Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar

Betänkande avgivet av särskilt tillkallad sakkunnig Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972:73 Justitiedepartementet

Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar

Betänkande avgivet av särskilt tillkallad sakkunnig Stockholm 1972

ISBN 91-38-01312-6

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 72.970 S

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 30 december 1969 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag undertecknad f. d. justitierådet Gösta Lind som sakkunnig. Som sekreterare åt utredningsmannen förordnade departementschefen den 21 januari 1970 hovrättsassessorn Georg Sterzel från och med den 1 februari 1970. Den 21 april 1971 förordnade departe-

SOU 1972:73

mentschefen byråchefen Lorentz Vogel att såsom expert biträda utredningsmannen. Experten har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Samråd har i vissa frågor ägt rum med skadeståndskommittén. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts får jag vördsamt överlämna betänkandet Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. Stockholm i september 1972. Gösta Lind Georg Sterzel

Innehåll

Sammanfattning

.

....

25 Kapitel 2 Gällande rätt m.m 2.1 Det allmännas skadeståndsansvar före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag 2.2 Äldre lagstiftning om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda 2.3 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl 2.3.1 Inledning 2.3.2 Indelning av ersättningsgrunderna 2.3.3 Ersättningsgrunder enligt 1§ Frihetsinskränkningar . Villkor för ersättningsrätten Undantag från ersättningsrätten 2.3.4 Ersättningsgrunder enligt 2 § Frihetsberövanden . . . Villkor för ersättningsrätten Undantag från ersättningsrätten 2.3.5 Ersättningen

28 SOU 1972:73

48 49

Kapitel 3 Vissa internationella överenskommelser m. m

50 Kapitel 4 Utländsk rätt 4.1 Danmark 4.2 Finland 4.3 Island 4.4 Norge 4.5 Frankrike 4.6 Storbritannien 4.7 Västtyskland

53 53 55 57 57 61 62 62

21 Författningsförslag Kapitel 1 Utredningsuppdraget

2.3.6 Överlåtelse av ersättningsrätten m. m 2.3.7 Processuella regler . . . . 2.3.8 Några av riksdagen behandlade ändringsförslag Motion 1953:11:21 . . . Motionerna 1966:11:127 och 686 Den nya skadeståndslagen . . .

41 43

32 32 33 33 33

Kapitel 5 Frihetsinskränkningar enligt svensk rätt 5.1 Inledning 35 5.2 Kriminalvårdsåtgärder m. m. . Förberedande åtgärder 39 5.2.1 Frihetsinskränkningar i 39 samband med förundersökning 39 5.2.2 Häktning Tvångsmedel 40 Korrektionsmedel . . . . 41 Påtryckningsmedel . . .

65 65 66 66

66 66 66 67 67 5

5.2.3 Anhållande m. m 5.2.4 Reseförbud 5.2.5 Förvarstagande enligt instruktionen för utrikesrepresentationen 5.2.6 Omhändertagande enligt polisinstruktionen . . . . 5.2.7 Omhändertagande enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret Slutliga åtgärder 5.2.8 Fängelse 5.2.9 Villkorlig dom 5.2.10 Skyddstillsyn 5.2.11 Ungdomsfängelse . . . . 5.2.12 Internering 5.2.13 Överlämnande till särskild vård 5.2.14 Disciplinstraff för krigsmän m. m 5.2.15 Åtgärder enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt 5.2.16 Åtgärder enligt nordiska verkställighetslagen . . . 5.2.17 Åtgärder enligt lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom . . . . Lagstiftning om utlämning . . . 5.3.1 Lagen om utlämning för brott 5.3.2 Lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge . 5.3.3 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn m. m Utlänningslagen Vissa tvångsmedel mot gäldenärer 5.6.1 Konkurslagen 5.6.2 Lagen om utmätningsed

68 68

68 69

70 70 70 71 71 72 73

73 74

75 76

77 77 77

5.9 79 5.10 79 80 81 81 81

5.6.3 Vissa reseförbud m. m. . Sociallagstiftningen 5.7.1 Barnavårdslagen m. m. . Omhändertagande för samhällsvård Omhändertagande för utredning Tagande i förvar Vissa andra åtgärder . . Verkställbarhet och besvär Åtalseftergift i vissa fall 5.7.2 Nykterhetsvårdslagen . 5.7.3 Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Sjukvårdslagstiftningen m. m. . 5.8.1 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 5.8.2 Lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 5.8.3 Lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 5.8.4 Smittskyddslagstiftningen Smittskyddslagen . . . . Lagen om ersättning åt smittbärare 5.8.5 Epizootilagen 5.8.6 Lagen om behörighet att utöva läkaryrket 5.8.7 Lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket . . 5.8.8 Lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. 5.8.9 Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. . . . Trafiklagstiftningen 5.9.1 Sjömanslagen 5.9.2 Luftfartslagen Passlagstiftningen

Kapitel 6 Vissa statistiska uppgifter . 6.1 Frihetsberövanden av kriminalvårdskaraktär 6.1.1 Häktning 6.1.2 Tagande i förvar enligt

82 82 82 83 84 84 85 85 86 86 88 89

93 93 93 94 95 95 96 96

96 96 96 97 97 98 98 98

SOU 1972:73

43 § instruktionen för utrikesrepresentationen 6.1.3 Tagande i fängsligt förvar enligt 61 § sjömanslagen 6.1.4 Översikt över utdömda påföljder 6.1.5 Fängelse 6.1.6 Frihetsberövande i samband med skyddstillsyn 6.1.7 Ungdomsfängelse . . . . 6.1.8 Internering 6.1.9 Militära frihetsberövanden Frihetsberövanden av socialvårdskaraktär 6.2.1 Åtgärder enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet 6.2.2 Åtgärder enligt barnavårdslagen 6.2.3 Åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen Frihetsberövanden i sjukvårdslagstiftningen 6.3.1 Sluten psykiatrisk lasarettsvård åren 1963— 1965 6.3.2 Vissa frihetsberövanden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 6.3.3 Tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning . 6.3.4 Vissa frihetsberövanden enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda . 6.3.5 Läkarundersökning av läkare och tandläkare, vilkas förmåga att utöva yrket satts i fråga . . . . Diverse frihetsberövanden . . . 6.4.1 Åtgärder enligt polisinstruktionen 6.4.2 Åtgärder enligt utlänningslagen

SOU 1972:73

99 6.5 99 99 100 101 101 102 102 103

103 103 105 106

107 108 108 108

6.4.3 Diverse åtgärder av allmän domstol Mål om ersättning enligt 1945 årslag 6.5.1 Mål enligt 1 § 6.5.2 Mål enligt 2 § 6.5.3 Utdömda ersättningar .

Kapitel 7 Allmänmotivering 7.1 Inledning 7.2 Sveriges internationella förpliktelser 7.3 Den nya skadeståndslagens betydelse för lagstiftningsärendet. 7.4 Bör förslaget begränsas till judiciella frihetsinskränkningar? . . 7.5 Förutsättningar för ersättningsskyldighet 7.5.1 Ersättningsskyldighet utlöses av nytt beslut som meddelats i stadgad ordning Inledning Uppläggning efter förebild av 1958 års förslag? Uppläggning efter förebild av 1945 årslag? . . 7.5.2 Vilken nyprövning bör utlösa ersättningsskyldighet? Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning Ändring av beslut om förberedande frihetsinskränkning Utskrivningsbeslut . . . 7.5.3 Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser ersättningsskyldighet? 7.6 Undantag från ersättningsskyldighet 7.7 Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigheten avse? . . 7.7.1 Inledning 7.7.2 Begreppsbestämning . . 7.7.3 Ersättningsskyldighet för andra frihetsin-

109 109 109 109 109 110 110 111 112 113 115

115 115 116 119

125 128

130 132 134 134 134

7.9 7.10 7.11 7.12 7.13 7.14

skränkningar än frihetsberövanden Ersättningsgill skada och ersättningens storlek 7.8.1 Inledning 7.8.2 Hinder eller förlust i näring Förlorad arbetsförtjänst Nedsatt arbetsförmåga . Annat intrång i näring . 7.8.3 Kostnader 7.8.4 Begränsning av ersättningen 7.8.5 Lidande 7.8.6 Sveda och värk m. m. . 7.8.7 Allmänna skadeståndsfrågor 7.8.8 Bevisfrågor Förändring av penningvärdet . Statens ansvar för ersättningen. Regressrätt Domstolsprövning av ersättningsanspråk? Förfarandet Ekonomiska konsekvenser . . . Förslagets utformning

Kapitel 8 Specialmotivering 1§ 2§ 3§ 4§ 5§ 6§ 7§ 8§ 9§ 10 § 11 § 12 § 13 § Övergångsbestämmelser

1 1.1

138 138

138 139 142 142 142 142 144 147

147 149 149 151 151

153 156 160 161

163 163 168 175 178 180 184 185 187 188 190 192 193 194 194

1.15 Bilagor 1 Domstolsavgöranden som belyser tillämpningen av 1945 års lag 196 8

1.16 Överrättsavgöranden . . . 196 Högsta domstolens utslag den 17 september 1946 nr 989 196 Högsta domstolens utslag den 21 september 1946 nr 1014 196 Högsta domstolens utslag den 20 februari 1948 nr 162 197 Högsta domstolens beslut den 20 december 1950 nr 881 197 Högsta domstolens beslut den 3 juni 1952 nr 428 198 Högsta domstolens beslut den 18 maj 1956 nr 350 199 Högsta domstolens beslut den 22 februari 1957 nr 202 199 Högsta domstolens beslut den 25 oktober 1957 nr 847 200 Högsta domstolens beslut den 14 juli 1959 nr 657 200 Högsta domstolens beslut den 20 oktober 1959 nr 938 201 Högsta domstolens beslut den 2 februari 1962 nr 62 201 Svea hovrätts beslut den 19 oktober 1966 nr IX:Ö49 202 Högsta domstolens beslut den 29 mars 1967 nr 348 203 Högsta domstolens beslut den 29 september 1967 nr 829 203 Högsta domstolens beslut den 25 juli 1969 nr 866 204 Högsta domstolens beslut den 24 november 1969 nr 1369 205 SOU 1972:73

2 2.1 2.2

Högsta domstolens beslut den 9 januari 1970 nr 6 206 Ersättning för lidande . . 207 Rekvisitet "synnerliga skäl" 207 Utdömda ersättningsbelopp 210

2 Förteckning över frihetsinskränkningar i svensk rätt . . . 211

3 Särskilda föreskrifter i samband med frivård 223 1 Sammanställning av olika typer av frivård, där föreskrifter kan åläggas vederbörande 223 2 Sammanställning av olika typer av föreskrifter som i samband med beslut om frivård kan åläggas vederbörande . . . . 224

ISOU 1972:73

Författningsregister

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift Regeringsformen Lagen (1886:8 s. 1) angående ersättning av Gifte rm ålsbal ken allmänna medel åt Föräldrabalken oskyldigt häktade Konkurslagen (1921:225) eller dömda Brottsbalken Lagen (1967:940) angående omsorger om Strafflagen den 16 februari 1864 (1864 års vissa psykiskt utstrafflag) vecklingsstörda Utsökningslagen (1877:31 s. 1) Lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa beRättegångsbalken stämmelser om elekRättegångsbalken i 1734 års lag (Gamla rättriska anläggningar tegångsbalken) med särskilda bestämLagen (1952:98) melser om tvångsmedel i vissa brottÖvriga lagar mål med särskilda bestämAllmänna utlämningslagen, se lagen (1957: Lagen (1964:167 melser om unga lag668) om utlämning för brott överträdare Arbetsdomstolslagen, se lagen (1928:254) med vissa bestämmelser Lagen (1940:358 om arbetsdomstol till skydd för försvaAtomansvarighetslagen (1968:45) ret m. m. Barnavårdslagen (1960:97) om allmän försäkring Lagen (1962:381 Brandlagen (1962:90) om allmänna vattenLagen (1970:244 Civilförsvarslagen (1960:74) och avloppsanläggEpidemilagen (1919:443) ningar Epizootilagen (1935:105) om arbetsdomstol Försäkringsdomstolslagen, se lagen (1961: Lagen (1928:254 om behandlingen av Lagen (1958:213 262) om försäkringsdomstol häktade och anhållFörvaltningslagen (1971:290) na m. fl. Förvaltningsprocesslagen (1971:291) om behandling i fångLagen (1916:312) angående ansvarighet Lagen (1964:541 vårdsanstalt för skada i följd av om behörighet för allautomobiltrafik Lagen (1971:309

Grundlagar, balkar och därmed jämställda lagar

SOU 1972:73

Lagen (1886:7)

män förvaltningsdomstol att pröva vissa mål Lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket Lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Lagen (1948:449) om disciplinstraff för krigsmän Lagen (1899:58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman Lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare Lagen (1917:189) om expropriation Lagen (1961:262) om försäkringsdomstol Lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Lagen (1954:579) om nykterhets vård Lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor Lagen (1957:668) om utlämning för brott 12

Lagen (1959:254)

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge Lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Lagen (1921:244) om utmätningsed Lagen (1964:317) om vad som avses med polismyndighet Lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag Livsmedelslagen (1971:511) Luftfartslagen (1957:297) Militära rättegångslagen (1948:472) Miljöskyddslagen (1969:387) Nordiska utlämningsL betr. brott, se lagen (1959:254) om utlämning etc. Nordiska utlämningsL betr. vård, se lagen (1970:375) om utlämning etc. Nordiska verkställighetslagen, se lagen (1963:193) om samarbete etc. Nykterhetsvårdslagen, se lagen (1954:579) om nykterhetsvård Omsorgslagen, se lagen (1967:940) angående omsorger etc. Sjukvårdslagen (1962:242) Sjömanslagen (1952:530) Skadeståndslagen (1972:207) Smittskyddslagen (1968:231) Utlänningslagen (1954:193) Väi-npliktslagen (1941:967) 1886 års lag, se lagen (1886:8 s. 1) angående ersättning etc. 1945 års lag, se lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall etc. Förordning KF (1967:666)

om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m. SOU 1972:73

Kungörelser

Instruktioner

Bevakningskungörelsen (1940:383) Epizootikungörelsen (1935:106) Förundersökningskungörelsen (1947:948) KK (1958:214) angående tillämpningen av lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. KK (1966:585) angående tillämpningen av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. KK (1951:82) angående viss begränsning av rättsstatistiken KK (1947:642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol KK (1956:296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse KK (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål KK (1941:836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass KK (1970:710) om utlämning till eller från Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Passkungörelsen (1940:471) Sjukvårdskungörelsen (1970:703)

Instruktionen (1967:425) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna Instruktionen (1967:83) för utrikesrepresentationen Länsstyrelseinstruktionen (1971:460) Polisinstruktionen (1965:686) Internationella konventioner m. m. Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december 1948 Förenta Nationemas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, antagen den 16 december 1966 Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Protokoll nr 4 den 16 september 1963 till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd etc.

Stadgor Allmänna verksstadgan (1965:600) Omsorgsstadgan, se stadgan (1968:146) angående omsorger etc. Stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Stadgan (1960:595) för barnavårdsanstalter Stadgan (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna Ungdomsvårdsskolestadgan, se stadgan (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna SOU 1972:73

Förkortningsregister

AsocL Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet BrB Brottsbalken BvL Barnavårdslagen (1960:97) BvN Barnavårdsnämnd DSL Lagen (1948:449) om disciplinstraff för krigsmän FB Föräldrabalken FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) FvL Förvaltningslagen (1971:290) GB Giftermålsbal ken KonkL Konkurslagen (1921:225) LSPV Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall MRL Militära rättegångslagen (1948:472) NN Nykterhetsnämnd NvL Lagen (1954:579) om nykterhetsvård PI Polisinstruktionen (1965:686) PLB Processlagberedningen, se bl. a. SOL 1938:43 och 44 samt 1944:9 och 10 RB Rättegångsbalken RP Lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken TSA Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund UL Utsökningslagen (1877:31 s. 1) 1864 års strafflag Strafflagen den 16 februari 1864 1886 års lag Lagen (1886:8 s. 1) angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda 1945 års lag Lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. 1958 års förslag Förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43), avgivet av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar 1971 års förvaltGenomförandet av bl. a. förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsningsrättsreform processlagen (1971:291) SOU 1972:73

Sammanfattning

Förslaget är avsett att ge rimliga ersättnings- avser dock endast vissa frihetsberövanden möjligheter för frihetsinskränkande myndig- jämte reseförbud (3 §), en annan enbart hetsåtgärder som visar sig ha varit obefogade. frihetsberövanden (7 § första och andra Frihetsinskränkningar kan ske med stöd stycket). Vissa villkor har uppställts för ersättningsav ett flertal olika lagar, såväl sådana som faller inom den egentliga rättsvården (s. k. rätt. Är dessa villkor uppfyllda, anses enligt judiciella frihetsinskränkningar) som sådana lagtextens uttryckssätt den verkställda frivilka tillhör området för socialvård, sjukvård hetsinskränkningen ha utgjort obefogat ingrim. m. (s. k. administrativa frihetsinskränk- pande. Så är händelsen i tre typfall. Därvid ningar). Förslaget avser båda dessa slags har eftersträvats att den enskilde, när han frihetsinskränkningar. Såsom allmängiltig re- begär ersättning, i allt väsentligt skall vara gel gäller sålunda att alla frihetsinskränkning- befriad från att bevisa att beslutet om ar skall kunna ersättas oavsett i vilket frihetsinskränkningen var oriktigt. I stället sammanhang de tillkommit (1 § första styc- knyts an till den prövning som tidigare skett ket), under den förutsättningen att de varat i annan ordning, närmast då sådan som mer än 24 timmar i sträck. Några lagar har avsett om beslutet borde bestå eller ej. dock ansetts föreskriva frihetsinskränkningEtt av fallen avser att beslut som föranlett ar, som inte lämpar sig att föras in under frihetsinskränkning blir underställt eller förslagets regler. Det är här fråga om bl. a. överklagat eller föremål för resning eller frihetsinskränkningar som består i fullgöran- domvillobesvär (2 §). Leder detta till ett det av lagstadgad tjänsteplikt. Detta har nytt, lindrigare beslut anses ingripandet ha föranlett ett uttryckligt, specificerat undan- varit obefogat i motsvarande mån. En föruttag från den generella regeln (1 § andra sättning härför är dock att det nya beslutet stycket). Dessutom har förslagets tillämp- väsentligen grundats på omständigheter som ning i ett särskilt hänseende begränsats till förelåg vid tiden för det gamla beslutet, endast frihetsinskränkningar av judiciell na- oavsett om dessa omständigheter då var tur (3 §). kända eller inte. Ett annat typfall är att någon såsom När här talas om frihetsinskränkningar avses inte endast frihetsberövanden utan misstänkt för brott varit föremål för en även andra mindre ingripande inskränkningar förberedande judiciell (ej administrativ) åti den enskildes rörelsefrihet såsom reseför- gärd som antingen utgjort frihetsberövande bud, föreskrift om vistelseort eller bostad genom häktning eller anhållande eller också m. m. Förslaget gäller i princip alla typer av bestått i att den misstänkte underkastats frihetsinskränkning. En av dess bestämmelser frihetsinskränkning genom reseförbud. Till SOU 1972:73 2

samma kategori hör även att krigsman varit tagen i förvarsarrest samt att någon på grund av misstanke om brott varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat. Om den misstänkte blir frikänd eller om åtal läggs ned eller inte kommer till stånd, inträder ersättningsrätt (3 § första stycket). Skulle domstolen bedöma den misstänktes brottslighet på ett mildare sätt, som inte bort föranleda häktningen eller anhållandet, kan ersättning också utgå (3 § andra stycket). Det tredje typfallet hänför sig till den anstaltsbehandling som kan förekomma inom barnavården, nykterhetsvården och vården om psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda. En slutlig utskrivning kan här under vissa omständigheter föranleda ersättningsrätt. En förutsättning är att utskrivningen skall ha skett under väsentligen samma förhållanden som förelåg vid intagningen eller kvarhållandet. Därutöver fordras att det skall framgå att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för beslutet om intagning eller kvarhållande (4 §). Vissa beslut av högre myndighet är dock uteslutna från tillämpning. Enligt förslaget gäller vissa undantag från eljest föreliggande ersättningsrätt. Allmänt sett karakteriseras de av att den enskilde kan anses själv ha givit anledning till ingripandet mot honom. Därjämte är stadgat om jämkning av ersättning under vissa omständigheter (5 §). Ersättning beräknas för hinder eller förlust i näring och för nödiga kostnader (6 §). Vidare skall frihetsberövande anses alltid ha medfört själsligt lidande eller obehag och detta skall i första hand ersättas med standardiserat belopp, beräknat på visst sätt (7 § första stycket). Under särskilt angivna förutsättningar kan ersättning i stället vara att beräkna efter lidandets art och omfattning (7 § tredje stycket). Och om synnerliga skäl anses föreligga, kan lidandesersättning efter sistnämnda beräkningssätt även utgå för frihetsinskränkning som inte utgör frihetsberövande. 18

Det har redan sagts att rätten till ersättning för frihetsinskränkning som verkställts till följd av ett visst beslut utlöses genom att ett nytt beslut tillkommer som är av motstridigt innehåll, t. ex. beslut om ändring (2 §), frikännande dom (3 §) eller slutlig utskrivning (4 §). Med anknytning härtill har föreskrivits att anspråk på ersättning för frihetsinskränkningen — det obefogade ingripandet - skall göras gällande inom tre månader från tidpunkten för det nya beslutet (9 § första stycket). Förfarandet för prövning av ersättningsanspråk har tänkts vara centraliserat hos justitiekanslem. Det första steget bör i regel vara att en framställning görs hos honom. Det förutsätts att han därvid påtar sig visst utredningsarbete även till nytta för den enskilde. Han tar därefter ställning till ersättningsanspråken och hans beslut blir avgörande till den del saken inte inom viss kortare tid dras inför domstol. I den rättegång som sålunda eventuellt kan följa framträder justitiekanslem som statsverkets representant (10 §). Staten har enligt förslaget regressrätt bl. a. gentemot kommun i den mån denna har att svara enligt skadeståndslagen (13 §). Förslaget är avsett att gälla vid sidan av skadeståndslagen och oberoende av denna. Även enligt skadeståndslagen kan ju föras talan mot staten (eller mot kommun) om ersättning för myndighetsbeslut. Förslaget innebär emellertid en utvidgning av ersättningsmöjligheterna när det gäller frihetsinskränkning. Främst ligger utvidgningen i följande skillnad. Enligt skadeståndslagen måste bevisas att fel eller försummelse förelåg. Därjämte fordras bl. a. att de krav som skäligen kan ställas på myndighetens verksamhetsutövning blivit åsidosatta och att den skadelidande inte utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse. Enligt förslaget däremot utlöses ersättningsrätten som sagt redan av att ett motstridigt, lindrigare beslut meddelats vid prövning av frågan om åtgärdens bestånd. Förslaget är vidare avsett att ersätta 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt SOU 1972:73

häktade eller dömda m. fl. Förslaget skiljer sig från lagen framför allt däri att det avser även administrativa frihetsinskränkningar, att det inte är begränsat till endast frihetsberövanden och vissa särskilda reseförbud samt att ersättningsrätt utlöses också av beslut som innefattar ändring i normal ordning av beslutet om frihetsinskränkning. En ytterligare skillnad hänför sig till ett förhållande som väckt särskild uppmärksamhet och kritik. Ersättning för förberedande judiciella frihetsberövanden (häktning m. m.) anses enligt 1945 års lag kunna vägras på grund av att misstanke står kvar mot den som varit utsatt för åtgärden. Så är inte fallet enligt förslaget.

SOU 1972:73

Författningsförslag

Förslag till Lag om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar

1 § Den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit under sammanlagt mer än tjugofyra timmar i sträck berövad friheten eller underkastad annan inskränkning i rörelsefriheten och lidit skada därigenom får ersättning av staten för skadan efter vad som sägs i denna lag, om ingripandet är att anse som obefogat enligt lagen. Skadeståndslagen (1972:207) är icke omedelbart tillämplig i fråga om ersättningsskyldighet på sådan grund. Bestämmelserna i denna lag avser icke frihetsinskränkning som består i fullgörandet av lagstadgad tjänsteplikt, såsom enligt värnpliktslagen (1941:967) eller brandlagen (1962:90). Ej heller avser bestämmelserna frihetsinskränkning enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., smittskyddslagen (1968:231) eller epizootilagen (1935:105). Frihetsinskränkning enligt andra föreskrifter som gäller för krig eller krigsfara än 22 kap. brottsbalken är likaledes undantagen från tillämpning, så ock inskränkning i utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område som Konungen föreskrivit med stöd av 14 § utlänningslagen (1954:193). 2 § Blir beslutet efter underställning, överklagande, domvillobesvär eller resningsansökan slutgiltigt ersatt av annat beslut, och är detta väsentligen grundat på samma omständigheter som, kända eller ej, förelåg vid tiden för det tidigare beslutet, skall ingripandet anses obefogat i den mån det varit strängare än som skulle ha följt av det senare beslutet. Tiden för fängelsestraff som angivits i det senare beslutet skall vid jämförelse med verkställt frihetsberövande beräknas med ledning av föreskrifterna i 26 kap. 6 § brottsbalken. 3 § När någon varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud såsom misstänkt för brott eller när krigsman varit tagen i förvarsarrest, skall detta anses som obefogat ingripande om frikännande dom meddelas för SOU 1972:73

brottet eller åtalet läggs ned eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Om någon, på grund av misstanke om brott, varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat äger vad nu sagts motsvarande tillämpning. Häktning eller anhållande i anledning av misstanke för brott skall också anses som obefogat ingripande, om åtgärden vidtagitsmed stöd av 24 kap. 1 § rättegångsbalken men brottet i domen hänförs under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 § samma kapitel, dock endast om det är uppenbart att där nämnda förutsättningar brustit och att, i fråga om anhållande, ej heller förelegat omständigheter som anges i 5 § andra stycket i kapitlet. Föreligger flera brott har vad nu sagts motsvarande tillämpning med den jämkning som kan föranledas av förhållandena. 4 § Har någon varit intagen eller kvarhållen i ungdomsvårdsskola, eller, utan eget samtycke, i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller i specialsjukhus eller vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, och har han därefter blivit slutligt utskriven under väsentligen samma förhållanden som, kända eller ej, förelåg vid beslutet om intagningen eller kvarhållandet, skall han anses ha varit utsatt för obefogat ingripande om det framgår att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för beslutet. Vad nu sagts äger dock ej tillämpning, om beslutet varit föremål för överprövning efter underställning eller överklagande eller när beslutet meddelats av högre myndighet efter fullföljdsförfarande. 5 § Rätt till ersättning föreligger ej, om den som till följd av myndighets beslut varit utsatt för obefogat ingripande själv uppsåtligen föranlett beslutet eller, i fall som avses i 3 §, sökt undandraga sig förundersökning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra utredningen. Jämkning av ersättning får ske efter vad som finnes skäligt, om tiden för ingripandet avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till ingripandet. 6 § Ersättning utgår för hinder eller förlust i näring, såsom mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller nedsättning av arbetsförmågan. Därjämte ersätts nödiga kostnader som uppkommit i annat hänseende i samband med genomförande av det obefogade ingripandet. Beräkningen av ersättning skall hänföra sig till förhållandena då skada inträdde eller kostnad uppkom. Sålunda beräknad ersättning skall jämkas efter de förändringar av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som inträtt intill dess justitiekanslern med stöd av 10 § nedan meddelar beslut i sak rörande ersättningsfrågan. 7 § Frihetsberövande anses ha medfört själsligt lidande eller obehag som skall föranleda ersättning. Denna beräknas till tiondelen av det basbelopp som gällde vid tiden för justitiekanslerns beslut i sak rörande ersättningsfrågan. Därutöver beräknas ett hundradels basbelopp för varje påbörjat dygn av de trettio första dygnen av frihetsberövande t och fyra tusendels 22

SOU 1972:73

basbelopp för varje påbörjat dygn av den tid av frihetsberövandet som följt därefter. Utgör flera frihetsberövanden led i en enhetlig behandling såsom verkställighet av brottspåföljd, i förekommande fall föregången av häktning eller anhållande, eller beredande av viss vård eller liknande, anses de vid beräkningen av ersättning bilda ett sammanhängande frihetsberövande. Har frihetsbe rovan de medfört särskilt kännbart lidande, för vilket ersättning enligt första stycket påtagligen skulle utgöra otillräcklig gottgörelse, eller föreligger synnerliga skäl att ersättning skall utgå för lidande till följd av annan frihetsinskränkning än frihetsbe rovan de, skall ersättningen i anledning av sådant frihetsberövande eller sådan frihetsinskränkning beräknas efter lidandets art och omfattning. Därvid skall 6 § andra stycket ha motsvarande tillämpning. 8 § Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit slutligen bestämd. Om frihet från utmätning av ersättning stadgas i utsökningslagen (1877:31 s. 1). 9 § Vill någon kräva ersättning enligt denna lag, skall han framställa sitt anspråk hos justitiekanslern inom tre månader från det sådant förhållande slutgiltigt inträtt som enligt 2-4 §§ föranleder att ingripandet skall anses obefogat. Har han ej iakttagit detta och ej heller inom angiven tid omedelbart vid domstol väckt talan med sådant anspråk, har han förlorat sin rätt till ersättning utom i fall som sägs i andra stycket. Ersättningsrätten kvarstår tills vidare, om någon före tidens utgång väckt talan vid domstol med yrkande om skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet. Justitiekanslern bereder honom då tillfälle att inom viss ytterligare tid göra framställning hos justitiekanslern om att tillika få ersättning enligt denna lag. Ersättningsrätten går därvid förlorad, om framställning icke görs inom den tiden. 10 § Justitiekanslern handhar för statens räkning frågor om ersättning enligt denna lag. Finner justitiekanslern vid prövning av gjord framställning att anspråk på ersättning eller gottgörelse för ansökningskostnader skall helt eller delvis bifallas, meddelar han beslut därom. I vad ett anspråk ogillas hänvisas sökanden att inom viss tid väcka talan mot staten vid domstol. Har sökanden redan väckt talan vid underrätt mot staten eller kommun om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet, skall hänvisningen avse den underrätten. Talan mot beslut varigenom justitiekanslern avvisat anspråk utan att uppta det till prövning i sak föres hos Svea hovrätt genom besvär. Beslut som justitiekanslern eljest meddelat enligt denna paragraf får icke överklagas. 11 § Rätten till ersättning i vad avser anspråk som justitiekanslern ogillat SOU 1972:73

går förlorad, om ej talan mot staten blivit väckt inom den tid och vid den domstol som angivits i hänvisningen. Sådan talan får icke avse ersättning i annat hänseende eller till högre belopp än som yrkats hos justitiekanslern. Ej heller får fordras gottgörelse för kostnader hos justitiekanslern utöver vad som begärts hos denne i ansökningsärendet. 12 § I fall då någon har varit utsatt för obefogat ingripande vidkännes staten hans ansökningskostnader hos justitiekanslern med undantag för kostnad som icke varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt. För sådant fall skall beträffande rättegångskostnader vid domstol gälla, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att staten, där ej annat föranleds av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkat motparten genom att staten fullföljt talan. 13 § Utgår ersättning enligt denna lag och har sökanden haft rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. upphör att gälla. Den nya lagen äger därefter tillämpning jämväl i fråga om ingripande som skett innan lagen trädde i kraft. Har före ikraftträdandet framställts ersättningsanspråk på sätt som anges i 5 § gamla lagen, skall dock den lagen tillämpas beträffande ersättning för sådana i dess 1—3 §§ omförmälda åtgärder som anspråket avser.

24 SOU 1972:73

1 Utredningsuppdraget

offren för sådana ingripanden i den personliga friheten som är i denna mening objektivt oriktiga. Ett frihetsberövande innebär inte bara ett avsevärt personligt lidande utan har i regel också ekonomiska konsekvenser för den drabbade. Den enskilde har ett berättigat krav på att samhället ger upprättelse i dessa fall. Det är härvid i första hand ekonomisk gottgörelse som kommer i fråga. I vissa internationella konventioner har Vår lagstiftning innehåller åtskilliga bestämmelser enligt vilka en person kan be- fastslagits en princip om rätt till skadestånd rövas sin frihet eller få sin rörelsefrihet in- vid oriktiga frihetsberövanden. Sålunda skall skränkt. Av praktisk betydelse är främst de enligt art. 5 i 1950 års Europarådskonvenstraffrättsliga reglerna om frihetsberövande tion om de mänskliga rättigheterna den som som påföljd för brott. I nära samband här- berövats friheten i strid mot konventionens med står de straffprocessuella bestämmel- bestämmelser ha rätt till skadestånd. Sverige serna om häktning, anhållande, reseförbud har tillträtt denna konvention. I 1966 års FN-konvention om medborgerliga och polim. m. Häktning och anhållande kan ibland förekomma som tvångsmedel också utanför tiska rättigheter, till vilken Sverige kan vänstraffprocessen. Vidare finns ett flertal före- tas ansluta sig inom en nära framtid, finns en skrifter om frihetsberövanden i rent admi- föreskrift om rätt till skadestånd vid olagliga nistrativ ordning, t. ex. tvångsintagning på frihetsberövanden. vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tvångsEnligt lagen (1945:118) om ersättning i intagning för sluten psykiatrisk vård och vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda vissa omhändertaganden enligt barnavårds- m. fl. utgår efter prövning av domstol under lagstiftningen. vissa betingelser skadestånd av allmänna meFrihetsberövanden eller andra inskränk- del för förlust och lidande som vållats av ningar i den personliga rörelsefriheten kan frihetsinskränkningar på grund av beslut eller enligt vår lagstiftning ske endast i former domar som sedermera ändrats eller upphävts. som tillgodoser högt ställda anspråk på rätts- I fråga om bl. a. den som har häktats eller säkerhet. Men det ligger i sakens natur att anhållits är det en förutsättning för skademisstag inte kan helt undvikas. Det kan stånd att frikännande dom har meddelats, förekomma fall då lagliga förutsättningar för åtalet nedlagts eller förundersökningen avsluett ingripande visserligen har förelegat, när tats utan åtal. Rätt till ersättning föreligger ingripandet gjordes, men det i efterhand inte om den som åtgärden avsett har förvisar sig att åtgärden varit oberättigad. Det svårat utredningen eller själv uppsåtligen kan också förekomma fall då bedömningen orsakat åtgärden eller om det i annat fall varit felaktig från början och något ingripan- med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt att ersättning utgår. På grund av de alltså inte hade bort äga rum. sistnämnda bestämmelse kan skadestånd vägSamhället bör inte undandra sig ett ansvar ras i vissa fall då anledning till misstanke för de konsekvenser som drabbar de enskilda

I det anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1969, varigenom chefen för justitiedepartementet hemställde om bemyndigande att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden m. m., yttrades i huvudsak följande.

SOU 1972:73

alltjämt kvarstår mot den som blivit föremål för tvångsåtgärden. - I andra fall av oriktiga frihetsberövanden än som nu har nämnts föreligger inte någon rätt till ersättning från det allmänna. Har ett oriktigt frihetsberövande skett på grund av fel eller försummelse av ämbetsman har den förfördelade rätt till skadestånd av den felande, om denne förskyller ansvar för tjänstefel eller annat brottsligt förfarande. Med anledning av två motioner vid 1966 års riksdag (11:127 och 686) har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (1LU 1966:27, rskr 1966:189) uttalat att 1945 års lag bör bli föremål för översyn i samband med en allmän reformering av skadeståndsrätten. I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande uttalas, att det inte kan komma i fråga att den som utsatts för en frihetsinskränkning men därefter frikänts eller inte åtalats alltid skall ha rätt till ersättning. Utskottet anser emellertid att i vissa fall regeln att kvarstående misstanke hindrar att ersättning ges kan medföra risk för att gottgörelse vägras, trots att misstanken i verkligheten saknar fog. Den som utan eget förvållande utsatts för en tvångsåtgärd av detta slag, bör enligt utskottet i princip ha rätt till skadestånd om åtgärden hävs eller frikännande dom meddelas på grund av bristande bevisning. Ett förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet lades fram år 1958 av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1958:43). Enligt förslaget skall staten och kommunerna i princip ersätta skada som uppkommer genom fel eller försummelse i statlig resp. kommunal verksamhet. Vidare innehåller förslaget bl. a. en bestämmelse om rätt till ersättning för den som blivit berövad friheten enligt myndighets beslut, om det därefter finnes uppenbart att ingripandet var utan grund. I sådant fall utgår ersättning även om åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig orsak. I fråga om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall dock enligt förslaget 1945 års lag alltjämt gälla. Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till allmän skadeståndslag, som avses innefatta bl. a. regler om det allmännas skadeståndsansvar. Förslaget kan väntas bli remitterat till lagrådet om några månader. Det kommer att innehålla bestämmelser om statens och kommunernas ansvarighet för skada som vållas genom fel eller försummelse i den offentliga verksamheten. Däremot kommer inte att tas upp någon motsvarighet 26

till den nyss berörda bestämmelsen i 1958 års förslag om ersättning vid oriktigt frihetsberövande på objektiv grund, dvs. oberoende av om fel eller försummelse förekommit. En översyn av lagstiftningen om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden bör enligt min mening nu komma till stånd. Detta kan utan olägenhet ske fristående från det skadeståndsrättsliga reformarbetet i övrigt. Ett utredningsarbete bör därför påbörjas omedelbart. Uppdraget bör lämpligen anförtros åt en särskilt tillkallad utredningsman. 1945 års lag om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. bör upphävas och ersättas av en ny lag som reglerar frågor om ersättning vid alla former av oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder. Huvudregeln i den nya lagen bör vara att den som oförskyllt har blivit berövad eller lidit inskränkningar i sin personliga frihet genom ett ingripande från samhällets sida, vilket sedermera visar sig ha varit ogrundat, skall ha rätt till ersättning av det allmänna. Ersättningsrätten bör i princip föreligga både när ingreppet har skett med anledning av misstanke om brott eller när det uteslutande haft karaktären av en social skyddsåtgärd. Att misstanke om brott kvarstår mot någon som häktats eller anhållits men sedan ej kunnat bindas vid brottet eller mot någon som undergått straff men därefter frikänts, bör som regel inte få inverka på rätten till gottgörelse. Vid utformningen av ett nytt system måste givetvis göras vissa begränsningar i ersättningsrätten. Uppenbart är att den skadelidandes egen medverkan skall beaktas som grund för jämkning av ersättningen enligt allmänna regler om verkan av medvållande. I princip bör den skadelidande kunna få full gottgörelse för direkta utgifter och kostnader som ingreppet har föranlett. Men när det gäller förmögenhetsförluster i form av förlorad arbetsinkomst eller utebliven vinst i näringsverksamhet och liknande kan det finnas anledning att överväga särskilda begränsningar, som t. ex. att endast inkomst intill viss nivå beaktas och att utebliven vinst ersätts efter särskild skälighetsprövning. Frågor av delvis liknande art aktualiseras i den pågående utredningen inom skadeståndskommittén angående ersättning med anledning av personskada. Utredningsmannen bör i dessa hänseenden samråda med kommittén. Utredningsmannen bör göra kostnadsberäkningar för eventuella alternativa lösningar. Underlaget för och utfallet av sådana beräkningar bör redovisas även beträffande SOU 1972:73

lösningar som utredningsmannen förordar endast som andrahandsalternativ. Ersättning enligt 1945 års lag utgår av statsmedel. Beslut om frihetsberövanden kan emellertid meddelas också av icke statliga organ, t. ex. inom barnavården. Utredningsmannen har att pröva huruvida i ett utbyggt system ersättning alltid bör utgå av statsmedel eller om ansvarigheten bör fördelas mellan staten och kommunerna, eller andra offentligrättsliga subjekt allteftersom beslutanderätten tillkommer statliga eller icke statliga organ. Frågan om det nya systemets samordning med andra ersättningsanordningar måste uppmärksammas. I fråga om förhållandet till allmänna skadeståndsregler bör utgångspunkten vara att den enskildes rätt att kräva skadestånd enligt sådana regler inte skall lida inskränkning. Samordningsproblem kan uppkomma bl. a. när det gäller förhållandet till gällande regler om ersättning vid andra ingripanden i den enskildes personliga frihet än som avses i 1945 års lag, t. ex. enligt smittskyddslagen (1968:231). Utredningsmannen har slutligen att ta ställning till vilken ordning som lämpligen bör gälla för prövningen av ersättningsanspråk enligt en ny lagstiftning. Härvid bör övervägas i vad mån prövningen kan ske i den ordning som gäller för prövning av själva beslutet om frihetsberövandet eller om handläggningen av anspråken bör anförtros fristående judiciella eller administrativa organ. Möjligheten att centralisera prövningen till en enda myndighet bör också övervägas. Härvid måste dock uppmärksammas behovet av rättssäkerhetsskäl att prövning skall kunna ske i åtminstone två instanser.

SOU 1972:73

2 Gällande rätt m. m.

2.1 Det allmännas skadeståndsansvar före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag Den ledande grundsatsen inom skadeståndsrätten är att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat annan person skada är skyldig att ersätta skadan (culparegeln). Dessutom förekommer ansvar för annans vållande och rent objektivt ansvar, dvs. ansvar oberoende av vållande. Något skadeståndsansvar för det allmänna kan givetvis inte grundas på culparegeln utan här måste det bli fråga om någon av de andra formerna av skadeståndsansvar. Den svenska skadeståndsrätten är i betydande utsträckning utbildad genom avgöranden i rättspraxis och uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen. Så är till en del förhållandet med reglerna om s. k. principalansvar, vilket innebär att en arbets- eller uppdragsgivare har skadeståndsansvar för skador som vållas av hans arbets- eller uppdragstagare (prop. 1972:5 s. 18 f, 23 f). I prop. 1972:5 med förslag till ny skadeståndslag har lämnats en ingående, analyserande redogörelse för det dessförinnan rådande rättsläget beträffande det allmännas principalansvar. De här följande översiktliga uppgifterna bygger på denna redogörelse. I rättstillämpningen har (prop. s. 24) med början på 1920-talet utbildats vissa allmänna grundsatser om principalansvar. Det har ansetts att en enskild företagare eller annan arbetsgivare inte bör kunna delegera före28

tags- eller arbetsledande uppgifter till annan person med den verkan att han själv går fri från ansvarighet för skada som vållas av den till vilken uppgifterna har delegerats. I situationer av denna art bör enligt resonemanget företagaren eller arbetsgivaren i skadeståndsrättsligt hänseende s. a. s. identifieras med skadevållaren. Med sådana identifikationsgrundsatser som utgångspunkt har domstolarna i en serie avgöranden fastslagit, att en arbetsgivare svarar för skada som i tjänsten vållas av någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning. Principen anses gälla också i fråga om skada som vållats av en arbetstagare, vilken utan att tillhöra drifts- eller arbetsledningen dock har anförtrotts en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Detta allmänna principalansvar inträder såväl i förhållande till helt utomstående personer som i förhållande till arbetsgivarens övriga arbetstagare. När det gäller verksamhet som bedrivs av staten eller kommun tillämpas grundsatserna om principalansvar utan inskränkning, för den händelse verksamheten är av den art att den kan jämställas med enskild verksamhet eller om det är fråga om en arbetsuppgift som lika väl kunnat förekomma i privat verksamhet. Å andra sidan kan det däremot anses fastslaget, att det allmänna inte svarar för ren förmögenhetsskada i följd av fel eller försummelse i den offentliga myndighetsutövningen. I fråga om person-och sakskada SOU 1972:73

har något skiftande uppfattningar gjort sig tills inte svarat för ren förmögenhetsskada gällande. Kommittén angående det allmän- genom felaktiga beslut av offentliga myndignas skadeståndsansvar har uttalat att någon heter eller av enskilda ämbets- eller tjänsteallmän skadeståndsskyldighet för stat eller män. Denna ansvarsfrihet för det allmänna kommun i anledning av felaktigt förfarande tas i allmänhet som ett tecken på att de inte erkänns hos oss (SOU 1958:43 s. 18). I allmänna skadeståndsreglerna inte är tillämpprop, med förslag till skadeståndslag har liga inom den typiskt offentligrättsliga verkdepartementschefen givit uttryck för en samheten. Uppfattningen att det allmänna i princip inte svarar för skada som vållas av mera nyanserad uppfattning. Efter en utförlig genomgång av rättspraxis dess befattningshavare vid myndighetsut(s. 244-248) har departementschefen yttrat övning har gamla traditioner i svensk rätt. (s. 308) att man mot bakgrunden av praxis Enligt departementschefen har man tidigare med fog kan fråga sig om inte de allmänna knappast gjort någon skillnad mellan personutomobligatoriska skadeståndsreglerna har och sakskada, å ena, och ren förmögenhetsen vidsträcktare tillämpning inom den of- skada, å andra sidan. Som det avgörande fentliga verksamheten än som följer av tesen motivet för ansvarsfriheten har i litteraturen om "jämställdhet" med enskild verksamhet. framhållits att det rör sig om ämbetshandDepartementschefen — som ansett att frågan lingar av offentligrättslig natur. Departeom det allmännas ansvar för lots traditionellt mentschefen har nu ansett det kunna sättas i intar en särställning (s. 308) - har uttalat att fråga om det faktiska rättstillståndet verkdet veterligen inte finns några vägledande ligen skiljer sig så mycket från vad som gäller domstolsavgöranden som talar mot ett an- på privaträttens område utanför kontraktstagande att de allmänna skadeståndsreglerna förhållanden, eftersom det ej är helt klart, i på integritetskränkningarnas område är vilken omfattning de allmänna grundsatserna tillämpliga också inom de delar av den of- om organansvar och principalansvar i enskild fentliga verksamheten där offentlig makt verksamhet är tillämpliga i fråga om ren eller myndighet utövas (s. 308). Åtminstone förmögenhetsskada. Efter att närmare ha såvitt gäller person- eller sakskada, som har utvecklat synpunkter på denna situation har vållats genom ingripanden med fysiska medel departementschefen uttalat att, när det gälmot en person eller hans egendom, synes ler ren förmögenhetsskada genom felaktig man, sägs det, ha goda grunder för ett sådant myndighetsutövning, en ansvarsfrihet för det antagande. Mera ovisst är, enligt departe- allmänna inte framstår som helt oförenlig mentschefens mening, hur det förhåller sig med den allmänna skadeståndsrättens prinnär skada av detta slag har uppkommit ge- ciper. Ett rättsfall av intresse i detta sammannom ett felaktigt beslut vid utövning av offentlig myndighet (s. 309). Departements- hang har nyligen blivit avgjort (efter det chefen har härvidlag kommit till att det i förslaget till skadeståndslag remitterats till varje fall inte kan uteslutas att frågan huru- lagrådet). En i tjänsteutövning stadd polisvida skadeståndsansvar föreligger för person- man, som skulle gripa en för brott misstänkt eller sakskada som vållas genom icke-fysiska person, hade opåkallat tilldelat annan ett medel skall bedömas enligt väsentligen sam- knytnävslag. Högsta domstolens majoritet ma normer inom den offentliga myndighets- fastställde hovrättens dom, vari hovrätten utövningens område som i annan offentlig med beaktande av polistjänstens särskilda beskaffenhet funnit att kronan i egenskap av eller enskild verksamhet. Departementschefen har ansett att pro- huvudman för polisväsendet hade att svåra blemen blir mera komplicerade när man för uppkomna skador. En av dem som utlämnar integritetskränkningarnas område gjorde majoriteten utvecklade sin mening i (s. 310). Det erkänns allmänt, har departe- ett särskilt yttrande. Han förklarade bl. a. att mentschefen förklarat, att det allmänna dit- han inte kunde instämma i vissa återgivna SOU 1972:73

uttalanden av departementschefen (jfr ovan). Vidare framhöll han att det rådande rättsläget ej var tillfredsställande. Han sade sig inte stå främmande för tanken att man genom rättspraxis borde kunna försiktigt utvidga det allmännas skadeståndsansvar att gälla också vissa fel och försumelser på myndighetsutövningens område, varvid kanske polisverksamheten i första hand kom i åtanke. Och han förklarade sig numera beredd att ta steget att utvidga statens ansvar till att avse skada på person eller sak som orsakas av polisman genom fel eller försummelse i tjänsten. — I högsta domstolen var en ledamot av skiljaktig mening, vilken dock endast avsåg motiveringen. Även denne ledamot avgav ett utförligt särskilt yttrande. Bl. a. uttalades däri att den utsträckning av området för det allmännas skadeståndsansvar, främst till myndighetsutövningens område, som en tillämpning av de allmänna reglerna för principalansvar skulle innebära, föreföll rimlig mot bakgrunden av föreliggande rättspraxis.

2.2 Äldre lagstiftning om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda Redan under senare hälften av 1700-talet upptogs i Frankrike en diskussion om staten borde utge ersättning till dem som oskyldigt varit underkastade rannsaknings- eller straffhäkte (Femte nordiska juristmötets förhandlingar år 1884 bil. IV s. 1), och principiell ersättningsskyldighet i sådant hänseende blev kort därefter lagfäst i ett par av de italienska staterna. Under den följande tiden med dess stora politiska omvälvningar kom emellertid något mera allmänt genomförande av denna grundsats inte till stånd. Efter mitten av 1800-talet riktades åter intresset på denna fråga, särskilt i tyska riket och Österrike — Ungern.

I Sverige upptogs spörsmålet såsom diskussionsämne vid femte nordiska juristmötet år 1884. Vad som förekom under överläggningen sammanfattades av ordföranden på följande sätt. Meningarna hade varit ense om att ovillkorlig ersättningsrätt borde tillkom— Se angående rättsfallet vidare NJA 1971 ma dem som blivit bevisligen oskyldigt döms. 560. Det kan även förekomma skadestånds- da eller häktade eller också blivit häktade för ansvar oberoende både av eget och av annans brott för vilket häktning inte fick ske. Bevållande, rent objektivt ansvar (s. 25 ff). träffande däremot häktad, som inte bevisliHärom har givits åtskilliga bestämmelser i gen varit oskyldig men som ändå i saknad av lag, exempelvis i 1886 års lag ang. ansvarig- tillräcklig bevisning inte kunnat ådömas anhet för skada i följd av järnvägs drift, 1902 svar eller beträffande vilken åtalet nedlagts, års lag med bestämmelser om elektriska an- hade meningarna varit delade. I det stora läggningar, atomansvarighetslagen år 1968 hela hade visserligen konsekvensen erkänts och miljöskyddslagen år 1969, jfr även 1916 vara att ersättning borde utgå även i dessa års lag ang. ansvarighet för skada i följd av fall men en bestämd föreskrift härom hade automobiltrafik. Lagbestämmelser av dylikt befarats medföra praktiska olägenheter. slag är tillämpliga också när sådan verksamKort därefter tillkom i Sverige 1886 års lag het som bestämmelserna avser drivs av det ang. ersättning av allmänna medel åt allmänna (s. 28). oskyldigt häktade eller dömda. Beträffande Därjämte finns lagar som ålägger staten att de allmänna grunderna för lagens bestämmeli vissa fall svara på objektiv grund för skada ser anförde chefen för justitiedepartementet som uppkommer i samband med utövande i proposition till 1886 års riksdag bl. a. av offentlig myndighet. Framför allt märks följande (prop. 1886:9 s. 4 ff). Vid överlägghär — vid sidan av 1899 års lag om ersättning ningar i skilda länder hade man allmänt blivit av allmänna medel i vissa fall för skada som ense om att då någon blivit dömd till frihetsförorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl. straff och helt eller till någon del undergått — lagstiftningen om ersättning åt oskyldigt straffet men sedan, efter återupptagande av häktade eller dömda m. fl. saken, blivit frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning borde utgivas av staten 30

SOU 1972:73

förefinnas att den tilltalade varit delaktig i brottet. Anmärkas må att om någon blev häktad för brott, för vilket häktning inte fick ske, denna omständighet ej enbart för sig medförde ersättningsrätt enligt 1886 års lag; jfr vad som anförts om nordiska juristmötet år 1884. Däremot torde en sådan åtgärd i regel kunnat föranleda ansvar och skadeståndsskyldighet för ämbetsfel. Men därutöver fanns undantagsbestämmelser som uteslöt ersättningsrätt. Principen kan sägas ha varit att den tilltalade skulle vara utan skuld till själva häktningsåtgärden. Ersättning fick sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvikande eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att åtalet mot honom blivit anställt eller fullföljt. Förutom då oskyldig drabbats av häktning kunde ersättning utgå även om någon, som helt eller delvis undergått frihetsstraff, sedermera fick sitt mål återupptaget och därvid frikändes eller dömdes till ringare straff än han redan utstått. Även härvid gällde dock att ersättningsrätten gick förlorad, om den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att han blivit dömd till det straff som gått i verkställighet. Ansökan om ersättning skulle inges till Enligt 1886 års lag tillhörde ersättnings- justitiedepartementet inom ett år från den frågornas behandling Kungl. Maj:ts prövning. dag, då laga kraft åkommit det till grund för Ersättning för hinder eller brist i näring ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bikunde tillerkännas den som varit häktad om fölls ansökningen, ägde staten under vissa åtalet lades ner eller han blev frikänd. Ersätt- förhållanden regressrätt mot den ämbetsning fick dock utgå endast om det förelåg eller tjänsteman som var ansvarig för den någon av följande förutsättningar. På grund felaktiga häktningsåtgärden eller domen. av vad i rannsakningen förekommit skulle Angående innebörden av ersättningsreglerbefinnas antingen att det åtalade brottet inte na i 1886 års lag må vidare anmärkas att blivit begånget eller att det förövats av annan Kungl. Maj:t inte kunde — utan riksdagen — än den tilltalade eller att det eljest inte bevilja ersättning om de angivna förutsättkunde vara begånget av honom; i de två ningarna för ersättningsrätt saknades eller senare fallen skulle därjämte anledning ej om någon undantagsbestämmelse var till-

för ekonomisk skada under den tid han otillbörligen varit berövad sin frihet. Den verkställda straffdomens undanröjande genom en senare dom behövde visserligen ej nödvändigt betyda att den dömde var oskyldig, utan endast att bevisningen försvagats. Men den tilltalade hade likväl undergått straffet i strid mot de av statens lagar uppställda fordringarna, och däri låg en tillräcklig maning för staten att utjämna skadan. Större betänkligheter mötte, då det blev fråga om att låta ersättning utgå jämväl till den som endast hållits någon tid i rannsakningshäkte men frigivits därifrån emedan åtalet nedlagts eller domen utfallit till hans förmån. Därav att staten håller dem skadeslösa, som trots ofullständig bevisning i strid med lagens syfte döms till straff och undergår detsamma, följde ej att staten även borde ersätta det rannsakningshäkte som i enlighet med statens lagar åläggs misstänkta personer för att främja sakens utredning. Men om man icke vill medgiva en oinskränkt ersättningsplikt, kunde man dock urskilja vissa kategorier av fall där den tilltalades oskuld måste anses ha så tydligt trätt i dagen, att ersättning för den tid han suttit häktad ej borde förvägras honom. Däremot framstod enligt departementschefens mening behovet av ersättning åt häktad, som endast underkastats polisförhör vilket lett till hans frigivande utan att åtal vid domstol ägt rum, såsom mindre trängande. Det utståndna lidandet var i detta fall av så kort varaktighet att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägenhet borde kunna anstå.

SOU 1972:73

lämplig. Å andra sidan hade Kungl. Maj:t rätt att beakta också omständigheter som ehuru de ej upptagits i lagen likväl kunde anses tala mot ersättningsrätt. Även om samtliga i lagen angivna förutsättningar var för handen och ingen undantagsbestämmelse var tillämplig, förelåg alltså ändock icke någon obetingad rätt till skadestånd (SOU 1944:10 s. 309). Under tiden efter ikraftträdandet av 1886 års lag väcktes vid flera tillfällen fråga om ändring av dess bestämmelser. Bl. a. gjordes gällande att man inte borde uppställa den fordran att det skulle fulltygas att den häktade inte kunnat begå brottet men väl den fordran att han blivit helt och hållet fri från varje skälig misstanke. En redogörelse för vad som förekommit härvidlag återfinns i motiven till PLB:s förslag av år 1944 (SOU 1944:10 s. 307).

vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit mer än rent tillfälligt berövad friheten erhöll gottgörelse därför, oavsett om misstaget skäligen kunde läggas någon myndighet till last. Vad beträffar den rätt till ersättning som upptagits i lagen förtjänar följande uppmärksammas. Enligt 1886 års lag hade framställningar om ersättning prövats av Kungl. Maj:t, vilket haft till följd att även andra än de i lagen angivna omständigheterna kunnat beaktas vid bedömningen. PLB framhöll såsom redan nämnts att det sålunda inte funnits någon obetingad rätt till ersättning även om samtliga i lagen angivna förutsättningar förelåg (se SOU 1944:10 s. 309). PLB, vars förslag innebar att prövningen överflyttades från administrativ myndighet till domstol, avsåg däremot att införa en verklig rätt till ersättning. Enligt PLB:s åsikt torde befogenhet till skälighetsöverväganden av det slag Kungl. Maj:t kunnat göra inte lämpligen böra 2.3 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt tillerkännas domstol. Häremot erinrade justioskyldigt häktade eller dömda m. fl. tiekanslern (prop. s. 9) att en prövning efter formella grunder stundom skulle ge ett 2.3.1 Inledning mindre tilltalande resultat. Om det emellerTill grund för lagen låg PLB:s betänkande tid var nödvändigt att överföra prövningen med förslag till lag om införande av nya av ersättningsfrågorna till domstol, borde det rättegångsbalken m. m. (SOU 1944:9 och övervägas om inte en viss skälighetsprövning 10). Förslaget föranledde i denna del viss kunde vara lämplig och utan olägenhet skulle omarbetning inom justitiedepartementet, kunna överlämnas även åt domstol. Häri varefter det förelades riksdagen genom prop. instämde chefen för justitiedepartementet 1945:10. Sin slutliga utformning fick lagen (prop. s. 13) under framhållande att en under riksdagsbehandlingen (se 1LU sådan skälighetsprövning inte innebar någon 1945:19). främmande uppgift för domstolarna. UppVid tillkomsten av 1945 års lag framhöll fattningen delades av första lagutskottet som chefen för justitiedepartementet (prop. s. 11) i sitt utlåtande (s. 26) förklarade sig utgå att det låg i sakens natur, att den från att prövningen av ersättningsärendena misstanke som under utredningen av ett inte skulle ske efter strängt formella grunder brottmål berättigat till användning av straff- utan under skäligt hänsynstagande till de processuellt tvångsmedel mot en person se- omständigheter som kunde föreligga i varje dermera kunde visa sig vara ogrundad. En särskilt fall. felbedömning av föreliggande omständigI enlighet härmed infördes i lagen en heter kunde också ha ägt rum. Likaså inträf- bestämmelse av innebörd att ersättning ej fade det en och annan gång att sedan en skall utgå om det med hänsyn till omständigperson fällts till ansvar straffdomen efter heterna ej är skäligt att ersättning ges. Beförnyad utredning revs upp och att den stämmelsen återfinns i 1 § och avser fall av dömde frikändes eller fick nedsatt straff. häktning, anhållande etc. Departementschefen framhöll att det var av 32

SOU 1972:73

att det måste anses önskvärt att rätt till ersättning inte inträdde förrän undersökDe frihetsberövanden som enligt lagen kan ningsledaren eller åklagaren i allmänhet kunmedföra rätt till ersättning kan indelas i två de beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter huvudgrupper, beroende på om frihetsbeför att bedöma, huruvida häktning borde rövandet föranletts av dom eller beslut som ske. Lagrådet befarade emellertid att det vunnit laga kraft eller av annat beslut. Lagen mången gång skulle visa sig svårt att inom ett följer denna indelning på så sätt att i 1 § dygn från anhållandet överblicka denna fråbehandlas frågan om ersättning åt den som ga. Departementsförslaget om rätt till ersättdrabbats av straffprocessuellt tvångsmedel — ning redan när anhållandet varat mer än ett varmed enligt 3 § jämställs vissa frihetsbe- dygn skulle därför kunna obehörigen inrövanden som föranleds av dom eller beslut skränka polis- och åklagarmyndighetens rösom inte vunnit laga kraft - medan 2 §, relsefrihet vid beivrande av brott. Mot ersättkompletterad med vissa bestämmelser i 3 §, ningsrätt vid mycket kortvariga anhållanden reserveras för frihetsberövanden som föran- talade även att domstolarna måhända nödletts av dom eller beslut som vunnit laga gades att i inte ringa utsträckning behandla kraft. ersättningsanspråk som var alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet. På dessa skäl ansåg lagrådet en ytterligare be2.3.3 Ersättningsgrunder enligt 1 § gränsning motiverad och framhöll att om Frih et sins kran kn ingår gränsen sattes vid tre dygn så torde de intressen som i detta sammanhang gjorde sig De straffprocessuella tvångsmedel som kan gällande bli tillgodosedda utan åsidosättande föranleda ersättningsrätt enligt 1 § är av skälig hänsyn till den för brottet miss1 häktning tänkte. I sistnämnda avseende fick inte för2 anhållande som följs av häktning bises att det här - liksom eljest vid utsträck1 3 anhållande under längre tid än ett dygn, ning av ersättningsrätten på detta område — samt var fråga om ansvar för skada som svårligen 1 4 reseförbud under längre tid än ett dygn. kunde undvikas vid utövande av statens Åtgärderna skall vara föranledda av missrättsvårdande verksamhet och som i allmäntanke om brott. Med dem jämställs enligt 3 § het inte kunde tillräknas någon såsom för5 intagning i anstalt för undergående av summelse. — Mot lagrådets uppfattning inbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB (i vände departementschefen (prop. s. 28) att skyddstillsyn ingående anstaltsbehandnya rättegångsbalken som huvudregel stadgaling), de att anhållningsmyndigheten för sin del 6 intagning i anstalt för undergående av skulle ta ståndpunkt till häktningsfrågan ungdomsfängelse, samt senast dagen efter den då anhållandet sked7 arrest, de; enligt då gällande äldre lag skulle den allt under förutsättning att åtgärderna föransom var kvarhållen i regel häktas eller lösgiletts av dom eller beslut som inte vunnit laga vas senast inom tjugofyra timmar. Till grund kraft. för bestämmelserna härom hade legat den Frågan i vilken utsträckning anhållande, uppfattningen att en tid av ett dygn i allmänsom inte följs av häktning, borde kunna ge het borde vara tillräcklig för utredning av de upphov till ersättningsrätt föranledde viss diskussion vid lagens tillkomst. Departe1 mentschefen framhöll (prop. s. 14) att en Rätt till ersättning avser då hela den tid vederersättningsrätt även vid mycket kortvariga börande varit anhållen resp. underkastad reseföranhållanden skulle medföra att polisen kän- bud, se prop. s. 14. - Reseförbud som inte sträcker sig över ett dygn medför aldrig ersättningsrätt, även de sig alltför bunden i sin verksamhet. Lag- om det omedelbart efterföljs av anhållande eller rådet (prop. s. 23 f) instämde häri och tillade häktning. 2.3.2 Indelning av ersättningsgrunderna

SOU 1972:73 3

omständigheter som var av betydelse för prövningen. Ett frihetsberövande som varat två eller tre dygn syntes departementschefen också vara så kännbart att ersättning borde kunna utgå. Att ersättning eventuellt utdömdes var självfallet inte liktydigt med klander av anhållningsmyndighetens åtgärd. Vad lagrådet anfört om behovet av längre rådrum än ett dygn för ett ståndpunktstagande utgjorde sålunda inte tillräcklig anledning att begränsa ersättningsrätten så som lagrådet hemställt. Vad beträffade lagrådets invändning att domstolarna eljest måhända skulle nödgas att i inte ringa utsträckning behandla ersättningsanspråk som var alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet hävdade departementschefen att detta torde äga betydelse endast såvitt angick de största städerna. Skulle några olägenheter i antydd riktning yppa sig, kunde särskilda åtgärder övervägas för att i administrativ ordning ge polismyndigheterna i dessa städer möjlighet att besluta om utbetalning av smärre ersättningsbelopp. Med hänsyn till det anförda vidhöll departementschefen sin ursprungliga ståndpunkt.

Villkor för ersättningsrätten

Lagens syfte är att ersättning skall ges åt den som varit oskyldigt berövad friheten. Som villkor för ersättning har inte uppställts att myndigheten skall ha förfarit culpöst vid beslutet om frihetsberövande. Inte heller lär det vara av betydelse om beslutet kan sägas ha varit oriktigt. Å ena sidan är det sålunda inte nödvändigt att beslutet var oriktigt: en häktningsåtgärd som var fullt befogad på grund av då föreliggande starka misstankar mot den häktade föranleder ändock ersättningsskyldighet om det sedermera visar sig att den häktade var oskyldig. Och å andra sidan synes det — enligt lagtexten - inte vara tillräckligt att beslutet var oriktigt: det för häktning åberopade brottet kan ha varit för ringa för att föranleda häktning och häktningsbeslutet kan ha blivit upphävt av detta skäl; blir den häktade dömd för brottet föreligger i alla fall inte någon ersättningsskyldighet enligt lagen. Dock är riktigheten av detta senare påstående inte ställd utom tvivel. Departementschefen har i visst sammanhang framhållit att PLB ej närmare berört det fallet att den häktade åtalats för Vad beträffar reseförbud som grund för flera brott. I anslutning härtill har departeersättningsanspråk framhöll departements- mentschefen yttrat att om den häktade chefen (prop. s. 12) att sådant förbud visser- döms för ett brott men frikänns i övrigt, det ligen i allmänhet inte torde vålla den som inte lär finnas hinder att tillerkänna honom drabbats därav något nämnvärt intrång i hans ersättning, om det brott för vilket han döms förvärvsverksamhet. Fall kunde dock före- ej kunnat föranleda häktning (prop. s. 13). komma, då ett dylikt förbud medförde all- De skälighetshänsyn som torde ha förestavat varligt men, t. ex. för handelsresande, sjö- departementschefens ståndpunkt kan tydlimän eller flygförare. Det syntes med hänsyn gen åberopas även gentemot det förut här härtill vara påkallat att ersättning kunde utgå gjorda, av lagrummets lydelse föranledda påäven med anledning av reseförbud. Vad som ståendet att ett oriktigt häktningsbeslut inte beträffande anhållande sagts om att detta i och för sig medför ersättningsskyldighet. skall ha varat mer än ett dygn borde gälla De båda uppfattningarna blir emellertid foräven i fråga om reseförbud, ehuru man knap- mellt sett förenliga om man antar att deparpast behövde räkna med förbud av så kort tementschefen endast avsett framhålla att i varaktighet som ett dygn (prop. s. 14). det av honom angivna fallet häktningsbesluVad angår övriga i nya rättegångsbalken tet bör anses inte ha gällt det brott som ej upptagna tvångsmedel — kvarstad, sking- kunnat föranleda häktning utan endast de ringsförbud, beslag, husrannsakan samt övriga brotten (för vilka den häktade frikroppsvisitation och kroppsbesiktning — an- känns). — Spörsmålet om verkan av att såg departementschefen (prop. s. 12) att häktningsbeslut avser flera brott behandlas tillräckliga skäl inte förelåg att stadga rätt till närmare i det följande. ersättning av allmänna medel, om fällande dom inte följde. 34

SOU 1972:73

För att nå syftet att den som oskyldigt varit berövad friheten skall få ersättning för frihetsförlusten har man i lagen i stället angivit vissa omständigheter vilka, om de inträffar, utlöser ersättningsrätt. Dessa utgörs av myndighetsavgöranden, ingående i eller knutna till det judiciella förfarande vilket är avsett att leda fram till fastställande av om brott blivit begånget och vilken påföljden då skall vara för detta. De karakteriseras av att myndighet (domstol, åklagare) tar annan ställning till skuldfrågan än den som föranledde beslutet om frihetsbe rovan de. I 1 § första stycket anges dessa myndighetsavgöranden. Som villkor för ersättningsrätt uppställs sålunda där (1) att den misstänkte frikänns från brottet eller (2) att mot honom väckt talan läggs ner eller (3) att förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Att straffmätningen blir mildare än som förutsatts vid beslutet om frihetsberövande inverkar inte. Skulle sålunda domen komma att lyda på böter och inte på frihetsstraff medför detta ej någon rätt till ersättning. Vad därefter angår förändring i brottsrubriceringen är att märka att enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB en sådan inte är att anse som ändring i talan. Föremålet för en straffprocess utgöres sålunda av den gärning som åklagaren lagt den tilltalade till last och domstolen har att fritt pröva vilket lagrum som skall tillämpas (SOU 1938:44 s. 340). Den rättsliga konstruktionen av 1945 årslag synes därför vara att ett hänförande under mildare straffbud än som åberopades vid häktningen inte medför att ersättningsskyldighet inträder, förutsatt att det är fråga om samma gärning. Ehuru detta lär vara riktigt i princip, torde i ett mera tillspetsat läge resultatet kunna bli ett annat. Om nämligen det lindrigare brott gärningen anses innefatta och för vilket straff ådöms, inte skulle kunnat medföra häktning, kan konsekvensen av departementschefens ovan angivna inställning tänkas vara att ersättningsrätt föreligger - ehuru givetvis ersättning kan anses böra vägras enligt någon av de undantagsregler som anges i det följande, särskilt då den generella undantagsregeln. SOU 1972:73

En mera komplicerad siutation inträder när det är fråga om flera brott. Med hänsyn till lagens konstruktion bör tydligen den principiella utgångspunkten vara att ersättning endast utgår om den häktade blir frikänd för samtliga de gärningar vilka åberopats vid häktningsbeslutet. Skulle han emellertid bli dömd endast för en gärning som i och för sig inte kunnat föranleda häktning, kan han enligt det tidigare citerade uttalandet av departementschefen ha rätt till ersättning. - Det må tilläggas att, när det gäller häktningsförfarande, RB av naturliga skäl inte uppställer samma noggranna krav på angivande av det brottsliga förfarandet (24 kap. 12 §, 14 § andra stycket och 16 § första stycket RB) som beträffande gärningsbeskrivning i åtal. Är det fråga om flera påstådda brott, av vilka endast något eller några sedermera föranlett fällande dom, kan det därför råda ovisshet om häktningen avsett det brott för vilket den häktade frikänts eller om så inte är fallet. Undantag från ersättningsrätten I lagen har inte uppställts något krav på att den skadelidandes oskuld skall vara till fullo bevisad för att rätt till ersättning skall föreligga. Däremot har i 1 § andra stycket upptagits vissa bestämmelser om undantag från ersättningsrätten, vilka hänger samman med omständigheterna i det särskilda fallet. I stadgandet anges dels vissa speciella undantagsregler dels en undantagsregel av mera generell natur. Föreligger fall som avses med någon av de speciella undantagsreglerna, är ersättningsrätt utesluten. Är något sådant fall inte för handen, har man att övergå till den skälighetsbedömning som den generella undantagsregeln föreskriver. De speciella undantagsreglerna avser alla att den misstänkte på något sätt varit anledning till att beslutet om frihetsberövande kommit till stånd, antingen genom att undandra sig att medverka till sakens utredning eller tvärtom genom att rikta misstanke på sig själv. 35

Till den första gruppen - som kan sägas motsvara vissa häktningsskäl upptagna i 24 kap. 1 § första stycket RB - hör att den misstänkte (l)sökt avvika eller (2) sökt annorledes undandra sig förundersökning eller lagföring samt vidare att den misstänkte (3) sökt undanröja bevis eller (4) sökt på annat sätt försvåra sakens utredning. Till den andra gruppen hör att den misstänkte föranlett frihetsinskränkningen (5) genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (6) genom att falskeligen angiva sig själv eller (7) eljest uppsatligen. Såsom redan framhållits motsvarar första gruppen vissa häktningsskäl. Skulle ett häktningsbeslut motiveras exempelvis med att den misstänkte sökt undanröja bevis, är ett sådant uttalande dock inte i och för sig bindande för domstolen när den har att avgöra fråga om ersättning enligt 1945 års lag. Man har att fasthålla att samtliga ifrågavarande speciella undantagsregler förutsätter att det föreligger eller kan presumeras ett sammanhang mellan å ena sidan det förhållande som anges och å andra sidan beslutet om frihetsinskränkningen. Det åberopade förhållandet måste därför ligga i tiden före beslutet. Vad särskilt angår undantagsregeln 1, dvs. försök att avvika, må anmärkas följande. Ett avvikande, som sker före ett häktningsbeslut, utesluter ersättningsrätt, oavsett om avvikandet åberopats i detta beslut eller ej. Rymning ur häktet, alltså efter beslutet, kan däremot inte utesluta ersättningsrätt för den häktningstid som ligger före rymningen detta även om häktningsbeslutet grundats enbart på risk för fortsatt brottslig verksamhet från den misstänktes sida — och inte heller utesluta ersätningsrätt för tiden sedan han återförts efter rymningen ur häktet. Genom att de speciella undantagsreglerna upptagits i 1 § hänsyftar beskrivningen av dem på de frihetsinskränkningar som upptagits i paragrafen, nämligen häktning, anhållande och reseförbud. När det gäller att tillämpa dessa regler på de härmed jämställda frihetsberövanden som omnämns i början av 36

3 §, kan tolkningen erbjuda svårigheter. Om exempelvis någon, som dömts till ungdomsfängelse, tas in i anstalt innan domen vunnit laga kraft och han rymmer därifrån, har ju rymningen skett efter det beslut om frihetsberövande som domen innebär. Något undantag från eventuell rätt till ersättning för det frihetsberövande som ägt rum med stöd av domen bör rymningen följaktligen inte föranleda enligt undantagsregeln 1. Om domen emellertid sedermera efter överklagande blir fastställd är för tiden därefter bestämmelserna i 2 § gällande och den omnämnda undantagsregeln 1 är alltså ej tillämplig (senare delen av 3 §). Under förslagets behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet (s. 26) att ersättningsrätt inte borde vara utesluten i det fall att en person, som inte haft med ett brott att skaffa men som trott att misstankarna möjligen skulle kunna falla på honom, av rädsla för polisundersökning sökt avvika från orten. - Någon ändring av lagtexten synes inte ha ansetts erforderlig. Av det anförda framgår att det i nu förevarande sammanhang endast är uppsåtliga förfaranden som kan bli orsak till att rätten till ersättning utesluts. Lagrådet framhöll emellertid (prop. s. 24) att det även kunde vara så att den misstänkte - utan att uppsåt förelåg - genom sitt förhållningssätt föranlett att han blivit häktad etc. och att ersättning på grund därav inte var påkallad. Så var åtminstone fallet när den misstänkte förfarit med grov vårdslöshet. Det syntes därför befogat att med uppsåtligt handlande jämställa grov vårdslöshet av så utpräglad beskaffenhet. Departementschefen (prop. s. 29) ansåg det emellertid svårt att tänka sig praktiska exempel på grov vårdslöshet som verkligen borde utesluta rätt till ersättning och fann sig inte kunna undgå att hysa farhågor för att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen kunde få en inte avsedd tillämpning. I den mån något praktiskt fall kunde förekomma då ersättning av nu angiven orsak inte borde utgå, fick frågan lösas med hjälp av de bestämmelser i styckets andra punkt vilka strax skall beröras. SOU 1972:73

Det nu ifrågavarande lagrummet — de gick att frikännandet skett ehuru bindande speciella undantagsreglerna — har, såvitt till- omständigheter och liknelser mot honom gängligt material utvisar, aldrig tillämpats i förelegat. Departementschefen (prop. s. 11) förklapraktiken. Att en sådan tillämpning inte skulle vara helt problemfri framgår av argu- rade sig dela häradshövdingeföreningens uppmenteringen i det ersättningsärende, vari fattning att det uppställda villkoret måste högsta domstolen den 2 februari 1962 med- anses medföra en alltför snäv begränsning delade beslut nr 62 (bil. 1 mom. 1.11; jfr och förordade i stället den regeln, att ersättäven samma domstols beslut, upptaget i bil. ning åt häktad inte fick utgå om grundad 1 mom. 1.7). Här ventilerades utförligt det misstanke alltjämt kvarstod mot honom. Det dilemma, vari en åtalad person kan komma syntes departementschefen dock erforderligt om han frikännes med domskäl som inne- att en sådan föreskrift kompletterades med håller för honom ofördelaktiga uttalanden. en bestämmelse som gav möjlighet att även i Eftersom enbart domskäl inte kan överkla- andra fall vägra ersättning, då det skulle vara gas, kan hans utgångsläge i en efterföljande stötande att sådan utgick. Som exempel på sådana fall angav departementschefen ersättningsprocess bli brydsamt. Den generella undantagsregeln har i lagen 1 att åklagaren underlät att åtala på den grund att den misstänkte befanns uppenangivits så, att ersättning inte utgår om det — bart vara sinnessjuk och följaktligen i annat fall än som förut sagts — med hänsyn straffri, till omständigheterna inte framstår som skäligt. Bestämmelsen föranledde åtskilliga över- 2 att ett begånget brott befanns vara preskriberat, väganden under förarbetena till lagen. Bak3 att någon som häktats för mened frikängrunden är i stort sett följande. des från ansvar på den grund att han PLB föreslog (SOU 1944:9 s. 124) - i viss skulle ha avslöjat ett av honom begånget mån efter mönster av 1886 års lag — en brott om han berättat vad han visste, samt lagtext, vilken som villkor för ersättningsrätt upptog att anledning till misstanke att veder- 4 att någon — utan att ha gjort sig skyldig börande förövat brottet eller varit delaktig till sådant förfarande som berörts ovan däri uppenbart inte kvarstod. Bestämmelsen under den första huvudgruppen — dock kritiserades under remissbehandlingen av uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripanföreningen Sveriges häradshövdingar (prop, de berättigat, t. ex. uppgivit falskt namn s. 9 f), som ansåg att ersättningsrätten häreller överträtt meddelat reseförbud. igenom syntes bli alltför begränsad. I fall, då Slutligen framhölls som självfallet att, om åtal ej kommit till stånd, syntes det före- ett brott begåtts, polismyndigheten ofta ningen tveksamt, om något villkor av ifråga- hade särskild anledning att tillfälligt anhålla varande art över huvud borde uppställas. personer som förut kanske flera gånger beFörelåg inte sannolika skäl för åtal, borde väl gått brott av ifrågavarande slag, samt att det presumeras att anledning till misstanke inte inte kunde vara skäligt att låta ersättning förekom. Att i nu förevarande ordning utgå i sådana fall. stämpla någon som misstänkt för brott, Texten i det till lagrådet remitterade lagehuru han inte kunde åtalas, syntes strida förslaget innehöll på denna punkt den bemot den rättsgrundsats som kommit till ut- stämmelsen att ersättning inte fick utgå om tryck i 16 kap. 13 § av den då gällande grundad misstanke kvarstod eller om det strafflagen. Om efter åtal ansvarsfrågan prö- eljest med hänsyn till omständigheterna i vades men den tilltalade frikändes, syntes, målet ej var skäligt att ersättning gavs. bortsett från de fall då han själv föranlett Lagrådet (prop. s. 25) kritiserade till en häktningen, skäl att frånkänna honom ersätt- början den ståndpunkt som kommit till utningsrätt endast förefinnas, om av domen tryck i häradshövdingeföreningens remisseller dombokens innehåll uppenbart fram- yttrande. Denna syntes enligt lagrådet kunna SOU 1972:73

leda till ersättning i en omfattning, som var ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen syntes de i departementsförslaget använda ordalagen inte överensstämma med vad häradshövdingeföreningen förordat utan fick anses ge ersättningsrätten en snävare begränsning. Förslaget lämnade emellertid i allt fall mm för osäkerhet, i vilken mån kvarstående misstanke mot sökanden skulle utöva inverkan. Enligt lagrådets mening borde en kvarstående misstanke rimligen komma i betraktande utan att den i bevisningshänseende uppskattades till viss grad. Det torde för övrigt vara svårt att i lag fixera särskilt mått av bevisning, som borde föreligga för att misstanken skulle utesluta rätt till ersättning. Eftersom det oavsett närmare bestämning låg i sakens natur att endast en misstanke som var objektivt grundad kunde få betydelse, syntes stadgandet lämpligen kunna avfattas så, att ersättning inte fick utgå till någon, om misstanke kvarstod mot honom eller om med hänsyn till omständigheterna i övrigt skäl var däremot. Såsom framgick av denna formulering borde vid ansökningens prövning föreliggande omständigheter beaktas, vare sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat sätt. Vad lagrådet sålunda yttrat föranledde departementschefen att i propositionen byta ut orden "grundad misstanke" mot "anledning till misstanke". I anslutning därtill uttalades dock (prop. s. 29) att han inte därmed avsåg att göra någon ändring i sak. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget yppades inom första lagutskottet vissa betänkligheter mot förslaget på denna punkt (s. 26 f). Bestämmelsen skulle enligt utskottet kunna leda till att en domstol för sitt avslag på framställt ersättningsanspråk kom att åberopa att, ehuru bevisningen inte varit tillräcklig för den tilltalades fällande, misstanke dock kvarstod mot honom. Ett sådant förfaringssätt, vilket erbjöd viss likhet med det ur vårt rättssystem utdömda institutet att ställa någon på framtiden, fann utskottet olämpligt. Det skulle å andra sidan kunna tänkas att domstolen för att undvika de

antydda olägenheterna underlät att åberopa att anledning till misstanke kvarstod, trots att detta varit det för domstolen avgörande skälet. Domstolen skulle i sådant fall i stället endast meddela en allmän hänvisning till omständigheterna i ärendet. Då emellertid kvarstående misstanke upptagits som ett till omständigheterna i övrigt alternativt skäl, skulle detta vara ägnat att vilseleda sökanden angående den verkliga innebörden av domstolens beslut. Med hänsyn till det anförda föreslog utskottet att det ifrågavarande villkoret "anledning till misstanke kvarstår" uteslöts ur 1 §. Utskottet ville emellertid betona att det med detta ändringsförslag inte velat ta bort möjligheten för domstol att avslå en ersättningsansökan, när omständigheterna var sådana att anledning till misstanke måste anses kvarstå. Syftet hade endast varit att förebygga att domstolarna kom att såsom domskäl åberopa nämnda förhållande. Utskottet tog härefter upp departementschefens uttalande att han ansåg det vara självfallet att, om ett brott begåtts, polismyndigheten ofta hade särskild anledning att tillfälligt anhålla personer, som förut kanske flera gånger begått brott av den typ varom det var fråga, och att det då inte var skäligt att ersättning utgick i sådana fall. Utskottet uttalade i anledning härav att fall även av denna art syntes kunna förekomma då ersättning skäligen borde utgå. En tillämpning av den generella undantagsregeln kan enligt utskottet föranledas av att den tilltalade får avräkna häktningstid från straffet för ett brott för vilket han döms, ehuru häktningen avser ett annat brott för vilket han frikänns. Det borde dock framhållas att en avräkning av häktningstid inte alltid innefattar full gottgörelse. Utskottets ovan relaterade yttrande om det olämpliga i att i ett ersättningsärende göra uttalanden om kvarstående misstanke, sammanställt med det faktum att man ändock inte velat ta bort möjligheten att avslå begäran om ersättning på grund av sådan misstanke, har fått till följd en rad domstols-

SOU 1972:73

avgöranden med tämligen intetsägande motiveringar.1 Framställningar om ersättning har i stor omfattning avslagits med en allmän hänvisning till omständigheterna utan att i anslutning därtill angivits vilka omständigheter som åsyftats. Mot detta förfaringssätt riktades stark kritik i det ärende, som av högsta domstolen slutligt avgjordes genom beslut den 29 september 1967 nr 829 (se bilaga 1 mom. 1.14). Domstolen föll härvid tillbaka på de ovanberörda utskottsuttalandena men fann sig i det föreliggande ärendet - sannolikt på grund av att den ersättningssökande framställt direkt begäran därom oförhindrad att diskutera de sakförhållanden som trots en friande dom talade mot vederbörande. 2.3.4 Ersättningsgrunder enligt 2 § Frih etsberövanden Om ett frihetsberövande föranletts av lagakraftvunnen dom eller beslut, kan ersättning utgå enligt 2 §. Förutsättning härför är först och främst att det är fråga om något av följande frihetsberövanden: 1 Fängelse. 2 Förvandlingsstraff för böter. Med dessa båda institut jämställs enligt 3 §: 3 Intagning i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 § BrB (i skyddstillsyn ingående anstaltsbehandling). 4 Intagning i anstalt för undergående av ungdomsfängelse. 5 Arrest. 6 Internering. Villkor för ersättningsrätten Som allmänt villkor för rätt till ersättning gäller enligt paragrafens första led: 1 Den dömde skall ha undergått straffet helt eller delvis. För förlust som orsakas av t. ex. förlorat anseende redan på grund av en fällande dom utgår således ingen ersättning. 2 Efter resning eller besvär över domvilla SOU 1972:73

skall ha meddelats dom på antingen frikännande eller ringare straff än den dömde redan utstått. I anslutning till kravet på att den nya domen skall vara meddelad efter resning eller domvillobesvär framhöll lagrådet (prop, s. 25 f) att enligt nya RB kunde, sedan fällande dom vunnit laga kraft mot den dömde och verkställighet därå följt, förekomma att den dömde frikändes eller dömdes till ringare straff utan att särskilda rättsmedel kom till användning. Högre rätt var nämligen oförhindrad att, även om den dömde inte överklagat domen, frikänna honom eller döma till lägre straff därest talan fullföljts på motsidan. Detta gällde såväl då åklagaren fullföljt talan till den dömdes förmån som även eljest när åklagaren eller målsäganden yrkat ändring i domen. Jämväl i dylika fall borde den dömde i regel äga rätt till ersättning med anledning av den straffverkställighet som han med orätt kunde ha undergått. Ersättningsrätt syntes därför i princip böra föreligga så snart den dömde, sedan verkställighet börjat, genom ny dom frikändes eller dömdes till ringare straffan det han redan utstått. - Om förutsättningarna för rätt till ersättning på detta sätt vidgades torde det emellertid inte vara riktigt att medge ersättning i alla fall, när dessa förutsättningar var för handen. Fall kunde förekomma, då utgivande av ersättning inte var sakligt berättigat. När tilltalad fällts till frihetsstraff och verkställighet därå följt samt högre rätt, där åklagaren eller målsäganden fullföljt talan, förordnat om villkorligt anstånd med straffets verkställande eller om sådant anstånd med straffs ådömande, syntes det i allmänhet inte vara skäligt att tillerkänna den dömde ersättning med anledning av det straff han undergått. Detsamma torde stundom gälla när överrätt med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffenhet förklarat honom strafflös eller ådömt ett lägre straff. Även ett annat fall torde böra

1 Se bilaga 1 mom. 1.3-7, 1.9-11,1.13 och 1.14. De i dessa fall gjorda hänvisningarna till omständigheterna synes i flera fall ha sin grund i kvarstående misstanke.

beaktas. Hade underrätts utslag varigenom någon dömts till förvandlingsstraff för böter på grund av rättens förordnande gått i verkställighet utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, borde den dömde, även om hovrätten fann förvandling inte böra äga rum eller tillämpade villkorlig dom, i regel inte kunna kräva ersättning. - Inte heller i alla de fall som omfattades av paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade förslaget syntes det lagrådet påkallat att tillerkänna den dömde ersättningsrätt. Hade den som undergått frihetsstraff erhållit resning i målet och därefter på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri från straff, skulle det inte vara rimligt att ge honom ersättning för frihetsförlusten, åtminstone inte i det fall att han, om han redan vid målets tidigare handläggning förklarats strafflös, skulle ha omhändertagits enligt sinnessjuklagen. På grund av den i 3 § givna hänvisningen skulle vidare 2 § bli tillämplig även på den som på grund av lagakraftvunnet utslag varit intagen för tvångsuppfostran (tvångsuppfostran fanns upptaget i lagens ursprungliga lydelse) och efter resning vann befrielse från nämnda skyddsåtgärd. Även i dylikt fall kunde det vara obefogat att tillerkänna den dömde ersättning om annat omhändertagande varit påkallat. - På anförda skäl ansåg lagrådet att i paragrafen borde tas in en allmän föreskrift att ersättning inte må utgå om särskilda skäl är däremot. Departementschefen (prop. s. 29 f) fann det inte påkallat att i lagen togs hänsyn till den möjlighet som förelåg för att straffdom, som vunnit laga kraft mot den dömde, kunde komma att ändras i anledning av fullföljd från motsidan. I sammanhanget anmärktes att lagrådet funnit sig böra ange så praktiskt viktiga undantag som borde beaktas i tillämpningen att huvudregeln syntes få ett ganska obetydligt utrymme. Departementschefen ansåg att om billigheten någon gång på grund av säregna omständigheter skulle kräva att gottgörelse lämnades, så syntes beslut därom kunna meddelas av Kungl. Maj it.1 Vad beträffade lagrådets hemställan om införande i paragrafen av en allmän 40

föreskrift att ersättning inte fick utgå, om särskilda skäl var däremot, ansåg departementschefen att betydelsen av en sådan undantagsbestämmelse skulle vara synnerligen ringa om lagrummet skulle gälla endast vid ändring som vanns efter användning av extraordinära rättsmedel. Den föreslagna bestämmelsen ansågs därtill kunna vålla viss tvekan vid tillämpning av paragrafen.2 Den upptogs därför inte i lagförslaget. I likhet med vad som förordats vid 1 § ansåg lagrådet (prop. s. 26 f) att den som av grov vårdslöshet föranlett att han blivit dömd till straffet inte borde vara ersättningsberättigad i de fall som avses i 2 §. Departementschefen (prop. s. 30) fann sig emellertid inte böra ta upp någon sådan föreskrift. Till stöd för denna ståndpunkt åberopades i huvudsak samma skäl som vid 1 §. Undantag från ersättningsrätten Enligt senare ledet i 2 § gäller vissa undantag från ersättningsrätt, vilka kan hänföras till konkreta åtgärder av den dömde själv. Ersättning utgår sålunda inte om han föranlett att han blivit dömd till straffet (1) genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (2) genom falsk angivelse av sig själv eller (3) eljest uppsåtligen. Dessa tre undantag motsvarar de tidigare såsom andra gruppen angivna speciella undantagsreglerna från ersättningsrätt enligt 1 § (se mom. 2.3.3). Av naturliga skäl saknas motsvarighet till undantagsreglerna i första gruppen. Mera påfallande är att även den generella undantagsregeln saknar motsvarighet i 2 §. Någon möjlighet att ta hänsyn till eventuellt kvarstående misstanke finns sålunda inte i detta sammanhang.

