Kronofogdemyndigheterna

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

ogde i

mvnd

h GtGr na

SHM]

Statens offentliga utredningar 1977:42

Pigg?

Kommundepartementet

Kronofogde-

myndigheterna

Betänkande av

_Kronofogdemyndighetsutredningen

Stockholm 1977

Omslag: Johan Hillbom ISBN 91-38-03573-1 ISSN 0375-250X Göteborgs Offsettryckeri AB Kungälv 1977

Till Statsrådet och chefen för

kommundepartementet

Genom beslut den 8 november 1974 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för kommundepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag att se över distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag som sakkunniga generaldirektören Sven Moberg, tillika ordförande, och riksdagsledamöterna Hagar Normark, Lars Schött och Ivan Svanström. De sakkunniga antog benämningen kronofogdemyndighetsutredningen. Som experter åt utredningen förordnades den 20 december 1974 biträdande skattedirektören hos riksskatteverket Lars Frenning, departementsrâdet i justitiedepartementet Trygve Hellners, departementssekreteraren i finansdepartementet Håkan Lonaeus, organisationsdirektören hos Statskontoret

Bengt-Åke Printz, kronokommissarien i Stockholms kronofogdedistrikt,

ordföranden i Tjänstemannaforeningen vid kronofogdemyndigheten Gösta Runestedt, numera t. f. kronodirektören i Göteborgs kronofogdedistrikt, ordföranden i Jurist- och samhällsvetareförbundets sektion för medlemmar inom exekutionsväsendet Bengt Steffner, kanslirâdet i kommundepartementet Curt Tornborg och den 18 november 1975 länsrádet hos länsstyrelsen i Gävleborgs län Leif Sjöberg. Genom beslut den 30 september 1975 entledigades Håkan Lonaeus och förordnades dåvarande kammarrättsñskalen i finansdepartementet, numera t. f. byråchefen hos länsstyrelsen i Stockholms län Lennart Gruiberg som expert åt utredningen. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 20 december 1974 numera t. f. kronofogden i Nacka kronofogdedistrikt Olof Törnkvist och den 28 maj 1975 organisationsdirektören hos Statskontoret Birger Jensen.

Kronofogdemyndighetsutredningen har nu slutfört sitt uppdrag och över-

lämnar härmed ett betänkande med förslag till distriktsindelning m. m. for exekutionsväsendet. Särskilda yttranden har avgetts av experterna Lars Frenning, Lennart Gruf-

berg, Bengt-Åke Printz och Leif Sjöberg.

Stockholm ijuni 1977

Sven Moberg

Hagar Normark Lars Schött Ivan Svanström

/Birger Jensen

Olof Törnkvist

Innehåll

Förteckning över förkortningar

Sammanfattning .

1 Utredningsuppdraget . 15 1.1 Direktiven 15 1.2 Utredningsarbetet . 18

2 Exekutionsväsendets nuvarande uppgifter, organisation och arbetsformer 21 2.1 Den exekutiva verksamheten och därtill knuten övrig verksam-

2.1.1 Grunderna för verksamheten . 21 2.1.2 Mål och resultat i verksamheten . . 23 2.1.3 Uppgifter och arbetsformer i verksamheten . 26 2.1.3.1 Överexekutors verksamhet . 27 2.1.3.2 Kronofogdemyndighets verksamhet . 30 2.2 Administrationen av exekutionsväsendet 42 2.2.1 Fördelning av ansvar och uppgifter . 42 2.2.2 Planering, ledning och uppföljning . 42 2.2.3 Personaladministration 43 2.2.4 Utbildningsadministration . 45 2.2.5 Ekonomiadministration . 45 2.2.6 Kontorsadministration . . . 47 2.3 Kronofogdedistrikt och stationering av personal 48 2.4 Kronofogdemyndighetemas nuvarande organisation . 50 2.4.1 Norrnalorganisationen . . . . 51 2.4.2 Organisationen vid kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 53 2.4.3 Personalen . 57

3 Utredningens särskilda undersökningar av förhållanden i kronofogdemyndigheternas nuvarande verksamhet . . . . . . . . . . 61 3.1 Kronofogdemyndighetemas kontakter och utbud av service 61 3.1.1 Undersökningens uppläggning 61 3.1.2 Undersökningens genomförande . 62

3.1.3 Undersökningens resultat . . . . . 63 3.2 Fördelning av kronofogdemyndigheternas verksamhet på skilda arbetsuppgifter . 66

4 Ändringar i kranofogdemyndigherernas verksamhet . 71

4.1 Utvecklingstendenser i den nuvarande verksamheten 71

4.2 Nya uppgifter i verksamheten . . . . . . . . . . 74

4.2.1 Indrivning av felparkeringsavgifter . . . . . . . 74

4.2.2 Överföring av uppgifter från överexekutor till krono-

fogdemyndighet . 75 4.2.3 Uppgifter i konkurser . 78 4.3 ADB som hjälpmedel i verksamheten 80 4.4 Fältsektion som organisations- och arbetsform 83

5 Utredningens överväganden och förs/ag . . . 85 5.1 Distriktsindelning och stationeringsorter . . . . 85 5.1.1 Förutsättningar för ändring av distriktsindelning och Stationeringsorter . . . . . . . . . . . . 85 5.1.1.1 Tidigare ställningstaganden och förslag 85 5.1.1.2 Nuvarande förutsättningar . . . . 89 5.1.2 Principer for ändring av distriktsindelning och stationeringsorter . . . . . . 93 5.1.2.1 Distriktsindelning 93 5.1.2.2 Stationeringsorter . . . . 95 5.1.3 Förslag till distriktsindelning och stationeringsorter . 100 5.1.3.1 Distriktsindelning 100 5.1.3.2 Stationeringsorter 112 5.2 Kronofogdemyndigheternas organisation 115 5.2.1 Krav på kronofogdemyndigheten . . . . . . 115 5.2.1.1 Formulering av mål for verksamheten . 115 5.2.1.2 Utvecklingstendenser i den nuvarande verksamheten . . . . 115 5.2.1.3 Nya uppgifter i verksamheten 116 5.2.1.4 ADB som hjälpmedel i verksamheten 118 5.2.1.5 Fältsektion som organisations- och arbets- 119 5.2.1.6 Administrationen av exekutionsväsendet . 120 5.2.1.7 Kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde. . . . . . . . . 122 5.2.2 Förslag till organisation för kronofogdemyndigheterna. . . . . . . . . . . . . . 124 5.2.2.1 Norrnalmyndighet . . . . . . . . . 124 5.2.2.2 Kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 128 5.3 Kronofogdemyndigheternas personalbehov 130 5.3.1 Nuvarande förhållanden . . . . . . . 130 5.3.2 Tidigare förslag till beräkning av personalbehovet 131 5.3.3 Utredningens utgångspunkter för beräkning av personalbehovet . 133

5.3.4 Förhållanden av betydelse För beräkning av personal-

5.3.5 Metoder för beräkning av personalbehovet . 139 5.3.5.1 Dimensioneringsfaktorer . . . . . . . 139 5.3.5.2 Förhållanden i övrigt som påverkar personalbehovet . . . . . . . . . . 144 5.3.5.3 Prestationsnorm För Kronofogdemyndighetens personal . . . . . . . . . . . 145 5.3.5.4 Resursbehov För administrativa uppgifter 146 5.3.5.5 Fördelning på personalkategorier . 147

5.3.6 Överslagsberäkning av personalbehovet 147

5.4 Genomförandet . . 148 5.5 Kostnadsberäkningar . . . . . 149 5.6 Utredningens förslag i sammandrag 151

Särskilda yttranden 153

Bilaga l Málsättnings- och ambitionsfrágor inom exekutionsväsendet (promemoria 1977-05-13 från RSV) . . . . . . . . 155 Bilaga 2 Hos överexekutor inkomna och avgjorda ärenden under budgetåret 1975/76 . . . . . . . . . 161 Bilaga 3 Uppgifter om nuvarande kronofogdedistrikt . . . 163 Bilaga 4 Blankett för undersökning av kontakter och utbud av service 175 Bilaga 5 Kontakter mellan gäldenärer, borgenärer m. fl. och 47 kronofogdemyndigheter under sju dagar i juni, augusti och september 1975. 177 Bilaga 6 Länskartor utvisande nuvarande och föreslagna kronoføgdedistrikt. 181 Bilaga 7 Vissa arbetsmängder och resultat m. m. i medeltal jör nuva-

rande kronofogdemyndigheter med fördelning pa olika nivåer

för leveransprocent . . . . . . . . . . . . . . 205 Bilaga 8 Sammanställning av redovisade volymuppgifter för funktioner som ej redovisats i RS Vs arbetsstatistik 1976 . 209 Bilaga 9 Sammanställning av arbetspoäng för föreslagna 65 kronofogdemyndigheter enligt hittillsvarande och ny poängberäkningsmetod avseende arbetsâret l 976 . 211

Förteckning

över

Förkortningar

Civildepartementet DAP Betänkande (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet avgivet av särskild utredningsman Ds Departementsserierna EON Exekutionsväsendets organisationsnämnd FCF Försvarets civilförvaltning ID-mål Införselmål InfL Införsellagen (1968:621) JB Jordabalken J u Justitiedepartementet MfK Medelstörvaltningskungörelsen (1964:886) PTOP Proposition REX Redovisningssystem för exekutionsväsendet (numera) - Riksdatasystem inom exekutionsväsendet (tidigare) rskr Riksdagens skrivelse RSV Riksskatteverket SOU Statens offentliga utredningar TSV Trafiksäkerhetsverket UBL Uppbördslagen (1953:272) UCE Utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet som avgav betänkandet (Ds C 1971 :2) Centralorgan inom exekutionsvä-

sendet - Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt

UD-mål Utsökningsmâl UL Utsökningslagen (1871:31 s. 1) USK Utsökningskungörelsen (1971:1098)

