 13 §§ nya R.B. må stämning delgivas genom kungörelse, så snart svaranden icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han uppehåller sig. Har han hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger mottaga stämning, må dock enligt 20 § samma kapitel kungörelsedelgivning icke äga rum, med mindre hinder möter för delgivning med ombudet i annan ordning. Med hänsyn till vad nya R.B. sålunda innehåller torde några särskilda regler om delgivning av stämning i äktenskapsmål ej längre erfordras; de nuvavarande bestämmelserna i 15 kap. 5 § G.B. böra följaktligen utgå. Till undvikande av avbrott i paragrafföljden kunna då lämpligen i stället under 5 § upptagas de nya föreskrifter, som enligt vad ovan sagts böra ersätta de gällande stadgandena i 7 och 9 §§. I samband därmed torde nuvarande 8 § böra uppdelas, så att första stycket erhåller beteckningen 7 §, medan första punk-

187 ten av andra stycket ensam kvarstår som 8 § och övriga bestämmelser upptagas i 9 §. Som följd härav bör även 23 § underkastas en mindre jämkning. Enligt 11 § äger rätten i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad att, på yrkande av endera maken, för tiden till dess lagakraftägande dom föreligger förordna om sammanlevnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll så ock förbjuda makarna att besöka varandra. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande kan rätten tillika bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet. Slutligen föreskrives, att förordnande, som ovan sagts, på landet må meddelas även av domaren, dock blott på begäran av käranden och endast under tiden mellan stämningens uttagande och målets första handläggning vid rätten. Sistnämnda föreskrift torde med hänsyn till nya R.B:s domförhetsregler böra utbytas mot stadgande, att här avsett förordnande må meddelas utan huvudförhandling. Skäl torde då saknas för bibehållande av olikheten i fråga om parternas rätt att påkalla provisoriskt förordnande; oavsett hur långt rättegången fortskridit bör dylik rätt tillkomma båda makarna. Motsvarande ändringar, som föreslagits i 11 §, böra vidtagas även i 26 och 28 §§. Samtidigt torde föreskriften i 15 §, att boskillnad på landet skall sökas hos domaren, böra utgå. Däremot lär uttrycket »rätten eller domaren» utan olägenhet kunna kvarstå såväl i 16 och 17 §§ som ock på de ställen i G.B. i övrigt, där detta uttryck förekommer; i dessa fall är redan enligt vanliga domförhetsregler rätten domför med en lagfaren domare. I 18 § avses det fall att boskillnad sökts allenast av ena maken. I detta fall skola enligt den nuvarande lydelsen båda makarna kallas till rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken; vistas denne å okänd ort, må delgivningen ske genom kungörelse i allmänna tidningarna. Vid rätten må målet företagas till avgörande, även om sökandens motpart uteblivit. Stundom kan handläggning vid rätten helt och hållet underlåtas; som framgår av 19 § kan på landet sökandens motpart ingiva skriftligt medgivande av ansökningen till domaren, vilken då har att omedelbart besluta om boskillnad och inställa målets behandling vid rätten. Sedan i nya R.B. upptagits bestämmelser om skriftlig förberedelse, saknas anledning att i här ifrågavarande fall omedelbart kalla parterna till inställelse vid rätten. Som huvudregel torde i stället sökandens motpart böra föreläggas att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Föreläggandet bör jämte ansökningen delgivas motparten på sätt om stämning är stadgat; att medgiva vidsträcktare rätt till kungörelsedelgivning än som föreligger i fråga om stämning torde icke vara påkallat. Medgives ansökningen, torde beslut om boskillnad omedelbart böra meddelas; utsättande av huvudförhandling är då icke erforderligt. Det nu sagda gäller även det fall att andra maken ar försatt i konkurs; i sådant fall skall enligt 9 kap. 1 § G.B. ansökan om boskillnad alltid bifallas. Om ansökningen bestrides eller andra maken ej inkommer med svaromål och ansökningen icke på grund av inträffad konkurs kan omedelbart bifallas, torde i allmänhet vara lämpligt, att förbere-

188 delsen fortsattes. Skulle bestridandet vara uppenbart obefogat, bör dock tydligen huvudförhandling genast kunna utsättas. Som följd av de föreslagna ändringarna i 18 § böra de nuvarande bestämmelserna i 19 § utgå. I stället torde, då tredskodom ej lämpligen bör meddelas i boskillnadsmål, under sistnämnda paragraf böra upptagas föreskrift, att i fråga om föreläggande för part och parts utevaro i boskillnadsmål skall tillämpas vad i nya R.B. är stadgat om indispositiva tvistemål. Stadgandet avser allenast de i lagrummet angivna spörsmålen; själva boskillnadsfrågan ä r av dispositiv karaktär, och de regler som gälla om behandlingen av sådan fråga skola alltså i övrigt äga tillämpning. I 29—33 §§ meddelas för närvarande vissa bestämmelser om verkan av domarjäv och om fullföljd av talan i mål, som avses i förevarande kapitel. De flesta av dessa bestämmelser torde i samband med genomförandet av rättegångsformen böra utgå. Med hänsyn till innehållet i 4 kap. 15 § nya R.B. torde sålunda anledning saknas att bibehålla de nuvarande stadgandena i 29 §. Ej heller torde skäl föreligga för bibehållande av föreskriften i 30 §, att talan mot rättens slutliga utslag skall föras genom besvär. Att de för fullföljd i allmänhet gällande reglerna böra tillämpas beträffande äktenskapsmål och mål om underhållsskyldighet torde vara uppenbart. Även i andra mål enligt G.B. torde, i den mån fullföljd mot underrätts dom i dessa fall äger rum, i allmänhet erfordras huvudförhandling i överrätt; rättsmedlet bör alltså då vara vad. Vad angår överklagande av beslut, som avses i 32 §, erfordras ej vidare särskilda bestämmelser; även beslut, som meddelats av domaren på landet, skola framdeles anses såsom rättens beslut. På grund av det anförda torde 31 och 33 §§ böra sammanföras under beteckningen 29 § samt övriga nu ifrågavarande lagrum böra upphävas. De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. Beträffande deras tillämpning i tidigare anhängiggjorda mål torde samma regler böra gälla, som upptagits i förslaget till lag om nya R.B:s införande.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § l a g e n den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Enligt 2 § förevarande lag må sådant föreläggande angående blodundersökning, som avses i 1 §, ej meddelas, såframt anledning saknas till antagande, att den uppgivne fadern haft samlag med barnets moder å tid, då det kan hava avlats, eller av utredningen framgår, att han ej kan vara fader till barnet. Detta sammanhänger med att blodundersökning aldrig kan leda till ett positivt bevis för faderskap utan endast i vissa fall giva vid handen, att den uppgivne mannen icke är fader till barnet. Om modern icke lyckas framlägga tillräcklig utredning om samlag under konceptionstiden

189 eller mannen förebragt bevisning om impotens eller dylikt, saknas därför anledning att låta verkställa blodundersökning; moderns talan kan då ogillas på förhandenvarande skäl. Någon större praktisk betydelse torde stadgandet icke äga; i flertalet fall torde oberoende av utredningen i målet modern lämna sitt medgivande till blodundersökning. Efter rättegångsreformens genomförande blir av särskild betydelse, att blodundersökning äger rum under ett tidigt skede av målet; på grund av föreskrifterna i 43 kap. 11 § nämnda balk skulle det eljest bliva regel, att två huvudförhandlingar måste hållas i faderskapsmål. Enligt 42 kap. 19 § nya R.B. gäller som allmän regel att, om yttrande av sakkunnig erfordras i tvistemål, sådant yttrande skall inhämtas redan under förberedelsen. Detta torde vara den lämpligaste utvägen även i nu förevarande fall; den därmed förenade olägenheten, att behovet av blodundersökning icke alltid kan med fullständig säkerhet bedömas, torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Skulle det emellertid redan vid förberedelsen vara uppenbart, att moderns talan är ogrundad, följer av 35 kap. 7 § nya R.B., att yrkande om blodundersökning icke bör bifallas. Med hänsyn till det anförda kunde övervägas, om någon särskild föreskrift i ämnet erfordras. Beredningen har emellertid ansett lämpligt, att ett stadgande i ämnet alltjämt upptages i sammanhang med övriga regler om blodundersökning i faderskapsmål, och föreslår därför, att de nuvarande bestämmelserna i lagrummet ersättas med föreskrift att yrkande om blodundersökning skall framställas så snart ske kan samt att beslut i anledning av sådant yrkande skall meddelas utan dröjsmål. Tydligt är, att om den uppgivne fadern försummar att påkalla blodundersökning redan under förberedelsen, han likväl icke bör vara avskuren från möjligheten att senare framställa yrkande därom, såframt ej sådana omständigheter föreligga, som omförmälas i 43 kap. 10 § nya R.B.

Förslag; till lag- om barnmorskas hörande vid domstol. Såsom beredningen erinrat i sina motiv till 36 kap. 5 § nya R.B. (s. 392) är i särskilda författningar tystnadsplikt föreskriven för vissa yrkesutövare. Beredningen framhåller i samband härmed, att grunden till denna tystnadsplikt är den särskilda förtroendeställning, som dessa yrkesutövare intaga i förhållande till allmänheten. Enligt 22 § i reglementet för barnmorskor den 21 november 1919 må ej barnmorska yppa vad henne i denna egenskap blivit i förtroende meddelat och ej heller i oträngt mål uppenbara vad hon själv kunnat iakttaga och som ärbarheten vill hava dolt. Såsom framgår av den uti samma paragraf intagna hänvisningen är emellertid denna tystnadsplikt inskränkt av vissa andra bestämmelser i reglementet. Sålunda bör barnmorska, då hon under sin yrkesutövning får grundad anledning misstänka vissa

190 brottsliga förehavanden, såsom barnamord, fosterfördrivning eller obehörigt undanskaffande av foster, därom underrätta polismyndigheten i orten. Barnmorska, som biträtt kvinna vid födelse av barn utom äktenskap, h a r att göra anmälan därom hos vederbörande pastor. Vad angår barnmorskas skyldighet att tillhandahålla domstol upplysningar föreskrives i 21 §, att hon på anmodan av domare eller domstol har att lämna sådan upplysning samt att hon härvid icke äger förtiga något, som kan tjäna till sakens eller sanningens upplysning. Såsom redan antytts har beredningen i samband med regleringen av vittnesbeviset tidigare behandlat denna fråga. Till de yrkesutövare, som vid avläggande av vittnesmål ha att iakttaga tystnad rörande vissa omständigheter, som de iakttagit vid utövningen av sitt yrke, har även barnmorska hänförts. Enligt 36 kap. 5 § nya R.B. må ej barnmorska höras som vittne angående något, som på grund av denna hennes ställning förlrotts henne eller hon i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Sådan tystnadsplikt föreligger dock icke i mål angående brott, vara icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Beredningen har i motiven till dessa stadganden uttalat, att då det ej vore avsett att göra inskränkning i den skyldighet, som nu ålåge barnmorska, att tillhandagå domstol med upplysningar, borde i särskild lag meddelas bestämmelser motsvarande 21 § i reglementet. I vilken omfattning stadgandet i 21 § i reglementet upphäver den barnmorska enligt 22 § åliggande tystnadsplikten, synes i viss m å n tveksamt, övervägande skäl torde tala för att undantaget från tystnadsplikten bör hänföra sig till omständighet, som barnmorskan i sin yrkesutövning själv iakttagit; huruvida denna iakttagelse föranletts av ett i förtroende lämnat meddelande eller gjorts fullt självständigt, torde vara utan betydelse. Däremot torde undantaget icke böra omfatta sådana i förtroende lämnade meddelanden, som icke lett till någon barnmorskans egen iakttagelse; beträffande sådana meddelanden bör tystnadsplikten även i förhållande till domstol alltjämt kvarstå. Såsom beredningen framhållit i fråga om tolkningen av 36 kap. 5 § nya R.B. kräves ej för förhandenvaro av tystnadsplikt, att patienten uttryckligen angivit, att uppgifterna lämnats under tysthetslöfte, utan det är tillräckligt, att uppgifterna lämnats under sådana omständigheter, att det skäligen kan antagas ha skett i förtroende. Tydligt är att upplysningsskyldigheten förutsätter, att omständigheten kan antagas vara av betydelse för utredningen. Då emellertid befogenheten att fordra upplysning förbehållits domstol, erfordras härom icke något uttalande i lagtexten. Beträffande sättet för upplysningens tillhandahållande åt domstolen förordas i nu gällande bestämmelser användande av skrift. Användande av skriftlig form torde ock i detta fall i allmänhet vara motiverat därav, att barnmorskan i viss mån intar ställning av sakkunnigt vittne; i viss anslutning till bestämmelserna i 40 kap. 19 § nya R.B. har därför skriftlig form medgivits. Tydligt är, att part äger påkalla ävensom rätten kan förordna om muntligt förhör med barnmorskan samt att därvid reglerna om bevis genom

191 vittne böra komma till användning; liksom enligt nyssnämnda lagrum i 40 kap. bör härvid skriftligt utlåtande kunna helt eller delvis uppläsas. Över ett av beredningen utarbetat med förslaget likalydande utkast jämte motiv har yttrande inhämtats från medicinalstyrelsen, som lämnat utkastet utan erinran.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april 1930 om testamente. I första stycket av 2 kap. 4 § förevarande lag stadgas för närvarande bland annat, att till testamentsvittne icke må tagas någon, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är u r stånd att vittna. Detta stadgande hänför sig till föreskriften i 17 kap. 7 § äldre R.B., att vettlös ej må vittna. Enligt nya R.B. föreligger ej hinder att sinnesrubbad höres som vittne. Emellertid må enligt 36 kap. 13 § nya R.B. den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten ej avlägga vittnesed, därest rätten finner honom sakna erforderlig insikt om betydelsen av dylik ed. Det kunde ifrågasättas att beträffande behörigheten att vara testamentsvittne hänvisa till sistnämnda stadgande. Emellertid synes det vara att föredraga att ställa behörigheten i relation till insikten av betydelsen av själva den handling, som är i fråga, bevittnandet av testamentet. Enligt förslaget skall därför sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själs verksamheten medföra obehörighet att vara testamentsvittne, därest rubbningen föranleder bristande insikt om betydelsen av sådan vittnesbekräftelse. Det må anmärkas, att en motsvarande regel upptagits i det av beredningen utarbetade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. I tredje stycket av ovannämnda paragraf torde hänvisningen till äldre R.B:s stadganden om vittnes jäv böra ersättas med en föreskrift om tillämpning av vad nya R.B. innehåller angående hörande av vittnen. I 7 kap. 1 § föreskrives för närvarande, att testamente skall vid domstol bevakas, i stad inom sex månader och på landet sist å det ting, som infaller näst efter sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Av skäl, som anförts vid förslaget till ändring av 8 kap. 12 § G.B., torde i samband med rättegångsreformen bevakningsfristen både p å landet och i stad böra sättas till sex månader; något behov av publicitet föreligger uppenbart icke i fråga om testamentsbevakning. Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag, jämförda med 14 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande, framgår att, om bevakningstiden börjat löpa före nya R.B:s ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

192 Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte. I 1 kap. 2 § samt 2 kap. 9 och 10 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte meddelas bestämmelser om rätt i vissa fall för domaren på landet eller befattningshavare vid rådhusrätt att vidtaga förberedande eller provisoriska åtgärder i fråga om dödsbos vård eller förvaltning. Enligt förslaget till lag om handläggning av ärenden är rätten alltid domför med en lagfaren domare, då fråga är om åtgärd, som icke innefattar slutligt avgörande. Med hänsyn därtill bliva ovannämnda bestämmelser överflödiga och -böra följaktligen utgå. Vid sådant förhållande bör även första stycket i 2 kap. 21 § uteslutas. Andra stycket torde då lämpligen böra erhålla plats i 10 § samma kapitel. Även vid meddelande av anstånd enligt 3 kap. 1 § förevarande lag blir rätten enligt förslaget till lag om handläggning av ärenden domför med en lagfaren domare; ej heller i detta fall är därför påkallat att bibehålla de särskilda bestämmelserna om behörighet för domare att meddela beslut. I 3 kap. 8 § föreskrives för närvarande, att bouppteckning skall ingivas till rätten, i stad inom en månad och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad efter upprättandet. Av skäl, som anförts vid förslaget till ändring av 8 kap. 12 § G.B., torde efter rättegångsreformens genomförande tidsfristen för ingivande av bouppteckning såväl p å landet som i stad böra utgöra en månad från upprättandet; något behov av publicitet vid boupptecknings inregistrerande föreligger uppenbart icke. Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag, jämförda med 14 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande, framgår att, om bouppteckningen upprättats före nya R.B:s ikraftträdande, fristen för ingivandet skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen déii 18 juni 1926 om delning av jord å landet. De bestämmelser, som avse domstolar och rättegång i jorddelningsmål, äro meddelade i 21 kap. jorddelningslagen. Jorddelningsmål upptagas i första instans av en särskild domstol, ägodelningsrätt. Ägodelningsrätt, som skall finnas för varje domsaga, består av en lagfaren ordförande, ägodelningsdomaren, och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är ordinarie domaren i domsagan; i undantagsfall äger Kungl. Maj:t för två eller flera domsagor förordna gemensam ägodelningsdomare. Ägodelningsnämndemännen utses genom val till visst antal för domsaga eller tingslag; av de utsedda inkallas för varje gång tre att tjänstgöra i rätten. Ägodelningsnämndemännen äga individuell rösträtt. Ägodelningsrättens sammanträden äro ej bund-

193 na vid viss tingsordning eller till viss ort; rätten sammanträder, då det påkallas av arbetet, å tingsställe eller annan lämplig plats inom domsagan, som ägodelningsdomaren bestämmer. Även beträffande målens behandling inför ägodelningsrätten gälla i vissa avseenden särskilda bestämmelser. Talan vid ägodelningsrätten anhängiggöres i regel genom besvär över jorddelningsförrättning eller över beslut, som meddelats vid sådan förrättning. I vissa fall skall beslut under jorddelningsförrättning eller tvist, som uppkommit vid sådan förrättning, underställas ägodelningsrättens prövning. Slutligen skola vissa frågor angående äganderätt till jord, vilka skola upptagas av ägodelningsrätt, väckas genom stämning. Någon anledning till ändring i de sålunda angivna grunderna för domstolarna i första instans i jorddelningsmål och rättegången vid dessa torde icke föreligga på grund av rättegångsreformen. Däremot påkallar denna viss anpassning, särskilt beträffande förfarandet vid ägodelningsrätten. Detta förfarande regleras nu i huvudsak genom äldre R.B:s bestämmelser. I detta hänseende inställer sig frågan, huruvida det rättegångsförfarande, som enligt nya R.B. är föreskrivet för tvistemål, i allo lämpar sig för jorddelningsmålens behandling. I överensstämmelse med vad beredningen framhåller beträffande förslaget till ändring i V.L., är processmaterialet i jorddelningsmål i stor utsträckning av teknisk natur. Detta material utgöres till väsentlig del av urkunder såsom förteckningar, längder och förrättningsprotokoll med tillhörande kartor. Granskningen av detta material måste i regel liksom i vattenmål föregå domstolens sammanträde och avgörandet bör även i jorddelningsmål kunna grundas å detta material, även om det icke förebragts vid muntlig förhandling. En annan överensstämmelse med vattenmål föreligger i fråga om målens behandling vid domstolen. Denna måste i ett stort antal fall äga rum vid syn. Ehuru syn i jorddelningsmål i regel icke kan antagas bliva av samma omfattning som i vattenmål, torde dock någon gång inträffa, att sådan syn på grund av otjänlig årstid eller av annan anledning måste uppskjutas på längre tid än som nya R.B. medgiver för fortsatt huvudförhandling, två veckor. Att nämnda tid överskrides torde på samma skäl, som beredningen anför beträffande vattenmål, ej heller i jorddelningsmål böra föranleda, att ny huvudförhandling blir nödvändig. I olikhet med V.L. upptager jorddelningslagen endast ett fåtal bestämmelser om förberedande handläggning av jorddelningsmål. Ägodelningsdomaren äger kalla vederbörande överlantmätare att biträda ägodelningsrätten och överlantmätaren har att i vissa fall avgiva yttrande till ägodelningsdomaren. Ägodelningsdomaren kon ock under vissa förutsättningar meddela beslut om måls avvisande. Det förhållandet att de frågor, som behandlas av ägodelningsrätten, tidigare i regel förekommit vid lantmäteriförrättning, minskar uppenbart behovet av mera ingående förberedelse; ägodelningsrätten är i detta fall närmast att jämställa med andra instans. Å andra sidan synes även 13—411630

194 i besvärsmål ofta vara nödvändigt för att en koncentrerad huvudförhandling skall kunna genomföras, att särskild förberedelse, muntlig eller skriftlig, äger rum för klarläggande av parternas ståndpunkter och inhämtande av uppgifter rörande tillämnad bevisning. Sålunda torde redan under förberedelsen sakkunnig böra tillkallas samt skriftliga bevis företes. I mål, som ej tidigare handlagts vid förrättning, torde fullständig förberedelse i överensstämmelse med nya R.B:s föreskrifter i regel böra äga rum. Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av de mål, som ägodelningsrätt har att handlägga, torde, såsom framhållits av rikets hovrätter i avgivna yttranden över ett inom beredningen utarbetat lagutkast, en ovillkorlig föreskrift i ämnet icke vara lämplig; ägodelningsdomaren bör äga bestämma vilka förberedelseåtgärder i varje särskilt fall anses påkallade för att målet vid huvudförhandling inför ägodelningsrätten om möjligt må kunna slutföras i ett sammanhang. Handläggningen inför ägodelningsrätten bör äga karaktären av huvudförhandling. I fråga om förhandlingens muntlighet och förfarandets omedelbarhet böra alltså tillämpas bestämmelserna i nya R.B. Med hänsyn till jorddelningsmålens särskilda karaktär torde dock, såsom beredningen förordar i fråga om vattenmål, böra medgivas part att för utredning av fråga av teknisk natur åberopa av honom ingiven skrift. Såsom redan framhållits bör ock skriftligt material, även om det ej förebragts vid förhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Beträffande parternas inställelseskyldighet i jorddelningsmål gälla redan nu enligt jorddelningslagen bestämmelser, som i viss mån avvika från den allmänna processens regler. Enligt 21 kap. 30 § jorddelningslagen utgör, med undantag för stämningsmål, sakägares utevaro ej hinder för målets avgörande. Påföljd av tredskodom kan alltså icke inträda på grund av sakägares utevaro i sådant mål. I nära samband härmed står det sätt, på vilket kallelse till sakägarna i jorddelningsmål skall äga rum. Detta sker enligt 10 § i regel medelst kungörelse och meddelanden till kända sakägare i brev genom posten. Detta delgivningssätt kan emellertid icke anses betryggande i fall, då särskild påföljd utsattes i kallelsen, såsom då viss sakägare vid vite skall kallas att infinna sig personligen. För sådant fall torde nya R.B:s regler om delgivning böra gälla. Vad angår parts utevaro i stämningsmål innehåller icke jorddelningslagen några särskilda stadganden; i följd härav äro allmänna bestämmelser att tillämpa. De regler, som enligt äldre lagstiftning gälla i detta fall, motsvara till sitt innehåll närmast nya R.B:s stadganden om föreläggande och påföljder för part i indispositiva tvistemål. Övervägande skäl torde, liksom i fråga om stämningsmål enligt V.L., tala för, att dessa bestämmelser göras tillämpliga även å stämningsmål enligt jorddelningslagen. Beträffande fullföljden i jorddelningsmål och målens behandling i högre rätt gälla nu i stort sett äldre R.B:s bestämmelser. Fullföljdssättet är besvär och förfarandet är övervägande skriftligt. En tillämpning av nya R.B:s fullföljdsregler skulle leda till, att vadeförfarandet med i regel muntlig huvudförhandling i hovrätt och inställelseskyldighet för parterna komme till användning i fråga om ägodelningsrätts avgöranden i sak, dess domar, medan

195 besvärsförfarandet skulle kvarstå allenast i fråga om andra avgöranden, besluten. Såsom beredningen framhåller i fråga om fullföljdsförfarandet i vattenmål avser även i jorddelningsmål fullföljden i vida högre grad än i den allmänna processen en granskning ur rättsliga synpunkter. Ägodelningsrätten är, liksom vattendomstolen, utrustad med den särskilda erfarenhet, som är av betydelse för jorddelningsfrågors sakliga behandling, och det viktigaste bevismedlet i jorddelning'-mal, syn å stället, kan, främst av kostnadsskäl, endast i undantagsfall komma till användning i överrätt. Mot muntlig huvudförhandling i överrätt med inställelseskyldighet för parterna talar ock det ofta mycket stora antalet parter i jorddelningsmål. För ernående av den begränsning av den muntliga förhandlingen och parternas inställelseskyldighet i överrätt, som sålunda synes önskvärd, stå två utvägar till buds. P å sätt som beredningen förordar beträffande vattenmål kan vade- och revisionsförfarandet tillämpas och bestämmelser meddelas om begränsning av huvudförhandling i överrätt. Det andra alternativet innebär bibehållande av det nuvarande besvärsförfarandet, eventuellt med utvidgad skyldighet för överrätt att hålla muntligt förhör. Uti det utkast, som beredningen utarbetat och för granskning underställt rikets hovrätter och lantmäteristyrelsen, hade sistnämnda alternativ upptagits och av de hörda myndigheterna, med undantag av Göta hovrätt, lämnats utan anmärkning. Som skäl för sin ståndpunkt har Göta hovrätt anfört, att hovrätten icke funne lämpligt, att alla jorddelningsmål utan åtskillnad skulle behandlas enligt reglerna för besvärsförfarandet; det funnes icke någon anledning att låta t. ex. en äganderättstvist behandlas olika allt eftersom tvisten anhängiggjordes vid ägodelningsrätt eller vid allmän underrätt. Hovrätten förordade därför, att vade- och revisionsförfarandet bibehölles även för jorddelningsmål men att med hänsyn till målens olika beskaffenhet det överlämnades åt överrätt att avgöra, om huvudförhandling vore erforderlig eller målet kunde avgöras på handlingarna. Vid övervägande av denna fråga har beredningen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för frånträdande av den ståndpunkt, som intagits i utkastet. Väl är det obestridligt, att vade- och revisionsförfarandet bättre överensstämmer särskilt med stämningsmålens natur; å andra sidan måste beaktas de avsevärda olägenheter, som skulle bliva en följd av en uppdelning av det nuvarande för alla jorddelningsmål enhetliga fullföljdsförfarandet. Även i stämningsmål, som behandlas av ägodelningsrätt, torde förfarandets karaktär av urkundsprocess överväga. Det behov av förhandling och omedelbar bevisupptagning, som kan föreligga i överrätt, torde därför även i stämningsmål kunna tillgodoses genom muntligt förhör i överrätt. Från de utgångspunkter, som beredningen nu angivit, h a r beredningen utarbetat förslag till ändring i vissa delar av jorddelningslagen. Ett utkast av väsentligt samma innehåll har, som redan omnämnts, varit underställt rikets hovrätter och lantmäteristyrelsen. För de framställda anmärkningarna och förslagets motiv i övrigt lämnas redogörelse här nedan.

196 21 kap. 1 §• Enligt 39 § skall i allt, varom ej i jorddelningslagen eller i annan lag eller författning är särskilt stadgat, beträffande ägodelningsrätt och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt. Motsvarande bestämmelse i l l kap. 14 § V.L. har i anledning av erinran mot beredningens utkast till ändringar i V.L. ansetts böra erhålla en mera framträdande plats samt utvidgas att omfatta även överrätterna och rättegången därstädes. Denna anmärkning torde böra iakttagas även i fråga om 39 § jorddelrtingslagen. Stadgandet har med sitt nu angivna innehåll erhållit plats som tredje stycke i förevarande paragraf; det nuvarande tredje stycket har upptagits som sista stycke i paragrafen. 2 §•

Såsom villkor för valbarhet till ägodelningsnämndeman gäller enligt sista stycket i dess nuvarande lydelse, att ägodelningsnämndeman ej må ha uppnått sextiofem års ålder. Motsvarande bestämmelse återfinnes i 11 kap. 2 § V.L.; dock med det tillägget, att vattenrättsnämndeman även efter denna ålder får tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning. Då önskemålet, att växling i domstolens sammansättning såvitt möjligt bör undvikas, framträder även i jorddelningsmål och blir av än större vikt vid förhandlingens muntlighet och omedelbarhet, har motsvarande tillägg upptagits i sista stycket. 4§. Uti denna paragrafs andra stycke har hänvisning skett till 52 kap. nya R.B. i stället för nu gällande 27 kap. äldre R.B. 5§. Denna paragraf hänvisar i sitt andra stycke i fråga om ägodelningsnämndemans skyldighet att åtaga sig uppdraget samt att tjänstgöra till bestämmelserna om nämndeman i häradsrätt. Motsvarande bestämmelser upptagas i nya R.B. uti 4 kap. 6 och 9 §§. Sistnämnda paragraf innebär, att nämndeman, som avgått, är skyldig att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Då denna utvidgade tjänstgöringsskyldighet bör, såsom erinrats vid 2 §, avse även ägodelningsnämndeman, har hänvisningen till R.B. något jämkats. Enligt 8 § skola mot ordförande och ledamot i ägodelningsrätt samma jäv gälla som mot domare i allmänhet; dock må ägodelningsnämndeman icke deltaga i handläggningen av mål angående förrättning, med vilken han tagit befattning som god man. Sistnämnda tillägg torde med hänsyn till avfattningen av 4 kap. 13 § nya R.B., särskilt punkt 7, icke längre vara erforderligt. Lagrummet har alltså ansetts böra utgå.

197 Stadgandet i 9 § om avläggande av domared ersattes genom 4 kap. 11 § tredje stycket nya R.B. Även 9 § har därför uteslutits.

10 §. I denna paragraf behandlas frågan om kallelse till sammanträde med ägodelningsrätt. Kungörelse enligt första stycket avser, såsom framgår av förarbetena till lagen, samtliga mål, oberoende av deras beskaffenhet eller sättet för deras anhängiggörande. Däremot ha bestämmelserna i andra stycket, vilka tillades genom en år 1938 företagen lagändring, en mera begränsad räckvidd. Sålunda äga de enligt ett uttalande i samband med lagstiftningens tillkomst icke tillämpning i fråga om kallelser i stämningsmål; i sådant mål gälla alltså allmänna bestämmelser om delgivning. Det torde vara förutsatt, att sistnämnda bestämmelser skola tillämpas även i vissa andra fall såsom då en sakägare förelägges att vid viss påföljd inställa sig personligen i målet. Ett förtydligande av lagrummet i sist angivna hänseende synes påkallat och har införts i paragrafen. Som framgår av den allmänna motiveringen till nu förevarande lagförslag kan i vissa fall sammanträde för målets förberedelse hållas inför ägodelningsdomaren; är det stämningsmål skola även i detta fall nya R.B:s bestämmelser om kallelser och förelägganden samt deras delgivning med parterna tillämpas. I andra fall torde meddelande böra lämnas sakägarna på samma sätt som i andra och tredje styckena föreskrives i fråga om sammanträde med ägodelningsrätten; däremot torde icke erfordras kungörelse enligt första stycket. Bestämmelse härom har intagits i ett nytt fjärde stycke, varefter som sista stycke upptagits nyss behandlade föreskrift om delgivning av vissa förelägganden. 13 §. Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse har ägodelningsdomaren att såsom förberedelse till ägodelningsrättens sammanträde kalla vederbörande överlantmätare att biträda ägodelningsrätten, där så finnes erforderligt. Även annan sakkunnig må tillkallas; huruvida befogenhet härtill tillkommer ägodelningsdomaren eller allenast ägodelningsrätten framgår ej av stadgandets avfattning. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till nu förevarande lagförslag torde även andra förberedelseåtgärder än de nu nämnda kunna ifrågakomma. Särskilt i stämningsmål torde vara lämpligt, att muntlig förberedelse äger rum. Med hänsyn härtill har andra stycket omarbetats och hänvisning skett till motsvarande bestämmelser i nya R.B. Den i tredje stycket upptagna bestämmelsen om jäv har uteslutits; stadgandet i 40 kap. 2 § nya R.B. är i detta fall tillämpligt. I fjärde och femte styckena meddelas nu bestämmelser om ersättning till överlantmätare och annan sakkunnig. Ersättning till överlantmätaren skall utgå av allmänna medel. Som framgår av förarbetena till jorddelningslagen

198 är avsett, att ersättningen skall stanna å statsverket. Vad angår ersättning till annan sakkunnig stadgas, att ersättningen skall gäldas av sakägarna och förskjutas av klaganden eller, om klagandena äro flera, av dessa en för alla och alla för en. Då anledning icke torde föreligga att i detta sammanhang till behandling upptaga frågan o m rättegångskostnad i jorddelningsmål, har beredningen ansett sig icke böra föreslå annan ändring uti nu ifrågavarande bestämmelser än att fjärde stycket, i förslaget upptaget som tredje stycke, förtydligas med ett tillägg att kostnad, som där avses, skall stanna å statsverket. Dessutom har femte stycket, i förslaget fjärde stycket, utvidgats att avse även ersättning eller kostnad i annat fall för bevisning, varom ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten självmant förordnat. 14 §. Detta lagrum motsvaras av 33 kap. 3 § nya R.B. men avser i sin nuvarande lydelse allenast ingivande till ägodelningsdomare av besvär i jorddelningsmål. Av praktiska skäl har stadgandet bibehållits men utvidgats att, såsom motsvarande stadgande i nya R.B., omfatta ingivande till domstol eller nedre justitierevisionen som kansli för högsta domstolen av handling i jorddelningsmål. I jorddelningslagen har icke upptagits föreskrift om ägodelningsrätts kansli utan förutsattes att detta är gemensamt med domsagans. I domsagostadgan meddelas ock bestämmelser, som avse ägodelningsdomarens ämbetsåligganden. Förste notarien äger sålunda mottaga även handling, som må ingivas till ägodelningsdomaren. Stadgandet i 33 kap. 3 § nya R.B. att handling må avlämnas till rättens kansli kommer alltså i fråga om ägodelningsrätt att avse domsagans kansli. 23 §. Den ändring, som föreslagits i detta lagrum, avser allenast hänvisningen till 68 §, vilken med hänsyn till ändrad nummerföljd utbytts mot 66 §. Uti yttrande över beredningens lagutkast h a r ifrågasatts, huruvida ej den nu föreskrivna fullföljdstiden av trettio dagar borde omräknas till fyra veckor, på sätt i utkastet iakttagits i fråga om besvär mot ägodelningsrätts och hovrätts utslag i jorddelningsmål. Ehuru skäl tala för en sådan omläggning, har beredningen bibehållit nu gällande besvärstid med hänsyn till att en besvärstid av trettio dagar mot förrättningar av särskilda förrättningsmän nu allmänt förekommer och detta även i författningar, som icke beröras av rättegångsbalken; i fråga om fullföljdstiden vid talan mot domstolsavgöranden har särskild anledning förelegat att åvägabringa överensstämmelse med nya R.B:s beräkning av tidsfrister. 29 §. Den föreslagna ändringen i denna paragraf avser dess sista stycke och sammanhänger med det i 13 § andra stycket införda stadgandet om förberedelse i

199 jorddelningsmål. Uppenbart böra dessa förberedelseåtgärder vara vidtagna, innan målet utsattes till huvudförhandling inför ägodelningsrätten. 30 §. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till förevarande lagförslag bör bestämmelse meddelas om verkan av parts utevaro i stämningsmål. Stadgande härom, innefattande att målet i detta hänseende skall behandlas som indispositivt tvistemål, har införts som andra stycke. 31 §. Förevarande lagrum behandlar i sin nuvarande lydelse invändningsfråga, som väckes av part. över sådan fråga skall ägodelningsrätten meddela särskilt beslut, då invändningen är av beskaffenhet att sådant beslut erfordras. Om beslutet ej innefattar avvisande av målet, skall handläggningen fortgå och talan mot beslutet fullföljas i samband med talan i huvudsaken. Som framhållits redan i samband med jorddelningslagens tillkomst k a n behovet av ifrågavarande stadgande ifrågasättas. Huruvida särskilt beslut skall meddelas i invändningsfråga, torde lämpligen böra regleras av bestämmelserna i 34 kap. nya R.B. och syftet att undvika uppskov med målets handläggning i anledning av sådan fråga synes vara tillgodosett genom stadganden i 49 kap. samma balk. Med hänsyn härtill har bestämmelsen ansetts kunna utgå. I stället för den sålunda uteslutna bestämmelsen ha under denna paragraf upptagits vissa föreskrifter om huvudförhandling inför ägodelningsrätt. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen böra i fråga om denna nya R.B:s regler tillämpas, dock med vissa modifikationer. Dessa överensstämma i allt väsentligt med vad beredningen i motsvarande fall föreslår beträffande huvudförhandling i ansökningsmål enligt V.L. Härom hänvisas, förutom till den allmänna motiveringen, till motiven under 11 kap. 55 samt 57 och 58 §§ V.L. 36 §. Om protokollföringen vid ägodelningsrätt skola bestämmelserna i 6 kap. nya R.B. tillämpas. Med hänsyn härtill torde första punkten i första stycket kunna utgå. Beträffande aktbildning i jorddelningsmål böra nya R.B:s bestämmelser äga motsvarande tillämpning; särskilt stadgande härom torde dock ej erfordras. 37 §. Den jämkning, som lagrummet undergått, har föranletts av att enligt nya R.B. nämnd skall deltaga ej allenast i häradsrätt utan även i vissa mål i rådhusrätt.

200 38 §. Enligt första stycket i denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall ägodelningsrättens utslag alltid avkunnas offentligt. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att beträffande jorddelningsmål utesluta det sätt för utslags meddelande genom dess tillhandahållande å rättens kansli, varom bestämmelse är meddelad i 17 kap. 9 § nya R.B. Beredningen har funnit tillräckliga skäl icke föreligga att för ägodelningsrätts slutliga avgöranden i lagtexten införa annan beteckning än utslag särskilt med hänsyn till att fullföljdssättet är detsamma för såväl domar som slutliga beslut. Uppenbart är emellertid, att de regler, som enligt nya R.B. gälla i fråga om doms innehåll och uppsättande särskilt från protokollet, skola tillämpas även å ägodelningsrätts avgöranden i saken. Andra och tredje styckena ha bibehållits med viss formell jämkning. De ha i förslaget erhållit plats som första och andra stycken. 39 §. Det nuvarande stadgandet i denna paragraf har, såsom framgår av 1 §, överflyttats till sistnämnda paragraf. Med hänsyn till den i jorddelningslagen använda terminologien, enligt vilken skillnad göres mellan ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten, erfordras bestämmelse om huruvida de åtgärder, vid vilka enligt nya R.B. underrätt är domför med en lagfaren domare, må vidtagas av ägodelningsdomaren. Vilka dessa åtgärder äro framgår av domförhetsreglerna i 1 kap. nya R.B. I första hand ifrågakomma åtgärder, som avse målets beredande till huvudförhandling, såsom förordnande av sakkunnig, föreläggande att förete skriftligt bevis, upptagande av bevis utom huvudförhandlingen. I vissa fall är allmän underrätt domför med en lagfaren domare vid måls avgörande, nämligen då avgörandet äger rum utan huvudförhandling eller vid huvudförhandling, som i tvistemål hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Tillräcklig anledning att i nu antydd omfattning utvidga ägodelningsdomarens kompetens torde icke föreligga. Att huvudförhandling och syn å stället alltid bör hållas av ägodelningsrätten torde vara uppenbart. Ej heller torde i annat fall utöver vad 11 kap. jorddelningslagen innehåller, t. ex. i 29 §, mål böra företagas till prövning och avgörande av annan än ägodelningsrätten. 43 §. Ändringen i denna paragraf avser allenast hänvisningen i första stycket till 68 §, vilken på grund av ändrad nummerföljd utbytts mot 66 §. 53 §. Ändringen i andra stycket av denna paragraf är uteslutande formell; att de i nya R.B. stadgade inskränkningarna vid fullföljd till högsta domstolen skola gälla även i jorddelningsmål, torde framgå av det i 1 § upptagna allm ä n n a stadgandet om rättegången i jorddelningsmål.

201 Jorddelningslagens bestämmelser om fullföljd till hovrätt avvika i viktiga hänseenden från det allmänna fullföljdsförfärandet. Som redan erinrats i den allmänna motiveringen är fullföljdssättet besvär. Den skriftväxling, som enligt nuvarande rättegångsordning i besvärsmål försiggår i hovrätt, äger rum inför ägodelningsdomaren och först sedan denna avslutats, insändas handlingarna till hovrätten för prövning av målet. Denna ordning överensstämmer i allt väsentligt med den, som före 1935 års lagändring gällde beträffande fullföljd från ägodelningsrätt omedelbart till högsta domstolen. Enligt de fullföljdsregler, som givas i nya R.B., skall besvärsinlagan alltid ingivas till den underrätt, som meddelat det överklagade beslutet. Därefter skall, sedan underrätten granskat om fullföljd skett på föreskrivet sätt och inom rätt tid, besvärsinlagan, om ej besvären omedelbart avvisas, översändas till hovrätten; denna har att meddela de ytterligare förelägganden som erfordras för målets handläggning i hovrätten. Ehuru en sådan anordning även i fråga om jorddelningsmål skulle erbjuda vissa fördelar särskilt med hänsyn till föreläggande, som avser besvärshandlingarnas fullsländigande och processmaterialets komplettering — förelägganden av detta slag torde icke lämpligen böra meddelas av den rätt, vars avgörande är föremål för fullföljd — har beredningen ansett tillräckliga skäl icke föreligga för att i detta sammanhang föreslå avvikelse från den nu gällande ordningen. På ett flertal punkter erfordras dock anpassning av fullföljdsreglerna för att ernå bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i nya R.B. Genom den förordade utvidgningen av hänvisningen i 39 §, i förslaget upptagen i 1 §, att avse även överrätt och förfarandet därstädes har lagrummens lydelse i vissa fall kunnat förenklas. 54 §. I första stycket meddelas nu bestämmelser om fullföljdssättet och fullföljdstiden. Bestämmelserna, som i förslaget uppdelats på två stycken, h a med vissa jämkningar bibehållits. Tiden för besvär har satts till fyra veckor i stället för trettio dagar. Denna tid överstiger med två veckor den i 52 kap. 1 § nya R.B. angivna besvärstiden och är även längre än den i 50 kap. 1 § samma balk föreskrivna tiden för ingivande av vadeinlaga. Med hänsyn till jorddelningsmålens särskilda karaktär torde skäl föreligga för en något längre fullföljdstid än i tvistemål i allmänhet. Tillräckliga skäl att stadga en kortare besvärstid för de fall, då besvären icke avse ett avgörande i sak, synes med hänsyn till den praktiska betydelsen av enhetlig besvärstid icke föreligga. Ej heller har i förslaget upptagits rätt för part, som ej i vanlig ordning fullföljt talan, att senare i anledning av talan, som fullföljts av annan part, fullfölja talan; en sådan anordning förutsätter, att skillnad i fullföljdshänseende göres mellan avgöranden i sak och andra avgöranden. Andra punkten i det nuvarande första stycket har med hänsyn till det nyinförda stadgandet i 1 § tredje stycket kunnat utgå. Uti tredje stycket, motsvarande det nuvarande andra stycket, har omnämnandet av protokoll uteslutits. Någon skyldighet för klaganden att ingiva

202 underrättens protokoll föreligger icke enligt nya R.B:s fullföljdsregler; protokollen ingå i den akt, som skall översändas till hovrätten. Med hänsyn härtill har det nuvarande tredje stycket kunnat helt utgå. 55 §. Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse skall ägodelningsdomaren, om det ej är uppenbart att besvären icke kunna upptagas till prövning, föranstalta om översändande av besvärshandlingarna till den delägare, som blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller till annan delägare ävensom utfärda kungörelse angående förklarings avgivande över besvären. För det fall, att ägodelningsdomaren finner uppenbart, att besvären ej kunna upptagas till prövning, skola, såsom framgår av 57 §, besvärshandlingarna omedelbart, sedan besvärstiden utlupit, insändas till hovrätten, som har att upptaga besvären till prövning. Finner hovrätten, att förklaring bort infordras före målets avgörande, torde hovrätten ha att återställa handlingarna till ägodelningsdomaren för förklarings infordrande. Den preliminära prövning av frågan om besvärens upptagande, som ägodelningsdomaren sålunda har att verkställa, motsvaras i nya R.B. av stadgandet i 52 kap. 2 §. Enligt denna skall besvärstalan, som finnes ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, av underrätten avvisas. Avvisas besvärstalan, kan enligt 49 kap. 9 § nya R.B. talan däremot föras genom besvär; upptages besvärstalan kan talan däremot ej föras. Motsvarande bestämmelser torde böra gälla även i fråga om besvär i jorddelningsmål. Stadgande härom har upptagits i första stycket. Som redan framhållits vid ingressen till nu förevarande kapitelavdelning äger ägodelningsdomaren däremot icke ingå i prövning av frågan om fullständigande av besvärsinlagan eller besvärens avvisande på den grund, att brist i sådant hänseende föreligger; föreläggande och beslut i nu antydda frågor ankomma jämlikt 52 kap. 6 § nya R.B. på hovrätten vid dess prövning av målet. Som andra stycke har i förslaget upptagits bestämmelse om översändande av besvärshandlingarna till delägare och kungörelse angående besvären. I denna del har ej skett annan ändring än att tiden av trettio dagar utbytts mot fyra veckor. Någon erinran i föreläggandet, att part äger åberopa laga förfall, torde ej erfordras. Sista stycket överensstämmer med nuvarande andra stycket; viss jämkning har skett i hänvisningen till 54 §. 56 §. Den föreslagna ändringen i detta lagrum avser allenast utbyte av tidsfristen å trettio dagar mot fyra veckor. Stadgandet om laga förfall har, liksom i 55 § andra stycket, uteslutits. 57 §. Ifrågavarande lagrum avser handlingarnas insändande till hovrätt. Till de i lagrummet angivna handlingarna bör läggas ägodelningsrättens akt,

203 innehållande bland annat ägodelningsrättens protokoll och avskrift av dess utslag. I lagrummets nuvarande lydelse har dessutom vidtagits den jämkningen, att insändandet av förrättningshandlingarna och akten kan begränsas till avskrift i de delar, som avse den fullföljda frågan; med denna begränsning torde nuvarande föreskrift rörande insändande, då fråga är om klagan mot beslut, som ej rör själva saken, ej erfordras; stadgandet därom har därför uteslutits. Då besvär av ägodelningsdomaren avvisas, torde insändande av förrättningshandlingarna ej erfordras; insändandet bör i detta fall avse såväl den inlaga, varigenom talan mot ägodelningsrättens utslag fullföljts, som de över avvisningsbeslutet ingivna besvären jämte avskrift av ägodelningsrättens överklagade utslag och ägodelningsdomarens avvisningsbeslut.

58 §. I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätt. Bestämmelserna ha omarbetats och fullständigats. Stadgandena om tillkallande av överlantmätare som biträde åt hovrätten och ersättning åt honom liksom om särskild undersökning å marken ha bibehållits. Däremot har icke ansetts erforderligt att här erinra om hovrättens befogenhet att tillkalla annan sakkunnig; i denna del böra, liksom i fråga om ersättning till sådan sakkunnig, allmänna bestämmelser gälla. Som andra stycke har i förslaget införts, att bevis genom syn å stället ej må i hovrätten upptagas utan synnerliga skäl. För att parternas önskemål beträffande muntligt förhör i hovrätt skall komma att vederbörligen beaktas, har i sista stycket föreskrivits, att förhör alltid skall hållas, då parterna å ömse sidor framställt begäran därom och förhöret ej uppenbart skulle vara utan betydelse.

59 §. De handlingar, som hovrätten enligt denna paragraf skall översända till ägodelningsdomaren, böra omfatta även ägodelningsrättens akt liksom hovrättsakten. Sistnämnda akt, vari ingå hovrättens protokoll samt avskrift av hovrättens utslag, är av betydelse särskilt med hänsyn till de bestämmelser, som föreslås skola gälla i fråga om fullföljd till högsta domstolen. De härav påkallade ändringarna ha införts i första stycket. Andra stycket kvarstår oförändrat. Enligt nuvarande bestämmelser är även det förberedande förfarandet vid fullföljd till högsta domstolen av talan mot hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål förlagt till ägodelningsdomaren. Beredningen h a r ej heller i denna del funnit anledning att frångå de sålunda gällande grunderna. För att vinna närmare överensstämmelse med nya R.B:s fullföljdssystem h a r emellertid även denna kapitelavdelning i sin helhet måst underkastas överarbetning.

204 60 §. På grund av den hänvisning till den allmänna rättegångsordningen, som beredningen i 1 § förordat, har avfattningen av denna paragraf kunnat förenklas. 61 §. Första stycket i denna paragraf har i förhållande till dess nuvarande lydelse undergått vissa jämkningar. Liksom tidigare förordats i fråga om besvär mot ägodelningsrätts utslag eller beslut har tiden av trettio dagar utbytts mot fyra veckor; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Dessutom har utsagts, att nedsättande av fullföljdsavgift eller företeende av bevis om fattigdom skall ske hos ägodelningsdomaren. Av bestämmelserna i 56 kap. 2 § nya R.B. följer att vad sålunda åligger klaganden skall fullgöras inom besvärstiden. Prövning som enligt andra stycket i sistnämnda lagrum ankommer på hovrätt skall verkställas av ägodelningsdomaren; stadgande därom h a r införts. Enligt nu gällande lydelse ingå i de handlingar, som klaganden skall ingiva, även hovrättens protokoll och utslag i målet samt nedsättningsbevis och eventuellt myndighets intyg om fattigdom ävensom ansökan om tillstånd till talans fullföljande. Då hovrättens protokoll samt avskrift av dess utslag ingå i den enligt 59 § till ägodelningsdömaren översända hovrättsakten, bör lika litet som vid nya R.B:s besvärsförfarande någon skyldighet att ingiva dessa handlingar åläggas klaganden. Behovet av nedsättningsbevis bortfaller därigenom, att nedsättningen skall fullgöras hos ägodelningsdömaren. Att bevis om fattigdom i visst fall skall företes följer av stadgandet i 56 kap. 2 § nya R.B. Med den ändrade anordningen av fullföljdsförfärandet i högsta domstolen bortfaller den i 30 kap. 37 § äldre R.B. föreskrivna skyldigheten att bifoga ansökan om tillstånd till talans fullföljande. Enligt andra stycket skola dessutom vid besvärsinlagan fogas vissa avskrifter. Dessa avskrifter äro av betydelse för delgivning med motparterna. Enligt 30 kap. 42 § äldre R.B. skola vid delgivning av besvär vid besvärshandlingarna fogas även hovrättens protokoll och utslag i målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig. Motsvarande föreskrift har i fråga om besvär i jorddelningsmål upptagits i 65 § andra stycket enligt dess nu gällande lydelse. Enligt nya R.B:s fullföljdssystem åligger det däremot klagandens motpart såväl i revisionsmål som i besvärsmål att själv skaffa sig kunskap om rättegången i horätten. Denna kunskap underlättas därigenom, att domen, liksom i regel även slutligt beslut, erhåller ett mera fullständigt innehåll och utfärdas särskilt. Uppenbart är ock, att hovrätten vid sin handläggning har att tillse, att part erhåller tillfälle att yttra sig över sådana av motparten ingivna handlingar, som kunna antagas äga någon betydelse. Beträffande särskilt besvär i jorddelningsmål synes anledning desto mindre föreligga att bibehålla den nuvarande ordningen som

205 parterna genom att hovrättsakten göres tillgänglig å ägodelningsdomarens kansli bättre än i vanliga mål erhålla tillfälle att taga del av densamma. Beredningen har på skäl, som nu anförts, ansett skyldigheten för klaganden att ingiva avskrift av hovrättens protokoll och utslag icke böra bibehållas. Vad angår nedsättning och bevis om fattigdom torde ej heller delgivning med motparten vara av någon betydelse. Av den föreslagna 63 §, jämförd med 54 kap. 16 § och 56 kap. 3 § nya R.B., framgår, alt talan mot ägodelningsdomarens beslut i fråga om besvärens upptagande icke kan fullföljas i annat fall än då besvären avvisas och alltså allenast av klaganden. 62 §. Till de handlingar, som av hovrätten skola översändas, ha i överensstämmelse med förslagets allmänna ståndpunkt lagts även hovrättens protokoll och beslut.

I 63 § enligt dess nuvarande lydelse upptagas vissa bestämmelser om förelägganden. Dessa avse dels bevis om fattigdom i samband med talans fullföljande i vissa fall och dels hovrättens protokoll och utslag. Föreläggande av förstnämnda slag innefattas i den föreslagna lydelsen av 61 § första stycket och, vad angår föreläggande att ingiva hovrättens protokoll och utslag, kommer frågan därom med de nya anordningarna att förfalla. Lagrummet har därför kunnat utgå. Med det enligt äldre R.B. gällande fullföljdssystemet förutsattes i vissa fall för parts rätt att fullfölja talan att tillstånd därtill meddelats av högsta domstolen. Bestämmelser om förfarandet i sådant fall upptagas i 64 § i dess nuvarande lydelse. Enligt nya R.B:s fullföljdsregler är rätten att fullfölja icke på motsvarande sätt begränsad; däremot erfordras för talans prövning, att högsta domstolen meddelat tillstånd därtill. Frågan om prövningstillstånd skall i regel av högsta domstolen företagas till behandling först sedan skriftväxling mellan parterna ägt rum. Av denna anledning har även 64 § kunnat uteslutas. 63 §. Detta lagrum motsvarar 65 § i lagen. Om innebörden av de vidtagna ändringarna hänvisas till vad ovan yttrats under 55 och 61 §§. 64 §. Detta lagrum motsvarar 66 § i lagen. Om innebörden av de vidtagna ändringarna hänvisas till vad ovan yttrats under 57 §. 65 §. Detta lagrum överensstämmer med 67 § i lagen.

206 Som en konsekvens av uteslutningen av 63 och 64 §§ och de följande lagrummens omnumrering kommer den under avd. K upptagna 68 § att erhålla nr 66. Bestämmelse h ä r o m har införts i lagförslagets ingress. De föreslagna ändringarna i jorddelningslagen böra träda i kraft samtidigt med nya R.B.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av l a g e n den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt lagen om expropriation är rättens befattning med frågor om expropriation i olika avseenden begränsad. I regel meddelas sålunda tillstånd till expropriation av Kungl. Maj:t och bestämmes därvid den omfattning, i vilken fastighet skall avstås eller servitut eller nyttjanderätt skall avstås eller upplåtas. Vid s. k. utvidgning av expropriation har visst avgörande i fråga om expropriationsrättens omfattning dock förbehållits domstolen. Icke heller uppskattningen av den ersättning, som skall utgå i anledning av expropriationen, ankommer på rätten; den verkställes av en särskilt tillsatt nämnd. De uppgifter, som hänföra sig till handläggningen vid rätten, äro sålunda i stort sett begränsade till sakägarnas inkallande, tillsättandet av expropriationsnämnd samt prövning och fastställelse av expropriationsnämndens uppskattning. Vid sagda prövning har rätten allenast att iakttaga, att uppskattningen ej står i strid med vissa i lagen angivna grunder. Felaktighet i uppskattningen k a n föranleda, att denna jämkas av rätten enligt vad därom är i lagen föreskrivet eller ock att målet för rättelse återförvisas till expropriationsnämnden. Under vissa omständigheter kan även eljest målet återförvisas till nämnden. I den mån rätten fastställt uppskattningen, må fråga om belopp, som sålunda bestämts, ej dragas under högre rätts prövning. I lagen skiljes mellan den förberedande och den slutliga handläggningen av expropriationsmål. Denna indelning är ej att jämställa med den i nya R.B. förutsatta uppdelningen av tvistemålsförfarandet i förberedelse och huvudförhandling. Den förberedande handläggningen i expropriationsmål innefattar även inledande åtgärder, såsom utfärdande av stämning och kallelse å okända sakägare, samt avser i övrigt väsentligen att utröna vilka sakägare, som böra komma i betraktande vid ersättningens bestämmande. Sedan denna handläggning avslutats, skall inför rätten tillsättas expropriationsnämnd. Undantag härutinnan gäller, om parterna träffat överenskommelse angående expropriationsersättningen och i lagen angivna förutsättningar föreligga för överenskommelsens fastställande av rätten. Slutlig handläggning av expropriationsmål äger rum, sedan expropriationsnämndens beslut angående ersättningen kommit rätten till hända. I allmänhet skall härvid, förutom prövning av nämndens uppskattning, även meddelas besked, huruvida framställt yrkande om utvidgning av expropriationen är lagligen grundat.

207 Av nya R.B:s genomförande kan icke anses påkallat att företaga någon väsentlig omläggning i vad sålunda gäller beträffande rättegångens anordnande i expropriationsmål. Med hänsyn till ersättningsfrågans behandling inför expropriationsnämnden och de begränsningar, som stadgats med avseende å rättens prövning, synes lämpligt, att rättegången i stort sett förlöper i hittills vedertagna former. Särskild förberedelse i den mening, som avses i nya R.B., torde icke vara erforderlig. Liksom nu böra därför parterna omedelbart kallas till inställelse inför rätten för att efter den förberedande handläggningens avslutande fullgöra vad på dem ankommer för tillsättande av expropriationsnämnd. Vad angår rättens domförhet under den förberedande handläggningen torde, särskilt som expropriationsnämnd regelmässigt skall tillsättas i omedelbart samband med den förberedande handläggningen, medverkan av nämnd i häradsrätt och tre lagfarna domare i rådhusrätt vara påkallad. Även vid förhandling under målets slutliga handläggning bör med hänsyn till prövningens beskaffenhet rätten vara sammansatt såsom vid huvudförhandling. Reglerna om huvudförhandling böra även i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande rättens förhandling. Grundsatserna om förhandlingens muntlighet och omedelbarhet böra sålunda äga tillämpning, liksom reglerna för fortsatt och ny huvudförhandling, i den mån förutsättningar härför föreligga. Enligt sakens natur måste uppskov i expropriationsmål regelmässigt bliva av längre varaktighet än som förutsattes beträffande huvudförhandling i tvistemål. Att med hänsyn härtill reglerna för ny huvudförhandling ofta bliva tillämpliga, torde dock icke vålla någon olägenhet, enär utredningen i saken väsentligen förebringas inför expropriationsnämnden. För närvarande föreligger icke någon skyldighet att särskilt kalla parter och andra sakägare i anledning av att målet uppskjutits; endast för det fall, att målet förklarats vilande, gäller, att underrättelse om tiden för målets förnyade företagande skall med posten tillsändas den exproprierande samt uppläsas i kyrkan och införas i tidningarna. Då i mål av förevarande beskaffenhet parts utevaro i allmänhet icke torde utgöra hinder för målets handläggning och avgörande samt skyldighet för domstolen eller sökanden att särskilt underrätta uteblivna parter om tiden för målets förnyade handläggning kunde bliva oskäligt betungande, har beredningen ansett sig icke böra föreslå någon avvikelse från nu gällande bestämmelser i detta hänseende. Vad i nya R.B. är föreskrivet om särskild kallelse till part vid uppskov i målet bör sålunda icke äga tillämpning. Tydligt är, att om rätten skulle finna erforderligt att höra part och av sådan anledning förelägger vite, föreläggandet därom skall delgivas parten. Av 33 kap. 15 § nya R.B. framgår, att då sådant föreläggande meddelats vid förhandling, delgivning anses ha skett med den, som varit närvarande vid förhandlingen. Talan mot rättens slutliga avgörande i expropriationsmål fullföljes för närvarande enligt 25 kap. 1 § äldre R.B. efter vad. Då i högre rätt prövningen ofta torde hänföra sig till rättstillämpningen och med hänsyn härtill

208 parternas närvaro kan antagas icke äga samma betydelse som i tvistemål i allmänhet, kunde ifrågasättas, att talan mot rättens slutliga avgörande borde föras genom besvär. Häremot talar emellertid, att rätten enligt 46 § expropriationslagen har att i sitt slutliga utslag taga ståndpunkt till framställt yrkande om utvidgning av expropriation. I den mån ett sådant yrkande grundar sig på stadgandet i 12 § första stycket, är saken uppenbart av tvistemåls beskaffenhet, och talan mot rättens avgörande i denna del bör föras genom vad. Till jämförelse må erinras om bestämmelserna i 31 § stadsplanelagen. Ehuru enligt nämnda lagrum avgörande i tvist angående rätt eller plikt att inlösa mark kan träffas under rättegången och sålunda särskild talan enligt äldre R.B:s bestämmelser bort fullföljas genom besvär, har med hänsyn till avgörandets karaktär av utslag i tvistemål dock föreskrivits, att talan skall särskilt fullföljas i den ordning, som är stadgad för talan mot slutligt utslag. I enlighet med vad nu anförts och då det måste anses mindre lämpligt, att skilda rättsmedel skulle anlitas, allteftersom i målet framställts eller icke framställts yrkande om utvidgning av expropriation, har beredningen funnit sig icke böra föreslå ändring i den nu gällande regeln, att talan mot slutligt avgörande i expropriationsmål skall föras genom vad. Som framgår av 92 § skall fråga om utvidgning av expropriation enligt 12 § första stycket i vissa fall avgöras redan innan expropriationsnämnd tillsättes. Mot rättens avgörande i denna del må särskild talan föras. Enär annat ej föreskrivits, torde enligt 25 kap. 5 § äldre R.B. sådan talan skola föras genom besvär. På denna punkt torde en ändring vara påkallad. Då ett dylikt utslag innefattar ett slutligt avgörande av den föreliggande frågan och denna enligt vad förut anförts är av tvistemåls natur, torde såsom i motsvarande fall enligt stadsplanelagen böra gälla, att talan mot utslaget skall föras genom vad. Det lär icke vara att befara, att den inställelseskyldighet, som kan föranledas av nu förordade regler, skall bliva alltför betungande för parterna. Då, såsom redan antytts, i mål av förevarande slag ofta torde vara fråga allenast om rättstillämpningen, kunna parterna, om så anses önskvärt, i hovrätten begära, att målet måtte företagas till avgörande utan huvudförhandling. Vid huvudförhandling lär ofta svarandens närvaro vara utan betydelse för målets handläggning eller utredning; enligt 50 kap. 14 § andra stycket nya R.B. skall svaranden i sådant fall kallas till huvudförhandlingen med erinran, att målet m å avgöras utan hinder av hans utevaro. Beträffande de ändringar, som i övrigt föreslås, hänvisas till den följande specialmotiveringen. 13 §. Jämte den nuvarande forumregeln, som i sak bibehållits oförändrad, h a i denna paragraf upptagits de allmänna bestämmelser angående förhandlingen i underrätt, vilka beredningen i det föregående ansett sig böra förorda. I sam-

209 band med sålunda vidtagna ändringar har en ny överskrift införts och den nuvarande överskriften intagits framför 14 §. Av hänvisningen till reglerna för huvudförhandling framgår, att expropriationsmål skall handläggas vid häradsrätt å allmänt ting eller, om det erfordras, å särskilt sammanträde samt vid rådhusrätt å allmän rättegångsdag. I fråga om rättens domförhet innebär hänvisningen, att rätten vid förhandling är domför såsom vid huvudförhandling i tvistemål i allmänhet. Tydligt är, att detta gäller endast i den mån avvikande bestämmelse ej meddelats i lagen; den särskilda domförhetsregeln i 33 § andra stycket skall sålunda alltjämt äga giltighet. 14 §. Ändringarna i denna paragraf äro av redaktionell natur. 30 §. Paragrafen innehåller för närvarande en uppräkning av de omständigheter, som grunda jäv mot ordförande eller ledamot i expropriationsnämnd. I huvudsak överensstämma de därom givna reglerna med vad i nya R.B. är föreskrivet beträffande jäv mot domare. Motsvarighet saknas emellertid till de jävsbestämmelser, som införts i fjärde och femte punkterna av 4 kap. 13 § nya R.B. Då det synes önskvärt, att även där angivna omständigheter utgöra jäv beträffande expropriationsnämnd, ha de nuvarande jävsbestämmelserna utbytts mot en hänvisning till vad nya R.B. innehåller om domarjäv, varvid tredje stycket fått utgå. Vissa kompletterande föreskrifter i anslutning till den nuvarande lydelsen torde dock vara påkallade. Som framgår av beredningens motiv till 4 kap. 13 § nya R.B. (s. 107) ansågs i nämnda lagrum ej böra upptagas ett allmänt stadgande, enligt vilket domaren skulle vara jävig, om han av part åtnjöte lön eller underhåll eller stode under parts förmanskap. Då de skäl, som förelågo däremot, icke ha giltighet i förevarande fall, torde vad i sådant hänseende nu är föreskrivet beträffande expropriationsnämnd alltjämt böra bibehållas. Erinras må om den liknande bestämmelsen i 5 § lagen om skiljemän. Likaledes torde böra kvarstå vad nu är stadgat därom, att den, som vid målets handläggning i häradsrätt suttit i häradsnämnden, ej av sådan orsak skall anses jävig. Även i övrigt saknas i nya R.B. direkt motsvarighet till vissa av de nu i lagrummet uppräknade jävsgrunderna. I deras ställe träder emellertid hänvisningen till den allmänna bestämmelsen i nionde punkten av 4 kap. 13 § nya R.B., att domare är jävig att handlägga mål, om särskild, ej förut angiven omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. 47 a §. Att talan mot rättens slutliga avgörande skall föras genom vad, torde, om ej annat föreskrivits, följa redan av bestämmelserna i nya R.B. Det har emellertid ansetts lämpligt, att erinran härom upptages i lagen. Nuvarande bestämmelser i förevarande paragraf återfinnas oförändrade i andra stycket. 14—411530

210 92 §. I paragrafen har endast vidtagits den ändringen, att i fråga om fullföljd av talan hänvisats till reglerna för talan mot dom i tvistemål. Skälen för denna ändring ha angivits i den allmänna motiveringen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 om r ä t t att över annans m a r k framdraga ledning för vatten till husbehovsförforulmiiig. För mål, som avses i 3 § förevarande lag, gälla vissa från det allmänna rättegångsförfarandet avvikande regler. Sålunda äger rätten, om syn å stället finnes nödig, uppdraga åt två synemän att förrätta sådan syn samt på grund därav avgiva utlåtande, huruvida ledningens framdragande över svarandens mark må anses behövligt och i sådant fall varest och huru ledningen bör göras ävensom med vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå. Över synemännens utlåtande äger part i händelse av missnöje avgiva påminnelser hos rätten. Inkomma ej påminnelser inom tid, som i lagen angivits, skall utlåtandet genom rättens dom fastställas. Den nu antydda anordningen, som är ägnad att nedbringa parternas kostnader, torde böra bibehållas. I överensstämmelse med de grundsatser, som enligt 42 kap. 19 § nya R.B. gälla för bevisupptagning utom huvudförhandling, inhämtande av sakkunnigutlåtande m. m., torde böra föreskrivas, att uppdrag att sålunda förrätta syn skall meddelas under förberedelsen i målet. Liksom dom i anledning av talan om anspråk, som medgivits eller eftergivits, enligt 42 kap. 18 § nya R.B. kan meddelas under förberedelsen, synes vidare böra gälla, att dom, varigenom synemännens utlåtande fastställes på den grund att påminnelser ej inom stadgad tid blivit avgivna, må meddelas under förberedelsen. Då syn förrättats, torde parts utevaro från den fortsatta förhandlingen vid rätten i allmänhet vara utan betydelse för målets handläggning och avgörande. Särskilt gäller detta, om parterna uraktlåtit att avgiva påminnelser. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att parts utevaro i detta skede av rättegången ej skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande. Tydligt är, att rätten äger genom vite framtvinga inställelse, om sådan skulle anses erforderlig. Nu förordade regler ha införts i 4 och 5 §§. I samband därmed ha i nämnda paragrafer även vissa andra jämkningar vidtagits. I anslutning till bestämmelserna i 2 kap. 11 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom har i 4 § föreskriften, att synemännen skola vara ojäviga, ersatts av ett stadgande, enligt vilket till syneman ej må utses den, mot vilken förekommer jäv, som gäller mot domare. Vad beträffar 5 § är för närvarande föreskrivet, att påminnelser skola till rätten ingivas på landet sist å det allmänna tingssam-

211 manträde, som infaller näst efter trettio dagar, och i stad inom trettio dagar, sedan utlåtandet meddelades. Då enligt 33 kap. 3 § nya R.B. påminnelserna kunna inlämnas eller med posten insändas till rätten eller dess kansli, saknas anledning att, såvitt angår häradsrätt, stadga annan tid för påminnelsers avlämnande än som nu gäller beträffande rådhusrätt; i förslaget har vidtagits den omredigering, som härav betingas.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom. Förfarandet vid återköp enligt ifrågavarande lag ansluter sig nära till förfarandet vid expropriation. En olikhet föreligger emellertid bland annat såtillvida, att frågan, huruvida fastigheten skall avstås, i mål om återköpsrätt avgöres av rätten, som därvid har att tillse, att i lagen angivna förutsättningar för återköp föreligga. Prövningen i denna del skall verkställas så snart ske kan och i varje fall, innan nämnd för uppskattning av löseskillingen tillsättes. Finnas omständigheterna ej berättiga till återköp, innefattar prövningen tydligen ett slutligt avgörande av målet. Förklaras återköp skola ske och meddelas ej samma dag slutligt utslag i målet, äger den, som är missnöjd med beslutet, föra särskild talan däremot. Fullföljes sådan talan, skall målet i övrigt vila. Sedan det blivit fastställt, att återköp m å äga rum, skall frågan om löseskillingen för fastigheten avgöras. Liksom vid expropriation föreligger härvid möjlighet för parterna att, med iakttagande av vad lagen för sådant fall föreskriver, träffa överenskommelse rörande löseskillingen. Avslutas ej överenskommelse, skall löseskillingen bestämmas genom värdering av en inför rätten tillsatt återköpsnämnd. Beträffande nämndens tillsättning och befogenheter ävensom förfarandet inför nämnden skola expropriationslagens bestämmelser lända till efterrättelse med de avvikelser, som betingas av särskilda för återköp gällande stadganden. Även reglerna för rättens prövning av uppskattningen och löseskillingens fastställande ansluta sig nära till vad expropriationslagen för motsvarande fall innehåller. Med hänsyn till nu antydda överensstämmelse mellan förfarandet vid återköp och vid expropriation göra sig de synpunkter, som beredningen anfört beträffande rättegångens anordnande i expropriationsmål, i viss mån gällande även såvitt angår mål om återköpsrätt. Särskilt beaktande kräver emellertid den prövning, som skall företagas för bedömande, huruvida återköpsrätt må utövas. Avgörandet i denna del bör uppenbart föregås av huvudförhandling. För att denna skall kunna genomföras i ett sammanhang lär särskild förberedelse vara erforderlig. Att, såsom skett i fråga om expropriationsmål, föreskriva, att om rättens förhandling i tillämpliga delar skall gälla vad om huvudförhandling är stadgat, kan sålunda icke anses lämpligt. Sedan frågan om återköpsrättens utövande blivit avgjord, torde rättegången däremot i huvudsak gestalta sig som i expropriationsmål. Så-

212 som beträffande mål av sagda beskaffenhet bör alltså gälla, att rätten vid tillsättande av återköpsnämnd skall vara fullsutten och att, sedan nämnden verkställt uppskattningen, målet för prövning av uppskattningen skall utsättas till huvudförhandling. Enär skyldigheten för rätten att meddela särskild kallelse angående fortsatt handläggning icke lär bliva lika betungande som i expropriationsmål, torde någon motsvarighet till de föreslagna bestämmelserna i 13 § tredje stycket andra punkten expropriationslagen icke böra föreskrivas. Part, som icke omedelbart vid rätten kallas till förhandling för målets fortsatta handläggning, bör alltså särskilt kallas till sådan förhandling. Frågan, huruvida återköpsrätt må utövas, torde icke helt kunna anses underkastad parternas disposition. Det kunde ifrågasättas att med hänsyn härtill angående föreläggande för part att komma tillstädes borde gälla vad i nya R.B. är stadgat beträffande indispositiva tvistemål. Käranden borde alltså föreläggas att komma tillstädes vid äventyr, att hans talan i målet eljest ansåges förfallen. I 7 § tredje stycket meddelas emellertid förbud för käranden att utan medgivande av motparten återkalla sin talan. Då en tillämpning av nyssnämnda regel om verkan av kärandens utevaro i indispositiva tvistemål icke kan anses förenlig med sagda förbud mot ensidigt återkallande av kärandens talan, torde vara erforderligt föreskriva, att utevaro av part ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande. Då i lagen icke angivits de rättsmedel, som skola komma till användning vid talan mot rättens avgöranden, bliva allmänna regler härutinnan att tilllämpa. I enlighet härmed skall talan mot utslag, varigenom nämndens uppskattning fastställts, fullföljas efter vad. Detsamma får anses gälla, då rätten funnit yrkandet om återköp icke kunna medgivas eller rätten, ehuru återköp medgivits, samma dag meddelat slutligt utslag i målet. Har återköp medgivits utan att samma dag meddelats slutligt utslag, torde däremot enligt 25 kap. 5 § äldre R.B. talan mot rättens avgörande i frågan, huruvida återköp må äga rum, skola föras genom besvär. Med nuvarande rättegångsordning är för parterna av jämförelsevis underordnad betydelse, om talan skall föras genom vad eller genom besvär. Förhållandena komma härutinnan att gestalta sig annorlunda, när såsom enligt nya R.B. förfarandet i vademål i huvudsak skall bliva muntligt, under det att det nuvarande skriftliga förfarandet bibehålles i besvärsmål. Under dessa omständigheter torde regeln, att talan mot beslut angående lösningsrättens utövning i allmänhet skall föras genom besvär, icke böra bibehållas. Att tvisten i denna del skall avgöras särskilt, innan ersättningsfrågan upptages till behandling, kan icke anses innefatta skäl för att det särskilda avgörandet i lösningsfrågan i högre rätt bör prövas i annan ordning än som gäller för dom i tvistemål. Ett avgörande av ifrågavarande slag har karaktären av mellandom, och sådan dom intager enligt nya R.B. i fullföljdshänseende samma ställning som annan dom. Talan mot rättens avgörande i lösningsfrågan bör sålunda föras i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i allmänhet. Vad beredningen härutinnan förordar överensstäm-

213 mer med vad som föreslagits beträffande utvidgning av expropriation enligt 92 § expropriationslagen ävensom med vad redan nu i 31 § stadsplanelagen är föreskrivet beträffande tvist om rätt eller plikt att inlösa m a r k enligt sagda lag. 6 och 7 §§. I de fall, som åsyftas i dessa paragrafer, är uppenbarligen avsett, att de olika reglerna rörande verkan av fastighetens överlåtelse skola inträda allteftersom överlåtelsen skett före eller efter stämningens delgivning. Enär enligt 13 kap. 4 § nya R.B. talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten, erfordras ett förtydligande rörande innebörden av de meddelade bestämmelserna.

8§. De nuvarande bestämmelserna ha i förslaget sammanförts till ett första stycke. Enär rättens prövning, huruvida återköpsrätt må utövas, innefattar ett slutligt avgörande i denna del, har ansetts lämpligt att, på sätt i motsvarande fall skett i 92 § expropriationslagen, beteckna avgörandet såsom ett särskilt utslag. Föreskriften om anmälan till underrätten, då utslaget överklagas, har uteslutits med hänsyn till bestämmelserna i 50 kap. 1 och 2 §§ nya R.B. Beträffande paragrafen i övrigt hänvisas till vad i det föregående anförts. Vad angår frågan om parternas medverkan i rättegången är tydligt, att rätten, när så anses erforderligt, äger enligt 9 kap. 7 § nya R.B. meddela föreläggande för part att komma tillstädes eller infinna sig personligen. Med hänsyn bland annat till bestämmelserna i 6 och 7 §§ förevarande lag torde sådant föreläggande i regel böra meddelas i samband med kallelse å parterna till första inställelse i målet. 14 §. I paragrafen har ansetts böra angivas, att talan mot rättens utslag skall föras i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i tvistemål.

Förslag- till lag om ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931. Då rättens avgörande i fråga, som avses i 31 §, innefattar ett slutligt avgörande av denna fråga, torde, i anslutning till avfattningen av 92 § expropriationslagen och på sätt beredningen föreslagit beträffande 8 § lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom, avgörandet böra betecknas såsom ett särskilt utslag. Enligt 25 kap. 5 § äldre R.B. hade, om ej annat stadgats, talan mot avgöranden av här ifrågavarande slag skolat fullföljas genom besvär. Med hän-

214 syn till avgörandets karaktär av utslag i tvistemål är dock för närvarande föreskrivet, att talan skall föras i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad, d. v. s. efter vad. Denna anordning torde böra bibehållas. Motsvarande bestämmelser ha av beredningen föreslagits beträffande särskilt utslag i fråga, huruvida återköpsrätt enligt lagen den 20 juni 1924 må utövas, liksom beträffande utvidgning av expropriation i fall, som avses i 92 § expropriationslagen. Vad angår talan mot rättens slutliga utslag komma på grund av hänvisningen i 29 § expropriationslagens bestämmelser att lända till efterrättelse; enligt 47 a § i beredningens förslag till ändringar i expropriationslagen skall i sådant hänseende gälla, att talan föres i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i tvistemål.

Förslag till lag- angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Ehuru bulvanförhållande, som avses i förevarande lag, icke är belagt med straff, gäller för närvarande på grund av bestämmelsen i 11 § första stycket, att mål, vari åklagaren framställt yrkande om åtgärder för bulvanförhållandes upplösning, skall behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. Som framgår av motiven till 20 § förslaget till lag om införande av nya R.B. har denna regel ansetts icke böra bibehållas. Enligt sistnämnda paragraf skola de i nya R.B. meddelade bestämmelserna om allmänt åtal och om åklagare, såvitt nu är i fråga, lända till efterrättelse endast i de avseenden, som i lagrummet angivits; i övrigt bör för dessa mål tillämpas vad i nya R.B. är stadgat om tvistemål angående sak, varom förlikning ej är tillåten. Första stycket i 11 § förevarande lag har med hänsyn till det nu anförda uteslutits. Andra stycket i 11 § innehåller för närvarande ett stadgande om rätt till klagan mot beslut, varigenom domstol under rättegången meddela! förbud enligt 3 § eller ogillat yrkande om återkallande av sådant förbud. I anslutning till de i 49 kap. 4 och 5 §§ nya R.B. meddelade bestämmelserna angående talan mot beslut rörande handräckning torde nämnda stadgande böra utbytas mot en föreskrift, att om domstolen utlåtit sig angående förbud, som i 3 § sägs, i fråga om klagan över domstolens beslut skall gälla vad i nya R.B. är stadgat om handräckning. Enligt 3 § erfordras icke ställande av pant eller borgen. Beredningen föreslår icke någon ändring härutinnan. Att i delta fall kräva säkerhet skulle stå i strid mot den grundsats, som kommit till uttryck i 48 § andra stycket U.L. I 10 § återfinnes ett stadgande om editionsplikt. De därom meddelade bestämmelserna, vilka äro av mera begränsad innebörd än motsvarande föreskrifter i 38 och 39 kap. nya R.B., torde böra ersättas av nya R.B:s bestäm-

215 melser i ämnet; då enligt vad förut anförts målet, i den mån ej annat stadgats i 20 § lagen om införande av nya R.B., skall behandlas som tvistemål, följer av 38 kap. 2 § nya R.B., att editionsplikt åligger även svaranden. Paragrafen bör sålunda utgå. I övrigt ha vissa jämkningar vidtagits i 13 §; dessa betingas väsentligen därav, att åklagaren har att inkomma med stämningsansökan till rätten och att denna sålunda redan därigenom erhåller kännedom om åklagarens talan.

Förslag till lag* angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ l a g e n den 7 juni 1934 om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. I motsats till vad som gäller enligt 1925 års lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom är bulvanförhållande enligt förevarande lag kriminaliserat. Lagen förutsätter emellertid, att talan om bulvanförhållandes upplösning kan förekomma utan samband med ansvarstalan, samt föreskriver för sådant fall i 7 § andra stycket, att målet ändock skall behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. I 8 § andra stycket meddelas bestämmelser om editionsplikt av samma innehåll som i 10 § 1925 års lag. När åklagaren för talan om ansvar, är målet enligt den nya rättegångsordningen att anse som brottmål, och de vanliga reglerna för rättegången i brottmål böra lända till efterrättelse. Ett undantag härutinnan synes emellertid påkallat såvitt angår editionsplikt. Enligt nya R.B. kan i brottmål editionsplikt icke göras gällande mot den misstänkte eller vissa honom närstående. Någon motsvarande begränsning har icke föreskrivits i det nuvarande stadgandet i 8 § andra stycket förevarande lag. Med hänsyn härtill torde vara befogat, att för de mål, varom här är fråga, medgiva, att de för tvistemål gällande bestämmelserna om editionsplikt skola äga tillämpning, ehuru ansvarstalan föres. För det fall, att talan föres allenast om bulvanförhållandets upplösning, bliva föreskrifterna i 20 § lagen om införande av nya R.B. att tillämpa. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § andra stycket förevarande lag bör med hänsyn härtill utgå. I nämnda stycke har i stället intagits den nyss förordade regeln om editionsplikt i mål, vari ansvarstalan föres. Som följd härav har i 8 § endast första stycket bibehållits. I 4 § meddelas föreskrifter om kvarstad å aktier, som bulvanförhållandet avser. Enligt lagrummets nuvarande lydelse må beslut härom under rättegången meddelas av domstolen; innan målet ännu förevarit vid domstolen, äger åklagaren hos överexekutor begära förordnande om kvarstad. Som framgår av motiven till 15 kap. 5 § nya R.B. (s. 204) h a r den omständigheten, att rättegång är anhängig och att sålunda enligt sagda kapitel beslut om kvarstad eller annan handräckning kan meddelas av domstolen, ansetts

216 icke utgöra hinder för överexekutor att enligt U.L. besluta om åtgärder av liknande beskaffenhet. Samma ståndpunkt har beredningen intagit, då beredningen i samband med andra ändringar i U.L. föreslår rätt för överexekutor att meddela handräckning av enahanda beskaffenhet, som avses i 15 kap. 3 § nya R.B. I överensstämmelse härmed torde befogenheten för åklagaren att hos överexekutor begära kvarstad å aktier icke böra begränsas till tiden innan målet förevarit vid domstolen. Angående klagan över beslut, varigenom domstolen utlåtit sig i fråga om kvarstad, torde bestämmelserna i nya R.B. vara att tillämpa. Enligt motiven till förevarande lag bör, då kvarstad före målets anhängiggörande meddelats av överexekutor, gälla vad i 188 § U.L. är för motsvarande fall stadgat om skyldighet att inom viss tid instämma talan vid äventyr, att kvarstaden eljest går åter. Såsom i motiven likaledes framhållits bör skyldighet att ställa pant eller borgen icke gälla beträffande åklagaren.

Förslag till lag om upphävande av 13 § lagen den 27 j u n i 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk. Skälen för upphävandet av 13 § framgå av motiven till 20 § förslaget till lag om införande av nya R.B. Enligt sistnämnda paragraf skall beträffande jordbrukskommissionens talan vad om allmänt åtal och åklagare är stadgat gälla allenast i den omfattning, som i lagrummet angivits; i övrigt böra reglerna för indispositiva tvistemål lända till efterrättelse. I fråga om ansvarstalan enligt 8 § bliva reglerna om allmänt åtal omedelbart tillämpliga.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923. Som framgår av motiven till 20 § förslaget till lag om införande av nya R.B. har beredningen ansett erforderligt föreslå särskilda bestämmelser beträffande rättegången i bland annat mål, vari skogsvårdsstyrelsen för talan enligt 13 eller 24 § förevarande lag. Enligt dessa bestämmelser skall om skogsvårdsstyrelsens talan i sådant fall i vissa avseenden gälla vad om allmänt åtal och åklagare är stadgat; i övrigt torde de i nya R.B. meddelade bestämmelserna för indispositiva tvistemål vara att tillämpa. Rörande den närmare innebörden av vad sålunda skall gälla hänvisas till förenämnda motiv. 16 §. I paragrafen har vidtagits den ändringen, att tiden för återvinningstalan nedsatts från tre månader till en månad. Denna ändring sammanhänger med

217 att enligt nya R.B. talan i tvistemål skall anses väckt redan då stämningsansökan inkommer till rätten. Delgivning inom den utsatta tiden är sålunda icke vidare erforderlig. En motsvarande förkortning har av beredningen föreslagits i åtskilliga andra fall, där t klandertiden nu är bestämd till tre månader, såsom i fråga om återvinning vid lagsökning samt klander mot utmätning enligt 69 § U.L. 31 §. Enligt nya R.B. är vad rättsmedlet mot underrätts slutliga avgörande såväl i tvistemål som i brottmål. Med hänsyn härtill böra bestämmelserna i 31 § första stycket utgå. Enligt 20 § lagen om införande av nya R.B. skall i fråga om mål, som där avses, vad i nya R.B. är stadgat om allmänt åtal äga motsvarande tillämpning såvitt angår målets fullföljd i högre rätt. Detta innebär bland annat, att i mål, som anhängiggjorts enligt 13 eller 24 § förevarande lag, rätten att å det allmännas vägnar fullfölja eller eljest föra talan i högsta domstolen skall bedömas efter de regler, som i 7 och 54 kap. nya R.B. meddelats beträffande åklagartalan i brottmål. Enligt 26 § äga allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen lika behörighet att åtala förseelser, varom i 25 § förmäles, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Rätt att verkställa beslag tillkommer även länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; i sådan ordning verkställt beslag skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Verkställt beslag skall förfalla, om ej åtal anställes inom fyrtiofem dagar från det beslaget skedde. Innan åtal anhängiggjorts, äger skogsvårdsstyrelsen häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare. Sistnämnda bestämmelse hade icke någon motsvarighet i det förslag, som remitterades till lagrådet. Lagrådet anmärkte i detta avseende, att det vore angeläget, att beslag, varför ej funnes fog, måtte upphöra snarast möjligt, och att därför borde införas en bestämmelse, varigenom åtalsberättigad, till vilken inkommit anmälan om beslag, som gjorts av någon skogsvårdsstyrelsens tillsyningsman, erhölle rätt att, där han funne beslaget sakna fog, häva detsamma. Föredragande departementschefen anförde i anledning härav, att den av lagrådet förordade bestämmelsen icke kunnat helt upptagas. Med hänsyn till (Je olika åtalsberättigade skulle nämligen olägenheter kunna uppstå, om anmälan gjordes hos en allmän åklagare och denne hävde beslaget men skogsvårdsstyrelsen ansåge förseelse vara begången och anställde åtal för samma åtgörande, varför beslag gjorts. Däremot hade skogsvårdsstyrelsen, såsom den sakkunniga myndigheten, ansetts kunna berättigas att häva ett av dess personal verkställt beslag, och denna rätt hade ansetts kunna gälla även ett av länsjägmästare gjort beslag. — I enlighet härmed hade i propositionen ifrågavarande stadgande erhållit samma lydelse som i den slutliga lagtexten.

218 Enligt 27 kap. 6 § nya R.B. föreligger möjlighet för den, som drabbats av beslag, att begära rättens prövning därav. Har enligt förevarande lag beslag verkställts av någon skogsvårdsstyrelsens befattningshavare, kan sålunda, med bibehållande av nuvarande bestämmelser, inträffa, att frågan om beslagets bestånd samtidigt blir föremål för prövning av rätten och skogsvårdsstyrelsen. För undvikande av de olägenheter, som kunna vara förenade härmed, kunde ifrågasättas att upphäva skogsvårdsstyrelsens prövningsrätt i detta hänseende. Då denna prövningsrätt utgör en motsvarighet till den befogenhet, som enligt 27 kap. 4 § sista stycket nya R.B. tillkommer undersökningsledare eller åklagare såvitt angår beslag, som verkställts av polisman m. fl., har beredningen dock funnit tillräckliga skäl icke föreligga för en sådan ändring. Till förebyggande av nyss antydda olägenheter torde emellertid rätten, då fråga är om rättens prövning av beslag, som verkställts av någon skogsvårdsstyrelsens befattningshavare, böra, innan den häver beslag, i frågan inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Vad nu sagts bör iakttagas även när eljest liknande bestämmelser angående beslag äro meddelade, såsom i 67 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar och 61 § lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 j n n i 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I lagen ha föreslagits enahanda ändringar som i skogsvårdslagen den 15 juni 1923. I fråga om rättegången i mål, som avses i 18 och 22 §§ förevarande lag, hänvisas till motiven för 20 § lagen om införande av nya R.B.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 j u n i 1933 om ägofred. Frågor angående stängselskyldighet eller betesreglering kunna enligt lagen om ägofred avgöras genom förening såsom i 36 och 37 §§ är föreskrivet eller efter särskild syneförrättning, varom stadgas i 21—30 §§. Sakägare, som är missnöjd med syneförrättning, äger klandra förrättningen genom stämning till domstol (31 §). I lagen meddelas närmare föreskrifter om infordrande och redovisning av förrättningshandlingarna i fall, då klander anförts mot förrättningen (33 §). Särskilda bestämmelser äro även meddelade om skadestånd samt om rätt att bättra annans hägnad och att intaga

219 annans hemdjur (5 kap.). På sätt i det följande angives torde i samband med nya R.B:s genomförande i vissa hänseenden ändringar böra vidtagas i de här åsyftade bestämmelserna. 31 §. Den nuvarande bestämmelsen i första stycket innebär, att käranden h a r att inom den föreskrivna tiden av tre månader efter förrättningens avslutande delgiva stämningen med samtliga övriga sakägare. Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål som regel anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Om, såsom i förevarande fall, särskild tid för talans anhängiggörande är föreskriven, är alltså tillräckligt, att stämningsansökan inom den fastställda tiden inkommit till rätten. Med hänsyn härtill torde, på sätt föreslagits i andra liknande fall, tiden för klandertalans väckande böra begränsas. Beträffande klander mot utmätningsförrättning enligt 69 § U.L. föreslår beredningen en nedsättning av klandertiden från för närvarande tre månader till en månad. Mot en lika stark beskärning i förevarande fall talar dock, att den tid, inom vilken avskrift av förrättningshandlingarna skall tillhandahållas sakägarna, genom föreskrift i 30 § första stycket bestämts till en månad. Med beaktande härav torde klandertiden lämpligen böra bestämmas till två månader efter förrättningens avslutande. I samband med denna ändring torde lagrummets avfattning i övrigt böra jämkas i syfte att utmärka, att delgivning inom den föreskrivna tiden icke är erforderlig. De särskilda delgivningsreglerna i andra stycket böra erhålla tillämpning icke blott i fråga om stämningens delgivning utan även vid annan delgivning med sakägarna under rättegången. De nu i lagrummet omförmälda bestämmelserna i äldre R.B. ersättas i nya R.B. av 33 kap. 16 § samt stadganden i 32 kap. Mål av förevarande beskaffenhet torde i allmänhet vara att anse såsom indispositivt tvistemål. När så är fallet, skall käranden föreläggas att komma tillslädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Svaranden skall föreläggas vite. Som framgår av 9 kap. 8 § nya R.B. skall vite icke utdömas, om målet finnes kunna tillfredsställande utredas utan hinder av svarandens utevaro. 33 §. Den i förevarande paragraf vidtagna ändringen, att förrättningshandlingarna först sedan målet blivit genom lagakraftägande utslag avgjort skola insändas till lantmäterikontoret, betingas väsentligen av att förrättningshandlingarna vid fullföljd av talan böra av domstolen översändas till den högre rätten i samband med insändandet av fullföljdsinlagan och akten i målet. Skyldigheten att översända utskrift av utslag i målet har vidare ansetts böra vara densamma, oavsett huruvida ärendet återförvisas till förrättningsmannen eller ej. I överensstämmelse med vad för motsvarande fall gäller enligt 39 § lagen om enskilda vägar har föreskrivits, att utskrift av utslag skall tillställas även den, som enligt 30 § första stycket förevarande lag har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna. De föreslagna ändringarna böra

220 föranleda en viss omredigering av de tillämpningsföreskrifter, som meddelats genom kungörelsen den 28 augusti 1933 (nr 518). 36 och 37 §§. Enligt dessa paragrafer föreligger möjlighet att utan samband med syneförrättning träffa förening om stängselskyldighet eller betesreglering samt med verkan mot senare ägare eller innehavare av fastigheterna låta föreningen intagas i domboken hos den eller de allmänna underrätter, inom vilkas domvärjo fastigheterna äro belägna. Frågor av förevarande slag äro att hänföra till ärenden, som avses i beredningens förslag till lag om handläggning av ärenden. Enligt 10 § nämnda förslag skall det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter om dagbok, protokoll och aktbildning beträffande ärenden. Som framgår av motiven till sagda lagrum har dock förutsatts, att bestämmelser, som för vissa slag av ärenden äro meddelade om handlingars intagande i protokoll, alltjämt skola bibehållas. I anledning härav erfordras i sak allenast den ändringen, att föreningen skall intagas i rättens protokoll i stället för såsom nu i domboken. Med hänsyn till det krav på publicitet, som i detta fall gör sig gällande, har i förslaget utsagts, att förenings uppvisande skall äga rum vid rådhusrätt å allmän rättegångsdag och vid häradsrätt å allmänt ting. Detta utgör i viss mån en avvikelse från föreskrifterna i 8 § förslaget till lag om handläggning av ärenden; i 11 § samma förslag göres förbehåll för giltigheten av dylika avvikande bestämmelser. Av 6 § lagen om handläggning av ärenden framgår, att ärenden, som här avses, skola företagas inför fullsutten rätt. 49, 51 och 53 §§. I fråga om syn eller uppskattning enligt dessa paragrafer är för närvarande föreskrivet, att den skall förrättas av två ojäviga män. I anslutning till vad beredningen anfört vid 24 § lagen om införande av nya R.B. böra härvid gälla samma jäv som beträffande domare. För syn enligt 49 § bör därjämte såsom nu tillkomma den ytterligare fordran, att den ene synemannen skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande klandertalan mot utmätningsförrättning enligt 69 § U.L. har tiden för klandertalan enligt 49 eller 53 § ansetts böra nedsättas från tre månader till en månad. 58 §. Av paragrafens avfattning torde framgå, att den, som intagit hemdjur, vid tvist har att styrka sin uppgift, att h a n funnit djuret å sin mark. Med hänsyn till svårigheterna att förebringa bevisning i sådant avseende äger för närvarande rätten, om uppgiften ej k a n annorledes styrkas, förelägga honom att bekräfta den med ed. Förmår h a n detta, är bevisskyldigheten därigenom å hans sida fullgjord, och ersättning till djurets ägare kan icke ådömas honom.

221 I fråga om bevisbördans fördelning torde icke finnas anledning att göra ändring i vad sålunda gäller. Däremot skulle det icke överensstämma med den allmänna ståndpunkt beredningen intagit till frågan om ed som bevismedel i rättegång att bibehålla edgång; härom hänvisas till vad beredningen yttrat vid 7 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande. På grund härav och då motsvarande lättnad i bevishänseende torde beredas intagaren genom hans hörande under sanningsförsäkran, har stadgandet om edgång ansetts böra utgå.

Förslag till lag: angående ändring i vissa delar av l a g e n den 13 j u n i 1921 om förvaltning av bysamfä High eter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Beträffande den handläggning, som enligt förevarande lag tillkommer domstol, bliva föreskrifterna i lagen om handläggning av ärenden att tillämpa, i den mån ej särskilda föreskrifter äro meddelade. Enligt 6 § sistnämnda lag skall i häradsrätt nämnd medverka och rådhusrätt vara fullsutten vid slutlig handläggning av ärende angående förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag. I viss motsättning härtill gäller enligt 3, 10 och 13 §§ förevarande lag, att beslut om förordnande för viss person att föranstalta om sammanträde med delägarna eller förordnande eller entledigande av god man meddelas å landet av domaren och i stad av rätten. Att handläggningen av dessa ärenden i domsaga sålunda ansetts icke böra tillkomma häradsrätten, torde sammanhänga med den tidsutdräkt, som stundom skulle föranledas av att häradsrättens sammanträde behövde avvaktas. Enligt 4 § andra stycket lagen om handläggning av ärenden kan behovet av ett skyndsamt avgörande i allmänhet tillgodoses genom att rätten i avbidan på ärendets slutliga prövning meddelar interimistiskt förordnande; rätten är därvid domför med en lagfaren ledamot. Enligt 8 § a n d r a stycket samma lag kan ock, om ärendet är brådskande, utsättas särskilt, sammanträde för ärendets avgörande. Under dessa omständigheter och då bibehållandet av de nuvarande bestämmelserna i denna del i vissa fall kunde föranleda tvekan om vilka domförhetsregler, som skola gälla för rådhusrätt, torde böra föreskrivas, att beslut, varom här är fråga, skall meddelas av rätten. Hära.v påkallas ändring, förutom i 10 och 13 §§, även i 14 §. Av 6 § sista stycket lagen om handläggning av ärenden framgår, att häradsrätt, då nämnd skall medverka, i här berörda fall är domför med tre i nämnden. Med avseende å klandertalan enligt 8 § första stycket gäller för närvarande, att käranden inom den föreskrivna tiden av trettio dagar från det beslutsprotokollet blivit tillgängligt skall ha delgivit stämningen med övriga delägare. Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Om, såsom i förevarande fall, viss tid för talans anhängiggörande är föreskriven, är alltså tillräckligt, att stämningsansökan inom den fastställda tiden inkommit till rätten. Med hänsyn

222 härtill torde ifrågavarande lagrum böra jämkas i syfte att utmärka, att delgivning inom den föreskrivna tiden icke är erforderlig. De särskilda delgivningsreglerna i 8 § andra stycket torde böra erhålla tillämpning icke blott i fråga om stämnings delgivning utan även då eljest i mål eller ärende, som anhängiggjorts vid rätten, erfordras delgivning med flera än tio delägare. P å grund av den vidgade innebörd, som stadgandet sålunda erhåller, torde detsamma lämpligen böra upptagas i 14 §. De nu i 8 § andra stycket omförmälda bestämmelserna i äldre R.B. ersättas i nya R.B. av 33 kap. 16 § samt föreskrifterna i 32 kap. Enligt 9 § andra stycket i dess ursprungliga lydelse kunde förbud för delägarna att använda samfälligheten meddelas först sedan beslut fattats om samfällighetens användning eller avhändande; meddelande av förbud ankom, såsom nu, på överexekutor. I proposition till 1924 års riksdag (nr 4) föreslogs härutinnan sådan ändring, att dels förbud kunde meddelas, redan då ansökan gjorts om förordnande för särskild person att föranstalta om sammanträde med delägarna, dels ock meddelande av förbud skulle ankomma på domaren eller rätten. I ett till grund för propositionen liggande yttrande, avgivet av f. d. justitierådet Anshelm Berglöf, anfördes bland annat, att syftet med åtgärden kunde helt förfelas, då förbudet meddelades först i ett senare skede av ärendets behandling. Naturligast vore, att åtgärden finge vidtagas, så snart ansökan gjorts om förordnande av person att sammankalla delägarna till sammanträde. Även den obetydliga tidsutdräkt, som skulle vållas därav att ansökan om förbud finge göras hos överexekutor först efter det förordnande, som nyss nämnts, begärts hos domaren eller rätten, kunde bliva ödesdiger. Mest ändamålsenligt torde därför vara att tillägga domaren eller rätten befogenhet att meddela förbud. Förslaget, att förbud skulle meddelas av domaren eller rätten, vann icke riksdagens bifall. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 6) framhöll första lagutskottet, att på domaren icke utan nödtvång borde överflyttas uppgifter, som rätteligen tillhörde de exekutiva myndigheterna. Något sådant nödtvång kunde enligt utskottets uppfattning i förevarande fall icke anses föreligga. Den tidsbesparing, som åsyftats med den föreslagna anordningen, torde i regel endast bliva obetydlig. Å tider, då domaren på grund av tingsresor eller andra tjänsteåligganden nödgades uppehålla sig å annan ort än den, där kansliet vore beläget, skulle en dylik anordning tvärtom kunna leda till tidsspillan. Därtill komme, att det summariska förfarande, som förutsattes för en effektiv tillämpning av lagen, alltför mycket avveke från den behandling, som eljest skulle komma domarärenden till del. Däri kunde en viss fara föreligga för att förbudets utfärdande skulle fördröjas. Enligt den nya rättegångsordningen ha domstolarna a.tt i väsentligt större omfattning än för närvarande taga befattning med frågor om handräckning. En vidsträckt befogenhet härutinnan tillkommer domstol med avseende å rättegång i tvistemål. Även enligt lagen om handläggning av ärenden äger rätten, som redan antytts, en liknande befogenhet; enligt 4 § andra stycket må rätten, i avbidan på ärendes avgörande, förordna om

223 erforderliga åtgärder till säkerställande av den rättsvård, varom är fråga. Såväl i nya R.B. som i lagen om handläggning av ärenden givas bestämmelser, som möjliggöra en skyndsam handläggning av dylika frågor. Ehuru som regel tillfälle skall beredas den, som åtgärden angår, att yttra sig över ansökningen, må sålunda åtgärden omedelbart beslutas, om fara är i dröjsmål; rätten är därvid domför med en lagfaren ledamot. Under nu angivna omständigheter och då det måste anses önskvärt, att förbud enligt 9 § andra stycket förevarande lag kan meddelas redan när ansökan göres om förordnande för viss person att föranstalta om sammanträde med delägarna, synas övervägande skäl tala för, att förbud bör meddelas av rätten. Tillräcklig anledning att härjämte bibehålla möjligheten att hos överexekutor utverka förbud synes icke föreligga. Därest förbud begäres, innan ansökan om förordnande för viss person att föranstalta om sammanträde blivit slutligen prövad, synes förbud till en början böra meddelas allenast interimistiskt. Förbudet bör sedermera tagas under omprövning, då ansökan om förordnande slutligen avgöres. Enligt 10 § sista stycket kan förbud meddelas även i avbidan på beslut om ägas ställande under förvaltning av god man. Ett dylikt förbud äger alltid interimistisk karaktär och är helt att jämställa med beslut enligt 4 § andra stycket lagen om handläggning av ärenden. I fråga om verkställighet och rätt att fullfölja talan mot beslutet böra därför gälla samma regler som för motsvarande fall enligt 9 § sista stycket lagen om handläggning av ärenden. Då interimistiskt förbud i här avsedda fall meddelas omedelbart på grund av bestämmelse i förevarande lag, torde i 14 § böra intagas föreskrifter, motsvarande 9 § sista stycket lagen om handläggning av ärenden. Bland de lagrum, som nu äro angivna i andra stycket av 14 § bör upptagas även 9 §. Med hänsyn till de särskilda föreskrifter, som sålunda böra meddelas i fråga om verkställighet och fullföljd, torde den i 9 § andra stycket förekommande hänvisningen till U.L:s bestämmelser om skingringsförbud böra begränsas att avse vad i U.L. är stadgat om verkställighet av skingringsförbud.

Förslag- till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. De bestämmelser i V.L., som avse domstolarna och rättegången i vattenmål, äro meddelade i J l kap. Vattenmål upptagas i första instans av en särskild domstol, vattendomstol. Andra instans, som är gemensam för hela riket, utgöres av Svea hovrätt som vattenöverdomstol med en i viss mån från de allmänna överrätterna avvikande sammansättning. Tredje och sista instansen i vattenmål, högsta domstolen, är däremot gemensam för vattenmål och rättegångsmål i allmänhet. Den domstolsorganisation, som sålunda tillskapats för vattenmålens be-

224 handling, beröres icke av nya R.B:s införande. V.L:s bestämmelser kompletteras emellertid på viktiga punkter av R.B:s stadganden. E n uttrycklig hänvisning härom meddelas, vad angår första instans, vattendomstolarna, i 11 kap. 14 § V.L. Enligt nämnda lagrum skall beträffande vattendomstolar lända till efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt, dock endast såvitt ej i V.L. eller annan lag eller författning annat är särskilt stadgat. Vid en genomgång av de kapitel i nya R.B., som avse domstolsväsendet, framgår, att bestämmelserna i V.L. i stort sett utesluta tillämpning av de i 1 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna om allmän underrätt. Detta gäller även de i 4 och 11 §§ sistnämnda kap. upptagna föreskrifterna om rättens domförhet i vissa fall med en lagfaren domare. Visserligen kunde det ligga nära till hands att tillämpa dessa bestämmelser så, att vattenrättsdomaren ensam ägde utöva den beslutanderätt, som för motsvarande fall skall enligt sistnämnda båda lagrum tillkomma lagfaren domare ensam. Å andra sidan må framhållas, att i V.L. redan äro reglerade de fall, då vattenrättsdomaren äger sådan beslutanderätt, såsom i allmänhet är förhållandet beträffande åtgärder, som skola vidtagas under den förberedande behandlingen av ett vattenmål, samt att i dessa fall det med V.L:s terminologi ej är vattendomstolen utan vattenrättsdomaren, som beslutanderätten tillkommer. Ett frånträdande av denna ståndpunkt skulle leda till en ganska omfattande formell överarbetning, som knappast kan anses motiverad ur saklig synpunkt. Organisationen av vattenöverdomstolen anknyter sig i långt högre grad än i fråga om vattendomstolarna till den allmänna domstolsorganisationen. Även i fråga om vattenöverdomstolen utesluter dock den i l l kap. 16 § meddelade föreskriften om vattenöverdomstolens sammansättning en motsvarande tilllämpning av domförhetsregeln i 2 kap. 4 § nya R.B. Då den beslutanderätt, som enligt sistnämnda lagrum tillkommer ledamot ensam, även bör kunna utökas av hovrättsledamot i vattenöverdomstolen, synes ett tillägg härom böra upptagas i 11 kap. 16 § V.L. Vad angår högsta domstolen gälla i full utsträckning de i regeringsformen och 3 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna. Tydligt är, att de allmänna bestämmelser rörande domstolsväsendet, som upptagas i 4—9 kap. nya R.B., skola äga tillämpning även i fråga om domstolar i vattenmål och därmed sammanhängande förhållanden, i den mån de ej avvika från stadganden i V.L. Sålunda böra nya R.B:s bestämmelser om domared och domarjäv gälla. I 11 kap. 7 § V.L. upptages som särskilt jäv mot ledamot i vattendomstol, att han som sakkunnigt biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit befattning med det företag eller den åtgärd, varom i målet är fråga. Enligt 4 kap. 13 § punkt 8 nya R.B. utgör det jäv mot domare, om han i saken varit sakkunnig, och enligt punkt 9 i samma paragraf kan även annan särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet, göras gällande som jäv. Med hänsyn härtill synes det nyssnämnda stadgandet i V.L. kunna utgå. Vad angår sättet för framställande av domarjäv meddelas i 11 kap. 52 §

225 vissa bestämmelser, nära anslutande sig till motsvarande stadganden i 4 kap. 14 § nya R.B. De avvikelser, som föreligga, torde emellertid vara påkallade av praktiska hänsyn och V.L:s bestämmelser torde därför böra bibehållas oförändrade. Även beträffande protokoll och aktbildning i vattenmål upptagas i V.L. vissa särskilda bestämmelser. Enligt 11 kap. 73 § föres vid vattendomstolens sammanträden protokoll av vattenrättsdomaren eller, efter dennes förordnande, av vattenrättssekreteraren och undertecknas av den, som fört protokollet. Som en följd av aktbildningen skall i målet ingiven handling icke intagas utan allenast anmärkas i protokollet. För varje mål skall av vattenrättssekreteraren upprättas en akt. Dessa bestämmelser, som i första hand avse ansökningsmål, äro även tillämpliga å stämnings- samt underställningsoch besvärsmål. Några bestämmelser om förande av protokoll vid handläggning, som sker inför vattenrättsdomaren, upptagas icke i V.L.; däremot skall i akten upptagas avskrift av vattenrättsdomarens beslut i målet. Enligt nya R.B. skall protokoll föras för varje mål särskilt och handlinga r n a i målet sammanföras till en akt. I allmänhet skall protokollet föras av särskild protokollförare, som även har att underteckna protokollet. Över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam, erfordras i regel icke protokoll. I nu angivna hänseenden överensstämma alltså i stort sett V.L:s och nya R.B:s bestämmelser. Vad angår protokollets innehåll upptagas, förutom den ovan anmärkta föreskriften, att handling i målet ej skall intagas i protokollet, icke några särskilda bestämmelser i V.L. utan äro på grund av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 14 § härutinnan att tillämpa R.B:s bestämmelser. På denna punkt innebär nya R.B. en väsentlig förändring av tidigare gällande regler. I detta sammanhang må särskilt erinras om, att parternas anföranden i regel icke skola antecknas. Däremot skola i protokollet fortfarande upptagas bland annat utsaga av vittne eller sakkunnig liksom vad rätten iakttager vid syn å stället. Enligt nya R.B. skall protokoll över förhandling, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig avfattning. övervägande skäl torde tala för, att de sålunda angivna grunderna tillämpas även å protokoll i vattenmål. Rättegången i vattenmål företer betydande avvikelser från äldre R.B:s processystem. Den väsentligaste av dessa är, att vattendomstolens handläggning av målet skall föregås av en av vattenrättsdomaren ledd förberedelse. Om denna förberedelse upptagas i V.L. ingående bestämmelser, vilka till sin allmänna läggning nära ansluta sig till motsvarande regler i nya R.B. Med hänsyn till särskilt ansökningsmålens tekniska natur samt de kostnader och olägenheter, som skulle uppstå för såväl det allmänna som ock parter och andra intressenter genom sammanträden inför vattenrättsdomare eller vattendomstol för förhandling, har förberedelsen i vattenmål erhållit en övervägande skriftlig karaktär. Såsom framgår av 11 kap. 45 § kunna dock även vissa förberedande undersökningar äga r u m vid sammanträde med parterna. Den sålunda föreskrivna ordningen torde i allt väsentligt böra bibehållas såsom väl avpassad efter vattenmålens särskilda karaktär. 15—411530

226 De i V.L. upptagna bestämmelserna om måls beredande h a liksom motsvarande stadganden i nya R.B. till ändamål att tillgodose kravet å rättegångens koncentration och skapa förutsättningar för att förhandlingen inför vattendomstolen skall kunna genomföras såvitt möjligt vid ett och samma rättegångstillfälle. Redan nu torde, såvitt förhållandena medgiva det, grundsatserna om rättegångens muntlighet och omedelbarhet prägla vattendomstolarnas förhandlingar. En bidragande orsak härtill är, att processmaterialet i vattenmål i regel till väsentlig del utgöres av den utredning, som vattendomstolen i samverkan med parterna inför i målet vid sina undersökningar, särskilt vid syn å stället. De regler om förhandlingens muntlighet, koncentration och omedelbarhet, som enligt nya R.B. gälla för huvudförhandling, torde därför i stort sett väl lämpa sig även för vattendomstolens sammanträden för förhandling. I princip böra alltså parterna vid huvudförhandlingen framlägga processmaterialet och detta bör ske i muntlig form. Med hänsyn till det i skriftväxlingen förebragta materialets beskaffenhet torde det dock ofta visa sig lämpligt, att förhandlingen inledes med en sammanfattande redogörelse från domstolens sida för detta material med de föreliggande tvistefrågorna. En utväg härtill erbjuder stadgandet i 43 kap. 7 § andra stycket nya R.B. I flera fall äro vattenmål, särskilt ansökningsmål, av den omfattning, att vattendomstolens sammanträden t. ex. för syn måste sträcka sig över en längre tidrymd än för rättegångsmål i allmänhet torde vara erforderlig. I detta sammanhang må erinras om att den årstid, som är tjänlig för syns hållande, i allmänhet är begränsad till vegetationsperioden. Därest en syneförrättning icke under det ena året hinner avslutas rörande företaget i dess helhet, kan den i regel ej fortsättas förrän nästa års vegetationsperiod infaller. Tydligt är, att i dylika mål nya R.B:s regler om fortsatt eller ny huvudförhandling skulle kunna förorsaka betydande olägenheter och kostnader. Om förhandlingen inför vattendomstolen icke kan återupptagas inom den i nya R.B. föreskrivna tiden av fjorton dagar från första förhandlingens slut, skulle ny förhandling äga rum med skyldighet för vattendomstolen bland annat att ånyo företaga syn å den mark, vara redan tidigare syn hållits. Ur saklig synpunkt torde en dylik upprepning av utredningen i allmänhet icke vara erforderlig. Vattendomstolens iakttagelser vid synen skola antecknas i protokoll och dessutom bliva de gjorda iakttagelserna omedelbart efter synegångens avslutande föremål för överläggning inom domstolen. De preliminära beslut, vartill domstolen då kommit, antecknas för att tjäna till ledning vid målets senare behandling. Särskilt i fall, då vattendomstolens sammansättning är oförändrad, torde alltså den omständigheten, att den nyssnämnda tiden av fjorton dagar överskrides icke i regel böra föranleda, att ny förhandling äger rum. Läget blir ett annat, om vattendomstolens sammansättning förändras. För sådant fall torde principiellt böra krävas ny huvudförhandling; i viss utsträckning torde dock bland annat av kostnadsskäl bevis, som redan upptagits, böra kunna gälla utan att beviset upptages ånyo. Även i vissa andra hänseenden torde de regler, som nya R.B. innehåller

227 om huvudförhandling, icke lämpa sig för vattenmål. Enligt 17 kap. 2 § nya R.B. skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, domen grundas å vad vid förhandlingen förekommit. I vattenmål torde denna regel icke kunna upprätthållas utan undantag. Den utredning, som förekommer i vattenmål, är i stor utsträckning av teknisk natur; den bygger i huvudsak på ett skriftligt material, såsom a w ä g ningsprotokoll, konstruktionsritningar, kartor, sakkunnigutlåtanden samt undersöknings- och värderingsinstrument. Den tekniska granskningen av detta material måste i regel företagas före vattendomstolens sammanträde genom vattendomstolarnas personal, särskilt vattenrättsingenjörerna. Såsom redan framhållits bör väl vid huvudförhandlingen lämnas en redogörelse för innehållet i den tekniska utredning, som föreligger i skriftväxlingen, men det torde icke vara lämpligt att strängt fasthålla vid kravet, att vattendomstolen vid sitt avgörande av målet skulle äga att taga hänsyn allenast till det material, som sålunda förebragts. På grund av det nu anförda anser beredningen att — i viss olikhet med den allmänna processen — vattendomstols avgörande må kunna grundas även å vad som förekommit utom huvudförhandlingen. I nära samband med frågan om förhållandet mellan förberedelse och huvudförhandling står spörsmålet om förhandlingens muntlighet. Att parternas anföranden i regel böra ske muntligen, torde vara uppenbart. Från denna huvudregel medger stadgandet i 43 kap. 5 § nya R.B. det undantaget, att yrkande må uppläsas ur skrift och i 11 kap. 53 § V.L. förutsattes, att ersättningsyrkanden må framställas i skriftlig inlaga. Härutöver torde med hänsyn till vattenmålens särskilda natur böra tillåtas part att för utredning av fråga av teknisk natur åberopa av honom ingiven skrift. Vad angår rättegången i vattenöverdomstolen och högsta domstolen torde i stort sett nya R.B:s bestämmelser böra vinna tillämpning i fråga om såväl fullföljdssättet som förfarandet. Vid fullföljd från vattenöverdomstolen till högsta domstolen bör alltså fordras prövningstillstånd liksom beträffande mål i allmänhet. Det ligger emellertid i sakens natur, att prövningstillstånd oftare än i vanliga mål kan komma att meddelas redan på grund av de fullföljda frågornas stora ekonomiska betydelse och även med hänsyn därtill att en tillståndsprövning i mycket stora mål kan visa sig onödigt tidsödande. I fråga om överrättsförfarandet i vattenmål bör erinras om, att detta i vida högre grad än i den allmänna processen måste begränsas till en granskning ur rättsliga synpunkter. Vattendomstolen är utrustad med den särskilda sakkunskap och erfarenhet, som är av betydelse för vattenfrågors sakliga prövning. En konsekvens härav är att ett förnyande av processmaterialet i vattenöverdomstolen, t. ex. genom syn, i regel icke kan ifrågakomma. Även ur kostnadssynpunkt tala starka skäl häremot. Då bevisupptagning i överrätt i allmänhet icke bör förekomma i vattenmål och processmaterialet till övervägande del är skriftligt, torde icke föreligga samma behov av muntlig förhandling i överrätt som i fråga om rättegångsmål i allmänhet. Härtill kommer särskilt i ansökningsmål det ofta mycket stora antalet parter. Av nu antydda skäl synes det lämpligen böra överlämnas åt

228 överrätten att avgöra, huruvida muntlig huvudförhandling bör äga rum eller icke. I de fall, då huvudförhandling äger rum, torde ofta visa sig lämpligt, att utredning av teknisk natur framlägges genom vattenöverdomstolens försorg och ej, såsom i tvistemål i allmänhet, av parterna. Från de utgångspunkter, som beredningen nu angivit, har inom beredningen utarbetats förslag till ändring i vissa delar av V.L. Förslaget har för granskning varit underställt vattenöverdomstolen och rikets vattenrättsdomare, vilka givit sin anslutning till förslagets huvudgrunder. För de framställda anmärkningarna och för förslagets motiv i övrigt lämnas redogörelse här nedan.