1 Här måste antas vara förutsatt bemyndigande från riksdagen. 2 Möjligen avsågs här den tvekan som kan tänkas uppstå vid jämförelse med den generella undantagsregeln i 1 §. SOU 1972:73

2.3.5 Ersättningen I 4 § första stycket lämnas regler om ersättningsrättens omfattning. Härav framgår att ersättning kan lämnas för 1 mistad arbetsförtjänst, 2 annat intrång i näring, 3 nödiga kostnader, samt 4 det lidande som intrånget i friheten medfört, dock endast om det föreligger synnerliga skäl. I fråga om de tre första punkterna ovan anförde departementschefen (prop. s. 15) att det bl. a. kom i betraktande avlöning till extra arbetskraft, utgifter för resa från häkte eller straffanstalt tillbaka till hemorten samt kostnader i samband med ersättningsanspråkets framställande. Däremot avsågs ej att ersättning skall utgå för det men i vederbörandes näring som indirekt vållats av att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej heller avsågs att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet. Sammanfattningsvis framhölls att ersättning borde utgå endast för utgifter som uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten. En genomgång av tillgänglig praxis visar att yrkanden om ersättning för kostnader i brottmålet framställts i flera fall och som regel avvisats (se bil. 1 mom. 1.1, 1.2, 1.6, 1.7 och 1.13). Samma öde har yrkanden om ersättning i resningsärende rönt (se bil. 1 mom. 1.4). Beträffande kostnader i övrigt kan noteras att ersättning medgivits för realisationsförlust, uppkommen genom att ersättningssökanden på grund av frihetsberövandet inte kunnat medverka vid försäljningen av viss fast egendom (se bil. 1 mom. 1.4), för kostnader, sammanhängande med att sökanden på grund av frihetsberövandet drabbades av nervsjukdom (medicin, daghem åt minderåriga barn och taxiresor i samband därmed) samt för kostnader för flyttning, betingad av att sökanden till följd av publiciteten kring frihetsberövandet ansett sig nödsakad att byta bostad (se bil. 1 mom. 1.12). Däremot har ersättning vägrats för kostnader, betingade av att sökandens make drabbats av nervsjukdom till följd av frihetsberövandet (se SOU 1972:73

bil. 1 mom. 1.12), samt för makens resor till häktet, gåvopaket och översättning av brev (se bil. 1 mom. 1.17). Någon regel om ersättning för lidande fanns inte upptagen i PLB:s förslag. Efter åtskilliga påpekanden under remissbehandlingen (se prop. s. 10 f) ansåg emellertid departementschefen (prop. s. 12) billigheten kräva att ersättning skulle kunna ges för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans frihet. Emellertid syntes särskilda skäl böra föreligga för att sådan ersättning skulle utgå. I sakens natur ansågs dock ligga att reseförbud svårligen kunde tänkas innebära ett lidande som borde ersättas. Rörande den närmare utformningen av ersättningsregeln i nu förevarande hänseende anförde departementschefen (prop. s. 15) att synnerliga skäl att utge ersättning torde föreligga om t. ex. en förut oförvitlig person häktades och det sedermera utreddes att han var helt oskyldig. Av bestämmelsens avfattning framgick att endast lidande som orsakats av intrånget i friheten skulle beaktas. Däremot avsåg stadgandet inte att ge ersättning för det att åtal blivit väckt. I detta hänseende kom alltså en person som varit häktad eller anhållen inte i bättre ställning än den som eljest åtalats men inte blivit dömd för brottet. Den ifrågavarande ersättningsregeln syntes huvudsakligen ha betydelse för fall, då någon oskyldigt drabbats av häktning eller frihetsstraff. Rörande praxis i denna del har verkställts en särskild undersökning, se bilaga 1 avsnitt 2. Av denna synes framgå dels att tolkningen av rekvisitet "synnerliga skäl" vållat betydande svårigheter och lett till flera ganska svagt grundade ersättningsbeslut, dels att uppfattningen om vad som skall anses vara skälig ersättning skiftar starkt mellan olika domstolar även i tämligen likartade fall. 2.3.6 Överlåtelse av ersättningsrätten m. m. I 4 § andra stycket, som är uppdelat på två punkter, behandlas anspråk på ersättning som ännu inte blivit bestämd. Enligt första 41

punkten får ett sådant anspråk inte överlåtas. Andra punkten, som begränsas till anspråk på ersättning för ekonomisk skada, innehåller att efter den ersättningsberättigades död hans dödsbo får föra talan om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats honom. Lagrummets båda punkter återgår i fråga om sitt principiella innehåll på PLB:s förslag. Ett par olikheter i avfattningen må emellertid anmärkas. 1 stället för uttrycket "innan ersättningen blivit bestämd" i första punkten innehöll förslaget orden "innan ersättning slutligen fastställts". Förarbetena anger intet om anledningen till ändringen (jfr dock nedan). Vidare saknades i förslaget slutorden i andra punkten "för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne". Denna sistnämnda skillnad beror på att PLB:s förslag till lagstiftning avsåg enbart ekonomisk skada och därför inte behövde ta ställning till frågan om ersättning för ideell skada borde uteslutas från regeln om dödsbos rätt att föra talan. PLB framhöll (SOU 1944:10 s. 312) att det — enligt dess förslag — var fråga om ersättning för ekonomisk skada utan behovsprövning och uttalade att anspråk på sådan ersättning efter den berättigades död borde betraktas som en tillgång i boet. Enligt PLB borde däremot under den skadelidandes livstid endast han själv kunna göra gällande krav på ersättning. Departementschefen — vars förslag, i likhet med lagens slutliga avfattning, i andra punkten innehöll orden "för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne" yttrade vid lagrådsremissen (prop. s. 15) att bl. a. upptagits bestämmelser om rätt för dödsbo att föra talan, utom såvitt angick ersättning för lidande. Det tillades att det följde av allmänna regler att sådan ersättning förfaller i och med den ersättningsberättigades död om den inte dessförinnan blivit bestämd. Lagrådet anförde vid sin granskning bl. a. (prop. s. 27) att det följde av allmänna rättsgrundsatser att om den ersättningsberättigade avlider hans rätt till talan om ersätt42

ning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Vad som sålunda gäller kunde inte anses röna inverkan av överlåtelseförbudet i första punkten och innehållet i andra punkten syntes därför kunna undvaras. Departementschefen (prop. s. 30) ansåg emellertid att stadgandet i andra punkten hade en praktisk uppgift att fylla. I anledning av departementschefens nyss återgivna yttrande om andra punkten - att enligt allmänna regler ersättning för lidande förfaller i och med den ersättningsberättigades död om den inte dessförinnan blivit bestämd - må framhållas att gällande rätts ståndpunkt nu brukar anges på ett mera modifierat sätt. I något större omfattning än enligt yttrandet betraktas ersättning såsom inte förfallen. Anspråk på ersättning för ideell skada i allmänhet anses sålunda kvarstå, förutom när den ersättningsskyldige utfäst sig att betala ersättning, även i det fallet att ersättning fastställts genom icke lagakraftvunnen dom före den berättigades död (prop. 1972:5 s. 121 f, 137 f, 178 f). Överlåtelseförbudet i första punkten torde få antagas avse rätt till ersättning som inte blivit slutligen fastställd, således även sådan ersättningsrätt som bestämts genom en icke lagakraftägande dom. Det synes bäst överensstämma med syftet med bestämmelsen att vid fullföljd av en ersättningstvist till högre instans den skadelidande ensam skall vara taleberättigad, inte bara i fråga om vadekäromål med yrkande om förhöjning av ersättningen utan också beträffande svaromål på yrkande om nedsättning av densamma. Överlåtelseförbudet i första punkten har icke blott betydelse för talerätten utan också en annan verkan. PLB uttalade sålunda (s. 312) att av förbudet mot överlåtelse innan ersättningen slutligen fastställts även följde att anspråket dessförinnan inte fick tagas i mät eller i händelse av konkurs räknas till konkursboet. Att detta är fallet framgår numera, efter lagändringarna år 1968 i UL, av uttryckligt stadgande i 66 § 1 mom. i denna lag och 27 § första stycket KonkL, jämfört med SOU 1972:73

fall, i vilka anspråk på ersättning framställdes, syntes vara sådana, då någon tvekan om att rätt till ersättning förelåg inte var för handen. Rättsförhållandet syntes då liksom i alla andra tvister kunna göras upp utan rättegång. Enligt föreningens mening borde följaktligen principen vara att ansökan om ersättning skulle framställas hos administrativ myndighet. Departementschefen (prop. s. 13) framhöll att tillgängligt skriftligt material framdeles i vissa fall kunde komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt avgörande. Övervägande skäl syntes därför tala för att övergå till ordningen med domstolsprövning. Härigenom vanns även den fördelen att ersättningsfrågan kunde tas upp redan i själva brottmålet. Under riksdagsbehandlingen framhöll första lagutskottet (s. 26) att vissa skäl otvivelaktigt kunde anföras för att bibehålla en prövning i administrativ ordning av nu ifrågavarande ärenden. Utskottet ansåg emellertid övervägande skäl tala för en domstolsprövning. Avgörande härför sades vara att den domstol som handlagt ansvarsfrågan kom att ha ett bättre material för sitt bedömande och större möjlighet att vid behov komplettera detta än som skulle föreligga för Kungl. Maj:t, om den administrativa prövningen skulle bibehållas. Genom att prövningen för2.3.7 Processuella regler lades till domstol vanns också den väsentliga Frågan i vilken ordning anspråk på ersättning fördelen att ersättningsfrågan kunde avgöras skulle handläggas var föremål för åtskilliga i själva brottmålet. En domstolsprövning överväganden i samband med lagens till- med dess möjlighet till överprövning i högre komst. Som tidigare berörts handlades ären- instans måste också från rättssäkerhetssynden enligt 1886 års lag direkt av Kungl. punkt anses mera betryggande än en prövMaj:t, varemot PLB föreslog en överflyttning ning i administrativ ordning. Som tidigare av ärendena till domstol. Häremot ställde sig nämnts utgick utskottet även från att en bl. a. häradshövdingeföreningen kritisk domstolsprövning inte skulle ske efter (prop. s. 9). Föreningen framhöll att ersätt- strängt formella grunder utan under skäligt ningsfrågan borde prövas uteslutande på hänsynstagande till omständigheterna i det grundval av de förhållanden som blivit kända särskilda fallet.

nyssnämnda lagrum. Men ett ännu mera vidsträckt utmätningsskydd torde gälla efter lagändringarna. Det är här fråga om tiden från ersättningens bestämmande till dess ersättningen lyfts. Enligt 66 § 3 mom. UL i dess nya lydelse får nämligen skadestånd, som med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant tillkommer någon, inte utmätas för hans skuld så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Och enligt 67 e § får det ej heller utmätas förrän dagen efter det att utbetalning skett. Ersättning enligt 1945 års lag synes falla under dessa bestämmelser ehuru lagen inte särskilt omnämndes under förarbetena. En viss svårighet uppkommer visserligen därigenom att reseförbud inte anses utgöra ett frihetsberövande. Men ersättning för oriktigt reseförbud torde kunna hänföras under "skadestånd med anledning av annat sådant", ehuru detta uttryck närmast lär ha avseende på brottslig gärning av beskaffenhet att kunna jämställas med vad som uppräknats. Härom kan hänvisas till uttalanden av skadeståndskommittén i Skadestånd I (SOU 1963:33) s. 41 och av lagberedningen i Utsökningsrätt III (SOU 1964:57) s. 246.

genom förundersökningen och rättegången. En muntlig domstolsförhandling, som skulle komma att avse de omständigheter som grundat åklagarens eller domstolens beslut, var säkerligen inte något önskvärt. Ytterligare kunde erinras att det stora flertalet av de SOU 1972:73

Mot bakgrund av det sålunda anförda utformades de processuella reglerna på följande sätt. Anspråk på ersättning skall i princip framställas hos den domstol som är behörig att pröva talan om ansvar för brottet. Anspråket 43

kan framställas antingen direkt i själva brott- sådant fall kunde prövas i samband med målet eller senare genom särskild ansökan huvudsaken. Dessa tankegångar ligger bakom (5 § första och andra styckena). Närmare bestämmelserna i 5 § tredje stycket. Enligt bestämt innebär dessa regler följande. Då dessa kan sökanden inskränka sin ersättanspråk på ersättning enligt 1 § framställs, ningstalan till att avse fastställelse huruvida kan detta göras antingen i det mål där ersättningsrätt föreligger. Vidare har öppnats ansvarsfrågan handläggs eller senare genom möjlighet för domstolen att hänskjuta frågan särskild ansökan. Det sistnämnda blir ak- om beloppets bestämmande till prövning eftuellt när åtal inte ägt rum eller när ansprå- ter särskild ansökan, ett arrangemang som ket inte framställts i samma mål som ansvars- särskilt i överrätt torde vara av betydelse för frågan. Ansökan görs då hos den rätt som ett snabbt avgörande i ansvarsfrågan. Deparskulle ägt upptaga åtal för brottet eller som tementschefen (prop. s. 16) framhöll i samsist handlagt ansvarsfrågan. I fråga om an- manhanget att om frågan om beloppet hänspråk på ersättning enligt 2 § kan vederbö- sköts till särskild prövning, detta skulle gälla rande välja mellan att framställa anspråket i jämväl frågan huruvida ersättning skulle bedet mål, vari frågan om frikännande eller räknas även för lidande. I nu avsedda fall nedsättning av straffet handläggs eller senare skall ansökan om beloppets bestämmande genom särskild ansökan hos den rätt som sist inom förut angiven tid av tre månader göras handlagt nämnda fråga. I fråga om den sär- hos den rätt vilken såsom första domstol skilda ansökningens form föreskrivs att den handlagt åtalet mot sökanden.2 skall vara skriftlig och ges in inom tre månaI 5 § fjärde stycket har slutligen upptagits der. Som utgångspunkt för beräkningen av bestämmelser om åklagares talerätt. Åklagadenna tidsfrist har valts: ren skall sålunda erhålla tillfälle att yttra sig 1 Då åtal inte ägt rum: den dag då sökanden över begäran om ersättning och han äger föra fick veta att åklagaren beslutat att inte talan på det allmännas vägnar. Rörande siståtala.1 nämnda rätt höjdes under riksdagsbehand2 Då åtal lagts ned: den dag då slutligt lingen kritiska röster (se 1LU 1945:19 s. 27 0beslut i målet vann laga kraft. Det framhölls som olämpligt att lägga en 3 Då sökanden frikänts eller fått straffned- sådan uppgift på åklagaren, då denne kunde sättning: den dag då domen härom vann ha ett personligt intresse av sakens utgång. laga kraft. En regresstalan kunde nämligen komma att I anslutning till diskussionen om utform- riktas mot den åklagare som företagit det ningen av tidsfristen anmärkte departements- felaktiga anhållandet. Även oberoende härav chefen (prop. s. 15) att ersättning enligt 1 § kunde han antagas vara benägen att hävda givetvis kunde ifrågakomma även med anled- det rättmätiga i sina tidigare åtgärder genom ning av en frikännande dom, som meddela- att på det allmännas vägnar bestrida sökandes efter ansökan om resning eller besvär dens ersättningskrav, även om detta var saköver domvilla. Den tid, inom vilken anspråk ligt grundat. Utskottet ansåg dessa farhågor på sådan ersättning i dylikt fall skulle fram- överdrivna. Visserligen fick en åklagare inte ställas, borde räknas från det den frikännan- föra talan om han var jävig, men han blev inte jävig bara genom att han meddelat ett de domen vann laga kraft. Ordningen med särskild ansökan har, en- beslut om anhållande, vilket beslut senare ligt vad departementschefen anmärkte (prop, visade sig vara oriktigt. I flertalet fall, där s. 16), tillskapats bl. a. för det fall att svårigheter mötte att redan i brottmålet förebringa 1 utredning om den lidna skadans storlek. I Rörande problem som kan uppkomma i detta hänvisas till bil. 1 mom. 1.15. sammanhanget framhölls emellertid det sammanhang 2 Jfr dock i denna del högsta domstolens beslut önskvärda i att frågan, huruvida förutsättden 20 december 1950 nr 881 ang. rätt till framtiningar för att ersättning skulle utgå, även i da talan om ytterligare ersättning (bil. 1 mom. 1.4) 44

SOU 1972:73

ersättningsanspråk kom att framställas av den som varit oskyldigt anhållen, syntes det inte kunna göras gällande att åklagaren genom anhållandet gjort sig skyldig till tjänstefel. Var å andra sidan omständigheterna i något fall sådana att åklagaren genom sitt ingripande gjort sig skyldig till tjänstefel, borde han inte lämpligen i ersättningsmålet föra talan på det allmännas vägnar. Enligt utskottets mening syntes stadgandets avfattning inte utgöra hinder för att i sådana fall den förutvarande åklagaren ersattes av annan. Med nu antydda begränsning måste emellertid den person som varit åklagare i ansvarsmålet på grund av sin kännedom om detta vara mest lämpad att också företräda det allmänna i fråga om ersättning åt den som varit oskyldigt anhållen i målet. Av vad utskottet förut anfört därom att i dessa ärenden borde ske en skälighetsprövning följde emellertid att åklagaren, när ansökan om ersättning inte framställts i det mål vari ansvarsfrågan handlagts, inte i främsta rummet borde uppfatta sin ställning som sökandens motpart. Åklagarens uppgift borde i första hand vara att vid behov lämna domstolen närmare upplysningar om vilka särskilda omständigheter som föranlett anhållandet eller häktningen samt ägna framställda ersättningsanspråk den sakliga granskning som erfordrades för deras riktiga bedömande. Med hänsyn härtill syntes det uppenbart att åklagaren i åtskilliga fall inte hade att bestrida rätten till ersättning för den som oskyldigt blivit föremål för en sådan åtgärd varom i lagen var fråga. I 6 § har upptagits vissa bestämmelser om rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan om ersättning. Som huvudregel gäller att rätten vid ansökans prövning och avgörande är domför i den sammansättning som gällde för målet om ansvarsfrågan. Har rätten inte tidigare handlagt ansvarsmålet skall nämnd deltaga vid avgörandet av saken. Av sista punkten i 6 § framgår att rättens avgörande i så fall skall ske genom beslut. I 7 § första stycket föreskrivs att utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas sedan SOU 1972:73

beslutet därom vunnit laga kraft. Bestämmelsen ansågs av lagrådet (prop. s. 27) obehövlig. Om inte föreskrift meddelats att beslut om utbetalning av ersättning genast skulle gå i verkställighet, följde nämligen av allmänna regler att ersättningen inte skulle betalas ut förrän beslutet vunnit laga kraft. Om det ändå skulle anses lämpligt att erinra härom, ansåg lagrådet detta böra ske i de administrativa föreskrifter som erfordrades angående gäldandet av ersättningen. Departementschefen (prop. s. 30) fann dock inte skäl att göra någon ändring i förslaget. - Angående utbetalning av ersättningsbelopp finns föreskrifter i 8 § KK med bestämmelser ang. vissa kostnader vid domstol. I 7 § andra stycket lämnas slutligen vissa bestämmelser om kronans regressrätt. Skulle sökanden ägt att som skadestånd kräva ut beloppet av annan, inträder kronan i rätten mot denne. Departementschefen (prop. s. 16) framhöll i sammanhanget att frågan, huruvida särskilda föreskrifter erfordrades för att säkerställa att regressrätten tillvaratogs, torde få tas upp i annat sammanhang.

2.3.8 Några av riksdagen behandlade ändringsförslag Motion 1953:11:21 I motionen riktades kritik mot dels bestämmelsen i 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag om att ersättning inte utgår om det med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt och dels bestämmelsen i 5 § samma lag om att frågan om ersättning skall prövas av samma domstol som handlagt straffsaken. I den första delen anfördes att en person, som inte ansetts saker till det brott för vilket han varit anhållen och häktad, borde vara berättigad att få ersättning i alla de fall, där han inte uppsåtligen medverkat till att han berövats friheten. Den nuvarande möjligheten att underlåta att medge ersättning på grund av kvarstående misstanke var enligt motionärernas mening inte förenlig med modern svensk rättsuppfattning. Motionärerna yrkade därför i denna del att riksdagen 45

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till sådan ändring i 1945 års lag att den som inte uppsåtligen medverkat till att han berövats friheten men likväl varit anhållen, häktad eller dömd för gärning, till vilken han inte gjort sig saker, skulle äga rätt till ersättning. I den andra delen anfördes att samma domare som häktat en person i sinom tid kom att avgöra om häktningsåtgärden saknat fog och att domarens prestige då kom att väga mot den oskyldigt häktades intresse av att erhålla ersättning. Man kunde vara till freds med den gällande ordningen endast om man hyste föreställningen att en domare var mera rättrådig än andra människor. Enligt motionärerna borde lagen ändras så att ansökningar om ersättning kom att handläggas i sådan ordning att inte den beslutande instansen kunde påverkas i sitt beslut av några egna tidigare åtgärder i målet. Över motionen inhämtades yttranden från justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbetet, varjämte Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund bereddes tillfälle att yttra sig. Motionen avstyrktes överlag utom såvitt närmare framgår nedan. Justitiekanslem (1LU 1953:26 s. 8) framhöll i frågan om villkoren för rätt till ersättning att det syntes vara en allmänt omfattad mening att lagens nu ifrågavarande ståndpunkt var riktig: ersättning skulle inte utgå om anledning till misstanke objektivt sett kvarstod. Även riksåklagarämbetet (1LU 1953:26 s. 8 f) avstyrkte motionen. Ämbetet framhöll dock att det självfallet kunde från åtskilliga synpunkter framstå som motiverat att staten, när myndigheterna för genomförandet av straffprocessuella eller kriminalpolitiska syften tvingades tillgripa anhållande och häktning, skulle lämna ersättning så snart den misstänkte inte blev fälld till ansvar. Konsekvensen syntes emellertid då fordra att man gav ersättning också i de fall, där frikännande skett utan att den tilltalade varit berövad friheten, såvitt den misstänkte i sammanhanget åsamkats ekonomisk skada eller li46

dande. Ämbetet hänvisade i detta sammanhang till den starkt begränsade rätten till ersättning för rättegångskostnader. Vidare ifrågasattes det lämpliga i att den regel, som enligt förarbetena ansågs böra gälla om verkan av en kvarstående misstanke, inte kommit till klart uttryck i lagtexten. Utskottets i sammanhanget uttalade betänkligheter syntes inte ämbetet alltför tungt vägande. — Vad beträffade de i motionen framförda synpunkterna på det lämpliga i att samma myndighet prövade både ansvars- och ersättningsfrågan anmärkte ämbetet att synpunkterna förlorade sin giltighet om lagen ändrades så att kvarstående misstanke inte fick någon inverkan på bedömningen av ersättningsfrågan. Oavsett härav kunde sägas att domstolen genom att frikänna den tilltalade ådagalagt sitt oberoende av ställningstagandet i häktningsfrågan. I ett till riksåklagarämbetets yttrande fogat särskilt yttrande anförde statsåklagaren i Göteborg (1LU 1953:26 s. 9 0 att det med visst fog syntes kunna göras gällande att domstolarnas rätt att avvisa ett ersättningsanspråk endast med en allmän hänvisning till omständigheterna skulle kunna vara ägnad att inte ge tillräckligt eftertryck åt kravet på att skälen för ett ogillande bör komma till klart uttryck. Det kunde därför möjligen ifrågasättas om inte stadgandet om skälighetsprövning skulle behöva undergå en viss omredigering. — Vad beträffade den andra i motionen upptagna frågan framhöll statsåklagaren (s. 13) att man inte borde bortse från att sådana fall kunde inträffa, där domstolens opartiskhet kunde sättas i fråga. Spörsmålet syntes förtjänt av särskild uppmärksamhet i betraktande av den diskretionära prövningsrätt som tillkom den beslutande instansen. En ännu mera betydelsefull omständighet syntes vara att regressanspråk mot den felande kunde göras gällande från det allmännas sida, om häktningen eller domen inneburit tjänstefel. Det syntes därför från olika synpunkter kunna anföras skäl för en sådan ändring av gällande lagstiftning att vid prövning av fråga om ersättning inte fick deltaga domare, som beslutat om häktSOU 1972:73

ning eller meddelat dom, på grund varav ersättningsanspråk gjordes gällande. Stadsdomarföreningen (1LU 1953:26 s. 13) påpekade att jäv förelåg för domaren om han i brottmålet vidtagit någon åtgärd mot den ersättningssökande av beskaffenhet att kunna hänföras till tjänstefel. Vidare erinrades om den mera allmänt avfattade jävsregeln i 4 kap. 13 § 9RB. Advokatsamfundets styrelse (TSA 1953 s. 146 ff) uttalade sin principiella anslutning till den uppfattning som rörande förutsättningarna för ersättningsrätt kommit till uttryck i motionen. Det kunde visserligen rent känslomässigt sett stundom framstå såsom stötande, om ersättning lämnades även till en person, mot vilken i själva verket ganska stark misstanke kvarstod, ehuru bevisningen inte ansetts tillräcklig för fällande dom. Enligt styrelsens mening borde emellertid den som inte kunnat överbevisas om att ha begått det brott, för vilket han anhållits eller häktats, rättsligt sett betraktas och behandlas som oskyldig. I enlighet härmed borde han också vara berättigad till ersättning, i den mån inte sådana förhållanden förelåg som angavs i 1 § andra stycket första punkten 1945 års lag. Regeln i andra punkten borde sålunda enligt styrelsens mening inte bibehållas, såvitt därigenom möjlighet beretts den prövande myndigheten att vägra ersättning med den - låt vara inte öppet uttalade - motiveringen att anledning till misstanke kvarstod. Så länge sistnämnda regel bibehölls i lagen förelåg alltid viss risk för att ersättning stundom vägrades, trots att de kvarstående misstankarna i verkligheten saknade fog. Detta förhållande innebar en större olägenhet än den omständigheten att en eller annan frikänd person erhöll ersättning, ehuru han i verkligheten var skyldig. Styrelsen förordade därför en utredning om sådan ändring av 1 § i 1945 års lag att kvarstående misstanke inte vidare fick föranleda avslag på ansökan om ersättning. I sammanhanget framhölls att en dylik ändring förmodligen inte lämpligen kunde ernås på ett så enkelt sätt som genom upphävande av andra punkten i paragrafens andra stycke. I så fall SOU 1972:73

syntes nämligen vissa andra justeringar av paragrafens innehåll bli erforderliga. Det var exempelvis inte styrelsens mening att ersättning ovillkorligen borde utgå i ett sådant fall som att åklagaren underlät att åtala, enär den misstänkte, ehuru övertygad om gärningen, fanns uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. - Beträffande frågan om vilken myndighet som borde pröva ansökan om ersättning fann styrelsen de av motionärerna framförda synpunkterna inte kunna frånkännas ett visst berättigande. De uttalade farhågorna föreföll dock åtskilligt överdrivna. Spörsmålet syntes för övrigt inte kunna undgå att röna viss inverkan av det sätt på vilket själva ersättningsrätten utformades. Så länge ersättning kunde vägras av det skälet att misstanke kvarstod, var det - även om inte detta skäl uttryckligen åberopades mindre tilltalande att den domstol som handlagt målet skulle kunna meddela ett beslut, som kom att uppfattas som en förklaring att domstolen alltjämt misstänkte vederbörande för brottet. Denna synpunkt ledde närmast till att, om de gällande reglerna om rätt till ersättning bibehölls, prövningen av ersättningsfrågan borde överflyttas till administrativ myndighet, trots de olägenheter som en sådan överflyttning onekligen skulle medföra. Om däremot ersättningsreglerna ändrades så, att eventuellt kvarstående misstanke inte fick föranleda avslag på ansökan om ersättning, bortföll ett av de skäl som kunde anföras mot prövningens förläggande till domstol. Ett eventuellt avslag på ansökan om ersättning kunde då inte uppfattas såsom ett uttryck för alltjämt kvarstående misstanke. För prövning av övriga, på ersättningsfrågan inverkande omständigheter syntes domstolen utgöra ett lämpligt organ. Första lagutskottet (1LU 1953:26 s. 15 f) framhöll att stadgandet om begränsningarna i ersättningsrätten tillkommit efter ingående överväganden. Det var tydligt att, om rätten till ersättning inte var underkastad begränsningar som sammanhänger med omständigheterna i det särskilda fallet, situationer skulle uppstå som kunde leda till stötande resultat. Lagens ståndpunkt i frågan var därför 47

enligt utskottets mening riktig. Vad beträffade frågan om lämplig instans för handläggning av uppkommande ersättningsfrågor fann utskottet att gällande ordning inte behövde föranleda några olägenheter. Veterligen hade några sådana inte heller försports under den tid lagen dittills varit i tillämpning. Utskottet hemställde mot angivna bakgrund att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev också riksdagens beslut. Motionerna 1966:11:127 och 686 I motionen nr 127 framfördes betänkligheter mot bestämmelsen i 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag, enligt vilken ersättning inte utgår om det med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt. Motionären hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag beträffande 1945 års lag så att en kvarstående misstanke hos domstolen inte längre skulle få påverka prövningen av ersättningsfrågan. Motionen nr 686 innehöll en liknande kritik mot samma bestämmelse. Motionärerna hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till lagstiftning angående det allmännas skadeståndsansvar inom den offentligrättsliga verksamheten, varvid särskilt borde beaktas önskvärdheten av en revidering av de dåvarande otillfredsställande reglerna angående ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda. Över motionen nr 127 avgavs remissyttranden av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund (se 1LU 1966:27). Justitiekanslern framhöll (s. 4 f) att en översyn av 1945 års lag var motiverad men borde ske i ett större sammanhang. Riksåklagaren (s. 5) avstyrkte motionen med motiveringen främst att gällande bestämmelser inte medfört stötande resultat. Även Svea hovrätt (s. 5 f) avstyrkte motionen. Hovrätten framhöll att även om kvarstående misstanke i och för sig kunde vara en orsak till att ersättning vägrades, så måste en dylik misstanke vara av betydande styrka för 48

att kunna påverka ersättningsfrågan. Detta framgick för övrigt av lagens förarbeten. Enligt hovrättens mening borde därför det ifrågavarande stadgandet tolkas så att ersättning i princip skulle utgå, även om misstanke kvarstod; det borde endast undantagsvis förekomma att ersättning förvägrades på denna grund. Såvitt hovrätten hade sig bekant, hade det anförda vunnit tillämpning vid prövning av ifrågavarande ersättningsanspråk. Advokatsamfundets styrelse (s. 6) tillstyrkte motionen med hänvisning till sitt yttrande över 1953 års motion i ämnet. Första lagutskottet (s. 7) ställde sig positivt till motionerna. Det kunde dock enligt utskottets mening inte komma ifråga att den som utsatts för frihetsinskränkning men därefter frikänts eller inte åtalats alltid skulle vara berättigad till ersättning. Detta skulle nämligen i en del fall kunna medföra mindre tillfredsställande resultat. Som exempel nämndes att ingen tvekan rådde om den misstänktes skuld, men att åtal underlåtits därför att denne var sinnessjuk eller åtalet ogillats på grund av preskription. Inte heller borde ersättning utgå då vederbörande försvårat utredningen eller själv, t. ex. genom sanningslös bekännelse, föranlett tvångsåtgärden. I vissa fall syntes emellertid regeln att kvarstående misstanke utgjorde hinder för ersättning - en regel som inte var uttryckligen angiven i lagtexten - kunna medföra risk för att gottgörelse vägrades, trots att den kvarstående misstanken i verkligheten saknade fog. Enligt utskottets mening borde den som varit utsatt för tvångsåtgärd av ifrågavarande art utan att själv ha orsakat den eller försvårat utredningen i princip vara berättigad till skadestånd om åtgärden hävts på grund av bristande bevisning eller om på grund därav frikännande dom meddelats. Lagen borde därför göras till föremål för översyn så att inte enbart kvarstående misstanke skulle betaga någon rätten till skadestånd. Spörsmålet måste emellertid ses i samband med en allmän reform inom skadeståndsrätten. Vad utskottet anfört syntes böra övervägas vid arbetet med en sådan SOU 1972:73

reform. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 maj 1966 nr 189 gav riksdagen såsom sin mening till känna vad utskottet sålunda anfört.

de sammanhang är att skadeståndslagen upptar bestämmelser om skadestånd i offentlig verksamhet, vilka saknar motsvarighet i dittills gällande rätt. Enligt lagen skall staten eller kommun ersätta person- eller sakskada eller direkt tillfogad allmän förmögenhets2.4 Den nya skadeståndslagen skada — s. k. ren förmögenhetsskada — som I utredningsarbetets slutskede har en ny vållas genom fel eller försummelse vid utövskadeståndslag antagits av riksdagen och ning av offentlig myndighet. Ersättning skall trätt i kraft den 1 juli 1972. Lagens upplägg- dock utgå endast om de krav har åsidosatts ning är sådan att motsvarighet till de nuva- som med hänsyn till verksamhetens art och rande allmänna skadeståndsbestämmelserna i ändamål skäligen kan ställas på dess utöv6 kap. i 1864 års strafflag överflyttats med ning. Den skadelidande är bl. a. inte heller mindre justeringar i sak. Sålunda har regeln i berättigad till ersättning för skada som hade 6 kap. 6 § strafflagen om att skadeståndsan- kunnat undvikas genom överklagande av felsvaret för barn under 15 år skall bestämmas aktigt beslut. Ersättningstalan skall enligt på grundval av en skälighetsprövning ut- lagen inte kunna föras med anledning av sträckts att gälla barn under 18 år. Vidare beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta har tillämpningsområdet för bestämmelsen i domstolen, regeringsrätten eller försäkrings6 kap. 3 § strafflagen om ersättning för domstolen, om inte beslutet undantagsvis psykiskt lidande utvidgats till att omfatta har upphävts eller ändrats. - Statens eller också vissa andra fall av brottsligt ofredande kommuns ansvar enligt dessa regler kan jämän brott mot den personliga friheten. I syfte kas såsom nyss angivits. att klargöra innebörden av denna utvidgning Slutligen innehåller skadeståndslagen en har departementschefen bl. a. uttalat (prop. helt ny bestämmelse som begränsar arbets1972:5 s. 570 f) att till brott mot den tagares skadeståndsansvar. En arbetstagare personliga friheten hör i första hand de i skall sålunda vara skyldig att ersätta skada 4 kap. 1—4 §§ BrB angivna brotten, nämligen som han vållar genom fel eller försummelse i människorov, olaga frihetsbe rovan de, för- tjänsten endast i den mån det med hänsyn sättande i nödläge samt olaga tvång. Bl. a. till omständigheterna föreligger synnerliga olaga hot (4 kap. 5 § BrB) och de brotts- skäl. typer vid vilka sådant hot ingår innefattar I övrigt hänvisas till prop. 1972:5. vidare enligt departementschefen regelmäsDet är anledning att i den allmänna motisigt ofredande. veringen och i specialmotiveringen återkomSkadeståndslagen innehåller bestämmelser ma till skadeståndslagens förarbeten på åtom skyldighet för arbetsgivare att ersätta skilliga punkter. skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s. k. principalansvar). I förhållande till vad som hittills gällt enligt grundsatser som utbildats i rättspraxis innebär lagen att principalansvaret utvidgats till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör drifts- eller arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Principalansvar skall enligt lagen kunna jämkas, om det skulle bli oskäligt betungande eller, vid sakskada, om jämkning bör ske av hänsyn till föreliggande försäkringsförh ållanden. Vad som är av särskilt intresse i förevaranSOU 1972:73 4

3 Vissa internationella överenskommelser m. m.

Den enskildes rätt till frihet och personlig frihet annat än i vissa uppräknade fall och i säkerhet har upprepade gånger fastslagits i den ordning som lag föreskriver. De fall av olika internationella sammanhang. Alltsedan frihetsberövande som uppräknas är: det andra världskrigets slut har gjort sig 1 Frihetsberövande efter fällande dom av gällande en strävan att stärka den enskildes vederbörlig domstol (mom. 1 a). rättsställning och skapa ett skydd för de s. k. 2 Arrestering eller frihetsberövande mänskliga rättigheterna (se härom närmare 2.1 på grund av underlåtenhet att uppfylla Danelius, Det internationella skyddet för de domstols lagligen givna föreläggande mänskliga rättigheterna, SvJT 1969 s. 384 ff). (mom. 1 b), Förenta nationerna antog år 1948 en 2.2 i ändamål att uppnå fullgörande av allmän förklaring om de mänskliga rättignågon i lag föreskriven skyldighet heterna, i vars tredje artikel fastslås att envar (mom. 1 b), har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. 2.3 för att ställa vederbörande inför vederFörklaringen betraktas i allmänhet som ett börlig rättslig myndighet såsom skäliför staterna inte förpliktande uttryck för en gen misstänkt för att ha förövat brott världsopinion rörande det skydd som skall (mom 1 c), eller tillkomma individen. Avsikten var att för2.4 när det skäligen anses nödvändigt för klaringen sedermera skulle efterföljas av en att förhindra vederbörande att konvention. Innan denna kunde komma till 2.4.1 begå ett brott, eller stånd hade emellertid i Europa utarbetats 2.4.2 undkomma efter att ha begått lokalt mera begränsade konventioner. Inom ett brott (mom. 1 c). Europarådets ram inleddes nämligen ett in- 3 Frihetsberövande mot en underårig för att tensivt arbete för att i form av konventioner vederbörande skall kodifiera de mänskliga rättigheterna. Arbetet 3.1 undergå skyddsuppfostran (mom. kröntes tidigt med framgång. Redan år 1950 1 d), eller antogs den s. k. europeiska konventionen 3.2 inställas inför vederbörlig rättslig mynangående skydd för de mänskliga rättigheterdighet (mom. 1 d). na och de grundläggande friheterna. Konven- 4 Frihetsberövande till förhindrande av tionen ratificerades av Sverige den 4 februari spridning av smittosam sjukdom (mom. 1952 (prop. 1951:165). le). Av intresse i det sammanhang varom nu är fråga är främst artikel 5. Enligt denna artikel har envar rätt till frihet och personlig säkerhet, och det stadgas att ingen får berövas sin 50

5 Frihetsberövande emedan vederbörande är 5.1 sinnessjuk (mom. 1 e), 5.2 alkoholist (mom. 1 e), 5.3 hemfallen åt missbruk av droger SOU 1972:73

(mom. 1 e), eller 5.4 lösdrivare (mom. 1 e). 6 Arrestering eller frihetsberövande 6.1 till förhindrande av att vederbörande obehörigen inkommer i landet (mom. 1 f), eller 6.2 som ett led i förfarande för vederbörandes utvisning eller utlämnande (mom. 1 f). I samtliga fall anges att arrest eller frihetsberövande skall ha skett lagligen eller i laga ordning. Artikeln innehåller vidare i mom. 2—4 åtskilliga bestämmelser avseende förfarandet vid frihetsberövande, vilka bl. a. föreskriver följande. Den som arresteras skall snarast möjligt och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom (mom. 2). Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet enligt punkterna 2.3 och 2.4 i föregående stycke, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Och envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt skall prövas samt hans frigivning beslutas om åtgärden inte är laglig (mom. 4). Till sist innehåller artikel 5 en slutbestämmelse (mom. 5) avseende ersättning. Bestämmelsen kan sammanställas med reglerna om förfarandet dels inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, dels inför den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilka båda institutioner inrättats genom konventionen. (År 1966 avgav Sverige förklaring att domstolens jurisdiktion var tvingande och förnyade förklaringen år 1971, se prop. 1971:125 s. 4). Mom. 5 i artikel 5 stadgar att om någon blivit utsatt för arrestering eller frihetsberövande i strid mot artikelns bestämmelser, han skall ha rätt till skadestånd. Reglerna om förfarandet innebär bl. a., att kommissionen äger mottaga framställning från den som påstår att han från någon konventionsstats SOU 1972:73

sida varit utsatt för kränkning av rättighet som anges i konventionen (art. 25). Vidare kan ett ärende bringas inför domstolen av kommissionen eller av konventionsstat, som på visst angivet sätt berörs av ärendet (art. 48). I art. 50 heter det därefter att om domstolen finner att ett beslut eller en åtgärd, som vidtagits av en konventionsstats myndighet, helt eller delvis strider mot de förpliktelser som konventionen medför och om konventionsstatens nationella lag endast medger ofullständig (partiell) gottgörelse för följderna av beslutet eller åtgärden ("ne permet qu'imparfaitement d'effacer les consequences" resp. "allows only partial reparation to be made for the consequences"), domstolens beslut skall, om erforderligt, ge den skadelidande parten full gottgörelse ("une satisfaction equitable" resp. "just satisfaction"). Det lär förhålla sig så att det ersättningsanspråk, som enligt art. 5 mom. 5 konventionsstaterna är skyldiga att genom sin lagstiftning tillhandahålla en skadelidande, skall riktas mot den ansvariga myndighetspersonen.1 Artikeln medför alltså inte någon plikt för staten att svara för full ersättning. Det synes då tydligt att inte heller uttryckssättet i art. 50 — att nationell lag förutsätts medge endast ofullständig (partiell) gottgörelse - kan syfta på enbart det förhållandet att ersättningsansvar för staten saknas. Med den skadelidande parten förstås i art. 50 den enskilda person som varit berövad friheten; och detta oaktat han endast äger göra framställning till kommissionen men saknar rätt att själv föra talan inför domstolen (a.a.s. 283). Ett beslut av domstolen om ersättning förpliktar konventionsstaten att utge denna. Om en felande myndighetsperson enligt nationell lag ålagts erlägga skadestånd, men domstolen anser skadeståndet otillräckligt, synes situationen kunna bli att den som varit 1 Vis, La reparation des violations de la Convention Européenne des Droits de l'Homme (note sur 1'article 50 de la Convention), s. 283 f, i La Protection internationale des Droits de l'Homme dans le Cadre Européen, Paris, Librairie Dalloz, 1961.

berövad friheten erhåller en del av ersättningen från myndighetspersonen och en utfyllande del från staten. Ratifikationen medför inte att svensk domstol eller annan myndighet har att direkt tillämpa konventionens bestämmelser utan härför skulle fordras en särskild lagstiftningsakt (jfr prop. 1968:132 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt 1LU 1970:18 s. 2 ff). Däremot är det självklart att den är offentligrättsligt bindande. Till den nämnda konventionen ansluter sig ett tilläggsprotokoll nr 4 av år 1963, vilket biträtts av Sverige (prop. 1964:87). Enligt artikel 2, som enligt uttalande i protokollet skall anses som tilläggsartikel till konventionen, gäller att den som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att där fritt röra sig och att fritt välja bostad samt att envar äger rätt att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Dessa rättigheter får enligt artikeln inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är antingen nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter eller också — med avseende på bestämda områden — berättigade av hänsyn till det allmännas intresse. Inskränkningarna skall vara angivna i lag.

sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Det skall ej vara allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar, men för frigivning må krävas garantier för att vederbörande inställer sig till rättegången, vid varje annat tillfälle under det rättsliga förfarandet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen. 4 Den som berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas, om åtgärden ej är laglig. 5 Den som utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha rätt till skadestånd. Vidare märks artikel 12 som motsvarar artikel 2 i det nyss nämnda tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen. Bestämmelserna är av väsentligen likartat innehåll. Någon motsvarighet till den domstol som är upprättad i enlighet med den europeiska konventionen finns ej.

År 1966 hade konventionsarbetet inom FN fortskridit så långt att bl. a. en konvention om medborgerliga och politiska rättigheter kunde antas av generalförsamlingen. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1971:125). Av intresse i detta sammanhang är närmast artikel 9, som innehåller följande: 1 Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag. 2 Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom. 3 Den som är arresterad eller eljest berövad 52

SOU 1972:73

4 Utländsk rätt

4.1 Danmark Lagbestämmelser om offentligrättsligt ersättningsansvar för oberättigade frihetsbe rovan den finns i rättskipningslagens (retsplejeloven) kapitel 93 a om skadestånd med anledning av straffprocessuella åtgärder (strafferetlig forfolgning) och i rättskipningslagens § 469, sjätte stycket, enligt vilket den som anser att han olovligen underkastats administrativt frihetsberövande kan begära ersättning i målet om frihetsberövandets laglighet. Enligt kapitel 93 a i rättskipningslagen föreligger rätt till ersättning i följande fall: 1 När en tilltalad varit underkastad anhållande eller rannsakningshäkte vid ett tillfälle, då sådant icke borde ha använts (1018 a §). 2 När den som varit anhållen eller häktad därefter frikänts eller släppts utan att saken fullföljs till dom (1018 b §). Detta gäller dock inte om de framkomna upplysningarna ger grundad anledning anta att han är skyldig till det brott för vilket han var anhållen eller häktad eller frikännandet eller underlåtenheten att åtala endast beror på att han befinnes vara otillräknelig. Ersättning kan vidare nekas eller nedsättas, om sökanden själv har givit anledning till anhållandet eller häktningen. 3 När en person utstått straff eller varit underkastad annan straffrättslig påföljd av frihetsberövande karaktär och påföljden därefter bortfaller efter besvär eller resning. Ersättning kan dock nekas eller nedsättas om den dömde på grund av sitt uppträdande under målets handläggning har givit anledning till den fällande domen (1018 b §). SOU 1972:73

I fallen 1—3 utgår ersättning för förmögenhetsskada, lidande och oförrätt. Något maximum för ersättningen finns inte. 4 När i övrigt under en rättegång (offentlig forfolgning) som inte fullföljs till dom eller som slutar med frikännande vidtagits åtgärder enligt 137 § första stycket, 67—69 kap., 777 § tredje stycket, 785 § eller 73 kap. (1018 c §).! Rätten kan då efter omständigheterna tillerkänna den tilltalade ersättning för förmögenhetsskada som tillfogats honom genom åtgärden. Detta gäller dock inte om de framkomna upplysningarna ger grundad anledning anta att han är skyldig till brottet eller frikännandet eller underlåtenheten att fullfölja rättegången beror på att han befinnes vara otillräknelig. Något maximum för ersättningen finns inte. I de fyra fall som nämnts ovan kan den tilltalade, i stället för att kräva ersättning, begära polismästarens förklaring om att det visat sig att den ifrågavarande åtgärden icke stått i överensstämmelse med grundlagen och icke varit påkallad av den tilltalades eget uppträdande (1018 d § första stycket). Finner polismästaren att sådan förklaring kan ges, utfärdas den snarast möjligt. Om rätten under målet på grund av 137 § första stycket, 6 7 - 6 9 och 7 1 - 7 3 kap. beslutat om någon åtgärd mot den tilltalade, skall rättens samtycke dock först inhämtas. Polismästarens beslut kan inte dras under prövning av högre administrativ myndighet eller av dom-

1 Avser åtgärder av typen beslag, kvarstad, husrannsakan, övervakning m. m.

stolarna. Också vid andra tillfällen kan den, mot vilken en straffprocessuell åtgärd har varit inledd, begära polismästarens förklaring om att det visat sig att åtgärden inte stått i överensstämmelse med grundlagen och inte varit påkallad av den tilltalades eget uppträdande (1018 d § andra stycket). Polismästarens avgörande kan inte dras under domstols prövning. Rätt till ersättning för förmögenhetsskada tillkommer efter vederbörandes död hans make och bröstarvingar (1018 e §). All ersättning utgår av allmänna medel (1018 f §). Staten har emellertid regressrätt mot vederbörande tjänsteman, om denne gjort sig skyldig till missbruk av ämbetsmyndighet, vårdslöshet eller annat oförsvarligt förhållande. Om ett brottmål tas upp på nytt och rättegången leder till fällande dom mot en tilltalad som uppburit ersättning med anledning av en tidigare i samma sak hållen rättegång, skall, eftersom grunden för ersättningen härefter bortfallit, i domen bestäm-, mas att ersättningen skall återbetalas till statskassan (1018 f § andra stycket). Yrkande om ersättning av ovan angivet slag skall, såvitt saken fullföljs till dom, framställas i rätten innan saken upptages (1018 g §). I saker som behandlas vidunderrätt eller vid landsrätt på grund av klagomål kan kravet dock även framställas i omedelbart samband med att domen avkunnas. Yrkandet skall prövas i omedelbart samband med saken, om inte rätten på ämbetets vägnar eller på begäran av en av parterna beslutar att frågan om rätt till ersättning eller om dennas storlek hänskjuts till särskilt avgörande i samma mål eller undantagsvis i särskilt mål. Rättens beslut kan inte överklagas. Prövningen av ersättningsyrkandet skall, även om det handläggs i särskilt mål, såvitt möjligt företas av samma domare och nämndemän som i huvudmålet. Begäran om upptagande av särskilt mål skall framställas inom tolv veckor från domens avkunnande. Har saken inte fullföljts till dom, skall stämningsansökan inges inom tolv veckor efter det att den tilltalade fått meddelande om att rättegången nedlagts. Efter utgången av de nämn54

da fristerna kan ersättningskrav endast resas, när det framkommer nya upplysningar, som rätten bedömer vara av väsentlig betydelse för prövningen av ersättningsfrågan. Stämningsansökan skall inges inom fyra veckor efter det att vederbörande fått vetskap om de nya upplysningarna. Rörande processen i ersättningsmålet gäller i övrigt att det behandlas som ett brottmål med de modifikationer som föranleds av omständigheterna i det särskilda fallet (1018 h §). Yrkande om att ett ersättningsmål skall tas upp framställs hos allmänna åklagaren (statsadvokaten), som ser till att den inges till rätten. Ersättningskravet kan dock bifallas av justitieministern efter inhämtad förklaring från riksåklagaren, försvararen och vederbörande domstol. Målet är anhängigt (tingfaestet) när rätten mottagit åklagarens ansökan. Under målet skall vederbörande lämnas tillfälle att påstå sig tillerkänd ersättning. På begäran av ersättningssökanden skall en advokat utses åt honom. Vägras ersättning på den grund att framkomna upplysningar ger grundad anledning anta att vederbörande är skyldig till brottet i fråga, skall dom skälen inskränkas till att ange att de lagliga förutsättningarna för ersättning icke bedömts föreligga på grundval av den i målet förebragta bevisningen. Målet skall behandlas och avdömas vid allmän underrätt under medverkan av nämnd (1018 i §). Det skall anhängiggöras vid den domstol, där brottmålet varit anhängiggjort (tingfaestet), eller, när brottmålet behandlats vid domstol med juryförfarande (naevningeting) eller icke fullföljs till dom, vid rätten i den domsaga, där den åtgärd beslutats på vilken ersättningskravet grundas (1018 k §). Om ersättningskravet skall avgöras i ett jurymål (naevningesag), skall juryn tillfrågas om den tilltalade är berättigad till ersättning (1018 1 §). För ett för den tilltalade gynnsamt svar på frågorna krävs att minst åtta jurymän röstar därför. Rätten fastställer sedan ersättningens storlek. Besvär kan anföras efter vanliga regler (1018 m §). Har ersättningskravet framställts i brottmålet kan besvär anföras antingen i SOU 1972:73

samband med detta eller som särskilda be- kan ha betydelse för rättens avgörande. Ansvär i ersättningsfrågan. I sistnämnda fall, hängiggörs målet vid en domstol som inte är såväl som när besvär förekommer i mål som rätt forum skall domaren hänskjuta målet till endast rör sig om ersättning, är besvärsfristen rätt forum. Yrkande om att målet skall dras under för det allmänna alltid tolv veckor. Har frågan om rätt till ersättning avgjorts under rättens prövning hindrar inte att frihetsbemedverkan av jury, kan besvär inte grundas rövandet verkställs eller fortgår med mindre på att juryns förklaring härom är felaktig rätten bestämmer annat. Yrkande om att målet skall dras under med mindre detta påstås bero på en vid rättens prövning skall framställas inom fyra förhandlingen felaktigt given upplysning om lagens innehåll från rättens ordförandes sida veckor efter det att frihetsberövandet uppeller fel i frågorna till juryn beroende på en hörde. Senare framställt yrkande kan i unfelaktig lagtolkning. Vid behandling av be- dantagsfall tillåtas av justitieministern intill svärsmål vid landsrätt kan ersättning endast dess sex månader förflutit sedan frihetsbetillerkännas om minst fyra av rättens leda- rövandet upphörde, om särskilda skäl föreligger för att avvika från fristen. möter röstar därför. Har lagligheten av ett frihetsberövande Resning i ett mål, i vilket ersättning vägfastställts genom dom, kan yrkande om förrats, kan äga rum under betingelser som svarar mot de i 977 § fastställda (1018 m § nyad prövning inte framställas innan så lång fjärde stycket). Yrkandet framställes inför tid förflutit som må vara bestämd i varje den särskilda besvärsrätten (saerlige klage- särskilt fall. Yrkande om ersättning av allmänna medel ret). Efter den tilltalades död kan besvär och för olagligt frihetsberövande skall på begäran resning, som avser ersättning för förmögen- avgöras i samband med målet om frihetshetsskada, utföras av hans maka och bröst- berövandets laglighet. Rätten kan dock avskilja ersättningsfrågan till behandling efter arvingar (1018 m § femte stycket). Den ersättningsnivå som domstolarna det att frihetsberövandets laglighet prövats. Utöver de ovannämnda reglerna finns lagpraktiserar beträffande ersättning för oförskyllt rannsakningshäkte är f. n. föremål för regler om statens ansvar för fel i samband överväganden i en kommitté under justitie- med utövandet av offentlig myndighet endast i tingslysningslovens 30-32, 34 och ministeriet. Enligt 469 § i rättskipningslagen skall den 35 §§ om ansvar för fel i samband med myndighet, som beslutat om ett i administra- "tingslysningen". Bortsett från det ansvar tiv ordning bestämt frihetsberövande eller för staten som på denna grund är rättsenligt nekat att upphäva ett sådant, förelägga saken är emellertid fastslaget i rättspraxis att staten för underrätten i den ort där den om vars i allmänhet är ansvarig för fel och försumfrihetsberövande det är frågan är bosatt melser i samband med utövandet av offentlig (hemting), om denne eller någon som hand- myndighet. lar på hans vägnar begär att frihetsberövandets laglighet skall prövas av rätten. Föreläg4.2 Finland gandet skall äga rum inom fem vardagar efter det yrkandet framställts. Detta sker genom Bestämmelser om ersättning till den som att akten i saken översänds med erforderliga genom ett ingripande från samhällets sida upplysningar om det beslut, vars laglighet drabbas av oriktigt frihetsberövande och libegärs prövad, med angivande av den be- der skada återfinns i lagen den 18 maj 1927 stämmelse beslutet grundats på, en kortfat- om statens ansvarighet för skada, förorsakad tad redogörelse för de omständigheter som av tjänsteman. åberopats som grund för beslutet och hänvis1 § avser det fallet att en straffdom blivit ning till de i målet föreliggande bevis som helt och hållet eller till någon del verkställd SOU 1972:73

och den sakfällde därefter genom ny dom anspråk inom sextio dagar efter det domen frikännes eller domes till ringare straff än vunnit laga kraft eller saken nedlagts. Anhan redan utstått. Ersättning av statsmedel språken skall framställas vid den domstol där utgår i detta läge för den skada och det saken behandlades eller där målet skulle ha lidande som tillskyndats honom genom tagits upp om saken inte lagts ned. Över straffverkställigheten eller den del därav från ansökan skall allmän åklagare höras. vilken han befriats. Undantag gäller dock Staten har enligt 10 § regressrätt mot den (4 §) för det fall att den sakfällde genom eller dem som bär skulden till skada, för osann bekännelse eller eljest uppsåtligen för- vilken ersättning utdömts enligt denna lag. anlett den fällande domen. I dessa fall utgår I gällande finsk rätt finns sålunda, när det ingen ersättning. är fråga om skadestånd för oriktigt frihetsI 2 § avses det fallet att någon häktats för berövande, specialregler bara beträffande för brott men därefter frigivits, antingen på brott oskyldigt häktade eller dömda. I övriga grund av att saken mot honom lagts ned eller fall av oriktiga frihetsbe rovan den eller andra därför att han frikänts genom rättens dom. frihetsinskränkande åtgärder gäller reglerna Ersättning av statsmedel utgår i detta läge om statens sekundära ansvar. Också i de för den skada och det lidande han tillskyn- sistnämnda fallen skall i princip full ersättdats genom häktningen under förutsättning ning utgivas och något tak för ersättningen att det klart framgår antingen att det brott har inte fastställts. för vilket han häktats inte blivit begånget I fråga om ersättningsskyldighet för staten eller att han varken förövat brottet eller varit vid fel i myndighetsutövning över huvud delaktig i det. Ersättningsrätt är dock ute- taget gäller ovannämnda regler om statens sluten (4 §) om häktningen föranletts av att sekundära ansvar. den häktade försökt att genom flykt eller på Ansvarighetslagen gäller inte statens anannat sätt undandra sig rättegången eller svar för skada i privaträttsliga förhållanden. I försökt hindra sakens utredning genom att dessa svarar staten, såvitt ansvarigheten inte undandölja bevis eller på annat sätt. Detsam- är särskilt ordnad, enligt allmän lag. ma gäller om vederbörande uppsåtligen givit Till sist kan nämnas, att man inom det anledning till åtalet. finska justitieministeriet hösten 1970 utarbeI de fall som ovan angivits skall i princip tat en proposition till riksdagen med förslag utgå full ersättning. Statens ansvar är primärt till lagstiftning om skadestånd. Förslaget har och objektivt. Staten är vidare i allmänhet granskats av laggranskningsrådet (motsvarar sekundärt ansvarig för all annan skada som lagrådet i Sverige), som inte haft några väorsakas av statstjänsteman genom lagstridigt sentliga invändningar i sak att göra. Den förfarande vid rättsvård eller offentlig för- föreslagna skadeståndslagen, som bygger på valtningsverksamhet. Statens ansvar blir i nordiskt lagsamarbete, innehåller bl. a. nya dessa fall aktuellt endast om tjänstemannen regler om statens ansvar för skada vid fel i genom lagakraftvunnet beslut ålagts att be- myndighetsutövning. Reglerna innebär bl. a. tala ersättning men sådan inte kan utfås av att staten skulle bli primärt skyldig att ersätta skada, som tjänsteman genom, rättshonom (5 §). Om en skadelidande avlidit innan han stridig handling uppsåtligen eller av vårdslöshunnit utverka ersättning åt sig, övergår rät- het eller oaktsamhet vid myndighetsutövning ten till ersättning för förmögenhetsförlust på förorsakar. hans rättsinnehavare (6 §). Förslaget till skadeståndslag motsvarar till Rörande rättegången stadgas i 7 § att er- väsentliga delar den nya svenska skadeståndssättningsanspråk kan framställas och avgöras lagen. i samband med själva brottmålet. Sker inte Propositionen innehåller också ett förslag detta eller nedläggs saken utan dom, är den till lag om ersättning ur statsmedel åt oskylskadelidande berättigad att framställa sina digt häktad eller dömd. Detta förslag, som i 56

SOU 1972:73

huvudsak bygger på de nu gällande reglerna om saken i ansvarighetslagen, har också granskats av laggranskningsrådet utan att annat än detaljanmärkningar framkommit. Förslagen torde bli behandlade av riksdagen hösten 1972. Man räknar med att lagstiftningen kan träda i kraft under år 1973. 4.3 Island l 151 § lagen nr 82/1961 rörande domstolsväsendet (rättegångsbalken) finns en bestämmelse om ersättning till misstänkt person eller andra, som underkastats tvångsåtgärder i samband med ett måls undersökning eller på grund av misstanke om straffbart förfarande. Enligt denna kan ersättning utgå för häktning, kroppsvisitering, läkarundersökning och vissa andra åtgärder, som medför frihetsinskränkning. Anspråk på ersättning av detta slag får i varje enskilt fall framställas mot det allmänna. Ersättningsskyldighet åligger samtidigt domare eller polistjänsteman, om det kan anses att dessa varit ansvariga för de åtgärder, som ersättningsanspråken bygger på. För att ersättningsansvar skall inträda fordras att lagstadgade förutsättningar för åtgärderna har saknats eller att i det föreliggande fallet ej funnits tillräckligt starka skäl för dem. Ersättningsansvar kan även inträda om åtgärderna verkställts på ett onödigt sårande eller kränkande sätt. Ersättningsrätt är utesluten om den åtalade medvetet eller genom grovt vårdslöst, olagligt förfarande givit anledning till de åtgärder, på vilka han grundar sina ersättningskrav, såsom rymning, lögner eller försök av annat slag att försvåra förundersökningen osv. Detsamma gäller om undersökningen lagts ned eller åtal ej väckts med anledning av att den handling som undersökningen avsåg ej ansetts vara straffbar eller ej kunnat ledas i bevis. Ersättningsrätt är slutligen utesluten om vederbörande genom en icke överklagad eller en ej överklagbar dom av samma orsak frikänts, emedan skäl ansetts föreligga att han vore snarare oskyldig än SOU 1972:73

skyldig. Rörande ersättning för hållande i häkte finns särskilda bestämmelser i 152 § i samma lag. I lagen finns ej några bestämmelser, hur ersättning skall beräknas. Den beräknas efter skön i varje enskilt fall. Ej heller finns bestämmelser om maximering av sådan ersättning. I några fall har avkunnats domar, där ersättning fastställts för olaglig arrestering, olagligt intagande på sinnessjukhus och i häkte. Beträffande statens ersättningsskyldighet i övrigt på grund av myndigheternas misstag saknas tydliga lagbestämmelser. Som en huvudregel gäller emellertid enligt isländsk lagstiftning att domstolar utan särskilt lagrum, då så är motiverat, kan ådöma det allmänna ersättning med anledning av ämbetsmans felaktiga tjänsteåtgärd i utövande av offentlig tjänst.

4.4 Norge Någon enhetlig lag som reglerar frågor om ersättning vid alla former av oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder förekommer ej i Norge. I straffprocessuella sammanhang regleras ersättningen av 469 § straffprocesslagen den 1 juli 1887 (nr 5), vilket lagrum har följande lydelse: Slutar en rättegång med frikännande, eller inställs den utan att detta grundas på bestämmelsen i § 85, kan rätten tillerkänna den tilltalade ersättning för väsentlig förmögenhetsskada (velferdstap), som rättegången har medfört. Blir någon genom dom frikänd från ett redan verkställt straff, skall han på anmodan tillerkännas ersättning av statskassan för den skada som han har lidit genom det sålunda verkställda straffet. För skada som lidits genom rannsakningshäkte, skall den mot vilken rättegången inställs eller som frikännes genom dom på anmodan tillerkännas ersättning av statskassan, när de bevis som framlagts för hans skuld till handlingen motbevisats (er gjendrevet). Har inställandet av rättegången eller 57

frikännandet grundats därpå att handlingen icke kan hänföras under någon straffbestämmelse eller att straffbarheten är utesluten eller upphävd på grund av en i lagen erkänd omständighet, avgör rätten med hänsyn till närmare omständigheterna i målet huruvida sådan ersättning bör tillerkännas.

I sitt arbete "Erstatning til uskyldig fengslede" (Oslo 1961) hänvisar professor Anders Bratholm till sådana fall där krav på ersättning kan grundas såväl på första som på tredje stycket av nyssnämnda 469 §. Han säger härom (s. 72):

Enligt norsk rätt har staten alltså ett visst objektivt ansvar vid oriktiga frihetsberövanden i straffprocessuella sammanhang. Blir någon frikänd för ett brott, som han redan avtjänat straff för, har han ett ovillkorligt krav på ersättning {andra stycket). Vid häktning {tredje stycket) är ersättningskravet ovillkorligt endast när de för gärningens begående framförda bevisen har kunnat motbevisas ("er gjendrevet"). Om tolkningen av begreppet "gjendrevet" säger Höyesteretts Kjaeremålsutvalg i ett fall år 1952 (Rettstidende 1952 s. 249), att det av rättspraxis framgår att detta begrepp inte skall tas bokstavligt utan att det torde vara tillräckligt att bevisen mot den misstänkte har försvagats så att hans skuld är osannolik (Rt. 1893 s. 301) eller det är sannolikt att den misstänkte är oskyldig till den gärning för vilken han anklagats (Rt. 1894 s. 252). Detta har emellertid i litteraturen karakteriserats som en alltför långtgående tolkning av rättspraxis. Samma ovillkorliga ersättningsrätt föreligger dock inte, om den misstänkte har begått gärningen men frikännandet eller målets nedläggande beror på att gärningen inte är straffbar eller att straffbarheten är utesluten eller upphävd på grund av en i lag erkänd omständighet. I dessa fall kan dock ersättning beviljas. I andra fall när ett rättsligt förfarande inställs {första stycket) kan domstolen tillerkänna den skadelidande ersättning för "vaesentlig velferdstap". Kjaeremålsutvalget har uttalat att "velferdstap" bara föreligger när förlusten haft konsekvenser för den misstänktes hela ekonomiska ställning och vidare måste förlusten anses som väsentlig för att ersättning skall kunna komma på tal (Rt. 1935 s. 287). På senare tid synes emellertid underrätternas tolkning av begreppet "vaesentlig velferdstap" ha gått i en mer liberal riktning.

Men den tilltalade får i sådana fall inte ställas sämre än om tredje stycket hade använts. Rätten kan således inte, eftersom ansvaret enligt första stycket är fakultativt, tillerkänna en mindre ersättning än den skulle ha gjort om tredje stycket hade använts. Å andra sidan är det ingenting som hindrar att den tilltalade får en förmånligare ställning på grund av att första stycket används. Som tidigare nämnts behöver inte rätten i dessa fall ställa samma krav på motbevisandet av bevisningen som enligt tredje stycket.

58 Ersättning på grundval av 469 § straffprocesslagen kan endast avse ekonomisk skada. Ersättning för "sveda och värk" kan sålunda inte utbetalas. Ersättning kan naturligtvis även vara utesluten på grund av den misstänktes egna förhållanden. Härom stadgas i 470 § straffprocesslagen att ersättning under inga omständigheter tillerkänns när den tilltalade genom erkännande eller på annat sätt genom eget uppsåtligt uppträdande har framkallat den fällande domen eller rättegången. Detsamma gäller när rannsakningshäkte kommit till användning på grund av att den tilltalade har försökt avvika (undvige) eller företagit handlingar, varav kan slutas att han velat undanröja spåren efter gärningen eller förleda andra till falsk utsaga eller till att undandra sig sin vittnesplikt. Om ersättning för försvarsutgifter stadgas i 454 § att om en offentlig rättegång slutar med frikännande eller den inställs utan att detta grundas på bestämmelsen i 85 §, rätten skall tillerkänna den tilltalade ersättning av statskassan för nödvändiga utlägg för hans försvar. Betalning till försvarare ersätts dock inte med större belopp än försvararen skulle ha blivit tillerkänd om han varit förordnad som offentlig försvarare. Har den tilltalade haft osedvanliga eller i förhållande till sina villkor betydande utgifter som nödvändiggjorts genom rättegången, kan han tillerSOU 1972:73

stycket, därför att rätten funnit att den misskännas ersättning härför. De ersättningsregler i straffprocesslagen, tänkte lidit ett "vaesentlig velferdstap". för vilka här har redogjorts, kompletteras av Ingen av de 33 tillerkändes1 ersättning med reglerna i domstolslagen den 13 augusti 1915 stöd av 469 § andra stycket. I juni 1969 avgav den 12 år tidigare (nr 5). Om en tjänsteman inom polisen eller tillsatta s. k. Straffeprosesslovkomitéen ett åklagarmyndigheten gjort sig skyldig till betänkande med förslag till ändrad strafft. ex. försumlighet eller otillbörligt förhållanprocesslagstiftning. Kommitténs förslag, som de, kan han åläggas ersättningsskyldighet enf. n. bearbetas inom justitiedepartementet, ligt 200 § domstolslagen. Samma lagrum utvidgar på flera punkter den misstänktes föreskriver solidariskt betalningsansvar för rätt till ersättning i anledning av oriktiga staten beträffande den ersättning, som frihetsberövanden eller andra frihetsintjänstemannen döms att betala. Förutsättskränkande åtgärder. De viktigaste av dessa ningen är emellertid att tjänstemannen själv punkter är följande: ålagts ansvar (Rt. 1936 s. 566). Det är 1 Medan den nuvarande lagstiftningen i sålunda inte möjligt att med stöd av lagen inleda ett rättsligt förfarande mot staten på huvudsak bara ger rätt till ersättning för grund av tjänstemannens oförsvarliga förhål- skada, som vållats den misstänkte genom rannsakningshäkte, utvidgar förslaget regeln lande. Med undantag för vad som gäller beträf- till att gälla all skada denne lidit i anledning fande försvarsutgifter (se ovan) synes varken av en rättegång i brottmål. Enligt nu gällande lagstiftning eller rättspraxis föreskriva något regler är det vidare ett villkor att bevisen tak för den ersättning, som kan utgå i anled- mot den misstänkte "er gjendrevet", men ning av ett oriktigt frihetsberövande. Någon förslaget stipulerar uttryckligen att det skall statistisk sammanställning över totalbeloppet vara tillräckligt att det gjorts sannolikt att av de ersättningar, som under senare år han inte har företagit den handling han 2 utbetalats till personer som utsatts för så- anklagas för. 2 Medan rättens möjlighet att tillerkänna dana åtgärder, förekommer inte. Professor Bratholm har emellertid i sin tidigare om- ersättning i andra fall är begränsad till att nämnda bok lämnat en översikt över utbetal- gälla "vaesentlige velferdstap", har denna da ersättningsbelopp enligt 469 § straffpro- begränsning slopats i kommittéförslaget. cesslagen under budgetåren 1953/54— Man har tillika skapat förutsättningar för att 1957/58. Under dessa fem år utbetalades bevilja ersättning även om saken inte avslutas sålunda ersättning till sammanlagt 35 perso- med frikännande eller målets nedläggning. ner, 14 i Oslo och 21 i landet i övrigt. Det 3 Medan det enligt den nuvarande lagutbetalade ersättningsbeloppet uppgick till stiftningen endast är möjligt att ersätta ekonågot över 310 000 nkr, varav ungefär nomiska förluster, skall enligt förslaget er110 000 nkr föll på Oslo. Två av utbetalning- sättning kunna lämnas också för den kränkarna, sammanlagt 95 000 nkr, hänförde sig till ning eller annan skada av ej ekonomisk art, landsförräderiprocesser i anledning av hän- som den misstänkte fått utstå. delser under krigstiden. På den "vanliga kriminaliteten" föll således ca 215 000 nkr eller i genomsnitt omkring 6 550 på var och en av 1 Bratholm har även inhämtat uppgift om de de 33 inblandade. Beloppen varierade dock ersättningsbelopp, som under samma tidsperiod betydligt - från 35 nkr upp till 40 000 nkr. utbetalats i Danmark. Totalbeloppet där utgjorde 82 255 nkr eller bara drygt en fjärdedel av det Nio av de 33 personerna fick ersättnings- belopp, som utbetalats i Norge. För Sverige säger belopp på 10 000 nkr eller mer. Av de 33 sig Bratholm icke ha kunnat erhålla några uppgifhade 27 varit häktade under kortare eller ter.2 det däremot fråga om fullbordat fängelselängre tid, men i flertalet av dessa fall har be- straffÄr eller annan frihetsberövande påföljd föresläs slutet om ersättning grundats på 469 § första som hittills gälla en ovillkorlig rätt till ersättning. SOU 1972:73

4 Tidsfristen för framförande av ett ersättningskrav har föreslagits förlängd från en månad till tre månader. Läget är något annorlunda då fråga är om ersättning för oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder i andra än straffprocessuella sammanhang. I en kommentar till art. 9 mom. 5 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter uttalas på denna punkt följande i odelstingsproposition nr 10 (1970-71): För frihetsberövande utanför straffrättskipningen har vi inte särskilda ersättningsregler. Tjänstemännen har emellertid enligt allmän ersättningsrätt ett skuldansvar, som det allmänna normalt får antas svara för enligt reglerna i lagen den 13 juni 1969 nr 26 om skadeersättning i vissa fall, kap. 2. Bestämmelserna i kap. 2 av sistnämnda lag omfattar det offentligas och andra arbetsgivares ansvar m. m. och har tillkommit på grundval av två efter nordiskt samråd avgivna betänkanden; det första avgavs i december 1958 och behandlar statens och kommunens ersättningsansvar, medan det andra avgavs i december 1964 och behandlar det offentligas och andra arbetsgivares ersättningsansvar m. m. Förslaget till lag om skadeersättning i vissa fall framlades genom odelstingsproposition nr 48 (1965-66). Stortinget godkände kap. 2 i, från saklig synpunkt, oförändrad form och lagen utfärdades som ovan angivits den 13 juni 1969 (nr 26) och trädde i kraft den 1 juli samma år. I korthet innehåller kap. 2 av lagen om skadeersättning i vissa fall att det offentliga och andra arbetsgivare skall vara ersättningsskyldiga för skada, som vållas uppsåtligt eller av oaktsamhet under arbetstagares utförande av arbete eller annan uppgift för arbetsgivarens räkning. Ansvaret skall kunna jämkas om det verkar orimligt betungande liksom när det under vissa särskilda omständigheter i övrigt anses skäligt att den skadelidande helt eller delvis bär skadan. Beror skadan på beslut av offentlig myndighet skall ansvaret likaså kunna jämkas, om den skadelidande utan rimlig orsak underlåtit att överklaga 60

beslutet.1 - Vidare har i lagen upptagits bestämmelser om arbetsgivarens regressrätt gentemot arbetstagaren, om arbetstagarens ansvar i förhållande till den skadelidande samt om arbetstagarens ansvar i fall där han under tjänsteutövning påför arbetsgivaren skada. I alla dessa fall skall arbetstagarens ansvar kunna jämkas. Lagen om skadeersättning i vissa fall gäller bl. a. inte där annat stipuleras i lagstiftningen i övrigt. I propositionen med förslag till den nya ersättningslagen uttalas på denna punkt (s. 84) att om både den allmänna ersättningslagen och en föreskrift om ersättning i viss speciallagstiftning enligt sin ordalydelse kan få användning i en given situation, utgångspunkten bör vara att det skall avgöras enligt allmänna lagtolkningsprinciper vilken bestämmelse som skall bli tillämplig. Om speciallagstiftningen fastslår ett ansvar, som går längre än det som följer av den allmänna lagen (såsom objektivt ansvar), skall detta ansvar inte begränsas genom den allmänna lagen. Är förhållandet det motsatta - dvs. är speciallagstiftningens bestämmelser inte lika långtgående som den allmänna lagens bestämmelser - blir det avgörande uppenbarligen huruvida en tolkning av speciallagstiftningen ger vid handen, att dess reglering av ansvaret är avsett att vara uttömmande. 1969 års allmänna ersättningslag föreskriver likaså att dess bestämmelser inte begränsar det ansvar utan skuld som följer av i övrigt gällande ersättningsregler. Lagen åsyftar sålunda inte att på något sätt reglera det objektiva ersättningsansvaret. På de områden där sådant råder, på grund av lag, sedvanerätt eller rättspraxis, berör lagen inte detta ansvar. Det kan i sammanhanget nämnas, att Norge inte gjort något förbehåll mot bestämmelsen om rätt till skadestånd vid oriktigt frihetsberövande i art. 5 mom. 5 av Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ej heller är något förbehåll på tal mot motsvarande bestämmelse - art. 9 mom. 5 - i 1966 i Jfr 3 kap. 4 § i den svenska skadeståndslagen. SOU 1972:73

års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Efter en kort genomgång av gällande norska regler om ersättning i här avsedda fall uttalas i odelstingsproposition nr 1 0 ( 1 9 7 0 - 7 1 ) : Norsk rätt ger alltså icke något generellt och obetingat krav på ersättning för frihetsberövande i alla fall då det visar sig att detta icke kan upprätthållas. Justitiedepartementet vill emellertid anta att konventionen inte obetingat är till hinder för att intern rätt ställer upp några närmare villkor för ersättningskravet. Enligt konventionen synes det för övrigt något oklart om ett frihetsberövande skall anses olovligt därför att senare bevisföring visar att det var ohållbart, t. o. m. om arresteringen var försvarlig utifrån de förhållanden och upplysningar som förelåg vid arresteringen. Särskilt gäller detta när de framförda bevisen inte blivit motbevisade eller när vederbörandes oskuld m. m. inte göres sannolik. Det kan eljest hänvisas till att specialbestämmelsen i artikel 14 § 6 om ersättning till oskyldigt dömda (där behovet av ersättning skulle vara särskilt uppenbart) gör en viss inskränkning i ersättningsplikten. Departementet utgår efter detta från att norsk rätt, särskilt efter de ändringar straffprocesslagkommittén har föreslagit, tillfredsställer konventionens krav. 4.5

Frankrike

Enligt art. 505 i civilprocesslagen kan talan föras mot förundersöknings- och brottmålsdomare som gjort sig skyldig till bl. a. bedrägeri, svindel, besticklighet eller grovt tjänstefel i samband med rannsakning eller dömande. Staten är i sådana fall civilrättsligt ansvarig för utdömt skadestånd men har regressrätt mot vederbörande domare. Enligt art. 626 i stråffprocesslagen kan ett beslut, som resulterar i att en dömd person förklaras oskyldig, på begäran av den dömde få till följd att han medges ersättning för den skada som vållats honom genom domen. Har vederbörande avlidit, tillhör skadeståndsrätten på samma villkor hans make/maka eller släktingar i rakt upp- eller nedstigande led. Motsvarande rätt tillkommer däremot inte avlägsnare släktingar med mindre de styrker att de personligen lidit materiell skada av domen. Skadeståndsyrkandet kan tas upp SOU 1972:73

när som helst under resningsprocessen. Staten är ansvarig för utdömda skadestånd enligt denna artikel med bevarande av sin regressrätt mot kärande, angivare eller falskt vittne, som kan ha skulden till att domen har fällts. De betalas på samma sätt som kostnader i straffprocess. Kostnaderna i resningsmålet skall förskotteras av allmänna medel, räknat från det yrkandet överlämnats till kassationsdomstolen. Innebär emellertid brottmålsdomen eller det slutliga avgörandet i resningsmålet sedermera en fällande dom, åligger det den dömde eller i förekommande fall den som begärt resning att betala kostnaderna. Om den som begärt resning förlorar målet, dömes han att betala alla kostnaderna. Om den dömde begär det, skall brottmålsdomen eller resningsavgörandet, där den dömdes oskuld fastslås, annonseras i den ort där domen avkunnats m . m . samt i vissa tidningar. Kostnaderna härför skall bestridas av allmänna medel. Art. 149 och 150 i straff proc esslagen innehåller vidare bestämmelser om skadestånd på grund av ett provisoriskt frihetsberövande. Utan hänsyn till ovannämnda bestämmelser i civilprocesslagen kan skadestånd sålunda (art. 149) beviljas en person som varit föremål för ett provisoriskt frihetsberövande under loppet av en rättegång, som för hans del avslutats med ett lagakraftvunnet beslut om målets nedläggande, om frigivning eller om frikännande, då detta frihetsberövande förorsakat honom påtagligt onormalt förfång av särskilt allvarlig art ("un prejudice manifestement anormal et d'une particuliére gravité"). Skadeståndet beviljas genom beslut av en kommission, som bestämmer utan möjlighet till överklagande (art. 149-1). Kommissionen består av tre domare med säte i kassationsdomstolen och med tjänsteställningen avdelningsordförande ("president de chambre") eller råd ("conseiller"). Dessa domare utses årligen, samtidigt med tre suppleanter, av kassationsdomstolens presidium ("le bureau de la Cour de cassation"). Allmänna 61

åklagarens uppgifter i sammanhanget fullgörs av allmänna åklagaren vid kassationsdomstolen ("le parquet general prés la Cour de cassation"). Rörande processen stadgas i övrigt (art. 149—2) att sedan ansökan gjorts till kommissionen inom sex månader från det beslutet om målets nedläggande, om frigiv ning eller om frikännande vunnit laga kraft, kommissionen skall avgöra ärendet genom ett beslut utan motivering. Förhandlingen skall vara muntlig och sökanden höras personligen om han begär det. Rättegången har karaktär av civilprocess och fastställs genom ett beslut av regeringsrätten ("Conseil d'Etat"). Skadestånd som beviljats på grund av nu berörda bestämmelser åvilar staten, med bevarande av dennas regressrätt gentemot falsk angivare eller falskt vittne, som har skulden till frihetsberövandet eller dettas förlängning. Det betalas på samma sätt som kostnader i straffprocess (art. 150). 4.6 Storbritannien Enligt engelsk lag föreligger rätt att klaga över skador på grund av oriktigt frihetsberövande, när en person har arresterats eller på annat sätt häktats under sådana omständigheter att kvarhållandet inte var uttryckligen eller underförstått rättsenligt. Det finns även en rätt att klaga över skador på grund av obefogat åtal, när ett åtal anhängiggjorts och ogillats och det blivit bevisat att åklagaren handlat uppsåtligen och utan grundad anledning. Sådana anspråk kan framställas i vanlig process genom stämning till civildomstol mot den person som är ansvarig för det oriktiga frihetsberövandet eller det obefogade åtalet. Av det anförda följer att det inte finns någon laglig rätt till ersättning, dvs. inget anspråk som kan genomdrivas vid domstolarna, när en person arresterats i god tro vid verkställandet av ett tjänsteåliggande eller häktats på grund av ett lagligt domstolsbeslut, även om han senare frikänns från anklagelsen eller hans oskuld fastställs efter fällande dom. Om särskilda skäl föreligger 62

kan emellertid en utbetalning göras av regeringen, såsom en nådeakt och utan att någon laglig skyldighet medges, som ett erkännande av det lidande som förorsakats genom de felaktiga åtgärderna eller domen. Sådana ex gratia betalningar är mycket ovanliga och de omständigheter under vilka de är tillåtna är strängt begränsade. I fråga om (1) en person som blivit åtalad inför domstol men inte fälld, eller (2) en person som blivit fälld men senare frikänd i högre rätt, görs betalning endast om lidande visas ha förekommit och det fastställts att lidandet förorsakats av försumlighet eller dåligt uppförande hos polisen eller andra offentliga tjänstemän eller av ett fel i det normala domstolsmaskineriet ("attributable to negligence or misconduct by the police or by other public officials or to a failure of the ordinary judicial machinery"). Ibland uppkommer fall då en felaktig dom inte rättas i den normala processen och domen måste undanröjas genom att ovillkorlig benådning beviljas vid utövning av det kungliga prerogativet. Sådana fall betraktas på annat sätt än frikännanden eller framgångsrika besvär i den vanliga processen. Det anses att man har vissa skyldigheter mot en person som blivit felaktigt fängslad att gottgöra det misstag som begåtts av domstolarna och visa statens önskan att erkänna felet, när ett sådant blivit begånget. I enlighet därmed kan en ex gratia betalning göras under sådana omständigheter oavsett om lidandet förorsakats av dåligt uppförande eller försumlighet från en offentlig tjänstemans sida. Enär sådana betalningar görs ex gratia ligger beslutet huruvida en betalning skall göras och beloppets storlek helt inom ramen för inrikesministerns fria skön, ehuru det är praxis att införskaffa råd från en oberoende person när det gäller att uppskatta betalningens storlek. 4.7 Västtyskland En lag om skadestånd för straffprocessuella åtgärder (Strafverfolgungsmassnahmen) har trätt i kraft den 11 april 1971. Enligt denna SOU 1972:73

utgår skadestånd för följderna av en straffrättslig dom (1 §), om denna undanröjs eller mildras vid resning eller eljest, efter det den vunnit laga kraft. Detsamma gäller i motsvarande mån, när utan dom en säkerhets- och korrektionsåtgärd (eine Massregel der Sicherung und Besserung) eller en bipåföljd anordnas. Vidare utgår ersättning (2 §) till den som lider skada på grund av intagning i undersökningshäkte eller annan straffprocessuell åtgärd, om han frikänns, åtal inte väcks eller förfarandet mot honom läggs ned. Med "annan straffprocessuell åtgärd" avses provisorisk internering och internering för observation enligt föreskrifterna i brottmålsförordningen och ungdomsdomstolslagen, provisorisk arrestering enligt 127 § 2 mom. brottmålsförordningen, åtgärder från rättens sida, vilka uppskjuter verkställigheten av en häktningsorder (116 § brottmålsförordningen), kvarstad, beslag och husrannsakan, såvitt skadan inte regleras i andra lagar, samt provisorisk körkortsindragning. Slutligen räknas hit även utlämningshäkte, provisoriskt utlämningshäkte, kvarstad, beslag och husrannsakan, som anordnas utomlands på begäran av tysk myndighet. Enligt 3 och 4 §§ kan skadestånd i vissa fall utgå på grundval av vissa allmänna lämplighetsöverväganden. Inställs det processuella förfarandet enligt en föreskrift, som medger detta om domstolen eller allmänna åklagaren så bedömer riktigt, kan skadestånd sålunda beviljas för de i 2 § uppräknade åtgärderna, om detta med hänsyn till omständigheterna i fallet är i överensstämmelse med billighetens krav (3 §). Skadestånd kan vidare beviljas för samma åtgärder, om detta med hänsyn till omständigheterna är i överensstämmelse med billighetens krav (4 §). Detta gäller om domstolen har avstått från att döma till straff eller om de påföljder som ådömts vederbörande genom domen i brottmålet är mindre omfattande än de därpå inriktade åtalsåtgärderna. Skadestånd medges inte (5 §) för undergånget undersökningshäkte, annat frihetsberövande eller provisorisk körkortsindragning, om det inte inräknas i det ådömda straffet. SOU 1972:73

Detsamma gäller när ett frihetsberövande sker i form av en frihetsberövande säkerhetsoch korrektionsåtgärd eller man avstår från en sådan åtgärd endast på grund av att ändamålet med åtgärden redan uppnåtts genom frihetsberövandet1 samt för provisorisk körkortsindragning och för kvarstad eller beslag, när körkortsindragningen eller konfiskeringen slutligt beslutats eller man avstått därifrån endast på grund av att förutsättningarna därför inte längre föreligger. Skadestånd är också uteslutet, om den som är föremål för de processuella åtgärderna förorsakat dessa uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Skadestånd utesluts dock inte på den grund att vederbörande begränsat sig till att inte uttala sig i målet eller att han underlåtit att använda ett rättsmedel. Skadestånd är vidare uteslutet om den som är föremål för de processuella åtgärderna uppsåtligen förorsakat dessa genom att inte efterkomma en vederbörlig kallelse till rätten eller handla i strid mot en anvisning enligt 116 § 1 mom. nr 1—3 brottmålsförordningen. Skadeståndet kan helt eller delvis vägras (6 §), när den som är föremål för de processuella åtgärderna själv förorsakat dessa genom att på väsentliga punkter lämna sanningslösa eller i förhållande till sina senare förklaringar motsägelsefulla uppgifter eller genom att förtiga väsentliga uppgifter som talar till hans förmån, oaktat han yttrat sig över anklagelsen. Detsamma gäller om vederbörande inte döms för en straffbar handling eller det mot honom för en sådan handling inledda förfarandet inställs endast på den grunden att han handlat i ett tillstånd av otillräknelighet eller ett rättegångshinder förelegat. Skadestånd kan slutligen helt eller delvis vägras, när rätten dömer enligt de för ungdomar gällande reglerna och därvid tar hänsyn till ett undergånget frihetsberövande. Skadestånd medges för den förmögenhetsskada som förorsakats genom de processuella

1 Avsett för de fall då den skyldige handlat i ett tillstånd av otillräknelighet och på grund därav inte ådömts straff.

åtgärderna samt, om frihetsberövandet grundats på beslut av rätten, även sådan skada som inte är förmögenhetsskada. Skadestånd för förmögenhetsskada utgår endast när den bevisade skadan överstiger värdet av femtio tyska mark. För skada, som inte är förmögenhetsskada, uppgår skadeståndet till tio tyska mark för varje påbörjad dag frihetsberövandet varat. För skada, som skulle ha uppkommit också utan åtalsåtgärderna, lämnas ingen ersättning. Domstolsprocessen är i förevarande fall principiellt uppdelad i två avsnitt. I första omgången beslutas huruvida rätt till skadestånd över huvud taget föreligger, medan skadeståndets storlek fastställs senare. Beslut i den första frågan meddelas av brottmålsdomstolen i den dom eller det beslut, som avslutar straffprocessen (8 §). Är det inte möjligt att avkunna beslut vid huvudförhandlingen, avgör rätten genom beslut utom huvudförhandling efter parternas hörande. Beslutet skall innehålla uppgift på typ och i förekommande fall tidsrymd för åtalsåtgärder, för vilka skadestånd bestämts. Mot beslutet får anföras omedelbara besvär enligt reglerna i brottmålsförordningen. Har förfarandet inställts av allmänne åklagaren, gäller särskilda regler om behörig domstol (9 §). Denna meddelar beslut i frågan endast på särskild begäran av den anklagade. Yrkande härom skall framställas inom en månad från delgivning av meddelande om att förfarandet inställts. I sådant meddelande skall den anklagade erinras om sin rätt att framställa yrkande, fristen och behörig domstol. Om den skadelidande själv begärt att åtalet skulle anhängiggöras, skall beslut dock inte meddelas rörande skadeståndsskyldigheten, så länge som ett allmänt åtal kan komma till stånd genom begäran om rättslig prövning.

åligger åklagarmyndigheten att underrätta den berättigade om hans rätt att resa anspråk och om fristen. Fristen börjar löpa i och med att delgivning av underrättelsen sker. Beslut om skadeståndets storlek meddelas sedan av justitieministeriet i vederbörande delstat (Landesjustizverwaltung). Skadeståndrätten preskriberas under alla omständigheter sedan ett år förflutit från den dag den rättskraftigt fastställdes, om inte anspråk på skadestånd rests dessförinnan (12 §). Beslutet om skadeståndets storlek kan överklagas vid allmän domstol (13 §) inom tre månader efter delgivning av beslutet. Skadeståndsanspråket kan inte överlåtas innan lagakraftvunnet beslut rörande framställningen föreligger (13 §). Rörande ämbetsmäns ansvar för vållad skada meddelas bestämmelse i 839 § Biirgerliches Gesetzbuch. Här stadgas att om en ämbetsman uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin ämbetsplikt mot tredje man så är han skyldig att ersätta tredje man den skada som uppstår på grund härav. Om han endast gjort sig skyldig till oaktsamhet är han ersättningsskyldig endast om den skadade inte på annat sätt förmår erhålla ersättning. Åsidosätter en ämbetsman sin ämbetsplikt då han dömer i en rättssak, så är han ansvarig för den på grund därav uppkommande skadan endast om åsidosättandet av plikten resulterar i att ett allmänt straff ådöms. Föreskriften är däremot inte tillämplig på en mot plikten stridande vägran eller försening vid utövandet av ämbetet. Ersättningsskyldighet inträder under inga omständigheter om den skadade uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att avvärja skadan genom att använda sig av ett rättsmedel.

Har statens skadeståndsskyldighet blivit rättskraftigt fastställd, skall anspråk på skadestånd göras gällande inom sex månader hos den åklagarmyndighet som slutligen omhänderhaft utredningen i första instans (10 §). Anspråket preskriberas om den berättigade vårdslöst försummar att framställa det innan denna frist gått till ända. Det 64

SOU 1972:73

5 Frihetsinskränkningar enligt svensk rätt

- Inskränkning i rörelsefriheten, som till sin verkan står reseförbudet nära, har även medDen följande framställningen är avsedd att ge tagits i redogörelsen. en översiktlig redogörelse för vad gällande Redogörelsen upptar inte frihetsberövansvensk lagstiftning innehåller om - främst — den som föranleds av krig eller krigsfara eller frihetsberövande. Det första avsnittet hänför eljest utomordentliga förhållanden. sig till samhällets brottsbekämpande verkDet har inte ansetts nödvändigt att redosamhet i egentlig mening, dels i vad avser göra för frihetsberövanden som principiellt åtgärder i samband med polisutredning och är av endast kortvarig natur och kan antas i rättegång, t. ex. häktning, anhållande etc, regel inte överskrida en tidrymd av 24 timdels i vad avser slutliga påföljder av konstamar. Där det ansetts lämpligt för sammanterat brott, såsom fängelse, ungdomsfängelse hanget har dock även sådana kortvariga frietc. (jfr uppdelningen i 1945 års lag). I de hetsberövanden omnämnts. därefter följande avsnitten berörs lagstiftning I detta sammanhang kan beaktas att på ett utanför dessa områden, innehållande bestämmelser om frihetsberövanden; av särskilt in- flertal ställen i svensk lagstiftning förekomtresse härvidlag är sociallagstiftningen. I des- mer bestämmelser om hämtning. Här är sa avsnitt har beslut om åtgärder av förbere- fråga om ett ingripande av kortvarig natur. dande natur och beslut som i princip är Det frihetsberövande som åtgärden innebär slutliga inte upptagits var för sig på motsva- upphör i princip i och med att den hämtade rande sätt som för brottsbekämpande verk- inställs inför vederbörande myndighet. Anses samhet, utan beträffande varje lag har dess han även därefter böra vara berövad friheten, får någon annan frihetsberövande åtgärd tillinnehåll refererats i ett sammanhang. I redogörelsen har upptagits även reseför- gripas. Exempelvis gäller om förundersökbud. En sådan åtgärd torde inte kunna sägas ning i brottmål att den hämtade, om han föranleda frihetsförlust (prop. 1945:10 s. 24). inte häktas eller anhålles, kan kvarhållas för Emellertid har reseförbud upptagits i förhör under en sammanlagd tidrymd av 1945 års lag vid sidan av egentliga frihets- högst tolv timmar i följd (23 kap. 9 § RB). berövanden. Vad beträffar den europeiska Beträffande hämtning till rätten av vittne konventionen år 1950 ingår, såsom förut (36 kap. 20 § RB) och av svarandepart i angivits, reseförbud inte bland bestämmelser- indispositivt tvistemål (44 kap. 3 § RB) finns na i själva konventionen men däremot i ett ej någon kvarhållanderätt stadgad. Behöver tilläggsprotokoll av år 1963. Reseförbud bör tvångsingripandet fortsätta, torde rätten vara av dessa skäl inte uteslutas ur redogörelsen. hänvisad till andra åtgärder, såsom vitesföre5.1 Inledning

SOU 1972:73 5

läggande eller föreläggande av häkte. Även beträffande den hämtning varom stadgas i 94 § KonkL och 8 § lagen om utmätningsed gäller att frihetsberövandet kan fullföljas genom häktningsåtgärd. Att hämtning såsom frihetsberövande åtgärd inte sträcker sig längre än nu angivits vinner även sin belysning av vad som gäller kvarhållande på sjukvårdsanstalt eller liknande efter tvångsintagning. Det har här ansetts nödvändigt att precisera lagregleringen så, att tvångsintagningen får fullföljas genom ett kvarhållande tvångsvis (se LSPV under 5.8.1 nedan och — särskilt — smittskyddslagen under 5.8.4 nedan; jfr dock omsorgslagen under 5.8.2 nedan). Speciell karaktär har den mångfald av föreskrifter, som kan åläggas i samband med frivård. Huvuddelen av dessa torde vara utan intresse i detta sammanhang. En mindre del är emellertid av sådan karaktär att de står reseförbudet nära; vissa kan t. o. m. sägas inrymma moment av frihetsberövande. För att inte tynga framställningen med en detaljerad redogörelse för dessa på varje punkt, har gjorts en sammanställning i bilaga 3 till vilken i förekommande fall hänvisas. Slutligen har i redogörelsen inte alls upptagits sådana frihetsinskränkningar som har karaktär av tjänstepliktsåläggande (värnplikt, skyldighet att göra vissa arbetsinsatser vid skogsbrand m.m.). 1 dessa fall föreligger nämligen som regel lagstadgad rätt till ersättning. 5.2 Kriminalvårdsåtgärder m. m. Förberedande åtgärder 5.2.1 Frihetsinskränkningar i samband med förundersökning Under förundersökning får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § RB). Viss ersättning kan utgå till sådan person enligt särskild KK (1969:590). Mot person som skall höras kan särskilda tvångsmedel tillgripas (hämtning, medtagande, se 23 kap. 7 och 8 §§ RB). Den som inte är 66

anhållen eller häktad kan dock aldrig hållas kvar för förhör längre tid än tolv timmar (23 kap. 9 § RB). Rörande användning i övrigt av tvångsmedel under förundersökningen gäller bestämmelserna i 24—28 kap. RB (23 kap. 16 § RB). Av dessa är det närmast bestämmelserna i 24 och 25 kap. RB ang. häktning, anhållande och reseförbud som är av intresse i förevarande sammanhang. Dessa bestämmelser kommer närmare att beröras i det följande. 5.2.2 Häktning Institutet häktning förekommer närmast som ett tvångsmedel mot någon som misstänks för brott (24 kap. RB). Institutet kan emellertid även användas i några andra fall, bl. a. som korrektiv mot någon som stör ordningen vid domstolsförhandling (5 kap. 9 § RB; jfr 29 § arbetsdomstolslagen, 16 § FPL och 9 § tredje stycket försäkringsdomstolslagen) eller som påtryckningsmedel mot motspänstiga vittnen (36 kap. 21 § RB; jfr 29 § arbetsdomstolslagen, 25 § FPL och 16 § försäkringsdomstolslagen). För sammanhangets skull behandlas samtliga fall här. Häktning förekommer även som påtryckningsmedel mot vissa gäldenärer, se nedan avsnitt 5.6. Tvångsmedel För häktning krävs i normalfallet (24 kap. 1 § RB) att vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller mer, samt att antingen det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet kan skäligen befaras att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning eller anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Även om brottet är ringare men fängelse kan följa, får den misstänkte häktas, om han saknar stadigt hemvist i riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Är straffminimum SOU 1972:73

för brottet fängelse i två år eller mer, skall brott, skall anses som häktad för brottet vid häktning ske om det inte är uppenbart att fullföljd av talan i målet (19 § RP). anledning saknas därtill. Kan det antas att vederbörande inte kommer att ådömas svåraKorrektionsmedel re straff än böter eller suspension, får häktning inte ske enligt nu förevarande lagrum. Rättens ordförande kan enligt 5 kap. 9 § RB Ett specialfall finns upptaget i 24 kap. 2 § (jfr 29 § arbetsdomstolslagen, 16 § FPL och RB. Enligt detta kan häktning, oberoende av 9 § tredje stycket försäkringsdomstolslagen) brottets beskaffenhet, alltid ske av den som visa ut den som stör förhandling eller eljest på sannolika skäl misstänks för brott om han uppträder otillbörligt i rättssalen. Tränger sig är okänd och undandrar sig att uppge namn någon som utvisats in i rättssalen eller åtlyoch hemvist eller anledning förekommer att der någon inte tillsägelse som meddelats för hans uppgift därom är osann. Häktning kan upprätthållande av ordningen, kan rätten också ske om vederbörande saknar hemvist enligt samma lagrum förordna att vederböinom riket och det skäligen kan befaras att rande omedelbart skall tas i häkte och hållas han genom att lämna riket undandrar sig kvar där så länge sammanträdet varar, dock högst tre dagar. - Beslutet skall genast gå i lagföring eller straff. I vissa särskilda fall (ungdom, sjukdom verkställighet (17 kap. 14 § andra stycket, etc.) kan häktning bytas ut mot övervakning 30 kap. 12 § första stycket RB). Rörande möjligheterna att överklaga beslut av allmän (24 kap. 3 § RB). Domes den misstänkte för brottet kan domstol och om behandlingen av den häktarätten enligt de förut angivna grunderna de gäller samma bestämmelser som beträfförordna att han skall i häkte avbida att fande den som häktats som misstänkt för domen vinner laga kraft eller, om han är på brott. Vidkommande förfarandet enligt FPL, fri fot, att han skall häktas (24 kap. 21 § se 34 § första stycket 6 (besvär till kammarrätt och regeringsrätten). Arbetsdomstolens RB). Beslut om häktning meddelas av rätten och försäkringsdomstolens beslut kan inte (24 kap. 4 och 21 §§ RB). Beslutet skall överklagas (se 15 § arbetsdomstolslagen och genast gå i verkställighet (30 kap. 12 § första 1 § andra stycket försäkringsdomstolslagen). stycket RB). Rörande handläggningen av mål, vari någon hålls häktad, gäller i fortsätt- På tryc kn ingsm edel ningen åtskilliga mycket snäva tidsfrister (se 24 kap. 18 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 9, 11 Om ett vittne utan giltigt skäl vägrar att och 22 §§, 51 kap. 13 och 15 §§ samt 55 kap. avlägga ed eller försäkran, avge vittnesmål, 15 § RB). Häktningsbeslut kan överkla- besvara fråga eller iakttaga föreläggande engas i hovrätt och högsta domstolen (49 kap. ligt 36 kap. 8 § RB (ang. skyldighet att före 4 §, 51 kap. 8 §, 52 kap. 1 och 7 §§, 54 kap. vittnesmålet uppliva sin kunskap om saken), 3 och 5 §§, 55 kap. 8 § och 56 kap. 1 § skall rätten enligt 36 kap. 21 § RB (jfr 29 § arbetsdomstolslagen, 25 § FPL och 16 § förRB). säkringsdomstolslagen) vid vite förelägga Häktad kan i särskilda fall, närmast av vittnet att fullgöra sin skyldighet. Hjälper starka familjeskäl, få tillstånd att för kort tid inte detta, skall enligt samma lagrum nytt lämna förvaringslokalen, se 9 § lagen om föreläggande ges vid äventyr av häkte. Ingen behandlingen av häktade och anhållna m. fl.; får dock av denna anledning hållas i häkte ang. tillståndsmyndighet, se 11 § KK under längre tid än tre månader och aldrig (1958:214). Slutligen anmärkes i detta sammanhang längre än till dess rätten skilt målet från sig. att den som intagits i fångvårdsanstalt för Bestämmelserna kan inte tillämpas beträffanverkställighet av en inte lagakraftvunnen de den som är under 15 år gammal eller som dom, avseende straff eller annan påföljd för på grund av sinnessjukdom etc. finnes sakna SOU 1972:73

erforderlig insikt om betydelsen av ed eller försäkran (36 kap. 22 § RB, jfr 13 §). Rörande möjligheterna att överklaga beslut av allmän domstol och om behandlingen av den som tagits i häkte gäller samma bestämmelser som beträffande den som häktats som misstänkt för brott. Vidkommande förfarandet enligt FPL, se 34 § första stycket 6 (besvär till kammarrätt och regeringsrätten). Arbetsdomstolens och försäkringsdomstolens beslut kan inte överklagas (se 15 § arbetsdomstolslagen och 1 § andra stycket försäkringsdomstolslagen). 5.2.3 Anhållande m. m. Den mot vilken föreligger skäl till häktning kan enligt 24 kap. 5 § RB anhållas efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Detsamma gäller om det visserligen inte finns fulla häktningsskäl mot en person, men det dock finnes vara av synnerlig vikt att han tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Anhållen får kvarhållas högst fem dagar innan häktningsframställning måste ges in eller frigivning ske (24 kap. 12 § RB). Detta innebär att ett anhållningsbeslut alltid blir föremål för ny prövning inom några få dagar, antingen i den formen att undersökningsledaren eller åklagaren själv häver beslutet (24 kap. 10 § RB) eller så att frågan om fortsatt frihetsberövande underställs allmän domstols prövning vid häktningsförhandling (24 kap. 13 § RB). Föreligger anhållningsskäl mot någon utan att beslut om anhållande meddelats, kan han gripas av polisman om anhållningsbeslut inte kan avvaktas utan fara (24 kap. 7 § RB). Detsamma gäller beträffande den som begått brott, vara kan följa fängelse, och som påträffas på bar gärning eller flyende fot eller som är efterlyst för brott. I dessa fall kan gripande företas av envar. Den gripne skall dock därefter skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Anmälan görs därpå skyndsamt hos anhållningsmyndigheten, som efter förhör omedelbart beslutar om anhållande eller frigivning. Även i detta fall blir alltså beslutet om frihetsberövande föremål för 68

prövning inom kort tid. Vad som tidigare (mom. 5.2.2) sagts om behandlingen av häktade gäller även rörande anhållna och gripna, se 10 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. 5.2.4 Reseförbud Reseförbud används som tvångsmedel mot den som misstänks för brott i fall då tillräckliga skäl för anhållande eller häktning inte föreligger. Som grundläggande förutsättning gäller (25 kap. 1 § RB) skälig misstanke om brott, vara fängelse kan följa. Vidare fordras att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet kan skäligen befaras att vederbörande avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff. Rese förbud kan vidare, oberoende av brottets beskaffenhet, meddelas om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att ådömas honom på grund av brottet. Reseförbud meddelas enligt 25 kap. 3 § RB av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Reseförbud som meddelats av annan än rätten, kan prövas av denna på begäran av den misstänkte (25 kap. 5 § RB). Rättens beslut rörande reseförbud kan överklagas på i stora drag samma sätt som motsvarande beslut om häktning. Överträdelse av reseförbudet kan medföra anhållande eller häktning (25 kap. 9 § RB). 5.2.5 Förvarstagande enligt instruktionen för utrikesrepresentationen Har brott som hör under allmänt åtal förövats ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg eller föreligger misstanke om sådant brott, åligger det enligt 42 § i åtskilliga fall beskickning eller konsulat att genast inleda undersökning i saken. I samband därmed äger beskickningen eller konsulatet föranstalta om att den misstänkte tas i förvar. Som förutsättningar härför har enligt 43 § i första SOU 1972:73

hand uppställts följande: 1 Vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för att ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg ha förövat brott som enligt svensk lag hör under allmänt åtal och för vilket stadgas fängelse i ett år eller däröver. 2 Med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet kan skäligen befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Eller också förekommer anledning att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. 3 När åtal får ske endast efter angivelse av målsägande måste denne ha överlämnat en angivelse till utlandsmyndigheten. Är för brottet inte stadgat lindrigare straff än fängelse i två år skall den misstänkte tas i förvar, om det inte är uppenbart att anledning saknas härtill. Sedan en person tagits i förvar skall utrikesdepartementet underrättas härom. Departementet meddelar därefter instruktion för ärendets vidare handläggning (45 §). Bestämmelser om rätt att fullfölja talan mot ett beslut om förvarstagande saknas. Den som tagits i förvar torde i stort sett ha samma ställning som en som gripits (se mom. 5.2.3 ovan). Rörande det närmare tillvägagångssättet vid förvarstagande har UD lämnat följande upplysningar: Då en misstänkt skall tas i förvar enligt bestämmelserna i 43 § har beskickning och konsulat att vid behov för ändamålet anlita behörig ortsmyndighet eller att tillse att nödig bevakning anordnas ombord på det fartyg, där den misstänkte må befinna sig. Såsom stadgas i 45 § ankommer det på utrikesdepartementet att lämna instruktion om vilken åtgärd som från utlandsmyndighetens sida skall följa på den misstänktes tagande i förvar. Flera möjligheter föreligger. Beslutet kan gå ut på att den misstänkte skall ställas till de lokala myndigheternas förfogande och brottet beivras i verksamhetslandet. Står kostnaden för transporten till Sverige inte i rimligt förhållande till brottets SOU 1972:73

natur och det skadelidande intresset, kan en helhetsbedömning av fallet medföra att gärningsmannen friges. Är denne utländsk medborgare, kommer transport till Sverige i fråga endast om synnerliga skäl talar därför. Skall den misstänkte enligt ingångna instruktioner sändas till Sverige, är utlandsmyndigheten skyldig tillse att resan företas så snart ske kan och på det ur trygghets- och kostnadssynpunkt fördelaktigaste sättet. Resa med flyg torde numera i de allra flesta fall ställa sig gynnsammare än ett hemförskaffande med svenskt fartyg, men vid valet av transportmedel bör hänsyn även tas till den misstänktes sinnestillstånd och arten av det brott, för vilket han tagits i förvar. Befinns det nödvändigt att anordna särskild bevakning under resan, skall instruktioner inhämtas från utrikesdepartementet, huruvida svensk eller utländsk polisman skall anlitas därför och eventuellt i vilken utsträckning den misstänkte skall bevakas på flygplatser under mellanlandningsuppehåll eller då fartyg anlöper utländsk hamn under hemfärden. 5.2.6 Omhändertagande enligt polisinstruktionen Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, skall polisman enligt 19 § tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras för att avvärja en straffbelagd gärning. Omhändertagandet skall skyndsamt anmälas till polismannens förman, som omedelbart prövar om åtgärden skall bestå. Den omhändertagne får enligt 22 § hållas i förvar endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs. Den omhändertagne torde alltid vara berättigad att påkalla polischefens prövning av omhändertagandet så länge detta består (se 44 §). Polischefs beslut kan sedan överklagas hos länsstyrelsen, vars avgörande överklagas hos Kungl. Maj:t(se 100 §). Har polismyndighet i övrigt enligt särskild bestämmelse befogenhet att besluta omhändertagande av någon, kan enskild polisman enligt 20 § omhändertaga vederbörande i avbidan på sådant beslut. Härför fordras att föreskrivna förutsättningar för beslut be69

döms föreligga samt dröjsmål med omhändertagandet finnes innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Polismyndigheten skall därefter skyndsamt underrättas om åtgärden och skälen för denna. Omhändertagandet får enligt 22 § bestå till dess polismyndigheten beslutar i ärendet. Den omhändertagne torde ha rätt att påkalla polismyndighetens prövning av omhändertagandet så länge detta består. Frågan om överklagande av polismyndighetens beslut torde vara att bedöma enligt de särskilda bestämmelser på vilka polismyndighetens omhändertaganderätt bygger. 5.2.7. Omhändertagande enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret Enligt denna lag kan under vissa förhållanden förbud utfärdas för obehöriga att beträda anläggningar, områden m. m. av betydelse för försvaret. Har sådant förbud utfärdats, är enligt 10 § bevakningspersonal vid anläggningen etc. behörig att i vissa fall tillfälligt omhändertaga misstänkta personer. Den ifrågavarande rätten regleras närmare i bevakningskungörelsen. Av denna framgår (4 §) att omhändertagen person ofördröjligen skall överlämnas till polismyndigheten i orten. Omhändertagandet har sålunda karaktär av ett slags gripande av samma typ som avses i 24 kap. 7 § RB (se mom. 5.2.3 ovan). Någon fullföljdsrätt mot beslut om omhändertagande finns inte lagstadgad och synes mot angivna bakgrund knappast erforderlig. En prövning av behovet av fortsatt frihetsbe rovan de blir nämligen automatiskt aktuell då ställning skall tas till frågan om anhållande.

