Kompensation för förvandlingsstraffet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Kompensation

för

förvandlings-

straffet

Betänkande av Viteskommittén

SMU]

1980:7

A

Statens offentliga utredningar

På% 1980:7

Pigs]

Justitiedepartementet

för

Kompensation

straffet

förvandlings

Betänkande av viteskommittén Stockholm 1980

Omslag Johan Hillbom Jernström Offsettryck AB

ISBN 9|-38-05403-5 ISSN 0375-250X Norstedts. Stockholm I980

SOU 1980: 7

Till Statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Enligt regeringens bemyndigande den 2 november 1978 tillkallade chefen för justitiedepanementet en kommitté med uppdrag att utreda frågan om straffrättslig kompensation vid bortfallet av förvandlingsstraffet och att göra en översyn av vitesinstitutet. Till ledamöter i kommittén utsågs docenten Madeleine Löfmarck, ordförande, samt riksdagsledamöterna Hans A. Pettersson och Ulla Tillander. Hovrättsassessorn Anders Kinberg förordnades att fr. 0. m. den l mars 1979 vara kommitténs sekreterare. Kommittén antog namnet viteskommittén. Kommittén får härmed överlämna betänkande om straffrättslig kompensation vid bortfallet av förvandlingsstraffet. Betänkandet är enhälligt. Av kommitténs uppdrag återstår att se över vitesinstitutet.

Stockholm den 12 februari 1980

Madeleine Lofmarck

Hans A. Pettersson Ulla Tillander

/Anders Kinberg

SOU 1980: 7

1nnehåH

Summunfutming

Fotjfutmingsfiirslug . . . . . . . . . . . . . . . Lag om upphävande av lagen (1964: 168) om förvandling av böter Lag om ändring i brottsbalken . . . . . . . . . . . . . Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom . . . . . . . . Lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän Lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. . Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt . Lag om ändring i lagen (1979: 189) om bötesverkställighet

Inledning. Direktiven .

Frcigans hittillsvarande behandling

Böter och viten enligt gällande ordning

Några utvecklingstendensei beträffande ekonomiskt: sunktioner

Kommitténs overvägzmden och förslag Allmänna synpunkter . . . . . . . . Förbättrad verkställighet av böter och viten Vidgat ansvar för gäldenärsbrott Effektivare lagföring för gäldenärsbrott . . . . Några andra vägar att motverka illojala förfaranden av bötesoch vitesgäldenärer. . . . . . . . . . . De ekonomiska konsekvenserna av kommitténs förslag . Slutsats

Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . . . Lag om upphävande av lagen (1964: 168) om förvandling av böter . . . . . Lag om ändring i brottsbalken

SOU 1980: 7

i lagen (l963: 193) om samarbete med Dan- Lag om ändring mark. Finland. island och Norge angående verkställighet av

Lag om ändring i lagen (1963: I97) om allmänt kriminalregister i lagen ( l972: 260) om internationellt samarbete Lag om ändring rörande verkställighet av brottmålsdom . . . . . . Lag om ändring i lagen (1973: l8) om disciplinstraff för krigsmän i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid Lag om ändring

i lagen (l974: 203) om kriminalvård i anstalt Lag om ändring Lag om ändring i lagen (l979: l89) om bötesverkställighet

Bilaga Juxtirieutskotters hetiinkunde JuU I977/78: 25 Propositionen m. m. . Lagförslag Motionerna Utskottet . . . . . Bilaga l. Lagutskottets yttrande . Bilaga 2. Utskottets lagrådsremiss Bilaga 3. Lagrådets protokoll .

Sammanfattning

Böter och viten som inte betalas skall enligt gällande rätt i princip förvandlas till fängelse. Förvandlingsstraffet anses allmänt ha en betalningsfrämjande funktion. Det är emellertid behäftat med åtskilliga nackdelar. I prop. 1976/77: 104 föreslogs nya regler om verkställighet av bötesstraff som bl. a. innebar att förvandlingsstraffet skulle avskaffas. Till grund för förslaget låg förvandlingsstraffutredningens betänkande Bötesverkställighet (SOU 1975: 55). Justitieutskottet avstyrkte i betänkandet JuU 1977/78: 25 bifall till förslaget och förordade en förnyad översyn av reglerna om bötesverkställighet enligt vissa riktlinjer. Enligt dessa borde förvandlingsstraffet avskaffas i sin nuvarande utformning. Bortfallet av förvandlingsstraffets fördelar borde kompenseras med straffrättsliga regler som riktade sig mot personer som genom olika illojala transaktioner gjorde sig svåråtkomliga för exekution. Reglerna borde emellertid inte få träffa socialt utslagna grupper som samhället stödde i andra sammanhang. Riksdagen godtog betänkandet. Med anledning av vad riksdagen uttalat tillkallade chefen för justitiedepartementet i januari 1979 en kommitté med uppdrag att utreda bl. a. frågan om straffrättslig kompensation vid bortfallet av förvandlingsstraffet enligt de riktlinjer som riksdagen dragit upp. Kommittén, som enligt direktiven även hade att företa en översyn av vitesinstitutet, antog namnet viteskommittén. Efter riksdagens beslut har tillkommit ny lagstiftning som på olika sätt är ägnad att främja verkställigheten av böter och viten och förhindra illojala förfaranden, ävensom förslag till sådan lagstiftning. En ny lag om bötesverkställighet har trätt i kraft den l juli 1979. Det uppbördssystem som har tillkommit inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen skall enligt denna kunna användas även beträffande böter som utdöms av allmän domstol. Den bötfällde skall kunna frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelas. Vad gäller själva indrivningsförfarandet har framför allt tre viktiga förändringar i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet genomförts. För det första har preskriptionstiden för böter och viten förlängts från tre år till fem år. För det andra har införts en rätt för kronofogdemyndigheten att för indrivande av bötesfordran ansöka om att den bötfällde skall försättas i konkurs. För det tredje har de för bötesindrivning gällande särskilda reglerna om att viss egendom skall undantas från utmätning (benefi- Betänkandet är intaget cium) slopats. I stället gäller de allmänna reglerna om beneficium. Den nya som bilaga nedan s. 69 ff.

8 SOU 1980: 7 Sammanfattning

möjlighet att förordna att vidare verklagen ger kronofogdemyndigheten ställighet inte skall äga rum om indrivning av böter skulle vara till synnereller någon som är beroende av honom för sin ligt men för den bötfällde försörjning. Sådant förordnande får dock inte meddelas om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår. Genom en ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) har böter och viten vid konkurs och vissa andra exekutiva åtgärder fått en bättre ställning. Som ledande att böter och viten är jämställda med skatter och princip gäller därmed likställda offentligrättsliga fordringar. Ett steg i riktning mot en förbättrad indrivning utgör även det förslag till som år 1978 remitterades till lagrådet. Enligt förslaget skall utsökningsbalk bl. a. institutet ersättas med vissa åtgärder inom ramen för utmätningsed Till skillnad mot vad som f. n. gäller skall gäldeutmätningsförfarandet. nären vara skyldig att medverka med upplysningar vid själva utmätningsförfarandet. För att skyldigheten att lämna upplysningar skall bli effektiv föreslås skall kunna bekräfta de att gäldenären åläggas att vid straffansvar han lämnat om sina tillgångar. I fråga om tredje man föreslås en uppgifter angående ekonomiska mellanhavanden med vidgad upplysningsskyldighet gäldenären. Fr. o. m. den l januari 1980 tillämpas en ny ordning för handläggning av konkurser. Med det nya systemet minskar möjligheterna att i ett konkursförfarande förfaranden. Sådana förfaranden motverkas också dölja illegala i fråga om gäldenärens skyldigheter i samband med genom skärpningar konkurs. I propositionen 1979/80: 83, som i huvudsak bygger på konkurslagskommitténs betänkande SOU 1979: 13, föreslås nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s. k. konkurskarantän. Införs ett utvidgat näringsförbud innebär det en förstärkning av konkurshotets effekter även beträffande den kategori bötes- och vitesgäldenärer som f. n. missbrukar konkursinstitutet. Inom ramen för en av brottsförebyggande rådet (BRÅ) bedriven översyn mot organiserad och ekonomisk har en arbetsav lagstiftning brottslighet grupp i en promemoria (BRÅ-PM 1979:5) lagt fram vissa förslag till åtgärder mot missbruk av aktiebolagsformen. Gruppen föreslår bl. a. att det bundna kapitalet skyddas på visst sätt och att möjligheterna att ändra firma och säte inskränks. I syfte att påskynda avvecklingen av icke rörelse-

drivande bolag föreslås en registerhållningsavgift. Åtgärder av de slag som

föreslås i promemorian bör minska möjligheterna för bötes- och vitesgäldenärer, som är näringsidkare, att förfara illojalt. BRÅ har vidare i juni 1979 fått i uppdrag att föreslå lagstiftningsåtgärder för att förbättra samarbetet myndigheterna emellan i kampen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Medan det tidigare lagstiftningsärendet angående avskaffande av förvandlingsstraffet pågick ändrades i vissa avseenden straffbestämmelserna

i ll Ändringarna trädde i kraft den 1

om gäldenärsbrott kap. brottsbalken. juli 1976. Bl. a. utvidgades ansvaret för oredlighet mot borgenärer att gälla även som eller annan liknande åtgärd endast en gäldenär genom gåva

framkallat allvarlig fara för obestånd.

Förvandlingsstraffutredningen föreslog i betänkandet SOU 1975: 55 att

Sammanfattning 9 SOU 1980: 7

skulle avskaffas utan straffrättslig kompensation. I förvandlingsstraffet betänkandet diskuterades dock vissa ”modeller” för en kompensation, om en sådan skulle visa sig erforderlig. I propositionen 1976/77: 104 föreslog att förvandlingsstraffet skulle avskaffas och ersättas med bl. a. regeringen en ny bestämmelse i brottsbalken om straffskcirpning vid upprepad bötesbrottslighet. Ijustitieutskottets lagrådsremiss med anledning av propositionen valdes i stället en ordning med påföljdsförändring enligt vilken ett ej verkställt bötesstraff under särskilda förutsättningar kunde ersättas med fängelse. Kommittén har övervägt möjligheterna att bygga vidare på dessa förslag om straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet och att därvid finna lösningar som i möjligaste mån eliminerar nackdelarna med förslagen. En föreskrift om straffskärpning kan enligt kommitténs mening knappast utformas så att den endast drabbar dem som har ett från samhällets skäl till att böterna inte har betalats. Därtill komsynpunkt oacceptabelt mer den grundläggande svagheten med en straffskärpningsregel, nämligen att den endast drabbar dem som återfaller i bötesbrott. Med den lösningen att regeln företrädesvis kommer att drabba de går det inte att undvika socialt sett svagare i samhället och endast i ganska ringa grad dem som undandrar sig verkställighet trots att de i och för sig har möjlighet att betala. kan den invändningen riktas att det Mot förslaget om påföljdsförändring inte löser problemet med att förebygga uppkomsten av en bötesimmun grupp. Det torde vidare förhålla sig så, att de förfaranden som enligt förslag skall kunna medföra påföljdsförändring i stor justitieutskottets utsträckning utgör gäldenärsbrott enligt gällande rätt. Den utredning som behövs för ett undanröjande av bötespåföljden och utdömande av en ny skulle alltså till stora delar komma att sammanfalla med en förunpåföljd dersökning angående eventuellt gäldenärsbrott. Detta skulle kunna medföra en omotiverad dubblering av utredningsarbetet. Dessutom skulle ofta uppkomma besvärliga frågor om sammanläggning av ersättningsstraffet för gäldenärsbrottet. En annan olägenhet av mera rättsoch påföljden teknisk natur är att vite inte utgör en påföljd i brottsbalkens mening. Enligt kommitténs mening är det en omöjlig uppgift att finna en lösning önskemål om att bötesstraffet skall vara som på samma gång tillgodoser verksamt beträffande dem som av olika skäl saknar förmåga att betala och dem som väl har den förmågan men genom illojala förfaranden undandrar sig verkställigheten. Kommitténs ställningstagande innebär att kommittén inte lägger fram något förslag som inriktar sig på att hindra uppkomsten av en bötesimmun grupp. Att en del människor sålunda, om förvandlingsstraffet avskaffas, kan komma att bli oemottagliga för bötesstraffets avhållande verkan ligger i sakens natur. Den grupp det här är frågan om saknar i allmänhet reella möjligheter att betala böterna. Den återfinns alltså i huvudsak bland dem som nu får villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet eller, om man vill uttrycka det så, bland dem som inte heller med gällande i praktiken drabbas av någon påföljd om böterna inte betalas. ordning Problemet att finna alternativa sanktioner för denna kategori lagöverträdare måste lösas i annat sammanhang. Inriktningen måste enligt kommittén vara att komma fram till en lösning

10 Sammanfattning SOU l980:7

som vid ett bortfall av förvandlingsstraffet i första hand upprätthåller bötesstraffets effektivitet gentemot dem som söker undandra sig betalning genom verkställighetshindrande åtgärder. Härvid står principiellt två olika möjligheter till buds. Den ena representeras av justitieutskottets förslag och innebär att det illojala förfarandet medför en förändring av det ursprungliga bötesstraffet. Den andra möjligheten är att ingripa direkt mot det illojala förfarandet. Den möjligheten synes inte ha övervägts närmare i samband med de senaste årens reformförslag på bötesverkställighetens område. Frågan om den straffrättsliga kompensationen vid förvandlingsstraffets avskaffande bör enligt kommittén lösas enligt den senare metoden. Redan gällande rätt ger genom bestämmelserna i ll kap. brottsbalken om straff för gäldenärsbrott viss möjlighet att ingripa direkt mot verkställighetshindrande åtgärder. l förening med ovan nämnda genomförda respektive föreslagna lagreformer kan dessa straffbestämmelser i huvudsak anses uppfylla det krav på straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet som uppställts i kommittédirektiven. I avsikt att ge brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbrott ökad effektivitet i ifrågavarande sammanhang föreslår kommittén en viss utvidgning av straffansvaret. Utvidgningen innebär att ansvar för gäldenärsbrott skall kunna ådömas även den som vid tidpunkten för en verkställighetshindrande gärning ännu inne har någon bötes- eller vitesskuld men som då har dömts till böter - genom dom eller beslut som ännu inte har vunnit - eller har meddelats av ordlaga kraft strafföreläggande, föreläggande ningsbot eller vitesföreläggande. Ansvar bör emellertid inträda endast om bötesdomen sedermera vinner laga kraft, strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot godkänns eller vitet döms ut genom dom eller beslut som vinner laga kraft. Denna begränsning åstadkoms enligt förslaget genom en anknytning till det i lagtexten använda begreppet obestånd. Med en sådan konstruktion blir det möjligt att vid bedömningen av frågan om ansvar för gäldenärsbrottet ta hänsyn till ett slutligt fastställt lägre böteseller vitesbelopp. En förutsättning för att åtal skall få äga rum i dessa fall är enligt förslaget att böterna har fastställts genom lagakraftägande dom eller beslut eller godkänt föreläggande eller att vitet har utdömts genom lagakraftägande dom eller beslut. Vidare föreslås en preskriptionsregel av innebörd att preskriptionstiden i dessa fall skall räknas från den tidpunkt då åtal tidigast kunde ske. Den praktiska tillämpningen av straffbestämmelserna om gäldenärsbrott bereder ofta stora svårigheter. Invecklade ekonomiska transaktioner måste utredas. Polisens utredningsresurser ansträngs ofta hårt. Vissa av de redovisade lagreformerna och förslagen härtill är ägnade bl. a. att effektivisera lagföringen för gäldenärsbrott. Den nya ordningen för handläggning av konkurser bör bli av största betydelse i detta avseende. Ytterligare förbättringar bör kunna nås med åtgärder av de slag som föreslås i prome-

morian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål.

Kommittén avser framför allt förslagen om ett intensivare samarbete mellan undersökningsledare och utredningsman och en bättre uppföljning av ärendena. Enligt kommitténs mening bör det finnas möjlighet att på en Cel punkter

Sammanfattning ll SOU l980: 7

förbättra informationen om de straffrättsliga aspekterna på vissa ekonomiska transaktioner. l samband med ansökan om boskillnad eller ingivande av äktenskapsförord, som innebär gåva mellan makar, bör en erinom gäldenärsbrott, vilka innebär ran kunna ges om straffbestämmelserna måste ha kvar tillgångar som täcker hans att make som ger bort egendom fara för obestånd kan ett skulder; redan om gåvan framkallar allvarlig gäldenärsbrott föreligga. Kommittén finner det angeläget att, i den mån resurser frigörs genom förvandlingsstraffets avskaffande, dessa resurser satsas på att effektivisera Därmed skulle förvandlingsstraffets avskaflagföringen för gäldenärsbrott. fande indirekt kunna innebära förbättrade möjligheter att angripa en central del av den ekonomiska brottsligheten.

SOU 1980: 7

Författningsförslag

Av de nedannämnda författningsförslagen är vissa direkt föranledda av förvandlingsstraffets avskaffande. I dessa fall har komittén använt sig av förvandlingsstraffutredningens betänkande SOU 1975: 55 och propositionen l976/77:l04.

Förslag till Lag om upphävande av lagen (1964: 168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att lagen (1964:168) om förvandling av böter skall upphöra att gälla.

Övergångsbestämmelser

l. Denna lag träder i kraft den 2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan. 3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har upphävts genom denna lag, skall hänvisningen vara utan verkan.

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 7 och 8 §§, 25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap.

l, 2 och 8 §§, 34 kap. ll och 13 §§ samt 35 kap. 4 och 7 §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ll kap. 7 § Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall han dömas såsom vore han själv gäldenär. Den som har ådömts böter, förelagts bötesstraff enligt 48 kap. rät- Senaste lydelse av lategångsbalken eller förelagts vite gens rubrik 1979: 191.

14 F SOU 1980: 7

örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall anses som gäldenär i detta kapitels mening så snart domen, beslutet ellerföreläggandet har meddelats. Vid prövningen avfråga om obestånd enligt 1-4 §§ skall dock sådana böter eller viten beaktas endast i den mån_efter gärningen böterna har fastställts genom lagakraftägande dom eller beslut eller godkänt föreläggande eller vitet har utdömts genom lagakraftägande dom eller beslut. Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

8 § Vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket må åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Åtal för bokföringsbrott må äga rum endast om gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åtal i defall som avses i 7 § andra stycket får väckas endast om böterna har fastställts genom lagakraftägande dom eller beslut eller godkänt föreläggande eller vitet har utdömts genom lagakraftägande dom eller beslut.

25 kap. 4 § Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter kunna följa å vart och ett av brotten. Gemensamt straff i böter må ej Gemensamt straff i böter får inte avse brott, för vilket stadgats nor- avse brott, för vilket stadgats normerade böter eller böter som icke merade böter. må förvandlas till fängelse.

7 §2 Om uppbörd och indrivning av böter finnes bestämmelser i bötesverkställighetslagen (1979: 189). Senaste lydelse Böter som icke betalas skola, om 1976: 56. icke annat är föreskrivet, förvand- 2 Senaste lydelse las till fängelse i lägst tio och högst 1979: I90. nittio dagar enligt bestämmelser

SOU l980: 7 Författningsförslag 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

därom i lagen (1964:168) om förvandling av böter.

26 kap. l §3 Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Vid ådömande enligt 28 kap. 3 § av fängelse i förening med skyddstillsyn gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad i nämnda lagrum stadgas. Om fängelse såsom förvandlingsstraffför böter är särskilt stadgat.

2 § Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa å något av brotten. Fängelse på viss tid må sättas Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten straff som kan följa på brotten men men må ej överskrida detta med får inte överskrida detta med mer mer än två år eller överstiga de än två år eller överstiga de högsta högsta straffen sammanlagda med straffen sammanlagda med varandvarandra, därvid bötesstraff anses ra, därvid bötesstraff anses svara svara mot det fängelse som skulle mot fängelse en månad. följa vid böternas förvandling. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

8§“ Verkställas samtidigt flera fäng- Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av elsestraff, skall vid tillämpning av 6§ hänsyn tagas till den samman- 6 § hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse lagda fängelsetiden. anses härvid även förvandlingsstraffför böter. Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5-7 §§ sägs.

34 kap. |1 §5 Förekomma till verkställighet på Förekommer till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid en gång dom på fängelse på livstid 3 Senaste lydelse och dom å böter, förvandlingsstraff och dom på böter, fängelse på viss I979: 680. för böter, fängelse på viss tid, vill- tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, “ korlig dom, skyddstillsyn, interne- internering eller disciplinstraff skall Senaste lydelse 1974: 205. ring eller disciplinstraff skall livs- livstidsstraffet ersätta den andra tidsstraffet träda i stället för den påföljden. 5 Senaste lydelse andra påföljden. [9792 680.

16 Författningsförslag SOU 1980: 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §6 Förekomma till verkställighet på Förekommer till verkställighet på en gäng dom å internering och dom en gång dom på internering och å böter, förvandlingsstraff för dom på böter, fängelse på viss tid, böter, fängelse på viss tid, Villkorlig Villkorlig dom, skyddstillsyn eller dom, skyddstillsyn eller disciplin- disciplinstraff, skall, om den dömde straff, skall, om den dömde för un- för undergående av internering dergående av internering skall vår- skall vårdas i anstalt, interneringen das i anstalt, interneringen träda i ersätta den andra påföljden. ställetför den andra påföljden. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

35 kap. 4 §7 De i 1 § bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begicks. Förutsättes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde. I fall, som i ll kap. 5 § sägs, skall tiden räknas från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske. I de fall som avses i ll kap. 7 § andra stycket skall tiden räknas från den dag då enligt Il kap. 8 § tredje stycket åtal tidigast kunde ske.

7§8 Ãdömda böter bortfalla när fem Ãdömda böter bortfaller när fem år förflutit från det domen vann år har förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförinnan ansö- laga kraft. kan om böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlings- “ Senaste lydelse straff är särskilt stadgat. 1979: 680. Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i 7 Senaste lydelse mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen. 1975: 667. Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite. 8 Senaste lydelse 1979: 190. Denna lag träder i kraft den

F örfattningsförslag 17

Förslag till Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7 och 29 §§ lagen (I963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse F öreslagen lydelse 2§ Verkställighet sker enligt svensk Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut omförvandling lag. av böter ej meddelas.

I Danmark, Finland, Island eller En i Danmark, Finland, Island el- Norge meddelad dom, varigenom ler Norge meddelad dom, varigedömts i Danmark till faengsel eller nom någon har dömts i Danmark haefte, i Finland till tukthus eller till faengsel eller haefte, i Finland fängelse, i Island till fangelsi eller till tukthus eller fängelse, i Island varöhald och i Norge till fengsel el- till fangelsi eller varöhald och i ler hefte, må på begäran verkställas Norge till fengsel eller hefte, får på här i riket, om den dömde när verk- begäran verkställas här i riket, om ställighet skall ske är svensk med- den avser annat än förvandlingsborgare eller har hemvist i Sverige. straff för böter och den dömde när Uppehåller han sig här i riket, må verkställighet skall ske är svensk även eljest domen verkställas här, medborgare eller har hemvist i Sveom det med hänsyn till omständig- rige. Uppehåller han sig här i riket, heterna finnes lämpligast. får även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna frnnes lämpligast.

7 §‘ Det till fängelse omvandlade straffet är verkställban såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft. Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten. Férvandlingsstrafl för böter må ej verkställas, om betalning för böterna erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag. 29 §2 ‘ Senaste lydelse 1964: 548. l-lar framställning om verkstäl- Har framställning om verkställighet av straff av straff l eller 5 § eller om ’ Senaste lydelse lighet enligt 1 eller 5 § eller enligt om anordnande av övervakning en- anordnande av övervakning enligt 1964: 548.

18 F SOU I980: 7

örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ligt lO eller l7§ bifallits eller har 10 eller l7 § bifallits eller har unundanröjande beslutats enligt 14 § danröjande beslutats enligt l4 § eleller förverkande enligt 21 §, må ej ler förverkande enligt 21 §,får inte här i riket väckas åtal för gärning här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende å meddelade domen. Med avseende bestämmelser i svensk lag om sam- på bestämmelser -i svensk lag om manträffande av brott och om för- Sammanträffande av brott och om ändring av påföljd skall så anses förändring av påföljd skall damen som hade domen meddelats här i anses meddelar! här i riket. riket. Vad i 23 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet skall dock ej äga tillämpning. Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i20 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 10 och ll §§ lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse . 2 §1 Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket 1. dömts till fängelse, Villkorlig l. dömts till fängelse, Villkorlig dom, skyddstillsyn eller interne- dom, skyddstillsyn, internering; elring; ler 2. överlämnats till sluten eller 2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; el- enligt lagen om nykterhetsvård. ler 3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret. I registret skall antecknas brottet I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person- samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller be- utredning och om domen. Senaste lydelse 1979: 684 slutet.

S()Lll980:7 F

örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§2 1 registret skall anteckning ske 1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola trädai stället för annan påföljd; 2. om villkorligt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad; 5. om för den som dömts till in- 5. om för den som dömts till internering domstol medgiver för- ternering domstol medgiver förlängning av tiden för vård i anstalt längning av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården; anstaltsvården; samt 6. om beslut meddelas jämlikt 34 6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken; kap. 10 eller 18 § brottsbalken. samt 7. om för den som erhållit anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet förklaras _förverkaL

10 §3 l registerutdrag enligt 8 § skall, I registerutdrag enligt 8§ skall, om ej annat följer av vad nedan om inte annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning stadgas, inte medtas anteckning om om 1. Villkorlig dom, skyddstillsyn, 1. Villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som har ådömts 28 enligt 3 § brottsbalken, överlämnande till kap. 3§ brottsbalken, eller översärskild vård eller anstånd med lämnande till särskild vård, sedan verkställighet av förvandlings- tio år har förflutit från domen; samt straff, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet; samt 2. fängelse i annat fall än som 2. fängelse i annat fall än som avses i 1 eller internering, sedan tio avsesi l eller internering, sedan tio år förflutit från frigivningen eller år har förflutit från frigivningen elövergången till vård utom anstalt. ler övergången till vård utom anstalt. Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som 2 Senaste lydelse 1979:684 meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande dock endast i den utsträckning 3 Senaste lydelse medtages regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts. 1979: 684

20 F örfattningsförslag SOU 1980: 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar, som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning eller rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelserna i denna paragraf skolajämväl äga tillämpning beträffande uppgift som antecknas med stöd av 6 §. Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieombudsman eller datainspektionen.

11 §4 l fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser: l. Såvitt avser anteckning om l. Såvitt avser anteckning om fängelse i högst ett år, Villkorlig fängelse i högst ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som dom, skyddstillsyn eller fängelse ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbal- som har ådömts enligt 28 kap. 3 § ken eller anstånd med verkstäl- brottsbalken skall i stället för den i lighet av förvandlingsstraff skall i l0§ första stycket angivna tiden stället för den i l0 § första stycket gälla en tid av fem år. angivna tiden gälla en tid av fem år. 2. Anteckning om påföljd, vilken 2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som nå- har ådömts endast för gärning som gon begått innan han fyllt aderton någon begått innan han fyllt arton år, skall ej i något fall medtagas. år, skall inte i något fall medtas. 3. Föreskrifterna i 10 § andra 3. Föreskrifterna i l0 § andra stycket tredje punkten och tredje stycket tredje punkten och tredje stycket andra punkten skola ej gäl- stycket andra punkten skall inte la. gälla.

Denna lag träder i kraft den . Utan hinder av bestämmelserna i denna lag får anteckning som rör anstånd med förvandlingsstraff finnas kvar i det av rikspolisstyrelsen förda manuella registret även efter ikraftträdandet. Sådan anteckning får dock inte medtas i registerutdrag som lämnas efter ikraftträdandet.

Förslag till om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete Lag rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dels att i l, 2, 3, 8, 26, 34, 37 och 4l §§ ordet Konungen i olika i motsvarande “ Senaste lydelse skall bytas ut mot regeringen böjningsformer form, 1979: 684. dels att 36 § skall ha nedan angivna lydelse.

SOU 1980: 7 21

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36§ Böter som bestämts enligt denna Böter som bestämts enligt denna lag samt penningbelopp eller annan lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller kro- med stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål förklarats förver- nan. Om ett föremål har förklarats kat, kan Konungen på begäran av förverkat, kan regeringen på begäden stat som gjort framställningen ran av den stat som gjort framställom verkställighet av förverkande- ningen om verkställighet av förverbeslut förordna, att föremålet skall kandebeslut förordna, att föremålet återlämnas till den staten. skall återlämnas till den staten. Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§ Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som regeringen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i Om disciplinbot som ålagts i form form av löneavdrag ej verkställas, av löneavdrag inte kan verkställas, skall i stället motsvarande belopp skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disci- betalas. Sådant belopp och disciplinbot som ålagts i pengar tillfaller plinbot som ålagts i pengar tillfaller kronan. Oguldet belopp får ej för- kronan. Om verkställigheten gäller, vandlas till fängelse. I Övrigt gäller om inte annat är särskilt föreskriom verkställigheten vad som är fö- vet, vad som är föreskrivet om böreskrivet om bötesstraff. tesstraff. Senaste lydelse Denna lag träder i kraft den 1976: 517.

22 F SOU 1980: 7

örfattningsförslag

Förslag till i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. Lag om ändring

föreskrivs att l § lagen (I974: 202) om beräkning av strafftid Härigenom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse l §‘ Dom på fängelse eller internering skall befordras till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet skall beräknas. Vad i denna lag ärföreskrivet om gäller även fängelse vilket fängelse ålagts som förvandlingsstrøiff för böter.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Lag om ändring

föreskrivs att l § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt Härigenom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse eller internering. Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Senaste lydelse i lagen (1979: 189) om bötesverkställighet Lag om ändring l 979: 692. föreskrivs att 14 § lagen (1979: 189) om bötesverkställighet Senaste lydelse Härigenom 1979: 692 . skall upphöra att gälla från och med den

Inledning. Direktiven

Böter och viten som inte betalas skall enligt gällande rätt i princip förvandlas till fängelse. Förvandlingsstraffet anses allmänt ha en betalningsfrämjande funktion. Det är emellertid behäftat med åtskilliga nackdelar. I prop. 1976/77: 104 föreslogs ändringar i reglerna om verkställighet av bötesstraff, som bl. a. innebar att förvandlingsstraffet skulle avskaffas. Bortfallet av förvandlingsstraffet skulle kompenseras bl.a. genom nya regler om indrivning av böter och viten. Vidare skulle böter och viten få en bättre ställning vid utmätning och konkurs. För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslogs en möjlighet att vid återfall döma till fängelse även om endast böter ingick i straffskalan för det nya brottet. l justitieutskottets av riksdagen godtagna betänkande (JuU 1977/78: 25) - som bl. a. innebar att utskottet avstyrkte bifall till propositionen i dess helhet - konstaterade utskottet att det i kampen mot brottsligheten är utomordentligt angeläget att bötesstraffets effektivitet upprätthålls. Hotet om förvandlingsstraff vid bristande betalning brukar allmänt anses medverka till att bötesstraffet får önskvärd effektivitet. Förvandlingsstraffet anses bidra till att vidmakthålla en generellt sett god betalningsmoral beträffande bötesskulder och motverka uppkomsten av en bötesimmun gru..PP- Aven om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar är den enligt utskottet också behäftad med åtskilliga nackdelar. En sådan av principiellt viktig natur är att förvandlingssystemet har ett utpräglat inslag av personalexekution och av bestraffning av betalningsförsummelse. En annan olägenhet är att brottslighet, som inte har bedömts vara så grov att den bort föranleda fängelse, på grund av reglerna om bötesförvandling ändå kan leda till frihetsberövande. Enligt utskottet är det också från kriminalpolitisk synpunkt en påtaglig nackdel att beslutet om förvandlingsstraff kommer flera år efter det att brottet begicks. Vidare får det anses stötande att, enligt vad företagna undersökningar har visat, ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men även de villkorliga, företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida. Utskottet anslöt sig därför till den i propositionen framförda uppfattningen att nackdelarna med förvandlingsstraffet i dess nuvarande utformning väger över fördelarna. Enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen inte behållas. Beträffande den i propositionen föreslagna straffskärpningsregeln an-

SOU l980:7 24 Inledning. Direktiven

förde utskottet kritik. Bestämmelsen. som var avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp. skulle enligt utskottets mening inte träffa alla personer som i detta sammanhang var av intresse: för regelns tillämpning fordrades att den bötesförsumlige lagfördes för my brottslighet. Personer som i övrigt motsvarade beskrivningen i den föreslagna regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder. om de under föreskriven tidrymd avhöll sig från att begå brott eller undgick lagföri ng vid domstol för nya brott. Detsamma skulle också gälla vid förnyad Iagzföring om blott antalet bötesdomar stannade vid två. Utskottet menade vidare att straffskärpningsregeln hade utformats på ett sätt som innebar en påtaglig risk för att det socialt sett utpräglat svaga klientel som i dag drabbas av förvandlingsstraff också skulle drabbas av den nya regeln. Utskottet uttalade därför att den i samband med en reformering av bötesverkställigheten erforderliga straffrättsliga regleringen borde utformas Iärendet på ett annat sätt än som skett i propositionen. borde företas en förnyad översyn av reglerna om bötesverkställighet. Utskottet angav vissa riktlinjer härför. Med anledning av vad riksdagen uttalat tillkallade dåvarande chefen för statsrådet Sven Romanus ijanuari 1979 en kommitté justitiedepartementet att bl. a. utreda frågan om en straffrättslig kompensation vid

med uppdrag

bortfallet av förvandlingsstraffet. I direktiven till kommittén anfördes bl. a. följande. i Utgångspunkten för kommitténs arbete bör vara att avskaffa förvandlingsstraffet dess nuvarande utformning. Utredningen bör i övrigt bedrivas enligt de riktlinjer som riksdagen har dragit upp. Kommittén bör sålunda söka att på straffrättslig väg kompensera bortfallet av de fördelar som - - - är förenade med förvandlingsstraffet. Vad som därvid bör eftersträvas är en lagstiftning som riktar sig mot personer som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga för exekution utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper som samhället stöder i andra sammanhang. Vid valet mellan olika lösningar som kan tänkas tillgodose de angivna syftena bör eftersträvas att lagstiftningen mycket bestämt ger uttryck för samhällets komma vilja att inte ge upp inför förfaranden som syftar till att på ett illojalt sätt undan verkställighet av bötesstraff. Den nya ordningen bör därför inrymma ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring, tar sikte på bötfällda vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att betala böterna inte gör detta. l första hand gäller detta personer vilka i realiteten har betalningsförmåga men som genom skenavtal, täta byten av arbetsplats och liknande förfaranden lyckas göra sig oåtkomliga för exekutiva åtgärder. Det kan t.ex. röra sig om personer som har kontoret på fickan” eller som genom bolagsrättsliga transaktioner döljer att de i realiteten disponerar över betydande tillgångar. Andra exempel återfinns bland de som brukar personer, ofta formellt egna företagare, som faller inom den kategori betecknas som grå arbetskraft. En annan grupp utgörs av personer som skrivit över sin rörelse på maken och tagit anställning hos denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en avsevärd gottgörelse. Ett förslag till lagteknisk lösning som kommittén har anledning att vidare pröva lades fram av justitieutskottet i samband med dess granskning av prop. 1976/77: 104. l remiss till lagrådet förordade utskottet sålunda en bestämmelse i BrB som innebar att, om ett bötesstraff inte har kunnat verkställas och den uteblivna verkställigheten beror på illojala transaktioner av den typ som tidigare har redovisats, påföljden kan till undanröjas och ändras till fängelse, om det bedöms vara påkallat av hänsyn allmän laglydnad. Kommittén bör emellertid inte i sitt arbete vara bunden av detta

sou |9s0;7 Inledning. Direktiven 25

förslag. Utformningen av ett nytt förslag bör i första hand bli beroende av vad som framkommer under utredningen. När det gäller den tilltänkta regleringens innehåll bör emellertid följande anmärkas särskilt. l sitt yttrande över utskottets nyssnämnda förslag förordade lagrådet vissa ändringar när det gäller beskrivningen av de förfaranden som är avsedda att träffas av ett tänkt ersättningsstraff. Lagrådet uppehöll sig härvid, delvis mot bakgrunden av vissa uttalanden i utskottets remiss, särskilt vid att den bötfällde efter den aktuella - - transaktionen bibehållit sin faktiska möjlighet att tillgodogöra sig avillojala händ egendom, som inte nås av exekution. Det är visserligen så att de förfaranden som det här gäller ofta karakteriseras av att de gjorts för skens skull och att den bötfällde behållit sin reella betalningsförmåga. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte, även i fall då den bötfällde i avsikt att undgå verkställighet av bötesstraffet faktiskt har avhänt sig sin egendom, stundom kan finnas skäl till ingripande med ersättningsstraff. Under utredningsarbetet bör kommittén därför undersöka om det inte för vissa situationer är möjligt att avstå från kravet på kvarstående betalningsförmåga. Kommittén bör även i övrigt med beaktande av syftet att hindra uppkomsten av en bötesimmun grupp förutsättningslöst pröva frågor som diskuteras i remissen och av lagrådet rörande den närmare utformningen av lagstiftningen. Det finns i dag ett stort antal föreskrifter på skilda håll i lagstiftningen om förbud mot förvandling av böter eller vite. De rättspolitiska skäl som har legat till grund för sådana föreskrifter synes i regel inte ha närmare angivits i tillgängliga förarbeten, men man kan inte utesluta att skälen har sådan bärkraft att de bör föranleda undantag från nya regler om påföljdsändring. Det är därför angeläget att kommittén företar en kartläggning och analys av de aktuella föreskrifterna och i ljuset av resultatet av ett sådant utredningsarbete prövar frågan i vad mån reglerna om påföljdsändring bör göras tillämpliga också på böter och viten beträffande vilka förvandlingsförbud i dag gäller. Ett system med ersättningsstraff bör avse även viten. Som lagrådet påpekat i sitt yttrande över justitieutskottets remiss föranleder emellertid en övergång från förvandlingsstraff till påföljdsändring särskilda svårigheter när det gäller viten. l anslutning till att kommittén behandlar dessa frågor finns som utskottet också konstaterat flera skäl att dess uppdrag vidgas till att omfatta en allmän översyn av vitesinstitutet.

Förvandlingsstraffet i dess nuvarande utformning drabbar som tidigare har nämnts företrädesvis ett socialt sett utpräglat svagt klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida. Det är därför angeläget att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt i dessa delar. Förutsättningarna härför är i och för sig goda med hänsyn till det omfattande material som redan föreligger genom bl. a. förvandlings- _ straffutredningens arbete och vad som förekommit i samband med prop. 1976/ 77: 104. I syfte att ytterligare underlätta utredningsarbetet har regeringen tidigare denna dag på min föredragning beslutat att genom proposition till riksdagen föreslå sådana lagändringar som bedöms nödvändiga för att effektivisera bötesverkställigheten när förvandlingshotet bortfaller. Kommittén har därför inte anledning att på nytt pröva dessa frågor i samband med dess överväganden rörande påföljdsförändring i fråga om böter och viten. Mot denna bakgrund bör kommittén först behandla frågan om ersättningsstraff för böter och eventuellt också viten med sikte på ett delbetänkande härom tämligen snart och därefter i en andra etapp ta upp vitesinstituteti dess helhet till granskning.

SOU 1980: 7

2 hittillsvarande behandling

Frågans

1734 års lag utgjordes förvandlingsstraffen av fängelse, med eller Enligt utan vatten- och brödstraff, tvångsarbete samt spö- och risstraff. Kroppsplikten borttogs som förvandlingsstraff år 1841 och ersattes med fängelse vid vatten och bröd. Fr. o. m. 1884 har som enda förvandlingsstraff använts vanligt fängelse. Tid efter annan har förslag väckts om reformering av förvandlingsstraffet för böter. Sålunda tillsattes år 1900 en kommitté skulle - i stället för enkelt som föreslog att såsom förvandlingsstraff fängelse - användas fängelse vid inskränkt kost under tre till och med trettio dagar alltefter bötesbeloppets storlek. Förslaget ledde inte till lagstiftning. I det av Thyrén år 1916 framlagda förberedande utkastet till strafflag föreslogs att såsom förvandlingsstraff i vanliga fall skulle dömas till fängelse fr. o. m. en t. o. m. tre månader. Vid straffmätningen skulle hänsyn tas till inte bara brottets beskaffenhet utan även den större eller mindre villighet att betala som den bötfällde visat. Enligt det av strafflagskommissionen år 1923 avgivna förslaget till strafflag skulle förvandling av oguldet till fängelse verkställas av administrativ myndighet. Emellerbötesbelopp tid skulle domstol kunna dels på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet för bötfälld som genom synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet hade vållat att böterna inte hade betalats, dels på yrkande av den dömde sänka förvandlingsstraffet, om det skäligen kunde antas att han gjort vad han förmått för att betala böterna.