11 KAP. 1§Ändringen i denna paragraf är helt formell och sammanhänger med, att i nya R.B. högsta domstolen upptages som sista instans. Vattenöverdomstolen har i sitt yttrande över beredningens förslag erinrat, att det nu i 14 § upptagna stadgandet om tillämpningen å vattendomstolar och rättegången vid dessa av R.B:s bestämmelser i fråga om allmän underrätt borde erhålla en mera central plats och förordat, att stadgandet intages i början av kapitlet, varvid det borde utvidgas att omfatta även överrätterna och rättegången därstädes. I anledning av denna erinran har stadgandet med den av vattenöverdomstolen förordade utvidgningen överförts till 1 §, där det erhållit plats som sista stycke. I anslutning härtill har rubriken till 1 § erhållit ändrad avfattning. 4§Enligt 4 kap. 9 § nya R.B. är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, skyldig att, om han alltjämt är valbar, även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Då denna bestämmelse synes böra gälla även vattenrättsnämndeman, har sista stycket i denna paragraf undergått någon jämkning.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har den i 7 § andra stycket upptagna särskilda jävsregeln ansetts böra utgå. Bestämmelsen om avläggande av domared i första stycket ersattes av motsvarande stadgande i 4 kap. 11 § nya R.B. Lagrummet kan alltså helt uteslutas.

12 §. Jämkningen i detta lagrum har föranletts av, att enligt nya R.B. nämnd skall deltaga ej allenast i häradsrätt utan även i vissa mål i rådhusrätt.

229 16 §. Av anledning, som föranlett uteslutning av 7 §, torde tredje och fjärde styckena i denna paragraf böra utgå. I detta lagrum torde däremot, såsom framhållits i den allmänna redogörelsen, böra upptagas en bestämmelse, motsvarande 2 kap. 4 § nya R.B. Denna bestämmelse har införts som tredje stycke. 33 och 37 §§. Beträffande första stycket i 33 § ha vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar fäst uppmärksamheten på, att det undantag från kungörelse i allmänna tidningarna, som omförmäles i detta stycke, avser allenast företag enligt 8 kap. medan motsvarande undantag i 88 § omfattar även företag enligt 7 kap. Övervägande skäl torde tala för att stadgandet i 33 § bringas i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 88 §. Enligt 33 § andra stycket erfordras ej underrättelse till sakägare på sätt i nämnda lagrum föreskrives för det fall att det blivit sökanden ålagt att på sätt i 37 § sägs delgiva viss sakägare kungörelse, som utfärdats i målet. I 37 § stadgas, att i vissa fall kungörelsen skall delgivas sakägare på sätt om stämning är stadgat och att föreläggande därom skall meddelas sökanden vid påföljd att, om sökanden försummar vad sålunda förelagts honom, ansökningen skall förklaras förfallen. Enligt 33 kap. nya R.B. skall delgivning i rättegång i allmänhet ske genom rättens försorg och medelst posten. I vissa fall kan det emellertid medgivas part att själv ombesörja delgivningen. Dessa delgivningsregler komma på grund av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § V.L. i dess nya lydelse att gälla även i vattenmål. Då delgivning genom rättens försorg sålunda i allmänhet kommer att äga rum, påkallas härav viss jämkning såväl i 33 § andra stycket sista punkten som ock i 37 §. För det fall, att föreläggande om delgivning meddelats sökanden, bör i fråga om sådant föreläggande och påföljden, om det ej fullgöres, tillämpas stadgandet i 32 kap. 2 § nya R.B. Bestämmelse härom har intagits i 37 § sista stycket. Uti 37 § andra stycket meddelas vissa särskilda bestämmelser om delgivningsförfarandet. Delgivning med ägaren av kraftanläggning kan således under vissa förutsättningar ersättas av delgivning med anläggningens föreståndare; i fråga om den sistnämnde kan ock, om han ej anträffas, delgivning ske medelst kungörelsens fästande å lämplig plats vid anläggningen. Anledning torde ej föreligga att vid sidan av de i 33 kap. nya R.B. anvisade delgivningssätten bibehålla den form av delgivning, som upptages i andra stycket. I överensstämmelse härmed har stadgandet ansetts kunna utgå. 42 §. Som framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget äro de i 1 kap. nya R.B. upptagna domförhetsreglerna icke tillämpliga beträffande vattendomstol; i V.L. måste alltså angivas i vilka fall det tillkommer vattenrättsdomaren att besluta. Av de föregående paragraferna framgår ock att skrift-

230 växlingen i ansökningsmål försiggår inför vattenrättsdomaren, som äger besluta i därvid förekommande frågor. Denna regel bör även gälla frågor om delgivning av kallelser och andra handlingar. Beslutanderätt i dylika fall torde böra tillkomma även vattenrättssekreteraren. Bestämmelse härom har intagits i första stycket av denna paragraf. Som andra stycke har upptagits föreskrift om behörighet för vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren att utfärda vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden. Den befogenhet i detta hänseende, som enligt den nuvarande lydelsen av lagrummet tillkommer häradshövding eller ledamot av rådhusrätt i stad, har däremot icke bibehållits, då den torde sakna praktisk betydelse och i övrigt synes olämplig. 43 §. I detta och vissa följande lagrum behandlas vissa förberedande åtgärder, som vattenrättsdomaren eller vattendomstolen har att självmant vidtaga för att målet må vid vattendomstolens sammanträde kunna prövas utan tidsutdräkt eller onödig omgång. I stort sett utgöra de en motsvarighet till de bestämmelser om förberedelse i tvistemål, som upptagas i 42 kap. nya R.B. De åtgärder, som avses i förevarande lagrum i dess nuvarande lydelse, äro förhör med parter eller vittnen till vinnande av utredning, som i målet finnes erforderlig; sådant förhör må äga rum vid allmän underrätt. Det h a r synts beredningen lämpligt att i detta sammanhang, i huvudsaklig anslutning till bestämmelserna i 42 kap. nya R.B., upptages en sammanfattande redogörelse för de åtgärder, som för målets beredande till huvudförhandling böra ankomma på vattenrättsdomaren. I V.L. meddelas icke någon uttrycklig bestämmelse om vattendomstolens skyldighet att i ansökningsmål sörja för fullständig utredning. Att en sådan skyldighet åvilar vattendomstolen beträffande företagets inverkan å intressen av allmän natur torde dock vara uppenbart och framgår även av förarbetena till V.L. Motsvarande regel torde i viss utsträckning även gälla i fråga om företagets förhållande till enskilda intressen. I detta sammanhang må erinras, vad angår ersättning medelst kraftöverföring, om bestämmelserna i 9 kap. 13, 14 och 45 §§ samt beträffande enskilda intressen i allmänhet om stadgandena i 11 kap. 47 och 60 §§. Den begränsning i rättens befogenhet att självmant föranstalta om bevisning, som beträffande dispositiva mål är föreskriven i 35 kap. 6 § nya R.B., synes alltså icke böra äga tillämpning i fråga om ansökningsmål. Med hänsyn härtill har som första stycke i förevarande paragraf intagits, att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning. Tydligt är, att detta stadgande icke medför någon inskränkning i den befogenhet, som må tillkomma parterna att träffa uppgörelse i vissa frågor. Att för sådana fall även rättens befogenhet att föranstalta om utredning är begränsad, framgår av 35 kap. 6 § nya R.B. En erinran härom har ansetts böra införas i första stycket. Stadgandena i de föreslagna andra, tredje och fjärde styckena motsvaras

231 av bestämmelserna i 42 kap. 19 § nya R.B. I anslutning till de nuvarande bestämmelserna i första stycket har befogenheten för vattenrättsdomaren att förordna om bevisupptagning vid annan domstol vidgats i förhållande till de regler, som gälla för de allmänna domstolarna. Däremot ha skäl icke ansetts föreligga att medgiva partsförhör vid annan domstol i andra fall än då sådant förhör må äga rum i tvistemål i allmänhet, d. v. s. för parts hörande under sanningsförsäkran. Vid bevisupptagningen skola i övrigt allmänna regler tillämpas. 44 §. Beträffande sakkunnig, som enligt denna paragraf tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen, torde böra gälla nya R.B:s bestämmelser om sakkunnig. Att vattenrättsdomaren äger att i samband med målets beredande tillkalla sakkunnig, framgår av 43 § i dess nya lydelse. Av förevarande lagrum har därför bibehållits allenast dess sista stycke. 45 §. De i första stycket av 1 mom. vidtagna ändringarna h a föranletts av den ändrade lydelsen av 44 §. 46 §. Enligt denna paragraf äger vattenrättsdomaren, om ärendet finnes brådskande, i vissa slag av ansökningsmål medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. De mål, som avses, angå anläggande eller nyttjande av vattentäkt eller åtgärder till skydd mot förorening av grundvatten samt vissa anläggningsfrågor rörande allmän farled eller allmän flottled. Till sitt syfte överensstämma dessa åtgärder mycket nära med de handräckningsåtgärder, som behandlas i 15 kap. 3 § nya R.B. Genom hänvisningen till R.B. torde väl stadgandena i 15 kap. nya R.B. i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål. Då det emellertid kan förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sistnämnda kapitel kunna anses tillämpliga å vattenmål, torde 46 § böra bibehållas. En begränsning till de i paragrafen angivna företagen synes emellertid mindre ändamålsenlig; behov torde föreligga att utsträcka stadgandet att avse vattenmål i allmänhet. Med hänsyn härtill har i den föreslagna lydelsen begränsningen uteslutits. I sista stycket stadgas, att beslut, som avses i paragrafen, omedelbart länder till efterrättelse; detta överensstämmer med stadgandet i 17 kap. 14 § nya R.B. 47 §. Ändringen i denna paragraf avser andra stycket. Angående skälen till densamma hänvisas till vad förut yttrats under 33 och 37 §§.

Vattenöverdomstolen har beträffande första stycket i 49 § erinrat att detta stadgande ersattes genom bestämmelsen i 40 kap. 1 § nya R.B. Då stad-

232 gandet emellertid torde ha något vidare innebörd än nämnda bestämmelse, h a r det ansetts böra kvarstå. 50 §. Det sammanträde med vattendomstolen, som avses i detta lagrum, motsvarar enligt nya R.B. huvudförhandlingen i tvistemål. Med hänsyn härtill h a r uttrycket »för målets prövning» utbytts mot »för huvudförhandling i målet». 53 §. I detta lagrum behandlas tiden och sättet för framställande av ersättningsyrkanden från sakägares sida. Rätt att framställa sådant yrkande står sakägare öppen ännu vid målets behandling vid huvudförhandlingen. Vattenöverdomstolen har framhållit, att för att målet vid vattendomstolens sammanträde om möjligt kunde slutföras i ett sammanhang det vore önskvärt att dylikt ersättningsyrkande bleve förberedelsevis utrett samt förordat att en erinran om vattenrättsdomarens skyldighet härutinnan upptoges i lagrummet. Enligt beredningens åsikt torde i allmänhet den utredning rörande företaget, som sökanden enligt 27 § har att framlägga i samband med sin ansökan, innefatta sådan förberedelse; att undersökning, som avses i särskilt 45 §, bör omfatta även framställda ersättningsanspråk, torde vara tydligt. Om yrkandet framställes först vid vattendomstolens sammanträde, kunna väl vissa svårigheter uppkomma. Dessa torde emellertid icke kunna helt avhjälpas utan att sakägares rätt att framställa ersättningsyrkanden begränsas till målets beredande. Beredningen anser sig emellertid icke böra föreslå en sådan begränsning, då den skulle komma i strid med de allmänna grunderna för V.L:s ståndpunkt i denna del. I allmänhet torde det ock vara möjligt för vattendomstolen att vid synen skaffa sig erforderlig utredning för yrkandets bedömande. Beredningen anser sig alltså icke böra u r denna synpunkt föreslå någon ändring i lagrummets avfattning. Däremot h a r detsamma i förtydligande syfte undergått viss formell jämkning. 55 §. Beträffande huvudförhandlingen inför vattendomstolen skola, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, nya R.B:s stadganden i stort sett gälla. Som första stycke i denna paragraf ha införts vissa modifierande bestämmelser. Enligt 43 kap. 7 § nya R.B. kan ordföranden vid förhandlingens början kort redogöra för tvisteläget. Detta tillvägagångssätt synes särskilt lämpligt i mål, där förberedelsen varit skriftlig och processmaterialet tilllika är av övervägande teknisk beskaffenhet såsom i regel är fallet i ansökningsmål. En sammanfattande redogörelse för den tekniska utredningen torde ofta lämpligen böra lämnas av någon av vattenrättsingenjörerna. Med hänsyn till vad sålunda framhållits har i första stycket intagits bestämmelse

233 att sådan redogörelse bör lämnas före förhandlingens början. Dessutom har i första stycket gjorts den avvikelsen från förhandlingens muntlighet, att part må för utredning av fråga av teknisk beskaffenhet anlita skrift. Som andra stycke har upptagits den nuvarande bestämmelsen, att parts utevaro icke utgör hinder för målets handläggning och avdömande. Utevaro av sökanden eller annan sakägare från vattendomstolens sammanträde bör i allmänhet icke föranleda särskild påföljd. De i nya R.B. upptagna bestämmelserna om föreläggande för part bliva alltså icke tillämpliga. Från denna huvudregel synes dock böra göras ett undantag. Om det för utredningen finnes erforderligt, torde sökanden eller annan sakägare böra kunna åläggas att infinna sig, eventuellt personligen. Ett sådant föreläggande bör emellertid ej kunna ske i den för kallelser bestämda ordning utan särskilt tillställas den part, som föreläggandet skall avse. Bestämmelse härom har intagits i förevarande paragraf. 57 och 58 §§. I dessa paragrafer ha meddelats bestämmelser om tiden och sättet för utslags meddelande och om uppskov i ansökningsmål. I 57 § första stycket uttalas som allmän regel, att innan vattendomstolen efter syn eller annan förhandling åtskiljes utslag i målet skall avkunnas eller ock besked lämnas om tiden och platsen för dess meddelande; utan synnerliga skäl, som i protokollet angivas, må ej tiden sättas senare än två månader, sedan beskedet lämnades. Beträffande sättet för utslags meddelande anvisas i 57 § antingen utslagets avkunnande eller ock dess meddelande i annan ordning. Som framgår av 58 § avses med det senare alternativet, att utslaget å utsatt tid och plats skall vara för parterna tillgängligt; något sammanträde av vattendomstolen för utslagets meddelande är i detta fall ej erforderligt. Härvid förutsattes i lagen, att utslaget tidigare efter överläggning beslutats av vattendomstolen. Enligt den terminologi, som företrädesvis kommer till användning i 11 kap. V.L. betecknas vattendomstolens slutliga avgöranden som utslag. Utslag innefattar i överensstämmelse härmed såväl ett avgörande av saken som ock ett avgörande, varigenom vattendomstolen på annan grund skiljer målet från sig. Avgörande av saken benämnes enligt 17 kap. 1 § nya R.B. dom; annat slutligt avgörande är slutligt beslut. Denna åtskillnad är av särskild betydelse med hänsyn till fullföljdssättet och i 11 kap. 98 § har intagits en erinran härom. Däremot har beredningen icke ansett nödvändigt, att vattenlagens terminologi underkastades en genomgående överarbetning på denna punkt. Regler om tiden och sättet för doms meddelande upptagas i 17 kap. 9 § n y a R.B. Dessa regler gälla även slutligt beslut. Tiden har i nämnda lagrum som allmän regel satts till högst två veckor från förhandlingens avslutande. Med hänsyn till ansökningsmålens ofta stora omfattning torde den i V.L. upptagna tidsbestämmelsen böra bibehållas. Vad åter angår bestämmelserna om sättet för utslags meddelande i vattenmål överensstämma dessa nära

2U med motsvarande föreskrifter i nya R.B.; någon ändring av V.L:s föreskrifter i denna del torde alltså icke erfordras. Beträffande uppskov i ansökningsmål meddelas i 57 § bestämmelser, av vilka framgår, att uppskov ej må äga rum utan att särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov; däremot förekommer icke någon föreskrift om uppskovstidens längd. I nya R.B. göres skillnad mellan å ena sidan mera kortvarigt uppskov, högst två veckor, och å andra sidan uppskov av längre varaktighet. Regeln är i det förra fallet, att huvudförhandlingen fortsattes under förutsättning att ej andra domare sitta i rätten, och i det senare fallet, att ny huvudförhandling skall äga rum. Som framhållits i den allmänna motiveringen torde det icke vara lämpligt att i vattenmål göra frågan om fortsatt eller ny förhandling beroende av uppskovstidens längd. Däremot synes ändring i domstolens sammansättning böra föranleda målets upptagande till ny huvudförhandling. Huruvida vid denna syn bör ånyo företagas eller annat bevis återupptagas, torde böra bero av omständigheterna. Med hänsyn till det nu anförda har i 57 § införts bestämmelse om, att vid ny huvudförhandling bevis ej behöver upptagas ånyo, i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. De avvikelser, som sålunda föreslås från nya R.B:s bestämmelser om fortsatt och ny huvudförhandling, återverka även på tillämpningen i fråga om ansökningsmål av vissa andra stadganden i nya R.B. Sålunda är tydligt, att utsatt huvudförhandling ej behöver inställas av den anledningen, att fortsatt huvudförhandling ej kan hållas inom den tid av fjorton dagar, som förutsattes i 43 kap. 3 § nya R.B. Över huvud taget torde föreskrifterna i 2 och 3 §§ nämnda kapitel om huvudförhandlings inställande p å grund av brister i utredningen endast i undantagsfall kunna ifrågakomma i mera omfattande ansökningsmål. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör vattendomstolens utslag grundas såväl å förhandlingen inför vattendomstolen som ock å vad handlingarna i övrigt innehålla. Då en sådan regel innefattar en avvikelse från den i 17 kap. 2 § nya R.B. upptagna bestämmelsen, att dom skall, då huvudförhandling hålles, grundas å vad vid förhandlingen förekommit, har som ett första stycke i 58 § införts nu angivna bestämmelse. 65 §. Den ändring, som föreslagits i andra stycket av denna paragraf, avser att bringa stadgandet i närmare överensstämmelse med föreskriften i 18 kap. 6 § nya R.B. 73 §. P å grund av hänvisningen till R.B. komma reglerna i 6 kap. nya R.B. om domstols protokoll att bliva tillämpliga även i fråga om vattendomstolarnas sammanträden, över handläggning, som sker inför vattenrättsdomaren ensam, är protokollföring ej föreskriven i V.L.; de nödvändiga anteck-

235 ningarna från dylik handläggning torde i allmänhet införas i diarierna eller biläggas akten. En tillämpning av stadgandet i 6 kap. 1 § andra stycket nya R.B. torde i stort sett leda till samma resultat. Med hänsyn härtill torde särskild bestämmelse i V.L. ej vara påkallad i denna fråga. Enligt nu förevarande paragraf föres i vattenmål protokoll av vattenrättsdomaren eller efter dennes förordnande av vattenrättssekreteraren; protokollet skall undertecknas av protokollföraren. Även i denna del råder överensstämmelse med motsvarande stadgande i 6 kap. 2 § första stycket nya R.B. De i 3—7 §§ i 6 kap. nya R.B. upptagna bestämmelserna om protokollets innehåll torde även böra gälla i fråga om vattenmål. Bestämmelsen att i målet ingiven handling ej må i protokollet intagas, motsvaras i fråga om allmän underrätts protokoll av föreskrifter i 6 kap. 4 och 5 §§ nya R.B. Med hänsyn härtill torde bestämmelserna i 6 kap. i sin helhet böra omedelbart tillämpas även i vattenmål; första stycket i 73 § har alltså ansetts kunna utgå. Av den för vattendomstol i 11 kap. 12 § meddelade omröstningsregeln torde framgå, att vattenrättsnämndemans skiljaktiga mening alltid skall antecknas i protokollet samt att den i 6 kap. 3 § punkt 8 nya R.B. upptagna undantagsbestämmelsen beträffande skiljaktighet inom nämnd alltså icke äger tillämpning i fråga om vattenmål. I 73 § andra stycket upptagas nu bestämmelser om aktbildning. Även dessa ansluta sig nära till motsvarande bestämmelser i 6 kap. nya R.B. Då emellertid stadgandet i nuvarande tredje stycket ej äger motsvarighet i 6 kap. utan är påkallat av särskilda bestämmelser angående förfarandet i ansökningsmål, har andra stycket ansetts böra bibehållas och erhållit plats som första stycke. Då de protokoll, som biläggas akten, äro protokollen i huvudskrift, bör uttrycket »avskrift av vattendomstolens protokoll» jämkas. Slutligen meddelas i 73 § sista stycket föreskrift angående renovation av akterna i ansökningsmål. Även denna bestämmelse torde böra kvarstå. 75—80 §§. Uti förevarande paragrafer meddelas bestämmelser om inledande av rättegång i det slag av vattenmål, som i V.L. benämnes stämningsmål. Företrädesvis motsvara stämningsmålen den allmänna processens tvistemål men i vissa fall hänföras till stämningsmål även brottmål. Ansökan om stämning sker genom skriftlig inlaga, som ingives till vattenrättsdomaren. Upptages ansökan anordnas under vattenrättsdomarens ledning skriftväxling mellan parterna; sedan denna är slutförd, upptages målet av vattendomstolen till slutlig prövning. Skriftväxlingen har, liksom förberedelsen i tvistemål, till uppgift att förbereda handläggningen av målet inför vattendomstolen. I olikhet med förberedelsen enligt nya R.B. är denna i stämningsmål alltid skriftlig; däremot överensstämma bestämmelserna i övrigt i allt väsentligt med nya R.B:s motsvarande stadganden. För de mål, som röra häktad, skall dock enligt särskilt stadgande det nu angivna förfarandet ej tillämpas utan i stället gälla vad angående sådant mål finnes föreskrivet för häradsrätt.

236 Vad angår formen för förberedelsen, skriftlig eller muntlig, synas i likhet med vad som gäller i fråga om ansökningsmålen, övervägande skäl tala för skriftlig förberedelse i stämningsmål. I stort sett torde alltså någon omläggning av det nuvarande förberedande förfarandet i stämningsmål icke vara påkallad av nya R.B:s införande; i några punkter torde dock en anpassning till nya R.B:s bestämmelser böra ske. I 75 § torde uttryckligen böra anges, att kärandens inlaga avser ansökan om stämning; härigenom vinnes att motsvarande bestämmelser om stämningsansökan i nya R.B. bliva att tillämpa, såvitt V.L. ej innehåller annan bestämmelse. Sålunda kommer stadgandet i 33 kap. 1 § nya R.B., i vad det avser stämningsansökan, att gälla även sådan ansökan i vattenmål. Vad angår frågan om det antal exemplar, i vilka stämningsansökan liksom andra inlagor i stämningsmål böra ingivas, torde denna böra regleras lika för stämningsmål och tvistemål i allmänhet. De i 33 kap. 2 och 6 §§ meddelade reglerna böra alltså gälla även i stämningsmål. Härav följer att föreskriften om det antal exemplar, i vilka enligt 75 § stämningsansökan skall ingivas, samt stadgandet i 76 § om påföljd för uraktlåtenhet härutinnan böra utgå. Enligt 76 § i dess nuvarande lydelse skall vattenrättsdomaren i vissa fall avvisa stämningsansökan. Stadgandet synes böra avfattas i närmare överensstämmelse med föreskrifterna i 42 kap. 3 och 4 §§ nya R.B. Såsom nyss framhållits har påföljden för det fall, att stämningsinlagan icke ingivits i nödigt antal exemplar, uteslutits. Stadgandet i 77 § har i allt väsentligt bibehållits i sin nuvarande lydelse. P å sätt som skett beträffande 75 § har dock bestämmelsen i andra stycket uteslutits. Av den allmänna hänvisningen till R.B. och stadgandet i 33 kap. 6 § andra stycket nya R.B. följer, att tillkännagivande om, att vissa handlingar hållas tillgängliga å vattenrättsdomarens tjänsterum, skall lämnas i samband med föreläggande om delgivning. Den nu i 77. § första stycket intagna föreskriften härom synes alltså kunna utgå. I 78 § ha meddelats bestämmelser om stämningens delgivning med svaranden. Dessa bestämmelser äro för närvarande avfattade med utgångspunkt från äldre R.B:s delgivningsregler; i överensstämmelse härmed har skyldighet att ombesörja delgivningen lagts å käranden. Enligt 33 kap. nya R.B. skall delgivning i allmänhet ske genom domstolens försorg, dock med rätt för part att under vissa förutsättningar själv ombesörja delgivningen. För sistnämnda fall upptagas närmare bestämmelser om påföljden vid underlåtenhet i 32 kap. 2 § nya R.B. nära anslutande sig till de i 78 § meddelade. Då nya R.B:s ifrågavarande stadganden synas böra tillämpas även i fråga om delgivning i stämningsmål, har avfattningen av 78 § kunnat väsentligt förenklas. Det nu sagda avser i viss mån även de i nuvarande 79 § upptagna bestämmelserna om påminnelser samt om ytterligare skriftväxling mellan parterna. Det i 79 § upptagna stadgandet, att vattenrättsdomaren äger föreskriva i vilket avseende käranden i påminnelser skall yttra sig eller förebringa utredning, har i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 42 kap. 15 § nya R.B. utvidgats att avse även andra inlagor än påminnelser.

237 I 80 § upptagas bestämmelser om vattendomstolens sammanträde för målets prövning och avgörande. Till detta skola, enligt lagrummets nuvarande lydelse, parterna i regel kallas genom anslag av kallelsen i vattenrättsdomarens tjänsterum och avsändande av denna till parterna i rekommenderade brev. Från huvudregeln om parternas kallande har gjorts undantag för det fall, att i mål, vari talan om ansvar ej föres, parternas inställelse inför vattendomstolen ej är behövlig för målets vidare utredning och parterna ej heller påfordrat förhandling inför domstolen. Ehuru denna undantagsbestämmelse icke torde ha kommit till större användning, synes den dock för vissa fall, där någon egentlig tvist ej föreligger, vara av praktiskt värde och den torde därför böra bibehållas. Härför talar ock, att i V.L. icke upptages någon motsvarighet till nya R.B:s bestämmelser om måls avgörande under förberedelsen eller i samband med denna. Vad därefter angår det sätt, varpå i fall, då parterna skola inställa sig, underrättelse därom skall meddelas dem, torde tillräcklig anledning icke föreligga att frångå de allmänna delgivningsreglerna; enligt dessa skall i regel delgivning ske genom posten. Någon särskild bestämmelse härom synes icke erforderlig. För det fall, att avgörande äger rum utan förhandling, komma bestämmelserna i nya R.B. om underrättelse till parterna, då mål avgöres utan huvudförhandling, att äga tillämpning. Ett annat spörsmål, som i samband härmed uppkommer, är huruvida, då parterna ha att inställa sig, särskilt föreläggande skall meddelas därom och vilket innehåll ett sådant föreläggande skall erhålla. Enligt den i 81 § i dess nuvarande lydelse intagna hänvisningen till 55 § skall parts utevaro från vattendomstolens sammanträde ej utgöra hinder för målets handläggning och avgörande; tredskodom mot svaranden är härigenom utesluten även i stämningsmål. Tillräckliga skäl att frångå denna ståndpunkt torde icke föreligga. Å andra sidan torde med hänsyn till betydelsen av parternas inställelse dessa böra, liksom i de allmänna rättegångsmålen, föreläggas viss påföljd; det torde härvid vara riktigast att — i överensstämmelse med vad beredningen förordat i vissa liknande fall — anknyta till nya R.B:s bestämmelser om indispositiva tvistemål. Bestämmelse härom har intagits i 80 §; det nuvarande andra stycket har uteslutits. Såsom en följd härav har i 81 § hänvisningen till 55 §, i vad denna paragraf avser parts utevaro, utgått. 81 §. De i denna paragraf upptagna hänvisningarna till lagrum, som avse förfarandet i ansökningsmål, ha i stort sett bibehållits. Genom de ändringar, som vidtagits i dessa lagrum, har dock innebörden på vissa punkter blivit en annan. I detta hänseende må särskilt framhållas de ändringar, som vidtagits i 43 och 57 §§. Den nu förekommande hänvisningen till 55 § angående parts utevaro har med hänsyn till det stadgande därom, som i förslaget införts i 80 §, begränsats till 55 § första stycket. Å andra sidan har 46 §, som avser beslut om provisoriska åtgärder i ansökningsmål, ansetts böra äga tilllämpning även i stämningsmål. Med anledning av, att första stycket i 73 § uteslutits, har hänvisningen till detta lagrum jämkats.

238 Beträffande de lagrum, till vilka hänvisning skett, meddelas i de nuvarande andra, tredje och fjärde styckena i 81 § vissa föreskrifter, som skola iakttagas vid dessa lagrums tillämpning i stämningsmål. Även i nämnda föreskrifter erfordras vissa jämkningar. I överensstämmelse med vad redan anförts vid 80 § torde i stämningsmål delgivning böra ske enligt nya R.B:s bestämmelser; av denna anledning har ändring vidtagits i tredje stycket. Stadgandet i fjärde stycket har med den föreslagna lydelsen av 84 § kunnat uteslutas; angående denna fråga hänvisas till sistnämnda paragraf. 82 §. Ändringarna i detta lagrum äro huvudsakligen av formell beskaffenhet; de ha till syfte att bringa lagrummets avfattning i närmare överensstämmelse med bestämmelserna i 18 kap. 6 § nya R.B. 84 g. De i 75—83 §§ upptagna bestämmelserna avse, som framgår av 84 § i dess nuvarande lydelse, ej brottmål rörande häktad; beträffande anhängiggörandet av och förfarandet i dylikt mål skall för närvarande iakttagas vad därom finnes stadgat för häradsrätt. Däremot äro sagda bestämmelser med vissa undantag att tillämpa å andra brottmål. Med den reglering, som brottmålsförfarandet erhållit i nya R.B., torde det ifrågavarande undantaget böra utsträckas att omfatta samtliga mål, vari talan föres om ansvar. En sådan utsträckning är nödvändig särskilt med hänsyn till nya R.B:s bestämmelser om förundersökning, åtals inledande och huvudförhandling. Då, såsom vattenöverdomstolen framhållit, de i 75—83 §§ upptagna bestämmelserna liksom de lagrum, vartill hänvisas i 81 §, kunna vara av betydelse även i brottmål, torde undantaget böra avfattas på det sätt, att sagda bestämmelser skola äga tillämpning i brottmål allenast såvitt de ej avvika från R.B:s föreskrifter beträffande brottmål. I de fall, då enligt nya R.B. underrätten är domför med en lagfaren domare, torde i fråga om brottmål, som skola upptagas av vattendomstol, böra gälla, att vad sålunda stadgas om rätten skall avse vattenrättsdomaren. 86—88, 92 och 93 §§. Vattendomstolen är i vissa grupper av mål andra instans. I dessa mål inledes behandlingen vid syneförrättning enligt 10 kap. V.L. Mot det därvid meddelade utlåtandet kan talan fullföljas hos vattendomstolen; i vissa fall skall underställning ske. Till sin natur äro dessa mål att likställa med ansökningsmål och de föreskrifter, som meddelats rörande deras handläggning vid vattendomstolen, ansluta sig också nära till förfarandet i ansökningsmål. De ändringar, som föreslagits beträffande sistnämnda förfarande, komma på grund av meddelade hänvisningar att gälla även handläggningen av nu ifrågavarande mål. Ehuru alltså någon mera genomgripande omlägg-

239 ning av förfarandet icke erfordras, torde dock vissa jämkningar böra vidtagas. I 86 § torde böra införas bestämmelse om, att besvärstalan, som icke fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall av vattenrättsdomaren avvisas. Vattenrättsdomaren bör tillika äga befogenhet att meddela föreläggande om komplettering av ofullständiga besvär. Härav föranledes en mindre jämkning i 87 § första stycket. Med hänsyn till att nya R.B:s delgivningsregler böra äga tillämpning även i besvärs- och underställningsmål erfordras vissa mindre jämkningar i 88 § första och fjärde styckena. I 92 § första stycket har hänvisningen till 73 §, i överensstämmelse med vad för motsvarande fall ägt rum i 81 §, undergått jämkning. I andra stycket har hänvisning ansetts böra ske även till 46 §. I 93 § ha meddelats vissa bestämmelser om parternas kostnader i besvärsmål. Dessa bestämmelser torde i sin nuvarande lydelse utgå från den med äldre bestämmelser överensstämmande uppfattningen, att part, som vinner bifall till sin besvärstalan, ej erhåller ersättning för sin kostnad vid vattendomstolen. Någon regel om kostnadsersättning i underställningsmål har ej upptagits i V.L. Vad angår sistnämnda mål torde sådan kostnad böra ersättas enligt samma regler som gälla för förrättningskostnad enligt 10 kap. 30 och 79 §§. Beträffande kostnad, som i underställningsmål föranledes av anförda besvär, eller kostnad i besvärsmål skulle en tillämpning av nya R.B:s bestämmelser leda till, att den vinnande parten i allmänhet erhölle ersättning för sin kostnad. Med hänsyn till ifrågavarande måls beskaffenhet har dock en viss skälighetsprövning ansetts böra tillkomma vattendomstolen. 97 §. Detta lagrum avser skyldighet för sökande, kärande eller klagande i vattenmål att förskjuta vissa kostnader. Till de kostnader, som i lagrummet angivas, böra hänföras även kostnad för handlingars delgivning i fall, då delgivning ej sker genom parts försorg, samt kostnad i anledning av förhör med vittnen eller annan bevisning, varom vattenrättsdomaren självmant förordnat. Om fullföljd av talan till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. Såsom framgår av hänvisningen i 11 kap. 1 § sista stycket i dess av beredningen föreslagna lydelse skall beträffande rättegången i fullföljda vattenmål som allmän regel gälla vad i nya R.B. är föreskrivet. Med hänsyn härtill har en viss förenkling av de nuvarande bestämmelserna kunnat äga rum, vilken bland annat lett till att de upptagna båda underavdelningarna »Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut» och »Om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut» kunnat sammanföras under en rubrik »Om fullföljd av talan till vattenöverdomstolen och högsta domstolen».

240 98 §. Denna paragraf upptager en allmän bestämmelse om, att talan mot vattendomstols dom eller beslut skall fullföljas till vattenöverdomstolen. Vilket av de i nya R.B. upptagna allmänna rättsmedlen, vad och besvär, som skall komma till användning, avgöres av bestämmelsenia i nya R.B. Huvudregeln är, att mot rättens avgörande av saken, dess dom, talan skall fullföljas genom vad och mot dess andra avgöranden, besluten, genom besvär. Om den åtskillnad, som i fullföljdshänseende bör göras mellan dom och beslut, h a r erinran intagits i första stycket. I vissa fall är underrätt vid behandling av fullföljdsfrågor, t. ex. talans avvisande, domför med en lagfaren domare. I dessa fall bör motsvarande befogenhet tillkomma vattenrättsdomaren. Erinran härom har upptagits i andra stycket. 99—101 §§. Dessa lagrum innehålla närmare bestämmelser om fullföljd av talan mot vattendomstols sakliga avgöranden, dess domar. Fullföljdstiderna ha liksom i nya R.B. utsatts i veckor. Tiden för anmälan av vad har liksom nu bestämts till två veckor. Även tiden för ingivande av vadeinlaga har satts något längre än vad som skett i nya R.B. eller till fyra veckor. Någon förlängning av tid för vadeanmälan eller ingivande av vadeinlaga för de två nordligaste länens lappmark har lika litet som i nya R.B. ansetts påkallad. Vadeinlagan skall ingivas till vattenrättsdomaren och den kan insändas med posten. För anslutningsvad har den i nya R.B. föreskrivna tiden av en vecka utökats till två veckor. 102 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om anförande av besvär mot vattendomstols beslut. Enligt nya R.B. gäller härför i allmänhet en tid av två veckor; denna har utökats till tre veckor. Ej heller i detta fall h a r en längre fullföljdstid ansetts påkallad för de två nordligaste länens lappmark. Att i vissa fall besvärstiden ej är inskränkt till viss tid, liksom att part för att bevara sin besvärsrätt i vissa fall har att anmäla missnöje, följer av bestämmelserna i nya R.B. 103 och 104 §§. I dessa lagrum upptagas bestämmelser om målets förberedande i vattenöverdomstolen genom skriftväxling, nära anslutande sig till motsvarande staganden angående fullföljdsförfärandet i hovrätt. I överensstämmelse med vad i allmänhet iakttagits i V.L. ha för avgivande av genmäle eller förklaring fastställts vissa tider, vilka vid meddelande av föreläggande icke må underskridas. I 104 § upptagas dessutom föreskrifter rörande förfarandet i fall, då i ansöknings- eller underställningsmål talan till vattenöverdomstolen fullföljts av sökanden. För detta fall meddelas nu i 102 och 105 §§ bestämmelser om handlingarnas tillhandahållande hos akt-

241 förvarare och införande i tidning av tillkännagivande därom. Denna anordning torde böra bibehållas; dock ha vissa jämkningar vidtagits. 105 §. Som redan framhållits i den allmänna motiveringen torde i vattenmål huvudförhandling i överrätt icke lämpligen böra äga rum i samma omfattning som beträffande rättegångsmål i allmänhet. Ha parterna å ömse sidor påkallat huvudförhandling, synes dock sådan alltid böra äga rum, om den ej uppenbart skulle vara utan betydelse. Därutöver bör överdomstolen, oberoende av parternas begäran, alltid äga förordna om huvudförhandling, då domstolen finner sådan vara av betydelse för prövningen. Vad angår förhandlingen i vattenöverdomstolen böra vanliga regler gälla. I regel skall alltså även processmaterialet vid underrätten framläggas genom parternas försorg. I vissa fall torde dock, särskilt i fråga om utredningar av teknisk beskaffenhet, vara lämpligare, att dessa framläggas genom domstolens försorg. I vilken omfattning detta bör ske, synes böra bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt mål. Under förberedelsen bör, särskilt i mera vidlyftiga mål, i samråd med parterna eller deras ombud en plan för förhandlingen uppgöras och i god tid före huvudförhandlingen meddelas dem. Uti de till vattenöverdomstolen fullföljda målen kan bevisupptagning äga m m enligt samma regler som gälla för tvistemål i allmänhet. Även bestämmelserna i 50 kap. 23 § nya R.B., enligt vilka ändring i vissa fall ej må ske med mindre bevis upptages ånyo, komma att gälla. I den mån vattendomstolens dom grundar sig å en vid syn gjord iakttagelse, bör alltså ändring, som förutsätter att iakttagelsen är oriktig, ej ske med mindre syn hålles av vattenöverdomstolen eller ock andra omständigheter föreligga, varav klart framgår, att iakttagelsen ej överensstämmer med verkliga förhållandet. Med hänsyn till de stora kostnader och andra olägenheter, som äro förenade med en av vattenöverdomstolen företagen syn, torde sådan syn icke böra hållas, om ej synnerliga skäl föreligga. Beredningen har ansett särskilt stadgande härom böra intagas i förevarande paragraf. I detta sammanhang må erinras, att vattenöverdomstolen för utredning angående faktiska förhållanden, varom tvist råder, kan använda sig av utvägen att förordna om undersökning enligt 11 kap. 45 § 1 mom. Härom hänvisas till nästföljande paragraf. Beträffande föreläggande för part och påföljden av parts utevaro torde, liksom nu, allmänna regler för utevaro i vademål böra gälla och detta i såväl ansöknings- som stämningsmål. Vadekäranden skall alltså föreläggas att komma tillstädes vid huvudförhandlingen vid påföljd, att han eljest förlorar sin talan. Vadesvaranden må föreläggas vite. I överensstämmelse med vad i 55 § föreskrivits om ansökningsmål har i andra stycket förbud meddelats mot att i föreläggande, som skall tillkännagivas part på sätt i 104 § sägs, utsätta vite eller annat äventyr; föreläggande av sådan innebörd förutsätter delgivning i vanlig ordning. 16—411530

242 106 §. I 107 § i dess nuvarande lydelse meddelas vissa bestämmelser om anlitande av sakkunnig i överrätt. Dessa bestämmelser avvika från de regler rörande sakkunnigbeviset, som upptagas i 40 kap. nya R.B., och torde icke oförändrade kunna bibehållas. Behovet av sakkunnig i överrätt torde lämpligen böra tillgodoses enligt samma grunder som gälla för underrätt. I detta hänseende torde särskilt böra uppmärksammas bestämmelserna i 11 kap. 45 § 1 mom. Att denna utväg bör kunna anlitas även i överrätt, torde vara uppenbart. Av de för förfarandet vid vattendomstol givna bestämmelserna torde även vissa andra böra äga motsvarande tillämpning vid måls behandling i överrätt. Det nu sagda torde gälla beträffande 43, 44 och 46 §§. Den i 58 § stadgade befogenheten för vattendomstolen att grunda sitt avgörande även på handlingarna bör, såsom vattenöverdomstolen erinrat, avse även överrätt. Dessutom böra — såsom redan vid V.L:s tillkomst torde varit avsett — bestämmelserna i 57, 62—64 samt 66 och 67 §§ avse även överrättsavgöranden, i den mån tillämpning ifrågakommer. Slutligen torde i överrätt erforderlig kostnad böra förskjutas enligt reglerna i 97 §, därvid skyldigheten bör åligga den, som fullföljt talan. 107 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 109 § och reglerar fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut. Med den vidgade befogenhet, som enligt förslaget skall tillkomma vattenrättsdomaren att meddela beslut i frågor under förberedelsen, torde de i nuvarande lagrum angivna fall, då särskild talan mot sådant beslut bör kunna fullföljas, icke längre vara uttömmande. Lagrummet torde därför böra inledas med en hänvisning, att om fullföljd av talan mot beslut, som enligt 11 kap. meddelats av vattenrättsdomaren, R.B:s bestämmelser om talan mot underrätts beslut skola äga motsvarande tillämpning. Då det kan bliva föremål för tvekan, huruvida enligt dessa bestämmelser särskild talan skall föras mot beslut i fråga, som avses i 46 §, har i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter intagits uttrycklig bestämmelse härom; dessutom har angivits att mot beslut om inställande av verkställighetsåtgärd enligt 83 § talan må föras allenast i samband med huvudsaken. 108 §. Liksom enligt nu gällande bestämmelser torde beträffande fullföljd till högsta domstolen i vattenmål böra gälla samma regler som för rättegångsmål i allmänhet. De särskilda bestämmelser, som i 103—106 §§ meddelats rörande fullföljden till vattenöverdomstolen och förfarandet därstädes, torde dock böra gälla även i fråga om fullföljd till högsta domstolen. I den nuvarande 111 § har införts bestämmelse, enligt vilken, då i ansökningsmål vattendomstolen med tillämpning av 66 § meddelat skilda utslag, redan nedsatt fullföljdsavgift må gälla även för senare talan. Tillräckliga skäl

243 att bibehålla denna bestämmelse, som icke äger motsvarighet i nya R.B., torde icke föreligga. Ej heller erfordras särskilda föreskrifter i den fråga', som behandlas i nuvarande 112 §. Båda dessa lagrum torde alltså böra utgå. 109 §. Enligt bestämmelser i nya R.B. skall, sedan ett mål avgjorts av överrätt genom dom eller slutligt beslut, underrättens akt återställas till underrätten, varemot överrättsakterna kvarbliva i överrätterna. För vattenmålens del h a r genom kungörelsen den 31 december 1921 med vissa bestämmelser angående handlingar i vattenmål införts en avvikande ordning, i det att enligt nämnda kungörelse även överrättsakterna skola översändas till vattenrättsdomaren. Grunden härtill är huvudsakligen behovet för vattenrättsdomaren att äga tillgång till samtliga akterna för inskrivning i vattenboken. Då denna ordning bör bibehållas, har bestämmelse härom införts i denna paragraf. 13 KAP. 11 §• Med hänsyn till den ändrade lydelsen av 11 kap. 46 § har vad första stycket innehåller om medgivande av vattenrättsdomaren, i utvidgad form överflyttats till ett nytillagt sista stycke. 14 KAP. 9 §• Enligt nya R.B. kunna till alla domstolar, högre som lägre, handlingar inlämnas genom bud eller insändas med posten. En erinran härom h a r intagits i denna paragraf, som i sin nuvarande lydelse endast avser ingivande av handling till vattendomstol eller vattenrättsdomare.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. De i förordningen meddelade bestämmelserna avse vidtagande av vissa åtgärder för att en lösöreköpsavhandling skall vinna den publicitet, som med hänsyn till den allmänna omsättningen och kreditlivet ansetts påkallad. Dessa åtgärder innebära dels uppläsande av kungörelse om avhandlingen i k y r k a n i den församling, där säljaren bor, och dels avhandlingens uppvisande inom viss tid i Stockholm hos överståthållarämbetets kansli och i övriga städer inför rådhusrätten för att i dess protokoll intagas samt på landet såväl för

244 landsfiskalen i orten som ock, för intagande i häradsrättens protokoll, inför häradsrätten vid lagtima ting. Till allmänhetens kännedom bör enligt 2 § vid överståthållarämbetets kansli samt rådhusrätter och häradsrätter genast anslås kungörelse om uppvisade och inprotokollerade lösöreköpsavhandlingar. Såsom framgår av beredningens förslag till lag om handläggning av ärenden har beredningen förordat, att häradsrätt vid handläggning av ärenden angående lösöreköp skall vara domför utan nämnd; i regel skola de upptagas och avgöras av inskrivningsdomare. Ur denna synpunkt torde vara mindre lämpligt att dessa ärenden vid häradsrätt skola upptagas å allmänt ting. Det publicitetsintresse, som avses, torde även utan sådan föreskrift vara tillgodosett genom bestämmelsen i 2 §. Beredningen föreslår därför den ändringen i 1 §, att uppvisandet inför häradsrätt skall ske inom en månad från kungörandet i kyrkan. Lagrummet har dessutom undergått vissa övervägande formella jämkningar. I 3 § meddelas vissa bestämmelser om verkan av avhandling, som upprättats och behandlats i den uti 1 § föreskrivna ordning, i förhållande till utmätning eller konkurs. Framställes vid utmätningstillfälle jäv mot avhandlingen, är fordringsägaren skyldig att inom tre månader därefter instämma såväl säljaren som köparen till domstolen i den ort, där godset finnes, vid äventyr av talans förlust. Stadgandet överensstämmer med motsvarande föreskrift i 69 § U. L. På skäl, som anföras vid beredningens förslag till ändring i sistnämnda lagrum, torde den angivna tiden böra avse talans väckande och ej stämningens delgivning; med hänsyn härtill synes tidsfristen, såsom skett i 69 § U. L., kunna begränsas till en månad. I överensstämmelse med vad nu anförts har avfattningen jämkats. Enligt 4 § är köparen pliktig att, om fordringsägaren yrkar det, med ed betyga, att emellan honom och säljaren är, på god tro, så tingat och betalt som avhandlingen innehåller. Stadgandet torde avse såväl ed utom rättegång som ock ed såsom bevismedel i uppkommen tvist om giltigheten av lösöreköpsavhandling. Sin väsentliga betydelse synes stadgandet äga i sistnämnda hänseende. 1 Med hänsyn härtill och då på skäl beredningen anfört vid 7 § i lagen om införande av nya R.B. ed av part i förevarande fall icke kan anses lämplig som bevismedel, har stadgandet uteslutits.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 jnni 1915 om avbetalningsköp. För närvarande gäller enligt 10 kap. 32 § äldre R.B., att avtal, varigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol, är utan verkan. Enligt 10 kap. 16 § nya R.B. föreligger däremot viss möjlighet för parterna att träffa avtal om forum, s. k. prorogationsrätt. Sådant avtal kan avse en redan upp1

Se N. J. A. 1892: 69, 1923: 558

245 kommen tvist men även framtida tvist, härflytande ur ett angivet rättsförhållande. Mot lämpligheten att medgiva prorogationsrätt har stundom invänts, att denna kunde missbrukas, i det att en övermäktig part begagnade sig därav för att till egen bekvämlighet draga en svagare part från hans egentliga forum. Denna olägenhet har, som framgår av beredningens motiv till ifrågavarande stadgande (s. 150 och 151), ansetts icke böra föranleda, att avtal om forum helt förbjudes. Till förebyggande av missbruk borde i stället, i den mån det funnes erforderligt, stadgas undantag från prorogationsrätten. I enlighet härmed har i nya R.B. i samband med bestämmelserna om prorogationsrätt gjorts förbehåll för vad särskilt finnes stadgat om inskränkning i nämnda rätt. Anledning att befara missbruk av nyss antytt slag torde, som även framhållits i motiven, föreligga särskilt såvitt angår avbetalningsköp, som avses i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp. I fråga om dylika köp skulle helt visst i många fall för säljaren vara förmånligt, därest i köpeavtalet kunde intagas bestämmelse om skyldighet för köparen att i tvist angående köpet svara vid säljarens forum. En sådan bestämmelse, som kan vara till uppenbart men för köparen, torde lätt kunna undgå hans uppmärksamhet, särskilt om den inginge bland tryckta avtalsvillkor. Även om anmärkning framställdes torde svårighet möta för köparen att utverka bestämmelsens uteslutande. Det k a n även tänkas, att säljaren för det fall att talan komme att väckas av köparen skulle vilja med avvikelse från de allmänna forumreglerna göra förbehåll om ett för köparen ogynnsamt forum. Under dessa omständigheter torde, till skydd för köparen, i lagen om avbetalningsköp böra införas stadgande därom, att avtal, som innan tvist om köpet uppkommit ingåtts om den domstol, som har att upptaga tvisten, skall vara utan verkan. En liknande bestämmelse har ansetts påkallad i den norska lagen om avbetalningsköp. Det förordade stadgandet har införts i 17 §. Den nuvarande bestämmelsen i nämnda paragraf, enligt vilken lagens föreskrifter om rätt eller förmån för köparen äro av tvingande natur, avser icke det fall, att avtal av annan innebörd slutits sedan tvist i anledning av köpet uppkommit. Köparen är sålunda oförhindrad att, sedan tvist uppstått, med laga verkan avstå från rätt eller förmån, som tillkommer honom enligt lagen. I enlighet härmed synes icke heller anledning föreligga att betaga kontrahenterna rätt att, sedan tvist uppkommit, avtala om forum enligt 10 kap. 16 § nya R.B. Då härvid förutsattes en särskild uppgörelse mellan parterna, torde köparen ha större möjlighet att tillvarataga sitt intresse. Förslaget leder icke heller till inskränkning i bestämmelserna i 10 kap. 18 § nya R. B. Även om formligt avtal om forum icke slutits i anledning av uppkommen tvist, kan köparen sålunda genom att icke framställa invändning medgiva att saken må prövas vid domstol, som eljest icke varit behörig. Av 1 § tredje stycket förevarande lag framgår, att den föreslagna bestämmelsen, liksom övriga stadganden i lagen, är tillämplig endast i fall, då avbetalningspriset icke överstiger 3,000 kronor.

246 Förslag till lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. Enligt § 11 i dess nuvarande lydelse skall angivande av fordringar, då kallelse å okända borgenärer är sökt, ske sist före kl. 12 å viss dag, som rätten har att utsätta näst efter sex månader; är boet å landet och äskas ej urtima ting, må dock inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter sex månader infaller. Stadgandet innebär, i fall då fordringar skola angivas vid häradsrätt, att inställelsedagen skall utsättas antingen till urtima eller till lagtima ting. Såsom framgår av beredningens förslag till lag om handläggning av ärenden har beredningen förordat, att häradsrätt vid handläggning av ärenden angående kallelse å okända borgenärer skall vara domför med lagfaren domare utan nämnd; i regel skola de upptagas och avgöras av inskrivningsdomare. Med hänsyn härtill torde anledning ej längre föreligga att bibehålla olika tidsfrister för rådhusrätt och häradsrätt; den för rådhusrätt gällande tidsfristen bör äga tillämpning även då kallelse sökes hos häradsrätt. I överensstämmelse härmed har lagrummet ändrats. Den förlust av fordringsrätten, som enligt § 12 inträder för borgenären vid underlåtenhet att angiva sin fordran, är betingad av, att gäldenären ej visas ha före inställelsedagen ägt eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro. I tvist om fordringen är på borgenärens begäran gäldenären skyldig att med ed betyga, att fordringen ej var för honom känd före inställelsetidens utgång; brister h a n åt eden, skall därigenom anses styrkt, att han ägt vetskap om fordringen. Den normerade partsed som sålunda må åläggas gäldenären står, såsom beredningen framhållit vid 7 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande, icke i överensstämmelse med nya R.B:s bevissystem. Visserligen torde i mål av förevarande beskaffenhet i allmänhet föreligga särskilda svårigheter för borgenären att styrka gäldenärens vetskap om fordringen; dessa svårigheter torde dock icke vara av den art, att de böra föranleda undantag från de allmänna bevisreglerna. Genom gäldenärens hörande under sanningsförsäkran och den på samtliga omständigheter i målet grundade fria bevisprövningen torde även utan ed ett ur materiell synpunkt tillfredsställande resultat kunna nås. Stadgandet om edgång har alltså uteslutits.

Förslag till lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter nti lagsöknings- och utmätningsmål. I fråga om fordringar på grund av borgen löper vid sidan av den allmänna fordringspreskriptionen i vissa fall en särskild preskription. I 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsök-

247 nings- och utmätningsmål stadgas sålunda att, om någon går i borgen för betalningen av annans skuldebrev såsom för egen skuld å den förfallodag skuldebrevet innehåller eller ock å viss annan tid, löftesmannen skall vara fri, därest han icke bliver lagsökt inom tolv månader efter förfallodagen eller efter den utsatta tidens förlopp. I praxis har stadgandet ansetts tillämpligt, ej endast då proprieborgen ingåtts för skuldebrev utan även då den avsett annan förbindelse att å bestämd tid fullgöra viss prestation, t. ex. ett leveranskontrakt. Som framgår av det ovan sagda, kan den särskilda borgenspreskriptionen endast avbrytas genom »lagsökning», varmed i detta sammanhang måste avses, att kravet göres gällande i rättegång eller på därmed jämförligt sätt. Förutom genom stämning och lagsökning torde preskriptionen kunna avbrytas genom framställande av kvittningsinvändning i mål, som anhängiggjorts av löftesmannen mot borgenären. Enligt praxis inträder preskriptionsavbrott även genom bevakning i löftesmannens konkurs; 1 med sådan bevakning är uppenbart att likställa fordringens anmälande i ackordsförhandling utan konkurs. Vill borgenären inleda rättegång, skall han, enligt en den 29 juli 1812 utfärdad förklaring över 4 § i 1798 års förordning, anses ha fullgjort innehållet av nämnda lagrum, därest han inom tolv månader efter förfallodagen eller efter den utsatta tidens förlopp gjort ansökan om stämning, även om löftesmannen icke inom samma tid erhållit del av stämningen. Det åligger dock fordringsägaren, vid förlust av vidare talan, att fullfölja målet på landet å nästa ting och i stad å den dag, som är utsatt i stämningen. Om borgenären i stället för att stämma om kravet vill göra fordringen gällande genom lagsökning i inskränkt mening, skall h a n enligt kungörelse den 9 maj 1835 ej mindre göra ansökan därom inom den i 1798 års förordning stadgade tiden än även inom sex månader från samma tids utgång giva löftesmannen behörig del av lagsökningen; försummas detta, skall lagsökningen anses utan verkan för bevarande av hans rätt. Angående tolkningen av de tilläggsbestämmelser, som meddelats genom sistnämnda båda författningar, råder på flera punkter viss osäkerhet. Inom doktrinen ha sålunda yppats olika meningar, huruvida preskriptionsavbrott genom lagsökning bör anses hava skett, om borgenären efter verkställd delgivning återkallar sin ansökan eller låter saken förfalla. I rättspraxis har denna fråga i ett fall besvarats nekande. 2 Vidare råder tvekan, huruvida som villkor för preskriptionsavbrott bör uppställas, att talan anhängiggjorts vid behörigt forum. Å ena sidan göres gällande, att en talan, som avvisats, icke bör tillerkännas större verkan än ett enskilt krav; å andra sidan hävdas, att denna uppfattning innebär en alltför stor hårdhet mot borgenären och — då frågan om behörigheten ofta kan vara svårlöst — i praktiken skulle leda till icke önskvärda resultat. I rättspraxis har till bedömande förelegat ett fall, då borgenären först väckt talan i lagsökningsväg och hos överexekutor erhållit bifall till sitt anspråk men hovrätten efter besvär av löftesmannen funnit de 1 8

Se N. J. A. 1891:495. Se N. J. A. 1886:425.

248 av borgenären åberopade handlingarna icke innefatta bevis om fordran och därför undanröjt överexekutors utslag med förklaring, att lagsökningen ej bort upptagas till prövning. I detta fall ansågs utan meningsskiljaktighet lagsökningen hava medfört avbrott i preskriptionen. 1 Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål i allmänhet anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Som framgår av beredningens förslag till ny lagsökningslag, skall detta stadgande äga motsvarande tillämpning även i mål om lagsökning och handräckning för fordran. Av stadgandet följer, såsom erinrats i motiven till nya R.B. (s. 187), att, därest enligt lag i visst fall talan skall anhängiggöras inom bestämd tid för att talerätten icke skall förloras, detta villkor bör anses uppfyllt, så snart stämningsansökan ingives inom denna tid. Härutinnan intager alltså den nya rättegångsordningen samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i ovannämnda författningar av den 29 juli 1812 och den 9 maj 1835. Tydligt är emellertid, att det för talerättens bevarande ytterligare kräves, att delgivning äger rum, låt vara att detta må ske även efter den föreskrivna tidens utgång. Om ej annat är stadgat eller följer av sakens natur, lär ock vara erforderligt, att det instämda målet föres till slut; om käranden återkallar sin talan eller låter den förfalla, torde villkoren för talerättens bibehållande ej kunna anses uppfyllda. Detsamma gäller principiellt, om talan väckts vid obehörigt forum. 2 övervägande skäl synas tala för, att nämnda grundsatser tillämpas även i fråga om talan, som avses i 4 § 1798 års förordning. Den inom doktrinen framställda anmärkningen, att kravet på talans anhängiggörande vid behörigt forum skulle innebära en alltför stor hårdhet mot borgenären, förlorar genom rättegångsreformen sitt berättigande. Enligt 10 kap. 20 § nya R.B. äger högre rätt i samband med beslut, varigenom den finner lägre rätt obehörig att upptaga ett där anhängiggjort mål, på yrkande hänvisa målet till den lägre rätt, som finnes behörig. Sådan hänvisning kan äga rum såväl då särskild talan föres mot lägre rätts beslut i behörighetsfrågan som ock då lägre rätt meddelat dom i målet men högre rätt, dit behörighetsfrågan fullföljts i samband med talan mot domen, finner den lägre rätten obehörig och därför undanröjer domen. Den domstol, dit målet hänvisas, har att utan ny stämning upptaga målet till behandling; därav följer såsom processkommissionen framhållit, att, om viss tid är föreskriven för talans anhängiggörande, kärandens rätt till talan skall anses bevarad, så snart denna tid blivit iakttagen vid den domstol, där målet först förekommit. Därest borgenärens talan förklaras vara väckt vid orätt forum, kan han således alltid undvika rättsförlust genom utverkande av hänvisning. På grund av det anförda och då de i 1812 års förklaring och 1835 års kungörelse meddelade föreskrifterna om skyldighet för borgenären att ombesörja delgivning och att fullfölja sin talan å visst ting eller viss rättegångsdag icke stå i överensstämmelse med nya R.B:s regler för målens behandling, torde sistnämnda båda författningar böra ersättas med föreskrift, att vad i 4 § 1798 1 2

Se N. J. A. 1907:3. Jfr Sv. J. T. 1916 s. 389.

249 års förordning är stadgat om skyldighet för borgenären att inom viss tid lagsöka löftesmannen, skall anses fullgjort, om inom den föreskrivna tiden talan mot löftesmannen blivit vid domstol väckt eller anspråket eljest hos domstol eller domare gjorts i laga ordning gällande.

Förslag till lag- om ändring i förordningen den 4 m a j 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar. Enligt 17 kap. 2 § äldre R.B. i dess ursprungliga lydelse skulle handelsbok, som innehölle »både vad borgat och betalt är, med dag och år då det skett utan någon ändring» i allmänhet gälla som fullt bevis, om den, som boken hållit eller hålla låtit, den med ed sannade. Stadgandet innebar i viss mån ett undantag från den i 1 § samma kapitel uttalade grundsatsen om domarens fria prövningsrätt i fråga om verkan av skriftliga bevis. Genom förordningen den 6 oktober 1848 angående handelsboks vitsord upphävdes 17 kap. 2 § och infördes nya bestämmelser i ämnet; genom dessa begränsades befogenheten för köpmannen att genom sin ed förläna handelsboken verkan av fullt bevis. Ifrågavarande bestämmelser upptogos sedermera med vissa ändringar i 1855 års förordning, som i denna del i huvudsak alltjämt är gällande. Enligt 12 § nyssnämnda förordning kunna handelsböcker, som äro vederbörligen förda, i handelstvister mellan köpmän inbördes tjäna som bevis. Förordningen avsåg i sin ursprungliga lydelse ej allenast tvister mellan köpmän inbördes utan även tvister mellan köpmän och andra, men begränsades genom förordningen den 12 september 1868 till tvister mellan köpmän inbördes. Uti 13 och 14 §§ i 1855 års förordning meddelas föreskrifter angående vissa omständigheter, som äro av betydelse vid bedömande av handelsboks vitsord; i dessa frågor har liksom uti den i 15 § behandlade frågan, då bevis genom handelsbok åberopas av båda parterna, domaren tillerkänts fri prövningsrätt. Som en begränsning av denna rätt torde däremot vara att anse stadgandet i 16 § Enligt detta lagrum må bevis genom handelsbok ej gälla som fullt, om ej andra parten medger det eller andra omständigheter tillika förekomma, som bekräfta boken, eller ock köpmannen eller den, som boken fört, den med ed sannar; huruvida edgång skall äga rum, beror av domarens prövning. Frågan om handelsboks vitsord som bevis upptogs till behandling av nya lagberedningen i samband med dess år 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning inför rätta. Beredningen ansåg, att nu ifrågavarande bevisregler utan tvekan kunde betecknas som oförenliga med ett fritt bevissystem; av denna anledning föreslog ock beredningen deras upphävande. Den ståndpunkt, som nya lagberedningen sålunda intog, torde alltjämt böra fasthållas. Något behov av en legal reglering torde efter en mera allmän övergång

250 till fri bevisprövning lika litet föreligga beträffande handelsböcker som andra skriftliga bevis. De nu gällande bestämmelsernas avfattning tyder ock på den svårighet, som möter, att i detta fall ernå en mera allmängiltig reglering av detta ämne; en sådan torde ock ur praktisk synpunkt vara av ringa värde. Stadgandet, att handelsbok i regel icke får godtagas som fullt bevis, torde vara ägnat att förringa värdet av bevis genom handelsböcker. I sin nuvarande avfattning avser stadgandet allenast tvister mellan köpmän inbördes, medan i andra tvister bevisvärdet av handelsbok är föremål för fri bevisprövning. En sådan skillnad torde icke vara sakligt berättigad. Härtill kommer att den partsed, som ifrågavarande bestämmelser innehålla, icke står i överensstämmelse med nya R.B:s bevissystem. Beredningen hänvisar härutinnan till vad beredningen yttrat vid 7 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande. Utöver föreskrifterna om handelsboks vitsord innehåller 1855 års förordning i 17 och 18 §§ vissa bestämmelser om editionsplikt och verkan därav, att editionsföreläggande ej iakttages; i sistnämnda hänseende ankommer på domarens prövning att den vägrandes påstående omedelbart förkasta eller tillåta vederparten att med ed sanna sin handelsbok eller utsaga. Även ifrågavarande bestämmelser torde såsom obehövliga och i viss m å n stridande mot nya R.B:s bevisregler böra utgå. P å grund av det nu anförda har beredningen ansett, att 12—18 §§ i 1855 års förordning böra upphöra att gälla; frågan om handelsboks vitsord blir att bedöma enligt allmänna bevisregler. Uti 21—25 §§ meddelas vissa bestämmelser om handelsräkningar. Enligt 23 § skall räkning å varor, som utborgats till köpman utan avtal om öppen kredit, tillställas gäldenären senast inom tre månader efter utgången ay det år, varunder det utborgade i handelsboken inskrevs, om ej annorlunda uttryckligen avtalats. Försummar köparen att inom sagda tid tillställa gäldenären räkning eller utsöka fordringen, må enligt 25 § för sådan fordran handelsboken icke tilläggas något vitsord. I den mån nu ifrågavarande bestämmelser äro av civilrättslig innebörd, föreligger ej anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om deras bibehållande. Däremot är den påföljd, som i 25 § knutits till underlåtenhet att inom viss tid tillställa gäldenären räkning eller utsöka fordringen av processuell natur. Såsom även nya lagberedningen funnit, bör 25 § upphävas; härav påkallas viss jämkning i 23 §.

Förslag till lag: angående ändring i vissa delar av l a g e n den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling. I fråga om dödande av förkommen handling bliva, utom föreskrifterna i 1927 års lag, bestämmelserna i lagen om handläggning av ärenden att tilllämpa. Enligt 11 § andra stycket sistnämnda lag skall vid ärendes behand-

251 ling i allt, varom ej i lagen eller eljest är särskilt föreskrivet, lända till efterrättelse vad om tvistemål är stadgat, i den m å n det är tillämpligt. Denna hänvisning avser även bevisreglerna i nya R.B. I nämnda balk har bland bevismedlen icke bibehållits parts ed. I stället föreligger möjlighet alt höra part under sanningsförsäkran. Med hänsyn härtill synes icke lämpligt att, såsom nu enligt 5 § förevarande lag, rätten äger förelägga sökanden att med ed bekräfta riktigheten av lämnad uppgift; i överensstämmelse med reglerna i nya R.B. synes stadgandet böra ändras att avse befogenhet att höra sökanden under sanningsförsäkran. Annan ä n sökanden torde i allmänhet kunna höras som vittne. Den, som har intresse av ärendets utgång och för talan i saken, bör emellertid, vare sig denna talan innefattar bestridande av eller bifall till ansökningen, i förevarande hänseende anses som part; han bör alltså, då sådant ifrågakommer, höras under sanningsförsäkran och ej såsom vittne. Som framgår av 6 § må offentlig stämning icke utfärdas, innan befogenheten av sökandens yrkande prövats av rätten; finnes sökanden icke ha visat sannolika skäl, att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit, skall ansökningen avslås. Då den handläggning, som avses i 6 §, alltså innefattar en saklig prövning, bliva härvid reglerna i 6 § andra stycket lagen om handläggning av ärenden tillämpliga. I enlighet härmed skall i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning, som i allmänhet är föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Handläggningen skall enligt 8 § andra stycket sistnämnda lag i allmänhet äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt å allmän rättegångsdag. Åtgärder, som föregå förhandling enligt 6 § förevarande lag, t. ex. föreläggande för sökanden att underrätta någon, som är förpliktad på grund av den förkomna handlingen, eller att förebringa viss utredning, kunna däremot enligt 6 § första stycket lagen om handläggning av ärenden vidtagas av en lagfaren domare. Vad nu sagts om handläggning enligt 6 § 1927 års lag torde böra gälla även handläggning å den för ärendets fullföljande utsatta dagen. Tänkbart är sålunda, att saken på grund av upplysningar, som inkommit efter stämningens utfärdande, kan avgöras redan vid detta tillfälle. Om fortsatt utredning erfordras, är att iakttaga, att den slutliga prövningen skall äga r u m inför fullsutten rätt. I fråga om den offentliga stämningens kungörande torde i 6 § första stycket böra vidtagas vissa jämkningar i anslutning till föreskrifterna i 33 kap. 12 § nya R.B. Stämningen bör sålunda anslås i rättens kansli, och dess införande i tidningarna bör ske genom rättens försorg. Vad angår andra stycket i 6 § torde med hänsyn till domförhetsreglerna i lagen om handläggning av ärenden vara obehövligt att särskilt omnämna befogenheten att göra anmälan hos »domaren». Huruvida stämningen blivit i stadgad ordning införd i tidningarna, prövas för närvarande först i samband med ansökningens fullföljande; enligt nuvarande 7 § andra stycket skall ansökningen vara förfallen, om ej sökanden visar, att kungörelsen blivit i föreskriven ordning införd i tidningar-

252 na. Då skyldigheten att föranstalta om stämningens införande i tidningarna enligt förslaget överflyttas på rätten, bör det, i överensstämmelse med stadgande i 33 kap. 23 § nya R.B., ankomma på rätten att genast tillse, att införandet skett i vederbörlig ordning samt att vidtaga de åtgärder, som kunna vara påkallade till avhjälpande av fel vid kungörandet. Med hänsyn till föreskriften i 6 § första stycket, att viss tid, minst ett och högst två år, skall förflyta mellan dagen för införandet i allmänna tidningarna och dagen för ärendets fullföljande, skulle kunna inträffa, att till följd av fel i avseende å införandet i allmänna tidningarna hinder mötte för ärendets företagande å den i stämningen utsatta dagen. Till förebyggande härav bör u n d e r nu angiven förutsättning rätten — liksom i motsvarande fall enligt 32 kap. 4 § nya R.B. — äga utsätta ny dag för ärendets fullföljande. På grund av föreskrifterna i 6 § måste emellertid i sådant fall även ny stämning utfärdas och i stadgad ordning kungöras. Enär rättens beslut innefattar ett föreläggande för sökanden, bör ock underrättelse delgivas honom. Uti 6 § ha i ett nytt tredje stycke införts bestämmelser om vad rätten i dylikt fall har att iakttaga. I samband härmed föreslås upphävande av nuvarande 7 § andra stycket. I 13 § ha vidtagits motsvarande jämkningar som i 6 § andra stycket och 7 §. Därjämte har viss ändring föreslagits i fråga om delgivning med den senast antecknade innehavaren av inteckningshandlingen. Liksom enligt nya R.B. bör det i regel ankomma på rätten att ombesörja sådan delgivning, varvid reglerna om delgivning av stämning i tvistemål böra äga tillämpning.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. De bestämmelser, som äro meddelade i 13 kap. sjölagen beträffande laga domstol och rättegång i sjörättsmål, avvika i flera hänseenden från den allmänna rättegångsordningen. Dessa avvikelser avse, såsom framgår redan av kapitelrubriken, i första hand reglerna om laga domstol. Enligt 313 § skall mål enligt sjölagen, sjörättsmål, upptagas av rådhusrätt som första instans. Denna bestämmelse är emellertid numera icke undantagslös; enligt lag den 4 juni 1937 tillkommer det i vissa fall häradsrätt, varunder stad lyder, att upptaga sjörättsmål, dock ej mål om klander av dispasch. En förutsättning härför är, att staden tidigare ägt egen rådhusrätt men sedermera i judiciellt hänseende förenats med domsaga. Såsom framgår av 10 kap. 17 § nya R.B. är, liksom för närvarande, rådhusrätt eller, då häradsrätt trätt i rådhusrättens ställe, häradsrätten exklusivt forum för sjörättsmål. Såsom skäl för, att rådhusrätt borde vara exklusivt forum i sjörättsmål åberopades under förarbetena till sjölagen i första hand, att dylika mål fordrade skyndsam handläggning; skulle i avbidan på utgången av en sjörättstvist ett fartyg nödgas under längre tid ligga stilla eller en last uppläggas, kunde ett sådant dröjsmål medföra oberäknelig förlust. Även fram-

253 hölls, att en lantdomare, som endast undantagsvis finge befattning med sjörättssaker, måste antagas vara främmande för dithörande förhållanden samt att m a n endast i städerna kunde påräkna tillgång till sakkunniga män, vilkas biträde i sjörättsmål ofta nog behövde anlitas. Behovet av skyndsamhet vid sjörättsmålens handläggning och avgörande framträder för närvarande med minst samma styrka som vid sjölagens tillkomst. Detta skäl för sjörättsmålens förläggning till rådhusrätt torde emellertid, såsom departementschefen framhöll vid tillkomsten av 1937 års lag, numera icke äga samma bärkraft som tidigare och det synes ej heller längre böra vara avgörande för valet av forum för sjörättsmålen. Vid granskningen av förslaget till nyssnämnda lag framhöll ock lagrådet, att en större och med sjöfartens och sjörättens utveckling ökad betydelse måste fästas vid målets beskaffenhet. Sjölagstiftningen bildade ett i hög grad egendomligt rättsområde, som låge tämligen vid sidan om den vanliga domstolsverksamheten. Den för rättsskipningen i dess helhet så viktiga handläggningen i första instans krävde därför i dessa mål en speciell insikt och sakkunskap. Vad underrätterna anginge vore enligt lagrådets mening förfarenheten i sjörättsliga ämnen samlad hos de rådhusrätter — företrädesvis i de större städerna — vilka på detta område kunnat utbilda en fast, mångsidig och på lång erfarenhet grundad rättspraxis. De skäl, som lagrådet sålunda anfört för bibehållande av den nuvarande huvudregeln om rådhusrätt som första instans i sjörättsmål, anser sig beredningen kunna biträda. I vilken omfattning indragningen av rådhusrätterna i de mindre och medelstora städerna bör föranleda avsteg från denna huvudregel, måste, såsom ock framhållits vid tillkomsten av 1937 års lag, bedömas under beaktande av samtliga de förhållanden som inverka på frågan, varvid stor betydelse bör tilläggas den av lagrådet framförda synpunkten. Att i forumhänseende helt likställa sjörättsmålen med rättegångsmål i allmänhet torde p å de skäl lagrådet anfört icke böra ifrågakomma. Såsom framgår av den P.M. angående handläggningen av handels- och sjöfartsmål, som finnes bilagd beredningens betänkande, har vid flera tillfällen framförts förslag om medverkan av sjöfartskunniga lekmän vid handläggningen av sjörättsmål; i yttranden över nämnda P.M. har från sjöfartshåll även förordats inrättande av en specialdomstol för sjörättsmål jämte handelsmål. Beredningen har funnit starka skäl föreligga för medverkan av sjöfartskunniga ledamöter i de större städernas rådhusrätter vid behandlingen av bland annat sjörättsmål men däremot ansett sig icke kunna biträda förslag om inrättande av en eller flera specialdomstolar för handels- och sjörättsmål. Rörande dessa frågor hänvisas till vad beredningen yttrat i inledningen till betänkandet. I överensstämmelse med den ståndpunkt beredningen där intagit, utgår beredningen från, att rådhusrätt, liksom häradsrätt, vid handläggning av sjörättsmål i regel skall ha samma sammansättning som i tvistemål i allmänhet. Från denna huvudregel göras emellertid i sjölagen vissa undantag. Dessa undantag avse dels upptagande av sjöförklaring och sjöförhör, och dels klan-

254 der av dispasch. Enligt 314 § skall rätten vid sjöförklaring eller sjöförhör biträdas av vissa sakkunniga och i mål angående klander av dispasch skola, utom domfört antal av rådhusrättens ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga män ha säte och stämma i rätten. Dispaschmålen förete dessutom den avvikelsen från domstolsorganisationen i allmänhet, att dispasch upprättas av därtill förordnad tjänsteman, dispaschör, som är att betrakta som första instans i dessa mål. Beredningen har ur de synpunkter, som äro av betydelse för rättegångsreformens genomförande, icke funnit anledning att föreslå någon principiell avvikelse från de sålunda gällande bestämmelserna. Vad angår rättens sammansättning vid upptagande av sjöförklaring och sjöförhör har dock beredningen ansett vissa ändringar påkallade. Den uppgift, som de vid nyssnämnda förrättningar tillkallade sakkunniga ha att fylla, hänför sig icke till bevisningen utan till rättens processledande verksamhet. Såsom framgår av 315 § sjölagen skola de redan före rättens sammanträde granska de handlingar, som äro att tillgå i ärendet, och därvid angiva de förhållanden, som äro av betydelse ur sjöteknisk synpunkt och om vilka närmare utredning är påkallad. Under sammanträdet äga de enligt 316 § lämna rätten nödiga upplysningar ävensom framställa frågor till personer, som höras. Av den kommitté, som framlade förslag till 1891 års sjölag, anfördes, att om ett förhör skulle leda till något resultat det måste verkställas av en person, som visste, vad han skulle fråga om, och förstode att bedöma de lämnade uppgifternas tillförlitlighet i och för sig samt i deras inbördes sammanhang och som klart insåge, vilka upplysningar borde i varje särskilt fall ytterligare eftersökas; endast i undantagsfall besutte domstolarna de alldeles särskilda insikter, som i detta hänseende erfordrades. De sakkunnigas betydelse för processledningen framhölls också starkt av departementschefen i samband med det förslag till ändringar i vissa delar av sjölagen, som framlades vid 1914 års riksdag och ledde till en genomgripande omarbetning av vissa delar av sjölagen. Tydligt är, att de uppgifter, som de sakkunniga sålunda ha att fylla vid ifrågavarande förhör, äro av väsentligt annan karaktär än vid upptagande av bevis genom sakkunnig, sådant detta bevismedel numera är anordnat. Uti det av sjölagskommittén utarbetade förslaget hade för upptagande av sjöförklaringar och anordnandet av särskilda undersökningar i vissa fall förordats inrättandet av särskilda sjönämnder, under ordförandeskap av rådhusrättens lagfarne ordförande och med två särskilt sakkunniga bisittare. Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framhölls, att syftet att i den myndighet, som skulle hålla förundersökningen, inrymma fackkunskap, kunde på ett enklare sätt vinnas genom att, på sätt som föreslagits i fråga om dispaschmål, domstolen förstärktes medelst insättande av sakkunniga män. Av andra ledamöter i högsta domstolen förordades, att ifrågavarande förrättningar skulle handläggas av rådhusrätten i dess vanliga sammansättning; skulle behov av särskilda sakkunniga anses föreligga, vore även enligt dessa ledamöters åsikt att föredraga, att de sakkunniga upptoges i rätten som sär-

255 skilda bisittare. De sålunda gjorda erinringarna ledde till att i den för riksdagen framlagda propositionen ifrågavarande förrättningar förlades till rådhusrätten; de sakkunniga, som även enligt propositionen skulle anlitas, erhöllo däremot icke ställning som ledamöter. Såsom framgår av det nu anförda företrädde vid förarbetena till sjölagen såväl sjölagskommittén som högsta domstolen den uppfattningen, att de sakkunniga skulle erhålla ställning som bisittare. Huruvida rösträtt skulle tillkomma dem i denna deras egenskap, har ej uttryckligen besvarats; med hänsyn till ifrågavarande förrättningars karaktär torde denna fråga h a varit av underordnad betydelse. Enligt beredningens uppfattning torde övervägande skäl tala för, att rådhusrätten vid handläggning av sjöförklaringar och sjöförhör erhåller samma sammansättning som den av sjölagskommittén förordade sjönämnden eller med andra ord en lagfaren ledamot i rådhusrätten såsom ordförande och två sakkunniga ledamöter; i fråga om rösträtt torde, liksom vid dispasch, varje ledamot böra äga individuell rösträtt. Till stöd för, att endast en lagfaren ledamot har säte i rätten, kan anföras, att en sådan anordning synes stå i god överensstämmelse med de allmänna grunder för underrätts domförhet, som tillämpats vid utformandet av domförhetsreglerna i 1 kap. nya R.B. Förrättning, varom nu är fråga, är icke att likställa med huvudförhandling i ett vid rätten anhängigt mål utan är en på ett förberedande stadium företagen undersökning, närmast motsvarande en till domstol förlagd förundersökning i brottmål. Genom att låta rälten vara domför med en lagfaren domare vinnes ock enhetlighet i organisationen i fall, då sjöförklaring eller sjöförhör skall upptagas av häradsrätt. Vad angår antalet sakkunniga ledamöter kan ifrågasättas, att detta antal alltid skall vara begränsat till två; denna ståndpunkt skulle medföra, att den särskilde sakkunnige, som omnämnes i 314 § 1 mom. tredje stycket, vilket tillagts i samband med 1914 års lagändring, icke skulle erhålla ställning av bisittare utan betraktas uteslutande som bevismedel. Även denne sakkunnige torde emellertid ha väsentligen samma uppgifter att fylla som de båda övriga; hans ställning är ock för närvarande densamma. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för^ att även denne tredje sakkunnige inträder i rätlen som ledamot. Rättegången i sjörättsmål är med de avvikelser, som sjölagen innehåller, underkastad samma regler som gälla för den allmänna processen. Genom nya R.B.s ikraftträdande kommer alltså, utan uttryckligt stadgande, även förfarandet i dessa mål att bliva muntligt, omedelbart och koncentrerat. Även i fråga om fullföljden gäller den allmänna instansordningen. En särställning intaga dock redan nu dispaschmålen. Såsom redan erinrats upptagas dessa mål i första instans av dispaschör; förfarandet inför dispaschören är helt skriftligt. Mot dispasch kan klandertalan föras vid rådhusrätten i den stad, där dispaschen utgavs. Förfarandet inför rådhusrätten anknyter sig nära till de regler, som gälla för besvärsförfarandet i överrätt. Det är i regel skriftligt; dock skall i vissa fall muntligt förhör äga rum inför rådhusrätten. Från rådhusrätten kan talan genom besvär fullföljas omedelbart till högsta domstolen.

256 Vid sjölagens tillkomst rådde i stort sett enighet om alt de egentliga domstolsinstanserna i dispaschmål borde för att bereda målen den skyndsamma behandling, som ansågs vara av särskild betydelse i dessa mål, inskränkas till två. Däremot voro meningarna delade, huruvida uteslutningen borde avse rådhusrätt eller hovrätt. Sjölagskommitténs förslag innebar, att målen skulle upptagas av rådhusrätt, varifrån fullföljd skulle äga r u m omedelbart till högsta domstolen. Vid granskningen inom högsta domstolen framfördes bland annat starka betänkligheter mot att ifrågavarande mål skulle omedelbart och med befrielse från eljest i civila mål gällande prestanda kunna fullföljas i högsta instans; det borde därför föreskrivas, att bestämmelserna i 30 kap. äldre R.B. skulle äga tillämpning även i dessa mål. I propositionen till riksdagen anförde departementschefen med anledning av denna erinran att då det vore förenat med vissa svårigheter att till rådhusrätt förlägga fullgörandet av de i 30 kap. R.B. stadgade prestanda, det syntes lämpligare att låta klagan över dispaschörens utlåtande fullföljas i hovrätt; hovrätten skulle därvid äga sin vanliga sammansättning. Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, förordade i denna del en återgång till kommitténs förslag. Med hänsyn till det ringa antalet dispaschmål ansåg utskottet en eftergift beträffande villkoren för fullföljd icke vara ägnad att väcka alltför starka betänkligheter. Mot propositionen erinrades särskilt, att därigenom förlorades den väsentliga fördel, som låge i medverkan av sakkunniga lekmän vid dessa måls domstolsbehandling, varjämte för omedelbar fullföljd från underrätt till högsta domstolen åberopades den då rådande ordningen i fråga om fullföljd av skiftesmål. Någon utsträckning av den sålunda antagna grundsatsen till andra mål borde dock enligt utskottets mening icke ifrågasättas. Utskottets uppfattning godkändes av riksdagen. Den avvikelse från den allmänna instansordningen, som sålunda föreligger i fråga om dispaschmål, är otvivelaktigt ägnad att väcka betänkligheter. Ur principiell synpunkt är av stor vikt, att den allmänna inslansordningen upprätthålles; undandragandet av vissa grupper av mål från mellaninstansen försvagar dennas ställning och medför dessutom fara för överbelastning av högsta domstolen. Det av särskilda utskottet åberopade skälet beträffande fullföljden i skiftesmål äger ej längre giltighet, sedan den omedelbara fullföljden från ägodelningsrätt till högsta domstolen numera blivit upphävd. Om beredningen det oaktat icke anser sig böra förorda någon ändring i den nu rådande, hävdvunna ordningen, har för beredningen varit bestämmande, att, såsom utskottet framhållit, i detta fall är fråga om en snävt avgränsad grupp av mål, för vilkas behandling skyndsamhet är av särskild betydelse. Såsom högsta domstolen anmärkt, synes däremot tillräcklig anledning icke föreligga att part, som fullföljer talan till högsta domstolen, fritages från de numera i 54 kap. 17 och 18 §§ nya R.B. föreskrivna prestanda vid fullföljd av talan till högsta domstolen. Någon svårighet att förlägga fullgörandet av dessa prestanda till underrätt torde lika litet föreligga i dessa mål som vid fullföljd i jorddelningsmål. Vad åter angår de fullföljdsinskränkningar, som enligt nya

257 R.B. gälla i fråga om mål, som väckts vid underrätt och därefter fullföljts till hovrätt, torde någon motsvarande tillämpning av dessa regler icke lämpligen böra äga r u m i dispaschmål. Utöver de ändringar i skilda lagrum, som påkallas av vad beredningen redan anfört, torde även andra stadganden angående lättegången i sjörättsmål böra underkastas vissa jämkningar. I 313 § har såsom andra stycke intagits erinran om häradsrätts behörighet att i vissa fall upptaga sjörättsmål. För de ändringar, som vidtagits i 1 och 2 mom. av 314 §, har redogörelse redan lämnats. Uti 3 mom., som är nytt, ha tillagts bestämmelser om de allmänna domarkvalifikationer, som de sakkunniga ledamöterna ha att fylla. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att bestämmelserna om domared och jäv äga tillämpning även i fråga om dessa ledamöter. Dessutom har i detta moment som andra stycke införts föreskrift, att sakkunnig ledamot, vars tjänstgöringstid utgått, ändock är skyldig att fortsätta med behandlingen av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Stadgandet motsvarar föreskriften i 4 kap. 9 § nya R.B. beträffande nämndeman. De ändringar, som ägt rum i 315 och 316 §§ äro huvudsakligen av formell beskaffenhet och ha föranletts av de sakkunnigas förändrade ställning som ledamöter i rätten. Ändringen i första stycket av 319 § avser sista punkten. I överensstämmelse med vad som förordats i fråga om sakkunniga, som avses i 314 § 1 mom., har ansetts lämpligt att även de av konsul tillkallade sakkunniga inträda som bisittare; i fråga om jäv mot dessa torde böra gälla samma jäv som mot domare. Uti 323 och 328 §§ meddelas bestämmelser om rådhusrätternas inbördes behörighet att upptaga mål enligt sjölagen. Då de skäl, som föranlett sjörättsmålens förläggande till rådhusrätt, uteslutande hänföra sig till rådhusrätternas sammansättning, böra i fråga om rådhusrätternas inbördes behörighet allmänna forumregler vinna tillämpning. Denna uppfattning överensstämmer med den ståndpunkt gällande rätt intager. Såsom framgår av 10 kap. 17 § första stycket nya R.B. är ock den prövning av forumfrågan, som åligger domstolen självmant, begränsad till att avse huruvida målet anhängiggjorts vid rådhusrätt eller i dess ställe behörig häradsrätt. Samma innebörd torde ock bestämmelserna i 19 kap. 9 § nya R.B. böra anses äga. Med hänsyn härtill torde de nuvarande bestämmelserna i 323 och 328 §§ sjölagen böra ersättas med en hänvisning till stadgandena om laga domstol i nya R.B. De särskilda fora, som finnas anvisade i 323 §, torde därvid böra bibehållas. De i 328 § upptagna brottmålsfora sammanfalla nära med motsvarande fora i 19 kap. 1 och 2 §§ nya R.B.; tillräcklig anledning torde icke föreligga att bibehålla de mindre skiljaktigheter, som upptagas i sjölagen. För det fall, att å den ort, som är bestämmande för forum, rådhusrätt ej finnes, bör liksom nu målet kunna upptagas av närmaste rådhusrätt. Då de i nuvarande 324 och 325 §§ upptagna bestämmelserna ersättas av 11—411530

258 motsvarande stadganden i 10 kap. 14 och 16 §§ nya R.B., ha dessa paragrafer ansetts böra utgå. Uti det i 329 § reglerade förfarandet i dispaschmål ha några större sakliga ändringar icke vidtagits. Som redan framhållits överensstämmer detta förfarande nära med besvärsförfarandet och det muntliga förhör, som omnämnes i 2 mom., är icke att anse som huvudförhandling utan som förhör i besvärsmål enligt 52 kap. 10 § nya R.B.; dock skall förhör alltid hållas, om part framställt begäran därom. I överensstämmelse med motsvarande bestämmelser om besvär i 52 kap. nya R.B. har som andra stycke införts rätt för domstolen eller rättens ordförande att avvisa talan, som uppenbart icke kan upptagas till prövning. I anslutning till stadgande i 17 kap. 9 § nya R.B. har meddelats föreskrift om avsändande av underrättelse till parterna om tiden för utslagets meddelande, varjämte i övrigt vissa jämkningar ägt rum. Såsom redan framhållits bör part, som vill till högsta domstolen fullfölja besvär mot rådshusrätts utslag eller beslut i dispaschmål, fullgöra de prestanda, som i allmänhet äro föreskrivna för fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut. Bestämmelser härom ha införts i första stycket av 330 §. Bland de handlingar, som skola av klaganden ingivas, ha icke upptagits rådhusrättens protokoll. Då reglerna i 6 kap. nya R.B. om protokoll och aktbildning äro att tillämpa även i dispaschmål, komma protokollen att ingå i akten och med denna tillställas högsta domstolen. I andra stycket har upptagits bestämmelse om talans avvisande i överensstämmelse med stadgandet i 56 kap. 3 § nya R.B. Angående förfarandet i högsta domstolen bör i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i 56 kap. nya R.B. är stadgat om besvär. Erinran härom har upptagits i sista stycket.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen. Beträffande de föreslagna ändringarna hänvisas till beredningens motiv till motsvarande ändringar i sjölagen.

Förslag till l a g angående ändrad lydelse av 2 § l a g e n den 4 j u n i 1937 om behörighet för häradsrätt a t t upptaga sjörättsmål. Såsom framhållits i beredningens motiv till de föreslagna ändringarna uti 314 § sjölagen bör vid upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör häradsrätten vara sammansatt efter samma grunder som av beredningen förordats i fråga om rådhusrätt. Härför erfordras ändring av andra stycket i 2 §, vilket torde böra ersättas med en hänvisning till 314 § 1 mom. sjölagen; till förebyggande av ovisshet har tillagts, att vid sådan handläggning nämnd ej skall medverka. I samband därmed har avfattningen av det nuvarande tredje stycket, som upptagits i andra stycket, något jämkats.

259 Förslag till lag om ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen. 71 §. Detta lagrum handlar om sätten för växelpreskriptions avbrytande. Enligt huvudregeln avbrytes sådan preskription genom delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning, som gjorts hos svensk lagsökningsdomare. Det första spörsmålet, som från nya R.B:s synpunkt uppstår, är huruvida icke redan ingivande av stämningsansökan till rätten bör avbryta preskription. Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Denna grundsats är föranledd därav, att enligt nya R.B. delgivning vanligen skall ske genom rättens försorg, och att med denna regel icke står i god överensstämmelse, att stämningens delgivning är avgörande för talans anhängiggörande. Enligt motiven till nämnda stadgande följer icke därav, att det avbrott av preskription, som må ske genom krav eller erinran, anses ha skett därmed, att stämningsansökan rörande fordran inkommit till rätten; om däremot enligt lag talan skall anhängiggöras inom viss tid för att rätt härtill icke skall förloras, är det tillräckligt att stämningsansökan ingives inom den stadgade tiden. Från denna utgångspunkt kan vara tveksamt, huruvida i nu förevarande fall stämningsansökningens ingivande eller först stämningens delgivning bör medföra preskriptionens avbrytande. Spörsmålet om sättet för växelpreskriptions avbrytande hör till de växelrättsliga ämnen, som det tillkommer envar av de i den internationella växellagskonventionen av 1930 deltagande staterna att i sin lagstiftning reglera i vad angår de omständigheter, som medföra att preskription av växelfordran, som dess domstolar ha att pröva, avbrytes eller under viss tid icke löper. De nordiska länderna ha emellertid i detta hänseende enat sig om vissa grundsatser, vilka kommit till uttryck i deras lagstiftningar. Enligt samtliga dessa är stämningens delgivning avgörande för växelpreskriptionens avbrytande. Det är härvid att märka, att denna regel antagits i norsk rätt, oaktat enligt dess allmänna civilprocessrätt ett tvistemål anses processuellt »reist» från den tidpunkt, då stämning inkommit till rätten, medan däremot de civilrättsliga verkningarna av anhängiggörandet inträda först med delgivningen. Dansk processrätt känner likaledes två olika tidpunkter, nämligen den då stämningen är ingiven, vilket innebär, att målet är »anlagt», och den då stämningen är delgiven, vilket kallas, att saken är »tingfsest»; till den senare tidpunkten knytes växelpreskriptionens avbrytande. Då den norska och danska ståndpunkten intagits från allmänt processuella utgångspunkter, som väsentligen äro desamma som den svenska processrättens efter genomförandet av nya R.B., ligger häri ett starkt skäl för att även i svensk rätt bibehålla stämningens delgivning som den avgörande omständigheten. I samma riktning verkar det förhållandet, att enligt nya R.B. stämningsansökan

260 kan utan att h a delgivits omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att den inlämnats till obehörig domstol. Enligt växellagen gäller, att då det mål, vari växelkravet framställts, ej föres till slut, ny preskriptionstid börjar löpa från den dag, då målet sist handlades. Om av anledning, som nyss nämnts, talan i växelmålet avvisas, har svaranden sannolikt icke erhållit någon kännedom om växelkravet; det vore då obilligt, att preskription mot honom skulle anses avbruten därmed, att stämningsansökningen inkommit till rätten. Från den nuvarande svenska texten i första stycket i denna paragraf avvika de danska och norska såtillvida, att enligt dessa senare preskription avbrytes även genom s. k. litis denuntiatio. Denna avvikelse har berott på nu rådande skiljaktighet inom det processuella området. Då den nya R.B. i dess 14 kap. 12 § i svensk rätt inför nämnda processuella institut under benämningen kungörande av rättegång, bortfaller olikheten på denna punkt mellan svensk rätt, å ena, samt dansk och norsk rätt, å andra sidan. Med hänsyn härtill torde i växel lagen böra införas kungörande av rättegång som ett sätt att avbryta preskription. Uttrycket »växelfordrans anhängiggörande» i andra stycket torde böra tolkas så, att preskriptionsavbrott inträder, då stämningen delgives. Som ovan framhållits skall enligt nya R.B. talan i tvistemål anses väckt, redan när stämningsansökan inkom till rätten. På skäl, som anförts vid första stycket, torde emellertid i fråga om preskriptionsavbrott stämningens delgivning böra bibehållas som den avgörande omständigheten, även om talan förts vid utländsk domstol; i överensstämmelse därmed torde lagtexten böra jämkas. 93 §. Detta lagrum innehåller, i sin nuvarande lydelse, att behörig domstol i växelmål är den domstol, där den som skall stämmas har att svara i mål, som angå gäld i allmänhet, men att, om häradsrätt sålunda är behörig, käranden äger att i stället instämma målet till närmaste rådhusrätt. Därjämte omnamnes talan genom lagsökning. Nyssnämnda forumregel innebär en hänvisning till bestämmelserna i nuvarande 10 kap. 1 § R.B. Nya R.B. innehåller i 10 kap. stadganden om forum i tvistemål. Dei 1—4 §§ upptagna bestämmelserna motsvara de nuvarande reglerna om svarandes allmänna forum. Därest 93 § växellagen bibehålies oförändrad, komma dessa lagrum i nya R.B. på grund av stadgandet i 3 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande att gälla i stället för äldre R.B:s motsvarande bestämmelser. Men därjämte meddelas särskilt i 10 kap. 5 och 6 §§ nya R.B. stadganden, som möjliggöra anhängiggörande av talan vid annan domstol än den, som utgör svarandens allmänna forum. Enligt båda dessa lagrum kan käranden välja mellan där stadgade fora och svarandens allmänna forum. Vid sidan av de stadganden, som anvisa fora, vilka kunna av käranden väljas i stället för svarandens allmänna forum, finnas liksom i gällande lag föreskrifter om obligatoriska fora, såsom för tvist om arv eller testamente och för tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom m. m.

261 Enligt 10 kap. 21 § nya R.B. beröras de avvikande bestämmelserna om laga domstol, som meddelats i lag eller författning, icke av nya R.B:s stadganden i detta ämne. Såsom beredningen framhållit i motiven till sistnämnda lagrum torde i allmänhet den omständigheten, att såsom forum i vissa fall anvisas det allmänna tvistemålsforum i 10 kap. 1 § äldre R.B., icke böra anses innebära, att en avvikande bestämmelse om forum föreligger. Därest av forumbestämmelsens avfattning ej framgår, att ett särskilt forum är åsyftat, böra alltså de i nya R.B. upptagna alternativa fora, som äro anslutna till det allmänna tvistemålsforum, kunna anlitas, så framt detta ej är uteslutet på grund av stadgandena i 10 kap. 17 § nya R.B. Vad angår växelmål torde, enligt vad även uttalats i motiven, anledning icke föreligga att utesluta användningen av alternativa fora. De alternativa fora, som 10 kap. nya R.B. föreskriver vid sidan av det allmänna forum, böra kunna anlitas också i växelmål. Däremot böra uppenbart icke de obligatoriska fora enligt 10 kap. 9 och 10 §§ gälla för växelmål, därest överhuvudtaget en i dessa lagrum avsedd tvist skulle kunna uppträda i ett växelmåls form. Med hänsyn till det nu anförda och då forumregeln i förevarande paragraf, såvitt nu är i fråga, icke kan anses innefatta någon avvikelse från forumbestämmelserna för tvistemål i allmänhet, torde ur denna synpunkt någon ändring av lagrummet icke vara påkallad; den ändring beredningen föreslagit är uteslutande av formell natur. Det andra spörsmålet, som här uppkommer, är huruvida det alltjämt förblir nödigt att medgiva åt käranden i växelmål att i stället för vid behörig häradsrätt anhängiggöra sin talan vid närmaste rådhusrätt. Enligt den ursprungliga lydelsen av ifrågavarande stadgande var rådhusrätt ensam behörig domstol i växelmål. Anledningen härtill var, att dessa mål fordra en skyndsam behandling, och att denna endast kunde ernås vid rådhusrätterna och ej vid häradsrätterna, vilka sammanträdde vida mindre ofta än rådhusrätterna. Enligt nya R.B. skola häradsrätternas sammanträden vara tätare än nu och möjligheterna av en snabb handläggning även vid dessa domstolar komma alltså att väsentligen ökas. Därtill kommer, att såsom under nästa paragraf anföres, beredningen föreslår, att vid sådan huvudförhandling i växelmål, vilken utsattes omedelbart i stämningen, d. v. s. utan att förberedelse äger rum, häradsrätt skall vara domför utan nämnd. Häradsrätten blir under dessa förhållanden praktiskt taget städse tillgänglig för allmänheten. Nu åsyftade fall kunna säkerligen väntas få en betydande omfattning. På grund av vad sålunda anförts föreslår beredningen, att den nu gällande regeln om närmaste rådhusrätt som alternativt forum till häradsrätt upphäves. 94 §. Detta lagrum innehåller nu ett stadgande, som avser att befrämja skyndsamhet i växelprocessen. Det föreskrives, att stämning i växelmål skall, där sökanden det äskar, meddelas till samma dag den sökes, om rätten då sitter och svaranden är så till hands, att h a n kan infinna sig före rättegångstim-

262 mens slut. Stadgandet går sålunda ut på att de i 11 kap. äldre R.B. givna bestämmelserna om stämningstid ej behöva iakttagas i växelmål. Nya R.B. innehåller inga föreskrifter om fasta stämningstider. Enligt 32 kap. 1 § skall part, som kallas att infinna sig vid rätten, endast erhålla skäligt rådrum därtill, och detta utmätes för varje särskilt fall av rätten. Det oaktat synes det lämpligt att även sedan nya R.B. trätt i kraft för växelmålen behålla en bestämmelse motsvarande den nuvarande i 94 § växellagen. I den nya rättegångsordningen måste denna emellertid få en i viss mån annan innebörd än nu. Stämningen i tvistemål går enligt nya R.B. närmast ut på anordnande av förberedelse i målet, vilken främst skall vara muntlig och då börjar med en första inställelse, men subsidiärt kan vara skriftlig och då inledes med skriftligt svaromål. Efter förberedelsens slut hänskjutes målet till huvudförhandling. Då växelmålen i regel äro klara mål och skyndsam behandling av dem är ett viktigt intresse, synes en jämkning av denna ordinarie procedur vara för deras del påkallad. Särskild förberedelse synes sålunda icke alltid vara nödvändig. Det torde böra ankomma på käranden att avgöra, om så är fallet. Om käranden ej begär förberedelse, bör målet genast utsättas till huvudförhandling. Den i nuvarande 94 § växellagen meddelande föreskriften om kallelse av svaranden till samma dag bör med anledning härav jämkas så, att den avser första inställelsen, om sådan skall äga rum, men om förberedelse ej erfordras, huvudförhandlingen. Med skriftlig förberedelse torde man ej böra räkna i växelmål. Vidare synes den jämkningen i det nuvarande stadgandet vara lämplig, att kallelsen av svaranden i det förutsatta fallet bör kunna, om synnerligt hinder icke möter, ske till samma eller nästföljande dag. Även käranden bör då kallas till sammanträdet inför rätten. Enligt 33 kap. 4 § nya R.B. skall delgivning i rättegång i allmänhet ske genom rättens försorg; dock kan på partens begäran delgivningen anförtros åt parten om rätten finner det kunna ske utan olägenhet. Med hänsyn till att stämningens delgivning är avgörande för preskriptionsavbrott och då delgivning genom partens försorg i många fall torde kunna ske med större skyndsamhet, torde det alltid böra tillkomma part, som framställer begäran därom, att ombesörja delgivningen. Stadgande härom har intagits som första stycke i paragrafen. När huvudförhandling utsattes omedelbart i stämningen till samma dag stämningen gives eller nästföljande dag, är det nödvändigt att jämka på reglerna om rättens sammansättning, om anordningen skall kunna fylla ett praktiskt syfte. Om m a n fordrade fullsutten rätt, skulle en sådan anordning endast under särskilt gynnsamma förhållanden kunna genomföras. Det synes därför lämpligt att för dessa fall medgiva den lättnaden i kravet på rättens sammansättning, att häradsrätt vid sådan huvudförhandling är domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Någon olägenhet härav torde icke kunna befaras. De växelmål, i vilka käranden ej begär förberedelse, kunna antagas i regel vara mycket enkla och kunna därför väl handläggas av en domstol så sammansatt som nyss sagts. Visar sig vid denna huvudför-

263 handling, att målet är mera invecklat, kan handläggningen uppskjutas, och vid ny förhandling skall rätten vara fullsutten. Den sålunda föreslagna regeln om rättens sammansättning har sin motsvarighet i stadgandena i nya R.B. 1 kap. 4 och 11 §§ om häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart sammanhang med förberedelsen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen. De föreslagna ändringarna i förevarande lagrum motsvara ändringarna i 71, 93 och 94 §§ växellagen och äro påkallade av enahanda skäl som dessa. I fråga om grunderna för dessa ändringar hänvisas alltså till motiven till förslaget om ändring i vissa delar av växellagen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 95 och 138 §§ lagen den 12 augnsti 1910 om aktiebolag. Enligt 95 § första stycket förevarande lag skall klander av beslut, som fattats å bolagsstämma, vid äventyr av talans förlust anställas genom stämning å bolaget inom två månader från beslutets dag eller, om bolaget då ej var registrerat, från dagen för registreringen. I enlighet med den hittills vedertagna uppfattningen i fråga om vid vilken tidpunkt tvistemål skall anses anhängiggjort förutsattes som huvudregel, att rätten till talan går förlorad, om icke stämningen delgives inom den angivna tiden. Härifrån har emellertid stadgats undantag för det fall, att klandertalan föres av styrelsen. I detta fall skall, såsom framgår av 68 §, stämningen delgivas genom att den föredrages å en för ändamålet utlyst bolagsstämma, och rätten till talan skall enligt 95 § andra stycket anses bevarad, om sådan stämma inom den i första stycket stadgade tiden blivit utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Enlig 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål i allmänhet anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Härav följer, som framhållits i motiven till nya R.B. (s. 187), att, därest enligt lag i visst fall talan skall anhängiggöras inom bestämd tid för att talerätten icke skall förloras, detta villkor bör anses uppfyllt, om stämningsansökan ingives inom den föreskrivna tiden. Med hänsyn härtill erfordras ej vidare särskilda regler om klandertidens beräkning i det fall, att styrelsen vill inför domstol föra klandertalan mot bolagsstämmobeslut; de bestämmelser i sådant hänseende, som finnas upptagna i 95 § andra stycket aktiebolagslagen, böra följaktligen utgå. Emellertid ha nämnda bestämmelser, såsom framgår av 138 §, medelbart betydelse även för det fall, att klandertalan av styrelsen enligt förbehåll i bolags-

264 ordningen skall prövas av skiljemän. I sådant fall kan ej heller enligt den nya rättegångsordningen talan anses väckt förrän skriftlig begäran om förbehållets tillämpning föredragits å bolagsstämma. På grund härav torde i detta fall klandertiden alltjämt böra beräknas på samma sätt som för närvarande. Föreskrift därom bör lämpligen upptagas i 138 §.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 45 och 9 0 §§ lagen den 22 j u n i 1911 om ekonomiska föreningar. Beträffande detta lagförslag hänvisas till motiven för de föreslagna ändringarna i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 88 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. Ändringen i detta lagrum motsvarar vad som föreslagits beträffande 95 § lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag. Någon motsvarighet till 138 § aktiebolagslagen finnes icke i lagen om bankrörelse.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 25 m a j 1917 om försäkringsrörelse. De föreslagna ändringarna i denna lag ha föranletts av samma skäl, som anförts vid förslaget till ändringar i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 45 och 84 §§ l a g e n den 24 mars 1938 om understödsföreningar. De ändringar, som innefattas i förevarande förslag, motsvara vad som föreslagits i fråga om 95 och 138 §§ lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Beträffande detta lagförslag åberopas i tillämpliga delar vad beredningen anfört vid förslaget till ändringar i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag.

