('med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 1

Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.; given Stock­ holms slott den 6 november 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs, 2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 3) lag om lönegarantiavgift, 4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att staten skall svara för betalning av arb.etstagares fordran hos arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i kon­ kurs. De fordringar som skall omfattas av denna garanti är sådana löneoch pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Betalning utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Garantibelopp betalas när bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan an­ märkning eller senare blivit utdelningsgill. Handläggs konkurs som s. k. fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av krono­ fogdemyndighet funnits vara betalningsgrundande. Staten inträder i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Lönegarantin skall enligt förslaget finansieras genom arbetsgivaravgifter. Tills vidare skall en särskild lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av samma 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

avgiftsunderlag som gäller för beräkning av arbetsgivaravgiften till sjuk­ försäkringen. Lönegarantiavgiften kan härvid i fråga om beräkning, debi­ tering och uppbörd samordnas med arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen och behöver alltså inte föranleda nämnvärt administrativt merarbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970 3

1) Förslag

till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs svarar staten enligt denna lag. Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären.

2 §

Betalning enligt garantin utgår för lönefordran som har förmånsrätt en­ ligt 17 kap. 4 § handelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken. Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag. Betalning enligt garantin utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäk­ ring.

3 § Betalning enligt garantin utgår endast för fordran som bevakats i kon­ kursen eller, i fall som avses i 7 §, blir känd för myndighet som där sägs inom ett år från det att konkursen avskrevs. Har arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, utgår icke betalning för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.

4 §

Från belopp som avses i 2 § avräknas vad arbetstagaren får lyfta enligt 143 § konkurslagen (1921: 225).

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

5 § Garantibelopp betalas av myndighet som Konungen bestämmer. Härvid verkställes skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön. Garantibelopp får ej betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft och ej heller förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter hand under uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får garantibelopp, som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken kvitt­ ning kan ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt, beta­ las först om det utrönes att motfordringen icke föreligger.

6 §

När bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärk­ ning i konkursen eller senare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren utan dröjsmål underrätta myndighet som avses i 5 § om fordringen.

7 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till kronofogde­ myndigheten i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke innehar fordran hos gäldenären. Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse som avses i 6 § lämnats dessförinnan.

8 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 § att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndigheten. Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första stycket fun­ nits vara betalningsgrundande.

9 § Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej vid kronofogdemyndighetens prövning enligt 8 § alt fordringen föreligger, skall myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot ar­ betsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970 o

enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen, har vad som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen. Finner kronofogdemyndighet i annat fall än som avses i första stycket att arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestäm­ melserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning i all­ mänhet motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras.

10 §

I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordring­ ar som avses i 2 § tillfaller staten intill detta belopp.

11 §

Överlåtes fordran, har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt denna lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och för­ värvaren är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller fond i vars förvaltning organisationen deltar.

12 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att be­ talning enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersätt­ ning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej beträffande fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

R Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 22o) skall ha nedan angivna lydelse.

Finner konkursdomaren, —---- ----- --------- närmaste förman. 2) Konkursdomaren skall, där det 2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, föror dna en god prövas erforderligt, förordna en god man att taga vård om gäldenärens man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren in­ bo. Har icke till konkursdomaren in­ givits av gäldenären under edsför­ givits av gäldenären under edsför­ pliktelse underskriven förteckning pliktelse underskriven förteckning över hans tillgångar och skulder med över hans tillgångar och skulder med uppgift å varje borgenärs namn, bo­ uppgift om dels varje borgenärs ningsorl och postadress, så ock å de namn och postadress, dels i vad mån böcker och andra handlingar, som skuld avser lön eller pension och röra boet, skall god man alltid för­ dels de böcker och andra handlingar, ordnas; och åligge det i sådant fall som röra boet, skall god man alltid gode mannen att ofördröjligen upp­ förordnas. Det åligger i sådant fall rätta och till konkursdomaren in­ gode mannen att ofördröjligen upp­ komma med förteckning, som nyss rätta och till konkursdomaren in­ sagts. Vid bouppteckningsförrättning- komma med förteckning, som nyss en skall gäldenären vara tillstädes sagts. Vid bouppteckningsförrättoch under edsförpliktelse redligen ningen skall gäldenären vara tillstä­ uppgiva boet. des och under edsförpliktelse redli­ gen uppgiva boet. 3) Framgår ej —----------- ------- sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde med­ delats före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946: 809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 7

3) Förslag

till

Lag

om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 § Arbetsgivaravgift för finansiering av statlig lönegaranti enligt lagen (1970: 000) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges till staten enligt denna lag.

2 §

Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsvarar en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete. Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit tre­ hundra kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring är för handen.

3 § Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.

4 § Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 197u

4) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Angående debitering och uppbörd Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt av avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring samt av­ lagen om allmän försäkring samt av­ gift för obligatorisk försäkring i riks­ gift för obligatorisk försäkring i riks­ försäkringsverket enligt lagen om yr­ försäkringsverket enligt lagen om yr­ kesskadeförsäkring jämte tilläggsav­ kesskadeförsäkring jämte tilläggsav­ gift enligt 39 § sistnämnda lag och gift enligt 39 § sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen an­ avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen an­ gående omreglering av vissa ersätt­ gående omreglering av vissa ersätt­ ningar enligt lagen den 17 juni 1916 ningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. m. ävensom avgift enligt i arbete m. m. ävensom avgifter en­ förordningen angående byggnads- ligt förordningen angående byggforskningsavgift skall gälla vad ne­ nadsforskningsavgift och lagen om dan stadgas. lönegarantiavgift skall gälla vad ne­ dan stadgas. Avgift jämte---------------------------- ------- verket bestämmer.

2 §•

I denna — —----------------------------skall bestämmas. Såvitt gäller beräkning av avgifts- Såvitt gäller beräkning av avgifts­ underlag för avgift till sjukförsäk- underlag för avgift till sjukförsäk­ ringen och försäkringen för tilläggs- ringen och försäkringen för tilläggs­ pension skall med lön enligt denna pension samt för lönegarantiavgift

1 Förordningen omtryckt 1962: 396. Senaste lydelse av rubriken 1962: 396.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 9

förordning förstås jämväl sådan er­ skall med lön enligt denna förord­ sättning, som enligt 3 kap. 2 § andra ning förstås jämväl sådan ersätt­ stycket sista punkten eller It kap. 2 ning, som enligt 3 kap. 2 § andra § andra stycket lagen om allmän för­ stycket sista punkten eller 11 kap. säkring anses såsom inkomst av an­ 2 § andra stycket lagen om allmän ställning. försäkring anses såsom inkomst av anställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Vid debitering enligt 20 § första stycket av arbetsgivares preliminära av­ gift för åren 1971 och 1972 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget enligt lagen (1970: 000) om lönegarantiavgift.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 okto­ ber 1970.

Närvarande: Statsministern P alme , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , C arlsson .

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statlig löne­ garanti vid konkurs och anför.

1. Inledning

Arbetstagarnas löneskydd när företag går i konkurs är ofullständigt. Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till betalning. Det händer emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas arbetstagarna ofta att vänta ganska länge på betalning. Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs har på senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. Inom inrikesdepartemen­ tet har upprättats en i maj 1970 dagtecknad promemoria (Stencil In 1970:3) med förslag till lag om offentlig lönegaranti vid konkurs, m. m. Förslaget innebär att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna. De i promemorian upptagna författningsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, riksför­ säkringsverket (RFV), kammarkollegiet, statskontoret, centrala folkbok­ förings- och uppbördsnämnden (CFU), exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, sjölagskommittén, Folksam, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (do­ marföreningen), Föreningen Sveriges kronofogdar, Försäkringslcasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundets Landsbygdens folk (RLF), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 11

Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska kom­ munförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivare­ förening för hotell och restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Tjänste­ männens centralorganisation (TCO). Fem länsstyrelser har bifogat yttranden från ett antal kronofogdemyndig­ heter, en lokal skattemyndighet, en handelskammare och ett fackligt centralorganisationsdistrikt. RLF har uttalat att förbundet helt ansluter sig till vad lantbruksförbundet har anfört och Sveriges grossislförbund har instämt i de synpunkter som har framförts av SAF och industriförbundet. Svensk industriförening har förklarat sig tillstyrka promemorians förslag i befintligt skick. Sveriges köpmannaförbund har avstått från att yttra sig.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2. Löneskyddet vid konkurs enligt gällande ordning

En gäldenär som är på obestånd kan försättas i konkurs på egen begäran eller efter yrkande av borgenär. Ilar gäldenären vid konkursutbrottet endast obetydlig egendom eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en handläggning i enkla former. En sådan konkurs — vanligen kallad fattig­ konkurs — utmärks av att konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna och att säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären däremot har viss egendom vid konkursutbrottet, skall egendomen omedel­ bart tas om hand av en särskilt utsedd förvaltare. Egendomen skall där­ efter säljas så snabbt och så fördelaktigt som möjligt. Influtna medel för­ delas mellan borgenärerna enligt en i lag föreskriven ordning. En konkurs som handläggs på det sist angivna sättet betecknas ofta förvaltarkonkurs. Fattigkonkurs kan övergå till förvaltarkonkurs, nämligen om det visar sig att tillgångarna räcker för att betala konkurskostnaderna eller om säkerhet ställs för kostnaderna. Omvänt kan förvaltarkonkurs övergå till fattigkon­ kurs och avskrivas som sådan efter särskild prövning av konkursdomaren.

2.1 Fattigkonkurs I fattigkonkurser upprättas förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med uppgift på varje borgenärs namn, boningsort och postadress. Det är däremot inte nödvändigt att i bouppteckningen ange skuldernas be­ skaffenhet. I allmänhet torde man inte heller särskilt ange när avgångsposter avser löneskulder. Har bouppteckning inte getts in till konkurs­ domaren, skall denne förordna en god man som är skyldig att ofördröj ligen upprätta bouppteckning. Har bouppteckning däremot getts in — vilket är vanligt när dödsbon försätts i konkurs — skall god man förordnas endast om konkursdomaren anser att det behövs för att någon skall ta vård om gäldenärens bo. I regel torde god man inte förordnas i dessa fall. Härmed sammanhänger bl. a. att, om gäldenären har försatts i konkurs på egen begäran, gode mannens krav på ersättning för utfört arbete inte har säker­ ställts av lagen. Har gäldenären däremot försatts i konkurs efter yrkande av borgenär, åligger det denne att betala ersättningen till gode mannen. Gäldenären skall vid sammanträde inför konkursdomaren beediga boupp­ teckningen. Borgenär som har gjort konkursansökningen underrättas om tiden för sammanträdet. Vid sammanträdet finns möjligheter att ställa frå­ gor till gäldenären i anledning av uppgifterna i bouppteckningen. Borgenär får dessutom begära att anhöriga till gäldenären eller vissa andra personer som kan känna till konkursboet avlägger ed. På grund av vad som kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 13

fram vid sammanträdet eller på annat sätt kan borgenär finna det förenligt med sina intressen att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Han har t. ex. övertygats om att konkursboet genom s. k. återvinningstalan kan till­ föras egendom. Om säkerhet ställs för konkurskostnaderna, skall konkursen i fortsättningen handläggas som förvaltarkonkurs. Om säkerhet inte ställs — och konkursboet inte heller förslår till att bestrida konkurskostnaderna — skall konkursen däremot avskrivas. I undantagsfall kan fattigkonkurs avskrivas utan att edgång har full­ gjorts. En förutsättning för avskrivning i sådant fall är att hinder föreligger för edgångens fullgörande inom skälig tid. Dessutom förutsätts att konkursdomaren saknar anledning anta att genom edgången tillgång skall yppas för bestridande av konkurskostnaderna.

2.2 Förvaltarkonkurs I förvaltarkonkurs utser konkursdomaren utan dröjsmål en s. k. interimsförvaltare. Denne har hand om konkursboet fram till första borgenärssammanträdet, som hålls inför konkursdomaren i regel någon gång under fjärde eller femte veckan efter konkursbeslutet. Vid sammanträdet förrät­ tas val av ordinarie förvaltare. Vidare beedigar gäldenären vid sammanträdet uppgifterna i konkursbouppteckningen, om den har hunnit färdigställas. I annat fall får gäldenären fullgöra sin edgång vid senare tidpunkt. Liksom vid fattigkonkurs kan det begäras alt anhöriga till gäldenären och vissa andra personer som kan känna till konkursboet avlägger ed. Konkursför­ valtningen står under tillsyn, närmast av en av konkursdomaren utsedd rät­ tens ombudsman. Alla kända borgenärer underrättas av konkursdomaren om konkursen. För att få utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör anspråk på förmånsrätt till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga. Tiden inom vilken bevakning skall ske skall konkursdomaren bestämma till minst fyra och högst tio veckor från konkursbeslutet. Efter bevakningstidens utgång löper viss tid under vilken anmärkningar får framställas mot de bevakade fordringarna. Tiden härför bestäms av konkursdomaren till minst två och högst fyra veckor efter bevakningstidens utgång. Anmärk­ ningar mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt får framställas av gäldenären och av borgenär som själv bär bevakat fordran i konkursen. Dessutom är förvaltaren skyldig att efter granskning av bevakningshandlingarna framställa de anmärkningar som han finner anledning till. Det är inte ovanligt med anmärkningar. I regel görs de av förvaltaren. Borgenär mot vars bevakning anmärkning inte har gjorts är berättigad till den betal­ nings- och förmånsrätt som han har yrkat. Har anmärkning däremot gjorts, hålls förlikningssammanträde inför rättens ombudsman. Det åligger därvid denne att söka åstadkomma förlikning. Kan förlikning inte träffas, måste tvistefrågan hänskjutas till rätten. Mot rättens beslut kan klagan föras.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utom genom anmärkning kan en bevakning mötas med yrkande om bor­ genärsed. Sådant yrkande får framställas av samma personer som är be­ höriga att göra anmärkningar, dvs. gäldenären, borgenär och förvaltaren. Dessutom kan borgenären på eget initiativ avlägga ed. Har borgenär för­ summat att fullgöra förelagd ed, skall hans anspråk lämnas utan avseende. Å andra sidan blir inte borgenär som har avlagt ed därigenom fri från sin skyldighet att i händelse av bestridande styrka sin fordran. Institutet borge­ närsed har liten betydelse vid sidan av anmärkningsinstitutet. I aktiebolags konkurs får aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, inte göra gällande lönefordran i vidare mån än hans arbete har medfört nytta för bolaget och inte för längre tid än ett år tillbaka från konkursansökningen. Motsvarande gäller för vissa närstående. Borgenär kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran, s. k. efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad. För efterbevakning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevakning. Det åligger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så snart det kan ske efter första borgenärssammanträdet. Försäljningen skall ske enligt i lag bestämda former. Sedan anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har gjorts, förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman har hållits, skall medel som flyter in delas ut till borgenärerna. Löneborgenär kan i den mån till­ gängliga medel förslår få rätt att lyfta betalning för sin fordran innan ut­ delning äger rum, s. k. förskottslyftning. Om utdelning till förmånsberätligade borgenärer i allmänhet lämpligen kan äga rum, får sådan utdelning inte uppskjutas i avvaktan på utdelning till oprioriterade borgenärer, dvs borgenärer vilkas fordringar saknar förmånsrätt. Utdelning som sker i överensstämmelse härmed kallas interimsutdelning. Förvaltarkonkurser avslutas normalt med s. k. slututdelning. När förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för gransk­ ning, anses konkursen avslutad. Förvaltarkonkurser kan emellertid upp­ höra även på andra sätt. Till en början gäller härvid beträffande det inte helt ovanliga fallet att inte någon fordran bevakas inom föreskriven bevakningstid, att konkursen genast skall avskrivas. Vidare skall konkurs på gäldenärens begäran nedläggas, om gäldenären kan visa att borgenärerna har blivit förnöjda. Slutligen kan konkurs avslutas genom att ackord kom­ mer till stånd.

2.3 Förmånsrätten 2.3.1 Allmänt Utdelningen till borgenärerna sker i viss ordning enligt bestämmelser i 17 kap. handelsbalken (IIB). En del fordringar har förmånsrätt till betal­ ning. Förmånsrätterna gäller i regel i turordning enligt paragrafföljden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 15

Bästa rätt har vissa fordringar till vilka hänvisning sker i 17 kap. 2 § andra stycket HB. Härmed åsyftas fordringar som är förenade med sjö- eller luft­ panträtt. Sjöpanträtt tillkommer bl. a. ombordanställdas lönekrav. I 17 kap. 4 § HB ges bestämmelser om förmånsrätter av skilda slag. Den viktigaste är den som tillkommer fordran på lön eller pension samt vissa andra fordringar med anknytning till tjänsteavtal, det s. k. löneprivilegiet (se härom under 2.3.2). Härutöver kan nämnas att borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs har förmånsrätt enligt lagrummet. Förmånsrätten för lönefordran är god. Den gäller framför flertalet övriga fordringar som är förmånsberättigade. Bland dessa kan nämnas fordran på hyra eller arrende (17 kap. 5 resp. 6 §), fordran på intjänad framtida pen­ sion i vissa fall (17 kap. 6 a § ), fordran som grundar sig på företagsinteck­ ning (17 kap. 7 § andra st.) eller fastighetsbeteckning (17 kap. 9 § 1 och 2 mom.), utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 mom.) samt diverse skattefordringar (17 kap. 12 §). Utan förmånsrätt är bl. a. leverantörs- och skadeståndsfordringar. Det är mindre vanligt att konkursboets egendom förslår till betalning även av fordringar som saknar förmånsrätt, s. k. oprioriterade fordringar. Förmånsrätt för fordran består även om fordringen överlåts eller på annat sätt övergår till annan (17 kap. 15 a §). Bestämmelserna i 17 kap. IIB är föråldrade. De har på viktiga punkter fått kompletteras med avgöranden i rättskipningen. Kungl. Maj :t har nyli­ gen till riksdagen överlämnat förslag till en förmånsrättslag som skall er­ sätta 17 kap. HB (prop. 1970: 142). Förmånsrättslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1972.

2.3.2 Löneprivilegiet Som redan har nämnts regleras löneprivilegiet i 17 kap. 4 § HB. Lagrum­ met gör skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter och tjänstehjon» har förmånsrätt för lönefordran för hela sista året, dvs. lön som belöper på en tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen. Med betjänter och tjänstehjon förstås i första hand tjänstemän. Även anställda chefer omfattas i princip. Personer med väsentligt intresse i och bestäm­ mande inflytande över ett företag har emellertid i viss utsträckning ansetts uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs trots att någon lagbestäm­ melse därom inte finns. »Annan arbetare» (än tjänsteman) har förmånsrätt för lönefordran (»dagspenning eller avlöning») som inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Det är alltså här likgiltigt när lönen har intjänats. Har lönefordringen förfallit inom sexmånadersfristen åtnjuts för­ månsrätt, även om arbetet har utförts tidigare. Förmånsrätten för lönefordran förutsäLter att löneborgenären kan hänvisa till ett tjänsteavtal. Den omständigheten att arbetsgivaren råkar i konkurs

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

medför inte utan vidare att tjänsteavtalet upphör. Konkursboet anses emel­ lertid ha rätt att säga upp sådant avtal att upphöra efter skälig tid och är därvid inte bundet av avtalad uppsägningstid. Även arbetstagaren torde ha rätt att säga upp avtalet. Fordran på lön under skälig uppsägningstid anses enligt rättspraxis vara förenad med förmånsrätt. Vad som utgör skälig upp­ sägningstid i konkurs bedöms främst med ledning av anställningens längd och art. Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden därefter massafordran, dvs. fordringen skall infrias innan utdelning över huvud taget äger rum. Termen lön inrymmer allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Lönen kan utgå i form av tidlön, ackordsersättning, provision, tantiem eller på annat sätt. Semesterlön och semesterersättning är att anse som lön men det är något oklart hur gamla semesterersättningar som omfattas av förmånsrätten. Huruvida ersättning för avtalsenliga om­ kostnader i tjänsten bör räknas som lön och alltså utgå med förmånsrätt är tveksamt. Förmånsrätt föreskrivs också för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp eller livränta som gäldenären har att utge enligt en sedan länge upphävd lag (1901: 39 s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Vad som är föreskrivet om förmånsrätt för arbetares lön har tillämpning även på utestående försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbe­ tare avseende det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt av­ skedande eller arbetsavtals hävande kan tillkomma arbetaren i stället för lön som skulle ha utgått med förmånsrätt. Om viss del av arbetares lön står inne hos arbetsgivaren till säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldig­ heter, har arbetaren förmånsrätt också för denna innestående lön. I viss utsträckning har även pensionsfordran förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Förmånsrätten omfattar fordran på pension som tillkommer pensionstagare på grund av arbetsanställning vilken innehafts av honom själv eller anhörig till honom. Det förutsätts att fordringen är förfallen till betal­ ning före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna. Enligt särskild föreskrift om tidsbegränsning gäller emellertid bl. a. att sammanlagt högst ett års pension får utgå med förmånsrätt. Även pen­ sion som har intjänats hos tidigare arbetsgivare utgår under vissa förutsätt­ ningar med förmånsrätt. Fordran på intjänad framtida pension har där­ emot inte förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men utgår i vissa fall med för­ månsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB. Sistnämnda förmånsrätt skall skydda äldre arbetstagare — födda år 1907 eller tidigare — som inte får uppbära full all­ män tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska med åren för att så småningom helt upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 17

2.4 Arbetstagarorganisationernas service åt medlemmarna

2.4.1 Allmänt om service På LO:s område lämnar förbunden sina medlemmar omfattande service i fråga om krav på lön för utfört arbete. Denna service får ses som ett natur­ ligt led i förbundens allmänna verksamhet för att tillgodose medlemmarnas intressen gentemot arbetsgivarna. För den fackligt organiserade arbetaren är det naturligt att kontakta för­ bundet när lönen uteblir. Förbundet stöder i sådana situationer medlemmen på olika sätt. I vissa fack — det gäller framför allt på byggnadsområdet — är det inte ovanligt att medlemmars lönekrav understryks genom indrivningsblockad. I en del fall kan enda möjligheten att få betalt vara att arbetsgivaren sätts i konkurs. När det går så långt åtar sig vederbörande förbund regelmässigt att ombesörja de åtgärder som medlemmen som borgenär behöver vidta för att skydda sin rätt. Med stöd av fullmakter från berörda medlemmar bevakar förbundet deras fordringar och yrkar förmånsrätt, deltar i borgenärssammanträden, framställer eller bemöter anmärkningar etc. Servicen lämnas i en del fall lokalt, dvs. genom vederbörande avdelning, 1 andra fall centralt. Om förhållandena kräver det kopplas juridisk sakkun­ skap in. Biståndet lämnas utan någon kostnad för medlemmen. Även arbetstagare som är anslutna till TCO och SACO får hjälp med att driva in utestående lönefordringar. Förhållandena är här likartade med dem på LO-området. Biståndet lämnas emellertid alltid centralt av förbunden. Hos vissa förbund, t. ex. Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), finns juridiska avdelningar som utför arbetet. Det gäller f. ö. också SALF. Det torde knappast förekomma att förbunden använder indrivningsblockad som påtryckningsmedel.

2.4.2 Fonder för löneskydd På LO-området har för medlemmarna av Svenska målareförbundet, Svens­ ka byggnadsarbetareförbundet samt Svenska bleck- och plåtslagareförbundet tillskapats särskilda fonder för att bl. a. trygga arbetslöner. Enligt kollektivavtal mellan Svenska målareförbundet och Målarmästar­ nas riksförening bildades år 1964 en förmånsfond som ägs gemensamt av dessa organisationer. Ur fonden får förbundets medlemmar ersättning vid s. k. oförvållat inkomstbortfall, i huvudsak på grund av arbetsgivares bris­ tande betalning av lön och på grund av yrkesskada m. m. Till fonden betalar arbetsgivarna f. n. två öre per arbetad timme. Enligt reglerna för fonden sker utbetalning till förbundsmedlem när arbetsgivaren inte i avtalsenlig ordning har betalat lön eller semesterlön. Förutsättning för utbetalning är vidare att det har visat sig att arbetsgivaren saknar utmät­ ningsbara tillgångar eller att hans försättande i konkurs bedöms bli utan 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

resultat eller att tillgångarna i hans konkursbo inte täcker hela lönefordringen och »annan person eller firma» inte har kunnat förmås att betala fordringen. Utbetalning skall godkännas av fondstyrelsen, som består av tre representanter från vardera organisationen. I praktiken sker utbetalning vid konkurs i ett tidigt skede av konkursen. Byggnadsarbetarna har enligt kollektivavtal med Svenska byggnadsin­ dustriförbundet (Byggförbundet), Svenska väg- och vattenbyggarnas ar­ betsgivareförbund (Sveabund) och Rörledningsfirmornas arbetsgivareför­ bund (RAF) en liknande fond, Svenska byggnadsarbetareförbundets garanti­ fond, som ägs av byggnadsarbetareförbundet. Fonden började sin verksam­ het år 1965. Dess inkomster utgörs av avgifter från arbetsgivarna. Avgif­ terna erläggs i form av tillägg till semesterörena. Vissa inkomster erhålls också genom att byggherre eller annan förskotterar intjänta men inte utbetalda arbetslöner m. m. hos arbetsgivare, som har inställt betalningarna eller har försatts i konkurs. Enligt reglerna för fonden betalas ur denna till förbundsmedlem for­ dringar på intjänta men inte utbetalade arbetslöner, avtalsenliga ersätt­ ningar och tillägg samt semesterersättning hos arbetsgivare som har inställt betalningarna eller som har försatts i konkurs. Förutsättning för utbetal­ ning är att medlemmens fordran i arbetsgivarens konkurs har godkänts av konkursförvaltningen eller att den har fastställts av förbundsstyrelsen beträffande arbetsgivare som har inställt betalningarna. Utbetalning anses vara förskott eller lån. Fonden gör avdrag för preliminär skatt med 25 % av arbetslönedelen. Om en byggherre eller annan person har förskotterat intjänta arbetslöner m. in., kan upp till hälften av det belopp som med­ lemmen har bevakat eller har att fordra betalas ut till honom, innan bevakningen har blivit godkänd eller förbundsstyrelsen har fastställt ford­ ringen. Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund och Svenska bleck- och plåtslagareförbundet har i anslutning till 1969 års avtalsrörelse överens­ kommit om en konkurs- och garantifond. Denna får tas i anspråk intill 50 000 kr. per år. För fondens uppbyggnad betalar arbetsgivaren fr. o. m. den 1 januari 1970 0,1 % på lönesumman, beräknad i viss ordning på arbetsinkomsten. Fonden får tas i anspråk för att täcka skillnaden mellan å ena sidan arbetaren tillkommande rättmätig och förfallen fordran med förmånsrätt som arbetslön i konkurs samt å andra sidan vad utdelningen i konkursen blivit eller arbetstagaren erhållit på annat sätt. För en i kon­ kurs innestående lönefordran, som har blivit bevakad och med förmåns­ rätt godkänd av konkursförvaltaren, verkställs förskottsvis utbetalning. Fondens medel får —- inom ramen för angivna 50 000 kr. -— användas även för att täcka arbetares fordran till följd av skadestånd o. d., när arbets­ givaren brister i betalningsförmåga i samband med att verksamheten har upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 19

Vissa statistiska uppgifter beträffande måleri- och byggnadsarbetarnas fonder lämnas i det följande (2.5.2).

2.5 Statistiska uppgifter 2.5.1 Lönefordringar i konkurser enligt enkät I anslutning till arbetet inom justitiedepartementet med en ny förmånsrättslagstiftning (jfr prop. 1970: 142) har gjorts en enkät till vissa under­ rätter rörande bl. a. storleken av lönefordringar och förluster i sådana konkurser. Uppgifter har inhämtats från 28 häradsrätter och rådhusrätter. Uppgifterna gäller konkurser i vilka besluten om egendomsavträde har med­ delats åren 1965 och 1966. År 1965 inleddes vid de uppgiftslämnande domstolarna 623 konkurser, vilket utgör ca 48 % av de enligt domstolsstatistiken samma år i hela landet inledda 1 2941 konkurserna. År 1966 inleddes vid dessa domstolar enligt enkäten 978 konkurser, vilket utgör ca 49 % av de sammanlagt 2 0131 det året inledda konkurserna. Följande uppställning belyser storleken av arbetstagares lönefordringar, förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, i de konkurser som har inletts åren 1965 och 1966 vid de uppgiftslämnande domstolarna.

Uppställning 1. Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser omkring hälften av de konkurser, som in­ leddes åren 1965 och 1966 Förmånsberättigade lönefordringar i Förmånsberättigade lönefordringar i konkurser, inledda år 1965 konkurser, inledda år 1966 Konkurser, Förvaltar- S:a kr Konkurser, Förvaltar- S:a kr avslutade konkurser avslutade konkurser som fattig­ kr som fattig- kr konkurser kr konkurser kr 711 6 623 7 334 1 574 7 471 9 045

Lönefordringarna i fattigkonkuvserna uppgår sannolikt till betydligt högre belopp än vad som anges i uppställningen. Den bristande exaktheten beror på att man av bouppteckningarna i fattigkonkurser ofta inte kan utläsa om en avgångspost är en löneskuld (jfr 2.1). Beträffande föroaltarkonkurser har i uppställningen redovisats de utdelningsberättigade beloppen, dvs. be­ lopp som utan anmärkning har upptagits i bevakningar eller efterbevakningar eller som har fastställts i anmärkningsprocesser. Storleken av de förluster, som löneborgenärerna fick vidkännas i konkur­ ser, som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969, framgår av följande uppställning.

1 I denna siffra ingår även konkurser som har upphört på grund av att överrätt har upphävt konkursbeslut.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Uppställning 2.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969 Konkurser, inledda år 1965 Konkurser, inledda år• 1966 Bevakade Utdelade Förlust Förlust- Bevakade Utdelade Förlust Förlustlöneford­ belopp kr belopp i löneford­ belopp kr belopp i

Bevakade lönefordringars belopp utgör summan av lönefordringar i fattig­ konkurser, ökad med summan av utdelningsberättigade lönefordringar i de förvaltarkonkurser, vilka avslutades senast den 31 december 1969 genom att förslag till slututdelning bär funnits att tillgå för granskning eller ge­ nom ackord eller nedläggning (jfr 2.2). De utdelade beloppen utgörs av de belopp som har angetts i utdelningsförslag. Det har antagits att löneborgenärer har fått full utdelning i konkurser som har avslutats genom ackord eller har nedlagts. Av påpekandet nyss beträffande osäkerheten rörande lönefordringar i fattigkonkurser följer bl. a. att de verkliga förlustbeloppen sannolikt är högre än vad uppställningen ger vid handen. För löneborgenärerna är det givetvis viktigt att de får utdelning så snart som möjligt. I det föregående (2.2) har formerna för utdelning i konkurser angetts. Man skiljer mellan för skottslyftning, interimsutdelning och slut­ utdelning. Den följande uppställningen belyser med vilka belopp utdelning, inklusive förskottslyftning, har skett inom sex månader från konkursut­ brottet resp. därefter för lönefordringar i förvaltarkonkurser. Det är fråga om konkurser, som har avslutats senast den 31 december 1969.

Uppställning 3. Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969

Konkurser, inledda år 1965 Konkurser, inledda år 1966 Beva- Utdelat Utdelat Beva- Utdelat Utdelat kade inom 6 6 mån. kade inom 6 6 mån. löne- mån. eller längre löne- mån. eller längre ford- från tid efter ford- från tid efter ringar konkurs- konkurs- ringar konkurs- konkurskr utbrottet utbrottet kr utbrottet utbrottet kr % av kr % av kr % av kr % av bevakade bevakade bevakade bevakade belopp belopp belopp belopp 5 114 1 076 21,0 2 666 52,1 4 778 1 209 25,3 2 245 47,0

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 21

Även de här återgivna talen är behäftade med viss osäkerhet med hänsyn till svårigheterna att av konkursakterna utläsa när lönefordringar har be­ talats ut. Det har här antagits att löneborgenärer i konkurser som har ned­ lagts eller har avslutats genom ackord har fått utdelning inom sexmånaderstiden. Fattigkonkurser är givetvis inte inbegripna här.

2.5.2 Vissa andra statistiska uppgifter Måleriyrkets förmånsfond och Svenska byggnadsarbetareförbundets ga­ rantifond har båda varit i verksamhet omkring fem år. I följande båda upp­ ställningar lämnas vissa uppgifter beträffande fonderna åren 1966—1969 resp. 1966—1968. Förmånsfonden ger, som förut (2.4.2) har nämnts, skydd även vid in­ komstbortfall på grund av yrkessjukdom. Följande uppgifter avser emeller­ tid endast dels belopp, som har betalats ut på grund av inkomstbortfall vid arbetsgivarens insolvens, dels belopp som har influtit till fonden genom ut­ delningar i konkurser eller andra betalningar från arbetsgivare sedan fon­ den övertagit medlems fordran.

Belopp anges i 1000-tal kr.

Som framgår av reglerna för garantifonden förekommer det att byggherre eller annan övertar byggnadsarbetares lönefordran, när arbetsgivaren har blivit insolvent. Byggherren betalar beräknade lönefordringar förskottsvis till fonden. En definitiv avräkning sker mellan fonden och byggherren när fordringarna har fastställts. Den följande uppställningen visar för åren 1966—1968 till en början det antal företag, vilkas konkurser har berört medlemmar av byggnadsarbetareförbundet, det antal konkurser i vilka fonden har bevakat för medlemmars räkning och det antal medlemmar som bevakningarna har gällt. Vidare anges storleken av de förskott som för an­ givna år har erlagts av byggherrar m. fl., storleken av de i konkurserna bevakade beloppen samt av de utdelningar som har erhållits i konkurserna.