ÅD-mål Återtagningsmâl

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Kronofogdemyndighetsutredningen har i första hand inriktat sitt arbete på landets indelning i kronofogdedistrikt och stationering av personal inom distrikten. Utredningen har även ansett det vara angeläget att närmare behandla frågan om beräkning av kronofogdemyndigheternas personalbehov. För inriktningen av arbetet har utredningen vid sidan av direktiven fäst stort avseende vid den kritik som fördes fram i remissbehandlingen av förslagen i betänkandet (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet (DAP). Förslagen i DAP syftade till att skapa färre och större kronofogdedistrikt. De utgick från de förslag som lades fram i betänkande (Ds C 1971:2) från utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet (UCE) och låg till grund för de riktlinjer för landets indelning i kronofogdedistrikt som år 1972 fastställdes av riksdagen. Kritiken mot DAP riktades främst mot förslagen om distriktsindelning, stationeringar och personaltilldelning för kronofogdemyndighetema. Förslagen om myndigheternas organisation godkändes däremot i stort sett i remissbehandlingen. Utredningen har därför så långt som möjligt sökt ansluta sig till de i DAP framlagda förslagen till normalorganisation för kronofogdemyndighetema. för kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg och Organisationen Malmö har RSV i samförstånd med utredningen sett över särskilt. De förslag, som översynen har lett till, för RSV fram direkt till regeringen. Utredningen har tagit del av förslagen och har inget att erinra mot dem.

för av distriktsindelning och Förutsättningarna ändring

stationeringsorter

anser att förutsättningarna i flera avseenden har ändrats för Utredningen en så långtgående distriktsreform som tidigare förslag skulle innebära. De nuvarande förutsättningarna för en distriktsreform inom exekutionsväsendet

sammanfattar utredningen enligt följande. Strävandena till en decentralisering av statsförvaltningen och allmänhetens önskemål om service från myndigheterna talar mot en så långtgående koncentration av kronofogdemyndigheterna som föreslogs av UCE och i DAP. En reformering av utsöknings- och konkursrätten torde i huvudsak kunna genomföras enligt nu föreliggande förslag och riktlinjer även i ett exekutionsväsende med flera och mindre distrikt än UCE och DAP angav. En rationalisering av verksamheten vid kronofogdemyndigheterna hänger nu inte lika mycket samman med en distriktsreform som förutsattes av UCE och i DAP. Till en del bör motsvarande effekter kunna uppnås genom ett ADB-system för exekutionsväsendet. Utredningen anser att en så långtgående distriktsreform inom exekutionsväsendet som föreslogs av UCE och i DAP inte bör genomföras.

Principer för ändring av distriktsindelning och

stationeringsorter

En viss minskning av det nuvarande antalet distrikt anser utredningen vara önskvärd. Den bör huvudsakligen inriktas på att, så långt som det med beaktande av skilda förhållanden är möjligt, avveckla de små kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde som nu förekommer i relativt stort antal. Samtidigt som utredningen anser att en avveckling av små kronofogdedistrikt är önskvärd vill den framhålla att det är angeläget att behålla en decentraliserad organisation av exekutionsväsendet. Härvid lägger utredningen särskild vikt vid den service som kronofogdemyndigheterna skall kunna ge allmänheten. Utredningen finner det vidare vara väsentligt att inte försämra sysselsättningsmöjlighetema på orter där dessa redan är begränsade. De av utredningen anförda skälen för att behålla en decentraliserad orgör sig särskilt starkt gällande i det allmänna stödområdet och ganisation områden med därmed jämförbara förhållanden. Pâ grundval av dessa bedömningar anser utredningen att huvudprincipen för distriktsindelningen inom exekutionsväsendet bör vara att ett kronofogdedistrikt skall vara så stort att det ger meningsfull och utvecklande sysselsättning för personal av alla kategorier och att verksamheten inom distriktet inte alltför mycket påverkas av tillfälliga störningar genom frånvaro, belastningstoppar m. m. Dessa krav bör enligt utredningens uppfattning kunna tillgodoses i distrikt med minst två kronofogdar. En distriktsorganisation med detta grundmönster bör göra det möjligt för kronofogdemyndigheterna att även bemästra nya arbetsuppgifter som följer av förutsedda reformer inom exekutionsväsendet. Från denna huvudprincip förordar utredningen avsteg i det allmänna stödområdet och därmed jämförbara områden. För att en organisation som även omfattar distrikt med endast en kronofogde skall kunna fullgöra såväl nuvarande som nya uppgifter effektivt och med tillgodoseende av kraven på rättssäkerhet anser utredningen att myndigheterna i dessa distrikt måste kunna få särskilt stöd i sin verksamhet. Det gäller när ordinarie kronofogde är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. För-

utsättningar för sådant stöd måste således skapas. En fortsatt indragning av stationeringar av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter anser utredningen böra ske i en mera begränsad omfattning än tidigare. Från det att förslagen i DAP lades fram i oktober 1973 till den l januari 1977 har antalet stationeringar minskat från 112 till 99. Till grund för sitt ställningstagande lägger utredningen sin uppfattning att det är angeläget att behålla en decentraliserad organisation för exekutionsväsendet. Stationeringarna har väsentliga uppgifter när det gäller att upprätthålla den service som kronofogdemyndigheterna skall kunna ge allmänheten. De bidrar också till att behålla sysselsättningstillfällen på orter där dessa ofta är begränsade. En väsentlig förutsättning för att en stationering skall upprätthållas är att den har ett arbetsunderlag som ger tillfredsställande sysselsättning åt personalen. Utredningen kan konstatera att arbetsunderlaget vid flera stationeringar inte är tillräckligt i detta avseende. För en del av dessa anser utedningen att det bör vara möjligt att åstadkomma förbättringar genom anpassning av arbets- och ansvarsområden. Det kan ske genom att det geografiska arbetsområdet för en stationering utvidgas eller att till denna decentraliseras flera uppgifter av det slag som normalt ankommer på exekutiv personal. När det gäller flera andra stationeringar föreligger emellertid inte denna möjlighet om arbets- och ansvarsområdena skall kunna behålla en rimlig storlek och utformning i övrigt. Stationeringarna bör ändå behållas för att upprätthålla godtagbar service åt allmänheten och så långt som möjligt erbjuda sysselsättningstillfállen. Utredningen anser att i sådana fall bör i stället personalresursema vid stationeringen anpassas till vad arbetsunderlaget ger utrymme för. Det bör ske genom inrättande av deltidstjänster. Utredningen finner det vara skäligt att innehavare av sådan deltidstjänst for exekutiv personal skall kunna beredas heltidssysselsättning i någon form. Det bör ske genom lämpliga kompletterande arbetsuppgifter. Utredningen anser härvid att uppgifter inom skatteadministrationen som avser granskning av deklarationer ligger nära till hands. Innehavare av deltidstjänst for exekutiv personal med stationering utanför centralort i kronofogdedistrikt bör kunna erbjudas sådana kompletterande uppgifter. Tjänsteman som önskar utnyttja denna möjlighet och är lämplig för uppgifterna skall få dem som deltidsuppdrag for lokal skattemyndighet eller länsstyrelse efter samråd mellan respektive myndigheter. Konstruktionen med kompletterande uppgifter bör huvudsakligen komma till användning vid stationeringar med endast en exekutiv tjänsteman. Utredningen vill inte utesluta möjligheten att dra in en stationering, som inte kan ges tillfredsställande arbetsunderlag för en exekutiv tjänsteman. Det bör dock endast ske när det inte avsevärt försämrar den service som kronfogdemyndigheten kan lämna genom stationeringen. Utredningen anser att en sådan indragning bör kunna ske om inte härigenom avståndet från för verksamheten viktig del av stationeringens arbetsområde till närmaste kvarvarande stationeringsort eller centralort i distriktet blir mer än 50 km. Utredningen finner det angeläget att ändringar av stationeringar sker med beaktande av personalens intressen. De bör därför aktualiseras först när berörd tjänst blir vakant. En ändring bör emellertid även kunna aktualiseras när kronofogdemyndigheten och personalen är överens därom.

Förslag till distriktsindelning och stationeringsorter

På grundval av de förordade principerna för distriktsindelningen föreslår utredningen att landet indelas i 65 kronofogdedistrikt. Förslaget innebär att av de nuvarande 81 distrikten behålls 49 helt oförändrade. De 16 övriga distrikten bildas genom sammanslagning av nuvarande distrikt eller i några fall delar av sådana.

För närvarande finns 35 distrikt med endast en tjänst för kronofogde. En-

ligt den föreslagna distriktsindelningen förutses 17 sådana distrikt finnas kvar. Utredningen bedömer att utvecklingen av arbetsvolymerna i 7 av dessa distrikt kan bli sådan att de kommer att ge underlag för två tjänster för kronofogdar inom de närmaste åren. Vid denna bedömning har utredningen också räknat med att de uppgifter som kan komma att föras över från överexekutor till kronofogdemyndigheterna kommer att medföra en ökad arbetsbelastning. För behandlingen av frågor om stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter föreslår utredningen vissa riktlinjer som bör tillämpas av berörda myndigheter. Indragning av en stationering beslutas på samma sätt som nu av RSV i samråd med länsstyrelsen, om båda myndigheterna är överens om beslutet. 1 annat fall bör frågan liksom nu avgöras av regeringen. Prövningen av en fråga om indragning av en stationering bör innefatta de möjligheter till inrättande av deltidstjänster som utredningen förordar.