265 Förslag t i l l lag om ändring i vissa delar a v konkurslagen. Konkursförfarandet handhas enligt konkurslagen till väsentlig del av andra organ än domstol. Förfarandet står emellertid under rättens tillsyn, och vissa viktigare uppgifter tillkomma rätten eller en lagfaren ledamot av rätten i egenskap av konkursdomare. På konkursdomaren ankommer, förutom annat, att upptaga konkursansökning ävensom, då ansökning gjorts av gäldenären eller borgenärs konkursansökning medgivits av gäldenären, fatta beslut om egendomsavträde. Har borgenärs konkursansökning bestritts av gäldenären eller har denne underlåtit att inkomma med förklaring, hänskjutes frågan till rättens prövning. Rättens medverkan kräves även i åtskilliga andra fall, såsom för prövning och avgörande av frågor om tvistiga fordringsanspråk i konkurs (109 §), vissa mellanhavanden i förhållandet mellan konkursboet och gäldenären (27 och 98 §§), ackord (164 §), klander mot utdelningsförslag (130 §), klagan över beslut av borgenärer vid sammanträde inför rättens ombudsman (183 §) samt arvode åt rättens ombudsman och förvaltare (85 §). På rätten kan ock ankomma att pröva fråga om åläggande för annan än gäldenären att avlägga bouppteckningsed (93 §). Från det allmänna rättegångsförfarandet avvikande bestämmelser äro för nu omnämnda fall i konkurslagen meddelade bland annat angående förfarandets inledande. Frågor av här avsett slag skola av konkursdomaren hänskjutas till rättens prövning eller ock inledes förfarandet genom att klagoskrift eller framställning avlämnas till konkursdomaren. På konkursdomaren ankommer att utsätta dag för handläggningen vid rätten och att ombesörja erforderliga kallelser. I vissa fall äro föreskrifter meddelade i syfte att möjliggöra ett snabbt avgörande. Sålunda angives beträffande mål om egendomsavträde, tvistiga fordringsanspråk eller ackord i lagen den tid, inom vilken frågan skall upptagas av rätten; tillika äro bestämmelser givna till förebyggande av uppskov. Prövningen vid rätten kommer i viss utsträckning alltid att hänföra sig till det skriftliga material, sorn står till rättens förfogande. Med hänsyn härtill kan parternas medverkan vid förhandlingen inför rätten icke anses äga samma betydelse för sakens prövning som i den allmänna processen. Rörande mål om tvistiga fordringsanspråk, klander mot utdelningsförslag eller klagan över borgenärsbeslut ha ock meddelats bestämmelser av innebörd, att utevaro av part eller annan, som äger komma tillstädes, ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande. Bortsett från mål om egendomsavträde, där borgenärens utevaro i vissa fall lär kunna medföra, att målet avskrives, torde samma grundsats få anses gälla även för övriga här berörda fall. Någon väsentlig förändring i nu antydda regler påkallas icke av nya R.B:s genomförande. Med anledning av att i nya R.B. upptagits bestämmelser, enligt vilka rätten kan vara domför med en lagfaren ledamot, kunde ifrågasättas att låta de funktioner, som nu tillkomma konkursdomaren, övertagas av rätten, vilken därvid skulle bestå av en lagfaren ledamot. En motsvarande överflyttning har av beredningen föreslagits såvitt angår de uppgifter, som nu

266 ankomma på lagsökningsdomare. Särskild anledning har emellertid därvid förelegat att vidtaga en sådan åtgärd. I förevarande fall skulle för en överflyttning av h ä r ifrågasatt slag krävas en vidlyftig omarbetning, berörande även andra författningar än konkurslagen, utan att därmed i sak skulle inträda någon väsentlig ändring i nu rådande förhållanden. Med hänsyn härtill har beredningen ansett, att gällande bestämmelser i detta avseende böra bibehållas oförändrade. Införandet av officialdelgivning i rättegång torde böra föranleda, att, med tillämpning av nya R.B:s delgivningsregler, sådan delgivning i konkurs, som nu ankommer på sökande, som regel skall ombesörjas av konkursdomaren. Bland annat med hänsyn härtill erfordras viss omarbetning av konkurslagens regler angående förfarandet i anledning av konkursansökning. Beträffande förhandling, som enligt vad förut anförts ankommer på rätten, torde vad i nya R.B. är stadgat om huvudförhandling böra lända till efterrättelse, om annat ej framgår av konkurslagen. I likhet med vad nu får anses gälla torde dock som en avvikelse från det allmänna rättegångsförfarandet böra angivas, att utevaro av part eller annan, som äger komma tillstädes, i regel ej skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande. Vid sin granskning av förslaget till nya R.B. erinrade lagrådet, att nämnda förslag ej innehölle bestämmelser om verkan av parts konkurs å rättegång, som, då beslutet om egendomsavträde meddelades, påginge angående egendom, som hörde till konkursboet. Lagrådet uttryckte en förmodan, att frågan skulle behandlas i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet angående rättegångsreformen. Redan vid granskningen i lagrådet av förslaget till nu gällande konkurslag uppmärksammades hithörande spörsmål; därvid framhölls, att saknaden av bestämmelser på detta område föranledde en föga tillfredsställande osäkerhet vid bedömningen. Beredningen har för sin del funnit, att vissa bestämmelser i detta ämne böra upptagas i 22 § konkurslagen. Vad angår talan mot rättens avgöranden i konkursmål äro för närvarande stadgandena i äldre R.B. omedelbart tillämpliga. Som framgår av 25 kap. nämnda balk fullföljes talan efter vad mot rättens slutliga avgörande i mål om betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag; i övriga fall är rättsmedlet besvär. I 210 § konkurslagen meddelas bestämmelser om talan mot konkursdomarens beslut; över sådant beslut kan i allmänhet klagas i hovrätten. På grund av stadgandet i 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken bliva härvid — med den avvikelse, som framgår av konkurslagen — reglerna om fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut att tillämpa; enligt dessa regler fullföljes talan genom besvär. Samma regler som för talan mot konkursdomarens beslut gälla enligt 183 § konkurslagen även beträffande klagan över beslut å borgenärssammanträde, som hållits inför konkursdomaren. Enär den prövning, som i här avsedda fall ankommer på rätten, är av summarisk karaktär, synes icke erforderligt att kräva huvudförhandling i högre

267 rätt. Anordnandet av huvudförhandling därstädes skulle även verka tyngande på konkursförfarandet och medföra onödiga kostnader. Talan mot rättens avgörande synes därför alltid böra föras genom besvär. Det nu sagda bör gälla även såvitt angår talan mot avgörande, som träffats av konkursdomaren, samt därmed i fullföljdshänseende likställt beslut å borgenärssammanträde. 1 21 § förslaget till lag om införande av nya R.B. har upptagits en bestämmelse, motsvarande 5 § i 1901 års lag. Med hänsyn härtill erfordras icke någon ändring i konkurslagen i vad angår talan mot konkursdomarens beslut. För de särskilda bestämmelserna i beredningens förslag lämnas i det följande en närmare redogörelse. 7 §.

Med stad avses i konkurslagen stad med rådhusrätt. Då nya R.B. skiljer mellan stad, som hör till domsaga, och stad med rådhusrätt, har på denna punkt ett förtydligande av lagtexten ansetts påkallat. 9§. Såsom framhålles vid 14 § i förslaget skall delgivning som regel ombesörjas av konkursdomaren. Den i förevarande paragraf vidtagna jämkningen avser att underlätta sådan officialdelgivning. Att ansökningen innehåller uppgift om gäldenärens hemvist är av betydelse även för prövning enligt 10 § av konkursdomarens behörighet att upptaga ansökningen. 11 §• Föreskrifter om anslag å rättens dörr ha i nya R.B. i allmänhet ersatts av bestämmelser om anslag i rättens kansli. En motsvarande ändring har vidtagits i andra stycket första punkten av denna paragraf. Den nuvarande föreskriften om underrättelse genom rekommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, har ersatts av bestämmelse om särskild delgivning med sådan delägare, om det kan antagas, att kallelsen före den utsatta dagen kommer honom tillhanda. Tydligt är, att dagen för ansökningens prövning bör, inom den medgivna maximitiden av fjorton dagar från ansökningens ingivande, bestämmas så, att delgivning kan ske om möjligt med samtliga delägare, som ej underskrivit ansökningen. Beträffande delgivningen skola, såsom framhålles vid 14 §, nya R.B:s regler om delgivning i tvistemål äga motsvarande tillämpning. Av den föreslagna formuleringen framgår, att delgivning ej erfordras, när enligt sistnämnda lagrum delgivning må ske på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. är föreskrivet. 12 §. De två första punkterna i första stycket överensstämma med nu gällande regler utom såtillvida, att förklaringstiden ej i något fall må överstiga sex

26S veckor. Denna tidsgräns har föreslagits i anslutning till de nuvarande bestämmelserna i 14 § andra stycket, enligt vilka en gäldenär under vissa förutsättningar kan utan att förut ha fått del av ansökningshandlingarna genom kungörelse kallas att inställa sig vid rätten å viss dag, högst sex veckor efter sista kungörandet. Ändringarna i övrigt i förevarande paragraf sammanhänga med att närmare regler om delgivning upptagits i 14 § samt att enligt 13 § i förslaget parterna alltid skola kallas till rätten. Enligt förslaget är delgivning av konkursansökning obligatorisk. Som framgår av det nyss anförda skiljer sig förslaget härutinnan från nu gällande bestämmelser. I fall, som angivas i nuvarande 13 § första stycket, skall sålunda målet utan föregående delgivning av konkursansökningen hänskjutas till rätten, varvid gäldenären kallas genom kungörelse på sätt föreskrivits i 14 § andra stycket i dess nuvarande lydelse. Denna anordning har icke bibehållits; 14 § i förslaget möjliggör för här åsyftade fall i stället en motsvarande lättnad i fråga om förfarandet vid konkursansökningens delgivning. Av motiven till 14 § framgår, att borgenärens underlåtenhet att ställa sig de nya delgivningsreglerna till efterrättelse kan föranleda, att konkursdomaren har att förklara ansökningen förfallen. 13 §. Paragrafen ersätter gällande bestämmelser i 14 §. De nu i 13 § första stycket medgivna eftergifterna i fråga om ansökningshandlingarnas delgivning ha i förslaget ersatts med lättnader i fråga om delgivningssättet. Härom hänvisas till 14 §, som även innehåller ett stadgande, motsvarande nuvarande 13 § andra stycket. På grund av denna omläggning erfordras i förevarande paragraf endast bestämmelser, svarande mot de nu i 14 § första stycket upp tagna. Vissa ändringar ha härvid föreslagits. För närvarande gäller, att då konkursansökning, av vilken gäldenären fått del, skall hänskjutas till rätten, målet skall utsättas att förekomma i stad inom fyra dagar och på landet inom fjorton dagar, om ej för gäldenärens kallande till rätten oundgängligen kräves längre tid. Kan på landet målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting hålles, må målet anstå till nästa allmänna tingssammanträde eller, om sammanträde med tremansnämnd dessförinnan hålles, till sådant sammanträde; förutsättning härför är dock, att borgenären begärt dylikt anstånd i konkursansökningen och det icke bestrides av gäldenären. Det synes önskvärt att för häradsrätternas del vinna en förkortning av den tid, inom vilken målet skall företagas vid rätten. Enligt 1 kap. 7 § nya R.B. skall i tingslag som regel varje vecka hållas allmänt ting. Dessutom kunna å bestämda tider hållas ting med tremansnämnd. Enligt 8 § samma kapitel äger häradshövdingen utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt. Med hänsyn till dessa bestämmelser torde kunna stadgas, att prövning av konkursansökning skall vid häradsrätt företagas inom tio dagar. På sätt i det följande närmare utvecklas bör dock för såväl häradsrätt som rådhusrätt bibehållas möjlighet att utsträcka tiden, när så oundgängligen kräves för gäldenärens

269 kallande eller inställelse vid rätten. Att mål om egendomsavträde vid häradsrätt kan handläggas även å tremansting, framgår av bestämmelsen i 211 § sista stycket i förslaget. För närvarande erfordras icke under alla förhållanden, att parterna kallas till rätten. Enligt 14 § första stycket i dess nuvarande lydelse skall borgenären kallas, endast om kallelsen kan hinna komma honom till hända. Saknas tillförlitlig uppgift om parts postadress, må målet företagas vid rätten utan att delgivning av kallelsen ägt rum, om parten för sådant ändamål förgäves sökts i sitt hemvist eller vistas utomlands och ombud för parten ej heller kunnat för delgivning anträffas i sitt hemvist. Beträffande sättet för kallelsens överbringande gäller, att om part gjort anmälan om sin postadress eller konkursdomaren eljest finner tillförlitlig upplysning därom föreligga, kallelsen må i rekommenderat brev tillsändas parten; i andra fall förutsattes, med de undantag, som nyss angivits, att kallelsen på annat sätt delgives parten. Sedan i nya R.B. upptagits bestämmelser om delgivning genom posten, synes möjligheten att genom rekommenderade brev kalla parterna till rätten icke böra bibehållas. Med hänsyn till de lättnader i fråga om delgivningsförfärandet, som innefattas i nya R.B:s delgivningsbestämmelser och 14 § i förslaget, torde icke vara behövligt att i något fall avstå från kravet på att kallelser till rätten skola delgivas parterna. Vad angår delgivning med borgenären synes kunna förutsättas, att denne i samband med konkursansökningen lämnar sådana anvisningar eller vidtager sådana anordningar, att kallelsen kan komma honom till hända och han kan hinna inställa sig å den utsatta dagen; när så påkallas av omständigheterna, bör han uppgiva ombud, som äger behörighet att mottaga delgivningen. För att delgivning med gäldenären skall kunna ske och han skall hinna komma tillstädes bör, som redan nämnts, viss möjlighet föreligga att utsträcka tiden för målets företagande. Enligt 32 kap. 1 § nya R.B. skall den, som enligt rättens beslut har att infinna sig vid rätten, erhålla skäligt rådrum därtill; enligt 3 § samma kapitel gäller, att om han finnes ej ha erhållit sådant rådrum eller skäl eljest förekommer till förlängning av den av rätten föreskrivna tiden, ny tid skall utsättas. I överensstämmelse härmed bör, när så anses nödvändigt för gäldenärens kallande eller inställelse, tiden för målets företagande vid rätten redan från början kunna utsträckas utöver vad i allmänhet är medgivet. Rätten bör vidare, vare sig tiden sålunda från början förlängts eller ej, sedermera kunna utsätta ny tid, om delgivning med gäldenären ej kunnat medhinnas eller av bevis om delgivningen framgår, att gäldenären ej erhållit skäligt rådrum. Även då ny tid sålunda utsattes, bör en utsträckning utöver den vanliga tiden vara medgiven, om så oundgängligen kräves. En förlängning av tiden utöver vad eljest skall gälla synes dock böra på visst sätt begränsas. I 12 § föreslås, att förklaringstiden ej må utsträckas utöver sex veckor från det gäldenären erhållit del av konkursansökningen. Som en motsvarighet härtill torde, såvitt nu är i fråga, böra gälla, att då med hänsyn till gäldenären är erforderligt att överskrida den eljest stadgade tiden, målet ej må utsättas att förekomma vid

270 rätten senare än sex veckor från det gäldenären kan antagas hava erhållit del av kallelsen. Av första stycket sista punkten i 33 kap. 12 § nya R.B., jämförd med 14 § i förslaget, torde framgå, att om konkursansökningen delgivits gäldenären p å sätt i förstnämnda paragraf är föreskrivet och kallelse till rätten skall delgivas gäldenären enligt samma paragraf, meddelande om kallelsen ej behöver införas i tidning. Om verkan av parts utevaro stadgas för närvarande i 14 § allenast, att i kallelse å gäldenären skall tillkännagivas, att hans utevaro icke hindrar målets avgörande. I det förslag, som låg till grund för konkurslagen, hade till en början föreskrivits, att kallelse till parterna skulle innehålla tillkännagivande, att parts utevaro ej hindrade målets avgörande. Häremot anmärktes inom lagrådet, att ett dylikt stadgande kunde tolkas så, att vid sökandens eller båda parternas uteblivande rätten alltid skulle vara pliktig att ingå i materiell prövning av konkursansökningen. Då därav syntes kunna uppkomma mindre tillfredsställande resultat, förefölle lämpligare att låta rätten efter allmänna rättegångsregler bedöma vilken verkan sökandens frånvaro i de olika fallen skulle anses medföra. I anledning av denna anmärkning intogs i lagen icke någon föreskrift om verkan av borgenärens utevaro. Saknaden av ett uttryckligt stadgande härutinnan har föranlett osäkerhet i tillämpningen. I vissa fall har konkursansökningen upptagits till materiell prövning, oaktat båda parterna uteblivit från rätten; i andra fall har, då ingen av parterna kommit tillstädes, målet ansetts böra avskrivas från vidare handläggning. Tydligt är, att gäldenärens utevaro ej bör utgöra hinder för målets prövning och avgörande, om borgenären inställer sig och fullföljer ansökningen. Uteblir borgenären, kan detta bero på, att han icke önskar fullfölja ansökningen; kommer icke heller gäldenären tillslädes, ligger nära tillhands att antaga, att förlikning träffats. Med hänsyn härtill och då enligt förslaget, i motsats till vad nu är fallet, borgenären alltid skall kallas till rätten, synas skäl föreligga att låta borgenärens utevaro som regel medföra, att ansökningen förklaras förfallen. Undantag härutinan torde dock böra gälla för det fall, att gäldenären medgiver ansökningen. I förslaget ha införts bestämmelser av nu angiven innebörd. Att borgenärens ansökning förklaras förfallen, torde icke utgöra hinder för prövning av ett av gäldenären framställt anspråk på ersättning för inställelsen. 1 Föreligger anledning, att part för sin utevaro har laga förfall, böra bestämmelserna i 32 kap. nya R.B. i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Borgenärens utevaro bör i sådant fall icke medföra, att ansökningen förklaras förfallen. Rätten har i övrigt att med hänsyn till omständigheterna bedöma, om förfall för någon av parterna skall föranleda, att ny tid för förhandlingen bestämmes. Enligt 9 kap. 7 § nya R.B. torde rätten eller konkursdomaren få anses äga befogenhet att förelägga vite, om part finnes vid förhandling böra komma tillstädes eller infinna sig personligen. 1

Jfr N.J.A. 1938: 509 och 1940: 696.

271 14 §. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att nya R.B:s delgivningsregler skola, om ej annat är stadgat, äga tillämpning även i konkursmål. Detta innebär bland annat, att delgivningen som regel skall ombesörjas av konkursdomaren. På begäran kan delgivningen dock anförtros sökanden, om konkursdomaren finner det kunna ske utan olägenhet. I sistnämnda fall h a r konkursdomaren att meddela föreläggande enligt 32 kap. 2 § första stycket nya R.B. Underlåter sökanden att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, bliva skilda regler att tillämpa allteftersom fråga är om delgivning av konkursansökning eller delgivning i andra fall. Beträffande delgivning av konkursansökning skall enligt förslaget vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat äga motsvarande tillämpning. Såvitt nu är i fråga skola alltså bestämmelserna i första punkten av 32 kap. 2 § andra stycket nya R.B. lända till efterrättelse. I fråga om annan delgivning blir däremot stadgandet i sista punkten av samma stycke tillämpligt. Delgivning skall verkställas så skyndsamt omständigheterna medgiva Att de nuvarande delgivningsreglerna i 12 § konkurslagen sålunda komma att ersättas av bestämmelserna i nya R.B. innebär uppenbarligen ej, att borgenär, som skall ombesörja delgivning av konkursansökning, härför bör åtnjuta längre rådrum än nu enligt sagda paragraf är medgivet; tiden för avlämnande av bevis om verkställd delgivning bör, om ej särskilda omständigheter föranleda annat, sättas under den nuvarande maximitiden av fjorton dagar från det föreläggandet meddelades. Av 33 kap. 26 § nya R.B. framgår, att sökanden, då delgivning skall ske genom konkursdomarens försorg, är skyldig att förskjuta kostnaden för delgivningen vid äventyr att ansökningen eljest anses förfallen. Som anmärkts vid 12 § kan för närvarande gäldenären i vissa fall kallas till rätten genom kungörelse utan att han dessförinnan erhållit del av konkursansökningen. Möjlighet därtill föreligger enligt nuvarande 13 § första stycket såväl då gäldenären saknar känt hemvist som då han för delgivning förgäves sökts i sitt hemvist och vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller där han har tjänst eller näring ej kunnat vinnas säker anvisning var han uppehåller sig. En ytterligare förutsättning är i bägge fallen, att delgivning inom riket ej kunnat ske med ombud för gäldenären. Enligt förslaget kan i motsvarande fall delgivning ske enligt reglerna i 33 kap. 12 § nya R.B. Då för delgivning av konkursansökning skall gälla vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat, följer emellertid av 13 § i nämnda kapitel, att delgivning av konkursansökning med den, som har känt hemvist inom riket, ej må äga rum på sätt i 33 kap. 12 § är föreskrivet, med mindre anledning förekommer, att han avvikit eller eljest håller sig undan. Enligt 13 § första stycket konkurslagen i dess nuvarande lydelse kan gäldenären utan föregående delgivning av konkursansökningen kallas till rätten genom kungörelse även då han, utan att veterligen ha ställt ombud med vilket delgivning inom riket kan ske, vistas å känd ort utom riket och konkursdomaren med avseende å ortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen.

272 Någon motsvarighet till dessa bestämmelser återfinnes ej i nya R.B. Då såväl vad angår konkursansökning som kallelse till rätten alltjämt synes föreligga ett behov att under nyss angivna förhållanden använda delgivning genom kungörelse, h a r i förslaget upptagits bestämmelse, att delgivning på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. är föreskrivet må äga rum även under de förutsättningar, varom här är fråga. Såsom framhållits vid 13 § erfordras, då konkursansökning delgivits genom kungörelse och förutsättningar för detta delgivningssätt föreligga även i fråga om kallelse till rätten, icke nytt kungörande i tidning utan allenast, att kallelsen anslås i rättens kansli. Beträffande delgivning med ombud för part hänvisas till bestämmelserna i 33 kap. 20 och 21 §§ nya R.B. I nuvarande 13 § andra stycket stadgas, att då mål angående gäldenärs försättande i konkurs enligt sagda paragraf hänskjutes till rätten, konkursdomaren skall tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker vård; kostnaden härför skall gäldas av borgenären. En motsvarande bestämmelse har i andra stycket av förevarande paragraf meddelats för det fall, att delgivning av konkursansökning sker på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. är föreskrivet. 16 §. I paragrafen har endast vidtagits den ändringen, att nuvarande bestämmelser om fortsatt handläggning å urtima ting uteslutits. Enligt 1 kap. 8 § nya R.B. utsattes särskilt sammanträde med häradsrätt, då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt. Då enligt 211 § i förslaget nya R.B:s regler angående huvudförhandling i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse, följer därav, att föreskrifterna i 43 kap. 11 § nämnda balk om uppskjuten huvudförhandling bliva att iakttaga med de skärpningar beträffande villkoren för uppskov, som kunna innefattas i förevarande paragraf. 17 §. En ändring av paragrafen påkallas redan av den anledningen, att däri föreskrives kungörande av kallelse på sätt i nuvarande 14 § andra stycket förmäles. I samband därmed torde paragrafen böra undergå jämkningar även i andra avseenden. Den numera antagna grundsatsen, att dödsbo är att anse som en juridisk person, har sålunda icke kommit till uttryck i lagtexten. Då denna icke blev föremål för omredigering i samband med 1933 års lagstiftning om boutredning och arvskifte, har särskild hänsyn icke heller tagits till det fall, att dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman. Beredningen föreslår en omarbetning ur nu angivna synpunkter. För de fall, som avses i första och fjärde punkterna, bör gälla, att konkursansökningen delgives med dödsboet. Delgivningsreglerna i 14 § bliva härvid att tillämpa. Detta innebär, att delgivningen kan ske enligt 33 kap. 17 § nya R.B. Står boet under förvaltning av boutredningsman, erfordras icke några särskilda regler angående det fortsatta förfarandet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt 2 kap. 11

273 och 12 §§ lagen om boutredning och arvskifte tillkomma boutredningsmannen, ankommer det på honom att medgiva eller bestrida ansökningen och att företräda boet vid rätten. Är åter särskild förvaltning icke anordnad, böra de nuvarande reglerna i andra och fjärde punkterna tillämpas med den jämkning, som påkallas av förut berörda ändringar angående förfarandet i anledning av borgenärs konkursansökning. Medgiva ej samtliga dödsbodelägare ansökningen och skall densamma enligt 12 § andra stycket prövas av rätten, skall sålunda dödsboet kallas till rätten såsom i 13 § är föreskrivet. Angående kallelsens delgivning gälla nya R.B:s bestämmelser; delgivningen kan alltså ske enligt 33 kap. 17 § nya R.B. För den händelse någon dödsbodelägares vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen utrikes ort, inträder emellertid enligt andra punkten i förevarande paragraf därjämte skyldighet att särskilt kalla sådan dödsbodelägare. I överensstämmelse med vad i 14 § för motsvarande fall är stadgat föreslås, att sådan kallelse skall ske på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. sägs. Vad slutligen angår det fall, som omförmäles i tredje punkten, bör kallelsen till rätten avse dödsboet. Om boet avträtts till förvaltning av boutredningsman, bör alltså kallelsen delgivas denne. När sådan förvaltning ej är anordnad, bör däremot angående kallelsens delgivning gälla detsamma som nyss anförts beträffande kallelse till rätten i fall, som avses i andra och fjärde punkterna. 20 §. Jämkningen i första stycket sammanhänger med att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens kansli. I femte stycket har ansetts böra utsägas, att den särskilda underrättelsen till gäldenären skall delgivas på sätt om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat. I fråga om de begränsningar i de vanliga delgivningsreglerna, som på grund härav äro att iakttaga, hänvisas till 33 kap. 13 § nya R.B. 22 §. Som antytts i den allmänna motiveringen har saknaden av bestämmelser angående konkursens inverkan på gäldenärens rätt att föra talan i mål om egendom, som tillhör konkursboet, ansetts medföra osäkerhet i tillämpningen. Beredningen har därför funnit sig böra upptaga detta ämne till undersökning. I förevarande paragraf stadgas för närvarande, att gäldenären sedan beslut om egendomsavträde meddelats, icke är berättigad att råda över egendom, som hör till konkursboet. Detta innebär tydligen bland annat, att gäldenären icke bör kunna i rättegång föra talan angående dylik egendom. Indirekt kommer denna grundsats till uttryck i vissa andra stadganden i konkurslagen. Enligt 77 och 79 §§ ankommer på förvaltaren att indriva utestående fordringar; erfordras härför rättegång, skall han inhämta samtycke av rättens ombudsman vid äventyr, att han eljest får svara för kostnad och skada, som ej täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Detsamma gäller, om förvaltaren eljest vill för konkursboets räkning anställa rättegång eller 18—411530

fortsätta mål, som anhängiggjorts före egendomsavträdet, eller i högre rätt; fullfölja talan. Enligt 39 § kan även enskild borgenär för konkursboets räk-j ning föra talan om återvinning, förutsatt att han underrättat konkursförvaltningen om sin talan. Som framgår av ordalagen i 79 § kan dock konkursförvaltningen avstå från att inträda i en före egendomsavträdet anhängiggjord rättegång angående egendom, som hör till konkursboet. Enligt 78 § äger ock gäldenären, ehuru konkurstillstånd inträtt, under vissa villkor utföra tvist om lös egendom, som ingått i konkursförmögenheten. Dessa fall lära emellertid icke kunna åberopas som undantag från regeln, att gäldenären ej äger processa angående konkursboets egendom. I stället torde konkursboet få anses ha avstått från den egendom, varom är fråga. Härmed har gäldenären åter blivit berättigad att råda över egendomen, och han kan sålunda även utföra rättegång angående densamma. I enlighet med vad nu anförts bör under pågående konkurs rättegång angående egendom, som hör till konkursboet, icke kunna väckas av eller mot gäldenären. Om så sker, bör den väckta talan icke upptagas till prövning; skulle dom i saken likväl meddelas, lär den icke vara bindande för konkursboet. Gäldenären är däremot oförhindrad att föra talan om egendom, som enligt konkurslagen faller under hans rådighet. Likaså kan konkursboet till gäldenären avstå sitt anspråk på den egendom, varom är fråga, med verkan att gäldenären äger föra talan angående densamma. Då de nu angivna grundsatserna lära vara allmänt erkända, 1 torde icke vara erforderligt att i lagen meddela bestämmelser för här avsedda fall. Beträffande härefter konkursens inverkan på en före egendomsavträdet anhängiggjord rättegång angående konkursboet tillhörig egendom uppkomma vissa spörsmål, som torde böra närmare belysas. Huruvida konkursboet bör vara skyldigt att inträda i rättegången, kan vara föremål för delade meningar. Med en sådan skyldighet skulle följa vittgående förpliktelser för konkursboet. Har talan väckts av gäldenären, torde i många fall konkursboet finna utsiktslöst att fortsätta rättegången med risk att ådraga sig därmed förenade kostnader. Är talan väckt mot gäldenären, torde intresset av konkursboets deltagande i rättegången i allmänhet ligga å kärandens sida. Även i detta fall synas dock övervägande skäl tala för att någon ovillkorlig skyldighet i detta hänseende icke bör åläggas konkursboet. Enligt beredningens åsikt torde samtliga intressen bäst kunna tillgodoses på det sätt, att konkursboet väl tillägges befogenhet att inträda i rättegången men att, om konkursboet ej inträder, det står de tidigare parterna öppet att själva fortsätta rättegången, varvid konkursboet skall anses ha till förmån för gäldenären uppgivit den omtvistade rättigheten. 2 I de fall, då konkursboet vill försätta rättegången, uppkommer frågan, huruvida konkursboet skall inträda vid sidan av gäldenären eller övertaga dennes talan. I allmänhet torde anses, att konkursboet inträder i gäldenärens ställe, då tvisten rör egendom, som tillhör konkursboet. 3 Även beredningen 1 Se N.J.A. 1915:294 och 1918:301; jfr 1912:40. 2 Jfr N.J A. 1888: 102, 1913: 417 och 1929: 464 samt 3

Jfr N.J.A. 1883:354; 1888:102; 1907:78.

Sv.J.T. 1932: 57.

275 finner övervägande skäl tala för denna ståndpunkt. Gäldenärens intresse att I kvarstå som part torde i regel vara ringa. Vad angår gäldenärens motpart ! är dom mot gäldenären såvitt angår egendom, som står under konkursboets förvaltning, så gott som undantagslöst utan betydelse. En i viss mån annan ställning intager gäldenären, då före eller under konkursen talan väckts mot honom angående fordran, som kan göras gällande i konkursen. Regeln är, att en dylik fordran för att berättiga till utdelning i konkursen måste däri bevakas. 1 Då verkan av bevakning enligt 115 § konkurslagen ej sträcker sig utom konkursen, kan det dock för borgenären vara ! av betydelse att i vanlig rättegång erhålla dom mot gäldenären, liksom gäldenären kan ha ett intresse av att borgenärens anspråk med bindande verkan underkännes. I enlighet härmed anses konkursen ej betaga gäldenären rätt att såsom svarande föra talan angående ett mot honom riktat fordringsanspråk. 2 Domen i ett dylikt mål lär i allmänhet icke äga någon omedelbar verkan i konkursen. Den kan däremot erhålla bevisverkan i en jävsprocess angående samma anspråk. Erinras må ock om stadgandet i 109 § konkurslagen, att då tvistigt fordringsanspråk beror på annan rätts prövning, konkursdomstolen har att fastställa borgenärens rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom dom i den särskilda rättegången. Huruvida detta skall gälla, oavsett om konkursboet blivit hört i den särskilda rättegången eller ej, har varit föremål för delade meningar. Tydligt är, att under nu angivna förhållanden konkursboet kan äga ett intresse att jämte gäldenären deltaga i den särskilda rättegången. Med hänsyn till det sagda torde gäldenären väl böra bibehållas vid sin partsställning men konkursboet tillerkännas rätt att inträda i rättegången vid sidan av gäldenären. Då konkursboet sålunda inträder, kommer boet att intaga partsställning. Vad angår skyldigheten att svara för rättegångskostnad torde för de fall, då boet övertager gäldenärens talan, böra tillämpas de regler, som gälla vid överlåtelse av talan enligt 13 kap. 7 § nya R.B. 3 Vid övertagande av kärandetalan böra alltså boet och gäldenären solidariskt svara för den kostnad, som belöper på tiden före övertagandet; för därefter uppkommande kostnader svarar boet ensamt. Vid inträde i gäldenärens ställe å svarandesidan bör boet ha att svara för kostnaderna å målet, oavsett om de hänföra sig till tiden före eller efter övertagandet. I den mån gäldenären sålunda solidariskt med boet svarar för rättegångskostnad, äger han tydligen i denna del alltjämt kvarstå som part. Beträffande de fall, då konkursboet inträder i rättegången jämte gäldenären, komma bestämmelserna i 18 kap. 9 § nya R.B. att lända till efterrättelse. En förutsättning för tillämpningen av nu förordade regler är, att konkursboet erhåller kännedom om den rättegång, varom är fråga. I sådant syfte torde böra föreskrivas skyldighet dels för gäldenären att, då konkurs inträffar, därom underrätta den rätt, där rättegången föres, dels ock för rätten, att, om det erfordras, lämna konkursboet meddelande om rättegången. Tydligt är, att 1 2 3

Se N.J.A. 1894:411. Jfr N.J.A. 189(5: 405 och 1897:33. Jfr N.J.A. 1907: 78.

276 rätten i samband med konkursboets underrättande bör vidtaga de anordningar i övrigt, som påkallas för att boet skall bliva i tillfälle att inträda i rättegången; sålunda kan det vara nödvändigt att besluta om uppskov i målet. I underrättelsen till konkursboet bör tillkännagivas vad boet i anledning därav har att iakttaga. Av ifrågavarande stadgandes avfattning torde framgå, att försummelse härutinnan från konkursboets sida medför, att den egendom, som tvisten avser, anses icke längre tillhöra konkursboet. Då ett beslut av konkursförvaltaren om övertagande av rättegång eller inträde i rättegång jämte gäldenären kan föranleda kostnad och skada för konkursboet, torde de förut berörda reglerna i 79 § konkurslagen böra vara tillämpliga även i förevarande fall. 26 §. Ändringen står i samband med den i 20 § första stycket vidtagna jämkningen. 37 §. Enligt 13 kap. 4 § sista stycket nya R. B. är talan i tvistemål att anse som väckt redan då ansökan om stämning inkom till rätten. I fall, som avses i sista stycket av förevarande paragraf, är emellertid för konkursboets återbetalningsskyldighet avgörande, om gäldenärens skuld infriats före stämningens delgivning. Med hänsyn härtill har i lagtexten en förtydligande jämkning vidtagits. 39 §. Det nya förfarandet i tvistemål torde böra föranleda, att borgenär har att underrätta förvaltaren, innan borgenären väcker talan om återvinning, d. v. s. innan stämningsansökan ingives till rätten. I enlighet härmed bör borgenären, då han ingiver stämningsansökan till rätten, därvid foga bevis, att förvaltaren underrättats. Förevarande bestämmelse är att betrakta såsom ett särskilt stadgande om kungörande av rättegång, varom förmäles i sista stycket av 14 kap. 12 § nya R.B. Domen i en återvinningsprocess får anses bindande för samtliga borgenärer i konkursen. Inträder en borgenär i rättegången såsom intervenient på kärandesidan, skall han alltså enligt 14 kap. 11 § andra stycket nya R.B. äga ställning av part. 77 och 79 §§. Då enligt beredningens förslag till lagsökningslag mål om handräckning för fordran under vissa förutsättningar kan omedelbart hänskjutas till rättegång, synas föreskrifterna i konkurslagen om skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke för anhängiggörande av talan böra utvidgas att omfatta även fall, då förvaltaren avser att påkalla handräckning för fordran.

277 95 §. Sista punkten har tillagts. Förslaget ansluter sig såtillvida till vad i 36 kap. 21 § nya R.B. är stadgat beträffande vittne, att den, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för rätten. Tillräckliga skäl ha däremot ej ansetts föreligga för att, såsom i nämnda lagrum skett, begränsa den tid, under vilken någon må hållas i häkte, till tre månader. Som följer av 23 § lagen om införande av nya R.B. skall vad i 36 kap. 12 § nya R.B. är stadgat om eds utbyte mot försäkran på heder och samvete äga motsvarande tillämpning beträffande edgång i konkurs. 103, 108 och 111 §§. Ändringarna äro föranledda av de nya bestämmelser angående häradsrätts sammanträden, som äro meddelade i 1 kap. 7 och 8 §§ nya R.B. Vad angår föreskrifterna i 103 § tredje stycket kan, med hänsyn till den för stad fastställda tidsfristen, icke anses påkallat, att särskilt sammanträde med häradsrätt utsattes, därest handläggningen kan äga rum å allmänt ting, som infaller inom fjorton dagar från förlikningssammanträdet. Har konkursdomaren ej funnit skäl att utsätta särskilt sammanträde, kan tydligen den i 108 § för rättens ombudsman stadgade underrättelseplikten fullgöras genom ett meddelande, att vad förut bestämts angående tid och ställe för rättens förhandling alltjämt skall lända till efterrättelse. 117 §. Även såvitt angår föreläggande för borgenär att fullgöra edgång böra de nya delgivningsreglerna komma till användning. Då det icke kan anses lämpligt, att delgivning härvid må ske på sätt i 33 kap. 8 § nya R.B. föreskrives, skall enligt förslaget vad i nya R.B. är stadgat om delgivning av stämning i tvistemål äga motsvarande tillämpning. De begränsningar i fråga om delgivningssättet, som härav i övrigt betingas, framgå av 33 kap. 13 § nya R.B. Enligt 33 kap. 4 § nämnda balk skall delgivningen som regel ombesörjas av konkursdomaren. Finnes delgivningen böra anförtros sökanden, har konkursdomaren att meddela föreläggande enligt 32 kap. 2 § första stycket nya R.B. Underlåter sökanden att ställa sig föreläggandet till efterrättelse och har, då konkursdomaren företager ärendet, ej heller den, mot vilken yrkandet framställts, låtit sig avhöra, skall enligt andra stycket första punkten sistnämnda paragraf ansökningen förklaras förfallen. Enligt 123 § konkurslagen skola bestämmelserna i förevarande paragraf äga motsvarande tillämpning även då edgångsyrkande framställes mot borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom. Delgivning av edgångsföreläggande m å dock ej ske genom dess införande i allmänna tidningarna. Härav framgår, att delgivning på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. är föreskrivet ej i något fall är medgiven beträffande sådan borgenär.

278 130 §. Ändringen i tredje stycket sammanhänger med att i 211 § upptagits bestämmelser angående verkan av utevaro i skilda slag av konkursmål, däribland även mål, som avses i förevarande paragraf. 164 §. Den föreslagna jämkningen ansluter sig till bestämmelserna i 1 kap. 7 och 8 §§ nya R.B. om häradsrätt» sammanträden. Av 211 § sista stycket framgår, att handläggningen kan äga rum å tremansting. 185 §. Ändringen inskränker sig till att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens kansli. 199 §. I paragrafen har ansetts böra upptagas en erinran om stadgandet i 4 kap. 1 § andra stycket nya R.B. 204 §. I stället för den nuvarande uppräkningen av handlingar, som må insändas med posten, ha i andra stycket upptagits bestämmelser om handlingars inlämnande genom bud eller insändande med posten, motsvarande föreskrifterna i 33 kap. 3 § nya R.B. 211 §. Förslaget utgår från, att reglerna om rättegång i tvistemål skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande handläggning, som enligt konkurslagen ankommer på konkursdomaren eller rätten. Något allmänt stadgande därom torde icke vara erforderligt. Tydligt är, att konkurslagen i viss omfattning utesluter en direkt tillämpning av nya R.B:s regler. Detta gäller t. ex. i fråga om ordningen för målens anhängiggörande vid rätten. Konkurslagens bestämmelser torde i allmänhet icke heller lämna utrymme för det förberedande förfarande, som i nya R.B. är föreskrivet beträffande tvistemål. Vissa särskilda föreskrifter om rättegången ha ansetts böra meddelas i första stycket av denna paragraf. Sålunda föreslås, att om rättens förhandling i mål, som avses i paragrafen, skall i tillämpliga delar gälla vad i nya R.B. är stadgat om huvudförhandling. Denna bestämmelse är av betydelse bland annat med hänsyn till frågan om rättens domförhet. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen, har vidare föreskrivits, att utevaro i här avsedda mål, om ej annat stadgats, icke skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande. Att borgenärens utevaro i mål om egendomsavträde i vissa fall kan medföra, att konkursansökningen anses förfallen, framgår av 13 §. E n följd av de föreslagna bestämmelserna om verkan av utevaro är, att saklig prövning av målet kan äga rum, ehuru parterna å

279 ömse sidor uteblivit. Uppenbart är, att handläggningen i sådant fall förlorar sin karaktär av huvudförhandling; prövning och avgörande komma att äga r u m på grundval av handlingarna och vad i övrigt förekommit. Om [anledning förekommer, att part eller annan bör vid förhandlingen komma tillstädes eller infinna sig personligen, torde rätten eller konkursdomaren äga med stöd av 9 kap. 7 § nya R.B. förelägga vite. I andra stycket meddelas bestämmelser om fullföljd av talan och målets handläggning i högre rätt. På skäl, som anförts i den allmänna motiveringen ha nya R.B:s regler om besvärsmål ansetts böra vinna tillämpning. Detta : har i förslaget kommit till uttryck på det sätt, att beträffande talan mot rättens avgörande förklarats skola gälla vad i nya R.B. är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt. Härom hänvisas närmare till bestämmelserna i 49, 52, 54 och 56 kap. nya R.B. Av 52 kap. 10 § och 56 kap. 12 § nämnda balk framgår, att om sådant för utredningen finnes erforderligt, part eller annan kan höras muntligen i den högre rätten. De i sista punkten av andra stycket upptagna föreskrifterna överensstämma med nuvarande 211 §. Enligt nu gällande bestämmelser kunna mål om egendomsavträde eller ackordsförhandling i konkurs handläggas å tremansting. I överensstämmelse härmed skall enligt förslaget vid förhandling i dylikt mål häradsrätt vara domför med tre i nämnden. Samma regel har ansetts böra gälla även vid förhandling för bestämmande av arvode åt rättens ombudsman eller förvaltare. Förslaget ansluter sig härutinnan till vad beredningen i annat sammanhang förordat beträffande handläggning av ärende, som angår bestämmande av arvode. Beträffande talan mot konkursdomarens avgöranden hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. Då av bestämmelserna i 52 kap. 4 § nya R.B. torde framgå, att även konkursakten i erforderliga delar skall insändas till hovrätten, har 212 § konkurslagen ansetts kunna upphävas. De föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B:s införande. Den i förslaget upptagna övergångsbestämmelsen har sin väsentliga betydelse med avseende å rättens handläggning av konkursmål. I vad mån de nya bestämmelserna i 11—14 samt 17 och 117 §§ skola tillämpas beträffande ansökning, som gjorts före ikraftträdandet, är att bedöma enligt allmänna grundsatser. Har borgenär enligt äldre lag erhållit föreläggande att verkställa delgivning, bör tydligen vad föreläggandet därutinnan innehåller lända till efterrättelse, även om tillämpning därav ifrågakommer först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

280 Förslag till lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas. Med hänsyn till bestämmelserna i 52 kap. 4 § nya R.B. har beredningen föreslagit upphävande av 212 § konkurslagen. I överensstämmelse härmed har i 7 § av förevarande lag punkten 6 uteslutits.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 j u n i 1934 om begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser. Ändringen består i att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens kansli.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs. 8 §. Förslaget innebär allenast den ändringen, att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens kansli. 29 §. Ändringen i första stycket sammanhänger med de nya bestämmelserna om häradsrätts sammanträden i 1 kap. 7 och 8 §§ nya R.B. Sagda bestämmelser böra även föranleda, att nuvarande tredje stycket uteslutes. 32, 41 och 42 §§. Jämkningen i de båda sista styckena av 32 § ävensom i 42 § har föranletts av att nuvarande tredje stycket i 29 § uteslutits. Ändringen i 41 § svarar mot den nya lydelsen av 8 §. 43 §. De nuvarande bestämmelserna i förevarande paragraf böra utgå med hänsyn till stadgandet i 52 kap. 4 § nya R.B. I deras ställe ha införts bestämmelser, motsvarande de nya stadganden, som föreslagits i 211 § konkurslagen. Föreskrifterna i andra stycket innebära en ändring i nu gällande bestämmelser bland annat såtillvida, att talan mot rättens avgörande i ackordsförhand-

281 lingsmål skall föras genom besvär; för närvarande gäller enligt 25 kap. 1 § andra stycket äldre R.B., att talan mot underrätts slutliga avgörande i ackordsförhandlingsmål rörande fråga om fastställelse av ackord fullföljes efter vad. 47 §.

I likhet med 204 § konkurslagen har denna paragraf ändrats till överensstämmelse med 33 kap. 3 § nya R.B.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 om ntmätningsed. 3 och 4 §§. Enligt gällande bestämmelser skola borgenärs ansökningshandlingar ingivas i allenast ett exemplar. När handlingarna uttagas för delgivning med gäldenären, finnes alltså icke något exemplar att tillgå hos konkursdomaren. Enligt 5 § i förslaget skall delgivningen i regel ske genom konkursdomarens försorg; härför erfordras minst två exemplar. Även för det fall, att delgivningen skall ankomma på sökanden, torde vara lämpligt, att ett exemplar kvarligger hos konkursdomaren; med en dylik anordning behöver sökanden ej, såsom nu enligt 5 §, utsättas för risken, att ansökningen förklaras förfallen allenast på den grund, att han försummat att hålla handlingarna tillgängliga vid ärendets fortsatta behandling. På sätt redan nu gäller i fråga om konkursansökning, torde alltså böra stadgas, att borgenärs ansökning med därvid fogade handlingar skola ingivas i två exemplar. Bestämmelser härom ha införts i ett nytt andra stycke av 3 §. Därest för delgivning genom konkursdomarens försorg skulle krävas mer än två exemplar, är borgenären enligt 5 § i förslaget, jämförd med 33 kap. 2 § nya R.B., skyldig att tillhandahålla erforderlig avskrift; tillhandahålles ej avskrift, har konkursdomaren att på borgenärens bekostnad föranstalta därom. Av den föreslagna ändringen i 3 § föranledas vissa jämkningar i 4 och 5 §§. Att ansökningar och andra handlingar kunna till konkursdomaren inlämnas genom bud eller insändas med posten framgår av 16 § i förslaget. 5 §. I likhet med vad som föreslagits beträffande delgivning av borgenärs konkursansökning torde som regel böra gälla, att även delgivning enligt denna paragraf i allmänhet skall ske genom konkursdomarens försorg. I förevarande fall torde emellertid vara lämpligt, att borgenären, när han så önskar, äger själv föranstalta om delgivningen; valrätt härutinnan torde sålunda böra tillkomma borgenären.

282 Beträffande delgivningen bör i övrigt vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat äga motsvarande tillämpning. När delgivningen skall ombesörjas av borgenären, har alltså konkursdomaren att meddela föreläggande enligt 32 kap. 2 § första stycket nya R.B. Ställer sig borgenären icke föreläggandet till efterrättelse, bliva bestämmelserna i andra stycket första punkten samma paragraf att tillämpa. Då enligt 3 § i förslaget ansökningshandlingarna skola ingivas i två exemplar, erfordras icke såsom nu särskilda bestämmelser för det fall, att ansökningshandlingarna icke blivit återställda. Med hänsyn till reglerna i 32 kap. 1 och 6 §§ nya R.B. erfordras ej heller något särskilt stadgande om förfarandet, då borgenären visar, att hinder för delgivning mött. Bestämmelserna i nuvarande andra stycket böra utgå med hänsyn till de föreslagna stadgandena i 16 §. 6 §• Med avvikelse från vad nu gäller har i första stycket föreskrivits, att parterna alltid skola kallas till rätten. Kallelse kan ske omedelbart, om parten är närvarande när tid utsattes för målets behandling vid rätten. I annat fall skall särskild kallelse äga rum; sådan kallelse skall delgivas enligt reglerna i 33 kap. nya R.B. Liksom nu torde böra gälla, att parts utevaro från rätten icke hindrar målets handläggning och avgörande. Tydligt är, att under dessa omständigheter rättens avgörande kan komma att grundas enbart å handlingarna. I övrigt bör emellertid i fråga om handläggningen vid rätten i tilllämpliga delar gälla vad om huvudförhandling i tvistemål är stadgat. Detta innebär bland annat, att rätten skall vara sammansatt såsom vid huvudförhandling. I anslutning till vad nu gäller enligt lag den 7 maj 1918 har dock föreslagits, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden. 7 §• I sista stycket har ansetts böra föreskrivas, att beslutets delgivning med gäldenären skall ske på sätt om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat. 9 §• Ändringen består i att sista punkten i första stycket tillagts. En motsvarande bestämmelse har föreslagits i 95 § konkurslagen. 15 §. Att talan mot konkursdomarens beslut skall föras genom besvär framgår för närvarande av 5 § i den i samband med ändringar i äldre R.B. utfärdade promulgationslagen den 14 juni 1901, jämförd med 25 kap. 2 § nämnda balk. Motsvarande bestämmelser komma att gälla enligt 21 § promulgationslagen till nya R.B. Även såvitt angår talan mot rättens beslut torde, liksom nu enligt 25 kap. 2 § äldre R.B., rättsmedlet böra utgöra besvär. Ett stadgande av sådan innebörd har införts såsom ett nytt andra stycke i förevarande para-

283 graf. Stadgandet överensstämmer med vad för konkursmål föreslagits i 211 § andra stycket första punkten konkurslagen. 16 §. Paragrafen, som är ny, har utformats i anslutning till bestämmelserna i 33 kap. 3 § nya R.B. I olikhet med det nuvarande stadgandet i 5 § andra stycket avses här alla handlingar i mål om utmätningsed. Ett likalydande stadgande har föreslagits i 204 § andra stycket konkurslagen.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om boskillnad. Enligt förevarande lag gällde ursprungligen, att ansökning om boskillnad skulle ingivas till rätten i stad eller domaren på landet. Var i stad ej rättegångsdag och fanns ej någon, som å rättens vägnar ägde mottaga inlagor, kunde ansökningen ingivas till rättens ordförande. Beslut om avvisning eller vissa förberedande åtgärder ankom på rätten i stad samt domaren på landet. Den sakliga prövningen av boskillnadsfrågan tillkom såväl i stad som på landet rätten. I samband med nya konkurslagens införande bestämdes, att ansökning skulle ingivas till konkursdomaren, som även hade att meddela beslut om avvisning eller vidtagande av nyss antydda förberedande åtgärder; på rätten skulle alltjämt ankomma att döma i boskillnadsmålet. Som skäl för denna ändring anfördes, att det hade synts lämpligt att för städernas del, liksom beträffande konkursärenden, från rätten till en ledamot däri överflytta den befattning med boskillnadsansökningar, som på landet tillkomme domaren. Då de boskillnadsansökningar, som gjordes i sammanhang med konkurs, även handlades gemensamt med konkursen samt dessa boskillnadsansökningar vore de till antalet ojämförligt flesta, hade ifrågavarande befattning med boskillnadsärenden ansetts böra ingå i korikursdomarens ämbetsgöromål. Då enligt nya R.B. rätten under förberedande handläggning i allmänhet består av allenast en lagfaren domare, äga de nyss anförda skälen för konkursdomarens medverkan i boskillnadsmål icke längre samma giltighet som tidigare. Tillräcklig anledning att nu föreslå ändring i detta hänseende synes dock icke föreligga. I fråga om förfarandet i övrigt torde däremot böra vidtagas vissa ändringar i huvudsaklig anslutning till vad beredningen föreslagit beträffande boskillnad enligt nya G.B. 4 och 5 §§. På liknande skäl som anförts beträffande 3 § lagen om utmätningsed har i ett nytt andra stycke av 4 § förevarande lag föreskrivits, att boskillnadsansökning, som göres allenast av endera maken, skall ingivas i två exemp-

284 lar. Härav påkallas vissa jämkningar i 5 och 7 §§. Av 26 § första stycket i förslaget framgår, att boskillnadsansökning kan till konkursdomaren inlämnas genom bud eller insändas med posten. 6 §• I syfte att avgörandet ej skall i onödan fördröjas synes böra medgivas, att då makar gemensamt sökt boskillnad utan samband med konkurs, konkursdomaren må meddela dom om boskillnad. Till jämförelse må nämnas, att enligt 15 kap. 17 § nya G.B. dom i motsvarande fall må meddelas av en lagfaren domare. 7 och 8 §§. Då boskillnad sökts allenast av endera maken, skola enligt 7 § i dess nuvarande lydelse makarna kallas till inställelse vid rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Särskilda bestämmelser meddelas för det fall, att hinder för delgivning i vanlig ordning mött. Vid rätten må målet företagas till avgörande utan hinder av att sökandens motpart uteblivit. I likhet med vad som föreslagits i 15 kap. 18 § nya G.B. torde böra gälla, att makarna icke skola omedelbart kallas till rätten. I stället torde konkursdomaren ha att meddela föreläggande för sökandens motpart att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Beträffande delgivning av föreläggandet bör vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat äga motsvarande tillämpning. Detta innebär bland annat, att delgivningen i regel skall ankomma på konkursdomaren. Medgives ansökningen i svaromålet, bör konkursdomaren, sedan boet blivit i laga ordning upptecknat, genast meddela dom om boskillnad. I detta fall är huvudförhandling vid rätten icke erforderlig, och det bör tillkomma konkursdomaren att liksom då makarna gemensamt sökt boskillnad meddela dom därom. Bestrides ansökningen eller underlåter sökandens motpart att inkomma med skriftligt svaromål, bör efter omständigheterna rätten förordna om förberedelse i målet eller, om förberedelse ej erfordras, omedelbart utsätta målet till huvudförhandling. I här avsedda fall erfordras alltid huvudförhandling, och om rättens sammansättning bör gälla vad i sådant hänseende är i allmänhet föreskrivet beträffande huvudförhandling. För närvarande må vid häradsrätt mål om boskillnad avgöras med tre i nämnden. Enligt förslaget skall, såsom redan nämnts, i fall, då makarna äro ense om boskillnad, konkursdomaren äga meddela dom därå. Tillräcklig anledning synes ej föreligga att för övriga fall göra avvikelse från vanliga domförhetsregler. Angående rättens föreläggande för part och parts utevaro bör, på sätt föreslagits beträffande boskillnad enligt nya G.B., gälla vad i nya R.B. är stadgat om mål, vari förlikning ej är tillåten. Enligt 42 kap. 10 § sista stycket och 21 § nya R.B. skall alltså sökanden föreläggas att komma tillstädes vid förhandling vid påföljd, att hans talan eljest förfaller; skall han infinna sig

285 personligen, meddelas tillika vitesföreläggande. Andra maken skall föreläggas vite. För bifall till ansökning om boskillnad förutsattes, även då avgörandet ankommer på rätten, att bouppteckning förrättats. Har sådan uppteckning ej ingivits av part, skall, i likhet med vad nu gäller enligt 7 § tredje stycket, rätten, om till ansökningen visats skälig anledning, förordna bouppteckningsförrättare. Anordnandet av förberedelse är ägnat att underlätta den prövning av befogenheten av icke medgivna ansökningar, som sålunda åligger rätten. Under förberedelse i boskillnadsmål bör rätten äga meddela beslut i sådana frågor angående egendoms förvaltning, som avses i 12 § andra stycket eller 14 eller 20 §. Av allmänna domförhetsregler följer, att rätten härvid är domför med en lagfaren domare. Huruvida ett under förberedelsen meddelat förordnande av dylik innebörd skall äga bestånd, bör tagas under omprövning när boskillnadsmålet förekommer till huvudförhandling. Förordnandet bör även eljest kunna när som helst återkallas. Vad beredningen härutinnan förordar överensstämmer med vad för liknande fall föreslagits skola gälla enligt nya G.B. 25 §. I likhet med vad som föreslagits beträffande boskillnad enligt nya G.B., torde i fullföljdshänseende böra gälla vad i nya R.B. är föreskrivet om fullföljd av talan i tvistemål, som väckts vid underrätt. Talan mot rättens slutliga avgörande bör alltså fullföljas genom vad. Enär talan om boskillnad enligt förevarande lag väckes i särskild ordning genom ansökning hos konkursdomaren, har, till förebyggande av tvekan på denna punkt, i första stycket av denna paragraf ansetts böra upptagas ett särskilt stadgande om vad i fullföljdshänseende skall gälla. I andra och tredje styckena återfinnas oförändrade de nuvarande bestämmelserna i sagda paragraf. Vad angår talan mot rättens slutliga avgöranden innebär förslaget en ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser, i det att talan mot slutligt avgörande i boskillnadsmål enligt 25 kap. 2 § äldre R.B. skall föras genom besvär. Mot beslut under rättegången, som må särskilt överklagas, är däremot rättsmedlet alltjämt besvär. Har rätten, innan fråga om boskillnad slutligen prövats, meddelat förordnande enligt 12 § andra stycket, 14 eller 20 § förevarande lag, skall alltså talan däremot föras genom besvär. Av sista stycket i 25 § framgår, att talan mot beslut, som av konkursdomaren meddelats enligt 10 §, må föras i hovrätten. Enligt 21 § promulgationslagen till nya R.B. skall talan föras genom besvär. Att särskilda bestämmelser gälla i fråga om fullföljd, när boskillnad sökts i samband med konkurs, framgår av 28 §. Fråga om egendoms undantagande eller avskiljande kan enligt 12 och 14 §§ upptagas även sedan rätten dömt till boskillnad. Jämte de särskilda föreskrifter, som för sådant fall äro meddelade i förevarande lag, bliva härvid bestämmelserna i lagen om handläggning av ärenden att tillämpa.

286 26 §. I första stycket ha i anslutning till 33 kap. 3 § nya R.B. upptagits bestämmelser, enligt vilka handlingar kunna till konkursdomaren inlämnas genom bud eller insändas med posten. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 204 § andra stycket förslaget till lag om ändringar i konkurslagen. De nuvarande föreskrifterna i paragrafen ha överflyttats till ett nytt andra stycke. 28 §. I fråga om handläggning vid rätten av mål om boskillnad och undanskiftande i samband med konkurs ävensom talans fullföljande i sådant mål synas böra gälla i huvudsak samma bestämmelser, som i 211 § konkurslagen föreslagits beträffande konkursmål. Härom hänvisas till motiven för nyssnämnda stadgande i konkurslagen.

Förslag- till lag om ändring i vissa delar av strafflagen. Som framgår av motiven till nya R.B. erfordras i samband med rättegångsreformen, att vissa nya straffbestämmelser införas. Sålunda bör straff stadgas för den som avgiver falsk utsaga under sanningsförsäkran, för den som obehörigen utger sig för advokat och för den som bryter mot offentlig myndighets föreskrift i fall, som avses i 27 kap. 15 § nya R.B. Då emellertid behovet av dylika föreskrifter enligt vad beredningen erfarit kommer att beaktas av straffrättskommittén, påkallas icke, att något förslag i sådant hänseende framlägges av beredningen. Vid lagrådets behandling av förslaget till ny rättegångsbalk anmärktes i samband med granskningen av 51 kap. 5 §, att med nu gällande regler om avräkning av häktningstid den tilltalade ej kunde sägas få en verklig kompensation i det beträffande häktade vanligaste fallet: att fällande dom lydde på straffarbete. En reformering av bestämmelserna om avräkning av häktningstid vore därför enligt lagrådets mening av nöden. Då denna fråga huvudsakligen är av straffrättslig natur och icke äger närmare samband med rättegångsreformen, lär utredningen av densamma icke ankomma på beredningen utan böra ske i särskild ordning. I 5 kap. 8 §, 10 kap. 17 och 18 §§ samt 25 kap. 14 § S.L. meddelas vissa bestämmelser i syfte att den som är kvarhållen såsom misstänkt för brott hindras att rymma. Tydligt är, att dessa bestämmelser efter nya R.B :s ikraftträdande i stället böra avse den som är anhållen. Som detta följer redan av 3 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande, kan emellertid lydelsen av nämnda paragrafer i S.L. utan olägenhet bibehållas oförändrad. Däremot torde i samband med rättegångsreformen ändringar böra ske p å vissa andra punkter i S.L. För de förslag, beredningen med anledning därav utarbetat, lämnas redogörelse vid de särskilda kapitlen.

287 4 kap. I 3 § av förevarande kapitel stadgas att, om den. som blivit dömd till fängelse eller straffarbete på viss tid därefter övertygas om brott, som begåtts innan nämnda straff börjat verkställas och som, i likhet med det första brottet, finnes förskylla tidsbestämt frihetsstraff, rätten skall ådöma gemensamt straff för brotten som hade han på en gång varit lagford för dem båda. En förutsättning härför är emellertid, att den första domen vunnit laga kraft; har så ej skett, skall i den senare domen blott utsättas straff för det nya brottet. Undantagsvis kan också i fall, då gemensamt straff bort ådömas, detta utebliva på den grund, att rätten ej har vetskap om den tidigare domen. För det fall att gemensamt straff icke blivit ådömt föreskrives i 4 §, att de särskilda straffen, sedan domarna vunnit laga kraft, skola förenas till gemensamt straff såsom i 3 § sägs. Initiativ därtill skall tagas av verkställighetsmyndigheten, som har att anmoda allmän åklagare att hos första domstol i något av målen göra framställning om straffens förening. Beträffande förfarandet vid domstolen stadgas, att beslut om strafförening icke må meddelas, utan att den dömde erhållit tillfälle att yttra sig. Vidare föreskrives, att om fullföljd av talan mot sådant beslut skall gälla vad som är stadgat om överklagande av utslag i brottmål. Som framgår av det anförda erfordras för närvarande icke att muntlig förhandling äger rum i fråga rörande förening av straff; det förutsattes vara tillräckligt, att den dömde får tillfälle att inkomma med skriftligt yttrande. Enligt nya R.B. skall rättegången i allmänhet vara byggd på muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Att i full utsträckning tillämpa dessa grundsatser även å frågor om förening av straff torde med hänsyn till prövningens karaktär icke vara erforderligt; den dömde synes dock böra äga ovillkorlig rätt att, om h a n så önskar, inställa sig vid rätten och där muntligen utföra sin talan. På grund härav torde i 4 kap. 4 § S.L. böra upptagas föreskrift, att den dömde skall höras muntligen, om han begär det eller rätten finner det erforderligt. Om förhör äger rum, är förhöret ej att betrakta som huvudförhandling utan är att likställa med muntligt förhör i vissa andra i nya R.B. angivna fall, såsom förhör i brottmål enligt 45 kap. 13 § eller i hovrätt enligt 52 kap. 10 §. Att den dömde i fråga om rätt att anlita försvarare så ock i övrigt i processuellt hänseende skall anses likställd med för brott misstänkt person, framgår av 19 § lagen om nya R.B:s införande. Någon föreskrift om domstolens sammansättning vid behandling av fråga om förening av straff finnes nu icke meddelad. Med hänsyn till att en tillämpning av domförhetsreglerna i 1 kap. nya R.B. å förevarande fall kan leda till viss osäkerhet, torde uttrycklig föreskrift böra meddelas angående rättens sammansättning. I sådant hänseende synes böra gälla, att rätten vid förhöret samt beslutet i frågan skall äga den sammansättning, som är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling; som skuldfrågan redan är slutligen avgjord och även straffmätningen tidigare varit föremål för prövning, torde medverkan av nämnd i rådhusrätt icke vara erforderlig.

288 Beträffande fullföljd av talan mot rättens avgörande gäller, som ovan anmärkts, för närvarande, att de allmänna reglerna för överklagande av utslag i brottmål skola tillämpas. Enligt nya R.B. skall talan mot dom i brottmål fullföljas genom vad; en tillämpning härav å förevarande fall skulle innebära, att huvudförhandling i regel skulle äga rum både i hovrätten och högsta domstolen. Då, som framgår av det ovan anförda, huvudförhandling icke skall äga rum vid underrätten, bör tydligen även överrättens prövning kunna ske utan huvudförhandling. Beredningen föreslår därför, att rättens avgörande skall hava formen av slutligt beslut, varav följer att rättsmedlet mot avgörandet blir besvär. Av 30 kap. 7 och 10 §§ nya R.B. framgår, att beslutet skall meddelas genom att det hålles tillgängligt å rättens kansli samt att underrättelse om tiden för meddelandet senast dagen förut skall avsändas till åklagaren och den dömde. 5 kap. I 5 kap. 14—18 §§ S.L. meddelas bestämmelser om åtalspreskription. Att statens straffanspråk icke bör upprätthållas under obegränsad tid, torde numera vara allmänt erkänt. Däremot råda delade meningar angående den lämpligaste lösningen av vissa med preskriptionsinstitutet sammanhängande detaljspörsmål, såsom frågorna om det närmare bestämmandet av preskriptionens utgångspunkt och om avbrott i preskriptionen. Då de regler i sådant hänseende, som enligt lag och rättspraxis för närvarande gälla, i allmänhet icke påverkas av rättegångsreformens genomförande, har beredningen ansett sig sakna anledning att upptaga frågan om deras riktighet eller lämplighet till prövning i hela dess vidd. I ett avseende torde emellertid viss ändring påkallas av den nya rättegångsordningens antagande. Av 5 kap. 14 och 15 §§ S.L. i dessa lagrums nuvarande lydelse framgår, att preskription avbrytes, då åtal väckes och alltså ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Enligt nya R.B. skall allmänt åtal i regel föregås av förundersökning. Denna förundersökning är en del av rättegången i vidsträckt mening; brottmålsförfarandet får alltså ur den synpunkt, som i förevarande sammanhang är av betydelse, anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn därtill skulle det, såvitt angår brott, som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet; redan de åtgärder för brottets beivrande, som innefattas i förundersökningen, torde böra tilläggas preskriptionsavbrytande verkan. Vad målsägandebrott beträffar bör däremot såsom hittills preskriptionen avbrytas först då åtal äger rum; vid dylika brott äga reglerna om förundersökning icke tillämpning utan målsäganden h a r att själv draga försorg om den utredning han anser erforderlig för väckande av åtal. Vad ovan sagts har avseende endast å det fall, att förundersökningen leder till åtal; mera tveksamt är, huruvida även förundersökning, som nedlägges eller avslutas utan att åtal följer, bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende. Enligt 17 § förevarande kapitel skall, om åtal avbrytes, ny preskrip-

289 tionstid räknas från avbrottet. Det kunde övervägas att meddela en motsvarande föreskrift för det fall att förundersökning inletts men åtal i anledning av denna ej följt. Emellertid må framhållas att, om allmänt åtal nedlägges på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, den tilltalade enligt 20 kap. 9 § nya R.B. kan påyrka, att frikännande dom meddelas. Någon motsvarande befogenhet föreligger icke, då förundersökningen ej lett till åtal; om nya bevis sedermera komma i dagen, kan förundersökningen när som helst återupptagas och åtal anställas. Med hänsyn till det nu anförda bör enligt beredningens uppfattning allenast förundersökning, som följes av åtal, anses medföra preskriptionsavbrott. Enligt den nuvarande lydelsen av 5 kap. 16 § andra stycket S.L. skall åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbrytande betydelse, anses vara börjat, då kallelse till svaromål blivit den som skall tilltalas i laga ordning kungjord eller han blivit häktad för brottet. I överensstämmelse därmed lär preskriptionsavbrott genom förundersökning böra anses inträda, först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken. Beträffande innebörden härav må framhållas att, då förundersökning fortskridit så långt, att någon skäligen misstankes för brottet, denne enligt 23 kap. 18 § nya R.B. skall underrättas om misstanken, då han höres. Huruvida användandet av tvångsmedel kan medföra preskriptionsavbrott, torde i första hand bero av tvångsmedlets natur. Anhålles den misstänkte, skall han enligt 24 kap. 9 § nya R.B. omedelbart erhålla besked om det brott misstanken avser. Vad angår häktning samt kvarstad och skingringsförbud har dylikt besked i allmänhet lämnats honom redan före åtgärdens vidtagande. Då reseförbud endast kan rikta sig mot den misstänkte samt beslut om sådant förbud enligt 25 kap. 4 § nya R.B. skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser, måste avbrott i preskriptionen anses äga rum i och med reseförbudets delgivning. Kan tvångsmedel rikta sig även mot annan än den misstänkte, lär det däremot icke kunna tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, såframt ej samtidigt underrättelse lämnas, att den, mot vilken åtgärden är riktad, tillika är misstänkt för brottet. Även i fråga om tvångsmedlen är alltså tidpunkten, då den misstänkte erhåller del av den mot honom riktade misstanken, av avgörande betydelse. På grund av det anförda föreslår beredningen, att den preskriptionsavbrytande verkan, som enligt 14 och 15 §§ förevarande kapitel är förbunden med åtal, i stället anknytes till »åtgärd för brottets beivrande» ävensom att de nuvarande bestämmelserna i 16 § andra stycket ersättas med föreskrift, att sådan åtgärd skall anses vara vidtagen, då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller, om åtalet föregåtts av laga förundersökning, då h a n vid denna erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken. I samband därmed bör även lydelsen av 17 och 18 §§ underkastas viss jämkning. Som framgår av det ovan anförda avses med uttrycket laga förundersökning sådan förundersökning, som omförmäles i 23 kap. nya R.B. Formellt kan under uttrycket inbegripas även förundersökning enligt lagen den 22 19—411530

290 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål; detta medför emellertid icke någon svårighet, ty förordnande om särskild förundersökning lär aldrig kunna meddelas utan att antingen åtal väckts eller förundersökning enligt 23 kap. nya R.B. fortskridit så långt, att någon skäligen misstankes för brottet. 6 KAP.

I 6 kap. 8 § S.L. stadgas, att målsägande är, förutom den, mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, även den som för den förnärmade eller skadade äger målsmannarätt eller eljest är satt att föra talan. De sistnämnda kunna emellertid ej anses som målsägande i egentlig menig utan äro allenast representanter för den verklige målsäganden. Sedan numera i 20 kap. 14 § nya R.B. meddelats bestämmelser om ställföreträdarskap i rättegång för målsägande, som är omyndig, bör som framhållits i motiven till nya R.B. (s. 268) nu förevarande lagrum omarbetas så, att det endast upptager ett stadgande om att målsägande är j den, mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. De föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B.; beträffande 4 kap. 4 § bör därvid i tillämpliga delar gälla vad i lagen om nya R.B:s införande finnes föreskrivet. Vad angår ändringarna i 5 kap. följer av 13 § promulgationslagen till S.L., att de nya bestämmelserna skola äga tillämpning å varje brott, som icke preskriberats redan före ikraftträdandet, detta oavsett vid vilken tidpunkt brottet begåtts. Någon olägenhet härav lär icke vara att befara; den förlängning av preskriptionstiden, som i vissa fall k a n inträda, torde i praktiken vara utan betydelse. Av lydelsen av 5 kap. 16 § i förslaget torde framgå, att preskriptionsavbrott genom inledande av rättegång skall anses inträda före åtalet, endast då förundersökning äger rum enligt bestämmelserna i 23 kap. nya R.B.; polisundersökning, som skett före nya R.B:s ikraftträdande, får således icke preskriptionsavbrytande verkan.

Förslag till lag- om ändring i vissa delar av lagen den 4 j u n i 1913 angående utlämning av förbrytare. I 16, 24 och 25 §§ i förevarande lag förekomma stadganden att person, som kan antagas komma att bliva utlämnad, i avbidan därpå skall häktas. Det frihetsberövande, varom här är fråga, är av annan natur än som i 24 kap. nya R.B. avses med häktning. Då häktning enligt ifrågavarande lagrum, såsom nyss antytts, är en provisorisk åtgärd, kan den snarare likställas med anhållande. Att sistnämnda beteckning användes, skulle emellertid knappast vara lämpligt. Om anhållen gäller enligt 24 kap. 11 § nya R.B.,

291 att han skall hållas i förvar av anhållningsmyndigheten; häktad skall däremot utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Då sistnämnda regel torde böra tillämpas även i fråga om den, som tagits i förvar i avvaktan på utlämning, har beredningen ansett sig icke böra föreslå någon ändring i denna del. Vissa andra paragrafer ha däremot blivit föremål för smärre jämkningar. I 17 § tredje stycket har sålunda »rådstuvurätten» utbytts mot »allmänna underrätten», detta med hänsyn till att enligt förslaget till lag om ändring av lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende även residensstad skall kunna läggas under landsrätt. Omförmälda ändring av 17 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar i 18 och 19 §§. Stadgandet i 18 § första stycket att i fråga om handläggning av utlämningsärende skall tillämpas vad som gäller om rannsakning med häktad har, då stämning eller förundersökning ej kan anses erforderlig, utbytts mot föreskrift att om ärendets behandling skall gälla vad som är stadgat om huvudförhandling i sådant mål. Till förekommande av missförstånd har samtidigt utsagts, att rådhusrätt skall vara sammansatt som i allmänhet är föreskrivet i fråga om huvudförhandling i brottmål. I tredje stycket av samma paragraf ha bestämmelserna om biträde åt den häktade ersatts med regler, som överensstämma med nya R.B:s stadganden om försvarare för häktad. Härav h a r föranletts en mindre jämkning av 21 §. Slutligen har, då den prövning, som enligt 19 § tillkommer högsta domstolen, förutsattes skola äga rum å handlingarna, i 18 § upptagits föreskrift, att vad åklagaren, den häktade och hans försvarare anföra skall antecknas i underrättens protokoll.

Förslag* till lag- angående upphävande av 25 § lagen den 15 j u n i 1935 om ungdomsfängelse. Enligt 23 § i förevarande lag skall under vissa förhållanden dom å ungdomsfängelse anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse. Om förfarandet i dylikt fall meddelas icke några särskilda bestämmelser. Sådana lära ej heller framdeles bliva erforderliga. Utan särskilt stadgande torde framgå, att rätten skall utsätta ny huvudförhandling i målet och vid behov kan förordna om sådana åtgärder som må erfordras för att målet skall kunna slutföras utan uppskov. Att vid den nya huvudförhandlingen utredningen i skuldfrågan ej behöver ånyo framläggas, är uppenbart. Enligt 5 § skall, om domstolen ej förordnar annat, beslut om ungdomsfängelse omedelbart gå i verkställighet. Den, som sålunda intagits i ungdomsfängelse innan beslutet därom vunnit laga kraft, skall i processuellt hänseende likställas med häktad; bestämmelse därom h a r upptagits i 25 §, vari hänvisas till vissa lagrum angående häktad i äldre R.B. och andra lagar. Med hänsyn till den i 19 § lagen om införande av nya R.B. upptagna bestämmelsen bör 25 § lagen om ungdomsfängelse upphävas.

292 Förslag till lag* angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. Mål om förvandling av böter skall enligt den nuvarande lydelsen av 10 § förevarande lag i regel upptagas av allmän underrätt eller polisdomstol eller poliskammare med domsrält. Sådant mål må dock i allmän underrätts ställe upptagas på landet av domaren och i stad av lagfaren ledamot i rådhusrätten, vilken därtill är satt. Har domare på landet eller ledamot i rådhusrätt upptagit mål om förvandling av böter, kan han, såsom framgår av 16 § andra stycket, om han finner det lämpligt, hänskjuta målet till rälten. Beträffande sådant måls behandling i övrigt skall enligt 16 § första stycket i tillämpliga delar gälla vad om brottmål är stadgat; dock må målet handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit. Efter nya R.B:s genomförande skola polisdomstolar eller poliskammare med domsrätt icke längre finnas; stadgandet om dessa myndigheters behörighet att upptaga mål om förvandling av böter bör följaktligen utgå. Bestämmelsen, att sådant mål må upptagas av domare på landet eller ledamot i rådhusrätt, utgör närmast en domförhetsregel och bör lämpligen ersättas med stadgande, att rätten är doniför med en lagfaren domare; föreskrift härom h a r upptagits i 16 § andra stycket i förslaget. Denna föreskrift utgör icke hinder för att rätten, om det finnes lämpligt, gives annan sammansättning. För sådant fall synes liksom nu böra gälla, att häradsrätt är domför med tre i nämnden. Rådhusrätt synes lämpligen böra äga den sammansättning, som är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling; medverkan av nämnd i rådhusrätt torde med hänsyn till ifrågavarande måls beskaffenhet icke vara erforderlig. Även vad eljest angår behandlingen av mål om förvandling av böter torde vissa avvikelser vara påkallade från de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Att förundersökning enligt 23 kap. nya R.B. icke är erforderlig, torde utan särskilt stadgande vara uppenbart. Då målet liksom nu bör kunna avgöras utan hinder av den bötfälldes utevaro, torde ej heller böra krävas, att huvudförhandling äger rum, Muntlighetsprincipen bör visserligen i underrätt såtillvida upprätthållas, att parterna kallas till förhör inför domstolen, men rätten bör likväl kunna grunda sitt avgörande även på det skriftliga materialet. Med hänsyn till vad sålunda föreslagits beträffande underrätt bör uppenbart även överrättens prövning kunna ske utan huvudförhandling. Rättsmedlet i mål om förvandling av böter bör således vara besvär; i förslaget har därför upptagits föreskrift, att rättens avgörande skall hava formen av slutligt beslut. I samband med ändringarna i 16 § andra stycket påkallas en redaktionell jämkning i 19 §. Slutligen bör 20 § helt utgå, detta med hänsyn till de föreskrifter, som upptagits i 19 § förslaget till lag om nya R.B:s införande.

293 F ö r s l a g t i l l l a g a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa d e l a r a v l a g e n d e n 22 j u n i 1939 o m v i l l k o r l i g dom. Då nya R.B:s domförhetsregler ha avseende endast å handläggning av rättegångsmål, har det ansetts nödvändigt att meddela uttryckliga stadganden om övervakningsdomstols sammansättning i frågor, som avses i 9 § förevarande lag. Med hänsyn till dessa frågors beskaffenhet torde ej vara erforderligt, att nämnd deltager i rådhusrätt; i förslaget har därför som huvudregel angivits, att rätten skall äga den sammansättning, som är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Därjämte har, i anslutning till vad nu är stadgat, föreskrivits, att frågor, som finnas lämpligen böra omedelbart företagas till avgörande, må handläggas vid häradsrätt utan nämnd och vid rådhusrätt av den lagfarne domare som är satt att taga befattning med ärenden angående villkorlig dom. I 17 och 18 §§ i 1939 års lag har den grundsatsen kommit till uttryck, att frågor om ändrad behandling av villkorligt dömda personer icke annat än i enklare fall böra avgöras av en domare ensam. I 17 §, som avser nytt åtal mot den dömde eller fråga om förvandling av honom tidigare ådömda böter, föreskrives, att därest fråga om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen uppkommer i mål, som anhängiggjorts vid polisdomstol eller poliskammare, eller i mål om förvandling av böter, vilket med stöd av 10 § lagen om verkställighet av bötesstraff upptagits av domare eller ledamot i rådhusrätt, målet i sin helhet må hänskjutas till allmän underrätt; detta skall alltid ske, om anståndet finnes böra förklaras förverkat. För det fall, att den nya talan väckts vid allmän underrätt, har någon särskild domförhetsregel icke varit erforderlig; i detta fall kräves enligt nu gällande domförhetsregler alltid i rådhusrätt fullsutten rätt och i häradsrätt medverkan av nämnd. I 18 §, som avser fråga om ändrade bestämmelser utan samband med ansvarstalan mot den dömde, stadgas, att ärendet må upptagas — förutom av domstol — av domare på landet eller viss ledamot i rådhusrätt eller särskild övervakningsnämnd. Har så skett, kan dock ärendet, om det finnes lämpligt, hänskjutas till fullsutten rätt; detta skall alltid ske, därest anståndet finnes böra förklaras förverkat. Efter nya R.B:s genomförande skall handläggning av brottmål vid polisdomstol eller poliskammare ej längre förekomma. I stället skall rådhusrätt vid behandling av enklare brottmål vara domför med en lagfaren ledamot. Mål om förvandling av böter skola enligt beredningens förslag till ändring av lagen om verkställighet av bötesstraff alltid upptagas av allmän underrätt; därvid kan rätten vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. För ett bibehållande av de grunder i fråga om domstolens sammansättning, vara nu gällande stadganden äro uppbyggda, torde vad 17 § angår böra meddelas föreskrift, att huvudförhandling eller syn å stället i mål mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, ej må hållas av en ensam domare, om anståndet finnes böra förklaras förver-

294 kat. I övrigt bör liksom nu domstolens sammansättning bestämmas med hänsyn till det nya åtalet. I fall, som avses i 18 §, synas i allmänhet domförhetsreglerna i sista stycket av 9 § böra lända till efterrättelse. Finnes anstånd böra förklaras förverkat, bör emellertid tillämpning av sista punkten i nyssnämnda lagrum vara utesluten. Detsamma torde böra gälla, om ärendet hänskjutits till rätten av övervakningsnämnd; sådan nämnd skall enligt 25 § bestå av minst tre ledamöter, varav en skall vara lagfaren befattningshavare vid allmän underrätt, och det kan uppenbart icke anses lämpligt, att fråga, som av nämnd med denna sammansättning hänskjutits till domstol, där avgöres av endast en domare. Enligt 19 § må ärende, som avses i 18 §, i allmänhet ej avgöras utan att den dömde fått tillfälle att yttra sig; det erfordras emellertid icke att han höres muntligen. I samband med rättegångsreformen torde ovillkorlig rätt böra tillerkännas den dömde att, om han så önskar, muntligen utföra sin talan. I förslaget har därför upptagits föreskrift, att den dömde skall höras muntligen, om han begär det eller det finnes erforderligt. Fullföljd av talan mot rättens beslut i ärende, som avses i 18 §, synes lämpligen böra ske genom besvär. Föreskrift härom har upptagits i 22 §. Vidare har nuvarande tredje stycket av samma paragraf fått utgå; detta med anledning av de föreslagna ändringarna i 18 §. Enligt den nuvarande lydelsen av 24 § kan nöjdförklaring ej avgivas inför hovrätt. Detta sammanhänger med att meddelandet av hovrätternas utslag för närvarande isker genom skriftlig expedition. Sedan muntlig process införts i hovrätterna, finnes intet hinder att där upptaga nöjdförklaring. I förslaget har därför paragrafens avfattning ändrats i sådan riktning. Därjämte ha vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits i lagrummet.

Förslag: till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 j u n i 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Bestämmelser om särskild förundersökning infördes genom lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom; enligt 25 § nämnda lag skulle sådan förundersökning i vissa fall anordnas för utredning om förutsättningarna för villkorlig dom. Liknande föreskrifter upptogos sedermera i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga samt i lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse. Numera ha samtliga ovannämnda stadganden upphävts och ersatts med förevarande lag. Enligt denna må i brottmål, om det prövas erforderligt, domstolen eller dess ordförande förordna lämplig och villig person att verkställa särskild förundersökning för vinnande av utredning rörande den tilltalades person-

295 liga förhållanden samt angående de åtgärder, som må anses lämpligast för hans rättande. Har någon, som ej fyllt tjuguett år, häktats för brott, föreligger enligt 2 § i lagen skyldighet att meddela sådant förordnande, om ej anledning finnes att antaga, att utredning, som nyss sagts, ändock kommer att vara tillgänglig för domstolen. Detsamma gäller, om vuxen person häktats för brott, vid vilket villkorlig dom må begagnas, så ock om domstolen eljest överväger att meddela villkorlig dom eller att döma till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Meddelas beslut om särskild förundersökning, må, såsom framgår av 4 §, domstolen eller dess ordförande tillika besluta om läkarundersökning av den tilltalade, huvudsakligen i ändamål att vinna upplysning om hans sinnesbeskaffenhet. I vissa fall är läkarundersökning obligatorisk; den tilltalade är skyldig att underkasta sig densamma. Domstolen eller dess ordförande äger ock, enligt föreskrift i 5 §, att från barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd infordra upplysningar om den tilltalade ävensom förslag till åtgärder för hans rättande. Samma befogenhet tillkommer förundersökaren och åklagaren. Till grund för de ursprungliga bestämmelserna om särskild förundersökning låg ett av särskilda sakkunniga den 25 juli 1917 avgivet betänkande med förslag till lag angående villkorlig straffdom med mera. I detta betänkande framhölls, att åklagarna icke kunde antagas bland mängden av tjänstegöromål med större intresse ägna sig åt den tidsödande utredning om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt, som krävdes för att domstolens åtgärder mot den om brottet överbevisade skulle överensstämma med lagens mening men som hade mindre att göra med det, som för åklagarna säkerligen stode såsom deras främsta plikt, nämligen att få de skyldiga fällda till ansvar. Uppenbart vore, att det ej tillkomme den tilltalades advokat att åstadkomma en utredning, som innebure framställning ej endast av omständigheter, som talade för, utan även av sådana, som talade mot den tilltalade. För domstolen åter stode en dylik objektiv utredning i full överensstämmelse med dess ställning i rättegången, men här låge svårigheten i anskaffandet av själva materialet. De sakkunniga hade därför ansett nödvändigt att söka åt domstolen finna en medhjälpare vid utredningen. Enligt nya R.B. skall det ankomma på parterna att framlägga processmaterialet och sörja för att det blir fullständigt. Innan allmänt åtal väckes, skall av åklagare och polismyndighet verkställas utredning av samtliga omständigheter, som äga samband med åtalsfrågan. För sådant ändamål skall förundersökning äga rum i den ordning, som föreskrives i 23 kap. nya R.B. Förundersökning skall, då den fortskridit så långt att någon skäligen misstankes för brottet, stå under åklagarens ledning. Vid förundersökningen skola, enligt 4 § nämnda kapitel, ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas. Tydligt är att, om åklagaren finner åtal böra ske, förundersökningen bör avse även den misstänktes personliga förhållanden och andra omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av hans brottslighet. I detta sammanhang må

296 ock erinras, att enligt nya R.B. försvarare kan utses redan under förundersökningen samt att försvararen äger deltaga i denna. Med hänsyn till det ovan anförda kunde det ifrågasättas, huruvida särskild förundersökning i brottmål efter nya R.B:s genomförande är erforderlig. Såsom framgår av förarbetena till 1939 års lag torde emellertid den särskilda förundersökningen i viss mån ha en annan uppgift än som kan anses tillkomma den av åklagaren ledda förundersökningen. Sålunda skall vid den särskilda förundersökningen i främsta rummet beaktas, vilka olika utvägar kunna stå till buds för den tilltalades rättande. Om förundersökaren finner sig böra förorda villkorlig dom, skall h a n yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, om så erfordras, föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämpningen av föreskrifterna. Det förutsattes, att han för sådant ändamål skall kunna vidtaga åtgärder för att skaffa den tilltalade arbete eller söka förbindelse med enskilt hem, där man är villig att mottaga den tilltalade. Uppgifter av sist angiven art torde icke lämpligen kunna läggas på åklagaren, och det framstår följaktligen alltjämt såsom önskvärt, att särskild förundersökare vid behov kan utses. Därigenom inträder också en lättnad i åklagarens arbetsbörda. Även den anordning, som enligt 1939 års lag skall tillämpas i fråga om läkarundersökning, erbjuder vissa fördelar. Visserligen föreligger enligt 28 kap. 12 § nya R.B. befogenhet för åklagaren att förordna om kroppsbesiktning; detta stadgande torde emellertid huvudsakligen avse fall, då utredning om alkoholpåverkan bör ske genom blodprovsundersökning eller då eljest kännedom om den misstänktes kroppsliga tillstånd är av betydelse för utredningen. Skall undersökning ske av den misstänktes sinnesbeskaffenhet, får han anses ha ett berättigat anspråk att, såsom är föreskrivet i 1939 års k g , frågan underkastas domstolens prövning. På grund av vad sålunda anförts anser beredningen övervägande skäl tala för att särskild förundersökning bibehålies vid sidan av den allmänna förundersökningen. I yttranden över ett inom beredningen utarbetat lagutkast ha hovrätten över Skåne och Blekinge samt fångvårdsstyrelsen hemställt om införande av ovillkorlig skyldighet att förordna om särskild förundersökning, då underårig häktats för brott. Hovrätten över Skåne och Blekinge har tillika ifrågasatt, om icke genomförandet av 1943 års lagstiftning angående villkorlig frigivning borde föranleda, att föreskrift meddelades därom, att domstol ej finge döma till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver utan att särskild förundersökning ägt rum. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att särskild förundersökning alltid borde ske vid sidan av den förundersökning, som ankomme på åklagaren. Uppenbart är det, särskilt i fråga om unga förbrytare, av stor vikt, att en såvitt möjligt fullständig utredning angående den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt kommer till stånd. Då denna synpunkt torde få anses skäligen tillgodosedd redan genom de nuvarande bestämmelserna har beredningen dock icke ansett sig böra föreslå någon ändring på denna punkt. Emellertid måste den särskilda förundersökningen samordnas med den,

297 som ledes av åklagaren. Även den särskilda förundersökningen bör ingå som ett led i förberedandet av rättegången och liksom åklagarens undersökning i regel äga r u m före åtalet. Bestämmelse härom har upptagits i 3 § av förslaget. Jämväl för nu angivna fall bör befogenheten att förordna om särskild förundersökning tillkomma rätten. Fråga därom bör kunna väckas såväl av åklagaren som av den misstänkte eller hans försvarare. Uppenbart är, att rätten äger självmant upptaga sådan fråga, om tvångsmedel eller annan åtgärd under åklagarens förundersökning påkallas hos rätten. Sedan förundersökare förordnats, bör han taga del av redan föreliggande utredning och i förekommande fall samråda med åklagaren om en lämplig uppdelning av arbetsuppgifterna. Eljest uppstår fara för onödigt dubbelarbete eller ock kan det inträffa, att bådas utredning blir bristfällig. E n viss samverkan kan ofta vara lämplig även mellan förundersökaren och den misstänktes försvarare. Med hänsyn till vad sålunda anförts har i 5 § upptagits föreskrift, att förundersökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från den av åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör, som av åklagaren hålles med den misstänkte. Samtidigt har stadgats skyldighet för förundersökaren att på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare meddela de upplysningar, som äro av betydelse för åklagarens förundersökning. Föreningen Sveriges landsfogdar har i avgivet yttrande över ovannämnda lagutkast ifrågasatt, om icke förundersökarens rätt att taga del av åklagarens anteckningar och att närvara vid förhör borde begränsas till att avse anteckningar och förhör, som rörde den misstänktes personliga förhållanden; i annat fall kunde spridning givas åt förhållanden, som på ifrågavarande utredningsstadium icke borde yppas. Å andra sidan har Sveriges advokatsamfund uttalat farhågor, att med de föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större inflytande på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt; för att den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt, vore det önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren och utan samarbete med denne. Med anledning av vad sålunda anförts må erinras, att åklagare enligt 23 kap. 10 § nya R.B. äger förordna, att vad som förekommit vid förhör under förundersökningen icke får uppenbaras; överträdelse av sådant förbud straffas enligt 9 kap. 6 § samma balk med dagsbötei. För övrigt lär det knappast behöva befaras, att förundersökaren skall missbruka sin ställning. Ej heller torde anledning finnas att antaga, att han skall råka i beroende av åklagaren. Det må framhållas, att möjligheterna att erhålla kvalificerade förundersökare torde komma att väsentligt förbättras genom den nyligen införda anordningen med statligt anställda skyddskonsulenter. F r å n detta håll har också uttalats, att det syntes vara till fördel för både åklagaren och förundersökaren, att ett samarbete mellan dem komme till stånd. Med hänsyn till det nu sagda ha de framställda anmärkningarna icke ansetts böra föranleda ändring av de i lagutkastet upptagna bestämmelserna. I övrigt innehåller förslaget endast smärre ändringar i den nuvarande lag-

298 texten. Då, såsom redan framhållits, särskild förundersökning i regel bör äga rum före åtalet, h a r »tilltalad» i 1, 4 och 5 §§ utbytts mot »misstänkt». Bestämmelserna i 3, 4 och 5 §§ om vissa befogenheter för domstolens ordförande ha med hänsyn till domförhetsreglerna i nya R.B. fått utgå. Slutligen har ett förtydligande tillägg fogats till 7 §.

Förslag till lag angående ändring av r lagen den 22 j u n i 1939 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Frågan om ett särskilt rättegångsförfarande för straffrättsskipningen mot ungdom, vilken först väcktes i Amerikas Förenta Stater, har där och på flera andra håll i utlandet lösts genom inrättande av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar. Även i vårt land har vid upprepade tillfällen ifrågasatts att överflytta brottmålen mot unga tilltalade från de allmänna domstolarna till andra organ. Vid kriminalistkongressen i Stockholm 1911 föreslogs sålunda, att barnavårdsnämnderna skulle ställas under ordförandeskap av personer med domarkompetens samt erhålla befogenhet att upptaga åtal mot misstänkta under 18 år. Förslaget upptogs till övervägande av fattigvårdslagstiftningskommittén men ansågs av skäl, som utvecklas i kommitténs den 19 april 1921 avgivna betänkande angående samhällets barnavård, ej lämpligen böra genomföras. Även de sakkunniga, som sedermera tillkallades för att utreda frågan om ungdomsbrottslighetens bekämpande, ställde sig i sitt år 1922 avgivna betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m. avvisande till tanken på att inrätta specialdomstolar för nu ifrågavarande ändamål. I stället borde enligt de sakkunnigas mening förfarandet vid de allmänn a domstolarna i brottmål mot ungdom anpassas efter de särskilda förhållandena i dylika mål. I sådant syfte föreslogo de sakkunniga bestämmelser om ökad användning av förundersökning samt om utsträckt befogenhet för rät ten att förordna om handläggning inom stängda dörrar. Förslaget föranledde, att en särskild lag om förfarandet i brottmål mot minderåriga utfärdades den 6 juni 1924. De däruti upptagna stadgandena om förundersökning ha, såsom anmärkts i motiven till nästföregående lagförslag, numera överflyttats till en för brottmål i allmänhet gällande lag i samma ämne. I övrigt har 1924 års lag blivit ersatt av nu förevarande, den 22 juni 1939 utfärdade lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. I samband med processreformen har frågan om rättegången i mål mot unga tilltalade på nytt blivit aktuell. Sålunda har från riksdagens sida uttalats, att lekmän med särskild erfarenhet bland annat i fråga om ungdomsvård borde medverka vid handläggning av mål, i vilka väckts åtal mot unga personer. Vid den utredning, beredningen företagit angående den lämpligaste

299 formen för en sådan medverkan, har beredningen, såsom framhållits i inledningen till betänkandet, funnit starka betänkligheter möta mot inrättande av specialdomstolar och därför ansett sig böra i första hand undersöka, om icke det av riksdagen uttalade önskemålet kan tillgodoses inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Den naturligaste utvägen torde därvid vara, att det sakkunniga elementet upptages i nämnden och att samtidigt tillses, att brottmålen mot ungdom även vid rådhusrätt i allmänhet komma att handläggas med nämnd. De skäl, som anförts för medverkan av nämnd i vissa mål i rådhusrätt, torde äga särskild giltighet beträffande mål mot ungdom. Den ökning av nämndens arbetsbörda, som härigenom uppkommer, lär icke bliva av sådan storleksordning, att den bör tillmätas större betydelse. Vad närmare angår sättet för tillförandet av erforderlig sakkunskap hade i ett av beredningen utarbetat lagutkast, som underställts åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, förutsatts, att vid varje underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning av ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, av vilka för varje gång tre skulle kallas att tjänstgöra i nämnden; i fråga om domförhet och rösträtt skulle därvid vanliga regler lända till efterrättelse. I vissa av de yttranden, som avgivits över utkastet, har den sålunda föreslagna anordningen tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från andra håll har däremot utkastet i denna del väckt gensagor. Särskilt har framhållits, att på landsbygden stora svårigheter mötte att erhålla tillgång till mera speciell sakkunskap på förevarande område än som normalt vore företrädd redan bland de ordinarie nämndemännen; ej heller i flertalet städer stode personer med förutsättningar för uppdraget som ungdomsnämndeman i tillräckligt antal till buds. Vidare h a r erinrats, att de särskilda ungdomsnämndemännen ej komme att erhålla den erfarenhet i domargöromål, som ur rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärd. De sålunda framställda invändningarna, vilka ytterligare understrukits vid överläggningarna med beredningens rådgivande nämnd, kunna icke frånkännas betydelse, och lösningen av den föreliggande frågan torde därför böra sökas på en annan väg. Enligt beredningens uppfattning torde ett tillfredsställande resultat kunna vinnas genom föreskrift, att för tjänstgöring i nämnden vid behandling av mål, varom nu är fråga, skola företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Det får då ankomma på väljarna att tillse, att dylik insikt och erfarenhet finnes företrädd bland nämndemännen. Särskilt vid rådhusrätt, där alla nämndemän väljas av samma korporation, stadsfullmäktige, torde denna synpunkt i allmänhet utan svårighet kunna beaktas, och det lär också kunna förväntas, att så kommer att ske. I den mån det ovan anförda betingar, att nya lagbestämmelser meddelas, torde detta böra ske genom en komplettering av nu ifrågavarande lag. Det förslag till sådan komplettering, som beredningen utarbetat, h a r tillkommit i nära samråd med beredningens rådgivande nämnd. En närmare redogörelse för förslagets motiv lämnas vid de särskilda lagrummen.

300 3 §. I första och andra styckena av denna paragraf ha upptagits bestämmelser om vidgad användning av nämnd i rådhusrätt vid behandling av brottmål mot ungdom. Det kunde ifrågasättas, att dessa bestämmelser borde gälla endast i fråga om tilltalade, som vid åtalets väckande ännu icke fyllt 18 år. Beredningen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en sådan avvikelse från de nuvarande reglerna på förevarande område och föreslår alltså, att gränsen även i detta fall dragés vid myndighetsåldern. Behovet av särskild sakkunskap inom domstolen framträder huvudsakligen, när fråga kan uppstå om ådömande av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller om tillämpande av villkorlig dom. Då härför förutsattes, att åtalet avser brott, vara kan följa frihetsstraff, torde kravet på medverkan av nämnd i rådhusrätt böra begränsas till mål rörande sådana brott. Ej heller i fråga om alla dylika mal torde emellertid handläggning med nämnd böra vara obligatorisk. Särskilt inom specialstraffrättens område förekomma åtskilliga brott, vid vilka frihetsstraff ingår i straffskalan men vilka i praktiken så gott som aldrig straffas strängare än med böter. Som exempel må nämnas ovarsamhet vid förande av motorfordon och vissa andra i 38 § 1 mom. vägtrafik stadgan angivna förseelser. I dessa fall skulle en ovillkorlig föreskrift, att nämnd skulle deltaga, knappast vara lämplig. Det nu sagda gäller ock med avseende å vissa andra brott och förseelser, såsom våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, lindrigare misshandel och vållande till eldskada. Uppenbart är det förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt företaga en uppdelning ur här antydda synpunkt; beredningen har för sin del funnit sig icke böra föreslå tvingande bestämmelser annat än för de fall, då åtalet avser brott, vara kan följa svårare straff än fängelse i ett år. Härav följer bland annat, att åtal enligt 38 § vägtrafikstadgan eller 14 kap. 13 § S.L. i regel kan handläggas utan nämnd; däremot är medverkan av nämnden obligatorisk vid åtal mot underårig för snatteri. Med ovan antydda begränsning har, såsom framgår av det sagda, huvudsakligen avsetts att bereda möjlighet till handläggning utan nämnd, när straffet kan beräknas stanna vid böter. Bland de brott, som icke kunna straffas strängare än med fängelse i ett år, finnas emellertid vissa, vid vilka endast frihetsstraff ingår i straffskalan. Om underårig vid rådhusrätt tilltalas för sådant brott, föreligga tydligen icke samma skäl att eftergiva kravet på medverkan av nämnd; detsamma är förhållandet, om eljest i mål mot underårig, där sådan medverkan icke är obligatorisk, anledning förekommer att döma honom till frihetsstraff eller skyddsåtgärd eller meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande. I andra stycket har därför upptagits bestämmelse, att i sådana fall nämnd bör deltaga. Frågan, huruvida annan ansvarspåföljd än böter bör komma till användning, torde i flertalet fall utan svårighet kunna avgöras under målets beredande till huvudförhandling; skulle tillämpning av sådan påföljd ifrågasättas först sedan målet vid huvudförhandling handlagts utan nämnd, torde i allmänhet vara lämpligast, att rätten likväl behåller sin förutvarande sammansättning. Föreskrift av sådan innebörd h a r intagits i förslaget.

301 Om i lag eller författning meddela Is föreskrifter om särskild sammansättning av rådhusrätt vid behandling av vissa slags mål, böra ovannämnda bestämmelser uppenbart icke äga tillämpning; det bör sålunda icke ifrågakomma att både nämnd och jury deltaga i tryckfrihetsmål. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket.

4§. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad beredningen anfört i den allmänna motiveringen till förevarande lagförslag. 5 §• Enligt 1 § i lagen äger domstol förordna, att brottmål mot underårig skall handläggas inom stängda dörrar, om förhandlingarnas offentlighet finnes vara till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet, för vilken den underårige kan antagas bliva föremål. I enahanda syfte har i första stycket av förevarande paragraf upptagits föreskrift, att sådant mål såvitt möjligt ej skall företagas till förhandling i anslutning till andra brottmål. Med denna bestämmelse avses icke att utesluta, att åtal mot underårig förenas med åtal mot vuxen, om eljest förutsättningar härför föreligga. Ej heller utgör stadgandet hinder för att brottmål mot underårig utsattes till ting eller allmän rättegångsdag. Om så sker, bör emellertid tillses, att målet ej sättes omedelbart före eller efter andra brottmål. I andra stycket ha meddelats bestämmelser om vidgad rätt för underårig att erhålla biträde av offentlig försvarare. I ett till beredningen avgivet yttrande över ovannämnda lagutkast har Sveriges advokatsamfund anfört, att det icke vore förenligt med kravet på rättssäkerhet, att brottmål mot underårig handlades inom slängda dörrar utan att den tilltalade biträddes av försvarare. I samband därmed har samfundet hemställt, att rätten skulle åläggas att i sådana fall, som avses i 3 § i förslaget, förordna offentlig försvarare för den misstänkte, så snart denne ej själv utsett försvarare. Även beredningens rådgivande nämnd har anslutit sig till dessa synpunkter. Beredningen har därför ansett sig böra biträda advokatsamfundets hemställan; undantag har emellertid gjorts för det fall, att rätten finner behov av försvarare uppenbart icke föreligga.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 j u n i 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Enligt 3 § förevarande lag, vilken lag skall träda i kraft den dag Konungen förordnar, må under vissa omständigheter den som undergår frihetsstraff eller tvångsuppfostran dömas till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Talan därom skall en-

302 ligt 6 § väckas av åklagare vid den domstol, som först avgjort det mål, vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den tilltalade höras muntligen. I fråga om hans rätt till biträde samt förfarandet vid fullföljd av talan i målet skall vad i äldre R.B. och vissa till denna anknytande lagar är stadgat om häktad äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättning, som tillerkännes biträdet, alltid stanna å statsverket. I övrigt förutsattes, att de allmänna reglerna om rättegång i brottmål skola iakttagas. Med hänsyn till karaktären av den prövning rätten har att verkställa i här avsedda fall är förundersökning uppenbart icke erforderlig. Ej heller torde det vara påkallat, att stämning utfärdas eller huvudförhandling äger rum. Enligt beredningens uppfattning bör om rättegången gälla i huvudsak detsamma som föreslagits beträffande frågor om förening av straff. Föreskrift av sådan innebörd har upptagits i förslaget, med bibehållande dock av den nuvarande regeln, att den tilltalade alltid skall höras muntligen. Av 19 § lagen om nya R.B:s införande framgår, att den tilltalade liksom nu i processuellt hänseende skall likställas med häktad samt att, om offentlig försvarare förordnas, arvode och ersättning till denne skall gäldas av statsverket. De föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. eller, om lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt då ännu icke trätt i kraft, den dag då så sker.

Förslag- till lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål. I 1 § lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål stadgas att, om någon med skäl är misstänkt för brott, vara efter lag kan följa straffarbete, blodprov må tagas å honom för undersökning, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Detsamma gäller, om någon med skäl misstankes för brott mot 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, vilket sistnämnda lagrum avser s. k. rattfylleri. Enligt 28 kap. 12 § nya R.B. må blodprov alltid tagas vid kroppsbesiktning å den, som misstankes för brott; detta innebär att tagande av blodprov är medgivet i alla fall, då frihetsstraff kan följa å brottet. Med hänsyn härtill och då även vid den lindrigaste formen av rattfylleribrott fängelse kan ådömas, komma ovannämnda bestämmelser i lagen om blodundersökning i brottmål att vid rättegångsreformens genomförande förlora sin betydelse. Innehållet i 2 § samma lag täckes av föreskrifterna i 28 kap. 13 § nya R.B Formellt föreligger visserligen den skillnaden att enligt lagen blodprov å den som misstankes för rattfylleri alltid kan tagas på föranstaltande av polisman, medan rätt för polisman att besluta om kroppsbesiktning enligt nya R.B. föreligger endast om fara är i dröjsmål. I praktiken blir denna skillnad emeller-

303 tid utan betydelse; då fråga är om rattfylleri, måste fara i dröjsmål alltid anses föreligga. På grund av vad sålunda anförts torde 1 och 2 §§ i 1934 års lag om blodunI dersökning i brottmål böra upphävas. I 3 § sagda lag föreskrives att, om åtal väckts, domstolen i det slutliga utslaget skall pröva, huruvida ersättning, som utgått för tagande av blodprov och undersökning därav, skall gäldas av den tilltalade. Enligt 31 kap. nya R.B. skall i mål om allmänt åtal den tilltalade, om han fälles till ansvar, i regel även förpliktas att till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för bevisning under förundersökningen eller i rättegången. Kostnad i samband med förundersökningen, som icke utgått enligt rättens beslut, skall däremot gäldas av statsverket; har annat föreskrivits i särskild lag eller författning, skall dock, som framgår av 31 kap. 12 § nya R.B., denna föreskrift lända till efterrättelse. En tillämpning i förevarande fall av de allmänna reglerna om rättegångskostnad i brottmål skulle medföra, att ersättningsskyldighet i allmänhet icke kunde åläggas den misstänkte; förordnande om blodundersökning lär i det övervägande antalet fall komma att meddelas utan rättens hörande. Med hänsyn härtill och då anledning saknas att eftergiva den rätt statsverket nu äger mot den misstänkte, bliva särskilda föreskrifter om återgäldande av kostnad för blodundersökning alltjämt erforderliga. Beredningen föreslår, att dylika föreskrifter upptagas i en ny lag. I denna torde lämpligen böra stadgas, att å kostnad, som här avses, skall tillämpas vad i 31 kap. nya R.B. är stadgat om kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. Härav följer, som framgår av det nyss sagda, att misstänkt, som fälles till ansvar, i regel även blir ersättningsskyldig för blodundersökningskostnaden. Den nuvarande lagen om blodundersökning i brottmål skall enligt 4 § icke äga tillämpning å blodprov, erforderligt för läkarundersökning, som någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå. Detta stadgande, som bland annat avser blodprov taget under sinnesundersökning, torde oförändrat böra överflyttas till den nya lagen.

Förslag: till lag angående omhändertagande av djur, som är u t s a t t för djurplågeri. I lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur meddelas vissa bestämmelser till skydd för den, som drabbas av ingripandet, vilka i flera hänseenden förete beröringspunkter med nya R.B:s stadganden angående beslag i brottmål. I 5 § första stycket föreskrives sålunda att, då polismyndighet omhändertagit djur, myndigheten ofördröjligen skall väcka åtal för djurplågeri eller, om polismyndigheten ej själv äger väcka åtal, hos allmän åklagare göra angi-

velse om brottet. Har ej åtal väckts eller den misstänkte blivit med stämning sökt inom åtta dagar från det ingripandet skedde, skall enligt andra stycket av samma paragraf den vidtagna åtgärden, om det är möjligt, gå åter. F ö r den händelse ej åtgärden sålunda återgår, kan enligt 6 § prövning av åtgärden påkallas hos Konungens befallningshavande, dock endast om ej dag, till vilken stämning skett, infaller inom viss, i lagrummet närmare angiven tid. Varder åtgärden upphävd av Konungens befallningshavande, skall beslutet! därom omedelbart gå i verkställighet. I annat fall må, sedan åtalet företagits till handläggning, hos rätten göras yrkande att åtgärden skall upphävas eller: ändras. Framställes dylikt yrkande, skall enligt 7 § rätten snarast möjligtj meddela beslut i frågan. Beträffande beslag stadgas i 27 kap. 4 § nya R.B., att om beslag verkställes av annan än undersökningsledaren eller åklagaren, anmälan skyndsamt skall göras hos denne, som därefter har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Fastställes därvid beslaget eller har undersökningsledaren eller åklagaren själv verkställt detsamma, må enligt 6 § samma kapitel den som drabbats av beslaget begära rättens prövning därav. Därest så sker, skall rätten inom viss kortare tid företaga frågan till avgörande samt, om ej beslaget häves eller åtal redan blivit väckt, utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas. För den händelse åter särskild prövning av beslaget icke påkallas, skall enligt 7 § åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes; förlängning av denna tid kan dock medgivas av rätten, om framställning därom göres före tidens utgång. Väckes ej åtal inom föreskriven tid, skall enligt 8 § beslaget omedelbart hävas. Förordnande därom skall, om beslaget fastställts av rätten, meddelas av denna och eljest av undersökningsledaren eller åklagaren. Det syfte, som ovan omförmälda bestämmelser i 1921 års lag äro avsedda att fylla, torde fullt tillgodoses genom en tillämpning av förenämnda regler angående beslag. Med hänsyn härtill och då därigenom skulle åstadkommas en förenkling av förfarandet, torde det vara lämpligt, att stadgandena i 5—7 §§ nämnda lag ersättas med föreskrift att i fråga om omhändertagande, som avses i lagen, skall i tillämpliga delar gälla vad i nya R.B. är stadgat om beslag. Därvid torde dock böra stadgas den avvikelsen, att i fall, då ej särskild prövning av ingripandet påkallats, tiden för väckande av åtal liksom nu skall vara åtta dagar i stället för en månad, med möjlighet dock för åklagaren att hos rätten begära förlängning. Den sålunda föreslagna ändringen berör ett flertal paragrafer i lagen. Beredningen har därför funnit lämpligast att ny lag utfärdas. Beträffande de särskilda lagrummen i förslaget får beredningen anföra följande. Tillämpningen av nya R.B:s regler om beslag begränsas i viss mån av övriga bestämmelser i förslaget. Sålunda kan på grund av föreskrifterna i 1 och 6 §§ i förslaget någon användning av stadgandet i 27 kap. 4 § nya R.B., att beslag i brådskande fall må verkställas av polisman, icke ifrågakomma. Då de åtgärder, som här äro i fråga, kunna medföra synnerligen allvarliga påföljder för den enskildes ekonomi torde det icke böra medgivas polisman att

305 besluta om sådan åtgärd. Under förarbetena till den gällande lagen har ock framhållits, att befogenheten att omhändertaga djur borde vara förbehållen åklagare och polismän i chefsställning. Såsom framgår av det föregående blir enligt förslaget åklagare skyldig att, då han mottager anmälan att djur blivit omhändertaget, omedelbart pröva, huruvida åtgärden skall bestå. Med anledning därav har i 5 §, motsvarande 8 § i 1921 års lag, upptagits föreskrift att åklagaren må förpliktas ersätta statsverket uppkomna kostnader ej blott i det fall, som nu omförmäles i lagen, utan ock då han utan skäl godkänt åtgärd, som vidtagits av annan. Lydelsen av 6 §, motsvarande 9 § i 1921 års lag, har utformats i viss anslutning till 7 kap. 9 § nya R.B. Såsom anmärkts, har beredningen ansett, att liksom för närvarande endast polismyndighet bör äga att besluta om åtgärd, som avses i lagen. På landet torde befogenheten böra förbehållas landsfogde, landsfiskal och köpingsåklagare. I stad bör likaledes i första hand åklagaren komma i fråga, om han icke är befriad från befattning med polisväsendet. Därjämte torde rätt till ingripande böra tillkomma polismästare och poliskommissarie.

