Proposition

med förslag till Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde

Beteckning: Prop. 1886:9
Typ: Proposition

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 9.

1 N:o 9.

Ank. till Kikad. Kansli den 25 Jan. 1886, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde; Gifven Stockholms slott den 18 December 1885.

Med åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, under förutsättning att för ändamålet erforderliga medel ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt

häktade eller dömde.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §■

2 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 9.

honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i ransakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Ej må sådan ersättning tilldelas den, som sökt att genom afvikande eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller den, som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf, eller eljest uppsåtligen föranledt, att åtalet mot honom blifvit anstäldt. eller fullföljdt.

2 §•

Har någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller till någon del undergått straffet, och varder han efter ny ransakning, som med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som tillskyndats honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf, hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af allmänna medel tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

3 Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedepartementet inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den tilltalade blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar, från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den tilltalade blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan utstått.

Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 9.

4 §•

Har ersättning enligt denna lag utgått till någon, som i strid mot lag blifvit häktad eller till straff dömd, ege staten söka sitt åter af den eller dem, som äro för häktningen eller domen ansvarige.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och yn-

Nils von Steyern,

4 Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 30 Oktober 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena, grefve Ehrensvärd, Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjernå,

Friherre Tamm.

Statsrådet Ryding anmäldes vara af sjukdom hindrad att komma tillstädes.

5:o.

Departementschefen, Statsrådet von Steyern, anförde:

»Spörsmålet om statens pligt att bereda ersättning åt häktade eller till frihetsstraff dömda, som sedermera befunnits oskyldiga till eller åtminstone ej lagligen öfverbevisade om den förbrytelse, för hvilken häktningen skett eller straffet ådömts, har under det sista tiotalet år ådragit sig synnerlig uppmärksamhet inom flera af Europas stater. Frågans uppkomst förskrifver sig dock från en vida äldre tidpunkt. Den har af rättslärde i Frankrike och England länge afhandlats och jemväl gjorts till föremål för representationernas förhandlingar, utan att dock inom dessa länder ännu hafva vunnit eller ens synas på allvar

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

närma sig sin lösning. En sådan torde deremot vara tidigare att förvänta i de två stora mellaneuropeiska staterna, Osterrike-Ungern och Tyskland. Den framtvingas der af den ifver och det intresse, hvarmed särskildt domare och rättslärde tagit frågan om hand. Österrikisk- Ungerska regeringen framlade år 1883 för riksrådet ett förslag, som godkändes af den ena kammaren, och inom tyska Riksdagen hafva hvarje af de senare åren förslag blifvit framlagda och bearbetade, med stigande utsigt till framgång, sedan jemväl regeringen förklarat sig icke obenägen åtminstone för en partiel lösning af frågan.

Under dessa förhandlingar hafva meningarna varit temligen ense derom, att då någon, som blifvit för förment brott dömd till frihetsstraff, helt och hållet eller till någon del undergått detta, men derefter, sedan saken fått ånyo vid domstol upptagas och pröfvas, antingen blifvit frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning bör af staten till honom utgifvas för det ekonomiska lidande, som åsamkats honom under den tid han otillbörligen varit beröfvad frihetens bruk. Sådant är hufvudinnehållet såväl af det- Österrikiska som af det senaste Tyska förslaget.

Denna statens skyldighet synes ock hvila på goda grunder. Huru tillfredsställande ett lands brottmålslagstiftning än må vara, och huru framstående den skicklighet, samvetsgrannhet och aktning för andras rätt, som gör sig gällande vid lagens tillämpning, kan det dock med den ofullkomlighet, som vidlåder allt menskligt, svårligen undvikas, att understundom ett så starkt sken af brottslighet kommer att falla öfver en oskyldig, att statens organer måste försäkra sig om hans person för att främja brottets uppdagande, och att han till och med någon gång, om ock lyckligtvis mera sällan, oaktadt noggrann undersökning af domstol förklaras skyldig och får med förlust för längre eller kortare tid af sin frihet umgälla ett brott, som han ej begått, eller hvartill han åtminstone i lagens mening är fri från skuld. Ett lidande af så svår och förödmjukande art, tillfogadt i lagens namn, kan staten såväl af billig hänsyn till den förorättade som för upprätthållande af sin egen auktoritet och af förtroendet till statens vilja och förmåga att skipa rättvisa, ej undandraga sig att godtgöra.