År Antal företag Antal kon- Antal med- Bvggherre- I konkurser Utdel-

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

SALF har till justitiedepartementet lämnat vissa uppgifter beträffande för­ bundets bevakningar för medlemmars räkning av fordringar med förmåns­ rätt enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarkonkurser. På grundval av dessa upp­ gifter har upprättats följande sammanställning. Den visar för åren 1965— 1968 de belopp som förbundet har bevakat i dessa år inledda konkurser och hur mycket därav som har förlorats i dessa konkurser genom att tillgångarna inte har räckt till full utdelning.

SALF har framhållit att de belopp som medlemmarna angivna år har be­ vakat i verkligheten är större än vad sammanställningen ger vid handen, eftersom en del bevakningar har skötts lokalt och andra av advokatbyråer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 23

3. Departementspromemorian och remissyttrandena över den

3.1 Allmänna synpunkter 3.1.1 Departementspromemorian I promemorian framhålls att en arbetstagare i regel är beroende av sin lön för sin och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han har haft anledning att räkna med eller om den helt uteblir, kan detta få allvarliga ekonomiska verkningar för honom. Starka sociala skäl talar därför för att arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren har kommit på obestånd tryggas. Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika arbetstagare in­ bördes talar enligt promemorian för att arbetstagares möjligheter att få ut intjänad lön tryggas i någon form. Möjligheterna att välja anställning är för många arbetstagare begränsade. Men även om arbetstagaren har möj­ lighet att välja anställning kan man inte kräva att han normalt skall kalky­ lera med arbetsgivarens ekonomi när han tar anställning, särskilt inte om arbetsgivaren är ett större företag. Inte heller kan man förutsätta att han omprövar sin anställning efter fortlöpande analyser av arbetsgivarens eko­ nomiska läge. F. n. är enligt promemorian arbetstagarnas löneskydd när företag går i konkurs ofullständigt. Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till be­ talning. Det händer emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget sak­ nar tillgångar. Beräkningar som har gjorts tyder på att den totala förlusten på lönefordringar i konkurser som har inletts år 1965 rör sig omkring 5 milj. kr. och att motsvarande förlust i 1966 års konkurser är några milj. kr. större. Även om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas arbetstagarna ofta att vänta ganska länge på betalning. Enligt gjorda under­ sökningar sker utbetalningar i allmänhet mer än sex månader efter kon­ kursbesluten. Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar i konkurs har på senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. I promemorian föreslås nu att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna. Lönegarantin skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i kon­ kurs utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Det innebär bl. a att vissa personer i ledande ställning i aktiebolag och med stort aktieinnehav lämnas utanför. Beträffande fordran på lön föreslås lönegarantin avse allt som kan hän­ föras till avlöningsförmån på grund av anställning. Betalning enligt garan­

24 Kungl. Maj:Is proposition nr 201 år 1970

tin skall utgå för varje arbetstagare med maximalt två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några so­ cialt välmotiverade anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin. Statens garanti skall täcka även vissa av de kostnader som löneborgenären kan behöva vidkännas för att få ut sin fordran, i huvudsak ltonkursansökningskostnader. För att hindra missbruk och undvika andra komplikationer kan betalning enligt garantin inte ske förrän viss tid efter konkursbesluten, i de flesta fall en—tre månader. Yiss möjlighet skall dock finnas för löneborgenär att få betalning tidigare. I förvaltarkonkurser skall konkursförvaltaren anmäla löne- och pensionsfordringar till utbetalande myndighet. Anmälan bör sändas via krono­ fogdemyndigheten. I fattigkonkurser gör konkursdomaren anmälan till kronofogdemyndigheten, som utreder om det finns löne- och pensionsfordringar som omfattas av garantin. Kronofogdemyndigheten underrättar ut­ betalande myndighet om fordringar som skall infrias enligt garantin. Som utbetalningsmyndighet och för handläggning av andra uppgifter i samband med utbetalningen föreslås EON. Lönegarantisystemet skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. För­ slaget innebär att avgifterna skall beräknas på samma underlag som den allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut samtidigt med denna avgift. An­ knytningen till den allmänna arbetsgivaravgiften bör emellertid inte ses som en definitiv lösning. Frågan kan behöva omprövas i samband med att ställning så småningom tas till resultatet av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), eftersom garantisystemets finansiering hör nära samman med finansieringen av arbetslöshetsskyddet.

3.1.2 Remissyttrandena Departementspromemorians förslag har fått ett mycket välvilligt mot­ tagande. Det har tillstyrkts av samtliga remissinstanser på något undantag när. Remissinstanserna delar den i promemorian uttalade uppfattningen att skyddet för arbetstagares lönefordringar vid konkurs behöver förstärkas. LO framhåller att den föreslagna statliga lönegarantin tryggar de socialt mest motiverade lönefordringarna och dessa kan också betalas ut i ett ti­ digt skede av konkursen. Därmed tillgodoses ett sedan länge starkt uttalat önskemål från LO och ett flertal av dess medlemsförbund. Reformen kan även genomföras till låg kostnad. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge innebär förslaget en från social synpunkt angelägen förstärkning av skyddet för arbetstagares lönefordran. På ett föredömligt sätt anknyter de föreslagna bestämmelserna till redan existerande ordning för konkursförfarande och för avgiftsuppbörd. Häri­ genom torde kostnaderna för garantisystemet bli de lägsta tänkbara. Också

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 25

länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det remitterade förslaget synes väl ägnat att uppfylla det uppställda målet att trygga socialt välmotiverade an­ språk på löneskydd vid arbetsgivares konkurs. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner den föreslagna statliga lönegarantin vara ett välbehövligt ekonomiskt skydd för arbetstagare vid arbetsgivares konkurs. Särskilt för anställda vid konjunkturkänsliga och ekonomiskt instabila små och medel­ stora företag innebär lönegarantin enligt länsstyrelsen en trygghetsfaktor i ekonomiskt avseende som saknas f. n. SAF och industriförbundet säger att erfarenheterna av de branschvis in­ rättade fonderna visar att de fyller ett socialt behov och organisationerna tillstyrker därför att en allmän lönegaranti införs. Även arbetsgivareföre­ ningen för hotell och restauranger anser att en allmän lönegaranti fyller ett socialt behov. I valet mellan fondbildning genom organisationerna och ett obligatorium genom lagstiftning förordar föreningen den senare lösningen. Allmänt positiva uttalanden görs vidare bl. a. av RFV, EON, kammarkol­ legiet, statskontoret, CFJJ, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, Folksam, försäkringskasseförbundet, advokatsamfundet och SACO. SALF understryker att förslaget kommer att fylla ett stort behov. För­ bundet noterar emellertid med besvikelse att utredarna i alltför liten grad beaktat de skillnader som finns i allmänna anställningsvillkor mellan olika arbetstagargrupper. Därest åtgärder vidtas beträffande de i förbundets yttrande påpekade frågorna, anses förslaget dock kunna accepteras av alla arbetstagarorganisationer och under rådande förhållanden kunna tillstyrkas. Inte heller TCO är helt tillfreds med förslaget. Organisationen framhåller att förslaget under inga omständigheter får tas till intäkt för att försvaga löntagarnas ställning enligt förmånsrättsordningen. Det förslag till ny förmånsrättsordning som lagberedningen framlade (SOU 1969:5) innebär så väsentliga försämringar för löneborgenärerna — bl. a. i vad avser rela­ tionen till innehavare av fastighetsinteckningar och beträffande tjänstemäns fordringar som har stått inne längre tid än sex månader liksom ifråga om semesterersättning -— att TCO inte kan tillstyrka införandet av en statlig lönegaranti annat än under den förutsättningen, att nu gällande förmåns­ rätt för lönefordringar i princip behålls oförändrad. Även andra remissinstanser än TCO bedömer förslaget till statlig löne­ garanti under hänvisning Lill det pågående arbetet på en ny förmånsrättsordning. Särskilt behandlas förhållandet mellan förmånsrätten för löne­ fordringar och fastighetsinteckningarna. Man anser att det därmed samman­ hängande problemet som en följd av lönegarantin bör kunna prövas nu. Bankföreningen framhåller att konflikten mellan löneprivilegiet och fastig­ hetsinteckningarna länge har uppmärksammats i vårt land i diskussionen kring fastighetskreditens rättsliga frågor. Föreningen finner uppenbart att nämnda konflikt kommer i ett helt nytt läge om löne- och pensionsfordringar enligt de föreslagna bestämmelserna blir skyddade av statsgaranti vid ar­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

betsgivarens konkurs. Löneprivilegiet är grundat uteslutande på sociala skäl. Dessa skäl bortfaller med införandet av en statsgaranti för de berörda fordringarna. Möjligen kan invändas att statsgarantin dock tänkes bli maximerad till ett bestämt belopp och att löne- och pensionsfordringar så­ vitt gäller överskjutande belopp alltjämt vid behov bör ha företrädesrätt framför fastighetsinteckningarna. För en sådan ordning kan dock näppe­ ligen åberopas några tillräckligt starka sociala skäl. Bankföreningen erinrar om att departementschefen i prop. 1970: 142 efter att ha redogjort för den tillämnade statsgarantins begränsning uttalar att med denna begränsning »kommer knappast några socialt välmotiverade anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin». Under hänvisning härtill hemställer bankför­ eningen att, om de föreslagna bestämmelserna rörande statsgaranti för löneoch pensionsfordringar samt därmed jämställda fordringar genomförs, för­ månsrätten för sådana fordringar upphävs såvitt den ger företrädesrätt till betalning framför penninginteckningar i fast egendom och tomträtt. SAF och industriförbundet gör motsvarande hemställan under hänvisning till bankföreningens yttrande. Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen har upp­ fattningen att det skydd som ges genom lönegarantin innebär en så stor fördel, att fastighetsinteckningarna framdeles kan gå före lönefordringarna i förmånsrätt. Länsstyrelsen i Stockholms län medger att starka sociala skäl talar för att man skapar någon form av lönegaranti som kan träda in vid arbets­ givarens konkurs. Enligt länsstyrelsen finns emellertid anledning anta att sådana konkurser kommer att öka. Risken för att lönegarantin missbrukas kan därvid inte uteslutas. Lönegarantin kan tänkas bidra till att inte lön­ samma rörelser vidmakthålls och möjligen även till att sådana rörelser till­ skapas i förlitande på garantin. Prövningen huruvida en fordran faller in under lönegarantin bör därför enligt länsstyrelsens uppfattning vara så nog­ grann och individuell som det är möjligt inom ramen för vad som är prak­ tiskt rimligt. Länsstyrelsen utgår ifrån att vid en sådan prövning skall beaktas om lönefordringen har tillkommit under förhållanden, som inne­ fattar ett missbruk av garantibestämmelserna, samt att i sådant fall löne­ fordringen skall avvisas eller nedsättas. Sjölagskommittén framhåller att det med sjörättsliga utgångspunkter inte föreligger anledning till erinran mot förslaget. Kommittén anmärker i stäl­ let, att en offentlig lönegaranti kan vara ägnad att underlätta svenskt till­ träde till 1967 års internationella konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad. Konventionen förutsätter nämligen att rättigheter i fartyg under byggnad underkastas samma förmånsrättsordning som rättig­ heter i fartyg, vilket leder till att endast ombordanställdas lönekrav — till följd av regler om sjöpanträtt — får högsta prioritet medan de ilandanställdas motsvarande krav måste stå tillbaka för både sjöpanträtt och hypotek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 27

Några remissinstanser diskuterar tillämpningsområdet för en statlig löne­ garanti. Hit hör domarföreningen som ifrågasätter om inte begränsningen av löneskyddet till konkurssituationen är onödigt snäv. Föreningen påpe­ kar att många fall av arbetsgivarens obestånd torde kunna konstateras med erforderlig säkerhet på enklare sätt än genom arbetsgivarens försättande i konkurs. Utvecklingen under senare år visar sålunda enligt föreningen att borgenärer i ökad omfattning nöjer sig med utmätningsed för att få klarhet i om gäldenären har tillgångar. Enligt föreningens mening bör vid det fort­ satta arbetet med lagförslaget övervägas möjligheterna av att göra utbetal­ ning enligt garantin ej enbart beroende av att konkurs inträffat. Det anses angeläget att undvika konkurser som inte har annan funktion än att tjäna som underlag för utbetalning enligt lönegarantin. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt uttalar att proceduren med ett konkursförfarande är oproportionellt omständlig i de fall där någon enstaka arbetstagare hos en småföretagare har blivit utan lön. Kraven på stadga och rättssäkerhet torde emellertid väga så tungt att vägen över domstol är försvarbar. SHIO vill för sin del att löneskydd vid konkurs, om det införs, skall om­ fatta även företagare på samma villkor som gäller för arbetstagare. Orga­ nisationen erinrar i sammanhanget om det nytänkande som det senaste decenniet har förekommit beträffande socialt skydd för olika grupper inom samhället. Det är i dag en självklarhet att företagaren skall kunna åtnjuta samma sociala skydd som en anställd. Organisationen erinrar vidare om att arbetslöshetskassor i princip tidigare var tillgängliga endast för anställda. I dag finns arbetslöshetskassor för företagare och SHIO har för sin del varit pionjär på detta område. SHIO framhåller att frågan om införande av lönegaranti vid konkurs berördes i samband med organisationens treårs­ kongress tidigare i år. Enligt SHIO föreligger det en betydande likhet mellan de fordringar som löntagare har vid konkurs och de fordringar som en underentreprenör har. Bägge, såväl löntagaren som underentreprenören, har genom arbete tillfört konkursboet ekonomiska värden som utgör till­ gångar vid uppgörande av boet. SHIO:s kongress fann det otillfredställande att underentreprenörernas trygghetsproblem har lämnats obeaktade vid ut­ arbetandet av den nu behandlade promemorian. Enligt organisationens upp­ fattning måste minimikravet vara att åtminstone den del av entreprenörens fordringar skyddas som avser de anställdas och egen arbetsinsats. Detta bör kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet för den offent­ liga lönegarantin. Kommunförbundet påpekar att förslaget har betydelse för kommunerna vid de tillfällen, då en kommunalt anlitad entreprenör blir blockerad därför att han inte har betalat ut arbetstagarnas löner. I regel blir kommunen då i egenskap av byggherre tvungen att betala innestående löner, om arbetena skall kunna slutföras. En helt ny situation uppstår givetvis, om arbetstagar­ na vid entreprenaden åtnjuter statlig garanti för sina löner, när entreprenö­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ren går i konkurs. Det bör då enligt förbundets mening inte kunna komma i fråga att entreprenören blir blockerad på grund av innestående arbetslöner. Eljest kan - så som förslaget har utformats — den situationen uppstå att det blir byggherren som nödgas svara för de innestående lönerna utan möj­ lighet att få ersättning via den statliga garantin. Kommunförbundet anser att det nu belysta problemet måste få en för byggherresidan tillfredsställande lösning. Lantbruksförbundet uttalar sammanfattningsvis, att ett stort behov före­ ligger av löneskydd vid konkurs. Detta bör av rättvise- och kostnadsskäl emellertid inte byggas upp via avgifter utan som ett samhällets åtagande. Skall avgiftsvägen följas, bör förslaget fogas in i utredningen om konkurs­ lagstiftningens omarbetning och även behandlas i nära samband med lag­ beredningens förslag rörande förhållandet mellan fastighetskrediter och löneförmånsrätt. Det framlagda förslaget synes inte vara så genomarbetat att det kan vara underlag för lagstiftning. Särskilt påpekar förbundet att de av­ satta avgiftsmedlens rättsliga karaktär och statens rätt till »övertagna» lönefordringar måste utredas ytterligare. Endast Svenska företagares riksförbund avstyrker förslaget. Det förefal­ ler förbundet som om situationen inte är så allvarlig att man just nu måste införa ett särskilt statligt fondsystem med separata arbetsgivaravgifter för att täcka in de lönefordringar som kan tänkas uppstå i de fall konkursbos tillgångar inte ens räcker till de anställdas löner. Förbundet finner det önskvärt att den sittande KSA-utredningens betänkande inväntas eftersom denna utredning, såvitt förbundet har sig bekant, kommer att aktualisera också frågan om löneskydd vid konkurs. I promemorian har man pekat på de överenskommelser som redan finns mellan arbetsmarknadens parter och denna typ av överenskommelser kan, enligt förbundets uppfattning, mycket väl utvecklas vidare till att omfatta även andra löntagargrupper.

3.2 Lönegarantins omfattning 3.2.1 Departementspromemorian I promemorian framhålls att lönegarantin i sak bör motsvara det s. k. löneprivilegiet, dvs. lönefordringar som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Härigenom kommer i huvudsak alla socialt motiverade löneford­ ringar att bli tryggade. Lagtexten i 17 kap. 4 § är föråldrad i fråga om bestämningen av löntagarbegreppet. Det talas om »betjänter och tjänstehjon» och om »annan arbetare». Lagrummet kan i fråga om den yttre gränsen för sitt tillämpnings­ område sägas avse arbetstagare med den bestämning detta begrepp i allmän­ het har inom civilrätten. Vid den pågående översynen av förmånsrättslagstiftningen torde arbetstagarbegreppet komma att tas upp i lagtexten (jfr 11 § i förslag till förmånsrättslag, prop. 1970: 142). I ett system med löne­ garanti bör arbetstagarbegreppet kunna användas även om systemet införs innan en ny förmånsrättslagstiftning träder i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 29

I promemorian erinras om att förmånsrätten för lönefordringar tidsmäs­ sigt begränsas på visst sätt i 17 kap. 4 § HB. De lönefordringar som inte har förmånsrätt och som därför enligt den valda utgångspunkten kommer att ställas utanför lönegarantin torde vara ytterst få. En komplikation är enligt promemorian anknytningen av tidsbegränsningsreglerna till en otidsenlig kategoriindelning. Tiden är snävare bestämd i fråga om »arbetare» (ett halvt år) än för »betjänter och tjänstehjon» (ett år). Detta uppvägs i viss mån av att tidsbegränsningen är konstruerad olika för de båda kategorierna. För »arbetare» är fordringens förfallodag av­ görande och det är likgiltigt när lönen har intjänats. Den nuvarande regle­ ringen kan emellertid ändå i undantagsfall förorsaka att socialt välmoti­ verade lönefordringar kommer att ligga utanför lönegarantin. Detta är en oformlighet som tills vidare inte kan undvikas. I promemorian uttalas vidare att det f. n. råder viss tvekan i fråga om för­ månsrätten för företagsledare m. fl. med väsentligt inflytande över konkurs­ företaget. En del personer är uteslutna redan från rätt till betalning för fordran på lön eller arvode. Härutöver gäller att förmånsrätt för löneford­ ringar i rättspraxis har förvägrats personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över konkursföretaget. Gränsen mellan förmånsberättigade och inte förmånsberättigade lönefordringar är här oklar och vållar tillämpningsproblem. Detta kan i sin tur leda till att utbetalningar genom lönegarantin fördröjs. Olägenheten härmed synes dock enligt prome­ morian från social synpunkt knappast betydande. Härefter behandlas i promemorian frågan om lönegarantin bör begränsas snävare än förmånsrätten. De sociala skäl som i första hand motiverar löne­ garantin talar inte för att lönefordringar bör tryggas till obegränsade be­ lopp. Även kostnadsskäl kan anföras för vissa begränsningar av garantin. Därtill kommer att man bör hindra eller i varje fall försvåra att lönegaran­ tin utnyttjas på ett illojalt eller stötande sätt. I promemorian diskuteras sedan olika metoder för begränsning av lönegarantin. Ett sätt för begräns­ ning är att garantin för innestående lön eller pension får gälla endast upp till visst högsta belopp. Denna lösning är visserligen inte invändningsfri men den är i tillämpningen enkel. I promemorian förordas den nu angivna metoden för begränsning. Garantins maximibelopp anses böra bestämmas till två gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän för­ säkring. Maximibeloppet bör enligt promemorian avse borgenärens samtliga löneoch pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och alltså även fordran på ersättning under skälig uppsägningstid. Maximibeloppet bör vidare avse även konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser — konkurskostnader (se vidare härom i det följande). I promemorian framhålls att några problem i fråga om lönebegreppet inte torde uppstå vid tillämpningen av ett system med lönegaranti. Fordran på

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lön enligt 17 kap. 4 § HB omfattar allt som kan hänföras till avlöningsför­ mån på grund av anställning. Denna vida innebörd av lönebegreppet passar väl för lönegarantin. I några hänseenden är rättsläget emellertid oklart f. n. Det gäller dels hur gamla semesterersättningar som omfattas av löneprivilegiet, dels om löneprivilegiet över huvud taget omfattar fordran på ersätt­ ning för avtalsenliga omkostnader i tjänsten. Det finns dock anledning att tro att en ny förmånsrättslagstiftning skall bringa klarhet på dessa punkter. Till dess torde nuvarande förhållanden få godtas vid ett system med löne­ garanti. Beträffande fordran på lön under skälig uppsägningstid måste man enligt promemorian beakta en särskild omständighet. Lyfter arbetstagaren under uppsägningstiden lön från en ny anställning, gäller sålunda att ett häremot svarande belopp skall dras av från hans utdelning i konkursen. Även vid utbetalning enligt lönegarantin bör det nu nämnda avdraget göras. Av admi­ nistrativa skäl kan hänsyn till lön på grund av den nya anställningen tas bara om anställningen är känd vid tiden för utbetalningen. Lönegarantin bör enligt promemorian vidare omfatta dels sådan förmånsberättigad skadeståndsfordran som arbetsgivaren skall utge till arbetsta­ garen på grund av obehörigt avskedande eller tjänsteavtals hävande, dels arbetstagares förmånsberättigade fordran på lön som står inne hos arbets­ givaren som säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter. Den särskilda förmånsrätten för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp eller livränta saknar däremot numera praktisk betydelse och är därför utan in­ tresse i detta sammanhang. I rättspraxis har enligt promemorian fastslagits att fordran hos arbets­ givare på obetalda försäkringsavgifter i vissa fall har samma förmånsrätt som lönefordran. Avgiftsfordringen har därvid bevakats av försäkringsinrättning och setts som en av försäkringsinrättningen övertagen lönefordran. I samband med tillkomsten av lagen (1967: 531) om tryggande av pensions­ utfästelse m. m. togs ett av de åsyftade fallen uttryckligen upp i lagtexten, nämligen fordran på försäkringsavgift för privat pension åt arbetare. Det finns emellertid knappast skäl att låta lönegarantin avse även de här aktu­ ella försäkringsavgiftsfordringarna. Det allmänna har sålunda inte någon anledning att överta försäkringsinrättningarnas risk att betalning av för­ säkringsavgifter vid arbetsgivarkonkurser skall utebli. I överensstämmelse härmed bör enligt promemorian lönefordran som avser övertagen fordran på försäkringsavgift ställas utanför ett system med lönegaranti. I promemorian sägs vidare att sådana pensionsfordringar som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB torde få anses stå förmånsberättigade lönefordringar så nära, att en ordning med offentlig lönegaranti rimligen bör omfatta även dem. Sådan fordran på intjänad framtida pension som har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § IIB bör däremot inte omfattas av löne­ garantin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 31

Ett särskilt problem är enligt promemorian frågan om lönegarantin bör täcka även de kostnader som en löneborgenär kan behöva vidkännas för att få ut sin fordran. Det kan gälla kostnader för anskaffande av exekutions­ titel, för utmätningsförsök och för konkursansökning. Till bilden hör också det ansvar för konkurskostnader som borgenär har, när konkursen har uppstått efter ansökan av honom och den handläggs som fattigkonkurs. Av dessa kostnader är endast kostnaderna för konkursansökning förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Kostnaderna för anskaffande av exekutionstitel och för utmätningsför­ sök bör inte omfattas av ett lönegarantisystem. Däremot bör de med för­ månsrätt förenade konkursansökningskostnaderna täckas av garantin. Det är vidare rimligt att garantin omfattar det speciella kostnadsansvar som i fattigkonkurser kan åvila löneborgenär som har tagit initiativet till kon­ kursen. Storleken av dessa kostnader anges i konkursdomarens beslut om avskrivning av konkursen. I detta sammanhang påpekas i promemorian att förmånsrätt i konkurs tillkommer borgenär endast om han har yrkat detta. Att sådant yrkande har framställts bör i fråga om förvaltarkonkurser vara en förutsättning för att lönegarantin skall få tas i anspråk. På det sättet kan frågan huruvida en löne- eller pensionsfordran enligt lag skall utgå med förmånsrätt prövas och avgöras i konkursen även för lönegarantins vidkommande och behö­ ver inte belasta handläggningen hos utbetalningsmyndigheten. Risken för att arbetstagare eller pensionstagare skall lida rättsförlust på grund av för­ summat yrkande om förmånsrätt anses vara liten. Huruvida framdeles kra­ vet på att förmånsrätt skall yrkas måste vidmakthållas eller kan slopas helt eller delvis är enligt promemorian en fråga som torde komma att övervägas av lagberedningen i dess pågående arbete med översyn av konkurslagstift­ ningen (jfr SOU 1969:5 s. 94).

3.2.2 Remissyttrandena Remissinstanserna har godtagit den i promemorian föreslagna anknyt­ ningen av lönegarantin till det s. k. löneprivilegiet, dvs. fordringar som ut­ går med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Flera av de delproblem som härvid blir aktuella har emellertid tilldragit sig uppmärksamhet i remiss­ yttrandena. Den föreslagna regeln om begränsning av utbetalning enligt garantin till högst två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remiss­ instanserna. LO säger exempelvis att organisationen för sin del kan biträda förslaget, vilket f. n. måste bedömas ge erforderlig säkerhet åt de mest skyddsvärda fallen. Om behov att höja beloppsgränsen framdeles uppstår utgår LO från att detta kommer att göras. En hel del remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maxi­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

miregeln innefattar en alltför snäv begränsning. Till dessa remissinstanser hör hovrätten över Skåne och Blekinge, som efterlyser statistiska uppgifter om de belopp som bevakas i konkurs med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I vilken utsträckning ett maximibelopp om två gånger basbeloppet täcker löneborgenärernas fordringar undandrar sig därför hovrättens be­ dömning. I promemorian anges inte någon grund för den föreslagna stor­ leken av beloppet. Som princip bör enligt hovrättens mening gälla att det garanterade beloppet skall motsvara lön för en eller två månader före kon­ kursbeslutet och för skälig uppsägningstid. Det bör vidare täcka normala fordringar på ackordsersättning, provision o. d. Tveksam beträffande beloppsbegränsningen är också Folksam, som framhåller att finansiellt utrymme för en höjning inte saknas. Folksam påpekar att den föreslagna arbetsgivaravgiften har beräknats med utgångs­ punkt i en enkät avseende förmånsberättigade inte utbetalade lönefordringar i konkurser under åren 1965 och 1966. Eftersom lönefordringarna i dessa konkurser har ingått utan beloppsmaximering synes en höjning kunna finansieras inom den beräknade kostnadsramen. Enligt bankföreningen måste man räkna med att garantin med den före­ slagna begränsningen blir otillräcklig för en del anställda tillhörande en grupp av kvalificerade medarbetare ute i företagen. I ett kritiskt läge för ett företag kan det vara av vitalt intresse att uppnå tillräckligt rådrum för att företaget skall kunna rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som är före­ tagsekonomiskt riktigt och från sysselsättningssynpunkt lämpligt. En stat­ lig lönegaranti vid konkurs kan bidra till att skapa ett sådant rådrum genom att personalen känner trygghet för sina löner även i händelse av företagets konkurs. Lönegarantin bör ha sådan omfattning att denna trygghet upp­ levs även av personal på det administrativa och tekniska planet, vilken har väsentlig betydelse för företagets funktion. För att detta skall uppnås bör enligt bankföreningen lönegarantins maximibelopp höjas. Advokatsamfundet föreslår under hänvisning till samma löntagarkategorier som bankföreningen att maximigränsen höjs från två till tre gånger basbeloppet. Även TCO har kritisk inställning. Organisationen framhåller att det före­ slagna maximibeloppet i normalfallet möjligen förslår till att täcka löne­ fordringar för arbetstagare med korta uppsägningstider, men det är inga­ lunda tillräckligt på tjänstemannasidan, där fordringarna ofta uppgår till väsentligt större belopp, främst beroende på de längre uppsägningstiderna. I fortsättningen uttalas följ ande.

Reglerna om uppsägningstid i tjänstemannaavtalen har dessutom en så­ dan konstruktion att de största fordringarna vanligen innehas av den grupp som är mest svårplacerad på arbetsmarknaden, nämligen äldre tjänstemän med många anställningsår. Även för andra löntagargrupper kommer längre uppsägningstider förmodligen att bli vanligare. I direktiven till utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för Arbetsdom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 33

stolen har departementschefen gett de sakkunniga i uppdrag att generellt utreda frågan om längre uppsägningstider för äldre arbetstagare. Den föreslagna begränsningen av garantibeloppet skulle i många fall få den effekten att det allmänna ger den ene arbetstagaren full kompensation medan den andra endast får hälften av sin fordran. Vid 1970 års TCO-kongress förelåg en motion rörande skydd för de anställdas lönefordringar vid konkurs. I TCO-styrelsens yttrande, som antogs av kongressen, underströks att full ersättning alltid skall utgå för lönefordringar vid konkurs. Det före­ slagna garantibeloppet om två basbelopp står i dålig relation till arbetsta­ garnas nu uppnådda lönelägen och anställningsvillkor. Ett betydande antal arbetstagare har i dag en lön motsvarande 3 000 kronor per månad eller mer. Uppsägningstiden från arbetsgivarens sida är i avtal för tjänstemän ofta fastställd till sex månader. Den ersättning som en anställd med sådana an­ ställningsvillkor har att utfå vid konkurs kommer, om hänsyn tas till se­ mesterersättning, uppsägningslön och eventuella övriga lönefordringar, med den föreslagna maximigränsen att stå oskyddad till betydande belopp.

TCO föreslår under hänvisning till det anförda att lönegarantin vid kon­ kurs utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för sin lönefordran. Några andra arbetstagarorganisationer, SACO och SALF, är också miss­ nöjda med förslaget men nöjer sig med att föreslå, att garantin skall utgöra två basbelopp eller minst 75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande fordringen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det behövs en begräns­ ning av garantins omfattning utöver vad som har föresla­ gits i promemorian. Om en arbetsgivare har försatts i konkurs och en arbetstagare med lönefordran som överstiger maximibeloppet fått betalning enligt garantin men ej erhållit full utdelning i konkursen, synes förslaget inte begränsa arbetstagarens möjlighet att, om arbetsgivaren på nytt för­ sätts i konkurs, i den nya konkursen ånyo göra gällande rätt till betalning enligt garantin för samma lönefordran. Genom ett sådant förfaringssätt kan förslagets regel om maximering av löneskyddet kringgås. Detsamma skulle kunna inträffa om arbetsgivare är mer än en person, t. ex. två makar som driver en rörelse i enkelt bolag. En bestämmelse bör därför införas om att vad som har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en konkurs inte kan åberopas för förnyad utbetalning enligt garantin i en senare konkurs. Advokatsamfundet utvecklar en med hovrätten liknande uppfattning. Statskontoret understryker det väsentliga i att lönegarantin inte miss­ brukas och pekar på att i fråga om aktiebolags konkursbo finns i konkurslagen (100 a §) en bestämmelse, vars innehåll redovisas i promemorian (s. 8, jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 253—255 och KL 32 a §). Ämbetsver­ ket ifrågasätter om inte i en lag om offentlig lönegaranti vid konkurs be­ stämmelse av liknande innehåll bör tillskapas också beträffande andra företag än aktiebolag. 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet konstaterar att anknytningen till 17 kap. 4 § HB medför att personer med väsentligt intresse i och bestämmande infly­ tande över ett företag kommer att stå utanför lönegarantin. Som organisa­ tionerna framhållit i sitt remissyttrande över Utsökningsrätt IX, Förmånsrättsordning m. m., föreligger knappast tillräckliga skäl för att i förmånsrättshänseende behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i före­ taget annorlunda än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild ägarandel. Organisationerna påpekar att när det gäller pensioner, som utgår enligt allmän pensionsplan, den civilrättsliga lagstiftningen har accepterat att huvudaktieägare och honom närstående jämställs med andra arbets­ tagare. Kronofogdeföreningen vill för att förhindra uppkomst av tvister avseende vad som är att anse som »lön under skälig uppsägningstid» att bestämmelser ges om tolkningen av detta uttryck. En dylik regel skulle säkerligen i många fall underlätta utredningsarbetet beträffande lönegaran­ tin. En dispositiv bestämmelse om enhetlig sådan tid för alla kategorier lön­ tagare, exempelvis en månad, synes vara att föredra. Denna tid skulle gälla om annat inte bestämts i kollektivavtal eller personligt anställningsavtal. Advokatsamfundet erinrar om att det på olika ställen i promemorian ut­ talas, att från bevakad lön under uppsägningstid skall dras av den inkomst arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvar genom anställning på annat håll. Enligt samfundet är emellertid detta inte ett helt riktigt återgivande av gällande rätt. Samfundet uttalar i fortsättningen följande.