Förslag till lag angående ersättning- av allmänna medel åt oskyldigt h ä k t a d e eller dömda. Frågan i vad mån ersättning av statsmedel bör utgå, då straff eller straff processuella tvångsmedel kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes oskyldig, utgör en del av det större spörsmålet om statens skyldighet att ansvara för skada, som genom fel eller misstag vid ämbetsförvaltningen tillfogas enskilda personer. Enligt äldre lag förelåg i allmänhet icke någon dylik skyldighet, men senare har staten genom lagstiftning på olika områden i viss utsträckning iklätt sig ansvar för skada av omförmält slag. Ett exempel härpå utgör lagen den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Enligt denna lag kan, om någon blivit häktad men åtalet mot honom nedlägges eller han frikännes, ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för det hinder eller den brist i hans näring, som h a n lidit genom frihetens förlust. Detta må dock ske allenast under förutsättning att genom rannsakningen utretts, att det brott, varför h a n tilltalats, icke blivit begånget, eller att det förövats av annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara begånget av honom, samt, i de två senare fallen, anledning icke förefinnes, att den tilltalade varit delaktig i brottet. Vidare kräves, att den tilltalade skall vara utan skuld även till själva häktningsåtgärden. Ersättning må sålunda ej tilldelas den, som sökt att genom avvikande eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande av bevis eller egendom hindra 20—411530

306 sakens utredning, ej heller den, som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att åtalet mot honom blivit anställt eller fullföljt. Förutom då oskyldig drabbats av häktning kan ersättning utgå även om någon, som helt eller delvis undergått frihetsstraff, sedermera får sitt mål återupptaget och därvid frikännes eller domes till ringare straff än h a n redan utstått. Även härvid gäller dock, att ersättningsrätten går förlorad, om den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att h a n blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet. Ansökan om ersättning, som avses i lagen, skall göras hos Kungl. Maj:t och ingivas till justitiedepartementet inom ett år från den dag, då laga kraft åkommit det till grund för ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bifalles ansökningen, äger staten under vissa förhållanden regressrätt mot den ämbets- eller tjänsteman, som är ansvarig för den felaktiga häktningsåtgärden eller domen. Beträffande de allmänna grunderna för lagens bestämmelser anförde departementschefen i proposition till 1886 års riksdag, att man vid överläggningar i skilda länder allmänt blivit ense därom, att då någon, som för förment brott blivit dömd till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått detta men därefter, sedan saken fått ånyo upptagas vid domstol, blivit frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning borde av staten utgivas till honom för den ekonomiska skada, som åsamkats honom under den tid han otillbörligen varit berövad sin frihet. Även om den verkställda straffdomens undanröjande genom en senare dom ej nödvändigt behövde betyda, att den dömde vore oskyldig, utan endast att den mot honom förebragta bevisningen försvagats så, att den ej längre försloge till upprätthållande av en fällande dom, hade likväl den tilltalade undergått straffet i strid mot de av statens lagar uppställda fordringarna, och däruti låge en tillräcklig maning för staten att utjämna den genom straffets undergående uppkomna skadan. Större betänkligheter mötte, då det bleve fråga om att låta ersättning utgå jämväl till den, som endast hållits någon tid i rannsakningshäkte men frigivits därifrån, emedan åtalet nedlagts eller domen utfallit till hans förmån. Därav att staten hölle dem skadeslösa, vilka trots ofullständig bevisning i strid med lagens syfte dömdes till straff och underginge detsamma, följde ej att staten även borde ersätta det rannsakningshäkte, som i enlighet med statens lagar ålades misstänkta personer för att främja sakens utredning. Men om man ock icke ville medgiva en oinskränkt ersättningsplikt, kunde man dock urskilja vissa kategorier av fall, där den tilltalades oskuld måste anses ha så tydligt trätt i dagen, att ersättning för den tid han suttit häktad ej borde förvägras honom. Däremot framstode enligt departementschefens mening behovet av ersättning åt häktad, som endast underkastats polisförhör, vilket lett till hans frigivande utan att åtal vid domstol ägt rum, såsom mindre trängande. Det utståndna lidandet vore i detta fall av så kort varaktighet, att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägenhet borde kunna anstå.

307 Under den tid, som forflutit efter lagens ikraftträdande, har vid flera tillfällen väckts fråga om ändring av dess bestämmelser. I en vid 1897 års riksdag väckt motion hemställdes sålunda, att såsom förutsättning för ersättnings utgående till för brott häktad person ej längre måtte bibehållas, att det befunnits, att den häktade icke kunnat begå brottet, utan att ersättningsrätten måtte utsträckas jämväl till den, vilken antingen aldrig bort vara föremål för någon skälig misstanke eller som genom hållen rannsakning friats från all dylik misstanke för att hava begått det brott, varför han hållits häktad. Motionen bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren. I skrivelse den 30 maj 1903 gjorde justitiekanslersämbetet framställning om vissa ändringar i nu ifrågavarande lag. Ämbetet erinrade därvid om ovannämnda motion och förklarade sig dela motionärens åsikt, att med en riktig rättsuppfattning överensstämde, att för ersättnings utgående av allmänna medel uppställa, icke den fordran, att det skulle fulltygas, att den häktade icke kunnat begå det brott, varför han häktats, men väl den fordran, att han från det rättsliga förfarandet utginge helt och hållet fri från varje skälig misstanke att hava begått brottet. Vidare anförde ämbetet, att om häktad lösgåves utan att åtal mot honom anställdes, detta kunde bero därpå, att genom hållen polisundersökning eller rannsakning med annan person blivit ådagalagt, att skälig anledning att misstänka den häktade icke längre förefunnes. Den sålunda häktade och lösgivne syntes böra h a samma rätt till ersättning som den, vilken lösgivits sedan det genom ett mot honom anställt åtal blivit utrett, att anledning att misstänka honom ej längre förelåge. Sedan särskilda sakkunniga år 1919 framlagt utkast till lag angående polisundersökning i brottmål och häktning m. m. samt utkastet remitterats till åtskilliga myndigheter, erinrades i några av remissyttrandena, att utkastet borde föranleda vissa ändringar i 1886 års lag. Sålunda påpekades, att då i utkastet förutsattes, att personer kunde häktas utan att åtal följde, lagen borde erhålla sådan avfattning, att ersättning åt oskyldigt häktad kunde utgå även i dylika fall. Vidare framhölls, under hänvisning till att i utkastet upptagits stadganden om reseförbud, beslag och skingringsförbud, att ersättningsrätten borde utsträckas även till den, som oskyldigt drabbats av något av sistnämnda tvångsmedel. Med anledning av vad sålunda förekommit blev frågan om ändring av 1886 års lag föremål för behandling inom justitiedepartementet. Departementschefen förklarade sig därvid anse, att de framförda synpunkterna borde beaktas; dock att det icke syntes honom påkallat att medgiva ersättningsrätt för den, som drabbats av beslag eller skingringsförbud. I överensstämmelse härmed utarbetades inom departementet förslag till lag angående ersättning av allmänna medel åt den som, ehuru oskyldig, erhållit reseförbud, häktats eller dömts. Enligt detta förslag skulle, för den händelse någon såsom misstänkt för brott ställts under reseförbud eller häktats utan att åtal mot honom anställdes, eller åtal, som anhängiggjorts mot honom, blivit nedlagt, eller den tilltalade blivit i målet frikänd, ersättning av allmänna medel kunna

S08 tilldelas honom för det hinder eller den brist i hans näring, som h a n lidit genom reseförbudet eller häktningen, om, såvitt handlingarna utvisade, anledning till misstanke att han vore skyldig till brottet eller delaktighet däri, icke kvarstode mot honom. I övrigt innebar förslaget ingen större saklig ändring i förhållande till den gällande lagen. Förslaget, som remitterades till lagrådet och där lämnades utan anmärkning, blev ej av Kungl. Maj:t framlagt för riksdagen. I sitt år 1926 avgivna betänkande framhöll processkommissionen, att det vid utarbetande av ny rättegångsbalk borde tagas i övervägande att revidera bestämmelserna i 1886 års lag. Därvid syntes främst böra tagas i betraktande, huruvida ersättning borde givas i större utsträckning och om prövningen borde förläggas till domstol. Innan beredningen ingår på de spörsmål, som i detta sammanhang kräva beaktande, torde böra lämnas en kortfattad redogörelse för lagstiftningen i vissa andra länder. I Danmark gälla på nu förevarande område i huvudsak följande regler. Därest någon, som blivit häktad, sedermera frikännes eller lösgives utan att dom i saken påkallats, är han berättigad att av staten erhålla ersättning för det lidande, den orätt och den ekonomiska förlust som tillskyndats honom genom häktningen, såvitt ej förebragt utredning giver grund för antagande, att han är skyldig till det brott, varför han varit häktad. Motsvarande ersättningsrätt tillkommer den, som varit anhållen utan tillräcklig grund, ävensom den, vilken undergått straff på grund av en dom, som senare upphäves. Prövningen av ersättningsfrågor ankommer på domstol. Därest överrätt meddelar frikännande dom, kan rätten samtidigt utan yrkande tilldöma den frikände sådant skadestånd, som här är i fråga. Eljest skall framställning om ersättning inom viss tid göras hos åklagaren. Denne har därefter att vid vederbörande Underret eller Landsret väcka talan, att sökanden skall förklaras icke äga rätt till skadestånd. Om sådan talan skall i tilllämpliga delar gälla vad om åtal är stadgat. Enligt norsk lagstiftning äger rätten, om förundersökning eller åtal nedlägges eller tilltalad frikännes, tillerkänna den misstänkte ersättning för den ekonomiska skada, som kan ha tillskyndats honom genom förundersökningen eller åtalet. Har den misstänkte varit häktad, äger han alltid rätt till ersättning för skada genom häktningen, om den bevisning, som åberopats mot honom, blivit vederlagd och han icke genom egna åtgöranden givit anledning till häktningen. Motsvarande rätt tillkommer den, som vinner befrielse från ett redan undergånget straff, om han ej uppsåtligen föranlett den fällande domen. Anspråk på ersättning må, då ansvarsfrågan dragits under domstols prövning, framställas redan i själva brottmålet. Har så ej skett eller h a r åtal över huvud ej ägt rum, skall anspråket inom en kortare tidsfrist väckas hos den domstol, som handlagt målet eller skulle ägt upptaga åtal för brottet. I sådant fall skall åklagarmyndigheten beredas tillfälle att yttra sig över anspråket. I Finland är den, som blivit häktad för brott men sedermera frigivits på

309 den grund, att saken mot honom nedlagts eller att han frikänts, berättigad till ersättning för den skada och det lidande han utstått genom häktningen, såframt det klart framgår att det brott, varför han häktats, icke blivit begånget eller att han icke förövat brottet eller varit delaktig däri. Vidare är den, som helt eller till någon del undergått straff men sedan genom ny dom blir frikänd eller dömd till ringare straff än h a n redan utstått, berättigad till ersättning för den skada och det lidande, som tillskyndats honom genom straffet eller den del därav, från vilken han vunnit befrielse. Anspråk på ersättning må, liksom i Norge, framställas i själva brottmålet. Har så ej skett eller har saken nedlagts utan dom, äger sökanden vid den domstol, där saken sist behandlades eller å vars behandling saken skulle ankommit, göra ansökan om ersättning inom sextio dagar från det domen vann laga kraft eller saken nedlades. Över sådan ansökan skall allmän åklagare höras. Talan mot rättens avgörande skall fullföljas i den ordning som för tvistemål är stadgad. I Tyskland och Österrike är oskyldigt häktad berättigad till ersättning för liden förmögenhetsskada, om alla skäliga misstankar mot honom blivit undanröjda. Motsvarande rätt tillkommer även oskyldigt dömda. Frågan, huruvida ersättningsrätt föreligger, skall prövas av domstol. Detta är regeln även i Frankrike. På sätt framgår av det föregående har prövningen av ersättningsfrågor, som här avses, i utlandet regelmässigt förlagts till domstol. Processkommissionen har, såsom nämnts, ifrågasatt, att så borde ske även i vårt land. Vissa uttalanden till förmån för en sådan lösning gjordes redan då förslaget till 1886 års lag granskades i högsta domstolen. Bortsett från de principiella skäl, som kunna anföras härför, har frågan om lämplig prövningsmyndighet genom nya R.B:s antagande kommit i annat läge än tidigare. I detta hänseende må framhållas, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj:t, så gott som uteslutande måste grunda sig å det skriftliga material, som föreligger i protokoll och andra handlingar. Efter nya R.B:s genomförande skall fullständig protokollföring icke längre äga rum. Behovet av att genom muntlig förhandling komplettera utredningen torde därför komma att framträda starkare än för närvarande är fallet. Detta behov kan tydligen lättast tillgodoses, om prövningen förlägges till domstol. Genom en sådan anordning vinnes också den väsentliga fördelen, att ersättningsfrågan kan avgöras redan i själva brottmålet, vilket medför större säkerhet i prövningen och även att sökanden snabbare kan komma till sin rätt. Genom överflyttning av prövningen från administrativ myndighet till domstol erhåller denna prövning i vissa hänseenden en annan karaktär än för närvarande. De nu gällande bestämmelserna innebära, att Kungl. Maj:t vid sitt bedömande av ersättningsfrågan kan taga hänsyn även till andra omständigheter än de som angivas i lagen. Även om samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående äro för handen, anses sålunda icke någon obetingad rätt till skadestånd föreligga. Någon motsvarande befogenhet synes ej lämpligen böra tillerkännas domstol. Dess prövning tor-

310 de endast böra avse frågan, om de villkor, som upptagits i lagen, blivit uppfyllda. Finnes så vara fallet, bör ersättningsanspråket bifallas. En sådan regel gäller allmänt i utländsk lagstiftning. Vad angår frågan, huruvida ersättningsrätten, på sätt tidigare ifrågasatts, bör utsträckas även till andra straffprocessuella tvångsmedel än häktning, har beredningen ansett en sådan utvidgning icke stå i samband med eller vara påkallad av nya R.B:s genomförande. Nya R.B:s stadganden om tvångsmedel innebära icke, att de ingripanden, som kunna komma i fråga, erhållit annan karaktär än för närvarande. Snarast har skyddet för den enskilde förstärkts genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, där beslutanderätten för närvarande tillkommer åklagare eller polismyndighet. Det nu sagda torde ock gälla den lindrigare form av frihetsberövande, som reseförbudet innebär. Efter tillkomsten av 1886 års lag har en ny straffart, ungdomsfängelse, införts, varjämte möjlighet skapats att under vissa omständigheter ersätta straff med tvångsuppfostran eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Dessa påföljder förete ur den synpunkt, som här är i fråga, starka likheter med de vanliga frihetsstraffen. Lika väl som skadestånd utgår till den vilken oskyldigt undergått fängelse eller straffarbete torde därför ersättningsrätt böra medgivas för det fall att någon oskyldigt varit intagen i anstalt för undergående av ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, förvaring eller internering. Enligt gällande lag är ersättningen begränsad till skada eller förlust av ekonomisk natur. I vissa främmande lagar föreligger rätt till ersättning även för lidande och annan ideell skada. Även om goda skäl kunna anföras för en sådan utvidgning, har beredningen likväl ansett frågan härom vara av den fristående natur, att beredningen icke i detta sammanhang bör upptaga densamma. Däremot torde skäl finnas för en utsträckning av ersättningsrätten i annat avseende; gottgörelse synes böra lämnas ej blott för hinder och brist i näring utan även för nödiga kostnader. I sådant hänseende komma bland annat i betraktande utgifter för avlöning till extra arbetskraft i eget ställe samt kostnader för resa från häktet eller fängelset tillbaka till hemorten. Till nödiga kostnader böra ock hänföras de utgifter vederbörande kan få vidkännas i samband med ersättningsanspråkets framställande. Jämväl i övrigt har beredningen ansett sig böra förorda vissa ändringar i förhållande till den gällande lagen. För dessa lämnas redogörelse vid de särskilda lagrummen. 1 §• Enligt nya R.B. innefattar häktning ej såsom för närvarande även inledande av åtal, utan åtalsfrågan skall av åklagaren prövas oberoende av häktningen. Med hänsyn härtill torde, såsom tidigare föreslagits, ersättningsrätt böra medgivas även för det fall att förundersökning mot häktad avslutas utan att åtal kommer till stånd.

311 Vidare förordar beredningen i viss anslutning till tidigare framlagda förslag, att skadestånd åt häktad skall kunna utgå ej blott då direkta bevis för hans oskuld blivit förebragta utan ock eljest då anledning till misstanke mot honom uppenbart icke kvarstår. Ersättningsrätt bör enligt beredningens uppfattning föreligga så snart de skäl, som åberopats mot den häktade, blivit vederlagda eller eljest bortfallit. Samma villkor torde böra uppställas för rätt till skadestånd i fall då fråga är om tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, som någon undergått på grund av icke lagakraftägande dom. Att lagen tillåter omedelbar verkställighet av dom å tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse har sin grund bland annat i faran för att den dömde eljest skulle kunna genom undanhållande förhala verkställigheten, till dess han uppnått sådan ålder, att syftet med påföljden icke kunde uppnås. Den dömdes förvaring å anstalt fyller således, intill dess domen vunnit laga kraft, ett ändamål, som regelmässigt tillgodoses genom häktning. Det har också vid flera tillfällen betonats, att om omedelbar verkställighet ej finge äga rum, rätten sannolikt i de flesta fall skulle finna nödigt att låta den dömde i häkte avbida, att domen vunne laga kraft. Övervägande skäl synas därför tala för att undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse på grund av icke lagakraftägande dom i det avseende, varom nu är fråga, likställes med häktning. Då omedelbar verkställighet är medgiven ej blott med avseende å tvångsuppfostran och ungdomsfängelse utan även beträffande förvandlingsstraff för böter och förvaring som ådömts med stöd av 3 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, kunde det ifrågasättas att i förevarande paragraf upptaga jämväl regler om ersättning åt den, som undergått förvandlingsstraff eller varit underkastad förvaring men efter fullföljd av talan till högre rätt funnits icke hava bort ådömas förvandlingsstraffet eller förvaringen. Emellertid är det att märka, att det i dylika fall dock alltid kvarstår en lagakraftägande dom, varigenom klaganden dömts till straff eller annan påföljd; det avgörande som undanröjts har endast avsett frågan om den ursprungligen ådömda påföljdens utbytande mot en annan. Skäl torde därför saknas att i nu avsedda fall överhuvud medgiva någon rätt till ersättning. Endast om jämväl den ursprungliga domen helt eller delvis upphäves, torde ersättning böra ifrågakomma. För detta fall ha bestämmelser upptagits i nästföljande paragraf. 2 §. I första stycket av denna paragraf, vilket motsvarar 2 § i 1886 års lag, behandlas frågan om ersättning åt den, som, efter att hava undergått straffarbete eller fängelse, i samband med resning eller besvär över domvilla blivit frikänd eller dömd till ringare straff än han redan utstått. Härutinnan skall enligt förslaget gälla i stort sett detsamma som för närvarande. I andra stycket har, av skäl sorn ovan angivits, upptagits föreskrift att vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å den, som på grund av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller

312 ungdomsfängelse eller varit underkastad förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. 3 §• Anspråk på ersättning, som tillkommer någon enligt 1886 års lag, är, såsom framgår av lagens avfattning, icke likställt med en vanlig fordran. Om den berättigade avlider, övergår anspråket icke på dödsboet; i så fall medgiver lagen allenast, att ersättning må tillerkännas hans änka eller oförsörjda barn. Då här är fråga om ersättning för ekonomisk skada och då enligt förslaget icke skall förekomma någon prövning ur behovssynpunkt, torde anledning saknas att bibehålla nämnda begränsning; dör den berättigade, bör anspråket betraktas som en tillgång i boet. Under den skadelidandes livstid bör däremot krav på ersättning kunna göras gällande endast av honom själv; att låta annan såsom successor föra talan inför domstolen skulle av flera skäl vara mindre lämpligt. Med hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att anspråket icke må överlåtas, innan ersättningen slutligen fastställts. Härav följer även, att anspråket ej dessförinnan må tagas i mät eller i händelse av konkurs räknas till konkursboet. 4 §. Såsom antytts i den allmänna motiveringen tala starka skäl för att prövningen av ersättningsanspråk av nu ifrågavarande art må kunna ske samtidigt som avgörande träffas i ansvarsfrågan. I alla fall, då denna fråga överhuvud blir föremål för domstolsbehandling, torde därför anspråket böra få framställas i själva brottmålet. Det kunde ifrågasättas att för dessa fall också föreskriva skyldighet att göra kravet gällande redan under rättegången. Med hänsyn till att sökanden, även om han frikännes, kan få sitt ersättningsanspråk ogillat och att detta i vissa fall bliva betraktat som att en viss misstanke om brottslighet alltjämt kvarstår mot honom kan det emellertid stundom ligga i hans intresse att dröja med ersättningskravet till dess brottmålet upphört att tilldraga sig uppmärksamhet. Det torde ock kunna möta svårigheter att precisera ersättningsyrkandet, innan klarhet vunnits om utgången i ansvarsfrågan. På grund av vad sålunda anförts synes man icke böra avskära möjligheten att, om anspråket ej framställts redan under rättegången, senare föra särskild talan om ersättning. Befogenhet därtill torde emellertid, med hänsyn till faran att utredning går förlorad, ej böra stå öppen under obegränsad tid utan blott under en kortare preklusionsfrist, förslagsvis tre månader. Anspråk på ersättning bör uppenbarligen framställas hos domstol, som handlagt målet. Huruvida sådan talan skall väckas hos den domstol, som först dömt i brottmålet, eller hos den domstol, där målet sist handlagts, kan vara föremål för delade meningar. Beredningen har särskilt med hänsyn till frågan, huruvida misstanke ännu kvarstår mot den misstänkte, ansett övervägande skäl tala för det senare alternativet. Sökes ersättning av någon, som häktats för brott men lösgivits utan att åtal kommit till stånd, bör an-

313 språket uppenbarligen väckas vid den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet. Därest talan om ersättning föres särskilt, torde stämning icke böra krävas; det torde få anses tillräckligt alt anspråket framställes genom skriftlig ansökan. Fullföljd av talan mot rättens avgörande synes lämpligen böra ske genom besvär i stället för genom vad. Föreskrift bör därför meddelas, att avgörandet skall hava formen av slutligt beslut. I fråga om rättens sammansättning torde böra gälla samma bestämmelser som om huvudförhandling i allmänhet. Med hänsyn till den prövning av skuldfrågan, som skall äga rum, då ersättning sökes enligt 1 §, torde emellertid, om ansökan i sådant fall göres hos domstol, som tidigare prövat brottmålet, rätten böra sammansättas efter enahanda grunder som i nämnda mål. En följd härav är, att då nämnd medverkat i rådhusrätt i brottmålet, nämnd skall deltaga även i prövningen av ansökan. Det är önskvärt att rätten såvitt möjligt består av samma domare som i brottmålet. Då anspråk på ersättning framställes, bör åklagaren beredas tillfälle att yttra sig. Det nu sagda bör gälla även för det fall, att ansvarstalan förts allenast av målsägande. Åklagaren bör även äga att utföra och fullfölja talan å det allmännas vägnar; av 20 § promulgationslagen till nya R.B. framgår, att därvid reglerna för allmänt åtal skola tillämpas. Att utdömd ersättning icke bör utbetalas, innan beslutet därom vunnit laga kraft, torde vara uppenbart. 5§. Enligt gällande lag kan, om ersättning utgått till häktad eller dömd och häktningen eller domen inneburit tjänstefel, staten göra gällande regressanspråk mot den felande. Att rätten härtill bör bibehållas, torde vara uppenbart. Dessutom torde regressrätt böra medgivas, även om häktningen eller domen eljest tillkommit genom inverkan av brottsligt förfarande, såsom om någon förfalskat skriftliga bevis eller avgivit falskt vittnesmål. Så snart skadeståndstalan kunnat föras mot enskild person, bör alltså staten äga inträda i rätten mot denne. Enligt allmänt vedertagna grundsatser skall ny civillag icke äga tillämpning å rättsförhållanden, som uppkommit före lagens ikraftträdande. Å andra sidan skall ny processlag tillämpas å varje processuell företeelse, som inträffar efter det lagen trätt i kraft. De ändringar, som innefattas i förevarande lagförslag, beröra såväl civilrättsliga som processrättsliga förhållanden men torde få anses vara av övervägande processuell natur. Lämpligast synes vara, att den nya lagen i sin helhet blir tillämplig å alla ersättningsfrågor, som anhängiggöras efter lagens ikraftträdande, oavsett vid vilken tidpunkt skadan inträffat; i den mån den nya lagens bestämmelser innebära vidgad ersättningsrätt för den häktade eller dömde, tala ock billighetsskäl för denna ståndpunkt. Endast om anspråk på ersättning redan framställts, då de nya bestämmelserna träda i kraft, torde äldre lag fortfarande böra

314 gälla. Det är emellertid uppenbart att längden av tidsfrist, som börjat löpa enligt den nu gällande lagen, icke bör påverkas av den nya lagens ikraftträdande.

Förslag till lag angående fullföljd av t a l a n och underställning i vissa mål, vari domkapitel h a r a t t döma. I inledningen till betänkandet har beredningen upptagit frågan om en allmän reform av rättegången inför domkapitlen i mål rörande ämbetsbrott av präst. På skäl, som där anförts, har beredningen icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang utarbeta och framlägga förslag till en sådan reform. Däremot har beredningen funnit påkallat, att reglerna om klagan över domkapitels och hovrätts utslag och beslut i dylika mål närmare anpassas till de allmänna fullföljdsbestämmelserna i nya R.B. Som n ä m n d a balk ej innehåller några stadganden om underställning, erfordras vidare, att föreskrifter meddelas om förfarandet i fall, då domkapitlets utslag skall underställas hovrättens prövning. Enligt 8 § cirkuläret den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium böra upptagas och avgöras m. m., gäller beträffande fullföljd av talan mot domkapitels utslag i rättegångsmål, att besvär skola anföras hos hovrätten inom trettio dagar från det klaganden bevisligen erhållit del av utslaget. Delgivningen skall, då parterna ej äro närvarande vid utslagets meddelande, ske genom länsstyrelsens försorg. Genom förordningen den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter, som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernas utslag, har med hänsyn till att domkapitlet även är verkställande myndighet föreskrivits skyldighet för klaganden att, vid äventyr av talans förlust, hos domkapitlet dels inom besvärstiden göra anmälan om de tilltänkta besvären dels ock därefter inom viss tid styrka, att han ingivit besvär. Motsvarande skyldighet föreligger vid fullföljd av talan mot hovrättens utslag. Erinran om vad klaganden sålunda h a r att iakttaga skall upptagas i besvärshänvisningen. Uti det i inledningen omförmälda den 25 juli 1935 avgivna sakkunnigbetänkandet med förslag till lag om domkapitel m. m. (S. O. U. 1935:31) förordades vissa ändringar i de sålunda gällande fullföljdsreglerna. Enligt de sakkunnigas mening borde besvärstiden minskas till tjugu dagar, räknat från utslagets delgivning med klaganden, och för delgivningens verkställande borde domkapitlet äga vända sig ej blott till Konungens befallningshavande utan även direkt till honom underordnad myndighet. Härjämte borde den i 1812 års förordning föreskrivna anmälningsskyldigheten avskaffas; den vore betungande för klaganden och ägde ej sådan praktisk betydelse, att den ändock borde bibehållas. Förslagen i fråga tillstyrktes eller lämnades utan erinran i samtliga över

315 betänkandet avgivna remissyttranden. Den lagstiftning om domkapitlen, som på grundval av betänkandet kom till stånd år 1936, begränsades emellertid till att avse frågan om domkapitlens organisation, och de ifrågasatta rättegångsbestämmelserna kommo följaktligen icke under statsmakternas prövning. Enligt nya R.B. skall talan mot underrätts avgöranden i sak, dess domar, fullföljas genom vad, medan rättsmedlet mot övriga avgöranden, besluten, är besvär. I vademål kräves i regel, att muntlig förhandling hålles även i överrätt; besvärsmål kan däremot i allmänhet avgöras på handlingarna. Vad domkapitelsprocessen angår är förfarandet redan i första instans i stor utsträckning skriftligt. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att i fråga om denna process upprätthålla kravet på muntlig förhandling i överrätt, och rättsmedlet mot domkapitels utslag torde därför även framdeles böra vara besvär. Även regeln, att besvärstiden skall räknas från det klaganden erhöll del av utslaget, torde böra bibehållas. För delgivningens verkställande bör domkapitlet emellertid äga anlita den utväg, som i varje fall finnes lämpligast; förutom att hänvända sig till länsstyrelse eller polismyndighet bör det sålunda stå domkapitlet fritt att föranstalta om delgivning medelst posten. I fråga om besvärstidens längd torde den omständigheten att här i regel är fråga om talan mot ett sakligt avgörande böra föranleda, att samma regler tillämpas som beträffande vad i brottmål i allmänhet och att fristen alltså bestämmes till tre veckor. I övrigt synes, likaledes i överensstämmelse med nya R.B:s fullföljdssystem, böra gälla, att besvären skola avlämnas till domkapitlet i stället för som nu till hovrätten; att det därvid bör stå klaganden öppet att använda bud eller sända besvären med posten torde vara uppenbart. Med avseende å behandlingen av inkommen fullföljdsinlaga torde till förebyggande av tidsutdräkt i fråga om dess insändande till hovrätten böra gälla, att prövningen, huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, skall äga rum i hovrätten; en särskild domförhetsregel, enligt vilken domkapitlet i förevarande fall skulle vara beslutfört med stiftssekreteraren ensam, torde icke i detta sammanhang böra införas. Vad nu sagts har haft avseende endast å fullföljd av talan mot slutligt utslag; mot beslut, som domkapitel meddelat under rättegången, synes, i överensstämmelse med vad redan nu torde gälla, talan icke böra tillåtas annat än i samband med klagan i huvudsaken. Bestämmelser a,v ovan angiven innebörd ha upptagits i 1 § av förslaget. Härigenom förlorar den i 1812 års förordning föreskrivna anmälningsskyldigheten sin väsentliga betydelse och sagda förordning torde följaktligen kunna upphävas. I 2 § ha intagits föreskrifter om förfarandet vid underställning. Förslaget innebär, att underställningsmål, liksom fullföljda mål, alltjämt skola kunna avgöras på handlingarna, och ansluter sig även i övrigt nära till de stadganden i ämnet, som nu äro meddelade i 27 kap. 17 § äldre R.B. I likhet med vad som ovan förordats i fråga om besvär föreslår beredningen emellertid, att påminnelser skola avlämnas till domkapitlet i stället för som nu till hovrätten. På grund härav har bestämmelsen i 5 § i 1787 års cirkulär om tiden

316 för handlingarnas insändande till hovrätten ansetts böra ersättas med föreskrift, att detta skall äga rum snarast möjligt sedan tiden för påminnelsers avgivande utgått. I 3 § av förslaget meddelas bestämmelser om fullföljd av talan mot hovrätts utslag i mål från domkapitel. Då i sådant hänseende nya R.B:s regler om prövningstillstånd torde böra äga motsvarande tillämpning, föreslår beredningen, att om fullföljden skall gälla vad i nämnda balk är stadgat om talan mot hovrätts slutliga beslut i mål, som väckts vid underrätt. Som framhållits i inledningen till betänkandet finnes i mål, varom nu är fråga, i allmänhet icke någon åklagare. Har hovrätt ändrat domkapitels utslag till förmån för den dömde, torde det emellertid stå domkapitlet fritt att, om domkapitlet anser hovrättens utslag böra överklagas, göra framställning därom hos justitiekanslern. Med hänsyn härtill torde böra tillses, att hovrättens utslag före klagotidens utgång bringas till domkapitlets kännedom. Av domkapitlets ställning såsom verkställande myndighet betingas att domkapitlet erhåller del även av utslag, som meddelats av högsta domstolen. På grund av vad sålunda anförts h a r i 4 § upptagits ett stadgande, att utskrift av hovrätts eller högsta domstolens slutliga beslut i mål från domkapitel utan dröjsmål skall tillställas domkapitlet.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. och äga tillämpning å alla utslag och beslut, som meddelas efter ikraftträdandet. Med hänsyn härtill torde särskild övergångsbestämmelse ej erfordras.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Gällande bestämmelser. För rättsskipningen vid krigsmakten ha sedan gammalt varit inrättade särskilda domstolar. Enligt gällande lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes är krigsrätt underdomstol vid krigsmakten. I fråga om krigsrätterna och deras sammansättning är att skilja mellan krigsrätter i fredstid och sådana, som skola inrättas, då krigsmakten för annat ändamål än övning ställes på krigsfot. I fredstid skall krigsrätt finnas vid varje regemente eller därmed likställt truppförband av armén, kustartilleriet och flygvapnet (regementskrigsrätt) samt vid envar av örlogsstationerna (stationskrigsrätt). I fråga om andra avdelningar av krigsmakten än nu sagts äger Kungil. Maj:t förordna, att krigsrätt skall inrättas för en eller flera sådana avdelningar (särskild krigsrätt); Kungl. Maj :t kan ock bestämma, att dylik avdelning skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt. Under krigsförhållanden

317 — då krigsmakten för annat ändamål än övning ställes på krigsfot — är fältkrigsrätt underdomslol vid krigsmakten. Kungl. Maj:t bestämmer vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten fältkrigsrätt skall inrättas. Om endast en del av krigsmakten ställes på krigsfot, bestämmer Kungl. Maj:t, huruvida fältkrigsrält vid denna del skall vara underdomstol. Genom kungörelse den 26 april 1940 förordnades om inrättande av fältkrigsrätter vid åtskilliga avdelningar av krigsmakten. Vissa av dessa fältkrigsrätter ha sedermera upphört enligt kungörelse den 17 januari 1941. De för fredsförhållanden avsedda krigsrätterna bestå av fyra ledamöter, därav två civila och två militära. Civila ledamöter äro krigsdomaren, som är krigsrättens ordförande, samt auditören. Krigsdomare förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid; i särskilda fall kan krigsdomare utnämnas till befattningen. Samma person må vara krigsdomare vid flera krigsrätter. Till krigsdomare skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Såsom ställföreträdare för krigsdomare må förordnas vice krigsdomare. Auditor vid regements- eller stationskrigsrätt utses av Kungl. Maj:t; han kan förordnas att tjänstgöra även vid särskild krigsrätt, om ej särskilt förordnad auditor där erfordras. Auditor kan liksom krigsdomare anställas vid flera krigsrätter. Såsom ställföreträdare för auditor må förordnas vice auditor. För behörighet att vara auditor eller vice auditor krävas samma kvalifikationer som för behörighet att utöva domarämbete. Ehuru lagen förutsätter, att auditor i regel skall utnämnas till befattningen, tillsättas auditörsbefattningarna för närvarande allenast tillsvidare. De militära ledamöterna i fredskrigsrätt växla alltefter den tilltalades tjänstegrad. Vid åtal mot officer eller därmed jämställd person tjänstgöra som militära ledamöter alltid officerare. Vid åtal mot underofficer eller någon av manskapet tjänstgör en officer och en underofficer. Militära ledamöter förordnas av vissa högre befälhavare för ett år i sänder; vid åtal mot generalsperson eller flaggman förordnas dock militära ledamöter särskilt för det målet av Kungl. Maj:t. För vissa mål eller ärenden, avseende undersökning rörande skada å krigsmakten tillhörig egendom eller förlust av sådan egendom, gälla särskilda bestämmelser om krigsrättens sammansättning. Sådana mål eller ärenden — i det följande betecknade undersökningsmål — må handläggas även om krigsdomaren ej är tillstädes, varvid auditören är ordförande; som militära ledamöter tjänstgöra två officerare av kaptens grad. Fältkrigsrätt består av en civil ledamot, fältkrigsdomaren, och två militära ledamöter. Ordförande är fältkrigsdomaren eller i vissa fall den främste militäre ledamoten. Fältkrigsdomare förordnas av Kungl. Maj:t eller under särskilda omständigheter av befälhavare. Till fältkrigsdomare skall förordnas krigsdomare eller auditor eller, om sådan ej finnes att tillgå, annan, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbeten. Militära ledamöter förordnas av befälhavare för varje tillfälle; i fråga om de militära ledamöternas tjänstegrad gälla liknande bestämmelser som för krigsrätter i fredstid.

318 Krigsrätterna lyda under krigshovrätten såsom krigsöverdomstol. Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt särskilt bildad avdelning. Den består av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd och, såsom militära ledamöter, två officerare. Under krigstid kan i vissa fall överkrigsrätt vara krigsöverdomstol. Överkrigsrätt utgöres av tre militära ledamöter, därav en ordförande, samt två överauditörer. Ordförande och överauditörer förordnas i regel av Kung]. Maj:t. Övriga ledamöter utses vid förefallande behov av befälhavare. I mål, som fullföljas från krigsöverdomstol eller vari krigsöverdomstols dom skall underställas, dömer högsta domstolen. Enligt § 20 regeringsformen skola därvid i avgörandet deltaga två militärpersoner av högre grad, vilka Kungl. Maj:t därtill utser och förordnar. Utöver vad nu nämnts kan såsom en särskild domstol under krig i vissa fall förordnas ståndrätt. Därom hänvisas till bestämmelserna i 15 kap. lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Såsom åklagare tjänstgöra vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol överkrigsfiskal. I vissa fall — då åtal vid krigsrätt skall föras mot officer av regementsofficers eller högre grad — är överkrigsfiskal åklagare även vid krigsrätt; han äger dock uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra överkrigsfiskalens talan i målet. Krigsfiskal förordnas av Kungl. Maj:t eller, vad angår fältkrigsrätt, av befälhavaren vid den avdelning, där fältkrigsrätten är inrättad. Överkrigsfiskal vid krigshovrätten utnämnes av Kungl. Maj:t. Vid överkrigsrätt förordnas överkrigsfiskal av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av befälhavare. Till krigsfiskal må i regel förordnas endast den, som uppfyller de kvalifikationer vilka erfordras för behörighet att utöva domarämbete eller som tjänstgör eller tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid avlagt prov visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar. Enligt gällande instruktion för justitiekanslersämbetet den 18 juni 1937 är justitiekanslern Kungl. Maj:ts högste åklagare. Han skall i sådan egenskap öva uppsikt över åklagarväsendet i riket. I enlighet härmed har justitiekanslern att öva tillsyn även å åklagarväsendet vid krigsdomstolarna. Liksom beträffande åtal, som av åklagare anhängiggjorts vid allmän domstol, har justitiekanslern att efter hemställan av underordnad åklagare vid krigsdomstol pröva, huruvida åtal skall fullföljas hos Kungl. Maj:t. Enligt instruktionen skall justitiekanslern vidare taga den befattning med meddelande av ledighet för krigsfiskaler och förordnande av ställföreträdare för dem, som stadgas i krigsdomstolslagen samt instruktionen för krigsfiskaler m. fl. Efter framställning har han även att för visst mål förordna åklagare vid krigsrätt. Krigsrätt har i huvudsak att upptaga mål om åtal mot militär eller därmed jämställd personal för brott, som omförmälas i strafflagen för krigsmakten. För vissa särskilda brott, såsom förräderi, kan, därest brottet förövats i krigstid eller eljest då rikets krigsmakt är mobiliserad, åtal vid

319 krigsrätt väckas även mot den, som ej lyder under strafflagen för krigsmakten. Till krigsrätt höra ock de undersökningsmål, som förut omnämnts. Över skadestånd på grund av brott äger krigsrätt döma, även om yrkande angående ansvar ej samtidigt framställes. Hos krigsöverdomstol fullföljes talan mot krigsrätts avgörande. Därjämte tillkommer det krigsöverdomstol bland annat att säsom första domstol upptaga mål angående fel eller försummelse i domarämbetet av ledamot i krigsrätt. Vanliga forumbestämmelser gälla ej beträffande krigsrätt. Huvudregeln är, att mål skall upptagas av krigsrätten vid det förband eller den örlogsstation eller avdelning, som den tilltalade tillhör eller som målet närmast angår. För krigsrätterna är ej såsom för de allmänna underrätterna fastställd särskild sammanträdesordning. Krigsrätt har att sammanträda, då det erfordras för prövning av mål, som ankommer på krigsrätten. Det åligger befälhavare — vanligen regementschef eller därmed jämförlig befälhavare — att i närmare angiven ordning föranstalta om krigsrättens sammankallande. Beträffande rättegången vid krigsdomstol gäller som allmän regel, att vad om rättegång vid allmän domstol är föreskrivet skall lända till efterrättelse i den m å n det är tillämpligt och annat ej är särskilt stadgat. Från det allmänna rättegångsförfarandet avvikande regler äro för krigsrätt meddelade huvudsakligen i vad angår rättegångens inledande. Anmälan om brott göres I hos den befälhavare, som äger föranstalta om krigsrättens sammankallande för målets behandling. Förberedande utredning om brottet och omständigheterna därvid sker vid förhör inför militär myndighet, vid armén kallat majorsförhör. Sedan utredningen slutförts, hänskjuter befälhavaren målet till krigsrätt. Detta sker genom resolution å förhörsprotokollet. Tid och plats för rättens första sammanträde bestämmas av krigsdomaren efter samråd med befälhavaren eller, vad angår fältkrigsrätt, av befälhavaren efter samråd med fältkrigsdomaren. Befälhavaren överlämnar därefter handlingarna i målet till åklagaren, som har att vidtaga den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, samt kalla parter, vilka ej annorledes underrätiats om rättegången. Det nu sagda gäller i tillämpliga delar även om mål, däri talan om ansvar ej föres. Av det anförda framgår, att stämning icke förekommer i mål, varom här är fråga. De säregna anordningarna i fråga om rättegångens inledande medföra ock, att åklagarens befattning med saken i regel inträder först sedan målet blivit anhängigt vid krigsrätten. Enligt den i administrativ ordning utfärdade militära bestraffningsförordningen av den 17 december 1915 bör visserligen, då det på grund av målets beskaffenhet prövas lämpligt, krigsfiskalen lämnas tillfälle att medverka vid utredningen inför de militära myndigheterna samt att leda eller taga del i därvid hållet förhör. I allmänhet torde dock åklagaren icke deltaga i denna förberedande utredning. En särställning bland de på krigsrätts handläggning ankommande målen intaga undersökningsmålen. Härom föreskrives i lagen, att om i särskild författning är stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum

320 inför krigsdomstol, detta skall lända till efterrättelse. Dylika stadganden återfinnas i ett flertal militära reglementen. Då syftet med ifrågavarande förfarande är att vinna utredning om orsaken till och ansvaret för inträffad skada eller förlust med avseende å krigsmakten tillhörig egendom, kunna förhållanden av vitt skilda slag bliva föremål för undersökning. Oftast torde undersökningen vara av enkel beskaffenhet. De vanligaste fallen lära sålunda avse utredning angående persedlar, som skadats eller förkommit. I andra fall kan däremot omfattande utredning erfordras, såsom då skada inträffat genom sprängning eller vid manövrering av motorfordon, fartyg eller flygplan eller då fråga är om redovisning för persedlar eller annat, som innehafts av förrådsförvaltare under uppbördsmannaansvar. Ehuru undersökningsförfarandet närmast är inriktat på frågan om ersättningsskyldig r het gentemot kronan, har det i praxis utsträckts att avse även utredning, huruvida brottsligt förhållande kan antagas ligga någon till last. 1 Härigenom kan undersökningen komma att omfatta händelser, som medfört kroppsskada å militär eller civil person eller någons död eller skada å enskild egendom. I dylika fall har undersökningen tydligen karaktären av en rättslig förundersökning. På yrkande av krigsfiskal eller annan, som har att bevaka kronans rätt, äger rätten i undersökningsmål döma över kronans ersättningsanspråk. Förekomma skäl till åtal, skall detta däremot anhängiggöras i vanlig ordning; detta sammanhänger med det förut berörda förhållandet, att rätten vid undersökning är domför med auditören och två militära ledamöter, under det att för prövning av ansvarsyrkande erfordras fullsutten rätt. I viss utsträckning utövas den militära rättsskipningen av befälhavare. Som framgår av fjärde delen strafflagen för krigsmakten tillkommer det sålunda befälhavare att utöva disciplinär bestraffningsrätt i s. k. disciplinmål. Till disciplinmål räknas enligt 185 § samma lag mål angående överträdelser av lagen, då dessa överträdelser efter i paragrafen angivna lagrum kunna försonas med disciplinstraff. I vissa fall kan disciplinmål hänskjutas till krigsrätt. På sätt framgår av 204 § strafflagen för krigsmakten är detta fallet, när strängare straff anses böra ifrågakomma än befälhavaren äger ålägga eller erforderlig utredning icke kunnat ske. I sistnämnda hänseende må erinras, att i disciplinmål ej kan upptagas vittnesbevisning eller dömas över skadeståndsanspråk. Erfordras vittnesbevisning eller ifrågakommer skadeståndstalan, kan alltså anledning föreligga att hänskjuta målet till krigsrätt. Talan mot beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, fullföljes till krigsöverdomstolen. Allmänna grunder för beredningens förslag. Framställningar och förslag ha vid olika tillfällen framkommit om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid. Hemställan om utredning i sådant syfte gjordes av riksdagen genom skrivelser till Kungl. Maj:t 1920 (nr 227) 1

Jfr M. 0:s ämbetsberättelse 1935 s. 102 ff.

321 och 1932 (nr 68). Vid 1933 års riksdag framlades proposition (nr 223) med förslag om upphörande av de då fungerande krigsdomstolarna samt överflyttning av på dem ankommande uppgifter å de allmänna domstolarna eller för vissa fall särskild krigsrätt, bestående av enbart civila domare. Propositionen avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 51). Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut, och frågan kom därmed att förfalla. Beredningen har, såsom framhållits i inledningen till dess betänkande, ansett sig icke böra föreslå någon rubbning i fråga om de grunder, enligt vilka för vissa rättsområden anvisats specialprocess. I de förslag, som beredningen framlägger, ha därför de nuvarande specialdomstolarna, däribland krigsdomstolarna, bibehållits. Som i inledningen även uttalats utgör den nya rättegångsordningen dock icke något hinder för att framdeles ändringar vidtagas i detta avseende, i den mån skäl därtill framträda. Vad angår krigsdomstolarna är vid bedömande av denna fråga särskilt att beakta den förändring, som under de senaste åren inträtt beträffande krigsrätternas arbetsbörda. I 1933 års proposition räknades med, att på krigsrätterna årligen belöpte i runt tal 1 150 slutligen avgjorda mål och ärenden. Detta tal överensstämmer ganska väl med antalet slutligen avgjorda mål och ärenden 1937 och 1938. Redan under 1939 inträdde emellertid nära nog en fördubbling av antalet slutbehandlade mål och ärenden, och motsvarande tal uppgingo för 1940 till 7 212 och för 1941 till 9 502. Visserligen lär en minskning av målens antal vara att förvänta i den mån mera fredliga förhållanden inträda; med hänsyn till den nya försvarsorganisationen torde dock även framdeles den på krigsrätterna belöpande arbetsbördan bliva väsentligt större än före krigsutbrottet. Vad angår domstolarnas sammansättning vid behandling av de mål, varom här är fråga, har, såsom omnämnts i beredningens motiv till ändring av § 20 regeringsformen, fråga uppkommit att låta flygvapnet företrädas i högsta domstolen och krigshovrätten. Huruvida en sådan anordning för närvarande är påkallad, torde icke ankomma på beredningen att avgöra. För krigshovrättens del föreslås ej heller någon ändring i detta avseende. I syfte att undanröja det hinder, som grundlagens stadgande utgör för en reform i denna riktning, har beredningen däremot ansett sig böra föreslå sådan ändring av § 20 regeringsformen, att antalet militära ledamöter i högsta domstolen skall vara två eller högst tre. I yttrande till beredningen har krigshovrätten berört den inträdda ökningen i domstolens arbetsbörda och de anstalter, som i anledning därav vidtagits, samt framhållit, att frågan om krigshovrättens organisation under dessa förhållanden måste komma under omprövning. Som krigshovrätten även uttalat, är emellertid tidpunkten ännu icke inne att fatta ståndpunkt till hithörande spörsmål. Beredningen har sålunda icke heller ur denna synpunkt haft anledning att föreslå ändringar i krigshovrättens organisation. Beträffande högsta domstolen torde utöver vad nyss berörts vissa ändringar böra genomföras i fråga om de militära domarnas medverkan. Då dessa ändringar närmast avse domförheten, skall detta spörsmål upptagas till behandling i annat sammanhang. 21—411530

322 Införandet av fri bevisprövning och nya regler för förfarandet vid de allmänna domstolarna föranleder en motsvarande omläggning av rättegången vid krigsdomstolarna. Förfarandet bör alltså även vid dessa domstolar vila; på grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentra-! tion, och rättegången bör i enlighet med förhandlingsprincipen anordnas såsom en förhandling mellan parterna å ömse sidor. Tydligt är emellertid, att de säregna förhållandena på detta område kräva beaktande och att som följd! härav en särskild reglering i vissa avseenden kan vara påkallad. Beredningen får i det följande tillfälle att närmare ingå på dessa frågor. Som förut antytts uppställer lagen redan nu såsom huvudregel, att vad om rättegång vid allmän domstol är föreskrivet skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om ej annat är stadgat. Med bibehållande av denna regel erfordras för övergången till den nya processordningen endast att de avvikelser angivas, vilka böra gälla såvitt angår rättegången vid krigsdomstolarna. Liksom för närvarande komma härvid främst i betraktande de anordningar, som avse rättegångens förberedande och inledande. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt föreningen Sveriges krigsfiskaler ha i yttranden till beredningen gjort gällande, att det nya förfarandet icke skulle kunna tillämpas under fältförhållanden, samt ifrågasatt, huruvida icke särskilda bestämmelser borde utfärdas rörande ett förenklat förfarande i krigstid. Denna fråga äger ej något omedelbart samband med rättegångsreformen, och det torde icke ingå i beredningens uppgift att taga ståndpunkt till densamma och framlägga förslag i ämnet. Enligt krigshovrättens mening borde vid den överarbetning, som beredningen hade att verkställa, hänsyn tagas till de vittomfattande ändringar, som numera genomförts i militärorganisationen. Verkningarna av denna omorganisation torde emellertid såvitt angår rättegångsordningen för krigsmakten vara av underordnad, väsentligen formell betydelse. Med hänsyn härtill och då ändringar i detta avseende torde kräva en översyn även av stadganden, som icke beröras av rättegångsreformen, samt den militära organisationen ännu icke torde ha vunnit slutgiltig utformning, har beredningen funnit en överarbetning i sådant hänseende icke lämpligen böra företagas i detta sammanhang. Rättegångens förberedande och inledande. Enligt gällande bestämmelser äro de inledande åtgärderna för brotts beivrande i stort sett desamma, vare sig brottet skall åtalas vid krigsrätt eller bestraffas disciplinärt av befälhavare. I bägge fallen skall anmälan om brottet göras hos befälhavare och förberedande utredning verkställas inför militär myndighet. För bibehållande av denna anordning talar, att utväg härigenom enklast beredes för avskiljande av de mål, som böra behandlas som disciplinmål. Ett sådant avskiljande torde i vissa fall vara möjligt, först sedan viss utredning om brottet verkställts; uppenbarligen ligger det närmast till hands, att denna utredning alltjämt ankommer på de militära myndigheterna. Anmälan om brott, som är av beskaffenhet att böra beivras i disciplinär väg, skall enligt 202 § strafflagen för krigsmakten göras hos den till bestraff-

323 ningsrättens utövning närmast behörige befälhavaren. I fråga om brott, som bör föranleda åtal vid krigsrätt, stadgas i 50 § krigsdomstolslagen, att anmälan skall göras hos den befälhavare, som äger föranstalta om krigsrättens sammankallande för målets behandling. I allmänhet föranleda dessa regler, att anmälan i bägge fallen skall göras hos samme befälhavare. Emellanåt, såsom då särskild krigsrätt är gemensam för flera avdelningar av krigsmakten, kan dock inträffa, att den befälhavare, som har att sammankalla krigsrätten, är en annan än den, som i disciplinmål äger utöva bestraffningsrätt gentemot den tilltalade. I dylika fall kan med nu gällande regler stundom vara ovisst, hos vilken befälhavare anmälan skall göras. Till undanröjande av denna olägenhet och då det även ur andra synpunkter får anses önskvärt, att förfarandet till en början gestaltas lika i fråga om brott, som böra behandlas vid krigsrätt, och förseelser, som kunna bestraffas i disciplinär väg, synes som allmän regel böra gälla, att anmälan i bägge fallen skall göras hos den till bestraffningsrättens utövning närmast behörige befälhavaren. Sedan utredningen inför de militära myndigheterna slutförts, skall enligt gällande lag befälhavaren, om h a n funnit saken tillhöra krigsrätts prövning, hänskjuta målet till krigsrätt. Tidpunkten för rättens sammanträde bestämmes utan åklagarens hörande. Då såsom förut nämnts åklagaren i regel icke före sammanträdets utsättande tagit någon befattning med målet, medför denna anordning den olägenheten, att målet kommer att företagas vid rätten, även om åklagarens utredning icke slutförts och han alltså ej varit i tillfälle att taga ståndpunkt till åtalsfrågan. Åtminstone i mera invecklade mål lär den förberedande utredning, som nu förekommer, icke kunna anses tillfyllest. I den mån utredningen ej kan kompletteras omedelbart inför rätten, lär alltså uppskov bliva nödvändigt. Det torde vara erforderligt att vid övergång till den nya processordningen avhjälpa dessa olägenheter. Om åklagaren icke finner skäl till åtal föreligga, bör uppenbart huvudförhandling icke hållas. Det måste även tillses, att förhandlingens koncentration icke äventyras till följd av bristande förberedelse. Det sagda leder till att, såsom i den allmänna processen, det bör ankomma på åklagaren att fatta beslut i åtalsfrågan och att svara för att den förberedande utredningen blir fullständig. För detta ändamål bör befälhavaren, då han funnit saken tillhöra krigsrätt, i stället för att såsom nu hänskjuta målet till krigarätt, överlämna handlingarna till åklagaren, som har att sörja för erforderlig komplettering av utredningen och meddela beslut i åtalsfrågan. I överensstämmelse med det nu anförda torde böra förfaras även då befälhavare enligt 204 § strafflagen för krigsmakten finner hinder möta för slutlig handläggning av disciplinmål. Även i sådant fall böra alltså handlingarna överlämnas till åklagaren för den åtgärd, vartill h a n kan finna fog. Härom hänvisas till beredningens förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten. För att den tilltalade skall bliva i tillfälle att bereda sitt försvar bör h a n före handläggningen vid rätten ha erhållit kännedom om åklagarens ståndpunkt och den bevisning, som åklagaren avser att åberopa. Liksom i den all-

324 manna brottmålsprocessen torde detta lämpligen böra ske genom att stämning i målet delgives honom. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har i yttrande till beredningen anfört, att den tilltalade i flertalet fall även utan stämning hade fullt klart för sig vad åtalet gällde och att stämning sålunda vore obehövlig. P å skäl, som nyss angivits, och då den av föreningen förordade anordningen kunde äventyra förhandlingens koncentration, har beredningen ansett sig icke kunna biträda föreningens ståndpunkt. För den allmänna processen gäller som regel, att stämning utfärdas avrätten. Enligt 45 kap. 1 § nya R.B. äger dock rätten att i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning. Då det är önskvärt, att i de mål, varom här är fråga, rättens civila ledamöter ej betungas med utfärdande av stämning, torde böra stadgas, att stämning i mål om allmänt åtal alltid må utfärdas av åklagaren. Tydligt är, att åklagaren, innan stämning utfärdas, har att samråda med krigsdomaren eller, i fältkrigsrätt, fältkrigsdomaren; stämning torde böra utfärdas först sedan tid och ställe för krigsrättens sammanträde blivit bestämda. Det nu anförda har närmast avseende å de vanligast förekommande fallen, då den misstänkte lyder under befälhavare, som äger utöva bestraffningsrätt över honom. Som i det föregående antytts kan understundom inträffa, att åtal vid krigsrätt skall anställas mot någon, som ej är underkastad befälhavares bestraffningsrätt. I dessa fall saknas tillräcklig anledning att uppställa krav på anmälan om brottet hos befälhavare. Närmast till hands ligger, att anmälan göres hos åklagaren vid den krigsrätt, som har att upptaga åtal mot den misstänkte. Då det i här avsedda fall kan vara ovisst vilken krigsrätt, som har att upptaga åtalet, bör emellertid anmälan kunna göras även hos allmän åklagare. Anmälan, som gjorts hos sådan åklagare, bör omedelbart tillställas åklagaren vid den krigsrätt, som är behörig att upptaga saken. Därest i något fall skulle ifrågakomma åtal för brott, som må åtalas endast av målsägande, bör den befälhavare, hos vilken anmälan gjorts, pm saken ej skall behandlas som disciplinmål, underrätta målsäganden, att han har att hos krigsrätten göra ansökan om stämning i målet. Om målsägandes rätt att väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, bör gälla vad i nya R.B. för sådant fall är föreskrivet; härom hänvisas till 20 kap. 8 § samt 47 kap. nämnda balk. Vad nu yttrats angående rättegångsförfarandet i första instans har avsett mål, vari talan föres om ansvar. Därest vid krigsrätt i särskilt mål föres talan om skadestånd eller annat ersättningsanspråk, är målet enligt de grundsatser, som gälla för den nya rättegångsordningen, att anse som tvistemål. De i nya R.B. för tvistemål meddelade bestämmelserna böra i sådant fall i allt väsentligt lända till efterrättelse. Härav följer, att käranden har att hänvända sig med stämningsansökan till krigsrätten och att delgivning skall ombesörjas av rätten. Som av det följande framgår kan stämningsansökan insändas eller inlämnas till krigsrättens kansli.

325 Huvudförhandlingen. Liksom vid de allmänna underrätterna är förfarandet vid krigsrätterna för närvarande muntligt-protokollariskt; vad som förekommer vid rättens förhandling upptecknas i protokollet, och uppteckningen ligger till grund för rättens avgörande. Då processmaterialet sålunda finnes intaget i rättens ! protokoll, föreligger i och för sig ej något hinder för att handläggningen omfattar flera rättegångstillfällen och utsträckes över en längre tidrymd. Ej heller kan anses oundgängligen erforderligt, att de ledamöter, som deltaga i avgörandet av ett mål, som förekommit vid flera rättegångstillfällen, övervarit de tidigare förhandlingarna. I motsats härtill skall under den nya rättegångsordningen underrättens avgörande grundas omedelbart å den munt| liga huvudförhandlingen. En förutsättning härför är, att förhandlingen koncentreras, om möjligt till ett enda rättegångstillfälle. Erfordras uppskov, måste — såframt en fullständigt ny huvudförhandling skall kunna undvikas — förhandlingen återupptagas inom sådan tid, att rättens ledamöter kunna antagas alltjämt minnas vad som förekommit vid den tidigare förhandlingen. Uppenbart är, att i målets avgörande ej må deltaga ledamöter, som ej övervarit den tidigare förhandlingen. I enlighet härmed stadgas, såvitt angår brottmål, i 46 kap. 11 § nya R.B. såsom villkor för fortsättande av uppskjuten huvudförhandling, att målet återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande samt att de domare, som då sitta i rätten, övervarit den tidigare handläggningen. Äro dessa förutsättningar ej för handen, skall helt ny huvudförhandling hållas. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har för krigsrätternas del ifrågasatt avvikelser från de nu angivna reglerna för fortsatt huvudförhandling. Enligt föreningens uppfattning komme till följd av övningar, kommendering till tjänstgöring å annan ort eller andra liknande omständigheter parter eller vittnen allt emellanåt att bliva hindrade att inställa sig vid huvudförhandlingen, och målet kunde av samma skäl ofta icke utsättas att åter förekomma inom den tid av två veckor, som i 46 kap. 11 § nya R.B. vore föreskriven för att handläggningen skulle kunna anses såsom fortsatt huvudförhandling. Av enahanda orsaker kunde inträffa, att de militära ledamöterna i krigsrätten bleve hindrade att tjänstgöra i rätten å den dag, till vilken huvudförhandlingen uppskjutits; enligt nyssnämnda lagrum skulle även i dylikt fall helt ny huvudförhandling bliva erforderlig. På grund härav borde medgivas, att ett mål finge upptagas till fortsatt huvudförhandling, även om längre uppskov erfordrades än som förutsattes i nya R.B. För fortsatt huvudförhandling borde ej heller oundgängligen krävas, att därvid närvore samma militära ledamöter, som tjänstgjort vid huvudförhandlingens påbörjande. Av den nyss lämnade redogörelsen framgår, att vid fortsatt huvudförhandling avgörandet skall grundas å förhandlingen i dess helhet, alltså även på vad som förekommit vid huvudförhandlingens påbörjande. Att under dessa omständigheter en uppskjuten huvudförhandling ej kan fortsät-

326 tas med andra militära ledamöter än som övervarit den tidigare förhandlingen ligger i öppen dag. Avgörande betänkligheter tala även mot, att längre anstånd än två veckor medgives för fortsättande av påbörjad huvudförhandling. En utsträckning av denna tid skulle sannolikt ej minska faran för växlingar i krigsrättens sammansättning. Särskilt i fält skulle förhållandet snarast bliva det motsatta. Ur denna synpunkt är påtagligt, alt målen vid krigsrätterna och i all synnerhet vid fältkrigsrätterna böra i största möjliga utsträckning handläggas vid ett enda rättegångstillfälle. Enligt vad föreningen uppgivit sker detta redan nu i flertalet fall. Förutsättningarna härför torde framdeles bliva större, då grundligare förberedelse skall äga rum. Genom att rättens ordförande samråder med befälhavaren om lid och ställe för rättens sammanträde och, där så erfordras, bevisning upptages utom huvudförhandlingen torde ock i allmänhet vara möjligt att övervinna de hinder, som i övrigt kunna möta för huvudförhandlingens genomförande å utsatt tid. Enligt vad föreningen vidare framhållit skulle det för krigsrätternas del erbjuda stora svårigheter att fullgöra vad i nya R.B. vore föreskrivet i avseende å protokollets färdigställande före huvudförhandlingens avslutande. Enligt 6 kap. 8 § nämnda balk gäller härutinnan, att protokollet skall erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas; då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra anteckning därom. I lagrummet meddelas i övrigt närmare föreskrifter rörande uppteckning av utsaga, som skall antecknas i protokollet. Föreningen har ifrågasatt sådan avvikelse från dessa bestämmelser, att memorialanteckningar angående gjord utsaga finge uppläsas för godkännande och, sedan de vitsordats av den hörde, av auditören i samverkan med ordföranden avfattas skriftligen inom viss kort tid efter handläggningen. Som skäl härför har åberopats, att krigsrätterna icke såsom de allmänna domstolarna ägde tillgång till särskilda protokollförare och kanslipersonal samt att protokollets färdigställande före förhandlingens slut måste medföra en väsentlig förlängning av handläggningen, vilket innebure, att de militära ledamöterna samt parter och vittnen i större utsträckning än för närvarande komme att dragas från sitt huvudsakliga arbete i krigsmaktens tjänst. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform uttalades, att det nu tillämpade sättet i fråga om protokollens uppsättande understundom lång tid efter förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, upphöra och protokollet färdigställas vid själva förhandlingen; endast därigenom kunde vinnas den kontroll, som vore protokollets huvudsyfte. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande. Vid granskning av processkommissionens betänkande framhöll även lagrådet, att det vore av stor vikt att fasthålla vid regeln att protokollet skulle — med eftergift på anspråken beträffande språkriktighet och utformning — givas definitiv avfattning redan vid förhandlingen. I propositionen med förslag till ny rättegångsbalk framhöll departementschefen, att det syntes oeftergivligt att protokollet borde vid förhandlingens slut föreligga i slut-

327 lig avfattning. Särskilda utskottet vid 1942 års riksdag anslöt sig till detta uttalande och fann sig icke kunna förorda någon ändring av förslagets bestämmelser. Dessa godkändes även av riksdagen. Med hänsyn till den vikt, som sålunda tillmätts bestämmelserna om protokollets färdigställande vid förhandlingen, kan beredningen icke förorda någon eftergift härutinnan för krigsrätternas del. Svårigheterna vid tillämpningen torde i allmänhet icke vara större i fråga om krigsrätterna än beträffande de allmänna underrätterna. I den mån för protokollföringen erfordras skrivbiträde, torde anordningar därför böra vidtagas. Vikten av att protokollet omedelbart färdigställes torde vid krigsdomstolarna ofta vara större än vid de allmänna domstolarna. Det nu sagda gäller ej minst fältkrigsrätterna; tidsutdräkt med protokollets uppsättande torde med de förhållanden, under vilka dessa verka, medföra stor olägenhet. I anledning av vad föreningen anfört må i övrigt följande framhållas rörande de ifrågavarande bestämmelsernas innebörd. Som antytts i nyss berörda lagrådsutlåtande böra hittills vedertagna anspråk i fråga om protokollets avfattning i språkligt och formellt avseende icke upprätthållas. Rörande uppteckning av gjorda utsagor bör i regel vara tillräckligt med ett kortfattat återgivande av det väsentliga i utsagan. Uppteckningen bör vara i det skick, att den k a n uppläsas eller föreläggas den hörde för godkännande. Önskvärt är, att uppteckningen omedelbart verkställes på sådant sätt, att den ingår i eller kan fogas som bilaga till protokollet. Därest vid förhöret endast memorialanteckningar föras, måste dessa, om uppläsningen eller granskningen skall hänföra sig till memorialet, i fråga om innehållet uppfylla de krav, som nyss angivits; memorialanteckningarna skola i sådant fall biläggas handlingarna i målet. Om förhållandena föranleda därtill, torde renskrift av dylika anteckningar kunna verkställas även efter sammanträdets slut, förutsatt att de därvid återgivas i oförändrat skick; under nämnda förutsättning torde lagens krav, att uppteckningen ej får ändras, kunna anses uppfyllt. Fullföljd. Reglerna angående fullföljd av talan mot krigsrätts avgörande böra anpassas efter nya R.B:s fullföljdsregler. Härom hänvisas till den speciella motiveringen. Gällande bestämmelser om underställning i brottmål ha icke bibehållits i nya R.B. Särskilt med hänsyn till att dödsstraff kan ådömas vid krigsdomstol torde underställning alltjämt böra bibehållas på förevarande område. Förfarandet vid krigsöverdomstol bör i huvudsak följa de allmänna reglerna för rättegång i hovrätt. Då för hela landet i regel finnes endast en krigsöverdomstol, torde dock vara erforderligt att i större utsträckning än nya R.B. förutsätter medgiva, att avgörandet må ske utan huvudförhandling. Enligt 51 kap. 21 § nämnda balk gäller i sådant hänseende bland annat, att huvudförhandling alltid erfordras, om den tilltalade av underrätten dömts till frihetsstraff. Även då anledning förekommer att först i hovrätten ådöma sådant

328 straff, är huvudförhandling obligatorisk. Tydligt är, att huvudförhandling i krigsöverdomstol ej bör erfordras, då fråga är allenast om disciplinstraff. Härutöver synes böra medgivas, att avgörande utan huvudförhandling i regel må ske, om den tilltalade av krigsrätten dömts till fängelse, ej överstigande sex månader, eller sådant straff eljest anses kunna ifrågakomma i krigsöverdomstolen. Sedan mobilisering ägt rum, torde ytterligare undantag vara påkallade. För sådant fall synes krigsöverdomstolen böra äga en allmän befogenhet att, om särskilda skäl föranleda därtill, utan huvudförhandling avgöra mål, som fullföljts från fältkrigsrätt. På grund av hänvisningen till reglerna för rättegången vid allmän domstol bliva beträffande fullföljd till högsta domstolen bestämmelserna i 54 kap. nya R.B. om prövningstillstånd att tillämpa. Enligt 3 kap. 6 § nya R.B. skola vid behandling i högsta domstolen av fråga om prövningstillstånd tre justitieråd deltaga. I samma ordning prövas för närvarande dispensansökningar. Som beredningen anfört i samband med utkast till ändringar i regeringsformen torde, med hänsyn till de uppgifter som tillståndsprövningen enligt nya R.B. har att tillgodose, behovet av militär sakkunskap vid handläggningen av dylika frågor framdeles bliva mera framträdande än hittills. Det synes därför erforderligt, att vid tillståndsprövning i mål från krigsdomstol en av de i högsta domstolen tjänstgörande militärpersonerna inträder i stället för ett av justitieråden. Bestämmelse härom bör med stöd av § 22 regeringsformen i dess lydelse enligt nämnda utkast meddelas i förevarande lag. Som beredningen utvecklat i motiven till § 20 regeringsformen, torde den nuvarande avfattningen av nämnda grundlagsstadgande icke medgiva, att de militära ledamöterna deltaga i plenimål. I 2 § stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl. Maj:ts högsta domstol i dess helhet ha ock mål från krigsdomstolarna undantagits från plenibehandling. Därest §§ 20 och 22 regeringsformen ändras i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit, komma grundlagens bestämmelser ej att utgöra hinder för de militära ledamöternas deltagande i plenimål; frågan om domstolens sammansättning i dylika mål hänvisas i § 22 till reglering i allmän lag. Under dessa omständigheter och då det torde vara önskvärt, att mål från krigsdomstolarna kunna bliva föremål för prövning av högsta domstolen i dess helhet, synes möjlighet härtill böra beredas. En följd härav är, att de militära ledamöterna därvid böra deltaga i avgörandet. Av hänvisningen till reglerna för rättegång i allmänhet framgår, att, då avvikande bestämmelse ej meddelats, stadgandena i 3 kap. 4 § nya R.B. om förutsättningarna för måls avgörande av högsta domstolen i dess helhet skola lända till efterrättelse även i mål från krigsdomstol. Rörande de militära ledamöternas deltagande i plenimål bör däremot särskild bestämmelse upptagas i förevarande lag. Beträffande de militära ledamöternas medverkan vid avgivande av yttrande i nådeärende hänvisas till 8 § i beredningens förslag till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring.

329 Krigsrätts kansli. Krigsrätternas verksamhet kommer under den nya rättegångsordningen att omfatta även andra uppgifter än sådana, som hänföra sig till själva huvudförhandlingen. Sålunda kan rätten ha att hålla häktningsförhandling eller förhandling rörande annat tvångsmedel, upptaga bevisning utom huvudförhandlingen, pröva fråga om editionsföreläggande, förordna offentlig försvarare eller hålla förberedelse i tvistemål. Krigsrätten bör härvid vara domför med en lagfaren ledamot. För att parter och andra i dylika angelägenheter skola kunna träda i förbindelse med krigsrätten torde vara erforderligt att, såsom vid de allmänna domstolarna, för krigsrätten finnes ett kansli, dit de rättssökande kunna hänvända sig samt inlagor och andra handlingar kunna avlämnas. Med nuvarande organisation av krigsrätterna — vilken förutsattes skola alltjämt bibehållas i sina huvuddrag — lär icke kunna ifrågakomma att ålägga krigsdomaren eller auditören att hålla kansli. Lämpligast torde vara att bygga vidare på den nu rådande ordningen, enligt vilken expeditionen hos den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammanträde, i vissa avseenden fungerar som krigsrättens kansli. I detta hänseende må erinras, att fullföljdsinlagor få avlämnas till befälhavarens expedition och därifrån befordras till vederbörlig myndighet. Enligt gällande bestämmelser skola ock krigsrättens protokoll avlämnas till befälhavarens expedition för att där förvaras. I det betänkande, som avgavs av 1901 års krigslagstiftningskommitté, uttalades (del II s. 380), att det huvudsakliga skälet för anordningen med besvärsinlagors inlämnande till befälhavaren vore å ena sidan den bundenhet, som den militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra, och å andra sidan omsorgen, att ingen finge av sin tjänstgöring hindras att få krigsrättens utslag underställt högre rätts prövning. Liknande skäl tala för, att även hänvändelser till krigsrätten böra förmedlas genom befälhavarens expedition. På nu anförda grunder föreslår beredningen, att krigsrättens kansli skall vara expeditionen hos den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammanträde. Som närmare skall utvecklas i den speciella motiveringen torde denna anordning förutsätta, att kansliarbetet bedrives under tillsyn av auditören eller, vad angår fältkrigsrätt, fältkrigsdomaren. Auditörernas arbetsbörda kommer därigenom att ökas, och härav kan föranledas en viss omorganisation av auditörsbefattningarna. Nu berörda spörsmål bör bliva föremål för närmare utredning. I samband därmed torde även böra tagas under övervägande i vad mån en fastare ställning kan beredas krigsdomare och auditörer. Särskilt synes detta påkallat beträffande auditörerna, vilka tillsättas allenast tillsvidare. Krigsdomare förordnas för närvarande för två år i sänder. Krigshovrätten har framhållit såsom önskvärt, att, försåvitt krigsdomare ej finnes böra utnämnas till befattningen, tiden för förordnandet i allt fall förlängdes, förslagsvis till åtminstone fem år. Beredningen övergår härefter till den speciella motiveringen.

330 1 KAP. Bestämmelse, att reglerna för rättegång vid allmän domstol skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån ej annat är stadgat, återfinnes för närvarande i 103 §. Med hänsyn till stadgandets grundläggande betydelse har detsamma ansetts böra erhålla plats i förevarande kapitels 4 §. Detta har föranlett en omflyttning av de nuvarande bestämmelserna i kapitlet, varvid 1 och 2 §§ sammanförts under 1 § samt 3 och 4 §§ betecknats såsom 2 och 3 §§. I 1 § har införts ett stadgande om kansli för krigsdomstol. Närmare föreskrifter om krigsrätts kansli återfinnas i 98 §. Den nuvarande bestämmelsen om måls avgörande i högsta instans har underkastats viss formell jämkning. Hänvisningen i 4 § till föreskrifterna för allmän domstol har förtydligats därhän, att den skall gälla ej blott i fråga om förfarandet vid krigsdomstol utan även beträffande domstolsväsendet på detta område. I paragrafen har vidare såsom en gemensam benämning å mål vid krigsdomstol införts beteckningen krigsmål. Kapitelrubriken har ändrats i överensstämmelse med det nya innehåll, som givits åt kapitlet. 2 KAP. 6 §. Bestämmelser om krigsrätts domförhet meddelas för närvarande i 59 §, som ingår i kapitlet om rättegång vid krigsrätt och klagan över sådan rätts beslut. Det synes lämpligare, att dylika bestämmelser, såsom i nya R.B., erhålla plats bland övriga stadganden, som avse domstolsväsendet. I enlighet härmed ha i andra stycket av denna paragraf upptagits domförhetsregler för regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt. De föreslagna bestämmelserna ansluta sig nära till motsvarande stadganden i 1 kap. 4 och 11 §§ nya R.B. Enär tvistemål — bortsett från undersökningsmål — endast sällan torde förekomma vid krigsrätt, har icke ansetts erforderligt att, såsom i sistnämnda båda lagrum, medgiva befogenhet för lagfaren domare att ensam avgöra tvistemål, då huvudförhandling hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Särskilda domförhetsregler torde alltjämt vara påkallade såvitt angår undersökningsmål. Sådant mål må för närvarande enligt stadgande i 59 § andra stycket handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren ej är tillstädes, i vilket fall auditören är ordförande. Såsom i lagrummet särskilt angivits gäller denna domförhetsregel dock ej, om i målet föres talan om ansvar. Däremot har hinder ej ansetts möta, att krigsrätten i den sammansättning, som här avses, dömer över ersättningsfråga, som hänskjutits till dess prövning. 1 I yttrande till beredningen har krigshovrätten erinrat, att undersökningsmål ej sällan vore av invecklad beskaffenhet och emellanåt kunde avse betydande belopp. Då det syntes mindre lämpligt, att krigsrätten i sådant fall vore i avsaknad av sin mest kvalificerade ledamot, har krigshovrätten ifrågasatt, 1

Se N. J. A. 1918:498; SvJ.T. 1917:206; jfr M. 0:s ämbetsberättelse 1919 s. 382 ff.

331 huruvida icke krigsrätten borde vara fulltalig i undersökningsmål, vilka rörde värden som uppenbart ej understege en viss gräns, förslagsvis 300 kronor. F ö r att motverka den ökning i arbetsbördan, som kunde föranledas av en dylik bestämmelse, har krigshovrätten förordat att, såsom redan nu vore medgivet beträffande marinen, befälhavare enligt de militära reglementena erhölle befogenhet att låta företaga undersökning och på grundval därav meddela resolution; i förekommande fall kunde därefter målet på klagan över befälhavarens beslut underställas krigsrättens prövning. Som framgår av de regler, som i 63 § föreslås beträffande förfarandet i undersökningsmål, har beredningen funnit de av krigshovrätten framförda synpunkterna böra på det sätt beaktas, alt krigsrätten i undersökningsmål må upptaga talan om kronans anspråk, allenast då anspråket medgivits eller talan avser belopp, ej över 500 kronor. Med denna begränsning torde icke med hänsyn till uppkommande ersättningsfrågor möta betänklighet att alltjämt medgiva en förenklad sammansättning av krigsrätten i undersökningsmål. Enligt beredningens uppfattning kan ej heller anses påkallat att utan undantag upprätthålla förbudet mot prövning av ansvarstalan i samband med undersökningsmål. Beredningen föreslår i 63 §, att i sådant mål må prövas talan om ansvar för persedelförseelse eller därmed jämförlig försummelse. Även för sådant fall bör kravet på fullsutten rätt kunna eftergivas. Vad angår avfattningen av ifrågavarande domförhetsregel torde densamma böra jämkas på sådant sätt, att rätten vid handläggning av undersökningsmål kan bestå även av krigsdomaren och de militära ledamöterna. Frågan om befogenhet för befälhavare att företaga undersökning och i anledning av vad därvid förekommit ålägga ersättningsskyldighet är föremål för utredning i särskild ordning. Beredningen har alltså icke anledning att ingå på denna fråga. Tydligt är, att införandet av bestämmelser av sådan innebörd skulle medföra en önskvärd lättnad i krigsrätternas arbetsbörda. Arbetsfördelningen mellan krigsdomaren och auditören i avseende å uppgifter, som kunna fullgöras av en civil ledamot i krigsrätten, torde böra regleras i administrativ ordning. 8 §. Då nu i första stycket angivas vissa grunder för krigsrättens sammansättning i »mål mot» officerare av skilda grader eller underofficerare eller någon av manskapet, torde därmed avses allenast mål, vari talan om ansvar föres. 1 För mål, som ej röra åtal mot viss person, gälla föreskrifterna i punkt c). På grund härav skola två kaptener tjänstgöra såsom militära ledamöter vid undersökning eller då talan föres om skadestånd utan samband med åtal, 2 Beredningen har icke ansett sig böra ingå på frågan om de kvalifikationer, som för olika fall böra uppställas såvitt angår de militära ledamöterna. En viss jämkning torde däremot vara påkallad i anledning av de bestämmelser, som av beredningen föreslås i 63 §. Enligt sagda lagrum kan under vissa för1 2

Jfr M. 0:s ämbetsberättelse 1919 s. 382 ff. Jfr M. 0:s ämbetsberättelse 1935 s. 102 ff.

332 utsättningar ansvarstalan föras i undersökningsmål. Om i sådan ordning väckes åtal mot officer av högre grad än kaptens, torde de militära ledamöterna böra utses enligt de grunder, som eljest gälla vid åtal mot officer av ifrågavarande grad. Av praktiska skäl torde däremot de allmänna reglerna om domförhet i undersökningsmål böra gälla även när i sådant mål föres ansvarstalan mot underofficer eller någon av manskapet. I överensstämmelse med det nu anförda har paragrafen omarbetats. Därvid ha i första stycket angivits de allmänna reglerna för mål angående åtal. I ett nytt sista stycke ha meddelats bestämmelser för övriga mål. Härunder falla dels sådana undersökningsmål, som i förslaget omnämnas i 39 § under 8:0), och detta även om enligt 63 § ansvarstalan föres mot någon, som ej har högre grad än kaptens, dels ock andra mål, såsom mål vari talan föres särskilt om skadestånd. Enligt nuvarande 101 §, i förslaget 97 §, kunna bestämmelserna i förevarande paragraf bliva att tillämpa även i fall, då någon, som icke är krigsman, åtalas vid krigsdomstol. Hänvisning till detta lagrum har införts i sista stycket. Vissa modifikationer i domförhetsreglerna i 8 § kunna följa av 12 §. Hänvisning härom har icke ansetts erforderlig. 14 §. Som omnämnts i den allmänna motiveringen fastställes ej för krigsrätt såsom för allmän underrätt särskild sammanträdesordning. Krigsrätten har att sammanträda, då det erfordras för prövning av mål, som hänskjutits till krigsrätten. Härvid är att iakttaga, att rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person skall hållas inom viss i lagen föreskriven tid. Med den arbetsbörda, som under rådande förhållanden åvilar krigsrätterna, torde vara vanligt, att krigsrätterna regelbundet sammanträda vissa veckodagar för att handlägga de mål, som då kunna föreligga till behandling. Även under den nya rättegångsordningen bör som allmän regel gälla, att krigsrätten äger utsätta tid för sammanträde efter vad som finnes erforderligt för arbetets fullgörande. För vissa fall, t. ex. i fråga om häktningsförhandling eller huvudförhandling i mål angående häktad, gälla särskilda bestämmelser om den tid, inom vilken sammanträde skall hållas. Härom må hänvisas till 24 kap. 13 § och 45 kap. 14 § nya R.B. samt 93 och 95 §§ i förslaget. Angående det ställe, där krigsrätt skall sammanträda, föreskrives för närvarande i 15 § andra stycket, att rätten, om ej särskilda omständigheter föranleda annat, bör kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig. Denna regel torde i huvudsak böra bibehållas. Då det med hänsyn till såväl målens utredning som den militära tjänstgöringen torde vara önskvärt, att krigsrättens sammanträde i allmänhet förlägges till det militära förbandet, har beredningen dock föreslagit härav betingad jämkning. Såsom tidigare omnämnts kan krigsrätt vara inrättad gemensamt för mer än en avdelning av krigsmakten. I sådant fall bör krigsrätten, om ej särskilda omständigheter föranleda annat, för måls handläggning sammanträda vid den

333 avdelning, som målet närmast angår. Såsom avdelning av krigsmakten torde i detta sammanhang få anses ej blott särskilda förband, som förklarats skola lyda under viss krigsrätt, utan även militära staber, institutioner och myndigheter, för vilka krigsrätt är inrättad. Som exempel härå må nämnas, att särskilda krigsrätten i Stockholm inrättats för bland andra försvarsstaben, armé-, marin- och flygledningarna, militärbefälhavarna, kommendanten i Bodens fästning, chefen för kustflottan, överkommendanten i Stockholm, garnisonssjukhuset i Stockholm, krigshögskolan och andra militära högskolor, försvarsväsendets läroverk samt infanteriskjutskolan. 15 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 14 §. Första stycket har undergått viss jämkning med hänsyn till den begränsade befogenhet, som enligt förslaget tillkommer befälhavaren i avseende å krigsrättens sammanträde. Dessutom har i anslutning till erinringar i yttrandena uttrycket »station» utbytts mot »örlogsstation». Ändringarna i andra stycket samt införandet av ett nytt tredje stycke ha väsentligen betingats av, att krigsrätten i vissa fall blir domför med en av de civila ledamöterna. Därest krigsrätten i undersökningsmål skall sammanträda med audi tören såsom ordförande, synes det böra ankomma på auditören att efter samråd med befälhavaren bestämma tid och ställe för rättens första sammanträde. Krigshovrätten har hemställt om sådan jämkning, att åliggandet för befälhavaren att inkalla andra ledamöter än ordföranden skall avse icke blott krigsrättens första sammanträde utan även sammanträde, till vilket målet kan uppskjutas. Enär besked angående tid och ställe för målets fortsatta handläggning torde lämnas vid det sammanträde, då uppskov beslutas, har någon ändring härutinnan icke ansetts påkallad. Beredningen har ej heller ansett erforderligt att, på sätt föreningen Sveriges krigsfiskaler ifrågasatt, i lag rummet införes bestämmelse om att samråd med åklagaren skall äga rum. innan sammanträde utsattes. Då utsättande av rättens första sammanträde i allmänhet föranledes av anmälan från åklagaren, att han avser att väcka åtal mot viss person, följer härav, att åklagaren har att rådgöra med rättens ordförande om tid och ställe för målets företagande vid rätten. 3 KAP. 20 och 21 §§. Rörande dessa paragrafer hänvisas till vad för motsvarande fall anförts under 6 och 8 §§. Liksom för närvarande skola enligt förslaget militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas för varje särskilt tillfälle. Då såsom villkor för fortsatt huvudförhandling gäller, att vid målets återupptagande i rätten ej tjänstgöra andra ledamöter än som övervarit den tidigare förhandlingen, är av vikt, att då uppskov erfordras de militära ledamöter, som tjänstgjort i rätten vid huvudförhandlingens påbörjande, förordnas att deltaga även i målets

334 fortsatta handläggning. En föreskrift i sådant syfte har upptagits i sista stycket av 21 §. En i viss m å n likartad bestämmelse återfinnes för närvarande i sista stycket av 23 §. 22 §. Ändringen består i att ordet »sammankallande» utbytts mot »sammanträde». 23 §. Ändringarna äro av liknande innebörd som föreslagits beträffande 15 §. Som framgår av motiven till 21 § har nuvarande sista stycket ersatts av en liknande föreskrift i sista stycket av 21 §. 24 §. Krigshovrätten har upplyst, att svårigheter uppstått vid tillämpning av före skriften om skyldighet för fältkrigsrätt att, sedan förordnande meddelats om dess upphörande, till slut handlägga mål, som därförinnan blivit anhängiga vid krigsrätten. På förslag av krigshovrätten har därför ansetts böra tillkomma Kungl. Maj :t att, på sätt redan nu enligt 29 § sista stycket gäller i fråga om överkrigsrätt, meddela de avvikande bestämmelser, som finnas erforderliga. 4 KAP. 26 §. Av nuvarande 75 §, jämförd med 59 § första stycket, framgår, att krigshovrätten ej är domför med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten. På skäl, som anförts vid 6 §, har stadgande av denna innebörd införts i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf. I ett tredje stycke har, i överensstämmelse med vad i 2 kap. 4 § andra stycket nya R.B. är föreskrivet beträffande hovrätt, medgivits befogenhet för Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av civil ledamot i krigshovrätten eller av tjänsteman därstädes. Rörande omfattningen av denna befogenhet hänvisas till departementschefens yttrande angående föreskrifterna i 2 kap. 4 § nya R.B., vilket yttrande finnes intaget i proposition nr 5 år 1942 (s. 488). 5 KAP. 27 §. Ändringarna motsvara vad som föreslagits beträffande 26 §. 28 §. Ändringen består allenast däri, att sista punkten tillagts.

335 29 §. I enlighet med den terminologi, som i nya R.B. genomförts beträffande domstols avgöranden, har i andra stycket »utslag» utbytts mot »dom». Jämkningen i tredje stycket sammanhänger med de ändringar, som föreslås be! träffande fullföljdsförfärandet. Som framgår av 76 § skall part, som vill fullfölja talan mot överkrigsrätts avgörande, inkomma med fullföljdsinlaga till överkrigsrätten. Överkrigsrätten har därefter att förfara på sätt i nya R.B. är föreskrivet. Några särskilda uppgifter med avseende å fullföljdsinlagors mottagande m. m. skola alltså icke vidare tillkomma överkrigsrättens ordförande. 6 KAP. 30 §. Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse må endast den vara domare i krigsdomstol, som uppnått en ålder av tjugufem år och avlagt domared. I anslutning till bestämmelserna i 4 kap. 1 § nya R.B. torde ytterligare böra föreskrivas, att ledamot i krigsdomstol skall vara svensk medborgare samt att den, som är omyndig eller försatt i konkurs, ej må vara ledamot i sådan domstol. Bestämmelser om de myndigheter, som äga upptaga domared, infördes i paragrafen genom lag den 12 juni 1942. Härom gäller, att domared skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande; dock att ed må avläggas inför civil ledamot i fältkrigsrätt, ändå att han ej är rättens ordförande. I yttrande till beredningen har krigshovrätten upplyst, att det kunnat inträffa, att varken ordförande eller civil ledamot i fältkrigsrätt avlagt domared. Krigshovrätten har föreslagit, att för sådant fall domared finge avläggas inför befälhavaren. Med anledning av vad sålunda förekommit har beredningen ansett lämpligt föreslå, att domared må avläggas inför domstol eller ordförande eller ledamot i krigsrätt; har varken ordförande eller ledamot i krigsrätt själv avlagt domared, må ed avläggas inför den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammanträde. I fråga om jäv mot ledamot i krigsdomstol bliva de därom i 4 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna att tillämpa. Särskild uppmärksamhet tilldraga sig härvid de i 13 § under punkterna 7 och 9 upptagna jävsgrunderna. Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten skall, innan disciplinstraff ålägges, befälhavaren i regel inhämta yttrande från auditören rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas. För den händelse målet sedermera enligt 204 § samma lag hänskjutes till krigsrätt, inställer sig frågan, om den befattning, som auditören tidigare tagit med saken, kan anses utgöra jäv för honom att såsom ledamot i krigsrätten deltaga i målets prövning och avgörande. Ifrågavarande spörsmål berördes under lagens förarbeten. Såväl majoriteten inom 1901 års krigslagstiftningskommitté (Betänkande, del II, s. 93) som lagrådet (proposition n r 57 till 1914 års senare riksdag, s. 387) funno, att auditörens opartiskhet kunde ifrågasättas, och ställde

sig bland annat på denna grund avvisande mot en anordning, enligt vilken auditörens yttrande skulle inhämtas i disciplinmål. Föredragande departementschefen fann däremot (propositionen s. 436), att då auditören icke såsom befälhavarens rådgivare hade någon särskild anledning att taga parti för eller mot den tilltalade, man knappast kunde ifrågasätta annat än att ! han även såsom bisittare i krigsrätten skulle behandla saken med full opartiskhet ulan att han av förut fattade meningar läte hindra sig från att taga full hänsyn även till den vid domstolen förebragta utredningen. Sedermera ha i ett fall, då krigsrätt förklarat jäv mot auditor föreligga på den grund, att han förut i disciplinmål tagit viss befattning med saken, rättens ledamöter i anledning härav ådömts ansvar för oförstånd i domarämbetets utövning. 1 Tydligt är, att praktiska hänsyn påkalla, alt auditörens medverkan i disciplinmål icke bör föranleda, att han skall vara hindrad att deltaga i sakens behandling vid krigsrätten. Då denna ståndpunkt i viss mån kan anses strida mot vad eljest gäller angående jäv mot domare, har beredningen, med hänsyn särskilt till den skärpning av jävsbestämmelserna, som innefattas i sista punkten av 4 kap. 13 § nya R.B., ansett erforderligt att i förevarande paragraf upptaga ett särskilt stadgande i detta ämne. 7 KAP. Som framgår av 7 kap. 1 och 8 §§ nya R.B. skiljes i nämnda balk mellan allmänna åklagare och särskilda åklagare. Till särskilda åklagare äro att hänföra bland andra överkrigsfiskaler och krigsfiskaler. På grund härav synes uttrycket allmän åklagare icke vidare böra komma till användning beträffande de särskilda åklagarna vid krigsdomstolarna. Härav påkallas ändring bland annat av kapitelrubriken. Med hänsyn till vad i den allmänna motiveringen anförts beträffande justitiekanslerns befattning med åklagarväsendet vid krigsdomstolarna och då justitiekanslern under den nya rättegångsordningen i regel bör vara åklagare i högsta domstolen i krigsmål, torde justitiekanslern böra upptagas bland de åklagare, som avses i detta kapitel. Bestämmelserna däri torde i övrigt böra utformas i närmare anslutning till motsvarande stadganden i 7 kap. nya R.B. 31 §. Motsvarande stadganden återfinnas i 7 kap. 1, 2 och 8 §§ nya R.B. Tredje stycket ersätter den nuvarande bestämmelsen i 36 §. 32 §. I nya R.B. återfinnas motsvarande bestämmelser i 7 kap. 4 §. Enligt nuvarande 31 § andra stycket är överkrigsfiskalen åklagare vid krigsrätt i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad; h a n äger 1

Se N. J. A. 1916 not B 771.

337 dock uppdraga åt krigsfiskalen att inför krigsrätten utföra överkrigsfiskalens talan i målet. I yttranden till beredningen har överkrigsfiskalen ävensom föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer hemställt, att överkrigsfiskalen alltjämt måtte erhålla befogenhet att i här avsedda fall uppdraga talans utförande åt krigsfiskalen. Som skäl härför har överkrigsfiskalen åberopat bland annat, att förhandling samtidigt kunde ifrågakomma vid skilda krigsrätter. Krigshovrätten har uttalat, att det i och för sig vore önskvärt, att talan utfördes personligen av överkrigsfiskalen. Svårigheter härför kunde emellertid möta, särskilt som överkrigsfiskalens ämbetsområde i vanliga fall omfattade samtliga krigsrätter i riket. Krigshovrätten föresloge därför, att överkrigsfiskalen måtte efter av justitiekanslern för varje särskilt fall lämnat medgivande få uppdraga åt krigsfiskal att föra överkrigsfiskalens talan vid krigsrätt. Enligt vad beredningen föreslår vid 36 § skall vid krigshovrätten kunna förordnas biträdande överkrigsfiskal att i den omfattning, som närmare bestämmes, utföra uppgift, som tillkommer överkrigsfiskal. Även med denna anordning torde dock hinder kunna möta för överkrigsfiskal att utföra talan vid krigsrätt. På grund härav torde, i huvudsaklig anslutning till vad krigshovrätten yttrat, böra stadgas befogenhet för justitiekanslern att, då det finnes påkallat, förordna krigsfiskal att vara åklagare vid krigsrätt i mål angående åtal mot officer av regementsofficers eller högre grad. 33 §. Paragrafen ansluter sig till motsvarande bestämmelser i 7 kap. 5 § första stycket nya R.B. I vad angår befogenhet för justitiekanslern att förordna extra åklagare vid krigsrätt ersätter förslaget det nuvarande stadgandet i 33 § sista stycket. 34 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 32 och 33 §§; dock att sista stycket i 33 §, såsom redan nämnts, i förslaget ersatts av stadgande i nästföregående paragraf. 35 §. Enligt nuvarande 34 § första stycket förordnas krigsfiskal vid fältkrigsrätt av befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättats. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke, i likhet med vad som gällde beträffande fältkrigsdomare, förordnande av krigsfiskal vid fältkrigsrätt borde meddelas av Kungl. Maj:t. Enligt beredningens uppfattning kan det ej anses lämpligt, att valet av åklagare vid fältkrigsrätt alltid skall ankomma på befälhavaren. Beredningen föreslår, att sådan åklagare i regel förordnas av justitiekanslern. För de fall, då justitiekanslerns förordnande ej utan olägenhet kan avvaktas, bör befälhavaren kunna tillsvidare förordna om åklagartjänstens upprätthållande. Anmälan om sådant 2 2 — 411530

338 förordnande bör göras hos justitiekanslern. I regel bör till åklagare förordnas endast den, som enligt vad i 34 § är stadgat äger bekläda sådan tjänst vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt. I de fall, då förordnande ankommer på befälhavaren, torde dock även annan lämplig person böra kunna förordnas som åklagare. Bestämmelser av nu angiven innebörd ha införts i första stycket. I andra stycket ha upptagits föreskrifter av samma innehåll som i andra stycket av nuvarande 34 §. 36 §. Med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som föranledes av att överkrigsfiskal i krigshovrätten skall föra talan vid huvudförhandling därstädes och i vissa fall även vid krigsrätt eller i högsta domstolen, torde vara erforderligt, att en eller flera biträdande överkrigsfiskaler förordnas att i den omfattning, som närmare bestämmes, utföra uppgifter, som tillkomma överkrigsfiskalen i krigshovrätten. Bestämmelse därom har upptagits i första stycket av denna paragraf. I övrigt motsvara de tre första styckena i paragrafen nuvarande 35 §. Beträffande sista stycket hänvisas till 7 kap. 1 § och 5 § andra stycket nya R.B. 8 KAP. Som framhållits i den allmänna motiveringen innebär det nu tillämpade muntligt-protokollariska förfarandet, att vad som förekommit vid rättens förhandling skall återgivas i protokollet och att avgörandet skall grundas å den sålunda gjorda uppteckningen. Då under den nya rättegångsordningen avgörandet skall ske omedelbart på grundval av den muntliga huvudförhandlingen, följer därav, att protokollet icke behöver fylla samma anspråk som för närvarande och att däri ej skall upptagas allt vad som förekommit vid rättens förhandling. Detta inverkar självfallet på bestämmelserna om protokollföringen. Härom hänvisas närmare till 6 kap. nya R.B., vilket i huvudsak kommer att erhålla tillämpning även såvitt angår krigsdomstolarna. 37 §.

Första stycket avviker från gällande bestämmelser väsentligen endast såtillvida, att krigsdomaren medgivits alt, om han så finner lämpligt, själv föra protokollet. Detta stadgande har sin betydelse för de fall, då förhandling hålles inför krigsdomaren ensam eller undersökning äger rum utan att auditören är tillstädes. Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör vid protokollföringen kunna anlitas lämpligt biträde; i den omfattning, som påkallas av förhållandena, böra medel ställas till förfogande för ersättning åt sådant biträde. Att protokollföraren anlitat biträde medför icke någon inskränkning i protokollförarens ansvar för protokollets riktighet; protokollföraren har ock att ensam underteckna protokollet.

339 Enligt andra stycket i förevarande paragraf tillkommer det Kungl. Maj:t att förordna om aktbildning och dagbok i mål, som handläggas av krigsdomstol. 38 §. I sin nuvarande avfattning föreskriver lagrummet skyldighet för auditören eller, i fältkrigsrätt, den civile ledamoten att inom viss tid efter det mål blivit av krigsrätten slutligen handlagt avlämna till målet hörande protokoll och övriga handlingar till befälhavaren. Handlingarna förvaras därefter å befälhavarens expedition. Då särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt upphört, åligger det befälhavaren att inom viss tid därefter överlämna handlingarna till krigshovrätten för att där slutligen förvaras. Beträffande annan krigsrätt än fältkrigsrätt stadgas skyldighet för befälhavaren att årligen före den 1 april meddela krigshovrätten, huruvida protokoll för nästföregående år blivit behörigen avlämnade, eller, om krigsrätt ej hållits, göra anmälan därom. Anmälan hos krigshovrätten skall ock göras för det fall, att sammanträde med fältkrigsrätt ej förekommit, innan fältkrigsrättens verksamhet upphört. Enär enligt förslaget befälhavarens expedition tillika skall utgöra krigsrättens kansli, torde böra föreskrivas, att handlingarna skola avlämnas till krigsrättens kansli i stället för såsom nu till befälhavaren. Då protokollet under den nya ordningen skall slutligen avfattas innan förhandlingens avslutande, böra handlingarna, sedan målet avgjorts, utan dröjsmål avlämnas till kansliet. Som framgår av 72 § gälla särskilda bestämmelser beträffande underställningsmål; erinran därom torde böra införas i denna paragraf. Vad angår skyldigheten att i samband med upphörande av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt översända krigsrätten tillhörande handlingar till krigshovrätten torde denna skyldighet böra inträda, sedan tid för talan mot krigsrättens domar och beslut utgått; i den mån talan mot krigsrättens avgörande kan föras, böra handlingarna alltjämt vara att tillgå på kansliet. I fråga om skyldighet för befälhavare att i vissa fall göra anmälan hos krigshovrätten böra nuvarande bestämmelser i huvudsak bibehållas. I sista stycket föreskrives för närvarande skyldighet att inom viss tid efter det överkrigsrätts verksamhet upphört avlämna hos överkrigsrätten förda protokoll med därtill hörande handlingar till krigshovrätten att där förvaras. I stället för den tid, som nu är utsatt, torde även i detta fall böra gälla, att handlingarna skola överlämnas, sedan tid för talan mot överkrigsrättens avgöranden utgått. I enlighet med vad nu anförts har paragrafen omarbetats. Därvid ha vidtagits även de jämkningar, som påkallas av införandet av aktsystem samt anordningen med uppsättande av dom och i vissa fall beslut skilt från protokollet. Av 66 § i förslaget framgår, att vid fullföljd av talan mot krigsrätts avgörande handlingarna i målet skola från krigsrättens kansli översändas till krigsöverdomstolen. Enligt 50 kap. 30 §, 51 kiap. 30 §, 52 kap. 13 § och

340 55 kap. 16 § nya R.B. skall, sedan krigsöverdomstolens avgörande vunnit laga kraft eller dom eller beslut givits av högsta domstolen, akten återsändas till krigsrättens kansli. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att om krigsrättens verksamhet upphört, akten i stället bör tillställas krigshovrätten, där övriga handlingar från krigsrätten förvaras. På motsvarande sätt böra akter, som skola återställas till överkrigsrätt, därest denna upphört, i stället överlämnas till krigshovrätten. 9 KAP. Vid omarbetningen av bestämmelserna i detta kapitel har ansetts lämpligt att anknyta till den i 4 § införda benämningen krigsmål. I anledning härav och då i kapitlet regleras även förhållandet mellan allmän domstol och krigsdomstol, har kapitelrubriken erhållit ändrad lydelse. 39 §. I denna paragraf angivas de mål, som äro att hänföra till krigsmål. Härigenom uppdragas i huvudsak gränserna mellan krigsdomstols och allmän domstols behörighet. I de följande paragraferna givas regler om krigsdomstolarnas inbördes behörighet ävensom angående befogenhet i vissa fall för allmän domstol att upptaga krigsmål och för krigsdomstol att upptaga mål, som tillhör allmän domstol. Utöver den jämkning, som föranledes av införandet av begreppet krigsmål, har i första stycket vidtagits endast den ändringen, att under punkt 8:o) upptagits sådan undersökning, som nu omnämnes i sista stycket. Det i fjärde stycket intagna förbehållet om kammarrättens domsrätt torde med hänsyn till lagen den 30 april 1925 om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål numera vara utan betydelse; nämnda förbehåll har därför uteslutits. Femte stycket har omarbetats i förtydligande syfte. Då krigsdomstol förklarats äga döma över kronans eller annans enskilda anspråk på grund av brott, som tillhör krigsdomstols prövning, innebär detta, att anspråket skall grundas omedelbart på sådant brott. Stadgandet medgiver alltså icke prövning av enskilt anspråk, som endast medelbart härflyter av brott. Vid krigsrätt kan sålunda icke föras talan mot tredje man, vilken enligt lag eller på grund av försäkringsavtal kan vara ersättningsskyldig i anledning av brottet. Som framgår vid en jämförelse med bestämmelserna i 22 kap. nya R.B. innefattar förslaget härutinnan en begränsning i förhållande till vad som gäller beträffande de allmänna domstolarna. Ehuru denna begränsning i vissa fall kan tänkas medföra olägenheter ur processuell synpunkt, har beredningen dock icke ansett lämpligt att i detta avseende vidga krigsdomstolarnas kompetens. I förslaget har särskilt omnämnts krigsdomstols befogenhet att döma över kronans anspråk på grund av förhållande, varom undersökning må äga rum.

341 Även detta stadgande bör givas en tolkning, motsvarande vad som nyss antytts i fråga om enskilt anspråk på grund av brott. Om sålunda undersökning skall äga rum för utredning om den ersättningsskyldighet, som k a n åvila förrådsförvaltare i anledning av bristande redovisning för honom anförtrodd egendom, torde krigsdomstolen väl äga upptaga talan om ersättningsskyldighet för förrådsförvaltaren men däremot ej vara behörig att pröva frågan om ersättningsskyldighet för tredje man på grund av borgen för förrådsförvaltaren. Under uttrycket »rättegångskostnad eller annat dylikt, som av huvudsaken flyter,» inbegripes bland annat skyldighet för annan än part att ersätta rättegångskostnad eller fråga om fördelning av sådan kostnad mellan flera därför ansvariga. De nuvarande föreskrifterna i sjätte stycket utgöra en viss motsvarighet till bestämmelserna i 14 kap. 7 § äldre R.B. Utan särskilt stadgande torde krigsdomstol härutöver anses behörig att i där förekommande mål döma till ansvar för andra förseelser av processuell karaktär, t. ex. enligt 14 kap. 3, 5 eller 8 § äldre R.B.; huruvida den skyldige lyder under strafflagen för krigsmakten eller ej, lär härvid sakna betydelse. Enligt 19 kap. 5 § första stycket nya R.B. skall ansvar för förseelse i rättegång ådömas av den rätt, där rättegången föres. Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, må enligt andra stycket i samma paragraf domstolen döma däröver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finnes lämpligt. Med förseelse i rättegång avses dels sådana förseelser, som omförmälas i 9 kap. 1—5 §§ nya R.B., dels ock förseelser, som enligt andra stadganden i nämnda balk k u n n a föranleda straff. Tillämpning av andra stycket i 19 kap. 5 § har, såsom framgår av beredningens motiv till sagda lagrum (s. 249), ansetts böra ifrågakomma t. ex. då någon inför underrätt begått mened. Stadgandet bör även kunna tillämpas, när någon gjort sig skyldig till smädelse inför rätten och brottet ej är att anse enbart som förseelse i rättegång. I fråga om ådömande av ansvar för förseelse i rättegång torde krigsdomstol böra erhålla samma befogenhet, som enligt nya R.B. tillkommer allmän domstol. Att beträffande krigsdomstol i full utsträckning medgiva tillämpning av stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket nya R.B. torde däremot icke vara lämpligt. Är brottet sådant, som avses i sjätte stycket av förevarande paragraf, synes dock krigsdomstolen alltjämt böra äga döma däröver med den begränsning, som framgår av det nuvarande stadgandet. I enlighet med det nu anförda har sjätte stycket bibehållits oförändrat. I sista stycket h a r upptagits stadgande om befogenhet för krigsdomstol att döma över förseelse i rättegång. 40 §.

Det föreslagna stadgandet överensstämmer i sak med vad nu finnes föreskrivet i första stycket av samma paragraf.

342 41 §. Det har ansetts lämpligt att i denna paragraf sammanföra bestämmelser, som nu återfinnas i skilda lagrum. I samband därmed ha vissa ändringar vidtagits. Första stycket ersätter nuvarande 40 § andra stycket. För närvarande skall i regel åtal upptagas av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhör vid tiden för målets anhängiggörande. Krigshovrätten h a r uttalat, att det kunde ifrågasättas, om ej vore lämpligare, att målet upptoges av krigsrätten vid den avdelning, som den tilltalade' tillhörde, då brottet begicks. Tydligt vore sålunda, att om den tilltalade efter brottets begående men före åtalet genom kommendering till annan avdelning eller eljest kommit att lyda under annan krigsrätt, det i allmänhet borde vara svårare att där förebringa erforderlig utredning än vid den krigsrätt, varunder gärningsmannen lydde vid brottstillfället. Sistnämnda krigsrätt måste för övrigt i regel äga bättre kännedom om förhållandena vid det förband, som den tilltalade då tillhörde, och de omständigheter, som eljest kunde vara ay betydelse för målets avgörande. Enär emellertid även en forumregel av sålunda antydd art komme att vålla svårigheter vid tillämpningen, i synnerhet om den behöriga krigsrätten vore en särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt och denna upphört med sin verksamhet, ville krigshovrätten dock icke förorda någon ändring i berörda hänseende. Enligt beredningens uppfattning kunna de erinringar, som sålunda framställts mot nu gällande forumbestämmelser, icke lämnas obeaktade. I flertalet fall torde visserligen den nuvarande forumregeln icke föranleda några olägenheter. Därest den misstänkte efter brottets begående kommit att lyda under annan krigsrätt, kan dock med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter vara lämpligast, att målet upptages av den krigsrätt, varunder han lydde, då brottet förövades. På skäl, som krigshovrätten antytt, torde emellertid icke böra ifrågasättas att utbyta den nuvarande huvudregeln mot föreskrift, att åtal skall anställas vid den krigsrätt, varunder den tilltalade lydde, då brottet begicks. I stället torde böra medgivas valrätt mellan sistnämnda krigsrätt och den enligt huvudregeln behöriga. I enlighet härmed ha bestämmelserna i första stycket avfattats. Till andra stycket ha överförts bestämmelserna i nuvarande 44 §. Därvid har, i anslutning till de i första stycket upptagna reglerna, såsom alternativt forum anvisats krigsrätten vid den avdelning, som den tilltalade sist tillhörde. Tredje stycket motsvarar nuvarande 40 § tredje stycket, och fjärde stycket är lika med nuvarande 41 §. I sista stycket har i anslutning till bestämmelserna i de två sista styckena av 39 § upptagits stadgande om forum vid åtal för förolämpning inför krigsrätt eller förseelse i rättegång vid sådan domstol. Den i förstnämnda avseende givna föreskriften ersätter det nuvarande stadgandet i 42 § andra stycket.