Mot denna uppfattning har anmärkts, att den verkstälda straffdomens undanrödjande genom en senare dom ej nödvändigt behöfver betyda, att den dömde är oskyldig, utan endast att deu mot honom förebragta bevisning under tidernas lopp förlorat så mycket af sin styrka och evidens eller genom nya till den dömdes fördel åberopade omständigheter och bevismedel så försvagats, att den ej längre förslår att upp-

6 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 9.

rätthålla en fällande dom. Men äfven i detta fall har den tilltalade undergått straffet i strid mot de af statens lagar uppstäda fordringar, och häri ligger enligt mitt förmenande en tillräcklig maning för staten att utjemna den genom straffets undergående uppkomna skadan. Deremot finnes naturligtvis allt skäl för den inskränkning i rättigheten till skadestånd, att den straffade ej får hafva genom något sitt förfarande afsigtligt föranledt, att han blifvit dömd.

Om man alltså utan synnerlig tvekan bör kunna ikläda staten ersättningsskyldighet i det fall, att en till frihetsstraff redan dömd undergått detta straff eller en del deraf, men sedermera fått straffdomen genom domstols förnyade åtgärd helt och hållet eller till någon del undanröjd, så möta deremot större betänkligheter, när man vill utsträcka ersättningsskyldigheten utöfver denna gräns och låta den tillgodokomma jemväl den, som endast hållits någon tid i ransakningshäkte men derifrån frigifvits, emedan åtalet nedlagts eller domen utfallit till hans förmån. Mot en sådan lagstiftning talar utan tvifvel den rigtiga iakttagelsen, att det stora flertalet af dem, som efter verkstäld häktning lösgifvas i följd af domstols frikännande utslag eller innan utslag hunnit meddelas, icke äro oskyldiga, utan att det mot dem inledda förfarande blifvit instäldt, emedan man ej kunnat anskaffa fullständiga bevis för deras fällande. Deraf att staten håller dem skadeslösa, derest de, oakden ofullständiga bevisningen, i strid mot lagens syfte dömas till straff och undergå detsamma, följer ej, att staten äfven bör ersätta det ransakningshäkte, som i enlighet med statens lagar och icke utan deras egen förskyllan ålägges dem för att främja sakens utredning. Men om man ock af detta skäl icke vill medgifva en oinskränkt ersättningspligt, kan man dock utan svårighet urskilja vissa skarpt begränsade kategorier af fall, der den tilltalades oskuld måste anses hafva så tydligt trädt i dagen, att ersättning för den tid han sutit häktad ej bör honom förvägras. Ett sådant fall är, om vid ransakningen befinnes, att den gerning, för hvilken åtalet sker, icke blifvit begången, t. ex. när den sak, som misstänkes vara stulen, befinnes endast vara förlagd, eller när ett mynt, som ansetts vara falskt, och för hvars utprånglande någon tilltalas, vid närmare undersökning befinnes vara äkta. Under sådana omständigheter har ersättning redan en gång (år 1883) blifvit af Riksdagen beviljad. Ett dylikt fall inträffar vidare, då det ådagalägges, att brottet blifvit begånget af någon annan än den tilltalade, eller eljest att gerningen ej kunnat vara af honom begången, såsom då han styrkes hafva vid brottets föröfvande vistats å annan ort. Inskränkes ersättningspligten till dessa fall, torde man åtminstone ej behöfva befara

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

att hafva gått för långt. Snarare kunde det anmärkas, att äfven utom det sålunda betecknade området fall kunna tänkas, då den mot en häktad person förebragta bevisning så grundligen undanröjts, att hans frikännande måste anses innebära ett intyg om hans skuldfrihet. Men dels är det svårt att sammanfatta dessa fall under ett generel lagbud,. dels synes det rådlig^ att i en fråga sådan som denna, der skilda meningar ännu kämpa om öfverväldet, fortgå steg för steg och genom lagstiftning först ordna den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig enighet vunnits, för att sedermera, med ledning af inhemtad ytterligare erfarenhet fortskrida mot en fullständig lösning af frågan i hela dess vidd.