Slutliga åtgärder 5.2.8 Fängelse Fängelse är ett tidsbestämt frihetsstraff, som ådöms på tider mellan en månad och tio, i vissa fall tolv, år eller på livstid (26 kap. 1 och 2 §§ BrB). Fängelse kan även användas som förvandlingsstraff för böter (se 8—20 §§ 70

lagen om verkställighet av bötesstraff) eller som påtryckningsmedel i form av vite (se 15 kap. 11 § första stycket GB). Dömande eller beslutande myndighet är i samtliga fall allmän domstol. Ådömt fängelsestraff verkställs i fångvårdsanstalt (26 kap. 5 § BrB). Sedan två tredjedelar, i vissa fall hälften av strafftiden avtjänats, dock minst fyra månader, kan villkorlig frigivning ske av den intagne (26 kap. 6 § BrB). Hänsyn tas härvid till vederbörandes uppförande under anstaltstiden m. m. (26 kap. 7 § BrB). Frågor om villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd (26 kap. 9 § BrB) som i anslutning därtill förordnar om övervakning m. m. Nämnden har även möjlighet att meddela vissa föreskrifter, se bilaga 3 (26 kap. 16 § första stycket BrB). Föreskrifterna är inte direkt exigibla men har karaktären av villkor för anståndet (SOU 1937:38 s. 15). Nämnden kan också på grund av misskötsamhet från den frigivnes sida förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad (26 kap. 19 § BrB). Beslutet länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda föreskrivits (37 kap. 10 § jämfört med 37 kap. 7 § andra stycket BrB). Fråga om föreskrifter m. m. samt om förverkande kan även bli föremål för domstols prövning om den frigivne återfaller i brott (34 kap. 4 § BrB). Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta vissa andra åtgärder (varning, föreskrift m. m.) mot den frigivne kan övervakningsnämnden enligt 26 kap. 22 § BrB förordna att vederbörande skall bli föremål för omhändertagande på lämpligt sätt i avbidan på vidare förordnande. Han får därefter i normalfallet hållas kvar högst en vecka. I fråga om verkställbarhet gäller detsamma som beträffande beslut enligt 26 kap. 19 § BrB. För att omhändertagande enligt 26 kap. 22 § BrB skall kunna ske erfordras inte att det vid den tidpunkt, då fråga härom inställer sig, måste vara klart vilken åtgärd som skall vidtas eller ens om någon åtgärd skall visa sig erforderlig. Omhändertagandet är visserligen inte ägnat att tjäna som påföljd SOU 1972:73

för misskötsamhet. Erfarenhetsmässigt visar GB). I samband med förordnande om samdet sig emellertid understundom att omhän- manlevnadens hävande kan rätten förbjuda dertagandet är tillräckligt för att råda bot på makarna att besöka varandra vid vite av bl. a. det missförhållande som föranlett omhänder- fängelse i högst ett år. Allmän åklagare saktagandet, varför ytterligare åtgärd inte behö- nar behörighet att sedermera, i anledning av ver vidtas (se härom Beckman m. fl., Kom- överträdelse, föra talan om utdömande av vitet (se NJA 1950:161). Talan härom skall mentar till BrB III, 1967, s. 83 f). Samtliga ovan redovisade beslut av över- handläggas i den ordning som gäller för vakningsnämnd överklagas hos kriminal- brottmål vari enskilt åtal föres (se NJA vårdsnämnden (37 kap. 7 § BrB). Mot den- 1964:114). Rörande verkställigheten av utnas beslut får talan inte föras (37 kap. 11 § dömt vite synes i alla avseenden gälla detsamma som beträffande fängelse på grund av BrB). Förvandling av böter till fängelse äger rum brott. vid allmän domstol. För att detta skall kunna ske, fordras (8 och 9 §§ lagen om verk- 5.2.9 Villkorlig dom ställighet av bötesstraff) att böterna inte betalts samt att något av följande alternativ Villkorlig dom innebär som regel inte något frihetsberövande. Det är ett straff som i vissa föreligger: 1 Böterna överstiger 10 dagsböter eller 100 fall kan av allmän domstol ådömas i stället för fängelse (27 kap. 1 § BrB). Den dömde kronor omedelbart i pengar. 2 Omständigheterna föranleder till anta- underkastas en prövotid av två år (27 kap. gande att den bötfällde av tredska eller 3 § BrB). Sköter han sig under denna tid uppenbar vårdslöshet underlåtit betala (ang. de anspråk som härvidlag ställs på honom, se 27 kap. 4 och 5 §§ BrB), är han böterna. 3 Omständigheterna föranleder till anta- fri från vidare påföljd. Skulle han däremot gande att förvandling erfordras för den åsidosätta sina skyldigheter, kan rätten undanröja den villkorliga domen och bestämma bötfälldes tillrättaförande. 4 Böterna har ådömts för fylleri. Den böt- annan påföljd för brottet (27 kap. 6 § BrB, fällde har under de före förvandlingen se även 34 kap. 1 och 5 §§). senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse. 5.2.10 Skyddstillsyn Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § BrB (sinnessjuka etc.) kan över huvud Skyddstillsyn är ett straff som i vissa fall kan taget aldrig förvandlas (10 § lagen om verk- av allmän domstol ådömas i stället för fängställighet av bötesstraff). Även beträffande else (28 kap. 1 § BrB). Den dömde underkasvissa typer av socialvårdsfall gäller särskilda tas en prövotid av tre år, under vilken tid regler (11 och 12 §§ samma lag). Möjlighet han står under övervakning (28 kap. 4 och finns även att efterge förvandlingsstraff eller 5 §§ BrB). Domen kan också förenas med bevilja anstånd med verkställigheten. Beslut föreskrifter, se bilaga 3. Vidare kan rätten i vissa fall förordna härom liksom om förverkande av medgivet enligt 28 kap. 3 § BrB att i skyddstillsynen anstånd meddelas av rätten (18 och 19 §§ skall ingå behandling i anstalt en-två månasamma lag). der. Har den dömde ej fyllt 23 år, äger rätten Rättens beslut i förvandlingsmål kan i besluta att förordnandet skall gå i verkställigflertalet fall överklagas i hovrätten, som är het utan hinder av att domen på skyddstillsista instans i denna typ av mål (20 § lagen syn inte vunnit laga kraft (28 kap. 3 § andra om verkställighet av bötesstraff). stycket BrB). Behandlingens längd är beroFängelse i form av vite förekommer i mål ende på vad övervakningsnämnden bestämom återgång av äktenskap, hemskillnad eller mer under behandlingens gång, se 51 och äktenskapsskillnad (15 kap. 11 och 12 §§ SOU 1972:73

75 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt. Sköter sig vederbörande under prövotiden (se ang. hans skyldigheter 28 kap. 6 § BrB) är han fri från vidare påföljd. Frågor om den dömdes behandling under denna tid handhas i stor utsträckning av övervakningsnämnd (se 28 kap. 5-8 §§ BrB). Nämnden kan därvid bl. a. meddela vissa föreskrifter, se bilaga 3. Beslutet överklagas genom besvär hos hovrätt, som är sista instans i frågor av detta slag (se 37 kap. 8 och 11 §§ BrB). Missköter sig den dömde kan nämnden hos domstol utverka undanröjande av skyddstillsynen eller anstaltsbehandling (se 28 kap. 8 och 9 §§ BrB). Förordnas därvid om anstaltsbehandling av någon som ej fyllt 23 år äger rätten besluta att förordnandet skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (38 kap. 9 § andra stycket BrB). Om domstolen varken finner undanröjande eller förordnande om anstaltsbehandling erforderligt, kan den i stället meddela vissa föreskrifter, se bilaga 3. - Motsvarande frågor kan även uppkomma om den dömde återfaller i brott (se 34 kap. 1 och 6 §§ och 38 kap. 9 § andra stycket BrB).

därvid kan förordna att domen skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft (29 kap. 1 § BrB). Behandlingen av den dömde äger rum i och utom anstalt. Den kan pågå i högst fem år varav högst tre år i anstalt (29 kap. 2 § BrB). Behandlingen påbörjas i anstalt (29 kap. 3 § BrB), där den dömde i normalfallet vistas minst ett år (29 kap. 4 § BrB). Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som emellertid kan uppdra åt vederbörande övervakningsnämnd att närmare bestämma dag för övergången (29 kap. 5 § BrB). Avsikten med sistnämnda bestämmelse är att ungdomsfängelsenämnden skall kunna inskränka sig till att besluta att övergång till vård utom anstalt skall äga rum så snart vissa villkor uppfyllts - t. ex. skall arbets- och bostadsförhållanden vara ordnade på ett godtagbart sätt - samt överlåta åt övervakningsnämnden att avgöra om villkoren är uppfyllda och att fatta det definitiva beslutet om den dömdes överförande till sådan vård. Inget av besluten kan överklagas (se 37 kap. 11 § BrB). Under pågående vård utom anstalt står Den som dömts till skyddstillsyn kan slut- den dömde under övervakning (29 kap. 6 § ligen bli föremål för omhändertagande en BrB). Den närmare tillsynen utövas av överkortare tid, i normalfallet högst en vecka vakningsnämnd, som därvid kan meddela (28 kap. 11 § BrB). Förutsättning härför är olika föreskrifter, se bilaga 3 (29 kap. 7 eller att fråga uppkommer om att undanröja 8 §). Beslut härom kan överklagas hos ungskyddstillsynen eller om anstaltsbehandling domsfängelsenämnden (37 kap. 9 § BrB). eller annan åtgärd (varning, föreskrift m. m.). Denna har också möjlighet att i visst fall själv Beslut meddelas av övervakningsnämnd eller meddela föreskrifter (29 kap. 7 § BrB). Sådomstol och länder omedelbart till efterrät- dant beslut kan inte överklagas (37 kap. 11 § telse om ej annorlunda förordnats (37 kap. BrB). 10 § BrB jämfört med 37 kap. 8 § och 38 kap. Fullgör den dömde inte sina skyldigheter 9 § första stycket). Övervakningsnämn- under vården utom anstalt, kan ungdomsdens beslut överklagas hos hovrätt (37 kap. fängelsenämnden — genom beslut som ej får 8 § BrB). Hovrättens beslut kan inte överkla- överklagas (37 kap. 11 § BrB) - förordna gas (37 kap. 11 § BrB). om återintagning i anstalt (29 kap. 9 § BrB). Uppkommer fråga härom eller om viss annan åtgärd mot den dömde (varning, föreskrift 5.2.11 Ungdomsfängelse m. m.) kan den dömde bli föremål för omUngdomsfängelse är ett tidsobestämt straff händertagande en kortare tid, i normalfalsom i första hand är avsett för ungdomar let högst en vecka (29 kap. 11 § BrB). Beslut mellan 18 och 21 år. Påföljden ådöms i härom kan meddelas av övervakningsnämnd stället för fängelse av allmän domstol som eller av ungdomsfängelsenämnden. Övervak72

SOU 1972:73

föreskrifter, se bilaga 3 (30 kap. 10 eller 11 §). Beslut härom kan överklagas hos interneringsnämnden (37 kap. 9 § BrB). Denna har också möjlighet att i visst fall själv meddela föreskrifter (30 kap. 10 § BrB). Sådant beslut kan inte överklagas. Fullgör den dömde inte sina skyldigheter under vården utom anstalt, kan interneringsnämnden - genom beslut som ej får överklagas - förordna om återintagning i anstalt (30 kap. 12 § BrB). Uppkommer fråga härom ellur om viss annan åtgärd mot den dömde (varning, föreskrift m.m.) kan den dömde bli föremål för omhändertagande en kortare tid, i normalfallet högst en vecka (30 kap. 14 § BrB). Beslut härom kan meddelas av övervakningsnämnd eller av interneringsnämnden. Övervakningsnämnds beslut, som 5.2.12 Internering kan överklagas hos interneringsnämnden, Internering är ett tidsobestämt straff, som i kan lända omedelbart till efterrättelse stället för fängelse ådöms av allmän domstol (37 kap. 9 och 10 §§ BrB). Interneringsnämnnär fråga är om allvarlig brottslighet samt det dens beslut får ej överklagas (37 kap. 11 § med hänsyn till omständigheterna befinnes BrB). Befinnes den dömde ha begått annat brott erforderligt med ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid kan rätten i förekommande fall bl. a. undan(30 kap. 1 § BrB). Behandlingen äger rum i röja interneringsdomen och döma till nytt och utom anstalt med början i anstalt (30 kap. straff eller förordna att den dömde skall 2 § BrB). Minsta tiden för omhändertagan- återintagas i anstalt och i anslutning därtill det i anstalt varierar mellan ett och tolv år bestämma ny minsta behandlingstid (34 kap. (30 kap. 3 § BrB), beroende på vad som 1 och 9 §§ BrB). bestämts i domen, medan längsta tiden är tämligen obestämd och i huvudsak beroende 5.2.13 Överlämnande till särskild vård på interneringsnämndens överväganden.1 Genom bestämmelser i 31 kap. BrB har Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas enligt 30 kap. 6 § BrB av interne- öppnats möjlighet för allmän domstol att i ringsnämnden, som har att självmant pröva vissa fall i stället för att döma till straff denna fråga med vissa intervaller. Nämnden överlämna vederbörande till särskild vård av har även möjlighet att uppdra åt vederböran- sociala eller medicinska myndigheter. Detta de övervakningsnämnd att närmare bestäm- innebär i några fall att domstolen överlåter ma dag för övergången. Rörande syftet med åt dessa att med beaktande av rena vårdsyndetta arrangemang hänvisas till vad som ovan punkter bedöma vilken behandlingsform (mom. 5.2.11) anförts rörande en likartad som är den lämpligaste. Överlämnande till särskild vård kan ske i delegationsrätt i fråga om ungdomsfängelse. Besluten kan inte överklagas (37 kap. 11 § följande former: BrB). Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning (30 kap. 9 § BrB). 1 Se dock bestämmelserna rörande längsta medDen närmare tillsynen utövas av övervak- givna tid för vård i anstalt, 30 kap. 8 § BrB, och för ningsnämnd, som därvid kan meddela olika övervakning, 30 kap. 15 § andra stycket BrB.

ningsnämnds beslut, som kan överklagas hos ungdomsfängelsenämnden, kan lända omedelbart till efterrättelse (37 kap. 9 och 10 §§ BrB) om ej annorlunda förordnats. Ungdomsfängelsenämndens beslut får inte överklagas (37 kap. 11 § BrB). Befinnes den dömde ha begått annat brott kan rätten i förekommande fall bl. a. undanröja ungdomsfängelsedomen och döma till nytt straff, förlänga behandlingstiden eller förordna att den dömde skall återintagas i anstalt (34 kap. 1, 7 och 8 §§ BrB). Rörande beslut om återintagning kan förordnas att det skall verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft (38 kap. 9 § andra stycket BrB).

SOU 1972:73

Värd form

Överlämnas åt

1 Vård enligt BvL

Barnavårdsnämnd eller - beträffande elev vid ungdomsvårdsskola skolans styrelse (se 31 kap. 1 § BrB) Nykterhetsnämnd eller - beträffande intagen på vårdanstalt - anstaltens styrelse (se 31 kap. 2 § BrB) Socialstyrelsen, eventuellt överläkaren på vederbörande sjukhus (se 12 § LSPV) Socialstyrelsen (se 37 § omsorgslagen)

2 Vård enligt NvL

3 Sluten vård

psykiatrisk

4 Vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda 5 Öppen psykiatrisk vård

Vederbörande sjukvårdsstyrelse (se 4 § sjukvårdskungörelsen)

Vårdformerna 3 och 4 innebär alltid att en intagning på anstalt måste ske, i varje fall till en början. Vårdformen 5 medför inte i och för sig intagning på anstalt. Vårdformerna 1 och 2 kan medföra sådan intagning. i 38 kap. 2 § BrB lämnas föreskrifter för det fall att domstol överlämnat någon till vård enligt BvL eller NvL men det därefter, vid prövning i därför stadgad ordning, visar sig att lagliga förutsättningar inte föreligger för sådan vård eller för vård som barnavårdseller nykterhetsnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna. Domstolen kan då efter ansökan av åklagare undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet (se härom prop. 1962:10 s. C 430 och C 605). Det kan framhållas att chefen för justitiedepartementet ansåg stadgandet ha en mycket begränsad räckvidd (a.a. s. C 605).

5.2.14 Disciplinstraff för krigsmän m. m. Disciplinstraff för krigsmän förekommer i två former, nämligen disciplinbot och arrest. Av dessa är endast den senare formen av intresse i förevarande sammanhang. Arrest kan ådömas i minst tre och högst trettio dagar (32 kap. 6 § BrB). Mål där detta straff 74

kan ådömas handläggs vid allmän domstol, om de inte kan handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål (se 1 kap. 1 § MRL). Det sistnämnda är fallet endast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar (2 kap. 8 § MRL). Härjämte har uppställts ytterligare ett antal begränsningar, vilka det saknas anledning att gå in på närmare i detta sammanhang (se 2 kap. 9 och 10 §§ MRL). Beslut i disciplinmål överklagas vid allmän domstol (8 kap. 43 § MRL). Arrest verkställs i militärhäkte (32 kap. 6 § BrB). Verkställigheten kan påskyndas av den straffskyldige genom en i vederbörlig ordning avgiven nöjdförklaring (9 kap. 55 § MRL). Är vederbörande tagen i förvarsarrest (se härom nedan) kan bestraffningsberättigad även besluta om omedelbar verkställighet, om detta med hänsyn till omständigheterna befinnes vara av synnerlig vikt (9 kap. 56 § MRL). Domstols dom eller beslut på arrest verkställs alltid utan hinder av att den inte vunnit laga kraft, om domstolen inte förordnar annorlunda (14 kap. 91 § MRL). I vissa fall kan avbrott i eller uppskov med verkställigheten äga rum, i den mån det befinnes nödvändigt med hänsyn till vederbörandes tjänst, hälsa eller eljest (5 § DSL). DSL innehåller härutöver vissa regler om verkställighet och tidsberäkning (9 §), avräkning i vissa fall av verkställd strafftid (11 §), nöjdförklaring (12 §) och preskription (13 §) som det inte finns anledning att gå in på närmare i detta sammanhang. I stället för disciplinär bestraffning kan bestraffningsberättigad befattningshavare använda institutet tillrättavisning, vilket i sig kan inrymma vissa moment av frihetsinskränkande karaktär, såsom utegångsförbud eller landgångsförbud, allt upp till sju dagar (14 § DSL). Omprövning av ålagd tillrättavisning kan begäras hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt (11 kap. 68 § MRL). Leder detta inte till önskat resultat, kan den tillrättavisade vända sig till högre befälhavare och från denne till ännu högre (se uttalande av chefen för justitiedeSOU 1972:73

behandlingen av dem, beträffande vilka ett förelagt fängelsevite utdömts (utdöms genom dom, jfr 18 § RP). Om den som döms till fängelse, ungdomsfängelse eller internering inte fullföljer talan i vad avser påföljden, kan domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare eller målsägande klagat (4 §). Verkställighet av de angivna straffen kan även ske före fullföljdstidens utgång om den dömde avger s. k. nöjdförklaring (5 §). Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning dels när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (14 §), dels när i samband med dom på skyddstillsyn eller under prövotiden efter en sådan dom förordnas om anstaltsbehandling (15 §, se dock ang. nöjdförklaring 38 kap. 1 § BrB). Med verkställighet av fängelsedom skall medges anstånd om den dömde dessförinnan visar att han sökt nåd (12 § första stycket), förutsatt att han ej är häktad och nåd ej tidigare sökts i målet. Beslut härom meddelas av kriminalvårdsstyrelsen (77 §) och överklagas i kammarrätt (78 § första stycket). Uppskov med verkställighet av fängelsedom kan vidare enligt 12 § andra stycket i vissa fall medges upp till sex månader. Beslut i denna del meddelas av länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden, som är sista instans i frågor av detta slag (78 § tredje och fjärde styckena). Länsstyrelsens beslut om avslag på uppskovsansökan länder dock till omedelbar efterrättelse om inte annorlunda förordnas (12 § fjärde stycket). - Enligt 12 § tredje stycket saknas möjlighet att erhålla anstånd eller uppskov, om skälig anledning förekommer att den dömde avviker. Förekommer en sådan anledning sedan uppskov redan beviljats, 5.2.15 Åtgärder enligt lagen om behandling skall beslutet återkallas. Beslut härom medi fångvårdsanstalt delas av kriminalvårdsstyrelsen och länder Lagen är tillämplig på behandlingen av dem omedelbart till efterrättelse om ej annat som dömts till fängelse (även förvandlings- förordnas (77 §). Styrelsens beslut överklastraff), ungdomsfängelse eller internering gas hos kammarrätt (78 § första stycket). Den som dömts till fängelse eller omhänsamt dem beträffande vilka förordnats om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB dertagits för anstaltsbehandling enligt (1 §). Lagen torde jämväl vara tillämplig på 28 kap. 3 § BrB kan enligt 50 § erhålla

partementet,prop. 1948:216 s. 177 f). Om det förekommer skäl att anhålla en krigsman, är bestraffningsberättigad befattningshavare berättigad att förordna om gripande. Anmälan görs därefter skyndsamt till anhållningsmyndigheten, som beslutar om anhållande eller frigivning (se 6 kap. 29 § MRL och 24 kap. 7 § RB). Förman kan vidare i vissa fall förordna att underlydande skall tas i förvarsarrest (6 kap. 30 § MRL). Som förutsättning härför gäller antingen att vederbörande begått en förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han inte lämnas på fri fot eller att han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. I krig kan även undanhållande i vissa fall vara tillräckligt skäl för förvarsarrest. Har förmannen inte själv bestraffningsrätt, skall han omedelbart, om möjligt inom 24 timmar, underrätta närmaste bestraffningsberättigade om åtgärden, varefter denne beslutar om vidare åtgärder (6 kap. 31 § MRL). I normalfallet består förvarsarrest upp till fyra dagar. Inom denna tid skall målet hänskjutas till åklagare eller avgöras (6 kap. 34 § MRL). Den som tagits i förvarsarrest behandlas i princip som en anhållen (6 kap. 35 § MRL). Krigsman kan slutligen tas i förvar (6 kap. 36 § MRL) om han inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Om tagande i förvar förordnar förman. Förvar får inte bestå längre än som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

SOU 1972:73

permission upp till fjorton dagar. Beslut med mindre domen är verkställbar i den stat härom meddelas av övervakningsnämnd där den meddelats. Beslutet kan överklagas (75 §) och kan överklagas hos kriminalvårds- hos kammarrätt (26 §). Kriminalvårdsstyrelnämnden (78 § andra stycket). Dennas beslut sens och kammarrättens beslut skall omedelkan inte överklagas (78 § sista stycket). För- bart lända till efterrättelse om ej annorlunda utsättningarna för permission är dock att det förordnas (26 §). Före verkställigheten om"prövas erforderligt" för att ordna förhållan- vandlas straffet enligt 6 § till fängelse på lika dena efter frigivningen samt att viss del av lång tid. Det är därefter enligt 7 § verkställstraffet verkställts. När det gäller personer bart som om det hade ådömts här i riket som dömts till ungdomsfängelse eller inter- genom lagakraftvunnen dom. I stort sett nering, är permissionsbestämmelserna mera motsvarande möjlighet finns enligt 8 § att få liberala. Som grundläggande förutsättning en svensk dom verkställd i något av de andra gäller här endast att det prövas vara till gagn länderna. för behandlingen (55 och 60 §§); i fråga om Har någon i de angivna nordiska länderna internerade föreskrivs dock att den för an- dömts villkorligt med förordnande om överstaltsvården bestämda minsta tiden skall ha vakning, kan enligt 10 § övervakning ordnas gått till ända. Beslut i saken meddelas av här i riket. Den dömde behandlas sedan i ungdomsfängelsenämnden resp. internerings- stort sett som en som här ådömts skyddstillnämnden (76 § första stycket) och kan inte syn. Han kan sålunda bl. a. bli föremål för överklagas (78 § sista stycket). - Beträffan- särskilda föreskrifter, se bilaga 3, och omde samtliga kategorier intagna gäller slutligen händertagande enligt 28 kap. 11 § BrB, varatt de enligt 36 § har vissa möjligheter att jämte påföljden kan undanröjas på grund av erhålla kortare permission då starka familje- misskötsamhet, 28 kap. 9 § BrB; anstaltsskäl talar härför. Beslut meddelas av krimi- behandling enligt 28 kap. 3 § kan dock inte nalvårdsstyrelsen (77 § första stycket) och förekomma (12 §). Även om övervakning överklagas i kammarrätt (78 § första styc- inte anordnas här, kan svensk domstol enligt ket). - Permissionstiden skall i alla dessa fall 14 § i vissa fall undanröja den ifrågavarande (36, 50, 55 och 60 §§) inräknas i verkställig- påföljden och bestämma gemensam påföljd hets- eller anstaltstiden om ej särskilda skäl för de brott som avses med den utländska är däremot. domen samt vissa här i riket begångna brott, Intagen som avtjänar tidsbestämt fängelse- som vid tillfället är föremål för prövning. I straff kan vid allvarligare ordningsförseelser huvudsak motsvarande bestämmelser gäller o. d. få verkställighetstiden förlängd med beträffande verkställighet av svensk dom i de totalt upp till tre månader (69 §). Beslut ifrågavarande länderna (15 §). härom meddelas av kriminalvårdsnämnden Om någon i de angivna nordiska länderna (76 § andra stycket), vars beslut ej kan friges villkorligt från avtjänandet av vissa överklagas (78 § sista stycket). frihetsstraff, kan enligt 17 § övervakning anordnas här i riket. Härvid tillämpas i stort sett samma regler som beträffande den som 5.2.16 Åtgärder enligt nordiska verkställigvillkorligt frigivits här i landet (19 §). Möjlighetslagen het finns sålunda att meddela särskilda föreEnligt 5 § kan verkställighet här i riket ske skrifter, se bilaga 3, omhänderta vederböranav vissa frihetsstraff, som i Danmark, Fin- de enligt 26 kap. 22 § BrB samt förverka den land, Island eller Norge ådömts den som när villkorligt medgivna friheten på grund av verkställighet skall ske är svensk medborgare, misskötsamhet (26 kap. 19 § BrB) eller på har hemvist i Sverige eller - i vissa fall - grund av brottslighet (34 kap. 4 § BrB). uppehåller sig här. Framställning om verk- Förklaras här i riket den villkorligt medgivna ställighet görs hos kriminalvårdsstyrelsen friheten förverkad, skall enligt 19 § verk(25 §). Sådan framställning får inte bifallas ställighet här ske av det vid frigivningen 76

SOU 1972:73

återstående straffet, omvandlat till fängelse på lika lång tid. Motsvarande kan enligt 21 § gälla även om övervakning inte anordnats här. I stort sett samma bestämmelser gäller enligt 22 och 23 §§ beträffande den som villkorligt frigivits här i riket.

5.3 Lagstiftning om utlämning 5.3.1 Lagen om utlämning för brott

En person som utomlands är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning kan på särskild begäran utlämnas dit under vissa omständigheter (se 1-12 §§). Innan detta sker, görs dock här i riket en 5.2.17 Åtgärder enligt lagen om internatio- särskild utredning enligt reglerna om förnellt samarbete rörande verkställighet av undersökning i brottmål. I samband med brottmålsdom denna utredning kan den misstänkte bli föremål för tvångsmedel på samma sätt som vid En särskild lag om internationellt samarbete brottmål i allmänhet (anhållande, häktning, rörande verkställighet av brottmålsdom har reseförbud etc, se 16 §). Rättens beslut nyligen (juni 1972) trätt i kraft. Lagen har gäller tills vidare intill dess högsta domstolen föranletts av 1970 års europeiska konvention prövat utlämningsärendet eller Kungl. Maj:t om brottmålsdoms internationella rättsverkavgjort detsamma. Talan mot rättens beslut ningar. förs hos högsta domstolen. Lagen innehåller i korthet följande. SveSyftet med den nämnda utredningen är rige kan efter överenskommelse med främatt klarlägga att förutsättningarna för ett mande stat åtaga sig att efter framställning utlämningsbeslut är för handen. Bland dessa verkställa utländsk brottmålsdom här i förutsättningar märks bl. a. att svensk medlandet (1 §). Överflyttningen av verkställigborgare ej får utlämnas (2 §), att brottet het kan avse bl. a. frihetsberövande påföljd. skall vara av viss svårighetsgrad (4 §) och att Med vissa undantag är det en huvudregel att det ej får vara fråga om enbart brottslighet verkställighet inte får ske i Sverige, om den av politisk natur (6 §). Av speciellt intresse dömde inte har hemvist här (5 §). Verkstälär bestämmelserna i 9 §. Där behandlas vissa lighet av utländsk brottmålsdom skall i prinkvalitetskrav som ställs på den till grund för cip föregås av ett domstolsförfarande (9 §). I begäran om utlämning liggande utredningen. anslutning därtill — i vissa fall t. o. m. redan innan framställning om verkställighet gjorts Om den som begärs utlämnad redan dömts — kan det bli fråga om anhållande, häktning för gärningen i den främmande staten, kan utlämning inte beviljas med mindre domen och reseförbud (17 §). Om anhållande bestöds av utredningen och den inte heller slutar riksåklagaren, medan övriga åtgärder eljest föranleder allvarlig erinran. Har dom beslutas av rätten. Domstolen skall bestämangående gärningen inte meddelats i den ma ny påföljd med tillämpning av de svenska främmande staten, skall framställningen om påföljdsreglerna (11§). Verkställigheten i utlämning i stället grundas på ett beslut om Sverige skall ske enligt svenska verkställighäktning, meddelat av behörig myndighet i hetsregler. Den skall upphöra, om den främden främmande staten. För att framställmande staten meddelar att den beviljat den ningen i detta fall skall kunna bifallas, krävs dömde nåd eller amnesti eller omprövat dock sannolika skäl för att personen i fråga domen eller att i den staten meddelats annat begått gärningen. Genom överenskommelse beslut, som enligt statens lag medför att med främmande stat kan bestämmas att i påföljden inte längre får verkställas (24 §). förhållande till den staten fällande dom eller Enligt lagen kan Kungl. Maj:t i enskilda sådant beslut om häktning som meddelats av fall som inte täcks av överenskommelse med domstol eller domare skall godtas, om det främmande stat förordna om överflyttning inte i det särskilda fallet framgår att domav verkställighet till Sverige. slutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Sådana överenskommelser har träfSOU 1972:73

fats med ett flertal stater. I utlämningsärende skall högsta domstolen pröva om de i 1 —10 §§ av lagen angivna förutsättningarna för utlämning föreligger (18 §). Finnes så inte vara fallet får utlämning i regel ej ske (20 §), och beslut om tvångsmedel upphör, som förut nämnts, att gälla. Beslut om utlämning meddelas av Kungl. Maj:t, som i samband därmed bestämmer en tid, inom vilken den främmande staten skall hämta den som skall utlämnas. I avbidan på denna verkställighet kan Kungl. Maj:t förordna att den som skall utlämnas skall tas i förvar eller ställas under uppsikt (20 §). Den som i en främmande stat är efterlyst för brott som enligt lag kan föranleda utlämning kan slutligen i avvaktan på begäran om utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet (23 §). Beslut härom skall anmälas hos rätten som prövar åtgärden enligt vad som gäller om brottmål. Får anhållande eller reseförbud bestå, skall chefen för justitiedepartementet underrättas. Denne kan utverka Kungl. Maj:ts förordnande om upphävande av åtgärden. Eljest anges för den främmande staten viss tid för begäran om utlämning. Talan får ej föras mot rättens beslut men denna har en viss omprövningsskyldighet. I förhållande till de nordiska länderna gäller den nedan i mom. 5.3.2 omnämnda lagen. 5.3.2 Lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge Lagen innehåller i de delar som är av mera omedelbart intresse i nu förevarande sammanhang regler av huvudsakligen samma slag som de i den allmänna utlämningslagen (se mom. 5.3.1). En framställning om utlämning skall sålunda följas av en av svensk åklagarmyndighet verkställd utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (10 §). För att främja denna utredning och säkerställa utlämning kan åklagaren i vissa fall använda och hos rätten påkalla användandet av vanliga tvångsmedel i brott78

mål (12 §). Rättens beslut gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs hos högsta domstolen. Såsom förutsättningar för utlämning gäller bl. a. att svensk medborgare endast undantagsvis får utlämnas (2 §), att brottet skall vara av viss svårighetsgrad, lägre än enligt den allmänna utlämningslagen (3 §), samt att utlämning för politiskt brott får ske endast om gärningen är straffbelagd i svensk lag och den som begärs utlämnad ej är svensk medborgare (4 §). Någon kvalitetsprövning av utredningen, motsvarande den som enligt den allmänna utlämningslagen görs beträffande åberopad dom eller beslut behöver inte företas i förevarande sammanhang; lagstiftningen har på denna punkt inskränkts till att ange vissa fordringar på domens eller beslutets innehåll (9 § andra stycket). Minimianspråket är att den främmande domstolen funnit sannolika skäl föreligga för misstanke. Har den som avses med framställningen samtyckt till utlämning äger åklagaren, utom i vissa undantagsfall, meddela beslut om utlämning. Om han ej meddelar sådant beslut, överlämnas handlingarna till justitiedepartementet, varefter Kungl. Maj:t ger sitt beslut över framställningen (15 §). På begäran av den som avses med framställningen prövar högsta domstolen om utlämning lagligen kan beviljas. Finner högsta domstolen hinder föreligga, får framställningen inte bifallas (11 §). Beviljas utlämning kan förordnas att den som skall utlämnas i avbidan på verkställighet tas i förvar eller ställs under uppsikt (16 §). I avbidan på begäran om utlämning kan slutligen en efterlyst person i vissa fall anhållas eller åläggas reseförbud. Åtgärderna vidtas av polis- eller åklagarmyndighet enligt allmänna brottmålsregler och kan dras under domstols prövning på begäran av den som blivit föremål för dem. Talan får ej föras mot rättens beslut. Beslutet skall omedelbart hävas om framställning om utlämning ej mottagits inom viss tid (17 §).

SOU 1972:73

5.3.3 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling1

marrätt (11 §). Den förut omnämnda lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (mom. 5.2.2.) äger jämväl här tillämpning, se KK 1970:710. Rörande gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för den nordiska lagen om utlämning för brott och för den nu ifrågavarande lagen anförde chefen för justitiedepartementet vid frågans behandling följande (prop. 1970:30 s. 61 f):

Den som enligt beslut i något av de angivna länderna skall vara omhändertagen för vård eller behandling kan utlämnas dit i vissa fall (1 §). Förutsättningar härför är att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvård, vård av narkotikamissbrukare, barna- eller ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, omsorger Innebär en brottmålsdom i fråga om påom psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder följd att den dömde skall överlämnas till mot försumliga försörjare eller samhällsfar- särskild vård och skall därvid, enligt förordligt asociala, att den som begärs utlämnad nande i domen eller bestämmelse i den enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på tillämpliga vårdlagen, intagning alltid ske på anstalt eller uppehålla sig på anvisad plats anstalt, bör lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämsamt att beslutet får verkställas i den staten pas. Detta bör däremot inte ske, om dom(2 §). Rörande utlämning av svensk med- stolen har överlämnat åt en annan myndigborgare gäller vissa inskränkningar (3 §). Be- het att självständigt bedöma om vårdbehov slut om utlämning meddelas normalt av föreligger och besluta om lämplig vårdform. polismyndighet, i vissa fall av länsstyrelse (4 Frågan om utlämning av dem som har dömts till sådan påföljd torde få bedömas enligt och 5 §§). Beslutet föregås av viss utredning den föreslagna lagen vare sig beslut har med(5 och 6 §§). Det kan i vissa fall verkställas delats att den dömde skall omhändertas på omedelbart (12 §). anstalt eller han endast ålagts att uppehålla Kan det skäligen befaras att den som sig på plats som särskilt anvisats honom. begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning får den myndighet, 5.4 Regler om verkställighet av dom eller hos vilken ärendet är anhängigt, meddela beslut rörande vårdnad om barn m. m. reseförbud eller besluta om omhändertagande av vederbörande (8 §). Myndigheten kan Dom och beslut av nu ifrågavarande slag vidare i samband med att utlämning beviljas verkställs genom länsrättens försorg. Därvid förordna att beslut om reseförbud eller om- försöker man naturligen i första hand förmå händertagande skall gälla för tiden intill dess den som har hand om barnet att frivilligt verkställighet sker. Är någon efterlyst med fullgöra vad som åligger honom. Lyckas inte anledning av beslut som kan föranleda ut- detta, kan vite föreläggas eller förordnande lämning kan polismyndighet vidta motsva- meddelas om hämtning genom polismyndigrande åtgärder i avbidan på framställning om hets försorg (21 kap. 3 § FB). Om särskilda utlämning, om sannolika skäl föreligger att skäl föreligger, får länsrätten för att underen sådan framställning kommer att bifallas lätta överflyttningen av ett barn föreskriva samt det skäligen kan befaras att den efter- att barnet skall tillfälligt omhändertagas på lyste avviker eller eljest undandrar sig utläm- lämpligt sätt. Har barnet fyllt femton år, får ning; beslutet skall omedelbart hävas om verkställighet normalt inte ske mot dess vilja. framställning ej kommer inom viss tid (9 §). Motsvarande gäller i vissa fall även yngre — Beslut om reseförbud eller omhänderta- barn. gande länder omedelbart till efterrättelse (12§). 1 Lagen, som trädde i kraft den 1 jan. 1971, äger Mot polismyndighets beslut förs talan hos f. n. tillämpning i förhållande till samtliga angivna länsstyrelsen, vars beslut överklagas hos kam- länder utom Island (SFS 1970:709). SOU 1972:73

De åtgärder, för vilka redogjorts i det föregående, kan understundom bli aktuella även utan att dom eller beslut föreligger (se 21 kap. 6-7 §§ FB). Föreligger i ärende av ovan angivet slag risk för att barnet förs ur landet eller är ärendet av annan anledning brådskande, kan länsrätten enligt 21 kap. 9 § första stycket FB omedelbart förordna om omhändertagande av barnet på lämpligt sätt. Motsvarande rätt tillkommer enligt 9 § andra stycket polismyndighet, om länsrättens beslut inte kan avvaktas. Sådan åtgärd skall dock omedelbart anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå. Länsrättens beslut överklagas i kammarrätt (33 § FPL). 5.5 Utlänn ingslagen Utlänning som önskar vistas i riket måste i vissa fall inneha uppehållstillstånd (7 §). Sådant tillstånd meddelas av statens invandrarverk (11 § första stycket), i vissa fall av polismyndighet (11 § tredje stycket). Tillståndet kan begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock inte mindre del än en kommun, samt förbindas med i övrigt erforderliga föreskrifter (9 §). Uppehållstillstånd som innebär rätt att vistas bara inom en kommun eller ett polisdistrikt får inte, utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats, meddelas för längre tid än ett år eller förlängas utöver denna tid. Skulle nämnden finna att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t (12 § andra stycket). Beslut om begränsning av uppehållstillstånd enligt 9 § kan inte i något fall överklagas (49 §). Utlänningar som av olika skäl framstår som icke önskvärda här i riket kan på närmare angivna grunder bli föremål för avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning. I samband med tillämpningen av bestämmelserna härom kan det understundom bli aktuellt att ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Avvisning av en utlänning sker normalt vid 80

dennes ankomst till riket. I vissa fall (de s. k. 19 §-fallen) kan dock avvisning bli aktuell upp till tre månader efter utlänningens ankomst. Awisningsskäl är normalt (18 §) att utlänningen saknar pass och inresetillstånd eller att han på ett eller annat sätt söker undandra sig sin skyldighet att lämna upplysningar vid inresan. Kan det av andra skäl antas att utlänningen är mindre önskvärd i riket (brottsligt förflutet, säkerhetsrisk, presumtivt social fall etc, se 19 §) kan det också bli aktuellt med avvisning. Beslut meddelas normalt av polismyndigheten, men i vissa fall skall ärendet underställas statens invandrarverk (20 §). Polismyndighetens beslut kan alltid överklagas till invandrarverket (44 §). Vissa av verkets avgöranden kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet (46 §). Beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet vid utlänningens ankomst eller omedelbart därefter skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (57 § första stycket). Förpassning tillgrips mot utlänning som uppehåller sig i riket utan att i förekommande fall inneha pass och tillstånd att vistas här (22 §). Beslut meddelas av invandrarverket, vars avgörande i vissa fall kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet (46 §). Förvisning beslutas av domstol. Såsom förutsättning gäller bl. a. att utlänning finnes ha begått brott av svårare beskaffenhet (26 §). Beslutet förenas alltid med ett förbud för vederbörande att återvända till riket, på livstid eller viss tid. Överklagande sker i samma ordning som beträffande andra domstolsavgöranden. Om utlänningen avgivit nöjdförklaring får dom eller beslut på förvisning verkställas ehuru det ej vunnit laga kraft (57 § andra stycket). Utvisning kan ske av en utlänning som på olika sätt gjort sig mindre önskvärd i riket, t. ex. genom brottslighet utomlands, sedeslöst leverne, parasiterande levnadssätt etc. (29 §). Beslut härom meddelas av länsrätten (30 §), vars beslut kan överklagas (44 §) i stort sett enligt bestämmelserna i FPL. Beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning kan upphävas - återSOU 1972:73

brytas - av Kungl. Maj:t om skäl föreligger att beslutet inte längre skall lända till efterrättelse (51 § första stycket). Invandrarverket äger upphäva andra beslut om avvisning eller förpassning än dem som meddelats av Kungl. Maj:t, såframt särskilda skäl är därtill och beslutet inte blivit verkställt (51 § andra stycket). Verkställighet av beslut om avvisning sker genom polismyndighets försorg (58 §). Verkställighet av övriga tre åtgärder ankommer på länsstyrelse (58 §). Ärendet skall dock i vissa fall underställas invandrarverket. Som inledningsvis nämndes kan i anslutning till nu berörda åtgärder tillgripas tvångsmedlen "tagande i förvar" och "ställande under uppsikt". Detta kan enligt 35 § bli aktuellt dels då fråga uppkommer om avvisning, förpassning eller utvisning (fråga om förvisning handläggs i brottmålsprocess) och dels då fråga uppkommer om verkställighet av någon av de fyra åtgärderna. Beslut i saken meddelas av den myndighet som handlägger ärendet. Är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning kan beslut dock meddelas även av länsstyrelse eller invandrarverket. Handläggs ärendet av invandrarverket, är även länsstyrelsen behörig att förordna om tvångsåtgärd. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker är slutligen polismyndighet alltid behörig att förordna om tvångsåtgärd. I samtliga fall måste dock anmälan om företagen tvångsåtgärd skyndsamt göras hos handläggande myndighet, som är skyldig att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Beslut om förvarstagande kan överklagas endast om det meddelats av en förvaltningsdomstol (49 §). I övriga fall är fullföljdsrätten uttryckligen avskuren (49 § första stycket). I stället gäller den ordningen, att fråga om att hålla utlänning i förvar under längre tid än en månad skall underställas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhållas längre tid än tre månader, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl föreligga. Kungl. Maj:ts beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet (38 §). Chefen för inrikesdepartementet har (prop. 1971:155 s. 58) SOU 1972:73 6

tills vidare avvisat tanken att införa rätt till besvär över förvarstaganden i awisnings- och förpassningsärenden med hänvisning till att en mera genomgripande omarbetning av utlänningslagstiftningen kommer att göras när utlänningsutredningen slutfört sitt arbete.

5.6 Vissa tvångsmedel mot gäldenärer 5.6.1 Konkurslagen Konkursgäldenärens rörelsefrihet har enligt 88 § inskränkts på olika sätt. Härom gäller bl. a. att han under tiden från konkursutbrottet och till dess han beedigat bouppteckningen inte utan samtycke av rättens ombudsman får bege sig från den ort där han är bosatt. Accepterar gäldenären inte rättens ombudsmans beslut, kan frågan hänskjutas till konkursdomaren (90 §). Dennes beslut kan sedan överklagas i hovrätt (210 §). Undandrar sig konkursgäldenären vissa åligganden (närvaro och medverkan vid bouppteckningsförrättning, borgenärssammanträde m. m., edfästande av bouppteckning, vistelse på viss ort, se 54, 88, 89, 91 och 93 §§) kan han genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet (94 §). Detsamma gäller annan person, som enligt 93 § förelagts att fullgöra edgång (förmyndare m. fl.). Häktningsbeslut meddelas av konkursdomaren (95 §), som även har att förordna om lösgivande av vederbörande så snart det inte längre finns anledning att hålla honom kvar. Häktad person skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. Konkursdomarens beslut kan överklagas i hovrätten men går i verkställighet utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas (210 §). Har gäldenär redan före konkursen meddelats reseförbud enl. 187 § UL, se mom. 5.6.3 nedan, förfaller detta så snart han avlagt bouppteckningsed (96 §).

5.6.2 Lagen om utmätningsed Bifalles ett av borgenär gjort edgångsyrkande meddelar konkursdomaren i normalfallet be81

slut om tid och plats, då gäldenären skall, med företeende av en förteckning över sina tillgångar, inför konkursdomaren fullgöra edgången (7 §). Underlåter gäldenären sedan av tredska eller eljest att inställa sig eller vägrar han förete begärd förteckning eller avlägga eden, kan han enligt 8 § genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Beslut härom meddelas av konkursdomaren (9 §) som även har att förordna om lösgivande av vederbörande så snart det inte finns anledning att hålla honom kvar. Beslutet kan överklagas i hovrätten men går i verkställighet utan hinder av förd klagan om hovrätten inte meddelar beslut däremot (15 §). Häktas gäldenären, skall han senast var fjortonde dag inställas inför konkursdomaren. 5.6.3 Vissa reseförbud m. m. Föreligger risk för att en gäldenär lämnar riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, kan överexekutor enligt 187 § UL ålägga honom reseförbud till dess han gjort rätt för sig. Detsamma gäller i det fall att någon som häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller dylikt avviker från orten utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnat gods. Överexekutors beslut kan överklagas i hovrätten (211 §) som därvid interimistiskt kan förordna att beslutet inte får verkställas (218 §). Hovrättens beslut får sedan överklagas i högsta domstolen (219 §). Överträds reseförbudet, kan på begäran av borgenären förordnas att gäldenären skall återhämtas och hållas i häkte. Sedan rättegång anhängiggjorts mot gäldenären kan reseförbud för denne meddelas enligt 15 kap. 2 § RB. Förutsättning härför är att borgenären visat sannolika skäl för sin talan och att det skäligen kan befaras att gäldenären lämnar riket utan att efterlämna känd egendom som svarar mot gälden. Överträds reseförbudet kan påyrkas att vederbörande återhämtas och häktas. Sistnämnda beslut går genast i verkställighet (17 kap. 14 § andra stycket RB). Som ytterligare förutsättning för att reseförbud skall kunna beviljas gäller enligt 82

194 § UL resp. 15 kap. 5 § sista stycket RB att sökanden ställer pant eller borgen för den skada som därigenom kan tillskyndas motparten. Överexekutor resp. rätten kan dock befria honom härifrån om han befinnes ur stånd därtill men har visat synnerliga skäl för sin talan. Ställer gäldenären pant eller borgen, skall beslutat reseförbud hävas (189 § UL resp. 15 kap. 6 § RB). Meddelat reseförbud gäller högst tre månader från delgivningsdagen (187 § UL resp. 15 kap. 2 § RB).

5.7 Sociallags tiftn ingen 5.7.1 Barnavårdslagen m. m. Skyldighet att ingripa enligt BvL åvilar närmast BvN i varje kommun. I brådskande fall kan dock nämndens ordförande ingripa och vidta åtgärder, som sedan länder till efterrättelse till dess nämnden hunnit pröva fallet (H§). BvN:s skyldighet att ingripa är - såvitt i nu förevarande sammanhang är av intresse — reglerad i 25 §. Man har enligt detta lagrum att skilja på två huvudgrupper av fall. Den första gruppen avser fall när vederbörande ännu inte fyllt 18 år. Nämnden är då skyldig att ingripa dels om vederbörandes kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara på grund av behandlingen i hemmet och dels om hans utveckling äventyras på grund av fostrarens olämplighet eller oförmåga (25 § a). Den andra gruppen avser fall när vederbörande ännu inte fyllt 20 år samt är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Motivet härtill kan vara brottslighet (vissa undantag beträffande den som fyllt 18 år), sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller annan jämförlig anledning (25 § b). BvN:s åtgärder inriktas i första hand på förebyggande åtgärder, nämligen hjälpåtgärder, förmaningar, varningar, föreskrifter (se bilaga 3) och övervakning (26 och 27 §§). Aktuellt med andra ingripanden blir det som SOU 1972:73

regel först om detta inte hjälper. Den underårige kan då bli föremål för omhändertagande för samhällsvård eller för utredning. Dessa åtgärder kan tänkas innebära eller leda till ett frihetsberövande. Ett sådant kommer också till stånd när någon tages i förvar enligt lagen. Omhändertagande för samhällsvård Omhändertagande för samhällsvård äger rum om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller tidigare vidtagits utan att medföra rättelse (29 §). Beslut i frågan meddelas av BvN - eller tills vidare av dess ordförande men skall underställas länsrätten om inte skriftligt samtycke till åtgärden lämnas av föräldrarna och barnet själv om det fyllt 15 år(24§). Den som omhändertagits placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt (36 §). Har han omhändertagits av anledning som sägs i 25 § b, får han intagas i ungdomsvårdsskola. Härom beslutar dock socialstyrelsen (64 §). Intagningen föregås av ansökan av BvN (31 § ungdomsvårdsskolestadgan). Innan beslut om inskrivning får fattas, måste beslutet om vederbörandes omhändertagande för samhällsvård ha vunnit laga kraft, såvida inte samtycke enligt 24 § BvL till omhändertagandet föreligger (33 § ungdomsvårdsskolestadgan). Eventuellt samtycke till själva inskrivningen vid skolan saknar däremot självständigt värde. Bortsett från fall då den omhändertagne intagits vid ungdomsvårdsskola kan BvN själv eller genom särskilt utsedd vårdnadshavare - förordna om den begränsning i vederbörandes rörelsefrihet som betingas av syftet med omhändertagandet (41 § första stycket). Har vederbörande intagits vid ungdomsvårdsskola beslutar däremot skolans styrelse om motsvarande inskränkningar (65 §). Rörande val av lämplig vårdform (inom eller utom anstalt etc.) samt om utskrivning beslutar skolans styrelse när det är fråga om elev vid ungdomsvårdsskola (65 §).* I övriga fall åvilar denna beslutanderätt BvN (35 och SOU 1972:73

42 §§).2 BvN kan därvid bl. a. förordna om att samhällsvården skall upphöra villkorligt. Detta innebär att vården avslutas försöksvis men att den vid behov kan återupptas när som helst (43 §). I anslutning till förordnande om villkorligt upphörande av vård kan föreskrifter meddelas, se bilaga 3. Beträffande frågeställningen om ett frihetsberövande skall anses ha ägt rum eller

1 Se i denna del även bestämmelserna i 47 och 48 §§ ungdomsvårdsskolestadgan. Enligt förstnämnda lagrum kan elev underkastas sådan begränsning i rörelsefriheten som befinns erforderlig för hans egen, övriga elevers eller personalens säkerhet m. m. Eleven får emellertid inte hållas avskild från övriga elever annat än under helt kort tid utan att rektor meddelat särskilt beslut om isolering. Nu angivna skäl kan även läggas till grund för intagning på specialavdelning enligt 48 §. Sådan intagning kan också motiveras med ett behov av särskild vård och behandling. Om intagningen beslutar i vissa fall socialstyrelsen och eljest rektor. Rektors beslut om isolering eller intagning på specialavdelning skall antecknas i en särskild liggare (se 49 § ungdomsvårdsskolestadgan). - Några regler om fullföljdsrätt mot rektors beslut finns inte i ungdomsvårdsskolestadgan. Enligt 14 § åligger det visserligen skolans styrelse - som normalt sammanträder en gång i kvartalet, se 6 § - att granska ovannämnda liggare och enligt 48 § tredje stycket skall rektors beslut om intagning på specialavdelning alltid anmälas vid nästkommande styrelsesammanträde. Vidare framgår av 20 § första stycket att rektor är underställd skolans styrelse och skyldig att rätta sig efter dess föreskrifter. Av nämnda bestämmelser kan möjligen utläsas en rätt att dra rektors beslut under styrelsens prövning, varefter talan mot styrelsens beslut kan föras hos socialstyrelsen, se 57 § första stycket. Mot socialstyrelsens beslut enligt 48 § kan talan inte föras, se 57 § sista stycket. Mot beslut enligt 47 § förs däremot talan i kammarrätt. 2 Märk dock i denna del 16 § stadgan för barnavård sanstalter. Där anges att den som omhändertagits för samhällsvård eller utredning på grund som anges i 25 § b) BvL skall stå under noggrann uppsikt samt att han kan underkastas begränsningar i rörelsefriheten och isolering av i stort sett samma slag som angivits ovan, not. 1, beträffande den som intagits på ungdomsvårdsskola. Beslutanderätten tillkommer anstaltens föreståndare, som dock är skyldig att ofördröjligen underrätta ordföranden i barnhemmets styrelse såvitt åtgärden avser isolering. Någon fullföljdsrätt finns inte föreskriven. Däremot åligger det enligt stadgans 2 § barnavårdsnämnd att tillse att verksamheten vid barnavårdsanstalterna i kommunen bedrivs i enlighet med gällande bestämmelser. Tillsynsplikt åvilar dessutom länsstyrelse (3 §) och socialstyrelsen (4§).

inte kan här hänvisas till det år 1960 avgivna betänkandet rörande rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden (SOU 1960:19) s. 239. Enligt där uttalad uppfattning leder omhändertagande för samhällsvård till frihetsberövande i de fall då intagning sker i ungdomsvårdsskola och även i andra fall, i den mån tvång utövas för kvarhållande av den omhändertagne i anstalt. I övriga fall av intagning i anstalt och vid utackordering i enskilt hem sker, har det gjorts gällande, ej något frihetsberövande. Men i samband därmed har den meningen uttalats att eftersom man vid beslutet ofta inte kan förutse om verkligt frihetsberövande erfordras eller ej, alla beslut om omhändertagande (enligt 29 §) från rättssäkerhetssynpunkt bör behandlas på samma sätt (förfarande med prövning inför de föreslagna socialdomstolarna); goda skäl har ansetts tala för att sådant beslut förbinds med samma rättssäkerhetsgarantier som ett frihetsberövande. Jfr prop. 1960:10 s. 298, 455 f. I det föregående har inte berörts en särskild form av omhändertagande för samhällsvård, nämligen den varom stadgas i 31 §. För att en sådan åtgärd skall få tillgripas förutsätts antingen att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet (s. k. värnlösa barn) eller att visst slags vårdbehov föreligger och föräldrarna samtyckt till omhändertagandet. Vidare fordras - om ej särskilda skäl föranleder annat - samtycke från den som fyllt 15 år. Beslut härom meddelas av BvN (eller tills vidare av dess ordförande). Omhändertagande av detta slag brukar enligt uppgift icke hänföras till frihetsberövanden (SOU 1960:19 s. 241). Det kan nämnas att omhändertagande för samhällsvård utöver de enligt BvL närmast avsedda effekterna även har verkan i ett speciellt avseende, nämligen så att den s. k. fria intagningsformen varom stadgas i 34 § omsorgslagen kan tillämpas även utan samtycke av den utvecklingsstörde, hans vårdnadshavare eller förmyndare (prop. 1967:142 sid. 220).

84 Omhändertagande för utredning För att ett omhändertagande för utredning skall kunna ske krävs först och främst att sannolika skäl talar för att ett ingripande med stöd av 25 § är påkallat. Åtgärden måste vidare framstå som nödvändig på grund av vissa förefintliga risker. Antingen är den underåriges hälsa eller utveckling i fara eller också kan brottslig eller annan skadlig verksamhet befaras från hans sida. Som skäl kan även åberopas att fortsatt utredning kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras om ett omhändertagande inte sker (30 §). Omhändertagandet får bestå högst fyra veckor. Angående förutsättningarna för och innebörden av denna åtgärd kan vidare hänvisas till prop. 1960:10 s. 30 ff och 454. Den omhändertagne placeras i enskilt hem, lämplig anstalt eller ungdomsvårdsskola enligt förut här angivna regler. Beslut om omhändertagande meddelas av BvN - eller tills vidare av dess ordförande - men skall underställas länsrätten om inte skriftligt samtycke till omhändertagande lämnas av föräldrarna och barnet själv om det fyllt 15 år (24 §). Det förut omnämnda stadgandet i 41 § gäller även här.

Tagande i förvar Rätt, i vissa fall skyldighet, att ta en underårig i förvar har ålagts polismyndighet i tre olika fall. I två av fallen är det fråga om preliminärt ingripande från polismyndighetens sida. Det första av dessa (33 § första stycket) avser den situationen att en underårigs uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet samt sannolika skäl föreligger för att ett ingripande med stöd av 25 § är påkallat (inte nödvändigtvis ett frihetsberövande). Det andra fallet (33 § tredje stycket) har avseende på personer som kan antas vara under 18 år gamla. Föreligger sannolika skäl för att ett ingripande med stöd av 25 § är påkallat mot vederbörande och kan hans namn och bostad inte utrönas, får han tas i förvar, i förekommande fall SOU 1972:73

verkställighet utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft (22 § andra stycket). BvN:s beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § länder till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (22 § första stycket). Beslutet kan överklagas hos länsrätten genom besvär enligt 80 §. Jfr vad förut angivits om samtycke till sådana beslut. Det må anmärkas att beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller om det inte börjat verkställas inom viss tid eller innan den som skall omhändertas uppnått viss ålder (32 §). BvN:s beslut om omhändertagande för Vissa andra åtgärder utredning (30 §) länder alltid till omedelbar Omhändertagande skall givetvis inte i första efterrättelse (22 § första stycket). Beslutet hand komma i fråga. I stället har BvN, såsom skall underställas länsrättens prövning om tidigare antytts, att söka åstadkomma rättel- skriftligt samtycke till verkställighet inte erse genom förebyggande åtgärder, angivna i hållits från den omhändertagnes föräldrar 26 § och närmare utförda i de båda följande och från honom själv om han är över 15 år paragraferna. Sålunda kan meddelas före- (24 § andra stycket). skrifter om bl. a. arbetsanställning, vistelseBvN:s övriga beslut enligt denna lag kan i ort eller bostad, se närmare bilaga 3. Vad ett flertal fall överklagas hos länsrätten som sålunda föreskrivits kan inte genomdri- (80 §). Detta gäller bl. a. föreskrifter rörande vas med vitesföreläggande eller exekutiva underårigs levnadsförhållanden, meddelade åtgärder. Ett verksamt påtryckningsmedel är enligt 26 §, samt avgöranden i ärenden angivetvis en erinran om möjligheten att till- gående samhällsvårds upphörande och beslut gripa omhändertagande (Romander — Grön- att samhällsvård skall återupptagas efter villlund, Barnavårdslagen, 3 uppl. s. 136-137). korligt upphörande. Detsamma gäller skolstyrelses beslut om utskrivning från ungdomsvårdsskola (81 §). Skolstyrelsens övriga Verkställbarhet och besvär beslut överklagas däremot hos socialstyrelsen Beslut av BvN:s ordförande länder omedel- (57 § ungdomsvårdsskolestadgan). bart till efterrättelse och gäller tills vidare i Länsrätten kan, i avvaktan på slutligt avavbidan på BvN:s beslut (11 § andra styc- görande, förordna att överklagat beslut, som ket). skall lända till efterrättelse oberoende av laga BvN:s beslut angående omhändertagande kraft, tills vidare inte skall gälla (28 § FPL). för samhällsvård enligt 29 § blir omedelbart Socialstyrelsens här berörda beslut övergällande om den omhändertagnes föräldrar klagas i kammarrätt (83 §) utom i vad avser och, om han fyllt 15 år, han själv lämnar val av vårdform enligt 66 § BvL och placeskriftligt samtycke till att beslutet verkställs. ring å specialavdelning enligt 48 § ungdomsBeslutet kan inte överklagas (däremot kan vårdsskolestadgan. Beslut om inskrivning vid begäras att vården skall upphöra och föras ungdomsvårdsskola (64 §) länder till eftertalan mot beslut varigenom sådan begäran rättelse utan hinder av förd klagan (86 §). avslagits). - Lämnas inte vederbörligt samTalan mot länsrättens beslut förs hos kamtycke skall beslutet underställas länsrättens marrätt (33 § FPL). prövning (24 § andra stycket). BvN kan Det kan framhållas att BvL inte upptar emellertid förordna att dess beslut skall gå i något stadgande om talan mot polismyndig-

även av enskild polisman. Slutligen har - det tredje fallet - öppnats möjlighet för BvN att i vissa fall påkalla polisingripande (37 §). Detta gäller när nämnden med stöd av 25 § b (brottslighet, sedeslöshet etc.) redan omhändertagit en underårig för samhällsvård eller utredning samt beslutet skall gå i omedelbar verkställighet. Polismyndigheten kan då ta vederbörande i förvar, i normalfallet högst en vecka, om han på grund av uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet.

SOU 1972:73

hets beslut. Det har inte ansetts nödvändigt att ta upp motsvarighet till 82 § i den förut gällande lagen (som föreskrev besvär hos länsstyrelsen utan inskränkning till viss tid). Någon ändring i sak lär inte ha varit avsedd (Romander - Grönlund s. 234 0- En fullfölj dsrätt torde f. ö. kunna härledas ur 100 § PI om talan mot polischefs beslut (ang. begreppet polismyndighet hänvisas till lagen om vad som avses med polismyndighet). Besvär skulle i enlighet härmed kunna anföras hos länsstyrelsen, varifrån fullföljd torde kunna ske till kammarrätt (83 § BvL).1 Inte heller innehåller lagen någon bestämmelse om klagan över särskilt beslut av BvN enligt 41 § första stycket om begränsning i rörelsefrihet.2 Sådana beslut synes dock kunna överklagas genom kommunalbesvär.

komma i fråga förutsätts att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk samt att någon av vissa indikationer därutöver föreligger (18 § första stycket). Dessa kan här förenklat anges sålunda. a) Vederbörande är farlig för annan eller sig själv. b) Vederbörande försummar grovt sina försörjningsplikter. c) Vederbörande ligger annan till last. d) Vederbörande kan inte ta vård om sig själv. e) Grovt störande levnadssätt. 0 Vederbörande har dömts för minst tre, under de senaste två åren begångna gärningar, innefattande fylleri eller vissa andra brott, begångna under alkoholpåverkan, g) Vederbörande för ett kringflackande liv Åtalseftergift i vissa fall utan att försöka ärligen försörja sig. Slutligen skall Om brott begåtts av någon som vid tillfället hjälpåtgärder ha vidtagits eller övervakdärför inte fyllt 18 år, kan åklagare besluta ning ha varit anordnad utan att vederböranatt inte tala å brottet. Detta gäller - under de kunnat återföras till ett nyktert liv, eller förutsättning att åtal inte är påkallat från hjälpåtgärder och övervakning uppenbart allmän synpunkt - i följande fall (se 1 § vara gagnlösa, eller lagen med särskilda bestämmelser om unga försök med hjälpåtgärder eller övervaklagöverträdare). ning inte kunna avvaktas med hänsyn till 1 Den underårige ställs under övervakning vederbörandes farlighet. enligt 26 § BvL, omhändertas för samBeslut om tvångsintagning fattas av länshällsvård enligt 29 § samma lag, blir förerätten (18 § andra stycket), sedan ansökan mål för annan därmed jämförlig åtgärd gjorts av NN, i vissa brådskande fall av eller blir utan dylik åtgärd föremål för polismyndigheten i orten (19 §). Beslutet får annan hjälp- eller stödåtgärd; allt, om det gå i verkställighet utan hinder av att det inte kan med skäl antagas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för vederbörandes äger laga kraft, såvida länsrätten inte förordnar annat (33 §). Rörande själva verkställigtillrättaförande. heten föranstaltar i vissa fall länsrätten, i 2 Brottet har uppenbarligen skett av okynne övriga fall NN (34 §). Villkorligt anstånd eller förhastande. med verkställigheten kan lämnas (35 §). Där5.7.2 Nykterhetsvårdslagen Personer som är hemfallna åt alkoholmissbruk kan under vissa förhållanden bli föremål för frihetsberövande åtgärder. Det grundläggande institutet i NvL är i denna del "tvångsintagning å vårdanstalt", till vilket knutits vissa former av enklare omhändertaganden av mera tillfällig karaktär. För att tvångsintagning å vårdanstalt skall 86

1 Eftersom uttrycklig fullföljdsrätt saknas, får sådan rätt grundas på 100 § PI, vari föreskrivs att talan mot polischefs beslut förs hos länsstyrelsen genom besvär, om annat inte är föreskrivet. Av andra stycket samma paragraf framgår sedan att talan mot länsstyrelsens beslut förs hos Kungl. Maj:t genom besvär. Emellertid skall enligt 83 § BvL talan mot "länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag" föras i kammarrätt. 2 Motsvarande beslut av skolstyrelse rörande intagen på ungdomsvårdsskola synes däremot överklagbart enligt 57 § ungdomsvårdsskolestadgan.

SOU 1972:73

om beslutar som regel den myndighet som har att föranstalta om verkställigheten. Anståndet kan förknippas med vissa lydnadsföreskrifter (36 §), se bilaga 3. Beviljat anstånd kan förverkas. Förklaring om förverkande meddelas med visst undantag av samma myndighet som förordnat om anståndet. Beslut om förverkande verkställs sedan omedelbart utan hinder av ev. besvär. Sedan beslut om tvångsintagning meddelats, kan länsrätten, när verkställigheten ankommer på domstolen, i vissa fall förordna om provisorisk vård (37 §). Förutsättningen härför är att länsrätten finner att vederbörande genast bör tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare men att plats inte kan beredas omedelbart. I sådant fall kan länsrätten dra försorg om att vederbörande under tiden tas om hand och vårdas på annat lämpligt sätt, dock längst under tre månader. Vårdtiden vid tvångsintagning är i normalfallet bestämd till ett år (vissa undantag finns). Utskrivning skall emellertid ske före denna tids utgång, om det finns grundad anledning att anta att vederbörande efter utskrivningen kommer att föra ett nyktert liv (44 §). Den normala vårdtiden kan förlängas (45 §). Vid utskrivningen kan lydnadsföreskrifter meddelas för en tid av högst ett år (54 §), se bilaga 3. Möjlighet finns även att medge försökspermission under en del av tiden (49 §). I anslutning härtill kan likaledes lydnadsföreskrifter meddelas (51 §), se bilaga 3. Missköter sig vederbörande under permissionen kan återhämtande ske (52 §). Beslut fattas i samtliga fall av anstaltens styrelse som dock i viss omfattning kan delegera sin beslutanderätt till föreståndaren för anstalten (49, 52 och 53 §§). Utskrivning före vårdtidens utgång beslutas av anstaltens styrelse eller av socialstyrelsen (53 §), som även skall underställas anstaltsstyrelses beslut om förlängning av vårdtid (45 §). Rörande tillfällig permission (högst sju dagar i följd) beslutar anstaltens föreståndare (49 §). En person som utskrivits från vårdanstalt kan inom viss tid efter beslut av länsrätten SOU 1972:73

bli föremål för återintagning (55 §). Förutsättningarna härför är i huvudsak fortsatt alkoholmissbruk och att vederbörande undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter. Beslutet får gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger laga kraft, om länsrätten ej förordnar annat (55 § tredje stycket jämfört med 33 §). Enligt 56 § har polismyndighet att på begäran lämna handräckning för återhämtande till allmän vårdanstalt av tvångsvis intagen som avvikit därifrån. Härav framgår alltså att det föreligger en rätt att kvarhålla den intagne. NvL innehåller i 58 § bestämmelser om frivillig vård på allmän vårdanstalt. Härom stadgas bl. a. att den som vill ingå frivilligt skall ansöka härom och skriftligen förbinda sig att kvarstanna under viss tid, som bedömes erforderlig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader. Han får då kvarhållas under den tid som angivits. Om den intagne inte längre vidhåller sitt samtycke och sålunda kvarhålls mot sin vilja, torde ett frihetsberövande få anses föreligga. Detta kommer rent rättsligt till uttryck genom att han vägras permission eller utskrivning enligt i stort sett de regler som ovan angivits. Vad 56 § innehåller om polishandräckning äger tillämpning även i detta fall. Tillfälligt omhändertagande kan enligt NvL förekomma i tre olika fall. Förutsättningarna i det första fallet är (21 § 1 mom. första stycket) att sannolika skäl talar dels för att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk och dels för att någon av följande båda indikationer föreligger: a) Vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Faran är så överhängande att länsrättens beslut om tvångsintagning inte utan våda kan avvaktas. b) Vederbörande för ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig och kommer att avvika från orten innan länsrätten prövat ansökan om tvångsintagning. 87

Föreligger de angivna förutsättningarna ställighet av beslutad tvångsintagning. Detskall polismyndigheten ofördröjligen om- samma synes gälla om länsrätten meddelat händerta vederbörande tillfälligt på lämpligt lydnadsföreskrifter. sätt. Vad slutligen beträffar rätten att överklaI det andra fallet (21 § 1 mom. andra ga polismyndighets beslut om omhänderstycket) förutsätts likaledes sannolika skäl tagande enligt 21 § 1 mom. synes rättsläget för att vederbörande är hemfallen åt alkohol- något oklart. Chefen för inrikesdepartemenmissbruk. Emellertid skall även föreligga tet anförde under förarbetena (prop. sannolika skäl för att vederbörande på grund 1954:159 s. 196) att den ovannämnda regeln i av oförmåga att ta vård om sig själv är i 26 § om skyldighet för länsstyrelse (numera trängande behov av omedelbar vård. Polis- länsrätt) att utan uppskov pröva om vedermyndigheten är då berättigad att tillfälligt börande fortfarande skall vara omhänderomhänderta vederbörande. Kravet på poli- tagen tillkommit för att alkoholmissbrukasens handlande är emellertid svagare i detta ren inte någon längre tid skulle nödgas hos polismyndigheten avvakta länsstyrelsens befall. 1 båda dessa fall skall ansökan om tvångs- slut om ev. tvångsintagning. Klackenberg intagning göras inom viss kort tid, om så ej (Lagen om nykterhetsvård med kommentaredan skett (21 § 2 mom.). Det åligger där- rer, 1967, s. 204 f) uttalar kategoriskt att efter länsrätten att, sedan ansökan om beslut om omhändertagande enligt 21 § inte tvångsintagning inkommit, utan uppskov kan överklagas, dock utan att ange något pröva om vederbörande fortfarande skall stöd härför, men att besvärsrätt däremot föreligger beträffande länsstyrelsens (numera vara omhändertagen (26 §). Det tredje fallet (25 §) är avsett att kunna länsrättens) beslut jämlikt 26 § om fortsatt tillämpas i samband med att ett ärende om omhändertagande. Avsikten har sannolikt tvångsintagning är föremål för behandling också varit att talan inte skall kunna fullvid länsrätten. Framgår därvid av tillgängliga följas mot polismyndighetens beslut. NvL handlingar att förutsättningarna för ett till- innehåller emellertid inte någon bestämmelse fälligt omhändertagande enligt 21 § 1 mom. som sätter rätten att fullfölja talan mot (de båda nyssnämnda fallen) är för handen, polismyndighets beslut ur kraft (jfr 100 § kan länsrätten förordna härom innan hand- PI i förening med lagen om vad som avses läggningen av ärendet i övrigt slutförts. Detta med polismyndighet). Formellt synes en fullinnebär att vederbörande i avbidan på slut- följdsrätt därför kunna grundas på stadganligt beslut i ärendet tills vidare tas in på det i 100 § PI. Länsstyrelsens beslut i ämnet allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare torde omfattas av klagoförbudet i 61 § tredeller, om plats inte kan ordnas, tas om hand je stycket NvL. och vårdas på annat lämpligt sätt. Mot de beslut som berörts i det föregående kan talan fullföljas i viss utsträckning 5.7.3 Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (59-62 §§). NN:s beslut om meddelande av lydnadsföreskrift samt om förverkande av Genom AsocL öppnas möjligheter att förmå anstånd med verkställighet överklagas hos vissa asociala personer att försörja sig på länsrätten. Beslut av anstaltsstyrelse eller hederligt sätt och i övrigt föra en från social föreståndare överklagas hos socialstyrelsen. synpunkt godtagbar tillvaro. Personer som Vägran att medge tillfällig permission anses vägrar att ställa sig till efterrättelse lagens dock ej kunna överklagas (se RÅ 1962 S minimikrav för en socialt acceptabel livs135). Mot beslut av länsrätt och socialstyrel- föring kan genom beslut av domstol intas i sen fullföljs talan i kammarrätt. Talan kan arbetsanstalt på obestämd tid, dock högst dock inte föras mot beslut som innebär två år. I anslutning härtill har även öppnats avslag på begäran om anstånd med verk- möjlighet till vissa andra, mera kortvariga 88

SOU 1972:73

och omhändertagande kan verkställas utan frihetsberövanden av tillfällig natur. För intagning i arbetsanstalt krävs till en hinder av att det inte vunnit laga kraft (22 början att personen i fråga fyllt tjugo år. och24§§). Den som intagits i arbetsanstalt får kvarVidare krävs att han underlåter att efter förmåga försöka försörja sig hederligt samt hållas under en tid av högst två år (14 §). att han för ett sådant asocialt liv att uppen- Beslut om utskrivning fattas av övervakningsbar fara föreligger för allmän ordning eller nämnden (14 §). Villkorlig utskrivning säkerhet (1 §). Det skall slutligen vara med en prövotid av två år och med övervakuppenbart att han inte genom hjälpåtgärder ning - skall meddelas när det finns anledeller andra mindre ingripande åtgärder kan ning att anta att vederbörande efter utskrivförmås till en livsföring som inte är farlig för ning kommer att föra ett sådant liv att fara allmän ordning och säkerhet (3 § första styc- inte föreligger för allmän ordning och säkerket). Intagning kan dock aldrig bli aktuell het (15 §). Beslutet kan förknippas med om vederbörande befinnes vara i behov av föreskrifter (16 § tredje stycket), se bilaga 3. viss vård (psykiatrisk vård, nykterhetsvård Nämnden kan, om skäl därtill finns, besluta etc), om han nyligen dömts för viss krimi- om förlängning av prövotiden eller om åternalitet eller omhändertagits för samhällsvård intagning (17 §). Uppkommer fråga härom, eller om han kan avvisas, förpassas, förvisas kan nämnden förordna om omhändertaganeller utvisas ur riket (3 § andra stycket). de i avbidan på vidare beslut i saken (17 §). Domstols dom rörande intagning föregås Äterintagning kan sedermera följas av ny av ett förfarande, som i stort sett följer villkorlig utskrivning. Slutlig utskrivning mönstret från grövre brottmål (4 §). För- skall äga rum beträffande villkorligt utskriundersökning äger rum (5 §) och i anslutning ven sist när prövotiden utgår och beträffande därtill kan anhållande ske om vederbörande intagen senast vid kvarhållningstidens slut är skäligen misstänkt att föra ett sådant liv (19 §). som ovan angivits (6 § första stycket). GriDomstols dom och beslut enligt AsocL pande kan dock inte ske utan föregående kan överklagas i vanlig ordning. Beslut röranbeslut av anhällningsmyndighet. Föreligger de omhändertagande kan dock inte fullföljas sannolika skäl för att vederbörande får intas från hovrätt. Även övervakningsnämnds bei arbetsanstalt och kan det skäligen befaras slut kan bli föremål för fullföljd. Beslut om att han avviker, eljest håller sig undan eller föreskrift enligt 10 § och omhändertagande försvårar utredningen, kan häktning äga rum enligt 12 § överklagas sålunda i hovrätt me(6 § andra stycket). Rättens dom på intag- dan talan mot beslut angående utskrivning, ning kan verkställas utan hinder av att den föreskrift enligt 16 §, förlängning av prövointe äger laga kraft (22 §). tid för villkorligt utskriven, äterintagning, Om visst skäl därtill föreligger kan rätten omhändertagande enligt 17 § och slutlig utförordna om villkorligt anstånd med verk- skrivning anhängiggörs hos kriminalvårdsställighet av dom under viss prövotid (8 §). I nämnden. Talan mot hovrättens och krimianslutning därtill kan meddelas vissa före- nalvård snämndens beslut kan inte föras (24 skrifter (10 §), se bilaga 3. Skulle vissa änd- och25§§). rade förhållanden inträda, kan före prövotidens utgång anståndet förklaras förverkat av rätten (12 §). Uppkommer fråga om så- 5.8 Sjukvårdslagstiftningen m. m. dant förverkande, kan omhändertagande av vederbörande ske, om detta anses motiverat 5.8.1 Lagen om beredande av sluten av omständigheterna (12 § andra stycket). psykiatrisk vård i vissa fall Sådant omhändertagande sker i normalfallet Enligt LSPV får den som lider av. psykisk högst en vecka och beslutas av rätten eller sjukdom beredas sluten psykiatrisk vård obeövervakningsnämnd. Beslut om förverkande roende av eget samtycke. Intagning på sjukSOU 1972:73

hus med stöd av lagen äger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB (3 §). Bestämmelserna rörande ansökningsförfarandet och det vårdintyg som erfordras i detta sammanhang är både utförliga och detaljerade, allt uppenbarligen i syfte att minska riskerna för misstag och tillgodose behovet av en allsidig prövning av flera specialister på psykiatriska sjukdomar (4-8 §§). Beslut om intagning meddelas av överläkaren på sjukhuset (8 § andra stycket, jfr 1 § sista stycket). Överläkarens beslut grundas väsentligen på vad handlingarna innehåller. Det åligger honom emellertid att snarast efter intagningen själv undersöka patienten och på grundval härav pröva om vårdförutsättningama är för handen. Visar sig så vara förhållandet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. I motsatt fall skall han omedelbart skriva ut honom (9 §). För tvångsintagning enligt LSPV förutsätts (1 §) att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad samt därutöver att vederbörande till följd av sjukdomen antingen 1 dels uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård och dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vård eller avsevärt försämrat utan vård; eller 2 är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa för eget liv; eller 3 är ur stånd att ta vård om sig själv; eller 4 har ett för andra grovt störande levnadssätt; eller 5 är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som inte avses under 2. Intagning enligt 5 får endast ske efter domstols förordnande (3 §). Den som är intagen på sjukhus med stöd av förevarande lag får hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda 90

honom själv eller omgivningen (13 §). Överläkaren - i vissa fall utskrivningsnämnden — kan emellertid medge den intagne rätt att viss tid vistas utom sjukhusområdet, t. ex. för att arbeta eller besöka hemmet. Tillståndet kan förknippas med särskilda föreskrifter, se bilaga 3. Meddelat tillstånd kan återkallas av överläkaren (14 §). Utskrivning skall äga rum så snart förutsättningarna för beredande av vård inte längre föreligger. Frågan härom skall prövas fortlöpande (16 §). Även försöksutskrivning kan förekomma (19 §). I anslutning därtill kan meddelas särskilda föreskrifter, se bilaga 3. Om utskrivning och försöksutskrivning jämte eventuella föreskrifter beslutar överläkaren, i vissa fall utskrivningsnämnden (17 §). Försöksutskriven kan bli återintagen om förhållandena påkallar det (20 §). Beslut härom meddelas av överläkaren. Tillfälligt omhändertagande kan företas av polismyndighet (7 §). Förutsättningarna härför är att det föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Omhändertagandet skall, om vederbörande inte omedelbart friges, följas av åtgärder för hans intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Mot överläkares beslut enligt denna lag kan i samtliga ovan berörda fall utom i fråga om föreskrifter enligt 14 § talan fullföljas hos utskrivningsnämnden (21 §). Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psykiatriska nämnden (22 §). Talan kan dock inte föras mot beslut rörande tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Inte heller synes talan kunna föras mot beslut, varigenom utskrivningsnämnden ogillat besvär över läkares beslut att återinta patient under utskrivning på försök.1 Mot 1 I det betänkande som låg till grund för LSPV (SOU 1964:40) föreslog sinnessjuklagstiftningskommittén att den lokala nämndens avgörande skulle kunna överklagas efter i princip samma grunder som föreslagits beträffande klagan över läkares beslut. Chefen för socialdepartementet (prop. 1966:53 s. 204 ff) anslöt sig därefter till kommittéförslaget i denna del. Nägon besvärsrätt över beslut om återintagning har emellertid inte skrivits in i 22 §.

SOU 1972:73

psykiatriska nämndens beslut får talan inte föras (23 §). Beslut som meddelats enligt denna lag länder som regel omedelbart till efterrättelse (27 §). Beträffande polismyndighets beslut om tillfälligt omhändertagande finns inga besvärsbestämmelser i LSPV. Besvärsrätt synes i denna del kunna grundas på 100 § PI i förening med lagen om vad som avses med polismyndighet (länsstyrelse, Kungl. Maj:t). Det bör i detta sammanhang nämnas att åklagare i vissa fall kan enligt 20 kap. 7 § 4 RB besluta att inte tala å brott som uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB (sinnessjukdom m.m.), om sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl. Slutligen kan framhållas att lagen avser intagning oberoende av samtycke. Fri intagning på sjukhus av psykiskt sjuka sker enligt sjukvårdslagen. Sådan intagning är i princip grundad på den sjukes eget samtycke. Härmed jämställs att den sjuke inte uttryckligen motsätter sig intagning. Skulle hans inställning sedermera bli att han motsätter sig fortsatt vård, finns ingen rätt att kvarhålla honom. I stället kan genom förfarande enligt den nu ifrågavarande lagen en intagning oberoende av samtycke komma till stånd, alltså ett frihetsberövande (prop. 1966:53 s. 153 ff, jfr prop. 1967:142 s. 218 ff, 224). 5.8.2 Lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Särskolplikt åligger i viss utsträckning psykiskt utvecklingsstörd (24 §). Om det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande är påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall bo i sådant hem (28 §). Beslut härom meddelas av vederbörande särskolchef eller beslutsnämnd, i vissa fall av särskolans rektor (27 och 32 §§). Under SOU 1972:73

förarbetena framhölls av chefen för socialdepartementet (prop. 1967:142 s. 225) att det inte torde vara möjligt att dra en klar gräns mellan BvN:s kompetensområde när det gällde ingripande enligt BvL och inskrivningsmyndighetens i fråga om placering av särskolelev utanför det egna hemmet. Man.borde emellertid undvika att snävt begränsa inskrivningsmyndighetens kompetensområde. Syftet med dess åtgärder i fråga om en elevs boen de förhållanden borde dock vara att trygga hans skolgång. BvN befriades inte från sin skyldighet att ingripa till skydd för barnet enligt BvL. Elev i särskola får utskrivas på försök för prövning av om han kan tillgodogöra sig undervisningen inom det allmänna skolväsendet eller om eljest särskilda skäl föreligger (30 § första stycket). I anslutning därtill kan han åläggas att iaktta särskilda föreskrifter, se bilaga 3. Beslut om försöksutskrivning m.m. meddelas av särskolans rektor. I vissa fall tillkommer beslutanderätten dock beslutsnämnden (32 §). Den som är psykiskt utvecklingsstörd och fylld 15 år kan enligt 35 § omsorgslagen beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, oberoende av eget samtycke. Som förutsättning härför har uppställts att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad samt att vederbörande till följd av utvecklingsstörningen antingen 1 är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa eller för eget liv; eller 2 är ur stånd att ta vård om sig själv; eller 3 är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad; eller 4 har ett för andra grovt störande levnadssätt; eller 5 är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som ej avses under 1. Vård enligt 5 får beredas endast i specialsjukhus. Beslut om inskrivning meddelas enligt 36 § av vårdchefen vid landstingets styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, när det är fråga om någon som skall tas in på 91

vårdhem. I fråga om den som skall tas in på utom sjukhusets eller vårdhemmets område specialsjukhus meddelas motsvarande beslut saknas i huvudsak lagregler. Under lagstiftav överläkaren vid sjukhuset. Sker inskriv- ningsarbetet framhölls som skäl härtill (prop. ning med stöd av 35 § (tvångsinskrivning) 1967:142 s. 154) att det låg i sakens natur meddelas beslut dock oftast av landstingets att överläkare resp. vårdhemsföreståndare beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, hade rätt att besluta rörande sådana frågor vars beslut i saken enligt 48 § omedelbart även utan uttryckligt lagstöd.1 I vissa fall länder till efterrättelse. Kan nämndens pröv- (närmast beträffande patient som av domstol ning inte avvaktas utan fara eller allvarlig överlämnats för vård m. fl.) har emellertid olägenhet, får dock nämndens ordförande uppdragits åt beslutsnämnden att pröva fråenligt 23 § meddela erforderligt beslut. Vård gor av detta slag. Förutsättning för permisoberoende av samtycke kan även anordnas sion är (43 §) att patientens vistelse utom med stöd av domstols förordnande enligt sjukhusområdet inte medför fara för annans 31 kap. 3 § BrB. Den omständighet som ovan personliga säkerhet eller patientens eget liv. angivits under 5 kan föranleda vård endast Permission kan förbindas med särskilda föremed stöd av sådant förordnande. Har någon skrifter, se bilaga 3. Beviljas sådan permisgenom lagakraftvunnen dom överlämnats till sion, kan denna återkallas av överläkaren om vård i specialsjukhus, åligger det enligt 37 § förhållandena påkallar det. socialstyrelsen att föranstalta om att han Beslut som ovan nämnts överklagas utan dröjsmål skrivs in i sådant sjukhus. utan i fall då socialstyrelsen föranstaltat om Den som inskrivits i vårdhem eller special- intagning enligt 37 §, ordförande i beslutssjukhus enligt 35 § skall ofördröjligen skrivas nämnd meddelat beslut med stöd av 23 § ut slutligt, om förutsättningar för vård enligt eller särskilda föreskrifter meddelats i samnämnda paragraf inte längre finns (40 §). band med permission - enligt 44 § hos Försöksutskrivning får dessförinnan ske om psykiatriska nämnden, mot vars beslut talan särskilda skäl föreligger och det inte medför enligt 45 § inte får föras. fara för annans personliga säkerhet eller veI detta sammanhang bör även nämnas att derbörandes eget liv (39 §). Denna utskriv- åklagare i vissa fall kan enligt 20 kap. 7 § 4 ning kan förenas med särskilda föreskrifter, RB besluta att inte tala å brott som uppense bilaga 3, samt tillsyn. Om förhållandena barligen begåtts under inflytande av sådan påkallar det, kan återintagning ske. Sådant själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § beslut länder omedelbart till efterrättelse. En BrB (sinnessjukdom m. m.), om vård i vårdrätt att kvarhålla den som inskrivits tvångsvis hem eller specialsjukhus för psykiskt utvecktorde få anses följa av utskrivningsbestäm- lingsstörda kommer till stånd utan lagföring melserna (prop. 1967:142 s. 151). och åtal inte är påkallat av särskilda skäl. Beslut om utskrivning från vårdhem och Slutligen kan anmärkas att 34 § reglerar därmed sammanhängande frågor prövas en- vård i vårdhem eller specialsjukhus efter ligt 41 § av vårdchefen eller, i fråga om samtycke, fri intagning. Samtycket ges av intagen i specialvårdhem, av föreståndaren vederbörande själv om han är myndig, eljest för hemmet. I vissa fall, dock aldrig i fråga av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den om återintagning, görs prövningen i stället av som fyllt 15 år och nått sådan mognad att beslutsnämnden, vars beslut i saken enligt hans vilja bör beaktas får dock beredas vård 48 § omedelbart länder till efterrättelse. - I endast efter eget samtycke. Vad som sagts fråga om intagen i specialsjukhus prövas om samtycke till intagning gäller på motsvamotsvarande frågor enligt 42 § av överläka- rande sätt begäran om utskrivning (38 §). ren vid sjukhuset eller, i motsvarande ut- Den fria intagningsformen kommer till ansträckning som nyss sagts, av beslutsnämn- vändning även när någon är omhändertagen den. 1 Observera emellertid att en uttrycklig fullRörande rätten att på egen hand vistas följd srätt intagits i 44 §. 92

SOU 1972:73

för samhällsvård. Något samtycke erfordras då ej för intagning, och utskrivning behöver ej ske på begäran, så länge omhändertagandet för samhällsvård består. Framhållas må att omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § BvL i princip fordrar eget samtycke av den som fyllt 15 år (prop. 1967:142 s. 218 ff, 224).