År 1937 ändrades reglerna om verkställighet av bötesstraff. Ändringar-

na, som trädde i kraft den l januari 1939, ledde till att antalet ovillkorliga förvandlingsstraff nedbringades avsevärt. Detta skedde dels genom nya bestämmelser om betalning och indrivning - bl. a. öppnades införselinstitutet för utttagande av böter - dels genom föreskrift om att anstånd kunde beviljas med verkställighet av förvandlingsstraff. I samband med 1937 års reform framhölls det principiellt oriktiga i att låta en person undergå för ett brott som domstolen funnit böra

frihetsstraff

sonas med böter. Förvandlingsstraffet ansågs emellertid inte kunna avvaras som medel för att upprätthålla en hög betalningsfrekvens.

F örvándlingsstraffutredningen

År 1969 tillkallades justitierådet Nils Mannerfelt för att som sakkunnig utreda om bl. a. avskaffande av förvandlingsstraffet för böter. I frågan

28 Frågans hittillsvarande behandling S()U I980: 7

direktiven till utredningen, som antog namnet förvandlingsstraffutredningen, pekade dåvarande chefen för justitiedepartementet på de olika nackdelarna med förvandlingsstraffet. Från principiella synpunkter kunde med rätta kritiseras att frihetsstraff kunde följa trots att domstolen funnit böter vara den adekvata påföljden. En särskild olägenhet med förvandlingsstraffet var vidare att det i allmänhet utdömdes först omkring tre år sedan bötesdomen meddelades och kanske fyra-fem år efter det att brottet begicks. Förvandlingsstraffet var dessutom så kort att det inte gav större möjligheter till effektiv behandling. Dess resocialiseringseffekt var därför ringa. Effekten kunde i stället bli att den dömde ryckte; bort från sitt arbete och fick sina möjligheter att försörja sig själv och sin familj minskade. Vidare framhölls att ordningen med förvandlingsstraff förde med sig ett omfattande administrativt arbete, även när resultatet blev att den bötfällde beviljades anstånd med verkställigheten av straffet. I detta Arbete var kronofogde-, åklagar- och polismyndigheter samt domstolar inkopplade. Beträffande dessa myndigheter förekom för övrigt visst dubb:larbete. I den mån ovillkorligt förvandlingsstraff utdömdes kom även krirtinalvårdsanstalterna med i bilden. Kostnaderna för det allmänna konstataades vara betydande. Förvandlingsstraffutredningen avgav år 1975 betänkancet (SOU 1975:55) Bötesverkställighet. I betänkandet föreslogs att förvandlingsstraffet skulle avskaffas. Därvid övervägdes möjligheterna att bl.a. på straffrättslig väg kompensera bortfallet av en del av de krimiralpolitiska fördelarna hos förvandlingssystemet. Utredningen tog bl. a. uppfrågan om risken i ett system utan förvandlingsinslag för uppkomsten av en s.k. bötesimmun grupp, dvs. personer som är betalningsoviliga eller betalningsoförmögna och har benägenhet att begå bötesbrott. Uredningen antog att den bötesimmuna gruppen skulle bli av jämförelsevis inga storlek. Dess förutsedda existens kunde dock inte anses försumbar. Utredningen fann att nackdelarna med förvandlingsstraffet vir så betydande att övervägande skäl talade för att systemet slopades. Att vissa negativa konsekvenser i kriminalpolitiskt hänseende följde vzr det pris man fick betala för att systemets nackdelar skulle elimineras. I sju olika modeller diskuterade utredningen vilka möjligheter som kunde stå till buds om ett slopande av förvandlingssystemei skulle få starkare negativa konsekvenser än vad som kunde förutses. Bl. i. diskuterades möjligheten av att domstol i fall där ett bötesstraff hade visit sig klart overksamt skulle kunna förordna att en i lag inskriven skärpt sraffskala, innefattande fängelse högst tre månader, skulle tillämpas vil ett nytt bötesbrott. Beträffande en kategori personer som kunde förutzes inte ta intryck av föreläggande om vite i pengar tänkte sig utredningen möjligheten av att vite skulle kunna utsättas i fängelse. För de fall då lomstolen stått inför ett verkligt val mellan ett högt bötesstraff (friståsnde eller kombinerat med kriminalvård i frihet) och ett kort frihetsstaff ansåg utredningen bland flera diskuterade alternativ att en framkomlig Iäg var att behålla ett begränsat förvandlingssystem för bötesstraff om lägrt 90 dagsböter som inte verkställts till fullo. Vid remissbehandlingen var endast ett fåtal remissinstanser lritiska till utredningens förslag att avskaffa förvandlingsstraffet.

SOU I980: 7 Frågans hittillsvarande behandling 29

Propositionen 1976/77: 104 Med förvandlingsstraffutredningens betänkande som grund föreslog regeringen våren 1977 (prop. 1976/77: 104) att förvandlingsstraffet för böter och viten skulle avskaffas. För att motverka att reformen ledde till en lägre betalningsfrekvens föreslogs att böter och viten vid konkurs och vissa andra exekutiva åtgärder skulle få en bättre ställning än dittills. Den ledande principen bakom det förslaget var att böter och viten skulle jämställas med skatter och därmed likställda offentligrättsliga fordringar. Propositionen innehöll vidare förslag till en ny bötesverkställighetslag. Enligt denna skulle det uppbördssystem, som har tillkommit inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen, utvidgas till att omfatta även böter som utdömts av allmän domstol. Den bötfällde skulle ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelades. Vidare skulle kronofogdemyndigheten för att driva in en bötesfordran få rätt att ansöka om att den bötfällde skulle försättas i konkurs. För att förebygga uppkomsten av en bötesimmun grupp föreslogs en ny bestämmelse i brottsbalken om straffskärpning i vissa fall. Enligt bestämmelsen skulle den som under viss tid dömts till flera bötesstraff men visat försummelse vid deras betalning kunna dömas till fängelse om han begick nytt brott, trots att det nya brottet i och för sig var sådant att endast böter ingick i straffskalan. Sådan straffskärpning skulle dock få ske bara när ett nytt bötesstraff framstod som uppenbart otillräckligt från individual- eller allmänpreventiv synpunkt. Det kan nämnas att i den remiss till lagrådet som föregick propositionen hade tagits upp ett av utredningen diskuterat förslag, nämligen en särskild lag om fängelsevite. Enligt det förslaget skulle vite under vissa förutsättningar kunna utsättas i fängelse. Lagrådet avvisade emellertid förslaget med hänvisning bl. a. till att en så ingripande ändring krävde en grundlig översyn av hela vitesinstitutet.

Motioner Med anledning av propositionen väcktes två motioner i riksdagen. l motionen I976/77: 1555 yrkades avslag på propositionen och bifall till ett i motionen framlagt förslag. Förslaget innebar att domstol vid vissa fall av betalningsvägran skulle kunna undanröja ett ådömt bötesstraff och i stället döma till fängelse högst tre månader. En sådan påföljdsförändring skulle enligt motionsförslaget kunna ske då bötesstraff till betydande del inte kunnat verkställas och det kunde antas att den dömde genom att undanskaffa egendom, överlåta egendom utan vederlag. byta arbetsanställning eller vidta någon annan liknande åtgärd hade sökt förhindra indrivning av böterna eller eljest berövat sina borgenärer möjligheten att få betalt för deras fordringar. l motionen föreslogs därutöver för samma grupp bötesimmuna personer en regel om straffskärpning vid ny brottslighet liknande den som hade föreslagits i propositionen. Motionen innehöll även ett förslag till lag om fängelsevite.

30 Frågans hittillsvarande behandling SOU 1980: 7

I motionen 1976/77: 1556 yrkades att det i stället för den föreslagna straffskärpningsregeln i brottsbalken skulle införas en regel av innehåll att bötesförvandling kunde ske i sådana fall då den bötfällde kunde antas på grund av tredska eller grov vårdslöshet ha underlåtit att betala ådömda böter enligt vad som närmare angavs i motionen. Motionärerna framhöll att det enligt deras mening även med de effektivare möjligheter till bötesindrivning som föreslogs, var nödvändigt med särskilda regler mot bötesimmuna grupper. Den valda vägen, dvs. att ersätta förvandlingsinstitutet med en straffskärpningsregel i brottsbalken, var dock enligt motionärerna inte invändningsfri. Regeln skulle medföra en form av personalexekution och den kunde med den föreslagna undantagskaraktären inte förhindra uppkomsten av bötesimmuna grupper. Vissa grupper kunde helt komma att undgå verkningarna av ådömt bötesstraff, vilket i vissa fall sannolikt skulle komma att upplevas som mycket stötande för den allmänna rättskänslan. Vidare påpekade motionärerna att regeln inte i erforderlig grad kunde anses förenlig med den s. k. legalitetsprincipen, som kräver att lagarna är utformade så att den enskilde medborgaren skall kunna förutse vilka straffrättsliga påföljder som kan bli aktuella för en viss gärning. Motionärerna föreslog i stället ett förändrat förvandlingssystem. Förvandlingsstraffet borde därvid inskränkas till att användas beträffande sådana bötfällda som i och för sig kunnat men inte velat betala ådömda böter.

Justitieutskottets lagrådsremiss Med anledning av propositionen och motionerna upprättades inom justitieutskottet ett ytterligare förslag till lagstiftning. Enligt utskottet borde eftersträvas en lagstiftning som riktar sig mot personer som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga för exekution utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper som samhället stöder i andra sammanhang. Vid valet mellan olika lösningar som kunde tänkas tillgodose de angivna syftena fäste sig utskottet vid den i de båda motionerna framförda uppfattningen att lagstiftningen mycket bestämt borde ge uttryck för samhällets vilja att inte ge upp inför förfaranden som syftar till att på ett illojalt sätt komma undan verkställighet av bötesstraff. Den nya ordningen borde därför inrymma ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring, tar sikte på bötfällda vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att betala böterna inte gör detta. I första hand gäller detta personer vilka i realiteten har betalningsförmåga men som genom skenavtal, täta byten av arbetsplats och liknande förfaranden lyckas göra sig oåtkomliga för exekutiva åtgärder. Det kan t. ex. röra sig om personer som har kontoret på fickan” eller som genom bolagsrättsliga transaktioner döljer att de i realiteten disponerar över betydande tillgångar. Andra exempel återfinns inom den kategori personer, ofta formellt egna företagare, som brukar betecknas som grå arbetskraft. En annan grupp utgörs av personer som har skrivit över sin rörelse på maken och tagit anställning hos denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en avsevärd faktisk gottgörelse. Vid övervägande av vilken lagstiftning som erfordrades för att uppnå det angivna syftet fann utskottet att starka skäl talade mot att behålla ett system med förvandlingsstraff enbart för den lilla grupp av tredskande

bötesgäldenärer det här är fråga om. Utskottet föreslog därför i remiss till lagrådet i stället en lagreglering inom brottsbalkens ram som innebar att, om ett bötesstraff inte hade kunnat verkställas och den uteblivna verkställigheten berodde på illojala transaktioner av den typ som ovan redovisats, påföljden skulle kunna undanröjas och ersättas med fängelse upp till tre månader om det bedömdes vara påkallat av hänsyn till allmän laglydnad.

Lagrådet Lagrådet uttalade i sitt yttrande över utskottets förslag bl. a. att det enligt dess mening var förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningen avgränsa den kategori bötesgäldenärer, vilkas verkställighetshindrande förfaranden var av sådan art att de borde kunna föranleda en påföljdsförändring. Svårigheterna sammanhängde enligt lagrådets mening främst med det även av utskottet påpekade förhållandet att ekonomiska dispositioner med sådan verkan som regel inte torde vidtas just för att hindra verkställighet av redan ålagda böter. Syftet är i stället att försvåra eller omöjliggöra att egendom tas i anspråk för betalning av skulder över huvud taget, redan ådragna såväl som blivande, och bland dem kanske främst skatteskulder. De dispositioner som här kunde komma i fråga torde ofta vara av invecklad natur, och mången gång torde det även vara svårt att skilja dem från transaktioner med helt eller huvudsakligen annat syfte än att hindra fordringsägare att komma till sin rätt. Det var enligt lagrådet en svårlöst uppgift från såväl kriminalpolitisk som lagteknisk synpunkt att uppställa sådana objektiva och subjektiva kriterier för en påföljdsförändring att lagstiftningen får avsedd verkan utan att rättssäkerheten trädes för när. Lagrådet uttalade vidare att det vid en lagstiftning i ämnet möter även andra komplicerade problem av saklig och rättsteknisk natur. Särskilda svårigheter är förenade med att övergå från förvandlingsstraff till påföljdsförändring när det gäller viten, eftersom vitet till skillnad från böter inte utgör en påföljd i brottsbalkens mening. Som ytterligare exempel på de rättstekniska problemen nämnde lagrådet frågan om ersättningsstraffets ställning inom det straffrättsliga sanktionssystemet. Lagrådet fann sig p. g. a. de kriminalpolitiska och rätts- eller lagtekniska problemen inte kunna tillråda, att lagstiftningsärendet avgjordes innan en kompletterande utredning hade kommit till stånd och ärendet därigenom hade blivit berett från grunden.

Riksdagsbeslutet Justitieutskottet godtog i betänkandet JuU 1977/78: 25 lagrådets invändningar och uttalade i hemställan till riksdagen att varken utskottets eget förslag eller den reglering som föreslagits i propositionen borde antas. I stället borde i ärendet företas en förnyad översyn med sikte på ett nytt förslag till riksdagen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemstäl- Betänkandet är intaget lan. som bilaga nedan s. 69 ff.

SOU l980: 7

3 Böter och viten enligt gällande ordning

Den allmänna regleringen av bdtesstraffet finns i 25 kap. brottsbalken. Huvudregeln är att böter skall ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter kan variera mellan en och 120. Som gemensamt straff för flera brott får dock upp till 180 dagsböter ådömas. Dagsbotsbeloppets storlek fastställs med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden och kan variera mellan två och 500 kronor. Om bötespåföljden för brottet är utsatt till visst minsta belopp, inte över 500 kronor, ådöms böterna omedelbart i pengar, s. k. penningböter. Penningböter skall vidare ådömas om böterna skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, s. k. normerade böten För penningböter som gemensamt straff för flera brott är beloppsgränsen l 000 kronor. Dagsböter kan användas som komplement till villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen (27 kap. 2§, 28 kap. 2 §, 31 kap. l§ och 34 kap. 5 och 6§§). Böterna behandlas då som skilda från den vad verkställigheten beträffar. Bötesstraf-

andra påföljden

fet består även om den andra påföljden senare undanröjs, exempelvis på grund av nytt brott. Betalning av böterna räknas inte bland den dömdes åligganden till följd av den villkorliga domen eller skyddstillsynen, och försummelse i fråga om bötesbetalningen ger inte i och för sig grund till undanröjande eller annan åtgärd enligt 27 kap. 6§ respektive 28 kap. 7 och 8 §§. Verkställigheten av bötesstraff regleras i bötesverkställighetslagen (l979zl89) och i lagen (1964:168) om förvandling av böter. Enligt 2§ bötesverkställighetslagen kan böter betalas så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats? Om böterna inte betalas frivilligt drivs de in av kronofogdemyndigheten. Normerade böter är nu- Indrivningen inleds med att den bötfällde avkrävs betalning, varvid kronomera sällsynt. Exempel fogdemyndigheten får bevilja uppskov med betalningen eller medge avbe- på straffskala med nortalning (7 §). Leder inte detta till betalning kan kronofogdemyndigheten merade böter finns i 4 § besluta om utmätning eller införsel (9 §). Som ett sista påtryckningsmedel förordningen ( 1959: 575) med föreskrifter om vissa kan kronofogdemyndigheten ansöka att den bötfällde skall försättas i konbetalningsvillkor vid kurs. Understiger fordringen 500 kr, får konkursansökan dock göras enyrkesmässig försäljning dast om synnerliga skäl föreligger (10 §). Sedan den l juli 1979 är bötes- och av bilar. vitesfordringar vid konkurs inte längre efterställda andra fordringar utan förmånsrätt. 2 Detta förutsätter dock Böter när det gäller domstolssom inte betalas skall i princip förvandlas till fängelse i lägst 10 böter nya administrativa och högst 90 dagar (8 och 15 §§ lagen 1964: 168 om förvandling av böter). föreskrifter. Sådana har Rätten kan bevilja anstånd med verkställigheten, om omständigheterna ännu inte meddelats. x

34 Böter och viten enligt gällande ordning SO›U 1980: 7

inte föranleder till antagande att betalningen har uteblivit på grunad av den bötfälldes tredska eller uppenbara vårdslöshet eller att straffverkställigheten behövs för att tillrättaföra honom. Om anstånd beviljas. böljar en tvåårig prövotid att löpa från dagen för beslutet (18 §). Begår den bötfällde brott eller åläggs han ett nytt förvandlingsstraff under denna tid, kan rätten förklara anståndet förverkat eller förlänga prövotiden med ett år t 19 §). Bötesstraff preskriberas fem år efter det att bötesavgörandet vann laga kraft om inte dessförinnan ansökan om böternas förvandling har delgetts den dömde (35 kap. 7§ brottsbalken). Länsstyrelsen kan såväl avkorta som avskriva böter (1 1 § bötesverkställighetslagen). Avkortning sker då böterna bortfallit eller eljest laga hinder mot verkställighetföreligger. Avskrivning kan ske då det inte länge föreligger någon möjlighet att få betalning eller då indrivningen skulle orsaka mer arbete och kostnad än som kan anses skäligt. Avskrivning medför inte ändring i betalningsskyldigheten. Närmare bestämmelser om avkortning och avskrivning finns i 14-16 §§ bötesverkställighetsförordningen (1979:197). Kronofogdemyndigheten har enligt 12§ bötesverkställighetslagen befoböter om det från allmän synpunkt inte är påkallat att genhet att efterge indrivningen fortgår. Eftergift förutsätter att indrivningen skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Mot kronofogdemyndighetens förordnande att efterge böter kan åklagaren i den ort där den bötfällde finns föra talan hos tingsrätten i samma ort. Böter som avskrivits eller eftergetts får inte förvandlas. Böter är den ojämförligt vanligaste brottspåföljden. Enligt den officiella statistiken för år 1977 ålades under året omkring 370000 personer bötesstraff, medan antalet personer som ådömdes påföljd av annat slag var ca 30000. I båda dessa siffror ingår ca 4000 fall i vilka böter utdömdes jämte annan påföljd. Betalningsfrekvensen i fråga om böter får anses vara hög. Undersökav utdömda bötesbelopp inflöt ningar tyder på att något under 90 procent enligt den ordning som gällde till den 1 juli 1979 då den nu gällande bötesverkställighetslagen trädde i kraft. I det helt övervägande antalet förvandlingsfall beviljas anstånd med av förvandlingsstraffet. Sedan år 1975 har antalet verkverkställigheten ställda förvandlingsstraff stadigt sjunkit. Under åren 1975- 1978 har årligen intagits 73, 44, 20 respektive 18 personer för att avtjäna förvandlingsstraff. Per den 29 oktober 1979 hade 7 personer avtjänat förvandlingsstraff under året. Vite är en typ av sanktion som skiljer sig från böter på flera sätt. Det är ett tvångsmedel avsett att framtvinga en viss prestation eller underlåtenhet. Institutet består av två led, dels ett föreläggande varigenom någon uppmanas att fullgöra eller underlåta något, med risk att han annars fördels ett beslut om utdömande av vitet. pliktas att utge ett penningbelopp, Bestämmelser om vite finns i ett betydande antal lagar och andra författ- Vitesföreläggande används i stor utsträckning av domstolar och ningar. förvaltningsmyndigheter för att förmå någon att inställa sig eller att iaktta andra regler om förfarandet hos domstolen eller myndigheten. Det an-

SOU 1980: 7 Böter och viten enligt gällande ordning 35

vänds också för att framtvinga efterlevnaden av förbud eller andra ålägganden på t. ex. naturvårds-, hälsovårds-, miljöskydds- och byggnadslagstiftningens områden. Vite utdöms i regel av allmän domstol på talan av allmän åklagare (se l8§ lagen 1946: 804 om införande av nya rättegångsbalken). I en del fall har även annan myndighet än allmän domstol rätt att utdöma vite som myndigheten själv har förelagt. Enligt 25 kap. 8 § brottsbalken gäller bestämmelserna om indrivning och förvandling av böter även beträffande vite. Preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. 7§ brottsbalken gäller även utdömt vite. Vitesföreläggande kan riktas omedelbart mot en juridisk person eller dess ställföreträdare eller mot båda. Ett vite som har ådömts en juridisk person kan naturligtvis inte förvandlas. Enligt 27§ lagen om förvandling av böter får vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister inte förvandlas. Förbud mot förvandling av vite finns också på andra håll. Som exempel kan nämnas 29§ lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 38§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske och 12 kap. 62§ andra stycket jordabalken. Vitet är ett viktigt medel att sanktionera bl. a. förvaltningsmyndigheternas föreskrifter och förbud. Vitet har emellertid som reglerna nu är utformade en del brister från effektivitetssynpunkt. Kommittén avser att i ett senare betänkande föreslå åtgärder i syfte att göra vitesinstitutet mer effektivt.

4 Några utvecklingstendenser beträffande

ekonomiska sanktioner

En kriminalpolitisk arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i rapporten (1977: 7) Nytt straffsystem redovisat idéer och förslag som kan betecknas som en sammanfattning av de senaste årens kriminalpolitiska debatt särskilt i fråga om påföljdssystemet. En bärande tanke i arbetsgruppens förslag är att användningen av frihetsberövande påföljder bör begränsas. Ett väsentligt led i denna strävan är förslaget att böter skall föras in som tänkbar påföljd för alla brott som inte tillmäts ett mycket högt straffvärde. Här pekar man särskilt på sådana brott som nu av allmänpreventiva skäl i stor utsträckning föranleder ett kort fängelsestraff. Undersökningar har visat att flera frekventa brott hör till denna kategori. Ca 75% av samtliga till fängelse dömda får nu sådant straff i högst fyra månader. Mer än hälften av dessa korttidsdömda har begått trañkbrott. I övrigt dominerar förmögenhetsbrott, våldsbrott, lydnadsbrott och rymning. bör böter kunna användas i Enligt arbetsgruppen ökad utsträckning i dessa fall. Enligt arbetsgruppen var det år 1975 framlagda förslaget om förvandlingsstraffets avskaffande inte särskilt alarmerande. Effekten bedömdes bli marginell. De föreslagna förbättringarna i fråga om verkställigheten av bötesstraff skulle enligt arbetsgruppen kunna medföra en ökad andel inbetalda/indrivna böter. Som ett annat aktuellt exempel på strävandena att vidga utrymmet för ekonomiska sanktioner kan nämnas utredningen (Ju 1973: ll) om

eventuell

reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. I direktiven till utredningen anfördes att kriminalpolitiska skäl talade för att ekonomiskt verkande sanktioner som alternativ till frihetsstraff borde komma till användning för vissa typer av brott i större utsträckning än för närvarande. Särskilt angavs brott som medför ekonomisk vinning för gärningsmannen och som riktas mot staten och samtliga medborgares intressen. I sammanhanget pekades också på frågan om behovet av en möjlighet att rikta ekonomiska straffsanktioner mot juridiska personer. Utredningen avgav i september 1978 betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter. En kartläggande undersökning av korporativt ansvar. Härefter har en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet på våren 1979 lagt fram promemorian (Ds Ju 1979: 10) Företagsböter. Förslag till lagtexter. Varken utredningsmannen eller arbetsgruppen har tagit ställning till frågan om företagsböter bör införas. Efter remissbehandling övervägs ärendet f. n. i justitiedepartementet.

ekonomiska sanktioner SOU 1980: 7

38 Några utvecklingstendenser beträffande

Här bör också nämnas den tendens att införa nya ekonomiska sanktioner (kontrollavgifter, tilläggsavgifter 0.dyl. administrativa avgifter), som har gjort sig kännbar i strävandena mot avkriminalisering. Ett praktiskt viktigt exempel är parkeringsavgift som har ersatt parkeringsbot. Dessa administrativa avgifter är inte förvandlingsbara. Utvecklingen kan alltså tolkas så att hot om förvandling ansetts kunna avvaras.

SOU l980: 7

5 Kommitténs och

överväganden förslag

5.1 Allmänna synpunkter

l de förslag till avskaffande av förvandlingsstraffet för böter som har lagts fram under de senaste åren har olika möjligheter till en kompensation för förvandlingsstraffet övervägts. Betydelsefulla steg för att möjliggöra ett framtida avskaffande av förvandlingsstraffet har tagits genom bötesverkställighetslagen (1979: 189). Genom den lagen har bättre möjligheter till en effektiv indrivning av böter och viten skapats. Ett annat steg i samma riktning är den förbättrade ställning vid utmätning och i konkurs som böterna numera har fått. Det är emellertid tydligt att någon fullständig kompensation för förvandlingsstraffets bortfallande inte kan uppnås enbart genom förbättrade möjligheter till indrivning. Dessa förbättringar har sålunda inte så stor effekt i fråga om dem som genom olika illojala förfaranden medvetet söker undandra sig verkställighet. De kan heller inte hindra uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp, dvs. personer som av olika skäl saknar ekonomiska möjligheter att betala böterna och för vilka bötesstraffet därför i praktiken över huvud taget inte innebär någon påföljd. I hittillsvarande förslag har man sökt komma tillrätta med dessa problem efter i huvudsak två olika linjer. Enligt regeringsförslaget i prop. 1976/ 77: 104 skulle uppkomsten av en bötesimmun grupp förebyggas genom nya regler i brottsbalken om straffskärpning vid upprepad bötesbrottslighet. Förslaget innebar att den som under viss tid dömts till flera bötesstraff men visat försumlighet vid betalning av böterna skulle kunna dömas till fängelse vid ny brottslighet även om fängelse inte ingick i straffskalan för det nya brottet. Sådan straffskärpning skulle dock få ske endast när ett nytt bötesstraff framstod som uppenbart från individualotillräckligt eller allmänpreventiv synpunkt. Enligt det av justitieutskottet till lagrådet remitterade förslaget med anledning av nämnda borde proposition den nödvändiga straffrättsliga kompensationen i stället ske genom regler om påföljdsförändring. Utskottets förslag avsåg att i första hand träffa dem som genom olika illojala dispositioner sökte undandra sig verkställighet. Det utdömda bötesstraffet eller vitet skulle i dessa fall kunna ersättas med fängelse upp till tre månader. Kommittén har övervägt möjligheten att bygga vidare på de hittillsvarande förslagen om straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet och

40 Kommitténs överväganden och förslag SOU l980: 7

därvid finna lösningar som i möjligaste mån eliminerar nackdelarna med förslagen. Vad först angår förslaget om straffskärpning vid ny bötesbrottslighet står det klart att det förslaget ger goda möjligheter att förebygga uppkomsten av en bötesimmun grupp. Den kritik som har riktats mot förslaget går ut på att straffskärpningsregeln särskilt hån drabbar dem som återfaller i bötesbrott och som saknar ekonomiska möjligheter att betala de nya böterna. Denna effekt skulle i och för sig kunna förebyggas med lämpliga regler som tar hänsyn till bristande betalningsförmåga. Betalningsoförmåga kan emellertid ha flera orsaker. Den kan sålunda bero på stor försörjningsbörda, sjukdom, arbetslöshet osv., men den kan också ha sin grund i illojala dispositioner. En kombination av olika orsaker kan även tänkas. Enligt kommitténs mening är det i praktiken knappast möjligt att utforma en straffskärpningsregel så att den endast drabbar dem som har ett från samhällets synpunkt oacceptabelt skäl till att böterna inte har betalats. Därtill kommer den grundläggande svagheten med en straffskärpningsregel, nämligen att den endast drabbar dem som återfaller i bötesbrott. Med den lösningen går det inte att undvika att straffskärpningsregeln företrädesvis kommer att drabba de socialt sett svagare i samhället och endast i ganska ringa grad dem som undandrar sig verkställighet trots att de i och för sig har möjligheter att betala. Justitieutskottets förslag om påföljdsförändring riktar sig som nämnts främst mot bötesgäldenärer som medvetet företar olika verkställighetshindrande åtgärder. Förslaget omfattar även viten. Mot förslaget i stort kan den invändningen riktas att det inte löser problemet med att förebygga uppkomsten av en bötesimmun grupp. Det torde vidare förhålla sig så, att de förfaranden som enligt utskottets förslag skall kunna medföra påföljdsförändring, i stor utsträckning utgör gäldenärsbrott enligt gällande rätt. Den utredning som behövs för ett undanröjande av bötespåföljden och utdömande av en ny påföljd skulle alltså till stora delar komma att sammanfalla med en förundersökning angående eventuellt gäldenärsbrott. Detta skulle kunna medföra en omotiverad dubblering av utredningsarbetet. Dessutom skulle ofta uppkomma besvärliga frågor om sammanläggning av ersättningsstraffet och påföljden för gäldenärsbrottet. En annan olägenhet av mera rättsteknisk natur är att vite inte utgör en påföljd i brottsbalkens

mening. Dessa olägenheter kan möjligen anses uppvägda i förslaget ge-

nom det lägre beviskrav som där uppställs för en påföljdsförändring. Man använder uttrycket “det kan antagas, vilket skall tolkas så att det måste finnas fog eller positiva skäl för antagandet att den dömde vidtagit något illojalt förfarande och att han härigenom hindrat verkställigheten. Med en sådan konstruktion skulle påföljdsförändring kunna tillgripas i situationer där beviskravet i ll kap. brottsbalken inte medger fällande dom för gäldenärsbrott. Som lagrådet framhöll i sitt yttrande över utskottsförslaget kan emellertid ett system med påföljdsförändring knappast utformas med ett lägre beviskrav än det som gäller för ansvar för brott utan att rättssäkerhe- JfrJuU 1977/78: 25 s. ten åsidosätts? 66, nedan s. l34. Det är enligt kommitténs mening en omöjlig uppgift att finna en lösning skall vara 2 Jfr JuU 1977/78: 25 s. som på samma gång tillgodoser önskemål om att bötesstraffet 70 f. nedan s. l38 f. verksamt beträffande dem som av olika skäl saknar förmåga att betala och

SOU 1980: 7 Kommitténs överväganden och förslag 41

dem som väl har den förmågan men genom illojala förfaranden undandrar sig verkställigheten. Vid övervägande av regler om straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffets avskaffande står man alltså inför ett val mellan lösningar som i huvudsak tillgodoser antingen det ena eller det andra av dessa båda önskemål. Enligt kommitténs mening måste inriktningen vara att komma fram till en lösning som vid ett bortfall av förvandlingsstraffet i första hand upprätthåller bötesstraffets effektivitet gentemot dem som söker undandra sig betalning genom verkställighetshindrande åtgärder. Kommittén ställer sig alltså bakom den målsättning som justitieutskottet gav uttryck för i sitt förslag. Kommitténs ställningstagande innebär vidare att kommittén inte lägger fram något förslag som inriktar sig på att hindra uppkomsten av en bötesimmun grupp. Att en del människor sålunda, om förvandlingsstraffet avskaffas. kan komma att bli oemottagliga för bötesstraffets avhållande verkan ligger i sakens natur. Den grupp det här är frågan om saknar i allmänhet reella möjligheter att betala böterna. Den återfinns alltså i huvudsak bland dem som nu får villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet eller, om man vill uttrycka det så, bland dem som inte heller med gällande ordning i praktiken drabbas av någon påföljd om böterna inte betalas. Problemet att finna alternativa sanktioner för denna kategori lagöverträdare måste lösas i annat sammanhang. När det gäller att finna lösningar som ger samhället möjlighet att reagera mot verkställighetshindrande förfaranden står två principiellt olika möjligheter till buds. Den ena representeras av justitieutskottets förslag och innebär att det illojala förfarandet medför en förändring av det ursprungliga bötesstraffet. Den andra möjligheten är att ingripa direkt mot det illojala förfarandet. Den möjligheten synes inte ha övervägts närmare i samband med de senaste årens reformförslag på bötesverkställighetens område. Tanken är emellertid inte ny. År 1923 föreslog en ledamot av dåvarande strafflagskommissionen, efter mönster av ett i Schweiz tidigare framlagt lagförslag, att förvandlingsstraffet skulle avskaffas. I dess ställe skulle som ett särskilt brott upptas att en bötfälld genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat att bötesstraffet inte hade kunnat verkställas. Förslaget avvisades emellertid, huvudsakligen med motiveringen att den medellöse och förvärvsoduglige skulle kunna begå bötesbrott utan risk för påföljd ens vid upprepad brottslighet. Det kan tillfogas att en liknande metod att komma tillrätta med verkställighetshindrande åtgärder under senare tid har diskuterats av den finska straffrättskommittén som ett beaktansvärt alternativ? Kommittén vill understryka att skillnaden mellan de båda metoderna i praktiken inte är så stor. Som lagrådet framhöll i sitt yttrande över justitieutskottets förslag om påföljdsförändring riktade sig fängelsepåföljden, liksom förvandlingsstraffet, formellt mot det brott som föranlett böterna och inte mot den bötfälldes efterföljande handlande. Reellt var det dock detta senare handlande som utlöste frihetstraffet. Av skäl som närmare skall redovisas i det följande har kommittén funnit att frågan om den straffrättsliga kompensationen vid förvandlingsstraffets avskaffande bör lösas enligt den senare av de nyssnämnda metoderna. Vad 3 Kommittébetänkande som då först bör undersökas är i vad mån redan gällande rätt ger möjlighet 1976: 72 s. 63.

42 Kommitténs överväganden och förslag SOU I980: 7

att ingripa direkt mot verkställighetshindrande åtgärder. I första hand kommer därvid straffbestämmelserna om gäldenärsbrott i fråga. Frågan vad som skall anses som en tillräcklig straffrättslig kompensation för föivandlingsstraffets avskaffande kan inte ses isolerad. Vid den bedömningen måste hänsyn tas till andra åtgärder som medverkar till en god betalningsfrekvens av böter och viten. Om själva indrivningen görs effektivare minskar sålunda behovet av att på straffrättslig väg söka komma tillrätta med försumliga bötes- och vitesgäldenärer. På flera olika områden har nyligen genomförts eller planeras åtgärder, företrädesvis som led i Å kampen mot den ekonomiska och organiserade brottsligheten, vilka sammantagna beräknas få stor betydelse i fråga om gäldenärer som medvetet undandrar sig verkställighet av böter och viten. Även sådana åtgärder bör vägas in när ståndpunkt skall tas till frågan huruvida förvandlingsstraffet kan avskaffas eller inte. Kommittén har därför ansett det angeläget att, utöver förslag till en straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet, redovisa ett antal åtgärder på andra områden som är av stor betydelse i sammanhanget.

5.2 Förbättrad verkställighet av böter och viten

Som tidigare nämnts har nyligen genomförts en del åtgärder i syfte att förbättra indrivningen av böter och viten. Bestämmelser har sålunda införts för att den bötfällde skall kunna betala böterna frivilligt redan i samband med att domen meddelas Böter och viten har vidare fått en bättre ställning i förmånsrättshänseende och jämställs numera med skatter och allmänna avgifter. En betydelsefull nyhet är också att kronofogdemyndigheten har fått befogenhet att vid indrivning av en bötesfordran ansöka om att gäldenären skall försättas i konkurs. Ett ytterligare steg i riktning mot en förbättrad indrivning utgör det förslag till utsökningsbalk som år 1978 remitterades till lagrådet. Förslaget innehåller flera nyheter som kan väntas komma att effektivisera indrivningen. Här kan nämnas följande. Enligt gällande rätt är en utmätningsgäldenär inte skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar. Gäldenären kan sålunda förhålla sig passiv vid förrättningen eller t. o. m. utan påföljd lämna oriktiga uppgifter. Först sedan ett misslyckat utmätningsförsök har ägt rum kan gäldenären enligt lagen (1921: 244) om utmätningsed tvingas att upprätta en förteckning över sina tillgångar och med ed bekräfta förteckningens riktighet. Denna edgång äger rum efter särskild ansökan hos konkursdomaren. Enligt förslaget till utsökningsbalk skall institutet utmätningsed ersättas med vissa åtgärder inom ramen för utmätningsförfarandet. Gäldenären skall enligt förslaget vara skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som kronofogdemyndigheten behöver. För att avkräva gäldenären upplysningarna, får kronofogdemyndigheten vid behov hålla förhör med denne. Kallelse till förhör kan förenas med vitesföreläggande och under vissa förutsättningar kan gäldenären hämtas till förhör. Vidare kan gäldenären föreläggas vite i samband med att han avkrävs uppgifter. Om gäldenären Jfr ovan s. 33. not 2. tredskas och synnerliga skäl föreligger, kan häktning komma i fråga. Gäl-

sou |9s0;7 Kommitténs överväganden och förslag 43

denären kan också åläggas att upprätta en särskild förteckning över sina tillgångar. l fråga om tredje man föreslås skyldighet att uppge om gäldenären har en fordran eller ett annat mellanhavande med honom av ekonomisk betydelse. Även när det gäller att framtvinga upplysningar av tredje man kan vite eller häkte ifrågakomma. För att skyldigheten att lämna upplysningar skall bli effektiv föreslås att gäldenären skall vara skyldig att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om tillgångarna som han har lämnat vid förhör eller i förteckning. Lämnar han oriktiga eller ofullständiga uppgifter, kan han dömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann resp. vårdslös försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader. Osann försäkran kan. om brottet är grovt, medföra fängelse i högst två år. Det kan påpekas att bestämmelserna om vitesföreläggande och häktning föreslås tillämpliga även beträffande gäldenärens skyldighet att på heder och samvete bekräfta sina uppgifter. Den nya ordning som föreslås innebär bl. a. att de rutinmässiga hembesöken i samband med utmätning kan minskas avsevärt. Kronofogdemyndighetens resurser kan i stället koncentreras på sådana fall där det finns anledning att räkna med att det finns utmätningsbara tillgångar. Den nya ordningen bör ge bättre möjligheter att driva in böter och viten från sådana personer beträffande vilka införselinstitutet f.n. inte är användbart, t. ex. personer som ofta byter arbetsplats. Här kan den utvidgade upplysningsskyldigheten för tredje man bli av betydelse. Detsamma gäller i fråga om den s.k. grå arbetskraften, dvs. personer som formellt står som egna företagare men som i realiteten är anställda. I budgetdepartementet övervägs f. n. frågan om beskattningen av den s. k. grå arbetskraften. Som underlag härför ligger bl. a. betänkandet (Ds Fi l976: 4) Ansvar för skatt vid entreprenad fn. m., i vilket bl. a. föreslås en skyldighet att lämna kontrolluppgift om uppdragstagarens namn, ersättningens storlek etc. Mot en typ av illojalt förfarande, nämligen att en bötes- eller vitesgäldenär tar anställning hos make eller annan utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning, erbjuder redan nu införselinstitutet möjligheter till ingripande. Enligt 22 § införsellagen (1968: 621) har kronofogdemyndigheten möjlighet att ålägga arbetsgivaren att utge så mycket som hade kunnat tas ut genom införsel om skälig lön hade utgått för arbetet. En bestämmelse med samma innebörd finns i förslaget till utsökningsbalk. Där föreslås också att samma ordning skall gälla vid utmätning i lön.