Styrelsen vill till en början hänvisa till vad styrelsen anfört i sitt remiss­ yttrande över den föreslagna lagstiftningen om ny förmånsrättsordning (TSA 1969 sid. 439 särskilt sid. 441). Det förhåller sig i själva verket så att denna fråga ingalunda kan betraktas såsom klarlagd. Såvitt gäller vissa fackorganisationer har det efter hand utvecklats en praxis, enligt vilken dessa begär lön under uppsägningstid alldeles oavsett om den anställde omedelbart erhållit ny anställning, och fackorganisationerna har ansetts erhålla visst stöd för denna ståndpunkt i gällande kollektivavtal. Det är be­ kant att vissa underrätter behandlat likartade frågeställningar på samma sätt, och ifrågavarande anspråk framställs sålunda fortfarande. Styrelsen vill erinra om att styrelsen i sitt nyssnämnda remissyttrande framfört önske­ mål om att det i den nya lagstiftningen intas en uttrycklig bestämmelse, som förhindrar att dubbel ersättning utgår med förmånsrätt till anställda i dessa situationer. Inte heller har det förhållandet att en anställd under upp­ sägningstiden erhållit ny anställning någon automatisk effekt på den lönebevakning vederbörande gjort. Har lönebevakningen lämnats utan anmärk­ ning eller fastställts genom förlikning och visar det sig sedermera att den anställde fått ny anställning under uppsägningstiden, saknar förvaltaren otvivelaktigt rätt att vid utbetalningen av utdelningen dra av den lön som den anställde uppburit i den nya anställningen. Ett sådant avdrag förutsätter enligt gällande rätt att förvaltaren gjort anmärkning mot lönebevakningen och därvid framfört reservation för avräkning av dylik lön och att den an­ märkningen antingen godtagits eller på annat sätt blivit fastställd. Vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 35

tjänstemannaorganisationer bevakar automatiskt löner under uppsägnings­ tid med intagande av dylik reservation redan i bevakningsinlagan, men andra gör inte detta. Det kan naturligtvis på goda grunder ifrågasättas om inte en konkursförvaltare för säkerhets skull borde anmärka på varenda lönebevakning av detta slag och försöka få igenom en dylik avräkningsreservation. Så sker emellertid inte i praktiken annat än undantagsvis och där­ för saknas i mycket hög grad den avräkningsmöjlighet som i promemorian antas vara helt klar.

Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att det i gällande rätt saknas automatiskt verkande avräkningsregler. Sådana borde enligt sam­ fundets uppfattning inarbetas i den nu föreslagna lagen för undvikande av att dubbel kompensation utgår i form av lön i ny anställning och lönegaranti från det allmänna. Enligt TCO kan viss tveksamhet uppstå om garantins omfattning, när arbetstagaren under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning resp. sjukpenning eller när han under en del av denna tid arbetar för konkurs­ boets räkning. Enligt TCO:s mening är det därför nödvändigt med vissa klarlägganden när det gäller garantibeloppets beräkning. Det sägs ingenting härom i promemorian. Inte heller behandlas frågan om sådan kvittning för motfordran, som förvaltaren kan aktualisera så sent som i samband med slututdelningsförslaget, då garantibeloppet för länge sedan skall vara ut­ betalt. Även advokatsamfundet behandlar förekomsten av kvittningsgilla motfordringar mot lönebevakningar. Samfundet ifrågasätter om lagen inte borde förses med en föreskrift, som innebär att utbetalning på grund av lönegaran­ tin inhiberas eller jämkas på anmälan av förvaltaren, om denne visat sanno­ lika skäl för att motfordran finns. Förslaget att garantin inte skall omfatta fordringar på pen­ sionsavgifter har lämnats utan erinran. Till de remissinstanser som uttryckligen har behandlat frågan hör TCO, som förklarar att det inte finns skäl för det allmänna att överta försäkringsinrättningarnas risk för utebli­ ven premiebetalning såvitt avser det fallet att den s. k. kollektivavtalsgarantin är tillämplig. Från arbetstagarens synpunkt fordras då inte något ytter­ ligare skydd och det vore för övrigt heller inte lämpligt att den anställde och hans försäkringsbolag skulle konkurrera om det garantibelopp som står till buds. Föreligger däremot den situationen att arbetstagaren själv måste be­ vaka avgiften, bör hans fordran självfallet skyddas och således inrymmas under den statliga garantin. TCO förutsätter att så också avses, ehuru det inte uttryckligen framgår av promemorian. SALF utvecklar i denna fråga samma synpunkter som TCO. Fyra remissinstanser anser eller ifrågasätter i vart fall om inte också pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a §

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

HB bör omfattas av lönegarantin. De fyra är lagberedningen, SACO, SALF och TCO. Den sistnämnda instansen, som är mest kategorisk i sin uppfattning av de fyra, anser att det är en klar brist i förslaget att fordran på framtida pension bär undantagits från garantin. Förmånsrätten för denna typ av fordringar infördes så sent som år 1967 för alt bättre skydda de ålders­ grupper (födda år 1907 eller tidigare), som till ingen eller mycket ringa del kommer i åtnjutande av allmän tjänstepension. De sociala överväganden som låg bakom den reformen kan inte rimligen ha mist sin aktualitet redan tre år senare. 1967 års lagstiftning kommer enligt TCO delvis att hänga i luften, om den inte nu följs upp genom att de pensionsberättigade tillförsäk­ ras ett visst mått av trygghet även vid konkurser där tillgångarna är otill­ räckliga. TCO framhåller vidare att de äldre människor som går förlustiga sin pension från arbetsgivaren för övrigt generellt sett torde drabbas betyd­ ligt hårdare av en konkurs än de arbetstagarkategorier som enligt förslaget skyddas mot ett mera temporärt inkomstbortfall. I yttrandet poängteras dessutom, att det rör sig om en i konkurssammanhang så liten grupp att man i varje fall inte kan åberopa kostnadsskäl som argument för att låta ford­ ringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB falla utanför garantin. I en del remissyttranden görs uttalanden om konkursansökningskostnad och konkurskostnad som borgenär ålagts att utge enligt 1 8 8 § K L. Länsstgrelsen i Stockholms län och domarföreningen ifrågasätter, om det finns tillräcklig anledning att i garantin inbegripa dessa kostnader. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot att kostnaderna bör betalas enligt garantin även om maximi­ beloppet härigenom skulle komma att överskridas. Samma uppfattning som hovrätten har lagberedningen och TCO.

3.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m. 3.3.1 Departementspromemorian I promemorian behandlas först frågan om underlaget för utbetalning. Härvid uttalas att tidpunkten för utbetalning av garantibelopp beror på den noggrannhet med vilken man skall pröva att en uppgiven lönefordran verk­ ligen föreligger. Om prövningen inte görs någorlunda effektiv, finns risk för att garantisystemet missbrukas. Det är vidare önskvärt att krav inte skall behöva riktas mot löne- eller pensionstagare om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp. Prövningen bör dessutom så långt som möjligt ske efter generella normer. Det erinras vidare i promemorian om att bouppteckning skall upprättas i alla konkurser och att uppgifterna i denna alltid skall beedigas av gäldenären. I förstone kunde det synas vara tillräckligt betryggande att låta bo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 37

uppteckningens uppgifter om löneskulder ligga till grund för utbetalningen enligt lönegarantin. En sådan ordning skulle f. ö. innebära att lönegarantin fungerade helt utan medverkan av löntagarna själva. Emellertid är det knappast lämpligt att tillskapa en sådan ordning. I förvaltarkonkurser anser man sig inte böra lägga bouppteckningen, som ofta upprättas under stor lidsnöd, till grund för utdelningen. I fattigkonkurser intresserar man sig Iramför allt för bouppteckningens tillgångssida. Skulder och andra avgångsposter ägnas måttligt intresse. Det sagda visar att det inte är lämpligt att utbetalning av lönegarantin grundas enbart på beedigade bouppteckningar. I förvaltarkonkurser ger enligt promemorian systemet med bevakningar och anmärkningar en för utdelningen tillfredsställande utredning av gäldenärens skulder. Någon garanti för riktigheten av de fordringar som blir be­ rättigade till utdelning skapas emellertid inte. Resultatet av prövningen gäller inte heller utanför konkursen. Emellertid tvingar den inbördes kon­ kurrensen mellan borgenärerna fram en omsorgsfull prövning av sådana fordringar som har bevakats med yrkande om förmånsrätt. Har anmärk­ ning inte gjorts mot en lånefordran som har bevakats med yrkande om för­ månsrätt enligt 17 kap. 4 § HB, bör lönegarantin därför kunna betalas ut. Har anmärkning gjorts, torde utgången av anmärkningsprocessen böra av­ vaktas innan utbetalning sker. Blir tvisten föremål för prövning i överinstans kan slutlig utbetalning härigenom komma att fördröjas väsentligt. Detta torde emellertid inte kunna undvikas. Det påpekas i fortsättningen att en anknytning av systemet med löne­ garanti till bevaknings- och anmärkningsproceduren innebär, att arbetsta­ garen själv genom bevakning måste sätta igång det ärende som skall leda fram till utbetalning enligt garantin. Att som villkor för utbetalning av löne­ garantin uppställa att arbetstagaren har bevakat sin fordran med yrkande om förmånsrätt kan knappast sägas innebära en belastning för denne. I sammanhanget nämns att om löneskulden är känd, dvs. redovisad i boupp­ teckningen, konkursdomaren skall underrätta borgenären om konkursen. Även om borgenären inte underrättas, får det väl antas att han är så pass intresserad av sitt anspråk att han ändå så småningom blir informerad om konkursen. Under alla förhållanden är det enligt promemorian självklart att de som vid konkursutbrottet är anställda hos arbetsgivaren får sådan infor­ mation. Dessutom gäller att arbetstagarorganisationerna lämnar sina med­ lemmar behövligt bistånd vid bevakningar. Utbetalning enligt lönegarantin skall alltså i förvaltarkonkurser kunna ske i de flesta fall vid anmärkningstidens utgång. Denna tidpunkt skall med de tidsfrister som är angivna i KL ligga mellan sex och 14 veckor efter kon­ kursbeslutet eller, vid efterbevakning, mellan två och fyra veckor efter dagen då efterbevakningen kungjordes. I promemorian anges att man i de flesta fall torde böra räkna med en tid av ungefär tre månader resp. tre veckor.

38 Kungl. Majrts proposition nr 201 år 1970

Det framhålls vidare att man i fattigkonkurser saknar motsvarighet till bevaknings- och anmärkningsproceduren i förvaltarkonkurserna. Man blir därför tvungen att för fatligkonkursernas del tillskapa en ordning för pröv­ ning av uppgivna löneanspråk. En sådan ordning kan konstrueras efter olika linjer. Det är rimligt att man därvid strävar efter att få systemet med löne­ garanti att så långt som möjligt fungera utan att arbetstagaren behöver ta något initiativ. Härvid är det en klar brist att det ofta inte framgår av kon­ kursbouppteckningarna när avgångsposter avser löneskulder. Man bör där­ för införa föreskrift om att detta skall anges i bouppteckning. Om boupp­ teckningarna sålunda i fortsättningen innehåller uppgifter om gäldenärernas löneskulder, återstår att närmare pröva om uppgifterna är riktiga och om lönefordringarna kan anses ha förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Vilket ut­ redningsmaterial som behövs för prövningen och kan anskaffas får be­ dömas från fall till fall. Man bör undvika att belasta arbetstagaren med formell skyldighet att styrka sin fordran. Däremot bör man givetvis kunna kräva att han efter förmåga medverkar i utredningsarbetet. Utredningen bör göras av statlig myndighet med anknytning till konkursförfarandet. Myndigheten bör underrättas om de löne- eller pensionsskulder som upp­ tas i bouppteckningen och om tiden för edgångssammanträdet. Företrädare för myndigheten bör inställa sig vid edgångssammanträdet. Dessförinnan bör myndigheten ha närmare undersökt de löneskulder som är upptagna i bouppteckningen. Vid sammanträdet bör myndigheten tillvarata statens rätt. Ett särskilt problem föranleds därvid av att staten ännu inte har över­ tagit någon lönefordran och därför inte är borgenär. Staten har med hänsyn härtill inte ens rätt att delta i förhandlingen. Men gäldenären har i allmän­ het även skatteskulder. På grund därav är staten behörig borgenär. För­ hållandet behöver därför i regel inte vålla praktiska olägenheter. Om gälde­ nären skulle sakna skatteskulder synes myndigheten få nöja sig med att bevrsta förhandlingen för att få del av vad där sägs men utan att delta i denna. Myndigheten torde i ett sådant fall inte heller vara behörig att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Den bör emellertid kunna i samband med edgångssammanträdet göra påpekanden angående konkursboet till konkurs­ domaren eller till den i konkursen förordnade gode mannen. Det blir sedan konkursdomarens eller gode mannens sak att bedöma vad påpekandena bör föranleda. I promemorian sägs vidare att en följd av systemet med lönegaranti är att uppgivna löneskulder i fortsättningen bör ägnas större uppmärksamhet än f. n. vid edgångssammanträdet. Gäldenären bör sålunda vid samman­ trädet anmodas att muntligen lämna de kompletteringar som uppgifterna i bouppteckningen föranleder. Om bouppteckningens uppgifter om löne­ skulder framdeles ägnas större uppmärksamhet än nu vid edgångssam­ manträdet, bör utredningen härigenom åtminstone i vissa fall bli tillräcklig för utbetalning enligt lönegarantin. Det är f. ö. antagligt att bouppteckning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 39

arnas uppgifter om löneskulder kommer att bli fylligare som en följd av systemet med lönegaranti. I vissa fall kan det emellertid visa sig behövligt att efter edgångssammanträdet göra vissa undersökningar om löneskulderna. Det bör ankomma på den myndighet som vid edgångssammanträdet har företrätt staten att bedöma om utredningen behöver kompletteras och att i förekommande fall göra kompletteringen. Fattigkonkurser kan i undantagsfall avskrivas utan att gäldenären har beedigat uppgifterna i bouppteckningen. Prövningen av de löneskulder som är upptagna i konkursbouppteckningen får i dessa fall ske utan att gälde­ nären kan höras vid ett edgångssammanträde. Denna brist i utredningen torde normalt kunna avhjälpas genom andra lämpliga utredningsåtgärder. I allmänhet bör det kunna gå ganska snabbt att efter närmare granskning godkänna uppgivna löneskulder i fattigkonkurser. I gynnsamma fall bör enligt promemorian granskningen kunna utföras på ett par veckor. Utbetalning av lönegarantin bör alltså i allmänhet kunna ske, vid förvaltarkonkurser ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en å två månader efter konkursbeslutet. I promemorian påpekas att detta är en klar förbättring i jämförelse med vad som nu gäller när löneborgenärer i förvaltarkonkurser får lyfta utdelning. Fråga är emellertid om man på något sätt kan låta löneborgenärer lyfta betalning ännu tidigare. Den möjlighet som härvid erbjuder sig är att tillåta att garantibelopp kan lyftas av annan än den ursprunglige fordringsägaren. Denne skulle då kunna utnyttja rätten till lönegarantin genom att överlåta lönefordringen. Det framhålls härefter att enligt särskild föreskrift gäller, att förmåns­ rätten följer med vid överlåtelse av förmånsberättigad lönefordran. Det är inte så ovanligt att lönefordringar överlåts till utomstående. Eftersom för­ månsrätten följer med vid förvärvet, inskränker sig förvärvarens risk till att företagets egendom vid en eventuell konkurs inte skall förslå ens till lönefordringarna. Om även lönegarantin skulle följa med vid förvärvet, tar förvärvaren inte någon risk alls. Resultatet kan enligt promemorian bli att lönegarantin bidrar till att hålla igång dödsdömda företag onödigt länge. Lönefordringar kan t. o. m. komma att bli föremål för handel på en kredit­ marknad. En sådan ordning är uppenbart olämplig. Redan de nuvarande förhållandena har rönt kritik. Det bör därför inte komma i fråga att man ytterligare stimulerar denna form av kreditgivning. Enligt promemorian har de nu anförda skälen mot att låta rätten till löne­ garantin följa med vid överlåtelse av lönefordran inte samma giltighet när företaget väl har gått i konkurs. Efter konkursbeslutet finns inte längre risk för osund kreditgivning genom handel med lönefordringar. Från denna syn­ punkt skulle man kunna tillmötesgå arbetstagarnas intresse av att snabbt få sina fordringar infriade åtminstone så långt att lönegarantin skulle följa med vid överlåtelse av lönefordran som sker efter konkursbeslutet. Emel­ lertid föreligger då risk för att arbetstagare förmås att sälja sina löneford-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ringar till underpris. Vidare uppkommer alltid tillämpningsproblem när man i författning anger att viss tidpunkt är av betydelse för den förfogande­ rätt en person kan ha. Med hänsyn härtill och eftersom trots allt löneborgenärerna normalt inte kommer att behöva vänta på betalning under mera avsevärd tid efter konkursbeslutet, bör huvudregeln vara att lönegarantin inte gäller till förmån för den som har förvärvat lönefordringen efter över­ låtelse från löntagaren. I promemorian uttalas att huvudregeln för vissa fall emellertid bör kunna jämkas. Jämkningen synes böra ske genom att garantin alltjämt skall gälla om överlåtelsen efter konkursbeslutet har skett till arbetstagarens fackliga organisation eller en av denna förvaltad fond med uppgift att trygga med­ lemmarna vid betalningsinställelser o. d. Ett sådant undantag ligger i linje med de fackliga organisationernas uppgift att bevaka sina medlemmars rätt i frågor som rör deras anställning. Jämkningen sägs också ge möjlighet för arbetstagare att behålla den fördel som arbetstagare i vissa fack nu har.

3.3.2 Remissyttrandena Förslaget har såvitt det avser underlaget för utbetalning i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Till de positivt inställda re­ missinstanserna hör hovrätten över Skåne och Blekinge som visserligen med­ ger att det genom anknytningen till bevakningsförfarandet vid förvaltarkonkurs uppkommer dröjsmål med betalningen till arbetstagarna. Hovrätten vitsordar emellertid uppgiften i promemorian att det inte är betryggande att grunda betalningen på enbart konkursbouppteckningen. Denna måste i så fall kompletteras med en särskild utredning vilken skulle ta viss tid i an­ språk. Tidsvinsten med ett annat sätt att bestämma lönefordringarna än det föreslagna skulle enligt hovrätten bli så liten att den icke uppvägs av det mer komplicerade förfarande som måste tillgripas i denna typ av konkurs. En särskild utredning av lönefordringarna måste däremot ske vid fattigkon­ kurs men torde väl i allmänhet inte behöva bli särdeles omfattande. Antalet löneborgenärer i en sådan konkurs är enligt hovrätten vanligtvis litet. LO framhåller att förslaget i förhållande till nuläget innebär en väsentlig förbättring tidsmässigt. Med hänsyn till behovet av kontroll över och skydd för att lönegarantin inte utnyttjas på ett inte avsett sätt kan enligt LO:s mening ingen invändning riktas mot förslaget i denna del. LO vill emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att konkursförvaltare och krono­ fogdar — som lagförslaget också föreskriver — handlägger de med löne­ garantin sammanhängande frågorna med skyndsamhet för att möjliggöra utbetalning så snabbt som lagen medger. Enligt försäkringskasseförbundct ställer löntagaren vid en konkurs ofta väl motiverade anspråk på en snabb handläggning av sina lönekrav. Den av utredningen föreslagna gången för ett ärendes handläggning bör också kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 41

tillfredsställa dessa anspråk. I enstaka fall kan emellertid även mycket kort­ variga dröjsmål vid utbetalningen få olyckliga konsekvenser för löntagaren, t. ex. om denne vid tidpunkten för konkursen är inne på sitt sista pensionspoänggivande inkomstår men utbetalningen dröjer till påföljande år. In­ komsten under det sista pensionspoänggivande året och därmed pensions­ poängen blir då lägre. Möjlighet att korrigera sådana för den enskilde olyckliga konsekvenser bör enligt förbundets mening tillskapas. Några remissinstanser har synpunkter på formerna för kronofogdemyn­ digheternas verksamhet i fattigkonkurserna. Domarföreningen uttalar att kronofogdemyndighetens befattning med lönefordringar i fatliglconkurser motiverar att myndigheten bör äga generell rätt att aktivt medverka vid edgångssammanträde även då staten inte är behörig borgenär i konkursen. Hovrätten för Västra Sverige har samma upp­ fattning som domarföreningen. Kronofogdeföreningen förordar bestämmelser som ger utredningsmyndigheten full partsbehörighet inkl. rätt att begära edsavläggande ome­ delbart vid inträde av konkurs, vari lönefordran bevakas. Denna behörighet skall principiellt grundas enbart på den ifrågavarande statliga lönegarantin. Föreningen framhåller att fullständig partsbehörighet, inkl. möjlighet att begära edsavläggande, torde bli av stort värde särskilt i de fall då konkursgäldenärens bokföring är obefintlig eller bristfällig dels för att få fram uppgifter till stöd för löntagares anspråk, som eljest kanske måste avvisas, dels för att kunna bemöta ogrundade ersättningsyrkanden. Några vägande skäl mot att tillerkänna utredningsmyndigheten fullständig partsbehörighet i de konkurser vari lönefordringar bevakats föreligger inte enligt föreningens mening. Utredningsmyndighetens ämbetsansvar samt domstolens befattning med alla konkurser utgör full rättssäkerhetsgaranti för övriga parter i kon­ kursen. Det föreslagna förbudet mot överlåtelse av lönegarantin godtas av de flesta remissinstanserna, t. ex. av de båda hörda hovrätterna. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sålunda att det, som promemorian anför, föreligger övervägande skäl för att garantin inte skall gälla efter över­ låtelse till annan. De sociala skäl som talar för en tidig utbetalning tillgodoses genom den föreslagna undantagsregeln om rätt för arbetstagarorganisationer att överta medlems rätt till betalning enligt garantin. En sådan ordning kan stimulera dessa organisationer att i fler fall än de nuvarande skapa en dylik ordning och därigenom göra det möjligt för arbetstagare att vid konkurs få betalt för sina lönefordringar tidigare än enligt lönegarantin. Härigenom kommer enligt hovrätten de sociala olägenheter som följer med det föreslagna förfarandet för fastställande av lönefordringar indirekt att motverkas. Några remissinstanser hyser emellertid uppfattningen att överlåtelse av lönegarantin bör få ske fritt sedan väl gäldenären har försatts i konkurs. En av dessa instanser är bankföreningen, som påpekar att även en arbetstagare

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

som inte tillhör någon organisation eller vars organisation inte är beredd att överta lönefordringen uppenbarligen kan ha ett beaktansvärt behov av att kunna trygga sin försörjning genom att efter konkursutbrottet successivt överlåta sina lönefordringar exempelvis till en bank eller till en vän som är villig att stödja honom. Ett sådant förfarande kan möjliggöras eller under­ lättas, om statsgarantin får gälla efter överlåtelsen. En dylik ordning måste enligt bankföreningen starkt förordas av rättviseskäl. I promemorian uttalas farhågor för att en sådan ordning skall medföra risk för att arbetstagare förmås att sälja sina lönefordringar till underpris. Farhågorna för under­ pris är enligt bankföreningen obefogade om fordringarna är statsgaranterade. Statskontoret, Svenska företagares riksförbund, kommunförbundet och advokatsamfundet utvecklar liknande synpunkter som bankföreningen. Även SAF och industriförbundet anser att en överlåtelse med bibehållen garanti efter konkursbeslutet bör kunna göras till annan än arbetstagarens organisation eller till en av denna förvaltad fond. Med tanke på de gemen­ samt förvaltade fonder som redan finns (Målarmästarnas riksförenings och Svenska målareförbundets förmånsfond samt konkurs- och garantifonden inom bleck- och plåtslagerifacket) bör utredningens förslag ändras så att överlåtelse kan ske också till en gemensamt förvaltad fond. TCO understryker vikten av att de frågor som hänger samman med löne­ garantin handläggs med skyndsamhet. Starka sociala skäl talar sålunda för snabb utbetalning av lönefordringarna. Tre månader är ofta alltför lång tid. TCO föreslår därför att ett å contobelopp alltid skall utbetalas så snart som möjbgt. Detta skulle mycket väl kunna göras efter det att bouppteckningen är färdigställd.

3.4 Finansieringen 3.4.1 Departementspromemorian I promemorian diskuteras först medelsbehovet. Därvid hänvisas till justi­ tiedepartementets enkät, som har redovisats förut (2.5.1). Denna bygger på uPPgifter från 28 underrätter. Det är i huvudsak de största underrätterna med stora tätorter inom sina domkretsar som har lämnat uppgifter. Uppgif­ terna gäller ungefär hälften av samtliga konkurser som inleddes åren 1965 och 1966. I samband med redovisningen av enkätmaterialet har betonats att primäruppgifterna är i viss mån osäkra. På grund av urvalet av uppgiftslämnare är det vidare vanskligt att av de tal som har kommit fram genom enkäten dra slutsatser beträffande förhållandena för hela landet. Till detta kommer enligt promemorian ytterligare en osäkerhetsfaktor i det att konkurserna varierar rätt avsevärt i fråga om storleken. I promemorian görs därefter trots de gjorda reservationerna antagandet, att lönefordringarna i alla konkurser som inleddes åren 1965 och 1966 är

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 43

proportionella till dem i de undersökta konkurserna. I så fall uppgår sam­ manlagda beloppet av lönefordringar till omkring 15 milj. kr. i 1965 års konkurser och till inemot 20 milj. kr. i 1966 års konkurser. Enligt vad som uttalas i promemorian kan en bedömning av hur stora förluster löneborgenärerna har fått vidkännas i konkurser som inleddes åren 1965 och 1966 ske med utgångspunkt i uppställning 2 (2.5.1). De där redo­ visade talen inbegriper emellertid inte sådana förvaltarkonkurser som var oavslutade vid årsskiftet 1969—1970. En sammanställning av enkätuppgif­ terna ger vid handen att ca 1/5 av det sammanlagda beloppet av löneford­ ringar i 1965 års konkurser hänför sig till konkurser som vid årsskiftet var oavslutade. Motsvarande tal beträffande lönefordringarna i 1966 års kon­ kurser är ca 1/3. Den långa awecklingstiden kan tyda på att konkurserna är omfattande och komplicerade och att det finns tillgångar i dem. Det lig­ ger därför nära till hands att anta att löneborgenärerna i dessa konkurser kommer att bli i huvudsak tillgodosedda. I promemorian görs vidare det i och för sig inte invändningsfria antagandet att utfallet för löneborgenärernas del är representativt för förhållandena i alla konkurser i hela landet. Förlusten på lönefordringar i konkurser som började år 1965 skulle i så fall kunna röra sig omkring 5 milj. kr. och motsvarande förlust på 1966 års konkurser vara några milj. kr. större. I promemorian framhålls att ett garantisystem sannolikt leder till att konkursfrekvensen ökar. Garantierna medför att det i en hel del fall jämfört med nuvarande förhållanden blir motiverat att begära en arbetsgivare, som saknar nämnvärda tillgångar, i konkurs. Hur stor ökningen av antalet kon­ kurser blir är det naturligtvis inte möjligt att bedöma. Men även om antalet fattigkonkurser skulle öka rätt väsentligt behöver det inte medföra att be­ loppet av lönefordringar ökar påtagligt. Uppgifterna från enkäten tyder på att det är sällsynt att lönefordringarna i fattigkonkurser uppgår till några betydande belopp. Sammanfattningsvis sägs i promemorian att det är rimligt att räkna med ett behov av ca 20 milj. kr. under i vart fall det första året för utbetalningar­ na. Genom att utdelningar sker efter hand kommer medelsbehovet följande år att ligga på betydligt lägre nivå eller något över den som har uppskattats för förlusterna i 1966 års konkurser, dvs. i runda tal 5—10 milj. kr. Utgif­ terna för konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser — konkurskostnader får förutsättas uppgå till små belopp jämfört med löneford­ ringarnas och torde därför kunna lämnas därhän i detta sammanhang. I promemorian behandlas härefter finansieringssättet. Inledningsvis fram­ hålls att en lönegaranti säkerställer arbetsgivarens betalningsförpliktelser. Det skulle i och för sig vara motiverat att lösa finansieringsfrågan så, att kostnaderna för systemet bärs av dem vilkas betalningsåtaganden i verklig­ heten säkerställs. Av praktiska skäl kan man knappast reglera avgiftsskyldigheten eller gradera avgiftens storlek efter hur stor risken för bristande

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

betalningsförmåga bedöms vara. Ett avgiftsuttag bör därför rimligen i princip avse alla arbetsgivare och sättas i relation till antalet anställda eller löne­ summan. Från allmän ekonomisk synpunkt anses det inte böra komma i fråga att skapa ett särskilt uppbördssystem för att avgiftsvägen ta ut de belopp som behövs. Det rör sig här om en stor krets avgiftsskyldiga. Man bör därför överväga möjligheten att knyta beräkningen och uppbörden av avgiften till någon redan existerande arbetsgivaravgift. I promemorian lämnas sedan en redogörelse för nu utgående arbetsgivar­ avgifter enligt följande.

Enligt 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring utgår två ar­ betsgivaravgifter, nämligen en till sjukförsäkringen och en till tilläggspen­ sioneringen. Avgiftsskyldig är varje arbetsgivare, bl. a. staten. Avgift utgår med viss procent på arbetsgivarens lönekostnader, varvid bortses från lönedelar över ATP-taket som är 7,5 gånger det basbelopp som gäller vid årets ingång (för mars 1970 är basbeloppet 6 300 kr.). I fråga om avgiften till till­ äggspensioneringen bortses dessutom från lönedelar som ligger under det nämnda basbeloppet. För redare tillämpas en särskild regel som innebär att procentsatsen för avgiftsuttagen reduceras med hänsyn till att en del av sjö­ männen inte är svenskar. Reduktionen är f. n. ca 1/3. Avgiften till sjuk­ försäkringen utgår från den 1 januari 1970 med 2,9 %. Den är så avpassad att den tillsammans med de försäkrades egenavgifter och statsbidrag skall täcka sjukförsäkringens kostnader. Avgiften till tilläggspensioneringen ut­ går för år 1970 med 10 % och stiger de fyra närmaste åren med 0,25 % årli­ gen. Procentsatsen är enligt bestämmelserna så avvägd att avgifterna i för­ ening med andra tillgängliga medel förslår till pensionsutbetalningar, för­ valtningskostnader och andra utgifter för försäkringen för tilläggspension samt till erforderlig fondering. Arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419) om allmän arbets­ givaravgift är 1 % av lönekostnaden. Även den arbetsgivaravgiften erläggs av alla arbetsgivare. Redare betalar reducerad avgift. Arbetsgivaravgift utgår också inom yrkesskadeförsäkringen. Avgiftsskyl­ dig är varje arbetsgivare som har arbetstagare omfattade av yrkesskadeför­ säkringen, dvs. i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst som inte är uttryckligen undantagen. Staten som arbetsgivare är dock inte av­ giftsskyldig men svarar å andra sidan själv för den ersättning som skall ut­ gå vid skada. Arbetsgivaravgiftens storlek fastställs av RFV så, att den kan antas täcka den risk som försäkringen avser. Avgiften bestäms efter försäkringsmässiga grunder med ledning av fortlöpande statistik över yrkesskaderiskerna i olika verksamheter. Den varierar således mellan olika före­ tag alltefter arbetets farlighet och övriga omständigheter. Systemet för yr­ kesskadeförsäkringens finansiering är emellertid under utredning (se 1970 års riksdagsberättelse S: 22). I sammanhanget kan nämnas att byggnadsforskningsavgift enligt förord­ ningen (1960:77) angående byggnadsforskningsavgift tas ut av den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet. Staten som arbetsgivare är un­ dantagen. Vid identifieringen av de avgiftsskyldiga grundar man sig på den registrering av arbetsgivare efter näringsgren som sker inom yrkesskade­ försäkringen. Avgiftsskyldigheten har utformats sfi, att alla arbetsgivare

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 45

som påförs avgift till yrkesskadeförsäkringen enligt endera av två under­ grupper i näringsgrenen byggnadsindustri i riksförsäkringsverkets premie­ tariff också debiteras byggnadsforskningsavgift. Avgiften är 0,6 % av löne­ kostnaden inom 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. De nu nämnda arbetsgivaravgifterna administreras av riksförsäkrings­ verket. Avgiften till sjukförsäkringen ger ca 2 000 milj. kr., avgiften till tillläggspensioneringen ca 5 000 milj. kr. och den allmänna arbetsgivaravgif­ ten ca 800 milj. kr., allt per år. Det kan i detta sammanhang anmärkas att frågan om att införa ett all­ mänt arbetslöshetsskydd f. n. övervägs inom utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen). Utredningen har enligt sina direktiv att undersöka bl. a. vilka finansieringsformer som är lämpligast vid olika lösningar av arbetslöshetsskyddet. I promemorian uttalas härefter under rubriken slutsatser följande. Arbetsgivaravgifterna enligt lagen om allmän försäkring ingår i finansie­ ringssystemet för denna försäkring — som omfattar sjukförsäkring, folk­ pensionering och tilläggspensionering — och skall vara avpassade till för­ säkringens medelsbehov. Avgifterna är således strikt specialdestinerade. Om den föreslagna lönegarantin finansieras genom någon av dessa avgifter, bör den dessutom arbetas in i lagen om allmän försäkring. En sådan lösning är från skilda synpunkter mindre tillfredsställande. Enligt vad som sägs i promemorian kan motsvarande synpunkter anläg­ gas på frågan om finansiering av lönegarantin genom den arbetsgivaravgift som utgår inom yrkesskadeförsäkringen. Här tillkommer också bl. a. den omständigheten att yrkesskadeförsäkringens finansieringssystem f. n. ut­ reds. I promemorian framhålls att den allmänna arbetsgivaravgiften har moti­ verats av behovet att täcka ett inkomstbortfall i samband med övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt (se prop. 1968: 77 s. 9.) Därmed går den allmänna arbetsgivaravgiften knappast att skilja från en vanlig skatt och det synes föga meningsfullt att utpeka den som en finansierings­ källa i ett särskilt sammanhang. Finansieringen av lönegarantin anses därför böra ske genom en särskild arbetsgivaravgift av samma tekniska typ som byggnadsforskningsavgiften. Avgiften bör administreras av RFV i likhet med de förut nämnda arbets­ givaravgifterna. Avgiftsplikt bör åligga varje arbetsgivare, alltså var och en som har arbetstagare anställda. Undantag bör dock göras för staten, dvs. den statliga administrationen och de affärsdrivande verken. Skäl kan anfö­ ras för att även andra offentliga arbetsgivare skulle undantas. Detta skulle emellertid medföra administrativa svårigheter och kostnader som inte synes stå i rimlig proportion till lättnaderna för berörda arbetsgivare. Den avgift som det blir fråga om blir låg. Bl. a. med anledning av dessa omständighe­ ter och på grund av de förut påtalade praktiska svårigheterna vid riskbe­ dömningen anses tillräckliga skäl inte finnas vare sig att göra undantag för andra arbetsgivare än staten eller att differentiera avgiften med hänsyn till

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

den reella risken för konkurs. Avgiften bör således bestämmas till en fast andel av arbetsgivarens lönekostnader. Avgiftsunderlaget kan lämpligen vara detsamma som gäller för den allmänna arbetsgivaravgiften. Beträffan­ de detalj reglerna för avgiftens debitering och uppbörd bör man likaledes kunna anknyta till bestämmelserna för denna arbetsgivaravgift. På så sätt torde avgiften utan särskilda svårigheter kunna debiteras och uppbäras i samband med den allmänna arbetsgivaravgiften och avgiftsfinansiering så­ ledes kunna genomföras utan större administrationskostnader. I promemorian framhålls att den nya avgiftens anknytning till den allmän­ na arbetsgivaravgiften inte bör ses som en definitiv lösning. Det skydd för arbetstagare mot inkomstbortfall som en statlig lönegaranti vid konkurs utgör ligger nära ersättning vid arbetslöshet. Med hänsyn till det mera sakliga samband som alltså föreligger synes det motiverat att föra samman garantisystemets finansiering med finansieringen av arbetslöshetsskyddet. Om resultatet av KSA-utredningens arbete blir ett arbetslöshetsskydd som helt eller delvis finansieras genom arbetsgivaravgifter finns det därför an­ ledning att undersöka om inte avgifterna för lönegarantins finansiering kan knytas till avgifterna för arbetslöshetsskyddet. Beträffande avgiftens storlek sägs i promemorian att en tillräcklig ekono­ misk grundval torde erhållas om avgiften bestäms till 0,02 % av avgifts-

Sx” nderlaget, vilket f. n. ger ett årligt avgiftsuttag på ca 15 milj. kr. Behov

av medel för utbetalning av garantibelopp kommer emellertid att föreligga redan kort tid efter det att garantisystemet har införts. Det förutsätts vis­ serligen att preliminär avgift skall tas ut under det år avgiften avser i lik­ het med vad som sker beträffande övriga arbetsgivaravgifter. Under det första året kommer emellertid att inflyta avgifter på endast ca 15 milj. kr. för att täcka ett beräknat utbetalningsbehov under året på ca 20 milj. kr. Därtill kommer att behov av medel för utbetalningar kan uppkomma snab­ bare än inbetalningar görs av preliminära avgifter. Medelsbehovet i inled­ ningsskedet anses därför behöva täckas genom kapitaltillskott i lämplig form. Hänsyn till återbetalningsskyldighet för medel som sålunda behövs i inledningsskedet har tagits i förslaget till avgiftsuttag. Avgiftsprocenten bör självfallet på längre sikt anpassas med hänsyn till de erfarenheter som vinns i fråga om medelsbehovet.