5.8.4 Smittskyddslagstiftningen Sm ittskyddsUge, i

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller, utan att vara sjuk, för smitta av sådan sjukdom är skyldig att medverka till erforderlig läkarundersökning (6 §). Beslut härom meddelas av vissa läkare och kan inte överklagas. Han är även skyldig att låta sig intas på sjukhus, om han med hänsyn till faran för 5.8.3 Lagen om rättspsykiatrisk undersök- smittans spridning inte kan behandlas i öpning i brottmål pen vård (7 §). Detsamma gäller den som I brottmål har möjlighet tillagts rätten att misstänks lida av allmänfarlig sjukdom eller besluta om undersökning av den misstänktes föra smitta därav. Intagningsbeslut kan vid sinnesbeskaffenhet (1 §). Förutsättning här- behov verkställas genom polisens försorg för är dock att den misstänkte erkänt gär- (25 §). Person som behandlas i öppen vård ningen eller övertygande bevisning förebragts kan bli föremål för isohring och inskränkatt han begått den samt att undersökningen ning i sin verksamhet (7 §). Beslut snligt 7 § kan antas få betydelse för bestämmande av meddelas av vissa läkare men skall på begäbrottspåföljd eller i annat hänseende för ran underställas hälsovårdsnämnden. Nämnmålets avgörande. Finner rätten att svårare den får också självmant pröva läkarens bestraff än böter inte bör följa på brottet, slut. Har någon enligt vad nyss sagts intagits på krävs dock särskilda skäl för ett beslut om sjukhus, är han skyldig att stanna kvar och undersökning (2 §). Den som är på fri fot och skall undergå underkasta sig nödvändig vård till dess han rättspsykiatrisk undersökning är skyldig att kan överföras i öppen vård (8 §). Detsamma inställa sig på tid och plats som undersök- gäller intagen person som eljest kan misstänningsläkaren bestämmer. Undersökningen kas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra skall dock om möjligt bedrivas på sådant sätt smitta därav. Polisen kan vid behov lämna att den misstänkte inte hindras i sin förvärvs- handräckning om intagen avviker från sjukverksamhet eller åsamkas annan allvarlig olä- huset (25 §). Beslut om utskrivning meddegenhet (8 §). Underlåter han att inställa sig las sedan av överläkare eller motsvarande. till undersökningen eller föreligger annat skäl Vägrar denne utskrivning, kan talan fullföljas att anta att han inte kommer att medverka hos länsstyrelsen (21 §). Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts till denna frivilligt, kan rätten enligt 9 § bemyndigande, länsstyrelsen kan vidare förbesluta om tvångsintagning av honom pä viss ordna om isolering av befolkningen inom klinik. Han får sedan hindras att lämna visst område och därmed jämförbar åtgärd kliniken och i övrigt underkastas det tvång om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för som är nödvändigt med hänsyn till ändamåatt hindra utbredningen av allmänfarlig sjuklet med intagningen eller för att skydda dom (11 §). Ett sådant förordnande innebär honom själv eller omgivningen. Tvångsintagning kan vara högst sex veckor. Rättens frihetsinskränkande åtgärder som riktar sig beslut omfattar dock högst tre veckor i även mot personer som varken är sjuka, misstänkt sjuka, smittbärande eller misstänkt taget. Rättens beslut om tvångsintagning kan smittbärande (prop. 1968:36 s. 100). Beslut överklagas i vanlig ordning. Det länder till av länsstyrelsen kan överklagas hos Kungl. efterrättelse omedelbart endast om det inne- Maj:t(33 §). Föreligger grundad anledning att anta att fattar förordnande om fortsatt intagning någon skall sprida smittan av venerisk sjuk(11 §)• SOU 1972:73

dom, kan han anmanas att låta sig intas på Lagen om ersättning åt smittbärare sjukhus (13 §). Efterföljs inte anmaningen, Med smittbärare förstås enligt 1 § denna lag kan länsstyrelsen, i vissa fall länsläkaren, den som, utan att till följd därav ha förlorat besluta att han skall tvångsintagas på sjukhus sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam (14 §). Sådant beslut kan även meddelas sjukdom eller eljest är smittförande samt den utan föregående anmaning, om det skäligen som misstänks föra smitta. Lagen skiljer kan antas att anmaningen inte skulle eftermellan tillfälliga smittbärare (föremål för följas. Beslut av länsläkare skall omedelbart ingripande högst 90 dagar) och kroniska underställas länsstyrelsens prövning. Om det smittbärare. Ersättning utgår enligt denna lag behövs för verkställighet av beslutet, skall om smittbärare på grund av myndighets inpolisen lämna erforderlig handräckning gripande enligt bestämmelserna i smitt(25 §). - Har veneriskt sjuk person uppgivit skyddslagen om allmänfarliga sjukdomar,1 sig ha varit i sådan förbindelse med annan livsmedelslagen2 eller i anslutning därtill person att smitta kunnat överföras till denmeddelade föreskrifter varit underkastad obne, kan denne bli föremål för samma åtgärservation, isolering eller annan inskränkning i der som den förstnämnde (15 §). — Den som arbete, som han eljest får ta befattning med. för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är Motivet för ingripandet skall vara att föreskyldig att stanna kvar och underkasta sig komma att smitta sprids. Under bestämmelnödvändig vård till dess det inte längre finns sen faller inte personer, som utan att vara grundad anledning att befara att han skall sjuka, misstänkt sjuka, smittbärare eller misssprida smitta (16 §). Avviker han, kan politänkt smittförande isolerats enligt 11 § sen vid behov lämna erforderlig handräcksmittskyddslagen. Dessa synes emellertid i ning (25 §). Beslut om utskrivning meddelas viss omfattning kunna medges ersättning ensedan av överläkare eller motsvarande. Vägligt 5 § KK om ersättning av statsmedel i rar denne utskrivning, kan talan fullföljas vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens inhos länsstyrelsen (21 §). tresse. Vad som i 20 § föreskrivs om åtgärder Tillfällig smittbärare ersätts enligt 2 § för med anledning av annan smittsam sjukdom inkomstbortfall och nödvändiga resor. Erlärer sakna aktualitet i nu förevarande samsättningen följer i stora drag de beräkningsmanhang. Det kan förtjäna understrykas att den i 8 och 16 §§ stadgade kvarhållningsrätten gäller 1 Paragrafen innehöll ursprungligen i denna del även frivilligt intagna (prop. 1968:36 s. 97 ff, en hänvisning till ingripanden enligt epidemilagen. När epidemilagcn ersattes av smittskyddslagen un106). Vidare kan det vara av intresse att det till derlät man att samtidigt ändra nu förevarande ersättningslag. Senare föreslogs emellertid i prop. lagrådet remitterade lagförslaget saknade be- 1971:63 att ersättningslagens hänvisning till "epistämmelser om kvarhållningsrätt, och att de- demilagen" skulle bytas ut mot en hänvisning till "smittskyddslagen". Jordbruksutskottet framhöll partementschefen uttalade att den föreslagna dock (JoU 1971:66) att bestämmelserna i epidemilagstiftningen inte gav någon rätt att tvångs- lagen motsvaras endast av smittskyddslagens bevis kvarhålla en patient (s. 68). Bestämmel- stämmelser om allmänfarliga sjukdomar samt att hänvisning till epidemilagcn därserna tillkom i stället på hemställan av lagrå- ersättningslagens för borde ersättas med en hänvisning uteslutande det (s. 97 f, 106). till smittskyddslagens bestämmelser om allmänfarHälsovårdsnämnds beslut kan alltid över- liga sjukdomar. Påpekandet ledde till en justering i lagförslaget. Ersättning kan därför inte erhållas klagas hos länsstyrelsen (33 §). Talan mot enligt nu förevarande ersättningslag för ingripanden länsstyrelsens beslut förs - utom i fall som på grund av veneriska sjukdomar eller övriga smittsärskilt angivits ovan - hos kammarrätt samma sjukdomar. 2 Livsmedelslagen innehåller inga regler om fri(33 §). Dennas beslut kan sedan i vanlig hetsberövande. Däremot kan enligt 25 § jämförd ordning överklagas i regeringsrätten. med 21 § personal under vissa förhållanden förbjudas delta i hantering av livsmedel.

94 SOU 1972:73

grunder som finns angivna beträffande sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring. - Det ankommer på allmän försäkringskassa att besluta om ersättningen. Kronisk smittbärare som till följd av ingripande av ovan angivet slag tillfogats inkomstbortfall eller annan förlust kan få ersättning med belopp, som bestäms efter en skälighetsprövning i varje särskilt fall. Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen. Beslutet kan överklagas i kammarrätt, se 1 § 4 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. — I statsverkspropositionen år 1965 (bil. 7 s. 377; se även prop. 1968:36 s. 105) uttalades att en (kronisk) smittbärare normalt bör få ersättning, motsvarande sjukpenningen, för hela den tid han varit förlustig sin arbetsförtjänst. Det ansågs att reduktion i regel inte bör äga rum förrän efter ett år. Anmärkas må att ersättning enligt lagen är fri från skatt. 5.8.5 Epizootilagen

Efter viss tids isolering brukar även andra lättnader i isoleringen tillåtas. En viss inskränkning i den enskildes rörelsefrihet lär dock isoleringen alltid medföra (SOU 1960:19 s. 329 f). Regler om fullföljdsrätt saknas i lagen. Enligt 9 § tillkommer högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom lantbruksstyrelsen samt åligger det länsstyrelsen att vaka över att lagen och bestämmelser som meddelats enligt denna noggrant tillämpas. Mot länsstyrelsens och lantbruksstyrelsens beslut i särskilt fall förs talan hos kammarrätt (se 2 § länsstyrelseinstruktionen, 1 § instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, 18 § allmänna verksstadgan och 1 § 9 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål). Enligt 8 § skall ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust som föranletts av stadgande i lagen utgå jämlikt föreskrifter som Kungl. Maj:t utfärdar. Sådana föreskrifter har utfärdats genom epizootikungörelsen. Stadgandet i dennas 9 § 8-11 mom. avser ersättning åt den som lider skada genom isolering eller annan dylik åtgärd.

Lagen äger tillämpning på vissa djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. Om sjukdom förekommer eller misstankes förekomma på ett ställe, kan veterinär förklara detta 5.8.6 Lagen om behörighet att utöva ställe spärrat och därvid bl. a. anbefalla isoleläkaryrket ring. Detsamma gäller annat ställe när det förekommit sådan beröring att fara för smit- Om legitimerad läkare på grund av sinnestas överförande föreligger (3 § 2 mom.). sjukdom eller annan rubbning av själsverkInträffar sjukdom inom ett län eller är det samheten blir ur stånd att nöjaktigt utöva skälig anledning till antagande att sjukdom läkaryrket, skall socialstyrelsen enligt 5 § finns inom länet, kan länsstyrelsen ingripa. ofördröjligen återkalla hans legitimation, om Länsstyrelsen kan förklara ställe, där sjuk- inte särskilda skäl föranleder annat. Föreligdomen inträffat eller misstankes finnas, jäm- ger grundad anledning till antagande att läkate omkringliggande område smittat eller res legitimation bör återkallas på denna misstänkt för smitta. I samband därmed kan grund kan styrelsen förordna att han skall då länsstyrelsen bl. a. anbefalla isolering av undergå läkarundersökning i den utsträckdet smittade eller för smitta misstänkta stäl- ning som erfordras för att hans förmåga att let eller området (4 § 1 mom.). utöva läkaryrket skall kunna bedömas. VägIsolering av en gård anses innebära att rar han därvid att inställa sig till undersökingen av gårdens folk får lämna gården utan ning, skall enligt tredje stycket samma paratillstånd. Den som har sitt arbete utom graf polismyndighet på styrelsens begäran gården och kan bo på annat håll brukar man lämna erforderlig handräckning. - Enligt 5 § tillåta att lämna gården efter smittrening. fjärde stycket skall 15, 17 och 18 §§ FvL SOU 1972:73

tillämpas på bl. a. beslut om läkarundersökning. Härav följer bl. a. skyldighet att motivera beslutet. Talan mot socialstyrelsens beslut förs hos kammarrätt genom besvär (12 §). 5.8.7 Lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket Lagen innehåller i 6 och 13 §§ bestämmelser som i alla avseenden motsvarar dem i 5 och 12 §§ lagen om behörighet att utöva läkaryrket. 5.8.8 Lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. Lagen innehåller i 5 § bestämmelser som i stort sett motsvarar dem i 5 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket. Bestämmelserna är olika endast i det avseendet att beslut om läkarundersökning i nu förevarande fall meddelas av lantbruksstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen samt att begäran om eventuell polishandräckning skall framställas av lantbruksstyrelsen. Vidare saknas föreskrift om att reglerna i 15, 17 och 18 §§ FvL är tillämpliga. Talan mot lantbruksstyrelsens beslut förs hos kammarrätt genom besvär (13 §). 5.8.9 Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Om det från atomreaktor eller annan atomanläggning inom riket sprids ut radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder är påkallade för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtas (1 §). I fråga om område som kan antas vara eller bli berört av utspridningen kan länsstyrelsen då, i den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt, bl. a. förelägga dem som uppehåller sig inom området att inte vistas utomhus eller att lämna området samt förbjuda tillträde till detta (5 §). Länsstyrelsens beslut överklagas hosKungl.Maj:t(12 §).

5.9 Trafiklagstiftningen 5.9.1 Sjömanslagen Lagen innehåller bestämmelser om tjänsteavtal för befälhavare och besättning samt om skeppstjänsten m. m. Befälhavaren har däri utrustats med vissa befogenheter att inskrida tvångsvis mot besättningen. Underlåter sjöman, som påmönstrats å fartyg, att i rätt tid tillträda tjänsten eller går han i land utan att vara berättigad därtill eller kommer han inte tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, är befälhavaren enligt 52 § berättigad att för hans inställande i tjänsten anlita vederbörande polismyndighet. Förutsättning härför är dock att fartyget eljest inte har tillräcklig besättning. Bestämmelserna gäller inte fartyg i inrikes fart. - Mot polismyndighetens beslut att verkställa begärd åtgärd torde talan kunna föras i länsstyrelsen, vars beslut överklagas hos kammarrätt (se 100 § PI och lagen om vad som avses med polismyndighet; jfr 1 § 14 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål). När det prövas erforderligt för att upprätthålla ordning och skick ombord får befälhavaren (i vissa fall annan) medelst tvång skaffa sig lydnad (60 §). Är fartyget "statt i fara" eller utbryter myteri ombord eller eljest när nöden kräver får han bruka varje medel som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller återställa ordningen. I detta läge är envar av besättningen skyldig att utan särskild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Skadas den som vägrade lyda är gärningsmannen saklös, om han inte brukat större våld än nöden kräver. — Åtgärder som befälhavaren sålunda är berättigad vidtaga torde även kunna innefatta ett moment av frihetsberövande, låt vara kortvarigt. — Huruvida paragrafen gäller även i förhållande till passagerare kan vara ovisst (prop. 1957:69 s. 244). Begår någon av besättningen, när fartyget inte befinner sig i svensk hamn, brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren enligt 61 § andra stycket skyldig att se till att den brottslige inte lämnar fartyget. Om det befinns nödvändigt får befälhavaren för sådant ändamål hålla SOU 1972:73

honom i fängsligt förvar ombord till dess han kan överlämnas till svensk konsul eller polismyndighet här i riket. Någon fullföljdsrätt finns inte mot befälhavares beslut att beröva någon friheten enligt 60 eller 61 §. Däremot stadgas i 74 § straff för befälhavare som missbrukar sin tvångsrätt eller sin rätt att ta någon i förvar. 5.9.2 Luftfartslagen Lagen innehåller i 5 kap. 4 § bestämmelser som delvis utformats med 60 § sjömanslagen som förebild. När det påkallas av hänsyn till luftfartygets säkerhet m.m. eller för upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord äger befälhavaren bruka det våld och vidta de åtgärder i övrigt som kan anses försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Envar av besättningen är skyldig att utan särskild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Även passagerare kan i vissa fall vara berättigad att ingripa. — Angivna åtgärder kan innefatta ett mått av frihetsberövande; exempelvis kan någon ha gripits av sinnesförvirring och måste omhändertas (prop. 1957:69 s.246). - Paragrafen riktar sig även mot passagerare (a. a. s. 278). Stadgandet i 5 kap. 5 § andra stycket avser fall, då svårare brott förövats på luftfartyget. Befälhavaren skall då, så långt omständigheterna medger, sörja för att den brottslige inte avviker. För sådant ändamål äger befälhavaren — i vissa fall medlem av besättningen m. fl. - taga honom i förvar till dess han kan överlämnas till svensk polisman, eller, utom riket, till behörig utländsk myndighet eller till svensk konsul. Med samtycke från den omhändertagne kan denne i vissa fall hållas i förvar längre tid. Till skillnad mot sjömanslagen saknas här straffbestämmelser, riktade mot befälhavare som överskrider sina befogenheter.

(1 § KK 1941:836). Rörande utfärdande av pass m.m. gäller följande enligt passkungörelsen. Pass utfärdas av länsstyrelsen, i vissa fall av polismyndighet (1 §).* Ansökan om pass får inte bifallas, bl. a. om vederbörande är misstänkt eller efterlyst för brott eller det finns skälig anledning antaga att vederbörande står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver sådan verksamhet som är skadlig för svenska statsintressen (6 §). Sistnämnda båda omständigheter skall även föranleda att redan utfärdat pass återkallas (14 §). Återkallelse av gällande pass skall även ske i anledning av vissa brottspåföljder m. m. Länsstyrelses beslut överklagas hos Kungl. Maj :t (se 2 § länsstyrelseinstruktionen jämförd med 18 § allmänna verksstadgan). Beslut av polismyndighet överklagas hos länsstyrelsen (se 100 § PI jämförd med 1 § lagen om vad som avses med polismyndighet), vars beslut sedan överklagas enligt vad nyss sagts.

5.10 Passlagstiftningen Svensk medborgare är i allmänhet förhindrad att resa utrikes - frånsett till de nordiska länderna — o m han inte i n n e h a r giltigt pass SOU 1972:73 7

1 Pass kan även utfärdas av ministern för utrikes ärenden. Denne är dock inte bunden av samma regler som länsstyrelse och polismyndighet.

Vissa statistiska uppgifter

Försök har gjorts att kartlägga antalet årligen beslutade frihetsberövanden samt antalet beslut som möjligen kan antagas vara felaktiga. Som arbetshypotes har därvid - delvis i analogi med betraktelsesättet i 1945 års lag - utgåtts från att ett beslut kan antagas vara felaktigt om det senare ändras eller upphävs. Vidare har sökts att i viss omfattning kartlägga utdömda ersättningar enligt 1945 års lag för att få fram en ungefärlig bild av de ekonomiska verkningarna av ett oriktigt frihetsberövande. Undersökningarna har i första hand inriktats på en genomgång av tillgänglig officiell statistik. Vidare har gjorts förfrågningar hos landets samtliga allmänna underrätter, länsstyrelser och övervakningsnämnder jämte vissa andra myndigheter (nedan omnämnt som enkäten). De svar som erhållits under enkäten är bitvis oklara och på några punkter inkonsekventa och ofullständiga. Bristfälligheterna är dock inte allvarligare än att det redovisade resultatet kan i stort sett läggas till grund för utredningsarbetet. 6.1 Frihetsberövanden av kriminalvårdskaraktär Under denna rubrik redovisas alla typer av frihetsberövanden, bakom vilka ytterst ligger 98

en brottslig gärning, oavsett om frihetsberövandet är en säkerhetsåtgärd eller en direkt påföljd eller ingår som ett led i en pågående kriminalvård. 6.1.1 Häktning Materialet har i denna del hämtats från "Domstolarna 1968 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970", tabellerna 46, 47 och 49. Det täcker i stort sett åren 1967 och 1968. Uppgifter för senare år har inte gått att få fram denna väg på grund av de begränsningar i rättsstatistiken som föreskrivs i KK (1951:82).

Tilltalade, häktade och på fri fot försatta personer i brottmål, avgjorda i första instans åren 1967 och 1968

Totala antalet tilltalade därav häktade Häktade i % av antalet tilltalade Personer försatta på fri fot D:o i % av antalet häktade

56 040 6 598

54 095 7 342

11,8

13,6

1 312

1 515

19,9

20,6

SOU 1972:73

Häktade personer efter häktningstidens längd i de av de allmänna underrätterna avgjorda brottmålen åren 1967 och 1968 Procentuell fördelning

Antal personer 1967

1968 Tid mellan häktningsbeslut och talans väckande T. o. m. 3 dagar 4 - 7 dagar 8-14 dagar 15 dagar och däröver

292 1 075 2331 1 193

382 1 208 2 664 1 300

6,0 22,0 47,6 24,4

6,9 21,8 48,0 23,4

Tid mellan häktningsbeslut och försättande på fri fot a T. o.m. 7 dagar 8-14 dagar 1 5 - 3 0 dagar 31 dagar och däröver

166 350 591 205

192 438 661 224

12,6 26,7 45,0 15,6

12,7 28,9 43,6 14,8

Häri ingår även personer som häktats efter talans väckande.

Processtidens längd från talans väckande till 6.1.4 Översikt över utdömda påföljder målets avgörande i mål med häktade, avgjorVädjade brottmål, vari hovrätten åren da i första instans år 1968 1967-1969 ändrat underrättens dom till 6 017 Antal mål, totalt den tilltalades förmån Processtidens längd i månader, procenttal T. o. m. 1 månad 1-2 månader 2 - 3 månader 3 - 6 månader Över 6 månader

74,6 7,1 3,8 7,9 6,7

6.1.2 Tagande i förvar enligt 43 § instruktionen för utrikesrepresentationen Fråga härom uppkom under år 1969 i ett fall enligt vad UD meddelar som svar på enkäten. Något förvarstagande beslutades emellertid inte.

6.1.3 Tagande i fängsligt förvar enligt 61 § sjömanslagen Som svar på enkäten meddelar UD att man inte känner till några ingripanden av detta slag under år 1969.

SOU 1972:73

Materialet hämtat från "Domstolarna 1969 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1971", tab. 12, jfr även tab. 35. 1967

1969 Tilltalad som av underrätten sakfällts av hovrätten frikänd 166 Ådömt straff av hovrätten nedsatt 379

417 Brottmål, vari högsta domstolen år 1968 ändrat hovrättens dom Materialet hämtat från "Domstolarna 1968 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970", tab. 71. Uppgifter för senare år har inte gått att få fram denna väg på grund av de begränsningar i rättsstatistiken som föreskrivs i KK (1951:82). Antal överklagade mål Mål där hovrättens dom ändrats

764 44

Personer, vilka dömts för kriminalregisterbrott, efter påföljd Materialet hämtat ur "Kriminalstatistik 1969 (SOS). Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1971", tabellerna 3 och 11 jämte sammanfattningen. År

Fängelse 3

Ungdoms - Interfängelse nering

Villkorlig dom och skyddstillsyn c Totalt

1935-39^ 1940-448 1945-498 1950-548 1955-598 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

3 239 4 882 4 115 5 669 9615 10 546 11 047 11 711 11 149 12 094 9 945 10 703 11 430 11 811 11 562

62 264 197 155 252 328 385 469 435 466 555 503 521 501 448

30 59 152 253 328 382 432 462 546 477 624 600 691 741 723

2 065 3 811 3 921 5 082 5 685 7 248 7 676 7 869 7 524 8 148 8 071 9 966 11 298 12 151 12 297 f

Överlämnande till särskild vård Totalt d

BvL

NvL

Psykvård (Sluten) e

1 923 1 965

1 062 1 137

377 358

430 430

Därav med behandling i anstalt

818 679

a Före år 1965 ovillkorligt straffarbete eller fängelse b Före år 1965 förvaring och internering c Före år 1965 villkorlig dom (med resp. utan utsatt straff) d Här inräknas även överlämnande till öppen psykiatrisk vård e Sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda f Därav villkorlig dom 4 072, skyddstillsyn (BrB 33:2 ej tillämplig) 8 149 och skyddstillsyn (BrB 33:2 tillämplig) 76. 8 Genomsnitt per år.

6.1.5 Fängelse Uppgifterna avser åtgärder, som enligt enkätsvaren beslutats under år 1969 av kriminalvårdsnämnden i vad avser förlängning av verkställighetstid och av övervakningsnämnderna i vad avser villkorligt frigivna. Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 11 562 personer till fängelse under år 1969. Fråga om förlängning av verkställighet uppkom under året i ett fall. Någon förlängning beslutades därvid inte. Föreskrift enligt 26 kap. 15 § andra stycket brottsbalken1 om skyldighet att underkasta sig särskild vård eller behandling i sjukhus e.d. Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar

g0

Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

18 1

Beslut enligt 26 kap. 19 § brottsbalken om förverkande av villkorligt medgiven frihet Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet ändrats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

149 2 -

70 2

Tillfälligt omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken1 Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar

552 50

1 Häri inräknas även de fall då ingripandet företagits med stöd av 19 § nordiska verkställighetslagen. SOU 1972:73

Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

6.1.6 Frihetsberövande i samband med skyddstillsyn Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna och övervakningsnämnderna. Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 8 225 personer till skyddstillsyn under år 1969.

Tillfälligt omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken2 Antal beslut meddelade av domstol Antal beslut meddelade av övervakningsnämnd Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet ändrats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

1 492 76 1

396 1

6.1.7 Ungdomsfängelse Anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken Beslut om behandling Överklagade beslut Fall där överklagandet lett till att beslutet upphävts Fall där förordnande meddelats att beslutet skulle lända till omedelbar efterrättelse (28:3 2 st. BrB) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut c) av upphävda beslut

582 27 9

385 8 3

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § andra stycket jämfört med 28 kap. 7 § brottsbalken2 om skyldighet att underkista sig särskild värd eller behandling i sjukhus e. d. Avser endast föreskrifter, meddelade av övervakningsnämnd. Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

97 1 — 30

Undanröjande av skyddstillsyn och bestämmande av annan påföljd (28 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken) Avslagna framställningar om åtgärd Bifallna framställningar om åtgärd Överklagade beslut om frihetsberövande Fall där överklagandet lett till att beslutet upphävts Fall där förordnande meddelats att beslutet skulle lända till omedelbar efterrättelse (se 38:9 BrB) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut SOU 1972:73

5 80 9

37 Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna, ungdomsfängelsenämnden och övervakningsnämnderna. Som framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 448 personer till ungdomsfängelse under år 1969. Förordnande enligt 29 kap. I § tredje stycket brottsbalken att dom på ungdomsfängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft Förordnanden Fall där förordnandet överklagats Fall där överklagandet lett till att förordnandet upphävts

265 87

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § andra stycket jämfört med 29 kap. 7 § brottsbalken om skyldighet att underkasta sig särskild vård och behandling i sjukhus e. d. Antal beslut, meddelade av ungdomsfängelsenämnden Antal beslut, meddelade av övervakningsnämnd Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslut av övervakningsnämnd överklagats Fall där beslut av övervakningsnämnd länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB).

1 15 8

1 Enligt uppgifterna i SOS, se mom. 6.1.4 ovan, meddelades under året 679 beslut. 2 Häri inräknas även de fall då ingripandet företagits med stöd av 12 § nordiska verkställighetslagen.

Beslut om återintagning i anstalt enligt 29 kap. 9 § brottsbalken

Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

Fall där fråga om åtgärd väckts av övervakningsnämnd 15 Fall där beslut om återintagning meddelats av ungdomsfängelsenämnden 14 Fall där yttrande i åtalsfråga1 avgivits av ungdomsfängelsenämnden ca 290 Fall där beslut om återintagning meddelats i samband därmed 69 I övriga fall har åtal tillstyrkts.

Tillfälligt omhändertagande enligt 29 kap. 11 § brottsbalken

40 Beslut om återintagning i anstalt enligt 30 kap. 12 § brottsbalken Fall då fråga om åtgärd uppkommit i annan ordning än genom överklagande av övervakningsnämnds beslut enligt 30 kap. 14 § BrB (se nedan) Åtgärd ej beslutad Åtgärd beslutad

54 5 49

Tillfälligt omhändertagande enligt 30 kap. 14 § brottsbalken

Ungdomsfängelsnämnden upplyser att i förevarande fall utbildats den praxis att beslut om omhändertagande fattas av övervakningsnämnd. Elev som omhändertagits hörs först inför övervakningsnämnden, varefter denna i förekommande fall inkommer till ungdomsfängelsenämnden med förslag om återintagning. Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

—

Samtliga beslut har meddelats av övervakningsnämnd. Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)

238 47 142

84 12 44

6.1.9 Militära frihetsberövanden Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna samt försvarsstaben efter hörande av de tre försvarsgrenscheferna.

6.1.8 Internering Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från interneringsnämnden och övervakningsnämnderna. Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 723 personer till internering under år 1969.

Förvarsarrest enligt 6 kap. 30 § militära rättegångslagen

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § andra stycket jämfört med 30 kap. 10 § brottsbalken om skyldighet att underkasta sig särskild vård och behandling i sjukhus e. d.

Tagande iförvar enligt 6 kap. 36 §• militära rättegångslagen

Samtliga beslut har meddelats av övervakningsnämnd. Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar 102

Beslut om åtgärd Frihetsberövanden som varat mindre än 24 timmar Överklagade beslut

Beslut om åtgärd Frihetsberövanden som varat mindre än 24 timmar Överklagade beslut Upphävda beslut

153 70

749 748 1

53 Se 4 § åklagarkungörelsen SOU 1972:73

/ disciplinmål ådömt arreststraff som enligt till intagning och en person fick villkorligt 9 kap. 56 § militära rättegångslagen verk- anstånd med intagning. Under år 1967 dömdes ingen till intagning, men två fick villkorställts omedelbart ligt anstånd med intagning. Motsvarande Beslut om åtgärd 6 uppgifter kan utläsas ur enkätsvaren från de Frihetsberövanden som varat mindre än 24 timmar - allmänna underrätterna i vad avser år 1969. Överklagade beslut - Inte heller övervakningsnämnderna redovisar i denna del något ingripande under året. Arreststraff, utdömda av allmän domstol Uppgifter har slutligen inhämtats från Yrkande om arreststraff lämnat polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, 23 Malmö och Lund i vad avser år 1969. Härav utan bifall 484 Beslut om arreststraff framgår att fråga om gripande enligt 6 § 32 Beslut om arreststraff överklagat första stycket AsocL uppkommit i två fall. Arreststraffet upphävt efter överklagande Straffet verkställt omedelbart utan Något gripande beslöts dock inte. hinder av att det inte vunnit laga kraft a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut c) av upphävda beslut

136 3 1

6.2 Frihetsberövanden av socialvårdskaraktär 6.2.1 Åtgärder enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Enligt statistiska centralbyrån1 har ingripanden enligt AsocL förekommit mycket sparsamt. Under år 1969 dömdes inte någon person till vare sig intagning på arbetsanstalt eller villkorligt anstånd med sådan intagning. År 1968 dömdes en person i första instans

6.2.2 Åtgärder enligt barnavårdslagen Uppgifterna grundas dels på Sveriges officiella statistik (Socialvården 1968 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970, tabellerna D 1, D 4 och D 6) dels på enkätsvar från socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser samt polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.

i Kriminalstatistik 1969 (SOS). Del 2. Domstolsoch åklagarstatistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1971. S. 24.

Frihetsberövanden enligt 29-31 §§ barnavårdslagen Omhändertagande för samhällsvård3 enligt

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 a

29 §b

31 § c

1 698 1 740 2 159 2 145 2 228 2 335 2 075 2212 2 373 2 320

9 349 9 430 8 539 8512 8617 8 832 8 875 8 705 8 734 8 387

Omhändertagande för utredning enligt 30 §

Beslutet underställt läns-

1 254

574 Skyddsuppfostran och samhällsvård enligt den äldre barnavårdslagen. " Skyddsuppfostran enligt den äldre barnavårdslagen. c Samhällsvård enligt den äldre barnavårdslagen. SOU 1972:73

styrelsens prövning

Placering av bam, som under år 1968 omhändertagits för samhällsvård

Enskilt hem Barnhem Ungdomsvårdsskola Annan anstalt Annan plats Ej placerade

29 §-fall

31 §-fall

35,7% 22,5 % 17,8% 4,4% 9,0% 10,6 %

52,0 % 44,2 % 0,2% 1,5 % 1,5% 0,7%

Uppgifterna avser år 1969. 684 102 618 83 3 566 35 1

Omhändertaganden för utredning enligt 30 §, prövade av länsstyrelse Uppgifterna avser år 1969. Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där omhändertagande ej beslutats Beslut om omhändertagande Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet upphävts efter överklagande Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 84, numera 86 § BvL) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

395 114 292 — 2

-

Avser fall då underårigs uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Inhämtade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Omhändertagande har under år 1969 förekommit i 606 fall, varav 599 i Göteborg. Endast i 1 fall har omhändertagandet varat mer än 24 timmar. Från Stockholm har upplysts att samtliga omhändertagna överlämnats till barnavårdsnämnden för vidare åtgärd inom högst 12 timmar. Inga överklaganden har förekommit.

Omhändertagande enligt 33 § tredje stycket i avbidan på utredning om underårigs namn eller bostad Omhändertagande har under år 1969 skett i 261 fall, varav drygt hälften i Stockholm. I samtliga fall har frigivning skett inom 24 timmar. Från Stockholm har upplysts att tiden för omhändertagandet i flertalet fall understigit 30 minuter samt att längsta tiden var 2 timmar 45 minuter. Inga överklaganden har förekommit.

— 283 -

Socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola (36 § första stycket andra punkten jämförd med 64 § andra stycket) Uppgifterna avser år 1969.

1 148 133 1015 23

Omhändertagande enligt 33 § första stycket i avbidan på barnavårdsnämnds beslut

Omhändertaganden för samhällsvård enligt 29 §, prövade av länsstyrelse

Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där omhändertagande ej beslutats Beslut om omhändertagande Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet upphävts efter överklagande Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 84, numera 86 § BvL) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut c) av upphävda beslut

Ärenden där fråga om intagning uppkommit Därav fall då intagning inte beslutats Därav fall då intagning beslutats Fall då beslut om intagning överklagats Därav fall som lett till att beslutet upphävts

Tagande i förvar enligt 37 § av underårig som omhändertagits av barnavårdsnämnd med stöd av 25 § b) samma lag Inhämtade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Omhändertagande har under år 1969 skett i 14 fall (inget i Stockholm). Inga överklaganden har förekommit. I ett fall har frihetsberövandet varat mer än 24 timmar. SOU 1972:73

6.2.3 Åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen Uppgifterna grundas dels på Sveriges officiella statistik (Socialvården 1968 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970, tabellerna H l , H4, H l l och H 13) dels på enkätsvar från socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser samt polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.

Tillfälligt omhändertagande enligt 21 § 1 mom. andra stycket Avser omhändertaganden under år 1969 på grund av trängande vårdbehov. Redovisade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Fråga om omhändertagande har uppkommit i tre fall och beslutats i ett fall. Överklagande skedde inte. Omhändertagandet varade mindre än 24 timmar.

Totala antalet tvångsåtgärdsfall år 1968 15 380 1 328 6 529 2 803

Totalt Därav med åtgärd enl. 58 § Intagna på allmän vårdanstalt Därav ny intagna under året

Tillfälligt omhändertagande enligt 25 § Uppgifterna avser år 1969.

Tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 § Uppgifterna avser år 1969. 1696 68 1626

Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där tvångsintagning ej beslutats Beslut om tvångsintagning Fall där tvångsintagningen varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet upphävts efter överklagande Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 33 § NvL) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

45 Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där omhändertagande ej beslutats Beslut om omhändertagande Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart

18 Omhändertagande för provisorisk vård enligt 37 § Uppgifterna avser år 1969.

1 369 25

Tillfälligt omhändertagande enligt 21 § l mom. första stycket Avser omhändertaganden under år 1969 på grund av farlighet eller kringflackande liv. Redovisade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Fråga om omhändertagande har uppkommit i 519 fall men beslutats i endast 139 fall. Samtliga frihetsberövanden har varat mindre än 24 timmar. Inga överklaganden har förekommit.

Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där omhändertagande ej beslutats Beslut om omhändertagande Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet upphävts efter överklagande Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

_1 _1

83 2

1 Användbara uppgifter har inte gått att få fram i dessa delar; frågorna är omöjliga att besvara enligt länsstyrelsen i Stockholms län.

Beslutade tvångsåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen åren 1959-68 1959

6 136

5 882

5 897

5 242

5 307

5 275

5 016

4 784

4 766

4 355

SOU 1972:73

Återhämtning av permitterad enligt 52 § Uppgifterna, som avser åtgärder av anstaltsstyrelserna, har lämnats av socialstyrelsen. Redovisade beslut avser år 1968. Siffror från senare år kan enligt uppgift inte tas fram utan en specialundersökning. Redovisade överklaganden avser däremot år 1969. Samtliga frihetsberövanden torde enligt uppgift ha varat minst 24 timmar. Beslut Överklaganden Därav fall som lett till att beslutet upphävts

2 110 50 2

Återintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 55 § Uppgifterna avser år 1969. Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där återintagning ej beslutats Beslut om återintagning Fall där återintagningen varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet upphävts efter överklagande Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 33 § NvL) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut

418 13 399 4 362 2

6.3 Frihetsberövanden i sjukvårdslagstiftningen 6.3.1 Sluten psykiatrisk lasarettsvård åren 1963-1965 Materialet hämtat ur Statistisk årsbok 1969, tab. 290.

Intagningar 3 Mentalsjukhus Psykiatrisk klinik b Förstagångsfall

54 927

59 229

35 580

37 941

42 068

15 961

16 986

17 161

19 091

19 935

20 499

6.3.2 Vissa frihetsberövanden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Uppgifter har i denna del inhämtats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund beträffande vissa ingripanden under år 1969. Vidare har genom socialstyrelsens förmedling inhämtats uppgifter, avseende andra halvåret 1969, från fem sjukhus, nämligen Långbro, S:t Sigfrid, S:t Lars, Furunäset och Regionssjukhuset i Örebro, Mellringeklinikerna. Slutligen har vissa upplysningar rörande ärenden, som under hela år 1969 handlagts av psykiatriska nämnden efter överklagande av utskrivningsnämndernas beslut, erhållits från psykiatriska nämndens årsberättelse för år 1969. Sistnämnda uppgifter avser hela riket. Omhändertagande enligt 7 § Omhändertagande har skett i 803 fall, vilka samtliga haft en varaktighet understigande 24 timmar. Inga överklaganden har förekommit. Polismyndigheten i Stockholm har upplyst att den omhändertagne, så snart läkarundersökning skett, förs till sjukhus eller släpps beroende på undersökningsresultatet. Tiden för omhändertagandet brukar bero på hur snabbt läkare kan komma. Normalt brukar tiden variera mellan 2 och 6 timmar. Ärenden om intagning enligt 8 §

Antal intagningstillfällen, inte antal individer. En och samma person kan vara intagen mer än en gång under året,. b Kliniker för vuxenpsykiatri vid kroppssjukhus.

106 I anslutning till dessa uppgifter förtjänar anmärkas att domstol under år 1968 för brott dömde 430 personer till överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda (se mom. 6.1.4 ovan).

Ansökningar (med fullständiga intagningshandlingar enligt LSPV), som inte föranlett intagningsbeslut Intagning beslutad Intagningsbeslutet överklagat hos utskrivningsnämnden Utskrivningsbeslut därefter meddelat av utskrivningsnämnden

1358 2 -

SOU 1972:73

Antal fall när utskrivningsnämnds beslut överklagats Beslutet ändrat av psykiatriska nämnden Beslutet ej ändrat av psykiatriska nämnden

6.3.4 Vissa frihetsberövanden enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

6 6

Ärenden om fortsatt vård enligt 9 § Utskrivningar efter överläkares prövning enligt 9 § LSPV Varav utskrivningar inom 24 timmar efter intagning Fall där patient efter utskrivning enligt 9 § LSPV kvarstannat under frivillig vårdform Fortsatt vård beslutad Vårdbeslutet överklagat hos utskriv- * ningsnämnden Utskrivningsbeslut därefter meddelat av utskrivningsnämnden

43 1 28 1 315 6

Tvångsintagning enligt 35 §

-

Ärenden där fråga om intagning uppkommit Därav fall då intagning inte beslutats Därav fall då intagning beslutats Fall då frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall då beslut om intagning överklagats

Några ärenden av detta slag har under året inte handlagts av psykiatriska nämnden. Ärenden om återin tagning av försöksutskriven enligt 20 § Beslut om återintagning Patienten åter utskriven eller försöksutskriven inom 24 timmar Återintagningsbeslutet överklagat hos utskrivningsnämnden Utskrivningsbeslut (slutligt eller på försök) därefter meddelat av utskrivningsnämnden

113 1 112 —

Återintagning enligt 39 § tredje stycket

812 2 1

Beslut om återintagning Fall då återintagningen varat mindre än 24 timmar Fall då beslutet överklagats

49 Besvär över beslutsnämndernas beslut Ärende

Ärenden om utskrivning Utskrivningsnämnds beslut ändrat av psykiatriska nämnden Utskrivningsnämnds beslut ej ändrat av psykiatriska nämnden

Uppgifterna som avser år 1969 har genom socialstyrelsens förmedling inhämtats från Västra Marks, Solberga och Västra Nys sjukhus samt specialavdelningen vid Källshagens sjukhus. Därjämte har från psykiatriska nämndens årsberättelse för år 1969 inhämtats vissa upplysningar rörande besvär över beslutsnämndernas beslut. Dessa uppgifter avser hela riket.

1 65

Permission Försöksutskrivning Utskrivning

Beslutsnäm nds beslut Ändrat

Ej ändrat

1 1

5 8

Ärenden om försöksutskrivning Utskrivningsnämnds beslut ändrat av psykiatriska nämnden Utskrivningsnämnds beslut ej ändrat av psykiatriska nämnden

1 20

6.3.3 Tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning Under år 1969 har allmän domstol enligt vad som framgår av enkäten beslutat om tvångsintagning i ett fall. Överklagande skedde inte. SOU 1972:73

6.3.5 Läkarundersökning av läkare och tandläkare, vilkas förmåga att utöva yrket satts i fråga Se 5 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket resp. 6 § lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. Socialstyrelsen meddelar i skrivelse den 11 mars 1971 att förordnande om läkarunder107

sökning givits under den senaste tioårsperio- dertaganden enligt denna paragraf normalt den i 11 fall beträffande läkare men inte i ingår som ett första led i omhändertaganden något fall beträffande tandläkare. Polishand- enligt utlänningslagen. Även från Göteborg räckning har inte i något fall behövt anlitas lämnas liknande upplysningar. I Malmö och för att möjliggöra undersökningen. Lund synes några frihetsberövanden enligt Styrelsen upplyser vidare rörande under- 20 § inte ha förekommit. Svårigheterna att sökningstidens längd att undersökande psy- åstadkomma en redovisning av ingripanden kiater ibland kräver att den som skall under- enligt denna paragraf synes över huvd taget sökas skall läggas in på psykiatrisk klinik vara betydande. Stockholm redovisar endast (lasarett). Sådan intagning sker enligt sjuk- fall då en person omhändertagits för evenvårdslagens bestämmelser, varvid retentions- tuell avvisning enligt utlänningslagen men rätt saknas. Den tidsmässiga omfattningen av släppts efter förhör som visat att förutsättundersökningen kan variera från ett eller ett ning för avvisning inte förelegat. Det är här par undersökningstillfällen till en längre tids fråga om 51 fall. Från Göteborg redovisas utredning under intagning på klinik (lasa- 189 ingripanden samt 14 fall där ingripande rett). ifrågasatts men ej beslutats. Samtliga redovisade ingripanden enligt nu ifrågavarande paragraf har inneburit frihetsberövande i mindre än 24 timmar. 6.4 Diverse frihetsberövanden 6.4.1 Åtgärder enligt polisinstruktionen Uppgifterna, som avser år 1969, har inhämtats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Tillfälligt omhändertagande enligt 19 § av person som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna

6.4.2 Åtgärder enligt utlänningslagen Uppgifterna, som avser år 1969, har inhämtats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund, från samtliga länsstyrelser samt från statens invandrarverk i dess egenskap av central utlänningsmyndighet. Förvarstagande enligt 35 §

Omhändertagande har förekommit i 3 940 fall. I samtliga fall varade frihetsberövandet mindre än 24 timmar. Något överklagande förekom inte.

Beslut av polismyndighet Beslut av länsstyrelse Länsstyrelsebeslut som verkställts omedelbart Överklagade beslut Förvarstaganden som varat mindre än 24 timmar

Omhändertagande enligt 20 §

Invandrarverket upplyser att det inte tagit något eget initiativ till förvarstagande. Däremot har verket i några fall haft att pröva om ett av polismyndighet meddelat beslut om förvarstagande skall bestå med följande resultat:

Avser fall då polismyndigheten enligt särskild bestämmelse har att besluta omhändertagande samt polisman ingriper i avbidan på sådant beslut enär dröjsmål finnes innebära fara för den omhändertagne eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Från Stockholm har upplysts att omhän108

Antal ärenden Fall där det beslutats att utlänningen skall tas ur förvar och ställas under uppsikt med anmälningsskyldighet Fall där beslutat förvarstagande fått bestä

971 303 289 1 056

44 5 SOU 1972:73

Ställande av utlänning under uppsikt enligt 35 §

Häktning eller hämtning av gäldenär enligt 8 § lagen om utmätningsed

I samband med att länsstyrelse underställt invandrarverket frågan om verkställighet av meddelat förvisningsbeslut, har beslut meddelats att utlänningen skall ställas under uppsikt i 47 fall Fall, där verket haft att pröva om ett av polismyndighet meddelat beslut om ställande under uppsikt skall bestå 132 fall Beslut att uppsikten skall upphöra 17 fall Beslut att uppsikten skall bestå 115 fall

Avslagna yrkanden om åtgärd Beslut om åtgärd Överklagade beslut

6.4.3 Diverse åtgärder av allmän domstol Uppgifterna, som avser år 1969, är grundade på enkätsvar från samtliga allmänna underrätter. Häktning enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken av person som stört ordningen i rättssal Inget fall har förekommit.

1 15 -

6.5 Mål om ersättning enligt 1945 års lag Uppgifterna, som avser åren 1965—1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna. Rörande specialundersökning av utdömda ersättningar för lidande hänvisas till bilaga 1 avsnitt 2. 6.5.1 Mål enligt 1 §' Totalt antal mål mål vari talan avvisats mål vari talan prövats materiellt mål vari talan förts särskilt (skild från ansvarstalan) mål vari talan förts i samma mål som ansvarstalan mål vari talan ogillats med hänvisning till 1 § andra stycket sista punkten 2

52 1 51 46 6 8

Häktning av vittne enligt 36 kap. 21 § rättegångsbalken

Mål rörande fastställelsetalan mål vari talan ogillats mål vari talan bifallits

-

Inget fall har förekommit.

Mål rörande ersättningstalan därav mål vari talan ogillats därav mål vari talan bifallits

50 19 31

Utdömande av fängelsevite enligt 15 kap. 11 § första stycket giftermålsbalken Avslagna framställningarom utdömande av vite Vitet utdömt Överklagade beslut om frihetsberövande

1 33

Häktning eller hämtning av gäldenär eller annan enligt 94 § konkurslagen Avslagna yrkanden om åtgärd Beslut om åtgärd Överklagade beslut

1 7

1 1

6.5.2 Mål enligt 2 § 3 Några mål om ersättning av detta slag har inte förekommit. 1 Avser personer som varit föremål för häktning eller - utan lagakraftägande dom - varit intagna i anstalt för behandling enligt 28 kap. 3 § BrB eller ungdomsfängelse eller arrest. 2 Ej skäligt med hänsyn till omständigheterna att ersättning gives. 3 Avser personer som p. g. a. lagakraftvunnen dom undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter, behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB, ungdomsfängelse, arrest e ller internering.

6.5.3 Utdömda ersättningar Typ

Antal

Högsta

Lägsta

Totalt

Snitt

Mislad arbetsförtjänst o. intrång i näring Kostnader Lidande

28 17 14

17 200 3 867 9 000

60 10 200

58 996 9213 28 350 a

2 100 540 2 025

a I ett fall har utdömd ersättning sänkts av högre rätt. 1 här redovisad totalsumma har då inräknats endast det lägre beloppet.

SOU 1972:73

7 Allmän motivering

7.1 Inledning Bland de tvångsåtgärder som samhället kan företa i sin verksamhet märks särskilt ingrepp i medborgares personliga frihet. Några av dessa ingrepp är väsentligen avsedda att tjäna den enskildes eget behov av vård, andra är mera inriktade på att verka för rättssystemets upprätthållande över huvud taget. Sedan den senare medeltiden har grundsatsen om den enskilde medborgarens rätt till frihet och personlig säkerhet varit erkänd hos oss och den har medfört att, i princip, ingrepp får ske från statens sida endast med uttryckligt lagstöd och efter lagreglerat förfarande. Här kan erinras om det välkända stadgandet i 16 § av 1809 års regeringsform, att "Konungen bör ingen fördärva eller fördärva låta till personlig frihet utan att han lagligen förvunnen och dömd är". Motsvarighet härtill förekom redan i konungaeden i den medeltida allmänna landslagen och upptogs sedermera i 1719 års regeringsform för att därefter inflyta i följande regeringsformer. I författningsutredningens förslag till regeringsform år 1963 har 16 § av 1809 års regeringsform överförts till 1 kap. ("Statsskickets grunder") och utgör där 2 §. Förslaget innehåller vidare i 2 kap. ("Grundläggande fri- och rättigheter") ett stadgande — 2 § — att svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja vistelseort inom riket eller att lämna riket. Paragrafen avslutas med en föreskrift att där angivna fri- och rättigheter inte får 110

inskränkas annorledes än genom lag eller med stöd av lag. Grundlagberedningens förslag till regeringsform år 1972 innehåller i 1 kap. 8 § motsvarighet till 16 § av 1809 års regeringsform. Däri föreskrivs att "rikets myndigheter skall skydda envar till personlig frihet ". Enligt 7 kap. 2 § skall svensk medborgare om ej annat stadgas i lag ha frihet att röra sig inom riket och att lämna riket. Rättslivet har också kommit att präglas av aktsamhet gentemot risken att någon mister friheten utan laga grund. I rättskipning och annan myndighetsutövning är man sedan gammalt angelägen att ägna särskilt noggrann uppmärksamhet åt beslut om frihetsingrepp. Den granskning som utövas av JK och JO är därjämte i hög grad inriktad på beslut av denna art. Det låter sig väl sägas att det svenska samhället nått långt i strävan att utesluta obefogade ingripanden i den enskildes frihet. Ändock kan sådana misstag naturligtvis aldrig helt undgås. För uppskattning av hur pass vanliga - eller ovanliga — de är kan man få viss ledning av upplysningar om hur ofta det söks ändring i beslut om frihetsinskränkningar. Härvid är dock att märka att det inte är varje misstag som blir föremål för ändringssökande, lika litet som en ändring nödvändigtvis behöver innebära att misstag skett. Eftersom ändringsfrekvensen får anses obetydlig (se kap. 6) torde man emellertid vara berättigad att dra den allmänna slutsatSOU 1972:73

sen att även misstagsfrekvensen håller sig på låg nivå. Misstag kan föranleda ersättning. Sålunda har genom den nya skadeståndslagen det allmännas ersättningsskyldighet blivit närmare bestämd i fråga om beslut i myndighetsutövning över huvud taget, alltså inbegripet beslut om frihetsinskränkning. Och ytterligare finns för vissa fall av frihetsingrepp möjlighet till ersättning från staten enligt 1945 års lag. Vid sidan härav kan föreligga ersättningsskyldighet för den tjänsteman som beslutat om frihetsingripande. Den nu föreliggande lagstiftningsfrågan gäller om ersättningsskyddet beträffande frihetsinskränkningar bör utökas och hur förfarandet bör anordnas samt vidare hur i så fall bestämmelser härom skall utformas och anknytas till den nya skadeståndslagen. Olika synpunkter kan göra sig gällande härvidlag. Främst är man skyldig hänsyn till det förhållandet att det här är fråga om ersättning för tvångsåtgärder av principiellt särskilt stor betydelse, ingripanden i en av de allmänt erkända mänskliga rättigheterna. Å andra sidan måste komma i betraktande hur stort det praktiska behovet av en förstärkning av ersättningsskyddet kan tänkas vara. Dessutom får man hålla i sikte att det kan föreligga omständigheter som inverkar på hur ett utvidgat ersättningsskydd över huvud taget lämpligen bör gestaltas i praktiskt eller tekniskt-formellt hänseende. För min del har jag kommit till uppfattningen att det finns behov av och utrymme för ett förstärkt ersättningsskydd och att det samtidigt är möjligt att åstadkomma viss förenkling och standardisering. Förslaget har utarbetats i enlighet härmed. För några mera allmänna överväganden skall redogöras i de närmast följande avsnitten, varefter i specialmotiveringen skall anges synpunkter på de olika stadgandena i förslaget. Därvidlag begagnas "frihetsinskränkningar" eller "ingripanden i friheten" såsom sammanfattande uttryck för frihetsberövanden och mindre långt gående åtgärder, t. ex. reseförbud, se vidare nedan (mom. 7.7.2).

SOU 1972:73

7.2 Sveriges internationella förpliktelser Inledningsvis kan här anmärkas följande. Enligt i Sverige vedertagen uppfattning medför ratifikation av en konvention inte att svensk domstol eller annan myndighet har att direkt tillämpa konventionens bestämmelser. Härför fordras en särskild lagstiftningsakt (jfr prop. 1968:132 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt 1LU 1970:18 s. 2 ff). Däremot är det självklart att Sverige genom ratifikationen åtagit sig, internationellt-rättsligt sett, att genomföra vad konventionen föreskriver. Sverige har biträtt den s. k. europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Såsom förut (kap. 3) angivits innehåller artikel 5 mom. 5 en föreskrift att om någon utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot artikelns bestämmelser, han skall ha rätt till skadestånd. Den förpliktelse som härigenom åläggs konventionsstaterna innebär, har det sagts, inte mera än att dessa genom sin lagstiftning skall ge en skadelidande möjlighet till ersättningstalan gentemot den ansvariga myndighetspersonen. Är detta riktigt, medför förpliktelsen alltså inte i och för sig att Sverige har att stadga ersättningsskyldighet för stat eller kommun. Inte heller kan då den förut omnämnda artikel 50 anses ha sådan verkan. Visserligen kan den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna förplikta en konventionsstat att utge full gottgörelse om domstolen anser att den nationella lagen endast medger ofullständig gottgörelse. Men detta innebär inte att skyldigheten att tillhandahålla ersättningsrätt gentemot den ansvariga myndighetspersonen (artikel 5) måste kompletteras med en lagstadgad ersättningsrätt gentemot det allmänna. Däremot kan artikel 50 tänkas böra föranleda till försiktighet, om det blir fråga om att i lag begränsa ersättningsmöjligheterna över huvud taget. Till konventionen ansluter sig tilläggskonventionen av år 1963 vilken avser rätt att fritt röra sig och fritt välja bostad. Den av Sverige likaledes biträdda FN-konventionen rörande samma ämnen får antagas 111

vara av liknande innebörd som den europeiska konventionen i fråga om ersättningsskyldighet, se dess artikel 9 mom. 5. Någon motsvarighet till den europeiska domstolen finns inte (se kap. 3). Frågan om Sverige uppfyller konventionernas krav på att den skadelidande skall ha rätt till ersättning har behandlats i samband med godkännandet av konventionerna. Sålunda hänvisade departementschefen angående den europeiska konventionen till 1945 års lag och till möjligheten att föra ersättningstalan mot den ansvarige befattningshavaren (prop. 1951:165 s. 12). Vid godkännandet av FN-konventionen hänvisades först till 1945 års lag. Beträffande frihetsinskränkningar av annat slag än som regleras där påpekades att det finns möjlighet att rikta skadeståndsanspråk mot vederbörande tjänsteman. Vidare framhölls att det enligt (den blivande) skadeståndslagen var avsett att staten skulle bli i princip ersättningsskyldig för fel och försummelse vid offentlig myndighetsutövning. Härmed ansågs kraven i konventionens artikel 9 mom. 5 bli i allt väsentligt uppfyllda. Slutligen erinrades om den nu förevarande utredningen (prop. 1971:125 s. 31 0Även om skyldigheten att tillhandahålla lagstadgad möjlighet till ersättningsanspråk skulle vara mera vittgående än som sagts och avse även att anspråk skall kunna riktas mot staten, torde således enligt uttalandena vid riksdagsbehandlingen konventionernas krav redan vara uppfyllda. I detta sammanhang kan förtjäna återges departementschefens yttrande om de principer som bör läggas till grund för tolkningen. Han framhåller att FN-konventionen är avsedd att tillämpas på en mängd olika rättssystem av mycket skiftande art och att staterna därför måste anses ha viss rörelsefrihet då det gäller att överföra konventionsbestämmelserna till sina inhemska rättssystem (prop. 1971:125 s. 26, 31). Situationen synes inte förändras genom att tjänstemannaansvaret blir mera begränsat enligt den nya skadeståndslagen (4 kap. 1 §). Genom lagen blir ju, som nämnts, också det 112

allmännas ersättningsskyldighet närmare bestämd i fråga om myndighetsutövning. De sammanlagda ersättningsmöjligheterna enligt svensk rätt torde motsvara konventionernas krav. Man torde följaktligen inte direkt vara bunden av internationella förpliktelser vid utformandet av lagförslag i det föreliggande ämnet, ehuru givetvis den allmänna målsättningen i konventionerna bör vara vägledande. 7.3 Den nya skadeståndslagens betydelse för lagstiftningsärendet Den principiella uppläggningen av förslaget måste i hög grad bestämmas av dess förhållande till den nya skadeståndslagen. I fråga om statens ansvar för oriktiga myndighetsbeslut har det hittills rådande rättsläget inte varit fullt klart. Några lagregler härom med generell giltighet har inte funnits utformade och skiftningar i uppfattning har framträtt rörande innebörden av de allmänna skadeståndsrättsliga grundsatserna över huvud taget inom detta område. I viss motsättning till tidigare uttalanden (bl. a. SOU 1958:43 s. 18) har departementschefen i propositionen med förslag till ny skadeståndslag (prop. 1972:5 s. 309) haft som principiell utgångspunkt att det allmänna åtminstone på sistone inte intagit någon så uttalad särställning som tidigare ansetts, utan - i vart fall som huvudregel - haft att svara för person- och sakskada enligt samma regler som för enskilda. Departementschefen torde inte ha tagit ställning till om detta får anses ha gällt även sådana myndighetsavgöranden som kan föranleda ersättning enligt 1945 års lag. Det lär inte saknas fog för den åsikten att sistnämnda lag bör uppfattas såsom dittills innefattande en uttömmande reglering inom sitt område. Någon möjlighet att vid sidan härav åberopa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser för att få ersättning av staten för sådana frihetsinskränkningar som lagen avser skulle alltså, om denna uppfattning är riktig, inte ha förelegat. Det torde emellertid inte finnas anledning att nu gå in på frågan. SOU 1972:73

Härvidlag medför nämligen den nya skadeståndslagen ändring. Denna innehåller uttryckliga stadganden om skadeståndsskyldighet för det allmänna. Enligt 3 kap. 2 § skall staten eller kommun i princip ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Lagrummet har giltighet också beträffande sådana frihetsinskränkningar som avses i 1945 års lag. I den mån såväl skadeståndslagen som 1945 års lag är tillämplig i en viss situation har den enskilde då enligt båda lagarna rättsanspråk på att få ersättning för oriktig frihetsinskränkning, dock att dubbelbetalning inte bör få ske. Det är emellertid inte nödvändigt att behandla spörsmålet hur förhållandet mellan dessa båda lagars regelsystem kan gestalta sig. Man har nämligen att utgå från att här är fråga om en övergångsföreteelse, förutsatt att förslaget kommer att ersätta 1945 års lag. Däremot måste givetvis ägnas uppmärksamhet åt hur det framtida förhållandet mellan skadeståndslagen och förslaget kommer att te sig. Meningen med förslaget är att åstadkomma en förbättring av den skadelidandes rättsliga situation vid vissa speciella fall av oriktiga myndighetsbeslut. Dess regler om ersättningsberäkning och om förfarandet kan då visserligen göras annorlunda än vad som i motsvarande hänseende gäller enligt skadeståndslagen men man bör söka undvika sådan motsättning att tillämpningssvårigheter uppkommer. Det måste också anses lämpligt att söka utforma reglerna så att skadeståndslagen inte behöver ändras. — Frånsett att dylik anpassning av förslaget erfordras har skadeståndslagen betydelse för lagstiftningsärendet i ett helt annat avseende. Avgörandet huruvida en viss typ av myndighetsbeslut bör föras in under förslaget eller ej innebär sålunda till sin natur inte ett val huruvida skadeståndsskyldighet för det allmänna skall kunna föreligga eller vara utesluten. Lämnas beslutstypen utanför, finns skadeståndslagen att tillgripa, och utelämnandet har alltså inte den avgörande betydelse som det kan förefalla. I samband med skadeståndslagens tillSOU 1972:73

komst har uttalats att en skadelidande har möjlighet att grunda ersättningsanspråk på allmänna utomobligatoriska skadeståndsregler även inom områden som täcks av speciallagstiftning om annat ej följer av meddelade bestämmelser (prop. 1972:5 s. 625). Jfr prop. 1916:8 s. 12. 7.4 Bör förslaget begränsas till judiciella frihetsinskränkningar? Vid sidan av den nyligen införda skadeståndslagen gäller för närvarande 1945 års lag. Den avser ersättning för frihetsinskränkningar vilka ådömts såsom påföljd för brott eller skett i samband med rättegång i brottmål. Frihetsinskränkningar av denna och liknande typ kallas här för enkelhetens skull judiciella frihetsinskränkningar. Övriga frihetsinskränkningar brukar sammanföras under benämningen administrativa frihetsinskränkningar. När reglerna i 1945 års lag är tillämpliga beträffande fall av judiciell frihetsinskränkning medför detta att den skadelidande kommer i ett gynnsammare rättsläge än det som han befinner sig i enligt skadeståndslagen. Man kan visserligen tänka sig att i förslaget modifiera dessa regler. Däremot är tydligt att allmänt sett någon försämring för gruppen judiciella frihetsinskränkningar inte kan komma i fråga. Man måste alltså utgå från att vid sidan av skadeståndslagen även i fortsättningen bör gälla speciella lagbestämmelser och att dessa bestämmelser, hur de än utformas, bör i sin helhet medföra en fördelaktigare ersättningssituation för den skadelidande än som skadeståndslagen medger. Vad man då har att ta ställning till är om tillämpningsområdet bör vara i huvudsak detsamma som enligt 1945 års lag eller ges en mera vidsträckt räckvidd. Framför allt gäller frågan om lagbestämmelserna bör omfatta även administrativa frihetsinskränkningar. En redogörelse för frihetsinskränkningar av denna typ har lämnats i det föregående (kap. 5). Här kan erinras om följande. Enligt BvL kan företas olika ingripanden, 113

vilka kan leda fram till frihetsinskränkning, såsom intagning i ungdomsvårdsskola; utskrivning från sådan skola sker senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits för samhällsvård efter det han fyllt 17 år, senast tre år efter omhändertagandet. NvL medger tvångsintagning på vårdanstalt för normalt högst ett år. Enligt AsocL kan ske intagning i arbetsanstalt på obestämd tid, dock högst två år. De nämnda lagarna tillhör sociallagstiftningens område. Regler om liknande ingripanden förekommer i några fall i sjukvårdslagstiftningen. LSPV innehåller bestämmelser, enligt vilka den sjuke under vissa förutsättningar kan intas tvångsvis på sjukhus och kvarhållas där. Tiden för kvarhållandet är i princip obegränsad, men prövning av frågan om utskrivning av patienten sker fortlöpande. Motsvarighet härtill finns i omsorgslagen. Vidare kan domstol enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål besluta om tvångsintagning på klinik för sådan undersökning. Tvångsintagningen kan räcka högst sex veckor. Frihetsinskränkningar förekommer också i andra sammanhang, såsom enligt utlänningslagen, lagstiftning om utlämning, sjömanslagen och luftfartslagen. I övrigt hänvisas till den mera utförliga framställningen i det föregående (kap. 5). Angående antalet personer som utsatts för administrativa frihetsinskränkningar har likaledes lämnats redogörelse tidigare (kap. 6). Härav framgår bl. a. följande. Antalet omhändertaganden för samhällsvård enligt 29 § BvL var år 1968 ca 2 300. Samma år omhändertogs ca 1 250 personer för utredning enligt 30 § BvL. Huvuddelen av dessa fall torde ha varit sådana där beslut meddelades av barnavårdsnämnd. Under år 1969 meddelade länsstyrelserna beslut om omhändertagande enligt 29 § i drygt 600 fall och enligt 30 § i knappt 300 fall. Samma år beslöt socialstyrelsen intagning på ungdomsvårdsskola i drygt 1 000 fall. — Tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 § NvL ägde under år 1969 rum i drygt 1 600 fall. Återintagning enligt 55 § NvL ägde samma år rum i ca 400 fall. — Ingripanden enligt AsocL förekommer 114

ytterst sällan. För år 1969 finns inget fall redovisat, medan två fall antecknats år 1968. — Intagning för sluten psykiatrisk lasarettsvård förekom under år 1965 i nära 60 000 fall, varav drygt 20 000 utgjorde förstagångsfall. För andra halvåret 1969 har erhållits vissa siffror från fem sjukhus. Dessa redovisar drygt 1 300 beslut om fortsatt vård enligt 9 § LSPV. Återintagning enligt 20 § LSPV av försöksutskriven ägde rum i drygt 800 fall. — Rörande frihetsinskränkningar enligt omsorgslagen har för år 1969 erhållits uppgifter från fyra sjukhus. Härav framgår att tvångsintagning enligt 35 § beslutats i 112 fall och återintagning enligt 39 § tredje stycket i 49 fall. Vid bedömning av den nu aktuella frågan — om administrativa frihetsinskränkningar är av den art att de bör generellt uteslutas från en ny lagstiftning om ersättning för oriktiga frihetsinskränkningar eller om de i princip bör föras in under densamma — är det påkallat att göra en jämförelse huruvida administrativa frihetsinskränkningar principiellt eller eljest mera väsentligt skiljer sig från de judiciella. En skillnad är att administrativa frihetsinskränkningar ofta avser vård av den omhändertagne. Så kan emellertid också, ehuru i mindre omfattning, vara fallet med judiciella frihetsinskränkningar. Utvecklingen har lett till att det härvidlag mera blivit fråga om en gradskillnad än om en artskillnad. Liknande gäller förhållandet att ett frihetsberövande som utgör brottspåföljd kan vara diffamerande. En sådan verkan kan även en administrativ frihetsinskränkning medföra, ehuru i mindre grad. Att utrynmet för diskretionär prövning är större vid beslut om administrativa frihetsinskränkningar kan inte vara något principiellt skäl för ati låta dem falla utanför lagstiftningen. Tvärtom kan ju behov av generösare ersättningsregler vara särskilt framträdande när prövningen varit bestämd av lämplighetsövervägar.den. Den fråga som i detta avsnitt uppstäl s till besvarande begränsar sig till om de administrativa frihetsinskränkningarna skall generellt uteslutas från förslaget. Avgöiande synes därvid vara att någon gått förlustig den frihet som utgör en av de viktigaste tv de mänskliga rättigheterna, i vilka former och SOU 19"2:73

för vilket syfte frihetsförlusten än må ha skett. För det anlagda betraktelsesättet är härvidlag de förut anmärkta förhållandena av underordnad betydelse. Och det låter sig därför inte sägas att vissa frihetsinskränkningar skulle vara på något sätt väsensskilda från andra. — Däremot kan det vara en praktisk fråga om speciella omständigheter bör få föranleda att någon viss form av frihetsinskränkning utesluts från lagstiftningen. Såsom skall utvecklas närmare, avses sålunda bl. a. att över huvud taget inte inbegripa kortvariga frihetsinskränkningar. En annan fråga, också den av övervägande praktisk natur, är om förutsättningarna för ersättningsskyldighet för administrativa frihetsinskränkningar kan göras i allo lika dem som gäller för de judiciella. I detta sammanhang erinras ånyo om att möjlighet att få ersättning enligt skadeståndslagen kvarstår även i fall då den speciella lagen inte blir tillämplig. Ståndpunkten blir följaktligen att de administrativa frihetsinskränkningarna principiellt bör ingå i förslaget.

7.5 Förutsättningar för ersättningsskyldighet

sen i 4 § att den som utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel inte får ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas (passivitetsregeln). Och enligt 7 § får i vissa fall ersättningsanspråk inte framställas om inte det felaktiga beslutet upphävts eller ändrats. Vad som nu kan komma i fråga är ju att vid sidan av detta skadeståndsansvar ställa en speciell lagstiftning, avseende enbart oriktiga frihetsinskränkningar. Att införa en sådan särreglering kan endast vara motiverat av att man vill, utöver culparegeln, dessutom tillföra de enskilda skadelidande mera fördelaktiga rättsliga ersättningsmöjligheter än denna regel erbjuder. Närmast synes här två principlösningar erbjuda sig. Den ena är att efterbilda eller lägga till grund den lösning som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar kom till i sitt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet, SOU 1958:43. Den andra utvägen är att bygga ut regelsystemet i 1945 års lag och låta detta i något förändrad form gälla för hela eller större delen av det område som nu är ifrågasatt för lagstiftning. I intetdera fallet utgör då förefintligheten av culpa (fel eller försummelse) förutsättning för ersättningsrätt.

Innan man går närmare in på lämpligheten av att förfara på det ena eller det andra sättet bör redan här påpekas en principiell skillnad mellan de båda utvägarna, som det Inledning är anledning att senare återkomma till mera Såsom nämnts upprepade gånger har det utförligt. Skillnaden hänför sig till ett förhålallmänna redan för närvarande ett skade- lande som ägnades stor uppmärksamhet vid ståndsansvar för fel eller försummelse vid tillkomsten av skadeståndslagen och som myndighetsutövning. Regeln härom — culpa- därvid föranledde att de modifierande beregeln för principalansvar — finns upptagen i gränsningsbestämmelserna i 3 kap. 4 och den nya skadeståndslagen 3 kap. 2 § första 7 §§ inflöt i lagen (se närmare härom i det stycket. Härunder inbegrips då också ansvar följande). En ersättningsregel liknande den för oriktiga frihetsinskränkningar. Denna som upptagits i 1958 års förslag skulle inneculparegel modifieras genom en standard- bära att oriktighet hos beslutet om ingripanregel i 3 kap. 3 §. Den innehåller att ersätt- de skulle medföra ersättningsskyldighet; ningsskyldighet enligt 2 § endast föreligger eventuellt skulle fordras en så att säga kvaliom de krav blivit åsidosatta som med hänsyn ficerad oriktighet ("uppenbart att ingripantill verksamhetens art och ändamål skäligen det var utan grund"). Principen skulle alltså kan ställas på dess utövning. Vidare in- — eventuellt med modifierande begränsningsskränks ersättningsrätten genom bestämmel- regler — vara att ett framställt ersättnings7.5.1 Ersättningsskyldighet utlöses av nytt beslut som meddelats i stadgad ordning

SOU 1972:73

anspråk skulle föranleda en efterhandsprövning av myndighetsbeslutets riktighet. Och denna prövning skulle inte ske i den ordning som är föreskriven för att den som är missnöjd med beslutet skall kunna vinna rättelse, utan i stället företas av den ersättningsbeviljande myndigheten. Själva beslutet skulle då kvarstå orubbat, ehuru det skulle ge upphov till ersättningsrätt. Enligt ett system, konstruerat i överensstämmelse med grundsatserna för 1945 års lag, skulle däremot någon sådan fristående efterhandsprövning inte vara tillåten (utom möjligen i undantagsfall). I stället skulle anknytas till förefintliga prövningsmöjligheter och ersättningsskyldigheten göras beroende av om beslutet blivit i stadgad ordning rättat på ett eller annat sätt. — Uttrycket "i stadgad ordning" står här och i det följande i motsats till efterhandsprövning i anledning av framställt ersättningsanspråk. (I förra fallet försvinner eller förändras beslutet, i senare fallet behåller det sin rättsverkan, prop. 1972:5 s. 345.) Uttrycket hänför sig alltså inte till skillnaden mellan ordinära och extraordinära rättsmedel. Även en omprövning i anledning av att rättsmedel av det sistnämnda slaget kommit till användning avses med uttrycket. Uppläggning efter förebild av 1958 års förslag? Efter denna inledande anmärkning kan det vara lämpligt att närmare granska 1958 års förslag för att få en uppfattning om hur den förstnämnda lösningen kan gestaltas. Detta förslag - som för stats eller kommuns ersättningsskyldighet upptog en culparegel (1 §), ungefär motsvarande den som sedermera införts i 3 kap. 2 § skadeståndslagen — innehöll dels i 9 § första stycket bestämmelse att den som enligt myndighets beslut varit berövad friheten skulle ha rätt till ersättning om därefter fanns uppenbart att ingripandet var utan grund, ändå att åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet, dels i 9 § andra stycket föreskrift av innebörd att 1945 års lag skulle gälla beträffande ersätt116

ning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. i stället för första stycket. Om man tänker sig att nu efterbilda 1958 års förslag måste, synes det, konstruktionen innefatta ungefär följande regler i fråga om förutsättningar för ersättningsrätt. Dessa skulle bli skadeståndslagens culparegel i 3 kap. 2 § för alla slags myndighetsbeslut (och därmed också för samtliga beslut om frihetsinskränkningar) samt vid sidan därav dels en regel motsvarande 9 § första stycket av 1958 års förslag för flertalet frihetsinskränkningar, dels en regel motsvarande 1 § i 1945 års lag för fall av den typ att häktad person blir frikänd, dels också en regel motsvarande 2 § i sistnämnda lag för sådana fall då den som avtjänat frihetsstraff får domen härom upphävd efter resning o. dyl. Bestämmelsen i 9 § första stycket av 1958 års förslag förutsätter, såsom framgår, inte att det skall föreligga culpa utan i stället att beslutet skall ha varit oriktigt, t. o. m. uppenbart utan grund, varmed enligt motiven avses objektivt klart oriktiga fall, SOU 1958:43 s. 76. Regelsystemet i 1945 årslag, som ju enligt förslaget alltjämt skulle bestå inom sitt område, avlägsnar sig pä sätt och vis ytterligare från culpakravet. Förut har framhållits att skälet för att särskilt reglera ersättningsrätt för frihetsinskränkningar måste vara att den enskilde skall bli gynnsammare ställd i ersättningshänseende än enligt vad som följer av culparegeln i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det är emellertid något ovisst vilka verkningar en regel sådan som den i 9 § första stycket av 1958 års förslag skulle få, sakligt sett, utöver culpa-regeln. För jämförelse dem emellan kan det vara lämpligt med en redogörelse för några synpunkter som framfördes vid skadeståndslagens tillkomst och som är ägnade att belysa hur culparegeln i skadeståndslagens 3 kap. 2 § (jämte standardregeln i 3 §) är tänkt att fungera i tillämpningen. Denna culparegel går som sagt tillbaka på 1958 års förslag. Bland remissyttrandena över nämnda förslag märks uttalande av besvärssakkunniga. Dessa anförde bl. a. följande. SOU 1972:73

Det får anses mindre rationellt att avgränsa det allmännas skadeståndsansvar med utgångspunkt från huruvida vållande ligger funktionär till last. Då avsikten är att en åtgärd skall vidtas av hänsyn till det gemensamma bästa bör också det allmänna svara för åtminstone allvarligare misstag. För den enskilde är det skäligen likgiltigt om skadan är att tillskriva funktionärs vållande eller andra omständigheter. Man bör utgå från sådana objektiva omständigheter som åtgärdens felaktighet och själva sakens karaktär och inte från frågan om vållande ligger en funktionär till last eller ej. Vissa begränsningar är dock nödvändiga. Man kan inskränka ansvarigheten till skador som beror av uppenbara fel. En annan möjlighet är att man uppställer ett standardkrav som innebär att ersättningsrätt skall föreligga när fel har förekommit och ordinär standard därigenom kan anses ha underskridits (prop. 1972:5 s. 279 f). - På tal om standardregeln yttrade besvärssakkunniga bl. a. följande. Med kommitte'ns uppfattning att såväl anonyma som kumulerade fel1 skall kunna grunda skadeståndsansvar glider man in på en tämligen renodlat objektiv culpabestämning. Därigenom avlägsnar man sig från den ursprungliga tanken att den enskilde funktionärens subjektiva culpa skall vara en förutsättning för det allmännas skadeståndsansvar. Kommitténs culpabestämning framstår närmast som ett försök att ge en objektiv bestämning samtidigt som kommitte'n bevarar kravet på ett visst mått av subjektiv skuld (prop. 1972:5 s. 282). I sitt yttrande i samband med tillkomsten av skadeståndslagen hänförde sig departementschefen bl. a. till vad besvärssakkunniga anfört och fortsatte därefter. Han ville ansluta sig till tanken att ansvar skall kunna inträda också vid anonyma och kumulerade fel. En ståndpunkt, att skadeståndsansvaret förutsätter culpa i den meningen att samtliga förutsättningar för att ålägga den felande personligt skadeståndsansvar skall vara uppfyllda, ansåg departementschefen knappast förenlig med denna tanke. Han kunde därför i princip biträda besvärssakkunnigas uppfattning att frågan om skadeståndsansvar föreligger bör avgöras på grundval av en mer objektiv bedömning av förfarandet. Vid den bedömningen bör å andra sidan de handlingsnormer som ligger till grund för den allmänna culparegeln bilda utgångspunkt (prop. 1972:5 s. 325). 2 I annat sammanhang framhöll departementscheSOU 1972:73

fen som sin åsikt att ansvar skall kunna åläggas staten eller kommun inte bara på grund av anonyma eller kumulerade fel utan också i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar (prop. 1972:5 s. 497). I fråga om standardregeln och den däri upptagna hänvisningen till verksamhetens art och ändamål anförde departementschefen att man har att beakta t. ex. om verksamheten avser en form av myndighetsutövning med gamla traditioner såsom rättskipningen eller om det tvärtom är fråga om t. ex. en nyinrättad kontrollverksamhet. Och vidare får enligt departementschefen beaktas hur stora risker verksamheten normalt kan väntas medföra bl. a. för den enskildes person (prop. 1972:5 s. 519). - Ytterligare uttalade departementschefen att en felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att man kan tala om culpa. Men om sådan oriktighet skulle föreligga, lär enligt departementschefens mening det mera sällan bli utrymme för tillämpning av standardregeln. I fråga om beslut, grundade på en mer eller mindre diskretionär prövning, torde man, ansåg departementschefen, sällan kunna visa fog för påstående att myndigheten förfarit culpöst. Och det anfördes att endast grava felbedömningar lär kunna anses som culpa och i sådana fall finns å andra sidan i allmänhet inte anledning att tillämpa standardregeln (prop. 1972:5 s. 518). De angivna uttalandena tar givetvis inte särskilt sikte på just den reglering av det allmännas skadeståndsskyldighet som genom culparegeln jämte standardregeln sker för oriktiga frihetsinskränkningar. I stället avses dessa reglers allmänna innebörd. Uttalandena medger emellertid vissa slutsatser. Sålunda synes det sannolikt att domstolarna endast mera sällan kommer att åberopa standardregeln till befrielse från skadeståndsskyldighet, eftersom offentlig verksamhet som kan 1 "Anonyma fel": fel har begåtts men det kan inte fastställas vem som är felande; "kumulerade fel": flera har medverkat genom fel som tillsammantagna men inte vart för sig innebär åsidosättande av handlingsnormerna; prop. 1972:5 s. 324. 2 I 2 kap. 1 § skadeståndslagen stadgas att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av lagen.

leda till frihetsberövande innebär särskilt stora risker för den enskildes person. Skadeståndsanspråk av ifrågavarande slag kommer därför förmodligen att i allmänhet bedömas enbart med ledning av culparegeln. Vad angår denna regel lägger man märke till departementschefens nyss återgivna uttalande att endast grava felbedömningar torde kunna anses som culpa när det är fråga om beslut, grundade på en mer eller mindre diskretionär prövning; domar på skadestånd skulle alltså få väntas bli tämligen sällsynta i fall av sådan typ. För att undvika missförstånd bör här dock tilläggas att en prövning, som är helt och hållet diskretionär, principiellt inte bör vara medgiven beträffande frihetsinskränkningar. Lagstadgande, vara beslut om frihetsinskränkning kan grundas, lär också i regel ange eller förutsätta åtminstone allmänt hållna riktlinjer för bedömandet. Departementschefens sistnämnda uttalande torde därför vara av begränsad betydelse i sammanhanget. Om man sålunda jämför culparegeln, sådan den synes komma att gestalta sig i tillämpningen, med en tänkt regel utformad efter mönster av 9 § första stycket i 1958 års förslag, är den framträdande skillnaden att i sistnämnda fall inte fordras bevisning om culpa utan i stället bevisning, hänförande sig till beslutets riktighet eller oriktighet. I detta hänseende må emellertid påpekas att om ett beslut visas vara oriktigt, kravet på culpa mången gång anses vara uppfyllt därigenom. Att kraven på bevisning sålunda i viss mån sammanfaller blir särskilt påtagligt om man i likhet med 9 § första stycket skulle uppställa villkoret att ingripandet skall finnas uppenbart ha varit utan grund, varmed ju avses klart oriktiga fall. Ytterligare kan framhållas uttrycket i 9 § första stycket "ändå att åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet". Enligt motiven till 1958 års förslag har därmed antytts att ersättning skall utgå även om förslagets culparegel inte är tillämplig, SOU 1958:43 s. 76. Men enligt departementschefens förut återgivna uttalande i motiven till skadeståndslagen skall ansvar enligt dess culparegel kunna åläggas också i fall då skade118

vållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar. Som synes erbjuder det alltså vissa svårigheter att med ledning av de gjorda uttalandena bedöma i vad mån en lösning i efterbild av 1958 års förslag skulle tillföra den enskilde mera avsevärd ökning av ersättningsmöjligheterna, jämfört med skadeståndslagen. Av motiveringen till 1958 års förslag (SOU 1958:43 s. 72 ff) framgår att det enligt kommitte'n låg nära till hands att även beträffande andra frihetsinskränkningar än dem som avses i 1945 års lag - alltså beträffande administrativa frihetsinskränkningar - öppna möjlighet till ersättning när åtgärden efteråt visar sig vara oriktig, men att kommittén fann regleringen i 1945 års lag inte utan vidare kunna tas till förebild beträffande dessa andra frihetsinskränkningar. Och kommittén kom då till den slutsatsen att i fråga om dessa frihetsinskränkningar det bör ges ersättning, utöver culparegelns ram, endast om det finns uppenbart att ingripandet var utan grund. Om man går igenom de skäl som kommittén anförde till stöd för sin inställning möter man först ett påpekande att straffet (och i viss mån även de straffprocessuella tvångsmedlen) inte kan undgå att medföra en diffame rande verkan som oftast saknas vid de andra åtgärderna. Från den synpunkten ansåg kommitte'n det särskilt angeläget att den som oförskyllt utsatts för straff (eller häktning eller anhållande) får ersättning därför (SOU 1958:43 s. 73 f)- Här kan då erinras om att det lidande som ersätts åtminstone i främsta rummet skall hänföra sig till själva frihetsinskränkningen som sådan. Det är egentligen då också häri som det diffamerande skall ligga ("han har suttit inne"). Otvivelaktigt är denna verkan mest framträdande när det gäller straffverkställighet men den kan vara för handen också vid administrativa frihetsinskränkningar. Och härtill kommer att det lidande som en obefogad frihetsinskränkning medför ingalunda behöver inskränka sig till dess diffamerande SOU 1972:73

verkan. Synpunkten har därför en mera begränsad betydelse. Kommitte'n har också framhållit att de administrativa frihetsinskränkningarna i betydande utsträckning uteslutande avser vård av den omhändertagne i ett eller annat hänseende, en vård som i regel bereds honom mer eller mindre i hans eget intresse. Det kan därför enligt kommitténs mening inte rimligen bli fråga om ersättningsskyldighet från det allmännas sida i samma utsträckning som enligt 1945 års lag (SOU 1958:43 s. 74). Såsom redan påpekats i föregående avsnitt har dock systemet med brottspåföljder kommit att mera än tidigare präglas av vårdhänsyn (kriminalvård) och synpunkten har därigenom kommit att förlora åtskilligt i giltighet. Vad särskilt angår förhållandet att vård bereds en omhändertagen i hans eget intresse kan det kanske förtjäna påpekas att detta gäller vårdbehandling allmänt sett, men inte just det föreliggande individuella fallet. Utgångspunkten är ju nämligen att vårdingripandet var onödigt (vilket inte hindrar att den omhändertagne ibland kan ha haft nytta av vården). Kommitte'n har vidare hänfört sig till synpunkten att vissa administrativa frihetsinskränkningar vidtas till skydd för den omhändertagnes omgivning (se närmare SOU 1958:43 s. 74). Kommittén framhåller bl. a. att det är av särskild vikt att myndigheterna inte underlåter att ingripa. Generösa ersättningsregler skulle enligt kommitte'n kunna leda till att myndigheterna visar för stor tvekan att tillgripa åtgärder som kan medföra risk för ersättningsskyldighet. Betydelsen av denna tankegång bör dock inte överskattas. Det förefaller tvivelaktigt om verkligen förefintligheten av en ersättningsskyldighet för det allmänna skulle nämnvärt inverka på myndigheternas bedömning av angelägenheten av ett ingripande. För övrigt kan påpekas att hänsyn till omgivningen kan inverka även när det är fråga om bestämmande av brottspåföljd, se 30 kap. 1 § BrB angående internering. — Kommitte'n anmärker att den intagne kan påverka en anhörig att återta en berättigad anmälan och ändra SOU 1972:73

sina uppgifter. Att utge ersättning är då enligt kommitte'n sakligt ogrundat. Anmärkningen kan i och för sig vara riktig. Men det är inte givet att det är de återtagna uppgifterna som är de riktiga. Det kan i stället vara ändringarna som förtjänar tilltro, trots att de tillkommit efter påverkan. Ett ersättningsanspråk är då sakligt befogat. Kommitte'n har slutligen framhållit att de administrativa frihetsinskränkningarna påtagligt skiljer sig från dem som faller under 1945 års lag i fråga om förutsättningarna för att åtgärden skall få vidtas (SOU 1958:43 s. 74). Kommitte'n påpekar att avgörandet stundom är lagt i myndigheternas händer utan några i lag angivna hållpunkter för bedömandet och hänvisar därvid till 35 § utlänningslagen angående utlännings tagande i förvar. Vidare tilläggs att även i fall, där vissa grunder för åtgärdens vidtagande är angivna i lag eller författning, utrymmet för myndigheternas skönsmässiga prövning i regel är betydande. Enligt kommitte'ns uppfattning är det givet att ersättningsregelns utformning måste präglas även härav. Emellertid utgör detta enligt min mening knappast ett skäl mot att ta regleringen i 1945 års lag till förebild. Tankegången hos kommitte'n torde vara att inte bara själva beslutet om åtgärd är resultatet av en skönsmässig bedömning utan att så då också i regel måste vara fallet med ett beslut i stadgad ordning om upphävande eller ändring, och att detta beslut därför inte ägnar sig som underlag för ersättningsskyldighet. Men alternativet är ju enligt kommitte'n att ersättningsskyldigheten inträder efter prövning om ingripandet uppenbart har varit utan grund. Denna prövning måste också den bli i hög grad skönsmässig såvida inte ersättningsmöjligheterna begränsas till ett fåtal särskilt flagranta fall. Uppläggning efter förebild av 1945 års lag? Om man därefter vänder sig till det system som representeras av 1945 års lag och jämför detta med skadeståndslagen, finner man att det erbjuder den skadelidande en påtaglig fördel. Han har nämligen då ingen skyldighet 119

att bevisa att fel eller försummelse förekommit. I stället kan han inskränka sig till att åberopa att beslutet om frihetsinskränkning blivit på visst sätt ersatt med ett annat. Han behöver alltså endast hänföra sig till den prövning som skett i stadgad ordning huruvida ett beslut om frihetsinskränkning skall stå fast eller ej. Vid en sådan prövning har, allmänt sett, den som drabbats av frihetsinskränkning inte någon egentlig bevisskyldighet för att frihetsinskränkningen var obefogad utan bevisbördan åvilar där i princip det allmänna. — Å andra sidan är den enskilde med det här skisserade systemet betagen möjligheten att till stöd för sitt ersättningsanspråk åberopa och bevisa att fel eller försummelse förelegat. Emellertid får det rimligen antas att om han anser att sådant förekommit han då också skulle sett sig föranledd att söka ändring i beslutet om frihetsinskränkning (enligt förslaget skall även ändringsbeslut utgöra sådant nytt beslut som utlöser ersättningsrätt, se nästföljande mom.). Jämför man ett sådant system med en lösning efter förebild av 1958 års förslag framträder en skillnad av särskild vikt. Denna ligger på ett något annat plan. Här åsyftas det redan anmärkta förhållandet att den ersättningsbeviljande myndigheten i det sistnämnda fallet måste ingå i prövning i efterhand av beslutets oriktighet men i första fallet endast har att konstatera att beslutet blivit — på visst sätt - ersatt med annat beslut. Vid skadeståndslagens tillkomst framstod det som ett svårlöst problem hur man skulle komma till rätta med motsättningen mellan å ena sidan efterhandsprövning av besluts oriktighet och å andra sidan den prövning som företas i därför stadgad ordning och som avser om beslut skall rättas eller ej. Det kan vara anledning att dröja vid några av de uttalanden som gjordes i härmed sammanhängande frågor. Till en början kan framhållas att skadeståndslagen i 3 kap. 4 § innehåller bestämmelse om förlust av ersättningsrätt när vederbörande utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse, den förut omnämnda 120

passivitetsregeln. Bestämmelsen hade en något annorlunda formulerad motsvarighet i 1958 års förslag, 16 §. Vidare förekommer, såsom också nämnts tidigare, i 7 § av samma kapitel stadgande att talan om ersättning inte får föras med anledning av vissa beslut, om beslutet inte upphävts eller ändrats. Även detta stadgande har viss motsvarighet i 1958 års förslag, 8 §. Dessa regler uppbärs, synes det, bl. a. — och kanske främst — av hänsyn till rättskraftsinstitutet och instansordningen (prop. 1972:5 s. 342). Justitiekanslern hade i sitt remissyttrande över kommitte'ns förslag framhållit att förslaget syntes leda till att en omfattande domstolskontroll skulle etableras över förvaltningen skadeståndsvägen och att riksdagen tidigare i annat sammanhang ställt sig avvisande till en sådan kontroll. Och justitiekanslern hade ifrågasatt det rimliga i att lagstiftningen ställer två helt skilda linjer till de rättssökandes fria förfogande för prövning av en och samma sak (prop. 1972:5 s. 287 f). Departementschefen ansåg mest förenligt med vår rättegångsordning och med förvaltningsrättsliga grundsatser att lägre instansers avgöranden i första hand skall prövas i den ordning som anvisas genom reglerna om fullföljdsförfarandet. Man kan, ansåg han, inte riskera en utveckling som innebär att dessa grundsatser sätts ur spel genom att överprövningen i vidsträckt omfattning i stället sker på en omväg i form av en judiciell eller administrativ prövning av skadeståndsanspråk mot det allmänna (prop. 1972:5 s. 343). — Om betydelsen av hänsyn till rättskraftsinstitutet påpekade departementschefen att ett bifall till en skadeståndstalan inte innebär att det felaktiga avgörandet rivs upp eller förlorar sina rättsverkningar (prop. 1972:5 s. 345). De överväganden som företogs ledde till att de angivna reglerna uppställdes i lagtexten. Beträffande villkoret att skadeståndsrätt skall gå förlorad när skadan kunnat undvikas genom besvär eller dylikt (passivitetsregeln) gjordes vidare följande överväganden. Kommitte'n angående det allmännas skadeståndsansvar yttrade bl. a. följande (SOU 1958:43 s. 94 f). Det skulle vara för strängt mot den skadelidande att genomgående uppSOU 1972:73

rätthålla att skadeståndsrätten skulle gå förlorad, när skadan kunnat undvikas genom besvär, remonstration eller dylikt. Möjligheten att trots passiviteten erhålla skadestånd borde dock enligt kommitte'n vara begränsad till fall när det uppenbarligen inte skäligen kunde fordras att klagan fördes, remonstration ägde rum osv. eller när eljest synnerliga skäl är till att ersättning utgår (jfr vidare nedan). Departementschefen sade sig ha svårt att förstå att en huvudregel om att klagorätten skall ha utnyttjats skulle vara för sträng mot de skadelidande. Men om ett överklagande skulle vara ändamålslöst eller en underlåtenhet att utnyttja rättsmedel av andra skäl framstår som försvarlig, förelåg enligt departementschefens mening inte skäl till inskränkningar i ersättningsrätten. Däremot ansåg departementschefen det inte finnas anledning att göra avsteg från passivitetsregeln genom att medge ersättning på grundval av en skälighetsprövning i fall då den skadelidande inte kan anföra någon i objektiv mening giltig anledning till sin underlåtenhet att begagna rättsmedel. Principen att fullföljdsmöjligheterna och särskilda rättsmedel skall utnyttjas i första hand bör enligt departementschefens åsikt upprätthållas utan andra inskränkningar än som är oundgängligen nödvändiga för att tillgodose de skadelidandes rättmätiga intressen. Är omständigheterna så ömmande att ersättning bör utgå av billighetsskäl, bör det bero på en billighetsprövning av behöriga myndigheter huruvida eller i vilken omfattning en begäran om gottgörelse bör tillmötesgås men den skadelidande bör inte ha något rättsligt anspråk (prop. 1972:5 s. 343 f). Sedan vissa remissinstanser gentemot kommitte'forslagets passivitetsregel anmärkt att den kunde medföra en stark ökning av antalet överklaganden (prop. 1972:5 s. 289) uttalade departementschefen bl. a. följande. Han ansåg sig inte kunna dela farhågorna att regeln skulle leda till att framför allt administrativa beslut överklagas i större omfattning än hittills. Departementschefen fann det vara ett verklighetsfrämmande antagande att den som lider skada genom ett beslut som har gått honom emot underlåter att överklaga beslutet fastän han anser att skadeståndsgrundande fel eller försummelser har förekommit. Och i övriga fall, yttrade departementschefen, lär klagorätten redan nu regelmässigt utnyttjas så snart en förlorande SOU 1972:73

part bedömer att han har reella utsikter att få ändring i avgörandet (prop. 1972:5 s. 343). Vad som har refererats från förarbetena till skadeståndslagen utgör endast ett återgivande av spridda uttalanden som har synts kunna belysa den konflikt som uppkommer genom att en process om ersättning förs fram till ett bifall, grundat på beslutets oriktighet, utan hänsyn till om beslutet vunnit laga kraft och ej heller till om någon prövning av oriktigheten skett i den ordinarie instansordningen. Det resonemang som fördes vid tillkomsten av skadeståndslagen avsåg, som framgår, frågan huruvida ersättningsrätt, om sådan uppkommit, skulle vara utesluten till följd av att den skadelidande inte fört talan om rättelse eller använt särskilt rättsmedel. Härtill anknöts frågan om ersättningstalan inte skulle få föras om beslut ej upphävts eller ändrats. Det gällde alltså en negativ verkan på ersättningsrätten och eventuella inskränkningar i denna negativa verkan. En lösning enligt förebild av 1945 års lag avser däremot att reglera en positiv verkan av det faktum att ett beslut blivit upphävt eller ändrat: ersättning skall då i princip utgå. Förutom att denna tekniska konstruktion såsom förut nämnts innebär en fördel för de skadelidande, finner man att problemet om motsättningen till rättskraftsinstitutet och den ordinarie instansordningen försvinner. Man undgår därigenom den både principiella och praktiska olägenhet som ligger i att riktigheten av ett beslut blir föremål för två prövningar i olika rättslig ordning. Utöver de skäl som här anförts för att välja en lösning efter förebild av 1945 års lag kommer även följande i betraktande. Att i likhet med 1945 års lag anknyta till den prövning av beslutet som sker i stadgad ordning innebär utan tvivel vissa processekonomiska fördelar. I jämförelse med den andra principlösningen blir domstolarnas och myndigheternas arbetsbörda mindre och kostnaderna lägre. För övrigt lär väl också förhålla sig så att de grundsatser varpå nämnda lag vilar knap121

past torde kunna överges när det gäller oskyldigt häktade eller dömda. Det skulle, förefaller det, vara en avsevärd försämring av dessa skadelidandes rättsställning om en frikännande dom i rättegång mot häktad eller efter resning inte såsom nu skulle automatiskt utlösa ersättningsrätt för häktningen resp. det verkställda straffet utan ersättningsrätten bli beroende av en ytterligare prövning av häktningsbeslutets eller straffdomens riktighet. Också har ju i 1958 års förslag befunnits nödvändigt att bibehålla giltigheten av 1945 års lag inom dess område. I detta sammanhang bör dock anmärkas en annan synpunkt som framfördes vid skadeståndslagens tillkomst. Enligt 1958 års förslag skulle ett domstolsavgörande i princip ha upphävts eller ändrats för att skadeståndstalan skulle få föras och från några håll hade hävdats att motsvarande princip borde gälla också i fråga om vissa eller alla administrativa beslut. Detta hade motiverats med bl. a. en hänvisning till rättskraftsinstitutet. Departementschefen framhöll häremot bl. a. att med en sådan bestämmelse skulle själva ersättningsrätten bli inskränkt på ett sätt som inte är förenligt med de bärande tankegångarna i den lagstiftning som föreslogs (prop. 1972:5 s. 345). Reglerna i 3 kap. 7 § i lagen är också mindre långtgående. Det anlagda synsättet äger emellertid inte samma tillämpning när det gäller uppläggningen av föreliggande förslag. Det är här fråga om att ge regler till komplettering av skadeståndslagen och det lär inte vara något principiellt hinder att begränsa denna förbättring på det sättet att ett tillerkännande av ersättning inte kommer att innebära någon överprövning huruvida beslutet om frihetsinskränkning var riktigt. Det kan tilläggas att mellan judiciella och administrativa frihetsinskränkningar finns en betydelsefull skillnad som hittills inte berörts. Medan det typiska för de judiciella frihetsinskränkningarna är att de vidtas med anledning av en isolerad gärning i det förflutna - ett brott - sker däremot administrativa frihetsinskränkningar mot bakgrund av vederbörandes totala situation för dagen. 122

Om man efter förebild av 1945 års lag vill göra ersättningsrätten beroende av att beslutet om frihetsinskränkning efterföljs av ett nytt beslut av annan innebörd, är tydligen möjligheten att det nya beslutet föranletts av nytillkomna omständigheter med all sannolikhet åtskilligt större vid administrativa frihetsinskränkningar än vid judiciella. Detta förhållande torde emellertid inte utgöra något hinder mot att vid den principiella uppläggningen av förslaget följa systemet i 1945 års lag. I ett följande avsnitt skall närmare utvecklas hur man torde kunna komma till rätta med denna svårighet genom regler om vad som skall få utgöra bedömningsunderlag för det tidigare och för det senare beslutet. I enlighet med det sagda bygger förslaget på principerna i 1945 års lag. Ersättningsskyldigheten har sålunda gjorts beroende av att beslutet om frihetsinskränkning blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Det är inte så mycket fråga om att det första beslutet var "oriktigt". Snarare kan man uttrycka saken så att det ju är den senaste prövningens resultat som är normgivande för myndigheter och enskilda. Det kan då också synas rimligt att det skadeståndsansvar, som samhället är berett att stå för, skall hänföra sig till den skada som inträder till följd av att det nya beslutet inte kunnat vara bestämmande för förhållandena under tiden innan det meddelades. Någon bevisning om det första beslutets oriktighet eller om fel eller försummelse vid myndighetsutövning skall ej behöva föras. I stället gäller frågan endast om beslutet om frihetsinskränkning sedermera efterföljts och på ett eller annat sätt ersatts — av nytt beslut som medför annat resultat. Det är endast detta som behöver bevisas och någon motbevisning om att det första beslutet var riktigt är inte tillåten.