343 42 §. I 43 § föreskrives för närvarande, att om två eller liera tillsammans förövat brott, därför åtal vid krigsrätt bör ske, och de brottsliga lyda under olika krigsrätter, krigsöverdomstolen skall bestämma vid vilken av dessa krigsrätter målet skall upptagas. Stadgandet avser endast det fall, att flera personer äro såsom gärningsmän medskyldiga i samma brott. I nya R.B. äro bestämmelser för motsvarande fall upptagna i 19 kap. 3 § första stycket. Enligt dessa bestämmelser må åtal mot flera gärningsmän för samma brott, om det sker samtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal väckas även mot den eller de övriga. P å åklagaren eller vid enskilt åtal målsäganden ankommer att träffa det val, vartill dessa regler kunna föranleda. Då måls anhängiggörande vid krigsrätt enligt förslaget icke vidare beror av befälhavares bestämmande utan såsom i den allmänna processen ankommer på åklagaren eller målsäganden, torde anledning saknas att för h ä r avsedda fall alltjämt tillägga krigsöverdomstolen avgörandet i fråga om den domstol, som har att upptaga målet. Med hänsyn härtill torde för krigsrätterna böra gälla i huvudsak samma regler som för de allmänna domstolarna. Bestämmelser av sådan innebörd ha upptagits i första stycket första punkten av denna paragraf. Av stadgandet framgår, att den domstol, som där avses, icke är uteslutande behörig; liksom enligt motsvarande lagrum i nya R.B. äger åklagaren eller målsäganden, om h a n så finner lämpligt, i stället väcka åtal mot envar av gärningsmännen vid den krigsrätt, som enligt vanliga regler är behörig. Krigshovrätten har i sitt yttrande till beredningen framhållit, att liknande bestämmelser syntes erforderliga även för de fall, då flera krigsmän, tillhörande skilda förband och i följd därav lydande under olika krigsrätter, förövat skilda brott, som stode i sådant sammanhang till varandra, att gemensam lagföring vore påkallad. Som exempel härpå har krigshovrätten anfört, att krigsmän från olika förband råkat i delo med varandra eller att militära bilförare, likaledes hörande under olika krigsrätter, sammanstött med sina fordon. I detta sammanhang har krigshovrätten erinrat, att motsvarande spörsmål i allmänhet ej uppkomma för den civila rättsskipningen, enär i regel domstolen å gärningsorten bleve behörigt forum för samtliga gärningsmän. Behovet av bestämmelser i n u antydd riktning har ock framhållits av militieombudsmannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 april 1942.1 Även må omnämnas, att överkrigsfiskalsämbetet i underdånig skrivelse den 15 september 1939 hemställt om ändring av gällande forumbestämmelser i syfte att krigsrätt, som handlagt mål om åtal mot viss person, ägde upptaga s. k. följdmål, vilket anginge åtal mot person, som lydde under annan krigsrätt. Till närmare motivering av denna hemställan har i skrivelsen anförts, att sedan viss krigsrätt handlagt mål mot uppbördsman vid regemente 1

Jfr M. 0:s ämbetsberättelse 1943 s. 242 ff.

344 för brottsligt förfarande i nämnda befattning, fråga uppkommit om befogenhet för samma krigsrätt att upptaga åtal mot den regementsintendent, som haft att öva tillsyn över uppbörden. Hinder härför hade emellertid ansetts möta, enär regementsintendenten förflyttats till annan avdelning av krigsmakten och därigenom kommit att lyda under annan krigsrätt. Vad sålunda anförts torde böra föranleda, att de regler, som föreslagits i första stycket första punkten, i vissa fall skola erhålla motsvarande tilllämpning även i fråga om särskilda brott av flera gärningsmän. Krigshovrätten har förordat, att på krigsöverdomstolen skulle ankomma att förordna om avvikelse härutinnan från eljest gällande forumbestämmelser. Detta torde emellertid innebära onödig omgång. Lämpligare synes vara att såsom villkor för tillämpning av ifrågavarande särskilda forumbestämmelse föreskriva, att brotten till varandra stå i sådant sammanhang, att krigsrätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lagföring böra äga rum vid samma domstol. Bestämmelse härom har upptagits i första stycket andra punkten. Som redan antytts avser nuvarande 43 § icke det fall, att någon, som lyder under krigsdomstol, gör sig skyldig till delaktighet i brott, som skall åtalas vid sådan domstol. Med stöd av allmänna rättsgrundsatser torde emellertid anses, att åtal mot den delaktige i regel bör anhängiggöras vid samma domstol, där åtal mot gärningsmannen är anhängigt. I 19 kap. 3 § andra stycket nya R.B. stadgas, att åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt som upptagit åtal mot gärningsmannen. En motsvarande regel har för här avsedda fall upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Rörande den närmare innebörden av denna bestämmelse hänvisas till beredningens motiv för stadgandet i 19 kap. 3 § andra stycket nya R.B. I 19 kap. 6 § nya R.B. föreskrives, att då någon förövat flera brott, åtal för samtliga brotten må upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Liknande bestämmelser gälla för närvarande enligt lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Ifrågavarande anordning är ägnad att medföra fördelar i olika hänseenden. Särskilt framträda dessa, då gemensamt straff skall ådömas. Som beredningen framhållit i sitt betänkande angående nya R.B. (s. 249) har denna synpunkt erhållit ökad betydelse, sedan numera enligt 4 kap. S.L. gemensamt straff i regel skall ådömas. Stadgandet i 19 kap. 6 § nya R.B. har ej avseende å krigsdomstolarna; i vad mån motsvarande bestämmelser erfordras såvitt angår specialdomstolarna tillhör de frågor, som böra regleras inom specialprocessen. Ej heller 1924 års lag är tillämplig beträffande specialdomstolar. Vid tillkomsten av nämnda lag framhöll föredragande departementschefen, att frågan om en utsträckt tillämpning av de föreslagna bestämmelserna hade ringa betydelse i då förevarande sammanhang; praktiskt sett torde hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna, och beträffande dessa påginge utredning om deras avskaffande under fredstid.

345 På grund av hänvisning i 33 § strafflagen för krigsmakten äro föreskrifterna i 4 kap. allmänna strafflagen tillämpliga, även då flerfaldig brottslighet, som h ä r avses, helt eller delvis är att bedöma enligt förstnämnda lag. Det behov av gemensam lagföring, som med hänsyn härtill föreligger såvitt angår krigsrätterna, kan under nu rådande rättegångsordning i viss mån tillgodoses genom det förvisningsförfarande, varom stadgas i 10 kap. 21 § äldre R.B. Då ett dylikt förvisningsförfarande enligt nya R.B. icke längre skall förekomma, måste nämnda behov tillgodoses i annan ordning. Militieombudsmannen har i sin förut omnämnda skrivelse den 1 april 1942 i detta avseende uttalat, att sådan jämkning borde vidtagas i de för krigsrätterna gällande forumbestämmelserna, att mål, som hörde samman med hänsyn till straffmätningen, också kunde föras samman till ett domstolsförfarande. Denna fråga har sin väsentliga betydelse för de fall, då mot samma person ifrågakommer åtal dels vid krigsrätt, dels vid allmän underrätt; beredningen återkommer härtill under nästföljande paragraf. Även i fråga om förhållandet mellan krigsrätterna inbördes kan emellertid behov föreligga av gemensam handläggning. Sålunda kan inträffa, att någon, medan åtal mot honom är anhängigt vid viss krigsrätt, kommer att lyda under annan krigsrätt och därefter begår brott, som skall upptagas vid sistnämnda krigsrätt. Även de föreslagna bestämmelserna i 41 § första stycket om rätt att väcka åtal vid den krigsrätt, som den tilltalade tillhörde, då brottet begicks, kunna leda till, att åtal mot samma person samtidigt ifrågakommer vid skilda krigsrätter. För att i dylika fall tillgodose det av militieombudsmannen påvisade behovet av gemensam handläggning torde för krigsrätternas del böra meddelas bestämmelser av enahanda innebörd som i 19 kap. 6 § nya R.B. Stadgande härom har upptagits i sista stycket av denna paragraf. Även om detta stadgande gäller, att det icke är ovillkorligt. Det tillkommer domstolen att pröva, om gemensam handläggning med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter kan anses lämplig. Kommer sådan handläggning ej till stånd, har varje domstol att döma över det brott, som där åtalats. Erfordras förening av straff, som ådömts av olika domstolar, bliva föreskrifterna i 4 kap. 4 § S.L. att tillämpa. Härom hänvisas till beredningens ändringsförslag rörande sistnämnda lagrum samt till 38 § andra stycket strafflagen för krigsmakten. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna förutsätta samverkan mellan åklagarna vid de olika domstolar, som kunna vara behöriga att upptaga åtal. Härvid bör tillses, att åtal väckes vid den domstol, som i varje särskilt fall finnes mest lämpad. Föreskrift härom bör givas i åklagarinstruktionerna. Kunna åklagarna ej enas, bör frågans avgörande hänskjutas till överordnad åklagare. 43 §. Under denna paragraf föreslås bestämmelser om gemensam handläggning av åtal, som tillhöra dels krigsrätt, dels allmän underrätt.

346 Såväl i krigshovrättens yttrande till beredningen som i militieombudsmannens under nästföregående paragraf omnämnda skrivelse har framhållits, att föreskrifter om gemensamt forum vore erforderliga för det fall, att flera vore inblandade i brott men alla ej lydde under krigsdomstol. Exempel härpå utgjorde sammanstötning mellan bilar, förda den ena av militär och den andra av civil förare, eller slagsmål mellan militärer och civila. I nuvarande 48 § äro vissa bestämmelser meddelade i sådant syfte. Enligt första stycket ; må, då någon är tilltalad vid krigsdomstol och annan tilltalas för delaktighet i åtalade brottet, krigsdomstolen rannsaka angående den delaktige, ändå att åtalet mot honom icke enligt 39 § hör till krigsdomstols behandling. Krigsdomstolen äger dock ej döma över den delaktige; avgörandet därutinnan tillkommer den domstol, som enligt allmänna regler är behörig. I tredje stycket av samma paragraf föreskrives, att om i mål, som vad huvudmannen ! angår hör till annan domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under : strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag, varder angiven för delaktighet, samma domstol skall döma däröver, ändå att ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag. För anvisande av gemensamt forum i här antydda fall kunna anföras i huvudsak samma skäl som i fråga om åtal mot flera, vilka lyda under skilda krigsrätter. Som antytts vid 42 § kan ock föreligga behov av gemensam handläggning, då mot en och samma person ifrågakommer åtal dels vid krigsrätt, dels vid allmän underrätt. Härvid är att beakta ej blott de förutsättningar, som härigenom vinnas för ådömande av gemensamt straff. Även ur andra synpunkter måste anses önskvärt, att gemensam handläggning kan äga rum. I detta hänseende må omnämnas, att riksdagens revisorer i sin berättelse till 1943 års riksdag ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna i lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål kunde utsträckas att omfatta även krigsdomstolarna. Därvid har anförts, att ökningen av antalet mål vid krigsdomstolarna medfört en ökning även av antalet fall, då förvisning från allmän domstol till krigsdomstol eller omvänt ägt rum, samt att denna anordning medfört betydande olägenheter, såsom förlängd häktningstid för tilltalade, fångtransporter, rättegångsbiträdes kostnader för resor och inställelser samt extra arbete för domstolar och åklagare. Tydligt är, att dessa olägenheter även efter förvisningsförfarandets avskaffande skulle kvarstå, därest särskild handläggning alltid skulle äga r u m vid envar av de domstolar, där åtal enligt vanliga regler skall ske. De i 42 § föreslagna reglerna böra sålunda i princip erhålla motsvarande tillämpning även såvitt angår förhållandet mellan krigsrätt och allmän underrätt. Vissa begränsningar torde emellertid härvid vara erforderliga. Medverkan av militära ledamöter i krigsrätt har sin särskilda betydelse, då det gäller att bedöma brott mot den militära disciplinen. Även för utredningen kan vara värdefullt, att militär sakkunskap är företrädd i domstolen. Ur nu antydda synpunkter torde i vissa fall vara mindre lämpligt, att åtal, som tillhör krigsrätt, upptages av allmän underrätt. Vad angår befo-

347 genheten för krigsrätt att upptaga åtal, som tillhör allmän underrätt, möta betänkligheter främst med hänsyn till krigsrätternas sammansättning. Dessa domstolar äro avsedda för den rent militära rättsskipningen, och deras sammansättning är betingad av denna uppgift. 1 de för fredsförhållanden avsedda krigsrätterna deltaga i målens avgörande, förutom krigsdomaren och auditören, två militära ledamöter; i fältkrigsrätt avgöras målen av en civil och två militära ledamöter. Den sammansättning, som krigsrätterna sålunda äga, kan, vad angår rättegångsmål i allmänhet, icke anses innefatta samma garantier för rättsskipningens säkerhet som de allmänna underrätterna erbjuda. Med den arbetsbörda, som numera åvilar krigsrätterna, får även beaktas, att dessa såvitt möjligt ej böra betungas med för dem främmande utredningsuppgifter. Om alltså, vad angår förhållandet mellan allmän domstol och krigsdomstol, vissa föreskrifter erfordras till förebyggande av att gemensam lagföring kommer att äga rum i större omfattning än som anses lämpligt, återstår att undersöka de utvägar, som härvid kunna ifrågakomma. I fall, som avses i nuvarande 43 och 45 §§, tillkommer det krigsöverdomstolen att anvisa forum för måls upptagande. Det kunde ifrågasättas att i anslutning härtill som villkor för gemensam handläggning föreskriva, att krigshovrättens medgivande skulle inhämtas. Häremot tala emellertid vissa skäl. Enligt nyss omnämnda lagrum är krigshovrättens kompetens begränsad till krigsrätterna och deras inbördes behörighet; besluten äro bindande för den lägre domstolen. En motsvarande befogenhet kan uppenbart icke tillerkännas krigshovrätten i förhållande till de allmänna underrätterna. Även såvitt angår krigsrätterna synes i detta fall mindre lämpligt, att ett lämnat medgivande skulle vara bindande för underrätten. Härtill kommer, att den förberedande prövningen av frågan om gemensam lagföring enligt sakens natur närmast ankommer på vederbörande åklagare. Med hänsyn härtill torde vara mest ändamålsenligt, att åklagaren har att inhämta medgivande av justitiekanslern såsom chef för såväl de allmänna åklagarna som krigsåklagarna. Sådant medgivande torde emellertid ej för alla fall vara behövligt. I den mån befogenheten för allmän underrätt att upptaga åtal, som tillhör krigsrätts prövning, avser brott, som icke äro av utpräglat militär natur, torde frågan i första hand kunna prövas av åklagarna vid krigsrätten och den allmänna underrätten; den slutliga prövningen bör tydligen tillkomma denna domstol. Att utskilja de brott, som sålunda böra kunna åtalas vid allmän underrätt, erbjuder en viss svårighet. Lämpligen synas till denna kategori kunna hänföras sådana brott, vilka p å grund av hänvisning i strafflagen för krigsmakten eller eljest, såsom enligt 39 § första stycket 2:o) eller 3:o) förevarande lag, skola bedömas efter allmän lag eller författning. Genom denna gränsdragning uteslutas rent militära brott, såsom rymning, olovligt undanhållande och vissa brott mot krigslydnaden. Däremot skulle vid allmän underrätt kunna väckas åtal bland annat för militära tjuvnadsbrott och vissa andra förmögenhetsbrott ävensom för förräderi och andra för rikets säkerhet men-

348 liga brott. I vissa fall torde vara önskvärt, att även andra brott kunna åtalas vid allmän underrätt, t. ex. trafikförseelse, som tillika innefattar militärt tjänstefel. Ett närmare angivande av dessa brott torde emellertid icke vara erforderligt. För dessa fall synes den allmänna regeln, att frågan, huruvida åtal må ske vid allmän underrätt, skall prövas av justitiekanslern, böra vinna tillämpning. 44 §. Paragrafen motsvarar 19 kap. 4 § nya R.B. med den begränsning, att talan, som här avses, skall tillhöra krigsrätts prövning. Liknande regler gälla för närvarande enligt 10 kap. 24 § äldre R.B., jämförd med 103 och 39 §§ förevarande lag. Tydligt är, att om brottet på grund av bestämmelserna i 43 § åtalats vid annan domstol än krigsrätt, rekonventionstalan må väckas vid den domstol, där brottet sålunda åtalats. Rörande stadgandets innebörd i övrigt hänvisas till motiven för motsvarande bestämmelse i nya R.B. Enligt nuvarande 48 § andra stycket äger i vissa fall krigsdomstol rannsaka angående rekonventionstalan, som ej tillhör krigsdomstols prövning; protokollet skall därefter överlämnas till den domstol, som har att döma över nämnda talan. Detta förfarande är icke förenligt med den nya rättegångsordningen och bör alltså icke bibehållas. 45 §. Första stycket motsvarar nuvarande 42 § första stycket. Stadgandet har emellertid avfattats i överensstämmelse med föreskrifterna i femte stycket av 39 § samt är icke begränsat till de fall, då talan föres särskilt i de hänseenden, varom här är fråga. Föres ansvarstalan enligt 43 § vid annan domstol än krigsdomstol, blir denna behörig att pröva även talan om enskilt anspråk, rättegångskostnad och dylikt. Har enligt nämnda lagrum ansvarstalan förts vid allmän underrätt och skall sedermera särskild talan föras om enskilt anspråk på grund av brottet, torde käranden få anses äga valrätt mellan den allmänna underrätten och den krigsrätt, som haft att döma över brottet, därest åtalet icke upptagits av allmän underrätt. Sista stycket överensstämmer med vad nu enligt 40 § andra stycket får anses gälla. 46 §. Paragrafen är lika med nuvarande 45 §. 47 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 46 §. De två första styckena äro i sak oförändrade. Vad angår andra stycket punkt 4:o) må erinras, att vissa av de mål, som för närvarande därunder inbegripas, icke vidare komma att upptagas av krigsöverdomstol såsom första domstol. Som framgår av motiven till 2 kap. 2 § nya R.B. förekommer sålunda enligt den nya rättegångsordningen icke någon motsvarighet till bestämmelserna i 8 kap. 2 § punkt 6

349 äldre R.B., enligt vilka hovrätt är första instans i mål om stämplingar och förgripelser mot Konungen eller det kungliga huset eller rikets frihet. Ej heller skall såsom enligt 10 kap. 25 § och 14 kap. 7 § äldre R.B. hovrätt äga i där avsedda fall såsom första domstol döma över förgripelser eller missfirmelser mot domare och andra ämbetsmän i deras tjänst. Föreskrifterna i 2 § förordningen den 19 december 1844, enligt vilka hovrätt skall vara första instans i mål om brott mot främmande makts beskickning, skola enligt 2 § förslaget till lag om införande av nya R.B. upphöra att gälla. Hänvisningen i punkt 4:o) förevarande paragraf h a r emellertid alltjämt betydelse såvitt angår talan om enskilt anspråk eller rättegångskostnad i mål, som omedelbart tillhör krigsöverdomstols upptagande, ävensom beträffande ansvar för förolämpning inför krigsöverdomstolen eller förseelse i rättegången därstädes och rekonventionstalan mot åtal, som väckts inför krigsöverdomstol. Bestämmelserna i sista stycket ha undergått vissa jämkningar; dessa äro av formell natur och sammanhänga med ändringar i fråga om fullföljdsförfarandet. Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken krigsöverdomstol har att såsom första domstol upptaga åtal, torde några regler om gemensam lagföring beträffande sådant åtal och annat åtal icke vara erforderliga. Enligt nuvarande 47 § äger krigsöverdomstol i vissa fall förvisa mål, som skall där omedelbart upptagas, till undersökning vid krigsrätt. Detta stadgande har uteslutits såsom oförenligt med den nya rättegångsordningen. 48 §. Motsvarande bestämmelser återfinnas för närvarande i 49 §. Den vidtagna jämkningen är betingad av de föreslagna reglerna i 43 §. • •

49 §. Liksom i 19 kap. 12 § nya R.B. torde anvisning böra lämnas om de behörighetsregler, som skola gälla, då krigsdomstols medverkan kräves under förundersökning i brottmål eller i samband med användande av tvångsmedel, innan åtal väckts. 10 KAP. Utom vad angår förundersökning i krigsmål ha bestämmelserna i detta kapitel i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. För närvarande meddelas i 52 § även föreskrift om anhängiggörande av mål, däri talan om ansvar ej föres. I fråga om anhängiggörandet av tvistemål är enligt förslaget avsett, att nya R.B:s bestämmelser på grund av hänvisningen i 4 § skola lända till efterrättelse. Om anhängiggörandet av undersökningsmål stadgas i 63 §. Då kapitlet sålunda kommer att avse endast brottmål, har ändring av rubriken blivit erforderlig.

350 50 §. I fall, som avses i första stycket, skall anmälan om brott göras hos den befälhavare, som i disciplinmål närmast äger utöva bestraffningsrätt över den misstänkte. Vem denne befälhavare är, framgår av bestämmelserna i 17 kap. strafflagen för krigsmakten. Beträffande andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Anmälan om brott, som skall upptagas omedelbart av krigsöverdomstol, må för närvarande göras därstädes eller hos befälhavare, som äger föranstalta om sammankallande av krigsrätt. Det torde icke vara erforderligt, att befälhavare tager befattning med sådant brottmål. Då såsom krigshovrätten anmärkt en bestämmelse, enligt vilken anmälan skall göras hos krigsöverdomstolen, endast torde föranleda, att inkommen anmälan remitteras till åklagaren därstädes, har i tredje stycket föreslagits, att anmälan, varom här är fråga, skall göras direkt hos vederbörande åklagare. 51 §. Som framhållits i den allmänna motiveringen sker den förberedande utredningen redan nu vid förhör, som avses i 202 § strafflagen för krigsmakten. Såvitt angår mål, som upptagas omedelbart av krigsrätt, är utredning i sådan ordning icke föreskriven i lag utan allenast genom stadgande i § 10 militära bestraffningsförordningen. Beredningen har ansett erforderligt, att föreskrift om sådant förhör intages även i förevarande lag. Enligt § 10 militära bestraffnings förordningen skall åklagaren, då det på grund av målets beskaffenhet prövas lämpligt, lämnas tillfälle att medverka vid utredningen inför de militära myndigheterna. Det synes önskvärt, att sådan medverkan kommer till stånd i väsentligt större utsträckning än för närvarande. Därmed skulle öppnas utväg för åklagaren att tillse, att utredningen redan från början blir tillfredsställande; som framgår av 54 § kan ock i sådant fall förundersökning bliva obehövlig. Med hänsyn härtill torde i administrativ ordning böra föreskrivas skyldighet för befälhavaren att, då omständigheterna föranleda att målet enligt andra stycket i denna paragraf kan komma att hänskjutas till åklagaren, lämna åklagaren tillfälle att taga del i förhöret. I fall, då det är uppenbart, alt nöjaktig utredning ej kan vinnas genom förhör inför de militära myndigheterna, synes onödigt att upprätthålla kravet på dylikt förhör; för sådant fall synes befälhavaren böra äga befogenhet att omedelbart överlämna saken till åklagaren för förundersökning. Den i första stycket föreslagna bestämmelsen har därför icke gjorts ovillkorlig. Vad angår föreskrifterna i andra stycket första punkten bör iakttagas, att handlingarna överlämnas till åklagaren vid den krigsrätt, som enligt allmänna regler har att upptaga målet. Befälhavaren har sålunda ej att taga hänsyn till den omständigheten, att målet enligt särskilda föreskrifter, t. ex. bestämmelserna i 42 §, kan komma att upptagas av annan krigsrätt; det ankommer i första hand på åklagaren att vidtaga de åtgärder, som i sådant fall kunna vara erforderliga för målets upptagande vid annan domstol.

351 Angående vilka brott, som höra under allmänt åtal, och de befogenheter, som i sådant mål tillkomma målsägande, hänvisas till bestämmelserna i 20 kap. nya R.B. Beträffande väckande av enskilt åtal skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 kap. nämnda balk är föreskrivet. 52 §. Första stycket utgör en viss motsvarighet till nuvarande 56 §. I här avsedda fall skulle det leda till omgång och onödig tidsutdräkt, därest kravet på anmälan hos befälhavare och förhör inför denne upprätthölles. Då utredning om brott förebragts genom undersökning inför krigsrätten, bör tydligen ej heller ifrågakomma tillämpning av föreskrifterna i 50 och 51 §§. Stadgande därom har upptagits i 63 §, vartill hänvisning skett i andra stycket av förevarande paragraf. Utan särskild föreskrift torde vara uppenbart, att bestämmelserna i 50 och 51 §§ icke äro tillämpliga i fråga om ansvar för förolämpning inför krigsrätt eller förseelse i rättegång inför sådan domstol. 53 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 51 § andra stycket. 54 §. Det kunde övervägas att ålägga åklagaren att alltid verkställa förundersökning i fall, då detta erfordras enligt nya R.B.; i fråga om rätt att väcka åtal utan förundersökning borde därvid disciplinstraff lämpligen likställas med bötesstraff. Såsom framhållits av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt föreningen Sveriges krigsfiskaler, skulle emellertid detta, då utredning i allmänhet verkställts inför de militära myndigheterna, i många fall leda till dubbelarbete. På grund härav och då det bör undvikas såväl att åklagaren i onödan betungas som ock att målets handläggning fördröjes, synes, på sätt nämnda föreningar förordat, kunna överlämnas åt åklagaren att efter omständigheterna avgöra, om förundersökning är erforderlig för åtalsbeslut och målets förberedande till huvudförhandling. Som framhållits vid 51 § förutsätter beredningen, att åklagaren i väsentligt större utsträckning än för närvarande skall medverka vid utredningen inför de militära myndigheterna. Första stycket av förevarande paragraf har avfattats i anslutning till bestämmelserna i 23 kap. 3 § nya R.B. I praxis synes ha rått viss osäkerhet i fråga om den skyldighet, som kan åligga civil polismyndighet att biträda vid utredning rörande brott, begånget inom militärt förband. : Såvitt angår förundersökning i krigsmål skall enligt förslaget åklagaren på begäran kunna erhålla biträde av civil polismyndighet. Högre åklagare bör kunna anlita lägre åklagare för förundersökningen. I de fall, då åtal vid krigsrätt ankommer på överkrigsfiskal, bör denne alltså kunna påfordra biträde av krigsfiskalen. Även vad angår mål, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, bör lägre 1

Jfr J. 0:s ämbetsberättelse 1942 s. 111 ff.

352 åklagares medverkan kunna påkallas vid förundersökningen. Åklagare bör ock vid förundersökningen kunna åtnjuta biträde av militär personal. Vad angår andra stycket har ansetts lämpligt, att åklagaren ålägges underrätta befälhavaren, då förundersökningen nedlagts eller åklagaren beslutat, att åtal icke skall äga rum. Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 nya R.B. må allmänt åtal av åklagaren eftergivas, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Mot tillämpning av motsvarande regler i krigsmål — varvid skäligen disciplinstraff borde jämställas med böter — ha betänkligheter anförts i yttrandena. Sålunda har krigshovrätten framhållit, att i fråga om förseelser mot strafflagen för krigsmakten endast sällan torde kunna sägas vara uppenbart, att den misstänktes lagföring ej vore påkallad ur allmän synpunkt, överbefälhavaren ävensom föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha uttalat, att eftergift i allt fall ej borde medgivas, med mindre befälhavaren tillstyrkt detta. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har däremot ansett tillräckligt, att befälhavarens yttrande inhämtades. Vid bedömande av detta spörsmål är att beakta, att befälhavaren vid lindrigare förseelser äger låta bero vid sådana tillrättavisningar, varom förmäles i sista kapitlet strafflagen för krigsmakten. I övrigt äger han i åtskilliga fall själv ådöma disciplinstraff. Även då erforderlig utredning ej kunnat ske i den för disciplinmål stadgade ordningen, äger befälhavaren, såsom framgår av 204 § strafflagen för krigsmakten, låta saken förfalla, om denna prövas vara av synnerligen ringa vikt och målsäganden ej påfordrar dess fullföljande. Med hänsyn till de utvägar, som sålunda stå till buds, synes ej erforderligt att medgiva befogenhet för åklagaren att eftergiva åtal i andra fall än som avses i 20 kap. 7 § första stycket 2 nya R.B.; åklagarens befogenhet i sådant avseende framgår av hänvisningen i 4 §. Vad nu anförts om åtalseftergift har närmast avseende å åtal, som tillhör krigsrätts upptagande. Anledning torde emellertid icke föreligga att uppställa andra regler för åtal, som skall väckas i högre rätt. Enligt 48 kap. nya R.B. kan i vissa fall strafföreläggande träda i stället för allmänt åtal. Ej heller dessa bestämmelser torde böra göras tillämpliga såvitt nu är i fråga. Som framgår av 63 § i förslaget må åklagare i undersökningsmål utan stämning väcka åtal för vissa förseelser. Enär utredning om brottet i dessa fall ägt rum vid rätten, skall enligt samma paragraf förundersökning icke vara erforderlig. Erinran härom har införts i sista stycket av denna paragraf. Av 23 kap. 22 § första stycket och 45 kap. 2 § första stycket nya R.B. framgår, att förundersökning och stämning icke erfordras i fråga om förseelse i rättegången vid krigsrätt. Detsamma bör gälla, då åtal ifrågakommer för förolämpning inför krigsrätten. Huruvida förundersökning skall äga rum angående brott, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, är att bedöma enligt föreskrifterna i 23 kap. 22 § första stycket nya R.B. I den m å n avvikande föreskrifter ej meddelats skola i övrigt i de avseen-

353 den, varom här är fråga, nya R.B:s bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Härom hänvisas särskilt till 23 och 45 kap. samt 53 kap. 2 § nämnda balk. 11 KAP. I l l kap. meddelas för närvarande vissa bestämmelser om rättegång vid krigsrätt samt om klagan över sådan rätts beslut; 12 kap. innehåller föreskrifter om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts | beslut. Det har synts lämpligare, att bestämmelserna om fullföljd av talan till krigsöverdomstol och högsta domstolen sammanföras till ett kapitel och att i förevarande kapitel endast upptagas de särskilda stadganden, som erfordras med avseende å rättegång vid krigsrätt. Då föreskrifterna i detta kapitel ha karaktären av undantagsstadganden, följer härav, att rättegången vid krigsrätt i huvudsak regleras av nya R.B:s bestämmelser i ämnet. Härom hänvisas särskilt till 45—47 kap. nämnda balk. 55 och 56 §§. Förstnämnda paragraf överensstämmer i huvudsak med vad nu i samma paragraf finnes stadgat i de tre första styckena. Enligt nuvarande 53 § skall underrättelse om krigsrättens sammanträde meddelas åklagaren genom den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammankallande. Då enligt förslaget stämning skall utfärdas av åklagaren, sedan tid och ställe för krigsrättens sammanträde blivit bestämda, torde särskild kallelse till åklagaren icke vara erforderlig. Kallelser å vittnen skola ombesörjas av åklagaren; för närvarande ankommer denna uppgift även på auditören eller fältkrigsdomaren. Att åklagaren har att ombesörja delgivning, då på honom tillika ankommer att utfärda stämning, överensstämmer med föreskrifterna i 33 kap. 4 § andra och tredje styckena nya R.B. Enligt 56 § första stycket äger rätten eller åklagaren hos vederbörande befälhavare påkalla delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. I överensstämmelse med rådande praxis bör härvid kallelse å part eller annan kunna ske genom befälhavarens skriftliga order. Andra stycket i 56 § motsvarar med vissa jämkningar nuvarande sista stycket i 55 §. Då vägran att lyda order medför straff enligt strafflagen för krigsmakten, följer av stadgandet i 9 kap. 8 § andra stycket nya R.B., att föreläggande för part att komma tillstädes vid vite ej får meddelas i fall, då parten skall kallas genom befälhavarens order. 57 §. Paragrafen motsvarar första stycket i nuvarande 57 §. Andra stadganden om handläggning inom stängda dörrar, som i detta sammanhang äro av betydelse, återfinnas i 5 kap. 1 § nya R.B. samt 1 § lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. 23—411530

354 58 §. Paragrafen ersätter andra stycket i nuvarande 57 §. Att i annan krigsrätt än fältkrigsrätt förhör skall ledas av rättens ordförande med iakttagande av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att meddela, följer av allmänna regler. Tydligt är, att förevarande paragraf icke innefattar någon inskränkning i den befogenhet, som enligt 36 kap. 17 § nya R.B. tillkommer rätten i fråga om medgivande, att vittne må höras av parterna. 59 §. Enligt 58 § i dess nu gällande lydelse må befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande för brott, utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person. Vad i 17 kap. 7 § äldre R.B. är stadgat om jäv mot angivare i brottmål skall sålunda, med det undantag som framgår av 58 §, icke äga tillämpning beträffande rapportgivare. Enligt nya R.B. är angivare, som ej tillika intar ställning som målsägande, ej förhindrad att vittna. Med hänsyn härtill erfordras ej längre någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 58 §. I 36 kap. 1 § nya R.B. har förbud uppställts för målsägande att vittna i brottmål; detta gäller vare sig målsäganden för talan eller ej. Såsom framgår av 11 § förslaget till lag om införande av nya R.B. samt motiven till nämnda stadgande har visst undantag från förbudet mot vittnesmål av målsägande ansetts påkallat. I anslutning till föreskrifterna i 17 kap. 11 § äldre R.B. samt vissa andra författningar om vittnesmål av vakter m. fl. har sålunda beträffande där avsedda befattningshavares hörande som vittne föreslagits, att hinder mot vittnesmål ej må grundas å gärning, som i eller för ärendets utförande förövats mot dem, med mindre de föra talan som målsägande. Enligt vad som framkommit vid de överläggningar, som beredningen hållit med tillkallad sakkunnig, torde behov av motsvarande bestämmelser föreligga även på det militära området. På grund härav h a r i förevarande paragraf föreslagits, att stadgandet i 11 § lagen om införande av nya R.B. skall avse även den, som har att förrätta vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring för upprätthållande av allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Bestämmelsen har formulerats i viss anslutning till föreskrifterna i 123 § strafflagen för krigsmakten. Rörande de fall, då militär personal har att sörja för upprätthållande av allmän ordning, hänvisas till Kungl. förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning m. m. samt kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. Vad angår upprätthållande av ordningen inom krigsmakten är det föreslagna stadgandet tillämpligt exempelvis beträffande dagofficer och befälhavare för vakt eller patrull, som h a r att sörja för upprätthållande av ordningen inom krigsmakten. Som framgår av ordalydelsen

355 avses med paragrafen däremot ej personal, som fullgör militär spaning eller liknande uppdrag. 60 §. De vidtagna ändringarna äro av formell natur. Stadganden angående omröstning återfinnas i nya R.B. i 16 och 29 kap. 61 §. Första samt tredje och fjärde styckena överensstämma i huvudsak med vad nu i paragrafen är föreskrivet. Beträffande andra stycket hänvisas till motsvarande bestämmelser i 30 kap. 6 § nya R.B. Rörande ordningen för meddelande av dom eller beslut bliva föreskrifterna därom i 17 och 30 kap. nya R.B. att tillämpa. Därest dom skall meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli, innebär detta enligt 98 § i förslaget, att domen skall hållas tillgänglig å befälhavarens expedition. Enligt 17 kap. 10 § samt 30 kap. 8 § nya R.B. skall dom underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. Härav framgår, att dom ej skall underskrivas av de militära ledamöterna i krigsrätten? 62 §. Motsvarande bestämmelser gälla enligt nuvarande första punkten, jämförd med 25 kap. 9 § äldre R.B. Närmare föreskrifter om vad vid underställning är att iakttaga meddelas i 72 §. 63 §. Det nuvarande stadgandet i denna paragraf ansluter sig till bestämmelserna i 47 §, sådant detta lagrum för närvarande lyder. Då sistnämnda paragraf enligt vad förut framhållits vid förslagets 47 § är oförenlig med den nya rättegångsordningen, bör även det nuvarande stadgandet i 63 § utgå. Bortsett från domförhetsregeln i 59 § andra stycket saknas för närvarande i lagen föreskrifter om förfarandet i undersökningsmål. Beredningen har funnit erforderligt att i denna paragraf föreslå vissa närmare bestämmelser i detta hänseende. Som anmärkts vid 6 § är frågan om rätt för befälhavare att företaga undersökning och i samband därmed ålägga ersättningsskyldighet föremål för prövning i särskild ordning. I vad mån införandet av bestämmelser därom är av beskaffenhet att inverka på förfarandet i undersökningsmål vid krigsrätt har icke i detta sammanhang kunnat upptagas till bedömande. Beredningens förslag utgår alltså i fråga om den omfattning, vari undersökning förekommer, från nu gällande bestämmelser i ämnet. Liksom för närvarande torde undersökningsmål böra anhängiggöras genom framställning av den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammanträde. Enligt § 34 gällande instruktion den 30 juni 1942 åligger det krigsfiskal att vid undersökning bevaka kronans rätt och föra dess talan, såvida icke enligt vad därom är stadgat annan person är skyldig att fullgöra nämnda åliggande. Sådan skyldighet kan åvila befattningshavare hos militär förvaltningsmyndighet. Det synes böra åläggas befälhavaren att

356 till undersökningen kalla den, som sålunda har att såsom kronans ombud tillvarataga dess rätt i målet. Beträffande handläggningen vid rätten torde icke vara erforderligt, att reglerna för huvudförhandling göras tillämpliga. På grund härav torde endast böra föreskrivas, att rätten äger efter omständigheterna hålla förhör samt upptaga bevisning. I fråga om bevisupptagning i undersökningsmål bör i tillämpliga delar gälla vad i nya R.B. är stadgat om bevisupptagning utom huvudförhandling. I detta hänseende må erinras om de motsvarande bestämmelser, som upptagits i 23 kap. 13 och 15 §§ nya R.B. angående bevisupptagning under förundersökning i brottmål. Som framgår av motiven till 6 § kunna vissa erinringar framställas mot den nuvarande ordningen, enligt vilken krigsrätten i den svagare sammansättning, som är medgiven beträffande undersökningsmål, äger döma över kronans anspråk utan avseende å storleken av det yrkade beloppet. Beredningen h a r i viss anslutning till vad krigshovrätten därutinnan anfört funnit sig böra föreslå den begränsningen, att kronans talan må prövas i undersökningsmål allenast om anspråket medgivits eller talan avser belopp, ej över 500 kronor. Föreligga ej dessa förutsättningar, måste talan instämmas i särskilt mål, varvid vanliga domförhetsregler gälla. Kronans anspråk i undersökningsmål torde ej sällan grundas på att straffbart förfarande ligger den till last, mot vilken anspråket riktas. Det synes vara en praktisk åtgärd, att ansvarsfrågan i vissa sådana fall får komma under bedömande i undersökningsmålet. Även härutinnan måste emellertid en begränsning uppställas med hänsyn till krigsrättens sammansättning i dessa mål. Nära till hands ligger att anknyta till stadgandet i 100 § strafflagen för krigsmakten om straff för persedelförseelse och alltså medgiva, att åtal för sådan förseelse må väckas i undersökningsmål. Då straff enligt detta lagrum förutsätter uppsåt hos gärningsmannen, torde emellertid därutöver böra få upptagas även talan om ansvar för annat därmed jämförligt förfarande, vilket skett av vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet och sålunda kan medföra straff enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. I övriga fall bör åtal väckas i särskilt mål efter stämning; som förut berörts böra därvid föreskrifterna i 50 och 51 §§ om anmälan och förhör ej vara tillämpliga, och förundersökning bör ej vara erforderlig. Talan om ersättning eller ansvar bör i undersökningsmål kunna framställas omedelbart inför rätten, muntligen eller skriftligen. Uppenbart är, att den, mot vilken talan riktas, skall lämnas tillfälle att yttra sig däröver. Ifrågakommer samtidigt talan om ansvar och ersättning men kan enligt de föreslagna reglerna endast endera talan prövas i undersökningsmålet, torde i vissa fall vara lämpligast, att ansvars- och ersättningstalan föres gemensamt i särskilt mål. Krigshovrätten har i sitt yttrande framhållit, att under rådande ordning varit föremål för tvekan dels om och i vad mån ersättning skulle utgå till personer, som upplysningsvis eller såsom vittnen hörts i undersökningsmål, dels ock rörande vem som skulle gälda sådan ersättning. 1 Även med tilllämpning av bestämmelserna i 36 kap. 24 § nya R.B. kunde enligt krigs1

Jfr Sv.J.T. 1913 ref. s. 18, 20.

357 hovrättens mening vissa tvivel uppstå, huru nämnda frågor skulle besvaras, åtminstone i det fall, att undersökningsmålet avskreves av rätten utan att något yrkande däri blivit framställt, eller om krigsfiskal, som förde talan för kronan, påkallade hörande av viss person såsom vittne eller upplysningsvis. I det förra fallet borde enligt krigshovrättens åsikt ersättning utgå av allmänna medel. Av allmänna regler torde följa, att den, som kallats att höras i målet, skall erhålla ersättning för sin inställelse, om ej särskilda omständigheter föranleda annat. Beträffande den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, torde gälla, att det åligger honom som tjänsteplikt att på kallelse inställa sig vid förhör. Under dylika omständigheter torde han icke böra anses berättigad till ersättning för inställelsen. I andra fall lär däremot i regel ersättning böra tillkomma den, som kallas att infinna sig vid undersökning. Höres han som vittne, bliva vanliga regler om vittnesersättning att tillämpa. Detta framgår av hänvisningen till bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling. I nya R.B. ha icke upptagits bestämmelser om ersättning till upplysningsvis hörda personer. Förhör i sådan ordning torde emellertid alltjämt bliva erforderligt i undersökningsmål, enär i sådana mål ofta måste höras personer, som under målets gång eller sedermera kunna komma att intaga partsställning. Om ersättning i förekommande fall åt den, som kallas att sålunda höras, bör gälla vad om vittne är stadgat; föreskrift därom har intagits i första stycket av denna paragraf. I enlighet med det nu anförda synes för det fall, att målet avskrives utan att något yrkande framställts, böra gälla, att ersättning till den, som inställt sig till förhör på begäran av kronans ombud, skall utgivas av kronan. Även då rätten självmant inkallat den hörde, torde ersättning böra utgivas av kronan. I fråga om skyldigheten att slutligen svara för belopp, som utgivits i ersättning, böra reglerna om rättegångskostnad lända till efterrättelse. Enär vid den utgång av undersökningen, varom här är fråga, kronan är att jämställa med tappande part, torde därav i regel följa, att utgiven ersättning icke skall återgäldas. Det kan emellertid icke anses uteslutet, att fråga om skyldighet att återgälda ersättningen framdeles kan uppkomma, därest saken sedermera blir föremål för rättegång. Föres i målet talan om ersättning eller ansvar, föreligger ett vanligt partsförhållande, och allmänna regler bliva tillämpliga i fråga om skyldighet att utgiva ersättning till personer, vilkas hörande därefter påkallas. I fråga om utgivande av ersättning till dem, som blivit hörda innan talan väckts, torde böra gälla vad förut sagts beträffande det fall, att något yrkande ej framställts. Frågan om skyldighet att återgälda utgiven ersättning ävensom att ersätta annan kostnad i målet blir beroende av målets utgång; vanliga regler angående rättegångskostnad äro därvid att tillämpa. 12 KAP. Talan mot krigsrätts avgörande föres för närvarande genom besvär. Klagotiden är tjugu dagar vid besvär över avgörande av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt samt femton dagar, såvitt angår avgörande

358 av fältkrigsrätt. Besvär skola ingivas antingen till krigsöverdomstolen eller till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande. Den, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar, må med laga verkan ingiva sina besvär till den, som har uppsikt över häktet eller förestår anstalten, eller i vissa fall till Konungens befallningshavande. Enlig nya R.B. sker rättens avgörande av saken genom dom; annat avgörande träffas genom beslut. Talan föres mot dom genom vad och mot beslut genom besvär. Samma rättsmedel böra komma till användning vid fullföljd av talan mot krigsrätts avgöranden. Liksom i den allmänna processen böra fullföljdsinlagor kunna insändas med posten eller avlämnas genom bud. I sitt yttrande till beredningen har krigshovrätten hemställt, att enhetliga fullföljdstider måtte genomföras. Det hade visat sig, att med nu gällande olika fatalietider misstag ej sällan förekomme med därav följande rättsförlust. På grund härav borde vadetiden i fråga om mål från samtliga krigsrätter kunna bestämmas till tre veckor. Enligt krigshovrättens mening förelåge ej heller något behov för part att inkomma med vadeinlaga direkt till krigsöverdomstolen. Medelst posten eller genom den s. k. tjänstevägen torde parterna få lika lätt att nå vederbörande befälhavare som krigsöverdomstolen. Den föreslagna ändringen innebure den fördelen, att man för erhållande av lagakraftbevis å krigsrätts dom behövde vända sig endast till en myndighet, nämligen vederbörande befälhavare. Även överbefälhavaren har framhållit faran för rättsförlust vid bibehållande av olika fullföljdstider samt föreslagit en enhetlig fullföljdstid av tre veckor. Den nuvarande ordningen med skilda fullföljdstider är uppenbart betingad av, att större anspråk på ett skyndsamt avgörande måste ställas under krigsförhållanden; intill 1941, då lagändring genomfördes, var klagotiden såvitt angår fältkrigsrätts utslag fastställd till allenast tio dagar. Som krigshovrätten anmärkt torde emellertid en förlängning av fullföljdstiden i detta fall med en vecka icke vara ägnad att ingiva betänkligheter, särskilt som faran för rättsförlust vid förväxling av olika fullföljdstider därigenom skulle undanröjas. En ändring i nu angiven riktning gör det ock möjligt att även i övrigt genomföra mera enhetliga bestämmelser i fråga om ordningen för fullföljdsinlagors avlämnande. I anslutning till förslaget, att krigsrätts kansli skall vara expeditionen hos den befälhavare, som har att föranstalta om krigsrättens sammanträde, bör härutinnan gälla, att fullföljdsinlagor skola avlämnas till krigsrättens kansli. En dylik anordning är ägnad att medföra beaktansvärda fördelar. Förutom vad krigshovrätten härom anfört, må nämnas, att anslutningsvad kan medgivas; en sådan anordning lär icke lämpligen kunna ifrågakomma under annan förutsättning än att fullföljdsinlagor skola ingivas till en och samma myndighet. För bibehållande av rätten att inkomma med fullföljdsinlagor direkt till krigsöverdomstolen kunde möjligen åberopas, att detta i vissa fall, såsom då talan skall fullföljas av part, som ej längre fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, eller av militär förvaltningsmyndighet, skulle medföra större bekväm-

359 lighet för den fullföljande parten. Då fullföljdsinlagor kunna insändas med posten, synes detta förhållande dock icke böra tillmätas någon betydelse. Av stor vikt är emellertid, att tvekan ej råder rörande det kansli, till vilket fullföljdsinlagorna skola avlämnas. Skyldighet torde böra föreskrivas för krigsrätt att i fullföljdshänvisning lämna tydlig anvisning i sådant avseende. I överensstämmelse med nya R.B:s fullföljdsregler torde den nuvarande ; ordningen, enligt vilken talan skall fullföljas före visst klockslag å dagen, icke böra bibehållas. De förut omnämnda bestämmelserna om rätt för häktade och därmed jämställda att avlämna besvärsinlagor till tillsyningsman vid häkte m. fl. ansluta sig till motsvarande stadganden i 27 kap. 1 § äldre R.B. Sistnämnda stadganden ha med hänsyn till de ändrade bestämmelserna i nya R. B. om sättet för fullföljd av talan ansetts icke böra upptagas i nya R.B. Därvid har förutsatts, att i administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för tillsyningsman vid häkte och föreståndare vid anstalt att mottaga och vidarebefordra fullföljdsinlaga. I enlighet härmed torde ej heller i förevarande lag böra bibehållas särskilda bestämmelser i här berörda hänseende. På enahanda skäl, som ovan anförts, torde i fråga om besvär över krigsrätts beslut böra gälla en fullföljdstid av tre veckor samt skyldighet att avlämna besvärsinlaga till krigsrättens kansli. Fullföljdsinlagor jämte handlingarna i målet böra från kansliet insändas till krigsöverdomstolen. Då prövning, huruvida talan blivit fullföljd på föreskrivet sätt och inom rätt tid, icke lämpligen bör äga rum vid kansliet, torde böra föreskrivas, att denna prövning skall ankomma på krigsöverdomstolen. Även talan mot krigsöverdomstols avgörande föres för närvarande genom besvär. Besvärstiden är trettio dagar vid klagan över krigshovrättens avgörande samt femton dagar vid besvär över avgörande av överkrigsrätt. Besvär skola ingivas i förra fallet till nedre justitierevisionen eller till befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär, och i senare fallet till överkrigsrättens ordförande. För häktade och därmed jämställda gälla, såsom vid klagan över krigsrätts avgörande, särskilda bestämmelser. Dessa stadganden torde böra undergå ändring i anslutning till vad som föreslagits beträffande talan mot krigsrätts avgörande. Rättsmedlet mot krigsöverdomstols dom bör vara revision; mot andra avgöranden av krigsöverdomstol bör talan föras genom besvär. Fullföljdstiden bör i samtliga fall vara fyra veckor, motsvarande vad i nya R.B. föreskrivits beträffande fullföljd av talan i högsta domstolen. Fullföljdsinlagor böra insändas eller avlämnas till krigsöverdomstolen. 64—66 §§. Beträffande dessa paragrafer, som ersätta bestämmelserna i nuvarande 65 § och 66 § första stycket, hänvisas till det nyss anförda samt till de stadganden i ämnet, som återfinnas i 49—52 kap. nya R.B. Föreskrifterna i nuvarande 64 § och 66 § andra stycket ersättas av bestämmelser i 17, 30 och 59 kap. nya R.B.

360 Enligt 65 § i dess nu gällande lydelse skall, då besvär över fältkrigsrätts avgörande avlämnats till befälhavare, denne, om klagandens vederpart kan anträffas i orten, giva honom avskrift av besvären med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan ej hindrar målets avgörande. Sedan förklaring inkommit eller förklaringstiden försuttits, översändas handlingarna till krigsöverdomstolen. Ehuru vissa skäl kunna anföras för bibehållande av en dylik anordning, har beredningen dock icke funnit lämpligt att i detta avseende föreslå avvikelse från de i nya R.B. gällande reglerna om skriftväxling i fullföljda mål. Härvid är att beakta, att prövningen, huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, enligt förslaget ankommer på krigsöverdomstolen samt att denna har att meddela föreläggande om fullständigande av fullföljdshandlingarna och komplettering av processmaterialet. Under dessa förhållanden kunde en skriftväxling före handlingarnas översändande till krigsöverdomstolen i vissa fall bliva onyttig. 67 §.

Paragrafen har ändrats i anslutning till de nya bestämmelserna i 64 och 65 §§. 68 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen samt motsvarande stadganden i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § nya R.B. Nuvarande 68 § ersattes av bestämmelser i förslagets 72 §. 69 §. Ett motsvarande stadgande återfinnes i 53 kap. 2 § punkt 4 nya R.B. I stället för de nuvarande bestämmelserna i första stycket bliva föreskrifterna i 50—52 kap. nya R.B. om måls beredande eller förklarings infordrande att tillämpa. Av 73 § i förslaget, jämförd med 56 §, framgår, att krigsöverdomstolen äger anmoda vederbörande befälhavare att ombesörja delgivning. I andra stycket stadgas för närvarande, att överkrigsfiskalen skall lämnas tillfälle att yttra sig angående besvär över beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning. Krigshovrätten har anfört, att dylik remiss föranledde tidsutdräkt med målets avgörande, vilket särskilt i mål av denna beskaffenhet vore olägligt, överkrigsfiskalens yttrande vore enligt krigshovrättens åsikt ej erforderligt, enär krigsöverdomstol, om den vid sin prövning funne befälhavaren ha förfarit felaktigt, alltid komme att överlämna handlingarna i målet till överkrigsfiskalen för vederbörlig åtgärd. Med hänsyn till vad krigshovrätten sålunda anfört har i förslaget icke upptagits någon motsvarighet till här ifrågavarande stadgande. 70 §.

De nuvarande reglerna i 71 § andra stycket och 72 § första stycket innebära, såvitt angår överkrigsrätt, att förhör skall ledas av överauditör. En

361 häremot svarande bestämmelse har upptagits i denna paragraf. Enligt allmänna regler tillkommer samma uppgift i krigshovrätten dess ordförande. Som framhållits vid 58 § innebär en föreskrift av här angiven innebörd icke någon inskränkning i befogenheten att tillåta vittnens hörande genom parterna. De stadganden, som nu äro upptagna i paragrafen, ersättas dels av 50 § sista stycket samt vissa bestämmelser i 54 § i förslaget, dels av vad nya R.B. innehåller beträffande mål, som upptages omedelbart av hovrätt. I sistnämnda avseende hänvisas till 53 kap. nämnda balk. 71 §. De föreslagna bestämmelserna motsvara första stycket i nuvarande 73 §. Enligt sista punkten i nämnda lagrum skall ett exemplar av krigsöverdomstols slutliga utslag alltid tillställas den myndighet, till vilken enligt 61 g krigsrätts utslag skall översändas. Krigsöverdomstolens slutliga utslag skall alltså tillställas den tilltalades befälhavare eller, om den tilltalade icke tillhör krigsmakten eller ingen varit tilltalad i målet, den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande. I mål om häktad skall ett exemplar av utslaget därjämte tillställas den befälhavare, som har uppsikt över häktet eller, då den tilltalade förvaras i allmänt häkte, häktets föreståndare. E n a h a n d a bestämmelser ha i förslaget upptagits i första punkten av denna paragraf. Enligt första stycket första punkten i nuvarande 73 § skall krigsöverdomstols slutliga utslag alltid delgivas part. För sådant ändamål skall utslaget sändas till vederbörande befälhavare eller Konungens befallningshavande; har överkrigsfiskalen fört talan i målet, skall dock utskrift av krigsöverdomstolens utslag omedelbart tillställas honom. I enlighet härmed är ock för närvarande enligt 76 § klagotiden vid fullföljd av talan mot krigsöverdomstols utslag i regel att räkna från den dag, då utslaget delgavs klaganden. Med hänsyn till de i nya R.B. upptagna bestämmelserna angående ordningen för meddelande av slutligt avgörande torde icke vara erforderligt att upprätthålla kravet på, att krigsöverdomstols dom eller slutliga beslut alltid skall delgivas part. Enligt 30 kap. 7 och 10 §§ samt 17 kap. 9 och 12 §§ nya R.B. förutsattes, att dom eller slutligt beslut, då huvudförhandling hålles, om möjligt skall avkunnas vid huvudförhandlingen. Enär parterna blivit kallade till huvudförhandlingen och utebliven part har att räkna med att målet då blir avgjort, erfordras i dylikt fall icke något särskilt meddelande om målets avgörande. Även såvitt nu är i fråga torde därför krav på delgivning av avgörandet icke böra uppställas, när dom eller slutligt beslut avkunnats vid huvudförhandling. Kan dom eller slutligt beslut ej meddelas vid huvudförhandlingen, skall enligt nyssnämnda stadganden i nya R.B. avkunnandet ske vid annat rättens sammanträde eller ock avgörandet hållas tillgängligt å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse lämnas om tiden och sättet för avgörandets meddelande. Avgöres mål utan huvudförhandling, skall dom eller slutligt beslut meddelas genom att domen eller beslutet hålles tillgängligt å

362 rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet. Med hänsyn till de särskilda förhållandena på förevarande område synes befogat att för nu berörda fall bibehålla det nuvarande delgivningsförf ärande t. Vad nya R.B. föreskriver i syfte att parterna må erhålla underrättelse om dom eller slutligt beslut, som meddelas annorledes än vid huvudförhandling, bör alltså icke gälla. I enlighet härmed har i andra punkten av denna paragraf föreskrivits, att, om dom eller slutligt beslut ej avkunnas vid huvudförhandlingen eller målet avgöres utan huvudförhandling, en utskrift av domen eller beslutet skall tillsändas vederbörande befälhavare eller Konungens befallningshavande för att delgivas parten. Har åklagare fört talan i målet skall dock utskrift av domen eller beslutet omedelbart tillställas honom. Denna anordning påkallar, som framgår av 76 §, att fullföljdstid i här avsedda fall räknas från dagen för delgivningen. De nuvarande bestämmelserna i 73 § avse endast slutliga utslag. Några motsvarande föreskrifter äro icke meddelade beträffande beslut under rättegången; enligt praxis torde även dylika beslut i regel delgivas genom befälhavare. Ej heller i förslaget upptagas några bestämmelser i detta avseende. Av 76 § framgår, att klagotid räknas, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, från dagen för beslutets meddelande och, om beslutet meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, från den dag klaganden erhöll del av beslutet. I sistnämnda fall bör, liksom nu, delgivning med parten äga rum. I övrigt hänvisas beträffande beslut under rättegången till bestämmelserna i 30 kap. 11 § och 17 kap. 13 § samt 54 kap. 3 §, jämförd med 49 kap. 3 och 4 §§ nya R.B. I andra stycket av 73 § i dess nuvarande lydelse stadgas, att i mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, utslag må avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar, om det prövas lämpligt. Har utslag avkunnats offentligen, skall enligt 76 § klagotid räknas från det sådant skedde. På grund av nya R.B:s bestämmelser om avkunnande av dom eller beslut erfordras icke någon särskild föreskrift, att det må ske i parternas närvaro. Huruvida avkunnandet skall ske offentligt eller inom stängda dörrar, är att bedöma enligt 5 kap. 5 § andra stycket nya R.B. Med hänsyn härtill har någon motsvarighet till andra stycket i 73 § icke upptagits i förslaget; angående fullföljdstidens bestämmande hänvisas till 76 §. Av de nuvarande föreskrifterna i 71 § ersattes första stycket av stadgande i 73 § och andra stycket, som förut nämnts, av 70 §. 72 §. Första stycket ersätter vad nu är föreskrivet i andra och tredje punkterna av 62 § samt i 68 §. De vidtagna jämkningarna äro betingade av ändringarna i fråga om fullföljdsförfarandet samt de nya bestämmelserna om protokollets avfattande vid förhandlingen. Då reglerna för vademål icke äro omedelbart tillämpliga i underställningsmål, har i andra stycket föreskrivits, att huvudförhandling alltid skall äga

363 rum i underställningsmål. I övrigt har meddelats bestämmelse om den tid, inom vilken huvudförhandling skall hållas. Detta stadgande innebär, att sådan förhandling i regel skall äga rum inom fem veckor från dagen för krigsrättens dom. Underrättens avgörande har vid underställning endast karaktären av ett förslag till dom; härav följer, att överrätten är oförhindrad att skärpa det av underrätten utsatta straffet. De nuvarande bestämmelserna i 72 § första stycket ha uteslutits med hänsyn till stadgandet i 26 § sista stycket och däremot svarande föreskrifter i 27 och 28 §§. Omröstningsregeln i andra stycket av förstnämnda paragraf ersattes av bestämmelserna i 29 kap. 1 § och 16 kap. 1 § nya R.B. 73 §. För närvarande meddelas i 71 § första stycket hänvisning till 57 §. I övrigt upptages i 75 § en allmän hänvisning till bestämmelserna om rättegång vid krigsrätt. Av de i förslagets 11 kap. upptagna bestämmelserna böra 56, 57 och 59 §§ erhålla tillämpning såvitt angår krigsöverdomstol. Enligt nya R.B. skall dom ävensom beslut, som uppsattes särskilt, underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. För krigsöverdomstol torde böra gälla, att domen eller beslutet skall underskrivas även av de militära ledamöterna. 74 §. I paragrafen har vidtagits viss jämkning i anslutning till avfattningen av 2 och 62 §§. Därjämte har föreskriften om översändandet av handlingar i målet uteslutits; bestämmelse därom meddelas i 78 §. 75 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen ävensom till 3 kap. 6 och 7 §§ samt 54 kap. 9—13 §§ nya R.B. Att nuvarande 75 § ersattes av 73 § framgår av motiven till sistnämnda paragraf. 76 §. Rörande denna paragraf kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts i inledningen till detta kapitel. Motsvarande stadganden återfinnas i 55 kap. 1 § och 56 kap. 1 § nya R.B. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 71 § bör fullföljdstiden i de fall, då delgivning av krigsöverdomstolens avgörande skall äga rum, räknas från den dag, då parten erhöll del av avgörandet. Liksom nu bliva allmänna regler tillämpliga i fråga om skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift eller belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Härom hänvisas till 54 kap. 17 och 18 §§ nya R.B. I sin nuvarande lydelse avser paragrafen även besvär i mål, vari befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; härom meddelas i förslaget bestämmelser i 77 §. Den nu i näst sista stycket gjorda hänvisningen till 66 § ersattes

364 i vad den avser andra stycket av sistnämnda paragraf av bestämmelser i 59 kap. nya R.B. Vad angår sista stycket av förevarande paragraf i dess gällande lydelse meddelas motsvarande föreskrift i förslagets 78 §. 77 §.

Om klagan i disciplinmål stadgas i strafflagen för krigsmakten. Enligt nuvarande 209 § fullföljes talan mot beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinstraff, till krigsöverdomstolen. Rättsmedlet är besvär. Liksom vid klagan över krigsrätts utslag kunna för närvarande besvären avlämnas till befälhavare, vanligen den befälhavare, som ålagt bestraffningen. Om fullföljd av talan mot krigsöverdomstolens avgörande i målet gälla nu enligt 76 § förevarande lag samma regler som vid talan mot krigsöverdomstols avgörande i mål, som fullföljts från krigsrätt; föreskriften att besvär mot krigshovrättens avgörande må avlämnas till den befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten anförda besvär, kommer härvid i allmänhet att avse den befälhavare, som ålagt bestraffningen. De i 30 kap. äldre R.B. stadgade inskränkningarna i rätten att fullfölja talan mot hovrätts utslag äga tillämpning även beträffande krigsöverdomstolens utslag. 1 Även beredningen föreslår, att talan i mål av här avsedd beskaffenhet skall fullföljas genom besvär till krigsöverdomstolen. Som framgår av 213 § i förslaget till lag om ändringar i strafflagen för krigsmakten skola besvären avlämnas eller insändas till expeditionen hos den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller som är satt i hans ställe. Handlingarna översändas därefter till krigsöverdomstolen. Beträffande förfarandet i krigsöverdomstolen bliva uppenbart nya R.B:s regler för besvärsmål att tillämpa; huvudförhandling kommer alltså ej alt äga rum i dessa mål. I enlighet härmed bör även talan mot krigsöverdomstolens avgörande föras genom besvär. Liksom eljest i motsvarande fall enligt förslaget böra besvären avlämnas eller insändas direkt till krigsöverdomstolen. Tydligt är, att de i 54 kap. nya R.B. meddelade reglerna om prövningstillstånd böra vinna tillämpning. På grund av det anförda och då, såsom framgår av 9 § nämnda kapitel, reglerna om prövningstillstånd omedelbart avse endast talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, torde böra föreskrivas, att beträffande fullföljd av talan till högsta domstolen skall gälla vad angående mål, som anhängiggjorts vid krigsrätt, är stadgat, dock att talan skall föras genom besvär. De nu i 77 § meddelade föreskrifterna om verkan av att talan ej fullföljes inom stadgad tid och huru skall förfaras, då part vill visa laga förfall, böra utgå med hänsyn till bestämmelserna i 30 kap. 9 §, 17 kap. 11 § och 32 kap. 7 § nya R.B. 78 §.

1 Paragrafen, som ersätter de motsvarande bestämmelserna i 74 § och 76 § sista stycket, ansluter sig till det föreslagna stadgandet i 72 §. Påminnelser 1

Jfr prop, nr 179 år 1933 s. 18 f.

365 torde böra kunna inlämnas såväl till högsta domstolen som till krigsöverdomstolen eller krigsrättens kansli. De nuvarande föreskrifterna i 78 § ersättas av de i 55 och 56 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna om beredande av revisionsmål och skriftväxling i besvärsmål. 79 §. Det synes lämpligt, att föreskrifterna i 71 § erhålla tillämpning även såvitt angår krigsmål i högsta domstolen. Hänvisningen i 73 § till vissa bestämmelser i 11 kap. bör likaledes gälla i fråga om rättegången i högsta domstolen. Beträffande det föreslagna andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Nuvarande 79 § har i förslaget överförts till 81 §. 13 KAP. I detta kapitel, som innehåller föreskrifter om biträde i rättegång, erfordras vissa ändringar i anledning av de i nya R.B. upptagna bestämmelserna om försvarare för den, som misstankes för brott. Då dessa bestämmelser reglera den misstänktes rätt i detta avseende även under förundersökning i brottmål, torde kapitelrubriken böra givas en däremot svarande vidare avfattning. 80 §. I vad det nuvarande första stycket avser rätt för den, som är anhållen eller häktad, att erhålla biträde äro bestämmelserna i 21 kap. 3 § nya R.B. omedelbart tillämpliga. Enligt sagda lagrum skall på begäran av den anhållne eller häktade alltid förordnas offentlig försvarare. Särskilt stadgande därom är alltså icke vidare erforderligt. Däremot torde i anslutning till vad förevarande lagrum i övrigt innehåller om tilltalads rätt till biträde enahanda förmån böra beredas den som, utan att vara anhållen eller häktad, misstankes för brott, vara straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa. I fråga om förordnande av offentlig försvarare samt dennes befogenheter och skyldigheter bliva bestämmelserna i 21 kap. nya R.B. att tillämpa. P å grund härav upptages i förslaget icke någon motsvarighet till vad nu i sådant hänseende är föreskrivet i de två första styckena. Enligt andra stycket må för närvarande den omständigheten, att biträde ej kunnat höras i mål vid fältkrigsrätt, icke utgöra hinder för målets avgörande. Ej heller denna föreskrift h a r bibehållits. Då vid fältkrigsrätt torde kunna möta svårighet att, såsom nya R.B. förutsätter, till försvarare förordna advokat, har emellertid föreslagits, att även annan än advokat må förordnas, om han finnes lämplig därtill. Om förordnande av offentlig försvarare i fall, då den misstänkte är underårig, meddelas särskilda föreskrifter i 5 § andra stycket beredningens förslag till ändring av lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål

366 rörande brott av underårig. Av hänvisningen i 4 § förevarande lag följer, att dessa föreskrifter äro tillämpliga även såvitt nu är i fråga. Av de bestämmelser, som nu i övrigt återfinnas i paragrafen, har tredje stycket överförts till 81 §, varemot sista stycket bibehållits såsom andra stycke. 81 §. Såsom första stycke har med någon jämkning upptagits stadgandet i nuvarande 79 §. Andra stycket motsvarar tredje stycket i nuvarande 80 §; ändringarna betingas av att förordnande av offentlig försvarare enligt 21 kap. 4 § nya R.B. meddelas av rätten och att rättens åtgärd härutinnan kan påkallas när helst behov därav föreligger. Tredje stycket överensstämmer, med den jämkning som påkallas av de ändrade fullföljdsreglerna, med nuvarande 81 §. Det må framhållas, att detta stadgande avser skyldighet för befälhavaren att tillhandagå den häktade vid anskaffande av försvarare eller eljest för erhållande av nödigt biträde vid skrifters uppsättande eller dylikt. 14 KAP. 82 §. Sista stycket är nytt. I övrigt ha endast vidtagits redaktionella ändringar, sammanhängande med de ändringar, som föreslagits på andra punkter.

De i 15 kap. meddelade bestämmelserna om ståndrätt äro icke av beskaffenhet att behöva undergå ändring i anledning av nya R.B:s genomförande. Då mål enligt 88 § skall förvisas till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, torde handlingarna böra tillställas åklagaren vid krigsdomstolen, som har att pröva, huruvida åtal skall anställas, samt i övrigt förfara efter lag och sakens beskaffenhet.

16 KAP. I förevarande kapitel meddelas för närvarande bestämmelser om tvångsmedel i brottmål m. m. Dessa stadganden hänföra sig ej blott till rättegången vid krigsdomstol utan även till det disciplinära förfarandet inför befälhavare. Till en början hänvisas i 91 § i fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, ävensom om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan till vad därom är stadgat i allmän lag. I följande paragrafer meddelas vissa kompletterande bestämmelser. Sålunda upptagas i 92 och 93 §§ särskilda häktningsgrunder, avseende rymning och olovligt undanhållande. Enligt 94 § tillägges vissa befälhavare såvitt angår brott, för vilket underlydande är misstänkt, samma befogenhet att förordna om häktning

367 eller annat tvångsmedel, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande. Härutöver innehåller kapitlet stadganden om särskilda slag av frihetsberövande. Enligt 96 § äger i vissa fall förman eller överordnad tillsäga underlydande eller underordnad förvarsarrest; sådan tillsägelse innebär allenast ett förständigande att i arrest avbida vidare beslut av den befälhavare, som i disciplinmål äger bestraffningsrätt över den arresterade. Ett annat slag av förvarsarrest regleras i 97 §. Enligt detta lagrum må under närmare angivna förutsättningar befälhavare, som enligt 204 § strafflagen för krigsmakten hänskjutit disciplinmål till krigsrätt, ändå att skäl till häktning ej förekommer, förordna, att den tilltalade skall hållas i förvarsarrest, till dess krigsrätten sammanträder. Erinras må slutligen om föreskrifterna i 100 §, enligt vilka den, som är överlastad av starka drycker, i vissa fall får tagas i förvar. Då det disciplinära förfarandet icke i övrigt regleras i förevarande lag, synes ur praktisk och lagteknisk synpunkt föga tillfredsställande, att i denna upptagas bestämmelser om rätt till tvångsmedel m. m. i samband med det disciplinära förfarandet. Stadganden därom synas böra meddelas i anslutning till de föreskrifter, som avse befälhavares disciplinära myndighet. Dessa återfinnas i fjärde delen av strafflagen för krigsmakten. Beredningen — som icke haft att taga ståndpunkt till frågan, om i och för sig kan anses lämpligt att i sagda lag upptagas regler om det disciplinära förfarandet — har i enlighet med det anförda funnit sig böra i ett särskilt kapitel av strafflagen för krigsmakten (19 kap.) föreslå bestämmelser om tvångsmedel i disciplinmål m. m. Till nämnda kapitel ha överförts bland annat föreskrifter, motsvarande de nuvarande stadgandena i 96 och 100 §§ krigsdomstolslagen. I 16 kap. sistnämnda lag komma alltså att kvarstå endast bestämmelser, som hänföra sig till rättegången vid krigsdomstol. Vad angår de regler, som härutinnan böra gälla, följer av den i 4 § gjorda hänvisningen till bestämmelserna om rättegång vid allmän domstol, att vad i 24—28 kap. nya R.B. är stadgat om tvångsmedel i brottmål skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån ej annat är föreskrivet. I enlighet härmed torde i stort sett icke erfordras särskilda bestämmelser i fråga om rättens eller åklagarens befattning med tvångsmedel. Då den förberedande utredningen rörande brott mot krigslagarna i regel skall ankomma på militär myndighet, lär däremot alltjämt vara påkallat att åt vissa befälhavare uppdrages att förordna om tvångsmedel. En viss inskränkning i förhållande till gällande rätt torde härvid böra genomföras. Enligt nya R.B. må beslut om häktning meddelas allenast av rätten. På grund härav bör befälhavare icke vidare äga besluta om häktning. Han bör däremot äga förordna om anhållande av underlydande. I anledning av brott, för vilket underlydande är misstänkt, bör befälhavaren även kunna förordna om annat tvångsmedel, i den mån befogenhet därutinnan ej enligt nya R.B. skall tillkomma enbart rätten. Befälhavaren bör alltså i dessa avseenden vara jämställd med åklagare.

368 91 §. Denna paragraf ersätter nuvarande 92 och 93 §§. Enligt förstnämnda lagrum skall häktning alltid ske, då någon av manskapet, som är tjänstgöringsskyldig vid avdelning av krigsmakten som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, gör sig skyldig till rymning eller sådant olovligt undanhållande, som skall straffas såsom rymning. Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, må han tagas i häkte; i detta fall är häktning alltså ej obligatorisk. Om officer eller underofficer begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att straff för rymning bör inträda, skall enligt 93 § för närvarande häktning alltid ske. Detsamma gäller, då dylikt brott blivit begånget av någon vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. Med manskap torde i de hänseenden, varom här är fråga, avses icke blott krigsmän av manskaps grad, utan även annan, under strafflagen för krigsmakten lydande personal av manskaps grad eller tjänsteklass. För olovligt undanhållande kan straff såsom för rymning inträda, även om avsikt att undandraga sig krigstjänsten icke förelegat. Enligt 53 § strafflagen för krigsmakten skall sålunda olovligt undanhållande anses såsom rymning, om undanhållandet varat viss tid, kortare eller längre, allteftersom tjänstgöringsskyldigheten hänför sig till mobiliserad avdelning m. m. eller ej. I enlighet härmed kan ock under vissa förutsättningar straffet bestämmas till allenast disciplinstraff. I de till beredningen avgivna yttrandena har hemställts om viss uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna i 92 och 93 §§. Överbefälhavaren ävensom föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha i sådant syfte omnämnt, att föreskrifterna om obligatorisk häktning, då någon av manskapet gjort sig skyldig till olovligt undanhållande från mobiliserad avdelning och därför skulle straffas såsom för rymning, icke tillämpades i de fall, då vederbörande självmant åter inställde sig. Krigshovrätten har framhållit, att för samtliga här avsedda fall kunde starkt ifrågasättas, om häktning borde vara ovillkorlig. Särskilt då fråga vore om olovligt undanhållande, som skulle anses såsom rymning, utmättes straffet i regel ej högre än att, om den dömde måste hållas häktad, ändringssökande, som bifölles, kunde bliva i avsevärd mån onyttigt. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då en föreskrift om obligatorisk häktning vid olovligt undanhållande, som skall anses såsom rymning, ej låter sig väl förena med eljest stadgade häktningsgrunder, har i förslaget häktning icke i något fall gjorts ovillkorlig vid olovligt undanhållande. Vad angår rymning torde tillräcklig anledning icke föreligga att för officerare eller underofficerare bibehålla strängare regler än för manskap. Häktning bör sålunda för samtliga kategorier vara ovillkorlig endast vid rymning från avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes eller är

369 ställd på krigsfot. Huruvida häktning i övriga fall bör ske, är att bedöma med ledning av föreskrifterna i 24 kap. nya R.B. 92 §. Enligt nuvarande 94 § är rätt att anlita tvångsmedel ej medgiven andra befälhavare än sådana, som enligt bestämmelserna i 17 kap. strafflagen för krigsmakten äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt i disciplinmål. Då enligt förslaget häktningsbeslut må meddelas allenast av rätten, torde betänklighet ej möta att tillägga även befälhavare med inskränkt bestraffningsrätt befogenhet att anlita tvångsmedel. 93 §. För det fall, att åklagare förordnat om tvångsmedel, äro i nya R.B. särskilda föreskrifter meddelade i syfte att säkerställa prövning av åtgärdens befogenhet samt påskynda sakens behandling. Sedan åklagaren förordnat om anhållande, skall han sålunda i regel sist å femte dagen därefter hos rätten göra framställning om den anhållnes häktande. Rätten skall, om ej synnerligt hinder möter, sist å fjärde dagen från det framställningen inkom hålla häktningsförhandling. Kan huvudförhandling hållas inom en vecka, får dock häktningsförhandling anstå till huvudförhandlingen. Då rätten beslutar häktning, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta tid härför. Om denna tid överstiger två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny häktningsförhandling. I fråga om vissa andra tvångsmedel gäller, att den, som drabbats av åtgärden, äger påkalla rättens prövning därav. I anledning av sådan framställning skall rätten, om ej synnerligt hinder möter, sist å fjärde dagen hålla förhandling i ärendet. Även i detta fall kan dock anstå med förhandlingen, om huvudförhandling hålles inom en vecka. Finnes åtgärden ej böra hävas, skall rätten, om ej åtal redan väckts, utsätta tid inom vilken åtal skall väckas. För det fall, att rättens prövning ej påkallats, är i lagen fastställd viss tid, inom vilken åtal skall väckas. Bestämmelser av detta slag böra tydligen såvitt möjligt erhålla tillämpning även i fall, då befälhavare förordnat om tvångsmedel. Enär befälhavaren icke kan åläggas att fullgöra de uppgifter i avseende å sakens fullföljande till åtal m. m., som enligt ifrågavarande bestämmelser ankomma på åklagaren, bör i stället föreskrivas skyldighet för befälhavare, som förordnat om tvångsmedel, att ofördröjligen göra anmälan därom hos vederbörande åklagare. På åklagaren bör därefter ankomma att taga den befattning med ärendet, som för motsvarande fall är föreskriven i nya R.B. Om för åtgärd, som sålunda skall vidtagas av åklagaren, viss tid är stadgad i lagen, bör sådan tid räknas från den dag, då befälhavarens anmälan inkom till åklagaren. Med hänsyn till de särskilda förhållandena på förevarande område torde de tider, som i nya R.B. föreskrivits för åtgärd av rätten eller åklagaren, i vissa fall få anses väl knappt tillmätta. Beredningen föreslår i anledning här2-1—4^/530

370 av sådan jämkning, att om den tid, inom vilken åtgärden skall vidtagas, enligt nya R.B. understiger en vecka, i stället skall gälla en tid av en vecka. 94 §. Denna paragraf överensstämmer i stort sett med nuvarande 95 §. Vissa jämkningar h a dock vidtagits; bland annat har i första stycket anmälningsskyldighet föreskrivits, även då anhållande skett. Andra stycket innefattar ett undantag från den allmänna regeln i 24 kap. 22 § nya R.B., att häktad skall förvaras i allmänt häkte. 95 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 97 §. När någon enligt nämnda lagrum tagits i förvarsarrest, gäller för närvarande enligt 15 §, att krigsrätten skall sammanträda sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om åtalet. Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som föreslagits i fråga om rättegångens förberedande och inledande, lär icke alltid kunna påräknas, att huvudförhandling kan hållas inom en vecka. Den nuvarande tidsbestämmelsen torde därför i stället lämpligen böra hänföras till åtalsbeslutet. Regeln bör vara, att om åklagaren ej väckt åtal i saken inom en vecka från det anmälan inkommit från befälhavaren, åklagaren har att omedelbart underrätta befälhavaren, som därefter förordnar om den arresterades frigivning. På sätt framgår av 45 kap. 14 § nya R.B. gäller som regel i mål angående anhållen eller häktad, att huvudförhandling skall hållas inom en vecka från det åtal väckts. Denna bestämmelse torde böra erhålla tillämpning även då den tilltalade enligt vad nu sagts tagits i förvarsarrest. 96 §. I vad angår den, som tagits i förvarsarrest, överensstämmer förslaget med vad nu är stadgat i 98 §. Det har ansetts lämpligt, att i huvudsak samma bestämmelser gälla beträffande anhållen.

17 KAP. 97 §. Stadgandet överensstämmer med nuvarande 101 §. 98 §. Jämte bestämmelser, motsvarande nuvarande 102 §, givas i denna paragraf föreskrifter rörande krigsrätts kansli. Angående skälen för att befälhavarens expedition bör utgöra krigsrättens kansli hänvisas till den allmänna motiveringen. Beredningens förslag har i denna del i princip vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Delade meningar ha däremot framkommit rörande de

371 anstalter, som kunna vara erforderliga för kansliarbetets fullgörande. Överbefälhavaren har uttalat, att det vore av stor vikt att de rent civila uppgifter, varom här vore fråga, avlastades från de militära befattningshavarna. Ett ständigt ombyte av personal ägde i allmänhet rum. Skulle militära befattningshavare handha dessa uppgifter, kunde med hänsyn till uppgifternas för dem främmande natur fel begås, vilka stundom kunde för parterna medföra rättsförlust. En lämplig lösning av denna fråga vore enligt överbefälhavarens mening, att uppgifterna i stället lades å auditören. Det borde åligga denne att några dagar i veckan tjänstgöra å expeditionen och därvid handlägga de ärenden, som kunde ifrågakomma. Därigenom skulle även önskvärd kontinuitet i expeditionsarbetet ernås. Den av överbefälhavaren förordade utvägen, att auditören skulle leda kansliarbetet, har avvisats av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer. Enligt föreningens uppfattning borde å kansliet verkställas en viss formell granskning av ingivna handlingar till förebyggande av att rättsförlust uppkomme. För sådan granskning vore önskvärt, att dagligen å kansliet funnes tillgänglig en juridiskt utbildad person. Att föreskriva skyldighet för auditören att dagligen infinna sig å kansliet syntes emellertid med nuvarande organisation av krigsrätterna uteslutet. Då handlingar alla dagar måste kunna ingivas till kansliet, vore en anordning med skyldighet för auditören att en eller två dagar i veckan vara tillgänglig å kansliet tämligen värdelös. Föreningen förutsatte, att personalen på expeditionen komme att utväljas med särskild omsorg; då bland dem, som fullgjorde militärtjänst, funnes juridiskt bildade personer, borde sådana placeras å expeditionen. I övrigt finge man utgå från, att rutinen så småningom kunde ersätta den verkliga utbildningen. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har ifrågasatt, huruvida icke en särskild befattningshavare, om möjligt med juridisk utbildning, borde tillsättas med åliggande att förestå kansliarbetet samt biträda de militära myndigheterna med förberedande utredning angående brott. De nya uppgifter, som enligt beredningens förslag skola tillföras befälhavarens expedition, torde i allmänhet icke behöva bliva mera krävande än det nuvarande åliggandet att mottaga och vidarebefordra fullföljdsinlagor. Ej heller kan förväntas, att den samlade arbetsbördan skall bliva särdeles betungande. Uppgifterna komma i huvudsak att avse handlingars mottagande och registrering samt deras översändande till vederbörlig myndighet. Ärendenas vikt kräver emellertid en snabb och omsorgsfull behandling. Som antytts i yttrandena är ock önskvärt, att parterna kunna erhålla anvisning om vad som är att iakttaga till undvikande av rättsförlust. Med hänsyn till vad överbefälhavaren upplyst i fråga om förutsättningarna för att dessa uppgifter skulle kunna handhas enbart av militär personal och då ärendenas behandling i vissa fall kan kräva förtrogenhet med juridiska spörsmål, synes erforderligt, att kansliarbetet ställes under ledning av en person med tillräckliga kvalifikationer för denna uppgift. Att för sådant ändamål inrätta nya befattningar torde icke böra ifrågakomma. Närmast till hands ligger att,

372 såsom överbefälhavaren förordat, uppgiften anförtros åt auditören. Enligt gällande instruktion den 30 juni 1942 är auditören pliktig att biträda befälhavaren, då tillgång till juridisk insikt kan vara behövlig och sådant biträde ej skall lämnas av annan person. I överensstämmelse härmed synes det böra åläggas auditören att öva tillsyn över det dagliga arbetet å krigsrättens kansli samt att lämna erforderliga anvisningar rörande arbetets bedrivande och, då omständigheterna föranleda därtill, själv handlägga förekommande ärenden. För dessa uppgifters handhavande torde icke vara nödvändigt, att auditören varje dag uppehåller sig å kansliet. Han bör emellertid dagligen efterhöra vad som förekommit och vid behov kunna infinna sig å kansliet, önskvärt synes också vara, att han anslår en viss dag i veckan för mottagning å kansliet. Vad angår fältkrigsrätt bör tillsynen över kansligöromålen åvila fältkrigsdomaren. Enligt kungörelsen den 26 september 1940 angående fältkrigsrätter är fältkrigsdomaren — liksom under fredstid auditören — pliktig att biträda befälhavaren i ärenden, som kräva juridisk insikt. Den vidgade tjänstgöringsskyldighet, som enligt vad nu föreslagits bör åläggas auditören, torde medföra, att ändrade grunder böra tillämpas i fråga om tillsättning av auditörer. För närvarande förekommer ofta, att samma person förordnas som auditor vid mer än en krigsrätt. I den mån denna anordning ej låter sig förena med den ökade arbetsbörda, som framdeles kan komma att åvila auditören, böra särskilda personer utses för varje krigsrätt. I övrigt kan bliva erforderligt, att vice auditor förordnas i större utsträckning än för närvarande. Det kunde även övervägas att å orter, där flera förband äro förlagda, inrätta en auditörsbefattning såsom heltidstjänst, gemensam för flera förband. Svårighet torde emellertid möta att erhålla fullt lämplig innehavare av en dylik befattning; med hänsyn till de uppgifter, som åligga auditören såsom ledamot av krigsrätten, lär i allmänhet vara att föredraga, att för auditörsbefattningarna såsom hittills företrädesvis anlitas personer, vilka såsom domare eller eljest ha sin huvudsakliga verksamhet knuten till de allmänna domstolarna. Den ökade tjänstgöringsskyldigheten lär ock på sina håll böra föranleda en viss förhöjning av auditörsarvodena. Å andra sidan kan ifrågasättas, om expensbidrag vidare böra utgå; kostnaderna för kansliarbetet synas, jämte övriga utgifter för befälhavarens expedition, böra bestridas av anslag å militär stat. Nu berörda spörsmål böra såsom framhållits i den allmänna motiveringen bliva föremål för närmare utredning. 99 §. Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från nuvarande 103 §, varvid viss mindre jämkning vidtagits. Övriga föreskrifter i sistnämnda paragraf ersättas, som förut framhållits, av stadgandet i 4 §.

373 Med avseende å övergången till den nya ordningen har hänvisning skett till lagen om införande av nya R.B. Enligt 12 § nämnda lag är frågan, huruvida mål efter nya R.B:s ikraftträdande skall behandlas enligt äldre lag, i vissa fall beroende av, om rättegång inletts före ikraftträdandet. Vad angår krigsrätterna torde i detta hänseende rättegång i allmänhet böra anses inledd, då målet av befälhavaren hänskjutits till krigsrätt. Har häktning skett före ikraftträdandet, torde i enlighet med vad som uttalats i motiven till 12 § nyssnämnda lag rättegång därigenom böra anses inledd.

Förslag till lag* om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. Som framgår av beredningens motiv till 16 kap. förslaget om ändringar i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes har beredningen ansett, att i förevarande lag böra, under ett nytt kapitel, närmast efter 18 kap., upptagas bestämmelser angående tvångsmedel i disciplinmål, förvarsarrest m. m. Förutom vissa allmänna föreskrifter bör detta kapitel innehålla stadganden, motsvarande nuvarande 96, 99 och 100 §§ krigsdomstolslagen. Denna ändring föranleder, att 19, 20 och 21 kap. i gällande lag böra betecknas såsom 20, 21 och 22 kap., varjämte omnumrering av paragraferna erfordras. Även i övrigt föreslår beredningen, som framgår av den följande motiveringen, vissa ändringar i nu gällande bestämmelser. 33 §. Enligt 207 § i förslaget må häktning ej vidare äga rum i disciplinmål. I stället skall, då skäl därtill förekomma, den misstänkte anhållas. Den nuvarande föreskriften om tillgodoräknande av häktningstid i disciplinmål torde alltså böra utgå. 47 §. Enligt av beredningen föreslagna ändringar i 5 kap. S.L. göres frågan, när straff skall anses förfallet, beroende av, huruvida åtgärd för brottets beivrande blivit vidtagen inom den tid, som för varje fall är föreskriven. I 16 § andra stycket nämnda kapitel stadgas, att åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller, där åtalet föregåtts av laga förundersökning, då han vid denna erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken. Med hänsyn härtill och då enligt förslaget till ändringar i krigsdomstolslagen förundersökning i krigsmål må ersättas av sådant förhör, som avses i 202 § förevarande lag, torde i här ifrågavarande paragraf uttrycket »åtal av brott» böra utbytas mot »brotts beivrande» samt föreskrift böra

374 upptagas därom, att förhör, varom stadgas i 202 § denna lag, skall anses såsom laga förundersökning. Därjämte bör i överensstämmelse med de nya reglerna angående rättegång vid krigsdomstol »utslag» utbytas mot »dom». 186 §. Ändringen sammanhänger med, att enligt de föreslagna reglerna för rättegången vid krigsdomstol åklagaren har att besluta om åtal. 189 §. Ändringarna i första stycket äro av samma innebörd som föreslagits beträffande 186 §. Första punkten i andra stycket är oförändrad. Rörande befälhavares rätt att ådöma sträng arrest gäller i övrigt enligt andra stycket för närvarande, att det under vissa förutsättningar må ske, om krigsrätt ej för behandling av dit hänskjutet mål kan sammanträda inom fyra dagar efter det befälhavaren med framhållande av målets brådskande beskaffenhet påkallat krigsrättens sammanträde. Med de anordningar, som av beredningen föreslagits beträffande krigsmåls förberedande och anhängiggörande, torde icke vara möjligt att göra befälhavarens bestraffningsrätt i här avsedda fall beroende av, att krigsrätten ej kan sammanträda inom viss bestämd tid från det befälhavaren funnit, att saken bör där upptagas. I allmänhet torde åtalsbeslut, stämnings utfärdande och utsättande av huvudförhandling ej kunna medhinnas inom den nuvarande fyradagarsfristen. Med hänsyn till det anförda synes, såvitt nu är i fråga, böra såsom villkor stadgas, att anledning är att antaga, att saken icke kan med erforderlig skyndsamhet upptagas vid krigsrätt. Tydligt är, att befälhavaren, innan han på denna grund själv avgör målet, bör om möjligt rådgöra, förutom med auditören, om sådan finnes, även med åklagaren och rättens ordförande. Som framgår av 203 § i förslaget skall, innan bestraffning ålägges enligt andra stycket i förevarande paragraf, den tilltalade, om det utan avsevärd olägenhet kan ske, höras inför befälhavaren eller auditören. 199 §. Ändringen har föranletts av att åklagaren har att besluta om åtal vid krigsdomstol. 202 §. Första punkten i första stycket har avfattats i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande i 50 § av beredningens förslag rörande ändringar i krigsdomstolslagen; i sak torde den föreslagna jämkningen icke innebära någon olikhet mot vad nu gäller. I övrigt är paragrafen oförändrad. 203 §. Innan befälhavare ålägger disciplinstraff, skall han enligt första stycket i denna paragraf inhämta yttrande av auditören rörande brottets beskaffen-

375 het och det straff, som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna det till protokollet; har sådan anteckning icke skett, är auditören jämte befälhavaren ansvarig för beslutet. I vissa fall må straff åläggas av befälhavaren utan att yttrande inhämtats av auditor; därom stadgas i andra stycket. Genom att auditörens yttrande sålunda inhämtas ökas förutsättningarna för ett riktigt avgörande. Med hänsyn till de regler som gälla beträffande förhör i disciplinmål kan emellertid ifrågasättas, om denna anordning i allo är tillfyllest eller om särskilda åtgärder därutöver äro påkallade. Som framgår av 202 § äger befälhavare med bestraffningsrätt i allmänhet uppdraga åt annan att hålla förhör i saken. Denna utväg — som betingats av mängden av de göromål, som ankomma på befälhavaren — anlitas i stor utsträckning. Sålunda torde endast undantagsvis förekomma, att regementschef själv håller förhör; vanligen uppdrages förhöret åt bataljonschef eller motsvarande befälhavare, varvid protokoll föres av en yngre officer eller en underofficer. I de fall, då den bestraffningsberättigade befälhavaren ej själv hållit förhör, kommer alltså avgörandet i regel att grundas enbart å skriftligt material. Häri ligger en viss fara för, att omständigheter av betydelse kunna lämnas obeaktade vid målets avgörande. Denna brist i förfarandet och frågan om åtgärder för dess avhjälpande ha tidigare uppmärksammats. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juni 19321 framhöll militieombudsmannen, att protokollen vid de s. k. majorsförhören ofta vore otillfredsställande. Ej sällan gåve de en ofullständig bild av omständigheterna vid den påtalade handlingens begående och motiven för densamma. Särskilt gällde detta mera invecklade mål. För rättelse av dessa missförhållanden förordade militieombudsmannen, att utredningen beträffande svårare och mera invecklade förseelser eller då det eljest av särskilda skäl funnes lämpligt, anförtroddes åt civil förhörsledare. Såsom sådan borde närmast auditören ifrågakomma. Om anledning förelåge till antagande, att målet enligt 204 § komme att hänskjutas till krigsrätt och auditören alltså såsom ledamot i krigsrätten skulle få befattning med saken, borde förhöret uppdragas åt krigsfiskalen. Med anledning av militieombudsmannens skrivelse verkställdes ytterligare utredning inom justitiedepartementet. I en därvid upprättad promemoria föreslogs, att befälhavaren, därest han icke själv hölle förhör i målet, borde uppdraga åt krigsfiskalen att hålla förhör i sådana fall, då förseelsen vore av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet eller det eljest av särskilda skäl funnes lämpligt. I promemorian anfördes vidare, att även om härigenom en förbättring i avseende å förhörsprotokollen vore att förvänta, såsom en allvarlig brist i förfarandet alltjämt kvarstode, att den dömande befälhavaren bildade sig en uppfattning av omständigheterna enbart på grund av rapporter och protokoll, liksom att den tilltalade icke erhölle tillfälle att direkt inför befälhavaren framlägga de synpunkter han ansåge vara av bety1

Jfr M. O: s ämbetsberättelse 1933 s. 104 ff.

delse för ett rättvist bedömande av saken. Enär av praktiska skäl icke kunde j ifrågakomma att upphäva eller väsentligt inskränka befälhavarens befogenhet att överlåta förhörsledningen i disciplinmål, borde tillses, att avgörandet i största möjliga utsträckning skedde först sedan den tilltalade haft tillfälle att avgiva muntlig förklaring inför befälhavaren samt denne därvid kunnat bilda sig en mera personlig mening om den tilltalade och förseelsen genom frågor rörande förhållanden, som förtjänade att närmare belysas. Lämpligen borde även auditören vara närvarande vid sådan inställelse. I enlighet härmed upptog promemorian förslag av innehåll bland annat, att om befälhavaren ansåge målet böra avgöras i disciplinär ordning och förseelsen funnes böra föranleda sträng arrest, skärpt arrest eller vaktarrest i mera än sex dagar, målet icke finge företagas till avgörande, innan den tilltalade beretts tillfälle att avgiva muntlig förklaring inför befälhavaren. Auditören borde närvara vid inställelsen och skulle därvid äga framställa de frågor till den tilltalade, vilka han ansåge kunna tjäna till ytterligare upplysning i målet. Över promemorian avgåvos yttranden av ett flertal civila och militära myndigheter, varvid delade meningar kommo till uttryck rörande behovet och lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Åt numera justitierådet R. Gyllenswärd uppdrogs sedermera att verkställa utredning och avgiva utlåtande rörande behovet av ändrade regler om utövningen av militära befattningshavares disciplinära bestraffningsrätt. I en avgiven promemoria (justitiedepartementets promemorior 1936: 2) tillstyrkte utredningsmannen beträffande förhörsledningen i disciplinmål en ändring i huvudsaklig överensstämmelse med vad i departementspromemorian föreslagits. Krigsfiskalen borde dock anlitas som förhörsledare endast i fråga om förseelser av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet, och undantag borde göras för det fall, att krigsfiskal ej utan avsevärd tidsutdräkt funnes att tillgå. Utredningsmannen framhöll i denna del, att brister i förhörsledningen för vissa fall kunnat iakttagas och att åtgärder till avhjälpande därav alltså kunde anses påkallade. Den praktiska betydelsen därav finge emellertid ej överdrivas. Det stora flertalet mål vore otvivelaktigt av så enkel beskaffenhet, att utredningen icke kunde erbjuda någon svårighet eller fara för att relevanta omständigheter ej bleve beaktade. Även i fråga om rätt för den tilltalade att inställa sig inför befälhavaren förordade utredningsmannen bestämmelser av i stort sett samma innehåll som föreslagits i departementspromemorian. Med hänsyn till vad i vissa yttranden anförts ansågs emellertid gränsen i fråga om vaktarrest böra sättas till sådant straff i mera än åtta dagar i stället för såsom i departementspromemorian mera än sex dagar. De verkställda utredningarna ledde ej till någon författningsändring. Enligt beredningens förslag till ändringar i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes tillkommer det åklagare att besluta, huruvida åtal vid krigsrätt skall väckas. Som framhållits vid 51 § nämnda förslag bör med hänsyn härtill åklagaren lämnas tillfälle att taga del i förhör inför de mili-

377 tära myndigheterna angående brott, som k a n antagas föranleda åtal vid t krigsrätt. Erfordras ytterligare utredning angående sådant brott, h a r åklagaren att draga försorg därom. Även i fråga om mål, som till en början ansetts kunna avgöras såsom disciplinmål men sedermera visat sig påkalla handläggning vid krigsrätt, gäller enligt beredningens förslag, att beslut i åtalsfrågan ankommer på åklagaren och att denne har att tillse, att erforderlig utredning föreligger. Då det kan antagas, att disciplinmål rörande förseelser av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet i allmänhet komma att sålunda överlämnas till åklagaren, synes tillräcklig anledning icke föreligga att föreslå skyldighet för åklagaren eller auditören att i disciplinmål medverka vid förhör enligt 202 § förevarande lag. Mot införandet av skyldighet i sådant avseende talar även, att målens avgörande därigenom ofta torde fördröjas. Med hänsyn till vikten av att någon omständighet av betydelse ej lämnas obeaktad ävensom till de olägenheter, som i övrigt äro förenade med ett avgörande på enbart skriftligt material, synes däremot förslaget om rätt för den tilltalade att i vissa fall höras personligen inför den dömande befälhavaren vara värt beaktande. I ett av beredningen upprättat utkast till ändringar i förevarande lag, vilket för yttrande tillställts vissa myndigheter och sammanslutningar, hade på grund härav under denna paragraf upptagits bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i detta avseende föreslagits vid de tidigare utredningarna; vid inställelsen inför befälhavaren skulle auditören i regel vara närvarande. Tillfälle till inställelse inför befälhavaren skulle dock lämnas den tilltalade endast om anledning förekomme att ålägga vaktarrest i mera än tio dagar eller ock skärpt arrest eller sträng arrest; som ytterligare förutsättning stadgades, att det funnes kunna ske utan avsevärd olägenhet. Förslaget avstyrktes av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer ävensom av överkrigsfiskalsämbetet, av föreningen under framhållande av den ökade arbetsbörda, som skulle föranledas av auditörens närvaro vid inställelse inför befälhavaren. överbefälhavaren uttalade, att möjligheten för den tilltalade att inför befälhavaren avgiva muntlig förklaring otvivelaktigt innefattade vissa fördelar men även komme att medföra olägenheter. I sistnämnda hänseende erinrades bland annat, att befälhavarens tid komme att än mera tagas i anspråk för uppgifter, som låge utanför hans egentliga verksamhetsområde, och att förfarandet kunde fördröjas. Med hänsyn till de fördelar, som förslaget kunde innebära, tillstyrkte överbefälhavaren dock dess genomförande med den ändringen, att tillfälle till muntlig förklaring bereddes den tilltalade, då anledning förekomme att ålägga disciplinstraff av skärpt eller sträng arrest eller där befälhavaren eljest funne det erforderligt. I anledning av vad sålunda förekommit har beredningen vid ytterligare övervägande av hithörande spörsmål funnit sig böra vidtaga vissa jämkningar i förhållande till det tidigare utkastet. Som förutsättning för den tilltalades hörande har ansetts böra stadgas, att anledning förekommer att

378 ålägga disciplinstraff av skärpt arrest eller sträng arrest och att det kan ske utan avsevärd olägenhet. Befälhavaren har vidare ansetts böra äga förordna, att inställelsen skall ske inför auditören. Vid inställelse inför befälhavaren bör auditören vara tillstädes, om det kan ske utan avsevärd olägenhet; han bör därvid äga framställa de frågor till den tilltalade, vilka han anser kunna tjäna till upplysning i målet. Liksom vid förhör enligt 202 § torde — om ej i krig hinder härför möter — i korthet böra antecknas vad vid förhöret huvudsakligen förekommit. 204 §. I paragrafen ha endast vidtagits de ändringar, som betingas av de nya reglerna för åtal vid krigsdomstol.

19 KAP. 207 §. Som framhållits i motiveringen till 16 kap. förslaget angående ändringar i krigsdomstolslagen äro de nu i nämnda kapitel upptagna bestämmelserna angående tvångsmedel i brottmål tillämpliga även såvitt angår disciplinmål. Befälhavare, som avses i 94 § nämnda lag i dess nu gällande lydelse, äger alltså i dylikt mål samma befogenhet att förordna om häktning och andra tvångsmedel, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande. Även framdeles torde viss befogenhet i sådant avseende böra tillkomma befälhavare. Som allmän regel synes böra gälla, att vad enligt krigsdomstolslagen skall lända till efterrättelse i fråga om tvångsmedel i krigsmål skall äga motsvarande tillämpning i disciplinmål. Vissa avvikande bestämmelser torde dock vara påkallade. Enär disciplinmål kunna avgöras av befälhavare utan rättens eller åklagarens medverkan, synes icke lämpligt, att rätten eller åklagaren tager befattning med tvångsmedel i dylikt mål. Befogenhet att förordna om tvångsmedel torde därför liksom nu i disciplinmål böra uteslutande tillkomma befälhavare. Då häktningsbeslut såväl enligt nya R.B. som enligt de föreslagna ändringarna i krigsdomstolslagen må meddelas endast av rätten, lär emellertid härav böra följa, att häktning ej må ske i disciplinmål. Enligt nya R.B. skall, då anhållande skett, frågan om häktning inom viss kort tid upptagas vid rätten. Särskilda föreskrifter äro meddelade i syfte att åtal och prövning av saken skyndsamt skall komma till stånd. Såsom framgår av 93 § förslaget till ändringar i krigsdomstolslagen är avsett, att denna ordning i huvudsak skall gälla även beträffande krigsmål. Som en viss motsvarighet härtill synes, såvitt nu är i fråga, böra stadgas, att om den tilltalade anhållits, beslut i målet skall meddelas så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, sist inom en vecka. Befogenhet att förordna om tvångsmedel tillkommer för närvarande endast befälhavare, som utan inskränkning äger utöva bestraffningsrätt i disci-

379 plinmål. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 92 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes torde, då befälhavare ej vidare skall äga förordna om häktning, befogenhet att besluta om tvångsmedel i disciplinmål böra tillkomma även befälhavare med inskränkt bestraffningsrätt. Bestämmelser av nu angiven innebörd ha upptagits i denna paragraf. Av hänvisningen till krigsdomstolslagen följer bland annat, att i fråga om förvaring av den, som anhållits, skall gälla vad i 96 § sagda lag är föreskrivet om anhållen. 208—210 §§. Paragraferna överensstämma med nuvarande 96, 99 och 100 §§ krigsdomstolslagen utom såtillvida, att i 208 § sista punkten tillagts samt i 210 § hänvisats till 208 § i stället för såsom nu till motsvarande lagrum i krigsdomstolslagen. 20 KAP. 211 och 212 §§. Enahanda bestämmelser äro för närvarande meddelade i 19 kap. under 207 och 208 §§. 21 KAP. 213 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 209 §. De föreslagna ändringarna beröra endast första stycket och avse att anpassa lagrummet efter de bestämmelser, som föreslagits i fråga om talan mot krigsrätts avgörande. Då huvudförhandling i krigsöverdomstolen icke kan anses erforderlig i mål av här avsedd beskaffenhet, bör rättsmedlet alltjämt vara besvär. Enligt nuvarande första stycket skola besvären ingivas till krigsöverdomstolen före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag då straffet avslutades. Klaganden äger emellertid, om h a n så önskar, i stället inom nämnda tid avlämna besvären till den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller är satt i hans ställe. Dessa stadganden ansluta sig till vad nu gäller beträffande klagan över krigsrätts avgörande; även i sådant fall skola besvär i regel ingivas till krigsöverdomstolen eller ock avlämnas till befälhavare. Beredningen har därutinnan föreslagit den ändringen, att fullföljdsinlagor vid talan mot krigsrätts avgörande skola avlämnas till krigsrättens kansli, d. v. s. expeditionen hos den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammanträde. I överensstämmelse härmed synes såvitt angår disciplinmål böra gälla, att besvär skola avlämnas till expeditionen hos den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller är satt i hans ställe. Liksom vid talan mot krigsrätts avgörande böra besvär få insändas till befälhavaren med posten; då nya R.B:s bestämmelser därutinnan icke äro omedelbart tillämpliga, torde stadgande därom böra meddelas. Fullföljdstiden torde i likhet med vad som föreslagits

380 beträffande talan mot krigsrätts avgörande böra omräknas i veckor. Då föreskrift om iakttagande av visst klockslag icke upptagits i nya R.B. eller krigsdomstolslagen, synes icke heller såvitt nu är i fråga bestämmelse därom böra bibehållas. 22 KAP. 214 §. Förslaget överensstämmer med vad nu är föreskrivet i 21 kap. under 210 §.

Förslag till lag* angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel. Mål angående olovlig varuinförsel upptagas, liksom åtskilliga andra tullmål, av tullmålsdomstol. Om sådan domstol stadgas i 16 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel. Enligt nämnda lagrum är tullmålsdomstol för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning som nyss nämnts finnes. Är i stad, där tullkammare finnes, ej rådhusrätt, må Kungl. Maj:t, om särskilda omständigheter föranleda därtill, förordna, att häradsrätt med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Vid tullmålsdomstol föres tullverkets talan av tullåklagare. Närmare bestämmelser om sådana åklagare äro meddelade i administrativ ordning. Enligt § 5 tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 äro såsom åklagare i tullmål anställda tullfiskaler. I § 112 mom. 2 samma reglemente föreskrives, att tullverkets talan i tullmål, såvitt den ej ankommer på tullfiskal, skall föras av föreståndare för den tullförvaltning, på vilken målets redovisning ankommer. Tillika stadgas, att vederbörande åklagare har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i lag eller författning äro för allmän åklagare givna eller kunna varda honom av vederbörande meddelade. Enligt generaltullstyrelsens cirkulär den 4 juni 1928 skall åtal, som enligt meddelade föreskrifter ankommer på tullverkets vederbörande åklagare, om det ej åligger tullfiskal, anhängiggöras och utföras av tullförvaltaren i den stad, där den domstol finnes, som i det förevarande fallet är tullmålsdomstol. Förutom tullfiskaler och tullförvaltare är även tullverkets ombudsman tullåklagare. Enligt § 16 mom. 2 i den för generaltullstyrelsen utfärdade instruktionen den 22 december 1922 är byrådirektören i styrelsen i egenskap av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag i varje särskilt fall fullfölja talan mot utslag i tullmål samt för övrigt å tullverkets

381 vägnar tala och svara i alla förekommande mål. Stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. äldre R.B., enligt vilket det ankommer på justitiekanslern att besluta om fullföljd av allmänt åtal i högsta domstolen, tillämpas även beträffande tullmål. Tullfiskaler finnas för närvarande i de tre största städerna. Tillsammans omfatta deras tjänstgöringsområden riket i dess helhet. Enligt bestämmelser i tjänstgöringsreglementet för tullverket samt generaltullstyrelsens kungörelse den 13 oktober 1924 åligger tullfiskal bland annat att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra tullverkets talan i de mål, som i behörig ordning överlämnas till hans handläggning, dock att tullmål, som anhängiggöres annorstädes än vid rådhusrätt i Stockholm eller Göteborg eller domstol inom Malmöhus eller Kristianstads län, ankommer på tullfiskals handläggning endast såvitt generaltullstyrelsen förordnar därom. I fråga om befogenhet för tullåklagare eller annan tulltjänsteman att anlita tvångsmedel äro bestämmelser meddelade i särskilda lagar och författningar. Tulltjänsteman tillkommer sålunda bland annat att under närmare angivna förutsättningar verkställa beslag samt företaga husrannsakan och kroppsvisitation. Rätt att besluta om häktning har däremot icke tillagts tulltjänsteman; ifrågakommer häktning, torde hänvändelse ske till myndighet, som enligt 19 § 9 mom. promulgationsförordningen till strafflagen är häktningsmyndighet. I enlighet härmed äger tullmyndighet icke heller gripa den, som misstankes för brott, i andra fall än då sådan rätt tillkommer envar. Rätt att besluta om sådant kvarhållande av misstänkt person, varom förmäles i 12 mom. sagda paragraf, tillkommer icke tullmyndighet. 1 I det år 1939 av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning avgivna betänkandet med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (S. O. U. 1939:9) upptogs till behandling även frågan om avskaffande av de särskilda reglerna om åklagare och forum i tullmål. Härvid anfördes, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att beträffande tullmål upprätthålla en avvikelse från eljest gällande forumregler. Enär en ändring i fråga om forumreglerna för dessa mål skulle medföra ekonomiska konsekvenser, i det att ersättning av tullmedel utginge till stadsdomstolarna för deras befattning med tullmålen, förelåge dock enligt de sakkunnigas mening skäl att låta med avskaffandet av de nuvarande forumreglerna anstå i avvaktan på en omorganisation av städernas domstolsväsen. Beträffande de särskilda reglerna om åtal i tullmål anfördes, under hänvisning till vidtagna reformer med avseende å de allmänna åklagarna, att det måste anses såsom en olägenhet, att tullåklagarna icke inginge i den allmänna åklagarorganisationen; i fråga om den åklagarverksamhet, som ankomme på dem, hade sålunda icke kunnat vinnas de fördelar, som ernåtts i fråga om de allmänna åklagarna och de mål, i vilka dessa förde talan. Såsom de mest framträdande nackdelarna i övrigt med den nuvarande tullåklagarorganisationen framhölls, att de flesta tullåklagare saknade utbild1

Jfr J. 0:s ämbetsberättelse 1934 s. 171 ff.