3.4.2 Remissyttrandena Förslaget om sättet för finansieringen av garantisystemet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av endast ett begränsat antal remissinstanser. Flertalet instanser som har uttalat sig härom har sålunda intagit en tvek­ sam eller negativ hållning till förslaget. Till de positivt inställda remissinstanserna hör hovrätten över Skåne och Blekinge, LO och försäkringskasseförbundet. Bland de till förslaget tveksamma eller negativa remissinstanserna finns

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 47

statskontoret, som anser att finansiering via statsbudgeten bör övervägas med hänsyn till den relativt sett blygsamma totala kostnad som lönegaranti­ systemet skulle föranleda. En sådan lösning skulle innebära ett enklare administrativt förfarande. Ett annat skäl härför är att frågan om särskild fond kan komma i ett annat läge i anledning av resultatet av KSA-utredningens arbete. Om det ändå anses att finansieringen bör ske i särskild ordning har statskontoret inget att erinra mot att sammankoppling sker med den allmänna arbetsgivaravgiften och att förvaltningen av den föreslag­ na fonden åläggs statskontorets fondbyrå. Kommunförbundet anser det synnerligen tveksamt, om den statliga ga­ rantin över huvud taget skall finansieras genom en specialdestinerad avgift. Förvaltningsekonomiska skäl talar enligt förbundet för att finansieringen sker genom anslag i statens budget. Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte lönegarantin bör finansieras över statsbudgeten. Läns­ styrelsen anser det inte tillfredsställande att arbetsgivare med så solid eko­ nomisk ställning att deras arbetstagare inte har behov av lönegaranti tvingas att erlägga avgift. Det måste också anses föga tilltalande att för så relativt begränsade garantiutbetalningar som det sammanlagt kan bli fråga om skapa en betungande administration för avgifternas beräkning, inleverering och eventuella indrivning. Trots att avgiften skall tas ut på samma underlag som gäller för den all­ männa arbetsgivaravgiften innebär införandet av en ny avgift enligt RFV betydande administrativa olägenheter. I anslutning härtill påpekas att av­ giften måste särredovisas i en rad olika sammanhang främst beroende på att den — liksom arbetsgivaravgiften till socialförsäkringarna och den all­ männa arbetsgivaravgiften — måste uppbäras och debiteras på två sätt, an­ tingen genom skattedebitering eller genom direktdebitering. Till detta kom­ mer att den föranleder en speciell fondförvaltning. RFV anser det olämpligt att införa en separat arbetsgivaravgift för ett så begränsat ändamål som det nu är fråga om. Kostnaderna för lönegarantin synes enligt RFV enklast kunna inbegripas i den allmänna arbetsgivaravgiften eller eventuellt betalas av allmänna skatteinkomster. Härför talar också att man, som har fram­ hållits i promemorian, inte heller med den föreslagna metoden träffar det kollektiv man egentligen åsyftar utan tvingas ta ut avgift även av t. ex. kommuner och försäkringskassor, som inte kan bli försatta i konkurs. Även hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, CFU, advokatsamfun­ det och TCO är betänksamma till förslaget. Den sistnämnda remissinstan­ sen framhåller att utredningen inte har gått in på frågan om det administra­ tivt rationella i att införa en särskild lönegarantiavgift. Mot bakgrund av storleken på det belopp som inflyter i allmän arbetsgivaravgift och de ad­ ministrationskostnader som debiteringen m. in. av lönegarantiavgiften kan uppgå till pekar TCO på möjligheten att kostnaderna för löneskydd vid kon­ kurs inkluderas i den allmänna arbetsgivaravgiften. Om det längre fram

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

blir aktuellt att ompröva storleken på den allmänna arbetsgivaravgiften skulle vid denna prövning böra inbegripas att staten har övertagit ansvaret för löneskydd vid konkurs. SAF och industriförbundet föreslår att kostnaden för lönegarantin får belasta statsbudgeten, t. ex. av medel som flyter in genom den allmänna arbetsgivaravgiften. Organisationerna finner det föga rationellt att skapa en administrativ apparat för uttagande och förvaltning av fondmedlen. Dessutom påpekar organisationerna att utredningens förslag inte innebär någon definitiv lösning. Om man framdeles skulle finna, att lönegarantin bör kopplas samman med arbetslöshetsskyddet, innebär detta sannolikt att den administrativa apparat som har byggts upp för uppbörd och för­ valtning av lönegarantiavgiften får ersättas med ett helt nytt system. Mot denna bakgrund förefaller utredningens finansieringsförslag innebära en alltför kortsiktig lösning. Avgiftsfinansieringen har enligt bankföreningen en principiell svaghet däri att avgiften-riskpremien skall tas ut även där ingen praktisk risk finns att täcka. En sådan finansiering har också nackdelen att man för att samla upp ett så begränsat belopp som ca 15 milj. kr. om året nödgas etablera en synnerligen omfattande uppbörd, som trots alla avsedda förenklingar dock kommer att innebära kostnader och arbete på många händer. De så­ lunda angivna nackdelarna med avgiftsfinansieringen anser bankförening­ en tala för att finansieringen sker direkt över statsbudgeten. Även SHIO har uppfattningen att kostnaderna för lönegarantin bör kun­ na täckas inom den allmänna budgeten. SHIO kan inte biträda uttalandet i promemorian, att det »synes föga meningsfullt att utpeka den allmänna arbetsgivaravgiften som en finansieringskälla i ett särskilt sammanhang». Den allmänna arbetsgivaravgiften uppfattas av företagen — säger SHIO — inte som någon »vanlig skatt» utan som en skattebörda direkt på företagen och av särskild art. De medel som behövs för lönegarantin kan enligt SHIO täckas genom de belopp som kommer in genom den allmänna arbetsgivar­ avgiften. Ett särskilt skäl för detta är att KSA-utredningens förslag bör av­ vaktas. Lantbruksförbundet anser att enklare och billigare än förslaget är att in­ ordna löneskyddet i det nuvarande arbetslöshetsskyddet och därinom få det täckt av statsbidrag. Löntagare vars fordringar blir nödlidande bör enligt förbundet kunna få erforderligt bevis om detta förhållande av konkursför­ valtaren, gode mannen eller den för ackordsförhandling ansvarige. Lant­ bruksförbundet framhåller i fortsättningen följande.

Eu sådan uppläggning är mer motiverad än avgiftsmetoden. Förlustsi­ tuationen synes nämligen vara av ungefär samma slag som vid arbetslöshet och det är därför naturligare att kostnaden bärs av samhället. Särskilt för den producentkooperativa föreningsrörelsen — och av likartade skäl säker­ ligen även för konsumentkooperationen — ter sig detta rättvisare därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 49

att föreningsrörelsen i det närmaste gjort det till en princip att genom sam­ manhållning och interna uppoffringar förhindra konkurser eller ackord i och för sig men i synnerhet med förluster av här avsett slag. Föreningsrörel­ sen betraktar sig således med god rätt såsom fri från den risk, som avgif­ ten skall täcka. Avgiftssystemet skulle innebära att rörelsen får bidra till andra branschers förlust utan att i realiteten själv kunna räkna på att få ut någon av fördelarna med avgiftssystemet. Till grund för ett försäkringsbetonat avgiftssystem måste för rättvisans skull ligga en sannolikhet att systemets deltagare kan komma att drabbas av den förlust, som systemet skall skydda mot. Rättviseskäl väger särskilt tungt om företagen ålägges skyldighet att delta. Man bör även observera den mot försäkringstanken ta­ lande omständigheten att företagarna i vart fall principiellt alltid kommer att ha möjlighet att framkalla eller påskynda försäkringsfall genom miss­ skötsel av företag. Förbundet vill betona att det tillmäter det nu anförda stor vikt. Promemorians bestämning av de avgiftspliktiga be­ handlas utöver vad som redan har framgått i en hel del remissyttranden. Lagberedningen ifrågasätter, om det finns bärande skäl att undanta staten från avgiftsplikt. Om staten inte vill stå för den kostnad som lönegarantin medför utan särskild avgift skall tas ut för ändamålet, är det enligt bered­ ningen principiellt riktigast att kostnaden sprids på alla arbetsgivare utan åtskillnad mellan staten på ena samt kommuner och enskilda på andra sidan. SHIO är av samma uppfattning som lagberedningen. SHIO framhåller bl. a. att staten i dag på allt fler områden uppträder som företagare i direkt konkurrens med enskilt näringsliv. Med de regler som gäller för fri kon­ kurrens är det rimligt att företagen belastas med samma kostnadsposter. Skulle man i detta fall medge att staten och de affärsdrivande verken inte behöver belastas med någon avgift, kan detta vara prejudicerande och even­ tuellt samma system komma att användas vid andra tillfällen när de enskilda företagen belastas med skatter eller andra avgifter. Även Svenska företagares riksförbund och bankföreningen vill att staten skall vara skyldig att betala avgift. Ä andra sidan anser exempelvis kammarkollegiet och länsstyrelsen i Malmöhus län att kommunerna liksom staten skall vara befriade från av­ giftsplikt. Kammarkollegiet framhåller att kollegiet åsyftar kommunerna i den mening som anges i exempelvis förordningen (1965: 268) om skatte­ utjämningsbidrag, dvs. kommun som avses i kommunallagen, landstings­ kommun, församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger beskattningsrätt. Kommunförbundet och landstingsförbundet föreslår att samtliga offentliga arbetsgivare befrias från skyldighet att betala lönega­ rantiavgift. Lantbruksförbundet anser att, om löneskyddet skall finansieras avgiftsvägen, avgiften bör differentieras. Förbundet framhåller att måleri- och byggnadsbranschens egna åtgärder visar att skyddet t. o. m. bör kunna byg­ gas upp med branschvis helt avgränsade medel. 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet påpekar att i promemorian förbigås frågan om garantiavgiftens skatterättsliga behandling. Organisationerna utgår dock från att, om garantisystemet skall finansieras med avgifter, dessa skall vara likställda med lönekostnader och således avdragsgilla vid taxeringen. Även bankföreningen förutsätter att garantiavgifterna skall vara avdragsgilla som personalkostnad vid taxeringen.

3.5 Administrationen 3.5.1 Departementspromemorian I promemorian framhålls att viktiga uppgifter inom ett garantisystem blir att i anslutning till konkursförfarandet klarlägga förutsättningarna för utbetalning enligt garantin, påkalla utbetalning och, sedan utbetalning har skett och staten har blivit innehavare av lönefordringarna, tillvarata statens rätt. De förstnämnda båda uppgifterna bör lämpligen åläggas någon som vanligen deltar i handläggningen av konkurser. På grund härav bör i förvaltarkonkurser rättens ombudsman och förvaltaren samt i fattigkonkurser gode mannen kunna komma i fråga. Uppgiften att tillvarata statens rätt bör i första rummet ankomma på myndighet som i annat sammanhang har liknande uppgifter. I promemorian erinras vidare om att rättens ombudsman och förvalta­ ren i förvaltarkonkurser skall agera i samtliga borgenärers intresse. Rättens ombudsman har huvudsakligen funktionen att öva tillsyn över konkursför­ valtarens verksamhet. De primära förvaltningsuppgifterna i konkurser an­ kommer på förvaltaren, som bl. a. ombesörjer utdelning till borgenärerna. Den uppgiften har nära samband med utbetalning enligt garantisystemet. Med den för förvaltarkonkurser avsedda utformningen av lönegarantin sker utredningen om lönefordringarnas existens och förmånsrätt just inom ra­ men för själva konkursförfarandet. Förvaltaren har f. ö. tillgång till alla relevanta uppgifter om bevakade lönefordringar. När anmärkningstiden har gått ut eller, om anmärkning har gjorts, anmärkningstvisten är slutligt av­ gjord, kan han anmäla de lönefordringar som har blivit berättigade till ut­ delning i konkursen. I promemorian påpekas att god man inte alltid förordnas i fattigkonkur­ ser. Dessutom är arvodet till gode mannen inte alltid säkerställt och arvodet skall f. ö., när gode mannen har rätt till det, förskjutas av den borgenär som har ansökt om gäldenärens försättande i konkurs. Därför bör gode mannen inte anlitas för utredningsuppgifter och uppgiften att påkalla utbetalning av lönegarantin. Kronofogdemyndigheterna har enligt promemorian betydande erfarenhet av att tillvarata statens rätt i konkurser. De har sålunda att bevaka statens skattefordringar i konkurser. I praktiskt taget alla arbetsgivarkonkurser har gäldenären skatteskulder. Det förefaller därför ändamålsenligt att ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 51

nyttja kronofogdemyndigheterna för systemet med lönegaranti. Kronofogdemyndighet anses lämpa sig väl för det fristående utrednings­ arbete som i fattigkonkurser skall föregå utbetalning av lönegarantin. Kro­ nofogdemyndighet har sålunda i allmänhet god kännedom om de företag som är verksamma inom distriktet, inte minst om företag med sådana eko­ nomiska svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vidare torde flertalet fattigkonkurser f. n. ha sitt upphov i att kronofogdemyndighet un­ der hänvisning till skattefordringar har gjort ansökan om konkurs. Krono­ fogdemyndigheten underrättas därför redan nu i betydande utsträckning om edgångssammanträden och är närvarande vid sammanträdena. Myn­ digheten deltar därvid i förhandlingarna och företräder staten som skatteborgenär. Det här ifrågavarande utredningsarbetet bör av dessa skäl ombe­ sörjas av kronofogdemyndighet. Det medges i promemorian att kronofogdemyndigheterna inte har erfa­ renhet från tillämpning av 17 kap. 4 § HB. Från denna synpunkt skulle det ligga närmare till hands att anförtro uppgiften att påkalla utbetalning enligt lönegarantin åt konkursdomaren. En sådan ordning anses emellertid vara mindre väl förenlig med den ställning som konkursdomaren intar i konkurs­ förfarandet. Det kan f. ö. inte bereda nämnvärda svårigheter att inom ramen för den kontinuerliga vidareutbildningsverksamhet som sker inom exeku­ tionsväsendet anordna lämplig utbildning för kronofogdarna i fråga om tilllämpningen av 17 kap. 4 § HB. Det kan i sammanhanget erinras om att det för kronofogdetjänst krävs juris kandidatexamen och tingsutbildning, och de kronofogdar som f. n. saknar sådan utbildning har landsfiskals- eller distriktsåklagarutbildning (jfr 1LU 1970:22 s. 3—4). Uppgiften att pröva lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning enligt löne­ garantin bör därför lämpligen åläggas kronofogdemyndigheterna. Uppgif­ ten bör fullgöras av den som innehar eller uppehåller tjänst som krono­ fogde och bör inte kunna delegeras till annan tjänsteman inom myndig­ heten. I promemorian uttalas härefter att garantibeloppen utgör — bortsett från vissa specialfall — ersättning för utestående löne- eller pensionsfordringar. De får hos mottagaren karaktär av lön resp. pension. Vid utbetalning enligt garantin måste därför arbetsgivares skyldigheter att göra olika avdrag iakt­ tas. Avdragen avser i första hand skatter. Uppgifter till grund för skatte­ avdrag finns normalt hos konkursförvaltaren. I fattigkonkurs bör utred­ ningen om lönefordran avse också vilket avdrag för skatt som skall göras på arbetstagarens lönefordran. Dessutom kan arbetsgivaren vara skyldig att dra av olika belopp på grund av införselbeslut eller beslut om utmät­ ning i lön. Sådana beslut meddelas av kronofogdemyndighet, som också vid de skilda exekutiva besluten fastställer s. k. beneficium, dvs. ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov. När kronofogdemyndighet anmäler lönefordringar i fattigkonkurser till be­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

talning enligt garantin, bör myndigheten samtidigt ange vilka dylika inför­ sel- eller utmätningsbeslut som föreligger i fråga om varje löneborgenärs lön. Sådant besked behövs även i fråga om lönefordringar i förvaltarkonkurser. Eftersom beslut om införsel eller löneutmätning skall tillställas ar­ betsgivaren för åtgärd får man utgå från att förvaltaren har tillgång till be­ sluten och kan ange vilka dylika avdrag som skall göras. För kontroll av att alla beslutade avdrag verkligen anges och att de tas upp med rätta belopp är det enligt promemorian ändamålsenligt att konkursförvaltaren i förvaltarkonkurser lämnar uppgift om obestridda eller eljest betalningsberättigade lönefordringar enligt garantin samt om de avdrag som skall göras till kronofogdemyndigheten. Denna kontrollerar att föreliggande införsel­ beslut eller beslut om löneutmätning har iakttagits. Efter eventuella kom­ pletteringar i nyss angivna hänseende vidarebefordrar kronofogdemyndig­ heten uppgifterna till den betalande myndigheten. Det får sedan ankomma på denna myndighet att göra — utom skatteavdrag — avdrag enligt före­ liggande införselbeslut eller beslut om utmätning i lön. Har utbetalning av lönegarantin skett och staten alltså blivit innehavare av lönefordringarna, bör kronofogdemyndighet —- i fråga om förvaltar­ konkurser — ha att under det fortsatta konkursförfarandet tillvarata sta­ tens rätt. I promemorian framhålls att eftersom avgifter för finansieringen av ga­ rantisystemet skall debiteras och uppbäras i anslutning till den allmänna arbetsgivaravgiften, det är naturligt att debiteringen och uppbörden ombe­ sörjs av RFV som har hand om debitering och uppbörd av bl. a. denna av­ gift. Influtna avgifter bör föras till en lönegarantifond, som lämpligen bör omhänderhas av statskontoret. För bedömningen av vilken myndighet som centralt skall vara utbetalningsmyndighet och svara för de administrativa uppgifterna i samband därmed är det enligt promemorian nödvändigt att närmare klarlägga vilka dessa uppgifter är. Uppgifterna sammanfattas i promemorian enligt föl­ jande. 1. Ta emot inkommande besked från konkursförvaltare och kronofogde­ myndigheter om lönefordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Någon prövning av uppgivna fordringars existens och förmånsrätt skall inte ske hos den centrala myndigheten. 2. Verkställa avdrag i enlighet med beskeden för skatt, införselbelopp och belopp som har utmätts i lönen. 3. Utanordna avdragna belopp till skatteuppbördsmyndighet resp. krono­ fogdemyndighet och återstående lönebelopp till löneborgenären. 4. Ge besked om utbetalda bruttobelopp till konkursförvaltaren och kro­ nofogdemyndigheten. 5. Lämna löneuppgifter till taxeringsmyndighet och löneborgenärer. 6. Genom kronofogdemyndighet bevaka statens rätt på grund av infriad lönegaranti i förvaltarkonkurs och mot konkursgäldenär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 53

7. Besluta i fråga om avskrivning av statens fordringar uppkomna på grund av garantisystemet. 8. Ombesörja erforderliga registreringsåtgärder. I promemorian sägs att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheter­ na utgör ett väsentligt inslag i de centrala administrativa uppgifterna. Den centrala myndighet som med hänsyn härtill bör komma i fråga är i främsta rummet centralmyndigheten för administration och förvaltning av exeku­ tionsväsendet. De förut nämnda uppgifterna är begränsade och låter sig utan svårighet inpassas i den nämnda centralmyndighetens övriga uppgif­ ter. Centralmyndighet för administration och förvaltning av exekutionsväsen­ det är tills vidare EON. Frågan om den framtida handläggningen av uppgif­ ter som nu ankommer på nämnden utreds f. n. Oberoende av vilken myn­ dighet som framdeles skall svara för de centrala administrationsuppgifterna inom exekutionsväsendet anses det emellertid enligt promemorian än­ damålsenligt att de centrala funktionerna inom lönegarantisystemet ombe­ sörjs av den myndighet som svarar för nämnda administrationsuppgifter. I promemorian förordas därför att den myndighet som är centralmyndighet för administrationen av exekutionsväsendet skall ombesörja de centrala uppgifterna inom lönegarantisystemet. I promemorian behandlas sedan kostnaderna för administrationen. Det framhålls att av de nya arbetsuppgifter, som avses bli lagda på krono­ fogdemyndigheterna, utredningsarbetet i fattigkonkurser förtjänar mest uppmärksamhet från kostnadssynpunkt. Denna arbetsuppgift avviker i viss mån från dessa myndigheters nuvarande uppgifter. Å andra sidan torde utredningsarbetet knappast leda till någon påtaglig ökning av arbetsupp­ gifterna för kronofogdemyndigheterna. De övriga arbetsuppgifter som ga­ rantisystemet skulle innebära för kronofogdemyndigheterna har nära sam­ band med deras nuvarande åligganden. Inte heller dessa nya uppgifter torde bli särskilt många eller krävande i jämförelse med kronofogdemyndighe­ ternas nuvarande. Garantisystemet bör alltså enligt promemorian kunna ge­ nomföras utan någon nämnvärd personalökning inom kronofogdeorganisa­ tionen. Det är, påpekas det i promemorian, knappast möjligt att på förhand be­ räkna i vad mån debiteringen och uppbörden av avgifter hos RFV kräver personalökning. I varje fall torde ökningen bli måttlig, särskilt med hänsyn till att såväl debitering som uppbörd utan svårighet synes kunna läggas in i verkets ADB-rutiner inom övriga avgiftssystem. Avslutningsvis sägs i promemorian att behovet av personal för de övriga centrala uppgifterna i viss mån beror på hur administrationen utformas mera i detalj. Man torde åtminstone tills vidare vara nödsakad att i huvud­ sak lita till manuella rutiner. Överslagsmässigt torde systemet kunna be­ räknas i utbyggt skick kräva ca fem tjänster.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3.5.2 Remissyttrandena Förslaget att uppdra åt konkursförvaltaren att i förvaltarkonkurser påkalla utbetalning enligt lönegarantin har helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även valet av kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndig heter i fattig kon k urser har i allmänhet till­ styrkts. Några remissinstanser har emellertid annan uppfattning och anser att gode mannen i sådana konkurser bör ombesörja prövningen av löneford­ ringars existens och förmånsrätt. Hovrätten för Västra Sverige ansluter sig till den i promemorian uttalade uppfattningen att det får anses mindre lämpligt att konkursdomaren anför­ tros uppgiften att påkalla utbetalning enligt lönegarantin. Kronofogdarna i gemen torde vara väl skickade för uppgiften, och den extra utbildning som kan krävas behöver inte bli alltför omfattande. Också EON framhåller att kronofogdemyndigheterna torde vara väl lämpade för de föreslagna upp­ gifterna. EON delar uppfattningen, att kronofogdemyndighet i allmänhet har god kännedom om de företag som är verksamma inom distriktet och beträffande vilka lönegarantin kan bli aktuell, dvs. främst företag med så­ dana ekonomiska svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vid utredning som behövs före beslut i ett utbetalningsärende kan exekutiv per­ sonal anlitas. Denna personal är van att bl. a. handlägga andra utrednings­ uppdrag av liknande slag. Kronofogdemyndigheterna bör därför i regel kunna snabbt och effektivt verkställa i 7 § förslaget till lag om offentlig lönegaranti vid konkurs angiven prövning. Nämnden vill emellertid under­ stryka nödvändigheten av att sådan specialutbildning som nämns i prome­ morian anordnas för kronofogdarna. LO, SALF och TCO har inte något att erinra mot kronofogdemyndighe­ terna som utredningsmyndigheter men understryker vikten av att erfor­ derlig utbildning skyndsamt anordnas, så att kronofogdemyndigheterna re­ dan från början kan fullgöra sina uppgifter på det sätt som är avsett. Flertalet länsstyrelser och kronofogdemyndigheter godtar förslaget om de sistnämnda myndigheterna som utredningsmyndigheter i fattigkonkurser. Länsstyrelsen i Stockholms län finner exempelvis kronofogdemyndigheten i konkursgäldenärens hemvist vara mest lämpad för de utredningsuppgifter beträffande de lönegaranterade fordringarna, som inte kan ske inom ramen för konkursen. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt förklarar att förslaget torde vara riktigt med hänsyn till den goda kännedom om gäldenären och hans förhållanden som kronofogdemyndigheten i allmänhet har och den betydande erfarenhet som kronofogdemyndigheterna har av att till­ varata det allmännas rätt i konkurser. Kronofogdemyndigheten i Hälsing­ borgs distrikt anser att den i promemorian yppade oron inför kronofogdar­ nas kompetens att påkalla utbetalning enligt lönegarantin är helt ogrun­ dad. Svårigheterna i detta hänseende synes i mycket betydande utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 55

ha överdrivits. Det kan enligt kronofogdemyndigheten inte vara meningsfyllt att som antyds ordna särskilda utbildningskurser för kronofogdarna ifråga om tillämpningen av 17 kap. 4 § HB. Den uppgiften måste krono­ fogdarna anses kunna behärska. Andra kronofogdemyndigheter som godtar förslaget att bli utredningsmyndigheter i fattigkonkurser är exempelvis de i Norrköpings, Motala, Eksjö, Värnamo och Lunds distrikt. Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker bestämt förslaget om krono­ fogdemyndigheterna som utredningsmyndigheter. Ifrågavarande arbetsupp­ gifter måste anses falla helt utanför de uppgifter varmed kronofogdemyn­ digheterna vanligen har sysslat. En exekutiv besvärsordning anser länssty­ relsen olämplig för prövning av t. ex. frågan om en lönefordran verkligen existerar. Enligt länsstyrelsens mening bör ifrågavarande uppgifter anför­ tros åt god man. Tvistig fordran får avgöras av konkursdomstolen. Kronofogdemyndigheten i Danderyds distrikt anser att promemorians för­ slag vilar på en felaktig uppfattning om kronofogdemyndighetens kännedom om gäldenärens verksamhet. I fattigkonkurserna borde enligt kronofogde­ myndigheten systemet utformas så, att det på den gode mannen ankommer att tillvarata eventuella löneborgenärers intressen. En sådan utformning av förfarandet ter sig också från rättssystematisk synpunkt mer tilltalande ge­ nom den parallellitet mellan förvaltarkonkurser och fattigkonkurser som uppkommer. Detta är betydelsefullt inte minst med tanke på att en ur­ sprunglig förvaltarkonkurs inte sällan övergår till fattigkonkurs och vice versa. Dessutom vinner man i klarhet så till vida att löntagarna vet att den de skall vända sig till för att anmäla sin lönefordran alltid är en av rätten utsedd opartisk funktionär. Arvodesfrågan för den gode mannen torde inte behöva lägga några hinder i vägen för ett förfarande i enlighet med det här skisserade. Kronofogdemyndigheten i Linköpings distrikt utvecklar liknande synpunkter som myndigheten i Danderyds distrikt. Advokatsamfundet ifrågasätter som ett alternativ till den i promemorian föreslagna lösningen att man överväger att överlämna utredningsuppgiften resp. uppgiften att vara motpart i tvist mot löneborgenär till den gode man­ nen i fattigkonkursen. Fördelarna med ett sådant tillvägagångssätt synes vara framför allt att gode mannen torde ha större vana vid frågeställningar av det slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs än vad man kan begära av kronofogdemyndigheten. Vidare är det tänkbart att gode mannen kommer att kunna få lättare att få uppgifter från gäldenären än kronofogdemyndigheten. Det får nämligen inte förbises att det är kronofog­ demyndigheten som i flertalet fall har begärt gäldenären i konkurs, ofta efter långtgående indrivningsförsök dessförinnan, varför man måste förut­ sätta att visst motsatsförhållande kan föreligga mellan gäldenären och kro­ nofogdemyndigheten. Advokatsamfundet framhåller vidare att skäl av viss tyngd talar för att man bör införa ett bevakningsförfarande i fattigkonkur­ serna. Ett bevakningsförfarande skulle med lämpliga ändringar av konkurs­

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lagen och det nu framlagda lagförslaget kunna genomföras utan alltför stora svårigheter. Mot en sådan ordning kan möjligen anföras att den troligen kommer att medföra något ökade kostnader. Det är dock vanskligt att med säkerhet uttala sig på den punkten, eftersom det är tänkbart att kostnaderna för utredningsarbetet minskar, om detta kan begränsas till kontroll av in­ komna bevakningar. I flera remissyttranden behandlas uttalandet i promemorian att uppgiften att pröva lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning enligt garantin bör kunna fullgöras endast av den som innehar eller uppe­ håller tjänst som kronofogde. Statskontoret anser att det finns skäl att anta att utredningsarbetet i det stora flertalet fall blir av förhållandevis enkel beskaffenhet. Detta talar för att möjlighet bör finnas att delegera arbetsuppgiften till lägre nivå inom kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten i Motala distrikt förkla­ rar att visst utredningsarbete bör kunna delegeras till annan tjänsteman än kronofogde inom kronofogdemyndigheten, förslagsvis till lägst förste kronoassistent. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt säger att över­ driven oro präglar förslaget att uppgiften inte skall få delegeras. Delegation måste i varje fall rimligtvis kunna ske till biträdande kronofogde och kro­ nofogdesekreterare. Kronofogdemyndigheten i Uddevalla distrikt uttalar att den utredning som skall ske före edgångssammanträdet skall kunna dele­ geras till förste kronoassistent. Förslaget om att influtna medel skall tillföras en fond har föranlett en del uttalanden. Svenska företagares riksförbund anser med hänsyn till be­ loppets förhållandevis ringa storlek att någon särskild fondbildning inte behövs utan att den eventuella avgiften bör kunna varieras efter det direk­ ta behovet. SAF och industriförbundet understryker också att avgiftens stor­ lek bör bestämmas så att avgifterna jämte återvunna medel täcker utgif­ terna för garantin. Ett eventuellt överskott från ett år bör användas för kommande års behov varvid den procentsats som skall ligga till grund för avgiftsuttaget anpassas med hänsyn till fondens behållning. CFU påpekar att det som en följd av att lönegarantiavgift skall specialdestineras behövs bestämmelser om på vilket sätt sådan avgift skall till­ föras den av statskontoret förvaltade lönegarantifonden. Bestämmelser här­ om bör avse dels lönegarantiavgift, som debiteras och uppbärs av RFV, dels avgift som debiteras som slutlig skatt. Bestämmelserna bör av administrativa skäl vara relativt summariska. Förslagsvis kan de enligt CFU utformas — i likhet med vad som gäller om sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 10 § la­ gen om allmän försäkring — på så sätt att de avgifter som har debiterats som slutlig skatt överförs till lönegarantifonden. Man kan därvid bortse från avkortning, avskrivning, restitution och höjning av avgift. Förslaget om EON som central utbetalningsmyndigh e t har lämnats utan erinran av många remissinstanser. Av de remiss­

Kungl. Maj:ls proposition nr 201 år 1970 57

instanser som särskilt har behandlat frågan anser emellertid en hel del att länsstyrelserna bör vara utbetalningsmyndigheter. EON motsätter sig inte förslaget. Nämnden uttalar följande.