7.5.2 Vilken nyprövning bör utlösa ersättningsskyldighet? I den nu gällande 1945 års lag anges två typer av ny prövning som leder till ersättSOU 1972:73

ningsskyldighet skränkning.

för

verkställd

Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning

frihetsin-

finns möjlighet att anföra ej tidsbegränsade besvär på den grund att det överklagade beslutet är en nullitet, kan ej besvaras med säkerhet. Det råder sålunda osäkerhet beträffande domvilla och nullitetsbesvär på förvaltningsrättens område.

Det kan tilläggas att vad som gäller enligt Angående den ena typen meddelas regler i 2 § (jämte 3 §). Här avses det fall att en dom 59 kap. 5 - 8 §§ RB om besvär över strafföresom vunnit laga kraft upphävs eller ändras läggande eller föreläggande av ordningsbot efter ansökan om resning eller besvär över givetvis saknar aktualitet i förevarande samdomvilla. Den nya domen skall lyda på manhang, eftersom sådana förelägganden antingen fullständigt frikännande eller också aldrig går ut på frihetsinskränkning. Emellertid bör i visst hänseende ske en på ringare straff än det som avtjänats på grund av den tidigare domen. Det är tydligt utvidgning utöver vad som gäller enligt 1945 att ersättningsskyldighet framstår såsom sär- års lag. En närstående typ av nytt beslut som skilt motiverad i fall av denna art, jfr depar- inte upptagits i lagen bör enligt min mening tementschefens uttalande vid tillkomsten av även den kunna utlösa ersättningsrätt. Här 1886 års lag (avsnitt 2.2 ovan). Det synes syftas på det fall att det nya beslutet utgör närmast självklart att motsvarande bör gälla i upphävande eller ändring i ordinär väg av den speciallagstiftning som nu avses komma beslutet om frihetsinskränkning. I 1945 års till stånd. Ersättning bör således kunna utgå lag stadgas, med visst undantag, inte någon för frihetsinskränkning om ett lagakraftägan- ersättningsskyldighet för sådant fall. Såsom de beslut härom blir upphävt eller ändrat förut anförts (mom. 2.3.4) framhöll lagrådet efter användande av extraordinärt rätts- vid lagens tillkomst - på tal om 2 § med medel. Och det skall liksom nu inte nödvän- dess krav på att ansökan om resning eller digtvis fordras att det nya beslutet innebär besvär över domvilla skall ha skett — att i frikännande utan vara tillräckligt att änd- princip borde ersättning utgå så snart den ringen medför en lindrigare påföljd än som dömde, sedan verkställighet börjat, genom ny dom frikänns eller döms till ringare straff utståtts. I fråga om administrativa frihetsinskränk- än han redan utstått. Såsom exempel på att ningar finns inte tillgång till extraordinära denna situation kunde uppkomma åberopade lagrådet att den dömde kunde bli frikänd rättsmedel i samma utsträckning som när det gäller judiciella frihetsinskränkningar. För- i högre rätt på talan av åklagare eller målshållandet har berörts av lagrådet vid gransk- ägande. Departementschefen ansåg emellerning av förslaget till förvaltningsprocesslag tid att det inte var påkallat att ta hänsyn till att en straffdom som vunnit laga kraft mot (prop. 1971:30 del 2 s. 692). I lagrådet den dömde kan komma att ändras i anledframhölls bl. a. följande. I förvaltningsmål saknas allmänna bestäm- ning av fullföljd från motsidan. Och han melser om resning motsvarande reglerna i hänvisade till att lagrådet angivit praktiskt 58 kap. RB. Regeringsrätten har emellertid vid viktiga undantag från sin föreslagna princip. tillämpning av bestämmelserna i 19 § regeMen det kan ju även förhålla sig så att ringsformen om återbrytande av dom analoverkställighet inträder ehuru det är den dömgiskt tillämpat RB:s bestämmelser utan att likväl anse sig direkt bunden av dem och de själv som överklagar. I 1945 års lag upptas också i 3 § bestämmelse att 1 § skall äga därvid har termen "resning" regelmässigt kommit till användning. Besvär över dom- tillämpning om någon, utan att domen vunvilla nämns ej i 19 § regeringsformen men nit laga kraft, varit intagen i anstalt för det har i några fall förekommit att regeringsundergående av behandling varom stadgas i rätten upptagit besvär över domvilla till prövning med analogisk tillämpning av 59 kap. 28 kap. 3 § BrB eller ungdomsfängelse eller har avtjänat arrest. Detta medför tydligen att RB. Frågan, huruvida enligt sedvanerätt SOU 1972:73

staten blir ersättningsskyldig om t. ex. den (55 § tredje stycket, 33 §). Enligt LSPV som dömts till ungdomsfängelse och intagits skall överläkarens beslut om intagning jämdär överklagar domen och får den (helt) likt 9 § omedelbart lända till efterrättelse upphävd. Så långt har lagstiftaren alltså god- (27 §). Detsamma gäller överläkarens beslut tagit principen att ett nytt beslut som inne- om återintagning enligt 20 §. Och likaledes bär upphävande eller ändring i ordinär väg länder beslut om tvångsinskrivning i specialbör kunna utlösa ersättningsrätt. Utöver vad sjukhus och om återintagning, som meddelas som följer av den nämnda bestämmelsen i med stöd av 35 § resp. 39 § tredje stycket 3 § har emellertid principen inte genomförts. omsorgslagen, omedelbart till efterrättelse I fråga om frihetsberövanden på grund av (48 §). Åtskilliga andra exempel skulle kunbrott kommer därigenom åtskilligt att falla na nämnas (jfr kap. 5). Det här anförda utanför ersättningsreglerna. Förutom i den torde emellertid vara tillräckligt för att visa av lagrådet omnämnda situationen att en att det ingalunda är ovanligt att beslut om dom upphävs på talan av den dömdes mot- administrativ frihetsinskränkning får verkpart, är så fallet när ett beslut om häktning ställas, ehuru det kan överklagas och följaktöverklagas och blir upphävt. Vidare märks ligen också upphävas. att enligt 37 kap. 10 § BrB åtskilliga beslut En ordning, enligt vilken beslut i ordinär av övervakningsnämnd länder omedelbart till väg om ändring av ett frihetsinskränkande efterrättelse såvida ej annorlunda förordnas. ingrepp kan utlösa ersättningsskyldighet, torSå sker med beslut att villkorlig frigivning de alltså fylla en uppgift. Det framstår som skall vara förverkad. Likaså med beslut om rimligt och principiellt mest följdriktigt att omhändertagande när fråga uppkommit om även beslut av detta slag får medföra att den undanröjande av skyddstillsyn, 28 kap. 11 §, skadelidande försätts i den mera gynnsamma återintagning i ungdomsfängelse, 29 kap. ersättningssituation som förslaget avser att II §, eller återintagning i anstalt för interne- tillskapa. Förslaget är därför tänkt att omring, 30 kap. 14 §. Att sådana övervak- fatta även beslut av denna och liknande typ. ningsnämndens beslut upphävs — men inte I detta sammanhang måste emellertid själva domen — medför för närvarande ingen framhållas att de nyss som exempel angivna ersättningsskyldighet för staten enligt 1945 administrativa frihetsinskränkningarna för års lag. närvarande endast tämligen sällan torde överFramför allt måste emellertid beaktas att klagas, jfr tidigare lämnad redogörelse (kap. beslut om administrativa frihetsinskränk- 6). Sålunda framgår att länsstyrelses beslut ningar ofta verkställs innan beslutet vunnit om omhändertagande för samhällsvård enligt laga kraft. Enligt BvL skall vissa beslut av BvL under år 1969 överklagades i 83 fall av barnavårdsnämnd rörande omhändertagande 600. Ändring beslutades därvid i tre fall, lända till efterrättelse utan hinder av att de varav ett där beslutet kunnat verkställas inte äger laga kraft (22 §). Beslut angående omedelbart. Beträffande omhändertagande omhändertagande för samhällsvård som med- för utredning var motsvarande siffror två delats av länsrätt länder omedelbart till efter- överklaganden av knappt 300 fall och inget rättelse (86 §; tidigare 84 § beträffande läns- ändringsbeslut. Socialstyrelsens beslut samstyrelses motsvarande beslut). Beträffande ma år om intagning på ungdomsvårdsskola omhändertagande för utredning gäller mot- överklagades i 23 fall av drygt 1 000 men svarande regler. Vad angår NvL så får, om ej utan att ändring skedde. Beslut under år länsrätten annorlunda förordnar, beslut om 1969 om tvångsintagning i allmän vårdantvångsintagning gå i verkställighet utan hin- stalt för alkoholmissbrukare överklagades i der av att det ej äger laga kraft (33 §) och så 45 fall av drygt 1 600 och beslut om återtorde vara fallet även med beslut om tillfäl- intagning i fyra fall av ca 400, allt utan att ligt omhändertagande. För länsrättens beslut ändring skedde. Beträffande beslut om intagom återintagning enligt 55 § gäller detsamma ning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård 124

SOU 1972:73

enligt 9 § LSPV (under andra halvåret 1969 sammanlagt vid fem sjukhus drygt 1 300) så har överklagande ägt rum i sex av dessa fall, dock utan att beslutet ändrades. Beslut om återintagning överklagades i ett fall av 800 utan ändring. Beslut med stöd av 35 § resp. 39 § tredje stycket omsorgslagen om tvångsintagning och om återintagning under år 1969 (vid fyra sjukhus 112 resp. 49 fall) överklagades ej. - Att utvägen att överklaga beslut om administrativ frihetsinskränkning inte för närvarande anlitas i någon större utsträckning utgör emellertid inte något avgörande skäl mot att genomföra den rättsliga konstruktion som antytts i det föregående. Om en intagen överklagar beslutet härom och om han vinner rättelse, förefaller det föga rimligt att ersättningsskyldighet skulle utebli därför att det är fråga om ingripande som sällan överklagas och än mera sällan blir ändrat. Hela den lagstiftning varom nu är fråga är ju avsedd att träffa särfall där en eljest på det hela taget anmärknings fri myndighetsutövning undantagsvis kommit att slå fel. För övrigt är det ju tänkbart att berörda parter, inte minst till följd av 1971 års förvaltningsrättsreform, kommer att anlita fullföljdsförfarande i större utsträckning än tidigare. Ytterligare en synpunkt som är av mera allmänt slag kan förtjäna observeras. När det gäller att ta ställning till vilka fall det är som skall ersättas kan man mötas av invändningen att en viss typsituation regelmässigt innebär ett så jämförelsevis obetydligt ingrepp att ersättning inte bör komma ifråga. En sådan invändning kan stundom ha fog för sig. Man kan emellertid undvika den besvärliga och känsliga avvägningen av frihetsingreppets betydelse genom förslagets konstruktion. I det övervägande antalet fall som avses med förslaget framkommer det senare beslutet genom en omprövning, verkställd av överordnad myndighet. Frågan om ingreppets betydelse kan anses besvarad genom att möjlighet till överklagande medgivits och genom att överklagandet lett till ändring. Det har nyss framhållits som tänkbart att fullföljdsförfarande kan komma att anlitas i SOU 1972:73

större utsträckning än tidigare. Möjligen skulle en sådan ökning komma att huvudsakligen hänföra sig till överklaganden som blir utan resultat med därav följande besvär och kostnader. Ökningen torde dock knappast behöva beräknas bli av sådan omfattning att synpunkten kan tillerkännas någon mera avgörande betydelse. I och för sig är givetvis det principiellt riktiga att fullföljdsmöjlighet tillhandahålls dem som drabbats av ett så svårartat ingrepp som det här är fråga om. Vad angår det senare beslutets innehåll bör det - såsom i 2 § av 1945 års lag - vara tillräckligt att beslutet går ut på en lindrigare påföljd än som vederbörande fått vidkännas. Jämförelsen mellan vad som skall anses svårare eller lindrigare kan ibland erbjuda svårigheter. Det är anledning att återkomma härtill i specialmotiveringen. I fråga om tillkomstsättet - underställning, överklagande etc. - för det senare beslut som skall kunna utlösa ersättningsrätt hänvisas till specialmotiveringen, 2 §. Såsom där skall utvecklas närmare är det inte avsett att inbegripa även fall då en myndighet självmant rättar sitt tidigare beslut. Anmärkas bör att när här talas om ändring i ordinär väg även avses kommunalbesvär, jfr 2 § 2 FvL och prop. 1971:30 del 2 s. 321 f. Vid sådan frihetsinskränkning som beslutats av barnavårdsnämnd enligt 41 § BvL är vederbörande hänvisad till att använda kommunalbesvär. Ändring av beslut om förberedande frihetsinskränkning Om man härefter återgår till 1945 års lag finner man som sagt att den upptar även en annan typ av fall, där ersättning kan utgå. Härom ges regler i 1 § jämte 3 §. Det är i främsta rummet fråga om fall då en person som varit misstänkt för brott blir frikänd eller åtalet mot honom läggs ner eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Ersättning skall då utgå för användande av straffprocessuella tvångsmedel som antingen varit av frihetsberövande natur - häktning eller anhållande - eller utgjorts av reseför125

bud. Det nya beslutet innefattar här följaktligen inte överprövning av det tidigare beslutet att använda sådana tvångsmedel. Den bedömning som sker i det nya beslutet avser i stället att fastställa slutresultatet av det rättsliga förfarande, vartill användandet av tvångsmedel varit anknutet som ett förberedande led. Det tidigare beslutet blir inte ersatt med ett annat beslut utan kvarstår med de verkningar som det möjligen kan äga. - Det nu sagda är visserligen inte fullt träffande i fall då 1 § i 1945 års lag skall äga tillämpning på grund av stadgande i 3 §. Anmärkas må emellertid att enligt uttalande av PLB i samband med detta stadgandes tillkomst fallen (sådana de då angavs) kunde likställas med häktning (SOU 1944:10 s. 311). Det lär inte vara tänkbart att från förslaget utesluta en ersättningsrätt enligt konstruktionen i 1 § av 1945 års lag i fråga om de frihet sberövanden som nämns där. Konstruktionen har gammal hävd och att överge densamma skulle innebära en försämring för de skadelidande. Däremot är det tveksamt om man bör utsträcka en sådan regel till att gälla även för andra frihetsinskränkningar. Administrativa frihetsinskränkningar är givetvis av växlande natur. Ofta förekommer frihetsinskränkningar som är tänkta att vara förberedande eller provisoriska och som är avsedda att gälla i avvaktan på slutligt ställningstagande till frågan huruvida ett mera varaktigt omhändertagande skall ske. Som belysande exempel kan nämnas sådana fall av förberedande åtgärder som att polismyndighet i avbidan på barnavårdsnämnds beslut tar underårig i förvar emedan hans uppträdande eller levnadssätt inneburit fara för allmän ordning eller säkerhet och sannolika skäl föreligger för att ingripande med stöd av 25 § BvL är påkallat (33 §, jfr 37 §), eller att polismyndighet tillfälligt omhändertar en person emedan det föreligger sannolika skäl att han är hemfallen åt alkoholmissbruk och att dessutom någon av vissa andra angivna omständigheter är för handen (21 § 1 mom. NvL). Vidare märks sådana tillfälliga omhändertaganden som avses i 126

30 § BvL och 25 § NvL. Ett annat lagrum är 7 § LSPV, enligt vilket stadgande en person kan omhändertas av polismyndighet om det föreligger sannolika skäl för att han lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv samt fara är i dröjsmål. Exemplen hänför sig till viktiga delar av det lagstiftningsområde som inte nu omfattas av 1945 års lag men som är avsett att falla under förslaget. Förberedande administrativa frihetsinskränkningar skiljer sig från de judiciella på ett sätt som är av betydelse i detta sammanhang. För situationer av det slag som avses i 1 § av 1945 års lag är det karakteristiskt att prövningen i t. ex. en häktnings fråga avser om det är sannolikt att ett visst faktum — brottet - inträffat och att det sedermera i rättegång fastställs att så inte är fallet. Vid administrativa förberedande frihetsinskränkningar är frågeställningen en annan än skyldig eller ej skyldig. Här torde i stället behovet av vård stå i blickpunkten och beslutet utgör ett ställningstagande tills vidare till frågan härom. Vårdsituationen kan emellertid ofta bli förändrad under mellantiden. Men frånsett sådana förändringar ligger det i sakens natur att fortsatt utredning lätt kan leda till annat resultat än som framkom vid den mera summariska prövningen i det förberedande beslutet. Det förefaller därför antagligt att man genom att låta konstruktionen gälla även administrativa förberedande frihetsinskränkningar skulle kunna få ett antal ersättningsfall, där ersättning framstår som omotiverad för den allmänna uppfattningen. En annan svårighet är att finna en lämplig motsvarighet till det krav på frikännande dom etc. som ju skall vara uppfyllt för att ersättning för förberedande judiciell frihetsinskränkning skall kunna utgå. Av naturliga skäl kan man här inte gärna nöja sig med ett obestämt krav att slutresultatet av det administrativa förfarandet inneburit enbart en mildare bedömning än som förutsattes vid den förberedande åtgärden. Det bör heller inte lämnas utan beaktande att en förberedande administrativ frihetsinSOU 1972:73

skränkning kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen och — om beslutet ersatts av nytt beslut — tillika enligt förslaget. Den skadelidande är alltså inte ställd utan ersättningsrätt. Vid övervägande av frågan synes man, inte minst av lämplighetshänsyn, kunna stanna för att inte generellt utsträcka den på 1 § i 1945 års lag byggda konstruktionen - som i förslaget i viss mån har karaktär av en kompletterande specialbestämmelse — till att gälla även förberedande administrativa frihetsinskränkningar. 1 enlighet med denna ståndpunkt måste man alltså dra en gräns mellan förberedande frihetsinskränkningar som är av judiciell natur och sådana som är administrativa. Gränsdragningen synes emellertid inte behöva erbjuda några svårigheter och har utförts så att i förslagets lagtext, 3 §, angivits vilka judiciella frihetsinskränkningar det blir fråga om. Såsom förberedande judiciell frihetsinskränkning bör därvid kunna anses även fall då någon varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat eller om krigsman varit tagen i förvarsarrest. Dessa fall har omnämnts i paragrafen. Därutöver förekommer vissa gränsfall där man kan vara tveksam om den intagna ståndpunkten bör vidhållas. Det är härvidlag inte så mycket fråga om AsocL. Visserligen kan det åberopas att förfarandet är i stort sett detsamma som vid rättegång i brottmål. Men å andra sidan kan framhävas att bedömningen avser en persons allmänna livsföring. Och av betydelse är även att, såsom förut angivits, ingripanden enligt lagen förekommer ytterligt sällan. Av rent praktiska skäl kan därför sådana ingripanden lämnas utanför regeln i förslagets 3 §. Av särskild karaktär är däremot åtgärd som vidtas i och för utlämning. Här åsyftas lagen om utlämning för brott, lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. SOU 1972:73

Att sistnämnda lag inbegrips bland dem som eventuellt skulle tas med beror på att den tekniska konstruktionen av förfarandet i Sverige — som är det i sammanhanget avgörande - nära överensstämmer med lagen om utlämning för brott till samma länder. Härtill kommer att, såsom framgår av det föregående (mom. 5.3.3), de båda lagarna också nära tangerar varandra i fråga om saklig tillämpning. Angående förhållandet mellan 1945 års lag och lagen om utlämning för brott yttrade departementschefen vid tillkomsten av sistnämnda lag bl. a. att 1945 års lag i princip skulle komma att bli tillämplig i utlämningsärendena (prop. 1957:35 s. 35). I anledning härav framhöll lagrådet (prop. s. 126) att reglerna i 1945 års lag, exempelvis i 5 §, inte var avpassade för en dylik tillämpning. Enligt lagrådets mening kunde i ömmande fall frågan om ersättning utan stöd av lag ordnas genom beslut i statsrådet. Vad angår det förslag som nu framläggs är i främsta rummet att märka att ersättningsmöjlighet kan finnas enligt 2 § och i andra hand enligt skadeståndslagen varför behovet att göra 3 § tillämplig är mindre starkt. Vidare förhåller det sig i fråga om utlämning så, att fakta som enligt den skisserade konstruktionen kan utlösa ersättningsrätt — frikännande, nedläggande av åtal och avslutande av förundersökning utan åtal — vid utlämning inträder genom beslut inte av svensk utan av utländsk myndighet, kanske i annan form, och principiellt först efter utlämningsbeslutet. Man kan därför inte direkt hänföra sig till sådana fakta. — Man skulle i stället då kunna tänka sig att ingripanden som vidtas för att möjliggöra utlämningen och beslutas av svensk myndighet skulle föranleda ersättning under den förutsättningen att det inte blir någon utlämning. Härom gäller att utlämning inte kommer till stånd om framställning avslås. Utlämning uteblir också vid underlåtenhet att inom föreskriven tid begära utlämning av efterlyst person. De fall då någon person — efter beslut att han skall utlämnas - blivit tagen i förvar eller fortfarande skall vara utsatt för reseförbud eller vara omhändertagen skulle väl däremot knappast vara av 127

något intresse i sammanhanget eftersom åtgärden ingår endast som ett moment i verkställigheten och det ej gärna kan tänkas att verkställighet skulle utebli. Men även i dessa nu nämnda fall tillhör det grundläggande avgörandet myndighet i främmande stat och det finns ingen anledning att Sverige skall ikläda sig ansvar härför i enlighet med förslagets regler. Enligt 35 § utlänningslagen kan utlänning tas i förvar. Om det meddelas ett senare beslut att ifrågasatt avvisning, förpassning eller utvisning inte skall äga rum torde detta ofta bygga på humanitära skäl. Och ett tagande i förvar som sker när fråga är om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning har tydligen ej den karaktär av förberedande åtgärd som det här är fråga om. De båda nu angivna fallen synes därför inte vara av den typ att de bör inbegripas. Vad angår det fallet, att intagning skett enligt 8 § LSPV och patienten sedan utskrivits efter prövning enligt 9 §, så torde utskrivningen ofta vara föranledd av förbättring som inträtt efter omhändertagandet. Fallet torde inte lämpa sig för att föras in under konstruktionen. Det resultat som det slutliga avgörandet skall innebära är ett frikännande eller vissa andra liknande beslut. Härtill synes emellertid kunna fogas ett ytterligare förhållande som skall kunna utlösa ersättningsrätt, nämligen att domen lyder på ett brott som inte kunnat föranleda häktning enligt det lagrum som åberopades härför. Frågan behandlas närmare i specialmotiveringen till 3 §. Regeln i 1945 års lag gäller frihetsberövanden och därjämte reseförbud. Några andra frihetsinskränkningar är inte aktuella i detta sammanhang och förslaget begränsar sig härtill. Utskrivningsbeslut Helt kan emellertid den principiella uppläggning som angivits i detta och närmast föregående mom. inte genomföras. Det är mindre vanligt att den som blivit intagen i anstalt för vård enligt social lagstiftning överklagar 128

beslutet härom för att återvinna sin frihet. Han har nämligen möjlighet att i stället begära utskrivning, vilket måste förefalla honom vara ett enklare förfarande. Över huvud taget torde det för alla berörda parter, inbegripet myndigheterna, framstå som mera meningsfullt med utskrivning, eftersom återvinnandet av friheten är det relevanta i sammanhanget och inte så mycket frågan om den ursprungliga intagningen var fel eller ej. Tanken i förslaget är ju emellertid att ersättningsrätten skall anknytas till det förhållandet att beslutet om ingripande blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Detta är inte fallet i den angivna situationen, eftersom beslutet om intagning alltjämt står kvar. Utskrivning innebär i och för sig intet underkännande av intagningsbeslutet. Normalt är det i stället fråga om att den vård som anordnats befinnes ha lett till en förbättring. Det ojämförligt största antalet utskrivningar är av detta slag. Givetvis är det därför otänkbart att generellt grunda ersättningsrätt på att utskrivning skett. Och från principiell synpunkt skulle det då också vara mest konsekvent att inte heller medge ersättning i fall när utskrivning i verkligheten är ett surrogat för ett upphävande efter överklagande. Praktiska hänsyn kan emellertid föranleda att förhållandet bör beaktas vid utformandet av villkoren för ersättningsrätt. Det har upprepade gånger framhållits att förslaget har karaktär av ett komplement till skadeståndslagen och det är sålunda av betydelse om i fall av denna typ skadestånd kan utgå enligt nämnda lag för felaktigt beslut om intagning. Närmare bestämt gäller frågan om passivitetsregeln i 3 kap. 4 § utgör hinder därför. Vad som förut sagts om den regelns innebörd bör därför nu kompletteras med några ännu inte återgivna uttalanden under förarbetena. Kommitte'n angående det allmännas skadeståndsansvar föreslog i sin passivitetsregel, såsom nämnts, undantag från regeln för fall dels då uppenbart inte skäligen kunde fordras överklagande osv., dels då eljest synnerliga skäl förelåg till att ersättning utgår. I detta sammanhang yttrade sig kommittén SOU 1972:73

om fall av obefogade administrativa frihetsberövanden. Kommitte'n ansåg att man där ej sällan, med hänsyn till de personliga förutsättningarna hos det klientel som utsätts för dessa ingripanden, kunde finna att skadestånd bör utgå trots att vederbörande försummat att överklaga det beslut som föranlett omhändertagandet eller kvarhållandet (SOU 1958:43 s. 94 f). Departementschefen ställde sig enligt förut refererade uttalanden, i motsats till kommitte'n, på ståndpunkten att det inte fanns anledning till avsteg från passivitetsregeln på grundval av en skälighetsprövning i fall då den skadelidande inte kan anföra någon i objektiv mening giltig anledning till sin underlåtenhet att begagna rättsmedel (prop. 1972:5 s. 344). Ståndpunkten utvecklades närmare i specialmotiveringen till passivitetsregeln i 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Bl. a. framhöll departementschefen att subjektiva omständigheter på den skadelidandes sida också kunde vinna beaktande, t. ex. om han av sjukdom varit ur stånd att bevaka sin rätt. Enligt departementschefen bör man i vissa fall kunna ta hänsyn till den skadelidandes personliga förutsättningar att bedöma om det aktuella beslutet varit felaktigt eller inte. Och med anledning av kommitténs nyss omnämnda uttalande erinrade departementschefen om att frågan rörande ersättning på objektiv grund vid oriktiga frihetsberövanden var under utredning och att frågan om skadestånd enligt skadeståndslagen torde komma att förlora mycket av sin praktiska betydelse i den mån särskild lagstiftning om sådan ersättning genomförs (prop. 1972:5 s. 526). En begäran om utskrivning uppfyller väl knappast passivitetsregelns krav att den skadelidande skall ha fört talan om rättelse eller använt särskilt rättsmedel. Däremot kan giltig anledning till underlåtenhet i detta avseende inte sällan anses ha förelegat. Detta kommer dock, synes det, att bero på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och kan därför inte gälla över hela linjen beträffande utskrivningar från administrativt frihetsberövande. Det kan alltså på SOU 1972:73 9

grund av passivitetsregeln förekomma att den som utskrivits från ett administrativt frihetsberövande inte får något skadestånd enligt skadeståndslagen trots att beslutet var felaktigt. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad departementschefen uttalat rörande betydelsen av nytillkommande lagstiftning om oriktiga frihetsberövanden har man anledning att överväga en utbyggnad av förslaget på denna punkt. Det kan sägas att den skadelidande ju kan överklaga ett beslut som han anser felaktigt och därigenom har möjlighet att bevara ersättningsrätt enligt skadeståndslagen och enligt förslaget. Emellertid anlitas klagovägen endast sällan utan i stället litar man till utskrivningsförfarandet. Lämpligast synes vara att på denna punkt anpassa lagstiftningen efter de faktiska förhållandena och tillmäta utskrivning en viss begränsad betydelse i det regelsystem som förslaget uppställer. En bestämmelse härom bör dock uppfattas som ett undantag, föranlett av praktiska hänsyn. Bestämmelsen är avsedd för fall av intagning för vård i egentlig mening och lär utan olägenhet kunna inskränkas till de viktigare lagstiftningarna härom, BvL, NvL, LSPV och omsorgslagen, se vidare specialmotiveringen till 4 §. Vad undantaget avser att träffa är, som framgår, den företeelsen att den intagne begär utskrivning i stället för att överklaga intagningsbeslutet. Det är emellertid inte möjligt att ange som förutsättning att begäran om utskrivning skall ha varit ett förtäckt överklagande. I själva verket är det sannolikt mestadels fråga helt enkelt om en avsikt att vidta lämpligaste åtgärd för att återfå friheten, en avsikt som då också ofta kan vara färgad av en övertygelse att redan intagningen var obefogad. Och vidare kan det inte heller anses lämpligt att göra skillnad mellan fall då särskild begäran om utskrivning framställts och sådana då detta ej är händelsen. I sistnämnda fall — och särskilt när en kontinuerlig prövning av förutsättningarna för kvarhållandet är föreskriven — har den intagne ofta måst uppfatta det som onödigt att på särskilt sätt ge uttryck åt en 129

självklar önskan att bli utskriven. Såsom förutsättningar måste man därför ange omständigheter som är lättare att konstatera och som hänför sig till själva beslutet om utskrivning. Att vid detta beslut myndighetens bedömning skedde väsentligen med beaktande av förhållanden som förelåg redan vid intagningen kan i sin mån tyda på att myndigheten ansåg intagningen ha varit obefogad, jfr nästföljande mom. Denna förutsättning kan emellertid inte anses tillräcklig för att utlösa ersättningsrätt. Man måste därför, med frångående i detta undantagsfall av en grundsats i förslaget, föreskriva en prövning av intagningsbeslutets riktighet i efterhand och utanför stadgad ordning. Sådan prövning av riktigheten bör då få tillgripas om den nyss angivna förutsättningen är för handen. För att ersättningsrätt skall föreligga måste därvid prövningen klart visa att beslutet var felaktigt. På denna punkt erinrar konstruktionen sålunda om 9 § första stycket i 1958 års förslag. Utformningen i lagtext av denna undantagsbestämmelse behandlas närmare i specialmotiveringen till 4 §. 7.5.3 Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser ersättningsskyldighet? Ett nytt beslut kan grundas på så helt andra omständigheter än som var bestämmande för tidigare beslut i samma sak att det under vissa förhållanden kan vara orimligt att skillnaden i bedömning skall medföra någon rätt till ersättning. Detta kan motivera en särskild regel om bedömningsunderlaget för det senare beslutet. Behov av en sådan regel uppkommer inte beträffande de ersättningsfall då en förberedande judiciell åtgärd efterföljs av slutligt avgörande i motsatt riktning, alltså fall av den art att t. ex. ett häktningsbeslut efterföljs av frikännande dom (1 § i 1945 års lag, 3 § i förslaget; jfr närmast föregående mom.). Frågan om frikännandet möjligen grundats på omständigheter som ej förelåg tidigare blir utan betydelse när saken gäller 130

om den tilltalade är skyldig till brottet eller ej. En senare bedömning av åtalsfrågan eller skuldfrågan som ger till resultat att brott inte blivit begånget bör liksom hittills kunna föranleda ersättning, oavsett om bedömningen grundats på någon omständighet som man eventuellt skulle vilja beteckna som ny. Läget är emellertid annorlunda i fall då det tidigare beslutet efter överklagande etc. blivit ersatt av nytt beslut, en kategori som kortfattat kan betecknas som ändringsbeslut (2 § i förslaget). Visserligen bör det inte inverka om en omständighet som förelåg redan vid det tidigare beslutet blir framdragen först i samband med det senare beslutet. Eftersom det nämligen i regel inte är den enskilde som har att sörja för utredning utan detta ankommer på vederbörande myndighet eller annan tjänsteman, bör ersättningsrätt inte gå förlorad därför att någon föreliggande omständighet av betydelse blir beaktad först i den högre instansen. Men en omständighet som inträder först efter det tidigare beslutet synes inte böra ha samma verkan. Detta är framför allt tänkbart vid administrativ frihetsinskränkning. Utgör denna led i ett förfarande som företrädesvis är anlagt på att bereda vård, kan det mycket väl tänkas att den överprövande myndigheten är ställd inför en annan situation än den som förelåg vid det första beslutet. Man torde knappast finna något principiellt skäl för att en ändring i bedömning som beror på ändring i faktiska förhållanden skall medföra ersättningsskyldighet. Att ändringen då inte innebär att det tidigare beslutet tillkommit genom fel eller försummelse eller annars var oriktigt, är tydligt. Och det är inte heller möjligt att hänföra sig till den här förut anlagda synpunkten att ersättningsansvar framstår som rimligt emedan ändringsbeslutet inte fått vara bestämmande för behandlingsfrågan redan vid tiden för det första beslutet. I allmänhet torde det inte erbjuda svårighet att avgöra om ändringsbeslutet skall anses vara grundat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare beslutet. Vad som avses är prövningen av förutsättningarna SOU 1972:73

för frihetsinskränkningen. Och det får därvid alltså inte förhålla sig så att en mera avgörande förutsättning fallit bort eller att vid sidan av de föreliggande förutsättningarna inträtt ett nytt förhållande som utesluter eller avsevärt förringar deras betydelse, ett motfaktum.1 Situationen kan föreligga när det gäller straffmätningen i brottmål. Sålunda kan tänkas att vid fullföljd från skilda underrätter hovrätten ersätter de ådömda påföljderna med en gemensam påföljd eller att i stället för ungdomsfängelse döms till skyddstillsyn på grund av att den dömdes personliga förhållanden förbättrats. Vidare kan situationen uppkomma vid bedömning av vårdbehov. Avgörande vid denna bedömning är hur det ställer sig i dagens situation och man har då att fråga sig om den myndighet, som meddelar ändringsbeslutet, sannolikt skulle kommit till samma resultat om den fattat sitt avgörande vid tiden för det tidigare beslutet. Som exempel på vad som kan vara av betydelse härvidlag må nämnas att det yppats möjlighet till vård i enskilt hem eller att det inträtt förändringar till det bättre i vederbörandes psykiska tillstånd eller att han tvärtom blivit drabbad av en obotlig kroppslig sjukdom. Vad slutligen särskilt rör skuldfrågan i brottmålsprocessen må påpekas att ersättningsrätt inte utesluts av att den tilltalade under tiden mellan besluten exempelvis återtagit sitt erkännande eller att annan erkänt brottet. Detta är inte att anse som ny omständighet i förslagets mening. Den grundläggande förutsättningen för den senare bedömningen är att den tilltalade inte begått något brott och denna förutsättning förelåg redan vid det tidigare beslutet. Motsvarande gäller bedömning av sinnesbeskaffenheten. Denna skall ju hänföra sig till tiden för brottet. Ersättning kommer alltså att kunna utgå i fall av sådan art vilket också från skälighetssynpunkt förefaller motiverat. Om man sålunda för ersättningsrätt vill kräva att det senare beslutet skall vara grundat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare beslutet, synes man emellertid inte tillika behöva fordra att dessa omständigheter skall ha varit kända då. Det SOU 1972:73

förefaller knappast rimligt att den enskilde skall bli lidande därför att omständigheterna inte förebragts redan i samband med det tidigare beslutet. En — stundom lättförståelig — underlåtenhet härutinnan från det allmännas sida bör inte drabba honom, och själv lär han ofta ha saknat tillräcklig insikt för att komma sig för att bota bristen. Ett förhållande som kan förefalla utgöra en inadvertens kan lämpligen beröras i detta sammanhang. Ändringsbeslut som avser ett förberedande judiciellt frihetsberövande, t. ex. häktning, kan i enlighet med det föregående utlösa ersättningsrätt, dock endast om ändringsbeslutet är grundat på samma omständigheter som förelåg vid själva häktningsbeslutet (2 §). Har ändringsbeslutet grundats på någon nytillkommen omständighet, såsom att utredningen är avslutad eller att den häktade och hans familj skaffat sig fast bostad, är ersättning därför utesluten. Men ersättning för häktningen kan komma att utgå också i den situationen att den häktade exempelvis blir frikänd (3 §) och då gäller inte något undantag för det fall att ny omständighet tillkommit. Emellertid föreligger i själva verket inte någon motsättning härvidlag eftersom den efterhandsprövning som sker har olika utgångspunkter i de båda fallen. Det förordas därför att ändringsbeslut skall medföra ersättningsrätt endast om det grundats på samma omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet (2 § i förslaget). Regeln bör emellertid av praktiska skäl nyanseras något. I stadgandet bör införas bestämningen att ändringsbeslutet skall ha "väsentligen" grundats på sådana omständigheter. Vidare bör än en gång betonas att det avgörande för regelns tillämpning inte är om dessa omständigheter var okända vid tiden för det tidigare beslutet utan om de då faktiskt förelåg eller ej. Lagtexten uppställer som villkor att den senare bedömningen väsentligen skall ha grundats på om1 Enligt Cars, Om resning i rättegångsmål s. 154 f ligger det närmast till hands att fatta termen omständighet i 58 kap. 2 § 3 RB i betydelsen rättsfaktum. Jfr a.a. s. 160.

ständigheter av angivet slag. Den myndighet som skall pröva frågan om ersättning har att utgå från att det nya beslutet varit grundat på en eller annan nytillkommen omständighet. För ersättningsrätt måste alltså föreligga något som gör ett motsatt antagande åtminstone sannolikt. Anledning till den sålunda intagna ståndpunkten är syftet att denna grundläggande regel om bedömningsunderlaget skall få tillräcklig verkan, något som är nödvändigt med hänsyn till att ersättningsreglerna avser en mångfald företeelser av skiftande slag. Till de bevisfrågor som kan framträda är det lämpligt att återkomma i senare sammanhang (avsnitt 7.11 samt specialmotiveringen till 2 och 10 §§) och det torde då framgå att den skadelidande i själva verket inte belastas med någon otillbörligt tyngande bevisbörda. Hittills har inte berörts fall då nytt beslut kommit till stånd efter användande av extraordinärt rättsmedel, såsom resningsansökan eller domvillobesvär. Sådana fall går in under den kategori varom nu är fråga ("ändringsbeslut", 2 §) och skall alltså enligt förslaget kunna utlösa ersättningsrätt. Detsamma är förhållandet enligt den nu gällande 1945 års lag. Denna innehåller ingen sådan regel om bedömningsunderlag som angivits i det föregående. Det kan därför, inte utan skäl, sättas i fråga om förslagets krav på bedömningsunderlagets beskaffenhet bör gälla även för beslut, tillkomna efter användande av extraordinärt rättsmedel. Vad då först angår beslut efter domvillobesvär, så är här fråga om att rättegångsfel förekommit inom domstolsprocessen. Bifalles besvären av denna formella anledning, undanröjs domen och ny handläggning skall i allmänhet äga rum vid den rätt som meddelat dom (59 kap. 3 § RB). Det synes inte finnas anledning att beträffande den nya — frikännande eller mildrande — dom som därefter kommer till stånd göra undantag från den angivna regeln om bedömningsunderlaget. - Vad gäller administrativa frihetsinskränkningar får det såsom förut angivits (mom. 7.5.2) anses ovisst om domvillobesvär kan tillgripas inom förvaltningsrättens om132

råde. Mera tveksamt ställer det sig när det är fråga om resning i brottmål. De grunder som får åberopas för resning till förmån för den tilltalade finns angivna i 58 kap. 2 § RB. Föreligger sådant fall att resning kan beviljas på någon av de grunder som omnämns i 2 § 1 torde finnas möjlighet till skadestånd från det allmänna enligt skadeståndslagen och detta gäller då oavsett om resning begärs eller ej. Motsvarande kan stundom tänkas gälla även i fall enligt 2 § 2-4. Beträffande samtliga dessa resningsgrunder gäller enligt förslaget att ett nytt beslut som tillkommer efter resning och ersätter beslutet om frihetsinskränkning kan föranleda ersättning enligt 2 §. Såsom redan nämnts torde en tillämpning av regeln om bedömningsunderlaget komma i fråga endast när det gäller straffmätningen. Om däremot efter resning en person blir frikänd eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse, är avgörandet härutinnan att anse som grundat på en omständighet som förelåg vid det tidigare beslutet, nämligen det faktum att han ej begått det brott för vilket han dömts. Regeln har sålunda en begränsad räckvidd och torde endast mera sällan kunna träda i funktion. Den inskränkning av ersättningsrätten som därigenom inträder i jämförelse med 2 § i 1945 års lag är därför obetydlig. De skäl som föranlett uppställandet av regeln har sin tillämpning även i dessa sannolikt fåtaliga fall. Det synes därför riktigast att inte heller beträffande resning i brottmål medge något undantag från regeln. Några ytterligare synpunkter på dessa frågor kommer att framhållas i samband med vad som nedan yttras om förfarandet. 7.6 Undantag från ersättningsskyldighet Förslaget innebär - i likhet med 1945 års lag — att den skadelidande erhåller ett civilrättsligt ersättningsanspråk som kan göras gällande vid domstol. Vissa förutsättningar anges för att ett sådant anspråk skall uppkomma. Dessa förutsättningar kan emellertid inte obetingat medföra ersättningsskyldighet. Om SOU 1972:73

t. ex. den skadelidande själv kan sägas bära skulden till beslutet om frihetsinskränkning, bör han givetvis inte få ersättning. Bestämmelser om detta och andra undantag från ersättningsskyldighet sammanförs lämpligen till ett fristående stadgande. Den redogörelse för sådana undantagsfall som lämnas här anknyter till innehållet i 1945 års lag. Mest framträdande i sistnämnda lag är stadgandet i 1 § andra stycket andra punkten. Det innehåller att ersättning inte får utgå om det med hänsyn till omständigheterna ej är skäligt att ersättning ges. Stadgandet är tillämpligt endast i fråga om förberedande judiciella åtgärder som åtföljs av ett avgörande i själva saken i motsatt riktning, t. ex. häktning som följs av frikännande dom (motsvarande 3 § i förslaget). Däremot avser stadgandet inte fall då en straffdom upphävs, t. ex. efter resning (motsvarande 2 § i förslaget). I den förut lämnade framställningen rörande gällande rätt (kap. 2) har givits upplysning om stadgandets tillkomst och om senare gjorda förslag till ändring (mom. 2.3.3 och 2.3.8). Såsom framgår av framställningen har stadgandet verkningar i två hänseenden. Vad som i synnerhet uppmärksammats är att det enligt sm lydelse och enligt uttalande under förarbetena lämnar möjlighet - och är avsett att lämna möjlighet - att avslå en persons ersättningsanspråk av det skälet att misstanke kvarstår mot honom. Stadgandet har även under årens lopp begagnats på detta sätt. Vägande kritik har emellertid framförts mot att kvarstående misstanke skall utesluta ersättningsrätt. Jfr den tidigare framställningen (mom. 2.3.8). Innehållet av utländsk lagstiftning har tidigare berörts (kap. 4). Man finner där att i åtskilliga länder givits lagbestämmelser om undantag från ersättningsskyldighet med växlande formuleringar. I fråga om häktning har sålunda stundom stadgats undantag för fall då det finns grundad anledning anta att vederbörande är skyldig till brottet (Danmark). I andra fall har här uppställts som förutsättning för ersättningsskyldighet att bevisen för brottslighet motbevisats (Finland; nu gälSOU 1972:73

lande lagstiftning i Norge, men föreslaget ändrat till sannolikhet för oskuld). När ersättning betalas ex gratia, kan vederbörande myndighet ha som krav att den sökandes oskuld skall vara bevisad. I andra länder däremot torde inte uppställas något krav på bevisning om oskuld (Frankrike, Västtyskland). Det kan med fog göras gällande att en regel om undantag från ersättning vid kvarstående misstanke inte är tillfredsställande från principiell synpunkt. Konsekvensen av en sådan regel måste bli att det tillskapas en särskild kategori av frikända, nämligen sådana som visserligen frikänts men nekats ersättning på grund av att misstanke kvarstår. Detta står inte i god överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning. En allmänt erkänd grundsats är att den som inte kunnat överbevisas om brott också skall betraktas som oskyldig. Till belysning härav kan erinras om att, i enlighet med denna grundsats, det gamla rättsinstitutet att varken fria eller fälla den tilltalade utan "lämna saken till framtiden då den kan uppenbar varda" upphävdes genom lag 1934:16. Och det är vidare tydligt att om en oskyldig av hänsyn till en regel liknande den nu gällande skulle underlåta att begära ersättning eller om han till följd av regeln skulle bli vägrad sådan, detta innebär en större olägenhet än om ersättning tillerkänns en frikänd person ehuru hans oskuld kan sättas i fråga (jfr advokatsamfundets yttrande över motion 1953:11:21, se mom. 2.3.8). Förslagets ståndpunkt är därför att frågan om ersättning skall avgöras utan hänsyn till om misstanke kvarstår. Det här berörda stadgandet i 1945 års lag har emellertid, som sagt, verkan även i ett annat, mera allmänt hänseende. Såsom framgår av ordalydelsen skall prövning ske om det över huvud taget är skäligt att utge ersättning. Frågan om kvarstående misstanke är formellt endast ett moment i denna skälighetsprövning. Parentetiskt kan här erinras om att PLB:s förslag endast hade misstankesprövning, att departementschefen och lagrådet tänkte sig en sådan prövning jämte 133

allmän skälighetsprövning och att den slutliga lagtexten medger en skälighetsprövning, inbegripande även misstankesprövning. — Huruvida möjligheten till en allmän skälighetsprövning utnyttjas i praxis är svårt att få någon uppfattning om. I besluten begagnas vanligen den generella formulering som täcker även misstankefallen. Vad gäller utformningen av det nu aktuella förslaget blir då frågan om detta, i likhet med 1 § andra stycket andra punkten av 1945 års lag, bör stadga att undantag från ersättningsskyldighet kan göras efter skälighetsbedömning, trots att förutsättningar eljest föreligger för ersättning. Att meddela en sådan allmänt hållen föreskrift utan att ange närmare riktlinjer torde emellertid inte i och för sig vara lämpligt. En ren skälighetsbedömning av detta slag synes stämma mindre väl med tankegången i förslaget. Avsikten är att ersättningsskyldighet skall uppkomma som en följd av att ett visst faktum inträder och att den ersättningsbeviljande myndigheten skall vara i möjligaste mån befriad från att pröva omständigheterna i samband med frihetsberövandet. Därjämte kommer i betraktande att i förslaget görs ett försök att i viss begränsad omfattning åstadkomma en standardisering av ersättningarna. Vad angår den ekonomiska sidan av saken torde över huvud taget inte vara att räkna med att förslaget skall medföra några överhövan betungande kostnader för statsverket. Mot denna bakgrund synes det riktigast att inte medge någon allmän skälighetsprövning. För övrigt kan man fråga sig varför en allmän skälighetsprövning endast skulle kunna gå ut på att utesluta ersättningsrätt trots föreliggande förutsättningar, men aldrig att undantagsvis medge ersättning, ehuru förutsättningarna saknas. Utöver stadgandet i 1 § andra stycket andra punkten innehåller 1945 års lag bestämmelser om åtskilliga andra undantag från ersättningsskyldighet. Dessa undantag är av speciell natur och föranleds av särskilda omständigheter i det aktuella fallet. En del av dem gäller endast fall enligt 1 § i lagen, alltså fall då en förberedande judiciell åtgärd, 134

t. ex. häktning, följs av ett avgörande i själva saken som går i motsatt riktning, t. ex. frikännande dom. De övriga avser fall både enligt 1 och 2 §§. Att förslaget måste uppta motsvarighet härtill synes tydligt. Redogörelse för synpunkter som kan vara av intresse härvidlag kan lämpligen lämnas i specialmotiveringen till 5 §. 7.7 Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigheten avse ? 7.7.1 Inledning Har någon varit berövad friheten till följd av myndighets beslut bör i princip utgå ersättning för frihetsberövandet. Tänkbart är emellertid att den principiella ersättningsskyldigheten bör gälla även för andra, mindre ingripande åtgärder. 7.7.2 Begreppsbestämning Frågan vad som menas med frihetsbe rövande har behandlats av första lagutskottet i utlåtande nr 17 till 1952 års riksdag. Utlåtandet avgavs i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande. Utskottet sade sig betrakta som frihetsbe rövanden endast de ingrepp i den personliga rörelsefriheten som nått sådan intensitet att friheten inskränkts antingen fullständigt eller till ett mycket begränsat område och som kan i tiden sträcka sig över en tidrymd av åtminstone ett dygn (s. 7). På hemställan av utskottet anhöll riksdagen om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden. I det betänkande (SOU 1960:19) som i anledning härav kom till stånd rörande rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden anknöt de tillsatta sakkunniga till utskottets uppfattning (s. 9 f)I motiven till betänkandet med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) berörde också kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar frågan vad som skall förstås med frihetsberövande. Härom anfördes bl. a. följande (s. 75). SOU 1972:73

Det är ej tillfyllest att någon vid straffhot eller risk för annan påföljd underkastas förbud som inskränker hans rörelsefrihet. Det bör förutsättas att vederbörande är fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller på något motsvarande sätt faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. — I anslutning härtill påpekades att reseförbud sålunda inte utgör frihetsberövande i egentlig mening. Samma uppfattning om reseförbud hade också kommit till uttryck i förarbetena till 1945 års lag (prop. 1945:10 s. 24). Och anmärkas kan för övrigt att de inom Europarådet tillkomna internationella överenskommelser varom förut talats (kap. 3) är uppdelade på dels 1950 års konvention, som förklarar att ingen får berövas sin frihet, dels ett tilläggsprotokoll av år 1963 som avser rätten att fritt röra sig och fritt välja bosättningsort. I detta sammanhang är även 4 kap. 2 § BrB av intresse. Där stadgas att den som - i annat fall än i 1 § sägs — berövar någon friheten genom att bortföra eller inspärra honom eller på annat sätt, dömes för olaga frihetsberövande. Straffrattskommitte'n yttrade härom bl. a. (SOU 1953:14 s. 154);

den i egentlig mening, dels inskränkningar i rörelsefriheten. Medan frihetsberövande utmärks av att vederbörande får röra sig endast inom ett starkt begränsat område och att han är rent faktiskt hindrad att lämna det, är det karakteristiska för övriga frihetsinskränkningar som kan komma i fråga i förevarande sammanhang, att området är en viss ort eller plats och att vederbörande kvarhålls där av insikten att han kan bli föremål för påföljd av något slag om han beger sig därifrån, t. ex. så att en mildare behandling ersätts av en mera sträng 1 . — Att en person hindras lämna Sverige torde med hänsyn till de internationella konventionerna (kap. 3) få anses innebära frihetsinskränkning. 7.7.3 Ersättningsskyldighet för andra frihetsinskränkningar än frihetsberövanden

Frågan är om sådana frihetsinskränkningar som ej kan betecknas som frihetsberövanden principiellt bör inbegripas under förslaget. För att belysa frågan skall utan varje anspråk på fullständighet göras en kort översikt över förekomsten av viktigare sådana frihetsinskränkningar, såväl i strafflagstiftningen som inom annan lagstiftning, jfr bilaga 2. Som exempel kan hänvisas till 26 kap. Frihetsberövande kan ske även på annat 15 § BrB. Föreskrifter som enligt detta stadsätt än genom att bortföra eller inspärra gande meddelas för en villkorligt frigiven får någon. Som exempel kan nämnas att någon bl. a. avse dennes vistelseort eller bostad; om binder annan eller ställer honom under bevakning. Även sådant fall som att man tar det är erforderligt får föreskrivas att den frigivne skall underkasta sig vård på sjukhus kläderna från en badande eller båten från någon på en ensligt belägen ö och därigenom eller annan dylik inrättning. Reglerna gäller hindrar honom från att förflytta sig från även beträffande den som dömts till skyddsplatsen kan under vissa omständigheter inne- tillsyn (28 kap. 6 §) samt beträffande vård bära straffbart frihetsberövande. Att blott inskränka någons rörelsefrihet t. ex. genom utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse (29 kap. 7 §) eller internering att låsa någon ute från hans bostad eller att (30 kap. 10 §). I dessa fall utövas inte något förstöra eller undanhålla någons cykel eller annat fortskaffningsmedel är däremot inte faktiskt tvång utan behövliga sanktioner ligatt anse som frihetsberövande. — Den brotts- ger på ett annat plan. Sålunda kan vederliga gärningen kan även bestå i en underlåbörande föreläggas vid vite att iaktta given tenhet. Åligger det någon att frigiva en förut med giltiga skäl inspärrad person, kan han föreskrift. Till ytterligare belysning kan erinalltså, om han underlåter detta, straffas för ras om vad som yttrades av sakkunniga i frihetsberövande. samband med förslag till 1939 års lagstiftning om villkorlig dom. Beträffande föreslagOm man, vilket tydligen är det riktiga, tar 1 Se angående frihetsberövande även Petrén, Om dessa uttalanden till utgångspunkt, har man offentligrättslig användning av våld mot person, 1949, s. 4 f jämte där anmärkt litteratur. sålunda att räkna med dels frihetsberövanSOU 1972:73

na föreskrifter i anknytning till förordnande om övervakning — vilka liknar dem som sedermera upptogs i 26 kap. 15 § BrB framhölls att de hade karaktären av villkor för anståndet med straffets verkställande eller ådömande. Det påpekades att föreskrifterna inte var direkt exigibla. Om en föreskrift åsidosattes och mindre ingripande åtgärder befanns otillräckliga, var enligt de sakkunniga villkorlig dom inte längre på sin plats och i konsekvens härmed återstod endast att förklara anståndet förverkat (SOU 1937:38 s. 15). De frihetsinskränkningar som nämnts här omfattas inte av ersättningsreglerna i 1945 års lag. Skyddstillsyn faller sålunda över huvud taget inte in under lagen. Och vad övriga påföljder angår är dessa frihetsinskränkningar inte särskilt nämnda i lagens text och ingår inte heller i beskrivningen av påföljder eftersom en villkorlig frigivning avslutar fängelsestraffet (jfr 26 kap. 23 § BrB) och emedan 3 § i lagen uppställer det villkoret beträffande ungdomsfängelse och internering att vederbörande skall ha varit intagen i anstalt. Emellertid kan frihetsinskränkningar av detta slag vara avsevärt kännbara för den som utsätts därför. Det kan nämnas att, under behandlingen vid 1943 års riksdag av förslag till lag om villkorlig frigivning, första lagutskottet (utlåtande nr 49) betecknade dylika föreskrifter såsom ofta innebärande ingripande frihetsinskränkningar. - Man kan ifrågasätta om inte också sådant bör ersättas, när situationen är den att själva grunden för ingripande mot den enskilde — straffdomen — faller bort, medförande att det kan bli fråga om ersättning för det egentliga frihetsberövandet. Förhållandet kan belysas genom ett exempel. Det förutsätts att någon blivit oriktigt dömd till fängelse och att domen efter resning blivit upphävd. Han får då ersättning enligt 1945 års lag för mistad arbetsförtjänst under fängelsetiden. Men har han efter denna tid haft villkorlig frigivning, kan han därvid ha varit bunden till viss vistelseort och viss arbetsanställning. Det förefaller ingalunda osannolikt att han därunder haft lägre arbetsförtjänst än han skulle 136

haft om han inte blivit dömd utan kumat fortsätta sitt liv i frihet. Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening lagstiftningen utformas så att de omnämnda frihetsinskränkningar som foreskrivs vid villkorlig frigivning och vid \ård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering inbegrips vid beräkning av ersättning för verkställigheten av Jen ursprungliga straffdomen. Denna dom uigör ju också i själva verket en nödvändig förutsättning för att den mera begränsade frihetsinskränkningen kunnat ske, oavsett om foreskriften härom meddelats i domen eller ej Men kommer man till att frihetsinskränkningarna bör ersättas i sådant fall, synes ur den enskildes synpunkt mest konsekvent att även ett upphävande av själva det beslut S3m avser frihetsinskränkningen — t. ex. övervakningsnämndens beslut om föreskrift enigt 26 kap. 15 § BrB - bör medföra ersättnirgsrätt. Inom strafflagstiftningens område syies inte heller föreligga några tekniska hincer, juridiskt sett, mot att företa en dylik utvxigning av ersättningsrätten. Om man så lämnar strafflagstiftningen och övergår till annan lagstiftning finner man inom socialvårdslagstiftningen i stor utsträckning exempel på frihetsinskränkningar av ifrågavarande slag. Sålunda gäller enigt BvL följande. Barnavårdsnämnden eller dess ordförande kan meddela föreskrift om bl a. anställning, vistelseort eller bostad (26 och 27 §§, jfr 11 §), utan att något omhäncertagande skett. Exekutiva åtgärder eller viiesföreläggande kan ej användas om föreskrifterna åsidosätts, ej heller polishandräcknng (94 §). I stället kan reaktionen bli att cen underårige omhändertas för samhällsvird (29 §). I övrigt förekommer ingripanden där det kan vara tveksamt om det är fråga om frihetsberövande eller mindre långt gåerde frihetsinskränkningar (jfr ovan mom. 5.7.1). Intagning i ungdomsvårdsskola torde visserligen böra betraktas som frihetsberövanie. Däremot kan det göras gällande att ett omhändertagande för samhällsvård eller för itredning inte som sådant utgör ett frihetsberövande. Den som överlämnats till enslilt SOU 197273

hem eller blivit intagen på annan anstalt än ning i anstalt. Den här lämnade kortfattade redogörelsen ungdomsvårdsskola torde inte kunna anses är, såsom tidigare understrukits, ingalunda vara berövad friheten annat än då han med uttömmande. Den torde emellertid vara tillstöd av 41 § blir föremål för direkta faktiska räcklig för att visa att svensk lagstiftning tvångsåtgärder, t. ex. inlåsning; dock märks innehåller inte så få exempel på myndighetsatt polishandräckning kan ske för att återbeslut som medför ingripande i den enskildes hämta den som avvikit från anstalt eller hem. rörelsefrihet utan att detta därför kan beEn omhändertagen kan även bli föremål för tecknas som frihetsberövande. Men om situaomplacering, t. ex. till anstalt i stället för i hem. Tydligen kan sådant vara ett kraftigt tionen är sådan att ersättning skulle utgått verkande skäl för den omhändertagne att för ett genom faktiska åtgärder åstadkomrätta sig efter lämnade anvisningar om vård- met frihetsbe rovan de, synes det skäligt och formen och dessa kan härigenom framstå rimligt att samma möjligheter till ersättning som ett tvingande ingrepp i rörelsefriheten. — ehuru eventuellt med lägre belopp - skall Enligt NvL meddelas lydnadsföreskrifter stå öppna då den enskilde föranleds att dels i samband med beslut om villkorligt underkasta sig inskränkning i rörelsefriheten anstånd med tvångsintagning, dels i beslut inför utsikten att eljest bli utsatt för en om permission för den som är tvångsintagen, betungande påföljd. Det kan också ånyo dels i beslut om utskrivning före vårdtidens erinras om att ämnet för 1963 års tilläggsutgång (36, 51 och 54 §§). Lydnadsföre- protokoll till den europeiska konventionen skrifterna får bl. a. innehålla att vederböran- angående skydd för de mänskliga rättigheterde skall vistas inom viss eller vissa kommuner na och de grundläggande friheterna just är eller att han skall begagna sig av anvisad rätten att fritt röra sig på en stats område bostad eller antaga anställning och inte av- och att där fritt välja bostad. Man torde, flytta från bostaden eller lämna anställ- huvudsakligen av principiella skäl, inte kunningen utan tillstånd. Åsidosätts lydnads- na inta den ståndpunkten att inskränkningar föreskrift kan följden bli förverkande av det i rörelsefriheten bör uteslutas från lagstiftvillkorliga anståndet med tvångsintagning, ningen. Denna bör således gälla inte blott eller återhämtande av den som permitterats frihetsberövanden i egentlig mening utan eller också återintagning av den som utskri- även de mindre ingripande frihetsinskränkvits. Detta är tydligen ägnat att utgöra ett ningar som betecknas som inskränkningar i starkt tryck på vederbörande att ställa sig rörelsefriheten. I det tidigare resonemanget lydnadsföreskrifterna till efterrättelse - sam- har förutsatts att ett beslut om sådan intidigt som förhållandet naturligtvis också skränkning regelmässigt innebär att överträkan ses så, att överträdelse visar nödvändig- delse medför en påföljd som avhåller vederheten från vårdsynpunkt att ersätta miss- börande från att bryta mot förbudet. Skulle lyckad mildare behandling med en strängare. förbudet inte kunna utlösa en sådan sanktion Vad slutligen angår den mera sällan tilläm- förfaller resonemanget eller äger i varje fall pade AsocL så innehåller den i viss mån inte samma giltighet. Det bör anmärkas att den utvidgning av likartade bestämmelser. Föreskrifter om visersättningsrätten som blir följden av en såtelseort eller bostad kan meddelas i samband dan uppläggning kanske inte är så omfattanmed rättens förordnande om villkorligt ande som det först kan förefalla. Det torde stånd med verkställande av dom på intagning nämligen förhålla sig så att beslut om mindre i arbetsanstalt och likaledes när övervakpåtagliga inskränkningar i rörelsefriheten åtningsnämnd beslutar om villkorlig utskrivminstone för närvarande överklagas jämförelning. Åsidosättande av föreskrifterna kan — förutom förlängning av prövotiden — med- sevis sällan. Och även om en ökning skulle föra, i första fallet förverkande av det vill- kunna förväntas ske, lär beslut om ändring korliga anståndet och i andra fallet återintag- bli mindre vanliga och komma att avse enSOU 1972:73

dast mera flagranta fall. Den i 2 § uppställda förutsättningen skulle således ofta inte vara uppfylld och ersättningsrätt blir därigenom utesluten. Slutligen påpekas att stadgandet i 3 §, som ju väsentligen utgör en efterbild av 1 § i 1945 års lag, endast avser vissa angivna ingripanden som till sin natur är frihetsberövanden. 7.8 Ersättningsgill skada och ersättningens storlek 7.8.1 Inledning Den nu gällande 1945 års lag handlar om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Enligt 4 § första stycket utgår ersättning för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring samt för nödiga kostnader. Om det föreligger synnerliga skäl, får ersättning utgå även för det lidande som intrånget i friheten medfört. Också den nya skadeståndslagen anger vilken skada det är som ersätts under där angivna förutsättningar. Stats eller kommuns ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning innefattar sålunda enligt 3 kap. 2 § skyldighet att ersätta personskada; sakskada och ren förmögenhetsskada, som också nämns i paragrafen, torde vara av underordnat intresse när det är fråga om frihetsberövande eller annan frihetsinskränkning. Skyldigheten att ersätta personskada inbegriper tillika ersättningsskyldighet för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten m. m., 5 kap. 1 §. Frihetsinskränkningar faller tydligen under denna bestämmelse. Skadestånd för personskada omfattar ersättning för hinder eller förlust i den skadades näring, 5 kap. 2 §. Därjämte upptas i sistnämnda paragraf ersättning för läkararvode och annan kostnad till följd av skadan, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men. Sådant kan tänkas förekomma också vid frihetsbe rövande, exempelvis om frihetsberövandet är särskilt långvarigt eller genomförts utan tillbörlig varsamhet. Det förslag som nu framläggs är avsett att 138

förstärka skadeståndslagens rättsskydd för den som oriktigt varit utsatt för frihetsinskränkning. I jämförelse med skadeståndslagen krävs det sålunda mindre för att ersättningsrätt skall inträda och förutsättningarna är enklare att åberopa. Detta har redan avhandlats i det föregående. Men n n det befinns föreligga ersättningsrätt enligt dessa mera liberala villkor, blir det sedan också en fråga hur beloppet av ersättningen bör fastställas. Det är nämligen möjligt att tänka sig en mer eller mindre sträng normalisering. En sådan ordning medför att även denna prövning - avseende ersättningens storlek - förenklas och görs snabbare, vilket givetvis innebär processekonomiska fördelar. För den enskilde skadelidande kan det vara till nytta om en standardisering av ersättningsberäkningen befriar honom från att framhålla och utreda de olika omständigheter som hänför sig till uppkomsten och omfattningen av olika skador. I bakgrunden kommer i så fall alltjämt skadeståndslagen att finnas att tillgripa som inte föreskriver någon standardisering av ersättningsbelopp (men har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt). I det följande nämns några olika former av skada och för var och en av dem skall behandlas frågan om skadeformen bör ifrågakomma till ersättning och hur denna i så fall bör beräknas. 7.8.2 Hinder eller förlust i näring Hinder eller förlust i näring utgör enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen (jfr 6 kap. 2 § i 1864 års strafflag) ersättningsgill skada, när någon blivit tillfogad personskada. Här kan man bl. a. göra skillnad mellan skada som uppkommer genom att inkomst går förlorad under sjukdomstiden och bestående (stationär) skada som konstateras vid sjukdomstidens slut (jfr skadestandskommitte'ns betänkande Skadestånd IV, SOU 1972:12 s. 19). I det nu föreliggande sammanhanget kan det tydligen vara lämpligt att anknyta härtill. Det faller sig därvid naturligt att låta skillnaden avse, å ena sidan förlust av inkomst under tiden för frihetsinskränkningen SOU 1972:73

tid att beakta när man vill ta ställning till lämpligheten av den tänkta anordningen. Den gällande sjukpenningersättningen enligt lagen om allmän försäkring begränsas bl. a. därigenom att man endast tar hänsyn till inkomster upp till en viss nivå. Den högsta sjukpenningen, för närvarande 52 kronor, avser inkomster av minst 39 000 kronor om året. Den som har inkomst därutFörlorad arbetsförtjänst över och går den förlustig till följd av att han Förlorad arbetsförtjänst är en typisk skada berövas sin frihet, får alltså inte full gottgöav en frihetsinskränkning. Det är också den relse härför, om ersättningssystemet utesluskada som framför allt avses i 1945 års lag. tande byggs på sjukpenningen. Och detta blir Att sådan skada bör omfattas av förslagets på sätt och vis än mera accentuerat genom regler behöver knappast närmare motiveras. att han, i motsats till lägre inkomsttagare, Däremot förtjänar diskuteras om ersätt- knappast kan tänkas komma i åtnjutande av ningen lämpligen bör standardiseras eller bostadsbidrag eller socialbidrag. eljest bestämmas genom fastställande av ett Men ojämnhet i förhållande till verklig maximum eller ett minimum. inkomst förekommer även i lägre inkomstNära till hands ligger därvidlag att för en klasser. Över huvud taget ligger det i sakens standardisering använda den placering i sjuk- natur att en ersättning efter sjukpenning inte penningklass som sker enligt lagen om all- exakt motsvarar den skada som uppkommit i män försäkring. Ett sådant förfaringssätt har det enskilda fallet. Detta följer nödvändigtvis använts i lagen om ersättning åt smittbärare, redan av sjukpenningsystemets schematiska nämligen med avseende på dem som under- konstruktion. Men vidare torde det också kastats observation eller isolering eller eljest övervägande förhålla sig så att ersättningen inskränkning i arbete. Bestämmelser i nämn- understiger det verkliga inkomstbortfallet. da lag innefattar i korthet att ersättning åt Sjukpenning medför i princip inte full komtillfällig smittbärare för inkomstbortfall ut- pensation utan i genomsnitt ca 80 % av går för dag räknat med det högsta belopp inkomsten av förvärvsarbete efter avdrag av 1 som han vid sjukdom är berättigad att upp- preliminärskatt, prop. 1966:113 s. 30 f. — bära i sjukpenning, barntillägg och sjuk- Det kan därutöver påpekas att även i motsatt riktning gjorts vissa avsteg från den eljest penningtillägg, 2 och 3 §§. Denna utväg förefaller i och för sig vara grundläggande inkomstbortfallsprincipen, så det främsta medlet att åstadkomma en stan- t. ex. placering i sjukpenningklass enligt 3 dardisering med därav följande mera summa- kap. 2 § sista stycket, barntillägg enligt 9 § riskt förfarande. Genom att sjukpenningen samma kapitel och frivillig sjukförsäkring för är satt i relation till inkomstens storlek blir hemmafruar och jämställda samt studerande standardiseringen mindre stel och anord- enligt 21 kap. 1 §. För övrigt finns det grupper som har ningen medger en viss nyansering av ersättningsbelopp efter den faktiska förlusten. fördelaktigare sjukersättningar än enligt Förfarandet för fastställande av ersättning — lagen om allmän försäkring. Detta gäller vilket behandlas närmare i ett följande av- såväl taket för sjukpenningen, 52 kronor, snitt — kan då erhålla den karaktären att den som beräkningen av denna till i genomsnitt ersättningsbeviljande myndigheten självmant 80 % av nettoinkomsten av förvärvsarbete. införskaffar uppgifter om tillämplig sjukpen- För statstjänstemän gäller i stället att de av ning varigenom det underlättas för den ska- staten erhåller sjuklön som motsvarar ungedelidande att göra sina anspråk gällande. 1 Utfallande sjukpenning beskattas inte f. n. Åtskilliga ytterligare synpunkter är emeller-

och å andra sidan den nedsättning av förvärvsförmågan som kan kvarstå efter frihetsinskränkningens slut. Med användande av beteckningar som är vanliga i domstolspraxis torde man då kunna tala om ersättning för förlorad arbetsförtjänst resp. ersättning för nedsatt arbetsförmåga.

SOU 1972:73

fär 90 % av bruttoinkomsten varvid staten uppbär sjukpenningen. Liknande gäller för kommunalt anställda ehuru arbetsgivareinträde inte förekommer där (prop. 1966:113 s. 21). Tjänstemän vid SAF-anslutna företag får av arbetsgivaren löneutfyllnad upp till 100 %. Den uppgörelse som ingicks i juni 1971 mellan SAF och LO, innefattande rekommendation till anslutna förbund att träffa kollektivavtal om gruppsjukförsäkring för arbetare, avser inkomster upp till 7 1/2 gånger basbeloppet och siktar på en gottgörelse med 93 % av bruttoinkomsten. Det kan anmärkas att för frivillig gruppsjukförsäkring gäller att högre kompensationsgrad än 93 % inte tillåts av försäkringsinspektionen. Gentemot påpekandet att sjukpenningen inte motsvarar inkomstbortfallet i högre inkomstklasser kan emellertid göras gällande synpunkten att det endast är socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättningsbehov som bör tillgodoses. Härom har departementschefen uttalat sig vid skadeståndslagens tillkomst (prop. 1972:5 s. 95) närmast med tanke på framtida lagstiftning. Med en sådan utgångspunkt skulle det bli naturligt att låta den summariska beräkningen av ersättningsbelopp avse inkomster av mera vanlig storleksordning. Emellertid är ju som sagt förhållandet att sjukpenningen inte heller i lägre inkomstklasser kan sägas genomsnittligt motsvara inkomstbortfallet. Och framför allt förekommer individuella ojämnheter och felaktigheter. Enligt uppgift torde ungefär 40 % av de försäkrade stå för lågt placerade för närvarande. Genom anordning, som lär komma att föreslås av sjukpenningutredningen, torde visserligen en förbättring härvidlag kunna väntas och de individuella felaktigheterna och ojämnheterna beträffande sjukpenningbelopp torde bättre kunna undvikas. I nu förevarande sammanhang lär man dock inte kunna bortse från att sjukpenningsystemet inte lämnar ett fullt tillfredsställande underlag för beräkning av förlorad arbetsförtjänst. - Härtill kommer ett särskilt förhållande som måste beaktas i sammanhanget. Skadeståndslagen upprätthåller alltjämt grundsat140

sen om full ersättning. Frågan härom är under utredning av skadestandskommitte'n men något förslag till lagändring har ännu inte framkommit. Det kan alltså inträffa att den skadelidande, mer eller mindre befogat, anser ersättning efter sjukpenning vara för snålt tilltagen. Han kan då tycka det vara onödigt att åberopa förslagets regler och i stället uteslutande vilja tillgripa skadeståndslagen, trots att den har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt. Den praktiska nytta som ett regelsystem enligt den skisserade uppläggningen skulle vara avsett att medföra måste bli förminskad om detta skulle bli en mera allmän företeelse och med förslagets utgångspunkter skulle det säkerligen te sig angeläget att söka motverka en sådan utveckling. Av lämplighetsskäl torde man därför knappast kunna undgå att utöver en eventuell regel om anknytning till sjukpenningbeloppet då också medge de skadelidande möjlighet att göra gällande en beräkning som hänför sig direkt till den lidna skadan. Man skulle således på denna punkt inte kunna komma längre än att ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip skulle beräknas efter sjukpenningbelopp men att högre ersättning skulle kunna utgå om skadan visas vara väsentligt större. Ett förslag i enlighet med angivna riktlinjer begränsar sig alltså till att en minimigräns för ersättningen dras upp. Även om uppställandet av en minimigräns kan medföra vissa fördelar, synes dock olägenheterna överväga. Det torde förhålla sig så att gränsen inte kan anges bara genom en enkel och entydig hänvisning till vad som gäller om sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Härom kan i korthet anmärkas följande. Till en början kommer i betraktande att sjukpenningförsäkringen gäller dem som är bosatta i riket. Det förekommer emellertid givetvis att även annan person t. ex. kan bli dömd till fängelse, och det kan då också tänkas att ingripandet bör betraktas som obefogat och alltså föranleda ersättning. Det skulle därför fordras bestämmelse om att man i dylikt fall har att utgå från den SOU 1972:73

sjukpenning som borde ha gällt om han varit bosatt här. Barntillägg och sjukpenningtillägg skulle inte, såsom i lagen om ersättning åt smittbärare, gärna kunna inbegripas. Ersättning åt smittbärare avser att tillgodose ett socialt behov som föreligger i den stund då ersättningen utgår. Den ersättning varom här är fråga fastställs däremot i efterhand. De behov, som den uteblivna arbetsförtjänsten skulle ha begagnats till, föreligger inte längre eller är i varje fall inte desamma som förut. Det är övervägande sannolikt att, om medel saknats, socialvården har trätt emellan beträffande barn för vilka eljest skulle ha utgått barntillägg om det varit fråga om sjukdom. Vad angår sjukpenningtillägg så är detta en förmån som grundas på frivillig försäkring (men författningsenligt begränsad till beloppet). Ersättningsberäkningen är ju emellertid avsedd att ge ett låt vara grovt mått på förlust av arbetsförtjänst. Men förmåner som någon tillförsäkrat sig av eget initiativ ägnar sig mindre väl att läggas till grund för en uppskattning av förlustens storlek. Rimligen borde den sjukpenning som gällde vid ingripandets början vara normgivande. Bestämmelser i lagen om allmän försäkring om att viss del av sjukdomstidens början undantas från ersättning, såsom 3 kap. 10 och 11 §§, skulle alltså inte ha tillämpning. Ersättning finge beräknas även för arbetsfria dagar, jfr 3 kap. 10 §. Vidare borde gälla att de förändringar i rätten till sjukpenning som inträder under tiden för frihetsinskränkningen, jfr 3 kap. 5 § och 4 kap. 3 § nämnda lag, inte inverkar vid ersättningsberäkningen och att denna skall avse hela tiden till frihetsinskränkningens upphörande. Vid ett flertal fall av frihetsinskränkningar kan vederbörande ha haft möjlighet att utföra arbete, oftast då mindre lönande än hans vanliga. Så är särskilt fallet vid reseförbud och andra frihetsinskränkningar som inte innefattar frihetsberövande. Vad angår kriminalvården så erhåller en intagen person arbetspremie för sitt arbete, 61 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt. ArbetsersättSOU 1972:73

ningen utgår i huvudsak i form av prestationsersättning. Beträffande utbildning tillämpas en s. k. studiepremie. Det enda vårdområde förutom kriminalvården som i dagens läge har en mera betydande arbetsdrift torde vara nykterhetsvården.1 För att underlätta övergången till livet utanför anstalten kan det ges tillstånd till frigångsarbete, och därvid utgår arbetslön. Långtidspermission kan erhållas med anvisat arbete. - I detta sammanhang kan även erinras om att en person som utsatts för frihetsinskränkning kan ha underlåtit att skaffa sig ett arbete ehuru han, objektivt sett, bort göra det, jfr Bratholm, Erstatning till uskyldig fengslede, s. 65. — Det kan också påpekas att en person även under tiden för frihetsinskränkning kan uppbära sjukpenning i anledning av sjukdom. — Tydligen ställs man följaktligen inför frågan om avdrag från ersättningsbelopp, beräknad efter sjukpenningen, bör föreskrivas i dessa och liknande fall. Vad som här sagts synes ge vid handen att en minimigräns för ersättningen för förlorad arbetsförtjänst, bestämd i huvudsak efter gällande sjukpenning, skulle medföra en viss stelhet i tillämpningen och nödvändiggöra tämligen vittgående undantag för att undvika underkompensation eller överkompensation. Lagregler härom torde bli tämligen invecklade och mindre överskådliga. Som redan angivits måste man vid sidan av bestämmelser om en sådan minimigräns bibehålla en generell regel om ersättning efter vad skadan skattas till. De svårigheter som är förknippade med konstruerandet och tillämpningen av en regel om minimigräns förefaller väga tyngre än den nytta som en dylik, till sin verkan ganska begränsad regel kan antas medföra. Någon regel av den angivna innebörden föreslås därför inte. Ersättning för mistad arbetsförtjänst skall alltså enligt förslaget utgå med belopp motsvarande den arbetsinkomst som vederbörande visar sig ha gått förlustig till följd av

J

SOU 1971:74 s. 115 ff.

frihetsinskränkningen (6 § första stycket i förslaget). Nedsatt arbetsförmåga Vid sidan av den skada som inträder genom att arbetsförtjänst går förlorad under tiden för frihetsinskränkningen kan också förekomma en mera bestående skada, nedsatt arbetsförmåga. Det torde visserligen inte vara så vanligt att arbetsförmågan blir stadigvarande nedsatt just till följd av själva ingripandet. De åtgärder som vidtas för att åstadkomma och vidmakthålla ett frihetsberövande eller en annan frihetsinskränkning bör givetvis inte utföras så att de kan vara ägnade att medföra någon sådan skada. Emellertid kan ju tänkas att en person, exempelvis en violinist, förlorar sin speciella yrkesskicklighet genom att ett frihetsberövande pågår längre tid. Härtill kommer att för närvarande ersättningsregeln i 4 § av 1945 års lag också måste anses omfatta sådan skada (uttrycket "annat inträng i näring" i första stycket). Det synes därför riktigast att förslaget inte utesluter den. Det får ankomma på den skadelidande att visa att arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av frihetsinskränkningen och i vilken mån så blivit fallet (6 § första stycket i förslaget). Annat intrång i näring Under uttrycket hinder eller förlust i näring inbegrips inte blott förlorad arbetsförtjänst och nedsatt arbetsförmåga utan också annat intrång i näring, t. ex. skada därigenom att en mindre företagare måst lägga ner rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsinskränkningen. Det kan påpekas i detta sammanhang att företagaren kan ha avslutat verksamheten innan t. ex. ett ådömt fängelsestraff begynt, men att detta ändock kan ha varit anledningen till nedläggandet.

böra upptas i förslaget. Vad som därvid kommer i fråga kan dels ha samband med hinder eller förlust i näring, dels vara mera fristående. I sistnämnda hänseende märks utgifter för resor till eller från vederbörande anstalt, och man kan tänka sig att t. ex. kostnad för familjens flyttning till en mindre bostad bör räknas hit. Möjligen kan detta gälla också sådana utgifter som att en ensamstående person anställer någon för skötsel av sina barn. Såsom hinder eller förlust i näring bör däremot betraktas kostnaden för extra arbetskraft som blir behövlig i en rörelse eller hyresutgifter som även efter ingripandet måste betalas för en verkstads- eller kontorslokal. Hit hör även arbetslöner som vederbörande alltjämt är bunden att erlägga. Eftersom samma regler som skall gälla för hinder eller förlust i näring är avsedda att tillämpas också i fråga om sådana nödiga kostnader som inte kan hänföras dit, är det inte erforderligt att söka närmare precisera skillnaden mellan de båda angivna kategorierna. 7.8.4 Begränsning av ersättningen Det kan vara anledning att i anslutning till det förut sagda ta upp en särskild fråga, nämligen om det för fall när skadan är betydande bör föreskrivas en begränsning av ersättningen till att utgå med lägre belopp än som motsvarar skadan. Här avses då hinder eller förlust i näring över huvud taget (däri ingående mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse, nedsättning av arbetsförmåga och sådana nödiga kostnader som har samband med vad som här uppräknats). Bestämmelser som kan medföra att ersättning inte beräknas efter skadans fulla belopp finns i trafiklagstiftningen och inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätten. se vidare skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd III (SOU 1971:83) s. 14 ff.1

7.8.3 Kostnader I 1945 års lag stadgas även ersättning för nödiga kostnader. Motsvarighet härtill torde 142

1 En del av de där angivna bestämmelserna har undergått viss jämkning i samband med skadestånd slagens införande.

SOU 1972:73

Det förslag som framlades av kommitte'n angående det allmännas skadeståndsansvar, SOU 1958:43, innehöll i 13 § första stycket bl. a. bestämmelse att ersättning för mistad inkomst ej skall få överstiga vad som med hänsyn till den skadades utbildning och arbetsförmåga samt omständigheterna i övrigt kan anses rimligt. Någon motsvarighet till denna bestämmelse — som alltså skulle ha avsett skadestånd för fel eller försummelse i statlig eller kommunal verksamhet — har emellertid inte tagits upp i skadeståndslagen. I motiveringen till 1958 års förslag anfördes beträffande ersättning för mistad arbetsförmåga bl. a. att när skadan drabbar en person med extraordinärt hög arbetsinkomst det kunde framstå som orimligt att ersättning obetingat skall utgå för hela inkomstbortfallet (SOU 1958:43 s. 86). Såsom tidigare omnämnts uttalade departementschefen i motiven till skadeståndslagen, närmast på tal om riktlinjer för framtida reformarbete, att den skadeståndsrättsliga grundsatsen att full ersättning skall ges ingalunda är oantastlig, utan att han såg frågan om ersättning för personskada som ett i första hand socialt problem. Enligt departementschefens mening måste den vägledande synpunkten vara att endast socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättningsbehov skall tillgodoses och det är då ingen självklarhet att ersättning alltid skall utgå för hela den förlust som drabbat en skadelidande. Man kan inte, ansåg departementschefen, avvisa en ordning som innebär att enskilda skadelidande själva får bära en viss del av sina förluster (prop. 1972:5 s. 95). Det uppdrogs åt den nu arbetande skadeståndskommittén att utreda spörsmålet om en allmän jämkningsregel inom skadeståndsrätten. Kommitte'n har också avgivit förslag i detta ämne (SOU 1971:83). Sålunda föreslås bl. a. en bestämmelse, tänkt att utgöra 5 kap. 9 § i skadeståndslagen, av innehåll att skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyldigheten finnes oskäligt betungande med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Från betänkandet kan vidare återges följande. SOU 1972:73

Enligt kommittén har den föreslagna jämkningsregeln fått en begränsad räckvidd och kommitte'n har inte varit redo att i sammanhanget ta definitiv ställning till den invecklade frågan i vad mån don skadelidandes goda ekonomi bör kunna medföra en reduktion av skadeståndet. Kommitte'n sade sig överväga att senare föreslå vissa särskilda regler om jämkning eller bortfall av skadeståndsskyldighet på sådan grund. Enligt kommitténs framlagda förslag skall emellertid sådant förhållande på skadelidarsidan inte utgöra självständigt jämkningsskäl (s. 70). - Kommittén har uttalat att det inte är tillräckligt skäl för jämkning att den skadelidande är förmögen eller annars har ringa behov av ersättning eller att den arbetsinkomst han förlorat inte kan anses välförtjänt. Kommitte'n har förklarat sig anse att det visserligen i vissa situationer kan vara motiverat att reducera ersättningen också pa grunder av denna typ. Kommitte'n har tillagt att den torde få återkomma till frågan i förslag till regler om personskadeersättning, men att enligt dess mening i varje fall inte den allmänna jämkningsregeln bör komma till användning i sådana fall. Regeln skulle då enligt kommittén bli alltför löslig och svårhanterlig; nedsättningsgrunder som i viss utsträckning beror av politiska värderingar bör bl. a. av rättssäkerhetsskäl användas endast i särskilda situationer som noga preciseras i lag, har kommitte'n ansett. Det sagda hindrar emellertid enligt kommitténs uppfattning inte att också den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning i vissa fall kan inverka på jämkningsregelns tillämpning. Kommitte'n har uttalat att frågan om det är oskäligt att ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet inte gärna kan bedömas helt utan hänsyn till den skadelidandes situation. Jämkningen bör enligt kommittén inte gå så långt att den framstår som klart obillig mot den skadelidande. Hans förhållanden bör, anser kommittén, på detta sätt kunna väga med vid prövningen, dock utan att utgöra någon självständig jämkningsgrund (s. 39 f). Kommittén har emellertid tillika gjort klart att jämkning inte skall ske när den ansvarige är att anse som självförsäkrare, t. t;x. vid krav mot staten (s. 39, 70). Vad angår den nu aktuella frågan om en begränsning av ersättning för hinder eller förlust i näring jämte därtill hörande kostnader, så kan det komma i fråga att stadga en fixerad maximigräns för ersättningen. Till en början får då understrykas att man inte lär 143

kunna utesluta nämnda kostnader från en sådan maximering. Annars skulle t. ex. två advokater med höga inkomster i samma storleksordning kunna bli behandlade olika, nämligen om t. ex. den ene har fortsatt att betala hyra och arbetslöner samt utgivit avlöning till ersättare medan den andre endast har avstått från förmåner som han uppburit från den advokatbyrå där han är anställd. Men om man sålunda har att bestämma maximeringen efter samma grundsyn när det gäller anställningsförhållanden som när man har att göra med någon som är i större eller mindre grad företagare, blir det svårt att fixera nivån för maximeringen. Sålunda kan det vara fråga om arrende eller förhyrning av åkerbruk, fabrikslokal, fartyg etc. Det låter sig visserligen sägas att den som utsätts för ingripande bör försöka frigöra sig från dyrbara engagemang. Men huruvida han gjort vad på honom ankommer kan möjligen utredas vid en fri skadeuppskattning, däremot kan det inte regleras genom tillämpning av en stel maximigräns. Härtill kommer att en maximering torde böra ske med viss hänsyn till längden av frihetsinskränkningen, t. ex. så att maximigränsen skall gå vid viss bråkdel av basbeloppet, räknat för dag eller vecka etc. Men de kostnader som kan ingå i hinder eller förlust i näring kan vara av den beskaffenheten att de ingalunda kan i allo hänföras till viss tid. Man finner därför att införandet av en fixerad maximigräns är förenat med betydande svårigheter. Det är då anledning att överväga om en mera allmänt hållen begränsningsregel kan vara önskvärd och hur den i så fall kan konstrueras. Tydligen bör den anknytas till den uppskattning av liden skada som skall företas och den bör ange några principiella riktlinjer efter vilka en reduktion av uppskattat skadebelopp skall ske. Emellertid är frågan om sådan reduktion med avseende på personskada för närvarande föremål för skadeståndskommittens undersökning och övervägande. Kommittén kommer framdeles att ta ställning till frågan. Ett sådant ställningstagande kommer att gripa över ett vidsträckt rättsområde, medan det 144

här gäller mera speciella situationer. I det läge som är för handen synes det vara mest tillrådligt att inte föregripa det principresultat som kommittén kan komma till i detta hänseende. Det förslag som nu framläggs upptar därför inte någon allmän regel om begränsning av ersättningens storlek. 7.8.5 Lidande Vad därefter rör ersättning för psykiskt lidande bör framhållas att uttrycket lidande begagnas i 5 kap. 1 § av den nya skadeståndslagen och även återfinns i 6 kap. 3 § 1864 års strafflag. I enlighet med vad som är vedertaget avser förslaget också upplevelser för vilka mani allmänna språkbruket snarare skulle välja uttrycket obehag. Till en början kan här erinras om att 1945 års lag begränsar ersättningsrätten till fall då synnerliga skäl föreligger. PLB hade, beträffande ersättning för lidande och annan ideell skada, på sin tid yttrat att även om det kunde anföras goda skäl för en utvidgning till sådan ersättning, så hade beredningen likväl ansett frågan härom vara av den fristående natur att den inte borde upptas i sammanhanget (SOU 1944:10 s. 310). I 1945 års lag intogs emellertid i 4 § första stycket stadgande att ersättning får utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört, om synnerliga skäl är därtill. Stadgandet tillkom på förslag av departementschefen som hänvisade till billighetens krav. Han ansåg dock att det borde föreligga särskilda skäl och förklarade att så kan vara fallet t. ex. om en förut oförvitlig person häktas och det sedermera utreds att han är helt oskyldig. Departementschefen tillade att endast lidande som orsakats av intrånget i friheten skall ersättas men att stadgandet ej avser att ge ersättning för det att åtal blivit väckt. Och enligt hans mening torde reseförbud ej medföra lidande (prop. 1945:10s. 12). - Ersättningsrätten är sålunda kraftigt begränsad genom kravet på synnerliga skäl. I 195,8 års förslag upptogs i 13 § andra stycket stadgande att ersättning ej skall utgå för annat lidande än sådant som avses i 6 kap. SOU 1972:73

2 § i 1864 års strafflag med mindre synnerliga skäl är därtill. Härigenom skulle den ersättningsskyldighet för stat eller kommun varom 1958 års förslag handlar inte komma att annat än undantagsvis avse psykiskt lidande. 1 motiven sade sig kommittén anse att skadestånd för annat lidande än som avses i 6 kap. 2 § strafflagen borde tillämpas med största försiktighet och påpekade att stadgandet skulle vara tillämpligt även på ersättning i anledning av frihetsberövande (SOU 1958:43 s. 88). I den nya skadeståndslagen har emellertid inte influtit någon regel, motsvarande det av kommittén sålunda föreslagna stadgandet om synnerliga skäl såsom villkor för ersättning för psykiskt lidande. I motiven till lagen har departementschefen yttrat sig om lämpligheten av ett sådant stadgande i vad gäller det allmännas skadeståndsansvar (1958 års förslag avsåg ju endast skadestånd i offentlig verksamhet). Departementschefen har anmärkt bl. a. att det beträffande sådant lidande som avses i 6 kap. 3 § strafflagen finns så mycket mindre anledning att här inskränka ersättningsmöjligheten i förhållande till allmänna skadeståndsregler som det ofta kan sägas vara särskilt kännbart att bli utsatt för ett övergrepp eller en kränkning från en tjänstemans sida (prop. 1972:5 s. 368, jfr s. 572). Såsom framgår av förut återgiven sammanställning av uppgifter (kap. 4), förekommer i utländsk lagstiftning ersättning för lidande på grund av oriktigt frihetsberövande, stundom med avsevärd begränsning av ersättningens storlek. Som exempel kan hänvisas till den nya tyska lagstiftningen, enligt vilken skada som inte är förmögenhetsskada ersätts med ett fixerat belopp av tio tyska mark för varje påbörjad dag frihetsberövandet varat. Angående tillämpning av 1945 års lag i fråga om ersättning för lidande hänvisas till bilaga 1. Enligt min uppfattning bör utgångspunkten vara att den som utan skäl blivit berövad friheten mot sin vilja också alltid varit utsatt för ett lidande. Självklart är att en instängning är ägnad att medföra mer eller mindre SOU 1972:73 10

kännbara psykiska påfrestningar. Tvånget att lämna sin självvalda miljö med invanda personliga kontakter måste också för så gott som envar kännas betungande och svårt att uthärda. Att röna en sådan behandling — av ett slag som inte vederfars flertalet andra — är likaledes ägnat att framkalla känslan att man av sin omgivning uppfattas såsom en människa som brister i personligt eller medborgerligt värde. Dylika verkningar kan antas föreligga tämligen lika för alla och ersättningsregeln bör därför byggas på att själva det ingripande varigenom någon går förlustig sin frihet städse medför ett lidande. Om sålunda ersättning för lidande alltid bör utgå för frihetsberövande — och inte endast när synnerliga skäl föreligger — blir det en annan fråga hur långt rätten till ersättning bör sträcka sig och hur den närmare bör utformas. En prövning som går ut på att uppskatta storleken, ekonomiskt sett, av psykiskt lidande borde tydligen för att bli rättvisande egentligen bygga på en noggrann, ofta kanske subtil analys av inverkande omständigheter. Av förklarliga skäl kan något sådant i regel inte åstadkommas, utan rättstillämpningen torde i verkligheten se sig hänvisad till att arbeta med generaliseringar som bygger mera på yttre än inre kriterier. Så synes för övrigt inte minst vara fallet med tillämpningen av 1945 års lag i praxis, se bilaga 1. Det kan vara naturligt om ett sådant, i och för sig fullt försvarligt bedömningssätt inför den allmänna uppfattningen någon gång kan förefalla kännetecknat av otymplighet och brist på förståelse. Och man har anledning fråga sig om det inte redan med hänsyn härtill kunde vara en vinst om ersättningsbedömningen i stället kunde normaliseras i själva lagen till att avse standardiserade belopp. En synpunkt som också gör sig gällande härvidlag är att lagstiftningen skall äga giltighet vid sidan av skadeståndslagen och vara avsedd att möjliggöra ett snabbare och enklare förfarande. Det är då inte tillrådligt att låta ersättningsuppskattningen följa alla de skiftande, ofta svårbedömbara nyanserna i 145

upplevelsen av frihetsberövandet som ett lidande. Och önskemålet om enkelhet i regler och förfarande kan likaledes motivera att man bör bortse från vederbörandes personliga förhållanden, såsom hans psyke, familjeförhållanden, ställning i samhället och dylikt. Den önskvärda förenklingen kan man då söka uppnå genom att inte begära av den ersättningsbeviljande myndigheten att den skall påtaga sig den svåruppfyllda uppgiften att gradera lidandet. Vissa omständigheter kan tänkas föreligga vilkas inverkan kan komma i betraktande också vid en normalisering. Sålunda kan långvarigheten av ett intrång i friheten böra föranleda en gradering av ersättningsbeloppet. Detta har i förslaget skett så att ersättningen är beroende av långvarigheten men räknas högre för de första dagarna och sjunker för den följande tiden. Vad som här sagts avser fall då någon berövats friheten. Beträffande ingrepp i friheten som inte utgör frihetsberövande (se mom. 7.7.2) kan det vara tveksamt om någon ersättning för lidande bör utgå. Det kan erinras om departementschefens uttalande år 1945 att reseförbud enligt hans mening ej torde medföra lidande. Av motiven till den nya skadeståndslagen framgår å andra sidan att ersättning för lidande enligt den lagen skall utgå vid olaga tvång varom stadgas i 4 kap. 4 § BrB (prop. 1972:5 s. 570). Det lidande som uppkommer genom att någon tvingas att göra, tåla eller underlåta något äger viss likhet med vad som kan bli följden av sådana frihetsinskränkningar som nu är i fråga. Härtill kommer att det inte sällan kan inträffa att behandlingen t. ex. av en brottslig eller vårdbehövande person växelvis består av frihetsberövande och av annan frihetsinskränkning. Det kan i och för sig synas naturligt att inräkna hela behandlingstiden vid beräkning av ersättning för lidande, låt vara med lägre belopp för viss del av tiden. Emellertid är det påtagligt att ersättning för lidande vid lindrigare frihetsinskränkning lämpar sig mindre väl för en sådan normalisering som angivits förut. Den grundläggande upplevelsen är inte sådan att 146

man, liksom vid frihetsberövande, kan utgå från att ett lidande alltid måste ha inträtt. Det är också fullt möjligt att en föreskriven frihetsinskränkning i verkligheten inte inträtt. Det kan ofta vara svårt för en myndighet att kontrollera om dess beslut om frihetsinskränkning efterlevts. Lidande till följd av beslut om annan frihetsinskränkning än frihetsberövande torde därför inte böra föras in under systemet med normaliserad ersättning. Härmed kommer man över på frågan om detta system behöver kompletteras med bestämmelse om fastställande efter fritt skön av ersättning för lidande. Undantagsvis kan förekomma frihetsberövanden som orsakat sådant lidande att den normaliserade ersättningen framstår som klart otillräcklig. Man kan här tänka på ett sådant fall som att en person som hittills aldrig varit föremål för något samhällsingripande blir utsatt för ett hårt och uppseendeväckande frihetsberövande. Det synes böra öppnas möjlighet att i sådant fall uppskatta ersättningen efter skälighetsbedömning. Både subjektiva och objektiva omständigheter torde därvid böra komma i betraktande. — Vidare märks att den normaliserade ersättningen, såsom nyss sagts, inte avser lidande på grund av frihetsinskränkning som inte innebär frihetsberövande. Även här kan tänkas föreligga behov av en ersättningsmöjlighet efter skälighetsbedömning. Visserligen torde man i allmänhet inte behöva räkna med att i dylika fall också förekommit ett lidande av sådan betydelse, att det bör föranleda ersättning utöver vad som utgår för hinder eller förlust i näring och för nödiga kostnader. Någon gång kan dock så anses vara fallet. En kompletterande undantagsbestämmelse om ersättning beräknad efter skälighetsbedömning bör avse även denna situation. Sammanfattningsvis kan anges följande allmänna riktlinjer för skyldigheten att ersätta lidande enligt förslaget. En ledande synpunkt bör vara att söka åstadkomma en standardisering. Skyldigheten bör inte, såsom hittills, begränsas till fall då synnerliga skäl är för handen. Den återhållsamhet i SOU 1972:73

prövningen som kan vara påkallad av att beskaffenheten och kännbarheten av ett lidande är svår att bestämma kan i stället tillgodoses genom att man fixerar ersättningsbelopp. Härvid bör man helt bortse från de personliga omständigheterna och förutsätta att tillgripandet av ett frihetsberövande alltid medför visst lidande. Med detta antagande kan då också sägas följa att längden av frihetsberövandet tillerkänns något mera underordnad betydelse. Avgörande är i stället att det över huvud taget har skett ett ingripande, t. ex. ett intagande i anstalt. Ersättningen bör emellertid förhöjas om frihetsberövandet varit långvarigt, dock inte proportionellt till varaktigheten. Långvarigt frihetsberövande torde särskilt förekomma i resningsfallen. Ersättning med normaliserade belopp bör endast utgå för frihetsberövande, inte vid fall av enbart reseförbud eller annan liknande frihetsinskränkning. - Om ett frihetsberövande varit särskilt kännbart eller om en lindrigare frihetsinskränkning varit av beskaffenhet att påtagligen föranleda lidande bör ersättning för lidande utgå, bedömd efter fritt skön. Anmärkas må redan här en begränsning av ersättningsskyldigheten som ligger i sakens natur. Såsom förut antytts skall det lidande varom är fråga härröra från själva frihetsberövandet och inte från t. ex. straffdomen, jfr nedan. Eftersom det är fråga om skönsbedömning kan denna gränsdragning bli av betydelse. 7.8.6 Sveda och värk m. m. Ersättningsrätten enligt förslaget avser inte skada som utgörs av sveda och värk och ej heller skada genom lyte eller annat stadigvarande men, jfr 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Dessa skador är inte typiska för ett obefogat frihetsingripande. Det är självklart att ett frihetsberövande eller en frihetsinskränkning skall verkställas så att dylika skador inte uppkommer. Skulle så undantagsvis ändå bli fallet torde därför det allmänna bli ersättningsskyldigt, vare sig ingripandet var obefogat eller ej. Och skulle vederbörande själv ha varit orsaken till att SOU 1972:73

han, låt vara efter ett obefogat ingripande, åsamkats dylika skador, torde det knappast finnas någon anledning att han skall få ersättning; att hans beteende därvid någon gång kan tänkas ha varit bestämt just av känslan av det obefogade i ingripandet torde i regel inte böra inverka. Beträffande särskilt lyte eller annat stadigvarande men kan för övrigt tilläggas att det mången gång skulle vara svårt att bevisa att det är frihetsinskränkningen som varit orsak därtill. Genom skadeståndslagen torde vara sörjt för att den som åsamkats sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men har tillgång till tillräckliga ersättningsmöjligheter. 7.8.7 Allmänna skadeståndsfrågor Vid fastställande av ersättning är den principiella utgångspunkten att det obefogade ingripandet (frihetsberövande eller annan frihetsinskränkning) skall ha varit orsak till skadan. Emellertid kunde det vara tänkbart att söka åstadkomma en närmare precisering av orsakssammanhanget beträffande vissa typfall och eventuellt också att utvidga ersättningsrätten till att avse jämväl skada, där skadeorsaken måste sägas vara en annan än det obefogade ingripandet, ehuru närstående. Vad som närmast skulle kunna komma i fråga i det sistnämnda hänseendet är tydligen skada som härrör, inte från ingripandet (t. ex. det verkställda fängelsestraffet), utan från beslutet därom (t. ex. fängelsedomen). I 1945 års lag heter det i 1 § första stycket att en häktad person får ersättning för det intrång i friheten som förorsakats av häktningen. I det förslag som remitterades till lagrådet motsvarades detta av uttrycket att ersättning skulle utgå till honom med anledning av att han varit berövad friheten (prop. 1945:10 s. 18). Vidare innehåller 2 § i lagen att den som undergått straff får ersättning med anledning av verkställandet av straffet. Första stycket i 4 § avhandlar vad ersättningen får avse. Här nämns mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring 147

samt nödiga kostnader. Dessutom stadgas att om synnerliga skäl är därtill, ersättning också får utgå för lidande, och detta betecknas i lagtexten såsom det lidande som intrånget i friheten medfört. — I fråga om 4 § uttalade departementschefen bl. a. följande (prop. 1945:10 s. 15). Det var enligt departementschefen ej avsett att ersättning skall utgå för det men i näring som indirekt vållats vederbörande genom att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej heller, förklarade departementschefen, avsågs att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet. Ersättning bör endast utgå för utgifter vilka uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten. Departementschefen hänförde sig vidare till bestämmelsen om ersättning för lidande och påpekade att av avfattningen framgår att endast lidande som orsakats av intrånget i friheten skall beaktas. Bestämmelsen avser däremot ej att ge ersättning för det att åtal blivit väckt. Enligt departementschefen skulle alltså en person som varit häktad inte komma i bättre ställning i detta hänseende än den som eljest åtalats men ej blivit dömd för brottet. I nära samband med det betraktelsesätt som dessa uttalanden ger uttryck åt står synpunkter som tar sikte på nödvändigheten att åstadkomma en närmare bestämning av orsakssammanhangets beskaffenhet. Som bekant har begreppen kausalitet och adekvans varit föremål för ingående behandling i teori och rättspraxis. De frågor som uppkommer härvidlag är i princip gemensamma för skadeståndsrätten i dess helhet och man rör sig med ett välkänt problemkomplex. Det kan inte komma i fråga att nu söka företa ens en kortfattad genomgång av olika uttalanden om de teoretiska grundsatser som anses böra gälla härvidlag. Det är här fråga om allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser som ingår bland dem vilka enligt gjorda uttalanden är att tillämpa vid sidan av skadeståndslagen, jfr nedan specialmotiveringen till 1 §. Vid tillkomsten av lagen har i detta hänseende särskilt omnämnts regler om kausalitet och adekvans, passiv identifikation och ersättning för indirekt skada (prop. 1972:5 s. 448, 623). Om 148

man vill anse att den ersättningsskyldighet som förslaget reglerar till sin natur är sådan att den fordrar en mera påtaglig principiell avvikelse från dessa grundsatser, måste detta därför komma till tydligt uttryck, i så fall helst i lagtexten. De faktiska förhållanden som den nu föreslagna ersättningsskyldigheten avser företer vissa särdrag. Utan att ingå i någon detaljredogörelse för olika speciella situationer kan nämnas följande. Redan tidigare i detta avsnitt har angivits att om en företagare lägger ned sin rörelse innan t. ex. ett ådömt fängelsestraff begynt, detta ändock kan ha varit anledning till nedläggandet. Detta torde stå i överensstämmelse med vedertagna grundsatser. Mera tvivelaktigt är om dessa grundsatser leder till ersättning enligt förslaget om nedläggandet sker före domen, redan i samband med att polisundersökning med därav följande publicitet åstadkommit minskning av kundkretsen. Ett annat liknande fall kan vara att en arbetstagare slutar sitt arbete till följd av ett tryck från kamraternas sida. Huruvida ersättning kan utgå om t. ex. hustrun till den som varit utsatt för obefogat ingripande förlorat sitt arbete kan likaledes vara tveksamt. Det är dock inte uteslutet att mannen i sina ersättningsanspråk kan inbegripa gottgörelse för det hustrun under tiden för ingripandet nödgats vara i hemmet för att se till barn, varigenom makarnas gemensamma inkomst förminskats. — Att härleda lidande till den ena eller andra orsaken kan stundom erbjuda svårigheter. Om t. ex. ett fängelsestraff väcker uppmärksamhet hos omgivningen eller i massmedia torde detta vara att anse som ett lidande, orsakat av frihetsberövandet (jfr prop. 1972:5 s. 572). Huruvida detsamma gäller reaktionen hos omgivningen eller i massmedia i anledning redan av domen är tvivelaktigt och än mera gäller detta reaktioner i samband med polisundersökning. Oftast torde dock ersättning för lidande beräknas i klump, inbegripande även lidande av sådant slag, utan att detta särskilt anges. Det skall påpekas att det i fråga om lidande här endast är fråga om den skönsbedömning som enligt förslaget kan SOU 1972:73

förekomma med stöd av undantagsbestämmelserna i 7 § tredje stycket. Problemet vad som skall inräknas i lidandet uppkommer inte vid den s. a. s. normala ersättningsberäkningen enligt 7 § första stycket, där ersättningen är standardiserad. Enligt min mening står föga att vinna genom att söka ange några, nödvändigtvis ganska detaljerade undantag från eljest gällande allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser rörande kausalitet och adekvans. Det får antas att domstolarna vid sin tillämpning kommer att kunna uppnå resultat som ter sig rimliga. Bedömningen lär kunna röna viss allmän inverkan av att det sätt varpå skadan tillfogats talar för att visa generositet mot den drabbade och av det förhållandet att staten besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. Förslaget förutsätter därför att allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser är att tilllämpa. 7.8.8 Bevisfrågor Bevisning om att ersättningsgill skada uppstått ankommer i princip på den som varit utsatt för det obefogade ingripandet. Även härvidlag kan beaktas de nyss anförda synpunkterna att det sätt varpå skadan tillfogats talar för att visa generositet mot den drabbade och att staten besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. Beträffande den standardiserade ersättningen för lidande (7 § första stycket) gäller inte mera än att han skall åberopa den omständighet som gör ingripandet obefogat. — Det är tydligt att stadgandet i 35 kap. 5 § RB kan vinna tillämpning när full bevisning om skadans omfattning inte alls eller endast med svårighet kan föras. Med hänsyn till hur bestämmelserna om ersättning för lidande konstruerats torde dock ej finnas utrymme för tillämpning av stadgandet med avseende å normaliserad sådan ersättning. Dessa frågor berörs också i specialmotiveringen.