Att den, som afsigt.ligen föranledt. att han blifvit, häktad och åtalad, eller att åtalet fullföljts längre tid än eljest varit nödigt, ej bör kunna gorå anspråk på ersättning för det lidande, han sålunda dragit öfver sig, står i öfverensstämmelse med hvad som i detta hänseende skulle stadgas i fråga om ersättning för ådömdt frihetsstraff. Men omständigheterna påkalla i fråga om ransakningsfångar ännu ett undantag. De myndigheter, som häkta och anställa åtal, äro i det hänseende i en sämre ställning än den dömande myndigheten, att de ofta nog måste handla under det ögonblickliga intryck, som framkallas af den misstänktes uppträdande, utan tillräckligt rådrum att utforska, huruvida bakom detta uppträdande döljer sig en verklig brottslighet eller icke. Ej blott den, som afsigtlig**!! förleder myndigheterna att onödigtvis ingripa, utan ock den, som företager sådana handlingar, hvilka, utan dylik afsigt, dock liksom inbjuda till häktning, den der eljest skulle uteblifvit, såsom att den misstänkte genom afvikande eller försök dertill eller , genom att neka att uppgifva sitt namn söker undandraga sig ransakning, eller att han söker genom undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens utredning, (jfr promulgationslagen till strafflagen 19 § 6 och 7 mom.), bör derföre hafva förverkat alla anspråk på ersättning från statens sida.

Mindre trängande framstår behofvet af ersättning åt häktad, som endast underkastats polisförhör, hvilket ledt till hans frigifvande utan att åtal vid domstol egt rum. Det utståndna lidandet är i detta fall af så kort varaktighet, att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägenhet bör kunna anstå, till dess man vunnit någon erfarenhet om verkningarna af hvad som nu skulle föreslås och om de uppoffringar, som derigenom ådragas samhället.

Ersättningens begränsning till den skada, som i materielt hänseende drabbat den häktade eller dömde, torde tillräckligt motiveras af svårigheten att uppskatta det lidande, som i öfrigt varit eu följd afflå-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

hetens förlust. I detta hänseende öfverensstämmer det nu utarbetade förlsaget med de tyska och österrikiska lagförslagen. (Jfr S. L. 6 kap. 2 §.)

Deremot ligger en olikhet deri, att bestämmandet af ersättningen och dess belopp skulle enligt mitt förslag lemnas åt den högsta administrativa myndigheten och enligt de främmande åt domstolarna. Då för ersättningens utgående skulle åberopas billighetsskäl, men ej rättsanspråk, ligger afgörandet af dessa frågor egentligen utom domstolarnas verksamhetsfält. Vid sådant förhållande saknas skäl att genom pröfningens förläggande dit äfventyra den enhet i tillämpningen, som vinnes genom dess öfverlåtande i en enda hand. Kontrollen öfver användandet af de för ersättningarnas utgörande anvisade statsmedel blefve ock verksammare, om medlen disponerades af administrativ myndighet. Att Kongl. Maj:t skulle före afgörandet inhemta Justitiekanslerns yttrande öfver inkomna ansökningar, har jag tagit för gifvet; dock torde något stadgande härom ej böra intagas i lagen.

Genom den föreslagna lagen skulle, derest häktning eller fällande dom tillkommit genom embetsfel af vederbörande myndighet, det ej vara den tilltalade förmenadt att vända sin talan mot den felaktige, derest åtal för tjenstefel mot honom väckes, liksom ock staten ej skulle sakna regress mot denne för återbekommande af möjligen utbetald ersättning.

Jag hemställer på dessa grunder, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål, som i 87 § Regeringsformen omförmäles, infordra Högsta Domstolens yttrande öfver ett så lydande förslag till

Lag, angående ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.

1 §•

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af statsmedel tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle hans enka eller oförsörjda barn, der på grund af hvad i ransakningen förekommit befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det begåtts af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen icke anledning förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Hvad nu är sagdt, gälle icke om den, som sökt att genom afvi-

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

kande eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller om den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest uppsåtligen föranledt, att åtalet mot honom blifvit anstäldt eller fullfölj dt.

2 §.

blår någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller till någon del undergått straffet, och varder lian efter ny ransakning, som med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som tillskyndats honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf, hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af statsmedel tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

Förhållandet emellan fängelse och straffarbete bedömes enligt de i 4 kapitlet 6 § Strafflagen stadgade grunder.

3 §.

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedepartementet inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den tilltalade blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar, från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den tilltalade blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än lian redan utstått.