5.3 Vidgat ansvar för gäldenärsbrott

Som tidigare nämnts anser kommittén att man vid ett övervägande av den straffrättsliga kompensation som fordras vid ett avskaffande av förvandlingsstraffet i första hand bör undersöka om straffbestämmelserna om gäldenärsbrott ger möjlighet att reagera mot verkställighetshindrande åtgärder. Kapitlet om gäldenärsbrott i brottsbalken (ll kap.) inleds med brottet oredlighet mot borgenärer (1 §). Huvudfallet av detta brott är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd (första stycket första meningen). Även en åtgärd

44 Kommitténs överväganden och förslag

som ekonomiskt är att jämställa med förstörelse anses falla under bestämmelsen, t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Annan rättshandling än gåva faller under bestämmelsen om den ekonomiskt sett kan jämställas med en sådan. Som exempel kan nämnas försäljning till underpris i gåvosyfte. Ett annat exempel är att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag. Enligt andra meningen i första stycket kan en gäldenär dömas för oredlighet mot borgenärer även när hans åtgärd framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Det är således inte nödvändigt för att straffansvar skall kunna inträda att ett direkt mellan orsakssammanhang den särskilda åtgärden och ett efterföljande obestånd kan fastställas. Det räcker att domstolen vid en bedömning med utgångspunkt i allmänna affärsmässiga förhållanden finner att den fara för obestånd som gäldenären har framkallat genom sitt handlande framstår som beaktansvärd och att den täcks av åtminstone eventuellt uppsåt hos gäldenären. Om i det konkreta fallet obeståndet har utlösts även till följd av andra omständigheter, hindrar det inte att gärningen blir straffbar. Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot en gäldenär som vid konkurs, förhandling om offentligt ackord eller i förteckning till utmätningsed eller till betalningssäkringsed förtiger tillgång, uppger en obeñntlig skuld eller lämnar en annan sådan oriktig uppgift (andra stycket första meningen). För straffbarhet förutsätts här att uppgiften inte rättas innan den beedigas eller på annat sätt läggs till grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet att en gäldenär i samband med en annan exekutiv förrättning, t. ex. utmätning, åberopar oriktig handling eller skenavtal och på så sätt hindrar att borgenären får betalning eller säkerhet (andra stycket andra meningen). En gäldenär som inför förestående konkurs för bort egendom av betydenhet ur riket med uppsåt att hålla den undan konkursen eller som undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen egendom döms slutligen också för oredlighet (tredje stycket). Straffet för oredlighet mot borgenärer är fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt, skall enligt 2 § gärningsmannen dömas för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gäldenären har beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet har varit av betydande omfattning. Brottet vårdslöshet mot borgenärer behandlas i 3 §. I första stycket har straffbelagts det förhållandet att en gäldenär fortsätter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på ävcntyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar en annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd. För vårdslöshet döms enligt paragrafens andra stycke också en gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet. Straffet för vårdslöshet mot borgenärer är fängelse i högst två år. Enligt ll kap. 8 § första stycket får brott enligt ll kap. 3 § första stycket åtalas av

SOU l980: 7 Kommitténs överväganden och förslag 45

åklagare endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Genom åtalsprövningsregeln ges möjlighet att skilja ut de från allmän synpunkt allvarligare fallen och att underlåta lagföring när denna inte bedöms som meningsfull, t. ex. då en förlustbringande rörelse drivits för länge av hänsyn till arbetstagarna eller då kreditgivaren själv kan ha haft insyn i och fortlöpande inflytande över verksamheten. Brottet mannamån mot borgenärer behandlas i ll kap. 4 §. Enligt första stycket straffas en gäldenär som, då han är på obestånd, gynnar en viss borgenär genom att betala en skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidtaga en annan sådan åtgärd, allt under förutsättning att åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Detsamma gäller om gäldenären i otillbörligt syfte gynnar en viss borgenär på annat sätt och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas. Enligt andra stycket i samma paragraf straffas även en gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, för mannamån mot borgenärer. Straffet är fängelse i högst två år. Straffbestämmelsen om mannamån mot borgenärer träffar inte sådana betalningar som framstår som ordinära, t.ex. betalningar av löner, avtalade amorteringar på lån eller avbetalningsköp, hyra, arrende eller insättning på checkräkningskredit. Som ordinär betalning räknas även betalning av bötes- och vitesskulder. Betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel är, även om gäldenären är på obestånd, straffbar endast när denne har handlat i otillbörligt syfte. Till gäldenärsbrotten hör slutligen bokföringsbrott, som behandlas i ll kap. 5 §. Straffbestämmelsen riktar sig mot en gäldenär som åsidosätter sin bokföringsskyldighet. Enligt 8 § andra stycket gäller särskilda åtalsregler för detta brott. Enligt ll kap. 7 § första stycket ådrar sig den som är i gäldenärs ställe ansvar för gäldenärsbrott om han företar en i kapitlet angiven gärning. Straffbestämmelserna är alltså tillämpliga bl. a. på ställföreträdare för juridiska personer.

De olika verkställighetshindrande åtgärder som nämns i justitieutskottets betänkande och kommitténs direktiv täcks i betydande utsträckning av bestämmelserna om gäldenärsbrott. Några av de viktigaste fallen belysesi det följande. Om en bötes- eller vitesgäldenär avhänder sig egendom av betydenhet med åtminstone eventuellt uppsåt att hindra verkställigheten kommer an- JfrJuU I977/78:25 s. svar för oredlighet mot borgenärer i fråga. Som exempel kan nämnas att en 68. nedan s. I36. Lagråperson som har dömts till böter ger bort sina utmätningsbara tillgångar till dets uttalande att sådana en familjemedlem eller någon annan närstående. En liknande åtgärd är att förfaranden ofta inte ens i en fastighet, som utgör den enda utmätningsbara tillgången, överlåts utan någon mening torde kunannat vederlag än att förvärvaren övertar betalningsansvaret för intecknad na betecknas som illojala är svårbegripligt. Det exskuld. Också den som skriver över sin rörelse på sin make eller maka och empel som lagrådet anför till följd härav inte kan betala böterna eller vitet gör sig skyldig till oredutgör ett typfall av brotlighet mot borgenärer, om han/hon har åtminstone eventuellt uppsåt till tet oredlighet mot borgedenna effekt. närer.

46 Kommitténs överväganden och förslag SOU 1980: 7

Vilket värde den avhända egendomen skall ha för att omfattas av lagtextens egendom av betydenhet kan inte anges i absoluta tal. Någon minimigräns kan inte utläsas av motiven eller av rättspraxis. Uttrycket skall enligt motiven tolkas med hänsynstagande till boets ställning och gäldenärens förhållanden. En gäldenär som gör sig av med sina tillgångar torde kunna drabbas av ansvar även om värdet av det han avhänt sig inte är så stort. För en annan gäldenär, som har kvar betydande tillgångar, kan däremot ett avhändande av egendom till samma värde vara straffritt. Om ett skenavtal åberopas i samband med verkställigheten torde man, om saken är uppenbar, kunna bortse från skenavtalet och genomföra verkställigheten ändå. Att åberopa avtalet i samband med verkställighet är straffbelagt som oredlighet mot borgenärer, om åberopandet medför att verkställigheten inte kan äga rum. Om det inte kan visas att avtalet har tillkommit för skens skull kan avtalet många gånger anses utgöra en sådan överlåtelse som också är straffbar som oredlighet mot borgenärer. Om en bötes- eller vitesgäldenär har förhindrat verkställigheten genom att gömma undan egendom eller underlåta att upplysa om en tillgång, kan han dömas för oredlighet mot borgenärer om han förtiger egendomen i samband med att han avlägger utmätningsed eller konkursed. Detsamma gäller om han är i konkurs och vägrar sin nödvändiga medverkan till att ställa egendomen till konkursboets förfogande. Straffansvaret för undanhållande under konkurs omfattar även egendom som tillfaller gäldenären under konkursen. Om en bötes- eller vitesgäldenär överför tillgångar till icke utmätningsbar egendom och därigenom hindrar verkställigheten har han enligt förarbetena till strañbestämmelserna om gäldenärsbrott vidtagit “annan sådan

åtgärd” enligt 3 § och kan dömas för vårdslöshet mot borgenärer?

Verkställigheten kan också förhindras eller försvåras genom utbetalning av gäldenären till någon eller några borgenärer. Om gäldenären är på obestånd när betalningen sker och denna inte avser förfallen skuld medför betalningen ansvar för mannamån mot borgenärer (förutsatt uppsåt) om den sker till borgenär med sämre förmånsrätt än bötes- eller vitesborgenären (staten) och avsevärt förringar den senares rätt? På samma sätt förhåller det sig om gäldenären i en sådan situation ställer säkerhet som inte var betingad vid skuldens uppkomst eller genom att betala förfallen skuld till viss borgenär, t.ex. till närstående, gynnar dennei otillbörligt syfte.

2 Lagrådets uttalande i prop. 1942:4 s. 197; jämför dock Strahl i Beckman m.fl.. Brottsbalkenjämte förklaringar, Band I. 4 uppl., Stockholm 1974, s. 487.

’Den kvantitativa bestämningen avsevärt förringar i straffbudet o‘n mannamån mot borgenärer berörs i rättsfallet NJA 1974 s. 689. Ett aktiebolag vari slutet av år 1970 på obestånd och hade inställt sina betalningar. Enligt balansräkningen uppgick tillgångarna till 17504 kr och skulderna till 47 863 kr, vartill kom aktekapitalet på 5000 kr. På skuldsidan fanns löner 10546 kr, hyra 2000 kr, personaldatt 15 360 kr och leverantörsskulder 19957 kr. Genom att betala en löneskuld på 6312 kr och hyresskulden på 2000 kr, vilka fordringar saknade förmånsrätt, bedöndes bolagets ställföreträdare ha avsevärt förringat övriga borgenärers rätt.

Kommitténs överväganden och förslag 47

Den som genom täta byten av arbetsplats och liknande förfaranden gör sig oåtkomlig för exekutiva åtgärder ådrar sig ansvar för oredlighet mot borgenärer om han vid edgång förtiger en lönefordran eller annan tillgång. Under samma omständigheter kan ansvar för gäldenärsbrott ådömas personer som tillhör kategorin grå arbetskraft. En bötes- eller vitesgäldenär som har tagit anställning hos make eller annan med ingen eller ringa synlig lön men mot en avsevärd dold ersättning ådrar sig ansvar för gäldenärsbrott om han under samma omständigheter förtiger ersättningen.

Straffansvar för gäldenärsbrott förutsätter i princip att gärningsmannen är gäldenär, dvs. att en skuld föreligger. Frågan vid vilken tidpunkt en skuld uppkommer kan ibland vara oklar och något generellt svar på frågan kan knappast gesf Bedömningen kan utfalla olika för skilda typer av skulder och vid tillämpningen av olika rättsregler. Tydligt är emellertid, att det vid tillämpningen av bestämmelserna om gäldenärsbrott inte kan uppställas någon allmän regel om att en skuld måste ha fastställts på särskilt sätt för att ansvar skall kunna inträda. I motiven till straffbestämmelserna om gäldenärsbrott har frågan berörts endast såvitt gäller familjerättslig underhållsskyldighet.5 Ett äldre rättsfall återges, i vilket en man hade dömts för oredlighet mot borgenärer för att han genom försäljning av egendom till underpris hade satt sig ur stånd att betala senare förfallande underhållsbidrag till barn och frånskild hustru. Som gäldenär skall, anförs det, anses den som har periodisk underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Det fordras inte att den förpliktade har underlåtit att betala förfallna bidragsbelopp. I den situation som behandlas i motiven var fråga om underhållsskyldighet som fastställts genom en dom som vunnit laga kraft. Motiven tillåter dock inte någon säker slutsats angående frågan om det för egenskapen av gäldenär krävs att underhållsskyldigheten har fastställts genom dom re- ‘ spektive avtal och om, när den har fastställts genom dom, denna måste ha Frågan när en skuld på vunnit laga kraft. skatt eller allmän avgift uppkommer har berörts i När det gäller skulder av offentligrättslig karaktär är läget ett annat. Det bl. a. promemorian (Ds får antas att en sådan skuld, för att kunna grunda ansvar för gäldenärs- Fi 1971: 6) Förmånsbebrott, måste ha fastställts genom en dom eller ett beslut av myndighet som rättigade skatter m. m., får vcrkställas. Å andra sidan torde den omständigheten att en verkställbar prop. 1971: 142 med förexekutionstitel slag till lag om förmånsföreligger inte utgöra en tillräcklig förutsättning för ansvar berättigade skattefordför gäldenärsbrott. ringar m. m., betänkan- När det gäller böter och viten torde gällande rätt inta den ståndpunkten dena (SOU 1973: 22) Utatt den dom eller det beslut varigenom böterna eller vitet har dömts ut skall sökningsbalk, Utsökningsrätt XII (s. 475) och ha vunnit laga kraft för att ansvar enligt 11 kap. brottsbalken skall kunna (SOU 1975: 104) Betalinträda. Har böter ålagts genom strafföreläggande eller föreläggande av ningssäkringslag för ordningsbot torde på motsvarande sätt vederbörande få anses som gäl- skatte- och avgiftsdenär i den mening som avses i ll kap. brottsbalken först när föreläggan- processen samt prop. det har godkänts (jfr 48 kap. 3§ andra stycket rättegångsbalken). 1978/79: 28 med förslag Ofta förflyter en avsevärd till lag om betalningssäktid från det att en dom på böter eller vite har ring för skatter, tullar och meddelats till dess att böterna eller vitet kan drivas in. Genom att överklaavgifter, m. m. ga domen får den dömde ett uppskov med verkställigheten oavsett om det finns skäl för överklagandet. Betalningen av böter kan i en del fall säkras SSOU 1940: 20 s. 213.

48 Kommitténs överväganden och förslag SOU l980:7

genom kvarstad eller skingringsförbud. Det är emellertid ovanliigt att sådana åtgärder tillgrips för att säkra betalning av böter. De kan viidare inte användas för att säkra betalning av ett utdömt vitesbelopp. Dem som har dömts till böter eller vite har därför stora möjligheter att innan indrivning kan äga rum företa sådana dispositioner att böterna eller vitet intte kan tas ut. Som framgått av det tidigare anförda är dispositioner på detta stadium inte heller straffbara som gäldenärsbrott. Visserligen kan illojala transaktioner ofta bringas att återgå enligt reglerna om återvinning. Detta förutsätter emellertid att den dömde försätts i konkurs och att särskild talan om återvinning väcks. De möjligheter som sålunda står till buds är enligt kommitténs uppfattning inte tillräckliga för att upprätthålla bötesstraffets och vitets effektivitet gentemot dem som genom olika illojala förfaranden söker undandra sig verkställigheten. Enligt kommitténs mening bör bortfallet av förvandlingsstraffet kompenseras genom regler som utsträcker ansvaret för gäldenärsbrott till att avse gärningar som begås innan en dom på böter eller vite har vunnit laga kraft. Kommittén har övervägt om åtgärder redan innan en bötesdom har meddelats bör kunna medföra straffansvar. Det kan i och för sig hävdas att det redan genom den ursprungliga gärningen har uppkommit en latent bötesskuld, och att gärningsmannen inte bör få vidta sådana ekonomiska dispositioner att verkställigheten av en eventuell dom äventyras. Kommittén har emellertid inte velat gå så långt, bl. a. med hänsyn till att frågan huruvida brott över huvud taget föreligger och om det kommer att föranleda böter då är alltför osäker. Ett ytterligare skäl mot att utsträcka ansvaret till åtgärder redan från tidpunkten för gärningen är att man till följd av kravet på uppsåt sällan skulle kunna döma till ansvar i dessa fall. Den som redan efter en gärning som kan föranleda bötesstraff har avhänt sig egendom kan förväntas hävda att han vid avhändandet inte insåg möjligheten av att han skulle bli lagförd och dömd till böter och att han i alla händelser skulle ha avhållit sig från åtgärden om han varit säker på att en bötesskuld skulle uppkomma. I fråga om vårdslöshet mot borgenärer krävs visserligen endast framkallande eller förvärrande av obestånd av grov oaktsamhet. Uppsåt krävs dock till de ekonomiska dispositionerna i sig, och däri ligger krav på ett visst mått av insikt rörande gärningens ekonomiska innebörd. Kommittén har därför stannat för att föreslå en utvidgning av straffansvaret för gäldenärsbrott till att avse gärningar som har begåtts efter det att en dom på böter har meddelats men inte vunnit laga kraft. I fråga om viten är förhållandena delvis annorlunda. Redan delgivning av ett vitesföreläggande aktualiserar möjligheten av kommande betalningsskyldighet på ett helt annat sätt än en straffbestämmelse. Genom föreläggandet har betalningsskyldigheten också preciserats, låt vara att ett lägre belopp kan komma att dömas ut än vad som har förelagts. Enligt kommitténs mening bör straffansvar för gäldenärsbrott kunna inträda för gärningar redan från den tidpunkt då föreläggandet delgavs. Detta bör gälla oberoende av om föreläggandet kan överklagas eller inte. När det gäller böter som åläggs genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot bör gälla samma regel som vid vitesföreläggande.

SOU 1980: 7 Kommitténs överväganden och förslag 49

Ansvar för gäldenärsbrott bör alltså kunna inträda om gärningen begås efter delgivningen av föreläggandet.

Det kan nämnas att en utvidgning av subjekten för gäldenärsbrott diskuteras i betänkandet (Ds Ju 1978: 5) Företagsböter. En kartläggande undersökning av korporativt ansvar, s. 262 f. Det framhålls där, att om brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbrott skall kunna användas mot illojala förfaranden i syfte att hindra att företagsböter tas ut behövs det en uttrycklig föreskrift om att skulden, dvs. skyldigheten att betala företagsböter, uppkommer redan innan företagsböterna åläggs. Någon utvidgning av subjektet diskuterades däremot inte i samband med införandet av lagen (l978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, trots att det därigenom införda institutet betalningssäkringsed har sanktionerats med straffbuden om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer; betalningssäkring och ed kan användas även i fråga om fordran som inte är fastställd (5 §).

En utvidgning av straffansvaret på det sätt som kommittén förordar bör emellertid inte avse alla de gärningar som i och för sig skulle komma att täckas av bestämmelserna om gäldenärsbrott. med en sådan ut- Syftet vidgning är att upprätthålla bötesstraffets och vitets effektivitet. Därav följer att ansvar för gäldenärsbrott i nu avsedda fall bör inträda endast om bötes- eller vitesdomen sedermera vinner Ändras laga kraft. efter en dom på böter påföljden till fängelse bör alltså ansvar för gäldenärsbrott, grundat på den dömdes egenskap av bötesgäldenär, inte komma i fråga. Detsamma bör uppenbarligen gälla om han frikänns för gärningen. På motsvarande sätt bör den som efter ett vitesföreläggande har avhänt sig sina tillgångar inte fällas till ansvar för gäldenärsbrott, grundat på vitesföreläggandet, om han senare efterkommer eller om talan föreläggandet om utdömande av vitet ogillas genom lagakraftägande dom eller beslut. Lagtekniskt bör den nu förordade begränsningen åstadkommas genom en anknytning till begreppet obestånd. Vid prövningen huruvida en böteseller vitesgäldenär var på obestånd (4 §) eller om han genom gärningen framkallade eller förvärrade obestånd (l -3 §§) bör i de fall som nu avses hänsyn tas endast till de böter eller viten som sedermera har ålagts honom genom lagakraftägande dom eller godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla vid bedömningen om ett förfarande har lett till allvarlig fara för obestånd (1- 2 §§). Med en sådan konstruktion blir det möjligt att vid bedömningen av frågan om ansvar för gäldenärsbrottet ta hänsyn även till ett slutligt fastställt lägre bötes- eller vitesbelopp. Regler av den angivna innebörden bör lämpligen kombineras med en bestämmelse om att åtal inte får väckas förrän böterna eller vitet slutligt har fastställts.

Enligt direktiven skall kommittén om de förbud pröva mot förvandling av böter eller viten som nu finns bör ges en motsvarighet i den nya ordningen. Den bötes- eller vitesgäldenär som i dag inte kan drabbas av förvandlingsstraff är inte fredad från straff för de gäldenärsbrott han kan göra sig skyldig till i syfte att förhindra verkställigheten. Den utvidgning av ansvaret som nu föreslås bör inte föranleda något annat ställningstagande. 4

50 Kommitténs överväganden och förslag

Det utvidgade straffansvaret får betydelse vid viten som har förelagts juridisk person. Enligt bestämmelsen i ll kap. 7§ första stycket kommer ansvar för verkställighetshindrande åtgärder att kunna ådömas ställföreträdare för den juridiska personen.

Vid en eventuell lagstiftning om företagsböter skulle ett utvidgat straffansvar enligt kommitténs förslag få effektiviserande verkan. Om ett företag inte kunde betala sådana böter till följd av ett illojalt förfarande efter domen men innan denna vunnit laga kraft skulle företagets ställföreträdare med stöd av ll- kap. 7§ första stycket brottsbalken kunna straffas för gäldenärsbrott.

5.4 Effektivare lagföring för gäldenärsbrott

Den praktiska tillämpningen av straffbestämmelserna om gäldenärsbrott bereder ofta stora svårigheter. Många gånger är det fråga om komplicerade ekonomiska transaktioner, som är svåra att utreda. Till detta bidrar att bokföringen inte sällan är bristfällig. Speciellt besvärligt är det att finna bevisning för det erforderliga sambandet mellan en viss åtgärd och inträffat obestånd. Den svårigheten sammanhänger delvis med det obeståndssom används i ll kap. brottsbalken. Detta har hämtats från begrepp konkursrätten. När begreppet används där finns det hjälpregler som underlättar tillämpningen: obestånd anses styrkt bl.a. om gäldenären vid utmätning inom de senaste sex månaderna har befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen eller om han har förklarat sig inställa sina betalningar. Några motsvarande hjälpregler finns inte vid tillämpningen av bestämmelserna i ll kap. l-4 §§ brottsbalken. Såvitt mot borgenärer torde svårigheterna i detta avsegäller oredlighet utvidgningen år 1976 av ansvaret till ende i någon mån ha minskat genom att omfatta även åtgärder allvarlig fara för obestånd har framvarigenom kallats. Det är ännu för tidigt att dra någon säker slutsats om den praktiska effekten av denna Delvis torde dock svårigheterna kvarstå. utvidgning. Även i dessa fall måste den ekonomiska konsekvensen av en V*SSåtgärd och översättas till straffbudets obeståndsbegrepp. Det måste klarläggas har haft åtminstone eventuellt uppsåt till att också styrkas att gäldenären åtgärden skulle framkalla allvarlig fara för obestånd. att en effektivare för gäldenärsbrott skule kunna Det är möjligt lagföring av begreppet obestånd. skulle uppnås genom en precisering Begrepyet sålunda kunna anknytas till bokföringsteknisk eller företagsetonomisk är emellertid komplicerad och kommittér har inte terminologi. Frågan ansett sig kunna gå närmare in på den. En mer allmän översyn av gäldenärsbrotten faller inom ramen för det uppdrag som har lämnas till förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976: 04). De som sammanhänger med utredningen av ekmomiska svårigheter senare Problenen är väl brott har under tid ägnats stor uppmärksamhet. kända för myndigheterna och flera olika åtgärder har också redai vidtagits eller för att komma till rätta med dem. Kommittén vill i det planerats som kan antas leda till eneffektivaföljande peka på några sådana åtgärder re lagföring för gäldenärsbrott.

SOU 1980: 7 Kommitténs

överväganden och förslag 51

1. Gäldenärsbrott som begåtts mot staten i egenskap av borgenär har sällan kommit till myndigheternas kännedom. Anmälan till åklagare om misstänkta gäldenärsbrott har gjorts endast i ett fåtal fall, trots att undersökningar visar att misstanke om gäldenärsbrott förekommer i samband med 40-50% av alla konkursen _ Enligt konkurslagen (1921: 225) i dess lydelse före den ljanuari 1980 har ett summariskt förfarande, fattigkonkurs, använts när tillgångarna i boet inte räckt till betalning av kostnaderna för ordinär konkurs och säkerhet för dem ej ställts. Förfarandet har varit bristfälligt i flera hänseenden. Gode mannen i konkursen har endast haft begränsade befogenheter och skyldigheter. Hans viktigaste uppgift har varit att upprätta bouppteckning. Talan om återvinning har inte kunnat föras. Det har inte heller förelegat skyldighet att undersöka om gäldenärsbrott kan antas ha begåtts. Förfarandet, som inte gett möjlighet till utdelning, har i regel avslutats genom beslut om avskrivning. Enligt ändringar i konkurslagen som trätt i kraft den 1 januari 1980 har tillskapats en ny ordning för handläggning av konkurser. Till de viktigare nyheterna hör att institutet rättens ombudsman har avskaffats. Tillsynen i konkursen skall i fortsättningen handhas av kronofogdemyndigheten. Vidare har kravet på förvaltarens kvalifikationer skärpts. I princip fordras att förvaltaren skall vara specialiserad på konkursförvaltning. Förvaltaren utses i den nya ordningen av konkursdomaren. Han skall vidare vara skyldig att anmäla eventuella gäldenärsbrott till åklagaren. Nuvarande har avskaffats fattigkonkurser och ersatts med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Även i dessa skall förvaltare utses. I stort sett gäller samma bestämmelser som i ordinära konkurser, med den skillnaden att något bevakningsförfarande inte skall äga rum. Förvaltaren skall sålunda även i dessa fall undersöka orsakerna till gäldenärens obestånd och anmäla eventuell misstanke om gäldenärsbrott till åklagaren. Talan om återvinning kan föras även i mindre konkurser. Det enklare förfarandet i mindre konkurser beräknas komma till användning i omkring 80% av alla konkurser. Som nämnts har kronofogdemyndigheten numera befogenhet att i samband med verkställighet av böter och viten ansöka om att gäldenären skall försättas i konkurs. Det kan med den nya ordningen för handläggning av konkurser antas att konkurshotet i större utsträckning än hittills kommer att verka avhållande på bl. a. sådana personer som överväger att genom Även i andra liknande avhändande eller andra manövrer förhindra eller försvåra verkställighet av sammanhang, såsom ackböter eller viten. Man torde också kunna räkna med att möjligheterna att ord och likvidation av akupptäcka och beivra gäldenärsbrott förbättras avsevärt. tiebolag kan det antas förekomma illojala förfaranden i stor utsträck- 2. Hotet om konkurs har på många gäldenärer en betalningsfrämjande ning. Inom ramen för effekt. Det torde också verka avhållande på gäldenärer som överväger BRÅ:s översyn av lagillojala förfaranden. Att en del gäldenärer likväl missbrukar konkurs- stiftning mot organiserad institutet och ekonomisk brottsliggenom upprepade konkurser är känt. Ofta återkommande inslag i het pågår nu arbete med de upprepade konkurserna är att verksamheten har drivits i form av att se över aktiebolagslaaktiebolag, att skatteskulderna i förhållande till andra skulder har varit gens bestämmelser om större än i genomsnittskonkursen och att, när konkursen handlagts som s. k. fattiglikvidation.

52 Kommitténs överväganden och förslag SOU l980: 7

ordinär konkurs, förvaltaren har uttryckt misstanke om att gäldenärsbrott har begåtts. I propositionen 1979/80: 83 har föreslagits nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s. k. konkurskarantän. Reformen är ett led i den fortgående revisionen av konkurslagstiftningen och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Enligt nuvarande regler får en person som försatts i konkurs inte driva näringsverksamhet under konkursen. Det föreslås att det vid sidan av detta förbud skall finnas ett näringsförbud som förutsätter prövning i det enskilda fallet. Detta näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget. En grundförutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Vidare skall den ifrågavarande personen ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud skall också kunna meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl. Den som meddelats näringsförbud får med vissa undantag inte driva

näringsverksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen

(1976: 125). Han får inte heller vara styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer eller - utan att formellt vara ställföreträdare - faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av företaget. Näringsförbud skall kunna meddelas att gälla inte bara under konkursen utan också sedan denna avslutats. Förbudet skall emellertid vara tidsbegränsat. Maximitiden är enligt förslaget fem år med viss möjlighet till förlängning. Frågor om näringsförbud skall prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud skall enligt förslaget kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden i vara böter eller fängelse i högst sex månader. Reformen föreslås träda i kraft den l juli 1980.

3. Det är i allmänhet tids- och personalkrävande att utreda gäldenärsbrott. Detta förhållande i förening med bristen på kvalificerad polispersonal gör att polisens utredningsresurser är hårt ansträngda. Informationen 2I artikeln Från 0rd till och samordningen myndigheterna emellan har därför stor betydelse för handling i tidskriften utredningsapparatens effektivitet. Detsamma gäller frågan om utbildning Nordisk kriminalpolis, nr

av de polismän som skall utreda gäldenärsbrott?

l 1979, pekas bl.a. på Inom ramen för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonovissa organisations- och och misk brottslighet har brottsförebyggande rådet (BRÅ) i juni 1979 fått i utbildningsproblem hur dessa kan lösas. uppdrag att se över bl.a. bestämmelserna om informationsutbyte och

Kommitténs

överväganden och förslag 53

anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt att föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder. Förslag till åtgärder i syfte att korta ner tiden för förundersökningar i brottmål har nyligen lagts fram av en arbetsgrupp inom justitiedepanementet i promemorian (Ds Ju 1979: 15)

Översyn av utredningsförfarandet i

brottmål. I promemorian framhålls bl. a. att fömndersökningarna många gånger är alltför vidlyftiga. Enligt arbetsgruppen beror detta som regel på undersökningsledarens passivitet eller på någon annan brist i förbindelserna mellan och förhörsledaren. undersökningsledaren Arbetsgruppen förordar en ordning med bättre planering av förundersökningen och med tätare kontakter mellan undersökningsledaren och utredningsmannen. I fråga om ledningen av förundersökningarna och samspelet i övrigt mellan polisen och åklagaren föreslås bl. a. att rikspolisstyrelsen och riksåklagaren (RÅ) gemensamt utarbetar en promemoria till vägledning för undersökningsledarna och till klargörande av bl. a. deras ansvar för utredningsarbetet i olika hänseenden, och att rikspolisstyrelsen och RÅ i nyssnämnda ordning eller på annat sätt inskärper vikten av att undersökningsledarna deltar mer aktivt i utredningsarbetet. Arbetsgruppen konstaterar vidare att åklagarens beslut att efter omständigheterna lägga ned förundersökningen eller väcka eller inte väcka åtal som regel inte blir bekant för utredningsmannen. Än större är informationsgapet i fråga om domstolens prövning eftersom utredningsmannen i allmänhet inte får kännedom om när målet har handlagts. Utredningsgruppen föreslår att rikspolisstyrelsen och RÅ tillsammans söker finna en eller flera modeller för underrättelse till utredningsmannen om resultatet av hans arbete samt att RÅ vidtar de åtgärder som behövs för att tanken skall bli verklighet. Arbetsgruppens förslag övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

4. Bristfällig bokföring eller ingen bokföring alls försvårar ofta arbetet

med att utreda gäldenärsbrott. En av RÅ tillsatt arbetsgrupp? som skall 3

Riksåklagarens arbetsöverväga och föreslå åtgärder i syfte att effektivisera av bekämpningen grupp mot kvalificerad kvalificerad ekonomisk brottslighet har i en skrivelse till BRÅ framhållit ekonomisk brottslighet. räkenskapsbrottens utomordentligt menliga inverkan på effektiviteten i Reglerna om koncernbekämpningen av ekonomisk brottslighet. Enligt arbetsgruppen bör straff- redovisning är inte tillsatserna i berörda lagrum ses över. föreslår Gruppen vissa ändringar i lämpliga på en sådan straffbestämmelserna om bokföringsbrott och om försvårande av skatte- koncembildning. 1974 kontroll enligt l0§ skattebrottslagen års bolagskommitté (Ju (1971: 69). Frågan i vad mån förslaget skall föranleda 1974: 21) har i delbetänen framställning om lagändring övervägs f. n. inom BRÅ. kandet (SOU 1978: 67) Nya bolagsregler m. m. föreslagit att koncern-

5.5 Några andra vägar att motverka förfaranden av illojala regler under närmare an-

bötes- och givna förutsättningar

vitesgäldenärer

skall gälla bl. a. för en företagsgruppering av det l. Aktiebolagsformen används ofta som täckmantel för olika illegala och angivna slaget. Förslaget illojala förfaranden. En teknik som används är transaktioner mellan flera har dock utelämnats i det bolag som ägs av samma fysiska till lagrådet den 31 januaperson eller begränsade personkrets. n 1980 remitterade för- När bolagen genom olika åtgärder tömts på tillgångar har de upplösts slaget till ny lagstiftning genom s. k. fattigkonkurs. om handelsbolag m. m.

54 Kommitténs överväganden och förslag

av lagstiftning mot organiserad och ekono- Som ett led i BRÅ:s översyn har en arbetsgrupp i promemorian (BRÅ-PM 1979:5) misk brottslighet Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m. lagt

fram vissa förslag till åtgärder mot missbruk av aktiebolagsformen. Några mer än två tredjedelar av av huvudpunkterna är att bolag som har förlorat full täckning av aktiekapitalet sitt _aktiekapital inom viss tid måste förete att träda i likvidation. och att bolag för att bolaget skall undgå skyldighet av inte får driva verksamhet under längre tid utan att ha två tredjedelar täckt. skall vidare revisor ha skyldighet att aktiekapitalet Enligt förslaget ansöka om likvidation när bristen i aktiekapitalet inte täcks och bolagsinte beslutar om likvidation. Kvalificerad revisor. dvs. auktoristämman serad eller godkänd revisor, skall finnas i bolag som inte har full täckning aktiekapital. Vidare föreslås att ändring av firma för bolagets registrerade och säte endast skall få ske under vissa förutsättningar. att aktiebolag varje skall skicka in aktuell förteckning över bolagets styrelår till patentverket m. fl. samt att det s. k. låneförbudet skärps ytterligare i avseseledamöter ende på äldre lån. konstateras vidare att det finns starka skäl av brottsföre- I promemorian natur att försöka få de icke rörelsedrivande bolagen att avveckbyggande las. Gruppen föreslår därför att aktiebolag årligen skall erlägga en “re- Avgiftens syfte skall vara att påskynda avvecklinggisterhållningsavgift. och finansiera en uppmstning av en av vilande bolag och skrivbordsbolag

aktiebolagsregistret. beräknas före- En proposition som delvis bygger på BRÅ:s promemoria

ligga till våren 1980.

2. I ett speciellt sammanhang övervägs f. n. att införa kontrollåtgärder, som bör vara ägnade att motverka illojala förfaranden i näringsverksam-

het. Frågan om bevakning av statliga intressen när företag har fått likvidaeller är på obestånd utreds av företagsobeståndstionssvårigheter kommittén (Fi 1976: 03). I ett delbetänkande (SOU 1979: 91) har kommitför samordning av statliga åtgärder tén lagt fram förslag om organisation vid företagskriser. I fråga om skatter har uppmärksamhet ägnats åt frågan hur intensivt kronofogdemyndigheten skall bedriva indrivningsverksamhet

mot företag och hur snabbt den skall tillgripa konkurshot.

att innebörden av bestämmelserna om gäldenärs- 3. Det är uppenbart brott ofta inte står klar för allmänheten och att det i samband med näringstransaktioner över huvud taget finns en verksamhet eller ekonomiska att förbise dem helt och hållet. Enligt kommitténs mening bör benägenhet informationen om de det finnas möjlighet att på en del punkter förbättra av vissa transaktioner. Det bör sålunda vara straffrättsliga aspekterna om boskillnad eller vid iigivande av möjligt att det i samband med ansökan som innebär till den andre äktenskapsförord gåva från den ena maken om att en make som ger bort genom domstolens försorg lämnas upplysning måste ha kvar tillgångar som täcker skulderna; redan om gåvan egendom framkallar allvarlig fara för obestånd kan ett gäldenärsbroit föreligga. inte så sällan av rörelscidkare med Dispositioner av detta slag företas

som vill hålla sin egendom undan borgenärerna. Här, liksom

dåliga affärer är det oftast staten i egenskap av boigenär som i i andra sammanhang,

SOU 1980: 7 Kommitténs överväganden och förslag 55

första hand får bära den ekonomiska förlusten vid inträffat obestånd. Ett enkelt sätt att lämna sådan information är att tingsrätten till expeditionen i fråga fogar en lättfattlig för bestämmelserna redogörelse om gäldenärsbrott.

5.6 De ekonomiska konsekvenserna av kommitténs förslag

Förvandlingsstraffutredningen beräknade att statsverkets direkta kostnader för de omkring 10000 hos åklagarmyndigheterna diarieförda förvandlingsmålen under år 1969 uppgick till omkring 4 milj. kr. och att kostnaderna med hänsyn till stegrat antal och den allmänna förvandlingsmål kostnadsökningen kunde beräknas ligga mellan 5 och 6 milj. kr. för år 1975 (SOU 1975:55 s. 95 f. och 237 ff.). Någon statistik över hur antalet färdig hos åklagarmyndigheterna diarieförda förvandlingsmål utvecklats finns inte. enligt uppgift Förvandlingsstraffutred ningen uppskattade att omkring 60 procent av de 10 000 förvandlingsmålen under l969 gick till domstol och att omkring hälften av denna andel resulterade i förvandlingsstraff, villkorligt eller ovillkorligt. Sedan år 1975 har såväl antalet tingsrättsbeslut om bötesförvandling som antalet personer som intagits i anstalt för att avtjäna förvandlingsstraff minskat.

Utvecklingen illustreras av följande sammanställning.

Fram till den 29 oktober 1979 hade enligt uppgift från kriminalvårdsstyrelsen 7 personer avtjänat förvandlingsstraff under året. Trots minskningen av antalet ålagda och avtjänade förvandlingsstraff under de senaste åren kan statens kostnader för förvandlingsmålen till följd av den allmänna kostnadsstegringen knappast antas ha minskat. Ett avskaffande av förvandlingsstraffet kan därför beräknas medföra minskade direkta kostnader med minst 5-6 milj. kr. Förvandlingsstraffutredningen försökte beräkna den ungefärliga storleksordningen av förvandlingshotets betalningsfrämjande effekt. Man kom fram till antagandet att det bötesbelopp som årligen till av inflyter följd förvandlingshotet har storleksordningen 4-5 milj. kr. vid en total bötessumma på 65-80 milj. kr. Beräkningen avsåg åren 1968-1973 (SOU 1975: 55 s. 100). Statens inkomster av bötesmedel har för budgetåren 1979/ 80 och 1980/81 beräknats till drygt 102 resp. drygt 107 milj. kr. Kommitténs förslag att förvandlingsstraffet skall avskaffas bygger på Budgetpropositionen förutsättningen att bortfallet av förvandlingshotet kompenseras på olika l980(prop. 1979/80: 100), sätt. En viss kompensation innebär redan genomförda eller planerade bilaga 2.1 s. 122.

56 Kommitténs överväganden och förslag SOIU 1980:7

effektiviseringar av verkställigheten. Härutöver föreslås ett utvidgzat straffansvar för gäldenärsbrott. Effektivt utnyttjade bör de anvisade åtgärderna kunna få en lika god indrivningsfrämjande effekt som förvandlingshotet på som har ekonomiska möjligheter att betala böterna elller vitet. personer Kommittén har inte funnit det meningsfullt att i övrigt försöka berzäkna det ekonomiska nettoresultatet av förvandlingsstraffets avskaffande, de olika verkställighetsfrämjande åtgärderna och det vidgade straffhotet.

5.7 Slutsats

Kommittén anser att ett utvidgat ansvar för gäldenärsbrott kan uatgöra en straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet. l kombination: med de nya bestämmelserna om uppbörd och indrivning av böter och vitten samt handläggning av konkurser bör ett enligt kommitténs förslag utvidgat straffhot kunna motverka illojala verkställighetshindrande åtgärder så effektivt att förvandlingshotet kan avvaras. Vissa nu aktuella refo-rmer på bl.a. utsöknings-, konkurs- och bolagsrättens områden kommer, om de genomförs, att innebära ytterligare förstärkning i detta hänseende. Kommittén har övervägt huruvida ytterligare lagändringar utöver en vidgning av ansvaret för gäldenärsbrott bör göras i samband med ett avskaffande av förvandlingsstraffet. En möjlighet som har diskuterats är att ändra bestämmelserna om kombinerad påföljd (Villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen i kombination med dagsböter) så, att erläggande av böterna görs till förutsättning för påföljdens bestånd. En dom på t. ex. skyddstillsyn och dagsböter skulle således kunna upphävas och ersättas med en dom på fängelse om böterna inte erläggs och godtagbara skäl härför inte föreligger. För en sådan 0rdning talar det förhållandet, att böter i kombination med Villkorlig dom eller skyddstillsyn endast kommer i fråga för brott som kan medföra fängelse, och att förekomsten av förvandlingsstraffet har varit en utgångspunkt för den nu gällande ordningen. Vidare kan det hävdas att underlåtenhet att betala böterna, då förvandlingshotet bortfaller, bör vara grund för upphävande av den villkorliga domen eller skyddstillsynen liksom underlåtenhet att betala skadestånd utgör en sådan grund. Mot ändringen talar att den leder till ett tillstånd där vissa böter fortfarande är förvandlingsbara, medan andra - flertalet inte längre är det. Vidare har en ändring av nu diskuterat slag kriminalpolitiska aspekter utöver de rent påföljdstekniska. Den skulle kunna innebära ett olämpligt ingrepp i påföljdssystemct i ett läge då detta är föremål för överväganden ur mer allmänna synpunkter. Kommittén har stannat för att inte föreslå någon ändring av bestämmelserna om kombinerade påföljder. Kommittén har inte ansett sig i detta sammanhang böra föreslå bestämmelser om fängelsevite. I likhet med vad lagrådet anförde i sitt yttrande över regeringsförslaget om en lag om fängelsevite, anser kommittén att en lagstiftning härom inte bör komma till stånd innan en översyn av vitesinstitutet har företagits. En sådan översyn är kommitténs nästa uppgift. Därvid kommer förslaget att man i vissa situationer skall kunna utsätta vite i fängelse att vägas mot andra möjligheter som kan stå till buds att effektivisera vitesinstitutet.