SOU 1972:73

7.9 Förändring av penningvärdet Svensk lagstiftning har i åtskilliga sammanhang tagit hänsyn till att penningvärdet förändras och det har meddelats bestämmelser till skydd mot att ekonomiska rättigheter förändras härigenom. Främst märks här lagen om allmän försäkring. Sålunda skall inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension beräkningarna av pensionsbeloppen göras på grundval av ett basbelopp, och detta fastställs varje månad efter det rådande allmänna prisläget under andra månaden före den som basbeloppet avser, jämfört med prisläget år 1957. — Inom andra rättsområden har det sörjts för att vissa periodiskt utgående penningprestationer inte skall få förändrat innehåll. Så har skett genom lagen om ändring av vissa underhållsbidrag samt lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor och förordningen om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m. Dessa författningar innebär bl. a. att underhållsbidrag resp. livräntor i visst hänseende ställs i relation till basbeloppet. Härjämte bör nämnas att skadeståndskommittén i ett nyligen avgivet betänkande, Skadestånd IV, Värdesäkring av skadeståndslivräntor (SOU 1972:12), föreslagit en mera omfattande lagstiftning, bl. a. avseende livräntor som fastställts att utgå till fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund av händelse som inträffat år 1973 eller senare. Det är tänkt att dessa skall ändras i anslutning till basbeloppet. Angående det närmare innehållet hänvisas till betänkandet. I detta återfinns också en redogörelse för sådan nu gällande lagstiftning som upptagit värdesäkringsfrågor till reglering, jfr ovan. Skadestandskommitte'ns förslag liksom de lagar om underhållsbidrag och livräntor som nämnts i det föregående avser att åstadkomma värdesäkring av periodiska prestationer som redan är fastställda till visst nominellt belopp genom dom eller avtal. Förhållandet har åberopats här för att visa att de lagstiftande myndigheterna funnit sig kunna och böra tillgripa lagstiftning för att reglera obilliga följder av penningvärdets föränd149

ringar, vilket då nödvändiggjort principiellt betydelsefulla ingrepp i rättssystemet. I det nu föreliggande förslaget är emellertid läget inte helt detsamma. Det förutsätts här att åtminstone i flertalet fall ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång. Den förändring av penningvärdet som man kan ha att räkna med hänför sig alltså till tiden från ingripandets början och till fastställandet av ersättningen. Det är inte nödvändigt att gå närmare in på de betydelsefulla och svårlösta rättsliga problem som är förknippade med förändringar i penningvärdet. Det blir enligt förslaget staten som i första hand skall stå för ersättningen. Regressrätt mot kommun eller enskild tjänsteman kan endast göras gällande i den mån dessa skulle varit skyldiga att utge ersättning på grund av annan lagstiftning. Se härom avsnitt 7.10. Möjligheten att kommun eller enskild tjänsteman skulle drabbas av en förhöjning av ersättningsbelopp till följd av penningvärdeförsämring är alltså beroende av om skydd mot förändringar i penningvärdet redan, oberoende av förslaget, finns föreskrivet i sådan lagstiftning och kan därför nu lämnas å sido. I det föreliggande sammanhanget kan följaktligen sägas gälla vad skadeståndskommittén i sitt betänkande yttrat i annat sammanhang, nämligen att det bara är fråga om att skadeståndsbetalaren (staten) frivilligt och av sociala skäl tar på sig en extra kostnad (SOU 1972:12 s. 38). Därigenom inträder inte några förändringar i enskilda personers, kommuners eller andra sammanslutningars rättsläge. Att staten i fråga om den ersättning som förslaget avser i princip bör stå för följderna av en försämring i penningvärdet som kan påverka ersättningsrätten synes i och för sig stå utom tvivel. I enlighet med dessa överväganden har i förslaget upptagits regler om viss anknytning till basbeloppet. Har man emellertid anledning räkna med en ökning av penningvärdet, torde av sociala skäl den föreslagna anordningen vara mindre påkallad. Eftersom förslaget upptar en särskild fristående författning för just en viss angiven typsituation, är det möjligt att föreskriva skydd mot förändring av penningvärdet utan 150

att detta behöver återverka på annan gällande lagstiftning och utan att man därigenom föregriper framtida, mera allmänt syftande reformer, avsedda att motverka oskäliga konsekvenser av sådana förändringar. Om man alltså inriktar sig på de speciella problem som uppkommer genom förslaget, är det framför allt i tre hänseenden som en värdesäkring kan vara behövlig. Enligt 6 § första stycket och 7 § tredje stycket skall ersättning för hinder eller förlust i näring och — i vissa fall - ersättning för lidande beräknas efter vad skadan kan skattas till. Hänför sig beräkningen till tiden då skadan inträffade, kan den i penningar bestämda ersättningen komma att vara otillräcklig gottgörelse när den utbetalas. De ersättningssituationer som avses i förslaget kan nämligen stundom hänföra sig till förhållanden som ligger jämförelsevis långt tillbaka i tiden, framför allt i resningsfallen. Vidare kan ersättning utgå för kostnader i samband med ingripandet, 6 § första stycket. Om beräkningen hänför sig till det kostnadsbelopp som vederbörande då nödgades vidkännas, kan det inträffa att ersättningen inte längre motsvarar den verkliga kostnaden. Slutligen märks att enligt 7 § första stycket ersättning för lidande kan vara ställd i relation till basbeloppet. Men detta belopp, som fastställs månadsvis, kan undergå förändringar. Ett skydd mot förändringar i penningvärdet kan tänkas genomfört på olika sätt. I fråga om skadeuppskattning kan t. ex. föreskrivas att uppskattningen skall hänföra sig till den tid då ersättningen fastställs. Mest lämpligt synes emellertid vara att uppräkning i anledning av penningvärdeförändring sker efter mera enhetliga grunder. Man torde då böra välja den utvägen att skadan beräknas efter förhållandena då den inträdde och att uppräkning sker efter basbeloppets förändringar fram till den tidpunkt då det första beslutet rörande ersättningsfrågan meddelades. Därigenom undviks överklaganden, föranledda uteslutande av en förväntad höjning av basbeloppet. Bestämmelser härom återfinns i 6 § andra stycket och i 7 § tredje stycket. Därjämte märks 7 § första stycket. SOU 1972:73

7.10 Statens ansvar för Regressrätt

ersättningen.

När 1886 års lagstiftning först införde rätt till ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda, var det inte fråga om annat än att ersättningen skulle utgå av statsmedel. Inte heller vid tillkomsten av 1945 års lag diskuterades någon annan ordning, ehuru då ännu ett stort antal av de tjänstemän som kunde meddela beslut om frihetsberövande var kommunalt anställda, såsom domare i rådhusrätt, åklagare, polis m. fl. Till större delen har de verksamhetsgrenar som dessa tjänstemän utövade numera övertagits av staten. Vad som kan kallas judiciella frihetsinskränkningar torde tämligen undantagslöst ankomma på statstjänstemän. Beträffande administrativa frihetsinskränkningar förhåller det sig däremot annorlunda. I viss utsträckning tillkommer avgörandet här kommunala organ eller kommunalt anställda. Så är exempelvis fallet enligt BvL, NvL och omsorgslagen. Det är därför anledning att ta upp frågan om staten bör bära något ersättningsansvar för frihetsinskränkningar som beslutats i kommunal verksamhet. Grundsatsen för principalansvar i allmänhet är att skadeståndsanspråk skall riktas mot den som driver den verksamhet vari skadan uppkommit. Såväl 1958 års förslag som skadeståndslagen utgår med några modifikationer från denna grundsats. I nämnda förslag innehöll emellertid 2 § att inom vissa verksamhetsområden skadeståndsanspråk skall riktas mot staten, även om denna ej utövar verksamheten. De områden som avsågs i paragrafen ingår numera, såvitt frihetsberövande kan tänkas komma i fråga, i den statliga verksamheten. Förslagets konstruktion härutinnan representerar därför inte längre någon praktisk lösning men är av intresse rent principiellt. Skadeståndslagen innehåller i 3 kap. 2 § den regeln att stat eller kommun skall ersätta viss skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Det synes vara lämpligt att i korthet redogöra för SOU 1972:73

några av de överväganden som varit bestämmande för skadeståndslagens ståndpunkt i detta och närstående sammanhang. Departementschefen yttrar bl. a. att man inte bör anknyta regler om det allmännas skadeståndsansvar till de organisatoriska moment som är bestämmande för organ- och principalansvaret inom den allmänna skadeståndsrätten. I stället bör det vara ensamt avgörande om skadan har uppkommit vid myndighetsutövning (prop. 1972:5 s. 316). Med myndighetsutövning avser departementschefen beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter eller, med ett mera ålderdomligt uttryckssätt, den statliga överhögheten över medborgarna i deras egenskap av samhällsmedlemmar (a. a. s. 312). Departementschefen framhåller att den av honom förordade metoden att bestämma tillämplighetsområdet för det allmännas skadeståndsansvar också får praktisk betydelse för frågan om ansvarssubjektet. Efter att ha berört att myndighetsutövning kan ske också av ett från stat och kommun formellt fristående subjekt, förklarar departementschefen att det ekonomiska ansvaret här bör bäras av staten resp. kommunerna. Detta motiveras med att det alltid är fråga om en verksamhet som kan bedrivas endast i kraft av de offentligrättsliga regler som gäller för statlig eller kommunal verksamhet och som ytterst går tillbaka på de maktbefogenheter som exklusivt tillkommer staten eller kommunerna (a. a. s. 321 f). — I specialmotivering till 3 kap. 2 § tar departementschefen upp frågan om statlig skadeståndsskyldighet för all specialreglerad kommunal verksamhet såsom bl. a. socialvård. Enligt framställda förslag skulle staten här svara för skada även när felet eller försummelsen begåtts av en kommunal funktionär. Till stöd för detta hade åberopats att verksamheten oftast drivs främst i statens intresse, att den är ingående författningsreglerad och kontrollerad av statliga myndigheter och att kommunerna i många fall har ringa möjlighet att påverka valet av befattningshavare. Departementschefen genmäler bl. a. att det kommunala intresset är påtagligt och att kommunerna har ett väsentligt inflytande på det sätt varpå verksamheten bedrivs. Han anser därför att man inte bör lägga skadeståndsansvaret på staten i så vidsträckt omfattning som förslagen förutsätter, men utesluter inte att man kan göra så i vissa gränsfall (a. a. s. 495 f). - I senare sammanhang tar departementschefen i specialmotive151

ringen upp frågan hur - med hans utgångspunkter - ansvaret skall fördelas mellan staten och kommunerna. Frågeställningen gäller inte bara när verksamheten anförtrotts ett formellt fristående subjekt utan också när förvaltningsuppgifter har lagts på kommunala organ fastän verksamheten inte tjänar bara den kommunala menighetens intresse. Departementschefen framhåller att enligt lagtexten frågan skall besvaras på grundval av en bedömning huruvida det är staten eller en kommun som svarar för verksamhetens fullgörande. Enligt departementschefen får man vid denna bedömning använda en pragmatisk metod och fästa stort avseende vid de ändamålssynpunkter som varit bestämmande för funktionsfördelningen. Vägledning bör, anser han, sökas i olika anknytningsmoment, såsom vem det tillkommer att tillsätta befattningshavare, om verksamheten finansieras av statliga eller kommunala medel, vem som har att fastställa regler för och kontrollera verksamheten etc. Vad som sålunda och i övrigt anförts kan enligt departementschefen i grova drag sammanfattas så att kommunerna svarar för myndighetsutövning inte bara inom ramen för den kommunala självstyrelsen utan också vid den s. k. kommunala självförvaltningen (a. a. s. 508 f). För den som varit utsatt för ett oberättigat intrång i friheten innebär det förslag som nu framläggs, sett i stort, en utvidgning av ersättningsmöjligheterna utöver vad som följer av skadeståndslagen. Såsom förut framhållits ligger den väsentliga utvidgningen däri att den ersättningssökande ej behöver bevisa fel eller försummelse eller att beslutet var oriktigt, utan endast att det upphävts eller ändrats. Det kan sättas i fråga att kommun bör bära denna utvidgning av ersättningsmöjligheterna till någon del. Detta måste då tydligen, för att man skall uppnå enhetlighet i principer, innebära att man för förslagets del skulle efterbilda den ansvarsfördelning mellan stat och kommun som gäller enligt skadeståndslagen. Såsom framgår av det förut sagda kan det i vissa fall vara tveksamt, vilket resultat fördelningsprincipen bör ge, och frågan härom är tydligen avsedd att i viss mån lämnas åt rättstillämpningen. Ett efterbildande av skadeståndslagen på denna punkt skulle därför komma att i viss grad motverka den strävan efter enkelhet i 152

tillämpning som utmärker förslaget i övrigt. En särskild svårighet är vidare följande. Ett beslut om frihetsberövande kan ha fattats av kommunal myndighet och efter besvär ha fastställts av högre instans, dvs. statlig myndighet. Departementschefen har nu i fråga om skadeståndslagen enligt motiveringen tänkt sig den lösningen att kommunen är ensam ersättningsskyldig för den skada som kan ha uppkommit till dess besvären prövats. För skadan i övrigt skall staten och kommunen vara solidariskt ersättningsskyldiga, under förutsättning att det föreligger adekvci kausalitet mellan det fel som begåtts av det kommunala organet och den skada som uppkommit efter den högre instansens beslut (a. a. s. 509). Det är tydligt att den angivna situationen skulle medföra tillämpningssvårigheter om förslaget skulle uppta ersättningsskyldighet även för kommun. En konstruktion, enligt vilken staten skulle svara för en del angivna ersättningsfall och kommun för andra, synes således mindre lämpad för förslaget. Det ligger heller ingalunda något principiellt oriktigt i att i stället låta staten svara för all ersättning som grundas enbart på förslagets regler. Av de förut lämnade referaten framgår att man vid skadeståndslagens tillkomst diskuterade möjligheten att utsträcka statens ansvar enligt nämnda lag till att omfatta allt skadestånd för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Tanken som sådan avvisades men av referaten framgår att gränsen mellan stats och kommuns ersättningsansvar drogs så att staten skall ha ansvar även för vissa förvaltningsuppgifter som lagts på kommunala organ. En annan synpunkt är att ett statligt ansvar ligger nära till hands när det är fråga om ersättningsanspråk som kan grundas på förslaget. De frihetsinskränkningar som avses här är oftast synnerligen ingripande för individen och kan inte vidtas utan stöd av den statliga lagstiftningen. Det förefaller rimligt att staten skall svara för det ökade ersättningsskydd som förslaget erbjuder i jämförelse med skadeståndslagen. Förslagets regler går också ut på detta. Såsom förut framhållits kan emellertid SOU 1972:73

förhållandena vara sådana att en viss skada helt eller delvis bör ersättas både enligt förslagets regler och enligt skadeståndslagen. Det är ju tänkt att förslaget och skadeståndslagen skall gälla vid sidan av varandra utan att förslaget skall inverka på rättsläget enligt lagen, dock att av naturliga skäl dubbelbetalning inte får förekomma. Kommunens ansvar enligt skadeståndslagen måste alltså kvarstå, oavsett att förslaget beträffande ersättning som anges här endast känner ett statligt ansvar. I fråga om skada som täcks både av förslaget och av lagen skulle resultatet kunna bli att, om först staten döms ersättningsskyldig enligt förslaget och därefter kommunen enligt skadeståndslagen, kommunen finge ett mindre ansvar än lagen förutsätter. Det synes därför riktigt att staten skall ha regressrätt gentemot kommun, avseende utgiven ersättning enligt förslaget för skada för vilken kommunen svarar enligt skadeståndslagen. Den utökning av ersättning som förslaget medfört i jämförelse med lagen kan däremot givetvis inte göras gällande regressvis. Staten måste alltså kunna stödja sitt eventuella regressanspråk på skadeståndslagens regler i 3 kap.

mun — om denne nödgats betala skadestånd. Men också när staten utgivit ersättning enligt förslaget, bör staten ha tillgång till regressrätt gentemot tjänstemannen i samma begränsade omfattning. Begränsningen framgår av vad som stadgas i 4 kap. 1 § skadeståndslagen. Härutöver kan anmärkas följande. PLB anförde i sitt betänkande att regressrätt torde böra medges även då häktningen eller domen eljest tillkommit genom inverkan av brottsligt förfarande, såsom om någon förfalskat skriftliga bevis eller avgivit falskt vittnesmål (SOU 1944:10 s. 313). Ehuru fall av denna typ torde vara sällsynta, lär det inte finnas anledning att utesluta dem från regressrätt enligt förslaget. 7.11 Domstolsprövning av ersättningsanspråk ?

Frågor om ersättning enligt 1886 års lag tillhörde Kungl. Maj:ts prövning. Departementschefen hade vid tillkomsten av lagen bl. a. anfört att billighetsskäl, men ej rättsanspråk, skulle åberopas och att avgörandet då egentligen låg utom domstolarnas verkDet kan anmärkas att förutsättningar för samhet. Genom tillkomsten av 1945 års lag översådan regresstalan möjligen kan komma att föreligga endast i jämförelsevis få fall till flyttades prövningen till allmän domstol. följd av det sätt varpå skadeståndslagen av- Med hänsyn till att skriftligt material kunde gränsat kommuns ansvar från statens. Detta komma att visa sig otillräckligt som grundval utgör närmast en ytterligare anledning att för ett riktigt avgörande ansågs övervägande stadga ett primärt ansvar för staten för all skäl tala för att övergå till ordningen med ersättning enligt förslaget. Möjlighet till domstolsprövning. Och det framhölls att regresstalan måste däremot tydligen medges man därigenom även vann fördelen att erav principiella skäl, oavsett att den kanske sättningsfrågan kan avgöras redan i själva endast sällan kommer att utnyttjas. I övrigt brottmålet (prop. 1945:10 s. 13). bör anmärkas att staten kan tänkas av rent PLB, vars förslag låg till grund för lagen, praktiska hänsyn finna lämpligt att avstå påpekade att prövningen i vissa hänseenden från att föra regresstalan. skulle komma att få en annan karaktär geSkadestånd för ett oriktigt myndighets- nom överflyttningen. Tidigare ansågs det beslut kan förekomma även på annat sätt. inte föreligga någon obetingad rätt till skadeHar ett sådant beslut orsakat skada, kan den stånd även om samtliga angivna förutsättfelande tjänstemannen tänkas bli skade- ningar skulle föreligga. Domstolsprövning ståndsskyldig. Regler härom finns i skade- däremot borde endast avse frågan om de villståndslagen. Han kan på grund av lagen kor som upptagits i lagen blivit uppfyllda, tillika ha ett visst begränsat regressansvar och om så skulle vara fallet borde ersättgentemot arbetsgivaren — staten eller kom- ningsanspråket bifallas (SOU 1944:10 SOU 1972:73

s. 309 0- - I anledning av att i ett remissyttrande framställts erinran mot prövning efter formella grunder uttalade departementschefen att det inte torde vara möjligt att ge fullständiga regler för bedömningen av alla fall och att det alltjämt borde finnas visst utrymme för en skälighetsprövning av omständigheterna i de: särskilda fallet. Enligt departementschefens mening innebaren sådan skälighetsprövning inte någon främmande uppgift för domstolarna (prop. 1945:10 s. 13). Första lagutskottet förklarade sig ha vid sitt ställningstagande utgått från att prövningen även om den förlades till domstol inte borde ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till de omständigheter som kunde föreligga i varje särskilt fall (1LU 1945:19 s. 26).

sågs därför att man kunde komma att riskera oenhetlig praxis för den händelse man fråntog domstolarna prövningen om ett förvaltningsbeslut kan grunda skadeståndsskyldighet för det allmänna (SOU 1958:43 s. 112ff, prop. 1972:5 s. 375 ff). — Vad nu angår det förslag som framläggs här är ju innebörden bl. a. att ersättningsskyldighet skall inträda när ett administrativt beslut om frihetsinskränkning blivit upphävt eller ändrat genom ett senare beslut i administrativ ordning. Frågan om det första beslutets felaktighet blir inte föremål för någon ytterligare bedömning och någon motsättning mellan domstol och administrativ besvärsinstans kan då inte uppkomma på denna punkt. I de förda resonemangen kom emellertid också fram flera synpunkter som är av betydelse här. Av vad som yttrades av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1958:43 s. 112 ff) kan sålunda återges följande.

Innehållet av dessa senare uttalanden föranleder tydligen inte någon förändring i grunduppfattningen att här är fråga om verkligt rättsanspråk. I 1958 års förslag upptogs inte något unKommittén anförde att till förmån för andantag från regeln att skadeståndstalan mot ordningen med prövning genom administratidet allmänr.a skall upptas av allmän domstol. va domstolar brukar framhållas att detta är Detsamma gäller skadeståndslagen. Såväl i billigt medan domstolsprocessen ställer sig dyrbar och att ifrågavarande skadeståndsmål det betänkande som innehåller 1958 års förinte sällan kräver ingående kännedom om slag som i propositionen om lagen har disku- förvaltningens organisation och arbetssätt. terats skäl för och emot domstolsprövning. Kommittén erinrade häremot att förvaltDen ingående framställningen skall här inte ningsprocessen inte erbjuder samma rättsredovisas i detalj. En sådan utförlighet är säkerhet som domstolsprocessen och att inte heller nödvändig, eftersom diskussionen domstolarna ju har att pröva mål om ansvar för tjänstemäns fel och försummelser och till ganska stor del rör sådant som inte blir om skadeståndsskyldighet för dem. - Röranaktuellt om det nu föreliggande förslaget får de risken för stridiga avgöranden framhöll den utformning som angivits i det föregåen- kommittén att frågan gällde om man för att undvika detta och för att förenkla förfarande. det kunde tänka sig att låta den administratiSålunda ägnade man särskild uppmärkva fullföljdsinstansen ta hand också om skasamhet åt följande förhållande. Om domstol deståndsfrågan. Enligt kommittén hade det skulle tilläggas rätt att pröva huruvida ett särskilt diskuterats om detta inte kunde vara förvaltningsbeslut varit felaktigt och därige- lämpligt i fall då beslut om frihetsberövande nom skadeståndsgrundande, kunde resultatet går i omedelbar verkställighet och frågan om av prövningen tänkas komma i motsättning frihetsberövande därför dras under överordnad administrativ domstols prövning. Komtill avgörande av administrativ besvärsinstans mittén hänvisade till att en sådan anordning rörande beslutets felaktighet. Gentemot den- hade motsvarighet vid prövning av fråga om na olägenhe: av domstolsprövning åberopades ersättning för oriktigt ådömt ungdomsfängelemellertid att domstolsbesluts felaktighet se eller arrest, när beslutet verkställts utan dock alltid måste prövas domstolsvägen och att det vunnit laga kraft, se 3 och 5 §§ i 1945 års lag. Kommittén ansåg emellertid att att över huvud taget skadeståndsrättsliga fråprövning av skadeståndsfrågor måste sägas gor tillhörde domstols bedömande. Det an- vara en typisk domstolsuppgift. Det fram154

SOU 1972:73

hölls vidare bl. a. att svårigheter kunde uppkomma i fråga om förebringande av bevisning. Om skadeståndsyrkande skulle få framställas i det administrativa besvärsförfarandet måste det allmänna, som i regel inte tidigare varit part, beredas tillfälle att få inträda i sådan egenskap. Och förfarandet kunde lätt snedvridas om beskyllningar mot den underordnade instansen för tjänstefel kunde framställas i samband med besvärsprövningen. Befattningshavare mot vilka anmärkningar riktas måste få tillfälle att bemöta dem. Kommittén sade sig ha övervägt om man borde införa stadgande att den allmänna domstolen skulle vara skyldig att före skadeståndsmålets avgörande inhämta besked från förvaltningsdomstolen om förvaltningsbeslutets laglighet; beskedet skulle vara bindande. Härtill anmärkte emellertid kommittén bl. a. att det endast undantagsvis torde förekomma att allmän domstol i skadeståndsmål ålagts att beträffande grunden för ansvarigheten inhämta yttrande från annan myndighet med skyldighet att ställa sig beskedet till efterrättelse. I propositionen om skadeståndslagen fäster man sig vid följande uttalanden av departementschefen (prop. 1972:5 s. 378 f). Till bemötande av tanken att ersättningsanspråk mot det allmänna visserligen skall prövas av allmän domstol men att domstolen skulle vara bunden av ett utlåtande av den högsta förvaltningsdomstolen framhölls att en sådan ordning inte är väl förenlig med de grundläggande principerna för vår rättegångsordning. Det påpekades att i svensk rätt bara undantagsvis förekommer att allmän domstol i dispositiva mål ålagts att inhämta yttrande från annan myndighet och att ställa sig den myndighetens besked till efterrättelse. Departementschefen ansåg det inge betänkligheter att ålägga en förvaltningsdomstol att i annan ordning än som är föreskriven för dess prövning av underordnade instansers avgöranden göra bindande uttalanden angående dessa instansers beslut. - Departementschefen, som förklarade sig ha kommit till slutsatsen att man inte hade annat val än att tillägga de allmänna domstolarna exklusiv behörighet att pröva anspråk enligt skadeståndslagen, anknöt härtill några påpekanden. Om ett beslut redan prövats av någon av de högsta administrativa instanserna torde man enligt hans mening kunna utgå från att de allmänna domstolarna tar stor hänsyn till och i regel följer den slutliga bedömningen i SOU 1972:73

besvärsmålet. Och om prövning pågår i administrativ ordning kan man förvänta att skadeståndsmålet vilandeförklaras. Den förvaltningsrättsliga praxis som utbildat sig torde komma att vara vägledande och domstolarna har möjlighet att inhämta yttranden från administrativa myndigheter. Vad angår det nu föreliggande förslaget gäller att det anspråk mot det allmänna som den enskilde kan grunda på den tilltänkta lagen är ett verkligt rättsanspråk i likhet med anspråk enligt 1945 års lag. Principiellt måste därför domstolsprövning tillerkännas företräde i rättssäkerhetsintresse. Härtill kommer som ett viktigt skäl att förslagets konstruktion utgör hinder mot att uteslutande använda ett administrativt förfarande för ersättningsprövningen. Såsom framhållits upprepade gånger skall ersättningsanspråk, grundat på förslagets regler, stå vid sidan av ersättningsanspråk enligt skadeståndslagen under där angivna förutsättningar. Det är mycket möjligt att en skadelidande i vissa situationer vill anlita båda utvägarna. Det kan då vara en vinning om man, åtminstone på ett mera framskridet stadium av förfarandet, kan sammanföra de båda anspråken, som avser i det närmaste samma sak men grundas på olika förutsättningar, till en gemensam prövning. Den skadelidande kan ha behov av att fullfölja båda anspråken parallellt till högre instans - och detta gäller vare sig det enligt skadeståndslagen framställda yrkandet riktar sig mot staten eller mot kommun. Så kan emellertid inte ske om inte anspråk på grund av förslaget skall tillhöra domstolsbedömning. Om man sålunda anser det vara en principiell utgångspunkt att ett ersättningsanspråk bör prövas av domstol, utesluter detta ju inte i och för sig att domstolen eventuellt skulle kunna avlastas från en del av bedömningen. Härmed syftas på följande förhällande. För att ersättningsrätt skall inträda enligt förslaget krävs för vissa viktiga fall (2 och 4 §§) att det senare beslut, som ändrar eller upphäver det tidigare beslutet, är väsentligen grundat på omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet. I och 155

för sig kunde det tydligen ligga nära till den för intresset att den varit mogen för sluthands att låta den myndighet som meddelar giltigt avgörande. Om man skulle tillerkänna detta sena:e beslut samtidigt med bindande bindande verkan åt ett uttalande i det senare verkan fas ställa om den angivna förutsätt- beslutet om förutsättningens förhandenvaro ningen föreligger eller ej. Emellertid innehål- borde ju såväl den enskilde som staten - vars ler förslaget också bestämmelser om vissa ekonomiska intresse tidigare ej ens varit repförhållanden som utesluter ersättningsrätt resenterat — tillerkännas åtminstone någon eller föranleder att ersättningen jämkas, 5 §. möjlighet att överklaga denna fråga isolerat. Det följer av förut anförda skäl att dessa En sådan ordning förefaller i och för sig föga förhållanden bör tillhöra domstolspröv- lämplig. ningen, viket kan vara anledning till att Ett särskilt förhållande bör omnämnas i detsamma ;kall gälla också den förutsättning detta sammanhang. Enligt 34 a § LSPV och för ersättningsrätt som anges i 2 och 4 §§. 49 a § omsorgslagen får i ärende vari 17 § Det kan lär erinras om redan återgivna FvL äger tillämpning skälen för beslutet uteuttalanden av departementschefen i prop. lämnas även i andra fall än som sägs där, om 1972:5, a\ vilka framgår att det bara är ändamålet med vården eller omsorgerna anundantagsv.s som allmän domstol i disposi- nars skulle motverkas. Av de båda paragrativa mål ålagts att inhämta yttrande från ferna framgår vidare att i beslut om inskrivannan myr.dighet och att ställa sig det till ning och i beslut om avslag på ansökan om efterrättelse. En sådan anordning som här utskrivning alltid skall anges de i lagarna (1 § respektive 35 §) angivna förutsättningar på antytts bör således helst undvikas. vilka beslutet grundas. Detta torde innebära I själva verket torde domstolen kunna få att man inte kommer att kunna utläsa av god väglediing av det senare beslutet med tillhörande handlingar och protokoll. Sär- utskrivningsnämnds eller psykiatriska nämnskilt är så fallet vad gäller domstolsförfaran- dens beslut huruvida den ifrågavarande förde. Om del är en allmän domstol som med- utsättningen föreligger eller ej. Detsamma delar beslut som innebär ett annat ställnings- gäller beslut av beslutsnämnd. tagande än -.idigare beslut, kan man utgå från Man får emellertid förutsätta att i dessa att domstclen anger vilka omständigheter liksom i andra - fall den myndighet som som inverkit pd bedömningen. Liknande gäl- avgör ersättningsfrågan kan begära yttrande ler numera även för förvaltningsdomstolar för den händelse detta anses behövligt. och förvaltringsmyndigheter. - Även om beslutsmotive-ingen skulle vara bristfällig kan 7.12 Förfarandet t. ex. ändiingssökandet vara upplysande huruvida och i vilken grad nytillkomna om- Enligt det förut anförda saknas således anständighets tillmätts betydelse. Detsamma ledning att frångå den enligt 1945 års lag gäller polisDrotokoll och andra skriftligen gällande ordningen, innebärande att ersätteller muntli>en lämnade uppgifter. Hithöran- ningsanspråken skall prövas av domstol i full de spörsmå berörs ytterligare i specialmoti- utsträckning. Det skall dock inte förnekas veringen till 2 §. att det i och för sig kunde vara en fördel om I enlighel härmed föreslås att även den nu alla ärenden behandlades centralt av samma ifrågavarance förutsättningen för ersättnings- myndighet. En del bedömningsfrågor som är rätt - att cet senare beslutet väsentligen är speciella för förslaget kan tänkas återkomma grundat på omständigheter som förelåg re- tämligen likartade i skilda ersättningsärendan vid tidei för det tidigare beslutet - skall den. Inte minst gäller detta beräkningen av prövas av den domstol som har ersättnings- ersättningsbelopp i olika hänseenden. Vidare frågan till bedömande. Det låter sig ju också kan förtjäna uppmärksammas att antalet sägas att i tidigare förfarande den angivna ärenden inte kan väntas bli särskilt stort, jfr förutsättningen knappast trätt så i förgrun- uppgifter i kap. 6 om antalet ärenden enligt 156

SOU 1972:73

1945 års lag och om överklaganden och änd- mot staten vid domstol. Det är knappast möjligt att med någon ringsfrekvens. Ett förfarande av angiven typ skulle kunna beräknas bli enklare och snab- grad av säkerhet bedöma hur många av samtliga ärenden som med den sålunda föreslagna bare än domstolsförfarande. Emellertid torde fördelarna kunna vinnas anordningen kommer att stanna i och med på annat sätt, åtminstone delvis. Enligt pro- justitiekanslerns prövning. Man torde dock positionen om skadeståndslag skall den frivil- kunna våga förmoda att antalet skall vara liga skaderegleringsverksamheten vara anför- tillräckligt stort för att en viss förenkling kan trodd åt justitiekanslern när det gäller "be- antas bli uppnådd. Den anordning som sålunda är tänkt står i slutsskador" (prop. 1972:5 s. 385 f). Han bör, sägs det, genom administrativ åtgärd be- nära överensstämmelse med vad som enligt myndigas att träffa uppgörelser som är bin- skadeståndslagen skall gälla för justitiekansdande för staten inom en ganska vid belopps- lerns befattning med frågor om ersättning ram. Utanför denna ram bör det ankomma från staten och mål därom. Rätten att framställa anspråk på ersättpå Kungl. Maj:t att träffa avgörandet och om det gäller ersättningsbelopp av utomordent- ning enligt förslaget begränsas till tiden gelig omfattning bör riksdagens godkännande nom bestämmelser om preskription, nämlibegäras. I propositionen uttalas vidare att gen en i lagtexten angiven preskriptionstid när det gäller beslutsskador det i första hand för framställning till justitiekanslern och en blir justitiekanslern som bevakar kronans av denne angiven tid för väckande av talan vid domstol. Utan någon sådan preskriprätt i mål om skadestånd. tionstid skulle fordringen - i likhet med Man synes lämpligen kunna anknyta härfordran enligt skadeståndslagen - preskribetill. Genom att föreskriva att i princip alla ras först efter tio år räknat från frihetsinersättningsanspråk enligt lagen skall framstälskränkningen eller beslutet därom. Det kan las hos justitiekanslern och att anspråken tydligen inte vara lämpligt att det under så inte får göras gällande inför domstol annat lång tid skulle stå en person öppet att tillgriän om och i den mån han ogillat dem, torde pa ettdera eller bägge av två rättsanspråk man uppnå att en viss enhetlighet i praxis som avser samma faktiska förhållande. Det skapas genom hans verksamhet. Vad angår är önskvärt att frågan om ersättning enligt justitiekanslerns ställning som representant för staten synes man kunna låta själva lagens förslaget blir avgjord innan eller åtminstone bestämmelser innebära bemyndigande för samtidigt med prövningen huruvida skadehonom att för statens del träffa avgörande ståndsrätt föreligger enligt skadeståndslagen. utan någon begränsning till belopp. Här tor- Genom införandet av en preskriptionstid kan de mera sällan vara fråga om annat än belopp åstadkommas att avgörandet av anspråk enligt skadeståndslagen sker med beaktande av av tämligen ordinär storlek. Man får förutsätta att justitiekanslern i hur ett anspråk som stöder sig på förslagets viss utsträckning bör vara verksam för åstad- bestämmelser tidigare blivit bedömt eller kommande av utredning i ett hos honom an- eventuellt, att anspråken kan jämföras med hängigt ärende som rör ersättning enligt för- varandra vid prövning i samma rättsliga förslaget. Om jusitiekanslern finner att det i farande. Till följd av att dubbelbetalning princip föreligger ersättningsrätt torde han givetvis inte får ske kan det uppkomma fråsålunda av eget initiativ böra införskaffa när- gor hur ersättning enligt förslaget och skadestånd enligt skadeståndslagen bör avräknas mare uppgifter om frihetsinskränkningen. Justitiekanslerns beslut bör, såsom framgår mot varandra. Dylika frågor lär vara lättare av det förut anförda, vara bindande för staten. att hantera om skadeståndsprövningen inte Skulle beslutet innebära att framställt an- slutförs innan ersättningsfrågan avgörs. språk helt eller delvis ogillas, bör beslutet in- Preskriptionen kan verka i denna riktning. Utgångspunkten för den preskriptionstid nehålla att den sökande måste väcka talan SOU 1972:73

som föreslås torde böra vara den tidpunkt då rätt till ersättning enligt förslaget inträder, dvs. den tidpunkt då det senare beslutet vunnit laga kraft eller eljest är att betrakta som slutgiltigt. I fall enligt 4 § torde tidpunkten för beslut om slutlig utskrivning böra vara avgörande. Det torde vara tillräckligt att vederbörande inom preskriptionstiden framställer påstående hos justitiekanslern att ersättningsrätt föreligger enligt förslaget. Några specificerade ersättningsyrkanden bör det däremot inte vara nödvändigt att göra gällande inom denna tid. Det kan sättas i fråga om inte kravet att framställning skall göras hos justitiekanslern inom viss tid bör uppmjukas i särskilda fall. Här åsyftas situationer då inom den angivna tiden väckts talan direkt vid domstol med yrkande om ersättning enligt förslaget eller med yrkande om skadestånd enligt skadeståndslagen. Frågan behandlas i specialmotiveringen till 9 §. I 1945 års lag finns regler som är avsedda att möjliggöra att ersättningsanspråk kan göras gällande vid domstol på ett tidigt stadium. Sålunda får anspråk enligt 1 § göras gällande redan i det mål vari ansvarsfrågan handläggs och anspråk enligt 2 § i det mål vari frågan om frikännande eller nedsättning av straffet handläggs. Talan kan härvid inskränkas till fastställelse huruvida rätt till ersättning föreligger. PLB betraktade det som en väsentlig fördel att ersättningsfrågan kan avgöras redan i själva brottmålet, vilket enligt dess mening medför större säkerhet i prövningen och även att sökanden snabbare kan komma till sin rätt (SOU 1944:10 s. 309). Om man godtar den principiella uppläggning av förslaget som angivits tidigare blir emellertid utgångsläget ett annat. Skall den speciella ersättningsrätt varom förslaget handlar utsträckas även till administrativa frihetsinskränkningar, kommer i betraktande här förut återgivna skäl som ansetts tala mot att förlägga prövningen av ersättningsanspråk helt eller delvis till förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. Bl. a. kan bringas i erinran vad som sagts därom att staten ju i regel inte har någon representant för sitt ekonomiska intresse i ett administrativt för158

farande om frihetsinskränkning. Att bibehålla den enligt 1945 års lag gällande ordningen enbart för domstolsförfaranden synes knappast tänkbart. Härigenom skulle enhetligheten i bedömningen av ersättningsfrågor brytas sönder och såsom redan framhållits måste detta vara olyckligt. Vidare förtjänar erinras om att, såvitt erhållna uppgifter visar (avsnitt 6.5), möjligheten att få prövning redan på ett tidigt stadium - i brottmålet -utnyttjats endast i ringa utsträckning, ca 10 procent av samtliga fall. Slutligen kan det vara skäl att tillägga en särskild anmärkning. När den domstol som dömer eller kan komma att döma i brottmålet sålunda enligt 1945 års lagstiftning förutsätts ha särskild insikt, torde bl. a. åsyftas att frågan huruvida misstanke kvarstår mot den ersättningssökande kan bli av betydelse på grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket sista punkten i 1945 års lag. I det förslag som nu framläggs förekommer emellertid inte någon undantagsbestämmelse för fall av kvarstående misstanke. Det finns följaktligen inte någon anledning att i förslaget uppta motsvarighet till reglerna i 1945 års lag om möjlighet att framställa anspråk vid domstol på ett tidigare stadium. I fråga om forum för ersättningsanspråk gentemot staten finns speciella regler i 1945 års lag vilka avviker från vad i allmänhet (10 kap. 2 § RB) gäller. Sålunda märks att, såsom nyss angivits, anspråk kan göras gällande på ett tidigt stadium. Vidare skall enligt 5 § första stycket anspråk på ersättning enligt 1 § framställas hos den rätt som handlägger eller sist har handlagt ansvarsfrågan eller som skulle ägt upptaga åtal för brottet, och enligt andra stycket skall anspråk enligt 2 § framställas hos den rätt som handlägger eller sist har handlagt frågan om frikännande eller nedsättning av straffet. Dessa sistnämnda regler torde ha ansetts följa som en konsekvens av den nyss anmärkta särskilda ordningen för framställande av ersättningsanspråk på ett tidigt stadium. Det lämpligaste i forumfrågan synes emellertid i stället vara att i princip behandla sådana anspråk som grundas på förslagets beSOU 1972:73

stämmelser såsom vanliga ersättningskrav gentemot staten. I propositionen om skadeståndslagen uttalade departementschefen bl. a. (prop. 1972:5 s. 387) att han inte ansåg behövligt med särskilda regler om vilken underrätt som skulle vara behörig domstol för skadeståndstalan mot det allmänna enligt 3 kap. skadeståndslagen. Enligt departementschefens mening ges en tillfredsställande lösning av forumfrågan genom regeln i 10 kap. 2 § RB att kronan skall i tvistemål i allmänhet sökas där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. Och departementschefen framhöll att eftersom justitiekanslern skall bevaka kronans talan när det gäller beslutsskador, det är Stockholms tingsrätt som blir behörig domstol för talan mot staten. Motsvarande bör gälla för förslaget. Någon regel om tillämplighet av 10 kap. 2 § RB är inte av nöden, jfr departementschefens uttalande. Skadeståndslagen innehåller emellertid också en särskild forumbestämmelse i 3 kap. 10 §. Den avser talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § i lagen med anledning bl. a. av vissa beslut av domstol eller domare och beslut av justitiekanslern eller riksåklagaren. Forumregeln anpassas därigenom till vad som gäller om forum privilegiatum, jfr 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § RB. De synpunkter som härvidlag varit vägledande redovisas utförligt i prop. 1972:5 (s. 379 ff och 551 ff). - Denna forumbestämmelse har icke någon motsvarighet i 1945 års lag. Skälen som varit bestämmande för att uppta lagregeln i skadeståndslagen synes inte föranleda till att den bör efterbildas i förslaget. I fråga om samordning av anspråk enligt å ena sidan förslaget och å andra sidan skadeståndslagen må framhållas följande. Enligt förslaget krävs oftast mindre för att ersättningsrätt skall föreligga än enligt skadeståndslagen. Å andra sidan kan ersättning enligt förslaget tänkas bli lägre än enligt skadeståndslagen. Vad angår bestämmelserna om rättegångskostnader så är dessa fördelaktigare för den enskilde enligt förslaget. Det förefaller följaktligen naturligt att han vill tänka sig att i första hand åberopa förslagets SOU 1972:73

regler, eventuellt att åberopa dessa regler och skadeståndslagens bestämmelser samtidigt. Däremot kan det knappast vara något intresse för honom att först anlita skadeståndslagen. Förslaget upptar, såsom förut angivits, korta preskriptionstider för framställande av anspråk hos justitiekanslern och för anhäniggörande av talan vid domstol i den mån denne ogillat anspråket. Till följd härav torde det endast sällan kunna kvarstå möjlighet att anmäla ett anspråk, grundat på förslagets regler, efter det att ett yrkande jämlikt skadeståndslagen blivit avgjort. Det skulle kunna invändas att ett yrkande av det sistnämnda slaget ju kan ha blivit framfört tidigare än ett anspråk enligt förslaget. Detta senare anspråk förutsätter nämligen att beslutet om frihetsinskränkning blivit, förenklat uttryckt, upphävt eller ändrat. Förutsättningen i skadeståndslagen är däremot att fel eller försummelse förekommit. En förutsättning av sistnämnda slag skulle i princip kunna konstateras innan ännu något upphävande skett. Här kan emellertid påminnas om departementschefens uttalande i prop. 1972:5 (s. 379) att om en prövning pågår i administrativ ordning, när skadeståndstalan väcks, man kan förvänta att domstolen vilandeförklarar skadeståndsmålet i avbidan på att den administrativa besvärsprocessen avslutas. Detta förhållande kan sammanställas med den s. k. passivitetsregeln i 3 kap. 4 § skadeståndslagen av innebörd att den som utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse i felaktigt beslut eller att använda särskilt rättsmedel inte får ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas, och med reglerna i 3 kap. 7 §, som för vissa fall fordrar att (det felaktiga) beslutet skall ha upphävts eller ändrats. Det synes då tydligt att det endast kan vara undantagsvis som ett yrkande enligt skadeståndslagen blir avgjort innan anspråk på grund av förslaget framställs, en situation som eljest ibland kunde tänkas vara ägnad att bereda svårigheter vid prövningen. Man har därför anledning att här räkna endast med det normala fallet, alltså att det är i samband med avslutandet av justitiekans159

lerns prövning som det kan bli fråga om att vid domstol göra gällande dubbla anspråk, dels ett enligt förslaget (som då varit föremål för prövningen), dels ett enligt skadeståndslagen. Som redan framhållits är det av intresse att domstolsprövningen av de båda anspråken sker gemensamt. Det föreslås därför att justi tie kanslern skall anvisa den underrätt som har att pröva anspråket enligt förslaget. Om en underrätt har yrkande enligt skadeståndslagen till behandling, torde justitiekanslern lämpligen böra hänvisa till denna. Detta torde i regel inte föranleda några svårigheter eftersom flertalet skadeståndsyrkanden gentemot staten, grundade på skadeståndslagen, lär anhängiggöras vid forum enligt 10 kap. 2 § RB. Emellertid blir läget något mera komplicerat när talan enligt skadeståndslagen förs mot kommun. Här gäller inte forum enligt 10 kap. 2 § RB såsom för staten, utan talan skall föras vid forum som bestäms av regler i 10 kap. 1 § RB. I fråga om samordning av anspråk enligt förslaget och anspråk enligt skadeståndslagen är i denna situation att märka följande. Såsom redan angivits, avses att i förslaget inta bestämmelse om att justitiekanslem bör hänvisa till underrätt där rättegång om skadestånd enligt skadeståndslagen pågår. Denna bestämmelse är teoretiskt inte tänkt som en forumregel. Den kan dock i praktiken komma att fungera som sådan. För att bevara sin talerätt måste nämligen den ersättningssökande väcka talan just vid den underrätt som justitiekanslern anvisat. Detta torde inte vara ägnat att medföra rättsförlust för den sökande, även om den anvisade underrätten inte är forum enligt 10 kap. 2 § RB för talan mot staten. Sistnämnda stadgande tillhör nämligen inte de forumregler som ovillkorligen måste iakttas. Om svaranden - kronan - inte gör foruminvändning i rätt tid, skall alltså tvisten anses väckt vid rätt domstol, 10 kap. 18 § RB. Eftersom det är justitiekanslern som hänvisat till underrätten i fråga, måste det förutsättas att någon sådan foruminvändning inte framställs. Underrätten torde då ha möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 § RB handlägga målet 160

mot staten om ersättning enligt förslaget och målet mot kommunen om skadestånd enligt skadeståndslagen i samma rättegång, om det är till gagn för utredningen. Ett eventuellt regresskrav från statens sida gentemot kommunen synes också kunna föras in i rättegången, 14 kap. 5 § RB. Genom dessa utvägar torde önskvärd samordning kunna uppnås på tillfredsställande sätt i flertalet fall. Undantagsvis kan mål om skadestånd enligt skadeståndslagen tänkas ha hunnit till högre instans innan justitiekanslern avgjort ärende om ersättning enligt förslaget. Fallet torde dock vara osannolikt, eftersom justitiekanslern redan vid underrätten torde ha informerat den enskilde om förslagets ersättningsregler och i förekommande fall ha begärt målet vilande vid underrätten. Det föreligger därför inte något praktiskt behov av en bestämmelse som skulle göra det möjligt att gå direkt från justitiekanslern till högre domstol. I detta sammanhang är att observera den omförmälda forumregeln i 3 kap. 10 § skadeståndslagen. Denna medför att talan om skadestånd enligt skadeståndslagen i vissa, sannolikt sällsynt förekommande, fall skall väckas direkt i högre rätt. Det har som sagt inte ansetts behövligt med en motsvarande forumregel i förslaget. Justitiekanslern bör alltså, när en sådan rättegång om skadestånd pågår t. ex. i hovrätt, hänvisa till forum enligt 10 kap. 2 § RB. Sedan domstolsprocess börjat angående ersättningsanspråk enligt förslaget, kan det hända att talan, avseende skadestånd enligt skadeståndslagen för det obefogade ingripandet, väcks vid annan domstol. Sammanläggning av målen kan ej då ske, emedan de ej väckts vid samma domstol, 14 kap. 7 § RB. Det torde få förutsättas att det sålunda nytillkomna yrkandet inte avgörs innan målet om anspråk enligt förslaget blivit avdömt. 7.13 Ekonomiska konsekvenser En reform efter förslagets riktlinjer medför givetvis en viss utgiftsökning för staten. Beträffande de s. k. judiciella frihetsinSOU 1972:73

skränkningarna torde, ekonomiskt sett, inte inträda någon mera avsevärd ändring mot vad som gäller nu. Enligt de statistiska uppgifter som införskaffats (mom. 6.5.3) skulle sammanlagda beloppet av utgivna ersättningar enligt 1945 års lag utgöra omkring 100 000 kronor för de fem åren 19651969, motsvarande ungefär 20 000 kronor om året. Det måste emellertid framhållas att uppgifterna torde vara alltför osäkra för att de skulle kunna ge någon mera exakt föreställning om storleken av statens utgifter i detta hänseende. Otvivelaktigt är emellertid att det inte varit fråga om mera betydande belopp. Till jämförelse kan erinras om professor Bratholms översikt över utbetalningar i Norge under fem år i mitten av 1950-talet. Om man frånser två fall, avseende landsförräderiprocesser, utgjorde sammanlagda beloppet för dessa fem år något över 200 000 norska kronor (avsnitt 4.4). — Förslagets regler om ersättning för judiciella frihetsinskränkningar överensstämmer inte helt med 1945 års lag. Sålunda görs förutsättningarna för ersättningsrätt mera liberala genom att även beslut om ändring i ordinär väg skall medföra inträde av sådan rätt. Därjämte inbegrips även åtskilliga frihetsinskränkningar som inte utgör frihetsbe rovan den. Framför allt märks emellertid att den s. k. oskuldsparagrafen faller bort. Det är mycket möjligt ati förhandenvaron av densamma avhållit många från att ansöka om ersättning, som eljest kunnat komma i fråga. Man rör sig härvidlag dock endast med antaganden. Om man trots de ovissa faktorerna vill försöka en pngnos, synes det enligt min mening vara mest rationellt att beträffande judiciella frihetsinskränkningar räkna med en ökning av de sammanlagda ersättningsbeloppen, sannolikt dock inte överstigande 100 procent. När det gäller administrativa frihetsinsk'ankningar införs genom förslaget en ersä.tningsrätt som inte finns för närvarande. Hår saknas alltså varje jämförelsematerial. Mm är då ställd inför liknande svårigheter SOT) vid den nyligen genomförda skadeståndslagstiftningen i fråga om det allmännas skideståndsansvar och som där föranledde SCU 1972:73 11

att några förutsägelser om kostnadernas omfattning inte kunde göras (prop. 1972:5 s. 319). Det sken av tillförlitlighet som en siffermässig kalkyl är ägnad att framkalla skulle enligt min mening vara missvisande eftersom de grundläggande utgångspunkterna för kalkylen torde visa sig i hög grad variabla. Man ser sig därför nödsakad att avstå från att söka räkna ut de framtida utgifterna för ersättning avseende administrativa frihetsinskränkningar enligt förslaget. Om man sålunda på det hela taget måste stanna i åtskillig ovisshet om de ekonomiska konsekvenserna av förslaget i dess helhet, är det tydligen dock inte fråga om någon statsfinansiell belastning av sådan tyngd att den motväger de principiella skäl som kan åberopas till förmån för ersättningsrätt. 7.14 Förslagets utformning Om man utgår från att en lagstiftning bör ske efter de riktlinjer som angivits i det föregående, återstår frågan om lagreglerna bör inarbetas i skadeståndslagen eller bilda en särskild lag. När här valts den senare möjligheten, har detta skett från bl. a. följande synpunkter. Villkoren för inträde av ersättningsskyldighet är av en speciell karaktär genom att det i princip förutsätts, att beslut om frihetsinskränkning blivit på något sätt undanröjt, upphävt eller ändrat. Prövning av beslutets riktighet ankommer sålunda inte på den ersättningsbeviljande myndigheten utan denna har att utgå från det ändrade resultat som erhållits vid verkställd överprövning inom de instanser som har att handlägga beslutsärenden av ifrågakommet slag, antingen nu resultatet framkommit i ordinär eller extraordinär väg. Vidare är den föreslagna ersättningsskyldigheten — som i varje fall i första hand skall åvila staten — specificerad till att avse viss sorts skador, nämligen hinder eller förlust i näring och lidande samt en del kostnader, och i fråga om ersättning för lidande förekommer standardisering. I de nu anmärkta avseendena föreligger gentemot skadeståndslagen olikheter av närmast principiell 161

natur. — Såsom skall närmare utvecklas i specialmotiveringen till 1 § torde skadeståndslagens regler inte lämpligen kunna efterföljas inom området för förslagets specialreglering annat än genom analogisk tillämpning på vissa punkter. Ett utmärkande drag i den tilltänkta lagstiftningen är att en snabb lösning av ersättningsfrågan skall uppnås genom föreskrifter om jämförelsevis korta preskriptionstider för framställande av anspråk.- En sådan ordning kan sägas vara främmande för skadeståndslagens system. Över huvud taget skulle de lagregler, som blir nödvändiga för att genomföra förut angivna tankegångar, bryta skadeståndslagens ram och belasta lagtexten i denna. Det är också möjligt att ändringar kan komma att behövas just inom förslagets område. Med en fristående lagstiftning kan man i sådana fall undgå att ändra i den centrala lagen. I enlighet härmed framläggs alltså ett förslag till lag, avsedd att stå självständig i förhållande till skadeståndslagen. Strävan har varit att anpassa förslaget till skadeståndslagen så att några modifikationer i denna inte skall behöva vidtagas och några kollisioner ända inte behöva befaras.

162 SOU 1972:73

8 Specialmotivering

pande inskränkningar i rörelsefriheten finns I denna inledande paragraf stadgas i första för övrigt inte alls möjlighet till överklaganstycket rätt till ersättning av staten. Rättig- de. Så är bl. a. fallet med beslut av ungdomsheten får närmare bestämning i följande fängelsenämnden och interneringsnämnden samt beslut om begränsade uppehållstillparagrafer. stånd, 11 § sista stycket jämfört med 49 § Föremål för ersättning är skador - närmautlänningslagen. re angivna i 6 och 7 §§ — som uppkommit I 5 kap. ovan har företagits en genomgång genom att någon antingen varit berövad friav frihetsinskränkningar som kan inträda enheten eller också varit underkastad annan inligt olika lagstiftningar. Se även bilagorna 2 skränkning i sin rörelsefrihet. Vad som förstås med frihetsberövande har berörts i den och 3. Såsom framgår av bilaga 3 innebär allmänna motiveringen (mom. 7.7.2). Såsom inte alla de slag av föreskrifter som nämns där angivits, avses att någon är fängslad eller där att inskränkning i rörelsefriheten uppgenom inspärrning eller övervakning eller på kommer. något motsvarande sätt är faktiskt hindrad Om en intagen fått tillstånd att vistas att förflytta sig utanför ett rum eller annat utom anstalt kan rätt till ersättning för denrelativt starkt begränsat område. — I den all- na tid tänkas föreligga såvida villkor angåenmänna motiveringen har även omnämnts de rörelsefriheten knutits till tillståndet. Har andra inskränkningar i rörelsefriheten. Så- tiden för denna vistelse inräknats i anstaltssom karakteristiskt för dem har angivits att tiden, jfr t. ex. 36, 50, 55 och 60 §§ lagen om området är en viss ort eller plats och att ve- behandling i fångvårdsanstalt, kan dock derbörande kvarhålls där av insikten att han tillämpning av 5 § andra stycket komma i kan bli föremål för påföljd av något slag om fråga. — Det kan vara skäl påpeka att ett behan beger sig därifrån. Tydligen är begreppet slut av polismyndighet eller länsstyrelse att inskränkning i rörelsefrihet tämligen vid- vägra pass eller återkalla utfärdat pass (jfr sträckt och skulle därigenom kunna befaras avsnitt 5.10) kan anses medföra frihetsinleda för långt. Det kan emellertid förtjäna skränkning i förslagets mening (jfr kap. 3 påpekas, att lagens tillämpning även erhåller och mom. 7.7.2 samt SOU 1966:70 s. 669). sin begränsning dels genom föreskriften att Vad särskilt angår institutet reseförbud ingripandet skall ha varat mer än 24 tim- enligt gällande lag må framhållas följande. mar, dels till följd av konstruktionen att er- Reseförbud kan förekomma även i andra fall sättningsrätt utlöses av ett beslut om upp- än då någon är misstänkt för brott (25 kap. hävande eller ändring eller liknande (2 §). RB). Sålunda innehåller 187 § UL och Beträffande en del beslut om mindre ingri- 15 kap. 2 § RB föreskrifter om reseförbud för SOU 1972:73

gäldenär som kan befaras begiva sig från riket eller avvika från orten. Dylika reseförbud tjänar sålunda ett enskilt intresse och det skulle kunna ifrågasättas om förslaget bör stadga något ersättningsansvar för staten i dylika fall. Denna tankegång synes emellertid inte vara avgörande för frågan. Visserligen skall den som begär reseförbud ställa pant eller borgen för skada, 194 § UL och 15 kap. 5 § RB, och det kan sålunda vara sörjt för att den som underkastas reseförbud erhåller tillbörlig ersättning av enskild part. Skyldigheten att ställa pant eller borgen är emellertid inte ovillkorlig utan kan eftergivas om sökanden är ur stånd att ställa sådan säkerhet och har visat synnerliga skäl för sin talan. Att utesluta ersättningsrätt av det nyss angivna skälet synes inte heller konsekvent, om man jämför med följande fall. En person som efter resning blir frikänd, har rätt till ersättning enligt förslaget (och 1945 årslag) och detta även om talan mot honom uteslutande fördes av enskild målsägande. I själva verket torde det också kunna sägas att det dock är myndighetsbeslut som föranlett reseförbudet och den därav uppkomna skadan, och att beslutet utgör ett led i samhällets verksamhet för att upprätthålla rättstillståndet i allmänhet, oavsett att beslutet närmast tjänar ett enskilt intresse. I paragrafen har följaktligen inte gjorts några undantag för reseförbud enligt 187 § UL eller 15 kap. 2 § RB. Likaledes kommer häktningsåtgärd som företas med stöd av dessa lagrum att falla under förslagets regler. För ersättning som utges av staten enligt vad nu angivits kan regressrätt mot den enskilde förekomma enligt 13 § i förslaget. För att utesluta mera betydelselösa ingripanden från tillämpningen har som nämnts upptagits en regel om att ersättning utgår endast om de ingripanden varom är fråga sammanlagt räckt mera än 24 timmar. Har olika frihetsbe rovan den eller inskränkningar i rörelsefriheten förekommit i omedelbar följd efter varandra är ersättningsrätt inte utesluten, även om intet av dem räckt mer än 24 timmar, bara de tillsammans varat denna tid. — Man torde i enlighet härmed kunna utgå 164

från att åtgärd som omnämns i 24 kap. 7 § RB (gripande) inte kommer i fråga till ersättning enligt förslaget. Paragrafen gäller frihetsinskränkning som faktiskt kommit till stånd och ej ett enbart beslut därom (t. ex. häktning av någon i hans frånvaro). Frihetsbe rovan de eller annan inskränkning i rörelsefriheten skall ha föranletts av dom eller annat beslut. Som gemensamt uttryck har använts ordet beslut. Så gott som alltid är det fråga om beslut av myndighet. Emellertid kan det undantagsvis förekomma att beslut meddelas av annan än offentlig myndighet. Exempel är befälhavare på fartyg och luftfartyg samt enskilda inrättningar som omnämns i NvL och i 10 § omsorgslagen (jfr prop. 1971:30, Del 2 s. 635). För att undvika otydlighet har därför inte begagnats uttryckssättet att beslutet meddelats av myndighet. I stället har i lagtexten efterbildats lydelsen av 3 kap. 2 § skadeståndslagen och texten anger sålunda beslut vid myndighetsutövning (jfr prop. 1972:5 s. 311 f, s. 322). Det kan i och för sig förutsättas som självklart att det skall vara fråga om svensk myndighetsutövning och detta behöver alltså inte komma till uttryck i lagtexten. I detta sammanhang är visserligen att märka bestämmelserna i 5-7 §§ i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (mom. 5.2.16). Enligt dessa lagrum kan frihetsstraff som ådömts i de övriga nordiska länderna verkställas här i riket, varvid det omvandlas till fängelse, och fängelsestraffet är då verkställbart såsom hade det ådömts här i riket genom dom som vunnit laga kraft. I sistnämnda uttryck kan emellertid inte inläggas mera än vad orden anger, eller att det är fråga om verkställbarheten. Den angivna lagen behöver då inte föranleda till att förslagets lagtext förtydligas på ett sätt som inte annars är brukligt. Vad angår den nämnda lagen kommer alltså förhållandet i ersättningshänseende att gestalta sig så att något ansvar för domen inte föreligger men däremot kan inträda för verkställighetsåtgärder. — Jfr lagen om internationellt samarbete röSOU 1972:73

rande verkställighet av brottmålsdom (mom. 5.2.17). Förhållandet mellan beslutet och själva frihetsinskränkningen har angivits så att beslutet skall ha föranlett frihetsinskränkningen. För ersättningsrätt enligt förslaget är inte tillräckligt med det rent faktiska förhållandet att någon berövats friheten eller utsatts för annan frihetsinskränkning utan det fordras att åtgärden skall kunna ledas tillbaka till ett beslut vid myndighetsutövning. Frågan om sambandet mellan sistnämnda beslut och åtgärden torde lämpligen böra beröras. Ett par exempel kan här vara belysande. Det antages att en person blivit dömd till fängelse och att, efter det han fått villkorlig frigivning, denna förklarats förverkad av övervakningsnämnden genom beslut som omedelbart länt till efterrättelse (37 kap. 7 och 10 §§ BrB). Domen har då föranlett det fängelsestraff som först verkställdes; verkställigheten av straffåterstoden återigen har föranletts såväl av domen som av övervakningsnämndens beslut. Om domen sedermera efter resning ersätts med frikännande dom, kan alltså ersättning utgå i båda dessa hänseenden. Är det övervakningsnämndens beslut som upphävs efter prövning i kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 § BrB), kan ersättning utgå beträffande straffåterstoden. - Motsvarande gäller t. ex. om övervakningsnämnden jämlikt 26 kap. 15 § BrB har meddelat föreskrift om inskränkning i rörelsefriheten, när den som varit dömd till fängelse blir villkorligt frigiven. En frihetsinskränkning kan alltså stundom ledas tillbaka till ettdera av två beslut. Skulle det inträffa att båda besluten ersätts med nya beslut, t. ex. att beslut om förverkande av villkorlig frigivning blir upphävt och att därefter domen efter resning blir frikännande, torde detta inte erbjuda några problem vid tillämpningen. Är domen inte frikännande utan innebär den endast strafflindring, kan däremot vissa svårigheter tänkas uppkomma, något som skall beröras under 2 §. Blir det fråga om regressanspråk från statens sida därför att det ena av två beslut meddelats vid myndighetsutövning för vars fullSOU 1972:73

görande en kommun svarar, får frågan om ansvarsfördelningen mellan staten och kommunen givetvis lösas enligt allmänna regler. Situationen torde sällan inträda. Ett ofta förekommande fall är att en person varit häktad och att därefter i en dom på fängelsestraff förklarats att straffet till en viss tid skall anses verkställt genom att han hållits i häkte. Fallet bör tydligen bedömas så att det är fråga om två frihetsberövanden, nämligen dels häktningstiden till följd av beslut om häktning, dels (reducerad) fängelsetid till följd av domen. Dessa båda frihetsberövanden bör bedömas vart för sig när det gäller anspråk på ersättning. Jfr vidare under 5§. Beslut som kan sägas föranleda frihetsinskränkning kan också föreligga i den formen att, vid uppkommen fråga om åtgärden skall upphöra, det blir beslutat att den skall fortsätta. En ansökan är där inte alltid nödvändig, se t. ex. 26 kap. 9 § BrB beträffande villkorlig frigivning (prop. 1962:10 s. C 253) och 16 § LSPV rörande utskrivning från sluten psykiatrisk vård. Oavsett om ansökan behövs eller ej, bör ett beslut, varigenom t. ex. villkorlig frigivning eller omförmäld utskrivning vägras, anses ha föranlett fortsättningen av frihetsinskränkningen och ett senare beslut om ändring häri bör därför också kunna utlösa ersättningsrätt. Avfattningen av första stycket i nu förevarande paragraf visar att det endast är den som varit utsatt för obefogat ingripande som kan tillerkännas ersättning. I vilka fall ett ingripande skall anses obefogat framgår av 2— 4§§. Såsom angivits i den allmänna motiveringen skall skadeståndslagen och förslaget gälla vid sidan av varandra. En annan fråga är huruvida den lagens allmänna bestämmelser om skadeståndsskyldighet skall gälla även för den ersättningsskyldighet som kan grundas på förslagets regler. Sista punkten i första stycket handlar härom. Enligt 1 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen skall denna tillämpas i fråga om skyldighet att utge skadestånd om ej annat är särskilt föreskrivet (eller föranledes av av165

tal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden, något varom det inte är fråga här). Vad som stadgas i 1 kap. utöver det nyss sagda är emellertid utan betydelse för den reglering förslaget innefattar. Och 2 och 4 kap. avser skadestånd på grund av eget vållande resp. arbetstagares skadeståndsansvar, medan det här i stället gäller ersättningsskyldighet för staten. Att dessa kapitel kan bli tillämpliga om staten framställer regressanspråk enligt 13 § är en annan sak. Nästan hela 3 kap. skadeståndslagen kommer att sakna tillämpning i fråga om den ersättningsrätt som föreslås. Så blir fallet med 3 kap. 2—4 §§ och 7 § genom att ersättningsrätten anknutits till att det beslut som föranlett frihetsinskränkning blivit i vederbörlig ordning undanröjt, upphävt eller ändrat. Bestämmelsen i 5 § om ersättning för ren förmögenhetsskada bortfaller tydligen eftersom ersättningsrätten enligt förslaget inte avser sådan skada. Vad angår stadgandet i 6 § om jämkning av hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter skulle de där avsedda jämkningssituationerna sannolikt endast ytterligt sällan om ens någonsin kunna uppkomma beträffande den för staten föreslagna ersättningsskyldigheten, som i jämförelse med statens resurser får anses tämligen begränsad. Föreskrifterna i 1 § om ersättningsskyldighet för enskild arbetsgivare samt i 8 och 9 §§ om vissa skadeståndsfall saknar aktualitet. Inte heller forumreglerna i 10 § synes kunna komma i fråga för tillämpning. Av bestämmelserna i 5 kap. kommer flertalet att vara utan intresse beträffande den föreslagna ersättningsrätten. Detta gäller påtagligen bestämmelserna i 3 § om rätt till underhåll för efterlevande, i 4 § om sakskada, i 7 § om underlåtenhet att avslöja brott och i 8 § om att värnpliktiga m. fl. skall likställas med arbetstagare. Stadgandet i 6 § om solidariskt ansvar för skadestånd överensstämmer ej med förslagets tankegång att staten skall bära ansvaret gentemot den skadelidande med viss regressrätt. I stället för reglerna i 1 och 2 §§ om ersättningsgill skada har för166

slaget en mera ingående reglering med delvis standardiserad ersättning för lidande. Dessa regler kan alltså inte gärna komma i fråga för tillämpning. I 5 § finns föreskrift om jämkning för medvållande. Då det synts lämpligt att något mera specificera vari medvållandet kan bestå i de tämligen säregna situationer som kan uppkomma enligt förslaget, har det varit nödvändigt att ge en uttrycklig regel härom i förslaget (5 § första stycket) och den angivna föreskriften kommer därigenom att sakna betydelse. Förhållandet mellan skadeståndsrättslig speciallagstiftning och skadeståndslagen har behandlats utförligt i samband med lagens tillkomst. Sålunda uttalade departementschefen att den principiella utgångspunkten bör vara att de allmänna reglerna om skadeståndsansvar utanför kontraktsförhållanden alltid s. a. s. ligger i botten, dvs. är tillämpliga i den mån inte bl. a. regler i skadeståndsrättslig speciallagstiftning medför modifikationer i en eller annan riktning (prop. 1972:5 s. 158). - I senare sammanhang erinrade departementschefen om existerande speciallagstiftning och framhöll att den innehåller regler som i allmänhet statuerar strängare skadeståndsansvar i fråga om förutsättningarna för ersättningsskyldighet men som ibland samtidigt är mindre långtgående, t. ex. när det gäller skadeståndets omfattning eller den tid inom vilken ersättningstalan skall väckas. Departementschefen tillade att de speciella reglerna i allmänhet är exklusivt tillämpliga inom sitt tillämpningsområde (s. 448). — Angående 1 § första stycket skadeståndslagen framhöll departementschefen att lagen enligt detta stadgande bara gäller i den mån ej annat är särskilt föreskrivet. Stadgandet förutsätter sålunda, enligt vad departementschefen uttalade, att det i annan lagstiftning kan finnas avvikande reglering och att den i så fall skall ta över inom sitt tillämpningsområde och gälla framför skadeståndslagens bestämmelser. Här åsyftades i första hand den skadeståndsrättsliga speciallagstiftning som vi nu har eller som framdeles kan komma att genomföras på särskilda verksamhetsområden. Men, fortsatte departementschefen, i frågor som inte på detta sätt specialreglerats gäller skadeståndslagens regler också inom speciallagstiftningens tillämpningsområde, även om i denna inte har gjorts någon uttrycklig erinran av denna innebörd, såsom t. ex. i 13 § atomansvarighetslagen (s. 450). SOU 1972:73

Vid sin granskning av remitterat förslag till skadeståndslagen gjorde lagrådet en genomgång av åtskillig skadeståndsrättslig speciallagstiftning. I anslutning härtill uttalades bl. a. följande (s. 627). Lagrådet förklarade att vad från dess sida anförts angående gränsdragning inte uteslöt att de grundsatser som kommit till uttryck i skadeståndslagen kan komma att öva inflytande på tillämpningen av speciallagstiftningen eller att lagens bestämmelser får analogisk tillämpning inom vissa områden av speciallagstiftningen. Lagrådet ansåg tillika att i fall då det är önskvärt att skadeståndslagens regler skall tillämpas men dessa inte går att förena med det nuvarande innehållet av speciallag besked måste lämnas för rättstillämpningen (s. 624). Departementschefen förklarade i anslutning härtill att så bäst kunde ske genom att specialbestämmelsen upphävs eller ändras (s. 649). I detta sammanhang kan också erinras om innehållet av det förslag till skadeståndslag som remitterades till lagrådet. I bestämmelsen i 1 kap. 1 § om tillämplighet omnämndes där inte endast själva skadeståndslagen utan också allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Dessa skulle alltså tillämpas inom området för en speciallagstiftning om ej annat var särskilt föreskrivet. Som exempel på dylika grundsatser har hänvisats till regler om kausalitet och adekvans, passiv identifikation och ersättning för indirekt skada (s. 623). På förslag av lagrådet blev emellertid uttrycket allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser struket i lagtexten. Lagrådet anmärkte härvidlag att det syntes ställt utom tvivel att allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser ändock skall tilllämpas (prop. 1972:5 s. 627). Departementschefen förklarade sig dela uppfattningen att lagen inte borde innehålla föreskrift om tillämpning - vid sidan av skadeståndslagens bestämmelser — av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och att det även med den gjorda strykningen lär vara ställt utom tvivel att allmänna grundsatser skall tillämpas (s. 648). Vid skadeståndslagens tillkomst torde av naturliga skäl uppmärksamheten ha varit rikSOU 1972:73

tad på redan gällande skadeståndsrättslig speciallagstiftning. I fråga om sådan speciallagstiftning kan, enligt det föregående, tillämpning av skadeståndslagen vara utesluten på några eller flera punkter ehuru någon uttrycklig undantagsbestämmelse härom inte finns i speciallagstiftningen. Å andra sidan kan skadeståndslagens bestämmelser och andra allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser vara att uppfatta som vägledande och bestämmelserna göras till föremål för analogisk tillämpning. Men när detta gäller befintlig speciallagstiftning blir slutsatsen att detsamma måste vara fallet beträffande sådan speciallagstiftning som kommer till efter skadeståndslagen. Avsikten i fråga om nu föreliggande förslag är inte heller att detta skall ha någon annan innebörd i den teoretiska frågan om tillämplighet av skadeståndslagen eller allmänna rättsgrundsatser ehuru, såsom redan sagts, skadeståndslagens tillämplighet i sak blir i hög grad inskränkt genom förslagets regler. Emellertid torde lämplighetshänsyn bli av väsentlig betydelse härvidlag. En antydan i lagtexten om att lagreglerna kompletteras av andra regler på nyss angivet sätt kan, ehuru teoretiskt sett obehövlig, vara ägnad att förhindra misstag. Det är tänkbart att den rätta innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 1 § skadeståndslagen eljest kan bli förbisedd. Även om i bedömningen av ersättningsanspråk inte direkt skulle förutsättas att den lagens tillämplighet endast utesluts genom ett uttryckligt stadgande i speciallagstiftningen, inriktat just på tillämplighetsfrågan, så kan i praktiken den uppfattningen göra sig gällande att skadeståndslagen äger företräde vid kollision med förslagets speciella regler. Det synes därför kunna vara motiverat att uppta en informativ föreskrift rörande tilllämplighet av skadeståndslagens regler. Såsom redan angivits synes en sådan direkt tillämplighet endast sällan kunna komma i fråga med skadeståndslagens nuvarande utformning. Lagen kan dock tänkas bli kompletterad framdeles, t. ex. med regler om maximering av ersättningsbelopp. Av det tidigare anförda framgår å andra sidan att en analo167

gjsk tillämpning inte kan uteslutas. En bestämmelse har intagits i 1 § i förslaget som är avsedd att belysa frågeställningen. Den har fått det innehållet att skadeståndslagen inte är omedelbart tillämplig i fråga om ersättningsskyldighet på den grund som anges i paragrafen. Större inflytande än skadeståndslagen torde allmänna rättsgrundsatser kunna få i fråga om ersätttningsskyldighetens bestämmande. Att sådana grundsatser kan vara att tillämpa torde inte behöva utsägas. I praktiken är det ett välkänt förhållande att rättstillämpande myndigheter brukar hänföra sig till sådana grundsatser vid sin bedömning. Såsom förut angivits kan dock tillämpningen av någon dylik grundsats vara utesluten genom särskild reglering i en skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Det bör slutligen anmärkas att förslaget innehåller, med förändrat innehåll, stadganden som utgör motsvarighet till några av föreskrifterna i 3 och 5 kap. skadeståndslagen. Andra stycket anger frihetsinskränkningar som undantagits från tillämpningen. En person kan få underkasta sig viss frihetsinskränkning för att fullgöra en medborgerlig tjänsteplikt. Sådana fall förekommer bl. a. enligt värnpliktslagen, civilförsvarslagen och brandlagen. Ersättning kan utgå för tjänstgöringen. Det synes inte föreligga några skäl att ytterligare ersättning skall utgå för den händelse frihetsinskränkningen befunnits obehövlig, och förslaget avser därför inte dessa fall. Förslaget har inte heller gjorts tillämpligt beträffande fall enligt smittskyddslagen. Det är där fråga om frihetsinskränkningar som vidtas i samhällets intresse, i regel mot viss stadgad ersättning åt den som drabbas därav. Denna får antas vara avsedd att utgöra rimlig gottgörelse för åtgärden, vare sig denna var befogad eller ej. Det ersättningsintresse som kan finnas härutöver torde vid fall av fel eller missbedömning bli tillgodosett genom anlitande av den utväg som skadeståndslagen erbjuder. - Motsvarande gäller epizootilagen och lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i 168

atomanläggningar m. m. Vid krig eller krigsfara kan rikets säkerhet fordra att frihetsinskränkningar vidtas av kanske ingripande verkan. Hur förhållandena kan komma att gestalta sig i detta hänseende är det knappast möjligt att fullt klart bedöma i förväg. Eventuell lagstiftning härom lämpar sig inte för att inbegripas under förslaget. Vad nu sagts avser dock inte krigsartiklarna (22 kap. BrB). - Förslaget synes inte heller böra gälla inskränkningar i utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område, som Kungl. Maj:t av hänsyn till rikets säkerhet föreskrivit med stöd av 14 § utlänningslagen. 2§ I denna paragraf anges den grundläggande förutsättningen för ersättningsrätt. Utgångspunkten är att beslut som föranlett frihetsinskränkning sedermera blivit föremål för omprövning. Det är omprövningens resultat som är avgörande för om ersättning skall kunna utgå. Den som varit utsatt för frihetsinskränkning behöver sålunda inte åberopa att fel eller försummelse förekommit vid beslutet eller över huvud taget att detta var oriktigt. Och den myndighet som handlägger ersättningsfrågan varken skall eller får ta ställning till om så var förhållandet. Paragrafen handlar om sådan omprövning som är direkt inriktad på det beslut som föranledde frihetsinskränkningen. Så t. ex. en hovrättsdom varigenom underrättens fällande — och åtminstone delvis verkställda — dom upphävs. Vad det är fråga om i nästföljande paragraf, 3 §, utgör däremot endast indirekt en omprövning av själva beslutet. Bestämmelserna i 3 § avser sålunda fall då frihetsinskränkning tillgripits såsom tvångsmedel för rättegång i brottmål och där det förfarande vartill ingripandet sålunda varit anknutet inte utfaller med förutsatt resultat. I fall enligt nu förevarande paragraf skall finnas samband, både formellt och reellt, mellan det gamla och det nya beslutet. Vad angår det formella sambandet är först att observera huvudfallet, nämligen att talan SOU 1972:73

närt, använts. Däremot upptar paragrafen, såsom tidigare antytts, inte det fall att den myndighet som meddelat det gamla beslutet sedermera själv ger ett beslut av annat innehåll i samma sak. Detta förekommer inom vissa rättsområden. I allmänhet lär förhålla sig så att anledningen till att en myndighet självmant intar en ändrad ståndpunkt är att förhållandena ändrats; ett vanligt fall torde vara att anordnad behandling lett till gynnsamt resultat. Men förslaget innebär ju såsom förut angivits att bedömningsunderlaget för ett senare beslut skall ha förelegat redan vid det tidigare för att ersättning skall kunna utgå. Härtill kommer att tillkomstsättet för ändringsbeslut av detta slag och behandlingen av ärendet över huvud taget av förklarliga skäl inte alltid präglas av den formella precision som är önskvärd för att bilda underlag för den här ifrågavarande konstruktionen. I enlighet med det sagda har den ståndpunkten valts att det senare beslutet skall ha meddelats i högre instans eller, efter återförvisning eller resning, i samma instans. En konsekvens av den sålunda intagna ståndpunkten blir bl. a. att någon ersättningsrätt ej inträder därför att underrätt ex officio beslutar att någon inte vidare skall vara häktad. Att paragrafen inte avser fall då domstolen samtidigt med ett frikännande sätter den tilltalade pä fri fot är tydligt. I stället kan bestämmelserna i 3 § bli tillämpliga i sådana fall. Den förevarande paragrafen gäller följaktligen inte heller de fall då domstol med stöd av 38 kap. 2 § BrB själv ändrar sin tidigare dom, jfr ovan mom. 5.2.13. Enligt uttalande av departementschefen vid tillkomsten av BrB har lagrummet en mycket begränsad räckvidd (prop. 1962:10 s. C 605). Det har till syfte, förenklat uttryckt, att möjliggöra omprövning för den händelse sådan vård enligt BvL eller NvL som domstolen vid sitt tidigare domslut förutsatt skola bli anordnad inte lagligen kan komma till stånd. SituatioDet är en förutsättning för ersättningsrätt nen vid ifrågasatt tillämpning av lagrummet att det nya beslutet framkommit som resul- torde i regel vara den att frihetsinskränkning tat av att rättsmedel, ordinärt eller extraordi- tillgripits enligt någon av de båda lagarna

förts mot det gamla beslutet i ordinär väg. I vad angår brottmål vid de allmänna domstolarna sker detta genom vadetalan, besvärstalan eller revisionstalan och, i fråga om administrativ rättegång och förvaltningsförfarande, genom vanlig besvärstalan eller eventuellt genom kommunalbesvär. Som en sammanfattande beteckning har i lagtexten begagnats ordet överklagande. Uttrycket är avsett att innefatta även vad som kallas påkallande av prövning, jfr 37 kap. 7 § BrB. Vissa administrativa beslut skall vidare, oavsett om part vill fullfölja talan eller ej, underställas högre instans för prövning. Tydligen finns ingen anledning varför inte ett efter sådan underställning tillkommet beslut också skulle kunna utlösa ersättningsrätt om det innebär upphävande eller ändring. Fallet har därför särskilt omnämnts i lagtexten. Vidare märks att ett beslut även kan angripas med extraordinära rättsmedel. Dessa är resning och, när det gäller rättegång vid de allmänna domstolarna, dessutom besvär över domvilla, se 19 § regeringsformen samt 58 och 59 kap. RB. Med hänsyn till den principiella skillnaden mellan ordinära och extraordinära rättsmedel har det inte ansetts lämpligt att under uttrycket besvär inbegripa även besvär över domvilla. Lagtexten omnämner därför både resning och domvillobesvär. Däremot har institutet återställande av försutten tid (58 kap. 11 och 12 §§ RB) ansetts inte behöva särskilt omnämnas. Vad som inträffar vid tillämpning därav är nämligen endast att möjlighet öppnas att anlita ett ordinärt rättsmedel, ehuru det egentligen skulle vara för sent att tillgripa detsamma. Ett beslut varigenom försutten tid för fullföljande av talan mot dom blivit återställd medför sålunda icke någon ersättningsrätt. Och detsamma gäller beslut om återupptagande av mål (51 kap. 20 § jämte 55 kap. 15 § RB). Sådan verkan kan tillkomma först det beslut vartill fullföljandet av talan eller återupptagandet av målet leder och detta ingår under beskrivningen i lagtexten.