4 §.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

Bih. till Biksd. Prof.. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 7 ffåft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 12 November 1885.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Olivecrona, von Segebaden,

Hernmarck,

Wedberg,

Ahlgren,

Abergsson.

Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Herslow, föredrog i underdånighet:

3:o.

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 sistlidne Oktober, hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt, detta protokoll bifogadt, förslag till lag, angående ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.

1 §•

Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Abergsson instämde, hemstälde om eu förändrad redaktion af § 1, hvarigenom det första stycket skulle komma att afdelas i 2:ne punkter, i stället att, såsom förslaget innehåller, utgöra en enda allt för lång punkt. Genom

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

en något förändrad form, utan all förändring i sak, skulle ock de i paragrafen omförmäld a särskilda fall kunna klarare framträda i eu på följande sätt anordnad lydelse:

§ 1.

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn. Sådan ersättning skall dock endast då utgå, när på grund af hvad i ransakningen förekommit befinnes:

1. att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget; eller

2. att det föröfvats af annan än den tilltalade; eller

3. att det icke kan vara af honom begånget;

samt i sistnämnda begge fall anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Ej må sådan ersättning tilldelas den, hvilken

1. genom afvikande eller annorledes sökt undandraga sig ransakning; eller

2. genom undanrödjande af bevis eller egendom hindrat sakens utredning; eller

3. afgifvit sanningslös bekännelse vid eller utom Rätten; eller

4. falskeligen angifvit sig sjelf; eller

5. eljest uppsåtligen föranledt att åtal mot honom blifvit anstäldt eller fullfölj db

2 och 3 §§.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Hernmarck och Aberg sson instämde, yttrade:

Såsom vilkor för utgående af den i 2:dra § omförmälda ersättning till person, som orätt undergått honom ådömd bestraffning, är stadgadt, att denna person skall efter ny med behörigt tillstånd hållen ransakning blifvit frikänd eller dömd till ringare straff än han redan utstått; men enär, med afseende å lagens stadgande angående de fall då lagakraftvunnen dom må återbrytas, tillstånd till ny ransakning för utrönande huru vida en till ansvar fäld person må hafva blifvit för hårdt dömd ytterst sällan torde kunna erhållas, allraminst i händelse den sak-

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 9.

fälde underlåtit att öfverklaga domstols derom gifna beslut, synes mig vara skäl att lemna Kongl. Maj:t rätt till ifrågasatt ersättnings utgifvande äfven för de fall att, i anledning af mot domare eller annan embetsman anstäldt åtal, blifvit utrönt, att någon person är vorden till redan undergånget frihetsstraff orätt dömd.

Hvad angår det i sista punkten af 2:dra § föreslagna stadgande om förhållandet mellan fängelse och straffarbete, så enär i öfrigt i den föreslagna lagen icke förekommer någon föreskrift angående grunder för bestämmande af beloppet utaf den ersättning, hvartill Kongl. Maj:t må finna en oskyldigt häktad eller dömd person berättigad, anser jag denna punkt böra utgå; och hemställes derföre, att ifrågavarande § måtte ändras i öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit föreslaget; i sammanhang hvarmed jemväl i 3 § torde böra tilläggas föreskrift om tiden för ansökning om ersättning för det fall, att densamma grundas å utslag öfver emot embetsman anstäldt åtal.

Justitieråden von Segebaden och Ählgren lemnade ifrågavarande §§ utan annan anmärkning, än att sista stycket i 2:dra § såsom obehöfligt kunde utgå.

I denna anmärkning instämde Justitierådet Olivecrona; hvarjemte han i afseende å 3 § vidare anförde:

»I denna § uppställes den grundsats, att ersättningsanspråk, enligt ifrågavarande lagförslag, skola i administrativ väg pröfvas och afgöras, allt under förutsättning att Riksdagen förslagsvis anvisar medel för de eventuela utgifter, som deraf kunna blifva en följd. Om man anser att dylika anspråk hafva en verklig rättsgrund, som den lidande samhällsmedlemmen har att emot staten göra gällande, hvarföre skall domstol icke i sådant fall kunna tillåtas pröfva rättsanspråket lika väl som den dömande myndigheten får göra i andra rättsfrågor mellan individen, å ena sidan, och staten å den andra? Jag finner icke något giltigt skäl till afvikelse i de fall lagförslaget omförmäler från en regel, som tillförsäkrar den rättsökande den grundligaste och mest opartiska pröfning af alla de förhållanden, hvilka kunna gifva stöd åt anspråket. Icke någon kan heller vara lämpligare att ingå i en sådan pröfning än just den domstol, hvilken undersökt alla sakförhållanden och dervid kommit till det resultat, att den sökande oskyldigt lidit frihetens förlust. I främmande länder, der fråga uppstått om införande i lag af analoga rättsregler med dem, som det remitterade lagförslaget innehåller, har man förutsatt att domstolen, som pröfvat grunderna för förklarandet att individen undergått ett lidande, som oförtjent drabbat honom, äfven borde yttra sig om storleken af den ersättning för hinder

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

och brist i näring, som skulle tillkomma honom. Jag hemställer derföre om ändring af § 3 i den syftning, att domstol må pröfva ersättningsanspråk af beskaffenhet, som i detta lagförslag omförmälas».

4 §•

Enär hvad denna § innehölle kunde gifva anledning till den origtiga föreställning, att beslutet i ersättningsfrågan skulle ega bindande verkan mot den eller dem, som vore för häktningen eller domen ansvarige, ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, von Segebaden och Hernmarck att förevarande § borde utgå.

Justitierådet Wedberg lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo Th. Wilh. Malm.

14 Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hdllet inför Plans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 18 December 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd, Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Offer,

IPammarskj öld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Ahlgren,

A bergsson.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

2:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt Kongl. Maj:ts beslut den 30 sistlidne Oktober dit remitterade förslag till lag angående ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen :

))I afseende å den af tre ledamöter i Högsta Domstolen vid 2 § gjorda anmärkning, att ersättning borde kunna utgå äfven i det fall, att i anledning af mot domare eller annan embetsman anstäldt åtal utrönts att någon blifvit till redan undergånget, frihetsstraff orätt dömd, får jag erinra att, om ock genom åtal mot vederbörande domare blifvit behörigen konstateradt att en meddelad straffdom varit lagstridig, detta dock ingalunda med nödvändighet innebär, att det genom domen ålagda straffet varit materiel orättvist. Ty i åtalet mot domaren kan

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

endast tagas hänsyn till det skick, hvari den sak, som genom straffdomen blifvit pröfvad, förelåg till afgörande; men äfven om detta skick befinnes . vara sådant att det icke rättfärdigar det ådömda straffet, är dermed icke utesluten möjligheten att den, som i rättegången mot den dömde varit dennes motpart men hvilken, såsom icke varande part i åtalet mot domaren, deri icke fått föra talan, kunnat ega tillgång på sådan .ny och fullständigare bevisning, att det ådömda straffet skulle befunnits fullt lagligt. Endast genom ny ransakning, deri icke' allenast den dömde utan äfven hans motpart varit i tillfälle att yttra sig och förete bevisning-, kan det med nödig säkerhet ådagaläggas att den föregående domen i materielt hänseende varit orättvis; och derföre torde ny ransakning vara ett nödvändigt vilkor för att ersättning för oförskyldt lidande må kunna den dömde tilldelas af allmänna medel.

Senare momentet af 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält, blifvit utesluten.

Beträffande 4 § har anmärkts att, då innehållet af denna § kunde gifva anledning till den origtiga föreställning att beslutet i ersättningsfrågan skulle ega bindande verkan mot den eller dem, som vore för häktningen eller domen ansvarige, samma § borde utgå; men enär, enligt denna §, staten icke tillförsäkrats något annat eller mera, än rätten att mot vederbörande embets- eller tjensteman föra talan om återfående af hvad staten till godtgörande af hans fel utgifvit, och en slik rätt, den der icke gerna kan af staten eftergifvas, skulle, i brist af uttryckligt stadgande af ifrågavarande syfte, kunna staten frånkännas på den grund, att staten, som af billighetsskäl ansett sig böra ersätta den vållade skadan, härtill dock icke haft någon rättslig förpligtelse, synes mig berörda § böra bibehållas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet, att ifrågavarande lagförslag, sådant det af mig nu förordats, måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Åbergsson åberopade hvad han vid förslagets granskning i Högsta Domstolen yttrat i fråga om §§ 1 och 2.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen hemstält; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan Ditt. B vid detta protokoll.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.