SOU I980:7 Kommitténs överväganden ochförslag 57

Det ligger i sakens natur att domstolarna för gäldenärsbrott varigenom verkställighet av böter eller viten har förhindrats bör välja en påföljd utan ekonomiskt inslag. Eftersom böter inte ingår i straffskalan för de här aktuella gäldenärsbrotten kan ekonomisk påföljd endast komma i fråga i form av kombinerad påföljd. Kombinationspåföljd bör undvikas i de fall där gäldenärsbrottslighet innefattar åtgärder som har hindrat verkställighet av böter eller viten. Brotten vårdslös eller osann försäkran bör, i de fall som aktualiseras vid ett genomförande av de ovan omtalade ändringarna rörande utmätning, inte lämpligen föranleda bötespåföljd, trots att böter ingår i straffskalorna vid dessa brott. Kommittén finner det angeläget att, i den mån resurser frigörs genom förvandlingsstraffets avskaffande, dessa resurser satsas på att effektivisera lagföringen för gäldenärsbrott. Vissa förslag med sådant syfte har diskuterats i det föregående. Därmed skulle förvandlingsstraffets avskaffande indirekt kunna innebära förbättrade möjligheter att angripa en central del av den ekonomiska brottsligheten.

SOU 1980: 7

6 Specialmotivering

Vissa av författningsförslagen är direkt föranledda av förvandlingsstraffets avskaffande. I dessa delar har kommittén använt sig av specialmotivebetänkande SOU 1975: 55 och proringen i förvandlingsstraffutredningens positionen 1976/77: 104. Förvandlingsstraffutredningen föreslog vissa ändringar i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård. 10 § har därefter ändrats i samband med fylleristraffets avskaffande. Hänvisningar i 22. 32 och 34 §§ till 10 § sista stycket borde rätteligen utgå (ifr prop. 1976/77: l04). l prop. 1979/80: l om föreslås bl. a. att nykterhetsvårdslagen upphävs. Kommittén socialtjänsten har med hänsyn härtill inte funnit anledning att lägga fram något förslag om ändring i nykterhetsvårdslagen.

till lag om upphävande av lagen (1964: 168) om Förslaget förvandling av böter

Övergångsbestämmelserna

När den nya lagen träder i kraft skall enligt punkten 2 beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan. Detta innebär att ingen får hållas i fängelse för för böter eller vite och att prövotid inte att undergå förvandlingsstraff längre löper med anledning av beslut om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. I punkten 3 anges att, om det i lag eller författning förekommer hänvisning till en bestämmelse som har upphävts genom denna lag, skall hänvisningen vara utan verkan. I ett stort antal äldre författningar finns bestämmelser som föreskriver I att förvandling av böter skall ske om tillgång saknas till deras gäldande. enstaka fall förekommer även förbud mot förvandling; som exempel kan nämnas förbudet att förvandla vite i 38§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske. innebär att nu nämnda bestämmelser förlorar sitt Den nya lagstiftningen reella innehåll. Det kan inte anses föreligga något praktiskt behov att dem i detta lagstiftningsärende. Kommittén utgår från att de upphäva när ändring i annat hänseende sker i dessa författningar. Detupphävs vid samma gäller frågan om ändring av 2§ lagen (1974: 515) om ersättning frihetsinskränkning.

60 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

ll kap. 7 § Den som har dömts till böter eller vite har möjligheter att innan indrivning kan äga rum företa sådana dispositioner att böterna eller vitet inte kan tas ut. Dispositionerna kan företas på ett ännu tidigare stadium, då t. ex. ett vitesföreläggande har meddelats men vitet ännu inte har dömts ut. Som framgått av den allmänna motiveringen är dispositioner på dessa tidiga stadier för närvarande inte straffbara som gäldenärsbrott. För sådant ansvar krävs att gärningsmannen är gäldenär. Enligt gällande rätt förutsätts att böterna eller vitet har dömts ut genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft för att den förpliktade skall vara gäldenär i detta kapitels mening. Enligt kommitténs förslag skall bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott kunna tillämpas på gärningar som företas av en bötfälld person redan från den tidpunkt då domstol i första instans har meddelat en bötesdom. l

fråga om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot bör bestäm-

melserna kunna användas på gärningar från den tidpunkt då den misstänkte har förelagts bötesstraffet till godkännande. Ansvar för gäldenärsbrott bör vidare kunna ådömas en person, som har förelagts vite, för gärningar som begås efter föreläggandet. I enlighet härmed anges i första meningen i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf, att den som har ådömts böter, förelagts bötesstraff enligt 48 kap. rättegångsbalken eller förelagts vite skall anses som gäldenär i detta kapitels mening så snart domen, beslutet eller föreläggandet har meddelats. Den föreslagna bestämmelsen torde inte få någon praktisk betydelse i fråga om bokföringsbrott. För enhetlighetens skull har något uttryckligt undantag för detta brott inte gjorts i den föreslagna lagtexten. För straffansvar enligt de olika bestämmelser som här kan komma i fråga uppställs vissa ytterligare krav. Gäldenären skall ha handlat på visst angivet sätt. Vidare skall enligt I-3 §§ gäldenären ha framkallat eller förvärrat obestånd. Enligt l-2 §§ är det tillräckligt att allvarlig fara för obestånd har framkallats. För ansvar enligt 4§ krävs dels att gäldenären vid tidpunkten för åtgärden var på obestånd, dels att andra borgenärers rätt har avsevärt förringats. Begreppet obestånd har karaktären av prognos: gäldenärens betalningsförmåga skall bedömas i ett visst tidsperspektiv. Det är emellertid osäkert om, och i så fall i vilken utsträckning, man vid obeståndsbedömningen skall ta hänsyn till ännu inte uppkomna men förutsebara skulder. Av en utvidgning av gäldenärsbegreppet på det sätt som kommittén föreslår måste dock anses följa, att sådana bötes- och vitesskulder som där avses skall beaktas även vid obeståndsbedömningen. Enligt kommitténs mening bör emellertid straffansvaret inte utvidgas till att omfatta alla gärningar av i kapitlet angivet slag, vilka företas på dessa tidiga stadier. En så generell utvidgning kan inte anses nödvändig för att upprätthålla bötesstraffets och vitets effektivitet. straffansvaret behöver för att tillgodose detta syfte endast utvidgas till att omfatta sådana gärningar, som visar sig verkligen ha försämrat bötes- eller vitesborgenärens

SOU I980: 7 Specialmotivering 6l

möjligheter att erhålla betalning. Ändras efter en dom på böter påföljden till fängelse bör ansvar, grundat på den dömdes egenskap av bötesgäldenär, inte komma i fråga. Detsamma bör uppenbarligen gälla om han frikänns för gärningen. På motsvarande sätt bör den som efter ett vitesföreläggande har avhänt sig tillgångar inte fällas till ansvar för gäldenärsbrott, grundat på vitesföreläggandet, om han senare efterkommer föreläggandet eller om talan om utdömande av vitet ogillas genom lagakraftägande dom eller beslut. Detta bör lämpligen beaktas på det sättet att, i nu avsedda fall, obeståndsbedömningen bör ske med hänsynstagande endast till sådana böter och viten som senare har fastställts slutligt. Ãdömda eller förelagda böter eller viten, som inte har fastställts slutligt när ansvarsfrågan prövas, skall således inte beaktas då man bedömer om gäldenären genom åtgärden framkallade eller förvärrade obestånd (l-3 §§) eller om denne var på obestånd vid gärningen (4 §). Sådana böter eller viten bör enligt kommitténs mening inte heller föranleda att åtgärden anses ha lett till allvarlig fara för obestånd (1—2§§). l enlighet härmed föreslås en bestämmelse i andra meningen i andra stycket, vari anges att vid prövningen av fråga om obestånd enligt 1-4 §§ sådana böter eller viten skall beaktas endast i den mån böterna efter gärningen har fastställts genom lagakraftägande dom eller beslut eller godkänt föreläggande eller vitet har utdömts genom lagakraftägande dom eller beslut. Om ett lägre bötes- eller vitesbelopp har blivit fastställt blir ansvarsfrågan beroende av en prövning om åtgärden med hänsyn till det slutligt fastställda beloppet kan anses ha framkallat eller förvärrat obestånd, lett till allvarlig fara för obestånd eller ha företagits då gäldenären var på obestånd. Bestämmelsen i andra styckets andra mening är enligt förslagets utformad som en objektiv brottsförutsättning. Gärningsmannens egen uppfattning huruvida ett bötesstraff eller vite kommer att fastställas eller ej är alltså utan betydelse vid prövningen av ansvarsfrågan (jfr t. ex. l5 kap. 4§ första stycket brottsbalken).

8 § Åtal i fall som avses i 7 § andra stycket bör givetvis inte få väckas före den tidpunkt då förutsättningar finns att bedöma om åtgärden är brottslig. En bestämmelse av den innebörden har tagits upp som ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf. I 35 kap. 4§ tredje stycket föreslås en särskild bestämmelse angående åtalspreskription, som anknyter till den föreslagna åtalsregeln. Innebörden är att preskriptionstiden i dessa fall inte skall räknas från dagen för brottet utan från den tidpunkt då åtal tidigast kunde väckas.

25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap. 1 och 8 §§, 34 kap. ll och 13 §§ samt 35 kap. 7 § De särskilda föreskrifterna om förvandlingsstraff i dessa paragrafer föreslås utmönstrade. I övrigt föreslås några språkliga justeringar. Det kan anmärkas att 34 kap. l3§ kommer att upphävas om påföljden internering avskaffas i enlighet med förslaget i Ds Ju 1979: 5.

62 Specialmotivering SOU 1980: 7

26 kap. 2 § I andra stycket av denna paragraf anges maximum för gemensamt straffi fängelse vid Sammanträffande av brott. Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straffen men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Vid denna beräkning skall bötesstraff anses svara mot det fängelsestraff som skulle följa vid böternas förvandling. Den sist angivna bestämmelsen föreslås ersatt med en föreskrift om att bötesstraff i detta hänseende skall anses motsvara fängelse en månad. Det högsta antalet dagsböter, 120, motsvarar 70 dagars fängelse vid förvandling. Med hänsyn till att straffskalorna för böter och fängelse i allmänhet inte utnyttjas maximalt torde den föreslagna regeln ge tillräckligt utrymme för straffmätningen i de avsedda fallen.

35 kap. 4 § Enligt förslaget utvidgas straffansvaret för gäldenärsbrott genom ett nytt andra stycke i l l kap, 7§ till att omfatta även vissa gärningar efter meddelad bötesdom eller efter meddelat strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot eller vitesföreläggande. Enligt ett nytt tredje stycke i ll kap. 8§ skall i dessa fall åtal få väckas endast om böterna eller vitet har fastställts genom lagakraftägande dom eller beslut eller genom godkänt föreläggande. I förevarande lagrum föreslås en bestämmelse om i de fall

ätalspreskription

som avses i det nya andra stycket i ll kap. 7 §. Preskriptionstiden skall räknas från den dag då åtal enligt ll kap. 8§ tredje stycket i förslaget tidigast kunde väckas. Utgångspunkt för beräknandet av preskriptionstiden skall således vara den dag då en dom eller ett beslut om utdömande av böter eller vite vinner laga kraft. Godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot skall, i enlighet med bestämmelsen i 48 kap. 3§ andra stycket rättegångsbalken, gälla som lagakraftvunnen bötesdom.

Ikraftträdande Om en gärning, som enligt ll kap. 7§ andra stycket skall medföra ansvar för gäldenärsbrott, företas efter lagens ikraftträdande, kan sådant ansvar ådömas utan hinder av att den bötesdom eller det föreläggande, som därvid avses, har meddelats innan lagen har trätt i kraft.

SOU 1980: 7 Specialmotivering 63

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäl-

lighet av straff m. m.

2 § Verkställighet av internordiska bötesdomar sker såsom framgår av nu gällande paragraf enligt svensk lag. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får dock beslut om förvandling av böter inte meddelas. Genom att förvandlingsstraffet föreslås bli avskaffat kan den i paragrafen gjorda reservationen- för förvandlingsbeslut utgå. Frågan huruvida förvandlingsstraff som har ådömts i annat nordiskt land kan verkställas här i landet behandlas i 5 §.

5 § Enligt gällande rätt kan ett i annat nordiskt land meddelat beslut om förvandlingsstraff för böter verkställas här i landet. Sådan verkställighet förekommer dock sällan i praktiken. Möjligheten att här i landet verkställa förvandlingsstraff som har ådömts i ett annat nordiskt land avser främst svenska medborgare och utlänningar med hemvist här. Om förvandlingsstraffet avskaffas kan det inte komma i fråga att ett förvandlingsstraff, som i annat nordiskt land har ådömts en svensk medborgare, verkställs här. Verkställighet av utländskt förvandlingsstraff bör inte heller ske häri landet beträffande utlänningar som har hemvist här i landet eller vilka i övrigt vistas här under sådana förhållanden att verkställighet av utländskt förvandlingsstrañ skulle kunna ske här.

Övriga nordiska länder bör orienteras om detta förslag.

Vissa språkliga ändringar föreslås i paragrafen.

7 § Den nuvarande bestämmelsen om vilken inverkan av böter har betalning på förvandlingsstrañ föreslås utgå.

29 § Hänvisningen till bestämmelserna i lagen om verkställighet av bötesstraff (sedan den l juli 1979 benämnd Lag om förvandling av böter) angående strafftidsbcräkning vid verkställighet av flera förvandlingsbeslut föreslås utgå. Paragrafens sista stycke föreslås utgå eftersom 20 kap. 15 § brottsbalken upphört att gälla. Vissa språkliga ändringar föreslås i paragrafen.

Övergångsbestämmelser

Genom att verkställigheten här i landet av _ett i annat nordiskt land ådömt bötesstraff skall ske enligt svensk lag blir övergångsbestämmelsema till den föreslagna lagen om upphävande av lagen (1964: 16,8) om förvandling av böter tillämpliga på dem som avtjänar i svenskt förvandlingsstraff fängelse på grund av ett i annat nordiskt land ålagt förvandlingsstraff. Någon motsvarighet till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till det

64 Specialmotivering SOU 1980: 7

lagförslaget behövs därför inte här. Eventuellt pågående verkställighet skall avbrytas vid den nya lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt

kriminalregister

De ändringar som föreslås i denna lag är, sånär som på vissa språkliga justeringar, föranledda av förslaget om förvandlingsstraffets avskaffande. De föreslagna ändringarna medför att alla anteckningar angående förvandlingsstraff måste tas bort ur kriminalregistret samt att anteckningar om sådant straff inte får tas med i utdrag från registret. Att ta bort ifrågavarande uppgifter ur det maskinella registret kan ske med begränsade insatser. En motsvarande borttagning ur det manuella registret kräver total genomgång av samtliga akter som ingår i registret. Detta har ansetts

praktiskt ogenomförbart. I övergångsbestämmelserna till den nu behand-

lade lagändringen har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att ifrågavarande uppgifter får finnas kvar i det manuella registret. Att uppgifterna bevaras på detta sätt innebär självfallet inte att uppgifterna får tas med i utdrag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internatio-

nellt samarbete rörande av brottmålsdom

verkställighet

I fråga om verkställighet av böter som har ådömts enligt denna lag skall enligt 25§ första stycket gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som har ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om inte annat följer av vad som sägs senare i lagen. Som ett undantag från vad som sålunda gäller anges i 36§ andra stycket att böter som har ådömts enligt lagen inte får förvandlas. Efter ett avskaffande av förvandlingsstraffet bör andra stycket i 36§ utgå. En språklig ändring föreslås i paragrafen.

Förslaget till lag om i ändring lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän

Den nuvarande bestämmelsen att belopp som motsvarar disciplinbot inte får förvandlas till frihetsstraff bör utgå. I övrigt bör beträffande verkställigheten liksom tidigare gälla vad som är föreskrivet beträffande bötesstraff. I förslaget görs dock inskränkning för de fall, där annat är särskilt föreskrivet. Härmed åsyftas 53 och 91 §§ militära rättegångslagen (1948: 472). Enligt dessa bestämmelser får i vissa fall verkställighet av dom eller beslut varigenom disciplinbot har ålagts ske, innan avgörandet har vunnit laga kraft. En språklig ändring föreslås i paragrafen.

SOU 1980: 7 Specialmotivering 65 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. Ändringsförslaget kräver inte någon kommentar. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt Ändringsförslaget kräver inte någon kommentar. Förslaget till ändring i lagen (1979: 189) om bötesverkställighet 14§ innehåller en hänvisning till lagen (1964: 168) om förvandling av böter samt vissa bestämmelser om verkställigheten efter beslut om förvandling. Paragrafen bör upphävas i samband med att förvandlingsstraffet avskaffas.

Justitieutskottets

Bilaga

betänkande 1977/78: 25

SOU 1980: 7

Justitieutskottets betänkande

1977/78: 25

med anledning av propositionen 1976/77: 104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte motioner

Propositionen m. m. I propositionen 1976/77: 104 har regeringen (justitiedepartementet) efter lagrådets hörande föreslagit riksdagen att anta i propositionen upptagna förslag till 1. bötesverkställighetslag. 2. lag om ändring av brottsbalken, . lag om ändring i rättegångsbalken, lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. I).

xlOxfllf-»LA

lag om ändring i konkurslagen -(1921: 225), . lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, . lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., oo . lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, . lag om ändring i införsell-agen (1968: 621), 10. lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen (1968: 621), ll. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 12. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 13. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, 14. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m., 15. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, 16. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272). Behandlingen av propositionen har uppskjutits till innevarande riksmöte (JuU 1976/77: 38). Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 22. I samband med propositionen behandlar utskottet två motioner, 1976/ 77: 1555 och 1976/77: 1556. Motionerna redovisas på s. 20-21. Yttrande har inhämtats från lagutskottet. Yttrandet fogas som bilaga 1 till detta betänkande. Utskottet har den 15 november 1977 beslutat att inhämta lagrådets yttrande över ett med anledning av propositionen och motionerna inom utskottet upprättat förslag till lagstiftning. Lagrådsremissen fogas som bilaga 2 och lagrådets yttrande som bilaga 3 till detta betänkande. De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

70 Bilaga

l Förslag till

Bötesverkställighetslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Bötesstraff verkställes genom uppbörd eller indrivning. Regeringen

bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske. bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild Lagens rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs

i lagen om dom gäller även beslut.

sker så snart eller före- 2 § Uppbörd av böter dom, strafföreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning fâr däremot ej ske läggande förrän domen har vunnit eller föreläggandet har godkänts. laga kraft av att dom eller ej har meddelats får den Utan hinder föreläggande misstänkte betala förskott pâ böter som kan komma att åläggas honom. som regeringen bestämmer meddelar närmare Regeringen eller myndighet föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

utomlands av här i landet ålagt bötesstraff finns 3 § Om verkställighet särskilda bestämmelser.

Uppbörd

4 § sker genom att den bötfällde frivilligt erlägger betalning Uppbörd till som regeringen bestämmer. Influtet belopp avräknas på myndighet de böter som får antagas vara avsedda med betalningen. anses även att medel, som har betalats som förskott på Som uppbörd böter, tages i anspråk för betalning av dessa.

5 § överskott vid uppbörd, får det avräknas på andra Uppkommer böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej

sker, skall överskott återbetalas.

Indrivning har till full betalning, 6 § Skall uppbörd ej ske eller uppbörd ej lett drivas försorg. Indrivskall böterna in genom kronofogdemyndighetens av dom, eller saköreslängd. ningen sker på grund godkänt föreläggande

inledes att den bötfällde avkräves betalning, om 7 § Indrivning genom ej särskilda skäl finns att underlåta krav. får anstånd med betalningen eller Kronofogdemyndigheten bevilja Mot beslut anstånd eller avbetalning får medgiva avbetalning. angående av beslutet i i talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning samband med klagan över utmätning eller införsel.

Har den bötfällde fordran 68§ 1 eller 2 mom. eller 69§ 8 § enligt skatt eller ränta 1 mom. uppbördslagen (1953: 272) på överskjutande får böterna avräknas i den ordning som på sådan skatt på fordringen föreskrives i 68 § 4 mom. första stycket samma lag.

SOU 1980: 7

9 § I den mån betalning ej kan erhållas med tillämpning av 7 eller 8 §, sker indrivning genom utmätning eller införsel enligt vad som är föreskrivet därom.

10 § För att driva in bötesfordran får kronofogdemyndigheten ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. Understiger femfordringen hundra kronor, får ansökan dock göras endast om synnerliga skäl förehggen Ackordsförslag som rör böter får antagas av länsstyrelsen under samma villkor som enligt 62 § uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatt. Mot kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller länsstyrelses beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

Indrivningshinder 11 § Har böterna bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot verkställighet, avkortas böterna. Möter annat hinder mot indrivning av böterna, får de avskrivas. Avskrivning medför ej ändring i betalningsskyldigheten. Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

12 § Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, kan kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet ej skall äga rum. Sådant förordnande får ej meddelas, om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

13 § Mot kronofogdemyndighets förordnande enligt 12 § får åklagaren i den ort där den bötfällde finns föra talan genom besvär hos tingsrätten i samma ort. Besvärshandling skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. I ärendet äger lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen gälla vad som i den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. Mot kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande enligt l2 § får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.

Övergångsbestämmelser l. Denna i kraft lag träder den l oktober 1977, då lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla. 2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan. 3. Förekommer i lag eller annan författning till föreskrift hänvisning som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

72 Bilaga SOU l980: 7

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 25 kap. 8 § skall betecknas 25 kap. 9 §, dels att 25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap. l, 2 och 8 §§, 34 kap. l1—13 §§ samt 35 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 25 kap. 8 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvaran de lydelse Föreslagen lydelse 25 kap. 4 § Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter kunna följa å. vart och ett av brotten. Gemensamt straff i böter må ej Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats nor- avse brott, för vilket stadgats normerade böter eller böter som icke merade böter. må förvandlas till fängelse.

7§ Om indrivning av böter är sär- Om verkställighet av bötesstraff skilt stadgat. är särskilt stadgat. Böter som ei gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

8§ Begår någon brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter och ha inom tre år före brottet två eller flera bötesstraff ålagts honom men till betydande del ei verkställts, må han för brottet dömas till fängelse i högst tre månader om 1. den uteblivna verkställigheten kan antagas ha berott på tredska eller grov vårdslöshet från hans sida samt 2. ett nytt bötesstraff framstår som uppenbart otillräckligt för att avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn till allmän laglydnad. Förhöjning som i första stycket sägs må tillämpas endast om åklagaren i stämningsansökan till rätten

Bilaga 73

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse eller i stämning som utfärdas av honom angivit, att grund för förhöjning föreligger.

26 kap. 1 §1 Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom färvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2§ Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa å något av brotten. Fängelse på viss tid må sättas Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med men må ej överskrida detta med mer än tvâ år eller överstiga de mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff anses varandra, därvid bötesstraff anses svara mot det fängelse som skulle svara mot fängelse en månad. följa vid böternas förvandling. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

8§2 Verkställas samtidigt flera Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämp- fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tagas till den ning av 6 § hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som sammanlagda fängelsetiden. fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5-7 §§ sägs.

34 kap. 11 § Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livs- på en gång dom å fängelse på livstid och dom å. böter, förvand- tid och dom å böter, fängelse på Iingsstraff för böter, fängelse på viss tid, Villkorlig dom, skyddstillviss tid, Villkorlig dom, skyddstill- syn, ungdomsfängelse, internering syn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall livstidseller disciplinstraff skall livstids- straffet träda i stället för den andstraffet träda i stället för den ra påföljden. andra påföljden. 1 Ändringen innebär att -andra stycket upphävs. 2 Senaste lydelse 1974: 205.

74 SOU 1980: 7

Bilaga

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse l2§ Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å ungdomsfängel- på en gång dom å ungdomsfängelse och dom å böter. förvandlings- se och dom å böter, fängelse i straff för böter, fängelse i högst högst ett år, Villkorlig dom, ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn skyddstillsyn eller disciplinstraff, eller disciplinstraff, skall, om den skall, om den dömde för underdömde för undergående av ung- gående av ungdomsfängelse skall domsfängelse skall vårdas i an- vårdas i anstalt, ungdomsfängelse stalt, ungdomsfängelse träda i stäl- träda i stället för den andra pålet för den andra påföljden. följden. Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten äger efter omständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och döma -till fängelse för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall 7 § tredje stycket äga tillämpning.

13§ Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och på en gång dom å internering och dom å böter, förvandlingsstraff dom å böter, fängelse på viss tid, för böter, fängelse på viss tid, vill- Villkorlig dom, skyddstillsyn, ungkorlig dom, skyddstillsyn, ung- domsfängelse eller disciplinstraff, domsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den dömde för underskall, om den dömde för under- gående av internering skall vårdas gående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen träda i i anstalt, interneringen träda i stäl- stället för den andra påföljden. let för den andra påföljden. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

35 kap. 7 § Ådömda böter bortfalla när tre Ådömda böter bortfalla när år förflutit från det domen vann fem år förflutit från det domen laga kraft, om ei dessförinnan vann laga kraft. ansökan om böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfal- Iande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgar. Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom

SOU 1980: 7

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen. Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vid lagens ikraftträdande iakttages 1. Vid tillämpning av 25 kap. 8 § brottsbalken skall hänsyn tagas till bötesstraff som âdömts före ikraftträdandet. 2. Bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas enligt äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att l kap. 3 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse. Nu varan de lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 §1 Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lagfaren domare faren domare vid måls avgörande utan hu- vid måls avgörande utan huvudförhandling, vudförhandling, vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller sker vid huvudförhandling eller syn å stället, syn å. stället. vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad tvistemål, som hålles i förenklad form, form, vid huvudförhandling och syn å vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket stället i mål om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än icke är stadgat svårare straff än böter. böter, när ej fråga är om tillämpning av 25 kap. 8 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

1 Senaste lydelse 1975: 1288.

76 Bilaga SOU 1980: 7

4 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrives att 52 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 52 §1 Har i tvistemål någon fällts till Har i tvistemål fällts till någon böter eller vite, må ej beslutet böter eller vite, må beslutet ej verkställas förrän det vunnit laga verkställas förrän det vunnit laga kraft; i fråga om hovrätts icke kraft. Vad nu även sagts gäller lagakra/Ivunna beslut skall dock beträffande utslag i utsökningsvad i 39 och 40 §§ är stadgar om mål, varigenom någon fällts till hovrätts dom i tillämpliga delar böter eller vite. [ända till efterrätrelse. Vad nu sagts gäller även beträffande utslag i utsökningsmål, varigenom någon fällts till böter eller vite. Huru beslut angående fördelning av köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet, därom skils i 6 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vad som föreskrives i denna lag inverkar ej pâ giltigheten av åtgärd som har vidtagits före lagens ikraftträdande.

5 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrives att 138 § konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

138 §2 För fordringar, som ej utgå med För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut- förmånsrätt, skall, om ränta är utfâst eller eljest lagligen äger rum, fäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenä- ränteberäkning mellan borgenärerna inbördes upphöra från den rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med- dag, då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är vari sådan fordran är upptagits, att räkna, där boet förslår till gäl- att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet dande av mer än kapitalbeloppet 1 Senaste lydelse 1971: 495. 5’Senaste lydelse 1975: 646.

SOU 1980: 7 Bilaga 77

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse av alla bevakade fordringar utom av alla bevakade fordringar, och sådana som avses i 19 § förmåns- skall i sådant fall å fordran, för rättslagen (1970:979), och skall i vilken ränta ej är utfäst eller eljest sådant fall å fordran, för vilken lagligen äger rum, ränta beräknas ränta ej är utfäst eller eljest lag- enligt 5 § räntelagen (1975: 635) ligen äger rum. ränta beräknas en- från den dag, då nämnda beslut ligt 5 § räntelagen (1975:635) meddelades, till den dag, från vilfrån den dag, då nämnda beslut ken klandertid såsom nyss är sagt meddelades, till den dag, från vil- skall räknas. ken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas. Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen är att räkupptagits, na, där borgenären ej enligt 143 § därförinnan uppburit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 § räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades. Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen beräknas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å det belopp. som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppburits och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen. ,i Denna lag träder i kraft den l oktober 1977. Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives att 22, 32 och 34 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvårdl skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 22 § Ansökan om tvångsintagning Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogö- skall innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna relse för den i ärendet företagna

1 Lagen omtryckt 1971: 307.

78 SOU 1980: 7 Bilaga

Nu varan de Iydelse Föreslagen lydelse undersökningen och för de övriga undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits. Har be- åtgärder som vidtagits. träffande den som ansökningen avser anmälan gjorts enligt 10 § sista stycket, skall avskrift därav fogas vid ansökningen. I övrigt böra vid ansökningen fogas prästbevis och läkarbetyg. Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg, så ock för redogörelse, som i första stycket sägs fastställas av socialstyrelsen. Saknas eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredprästbevis ningen annorledes ofullständig, har länsrätten att ombesörja erforderlig komplettering. Vill länsrätten föranstalta om läkarundersökning, äger länsrätten kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant fall skall vad i 13 § 2 mom. sägs äga motsvarande tilllämpning. 32 §2 Länsrätts beslut skall ofördröjligen delgivas sökande samt slutliga den som beslutet avser. Har beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 § sista stycket, skall underrättelse om beslutet tillställas åklagaren. skall underrättelse om beslutet Där nykterhetsnämnd ej är sökande, översändas i den kommun, där den som avses till nykterhetsnämnden med beslutet är mantalsskriven, samt om annan nykterhetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

34 § Länsrätten har att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvângsintagning. där- a) därest beslutet grundats dära) därest beslutet grundats beslutet avser är på att den som beslutet avser är på att den som för annans säker- farlig för annans personliga säkerfarlig personliga het eller eller själsliga het eller kroppsliga eller själsliga kroppsliga hälsa eller för eget liv eller att han hälsa eller för eget liv eller att han utan att söka ärligen försörja sig utan att söka ärligen försörja sig fört ett kringflackande liv; fört ett kringflackande liv; samt b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt 19 §; samt 19 §. C) då beslutet tillkommit efter anmälan. som avses i 10§ sista stycket. att föranstalta om I övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden verkställigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. 9 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

SOU I980: 7 Bilaga 79

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrives att 2, 5, 7 och 29 §§ lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse:

N u varande lydelse Föreslagen lydelse

2§ Verkställighet sker enligt svensk Verkställighet sker enligt svensk lag; duck må beslut om förvand- lag. ling av böter ej meddelas.

5§ l Danmark, Finland, Island eller I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse. i Island till fangelsi eller fängelse, I Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel varöhald och i Norge till fengsel eller hefte. må på begäran verk- eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om den dömde ställas här i riket, om den avser när verkställighet skall ske är annat än förvandlingsstraff för bösvensk medborgare eller har hem- ter och den dömde när verkstälvist i Sverige. Uppehåller han sig lighet skall ske är svensk medborhär i riket, må även eljest domen gare eller har hemvist i Sverige. verkställas här, om det med hän- Uppehåller han sig här i riket, må syn till omständigheterna finnes även eljest domen verkställas här, lämpligast. om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

7 §1 Det till fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft. Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten. Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande mån nedsättas; nedsättningen må dock ei avse del av dag.

29 §2 Har framställning om verkstäl- Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § lighet av straff enligt 1 eller 5 § 1 Senaste lydelse 1964: 548. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs. ‘-’Senaste lydelse 1964: 548.

80 Bilaga SOU 1980: 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse eller om anordnande av övervak- eller om anordnande av övervakning enligt 10 eller 17 § bifallits ning enligt 10 eller 17 § bifallits eller har undanröjande beslutats eller har undanröjande beslutats enligt 14 § eller förverkande enligt enligt 14 § eller förverkande enligt 21 §, må ej här i riket väckas åtal 2l §, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. andra staten meddelade domen. Med avseende á bestämmelser i Med avseende å bestämmelser i svensk lag om Sammanträffande av svensk lag om Sammanträffande av brott och om förändring av på- brott och om förändring av påföljd skall så anses som hade följd skall så anses som hade domen meddelats här iv riket. Vad domen meddelats här i riket. i 23 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet skall dock ej äga tillämpning. Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 20 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den l oktober 1977.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrives att 2, 3, 10 och ll §§ lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §1 Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket l. dömts till fängelse, Villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering; 2. överlämnats till sluten eller 2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller. om för utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets- vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller vård. 3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan abnormitet som avses i 33 kap. 2 §

själslig

brottsbalken, eller har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om

1 Senaste lydelse 1967: 946.

SOU 1980: 7

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse behandling enligt 28 kap. 3 § samma balk, skall detta särskilt anmärkas i registret. I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

3§2 I registret skall anteckning ske 1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid förlänges eller förklaras skola påföljden avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd; 2. om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad; 3. om för den som dömts till skyddstillsyn förordnande meddelas om behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken; 4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå eller föreskriver, att överförande till vård utom anstalt ej må ske före viss tidpunkt; 5. om för den som dömts till 5. om för den som dömts till ininternering domstol medgiver för- ternering domstol förmedgiver längning av tiden för vård i an- av tiden för vård i anlängning stalt eller bestämmer ny minsta stalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården: tid för anstaltsvården; samt 6. om beslut meddelas jämlikt 6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken; 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken. samt 7. om för den som erhållit anstånd med verksliillifleren av förvandlingsslrafj prövotiden förlänges eller anståndet förklaras förverkat.

10 §3 I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om 1. Villkorlig dom, skyddstill- 1. Villkorlig dom, skyddstillsyn syn, överlämnande till särskild eller överlämnande till särskild vård eller ansrånd med verkställig- vård, sedan tio år förflutit från het av fiirvandlingsstraff, sedan tio domen; samt år förflutit från domen eller beslutet; samt 2. fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt. Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första tycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som meddelats före den l januari 1945, eller om verk- -’ Senaste lydelse 1975: 296. 3 Senaste lydelse 1975:411.

SOU 1980: 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts. Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd. skola ej heller medtagas övriga anteckningar, som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesun-

skall

dersökning eller rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande uppgift som antecknats med stöd av 6 §. Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieombudsman eller datainspektionen.

11 §4 I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser: 1. Såvitt avser anteckning om l. Såvitt avser anteckning om fängelse i högst ett år. Villkorlig fängelse i högst ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn. ungdomsfäng- dom, skyddstillsyn eller ungdomselse eller anstånd med verkställig- fängelse skall i stället för den i het av skall i 10 § första stycket angivna tiden förvandlingsstraff stället för den i 10 § första styc- gälla en tid av fem år. ket angivna tiden gälla en tid av fem år. 2. Anteckning om påföljd. vilken ådömts endast för gärning som innan aderton fall någon begått han fyllt år, skall ej i något medtagas. 3. Föreskrifterna i 10 § andra stycket tredje punkten och tredje stycket andra punkten skola ej gälla.

Denna i kraft den l oktober 1977. Utan hinder av bestämmellag träder serna i denna lag får anteckning som rör anstånd med förvandlingsstraff finnas kvar i det av rikspolisstyrelsen förda manuella registret. Sådan får dock ej medtagas i registerutdrag som lämnas efter ikraftanteckning trädandet.

9 Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrives att l, 7, 15, 17 och 22 §§ införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse. Nu varande Iydelse Föreslagen lydelse 1 § Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen 1. underhållsbidrag enligt gifterrnålsbalken eller föräldrabalken, 2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 4 Senaste lydelse 1970: 421 (jfr 1973: 57).

SOU 1980: 7

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 72 § andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, 3. skatter och allmänna avgifter 3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives, i fall som särskilt föreskrives samt böter och viten. 4. böter och viten.

7§ Införsel för skatter och allmän- Införsel för skatter och allmänna avgifter samt för böter och na avgifter samt för böter och viten får äga rum så snart förut- viten får äga rum så snart förutsättningar för indrivning förelig- sättningar för indrivning föreligger. Beträffande böter eller viten ger. som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

15 §1 Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i l §. Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet. Delbetalning, som inflyter på. viss underhållsberättigads fordran, av» räknas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas genom införsel. Av fordringar som avses i l § Av fordringar som avses i 1 § 2-4 har inom varje grupp vad som 2 har vad som stått ute längst stått ute längst företräde. företräde.

17§ Införsel går före utmätning. In- Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som avses i försel för fordran som avses i l § 4 skall dock ändras eller 1 § 3 skall dock ändras eller hähävas, om utmätning därigenom vas, om utmätning därigenom kan kan äga rum för annan fordran. äga rum för sådan fordran för vilken utmätning av innestående avlöning enligt 67 b § 4 utsökningslagen (1877: 31 s. I) må utan gäldenärens medgivande tillämpas sammanlagt sex månader under ett kalenderår. Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran som avses i 2 § 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning 1 Senaste lydelse 1976: 624.

84 Bilaga SOU I980: 7

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i l § 1 eller 2 gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätningen är fullbordad eller förfaller näst därefter. Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens skuld.

22§ Arbetar gäldenären i annans Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran och kan till följd därav införsel ej som avses i l § I eller 2 ej uttagas ske, får utmätningsmannen ålägga genom införsel, får utmätnings- arbetsgivaren att, för tid efter det mannen âlägga arbetsgivaren att, beslut därom meddelats och till för tid efter det beslut därom dess annat förordnas, till utmätmeddelats och till dess annat för- ningsmannen utge så mycket som ordnas. till utmätningsmannen kunnat uttagas genom införsel om utge så mycket som kunnat utta- skälig lön utgått för arbetet. Innan gas genom införsel om skälig lön beslut meddelas skall såväl gäldeutgått för arbetet. Innan beslut nären som arbetsgivaren få tillfälle meddelas skall såväl gäldenären att yttra sig. som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig. Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehâllen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet äger 20 § motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen

(1968: 621)

Härigenom föreskrives att övergångsbestämmelserna till lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen (1968:621) skall ha nedan angivna lydelse. Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre lag skall dock januari 1976. Har arbetsgivaren tillämpas när fordran på medel försatts i konkurs genom beslut som innehållits ej omfattas av la- före nämnda dag och har det för gen (1970:741) om statlig löne- fordringen innehållna beloppet garanti vid konkurs. gjorts eller kunnat göras gällande i konkursen, skall dock äldre lag tillämpas i fråga om fordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

SOU l980:7

1 l Förslag till

Lag om ändring i lörmånsrättslagen (1970:

979)

Härigenom föreskrives i fråga om förmånsrättslagen (1970: 979)1 dels att 19 § skall upphöra att gälla, dels att 18 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varan de lydelse Föreslagen lydelse

18 § Fordringar som ej är förenade Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de undantag som anges i rätt. 19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran utan förmånsrätt.

Denna lag träder i kraft den l oktober 1977. Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom g dels att i 1, 2, 3, 8, 26, 34, 37 och 41 §§ ordet Konungen i olika böjningsformer skall bytas ut mot regeringen i motsvarande form, dels att 36 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

36 §2 Böter som bestämts enligt den- Böter som bestämts denenligt na lag samt penningbelopp eller na lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats annan som egendom förklarats förverkad med stöd av denna lag förverkad med stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål för- tillfaller kronan. Har föremål förklarats förverkat, kan Konungen klarats kan

förverkat, regeringen

på begäran av den stat som gjort på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet framställningen om

verkställighet

av förverkandebeslut förordna, att av förverkandebeslut att förordna, föremålet skall återlämnas till den föremålet skall återlämnas till den staten. staten. Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.

Denna lag träder i kraft den l oktober 1977. 1 1975: 1248. Lagen omtryckt 2 Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.