SOU 1972:73

men att beslutet härom upphävts av högre instans (länsrätt, kammarrätt etc). Men detta beslut av högre instans om upphävande faller under förevarande paragraf och kan alltså leda till ersättningsrätt, alldeles oavsett om domstolsprövning enligt 38 kap. 2 § BrB sker eller ej. Lagrummet saknar därför betydelse för ersättningsfrågan i sådana fall. För övrigt kan påpekas att det är en förstärkning av samhällsreaktionen som är ändamålet med lagrummet. Skulle exempelvis en underrätt med stöd av 34 kap. 1 § 3 BrB undanröja en tidigare ådömd påföljd, brister den uppställda förutsättningen och någon ersättning utgår alltså inte. Det angivna lagrummet kan emellertid vinna tillämpning också i högre rätt efter överklagande, och här är alltså det formella kravet uppfyllt. Av andra skäl torde emellertid i regel inte heller då föreligga ersättningsrätt. Det är anledning att senare återkomma härtill i samband med behandling av andra frågor som uppkommer när det föreligger flera brott.

sen att meddela beslut i sak. Om sålunda ett häktningsbeslut överklagats men underrätten vid förnyad häktningsförhandling förordnat att den tilltalade fortfarande skall vara häktad, kan hovrätten inte bifalla yrkandet om omedelbar frigivning, se NJA 1953460. Detta innebär tydligen en viss begränsning av förslagets ersättningsmöjligheter, allmänt sett. Härtill må emellertid anmärkas följande. I kommentarer till det angivna rättsfallet (Welamson i SvJT 1959 s. 245) påpekas att rättsfallet belyser vikten av att besvär anförs och handläggs med största skyndsamhet, eftersom det eljest kan inträffa att högre instans aldrig blir i tillfälle att pröva de skäl som ligger till grund för underrättens beslut. Man kan ha anledning förmoda att förseningar inte skall förekomma i någon större utsträckning. I brottmål kan hovrätten undanröja underrättens dom med återförvisning till underrätten eller hänvisning till annan underrätt, 51 kap. 29 § RB. Hovrättens beslut kan då inte utlösa ersättningsrätt utan frågan om Ett beslut om utskrivning, t. ex. enligt ersättning måste bli beroende av innehållet i LSPV, kan inte anses stå i sådan relation till det beslut som meddelas efter upptagandet beslutet om intagning att paragrafen blir av det återförvisade eller hänvisade ärendet. tillämplig. Fallet regleras emellertid i 4 §. Emellertid kan undanröjande förekomma Däremot synes den tolkningen vara tillå- utan att återförvisning eller hänvisning till ten att under paragrafen inbegrips även för- annan underrätt tillfogas. Om det förblir ordnande av Kungl. Maj :t jämlikt 23 § andra härvid, kan undanröjandet anses ha medfört stycket lagen om utlämning för brott vari- ett avgörande i sak och kravet i paragrafen genom anhållande eller reseförbud som avser skulle således vara uppfyllt. Det bör dock efterlyst person blivit upphävt. vara angeläget att efterse om ärendet kan Enligt den lagtext som nu läggs fram krävs tänkas bli upptaget på nytt och i så fall för inträde av ersättningsrätt att det beslut avvakta återupptagandet och utgången därav. som föranledde frihetsinskränkning blivit er- Denna bör vara avgörande för ersättningssatt med ett annat beslut. I första hand har rätten. Preskriptionsregeln i 9 § måste därvid man att fästa sig vid om det blivit ett annat beaktas. avgörande i sak. — Om hovrätt har besvär En speciell situation kan förtjäna att beöver underrätts häktningsbeslut till pröv- röras. Om efter resning, återförvisning eller ning men underrätten under tiden beslutar hänvisning ett brottmål skall tas upp på nytt, att vederbörande inte längre skall vara häk- kan det inträffa att åklagaren lägger ned tatad (24 kap. 18 § andra stycket RB), kan lan. Tydligen bör detta fall jämställas med hovrätten inte ta ställning till yrkandet om att frikännande dom meddelas. En analogisk omedelbar frigivning. Motsvarande gäller tolkning av sådan innebörd torde vara tillvissa administrativa frihetsberövanden. Men låten. även i ett något förändrat läge kan en förseDen förevarande paragrafen anger att bening av ärendet förhindra den högre instanslutet skall ha slutgiltigt ersatts av annat be170

SOU 1972:73

slut. Detta senare beslut får alltså inte kunna för handen. Dessa och liknande fall torde överklagas i ordinär väg. Däremot inverkar inte erbjuda några svårigheter. Inte heller torde det uppkomma några inte om möjligheten står öppen att begagna problem om situationen är den att det tidigaextraordinära rättsmedel. Förutom kravet på ett visst formellt sam- re beslutet visserligen inte blir helt upphävt band mellan de båda besluten gäller som sagt men ersätts av ett nytt beslut av sådant inneockså att de skall äga ett materiellt samband, håll att inte något slag av frihetsinskränkning dvs. innehållet av det nya beslutet skall sak- skulle ha blivit följden därav. Ersättning kan ligt sett röra en fråga som var föremål för då utgå. Som exempel kan nämnas att en till avgörande i det gamla beslutet. Detta har i fängelse dömd person får straffet nedsatt till lagtexten uttryckts så att ingripande skall an- böter (att böterna för närvarande får förses obefogat - och således kunna utlösa er- vandlas kan lämnas å sido) eller att åtgärder sättningsrätt - i den mån det varit strängare enligt BvL eller NvL visserligen föreskrivs än som skulle ha följt av det senare beslutet. men däremot inte sådana som innebär friTanken är sålunda, såsom förut angivits, att hetsinskränkning. man har att jämföra den belägenhet, vari en Det är lätt tänkbart att det nya beslutet person skulle ha befunnit sig om vederböran- kan medföra en frihetsinskränkning av samde myndigheters slutgiltiga inställning varit ma art som verkställts enligt det gamla beslugällande från början, med den belägenhet tet men att tidslängden för frihetsinskränkvari han faktiskt varit försatt. Stundom kan ningen anges kortare än i detta. Jämförelsen det vara tveksamt hur en sådan jämförelse kommer då att avse dessa båda tidslängder. bör utföras. Det har emellertid inte ansetts Endast i den mån det nya beslutet anger en lämpligt att betunga lagtexten med detaljan- kortare tidsrymd än som verkställts kan ervisningar, som ändock knappast skulle kunna sättning komma i fråga, jfr avräkningsregeln i göras fullt uttömmande. I stället har upp- 5 §. - Här kan dock uppkomma en kompliställts den allmänt hållna regel, vars innehåll kation, nämligen om båda besluten lyder på nyss återgivits. Tveksamma tolkningspro- fängelsestraff. Härom gäller att - ehuru den blem torde visserligen kunna tänkas upp- obligatoriska formen av villkorlig frigivning komma. Lösningen av dem lär få ankomma är slopad sedan åtskilliga år - fakultativ villpå JK och domstolarna. Troligen behöver korlig frigivning enligt 26 kap. 6 § BrB föreman inte räkna med att de skall uppträda så kommer i största utsträckning. Frågan blir ofta att de kommer att utgöra en verklig be- då om man vid jämförelsen med det verklastning. I den följande framställningen skall ställda fängelsestraffet bör reducera den göras en orienterande genomgång av några strafftid som upptagits i den nya domen med tolkningsproblem som kan tänkas bli mera hänsyn till den ofta begagnade möjligheten vanliga. av villkorlig frigivning. Man kan härvidlag Den jämförelse som skall göras enligt för- inte avvakta om det nya straffet kommer att slaget är inte en jämförelse mellan två domar reduceras genom villkorlig frigivning, efterutan en jämförelse mellan å ena sidan en fri- som förslaget innehåller bestämmelse om hetsinskränkning som faktiskt ägt rum och å kort preskriptionstid för framställande av erandra sidan en dom eller ett beslut. Jämfö- sättningsanspråk. Anspråket hänför sig ju till relsen skall avse om denna dom eller detta det gamla, verkställda straffet. I stället kan beslut skulle ha medfört ett ingripande som man lita till en schablonbedömning i förväg av hur stor reduktionen kan beräknas bli. En kan anses likvärdigt med det som skett. sådan reduktion, som är till den ersättningsDet viktigaste fallet är att det gamla beslusökandes fördel, skulle kunna ske (till lägst tet blir helt upphävt. Typexempel kan sägas fyra månader) antingen efter normalregeln vara att en för brott dömd person blir friför villkorlig frigivning (två tredjedelar av känd eller att förutsättningar för åtgärder enfängelsetiden skall ha gått till ända) eller ligt BvL eller NvL eller AsocL inte anses vara SOU 1972:73

också därigenom att man reducerar till kortast möjliga verkställighetstid (halva fängelsetiden om särskilda skäl föreligger). Här kan vara anledning erinra om att det vid tillkomsten av ändringen år 1965 i 26 kap. 6 § BrB förekom uttalanden dels att villkorlig frigivning endast undantagsvis borde helt vägras, dels, å andra sidan, att frigivning innan den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden endast borde förekomma i begränsad omfattning (prop. 1965:159 s. 27 och 34 samt 1LU 1965:37 s. 13). Mest realistiskt synes vara att anknyta till normalregeln i 26 kap. 6 § BrB och sålunda reducera strafftiden enligt den nya domen till två tredjedelar, dock lägst fyra månader. Undantag härifrån synes påkallat om den dömde vid verkställandet av den tidigare domen faktiskt fått villkorlig frigivning redan efter halva strafftiden. Strafftiden enligt den nya domen skulle då reduceras till motsvarande andel av tiden. Har den dömde tvärtom måst avtjäna strafftid utan att erhålla villkorlig frigivning, synes det däremot tveksamt om detta skall utgöra anledning att underlåta en reduktion av den nya domens strafftid till två tredjedelar. — Frågan om sådan reduktion varom här talats uppkommer i normalfallet när det faktiskt avtjänade fängelsestraffet till tiden överstiger två tredjedelar av det fängelsestraff som fastställts i den nya domen. - Den princip som sålunda angivits torde lättast kunna klargöras med ett exempel. En person har blivit dömd till fängelse fyra år. Efter resning fastställs straffet till fängelse ett år. Om han avtjänat två år av det gamla straffet och då frigivits på grund av högsta domstolens förordnande i resningsärendet (58 kap. 6 § tredje stycket RB) bör ersättningsberäkningen ske så att de två åren minskas, inte med ett år, utan med två tredjedelar av ett år. Ersättning skall alltså utgå för ett år fyra månader. Har frigivningen däremot skett villkorligt enligt 26 kap. 6 § BrB på grund av särskilda skäl, bör de två åren minskas med hälften av ett år och ersättningen således avse ett år sex månader. Det kan påpekas att den nu behandlade frågan - som för övrigt uppkommer även vid tillämpning av 2 § i 1945 års lag - blir aktuell när det senare beslutet föreskriver ett 172

tidsbestämt ingripande som kan förkortas, vilket är fallet med fängelsestraff. Principen har kommit till uttyck i andra punkten av 2§. I det närmast föregående har antagits att vad som kan följa av det nya beslutet är ett frihetsinskränkande ingripande av samma slag som det verkställda. Emellertid förekommer givetvis också att det nya beslutet skulle ha medfört ett ingripande av annan art. I fråga om administrativa frihetsinskränkningar torde detta normalt endast förekomma i den formen att ett ingripande som regleras i en viss lagstiftning utbyts mot ett annat ingripande enligt samma lagstiftning. Jämförelsen av svårhetsgraden torde därvidlag knappast erbjuda problem. Vidkommande judiciella frihetsinskränkningar är det däremot inte så ovanligt att de båda besluten gäller olika brottspåföljder som är väsentligen artskilda ehuru de har det gemensamt att de avser frihetsinskränkning. En jämförelse mellan olika brottspåföljder med avseende på svårighetsgraden är för övrigt föreskriven på åtskilliga ställen i RB. Förutom omröstningsregler märks i RB framför allt 31 kap. 10 § första stycket och 51 kap. 25 § (jfr 55 kap. 15 § första stycket). I fråga om brottmål som fullföljts från lägre rätt föreskrivs i det förstnämnda lagrummet beträffande skyldigheten att ersätta rättegångskostnad bl. a. att den högre rättens dom skall anses fällande då den tilltalade dömts till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt. Det andra lagrummet innehåller förbud mot reformatio in pejus. Det stadgas bl. a. att hovrätten inte i anledning av den tilltalades talan får döma till brottspåföljd som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Vidare heter det bl. a. att om den tilltalade dömts till fängelse, hovrätten får förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård samt att, om underrätten meddelat förordnande som nu sagts, hovrätten får döma till annan påföljd. — De nu omnämnda lagrummen har diskuterats i åtskilliga rättsfall, se exempelvis NJA 1957:637, 1961:545, 1962:352 och 783, 1965:379 och 454, 1966:131 samt 1967:209. Se även Welamson, Om anslutningsvad och reformatio in pejus s. 12 ff. SOU 1972:73

Vad som sålunda gäller enligt RB är emel- berövad friheten under högst avsevärd tid. lertid inte utan vidare tillämpligt och betrak- Situationen med ett verkställt, långvarigt fritelsesättet kan över huvud taget inte reserva- hetsberövande, sedermera förändrat till ungtio nslöst överföras. Vid tillämpning av försla- domsfängelse eller internering, är sannolikt get är det som sagt ej fråga om jämförelse högst ovanlig. — Skulle i den senare domen mellan två domar utan mellan å en a sidan vad föreskrivas skyddstillsyn med förordnande som kan bli följden av en dom eller ett beslut om behandling i anstalt (28 kap. 3 § BrB) och å andra sidan vad som faktiskt inträffat. skall ersättning utgå i den mån verkställt friSå mycket är klart att ett frihetsberövande av hetsberövande - t. ex. ungdomsfängelse i ansamma tidslängd som en frihetsinskränkning stalt - räckt längre än den tid som anges för som inte utgör frihetsberövande är att anse anstaltsbehandlingen. Om domstolen, vilket som ett svårare ingripande. Men därutöver är mera troligt, avstår från att förordna om synes det knappast möjligt att ange några sådan anstaltsbehandling i den senare doriktlinjer för en jämförelse mellan ett verk- men, föreligger i princip ersättningsrätt för ställt frihetsberövande och en frihetsin- hela tiden av det verkställda ingripandet (jfr skränkning som skulle blivit mera långvarig dock 5 §). — Innebär det senare avgörandet eller, tvärtom, en verkställd frihetsinskränk- att den som begått brottslig gärning överlämning och ett frihetsberövande som skulle nas till särskild vård torde det ofta inte vara räckt kortare tid. Hur jämförelsen bör utfalla möjligt att jämföra det verkställda ingripantorde få överlämnas till bedömning av rätts- det med vad som skulle kunna bli följden av praxis (jfr vad som enligt ovan gäller om ett sådant senare beslut och ersättningsrätt motsvarande reglering i RB). Den närmast skulle då vara utesluten. Föreligger flera brott kan jämförelsen melföljande framställningen begränsar sig därför lan den senare domens innehåll och det ingritill brottspåföljder som till sin natur utgör frihetsberövande. Jämförelsen bör då avse pande som verkställts med stöd av den första om det nya sorts frihetsberövande som skul- domen stundom bereda svårigheter. En perle ha följt av det nya beslutet skulle ha blivit son kan ha åtalats för brotten a) och b). Han mera kortvarigt än det frihetsberövande som döms för båda brotten till ett gemensamt verkligen skedde. Ersättning skall då utgå. fängelsestraff och avtjänar straffet. Efter resAvgörande är alltså om det är möjligt att be- ning blir den åtalade frikänd för brottet b) räkna tiden för det ingripande som skulle ha och ett straff för brottet a) fastställs. Från följt av det nya beslutet, för den händelse straffet avräknas vad som redan verkställts, men skulle verkställigheten ha varat längre detta varit gällande. Förhåller det sig så att det nya beslutet är än tiden för det nya straffet, föreligger eren dom som lyder på fängelse kan en sådan sättningsrätt för det överskjutande. Fallet jämförelse genomföras tämligen lätt. Vad kan, ehuru mindre sannolikt, inträffa också som ovan anförts om reducering av fängelse- om den åtalade förklarat sig nöjd med den straff, beräknad med hänsyn till möjligheten fällande domen och börjat avtjäna straffet av villkorlig frigivning, bör då också kunna samt högre instans, efter fullföljd av åklagavinna tillämpning. — Blir en person genom ren, frikänner för brottet b). - För det omdet nya beslutet dömd till ungdomsfängelse vända fallet, dvs. exempelvis att underrätten eller internering är det ovisst hur länge an- fällt för brottet a) och frikänt för brottet b) staltsvistelsen kommer att räcka, förutom att men hovrätten fällt för båda brotten, kan i 29 kap. 2 § BrB stadgas en högsta sådan tid ersättningsrätt sällan komma i fråga. Härför av tre år beträffande ungdomsfängelse och skulle ju fordras att hovrättens straff underatt domstolen enligt 30 kap. 3 § BrB skall stiger vad som verkställts. Tillämpning av 34 kap. BrB kan, åtminstobestämma viss minsta tid i fråga om internene teoretiskt sett, inverka i ersättningshänsering (högst tolv år). För att ersättning skall ende. Den regel som här kan komma i fråga utgå måste alltså inträffa att en person varit SOU 1972:73

torde vara 1 § 3. Enligt denna regel kan domstol vid sammanträffande av brott under vissa förutsättningar undanröja en tidigare ådömd påföljd och i stället döma till påföljd av annan art för brotten. Det måste då vara fråga om brott som begåtts före domen för ett annat brott. Har det begåtts efter domen - men innan den ådömda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört - brister den i förslagets förevarande paragraf uppställda förutsättningen att det nya beslutet väsentligen skall ha grundats på samma omständigheter som förelåg vid tiden för det tidigare beslutet. Det förhåller sig vidare så, och har redan anmärkts, att en tillämpning av 1 § 3 inte medför ersättningsrätt när den skett utan att rättsmedel använts. Det är emellertid inte ovanligt att en sådan tillämpning äger rum först efter överklagande, exempelvis genom att två överklagade underrättsdomar blir föremål för gemensamt avgörande i hovrätten. I så fall är detta formella krav uppfyllt. Däremot kan ersättningsanspråk då vara att ogilla på grund av att avräkning skall ske enligt förslagets 5 §, därför att i den senare domen tagits hänsyn till det verkställda ingripandet. I 34 kap. förekommer nämligen bestämmelser om sådant hänsynstagande. De avser det fall att den nya, gemensamma påföljden enligt 1 § 3 blir fängelse. I sådant fall skall skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen, se 34 kap. 6 § andra stycket (jämfört med 28 kap. 9 §), 7 § tredje stycket andra punkten och 9 § tredje stycket andra punkten. - Vad här sagts om inverkan i ersättningshänseende av att 34 kap. 1 § 3 BrB vinner tillämpning torde emellertid inte vara av någon mera praktisk betydelse. Förutsättningen måste ju vara att den gemensamma påföljden för brotten bestäms mildare än det ingripande som verkställts för ett av dem. Att så skulle ske är mindre sannolikt. Under förarbetena till brottsbalken uttalade sålunda strafflagberedningen att enligt dess förslag det inte skulle komma att föreligga hinder att vid den nya lagföringen bestämma gemensam påföljd som framstår som mindre ingripande än den som undanröjts. Enligt beredningen torde 174

det emellertid i allmänhet inte komma i fråga att tillämpa beredningsförslagets konkurrensregler på sådant sätt (SOU 1956:55 s. 343). I 34 kap. BrB finns också andra bestämmelser som bör nämnas i sammanhanget. I 12 och 13 §§ ges sålunda föreskrifter, avseende samtidig verkställighet av dom på ungdomsfängelse och annan påföljd samt dom på internering och annan påföljd. Bestämmelserna förutsätter alltså att något fängelsestraff eller därmed jämställd påföljd inte förut bragts till verkställighet och fråga om ersättning torde därför inte bli aktuell. För övrigt kan anmärkas att ett beslut om verkställighet av påföljd, i varje fall om det meddelats enligt 12 § första stycket eller 13 §, inte kan sägas ha ersatt en dom, vilket enligt förevarande paragraf utgör förutsättning för ersättningsrätt. Paragrafen upptar också vissa krav på hur bedömningsunderlaget för det nya beslutet skall vara beskaffat. Till en början kan här hänvisas till vad som i den allmänna motiveringen yttras rörande denna fråga. Meningen är inte att fordra identitet i bedömningsunderlag för de båda besluten. Grund för det nya beslutet får vara inte endast omständigheter som åberopats eller eljest beaktats när det gamla beslutet fattades utan också omständigheter som i övrigt förelåg vid sistnämnda tidpunkt. Däremot får det nya beslutet inte ha grundats på ändringar i faktiska förhållanden som inträtt efter den angivna tidpunkten. Vad beträffar brottmål innebär detta att en mildring av bedömningen av skuldfrågan alltid kan medföra ersättningsrätt om övriga villkor är uppfyllda, eftersom bedömningen här uteslutande avser om ett visst faktum föreligger. Att ny bevisning eller ny sakkunnigutredning kan ha tillkommit inverkar sålunda ej. Straffmätningen återigen kan ha blivit mildare på grund av förhållanden som inträtt efter det gamla beslutet, t. ex. att den dömdes möjligheter till social anpassning förbättrats. Den nya bedömningen föranleder då inte ersättningsrätt. Skulle bedömningen ha mildrats på grund av förhållanden som förelåg redan vid tiden för SOU 1972:73

hang kan erinras om att beslut av regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt enligt 30 § FPL skall uppta de skäl som bestämt utgången och att enligt 17 § FvL även förvaltningsmyndighet har en viss skyldighet att ange skälen till sitt beslut. Ehuru motiveringen i dessa fall - liksom i viss mån vid straffmätning - är inriktad på situationen för dagen, torde det inte sällan framgå om bedömningen grundas på omständigheter som inte förelåg tidigare. Även annat än motiveringen, såsom bevisning och argumentering, kan vara upplysande. Justitiekanslern torde stundom finna anledning att införskaffa faktiska upplysningar från den myndighet som fattat det senare beslutet. Däremot torde man inte böra pålägga myndigheten att uttala sig i efterhand om innebörden av beslutet. Det bör vara tillräckligt med en redogörelse för faktiska omständigheter som kan tala i den ena eller andra riktningen. Först när dessa olika försök till utredning inte lämnat avgörande resultat angående det väsentliga bedömningsunderlaget har man att falla tillbaka på utgångspunkten att det nya beslutets ändrade innehåll in dubio får antas väsentligen vara grundat på omständigheter som inte förelåg vid det tidigare beslutet. Jfr nedan under 10 §. Anmärkas kan att i praxis högre rätt vid prövning av häktningsbeslut använder rätt växlande motiveringar som stundom men långt ifrån alltid ger ledning för bedömning av frågan om samma omständigheter förelåg, se t. ex. NJA 1952:518, 1968 C 1 326 samt Vid bedömningen av ersättningsfrågan har 1970 C 727, 762 och 1 192. man som förut sagts att till en början utgå från att det nya beslutet inte väsentligen är gnindat på samma omständigheter som före- 3§ låg vid tiden för det gamla beslutet. Upp- Denna paragraf utgör delvis motsvarighet till kommer fråga om hur det verkligen förhåller 1 § i 1945 års lag. Första stycket av paragrasig härvidlag ligger det i sakens natur att den fen avser i enlighet därmed i främsta rummet som först har att pröva ersättningsanspråket häktning, anhållande och reseförbud som — justitiekanslern - är verksam för att inför- sker vid misstanke om brott. Det uttryck skaffa de båda beslut varom det är fråga jäm- som begagnas för att ange att ersättning kan te därtill hörande handlingar. Ofta torde det utgå är, såsom berörts under 1 §, att ingripanframgå av motiveringen för det nya beslutet det var obefogat. I övrigt har det ansetts rikom nytillkomna omständigheter varit be- tigast att tämligen nära efterbilda lydelsen i stämmande eller inverkat. I detta samman- första stycket av 1 § i 1945 års lag.

det gamla beslutet - t. ex. situationen vid brottets begående, ekonomisk nöd och liknande - kan ersättning tänkas utgå. - I fråga om bedömning av vårdbehov vid administrativa frihetsinskränkningar gäller, såsom förut framhållits, att om det nya beslutet grundas på ändring i den enskildes personliga eller sociala förhållanden, ersättning inte bör utgå. Det har påpekats att paragrafen inte blott nämner omständigheter som förelåg och var kända vid tiden för det tidigare beslutet utan också då föreliggande omständigheter som inte var kända. Man kan nämligen utgå från att den enskilde principiellt inte har någon utredningsskyldighet när en myndighet skall avgöra fråga om frihetsberövande eller annan frihetsinskränkning. - I förbigående må här inskjutas att den enskilde kan synas vara närmast att framdraga t. ex. en sådan omständighet som att han gått in i en nykterhetsförening. Men häremot kan erinras att han ofta saknar insikt och förmåga härtill, ett förhållande som dock kan förändras genom att rättegångsbiträde får anlitas. - I princip bör det då inte komma den enskilde till last att han i det tidigare förfarandet ej drog fram en omständighet som skulle ha inverkat på det gamla beslutet men som nu blir beaktad först i det nya beslutet. Detta kan dock inte genomföras undantagslöst. I 5 § har sålunda angivits fall där den enskilde till följd av sitt förfarande eller sin underlåtenhet med avseende på utredningen går miste om en ersättning som eljest skulle ha utgått.

SOU 1972:73

Sålunda skall ingripande anses obefogat om att ersättningsrätt för häktningsbeslut när, såsom uttrycket lyder, "förundersök- och liknande kan inträda även jämlikt 2 § i ning avslutats utan att åtal väcks". I det mål förslaget, exempelvis till följd av att beslutet vari högsta domstolen meddelade beslut den blivit upphävt. Både 2 § och 3 § (första eller 25 juli 1969 nr 866 (mom. 1.15 i bilaga 1) andra stycket) kan alltså åberopas vid sidan diskuterades frågan om förundersökningen av varandra. måste ha avslutats genom ett formligt beslut Även beträffande de ersättningsfrågor som i åtalsfrågan. Domstolarna kom till att detta uppkommer enligt denna paragraf finns det inte var nödvändigt för att ersättning skulle anledning att något beröra kravet på samutgå utan att det var tillräckligt att förunder- band mellan det beslut som skall kunna utlösökningen upphört genom beslut om dess sa ersättningsrätt och det verkställda ingrinedläggande. I förslaget begagnas samma ut- pandet (häktningen etc). Beslutet skall såtryckssätt och det har därvid förutsatts att lunda avsluta det förfarande, vartill ingripandet avgörande i praxis som skett skall vara det anknyter som en förberedande åtgärd. bestämmande även för tillämpningen av för- Härmed jämställs det fall att den som skulle slagets regler. ha satt igång förfarandet — åklagaren - avLiksom för närvarande inträder ersättnings- står därifrån. Angående den allmänna innerätt om åtal underlåtes t. ex. med stöd av 20 börden av första stycket må vidare anmärkas kap. 7 §4RB. att kravet på frikännande dom är uppfyllt Vidare har upptagits det fall att krigsman även när domen meddelats efter resning och tagits i förvarsarrest. Förman får förordna att uttrycket misstanke för brott också har därom under förutsättning bl. a. att veder- avseende på fall då den tilltalade skall i häkte börande begått en förseelse av svårare be- avbida att domen vinner laga kraft (24 kap. skaffenhet eller gjort sig skyldig till rymning 21 § RB), eftersom han då ännu inte får räkeller - då riket är i krig - till undanhållande. nas som skyldig utan blott som misstänkt. Detta fall synes vara likartat med dem som I 1945 års lag anges i första stycket första förut nämnts. punkten av 1 § såsom villkor att den missSlutligen har i första stycket medtagits tänkte skall ha frikänts för brottet. Ordalaäven de fall att någon, på grund av misstanke gen torde alltså inte inbegripa det fallet, att om brott, tagits i förvar genom beslut av be- brottet hänförts under ett mildare straffbud fälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av än åklagaren åberopat och att detta ej beskickning eller av konsulat. Enligt 61 § skulle ha kunnat föranleda häktning. Av desjömanslagen och 5 kap. 5 § luftfartslagen är partementschefens uttalande vid remiss till förutsättning för att befälhavare skall få ta lagrådet synes emellertid framgå att fallet någon i förvar att (svårare) brott blivit be- det oaktat var avsett att i princip ingå under gånget. Det synes då naturligt att på samma stadgandet, ehuru ersättning kunde böra vägsätt som vid häktning etc. ett sådant tagande ras på grund av kvarstående misstanke (prop. i förvar skall föranleda ersättningsrätt om vid 1945:10 s. 13). De skälighetssynpunkter som det fortsatta rättsliga förfarandet något brott ligger bakom uttalandet äger sin giltighet inte finnes vara begånget. Motsvarande gäller även när det gäller nu förevarande förslag. det tagande i förvar som beslutas av beskick- Kravet att frikännande dom eller liknande ning eller konsulat med stöd av 43 § instruk- skall ha inträtt bör därför kunna modifieras tionen för utrikesrepresentationen. Det kan för att tillgodose sådana synpunkter. Emeldock inte gärna komma i fråga att tillämpa det lertid har man här, om förslaget antas, att sagda för det sällsynta fall när beivrande av en utgå från delvis andra förutsättningar än tidigärning underlåtits endast av kostnadsskäl, se gare. Det finns enligt 2 § i förslaget möjligUD:s skrivelse, mom. 5.2.5. Någon uttrycklig het att få ersättning om den häktade överklalagbestämmelse härom har inte ansetts begar häktningsbeslut och får detta ändrat. Å hövlig. andra sidan upptar förslaget inte någon motFör tydlighetens skull må återigen erinras svarighet till 1945 års lags regel att ersättning 176

SOU 1972:73

ej får utgå om det med hänsyn till omständigheterna ej är skäligt att ersättning ges; en regel som ju är avsedd att tillämpas och även har tillämpats därför att misstanke står kvar. Härtill kommer att en tanke bakom förslaget är att den ersättningsbeviljande myndigheten så långt möjligt skall kunna vid sin prövning begränsa sig till att konstatera att ett nytt beslut kommit till stånd som ersätter eller på visst annat sätt berör beslutet om ingripande. Redan i den lagstiftning — 19 § 5 , 6 och 8 mom. promulgationslagen till 1864 års strafflag - som gällde vid tillkomsten av 1945 års lag var häktningsgrunderna delvis bestämda med hänsyn till omständigheter vid sidan av brottet, såsom flyktfara, fara för undanröjande av bevisning, brist på stadigt hemvist m. m. Man kunde alltså vid prövning om häktning borde ske inte inskränka sig till själva brottets beskaffenhet. Än mera gäller detta bestämmelserna i 24 kap. av nya RB som är avsedda att vara mera smidiga så att större möjligheter öppnas att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall (SOU 1938:44 s. 297). Här kan erinras om att, utöver bestämmelserna i 24 kap. 1 och 2 §§ om häktningsgrunder, det dessutom i 3 § i kapitlet förekommer bestämmelser om undantag av humanitära skäl. Med hänsyn till hur reglerna om häktning sålunda är avfattade lär man böra i möjligaste mån undvika att göra ersättningsrätten beroende av en prövning om häktning skulle kunnat ske eller ej. En sådan prövning skulle till väsentlig del bli en mer eller mindre besvärlig efterhandskonstruktion som lätt blir missvisande. Lämpligast synes då vara att låta ersättningsrätt inträda för det fall att beslutet om häktning skett med stöd av 24 kap. 1 § RB men brottet sedermera i domen hänförs under sådant lagrum att häktning endast skulle kunnat äga rum med tillämpning av 2 § i samma kapitel. Däremot bör den ersättningsbeviljande myndigheten inte behöva företa någon mera ingående prövning huruvida de förutsättningar som anges i sistnämnda lagrum varit för handen vid tiden för häktningsbeslutet utan kunna begränsa sig till att konstatera om det är uppenbart att förutsättningarSOU 1972:73 12

na inte förelåg. Endast om så är fallet kan ersättning utgå. — En regel av angiven innebörd kan inte tolkningsvis inläggas i bestämmelsen om ersättningsrätt vid frikännande dom utan bör tas upp i lagtexten. Så har skett i andra stycket. Den nämnda regeln har gjorts tillämplig även beträffande anhållande. Anhållandet är en förberedande åtgärd för häktning och vidtas i avbidan på rättens beslut därom. I de fall, då häktningsförhandlingen jämlikt 24 kap. 13 § RB får anstå till huvudförhandlingen, kan anhållningstiden dock bli mera långvarig. Och enligt lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål kan förlängning ske av den tid inom vilken häktningsframställning senast skall avlåtas, vilket alltså medför förlängning av anhållningstiden. Enligt 24 kap. 5 § första stycket RB får anhållande ske om det förekommer skäl till häktning. I en tilläggsbestämmelse i andra stycket föreskrivs att den misstänkte dock får anhållas även om det ej är fulla skäl till häktning. Förutsättningen är då att det finns vara av synnerlig vikt att han tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Med hänsyn till det sagda är det möjligt att reglera även ersättningsskyldighet för anhållande så att den inträder om anhållandet skett med stöd av 24 kap. 1 § RB men brottet sedan hänförts under lagrum som kan föranleda häktning endast under omständigheter som anges i 24 kap. 2 §, såframt det är uppenbart att det inte förelåg sådana omständigheter och ej heller förhållande som anges i 24 kap. 5 § andra stycket. I vissa situationer — mindre när brottsrubriceringen ändrats än när det är fråga om flera brott — kan det möjligen råda tvekan om ersättning skall utgå eller ej. De regler som föreslås är tänkta för fall då misstanken avser ett enda brott och det kan alltså när det gäller flera brott bli fråga om anpassning till en situation som inte är omedelbart åsyftad i lagtexten. Med utgångspunkt från de föreslagna reglerna torde ersättningsfrågan, när brotten är flera, vara att bedöma på följande sätt, därvid brott som kan föranleda häktning med stöd av 24 kap. 1 § RB be177

tecknas med a) och brott som kan föranleda de inte avser tid som den för ingripandet uthäktning endast med stöd av 2 § betecknas satte kunnat tillgodoräkna sig i annat hänsemed b). Det antages att häktningsbeslutet av- ende. ser a) + b) eller, alternativt, att häktningsbeDet här sagda utgör givetvis endast ett slutet avser a) och att åtalet därefter ut- försök att ange några allmänna riktlinjer för sträcks att gälla a) + b). Blir i någon sådan tolkningen av andra stycket. Situationerna situation den misstänkte dömd endast för b) kan emellertid växla och av naturliga skäl utgår ersättning om förutsättningar för häkt- måste finnas avsevärt utrymme för inflytanning enbart för b) uppenbarligen saknats. de från rättstillämpningen. Exempelvis kan Däremot utgår icke ersättning om domen av- tänkas att ett brott inte blivit åberopat till ser a) eller a) + b). För den händelse häkt- stöd för häktningen emedan det förelåg en ningsbeslutet avser b) utgår inte ersättning hel del annan, lättare preciserad brottslighet. om den misstänkte blir dömd för a) + b) Det är också möjligt att ett brott, som var eller endast för b). Skulle han bli dömd en- erkänt och fullt utrett och som därför inte dast för a) kan skälighetssynpunkter synas bort föranleda häktning, ändå medtagits tala för att ersättning inte skall utgå efter- bland andra brott såsom häktningsgrundansom häktningen — som företagits i anledning de. I dessa och liknande situationer kan den av b) - skulle varit än mera påkallad i fråga ersättningsbeviljande myndigheten tänkas av om a). Härvid förutsätts emellertid då att a) skälighetshänsyn finna anledning och möjligkunnat åberopas till stöd för häktningsåtgär- het att uppfatta häktningen såsom i själva den. Så behöver dock inte vara fallet. Brottet verket, enligt sakens natur, avseende annan a) kan ha begåtts efter häktningen eller ha brottslighet än som angivits. — I anslutning varit okänt vid tiden för denna. Det kan ock- härtill påpekas att RB inte upptar samma inså förhålla sig så att den slutliga domen — gående reglering beträffande häktningsframinnefattande frikännande för b) — upptar a) ställning (24 kap. 14 § andra stycket) som i såsom ingående i en annan, tidigare dom. fråga om gärningsbeskrivning i åtal (30 kap. Den slutliga domen har i sistnämnda fall då 3 § , 4 5 k a p . 4 § 3 o c h 5 §). kommit att omfatta a) på grund av reglerna i För att antyda att en sådan mera liberal 34 kap. BrB och a) skulle sannolikt inte ha tolkning inte nödvändigtvis behöver vara uteåberopats för häktningen. Det torde föra för sluten, har i tredje stycket angivits att paralångt att ge specialbestämmelser i dessa avsegrafens föregående innehåll skall ha motsvaenden utan man torde böra godtaga vissa rande tillämpning vid flerfaldig brottslighet mindre inadvertenser i regleringen. Naturligt med den jämkning som kan föranledas av är då att stanna vid den för den misstänkte omständigheterna. gynnsammaste lösningen och sålunda medge Slutligen må framhållas att varken i första ersättningsrätt i princip när häktningsbeslueller andra stycket uppställs något krav på tet avser b) men domen avser a). att det senare avgörandet skall vara grundat Departementschefens uttalanden till 1945 på väsentligen samma omständigheter som års lag innebär däremot att ersättning enligt förelåg vid tiden för det tidigare beslutet, jfr lagen i regel inte skall utgå om den häktade däremot 2 och 4 §§. döms för brott som inte åberopats för häktning men är av beskaffenhet att häktning kunnat ifrågakomma; i varje fall bör enligt 4§ departementschefen detta gälla om häkt- Paragrafen avser utskrivning från vissa vårdningstiden avräknas från det ådömda straf- anstalter. Bakgrunden är, såsom angivits i fet. Angående sistnämnda delspörsmål - be- den allmänna motiveringen (mom. 7.5.2), att tydelsen av häktningstidens avräkning — må man lämpligen bör ta hänsyn till ett särskilt påpekas att förslaget i 5 § innehåller särskild förhållande som kan sägas i viss mån prägla bestämmelse om att ersättning för ingripan- en del av de ingripanden som sker i socialvår 178

SOU 1972:73

den. Beslut om dessa ingripanden överklagas mera sällan. Utskrivning betraktas som den normala avslutningen på vårdbehandlingen men kan också framstå s. a. s. som ett surrogat för rättelse genom överklagande. Ersättningsrätt kan då vara motiverad i sådana fall, och paragrafen upptar bestämmelser härom. Det är fråga om en av praktiska skäl föranledd särregel. Man torde, som framhållits, härvidlag inte kunna komma till någon lösning utan att medge den ersättningsbeviljande myndigheten rätt att i viss utsträckning pröva riktigheten av beslutet om ingripande. Detta utgör som synes ett avsteg från en genomgående grundsats i förslaget och skulle också, mera allmänt tillämpat, kunna vara ägnat att väcka betänkligheter. Det har därför ansetts angeläget att bestämmelsen skall få karaktär av undantag. En begränsning av paragrafens tillämpningsområde har skett. Den avser endast några av de viktigare vårdlagarna, där det verkligen kan vara ett praktiskt fall att möjligheten att få utskrivning framstår som den naturliga utvägen för att rätta till ingripandet. De lagar som avses är BvL, NvL, LSPV och omsorgslagen. I förslagets lagtext har namngivits de anstalter där intagning förekommer enligt dessa olika lagar. Ett frihetsberövande kan ske både genom intagning i anstalt och genom kvarhållande där. Principiellt torde eget samtycke vara utan betydelse för rättsenligheten av ett frihetsberövande, jfr 24 kap. 23 § RB. Att t. ex. häktningsyrkande medges fritar inte domstolen från att på eljest sedvanligt sätt pröva häktningsanledningen. I åtskillig lagstiftning har emellertid samtycke tillagts verkan, och så är delvis fallet i de angivna lagarna. Nu förevarande paragraf avser utskrivning som skett efter det någon intagits eller kvarhållits i anstalt tvångsvis eller utan eget samtycke. Det sistnämnda uttrycket har begagnats som en generell beteckning, eftersom det avsiktligt kommit till användning bl. a. i LSPV. Sådan frivillig intagning som nämns i 58 § NvL faller alltså inte under stadgandet. Inte heller är så förhållandet med ett kvarhållande som sker med stöd av tredje stycket SOU 1972:73

av samma lagrum. Beträffande inskrivning eller kvarhållande i ungdomsvårdsskola är eget samtycke utan rättslig verkan och uttrycket har därför inte använts i paragrafen i fråga om sådan åtgärd. I detta sammanhang kan även hänvisas till vad som på tal om omsorgslagen tidigare anförts därom att samtycke kan ges av vårdnadshavare eller förmyndare när vederbörande inte nått tillräcklig ålder eller mognad (mom. 5.8.2). Brottslagstiftningen faller inte under bestämmelsen. Det klart utformade och i praktiken ofta anlitade fullföljdssystemet erbjuder där lämplig möjlighet att förskaffa sig eventuell rätt till ersättning (enligt 2 och 3 §§). Vad angår den sällan tillämpade AsocL torde det av praktiska skäl saknas anledning att tillerkänna särskild verkan åt utskrivning. Som en begränsning av paragrafen gäller att det skall vara fråga om slutlig utskrivning. Villkorlig utskrivning eller permission faller inte under paragrafen, ej heller beslut om utskrivning som sedan efterföljts av beslut om återintagande. I och för sig skulle det kunna vara motiverat att uppställa ett krav att utskrivning skall ha skett tidigare än som annars är brukligt. Ett sådant förhållande kan ju i viss mån vara ett tecken på att intagningsbeslutet var felaktigt. Vid vissa lagstiftningar skulle det kanske också vara möjligt att konstatera om detta krav uppfyllts. Emellertid kan man knappast när det gäller LSPV och omsorgslagen räkna med någon mera preciserad tidpunkt såsom den vanliga för utskrivning. Individuella variationer är nödvändigtvis stora och någon minimitid för intagning har inte kunnat anges i lagarna. Något krav på att utskrivning skall ha skett i förtid har därför inte ansetts kunna uppställas. Tidpunkten för utskrivningen kan emellertid indirekt bli av betydelse i något annorlunda sammanhang, se nedan. Inte heller har i lagtexten angivits att utskrivningen skall ha skett på den intagnes begäran. Så torde ofta vara fallet utan att detta uttryckligen framgår av beslutet. Och det 179

kan då vara missvisande att fästa avgörande vikt vid detta formella förhållande. Paragrafen gäller därför även utskrivning som myndighet självmant beslutar, jfr 7.5.2. I paragrafen har upptagits vissa fordringar på utskrivningsbeslutets innehåll. Sålunda krävs, liksom i 2 §, att det skall föreligga ett visst materiellt samband mellan detta beslut och intagningsbeslutet. Det faktiskt föreliggande bedömningsunderlaget skall vara detsamma i den meningen att de omständigheter som låg till grund för utskrivningen väsentligen skall ha förelegat redan vid intagningen eller kvarhållandet antingen de då var kända eller ej. Förutsättningen har angivits på liknande sätt som i 2 §. Om läget är oklart, har man sålunda att utgå från att det faktiskt föreliggande bedömningsunderlaget var ett annat vid utskrivningen än vid intagningen. Detta måste nämligen här, kanske än mer än i fall enligt 2 §, antas vara det normala. Härvidlag kan det förhållandet att utskrivningen skett avsevärt tidigare än som är vanligt eller dröjt påfallande länge tänkas ge viss ledning. — Med bedömningsunderlag menas de förhållanden som bör beaktas vid bedömning av vårdbehovet. Att enligt 67 § första stycket BvL elev utskrivs från ungdomsvårdsskola när han enligt lagakraftvunnen dom intagits i fångvårdsanstalt utgör tydligen en utskrivning som inte fyller kravet på oförändrat bedömningsunderlag. I fråga om utskrivningsbeslutets innehåll föreslås vidare gälla den förutsättningen för ersättningsrätt att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för att ingripa med intagning eller kvarhållande. Här inträder alltså den förut berörda avvikelsen från förslagets principiella uppläggning i det att den ersättningsbe viljan de myndigheten har att pröva om beslutet om intagning eller kvarhållande var riktigt eller ej. Det fordras att det skall framgå att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för ingripandet. Uttrycket "omständigheterna" hänför sig till de förhållanden som enligt vad nyss sagts skall ha väsentligen förelegat både vid ingripandet och vid utskrivningen. Man torde ha anledning att därvid ställa jämförelsevis höga krav 180

på bevisningen om beslutets oriktighet. Vad som sägs i paragrafen utgör ett tillägg till 2 §. Innebörden är att ingripande kan anses obefogat även om de förutsättningar som anges i 2 § inte är för handen. Men det nu sagda lider av en inskränkning. Skulle en överprövning ha skett efter underställning eller överklagande får ersättningsmöjligheten i paragrafen inte tillgripas oavsett vilken utgång överprövningen lett till. (De båda andra formerna av överprövning som anges i 2 § — efter domvillobesvär eller resningsansökan — är knappast aktuella i detta sammanhang). Det kan sålunda ej inträffa att den ersättningsbeviljande myndigheten ingår i bedömning av riktigheten av beslut varigenom högre instans, t. ex. kammarrätt eller psykiatriska nämnden, fastställt ett beslut om ingripande. Detsamma synes böra gälla även när beslutet om ingripande, efter fullföljd, meddelats först i den högre instansen. Fallet är sannolikt mindre vanligt. Vad nu sagts har kommit till uttryck i sista punkten. - Det här sagda innebär också att 2 och 4 §§ inte kan åberopas vid sidan av varandra till stöd för ersättningsanspråk.

5§ Första stycket i denna paragraf motsvarar innehållet av dels 1 § andra stycket första punkten, dels den avslutande "dock-satsen" av 2 § i 1945 års lag. Däremot har, av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.6), inte upptagits någon motsvarighet till regeln i 1 § andra stycket sista punkten om skälighetsprövning (avseende framför allt fall då misstanke om brott står kvar). Stadgandet i 1 § andra stycket första punkten av 1945 års lag föreskriver — beträffande fall av häktning som efterföljts av frikännande dom och liknande fall — att ersättning ej får utgå om den misstänkte sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppSOU 1972:73

såtligen föranlett att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud. "Dock-satsen" innehåller - med avseende på fall av frikännande dom efter resning och liknande — att ersättning inte utgår om den dömde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att han blivit dömd till straffet. Formuleringen är härutinnan i huvudsak hämtad från 1886 års lag. Den synes emellertid nu kunna göras mera kortfattad. I stället för en uppräkning av ett flertal omständigheter torde man kunna nöja sig med att {första stycket av förevarande paragraf begagna de sammanfattande beteckningar som också förekommer i 1945 års lag. I enlighet härmed har i första stycket angivits att ersättning ej utgår om den som t. ex. blivit dömd eller häktad själv uppsåtligen föranlett det beslut som, enligt 2-4 §§, eljest skulle kunna ha utlöst rätt till ersättning. — En bestämmelse av detta slag torde alltjämt fylla en uppgift. Enligt erfarenheten förekommer det stundom att en person påtar sig en annans brott, vanligen då efter överenskommelse dem emellan om uppdelning av en brottslighet vari båda medverkat. Även vid administrativa frihetsinskränkningar torde kunna tänkas sådana företeelser som bestämmelsen är avsedd att träffa. Vidare föreskrivs, med avseende enbart på fall enligt 3 §, att ersättningsrätt är utesluten om den häktade sökt undandraga sig förundersökning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra utredningen. Ordet "otillbörligen" utgör ett tillägg jämfört med 1945 års lag, och avser att utgöra en erinran om att den enskildes skyldighet att medverka till utredningen är i hög grad begränsad. Vad angår brottmålen har PLB gjort flera belysande uttalanden härom. Beredningen framhöll att bevisskyldigheten i allmänhet helt åligger åklagaren eller målsäganden. Visserligen kan, sades det, den tilltalade i viss utsträckning anlitas som upplysningskälla men det kan ej krävas av honom att han skall vara verksam för utredningens fullständigande. Det bör ej komma i SOU 1972:73

fråga att genom straffhot söka förmå den tilltalade att hålla sig till sanningen. Viktiga tvångsmedel har ställts till åklagarens förfogande för att främja utredningsarbetet. Enligt beredningen bör man emellertid, lika litet vid huvudförhandlingen som under förundersökningen, avstå från att höra den tilltalade angående brottet. I regel utgör hans hörande ett av de viktigaste medlen för utrednings vinnande. Man kan, ansåg beredningen, inte bortse från att den tilltalades förhållande i rättegången, särskilt hans underlåtenhet att besvara framställda frågor, måste tillmätas betydelse i bevishänseende, något som följer redan av principen om fri bevisprövning. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § RB — om bevisverkan av underlåten inställelse m. m. — måste emellertid enligt beredningen erhålla en i viss mån annan tillämpning i brottmål än i tvistemål. Rätten bör endast med stor varsamhet tolka den tilltalades tredska som bevis mot honom och i mål om grövre brott kan sålunda hans utevaro inte i och för sig tilläggas någon egentlig bevisverkan (SOU 1938:44 s. 381 f, 407 f och 480). När det gäller administrativa frihetsinskränkningar är läget något annorlunda, eftersom det här i allmänhet inte på samma sätt är fråga om ett ackusatoriskt förfarande. Som allmänt omdöme torde dock kunna gälla att den enskildes ställning i vad avser åstadkommande av utredning inte mera avsevärt skiljer sig från det nyss sagda. Det är i princip vederbörande myndighet eller annan tjänsteman som har att tillföra ärendet erforderlig utredning. — Medan FvL inte innehåller någon bestämmelse om åstadkommande av utredning, upptar FPL — som gäller för regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt — i 8 § en regel att rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Departementschefen har i prop. 1971:30 del 2 (s. 291, 529) framhållit att officialprincipen skall tillämpas, innebärande att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen. Och han har tillagt att det av gammalt anses att detta ansvar sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Det gjorda tillägget av ordet "otillbörligen" torde sakligt sett inte innebära någon förändring i förhållande till 1945 års lag men 181

synes kunna utgöra ett förtydligande. Att bestämmelsen i övrigt gjorts mera kortfattad än motsvarande stadganden i 1945 års lag innebär inte heller någon ändring i sak. Vad som anges där kan tjäna som belysande exempel. Det torde för övrigt kunna betraktas som en fördel att det överlämnas åt rättstillämpningen att ta ställning till fall av sådan typ som omnämns i första lagutskottets yttrande över förslaget till 1945 års lag på tal om betydelsen av en misstänkt persons försök att avvika ehuru han inte haft med brottet att skaffa (1LU 1945:19 s. 26). Andra stycket innehåller bestämmelse om jämkning av ersättning i en särskild situation. Vid tillkomsten av 1945 års lag gav departementschefen uttryck åt den uppfattningen att verkställd avräkning av häktningstid skulle kunna inverka på beräkning av ersättning för häktningen (prop. 1945:10 s. 13). Uttalandet åsyftade närmast fall då flera brott föreligger. Den anlagda synpunkten äger giltighet även beträffande ersättningsanspråk enligt det förslag som nu framläggs. En regel härom måste emellertid gå in i förslagets lagtext eftersom ersättningen delvis ställts i direkt relation till tidslängden av frihetsinskränkningen, medan det enligt 1945 års lag uteslutande är fråga om uppskattning av den lidna skadan. Vid utformningen av en sådan regel har denna fått innebörden av en jämkningsregel och har utsträckts att omfatta även annat än avräkning av häktningstid. Det förekommer nämligen även andra fall, då ett ingripande som annars skulle föranleda full ersättning enligt förslaget, efterföljts av beslut om brottspåföljd, varvid den enskilde i beslutet på ett eller annat sätt s. a. s. tillgodoräknats det tidigare ingripandet. I det följande skall, utan anspråk på fullständighet, ges några exempel på sådant tillgodoräknande. I främsta rummet är det naturligen avräkning av häktningstid som kommer i fråga. Stadgandet i 33 kap. 3 § BrB gäller då någon häktad person blir dömd till fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplinstraff. Om det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, får då förordnas att straffet 182

skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte i målet. - Vidare följer av andra stycket i samma paragraf att motsvarande tillämpas för den som börjat undergå ungdomsfängelse, internering eller, efter dom på skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § BrB. Det är då vården eller behandlingen i anstalt som eventuellt skall tillgodoräknas såsom verkställighet. — I 28 kap. 9 § BrB ges föreskrift för fall då rätten vid undanröjande av skyddstillsyn bestämmer annan påföljd för brottet. Rätten har då att ta skälig hänsyn till bl. a. vad den dömde undergått till följd av domen på skydds tillsyn. Därvid får ådömas fängelse på kortare tid än som är stadgad för brottet. - Bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott innehåller åtskilligt av innebörd att man vid ådömande av fängelse enligt 1 § 3 skall ta hänsyn till tidigare, nu undanröjd brottspåföljd. Sålunda sägs i 6 § andra stycket att då skall vid undanröjande av skyddstillsyn tillämpas vad i 28 kap. 9 § stadgas. Vidare gäller enligt 7 § tredje stycket och 9 § tredje stycket i 34 kap. under den nyss angivna förutsättningen att när ungdomsfängelse eller internering undanröjs man vid fängelsestraffets bestämmande skall ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen. Det nämnda stadgandet i 7 § tredje stycket avseende ungdomsfängelse kan vinna tillämpning även vid samtidig verkställighet av dom på ungdomsfängelse och dom på fängelse på viss tid, över ett år. Detta kan bli fallet om domstol efter anmälan av åklagare upptar verkställighetsfrågan. Dömes därvid till fängelse äger stadgandet tillämpning (34 kap. 12 § andra stycket). Jämkningsregeln i förslaget kan tillgripas i de situationer som angivits här. Om man därefter övergår till lagstiftning enligt vilken annat än brottspåföljd kan inträda efter ingripandet, finner man även där åtskilliga stadganden av delvis liknande innebörd. Den nämnda lagstiftningen har emellertid inte inbegripits under jämkningsregeln. Skälet härtill är främst att det "tillgodoräknande" som sker i sådant sammanhang närSOU 1972:73

mast bestäms av synpunkten hur vård lämpligast och mest praktiskt bör anordnas. Härtill kommer att fall av denna karaktär ofta torde vara svårbedömbara och för övrigt sannolikt sällan förekommande. Det torde då knappast vara anledning att till den enskildes nackdel föreskriva jämkning även i dessa fall. För att närmare belysa vad saken här gäller skall anges några exempel. Undergående av fängelse eller eljest omhändertagande på anstalt förhindrar utlämning (11 § första stycket lagen om utlämning för brott och 6 § första stycket lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Uppkommer ersättningsrätt, avseende fängelse eller omhändertagande i anstalt, kan det inte gärna ens ifrågasättas att ersättningen skulle kunna jämkas därför att utlämning ej fått ske. Lika otänkbart är det att ersättning för häktning skulle kunna jämkas av det skälet att vederbörande till följd av häktningen inte kunnat få bli intagen på rättspsykiatrisk klinik för rättspsykiatrisk undersökning, vilket kanske annars blivit fallet om han varit på fri fot (9 §, jfr 7 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). - Enligt 67 § första stycket c) BvL skall elev som är inskriven i ungdomsvårdsskola utskrivas, när eleven genom dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt. Genom beslutet om utskrivningen upphör samhällsvården. Inträder ersättningsrätt för fängelsestraffet skulle jämkning då ha motiverats härmed. — Bestämmelsen i 46 § första stycket NvL föreskriver att vid beräkning av vårdtiden skall inräknas den tid varunder den intagne före intagningen varit omhändertagen enligt 21, 25 eller 37 § (tillfälligt omhändertagande genom polisen, preliminärt omhändertagande genom länsrätten före förhör, provisoriskt omhändertagande genom länsrätten efter meddelande av beslut om tvångsintagning). Är sådant omhändertagande att anse som obefogat ingripande och framställs i anledning därav ersättningsanspråk skulle då ersättningen ha jämkats för det vårdtiden blivit kortare än eljest skulle blivit fallet. — Stadgandet i 18 § tredje stycket AsocL innebär att i tiden för kvarhållande i anstalt skall inräknas tid för verkställighet och vård som avses i andra stycket. Sistnämnda stycke omnämner fall då intagen skall undergå fängelse mindre än sex månader eller skall intas för sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller tvångsintas på vårdanstalt enligt SOU 1972:73

NvL. Uppkommer ersättningsrätt enligt förslaget för något av de sålunda nämnda ingripandena skulle jämkningen, om den varit tilllåten, ha skett därför att kvarhållningstiden minskats. Av naturliga skäl har jämkningen gjorts beroende av en skälighetsprövning. Bestämmelsen härom innebär att jämkning kan ske ända därhän att ingen ersättning utgår. Å andra sidan kan fall förekomma där även en obetydlig jämkning av ett eller annat skäl kan framstå som obillig. Sålunda anger bestämmelsen att avräkning eller hänsynstagande till det obefogade ingripandet skall ha skett vid fastställande av brottspåföljd. Skulle av någon anledning verkställighet av denna brottspåföljd aldrig bli aktuell bör tydligen ersättningen för ingripandet inte jämkas. Vederbörande har ju då inte fått någon kompensation för det obefogade ingripandet. I detta sammanhang kan påpekas att både det obefogade frihetsingripandet och den brottspåföljd varifrån det avräknas kan vara föremål för ersättningsanspråk. Som exempel kan nämnas att en person varit häktad, att häktningstiden avräknats i domen, att denna lyder på visst fängelsestraff som avtjänats och att domen efter resning ersätts med ett frikännande. Ersättning enligt förslaget beräknas då dels för den faktiska häktningstiden dels för den tid fängelsestraffet faktiskt varat. Någon jämkning av ersättningen för häktningstiden kommer därvid inte i fråga, eftersom denna tid inte blivit kompenserad. Annorlunda ställer det sig om exemplet förändras något. Om häktningsbeslutet blivit upphävt och domen efter resning ersätts med en dom på kortare frihetsstraff, kan jämkning av ersättningen för häktningen ske om den nya domen, även den, föreskriver avräkning av häktningstiden. Förutsättning måste då tydligen vara att ersättningsanspråken handläggs samtidigt. Även jämkningens storlek bedöms efter skälighet. Jämkningen bör därvid normalt avse det sammanlagda ersättningsbeloppet. Emellertid förekommer ju att en exakt avräkning med viss tidrymd har ägt rum, t. ex. att häktningstid skall avräknas från därefter 183

ådömt fängelse med visst antal dagar. I sådant fall bör det vara möjligt att utföra jämkningen på ett mera specificerat sätt. I fråga om den ersättning som skall beräknas direkt efter tid - standardiserad ersättning för lidande, 7 § första stycket - skulle jämkningen kunna utföras så att statsverket tillgodoräknas just det angivna antalet dagar. Möjlighet bör emellertid finnas att även här göra skälighetsjämkningen med avseende på det sammanlagda ersättningsbeloppet i dess helhet. Tydligen ankommer det på statsverkets representant att i ersättningsärendet förebringa omständighet som kan föranleda jämkning. I sammanhanget må tillfogas den anmärkningen att fråga om avräkning ju kan uppkomma efter det att ett ingripande befunnits obefogat. Exempelvis kan ett häktningsbeslut ha blivit upphävt och ersättning för häktningstiden blivit utdömd. Att ingripandet sålunda tidigare föranlett ersättning kan därvid tänkas komma i betraktande men torde inte nödvändigtvis böra utesluta eller förminska möjligheten för domstolen att tillgodoräkna den tilltalade det verkställda ingripandet när straffet utmäts. 6§ Paragrafen handlar om ersättning för hinder eller förlust i näring och för nödiga kostnader. Hinder eller förlust i näring har exemplifierats i första stycket. Det torde här bli fråga om en rättstillämpning som nära kan ansluta till vad som i övrigt gäller i mål om skadestånd. Beträffande kostnader har i den allmänna motiveringen angivits åtskilliga exempel. Därvid har framhållits att de kan ha samband med hinder eller förlust i näring eller vara mera fristående. Sålunda kan, såsom förut angivits, förekomma avlöning till fast anställd personal eller extra arbetskraft som blivit behövlig, hyra för arbetslokal, kostnader för familjens flyttning till mindre bostad och hjälp till skötsel av barn etc. 184

Utgifter för resor till eller från anstalt torde kunna vara föremål för ersättning (jfr prop. 1945:10 s. 15). Vid tillkomsten av 1945 års lag framhöll departementschefen att ersättning bör utgå endast för utgifter vilka uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten (prop. 1945:10 s. 15). Enligt vad departementschefen uttalade var det inte avsett att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet. Vad som sålunda framhållits torde kunna vara vägledande även för förslagets innebörd. Det kan anmärkas att under uttrycket brottmålet givetvis då inbegrips också förfarandet vid prövning av resningsansökan och därefter följande rättegång, jfr 58 kap. 8 § RB. Detsamma gäller kostnader för annan fullföljd av talan, ett slag av kostnader som blir aktuellt genom att ersättningsrätt enligt förslaget också kan utlösas genom att beslut om ingripande upphävs eller ändras genom beslut i därför stadgad ordning. Sådana kostnader skall alltså inte ersättas enligt förslaget. Kostnader i samband med ersättningsanspråkets framställande faller enligt paragrafens lydelse utanför densamma. De regleras i stället i 12 §. Det ankommer på den skadelidande att påstå att det inträtt hinder eller förlust i näring eller att han haft kostnader och att bevisa skadans storlek. Såsom angivits i den allmänna motiveringen kan det emellertid bli fråga om tillämpning av 35 kap. 5 § RB. Läget skall då vara antingen att utredning angående skadans omfattning inte kan förebringas med hänsyn till dess natur eller också att omfattningen väl kan utredas men att på grund av omständigheterna bevisning rörande skadans värdering ej kan föras eller skulle vara förenad med alltför stora svårigheter (SOU 1938:44 s. 382). I nu förevarande sammanhang torde ett sådant uppskattningsförfarande huvudsakligen kunna tänkas vara att tillgripa när det gäller förluster och kostnader som uppkommer i en rörelse. I övrigt torde i allmänhet inte föreligga sådana bevissvårigheter att stadgandet egentligen skulle behöva bli tillämpligt. PLB har sålunda framSOU 1972:73

hållit att bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB inte eller delvis bifall till framställning om befriar parten från skyldigheten att före- ersättning eller ogillande därav. Däremot är bringa den utredning som kan åstadkommas. det inte fråga om beslut varigenom justitieVad angår sådan ersättning varom paragrafen kanslern avvisar en framställning, t. ex. handlar torde detta i princip medföra t. ex. därför att den gjorts för sent. Skulle ett att parten skall ange den arbetsgivare och sådant beslut bli upphävt är det alltså den arbetslön som han hade vid ingripandet tidpunkten för justitiekanslerns beslut efter och även uppge beloppet av de kostnader återupptagande av ärendet som blir avgöranhan haft och vilket ändamål de avsett. Man de. - Förändringar som inträder efter måste emellertid hålla i minnet att det här justitiekanslerns beslut innan ersättningsfråofta rör sig om personer som har svårt för att gan slutligen avgörs kommer inte i betraktanklargöra sin situation och över huvud taget de. Att jämka enligt 6 § beräknade skädebeatt tillvarata sin rätt. Det kan vara anledning, särskilt i fråga om mistad arbetsförtjänst, att lopp efter förändringarna i basbeloppet företa uppskattning ehuru parten inte kun- torde i regel inte erbjuda svårigheter. nat lämna sådana fullständiga upplysningar som vederbort. 7§ En fråga kan vara hur 35 kap. 5 § RB skall tillämpas när skadan delas upp i olika mo- Såsom framgår av den allmänna motiveringment. Det kan förhålla sig så att skada i ett en är ersättning för lidande till följd av friavseende, t. ex. förlorad arbetsförtjänst, är hetsberövande avsedd att inträda i första fullt styrkt och att i ett annat avseende, hand med normaliserat belopp (första t. ex. avbräck i rörelse, skada inte är styrkt stycket). I andra hand kan ersättningsberäkehuru den skadelidande förebragt den utred- ningen under vissa förutsättningar ske efter ning som kan åstadkommas. Man har då att skönsbedömning (tredje stycket). En mera ta ställning till om uppskattningen lämpligen begränsad frihetsinskränkning, såsom resebör avse båda momenten eller endast det förbud, kan undantagsvis föranleda ersättsenare av dem. Det synes ligga närmast till ning som då bestäms efter skön (tredje hands att i exemplet den mistade arbetsför- stycket). I första stycket anges standardiserade betjänsten ersätts med styrkt belopp och att lopp för ersättningsberäkningen. Anledninguppskattningen får avse skadan i övrigt. Andra stycket upptar bestämmelse att be- en till att denna utväg tillgripits har berörts i räkning av ersättning skall hänföra sig till den allmänna motiveringen. Hur man skall förhållandena då skada inträdde eller kost- bestämma dessa standardiserade belopp kan nad uppkom. Det sålunda beräknade belop- naturligtvis diskuteras. En tanke har varit att pet skall sedan jämkas efter basbeloppets just själva ingreppet i friheten är av särskild förändringar tills justitiekanslern meddelar betydelse i det hänseende varom fråga är. Inbeslut i sak rörande ersättningsfrågan. greppet såsom sådant skall i enlighet härmed Genom vad som här föreskrivs blir den ersättas med ett grundbelopp, vilket satts till myndighet som beslutar om ersättning - ett tiondels basbelopp. Vid sidan härav förejustitiekanslern eller domstol - skyldig att skrivs ersättning för varje dygn frihetsberöbeakta penningvärdets förändringar även om vandet varat efter en fallande skala. Det försdetta inte begärts i ärendet. Det är både för- ta dygnet av ett frihetsberövande som räcker bättring och försämring av penningvärdet mer än 24 timmar, se 1 §, ersätts alltså dels som skall inverka på ersättningsberäkningen. med grundbeloppet, ett tiondels basbelopp, Basbeloppet fastställs för varje månad. Av- dels därutöver med ett hundradels basbegörande enligt paragrafen är det fastställda lopp. Resultatet härav blir med nuvarande basbelopp som gällde när justitiekanslern basbelopp1 7 300 kronor (0.1 x 7 300 + meddelade beslut i ersättningsfrågan. i Juli 1972. Vad som avses är beslut innebärande helt 185 SOU 1972:73

+ 0.01 x 7 300 =) 803 kronor. För det andra dygnet tillkommer ytterligare 0.01 x 7 300 eller 73 kronor, varför ersättning för två dygn uppgår till 876 kronor. Dygnsersättning med ett hundradels basbelopp beräknas för de första trettio dygnen, därefter beräknas fyra tusendels basbelopp. Effekten av den i paragrafen upptagna ersättningsregeln för frihetsberövanden kan belysas med följande tablå, där basbeloppet för enkelhetens skull dock satts till jämnt 7 000 kronor. Utgångspunkten är att en person blivit berövad friheten den 1 januari ett år. Ingripandet upphör

Belopp per dygn

Sammanlagt belopp a

1/1 2/1 3/1 4/1 5/1 6/1 7/1 8/1 9/1 10/1

(0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70 (0,01 x 7 000=) 70

0b 840 910 980 1 050 1120 1190 1260 1 330 1400

20/1

(0,01 x 7 000=) 70

2 100

30/1 31/1

(0,01 x 7 000=) 70 (0,004 x 7 000=) 28

2 800 2 828

28/2 1/3C

(0,004 x 7 000=) 28 (0,004 x 7 000=) 28

3 612 3 640

31/3

(0,004 x 7 000=) 28

4 480

30/6

(0,004 x 7 000=) 28

7 028

30/9

(0,004 x 7 000=) 28

9 604

31/12

(0,004 x 7 000=) 28 12 180

a

Grundersättning (0,1 x 7 000 = 700) + tilläggsersättning enligt närmast föregående kolumn. b På grund av tjugofyratimmarsregeln i 1 §. c Ej räknat med skottår.

Reglerna om standardiserad ersättning går nödvändigtvis i detalj. Det har inte varit möjligt att bygga denna detaljreglering på vissa specificerade fakta. I stället har mera allmänna överväganden fått vara vägledande. Det kan dock här erinras om storleksordningen av vad som utgår i sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Vid bestämman186

de av den lägre dygnsersättningen till fyra tusendels basbelopp - för närvarande 29 kronor 20 öre - för tiden efter det trettio dygn gått till ända har det sålunda varit en tanke att man därigenom skulle träffa en i sammanhanget rimlig medelnivå.1 Vad angår gränsen mellan den högre och den lägre dygnsersättningen - trettio dygn - saknar det inte helt intresse att enligt 26 kap. 1 § BrB fängelse på viss tid inte får understiga en månad. Det kan tilläggas att de sålunda föreslagna ersättningarna inte mera påtagligt torde avvika från vad som utdömts av domstolarna i mål om ersättning enligt 1945 årslag (jfr bilaga 1). Vid beräkningen lär man böra till den skadelidandes fördel räkna med påbörjat kalenderdygn såsom ersättningsgrundande. I lagtexten har angivits att basbeloppet skall vara det som gällde vid tiden för justitiekanslerns beslut i sak rörande ersättningsfrågan. Anledning härtill är att penningvärdet kan ha undergått förändringar vilket skulle kunna medföra att ersättningen, när den utgår, inte på det sätt som är tänkt motsvarar skadan, jfr vidare den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 6 §. I andra stycket upptas bestämmelse som innebär att flera frihetsberövanden skall behandlas som ett enda i ersättningshänseende. Det blir då endast en grundersättning om ett tiondels basbelopp och sänkningen av dygnsbelopp sätter in efter trettio dygn. Ett sådant sammanförande av frihetsberövanden skall ske om de utgör led i samma enhetliga behandling. Det kan ju t. ex. tänkas att en person tas in i fängelse, att han fått lämna anstalten på någon tid, att han därefter återkommer, att han erhåller villkorlig frigivning och att denna sedermera förklaras förverkad. Här är alltså enligt förslaget egentligen fråga om flera - tre - frihetsberövanden. Dessa ingår emellertid i samma förfarande. Skulle domen bli upphävd efter resning, kan ju rimligen grundersättningen, ett tiondels basbe1 Enligt inhämtade uppgifter är genomsnittlig sjukpenning 23 kronor eller, om de som icke är berättigade till sjukpenning (barn, pensionerade) frånräknas, 30 kronor.

SOU 1972:73

lopp, inte få utgå för varje frihetsberövande och såsom anförts i den allmänna motiveoch inte heller kan man börja med högsta ringen bör både subjektiva och objektiva omdygnsberäkning särskilt för ettvart av dem. ständigheter kunna komma i betraktande. Detsamma gäller vårdåtgärd som upphört för Den andra situationen är den att en frihetsinförsökspermission men därefter måst tas upp skränkning, som inte utgör frihetsberövande igen. - Det kan vara tvivelaktigt om en häkt- och som normalt inte föranleder ersättning ning och ett därefter ådömt fängelsestraff får för lidande, undantagsvis bör ha denna veranses gå in under uttrycket led i en enhetlig kan. Utgångspunkten för betraktelsesättet är behandling. Om t. ex. ett häktningsbeslut att lidande till följd av sådan frihetsinskränkskulle upphävas och sedermera fängelsedo- ning inte lämpar sig för att föras in under men efter resning ändras till mildare straff, systemet med normaliserade ersättningsbesynes emellertid den ersättningsberäkning lopp. Men över huvud taget är de företeelser som senast företas böra utgå från att det är som inträder svårfångade till sin innebörd. fråga om ett sammanhängande frihetsberö- Ofta kan det vara fråga om upplevelser som, vande. Detsamma är förhållandet om det är objektivt sett, måste betecknas som bagatellen senare meddelad, helt frikännande dom artade. Och det är ingalunda givet att alls som utlöser ersättningsrätt både för häkt- något lidande förekommit. Såsom antytts ningen och det avtjänade straffet. För att tidigare får man av praktiska skäl rimligen klargöra förhållandet har lagtexten försetts tänka sig en gräns för vad som här kan ersättas som lidande. Det kan erinras om att även med ett särskilt tillägg. Tydligen är den omständigheten att flera med en sådan gräns ersättningsmöjligheterna obefogade frihetsberövanden blivit följden förbättras utöver vad som nu gäller. I enligav ett och samma beslut - det som blivit het härmed har uppställts kravet att det skall ändrat eller upphävt - ägnat att i sin mån föreligga synnerliga skäl för att ersättning föranleda till att de betraktas som led i skall utgå för lidande till följd av frihetsinskränkning som inte utgör frihetsberövande. samma behandling. Det har tillagts en hänvisning till 6 § andra Tillämpning av andra stycket kan komma stycket. För att undvika verkan av förändi fråga också när det är två olika beslut om ringar i penningvärdet skall alltså - i båda de ändring eller upphävande som utlöser ersättangivna situationerna - beräkningen av erningsrätt. I regel lär det dock endast vara sättningens belopp hänföra sig till tiden då fråga om ett sådant beslut. vederbörande var utsatt för lidande och därDet torde i övrigt kunna överlämnas till efter jämkas efter de förändringar i basbeloppraxis att ta ställning till de tillämpningspropet som inträtt intill dess justitiekanslern blem som kan uppkomma. I tredje stycket ges regler om den ersätt- meddelar beslut i sak rörande ersättningsningsberäkning efter skön som erfordras i frågan. vissa situationer. Skälen för att sådana regler bör uppställas har närmare angivits i den all- 8§ männa motiveringen. Det är här fråga om undantagsregler som för sin tillämpning ford- Andra stycket av 4 § i 1945 års lag handlar rar särskilda förutsättningar. Detta förhållan- om möjligheten att överlåta anspråk på erde har särskilt strukits under i lagtexten. Det sättning och om verkan av den ersättningsbeär två situationer då beräkning efter skön rättigades död beträffande sådant anspråk. kan tillgripas. Den ena är att lidande till följd Sålunda föreskrivs i första punkten att erav frihetsberövande varit särskilt kännbart sättningsanspråk inte får överlåtas innan eroch att ersättning med första styckets nor- sättningen blivit bestämd och i andra punkmaliserade belopp påtagligen utgör otillräck- ten att om den ersättningsberättigade avlider lig gottgörelse. Det är här närmast fråga om dessförinnan, dödsboet dock äger föra talan intensiteten av det lidande som åsamkats, om ersättning för förlust eller kostnad som SOU 1972:73

tillskyndats den avlidne. Ersättning för ideell antingen man vill betrakta detta såsom diskada omnämns ej i sist angivna sammanhang rekt eller analogisk lagtillämpning. och vad som stadgas i andra punkten har alltVad slutligen angår regeln i andra punkten så inte tillämpning beträffande sådan ersätt- av 4 § andra stycket i 1945 års lag om talening. rätt, så lär denna kunna anses sakligt sett Angående dessa bestämmelser hänvisas överflödig och i sin nuvarande form något vidare till den förut lämnade redogörelsen missvisande. Såsom framhölls av lagrådet gälför gällande rätt (mom. 2.3.6). ler redan enligt allmänna rättsgrundsatser att Bestämmelserna har betydelse för frågan om den ersättningsberättigade avlider hans om talerätt beträffande ersättningsanspråk, rätt till talan om ersättning för ekonomisk första punkten därjämte för frågan om ut- skada övergår på dödsboet. Å andra sidan får mätning av ersättningsrätt. av den uppställda regelns utformning anses De skäl som föranlett överlåtelseförbudet motsättningsvis följa att anspråk på ersätti första punkten torde alltjämt äga giltighet. ning för lidande inte övergår på dödsboet om Det lär inte finnas anledning att under den ersättningen inte blivit bestämd före dödsfalskadelidandes livstid annan än han själv skall let. Genom att andra punkten hopkopplats kunna göra gällande anspråk på ersättning med den föregående måste för övrigt detta som inte blivit fastställd. I enlighet härmed uttryck betyda "slutligen bestämd". Såsom har i första stycket av förslagets nu föreva- framgår av det föregående (mom. 2.3.6), avrande paragraf upptagits en motsvarighet till viker gällande rätts allmänna ståndpunkt beandra stycket första punkten av 4 § 1945 års träffande ersättning för ideell skada något lag. Dock har ordet "slutligen" tillagts, var- härifrån. Sålunda anses anspråk på ersättning igenom klargörs att det stadgade överlåtelse- för ideell skada i allmänhet kvarstå, förutom förbudet skall gälla till dess lagakraftägande när den ersättningsskyldige utfäst sig att bebeslut eller dom på ersättning föreligger. tala ersättning, också i det fallet att ersättDetta torde inte innebära någon skillnad mot ning fastställts genom icke lagakraftvunnen dom före den berättigades död. Ett förtyd1945 års lag (se mom. 2.3.6). Till följd av överlåtelseförbudet inträder ligande skulle alltså kunna bli erforderligt utmätningsskydd enligt 66 § 1 mom. UL. om regeln skulle efterbildas. Enligt min uppEmellertid torde kunna sägas att innestående fattning behöver emellertid någon motsvarigersättning är en rätt av den personliga natur het till denna regel inte upptas i lagtexten. att den ej bör få tillgripas av borgenärerna Qfr prop. 1968:130 s. 149). Med hänsyn härtill bör utmätningsskyddet sträcka sig utöver 9 § den tid då överlåtelseförbudet gäller. Det Såsom framgår av den allmänna motiveringförefaller då, sakligt sett, tämligen självklart en (avsnitt 7.12) får det anses innebära föratt UL:s regler helt bör följas i vad avser ut- delar om man genom att föreskriva viss kormätningsskydd. Dessa regler torde vara till- tare preskription av ersättningsanspråk kan lämpliga utan särskild hänvisning men det sy- motverka att frågor om ersättning hålls svänes inte vara olämpligt att i tydlighetens in- vande. tresse intaga en erinran härom i förevarande I 5 § av 1945 års lag stadgas en preskripparagraf, jfr vad som i det föregående anförts tionstid av tre månader. Utgångspunkten för om 1945 års lag (mom. 2.3.6). Bestämmel- beräkning av denna tid har bestämts olika. I serna i 66 § 3 mom. och 67 e § UL har så- fråga om häktning o. dyl. gäller bl. a. att lunda tillämpning och så är fallet även exem- tiden kan vara att räkna från den dag då söpelvis med 67 § 2 mom. Detta bör enligt min kanden erhöll vetskap om åklagarens beslut mening kunna anses gälla för all ersättning, att ej åtala eller från den dag då frikännande även när den avser mindre ingripande in- dom vunnit laga kraft etc. Beträffande avtjäskränkning i friheten än frihetsberövande, nat fängelsestraff o. dyl. räknas tiden från 188

SOU 1972:73

det den dom vunnit laga kraft varigenom fängelsedomen upphävts eller ändrats. I första stycket upptas nu föreskrift om hur den enskilde skall förfara för att göra gällande krav på ersättning enligt förslaget och inom vilken tid detta skall ske. Sålunda nämns här framställning till justitiekanslern. Tiden anges till tre månader från det sådant förhållande inträtt som enligt 2 - 4 §§ föranleder att ingripandet skall betraktas som obefogat. I fall enligt 4 § är det då beslutet om slutlig utskrivning som är avgörande. Beträffande samtliga de beslut som åstadkommer att ett ingripande anses obefogat gäller givetvis att verkan uppkommer först om och när beslutet vunnit laga kraft. I enlighet härmed bör preskriptionstiden i princip räknas från det laga kraft inträtt. Detta har angivits i lagtexten genom att ordet "slutgiltigt" kommit till användning. Under 3 § har anmärkts att ersättningsrätt bör kunna utlösas genom att förundersökning upphör genom beslut om dess nedläggande. Så är också fallet enligt 1945 årslag, se rättsfall 1.15 i bilaga 1. Utgångspunkt för preskription enligt förslaget torde då få anses vara detta beslut. Såsom framhållits i rättsfallet innehåller förundersökningskungörelsen i 14 § att underrättelse om beslutet bör lämnas den misstänkte. Tanken har varit att framställning till justitiekanslern är det förfaringssätt som bör anlitas i främsta rummet. Genom att det också föreskrivs en viss tid härför, kan det emellertid uppstå fara för rättsförlust, om kravet på att framställningen skall ske till justitiekanslern upprätthålles såsom ovillkorligt. Man skulle enligt min mening därvid inte kunna undgå att räkna med fall då en enskild person av en eller annan anledning företagit sig att väcka talan mot staten omedelbart vid domstol. Sådana fall skulle väl visserligen, efter all sannolikhet, bli mindre vanliga. Men även om endast undantagsvis den situationen skulle inträda att en person väckt talan mot staten vid domstol inom tre månader men underlåtit att göra framställning hos justitiekanslern inom den tiden, skulle det tvivelsutan framstå som stötande SOU 1972:73

för allmän uppfattning om hans anspråk skulle av detta formella skäl avvisas utan prövning i sak. I förslaget har därför valts den konstruktionen att ersättningsrätten skall vara bevarad även när talan härom blivit väckt omedelbart vid domstol inom den angivna tiden. Såsom framhållits torde man emellertid få anse det mest önskvärt att förfarandet inleds genom framställning hos justitiekanslern. Det lär kunna antas att den enskilde också föredrar den utvägen framför att stämma omedelbart till domstol, eftersom den erbjuder fördelar i vad angår anskaffande av utredning och i fråga om kostnaderna för förfarandet. Har den enskilde väckt talan omedelbart vid domstol bör givetvis rättegången fortgå på vanligt sätt. Justitiekanslern kommer att inta ställningen av svarande för statens räkning och förebringa utredning och utföra talan i enlighet med vad som eljest gäller i liknande mål. Härigenom inleds inte hos justitiekanslern något förfarande som måste följa vad som gäller beträffande en framställning som gjorts hos honom direkt. Slutligen må anmärkas följande. Om någon underlåtit att iaktta den i första stycket stadgade tiden kan justitiekanslern eller domstol inte upptaga hans anspråk till prövning. Inte heller torde institutet återställande av försutten tid kunna tillgripas. Detta institut, varom stadgas i 19 § regeringsformen, torde anses gälla processuella frister, främst klagofrister, som är utsatta i lag (SOU 1938:44 s. 581). Såsom sådana lär emellertid inte betraktas frister för talan i första instans vilka åtminstone delvis ha till syfte att åstadkomma fordringspreskription, se besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:27) s. 267,644 ff. I andra stycket behandlas en annan situation och i fråga om den har valts en något annorlunda lösning. Vad som avses där är att den enskilde inom tremånaderstiden vänt sig omedelbart till domstol med yrkande om skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det är alltså inte fråga om anspråk grundade på förslagets regler. Däremot 189

förutsätts det sambandet föreligga att skadeSlutligen må anmärkas att försummelse ståndsyrkandet skall avse skada som uppstått att iaktta den tid som angivits i första styci anledning av ett beslut vid myndighetsutöv- ket eller som föreskrivits av justitiekanslern ning och det förutsätts vidare att beslutet med stöd av andra stycket medför förlust av skall ha haft till följd ett obefogat ingripande ersättningsrätt och att någon s. k. naturlig som kan tänkas komma i fråga för ersättning fordran alltså inte kvarstår. enligt förslagets regler. När skadeståndsyrkande på dylikt sätt framförts mot staten inom tiden av tre månader, synes detta skäli- 10 § gen kunna jämställas med en framställning Förevarande paragraf avhandlar justitiekanshos justitiekanslern i preskriptionshänseen- lerns ställning och förfarandet när framställde. Lagrummet upptar en regel härom. ning om ersättning gjorts hos honom. Såsom Eftersom den enskilde då inte angivit att angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt han vill åberopa förslaget, än mindre hänfört 7.12) och i specialmotiveringen till 9 §, har sina yrkanden till dess regler, bör emellertid det ansetts kunna innebära fördelar om en hans mellanhavande med staten inte få ut- första prövning av ersättningsanspråken kan veckla sig ytterligare utan ett ingrepp av jus- centraliseras till justitiekanslern. titiekanslern i klargörande syfte. Denne I första stycket stadgas att justitiekanslern som får antas ha vetskap om den väckta ska- handhar ersättningsfrågor enligt förslaget. deståndstalan — bör föranleda den enskilde Avfattningen torde göra det klart att justiatt överväga om han vill åberopa också för- tiekanslern genom stadgandet fått en obeslagets regler. Justitiekanslern bör för detta gränsad fullmakt att för statens räkning ta ändamål bereda den enskilde tillfälle att, ställning till framställda ersättningsanspråk oaktat tremånaderstiden vid det laget gått (jfr avsnitt 7.12). till ända, inkomma med framställning om erSåsom tidigare framhållits (avsnitt 7.12) sättning enligt förslaget. En viss, skälig tid torde det kunna förutsättas att justitiekansskall anges härför. Det har ansetts lämpligast lern i viss utsträckning självmant kommer att att inte precisera tidslängden i lagtexten utan vara verksam i den enskildes intresse. Sedan lämna justitiekanslern utrymme att något denne angivit vilken frihetsinskränkning han variera densamma. Görs inte framställning åsyftar och av vilket skäl den bör anses utinom denna tid, är rätten till ersättning göra obefogat ingripande - t. ex. att beslut enligt förslaget försutten. Inkommer där- ersatts med annat beslut (2 §), att frikännanemot en sådan framställning inom den före- de dom meddelats (3 §) eller att slutlig utskrivna tiden, utvecklar sig förfarandet vida- skrivning beslutats (4 §) - torde justitiekansre på samma sätt som efter sådan framställ- lern kunna finna anledning att införskaffa ning varom stadgas i första stycket. - Justi- närmare uppgifter från vederbörande myntiekanslern torde vara oförhindrad att ut- digheter om frihetsinskränkningens beskafsätta ny tid, om det förekommer skäl till fenhet och vidare exempelvis beträffande förlängning av tiden, jfr 32 kap. 3 § RB samt förhållanden ägnade att belysa om ett senare SOU 1964:27 s. 268 och prop. 1971:30 beslut som ersätter ett tidigare (2 §) eller Del 2 s. 600. Däremot synes det inte bli fråga som avser slutlig utskrivning (4 §) är väsentliom återställande av försutten tid eftersom gen grundat på samma omständigheter som det inte rör sig om en i lag stadgad proces- förelåg vid tidigare beslut. Utredningsverksuell frist (jfr ovan). samheten i dessa hänseenden kommer givetvis inte att vara begränsad till vad som gagnar Någon verkan i preskriptionshänseende statens intresse. har inte ansetts böra tillkomma väckande av talan vid domstol gentemot kommun med Tydligen ankommer det på justitiekansyrkande om skadestånd enligt 3 kap. 2 § ska- lern att bevisa omständigheter som kan fördeståndslagen. anleda att ersättning inte skall utgå eller att 190

SOU 1972:73

den skall jämkas (jfr under 5 §). - Däremot söknings- eller besvärshandling eller annan kan bevisskyldigheten sägas i princip åvila handling från någon som saken angår är den enskilde i fråga om ersättningens storlek. ofullständig och om bristen kan avhjälpas på Någon fråga om bevisskyldighet uppkommer ett enkelt sätt, vederbörande myndighet dock givetvis inte när det gäller den standar- skall vägleda honom i fall det behövs för att diserade ersättningen för lidande (7 § första han skall kunna ta till vara sin rätt (jfr prop. stycket). Dessutom märks ju att under vissa 1971:30 del 2 s. 371 ff). Dessa och liknande förhållanden en skada kan böra uppskattas till synpunkter torde kunna vara vägledande för skäligt belopp enligt 35 kap. 5 § RB, jfr justitiekanslerns verksamhet, både i vad den specialmotiveringen till 6 § i förslaget. I övrigt kan sägas syfta till ett avgörande i ersätthar den enskilde i princip bevisskyldigheten ningsfrågan och i vad den kommer att utgöra för i vad mån det uppstått hinder eller förlust i enbart partsförhandlingar till förberedande näring eller kostnader som varit nödiga (6 §). av ett tvistemål vid allmän domstol. Andra stycket rör justitiekanslerns befattOch vidare är han bevisskyldig för att förutsättningar för beräkning av lidandeersättning ning med ärende som anhängiggjorts hos med stöd av 7 § tredje stycket föreligger. honom genom framställning om ersättning. Slutligen märks att den ersättningsbeviljande Såsom framgår av lagtexten skall justitiemyndigheten principiellt har att utgå från kanslern i sitt beslut över framställningen att, i fall enligt 2 eller 4 §, det nya beslutet precisera i vad mån anspråk bifalles eller ogilinte grundats på samma omständigheter som, las. Detsamma gäller sökandens begäran om kända eller ej, förelåg vid tiden för tidigare gottgörelse för kostnader i ärendet hos justibeslut. Angående bevisfrågan i detta särskil- tiekanslem. I vad anspråk ogillas skall justida hänseende, se vidare i den allmänna moti- tiekanslem hänvisa den enskilde att vid domveringen under mom. 7.5.3 och avsnitt 7.11 stol väcka talan mot staten med yrkande om bifall. Justitiekanslern har av lämplighetsskäl samt i specialmotiveringen till 2 §. Vad som nu sagts om bevisskyldigheten är givits fria händer att fastställa den tid inom väl närmast att betrakta som riktlinjer och vilken detta bör ske. Det kan tänkas föregäller framför allt processen vid domstol. ligga behov att bestämma tiden något olika i Det är naturligt att frågan ter sig mindre till- olika fall. I regel torde emellertid samma spetsad vid justitiekanslerns handläggning av tidslängd komma att anges. Som bekant skall en till honom gjord framställning eller i sam- vad i tvistemål fullföljas inom tre veckor från band med förberedelser för rättegång. Sålun- den dag då domen gavs, 50 kap. 1 § andra da är det mycket väl tänkbart att justitie- stycket RB. Det torde vara uteslutet att juskanslern skaffar fram uppgifter som det titiekanslern föreskriver kortare tid. Stunsträngt taget skulle ankommit på den enskil- dom lär det kunna finnas lämpligt att ange de att förebringa. I vad mån så lämpligen bör längre tid, exempelvis en månad eller mera. I ske är väsentligen en omdömesfråga. En syn- beslutet bör sättas ut den exakta dagen som punkt härvidlag kan vara om det med hänsyn skall vara den sista för att väcka talan. Därtill vad uppgiften avser eller på grund av bris- vid kan tillses att man väljer en veckodag tande personliga förutsättningar hos den en- som är lämplig. - Vad som sagts under 9 § om skilde måste anses erbjuda svårigheter för möjlighet för justitiekanslern att utsätta ny honom att lämna adekvata och tillfyllestgö- tid torde vara tillämpligt även här. En förrande upplysningar. Ofta torde det vara skäl längning av tiden kan dock, synes det, vara att genom förfrågningar eller anvisningar för- tänkbar endast i undantagsfall. Återställande anleda den enskilde att själv förebringa er- av försutten tid lär inte kunna komma i forderliga uppgifter och bevis, som han har fråga. lättast att skaffa fram. Hänvisningen till domstol skall avse en viss Det kan i sammanhanget erinras om 8 § FvL. Enligt detta stadgande gäller att om anSOU 1972:73

domstol. I regel torde hänvisas till Stockholms tingsrätt, eftersom den på grund av 191

10 kap. 2 § RB kommer att utgöra forum för svär. Det har ansetts riktigast att inte företalan mot staten i mål om ersättning enligt skriva överklagande i administrativ ordning förslaget, jfr under den allmänna motivering- utan i stället, med hänsyn till ersättningsanen (avsnitt 7.12) och prop. 1972:5 s. 387 f. språkens natur, koppla in en domstolsprövHänvisningen är bindande för bevarande ning. Vad lagen om allmänna vatten- och avav ersättningsrätten (11 §), även om den loppsanläggningar innehåller i 51 § om talan skulle avse domstol som inte är forum enligt mot va-nämndens beslut har därvid tjänat till 10 kap. RB. förebild. - Avvisande av ersättningsanspråk För ett särskilt fall har i lagtexten angivits torde främst komma i fråga när sökanden att hänvisning skall göras till annat forum än försuttit den tid som är angiven i 9 § för som sägs i 10 kap. 2 § RB, se 10 § andra framställande av anspråk. stycket tredje punkten i förslaget. Där stadÖvriga beslut får inte överklagas. Beslut i gas att, om sökanden redan väckt talan vid sak i ersättningsfråga hänskjuts, såsom redan underrätt mot staten eller kommun om ska- sagts, till domstol. destånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet, hänvisningen skall avse den underrätten. 11 § Det bör påpekas att stadgandet gäller endast Paragrafen innehåller i första stycket stadom sådan talan väckts vid underrätt och gande om skyldighet att inom den av justitiealltså inte om den väckts vid forum enligt kanslern angivna tiden väcka ersättningstalan 3 kap. 10 § skadeståndslagen. Vidare är att vid den domstol till vilken han hänvisat. Om framhålla att stadgandet inte är begränsat till tiden inte iakttas eller om talan i stället blivit de fall som sägs i 9 § andra stycket i försla- väckt vid annan domstol, går rätten till erget. Också situationer då framställning hand- sättning förlorad i vad avser anspråk som juslagts av justitiekanslern utan att den förläng- titiekanslern ogillat. Någon s. k. naturlig ning av tiden som medges i nämnda lagrum fordran står alltså inte kvar. behövt äga rum faller under stadgandet. I andra stycket föreskrivs att talan vid Såsom lagtexten anger, är stadgandet tilldomstol måste begränsas till vad som begärts lämpligt även när det är mot kommun som hos justitiekanslern (och som denne ogillat). talan enligt skadeståndslagen riktats. DärYrkanden som går härutöver torde domstoemot gäller stadgandet inte när skadeståndslen böra avvisa. Stadgandet avser - såsom talan väckts gentemot enskild person, t. ex. framgår av lagtexten - sådan ersättningstapå grund av vållande. lan som inletts med framställning hos justiEtt väckande av talan vid domstol rörande tiekanslern och av denne hänvisats till rätteersättningsanspråk som justitiekanslern ogil- gång. - Däremot är stadgandet inte tillämplat utgör givetvis till sin natur inte besvär ligt i fråga om talan om ersättning som över något beslut av denne. Föreskrifterna i väckts omedelbart vid domstol. Det har inte 12 § FvL äger därför ej tillämpning. ansetts riktigt att kringgärda en sådan vanlig Tydligen är det av vikt att den sökande rättegång med särskilda föreskrifter av forblir underrättad om justitiekanslerns beslut mell karaktär. Det kan tänkas att en att hänvisa honom till att väcka talan vid person, efter hänvisning av justitiekanslern, domstol. Av 18 § FvL framgår också att han anhängiggör sin talan vid domstol redan inom skall underrättas om beslutet och att under- den i 9 § föreskrivna fristen. Hans möjligherättelse får ske genom delgivning. I nu ifråga- ter att bestämma sin talan är då begränsade varande fall torde delgivning vara den natur- enligt nu förevarande stadgande. Men om liga underrättelse formen, prop. 1971:30 han inte vänt sig till justitiekanslern - men Del2s. 500ff,jfrs. 588. anhängiggjort talan vid domstol inom samma Enligt tredje stycket får talan mot awis- tid - skulle han kunnat ändra talan enligt ningsbeslut föras hos Svea hovrätt genom be- vad som gäller enligt RB. Detta är emellertid 192

SOU 1972:73

eftersom den enskilde dock vederfarits orätt genom ett obefogat ingripande, han skall kunna driva sin sak hos justitiekanslern på statens bekostnad. Motsvarande gäller enligt 67 § första stycket lagen om expropriation rörande expropriationsmål i första instans (fastighetsdomstolen). I likhet med vad som där är föreskrivet bör dock ske undantag för 12 § fall som avses i 18 kap. 8 § RB. Eftersom det Paragrafen avser kostnader i samband med enligt förevarande förslag inte är fråga om förfarandet hos justitiekanslern och rätte- rättegång vid domstol utan om förfarande hos annan myndighet (justitiekanslern) har gångskostnader vid domstol. Såsom allmän synpunkt torde gälla att direkt hänvisning till sistnämnda lagrum den enskilde bör få en något gynnsammare dock inte ansetts böra göras i lagtexten. I ställning i detta hänseende än som eljest stället har undantaget återgivits med orden skulle följa av vanliga regler. Sålunda kan det "kostnad som icke varit skäligen påkallad för vara motiverat att medge en generös behand- att tillvarata hans rätt" (jfr 18 kap. 8 § försling när olika meningar föreligger beträffan- ta punkten RB). I 67 § första stycket lagen de ersättningen för ett obefogat ingripande om expropriation upptas också en hänvissom man är ense om ha skett eller som justi- ning till 18 kap. 6 § RB. Detta senare lagrum tiekanslern eller domstolen finner ha förele- har ansetts inte bli aktuellt i nu förevarande gat. Det är härvidlag i viss mån möjligt att sammanhang. Man torde nämligen inte behögöra en jämförelse med läget vid expropria- va räkna med att den enskilde skulle, på sätt tion, där ju den enskilde får avstå en ägande- i lagrummet anges, vållas kostnad från starätt mot ersättning som skall fastställas dom- tens sida. Och ett motsvarande vållande från stolsvägen. den enskildes sida torde inte böra föranleda Angående kostnader i samband med för- till att frångå den förut angivna grundsatsen farandet hos justitiekanslern ges bestämmel- att staten själv skall vidkännas sina kostnader se i första stycket av förevarande paragraf. i samband med en statsmyndighets handläggDenna bestämmelse avser inte statens egna ning (här justitiekanslern). I andra stycket regleras ersättningsskyldigkostnader. Det förutsätts att statsverket all-' tid skall vidkännas dem, såsom är vanligt i heten för rättegångskostnader vid domstol förvaltningsförfarande. Bestämmelsen gäller i på ett sätt som innebär viss avvikelse från stället endast de kostnader som den enskilde vad som eljest gäller. Förebild har varit andra haft. Resultatet av prövning hos justitiekans- stycket av 67 § lagen om expropriation. lern - och därefter eventuellt i domstol — Även förslagets nu ifrågavarande stadgankan bli att obefogat ingripande ej anses ha de begränsas, liksom första stycket, till sin förekommit. Bestämmelsen innehåller ingen räckvidd genom förutsättningen att slutresulregel för sådant fall och den enskilde får där- tatet av prövningen skall ha blivit att obefoför normalt själv stå för sina egna kostnader gat ingripande förelåg. Innebörden av stadhos justitiekanslern. Om justitiekanslern — gandet är dels att staten skall vidkännas sina eller domstol — emellertid kommer till att egna kostnader vid domstolarna dels att staden enskilde varit utsatt för obefogat ingri- ten därjämte skall ersätta kostnad som åsampande skall denne i princip bli gottgjord för kas den enskilde genom att staten fullföljt sina kostnader. Situationen kan här vara den talan till högre rätt. I båda dessa hänseenden att han inte får hela den ersättning för ingri- gäller dock undantag, nämligen om 18 kap. 6 pandet som han yrkat eller kanske ingen er- eller 8 § RB är tillämplig. sättning alls t. ex. på grund av vad som föreAngående den uppställda förutsättningen skrivs i 5 § första stycket. Det har ansetts att att ingripandet befunnits vara obefogat må

en följd av den valda konstruktionen. För övrigt torde fall av denna art vara sällsynta, eftersom ett hos justitiekanslern inlett förfarande sällan torde ha kommit så långt under preskriptionstiden att talan blivit väckt vid domstol.