Några av de kronofogdemyndigheter som EON har hört rörande förslaget har gjort gällande, att de tänkta centrala funktionerna inom lönegaranti­ systemet borde tillföras länsstyrelserna i stället för centralmyndigheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet. Härvid har som skäl bl. a. anförts att funktionerna är väsensskilda från arbetsuppgifter som f. n. åvilar den nuvarande, provisoriska centralmyndigheten, dvs. EON, att uppgifterna som har beröringspunkter med taxerings-, uppbörds- och indrivningsfrågor inte är av den art att de bör ankomma på en centralmyndig­ het. EON har förståelse för de nyssnämnda synpunkterna men vill erinra om dels att en centralisering av utbetalnings- och registreringsfunktionerna bör kunna medföra en rationaliseringsvinst, dels att ett samband mellan funk­ tionerna och ett blivande ADB-system kan aktualiseras senare och dels att centralisering skapar enhetlig handläggning. Om rationaliserings- och andra skäl talar för en lösning i enlighet med utredningens förslag vill EON därför inte motsätta sig denna lösning. Mot EON :s beslut har en ledamot anmält skiljaktig mening.I reservationen uttalas att, även om en centralisering av utbetalningar m. m. skulle kunna medföra viss rationaliseringsvinst, förutsättningarna för en sådan centrali­ sering f. n. saknas. EON bör inte påläggas uppgifter av denna karaktär, vilka är av en helt annan art än EON :s övriga uppgifter. I samband med att ADB införs inom exekutionsväsendet bör en centralisering av även dessa uppgifter övervägas. Till dess bör uppgifterna ligga på länsstyrelserna.

Enligt statskontorets mening bör övervägas om inte de arbetsuppgifter som föreslås ankomma på central myndighet i stället skall decentraliseras och åläggas länsstyrelserna. Dessa, som utövar den närmaste tillsynen över kronofogdemyndigheterna, torde vara särskilt lämpade att ombesörja arbetet med bl. a. utbetalning av lönegarantin och innehållande av skatt. CFU anser att uppgiften att betala ut garantibelopp med fördel kan de­ centraliseras. I fortsättningen framhåller CFU följande.

De myndigheter som i så fall bör komma i fråga är länsstyrelserna. Des­ sa myndigheter har ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. En­ ligt 3 § länsstyrelseinstruktionen lyder under länsstyrelserna bl. a. utmätningsmän samt övriga till exekutionsväsendet i länet hörande tjänstemän. Länsstyrelsen har vidare enligt 7 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen att be­ vaka kronans rätt. Länsstyrelsen är beslutande myndighet i fråga om av­ skrivning av skatt enligt uppbördsförordningen (67 § uppbördsförordningen) samt i vissa fall av sådana statsmedel som hänförs till bevillning (2 § KF (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter). Länsstyrelserna uppfyller således väl de krav som kan ställas på myn­ dighet som skall vara utbetalningsmyndighet och svara för de administra­ tiva uppgifterna i samband därmed. Behov av nyanställning av personal för arbetsuppgiften torde knappast uppkomma. CFU förordar därför att dessa funktioner anförtros länsstyrelserna.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Däremot bör det lämpligen uppdras åt EON som central myndighet att vid behov utfärda centrala anvisningar i hithörande frågor. Andra remissinstanser som anser att länsstyrelserna bör utväljas för uppgiften att ombesörja utbetalningen enligt garantin är bl. a. länsstyrel­ serna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner lösningen med EON som utbetalningsmyndighet mindre tillfredsställande och ifrågasätter om inte ut­ betalningarna i stället bör anförtros kronofogdemyndigheterna för ernåen­ de av ett snabbare och enklare förfarande. Svenska företagares riksförbund anser att RFV bör kunna ombesörja utbetalningar enligt lönegarantin och därmed sammanhängande administration. I flera remissyttranden utvecklas synpunkter på kostnaderna för administrationen av garantisystemet. Enligt EON.s mening kommer kronofogdemyndigheternas prövningsfunktion att medföra behov av viss personalförstärkning, främst i de tre största kronofogdedistrikten, i vilka kronofogdepersonalen torde behöva för­ stärkas. EON anhåller att, om funktionerna som central utbetalningsmyndighet anses böra ankomma på nämnden, senare få inkomma med förslag hur arbetsuppgifterna lämpligast skall inordnas i nämndens kansliorgani­ sation med därav föranledda personal- och/eller tjänsteförändringar m. m. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, särskilt inom Stockholms­ området med dess stora koncentration av företag, arbetet med lönegarantin med all sannolikhet kommer att medföra påtagligt ökad arbetsbelastning hos kronofogdemyndigheten och kräva motsvarande ökning av personalen. Länsstyrelsen erinrar även om att företrädare för myndigheten enligt för­ slaget skall vara närvarande vid sammanträde för edgång i samtliga fattig­ konkurser. Särskilt inom Stockholmsregionen kommer många konkurser att kräva ett tidsödande arbete hos kronofogdemyndigheten för att efterforska om löneborgenär med hemvist inom annat kronofogdedistrikt är föremål för införsel eller löneutmätning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det synnerligen stora antalet fattigkonkurser i Göteborgsområ­ det, som påvisats i yttrandet från kronofogdemyndigheten i Göteborg, mås­ te anses kräva en viss personalförstärkning där. Enligt kronofogdeföreningen är det med hänsyn till dels det stora antalet fattigkonkurser i de tre största kronofogdedistrikten, dels där redan rådande underskott på kronofogdetjänster realistiskt att räkna med att i vart fall dessa distrikt måste tillföras minst vardera en tjänst som kronofogde. Lagberedningen säger att den föreslagna reformen lägger ökade uppgif­ ter på konkursförvaltare och på god man enligt 185 § KL. För förvaltaren torde dessa uppgifter ibland kunna bli betungande. Även gode mannen kan få ett merarbete från vilket man ej kan bortse. Med hänsyn till reformens betydelse torde emellertid någon invändning inte av nämnda skäl böra göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 59

mot förslaget. I fortsättningen framhåller lagberedningen att kostnadsök­ ningen accentuerar en redan nu behövlig ändring i konkurslagens (KL) föreskrifter om ersättning för konkurskostnader (se härom Welamson, Konkursrätt s. 685 ff.). Beredningen åsyftar en ändring av 188 § andra stycket KL så att god man får ersättning även i sådan ursprunglig fattig­ konkurs som har föranletts av gäldenärs egen ansökan. Beredningen, som påpekar att frågan nyligen har uppmärksammats i riksdagen (1LU 1970: 40), förordar att en ändring i det angivna lagrummet vidtas i samband med den nu aktuella reformen.

60 Kungl. Maj:tfi proposition nr 201 år 1970

4. Departementschefen

4.1 Allmänna synpunkter Skyddet för arbetstagarna när de på grund av arbetsgivarens obestånd inte kan få ut sina lönefordringar är ofullständigt. Visserligen har arbets­ tagarna vid arbetsgivarens konkurs förmånsrätt till betalning för sina löne­ fordringar. Men lönefordringarna är trots detta ofta värdelösa på grund av att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även om löneansprå­ ken blir helt eller delvis tillgodosedda, kan arbetstagarna få vänta ganska länge på betalning. Från fackligt håll har det sedan länge varit ett önskemål att arbetstagar­ nas löneskydd i nu angivna hänseenden skall förstärkas, önskemålen har så till vida tillgodosetts som man inom vissa konjunkturkänsliga branscher inom LO-området, nämligen måleri-, byggnads- och plåtslageribranscher­ na, har bildat särskilda fonder för att trygga bl. a. arbetslöner. Fonderna har bildats efter överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Bort­ sett från dessa fonder saknar arbetstagarna f. n. den trygghet som ett ga­ ranterat löneskydd erbjuder. De nuvarande förhållandena är otillfredsställande. Starka sociala skäl talar för att arbetstagarnas lönefordringar alltid infrias, när arbetsgivaren är på obestånd. Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika arbetstagare inbördes talar för att arbetstagarnas lönefordringar tryggas. Det är sålunda ofta tillfälligheter som avgör om en arbetstagare råkar va­ ra anställd vid ett företag som inte är ekonomiskt bärkraftigt eller som kommer på obestånd. Antalet företag som läggs ned har på senare år tenderat att öka. Också an­ talet konkurser har stigit under den senaste tiden. De nu anförda förhållan­ dena gör behovet av att förstärka arbetstagarnas löneskydd än mer träng­ ande. För att åstadkomma en förstärkning av arbetstagarnas löneskydd bör enligt min mening främst två alternativa handlingsvägar övervägas. Den ena är att staten genom lagstiftning garanterar arbetstagarna rätt till av­ talade löner och själv ombesörjer utbetalningen av dessa (lagstiftnings­ vägen). Den andra vägen är att lönerna i vidare omfattning än f. n. garan­ teras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter (avtal svägen). I den inom inrikesdepartementet utarbetade promemorian har förslag lagts fram till en statlig lönegaranti vid konkurs. Man har alltså i prome­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 61

morian förordat en lösning via lagstiftning. Förslaget har vid remissbe­ handlingen fått ett mycket gynnsamt mottagande. Remissinstanserna har genomgående vitsordat behovet av att skapa en lönegaranti. Inte någon re­ missinstans har gjort erinringar mot att man i promemorian valt att lösa trygghetsfrågan via lagstiftning. Också enligt min mening är lagstiftnings­ vägen att föredra framför avtalsvägen. Jag vill särskilt peka på att ett stat­ ligt garantisystem kommer att avse alla arbetstagare. Dessutom kan admi­ nistrationen i ett sådant system göras ganska enkel så att administrations­ kostnaderna blir begränsade. Innan jag går vidare vill jag nämna att det i nordiska rådet nyligen har väckts ett medlemsförslag av innehåll att rådet skall rekommendera rege­ ringarna att genomföra ett enhetligt lönegarantisystem vid konkurs (A 296/j). I förslaget hänvisas till inrikesdepartementets promemoria. En svårighet med ett statligt garantisystem är att finna den lämpligas­ te formen för finansieringen. I promemorian har föreslagits finansiering genom en särskild arbetsgivaravgift som skall tas ut i samband med upp­ börd av den allmänna arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift. Det har emellertid även uttalats att förslaget inte bör ses som en definitiv lösning utan att frågan kan behöva omprövas i samband med att ställning tas till det väntade förslaget från KSA-utredningen om ett allmänt arbetslöshetsskydd. Hos remissinstanserna har för­ slaget om en finansiering med arbetsgivaravgifter mött visst motstånd. En stark opinion finns för en finansiering via statsbudgeten. Jag återkommer till finansieringsfrågan i samband med att jag anmäler ärendet på ny It se­ dan lagrådets yttrande över i ärendet upprättade lagförslag föreligger. Tillämpningsområdet för den statliga lönegarantin har i promemorian bestämts till de fall när arbetsgivaren har gått i konkurs. Domarföreningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte begränsningen av löneskyddet till konkurssituationen är onödigt snäv. Jag kan hålla med föreningen om att borgenärer i allt större omfattning nöjer sig med institutet utmätnings­ ed för att få klarhet i om gäldenären har tillgångar, men jag är tveksam om detta gäller också när gäldenären är företagare. Oavsett hur det för­ håller sig härmed vill jag emellertid påpeka, att utmätningseden enligt lag­ stiftningen i ämnet avser endast gäldenärens tillgångar. Bortsett från den fordran som innehas av borgenären lämnas gäldenärens skulder helt utan­ för. Under sådana förhållanden lämpar sig institutet inte som grund för utbetalningar av garantibelopp. Jag tror f. ö. inte att det är till någon all­ varlig olägenhet för löneborgenärerna att utmätningsedsfallen — liksom också ackordsfallen — lämnas utanför ett garantisystem. Enligt min me­ ning är det sålunda framför allt när arbetsgivarens verksamhet måste av­ vecklas genom konkurs som arbetstagaren kan bli utan betalning. En be­ gränsning av tillämpningsområdet till konkursfallen kan visserligen föran­ leda att antalet konkurser ökar. Denna ökning torde emellertid inte bli av

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

så stor omfattning att den bör få påverka ställningstagandet i fråga om til­ lämpningsområdet för lönegarantin. I sammanhanget vill jag understryka att det garantisystem som föreslås i det följande innefattar sådan prövning av lönefordringarna i varje konkurs att utrymmet för missbruk i tillfredsställande omfattning förhindras (se vi­ dare ang. prövningen av lönef ordringarna under 4.3 och 4.5). Promemorieförslaget anknyter till gällande ordning för avveckling av företag genom konkurs. Den lagstiftning som reglerar konkursförfarandet finns i 17 kap. HB och KL. Hela detta rättsområde ses f. n. över. Av sär­ skilt intresse är att Kungl. Maj:t i en nyligen framlagd proposition (1970: 142) har föreslagit riksdagen att anta förslag till förmånsrättslag, som skall ersätta förmånsrättsordningen i 17 kap. HB. Förmånsrättslagen före­ slås träda i kraft först den 1 januari 1972. Eventuella ändringar i KL som kan vara av betydelse för uppbyggnaden av ett statligt garantisystem får förutsättas träda i kraft ännu senare. Ett statligt garantisystem för lönefordringar bör emellertid börja tillämpas så snart som det är tekniskt möj­ ligt. Detta innebär att man i förevarande sammanhang bör — som också har skett i promemorian —- bortse från det pågående arbetet med översyn av lagstiftningen om konkursförfarandet. I stället får tillses att man vid ifråga­ varande översyn beaktar tillkomsten av det statliga garantisystemet för lönefordringar vid konkurs. I promemorian har föreslagits att den statliga garantin i princip skall motsvara det s.k. löneprivilegiet eller de löne- och pensionsfordringar som f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Någon erinran mot att på detta sätt knyta lönegarantin till löneprivilegiet har inte kommit fram vid remiss­ behandlingen. Även jag anser att en sådan anknytning är lämplig för att bestämma lönegarantins omfattning (se härom vidare under 4.2). Från tjänstemannahåll har emellertid uttalats oro för att en ny förmånsrättsordning kommer att innebära vissa väsentliga försämringar för löneborgenärerna och att detta i sin tur skall påverka lönegarantins omfattning. Med anledning härav vill jag erinra om att i det för riksdagen nyligen framlagda förslaget till förmånsrättslag inte föreslås någon väsentlig ändring av löneborgenärernas förmånsrätt och att de ändringar som föreslås snarast är till löneborgenärernas fördel. Jag vill särskilt peka på förslagen att löne­ privilegiet skall omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år före konkursansökningen och, i fråga om semesterlön eller semesterersätt­ ning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren. Så­ vitt avser förhållandet mellan löneborgenärernas och inteckningsborgenärernas krav gäller enligt förslaget att de sistnämnda liksom hittills, om det är nödvändigt, skall vika för de förstnämnda (prop. 1970: 142 s. 5, 90, 92 och 135). I detta avseende innebär dock det framlagda förslaget till för­ månsrättslag inget definitivt ställningstagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 63

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen, bevakas ofta fordringar av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del ersättning för entre­ prenörens egen och hans anställdas arbetsinsatser. SHIO har ansett att den statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar. Frågan huru­ vida en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad kan emeller­ tid inte besvaras utan närmare utredning. En sådan kan inte genomföras i detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende gäller att den ram för garan­ tins omfattning som dras upp genom anknytningen till löneprivilegiet inte tillåter den tänkta utvidgningen till underentreprenörernas fordringar. Des­ sa är f. n. inte utrustade med förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag an­ ser på grund av det anförda att önskemålet om en vidgning av garantins om­ fattning till underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande sammanhang. På föranledande av vad en remissinstans har uttalat vill jag i samman­ hanget understryka, att det statliga garantisystemet syftar till att trygga ar­ betstagarnas lönefordringar. Garantisystemet avser däremot inte att stödja en byggherre vars byggande hotas av blockad på grund av att byggentrepre­ nören har kommit på obestånd.

4.2 Lönegarantins omfattning

Jag har redan i det föregående uttalat (4.1), att lönegarantin bör omfatta sådana lönefordringar som vid konkurs utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Tyvärr är emellertid den avgränsning som har gjorts i ifråga­ varande lagrum inte i alla hänseenden fullt klar. Till detta kommer att det torde finnas anledning att bestämma lönegarantins omfattning i någon mån snävare än förmånsrätten. På grund härav kan man inte nöja sig med att hänvisa till 17 kap. 4 § HB när det gäller garantins omfattning. I 17 kap. 4 § HB används inte begreppet arbetstagare utan i stället för­ åldrade beteckningar för två olika löntagarkategorier. Dessutom begränsas lönefordringarna i lagrummet tidsmässigt på olika sätt för de båda kate­ gorierna. I promemorian har man pekat på dessa förhållanden men ansett att arbetstagarbegreppet ändå utan större olägenheter skulle kunna använ­ das i en lönegarantilag. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta. För egen del har jag inte heller några betänkligheter. Jag vik tillägga att såväl arbetstagarbegreppet som en enhetlig tidsbegränsningsregel tagits upp i förslaget till förmånsrättslag (se 11 § första stycket nämnda förslag). Genom anknytningen till löneprivilegiet blir vissa personer i ledande ställning i företag automatiskt utestängda från rätt till betalning enligt ga­ rantin. Om aktiebolag går i konkurs får sålunda vissa personer i ledande ställning i bolaget inte göra gällande lönefordringar annat än under sär­ skilda förutsättningar (100 a § jämförd med 32 a § KL). Härutöver gäller,

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

när betalningsrätt i och för sig föreligger, att personer med väsentligt intres­ se i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har an­ setts uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs, fastän någon lag­ bestämmelse därom inte finns. I promemorian har man pekat på den be­ tydelse dessa förhållanden får för lönegarantins omfattning. Vid remiss­ behandlingen har från ett håll gjorts gällande att ytterligare inskränkningar beträffande personer i ledande ställning borde övervägas, medan det från ett annat håll har hävdats att gällande regler är för stränga mot sådana per­ soner. Enligt min mening bör lönegarantin inte omfatta de här aktuella personernas lönekrav. Å andra sidan anser jag inte att det finns anledning att bestämma lönegarantins omfattning snävare än förmånsrätten på den­ na punkt. Jag finner därför — liksom man har gjort i promemorian — att det inte för lönegarantins vidkommande behövs någon specialreglering be­ träffande personer i ledande ställning i företag (jfr 11 § tredje stycket i för­ slaget till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 136—137). I promemorian har föreslagits viss beloppsbegränsning av lönegarantin. Som stöd härför har åberopats främst att de sociala skäl som i första hand udiverar lönegarantin inte talar för att lönefordringar bör tryggas till obegränsade belopp. Beloppsbegränsningen har i promemorian bestämts till två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den föreslagna beloppsbe­ gränsningen. Till de positivt inställda instanserna hör bl. a. LO. En hel del remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maximiregeln in­ nefattar en alltför snäv begränsning av varje arbetstagares garantibelopp. Bland de negativt inställda instanserna finns övriga i ärendet hörda löntagar­ organisationer, nämligen TCO, SALF och SACO, och dessutom en hovrätt, Folksam, bankföreningen och advokatsamfundet. Med ett undantag är remissinstanserna eniga om att lönegarantin bör be­ gränsas till visst maximibelopp. Undantaget utgörs av TCO som föreslår att lönegarantin utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för sin lönefordran. För egen del anser jag att TCO:s förslag leder för långt. Det är visserligen sant att förmånsrätten för lönefordringar i likhet med löne­ garantin är betingad av sociala skäl och att det därför kan synas omotiverat att till skillnad från förmånsrätten beloppsbegränsa lönegarantin. Emeller­ tid är det enligt min mening inte påkallat att staten skulle garantera löne­ fordringar i samma vida omfattning som de utgår med förmånsrätt. Som har uttalats i promemorian kan även kostnadsskäl anföras för en belopps­ begränsning. Jag ansluter mig därför till den meningen att en sådan begräns­ ning behövs. Vid remissbehandlingen har framkommit två förslag till maximigräns. Enligt det ena bör maximigränsen sättas vid tre gånger basbeloppet. Enligt det andra förslaget skall garantin maximalt utgöra två basbelopp eller minst 75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande fordringen. Av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 65

båda lösningar föredrar jag den första. Basbeloppet är för september månad 1970 6400 kr. (SFS 1970:515). Som en remissinstans har uttalat bör det garanterade beloppet lämpligen motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid och dessutom normala ford­ ringar på ackordsersättning, provision m. m. Om man sätter maximigrän­ sen vid tre gånger basbeloppet bör det rimligtvis i det stora flertalet fall vara tillräckligt för dessa behov. Jag föreslår således att betalning enligt lönega­ rantin skall utgå med högst tre basbelopp för varje arbetstagare. Ett par remissinstanser har påpekat att beloppsbegränsningen kan kring­ gås av en arbetstagare, vars lönefordran uppgår till högre belopp än det garanterade. Arbetstagaren kan nämligen försätta gäldenären i konkurs gång efter annan till dess han har fått ut garantibelopp som fullt ut mot­ svarar hans lönefordran. En sådan ordning bör inte godtas. I förvaltarkonkurser bör arbetstagaren inte kunna ställa anspråk på garantin sedan väl konkursen har avslutats. I sammanhanget vill jag påpeka att arbets­ tagaren blir underrättad om konkursen, om löneskulden är upptagen i bo­ uppteckningen (jfr 2.2). Dessutom kan arbetstagaren regelmässig antas få bistånd av sin fackliga organisation vid bevakning eller efterbevakning av sin fordran. Har konkursen handlagts som fattigkonkurs, måste man emellertid vara mera tillmötesgående mot arbetstagaren. Betalning enligt lönegarantin bör sålunda kunna ske även efter det att en sådan konkurs har avskrivits. För att utredningen om lönefordringar inte skall ligga oav­ slutad under lång tid har i promemorian föreslagits att fordran som blir känd sedan mer än ett år har förflutit efter det att konkursen avskrevs skall läm­ nas utan avseende. En sådan föreskrift bör införas. Som remissinstanserna har uttalat bör den emellertid kompletteras med en bestämmelse att vad som har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en konkurs inte kan åberopas för utbetalning med anledning av en senare konkurs, även om fordringen inte har gjorts gällande i den första konkursen. En arbetstagares betalningsgrundande fordran i en konkurs är en sådan som har uppkommit innan beslutet om egendomsavträde meddelades (100 § KL). Anknytningen till 17 kap. 4 § HB har bl. a. den fördelen att lönegaran­ tin kommer att omfatta allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Frågan om den verkliga karaktären hos en löneford­ ran torde därför i allmänhet inte behöva vålla några problem i ett garan­ tisystem. Beträffande en typ av lönefordran kan man emellertid vara tvek­ sam om hur systemet lämpligen bör utformas. Jag åsyftar fordran på lön under skälig uppsägningstid. Inledningsvis vill jag därvid påpeka att, om konkursboet inträder i tjäns­ teavtalet, arbetstagarens lönekrav för tiden därefter blir massafordran och frågan om förmånsrätt och utbetalning av garantibelopp i motsvarande mån inaktuell. Men om konkursboet säger upp arbetstagaren uppkommer frågan hur lång uppsägningstid som ur garantisystemets synvinkel bör godtas. En- 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

ligt min mening bör uppsägningstiden inte regleras särskilt. Allmänna regler bör i stället gälla i detta hänseende. Detta innebär att vid bedömandet av vad som är skälig uppsägningstid i konkurs hänsyn tas till bl. a. anställningsti­ dens längd och art. Finns uppsägningstid föreskriven i tjänsteavtal eller kollektivavtal bör den normalt godtas. Ersättning för längre uppsägningstid än sex månader bör emellertid aldrig medges (jfr 11 § första stycket försla­ get till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 90 f). I promemorian har uttalats att, om arbetstagaren under uppsägningstiden lyfter lön från ny anställning, ett häremot svarande belopp skall dras av från hans förmånsberättigade utdelning i konkursen. Någon bestämmelse i ämnet finns inte men gällande rätt anses ändå ha denna innebörd. I första hand avses därvid det fall att arbetstagaren utan erinran från arbetsgiva­ ren/konkursboet har tagit anställning på annat håll och att arbetstagarens anspråk har karaktär av ren lönefordran. Avräkning torde emellertid skola ske även när ersättning utgår med ett på förhand fixerat belopp. Det synes sålunda bli allt vanligare att man i kollektivavtal sanktionerar skyldigheten att iaktta uppsägningstid med föreskrift om ersättning vilken utgår oberoen­ de av storleken på den ekonomiska skada som uppsägningen i det enskilda fallet har medfört för arbetstagaren (jfr arbetsdomstolens dom nr 18/1968). I ett hovrättsbeslut har sådan standardersättning ansetts vara förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB endast i den mån som den motsvaras av inkomstbortfall i anledning av arbetsavtalets hävande (hovrättens för Väst­ ra Sverige beslut 273/69). Beslutet har överklagats till högsta domstolen som ännu inte har avgjort målet. Remissinstanserna har inte gjort någon invändning mot promemorians uttalande att avräkning skall ske för lön från ny anställning. Också jag an­ ser den intagna ståndpunkten riktig. En arbetstagare bör sålunda inte till nackdel för övriga konkursborgenärer få dubbel kompensation i form av bå­ de förmånsberättigad utdelning i konkursen och lön från ny anställning. Inte heller utbetalning enligt lönegarantin bör äga rum när arbetstagaren får lön från ny anställning. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande uttalat önskemål om att man i garantilagen tar upp en automatiskt verkande avräkningsregel för det nu diskuterade fallet. Jag anser att önskemålet kan till­ godoses på det sättet att garantibelopp som avser fordran på lön under upp­ sägningstid får betalas ut efter hand under det uppsägningstiden löper. Häri­ genom behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning sker i stället först sedan man genom försäkran från arbetstagaren eller på annat sätt har konstaterat huruvida arbetstagaren har tagit anställning på annat håll. Garantibelopp som avser standardersättning får behandlas på samma sätt som fordran på lön under uppsägningstid. Om högsta domstolen i det nyssnämnda målet om standardersättning skulle fastställa att sådan ersättning alltid utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB, betyder det­

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 67

ta att garantibeloppet i sin helhet kan betalas ut i förskott. Regeln om suc­ cessiv utbetalning av garantibelopp som avser fordran på lön under uppsägningstid är ändamålsenlig även för det fall att arbetstagaren under uppsäg­ ningstiden utför arbete för konkursboets räkning (se härom 5.1). Enligt TCO är det tveksamt om avräkning bör ske även när arbetstagaren under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. På grund av anknytningen av lönegarantin till 17 kap. 4 § HB anser jag det även i dessa fall vara avgörande, om arbetstagaren kan sägas få dubbel kom­ pensation eller inte. Anses dubbel kompensation föreligga, bör avräkning ske. Detta torde emellertid i allmänhet inte vara fallet i fråga om arbetslös­ hetsersättning. Jag vill sålunda peka på ett tämligen färskt rättsfall (NJA 1964 s. 476), där utbetalningen från arbetslöshetskassan hade ägt rum under förbehåll att återbetalning skulle ske i den mån arbetstagaren fick utdelning för sin i konkursen bevakade fordran på lön under samma tid. Högsta dom­ stolen förklarade att laga grund saknades för att göra avdrag för den ar­ betslöshetsersättning som arbetstagaren hade uppburit. I en konkurs kan förvaltaren när som helst under konkursförfarandet aktualisera frågan om kvittning för motfordran hos arbetstagaren. En ar­ betsgivare kunde tidigare helt kvitta bort arbetstagarens fordran på lön, förutsatt att arbetsgivarens motfordran i och för sig var kvittningsgill. San­ nolikt gällde detta även om arbetsgivaren hade gått i konkurs. Genom till­ komsten av lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt har kvittningsfrågan kommit i ett nytt läge. I lagen föreskrivs att kvittning enligt hu­ vudregeln får ske endast med arbetstagarens medgivande. Från regeln finns emellertid vissa begränsade undantag om s. k. tvångskvittning. Kvittning i konkurs mot en arbetstagares medgivande blir på grund av det anförda i fortsättningen säkerligen mera sällsynt än hittills. Undantagsvis kan väl frå­ gan om tvångskvittning ändå förekomma. Enligt min mening bör utbetal­ ning av garantibelopp inte ske, när konkursboet kvittar i överensstämmelse med lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Jag föreslår därför att garanti­ belopp som motsvarar sådan del av motf or dringen med vilken kvittning får ske enligt lagen betalas ut först om det utrönes att motfordringen icke föreligger.

I promemorian uttalas att lönefordran som avser övertagen fordran på försäkringsavgift bör ställas utanför garantisystemet. I överensstämmelse härmed grundar sådan fordran inte rätt till betalning enligt promemorians förslag. Förslaget har i denna del godtagits av remissinstanserna. TCO och SALF har emellertid i sammanhanget framhållit, att arbetstagarna själva i vissa fall måste bevaka fordringar på försäkringsavgifter. De åsyftade fallen inträffar framför allt när arbetstagarna är anställda vid företag som inte är anslutna till SAF. Med anledning härav vill jag påpeka att sådan lö-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

nefordran avseende försäkringsavgift som inte har överlåtits till annan utan vidare måste anses betalningsgrundande enligt garantin, varför några pro­ blem inte uppkommer. I promemorian föreslås att pensionsfordringar som utgår med förmåns­ rätt enligt 17 kap. 4 § HB skall omfattas av lönegarantin. De i lagrummet åsyftade pensionsfordringarna är sådana som har förfallit till betalning. Vid remissbehandlingen har det inte gjorts någon erinran mot förslaget. Inte heller jag har något att invända mot det. Däremot har i promemorian sådan fordran på intjänad framtida pension som har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB lämnats utanför garantisy­ stemet. Denna ståndpunkt har kritiserats av några remissinstanser, bl. a. tre löntagarorganisationer. Jag kan förstå de kritiska synpunkterna. För­ månsrätten för framtida pension gäller de åldersgrupper (födda 1907 eller tidigare), som till ingen eller ringa del kommer i åtnjutande av allmän tillläggspension. Onekligen talar starka sociala skäl för att dessa pensionsford­ ringar får omfattas av lönegarantin. Från ekonomisk synpunkt är en så­ dan vidgning av lönegarantins omfattning av underordnad betydelse. Jag föreslår på grund av det anförda att lönegarantin får omfatta också pen­ sionsfordringar som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB. Jag biträder ståndpunkten i promemorian att konkursansökningskostnadcr och konkurskostnader som borgenär har ålagts att utge enligt 188 § KL får omfattas av lönegarantin. Tre remissinstanser har, i motsats till vad promemorieförslaget förordat, föreslagit att dessa kostnader skall kunna betalas enligt garantin även om maximibeloppet därigenom överskrids. Med hänsyn till mitt förslag om en vidgning av maximibeloppet till tre basbelopp anser jag mig inte böra gå ifrån promemorieförslaget på den här punkten.

4.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.