SOU l980:7 86 Bilaga

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän

föreskrives att S § lagen (1973: 18) om disciplinstraff för Härigenom krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som regeringen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske. skall den brottslige åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan som i Kan disciplinbot som ålagts i disciplinbot ålagts form av löneavdrag ej verkställas, form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant och disci- betalas. Sådant belopp och discibelopp plinbot som ålagts i pengar tillfal- plinbot som ålagts i pengar tillfaller kronan. Oguldet belopp får ej ler kronan. Om verkställigheten till I övrigt gäller, om ej annat är särskilt förvandlas fängelse. vad som föreskrivet, vad som är föreskrivet gäller om verkställigheten är föreskrivet om bötesstraff. om bötesstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

14 Förslag till om av strafftid Lag om ändring i lagen (1974: 202) beräkning

föreskrives att 1 § lagen (1974:202) om beräkning av Härigenom strafftid skall ha nedan angivna. lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§2 eller internering eller förordnande Dom på fängelse, ungdomsfängelse om behandling i anstalt skall befordras enligt 28 kap. 3 § brottsbalken till verkställighet hur tid enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om för sådan verkställighet skall beräknas.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

1 Senaste lydelse 1976: 517. 2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

SOU 1980: 7

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrives att l § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse 1§1 Denna lag avser kriminalvård i Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse, ung- anstalt efter dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering el- domsfängelse eller internering eller förordnande enligt 28 kap. 3 § ler förordnande enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i an- brottsbalken om behandling i anstalt. stalt. Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

16 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrives att 68 § 5 mom. (1953: uppbördslagen 272)? skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 68§ 5 mom. Vad i 3 och 4 mom. 5 mom. Vad i 3 och 4 mom. sägs äger motsvarande tillämpning, sägs äger motsvarande tillämpning, då den som är berättigad att åter- då den som är berättigad att återbekomma skatt har att erlägga sjö- bekomrna skatt har att erlägga sjömansskatt eller bevillningsavgift mansskatt eller bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättig- för särskilda förmåner och rättigheter eller kupongskatt. heter eller kupongskatt. Om till- Iämpning av 4 mom. vid indrivning av böter är föreskrivet i bötesverkställighetslagen (I 977: 000).

Denna lag träder i kraft den l oktober 1977.

1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 2 Lagen omtryckt 1972: 75.

88 Bilaga sou 1980: 7

Motionerna 1 motionen 1976/77: 1555 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen dels i stället för motsvarande bestämmelser i den i propositionen antar det nedan under 1 upptagna förslaget till ändföreslagna lagtexten dels antar nedan under 2 och 3 upptagna förslag till ringar i brottsbalken, lag om fängelsevite och lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande dels ock hos regeringen begär en översyn av av nya rättegångsbalken, vitesinstitutet enligt vad som anges i motionen.

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

25 kap. 8 § Har bötesstraff till betydande del ej kunnat verkställas och kan det antagas att den dömde genom att undanskaffa egendom, utan vederlag överlåta egendom till annan, byta arbetsanställning eller vidta annan liknande åtgärd sökt förhindra indrivning av böterna eller eljest berövat sina att få betalt för deras fordringar, får rätten på borgenärer möjligheten talan av åklagaren undanröja bötesstraffet eller, om detta enligt 27 kap. 2 § ålagts jämte villkorlig dom, den ådömda påföljden och i stället döma till fängelse i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott som kan föranleda fängelse ha motsvarande tillämpning på sådan talan. Begår i fall som avses i första stycket den dömde nytt brott, för vilket icke är föreskrivet svårare straff än böter, får han för brottet dömas till fängelse i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän Sådan förhöjning får tillämpas endast om åklagaren i stämlaglydnad. ningsansökan till rätten eller i stämning som utfärdas av honom angivit att grund för förhöjning föreligger. Till fängelse får ej dömas enligt första eller andra stycket, om ej den dömde eller misstänkte har fått del av åtalet inom tre år från den dag då den tidigare domen vann laga kraft. Har bötesstraff undanröjts enligt första stycket, äger 5 § bötesverkställighetslagen (1977: 000) motsvarande tillämpning i fråga om belopp som betalats eller drivits in med anledning av den tidigare domen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vid lagens ikraftträdande iakttages 1. Bötesstraff som ådömts före ikraftträdandet får ej undanröjas enligt 25 kap. 8 § första stycket brottsbalken. Däremot får sådant bötesstraff beaktas vid tillämpning av 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken. 2. Bötesstraff som ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas enligt äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om fängelsevite Härigenom föreskrives följande. 1 § Har någon som förelagts vite ej understigande tvåtusen kronor ej

SOU 1980: 7 Bilaga 89

rättat sig efter föreläggandet och kan det av särskilda skäl antagas att han icke heller kommer att iaktta förnyat föreläggande, om vitet bestämmes i pengar, får vite i fängelse högst tre månader föreläggas honom utan hinder av att enligt lag eller annan författning vite skall bestämmas i pengar. Vite, som kan föreläggas för fullgörandet av dom eller beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, får dock aldrig föreläggas i fängelse. 2 § Vite i fängelse enligt 1 § får föreläggas endast av domstol. 3 § Utan hinder av att enligt lag eller annan författning annan myndighet än domstol har att meddela vitesföreläggande, kan sådan myndighet överlämna åt allmän domstol att pröva fråga om föreläggande av vite i fängelse enligt 1 §. Ansökan härom göres hos den tingsrätt vid vilken den, mot vilken vitet riktas, har att svara i tvistemål i allmänhet. Vid prövning av ansökan tillämpas lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden. Mot beslut enligt första stycket första meningen får talan ej föras. 4 § Frågan om utdömande av vite i fängelse prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott som kan föranleda fängelse har motsvarande tillämpning på sådan talan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Lagen gäller ej i fråga om vite som enligt särskild föreskrift ej får förvandlas till fängelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångs-

balken

Härigenom föreskrives att 18 § lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse. 18 § I fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt vite, äge vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter motsvarande tillämpning. l fråga om utdömande av vite enligt lagen (1977:000) om fängelsevite gäller 4 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977 .

I motionen 1976/77: 1556 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist (m) hemställs att riksdagen beslutar dels att den föreslagna straffskärpningsregeln .i 25 kap. brottsbalken utgår, dels att i bötesverkställighetslagen införs en regel av innebörd att bötesförvandling kan ske i sådana fall, då den bötfällde kan antas på grund av tredska eller grov vårdslöshet ha underlåtit att betala ådömda böter, vad i motionen närmare enligt anges.

Utskottet

Nuvarande ordning De grundläggande bestämmelsema om bötesverkställigheten finns i

90 SOU I980: 7 Bilaga

25 kap. 7 § andra stycket brottsbalken (BrB) och i lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff (BöVL). BöVL tillkom under arbetet på följdförfattningar till BrB men bygger i det väsentliga på en tidigare bötesverkställighetslag från år 1937. Gällande regler om verkställighet av bötesstraff innebär att böterna avkrävs den dömde, i första hand genom anmaning till honom att frivilligt betala och i andra hand genom exekutiva tvångsåtgärder. Inflyter inte bötesbeloppet, skall bötesstraffet i princip förvandlas till fängelse. I det helt övervägande antalet förvandlingsfall beviljas dock anstånd, s. k. villkorligt anstånd, med verkställigheten av förvandlingsstraffet. Den nu beskrivna ordningen tillämpas också beträffande viten.

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen, som grundas på förvandlingsstraffutredningens betänkande (SOU 1975: 55) Bötesverkställighet, föreslås att förvandlingsstraffet för böter och viten avskaffas. För att motverka att reformen leder till en lägre betalningsfrekvens föreslås en ny bötesverkställighetslag som bl. a. innebär att böter och viten vid konkurs och vissa andra exekutiva åtgärder skall få en bättre ställning än f. n. Som ledande princip skall gälla att böter och viten skall jämställas med skatter och därmed likställda offentligrättsliga fordringar. Vidare föreslås att det uppbördssystem, som har tillkommit inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen, utvidgas till att omfatta även böter som utdöms av allmän domstol. Förslaget innebär att den bötfällde ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelas. För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslås en ny bestämmelse, 25 kap. 8 §, i BrB om straffskärpning i vissa särskilda fall. Enligt bestämmelsen skall den som under viss tid dömts till flera bötesstraff men visat försummelse vid deras betalning kunna dömas till fängelse om =han begår nytt brott trots att det nya brottet i och för sig är sådant att endast böter ingår i straffskalan. Sådan straffskärpning skall dock få ske bara när ett nytt bötesstraff framstår som uppenbart otillräckligt från individual- eller allmänpreventiv synpunkt.

Avskaffande av fdrvandlingsstraffet Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden, och man kan förutse en ökad användning i framtiden av böter som sanktion vid bl. a. förmögenhetsbrott. Det kan därför rent allmänt konstateras att det i kampen mot “brottsligheten är utomordentligt angeläget att bötesstraffets effektivitet upprätthålls. Den nuvarande verkställighetsordningen med hot om förvandlingsstraff vid bristande betalning brukar allmänt anses medverka till att bötesstraffet får önskvärd effektivitet. Förvandlingshotet anses sålunda

SOU l980: 7 Bilaga 91

bidra till att generellt sett en god betalningsmoral vidmakthålls beträffande bötesskulder. I enskilda fall kan förvandlingshotet användas son. medel att framtvinga betalning. Från kriminalpolitisk synpunkt anses den

viktigaste fördelen med förvandlingssystemet vara att det kan antas bidra

till att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp. Även om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar, är den otvivelaktigt också behäftad med åtskilliga nackdelar. En sådan av principiellt viktig natur är att förvandlingssystemet har ett utpräglat inslag av personalexekution och av bestraffning av betalningsförsummelse. En annan olägenhet är att brottslighet, vilken bedömts inte vara så grov att den bort föranleda fängelse, på grund av reglerna om bötesförvandling ändock kan leda till frihetsberövande. Från kriminalpolitisk synpunkt anses det vidare vara en påtaglig nackdel att beslutet om förvandlingsstraff kommer flera år efter det att brottet begicks. Vidare får det anses stötande att, enligt vad företagna undersökningar visat, ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men även de villkorliga, företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida. Utskottet finner i likhet med departementschefen att nackdelarna med förvandlingssystemet i dess nuvarande utformning väger över fördelarna, och enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen inte behållas.

Straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraffet l syfte att begränsa nackdelarna med förvandlingsstraffets avskaffande föreslås i propositionen en kompensation efter två linjer. Dels föreslås en effektivisering av bötesverkställigheten, innebärande bl. a. att möjligheterna att ta ut böter och viten vidgas genom att deras ställning i förhållande till andra fordringar förbättras, dels föreslås införande i brottsbalken av en ny bestämmelse om straffskärpning i vissa fall. Enligt bestämmelsen skall domstol under vissa bestämda förutsättningar kunna döma till fängelse i högst tre månader för ett rent bötesbrott. En förutsättning I är att gärningsmannen inom tre år före brottet ålagts två eller flera bötesstraff som till betydande del inte har verkställts. Som ytterligare förutsättningar uppställs dels att den uteblivna verkställigheten skall kunna antas ha berott på tredska eller grov vårdslöshet från den bötfälldes sida, dels att ett nytt bötesstraff skall framstå som uppenbart otillräckligt för att avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn till allmän laglydnad. I motiveringen till motionen 1555 uttalar motionärerna att de delar den i propositionen framförda åsikten att man får acceptera att människor som lever i utpräglat dåliga sociala och ekonomiska förhållanden kan undgå verkställighet av bötesstraff. Denna ståndpunkt kommer dock enligt motionärerna inte till uttryck i den i propositionen föreslagna lagtexten. Enligt motionärerna är det däremot väsentligt att man genom

SOU l980:7

exekutiva åtgärder kan framtvinga från personer som har bebetalning talningsförmåga men som inte betalar frivilligt. Det finns, anför motionärerna, personer som genom olika manipulationer gör sig oåtkomliga för indrivning av fordringar bl. a. genom att de formellt saknar arbetsgivare och inte står som ägare till några utmätningsbara tillgångar. Enligt motionärernas bör lagstiftningen utformas mening så att det framgår att den är inriktad på att förebygga denna typ av lagtrots. Endast om man låter ett hot om frihetsberövande påföljd stå kvar vid sådana försök att undandra sig verkställighet som nu nämnts kan för-troendet för domstolarna och den allmänna respekten för bötesstraffet enligt motionärernas mening bibehållas. Denna effekt torde, anför motionärerna, kunna uppnås också med en mycket restriktiv tillämpning av sådan påföljd. I motionen 1556 anförs att det även med de effektivare möjligheter till bötesindrivning som föreslås i propositionen är nödvändigt med regler som riktar sig mot bötesimmuna grupper. Den valda vägen, dvs. att förvandlingsinstitutet ersätts med en straffskärpningsregel i BrB, är dock enligt motionärerna inte invändningsfri. De pekar på att regeln medför en form av personalexekution och att den med den föreslagna undantagskaraktären inte kan förhindra uppkomsten av bötesi-mmuna Med grupper. den föreslagna regeln blir det enligt motionärerna möjligt för vissa grupper att helt undkomma verkningarna av ådömt bötesstraff, vilket i vissa fall sannolikt skulle komma att uppfattas som mycket stötande för den allmänna rättskänslan. Vidare anser motionärerna att regeln inte i erforderlig grad är förenlig med den s. k. legalitetsprincipen, som kräver att lagarna är utformade så att den enskilde skall kunna förmedborgaren utse vilka straffrättsliga påföljder som kan bli aktuella för en viss gärning. Motionärerna föreslår i stället för den föreslagna straffskärpningsregeln ett förändra-t förvandlingssystem i vilket användförvan-dlingsstraffets ning inskränks till sådana bötfällda som i och för sig kunnat men inte velat betala ådömda böter.

Beträffande lagförslagen på det exekutionsrättsliga och närliggande områden noterar utskottet i likhet med departementschefen att flertalet av dem kommer att medföra endast måttliga förbättringar från effektivitetssynpunkt. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att man eftersträvar fördelar på indrivningsstadiet, framför allt om effekten av förvandlingshotet bortfaller. Utskottet har, i likhet med lagutskottet i dess yttrande, i princip inga invändning-ar mot de i nu berört hänseende framlagda förslagen. Vad härefter metoden gäller att på straffrättslig väg kompensera ett bortfall av förvandlingssystemets fördelar är utskottet liksom departementschefen av den meningen att den allmänna att betala benägenheten bötesskulder inte kommer att i särskilt hög grad påverkas av om förvandlingssystemet bortfaller. Som framhållits under av remissbehandlingen

SOU l980: 7 93 Bilaga

förvandlingsstraffutredningens betänkande kan det emellertid befaras att ett avskaffande av systemet i rättstillämpningen medför en minskad tro på bötesstraffet som ett realistiskt och trovärdigt alternativ till en frihetsberövande påföljd och som ett lämpligt komplement till kriminalvård i frihet. Enligt utskottets mening är det kriminalpolitiska intresset av att främja bötesstraffets ställning som en lämplig och praktisk påföljd så framträdande att risken för sådan negativ utveckling måste ägnas särskild uppmärksamhet i samband med den nu aktuella reformen av bötesverkställigheten. Den i propositionen föreslagna straffskärpningsregeln i BrB, som är avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp, träffar enligt utskottets mening inte alla personer som i detta sammanhang är av intresse; för regelns tillämpning fordras att den betalningsförsumlige lagförs för ny brottslighet. Personer som i övrigt motsvarar beskrivningen i den föreslagna regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder om de under föreskriven tidrymd avhåller sig från att begå brott eller undgår lagföring vid domstol för nya brott. Detsamma gäller också vid förnyad brottslighet om blott antalet bötesdomar stannar vid två. Enligt utskottets mening är den angivna avgränsningen inte tillfredsställande från kriminalpolitisk synpunkt. Utskottet ifrågasätter vidare om utformningen av den i propositionen föreslagna regleringen är förenlig med ett av reformens huvudsyften, nämligen att förhindra att ett socialt sett utpräglat svagt klientel drabbas av lagstiftningen. Utskottet vi-ll härvidlag .peka på följande. Enligt 18 § BöVL gäller att rätten, när förvandlingsstraff anstånd åläggs, får bevilja med verkställigheten bl. a. om omständigheterna ej föranleder antagande att den bötfällde av ”tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna. I viss överensstämmelse med ordalagen i detta lagrum anges som en förutsättning för den föreslagna straffskärpningsregelns tillämpning att den uteblivna verkställigheten kan antas ha berott på ”tredska eller grov vårdslöshet” från gärningsmannens sida. Om man vid en reformering av bötesverkställigheten i den nya lagstiftningen använder sig av uttryckssätt som är så näraliggande den nuvarande lydelsen, finns i överensstämmelse med vad som anförs i motionen 1555 en påtaglig risk att även i fortsättningen samma utsatta klientel som f. n. kommer att drabbas av lagstiftningen. Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att den i samband med en reformering av bötesverkställigheten erforderliga straffrättsliga regleringen *bör utformas på ett annat sätt än som skett i propositionen. Vad som bör eftersträvas är en lagstiftning som riktar sig mot personer som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga för exekution utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper som samhället stöder i andra sammanhang. Vid valet mellan olika som kan lösningar tänkas tillgodose de angivna syftena har utskottet fäst sig vid den i de

94 SOU l980: 7 Bilaga

båda motionerna framförda uppfattningen att lagstiftningen mycket bestämt bör ge uttryck för samhällets vilja att inte ge upp inför förfaranden som syftar till att på ett illojalt sätt komma undan verkställighet av bötesstraff. Den nya ordningen bör därför inrymma ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring, tar sikte på bötfällda vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att betala böterna inte gör detta. I första hand gäller detta personer vilka i realiteten har betalningsförmåga men som genom skenavtal, täta byten av arbetsplats och liknande förfaranden lyckas göra sig oåtkomliga för exekutiva åtgärder. Det kan t. ex. röra sig om personer som har ”kontoret på fickan eller som genom bolagsrättsdöljer att de i realiteten disponerar över betydande tillliga transaktioner gångar. Andra exempel återfinns bland de personer, ofta formellt egna företagare, som faller inom den kategori som brukar betecknas som grå arbetskraft. En annan grupp utgörs av personer som skrivit över sin rörelse på maken och tagit anställning hos denne med ingen eller ringa lön men mot en avsevärd faktisk gottgörelse. (Beträffande sistsynlig nämnda grupp, se dock 22 § införsellagen i dess i propositionen föreslagna lydelse.) I remissen till lagrådet uttalades att utskottet vid övervägande av vilken lagstiftning som erfordras för att uppnå den enligt utskottets mening erforderliga straffrättsliga kompensationen funnit att starka skäl talar mot att behålla ett system med förvandlingsstraff enbart för den lilla grupp av tredskande bötesgäldenärer det här är fråga om. Utskottet förordade därför i stället en lagreglering inom BrB:s ram som innebär att, om ett bötesstraff ej kunnat verkställas och den uteblivna verkställigheten beror på illojala transaktioner av den typ som ovan redovisats, påföljden kan undanröjas och ändras till fängelse om det bedöms vara påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Lagrådsremissen innehöll förslag till sådan lagstiftning. Lagrådet uttalar i sitt yttrande över utskottets förslag att det enligt lagrådets mening är förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningen avgränsa den kategori bötesgäldenärer, vilkas verkställighetshindrande förfaranden är av sådan art att de bör kunna föranleda en påföljdsförändring. svårigheterna sammanhänger enligt lagrådets mening främst med det också av utskottet påpekade förhål-landet att ekonomiska dispositioner med sådan verkan som regel inte torde vidtas just för att hindra verkställighet av redan ålagda böter. Syftet är i stället att försvåra eller omöjliggöra att egendom tas i anspråk för betalning av skulder över huvud taget, redan ådragna såväl som blivande, och bland dem kanske främst skatteskulder. De dispositioner som här kan komma i fråga torde, anför lagrådet vidare, ofta vara av invecklad natur, och mången gång torde det även vara svårt att skilja dem från transaktioner, som helt eller huvudsakligen har ett annat syfte än att hindra fordonsägare att komma till sin rätt. Det är enligt lagrådet en svårlöst uppgift från såväl kriminalpolitisk

SOU I980: 7 Bilaga 95

som lagteknisk synpunkt att uppställa sådana objektiva och subjektiva kriterier för en påföljdsförändring att lagstiftningen får avsedd verkan utan att rättssäkerheten trädes för när. Lagrådet uttalar vidare att det vid en lagstiftning i ämnet möter även andra komplicerade problem av saklig och rättsteknisk natur. Vissa sådana är, anför lagrådet, betingade av att lagstiftningen avses skola omfatta även viten. Det är sålunda enligt lagrådet tydligt, att särskilda svårigheter är förenade med att övergå från förvandlingsstraff till påföljdsförändring när det gäller viten, eftersom vitet till skillnad från böter inte utgör en påföljd i BrB:s mening. Som ytterligare exempel på de rättstekniska problemen nämner lagrådet frågan om ersättningsstraffets ställning inom det straffrättsliga sanktionssystemet. Enligt lagrådets mening är det en angelägen kriminalpolitisk uppgift att i samband med förvandlingsstraffets avskaffande som skapa regler, möjliggör att man kan verksamt ingripa mot sådana bötesgäldenärer som genom illojala ekonomiska förfaranden hindrar att bötesstraffet kan verkställas. Lagrådet har ej någon invändning mot att man söker lösa denna uppgift genom en lagstiftning efter de av utskottet uppdragna riktlinjerna. De nyss berörda kriminalpolitiska och rätts- eller lagtekniska problem som möter i ett sådant lagstiftningsarbete är emellertid enligt lagrådets mening så svårbemästrade att det inte kan anses välbetänkt att skrida till lagstiftning utan att dessförinnan ha skaffat sig ett bredare och säkrare beslutsunderlag genom ett i sedvanliga former bedrivet utredningsarbete och genom remissbehandling av ett utformat förslag. Lagrådet finner sig därför inte kunna tillråda, att förevarande lagstiftningsärende avgörs innan en kompletterande utredning har kommit till stånd och ärendet därigenom har blivit berett från grunden. De invändningar som lagrådet sålunda framfört mot en omedelbar lagstiftning i enlighet med de av lagrådet granskade utskottsförslagen bör enligt utskottets mening godtas. Utskottet vill därför inte förorda att riksdagen nu antar dessa förslag. I enlighet med vad utskottet i det föregående anfört kan utskottet när det gäller den straffrättsliga regleringen inte heller tillstyrka den lösning som föreslagits i propositionen. Vid angivna förhållanden bör i ärendet företas en förnyad översyn med sikte på ett nytt försl-ag till riksdagen när det gäller bötesverkställigheten. I avvaktan på ett sådant förslag bör nuvarande ordning kunna bibehållas. Utskottet avstyrker således bifall till propositionen i dess helhet. Arbetet med att utforma regler om straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraffet skall, i enlighet med vad utskottet i det föregående anfört, ta sikte på att skapa ett system som utan att drabba de socialt utslagna grupper som samhället stöder i andra sammanhang riktar sig mot de bötesgäldenärer som genom olika manövrer gör sig oåtkomliga

96 Bilaga SOU l980: 7

för exekution. Ett förslag till lagteknisk lösning, som lagrådet funnit sig i stort sett kunna godta, har presenterats i utskottets lagrådsremiss. I det av utskottet nu förordade utredningsarbetet bör man dock i detta hänseende handla helt förutsättningslöst. Utformningen av ett förslag bör i första hand bli beroende av vad som framkommer under utredningen. Utskottet vill dock när det gäller den tilltänkta regleringens innehåll särskilt anmärka följande. När det gäller beskrivningen av de förfaranden som är avsedda att träffas av ett tänkt ersättningsstraff har lagrådet föreslagit betydelsefulla ändringar i förhållande till utskottets lagrådsremiss. Lagrådet har härvid, delvis mot bakgrunden av vissa uttalanden i utskottets remiss, särskilt uppehållit sig vid att den bötfällde efter den aktuella — illojala —- transaktionen bibehållit sin faktiska möjlighet att tillgodogöra sig avhänd egendom, som inte nås av exekution. Det är visserligen enligt utskottets uppfattning så att de förfaranden som det här gäller ofta karakteriseras av att de gjorts för skens skull och att den bötfällde behållit sin reella betalningsförmåga. Utskottet vill emellertid ifrågasätta om det inte, även i fall då den bötfällde i avsikt att undgå verkställighet av bötesstraffet faktiskt har avhänt sig sin egendom, stundom kan finnas skäl till ingripande med ersättningsstraff. Under utredningsarbetet bör därför undersökas om det inte för vissa situationer är möjligt att avstå från kravet på kvarstående betainingsförmåga. Med beaktande av syftet att hindra uppkomsten av en bötesimmun grupp bör utredningen i övrigt förutsättningslöst pröva frågor som diskuterats i remissen och av lagrådet rörande den närmare utformningen av lagstiftningen. I enlighet med vad som förutsatts i utskottets lagrådsremiss bör ett system med ersättningsstraff avse även viten. Under utredningsarbetet bör särskilt uppmärksammas de problem som sammanhänger därmed. Det synes bl. a. med hänsyn härtill lämpligt att utredningsuppdraget får omfatta även den översyn av vitesinstitutet som utskottet förordar i det följande. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av propositionen, motionen 1555 i här berörd del och motionen 1556 bör ges regeringen till känna.

Vitesinstitutet Bland de av regeringen till lagrådet remitterade lagförslagen upptogs ett förslag till lag om fängelsepåföljd i vitesföreläggande samt ett förslag till följdändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken. Enligt det förstnämnda förslaget skulle de nuvarande möjligheterna att förvandla vite i penningar till fängelse ersättas med möjlighet i vissa fall att sätta ut vite direkt i fängelse. En motivering för lagförslaget var att

SOU |980:7 Bilaga 97

det i ett verkställighetssystem utan förvandlingsinslag föreligger risk att

vitesförelägganden kommer att sakna verkan mot personer som inte är

åtkomliga för exekutiva åtgärder. Lagrådet kom vid sin granskning av lagförslaget till den uppfattningen att en översyn av vitesinsti-tutet och tvångsmedelsregleringen i olika författningar borde komma till stånd och fann det i hög grad tveksamt om en lagstiftning borde genomföras innan en sådan översyn skett. För det fall att viteslagstiftningen ändå skulle genomföras förordade lagrådet väsentliga jämkning-ar i det remitterade förslaget. Vid propositionens avlåtande till riksdagen anslöt sig departementschefen till lagrådets uppfattning och fann att en lagstiftning om fängelsevite f. n. inte borde genomföras. Samtidigt underströk departementschefen att utvecklingen på vitesområdet borde följas med uppmärksamhet efter förvandlingsstraffets avskaffande, och han förklarade sig beredd att på nytt ta upp frågan om en komplettering av tvångsmedlen om det skulle visa sig nödvändigt. I motionen 1555 yrkas att riksdagen skall anta vid motionen fogade förslag till lag om fängelsevite och lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken. Motionärernas lagförslag bygger på de av regeringen till lagrådet remitterade förslagen och har utformats med beaktande av en del av lagrådets synpunkter. Som stöd för motionsyrkandet anför motionärerna bl. a. att vitesinstitutet redan i sin nuvarande utär behäftat formning med åtskilliga brister från effektivitetssynpunkt och att institutet riskerar att försvagas ytterligare om möjligheten att till fängelse förvandla utdömt men icke verkställt vite avskaffas. Motionärerna pekar som exempel på att, då vitesföreläggande enligt hälsovårdsstadgan riktas mot fastighetsägare, förhållandena ofta kan vara sådana att fastigheten är belånad över sitt värde och utdömt vite därför inte kan tas ut ur fastigheten. Med utgångspunkt i att vitesinstitutet inte fungerar tillfredsställande uttalar motionärerna i likhet med lagrådet att en översyn av vitesinstitutet och

tvångsmedelsregleringen i olika författningar under alla förhållanden

nu bör ske. översynen bör enligt motionärerna komma till stånd omedelbart vare sig lagstiftningen om fängelsevite genomförs eller ej. Utskottet har i det föregående avstyrkt bifall till regeringens förslag att nu avskaffa bötesförvandlingssystemet och i övrigt reformera bötesverkställigheten -sa-mt förordat ytterligare utredning och beredning rörande den straffrättsliga reglering som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av en s. k. bötesimmun Den reglering som utskottet dragrupp. git upp riktlinjerna för skall enligt vad utskottet ovan uttalat avse även utdömda viten. I avvaktan på ny lagstiftning kommer således den nuvarande att förvandla möjligheten viten till fängelse att kvarstå. Med hänsyn härtill och till den översyn av vitesinstitutet som utskottet föror-

98 sou I980: 7 Bilaga

dar i det följande saknas anledning att nu lagstifta om fängelsevite enligt motionärernas Utskottet således bifall till motionen i yrkande. avstyrker denna del. Såsom lagrådet påpekar i sitt yttrande över utskottets lagrådsremiss är det förenat med särskilda svårigheter att övergå från förvandlingsstraff till påföljdsförändring när det gäller vite. Av lagrådets yttrande framgår också att särskilda problem möter beträffande sådana viten som f. n. inte får förvandlas. som dessa och andra frågor beträffande behand- Samtidigt övervägs under det lingen av viten i ett nytt system med ersättningsstraff av utskottet förordade utredningsarbetet bör av skäl som anförts av lagrådet och motionärerna lämpligen ske en sådan allmän översyn av vitesinstitutet som begärs i motionen 1555. Vid denna översyn bör det som uttalat finnas att anvisa vägar till förstärkning av lagrådet möjligheter vitesinstitutets effektivitet och att också åstadkomma selektiva kompletdär det bedöms nödvändigt. Vad teringar av tvångsmedlen på områden utskottet nu med anledning av motionen 1555 anfört om en översyn av vitesinstitutet bör ges regeringen till känna.

Utskottets henzställan Utskottet hemställer 1. att riksdagen beträffande bötesverkställigheten med anledning av motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 1) och motionen 1976/77: 1556 dels avslår propositionen 1976/77: 104, dels till känna vad utskottet anfört om ytterligare ger regeringen utredning rörande bötesverkställigheten; om fängelsevite avslår 2. att riksdagen beträffande lagstiftning motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 2); 3. att riksdagen beträffande översyn av vitesinstitutet med anledning av motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 3) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

Stockholm den 7 mars 1978

På justitieutskottets vägnar BERTIL LIDGARD

Närvarande: Bertil Lidgard (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Bertil Johansson -(c), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Håkan Winberg (m), Hans Petters-

son i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johns-

son (c), Helge Klöver (s) och Bonnie Bernström (fp).

SOU 1980: 7 Bilaga 99

Bilaga 1

Lagutskottets yttrande

1976/77: 2 y

över 104 om avskaffande propositionen 1976/77: av förvandlingsstraffet för böter m. m.

Till justitieutskottet

Sedan justitieutskottet berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen 1976/77: 104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m. såvitt den avser frågor inom lagutskottets beredningsområde får lagutskottet anföra följande. l propositionen föreslås att förvandlingsstraffet för *böter och viten avskaffas. För att motverka att detta leder till en lägre betalningsfrekvens föreslås att bötes› och vitesfordringar skall jämställas med skattefordringar inte endast som f. n. vid gemensam utmätning utan även vid konkurs och införsel. Vid konkurs föreslås böter och viten därvid få samma rätt som tillkommer oprioriterade skatter och avgifter. Vad gäller själva indrivningsförfarandet föreslås framför allt tre viktiga förändringar i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet. För det första förlängs preskriptionstiden för böter och viten från f. n. tre år till fem år. Genom en såd-an förlängning av verkställigheten ges möjlighet att upprätta längre avbetalningsplaner, vilket i vissa fall torde kunna leda till bättre indrivningsresultat. För det andra införs en rätt för kronofogdemyndighet att för indrivande av bötesfordran -ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. För det tredje slopas de *för bötesindrivning gällande särskilda reglerna om a-tt viss egendom skall undantas från utmätning (beneficium). I stället skall de allmänna beneficiereglerna gälla. Utskottet vill till en början erinra om att det sedan länge bedrivits ett omfattande reformar-bete på exekutionsrättens område. År 1973 lade sålunda lagberedningen fram förslag till en ny utsökningsbalk (SOU 1973: 22). Regeringen har aviserat att en proposition på grundval av lagberedningens betänkande kommer att föreläggas riksdagen. Enligt vad utskottet inhämtat kan ett förslag till *beräknas bli ut-sökningsbalk remitterat till lagrådet under hösten 1977. Mot härav kan det bakgrund sättas i fråga om det är lämpligt -att nu anta ändringar i gällande regler om bötesindrivning. Enligt utskottets mening måste det emellertid anses riktigt att frågan om effek-tivare bötesindrivning kommer under bedömning i samband med frågan om förvandlingsstraffets avskaffande. Utskottet vill dock framhålla att de föreslagna om bötesverknya reglerna

100 sou 1980:7 Bilaga

sannolikt kommer att behöva ses över i samband med inföställighet randet av en ny utsökningsbalk. Under senare år har de vanliga fordringsägarnas ställning till viss del försämrats den utbyggnad som skett av de särskilda förmånsgenom rätterna. Framför allt har som en följd av det arbetsrättsliga reformarbetet det s. k. löneprivi-legiet vidgats. I dagarna har riksdagen förelagts till en ytterligare utökning av löneprivilegiet. Förslaget är en förslag följd av det samtidigt framlagda förslaget till ny semesterlag (prop. 1976/77: 90). Det nu föreliggande förslaget till en effektivare bötesverkställighet innebär att vanliga fordringsägares möjlighet att erhålla betalning av den bötfällde ytterligare minskar. En sådan effekt av förslaget inger mot bakgrund av det anförda i och för sig betänkligheter. Utskottet anser likväl att de skäl som i propositionen anförts för att göra verkställigheten av *bötesstraff effektivare är så starka att de negativa effekter som förslaget för med sig för de vanliga fordringsägarna får accepteras. Utskottet tillstyrker därför förslaget att ge bötes- och vitesfordringar en bättre förmånsrätt än de f. n. har. Propositionen i övrigt föranleder från de synpunkter som utskottet har att beakta inga särskild-a uttalanden.

Stockholm den 21 april 1977

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Andersson i Södertälje (s). Olsson i Timrå (s), Ekinge (fp), Andersson i Gamleby (s), Olsson i Sundsvall (c), Gillström (s), fru Lindquist (m), herrar Konradsson (s), Andréasson (s), fru Karlsson (c), herrar Silfverstrand (s), Ollén (m), Eriksson i Ulfsbyn (c)* och fru Odelsparr (c)*. * Ej närvarande vid yttrandets justering.

SOU l980:7 Bilaga l0l

Bilaga 2

J USTITIEUTSKOTTET 1977-11-15

Lagrådsremiss

med av

anledning propositionen 1976/77: 104 om av-

skaffande av

förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte

motioner

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll I propositionen 1976/77:104 har regeringen föreslagit att förvandlingsstraffet för böter och viten skall avskaffas. För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun har grupp i propositionen upptagits förslag till en ny bestämmelse i brottsbalken om straffskärpning vid upprepad bötesbrottslighet. I remissen uttalar justitieutskottet att den nuvarande ordningen med förvandlingsstraff inte bör bibehållas. Den straffrättsliga regleringen bör emellertid enligt utskottets utformas mening på ett annat sätt än som skett i propositionen. Den nya lagstiftningen bör, anser utskottet, inrymma ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring, - tar sikte på bötfällda vilka trots ekonomiska möjligheter inte betalar

ådömda böter. Som medel

har valts en ordning med påföljdsförändring,

varigenom ett ej verkställt bötesstraff under särskilda förutsättningar kan ersättas med fängelse upp till tre månader.

Inledning Propositionen m. m. I propositionen 1976/77: 104 har regeringen (justitiedepartementet) efter lagrådets hörande att föreslagit riksdagen anta i propositionen upptagna förslag till 1.

bötesverkställighetslag,

. lag om ändring i brottsbalken, . lag om ändring i rättegångsbalken, . lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

“GUI-BGN

. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), . lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, . lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående av straff verkställighet m. m., OO . lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, 9. lag om ändring i införsellagen (1968: 621), 10. lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen (1968: 621), 11. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),

SOU 1980: 7 102 Bilaga

samarbete 12. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt rörande verkställighet av brottmålsdom, i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigs- 13. lag om ändring

män, av strafftid 14. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning

m. m., i anstalt, 15. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård 16. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272). har väckts två motioner som redo- Med anledning av propositionen

visas på s. 35-36. till innevarande riksmöte Behandlingen av ärendet har uppskjutits

(JuU 1976/77: 38). har inhämtat från lagutskottet i de exekutions- Utskottet yttrande rättsliga delarna av propositionen. lagförslagen hän- Rörande lydelsen av de i propositionen upptagna visas till propositionen s. 2—~19.

Nuvarande ordning om bötesverkställigheten finns i De grundläggande bestämmelserna (BrB) och i lagen (1964: 168) 25 kap. 7 § andra stycket brottsbalken BöVL tillkom under arbetet om verkställighet av bötesstraff (BöVL). till BrB men bygger i det väsentliga på en tidigare på följdförfattningar bötesverkställighetslag från år 1937. av bötesstraff innebär att böterna Gällande regler om verkställighet till honom att friavkrävs den dömde, i första hand genom anmaning betala och i andra hand genom exekutiva tvångsåtgärder. Inflyter villigt skall bötesstraffet i princip förvandlas till fängelse. inte bötesbeloppet, antalet förvandlingsfall beviljas dock anstånd, I det helt övervägande s. k. villkorligt anstånd, med verkställigheten av förvandlingsstraffet. också beträffande viten. Den nu beskrivna ordningen tillämpas

huvudsakliga innehåll Propositionens be-

I propositionen, som grundas på förvandlingsstraffutredningens

föreslås att förvandlingstänkande (SOU 1975: 55) Bötesverkställighet, avskaffas. För att motverka att reformen straffet för böter och viten leder till en lägre betalningsfrekvens föreslås en ny bötesverkställighetsatt böter och viten vid konkurs och vissa andra lag som bl. a. innebär skall få en bättre ställning än f. n. Som ledande exekutiva åtgärder med skatter och princip skall gälla att böter och viten skall jämställas därmed likställda offentligrättsliga fordringar. som har tillkommit inom ra- Vidare föreslås att det uppbördssystem, utvidgas till att men för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen, av allmän domstol. Förslaget innebär omfatta även böter som utdöms

SOU I980: 7 Bilaga I03

att den bötfällde ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelas. För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslås en ny bestämmelse, 25 kap. 8 §, i BrB om straffskärpning i vissa särskilda fall. Enligt bestämmelsen skall den som under viss tid dömts till flera bötesstraff men visat försummelse vid deras betalning kunna dömas till fängelse om han begår nytt brott trots att det nya brottet i och för sig är sådant att endast böter ingår i straffskalan. Sådan straffskärpning skall dock få ske bara när ett nytt bötesstraff framstår som uppenbart otillräckligt från individual- eller allmänpreventiv synpunkt.