Kronofogdemyndighetens organisation

Utredningen ansluter sig till de principer för utformningen av normalorgarisationen av en kronofogdemyndighet som angavs i DAP. Den i DAP föreslagna organisationen kan i allt väsentligt tillämpas även för de kronofogdemyndigheter som ryms inom den distriktsindelning som utredningen har f 5reslagit. Utredningen framhåller emellertid att den i DAP föreslagna organisatonen behöver modifieras i vissa avseenden. Modifieringarna innebär främst att administrativa enheter i regel inte inrättas vid myndigheterna. De allmänadminstrativa uppgifterna bör normalt ankomma på en sekreterare hos chefskronofogden eller vid behov ett sekretariat, som utöver sekreteraren består av ytterligare någon tjänsteman. Länsstyrelserna skall så långt som möjligt svara för de stora arbetsrutinerna när det gäller personal- och ekonomiadministration. De bör även tillhandagå myndigheterna med expertis inom dessa områden. Vidare bör exekutiva tjänstemän med stationering utanför distriktens centralorter alltid ingå i en fáltsektion. För kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde förordar utredningen särskilda fonner för stöd från annan myndighet. De syftar till att lösa frågan om vikarie för kronofogden vid dennes frånvaro och att förstärka my:digheten med kronofogdepersonal vid tillfälligt stor arbetsbelastning. Förslag till organisation för kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Götz-

borg och Malmö har tagits fram genom RSV i samförstånd med utredningen. Förslaget innebär att i princip samma organisation tillämpas vid de tre myndigheterna. Under kronofogdemyndighetens chef bedrivs myndighetens verksamhet i ett antal enheter och avdelningar. En administrativ enhet svarar för olika administrativa uppgifter av stöd- och servicekaraktär. Mål och ärenden avseende dels konkurs och lönegaranti och dels införsel för un-

handläggs vid två särskilda enheter. Övriga mål och ärenden

derhållsbidrag fördelas på fyra avdelningar vid myndigheten i Stockholm, tre avdelningar vid myndigheten i Göteborg och tillsvidare två avdelningar vid myndigheten i Malmö. Utredningen konstaterar att den Föreslagna organisationen för kronofogdei Stockholm, Göteborg och Malmö inte väsentligen avviker myndigheterna från utredningens förslag till normalorganisation för övriga kronofogdemyndigheter.

Kronofogdemyndighetemas personalbehov

När det gäller beräkning av personalbehovet utgår utredningen från ett konstaterande att betydande ojämnheter i personaltilldelningen mellan olika distrikt förekommer. De ändringar i kronofogdemyndighetemas verksamhet som har aktualiserats i olika sammanhang kan förutses få mer eller mindre betydande återverkningar på personalbehovet. Med hänsyn till svårigheterna att närmare precisera om och när förändringarna kommer till stånd har utredningen funnit att det enda realistiska är att låta en beräkning av personalbehoven utgå från hittillsvarande verksamhet och verksamhetsformer. De ändringar av personalbehoven som betingas av framtida ändringar i verksamheten får beaktas i samband med att dessa beslutas och genomförs. som Utredningen begränsar sig till att söka närmare precisera de faktorer bör beaktas i ett fortlöpande arbete med beräkning av personalbehoven, samt till en överslagsberäkning av det samlade personalbehovet för kronofogdemyndigheterna. En detaljerad beräkning av personalbehoven för varje myndighet bör ske i samband med ett genomförande av den föreslagna distriktsindelningen och därefter fortlöpande korrigeras med hänsyn till förändringar i verksamheten vid de olika kronofogdemyndighetema. Utredningen har sökt utveckla den av RSV tillämpade metoden för beräkning av personalbehovet. Med användning av metoden for sin överslagsberäkning konstaterar utredningen att det skulle krävas 2 677 årsarbetskrafter för en basdimensionering av exekutionsväsendet. De 2 677 årsarbetskrafterna fördelar sig på de tre personalkategoriema ledningspersonal, vari främst innefattas kronofogdepersonal och viss kronokommissariepersonal, exekutiv personal och kontorspersonal enligt följande.

För budgetåret 1977/78 finns enligt uppgift från RSV medel anslagna för 2 727 årsarbetskrafter vid kronofogdemyndigheterna. De fördelar sig på personalkategorier enligt följande.

Skillnaden mellan utredningens överslagsberäkning och det av RSV angivna antalet årsarbetskrafter vid kronofogdemyndigheterna är en minskning med 50. Utredningen har härvid inte bedömt de särskilda förhållanden som kan påverka personalbehovet vid en detaljdimensionering av varje kronofogdemyndighet.

Genomförandet

Genomförandet av den nya distriktsorganisationen kommer att kräva omfattande förberedelser för detaljutforrnning av organisation, arbetsrutiner m. m. Rimlig tid måste avsättas härför. Erforderligt rådrum bör dessutom beredas RSV och statens personalnämnd för omplacering av viss personal på orter som enligt förslaget upphör att vara centralort i kronofogdedistrikt. Utredningen bedömer att en ny distriktsorganisation bör kunna införas den 1 januari 1979.

Kostnadsberäkningar

Utredningens överslagsberäkning resulterar i ett personalbehov for kronofogdemyndighetema på totalt 2 677 årsarbetskrafter. Jämfört med de 2 727 årsarbetskrafter för vilka medel har anslagits under budgetåret 1977/78 är det en

minskning med 50. Överslagsberäkningen resulterar även i en viss omfördel-

ning mellan de olika personalkategorierna. Utredningen bedömer att en tillämpning av den av utredningen beskri\ na metoden för beräkning av personalbehovet vid kronofogdemyndigheterna skulle medföra i stort sett oförändrade personalkostnader. Engångskostnaderna för en omlokalisering av vissa kronofogdemyndigheters verksamhet har av utredningen uppskattats till totalt ca 2,6 milj. kr. Detta torde dock innebära en viss överskattning då det förutsätter att flyttningsbenägenheten hos berörd personal är 100 procent. Den torde vara lägre. De kostnadseffekter som kan bli en följd av ett genomförande av utredningens förslag och ett beaktande av dess överväganden i övrigt ter sig för .ltredningen rimliga mot bakgrund av vad en förväntad förbättring av ndrivningsresultatet skulle innebära.

1 Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven

I yttrande till statsrådsprotokollet den 8 november 1974 anmälde chefen för kommundepartementet, statsrådet Gustafsson, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om översyn av distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet. Han anförde därvid följande angående översynens bakgrund och genomförande

För den exekutiva verksamheten är landet indelat i 81 kronofogdedistrikt. Fyra län utgör vartdera ett sådant distrikt. I varje distrikt finns en kronofogdemyndighet med en kronodirektör eller kronofogde som chef. Utanför distriktens centralorter finns exekutiv personal stationerad på sammanlagt 112 orter. Totalt finns det alltså f. n. exekutiv personal på 193 orter i landet. Antalet anställda inom organisationen uppgår tillca2 700. Sedan den l juli 1973 ärriksskatteverket centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet. De allmänna riktlinjerna för landets indelning i kronofogdedistrikt fastställdes av 1972 års riksdag (prop. 1972:1 bil. 14, CU 1972:7, rskr 1972:70). Frågan om denna indelning hade före riksdagens beslut utretts genom särskilt tillkallade sakkunniga. De sakkunniga - som antagit namnet utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet - hade i sitt år 1971 lämnade betänknade (Ds C 1971:2) Centralorgan inom exekutionsväsendet - Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt föreslagit bl. a. att antalet kronofogdedistrikt skulle minskas från 81 till 35. Sammanlagt 19 län föreslogs vartdera skola bilda ett sådant distrikt. Utredningens förslag innebar i korthet följande. Kronofogdedistrikten bör bildas av hela kommuner eller kommunblock. De bör inte bryta länsgränserna. Indelningen bör göras så att helt eller hela fögderier ingår i ett distrikt som anpassas till domkretsindelningen. Distrikt bör om möjligt utformas så att den årliga arbetsmängden omfattar minst 35 000-40 000 allmänna och enskilda mål. Vid indelningen bör beaktas att allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med myndigheten inte får försämras. Vidare bör nytt kronofogdedistrikt i princip bildas genom sammanslagning av nuvarande distrikt. Residensstad bör om inte särskila omständigheter föranleder till annat vara centralort i kronofogdedistrikt. Departementschefen (prop. 1972:1 bil. 14, s. 29) anförde att väntade reformer inom exekutionsväsendet skulle komma att ställa ökade krav på en bättre arbetsorganisation med bl. a. ökad specialisering. Vidare borde bättre möjligheter skapas att anpassa personalorganisationen till växlingar i arbetsbelastningen. Härigenom skulle vidare förutsättningar ges för en mer enhetlig och ändamålsenlig organisation samt en bättre rekrytering och utbildning. Dessa mål skulle endast kunna nås genom att större enheter

skapades. Distriktsindelningen fick dock inte medföra försämrad service gentemott allmänhet eller kommuner. Därför borde den exekutiva fáltverksamheten på ort, :som genom ändrad distriktsindelning upphör att vara centralort i kronofogdedistrikt, bedrivas med i huvudsak samma personalstyrka som f. n. disponeras för sådan verksamhet på orten. I sitt av riksdagen godkända betänkande instämde civilutskottet i allt väsentligt :med vad utredningen och departementschefen anfört om de framlagda riktlinjerna för öiversyn av distriktsindelningen. Utskottet ansåg dock att dessa riktlinjer kunde behöva imodifieras. Geografiska skäl kan sålunda motivera att till ytan stora län indelas i fler cdistrikt än vad utredningen föreslagit. Utskottet betonade särskilt att företagare utan :alltför tidsödande resor behöver kunna komma i kontakt med chefen för kronofogdemlyndigheten. Samtidigt uttalade utskottet att distrikten bör dimensioneras så att möjiliga rationaliseringsvinster tillvaratas. Kungl. Majzt uppdrog den 2 juni 1972 åt exekutionsväsendets organisationsnännnd att med ledning av nämnda riktlinjer utarbeta förslag till landets indelning i kronoffogdedistrikt samt till arbets- och personalorganisation inom distrikten. l samband med förberedelserna för överförandet av centralmyndighetsuppgifterna inom exekutionsväsendet till riksskatteverket flyttades uppgiften att utarbeta förslag i denna fråga övezr på en särskild utredningsman. Denne lämnade den 30 oktober 1973 betänkandet (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet. Utredningsmannen har föreslagit att kronofogdedistriktens antal skall reduceras till 36. 18 län föreslås skola bilda vartdera ett distrikt. Stockholms län föreslås skola delas in i sju, Malmöhus län i tre samt Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs län i vartdera två distrikt. Utanför centralortema föreslås exekutiv personal skola finnas på 99 stationeringsorter. Det innebär att exekutiv personal föreslås skola finnas på 135 orter. Utredningsmannen framhåller att målen och ärendena hos kronofogdemyndigheterna inte bara ökat i antal sedan exekutionsväsendets förstatligande den 1 januari 1965 utan även undergått en påtaglig kvalitativ förändring. Målen har blivit mer komplicerade och svårare att handlägga. Stora krav måste därför ställas på både arbetsorganisation och personal. En arbetsspecialisering har redan måst genomföras i de större kronofogdedistrikten och är nödvändig även i övrigt, om nuvarande arbetsuppgifter och väntade nya arbetsuppgifter - t. ex. övertagandet av handläggningen av mål om betalningsföreläggande från de allmänna domstolarna eller av överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna - skall kunna fullgöras. Mot den bakgrunden lägger utredningsmannen fram förslag om arbetsorganisation för dels kronofogdedistrikt av normaltyp (normalorganisation), dels ett vart av Stockholms, Malmö och Göteborgs kronofogdedistrikt. Organisationen i de tre storstadsdistrikten har därvid så långt möjligt bringats i principiell överensstämmelse med normalorganisationen. En av de förutsättningar på vilka utredningsmannen har grundat sitt förslag är att arbetsorganisationen skall utformas på sådant sätt, att den smidigt kan anpassas till väntade refonner. Speciellt intresse har ägnats frågor om fördelningen av ansvar och befogenheter, behov av samordning och specialisering, intern kontroll och tillsyn samt kommunikation inom en kronofogdemyndighet. Utredningsmannen anser att för en kronofogdemyndighet av normaltyp bör fyra funktionsområden bestämma utformningen av organisationen. Dessa områden är administration, handläggning av allmänna mål samt ärenden, handläggning av enskilda mål och löneexekution samt fáltverkställighet. Kronofogdemyndighetens ledning bör utgöras av chefkronofogden, övriga kronofogdar samt cheferna för centralavdelningen, fáltavdelningen och administrativa enheten. Utredningsmannen förutsätter att inom varje kronofogdemyndighet skall finnas en ställföreträdande chefkronofogde.