Ett lönegarantisystem skall inte bara syfta till att garantera arbetstagarna deras innestående lönefordringar vid arbetsgivarens konkurs. Det skall dess­ utom möjliggöra att arbetstagarna inte behöver vänta länge på betalning. I det hänseendet är de nuvarande förhållandena otillfredsställande. Gjor­ da undersökningar tyder på att arbetstagarna ofta får vänta på utdelning i konkurs under mer än sex månader efter konkursbeslutet (jfr 2.5.1 uppställ­ ning 3). Fullt så otillfredsställande torde förhållandena emellertid inte vara i praktiken. Underhandsutdelning torde sålunda vara ganska vanlig. Vidare kan erinras om de förut nämnda fonderna som tillhandahåller en del arbets­ tagare betalning på ett rätt tidigt stadium (se 2.4.2). Givetvis skulle det vara bra om utbetalning av garantibelopp alltid kun­ de ske omedelbart efter konkursbeslutet. Emellertid måste utbetalningen föregås av en prövning huruvida betalningsgrundande fordran verkligen föreligger. I annat fall blir möjligheterna att missbruka garantisystemet

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970 69

alltför stora. Den fråga som då uppkommer är hur prövningsförfarandet närmare bör utformas. I tillgångskonkurs eller förvaltarkonkurs avvecklas konkursboet av en i särskild ordning utsedd förvaltare (se 2.2). Finns inte tillgångar till be­ stridande av konkurskostnaderna och ställs inte heller säkerhet för dessa handläggs konkursen i enkla former som s. k. fattigkonkurs (se 2.1). Gemensamt för de båda konkursformerna är att bouppteckning alltid skall upprättas i ett inledande skede och att gäldenären skall beediga uppgifter­ na i denna. Bouppteckningen kommer ofta till under stor brådska för att man snabbt skall få en uppfattning i stort om konkursboets tillstånd. Upp­ gifter om löneskulder i bouppteckningarna är under sådana förhållanden inte alltid tillförlitliga och kan därför inte läggas till grund för utbetalning av garantibelopp. I promemorian har man föreslagit olika former för prövning av lönefordringar i förval tarkonkurser och fattigkonkurser. Beträffande förvaltarkonkurser har man knutit an till den i dessa konkurser tillämpade proceduren med bevakning av och anmärkning mot fordringar (se 2.2). Förslaget en­ ligt promemorian innebär att lönefordringar som har blivit berättigade till utdelning i konkursen också är betalningsberättigade enligt lönegarantin. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet är visserligen tidsödande. Det fö­ refaller emellertid olämpligt att, när nu detta förfarande ändå finns, för garantisystemets vidkommande tillskapa en särskild ordning för prövning av lönefordringar. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig därför till förslaget. I fattigkonkurser finns inte någon motsvarighet till bevaknings- och an­ märkningsförfarandet. Inte heller finns det tillräcklig anledning att som en följd av garantisystemet tillskapa en sådan ordning för prövning av löne­ fordringar i fattigkonkurser. Den erforderliga prövningen av löneanspråk kan i stället i fattigkonkurserna ske under enklare och mindre tidsödande former än i förvaltarkonkurserna. Enligt promemorian skall prövningen äga rum på följande sätt. I motsats till vad som nu gäller skall bouppteckning i fattigkonkurs alltid ange i vad mån skulderna avser lön eller pension. Inne­ håller bouppteckningen uppgift om löne- eller pensionsskuld skall konkurs­ domaren underrätta en särskilt utsedd myndighet om detta och om tiden för edgångssammanträdet. Det skall sedan ankomma på myndigheten att fast­ ställa om det i konkursen finns några fordringar som är betalningsgrundande enligt lönegarantin. Remissinstanserna har godtagit förslaget i promemorian. Någon tvekan föreligger emellertid i fråga om valet av utredningsmyndighet. Till den frå­ gan återkommer jag i ett senare avsnitt (se 4.5). Det har även ifrågasatts om inte utredningsmyndigheten utan dröjsmål bör underrättas om alla fat­ tigkonkurser (se härom 5.1). Slutligen anser tre remissinstanser att utredningsmyndighetens medverkan vid edgångssammanträdet bör ges fasta for­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer. I promemorian har man funnit detta obehövligt främst under hänvis­ ning till att staten i allmänhet är innehavare av skattefordringar i konkurser och att staten därför får agera vid sammanträdet redan i egenskap av skatteborgenär. I promemorian förutsätts alltså att staten inte har behö­ righet som borgenär på grund av lönegarantin som sådan utan får behörig­ het först genom att infria en lönefordran. Huruvida denna uppfattning är riktig kan sättas i fråga. Lönegarantin kan nämligen ses som ett legalt borgensansvar för staten och åtminstone i förvaltarkonkurser gäller, att en bor­ gensman räknas som borgenär även innan han fullgjort någon del av sitt borgensansvar (se bl. a. 136 § andra stycket och 182 § KL samt NJA 1969 s. 338). Det kan därför hävdas att staten får agera som borgenär vid edgångssammanträde redan på grund av lönegarantin som sådan. Eftersom innebörden av gällande rätt på denna punkt är något oklar, behövs emeller­ tid en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Jag föreslår på grund av det anförda att utredningsmyndigheten i egen­ skap av företrädare för staten skall ha behörighet som borgenär i fattigkon­ kurs, även om staten inte innehar fordringar i denna. Behörigheten som bor­ genär innebär bl. a. att myndigheten får ställa frågor till gäldenären vid edgångssammanträdet och framställa yrkande om edgång av anhörig till gäldenären eller annan som känner till konkursboet. Myndigheten får dess­ utom genom behörigheten möjlighet att ställa säkerhet för konkurskostna­ derna och få konkursen i fortsättningen handlagd som förvaltarkonkurs. Den föreslagna ordningen för prövning av löneanspråk leder enligt prome­ morian till att utbetalning av garantibelopp i allmänhet bör kunna ske, vid förvaltarkonkurser ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en eller två månader efter konkursbeslutet. Som framgår av vad jag förut har sagt är detta en klar förbättring i jämförelse med den tid som en arbetstagare nu får vänta på betalning i förvaltarkonkurser. Försäkringskasseförbundet har pekat på att även kortvariga dröjsmål kan få olyckliga konsekvenser för arbetstagaren, t. ex. för frågan om pensionspoängens storlek för visst år. Detta är visserligen sant men förhållandena blir med det föreslagna garanti­ systemet ändå avsevärt mycket bättre än f. n. Enlig promemorian bör man emellertid inte stanna vid de nyss angivna tiderna för utbetalning av garantibelopp. Därför har man undersökt om ar­ betstagaren skulle kunna få sin lönefordran infriad ännu tidigare. I detta syfte har man övervägt om arbetstagaren skulle kunna få utnyttja rätten till lönegarantin genom att överlåta lönefordringen. Förvärvaren av lönefordringen skulle i så fall få lyfta garantibeloppet. Övervägandena har resulterat i att lönegarantin föreslås med visst undantag inte böra gälla till förmån för den som har förvärvat lönefordringen efter överlåtelse från arbetstagaren. Undantaget avser det fall att överlåtelsen har skett efter konkursbeslutet till arbetstagarorganisation, i vilken arbetstagaren är medlem, eller till fond som förvaltas av organisationen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970 71

Det principiella förbudet mot överlåtelse av lönegarantin har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del remissinstanser — t. ex. bank­ föreningen, SAF och industriförbundet — har emellertid uppfattningen att undantagsregeln har fått alltför snäv räckvidd. De anser att överlåtelse av lönegarantin bör få ske fritt sedan gäldenären har försatts i konkurs. I denna fråga vill jag understryka det principiellt betänkliga i att låta rätten till lönegarantin få utnyttjas innan det ännu har fastställts om någon sådan rätt verkligen föreligger. Man bör därför inte medge större avsteg från över­ låtelseförbudet än som kan anses absolut nödvändigt och inte heller, som TCO har föreslagit, medge utbetalning av å contobelopp omedelbart efter det att bouppteckningen är färdigställd. Enligt min mening är f. ö. behovet att tillåta överlåtelser i större omfattning än enligt promemorieförslaget inte särskilt starka. Jag anser därför att det förslag till undantag från överlåtelseförbudet som promemorian innehåller bör godtas. Undantaget bör dock vidgas så att arbetstagaren kan överlåta lönegarantin efter konkursbe­ slutet även till en av hans arbetstagarorganisation och motsvarande arbets­ givarorganisation gemensamt förvaltad fond.

4.4 Finansieringen

Som jag redan har nämnt (4.1) kommer jag att anmäla finansieringsfrå­ gan vid ett senare tillfälle.

4.5 Administrationen

Vissa centrala arbetsuppgifter i ett garantisystem bör fullgöras av organ med nära anknytning till konkursförfarandet. Jag åsyftar i första hand uppgifterna att klarlägga förutsättningarna för och påkalla utbetalning av garantibelopp. I promemorieförslaget har de nu nämnda arbetsuppgifterna anförtrotts, i förvaltarkonkurs förvaltaren och i fattigkonkurs kronofogde­ myndigheten i den ort där gäldenären har sitt hemvist. Mot valet av förvaltaren såsom verkställande organ i förvaltarkonkurs finns inte något att erinra. Genom att prövningen av lönefordringars exis­ tens och förmånsrätt knyts till bevaknings- och anmärkningsproceduren i förvaltarkonkurser (se 4.3), är förvaltaren tämligen given för uppgiften att påkalla utbetalning av garantibelopp. På den punkten råder också allmän enighet. Förslag om kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndigheter i fat­ tigkonkurser har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remiss­ instanserna. EON framhåller exempelvis att kronofogdemyndigheterna torde vara väl lämpade för de föreslagna uppgifterna. Kronofogdemyndig­ heten i Stockholms distrikt förklarar att förslaget är riktigt med hänsyn till den goda kännedomen om gäldenären och hans förhållanden som kronofog­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

demyndigheten i allmänhet har. I några remissyttranden, t. ex. advokatsam­ fundets, har man emellertid förordat, att uppgifterna att pröva lönefordring­ ars existens och förmånsrätt samt att vara motpart i tvist med löneborgenär skall anförtros gode mannen. Med anledning härav vill jag framhålla föl­ jande. Det skulle kräva ganska vidlyftiga ändringar i konkurslagstiftningen om gode mannen skulle anlitas som verkställande organ i fattigkonkurser. Sålunda skulle god man alltid behöva förordnas i fattigkonkurs i vil­ ken finns löne- eller pensionsskuld. Dessutom måste sådan ändring vidtas att arvodet till gode mannen alltid blir säkerställt. Lagberedningen har vis­ serligen föreslagit att den sistnämnda frågan skall lösas i förevarande sam­ manhang. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet har jag emel­ lertid funnit att det inte är lämpligt att nu ta ställning till beredningens för­ slag, som innebär att ersättningen till gode mannen i vissa fall skall utgå av allmänna medel. Förfarandet vid prövning av lönefordringar i fattigkonkurser måste göras smidigt och enkelt (jfr under 4.3). Man bör vid utformningen av förfaran­ det utgå ifrån att de flesta ärendena utgörs av normalfall. Till skillnad från advokatsamfundet anser jag därför att den omständigheten att en god man kan ha större vana än en kronofogdemyndighet vid frågeställningar av det slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs måste tillmätas mindre vikt i förevarande sammanhang. Att kronofogdemyndigheterna på ett tillfredsställande sätt skall kunna utreda och ta ställning till även de komplicerade fall, som undantagsvis uppkommer, tvivlar jag inte på. Inte heller finner jag — som advokatsamfundet — anledning att befara att kro­ nofogdemyndigheterna i sin egenskap av skatteborgenärer får speciella svårigheter i det här aktuella utredningsarbetet. Det är därför enligt min mening mest ändamålsenligt att bygga upp förfarandet som en administra­ tiv prövning hos kronofogdemyndigheterna. Någon annan statlig myndighet än kronofogdemyndigheterna kan f. ö. knappast komma i fråga och har inte heller föreslagits. Sedan utbetalning av garantibelopp har skett och staten blivit innehavare av lönefordran, bör kronofogdemyndigheten ha att tillvarata statens rätt under det fortsatta förfarandet i förvaltarkonkurser. I promemorian har förutsatts att man inom ramen för den kontinuerliga vidareutbildningsverksamhet som sker inom exekutionsväsendet skall anord­ na lämplig utbildning för kronofogdar i fråga om tillämpningen av 17 kap. 4 § HB. Flera remissinstanser, bl. a. LO och TCO, har understrukit vikten av att erforderlig utbildning skyndsamt anordnas. Också enligt min uppfatt­ ning är det angeläget med viss utbildningsverksamhet. Denna torde böra avse inte endast tillämpningen av 17 kap. 4 § HB utan även den verksamhet som i övrigt skall ombesörjas av kronofogdemyndigheterna i anslutning till lönegarantin. Det bör ankomma på EON att inom ramen för den utbild­

n.angl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 73

ningsverksamhet som EON fortlöpande bedriver anordna utbildning också i dessa avseenden. Frågan i vad mån detta är möjligt med utnyttjande av redan beviljade anslag får prövas i annat sammanhang. Enligt promemorian bör uppgiften att pröva lönefordringars existens och förmånsrätt samt påkalla ulbelalning av garantibelopp fullgöras av den som innehar eller uppehåller tjänst som kronofogde. I något remissytt­ rande har föreslagits att även kronofogdesekreterare skall ges behörighet att fullgöra uppgiften. För utredningsarbetet kan självfallet också annan exe­ kutiv personal användas. Delegationsfrågorna kommer att anmälas i sam­ band med övriga administrativa föreskrifter som behövs för garantisyste­ mets genomförande. I promemorian framhålls beträffande frågan om lämplig myndighet för utbetalning av garantibelopp jämte därmed sammanhängande administra­ tiva uppgifter att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna utgör ett väsentligt inslag i dessa. Under hänvisning bl. a. härtill förordas, att den myndighet som är centralmyndighet för administration och förvaltning av exekutionsväsendet, dvs. f. n. EON, skall handha dessa uppgifter inom garantisystemet. Förslaget har godtagits från de flesta håll men flera remissinstanser ifrå­ gasätter, om inte de arbetsuppgifter som enligt promemorian skall ankom­ ma på EON i stället bör decentraliseras och åläggas länsstyrelserna. Dessa har liksom EON ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. Läns­ styrelserna har dessutom redan nu arbetsuppgifter av liknande karaktär som de här aktuella. Enligt min mening kan en rationell ordning för hand­ läggning av garantiärendena uppnås även om dessa fördelas på länsstyrel­ serna. I sammanhanget vill jag påpeka, att det i vissa ärenden är nödvän­ digt med samverkan mellan utbetalningsmyndighet och konkursförvaltare. Denna samverkan torde underlättas om länsstyrelserna blir utbetalningsmyndigheter. Att automatisk databehandling kan komma att införas inom exekutionsväsendet bör inte hindra att länsstyrelserna görs till utbetalande myndigheter. Jag föreslår därför att länsstyrelserna skall ombesörja utbe­ talningen av garantibelopp och därmed sammanhängande administrativa arbetsuppgifter inom garantisystemet. Fördelningen av garantiärenden mel­ lan länsstyrelserna inbördes får bli beroende av vilken domstol som i det enskilda ärendet har meddelat konkursbeslutet. Beträffande frågan om koslnaderna för administrationen av garantisyste­ met vill jag framhålla, att dessa i huvudsak hänför sig till länsstyrelsernas verksamhet som utbetalningsmyndigheter och kronofogdemyndigheternas arbete som utredningsorgan i fattigkonkurser. De arbetsuppgifter som skall ankomma på länsstyrelserna torde i huvudsak kunna utföras med utnytt­ jande av tillgängliga personalresurser. Huruvida systemet kräver en för­ stärkning av personalresurserna inom kronofogdeorganisationen kan vara tveksamt. I några remissyttranden har gjorts gällande att man måste räkna

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 ur 1970

med att de tre största kronofogdemyndigheterna kommer att behöva för­ stärkas. Under alla omständigheter torde den personalökning som ett ge­ nomförande av systemet medför bli mycket begränsad. I den mån ökningen inte skulle rymmas inom ramen för beviljade anslag kan Kungl. Maj:t be­ sluta om anslagsöverskridanden. För nästkommande budgetår får personal­ ökningen beaktas i arbetet på den statsverksproposition som skall läggas fram i januari 1971. Jag vill tillägga att jag på den här punkten har samrått med chefen för civildepartementet.

4.6 Upprättade författningsförslag I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats för­ slag till 1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs, 2) lag om ändring i konkurslagen (1921:225). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 75

5. De särskilda bestämmelserna

5.1 Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs

Lagförslaget överensstämmer i allt väsentligt med det i promemorian fram­ lagda förslaget. Rubriken har emellertid ändrats så till vida som lönegaran­ tin nu betecknas som statlig i stället för offentlig. Vidare har 11 och 13 §§ i promemorieförslaget utelämnats i mitt förslag. Enligt den förra paragra­ fen är särskilt föreskrivet om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord och eftergift av statens fordran hos konkursgäldenären. Föreskrifterna har förutsatts vara sådana som Kungl. Maj :t meddelar i administrativ ordning. Enligt den senare paragrafen meddelar Kungl. Maj:t närmare bestämmel­ ser för tillämpning av lagen. Paragraferna är onödiga eftersom Kungl. Maj :t även utan bemyndigande har rätt att meddela sådana föreskrifter av rent administrativ natur som här avses. Som en följd av att 11 § utelämnats, har 12 § i promemorieförslaget betecknats 11 § i mitt förslag.

1 §

Paragrafen är med vissa redaktionella jämkningar likalydande med 1 § första stycket första punkten och andra stycket i promemorieförslaget. I 1 § första stycket andra punkten promemorieförslaget hänvisas beträffande finansieringen av lönegarantin till särskilda bestämmelser. Hänvisningen har fått utgå som obehövlig. I överensstämmelse med vad som redan har anförts (4.2) används här och i det följande begreppet arbetstagare för att beteckna den löne- ochpensionsborgenär som omfattas av lönegarantin. Genom anknytningen till 17 kap. 4 och 6 a §§ HB (se 2 § första stycket lagförslaget) blir innebörden avarbetstagarbegreppet närmare bestämd. Detsamma gäller innebörden av vad som här avses med fordran hos arbetsgivaren. Det har inte ansetts behövligt att redan i detta sammanhang markera, att garantin är beloppsbegränsad. Rätten till betalning enligt garantin förutsätter att arbetsgivaren har gått i konkurs. Betalningsrätten uppkommer alltså först i samband med kon­ kursbeslutet. Dessförinnan finns i princip inte någon betalningsrätt som arbetstagaren kan förfoga över (jfr 4.3). Förmånsrätt för pensionsfordran enligt 17 kap. 4 och 6 a §§ HB tillkom­ mer inte endast pensionstagare, som själv har varit arbetstagare, utan även anhörig till denne. I syfte att förenkla regleringen i lönegarantilagen har angetts, att vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare som i anledning av arbetstagarens anställning har pensions­ fordran hos konkursgäldenären.

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2 §

I första och andra styckena, som motsvarar 2 § i promemorieförslaget, avgränsas de betalningsgrundande fordringarna. Första stycket avser löneoch pensionsfordringar medan andra stycket gäller konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser — konkurskostnader. Tredje stycket har tillagts vid den nu gjorda överarbetningen. I detta har tagits upp en föreskrift vars syfte är att hindra att beloppsbegränsningen av lönegarantin kringgås. Departementspromemorian. I första stycket finns den för lönegarantin grundläggande anknytningen till det s.k. löneprivilegiet. Anknytningen innebär att den ram för löneprivilegiet som anges i 17 kap. 4 § HB — t.ex. i fråga om tidsbegränsningar — blir tillämplig också på lönegarantin. Av betydelse för garantins omfattning blir även hur man i rättstillämpningen har bestämt och i fortsättningen kommer att bestämma förmånsrättens in­ nehåll, t.ex. beträffande vid tiden för konkursbeslutet redan intjänade se­ mesterersättningar och i fråga om ersättning för avtalsenliga omkostnader i tjänsten (jfr prop. 1970:142 s. 134—135). Ett särskilt tillämpningsproblem uppkommer beträffande sådana som är anställda ombord på fartyg. Dessa omfattas uppenbarligen av löneprivilegiet och lönegarantin om rederiet går i konkurs. Problemet gäller om det allmänna genom att infria lönefordringarna inträder i sjöpanträtten. I ämnet finns vissa vägledande rättsfall. Pro­ blemet torde därför inte behöva behandlas närmare. I lagtexten har särskilt angetts att med lönefordran jämställs i 17 kap. 4 § HB angiven fordran på skadestånd. Förmånsberättigad fordran på begrav­ ningshjälp och viss tids sjukhjälp eller livränta har emellertid inte om­ nämnts, eftersom sådan fordran numera saknar all praktisk betydelse. I förvaltarkonkurser förekommer inte så sällan att försäkringsinrättningar bevakar fordringar på försäkringsavgift. Dessa fordringar — vilka be­ traktas som övertagna lönefordringar — omfattas emellertid inte av löne­ garantin (jfr 10 § i lagförslaget). I promemorian framhålls beträffande andra stycket att arbetstagares rätt till betalning enligt garantin av konkursansökningskostnader eller konkurs­ kostnader är accessorisk till hans rätt till betalning av löne- eller pensionsfordran. Detta framgår av den föreslagna ordalydelsen. Konkursansökningskostnader har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I för­ valtarkonkurser bör det för rätt till betalning enligt garantin vara utan be­ tydelse om kostnadsersättning har dömts ut i ansökningsmålet och bevak­ ning av det utdömda beloppet därefter har skett eller om ersättningsyrkandet har framställts först genom bevakning (jfr prop. 1970:142 s. 103). Även beträffande fattigkonkurser bör gälla att lönegarantin normalt omfattar så­ dan kostnadsersättning som har dömts ut i ansökningsmålet. Har kostnads­ ersättning inte yrkats i ansökningsmålet och därför inte heller dömts ut, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 77

betalning enligt garantin ändå kunna komma i fråga om borgenären hos kronofogdemyndigheten styrker sina anspråk. Kostnader som avses i 188 § KL är föranledda av konkursförfarandet och framgår, som förut har påpekats, direkt av konkursdomarens beslut om av­ skrivning av konkursen. Remissyttrandena. Lagberedningen framhåller att första stycket bör utgå från att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger i varje slags konkurs, oavsett om det finns tillgångar som förslår eller inte. Handläggningsformerna är också utan betydelse för den frågan. Enligt beredningen föreligger inte något behov av att här skilja på tillgångskonkurs och fattigkonkurs. Även hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att förmånsrätt finns även i fatligkonkurs fastän den medför företräde till betalning enbart vid ett exe­ kutivt förfarande. Sjölagskommittén uttalar med anledning av motivuttalandet om det all­ männas inträde i sjöpanträtt för infriat lönekrav att kommitténs blivande förslag till bl.a. nya regler om sjöpanträtt konventionsenligt kommer att innebära, att fordringens övergång samtidigt medför sjöpanträttens över­ gång (jfr SvJT 1968 s. 62). Departementschefen. Första stycket i mitt förslag avviker från motsva­ rande stycke i promemorieförslaget däruti, att jag har tagit fasta på två remissinstansers påpekande att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger i varje slags konkurs och utformat första punkten i överensstämmelse här­ med. Till samma punkt har fogats föreskrift om att betalning enligt löne­ garantin utgår även för pensionsfordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB (jfr 4.2). Med anledning av vad som i promemorian sägs om försäkringsavgiftsfordran vill jag här erinra om förut gjorda uttalanden, att lönefordran som avser försäkringsavgift undantagsvis kan bevakas i kon­ kurs även av arbetstagare och att den i så fall omfattas av lönegarantin (se 4.2). Andra stycket är, bortsett från viss redaktionell jämkning, likalydande med motsvarande stycke i promemorieförslaget. Angående motiveringen till tredje stycket får jag hänvisa till mina uttalan­ den i avsnittet om lönegarantins omfattning (4.2).

3 § Paragrafens första stycke motsvarar 3 § i promemorieförslaget och inne­ håller regeln om maximering av garantin. Andra stycket har tillagts och föreskriver att avdrag i visst fall skall ske från belopp med vilket betalning annars utgår. Departementspromemorian. I promemorian uttalas att den föreslagna anknytningen till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring tidsmässigt synes böra avse det belopp som gäller vid tiden för

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

konkursbeslutet. Maximeringen avser »bruttobetalning», dvs. innan avdrag för skatt m. m. görs. Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att förskottsutdelning för hela lönefordringen många gånger kan ha hunnit äga ram redan vid anmärkningstidens utgång. I åtskilliga fall kan åtminstone en stor del av fordringen ha blivit betald vid angivna tidpunkt. Advokatsamfundet anser att 5 § i lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift av innehåll att kon­ kursförvaltaren i sådan underrättelse som omnämns i paragrafen skall ange hur stort belopp arbetstagaren därvid har lyft i förskott. Departementschefen. Gränsen i första stycket för maximal utbetalning enligt garantin har på förut anförda skäl höjts från två basbelopp enligt promemorieförslaget till tre basbelopp (se 4.2). Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit med anledning av advokat­ samfundets påpekande. Jag vill beträffande bestämmelsen framhålla — utom det att ingen arbetstagare bör få dubbel kompensation — att syftet med lönegarantin är att tillförsäkra varje arbetstagare avtalade löneförmå­ ner med sammanlagt högst tre basbelopp. Om en arbetstagare genom förskottslyftningar får — helt eller delvis — uppbära ett häremot svarande belopp saknas anledning att låta lönegarantin tas i anspråk i motsvarande mån. På grund av det anförda föreslår jag att belopp som arbetstagaren får genom förskottslyftning alltid skall avräknas från belopp med vilket be­ talning enligt lönegarantin annars skulle utgå. I syfte att nå en praktiskt tillfredsställande lösning bör konkursförvaltaren medge förskottslyftning när det är möjligt. Lagbestämmelsen bör därför kompletteras med föreskrift ter om samverkan mellan konkursförvaltaren och utbetalningsmyndigheten. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda föreskrifterna.

4 § Paragrafen motsvarar 4 § i promemorieförslaget. Departementspromemorian. Utbetalningar av garantibelopp och därmed sammanhängande administration skall ankomma på myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt förslaget skall uppgifterna läggas på centralmyn­ digheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet, dvs. f.n. EON. En primär uppgift för myndigheten är att utanordna garantibeloppen. I den mån dessa utgör ersättning för utestående löne- och pensionsfordringar skall de beskattas i vanlig ordning. I sammanhanget påpekas att det i rättspraxis (R 1958: 170) har fastslagits, att konkursbo skall verkställa skatteavdrag vid utdelning till konkursborgenär på grund av lönefordran hos konkursgäldenären. I överensstämmelse med det nu anförda föreskrivs

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 79

i andra punkten av förevarande paragraf, att myndigheten vid utbetalning av garantibelopp verkställer skatteavdrag enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen (1953:272). Föreligger införselbeslut eller beslut om löneutmätning beträffande löneborgenären, skall avdrag göras också i enlighet med ifrågavarande beslut, innan utbetalning sker. Remissyttrandena. RFV anser att det bör slås fast, att utbetalningen av lö­ negarantibelopp sker för arbetsgivarens räkning och att samma skyldighe­ ter åvilar honom i fråga om sådant belopp som i fråga om i vanlig ordning utbetald lön. För att skapa full klarhet i frågan angående avgiftsskyldigheten för garantibeloppet och för att undvika komplikationer beträffande uppgiftslämnandet torde enligt RFV författningsbestämmelser få införas, dels att arbetsgivaren skall vara skyldig att redovisa lönegarantibeloppet i arbetsgivaruppgift för det år beloppet för hans räkning har betalats ur lönegaranti­ fonden, dels att utbetalande myndighet skall vara skyldig att tillställa ar­ betsgivaren kopia av kontrolluppgifterna. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det svårt att förstå hur be­ stämmelserna i 10 § införsellagen skall kunna tillämpas vid utbetalning av ett belopp, motsvarande vad införselgäldenären haft att utfå i lön under skilda avlöningsperioder men om vilka perioder handlingarna i utbetalningsärendet inte innehåller någon uppgift. TCO pekar på de svårigheter som måste uppstå om man i anledning av beslut om införsel eller utmätning i lön skall tillämpa reglerna om beneficium och arbetstagarens fordran överstiger garantibeloppet. Har exempelvis 22 000 kr. bevakats, varav 4 000 kr. i semesterersättning och 18 000 kr. i lön för sex månaders uppsägningstid, borde enligt TCO en löneutmätning lämpligen inte verkställas förrän man vet om arbetstagaren får full utdelning eller endast ett obetydligt belopp utöver garantisumman. En annan svårighet i detta sammanhang gäller enligt organisationen den i för­ slaget angivna möjligheten för de fackliga organisationerna att förskottera och överta en medlems garantifordran. Risk föreligger att organisationerna för skotterar utan vetskap om att endast ett reducerat garantibelopp kommer att utgå på grund av införsel eller utmätning. Departementschefen. Bestämmelserna i paragrafen är identiska med mot­ svarande i promemorieförslaget. Jag har emellertid på förslag av RFV i förs­ ta punkten tillagt, att betalningen enligt garantin sker för arbetsgivarens räkning. Detta är i full överensstämmelse med vad som har avsetts i pro­ memorian utan att det där har fått komma till uttryck i lagtexten. Genom tillägget undanröjs varje tvivel om att arbetsgivaren har samma skyldig­ heter — t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om garantibelopp som beträffande av honom själv utbetald lön. Huruvida tillägget — som RFV har uttalat — behöver kompletteras med ytterligare författningsbe­ stämmelser får övervägas i samband med den administrativa regleringen. Genom tillägget blir det dessutom fullt ldart att utmätning eller införsel i

80 Kungl. Maj:ts proposition, nr 201 år 1970

arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till betalning för fordringen enligt garantin (jfr 10 § första stycket i promemorians lag­ förslag). I anledning av de synpunkter på vissa införsel- och utmätningsfrågor som har utvecklats i några remissyttranden vill jag anföra följande. Beslut om införsel eller utmätning i lön hänför sig i allmänhet till vissa tidsperioder. Dessa är i sin tur bestämda av arbetstagarens avlöningsterminer. Under sådana förhållanden måste utbetalningsmyndigheten för att kunna verkställa avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning ha känne­ dom om hur garantibeloppet fördelar sig på olika inkomstslag och dessutom hur varje inkomstslag är tidsmässigt uppdelat. En specifikation av angivet slag måste alltså finnas i de underrättelser till utbetalningsmyndigheten i vilka utbetalning av garantibelopp påkallas. Underrättelsen bör lämnas enligt formulär. Frågan om utformningen av formulären och vad därmed har samband får övervägas närmare vid den administrativa regleringen. Jag vill vidare framhålla att en person vars lön tas i anspråk genom in­ försel alltid förbehålls ett belopp för eget underhåll och familjens behov (10 § första stycket införsellagen). Löneutmätning får över huvud taget komma i fråga endast beträffande belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning (67 b § 3 UL; jfr 27 § första stycket 2 utsökningskungörelsen). Om nu införsel eller utmät­ ning pågår i en arbetstagares lön men arbetstagaren inte får ut hela sin fordran hos arbetsgivaren, är detta utan betydelse för arbetstagarens och hans familjs försörjning. Exekutionen kan sålunda verkställas endast i frå­ ga om belopp som överstiger vad arbetstagaren anses behöva för nämnda ändamål. TCO har påtalat att de fackliga organisationerna kan komma att förskot­ tera och överta en medlems garanterade lönefordran utan vetskap om att endast ett reducerat garantibelopp kommer att utgå på grund av införsel eller löneutmätning. Den risk som organisationerna sålunda utsätts för, får de emellertid själva gardera sig mot. Redan f. n. gäller att man inom de branscher som har särskilda konkurs- och garantifonder utsätter sig för risker av liknande slag om utbetalningar till arbetstagare sker på ett tidigt stadium.

5 §

Paragrafen motsvarar 5 § i promemorieförslaget. Departementspromemorian. I förvaltarkonkurser ankommer det på kon­ kursförvaltaren att ta initiativet till utbetalning av garantibeloppet. Han skall underrätta myndighet som avses i 4 §, när arbetstagare har fått rätt till ut­ delning för fordran som är betalningsgrundande. Underrättelsen skall läm­ nas utan dröjsmål, dvs. så snart anmärkningstiden har gått ut eller, om an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 81

märkning har gjorts, när anmärkningstvisten är slutligt avgjord. Sedan underrättelsen har kommit myndigheten till handa sker utbetalningen. I det föregående har uttalats att konkursförvaltarens underrättelse bör gå via kronofogdemyndighet till utbetalningsmyndigheten. Syftet härmed är att kronofogdemyndigheten kan komplettera meddelandet med uppgift om införselbeslut eller löneutmätningsbeslut. Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att i lag­ texten uttryckligen anges att konkursförvaltaren skall underrätta viss kro­ nofogdemyndighet, som efter komplettering har att sända underrättelsen vidare till utbetalningsmyndigheten. Departementschefen. Här föreskrivs att konkursförvaltaren utan dröjs­ mål skall underrätta utbetalningsmyndigheten, när arbetstagaren har fått rätt till utdelning i konkursen för fordran som är betalningsgrundande. En hovrätt har föreslagit att det i lagtexten skall anges, att underrättelsen skall gå till utbetalningsmyndigheten via kronofogdemyndighet. Jag delar emeller­ tid den till grund för promemorieförslaget liggande tanken att ifrågavarande reglering hör hemma bland tillämpningsbestämmelserna.

6 §

Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieförslaget. Departementspromemorian. I promemorian erinras om förslaget till änd­ ring i KL så att man av bouppteckningen i fattigkonkurser alltid kan utläsa om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder. När konkursdomaren konstaterar att det i en fattigkonkurs finns anledning anta att enligt garan­ tin betalningsgrundande fordran kan göras gällande mot gäldenären, skall han underrätta kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären har sitt hemvist om konkursen. Föreskrift härom har tagits upp i förevarande pa­ ragraf. Det har vidare föreskrivits, att kronofogdemyndigheten skall under­ rättas om tiden för edgångssammanträdet i konkursen. I promemorian framhålls att viss komplikation inträder om löneborgenären är bosatt i annat kronofogdedistrikt än det där konkursgäldenären har sitt hemvist. Frågan om införsel och löneutmätning upptas sålunda av utmätningsmannen i den ort där införsel- eller utmälningsgäldenären är bosatt [se 8 § införsellagen (1968: 621) och 56 § utsökningslagen (1887: 31 s. 1) samt 20 och 21 §§ utsökningskungörelsen (1969: 18)]. I ett fall av delta slag måste därför kronofogdemyndigheten i konkursgäldenärens hemorts­ kommun låta sin underrättelse för utbetalning enligt lönegarantin gå via kronofogdemyndigheten i löneborgenärens hemortskommun till utbetal­ ningsmyndigheten. Detta får regleras i tillämpningsföreskrifterna. I andra stycket har upptagits en regel för det fall att förvaltarkonkurs övergår till att handläggas som fattigkonkurs. I sådant fall kan antingen garantilagens bestämmelser om förvaltarkonkurser eller också lagens be­ stämmelser om fattigkonkurser bli att tillämpa. Avgörande härför är hur 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

långt handläggningen av konkursen har avancerat vid tidpunkten för över­ gång till fattigkonkurs. Det nu anförda ligger bakom förslaget att bestäm­ melserna i paragrafens första stycke gäller i tillämpliga delar, när förvaltarkonkurs övergår till att handläggas som fattigkonkurs. Remissyttrandena. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt före­ slår att konkursdomaren omgående efter varje beslut om fattigkonkurs skall underrätta kronofogdemyndigheten. Härigenom vinns både tid och fullständighet. Kronofogdemyndigheten, som besitter avsevärd lokal- och personkännedom, kan då på ett tidigare stadium inleda undersökningar av vikt för ärendet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att fall kan uppkomma där gäldenären saknar hemvist här i landet. Det är därför lämpligt att före­ skriva att underrättelse enligt förevarande paragraf skall ske till krono­ fogdemyndigheten i den ort som enligt 7 § första stycket KL bestämmer konkursforum, dvs. den ort där gäldenären bör inför domstol svara i tviste­ mål som angår gäld i allmänhet. Om i vissa fall mer än en ort därvid kan komma i fråga synes underrättelsen lämpligen böra tillställas kronofogde­ myndigheten i den ort som grundat behörigt forum för konkursansökningsförfarandet. Tvekan om vilken kronofogdemyndighet som avses härmed tor­ de behöva uppkomma endast i undantagsfall. EON anser att kronofogdemyndigheten i konkursorten bör svara för er­ forderliga kontakter även med kronofogdemyndigheter, inom vilkas distrikt utbetalningsberättigade löneborgenärer är bosatta. Myndigheten bör samla och ansvara för att samtliga anspråk på utbetalning mot samma konkursgäldenär på en gång presenteras för den utbetalande myndigheten med uppgifter om eventuellt förekommande avdrag för införsel och löneutmätning. Departementschefen. Första stycket. Det kan vara något tveksamt huru­ vida kronofogdemyndighet bör underrättas om alla fattigkonkurser eller endast om sådana i vilka det finns anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande kan göras gällande mot gäldenären. Promemorieförslaget innehåller det sistnämnda alternativet. I ett remissyttrande har emellertid det förstnämnda förordats. För min del tror jag att administrationen skulle bli för vidlyftig och kronofogdemyndigheterna belastade i onödan om man gav föreskrift om generell underrättelseskyldighet. Kronofogdemyndig­ heterna skulle härigenom nödgas handlägga ganska många fall i vilka löneoch pensionsskulder saknas. Jag ansluter mig därför till uppfattningen att underrättelse skall lämnas beträffande fattigkonkurs endast om det finns anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande kan göras gällande mot gäldenären. Enligt promemorieförslaget skall underrättelsen avges till kronofogde­ myndigheten i den ort där gäldenären har sitt hemvist. På förslag av en hov­ rätt har jag ändrat detta så att underrättelsen i stället skall lämnas krono­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 83

fogdemyndigheten i den ort som avses 7 § första stycket KL. Någon saklig ändring är inte åsyftad härmed. Den av EON framförda synpunkten rör samarbetet mellan kronofogdemyndigheterna och får övervägas i ett senare sammanhang. Kronofogdemyndigheten skall underrättas om tiden för gäldenärens ed­ gång. Till bestämmelsen härom har fogats föreskrift att myndigheten skall ha behörighet som borgenär, även om staten inte innehar fordran hos gäldenären. Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen (se 4.3). Andra stycket. Bestämmelsen är identisk med motsvarande i promemorieförslaget.