SOU 1972:73 13

anmärkas följande. Om man tänker sig att underrätten förklarat ingripandet obefogat men utdömt endast en bråkdel av den begärda ersättningen och att den enskilde - ensam - överklagat domen men utan framgång, har processen i hovrätten avsett endast det icke utdömda ersättningsbeloppet. Staten har då ensam vunnit och skulle enligt 18 kap. RB få ersättning för sina kostnader i hovrätten. Det föreslagna stadgandet i andra stycket av förslagets nu ifrågavarande 12 § fyller härvidlag en uppgift. Stadgandet medför att staten får själv vidkännas de nämnda kostnaderna. - Om man därefter likaledes utgår från att underrätten förklarat ingripandet obefogat men i stället antar att ersättning utdömts till högt belopp och att staten - ensam - överklagat med yrkande om lägre ersättning och fått yrkandet bifallet, har hovrättsprocessen även i detta fall avsett endast ersättningens belopp. Enligt 18 kap. RB skulle den enskilde givetvis inte fått ersättning för sina kostnader i hovrätten utan tvärtom torde han ha blivit skyldig att gottgöra staten dess kostnader. Det senare blir nu inte fallet på grund av den förut anmärkta regeln i andra stycket att staten skall själv vidkännas sina kostnader. Och den enskilde får i stället ersättning för sina hovrättskostnader på grund av den i samma stycke upptagna regeln att staten skall vidkännas kostnad som åsamkas den enskilde genom att staten fullföljt talan. I fråga om uttrycket att staten fullföljt talan kan framhållas att detta gäller endast med avseende å underrätts eller hovrätts dom. Någon fullföljd av talan från statens sida gentemot justitiekanslerns belsut blir det givetvis inte fråga om. 13 § I 7 § andra stycket av 1945 års lag finns bestämmelse om rätt för kronan att inträda i den skadelidandes rätt att utkräva skadestånd av annan. Rätten avser tydligen det belopp som utbetalats av statsverket enligt första stycket i paragrafen. Enligt det föreliggande förslaget läggs förstahandsansvaret för 194

ersättning på staten även i fråga om åtgärder som vidtagits vid kommunal myndighetsutövning. Det blir då i viss mån en konsekvens att staten tillerkänns regressrätt gentemot kommunen. Såsom framhållits är det avsett att skadeståndslagens regelsystem inte skall röna inverkan av förslaget. Under förutsättningar som anges i den lagen kan alltså föreligga ett skadeståndsansvar för åtgärder av angivet slag. Den som anser ersättning enligt förslaget otillräcklig kan i stället för anspråk grundade på förslaget eller vid sidan därav föra talan enligt skadeståndslagen, såvida dess - mindre liberala - villkor för inträde av ersättningsrätt föreligger. Sådan talan kan då avse skadestånd från vederbörande kommun. I den mån han emellertid får ersättning enligt förslaget inträder staten i stället i denna hans rätt gentemot kommunen. På motsvarande sätt äger staten regressrätt gentemot enskild person, om den som varit utsatt för obefogat ingripande har skadeståndsrätt gentemot denne. Vad som härvidlag kommer i fråga är framför allt att ersättningsskyldighet enligt eljest gällande regler åvilar den eller dem som fattat det beslut, till följd varav ingripandet skett. Statens regressrätt avser det ersättningsbelopp som utgivits enligt förslagets regler. Övergångsbestämmelser Enligt förslaget får den enskilde ett gynnsammare rättsläge i fråga om administrativa frihetsinskränkningar än för närvarande. Detsamma gäller i stort sett också beträffande judiciella frihetsinskränkningar. Undantagsvis skulle dock något enskilt fall av frihetsberövande eller reseförbud kunna tänkas få fördelaktigare bedömning vid tillämpning av 1945 års lag. - Såsom framhållits kvarstår skadeståndslagens tillämplighet för båda slagen av frihetsinskränkningar oberoende av förslagets införande. Det är tydligt att det inte föreligger något principiellt hinder mot att låta en utvidgad ersättningsskyldighet för staten få verkningar också beträffande frihetsinskränkningar som skett före ikraftträdandet, i den mån det enSOU 1972:73

dast är fråga om att staten självmant åtar sig inträffa i vad rör fall av den typ som kan ett större ansvar än tidigare. Om en sådan föras in under 1945 års lag och man synes utökning av ansvaret över huvud taget anses därför kunna bortse härifrån. Från en annan synpunkt kan det emellerlämplig är det ju också anledning att den får sträcka sina verkningar bakåt i tiden. Ett skäl tid vara lämpligt att sätta en gräns för förslahärtill är med förslagets konstruktion tillika gets tillämpning bakåt i tiden vad gäller förföljande. Om man skulle utesluta frihetsin- hållanden som kan medföra ersättning enligt skränkningar som skett före ikraftträdandet, 1945 års lag. Om ersättningsanspråk framkunde en och samma påföljd eller vårdåtgärd ställts enligt den lagen torde det kunna med— t. ex. ett längre fängelsestraff — bli att be- föra onödiga komplikationer om den nya ladöma delvis enligt tidigare gällande rätt och gen skulle föras in i bedömningen på ett eller delvis enligt den nya lagen, detta emedan på- annat stadium av förfarandet. Övergångsbestämmelserna har utformats i följden eller vårdåtgärden pågått både före och efter ikraftträdandet. Den nya lagen enlighet med dessa överväganden. föreslås därför bli tillämplig även beträffande frihetsinskränkningar före ikraftträdandet. — Även med en sådan utgångspunkt kommer den nya lagens verkningar i regel inte att sträcka sig särskilt långt tillbaka. Såsom framgår innebär förslaget att ersättningsrätt i princip utlöses av ett nytt beslut som meddelats i stadgad ordning; det är det nya beslutet som medför att ett ingripande anses obefogat (2-4 §§). Ersättningsrätt måste emellertid göras gällande inom tre månader därefter (9 §). Det är således endast om avsevärd tid förflutit mellan ingripandet och det nya beslutet som den nya lagen kan bli tillämplig beträffande frihetsinskränkning som ligger långt före ikraftträdandet (närmast då resningsfallen). Det har redan sagts att en tillämpning av förslaget ställer sig i stort sett gynnsammare än en tillämpning av 1945 års lag. Sålunda märks bl. a. att ersättningsrätt utlöses även av beslut om ändring som meddelas i därför stadgad ordning och att ersättningsrätt för häktade m. fl. inte utesluts av att det inte anses skäligt att ersättning ges (härunder inbegripet det fall att misstanke kvarstår). En situation, där tillämpning av 1945 års lag kan leda till fördelaktigare resultat än förslaget är den då det kan bli aktuellt med bedömning av villkoret att det nya beslutet skall vara grundat på samma omständigheter som, kända eller ej, förelåg vid tiden för det tidigare beslutet (2 och 4 §§ i förslaget). Såsom framgår av den allmänna motiveringen (mom. 7.5.3) torde detta dock endast sällan SOU 1972:73

Bilaga 1

Domstolsavgöranden som belyser tillämpningen av 1945 års lag

1 Öv errättsavgöranden 1.1 Högsta domstolens utslag den 17 september 1946 nr 989 Tyske medborgaren H tjänstgjorde åren 1943-1945 vid den tyska krigsmakten i Norge, där han utövade underrättelseverksamhet med avseende å Sverige. Verksamheten bedrevs uteslutande på norskt territorium. Vid krigets slut deserterade han och flydde till Sverige, dit han anlände den 8 maj 1945. Där blev han omedelbart internerad i avbidan på utvisning. I mitten av följande månad anhölls han i interneringslägret såsom misstänkt för spioneri. Han blev därefter häktad och dömd av häradsrätten, vars beslut fastställdes av hovrätten, till straffarbete 2 1/2 år. Högsta domstolen ogillade däremot i utslag den 1 februari 1946 den mot H förda talan med motiveringen att - enligt folkrättsliga grundsatser - vad som lagts honom till last inte var av beskaffenhet att för honom medföra ansvar. H yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 10 000 kronor för lidande, 10 323 kronor för rättegångskostnader i brottmålet och 1 006 kronor för kostnader i ärendet rörande hans utvisning från Sverige. Rörande lidandet framhölls att detta inte så mycket förorsakats av frihetsförlusten i och för sig utan framför allt av det förhållandet att han oskyldig anklagats och häktats och i två instanser dessutom dömts för grov förbrytelse. - Åklagaren framhöll i sistnämnda del att 196

H redan vid anhållandet och häktningen var berövad friheten och internerad jämlikt utlänningslagen, varför han inte kunde ha förorsakats lidande genom att i stället förvaras på en straffanstalt. Häremot genmälde H att det var en väsentlig skillnad att i främmande land bli omhändertagen i anledning av illegal inresa i jämförelse med att där bli berövad friheten på grund av påstått grovt brott. Högsta domstolen fann att de kostnader, för vilka i ärendet fordrats gottgörelse, inte var av sådan beskaffenhet att ersättning för dem kunde utgå enligt 1945 års lag, samt att synnerliga skäl för att tillerkänna H ersättning för lidande genom frihetens förlust under häktningstiden inte kunde anses föreligga. Närmare motivering till ståndpunktstagandet lämnades inte. 1.2 Högsta domstolens utslag den 21 september 1946 nr 1014 Tyske medborgaren T tjänstgjorde åren 1943-1944 vid tyskt militärförband i Finland. Under år 1944 bedrev han från finskt territorium underrättelseverksamhet, riktad mot Sverige. "I samband med evakueringen från Finland" kom T olovandes till Sverige den 8 oktober 1944, där han två dagar senare omhändertogs som misstänkt för "illegal verksamhet". Han häktades den 31 oktober 1944, varefter han den 11 november 1944 dömdes för spioneri och uraktlåten anmälan vid ankomst hit till riket till straffSOU 1972:73

arbete ett år. Den 14 september 1945 frigavs han villkorligt. Sedan högsta domstolens ovan berörda utslag den 1 februari 1946 i målet mot H blivit känt, begärde T resning i vad avsåg domen för spioneri jämte ersättning enligt 1945 års lag för lidande med 10 000 kronor och för intrång i näring med 6 000 kronor. Högsta domstolen beviljade resning, befriade T från ansvar för spioneri samt bestämde straffet för resterande brott till femton dagsböter. T:s yrkande om ersättning för intrång i näring lämnades utan bifall såsom obestyrkt medan domstolen beträffande yrkandet om ersättning för lidande uttalade att synnerliga skäl för bifall inte kunde anses föreligga.

1.3 Högsta domstolens utslag den 20 februari 1948 nr 162 J misstänktes och åtalades för otukt med sin dotter. I anslutning därtill var han anhållen och häktad under sammanlagt 20 dagar, innan han frikändes av häradsrätten. Domen överklagades inte. J begärde ersättning enligt 1945 års lag för förlorade löneinkomster m. m. samt för lidande. Häradsrätten, som fann honom berättigad till ersättning, dömde ut yrkade belopp med vissa mindre justeringar. Hovrätten fann det med hänsyn till omständigheterna ej skäligt att ersättning utgick. Högsta domstolen gjorde ingen ändring i sistnämnda beslut. Någon närmare motivering till hovrättens och högsta domstolens ståndpunktstaganden har inte redovisats. Av handlingarna framgår emellertid att partema under skriftväxlingen i de olika instanserna utförligt uppehöll sig vid frågan om kvardröjande misstanke och ev. verkan härav. Åklagaren anförde sålunda bl. a., efter en redovisning av vissa uttalanden i lagmotiven: I förevarande mål har J på grund av bristande bevisning icke kunnat fällas till ansvar. Det har emellertid ej visats eller gjorts sannolikt att J är oskyldig till vad som lagts honom till last. Grundad anledning till SOU 1972:73

misstanke att J gjort sig skyldig till ifrågavarande brott torde alltjämt kvarstå. Enligt min mening äro förutsättningarna för erhållande av ersättning i förevarande fall icke för handen. J genmälde: Jag har blivit klart frikänd och mera fordras i princip icke för ersättning; någon fordran på att en svarande skall bevisa, att han är oskyldig har icke uppställts och skulle för övrigt göra den ifrågavarande lagstiftningen betydelselös, då väl knappast någon häktad svarande kan fullgöra en sådan, emot alla vedertagna straffrättsprocessuella regler stridande bevisskyldighet. Uttalandena vid förarbetena om "kvarstående misstanke" måste ses i samband med den domstolarna numera betagna möjligheten att "ställa saken på framtiden" därest enligt den legala bevisningens regler icke full men mera än halv bevisning förelåg.1 Om så stark bevisning förelåge mot en svarande men denne av domstolen dock icke ansågs kunna fällas till saken, torde man kunna säga att "misstanke kvarstår" och i ett sådant fall skulle det givetvis i enlighet med lagtextens ordalydelse icke kunna anses skäligt, att ersättning utginge. I mitt fall kunde emellertid ingen som helst bevisning förebringas. Ifrågavarande lag föreskriver att den domstol som handlagt ansvarsfrågan även skall pröva ersättningsfrågan. Den största vikt har alltså lagts vid de domares åsikter som dömt i ansvarsmålet. Den uppfattning som denna domstol givit uttryck åt i ersättningsfrågan torde därför icke böra ändras av högre instans utan att synnerliga skäl därtill äro. Det är även betecknande att häradsrättens friande utslag icke blev föremål för överklagande, tydligen emedan åklagaren ansåg en fällande dom utesluten.

1.4 Högsta domstolens beslut den 20 december 1950 nr 881 A dömdes år 1932 till straffarbete på livstid för mord på sin hustru H. År 1947 beviljades han resning, varefter han senare samma år frikändes och förklarades berättigad till ersättning enligt 2 § 1945 års lag för den tid 1

Härmed åsyftas stadgandet i 17 kap. 32 § gamla rättegångsbalken, vilket upphävdes genom lag 1934:16. 197

han på grund av straffverkställighet varit berövad friheten. Utslaget överklagades av åklagaren, dock utan att hovrätten fann skäl att göra någon ändring. Hovrättens utslag vann laga kraft. A yrkade härefter ersättning enligt 1945 års lag i nedan angivna hänseenden. Åklagaren framställde med anledning härav erinringar mot vissa belopp samt hänvisade beträffande yrkad ersättning för lidande till avfattningen av häradsrättens frikännande utslag, vari bl. a. uttalades följande. Under polisförhören 1932 och vid målets tidigare handläggning inför häradsrätten har A beträffande vissa av sina åtgöranden under kvällen den 21 februari 1932 lämnat i hög grad motstridiga uppgifter. Av utredningen framgår tillika att över huvud tillförlitligheten av A:s uppgifter är ringa. Att A icke vidtagit mera energiska åtgärder att efterforska H än vad ovan angivits måste då av utredningen får anses framgå att H aldrig brukade vara borta från hemmet över natten - anses i hög grad anmärkningsvärt. — Emellertid har i målet icke förebragts någon bindande bevisning därom att A s ovannämnda uppgifter om sina förehavanden kvällen den 21 februari 1932 icke skulle vara riktiga och än mindre har det ådagalagts att A därunder vidtagit någon åtgärd, som kan sättas i samband med H:s död. - Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förekommit finner häradsrätten det icke styrkt att A uppsåtligen bragt H om livet, och ogillar förty åklagarens i målet förda talan. Med anledning av åklagarens ståndpunkt yttrande häradsrätten härefter: Oavsett avfattningen av häradsrättens utslag den 29 november 1947 bör A äga rätt till ersättning för det lidande, som intrånget i friheten genom straffverkställigheten medfört, enär dennas tid måste anses i och för sig utgöra synnerligt skäl för ersättning åt honom i detta hänseende. Rörande domstolarnas bedömning av de olika ersättningsposterna förtjänar härefter antecknas följande. 1 Realisationsförlust, uppkommen genom att A på grund av straffverkställigheten inte kunde medverka vid försäljningen av viss fast egendom. Yrkandet bifölls om än med reducerat belopp. 198

2 Förlorad arbetsförtjänst. Yrkandet avsåg visst belopp för vart och ett av de år A varit berövad friheten jämte ränta å varje belopp från inkomstårets slut tills betalning ägde rum. A tillerkändes ersättning med reducerat belopp. Härifrån drogs värdet av hans försörjning under straffverkställighetstiden (lika med fångvårdsstyrelsens utgifter för hans kosthåll). I denna del var två ledamöter i högsta domstolen av skiljaktig mening och ville inte göra sådant avdrag. Ränta medgavs endast från den dag då ersättningsanspråket framställdes vid häradsrätten. 3 Kostnader i resningsärendet. Yrkandet ogillades såsom inte varande lagligen grundat. 4 Lidande. Yrkandet bestämdes till 10 000 kronor per år, dvs. totalt 148 750 kronor. A tillerkändes totalt 50 000 kronor, motsvarande — såvitt av häradsrättens dom framgår — vad A kunde beräknas behöva för att genom inköp av livränta trygga sig ekonomiskt för sin återstående tid. Slutligen yrkade A att honom måtte meddelas rätt att i särskild rättegång föra talan om ersättning för förlust i anledning av engångsbeskattning å gottgörelsen för mistad arbetsförtjänst. Rörande detta yrkande fann sig häradsrätten endast kunna hänvisa till innehållet i 5 § 1945 års lag. Hovrätten däremot biföll yrkandet. Högsta domstolen gjorde ingen ändring i hovrättens beslut. 1.5 Högsta domstolens beslut den 3 juni 1952 nr 428 J misstänktes och åtalades för otukt med kvinna som ej fyllt tolv år (sexårig flicka). I anslutning härtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt 4 1/2 månad. Rådhusrätten frikände honom medan han i hovrätten fälldes till ansvar. I högsta domstolen frikändes han av fyra ledamöter medan en ville fälla. I domstolarnas domskäl anfördes bl. a.: Rådhusrätten: Även om Margareta blivit utsatt för sådan gärning, som avses med åtalet, finner rådhusrätten vid övervägande av vad i målet förekommit - och med SOU 1972:73

beaktande särskilt av Margaretas ungdom, som måste anses förringa hennes tillförlitlighet - det icke kunna anses styrkt, att gärningen förövats av J. Hovrätten: Med hänsyn till det i hög grad trovärdiga intryck som Margareta gjorde anser hovrätten det genom hennes berättelse och L:s vittnesmål vara i målet styrkt att en man betett sig så som Margareta berättat. Den mot Margareta förövade gärningen är att bedöma som otukt. Genom de nu anförda omständigheterna anser hovrätten det vara i målet styrkt att det var J som övade otukt med Margareta. Högsta domstolen: Den bevisning som förebragts till stöd för åtalet grundar sig, jämväl såvitt angår frågan vem som är gärningsman, så gott som uteslutande å de berättelser som avgivits av den sexåriga flickan. Även om flickans uppgifter i vad de avse gärningen synas förtjäna tilltro, kan vad som förekommit icke anses utesluta såsom en rimlig möjlighet att hennes angivande av J såsom gärningsman beror på en förväxling och att gärningen förövats av någon annan. J begärde ersättning enligt 1945 års lag. Ansökningen lämnades av högsta domstolen utan bifall med hänsyn till stadgandet i 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag. Någon närmare motivering gavs inte. 1.6 Högsta domstolens beslut den 18 maj 1956 nr 350 J misstänktes och åtalades för grovt spioneri. I anslutning därtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt drygt tre månader. Rådhusrätten fällde honom till ansvar. Hovrätten frikände honom däremot (två ledamöter skiljaktiga). Sistnämnda domslut fastställdes av högsta domstolen. J yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 13 000 kronor för förlorad arbetsförtjänst, varav 11 000 belöpte på den tid han varit berövad friheten och återstoden avsåg tidsspillan i samband med rättegången i brottmålet, 50 000 kronor för vissa kostnader i brottmålet, 140 kronor för läkarvård till lindrande av det med frihetsberövandet SOU 1972:73

och rättegången förenade lidandet samt 18 000 kronor för lidande. I sistnämnda del framhölls särskilt att rättegången medfört stor publicitet och uppmärksamhet samt att frihetsbe rövandet och brottets svårighetsgrad var av så graverande natur att han under lång tid skulle få lida och hindras därav både i sitt arbete som affärsman och i det allmänna livet. Riksåklagaren bestred bifall till ersättningsyrkandet och hänförde sig därvid bl. a. till det förhållandet att det av domarna i målet syntes framgå att åtalsbeslutet var välgrundat. I fråga om yrkandet om ersättning för lidande medgavs att J genom frihetsberövandet tillfogats ett avsevärt sådant. Detta syntes emellertid enligt lagens innebörd inte i och för sig kunna föranleda att synnerliga skäl skulle anses föreligga att medge ersättning. Övriga omständigheter kunde nämligen inte anses vara sådana att de innefattade synnerliga skäl för ersättning. För övrigt skulle enligt lagmotiven (NJA II 1945 s. 749) endast det lidande som orsakats av intrånget i friheten beaktas. Ersättningsregeln åsyftade sålunda ej ersättning för det lidande som följt av åtalet och av den publicitet som varit förenad därmed och med rättegången. Högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd) fann att anspråket på ersättning för rättegångskostnader i brottmålet inte kunde prövas i förevarande ordning och lämnade, med hänsyn till stadgandet i 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag, ansökningen i övrigt utan bifall. Någon närmare motivering gavs inte. En ledamot var skiljaktig och ville medge ersättning utom i vad avsåg rättegångskostnader i brottmålet och lidande samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst och läkarvård till den del dessa yrkanden inte var direkt hänförliga till frihetsberövandet. 1.7 Högsta domstolens beslut den 22 februari 1957 nr 202 N misstänktes och åtalades för mord. I anslutning därtill var han först anhållen och 199

därefter häktad i åtta månader. Häradsrätten dagsböter) och förargelseväckande beteende förklarade honom saker till anstiftan till och misshandel (30 dagsböter). Därjämte mord men straffriförklarade honom jämlikt ålades hon år 1955 ett strafföreläggande (50 5 kap. 5 § strafflagen. Hovrätten frikände kronor) för förargelseväckande beteende. honom däremot. Sedan böterna betalts, blev de på grund av N yrkade ersättning enligt 1945 års lag ett misstag delvis förvandlade till fängelse. med 1 200 kronor för förlorad arbetsför- Misstaget uppdagades sedan L börjat avtjäna tjänst och annat intrång, 375 kronor för straffet. Med anledning härav ansökte riksvissa kostnader i brottmålet och 6 000 kro- åklagarämbetet om resning varjämte L benor för lidande, orsakat av intrång i friheten. gärde ersättning enligt 1945 års lag med 500 Hovrätten fann det med hänsyn till om- kronor för psykiskt lidande under de sex ständigheterna ej vara skäligt att ersättning dagar som det felaktiga frihetsberövandet utgick och lämnade därför ansökningen utan varat. Riksåklagarämbetet ifrågasatte med bifall. En ledamot var skiljaktig och ville anledning härav om L inte kunde anses medge ersättning för förlorad arbetsför- skäligen gottgjord med ett något lägre betjänst. Yrkandet om ersättning för kostna- lopp. den i brottmålet fann han däremot inte Högsta domstolen beviljade resning, uppkunna bifallas och i fråga om lidandet fann hävde det felaktiga förvandlingsbeslutet och han inte visat att några synnerliga skäl till tillerkände L ersättning för lidande med 250 ersättning förelåg. kronor. Två ledamöter var såtillvida skiljaktiI besvärsinlaga till högsta domstolen fram- ga att de inte fann omständigheterna vara höll N:s ombud att hovrättens beslut torde sådana att synnerliga skäl förelåg att tillerha grundats främst på att N förnekat sitt känna L ersättning för lidande. verkliga förhållande till gärningsmannen (hans "hushållerska") samt vid olika förhörs- 1.9 Högsta domstolens beslut den tillfällen ändrat sina uppgifter. Häremot gen- 14 juli 1959 nr 657 mälde åklagaren att hovrätten snarare vid sitt ställningstagande fäst avgörande vikt vid att W misstänktes för koppleri. Han blev på grundad misstanke av betydande styrka allt- grund härav först anhållen och sedan häktad. jämt kvarstod mot N. Åklagaren hänförde sig Förundersökningen lades sedermera ned på i denna del bl. a. till det förhållandet att grund av att åklagaren inte fann tillräckliga hovrättens friande dom innehöll uttalanden skäl för åtal. Sammanlagt var W berövad om för N graverande omständigheter, vilka friheten tre veckor. W begärde ersättning enligt 1945 års lag. uttalanden måste innebära att i varje fall Åklagaren avgav yttrande och anförde därvid misstanken mot N var avsevärd. bl. a.: Vid förundersökningen sade W bl. a.: Högsta domstolen fann i sitt beslut att "att han nu blivit misstänkt för koppleriersättning för rättegångskostnad i brottmålet brott, anser han bero på att han genom sitt inte kunde i den förevarande ordningen tilleget intresse för flickor och sin skyldighet erkännas N och uttalade beträffande ersättatt utöva droskrörelse kommit i kontakt ningsanspråken i övrigt att anledning saknamed flickor, som gärna ställt sig till förfogandes att frångå hovrättens bedömning. de för samlag med eller utan betalning. Att sedan flickorna under hans körningar för dem eller andra kunder blivit bekanta med 1.8 Högsta domstolens beslut den andra män och kanske haft samlag med dessa 25 oktober 1957 nr 847 anser W inte vara något, som juridiskt sett L dömdes åren 1955-1956 genom tre olika kan läggas honom till last". Utredningen i domar till böter för bedrägligt beteende (60 ärendet hade inte fritagit W från misstanken dagsböter), missfirmelse mot tjänsteman (50 för koppleri. Åklagaren hade emellertid på 200

SOU 1972:73

grund av den bristfälliga bevisningen inte funnit tillräckliga skäl till åtal föreligga. Han hävdade dock att omständigheterna varit sådana att sannolika skäl för ett åtal förelegat. Förutsättningar för bifall till W:s ersättningsyrkande förelåg enligt åklagarens uppfattning inte. Rådhusrätten tillerkände W ersättning för mistad arbetsförtjänst och kostnader men ogillande ett yrkande om ersättning för lidande. I skälen yttrades: Sådana omständigheter, som avses i 1 § andra stycket första punkten 1945 års lag och som föranleda att ersättning ej må utgå, hava icke påståtts. Omständigheterna innefatta ej, att det ej är skäligt att ersättning gives för mistade arbetsförtjänsten och för kostnaderna. Emellertid innefattar vad i ärendet förekommit icke synnerliga säl till att ersättning skall utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört. Hovrätten ogillade samtliga yrkanden med motiveringen att den med hänsyn till omständigheterna ej fann skäligt att ersättning gavs för det intrång i friheten som förorsakats av häktningen och anhållandet. Högsta domstolen fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.

1.10 Högsta domstolens beslut den 20 oktober 1959 nr 938 H misstänktes och åtalades för våldtäkt. I anslutning härtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt drygt tre månader. Han fälldes till ansvar av häradsrätten och hovrätten men frikändes av högsta domstolen (två ledamöter skiljaktiga) sedan målsäganden ändrat sina uppgifter på väsentliga punkter. I domskälen anförde högsta domstolen bl. a.: Av utredningen i målet framgår visserligen att H förmått Birgitta till samlaget genom visst ehuru tämligen ringa våld. Emellertid kan hans påstående att han av hennes sätt att uppträda fick den uppfattningen att hennes motstånd icke var allvarligt menat ej anses vederlagt; fastmera har det vunnit visst stöd av vad Birgitta numera SOU 1972:73

uppgivit om händelseförloppet. H kan följaktligen icke fällas till ansvar i åtalat hänseende. H begärde ersättning enligt 1945 års lag. Högsta domstolen lämnade emellertid ansökningen utan bifall med hänsyn till stadgandet i 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag. En ledamot var skiljaktig och ville tillerkänna H ersättning för förlorad arbetsförtjänst och kostnader (men däremot inte för lidande). 1.11 Högsta domstolens beslut den 2 februari 1962 nr 62 J häktades den 13 oktober 1958 såsom på sannolika skäl misstänkt för mordbrand m. m. Åtal väcktes sedermera för bl. a. mordbrand i sju fall. I dom den 24 augusti 1959 ogillade häradsrätten åtalet i vad detta avsåg bl. a. mordbrand i två fall men dömde J för mordbrand i fem fall m. m. till straffarbete i fem år. Hovrätten — dit både åklagaren och J fullföljde talan - frikände J från ansvar för mordbrand i samtliga fall men dömde honom för viss annan brottslighet till straffarbete i sex månader. Straffet skulle anses till fullo verkställt genom att J hållits i häkte (14 månader). Två av hovrättens ledamöter var skiljaktiga och fann åtalet styrkt beträffande bl. a. mordbrand i fem fall. J yrkade sedermera ersättning enligt 1945 års lag. Yrkandet avstyrktes av åklagaren, som till stöd härför åberopade följande omständigheter. I hovrättens dom fastslogs att J i avsnitten rörande fyra av bränderna lämnat oriktiga uppgifter om sina förehavanden vid tiden för brändemas uppkomst. Omständigheterna var sådana att det måste hållas för visst att J i några fall medvetet lämnat oriktiga uppgifter. Åklagarens bevisning i dessa delar hade utgjort en betydande del av bevisföringen i hela målet (huvudförhandlingen vid häradsrätten pågick under 44 rättegångsdagar). J hade genom denna sin inställning i hög grad försvårat utredningen i saken. Genom sina berörda åtgöranden hade J tillika själv varit vållande till att han misstänkts och hållits häktad för mordbrand. 201

Mot vad åklagaren anfört invände J bl. a. att han i nu ifrågavarande hänseenden inte godtog hovrättens domskäl och att han bestämt hävdade att hans i målet lämnade uppgifter var med sanningen överensstämmande. Detta hade han haft för avsikt att styrka i högsta domstolen med ny bevisning, om hovrättens dom gått honom emot. Med den utgång målet fick i hovrätten var han emellertid lagligen förhindrad att överklaga hovrättens bevisvärdering och domskäl i övrigt. Han borde emellertid inte av denna anledning nu komma i ett sämre läge. I övrigt hänvisade han till den utomordentligt svåra situation som han i psykiskt hänseende blivit försatt i genom reaktionen i orten långt innan hans sak blivit utredd och rättsligt prövad. Gentemot oskyldigt häktade personer, som genom förtal på förhand utpekades som brottslingar, måste finnas vida marginaler för förståelse och tolerans. I beslut den 18 maj 1961 lämnade hovrätten J:s ansökan utan bifall med hänvisning till 1 § andra stycket sista punkten 1945 års lag (ej skäligt med hänsyn till omständigheterna). Vilka omständigheter som därvid ansågs ha avgörande betydelse framgår inte av beslutet. Beslutet fastställdes av högsta domstolen.

sjukdom (nervösa besvär) 1 444 förlorad arbetsinkomst för M:s hustru, som erhöll en chock när M anhölls och därefter sjukskrevs för nervösa besvär 400 medicin åt M och hans hustru, varav 1/3 belöper på M 450 daghem åt barnen och taxiresor i samband därmed, daghemsplaceringen betingad av makarna M:s sjukdom 500 kostnad för flyttning, betingad av att makarna M till följd av publiciteten kring anhållandet nödgades byta bostad 12 906 psykiskt lidande 1 400 ombudsarvode Åklagaren bestred att rätt till ersättning förelåg för hustruns förlorade arbetsförtjänst och kostnader för medicin åt henne. Han gjorde vidare gällande att i ärendet inte förelåg synnerliga skäl att medge ersättning för lidande, enär detta väsentligen föranletts av pressens hållning. Rådhusrätten fann rätt till ersättning föreligga i samtliga yrkade hänseenden samt utlät sig i frågan om lidandet:

Av de i ärendet lämnade uppgifterna får anses framgå att det intrång i friheten, som anhållandet inneburit, i förevarande fall 1.12 Svea hovrätts beslut den vållat lidande i högre grad än som torde vara vanligt. Sålunda kan anmärkas att misstan19 oktober 1966nrIX:Ö49 ken avsåg ett synnerligen grovt och i allmänM misstänktes för våldtäkt i förening med hetens ögon särskilt nesligt brott. Den man grovt vållande till annans död, bestående i som utpekat M yttrade sig med en säkerhet, att han obehörigen skulle ha tagit sig in i en som hos M måste väcka ängslan för att han lägenhet, där han bedövat en kvinna med skulle komma att anses bunden vid brottet ehuru han var oskyldig. I pressen lämnades kloroform så svårt att hon avled samt våld- uppgifter, som kan ha ingivit allmänheten tagit henne. I anslutning därtill hölls han den föreställningen att det icke fanns anledanhållen i tre dagar, varefter han frigavs. Sju ning att antaga annat än att den anhållne var veckor senare avskrevs ärendet i vad avsåg M skyldig till brottet och även uppgifter som på den grund att någon misstanke inte längre torde ha gjort det möjligt för vissa läsare att identifiera den anhållne. Även om dessa uppkvarstod mot honom. Gärningen väckte stort gifter icke emanerat från i utredningen verkuppseende i massmedia. samma polismän har grunden för uppgifterna M yrkade ersättning enligt 1945 års lag dock varit ett anhållningsbeslut, som sedermera befunnits ha drabbat en oskyldig. Vid med 20 000 kronor enligt följande: övervägande av vad sålunda upptagits finner rådhusrätten att det måste anses föreligga 2 900 förlorad arbetsinkomst till följd av synnerliga skäl att tillerkänna M jämväl eranhållandet och därav föranledd sättning för det lidande som intrånget i friheten medfört. 202

SOU 1972:73

M tillerkändes därefter ersättning med yrkade belopp utom för lidande, där ersättningen bestämdes till 7 906 kronor. Åklagaren anförde besvär mot beslutet, varvid han vidhöll sin vid rådhusrätten redovisade inställning. Hovrätten fann att vad M :s hustru förlorat i arbetsinkomst samt vad hon utgivit för medicin inte kunde anses som sådan skada, för vilken M kunde erhålla ersättning. Hovrätten fortsatte: Vad angår frågan om gottgörelse för lidande kan enligt gällande lag ersättning utgå endast för lidande, som orsakats av intrånget i friheten, men däremot icke för lidande, som följt av att misstanke om brott uppstått eller åtal väckts. Vid detta förhållande kan ifrågasättas om synnerliga skäl föreligger för att tillerkänna M - som icke varit anhållen mer än tre dagar - gottgörelse för hans lidande. Då emellertid frihetsberövandet måste antagas ha medfört särskilt stort lidande genom att det föranleddes av misstanke om grovt brott av nesligt slag finner hovrätten ersättning böra utgå. Beloppet kan dock icke skäligen bestämmas till mer än 2 000 kronor.

med 40 000 kronor för mistad arbetsförtjänst, 5 000 kronor för kostnader i brottmålet samt 25 000 kronor för lidande. Yrkandena ogillades av hovrätten med följande motivering: Av handlingarna i brottmålet finner hovrätten framgå, att omständigheterna äro sådana att anledning till misstanke mot H om i vart fall fosterfördrivning å E kvarstår. Enär med hänsyn härtill ej är skäligt att ersättning gives, prövar hovrätten lagligt lämna H:s ansökan utan bifall. H fullföljde talan i högsta domstolen, som lämnade hans besvär utan bifall "med hänsyn till stadgandet i 1 § andra stycket andra punkten lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.". Högsta domstolen ändrade sålunda hovrättens motivering, åtminstone formellt. Huruvida fråga jämväl var om någon ändring i sak framgår inte. Av intresse är att uppmärksamma att högsta domstolen inte, i likhet med vad som varit fallet i andra mål, ändrade hovrättens beslut att ingå i saklig prövning av yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i brottmålet i stället för att avvisa detta såsom icke lagligen grundat.

1.13 Högsta domstolens beslut den 29 mars 1967 nr 348 H misstänktes för bl. a. fosterfördrivning på E. Med anledning härav blev han den 11 juni 1963 anhållen och åtta dagar senare häktad. Den 5 juli 1963 försattes han på fri fot men ålades i stället reseförbud. Den 11 november 1963 delgavs han misstanke om osant intygande och två dagar senare även om fosterfördrivning på P. Den 9 december samma år väcktes slutligen åtal för de tre brotten. Den 15 januari 1964 hävde häradsrätten reseförbudet. Den 8 februari meddelade rätten sedan dom, varvid H mot sitt bestridande fälldes för fosterfördrivning på E och för grovt osant intygande, varemot åtalet för fosterfördrivning på P ogillades. Straffet bestämdes till fängelse åtta månader, villkorlig dom utan övervakning. Den 11 juni 1965 ogillade hovrätten helt åtalet mot H. Domen vann laga kraft. H begärde ersättning enligt 1945 års lag SOU 1972:73

1.14 Högsta domstolens beslut den 29 september 1967 nr 829 B misstänktes och åtalades i två olika omgångar för häleri m. m. Vid båda tillfällena blev han anhållen och häktad. Vid första tillfället varade frihetsberövandet drygt 40 dagar, varefter han frikändes av rådhusrätten. Vid andra tillfället varade frihetsberövandet nära två månader, varefter rådhusrätten i väsentliga delar frikände B och dömde honom för ringa urkundsförfalskning till 30 dagsböter, vilket straff ansågs verkställt genom hans hållande i häkte. Hovrätten ändrade båda domarna och dömde B för häleri m. m. till fängelse fyra månader, villkorlig dom. Högsta domstolen slutligen ändrade hovrättens dom och fällde B uteslutande för ringa urkundsförfalskning och medhjälp till osant intygande. Straffet bestämdes till fängelse en månad, villkorlig dom. 203

B yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 10 000 kronor för mistad arbetsförtjänst och 5 000 kronor för lidande. Ansökningen lämnades av högsta domstolen utan bifall. Mot detta beslut anförde B besvär över domvilla, varvid han gjorde gällande dels att en ledamot av högsta domstolen varit jävig vid avgörandet dels att avgörandet var så ofullständigt att därav inte framgick hur i saken dömts. Sistnämnda påstående grundades på att domstolen avslagit B:s ersättningsyrkande "med hänsyn till omständigheterna" utan att antyda vilka omständigheter som åsyftades. Högsta domstolen biföll genom beslut den 20 juni 1967 nr 650 domvillobesvären på den grund att en ledamot varit jävig. Beträffande kritiken mot utformningen av domstolens beslut i ersättningsärendet framhölls att det av förarbetena till 1945 års lag framgår att i sådana fall, där domstolen med hänsyn till omständigheterna ej anser skäligt att ersättning gives, det bäst överensstämmer med lagstiftarens mening att domstolen i beslutet endast gör en allmän hänvisning till dessa omständigheter. Ersättningsärendet togs därefter åter upp. B förklarade därvid, med anledning av utformningen av högsta domstolens föregående beslut och nyss angivna motivering till denna utformning, att han ingenting hade att erinra mot att samtliga relevanta omständigheter i samband med de båda häktningarna togs upp till skärskådande och notering. Högsta domstolen avgjorde därefter ärendet, varvid B:s ersättningsyrkande avslogs med följande motivering: I det avsnitt av målet, vari rådhusrätten gav dom den 20 januari 1960, förekom en del för B besvärande omständigheter, särskilt i fråga om mellanhavandet med S. I målet i övrigt upptager utredningen vissa förfaranden med verifikationer i B:s rörelse, utvisande att han i detta avseende varit mindre nogräknad; han är ock dömd för brott i sex sådana fall, alla ansedda som jämförelsevis ringa. På grund av det sagda finner Kungl. Maj.t med hänsyn till innehållet i 1 § andra stycket lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., ej skäl bifalla B:s framställning. 204

Två ledamöter var skiljaktiga och ville medge ersättning för mistad arbetsförtjänst, varemot synnerliga skäl till ersättning för lidande inte ansågs föreligga. Som motivering för den medgivna ersättningsrätten anfördes: B har fällts till ansvar för ringa urkundsförfalskning och medhjälp till osant intygande, vilka brott under föreliggande omständigheter icke hade kunnat föranleda häktning. I övrigt har B frikänts för de brott, för vilka han åtalats. I fråga om vissa av de åtalspunkter, i vilka B frikänts, uppvisar visserligen utredningen för B besvärande omständigheter. Vad därutinnan och i övrigt förekommit i målet utgör emellertid ej skäl att vägra B ersättning.

1.15 Högsta domstolens beslut den 25 juli 1969 nr 866 G anhölls den 9 januari 1967 i sin frånvaro såsom misstänkt för mord. Han greps följande dag kl. 13.00 och släpptes den 11 januari kl. 20.30. Den 2 maj 1967 inkom han till häradsrätten med ansökan om ersättning enligt 1945 års lag. Åklagaren bestred bifall till ansökningen med hänvisning till bestämmelsen i 5 §, enligt vilken ersättningsanspråket skulle ha framställts inom tre månader från den dag G erhållit vetskap om åklagarens beslut att ej åtala. Sådant besked hade G enligt åklagarens åsikt erhållit i anslutning till frigivningen. Åklagaren hade nämligen därvid personligen underrättat G om att utredningen givit vid handen att G var oskyldig till det brott han misstänkts för samt att förundersökningen beträffande honom nedlagts. - G förnekade att han någonsin meddelats att åtal ej skulle väckas mot honom. Först sedan den verklige gärningsmannen gripits i mitten av februari hade han blivit lugn. Häradsrätten diskuterade inledningsvis skillnaden mellan nedläggande och avslutande av förundersökning, varvid konstaterades att det senare var en formbunden åtgärd medan ett nedläggande kunde ske formlöst. I samband med att förundersökning avslutades skulle beslut i åtalsfrågan meddelas. Motsvarande krav fanns inte beträffande nedlägganSOU 1972:73

de, även om också denna åtgärd uppenbarligen innebar att åtal inte kom att väckas. Häradsrätten konstaterade därefter att förundersökningen mot G nedlagts den 11 januari 1967 och fortsatte: Bestämmelserna i 1 § 1945 års lag synes enligt ordalagen icke ha avseende å ett sådant fall som det aktuella där förundersökningen upphört genom beslut om dess nedläggande. Att lagrummet utformats på sätt skett torde att döma av vad processlagberedningen uttalat i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44 s. 2 8 6 - 2 8 7 ) ha berott på att lagstiftaren utgått från att en förundersökning om densamma riktats mot viss person som misstänkt för brottet städse skulle upphöra genom förundersökningens avslutande med formligt beslut i åtalsfrågan. Enligt lagtexten i rättegångsbalken synes dock ej möta hinder att även i nämnda fall låta förundersökningen upphöra genom dess nedläggande. Gärde m. fl. har också i kommentaren till den nya rättegångsbalken (s. 294) såsom exempel på när en förundersökning bör nedläggas anfört att den misstänkte befunnits helt oskyldig. Vidare stadgas i 14 § förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 att nedlägges förundersökning eller beslutas att åtal ej skall väckas bör underrättelse därom lämnas bl. a. den, som hörts såsom skäligen misstänkt för brottet. Mot bakgrunden av det anförda finner häradsrätten det uppenbart att bestämmelserna i 1945 års lag också måste — därest övriga förutsättningar föreligger — äga tillämpning i sådana fall då en förundersökning upphör genom beslut om dess nedläggande. Häradsrätten fann slutligen utrett att G i samband med frigivningen erhållit besked om att förundersökningen nedlagts och att han friats från misstankar för de brott för vilka han misstänkts. Härigenom, ansåg häradsrätten, måste han anses ha erhållit sådan vetskap om att åtal ej skulle väckas som förutsattes i 5 § 1945 års lag. Enligt nämnda lagrum hade det ålegat honom att inkomma med det aktuella anspråket på ersättning inom tre månader från den dag han erhöll sådan vetskap. Hans ansökan hade emellertid inkommit först senare och kunde därför inte upptas till prövning. Hovrätten fann ej skäl att göra ändring i häradsrättens beslut. Högsta domstolen, som SOU 1972:73

beviljade G prövningstillstånd, hovrättens beslut.

fastställde

1.16 Högsta domstolens beslut den 24 november 1969 nr 1369 J blev den 14 juli 1967 tvångsintagen på en statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Medan han vistades där, blev han först anhållen och därefter häktad såsom misstänkt för mord eller dråp. Åklagaren beslutade därefter att inte väcka åtal mot honom, varefter han frigavs och återfördes till vårdanstalten. Därifrån försöksutskrevs han en månad senare. Han hade då såsom misstänkt för brott hållits anhållen och häktad under sammanlagt 36 dagar. J begärde ersättning enligt 1945 års lag med visst belopp för förlorade flitpengar och gjorde gällande att han därjämte gått miste om s. k. frigångsarbete, för vilket han skulle ha uppburit viss arbetsinkomst. Slutligen begärde han ersättning för lidande. Häradsrätten fann omständigheterna vara sådana att J inte borde tillerkännas ersättning för förlorade flitpengar. Vilka dessa omständigheter var utvecklades inte närmare. Rätten fann det vidare så ovisst, huruvida J skulle ha haft frigångsarbete om han inte anhållits eller häktats, att ersättningsyrkandet ogillades även i denna del. I fråga om ersättning för lidande uttalade rätten avslutningsvis att den i lagen uppställda förutsättningen "synnerliga skäl" inte kunde anses uppfylld. Ståndpunkten utvecklades inte närmare. Hovrätten fastställde häradsrättens beslut. Högsta domstolen fann inledningsvis att sådana omständigheter inte kunde anses föreligga att hinder enligt 1 § andra stycket 1945 års lag mötte att tillerkänna J ersättning. J tillerkändes därefter fordrad ersättning för förlorade flitpengar och förlorad arbetsförtjänst. Däremot ansåg domstolen synnerliga skäl inte föreligga att tillerkänna J ersättning jämväl för lidande. Ståndpunkten utvecklades inte närmare. - Två ledamöter var av skiljaktig mening. Den ene fann de i målet framkomna omständigheterna vara så205

dana att det vid prövning jämligt 1 § andra stycket andra punkten 1945 års lag inte kunde anses skäligt att ge ersättning. Därutinnan överröstad anslöt han sig i övrigt till majoritetens mening. Den andre fann sig ense med majoriteten utom beträffande storleken av J tillkommande ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Från argumenteringen i lidandefrågan må antecknas följande:

som misstänkt för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. Den 10 september 1965 häktades han vid Stockholms rådhusrätt. Han bestred därvid brott men medgav häktning med hänsyn till att skälig misstanke om brott förelåg på grund av vissa uppgifter, som under förundersökningen lämnats av annan person. Stämningsansökan ingavs den 14 januari 1966 efter flera uppskov, varefter huvudförhandling påbörjades den 21 januari 1966. Den 15 mars samma år frigavs T på / : J:s lidande har varit avsevärt. När han anhölls väckte detta stort uppseende i mass- den grund att rådhusrätten inte längre fann media. Pressen, framför allt dagstidningarna, sannolika skäl föreligga. T blev sedermera beskrev anhållandet och häktningen i utför- frikänd. liga reportage. Pressetiska regler förhindrade T yrkade därefter ersättning enligt 1945 tidningarna att nämna J vid namn, men han års lag i följande hänseenden. Hans hustru beskrevs på ett sådant sätt att det inte rådde någon tvekan om vem han var. J har därefter hade haft vissa utlägg för en resa till häktet, haft och har alltjämt stor svårighet att skaffa gåvopaket och översättning av brev. Desssig en arbetsanställning av den anledningen utom begärdes ersättning för lidande med att man inte "vill ha en misstänkt mördare" i 3 900 kronor, varvid särskilt hänvisades till sin arbetsstyrka. häktningstidens längd, 6 1/2 månader, och Åklagaren: J har själv bidragit till publicidet förhållandet att besöksförbud rått under teten genom att ställa sig till förfogande för tidningsintervjuer. Vad han obestyrkt uppger hela tiden. om svårigheter att skaffa arbete på grund av Yrkandet om ersättning för kostnader misstankar som riktas mot honom kan, fram- ogillades av rådhusrätten såsom inte lagligen för allt med hänsyn till misstankarnas styrka, inte utgöra sådana synnerliga skäl som skulle grundat. Talan fullföljdes inte i denna del. Yrkandet om ersättning för lidande bekunna medföra ersättning för lidande. Med streds av åklagaren på den grund att synnerhänsyn till J:s levnadsomständigheter kan det överhuvud ifrågasättas om anhållnings- liga skäl för ersättning inte förelåg. Det var tiden inneburit något lidande för honom. - därtill inte skäligt att ersättning utgick med Åklagaren utvecklade inte närmare vad han avsåg med J:s levnadsomständigheter. Det hänsyn till att T under förundersökningen förtjänar dock omnämnas att J tidigare uttalat sig på sätt som gav anledning till dömts fyra gånger till frihetsstraff, varjämte antagande att han visste mer om den planeraerinras om att han vid den ifrågavarande de sänkningen av Energi än vad han senare tidpunkten var intagen på alkoholistanstalt. uppgav vid huvudförhandlingen. J genmälde att han ställt sig till förfoganRådhusrätten tillerkände T ersättning för de för tidningsintervjuer därför att han inte velat lämna vissa av åklagarens yttranden till lidande med fordrat belopp. I skälen angavs att T inte uppsåtligen föranlett frihetspressen oemotsagda. berövandet samt att omständigheterna eljest inte var sådana att det inte kunde anses skäligt att ersättning gavs. Enligt rådhusrättens mening förelåg synnerliga skäl att 1.17 Högsta domstolens beslut den tillerkänna T den ifrågavarande ersättningen. 9 januari 1970 nr 6 Vilka dessa "synnerliga skäl" var angavs inte Under en resa i Östersjön år 1950 sänktes närmare. fartyget Energi genom sprängning, varvid ett Åklagaren fullföljde talan. Han uppgav antal besättningsmän omkom. T, som vid därvid att frihetsberövandet föranletts hutillfället tjänstgjorde ombord som chefs- vudsakligen av dels uppgifter lämnade av maskinist, anhölls den 1 september 1965 personer som i första instans hörts som 206

SOU 1972:73

medtilltalade och i hovrätten1 som vittnen, varvid de vidhållit sina för T besvärande uppgifter, dels uppgifter av andra personer rörande vissa uttalanden som T fällt under tiden efter den åtalade gärningen och vilka kunde tolkas som om T på något sätt deltagit i denna. Vidare framhölls att även om rådhusrätten inte mot T :s bestridande funnit styrkt att han begått den åtalade gärningen, så syntes dock vad i målet förekommit vara av sådan natur att det måste te sig som icke skäligt att ersättning utgavs. Vad beträffade besöksförbudet under häktningstiden var detta föranlett av kollusionsfara. Det var i dylika lägen mycket vanligt och helt i enlighet med lagstiftningen och sakens natur. Hovrätten fann med hänsyn till stadgandet i 1 § andra stycket andra punkten 1945 års lag att ersättning inte borde utgå. Skälen härtill utvecklades inte närmare. T besvärade sig mot hovrättens beslut, varvid han starkt kritiserade den knapphändiga motiveringen. Bl. a. ifrågasattes huruvida hovrätten, som i beslutet hänvisat till innehållet i handlingarna "i detta mål och i brottmålet", tagit hänsyn till vad som förekommit även vid handläggningen av brottmålet mot T:s medåtalade i hovrätten. Hovrätten syntes nämligen även i frågan om T:s skuld ha kommit till annan slutsats än rådhusrätten. Högsta domstolen prövade utan närmare motivering lagligt att, med undanröjande av hovrättens beslut, fastställa rådhusrättens beslut. 2 Ersättning för lidande Under åren 1965-1969 har allmän underrätt i fjorton fall utdömt ersättning för lidande. I två av dessa fall har talan fullföljts till högre rätt, se mom. 1.12 och 1.17 ovan. Vidare har högsta domstolen under årens lopp bl. a. utdömt ersättning för lidande vid två tillfällen, som redovisats ovan, se mom. 1.4 och 1.8, samt vägrat ersättning i tre fall med motiveringen att "synnerliga skäl" inte förelåg, se mom. 1.1, 1.2 och 1.16. En genomgång av dessa nitton fall ger följande bild. SOU 1972:73

2.1 Rekvisitet "synnerliga skäl" Ett genomgående drag i flertalet studerade domstolsavgöranden är den knapphet, varmed skälen för eller emot en begärd ersättning för lidande redovisats. Ofta görs endast en allmän hänvisning till omständigheterna i stort, varefter man, för att utröna dessa, får söka sig till parternas argumentering och med ledning av denna leta fram vad som möjligen kan ha varit avgörande för domstolens ståndpunktstagande. Sökandens oskuld är det enda redovisade motivet i ett flertal fall. I tre fall, som avgjorts av Stockholms rådhusrätts 8:e avdelning (Ä 44/65, 2 fall, och Ä 22/66), anförde rådhusrätten endast att den mot sökanden inledda förundersökningen inte lett till häktningsframställning, än mindre till åtal. I ett annat fall (Ä 9/67), där sökanden hade varit anhållen och häktad i 29 dagar för högmålsbrott, varifrån han frikändes, nöjde sig samma domstolsavdelning med konstaterandet att sökanden inte uppsåtligen föranlett frihetsberövandet samt att omständigheterna eljest inte var sådana att det inte kunde anses skäligt att ge ersättning. Varken i detta eller något av de tre andra fallen fastställdes huruvida sökanden var bevisligen oskyldig eller endast släppt i brist på bevis. Detsamma gäller i ett ärende som avgjordes av Vättle, Ale och Kullings häradsrätt (B 557/68), där rätten endast konstaterade att skäl förelåg till antagande att sökanden var oskyldig. Annorlunda var läget i ett vid Stockholms rådhusrätts 8:e avdelning avgjort ärende (Ä 5/69), där sökanden oskyldig anhållits ett dygn för ett bedrägeribrott som begåtts av annan person. Domstolen inskränkte sig därvid till konstaterandet att vad i ärendet förekommit utgjorde grund för bifall. Liknande var läget i det ovan relaterade fallet från högsta domstolen (mom. 1.8 ovan), där en kvinna med långt ifrån fläckfritt förflutet medgavs ersättning för att hon sex dagar berövats friheten genom ett felaktigt ådömt 1 Rådhusrättens dom överklagades dock aldrig i vad den avsåg T:s ansvar.

förvandlingsstraff. den var oskyldig och dels den långa tid Oskuld i förening med ett oförvitligt för- sökanden hållits fängslad i utlandet. - I nu flutet var det väsentliga motivet för Stock- förevarande sammanhang bör slutligen uppholms rådhusrätts 9:e avdelning (Ä 20/65) i märksammas ett ärende vid Stockholms rådett ärende, där en kvinna under — enligt vad husrätts ll:e avdelning (Ä 10/67). Det var hon själv uppgav - uppseendeväckande for- här fråga om en person som efter en sammer hämtades till förhör i sin bostad trots manlagd anhållande- och häktningstid på löfte om särskild kallelse och därefter an- 256 dagar frikändes från ansvar för olaga hölls under fem dagar såsom misstänkt för hot. Åklagaren hävdade att misstanke kvarolaga hot. Liknande synpunkter synes ha stod mot sökanden. Rådhusrätten konstatelegat till grund för bedömningen vid Göte- rade emellertid att det visserligen funnits borgs rådhusrätts 6:e avdelning i ett ärende befogad anledning att företa tvångsåtgärder (Ä 5/65), där en person efter att ha varit mot sökanden men att omständigheterna anhållen och häktad 39 dagar frikändes från dock inte var sådana att det inte kunde anses ansvar för försök till våldtäkt. Ersättnings- skäligt att ersättning gavs. Synnerliga skäl rätten motiverades därvid med vad som upp- befanns därför föreligga. lysts om sökandens levnadsförhållanden och Det påstådda brottets svårighetsgrad har omständigheterna i övrigt. uttryckligen åberopats i två fall. Det ena Frihetsberövandets långvarighet har i någ- fallet gällde en man som misstänktes för ra fall åberopats som tillräcklig grund för att våldtäkt i förening med grovt vållande till medge ersättning. Så var otvivelaktigt fallet i annans död (se mom. 1.12 ovan). Hovrätten högsta domstolens under mom. 1.4 ovan framhöll härvid som enda motiv för rätt till redovisade avgörande, där en person frigavs ersättning att frihetsberövandet föranletts av efter att ha avtjänat nära femton års straff- misstanke om grovt brott av nesligt slag. Det arbete för mord. I detta fall synes behovet av andra fallet gällde en person som anhållits ersättningsrätt ha framstått så starkt att man för rån och efter sex dagar släpptes på grund t. o. m. bortsåg från att den frikännande av bristande bevisning. Brottets svårighetsdomen innehöll vissa uttalanden som kunde grad framhölls här som ett skäl bland flera tolkas som misstanke om vederbörandes (se Gudhems och Kåkinds tingslags häradsskuld. I ett annat ovan redovisat fall, se rätt Ä 8/67). högsta domstolens avgörande i mom. 1.17, Massmedias hållning har åberopats i några angav sökanden som enda grund för begärd fall utan framgång. Klarast framgår detta av lidandeersättning att särskilt avseende borde det i mom. 1.12 omnämnda hovrättsbeslufästas vid den långa tid frihetsberövandet tet, ställt i relation till rådhusrättens urvarat (195 dagar) samt till att besöksförbud sprungliga beslut i ärendet. Rådhusrätten därunder varit gällande. Rådhusrättens be- hade sålunda bl. a. hänfört sig till olika slut, som fastställdes av högsta domstolen, uppgifter i pressen och gått in på en diskusinnehöll i denna del endast att synnerliga sion om den betydelse som möjligen kunde skäl förelåg. Vidare bör uppmärksammas ett tillmätas källan till uppgifterna. Hovrättens avgörande av Vättle, Ale och Kullings hä- beslut får ses som ett klart avståndstagande radsrätt (B 524/68) där en person såsom från dessa överväganden. Se även Gudhems misstänkt för våldtäkt häktades i sin från- och Kåkinds tingslags häradsrätts ärende varo och därefter berövades friheten utom- Ä 8/67, där uppgifter i press och radio åberolands under nära två månader innan utläm- pades av sökanden utan att upptas som skäl ning kunde ske. Förundersökningen lades för ersättning av häradsrätten. Liknande försenare ned sedan målsägandens uppgifter hållanden förelåg i Stockholms rådhusrätts, dragits i tvivelsmål. Häradsrätten grundade 8:e avdelningen, ärenden Ä 44/65 och Ä 9/67 sitt ersättningsbeslut i nu förevarande del på samt i Vättle, Ale och Kullings häradsrätts dels att skäl förelåg till antagande att sökan- ärende Ä 557/68. Se även högsta dom208

SOU 1972:73

Zll

ZL-ZL61 HOS

I'Z'S

9TS

SPUES

spuBiiEquE p s u i p u s q -ures i SuiuAOjdjaAQ

|EUOS -I3ds3uiU3lBA3a

•BUSpUBllUIO

JSSpUIUIBlSSq BplI5(S -IBS 'UI3 SUTUAQjd -J3AO - j a i p s i j o d

UBUISTIOJ

-BiJspuBquio

13JBASJ0J JOJ ppA>S HI! I3S|3UJUIBlS3q ES -SIAP3UI1 § 0 1

3pUB3 Id § 0 3

3pUB3

9TS

"s!I°d _ UBUUQd(

UBlUSIjOd

-BiJspuBqiuo

Id § 6 1

JBAJOJ

U3UOI1B1U3S -3ld3JS3>lUin JOJ -J1SU1 § £P

pnqjojsssy

8 ^ "dB3i sz

-sSuiU^OSJSpUQ

pnqjojsssy

3*1 dc5t S3

U UI UEUISlJOd

spuEduo

a* L-n

apuEiifquv

ay s=w

iBjns

rrs

A

-ål

QH - ^ ° H 3JE8BJ5{B

CIH-tf A O H-ttL

'aiBpai

apuBHIMUB p s u i puBq £'Z'S

-UIBS I 3UTUAOjdj3AQ

£'Z'S

-ures } SuiuAOidjaAQ

8inuj>iBii p a u i p u s q

SIBSBIHE

'3JEP

-3|SSuiU5JOSJ3pun

qspis -uiopsSuu

uajois

ZZ'S

-UIOps8uiI>{ESJOJ

O:Q

•XS"fiJ § 91

o:a

I d d § SZ

o:Q

-uiopsisqjB § ez

q j j I S3SAB uios l o j s i u o p ISJOJS

-SSUIUJIBAJOJ

rrs U3IOJSUIOpS13q.lv

jspsui -sguiujjoAjiBd uios

SUIUI^BH

QH - ^ A O H

tfl

-

U3]01S -uiopsSuu^Bsioj

O:Q

q j j I S3SAB uios j o i s u i o p -SSUIUIIBAJOJ

o:a

^33^ -

tfUIE)!

8H \V9l qsjois -uiopsSuu^BS -Joj is e § 6

I d d § 9T qsjoisuiop

rrs

-

usjoisuiopsiaqjv

o:a

- s i a q i B § eZ

|3p3UI -SUOI1513IJOJJ

ri's

<3H -

*[AOH

tfl

31JJBM JOJ 3JBpUBlS3JQJ

t'Z'S Z'Z'9

UIOS S u i u i U B H

ayfrs

UB31 -OSUBSUOISSTUI

• y u i EUUfquB q o o spBDiBq AB ' i p u B q s q u i o

-jsd

USSBJSAV

1§§0I ipo6

]3P3UIS8UEA1

ri's

UIOS 8UIU131BH

Q H - HAOH

•w 'w

3H *H| W

åuwjypff

13pUB>{ -UBisq i dE>[ g \\n SUIUSIAUEH

\\n SB3BIJIJ3AO

AB i n j s s g

pjBSiy

UIOISBT

HZ

£L-ZL6\ HOS pUUIBUS§UIlD{BAJSAO 9JE5fB(J9AQ PUUIBUSSUIUAU5|S}Q U9pUUIBU3S[9SUBJSUIOpBufl

NAQ

^no N>Rn Njn

nBJSSUJX

XI

U9S{9jXjSp3IDOS

?S 3 °s

U9UBJSSUU9§9>J ligpUUIBU B^jSUJBI^ASJ

tf^tf N^Xsj

9JB5JBT

Wl

9S|9jXjSSUBq

jsq

JJBJSUBq

>H

u9spjX}ss5jnjqjuBq

ISJqjuBq

SBJ

1 U9Sl9jXjSSpjBAJBUIUIIJ^J

JSA^I

U9pUUIBUSpJBAp3UIUIIJ)I

NAX

9JBUIOpSJn>{UO>J

a>iuo^[

}:fBjM | S u n ^

mi

JJBJJBUIUIB^

yilIB>I

U9pUUIBUS§UU9UJ9JUI

NJ«I

uoipjrujsui

•JJSUI

pUUIBUSpj^AOSIBH

NAH

JJBJAOH

HAOH

ugjojsujop B J S S Q H

QH

:(j9JjSl2dJS2UlU -uoyuoj VUUVWJJV jdp i sdSuv utos pDA J3AQin) JDSWUJJO^JO/ apuv/jg/ spup<wv uaåuwyjdjjof J

; ; E J ^SUOAS T JBSUIU^UBJ^SUTSJSIITJJ JSAO

Suiu^osyoj

z *s*na

£L-ZL6l HOS pAE a:6 JJW-IAOIJ E3AS

t? - j 3S 'U3]0}SUIOp EJSåOH

jojsuioa

9961 0S61

099 6

000 3 000 OS

8 s p J3d

JIEIOJ,

J

3uTU}jBSJ3

Y

e 69t> S

IB3EQ

jywi f jDyuddui jBjdijåipupjswo vftdpdds uvp jpj

UEAO g [ 3S 'U3]0)SUIOp EJSSOH jjEJspEJEq SSBISSU;} spuiJ{E>| qoo siusqpnf) n?J!>pcjei{ s 8 u i n n ^ q o o 3 j v 'm\?.A jjEJspEjBq o q j s u u n s pAE 3:9 jjBJsnqpfj s S j o q s j o o pAE 3:6 JJBJsnqpBj suqoq>po}S pAE 3:8 1}?JST1MP?J suqoq>po}S

IOJSUIOQ

Z.S61 Z.961 8961 8961 £961 9961 Z.961

0££

o?2 00 s 000 1 00s 0SL 000 1 000 1

SEP J 3 j

»IBJOl

Ofr £8 0* 591

or 002

SUIUIJESI^

*Y

9 9 fr2 £ 6£ S £

IB3BQ

sjwgpjn Id Sumjjvsjd pvyud uvp jp/]Diuuoj\[ jjBJspBjBq sguiijn^ qoo 3jv '31H?A pAB s: xi »EJsnqpEj suqoq^oojs pAB 3:8 JJ?JsnqpBj suqoq>po}s pAB s:8 ll?- Isni lP? J suqoq>joo}S

8961 Z.961 6961 Z.961

91 S£ 003 001

00S1 000 6 002 000 £

M 9S2 1 62

Z.961 Z.961 Z.961

01 061 0S2

006 £ 000 2 000 2

561 11 8

(UBAO Z . 1 1 3 S ' 0 Z , 6 1

u s j o j s u i o p Bjsgoq) pAE 3:8 WBJsnqpf J s u q o q j p o j s pAB 3:8 ^JBJsnqpEj s u q o q ^ o o j s pAE 3:8 JJSJsnqpfi s u q o q ^ o o j s

Jiejoi

§Bp J3<J JOJSIUOQ

J

Suiun?sjg

Y

sjiuopm Swujipsud pvyutjpp

•apuefjoj lSqua SBJ -gddruS Biiun:>{ 9pjoi IBU91BUI lSijSuBSnix •gpuBuiopgquaSq -iniBU Sis iBjpuBpun SuiuiiBSjg gjBSipgiiÅ Buiopjn IIB Bppaiaq IIJBA JJBJ Bssap i BU

-jBjojsuiop epiAtunH •siuiopjn d d o p q IB5UA" 11B BpUIBJSaq lUnjllBUI BS 1UBA JJBJ BJ9jj I BU9pUB}{JA" JIB AB UlOjnSSSp SB)(SUIUI JBIJ -9JBUI j§iråuB§uij AB P P J B A

sjBjgoijqnd

9jui

Bssap 1 ugSBjsjn JJB UIOS J9UIUIO>19JOJ;

ugp

-U9JB JBJBJ JJ9 JSBpU9 JJB JBABS JBjpiq HU-^H •SpCBjd pBJ9jqBJ9 UO§BU BSBpn JJB JJBAS JB JB§UIUJJBSJ9 BpiUOpjn AB U95{9pOJS gpUBJO"^ ddojgqsSuiujjBSjg Bpuiopjfi £ X

JESBQ

]jv/]vuuo\r

•jgjrqjjoi W!W!?u UBJJI J§UBI

jia gpBq gpuBjoqj9p9A %y& p u SJSBJ Bq gpuggs -AB UB)f JTBJSUBJSqoqO^JB Bd U9§U1U§BJUI piA UIOJIUOj -9JBUIJBU 9JUI S9pB^09Ajn 9pUB§B; -sp[undpiiBjs Bjjap uio^Bq 8BJ UIOS AI^OUI B5(|iA 'BSSH 9 J PJ

9 W

J

?M S§BSUB §UIUIJBSJ9

-SgpUBpi] JOJ XB^S B S I | J 9 U U Å S ' d B j p -jp3 ' p j o u i

JOJ JBSBP 9£ ;SB|UBUIUIBS jgpun sgpB^Bq qoo

S||OqUB 'j|BJSUBJSI|OqO>|p3 Bd U9SB1UI JBA UBq UBpgui 'uios uosjgd ug gpuBJOJ gpugjB U9 1 ugpjsuiop Bjs3oq AB jnjsaq jBiajspj 91" t •UIOUI I UBAO 'JBUUB ^ 9 JB JB15JBJB5J pBJJB^q siA{9p Ay — "UBJI9UI9 iiuiuio5{ ugSuiuj^Bq 9iui uio uinipBis 9JB§ipii ;j9 ?d sudu8y[ii

w 60S

£L-ZL6\ HOS

Bq a p j o i lapuEj j n g u i u s u i n i a p j s u a j a p i

logBu 'guiupjBAddn

auoisuiiuiE ; J B n n uXsuBq paui JJIJJSJBS 'apuEj

aiui UBq I I B Bfappaui

•Vmm

*map saiiBuiiui m o s asjapAiaq ua>qiA

J O J gis BUUIJUI

apun>j

I J B J O J I^BIUO5{ BJ

11B puBisqii BJ uaqBiini B>iqo ajj p u ai>|psjpj

juiBs>[aA} jfoop JB I O Q -uagBjsguiuuBjjn lgqua

UB

H ' J ? OS 101(\

apBjauia;ui UIOSBS l a q u j ins apBApjaq IIJBA

UBq p i ; u a p Japuf) 'JBAsaqgBui suBq apBjJBA

s u s q apqAj uaqBquB IIBS

Bq aqn^s Jfoopire lsafja BUJauosjad BpBq a p

-JOJ uajsajJB i uaisoij Bgq?p u a Q - i s o ^ SSIA

IIB AB lBguijaq Bjjap JBA uagqfppM -Bggqajpj

siBjauipjo UBq a p s q uoiiBJadoj{Bg aJBgipii u a

sasire apun>[ ajui guiuiiBsia agpaui I I B JB>JS

jaijg

BgqjauuÄs BJ§BU H E SUUBAIJOUI ajBuuBu uBjn

liAqq 3pBq U B H ispuBqpj uapuB)fps qpquiBJj

Biiap SIOJI apBiajBjsuo>i uajojsuiop

guiuijBSja u i o uB>(psuB J -pau sapBj pij uog?u

•uapuBAOJaqsjaqiJj

B§I^IJO

JJBJ^

BJSSQH

BSJ{|B

g?j

-3JOJ J?H "JBSuiUJBg BUIS JOJ B§UBASUB SEJpg apun^

ajui jasiBspumg BgqsjjBJ^pj

ap I I B sapqBisiSBj

l a p UBUUT -

I I -dsaj PBUBUI zj\

i -

lgqua

japEUBiu

paui JBA BpBg -japun

juupaq

-uinuoiujai

SI>{BUJ

apuBiu

laquiBs^jaAasiaiiBi

ia§ijjj j a p u n uios

ajBgjoq

-paui B5(SÄI apuBJpj uapuajB i gBjsin -aiBjaj i'i

ajBgqjaiiÄ j a i j a u a g u i u ^ p s j a p u r u p j

jaijajBA

'UBpas sgojSAB uaguiuiiBisuiBjjsguiui^BH 'UBJ JOJ I>{UBISSIUI UIOSBS JBgBp xas sqpquB u a p

- U B ^ P S :i}VAspvjvi{ spmyp)f

IJJO

swdijpnf)

•apuBpq

p j j pjBAasAB u a i a q

- u j apBAOJaq iaquiBS>uaA Buuap AE guiupajuB -UJ?JJ UBJJ aSijaAS IOUI

uaguBgpsu i5(si>[Xsd q o o l>[sisAj s p s q

JOJ guiuiiBSja J O J IBJ{S BgqjauuXs

jaggqajpj

'pBjsoq ms i siqjBquB l a j p q j p j

BJSIS j a i j a

japBUBUi BUB guu5{uio 'uapuBqBqjpj BUIS IBU -pjO pBJagBin JBA U35{BS HB UOJ1 apBgiuBJsq

apBj

U3p I UBq UBp3S 'U3pUB>JOS IIB AB 3pUBl>{B3q

q o o p i -uiouj i UBAO Bp?q suajois

p3UI 1UIBS punjg5(Bq BpJOJUB lOp^J 'S1IAIJ5JSAB

-uiop Bisgoq ajBpiA JB assajim

ISSIA A V

•jojJBp jaggqajpj

J31J3JBP JBq J3IB]AJ "BU^BJEd IIB JBA 31UI IsgBjsiAsq qii uÄsuBq p s u i uiop apuBUBj JBua

guiu;iBSJa agpaiu IIB JE^S BgqiauuAs ' u i o u o q

13IB1B p a u BggBI UB UaJBgBI^BSUBJ IBpOUIUB

lBqBA u a i a q u j i laguEJiui uios apuBpq l a p

a u u a p JBq 'uaJBgBi^Bs^ju s i p i s j a p u n uBgBJj

Ilii JigBjpiq ajBgqjaijA" Bq aisBiu i i i u u i o ^ a j p j

-siBiB UBpas 'JOJ PJ ? d sajiBSjpj

uapuB^ps

BpurqBs pBA -apuEnBquB suBq

JOJ JBA 'Bggqajpj

JOJ

BUIUIBS^JBUI

aiui uajjuBissiiu

JB^S

-ddn IIBS jiuBsuid iipfSJEs u j o u o q J O J i i a Bd

B>[IIOUUBS suuBjaq P I B U I i guqpuBqjpjsguiu

11B JIUJUJO>I JBguipiBIS BJBU SUBq 1|B lB5{BSJO

-;>fBq piA rjayaJBq gis iBpn uaiiBJspBJBq

Bq aisBui gBpsjB-os s j a p o j q suBq AB lapuBJij

•unjjsnq q o o u i o u o q apBq J O J jjooqo ua uios

i apiregBqap BUAqqain suapuB^ps I I B j a u i

uio!>i lapuBqBquv "unjisnq JOJ ua^BS IBIBIUIO

-

-UIO>J UTiJBq ud]fi -uiouoq s o q jBAsaq BSOAJBU

ladB^suai^B ajpj apBq U B H "dB^suai^B UBgui

qii Aoqddn i u i g 'juyguB aJBgipii uaiiBJspBJBq

'pBJagBin JBA ua>{BS U B O J I I 'UBq apBq u a p n

pBA lgqua 'jBq q o o apuBpq l^siJjAsd jgqpAi

-UBqaui J a p u n ' S II9MUB ^ 9 6 1 j a q u i a o a p 1 UBq

-aqo ajjoi l i a ujouoq B^UJBSB J I B jBugs IIJBA

UBJJOJ laiui sapjpqAB jaijajBj-i

-jaguBg aj}

uagqjBquaddn

s q o d AB UBq s a p j p q j p j jaijajBp

BUJapBUBui

JBq JBgBp lEiJajj l i a

japun

m m apgB JaiaqgqDUBisujo BUAigus j a p u n uios

aji aiSBUJJBu ap J a p u n ' 9 9 6 1 Joquiaoap

apuBApjaqsiaqijj i a Q -sppBA fa jpjJBp JBq

u a p s^oigaq uaguniJBg BppBisBd u a Q

l a j i o j q J O J jBiy -Bggqajpj s i i u u n j a q fa BJaui

q p j uapuB5{ps iipquiBJj guiuuBsia u i o UB^JOS

-japas JBq l a i i o j q HJI gipjÄ^s JBA UBq I I B J O J

-UB 1 -guiusuaq apuBisuq AB p u n j g Bd pau

\£

apuBf

IB3JS BgqjfDBJI^X 'UBJ UIOS llOJq lAOjg BS 118

ajBuas sapBj uaguiu>jpsjapunjp j -apuBjpjpiBA

J

PJ siqiBquB JBq u a p u B ^ p s :jaijajBq gis ;Bjin

'IIB 'l5{Bip]BA JOJ 15(UB1SSIUI UIOSBS JBgBp 3J1

uaiiBJspBJBH - "spuBpii IJBAS u i o u o q IB>I -BSJO apBq UBJ JOJ PJUBISSIUI UIOS JBguil5{BIS

sqpquB

uapuB5{ps

'upjspvwij

oquduuns

'spuBfjpj JBA BuapuBqBqjpj -(/,9/8 y)

BUIS j p j u i q o o oipBJ q o o ssajd i BjanoABqos

UBJSpBJBq spuiijB)} q o o s u i a q p n ^ p u lapuaJB

lApqaq Bq gipjA^so n y

UBJ J O J I^UBISSIUI

Bpjpjaq siApp UBAO lap 1 IUIBS 89/691 9 9p

UIOS siqiBquB UBq I I B Bd Bpaj oipBJ q o o ssajd uiouag uioguiuBuis BS ^ O I J qoo Bgqojo

-uajB siiBJspBJBq oqjauuns 1 gBpjpj iiBisguiu -liBSja JOJ dijow dpviåmduvs BJaui BjgBjsi

jpjJBp Aaiq JBguii>|Bis -sapBjgBAjpj UBq uios

•UBAO 9 i ' 1 "UIOUI 1 apuBjpgAB suapis

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

26 kap. BrB

Fängelse

TR

HovR - HD

26:6 BrB

Vägrad villkorlig frigivning

ÖvN

KvN

26:15 BrB

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

ÖvN

KvN

34:4 samt 26:15 och 18 BrB

D:o

TR

HovR - HD

26:19 BrB

Förverkande av villkorligt medgiven frihet

ÖvN

KvN

34:4 BrB

D:o

TR

HovR -- H D

26:22 BrB

Omhändertagande

ÖvN

KvN

5.2.8 L om verkställighet av bötesstraff

Fängelse som förvandlingsstraff Fängelse såsom vite

TR

HovR

5.2.8 TR

HovR -- H D

27:6 p. 4 BrB 34:1 och 5 BrB

Undanröjande av villkorlig dom

TR

HovR -- H D

28 kap. BrB

Skyddstillsyn

28:3 BrB

Behandling i anstalt

TR

HovR -- H D

26:15 och 28:6 BrB

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

TR

HovR -- H D

26:15 och 28:7 BrB D:o

ÖvN

HovR

26:15 och 28:9 BrB D:o 34:6 BrB

TR

HovR - H D

15:11 och 12 GB

28:3 och 28:9 BrB 34:6 BrB

Behandling i anstalt

TR

HovR -- H D

28:9 BrB 34:1 och 6 BrB

Undanröjande av skyddstillsyn

TR

HovR - H D

28:11 BrB

Omhändertagande

TR

HovR - H D

28:11 BrB

D:o

ÖvN

HovR

29 kap. BrB

Ungdo m sfängelse

TR

HovR - H D

29:5 BrB

Vägrad övergång till vård utom anstalt D:o

UfN

29:5 BrB 26:15 och 29:7 BrB

SOU 1972:73 15

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

ÖvN UfN

-

5.2.11 5.2.11

Lagrum

Åtgärd

26:15 och 29:7 eller 8 BrB

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

Föreskrifter rörande .ÖvN levnadsförhållanden

UfN

29:9 BrB

Återintagning i anstalt

UfN

-

34:8 BrB

D:o

TR

HovR - HD

29:11 BrB

Omhändertagande

UfN

-

29:11 BrB

D:o

ÖvN

UfN

30 kap. BrB

Internering

TR

HovR - H D

30:6 BrB

Vägrad övergång till vård utom anstalt

IntN

—

30:6 BrB

D:o

ÖvN

-

26:15 och 30:10 BrB

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

IntN

—

26:15 och 30:10 eller 11 BrB

D:o

ÖvN

IntN

30:12 BrB

Återintagning i anstalt

IntN

-

34:9 BrB

D:o

TR

HovR - HD

30:14 BrB

Omhändertagande

IntN

-

30:14 BrB

D:o

ÖvN

IntN

31 kap. BrB

Överlämnande till särskild vård

TR

HovR - HD

5.2.13 Arrest

Viss befattningshavare vid krigsmakten

TR - HovR - HD

32:6 BrB

Arrest

TR

HovR - H D

14 § DSL

Tillrättavisning

Viss befattningshavare vid krigsmakten

Viss högre befattningshavare

6:29 MRL

Gripande

D:o

Överprövning i samband med anhållande

6:30 MRL

Förvarsarrest

D:o

Överprövning i vissa fall av högre chef eller åklagare; behandlas eljest som anhållen

6:36 MRL

Förvar

D:o

Vägrat anstånd med verkställighet av fängelse

KvSt

5.2.12 5.2.12

Militära åtgärder 32:6 BrB och 2:8 MRL

5.2.14 L om behandling i fångvårdsanstalt 12 § 1 och 3 st.

214 KamR - RegR

5.2.15 SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

12 § 2 och 3 st.

Vägrat uppskov med verkställighet av fängelse

Lst

KvN

12 § 3 st.

Återkallelse av beviljat uppskov med verkställighet av fängelse

KvSt

KamR

36 §

Vägrad kort permission

KvSt

KamR - RegR

50 §

Vägrad permission (fängelsedömd m. fl.)

ÖvN

KvN

55 §

D:o (ungdomsfängelsedömd)

UfN

-

60 §

D:o (interneringsdömd)

IntN

-

69 §

Förlängning av verkställighetstid (fängelse)

KvN

Verkställighet av frihetsstraff, ådömt i Danmark, Finland, Island, Norge

KvSt

KamR - RegR

5.2.16 Föreskrifter 12 § samt 26:15 och 28:7 BrB rörande levnadsförhållanden

ÖvN

HovR

12 § och 28:11 BrB Omhändertagande

ÖvN

HovR

12 § och 28:11 BrB D:o

TR

HovR - H D

5.2.16 Undanröjande av villkorlig påföljd

TR

HovR - H D

19 § och 26:19 BrB Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

ÖvN

KvN

5.2.16 TR

HovR - H D

5.2.16 ÖvN

KvN

5.2.16 TR

HovR - H D

5.2.16 ÖvN

KvN

5.2.15 Nordiska verkställighets L 5§

12 § och 28:9 BrB 14 §

19 § samt 34:4, 26:15 och 18 BrB

D:o

19 § och 26:19 BrB Förverkande av villkorligt medgiven frihet 19 eller 21 § och 34:4 BrB

D:o

19 5 och 26:22 BrB Omhändertagande

SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

11 §

Verkställighet av utländskt frihetsstraff

TR

HovR - HD

17 §

Anhållande

Riksåklagaren

Överprövning i samband med häktning

17 §

Häktning

TR

HovR - HD

17 §

Rese förbud

TR

HovR - HD

5.2.17 L om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

L om utlämning för brott 1§

Utlämning

KM

16 § och 24:7 RB

Gripande

Polisman m. fl.

Överprövning i samband med anhållande

16 § och 24:5 RB

Anhållande

Undersökningsledare, åklagare

Överprövning i samband med häktning

16 § och 24 kap. RB

Häktning

TR HD

16 § och 25 kap. RB

Reseförbud

TR-HD

16 § och

Reseförbud

TR

HD

20 § 3 st

Förvar

KM

20 § 3 st

Ställande under uppsikt

KM

5.3.1 Anhållande

Polismyndighet Åklagare

Överprövning av TR och i vissa fall av KM

5.3.1 D.o

D:o

-

5.3.2 Undersökningsledare, åklagare

25 kap. RB

23 § 23 §

Reseförbud

5.3.1 Nordiska utlämningsL betr. brott 1§

Utlämning

Åklagare

1§ 12 § och 24:7 RB

D:o

KM

Gripande

Polisman m. fl.

Överprövning i samband med anhållande

12 § och 24:5 RB

Anhållande

Åklagare

Överprövning i samband med häktning

12 § och 24 kap. RB

Häktning

TR

HD

12 § och 25 kap. RB

Reseförbud

Åklagare

TR - H D

12 § och 25 kap. RB

Reseförbud

TR

HD

16 §

Förvar

Åklagare

Förvar

KM

-

16 §

5.3.2 SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

16 §

Ställande under uppsikt

Åklagare

-

16 §

D:o

KM

-

17 §

Anhållande

Polismyndighet Åklagare

TR

17 §

Reseförbud

D:o

TR

1§

Utlämning

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

1§ 8 eller 9 §

Utlämning

Lst

KamR - RegR

5.3.3 Rese förbud

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

8 eller 9 §

Omhändertagande

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

5.3.3 Lst

KamR - RegR

5.3.3 Lst

KamR - RegR

5.3.3 Nordiska utlämningsL betr. vård

8§ 8§

Rese förbud Omhändertagande Verkställighet av vårdnadsbeslut

21:3 FB

Omhändertagande

LR

KamR - RegR

21:9 FB

Omhändertagande

LR

KamR - RegR

21:9 FB

Omhändertagande

Polismyndighet

Obligatorisk underställning för LR

9§

Begränsning av uppehållstillstånd

Invandrarverket

—

9§

D:o

Polismyndighet

-

35 §

Förvar

Polismyndighet Lst Invandrarverket KM LR Polismyndighet Lst Invandrarverket KM LR

Utlänningslagen

35 §

Ställande under uppsikt

5.5 KamR - RegR

-

5.5 KamR - RegR

Tvångsmedel mot gäldenärer m. fl. 88 § KonkL

Inskränkning i rörelsefriheten

Rättens ombudsman

KonkD - HovR - HD

94 § KonkL

Häktning

KonkD

HovR - HD

8 § L om utmätningsed

Häktning

KonkD

HovR - HD

187 §UL

Rese förbud

Överexekutor

HovR - HD

187 §UL

Häktning

Överexekutor

HovR - HD

15:2 RB

Reseförbud

TR

HovR - HD

5.6.3 Häktning

TR

HovR - HD

15:2 RB

SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas av

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

26 § (jfr 27 §) 43 § 2 st.

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

BvN1

LR - KamR - RegR

29 §

Omhändertagande för samhällsvård

BvN1 LR

KamR - RegR

Omhändertagande för utredning

BvN1 LR

KamR - RegR

Barnavårdslagen

30 §

5.7.1 5.7.1

33 § 1 st.

Förvar

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

33 § 3 st.

Förvar

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

37 §

Förvar

Polismyndighet

Lst - KamR - RegR

41 § 1 st.

Begränsning av rörelsefrihet

BvN1

Lst - RegR (kommunalbesvär)

4 2 - 4 3 §§

Vägran att förklara vård avslutad a) slutligt b) villkorligt

BvN

LR - KamR - RegR

43 §

Återupptagande av samhällsvård

BvN1

LR - KamR - RegR

64 §

Inskrivning vid ungdomsvårdsskola

SocSt

KamR - RegR

65 § Jfr 47 § ungdomsvårdsskolestadgan

Begränsning av rörelsefrihet vid ungdomsvårdsskola

Skolstyrelse

SocSt - KamR - RegF: 5.7.1

65 §

Vägrad utskrivning från ungdomsvårdsskola

Skolstyrelse

LR - KamR - RegR

18 §

Tvångsintagning å vårdanstalt

LR

KamR - RegR

21 § 1 mom. 1 st.

Omhändertagande

Polismyndighet

Lst

21 § 1 mom. 2 st.

Omhändertagande

Polismyndighet

Lst

25 §

Omhändertagande

LR

KamR - RegR

35 § 1 mom.

Vägran att bevilja villkorligt anstånd med tvångsintagning

NN LR

-

35 § 2 mom.

Förverkande av villkorligt anstånd

NN LR

LR - KamR - RegR KamR - RegR

36 § 2 st.

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

NN LR

LR

42 § 43 §

Nykterhetsvårdslagen

5.7.2 Enligt 11 § kan ordföranden meddela vissa beslut i avbidan på BvN:s prövning. SOU 1972:73

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

37 §

Provisorisk vård

LR

KamR - RegR

44 §

Vägrad utskrivning

SocSt Anstaltsstyrelse

45 §

Förlängning av vårdtid

Anstaltsstyrelse, underställes SocSt

5.7.2 KamR - RegR SocSt - KamR - RegR 5.7.2 KamR - RegR

49 § 1 mom.

Vägrad försökspermission

Anstaltsstyrelse (föreståndare)

SocSt - KamR -- RegR 5.7.2

49 § 2 mom.

Vägrad tillfällig permission

Anstaltsföreståndare

—

51 §

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

Anstaltsstyrelse (föreståndare)

SocSt - KamR -- RegR 5.7.2

52 §

Återhämtning av försökspermitterad

Anstaltsstyrelse (föreståndare)

SocSt - KamR -- RegR 5.7.2

54 §

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

SocSt Anstaltsstyrelse (föreståndare)

5.7.2 KamR - RegR SocSt - KamR - RegR

55 §

Återintagning

LR

KamR - RegR

1§

Intagning i arbetsanstalt

TR

HovR - HD

6§

Anhållande

Undersökningsledare, åklagare

Överprövning i samband med häktning

6§

Gripande

D:o

Överprövning i samband med anhållande

6§

Häktning

TR

HovR - HD

5.7.3 5.7.3

5.7.2 A socL

10 §

höreskrifter rörande levnadsförhållanden

TR ÖvN

HovR - HD HovR

12 § 1 st.

Villkorligt anstånd med verkställighet förverkas

TR

HovR - HD

12 § 2 st.

Omhändertagande

TR ÖvN

HovR HovR

14 och 19 §§

Utskrivning vägras

ÖvN

KvN

15 eller 17 § 1 st.

Villkorlig utskrivning vägras

ÖvN

KvN

16 § 3 st.

Föreskrifter rörande ÖvN levnadsförhållanden

KvN

17 § 1 st.

Återintagning

ÖvN

KvN

17 § 2 st.

Omhändertagande

ÖvN

KvN

5.7.3 Omhändertagande

Polismyndighet

Lst - KM

5.8.1 LSPV 7§

SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

8§

Intagning

ÖLäk

UtskN - PsykN

9§

Fortsatt intagning

ÖLäk

UtskN - PsykN

14 §

Vägrat tillstånd UtskN att vistas på egen ÖLäk hand utom sjukhusområdet

5.8.1 UtskN

14 §

Föreskrifter

ÖLäk, UtskN

14 §

Återkallelse av tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

ÖLäk

UtskN

16 §

Vägrad utskrivning

ÖLäk UtskN

UtskN - PsykN PsykN

19 §

Vägrad försöksutskrivning

ÖLäk UtskN

UtskN - PsykN PsykN

19 §

Föreskrifter i samband med försöksutskrivning

ÖLäk UtskN

UtskN - PsykN PsykN

20 §

Återin tagning

ÖLäk

UtskN

28 §

Åläggande att bo i annat hem

PsykN PsykN PsykN

30 §

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden

Särskolchef Beslutsnämnd 1 Särskolrektor Särskolrektor Beslutsnämnd

PsykN PsykN

35 §

Tvångsintagning på vårdhem

Beslutsnämnd 1 Vårdchef

PsykN PsykN

35 §

Tvångsintagning på specialsjukhus

Beslutsnämnd 1 ÖLäk

PsykN PsykN

5.8.1 Omsorgslagen

37 §

D:o

SocSt

39 §

Vägrad försöksutskrivning från vårdhem

Beslutsnämnd Vårdchef Vårdhemsförest.

PsykN PsykN PsykN

39 §

Föreskrifter i samband med försöksutskrivning från vårdhem

Beslutsnämnd Vårdchef Vårdhemsförest.

PsykN PsykN PsykN

39 §

Vägrad försöksutskrivning från specialsjukhus

Beslutsnämnd ÖLäk

PsykN PsykN

5.8.2 Enligt 23 § äger beslutsnämndens ordförande meddela vissa beslut i avbidan på nämndens prövning.

220 LLKi

SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

39 §

Föreskrifter i samband med försöksutskrivning från specialsjukhus

Beslutsnämnd ÖLäk

PsykN PsykN

39 §

Återintagning på vårdhem

Vårdchef Vårdhemsförest.

PsykN PsykN

39 §

Återintagning på specialsjukhus

ÖLäk

PsykN

40 §

Vägrad utskrivning från vårdhem

Beslutsnämnd Vårdchef Värdhemsförest.

PsykN PsykN PsykN

40 §

Vägrad utskrivning från specialsjukhus

Beslutsnämnd ÖLäk

PsykN PsykN

43 §

Vägrad permission från specialsjukhus i vissa fall

Beslutsnämnd

PsykN

- (motiv + fullföljdsrätt enl. 44 §)

Vägrad permission i övriga fall

ÖLäk Vårdhemsförest.

PsykN PsykN

43 §

Föreskrifter rörande levnadsförhållanden i samband med permission från specialsjukhus i vissa fall

Beslutsnämnd

- (motiv + fullföljdsrätt enl. 44 §)

Föreskrifter i samband med permission i övriga fall Återkallelse av permission från specialsjukhus

ÖLäk Vårdhemsförest.

_ -

5.8.2 ÖLäk

PsykN

5.8.2 Tvångsintagning

TR

HovR - HD

7§

Tvångsintagning

Läk, HvN

Lst - K;j m R - RegR

7§

Isolering m. m.

Läk, HvN

Lst - K amR - RegR

11 §

Isolering

KM Lst

KM

Heller 15 §

Tvångsintagning

Lst 1 HvN

21 §

Vägrad utskrivning

ÖLäk

43 §

/. om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 9§ Smittskyddslagen

5.8.4 KamR -- RegR Lst - KamR - RegR Lst - K amR - RegR

5.8.4 5.8.4

Beslut kan i vissa fall meddelas även av länsläkare men skall då omedelbart underställas länsstyrelsen.

SOU 1972:73

Lagrum

Åtgärd

Beslut av

Överklagas till

Hänvisning till 5 kap. i betänkandet

3 § 2 mom.

Isolering

Veterinär

LantbrSt/Lst KamR - RegR

4 § 1 mom.

Isolering

Lst

KamR - RegR

5.8.5 Läkarundersökning

SocSt

KamR - RegR

5.8.6 Läkarundersökning

SocSt

KamR - RegR

5.8.7 Läkarundersökning

LantbrSt

KamR - RegR

5.8.8 Isolering

Lst

KM

5.8.9 Tvångsvis inställande i tjänst

Befälhavare

-

5.9.1 Epizoot Hagen

/. om behörighet att utöva läkaryrket 5§ /. om behörighet att utöva tandläkaryrket 6§ L om behörighet att utöva veterinäryrket 5§ L om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar 5§ Sjömanslagen 52 §

60 §

Tvångsrätt

Befälhavare m. fl.

Straff för missbruk

61 § 2 st.

Förvar

D:o

D:o

5.9.2 Luftfartslagen 5:4

Våld

Befälhavare m. fl.

5:5 2 st.

Förvar

D:o

-

6§

Vägran att utfärda pass

Lst Polismyndighet

KM Lst - KM

14 §

Återkallelse av pass

Lst Polismyndighet

KM Lst - KM

5.9.2 Passkungörelsen *

'Sammanställd med KK (1941:836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass.

222 SOU 1972:73

Bilaga 3

Särskilda föreskrifter i samband med frivård

1 Sammanställning av olika typer av frivård, där föreskrifter kan åläggas vederbörande

Frivårdsform 1 Villkorlig frigivning 2 Villkorlig dom 3 Skyddstillsyn 4 Vård utom anstalt i samband med ungdomsfängelse 5 Vård utom anstalt i samband med internering 6 Villkorlig dom med övervakning, ådömd i Danmark, Finland, Island eller Norge 7 Förebyggande åtgärder 8 Villkorligt upphörande av samhällsvård 9 Villkorligt anstånd med tvångsintagning 10 Permission 11 Villkorligt anstånd med verkställighet 12 Villkorlig utskrivning 13 Permission 14 Försöksutskrivning 15 Försöksutskrivning från särskola 16 Försöksutskrivning från vårdhem eller specialsjukhus 17 Permission från vårdhem eller specialsjukhus

1 Gäller även villkorlig frigivning i de nordiska länderna, se 19 § nordiska verkställighetslagen. 2 Motsvarande gäller efter utskrivning, se 54 § NvL. 3 Jfr 3 § KK ang. tillämpningen av LSPV.

SOU 1972:73

Föreskrifter kan åläggas enligt 26 kap. 15 § BrB1 27 kap. 5 § BrB 28 kap. 6, 7 och 9 §§ BrB 29 kap. 7 och 8 §§ BrB 30 kap. 10 och 11 §§ BrB 12 § nordiska verkställighetslagen 26 och 27 §§ BvL 43 § BvL 36 § andra stycket NvL 51 § andra stycket NvL2 10 § AsocL 16 § tredje stycket AsocL 14 § första stycket LSPV3 19 § andra stycket LSPV3 30 § andra stycket omsorgslagen4 39 § andra stycket omsorgslagen5 43 § första stycket omsorgslagen5 jämte uttalanden i prop. 1967:142 s. 154.

4 Närmare föreskrifter om dessas innehåll saknas. Av ett uttalande av chefen för socialdepartementet (prop. 1967:142 s. 141) framgår emellertid att härmed åsyftas bl. a. föreskrifter i fråga om bostad. 5 Jfr 98 § första stycket omsorgsstadgan.

2 Sammanställning av olika typer av föreskrifter som i samband med beslut om frivård kan åläggas vederbörande Föreskriften gäller

Typ av frivård enligt 1 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Vistelseort Bostad Sysselsättning Användande av fritid Förfogande över arbetsförtjänst andra tillgångar Utbildning Arbetsanställning Alkoholförbud Narkotikaförbud Liknande föreskrift

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

Tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet

X

224 X

X

I eller utom sjukhus Läkarvård Nykterhetsvård Annan vård eller behandling Vård å inackorderingshem Vård inom familjevården Vård å barnavårdsanstalt

Förbud att besöka viss ort eller person

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X X

16 17

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

SOU 1972:73

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. Ämbetsansvaret I I . Ju. 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR.(Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam I I . Beskrivning och analys. U. 8. Reklam I I I . Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet I I . Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi„ 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.

56. Glesbygder och glesbygdspolitik. In. 57. Ledningsrättslag. Ju. 58. Koncession för pipelines. K. 59. A t t välja framtid. Ju. 60. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. S. 6 1 . Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna arvsfonden. Fi. 64. Kriminalvård. Ju. 65. Barnavårdsmannafrågan. Ju. 66. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. 67. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. 68. Värnpliktsförmåner. Fö. 69. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situat i o n . Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. Fö. 70. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. Ju. 7 1 . Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. 72. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. Ju. 73. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. Ju.

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Ämbetsansvaret I I . |1] Godsbefordran till sjöss. [101 Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) |16] 3 Nominer.ngsforfarande vid riksdagsval •> Riksdagen i pressen. |17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [ 18) Domstolsväsendet I V. Skiljedomstol I 22] Vägfraktavtalet I I . [24] Konsumentköplag. |28] Abortfrågan. Remissyttranden. (39) Familj och äktenskap I. [41 ] Landskapsvård genom täktsamverkan. [ 4 6 l Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. | 4 9 | Sjölagens befraktningskapitel. [51 ] Ledningsrättslag. |57) A t t välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. |64] Barnavårdsmannafrågan. 165] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. |70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71 | 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. | 7 2 | Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. | 7 3 | Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och försvarspolitiken. | 4 | 2. Riksdagen och försvarsplaneringen. |48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. f l . (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. 168 I 2- Värnpliktigas ekonomiska och sociala situat i o n . Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69 | Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1 | 2 6 l 2. Förskolan 2. |27] Familjestöd. |34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [ 6 0 | Kommunikationsdepartementet CK R.(Centrala körkortsregistret) Svävarfartslag. |21 | Koncession för pipelines. [58]

Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam I I . Beskrivning och analys. [7[ 3. Reklam I I I . Ställningstaganden och förslag. |8] (Utkommer senare). 4. Reklam IV r Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] 1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. |20] 2. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. (61 | Högre utbildning — regional rekrytering och sam hällspkonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [ 3 6 | 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19, [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. |38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. |66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. |67] Jordbruksdepartementet Lag om häl so- och miljöfarliga varor, |31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35) Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. | 2 9 | Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. | 3 3 | Konkurrens i bostadsbyggandet. | 4 0 | Skyddat arbete. | 5 4 | Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [ 3 2 | Rapport angående kommunal information m. m |52| Industridepartementet Svensk möbelindustri. | 2 | Naturgas i Sverige. [25j Utnyttjande och skydd av havet. |43]

|5|

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11 | Vägtrafikbeskattningen. | 4 2 | Reformerad skatteutjämning. | 4 4 | Decentralisering av statlig verksamhet - ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. |5b] Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna arvsfonden. | 6 3 | Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

61 Allmänna Förlaget

ISBN 91.38.01312.6