Vid bedömningen av arbetskraftsbehovet inom kronofogdedistrikten har utredningsmannen utgått från myndigheternas arbetsvolym sådan den kan avläsas i centralmyndighetens arbets- och indrivningsstatistik. Han har därvid tagit hänsyn till målens skiftande svårighetsgrad. Som tidigare nämnts tenderar målen att bli svårare att handlägga. Även denna faktor har utredningsmannen sökt väga in vid sin bedömning av personalbehovet liksom också beräknad ökning eller minskning av folkmängden ide föreslagna distrikten. Andra faktorer som enligt utredningsman nen varit vägledande är gäldenärsklientelets sammansättning och betalningsmotstånd, servicekrav på myndigheten, reseavstånd, antalet stationeringsorter utanför centralorten osv. Vid ingången av budgetåret 1973/74 fanns inom distrikten totalt inrättade 2 646,5 tjänster, varav 197 för kronofogdepersonal, 1 291 för exekutiv personal, 1 129,5 för kontorspersonal, 23 för expeditionsvaktspersonal och 6 för övrig personal. Utredningsmannen föreslår en personalorganisation som totalt omfattar 2612 tjänster varav 189 för kronofogdepersonal, 39 för administrativ personal, 1 229 för exekutiv personal, l 110 för kontorspersonal och 45 för expeditionsvaktspersonal. Åtskilliga remissinstanser har ställt sig negativa till förslaget. Kritik riktas främst mot förslaget till indelning av landet i kronofogdedistrikt. Flertalet remissinstanser anser att förslaget till distriktsindelning resulterat i för få distrikt, vilket medför sämre service för den rättssökande allmänheten och mer resor för den kvalificerade kronofogdepersonalen. Från remissinstansemas sida framhålls vidare att förslaget tagit alltför stor hänsyn till föreslagna men ännu ej beslutade reformer såsom överflyttning av överexekutorsuppgifter från länsstyrelse till kronofogdemyndighet. Ett par remissinstanser anser å andra sidan att förslaget har resulterat i för många distrikt. Som skäl för ett i förhållande till förslaget minskat antal distrikt anförs bl. a. att behovet av specialisering därigenom kan bli bättre tillgodosett. Förslaget till arbetsorganisation godtar remissinstanserna i regel. Någon remissinstans framhåller emellertid att organisationsstrukturen vid landets tre största kronofogdedistrikt fordrar en grundligare undersökning än vad utredningsmannen kunnat göra. Den föreslagna personalorganisationen anser flertalet remissinstanser vara för knappt tilltagen. lnom exekutionsväsendet utvecklas ett ADB-system. Utvecklingsarbetet har drivits så långt att försöksverksamhet med systemet påbörjats inom ett kronofogdedistrikt. Som jag anförde i samband med min anmälan den 15 mars 1974 av fråga om anslag till kronofogdemyndighetema (prop. 1974:19) har kritiken mot förslagen om distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet sådan tyngd att förslagen inte kan läggas till grund för ett ställningstagande. En översyn av förslagen bör göras av en utredning med parlamentarisk sammansättning. Utredningen bör med ledning av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för indelningen av landet i kronofogdedistrikt klarlägga behovet av exekutiv personal av olika kategorier(kronofogdar, personal för fáltverkställighet m. fl.) på olika stationeringsorter så att fullgod service åt allmänheten skall kunna lämnas till rimliga kostnader för den exekutiva organisationen. Utredningen bör beakta att kronofogdemyndigheterna kan få vidgade arbetsuppgifter till följd av reformer som förbereds inom Kungl. Majzts kansli. Lagberedningen har i sitt betänkande (SOU 1973:22) Utsökningsbalk föreslagit att överexekutors befattning med exekutiva ärenden skall upphöra och göromålen i stället flyttas över på kronofogdemyndigheterna. Förslaget innebär även i övrigt att dessa myndigheter får nya kvalificerade uppgifter. En överföring av mål om lagsökning och betalningsföreläggande från tingsrätterna till dessa myndigheter är också aktuell. Utredningen bör överväga vilka krav ett genomförande av dessa reformer ställer på kronofogdedistriktens utforrnning och kronofogdemyndigheternas organisation.

Spörsmål liknande dem som nu har berörts kan aktualiseras under den pågåendie revisionen av konkurslagen(1921:225). Jag syftar bl. a. på frågan om kontrollen över lkonkursförvaltningen skall ligga hos domstol eller om den lämpligen bör anförtros annat organ, t. ex. kronofogdemyndighet. Som utgångspunkt för översynen av arbetsorganisationen i allmänhet bör gälla att ADB kommer att införas som ett hjälpmedel inom exekutionsväsendet. De framlagda förslagen till distriktsreform m. m. innebar vissa rationaliseringsvinster. Preliminärt gjorda beräkningar rörande effekterna av införandet av ADB inom exekutionsväsendet tyder på att även en sådan reform skulle leda till rationaliseringsvinster. Genomförandefrågorna bör uppmärksammas - om så erfordras i samarbete imed statens personalnämnd - så att omställningen till ny organisation blir så smidig som möjligt för både arbetsorganisationen och den berörda personalen. Utredningen bör bedrivas skyndsamt och ske i samråd med Statskontoret och riksskatteverket.”

1.2 Utredningsarbetet

Kronofogdemyndighetsutredningen har vid inriktningen av utredningsarbetet fäst stort avseende vid den kritik som fördes fram vid remissbehandlingen av det betänkande (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet (DAP) som framlades den 30 0ktober 1973. Av direktiven framgår att dåvarande chefen för kommundepartementet fann kritiken ha sådan tyngd att förslagen i betänkandet inte kunde läggas till grund för ett ställningstagande, utan borde ses över av en utredning med parlamentarisk sammansättning. Kritiken mot DAP riktades främst mot förslaget till distriktsindelning. De föreslagna 36 distrikten ansågs vara för få. Förslaget till arbetsorganisation godtogs i regel av remissinstansema medan den föreslagna personalorganisationen ansågs vara för knappt tilltagen. Utredningen har därför ansett sig böra i första hand inrikta utredningsarbetet på indelningen av landet i kronofogdedistrikt och stationeringen av personal inom distrikten. De i DAP framförda förslagen till distriktsindelning utgick från de riktlinjer härför som fastställdes av 1972 års riksdag och grundades på förslag år 1971 från utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet (UCE). Utredningen har funnit att förutsättningarna för en så långtgående distriktsreform, som de tidigare förslagen och ställningstaganden skulle innebära, i flera avseenden har ändrats under de gångna åren. Utredningsarbetet har därför inriktats på att antalet distrikt inte bör minskas i den omfattning som tidigare har ifrågasatts. Utredningen har emellertid även haft att beakta de krav på kronofogdemyndigheterna som följer av förutsedda nya uppgifter för dessa i samband med en reformering av främst utsökningsrätten samt även av fortlöpande förändringar av deras nuvarande arbetsuppgifter. Dessa krav innebär en vidgkompetens och ökade behov av kontinuitet i verkning av myndigheternas samheten, som inte i alla avseenden kan tillgodoses i de relativt många små myndigheter som finns i nuvarande distriktsindelning. En minskning av antalet distrikt i syfte att få till stånd flera större myndigheter har därför ansetts vara ofrånkomlig.