7 §

Paragrafen motsvarar 7 § i promemorieförslaget. Departementspromemorian. Första stycket. Här föreskrivs att krono­ fogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § skyndsamt skall pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande enligt 2 §. Kronofogde­ myndigheten har närmast att pröva riktigheten av de lönefordringar eller andra här aktuella fordringar som konkursbouppteckningen och i övrigt översända handlingar ger anvisning på. Myndigheten behöver inte göra några mera vidlyftiga undersökningar för att »fånga in» eventuella betal­ ningsgrundande fordringar vid sidan av dessa. Myndigheten bör dock alltid ta kontakt med gäldenären/arbetsgivaren i syfte — utom att konfrontera honom med uppgivna löneanspråk — att med hans hjälp klarlägga om det finns andra löneanspråk än de redan kända. I övrigt får man förlita sig på att arbetstagarna själva är aktiva och anmäler sina krav till kronofogde­ myndigheten. Särskilt gäller detta krav på ersättning för konkursansökningskostnader och konkurskostnader. I detta sammanhang har arbetstagar­ nas organisationer en viktig uppgift att fylla genom att biträda vid utred­ ningen så att arbetstagarna kommer i åtnjutande av sin rätt enligt löne­ garantin. För att utredningen om lönefordringar i en konkurs inte skall behöva vara oavslutad hos kronofogdemyndighet under lång tid har det föreskri­ vits, att fordran som blir känd för myndigheten sedan ett år har förflutit efter konkursens avskrivning lämnas utan avseende. Sedan härefter i promemorian har utvecklats vissa synpunkter på krono­ fogdemyndighetens utredningsverksamhet, förklaras att närmare bestäm­ melser i ämnet får meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Andra stycket motsvarar i fråga om fattigkonkurs vad som sägs i 5 § i fråga om förvaltarkonkurs. Här föreskrivs salunda i fråga om fattigkonkurs att kronofogdemyndighet skall underrätta den utbetalande myndigheten om när fordran är betalningsgrundande enligt 2 §. Även för fattigkonkurser­ nas del får underrättelsens lorm och vad därmed hänger samman övervägas närmare vid den administrativa regleringen.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Remissyttrandena. Flera kronofogdemyndigheter anlägger synpunkter på formerna för myndighetens utredningsverksamhet. Kronofogdemyndigheten i Motala distrikt understryker vikten av att bouppteckningen kommer myndigheten till handa i god tid före edgångssammanträdet. En fixerad tid, föreslagsvis minst en vecka före sammanträdet, bör lämpligen föreskri­ vas. Kronofogdemyndigheten i Eksjö distrikt anser att i kungörelse om fattigkonkurs arbetstagare kan anmodas att hos kronofogdemyndigheten anmäla betalningsgrundande fordringar. Förfarandet påstås vara lämpli­ gare än att myndigheten skall nödgas uppsöka varje uppgiven arbetstagare. Kronofogdemyndigheten i Värnamo distrikt påpekar att lokala skattemyn­ digheter torde i samband med konkurs efter anmälan enligt 59 § andra stycket uppbördskungörelsen föranstalta om kontroll av gäldenärens skatteredovisning. Kronofogdemyndigheten kan därvid få uppgift om arbetstagar­ nas namn m.m. Departementschefen. Jag har beträffande förevarande paragraf helt god­ tagit promemorieförslaget. De av en del remissinstanser framförda uppslag­ en i fråga om formerna för kronofogdemyndighetens utredningsverksamhet får övervägas i samband med den administrativa regleringen.

8 § Paragrafen motsvarar 8 § i promemorieförslaget och innehåller bestäm­ melser, i första stycket om utbetalning av garantibelopp och i andra stycket om statens inträde i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Departementspromemorian. I promemorian framhålls att den omständig­ heten att ett konkursbeslut efter överklagande kan komma att undanröjas inte torde behöva vålla några tillämpningsproblem. Som lönegarantin har konstruerats kan utbetalning nämligen i regel inte äga rum förrän ett lagakraftvunnet konkursbeslut föreligger. För säkerhets skull har emellertid denna förutsättning fått komma till uttryck i paragrafen. I paragrafen föreskrivs vidare att staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om fordringsbelopp som har betalats av all­ männa medel enligt lönegarantin. Att förmånsrätten för den fordran staten sålunda övertar består framgår av 17 kap. 15 a § HB. Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att det finns ett special­ problem i fråga om utbetalning av pensionsfordringar. Pensionstagare äger rätt att enligt 17 kap. 4 § HB erhålla förmånsrätt för fordran på pension, dock för högst ett år. Sådan fordran för pension förfaller inte till betalning annat än successivt, regelmässigt en gång per månad. I den mån förskottsutdelning på pensionsfordringar av detta slag ifrågakommer kan sålunda konkursförvaltaren inte verkställa en sådan förskottsutdelning annat än månadsvis allteftersom pensionsfordringen förfaller. Skulle konkursför­ valtaren i stället utdela hela den ettåriga pensionen på en gång, kan nämli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 85

gen den situationen inträffa att bevakanden före ettårstidens utgång av­ lider, vid vilket förhållande pensionsfordringen upphör. Konkursförvalta­ ren har i sådant fall betalat ut för mycket. Om nu utbetalning på grund av lönegarantin i stället ifrågakommer, bör rimligtvis inte en sådan garanti­ utbetalning ske på annat sätt än alleftersom pensionsbeloppet förfaller till betalning. Om staten nämligen betalar på annat sätt riskeras förluster för kronan resp. obehörig vinst för mottagaren. Det kan förtjäna påpekas att samma problem beträffande förfallotid kan uppkomma även i andra situa­ tioner. Det kan exempelvis förhålla sig så att en provisions- eller tantiem­ fordran, som är förmånsberättigad, inte förfaller till betalning förrän åtskil­ lig tid efter det att fordringen blivit fastställd genom bevakningsförfarandet. Advokatsamfundet förordar att lagtexten kompletteras med en föreskrift som innebär att rätten till erhållande av garantibelopp inte inträder förrän lönefordringen förfallit till betalning. Beträffande arbetstagarens fordran på lön under uppsägningstid fram­ håller advokatsamfundet att det i åtskilliga konkurser förekommer att kon­ kursförvaltningen engagerar arbetstagaren under den uppsägningstid som arbetstagaren har att tillgodoräkna sig. Konkursförvaltaren är i sin fulla rätt att göra detta, och tillvägagångssättet förekommer ofta, bl. a. i det eko­ nomiskt riktiga syftet att undvika alt konkursboet belastas med lönen under uppsägningstid utan någon motsvarande arbetsprestation. I dylika fall bevakar emellertid som regel arbetstagaren sin fordran med yrkande om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men erhåller successiv förskottsutdelning från konkursförvaltningen allteftersom han fullgör arbete. Enligt advokatsamfundet föreligger här ofta inte något egentligt behov av att verkställa utbetalning enligt lönegarantin, eftersom lönebeloppet successivt betalas ut från konkursboet. Lönegarantin kan regelmässigt be­ gränsas till det krav på semesterersättning som kan föreligga. Med den utformning lagförslaget fått har emellertid denna i praktiken ofta före­ kommande förskottsutdelningssituation inte förutsetts. Samfundet förut­ sätter att frågan löses på det sättet att konkursförvaltaren inhiberar samt­ liga för skottsutdelningar i och med att underrättelse enligt 5 § i den före­ slagna lagen har avgetts. Detta kan emellertid lända arbetstagaren till gan­ ska stor olägenhet, om inte en utbetalning av garantilönen kommer mycket snabbt. Advokatsamfundet understryker därför vikten av att utbetalning­ arna av garantilönen organiseras så att synnerligen snabb handläggning åstadkommes och uttalar vidare följande. Blir detta inte fallet och kommer konkursförvaltaren av nyss anförda skäl att anse sig vara tvungen att avbryta utbetalningen av förskottsutdelning till arbetstagare, kan t. ex. avvecklingen av en igång varande rörelse, som fortsätts av konkursförvaltaren, mycket allvarligt störas. Inom sådana fack där blockadåtgärder understundom brukar tillgripas kan konkursförvalta­ ren i händelse av dröjsmål med betalningen från den utanordnande myndig­

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 dr 1970

heten komma i den situationen att konkursboet blir utsatt för arbetsnedläggelse i indrivningssyfte. I fortsättningen framhåller advokatsamfundet att det i vissa situationer emellertid är nödvändigt att skapa direkta garantier mot att utbetalning på grund av lönegarantin sker på ett sätt som kan vara ägnat att äventyra av­ vecklingen av konkursen. Härom sägs följande. Enligt förslaget är det ingenting som hindrar att utbetalning sker på en gång av resterande fordran för lön under uppsägningstid, sedan lönefordringen väl blivit fastställd. Om den i föregående stycke angivna tankegången är riktig, medför detta att förvaltarna under löpande uppsägningstid kommer att avbryta de successiva utbetalningarna, och den anställde får återstoden på grund av lönegarantin. Det är då synnerligen viktigt att vederbör­ ande inte, medan han fortfarande utför arbete för konkursboet under upp­ sägningstiden, får hela sin uppsägningslön täckt på en gång genom löne­ garantin, utan utbetalningarna måste ske successivt allteftersom den an­ ställde blir berättigad till lön, dvs. i intervaller på en vecka, två veckor eller en månad. Om inte detta sker, finns starka skäl att befara att förvaltaren får mycket stora svårigheter att förmå sådan löneborgenär att uppfylla de förpliktelser som åvilar honom under uppsägningstiden, nämligen att ut­ föra arbete för boets räkning. Skulle vederbörande sluta i förtid, torde det bli synnerligen vanskligt att återfå för mycket erlagda medel. Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att lönegarantin inte bör föranleda utbetalningar under uppsägningstid på ett sådant sätt att kon­ kursboet riskerar förluster på grund av för tidig avgång. Detta problem bör enligt samfundets mening lösas antingen genom att utbetalningarna på di­ rektiv av förvaltaren endast får ske successivt eller genom att förvaltaren bereds möjlighet att stoppa utbetalningarna mot det att konkursboet påtar sig att i stället betala successiva förskottsutdelningar. Lantbruksförbundet påpekar att man bör tala om »avtalad» lön i stället för som i promemorian om »intjänad», eftersom även uppsägningstiden skall omfattas av löneskyddet. Lagberedningen har liksom övriga remissinstanser inte något att invända mot att staten inträder i arbetstagarens betalnings- och förmånsrätt för vad som förskjutits till följd av lönegarantin. Lagberedningen pekar emellertid på att statens förmånsrätt är något oklar enligt promemorieförslaget. En­ ligt beredningen kan garantin tänkas medföra 1) att staten inträder i arbetstagarens rätt med företräde intill maximigränsen eller 2) att staten delar utdelning, som med förmånsrätt belöper på arbetstagarens fordran, i proportion till vad staten betalt eller 3) att staten får stå tillbaka för arbets­ tagaren. Ex. Den med förmånsrätt utrustade fordringen är 18 000 kr. och löne­ garantin omfattar 12 600 kr. Utdelning i konkursen utgår med 80 % eller 14 400 kr. av ifrågavarande lönefordran. Enligt 1) får staten av utdelningen lyfta 12 600 och arbetstagaren 1 800 . ,-* owa ** 12 600 x 14 400 iAnimi , . kr., enligt 2) får staten lyfta —-------------- = 10 080 kr. och arbetstagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 87

5 400 x 14 400 ——----------- = 4 320 kr. samt enligt 3) arbetstagaren lyfta (18 000 — Jo DÖD 12 600) = 5 400 och staten (14 400 — 5 400) = 9 000 kr.

Lagberedningen framhåller att lydelsen av förslaget möjligen tyder på att alternativ 2) skall tillämpas. Det kan emellertid enligt beredningen medföra, att statens andel individuellt måste bestämmas för varje särskild fordran, vilket kanske blir svårhanterligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge behandlar samma fråga som lagbered­ ningen. Enligt hovrätten är med hänsyn till lagstiftningens syfte den lämp­ ligaste lösningen av de tre tänkbara, att staten träder tillbaka för arbets­ tagaren när de konkurrerar om utdelningen. Departementschefen. Promemorieförslaget innehåller som första punkt i första stycket att betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt 5 § eller 7 § andra stycket. Bestämmelsen är obehövlig och har därför fått utgå. Redan av bestämmelserna i 4—7 §§ framgår att utbetalningsmyndigheten skall verkställa utbetalning av garantibelopp utan att själv göra någon prövning av den betalningsgrundande fordringens existens eller förmåns­ rätt. I det överarbetade förslaget kvarstår nu i första stycket som första punkt, att utbetalning av garantibelopp inte får ske förrän beslutet om konkurs har vunnit laga kraft. Med anledning av vad advokatsamfundet har anfört om utbetalning av pensionsfordringar m. m., har till detta fogats, att utbetal­ ning inte heller får ske förrän den betalningsgrundande fordringen har för­ fallit till betalning. Fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB får, genom den kapitalisering av fordringen som enligt lag­ rummet skall äga rum, anses ha förfallit till betalning. I den allmänna motiveringen har jag behandlat ett tillämpningsproblem som aktualiseras när arbetstagaren på grund av lön från annat arbete under uppsägningstiden måste vidkännas avdrag på sin utdelning i konkursen och på den utbetalning enligt garantin som han är berättigad till (4.2). I före­ varande sammanhang har jag anledning att behandla ett tillämpningspro­ blem som föranleds av att konkursboet efter uppsägning av arbetstagaren anlitar denne för arbete åt konkursboet under uppsägningstiden. Enligt advokatsamfundet får arbetstagaren i de fall av denna typ som förekom­ mer ut lön i form av förskottslyftning enligt 143 § KL allteftersom ar­ bete utförs. Jag anser att man bör knyta an garantisystemet till den­ na ordning. Enligt 3 § andra stycket förslaget till garantilag skall belopp som arbetstagaren får av konkursförvaltaren i form av förskottslyftning avräknas från hans utbetalning enligt garantin. Dessutom föreslås i första stycket andra punkten i förevarande paragraf, att garantibelopp som avser

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fordran på lön för uppsägningstid får betalas ut efter hand under det upp­ sägningstiden löper. Bestämmelsen förutsätter liksom nyssnämnda före­ skrift om avräkning i 3 § andra stycket vissa kompletterande föreskrifter om utbetalning av garantibelopp och om samverkan mellan konkursförvaltaren och utbetalningsmyndigheten. Olika lösningar av de här aktuella frågorna kan övervägas. Den lämpligaste synes vara att konkursförvaltaren utfäster förskottsbetalning av ersättning för hela den tid som arbete utförs och alltså undantar motsvarande ersättning från utbetalning enligt garantin. Skulle del senare visa sig att konkursboets tillgångar inte förslår till att infria utfäs­ telsen får förvaltaren göra anmälan därom och på så sätt åstadkomma garantiutbetalning. De erforderliga föreskrifterna kan meddelas i admini­ strativ ordning. I paragrafens första stycke bär tagits upp även den kvittningsbestämmelse som har behandlats redan i den allmänna motiveringen (4.2). I under­ rättelse som avses i 5 § (ev. även 7 § andra stycket) bör utbetalningsmyndigheten underrättas om att konkursboet åberopar motfordran och om hur stor del av fordringen som får kvittas enligt lag. Om konkursförvaltaren se­ dan efter närmare utredning avstår från att, helt eller delvis, åberopa motfordringen eller om förlikning träffas mellan löneborgenär och konkurs­ förvaltare angående denna, får förvaltaren göra anmälan så att utbelalningsmyndigheten får vetskap om de belopp som därigenom blir betalningsgrundande. Föreskrifter härom kan tas upp bland tillämpningsbestämmelserna. I överensstämmelse med promemorieförslaget innehåller andra stycket föreskriften, att staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalt garantibelopp. I några remissyttranden har satts i fråga om staten därvid bör ha samma förmånsrätt som arbetstagaren, om arbets­ tagaren på grund av maximiregeln eller av annat skäl har kvar någon del av sin fordran. Enligt min mening bör i det inbördes förhållandet staten ha för­ månsrätt framför arbetstagaren. Jag föreslår i överensstämmelse härmed komplettering av andra stycket med bestämmelsen att utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § tillfaller staten intill utbetalt garantibelopp. Den syn som jag här har anlagt på den ställning staten intar sedan ga­ rantibelopp har betalats ut blir av betydelse även i olika kvittningssituationer. Staten bör sålunda kunna åberopa arbetstagarens beneficium mot olika kvittningsanspråk (jfr 4 § lagen om arbetsgivares kvittningsrätt). Å andra sidan får staten vidkännas avdrag för belopp som skulle ha kunnat kvittas om utdelningen hade utgått till arbetstagaren själv. Har staten in­ friat arbetstagarens lönefordran kan det alltså inträffa, att staten därefter på grund av kvittning inte får utdelning i konkursen för hela det utbetalade beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 89

9 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i promemorieförslaget, är utformad efter mönster av 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Promemorieförslaget avviker från sistnämnda lagrum bl. a. i så måtto att det utelämnar regeln att även den, som uppburit ersättning vartill han inte har varit berättigad och som skäligen bort inse detta, skall återbetala beloppet. På förslag av en hovrätt har ifrågavarande regel nu tillförts paragrafen. Särskilt straffansvar för den som obehörigen tillskansar sig eller annan utbetalning av garantibelopp torde inte behövas utöver vad som följer av brottsbalken.

10 §

Paragrafen motsvarar 10 § i promemorieförslaget. Den har med anledning av vissa påpekanden från lagberedningen överarbetats i formellt avseende. Någon ändring i sak är därvid inte åsyftad. I paragrafen har som huvudregel föreskrivits att förvärvare av betalningsgrundande fordran inte har rätt till garantibelopp. Undantaget från före­ skriften, som innebär rätt att efter konkursbeslutet i vissa fall överlåta anspråket på betalning enligt lönegarantin, har i jämförelse med promemo­ rieförslaget vidgats att avse överlåtelse även till fond som förvaltas gemen­ samt av överlåtarens arbetstagarorganisation och arbetsgivarorganisation (se härom under 4.3). Det kan påpekas att arbetstagaren egentligen inte före konkursbeslutet har någon betalningsrätt att förfoga över (jfr 1 § förslaget till garantilag). Behov har emellertid ansetts föreligga av att tydligt ange efter vilken tidpunkt överlåtelse kan äga rum. Garantibeloppen skall i den mån de ersätter löne- och pensionsfordringar behandlas som sådana fordringar. I överensstämmelse härmed har i det överarbetade förslaget föreskrivits, att betalning av garantibelopp sker för arbetsgivarens räkning (4 § i lagförslaget). Någon uttrycklig bestämmelse om införsel eller löneutmätning i garantibelopp behövs därför inte (jfr 10 § första stycket i promemorieförslaget). Att det generella förbudet mot över­ låtelse av anspråk på betalning enligt garantin hindrar annan utmätning än sådan som sker i enlighet med 67 a—67 d §§ utsökningslagen framgår av 66 § samma lag. Utmätning eller införsel kan avse endast löne- eller pensionsfordran. Konkursansökningskostnad eller annan kostnad som avses i 2 § andra stycket och vilken innestår hos den centrala myndigheten kan inte utmätas eller tas i anspråk genom införsel.

11 §

Paragrafen motsvarar 12 § första stycket i promemorieförslaget. Departementspromemorian. I promemorian uttalas att en kronofogdemyn-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

dighet vid sin prövning av ett anspråk kan finna att detta inte kan godkän­ nas för utbetalning enligt lönegarantin. Myndigheten bör i sådant fall för­ klara att fordringen inte är betalningsgrundande. Myndighetens ställnings­ tagande kan bero på att det enligt myndighetens mening över huvud taget inte finns någon fordran eller att, om en fordran finns, den inte har för­ månsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I de förstnämnda fallen torde det merendels vara fråga om en bedömning av de faktiska förhållandena, t. ex. om arbets­ tagaren enligt ingånget avtal har utfört visst arbete eller om lön eller annan ersättning redan har presterats av arbetsgivaren. Beträffande de sistnämnda fallen har bedömningen utpräglat juridisk karaktär. Frågan kan t. ex. gälla om en företagsledare eller annan över huvud taget skall ha betalningsrätt eller förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. I promemorian framhålls att man har att välja mellan två tänkbara alter­ nativ beträffande frågan hur kronofogdemyndighetens beslut skall kunna angripas av en arbetstagare som anser beslutet felaktigt. Det ena är att tillåta klagan över beslutet i den ordning som är gängse beträffande exekutiva be­ slut, alltså klagan via överexekutor till hovrätt och högsta domstolen. Klagorätten kan därvid begränsas till en, eventuellt två, överinstanser. Enligt det andra alternativet får klagan inte föras. Arbetstagaren hänvisas i stället till att via rättegång mot arbetsgivaren påkalla utbetalning av lönegarantin. För alternativet med en exekutiv besvärsordning talar enligt vad som vidare sägs i promemorian främst arbetstagarnas behov av att snabbt få juridiskt svårbedömda fall överprövade. De fall som åsyftas är när det är tveksamt om en fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och därför är betalnings­ grundande. Eftersom överprövningen i huvudsak måste få skriftlig karaktär lämpar sig den exekutiva besvärsordningen särskilt väl för dessa fall. De fall åter när det enligt kronofogdemyndighetens mening inte är utrett att en fordran verkligen existerar passar naturligtvis mindre bra för en skriftlig process. Dessa fall torde emellertid inte bli så många. Med hjälp av sin fackliga organisation bör arbetstagaren i regel kunna styrka sin fordran hos kronofogdemyndigheten. Det kan här erinras om att kronofogdemyndig­ heten skall kunna grunda sin bedömning på ett mycket heterogent utred­ ningsmaterial. Alternativet med att hänvisa arbetstagaren att via rättegång mot arbets­ givaren påkalla utbetalning av lönegarantin är förenat med påtagliga nack­ delar. Arbetstagarens talan måste gå ut på att få fastställt att hans fordran, om medel hade funnits tillgängliga, skulle ha varit berättigad till utdelning enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarens konkurs. En sådan fastställelsetalan lär inte kunna föras vid domstol. Den fråga varom fastställelsetalan kan föras är om lönefordringen består och vilken tid den avser. Avgörandet huru­ vida en sålunda konstaterad fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB kommer alltså under alla förhållanden att få prövas av kronofogdemyn­ dighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 91

I promemorian anses på grund av det anförda övervägande skäl tala för alternativet med en exekutiv besvärsordning. I överensstämmelse härmed föreslås att kronofogdemyndighetens beslut skall delges arbetstagaren, som får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. För sådan talan skall bestämmelserna i UL om klagan över utmätning ha motsvarande tilllämpning. Detta innebär bl. a. att talan skall föras inom tre veckor från det arbetstagaren fick del av beslutet. Vidare sägs hänvisningen få till följd att talan över överexekutors utslag får fullföljas till hovrätt och över dess utslag till högsta domstolen enligt vad därom föreskrivs ill kap. UL. Med hänsyn till att denna prövning avser endast rätten till betalning av allmänna medel och inte själva fordringens existens eller belopp anses det emellertid inte påkallat att frågan kan föras upp ända till högsta instans. Därför föreslås att talan inte skall kunna föras mot hovrätts beslut. Om överinstansen förklarar fordringen betalningsgrundande skall det åligga kronofogdemyndigheten att för utbetalning enligt garantin lämna myndighet som avses i 4 § underrättelse härom. Föreskrift härom har tagits upp i paragrafen. Avslutningsvis sägs i promemorian att, om kronofogdemyndighet har läm­ nat underrättelse att utbetalning enligt lönegarantin får ske till viss arbets­ tagare, detta kan ha negativ innebörd för annan arbetstagare. Denne kan nämligen hos kronofogdemyndigheten ha gjort gällande att han är rätt inne­ havare av fordringen. För detta fall behövs inte någon rätt till fullföljd mot kronofogdemyndighetens beslut. Det står alltid den »förlorande» arbets­ tagaren fritt att göra sin rätt gällande genom talan mot den »vinnande» om lönebeloppet. Remissyttrandena. Den föreslagna ordningen för överprövning av krono­ fogdemyndighets beslut att viss fordran inte är betalningsgrundande har ägnats stor uppmärksamhet. De flesta remissinstanser som behandlar för­ slaget är i huvudsak positivt inställda. Endast ett fåtal remissinstanser intar en avvisande ståndpunkt till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige godtar förslaget att besvär mot kronofogde­ myndighetens beslut skall föras hos överexekutor samt att — av hänsyn till vikten av en snabb process — talan inte får föras mot hovrätts beslut. Hov­ rätten vitsordar emellertid påståendet i promemorian att bedömningen av fordringens existens lämpar sig mindre väl för en skriftlig process. Hov­ rätten framkastar därför tanken på ett hänvisningsförfarande motsvarande 69 § UL med en snabb domstolsprocedur av samma typ som anmärkningsprocessen. EON finner att olika skäl kan anföras mot den föreslagna ordningen men anser att denna trots detta kan godtas i avvaktan på resultatet av lagbered­ ningens pågående reform av utsökningsrätten. Nämnden avstyrker emellertid förslaget alt talerätten upphör efter hovrättens beslut.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner att kronofogdemyndigheten i Lunds distrikt i sitt yttrande har ifrågasatt huruvida inte kronofogdemyndigheten skulle få hänskjuta tvistefrågor beträffande lönefordringar till rätten. Med hänsyn till att prövningen endast gäller om det föreligger en rätt till betal­ ning av lönegarantin anser länsstyrelsen emellertid att den i promemorian föreslagna ordningen är till fyllest. Inte heller SALF eller TCO har något att erinra mot förslaget. Organisa­ tionerna utgår emellertid från att arbetsdomstolen i vanlig ordning blir forum, när tvistefrågan är kollektivavtalsreglerad. Lagberedningen vill inte godta förslaget. Beredningen anser att, om krono­ fogdemyndigheten inte kan påkalla utbetalning av garantibelopp, förhållandet bör anmälas till konkursdomaren som föranstaltar om att rätten — efter kallelse till berörda borgenärer och statens representant — håller förbere­ delse och förhandling. Målet bör handläggas i samma ordning som enligt 211 § KL gäller för mål som avses i 109 § KL. Arbetstagarens rätt till betalning av staten kan ha stor betydelse för honom. Det är enligt bered­ ningen angeläget att målet i första instans prövas av domstol som kan uppta även muntlig bevisning. Enligt det remitterade förslaget skulle må­ let först i andra instans prövas av domstol (hovrätten). Med den säl! ning som den administrativa prövningen innebär torde det inte vara för­ enat med några praktiska olägenheter att betalningsanspråken prövas av rätten. Med denna ordning saknas också anledning föreskriva, att talan ej får fullföljas mot hovrättens beslut. Beredningen understryker i sam­ manhanget att avgöranden varom här är fråga avser att ge underlag för arbetstagarens rätt till betalning av staten enligt den föreslagna lagen. Av­ görandet blir — liksom i vanlig bevakningsprocess -— inte res judicata mot arbetsgivaren/gäldenären utanför konkursen. Advokatsamfundet har den bestämda uppfattningen att förslaget inte är lämpligt. Samfundet medger att förslaget i och för sig ger ett förhållandevis snabbt förfarande, varigenom den tvistiga frågan på ett relativt enkelt sätt blir avgjord. Emellertid måste enligt samfundets mening detta förfarande i fattigkonkurserna jämföras med vad som inträffar beträffande lönebevakningar i tillgångskonkurser, och det finns inte skäl att göra avsteg från kravet på ordentlig utredning, goda möjligheter till bevisning samt garantier för materiellt riktiga avgöranden endast därför att lönefordringen har aktu­ aliserats på grund av lönegarantin i en fattigkonkurs. En lämpligare ordning än den föreslagna skulle enligt samfundets mening vara att man bestämde att i fattigkonkurs anmäld lönefordran som inte godtas skall hänskjutas till behandling av domstol i samma ordning som gäller för tvistiga fordringar i tillgångskonkurser. Om en sådan ordning genomförs, torde det vara ända­ målsenligt att söka ordna förfarandet så att partsställningen blev löntagaren, å ena sidan, samt gode mannen, å andra sidan. Departementschefen. Kronofogdemyndighetens prövning av löneford-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 93

ringar med anledning av fattigkonkurs torde i det stora flertalet fall inte be­ höva vålla några problem. Den av myndigheten införskaffade utredningen bör sålunda i allmänhet kunna ligga till grund för framställningar om utbe­ talning av garantibelopp. Det måste emellertid förutsättas att kronofogde­ myndigheten i enstaka fall kan finna att uppgivna löneanspråk inte kan god kännas för utbetalning enligt lönegarantin. Det kan t. ex. gälla fall i vilka ut­ redningen inte i tillräcklig utsträckning ger belägg för att lönefordringen existerar. Kronofogdemyndigheten kan i ett sådant fall kanske t. o. m. ha anledning att tro att försök till missbruk av garantin föreligger. Som en följd av det anförda måste kronofogdemyndighet ha möjlighet att i särskilt beslut förklara, att en fordran inte är betalningsgrundande. Ett sådant beslut måste uppenbarligen kunna angripas av arbetstagaren eller, om fordringen har överlåtits till hans fackliga organisation, av denna. Den fråga som då uppkommer är att finna den lämpligaste formen för överpröv­ ning av beslutet. Frågan är så till vida besvärlig som kronofogdemyndighe­ tens beslut kan grunda sig på olika omständigheter. Beslutet kan bero på antingen att utredningen inte stöder antagandet om fordringens existens el ler också att fordringen inte är förenad med sådan förmånsrätt som gör den betalningsgrundande. I det förra fallet kan, särskilt om arbetsgivaren bestri­ der påståendet om en fordran, utredningen behöva tillföras faktiska uppgif­ ter. I det senare fallet är det i allmänhet fråga om en rättslig bedömning av ett faktiskt utredningsmaterial. Promemorieförslaget innebär att arbetstagaren får föra talan mot kro­ nofogdemyndighetens beslut genom besvär. Förfarandet har knutits an till den exekutiva besvärsordningen. Remissopinionen är i huvudsak välvillig till förslaget. Några remissinstanser — lagberedningen och advokatsamfun­ det — hävdar emellertid att de tveksamma fallen bör underställas domstol för avgörande. I målet hos domstolen skulle partsförhållandet vara arbets­ tagaren, å ena, och staten, å andra sidan. Domstolens avgörande skulle kunna överklagas i vanlig ordning. Om detta förslag vill jag allmänt säga, att jag anser att det är för vidlyf­ tigt. Det innebär att man tillskapar en betungande obligatorisk ordning för prövning av de tveksamma fallen. Dessutom är det från principiell synpunkt föga tilltalande att en process om fordringens existens eller storlek förs mellan arbetstagaren och staten när den rätteligen borde föras mellan arbets­ tagaren och arbetsgivaren. Vid mina överväganden har jag i stället tagit fasta på ett uppslag från en hovrätt, nämligen att skapa en ordning med hänvisning till frivillig dom­ stolsprövning efter mönster av 69 § ÖL. Jag tror emellertid inte att en sådan ordning behövs annat än för sådana fall i vilka arbetsgivaren, helt eller del­ vis, bestrider arbetstagarens påstående om fordringens existens och utred­ ningen inte ger belägg för påståendet. Det är framför allt i dessa fall som behov av processuell prövning föreligger. I dessa fall bör det inte heller möta

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

hinder att tvinga arbetsgivaren in i en process som i realiteten gäller frågan om utbetalning av garantibelopp. I sammanhanget vill jag påpeka att, om en arbetsgivare tillhör en arbetsgivarorganisation, denna i allmänhet torde svara för uppkommande rättegångskostnader. Om arbetsgivaren däremot vid kronofogdemyndighetens prövning medger en skuld till arbetstagaren är läget ett annat. Trots medgivandet kan krono­ fogdemyndigheten vara tveksam om huruvida ett fordringsförhållande verk­ ligen föreligger. Det är emellertid föga mening med alt hänvisa fall av detta slag till domstolsprövning. Domstolen skulle sålunda, eftersom parterna förfogar över processföremalet, bifalla arbetstagarens talan redan på grund av arbetsgivarens medgivande. Hänvisning bör inte heller ske om krono­ fogdemyndigheten anser att arbetstagarens fordran saknar den föreskrivna förmånsrätten eller av annat skäl inte är betalningsgrundande. De fall som inte hänvisas till frivillig domstolsprövning bör få överprövas i överens­ stämmelse med promemorieförslaget. På grund av det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke att, om, kronofogdemyndigheten inte mot arbetsgivarens bestridande finner att ar­ betstagaren har en fordran hos arbetsgivaren, myndigheten skall hänvisa ar­ betstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rält till betalning enligt garantin. Härtill har fogats att, om det inte framgår av utredningen att arbetstagarens fordran uppgår till det belopp denne påstår, det sagda skall ha motsvarande tilllämpning beträffande överskjutande del. Om arbetstagaren vill utnyttja möjligheten att processa mot arbetsgivaren, skall han väcka talan vid arbetsdomstolen, när den fråga tvisten gäller är kollektivavtalsreglerad, och i annat fall vid allmän domstol. Arbetstagarens yrkande skall avse att få fastställt fordringens existens och storlek och vil­ ken tid fordringen avser. Får arbetstagaren bifall till sin talan, skall han hos kronofogdemyndigheten uppvisa lagakraftvunnen dom. Myndigheten får därefter på vanligt sätt pröva om fordringen utgår med sådan förmånsrätt som är betalningsgrundande. Prövningen torde i regel kunna ske på det ut­ redningsmaterial som är återgivet i domen. I andra stycket föreskrivs att, om kronofogdemyndigheten av annat skäl än som avses i första stycket finner att arbetstagarens fordran inte är betalningsgrundande, arbetstagaren får föra talan mot beslutet genom besvär. I överstämmelse med promemorieförslaget bär till denna föreskrift fogats att förfarandet vid besvär över utmätning därvid skall ha motsvarande tillämp­ ning samt att talan inte får föras mot hovrätts beslut. Beträffande utmätning är i 77 § 2 mom. UL föreskrivet, att utmätningsmannen under vissa förut­ sättningar får föranstalta om rättelse. Enligt min mening behövs inte någon härtill motsvarande möjlighet för kronofogdemyndighet att själv ändra be­ slut att en fordran inte är betalningsgrundande. Promemorieförslaget innehåller, utöver vad jag redan har återgivit, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 95

underrättelse om kronofogdemyndighets avslagsbeslut skall delges arbets­ tagaren samt att, om arbetstagarens fordran efter besvär har förklarats vara betalningsgrundande, det åligger kronofogdemyndigheten att lämna under­ rättelse därom till utbetalningsmyndigheten. Ifrågavarande bestämmelser hör enligt min mening hemma bland tillämpningsföreskrifterna. Även i övrigt kan förevarande paragraf behöva kompletteras med tillämpnings­ föreskrifter. De härmed sammanhängande frågorna torde få övervägas i sam­ band med den administrativa regleringen.