Marianerna I motionen 1976/77: 1555 av Lisa Mattson m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga, att riksdagen i stället för den i propositionen föreslagna lydelsen av 25 kap. 8 § BrB antar ett i motionen framlagt förslag till lydelse av denna paragraf. Det i motionen framlagda lagförslaget går ut på att domstol vid vissa fall av betalningsvägran skall kunna undanröja ådömt bötesstraff och i stället döma till fängelse högst tre månader. Sådant beslut skall enligt motionsförslaget kunna ske då bötesstraff till betydande del ej: kunnat verkställas och det kan antas att den dömde genom att undanskaffa egendom, utan vederlag överlåta egendom till annan, byta arbetsanställning eller vidta annan liknande åtgärd sökt förhindra indrivning av böterna eller eljest berövat sina borgenärer möjligheten. att få betalt för deras fordringar. Motionärerna föreslår därutöver för samma grupp ”bötesimmuna” personer en regel om straffskärpning vid ny brottslighet liknande den som föreslås i propositionen. I motiveringen till motionsförslaget uttalar motionärerna att de delar den i propositionen framförda åsikten att man får acceptera att människor som lever i utpräglat dåliga sociala och ekonomiska förhållanden kan undgå verkställighet av bötesstraff. Denna ståndpunkt kommer - dock enligt motionärerna inte till uttryck i den i propositionen föreslagna lagtexten. Enligt motionärerna är det väsentligt att man genom cxekutiva åtgärder kan framtvinga betalning från personer som har betalningsförmåga men som inte betalar frivilligt. Det finns, anförs i motionen, personer som genom olika manipulationer gör sig oåtkomliga för indrivning av fordringar, bl. a. genom att de formellt saknar arbetsgivare och inte står som ägare till några utmätningsbara tillgångar. Enligt motionärernas mening bör lagstiftningen utformas så att det framgår att den är inriktad på att förebygga denna typ av lagtrots. Endast om man låter ett hot om frihetsberövande påföljd stå kvar vid sådana försök att undandra sig verkställighet som nu nämnts kan förtroendet för domstolarna och den allmänna respekten för bötesstraffet enligt motionärernas mening bibehållas. Denna effekt torde,

SOU I980: 7 104 Bilaga

anför motionärerna, kunna uppnås också med en mycket restriktiv tillämpning av sådan påföljd. I motionen 1976/77: 1556 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist (m) yrkas att det i stället för den föreslagna straffslärpningsregeln i 25 kap. 8 § BrB införs en regel av innehåll att bötesfârvandling kan ske i sådana fall då den bötfällde kan antas på grund av tredska eller grov vårdslöshet ha underlåtit att betala ådömda böter enligt vad som närmare anges i motionen. Motionärerna uppger i motiveringen till yrkandet att det enligt deras även med de effektivare till bötesindrivaing som mening möjligheter föreslås, är nödvändigt med regler som riktar sig mot bötesimmuna Den valda dvs. att förvandlingsinstitutet eriätts med grupper. vägen, en straffskärpningsregel i BrB, är dock enligt motionärerna inte invändningsfri. Motionärerna pekar på att regeln medför en form av personalexekution och att den med den föreslagna undantagskaralcären inte kan förhindra uppkomsten av bötesimmuna grupper. Vissa grupper kan, motionärerna, helt undkomma verkningarna av ådönt bötesuppger straff, vilket i vissa fall sannolikt skulle komma att upplevas som mycket stötande för den allmänna rättskänslan. Vidare påpekar mnionärermed den s. k. na att regeln inte i erforderlig grad kan anses förenlig som kräver att lagarna är utformade så att den enlegalitetsprincipen, skilde medborgaren skall kunna förutse vilka straffrättsliga påföljder som kan bli aktuella för en viss gärning. Motionärerna föreslår ett förändrat förvandlingssystem i stället för den föreslagna straffskärpbör därvid enligt motionärcrnas meningsregeln. Förvandlingsstraffet till att användas beträffande sådana bötfällda som i och ning inskränkas för sig kunnat men inte velat betala ådömda böter.

Utskottet

Avskaffande av förvandlingsstraffet den helt domineranie brotts- Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen och man kan förutse en ökad användning i framtiden av påföljden, som sanktion Det kan dirför rent böter vid bl. a. förmögenhetsbrott. allmänt konstateras att det i kampen mot brottsligheten är utomordentatt bötesstraffets effektivitet upprätthålls. ligt angeläget Den nuvarande verkställighetsordningen med hot om förvandlingsbrukar allmänt anses medverka till att straff vid bristande betalning får önskvärd effektivitet. Förvandlingshotet anses sålunda bötesstraffet vidmakthåls beträfbidra till att generellt sett en god betalningsmoral I enskilda fall kan förvandlingshotet användas som fande bötesskulder. Från synpmkt anses medel att framtvinga betalning. krirninalpolitisk fördelen med förvandlingssystemet vara att det kan antas den viktigaste motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp.

SOU l980: 7 Bilaga 105

Även om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar, är den otvivelaktigt också behäftad med åtskilliga nackdelar. En sådan av principiellt viktig natur är att förvandlingssystemet har ett utpräglat inslag av personalexekution och av bestraffning av betalningsförsummelse. En annan olägenhet är att brottslighet, vilken bedömts inte vara så grov att den bort föranleda fängelse, på grund av reglerna om bötesförvandling ändock kan leda till frihetsberövande. Från kriminalpolitisk synpunkt anses det vidare vara en påtaglig nackdel att beslutet om förvandlingsstraff kommer flera år efter det att brottet begicks. Otillfredsställande är också att enligt vad företagna undersökningar visat ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men även de villkorliga, företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida. Utskottet finner i likhet med departementschefen att de nackdelar med förvandlingssystemet i den nuvarande utformningen som påvisats i lagstiftningsärendet väger över dess fördelar, och enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen inte behållas.

Straffriittslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraffet Förslaget i propositionen att avskaffa förvandlingssystemet läggs fram samtidigt som departementschefen konstaterar att systemet inte torde kunna slopas utan att det uppstår vissa negativa konsekvenser i kriminalpolitiskt hänseende. Utskottet har härvidlag särskilt fäst sig vid de av departementschefen uttalade och i motionerna understrukna farhågorna för uppkomsten av en bötesimmun grupp liksom vid risken för att den nuvarande utvecklingen i rättstillämpningen till förmån för bötesstraff på bekostnad av korta frihetsstraff skulle avbrytas därför att bötesverkställigheten förlorar något av sin nuvarande effektivitet. I syfte att begränsa nackdelarna med förvandlingsstraffets avskaffande föreslås i propositionen en kompensation efter två linjer. Dels föreslås en effektivisering av bötesverkställigheten, innebärande bl. a. att möjligheterna att ta ut böter och viten vidgas genom att deras ställning i förhållande till andra fordringar förbättras, dels föreslås införande i brottsbalken av en ny bestämmelse om straffskärpning i vissa fall. Enligt bestämmelsen skall domstol under vissa bestämda förutsättningar kunna döma till fängelse i högst tre månader för ett rent bötesbrott. En förutsättning är att gärningsmannen inom tre år före brottet ålagts två eller flera bötesstraff som till betydande del inte har verkställts. Som ytterligare förutsättningar uppställs dels att den uteblivna verkställigheten skall kunna antas ha berott på tredska eller grov vårdslöshet från den bötfälldes sida, dels att ett nytt bötesstraff skall framstå som uppenbart otillräckligt för att avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn till allmän laglydnad. Beträffande lagförslagen på det exekutionsrättsliga och närliggande

106 Bilaga

områden noterar utskottet i likhet med departementschefen att flertalet av dem kommer att medföra endast måttliga förbättringar från effektivitetssynpunkt. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att man eftersträvar fördelar på indrivningsstadiet, framför allt om effekten av förvandlingshotet bortfaller. Utskottet har, i likhet med lagutskottet i dess yttrande, i princip inga invändningar mot de framlagda förslagen i nu berört hänseende. Vad härefter gäller metoden att på straffrättslig väg kompensera ett bortfall av förvandlingssystemets fördelar är utskottet liksom departementschefen av den meningen att den allmänna benägenheten att betala bötesskulder inte kommer att i särskilt hög grad påverkas av om förvandlingssystemet bortfaller. Som framhållits under remissbehandlingen av förvandlingsstraffutredningens betänkande kan det emellertid befaras att ett avskaffande av systemet i rättstillämpningen medför en minskad tro på bötesstraffet som ett realistiskt och trovärdigt alternativ till en frihetsberövande påföljd och som ett lämpligt komplement till kriminalvård i frihet. Enligt utskottets mening är det kriminalpolitiska intresset av att främja bötesstraffets ställning som en lämplig och praktisk påföljd så framträdande att risken för sådan negativ utveckling måste ägnas särskild uppmärksamhet i samband med den nu aktuella reformen av bötesverkställigheten. Den i propositionen föreslagna straffskärpningsregeln i BrB, som är avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp, träffar enligt utskottets mening inte alla personer som i detta sammanhang är av intresse; för regelns tillämpning fordras att den betalningsförsumlige lagförs för ny brottslighet. Personer som i övrigt motsvarar beskrivningen i den föreslagna regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder om de under föreskriven tidrymd avhåller sig från att begå brott eller undgår lagföring vid domstol för nya brott. Detsamma gäller också vid förnyad brottslighet om blott antalet bötesdomar stannar vid två. Enligt utskottets mening är den angivna avgränsningen inte tillfredsställande från krirninalpolitisk synpunkt. Utskottet ifrågasätter vidare om utformningen av den i propositionen föreslagna regleringen är förenlig med ett av reformens huvudsyften, nämligen att förhindra att ett socialt sett utpräglat svagt klientel drabbas av lagstiftningen såsom blivit fallet i den nuvarande ordningen. Enligt 18§ BöVL gäller att rätten, när förvandlingsstraff åläggs, får bevilja anstånd med verkställigheten bl. a. om omständigheterna ej föranleder antagande att den bötfällde av ”tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna. I viss överensstämmelse med ordalagen i detta lagrum anges som en förutsättning för den föreslagna straffskärpningsregelns tillämpning att den uteblivna verkställigheten kan antas ha berott på ”tredska eller grov vårdslöshet” från gärningsmannens sida. Om man vid en reformering av bötesverkställigheten i den nya lag-

Bilaga 107

använder som är så näraliggande den nustiftningen sig av uttryckssätt finns i överensstämmelse med vad som anförs i movarande lydelsen, risk att även i fortsättningen samma utsatta tionen 1555 en påtaglig klientel som f. n. kommer att drabbas av lagstiftningen. Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att den i samband med en rcformering av bötesverkställigheten erforderliga straffrättsliga regleringen bör utformas på ett annat sätt än som skett i propositionen. Vad som bör eftersträvas är en lagstiftning som riktar sig mot pergör sig svåråtkomliga för exekution soner som genom olika manövrer utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper som samhället stöder i andra sammanhang. Vid valet mellan olika som kan tänkas de angivna syftena har utskottet lösningar tillgodose fäst sig vid den i de båda motionerna framförda uppfattningen att lagbestämt för samhällets att inte stiftningen mycket bör ge uttryck vilja förfaranden som syftar till att på ett illojalt sätt komma ge upp inför av bötesstraff. Den nya ordningen bör därför inundan verkställighet ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring, rymma vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att tar sikte på bötfällda vilka betala böterna inte gör detta. I första hand gäller detta personer i realiteten har betalningsförmåga men som genom skenavtal, täta byten och liknande förfaranden för av arbetsplats lyckas göra sig oåtkomliga exekutiva Det kan t. ex. röra sig om personer som har ”konåtgärder. toret eller som genom bolagsrättsliga transaktioner döljer på fickan att de i realiteten disponerar över betydande tillgångar. Andra exempel återfinns inom den kategori personer, ofta formellt egna företagare, som brukar betecknas som grå arbetskraft. En annan grupp utgörs av som skrivit över sin rörelse på maken och tagit anställning hos personer faktisk denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en avsevärd gottgörelse. (Beträffande sistnämnda grupp, se dock 22 § införsellagen i dess i propositionen föreslagna lydelse.) Vid övervägande av vilken lagstiftning som erfordras för att uppnå den enligt utskottets mening erforderliga straffrättsliga kompensationen har utskottet funnit att starka skäl talar mot att behålla ett system med förvandlingsstraff enbart för den lilla grupp av tredskande bötesgäldenärer det här är fråga om. Utskottet förordar därför i stället en lagreglering inom BrB:s ram som innebär att, om ett bötesstraff ej lmnnat verkställas och den uteblivna verkställigheten beror på illojala transaktioner av den typ som ovan redovisats, påföljden kan undanröjas och ändras till fängelse om det bedöms vara påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Som närmare utvecklas i det följande bör undanröjandet avse påföljden i dess helhet även om avbetalning skett.

108 Bilaga SOU W801 7

Påföljdsfärândring Att en tidigare ådömd påföljd kan förändras är ingen nyhet i BrB. Regler härom finns i 27 kap. 7 § när det gäller villkorlig dom och i 28 kap. 8 § beträffande skyddstillsyn. Enligt dessa bestämmelser kan åklagare hos domstol föra talan om påföljdens undanröjande om den dömde åsidosatt sina åligganden till följd av den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn. Sådan talan skall anhängiggöras före prövotidens utgång och domstolen skall om påföljden undanröjs bestämma annan påföljd för brottet. Vidare finns bestämmelser om undanröjande av tidigare meddelat förordnande om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård, då förutsättningar visar sig saknas för sådan vård (38 kap. 2 §). Slutligen finns i 34 kap. särskilda regler beträffande undanröjande av tidigare ådömt fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering, då den dömde lagförs för ytterligare brott innan den tidigare ådömda påföljden verkställts. Förvandlingsstraffutredningen har beträffande en ordning med påföljdsförändring uttalat att den föranleder vissa författningsmässiga komplikationer och att egentligen inga fördelar är att uppnå i förhållande till ett bibehållet system med förvandlingsstraff. Utredningen har emellertid därvid utgått från att påföljdsförändring skall kunna komma i fråga för en större grupp än den som utskottet har för ögonen i detta sammanhang liksom att ny påföljd skall kunna väljas inom ramen för hela det påföljdssystem som BrB erbjuder. Enligt utskottets mening bör emellertid den nya påföljden för de få fall det här blir fråga om kunna inskränkas till fängelse, maximerat till tre månader. Behov av alternativa påföljder synes ej föreligga. Den av utskottet förordade möjligheten till påföljdsförändring är avsedd att utgöra dels ett påtryckningsmedel för bötesbetalning, dels ett sätt att motverka illojala transaktioner av den dömde. Regleringens effekt skulle avsevärt försvagas om systemet innebar att bötesstraff kunde ändras till Villkorlig dom eller skyddstillsyn. I de fall då rätten finner sig av individualpreventiva eller andra skäl ej böra döma till fängelse får talan om påföljdsförändring lämnas utan bifall.

Böter i kombination med annan påföljd Med ett system med möjlighet att i vissa fall undanröja ådömt bötesstraff och i stället döma till fängelse måste särskild uppmärksamhet ägnas åt böter, som ådöms i förening med villkorlig dom (27 kap. 2 § BrB, 34 kap. 5 § BrB), skyddstillsyn (28 kap. 2 § BrB, 34 kap. 6 § BrB) eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen (31 kap. 1 § andra stycket BrB). Beträffande de böter som ådöms jämte villkorlig dom och skyddstillsyn riktar sig intresset mot de ovan nämnda reglerna om undanröjande

SOU I980: 7 Bilaga 109

av dessa påföljder (27 kap. 6 § första stycket 3. och 28 kap. 8 §). När någon av dessa påföljder, som förenats med böter, undanröjts kvarstår bötesstraffet och verkställigheten av detta straff påverkas inte av undanröjandet. Dock gäller enligt 27 kap. 6 § tredje stycket och 28 kap. 9 § första stycket att, om den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjs, vid den nya påföljdens bestämmande skälig hänsyn skall tas till böter som ådömts enligt 27 kap. 2 § eller 34 kap. 5 § respektive 28 kap. 2 § eller 34 kap. 6 §. Undanröjande av Villkorlig dom kan ske om den dömde inte iakttar vad som åligger honom till följd av den Villkorliga domen, dvs. att iaktta skötsamhet och efter förmåga söka försörja sig och att fullgöra eventuell skadeståndsskyldighet. Däremot hör betalning av böter som ådömts enligt 27 kap. 2 § inte till åligganden till följd av den Villkorliga domen. Betalar den bötfällde inte böterna kan dessa förvandlas till fängelse liksom andra böter, men betalningsförsummelsen i och för sig föranleder inte tillämpning av bestämmelserna om undanröjande av den Villkorliga domen. Vid undanröjande av skyddstillsyn som ådömts i förening med böter enligt 28 kap. 2 § gäller i fråga om böterna vad som ovan sagts om böter ådömda i förening med Villkorlig dom. Det nyss sagda innebär beträffande den som ådömts böter jämte Villkorlig dom eller skyddstillsyn att de nuvarande reglerna om undanröjande med den inskränkning som betingas av bestämmelserna i 27 kap. 6 § tredje stycket och 28 kap. 9 § första stycket inte kan användas mot honom för att framtvinga bötesbetalning. Härför skulle krävas att berörda lagrum angående förutsättningarna för undanröjande av Villkorlig dom och skyddstillsyn kompletterades med regler om undanröjande på grund av sådan misskötsamhet som innebär underlåten betalning av böter. Att öppna möjlighet till undanröjande vid varje fall av underlåten bötesbetalning bör inte komma i fråga. Ej heller är det enligt utskottets mening lämpligt att införa en sådan möjlighet enbart för den begränsade grupp tredskande bötesgäldenärer som den nya lagstiftningen tar sikte på. En annan olägenhet sammanhänger med det förhållandet att talan om undanröjande av Villkorlig dom eller skyddstillsyn skall väckas före prövotidens utgång, dvs. i allmänhet beträffande Villkorlig dom två år från domen (27 kap. 3 § första stycket) och beträffande skyddstillsyn tre år från domen (28 kap. 4 § första stycket). Om Villkorlig dom eller skyddstillsyn skall kunna undanröjas också på grund av underlåten bötesbetalning, måste ändring av dessa tidsfrister övervägas bl. a. med hänsyn till bestämmelserna om bötespreskription. Det sagda bör enligt utskottet leda till att någon ändring ej bör göras i bestämmelserna angående undanröjande av Villkorlig dom eller skyddstillsyn. Fråga är då om möjlighet bör införas att ersätta bötesstraff som ådömts i kombination med Villkorlig dom eller med skyddstillsyn

110 SOU I980: 7 Bilaga

ovan förordade ordningen. Böter i komfängelse enligt den av utskottet bination med skyddstillsyn eller Villkorlig dom torde ha stor betydelse för att undvika val av frihetsberövande påföljd. De kombinerade påeffektivitet bör därför Med hänsyn härtill och följdernas ej försvagas. till vad utskottet tidigare anfört om det önskvärda i att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp anser utskottet det vara av väsentligt intresse att även den grupp av bötesstraff som nu är i fråga kan ersättas av fängelsestraff. Enligt utskottets mening bör gälla att undanröjande av sådant bötesstraff skall kunna ske medan påföljden i övrigt lämnas orörd. Med till av att undvika fängelsestraff för hänsyn angelägenheten unga personer bör enligt utskottets mening någon motsvarande möjlighet till beträffande böter som ådöms i förpåföljdsförändring ej införas ening med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen enligt 3l kap. 1 § andra stycket BrB.

Storleken av det obetalda bötesbeløppet om de inte överstiger 10 Enligt 9 § BöVL får böter inte förvandlas eller 100 kr. i penningböter. Om flera bötesstraff sammandagsböter straffen. kan träffar, skall gränserna gälla de sammanlagda Förvandling dock äga rum även om böternas summa understiger de angivna grändå den bötfállde av tredska eller uppenbar vårdslöshet serna, nämligen underlåtit att betala böterna. Med hänsyn till lagstiftningens syfte bör den av utskottet förordade i allmänhet inte aktualiseras då bötesskulden endast avser regleringen småböter eller inte uppgår till belopp av någon betydenhet. Något krav på att den obetalda bötesskulden skall överstiga visst bestämt belopp för att undanröjande skall få ske bör dock inte uppställas, eftersom en fast värdegräns skulle medföra onödiga komplikationer. Bl. a. skulle särskilda regler erfordras för de fall då en avbetalning, innebärande att underskrids, görs efter det att talan väckts men innan beslut gränsen om undanröjande meddelats. Utskottet förordar en reglering enligt vilken det för undanröjande av bötesstraffet krävs att påföljdsförändring bedöms påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I detta krav avses ligga att bötesstraffet eller, om avbetalning skett, återstoden uppgår till belopp av någon betydenhet. I ett system med undanröjande av bötesstraff möter betydande lagtekniska svårigheter när det gäller behandlingen av böter som delvis betalts. Undanröjande av påföljd som delvis eller helt verkställts kan - förutom enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § BrB -- ske enligt 34 kap. BrB vid ny lagföring om den tidigare påföljden varit fängelse, Villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Döms i dessa fall till fängelse skall vid påföljdens bestämmande skälig hänsyn tas till

Bilaga lll

vad den dömde undergått av den andra påföljden (34 kap. 6 § tredje stycket, 7 § tredje stycket, 9 § tredje stycket). I motionen 1555 föreslås beträffande undanröjande av delvis erlagt bötesstraff en bestämmelse enligt vilken det erlagda beloppet skall återbetalas till den dömde enligt reglerna i 5 § i den föreslagna bötesverk- En sådan reglering har principiella fördelar och kan ställighetslagen. förefalla naturlig i ett system, där böterna kan ändras till varje annan ej endast till fängelse. Om emellertid, som påföljd enligt brottsbalken, utskottet ovan förordat, den nya påföljden endast kan utgöras av fängelse, föreligger möjlighet att — i enlighet med vad som gäller för — vid vissa fall av påföljdsförändringar enligt 27, 28 och 34 kap. BrB straffets bestämmande ta skälig hänsyn till vad som erlagts av det ådömda bötesstraffet. Utskottet förordar införande av en sådan regel. Med denna lösning skall återbetalning ej ske av böter som erlagts före beslutet om påföljdsförändring. En regel härom bör intas i den nya bötesverkställighetslagen.

Fiingelsestraffet Förvandlingsstraff skall enligt särskilda omräkningsregler i 15 § BöVL bestämmas till lägst 10 och högst 90 dagar. Minimitiden för fängelsestraff, som inte utgör förvandlingsstraff, är enligt 26 kap. 1 § första stycket BrB en månad. Straffet kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler bestämmas till kortare tid (se JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 26). Att i förevarande lagstiftningsärende införa möjlighet att ådöma kortare fängelsestraff bör ej komma i fråga. Här bör den allmänna regeln gälla. Beträffande straffmaximum är utskottet mer tveksamt. Med hänsyn bl. a. till längden av de förvandlingsstraff som kan utdömas enligt nuvarande ordning har utskottet stannat för att inte förorda ett högre maximum än tre månader.

Flera bötesstraff Enligt 16 § BöVL gäller att om den bötfällde när förvandling skall ske också häftar för andra böter som får förvandlas samtliga böter skall förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas. Även böter vilka ådömts så nyligen att den bötfällde inte haft möjlighet till betalning omfattas av bestämmelsen. En förutsättning för att den av utskottet förordade regeln om påföljdsförändring skall kunna tillämpas är att indrivning av skulden misslyckats och att detta kan antas ha berott på vissa illojala beteenden från den dömdes sida. Samtliga böter, beträffande vilka sådana beteenden kan antas, skall undanröjas. Med hänsyn bl. a. till de möjligheter som genom den i propositionen föreslagna nya bötesverkställighetslagen skapas till omedelbar frivillig betalning av ådömda böter bör kunna presumeras att ett konstaterat indrivningshinder gäller även nytillkomna böter. Påföljdsförändring bör

112 Bilaga SOU l980: 7

därför kunna avse samtliga ej verkställda bötesstraff som ådömts den bötfällde, och alltså även sådant straff som ej omfattats av verkställighetshindrande åtgärder från den bötfälldes sida. En obligatorisk regel att även sådana böter skall omfattas av åklagarens talan eller av domstolens beslut skulle kräva införande av skyldighet för åklagaren och domstolen att införskaffa utredning om bötesstraff som ålagts den bötfällde. Sådan utredning låter sig med nuvarande registreringsregler knappast göras och regeln bör därför göras fakultativ. Självfallet bör emellertid åklagaren i ansökan ta upp samtliga kända bötesstraff. På samma sätt bör domstolens avgörande omfatta samtliga för domstolen kända bötesstraff. Skulle efter domstolens beslut uppdagas att den dömde häftar för ytterligare böter får frågan om undanröjande av dem prövas särskilt enligt de allmänna regler utskottet föreslår.

Verkan av betalning sedan talan väckts om påföljds/örändring Om den dömde betalar oguldna böter efter det att åklagaren ansökt om påföljdsförändring, skall talan naturligtvis återkallas eller, om den ej återkallas, ogillas av rätten. Betalas endast en del av böterna, får rätten i det enskilda fallet pröva om de resterande böterna skall undanröjas och ny påföljd bestämmas. Härvid bör beaktas kravet att påföljdsförändring skall bedömas vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. Utskottet återkommer nedan härtill. Angående betalning som sker efter domstols beslut men innan verkställighet påbörjats gäller f. n. beträffande förvandlingsstraff att straffet bortfaller om full betalning sker och i regel nedsätts om skulden delvis betalas (22 § BöVL). Beslut i dessa frågor fattas i vissa fall av den domstol, som förvandlat böterna och i andra fall av kriminalvårdsstyrelsen. Beträffande böter som blir föremål för påföljdsförändring enligt utskottets förslag finner utskottet med hänsyn till arten av de enligt utskottets förslag upptagna kriterierna för att sådan förändring skall få ske ej skäl att införa möjlighet till betalning med befriande verkan sedan beslut om påföljdsförändring vunnit laga kraft. Betalas skulden innan beslutet vunnit laga kraft, får beslutet efter fullföljd ändras i högre instans. Böter som inbetalats efter beslutets meddelande får, om beslutet vinner laga kraft, återbetalas.

Fall i vilka påföljdsförändring ej bär ske Frågan om påföljdsförändring enligt utskottets förslag skall avgöras av rätten efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Som ovan framhållits bör påföljdsförändring förutsätta att sådan åtgärd bedöms vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I enlighet härmed bör påföljdsförändring kunna underlåtas om lång tid förflutit från brottets begående eller om bötesstraffet ådömts i förening med Villkorlig dom eller skyddstillsyn och den villkorliga domen eller skyddstillsynen

SOU 1980: 7 ll3 Bilaga

undanröjts och ersatts med fängelsestraff. Regleringen bör även lämna möjlighet för rätten att när starka skäl talar mot fängelsestraff lämna talan om påföljdsförändring utan bifall. Ett sådant skäl kan vara att ett fängelsestraff med hänsyn till den bötfälldes person skulle framstå som direkt olämpligt och motverka hans anpassning i samhället. BrB:s regler om straffnedsättning och påföljdsval för psykiskt sjuka och ungdomar är av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang. Enligt 33 kap. 2§ andra stycket BrB får böter ådömas den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Enligt 10§ BöVL får böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § BrB ej förvandlas. Denna regel motiveras av att personer som avses med bestämmelsen inte bör intas i fängelse. Den som begått brott innan han fyllt 18 år får enligt 33 kap. 4§ första BrB ådömas straff stycket lindrigare än vad som stadgas för brottet. Lindrigare straff kan också, om särskilda skäl är därtill, med tillämpning av 33 kap. 4§ första stycket BrB ådömas den som begått brott under inflytande av lindrigare själslig abnormitet. Om synnerliga skäl är därtill får enligt samma lagrum också i andra fall ådömas lindrigare straff än vad som stadgas för brottet. Böter som ådömts med stöd av nu nämnda regler i 33 kap. BrB bör V med tanke på motiven bakom dessa bestämmelser enligt utskottets mening inte undanröjas och ersättas med fängelse. Någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras enligt utskottets mening ej. Beträffande ungdomar gäller enligt 26 kap. 4§ BrB att den som är under 18 år ej får dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl föreligger därtill. Fängelse får enligt samma lagrum ådömas den som fyllt 18 år men ej 21 år endast när frihetsberövandet är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. Lagrummet bör enligt utskottets mening äga tillämpning även i de extrema undantagsfall, då det kan bli aktuellt att undanröja bötesstraff beträffande den som är under 21 år. Böter som ådöms enligt 31 kap. 1§ andra stycket BrB bör som utskottet ovan framhållit ej kunna undanröjas och ersättas av fängelse. En bestämmelse härom bör införas i paragrafen.

Avräkning av häktningstid m. m. Enligt 33 kap. 5§ BrB skall vid ådömande av fängelsestraff den tid den dömde varit anhållen eller häktad av brott på grund som prövats genom domen anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt (avräkning). Om den som varit anhållen eller häktad döms till bötesstraff får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. När det gäller böter som ådömts i förening med Villkorlig dom eller skyddstillsyn bör enligt

sou l980: 7 114 Bilaga

från böterna utan förarbetena ej komma i fråga att göra avräkning bör i stället anstå tills ett undanröjande av den villkoravräkningsfrågan eller skyddstillsynen blir aktuellt (prop. 1972: 146 s. 55, jfr liga domen JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 43). När det gäller fängelse som enligt den av utskottet föreslagna regeln skall ådömas i stället för böter som ej kunnat verkställas bör enligt utskottets att frihetsberövanden som föregått bötesdomen mening gälla och inte tillgodoräknats i den domen skall avräknas från fängelsestraffet skall inte ske bei enlighet med reglerna i 33 kap. 5 §. Avräkning träffande böter som ådömts i förening med skyddstillsyn eller Villkorlig dom. Utskottets ställningstagande föranleder tillägg till 33 kap. 5 §.

Viten bestämmelserna om in- Enligt 25 kap. 8§ BrB gäller de nuvarande och förvandling av böter även offentligrättsliga viten. De nya drivning reglerna om påföljdsförändring bör gälla också sådana viten.

Sammanträffande med nya brott m. m. av brott och I 34 kap. BrB finns regler angående Sammanträffande av påföljd. Enligt 1§ gäller beträffande bl. a. den som för förändring före dobrott dömts till fängelse och som befinns ha begått annat brott men eller brott efter domen men innan fängelsepåföljden verknytt ställts att rätten får förordna att den tidigare påföljden skall avse också döma särskilt till påföljd för detta brott eller undandet andra brottet, röja påföljden och för samtliga brott döma till påföljd av annan art. som ådömts i stället för inte verkställda böter Beträffande fängelse inte vara möjligt att förordna att denna bör det enligt utskottets mening skall avse även andra brott. Ej heller bör sådant fängelsestraff påföljd kunna och ersättas med påföljd av annan art. Situationen undanröjas blir alltså likartad med vad som nu i motsvarande hänseende gäller be-

träffande ådömt ovillkorligt förvandlingsstraff. böter skall verk- När fängelse som ådömts i stället för inte verkställda blir de allmänna reglerna för ställas samtidigt med annat fängelsestraff fängelsestraff tillämpliga (26 kap. 6 och 8 §§, 34 kap. 11 och 13 §§ BrB).

Preskriptionsfrågor böter bortfaller när tre år Enligt 35 kap. 7§ BrB gäller att ådömda om ej dessförinnan ansökan förflutit från det domen vann laga kraft, den dömde. I propositionen föreslås om böternas förvandling delgivits till fem år och som en konsekvens av

att preskriptionstiden förlängs

avskaffande att de särskilda reglerna i 35 kap. 7 § förvandlingsstraffets departementschefen finns det om preskriptionsavbrott utgår. Enligt två förhållanden vid avskaffande av förvandlingsstraffet väsentligen

SOU 1980: 7 Bilaga 115

som talar för en förlängning av verkställighetstiden utöver tre år (prop. s. 84). Det ena är att längre verkställighetstid i vissa fall kan ge bättre Det andra är att en längre preskriptionstid är motiindrivningsresultat. verad för att skärpa bötesstraffets bieffekter. Beträffande dem som är klart betalningsovilliga men i och för sig inte saknar betalnings- eller förvärvsförmåga är det enligt departementschefen önskvärt att verkställighetstiden förlängs. Utskottet delar departementschefens uppfattning om önskvärdheten då förvandlingsstraffet avav att preskriptionstiden för böter förlängs skaffas. Det bör emellertid beaktas att fråga om påföljdsförändring enligt utskottets förslag blir aktuell först sedan allvarliga verkställighetsförsök har gjorts. Enligt utskottets mening bör inte komma i fråga att föreskriva att talan om påföljdsförändring skall anhängiggöras före utgången av en tid som är kortare än den allmänna preskriptionstiden för böter. Om fängelse ådöms efter undanröjande av bötesstraffet kan verkställigheten således inte sällan komma att äga rum relativt lång tid efter brottets begående. Från kriminalpolitisk synpunkt kan en sådan konsekvens framstå som mindre tillfredsställande. Den bör dock enligt utskottets mening kunna godtas eftersom utskottets förslag avser en mycket liten grupp bötesgäldenärer och det är ytterst angeläget att man kommer till rätta med ifrågavarande illojala förfaranden. Utskottet ansluter sig således till departementschefens förslag beträffande preskriptionstidens förlängning. Av skäl som nyss sagts bör i överensstämmelse med vad som f. n. gäller beträffande bötesförvandling ansökan om påföljdsförändring avbryta preskriptionstiden för bötesverkställigheten. I sammanhanget vill utskottet framhålla att det i regel relativt snart efter en bötesdom torde visa sig om den bötfällde illojalt förhindrar verkställigheten. Det bör därför i allmänhet vara möjligt att långt före preskriptionstidens utgång väcka talan om påföljdsförändring. Utskottet vill understryka angelägenheten av att så sker. Erinras bör också om vad utskottet ovan uttalar om att ogilla talan om påföljdsförändring om lång tid förflutit efter brottets begående. I 35 kap. 7 § BrB i dess nuvarande lydelse finns en hänvisning till reglerna i BöVL om bl. a. bortfallande av ålagt förvandlingsstraff. Härom stadgas i 26 § BöVL att förvandlingsstraffet bortfaller om beslutet ej verkställs inom tre år från det det vann laga kraft. I 35 kap. 8 § BrB ges regler om bortfallande av ådömt fängelse. Bl. a. gäller att ådömt fängelse bortfaller om domen ej börjat verkställas inom fem år från det den vann laga kraft, såvida det ådömda straffet ej överstiger ett år. Enligt utskottets mening bör en särskild regel införas angående bortfallande av fängelse som ådömts i stället för inte verkställt bötesstraff. En bestämmelse härom, som bör införas i 35 kap. 8 § BrB, bör ha den innebörden att sådant fängelsestraff bortfaller om beslutet om påföljds-

l 16 Bilaga SOU 1980: 7

förändring inte börjat verkställas inom två år från det beslutet vann laga kraft.

Övrigt Med utskottets uppläggning i fråga om den straffrättsliga kompensationen för bortfallet av förvandlingsstraffet åstadkommes en lösning såvitt avser den bötesimmuna grupp som enligt utskottets mening står i förgrunden. Huruvida lagstiftningsåtgärder bör vidtas även beträffande andra sådana grupper som kan uppstå till följd av förvandlingsstraffets avskaffande är enligt utskottets mening svårt att nu bedöma. Tillräcklig anledning att f. n. vid sidan av det föreslagna systemet med påföljdsförändring införa en särskild regel om straffskärpning vid ny brottslighet föreligger därför inte. Frågan bör tas under förnyat övervägande om framtida erfarenheter ger anledning därtill. I vissa författningar finns förbud mot förvandling av böter och viten exempelvis i lagen (1958: 428) om ympning mot smittkoppor och lagen (1950: 595) om rätt till fiske. Enligt utskottets mening finns ej anledning att för fall som avses i sådana lagar föreskriva förbud mot påföljdsförändring. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som uppställts för påföljdsförändring och till rättens ovan berörda möjlighet att i de särskilda fallen pröva lämpligheten härav torde emellertid utrymmet för påföljdsförändring i sådana fall bli ytterst begränsat. Enligt lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän (disciplinstrafflagen) får belopp som motsvarar disciplinbot ej förvandlas till fängelse. På samma sätt bör enligt utskottets mening sådana belopp ej kunna bli föremål för påföljdsförändring, och de omfattas därför inte av utskottets förslag till lydelse av 25 kap. 8 § BrB. Hänvisningen i 5 § andra stycket disciplinstrafflagen till reglerna för verkställighet av bötesstraff kommer inte att avse reglerna om påföljdsförändring. Dessa gäller inte verkställighet av bötesstraff. Enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. kan bötesdomar meddelade i annat nordiskt land verkställas i Sverige. Verkställighet sker enligt 2 § enligt svensk lag. Beslut om förvandling får dock ej meddelas. Hänvisningen till de svenska verkställighetsreglerna för böter innebär på skäl som ovan anförts beträffande disciplinbot inte att reglerna om påföljdsförändring blir tillämpliga på dessa böter. Utskottet finner ej anledning att i detta ärende överväga en annan ordning. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1978.

Lagförslag. Allmänna synpunkter a) Förslaget till bötesverkställighetslag I regeringens förslag till bötesverkställighetslag ges i 6-10 §§ regler om indrivning och i 11-13 §§ regler om indrivningshinder. I anslutning

SOU I980: 7 Bilaga ll7

till de bestämmelser som behandlar bör i en särskild indrivningshinder paragraf intas en hänvisning till de regler om påföljdsförändring som enligt utskottets förslag skall intas i 25 kap. 8 § BrB. Har bötesstraff som undanröjts med stöd av nyssnämnda lagrum delvis verkställts skall som utskottet ovan anfört influtet belopp ej återbetalas. En bestämmelse härom bör ges i den nya paragrafens andra stycke. Den nya paragrafen bör betecknas 11 §. Efterföljande paragrafer får betecknas 12-14 §§. I 12 § första stycket föreskrivs att böterna skall avkortas om de bort-

i

fallit eller eljest laga hinder föreligger mot verkställighet. Lagrummet blir tillämpligt på böter som undanröjts

l

enligt 25 kap. 8 § BrB. Enligt 12 § andra stycket får böterna avskrivas om hinder möter mot deras indrivning. vad som sägs i propositionen

i

Enligt (s. 100) skall avskrivning ske då ingen möjlighet föreligger att få betalning eller då indrivningen skulle förorsaka mer arbete och kostnad än som kan anses skäligt. Beslut om avskrivning skall enligt lagrummet prövas av länsstyrelsen enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. I lagrummet bör som ytterligare förutsättning för avskrivning anges att anledning ej förekommer till undanröjande av bötesstraffet de enligt regler som föreslås av utskottet i 25 kap. 8 § BrB. Detaljregleringen angående den praktiska handläggningen hos kronofogdemyndigheten får liksom beträffande förfarandet enligt den nya

bötesverkställighetslagen i övrigt ske i de närmare föreskrifter som avses

bli meddelade av regeringen. andra Enligt punkten i de föreslagna övergångsbestämmelserna skall beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan vid den nya lagens ikraftträdande. Detta innebär att efter denna får hållas i fängelse för att undergå förvandlingsstraff tidpunkt ingen för böter och att prövotid inte längre löper med anledning av beslut om anstånd med verkställighet av bötesstraff (prop. s. 103). I 6 § BöVL föreskrivs f. n. att böter ej får indrivas sedan beslut meddelats, varigenom förvandlingsstraff Sedan BöVL ålagts. upphört att gälla bör indrivning ej få ske beträffande böter, för vilka ålagt förvandlingsstraff ej verkställts. En regel härom bör i tydlighetens intresse intas bland övergångsbestämmelserna.

b) Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 25 kap. 8 § bör ersättas med en regel om förändring av påföljd av den lydelse som framgår av utskottets förslag till lagtext och med den innebörd som närmare utvecklats i denna lagrådsremiss. Detta förslag liksom de följdändringar till förslaget som utskottet ovan behandlat föranleder ändringar i 26 kap. 1 § utöver vad som föreslås i propositionen samt härutöver ändringar i nuvarande 25 kap. 8 §, som skall betecknas 25 kap. 9 §, och i 31 kap. 1 §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 3 §, 35 kap. 7 och 8 §§ samt 38 kap. 3, 6 och 8 §§.

SOU I980: 7 l 18 Bilaga

Beslut om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § innebär ej att den bötfällde i den mening som sägs i 1 kap. 6 § döms för det brott som bötesstraffet. Gemensam enligt sagda lagrum och föranlett påföljd 26 kap. 2 § första stycket skall därför ej komma i fråga när den bötfällde samtidigt lagförs för andra brott. Övergångsbestämmelserna bör uppta en regel av innebörd att påskall kunna ske även beträffande böter som ådömts föföljdsförändring re ikraftträdandet. Denna lösning är med hänsyn till Övergångsbestämmelsen i den nya bötesverkställighetslagen att beslut om förvandlingsstraff skall vara utan verkan inte helt tillfredsställande men bör främst med hänsyn till lagstiftningens begränsade räckvidd godtas. får Även förfaranden som ligger i tiden före lagens ikraftträdande särskilt stadläggas till grund för talan om påföljdsförändring. Något inte. gande härom erfordras bör beträffande böter som ådömts före ikraftträdandet Fängelsestraff få utdömas endast om böterna med tillämpning av BöVL kunnat förvandlas till minst 30 dagars fängelse. Utdöms fängelse bör straffet ej

få sättas högre än vad som kunnat ske enligt BöVL. och ikraftträdandebestämmelsen för- Utöver jämkningar i ingressen anleder utskottets överväganden i övrigt ej några ändringar i regei brottsbalken. ringens förslag till lag om ändring

c) Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Den i propositionen föreslagna ändringen i 1 kap. 3§ rättegångsbalken erfordras förordade ej om 25 kap. 8§ BrB ges den av utskottet innebörden. Domförhetsregler vid talan om påföljdsförändring enligt utskottets förslag upptas i 38 kap. 6 § BrB.

d) Övriga lagförslag Utskottets föranleder ej andra ändringar i de övställningstaganden i propositionen än att ikraftträdandebestämriga förslag som upptagits melscrna justeras.