Utredningen har strävat efter att så långt som möjligt åstadkomma en lämplig avvägning mellan skälen för att behålla en decentraliserad organisation för exekutionsväsendet och kraven på större myndigheter, som på ett ändamålsenligt sätt kan svara för den verksamhet som ankommer på kronofogdemyndigheterna. Utredningen har härvid lagt särskild vikt vid den service som kronofogdemyndigheterna skall kunna ge allmänheten. Därutöver har utredningen även beaktat de sysselsättningspolitiska synpunkter som kan anföras i fråga om distriktsindelning och stationering av personal inom distrikten. När det gäller kronofogdemyndigheternas organisation har utredningen strävat efter att för normalorganisationen av en myndighet så långt som möjligt ansluta till de forslag som fördes fram i DAP. Organisationen av myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har setts över av riksskatteverket (RSV) i samförstånd med utredningen. Denna översyn redovisas av RSV i en särskild rapport. Utredningen har tagit del av det förslag till organisation for de tre myndigheterna som översynen har lett fram till och har inte haft något att erinra mot det. RSV föreslår i en framställning direkt till regeringen de åtgärder som översynen föranleder. Utredningen har inte ansett sig ha i uppdrag att närmare överväga eller föreslå förändringar i uppgiftsfördelningen mellan kronofogdemyndigheterna, länsstyrelserna och RSV som centralmyndighet för exekutionsväsendet. Beräkning av personalbehoven vid kronfogdemyndighetema har utredningen ansett vara en angelägen uppgift i och för sig. Utredningen har här främst riktat sitt intresse mot metoderna för beräkning av behoven. Därutöver har utredningen begränsat sig till att göra en överslagsberäkning av det samlade personalbehovet för kronofogdemyndighetema. En beräkning av personalbehoven för de enskilda myndigheterna, som bl. a. bör beakta särskilda förhållanden vid dessa, har utredningen ansett bör ankomma på RSV. RSV har fortlöpande biträtt utredningen med insamling och sammanställning av uppgifter samt olika utredningsinsatser. Genom en enkätundersökning har utredningen i samarbete med statistiska centralbyrån sökt belysa vissa kronofogdemyndigheters kontakter med gäldenärer m. fl. och utbud av service. Genom försorg av RSV har vidare genomförts en undersökning där personalen vid vissa kronofogdemyndigheter har redovisat hur arbetstiden fördelas på olika uppgifter i verksamheten i syfte att skapa ett säkrare underlag för beräkning av myndigheternas personalbehov. Utredningen har besökt kronofogdemyndigheterna i Södertälje, Kristianstad och Eskilstuna och allmänt informerats om verksamheten vid dessa. Vid besöket i Kristianstad gavs personalen tillfälle att till utredningen framföra synpunkter på förhållanden av betydelse för utredningsarbetet. Besöket i Eskilstuna gällde särskilt information om den pågående försöksverksamheten med ADB. Vid ett besök i Boden har utredningen haft överläggningar med företrädare för länsstyrelsen och kommunerna i Norrbottens län samt för personalen vid

kronofogdemyndighetema i länet. Överläggningama gällde särskilda för-

hållanden av betydelse för distriktsindelning och stationering av personal i länet. Sekreterarna i utredningen och de experter i denna som har företrätt RSV

och personalens organisationer har vid besök i Karlstad, Örebro, Vänersborg

och Trollhättan haft överläggningar med företrädare för länsstyrelserna i

Värmlands, Örebro och Älvsborgs län samt för flertalet av kronofogdemyndigheterna och deras personal i dessa län. Överläggningarna avsåg olika lös-

ningar av distriktsindelningen i länen. Konkurslagskommittén (Ju 1971:06) har delgivit utredningen vissa överväganden och forslag rörande kronofogdemyndigheternas roll i konkursförfarandet. Efter anmodanden i remisser från kommundepartementet och finansdepartementet har utredningen yttrat sig över framställningen från RSV angående ADB inom exekutionsväsendet (Riksskatteverkets rapport 1975- 11-27) och ADB inom exekutionsväsendet, författningsförslag (Riksskatteverkets rapport 1976-02-26). Efter remiss från kommundepartementet har utredningen vidare yttrat sig över framställning från RSV om indragning av tjänst som förste kronoassistent vid kronfogdemyndighetens i Östersund stationeringar i Sveg och Strömsund. Chefen för kommundepartementet har till utredningen för beaktande överlämnat ärenden avseende - kommun med vissa synpunk-

skrivelse den 15 januari 1975 från Älvsbyns

ter med anledning av att utredningen tillkallats skrivelse den 24 januari 1975 från personalen i Bodens kronofogdedistrikt med synpunkter rörande landets indelning i kronofogdedistrikt - skrivelse kommun med vissa synden 14 april 1975 från Jokkmokks punkter med anledning av att utredningen tillkallats - skrivelse den 25 juni 1975 från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om att Jakobsberg skall bli stationeringsort för personal vid kronofogdemyndigheten i Sollentuna - skrivelse den 11 april 1975 från RSV med hemställan om att Hedemora och Långshyttan skall upphöra att vara stationeringsorter för personal vid kronofogdemyndigheten i Avesta, - skrivelse den ll att Åsele skall april 1975 från RSV med hemställan upphöra att vara stationeringsort för personal vid kronofogdemyndigheten i Lycksele - skrivelse den 23 oktober 1975 från RSV med hemställan om att Hofors skall upphöra att vara stationeringsort för personal vid kronofogdemyndigheten i Sandviken - skrivelse den 4 november 1975 från RSV med hemställan om att Transtrand skall upphöra att vara stationeringsort för personal vid kronofogdemyndigheten i Mora.

Utredningen har i november 1976 genom en skrivelse till RSV som distribuerades till all personal inom exekutionsväsendet informerat om sina preliminära ställningstaganden till antalet kronofogdedistrikt och de principer som låg till grund härför. Utredningen har vidare i början av juni 1977 informerat statens personalnämnd om innebörden av sina förslag.

2 Exekutionsväsendets nuvarande

uppgifter,

organisation och arbetsformer

2.1 Den exekutiva verksamheten och därtill knuten övrig

verksamhet

2.1.1 Grunderna för verksamheten De grundläggande reglerna för den exekutiva verksamheten finns i utsökningslagen (l877:3l s. 1). Därutöver regleras den exekutiva verksamheten främst i införsellagen (1968:621), uppbördslagen (1953:272) och förordningen angående indrivning och redovisning av böter (1917:915). Viktiga kompletterande regler finns vidare i utsökningskungörelsen (1971:1098) och uppbördskungörelsen (1967:626) samt medelsförvaltningskungörelsen (1964:886). Utsökningslagen (UL) skiljer mellan två exekutiva myndigheter, nämligen Överexekutor och utmätningsman. Överexekutor är länsstyrelsen. Utmätningsman är kronofogde. Enligt lagen skall ”utsökningsmål upptagas och prövas av Överexekutor, om ej annat är stadgat”. Utmätningsman skall fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan före-

skrift av annan myndighet förrätta utmätning”. Gällande föreskrifter

innebär i praktiken att omfattningen av överexekutors särskilda verkställighetsprövning numera är mycket liten. Kronofogde fullgör sina uppgifter inom en kronofogdemyndighet. Varje myndighet svarar för verksamheten inom ett bestämt distrikt. Enligt bestämda regler må kronofogde i sitt ställe som utmätningsman eller eljest för exekutiva uppgifter med vissa undantag sätta annan tjänsteman vid myndigheten. Personalen vid en kronofogdemyndighet kan med hänsyn till utbildning och arbetsuppgifter i huvudsak hänföras till en kronofogdekarriär, en exekutiv karriär och en kontorskarriär. Kronofogdekarriären omfattar sammanlagt ca 200 tjänster fördelade på kronofogdar, biträdande kronofogdar och kronofogdesekreterare. Möjligheterna för utmätningsman (kronofogde) att sätta annan i sitt ställe innebär att den övervägande delen av de exekutiva göromålen i praktiken handläggs av personal i den exekutiva karriären. Denna omfattar ca 1 300 tjänster fördelade på kronokommissarier, förste kronoassistenter och kronoassistenter. De omfattande registrerings-, bokförings- och redovisningsgöromålen och övriga

kontorsuppgifter som ingår i verksamheten handhas huvudsakligen av personal i kontorskarriären, som omfattar ca l 100 tjänster fördelade på assistenter, förste kontorsskrivare, kontorsskrivare, kansliskrivare, kontorister och kontorsbiträden. Behöriga att upprätthålla andra tjänster än rekryteringstjänster inom kronofogdekarriären och den exekutiva karriären är endast tjänstemän som har gått igenom en omfattande utbildning som anordnas inom exekutionsväsendet. Närmare föreskrifter om utmätningsmans verksamhet finns i utsökningskungörelsen (USK). Denna skiljer mellan två huvudgrupper av mål, allmänna mål och enskilda mål. Allmänna mål avser uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. Enskilda mål är övriga mål. De är i huvudsak sådana i vilka verkställigheten sker på begäran av enskild part. Exempel på vanliga enskilda mål är mål om utmätning på grund av betalningsföreläggande avseende privaträttsliga fordringar, mål om införsel för underoch mål om återtagning av avbetalningsgods. Volymmässigt är hållsbidrag skatteindrivningen och bötesindrivningen de dominerande uppgifterna i kronofogdemyndighetemas verksamhet. En väsentlig skillnad mellan de allmänna målen och de enskilda målen med skillnader i utmätningsmannens ställning i de båda hänger samman målgruppema. I de enskilda målen meddelar utmätningsmannen sitt beslut med ledning av parternas - borgenärs och gäldenärs - yrkanden och invändningar och på grundval av den utredning och bevisning som föreligger. Målen är i princip dispositiva, vilket innebär att utmätningsmannen inte kan vidta exekutiva åtgärder om borgenär återkallar yrkande eller lämnar anstånd med verkställighet. I de allmänna målen har utmätningsmannen dubbla funktioner, nämligen dels att liksom i enskilda mål vidta exekutiva åtgärder och dels att i övrigt vara verksam för att det allmänna skall få betalt för sin fordran. Utmätningsmannen företräder därvidlag statsverket och har sålunda uppgifter som i en- - i allmänna mål kan uppde-

skilt mål tillkommer pan borgenär. Åtgärderna

las i exekutiva Utmätningsmannen kan i dessa mål åtgärder och förhandling. bl. a. få medge gäldenär uppskov med betalning eller träffa avbetalnings-

uppgörelse, bestämma om utmätt egendom skall säljas samt häva exekutiv

åtgärd, allt under förutsättning att statens rätt inte äventyras. Uppdraget att företräda staten innefattar t. ex. beträffande de mest förekommande fordringarna på skatter och allmänna avgifter även åtgärder utanför det egentliga verkställighetsområdet såsom bevakning i och vanligen ansökan om konkurs De bedömningar som sålunda innefattas samt begäran om utmätningsed. i de allmänna målen kan ofta få vittgående ekonomiska och sociala konsekvenser för gäldenärema. I de allmänna målen har även länsstyrelsen vissa borgenärsfunktioner. Länsstyrelsens roll i indrivningsarbetet innebär tillsyn över utmätningsmännen enligt UL och skyldighet att föranstalta om inventering enligt medelsförvaltningskungörelsen. Länsstyrelsens uppgift härvidlag torde närmast vara att som företrädare för statens skatteanspråk övervaka effektiviteten i ini stort. Detta ger möjligheter att i inventeringsprotokoll eller drivningsarbetet i annan ordning generellt eller beträffande särskilt mål påtala eventuella bris-

ter. Därutöver ankommer det på länsstyrelsen att pröva frågor om avskrivning eller avkortning av skatter och böter, att anta ackordsforslag beträffande skatter och att - efter anmälan från utmätningsman eller eljest- förordna om att utmätningsman skall göra framställning om att skattskyldig eller arbetsgivare som är ansvarig for arbetstagares skatt skall forsättas i konkurs. När det gäller konkursframställningar har länsstyrelserna i stor utsträckning uppdragit avgörandet åt utmätningsmännen själva. Vid sidan av den egentliga exekutiva verksamheten finns flera uppgifter som enligt särskilda forfattningsbestämmelser ankommer på utmätningsman eller kronofogdemyndighet. Störst bland dem är handläggningen av ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Andra uppgifter är utfárdande av driftsbevis enligt lagen (1966:454) om foretagsinteckning och fastställande av beneficium enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