Ikraftträdande Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Med hänsyn till de sociala skäl som ligger bakom den nya lagen bör denna vid ikraftträdandet snabbt få så stor effekt som möjligt. Det är emellertid knappast möjligt att låta den få retroaktivitet, dvs. bli tillämplig på de vid ikraftträdandet pågående konkurserna. En sådan regel skulle bli svår att tillämpa. Retroaktiviteten skulle beträffande förvaltarkonkurser gälla en­ dast om arbetstagaren inte vid ikraftträdandet redan hade lyft utdelning. Många gånger skulle staten i ett mycket sent skede av en konkurs få betala enligt garantin och överta lönefordringar utan att bli i tillfälle att delta i konkursförfarandet. I äldre fattigkonkurser skulle bouppteckningarna inte utvisa om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder. Man bör på grund av det anförda nöja sig med att tillämpa garantisyste­ met endast på konkurser i vilka konkursbesluten meddelas efter lagens ikraftträdande. En regel av detta slag behöver inte vålla tillämpningspro­ blem. I enlighet med det anförda och i överensstämmelse med promemorieförslaget har upptagits den övergångsbestämmelsen, att lagen inte skall tilllämpas på fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde har med­ delats före den 1 januari 1971. Jag vill tillägga att övergångsbestämmelsen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

5.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att systemet med löne­ garanti har nära samband med konkurslagstiftningen. I fråga om förvaltar­ konkurser grundar sig garantisystemet helt på bevaknings- och anmärkningsproceduren. Det är därför enkelt att anknyta till KL:s bestämmelser härom. För fattigkonkursernas del kräver garantisystemet att man kon­ struerar en ordning för prövning av ersättningsbara fordringar. Det kunde enligt vad som vidare uttalas i promemorian synas naturligt att i det sam­ manhanget ändra KL:s bestämmelser om fattigkonkurs så, att de helt har­ monierar med den åsyftade ordningen. Emellertid gör lagberedningen f. n. en översyn av konkurslagstiftningen. I avvaktan på resultatet av översynen

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

finns inte anledning att nu föreslå annan ändring i KL än den som ound­ gängligen behövs för att garantisystemet skall fungera. Vad som åsyftas är en föreskrift att bouppteckningen i fattigkonkurs skall innehålla uppgift om någon skuld avser lön eller pension. Uppgift i detta hänseende behövs som underlag för utredning om eventuella ersättningsbara fordringar. Det är emellertid inte en ovillkorlig förutsättning för utbetalning av lönegarantin, att uppgift om löne- eller pensionsskulder verkligen finns i bouppteckningen. På grund av förbiseende kan uppgift sålunda kanske någon gång komma att saknas trots att sådan skuld föreligger. I så fall får arbetstagaren sjäh göra kronofogdemyndigheten uppmärksam på sin fordran hos konkursgäldenären, om myndigheten inte på annat sätt får kännedom om fordringen. Beträffande övergångsbestämmelsen framhålls i promemorian att den är utformad efter mönster av motsvarande övergångsbestämmelse till garantilagen. Remissyttrandena. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Departementschefen. Jag har tagit upp promemorieförslaget utan någon ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 97

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till 1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs, 2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen. Ur protokollet: Britta Ggllensten

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Bilaga 1 (Departementspromemorians f ör fatt ning sför slag)

1) Förslag till

Lag

om offentlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos någon som försatts i konkurs betalas av staten enligt bestämmelserna i denna lag. Om finansieringen av denna garanti föreskrives särskilt. Med arbetstagare avses i denna lag även sådan anhörig till arbetstagare som i anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären.

2 §

Betalning utgår för lönefordran eller pensionsfordran som i konkurs, vil­ ken handlägges enligt 19 § konkurslagen (1921: 225), har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken eller i annan konkurs skulle ha haft sådan för­ månsrätt. Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd som avses i samma lagrum. Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför eller, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

3 § Betalning utgår för den del av arbetstagarens sammanlagda betalningsgrundande fordran i konkursen som motsvarar högst två gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

4 § Betalning utanordnas av myndighet som Konungen bestämmer. Myndig­ heten verkställer skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:272) samt avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning i lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 99

5 § Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som är betalningsgrundande enligt 2 §.

6 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921: 225) och finnes an­ ledning antaga att fordran, som är betalningsgrundande enligt 2 §, kan göras gällande mot gäldenären, skall konkursdomaren underrätta kronofogdemyn­ digheten i den ort där gäldenären har sitt hemvist om konkursen. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att dessförinnan lämnats underrättelse som avses i 5 §.

7 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande enligt 2 §. Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det att konkursen avskrevs lämnas utan avseende. Kronofogdemyndigheten skall underrätta den i 4 § avsedda myndigheten om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalningsgrundande enligt 2 §.

8 § Betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt 5 § eller 7 § andra stycket. Utbetalning får ej ske, förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft. I fråga om fordringsbelopp som betalats enligt första stycket inträder staten i arbetstagarens rätt mot konlcursgäldenären.

9 § Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att be­ talning enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, skall återbetalning ske av vad som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis.

10 §

Fordran på betalning enligt denna lag som innestår hos myndighet som avses i 4 § får ej utmätas. Utmätning av löne- eller pensionsbelopp får dock ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1). Rätt till betalning enligt denna lag får överlåtas endast om överlåtelsen

100 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

sker efter dagen för konkursbeslutet och till arbetstagarorganisation, i vil­ ken arbetstagaren är medlem, eller till fond som förvaltas av organisationen.

11 §

Om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord och eftergift av statens fordran mot konkursgäldenären är särskilt föreskrivet.

12 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § att viss fordran icke är betalningsgrundande, skall underrättelse härom delges arbetstagaren. Denne får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. I fråga om sådan talan har bestämmelserna i utsölcningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över utmätning motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras. Har fordran efter besvär förklarats vara betalningsgrundande, åligger det kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse därom enligt 7 § andra stycket.

13 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej i fråga om fordran i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämn­ da dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 101

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.

Finner konkursdomaren, ------- ----- -------närmaste förman. 2) Konkursdomaren skall, där det 2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god prövas erforderligt, förordna en god man att taga vård om gäldenärens man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren in­ bo. Har icke till konkursdomaren in­ givits av gäldenären under edsför­ givits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning pliklelse underskriven förteckning över hans tillgångar och skulder med över hans tillgångar och skulder med uppgift å varje borgenärs namn, bo­ uppgifl på dels varje borgenärs namn ningsort och postadress, så ock å de och postadress, dels i vad mån skuld böcker och andra handlingar, som avser lön eller pension och dels de röra boet, skall god man alltid för­ böcker och andra handlingar, som ordnas; och åligge det i sådant fall röra boet, skall god man alltid för­ gode mannen att ofördröj ligen upp­ ordnas. Det åligger i sådant fall gode rätta och till konkursdomaren in­ mannen att ofördröj ligen upprätta komma med förteckning, som nyss och till konkursdomaren inkomma sagts. Vid bouppteckningsförrätt- med förteckning, som nyss sagts. Vid ningen skall gäldenären vara tillstä­ bouppteckningsförrättningen skall des och under edsförpliktelse redli­ gäldenären vara tillstädes och un­ gen uppgiva boet. der edsförpliktelse redligen uppgiva boet.

3) framgår ej---------------------------- — sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

Senaste lydelse 1946:809.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3) Förslag

till

Förordning

om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivaravgift för finansiering av offentlig lönegaranti enligt lagen (1970: 00) om offentlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges för varje år till staten enligt denna förordning. Lönegarantiavgift erlägges dock icke av staten.

2 §

Arbetsgivare erlägger lönegarantiavgift med belopp som motsvarar en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

3 §

Bestämmelserna i 2 § andra stycket samt 3 och 5 § § förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift äger motsvarande tillämpning i fråga om lönegarantiavgift.

4 §

Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 103

Bilaga 2 (De remitterade författningsfårslagen)

1) Förslag till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs infrias av staten enligt denna lag. Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären.

2 §

Betalning utgår för lönefordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § liandelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken. Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag. Vad som utgjort arbetstagares fordran i en konkurs kan ej åberopas för utbetalning enligt garantin med anledning av en senare konkurs, även om fordringen icke har gjorts gällande i den första konkursen.

3 § Betalning enligt 2 § utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet gäl­ lande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Får arbetstagaren på grund av medgivande enligt 143 § konkurslagen (1921: 225) lyfta fordringsbelopp som avses i 2 §, avräknas detta från belopp med vilket betalning annars skulle utgå.

4 § Betalning sker för arbetsgivarens räkning och utanordnas av myndighet som Konungen bestämmer. Myndigheten verkställer skatteavdrag enligt upp-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

bördsförordningen (1953:272) samt avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning i lön.

5 § Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som är betalningsgrundande.

6 § Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga att fordran, som är betalningsgrundande, kan göras gäl­ lande mot gäldenären, skall konkursdomaren genast underrätta kronofogde­ myndigheten i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag om kon­ kursen. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke innehar fordran hos gäldenären. Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse som avses i 5 § lämnats dessförinnan.

7 § Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande. Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det att kon­ kursen avskrevs lämnas utan avseende. Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 4 § av­ sedda myndigheten om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalningsgrundande.

8 § Utbetalning av garantibelopp får ej ske förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft och ej heller förrän den betalningsgrundande fordringen har förfallit till betalning. Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsäg­ ningstid får utbetalas efter hand under det uppsägningstiden löper. Åbero­ pas motfordran hos arbetstagaren, får garantibelopp som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken kvittning får ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt betalas ut först om det utrönes att motford­ ringen icke föreligger. I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordring­ ar som avses i 2 § tillfaller staten intill detta belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970 105

9 § Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att be­ talning enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som be­ talats för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis.

10 §

Förvärvare av betalningsgrundande fordran har rätt till garantibelopp en­ ligt denna lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller fond i vars förvaltning organisationen deltar.

11 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § icke mot arbets­ givarens bestridande att arbetstagaren har fordran hos arbetsgivaren, skall myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning enligt garantin. Framgår icke av utredningen att arbetstagarens fordran uppgår till det belopp denne påstår, har vad som nu sagts motsvarande tilllämpning beträffande överskjutande del. Finner kronofogdemyndighet av annat skäl än som avses i första stycket att arbetstagarens fordran icke är betalningsgrundande, får arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har be­ stämmelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över utmätning av annan egendom än lön motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på fordran i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1976

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.

Finner konkursdomaren, — —----- — -----närmaste förman. 2) Konkursdomaren skall, där det 2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god prövas erforderligt, förordna en god man att taga vård om gäldenärens man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren in­ bo. Har icke till konkursdomaren in­ givits av gäldenären under edsför­ givits av gäldenären under edsför­ pliktelse underskriven förteckning pliktelse underskriven förteckning över lians tillgångar och skulder med över hans tillgångar och skulder med uppgift å varje borgenärs namn, bo­ uppgift om dels varje borgenärs ningsort och postadress, så ock å de namn och postadress, dels i vad mån böcker och andra handlingar, som skuld avser lön eller pension och dels röra boet, skall god man alltid för­ de böcker och andra handlingar, som ordnas; och åligge det i sådant fall röra boet, skall god man alltid för­ gode mannen att ofördröj ligen upp­ ordnas. Det åligger i sådant fall gode rätta och till konkursdomaren in­ mannen att ofördröj ligen upprätta komma med förteckning, som nyss och till konkursdomaren inkomma sagts. Vid bouppteckningsförätt- med förteckning, som nyss sagts. Vid ningen skall gäldenären vara till­ bouppteckningsförrättningen skall städes och under edsförpliktelse red­ gäldenären vara tillstädes och un­ ligen uppgiva boet. der edsförpliktelse redligen uppgiva boet. 3) Framgår ej—---------------- ---------- — sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde med­ delats före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946:809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 107

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 november 1970.

Närvarande: f. d. justitierådet R egner , regeringsrådet M artenius , justitierådet B ernhard , justitierådet H esser .

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9 oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag om statlig löne­ garanti vid konkurs och lag om ändring i konkurslagen (1921: 225). Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av rådmannen Arne Wilhelmsson. Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs I lagrådets utlåtande den 15 juni 1970 över förslag till förmånsrättslag (se prop. 1970 nr 142) berörde lagrådet frågan om löneprivilegiets omfatt­ ning och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas. Bland annat anmärktes att i vissa remissyttranden påyrkats ändringar i dessa hänseenden och att departementschefen, under hänvisning till förslag i det ämne som avses med förevarande remiss, förklarat sig ej vara beredd att då föreslå några ändringar. Lagrådet ytlrade att förslaget Lill förmånsrättslag i nämnda hänseenden sålunda vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på lagstiftning om löneskydd vid konkurs samt alt, då bestämmelserna därom kunde vara ägnade att påverka inteckningsborgenärernas ställning, lagrådet förutsatte att hithörande spörsmål särskilt be­ aktades i det fortsatta lagstiftningsarbetet. I remissyttranden över departementspromemorian angående offentlig lö­ negaranti vid konkurs har från skilda håll ånyo framkommit yrkanden be­ träffande förmånsrättsförhållandet mellan lönefordringar och fastighetsinteckningar samt uttalats, att frågan härom kommit i ett nytt läge genom den offentliga lönegarantin och borde lösas i detta sammanhang. I remissprotokollet har departementschefen anmärkt att förslaget till för­ månsrättslag icke innebure något definitivt ställningstagande såvitt gällde förhållandet mellan löneborgenärerna och inteckningsborgenärerna. På grund av vad de föredragande departementscheferna sålunda anfört vid remisserna till lagrådet av förslagen till förmånsrättslag och nu före­ varande lag utgår lagrådet från att ovan berörda förmånsrättsfrågor kom­

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer att upptagas till fortsatt prövning. Det finnes enligt lagrådets meninganledning befara att intörandet av lönegarantin kan medföra en viss ökning av lönefordringarna i konkurser. En sådan utveckling skulle förstärka de skäl som åberopats för att ändra förmånsrättsordningen. Lagrådet — som saknar tillräckligt underlag för att bedöma hur en sådan ändring närmare bör utformas — anser att lagstiftningsfrågan bör bringas till avgörande in­ nan den nya förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972.

Det remitterade lagförslaget föranleder icke i sak någon erinran. I syfte att göra lagen mera lättförstådd förordar lagrådet dels vissa ändringar i lagens uppställning, dels jämkningar i avfattningen av vissa av bestämmelserna. Grundläggande bestämmelser om förutsättningarna för betalning enligt garantin och omfattningen av denna ges i 2 § första och andra styckena samt 3 § första stycket i förslaget. Dessa bestämmelser synes böra sammanföras i en paragraf, 2 §. Till de bestämmelser som berör själva förutsättningarna för betalning en­ ligt garantin hör vidare föreskrifterna i 2 § tredje stycket och 7 § första stycket andra punkten om att garantibelopp icke erhålles vid ny konkurs eller då fordran blir känd mer än ett år efter det konkurs avskrevs. Dessa föreskrifter torde böra föras till 3 §. I anslutning härtill bör uttryckligen angivas att, såsom är förslagets innebörd, för garantibetalning i förvaltarkonkurs krävs att arbetstagarens fordran bevakats i konkursen. I 3 § kan bibehållas den i 3 § andra stycket i förslaget upptagna regeln om avräkning av förskottsbelopp. De för uppfattningen av lagens innebörd viktiga bestämmelserna i 8 § andra stycket om att staten inträder i arbetstagarens rätt torde böra fram­ hävas genom att de föres till en särskild paragraf som placeras bland lagens inledande stadganden. De synes lämpligen kunna upptagas i 4 §. 1 5 § bör upptagas föreskrifterna i 4 § och 8 § första stycket om hur utbe­ talning av garantibelopp verkställes och om vissa i samband med sådan ut­ betalning uppkommande frågor.

Återstående regler i förslaget bör upptagas såsom 6 — 11 §§. Härvid synes reglerna i It § i förslaget, vilka liksom 7 § däri berör kronofogdemyndig­ hetens prövning, böra placeras i anslutning till sistnämnda paragraf samt regeln i 9 § förslaget om återbetalningsskyldighet upptagas som sista para­ graf i lagen. I enlighet härmed bör till 6 och 7 §§ föras reglerna i förslagets

5 och 6 §§, till 8 § reglerna i förslagets 7 § första stycket första punkten och andra stycket, till 9 § reglerna i förslagets 11 §, till 10 § reglerna i förslagets

10 § och till 11 § reglerna i förslagets 9 §.

De särskilda paragraferna i det remitterade förslaget föranleder i övrigt följande erinringar. I 1 § synes det vara bättre att angiva att staten svarar för betalning av fordran än att denna infrias av staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 109

Bestämmelsen i 2 § tredje stycket synes bli tydligare om den får innehålla att, därest arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, betalning icke ut­ går för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.

Bestämmelsen i 3 § andra stycket om förskottslyftning synes ha avseende

icke bara på beräkning av garantimaximum utan även på beräkning av ga­ rantibelopp inom maximibeloppet. Detta bör tydligare framgå av lagtexten. Med uttrycket i 4 § att betalning sker »för arbetsgivarens räkning» åsyf­ tas enligt departementschefen att undanröja varje tvivel om att arbetsgivaren har samma skyldigheter — t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om garantibelopp som beträffande av honom själv utbetald lön. Genom tillägget blir det enligt departementschefen dessutom klart att utmätning eller inför­ sel i arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till be­ talning för fordringen enligt garantin. Emellertid ligger enligt lagrådets mening redan i den allmänna uppbygg­ naden och utformningen av den föreslagna lagstiftningen — enligt vilken betalningar från det allmänna har karaktären av garantibetalningar med återkravsrätt gentemot arbetsgivaren — att betalning av löne- och pensionsfordringar i princip äger rum för arbetsgivarens räkning och sålunda i olika hänseenden blir att bedöma såsom om denne själv gjort utbetalningen. Då det uttryckliga angivandet av att betalningen sker »för arbetsgivarens räk­ ning» därför torde vara obehövligt och i sitt sammanhang kan framstå såsom svårförståeligt och snarast ägnat att leda tankarna i annan riktning än som avsetts, vill lagrådet förorda att de ifrågavarande orden får utgå. Såsom de­ partementschefen anfört torde i samband med den administrativa reglering­ en i allt fall få övervägas ytterligare författningsbestämmelser bl. a. i de av riksförsäkringsverket angivna avseendena. Då i 5 § av förslaget användes orden »fått rätt till utdelning för fordran» avses att fordringen i konkursen lämnats utan anmärkning eller, om an­ märkning framställts, blivit utdelningsgill genom förlikning eller dom. Be­ stämmelsen synes bli tydligare om avfattningen jämkas i enlighet härmed.

De i 5 och 6 §§ begagnade uttrycken »betalningsgrundande» för i det sam­

manhang vari de förekommer tanken till betalning från konkursboet och torde böra jämkas. I 7 § bör uttryckligen angivas att kronofogdemyndighetens prövningsskyldighet inträder även när han på annat sätt än genom underrättelse en­ ligt 6 § får kännedom om fordran som omfattas av garantin. I 8 § stadgas bland annat att garantibelopp ej får betalas förrän den be­ talningsgrundande fordringen har förfallit till betalning. Denna bestämmel­ se kan naturligen inte gälla pensionsfordran som är förenad med förmåns­ rätt enligt 17 kap. 6 a § handelsbalken. Att i lagtexten göra undantag för detta fall torde knappast vara erforderligt, särskilt som antalet fordringshavare i denna grupp efter hand kommer att minska. Stadgandet i 10 § synes böra inledas med orden »Överlåtes fordran» och jämkas i enlighet därmed.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Såsom anförts vid 4 § torde redan på grund av den föreslagna lagstift­ ningens allmänna uppbyggnad och utformning gälla att de garantibetal­ ningar som sker på grund av lagen bibehåller samma karaktär som om be­ talningarna gjorts av arbetsgivaren. På sätt departementschefen anfört tor­ de väl det i 10 § upptagna förbudet mot överlåtelse av garantibelopp på grund av stadgandet i 66 § utsökningslagen föranleda, att sådant belopp i princip ej får utmätas. Att garantibelopp dock får göras till föremål för utmätning och införsel till den del beloppet avser löne- eller pensionsfordran i enlighet med reglerna för utmätning och införsel i lön som innestår hos arbetsgivaren, torde med tillräcklig tydlighet framgå av det i 4 § föreslagna stadgandet om att det åligger utbetalning smyndigheten att verkställa avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning i lön. Oavsett om bestämmelsen att utbetalning sker för arbetsgivarens räkning, såsom lagrådet tidigare förordat, får utgå, lärer någon uttrycklig bestämmelse om införsel eller löneutmätning i garanti­ belopp vara obehövlig. Bestämmelserna i 11 § synes vinna i tydlighet om det angives att första stycket avser fall då arbetsgivare helt eller delvis bestrider lönefordran samt andra stycket gäller »i annat fall». Med vissa jämkningar i övrigt kan para­ grafen förslagsvis få följande lydelse: Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej av utredningen att fordringen föreligger, skall kronofogdemyndigheten hän­ visa—■—- — enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av ford­ ringen, har vad som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen. Finner kronofogdemyndigheten i annat fall än som avses i första stycket att arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestäm­ melserna i utsökningslagen om klagan över utmätning i allmänhet motsva­ rande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras. Till den föreslagna lydelsen må anmärkas att, om myndigheten godkän­ ner en del av en fordran som arbetsgivaren helt bestritt, första stycket i pa­ ragrafen blir att tillämpa beträffande den icke godkända delen. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen skall lagen ej tillämpas på fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före ikraft­ trädandet. Såsom bestämmelsen utformats kan viss tvekan om dess inne­ börd uppstå när det gäller fall som avses i 2 § tredje stycket i det remitte­ rade förslaget. I tydlighetens intresse bör bestämmelsen kompletteras så att det av lagtexten klart framgår, att lagen ej är tillämplig beträffande fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomavträde meddelats före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. LIr protokollet: Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 in

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrå­ det på Stockholms slott den 6 november 1970.

Närvarande: Statsministern P alme , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L und ­ kvist , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg , N orling , L öfberg , L idbom .

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter på nytt fråga om statlig lönegaranti vid konkurs och anför.

Lagrådets utlåtande

Lagrådet har den 3 november 1970 avgett utlåtande över de den 9 oktober 1970 till lagrådet remitterade förslagen till 1. lag om statlig lönegaranti vid konkurs, 2. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225). Lagrådet har inledningsvis behandlat frågan om förhållandet mellan för­ månsrätten för lönefordringar och fastighetsinteckningar. Vad lagrådet där­ vidlag har anfört föranleder inte något uttalande från min sida. Lagrådet har inte haft något i sak att erinra mot de remitterade författningsförslagen men har förordat vissa formella ändringar i förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs. Jag anser att ändringarna, som syftar till att göra lagen mera lättförstådd, i allt väsentligt kan godtas. I ett hän­ seende vill jag emellertid inte följa lagrådets ändringsförslag. Jag anser så­ lunda att bestämmelserna i 8 § andra stycket om att staten inträder i arbets­ tagarens rätt inte bör flyttas. Bestämmelsernas betydelse bör emellertid markeras genom att de tas upp i en särskild paragraf. Jag har även i övrigt ansett det vara lämpligt att dela upp vissa bestämmelser på flera paragrafer. Utöver de ändringar som föranleds av lagrådets påpekanden bör vissa re­ daktionella jämkningar göras i de remitterade förslagen.

Finansieringen av lönegarantin

I den tidigare omnämnde promemorian har de totala utbetalningarna en­ ligt lönegarantin beräknats till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostna­ den, dvs. utbetalade belopp med avdrag för vad som flyter in genom ut­ delningar i förvaltarkonkurser, har beräknats utgöra 5—10 milj. kr. per år.

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Eftersom utdelningar i konkurserna ofta kan antas ske först ganska lång tid efter det garantibeloppen betalas ut, måste man emellertid för ett första skede efter det garantisystemet börjar tillämpas räkna med att medel be­ höver disponeras som motsvarar betydligt mer än den beräknade slutliga kostnaden. Som anförs i promemorian skall lönegarantin säkerställa arbetsgivares betalningsförpliktelser i fråga om de fordringar som omfattas av garantin. Med hänsyn härtill ansluter jag mig till promemorieförslaget att garantin skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Vidare delar jag uppfattningen i promemorian att det av praktiska skäl inte bör komma i fråga att sätta aviftsskyldigheten eller avgiftens storlek i relation till konkursriskerna i skil­ da branscher eller i fråga om individuella arbetsgivare. Även det förhållanet att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från ar­ betsgivarkollektivets sida talar för en enhetlig avgift. Lönegarantin innebär ett skydd för arbetstagare mot inkomstbortfall och har däri ett sakligt nära samband med arbetslöshetsskyddet. Det är därför, som anförs i propemorian, befogat i och för sig att knyta an finansieringen av lönegarantin till en eventuell avgiftsfinansiering av arbetslöshetsskyddet. Den sistnämnda frågan utreds f. n. av KSA-utredningen, som väntas lägga fram sina förslag nästa år. Statsmakternas ställningstaganden till förslagen kan inte beräknas föreligga förrän tidigast år 1972. Därvid bör också löne­ garantins finansiering övervägas. För tiden till dess slutlig ställning sålunda kan tas i finansieringsfrågan måste garantin alltså finansieras på annat sätt. Jag kan inte ansluta mig till uppfattningen som har förts fram av flera remissinstanser att garantin tills vidare bör finansieras över statsbudgeten. Utgångspunkten bör också i fråga om den provisoriska finansieringen vara att den skall ske genom arbetsgi­ varavgifter. Med denna utgångspunkt har i promemorian föreslagits att en särskild lönegarantiavgift införs. Förslaget har tillstyrkts av några remiss­ instanser, bl. a. LO, men det har också mött kritik. Kritiken tar huvudsakli­ gen sikte på den administration som en särskild tillfällig lönegarantiavgift för med sig. Som framhålls i promemorian utgår f. n. ingen arbetsgivaravgift för ända­ mål som har samband med den nu föreslagna lönegarantin. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget att en särskild lönegarantiavgift införs. Efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag alt debitering och uppbörd av lönegarantiavgiften tills vidare sker i anslutning till de­ bitering och uppbörd av arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen enligt la­ gen om allmän försäkring. Den för lönegarantiavgiften nödvändiga admini­ strationen kan härvid utformas så, att man undgår åtskilliga olägenheter som enligt remisskritiken skulle följa med promemorians förslag. I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats för­ slag till dels lag om lönegarantiavgift, dels lag om ändring i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 113

(1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän för­ säkring, m.m. Enligt 1 § förslaget till lag om lönegarantiavgift erläggs för varje år till staten arbetsgivaravgift för finansiering av den statliga lönega­ rantin vid konkurs (lönegarantiavgift). I promemorian har föreslagits att staten skall undantas från avgiftsskyldighet. Som skäl härför har anförts att staten inte kan försättas i konkurs. Det gäller också kommuner och landstingskommuner, men det finns enligt promemorian inte tekniska möjligheter att på ett någorlunda enkelt sätt undanta även dem. Detta ställningstagande har kritiserats vid remissbehandlingen. Jag har i det före­ gående framhållit att avgiftsskyldigheten och avgiftens storlek inte bör sät­ tas i relation till konkursriskerna i fråga om bl.a. individuella arbetsgivare t och att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från arbetsgivar kollektivets sida. Med hänsyn härtill förordar jag att även staten * som arbetsgivare omfattas av avgiftsplikten. I 2 § regleras avgiftsunderlaget och avgiftens storlek. Avgiftsunderlaget har bestämts så, att det stämmer överens med underlaget för sjukförsäk­ ringsavgiften. Det innebär bl. a. att hänsyn vid avgiftsberäkningen inte tas till arbetstagares lön eller annan avgiftsgrundande ersättning i vad den över­ stiger 7 V 2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. I fråga om avgiftens storlek räknar jag med ett medelsbehov för utbetal­ ningar under det första skedet av garantisystemets tillämpning på minst 15 milj. kr. per år. Ett avgiftsuttag på 0,02 % av avgiftsunderlaget för sjukför­ säkringen kan för år 1971 beräknas ge 16—17 milj. kr. Jag föreslår att löne­ garantiavgiften nu bestäms till detta procenttal av avgiftsunderlaget i avvak­ tan på erfarenheter som kan läggas till grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna. Enligt 1 § förordningen (1959: 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring betalar redare arbetsgivaravgift till bl. a. sjukförsäkringen efter en lägre procentsats än andra arbetsgivare i fråga om vissa ombordanställda. Jag anser i likhet med vad som anförs i promemo­ rian att det inte finns skäl att i detta sammanhang behandla redare på annat sätt än andra arbetsgivare. Någon särbestämmelse för redare har därför inte förts in i förslaget till lag om lönegarantiavgift. 3 § bestämmer kretsen avgiftsskyldiga på sådant sätt att överensstämmelse nås med vad som gäller för sjukförsäkringen. Enligt 4 § skall lönegarantiav­ gifterna föras till en fond som förvaltas enligt grunder som Kungl. Maj :t fastställer. Som föreslås i promemorian bör fonden lämpligen förvaltas av statskontoret. Enligt förslaget till lag om ändring i förordningen (1 959: 55 2) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. förs lönegarantiavgift in bland de av- 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

gifter för vilka förordningens bestämmelser gäller. Till sådana avgifter hör f. n. bl.a. arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen. Ändringen innebär därför, eftersom kretsen avgiftspliktiga och avgiftsunderlaget är desamma i fråga om lönegarantiavgift som i fråga om arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen, att beräkning, debitering och uppbörd av lönegarantiavgifter kan helt sam­ ordnas med beräkning, debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen. Det gäller i fråga om både avgift som uppbärs av riksför­ säkringsverket och avgift som påförs i samband med slutlig skatt i enlighet med vad som föreskrivs i uppbördsförordningen (1953: 272). Särredovisningen av lönegarantiavgiften kan i huvudsak inskränkas till att en andel av det sammanlagda avgiftsuttaget redovisas till den lönegarantifond som anges i 4 § förslaget till lag om lönegarantiavgift. Bestämmelserna i 1959 års förordning har inte tillämpning på arbetsgi­ varavgift som staten har att erlägga i sin egenskap av arbetsgivare. I 32 § förordningen föreskrivs att dylik avgift beräknas och redovisas enligt före­ skrifter som Kungl. Maj :t meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats i kungörelsen (1969:412) om uppbörd av vissa arbetsgivaravgifter från sta­ ten. Vad där sägs om uppbörd m. m. av avgift till sjukförsäkringen bör ha motsvarande tillämpning i fråga om lönegarantiavgift. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser därom. Lagen om lönegarantiavgift och lagen om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. föreslås liksom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs träda i kraft den 1 januari 1971. Det innebär att preliminär lönegarantiavgift kan tas ut redan under år 1971.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen till 1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs, 2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 3) lag om lönegarantiavgift, 4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av­ låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut­ visar. Ur protokollet: Gunnel Anderson