382 ning för åklagarkallet, varför åtal i större mål stundom måste övertagas av allmän åklagare, att tullåklagarna icke ägde polisbefogenhet, varför mera omfattande utredningar måste överlämnas åt polismyndigheterna eller äga rum i samarbete med dessa, samt att tullåklagarna med vissa undantag icke ägde besluta om straffprocessuella tvångsåtgärder. Enligt vad de sakkunniga vidare framhöllo mötte emellertid även på detta område vissa ekonomiska svårigheter för en ifrågasatt reform. Ett upphävande av de nuvarande särskilda åtalsreglerna i tullmål skulle medföra, att det övervägande antalet tullmål tillfölle städernas kommunalt avlönade åklagare, och sålunda innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket till städerna. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag till en dylik reform. Det kunde emellertid förväntas, att detta spörsmål komme att upptagas till behandling i samband med den igångsatta utredningen av frågan om polisväsendets förstatligande. Den av de sakkunniga omförmälda ersättningen till rådhusrätterna för handläggning av tullmål har enligt Kungl. brev till generaltullstyrelsen den 20 juni 1941 numera upphört att utgå. Av det anförda framgår, att frågan om ett avskaffande av de nuvarande reglerna om åklagare och forum i tullmål förutsätter viss utredning rörande därmed sammanhängande ekonomiska och organisatoriska spörsmål. Då det icke torde ankomma på beredningen att verkställa de undersökningar, som härutinnan kunna finnas erforderliga, anser sig beredningen böra utgå från, att nuvarande anordningar på detta område åtminstone tillsvidare skola i stort sett bibehållas oförändrade. För att tullåklagarorganisationen skall kunna fylla de uppgifter, som komma att åvila densamma efter den nya rättegångsordningens genomförande, torde emellertid vara erforderligt att tullåklagarna i större utsträckning än för närvarande likställas med de allmänna åklagarna. Sedan befogenheten att besluta om häktning enligt nya R.B. överflyttats till rätten, torde hinder icke böra möta att tillägga tullåklagare samma befogenheter med avseende å tvångsmedel, som tillkomma allmän åklagare. E n dylik reform torde vara påkallad av ett praktiskt behov; vissa av de olägenheter, som ansetts förenade med den nuvarande organisationen, skulle även därigenom upphöra. På tullåklagare bör i övrigt ankomma att enligt de regler, som gälla för allmän åklagare, verkställa förundersökning och annan utredning rörande brott, som är av beskaffenhet att böra av tullåklagare beivras. I den mån vissa av de nuvarande tullåklagarna anses icke äga förutsättningar att rätt fullgöra vad på dem sålunda ankommer, böra särskilda anordningar vidtagas. I sådant syfte kan föreskrivas utsträckt skyldighet för tullfiskal att verkställa utredning och utföra åtal i tullmål. Av 7 kap. 8 § nya R.B. framgår, att tullåklagare ej kan besluta om fullföljd av åtal i högsta domstolen. Såsom i nämnda kapitel är stadgat beträffande allmänna åklagare torde sådan befogenhet böra tillkomma justitiekanslern. Även vad angår rätt att utföra åklagartalan i högsta domstolen synas samma regler böra gälla som i fråga om allmän åklagare. I enlighet med be-

383 stämmelserna i 7 kap. 4 och 5 §§ nya R.B. bör sålunda åtal i högsta domstolen i utföras av justitiekanslern eller någon hos honom anställd åklagare med rätt för justitiekanslern att, om talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, uppdraga åt tullåklagare att föra åklagartalan därstädes. I de hänseenden, som nu berörts, torde såvitt angår lagen om straff för olovlig varuinförsel icke erfordras annat stadgande än att beträffande tullåklagares befogenhet i fråga om brott, som avses i lagen, vad om allmän åklagare är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Då enligt vad förut anförts särskilda regler angående arbetsfördelningen mellan tullåklagarna äro meddelade i administrativ ordning och även i övrigt särskilda föreskrifter rörande verksamheten kunna finnas erforderliga, torde dock förbehåll böra göras för avvikande bestämmelser, som upptagits i arbetsordning eller eljest. De föreskrifter i nämnda lag, som i övrigt beröras av nya R.B:s bestämmelser, äro i huvudsak sådana, som angå tulltjänstemans befogenhet med avseende å tvångsmedel. Föreskrifter härom voro tidigare meddelade i tullstadgan. Då dessa bestämmelser, liksom stadganden om straff och andra påföljder för olovlig varuinförsel, ansågos delvis vara av beskaffenhet att böra meddelas icke i form av ekonomisk lag utan såsom allmän lag, genomfördes år 1923 i samband med ifrågasatt ändring av tullstadgan en uppdelning på detta område, varvid stadganden, som funnos äga karaktär av allmän lag, sammanfördes i lagen om straff för olovlig varuinförsel, under det att övriga bestämmelser, avseende bland annat tullkontrollen, alltjämt erhöllo sin plats i tullstadgan. Uppenbart möta stora svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan å ena sidan straffprocessuella tvångsmedel och å den andra åtgärder för tullkontroll. Vissa bestämmelser i tullstadgan, såsom om rätt för tulltjänsteman att verkställa visitation av transportmedel eller av resgods, som medföres av resande, torde stundom kunna erhålla en tillämpning, som motsvarar befogenheten att anlita tvångsmedel. Å andra sidan kan i vissa fall verkställande av kroppsvisitation sägas ingå som ett led i den allmänna tullkontrollen. Tillräcklig anledning att ur nu anförda synpunkter i detta sammanhang föreslå jämkning i den vidtagna gränsdragningen torde dock icke föreligga. Då allmänna bestämmelser om beslag samt husrannsakan och kroppsvisitation tillkommo först genom lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål, hade tidigare i lagar och författningar, där rätten att anlita dylika tvångsmedel särskilt reglerats, i allmänhet funnits erforderligt att uppräkna de myndigheter, som ägde taga befattning med tvångsmedlen, samt närmare angiva vad i övrigt vore att iakttaga. Bestämmelserna härom ha i stort sett bibehållits oförändrade även till den del föreskrifter av samma eller liknande innebörd sedermera upptogos i 1933 års lag. De i nya R.B. meddelade bestämmelserna om tvångsmedel skola äga tillämpning i alla brottmål, såvitt ej förbehåll gjorts för avvikande bestämmelser i lag eller författning. Med hänsyn härtill synas stadganden om tvångsmedel i särskilda lagar och för-

384 fattningar i allmänhet böra begränsas till att avse erforderliga avvikelser från nya R.B:s bestämmelser i ämnet. I enlighet med denna grundsats torde i förevarande lag ett flertal bestämmelser om husrannsakan kunna utgå, då motsvarande föreskrifter återfinnas i 28 kap. nya R.B. Även bestämmelserna om beslag och kroppsvisitation torde böra undergå jämkning i anledning av vad nya R.B. därutinnan innehåller. Att nya R.B:s bestämmelser om tvångsmedel skola tillämpas vid sidan av de särskilda bestämmelserna i förevarande lag, medför i vissa hänseenden en ändring i förhållande till nu gällande stadganden. Sålunda tillkommer enligt 27 kap. 6 § nya R.B. den, som drabbats av beslag, att påkalla rättens prövning av beslaget. Denna befogenhet, som betingas av att rättens verksamhet ej såsom nu är knuten endast till vissa sammanträden för handläggning av mål eller ärenden, synes böra föranleda upphävande av gällande bestämmelse om rätt för den, som drabbats av beslag, att innan domstol haft tillfälle att pröva beslaget hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande. På sätt framgår av motiven till 17 § föreslår beredningen vissa ändringar i fråga om förverkande av beslagtagen egendom. I 18 § i lagen är för närvarande föreskrivet, att tjänsteman, som enligt 11 § äger anställa undersökning om brott som avses i lagen, må vittna om det honom vid sådan undersökning händer så ock om det han därvid uträttat, om ej andra vittnen finnas. Detta stadgande ansluter sig till motsvarande bestämmelse i 17 kap. 11 § äldre R.B. om vittnesmål av vakter m. fl. och innefattar ett undantag från regeln, att angivare ej må vittna. I nya R.B. ha vittnesjäven icke bibehållits; hinder för målsägande att vittna föreligger dock, även om h a n ej för talan. Då det ansetts erforderligt att för fall, som h ä r avses, i viss utsträckning medgiva vittnesförhör även då förrättningsmannen är målsägande, har i 11 § lagen om införande av nya R.B. införts ett stadgande av innehåll, att i stället för äldre bestämmelser om vittnesmål av vakter och andra, som förrätta offentligt tjänsteärende, om deras hörande som vittne skall gälla, att hinder mot vittnesmål ej må grundas å gärning, som i eller för ärendets utförande förövats mot dem, med mindre de föra talan som målsägande. Då sistnämnda lagrum kommer att även utan uttrycklig hänvisning bliva tilllämpligt i fråga om tjänsteman vid tullverket, har någon ändring av 18 § icke ansetts påkallad. 9 §. I första stycket meddelas bestämmelser om rätt för tulltjänsteman m. fl. att verkställa beslag å egendom, som enligt lagen kan antagas vara förverkad, samt skyldighet att väcka talan i anledning av beslaget eller, om beslagaren ej själv är därtill behörig, göra anmälan om beslaget hos vederbörande åklagare. Om tid för talans väckande är endast föreskrivet, att den skall väckas så snart ske kan. Vid lagens tillkomst hade i sådant hänseende föreskrivits, att talan skulle väckas inom en månad från beslagets verkställande, vid äventyr att beslaget eljest skulle gå åter. Då denna bestämmelse visade sig med-

385 föra olägenheter i tillämpningen, erhöll lagrummet redan nästföljande å r sin nuvarande lydelse. Enligt nya R.B. är regeln, att åtal skall väckas inom en månad, sedan beslag verkställdes. Är denna tid otillräcklig, kan rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Även om sålunda möjlighet föreligger att i särskilda fall utsträcka tiden för talans väckande, torde en tillämpning av nya R.B:s bestämmelser på förevarande område vara förenad med vissa olägenheter. I många fall torde jämförelsevis lång tid förflyta mellan beslaget och rättegången. Med hänsyn härtill och då enligt 27 kap. 6 § nya R.B. möjlighet föreligger för den som drabbats av beslag att begära rättens prövning därav, har beredningen ansett sig icke böra föreslå någon ändring i den nu rådande ordningen i detta avseende. Då denna ståndpunkt innefattar en avvikelse från nya R.B:s bestämmelser i ämnet, har ansetts erforderligt, att stadgande därom införes i lagen. Denna föreskrift återfinnes i andra stycket. I första stycket har allenast vidtagits mindre jämkningar, som föranletts av 17 § promulgationslagen till nya R.B. och ändringarna i 17 § förevarande lag. Andra stycket innehåller för närvarande bestämmelse, att den, som drabbats av beslag, innan domstol haft tillfälle att pröva beslaget, äger hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör denna bestämmelse utgå, sedan möjlighet införts att omedelbart påkalla rättens prövning av verkställt beslag. I fråga om protokoll och bevis angående beslag bliva föreskrifterna i 27 kap. 13 § nya R.B. att tillämpa. Beträffande förvaring av beslagtagen egendom äro särskilda bestämmelser meddelade i 10 § förevarande lag. 12 §. Paragrafen ersätter nuvarande 12 och 13 §§. De nu i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna om husrannsakan täckas till väsentlig del av motsvarande föreskrifter i 28 kap. nya R.B. Som framhållits i den allmänna motiveringen ha på grund härav ansetts böra bibehållas endast sådana bestämmelser, som innefatta avvikelser från stadgandena i nya R.B. I samband därmed ha vissa jämkningar vidtagits. Rätten för vissa befattningshavare att förordna om husrannsakan har sålunda icke ansetts böra avse endast eftersökande av egendom, som kan antagas vara förverkad. Vidare har tulltjänsteman i fråga om befogenheten att utan förordnande verkställa husrannsakan i huvudsak jämställts med polisman. Härom hänvisas till bestämmelsenia i 28 kap. 5 och 10 §§ nya R.B. 13 och 14 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om kroppsvisitation för eftersökande av olovligen infört gods. Motsvarande stadganden återfinnas för närvarande i 14 §. Den föreslagna uppdelningen har föranletts av att före25—411530

skrifterna om husrannsakan, som nu äro meddelade i 12 och 13 §§, sammanförts i 12 §. I 13 §, som motsvarar nuvarande 14 § 1 mom., har utsagts, att verkställande av kroppsvisitation ankommer på tulltjänsteman. I övrigt ha förutsättningarna för kroppsvisitation jämkats till närmare överensstämmelse med föreskrifterna i 28 kap. 11 § nya R.B. Bestämmelserna i 14 § första stycket, som ersätta 2 mom. i nuvarande 14 §, innebära en mindre avvikelse från motsvarande stadganden i nya R.B. Av praktiska skäl har dock ansetts lämpligt, att de bibehållas oförändrade. Enligt 28 kap. 13 § nya R.B., jämförd med 9 § samma kapitel, skall över kroppsvisitation föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit. Den, å vilken kroppsvisitation företagits, skall på begäran erhålla bevis därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser. Som framhållits i den allmänna motiveringen lär kroppsvisitation enligt förevarande lag i vissa fall kunna anses som ett led i den allmänna tullkontrollen. Under dessa omständigheter torde det vara förenat med alltför stor omgång att som regel upprätthålla kravet på protokoll och bevis angående verkställd kroppsvisitation. I andra stycket av 14 § har därför föreslagits, att förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation icke skall erfordras, med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag. 15 §. Föreskriften om rätt för beslagare att, när åklagaren vägrar åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning har, enligt vad som upplysts inom generaltullstyrelsen, ansetts äga en viss betydelse. Beredningen har därför funnit sig icke böra föreslå någon ändring i detta avseende. Beträffande andra stycket, som är nytt, hänvisas till den allmänna motiveringen. Att tullåklagare jämställes med allmän åklagare innebär som förut framhållits, bland annat, att han äger samma befogenhet med avseende å användande av tvångsmedel som allmän åklagare. Han äger sålunda besluta om anhållande, förordna om reseförbud, göra framställning hos rätten om kvarstad eller skingringsförbud samt förordna om kroppsbesiktning ävensom kroppsvisitation i andra fall än som avses i 13 § i förslaget. I fråga om åklagarens befogenheter med avseende å förhör under förundersökning bliva bestämmelserna i 23 kap. nya R.B. att tillämpa. 17 §. Som framgår av 17 § i dess nuvarande lydelse kan i vissa fall egendom dömas förverkad utan att talan därom behöver riktas mot ägaren. 1 I enlighet med vad som utvecklats vid 17 § promulgationslagen till nya R.B. samt framhålles vid 16 och 17 §§ förslaget till ändring i lagen den 20 juni 1924 med 1

Se även N.J.A. 1940: 103.

387 särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin förutsätter beredningen, att även talan om förverkande enligt förevarande lag som regel skall föras mot egendomens ägare. Är denne icke tilltalad i målet, bliva beträffande den mot honom förda rättegången bestämmelserna i 17 § promulgationslagen till nya R.B. att tillämpa. På sätt framgår av andra stycket i sagda paragraf skall i vissa fall svarandens utevaro medföra, att egendomen skall förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan är ogrundad. I likhet med vad som föreslås beträffande 16 § första stycket lagen den 20 juni 1924 torde dock även såvitt nu är i fråga böra medgivas visst undantag från regeln, att talan skall föras mot ägaren. Angående skälen härför hänvisas till vad beredningen anför vid 16 § i 1924 års lag. I enlighet härmed föreslås i 1 mom. av denna paragraf, att i fall, då delgivning med ägaren icke kan ske i vanlig ordning, talan må föras mot forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen. Med »annan innehavare» avses exempelvis sådan mottagare av gods, mot vilken talan kan föras enligt 4 § 1 mom. Enligt 17 § förslaget till ändring i lagen den 20 juni 1924 bibehålies i viss omfattning och med vissa jämkningar den nu enligt samma lag föreliggande möjligheten till förverkande utan att domstols medverkan härför kräves. Något dylikt extrajudiciellt förfarande har hittills icke anordnats enligt förevarande lag. F r å n generaltullstyrelsens sida har uttalats önskemål, att överensstämmelse i detta hänseende måtte åvägabringas mellan 1923 och 1924 års lagar. Härvid har anförts, att det ofta inträffade, att egendom toges i beslag utan att ägare eller forsiare ertappades eller kunde delgivas stämning. Vanligen vore det därvid fråga om mindre partier tobaksvaror eller cigarrettpapper, som anträffats förstuckna ombord på fartyg. Det nu gällande förtärandet med framställning hos domstolen, kungörelse i allmänna tidningarna samt därefter förnyad behandling hos domstolen syntes i många fall icke stå i rimligt förhållande till det beslagtagna godsets värde. Kostnaden för kungörelsens införande i allmänna tidningarna överstege ofta flerfaldigt värdet av varan. Vad sålunda anförts synes värt beaktande. Visserligen innebär 17 § promulgationslagen till nya R.B. bland annat den ändringen i förhållande till nu gällande bestämmelser, att kostnaden för kungörelsedelgivning bortfaller, när den beslagtagna egendomens värde ej uppgår till 100 kronor. De synpunkter, som tala för bibehållande av ett extrajudiciellt förverkandeförfarande såvitt angår 1924 års lag, torde dock göra sig gällande även på förevarande område. Beredningen har på grund härav ansett sig böra i 17 § 2 mom. föreslå bestämmelser av samma innehåll som i 17 § 1924 års lag. Rörande innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till motiven för sistnämnda paragraf.

388 Förslag till lag* om ändring i vissa delar av lagen den 20 j u n i 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. På grund av hänvisningen i 9 § till vissa bestämmelser i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel komma de i 12—14 §§ nämnda lag föreslagna ändringarna att gälla även såvitt angår brott, som avses i 1 kap. förevarande lag, eller egendom, som på grund av stadgande i samma kapitel skall vara förverkad. Erinras må ock om den ändrade innebörd som hänvisningen till 18 § i 1923 års lag erhåller på grund av stadgandet i 11 § lagen om införande av nya R.B. 14 §. Denna paragraf motsvarar 15 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel. För det fall, att talan ankommer på allmän åklagare, gäller för närvarande, att beslagare, då åklagaren vägrar att åtala, äger underställa frågan länsstyrelsens prövning. Då länsstyrelsens befattning med frågor om beslag enligt nya R.B. skall upphöra, torde i stället böra föreskrivas, att beslagaren i här avsedda fall har att hänvända sig till närmast högre åklagare. Beträffande paragrafen i övrigt hänvisas till motiven för motsvarande stadgande i lagen om straff för olovlig varuinförsel. 15 § 3 mom. Ändringarna överensstämma med vad som föreslagits beträffande 9 § andra stycket i 1923 års lag. 16 och 17 §§. Enligt 16 § i dess nuvarande lydelse må i samband med ansvarstalan fråga om egendoms förverkande prövas även om egendomens ägare är annan än den tilltalade. Forslingsredskap får dock icke förklaras förverkat, med mindre ägaren, om han är känd, underrättats om målet i den ordning, som är stadgad angående stämnings delgivning. Ifrågakommer enligt 8 § 3 mom., att panträtt i farkost, för vilken inteckning meddelats, skall förklaras upphöra, erfordras likaledes, att inteckningens innehavare, om han är känd, på motsvarande sätt underrättas om målet. Fråga om egendoms förverkande kan ock upptagas utan hinder av att åtal för brottslig gärning, som föranlett egendomens beslagtagande, icke kan väckas. Talan skall härvid föras mot ägaren eller, om han ej är känd eller ej kan anträffas med stämning, mot brukare, forsiare eller annan innehavare av egendomen. Har stämning delgivits, må förverkandefrågan avgöras utan hinder av parts utevaro. Fråga om egendoms förverkande kan emellertid avgöras även då hinder möter för väckande av talan i nyss angiven ordning. Bestämmelser härom äro meddelade i 17—19 §§. I fråga om annan egendom än forslingsredskap har

389 härvid anvisats ett extrajudiciellt förfarande. Om detta förfarande ej leder till egendomens förverkande, kan frågan enligt 19 § dragas under rättens prövning. Som framgår av 17 § 2 mom. kan under vissa förutsättningar det extrajudiciella förfarandet tillämpas även då hinder ej möter att väcka talan vid domstol. Beträffande forslingsredskap kan även i här avsedda fall förverkande inträda, allenast då rätten beslutat därom. Särskilda bestämmelser gälla för talans väckande. Enligt 17 § 1 mom. andra stycket har sålunda åklagaren att hos rätten göra framställning om beslagets kungörande, varefter rätten låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa sådan kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från kungörandet anmäla sig hos domstolen vid äventyr att frågan om egendomens förverkande avgöres utan hinder av hans uteblivande. I 17 § förslaget till lag om införande av nya R.B. ha upptagits allmänna bestämmelser om rättegången i fall, då talan om förverkande eller annan sådan påföljd föres mot någon, som ej är tilltalad. Härvid har förutsatts, att talan om förverkande skall föras mot egendomens ägare ävensom mot den, som eljest veterligen har rätt till egendomen och beröres av påföljden. Om rättegången skall i tillämpliga delar gälla vad i nya R.B. är föreskrivet angående åtal för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter. Detta innebär bland annat, att stämning erfordras. Då det är av vikt att i fråga om beslagtagen egendom ernå ett avgörande, även när svårighet möter för delgivning med svaranden personligen, har medgivits, att stämning i sådant fall må kungöras på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. sägs. Detta delgivningssätt — som eljest icke ifrågakommer i brottmål —- må sålunda, när talan om förverkande av beslagtagen egendom föres mot någon, som ej är tilltalad, anlitas, om ägaren ej är känd eller han eller annan, mot vilken talan föres, ej har känt hemvist inom riket eller eljest delgivning i den för brottmål stadgade ordningen ej kan ske här i riket. Som ett ytterligare undantag från eljest föreskrivna delgivningsregler gäller, att införande i tidning enligt 33 kap. 12 § nya R.B. ej erfordras, då värdet av den beslagtagna egendomen ej uppgår till 100 kronor. De föreslagna reglerna äro ock i övrigt ägnade att påskynda och förenkla rättegången. När kungörelse sker på sätt i 33 kap. 12 § nya R.B. sägs, skall svaranden kallas att å tid och ställe, som angivas i stämningen komma tillstädes vid rätten för att svara i målet, vid påföljd att egendomen eljest må förklaras förverkad. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad. Sker delgivning med svaranden i vanlig ordning, gäller enligt reglerna i nya R.B., att svaranden i kallelse till rätten skall föreläggas vite; enligt 46 kap. 15 § andra stycket nämnda balk må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av svarandens utevaro. Med införande av bestämmelser av nu antydd innebörd torde behovet av föreskrifter i särskilda författningar angående förfarandet i fråga om egendoms förverkande i huvudsak bortfalla. Vad angår förevarande lag bör i enlighet med det anförda som regel gälla, att talan skall föras mot egen-

390 domens ägare samt annan, vars rätt veterligen är i fråga, t. ex. inteckningshavare, då påföljd, som avses i 8 § 3 mom., skall tillämpas. Tydligt är, att om samtidigt föres ansvarstalan mot annan person, målen böra handläggas i en rättegång; möjlighet härtill föreligger enligt 45 kap. 3 § nya R.B. I anslutning till nuvarande bestämmelser i förevarande lag torde dock vissa undantag från de allmänna reglerna böra medgivas, då fråga är om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap. För förverkandepåföljdens inträde är i dylikt fall i och för sig utan betydelse, om otillbörligt förhållande eller bristande tillsyn ligger ägaren till last. Med hänsyn härtill torde icke under alla omständigheter böra krävas, att talan skall föras mot ägaren. Möter hinder för delgivning med ägaren i vanlig ordning men kan brukare, forsiare eller annan innehavare av egendomen anträffas för delgivning, synes sålunda talan böra få riktas mot denne i stället för mot ägaren. De nuvarande bestämmelserna i 16 § första och andra styckena ha därför i modifierad form bibehållits och erhållit plats som första stycke. De i förslagets andra stycke meddelade föreskrifterna motsvara i huvudsak nuvarande tredje stycket. Under enahanda förutsättningar, som angivas i 17 § promulgationslagen till nya R.B., har emellertid delgivning ansetts böra kunna ske genom kungörelse; med införande av kungörelsedelgivning saknas tydligen anledning att, såsom nu, avstå från kravet på delgivning, när inteckningens innehavare icke är känd. Som framhållits i motiven till 17 § promulgationslagen till nya R.B. lär även möjligheten till förverkande i extrajudiciell väg i stort sett kunna undvaras. Ur praktisk synpunkt kan dock anses försvarligt att bibehålla ett dylikt förfarande, när fråga är om egendom av ringa värde. Som framgår av nuvarande 18 § 2 mom. är ett förenklat förfarande medgivet, när fråga är om egendom, vars värde ej uppgår till 100 kronor. I sådant fall skall egendomen, utan att kungörelse eller delgivning erfordras, vara förverkad, såframt ej missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter det förordnande meddelats om dess bestånd. Att även för dessa fall upprätthålla kravet på rättslig behandling skulle uppenbarligen medföra ökat arbete för domstolar och åklagare utan att bärande skäl för en sådan omläggning kunna anföras. I detta sammanhang må erinras, att ägaren till den beslagtagna egendomen enligt 27 kap. 6 § nya R.B. är oförhindrad att begära rättens prövning av beslaget. I enlighet med det nu anförda har för här avsedda fall det extrajudiciella förfarandet ansetts böra bibehållas. Bestämmelser därom återfinnas i 17 § första stycket. Som förutsättning för bestämmelsernas tillämpning har föreskrivits, att ansvarstalan ej kan föras mot någon för olovlig befattning med den beslagtagna egendomen. Kan åtal anställas, bör frågan om förverkande avgöras i samband därmed. Vissa jämkningar ha föreslagits i förhållande till nu gällande bestämmelser. Enligt 17 § 3 mom. skall för närvarande förordnande om beslagets bestånd meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna och eljest av vederbörande åklagare. Denna anordning, enligt vilken åklagare i vissa fall är utesluten från befogenhet att meddela förordnande, ansluter

391 sig till tidigare gällande regler angående beslagsförfarandet. Då den nuvarande ordningen i vissa fall torde innebära en onödig omgång, föreslås, att förordnande alltid skall meddelas av åklagaren. Enligt 18 § 1 mom. skall för närvarande missnöjesanmälan ske skriftligen. I förslaget har icke bibehållits kravet på skriftlig anmälan; missnöje kan sålunda även muntligen anmälas hos åklagaren. I övrigt har fristen för missnöjesanmälan bestämts till en månad i stället för, såsom nu, till trettio dagar. Om förfarandet, då missnöje anmäles, meddelas för närvarande bestämmelser i 19 §. Dessa torde innebära, att åklagaren, om han ej finner beslaget böra gå åter, har att inom fjorton dagar från det anmälan gjordes utfärda och delgiva stämning å den, som anmält missnöje. Anträffas ej denne, då han för stämningens delgivning sökes å den uppgivna vistelseorten, skall med förverkandefrågans avgörande anstå i avbidan på att den sökte inställer sig hos åklagaren för stämnings mottagande. Sker ej detta inom sex månader efter det förordnande enligt 17 § meddelats, skall'missnöjesanmälan vara förfallen, vilket innebär, att den beslagtagna egendomen är förverkad. Om åter stämning delgivits inom föreskriven tid, skall frågan om egendomens förverkande prövas av rätten. I stället för dessa bestämmelser föreskrives i 17 § andra stycket av förslaget, att åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, har att inom en månad väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Härvid gälla samma regler som eljest, då talan enligt förevarande lag väckes med yrkande om egendomens förverkande. De nu föreslagna bestämmelserna samt 17 § promulgationslagen till nya R.B. föranleda upphävande av 18, 19 och 21 §§. Föreskrifterna i nuvarande 20 § ha upptagits som sista stycke i 17 §; även 20 § bör därför upphävas. Enligt 15 § 3 mom. andra stycket i förslaget skall vad i nya R.B. är stadgat om den tid, inom vilken åtal skall ha väckts, icke äga tillämpning. Detta medför, såsom framhållits i motiven till 17 § promulgationslagen till nya R.B., att icke heller talan om förverkande är inskränkt till den tid, som eljest gäller för väckande av åtal.

Förslag: till förordning; om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och b e s k a t t ning av brännvin. Enligt 42 § 2 mom. är, med vissa undantag, envar berättigad att anställa åtal för förbrytelser mot brännvinstillverkningsförordningen. Detta stadgande innebär, att den enskilde i fråga om rätt till åtal är jämställd med de i 1 mom. samma paragraf omnämnda åklagarna. I 20 kap. 16 § nya R.B. har för dylika fall föreskrivits den begränsningen i förhållande till nu gällande bestämmelser, att den enskilde skall i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå anses som målsägande. Enligt 8 § samma kapitel gäller i sådant avseende, att

392 målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. I övrigt äger målsägande, om åklagare väckt talan, biträda åtalet; han äger även fullfölja talan i högre rätt. Med hänsyn till nu angivna bestämmelser torde 42 § 3 mom. förevarande förordning böra utgå. I 44 och 45 §§ meddelas bestämmelser om husrannsakan. I likhet med vad för motsvarande fall föreslagits beträffande lagen om straff för olovlig varuinförsel torde av dessa bestämmelser böra bibehållas endast sådana föreskrifter, som ej motsvaras av de i 28 kap. nya R.B. givna reglerna om husrannsakan. Dessa föreskrifter ha upptagits i 44 §; 45 § har uteslutits.

Förslag till förordning* om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker. Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 kap. 19 § hänvisas till motiven för motsvarande ändringar i brännvinstillverkningsförordningen. Den i 23 § samma kapitel upptagna erinran, att i mål angående olovlig försäljning av rusdrycker vittnesjäv ej må grundas enbart å den omständigheten, att vittnet därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana drycker, har uteslutits, enär bestämmelser om vittnesjäv icke bibehållits i nya R.B. På grund av hänvisningar till rusdrycksförsäljningsförordningen i 36 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt 19 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker beröras även de båda sistnämnda förordningarna av de här föreslagna ändringarna.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 13 juni 1941 o m förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. in. I 2 § lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. meddelas bestämmelser om den tid, inom vilken åtal skall väckas, sedan beslag enligt lagen verkställts, ävensom om skyldighet för beslagare, som ej själv äger anställa åtal, att underrätta åklagaren om beslaget. I förstnämnda hänseende gäller, att åtal skall väckas så snart ske kan; anställes ej åtal inom en månad från det beslaget ägde rum, skall beslaget hävas, såvitt ej länsstyrelsen medgiver, att det må bestå under viss ytterligare tid. Även enligt de i 27 kap. nya R.B. meddelade bestämmelserna om beslag ä r regeln i motsvarande fall, att åtal skall väckas sist inom en månad, sedan be-

393 slaget verkställdes. Finnes denna tid otillräcklig, ankommer emellertid på rätten att, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Har ej åtal väckts inom stadgad tid eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för beslag, skall det omedelbart hävas. De i 2 § förevarande lag meddelade bestämmelserna torde böra jämkas i anslutning till vad sålunda i nya R.B. är föreskrivet.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6—8 §§ lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. I 6 och 7 §§ meddelas bestämmelser om beslag och huru i anledning därav skall förfaras. I vad angår skyldighet för polisman att hos åklagaren anmäla verkställt beslag samt tid, inom vilken åtal skall väckas, böra dessa bestämmelser ersättas med vad om beslag i allmänhet är föreskrivet i 27 kap. nya R.B. Särskilda regler gälla för det fall, att ägaren till den beslagtagna egendomen icke är känd eller icke kan anträffas. Dessa regler torde avse det fall, att åtal ej kan väckas mot någon. I sådant fall skall åklagaren sist inom en månad från beslaget anmäla beslaget hos länsstyrelsen. Finnes ej beslaget böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande, att beslaget skall tillsvidare bestå, samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad. Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget gå åter. Av 4 § framgår, att påföljd av förverkande skall inträda även om egendomen tillhör annan än den, som dömes för brottet. Som framhållits vid 17 § promulgationslagen till nya R.B. torde för närvarande i dylikt fall icke ovillkorligen krävas, att talan föres mot ägaren. Enligt vad beredningen i sagda paragraf föreslagit skall däremot, om ej annat stadgas, talan angående förverkande föras mot ägaren. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som avses i förevarande lag, torde i detta fall liksom nu böra medgivas, att fråga om förverkande må prövas i samband med ansvarstalan för brott, som föranlett beslaget, även om den tilltalade är annan än egendomens ägare. I övrigt torde böra vidtagas den ändringen i nu gällande bestämmelser, att det till länsstyrelsen förlagda extrajudiciella förfarandet ersattes av prövning vid domstol enligt de regler, som för sådant fall föreslagits i 17 § promulgationslagen till nya R.B. I 6 och 7 §§ ha vidtagits ändringar av nu angiven innebörd. Av dessa ändringar påkallas en jämkning även i 8 §.

394 Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande. Av 20 kap. 16 § nya R.B. framgår, att den i 15 § andra stycket förevarande lag omförmälda rätten för envar att anställa åtal enligt den nya rättegångsordningen är på det sätt begränsad, att den enskilde skall i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå anses som målsägande. Enligt 8 § nämnda kapitel gäller i sådant avseende, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. I övrigt äger målsägande, om åklagare väckt talan, biträda åtalet; han äger även fullfölja talan i högre rätt. Med hänsyn till nu angivna bestämmelser torde vad i förevarande lag är stadgat om skyldighet för den enskilde att underrätta allmän åklagare om sin talan böra utgå.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 25 j u n i 1909 angående nationalparker. Beträffande detta förslag hänvisas till motiven för motsvarande ändring i den samma dag utfärdade lagen angående naturminnesmärkens fredande.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929. I 6 kap. sinnessjuklagen meddelas bestämmelser om sinnesundersökning av tilltalad i brottmål. Enligt 41 § må domstolen, om den finner anledning till antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, icke döma till straff, med mindre domstolen inhämtat läkares utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid samt beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus. I vissa fall, såsom då åtalet avser mord eller mordbrand, vilken icke förövats i syfte att bedraga försäkringsgivare, skall sådant utlåtande inhämtas, oavsett om särskild anledning föreligger att misstänka sinnesrubbning hos den tilltalade. Det förutsattes, att förordnande om sinnesundersökning icke skall meddelas, såframt ej rätten finner den tilltalade övertygad om brottet; i praxis brukar därför sådant förordnande meddelas först sedan utredningen angående brottet slutförts och målet å ömse sidor överlämnats till avgörande. I nya R.B. förutsattes, att fråga, för vars bedömande kräves särskild fackkunskap, i allmänhet skall utredas redan innan målet företages till huvudförhandling. Enligt 23 kap. 14 § nämnda balk äger undersökningsledare i brottmål att under förundersökningen inhämta yttrande av sakkunnig.

395 Därest myndighet eller tjänsteman enligt sin ämbetsinstruktion är skyldig att tillhandagå åklagare eller polismyndighet med sakkunnigt yttrande, kan undersökningsledaren direkt hos vederbörande göra framställning därom; i annat fall har han att hos rätten framställa begäran om inhämtande av yttrande. Sedan åtal väckts, kan rätten enligt 45 kap. 12 § självmant inhämta yttrande av sakkunnig, innan den utsätter målet till huvudförhandling. I motiven till nya R.B. har beredningen framhållit (s. 292 och 475), att omförmälda bestämmelser angående rätt att inhämta yttrande från sakkunnig vore av särskild betydelse, då fråga vore om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet. För vinnande av koncentration i målets behandling borde sådan undersökning såvitt möjligt vara verkställd före huvudförhandlingen, och i regel syntes vara lämpligast, att den skedde redan under förundersökningen. Vid lagrådets behandling av förslaget till ny rättegångsbalk anmärktes vid granskningen av 23 kap. 14 §, att beredningens ovannämnda yttrande lätt kunde tydas så, att beredningen velat avvika från gällande rätts ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förordnande om sinnesundersökning i brottmål. I samband därmed framhöll lagrådet, att det endast då övertygande bevisning förebragts mot den misstänkte vore försvarligt att förlänga häktningstiden för att få en undersökning verkställd eller att förordna, att icke häktad tilltalad skulle för undersökning intagas å sinnessjukhus. Då emellertid beredningens yttrande ej behövde innebära mera än att i alla fall, i vilka det vore klart att den misstänkte förövat gärningen, undersökningen borde ske före huvudförhandlingen, ansåg sig lagrådet på denna punkt kunna lämna förslaget utan anmärkning. I propositionen med förslag till ny rättegångsbalk uttalade departementschefen sin anslutning till lagrådets utveckling av innebörden i 23 kap. 14 §; undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet borde ej äga rum, innan övertygande bevisning förebragts om att han förövat den gärning, som lades honom till last. Spörsmålet, på vilket stadium i målet sinnesundersökning bör äga rum, har upptagits även i strafflagberedningens den 31 december 1942 avgivna betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser och sinnesundersökning m. m. (S. O. U. 1942: 59). I detta betänkande, som behandlar frågan uteslutande från den nuvarande rättegångsordningens synpunkt, framhålles (s. 197), att åtskilliga skäl talade för att beslut om sinnesundersökning borde kunna meddelas innan utredningen slutförts och målet överlämnats, blott det genom den tilltalades erkännande eller eljest vore klarlagt, att brottslig gärning förelåge. Strafflagberedningen finner dock en sådan anordning vara förbunden även med nackdelar och uttalar sig med hänsyn därtill för ett bibehållande av rådande praxis, enligt vilken sinnesundersökning beslutas först sedan all utredning i målet slutförts. Som det huvudsakliga syftet med sinnesundersökning i brottmål är att utröna, om den misstänkte led av sinnesrubbning vid tiden för den ifrågavarande gärningens begående, och bedömandet härav kan försvåras efter hand som tiden går, är det, som framhålles i strafflagberedningens betänkande, ej minst med hänsyn till läkarens arbete önskvärt, att undersökningen kan på-

39G börjas snarast möjligt. Ur processuell synpunkt är det också av vikt, att undersökningen kan verkställas före huvudförhandlingen. Ä andra sidan bör, som lagrådet erinrat, beslut om sinnesundersökning icke meddelas, med mindre domstolen finner utrett, att den misstänkte begått gärningen. Under vissa omständigheter är, såsom ovan anmärkts, sinnesundersökning obligatorisk; i andra fall kräves emellertid dessutom, att domstolen finner anledning till antagande, att den misstänkte vid gärningens begående icke varit fullt tillräknelig. I sistnämnda fall bör rätten följaktligen, innan den förordnar om sinnesundersökning, hava tillgång ej blott till övertygande bevisning om den misstänktes gärningsmannaskap utan ock till utredning angående den misstänktes person och de närmare omständigheterna vid brottets begående. Med hänsyn till det nu anförda synes någon allmän regel om, i vilket skede av brottmålsförfarandet rätten skall fatta ståndpunkt till frågan om sinnesundersökning, icke lämplig. Råder tvekan vare sig om den misstänktes skuld eller om behovet av sinnesundersökning, bör frågan uppenbart behandlas inför fullsutten rätt vid huvudförhandlingen i målet. Förekommer icke sådan tvekan, bör däremot förordnande om sinnesundersökning kunna allt efter omständigheterna meddelas antingen under förundersökningen eller, efter åtalet, vid målets beredande till huvudförhandling. På grund av det anförda torde »tilltalad» i rubriken till 6 kap. sinnessjuk lagen ävensom i 41—45 samt 47, 49 och 51 §§ samma lag böra utbytas mot »misstänkt». Samtidigt torde emellertid i 41 § böra upptagas uttrycklig föreskrift, att förordnande om sinnesundersökning icke må meddelas, med mindre övertygande bevisning förebragts, att den misstänkte begått gärningen. Därest förordnande om sinnesundersökning meddelas först sedan målet förekommit vid huvudförhandling, torde det på grund av föreskrifterna i 46 kap. 11 § nya R.B. i regel bliva nödvändigt, att ny huvudförhandling äger rum, sedan läkarutlåtandet inkommit. Under förarbetena till nya R.B. anmärktes från vissa håll, att det i sådant fall skulle innebära en onödig omgång att vid den nya huvudförhandlingen upprepa allt som förekommit vid den tidigare förhandlingen; rätten hade redan genom beslutet om sinnesundersökning fattat ståndpunkt till frågan, huruvida den tilltalade kunde anses övertygad om den åtalade gärningen. Det ifrågasattes ock, om icke med hänsyn därtill rätten vid den första huvudförhandlingen borde meddela en formlig sakerförklaring. Häremot anfördes emellertid bland annat, att rätten därigenom skulle avskäras från möjligheten att beakta material, som tillkommit efter sakerförklaringen. Enligt beredningens uppfattning erfordras ej heller för det avsedda syftet, att sakerförklaring äger rum. Ehuru det ståndpunktstagande till skuldfrågan, som innefattas i beslutet om sinnesundersökning, icke är slutgiltigt, torde likväl redan detta beslut i allmänhet göra ett återupptagande av utredningsmaterialet i denna del överflödigt; huruvida det i 46 kap. 13 § nya R.B. medgivna undantaget från huvudregeln avser nu ifrågavarande fall synes emellertid ovisst. Med hänsyn härtill torde i 49 § sinnessjuklagen böra upptagas uttrycklig föreskrift att, om beslut om sinnesundersökning meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling,

397 bevis som då upptagits därom, att den tilltalade begått gärningen, sedermera ej behöver upptagas på nytt, såframt ej särskilda skäl föranleda därtill. Som sådant särskilt skäl torde böra anses, att omständigheter tillkommit, som kunna inverka på värderingen av det tidigare förebragta materialet. Av betydelse i detta hänseende är ock, om den tilltalade eller hans försvarare, under vidhållande av, att den tilltalade är oskyldig, framställa begäran om förnyad bevisupptagning. Utöver vad som framgår av det ovan anförda påkallas i samband med rättegångsreformens genomförande ändringar även på vissa andra punkter i sinnessjuklagen. För dessa ändringar lämnas redogörelse vid de särskilda lagrummen. 10 §. I 1 mom. av denna paragraf föreskrives för närvarande, att vårdattest, som åtföljer ansökan om någons intagande å sinnessjukhus, icke må godkännas, därest den meddelats av läkare, vilken veterligen står i den skyldskap eller i det svågerlag till den sjuke, som enligt lag utgör vittnes jäv. Som framgår av 3 § i förslaget till lag om införande av nya R.B., skulle omförmälda bestämmelse, om ej annat stadgades, vid nya R.B:s ikraftträdande förlora sin betydelse. Med hänsyn till att intagande å sinnesjukhus utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten, är det emellertid av vikt, att ingen minskning sker i de garantier, med vilka förfarandet omgärdats. Beredningen föreslår därför, att bestämmelsen i fråga ersattes med föreskrift, att vårdattest icke må godkännas, om den meddelats av någon, vilken veterligen står i den skyldskap eller i det svågerlag till den sjuke, som enligt lag utgör jäv mot domare. På grund av hänvisningar i 11 § 2, 3 och 5 mom., 29 § 1 mom., 32 och 33 §§ samt 48 § 2 mom. får den föreslagna ändringen betydelse även för där avsedda fall. 38 och 39 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om förhör vid domstol angående den som för vård eller observation intagits å sinnessjukhus. Sådant förhör må enligt den nuvarande lydelsen av 38 § andra stycket i allmänhet ej utan samtycke av den som skall höras äga rum annorstädes än vid rätten i den ort, där han uppehåller sig; lyder denna ort under landsrätt, må dock förhöret hållas inför närmaste rådhusrätt. Sistnämnda föreskrift har till syfte, att förhör skall kunna komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Efter rättegångsreformens genomförande komma i fråga om förhör, som nu avses, de regler att bliva tillämpliga, vilka upptagits i förslaget till lag om handläggning av ärenden. Härav följer, att rätten blir domför med en lagfaren domare samt att tid och ställe för förhöret följaktligen kunna bestämmas oberoende av den allmänna sammanträdesordningen. Då sålunda behovet av ett snabbt förhörsförfarande kan tillgodoses lika väl på landet som i stad samt skyldigheten att underkasta sig förhör icke bör göras mer betungande

398 än nödigt, torde regeln om närmaste rådhusrätt som alternativt forum till behörig häradsrätt böra utgå. Även den i 39 § 2 mom. upptagna regeln om förbud mot utsättande av urtima ting bör till förebyggande av missförstånd uteslutas. Med hänsyn till omförmälda domförhetsregel bör vidare i sistnämnda paragraf »rätten eller domaren» utbytas mot »rätten». 41 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. Ändringen hänför sig till den lydelse paragrafen skall hava enligt lag den 18 juni 1937, vilken lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. I övergångsbestämmelserna till förslaget hava upptagits erforderliga föreskrifter för det fall, att lagrummet vid nya R.B:s ikraftträdande alltjämt skulle hava kvar sin ursprungliga lydelse. 42 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf äger läkare, som har att verkställa sinnesundersökning rörande häktad, att, om han finner det erforderligt för sin uppgift, hos rätten eller domaren göra framställning om att förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom om omständigheter av betydelse för bedömande av den häktades sinnesbeskaffenhet. I 40 kap. 5 § nya R.B. har upptagits ett allmänt stadgande att domstol, som beslutat inhämta yttrande av sakkunnig, äger upptaga bevisning eller annan utredning, som erfordras för att den sakkunnige skall kunna avgiva sitt utlåtande. På grund härav kunde ifrågasättas, om icke nyssnämnda bestämmelse i förevarande paragraf borde utgå. Som emellertid denna bestämmelse med hänsyn till föreskrifterna i 35 kap. 6 § nya R.B. icke k a n anses helt betydelselös, har beredningen ansett övervägande skäl tala för att den bibehålles. Förhör enligt denna paragraf är att anse som bevisupptagning utom huvudförhandling. Förutom att inkalla dem, vars hörande begärts, har rätten alltså enligt 35 kap. 9 § nya R.B. att kalla åklagaren och den häktades försvarare till förhöret samt att, om den häktades närvaro anses erforderlig, förordna om hans inställande. I fråga om den häktades inställande har rätten att beakta även föreskrifterna i 49 § förevarande lag. I fråga om ersättning till dem, som inkallats för att höras, äro bestämmelser meddelade i sista punkten av andra stycket. Dessa bestämmelser ha med hänsyn till nya R.B:s föreskrifter om ersättning till vittnen underkastats viss jämkning. De ändringar, som i övrigt vidtagits i paragrafen, sammanhänga huvudsakligen med att »domstolen eller domaren» på grund av nya R.B:s domförhetsregler utbytts mot »domstolen» samt att »tilltalad» ersatts med »misstänkt». 43—46 a §§. Ändringarna i dessa paragrafer äro av uteslutande redaktionell natur. Det må framhållas, att 46 a § ännu icke trätt i kraft; den skall enligt ovannämnda lag den 18 juni 1937 införas i sinnessjuklagen den dag Konungen förordnar.

399 47 §.

Enligt den nuvarande lydelsen av 1 mom. andra stycket i denna paragraf må tilltalad, som enligt förut i kapitlet meddelat stadgande intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid långvården, icke kvarhållas där på grund av stadgande, som nyss sagts, om domstol angående honom meddelar slutligt utslag samt han icke däri förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri. Detta stadgande innebär, att den intagne skall utskrivas bland annat om han frikännes eller åtalet mot honom nedlägges och domstolen på grund därav avskriver målet. En konsekvens av förslaget, att beslut om sinnesundersökning skall kunna fattas redan under förundersökningen, blir att regler i förevarande hänseende måste meddelas även för det fall, att förundersökningen nedlägges eller avslutas utan att åtal följer. Som första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag framhållit i sitt utlåtande över förslaget till ny rättegångsbalk (s. 110), bör åklagaren kunna avstå från att åtala, om det är ställt utom varje tvivel, att den misstänkte på grund av sinnessjukdom icke kan fällas till ansvar, och ett åtal ej heller är ur allmän synpunkt påkallat. Därest åtal underlåtes av sådan anledning, kunde det övervägas att likställa den misstänkte med den som straffriförklarats av domstol. Beredningen har emellertid ansett övervägande skäl tala för att i alla fall, då förundersökning icke leder till åtal, tillämpa samma regler som då väckt åtal nedlägges. Föreskrift av sådan innebörd har därför upptagits i förslaget. Det må framhållas, att stadgandet endast avser det fall, att den misstänktes intagande å sinnessjukanstalt skett i samband med förordnandet om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Därest han, då detta förordnande meddelades, redan var för vård eller observation intagen å sinnessjukhus, skola i fråga om hans kvarhållande de allmänna reglerna i 3 och 4 kap. sinnessjuklagen äga tillämpning. Utöver vad nu sagts har förevarande paragraf undergått den ändringen, att »tilltalad» utbytts mot »misstänkt». 49 §. Beträffande första stycket i förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen. Av bestämmelserna i nuvarande första stycket ansluta sig de, som intagits i första och andra punkterna, till föreskriften i 15 kap. 1 § äldre R.B., att i mål om ansvar för brott, vara kan följa straffarbete, svaranden alltid skall höras personligen. Enligt 21 kap. 2 § första stycket nya R.B. skall svarande i brottmål infinna sig personligen till huvudförhandling i underrätt, om målet rör allmänt åtal för brott, vara straffarbete kan följa, så ock eljest om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I viss utsträckning föreligger skyldighet att komma personligen tillstädes även i överrätt. Som framgår av andra stycket i samma paragraf, är dock personlig inställelse aldrig erforderlig, om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller

400 sinnesslöhet och rätten finner, att hans hörande skulle vara utan gagn. Med hänsyn härtill torde för det fall, att den misstänkte är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, allenast erfordras föreskrift om att, innan domstolen meddelar beslut om hans personliga inställelse vid rätten, sjukvårdsläkarens yttrande skall inhämtas. Stadgande härom har upptagits i förslagets andra stycke, dit även överförts den nu i första stycket intagna bestämmelsen om utslagets delgivning. Tredje stycket i förslaget motsvarar nuvarande andra stycket. 51 §. Denna paragraf är oförändrad så när som på att »tilltalad» utbytts mot »misstänkt». De föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. Därest Konungen då ännu icke förordnat om ikraftträdande av 46 a §, bör dock ändringen i denna paragraf i stället träda i kraft den dag, då paragrafen i fråga införes i sinnessjuklagen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § l a g e n den 20 juni 1918 angående åtgärder m o t utbredning av könssjukdomar. I förevarande lag stadgas i ett flertal lagrum anmälningsplikt för läkare och andra för upptäckande av fall av smittsam könssjukdom och förhindrande av smittans spridning. Enligt nu ifrågavarande lagrum åligger det allmän åklagare, då han ställt någon under åtal för vissa i lagrummet angivna brott, att, så snart stämning delgivits den tilltalade eller denne blivit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom i förra fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid häktet anställde eller anlitade läkaren. Anhängiggöres talan av enskild part, ankommer det på domstolen att efter målets första handläggning göra sådan anmälan. Lagrummets avfattning bygger på den ståndpunkt gällande rätt intager, att häktning innefattar även inledande av åtal. Enligt nya R.B. föreligger icke något omedelbart samband mellan häktning och åtal; häktning kan alltså vid brott, som hör under allmänt åtal, förekomma redan under förundersökningen. Med hänsyn härtill och då det även i andra fall synes lämpligt, att anmälan sker redan då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstankes för brottet, har lagrummet ansetts böra ändras i överensstämmelse med vad nu anförts. De jämkningar i lagrummets avfattning, som i övrigt ägt rum, ha föranletts av senare ändringar i strafflagen. Över ett av beredningen utarbetat med förslaget likalydande utkast har yttrande inhämtats från medicinalstyrelsen, som lämnat utkastet utan erinran.

401 Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. I vissa lagar, tillhörande den offentliga rätten, föreligger en kombination av administrativ och judiciell process, i det att förfarandet inledes och målet i första instans handlägges inför administrativ myndighet, under det att fulliöljdsförf ärandet förlagts till allmän överrätt. I vissa sådana fall har hovrätt anvisats som närmaste fullföljdsinstans; dessa fall behandlas i 21 § lagen om införande av nya R.B. I andra fall skall från den administrativa myndighet, som upptagit målet, fullföljd äga r u m omedelbart till högsta domstolen. Den sistnämnda ordningen är anvisad för klagan mot länsstyrelses utslag i fråga om tvångsarbete enligt 1885 års lag om lösdrivares behandling, lagen den 14 juni 1918 om fattigvården samt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård liksom enligt lagen den 11 juni 1937 om utlännings rätt att här i riket vistas för klagan mot länsstyrelses utslag, varigenom förordnats om utvisning, och lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning för klagan mot länsstyrelses beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet återkallats. Sistnämnda lag är numera ersatt genom lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning, som skall träda i kraft den 1 januari 1945. Det förfarande, som i nu nämnda mål är föreskrivet, företer vissa beröringspunkter med straffprocessen. I viss utsträckning kan den, mot vilken åtgärd påkallas, tagas i förvar eller häktas för säkerställande av utredningen eller av verkställigheten; även prövningen av dessa frågor tillkommer i första instans administrativ myndighet. Ur de synpunkter, som äro av betydelse för rättegångsreformen, har beredningen allenast i ett hänseende ansett sig böra vidtaga någon principiell ändring i de sålunda gällande reglerna. Vid flera tillfällen har, särskilt i samband med frågan om begränsningen av högsta domstolens arbetsbörda och minskningen av antalet mål i högsta domstolen, ifrågasatts en annan ordning för fullföljden av ifrågavarande mål. I vissa fall har förordats deras överflyttning till regeringsrätten och understundom att högsta domstolen först som tredje instans skulle taga befattning med målen. Enligt den lagstiftning rörande villkorlig frigivning, som nyligen antagits, kommer högsta domstolens befattning med ärenden om villkorlig frigivning att upphöra. Med de allmänna begränsningar i fråga om fullföljden till högsta domstolen, som i nya R.B. upptagits, torde med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda den sålunda framförda synpunkten väl icke äga samma betydelse som tidigare. Med införandet av nämnda begränsningar, vilka allenast avse mål, som upptagas av högsta domstolen såsom tredje instans, framstår det å andra sidan som oegentligt, att i nu ifrågavarande mål fullföljden till högsta domstolen lämnas obegränsad. Oberoende härav synes kunna ifrågasättas, huruvida den nuvarande anordningen med omedelbar fullföljd till högsta domstolen kan anses i allo lämplig. Till stöd för densamma kan väl åberopas, att härigenom ernås större skyndsamhet i fråga om målens slutliga avgörande; denna synpunkt torde emel26—411530

402 lertid med lika stort berättigande kunna göras gällande beträffande åtskilliga andra grupper av mål. Av större vikt synes beredningen vara, att det behov av utredningens fullständigande och parters hörande, som ofta torde föreligga även vid fullföljd av talan uti ifrågavarande mål, lättare och med mindre kostnad kan tillgodoses, om den omedelbara fullföljden sker till hovrätt som mellaninstans; endast i undantagsfall torde i dessa mål rättsfrågor av mera principiell betydelse förekomma till avgörande. På grund av det nu anförda har beredningen ansett, att fullföljden uti ifrågavarande mål bör, liksom i allmänhet i mål som från annan myndighet än domstol fullföljas till allmän överrätt, ske till hovrätt. Fullföljdssättet bör liksom för närvarande vara besvär. Med denna anordning kommer beträffande överrättsförfarandet stadgandet i 21 § lagen om införande av nya R.B. att bliva tillämpligt även i förevarande fall. Enligt 6 § lösdrivarlagen äger den, som vill söka ändring i K.B:s utslag, att inom åtta dagar efter utslagets avkunnande till K.B. ingiva sina besvär. Då en besvärstid av åtta dagar torde vara väl knapp för den dömde, särskilt med hänsyn till att, såsom framgår av 5 §, utskrift av utslaget kan komma att tillställas honom först efter tre dagar, har beredningen ansett, att besvärstiden bör utsträckas till två veckor. I överensstämmelse med stadgandena i 33 kap. 3 § nya R.B. böra besvären kunna inlämnas genom bud eller insändas med posten; i anledning härav har »ingiva» utbytts mot »inkomma med». Besvärstalan, som ej fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, bör omedelbart kunna avvisas. Mot sådant avvisningsbeslut bör talan kunna fullföljas. Bestämmelser härom torde i förtydligande syfte böra meddelas. I föreskriften om insändande av handlingar till hovrätten torde uttryckligen böra omnämnas K.B:s protokoll och utslag i målet. Då de nya fullföljdsreglerna böra äga tillämpning å K.B:s utslag, som meddelas efter lagens ikraftträdande, torde särskild övergångsbestämmelse ej erfordras.

Förslag till lag* angående ändrad lydelse av 81 § 1 mom. samt 83 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Beträffande detta lagförslag hänvisas till vad beredningen yttrat vid förslaget till ändring i lagen angående lösdrivares behandling. Enligt 83 § skola besvären ingivas före kl. 12 å dagen, medan någon motsvarande bestämmelse icke upptages i fråga om besvärstid enligt lösdrivarlagen eller enligt utlänningslagen. Med hänsyn härtill och då ej heller i nya R.B. någon motsvarande tidsbestämmelse är meddelad, har ifrågavarande bestämmelse ansetts böra utgå. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga besvärstider har motsvarande ändring vidtagits i 81 § i fråga om besvär till kammarrätten.

403 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 84 § 1 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Ändringen i detta lagrum avser allenast tiden för besvärs anförande, i det att bestämmelsen om viss tid å dagen utgått i överensstämmelse med vad för motsvarande fall föreslagits i fråga om besvär i fattigvårdsmål. Beträffande klagan i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 § barnavårdslagen hänvisas i lagen till 83 § lagen om fattigvården. Den i sistnämnda lagrum föreslagna ändringen kommer alltså att utan särskilt stadgande avse även mål enligt barnavårdslagen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 11 j u n i 1937 om utlännings r ä t t a t t h ä r i riket vistas (utlänningslag). Beträffande lagförslaget hänvisas till vad beredningen yttrat vid förslaget till ändring i lagen om lösdrivares behandling. Stadgandet om rätt för klagande, som förvaras i häkte, att inom besvärstiden avlämna sina besvär till tillsyningsmannen vid häktet har utgått; även till tillsyningsmannen avlämnade besvär böra, liksom då klagande i brottmål är häktad, inkomma till länsstyrelsen inom besvärstiden. De bestämmelser, som må erfordras om skyldighet för tillsyningsman att mottaga och omedelbart till länsstyrelsen avlämna besvär, böra meddelas i administrativ ordning. Beredningen hänvisar härutinnan till vad beredningen yttrat vid 2 § i förslaget till lag om nya R.B:s införande.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen. U.L. avser att i huvudsak reglera den civila exekutionsrätten. Någon fullständig behandling därav innefattar dock icke U.L. Åtskilliga stadganden i ämnet äro meddelade i andra författningar. Här må erinras om de bestämmelser, som tillkommit angående införsel i avlöning, pension eller livränta, angående utmätningsed och om verkställighet av utländska domar m. m. Exekutionsrättsliga bestämmelser angående uttagande av böter och viten återfinnas — förutom i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff samt, vad angår utsökningsmål, i U.L. — i 6 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Sagda paragraf innehåller även föreskrifter om realiserande av enskilt anspråk i brottmål. I detta sammanhang må ock erinras om

404 22 § i den i samband med U.L. utfärdade promulgationsförordningen den 10 augusti 1877, däri föreskrives, att om utmätning skall ske för verkställighet av utslag i brottmål, U.L:s föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt de ej äro stridande mot vad angående nämnda mål särskilt finnes stadgat. Befattningen med frågor om utsökning tillkommer enligt U.L. närmast överexekutor och överexekutor underställda utmätningsmän. Överexekutor är på landet Konungens befallningshavande, i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat denna eller viss av Kungl. Maj:t förordnad ledamot av magistraten samt i stad utan magistrat Konungens befallningshavande eller den Kungl. Maj:t därtill förordnar. Utmätningsman ä r landsfiskal eller stadsfogde; under vissa förutsättningar kan åt annan uppdragas att i landsfiskals eller stadsfogdes ställe vara utmätningsman. För vissa mindre magistratsstäder har — på grund av stadgande i 1877 års promulgationsförordning — bibehållits den ordning, som gällde före ikraftträdandet av U.L.; i dessa städer är Konungens befallningshavande överexekutor och magistraten utmätningsman. Angående den inbördes behörigheten mellan överexekutor och utmätningsman stadgas i U.L., att utsökningsmål — varmed torde avses alla slags ärenden, som behandlas enligt U.L. — upptagas och prövas av överexekutor samt att utmätningsman har att fullgöra vad överexekutor härvid förordnar. I särskilt angivna fall tillkommer dock utmätningsman att omedelbart upptaga utsökningsmål; i stor utsträckning äger sålunda utmätningsman utan särskilt bemyndigande verkställa dom. över utmätningsmans förfarande får klagan föras hos överexekutor. Såsom överordnad utsökningsmyndighet h a r överexekutor även i övrigt att tillse, huru de utmätningsmän, som lyda under honom, förrätta vad dem enligt lag åligger eller eljest betros dem i tjänsten. I sådant avseende tillkommer överexekutor viss disciplinär befogenhet, varjämte överexekutor under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar äger ålägga utmätningsman att utgiva skadestånd. Hovrätt är överinstans i förhållande till överexekutor. Sista instans i utsökningsmål är högsta domstolen. Talan fullföljes till överrätt genom besvär. Det nära sambandet mellan rättegång samt verkställighet av domstols avgöranden och andra slag av utsökning har i andra länder allmänt ansetts böra leda till, att handhavandet av utsökning skall tillkomma domstol och domstolen underlydande organ. Frågan om en liknande anordning för vårt land var, om ock ur annan synpunkt, föremål för övervägande under förarbetena till U.L. Bland annat med hänsyn till de svårigheter, som i organisatoriskt hänseende skulle möta såvitt anginge landsbygden, begränsades dock reformen i detta avseende till att i städerna i regel magistraten eller viss ledamot därav skulle övertaga Konungens befallnings'havandes befattning med hithörande göromål. Även i samband med rättegångsreformen har frågan om överexekutorsgöromålens överförande till domstol upptagits till behandling. Processkommissionen förordade, att dessa uppgifter skulle handhas av de lagmansrätter, som enligt kommissionens förslag skulle träda i stället för de nu-

405 ; varande underrätterna. Enligt 1931 års proposition borde en allmän överflyttning av överexekutorsgöromålen å domstol icke ifrågakomma i samband med rättegångsreformen; vid lagstiftningsarbetets fullföljande kunde emellertid komma under omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper avärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet vore i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet. Särskilda utskottet ! vid 1931 års riksdag anslöt sig till denna uppfattning och framhöll, att frå! gan om handläggningen av överexekutorsgöromålen icke syntes stå i det nära sammanhang med en reform av rättegångsväsendet, att den nu behövde upptagas till prövning. Genom lag den 18 juni 1937 har sedermera handläggningen av mål om lagsökning och handräckning för fordran, som enligt U.L. dittills ankommit på överexekutor, överflyttats till befattningshavare vid de allmänna domstolarna. Med hänsyn till den ståndpunkt, som statsmakterna sålunda intagit i samband med riksdagsbehandlingen år 1931, och då en allmän överflyttning av överexekutorsgöromålen till domstol skulle förutsätta vittgående organisatoriska förändringar, torde en omläggning i sådant hänseende icke böra företagas i sammanhang med nya R.B:s genomförande. Sedan handläggningen av lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran numera förlagts till domstol, torde icke heller beträffande särskilda grupper av utsökningsmål föreligga något mera trängande behov av att låta domstol övertaga den befattning därmed, som nu tillkommer överexekutor. Det nära samband, som föreligger mellan rättsskipning och exekution, har emellertid medfört, att domstolarnas befattning med verkställighetsfrågor i nya R.B. erhållit en väsentligt större omfattning än tidigare. I detta hänseende må erinras om, att domstolarna enligt nya R.B. äga en vidsträckt befogenhet att i samband med rättegång i tvistemål förordna om handräcknings- och andra verkställighetsåtgärder; behovet av att i dylika angelägenheter anlita överexekutor kan härigenom komma att minskas. Enligt nya R.B. kommer även den för rättsskipningens effektivitet viktiga frågan om omedelbar verkställighet av domstolarnas icke lagakraftvunna avgöranden att i större utsträckning än hittills tillhöra domstolarna. Beredningen utgår alltså från, att utsökningsmålen fortfarande skola med nu antydda begränsningar handhas av samma myndigheter som hittills. Icke heller i fråga om förfarandet i utsökningsmål påkallas av nya R.B:s genomförande några nämnvärda förändringar. Då utsökning i stor utsträckning avser realiserandet av redan fastställda rättigheter och förfarandet i övrigt enligt sakens natur i allmänhet måste vara skriftligt och summariskt, kan endast i ringa omfattning ifrågakomma tillämpning av de för rättegång gällande grundsatserna. Tydligt är emellertid, att reglerna om utsökningsmåls behandling i högre rätt böra anpassas efter motsvarande bestämmelser i nya R.B. En fråga, som enligt vad redan antytts påkallar uppmärksamhet, är i vad mån U.L:s regler om verkställighet av domstols avgöranden böra undergå ändring i anledning av nya R.B:s bestämmelser i ämnet.

406 För närvarande gäller, att utmätningsman utan särskilt bemyndigande äger verkställa domstols lagakraftvunna avgörande i tvistemål i de fall, som närmare angivas i 37 § U.L. Stadgandet omfattar det vanligast förekommande fallet, att betalningsskyldighet ålagts, samt vidare avgöranden, varigenom någon förpliktats att till annan utgiva viss lös egendom eller att avträda fast egendom eller att flytta i eller ur hus. Övriga i paragrafen upptagna fall äro, då domstol förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud eller dom av annan innebörd än förut angivits innehåller förpliktande för den tappande att fullgöra något vid äventyr, att det, om han tredskas, må utföras genom vederpartens föranstaltande. Därest befogenheten att verkställa lagakraft vunnen dom ej sålunda omedelbart tillkommer utmätningsman, har enligt 38 § överexekutor att förordna om verkställigheten och sättet därför. I fråga om verkställighet av icke lagakraftvunna avgöranden i tvistemål gäller enligt 39 och 40 §§, att utmätningsman utan särskilt bemyndigande äger företaga utmätning på grund av dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts. Försäljning av det utmätta får dock i regel ej äga rum, innan domen vunnit laga kraft, och för den tappande gives möjlighet att hindra utmätningen genom ställande av säkerhet. Enligt 41 § första stycket må vidare dom, som innefattar förpliktande för någon att utgiva viss lös egendom, av utmätningsman verkställas utan hinder av ändringssökande. Förutsättning härvid är, att den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring. Gitter han ej ställa säkerhet, skall godset på hans yrkande i stället av utmätningsmannen beläggas med kvarstad'. I andra stycket samma paragraf stadgas befogenhet för utmätningsman att utan hinder av förd klagan verkställa domstols förordnande angående kvarstad eller skingringsförbud. Slutligen är enligt 42 § utmätningsman, om pant eller borgen ställes, berättigad att verkställa dom, som enligt domstolens förordnande må omedelbart verkställas. Sådant förordnande kan för närvarande meddelas i vissa fall, då arrendator förpliktas att avträda fast egendom eller någon eljest skall avflytta från eller tillträda fastighet. Utöver vad nu angivits gäller enligt 43 §, att om det, varom i andra mål blivit dömt, är sådant att ändringssökandet ej varder onyttigt, om domen går i fullbordan, överexekutor äger förordna om verkställighet av domen, ändå att ändring däri sökes. Även i detta fall föreskrives som villkor för erhållande av verkställighet, att pant eller borgen ställes. I U.L. upptagas även bestämmelser om verkställighet av tredskodom samt hovrätts dom, mot vilken talan må fullföljas allenast efter särskilt tillstånd. Till dessa stadganden återkommer beredningen i det följande. Som redan antytts äger domstol för närvarande endast i särskilt angivna fall förordna, att dess dom må verkställas utan hinder av att den ej äger laga kraft. Bestämmelser av sådan innebörd återfinnas i 2 kap. 40 § och 3 kap. 44 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, 29 § lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord och 52 § lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar. Har domstolen enligt något av dessa lagrum förordnat, att dess dom må omedelbart verkställas, sker verkställig-

407 heten enligt reglerna i 42 § U.L. I nya R.B. har i 17 kap. 14 § första stycket stadgats en allmän befogenhet för domstol att, när skäl äro därtill, i domen iörordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. En konsekvens härav är, att 42 § U.L. ändras så, att därunder inbegripas alla fall, då domstolen meddelat sådant förordnande. Härvid uppkommer frågan, huruvida som villkor för verkställigheten bör gälla, att den vinnande — såsom nu enligt 42 och 43 §§ — har att ställa pant eller borgen för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om domen ändras. Enligt dansk och norsk rätt äger i motsvarande fall domstolen en viss prövningsrätt i detta avseende. Erinras må ock om den prövningsrätt, som då fråga är om säkerhet för handräckningsåtgärder tillkommer överexekutor enligt 194 § U.L. och domstol enligt 15 kap. 5 § nya R.B. På frågan, huruvida säkerhet i förevarande fall kan eftergivas, inverkar uppenbarligen i väsentlig mån den större eller mindre sannolikheten för att domen kan komma att ändras i högre rätt. Ur denna synpunkt kan vara befogat att göra en åtskillnad mellan underrätts och hovrätts domar. För underrätternas del torde övervägande skäl tala för att kravet på säkerhet alltid bibehålies. Vad angår hovrätts dom lär däremot — med hänsyn till den ökade rättssäkerhet, som prövningen i högre rätt innebär, och vikten av att verkställigheten ej onödigt uppehälles eller försvåras i anledning av talans fullföljande — som allmän regel kunna stadgas, att säkerhet ej erfordras. Hovrätten bör emellertid förbehållas prövningsrätt i denna fråga; därest omständigheterna sådant föranleda, bör hovrätten i samband med förordnande om omedelbar verkställighet äga föreskriva, att verkställigheten må äga rum endast om säkerhet ställes. Med den vidgade möjlighet, som enligt vad nu anförts tillagts domstol att iörordna om omedelbar verkställighet av icke lagakraftvunnen dom, torde stadgandet i nuvarande 43 § böra upphävas. Av rättsstatistiken framgår, att denna paragraf endast i ringa utsträckning tillämpas. Den i 17 kap. 14 § nya R.B. berörda frågan om omedelbar verkställighet av dom har ett visst samband med den, som nu behandlas i 49 § andra stycket U.L. I de fall, då enligt gällande fullföljdsbestämmelser talan mot hovrätts dom må fullföljas allenast efter särskilt tillstånd, må enligt nämnda stadgande domen verkställas såsom lagakraftvunnen, intill dess den tappande parten visar, att fullföljdstillstånd beviljats. Närmast äro dessa fall att jämställa med de fall, då prövningstillstånd må beviljas endast enligt 54 kap. 10 § punkt 1 nya R.B. Enligt vad beredningen inhämtat har det ej sällan inträffat, att verkställighet, som företagits med stöd av 49 § andra stycket U.L., hunnit slutföras, innan fullföljdstillstånd meddelats. Under dessa omständigheter torde enligt beredningens uppfattning vara lämpligare, att frågan om omedelbar verkställighet av hovrätts dom göres till föremål för särskild prövning av hovrätten och att sådan verkställighet må ifrågakomma endast när hovrätten enligt 17 kap. 14 § nya R.B. förordnat därom. Med denna ståndpunkt blir hovrätts dom i fall, då dylikt förordnande ej meddelats, att behandla såsom en icke lagakraftvunnen dom. Att högsta domstolen, då hovrätten förordnat om omedelbar verkställighet, kan besluta inhibition framgår av 55 kap. 8 § nya R.B.

408 Förordnande om omedelbar verkställighet av beslut i tvistemål if rågakommer enligt nya R.B. endast såvitt angår föreläggande att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning. Då mera värdefull egendom, såsom skuldebrev och andra värdehandlingar, i allmänhet torde komma att företes vid rätten eller hållas tillgänglig å dess kansli, lär verkställighet av dylika beslut även vad angår underrätt som regel kunna medgivas utan att säkerhet ställes. Om i något fall säkerhet skulle anses erforderlig, bör det ankomma på rätten att i samband med förordnandet meddela föreskrift därom. Bestämmelser i ämnet torde böra upptagas i 42 §. Enligt 15 kap. nya R.B. äger rätten förordna om, utom kvarstad eller skingringsförbud, även handräckning av annat slag, såsom reseförbud enligt 2 §, återställande av rubbat besittningsförhållande enligt 4 § och säkerhetsåtgärder av beskaffenhet, som avses i 3 §. Förordnanden av här avsett slag skola omedelbart lända till efterrättelse. I fråga om vissa av dessa åtgärder erfordras icke någon verkställighet genom exekutiv myndighets försorg. Sålunda inskränker sig verkställigheten beträffande reseförbud i allmänhet till delgivning av förbudet. Detsamma gäller förbud eller föreläggande enligt 3 §. Medverkan av exekutiv myndighet torde i regel ej heller erfordras, då rätten enligt 3 eller 7 § uppdragit egendoms förvaltning åt god man. I vissa fall kan dock ett förordnande enligt 3 § tänkas påkalla verkställighet av liknande beskaffenhet som den, som kan följa på det slutliga avgörandet i målet; detsamma gäller förordnande enligt 4 §. I överensstämmelse med vad nu i 37 och 41 §§ är stadgat i fråga om kvarstad och skingringsförbud bör det tillkomma utmätningsman att utan särskilt bemyndigande verkställa samtliga de åtgärder, varom här är fråga, och detta oberoende av om förordnandet vunnit laga kraft eller ej. För detta ändamål erfordras viss ändring i 37 §. Av 49 § första stycket U.L. framgår, att tredskodom, mot vilken ej vädjats, för närvarande får, utan hinder av att gäldenären stämmer om återvinning, verkställas såsom lagakraftvunnen, om ej rätten, där återvinningstalan är anhängig, förordnar annorledes. Detta stadgande förutsätter, att talan mot tredskodom kan fullföljas såväl genom vad till högre rätt som ock genom sökande av återvinning vid underrätt. Har talan fullföljts genom vad, är verkställighet enligt 49 § utesluten; i fråga om tredskodomens verkställighet gälla då allmänna regler. Enligt nya R.B. ha förutsättningarna för tredskodom vidgats i olika hänseenden. Utan att bevisning erfordras kan sålunda tredskodom meddelas i tvistemål angående varje slags anspråk, varom förlikning kan träffas; till skillnad häremot kräves enligt gällande rätt bevisning för vinnande av tredskodom i mål, som ej angår penningfordran. Återvinning utgör dessutom enda rättsmedlet för part, mot vilken tredskodom meddelas. Under dessa förhållanden synes det alltför strängt mot den uteblivne parten att alltid tillåta verkställighet av tredskodom såsom lagakraftvunnen. Med hänsyn till det anförda synas nu gällande regler om verkställighet av tredskodom böra bibehållas endast för det fall, att domen innefattar åläggande av betalningsskyldighet. Med en dylik regel är utan särskilt stadgande tydligt, att annan tredskodom icke får

409 verkställas såsom lagakraftvunnen dom, innan tiden för sökande av återvinning utgått. Enligt 50 kap. 19 § nya R.B. skall, om vadekärande uteblir från rältegångstillfälle för huvudförhandling, hans vadetalan vara förfallen. Detta innebär, att underrättens dom skall stå fast, om annat ej föranledes av bestämmelserna i 20 § samma kapitel angående rätt för vadekäranden att få målet återupptaget. Som framgår av sistnämnda paragraf skall ansökan om målets återupptagande göras skriftligen inom två veckor från den dag, då vadetalan förklarades förfallen. Uteblir vadekäranden ånyo, är hans rätt till målets återupptagande förfallen. Enligt 55 kap. 15 § nya R.B. gälla motsvarande bestämmelser beträffande revisionskärande. Reglerna om vade- eller revisionstalans förfallande och rätt till målets återupptagande utgöra en motsvarighet till stadgandena om tredskodom och återvinning i anledning av sådan dom. Skäl torde därför föreligga att i fråga om verkställighet av den lägre rättens dom i här avsedda fall tillämpa samma grundsatser som beträffande tredskodom. Förklaras talan mot dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts den fullföljande parten, av högre rätt förfallen, bör alltså domen kunna genast verkställas såsom lagakraftvunnen, om ej den högre rätten, sedan parten gjort ansökan om målets återupptagande, förordnar annorledes. Som inledningsvis antytts innehåller U.L. i 52 § vissa bestämmelser om verkställighet av böter eller vite i utsökningsmål. Föreskrifter om uttagande av böter eller viten förekomma i övrigt bland annat i 6 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Då sistnämnda paragraf kommer att upphävas genom lagen om införande av nya R.B., synes lämpligt, att föreskrifter, motsvarande de i nämnda lagrum för tviste- och utsökningsmål meddelade, överflyttas till 52 § U.L. Genom 22 § promulgationsförordningen till U.L. kunna de sålunda meddelade bestämmelserna erhålla motsvarande tilllämpning såvitt angår brottmål. Förutom de ändringar, som sålunda ansetts erforderliga beträffande U.L:s verkställighetsregler, torde ifrågakomma även en utvidgning av överexekutors befogenhet att förordna om handräckning. De i 15 kap. nya R.B. med avseende å rättegång i tvistemål givna bestämmelserna om kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och handräckning för återställande av rubbat besittningsförhållande ansluta sig nära till motsvarande bestämmelser i 8 kap. U.L. Härutöver har domstolen tillagts även en mera allmän befogenhet att i tvistemål meddela handräckning till skydd för den rätt, som av part göres gällande. I 15 kap. 3 § stadgas sålunda, att om part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller att företaga eller underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten, rätten må vid vite meddela motparten förbud eller annat föreläggande eller förordna om egendoms förvaltning av god man

410 eller om annan åtgärd, som finnes erforderlig för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande, som nu sagts, kan ock meddelas, om det i annat fall är för parten av synnerlig vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång. Rörande innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till beredningens motiv till nya R.B. (s. 201—203). Som därav framgår har beredningen förutsatt, att behov kunde föreligga att utrusta exekutiv myndighet med en motsvarande befogenhet; frågan därom borde tagas under övervägande vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Som skäl för införande i U.L. av bestämmelser i detta ämne kan åberopas bland annat, att behovet av säkerhetsåtgärder kan vara så trängande, att partens rätt skulle äventyras, om han för erhållande av handräckning skulle vara nödsakad att först inleda rättegång. Liksom beträffande kvarstad och skingringsförbud synes vidare möjlighet att erhålla handräckning av här avsedd beskaffenhet böra föreligga även då tvisten skall prövas av skiljemän. En annan omständighet, som i detta sammanhang är av betydelse, är att införandet i U.L. av bestämmelser, motsvarande 15 kap. 3 § nya R.B., kan vara ägnat att underlätta en likformig tillämpning av övriga, mot varandra svarande handräckningsregler i U.L. och nya R.B. Slutligen kan möjligheten att hos överexekutor erhålla handräckning i vissa fall tänkas föranleda, att tvistiga angelägenheter bliva avvecklade utan att rättegång behöver anlitas. Beredningen föreslår på nu anförda skäl, att en befogenhet, motsvarande den som enligt 15 kap. 3 § nya R.B. tillkommer domstol i där anhängigt mål, skall tilläggas överexekutor. Denna befogenhet är av särskild betydelse för de fall, då någon mot annan gör gällande anspråk, som ännu icke är föremål för rättegång eller prövning i annan ordning. Emellertid kunna omständigheterna vara sådana, att part, även då rättegång redan är anhängig, bör äga utverka handräckning hos överexekutor i stället för hos domstol. I detta hänseende är att beakta, att domstolen icke såsom överexekutor har till sitt förfogande personal för ombesörjande av verkställigheten. På sätt framgår av motiven till 15 kap. 5 § nya R.B. (s. 204) är ock beträffande andra slag av handräckning förutsatt, att part även under rättegång skall vara oförhindrad att hänvända sig till överexekutor i stället för till domstolen för utverkande av säkerhetsågärder, som kunna vara påkallade. Från nu angivna utgångspunkter har beredningen utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av U.L. För de särskilda bestämmelserna i ändringsförslaget lämnas här nedan en närmare redogörelse. 6 §• I motsats till 5 §, som beträffande jäv mot överexekutor allenast lämnar en allmän hänvisning till R.B;s stadganden om domarjäv, innehåller 6 § för närvarande en uppräkning av de omständigheter, som grunda jäv mot utmätningsman. Dessa omständigheter äro i stort sett desamma som enligt 13 kap. 1 § äldre R.B. utgöra jäv mot domare; i fråga om vissa domarjäv har någon motsvarighet emellertid icke föreskrivits såvitt angår utmätningsman.

411 I nya R.B. ha jävsgrunderna för domare något utvidgats i förhållande till förutvarande bestämmelser, varjämte ändringar i förtydligande syfte vidtagits. Rörande innebörden av de nya reglerna hänvisas till beredningens motiv till 4 kap. 13 § nya R.B. (s. 106 och 107). De sålunda vidtagna förändringarna torde böra föranleda vissa motsvarande jämkningar i fråga om jäv mot utmätningsman. För att undgå onödig uppräkning synes härvid — på sätt i 7 kap. 6 § nya R.B. skett beträffande åklagare — lämpligen böra som huvudregel föreskrivas, att omständighet, som grundar jäv mot domare, utgör hinder för utmätningsman att taga befattning med det mål, varom är fråga; de undantag, som beträffande utmätningsman äro påkallade, kunna därefter särskilt angivas. I överensstämmelse härmed har förevarande paragraf omredigerats. Vad angår undantagen från nya R.B:s jävsregler har bland annat föreslagits, att jäv ej må grundas därå, att utmätningsmannen såsom domare eller befattningshavare vid domstol fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol tagit befattning därmed ej heller å åtgärd, som utmätningsmannen vidtagit å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst. Förslaget ansluter sig härutinnan till gällande rätt. I överensstämmelse med vad nu gäller har vidare föreskrivits, att den omständigheten, att utmätningsmannen vittnat i saken, ej skall grunda jäv. Med att utmätningsmannen vittnat i saken har ansetts böra likställas, att han varit sakkunnig. Att utmätningsmannen varit fullmäktig i saken utgör för närvarande icke jäv. Förslaget medger i denna del ej något undantag från den i 4 kap. 13 § punkt 8 nya R.B. stadgade jävsgrunden. Förslagets ståndpunkt sammanhänger med att i 12 kap. 3 och 22 §§ nya R.B. meddelats förbud för utmätningsman att i tvistemål vara rättegångsombud eller rättegångsbiträde, med mindre Kungl. Maj:t för visst mål givit lov därtill. Enligt nya R.B. har åklagare under vissa omständigheter att i brottmål förbereda och utföra även målsägandes talan om enskilt anspråk på grund av brottet. Detta åligger honom emellertid som tjänsteplikt; vad han i sådant hänseende åtgjort skall alltså enligt förevarande paragraf ej grunda jäv mot honom i hans egenskap av utmätningsman. Det nyss omnämnda stadgandet i 12 kap. 3 § nya R.B. avser ej s. k. domsverkställare. I motiven (s. 164) framhölls med anledning härav, att i administrativ ordning torde böra föreskrivas att doms verkställare ej finge såsom utmätningsman taga befattning med sak, däri h a n varit ombud för part. Emellertid gäller enligt 3 § andra stycket kungörelsen den 18 december 1925 med särskilda föreskrifter angående domsverkställare, att om mot domsverkställare förekommer jäv som i 6 § U.L. sägs, han är pliktig att genast göra anmälan därom hos utmätningsmannen samt tillika återställa mottagna handlingar. Med den nu föreslagna omredigeringen av 6 § U.L. bortfaller alltså behovet av en sådan särskild föreskrift, som tidigare ifrågasatts. De två sista punkterna i paragrafen överensstämma helt med nu gällande bestämmelser.

412 7 §• I lagrummet stadgas för närvarande, att utmätningsman vid sin förrättning skall hava med sig ojävigt vittne. Som framgår av rättsfall 1 avser vittnets anlitande allenast säkerställande av bevisning angående vad vid förrättningen förekommit; närvaro av vittne utgör alltså ej något villkor för förrättningens giltighet. Med anledning av vittnesjävens bortfallande torde i förevarande paragraf ordet »ojävigt» böra utbytas mot »trovärdigt», överensstämmelse ernås härigenom med vad i nya R.B. är föreskrivet exempelvis beträffande vittne vid förhör under förundersökning eller vittne vid husrannsakan. 37 §. I paragrafen upptagas de fall, då utmätningsman äger utan särskilt bemyndigande verkställa domstols laga kraft ägande avgörande i tvistemål. Är utmätningsman ej sålunda berättigad att verkställa domstols lagakraftvunna avgörande, ankommer enligt 38 § på överexekutor att förordna om verkställigheten och sättet därför. Angående verkställighet av icke lagakraftvunna avgöranden stadgas i 39 och följande paragrafer; av dessa framgår, att förevarande la.grum i vissa fall är av betydelse även i fråga om sådana avgö randen. Paragrafen har i sak undergått ändring allenast såtillvida, att med beslut om kvarstad eller skingringsförbud jämställts förordnande om annan handräckning, varjämte utmätningsman förklarats under vissa omständigheter berättigad att utan bemyndigande av överexekutor verkställa lagakraftvunnet förordnande om företeende av skriftligt bevis eller tillhandahållande av föremål för syn eller besiktning. Vad angår den i förstnämnda avseende vidtagna ändringen hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. De sålunda införda bestämmelserna ha sin väsentliga betydelse med hänsyn till de regler, som i 42 § meddelas om icke lagakraftvunna avgöranden. En förutsättning för att verkställigheten skall kunna omedelbart ombesörjas av utmätningsmannen är, att domstolen i sitt förordnande meddelat erforderliga direktiv för verkställigheten. Skulle så i något fall ej ha skett, bör utmätningsmannen på sätt i 47 § föreskrives hänvända sig till överexekutor. Erfordras vitesföreläggande för förordnandets fullgörande och är vite ej av domstolen utsatt, äger överexekutor enligt 38 § andra stycket meddela föreskrift därom. Den senare av de här berörda ändringarna har föranletts av stadgandena i 38 kap. 5 §, 39 kap. 5 § och 40 kap. 5 § nya R. B. Enligt dessa äger rätten i samband med föreläggande att förete skriftlig handling eller föremål förordna, att handlingen eller föremålet skall tillhandahållas genom utmätningsmans försorg. I samband med de tillägg, som sålunda gjorts till de nuvarande föreskrifterna i punkt 3 om verkställighet av förordnande angående kvarstad eller skingringsförbud, har ansetts lämpligt att de nya bestämmelserna upptagas såsom sista punkt i första stycket. Till följd av denna omgruppering komma nuvarande fjärde och femte punkterna enligt förslaget att utgöra punkterna 3 och 4. 1

Se N. J. A. 1914:57.

413 Med domstols dom i tvistemål avses i 37 §, liksom på andra ställen i U.L., t. ex. 2 § andra stycket och rubriken till 3 kap., icke blott domstolens avgörande i saken utan även andra avgöranden i tvistemål. Huru avgörandet formligen betecknats — såsom dom, utslag, beslut eller dylikt — är härvid utan betydelse. Under rådande ordning, då någon fast terminologi i fråga om domstolarnas avgöranden icke kan anses föreligga, torde något missförstånd på denna punkt icke behöva uppkomma. Enligt nya R.B. göres åtskillnad mellan domar och beslut; rättens avgörande av saken sker genom dom, annat avgörande träffas genom beslut. På grund härav har ansetts lämpligt att i första stycket av förevarande paragraf angives, att med domstols dom i tvistemål avses även annat avgörande av domstol i sådant mål. 39 §. Tredje stycket av paragrafen upptager för närvarande en hänvisning till de särskilda bestämmelser, som äro meddelade angående verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna beslut, varigenom i tvistemål någon blivit fälld till böter eller vite. De härvid åsyftade bestämmelserna återfinnas i 6 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Som framhållits i den allmänna motiveringen böra föreskrifter i detta hänseende såvitt angår tvistemål upptagas i 52 § U.L. Tredje stycket i förevarande paragraf bör alltså utgå. 41—44 §§. Som antytts i den allmänna motiveringen ha domstolarna enligt nya R.B. att i större utsträckning än hittills taga befattning med frågor om verkställighet i tvistemål. Sålunda öppnas genom bestämmelserna i 15 kap. nya R.B. ökad möjlighet att förordna om handräckning som säkerhetsåtgärd i rättegång, och enligt 17 kap. 14 § första stycket har domstolen tillagts en allmän befogenhet att, när skäl äro därtill, i sin dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. Vad angår beslut i rättegång kan enligt 17 kap. 14 § andra stycket förordnande av domstolen om omedelbar verkställighet ifrågakomma allenast beträffande föreläggande att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning. I övrigt gäller enligt samma lagrum, att beslut skall omedelbart verkställas i de fall, som i lagrummet särskilt angivits; omedelbar verkställighet är föreskriven bland annat beträffande beslut, som angår ersättning eller förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan som ej är part eller intervenient, eller som angår kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning. Nu omnämnda regler påkalla en viss omarbetning av U.L:s bestämmelser om verkställighet av domstols icke lagakraftvunna avgöranden. Sålunda erfordras regler om verkställighet även såvitt angår annan handräckning än kvarstad eller skingringsförbud, varom nu stadgas i 41 § andra stycket. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör vidare 42 § U.L. undergå sådan ändring, att den omfattar alla fall, då domstolen förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. Slutligen bör, på skäl, som

414 anförts i den allmänna motiveringen, möjligheten för överexekutor att enligt 43 § förordna om omedelbar verkställighet av dom icke vidare bibehållas. I beredningens förslag har under 42 § intagits ett nytt första stycke av innehåll, att om dom enligt lag skall genast verkställas, domen skall gå i fullbordan såsom laga kraft ägande, om ej annat är stadgat. Enär med dom är att jämställa beslut, kommer detta stadgande att avse sådana beslut, som enligt vad i 17 kap. 14 § andra stycket nya R.B. är föreskrivet skola omedelbart gå i verkställighet. Enligt vad redan angivits är detta fallet bland annat beträffande beslut, som angå kvarstad eller skingringsförbud; det nuvarande andra stycket av 41 § har i anledning härav kunnat utgå. Förutom beslut, som enligt föreskrift i nya R.B. skola omedelbart gå i verkställighet, avses med det nya stadgandet domstols avgöranden, som eljest enligt lag skola genast verkställas. Exempel härpå utgöra de i 44 § omnämnda målen. Med hänsyn till vad nu anförts har sistnämnda lagrum ansetts kunna upphävas. Att domen skall gå i fullbordan såsom laga kraft ägande innebär, såvitt angår det inbördes förhållandet mellan utmätningsman och överexekutor, ati den förre äger utan särskilt bemyndigande handha verkställigheten, om denna är av beskaffenhet som anges i 37 § U.L.; i annat fall ankommer på överexekutor att förordna om verkställigheten och sättet därför. Utmätningsman äger sålunda ombesörja verkställighet av exempelvis beslut om biträdesersättning eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning. Liksom nu äger han ock verkställa dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts på grund av växel eller check. Stadgandet innebär även, att verkställigheten får påbörjas och slutföras enligt reglerna för verkställighet av lagakraftvunna avgöranden. Avvikelse härifrån kan emellertid föranledas av särskilt stadgande. Sådana finnas meddelade i fråga om växelmål i 95 § växellagen och beträffande checkmål i 73 § checklagen. Vad angår handräckning, som av domstol beslutats enligt 15 kap. nya R.B., må erinras, att domstolen enligt 15 kap. 6 § äger häva ågärden; beslutet därom skall enligt 17 kap. 14 § andra stycket omedelbart gå i verkställighet. Som framgår av 50 kap. 8 §, 52 kap. 7 § och 55 kap. 8 § nya R.B. äger även högre rätt med omedelbar verkan förordna, att vidare åtgärd för verkställighet av handräckningsbeslut ej må äga rum. Enligt de i andra stycket av 42 § föreslagna bestämmelserna skola reglerna för verkställighet av lagakraftvunnen dom gälla även när domstol förordnat, att dess dom får verkställas såsom laga kraft ägande. Om skyldigheten för part, som begär verkställighet, att härför ställa säkerhet hänvisas till den allmänna motiveringen. Även i detta fall äger högre rätt att med omedelbar verkan förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Som uttalats i motiven till 17 kap. 14 § nya R.B. (s. 228) torde ett förordnande om omedelbar verkställighet av dom i allmänhet icke vara påkallat, när betalningsskyldighet ålägges part eller någon förpliktas att till annan utgiva viss lös egendom. För sådana fall synas bestämmelserna i 39—41 §§ U.L. tillräckligt tillgodose den vinnandes intresse.

415 47 §.

Paragrafen stadgar för närvarande skyldighet dels för utmätningsman att genast göra anmälan hos överexekutor, då han finner det tvivelaktigt huru dom rätteligen bör verkställas, dels för överexekutor att, då dom finnes så mörk att överexekutor ej kan meddela föreskrift om verkställigheten, förvisa parterna att i laga ordning söka förklaring över domen. Då de i äldre R.B. upptagna bestämmelserna om förklaring över dom icke bibehållits i nya R.B., är ändring av lagrummet i denna del påkallad. Enligt sistnämnda balk kan, då dom eller beslut till följd av skriv- eller räknefel eller annat dylikt förbiseende finnes innehålla uppenbar oriktighet, rättelse vinnas efter därom hos rätten gjord anmärkning. Bestämmelse därom upptages vad angår tvistemål i 17 kap. 15 § nya R.B. Dessutom kan, då domen är så mörk eiier ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken blivit dömt, domen på grund av domvilla undanröjas. I fråga om dom, som vunnit laga kraft, må enligt 59 kap. 1 § nya R.B. talan härom föras i särskild ordning. I överensstämmelse med nu angivna regler föreslås, att överexekutor, då dom finnes så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts, skall hänvisa parterna att föra talan angående domvilla. Sådan hänvisning har ansetts böra tillkomma allenast överexekutor att meddela; utmätningsman har alltså, då fråga härom uppkommer, att göra anmälan hos överexekutor. Enligt förslaget skall vidare, om i samband med verkställighet av dom förekommer anledning att domen till följd av förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, parterna föreläggas att söka rättelse i domen. När oriktigheten är påtaglig, skulle det i dylika fall tydligen innebära onödig omgång, därest utmätningsman alltid hade att hos överexekutor inhämta besked om det vidare förfarandet; föreläggande att söka rättelse h a r därför ansetts böra kunna meddelas icke blott av överexekutor utan även av utmätningsman. 49 §. Bestämmelserna i första stycket avse verkställighet av tredskodom. Beträffande skälen för det föreslagna stadgandet hänvisas till den allmänna motiveringen. I vissa fall, såsom då kärande, som i underrätt yrkat tredskodom, ej erhållit bifall till sin talan, kan tredskodom meddelas av hovrätt. Även i sådant fall bliva de i första stycket av denna paragraf föreslagna verkställighetsreglerna att tillämpa. I andra stycket ha meddelats motsvarande bestämmelser för det fall, att vade- eller revisionstalan förklarats förfallen; även härutinnan hänvisas till vad förut anförts i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna i sista stycket av paragrafen motsvara de föreskrifter, som nu i samma paragraf äro givna i första stycket såvitt angår besvär över domvilla och i sista stycket såvitt angår resning och återställande av försutten tid. Av 58 kap. 6, 10 och 12 §§ nya R.B. framgår, att högsta domstolen i anledning av ansökan om resning eller återställande av försutten tid äger förordna om inhibition. Någon motsvarande befogenhet tillkommer icke vare

416 sig enligt gällande rätt eller enligt förslaget den domstol, som sedan ansökningen bifallits har att upptaga målet till ny behandling. Inhibition i anledning av besvär över domvilla kan meddelas enligt 59 kap. 3 eller 4 § nya R.B. I andra stycket av 49 § U.L. i dess nuvarande lydelse meddelas bestämmelser om omedelbar verkställighet av hovrätts dom, mot vilken talan må fullföljas allenast efter särskilt tillstånd. På skäl, som angivits i den allmänna motiveringen, har någon motsvarighet till dessa bestämmelser icke upptagits i förslaget. 51 §. Om verkställighet av lagsökningsdomares utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, gäller enligt paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse detsamma som i fråga om underrätts dom i motsvarande fall. Verkställigheten sker alltså enligt reglerna i 37 §, om utslaget vunnit laga kraft, och i annat fall med ledning av 39 och 40 §§, såvitt ej hovrätten med stöd av 36 § lagsökningslagen förordnar om inhibition. Enligt 20 § lagsökningslagen i dess nuvarande avfattning betecknas lagsökningsdomares utslag som lagakraftvunnet, när besvär däremot ej blivit inom föreskriven tid anförda. Den i samma paragraf medgivna rätten att söka återvinning hindrar sålunda ej att utslaget går i fullbordan såsom underrätts lagakraftvunna dom. Det har uttalats att, såsom för närvarande beträffande tredskodom, den domstol, där talan om återvinning är anhängig, får anses äga förordna om inhibition. Enligt denna åsikt skulle alltså i verkställighetshänseende råda full likställighet mellan tredskodom och lagsökningsdomares utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts. Enligt beredningens förslag till ny lagsökningslag skall gäldenär, som vill föra talan mot utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet blivit honom ålagd, vara hänvisad enbart till att söka återvinning. Gäldenärens rätt till talan mot utslaget har sålunda reglerats efter samma principer, som enligt nya R.B. gälla för talan mot tredskodom. Rätten till återvinning i lagsökningsmål sammanhänger med att gäldenären kan ha varit lagligen hindrad att i lagsökningsmålet förebringa all sin utredning. Å andra sidan grundas avgörandet i motsats till tredskodom å en materiell prövning av det framställda anspråket. Borgenär, som i lagsökningsmål fått bifall till sin talan, bör därför icke i verkställighetshänseende vara sämre ställd än den, som vunnit tredskodom mot utebliven svarande. Beredningen föreslår sålunda, att i fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, skall gälla vad i 49 § första stycket föreslagits beträffande tredskodom; utslaget får alltså, utan hinder av att återvinning sökts, verkställas såsom lagakraftvunnen dom, såvitt ej rätten, där talan om återvinning är anhängig, förordnar annorledes. De nu förordade reglerna ha i förslaget upptagits i ett nytt andra stycke. I första stycket ha utan saklig ändring bibehållits de nu i samma stycke meddelade bestämmelserna om verkställighet av överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd.

417 Tredje stycket i förslaget motsvarar med vissa jämkningar nuvarande andra stycket. Vad angår lagsökning utgör enligt beredningens förslag till lagsökningslag även i här föreliggande fall sökande av återvinning det enda rättsmedel, som står gäldenären till buds. Återvinning äger härvid karaktären av ett allmänt rättsmedel, och utslaget är, i motsats till vad nu gäller, icke att anse såsom lagakraftvunnet, så länge rätten till återvinning står öppen. Den ändrade innebörd, som stadgandet därigenom erhåller, innefattar en saklig avvikelse. Beträffande fast egendom torde emellertid icke vara lämpligt, att försäljning äger rum, innan det visat sig att återvinning icke sökts eller, om återvinning sökts, avgörandet i återvinningsmålet vunnit laga kraft. Stadgandet torde därför böra i huvudsak kvarstå oförändrat. En jämkning har emellertid föranletts av att lagsökningsmål enligt beredningens förslag skola upptagas av rätten i stället för såsom nu av särskild lagsökningsdomare. Den i andra punkten vidtagna jämkningen sammanhänger med den nyss antydda ändringen beträffande gäldenärs rätt att föra talan mot utslag i lagsökningsmål. Fjärde stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Ändringarna betingas av att enligt beredningens förslag till lagsökningslag mål om handräckning för fordran skola upptagas av rätten i stället för av lagsökningsdomaren samt att enligt samma förslag exekutionstitel ansetts böra beredas borgenären ej blott, såsom nu, då fordringen eller beloppet av handräckningskostnaden helt lämnats obestritt, utan även då en del av fordringsbeloppet eller en del av handräckningskostnaden lämnats obestridd. I fråga om verkan av återvinningstalan innebär förslaget icke någon ändring i nu gällande bestämmelser; en omredigering i förtydligande syfte har emellertid företagits. 52 §. I första stycket föreskrives för närvarande dels att överexekutors utslag, varigenom någon fällts till böter eller vite eller utmätningsman dömts att utgiva skadestånd, ej må verkställas förrän utslaget vunnit laga kraft, dels att hovrätts beslut, varigenom i utsökningsmål utmätningsman dömts att utgiva skadestånd, går i verkställighet såsom vore det meddelat i tvistemål. Tillika hänvisas i fråga om verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna beslut, varigenom i utsökningsmål någon fällts till böter eller vite, till vad därom är särskilt stadgat. Som erinrats vid 39 § förekommer där en motsvarande hänvisning, avseende det fall, att hovrätt i tvistemål fällt någon till böter eller vite. Med hänvisningen åsyftas 6 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Sistnämnda paragraf upptager under punkt 1 närmare föreskrifter om utmätning för uttagande av böter eller vite p å grund av hovrätts icke lagakraftvunna utslag i brottmål. Vad sålunda föreskrivits skall, enligt vad i lagrummet vidare angives, gälla även när i tviste- eller utsökningsmål någon blivit av hovrätt fälld till böter eller vite. Då 6 § i 1901 års lag är avsedd att upphävas genom promulgationslagen till nya R.B., torde — såsom i den allmänna motiveringen framhållits — föreskrifter om utmätning för böter eller vite i tviste- eller utsökningsmål 27—41153 0

418 i stället böra upptagas i 52 § U.L., varvid de nuvarande bestämmelserna i 1901 års lag om utmätning för böter eller vite i brottmål ersättas genom hänvisning i 22 § promulgationsförordningen till U.L. I överensstämmelse härmed har första stycket i förevarande paragraf omredigerats. Som allmän regel har angivits, att verkställighet för uttagande av böter eller vite i tvisteeller utsökningsmål eller utmätningsman ådömt skadestånd i utsökningsmål ej må äga rum, innan beslutet eller utslaget vunnit laga kraft. I likhet med vad nu gäller göres härifrån undantag såtillvida, att utmätning må ske på grund av hovrätts icke lagakraftvunna beslut eller utslag. De regler, som för sådant fall äro meddelade i 6 § i 1901 års lag, överensstämma i huvudsak med vad i U.L. är stadgat beträffande verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna dom, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd. Med hänsyn härtill har i förslaget ansetts kunna föreskrivas, att om verkställighet i h ä r avsedda fall av hovrätts icke lagakraftvunna avgörande skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 39 och 40 §§ U.L. är stadgat om hovrätts dom. Tydligt är, att då verkställigheten avser böter eller vite, hänsyn måste tagas till de särskilda bestämmelser, som annorstädes än i U.L. äro meddelade eller eljest gälla med avseende å sådan verkställighet. Sålunda kan enligt lagen om verkställighet av bötesstraff anstånd eller avbetalning ifrågakomma, innan utmätning får ske. 55 §. I överensstämmelse med den ändring, som vidtagits i 7 §, h a r i förevarande paragraf uttrycket »ojävige» utbytts mot »trovärdiga». 69, 151, 153 och 176 §§. Enligt 13 kap. 4 § nya R.B. skall talan i tvistemål som regel anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. Detta innebär en avvikelse från nu gällande ordning, enligt vilken talan anses väckt genom stämningens delgivning med svaranden. I de fall då — såsom i vissa av de här förevarande paragraferna — i lag är föreskrivet, att talan skall anhängiggöras inom viss tid vid äventyr att den eljest går förlorad, har uppenbarligen beaktats, att käranden skall erhålla rådrum för delgivningens verkställande. Med hänsyn till att kravet på delgivning inom den utsatta tiden bortfaller, kan alltså ifrågasättas en begränsning av fristernas längd. De frister, som i detta sammanhang avses, omfatta enligt 69 § tre månader, enligt 153 § sex månader och enligt 176 § nittio dagar. Enligt beredningens uppfattning torde i dessa fall fristerna utan olägenhet kunna nedsättas till en månad. Beträffande tiden för återvinning enligt 153 § må erinras, att denna överensstämmer med vad tidigare enligt 32 § U.L. gällde i fråga om återvinning i lagsökningsmål. Enligt beredningens förslag till lagsökningslag skall i lagsökningsmål återvinning sökas inom en månad från den dag, då utslaget delgavs gäldenären; samma tid gäller enligt nya R.B. för återvinning i anledning av tredskodom. Då de här ifrågavarande paragraferna erhållit en avfattning, som utgår från

419 att talan anses väckt först genom stämningens delgivning, ha, förutom en begränsning av tidsfristerna, även vissa jämkningar i förtydligande syfte vidtagits. 187 §. Enligt paragrafens nuvarande lydelse må reseförbud ej gälla för längre tid än sex veckor. I 15 kap. 2 § nya R.B. stadgas, att reseförbud, som där avses, ej gäller utöver tre månader efter delgivningen; om reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid. Någon anledning att på denna punkt bibehålla avvikande regler i U.L. torde icke föreligga. Förutom den omarbetning, som härav påkallats, har paragrafen även i övrigt undergått viss jämkning i anslutning till omförmälda stadgande i nya R.B. 187 a §. Genom denna paragraf, som är helt ny, tillägges överexekutor befogenhet att förordna om provisoriska säkerhetsåtgärder av samma slag, som avses i 15 kap. 3 § nya R.B. Angående de skäl, som föranlett upptagandet av detta stadgande, ävensom den huvudsakliga innebörden av de föreslagna bestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen. Med prövning i annan ordning än rättegång åsyftas prövning, som kan ifrågakomma enligt 188 § U.L. Handräckning enligt förevarande paragraf kan alltså beviljas med avseende å ett anspråk, som skall prövas av skiljemän. I fråga om anspråk, som prövas lagsökningsvis, lär däremot saknas utrymme för tillämpning av paragrafen; för säkerställande av betalningsanspråk torde handräckningsåtgärder av annat slag ifrågakomma, såsom kvarstad eller skingringsförbud. I motiven till 15 kap. 3 § nya R.B. omnämnes (s. 202 och 203) som exempel på fall, då sagda paragraf är tillämplig, att svaranden underlåter att avflytta från kärandens fastighet, sedan skyldighet därtill inträtt för honom. Såvitt nu är i fråga bör i dylikt fall, om förutsättningar härför i övrigt föreligga, 192 § U.L. i stället tillämpas, överhuvud gäller, såsom framgår av ordalydelsen av förevarande paragraf, att den ej är avsedd för andra fall än då det framställda anspråket är av beskaffenhet att kunna antagas påfordra prövning i rättegång eller annan därmed jämställd ordning. Om denna förutsättning ej är för handen, torde emellertid handräckning ofta — enligt de grunder, som för närvarande tillämpas — kunna beviljas med stöd av 191 eller 192 §. Beträffande formen för ansökan om handräckning enligt denna paragraf och ärendets behandling hos överexekutor komma bestämmelserna i 195 § U.L. att lända till efterrättelse. I fråga om ställande av säkerhet böra gälla samma regler som beträffande kvarstad m. m.; för sådant ändamål föreslås en ändring av 194 § U.L. Även bestämmelserna i 188 och 190 §§ U.L. böra givas tillämpning å handräckning, varom här är fråga. 188 §. I paragrafen meddelas nu föreskrifter om de åtgärder, som äro att vidtaga för upprätthållande av kvarstad eller skingrings- eller reseförbud. Be-

420 stämmelserna härutinnan böra göras tillämpliga även beträffande handräckning enligt 187 a §. Bland åtgärder, som ifrågakomma för vidmakthållande av den av överexekutor beviljade handräckningen, omnämnas i nuvarande första stycket lagsökning och stämning, däremot ej handräckning för utfående av fordran. Skäl torde föreligga att i förevarande hänseende likställa handräckning för fordran med lagsökning och stämning. Då talan anhängiggöres genom lagsökning eller stämning, är syftet därmed att vinna en exekutionstitel, vilken möjliggör den verkställighet som den provisoriska säkerhetsåtgärden avsett att trygga. Detta syfte kan uppenbarligen ernås även genom anlitande av det för mål om handräckning för fordran stadgade förfarandet. Särskild anledning att medtaga även sist angivna förfarande föreligger, när, såsom enligt beredningens förslag till lagsökningslag, nämnda förfarande ansetts böra erhålla utsträckt tillämpning och förfarandet under vissa förutsättningar skall kunna övergå till rättegång. I fråga om tid för anhängiggörande av talan gälla för närvarande skilda bestämmelser såvitt angår kvarstad och skingringsförbud å ena sidan och reseförbud å den andra. I det förra fallet skall talan anhängiggöras inom trettio dagar eller, då gäldenären finnes utom riket och ej ställt ombud, inom nittio dagar från det överexekutors förordnande meddelades. I det senare fallet skall talan anhängiggöras inom fjorton dagar efter det förordnandet gavs. Bestämmelserna utgå från, att lagsökningshandlingarna eller stämningsansökningen skall ha delgivits gäldenären inom den stadgade tiden. Särskilda föreskrifter äro i andra stycket meddelade för det fall, att delgivning skall ske genom kungörelse i allmänna tidningarna. De nu omnämnda föreskrifterna äga enligt tredje stycket motsvarande tillämpning, då enligt lag eller författning talan skall anhängiggöras hos myndighet i annan ordning än efter stämning eller lagsökning. Därest talan skall prövas av skiljemän eller för anspråkets styrkande förutsattes arrendesyn, skall enligt fjärde stycket skiljedom eller syn skriftligen påkallas inom samma tid, som föreskrivits för talans instämmande; om parterna ha att var för sig välja skiljemän eller synemän, skall borgenären därjämte inom nyss angivna tid underrätta motparten om sitt val. Som förut framhållits i motiven till 69, 153 och 176 §§ skall enligt nya R.B. talan i tvistemål som regel anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten. I enlighet härmed bör för upprätthållande av handräckningsåtgärder, varom här är fråga, vara tillräckligt att borgenären hos rätten begär stämning inom den utsatta tiden. Även då lagsökning eller handräckning för fordran ifrågakommer eller talan skall föras hos myndighet i annan ordning, bör vara tillfyllest, att borgenärens framställning inom föreskriven tid inkommit till rätten eller myndigheten. På sätt föreslagits beträffande 69, 153 och 176 §§ U.L. bör med hänsyn härtill längden av tidsfristen kunna, med undantag för reseförbud, göras lika, såvitt angår samtliga frister som avses i förevarande paragraf. En tidsfrist av en månad synes härvid lämplig; för reseförbud torde den nuvarande kortare tidsfristen böra bibehållas. Lika med att talan ej anhängiggöres inom föreskriven tid skall enligt pa-

421 ragrafen i dess nuvarande lydelse anses, att den, som vunnit handräckning, ej genast eller å föreskriven tid fullföljer sin talan, om den är anhängig hos lagsökningsdomare, domstol eller annan myndighet. Detta stadgande synes böra förtydligas i den riktning, att handräckningen skall gå åter, förutom då talan ej anhängiggöres i rätt tid, även då anhängiggjord talan avvisas, återkallas eller eljest förfaller. Med avvisande av talan avses här ej det fall, att avvisning ägt rum men högre rätt enligt 10 kap. 20 § nya R.B. hänvisar målet till behörig domstol. Som framgår av motiven till nämnda lagrum (s. 155), skall målet i sådant fall upptagas utan ny stämning, och talan har alltså icke med slutlig verkan avvisats. På grund av 31 § beredningens förslag till ny lagsökningslag kommer det nu sagda att erhålla motsvarande tillämpning såvitt angår lagsökning och handräckning. I enlighet med vad nu anförts har paragrafen omarbetats. E n ä r delgivning ej erfordras inom den utsatta tiden, föreligger ej vidare behov av föreskrifter motsvarande nuvarande andra stycket. 190 §. Paragrafen har gjorts tillämplig beträffande handräckning enligt 187 a §. övriga ändringar äro av formell natur. 194 §. Denna paragraf har endast såtillvida ändrats, att paragrafen erhåller tilllämpning även å handräckning enligt 187 a §. 201—203 §§. Beträffande föreskrifterna i 10 kap. U.L. om klagan över utmätningsmans förfarande kunde ifrågasättas att, liksom i nya R.B., bestämma tid för klagan i veckor i stället för såsom nu i dagar. Då någon sådan ändring icke föreslagits, sammanhänger detta med den ståndpunkt beredningen i andra fall intagit i fråga om klagan över förrättningsmäns åtgärd. Avgörande har härvid varit, att en klagotid, omfattande visst antal dagar, i allmänhet — och detta även i författningar, som ej beröras av nya R.B. — finnes föreskriven för överklagande av förrättningar, hållna av särskilda förrättningsmän. Enär klagoskrift får insändas till överexekutor med posten, har däremot ansetts lämpligt att utesluta föreskrifterna angående visst klockslag för klagoskrifts avlämnande. Enligt 21 § i beredningens förslag till lag om införande av nya R.B. skall vad i nya R.B. är stadgat om fullföljd av talan till högre rätt och rättegången därstädes i mål, som väckts vid underrätt, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, äga motsvarande tillämpning i fråga om fullföljd av mål, som upptagits av annan världslig domstol eller myndighet och enligt lag eller författning må fullföljas i hovrätt; talan skall dock föras genom besvär. På grund av detta stadgande bliva nya R.B:s bestämmelser, i den m å n annat ej

föreskrives, tillämpliga vid fullföljd av utsökningsmål i överrätt. En motsvarighet till det av beredningen föreslagna stadgandet återfinnes i 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken; i sistnämnda paragraf ha emellertid utsökningsmål uttryckligen undantagits. Genom den av beredningen i detta avseende föreslagna ändringen kunna i åtskilliga fall, där bestämmelser nu ansetts erforderliga angående förfarandet i utsökningsmål i hovrätt, föreskrifter i U.L. icke vidare anses behövliga. 211 §. Från den i andra stycket givna regeln, att klagan ej får föras över utslag, varigenom överexekutor visat mål åter till utmätningsman, göres för närvarande undantag såtillvida, att om utslaget innefattar prövning av fråga, som inverkar på målets utgång, part är berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, därest denna kommer under högre myndighets prövning. Detta stadgande ansluter sig till den motsvarande bestämmelse, som i 30 kap. 8 § äldre R.B. är meddelad med avseende å klagan över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat mål åter till underrätt. I nya R.B. återfinnas bestämmelser i ämnet i 54 kap. 6 §. Huvudregeln, att klagan ej må föras över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, har bibehållits. Som undantag från denna regel stadgas, att om hovrättens prövning innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång, part får däremot fullfölja talan. I detta fall får alltså talan föras mot återförvisningsbeslutet, och partens möjlighet att ernå prövning av den på målets utgång inverkande frågan är ej såsom nu beroende av att saken framdeles, efter att ha materiellt prövats av hovrätten, kommer under högsta domstolens avgörande. I anledning av de nya bestämmelser, som sålunda skola gälla beträffande rättegångsmål, torde andra stycket i förevarande paragraf böra undergå en motsvarande ändring. Med hänsyn till verkställighetsregeln i 53 § U.L., som torde avse även överexekutors återförvisningsbeslut, lär någon olägenhet ej vara att befara i anledning av att möjligheten till fullföljd sålunda underlättas. Enligt 6 § U.L. må klagan ej föras mot överexekutors beslut i fråga om jäv mot utmätningsman. Skäl synes föreligga att på motsvarande sätt avskära fullföljdsrätten i fråga om beslut, varigenom överexekutor funnit utmätningsman behörig. Enligt 54 kap. 7 § nya R.B. är talan mot beslut, varigenom hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, ej medgiven, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Det nu förordade stadgandet har upptagits i ett nytt tredje stycke. I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande tredje stycket, har vidtagits allenast den jämkning, som påkallas av att i förslaget nuvarande 231 § betecknas såsom 221 §.