2.1.2 Mål och resultat i verksamheten En klar och allmänt omfattad uppfattning om målen för verksamheten vid kronofogdemyndigheterna finns inte. Verksamheten är visserligen i hög grad reglerad genom föreskrifter i lagar, förordningar och andra författningar. De avser emellertid i huvudsak endast vilka slag av uppgifter som ankommer på kronofogdemyndigheterna och formerna för deras handläggning. De är i regel absoluta till sin karaktär på så sätt att de inte anger möjligheter till avvägningar mellan insatserna i verksamheten och de resultat som härigenom kan uppnås. Därigenom ger de inte underlag for bedömningar av måluppfyllelse och effektivitet i verksamheten och för sådana ställningstaganden till utforrnning av åtgärder och prioriteringar m. m. som alltid krävs i den praktiska verksamheten. Den exekutiva verksamheten kan ses som en fortsättning på ett processuellt forfarande vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Det allmänna syftet är att slutgiltigt förverkliga ett fastställt rättsanspråk. Härvid kan olika tvångsmedel användas. För att exekutiv verksamhet i visst fall skall inledas fordras i regel uttryckligt stöd i lag eller författning och en exekutionsurkund som anger vilket anspråk som skall förverkligas. Exekution påkallas genom att exekutionsurkund inges till kronofogdemyndigheten för verkställighet. Utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet (UCE) framhöll i sitt betänkande (Ds C 1971:2) Centralorgan inom exekutionsväsendet - hos översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt, att verksamheten kronofogdemyndigheterna är särpräglad och har få likheter med annan samhällsverksamhet. I de allmänna målen kan den sägas utgöra en fortsättning av taxering och uppbörd. De enskilda målen kan sägas ofta vara en direkt fonsättning på civilprocessen. Användningen av exekutiva tvångsåtgärder är i både allmänna och enskilda mål omgärdad av särskilda rättssäkerhetsgarantier. Verksamheten hos kronofogdemyndigheterna har ett funktionellt samband med taxerings- och uppbördsväsendet och med verksamheten vid de allmänna domstolarna. Sambanden kommer till uttryck främst i informationsutbyte och annan samverkan med taxerings- och uppbördsmyndigheter-

na respektive de allmänna domstolarna med klar övervikt för samverkan med de förra. Skillnaderna mellan allmänna och enskilda mål kommer till uttryck framför allt i att prövning av förutsättningarna for användning av de olika exekutiva tvångsmedlen i de enskilda målen i allmänhet sker på grundval av yrkanden från parterna, medan i de allmänna målen borgenärens intresse bevakas av den exekutiva myndigheten själv. Förutsättningarna för användning av exekutiva tvångsmedel är emellertid i huvudsak samma i allmänna och enskilda mål. I RSV:s anslagsframställningar för kronofogdemyndigheterna har under senare år intagits en allmän formulering av målet för myndigheternas verksamhet. Målet för verksamheten är enligt denna formulering att med snabbhet, säkerhet och till rimliga kostnader samt med iakttagande av gällande författningar och föreskrifter förverkliga rättsanspråk i allmänna och enskilda mål, som inkommer till kronofogdemyndighet för handläggning. Vidare har kronofogdemyndighet att på motsvarande sätt handlägga de ärenden som ankommer på myndigheten. Snabba och effektiva åtgärder påverkar betalningsmoralen positivt. En rätt bedriven exekutiv verksamhet har starkt preventiv effekt. RSV har vidare till utredningen överlämnat en promemoria av den 13 maj 1977 angående Målsättnings- och ambitionsfrågor inom exekutionsväsendet. Promemorian har i sin helhet intagits i bilaga 1.

Resultaten av kronofogdemyndigheternas verksamhet i allmänna mål re-

dovisas årligen av RSV i redogörelser med statistiska sammanställningar över kronofogdemyndighetemas verksamhet och indrivningsresultaten. Under år 1975 uppgick antalet inkomna allmänna mål för hela riket till

1 449 419, en minksning med 4,5 procent i förhållande till föregående år. Det

under 1975 uppdebiterade beloppet utgjorde 2 135 405 831 kr., vilket däremot var en ökning med 11,2 procent i förhållande till 1974. Detta bekräftade de senaste årens tendens mot en minskning av antalet mål men en ökning av det på indrivning beroende restförda beloppet. Av de s. k. månadsräkningsmedlen, som avser huvuddelen av indriv-

ningsuppdragen i allmänna mål och redovisas till länsstyrelsen, var vid ut-

gången av år 1975 1 985 421 157 kr. oredovisade. Under år 1975 hade kronofogdemyndigheterna drivit in och levererat l 074 056 140 kr. till statsverket. Som jämförelse kan anmärkas att utgifterna för kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1975/76 hade beräknats till omkring 185 milj. kr. Tillströmningen av allmänna mål till kronofogdemyndigheterna är störst under månaderna maj och juli då indrivning begärs av de under uppbördsterminerna mars respektive maj obetalda kvarskattebeloppen. Nedanstående diagram visar hur de allmänna målen fördelade sig år 1974 efter debiteringsmånad hos kronofogdemyndigheterna i riket. Uppgifterna har av RSV inhämtats från kronofogdemyndigheterna för särskilt ändamål. Ett sätt att beskriva indrivningsresultatet är att beräkna ett procenttal - leveransprocent - som anger den del av det indrivningsbara beloppet som myndigheten har drivit in under året. Det indrivningsbara beloppet utgörs av oredovisat belopp vid årets början ökat med under året restfört belopp minskat med under året beslutade avkortningar. Under år 1975 varierade

275 000-1

250 000- 225 000 200 000 - 175000- 150 000 - 125 000- 100 000- 75 000 50 000 jan febr mars apr maj jun jul aug sep okt nov dec jan 1974 1975

leveransprocenten mellan de olika kronofogdedistrikten från 15,9 till 65,5. Skillnaderna torde till stor del kunna förklaras av kronofogdedistriktens olika struktur såväl geografiskt som beträffande gäldenärskategorier m. m. Jämförelser mellan distrikten måste därför göras med största försiktighet.

Nedanstående tabell utvisar hur distrikt av olika storlek år 1975 fördelade

sig inom olika procentklasser. Storleken markeras genom den rangordning mellan distrikten, som framkommer i RSVs statistik över myndigheternas verksamhet. Det största distriktet betecknas med l och det minsta med 81.

Tabellen visar att vissa av de största myndigheterna hade en leveransprocent under 30 medan ingen av de minsta myndigheterna hade lägre leveransprocent. Det kan också konstateras att några av de största myndigheterna uppvisade en leveransprocent som överensstämmer med de mindre myndigheterna, dvs. ett procenttal som ligger mellan 30 och 50. För myndigheterna sammantagna var leveransprocenten 29,3. Det skall anmärkas att myndigheterna med leveransprocent understigande 30 ligger i tätbefolkade områden av storstadskaraktär. En statistik förd på längre sikt med fördelning medelslagsvis på årskonton kan tillmätas ett förhållandevis högre jämförelsevärde än de redovisade årsvisa uppgifterna.

Av den restförda preliminära B-skatten för uppbördsâret 1969 har 83 procent levererats och 17 procent avskrivits. Av länen har 16 nått upp till leveranstal på 90 procent och däröver. Av 1974 års restförcla B-skatt har vid utgången av år 1975 65,6 procent levererats. Fem kronofogdedistrikt har nått leveranstal överstigande 90 procent och ytterligare 29 överstigande 80 procent. Av den restförda kvarstående skatten enligt 1968 års taxering har 71 procent levererats och 29 procent avskrivits. Fyra län har nått upp till ett resultat mellan 85 och 90 procent. Av den restförda kvarstående skatten enligt 1973 års taxering har vid 1975 års utgång 47,2 procent levererats. Det högsta leveranstalet i ett enskilt kronofogdedistrikt är 79,9 procent. Av 1971 års särskilda uppdebiterade A-skatt har vid utgången av år 1975 55,5 procent levererats. Av 1974 års särskilt uppdebiterade A-skatt har vid samma tid 60,1 procent levererats. Av 1971 års mervärdeskatt hade vid utgången av år 1975 54,7 procent levererats. Motsvarande procenttal för 1974 års mervärdeskatt var vid samma tillfalle 49,4. Av belopp att driva in under år 1975 beträffande arbetsgivaravgifter för år 1971 och 1974 hade vid utgången av 1974 66,4 respektive 59,1 procent levererats.