Lagförslag. Specialmotivering Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 25 kap. 8 § av bötesstraff och ersättande av detta straff med Undanröjande till rätta med dem som fängelse är en yttersta utväg i syfte att komma trots ålagda böter och som att de har betalningsförmåga ej erlägger förfaranden hindrar verkställighet. Möjligheten till pågenom illojala i 25 kap. 8 § skall utnyttjas endast i ett begränsat följdsförändring och för dess tillämpning har föreskrivits att antal fall av speciell karaktär antas att den bötfällde att uppsåtligen undandet skall kunna genom

SOU I980: 7 ll9 Bilaga

håua ener avhända fig egendoni eHer på annat sån förhindrat verkställigheten samt att påföljdsförändring bedöms vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. Lagrummet tar sikte på bötesstraff som ålagts genom föreläggande av ordningsbot, genom strafföreläggande eller genom dom. Av utskottets allmänna motivering framgår att beslut om påföljdsförändring kan avse ett eller flera bötesstraff. Några krav uppställs ej på arten av bötesstraffen. Det kan således vara fråga om penningböter, dagsböter eller normerade böter. Av den allmänna motiveringen framgår att lagrummet tillämpas på både böter som ådömts särskilt och som ådömts i förening med Villkorlig dom och skyddstillsyn. Någon nedre gräns för bötesbelopp som kan bli föremål för undanröjande stadgas inte. Bestämmelsen att påföljdsförändring förutsätter att åtgärden är påkallad av hänsyn till allmän laglydnad avses utgöra garanti för att förfarandet ej kommer till användning om den oguldna bötesfordran inte uppgår till belopp av någon betydenhet. Viss ledning för bedömandet kan hämtas från 10§ i den föreslagna bötesverkställighetslagen, där som förutsättning för konkursansökan avseende bötesfordran föreskrivits att denna fordran i princip skall uppgå till 500 kr. Undantagsvis bör påföljdsförändring kunna komma i fråga vid belopp under denna nivå, t. ex. om böterna ådömts i dagsböter till ett högt antal och till låg dagsbot. I sådant fall kan hänsyn till allmän laglydnad motivera att påföljdsförändring skall ske. Om en mycket stor bötesfordran verkställts till stor del och den kvarstående delen ej kan verkstäüas, bör kravet på det oguldna beloppets storlek sättas högre än om den kvarstående bötesfordran avser hela bötesbeloppet eller större del därav. Talan om undanröjande förutsätter att böterna ej verkställts. Verkställighetsförsök skall ha gjorts genom indrivning enligt den nya bötesverkställighetslagen. Såsom ny påföljd vid påföljdsförändring uppställs endast fängelse. Allmänt gäller enligt 1 kap. 4§ BrB att andra påföljder än fängelse får tilllämpas trots att de inte är nämnda i de särskilda bestämmelserna om brouen.I)ena aadgande kan ejåberopag när,såunn härsken användning av fängelsestraff föreskrivs i BrB:s bestämmelser om påföljderna. Fängelse som ådöms i stället för böter får bestämmas till högst tre månader. Härom ges föreskrift i 26 kap. 1 § andra stycket BrB. Utskottet har i den allmänna motiveringen redogjort för vilken typ av bötesimmuna personer som enligt förevarande lagrum kan ådömas. fängelse i stället för ej verkställda bötesstraff. Det gäller personer som i och för sig har betalningsförmåga men som genom olika åtgärder undandrar egendom från exekution. I målet angående påföljdsförändring skall visas omständigheter som kan föranleda till antagande att den dömde vidtagit någon sådan åtgärd. Som förutsättning för påföljdsförändring föreskrivs i lagrummet att det kan antagas” att den dömde ge-

120 SOU |980: 7 Bilaga

nom illojala förfaranden förhindrat verkställighet. Det är fråga om ett lägre beviskrav än full bevisning. Beträffande den närmare graden av den sannolikhet som fordras har i annat sammanhang uttalats att det måste finnas fog för antagandet (prop. 1971: 100 s. 35) eller att det måste föreligga positiva skäl för antagandet (Gärde m. fl. Nya RB s. 321). Utskottet hänvisar till dessa uttalanden. Av lagtexten framgår att de ifrågavarande åtgärderna för att få beaktas i målet skall ha vidtagits efter brottet. Undanhållande i paragrafens mening kan emellertid också föreligga om någon kontinuerligt tillgodogör sig resultatet av förfaranden som ägt rum före brottet. Situationen kan t. ex. vara den att en person före brottet placerat tillgångar utomlands och efter brottet alltjämt disponerar dem samtidigt som hinder för verkställighet föreligger. Åtgärderna skall ha företagits uppsåtligen; oaktsamhet är ej tillräckligt. Oftast torde situationen vara den att den dömde inte direkt åsyftat att förhindra verkställigheten av bötesstraffet, utan hans åtgärder har i stället haft det mer vidsträckta syftet att han över huvud taget skall undgå att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna. Det kan vara fråga om, förutom böter, t. ex. skatter eller andra avgifter. Om den dömde i sådant fall insett att åtgärderna nödvändigtvis skulle leda till att också verkställigheten av bötesstraffet förhindrades, är uppsåtskravet uppfyllt (indirekt uppsåt). Så är också fallet om den dömde insett att denna effekt varit möjlig och det kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjorde även om han hade varit säker på att effekten skulle inträda (eventuellt uppsåt). De illojala förfaranden som avses med lagrummet torde stundom vara av den karaktären att de innefattar gäldenärsbrott enligt 11 kap. BrB, främst oredlighet mot borgenärer. En dom varigenom någon fälls till ansvar för sådant brott hindrar ej att gärningen åberopas i mål om påföljdsförändring.

25 kap. 9 § Första stycket i lagrummet motsvarar nuvarande 25 kap. 8 §. I analogi med vad som ovan uttalats i fråga om böter skall de verkställighetshindrande åtgärderna för att beaktas i mål om undanröjande av vite ha vidtagits efter det att vitet förelagts. Enligt 27§ BöVL får förvandling ej ske av vite som utdömts för underlåtenhet att fullfölja dom eller beslut rörande saken i mål som handi arbetstvister. lagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången I ett nytt andra i förevarande föreskrivs att motsvarande i stycke paragraf regel skall gälla i fråga om påföljdsändring.

SOU I980:7 Bilaga 121

31 kap. 1 § Som utskottet ovan framhållit bör det ej vara möjligt att undanröja böter som ådömts i förening med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och ersätta böterna med fängelse. En regel härom har intagits i andra stycket av förevarande lagrum.

34 kap. 3 § Av vad utskottet ovan anfört framgår att fängelse enligt 25 kap. 8§ ej kan åläggas som gemensamt straff enligt 1 kap. 6§ och 26 kap. 2§ första stycket. Såsom ett nytt stycke i förevarande paragraf har som en konsekvens av vad ovan anförts intagits en bestämmelse som innebär att, om den som ålagts fängelse enligt 25 kap. 8 § lagförs för nya brott innan fängelsestraffet verkställts, endast 34 kap. 1 § 2. får tillämpas.

38 kap. 8 § Såsom ett nytt tredje stycke i denna paragraf har intagits en bestämmelse att ansökan i mål om åtgärd enligt 25 kap. 8§ BrB skall delges den bötfällde samt att rättens avgörande av saken sker genom beslut. Enligt 19 § lagen om införande av nya rättegångsbalken kommer i övrigt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om brottmål att gälla i tillämpliga delar.

122 Bilaga SOU l980: 7

Utskottets lagförslag De i propositionen under 1 och 2 upptagna lagförslagcn föreslås av utskottet få följande lydelse:

1 Förslag till

Bötesverkställighetslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser 1 § Bötesstraff verkställes genom uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske. Lagens bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs i lagen om dom gäller även beslut.

2 § Uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts. Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

3 § Om verkställighet utomlands av här i landet ålagt bötesstraff finns särskilda bestämmelser.

Uppbörd 4 § Uppbörd sker genom att den bötfällde frivilligt erlägger betalning till myndighet som regeringen bestämmer. Influtet belopp avräknas på de böter som får antagas vara avsedda med betalningen. Som uppbörd anses även att medel, som har betalats som förskott på böter, tages i anspråk för betalning av dessa.

5 § Uppkommer överskott vid uppbörd, får det avräknas på andra böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej sker, skall överskott återbetalas.

Indrivning 6 § Skall uppbörd ej ske eller har uppbörd ej lett till full betalning, skall böterna drivas in genom kronofogdemyndighetens försorg. Indrivningen sker på grund av dom, godkänt föreläggande eller saköreslängd.

7 § Indrivning inledes genom att den bötfällde avkräves betalning, om ej särskilda skäl finns att underlåta krav.

SOU 1980: 7 Bilaga 123

får bevilja anstånd med betalningen eller Kronofogdemyndigheten får medgiva avbetalning. Mot beslut angående anstånd eller avbetalning Den bötfällde får dock av beslutet i talan ej föras. begära prövning samband med klagan över utmätning eller införsel.

8 § Har den bötfällde fordran enligt 68§ 1 eller 2 mom. eller 69§ 1 mom. (1953: 272) på överskjutande skatt eller ränta uppbördslagen avräknas på fordringen i den ordning som på sådan skatt får böterna föreskrives i 68 § 4 mom. första stycket samma lag.

9 § I den mån betalning ej kan erhållas med tillämpning av 7 eller 8 §, eller införsel enligt vad som är föresker indrivning genom utmätning skrivet därom.

får kronofogdemyndigheten ansöka 10 § För att driva in bötesfordran att den bötfällde skall försättas i konkurs. Understiger fordringen femhundra får ansökan dock göras endast om synnerliga skäl förekronor, ligger. som rör böter får antagas av länsstyrelsen under sam- Ackordsförslag ma villkor som enligt 62 § uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatt. Mot beslut i fråga om konkursansökan eller kronofogdemyndighets länsstyrelses beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

Indrivningshinder 11 § Om undanröjande av ej verkställt bötesstraff föreskrives i 25 kap. 8 § brottsbalken. _ Har bötesstraff, som undanröjts enligt nyssnämnda lagrum, delvis verkställts, skall influtet belopp ej återbetalas.

12 § Har böterna bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot verkställighet, avkortas böterna. Möter annat hinder mot indrivning av böterna och förekommer ej att de bör undanröjas enligt 25 kap. 8 § brottsbalken, får böanledning terna avskrivas. Avskrivning medför ej ändring i betalningsskyldigheten.

Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt

de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

13 § Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde av honom för sin försörjning, kan eller någon som är beroende kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet ej skall äga rum. Sådant förordnande får ej meddelas, om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

14 § Mot kronofogdemyndighets förordnande enligt 13 § får åklagaren i den ort där den bötfällde finns föra talan genom besvär hos tingsrätten i samma ort. Besvärshandling skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. I ärendet äger (1946:807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande lagen tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen gälla vad som i den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som

124 Bilaga SOU 1930: 7

sägs i 3 eller 4§ samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. Mot kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande enligt - 13 § får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.

Övergångsbestämmelser 1. Denna i kraft lag träder den 1 juli 1978, då lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla. 2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan. Böter för vilka förvandlingsstraff ålagts får ej vidare indrivas. 3. Förekommer i lag eller annan författning till föreskrift hänvisning som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 till

Förslag

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 25 kap. 8 § skall betecknas 25 kap. 9 § och ha nedan angivna lydelse, dels att 25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap. 1, 2 och 8 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 3 och 11-13 §§, 35 kap. 7 och 8 §§ samt 38 kap. 3, 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 25 kap. 8 §, av nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25 kap. 4 § Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter kunna följa å vart och ett av brotten. Gemensamt straff i böter må ej Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats nor- avse brott, för vilket stadgats normerade böter eller böter som icke merade böter. må förvandlas till fängelse.

7 § Om indrivning av böter är sär- Om verkställighet av bötesstra/f skilt stadgat. är särskilt stadgat. Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

SOU I980: 7 Bilaga 125

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§ Har ålagt bötesstraff ej verkställts och kan antagas att den dömde efter brottet uppsåtligen genom att undanhålla eller avhända sig egendom eller på annat liknande sätt förhindrat verkställighet, äger rätten, om det av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, på talan av åklagare undanröja straffet och i stället döma till fängelse. Är det, när undanröjande skall ske, känt att den bötfällde häftar jämväl för andra böter, få de undanröjas även om han ej på sätt i första stycket sägs förhindrat verkställigheten av dem. 8 § 9 § Beträffande vite som blivit nå- Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom gon i särskilt fall förelagt genom beslut av domstol eller annan myn- beslut av domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och dighet skola 6 § första stycket, 7 7 § äga motsvarande tillämpning. och 8 §§ samt 26 kap. 1 § äga I fråga om annat vite skall tilläm- motsvarande tillämpning. I fråga pas vad i detta kapitel är stadgat om annat vite skall vad i tillämpas om böter. detta kapitel är stadgat om böter. Undanröjande enligt 8 § får ej ske av vite som utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

26 kap. 1§ Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom förvand- Undanröjes bötesstraff enligt 25 Iingsstraff för böter är särskilt kap. 8 §, får fängelse åläggas vare stadgat. sig fängelse är stadgat för brottet eller ej. Sådant straff må ej sättas över tre månader. Vid straffets bestämmande skall skälig hänsyn tagas till vad som verkställts av bötesstraffet.

2§ Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa å något av brotten.

126 Bilaga SOU W80: 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Fängelse på viss tid må sättas Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med men må ej överskrida detta med mer än två år eller de mer än två år eller överstiga de överstiga högsta straffen sammanlagda med högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff anses varandra, därvid bötesstraff anses svara mot det fängelse som skulle svara mot fängelse en månad. följa vid böternas förvandling. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

8§ Verkställas samtidigt flera Verkställas samtidigt flera skall vid tillämp- fängelsestraff, skall vid tillämpfängelsestraff, ning av 6 § hänsyn tagas till den ning av 6 § hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som sammanlagda fängelsetiden. fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5-7 §§ sägs.

31 kap. 1 § Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för v å r d e nlig t b a r n a v å r d s l a g e n, må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse, överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. Om det för den dömdes tillrät- Om det för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till all- taförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må män laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt jämte överlämnande till vård enligt barnavårdslagen dömas till dagsbö- barnavårdslagen dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig ter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet el- böter äro stadgade för brottet eller ej. ler ej. Beträffande sådana böter äger 25 kap. 8 § ej tillämpning.

33 kap. 5 § Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under

S()Lll980:7 Bilaga l27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet. Undanröjes Villkorlig dom eller Undanröjas böter, Villkorlig dom skyddstillsyn och dömes i stället eller skyddstillsyn och dömes i stältill fängelse på viss tid, ungdoms- let till fängelse på viss tid, ungfängelse eller internering, äger domsfängelse eller internering, första stycket tillämpning även i äger första stycket tillämpning fråga om frihetsberövande, som även i fråga om frihetsberövande, föregått den villkorliga domen, do- som föregått domen på böter, den men på skyddstillsyn eller dom, villkorliga domen, domen på varigenom förordnats att den ge- skyddstillsyn eller dom, varigenom sådan dom ådömda påföljden nom förordnats att den villkorliga skall avse även ytterligare brott. domen eller skyddstillsynen skall Detta gäller dock endast i den mån avse även ytterligare brott. Detta frihetsberövandet icke tillgodoräk- gäller dock endast i den mån frinats enligt första eller tredje styc- hetsberövandet icke tillgodoräkket. nats enligt första eller tredje stycket. Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

34 kap. 3 § Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill. Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat. Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet till fullo verkställts. Är den tidigare ådömda påföljden fängelse, som ålagts enligt 25 kap. 8 §, må allenast 1 § 2 tillämpas.

11§ Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livs- på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter, förvand- tid och dom å böter, fängelse på lingsstraff för böter, fängelse på viss tid, Villkorlig dom, skyddstillviss tid, Villkorlig dom, skyddstill- syn, ungdomsfängelse, internering syn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall livstids-

128 Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse eller disciplinstraff skall livstids- straffet träda i stället för den andstraffet träda i stället för den ra påföljden. andra påföljden.

12§ Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å ungdomsfängel- på en gång dom å ungdomsfängelse och dom å böter, förvandlings- se och dom å böter, fängelse i straff för böter, fängelse i högst högst ett år, villkorlig dom, ett år, Villkorlig dom, skyddstillsyn skyddstillsyn eller disciplinstraff, eller disciplinstraff, skall, om den skall, om den dömde för underdömde för undergående av ung- gående av ungdomsfängelse skall domsfängelse skall vårdas i an- vårdas i anstalt, ungdomsfängelse stalt, ungdomsfängelse träda i stäl- träda i stället för den andra pålet för den andra påföljden. följden. Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten äger efter omständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och döma till fängelse för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall 7 § tredje stycket äga tillämpning.

13 § Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och på en gång dom å internering och dom å böter, förvandlingsstraff dom å böter, fängelse på viss tid, för böter, fängelse på viss tid, vill- Villkorlig dom, skyddstillsyn, ungkorlig dom, skyddstillsyn, ung- domsfängelse eller disciplinstraff, domsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den dömde för underskall, om den dömde för under- gående av internering skall vårdas gående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen träda i i anstalt, interneringen träda i stäl- stället för den andra påföljden. let för den andra påföljden. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

35 kap. 7 § Ådömda böter bortfalla när tre Ådömda böter bortfalla när år förflutit från det domen vann fem år förflutit från det domen laga kraft, om ej dessförinnan an- vann laga kraft, om ej dessförinsökan om böternas förvandling nan ansökan om undanröjande endelgivits den dömde. Om bortfal- Iigt 25 kap. 8 § delgivits den döm- Iande av böter sedan sådan ansö- de. Ogillas talan om sådant undankan delgivits samt av ålagt för- röjande, bortfalla böterna när fem vandlingsstraff är särskilt stadgat. år förflutit från det domen å böterna vann laga kraft.

SOU |980: 7 Bilaga 129

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livs» tid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen. Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

8 § Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft: 1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts, 2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts, 3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta ådömts, 4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts, 5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts. Fängelse som ålagts enligt 25 kap. 8§ bortfaller, om beslutet härom ej börjat verkställas inom två år från det beslutet vann laga kraft.

38 kap. 3 § Talan enligt 25 kap. 8 § om undanröjande av böter väckes vid den rätt som först avgjort det mål, vari böterna ådämts eller som ägt upptaga åtal för brottet. Avser sådan talan utdömt vite väckes den vid den rätt, där den mot vilken talan riktas skall svara i tvistemål i allmänhet. Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket eller 6§ upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats Villkorlig dom. Talan enligt 28 kap. 8§ väckes vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar över den övervakningen dömde är verksam. Talan enligt 30 kap. 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering. Mål som avses i denna paragraf Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där må ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är an- brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, eller av rätten hängigt, i den ort, där den dömde mera varaktigt up- där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hän- pehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader syn till utredningen samt kostnaoch andra omständigheter finner der och andra omständigheter det lämpligt. finn: det lämpligt. Vad nu sagts

130 SOU 1980: 7 Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gäller även den mot vilken riktas talan enligt 25 kap. 8§ om undanröjande av utdömt vite.

6§ Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som av- rätts avgörande av fråga, som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. ses i 2 § eller i 25 kap. 8 §, 27 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8§ eller andra stycket, 12 §, 13 § eller 18 §. 34 kap. 10§ andra stycket, 12 §, Detsamma skall gälla i fråga om 13 § eller 18 §. Detsamma skall undanröjande av påföljd enligt gälla i fråga om undanröjande av 34 kap. 1 § 3, förverkande av påföljd enligt 34 kap. 1§ 3, förvillkorligt medgiven frihet eller an- verkande av villkorligt medgiven nan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åt- frihet eller annan åtgärd enligt 34 gärd enligt 34 kap. 5 § tredje kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § stycket, åtgärd eller behandling tredje stycket, åtgärd eller behandenligt 34 kap. 6§ andra stycket ling enligt 34 kap. 6§ andra stycsamt återintagning i anstalt eller ket samt återintagning i anstalt elannan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller ler annan åtgärd enligt 34 kap. 8 9 §. eller 9 §. Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5§ andra stycket eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

8 § I mål om åtgärd enligt 2§ eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10§ andra stycket, 12§ eller 13 § skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18§ skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Åtgärd enligt 28 kap. 11§ må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig. I mål om påföljdsförändriizg enligt 25 kap. 8 § skall ansökan delgivas den bötfällde. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978. Vid lagens ikraftträdande iakttages: 1. Vid tillämpning av 25 kap. 8 § brottsbalken skall medräknas bötesstraff som ådömts före ikraftträdandet, dock att, beträffande dessa böter, fängelse får åläggas endast om böterna med stöd av lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff kunnat förvandlas till minst 30 dagars fängelse. Ålägges fängelse får straffet ej sättas högre än vad som kunnat ske enligt sagda lag. 2. Bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande bortfaller enligt äldre bestämmelser.

SOU 1980: 7 Bilaga 131

Bilaga 3

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde 1978-01-18

Närvarande: f. d. justitierådet Edling, justitierådet Brundin, regeringsrådet Ericsson och justitierådet Nordenson.

Enligt protokoll, hållet vid sammanträde med riksdagens justitieutskott den 15 november 1977, har utskottet vid sin behandling av propositionen 1976/77: 104 beslutat att inhämta lagrådets yttrande över de förslag till ändringar i brottsbalken m. m. som framgår av en protokollet bilagd lagrådsremiss. De remitterade förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Nils-Olof Berggren, föredragande i utskottet. Förslagen — som granskats endast i den mån de skiljer sig från de - föranleder genom propositionen framlagda lagförslagen följande yttrande av lagrådet:

Utskottets förslag innebär i princip, att fängelse skall kunna träda i stället för bötesstraff, som ej kunnat verkställas på grund av ekonomiska âtgöranden från den dömdes sida. Förslaget företer alltså en viss likhet med nuvarande lagstiftning om bötcsförvandling. I väsentliga hänseenden skiljer sig dock förslaget från gällande förvandlingssystem. Medan detta utgår från principen att alla ej indrivna böter skall förvandlas till fängelse men att villkorligt anstând med straffets verkställande skall beviljas utom i fall av tredska eller uppenbar vårdslöshet med bötesbetalningen, har utskottets förslag den motsatta utgångspunkten: endast i särskilda undantagsfall av kvalificerad tredska skall böterna kunna omvandlas men då undantagslöst till ett ovillkorligt frihetsstraff. Någon fast förvandlingsskala föreslås inte. I stället överlämnas åt domstolen att inom viss ram fastställa längden av det fängelsestraff som skall träda i stället för böterna. I förhållande till propositionen — enligt vilken ett ej verkställt bötesstraff aldrig skall kunna övergå till fängelse utan endast i vissa lägen kunna medföra att en strängare straffskala tillämpas vid senare bötesbrottslighet —— föreligger en Principiellt sett djupgående skillnad. Tanken att i samband med att förvandlingssystemet i dess nuvarande form avskaffas dock bibehålla möjlighet att i vissa fall låta fängelse träda i stället för ett bötesstraff, som ej kunnat verkställas, övervägdes även av förvandlingsstraffutredningen. I sitt betänkande diskuterade utredningen olika lagstiftningsalternativ i detta hänseende, men utredningen, som inte ansåg någon lagstiftning härom över huvud taget er-

Bilaga

framlade inte något utformat förslag i ämnet. Under remissforderlig, av betänkandet föreslogs emellertid från flera håll, särskilt behandlingen av domare att en lagstiftning med sådant syfte borde och åklagare, genomföras. Gemensamt för dessa förslag var, att det ansågs nödvändigt att bibehålla form av straffrättslig sanktion mot sådana bötnågon fällda som undandrog sig indrivning av böterna, ehuru de i själva verket hade ekonomisk möjlighet att betala dem; man ville hindra uppkomsten av en s. k. bötesimmun eller i vart fall minska omfattningen av grupp en sådan. Att avskaffa förvandlingssystemet men dock lämna möjligheten öppen träda i stället för böter är en att i vissa lägen låta ett frihetsstraff vittutseende Som förvandlingsstraffutredningen framlagstiftningsfråga. håller kan en lagstiftning konstrueras efter olika linjer, antingen som en inom Brl3:s ram eller som ett fristående förvandpåföljdsförändring En central - vilken konstruktion man än väljer — lingssystem. punkt vilken av bötesgäldenärer som skall drabbas av är spörsmålet grupp om böterna Hur denna grupp avgränsas är fängelse, ej kan indrivas. uppenbarligen avgörande för frågan om och i vad mån de gängse inmot det nuvarande förvandlingsstraffet träffar även en vändningarna sådan liksom också för frågan hur stor den betalningslagstiftning effekten blir beträffande böter över huvud taget. främjande Mot det nuvarande förvandlingsstraffet har invänts bl. a., att det i utsträckning drabbar ett socialt och ekonomisk svagt klientel; betydande för att så är förhållandet talar de klientelundersökningar av s. k. bötesför de förslag till bibehållande av fångar som har gjorts. Utmärkande att låta fängelse träda i stället för böter som framkom möjligheten under av förvandlingsstraffutredningens betänkande remissbehandlingen var också, att man ville undvika att träffa den socialt utslagna gruppen och begränsa möjligheten till dem som verkligen hade betalningsförmen saknade Samma principiella ställning intar måga betalningsvilja. utskottets förslag. Den närmare räckvidden i övrigt av förslaget är dock ej fullt klar. Utskottet sig eftersträva en lagstiftning, vilken riktar sig mot säger för exekupersoner som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga tion” utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupstöder i andra sammanhang. Man vill träffa förper, som samhället sätt skall komma faranden, som syftar till att den bötfällde på ett illojalt undan av bötesstraff. Den grupp av personer som skall verkställighet beskrivs av utskottet såsom bötomfattas av den nya regleringen vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att betala böterna, fällda, eller såsom personer, vilka genom illojala förfaranden inte gör detta för exekutiva åtgärder eller (beteenden) lyckas göra sig oåtkomliga hindra verkställighet. Av det anförda framgår, att utskottet bl. a., och kanske i första hand,

SOU 1980: 7 Bilaga 133

vill rikta den tilltänkta lagstiftningen mot sådana bötesgäldenärer som undanháller egendom från verkställighet genom avtal för skens skull eller genom avtal, vilkas verkliga innebörd döljes av den klädnad vari de utåt framträder. Redan gällande rätt innebär visserligen, att sådana avtal skall lämnas åt sidan eller bedömas efter sin verkliga innebörd. Många gånger torde dock bevissvårigheter medföra, att en bötesgäldenär genom att hänvisa till ett dylikt avtal lyckas hindra exekution i den egendom avtalet avser. Å andra sidan torde utskottet ej avse, att fängelsestraff skall kunna drabba en bötesgäldenär, som på ett civilrättsligt fullt giltigt sätt - t. ex. genom gåva — har avhänt sig all sin egendom; enligt motiven skall ju någon form av illojalitet vidlåda avhändelsen för att lagregeln skall slå till. Tanken torde vara att avhändelsen — eller den ekonomiska disposition varom fråga eljest kan vara —— skall vara illojal i den meningen att, trots vad transaktionen utåt ger vid handen, den bötfällde i någon form skall ha kvar sin betalningsförmåga. Tydligt är att man här står inför svåra avvägningsproblem lagrådet återkommer senare till dessa — som i viss mån har sin motsvarighet på andra områden, t. ex. inom skatterätten. Det har sedan länge diskuterats om och i vad mån man vid beskattning skall kunna underlåta att ta hänsyn till avtal, som ingåtts med huvudsakligt syfte att undgå skatt; förslag till en s. k. allmän skatteflyktsklausul har framlagts och övervägs f. n. i regeringens kansli. Den s. k. ekonomiska brottsligheten i vid bemärkelse, där motsvarande gränsdragningsproblem möter, är under utredning. På dessa områden har gränsdragningsproblemen betydligt större räckvidd än i förevarande sammanhang. Det är därför tveksamt om man bör söka lösa dessa vanskliga problem på ett mindre område isolerat. Utskottets förslag innebär såsom förut nämnts, att ett bötesstraff, ‘som ej kunnat verkställas på grund av vissa förfaranden från den bötfälldes sida, skall kunna av domstol ändras till fängelse. Fängelseriktar - liksom påföljden sig förvandlingsstraffet enligt gällande lag —— formellt mot det brott som föranlett böterna och ej mot den bötfälldes efterföljande handlande. Reellt är det dock detta senare handlande som utlöser frihetsstraffet. Det ligger vid sådant förhållande nära till hands att fråga sig, om vid bestämmande av frihetsstraffets längd — som ju enligt förslaget ej skall stå i någon bestämd relation till bötemas storlek —— hänsyn skall tagas till arten av det förfarande från den bötfälldes sida som aktualiserat frågan om bötemas förändring till fängelse. Denna fråga har emellertid ej berörts i utskottets remiss. Utskottet har, såsom tidigare nämnts, utformat sitt förslag som en form av påföljdsförändring inom BrB:s ram. Påföljdsförändringen har dock bibehållit drag, som är utmärkande för den nuvarande bötesförvandlingen. I båda fallen är fängelse det enda ersättningsstraff som kan

l0

134 Bilaga SOU I980: 7

komma i fråga och liksom förvandlingsstraffet skall det fängelsestraff som åläggs i stället för böter ej kunna sammanläggas med straff för annat brott. Den tilltänkta fängelsepåföljden kommer alltså enligt förslaget att i betydelsefulla hänseenden intaga en särställning inom BrB:s påföljdssystem. Enligt lagrådets mening är det förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningen avgränsa den kategori bötesgäldenärer, vilkas verkställighetshindrande förfaranden är av sådan art att de bör kunna föranleda en påföljdsförändring. svårigheterna sammanhänger främst med att ekonomiska dispositioner med sådan verkan som regel inte torde vidtagas just för att hindra verkställighet av redan ålagda böter utan för att försvåra eller omöjliggöra att egendom tages i anspråk för betalning av skulder över huvud taget, redan ådragna såväl som blivande, och bland dem kanske främst skatteskulder. De dispositioner som här kan komma i fråga torde ofta vara av invecklad natur, och mången gång torde det även vara svårt att skilja dem från transaktioner, som helt eller huvudsakligen har ett annat syfte än att hindra fordringsägare att komma till sin rätt. Det är en svårlöst uppgift från såväl kriminalpolitisk som lagteknisk synpunkt att uppställa sådana objektiva och subjektiva kriterier för en påföljdsförändring att lagstiftningen får avsedd verkan utan att rättssäkerheten trädes för när. Vid en lagstiftning i ämnet möter även andra komplicerade problem av saklig och rättsteknisk natur. Vissa sådana är betingade av att lagstiftningen avses skola omfatta även viten. Det är sålunda tydligt, att särskilda svårigheter är förenade med att övergå från förvandlingsstraff till påföljdsförändring när det gäller viten, eftersom vitet till skillnad från böter inte utgör en påföljd i BrB:s mening. Som ytterligare exempel på de rättstekniska problemen kan anföras frågan om ersättningsstraffets ställning inom det straffrättsliga sanktionssystemet. Det är en angelägen kriminalpolitisk uppgift att i samband med förvandlingsstraffets avskaffande skapa regler, som möjliggör att man kan verksamt ingripa mot sådana bötesgäldenärer som genom illojala ekonomiska förfaranden hindrar att bötesstraffet kan verkställas. Lagrådet har ej någon invändning mot att man söker lösa denna uppgift genom en lagstiftning efter de av utskottet uppdragna riktlinjerna. De kriminalpolitiska och rätts- eller lagtekniska problem som nyss berörda möter i ett sådant lagstiftningsarbete är emellertid så svårbemästrade att det inte kan anses välbetänkt att skrida till lagstiftning utan att dessförinnan ha skaffat sig ett bredare och säkrare beslutsunderlag genom ett i sedvanliga former bedrivet utredningsarbete och genom remissbehandling av ett utformat förslag. Lagrådet finner sig därför inte kunna tillråda, att förevarande lagstiftningsärende avgörs innan en kompletterande utredning har kommit till stånd och ärendet därigenom har blivit berett från grunden.

SOU I980: 7 Bilaga 135

Av utskottets remiss framgår emellertid, att det råder full enighet inom utskottet om att förvandlingssystemet skall avskaffas och att möj-

lighet samtidigt skall öppnas att straffrättsligt ingripa mot vissa tred-

skande bötesgäldenärer. Enighet föreligger också inom utskottet om hur en lagstiftning i sistnämnda hänseende bör utformas. Enligt utskottets förslag skall reformen träda i kraft den 1 juli 1978. Under dessa förhållanden räknar lagrådet med att reformen kan komma att genomföras redan nu. Det är mot denna bakgrund som lagrådet underkastat utskottets lagförslag sedvanlig granskning. Härvid har lagrådet utgått från att, om reformen genomförs omedelbart, dess verkningar följs med uppmärksamhet och att lagstiftningen i mån av behov senare blir föremål för en översyn. Givet är, att en sådan översyn bör komma till stånd, om förfaranden av det slag lagstiftningen tar sikte på blir underkastade lagreglering i ett annat och större sammanhang. Lagrådet har vid sin granskning funnit sig i stort sett kunna godtaga de tekniska lösningar som utskottet valt. Uppmärksamhet har i första hand ägnats frågan om den närmare avgränsningen av den grupp bötesgäldenärer som bör träffas av den nya lagstiftningen. Lagrådet har därvid sökt att .i görlig mån precisera förutsättningarna för en påföljdsförändring. I denna centrala fråga föreslår lagrådet ej oväsentliga ändringar i utskottets förslag. Även beträffande frågan, vilken ställning det ersättningsstraff som skall träda i stället för böter skall intaga i BrB:s påföljdssystem, framlägger lagrådet förslag till ändring, huvudsakligen i syfte att ersättningsstraffet skall bättre smälta in i systemet. På vissa andra punkter förordar lagrådet i det följande jämkningar av utskottets förslag. Innan lagrådet övergår till behandling av de särskilda bestämmelserna, vill lagrådet framhålla, att den överarbetning lagrådet företagit inte kan ersätta en sådan grundlig beredning av lagstiftningsärendet som lagrådet tidigare förordat.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Enär lagrådet förordar, att de nya bestämmelserna i 25 kap. 8§ och 26 kap. 1 § i utskottets förslag samordnas, behandlas de här nedan i ett sammanhang.

25 kap. 8 § och 26 kap. 1 § Som framgår av det förut anförda finner lagrådet i och för sig inte anledning till erinringar mot de allmänna riktlinjer för avgränsningen av lagstiftningens tillämpningsområde som anges i remissen. dessa riktlinjer — förutom Enligt synes det vara tre förutsättningar självfallet den att bötesstraffet eller någon del därav faktiskt inte har kunnat verkställas —— som i det särskilda fallet skall vara uppfyllda

136 Bilaga SOU 1980: 7

för att påföljdsförändring skall få ske. För det första skall den bötfällde efter brottet ha vidtagit dispositioner eller manövrer” av ekonomisk art som framstår som illojala i den meningen att de åtminstone indirekt syftar till att försvåra eller förhindra verkställighet av bötesstraffet. För det andra skall resultatet av den bötfälldes åtgöranden vara, å ena sidan, att han bibehåller de faktiska möjligheterna att tillgodogöra sig förmögenhetsvärden av sådan beskaffenhet och till sådant belopp att de i och för sig skulle kunna bli föremål för exekutiva åtgärder samt, å andra sidan, att dessa förhållanden utåt fördöljes på ett sätt som medför att de ekonomiska värden den bötfällde sålunda förfogar över av formella eller rättsliga skäl inte kan tagas i anspråk för verkställighet av bötesstraffet. För det tredje skall den angivna effekten av den bötfälldes beteende vara täckt av hans uppsåt i straffrättslig mening, dvs. direkt, indirekt eller eventuellt uppsåt. Lagrådet ifrågasätter, om de angivna förutsättningarna på ett tillräckligt tydligt sätt kommer till uttryck i den föreslagna lagtexten. Stadgandet i första stycket av 25 kap. 8§ i förslaget synes i vissa hänseenden medge en alltför vidsträckt tillämpning, samtidigt som det i andra hänseenden möjligen är alltför snävt. Det sagda må belysas med ett par exempel. Om en person, som har dömts till ett kraftigt bötesstraff, saknar andra utmätningsbara tillgångar än en mindre fastighet och genom ett formellt oantastligt gâvobrev överlåter fastigheten till ett av sina barn eller i laga ordning säljer den till barnet utan annat vederlag än att barnet övertar ansvaret för intecknad gäld, är det tydligt, att han genom denna transaktion förhindrar verkställighet av bötesstraffet. Det är sannolikt, att han också har åtminstone indirekt eller eventuellt uppsåt i fråga om denna effekt av åtgärden. Med den föreslagna utformningen av lagtexten kan bestämmelsen om påföljdsförändring bli tilllämplig i detta fall. Ett sådant resultat rimmar emellertid inte väl med de av utskottet angivna riktlinjerna för lagstiftningen. I många situationer av den beskrivna typen lärer det för det första kunna ifrågasättas om den bötfälldes förfarande ens i någon mening kan betecknas som illojalt. Väsentligare är emellertid, att i flertalet fall av denna art kravet på att den bötfällde även efter sina âtgöranden skall ha kvar en reell betalningsförmåga inte kommer att vara uppfyllt. Det kan visserligen hävdas, att den i förslaget uppställda förutsättningen att ändring av påföljd skall vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad regelmässigt inte föreligger i sådana här situationer och att den bötfällde därför undgâr fängelsepåföljd. Men även om det här inte rör sig om ett straffstadgande, är det uppenbart att ett rekvisit som hänför sig till allmänpreventionens krav inte bör utnyttjas för att från tillämpningen föra undan fall, som rätteligen bort vara undantagna redan genom avgränsningen av de objektiva rekvisiten.