423 212 §. Efter den lagändring, som — i viss anslutning till bestämmelserna i 49 kap. 4 § nya R.B. — genomfördes den 30 oktober 1941, kan enligt andra punkten i förevarande paragraf särskild talan föras ej blott, såsom tidigare, mot förordnande, som före målets slutliga avgörande meddelats enligt 195 § 1 mom. eller 208 § U. L., utan även däröver, att »yrkande, att åtgärd som i förstnämnda lagrum sägs skall beviljas utan uppskov, lämnats utan bifall» liksom däröver, att sådan åtgärd häves. Som förutsättning för särskild talan enligt förevarande lagrum torde böra uttryckligen angivas, att överexekutor genom beslut utlåtit sig i frågan; i enlighet härmed har lagtexten jämkats. Tydligt är, att det åligger överexekutor att, då fråga som här avses väckes, meddela beslut så skyndsamt omständigheterna medgiva. 213—216 §§. Enligt nya R.B. skola fullföljdsinlagor avlämnas, då talan föres mot underrätts avgörande, till underrätten och, då talan föres mot hovrätts avgörande, till hovrätten. I överensstämmelse härmed torde vid klagan mot överexekutors avgörande fullföljdsinlagor böra avlämnas till överexekutor. Att inlagorna skola vara ställda till hovrätten framgår av 211 §. För närvarande omfatta besvärstiderna i regel trettio dagar i mål från de fyra nordligaste länen och Gotlands län samt tjugu dagar i mål från övriga delar av riket. Då fullföljdsinlagorna — såsom redan nu vid klagan hos överexekutor över utmätningsmans förfarande — kunna insändas till överexekutor med posten, torde anledning saknas att bibehålla skilda besvärstider för mål från olika delar av riket. På grund härav och då besvärstiderna, på sätt skett i nya R.B., torde böra omräknas i veckor, föreslås i 213 § en besvärstid av tre veckor. Likaledes i överensstämmelse med nya R.B. har härvid den nuvarande föreskriften om klockslag för fullföljande av talan uteslutits. I nuvarande 215 § stadgas för det fall, att besvärstid enligt vad i närmast föregående paragrafer är angivet skall räknas från erhållen del av beslutet, skyldighet för den vinnande parten att delgiva vederparten beslutet. Närmare bestämmelser äro meddelade angående sättet för delgivningen. De i sistnämnda hänseende givna bestämmelserna torde böra utbytas mot föreskrift, att delgivning skall ske på sätt i nya R.B. om delgivning är stadgat. Härom hänvisas till 33 kap. nya R.B. Liksom enligt 27 kap. 7 § äldre R.B. kan för närvarande kungörelsedelgivning alltid ske, då vederparten vistas utrikes och ej ställt ombud för sig. Tillräckliga skäl ha ej ansetts föreligga att i detta avseende medgiva avvikelse från de i 33 kap. 12 § nya R.B. angivna förutsättningarna för kungörelsedelgivning. Därest delgivning skall ske enligt sistnämnda lagrum, bör det ankomma på överexekutor att på begäran förordna om delgivningen. Tydligt är, att föreskriften i sagda lagrum om anslag i rättens kansli härvid kommer att avse anslag hos överexekutor samt att överexekutor i övrigt har att fullgöra vad enligt nya R.B. ankommer på rätten. Av den föreslagna formuleringen framgår, att de särskilda föreskrifter, som en-

ligt nya R.B. äro att iakttaga vid delgivning av stämning, icke i förevarande fall skola äga tillämpning. 217 §. I paragrafen stadgas för närvarande, att besvär, som ej ingivas till hovrätten inom föreskriven tid, ej må upptagas till prövning, såvida ej inom samma tid visas laga förfall, samt att, om laga förfall visas, hovrätten skall utsätta ny tid. Enär enligt förslaget besvär skola avlämnas hos överexekutor, bör det ankomma på överexekutor — liksom enligt 52 kap. 2 § nya R.B. på underrätt — att avvisa besvärstalan, som ej blivit fullföljd inom rätt tid. Enligt nya R.B. tillkommer det underrätt att pröva även huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt; härmed avses närmast en prövning, huruvida föreskrivet rättsmedel kommit till användning. Motsvarande befogenhet torde böra tillkomma överexekutor. Mot avvisningsbeslut av överexekutor bör talan få fullföljas, liksom i motsvarande fall enligt 49 kap. 9 § nya R.B. Det har synts lämpligt, att bestämmelserna i 216 § U.L. göras tillämpliga i fråga om talan mot överexekutors avvisningsbeslut. Detta innebär, att beslutet, om det ej avkunnats muntligen för klaganden, skall delgivas honom genom överexekutors försorg. I 32 kap. 7 § nya R.B. meddelas bestämmelser för det fall, att den, som h a r att inom stadgad tid inkomma med besvärsinlaga, före besvärstidens utgång visar laga förfall; det ankommer härvid på den rätt, till vilken parten haft att avlämna besvären, att utsätta ny tid. Enligt 21 § förslaget till lag om införande av nya R.B. erhålla dessa bestämmelser motsvarande tillämpning i utsökningsmål; särskild föreskrift i U.L. i detta hänseende erfordras alltså ej. Då besvärstalan ej avvisas, bör överexekutor — såsom i motsvarande fall underrätt enligt 52 kap. 4 § nya R.B. — genast insända besvärshandlingarna till hovrätten. Enligt nya R.B. skall utom besvärshandlingarna översändas huvudskrift eller styrkt avskrift av underrättsakten såvitt angår den fullföljda frågan; i akten förvaras bland annat underrättens protokoll samt avskrift av dom och beslut, som uppsattes särskilt. Då U.L. ej innehåller föreskrift om aktbildning hos överexekutor, erfordras i förevarande paragraf ett närmare angivande av de handlingar, som skola översändas till hovrätten.

De bestämmelser, som nu äro meddelade i 218—225 a samt 226 och 227 §§, böra utgå. Nuvarande 218 § avser det fall, att klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva överexekutors utslag eller protokoll i målet; enligt 217 § i förslaget skola dessa handlingar av överexekutor insändas till hovrätten i samband med besvären. I 219—225 a §§ regleras närmare förfarandet i hovrätten, särskilt med avseende å skriftväxling, och i 226 § hänvisas till vissa äldre bestämmelser rörande fullföljd av mål från Gotland. På grund av stadgandet i 21 § förslaget till lag om införande av nya R.B. komma i dessa hänseenden nya R.B:s bestämmelser att i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

425 De föreskrifter, som härutinnan äro av betydelse, återfinnas huvudsakligen i 52 samt 32 och 33 kap. nya R.B. Även vad angår kostnaderna i hovrätt i utsökningsmål, varom nu stadgas i 227 § första punkten, synas nya R.B:s bestämmelser böra erhålla motsvarande tillämpning. Som framgår av 18 kap. 15 § första stycket, jämfört med 18 kap. 1 § nya R.B., innebär detta, att vinnande part som regel skall erhålla ersättning för sina kostnader även om han vinner först i hovrätten. I andra punkten av 227 § stadgas för närvarande om straff för ohemul klagan, och i tredje punkten av samma paragraf meddelas bestämmelser om förfarandet, då någon hos hovrätten missfirmar överexekutor. Nya R.B:s regler om straff i rättegång böra i dessa hänseenden lända till efterrättelse. 218 §. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 228 § i dess lydelse enligt lag den 30 oktober 1941. 219 och 220 §§. Paragraferna ersätta nuvarande 230 §. I första stycket av 219 § har angivits, att talan mot hovrätts avgörande i utsökningsmål skall föras genom besvär i högsta domstolen. Andra stycket i samma paragraf har formulerats i nära överensstämmelse med första stycket i nuvarande 230 §; den föreslagna ändringen av 211 § medför emellertid en motsvarande utsträckning av möjligheten att överklaga återförvisningsbeslut av hovrätt. Som framgår av motiven till 211 § ansluta sig förslagets bestämmelser härutinnan till stadgandena i 54 kap. 6 § nya R.B. om talan mot hovrätts återförvisningsbeslut i rättegångsmål. Nuvarande 230 § meddelar bestämmelser endast angående klagan mot hovrätts slutliga avgörande i utsökningsmål. Härav torde följa, att särskild talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, icke får föras. Beredningen har ansett undantag från denna ståndpunkt böra medgivas för de fall, då hovrätten, innan ändringssökandet slutligen prövats, enligt 218 § förordnat om inhibition eller utlåtit sig i fråga om handräckning, som avses i 195 § första stycket. I detta sammanhang må erinras, att enligt 54 kap. 3 §, jämförd med 49 kap. 4 §, nya R.B. särskild talan är medgiven, då hovrätt genom beslut under rättegången i tvistemål utlåtit sig angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning. Förslaget i denna del innebär, att beträffande rätten till fullföljd i här avsedda fall samma regler komma att gälla som enligt 212 § U.L. för klagan hos hovrätt över överexekutors beslut. I likhet med vad i första punkten av 212 § är föreskrivet torde även i 219 § böra stadgas, att om hovrätten i annat fall än nyss sagts genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som angår målets behandling, besvär däröver ej må anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken. Då särskild talan ej medgivits mot beslut, varigenom hovrätt, innan ändringssökandet slutligen prövats, undanröjt förordnande om inhibition eller rättelse, som av överexekutor meddelats enligt 208 §, torde härav böra följa,

att talan ej heller bör kunna föras mot hovrätts slutliga avgörande, varigenom sådant förordnande undanröjts. Bestämmelse därom har upptagits i sista stycket av 219 §. Av 21 § förslaget till lag om införande av nya R.B. framgår, att reglerna i 54 kap. nämnda balk om prövningstillstånd skola erhålla tillämpning i utsökningsmål. Även bestämmelserna i 56 kap. nya R.B. om besvär mot hovrätts beslut skola, om annat ej särskilt angivits, lända till efterrättelse. I detta hänseende erfordras — såsom nu i 230 § andra stycket U.L. — en kompletterande föreskrift om de handlingar, som vid klagan över hovrättens avgörande skola insändas till högsta domstolen. Bestämmelse därom meddelas i 220 §. 221 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 231 §.

De föreslagna ändringarna böra träda i kraft samtidigt med nya R.B. Med avseende å övergången till den nya ordningen torde särskilda bestämmelser vara erforderliga. I likhet med vad som föreskrevs i 1 § av 1877 års promulgationsförordning till U.L. synes böra gälla, att utsökningsmål, som vid tiden för ikraftträdandet redan äro anhängiga, alltjämt skola behandlas enligt äldre lag. Detta innebär bland annat, att nuvarande fullföljdsregler i sådant mål skola lända till efterrättelse, även om den åtgärd eller det utslag, som fullföljden avser, vidtagits eller meddelats efter lagens ikraftträdande. Enär de mål varom här är fråga torde ha slutbehandlats inom jämförelsevis kort tid efter lagens ikraftträdande, synas tillräckliga skäl icke föreligga att på detta; område föreslå bestämmelser, motsvarande vad för rättegångsmål föreskrivits i 12 § punkt 2 lagen om införande av nya R.B. Den nu föreslagna regeln avser endast själva utsökningsmålet. I den mån detta föranleder rättegång, såsom 1 fall som avses i 69 § U.L., följer av 14 § andra stycket lagen om införande av nya R.B., att i fråga om tid för talans väckande äldre bestämmelser i U.L. skola lända till efterrättelse endast då tiden skall räknas från dag före nya R.B:s ikraftträdande.

Vad angår de i 3 kap. upptagna reglerna om verkställighet av dom i tvistemål torde äldre lag i viss utsträckning böra tillämpas, även då verkställighet begärts först efter den nya lagens ikraftträdande. Detta sammanhänger därmed, att nya R.B. innehåller vissa bestämmelser om verkställighet, t. ex. i 17 | kap. 14 §, vilka inverkat på förslagets verkställighetsregler i 3 kap. U.L. Då, såsom framgår av 12 § promulgationslagen till nya R.B., nämnda balk icke skall äga tillämpning i fråga om mål, som av underrätt avgjorts före ikraftträdandet, böra för dessa mål ej heller de nya verkställighetsreglerna i U.L. gälla. Med hänsyn härtill torde böra stadgas, att äldre bestämmelser i U.L. skola tillämpas i fråga om verkställighet av dom i mål, som av underrätt avgjorts före nya lagens ikraftträdande.

427 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 angusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. I 22 § promulgationsförordningen till U.L. stadgas, att om utmätning skall ske för verkställighet av utslag i brottmål, U.L:s föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt de ej äro stridande mot vad angående brottmål finnes särskilt stadgat. Genom denna bestämmelse är ej utsagt, när utmätning i brottmål får äga rum. Vad angår böter eller vite förutsattes som regel, att avgörandet vunnit laga kraft. Som ett undantag härifrån gäller enligt 6 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, att böter eller vite, som utdömts av hovrätt, må utan hinder av ändringssökande uttagas enligt i huvudsak samma grunder som i 39 och 40 §§ U.L. äro stadgade med avseende å verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts. I detta sammanhang äro att beakta även de särskilda reglerna i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. Som därav framgår kan anstånd eller avbetalning medgivas, innan utmätning för böter eller vite må äga rum; i stället för utmätning kan ock ifrågakomma införsel. Beträffande enskilt anspråk i brottmål stadgas i 6 § 1901 års lag, att om någon i brottmål dömts att gälda annat än böter eller vite eller att till annan utgiva viss lös egendom,beslutet skall utan hinder av ändringssökande gå i verkställighet som om det meddelats i tvistemål. Innebörden av stadgandet i U.L:s promulgationsförordning är sålunda, att när verkställighet av utslag i brottmål enligt här antydda regler får ske och för verkställigheten erfordras utmätning, U.L:s bestämmelser skola lända till efterrättelse med den begränsning, som föranledes av särskilt meddelade föreskrifter. Den grundsats, som sålunda fastslagits i promulgationsförordningen, har förmodats gälla ej blott, då utmätning erfordras, utan även när eljest i brottmål är fråga om ett fullgörande av samma beskaffenhet, som kan förekomma i tvistemål. En uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd har, som nyss angivits, meddelats för det fall, att i brottmål någon dömts att utgiva viss lös egendom. Vad i 6 § 1901 års lag är stadgat om verkställighet av böter eller vite, som av hovrätt ådömts i brottmål, skall enligt vad i samma lagrum angives gälla även när hovrätt i tviste- eller utsökningsmål dömt någon till böter eller vite. Med anledning av att 6 § i 1901 års lag skall upphävas i samband med nya R.B:s genomförande, har beredningen — som framgår av motiven till förslaget till lag om ändring i vissa delar av U.L. — ansett lämpligt, att bestämmelser om verkställighet av böter eller vite i tviste- eller utsökningsmål upptagas i 52 § U.L. och att dessa bestämmelser genom hänvisning i 22 § promulgationsförordningen till U.L. göras tillämpliga såvitt angår böter eller vite i brottmål. En viss omformulering av sistnämnda lagrum blir härav påkallad. I samband härmed torde lagrummet i övrigt böra undergå sådan jämkning, att U.L:s föreskrifter, med enahanda begränsning som nu är stad-

428 gad, förklaras tillämpliga, då i samband med åtal för brott dömts till skadestånd eller annat, för vilket utmätning eller annan utsökningsåtgärd kan ifrågakomma. I enlighet med vad nu anförts har paragrafen omarbetats. Beträffande paragrafens tillämpningsområde är att beakta, att nya R.B. utgår från att ett mål är att anse som brottmål endast såvitt däri föres talan om ansvar. Vad angår de särskilda föreskrifter, som äro att iakttaga vid verkställighet i brottmål, m å utöver vad därom redan anförts, erinras om de i 4 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff meddelade bestämmelserna angående egendom, som skall undantagas från utmätning för böter. I 6 § 1901 års lag förekomma bestämmelser om verkställighet även i andra avseenden än hittills berörts. Bland annat hänvisas beträffande verkställighet av utslag i polismål till vad därom särskilt stadgats. Härmed åsyftas närmast förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i avseende på fullföljden av polismål. Enligt 2 § i denna förordning — som avser överståthållarämbetets, länsstyrelsernas och »de utom Stockholm inrättade poliskammares beslut i polismål, av sådan beskaffenhet, att, vid ändringssökande hos Kungl. Maj:t, besvären inlämnas uti justitierevisionsexpeditionen» — skola bland annat de föreskrifter, vilka särskilda författningar innehålla angående verkställighet i dylika mål, förbliva oförändrade. I sådant avseende är att beakta förordningen den 13 februari 1776 angående polisens förbättrande i Stockholm; i denna förordning stadgas, att överståthållarämbetets utslag i polismål genast skall gå i fullbordan, oaktat besvär anförts. Enligt vad beredningen inhämtat förekommer numera icke att med stöd av denna förordning böter tvångsvis indrivas, innan utslaget vunnit laga kraft. Med hänsyn härtill och då det icke heller eljest torde böra ifrågakomma att bibehålla särskilda verkställighetsregler av här angiven beskaffenhet, har, sedan polisdomstolarna med nya R.B:s ikraftträdande komma att upphöra, någon motsvarighet till dessa bestämmelser icke ansetts erforderlig. Det må erinras, att nya R.B:s regler angående strafföreläggande möjliggöra en snabbare verkställighet för uttagande av böter i ordningsmål. I 6 § 1901 års lag meddelas i övrigt bestämmelser om verkställighet, då domstol förordnat om kvarstad eller skingringsförbud i brottmål eller om någons hämtande eller förbjudit någon att resa från orten eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet. Därjämte hänvisas beträffande verkställighet i fråga om beslag eller skingringsförbud enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål till vad i nämnda lag är stadgat. Icke heller i dessa delar erfordras vidare särskilda verkställighetsregler. Motsvarande bestämmelser meddelas bland annat i 30 kap. 12 § och 17 kap. 14 § nya R.B. Att beslut om hämtning genast går i verkställighet följer därav, att sådant beslut enligt nya R.B. ej får särskilt överklagas.

429 Förslag till lag om handräckning* åt utländsk domstol. Lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol tillkom på grund av att Sverige anslöt sig till en den 14 november 1896 dagtecknad internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna har sedermera ersatts av en ny konvention, avslutad den 17 juli 1905. Enligt sistnämnda konvention äger i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur judiciell myndighet i en av de fördragsslutande staterna rätt att, med iakttagande av bestämmelserna i landets lagstiftning, hos behörig myndighet i annan av dessa stater göra framställning om vidtagande av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess behandling hörande åtgärder. Den domstol, till vilken framställningen blivit gjord, är, om ej annat föranledes av bestämmelse i konventionen, skyldig att vidtaga den begärda åtgärden. Därvid skall domstolen i fråga om de former, som böra iakttagas, tillämpa sitt eget lands lagar; dock skall, där användning av en viss form begärts av den myndighet, som gjort framställningen, denna form iakttagas, så framt den icke strider mot lagstiftningen i det land, till vilket framställningen skett. I fråga om svensk domstols skyldighet att på grund av konventionen efterkomma framställning om vidtagande av viss handräckningsåtgärd torde såsom allmän förutsättning gälla, att motsvarande åtgärd är tillåten enligt svensk lag. I 5 § av 1899 års lag stadgas också som huvudregel, att i fråga om handräckningsärendes behandling vid rätten skall lända till efterrättelse vad om rättegång vid svensk domstol finnes föreskrivet. F r å n denna huvudregel göras emellertid vissa undantag. Det viktigaste av dessa är upptaget i 7 § och avser parts hörande under ed. Enligt äldre R.B. är parts edliga avhörande i rättegång begränsat till upptagande av normerad ed. Enligt 7 § i 1899 års lag må emellertid i handräckningsärende även fritt partsförhör under ed äga rum. Föreskriften därom infördes av den anledningen, att i en av de stater, som anslutit sig till konventionen, sådant förhör begagnades i stället för normerad partsed. Efter rättegångsreformens genomförande kommer frågan om meddelande av handräckning för parts hörande p å ed i nytt läge. I nya R.B. har partseden avskaffats som bevismedel. I stället för normerad partsed skall användas förhör med part under sanningsförsäkran; däremot tillätes icke, att part i någon form höres under ed. Det kunde övervägas, huruvida icke vid sådant förhållande upptagande av partsutsaga på ed borde avskaffas även såsom handräckningsåtgärd. Då emellertid edligt avhörande av part är av stor betydelse i vissa utländska rättegångsordningar, torde syftet med nu ifrågavarande lagstiftning kräva, att handräckning kan lämnas för sådant ändamål. Skälen för bibehållande av denna möjlighet göra sig starkast gällande i fråga om fritt förhör, men ej heller normerad partsed torde lämpligen kunna förbjudas. Även enligt beredningens uppfattning bör därför svensk domstol vara pliktig att meddela handräckning såväl genom anställande av edligt partsförhör som genom upptagande av normerad partsed.

430 En annan fråga, som blivit föremål för särskild reglering i 1899 års lag, är den hur det skall förfaras, om en i handräckningsärende inkallad person uteblir från rätten eller vägrar att avgiva honom avfordrat yttrande eller fullgöra annat, som av honom äskas. I propositionen med förslag till lagen framhöll departementschefen, att denna fråga framför allt ägde betydelse med avseende å vittnen; erfarenheten utvisade, att om det tillätes åberopade vittnen att godtyckligt undandraga sig vittnesmåls avgivande, denna möjlighet ofta begagnades av dem. Departementschefen fann det därför för uppnående av konventionens syfte vara önskvärt, att den svenska lagens bestämmelser om vittnesplikt och förfarandet mot tredskande vittne komme att äga tillämpning jämväl i fall, då handräckning begärts av utländsk domstol. I fråga om andra än vittnen förordade departementschefen däremot, att några rättsliga tvångsmedel icke skulle få användas. Att tvinga en part att inställa sig vid rätten eller söka genom tvångsmedel förmå honom att där avgiva yttrande hade ansetts så mycket mindre böra ifrågakomma som enligt de flesta lagar en dylik tredska ej vid processdomstolen medförde tvångsåtgärder utan allenast föranledde, att domstolen vid sakens prövning ägde fästa skäligt avseende vid partens förhållande. Ej heller hade det ansetts lämpligen kunna, annorledes än i sammanhang med väsentliga ändringar i gällande bevislagstiftning, sättas i fråga att föreskriva tvångsåtgärder mot part eller annan, som vägrade att till granskning förete skriftlig handling eller annat föremål. Vad slutligen anginge sakkunnigs utlåtande syntes det departementschefen ej vara av något praktiskt behov påkallat och — så länge den inhemska lagstiftningen så gott som saknade föreskrifter i detta ämne — ej heller lämpligt att för här åsyftade fall meddela bestämmelser om skyldighet att avgiva sådant utlåtande och om rättsliga påföljder av försummelse i detta hänseende. Den ståndpunkt, departementschefen sålunda intagit, har kommit till uttryck på flera olika ställen i lagen. I fråga om rätten att tillgripa tvångsmedel mot tredskande vittne finnes visserligen intet uttryckligt stadgande, men av föreskriften i 5 § att svensk rättegångsordning skall tillämpas även i handräckningsärenden, liksom av det i 6 § gjorda undantaget, följer, att dylik rätt måste anses vara för handen. Om annan än den, som åberopats till vittne, underlåter att inställa sig eller eljest fullgöra vad av honom äskas, skall enligt 6 § rätten låta därvid bero. Vidare föreskrives i 4 §, att endast den, som åberopats till vittne, skall kallas att tillstädeskomma vid rätten; annan, vars medverkan i handräckningsärende påkallats, skall blott underrättas om dagen för ärendets företagande samt i förekommande fall anmodas att vid rätten förete handling eller föremål, som innehaves av honom. Genom nya R.B:s antagande ha i nu ifrågavarande hänseende inträtt väsentligt ändrade förhållanden. Enligt nämnda balk kunna tvångsmedel i viss utsträckning begagnas ej blott mot vittne utan även mot annan, som har att fullgöra något med avseende å utredningen. Skall part höras personligen, äger sålunda rätten enligt 9 kap. 7 § nya R.B. vid vite förelägga

431 honom att komma tillstädes. Däremot kan tvångsmedel icke tillgripas för att förmå part att avlägga sanningsförsäkran eller eljest yttra sig. I fråga om upptagande av skriftligt bevis gäller enligt 38 kap. 2 § nya R.B., att den som innehar skriftlig handling, vilken kan antagas äga betydelse som bevis, i allmänhet är skyldig att förete den vid rätten. Föreligger dylik skyldighet, må rätten enligt 5 § samma kapitel antingen förelägga vederbörande vite eller ock förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. Vad sålunda är stadgat om företeende av skriftlig handling äger enligt 39 kap. 5 § nya R.B. tillämpning jämväl med avseende å annat föremål, som kan antagas äga betydelse som bevis och som lämpligen kan flyttas till rätten. Beträffande hörande av sakkunnig framgår av 40 kap. 4 § nya R.B., att ingen kan tvingas att mottaga sakkunniguppdrag, om ej skyldighet därtill åvilar honom såsom innehavare av viss befattning. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, kan rätten emellertid enligt 12—14 §§ samma kapitel genom vite tillhålla honom såväl att avgiva skriftligt utlåtande som att inställa sig vid rätten för avgivande av muntlig utsaga. Enligt 1905 års konvention är den myndighet, hos vilken framställning om handräckning gjorts, skyldig att använda samma tvångsmedel, som då likartad framställning göres av myndighet i det egna landet eller av part. De skäl, som vid lagens tillkomst åberopades för att tvångsmedel borde få användas endast mot vittne, ha, såsom framgår av det ovan anförda, bortfallit i samband med nya R.B:s antagande. De ovannämnda föreskrifterna i 4 och 6 §§ i lagen böra därför ej vidare bibehållas. F r å n nu angivna utgångspunkter har beredningen utarbetat förslag till ny lag om handräckning åt utländsk domstol. Ett utkast av väsentligen samma innehåll har varit underställt utrikesdepartementets rättsavdelning, som i huvudsak biträtt detsamma. För de framställda anmärkningarna och förslagets motiv i övrigt lämnas redogörelse här nedan. 1 §• Detta lagrum motsvarar 1 § i 1899 års lag. Som framgår av det ovan anförda har den till grund för lagen liggande konventionen avseende endast å mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. I enlighet därmed innehöll sistnämnda paragraf ursprungligen blott ett åläggande att lämna utländsk domstol biträde i mål eller ärende, däri icke var fråga om ansvar för eller efterforskning av brott. Genom en år 1930 vidtagen lagändring utsträcktes skyldigheten att meddela handräckning jämväl till mål om ansvar för brottslig gärning. Samtidigt föreskrevs dock bland annat, att i dylikt mål handräckning ej finge lämnas för parts hörande på ed. De skäl, som föranlett förbudet häremot, torde äga giltighet även i fråga om parts hörande under sanningsförsäkran. Ej heller för sådant ändamål bör följaktligen handräckning kunna lämnas i brottmål. Föreskrift att så icke må ske har därför upptagits i förslaget. Vidare har lagtextens avfattning an-

432 passats efter bestämmelserna i nya R.B., detta bland annat till förebyggande av missförstånd i fråga om rättens befogenhet att använda tvångsmedel. Enligt 1905 års konvention skall framställning om handräckning i allmänhet vara åtföljd av bestyrkt översättning. Från utrikesdepartementets sida h a r ifrågasatts, att en motsvarande föreskrift skulle upptagas i denna paragraf. Då det synes i viss mån tveksamt, om på nämnda konventionsbestämmelse kan grundas rätt för domstol att avvisa framställning om handräckning, har beredningen emellertid icke ansett sig böra föreslå, att något stadgande i ämnet införes i lagen. I allmänhet torde rättelse kunna ske genom hänvändelse till vederbörande utländska myndighet. 2 §. Denna paragraf svarar mot 2 § i lagen. De jämkningar, som föreslås, sammanhänga med förslaget till ändrad avfattning av 1 §. 3 §• Då framställning om handräckning inkommer till svensk domstol, måste först prövas, om handräckning över huvud kan meddelas och i så fall tillika om domstolen är behörig. Enligt 3 § i lagen skall denna prövning i stad verkställas av rätten, som därvid såsom eljest skall bestå av tre ledamöter. På landet däremot skall prövningen göras av domaren. Beredningen har icke ansett skäl föreligga att efter rättegångsreformens genomförande bibehålla denna skillnad. Enligt förslaget skall därför den prövning, varom nu är fråga, alltid ankomma på rätten. I fråga om rättens sammansättning följer av stadgandena i 1 kap. 4 och 11 §§ nya R.B. samt 5 § i förevarande förslag, att såväl häradsrätt som rådhusrätt blir domför med en lagfaren domare. 4 §• Förevarande paragraf motsvarar 4 § i 1899 års lag. Som framhållits i den allmänna motiveringen är det icke förenligt med 1905 års konvention att efter rättegångsreformens genomförande bibehålla förbudet mot utsättande av påföljd, då annan än vittne skall uppmanas att komma tillstädes vid rätten. Envar, som skall inställa sig eller eljest fullgöra något, bör erhålla föreläggande därom vid det äventyr, som må vara bestämt i nya R.B. Särskild föreskrift härom torde med hänsyn till det allmänna stadgandet i 5 § icke vara erforderlig. I förslaget har därför ej upptagits någon motsvarighet till de bestämmelser, vilka innefatta åläggande för rätten eller domaren att kalla eller underrätta den, som skall tillstädeskomma. På grund därav har regeln, att underrättelse till part icke är behövlig, med mindre han skall höras eller fullgöra något, flyttats till 5 §. I övrigt har allenast den ändringen vidtagits, att av skäl, som anförts vid 3 §, »rätten eller domaren» utbytts mot »rätten». 5 §• Denna paragraf svarar mot 5 § i lagen. Att ärende, varom här är fråga, bör behandlas enligt reglerna för bevisupptagning utom huvudförhandling

433 följer av sakens natur; förhållandena äro i stort sett desamma som då sådan bevisupptagning äger rum i rättegång vid svensk domstol. I övrigt k a n beträffande detta lagrum hänvisas till vad som anförts vid 4 §. 6 §. Detta lagrum motsvarar 7 § i 1899 års lag. Som framhållits i den allmänna motiveringen har beredningen ansett, att handräckning även framdeles bör kunna meddelas såväl genom anställande av fritt partsförhör under ed som genom upptagande av normerad partsed. Enligt 7 § i 1899 års lag äro särskilda regler givna angående förhör med part under ed. Som framgår av lagens förarbeten har anledningen härtill varit, att bestämmelser om fritt förhör med part under ed då saknades i svensk lag. Sedan genom föreskrifter i 37 kap. nya R.B. förhör med part under sanningsförsäkran närmare reglerats, föreligger ej anledning att vid förhör med part på utländsk domstols begäran avvika från dessa regler i annan m å n än att sanningsförsäkran utbytes mot ed. En tillämpning av reglerna i nya R.B. i övrigt medför visserligen, att edens avläggande kommer att föregå förhöret i stället för att eden enligt 7 § i dess nuvarande lydelse avlägges som bekräftelseed. Som framgår av 8 § i förslaget kan emellertid den utländska domstolen i sin framställning uttryckligen begära bekräftelseed. Med hänsyn till det nu anförda ha nyssnämnda bestämmelser i 7 § 1899 års lag utbytts mot en hänvisning till reglerna om förhör med part under sanningsförsäkran. Avser begäran upptagande av normerad ed, bör, om ej annat föranledes av bestämmelserna i 8 § av förslaget, edsformuläret för vittnesed komma till användning. Av hänvisningen till reglerna om förhör med part under samiingsförsäkran följer, att tvångsmedel icke kunna användas mot part, som vägrat att avlägga ed eller försäkran eller avgiva utsaga; handräckning för upptagande av parts ed kan uppenbart icke ifrågakomma, om parten är under femton år eller på grund av sinnesrubbning saknar insikt om betydelsen av ed. I samband med spörsmålet om parts hörande på ed inställer sig frågan, huruvida på grund av stadgandet i 23 § förslaget till lag om nya R.B:s införande part, som hyser religiösa betänkligheter mot edgång, skall äga utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. Denna fråga torde böra besvaras jakande; sistnämnda stadgandes tillämpning lär ej begränsas genom bestämmelserna i nu förevarande paragraf. Dessa föreskrifter böra icke anses innebära mera, än att partens utsaga skall avgivas under menedsansvar, och dylikt ansvar kan enligt 13 kap. strafflagen alltid utkrävas, då någon brutit mot försäkran, som trätt i stället för ed. Tydligt är att, om parten fått utbyta ed mot försäkran, anteckning därom bör verkställas i protokollet. 7 §. Denna paragraf motsvarar 8 § i lagen. Enligt sistnämnda lagrum må den, som enligt svensk lag är jävig att vittna, icke ens i handräckningsärende mot 28—411630

434 sitt bestridande därtill förpliktas. Medgiver han att vittna, skall dock vittnesförhör äga rum, om ej jävet är sådant att det enligt svensk lag icke kan eftergivas. Vid förhöret skall emellertid beaktas att, om vittnet enligt lagen i det land, där den främmande domstolen är, äger vägra att avgiva utsaga eller att besvara viss fråga, vittnet skall njuta den rättigheten till godo. Beträffande grunden för dessa stadganden anfördes i förarbetena, att det naturligen låge helt och hållet utom en stats uppgift att i fråga om bevisprövningen i rättegång i en annan stat söka framtvinga användandet av andra regler än de där gällande samt att det följaktligen från nämnda synpunkt ej skulle möta hinder att i handräckningsärende vid svensk domstol såsom vittnen avhöra även sådana personer, vilkas utsagor ej skulle fått tagas i betraktande, om rättegången varit anhängig i Sverige. Emellertid hade våra jävsregler betydelse ej blott i fråga om bevisprövningen; de verkade tillika i samma riktning som vissa i främmande lagar upptagna föreskrifter om rätt för vittne att undandraga sig förhör, där detta av en eller annan anledning skulle försätta vittnet i en skev eller pinsam ställning. Så länge vår lag ej innehölle dylika bestämmelser, borde därför ett jävsförhållande även i handräckningsärende medföra åtminstone den verkan, att den jävige ej mot sitt bestridande kunde tvingas att vittna. Vidare måste sådana jävsbestämmelser ovillkorligen upprätthållas, som ej kunde eftergivas utan att edens helgd sattes i fara eller rättsskipningens anseende bleve lidande. Att den, som åberopades till vittne, även på grund av utländsk lags bestämmelser borde få undandraga sig vittnesmål, vore en naturlig följd av att vittnesförhöret endast vore ett led i den vid utländsk domstol pågående processen. I nya R.B. ha vittnesjäven avskaffats, och såsom huvudregel stadgas i 36 kap. 1 §, att envar som icke är part i målet må höras som vittne. Härifrån göres allenast det undantag att målsägande i brottmål icke må vittna, även om h a n ej för talan i målet. Å andra sidan ha i 3—6 §§ samma kapitel upptagits bestämmelser om viss tystnadsplikt för vittne och om rätt att under vissa omständigheter vägra att vittna eller att besvara framställd fråga. Därjämte har i 13 § meddelats föreskrift, att vissa vittnen icke må avlägga ed eller försäkran. Även i fråga om användningen av andra bevismedel än vittnen gälla vissa inskränkande bestämmelser. Sålunda har den som undergår förhör under sanningsförsäkran tystnadsplikt och äger vägra uttala sig i samma utsträckning som vittne. Skyldigheten att vid rätten förete skriftlig handling eller annat föremål är enligt 38 kap. 2 § och 39 kap. 5 § nya R.B. underkastad i stort sett samma begränsningar som gälla i fråga om vittnespliktens omfattning. Av 40 kap. 2 § nya R.B. framgår, att ingen m å vara sakkunnig, som står i sådant förhållande till saken eller till någondera parten, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vidare stadgas i 4 § samma kapitel, att sakkunnig icke är pliktig att yppa förhållande, som kan anses såsom yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer, att han yttrar sig därom. Som framgår av det sålunda anförda böra de bestämmelser i 1899 års lag, som angå verkan av vittnesjäv, ej bibehållas efter rättegångsreformens ge-

435 nomförande. I stället böra i fråga om möjligheterna att åberopa bevis i första hand de inskränkningar gälla, som framgå av nya R.B. Då detta följer redan av 5 §, erfordras emellertid intet särskilt stadgande därom. I förevarande paragraf har därför blott upptagits föreskrift att dessutom skola iakttagas även sådana begränsningar, som må vara föreskrivna i den främmande statens processlag. Att så bör ske, torde vara uppenbart; såsom framhölls vid lagens tillkomst, är detta en naturlig följd av, att handräckningsåtgärden endast är ett led i den utländska rättegången. 8 §• Detta lagrum överensstämmer med 9 § 1899 års lag.

9 §

' Denna paragraf svarar mot 10 § i lagen. De ändringar, som föreslås, äro huvudsakligen av redaktionell natur. Att rätten äger utdöma ersättning till den, som inställt sig i egenskap av vittne eller sakkunnig eller som, utan att vara part, tillhandahållit skriftlig handling eller annat föremål, följer direkt av 36 kap. 24 och 25 §§, 40 kap. 17 och 18 §§ samt 38 kap. 7 § och 39 kap. 5 § nya R.B. 10 §. Denna paragraf motsvarar 11 § i 1899 års lag. Då från utrikesdepartementets sida framhållits, att uppgiften å handräckningskostnaden lätt kan förbises, om den, såsom nu stundom är fallet, intages i protokollet, samt att i sådant fall svårigheter visat sig möta att senare få kostnaden ersatt av vederbörande myndighet i utlandet, har i förslaget upptagits uttrycklig föreskrift, att kostnadsuppgiften skall meddelas i särskild skrivelse. 11 §• Förevarande lagrum överensstämmer med 12 § i lagen. Enligt 1905 års konvention må handräckning vägras, om framställningens äkthet ej är styrkt eller den stat, inom vars territorium åtgärden skall äga rum, finner den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet. Någon motsvarande bestämmelse har icke upptagits i 1899 års lag. Från utrikesdepartementets sida har anmärkts, att härav kunde föranledas vissa svårigheter. I fall, som avsåges i 1 §, kunde visserligen en prövning ur nu ifrågavarande synpunkter verkställas av utrikesdepartementet, innan ärendet bleve föremål för vidare åtgärder; denna utväg stode däremot icke till buds, om framställningen med stöd av förevarande paragraf översänts till den svenska domstolen direkt eller genom konsul. På grund härav ifrågasattes, om icke ovannämnda båda förbehåll borde upptagas i lagrummet. Att domstol äger vägra att upptaga framställning, vars äkthet ej styrkts, torde få anses ligga i sakens natur. Vad åter angår frågan, huruvida begäran om handräckning må avvisas ur de synpunkter utrikesdepartementet eljest

berört, torde av 1 § följa, att prövningsrätt härutinnan utan särskilt stadgande tillkommer utrikesdepartementet även i nu ifrågavarande fall. Finner domstol avvisning på sist antydda grunder kunna ifrågasättas, synes frågan böra underställas utrikesdepartementet; föreskrift härom torde kunna meddelas i administrativ ordning. Alt överlämna avgörandet åt domstolen synes däremot knappast vara lämpligt. På grund av vad sålunda anförts har beredningen ej ansett erforderligt, att bestämmelser i dessa frågor upptagas i lagen. 12 §. Denna paragraf motsvarar 13 § i lagen.

Förslag till lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol. I fråga om svensk domstols rätt att låta verkställa bevisupptagning utomlands gäller för närvarande lagen den 6 mars 1899 om vittnesförhör vid utländsk domstol. Nämnda lag tillkom i samband med att Sverige anslöt sig till den i motiven till föregående lagförslag omnämnda internationella konventionen den 14 november 1896, sedermera ersatt av 1905 års konvention i samma ämnen. Enligt sistnämnda konvention äger judiciell myndighet i en av de fördragsslutande staterna att i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur hos behörig myndighet i annan av dessa stater påkalla vidtagande av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess behandling hörande åtgärder. Samma befogenhet förelåg även enligt 1896 års konvention. I lagen har emellertid svensk domstols möjlighet att begära handräckning begränsats till att avse vittnesförhör. Lagen äger, liksom konventionen, tillämpning endast i tvistemål och ansökningsärenden. Anledningen till att i lagen ej medgivits annan bevisupptagning utomlands än vittnesförhör är enligt vad vid lagens förarbeten uttalades, att den rätt till handräckning, som föreligger enligt konventionen, med hänsyn till vår rättegångsordnings grundsatser för det dåvarande ej lämpligen kunde i hela sin utsträckning tagas i anspråk från svensk sida. Härmed torde ha avsetts bland annat, att parts ed enligt äldre R.B. skall avläggas vid processdomstolen. I nya R.B. har den normerade partseden ersatts av parts hörande under sanningsförsäkran. Sådant hörande kan under vissa villkor äga rum även inför annan domstol än processdomstolen. Det nu sagda gäller även, förutom angående vittne, i fråga om bevis genom sakkunnig eller syn samt upptagande av skriftligt bevis. Med hänsyn härtill torde rätten att påkalla handräckning av utländsk domstol efter nya R.B:s genomförande böra utsträckas till att avse bevisupptagning genom samtliga nu ifrågavarande bevismedel. Däremot torde enkelt partsförhör vid utländsk domstol icke böra

437 tillåtas; sådant förhör kan ej heller enligt nya R.B. äga rum annorstädes än vid processdomstolen. Att enligt 1899 års lag bevisupptagning utomlands ej må förekomma i brottmål motiverades i förarbetena först och främst därmed, att man starkt kunde ifrågasätta lämpligheten av att i brottmål en del av rättegången förlades till en domstol, där parterna i allmänhet ej kunde inställa sig. Dessutom framhölls, att det med hänsyn till vikten av brottmåls skyndsamma behandling ej kunde vara lämpligt att låta ett sådant mål uppehållas i avbidan på en främmande domstols åtgärd, detta så mycket mindre som 1896 års konvention endast avsåge civila mål, och bifall till en framställning om handräckning i brottmål följaktligen icke kunde med säkerhet påräknas utan vore beroende på tillmötesgående. Numera har i åtskilliga fördrag, som Sverige ingått angående utlämning av förbrytare, vardera fördragsstaten tillika förbundit sig att genom anställande av vittnesförhör eller annan undersökningsåtgärd handräckningsvis bidraga till utredning av brottmål, som äro under handläggning inför myndighet inom den andra fördragsstaten. Det har ock blivit internationell sedvänja, att de särskilda staternas domstolar lika litet i brottmål som i andra mål undandraga sig att meddela äskad handräckning. Vid sådant förhållande torde övervägande skäl tala för, att möjlighet beredes de svenska domstolarna att låta upptaga bevis vid utländsk domstol även i mål rörande ansvar för brott. Då emellertid de skäl, som under förarbetena till 1899 års lag anfördes mot en dylik ordning, alltjämt förtjäna beaktande, torde i brottmål bevisupptagning utomlands ej böra få äga rum med mindre det är påkallat av synnerliga skäl. Uti 1899 års lag förutsattes, att begäran från parts sida skall föreligga för att vittnesförhör utomlands skall kunna komma till stånd. Enligt 35 kap. 6 § nya R.B. äger rätten i såväl brottmål som tvistemål viss befogenhet att självmant föranstalta om bevisning. Om rätten därvid finner erforderligt att för bevisupptagning anlita biträde av utländsk domstol, bör uppenbarligen hinder ej föreligga däremot. Beslut om bevisupptagning i utlandet bör därför kunna meddelas även utan yrkande av part. Från de utgångspunkter, som nu angivits, har beredningen utarbetat förslag till ny lag i ämnet. Ett utkast av väsentligen samma innehåll har varit underställt utrikesdepartementets rättsavdelning, som i huvudsak biträtt detsamma. I överensstämmelse med det ovan anförda har i 1 § av förslaget upptagits föreskrift, att svensk domstol i där anhängigt mål eller ärende må förordna, att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sanningsförsäkran eller skriftligt bevis skall upptagas vid utländsk domstol; dock att sådan bevisupptagning i brottmål må äga r u m allenast om synnerliga skäl äro därtill. Uppenbart är, att förordnande som nu sagts icke må meddelas i andra fall ä n då det enligt nya R.B. är medgivet att upptaga bevis utom huvudförhandlingen. Jämväl i övrigt böra nya R.B:s föreskrifter om bevisning lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att förhör med part under sanningsförsäkran ej m å påkallas i brottmål samt att rättens befo-

433 genhet att självmant föranstalta om bevisning blir underkastad de begränsningar, som framgå av 35 kap. 6 § nya R.B. Beträffande övriga paragrafer i förslaget, motsvarande 2—4 §§ i 1899 års lag, må framhållas, att vid bevisupptagning utomlands svenska statsverket alltid måste i förhållande till den främmande staten svara för de kostnader, som äro förenade med åtgärden. Med hänsyn härtill stadgas i 2 § i lagen, att part, som framställt begäran om vittnesförhör vid utländsk domstol, inom viss tid skall ställa säkerhet för kostnaderna vid äventyr att frågan om förhöret eljest förfaller. Säkerheten skall lämnas i form av borgen eller genom nedsättning hos länsstyrelsen av det belopp, vartill rätten funnit kostnaden för förhöret kunna uppskattas. Omförmälda regler, som blott avse enskild part, böra uppenbart äga tillämpning även då sådan part gjort framställning om upptagande av annat bevis än vittnesbevis. Undantag torde emellertid liksom n u böra göras beträffande kronan och, såsom utrikesdepartementet erinrat, även i fråga om part, som åtnjuter fri rättegång. Ej heller mot allmän åklagare torde något krav på ställande av säkerhet lämpligen kunna göras gällande; kostnaden för bevisning, som åberopas av åklagare, bestrides alltid av statsverket. Även i fall, då rätten självmant föranstaltat om bevisning, skall enligt nya R.B. kostnaden därför i regel utgå av allmänna medel. Under vissa omständigheter skall dock kostnad för bevisupptagning, som äger r u m utan framställning av part, utgivas av parterna en för båda och båda för en. Då så är förhållandet, torde liksom vid bevisupptagning i motsvarande fall här i riket, skyldighet att förskjuta kostnaden böra åligga båda parterna. Emellertid bör, då bevisupptagning påkallas av rätten självmant, underlåtenhet att ställa säkerhet ej lämpligen föranleda, att rättens beslut om bevisupptagningen förfaller. Beredningen föreslår därför, att rätten, om ej säkerhet ställes, skall låta genom länsstyrelsen hos parterna uttaga det belopp, vartill rätten finner kostnaden för bevisupptagningen skäligen kunna beräknas. Detta belopp bör omhändertagas av länsstyrelsen, till dess kostnadsuppgift inkommit från den utländska domstolen. Då så skett, bör länsstyrelsen tillgodoföra statsverket det i uppgiften angivna beloppet samt återställa möjligen befintligt överskott. Föreligger underskott, bör länsstyrelsen låta indriva vad som felas. På motsvarande sätt bör, liksom enligt gällande lag, förfaras, då säkerhet ställts genom nedsättning av penningar. Har säkerhet ställts genom borgen, bör rätten översända borgensförbindelsen till länsstyrelsen för kostnadsbeloppets uttagande. Utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att rätten i samband med målets slutliga avgörande har att pröva, å vilken part ersättningsskyldigheten skall stanna. Härvid böra de allmänna reglerna om rättegångskostnad tillämpas; det nu sagda gäller såväl, då enskild part utgivit kostnaden, som då kostnaden utgått av allmänna medel. Beträffande 3 § har från utrikesdepartementets sida anmärkts, att departementet borde äga påfordra, att domstolen vid sin framställning fogade styrkt översättning. Därjämte har framhållits, att departementet bör kunna vägra att vidarebefordra framställningen, om denna är av beskaffenhet att

439 kunna kränka den främmande statens suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet, så ock om departementet eljest med hänsyn till Sveriges förhållande till andra makter finner olämpligt, att framställningen sker. Då skyldighet att bifoga översättning torde kunna åläggas domstolen genom administrativa föreskrifter och då utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart, att utrikesdepartementet äger vägra att vidarebefordra framställningen, om detta betingas av diplomatiska skäl, har beredningen emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att föreskrifter av ovannämnda innebörd upptagas i lagen. När omedelbar skriftväxling med den utländska domstolen må äga rum, bör, om tvekan råder huruvida framställning skall göras, den svenska domstolen ha att hänvända sig till utrikesdepartementet. Även härom torde föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 om handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ. Beträffande detta förslag kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts vid 1—5 samt 9 §§ i förslaget till lag om handräckning åt utländsk domstol. Då förevarande lag har avseende endast å tvister mellan stater, kan förhör med part eller upptagande av partsed icke ifrågakomma; några bestämmelser därom erfordras följaktligen icke. Ej heller i övrigt föreligger anledning till avvikelse från huvudregeln, att i fråga om handräckningsärendes behandling skall lända till efterrättelse vad om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat; såsom framhållits i lagens motiv kan inför de internationella organ, som åsyftas i lagen, icke något visst lands lag anses mera tillämplig än den svenska. över ett med förslaget likalydande utkast har yttrande inhämtats från utrikesdepartementets rättsavdelning, som lämnat utkastet utan erinran.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. Den vidtagna ändringen föranledes av att behörighetsvillkoren för avläggande av ed, som här avses, böra vara desamma, som enligt 36 kap. 13 § nya R.B. gälla för avläggande av vittnesed.

440 Förslag* till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän. Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i förevarande paragraf äga skiljemän, om ej parterna annorlunda bestämma, att vidtaga åtgärder för utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan att infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, som innehar skriftligt bevis, att hålla det till hända. Skiljemännen må emellertid ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel; ej heller äga de upptaga ed. Med hänsyn härtill h a r genom stadgande i andra stycket åt parterna tillerkänts befogenhet att hos domstol påkalla förhör med vittne eller sakkunnig. Göres framställning därom och hava skiljemännen prövat åtgärden nödig samt parten ställt erforderlig utredning till förfogande, är domstolen pliktig att anställa förhör, därest icke laga hinder möter. Om förhöret skall i tilllämpliga delar gälla vad som är stadgat om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol än den, där rättegången är anhängig. I nya R.B. har partseden ersatts med förhör under sanningsförsäkran; vidare har editionsplikt införts samt bestämmelser meddelats om skyldighet att för syn eller besiktning tillhandahålla föremål, som kan antagas vara av betydelse som bevis. På grund härav synes en omarbetning av nu förevarande lagrum påkallad. Sålunda torde bland de åtgärder, som skiljemännen äga vidtaga för utredningens främjande, böra upptagas även anmodan att tillhandahålla-föremål, som kan antagas äga betydelse som bevis. Därjämte bör föreskrift meddelas, att skiljemännen ej äga anställa partsförhör under sanningsförsäkran. Samtidigt torde emellertid parts rätt att påkalla domstols medverkan i fråga om bevisupptagningen böra utsträckas till att omfatta även förhör under sanningsförsäkran samt föreläggande att tillhandahålla skriftlig handling eller föremål; som följd härav bör ock föreskriften om tilllämpning av reglerna för vittnesförhör i rättegång ersättas med en allmän hänvisning till nya R.B:s stadganden om bevisupptagning utom huvudförhandling. Av den nuvarande lagtextens avfattning framgår, att domstols medverkan vid upptagande av bevisning endast kan komma till stånd på initiativ avpart. Det nu sagda gäller även bevis genom sakkunnig, vare sig den sakkunnige utsetts av någondera parten eller av skiljemännen. Ej heller kan anses tillåtet att anlita domstol för utseende av sakkunnig. Härutinnan sker icke någon ändring genom förslaget; beträffande sakkunnigs hörande kommer alltså att gälla vad i 40 kap. 19 § nya R.B. finnes föreskrivet om hörande avsakkunnig, som icke nämnts av rätten. Därest part i skiljemannaförfarande hos domstol påkallar förhör under sanningsförsäkran med motparten, följer av hänvisningen till reglerna om bevisupptagning i rättegång, att motparten icke kan tvingas att avgiva försäkran eller eljest yttra sig. Som framgår av 9 kap. 7 § nya R.B. kan han emellertid genom vite tillhållas att inställa sig vid rätten; vägrar han ändock att underkasta sig förhör, kan detta uppenbart bliva av betydelse som bevisdatum. Framställes begäran, att domstolen skall fö-

441 relägga någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål, bliva reglerna i 38 och 39 kap. nya R.B. tillämpliga. Huruvida sådan skyldighet föreligger, bör bedömas efter samma grunder som skolat tillämpas, om tvisten varit föremål för rättegång. Av stadgandet i 38 kap. 5 § följer, att domstolen kan föreskriva, såväl att handlingen eller föremålet skall inlämnas å rättens kansli för att där hållas tillgängligt för skiljemännen som ock att bevismedlet i fråga skall överlämnas till skiljemännen. En förutsättning för, att handlingen eller föremålet skall tillhandahållas hos skiljemännen direkt, bör vara, att förvaringen kan anordnas på ett betryggande sätt.

Förslag till lag- angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 j u n i 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar. De föreslagna ändringarna i förevarande lagrum äro betingade av förslaget till ändrad lydelse av 15 § lagen om skiljemän.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den 6 j u n i 1941 om arvsskatt och gåvoskatt. 17 §. Enligt den n u v a r a n d e rättegångsordningen kan fastställande av arvsskatt vid häradsrätt icke äga rum annat än å tingssammanträde. Med hänsyn härtill föreskrives i andra stycket av förevarande paragraf att, om anstånd med sådan åtgärd finnes böra medgivas, anståndet på landet alltid skall avse tiden till ett framdeles infallande tingssammanträde. I stad äger rätten däremot att inom vissa angivna gränser fritt bestämma anståndstidens längd. Enligt det av beredningen utarbetade förslaget till lag om handläggning av ärenden skall häradsrätt vid behandling av ärenden angående arvsskatt alltid vara domför med en ensam domare, i regel inskrivningsdomaren. Något skäl föreligger således ej längre att vid bestämmande av anstånd, som här avses, anknyta till tingsordningen. På grund härav föreslår beredningen, att de regler i förevarande hänseende, som nu gälla för rådhusrätt, göras tillämpliga även å häradsrätt. 60 §. Ärenden angående arvsskatt och gåvoskatt handläggas i första instans av skilda myndigheter; i fråga om arvsskatt tjänstgör sålunda allmän underrätt

442 som beskattningsmyndighet, medan denna funktion såvitt angår gåvoskatt utövas av länsstyrelse. Fullföljd av talan skall emellertid enligt nu förevarande paragraf alltid ske till hovrätt. Klagan må föras, förutom av enskild part, av advokatfiskalen vid hovrätten. Vad angår fullföljdssättet förutsattes, att i första hand skall tillämpas vad i sådant hänseende i allmänhet är stadgat. Klagan skall alltså, såsom framgår av 25 kap. 2 § äldre R.B. och 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av samma balk, föras genom besvär, som i vanlig ordning skola ingivas till hovrätten. Av de föreslagna bestämmelserna i 9 § lagen om handläggning av ärenden och 21 § lagen om nya R.B:s införande följer, att rättsmedlet i ärenden angående arvsskatt och gåvoskatt även framdeles är besvär. Det nya besvärsförfarandet skiljer sig emellertid i vissa avseenden från det nuvarande; det åligger sålunda klaganden att inkomma med besvärsinlaga till underinstansen i stället för till hovrätten. Till förebyggande av missförstånd torde därför första stycket av förevarande paragraf böra undergå viss jämkning. I andra och tredje styckena meddelas bestämmelser för det fall, att någon vill överklaga beskattningsmyndighets beslut, som innefattar prövning av fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt. I sådant fall gäller enligt andra stycket som allmän regel, att besvärstiden är tre år, räknat från beslutets meddelande. Har ena parten anfört besvär, är dock motpartens rätt att för sin del söka ändring underkastad särskild tidsbegränsning i anslutning till det förfarande, som inletts genom de först inkomna besvären. Fristen för ingivande av ytterligare besvär utgör två månader och skall vanligen räknas från det delgivning, som avses i 27 kap. 6 § äldre R.B., ägt rum eller, i fall varom förmäles i 7 § samma kapitel, från det kungörelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Har förklaring avgivits utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall dock fristen räknas från det förklaringen inkom. Sistnämnda föreskrift står i samband med bestämmelserna i tredje stycket. Enligt dessa skall hovrätten, då besvär anförts över beslut, som nyss sagts, alltid höra motparten över besvären; därvid skola delgivnings- och förklaringstider bestämmas av hovrätten. Är fråga om besvär av advokatfiskalen, skola vanliga regler om sättet för delgivning av besvärshandlingar tillämpas. Beträffande besvär av enskild part skall däremot ett förenklat förfarande komma till användning; besvärshandlingarna skola överlämnas till advokatfiskalen genom hovrättens försorg. Enligt 52 kap. 7 § nya R.B. skall, om hovrätt finner motpart böra höras över besvär, besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring. I fråga om delgivnings- och förklaringstider skall därvid tillämpas vad i 32 kap. 1 och 2 §§ samma balk finnes stadgat. Delgivningen skall, såsom framgår av 33 kap. 4 §, i regel ske genom hovrättens försorg. Med hänsyn till det nu sagda torde de stadganden i tredje stycket av förevarande paragraf, som avse sättet för infordrande av förklaring, kunna ute-

443 slutas; även då advokatfiskalen skall höras över besvär, synas vanliga delgivningsregler utan olägenhet kunna tillämpas. En konsekvens härav är, att regeln i andra stycket om beräkning av besvärstid för motpart i fall, då delgivning eller kungörelse icke ägt rum, förlorar sin betydelse. Även föreskriften, hur sådan tid skall beräknas, då förklaring infordrats genom kungörelse, blir, såsom framgår av 33 kap. 12 § nya R.B., överflödig. De nuvarande bestämmelserna på denna punkt torde följaktligen böra ersättas med föreskrift, att besvärstiden för motpart alltid skall räknas från det delgivning, som avses i 52 kap. 7 § nya R.B., ägt rum. Såsom ovan anmärkts följer av nya R.B:s fullföljdsregler, att klagande i ärende angående arvsskatt eller gåvoskatt skall inkomma med besvärsinlaga till underrätten eller länsstyrelsen i stället för som nu till hovrätten. Den olägenhet, som detta innebär för advokatfiskal vid hovrätt, torde med hänsyn till att besvären få insändas med posten i allmänhet vara utan betydelse. Då talan fullföljes i anslutning till besvär, som tidigare anförts av motparten, tala emellertid särskilda skäl för att besvärsinlagan bör kunna få avlämnas direkt till hovrätten. I sådant fall har beskattningsfrågan redan dragits under hovrättens prövning och klaganden torde ofta önska anföra besvär i samband med avgivandet av förklaring. Vidare må framhållas, att besvärstid skall räknas från det klaganden erhöll del av motpartens förut anförda besvär; upplysning om den tidpunkt, då så skett, finnes tillgänglig i hovrätten men icke hos beskattningsmyndigheten. Ur verkställighetssynpunkt är icke av någon egentlig betydelse, till vilken myndighet besvären inkomma, då beskattningsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av förd klagan. P å grund av vad sålunda anförts kunde övervägas att för här avsedda fall föreskriva skyldighet att inkomma med besvärsinlaga till hovrätten. Till förebyggande av rättsförluster för enskilda parter på grund av misstag angående fullföljdsreglerna synes dock vara lämpligare, att valfrihet mellan hovrätten och beskattningsmyndigheten medgives. Med hänsyn till den ovan berörda svårigheten att hos beskattningsmyndigheten fastställa, när besvärstiden börjat löpa, torde emellertid frågan, om talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, alltid böra prövas av hovrätten. I viss utsträckning förekommer, att beskattningsmyndighet i ärende angående arvsskatt eller gåvoskatt meddelar beslut, som icke innefattar prövning av fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt; härom hänvisas till 17, 26, 55 och 67 §§. I den mån icke i nuvarande fjärde stycket av förevarande paragraf stadgats förbud mot klagan över sådant beslut, förutsattes, att talan skall fullföljas inom den vanliga besvärstiden; i regel tjugu dagar från beslutets meddelande. Enligt 9 § i förslaget till lag om handläggning av ärenden skall, om ej annat är stadgat, tiden för anförande av besvär mot underrätts slutliga beslut i ärende räknas från det klaganden erhöll del av beslutet. Tid för klagan i hovrätt över länsstyrelses beslut kommer däremot, såsom framgår av 52 kap. 1 § nya R.B. och 21 § i den föreslagna lagen

om införande av samma balk, i vissa fall att räknas från beslutets meddelande. Det är uppenbart önskvärt, att samma fullföljdsregler gälla, vare sig fråga är om domstols eller länsstyrelses beslut. Beredningen har funnit övervägande skäl tala för att vid sådana beslut, som nu äro i fråga, besvärstiden alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet. Föreskrift därom har upptagits i ett nytt fjärde stycke i förslaget. Femte stycket i förslaget överensstämmer med nuvarande fjärde stycket.

445 Särskilda yttranden a v ledamöter i processlagberedningens rådgivande nämnd. Häradshövdingen G. Lindstedt angående förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Även efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalkens regler rörande vittnesbevisningen torde utan särskilt lagstadgande gälla, vad i förslagets 1 § stadgas, att, därest enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller eljest bekräftas med vittne, till vittne ej kan tagas den, gentemot vilken rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Bortsett ifrån att det för parterna i ett avtal framstår som ett axiom, att de ej själva kunna vara eller ens språkligt sett kunna betecknas som vittnen vid avtalet, framgår redan av de i lagarna använda uttryckssätten »göre det med vittnen» och liknande, att vittnena skola vara andra än kontrahenterna. Ej heller lärer någon falla på den tanken att den, vars rätt grundas å handlingen, skulle kunna tagas som vittne i den sak, vari h a n sålunda är part, eller att den skulle kunna tagas till vittne, som ej uppnått straffbarhetsåldern eller på grund av rubbning av själs verksamheten är straffri, och som följaktligen icke är ansvarig vare sig för bevittnandet eller för sedermera därom avgiven berättelse. Vad i 2 och 3 §§ i lagförslaget utsäges är säkerligen gällande även om erinran därom icke upptages i särskild lag. Den föreslagna lagen synes följaktligen icke vara erforderlig för att giva positiva regler om vittneshabiliteten i förevarande fall. Såsom skäl för lagförslaget har beredningen anfört önskvärdheten av enhetliga bestämmelser i fråga om samtliga de rättshandlingar, varom h ä r är fråga. Huruvida en lagstiftning i sådant syfte, vilken knappast kan anses betingad av genomförandet av den nya rättegångsbalkens bevisregler, är önskvärd eller ej, saknar jag anledning här uttala mig om. Däremot synes mig uppenbart, att det sätt, varpå den önskade enhetligheten enligt lagförslaget skulle åstadkommas, icke ä r tillfredsställande. Syftet med fordringen på viss form och medverkan av vittnen vid ifrågavarande rättshandlingar är, såsom beredningen anfört, att till förebyggande av rättsosäkerhet uppställa särskilda garantier mot ovisshet om rättshandlingens existens och innehåll. Dessa garantier äro av betydelse icke blott för rättshandlingens giltighet utan även ur processuell synpunkt i händelse av

446 framtida tvist. Den processuella garantien, som säkerligen för rättshandlingens intressenter är den viktigaste, har icke tillgodosetts genom beredningens förslag. Enligt det däri stadgade förbudet mot användande av vissa personer som vittnen kan och skall e contrario slutas att alla, som ej omfattas av förbudet, k u n n a användas som vittnen vid ifrågavarande rättshandlingar. En lag av sådan innebörd måste komma att bibringa allmänheten den uppfattningen, att det ena vittnet är så gott som det andra, blott det är användbart enligt lagen. Detta kan medföra betänkliga konsekvenser. Den fria bevisprövningens grundsats, som bl. a. föranlett vittnesjävens avskaffande, medför visserligen att i händelse av tvist om upprättad rättshandlings innebörd en var, med vissa i rättegångslagen angivna undantag, kan höras som vittne i rättegång, liksom överhuvudtaget allt som kan tjäna till upplysning i saken kan beaktas. Principen innebär däremot icke, att alla vittnesutsagor komma att tillerkännas samma bevisvärde. Därest av vittnena vid en rättshandling det ena är ett i gammal mening ojävigt vittne och det andra den ena kontrahentens hustru, torde endast undantagsvis hustruns i rättegång till förmån för maken givna utsaga komma att anses motväga det andra vittnets däremot stridande uppgifter. Hava båda kontrahenterna till vittne tagit sin hustru eller någon nära anförvant och vittna dessa, som de nästan alltid göra, en var till förmån för den, som står honom nära, lärer saken i regel komma i samma läge, som om vittnen till den ur rättshandlingen härflytande sak, varom i målet tvistas, icke funnes. Någon rättssäkerhet i händelse av framtida tvist innebär uppenbarligen icke dylika vittnen. Den kontrahent, som med stöd av lagen nöjt sig med sådant vittne vid rättshandlingen, har säkerligen icke därigenom vunnit någon garanti för framtiden. Då han i händelse av tvist till sin besvikelse erfar detta, lärer h a n icke kunna undgå att känna sig lurad av lagen. Även om så småningom rättstilllämpningen kommer att medföra, att större försiktighet i regel iakttages vid valet av vittnen, synes likväl den lag olämplig, som kan medföra dylika konsekvenser. P å nu anförda skäl har jag ansett mig böra avstyrka ifrågavarande lagförslag. Skulle, trots vad ovan däremot anförts, lagstiftning i ämnet anses erforderlig i samband med ikraftträdandet av nya rättegångsbalken, synes den böra givas sådant innehåll, att, om avtal eller annan rättshandling enligt lag skall äga r u m eller eljest bekräftas med vittnen, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som, då han till bevis i rättegång åberopas, enligt vad i rättegångsbalken stadgas, ej må avlägga ed eller försäkran eller ej är skyldig att avlägga vittnesmål. Riksdagsmannen G. Persson i Falla, borgmästaren J. Laurin och häradshövdingen G. Lindstedt angående juryns ställning i tryckfrihetsmål. Beredningen föreslår att juryn i tryckfrihetsmål, vilken nu har att pröva endast frågan om åtalad skrifts brottslighet, jämväl skulle — sedan denna prövning skett — deltaga i rätten jämte en lagfaren domare vid överläggning-

447 en till dom och därvid fungera som nämnd; juryns mening skulle således i fråga om straff mätningen, skadestånd och rättegångskostnader gälla, därest minst sju av juryns nio medlemmar äro ense. Ändringen har föranletts därav, att rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken skulle bestå av en lagfaren domare och n ä m n d i vissa svårare tryckfrihetsmål (med straffarbete i två år eller mera i straffskalan), att möjlighet ansetts böra öppnas att upptaga tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, enär vissa residensstäder kunna bli lagda under landsrätt, samt att det ansetts uteslutet att låta såväl nämnd som jury deltaga i avgörande av samma mål. I fråga om själva huvudförhandlingen inför juryn föreslår beredningen därför, att rätten — såväl rådhusrätt som häradsrätt — skulle bestå av en lagfaren domare, men i fråga om överläggningen skulle juryn, på sätt ovan angivits, fungera även som nämnd. Om man än måste godtaga anordningen med jury i tryckfrihetsmål för prövning av skuldfrågan, talar enligt vår mening erfarenheten härav och utvecklingen i övrigt emot, att man nu skulle utvidga juryns befogenheter, sådana de bestämts senast vid genomgripande lagstiftningsåtgärder för tryckfrihetsmålen år 1937. Ytterligare avsteg från den för vårt rättsväsen grundläggande principen om fasta domstolar böra undvikas, och starka betänkligheter kunna resas mot att domare, valda tillfälligt för visst mål, delvis av parterna själva, skulle få en sådan befogenhet som nu avses. Förhållandet kan självfallet icke jämföras med att domaruppgifter anförtros nämndemän, valda till domare i allmänhet för en längre tid och med stor möjlighet att småningom förvärva den syn på uppgiften, den erfarenhet och den skicklighet, som man gärna vill se hos en domare. För rådhusrätternas del synes den närmast till hands liggande lösningen vara, att rådhusrätten i såväl lindrigare som svårare tryckfrihetsmål — där lekmannaelementet inträder genom juryn — liksom nu skall bestå av tre lagfarna domare såväl vid förhandlingen inför juryn som vid överläggningen till dom. För den händelse det anses nödvändigt att öppna möjlighet att upptaga tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, nämligen för det fall att residensstad lägges under landsrätt, synes betänkligheter icke böra möta emot att låta häradsrätten i dessa fall bli domför med häradshövdingen ensam icke blott vid förhandlingen inför juryn utan även vid straffmätningen och avgörande av ersättningsfrågor; detta föreslogs också av 1934 års sakkunniga. Det bör framhållas att det i varje fall måste bli i ytterst få fall, som tryckfrihetsmål komma att förekomma vid häradsrätt. Vi ha med hänsyn härtill ansett oss icke kunna biträda beredningens förslag i denna del. Riksdagsmannen G. Persson i Falla och borgmästaren J. Laurin nämnd i rådhusrätt vid behandling av mål mot underåriga.

angående

Enligt den antagna nya rättegångsbalken skall rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd i mål om ansvar för brott, vara kan följa straff-

448 arbete i två år eller därutöver. Beredningen föreslår nu att nämndens användningsområde skall utvidgas, så att i mål mot underåriga (15—21 år) n ä m n d alltid skall tjänstgöra, så snart målet rör ansvar för brott, vara kan följa svårare straff än fängelse i ett år. Ändringen skulle få ganska stor praktisk betydelse, särskilt i följd av att alla mål mot underåriga, vari yrkas ansvar endast för snatteri, skulle föras in under nämndens användningsområde. Antalet mål, som vid rådhusrätt skola handläggas med nämnd, torde uppskattningsvis komma att ökas med 30 procent. Vi anse för vår del möjligt att anordningen med nämnd i rådhusrätt i allmänhet kan komma att fungera tillfredsställande. Vi kunna vidare vitsorda, att särskilda skäl kunna anföras för användning av nämnd just i vissa mål mot underåriga, särskilt om det tillses, att i nämnderna inväljas även personer med särskild insikt och erfarenhet i ungdomsvård. Som bekant var emellertid frågan om nämnd i rådhusrätt föremål för stora meningsskiljaktigheter vid rättegångsbalkens antagande, och utfallet är ännu i många avseenden ovisst, i synnerhet som så mycket beror på huru städernas fullmäktige komma att begagna sin rätt att välja nämndemän. Möjlighet att pröva nämndens värde i ungdomsmål finns även utan den ifrågavarande ändringen, i det att nämnd under alla förhållanden skulle komma att tjänstgöra i en mängd mål mot underåriga, bland annat i alla mål som gälla ansvar för stöld. Åtskilliga av de ytterligare mål, för vilka beredningen nu föreslår nämnd, kunna gälla så ringa brott, att uppenbarligen endast ett bötesstraff kan ifrågakomma. Vi anse av dessa skäl att en så avsevärd utvidgning av nämndens en gång beslutade användningsområde i varje fall icke bör genomföras, förrän anordningen med nämnd i rådhusrätt prövats någon tid och erfarenheterna av nämnden i såväl ungdomsmål som andra mål givit stöd för en sådan utvidgning. För denna avvaktande ståndpunkt talar enligt vår mening även den omständigheten alt samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten i många avseenden äro föremål för en omvärdering och omgestaltning.

449 Bilaga

A, Processlagberedningen juni 1943.

P. M. angående handläggning av handels- och sjöfartsmål. Frågan om inrättande av särskilda domstolar för handel och sjöfart har sedan mitten av 1800-talet stått på dagordningen i vårt land. Uti ett den 13 februari 1854 avgivet kommittébetänkande angående ändringar i kreditlagstiftningen förordades, att en köpman skulle ha säte i rådhusrätt, då där förekomme tvister mellan bokföringsskyldiga näringsidkare, som anginge deras rörelse eller därifrån hade sitt ursprung. Uti en år 1875 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse hemställde riksdagen, att frågan om och i vad mån handelsdomstolar i våra större städer kunde komma till stånd måtte tagas i övervägande i sammanhang med utarbetande av förslag till ny rättegångsordning. Riksdagens skrivelse överlämnades till nya lagberedningen för att tagas i övervägande vid dess arbete å rättegångsväsendets reformering. Beredningen hemställde uti sitt år 1884 avgivna betänkande, att frågan om inrättandet ay sådana domstolar måtte för det dåvarande förfalla och lämnas beroende på blivande utredning i samband med revision av sjölagen och handelsbalken. Frågan om inrättande av specialdomstolar för sjörättsmål upptogs därefter till övervägande inom den kommitté, som år 1887 avgav förslag till ny sjölag. I sitt betänkande framhöll kommittén, att införande av sakkunniga ledamöter i domstolen beredde den väsentliga fördelen, att domstolen inom sig själv besutte förutsättningarna för den prövning som ankomme mer på ett erfarenhetsskön än på allmän subsumtionsförmåga samt att kommittén därför, därest i vårt land sjörättsmålen varit hänvisade till särskilda domstolar, icke av principiella skäl skulle föreslagit deras avskaffande. Enligt kommitténs mening ställde sig däremot saken annorlunda, när det gällde att införa något fullkomligt nytt; med hänsyn till såväl organisatoriska svårigheter som även kostnaderna ansåg kommittén en sådan åtgärd såsom icke oundgängligen påkallad ej då böra vidtagas. Skulle däremot i vårt land särskilda handelsdomstolar komma att upprättas, borde enligt kommitténs mening frågan övervägas i samband därmed. Däremot förordade kommittén medverkan av sakkunniga i vissa speciella fall, vid sjöförklaring och i mål om dispasch. Bestämmelser härom upptogos i 314 § sjölagen. Ämnet blev ungefär samtidigt föremål för övervägande av den förstärkta lagberedning, som tillsatts för att granska nya lagberedningens principbetänkande angående rättegångsväsendet. I sitt år 1887 avgivna betänkande 29—411530

450 anmälde förstärkta lagberedningen, att de flesta av de i beredningen inkallade sakkunniga ansett det vara av största vikt att, så snart ske kunde och utan avvaktan på den förestående revisionen av handelsrätten eller vissa delar därav, särskilda handelsdomstolar bleve inrättade. I detta sammanhang m å anmärkas, att å ett närliggande område, nämligen patenträttens, genom lag den 9 maj 1902 föreskrivits medverkan av sakkunniga ledamöter i Stockholms rådhusrätt vid dess behandling av fråga om tvångslicens till patenterad uppfinning; såsom förebild åberopades härvid rådhusrätts sammansättning vid handläggning av dispaschmål. Frågan om inrättande av handelsdomstolar upptogs ånyo först år 1902 i samband med lagstiftningsarbetet inom vissa delar av obligationsrätten. Den härför tillsatta kommittén föreslog i sitt år 1903 avgivna betänkande, att rådhusrätterna i de större städerna skulle vid behandling av handelsmål förstärkas med handelskunniga män. Kommitténs förslag ledde efter viss omarbetning till lagstiftning i ämnet och den 20 juni 1905 utfärdades den ännu gällande lagen om särskild sammansättning av vissa rådhusrätter vid behandling av handelsmål. Enligt lagen hänföres till handelsmål tvist om anspråk, som grundar sig på köp av lös egendom eller avtal om inköp eller försäljning i kommission av sådan egendom, dock endast då fråga är om avtal mellan köpmän i och för deras rörelse. I kommitténs betänkande redogöres närmare för de skäl, som föranlett kommittén att begränsa de handelskunniga ledamöternas medverkan till de egentliga handelsmålen. Sedan kommittén framhållit, att enligt utländsk lagstiftning sjörättsmålen intoge ett framstående rum bland de tvister, som vore föremål för prövning av handelsdomstol, uttalade kommittén, att det icke kunde bestridas, att i dessa mål behovet av ett sakkunnigt element inom rätten vore lika stort som i de egentliga handelsmålen. Då emellertid sjörätten vore för kommitténs ursprungliga uppgift främmande, hade kommittén icke funnit anledning att upptaga denna fråga, helst den sakkunskap som erfordrades för sjörättsmålen vore av annan beskaffenhet än den, som krävdes för handelsmålen, och alltså icke kunde antagas bliva tillbörligen representerad av enbart handelskunniga ledamöter. Kommittén ansåg emellertid något hinder icke böra föreligga att i enlighet med grunderna för lagförslaget i vissa rådhusrätter införa en för sjörättsmålens behandling avsedd liknande förstärkning av domstolen. 1 sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning upptog processkommissionen till övervägande även frågan om processen i handels- och sjörättsmål. Efter att ha lämnat en redogörelse för ifrågavarande måls behandling i utländsk lagstiftning, framhöll kommissionen, att till förmån för inrättandet av särskilda handelsdomstolar främst talade dels att i handelstvister framträdde ett synnerligen starkt behov av skyndsamhet i avgörandet — ett behov som i stor utsträckning föranledde att handelstvister hänskötes till skiljemän — och dels att den rättsbildade domaren icke kunde väntas besitta en säker kännedom om en mängd för handeln säregna förhållanden, särskilt de för handelstvisters bedömande ofta

451 avgörande handelsbruken, samt att för domarens processledande verksamhet och ett riktigt bedömande av det sakliga materialet i målet det med hänsyn härtill vore till fördel att sakkunskapen vore företrädd i själva domstolen. Enligt kommissionens uppfattning gjorde sig motsvarande behov gällande även i fråga om sjörättsmålen. Från nu angivna utgångspunkter föreslog kommissionen att vid vissa av rikets hovrätter skulle inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål. Ä sådan avdelning skulle, jämte två hovrättsdomare, tre handelskunniga ledamöter ha säte i rätten. Till denna handelsdomstols handläggning skulle höra dels såsom första instans mål, varom parterna överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras, dels ock såsom andra instans alla till hovrätten fullföljda handels- och sjörättsmål. I detta sammanhang må erinras, att enligt kommissionens förslag prorogation till hovrätt som första instans skulle kunna äga rum även beträffande vissa andra tvistemål än handels- och sjörättsmål. Kommissionens förslag om prorogationsrätt och förläggande till rikets hovrätter av särskilda handelsdomstolar avstyrktes så gott som enhälligt från domarehåll. Majoriteten inom Svea hovrätt anmärkte, att den föreslagna prorogationsrätten skulle vara ägnad att förringa underrätternas auktoritet och särskilt för Svea hovrätt medföra en högst väsentlig ökning av hovrättens arbetsbörda. Ur processuell synpunkt framhölls, att möjligheten att från instans till instans fullfölja en tvistefråga utgjorde en av de verksammaste garantierna för en säker rättsskipning. Vad anginge de särskilda handelsavdelningar, som enligt kommissionens förslag skulle inrättas i vissa hovrätter, förordades att de i stället borde förläggas till rådhusrätterna i de större städerna. En minoritet, bestående av presidenten och två hovrättsråd, tillstyrkte kommissionens förslag såväl i fråga om prorogationsrätten som beträffande inrättande av särskilda handelsavdelningar vid vissa hovrätter. Härvid framhölls, att det i många fall vore synnerligen angeläget för parter, att deras mål avgjordes med största skyndsamhet, samt, vad anginge behandlingen av handelsmål, att handelskunniga bisittare med god begåvning och mognad erfarenhet utan tvivel ägde förutsättningar att bättre än lagfarna ledamöter bedöma dessa måls affärssida, vare sig målen fölle inom deras speciella bransch eller icke. Enligt minoritetens mening borde domstolsavdelningar av den föreslagna typen kunna inrättas icke allenast vid hovrätt utan även vid stadsdomstol. Även Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkte såväl prorogationsrätten som inrättande av särskilda handelsdomstolar samt ansågo, att den sakkunskap om förhållandena inom skilda näringsgrenar, som kunde erfordras i vissa mål, borde tillföras domstolen genom bevisning medelst sakkunniga, varigenom möjliggjordes för parterna att kontrollera vilka upplysningar som lämnades domstolen. En minoritet inom Göta hovrätt ansåg dock fördelarna av prorogationsrätten vara så betydande att kommissionens förslag i denna del borde godtagas. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhöll i fråga om prorogations-

452 rätten, att dess införande skulle rubba en av hörnstenarna i den nuvarande domstolsorganisationen och verka förringande på underrätternas anseende. Även föreningen Sveriges stadsdomare ansåg förslaget om prorogation till hovrätt vara ägnat att väcka starka betänkligheter samt ifrågasatte behovet av särskilda handelsdomstolar. Sveriges advokatsamfund framhöll vissa betänkligheter mot inrättande av handelsdomstolar med lekmän som bisittare, då det vore ovisst om härtill kunde förvärvas verkligt framstående representanter för handel och sjöfart; därest detta icke kunde ske, vore mera praktiskt och effektivt om sakkunskapen infördes i målet genom bevis medelst sakkunniga, som tillkallades av rätten efter samråd med parterna. Kommerskollegium, som inhämtat yttranden från handelskamrarna och andra sammanslutningar inom handel, sjöfart och industri, har i sitt yttrande från vissa principiella synpunkter ingått på frågan om önskvärdheten av särskilda anordningar för handläggning av handels- och sjöfartsmål och deras lämpliga inordnande i domstolssystemet. Vikten för domstolarna att i sin dömande verksamhet ha omedelbar tillgång till praktisk sakkunskap inom handel och sjöfart fann kollegium så uppenbar, att därom knappast kunde råda mer än en mening. Det spörsmål, varom tvekan kunde råda, inskränkte sig därför enligt kollegiets mening till frågan huruvida denna sakkunskap skulle beredas plats i själva domstolen eller vid behov tillkallas för avgivande av sakkunnigråd och upplysningar. Enligt kollegiets mening vore den förstnämnda lösningen att föredraga. Kollegiet upptog i detta sammanhang till granskning vissa invändningar, som i de till kollegiet inkomna yttrandena framställts mot anordningen med sakkunniga bisittare. I detta hänseende hade framhållits de intressemotsättningar, som ofta förelåge mellan köpmän inom samma bransch, såsom mellan fabrikanter och återförsäljare, importörer och exportörer. Kollegiet förutsatte, att känslan av domaransvarets betydelse i allmänhet skulle vara nog stark att förhindra att sådana intressemotsättningar komme att inverka grumlande på det sunda omdömet. Emellertid borde enligt kollegiets mening det påpekade förhållandet föranleda, att inrättandet av handelsdomstolar med blandad sammansättning icke borde komma i fråga annat än å de större handelscenlra, där tillfälle funnes att inom en ej alltför trång krets utvälja de sakkunniga. Såsom ett starkt skäl för sakkunnigelementets upptagande i domstolen framhöll kollegiet, att lekmännen genom sin förtrogenhet med merkantila förhållanden i allmänhet kunde verksamt bidraga till målens utredning och en med sakfrågorna förtrogen processledning. Beträffande arten av den sakkunskap, som borde fordras, yttrade kollegiet, att det icke närmast vore de speciella förhållandena på det ena eller andra begränsade området utan främst köpmännens allmänna uppfattning om affärsförhållandena dem emellan. Kollegiet konstaterade till sist att intresset för särskilda handelsdomstolar inom affärsvärlden visat sig påfallande matt, främst beroende på farhågor för att verkligt kvalificerade krafter för uppdraget skulle vara svåra att finna. Angående sättet för inordnande i domstolssystemet av särskilda handelsdomstolar har kollegiet framställt vissa erinringar mot kommissionens förslag. Skäl talade enligt kollegiets

453 uppfattning till förmån för att dessa domstolar förlades till rådhusrätterna i de större städerna. Uti sitt år 1928 avgivna utlåtande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform uttalade lagrådet, att då en förutsättning för det lyckliga genomförandet av processkommissionens förslag om särskilda handelsdomstolar vore en allmänt utbredd och varaktig håg hos handelslivets framskjutna män att offra tid och intresse för rättsskipningens värv men denna förutsättning icke syntes föreligga, man i allt fall för det närvarande borde låta frågan härom förfalla. Däremot ställde sig lagrådet mindre avvisande till den föreslagna prorogationen till hovrätt i dess vanliga sammansättning. I den proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, som förelades 1931 års riksdag, yttrade departementschefen, att beaktansvärda skäl väl kunde anföras för att till hovrätt som första instans förlägga vissa grupper av viktiga mål och att dessa skäl gjorde sig starkast gällande beträffande de framkomna förslagen om inrättande vid hovrätterna eller vissa av dem av särskilda avdelningar med sakkunniga bisittare för handels- och sjörättsmål. På denna punkt borde dock enligt departementschefens mening iakttagas den största varsamhet, då undandragande av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna vore i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som våra underrätter för närvarande intoge och vilken otvivelaktigt utgjorde en av vårt domstolsväsens värdefullaste tillgångar. Riksdagen, som anslöt sig till departementschefens uppfattning angående det nuvarande instanssystemets bibehållande, gjorde ej något särskilt uttalande i frågan om inrättande av särskilda handelsdomstolar. Uti det betänkande med förslag till ny rättegångsbalk, som processlagberedningen år 1938 avgav, upptogs icke till behandling frågan om inrättande av särskilda handelsdomstolar; anledningen härtill var den, att beredningens förslag avsåg den allmänna processen och icke de särskilda processformer, som redan förelåge eller kunde ifrågasättas i fråga om vissa grupper av mål. Vid utformande av instansordningen för den allmänna processen ansåg sig emellertid beredningen böra överväga, huruvida ej för avgörande av vissa tvister borde anordnas ett förfarande med allenast en instans. Syftet med ett sådant förfarande skulle enligt beredningens mening vara att — utan att skäliga krav på säkerheten eftersattes — tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. För detta behov stode nu skiljemannaförfarandet till buds men ett sådant förfarande vore enligt beredningens åsikt med hänsyn till garantierna för dess tillförlitlighet i många fall underlägset ett domstolsförfarande. Beredningen ansåg därför starka skäl tala för att parterna vid sidan av skiljeförfarandet erhölle tillfälle att anlita ett eninstansförfarande. Då någon fullföljd icke i dessa fall skulle vara tilllåten, borde förfarandet förläggas till hovrätt. Från dessa utgångspunkter föreslog beredningen, att hovrätt skulle äga att omedelbart upptaga tvistemål, vari parterna överenskommit att tvisten skulle upptagas av hovrätt och att vid hovrättens prövning skulle bero. I tvister av ekonomisk natur skulle

454 dock tvisteföremålets värde överstiga 3,000 kronor; dessutom undantogos även vissa andra mål såsom äktenskaps- och fastighetsmål. Mot beredningens förslag framställdes anmärkningar av föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare, vilka framhöllo, att den föreslagna anordningen uppenbart skulle i ogynnsam riktning påverka underrätterna och deras anseende. Vid förslagets granskning inom lagrådet lämnade två av lagrådets ledamöter förslaget utan erinran. De båda andra ledamöterna avstyrkte förslaget. Dessa sistnämnda framhöllo bl. a., att motivet till att inom affärslivet tvister hänskötes till skiljedom ofta vore önskemålet att tvister avgjordes av en domstol, vari även den tekniska sakkunskapen vore representerad, samt att i de fall, då skyndsamhet vore av särskild betydelse för parterna, den utvägen erbjöde sig att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan. I den proposition till 1942 års riksdag, vari framlades förslag till ny rättegångsbalk, uteslötos ur beredningens förslag de bestämmelser, som avsågo prorogation av tvistemål till hovrätt. Departementschefen erinrade därvid bl. a., att processlagberedningen ännu icke tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda processformer, som redan nu förelåge beträffande vissa grupper av mål, bl. a. handelsmål. Med hänsyn härtill och då även enligt departementschefens mening vägande anmärkningar kunde göras mot beredningens förslag i den utformning, vari det förelåge, ansåg han att det icke för närvarande borde upptagas i lagstiftningen. Det särskilda utskott, inom vilket propositionen behandlades, anslöt sig på denna punkt till propositionen. Utskottet framhöll emellertid, att vid överläggningarna inom utskottet sympatier uttalats för den mening, som omfattats av processlagberedningen, samt uttalade, att utskottet enats om att understryka betydelsen av att frågan upptoges till närmare övervägande i samband med regleringen av processformerna för olika grupper av mål. Utskottets utlåtande på denna punkt godkändes av riksdagen. Sedan denna fråga år 1942 behandlades av riksdagen, har av den för utredning rörande ny patentlagstiftning tillsatta patentutredningen framlagts förslag om sådan ändring av gällande patentförordning, att alla mål, som avses i nämnda förordning, skola upptagas av Stockholms rådhusrätt samt att vid handläggning av sådant mål i rådhusrätten skola utom domfört antal av rättens ledamöter tre i tekniska förhållanden kunniga personer ha säte och stämma i rätten, över förslaget har beredningen efter remiss avgivit yttrande. Beredningen återkommer härtill i det följande. Innan beredningen ingår på de olika spörsmål, som föreligga i detta ämne, torde vara lämpligt att — närmast i anslutning till den redogörelse, som finnes intagen i processkommissionens betänkande (I s. 62 o. f.) — lämna en översikt av dess behandling i utländsk lagstiftning. Särskilda organisationsformer för handläggning av mål angående handel och sjöfart förekomma i ett flertal länder. Ett gemensamt kännetecken för samtliga dessa organisationsformer är att förekomsten är begränsad till så-

455 dana orter, där behovet gjort sig starkare gällande. Det är särskilt tre former, vari handelsdomstolar förekomma, nämligen som rena lekmannadomstolar, domstolar sammansatta av såväl jurister som lekmän samt slutligen rena juristdomstolar. De franska och belgiska handelsdomstolarna äro rena lekmannadomstolar. Ledamöterna väljas av handelsståndet genom elektorer. Vid varje handelsdomstol finnes en lagfaren sekreterare. I flertalet länder äro handelsdomstolarna sammansatta av jurister och lekmän. Sådana blandade domstolar finnas i Danmark, Norge, Schweiz och Tyskland. I Danmark förekomma blandade handels- och sjöfartsdomstolar under två former dels såsom särskild domstol, So- og Handelsretten i Köpenhamn, och dels såsom en särskild sammansättning av de allmänna domstolarna vid behandling av sjö- och handelssaker. So- og Handelsretten i Köpenhamn består av en president, en vice president och ett antal handels- och sjöfartskunniga domare, utsedda av särskild valkorporation. Dessas antal och tjänstgöringstid bestämmes genom Kungl. förordning; antalet är för närvarande fastställt till 40 handelskunniga och 16 sjöfartskunniga domare. Rätten är domför med presidenten eller vice presidenten samt i allmänhet fyra i vissa fall två handels- eller sjöfartskunniga ledamöter. Till handels- och sjöfartsmål hänföras alla tvistemål, i vilka fackkunskap i handel eller sjöfart finnes vara av betydelse; vid avgörande av denna fråga skall särskild hänsyn tagas till, om båda parterna önska tvistens behandling som sjö- eller handelssak. Av So- og Handelsretten upptagas alla sjö- och handelssaker, som enligt gällande forumbestämmelser tillhöra Köpenhamns jurisdiktionsområde, ävensom sådana, i vilka parterna träffat överenskommelse om deras upptagande av So- og Handelsretten. Beträffande fullföljd av talan mot So- og Handelsrettens avgöranden gälla samma regler som i fråga om mål, vilka upptagits av Landsret som första instans. So- og Handelsretten äger även i vissa fall upptaga brottmål. Även vid de allmänna domstolarna kunna vid handläggning av sjö- eller handelssaker sakkunniga bisittare medverka. I detta sammanhang bör erinras om, att enligt den danska rättegångslagen vissa mål upptagas av underrätt, herreds- eller byret, som första instans men att i ett stort antal mål landsret, närmast motsvarande den svenska mellaninstansen hovrätt, är första instans. Vid behandling av sjörättsmål inför underrätt utanför Köpenhamn skola två sjökunniga män ha säte i rätten. Även vid behandling av handelsmål, som upptagas av underrätt, kunna vid vissa underrätter, vilka bestämmas genom Kungl. förordning, sakkunniga bisittare deltaga i målens behandling. Det nu sagda gäller ock de båda landsretterna, då de såsom första instans ha att upptaga sjö- och handelssaker. De sakkunniga bisittarna utväljas ur en viss krets av till uppdraget utsedda personer. Medverkan av sakkunniga bisittare ä r dock icke i dessa fall ovillkorlig. Äro båda parterna ense om, att målet skall behandlas av de allmänna domstolarna, deltaga ej lekmän; det nu sagda gäller även mål, som eljest skulle upptagits av So- og Handelsretten i Köpenhamn. Även i Norge kunna sakkunniga bisittare medverka vid handläggning av

456 mål i underrätt. I de kommuner, som Konungen bestämmer, skall finnas ett särskilt utvalg av domsmenn, som äga sakkunskap i handel, sjöfart, industri, hantverk och byggnadsväsen. Domsmennen utses särskilt för varje näringsgren av kommunestyret till det antal som Konungen bestämmer. Då vid underrätt i kommun, där sådana domsmenn äro utsedda, förekommer mål, som kräver sakkunskap i någon av nyss angivna näringsgrenar, skola u r utvalget tillkallas två domsmenn, dock endast om någon av parterna begär det eller rätten eljest finner det önskvärt. I vissa fall kunna sakkunniga tillkallas som bisittare utanför utvalget. Även i vissa brottmål kunna sakkunniga bisittare medverka. I Tyskland kunna vid Landgerichte inrättas särskilda avdelningar med sakkunniga bisittare för handläggning av handelsmål, såframt riksjustitieministern finner behov därav vara för handen. I fall, då en sådan avdelning är inrättad, träder den i stället för motsvarande allmänna avdelning i domstolen. Vilka mål som äro att anse som handelsmål anges genom uppräkning i lagen; till sådana mål hänföras även sjörättsmål. Handläggning av dessa mål inför den särskilda handelsavdelningen är dock beroende av att någondera parten gör framställning därom. Domstolen är domför med en lagfaren ledamot av Landgericht och två handelsdomare. Vid varje handelsavdelning finnas i regel sex handelsdomare, utsedda efter förslag av vederbörande handelskorporationer. I England finnes för vissa sjörättsmål en särskild avdelning av High Court, benämnd Admiralty Court. I behandlingen av sådana mål medverka två i sjöväsen kunniga lekmän, de s. k. trinity masters. Dessa deltaga i målens handläggning och domstolens överläggningar men äga ej rösträtt. I handelsmål förekommer däremot icke numera medverkan av sakkunniga lekmän. Däremot finnas i High Court inrättade specialavdelningar för handelsmål med en i handelsrätt särskilt erfaren ledamot av High Court som domare.

De handelsdomstolar, som finnas inrättade i åtskilliga främmande länder, leda i allmänhet sitt ursprung från de specialdomstolar för vissa korporationer och näringsgrenar, som under 1600- och 1700-talen blevo allt talrikare. Även i vårt land funnos sådana, särskilt för bergshanteringen. Genom olika författningar från förra hälften av 1800-talet överflyttades deras domsrätt på de allmänna domstolarna. Några specialdomstolar ha däremot icke av ålder i vårt land förekommit inom handel och sjöfart. Detta förhållande torde till stor del sammanhänga med de svenska stadsdomstolarnas sammansättning. Före näringsfrihetens genomförande voro handel och sjöfart koncentrerade till städerna och deras borgerskap; rådhusrätternas rådmän utvaldes så gott som undantagslöst bland borgerskapet och torde i allmänhet ha varit väl förtrogna med stadsmannanäringarna och deras förhållanden. Utvecklingen har emellertid alltmera fört fram till, att rådhusrätterna först i de större städerna och sedan mera allmänt organiserats som rena juristdomstolar. Enligt nya R. B. skall rådhusrätt vid handläggning av tvistemål

457 uteslutande bestå av lagfarna domare. Uppenbart är, att frågan om det handelskunniga elementets medverkan i rättsskipningen härigenom kommit i ett annat läge än tidigare, såsom ock framgår av de allt sedan mitten av 1800talet tagna initiativen och förda diskussionerna i ämnet. Den första fråga som i detta sammanhang inställer sig är, såsom kommerskollegium framhållit i sitt yttrande över processkommissionens betänkande, huruvida medverkan av sakkunniga lekmän är påkallad inom den del av rättsskipningen, som angår handel och sjöfart. Kollegiet har utan tvekan ansett att denna fråga bör besvaras jakande. Såsom kollegiet även erinrat föreligga olika utvägar för tillgodoseende av detta behov. Sakkunskapen kan tillföras domstolen antingen enligt reglerna om bevis genom sakkunnig eller ock därigenom, att sakkunniga bisittare erhålla säte i domstolen. Vad angår förstnämnda alternativ må erinras om, att genom 1934 års lag om bevisning genom sakkunnig detta bevismedel blivit reglerat, varvid rättens befogenhet att för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, anlita sakkunnig närmare fastställts. Motsvarande bestämmelser äro upptagna i 40 kap. nya R. B. Otvivelaktigt är också denna utväg att föredraga, då fråga är om sådana mellan parterna omstridda frågor, som för sitt bedömande kräva speciella insikter. Genom att sakkunskapen i dessa fall tillhandahålles domstolen enligt reglerna om bevisning, kommer den ståndpunkt, som den sakkunnige intagit, att belysas under förhandlingen mellan parterna, något som är i hög grad ägnat att stärka förtroendet till domstolens objektivitet. Såsom ofta framhållits i den allmänna diskussionen om specialdomstolar är det ej heller behovet av denna speciella sakkunskap, som i första hand åsyftas med införandet i domstolen av sakkunniga som bisittare. Kommerskollegium har i detta hänseende framhållit, att det icke närmast är de speciella förhållandena på det ena eller andra begränsade området utan främst köpmännens allmänna uppfattning om affärsförhållandena dem emellan, som är av betydelse. 1 samma riktning uttalade sig den kommitté, som avgav förslag till 1905 års lag om särskild sammansättning av vissa rådhusrätter vid behandling av handelsmål. Kommittén framhöll, att de handelskunniga ledamöternas deltagande i målens behandling vore av gagn för bevismaterialets upptagande, sovring och uppskattande samt att deras egentliga uppgift ingalunda vore att ersätta bevisning om särskilda fackfrågor utan att tillföra domstolen den allmänna kunskap om handelsförhållanden, som vore erforderlig för det sakliga materialets tillgodogörande. Uti det yttrande, som processlagberedningen den 30 april 1943 avgav över ett av patentutredningen utarbetat förslag, innefattande bl. a. att vid handläggning av patentmål sakkunniga lekmän alltid skulle ha säte i rätten, har beredningen anslutit sig till dessa synpunkter. Beredningen framhåller, att särskilt för utövande av den processledande verksamhet, som ej sällan erfordras för att uppkomna iekniska spörsmål skola bliva allsidigt belysta, det kan vara av betydelse, att sakkunskapen är företrädd inom domstolen samt att härigenom förutsättningarna för domstolen att ur teknisk synpunkt bedöma processmaterialet ökas, något som särskilt är av

458 vikt i ersättnings- och andra uppskattningsfrågor. Däremot avvisar beredningen som icke möjligt eller ur processuell synpunkt ens önskvärt att på denna väg ersätta den särskilda expertis, varav behov i regel föreligger i mera invecklade mål av teknisk beskaffenhet. En farhåga, som ofta kommer till synes i diskussionen om handelsdomstolar, är att de sakkunniga bisittarnas objektivitet ofta kunde antagas komma att menligt påverkas av personliga relationer eller deras egna intressen i liknande affärstvister. Denna anmärkning kan icke frånkännas ett visst berättigande och den vinner tydligen i styrka vid en alltför långt driven specialisering av den sakkunskap, som i en föreliggande tvist införes i domstolen. Om däremot, såsom tidigare framhållits, något sådant krav å specialisering icke uppställes, torde samma vikt icke kunna tilläggas densamma. Såsom kommerskollegium framhållit hänvisar emellertid möjligheten att mindre önskvärda personliga relationer mellan domare och parter understundom skulle kunna förekomma till att handelsdomstolar med blandad sammansättning icke böra komma i fråga annat än å de större handelscentra, där tillfälle finnes att inom en ej alltför trång krets utvälja de sakkunniga bisittarna. Av stor vikt är ock att varje sakkunnig ledamots tjänstgöring i domstolen icke blir alltför tillfällig utan av den omfattning, att han blir förtrogen med sin uppgift som domare. Vid de överläggningar, som ägt rum inför beredningen med representanter för näringslivet, har i allmänhet vitsordats behovet av att den merkantila och sjöfartstekniska sakkunskapen vore företrädd inom vissa domstolar vid behandling av handels- och sjöfartsmål. Detta behov har särskilt betonats från sjöfartshåll; emellertid har även framhållits fördelen av särskilda på handels- och sjöfartsförhållanden specialiserade juristdomstolar. Att de handelsavdelningar, som finnas inrättade vid de större rådhusrätterna, icke anlitats i större utsträckning, har i allmänhet ansetts bero av vissa organisatoriska brister samt av nuvarande rättegångsordning med dess skriftlighet och uppskovssystem, som begränsat det sakkunniga elementets medverkan och inflytande. Ej heller enligt beredningens åsikt torde tillräckliga skäl föreligga att nu uppgiva den tanke på sakkunniga bisittares medverkan i handelsmål, som ligger till grund för 1905 års lag, även om på vissa punkter genomgripande förändringar i denna lagstiftning måste anses påkallade. Gemensamt för lagstiftningen i de olika länder, där blandade handelsdomstolar finnas inrättade, är att de sakkunnigas medverkan i regel är förlagd till den domstol, vilken som första instans har att upptaga målet. Beredningen ansluter sig till denna ståndpunkt, vilken även kommit till uttryck såväl i 1905 års lag som ock i fråga om specialdomstolar å andra områden såsom för jorddelningsmål och vattenmål. Till stöd för densamma talar, att det sakkunniga elementets medverkan i domstolen framför allt har betydelse i fråga om utredningen, som bör vara slutförd vid underrätten, mindre vid det rent rättsliga bedömandet. Det ligger ock i sakens natur att i sådana frågor, för vilkas bedömande de sakkunniga ledamöterna äga särskilda förutsättningar, överrätterna icke utan vägande skäl frångå dessa ledamöters

459 uppfattning. En annan fråga, till vilken lagstiftningen å detta område har att intaga ståndpunkt, är huruvida medverkan av sakkunniga bisittare skall vara obligatorisk i alla mål, som falla inom handelsdomstolens formella kompetensområde, eller om en viss valfrihet bör tillkomma parterna. I 1905 års lag har medverkan av sakkunniga bisittare gjorts beroende av att sådan påyrkats av någondera parten. Även i utländsk lagstiftning har i allmänhet en viss valfrihet tillagts parterna. Enligt den danska processlagen kunna sjö- och handelssaker behandlas vid de allmänna domstolarna, om båda parterna äro ense därom, och enligt den tyska domslolslagen fordras för tvistens upptagande av handelsdomstol begäran av någon av parterna. Till stöd för sin ståndpunkt, att en viss valfrihet borde tillkomma parterna, framhöll den kommitté, som utarbetat förslag till 1905 års lag, att handelsmålen kunde vara av den enkla beskaffenhet eller av så uteslutande juridisk innebörd, att de handelskunniga ledamöternas deltagande i handläggningen icke vore av något gagn. Ej heller vore enligt kommitténs åsikt det allmännas intresse av att handelsmål prövades av handelskunniga så starkt, att parterna borde tvingas att begagna sig av en sådan anordning. Den nu behandlade frågan sammanhänger nära med det sätt, på vilket handelsdomstolarna inpassas i domstolsorganisationen. Såsom redan antytts torde anordningen med sakkunniga bisittare böra begränsas till domstolar å sådana orter, där handelsståndet erhållit en större utveckling och tillfälle finnes att inom en ej alltför trång krets utvälja de sakkunniga bisittarna. Att alla handels- och sjöfartsmål koncentrerades till ett jämförelsevis litet antal domstolar, skulle väl ur saklig synpunkt erbjuda vissa fördelar men torde av praktiska skäl icke vara genomförbart. I detta sammanhang må erinras om den prorogationsrätt, som enligt 10 kap. 16 § nya R.B. tillkommer parterna och som innebär, att parterna kunna som behörigt forum överenskomma om rådhusrätt, där handels- och sjöfartsavdelning är inrättad, även om målet enligt de allmänna forumreglerna skulle upptagas av annan underrätt. Ett tillgodoseende av parternas önskemål på denna punkt kan alltså ske redan enligt nya R.B:s forumbestämmelser. Därest sålunda de i allmänhet gällande forumreglerna böra äga tillämpning även i fråga om handelsmål, återstår spörsmålet, huruvida någon valfrihet bör tillkomma parterna beträffande de handelsmål, som enligt dessa regler tillhöra domstol, där handelsavdelning är inrättad. Ur flera synpunkter torde vara önskvärt, att varje sådant mål handlägges å denna domstols handelsavdelning. Från nu angivna huvudregel synes böra göras allenast det undantaget, att om båda parterna äro ense om att målet skall behandlas utan sakkunniga bisittare, domstolen skall äga sin för tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättning. Ett sådant undantag torde vara betingat redan därav, att parterna enligt de därom i 10 kap. 16 § nya R.B. intagna bestämmelserna skulle äga att prorogera målet till domstol, där handelsavdelning ej är inrättad. En förutsättning för, att ett mål kan komma att även mot ena partens önskan behandlas som handels- eller sjöfartsmål, är uppenbart, att dessa

460 mål intaga samma ställning i den allmänna instansordningen som tvistemål i allmänhet. För en begränsning av antalet instanser eller eljest av fullföljdsrätten bör uppenbart fordras överenskommelse mellan parterna. En fråga, som för handelsdomstolarnas verksamhet är av största betydelse, rör den sakliga kompetens, som bör tillkomma dessa domstolar, eller m. a. o. vilka mål skola anses som handels- och sjöfartsmål. Enligt 1905 års lag, som avser allenast handelsmål, förstås med handelsmål tvist om anspråk, som grundar sig på köp av lös egendom eller på avtal om inköp eller försäljning i kommission av sådan egendom, dock endast då fråga är om avtal mellan köpmän i och för deras rörelse. Såsom processkommissionen framhållit utesluter denna bestämmelse från handelsmålen, förutom sjörättsmål, en mängd tvister av handelsrättslig natur. Handelsmålens omfattning har ock gjorts väsentligt mera begränsad än i utländsk lagstiftning är fallet. I denna kunna väsentligen två alternativ särskiljas. Det ena är ett fullständigt angivande i lagen av de grupper av mål, som skola anses som handelsmål; denna utväg har kommit till användning särskilt i den tyska lagstiftningen. Det andra alternativet, till vilket dansk och norsk lagstiftning anslutit sig, gör spörsmålet angående ett måls egenskap av handels- eller sjöfartsmål beroende av ett diskretionärt bedömande, varvid huvudvikten lägges på huruvida fackkunskap i handel och sjöfart finnes vara av betydelse för målets handläggning och avgörande. Enligt beredningens uppfattning torde en kombination av båda dessa alternativ vara att förorda. I lagen torde väl böra angivas vissa grupper av mål, som alltid skola anses som handels- och sjöfartsmål, men dessutom, beträffande övriga mål, en viss diskretionär prövningsrätt medgivas domstolen av det innehåll som nyss angivits. Tydligt är att frågan, huruvida ett mål skall behandlas som handels- eller sjöfartsmål, bör avgöras å ett förberedande stadium av rättegången och att rättens avgörande härutinnan icke bör kunna överklagas. I vissa främmande lagar har medverkan av handels- eller sjöfartssakkunniga föreskrivits även i vissa brottmål. En sådan anordning torde emellertid i vida högre grad än i fråga om tvistemålen förutsätta att dessa mål sammanföras till domstolar, där särskilda handels- och sjöfartsavdelningar äro inrättade, och kräver alltså en genomgripande omarbetning av de forumregler, som nu gälla för dessa mål. I detta hänseende må särskilt framhållas, att de förut omnämnda bestämmelserna om prorogation av forum i tvistemål icke enligt nya R.B. gälla i fråga om brottmål. Med hänsyn härtill har beredningen ansett denna fråga icke i detta sammanhang böra upptagas till behandling. Beredningen övergår härefter till att behandla spörsmålet huru en särskild organisation av domstolarna för handels- och sjöfartsmål lämpligen bör inordnas i den allmänna domstolsorganisationen. Såsom processkommissionen framhållit har till stöd för inrättande i vårt land av särskilda handelsdomstolar åberopats det behov av ett snabbt avgörande, som ansetts föreligga särskilt i fråga om handelstvister. Enligt kommissionens mening borde, såsom framgår av den tidigare framställ-

461 ningen, detta behov tillgodoses därigenom, att parterna i tvistemål, med vissa begränsningar, skulle äga att avtala om ett måls upptagande omedelbart i hovrätt; genom denna anordning kunde instansernas antal inskränkas till Ivå. För att tillgodose behovet av sakkunskap i domstolen skulle tillika i vissa hovrätter inrättas särskilda avdelningar med sakkunniga bisittare för handels- och sjöfartsmål. 1 ändamål att i än högre grad befordra skyndsamhet i avgörandet föreslog processlagberedningen att i nu åsyftade fall någon rätt till fullföljd från hovrätt till högsta domstolen icke skulle föreligga. Med hänsyn till den ståndpunkt, som statsmakterna nyligen intagit till frågan om tvistemåls prorogation till hovrätt, har detta spörsmål numera kommit i ett annat läge. Redan vid granskningen av processkommissionens förslag framhölls i åtskilliga yttranden, att de föreslagna handels- och sjöfartsavdelningarna borde förläggas till de större rådhusrätterna. En sådan lösning förordades av bl. a. kommerskollegium, och även bland de företrädare för handel och sjöfart, med vilka beredningen rådgjort, har denna mening framförts. Ur vissa synpunkter erbjuder ock en sådan anordning fördelar. Hos de lagfarna ledamöter, som i de större rådhusrätterna regelbundet syssla med handels- och sjöfartsmål, finnes otvivelaktigt samlad en stor erfarenhet och djupgående kunskaper i handelsrättsliga spörsmål. Ett bibehållande av den allmänna instansordningen möjliggör ock, att målets handläggning å handels- och sjöfartsavdelning med sakkunniga bisittare kan göras oberoende av parternas initiativ; fordran å initiativ från parternas sida leder enligt vad erfarenheten givit vid handen lätt till att parterna förbise den befogenhet, som sålunda tillkommer dem. Ett förläggande av handels- och sjöfartsavdelningarna till rådhusrätt medför, som redan erinrats, att den allmänna instansordningen bibehålles även för handels- och sjöfartsmål. Av allmänna processuella skäl torde icke kunna komma i fråga att för denna stora grupp av mål fullföljd medgives från rådhusrätt omedelbart till högsta domstolen. Av de båda ledamöter i lagrådet, som avstyrkte beredningens förslag om prorogationsrätt till hovrätt, framhölls, att för ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall, då detta vore av synnerlig vikt, erbjöde sig utvägen att rättsverkan tillerkändes åt utfästelse att ej fullfölja talan i tvistemål, varom förlikning vore tillåten. På lagrådets hemställan har ock i nya R.B. parterna tillagts rätt att redan före domen genom ömsesidig utfästelse avstå från fullföljdsrätt; efter domen gäller även en ensidig utfästelse. Giltigheten av utfästelse är dock beroende av att tvist redan uppkommit; den kan alltså icke, såsom motsvarande utfästelse enligt lagen om skiljemän, avse framtida tvist, härflytande u r visst rättsförhållande, som angives i utfästelsen. Även om betänkligheter kunna anföras mot en mera allmän utvidgning till framtida tvister av parternas ifrågavarande befogenhet, framträda dock dessa betänkligheter med långt mindre styrka i fråga om de grupper av mål, varom nu är fråga. Med fullt fog synes ock kunna göras gällande, att en handels- och sjöfartsavdelning vid våra större rådhusrätter, sammansatt av såväl lagfarna ledamöter

462 som sakkunniga bisittare, erbjuder lika stora garantier för rättssäkerheten som av parterna utsedda skiljemän. Beredningen anser alltså övervägande skäl tala för att sådan utfästelse, som ovan berörts, må i fråga om mål, som upptages av handels- och sjöfartsavdelning, tilläggas giltighet även i fråga om framtida tvist. Huruvida genom en sådan bestämmelse kan tillgodoses det även av riksdagen framhållna önskemålet i fråga om handelstvisters snabba avgörande är väl ovisst; svaret på denna fråga beror uppenbart av det förtroende, som handels- och sjöfartsavdelningarnas rättsskipning kan komma att tillvinna sig. Bland de företrädare för handel och sjöfart, med vilka beredningen rådgjort, har även framförts tanken att vid sidan av de allmänna domstolarna skulle inrättas en för hela riket gemensam handels- och sjöfartsdomstol med särskilt kvalificerade såväl lagfarna som sakkunniga bisittare. Processkommissionen har i sitt betänkande övervägt ett sådant alternativ samt därvid avvisat detsamma särskilt med hänsyn till det nära sambandet mellan ifrågavarande mål och den allmänna rättsskipningen. Beredningen delar denna uppfattning. Efter att sålunda ha redogjort för de allmänna grunderna för en lagstiftning i förevarande ämne, övergår beredningen till motiven till de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, som beredningen i anslutning till dessa grunder utarbetat. 1 §• Denna paragraf motsvarar första stycket i motsvarande lagrum i 1905 års lag. Ett villkor för målets upptagande av handels- och sjöfartsavdelning är att det enligt gällande forumbestämmelser tillhör rådhusrätten att upptaga målet. Härvid kommer, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, i beaktande den prorogationsrätt, som enligt 10 kap. 16 § nya R.B. tillkommer parterna. För de mål, som skola handläggas av handels- och sjöfartsavdelning, ha föreslagits beteckningarna handelsmål och sjöfartsmål. Såsom framgår av 5 § avse ifrågavarande beteckningar allenast den förevarande lagens tillämpning. 2 §• Enligt 1905 års lag skall rådhusrätt vid behandling av handelsmål bestå av två av rättens lagfarna ledamöter samt två handelskunniga män. I överensstämmelse med processkommissionen har beredningen ansett, att det sakkunniga elementet bör erhålla en något starkare ställning inom domstolen. Härigenom beredes möjlighet för en mera allsidig sammansättning av det sakkunniga elementet inom domstolen och förebygges även i viss mån att uppfattningar av mera intressebetonad karaktär göra sig gällande bland de sakkunniga bisittarna. Att de sakkunniga bisittarna äro flera än de lagfarna och alltså, om de äro ense, kunna bestämma utgången, har i vissa yttranden över processkommissionens förslag gjorts till föremål för erinran. De betänkligheter, som därvid kommit till uttryck, att det sakkunniga

463 elementet skulle tillmätas ett alltför stort inflytande vid bedömandet av rent juridiska spörsmål, anser sig beredningen icke kunna dela. I flertalet av de specialdomstolar, som inrättats för handläggningen av särskilda grupper av mål, såsom ägodelningsrätter och vattendomstolar, är proportionen mellan lagfarna och sakkunniga bisittare i än högre grad till de senares förmån. Med de garantier för ett lämpligt urval av de sakkunniga bisittarna, som förslaget uppställer, föreligger ej heller i detta fall någon anledning, att det sakkunniga elementet skulle komma att missbruka sin majoritetsställning. Den nu förordade sammansättningen av handels- och sjöfartsavdelningar avser främst huvudförhandling och syn å stället. Vid förberedelsen bör, i likhet med vad som iakttagits beträffande tvistemålsprocessen i allmänhet, rätten vara domför med en lagfaren domare. Något hinder föreligger emellertid icke, att rätten redan vid förberedelsen erhåller samma sammansättning som vid huvudförhandlingen. Hinder föreligger ej heller för att, då förberedelsen påbörjats inför en lagfaren domare, de sakkunniga ledamöterna deltaga i den fortsatta förberedelsen. Ur utredningssynpunkt kan ofta vara lämpligt att detta äger rum. Att, såsom skett i motsvarande danska bestämmelser, meddela särskild föreskrift om de sakkunniga ledamöternas medverkan vid förberedelsen, torde dock icke vara erforderligt. 3§. Enligt 2 § i 1905 års lag skola de personer, vilka som handelskunniga bisittare skola tjänstgöra i rådhusrätten, utses av stadsfullmäktige för en tid av två år och till det antal, som Konungen bestämmer. Handels- och sjöfartsnämnden i staden har att i god tid före valet till stadsfullmäktige inkomma med uppgift å de personer, som nämnden anser för uppdraget lämpliga. Uppgiften bör avse minst dubbelt så många personer som de, vilka skola väljas. Antalet handelskunniga ledamöter är vid Stockholms rådhusrätt åtta, vid rådhusrätten i Göteborg tolv och vid rådhusrätten i Malmö fyra jämte lika antal suppleanter för varje rådhusrätt. Antalet av de sakkunniga bisittarna bör avvägas med hänsyn till å ena sidan att varje ledamot mera regelbundet kominer att deltaga i domstolens arbete och å den andra att tjänstgöringen i domstolen ej blir så betungande att personer, som äro verksamma inom handel och sjöfart, avhållas från att ställa sig till förfogande för uppdraget. Hur stor den arbetsbörda är, som kommer att åvila handels- och sjöfartsavdelningarna, beror av åtskilliga förhållanden, som äro svåra att förutse. Beredningen har därför ansett att, såsom i nya R. B. ägt rum beträffande antalet nämndemän i tingslag, allenast minimiantalet bör bestämmas i lagen; detta antal har för de handelskunniga bisittarna bestämts till tolv och för de sjöfartskunniga till nio ledamöter. De handelskunniga ledamöterna ha i förslaget benämnts handelsdomare och de sjöfartskunniga sjöfartsdomare. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att även suppleanter utses. Vid förfall för någon ledamot, som kallats att tjänstgöra, torde ersättare kunna erhållas bland de eljest tjänstefria ledamöterna. Då det

464 är av vikt att de sakkunniga ledamöterna förvärva tillräcklig domarerfarenhet, torde den tid, för vilken de utses, böra vara längre än som föreskrivits i 1905 års lag. Denna tid har i förslaget satts till fyra år. Att i den krets, varur handels- och sjöfartsdomarna skola för varje mål tillkallas, huvudgrenarna inom handel och sjöfart böra vara representerade ligger i öppen dag. Även om, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, å de i målet tillkallade bisittarna icke bör uppställas kravet, att de äga speciella fackinsikter i det ämne, varom målet rör sig, bör dock om möjligt förtrogenhet med förhållandena inom den näringsgren, varom är fråga, vara företrädd bland bisittarna. För att denna synpunkt skall kunna beaktas vid tillkallande av bisittare är av vikt att nyssnämnda krets erhåller en allsidig sammansättning. Med hänsyn till den stora betydelse, som försäkringsväsendet intar i det nutida affärslivet, och då till handelsmål skola hänföras även vissa tvister om försäkringsavtal, har beredningen föreslagit, att av de till handelsdomare utsedda minst två skola äga fackkunskap och erfarenhet i försäkringsrörelse. En motsvarande bestämmelse har i fråga om vissa av sjöfartsdomarna meddelats beträffande fackkunskap och erfarenhet i navigation samt därmed sammanhängande ämnen. I fråga om urvalet av de personer, som skola utses till handels- och sjöfartsdomare, bör uppenbart ett stort inflytande tillkomma de sammanslutningar, som företräda handelns och sjöfartens intressen. Tänkbart vore, att valet förrättades av en gemensam valkorporation med särskild för detta ändamål bestämd sammansättning. På detta sätt utses de handels- och sjöfartskunniga ledamöterna i den danska So- og Handelsretten. En sådan anordning torde dock, vad angår svenska förhållanden, erbjuda vissa svårigheter. Beredningen har i stället ansett sig böra förorda att vissa av Kungl. Maj:t bestämda sammanslutningar skola äga förslagsrätt samt att förordnandet som handels- eller sjöfartsdomare medde las av Kungl. Maj:t. Beträffande skyldighet att åtaga sig uppdrag som handels- eller sjöfarts domare samt att kvarstå i uppdraget överensstämmer förslaget med motsvarande bestämmelser i lagen om arbetsdomstol. Tillräcklig anledning att, såsom skett i 1905 års lag, principiellt utesluta avsägelse även för det fall, att den utsedde ej åtagit sig uppdraget, torde ej föreligga. Handels- eller sjöfartsdomare bör uppenbart fylla de allmänna kvalifikationer, som i 4 kap. 1 § nya R. B. uppställas i fråga om domare; med hänsyn till nämnda stadgande har den bestämmelse i detta ämne, som upptagits i 3 § av 1905 års lag, icke erhållit någon motsvarighet i förslaget. Beträffande den ställning, som handels- eller sjöfartsdomaren intager i domstolen, böra gälla samma regler som i fråga om rådman. En fråga, som i utländsk lagstiftning besvarats olika, är den om handelseller sjöfartsdomares rätt till arvode. Enligt danska lagen tillkommer honom rätt till arvode. I 1905 års lag har uttryckligen stadgats förbud för handelskunnig ledamot att i sådan egenskap uppbära arvode. Rätt till ersättning är däremot tillerkänd de patentsakkunniga ledamöter, som i vissa patentmål äro bisittare i Stockholms rådhusrätt, och patentutredningen har uti sitt år 1942

465 avgivna förslag upptagit en motsvarande bestämmelse, övervägande skäl torde tala för, att denna princip tillämpas även i förevarande fall. Då städernas rättsskipning bekostas av vederbörande stad, torde ersättningen böra utgå av stadens medel.