Den av RSV förda statistiken ger besked endast om antalet restförda poster

.för varje kronofogdemyndighet samt det belopp dessa representerar. För särskilt ändamål har RSV tagit fram antalet poster fördelade på medelslag beträffande de under 1974 anhängiggiorda allmänna målen. Antal mål och uppdebiterade belopp fördelade sig på de mera betydande medelslagen enligt följande.

2.1.3 Uppgifter och arbetsformer i verksamheten

Den exekutiva verksamheten är som tidigare (avsnitt 2.1.1) påpekats delad mellan överexekutor (länsstyrelse) och utmätningsman (kronofogde). En fullständig redogörelse för verksamheten bör avse båda dessa organ. En särskild anledning för utredningen att behandla verksamheten hos överexekutor är att utredningen enligt direktiven bl. a. bör beakta att lagberedningen i sitt betänkande (SOU 1973:22) Utsökningsbalk föreslagit att överexekutors befattning med exekutiva ärenden skall upphöra och göromålen i stället flyttas över på kronofogdemyndighetema.

2.1.3.1 Överexekutors verksamhet verksamhet kan huvudsakligen hänföras till tre grupper Överexekutors exekutiv Försäljning av fast av ärenden och mål. De gäller handräckning, och vissa specialobjekt samt besvär över utmätningsmans föregendom farande. Därutöver har överexekutor en rad övriga uppgifter av mindre omfattning.

H andräckningsärenden som kan meddelas av över- De grundläggande reglerna om handräckning exekutor finns i UL (kap. 8). Överexekutor kan i första hand besluta om kvarstad (179 §) eller sking- Därutöver kan överexekuringsförbud (180 §) i fråga om gäldenärs egendom. tor förordna om återställande av rubbad besittning (191 §) och om vräkning av arrendator eller hyresgäst som vägrar att avflytta när legorätten har förverkats eller upphört av annan anledning (192 §). Vid sidan av bestämmelserna om handräckning i UL finns flera bestämmelser rörande handräckning i en rad andra författningar. Således skall överexekutor t. ex. enligt väglagen (1971:948) meddela handräckning om byggnad uppförs eller ledningsarbete utförs i strid mot lagens bestämmelser (72 §). Överexekutors beslut om handräckning verkställs alltid av utmätningsman. Handräckningsärendena dominerar antalsmässigt Överexekutors arbetsuppgifter. Av de 19 500 handräckningsärendena i landet under budgetåret 1975/76 avsåg emellertid 15 500 vräkningar. Dessa är starkt koncentrerade till storstadsområdena. Närmare 60 procent av det totala antalet ärenden hos överexekutor i Stockholms län utgörs av vräkningsärenden. Handläggningen av handräckningsärendena följer i de flesta fall ett rutinmässigt schema. Efter registrering och diarieföring av ansökningen granskas den och ställd säkerhet enligt 194 § UL prövas i förekommande fall. Ansökan kommuniceras med motparten. Det är relativt sällsynt att bestridande sker, framför allt i vräkningsärenden. Däremot är det mycket vanligt att sådant ärende återkallas innan beslut meddelas. Vid en av utredningens sekretariat företagen undersökning av ca 500 vräkför tiden januari- del av mars 1975 hos överexekutor i Stockningsärenden holms län, studerades i vilket skede av handläggningen ärendena avslutades. Av de 500 ärendena återkallades 250 innan beslut meddelades. Omkring hälften av vräkningsärendena föranledde således inte något slutligt beslut i sak.

F örsäljn ingsärenden

I 5 kap. UL finns bestämmelser om försäljning av utmätt egendom. Av 89 § framgår att försäljning av utmätt fast egendom, registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg regleras i särskilda lagar. Det är lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971 :500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. samt lagen (l973:l 130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. Enligt l § i var och en av dessa lagar skall den utmätta egendomen säljas av överexekutor. På överexekutor an-

kommer även andra åtgärder som hänger samman med Försäljningen, främst fördelning av köpeskilling mellan utdelningsberättigade sakägare. Ett försäljningsärende hos överexekutor kan aktualiseras på flera sätt. Det är vanligt att kronofogdemyndighet eller sökande i enskilt utsökningsmål begär Försäljning av den utmätta egendomen. Försäljning av fast egendom kan vidare begäras av borgenär med stöd av lagsökningsutslag, i vilket domstol fastställt förfallen fordran att med särskild förmånsrätt utgå ur den fasta egendomen. Sådan egendom skall enligt 77 a § UL anses som utmätt. Även konkursförvaltare kan enligt konkurslagen (192 l 2225) begära försäljning av i konkursboet ingående fast egendom i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom (70 §). Motsvarande bestämmelse finns beträffande registrerat skepp m. m. (7l§ femte stycket). Försäljningsärendena domineras av exekutiv försäljning av fast egendom. Försäljning av fastighetstillbehör utan samtidig försäljning av fastigheten i övrigt, luftfartyg eller skepp förekommer endast några gånger per år vid de större länsstyrelserna. Handläggningen av försäljningsärenden är ett komplicerat förfarande där det ena försäljningsärendet inte är det andra likt. Vissa gemensamma rutiner finns, huvudsakligen i inledningsskedet av ärendets handläggning. Det gäller sådana åtgärder som diarieföring, registrering, underrättelser, eventuella kompletteringar och, beträffande försäljning av fast egendom, överlämnande till kronofogdemyndighet för beskrivning och värdering av egendomen. Omfattningen av och svårigheten i det fortsatta förfarandet beror helt av försäljningsobjektet. Försäljningen skall kungöras och sakägarna underrättas. Före auktion skall bevakningssammanträde hållas varefter sakägarförteckning skall upprättas över de fordringar och rättigheter som skall beaktas vid auktionen. Auktionen inleds med en redogörelse för auktionsvillkoren m. m. samt for innehållet i sakägarförteckningen. Avgivet bud skall prövas i viss ordning. Godtas budet skall inroparen lämna föreskriven handpenning. Avges inte bud eller kan budet inte godtas kan fråga uppkomma om nytt försäljningsförfarande vid senare tillfälle. Slutlikvid skall ske vid ett i kungörelsen utsatt sammanträde för fördelning av köpeskillingen, som äger rum viss tid efter auktionen. Influtna medel redovisas därefter till utdelningsberättigade sakägare och fordringshandlingar förses i förekommande fall med vederbörliga anteckningar. Det här översiktligt beskrivna exekutiva försäljningsförfarandet, som närmast avser försäljning av fast egendom, rymmer många situationer där kvalificerade juridiska spörsmål kan uppkomma. Beskrivningen är inte heller rättvisande i fråga om den arbetsinsats som kan fordras i det enskilda försäljningsförfarandet. En tidskrävande detalj är t. ex. alla de besök och telefonförfrågningar som har samband med en exekutiv försäljning. Ett försäljningsärende kan vidare vara anhängigt hos överexekutor under lång tid, vilket medför att samma ärende kan vara föremål för upprepade förberedande forsäljningsåtgärder. Det beror på sökandens möjlighet att successivt medge anstånd med försäljningen, vilket är vanligt som påtryckningsmedel mot betalningsovilliga gäldenärer. Utredningens sekretariat har hos överexekutor i Stockholms län undersökt de fastighetsförsäljningsärenden som hade anhängiggjorts under åren 1973-75. Undersökningen gav en inblick i det system som gäller för diarie-

föring och registrering av försäljningsärendena. Detta har betydelse för beav den volymstatistik som finns tillgänglig beträffande dessa dömningen ärenden. av en fastighet registreras som ett försäljningsärende. Har Varje utmätning av fastigheten sker registrering med flera borgenärer fått samtidig utmätning ett ärende för varje borgenär. Detta medför att en begäran från en kronofogdeom exekutiv försäljning av viss fastighet, där utmätning har skett myndighet för statsverkets fordran vid flera tillfällen, diarieförs och registreras som lika många försäljningsärenden. Har även enskilda borgenärer erhållit utmätning medför detta en ökning av antalet försäljningsärenden i motav fastigheten svarande mån. En fastighetsförsäljning kan därför inledningsvis läggas upp i diariet som ett tiotal försäljningsärenden. Ytterligare ansökningar om försäljning av samma fastighet, som grundar sig på senare utmätningar, registreras under nya diarienummer med hänvisning till tidigare ärenden som fortfarande är aktuella. Antalet exekutiva försäljningsärenden i statistiken är således inte samma som antalet aktualiserade fastighetsförsäljningar. Å andra sidan kan ett försäljningsärende avse två eller flera fastigheter, som har utmätts samtidigt. Det är dock mindre vanligt än att flera försäljningsärenden förekommer rörande samma fastighet eller fastighetskomplex. Vid undersökningen av 1973 års fastighetsförsäljningsärenden i Stockholms län befanns 485 ärenden av 819 avse fastigheter, där begäran om försäljning redan hade skett i tidigare registrerat ärende. 1973 års fastighetsförsäljningsärenden studerades även med avseende på det skede i handläggningen där de avslutades. Tre skeden i handläggningen särskildes. Det första avsåg ärendets handläggning fram till dess beskrivning och värdering begärdes hos kronofogdemyndighet. Andra skedet omfattade tiden fram till försäljningen. Tredje skedet slutligen omfattade själva försäljningen. Av de 334 ärenden som innebar en initiering av en fastighetsförsäljning ledde endast 97 ärenden fram till exekutiv försäljning, 74 återkallades under det första skedet av handläggningen och 163 under det andra. Erfarenhetsmässigt har antalet auktioner beräknats till omkring 10 procent av antalet registrerade försäljningsärenden. Undersökningen av försäljningsärendena hos överexekutor i Stockholms län jävar inte denna uppfattning.

Besvärsmâl I 10 kap. UL finns bestämmelser om klagan över utmätningsmans förfarande. Klagan skall skriftligen anföras hos överexekutor. Överexekutor avgör besvärsmålet genom utslag, som överklagas i hovrätten. Talan mot hovrättens utslag eller beslut kan fullföljas genom besvär till högsta domstolen. Besvär över utmätningsmans förfarande i återtagningsmål enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp må föras hos överexekutor. Mot överexekutors beslut i sådant mål kan talan inte föras (14 §). av besvärsmålen hos överexekutor är skriftlig. Förhör av Handläggningen förrättningsvittnen kan inte ske. Är vittnesförhör påkallat för prövning av talan kan överexekutor förordna om vittnens hörandevid domstol. klagandens Besvärsskriften kommuniceras med utmätningsmannen för yttrande innan besvärsmålet avgörs. Vid behov kan ytterligare skriftväxling ske.