SOU 1980: 7 Bilaga 137

Ett annat exempel hänför sig till den av utskottet angivna grupp av personer som ofta formellt uppträder som egna företagare och som brukar innefattas under beteckningen ”grå arbetskraft”. Vad som kan läggas denna kategori till last som ”illojalt” från här aktuella synpunkter torde vara, att de i verkligheten fungerar som vanliga arbetstagare och undandrar sig den kontroll från det allmännas sida som bl. a. är en förutsättning för att deras arbetsinkomst skall kunna tagas i anspråk för införsel eller utmätning. Det karakteristiska för dessa personer är alltså återigen, att de genom sina åtgöranden skaffar sig en dold betalningsförmåga, och det är just detta som föranleder, att de bör kunna träffas av den nya lagstiftningen. Kravet på bibehållen betalningsförmåga kommer emellertid inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. De beteenden det här rör sig om synes inte heller vara så jämförbara med undanhållande eller avhändande av egendom att det ter sig naturligt för tanken att inrymma dem under uttrycket annat liknande sätt. Av här anförda skäl vill lagrådet förorda en omformulering av lagtexten, så att det av denna klart framgår, att stadgandet är tillämpligt endast i fall då den bötfällde genom de dispositioner han vidtagit har lyckats förhindra verkställighet av bötesstraffet - helt eller delvis — men samtidigt har behållit en reell betalningsfönnåga. Utskottet har i lagtexten använt uttrycket avhända sig egendom. Enligt lagrådets mening ligger det emellertid både faktiskt och rättsligt en motsägelse i tanken att en person avhänder sig sin egendom men likväl behåller sin betalningsförmåga han har ju då i realiteten inte helt avhänt sig det ekonomiska värde som egendomen representerar. Om han å andra sidan på ett definitivt och fullständigt sätt har avhänt sig egendomen, har han också i motsvarande mån avhänt sig sin betalningsförmåga, och förfarandet kan då inte betecknas som illojalt. Av nu anförda skäl men också med tanke bl.a. på de sannolikt inte ovanliga fall då en person —-— måhända med vederbörligt tillstånd -— för ut medel ur landet och placerar dem i en främmande stat och därigenom gör dem otillgängliga för exekutiva åtgärder från svenska myndigheters sida vill lagrådet förorda, att uttrycket avhända sig” ersätts av undanskaffa, ett uttryck som på ett mer adekvat sätt beskriver åtgärder, vilka innefattar ett konkret förfogande över förmögenhetstillgångar utan att inrymma några i egentlig mening rättsliga dispositioner. Sådana illojala förfaranden som här åsyftas kan emellertid också ha formen av rättsliga dispositioner av de mest skilda slag. Enligt utskottets förslag skall de transaktioner, förfoganden och andra rättshandlingar som det här gäller i lagtexten fångas in under uttrycket annat liknande sätt — (hindrat verkställighet) på med hänsyftning på avhändande och undanhållande av egendom. Bortsett från att många

sou 1980: 7 138 Bilaga

av de förfaranden som är avsedda att träffas av stadgandet svårligen torde kunna liknas vid avhändande eller undanhållande av egendom synes det angeläget att de åsyftade förfarandenas karaktär av ekonomiska kommer till direkt uttryck i lagtexten. Härvid kan ett av dispositioner sannolikt nämligen inde i sammanhanget vanligaste förfaringssätten, gående av skenavtal, lämpligen tjäna som exemplifiering. Lagrådet vill i enlighet med det anförda förorda, att de verkställighetshindrande förfaranden som åsyftas i lagtexten anges som undanskaffande eller undanhållande av egendom eller ingående av avtal för skens skull eller vidtagande av annan liknande ekonomisk disposition. I frågan huruvida de nu berörda förutsättningarna för en påföljdsförändring är uppfyllda -— dvs. huruvida den bötfällde genom illojala manövrer har uppsåtligen hindrat verkställighet —— skall enligt utskottets förslag gälla ett lägre beviskrav än full bevisning. Det är sålunda enligt den föreslagna lagtexten tillräckligt, att det kan antagas” att sådana förhållanden föreligger. Utskottet uttalar rörande den grad av sannolikhet som fordras, att det måste finnas fog för antagandet eller att det måste föreligga positiva skäl för detta. Beviskravet hänför den föreslagna lagtexten, såväl till frågan, huruvida den bötsig enligt fällde rent faktiskt förfarit på det sätt åklagaren påstår -— t. ex. över- — som fört tillgångar till utlandet eller ingått avtal av viss innebörd till frågan, huruvida verkställigheten härigenom förhindrats eller, med andra ord, huruvida det föreligger ett orsakssammanhang mellan den bötfälldes ekonomiska dispositioner och den uteblivna verkställigheten. Men det beviskravet synes också skola tillämpas vid bedömlägre ningen av frågan huruvida den bötfällde handlat uppsåtligen, dvs. om det förhållandet att hans förfarande hindrat hans uppsåt har omfattat verkställigheten. Lagrådet vill ifrågasätta om denna reglering är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det är här visserligen inte fråga om något straffstadgande. Men med hänsyn till arten av den rättsföljd som är knuten till de föreskrivna objektiva och subjektiva rekvisiten bör i princip inte ske någon avvikelse från allmänna straffrättsliga grundsatser om krav på full bevisning. För den lösning utskottet har föreslagit kan knappast åberopas, att en liknande konstruktion finns i den nu gällande lagstiftningen om bötesförvandling, när det gäller förutsättningarna för förvandling av ringa bötesbelopp (9§ andra stycket BöVL) och förutsättningarna för villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff (18§ BöVL). I denna lagstiftning är nämligen såsom inledningsvis påpekats utgångspunkten en helt annan än i det nu aktuella lagförslaget. Enligt BöVL gäller som huvudregel, att oguldna böter skall förvandlas, oberoende av orsaken till den uteblivna verkställigheten. Att lagstiftningen som förutsättning för att inte göra avsteg från denna huvudregel till den

SOU I980: 7 Bilaga 139

bötfälldes förmån föreskriver, att domstolen bara behöver finna fog för vissa antaganden, innebär mot den angivna bakgrunden inte någon avvikelse från allmänna grundsatser. Den nu föreslagna lagstiftningen återigen har som utgångspunkt, att bötesstraff inte skall kunna förvandlas. I ett system som har denna utgångspunkt bör en förändring av böter till fängelse inte kunna ske utan att det föreligger ett rimligt mått av säkerhet för att de i lagen angivna objektiva och subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Att dessa rekvisit kan antagas vara uppfyllda innebär knappast ett sådant mått av säkerhet. Enligt lagrådets mening bör vanliga beviskrav gälla i frågan huruvida den bötfällde har företagit de ekonomiska dispositioner åklagaren påstår och verkställighet av bötesstraffet därigenom har förhindrats samt huruvida den bötfällde har handlat uppsåtligen, dvs. har haft direkt, indirekt eller eventuellt uppsåt med avseende på de vidtagna dispositionernas verkställighetshindrande effekt. När det gäller den effekt av den bötfälldes förfaranden som består i att han trots de verkställighetshindrande dispositionerna alltjämt har betalnjngsförmåga, synes det däremot vara tillräckligt, om det föreligger så hög grad av sannolikhet att varje annat antagande framstår som orealistiskt och därför klart mindre sannolikt. Detta kan enligt lagrådets mening lämpligen uttryckas i lagtexten med en hänvisning till att omständigheterna skall vara sådana att det måste antagas att den bötfällde likväl har behållit sin betalningsförmåga. Enligt utskottet bör det i fall, då verkställighetshinder har konstaterats beträffande visst bötesstraff, kunna presumeras att hindret gäller även andra, nytillkomna böter, som har ålagts den bötfällde. Med den utgångspunkten har utskottet i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit en bestämmelse av innehåll att, om undanröjande av visst bötesstraff skall ske enligt första stycket och det är känt att den bötfällde häftar för andra böter, också dessa böter får undanröjas, även om den bötfällde inte på sätt som anges i första stycket har förhindrat verkställighet av dem. Lagrådet anser emellertid, att ett bötesstraff bör kunna ändras till fängelse endast om det på sätt som föreskrivs i paragrafens första stycke har konstaterats, att den bötfällde uppsåtligen har förhindrat verkställighet av just det straffet. Ett beslut om ändring av bötespåföljden bör sålunda inte kunna grundas på en sådan presumtion som utskottet har angivit. Att man för varje enskilt bötesstraff i princip upprätthåller kravet på sedvanlig utredning om verkställighetshindrande dispositioner av den bötfällde torde få ringa praktisk betydelse, eftersom det ju här rör sig om åtgöranden av den dömde som har generella verkningar på möjligheterna att över huvud taget genomföra verkställighet mot honom. Enligt den av utskottet föreslagna lagtexten skall endast sådana ekonomiska dispositioner som den bötfällde har företagit efter det brott

140 SOU 1980: 7 Bilaga

som har föranlett bötesdomen kunna föranleda påföljdsförändring. Det kan också synas ligga i sakens natur, att verkställighet av en brottspåföljd inte kan uppsåtligen förhindras genom åtgöranden som i tiden ligger före brottet. Utskottet framhåller emellertid, att undanhållande av egendom i paragrafens mening kan föreligga, om någon kontinuerligt tillgodogör sig resultatet av förfaranden som har ägt rum före brottet. Enligt utskottet kan situationen t. ex. vara den att en person före brottet har placerat tillgångar utomlands och efter brottet alltjämt disponerar dessa samtidigt som hinder för verkställighet föreligger. Lagrådet —— som i och för sig inte har någon erinran mot förslaget att de ekonomiska dispositionerna i princip skall ha ägt rum efter brottet —— vill i anslutning till utskottets motivuttalanden framhålla den av möjligheterna att tillämpa de nya bestämmelserna som begränsning ligger i kravet att den bötfällde skall uppsåtligen ha förhindrat verkställighet. När det gäller ekonomiska dispositioner av det slag som avses med det anförda exemplet, vilkas ekonomiska och rättsliga effekter inträder omedelbart och inte är beroende av några ytterligare åtgärder, måste det således krävas, att den verkställighetshindrande effekten i fråga om visst bötesstraff redan vid tiden för åtgörandena omfattades av den bötfälldes direkta, indirekta eller eventuella uppsåt. Den som t. ex. placerar sina tillgångar utomlands utan dylikt uppsåt med avseende på verkställigheten av ett eventuellt framtida bötesstraff och som kanske först långt senare ådrager sig ett sådant straff kommer sålunda inte att kunna med tillämping av bestämmelserna om påföljdsförändring ådömas fängelse enbart på den grund att han inte frivilligt utnyttjar de utländska tillgångarna för att betala böterna. Å andra sidan skall bestämmelserna givetvis kunna tillämpas t. ex. på den som står i begrepp att begå ett bötesbrott eller som vet med sig att han kommer att ådraga sig ett vitesföreläggande och som innan han begår brottet resp. innan vitesföreläggandet utfärdas vidtar ekonomiska dispositioner av det här slaget i medvetande om att han därigenom kan komma att hindra verkställighet av bötesstraffet resp. av en dom varigenom vitet döms ut. En sådan lagtillämpning blir enligt lagrådets mening också möjlig med den föreslagna lagtexten, eftersom den bötfällde resp. den som förelagts vitet — genom att kontinuerligt vidmakthålla de verkställighetshindrande effekterna av sina dispositioner måste anses även efter brottet ha uppsåtligen hindrat verkställighet. Utskottets förslag innebär såsom tidigare nämnts, att endast fängelse skall kunna träda i stället för ålagda böter; någon annan påföljd skall alltså ej komma i fråga. Denna inskränkning i påföljdsvalet innebär en principiell avvikelse från BrB:s regelsystem, vilket som regel överlämnar åt domstolen att i det enskilda fallet välja den påföljd som med till omständigheterna framstår som den lämpligaste efter en hänsyn avvägning av individualpreventiva synpunkter och allmänpreventionens

Bilaga l4l

krav. Samma valfrihet föreligger i de fall då domstol med tillämpning av reglerna i 27 kap. 6 § resp. 28 kap. 8 och 9 §§ BrB om påföljdsförändring har att med undanröjande av en villkorlig dom eller en dom på skyddstillsyn ådöma annan påföljd. Starka sakliga skäl talar emellertid för utskottets ståndpunkt. Det är så gott som uteslutande allmänpreventiva hänsyn som ligger till grund för de föreslagna nya reglerna om påföljdsförändring. Detta kommer i lagtexten till direkt uttryck i kravet på att en påföljdsförändring skall vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I långt högre grad än när det gäller de nyssnämnda bestämmelserna i BrB om påföljdsförändring är syftet med de nya reglerna att göra den ursprungligen bestämda påföljden effektiv, dvs. att verka betalningsfrämjande på den aktuella gruppen av bötesgäldenärer. För att reglerna skall verkligen få en sådan effekt torde det vara en förutsättning att åtminstone praktiskt sett endast fängelse kan ifrågakomma som ny påföljd. Inte minst av psykologiska skäl bör detta komma till uttryck redan genom lagreglernas utformning. Enligt lagrådets åsikt bör en regel att den nya påföljden skall vara fängehe undantagüöst gäüa för de faH då frågan on1 påföüdsförändring avgörs isolerat, dvs. utan samband med ådömande av påföljd för annan bronshghet I de fan åter då något flag av konkurrensátuaüon föreligger är bilden delvis en annan. Det är här fråga om dels fall då den bötfällde för andra brott lagförs samtidigt som talan om påföljdsförändring förs mot honom, dels fall då den som har ådömts ett fängelsestraff med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna senare, men innan detta straff verkställts, lagförs för ny eller nyupptäckt brottslighet. Ett strikt upprätthållande av principen att vid påföljdsförändring endast fängelse skall kunna ådömas kan i vissa av de nu beskrivna situationerna leda till mindre tillfredsställande resultat. Om t. ex. den bötfällde samtidigt lagförs för annan brottslighet och domstolen finner att han för denna brottslighet skall dömas till internering, ter det sig föga ändamålsenligt att ett fängelsestraff samtidigt åläggs honom, eftersom interneringen ändå enligt 34 kap. 13§ BrB på verkställighetsstadiet kommer att träda i stället för fängelsestraffet. Förskyller den nya brottsligheten fängelse, förefaller det naturligare att domstolen utmäter ett gemensamt än att den bestämfängelsestraff mer två skilda straff, som sedan sammanläggs på verkställighetsstadiet. Att domstolen i konkurrenssituationer av den här arten skulle finna Villkorlig dom eller skyddstillsyn vara den lämpligaste för påföljden den nya brottsligheten torde visserligen komma att höra till undantagen. Men om det inträffar, synes man kunna utgå från att de omständigheter som föranleder domstolens påföljdsval också medför att kravet på au påföüdsförändñng skan vara påkaüad av hänsyn üH aflmän laglydnad inte kommer att anses uppfyllt. Och även om så någon

SOU I980: 7 l42 Bilaga

enstaka gång skulle vara fallet, skulle BrB:s regler om gemensam påföljdsbestämning inte utgöra något hinder mot att domstolen dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för de nya brotten men samtidigt ålägger ett fängelsestraff för det brott som har föranlett bötesdomen. Problem liknande dem som uppkommer i vissa av de nu beskrivna konkurrenssituationerna inställer sig i fall då den som har ådömts fängelse med stöd av regeln om påföljdsförändring senare, men innan detta straff verkställts, lagförs för ny eller nyupptäckt brottslighet. En särskild olägenhet framträder i den situationen att domstolen vid den senare lagföringen finner att påföljden för den nya brottsligheten bör bestämmas till sluten psykiatrisk vård. Domstolen skall då enligt utskottets förslag döma särskilt för det nya brottet till sådan vård, medan fängelsestraffet består och alltjämt kan verkställas. Det är tydligt, att det från kriminalpolitiska synpunkter vore önskvärt att i stället vårdpåföljden fick ersätta fängelsestraffet. Av det anförda framgår, att de problem som möter i konkurrenssituationer i vissa fall inte kan lösas “på ett tillfredsställande sätt, om domstolarna skall vara undantagslöst bundna vid principen att fängelse skall vara ersättningsstraff för böter. Att för dessa, sannolikt fåtaliga fall göra avsteg från denna princip synes inte inge betänkligheter, om att tillämpa annan påföljd än fängelse begränsas till fall möjligheten då det föreligger särskilda skäl. Den lösning lagrådet sålunda förordar föranleder vissa ändringar i utskottets lagförslag. Vad först gäller frågan om att skapa möjligheter till ådömande av gemensam påföljd i fall då frågan om påföljdsförilndring prövas samtidigt med att den bötfällde lagförs för annat brott, föreligger enligt lagrådets mening inte behov av några särskilda regler. kan nämligen inte dela utskottets uppfattning att ett beslut Lagrådet om ändring av påföljd enligt de föreslagna bestämmelserna inte skulle innebära, att den bötfällde i den mening som avses i l kap. 6§ BrB döms för det brott som har föranlett bötesstraffet. En sådan tolkning överensstämmer inte med BrB:s terminologi. Så t. ex. talas i 34 kap. l § om att någon ”dömts för brott” till viss påföljd, och det lärer inte råda tvekan om att detta stadgande avser även det fall att någon som döms till Villkorlig dom eller skyddstillsyn sedermera med tillämpning av bestämmelserna om ändring av påföljd i 27 kap. 6 § resp. 28 kap. 8 och 9 §§ genom beslut av domstol i stället har ådömts annan påföljd, t. ex. fängelse. Bestämmelserna i l kap. 6§ om ådömande av gemenflera brott blir sålunda utan sam påföljd för enligt lagrådets mening vidare i de här aktuella situationerna. Emellertid krävs en tillämpliga uttrycklig regel, lämpligen i 25 kap. 8§, om att annan gemensam påföljd än fängelse får användas, om särskilda skäl föreligger. Som en konsekvens av att BrB:s allmänna regler om ådömande av för flera brott i princip blir tillämpliga i sådana gemensam påföljd

SOU 1980: 7 Bilaga 143

konkurrenssituationer som nu har beskrivits kommer också reglerna i 34 kap. om Sammanträffande av brott att bli tillämpliga, när någon som har ådömts fängelse med stöd av de nya reglerna om påföljdsförändring därefter men innan straffet har verkställts lagförs för nytt eller nyupptäckt brott. Den av utskottet föreslagna undantagsbestämmelsen i 34 kap. 3§ bör således utgå. I nämnda lagrum bör däremot tagas upp en regel av innebörd att ny, gemensam påföljd får åläggas endast om särskilda skäl föreligger. I processuellt hänseende innebär utskottets förslag, att rätten, sedan åklagaren gjort ansökan om påföljdsförändring beträffande ett eller flera bötesstraff, skall kunna besluta om påföljdsförändring även beträffande andra böter som ålagts den bötfällde och som han alltjämt hiiftar för. Något särskilt yrkande av åklagaren beträffande sådana böter krävs alltså inte enligt förslaget. En sådan ordning torde i vart fall inte kunna upprätthållas, om man i enlighet med lagrådets förslag för varje enskilt bötesstraff kräver sedvanlig utredning om verkställighetshindrande dispositioner av den bötfällde. Även här bör den processrättsliga principen gälla att rättens beslut inte får avse mera eller annat än som omfattas av åklagarens yrkanden. Det av utskottet föreslagna andra stycket av 25 kap. 8 § bör alltså utgå.

Utskottet har föreslagit, att i 26 kap. l § andra stycket BrB skall tas upp vissa bestämmelser om det fängelsestraff som skall kunna åläggas enligt 25 kap. 8 §. I fråga om strafftidens längd innebär förslaget, att straffmaximum i anslutning till vad som nu gäller i fråga om förvandlingsstraffet skall vara fängelse i tre månader. Förslaget i denna del avviker från den inom strafflagstiftningen upprätthållna principen att lägre maximum än fängelse sex månader ej föreskrivs. Det är emellertid av vikt att denna princip inte utan särskilda skäl frångås, när nu de nya reglerna om påföljdsförändring införs i BrB. Några sådana skäl kan ej anses föreligga. Straffskalan bör därför bestämmas till lägst en och högst sex månader, vilket motsvarar den för fängelse lindrigaste skalan. I det föregående har lagrådet ställt frågan om man vid bestämmande av fängelsestraffets längd skall taga hänsyn till arten av de dispositioner från den bötfälldes sida som förhindrat verkställighet av böterna. Enligt lagrådets mening står det bäst i överensstämmelse med en lagstiftning är det om påföljdsförändring att sådan hänsyn inte tages. Visserligen den bötfälldes verkställighetshindrande förfaranden som utlöser fängelsestraffet men detta avser ju enbart det brott som föranlett böterna. Ett annat betraktelsesätt förutsätter en lagkonstruktion, som särskilt kriminaliserar verkställighetshindrande förfaranden. Enligt lagrådets mening är det från lagteknisk synpunkt lämpligast, att reglerna om påföljdsförändring så långt möjligt behandlas i ett sammanhang i 25 kap. 8 §. I detta lagrum torde sålunda böra upp-

144 Bilaga SOU 1930: 7

tagas ej endast förutsättningarna för att påföljdsförändring skall få ske utan även de regler som är nödvändiga rörande den nya påföljden och som motsvarar de bestämmelser utskottet upptagit i 26 kap. 1 §. Med en sådan teknik erfordras i sistnämnda lagrum endast en erinran av innehåll att rörande fängelse såsom påföljd i stället för bötesstraff, som undanröjts, är stadgat i 25 kap. 8 §. Om de av lagrådet i det föregående framförda ändringsförslagen följs, bör 25 kap. 8 § erhålla följande lydelse: Har, i fall då bötesstraff ej kunnat till fullo verkställas, den dömde efter brottet uppsåtligen förhindrat verkställighet genom att undanskaffa eller undanhålla egendom eller genom att ingå avtal för skens skull eller vidtaga annan liknande ekonomisk disposition och äro omständigheterna sådana att den dömde måste antagas likväl hava behållit sin betalningsförmåga, äger rätten, om det är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad, på talan av åklagare undanröja bötesstraffet och i stället bestämma påföljden till fängelse. Detta gäller vare sig fängelse är stadgat för brottet eller ej. Straffet må ej sättas under en månad eller över sex månader. Vid straffets bestämmande skall skälig hänsyn tagas till vad som verkställts av bötesstraffet. Undanröjes bötesstraff enligt första stycket och dömes den bötfällde samtidigt för annat brott, må annan påföljd än fängelse användas som gemensam påföljd, om särskilda skäl äro därtill.

25 kap. 9 § Utskottets förslag vilar på förutsättningen att beslut om påföljdsförändring enligt de nya bestämmelserna i princip skall kunna meddelas även i fråga om böter eller vite, som på grund av särskild föreskrift i nu gällande lagstiftning inte får förvandlas till fängelse enligt BöVLrs regler. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som uppställts för påföljdsförändring och till den möjlighet rätten enligt förslaget får att

pröva lämpligheten häråv torde emellertid enligt utskottet utrymmet för

påföljdsförändring i sådana fall bli ytterst begränsat. Från den angivna principen bör dock enligt utskottet undantag göras för sådant vite som utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Utskottet har föreslagit, att en bestämmelse härom tages upp i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf. Förslaget har inte närmare motiverats. Föreskrifter om förbud mot förvandling av böter eller vite förekommer i stort antal på skilda håll i lagstiftningen. De rättspolitiska skäl som har legat till grund för sådana föreskrifter synes i regel inte ha närmare angivits i tillgängliga förarbeten. Någon kartläggning av hithörande bestämmelser eller analys av grunderna för dem har inte

skett i detta lagstiftningsärende. Uppenbart är också, att en sådan

Bilaga 145

kartläggning och en sådan analys förutsätter ett tidsödande utredningsarbete, som inte kan genomföras i detta skede av lagstiftningsarbetet. Under dessa förhållanden möter det enligt lagrådets mening betänkligheter att med principiell avvikelse från den nu gällande regleringen i fråga om möjligheterna att förvandla böter och viten till fängelse låta de nya bestämmelserna om påföljdsförändring bli — med ett enda -— även beträffande sådana böter och viten undantag tillämpliga som enligt nu gällande särskilda föreskrifter inte får förvandlas enligt BöVL:s regler, Det är visserligen antagligt, att de skäl som har föranlett gällande förvandlingsförbud i många fall inte kan åberopas mot en tillämpning av de nya bestämmelserna om påföljdsförändring, som ju inrymmer mycket speciella rekvisit och förutsätter en särskild prövning från allmänpreventiva synpunkter. Möjligen skulle det tvärtom i många hithörande fall vara önskvärt, att de nya bestämmelserna kunde tillämpas. Å andra sidan är det inte uteslutet, att i andra fall grunderna för ett förvandlingsförbud har sådan bärkraft att de bör föranleda undantag också från de nya reglerna om påföljdsförändring. I ett läge där man saknar närmare kunskap om hur det förhåller sig i dessa hänseenden bjuder enligt lagrådets mening försiktigheten att de nu gällande förvandlingsförbuden får i princip slå igenom också i den nya lagstiftningen. Beslut om påföljdsförändring enligt de nya bestämmelserna bör med andra ord inte kunna meddelas i fråga om sådana böter eller viten som enligt föreskrift i nu gällande lagstiftning inte får förvandlas enligt BöVL. Väljes en sådan lösning, är det emellertid enligt lagrådets mening angeläget, att en kartläggning och analys av de aktuella föreskrifterna snarast kommer till stånd och att man i ljuset av resultatet av ett sådant utredningsarbete på nytt tar upp frågan i vad mån reglerna om påföljdsförändring bör också göras tillämpliga på böter eller viten beträffande vilka nu gäller förvandlingsförbud. I enlighet med det anförda förordar lagrådet, att bestämmelsen i andra av förevarande stycket paragraf i den föreslagna utformningen får utgå. En generell undantagsbestämmelse av den innebörd lagrådet föreslår, vilken skall avse såväl böter som viten, synes lämpligen böra ges karaktären av en ikraftträdandebestämmelse. Lagrådet återkommer senare till frågan om bestämmelsens utformning. Godtages lagrådets förslag till lydelse av 25 kap. 8 § bör hänvisningen i 25 kap. 9 § första stycket till 26 kap. 1 § utgå.

26 kap. 2 § Denna paragraf innehåller regler om fängelse såsom gemensamt straff för flera brott. bör kompletteras Paragrafen med en regel av innehåll att, när flera bötesstraff eller viten samtidigt undanröjs enligt 25 kap. 8 §, ett gemensamt fängelsestraff skall åläggas. Såsom man utgått från i utskottets förslag finns ej anledning bestämma annan straffskala för

SOU 1980: 7 146 Bilaga

att avser flera böter eller viten än den

det fall påföljdsförändringen

Det bör därför stadgas, att det gemensamma som anges i lagrummet. straffet ej i något fall får sättas över sex månader. med att det av lagrådet föreslagna tillägget införs i para- I samband nuvarande andra och tredje styckena sammangrafen kan lämpligen föras.

31 kap. I § -- utom i extrema undantags- Utskottet utgår från att det ej torde att den som är under 21 år bedöms tillhöra den fall —- kunna tänkas, särskilda krets av personer som den föreslagna 25 kap. 8§ avser att träffa. Med hänsyn härtill och till BrB:s regler om påföljdsval i fråga har utskottet någon generell undanom unga lagöverträdare ej upptagit i sitt förslag. Enligt lagrådets mening behövs ej heller någon tagsregel för det fall att den unge överlämnats till vård särskild undantagsregel barnavårdslagen. Den föreslagna andra meningen i förevarande enligt paragraf kan därför utgå.

34 kap. anfört bör den av utskottet föreslagna undan- Såsom lagrådet tidigare tagsbestämmelsen i 3 § utgå men i samma paragraf tagas upp en regel av innebörd att när böter undanröjs enligt 25 kap. 8§ ny gemensam får åläggas endast om särskilda skäl föreligger. Lagtekniskt påföljd torde detta kunna ske genom att till det nuvarande stadgandet i tredje stycket fogas en ny mening av följande lydelse: ”Har straffet ålagts med stöd av 25 kap. 8 §, må sådant undanröjande ske endast om särskilda skäl äro därtill.” om sammanträffande av brott blir enligt Bestämmelserna i kapitlet lagrådets förslag i princip tillämpliga när någon, som har ålagts fängelse i stället för böter som undanröjts, därefter lagförs för annat brott. Detta ådömts i förening med annan gäller även för det fall att böterna i icke frihetsberövande påföljd. En följd härav är, att vid tillämpning som sådant fall av 34 kap. 1 § l eller 3 det är såväl fängelsestraffet den andra påföljden som är att anse såsom tidigare ådömd påföljd.

35 kap. 7 § ändrade bestämmelserna i Innebörden av de av utskottet föreslagna första till klarare uttryck, om detta paragrafens stycke synes komma stycke ges följande lydelse: böter bortfalla när fem år förflutit från det domen vann Ådömda kraft. Har dessförinnan ansökan om påföljdsförändring enligt laga den dömde, bortfalla dock böterna icke i något 25 kap. 8§ delgivits fall förrän beslut i målet, varigenom rätten skilt saken från sig, vunnit

laga kraft.”

Bilaga 147

Med denna utformning av andra meningen av detta stycke kommer ordet ”beslut” att avse avgörande, varigenom rätten helt eller delvis bifallit eller ogillat åklagarens talan eller avskrivit målet från vidare handläggning. Anmärkas bör att, i fall då talan om påföljdsförändring handläggs gemensamt med åtal, rättens avgörande av saken får formen av dom. Även sådana fall omfattas av detta stadgande.

35 kap. 8 § Denna paragraf innehåller regler, enligt vilka ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas viss tid efter det att den har vunnit laga kraft. Har fängelse ej över ett år ådömts, är den föreskrivna tiden fem år. Utskottet, som ansett att fängelse tre månader högst skulle kunna åläggas enligt 25 kap. 8 §, har föreslagit, att fristen bestäms till två år i fall då detta lagrum har tillämpats. Enligt lagrådets mening är det emellertid ej anledning att här avvika från den nuvarande allmänna regeln. För övrigt skulle en särregel knappast kunna införas, om fängelse - som lagrådet förordat — skall kunna åläggas såsom gemensamt straff, när fråga om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § och åtal för brott prövas i ett sammanhang. Lagrådet vill således förorda, att det av utskottet föreslagna andra stycketi 35 kap. 8§ får utgå.

38 kap. 3, 6 och 8 §§ I fråga om rättegången i mål angående sådan påföljdsförändring som kan förekomma enligt BrB:s nuvarande regler, bl. a. i 27 kap. 6§ och 28 kap. 8 och 9§§, äger bestämmelserna i 19§ andra stycket_ lagen om införande av nya rättegångsbalken (RP) tillämpning. Enligt dessa bestämmelser skall, om ej annat är stadgat, vad som är föreskrivet i RB angående brottmål gälla i tillämpliga delar då mot någon som blivit dömd för brott vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd eller annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd. Vissa särregler och kompletterande bestämmelser, vilka sålunda utgår från att de allmänna brottmålsreglerna gäller, är upptagna i 38 kap. BrB. Med de processuella bestämmelser som utskottet föreslagit har utskottet sökt att föra in mål om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8§ BrB i nu berörda regelsystem. Från den utgångspunkten att de allmänna brottmålsreglerna skall gälla föreslås vissa avvikande och kompletterande bestämmelser i 38 kap. 3, 6 och 8 §§ BrB. Den lagtekniska lösning som utskottet sålunda har valt för utformningen av erforderliga processuella lagregler synes emellertid i vissa avseenden ha kommit att omfatta enbart sådana mål enligt 25 kap. 8§ BrB som avser förändring av bötespåföljd. Bestämmelserna i 19§ andra stycket RP reglerar nämligen endast fall då förfarande inleds

148 Bilaga

mot någon som blivit dömd för brott. Lagrummet synes i detta sammanhang inte kunna anses, ens indirekt, vara tillämpligt på fall då fråga är om förändring av vite till fängelse. I likhet med utskottet anser lagrådet, att de allmänna föreskrifterna i RB om rättegången i brottmål i tillämpliga delar skall gälla i mål om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8§ BrB, vare sig fråga är om böter eller viten. En regel som direkt utsäger detta bör, för att undanröja varje tvivel, föras in i 38 kap. BrB. Den torde lämpligen kunna tas upp i en ny paragraf, betecknad 11 §. Till den nya paragrafen synes även böra föras de särskilda lagregler i övrigt som behövs med avseende på rättegången. Den nu föreslagna huvudregeln i den nya paragrafen medför bl. a., att forumreglerna i 19 kap. RB skall gälla i tillämpliga delar. Enligt l § första stycket nämnda kapitel kommer mål om förändring av bötesstraff att kunna tas upp av rätten i den ort där bötesbrottet förövades. Angår målet förändring av vite, blir stadgandet i tredje stycket av samma paragraf tillämpligt, vilket innebär att målet kan tas upp av den rätt där den mot vilken talan riktas skall svara i tvistemål eller av rätten i den ort där han mera varaktigt uppehåller sig. Några särskilda forumregler torde sålunda ej vara behövliga. Av utskottet föreslagna särskilda forumregler, som intagits i 38 kap. 3§ BrB, bör därför kunna utgå. Av huvudregeln att föreskrifterna om brottmål är tillämpliga följer vidare, att åklagaren skall väcka talan om påföljdsförändring hos rätten genom en ansökan, som motsvarar stämningsansökan i brottmål och vilken i likhet med en sådan skall delges åklagarens motpart. Den av utskottet föreslagna bestämmelsen i 38 kap. 8§ tredje stycket BrB angående delgivning av ansökan synes därför kunna undvaras. Till den nya paragrafen bör emellertid föras den bestämmelse som utskottet upptagit i 38 kap. 6§ BrB om att nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga om påföljdsförändring. Att nämnd skall deltaga vid hovrätts avgörande av sådan fråga följer av 2 kap. 4§ amdra stycket RB. Lagrådet har förordat, att fråga om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § BrB och åtal mot den bötfällde skall kunna prövas i ett sammanhang och att domstolen därvid skall ha möjlighet att bestämma gemensam påföljd. En sådan samlad prövning kan ske bara om talan angående påföljdsförändringen och åtalet av domstolen handläggs i en och samma rättegång. Eftersom RB:s brottmålsregler avses skola gälla för såväl berörda talan som åtalet, blir också balkens föreskrifter om förening av åtal tillämpliga. För att åtal skall få förenas uppsltäller 45 kap. 3§ RB villkoren att åtalen väckts vid samma domstol ocih att denna är behörig samt att för åtalen samma rättegångsform är tillämplig. Motsvarande villkor kommer således att gälla här. Det bör uppmärk-

Bilaga 149

sammas att ett mål, vari talan om påföljdsförändring och åtal har förenats, alltid måste handläggas med nämnd i underrätt, även om rätten skulle ha varit domför utan nämnd vid en handläggning av åtalet såsom särskilt mål. Detta följer av den föreslagna föreskriften att nämnd skall deltaga i avgörande av fråga om påföljdsförändring. I brottmål avgörs saken enligt RB:s föreskrifter genom dom. Detsamma kommer enligt här förordad lagregel att, om ej annat stadgas, gälla mål om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8§ BrB. För mål, vari talan om sådan påföljdsförändring och åtal handläggs gemensamt, är en sådan ordning nödvändig. I mål, som angår enbart påföljdsförändav saken dock böra, såsom utskottet har förering, synes avgörandet slagit genom bestämmelse i 38 kap. 6§ RB, ske genom beslut. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande mål om påföljdsförändring av annat slag enligt BrB. Bestämmelsen bör lämpligen föras över till den nya ll §. I 19§ andra stycket RP finns, utöver berörda bestämmelser, vissa föreskrifter, enligt vilka ersättning till offentlig försvarare och kostnad för annan rättshjälp åt den dömde i mål om påföljdsförändring skall gäldas av statsverket. Som följd av de av lagrådet här föreslagna reglerna kommer inte 19§ andra stycket att avse mål angående påföljdsförändring enligt 25 kap. 8§ BrB. Således kommer ej heller nämnda föreskrifter att gälla. Det föreligger dock uppenbarligen inte något behov av sådana särregler. I dessa mål bör gälla vad som i allmänhet är stadgat om skyldighet att gälda försvararersättning eller annan rättshjälpskostnad i brottmål. I med det anförda föreslår lagrådet, att den nya 1l§ i enlighet 38 kap. BrB ges följande lydelse: ”I mål om förändring av påföljd enligt 25 kap. 8§ skall i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål. Vid underrätts avgörande av fråga, som avses i sagda lagrum, skall nämnd deltaga. I mål, som angår endast sådan fråga, sker rättens avgörande av saken genom beslut.”

l km f tträdande- och Övergångsbestämmelser Som lagrådet har anfört vid sin granskning av förslaget till ändrad lydelse av 25 kap. 9§ BrB bör de nya bestämmelserna om påföljdsinte kunna tillämpas beträffande böter eller viten som nu förändring är underkastade förbud mot förvandling enligt BöVL:s regler. Tekniskt kan detta resultat genom att de aktuella föreskrifterna om uppnås får förbli — förbud mot förvandling gällande trots att de till följd av att BöVL:s bestämmelser om förvandling helt upphävs kommer att innehåll -- och att såsom en ikraftträdandebestämsakna självständigt i brottsbalken av melse till lagen om ändring tages upp ett stadgande innebörd att de nya bestämmelserna i 25 kap. 8§ BrB inte gäller i

150 Bilaga SOU l9§0: 7

fråga om sådana böter eller viten som avses med dylika föreskrifter. I ett avseende krävs emellertid en kompletterande föreskrift. I 27§ andra punkten BöVL föreskrivs, att förvandling inte får ske av vite som utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Enligt utskottets förslag skall BöVL i sin helhet upphävas och därmed upphör även detta stadgande att gälla. Sådant vite som avses i stadgandet kommer följaktligen inte att omfattas av den nyss angivna generella undantagsbestämmelsen. Ikraftträdandebestämmelserna bör därför kompletteras med en föreskrift som tar direkt sikte på vite av det slag som avses i 27 § BöVL. Utskottet föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd att beslut om påföljdsförändring enligt de nya bestämmelserna skall kunna meddelas även i fråga om böter som ådömts före ikraftträdandet. En förutsättning härför skall emellertid enligt förslaget vara att böterna

med

tillämpning av BöVL kunnat förvandlas till minst 30 dagars fängelse. Vidare föreskrivs i den föreslagna övergångsbestämmelsen, att fängelsestraffet inte får sättas högre än det förvandlingsstraff som kunnat åläggas enligt BöVL. Förslaget i denna del bör i princip godtagas. Ehuru det torde ha varit avsikten att bestämmelsen skall avse också viten, har detta inte återspeglats i lagtexten. I det avseendet bör texten förtydligas. Vidare bör enligt lagrådets mening ske en närmare precisering av förutsättningarna för att ett beslut om påföljdsförändring skall få meddelas i fall av denna art. Att böterna eller vitet måste ha varit förvand- -- dvs. inte har varit underkastade lingsbara enligt BöVL någon sådan förbudsföreskrift som har berörts i det föregående —— torde enklast komma till uttryck genom en direkt hänvisning till de av lagrådet nyss föreslagna ikraftträdandebestämmelserna. Det i utskottets förslag ytterligare uppställda kravet att böterna eller vitet skall vara av viss storlek synes böra anges på ett mera direkt och konkret sätt. Härvid bör

;mt-w-

klarare framgå, att bedömningen huruvida böterna eller vitet uppgår till föreskrivet minimum skall ske med utgångspunkt i vad som återstår oguldet av böterna eller vitet vid den tid då beslut om påföljdsförändring skall meddelas. Betalningar, som den bötfällde eller den som ådömts vite har gjort under tiden mellan domen och beslutet i målet om påföljdsförändring, skall sålunda tillgodoräknas honom vid prövningen. En fråga som utskottet inte har berört i remissen gäller tillämpningen av bestämmelsen om bötesstraffets eller vitets minsta storlek i fall då påföljdsförändring samtidigt aktualiseras beträffande flera bötesstraff och/ eller viten. En möjlighet är att bedömningen skall ske beträffande varje bötesstraff resp. vite för sig och att således ett bötesstraff eller ett vite som från början understigit eller efter verkställda betalningar

Bilaga 151 SOU 1980: 7

under föreskrivet minimum inte under några förhållanden skall nedgått kunna föranleda Ett annat alternativ är att de olika påföljdsförändring. straffen och vitena resp. deras återstod efter gjorda betalningar läggs samman först därefter huruvida de sammanoch en prövning sker, och/eller når över det stadgade minimum. lagda straffen vitesbeloppen Lagrådet vill för sin del främst av praktiska skäl förorda, att frågan bötesstraff eller vite till föreskrivet minimum skall huruvida uppgår bedömas för varje straff- eller vitesdom för sig. I utskottets förslag har slutligen tagits upp en övergångsbestämmelse av innehåll att bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande bortfaller enligt äldre bestämmelser. Lagrådet har i sak ingen erinran mot I och för sig torde redan av grunderna för 5 § lagen förslaget. om införande av brottsbalken följa att ny lagstiftning om förlängning inte får verkan som beav straffrättslig preskriptionstid på gärning som ådömts före den nya lagstiftningens ikraftträgâtts eller påföljd dande. Den föreslagna bestämmelsen är därför möjligen överflödig. Den emellertid intresse. Lagrådet anser därför, att tjänar tydlighetens bestämmelsen bör godtagas. I enlighet med det nu anförda och efter vidtagande av vissa ytter redaktionella jämkningar i utskottets förslag förordar lagrådet, ligare att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken ges följande lydelse: ”Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978. Bestämmelserna i 25 kap. 8 § i sin nya lydelse gäller ej sådana böter eller viten, beträffande vilka i särskild föreskrift anges att de ej får förvandlas eller vite, som avser fullgörande av dom eller till fängelse, beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbctstvister. Med av vad som sägs i andra stycket tillämpas bestämiakttagande melserna i 25 kap. 8 § i sin nya lydelse även på bötesstraff som ådömts eller vite som utdömts före ikraftträdandet, såframt vad som utestår av böterna eller vitet motsvarar minst trettio dagsböter eller, oguldet om bötesstraffet eller vitet ålagts omedelbart i pengar, uppgår till minst trehundra kronor. får i sådant fall ej överstiga det Fängelsestraffet förvandlingsstraff som skulle ha kunnat åläggas enligt lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff. Äldre bestämmelser om bortfallande av påföljd gäller alltjämt i fråga om böter som ådömts eller vite som utdömts före ikraftträdandet.

Förslaget till bötesverkställighetslag

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Statens offentliga 1980 utredningar

Kronologisk förteckning

. Fjorton dagarsfängelse. Ju. . Skolforskning och skolutveckling. U. . Lärare ihögskolan. U. . Preskriptionshinder vid skattebrott. B. . Förenklad skoladminislration. U. . Offentlig verksamhet och regional välfärd. I. . Kompensation för fiirvandlingsstraflet. Ju.

Statens offentliga utredningar 1980

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Fjonon dagarsfängelse. [1] Kompensation för fdrvandlingsstraffet. [7]

Budgetdepartementet Preskriptionshinder vid skattebrott. [4]

Utbildningsdepartementet Skolforskning och skolutveckling. |2| Lärarei högskolan. [3] Förenklad skoladministration. [5]

Industridepartementet Offentlig verksamhet och regional välfärd. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen.

KUNGL. BIBL. 1980 05 2 U STOCKHOLM

I ... ._ p.. .,

.

v

rs““‘."."‘."

_o

b AllminnaF6r_la‘g¢t’