4§. Såsom framgår av beredningens motiv till nästföregående paragraf bör domstolen för varje mål sammansättas med hänsyn till målets art. I främsta rummet följer härav, att, om målet är att anse som handelsmål, handelskunniga bisittare böra tjänstgöra; i sjöfartsmål böra bisittarna utväljas ur sjöfartsdomarnas krets. Denna huvudregel kan dock icke tillämpas undantagslöst. Vissa mål äro av den beskaffenhet att de kunna sägas angå såväl handel som sjöfart. Sålunda kan behov föreligga att i ett sjöfartsmål tillkalla försäkringskunniga ledamöter. Även inom den särskilda gruppen av handelseller sjöfartsdomare kan ett visst urval ur denna synpunkt vara påkallat. Vid tillkallande av ledamöter för tjänstgöring måste uppenbart även hänsyn tagas till en skälig fördelning av de olika bisittarnas arbetsbörda. Närmare bestämmelser härom böra, såsom framgår av 10 § i förslaget, meddelas i administrativ ordning. Utan uttryckligt stadgande torde vara tydligt, att det tillkommer rättens ordförande att bestämma vilka bisittare skola tillkallas. Stadgandet i andra stycket motsvarar 8 § i 1905 års lag. 5 §. Beträffande den allmänna gränsdragningen mellan mål, som böra handläggas av handels- och sjöfartsavdelning, och andra mål hänvisas till den allmänna motiveringen. Att tvister om handelsavtal, d. v. s. avtal, som ingåtts av köpmän i och för deras rörelse, i regel böra hänföras till handelsmål, ligger i sakens natur. Såsom köpman anses, enligt den definition som i köplagen och andra författningar givits åt detta begrepp, envar som är skyldig att föra handelsböcker. I lagtexten ha angivits några typfall av sådana avtal. Till de grupper, som icke särskilt nämnts, höra kreditavtal, såsom växel och check, arbetsbeting och olika former av entreprenadavtal, i den mån de icke äro att hänföra till köp av lös egendom, samt fraktavtal. Beträffande tvister om dessa och vissa andra avtal har beredningen ansett någon ovillkorlig regel om deras hänförande till handelsmål icke böra meddelas. Av bestämmelsen i andra stycket torde emellertid följa, att de i ett stort antal fall komma att anses som handelsmål. Som beredningen framhållit i den allmänna motiveringen ha till handelsmål hänförts vissa försäkringstvister. Härvid har emellertid införts den begränsningen, att försäkringen skall avse skadeförsäkring och ha till föremål ett intresse, som sammanhänger med industri-, handels- eller annan jämförlig rörelse. Även tvister om rättsförhållande, som avses i lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis, ha ansetts böra hänföras till handelsmål; något undantag har icke ansetts påkallat för det fall, att någon av -°>0—411530

466 kontrahenterna ej skulle vara att anse som köpman. Att tvister om bolagsmäns inbördes rättigheter och skyldigheter i handelsbolag avse förhållanden, för vilkas bedömande handelskunnighet är av betydelse, torde vara uppenbart. Tvister av detta slag ha därför undantagslöst hänförts till handelsmål. I många fall torde även tvister mellan bolagsmännen i enkelt bolag böra behandlas som handelsmål, särskilt då bolagsavtalet ingåtts mellan köpmän. Sådana fall äro att bedöma enligt bestämmelserna i andra stycket. Till handelsmål ha slutligen uttryckligen hänförts tvister om firma eller varumärke. Enligt sjölagen anses som sjörättsmål varje mål, som skall bedömas efter sjölagen, oavsett om målet är att hänföra till tvistemål eller brottmål. Av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen, har beredningen ansett endast sådana sjörättsmål, som äro av tvistemåls karaktär, böra handläggas av handels- och sjöfartsavdelning. Vad angår de tvistemål, som skola bedömas enligt sjölagen, är regeln däremot undantagslös. På grund av bestämmelsen i andra stycket kunna även tvister utom sjölagens område komma att hänföras till sjöfartsmål. Bestämmelsen i tredje stycket inrymmer åt parterna rätt att, om de äro ense, bestämma, att målet ej skall anses som handels- eller sjöfartsmål. Någon sådan rätt tillkommer däremot ej ensidigt någon av parterna. I sistnämnda hänseende överensstämmer förslaget med 9 § i 1905 års lag. Däremot avviker förslaget så till vida från nämnda lagrum, att målets behandling som handels- eller sjöfartsmål är oberoende av huruvida part gjort framställning därom. Angående skälen till denna avvikelse hänvisas till den allmänna motiveringen. Slutligen har i sista stycket gjorts ett undantag för sådana tvistemål, för vilkas behandling är föreskriven viss annan särskild sammansättning av rätten såsom av Stockholms rådhusrätt vid behandlingen av patentmål. Dess- j utom har beträffande klander av dispasch hänvisats till sjölagens bestäm-1 melser i ämnet. Att sjöförklaring och sjöförhör icke äro att hänföra till sjöfartsmål i lagens mening följer redan därav, att den handläggning, som därmed avses, icke är att anse som rättegång i tvistemål.

6§. Enligt 10 § i 1905 års lag skola, då av flera tvistefrågor, som enligt allmänna processuella regler böra förenas i en rättegång och alltså handläggas gemensamt, någon men icke alla är av handelsmåls egenskap, samtliga handläggas i den ordning, som är föreskriven för handelsmål. Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen framhöll högsta domstolen, att genom detta stadgande åt lagens tillämpning givits en utsträckning, som ginge vida utöver lagens syfte, då en ringa och för den egentliga tvistens bedömande alldeles oväsentlig tvistefråga av handelsmåls egenskap skulle kunna föranleda, att handelskunniga ledamöter komme att deltaga i behandlingen av viktiga och invecklade frågor, som vore alldeles oberoende av deras sakkunskap. Högsta domstolens flesta ledamöter föreslogo, att rätten i nu ifrågavarande fall skulle äga efter omständigheterna pröva, om den skulle erhålla särskild sammansättning. Ett justitieråd ansåg, att de handelskunniga ledamöterna borde del-

467 taga i den huvudsakliga prövningen av målet allenast såvitt anginge tvistefråga av handelsmåls egenskap och målet i övrigt bedömas av domstolen i dess vanliga sammansättning. I sitt bemötande av högsta domstolens anmärkning framhöll departementschefen i huvudsak, att det ålåge rätten att från ett handelsmål utsöndra sådana frågor, vilka därmed icke ägde samband, samt att de återstående frågor, som borde handläggas gemensamt med handelsmålet, i regel icke kunde förlora på, att merkantila insikter vore företrädda inom domstolen. De regler om förening av mål, som äro meddelade i 14 kap. nya R. B., medgiva i ett stort antal fall gemensam handläggning av flera käromål. Det torde därför ej sällan komma att inträffa att flera mål, av vilka något men ej alla är att anse som handels- eller sjöfartsmål, enligt nämnda regler skola handläggas i en rättegång. Såsom departementschefen framhållit torde väl i allmänhet vara lämpligast att samtliga målen handläggas som handels- eller sjöfartsmål. I detta sammanhang må ock erinras om det föreslagna stadgandet i 5 § andra stycket, som medger domstolen att till handels- eller sjöfartsmål hänföra även annan tvist än som avses i första stycket av sistnämnda paragraf. Emellertid torde, såsom högsta domstolen framhållit, fall kunna förekomma då den tvist, som är att anse som handels- eller sjöfartsmål, är i förhållande till övriga tvistefrågor av alltför obetydlig beskaffenhet för att den gemensamma handläggningen av målen skall äga rum i den för handelseller sjöfartsmål föreskrivna ordningen. Lika med högsta domstolen anser beredningen därför en viss valfrihet böra tillkomma rätten att förfara efter omständigheterna. Tydligt är dock att i fall, då enligt 14 kap. nya R. B. gemensam handläggning bör äga rum, olägenheterna av ett särskiljande av målen äro så stora, att en uppdelning å skilda handläggningar icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till det nu anförda har i första stycket av förevarande lagrum föreskrivits att då vid rådhusrätten förekomma mål, som böra handläggas i en rättegång, och något men ej alla är att anse som handels- eller sjöfartsmål, rätten äger efter omständigheterna förordna antingen att samtliga målen skola handläggas som handels- eller sjöfartsmål eller ock att målen skola handläggas i den ordning, som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. Att påståenden och invändningar, som framställas av part och omedelbart angå den tvist, som förekommer till handläggning, skola behandlas i samma ordning, följer av allmänna processuella regler. En viss särställning intager i detta hänseende yrkande om kvittning. Skäl kunna anföras för den ståndpunkten att ett sådant yrkande bör, om det grundar sig å rättsförhållande, som avses i 5 §, med hänsyn till ordningen för dess handläggning likställas med handels- och sjöfartsmål. Denna ståndpunkt skulle innebära att om i ett tvistemål, som ej är att hänföra till handels- eller sjöfartsmål och alltså skulle behandlas i den för tvistemål i allmänhet föreskrivna ordning, framställes kvittningsyrkande på grund av rättsförhållande, som avses i 5 §, rätten skulle äga förordna, att målet skulle handläggas som handelseller sjöfartsmål, liksom omvänt att ett handels- eller sjöfartsmål skulle på grund av ett framställt yrkande om kvittning behandlas som tvistemål i allmänhet. Enligt beredningens åsikt torde, särskilt u r praktisk synpunkt,

468 övervägande skäl tala för att en framställd kvittningsinvändning icke bör äga någon inverkan å ordningen för målets handläggning; oberoende av kvittningsinvändningens natur bör den alltid kunna prövas i samma ordning som det mål, vari yrkandet framställts. Till förebyggande av ovisshet på denna punkt har i lagrummet intagits bestämmelse härom.

Frågan huruvida ett mål, som förekommer till handläggning vid rådhusrätten, skall anses som handels- eller sjöfartsmål, bör tydligen avgöras på ett så tidigt stadium som möjligt. I många fall torde målets natur framgå av stämningsansökan och målet bör då omedelbart tilldelas handels- och sjöfartsavdelningen för vidare behandling. I andra fall kan frågan vara mera tveksam. Det synes då lämpligt att denna fråga avgöres redan under förberedelsen. Såsom framgår av 2 § andra stycket må i fråga om rättens domförhet vid förberedelsen allmänna regler tillämpas. Prövningen av frågan, huruvida ett mål är att anse som handels- eller sjöfartsmål, är oberoende av invändning från parts sida; parterna äga disposi- I tionsrätt över densamma endast i den mån sådan enligt lagen är tillerkänd dem. Såsom framgår av 5 § kan emellertid parternas ståndpunkt vara av betydelse särskilt vid den prövning, som avses i andra stycket i nämnda lagrum. Parternas önskemål och påståenden i detta hänseende måste dock framföras på ett tidigt stadium. Därest en part önskar att målet på grund j av nämnda stadgande bör behandlas som handels- eller sjöfartsmål, bör han framställa begäran därom, om han är kärande, redan i stämningsansökan, och om han ä r svarande, vid svaromåls avgivande. Skulle parterna ha enats om, att ett mål, som eljest skulle vara att anse som handels- eller sjöfartsmål, ej skall behandlas som sådant, bör även underrättelse därom meddelas redan i stämningsansökan. I viss anslutning till föreskrifterna i 9 § i 1905 års lag h a r därför i denna paragraf stadgats, att käranden bör göra sin framställning redan i stämningsansökan samt att svaranden h a r att yttra sig i frågan, då h a n första gången skall föra talan i målet, alltså vid första inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, i sitt svaromål. Då målet upptagits till förberedelse, bör rätten snarast fatta ståndpunkt till denna fråga, (nnan beslut fattas, bör rätten i tveksamma fall lämna parterna tillfälle att yttra sig i frågan. Någon föreskrift om att beslut om ordningen för målets handläggning alltid skall meddelas av handels- och sjöfartsavdelningen har icke ansetts böra meddelas. Uppenbart är, att fråga om ordningen för ett måls handläggning som handels- eller sjöfartsmål eller som vanligt tvistemål kan uppkomma även vid handläggningen av mål å andra avdelningar av rådhusrätten. Att såsom en ovillkorlig fordran uppställa att sådan fråga alltid skall hänvisas till avgörande i handels- och sjöfartsavdelning skulle kunna medföra praktiska olägenheter. Tydligt är emellertid, att det ofta är lämpligt att avgörandet sker å handels- och sjöfartsavdelningen. Sedan beslutet fattats, kommer allt efter beslutets innehåll målets fortsatta behandling att äga rum antingen

469 å handels- och sjöfartsavdelning eller å annan avdelning av rådhusrätten. Särskild föreskrift härom torde icke erfordras. Mot rättens beslut om ordningen för målets handläggning m å talan ej föras. Stadgandet härom överensstämmer med 11 § i 1905 års lag. 8§. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till ifrågavarande lagförslag torde vara önskvärt att befogenhet lämnas parterna att även med hänsyn till framtida tvist överenskomma om begränsning av fullföljden i mål, som handlägges å handels- och sjöfartsavdelning. För en sådan överenskommelse böra emellertid gälla samma villkor, som föreskrivas i 10 kap. 16 § nya R.B. i fråga om överenskommelse om forum.

9§. Denna paragraf överensstämmer med innehållet i 12 § i 1905 års lag. 10 §. De närmare bestämmelserna om handels- och sjöfartsavdelningarnas organisation och verksamhet samt handels- och sjöfartsdomarnas tjänstgöring torde böra meddelas i arbetsordningar för de rådhusrätter, varom är fråga.

Förslag till

Lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål. Med upphävande av lagen den 20 juni 1905 (nr 38 s. 17) om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål förordnas som följer: 1 §• I envar av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skola finnas en eller flera särskilda avdelningar för handläggning, enligt vad i denna lag sägs, av handels- och sjöfartsmål, som må upptagas av rådhusrätten. 2 §• Handels- och sjöfartsavdelning skall bestå av lagfaren ordförande och en annan lagfaren ledamot i rådhusrätten samt tre handels- eller sjöfartskunniga domare. Vid handläggning, som ej avser huvudförhandling eller syn å stället, må dock rätten äga den sammansättning som i allmänhet är föreskriven för rådhusrätts domförhet vid sådan handläggning.

470 3 §. Efter förslag av de sammanslutningar inom handel och sjöfart, som Konungen bestämmer, förordnar Konungen beträffande rådhusrätt, där handels- och sjöfartsavdelning skall vara inrättad, för en tid av fyra år i sänder, minst tolv handelskunniga personer att vara handelsdomare och minst nio sjöfartskunniga personer att vara sjöfartsdomare. Härvid skall såvitt möjligt tillses, att skilda grenar av handel och sjöfart bliva företrädda. Av dem, som utses till handelsdomare, böra minst två äga fackkunskap och erfarenhet i försäkringsrörelse och av dem, som utses till sjöfartsdomare, minst fyra besitta fackkunskap och erfarenhet i fartygs navigering och därmed sammanhängande ämnen. Den som åtagit sig uppdrag som domare må ej utan giltigt skäl avsäga sig uppdraget. Avsägelse prövas av Konungen. Då domare avgår, skall efter förslag, som i första stycket sägs, ny domare utses för återstoden av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Om handels- eller sjöfartsdomare gälle i övrigt vad om rådman är stadgat; dock erfordras ej, att han är lagfaren. Handels- eller sjöfartsdomare äge för sin tjänstgöring i rådhusrätten åtnjuta ersättning av stadens medel enligt grunder, som bestämmas av Konungen. 4 §. Vid handläggning av handelsmål böra bland de till handelsdomare utsedda och vid handläggning av sjöfartsmål bland de till sjöfartsdomare utsedda erforderligt antal kallas till tjänstgöring i rätten. I mål, vari fackkunskap i både handel och sjöfart kan antagas vara av betydelse, må dock i rätten tjänstgöra såväl handels- som sjöfartsdomare. Är domare, som kallats, av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från domstolens sammanträde och kan annan till domare utsedd ej utan tidsutdräkt infinna sig, kalle ordföranden i stället annan lämplig handels- eller sjöfartskunnig person att vid målets behandling tjänstgöra i domstolen. 5 §. Vid tillämpningen av denna lag anses som handelsmål: tvist om handelsköp, handelskommission, handelsagentur, firma eller varumärke, rättsförhållande, som avses i lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis, eller skadeförsäkring, om försäkringen avser industri-, handels- eller annan jämförlig rörelse, så ock tvist om bolagsmäns inbördes rättigheter och skyldigheter i handelsbolag; samt som sjöfartsmål: tvist, som skall bedömas enligt sjölagen. Som handels- eller sjöfartsmål må ock anses annan tvist än i första stycket sägs, om fackkunskap och erfarenhet i handel eller sjöfart kan antagas vara av särskild betydelse för tvistens avgörande.

471 Äro båda parterna ense, att målet skall behandlas i den ordning, som är föreskriven för tvistemål i allmänhet, skall målet ej anses som handels- eller sjöfartsmål. Ej heller skall som handels- eller sjöfartsmål anses tvist, för vars handläggning är föreskriven annan särskild sammansättning av rätten än i 2 § sägs. Om klander av dispasch är stadgat i sjölagen. 6 §.

Förekomma vid rådhusrätten mål, som böra handläggas i en rättegång, och är något men ej alla att anse som handels- eller sjöfartsmål, äge rätten efter omständigheterna förordna antingen att samtliga målen skola handläggas som handels- eller sjöfartsmål eller ock att målen skola handläggas i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. Yrkande om kvittning för fordran må, utan hinder av vad nu sagts, prövas i samma ordning som det mål, vari yrkandet framställts. 7 §•

Rätten har att under förberedelsen bestämma, huruvida målet skall handläggas som handels- eller sjöfartsmål eller i den ordning, som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. Vill part framställa begäran om ordningen för målets handläggning, bör framställningen göras av käranden i stämningsansökan och av svaranden, då h a n första gången skall föra talan i målet. Mot rättens beslut må talan ej föras. 8 §.

Vad i 49 kap. 1 § samt 54 kap. 1 § rättegångsbalken är stadgat om utfästelse att ej fullfölja talan mot rådhusrätts eller hovrätts dom skall i mål, som handlägges av handels- och sjöfartsavdelning, avse även framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande; dock vare i sådant fall allenast skriftlig utfästelse gällande. 9 §. Vad i denna lag är stadgat om handläggning av handels- och sjöfartsmål skall efter Konungens förordnande därom äga tillämpning även å rådhusrätt i annan stad än i 1 § sägs. 10 §. Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 194 . Den skall icke äga tilllämpning å mål, vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före nämnda dag.

472 Bilaga

B.

Sammanställning av yttranden över processlagberedningens förslag till lag om handläggning vid vissa radhusrätter av handels- och sjöfartsmål. Förslaget tillstyrkes av Stockholms rådhusrätt, tre ledamöter av rådhusrätten i Göteborg, två ledamöter av rådhusrätten i Malmö, Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges speditörföreningars riksförbund samt med viss reservation av Svenska handelsagenters förening och Skånes handelskammare. Svenska handelsagenters förening finner tveksamt, om den föreslagna domstolstypen kommer att tillvinna sig affärslivets förtroende i så hög grad, att den godtages som slutlig instans. En betingelse härför är, att de lagfarna domarna kunna utväljas bland verkligt erfarna handels- och sjöfartsjurister samt erhålla en permanent placering på handelsavdelningarna. Föreningen knyter sitt tillstyrkande till den förutsättningen, att det genom tillämpningsbestämmelser skapas garantier för en fullgod rekrytering av det lagfarna elementet. Skånes handelskammare finner förslaget icke hava helt tillgodosett önskemålet om ett snabbare avgörande av hithörande rättstvister. Handelskammaren måste således anse förslaget vara endast ett steg på vägen. Handelskammaren betraktar emellertid förslaget som ett välbetänkt experiment genom vilket en slutlig lösning av snabbhetsfrågan inte behöver alltför mycket förhalas. Det förefaller handelskammaren troligt, att ett lyckligt utfall av förslagets genomförande framdeles åtminstone skall kunna minska instanserna till två. Till en sådan, enligt handelskammarens mening lycklig utgång skulle säkerligen bidraga om de lagfarna ledamöterna i de föreslagna domstolarna eller i varje fall ordföranden för viss, ej alltför kort tidsperiod förordnades av Kungl. Maj :t. Härigenom skulle inom de if rågakommande rådhusrätterna kunna undvikas ålders- och prestigehänsyn och rätt man kunna sättas på rätt plats. Under åberopande av vad sålunda anförts förordar handelskammaren, att den föreslagna ordningen försöksvis genomföres. Smålands och Blekinge handelskammare finner förslaget vara för litet genomgripande för att dess genomförande skulle innebära en fullgod eller ens nöjaktig lösning av den föreliggande frågan. Då förslaget trots de svagheter, som vidlåda det, kan innebära en förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden, vill handelskammaren dock icke avstyrka detsamma. Förslaget avstyrkes av Göteborgs rådhusrätts majoritet (9 mot 3), Malmö rådhusrätts majoritet (6 mot 2), Sveriges advokatsamfund, flertalet handels-

kammare (9 st.), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Stockholms rederiförening och Sjöassuradörernas förening. Beträffande kommerskollegii ståndpunkt hänvisas till kollegiets yttrande (Bil. C). De anmärkningar, som riktats mot förslaget, hänföra sig huvudsakligen dels till frågan om sakkunniga lekmäns medverkan i handels- och sjöfartsmål, dels till önskemålet om särskild snabbhet i rättsskipningen på detta område.

Uttalanden angående medverkan av sakkunniga lekmän. Kooperativa förbundets styrelse: Vid övervägande av spörsmålet, om institutionen med sakkunniga lekmän bör införas i domstolarna vid behandling av handelsmål, har styrelsen ansett sig böra fästa det allra största avseende vid de påtagliga svårigheter i fråga om rättssäkerhetens vidmakthållande, vilka skulle uppstå, om man skapade domstolsorgan med ledamöter, vars objektiva inställning till de tvister, som de sattes att avdöma, vore diskutabel. Enligt § 3 i lagförslaget skall Konungen utse de handelskunniga bisittarna »efter förslag av de sammanslutningar inom handel, som Konungen bestämmer». Man kan alltså antaga, att de sammanslutningar, som, om förslaget godtages, anmodades nominera kandidater till lekmannadomarbefattningarna, skulle bliva olika organisationer inom handel, industri och försäkringsverksamhet. De sakkunniga, som föresloges av dessa organisationer, skulle säkerligen komma att uttagas bland representativa personer inom respektive organisationer. De utsedda sakkunniga skulle därför — mången gång kanske helt omedvetet — vara inställda på att försvara och tillgodose de principer, på vilka den sakkunniges egen organisation grundar sin verksamhet. Lekmannadomarnas uppfattning om vad som är rätt och riktigt inom affärslivet, skulle alltså komma att härledas från den inom respektive organisationer vedertagna åskådningen. Denna skulle på så sätt komma att få ett betydande normativt inflytande i fråga om de sakkunniga bisittarnas ställningstagande 1 de olika tvisterna. Med den i vissa frågor ensidigt monopolistiska uppfattning, som är förhärskande inom stora delar av affärslivet angående vad som är att anse såsom god affärssed — det finns ju till och med de, som anse att nyetableringskontroll och märkesvaruinstitut stå i överensstämmelse med god affärssed — har man grundad anledning förmoda, att lekmännen i handelsdomstolarna icke komme att objektivt lösa den för dem uppställda, huvudsakliga arbetsuppgiften, nämligen att tillföra domstolen den allmänna kunskap om handelsförhållanden, som antagits vara erforderlig för det sakliga materialets bedömande. Det skulle väl snarare bli så, att lekmännens av

474 olika konkurrens- och egenintressen influerade uppfattningar komme att försvåra de lagfarna ledamöternas strävanden att träffa de med hänsyn till gällande rätt riktiga domsluten. Styrelsen anser sig på angivna grunder böra avstyrka, att institutionen med lekmannabisittare införes i de domstolar, som skola behandla handelstvister. Beträffande sjöfartsmålen, ligger frågan något annorlunda till. Detta gäller framför allt i fråga om rent sjöfartstekniska spörsmål. Vid handläggningen av dylika ärenden liksom vid flertalet sjöfartsmål i övrigt, synes man kunna utgå ifrån, att lekmannarepresentanter kunde utses så, att de företrädde mot varandra stridande intressen (redare-, befraktare- och försäkringsintressen), varigenom riskerna för att ensidiga domslut skulle komma att tillskyndas av lekmannabisittarna kunna minskas. Styrelsen vill därför icke ställa sig helt avvisande till förslaget att införa lekmän i domstolar, som skola behandla sjöfartsmål. Malmö rådhusrätts majoritet (6 mot 2) anser medverkan av sakkunniga lekmän såsom domare i handels- och sjöfartsmål icke vara erforderlig och knappast ägnad att medföra ökat förtroende. Stockholms rådhusrätts majoritet (10 mot 3) anser det kunna ifrågasättas, om det föreligger ett verkligt behov av sakkunniga lekmäns medverkan inom den del av rättsskipningen, som angår handeln. Vad sjöfartsmålen beträffar anses däremot sakkunnigas medverkan inom rätten vara av större betydelse. Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund intaga den ståndpunkten, att medverkan av sakkunniga lekmannadomare icke bör vara obligatorisk. Sådan medverkan bör förekomma, endast om parterna överenskommit därom eller rätten med hänsyn till målets beskaffenhet finner det önskvärt. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förklarar sig kunna vitsorda, att inom näringslivet finnes önskemål om representation vid domstolarna av den merkantila och sjöfartstekniska sakkunskapen. Samtliga övriga handelskammare som yttrat sig (10 st.) samt Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Sjöassuradörernas förening och Sveriges speditörföreningars riksförbund uttala sig mer eller mindre direkt i samma riktning. Sveriges fartygsbefälsförening uttalar, att fartygsbefälet anser det vara av mycket stort värde, att domstolarna ha omedelbar tillgång till praktisk sakkunskap inom sjöfarten. Ett förverkligande av beredningens förslag skulle vara ägnat att i hög grad stärka förtroendet för domstolarnas objektivitet. Stockholms rederiförening anser betydande fördelar vara att vinna, om sakkunniga lekmän finge deltaga i handels- och sjöfartsmål. Juristerna skulle för målens utredande och sakfrågans bedömande äga omedelbar tillgång till lekmännens erfarenhet och kunskap om affärslivets förhållanden och sålunda genom lekmannaelementet bibringas en riktig syn på föreliggande tvistefrågor. Lekmannadomarna åter skulle genom de lagfarna ledamöterna ej blott

475 förvärva erforderlig kunskap om lagstiftningen och dess rätta innebörd utan laven en vidgad syn beträffande det objektiva bedömandet av föreliggande rättsliga spörsmål med bortseende från enskilda partssynpunkter. Även två ledamöter av rådhusrätten i Malmö framhålla, att samarbete mellan jurister och lekmän i en domstol torde vara till båtnad för båda kategorierna. Göteborgs rådhusrätts majoritet (9 mot 3), Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Gävle anse skäl tala för medverkan av sakkunniga även i överrätt. Handelskammaren i Gävle tillägger, att dylik medverkan synes nödvändig i hovrätterna. Man bör emellertid undvika att få handels- och sjöfartsdomare med högre och lägre kvalifikationer. Saken bör därför lämpligen ordnas så, att hovrätten bland underrättens handels- och sjöfartsdomare tillkallar tre andra personer än de, som dömt i den lägre instansen. Uttalanden beträffande utsikterna att åstadkomma ökad snabbhet i rättsskipningen på förevarande område. Stockholms handelskammare: Huruvida kravet på handelstvisternas snabba avgörande kommer att tillgodoses genom förslagets möjligheter att avstå från fullföljd, beror uppenbart av det förtroende som handels- och sjöfartsavdelningarnas rättsskipning kan komma att tillvinna sig. Saknas tilltron till domstolarnas kompetens för de specialuppgifter det här i allmänhet gäller, torde fullföljdsavsägelser i större omfattning icke komma till stånd. Snabbhetskravet kommer då icke att tillgodoses, med påföljd att domstolarna icke kunna hävda sig i förhållande lill skiljemannaförfärandet. Av utomordentlig vikt vid anordnandet av en utav jurister och lekmannadomare bestående handels- och sjöfartsdomstol är att sörja för tillgodoseendet av de höga anspråk som måste ställas på domstolens lagfarna ledamöter. Främst gäller givetvis detta domstolens ordförande. Utöver framstående juridisk skicklighet och erfarenhet måste denne, för att å ena sidan domstolens lekmannainslag skall kunna rätt utnyttjas och å andra sidan lekmännens majoritetsställning icke skall befaras understundom föranleda inkonsekventa domslut, äga utpräglad fallenhet för att sätta sig in i handels- och sjöfartslivets praktiska sidor. Allenast under en ordförande, som med dessa egenskaper kan sätta sin personlighets prägel på domstolens arbete, kan samarbetet mellan juristerna och lekmännen i domstolen komma till sin fulla rätt. Dessa önskemål låta sig emellertid näppeligen förena med domstolens anordnande som avdelning av en rådhusrätt. Det kan ingalunda tagas för visst, att ens inom en av de största rådhusrätterna alltid finnas domare som fylla de särskilda anspråk, varom här är fråga. Även om det i och för sig skulle låta sig göra att till rådhusrätten förvärva särskilda för denna uppgift lämpade domare, torde hinder möta att inom domstolens organisationsram bereda dessa en för sådant syfte tillräcklig avlöning. Särskilt betänkligt bleve

476 det givetvis, om ordförandena på handelsavdelningarna k o m m e att bland rådhusrätternas ledamöter utses mera efter anciennitet än efter duglighet och lämplighet för uppdraget. Nära tillhands ligger också faran att rådhusrätternas jurister komme att i utbildningssyfte cirkulera mellan handelsavdelningarna och övriga avdelningar till men för den kontinuitet som är nödvändig för en handelsdomstols verksamhet. Nu berörda förhållanden kunna enligt handelskammarens uppfattning även medföra svårigheter i fråga om rekryteringen av lekmannaledamöter i de föreslagna handelsavdelningarna. Enligt handelskammarens mening råder det numera icke tvivel om att tillräckligt kvalificerade personer i erforderligt antal kunna påräknas som lekmannabisittare i handels- och sjöfartsdomstolar anordnade i vårt lands största handelscentra, under förutsättning att dessa domstolar erhålla en oomtvistlig auktoritetsställning. Däremot synes det vara tvivel underkastat, huruvida man kan förvänta, att högt kvalificerade representanter för landets näringsliv skola anse sig kunna offra tid och krafter åt domarvärv i en domstol, vars utslag i flertalet fall endast bleve en etapp på vägen till målets slutliga avgörande. I all synnerhet gör sig denna synpunkt gällande, om en stor del av domstolens tid komme alt, såsom troligen bleve fallet med de föreslagna handelsavdelningarna, upptagas av mål av mer eller mindre bagatellartad beskaffenhet. En dylik utveckling komme tydligen i sin tur att menligt inverka på kvaliteten av avdelningarnas arbete och att ytterligare minska benägenheten att träffa överenskommelser om avstående från fullföljdsrätt. I stort sett samma synpunkter anföras av Sveriges advokatsamfund, handelskamrarna i Norrköping, Göteborg och Örebro, Sveriges redareförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Stockholms rederiförening och Sjöassuradörernas förening. Gotlands handelskammare och handelskammaren i Gävle samt Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening framhålla som ett villkor för näringslivets förtroende, att de lagfarna ledamöterna äga höga kvalifikationer och särskild fallenhet för att sätta sig in i handels- och sjöfarlslivets praktiska sidor. Allmänna sjöfartsföreningen anför med instämmande av skeppsklarerare- och skeppsmäklareföreningen: I fråga om en domstol för handels- och sjöfartsmål måste ställas mycket stora anspråk på insikter och erfarenheter hos domstolens lagfarna ledamöter icke enbart i fråga om svensk lagstiftning och rättspraxis i allmänhet på olika områden utan också — och detta är lika viktigt — på den internationella rättens område i viss utsträckning. I visst fall är också redan i samband med iagstiftningen direkt förutsatt, att förtrogenhet även med utländsk rättspraxis måste vara för handen vid domstol, som har att döma i mål av här ifrågavarande slag. Sjölagstiftningskommittén framhåller sålunda att domstolarna vid lagens tillämpning ha att finna vägledning jämväl från ickeskandinavisk judikatur, framför allt engelsk sådan Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund uttala att de föreslagna handels- och sjöfartsavdelningarna sanno-

likt icke skulle tillvinna sig nämnvärt större förtroende hos affärslivets män än den enligt 1905 års lag erbjudna anordningen för handläggning av handelsmål. Som skäl härför anföres, att affärslivets mest framträdande representanter icke kunna förväntas vilja ställa sig till förfogande för tjänstgöring i en domstol, där med hänsyn till det stora antalet bagatellmål arbetsbördan skulle bliva avsevärt betungande och där de icke skulle få känslan, att deras inflytande vore av större betydelse, enär domstolens avgöranden skulle få överklagas i vanlig ordning. Smålands och Blekinge handelskammare samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare anföra, att beredningens förslag icke torde medföra någon större tidsvinst, då antalet instanser skulle komma att bliva oförändrat. Skånes handelskammare och Svenska handelsagenters förening finna förslaget icke innefatta tillräckliga garantier för ett snabbt avgörande. (Se ovan under tillstyrkande yttranden.) Två ledamöter av rådhusrätten i Malmö anföra: Farhågor ha uttalats för att frånvaron av bestämmelser i förslaget avsedda att garantera ett lämpligt personval å juristsidan skulle medföra, att ancienniteten skulle komma att väga tyngre än kompetensen och att kontinuiteten ingalunda komme att säkerställas. Dessa farhågor torde vara obefogade. Uppenbart är, att då rådhusrätternas arbetsordningar i anledning av processreformen omarbetas och då dessa sedermera skola tillämpas, handels- och sjöfartsavdelningarnas speciella karaktär måste beaktas. Det synes vara all anledning att tro, att de föreslagna handels- och sjöfartsavdelningarna skulle komma att omfattas med förtroende av näringslivets män. Av icke ringa betydelse torde därvid vara det inflytande på opinionsbildningen, som kan utövas av de personer i framskjuten ställning, vilka torde komma att ingå i domstolarna såsom sakkunniga ledamöter. Med hänsyn härtill torde det icke vara för djärvt att antaga, att handels- och sjöfartsavdelningarna komma att fungera som enda instans i ett stort antal mål. I samband med kritiken mot beredningens förslag ha i flertalet yttranden framställts önskemål om andra åtgärder på förevarande område. I allmänhet förordas tillskapandet av en eller flera specialdomstolar; i några yttranden föreslås i stället, att särskilda handels- och sjöfartsavdelningar skola inrättas vid hovrätterna.

Uttalanden angående lämpligheten av specialdomstolar. Till förmån för inrättande av specialdomstolar uttala sig en ledamot av rådhusrätten i Göteborg, Sveriges advokatsamfuud, flertalet av de handelskammare som yttrat sig (9 av 11), Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveri-

478 ges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Stockholms rederiförening och Sjöassuradörernas förening. Kooperativa förbundet förklarar sig intet hava att invända mot att en specialdomstol för handelsmål upprättas, som består av enbart lagfarna ledamöter. Stockholms rådhusrätt och Kommerskollegium avstyrka förslaget om specialdomstolar. Stockholms rådhusrätt anför: Inrättandet av en eller flera fristående specialdomstolar skulle medföra en splittring av domstolsväsendet, som på grund av det nära sambandet mellan ifrågavarande mål och den allmänna rättsskipningen måste betraktas såsom varken nyttig eller nödig. Av olika skäl torde det, därest detta alternativ föredroges, kunna bliva fråga om allenast en för hela riket gemensam handels- och sjöfartsdomstol, något som med hänsyn till det genom den nya rättegångsbalken ökade kravet på parternas personliga inställelse skulle medföra stora olägenheter. Handelskammaren i Gävle, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund finna specialdomstolar vara att föredraga framför beredningens förslag men anse dock för stora svårigheter för en sådan lösning föreligga. Industriförbundet anför: Under förutsättning att endast en för hela riket avsedd domstol av detta slag inrättades och att såsom ordförande i densamma kunde förvärvas en person med verkligt framstående kvalifikationer för uppgiften, skulle en dylik organisation otvivelaktigt erbjuda beaktansvärda fördelar ur näringslivets synpunkt. Domstolen skulle sannolikt förvärva sådant anseende bland näringslivets män, att parterna i stor utsträckning komme att åtnöjas med dess domslut. Emellertid vore en sådan lösning samtidigt behäftad med den svagheten, att det för de rättssökande affärsmännen i stora delar av landet skulle ställa sig obekvämt och bliva förenat med ökade kostnader att för här avsedda mål anlita denna domstol. Härtill kommer att affärsmännen särskilt i vissa större affärscentra utanför domstolens förläggningsort torde finna en sådan anordning även av andra skäl icke tillfredsställande. För att råda bot på dessa olägenheter skulle man bliva nödsakad att inrätta två eller sannolikt flera domstolar av detta slag, förlagda till olika delar av landet. I samma man som antalet domstolar ökas minskas emellertid otvivelaktigt deras anseende och därmed även möjligheterna att till dem knyta erforderligt antal högt kvalificerade jurister. Under sådana förhållanden synes det osäkert, huruvida domstolarna skulle komma att få så stor betydelse inom rättslivet som med denna domstolsform åsyftas. I stort sett samma synpunkter framhållas av handelskammaren i Gävle, som tillägger: I och med att domstolarnas antal blir flera än en, nödvändiggöres för vinnande av enhetlighet och konsekvens i domstolsutslagen en överinstans. Härigenom äventyras önskemålet om snabbt domstolsförfarande. Nöjer man sig åter med en enda domstol, och denna endast skulle upptaga dit prorogerade tvistemål, komme otvivelaktigt en stor mängd mål av samma

479 art att fortsättningsvis gå den sedvanliga domstolsvägen. Man kunde då befara, att handels- och sjöfartsdomstolens utslag i ett mål kunde bli ett helt annat än utslaget i ett alldeles liknande mål, som passerat nuvarande instanser. Att lägga alla mål av viss art under den nya handels- och sjöfartsdomstolen skulle säkerligen innebära avsevärda svårigheter med hänsyn till avgränsningen samt förorsaka från domstolens säte avlägset boende rättssökande betydande kostnader och olägenheter. Förslag angående specialdomstolars antal och organisation. Stockholms handelskammare anför: Mönster för specialdomstolar erbjuder So- og Handelsretten i Köpenhamn, vilken domstol, enligt vad handelskammaren inhämtat, i Danmark vunnit en särskild popularitet. Handelskammaren är väl medveten om att en anordning sådan som den danska specialdomstolen icke utan vidare kan överföras till vårt land. Olikheterna mellan svenska och danska förhållanden får man ej bortse från, även om de ofta överdrivits. Danmarks till Köpenhamn koncentrerade näringsliv gör det där tillräckligt med en specialdomstol, medan man i vårt land möjligen borde räkna med två eller kanske tre dylika domstolar. En självständig handels- och sjöfartsdomstol kunde förslagsvis, liksom det remitterade förslagets handels- och sjöfartsavdelningar, vara domför med två lagfarna ledamöter och tre lekmän. Den borde upptaga dels de tvistemål av i förslagets 5 § angiven natur, som dit prorogerades (dock blott under förutsättning att tvisteföremålets värde överstege visst belopp), och dels vissa andra större och viktigare sådana mål; de problem, avgränsningen av de sistnämnda erbjuder, äro helt visst invecklade och besvärliga men kunna icke väntas vara olösliga. Som lagfarna ledamöter — och särskilt som ordförande - - i den föreslagna specialdomstolen borde ifrågakomma blott mycket högt kvalificerade jurister, och med den tänkta organisationen torde avsevärda svårigheter ej möta att med domstolen som lekmannadomare förena verkligt framstående personer inom landets näringsliv. Handelskammaren är övertygad om att parterna i avtal om prorogation till en på sådant sätt sammansatt domstol ofta, kanske i regel, komme att i förväg avstå från fullföljd av talan. I de fall, där sådan överenskommelse icke träffats, torde talan emot domstolens avgöranden böra föras direkt i högsta domstolen, men fullföljd vara tillåten allenast under samma förutsättningar, som enligt nya rättegångsbalken gälla för fullföljd av talan mot hovrätts dom. I stort sett enahanda synpunkter anföras av handelskamrarna i Göteborg, Borås och Örebro samt av Sveriges allmänna sjöf artsförening, Sveriges Redareförening, Sveriges skeppsklarerareoch skeppsmäklare förening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart och Stockholms rederiförening. Handelskammaren i Borås anser antalet specialdomstolar böra sättas till fyra, varav en skulle ha säte i någon lämplig norrlandsstad. Allmänna sjöfartsföreningen och övriga nyssnämnda sjöfartsorganisationer

480 uttala, att fullföljd till högsta domstolen borde vara medgiven, endast om målet rörde större belopp eller av högsta domstolen prövades vara av principiell betydelse. Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare och handelskammaren i Karlstad förorda en för hela riket gemensam specialdomstol. Handelskammaren i Karlstad tillägger, att en sådan domstol enligt handelskammarens uppfattning skulle få sådan auktoritet, att parterna kunde väl finna sig i avsaknaden av appellationsmöjligheter. Sjöassuradörernas förening föreslår, att en specialdomstol, eventuellt uppdelad på sektioner, försöksvis inrättas i Stockholm. Domstolen borde upptaga alla sådana handels- och sjöfartsmål från Stockholms rådhusrätts jurisdiktionsområde, i vilka tvisteföremålets värde överstege visst belopp. I övrigt skulle behörigheten vara beroende på prorogation. Klagorätt borde föreligga endast i mål av prejudicerande natur och fullföljd borde ske direkt till högsta domstolen. Om gynnsamma erfarenheter vunnes från försöksdomstolens verksamhet, borde organisationen med tiden utbyggas vidare. Kooperativa förbundet anser, som ovan nämnts, att en eventuell specialdomstol i handelsmål bör bestå av enbart lagfarna ledamöter. Förslag om handels- och sjöfartsavdelningar vid hovrätterna. Sveriges industriförbund anför: En lämplig utgångspunkt för lösandet av förevarande fråga synes vara den anordning, som innefattades i processlagberedningens 1938 avgivna förslag till ny rättegångsbalk och innebar, att hovrätt skulle äga att omedelbart upptaga tvistemål, vari parterna skriftligen överenskommit, att tvisten skulle upptagas av hovrätt och att vid hovrättens prövning skulle bero. I detta förslag torde emellertid vissa modifikationer böra vidtagas. Tillräckligt synes sålunda vara, att hovrätterna i de största affärscentra — Stockholm och Malmö samt, efter det den tillämnade hovrätten i Göteborg inrättats, även hovrätten därstädes — bliva behöriga att i första instans upptaga dit prorogerade tvistemål. Mellan dessa hovrätter skulle målen lämpligen kunna så fördelas, att de mål, som enligt allmänna regler skulle upptagas av domstol inom nuvarande Göta hovrätts domsområde, hänfördes till hovrätten i Göteborg, de mål, som fölle under hovrättens över Skåne och Blekinge domsområde, till denna hovrätt, samt övriga mål till Svea hovrätt. Inom var och en av dessa hovrätter borde samtliga mål av ifrågavarande beskaffenhet uppenbarligen alltid handläggas på en och samma division. För hovrätts behörighet i nu ifrågavarande mål synes — i motsats mot vad processlagberedningen föreslog — icke böra krävas, att parterna äro ense om att avstå från fullföljd. Ett bibehållande av fullföljdsrätten synes önskvärt särskilt med hänsyn därtill, att målen ifråga komme att upptagas av flera med varandra sidoordnade domstolar, vilka i likartade mål k u n n a komma till olika resultat. Visserligen innebär fullföljdsrätten en viss efter-

481 gift från kravet på snabbast möjliga avgörande, men genom att antalet instanser begränsades till två skulle likväl avsevärd tidsvinst ernås i förhållande till såväl nu gällande ordning som den av beredningen föreslagna. Härtill kommer att avtal om avstående från fullfölj dsrätt kunna antagas bli betydligt mera vanligt förekommande, om målen i första instans upptagas av hovrätt än vid ett genomförande av det remitterade förslaget. Benägenheten att träffa sådana avtal blir givetvis ännu starkare, om hovrätterna för nu ifrågavarande mål organiseras på sådant sätt, att största möjliga säkerhet vinnes för riktiga avgöranden. Fördenskull torde böra övervägas att för dylika mål under vissa förutsättningar komplettera den ordinarie hovrättsdivisionen genom tillkallandet av handels- eller sjöfartssakkunniga, utsedda i huvudsak efter de regler, som innefattas i det remitterade förslaget. Förutsättning för ett måls behandling av en p å detta sätt förstärkt hovrätt synes böra vara, antingen att parterna överenskommit om sådan förstärkning eller ock att hovrätten själv vid målets handläggning finner tillkallandet av sakkunniga med hänsyn till målets beskaffenhet önskvärt. Vid omröstning skulle de sakkunniga och de lagfarna ledamöterna äga var sin röst. Ifråga om arten av de mål, vilka enligt ovan skisserade bestämmelser skulle kunna prorogeras till hovrätt, är förbundet icke i tillfälle att framlägga något preciserat förslag. Uppenbart är emellertid att en på angivet sätt kvalificerad domstol icke bör i första instans taga befattning med alla de grupper av mål, som i det remitterade förslaget betecknas såsom handelsoch sjöfartsmål, utan att en måhända avsevärd begränsning här är påkallad. Även ifråga om tvisteföremålets värde synes i överensstämmelse med processlagberedningens förslag av 1938 en begränsning av målens tillströmning bliva nödvändig. För en begränsning talar även önskvärdheten av att såsom sakkunniga kunna förvärva verkligt framstående representanter för affärslivet. Sveriges köpmannaförbund uttalar sig i överensstämmelse med Industriförbundet. Sveriges grossistförbund ansluter sig till Industriförbundets förslag och tillägger: Därigenom att enligt förslaget domsrätten i första instans förlagts till en särskild division hos hovrätterna, har man anledning räkna med att näringslivet i stor utsträckning till dessa skulle hänskjuta förekommande tvistemål, icke minst sådana av större betydelse. Några svårigheter torde väl knappast heller uppkomma att såsom sakkunniga ledamöter i vederbörande hovrättsdivisioner erhålla synnerligen väl kvalificerade personer, vilket i sin tur skulle bidraga till att öka allmänhetens förtroende för dessa. Då fullföljdsrätten begränsats till en instans, skulle vidare en snabbare handläggning kunna ske av sådana mål, i vilka parterna icke avstått från fullföljd. Även denna omständighet torde öka allmänhetens benägenhet att till hovrätterna prorogera tvistemål. Skånes handelskammare uttalar, att det vore möjligt, att syftet med de föreslagna handels- och sjöfartsavdelningarna snabbare skulle kunna nås 31—411530

482 genom att dessa förlades till hovrättsdivision vid hovrätterna i Stockholm och Malmö samt, sedan hovrätten i Göteborg inrättats, ä\*en vid denna. Huvudvikten läge här som eljest därpå, att skickliga, med näringslivets förhållanden förtrogna jurister komme att stå till förfogande. Därest en lösning av frågan skulle kunna åstadkommas efter sistberörda linje, skulle handelskammaren för sin del icke motsätta sig densamma. Smålands och Blekinge handelskammare anser, att den av beredningen åsyftade snabbare och mera kvalificerade handläggningen av handels- och sjöfartsmål skulle kunna ernås, därest åtminstone vid någon hovrätt i likhet med vattenöverdomstolen i Svea hovrätt särskild avdelning för handelsoch sjöfartsmål inrättades, dit alla ifrågavarande mål kunde fullföljas.

483 Bilaga

C.

Kommerskollegii utlåtande angående förslag till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål. I skrivelse den 28 juni 1943 har Processlagberedningen anhållit, att Kungl. Kommerskollegium ville efter hörande av de organisationer och sammanslutningar inom handel och sjöfart, vilka Kollegium ville anmoda därom, till beredningen inkomma med yttrande över ett inom beredningen utarbetat förslag till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål. Vid förslaget var fogad en P. M. i ämnet. Kollegium har remitterat förslaget jämte promemorian till samtliga handelskamrar i riket, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, Sveriges Grossistförbund, Svenska Handelsagenters förening, Sveriges Allmänna Sjöfartsförening, Sveriges Redareförening, Sveriges Segelfartygsförening, Sveriges Skeppsklarerare- och Skeppsmäklareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Föreningen Sveriges Inrikessjöfart, Stockholms Rederiförening, Sjöassuradörernas Förening samt Sveriges Speditörföreningars Riksförbund. Yttranden ha inkommit från samtliga nämnda organisationer med undantag av Sveriges Segelfartygsförening och handelskammaren i Sundsvall, vilken förklarat sig icke komma att avgiva något yttrande i ärendet. överlämnande ifrågavarande yttranden får Kollegium anföra följande. Frågan om behovet och lämpligheten av inrättande av specialdomstolar har sedan långt tillbaka i tiden varit aktuell i svenskl rättsliv. Redan i slutet av 1600-talet — uppenbarligen under inverkan av utvecklingen under senare delen av 1600-talet från muntligt till övervägande skriftligt förfarande och det därav föranledda uppskovsväsendet särskilt vid underrätterna — framträda de första tendenserna att skapa en särskild domstolsorganisation för handläggning av näringslivets tvistefrågor. Därvid åberopades som skäl ej sällan alldeles som i våra dagar — långsamheten vid de ordinarie underrätterna och behovet för näringslivet av en snabb jurisdiktion. En mera omfattande utveckling erhöll denna specialjurisdiklion först genom de enligt hallordningen den 21 maj 1739 inrättade hallrätterna. Dessa skulle bestå av en magistratsperson som ordförande och sex lekmän såsom bisittare, utsedda inom skilda grenar av näringslivet. Denna domstol skulle dels ha vissa administrativa funktioner, besiktning av fabriker, kontroll å tillverkningar och prissättning m. m. dels ock avdöma vissa civila och kriminella mål, som rörde manufakturierna. Också själva den processordning, som vid hallrätterna skulle tillämpas, ger belägg för att snabbhet i rättskipningen var en av de ledande synpunkterna för dessa domstolars verksamhet. Sålunda föreskrevs, att målen vid hallrätterna skulle »summario processu uptagas och

484 afgiöras, straxt då parterna förekomma, och sedan de i saken munteligen hörde blifwit, samt domen eller utslaget på lika sätt afkunnas, och allenast med korta ord i protokollet anteknas». Däremot sträckte sig hallrätternas kompetens icke till förhållandet mellan de industriella verken och deras avnämare. Ett förslag till ordnande av specialjurisdiktion även för detta område genom inrättande av särskilda handelsdomstolar eller »börsrätter» var föremål för behandling vid 1755—56 års riksdag men kom ej till genomförande. Ett annat område för specialjurisdiktionen var gruvhanteringen, och för handläggning av mål rörande denna funnos inrättade särskilda bergstingsrätter, bestående av en bergmästare såsom ordförande och bergsnämndemän såsom bisittare. När sedermera under 1800-talets lopp specialjurisdiktionen indrogs och de till ifrågavarande domstolar hörande målen lades under de allmänna underrätterna, skedde detta ur huvudsakligen två synpunkter. I vissa delar var specialjurisdiktionen sammankopplad med styrelseverkens administrativa domsrätt, och med hänsyn till önskvärdheten av en boskillnad mellan förvaltning och domsmakt ansågs ett indragande av specialjurisdiktionen i ifrågavarande del böra komma till genomförande. Man hoppades därmed även vinna en förenkling i verkens administration och inskränka ämbetsmännens antal. E n annan synpunkt, som övade inflytande på specialdomstolarnas avskaffande, framfördes av lagkommittén i dess år 1822 avgivna förslag till rättegångsbalk och gällde frågan om behovet av domstolens specialkunskaper för målens avgörande. Lagkommittén framhöll, att även om hos de ordinarie domstolarna förhandenvaron av specialkunskaper ej kunde förutsättas, följde därav icke, att varje sak ej skulle bliva tillräckligt upplyst och utredd för att med rättvisa avdömas. Det vore nämligen parternas sak att å ömse sidor bringa bevisningen till den fullständighet, som deras rätt krävde; dit vore även att hänföra inhämtandet av de upplysningar, som kunde vara av nöden från sakkunniga män. Deras utlåtande vore egentligen icke annat än ett vittnesbörd i saken. Domarens plikt i detta avseende vore blott att sätta parterna i tillfälle att ernå slika upplysningar, om de ej utan hans mellankomst kunde vinnas. Sedan bevisningen på detta sätt blivit fulländad, »inträder Domarens slutliga åtgerd, att, på grund af alla upplysningar och omständigheter, som förekommit, slita twisten parterna emellan». Hans funktion bleve då vad den borde vara: »att skipa lag och rätt». Samma synpunkter framkommo även i det utskottsutlåtande vid 1823 års riksdag, i vilket frågan om upphävande av styrelseverkens domsrätt behandlades. Behovet av domarens specialkunskaper skulle enligt utskottets förmodan helt försvinna genom inhämtande av sakkunniga mäns yttrande. Sådant förmenades ock bättre stämma med »andan af Svenska Rättegångs-ordningen, som icke tillåter, att enskildas rätt må bero på den bevisning, som uppkommer genom ett mången gång blott förmodadt, bättre inneboende vetande hos Domaren, än hos dem, som med sakkännedom vittna». »Det tillhör icke Domaren», yttrade utskottet i fortsättningen, »att, på sådant sätt, utgöra den bevisning, hvarå Domen ensamt beror; utan honom tillhör att, efter en med urskillning förd undersökning, tillämpa Lagen till ett gifvet, utredt och ransakadt mål, som under Lagen innefattas. Äro de bevis, som Parterne ömsesidigt förebragt, lika, så är det Lagen, icke Domaren, som bestämmer hvilkendera sidans böra gälla.» Genom skilda Kungl. förordningar på 1830- till 1850-talet blevo sedermera olika specialdomstolar indragna, och deras judiciella uppgifter överflyttade till de ordinarie domstolarna. Sålunda upphävdes hallrätterna genom Kungl.

485 förordning den 25 februari 1846 och bergstingsrälterna genom Kungl. förordning den 5 juni 1850. Det torde icke vara ur vägen alt ha specialjurisdiktionens tidigare utvecklingsgång klar för sig, när det gäller att förstå den ringa resonans, som kravet på handelsdomstolars upprättande vann, då under senare hälften av 1800talet önskemål härom på nytt framkommo. Det synes sannolikt, att erfarenheterna från specialdomstolarnas tidigare verksamhet och skälen för deras avskaffande påverkat uppfattningen därhän, att intresset för ett återupplivande av specialjurisdiktionen dämpades. Redan i ett betänkande 1853 om kreditförhållandenas och låneanstalternas ordnande framfördes av J. W. Arnberg yrkande på upprättande av särskilda handelsdomstolar, som snabbt skulle kunna avdöma förefallande handels tvister, och i ett den 13 februari 1854 avgivet betänkande angående ändringar i kreditlagstiftningen föreslogs, att en köpman skulle ha säte i rådhusrätt vid behandling av tvister mellan bokföringsplikiiga näringsidkare angående deras rörelse. Dessa förslag ledde emellertid icke till någon åtgärd, och Nya lagberedningen upptog i sitt år 1884 avgivna betänkande icke heller något förslag angående upprättande av en special jurisdiktion för handelstvister. Förstärkta lagberedningen framförde emellertid 1887 ånyo tanken på inrättande av dylika domstolar, men något resultat ernåddes icke. Ej heller sjölagskommittén, som samma år avgav sitt betänkande, förordade för sjörättsmålens del någon specialjurisdiktion. Först i samband med 1905 års lagstiftning om köp och byte av lös egendom genomfördes den ännu gäliande lagen den 20 juni 1905, enligt vilken rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö vid handläggning av handelsmål på yrkande av någondera parten skola utgöras förutom av två lagfarna ledamöter av två handelskunniga män. Någon utredning om den omfattning, i vilken denna anordning kommit i tillämpning, finnes icke. Den offentliga rättsstatistiken innehåller ej några uppgifter härom, och vid förfrågan hos Stockholms rådhusrätt h a r upplysts, att tillämpning, av 1905 års lag skett ytterligt sällan och överhuvudtaget icke under de senare årtiondena. Det förhållandevis ringa intresse, som tanken på särskilda handelsdomstolar under 1880-talet mött hos oss torde, såsom redan är berört, sammanhänga med att skälen för de tidigare specialdomstolarnas avskaffande voro mera aktuella! medvetandet. Att kravet även senare vunnit ganska ringa förståelse torde stå i samband med vissa säregna förhållanden inom svenskt rättegångsväsen. Som skäl för behovet av särskilda handelsdomstolar har ej sällan åberopats förebilder från utlandet, där man på många håll inrättat dylika domstolar, och det har förmenats, att i mån vårt näringsliv får en starkare utveckling, man icke heller hos oss kunde undgå att för näringslivets tvistefrågor upprätta en särskilt sakkunnig jurisdiktion. Man har emellertid vid dragande av paralleller med utländska förhållanden förbisett de skiljaktigheter i rättegångsväsendets struktur, som föreligga vid jämförelse mellan förhållandena hos oss och i jämförliga främmande länder. På många håll i utlandet äro nämligen domstolarna i första instansen kvalitativt sett förhållandevis svagt utrustade. Det kvalitativt bästa juristmaterialet har där tillförts andra och tredje instansernas domstolar. Hos oss äro förhållandena i mångt och mycket andra. Här har av ålder chefsplatserna i första instansdomstolarna, särskilt underrätterna på landet, besatts med mycket högt kvalificerade jurister. Det är som känt ingalunda ovanligt, att ur domarkåren i första instans rekryteras chefsposterna i rikets hovrätter och leda-

486 motsbefattningarna i Högsta domstolen. Något motsvarande vore i de främmande länder, som ofta åberopats i detta sammanhang, knappast ens tänkbart. Hos oss har därför ock underrätterna, särskilt lantdomstolarna och även rådhusrätterna i de större städerna, i rättslivet intagit en helt annan ställning än motsvarande domstolar i utlandet. Det stora förtroende, som våra underrätter i stort sett tillvunnit sig, torde vara en av anledningarna till att kravet på specialdomstolar hittills vunnit förhållandevis ringa resonans. I sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning upptog processkommissionen till övervägande frågan om processen i handels- och sjörättsmål. Kommissionen framhöll, att för inrättandet av särskilda handelsdomstolar främst talade dels att i handelstvister framträdde ett synnerligen starkt behov av skyndsamhet i avgörandet — ett behov, som i stor utsträckning föranledde att handelstvister hänskötes till avgörande genom skiljemän — och dels att den rättsbildade domaren icke kunde väntas besitta en säker kännedom om en mängd för handeln säregna förhållanden, särskilt de för handelstvisters bedömande ofta avgörande handelsbruken, samt att det för domarens processledande verksamhet och ett riktigt bedömande av det sakliga materialet i målet vore till fördel att sakkunskapen vore företrädd i själva domstolen. Även i fråga om sjörättsmålen gjorde sig motsvarande behov gällande. Kommissionen föreslog, att vid vissa hovrätter skulle inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handelsoch sjörättsmål. Å sådan avdelning skulle, jämte två hovrättsdomare, tre handelskunniga ledamöter ha säte i rätten. Till denna handelsdomstols handläggning skulle höra dels såsom första instans mål, varom parterna överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras, dels ock såsom andra instans alla till hovrätten fullföljda handels- och sjörättsmål. Prorogationsrätt till hovrätt som första instans var av kommissionen ifrågasatt även för vissa andra tvistemål ä n handels- och sjörättsmål. I sitt den 31 maj 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens förslag konstaterade Kommerskollegium, att intresset för särskilda handelsdomstolar inom affärslivet visat sig påfallande matt, främst beroende på farhågor för att verkligt kvalificerade krafter för uppdraget skulle vara svåra att finna. Kollegium framhöll emellertid, att vikten för domstolarna att i sin dömande verksamhet ha omedelbar tillgång till praktisk sakkunskap inom handel och sjöfart vore så uppenbar, att därom knappast kunde råda mer än en mening. Det spörsmål, varom tvekan kunde råda, inskränkte sig därför enligt Kollegii mening till frågan, huruvida denna sakkunskap skulle beredas plats i själva domstolen eller vid behov tillkallas för avgivande av sakkunniga råd och upplysningar, varvid Kollegium förordade det förra alternativet. Det av Processlagberedningen nu framlagda lagförslaget avser att med bibehållen instansordning och inom den allmänna rättskipningens ram förverkliga önskemålen om både rättssäkerhet och snabbhet i avgörandena. Sålunda skulle inom vissa rådhusrätter, nämligen i Stockholm, Göteborg och Malmö, anordnas särskilda av jurister och sakkunniga lekmän sammansatta handelsoch sjöfartsavdelningar (1 §). Vidare skulle beträffande dit hänförliga mål den i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § nya rättegångsbalken parterna tillagda rätten att före domen med bindande verkan överenskomma att avstå från fullföljd av talan utsträckas till att även gälla framtida tvister härflytande ur visst rättsförhållande (8 §). I jämförelse med 1905 års lag innehåller förslaget betydande förändringar. Sålunda har lekmännens antal ökats från två till tre, varigenom de erhållit majoritet gentemot de två lagfarna ledamöterna

487 (2 §). Lagens tillämpningsområde har vidare utvidgats att avse betydligt större krets av tvistemål än 1905 års lagstiftning, varjämte domstolen ex officio skall å handelsavdelning upptaga till detta område hörande mål, såvida icke båda parter äro ense, att målet i fråga skall handläggas på sätt för tvistemål i allmänhet är föreskrivet (5 §). De sakkunniga bisittarna skola efter förslag av de sammanslutningar inom handel och sjöfart, som Konungen bestämmer, förordnas av Konungen för en tid av fyra år i sänder. Härvid skall tillses att skilda grenar av handel och sjöfart bliva företrädda. Av de utsedda handelsdomarna skola sålunda minst två äga fackkunskap och erfarenhet i försäkringsrörelse och av de utsedda sjöfartsdomarna skola minst fyra äga kunskap i fartygs navigering och härmed sammanhängande ämnen (3 §). För sin tjänstgöring i rätten skola de sakkunniga bisittarna åtnjuta ersättning av stadens medel. Processlagberedningens förslag har såsom av de avgivna utlåtandena framgår i stort sett tillstyrkts av Skånes handelskammare, Svenska Handelsagenters förening, Sveriges Fartygsbefälsförening och Sveriges Speditörföreningars Riksförbund. Däremot avstyrkes förslagets genomförande av samtliga handelskamrar som yttrat sig med undantag av handelskamrarna i Malmö och Jönköping samt av Industriförbundet, Grossistförbundet, Köpmannaförbundet, Kooperativa Förbundet, Sveriges Allmänna Sjöfartsförening, Sveriges Redareförening, Sveriges Skeppsklarerare- och Skeppsmäklareförening, Föreningen Sveriges Inrikessjöfart, Stockholms Rederiförening och Sjöassuradörernas Förening. Handelskamrarna utom Skånes handelskammare ävensom samtliga sjöfartsorganisationer med undantag av Fartygsbefälsföreningen och Speditörföreningarnas Riksförbund förorda i stället inrättande av en eller flera fristående specialdomstolar efter mönster av So- og Handelsretten i Köpenhamn. Sjöassuradörernas Förening har påyrkat en allsidig utredning avfrågan om inrättande av en dylik domstol. Handelskammaren i Jönköping har visserligen icke velat avstyrka Processlagberedningens förslag men dock ansett inrättandet av en specialdomstol vara att föredraga. Industriförbundet, Grossistförbundet och Köpmannaförbundet finna, att en lösning bör vinnas efter den av processkommissionen tänkta linjen med speciella divisioner vid hovrätterna för handels- och sjöfartsmål. Kooperativa Förbundet avstyrker av principiella skäl inrättandet av speciella domstolar eller domstolsavdelningar för handelsmål men ställer sig däremot ej helt avvisande till förslaget att införa lekmän i domstolar, som skola handlägga sjöfartsmål. Handelskammaren i Gävle finner, att man tillsvidare bör ställa sig avvaktande till frågan, och först sedan man vunnit erfarenhet om det nya domstolsförfarandet efter processreformens genomförande, bör tidpunkten för inrättande av ifrågavarande specialdomstolar vara inne. Ser man på den i det föregående i korthet skisserade rättshistoriska utvecklingen, kan konstateras, att kravet på en special juris diktion för näringslivet i första hand framträtt för att motverka den långsamhet i rättskipningen, som under 1600-talets lopp i samband med den tilltagande skriftliga förhandlingsformen vid domstolarna började inrota sig. Det är också samma skäl, som alltfort främst åberopats, när i modern tid önskemål framkommit om upprättande av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar. I och för sig är denna önskan förståelig. Precision i fråga om fullgörande av de prestanda, som vid affärstransaktioner åvila parterna, är en av grundförutsättningarna för utvecklingen av ett sunt och starkt näringsliv, och det ligger vikt uppå, att, där något härvidlag försummas å någondera sidan, genom statliga organs försorg en fullgörelse snabbt kan framtvingas. När det visat sig svårt att på domstols-

488 vägen vinna detta, har näringslivet i stället i ganska stor omfattning anlitat skiljemannaväsendet, och erfarenheterna härav torde i stort sett ej varit ogynnsamma. När det gällt tvister av någon större betydenhet, har såsom ordförande i skiljenämnden ofta anlitats någon framstående domstolsjurist med erfarenhet från affärslivet och med intresse för dess rättsfrågor. Då vid paritetisk sammansättning ordföranden varit den utslagsgivande, har bestämmanderätten i dessa skiljedomstolar sålunda oftast legat i en väl kvalificerad domares hand, och det torde väl kunna sägas, att skiljenämndssystemet såväl vad beträffar snabbhet som i fråga om ett sakkunnigt bedömande av tvistefrågorna fungerat i stort sett tillfredsställande, även om anordningen i och för sig i viss mån utgjort en nödfallsutväg och måhända i någon utsträckning tenderat mera i riktning mot ett förlikningsförfarande än rent rättsavgörande. När de specialdomstolar för vissa områden av näringslivet, som under 1700-talet upprättades, i mitten av förra århundradet upphävdes, skedde detta — såsom tidigare är påpekat — mindre av praktiska processreformatoriska än av principiella skäl, och olyckligtvis kom indragningsåtgärden icke att förbindas med en allmän reform av rättegångsförfarandet, varigenom den skyndsamhet, som näringslivets rättegångsärenden kräva, kunnat säkerställas. I stället överflyttades allenast målen från specialdomstolarna till de allmänna underrätterna, och med det uppskovsväsen, som inrotat sig hos dessa, kom näringslivet att få lida under de olägenheter, som voro utmärkande för det omständliga och tunga förfarandet vid underrätterna. När nu kravet^ på upprättande av särskilda handelsdomstolar framställts, är situationen i så måtto förändrad som en allmän processreform är beslutad, vars uppgift just är att avhjälpa de brister i rättegångsväsendet — framför allt långsamheten i förfarandet — vilka särskilt varit näringslivet till ohägn. Genom främjande av muntligheten i handläggningen på skriftlighetens bekostnad, genom en förbättrad förberedelse av målen och starkare koncentration av den muntliga förhandlingen har man i det nya rättegångsförfarandet sökt att vinna större effektivitet och precision i rättskipningen och övervinna det uppskovsväsen och den långsamhet, som av ålder varit utmärkande för vårt rättegångsväsen. Om — såsom är att hoppas — processreformen kommer att infria de förhoppningar, som man bör kunna ställa på den, bortfaller det främsta skälet för inrättande av särskilda handelsdomstolar. Om man nu pläderar för dylika domstolar med utgångspunkt från det nuvarande förfarandets olägenheter, supponerar man i själva verket ; att dessa olägenheter till stor del skulle komma att kvarstå även efter processreformens genomförande. Kollegium finner emellertid en dylik pessimistisk förhandsuppskattning av processreformens verkan ej berättigad ulan anser tvärtom, att allt bör göras för att se till att de förväntningar, man har skäl att ställa på processreformen, också bli uppfyllda, och ur denna synpunkt finner Kollegium ett utbrytande av handels- och sjöfartsmålen från de allmänna underrätternas kompetens och deras överflyttande till särskilda handelsdomstolar snarare vara ägnat att väcka betänkligheter. I den av Processlagberedningen verkställda utredningen saknas en undersökning om handels- och sjöfartsmålens omfattning. Man kan ej heller med den rubricering av målen, som förekommer i den offentliga rättsstatistiken, få någon exakt uppfattning om handels- och sjöfartsmålens ungefärliga antal enligt Processlagberedningens definition. Emellertid har Kollegium uuder medverkan av Statistiska Centralbyrån låtit för perioden 1937—1941 utarbeta en sammanställning av vissa grupper av mål, som delvis torde innefatta handels- och sjöfartsmålen. Dit höra samtliga mål angående handelsköp, ävensom sjörättsmål samt vissa mål angående immateriella förmögen-

489 hetsrätter, sysslomannaskap och mäklaravtal, försäkringsavtal samt bolagstvister. Även med de reservationer, som sålunda måste göras med hänsyn till statistikens uppställning, får man dock det intrycket, att det är ett högst betydande antal mål, som komma i fråga. Hela antalet ifrågavarande mål höll sig under ett vart av åren 1937 och 1939 samt 1940 vid omkring 3 000 st.; 1941 nedgick antalet till c:a 2 000. Av dessa utgöras i runt tal cirka 70 % och 1940 nära 80 °/o av handelsköp. Härav framgår vilken kvantitativt ej oväsentlig roll, som dessa mål spela i underrätternas arbetsuppgifter. Visserligen skulle handels- och sjöfartsavdelningar ej upprättas vid samtliga rådhusrätter, men vid t. ex. Stockholms rådhusrätt uppgå de i tabellen upptagna målen för åren 1939 och 1940 till sammanlagt inemot 25 å 30 % av totala antalet avgjorda tvistiga civila mål. Även med beaktande av de felkällor, som enligt vad förut nämnts vidlåda den ifrågavarande statistiken, när det gäller att mera exakt belysa handels- och sjöfartsmålens totala omfattning, inses dock att det är en ganska betydande del av de tvistiga målen, som skulle komma att undandragas de ordinarie underrätterna i händelse särskilda handelsdomstolar i en eller annan form inrättades. Därtill kommer, att just handelsmålen höra till de ur arbetssynpunkt mest intresseväckande och värdefulla målen. Genom handläggning av dylika mål f-kapas en förbindelse mellan domstolen och aäringslivet, som måste verka befruktande på domstolens arbete i allmänhet och skapa en vidgad synkrets lör domarens verksamhet. Det verkar i hög grad stimulerande på domstolsarbetet, om domaren står i allsidig och livlig kontakt med de skiftande företeelserna i samhällslivet, och det är icke utan skäl som man kan befara, att en viss isolering skulle inträda för underrätterna, i händelse handelsmålen i större omfattning undandroges deras kompetens. Den anförda invändningen mot specialdomstolar för handelsmålen äger måhända mindre tyngd, i händelse specialdomstolen på sätt Processlagberedningen föreslagit organiseras som specialavdelning vid vissa större rådhusrätter. Invändningen gäller däremot i särskilt hög grad den linje för lösning av frågan, som nu lanceras av Stockholms handelskammare med instämmande av ett stort antal av övriga handelskamrar ävensom av så gott som samtliga sjöfartsorganisationer. Mönster för en sådan specialdomstol är såsom redan nämnts S0- og Handelsretten i Köpenhamn. Stockholms handelskammare framhåller i sitt yttrande, att en anordning sådan som den danska specialdomstolen icke utan vidare kunde överföras till vårt land. Man finge ej bortse från olikheterna mellan svenska och danska förhållanden, även om de ofta överdrivits. Danmarks till Köpenhamn koncentrerade näringsliv gjorde det där tillräckligt med en specialdomstol, medan man i vårt land möjligen borde räkna med två eller kanske tre dylika domstolar. Skulle man väja för att på en gång genomföra en sådan organisation, ansåge handelskammaren det vara av största värie för vårt rältsliv och näringsliv att i vart fall få en sådan specialdomstol inrättad i Stockholm. Med ledning av erfarenheterna från denna domstol kunde framdeles en fortsatt utbyggnad av processformerna för handelsoch sjöfartsmål äga rum. En sådan självständig handels- och sjöfartsdomstol kunde förslagsvis, fortsätter handelskammaren, liksom det remitterade förslagets handels- och sjöi'arisavdelningar, vara doniför med två lagfarna ledamöter och tre lekmän. Der borde upptaga dels de tvistemål av i förslagets 5 § angiven natur, som dit prorogerades (dock blott under förutsättning att tvisteföremålets värde överstege visst belopp), och dels vissa andra större och viktigare sådana mål; de problem, avgränsningen av de sistnämnda erbjöde, vore helt visst invecklade och besvärliga men kunde icke väntas vara olösliga. 3lf— 411530

490 Som lagfarna ledamöter — och särskilt som ordförande — i den föreslagna specialdomstolen borde ifrågakomma blott mycket högt kvalificerade jurister, och med den tänkta organisaiionen syntes avsevärda svårigheter ej möta att med domstolen som lekmannadomare förena verkligt framstående personer inom landets näringsliv. Handelskammaren förklarar sig vara övertygad om att parterna i avtal om prorogation till en på sådant sätt sammansatt domstol ofta, kanske i regel, komme att i förväg avstå från fullföljd av talan. I de fall, där sådan överenskommelse icke träffats, syntes talan emot domstolens avgörande böra föras direkt i Högsta domstolen, men fullföljd vara tillåten allenast under samma förutsättningar, som enligt nya rättegångsbalken gällde för fullföljd av talan mot hovrätts dom. Bland de övriga handelskamrarna synes en viss tvekan råda rörande antalet självständiga domstolar. Handelskamrarna i Karlstad, Jönköping och Visby uttala sig till förmån för en för hela riket gemensam domstol. Fördelarna av en sådan anordning anser handelskammaren i Karlstad så betydande, att parterna väl kunde finna sig i avsaknaden av appellationsmöjligheter. Handelskammaren i Örebro, som anser enda möjliga lösningen av förevarande problem vara att en eller flera specialdomstolar inrättas, förutsätter dock i likhet med handelskammaren i Karlstad, att domstolens arbetsbörda begränsas och att den ej belastas med mera bagatellartade tvister. Principiellt bör enligt handelskammarens i Örebro mening fullföljd till Högsta domstolen medgivas, men all anledning funnes dock att förmoda, att domstolens utslag mycket sällan komme att överklagas och att parterna, efter hand som förtroendet till domstolen växer, komme att på förhand avstå från rätten till fullföljd. Handelskammaren ifrågasätter slutligen, om icke den prorogationsrätt, som givetvis bör förefinnas, borde utbyggas därhän, att part även mot motpartens bestridande skulle äga rätt att till domstolens prövning hänskjula en tvist, som faller inom domstolens kompetens. Handelskamrarna i Göteborg och Borås samt vissa sjöfartsorganisationer finna, att specialdomstolar böra inrättas i Stockholm, Göteborg och Malmö — samt handelskammaren i Borås dessutom en dylik domstol för Norrland — med rätt att överklaga direkt till Högsta domstolen. Det har härvid påpekats, att de vanliga reglerna om summa revisibilis och intressedispens skulle gälla. För anlitande av specialdomstol skulle, enligt dessa handelskamrars mening, förutsättas, att parterna antingen på förhand träffat avtal därom i fråga om blivande tvister dem emellan eller överenskommit därom i det särskilda fallet. Ett obligatoriskt hänskjutande av handelsmål till specialdomstol skulle, menar handelskammaren i Borås, säkerligen ohjälpligt splittra vårt rättegångsväsen. Handelskammaren i Göteborg framhåller, att en anordning med fristående domstolar givetvis skulle komma att medföra högre kostnader än den av Processlagberedningen föreslagna organisationen. Intet hinder borde emellertid föreligga mot att uttaga en särskild avgift av dem, som anlita domstolen, och på så sätt nedbringa det allmännas kostnader. I jämförelse med de kostnader, som för närvarande torde vara vanliga vid skiljedomsförfarande, syntes en dylik särskild avgift icke ur näringslivets synpunkt verka alltför avskräckande. Sveriges Allmänna Sjöfartsförening har motiverat sitt yrkande på upprättande av en sjö- och handelsdomstol huvudsakligen med att det i skyndsamhetens intresse vore påkallat, att en inskränkning skedde av antalet instanser i ifrågakommande mål. En förutsättning härför vore att rättssäkerheten icke därigenom äventyrades och att domstolen åtnjöte affärslivets oinskränkta förtroende. En domstolsorganisation av det slag som rådhusrätterna utgjorde vore emellertid icke lämplig såsom handels- och sjöfartsdomstol så-

491 som enda instans i mål av mera komplicerad natur eller rörande större värden. Hänsyn borde även tagas till att särskilt sjöfartsmålen ställde stora krav på insikter och erfarenhet hos domstolarnas lagfarna ledamöter på den internationella sjörättens område. En domstol med den önskvärda personalutrustningen kunde icke åstadkommas inom den nuvarande domstolsorganisationens ram. Det krävdes, att en på visst sätt med hovrätterna sidoordnad organisation upprättades. Tre dylika domstolar borde finnas, en i Stockholm, en i Göteborg och en i en sydsvensk stad. Även Redareföreningen yrkar på upprättande av en fristående organisation för handläggning av handels- och sjöfartsmål. I Stockholm, Göteborg och Malmö borde dylika domstolar anordnas; eventuellt borde en enbart för sjöfartsmål behörig domstol förläggas till Hälsingborg. Synpunkter liknande dem, som anförts av Sjöf<>.rtsföreningen, ha framhållits även av Föreningen Sveriges Inrikessjöfart och Stockholms Rederiförening. Den sistnämnda har tillagt, att ett särskilt skäl för inrättande av en specialdomstol för handels- och sjöfartsmål vore den växelverkan, som kunde äga rum mellan domstolens lagfarna ledamöter och lekmannaelementet. Juristerna skulle för målens utredande och sakfrågans bedömande äga omedelbar tillgång till lekmännens stora erfarenhet och kunskap om affärslivets förhållanden och sålunda genom lekmannaelementet bibringas en riktig syn på föreliggande tvistefrågor. Lekmannadomarna åter skulle genom de lagfarna ledamöterna ej blott förvärva erforderlig kunskap om lagstiftningen och dess rätta innebörd utan även en vidgad syn beträffande det objektiva bedömandet av föreliggande rättsliga spörsmål med bortseende från enskilda partssynpunkter. Enligt Kollegii förmenande äro visserligen de erfarenheter, som i Danmark vunnits av So- og Handelsretten i Köpenhamn, av gynnsam art. Domstolen har tillvunnit sig ett synnerligen stort förtroende från näringslivets' sida, och den avgör målen med snabbhet, precision och sakkunskap. Emellertid bör man enligt Kollegii mening ej bortse från de olikheter, som föreligga mellan förhållandena hos oss och i Danmark. Det är icke endast det förhållandet, att det danska näringslivet på ett helt annat sätt än hos oss är knutet till rikets huvudstad. Landets geografiska läge gör, att domstolen är förhållandevis lätt åtkomlig även för dem, som äro bosatta på Jylland och de mindre danska öarna. Annorlunda ställa sig förhållandena hos oss,! där avstånden särskilt från Norrland till Stockholm äro sådana, att det icke gärna är tänkbart att koncentrera första instansbehandlingen av handels- och sjöfartsmålen till en specialdomstol i Stockholm. Stockholms handelskammare har också själv pekat på behovet av sådana domstolar på ytterligare ett eller två håll. Även från handelskamrarna ute i landet ävensom vissa sjöfartsorganisationer ha krav framställts, att handelsdomstolar borde upprättas åtminstone även i Göteborg och Malmö, och det förefaller Kollegium ofrånkomligt att i så fall även räkna med en d\lik domstol i någon Norrlandsstad, varvid valet närmast torde stå mellan Sundsvall och Umeå. Be-, hovet av en sådan utflyttning av handelsdomstolarna till de större handelscentra i landet är så mycket mera påtagligt, som vårt näringsliv icke företer samma enhetliga struktur som det danska. Särskilt de speciella förhållanden, under vilka det norrländska näringslivet arbetar, torde ovedersägligt kräva en handelsdomstol för denna landsända. Det vore f. ö. föga konsekvent av statsmakterna, om, sedan en norrländsk hovrätt ganska nyligen upprättats med motivering bl. a. att betydelsen av ej minst det norrländska näringslivet krävde, att målen i andra instans handlades av en med ortsförhållandena förtrogen domstol, man nu förlade avdömandet av just näringslivets

492 tvister och det i den för utredningen grundläggande första instansen till en domstol i Stockholm. Att såsom Stockholms handelskammare och Sjöassuradörernas Förening föreslagit i viss mån provisoriskt och på försök inrätta en handelsdomstol i Stockholm och sedan skjuta på framtiden frågan om en komplettering av organisationen med motsvarande domstolar i andra handelscenlra, är knappast att rekommendera. En så betydelsefull åtgärd som processreformen torde ej böra starta med ett halvgånget provisorium på en så viktig sektor av rättegångsväsendet som handels- och sjöfartsmålens. Man bör på förhand göra klart för sig, om en organisation av den mera omfattande typen är i och för sig önskvärd, och endast om denna fråga besvaras jakande, bör man gå in för en sådan specialorganisation, som här är i fråga. Emellertid möta enligt Kollegii mening redan ur rent organisatoriska synpunkter starka betänkligheter mot en sådan söndersplittring av domstolsorganisationen. Såväl ur synpunkten av de unga juristernas utbildning som med hänsyn till rekryteringen av den ordinarie domarpersonalen och befordringsförhållandena inom domarkåren måste det ställa sig ytterligt svårt att inpassa sådana fristående handelsdomstolar i vårt domstolssystem. Redan erfarenheterna från den nuvarande norrländska hovrätten torde ge vid handen vilka besvärligheter, som u r berörda synpunkter möta för organiserandet av små domstolsenheter i landsorten. Och det förefaller föga rationellt att t. ex. i Umeå vid sidan av den norrländska hovrätten med en division organisera en fristående handelsdomstol av ungefär samma begränsade omfattning. Det måste ju då förefalla rationellare att sammanslå dessa båda mindre enheter till en domstol av något större omfattning; men då är man framme vid den från många håll skarpt kritiserade anordningen med en handelsdomstol i form av allenast en särskild avdelning vid hovrätt — således den av processkommissionen på sin tid förordade linjen. Och vad som sagts om den norrländska hovrätten torde ha sin tillämplighet också på andra håll. Från vissa näringsorganisationer har också bl. a. ur anförda synpunkter förslaget om specialdomstolar av So- og Handelsrets-typ kritiserats. Sålunda framhåller Grossistförbundet, att det måste bli svårt att, innan de föreslagna domstolarna börjat fungera, skapa sig en säker uppfattning om i vilken mån dessa komma att anlitas av den rättssökande allmänheten. Det måste därför bliva förenat med betydande svårigheter att på förhand beräkna arbetsbördan hos en domstol av den angivna typen. Slutligen bör man enligt förbundets mening taga hänsyn till de ganska vittomfattande organisatoriska och ekonomiska problem, som måste lösas i samband med ett inrättande av dylika specialdomstolar. Under förutsättning att endast en för hela riket avsedd domstol av detta slag inrättades och att såsom ordförande i densamma kunde förvärvas en person med verkligt framstående kvalifikationer för uppgiften, finner Industriförbundet, att en dylik organisation otvivelaktigt skulle erbjuda beaktansvärda fördelar ur näringslivets synpunkt och sannolikt förvärva ett högt anseende bland näringslivets män. Emellertid syntes man av hänsyn till bl. a. kostnads- och bekvämlighetsskäl vara nödsakad alt inrätta två eller sannolikt flera sådana domstolar i olika delar av landet, och härmed skulle otvivelaktigt deras anseende minskas och därmed även möjligheterna att till dem knyta erforderligt antal högt kvalificerade jurister. Under sådana förhållanden finner Industriförbundet osäkert, huruvida domstolarna skulle komma att få så stor betydelse inom rättslivet som med denna domslolsform åsyftas. Även Skånes handelskammare kritiserar förslaget att för vårt lands vidkommande inrätta specialdomstolar efter mönster från Danmark. Vårt vidsträckta land med dess heterogena förhållanden på affärslivets område krä-

493 ver säkerligen en annan lösning av denna domstolsfråga. Arbetsdomstolens organisation och arbetssätt, dess funktionsduglighet och anseende anser handelskammaren icke i detta sammanhang kunna åberopas; de äro betingade av det förhållandet, att parternas huvudorganisationer, som åtminstone i viktigare mål genom sina representanter verksamt deltaga i processföringen, äro liksom domstolen förlagda till huvudstaden. Någon motsvarighet på handelns, sjöfartens och försäkringslivets områden föreligger icke. Stockholms handelskammare m. fl. organisationer ha också framfört tanken att såsom överinstans till den tänkta sjö- och handelsrätten skulle med förbigående av hovrätterna inträda Högsta domstolen. Syftet härmed skulle vara att förkorta instansordningen i skyndsamhetens intresse. E n sådan ordning måste emellertid enligt Kollegii förmenande ur processuell synpunkt medföra åtskilliga olägenheter. Det måste sålunda väcka betänkligheter att till stor del avkoppla hovrätterna från handelsmålen. Synpunkter liknande dem, som tidigare anförts i fråga om underrätternas isolering, göra sig om möjligt än starkare gällande när del gäller avskiljandet av dessa mål från hovrätterna. Men än vidare kommer det att verka egendomligt, att de mål i handels- och sjöfartstvister, som handlagts av de ordinarie underrätterna och icke av specialdomstol, komma att i vanlig ordning fullföljas till hovrätt, medan de mål, som handlagts vid handels- och sjöfartsdomstolen, komma att gå direkt till Högsta domstolen. När man hittills i enstaka fall — såsom t. ex. i fråga om patentmål och klander av dispasch — medgivit överklagande från första direkt till högsta instans, gäller denna fullföljdsväg generellt för alla dylika mål. Kollegium finner sig på anförda skäl ej kunna biträda Stockholms handelskammares m. fl. organisationers berörda förslag om upprättande av specialdomstolar för handels- och sjöfartsmål och om fullföljdsrätt från dylik domstol direkt till Högsta domstolen. Om tanken på upprättande av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar sålunda anses böra övergivas, återstå såsom alternativa möjligheter inrättande av särskilda avdelningar för handels- och sjöfartsmål antingen vid hovrätterna eller vid vissa större rådhusrätter. Det förra alternativet valdes såsom redan är berört av processkommissionen, och det senare har nu upptagits av Proces slagberedningen. Processkommissionens förslag om en organisatorisk anknytning av handelsdomstolarna till hovrätterna blev på sin tid från skilda håll skarpt kritiserat. Kollegium framhöll i förberörda utlåtande den 31 maj 1927, att förslaget vore ägnat att väcka vissa betänkligheter, och Kollegium betonade, att genom rätten att direkt instämma handels- och sjöfartsmålen till hovrätt en betydande grupp av de för underrätterna och speciellt rådhusrätterna viktigaste målen fråntoges dem och dessa därigenom med tiden skulle avsevärt förlora i styrka och auktoritet. Kollegium erinrade också om en av Stockholms handelskammare framförd synpunkt, nämligen att den för en handelsdomstol i dess verksamhet nödvändiga friheten och oberoendet icke läte sig väl förena med ett insorterande av denna domstol i en av flera divisioner bestående hovrätt, för vars funktioner och personalförhållanden en viss enhetlighet och sträng formbundenhet icke syntes kunna undgås. I sista hand tillstyrkte emellertid Kollegium, att i de två eller tre största städerna inrättades särskilda handelsdomstolar för behandling i första eller andra instans av tvistemål av handels- eller sjörättslig natur, antingen som avdelningar vid i dessa städer anordnade hovrätter eller som fristående specialdomstolar, det sistnämnda i händelse det skulle visa sig lämpligt att organisera dessa domstolar, innan rättegångsreformen i sin helhet kunde komma till genomförande.

494 Enligt Kollegii åsikt kunna liknande skäl som de, vilka tidigare anförts mot tanken på fristående specialdomstolar för handels- och sjöfartsmåleri, åberopas även emot tanken på anknytande av handelsdomstolarna till hovrätterna. Farhågan att underrätternas auktoritet skulle försvagas är lika motiverad, i händelse handels- och sjöfartsmålen överflyttas till hovrätterna som ifall de förläggas till en specialdomstol. Denna linje kan förty icke av Kollegium förordas. Återstår då såsom tredje möjlighet att på sätt Processlagberedningen i den remitterade promemorian föreslagit förlägga handelsdomstolarna till vissa större rådhusrätter. Att processkommissionen på sin tid icke gick in för en sådan lösning torde ha stått i samband med att enligt processkommissionens förslag stadsdomstolarna voro avsedda att bli enmansdomstolar och att handelsmålen ansågos vara av en sådan vikt, att kollegial handläggning var erforderlig. I den nya processorganisationen, sådan denna preliminärt beslutits vid 1942 års riksdag, äro däremot underrätterna i de städer, som skola utgöra egna domsagor (rådhusrätter), avsedda att bestå av tre lagfarna ledamöter, och därmed har berörda hinder bortfallit. Såsom redan berörts har Processlagberedningens förslag avstyrkts av så gott som samtliga av de hörda organisationerna. Stockholms handelskammare har kritiserat förslaget främst ur rekryteringssynpunkt. Handelskammaren förmenar, att om handelsdomstolen inrättas som en avdelning av en rådhusrätt, det icke blir möjligt att nöjaktigt tillgodose kravet på en hög kvalitet på domstolens lagfarna ledamöter. Det vore fara värt att ordförandena för handelsavdelningarna bleve utsedda mera efter anciennitet än efter duglighet och lämplighet för uppdraget, och det vore även risk att rådhusrätternas jurister komme att i utbildningssyfte cirkulera mellan handelsavdelningarna och övriga avdelningar till men för kontinuiteten i handelsdomstolarnas verksamhet. Det syntes enligt handelskammarens mening också vara tvivel underkastat, om högt kvalificerade representanter för näringslivet skulle anse sig kunna offra tid och krafter i en domstol, som icke erhölle en oomtvistlig auktoritetsställning. Processlagberedningens förslag erbjöde därför ur näringslivets synpunkt icke någon tillfredsställande lösning av dess rättskipningsproblem. övriga handelskamrar med undantag av handelskamrarna i Malmö och Gävle ha med olika variationer givit uttryck åt samma uppfattning som Stockholms handelskammare. Smålands och Blekinge handelskammare har dock — såsom tidigare nämnts — förklarat sig ej vilja avstyrka Processlagberedningens förslag, ehuru handelskammaren anser inrättande av en specialdomstol i likhet med So- og Handelsietten i Köpenhamn vara att föredraga. Även från ett stort antal av övriga näringslivets organisationer har Processlagberedningens förslag kritiserats u r liknande synpunkter, och det har gan c ka allmänt uttalats, att de ifrågasatta särskilda handelsavdelningarna vid vissa rådhusrätter icke skulle komma att tillvinna sig det allmänna förtroende från näringslivets sida, som vore förutsättningen för en tillfredsställande lösning av handelns och sjöfartens rättskipningsproblem. Sistberörda omdöme bör enligt Kollegii mening tillerkännas särskild vikt. Det bör icke gärna komma i fråga att genomföra en organisation av handelsdomstolarna i en form, som redan från början avvisas från handels- och sjöfartsorganisationerna såsom mindre lämplig eller i vart fall icke tillfredsställande. Förtroende från näringslivets sida för den nya organisationen bör vara en av hörnstenarna för denna del av processreformen. Eljest skulle en anknytning av handelsdomstolarna till vissa större rådhusrätter icke i och för sig innefatta en oacceptabel lösning av det föreliggande problemet. Därmed skulle vinnas den lokala förbindelse, som är i hög grad önskvärd, när det gäl-

495 ler en domstol i första instans. Ej heller väger invändningen, att underinstansernas auktoritet äventyras, så tungt, när man inskränker reformen till att innebära en överflyttning av vissa mål från en underrätt till en annan, som genom sin sammansättning är särskilt lämpad att handlägga ifrågavarande slag av mål. Som slutresultat av diskussionen kvarstår således, att icke något av de framlagda olika förslagen bör komma till genomförande. Detta torde i och tor sig icke heller innebära någon större olägenhet. Det huvudargument, som framförts för behovet av särskilda handelsdomstolar, har vant kravet trän näringslivets sida på skyndsam prövning av rättstvisterna, och det ar att hoppas, att just detta krav kommer att i önskvärd omfattning tillgodoses genom det reformerade processförfarande, som är beslutat. Damast har plägat åberopas även behovet av särskild sakkunskap i domstolen frän näringslivets område. Att detta argument praktiskt taget spelar en ganska underordnad roll framgår bäst av det förhållandet, att den möjlighet till en sakkunnig förstärkning av domstolarna, som 1905 års lag erbjuder, i så ytterligt ringa utsträckning tagits i bruk. Skulle ett kännbart behov i sådant hanseende ha förelegat, är det svårt att förstå att man ej från näringslivets sida varit angelägen att begagna möjligheterna till en dylik förstärkning av domstolarna. Å andra sidan kan det vara skäl att uttala en varning för att överdriva betydelsen av att denna sakkunskap skall vara till finnandes hos domstolen sjaly. Den mera speciella sakkunskap från en viss bransch angående dar förefintliga handelsbruk tillföres domstolen säkrare genom inhämtande aVQ sakkunnigutlåtanden i skriftlig eller muntlig form. Det har också framhållits, att när det gäller att tillföra domstolen handelssakkunniga ledamöter det mera kommer an på en viss allmän kännedom om näringslivets förhållanden, men vad som därutinnan erfordras torde även den lagfarne domaren kunna och böra inhämta själv genom den kontakt med näringarna, som han under sin utbildning och tjänstgöring i övrigt vinner. Också på andra livets områden måste domaren för att kunna tillfredsställande fylla sin uppgift förskaffa sig en viss allmän orientering, t. ex. på lantbrukets och fiskets, och även pa rent tekniska områden måste han förvärva sig en viss inblick exempelvis for prövning av trafikmål eller i mål om skadestånd i anledning av olycksfall genom elektrisk ström. I jämförelse med de anspråk på allmänkunskap på skilda områden, som sålunda ställas på domaren, erbjuder icke handeln i och for sig några mera svårfattliga problem. En särställning intar i viss mån sjöfarten, där en mera specifik sakkunskap är behövlig och där betydelsen av rent tekniska förhållanden är mera framträdande. Let är för övrigt förvisso icke ur vägen att i valet mellan systemet med specialdomstol och med allmän domstol bringa i erinran vad lagkommittén anförde i sitt förut återgivna yttrande och vad som framhölls i 1823 års utskottsutlåtande, där det gentemot specialdomstolarna särskilt varnades för ett »mången gång blott förmodat bättre inneboende vetande hos domaren». Kollegium måste i betraktande av ovan andragna skäl och omständigheter finna det synnerligen tveksamt, huruvida någon verklig fördel skulle stå att vinna genom inrättande av specialdomstolar för handels- och sjöfartsmål, medan å andra sidan vissa betydande olägenheter otvivelaktigt skulle vara förknippade med en dylik ordning Därtill kommer att processreformen just nu befinner sig i ett läge, som låter förvänta, att inom en ganska snar tid nydaningen av vårt rättegångsväsen skall vara genomförd. Då huvudskälet för upprättande av de ifrågasatta specialdomstolarna just varit långsamheten i det

496 nuvarande rättegångsförfarandet och avhjälpande av denna brist är en av huvuduppgifterna för rättegångsreformen, kan Kollegium ej finna annat än att försiktigheten torde bjuda att, innan man tillgriper vittutseende åtgärder med organiserande av specialdomstolar för avsedda ändamål, man först avvaktar rättegångsreformens verkningar. Skulle det — såsom det är att förmoda och hoppas — visa sig, att det nya domstolsförfarandet medför den önskade skyndsamheten i handläggningen,torde kravet på dylika specialdomstolar i allt väsentligt bortfalla. I avgörandet av detta ärende har — jämte generaldirektören Sahlin och kommerserådet Matz, föredragande — deltagit kommerserådet Böös.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Inledning 3 Motiv till de särskilda förslagen Förslag till Lag om införande av nya rättegångsbalken 28 Lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar 86 Lag om handläggning av ärenden 91 Lag om lagsökning och handräckning för fordran (lagsökningslag) 108 Utkast till grundlagsändringar 126 Förslag till Lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring 146 Lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd 153 Lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål 154 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 157 Lag om inskränkning i vissa fall av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar 168 Lag om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad 169 Lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende 177 Lagar angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet samt 9 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad 182 Lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken 183 Lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap 188 Lag om barnmorskas hörande vid domstol 189 Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april 1930 om testamente 191 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte 192 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet 192 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation 206 Lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning 210 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom 211 Lag om ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 213

498 Sid.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom 214 Lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag 215 Lag om upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk 216 Lag om ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 216 Lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom "Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden 218 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1933 om ägofred 218 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter 221 Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen 223 Lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 243 Lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp 244 Lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer 246 Lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål 246 Lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar 249 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling 250 Lag om ändring i vissa delar av sjölagen 252 Lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen 258 Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål 258 Lag om ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen 259 Lag om ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen 263 Lag angående ändrad lydelse av 95 och 138 §§ lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag 263 Lag angående ändrad lydelse av 45 och 90 §§ lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar 264 Lag angående ändrad lydelse av 88 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse 264 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse 264 Lag angående ändrad lydelse av 45 och 84 §§ lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar 264 Lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled 264 Lag om ändring i vissa delar av konkurslagen 265 Lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas 280 Lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 om begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser 280 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs 280

499 Sid.

L a g angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 om u t m ä t ningsed 281 L a g angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om boskillnad 283 L a g om ändring i vissa delar av strafflagen 286 L a g om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare 290 L a g angående u p p h ä v a n d e av 25 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse 291 L a g angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff 292 L a g angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom 293 L a g angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål 294 Lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål rörande b r o t t av underårig 298 Lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 301 Lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål 302 Lag angående omhändertagande av djur, som är utsatt för djurplågeri . . 303 Lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt h ä k t a d e eller dömda 305 Lag angående fullföljd av talan och underställnig i vissa mål, vari domkapitel har att döma 314 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes 316 Lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten 373 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel 380 Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin 388 Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin 391 Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker 392 Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m 392 Lag angående ändrad lydelse av 6—8 §§ lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar 393 Lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 25 juni 1909 angående n a t u r minnesmärkens fredande 394 Lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker 394 Lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 394 Lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar 400 Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling 401 Lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 mom. samt 83 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 402 Lag angående ändrad lydelse av 84 § 1 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 403

500 Sid.

La,g angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 11 juni 1937 om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag) 403 Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen 403 Lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall 427 Lag om handräckning åt utländsk domstol 429 Lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol 436 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 om handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ 439 Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet 439 Lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän 440 Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar 441 Förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt 441 Särskilda yttranden av ledamöter i processlagberedningens rådgivande nämnd . . 445 Bilagor. A. P. M. angående handläggning av handels- och sjöfartsmål 449 B. Sammanställning av yttranden över processlagberedningens förslag till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål 472 G. Kommerskollegii utlåtande angående förslag till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål 483

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen).

Allmän lagstiftning. Rättsskipning.

Fångvård".

Vattenvägen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Processlagberedningens förslag till lag om införande a v n y a r ä t t e g å n g s b a l k e n m . m . 1. L a g t e x t . [9] 2. Motiv m . m . [101

Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning.

Industri

B e t ä n k a n d e mod förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer [8]

Kommunalförvaltning. Promemoria m e d förslag till lag med bestämmelser om a l l m ä n n a behörighetsvillkor för vissa k o m m u n a l a uppdrag m. m . [4]

Handel och

sjöfart.

Statens o c h k o m m u nornas finaitsväseu.

Iv01111111111ilv.il i o n s v ä s e n .

Foliti. a n g . nykterhetstillstandét

B a n k - , k r e d i t - ocli peniiiiigväsen.

Betänkande a r e n . [3]

under

krigs-

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkrings väsen.

Utredningar a n g . ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [7]

I l ä l s o - och

Allmänt

Fast egendom.

sjukvård.

näringsväsen.

J o r d b r u k ined b i n ä r i n g a r .

Kyrkoväsen.

Uudcrvisning.svätten. odling i övrigt.

Andli

F ö r s vars väsen. B e t ä n k a n d e m e d förslag ang. lårigtjänstunderbefäl I m . [2] B e t ä n k a n d e m e d förslag till civilförsvarslag m . m . [5a

Utrikes ärenden.

Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] B e t ä n k a n d e m e d förslag till byordningar och Instruktioner för o r d n i n g s m ä n n e n i lappbyarna. [6]

Stockholm 1944. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 411580

Internationell rätt.