Övriga ärenden

Enligt åtskilliga bestämmelser skall överexekutor förordna om verkställighet av olika beslut. Det kan gälla svensk exekutionstitel som utmätningsman inte kan verkställa direkt (38 § 1 st UL) eller t. ex. utländsk domstols beslut rörande rättegångskostnader i tvistemål jämlikt lagen (1899:12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut. På överexekutor ankommer även andra uppgifter såsom att utse skiljeman om part ej själv utser sådan enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Överexekutor äger vidare enligt 38 § 2 st UL förelägga tredskande vite och döma ut sådant vite till fullgörande av leveransavtal 0. dyl. Länsstyrelsernas organisationsnämnd ställer för varje budgetår samman en arbetsstatistik för länsstyrelsernas överexekturorsenheter. Statistiken för budgetåret 1975/76, som bl. a. ger en uppfattning av de olika överexekutorsmyndigheternas arbetsbelastning, har intagits i bilaga 2. Det skall här erinras om den missledande registrering av exekutiva försäljningar som har belysts ovan.

2.1.3.2 Kronofogdemyndighets verksamhet

Kronofogdemyndighet handlägger som tidigare (avsnitt 2.1.1) har angetts allmänna mål och enskilda mål samt vissa ärenden, som ligger vid sidan av den egentliga exekutiva verksamheten men ankommer på kronofogdemyndighet enligt särskilda författningsbestämmelser.

Allmänna mâl Med allmänt mål avses enligt den grundläggande definitionen i 1 § USK mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. Annat mål kallas enskilt mål. Med hänsyn till att denna definition inte är tillräckligt klar i alla avseenden förekommer därutöver närmare bestämningar i en rad skilda författningar. Det i 1 § USK använda uttrycket indrivning avser i författningstext och i det exekutiva språkbruket åtgärder som vidtas för att förverkliga fordringsanspråk i allmänna mål. De allmänna målen utgörs dels av mål som registreras i kronofogdemyndighetens avräkningsliggare och redovisas mänatligen till länsstyrelse enligt kontoplan som fastställs av riksrevisionsverket (månadsräkningsmål), dels av mål om uttagande av avgifter m. m., vilka handläggs med stöd av 64 § i uppbördslagen (UBL) eller mål där annan kronofogdemyndighet eller utländsk myndighet begärt handräckning för indrivning (handräckningsmål). Kontoplanen för månadsräkningsmålen upptar omkring 35 medelslag av vilka B-skatt, K-skatt, mervärdeskatt, böter och viten, rättegångskostnader och arbetsgivareavgifter är de mest betydande. Begreppet handräckning används även i andra exekutiva sammanhang, bl. a. som beteckning för åtgärder enligt 8 kap. UL, som har behandlats tidigare (avsnitt 2.1.3.1), och för återtagning av avbetalningsgods enligt avbetalningslagen. Sådana handräckningsåtgärder verkställs som enskilt mål. Verkställigheten i allmänna mål kan med hänsyn till den praktiska handläggningen delas upp i utmätning och löneexekution.

Ett enskilt betalningsanspråk kan säkerställas genom interimistiska åtgärder. Sådana interimistiska åtgärder är kvarstad och skingringsförbud, vilka beslutas av domstol eller överexekutor (15 och 26 kap. RB, 8 kap. UL). De kan för närvarande inte företas för att säkerställa statsverkets fordran på skatt o. d. Utredningen om säkerhetsâtgärder m. m. i skatteprocessen har i sitt betänkande (SOU 1975:104) Betalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen lagt fram ett lagförslag som syftar till att ge statsverket möjligheter att snabbt kunna ingripa mot personer som avser att försvåra eller omöjliggöra ett kommande förverkligande av ett fastslaget skatte- eller avgiftsanspråk. Säkringsåtgärder i allmänna mål skulle härigenom få ökad omfattning i jämförelse med nuvarande förhållanden. Utmätningsmannen kan säkerställa kommande verkställighet genom att jämlikt 60 a § UL ta vård om egendom eller meddela förbud att utge viss egendom eller fordran till förfång för utmätningssökanden. Urmäming i allmänt mål kan verkställas av såväl fast som lös egendom. Förfarandet kan delas upp i skriftlig betalningsanmaning (s. k. första krav) till gäldenären med underrättelse om att utmätning eller införsel kan ske om ej betalning erläggs inom viss tid förrättning med utmätningsförklaring samt utmärkning, avskiljande och eventuellt omhändertagande av utmätt egendom värdering av utmätt egendom antingen i samband med förrättningen eller senare, eventuellt med anlitande av sakkunnig värderingsman - av utmätt försäljning egendom - av influtna medel -i förekommande redovisning fall efter fördelning mellan borgenärer och andra rättsägare.

Alla moment behöver inte ingå i utmätningsförfarandet. Således erfordras inte underrättelse till gäldenären i brådskande fall. Utmäts kontanter erfordras inte värdering och försäljning. Utmäts en fordran kan betalning inkasseras hos den betalningsskyldige (sekundogäldenären). Löneexekution sker antingen genom införsel eller utmätning i lön. I båda fallen blir gäldenärens lön eller därmed jämförlig ersättning föremål för exekution. Införselinstitutet är begränsat till skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt till böter och viten (1 § införsellagen, 1968:621). Bland mera betydande medelslag som inte kan tas ut genom införsel märks studiemedelsavgifter, arbetsgivareavgifter och domstolskostnader. För sådana medelslag kan löneexekution ske endast i form av löneutmätning, som har ett mera begränsat användningsområde än införsel. Införselförfarandet kan delas upp i - underrättelse till gäldenären om ifrågasatt införsel för att ge denne tillfälle att yttra sig beredning av beslutsunderlaget såsom införskaffande av uppgifter om gäldenärens löneförhållanden, familje- och bostadsförhållanden, försörjningsbörda i övrigt samt andra relevanta förhållanden av ekonomisk natur - beslut om införsel innehållande fastställda och förbehållsinförselbelopp belopp - underrättelse till arbetsgivaren eller motsvarande om införselbeslutet

bevakning av arbetsgivarens redovisning ändring av införselbelopp eller förbehållsbelopp i anhängiga införselmål om anledning därtill förekommer.

Förfarandet vid löneutmätning överensstämmer i ston med införselförfarandet. Viktiga skillnader är dock att löneutmätning får som regel inte ske om det med skäl kan antas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden (67 b § 2 UL) - får endast omfatta det löneutmätning belopp som uppenbart överstiger som behövs för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av den underhållsskyldighet som eljest åvilar honom (67b §2 UL) löneutmätning får inte utan gäldenärens samtycke pågå under längre tid än tre - undantagsvis sex - månader under samma kalenderår (67 b §4 UL).

Vårdragande och förbudsmeddelande enligt 60 a § UL beslutas och verkställs av utmätningsman som ett led i det exekutiva förfarandet. Sådan åtgärd tillgrips då utmätning eller kvarstadsverkställighet inte kan ske omedelbart,

utan ett kortare uppskov har bedömts nödvändigt. Åtgärden skall hävas om

inte utmätning har skett inom två veckor. Kronofogdemyndighet erhåller indrivningsuppdrag och i regel även indrivningshandlingar från uppdragsgivande myndighet, varav de mest betydande är länsstyrelsen (skatter m. m.), riksförsäkringsverket (arbetsgivareavgifter), rikspolisstyrelsen (böter m. m.) och från den l april 1977 trafiksäkerhetsverket (felparkeringsavgifter). I indrivningsförfarandet ingår ett betydande inslag av förhandling med gäldenären. Förrättningsmannen kan mer eller mindre informellt medge avbetalning av skulden, lämna uppskov med betalning eller med utsatt förrättning, återkalla ingiven konkursansökan m. m. om sådan åtgärd är förenlig med de borgenärsintressen som kronofogdemyndigheten företräder. Med hänsyn till platsen för den exekutiva förrättningen kan verkställighetsåtgärderna delas in i kontorsindrivning och fältindrivning. Kontorsindrivning omfattar bl. a. införsel, utmätning i lön, utmätning av överskjutande skatt och övriga restitutionsmedel samt i begränsad omfattning utmätning av lös och fast egendom. Fältindrivning avser verkställighetsåtgärder hos gäldenären eller den som innehar gäldenärens egendom. De olika momenten i fältindrivningen är skriftligt meddelande till gäldenären om tid och plats för förrättning samt förrättning, som i allmänhet resulterar i antingen utmätning eller ett konstaterande att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Om inte indrivningen leder till betalning och gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar och inte heller arbetsgivaransvar eller annat solidariskt ansvar föreligger för skuldbeloppet inleds slutfasen av indrivningsförfarandet i allmänna mål. För gäldenär som är företagare, köpman eller juridisk person kan fråga uppkomma om konkurs, medan det for annan gäldenär vanligen blir fråga om avläggande av utmätningsed inför konkursdomaren. Konkurs och utmätningsed är de slutliga indrivningsåtgärder som företas innan ett mål är moget för avskrivning. I praktiken används konkurs och utmätningsed i

allmänhet endast beträffande gäldenärer med betydande skuldbelopp. Länsstyrelsen är som nämnts uppdragsgivare för huvuddelen av indrivningsuppdragen i allmänna mål. Länsstyrelsens uppdrag avser de s. k. ma”nadsräkningsmedlen, för vilka särskilda bokförings- och redovisningsruriner

finns. Övriga allmänna mål, de s. k. handräckningsmålen, förs samman i

ett särskilt handräckningsregister och influtna medel i dessa mål bokförs och redovisas åtskilda från månadsräkningsmedlen. Varje allmänt mål finns dokumenterat i särskilda indrivningshandlingar. Dessa består av centralregisterkort, indrivningskort för det exekutiva fältarbetet och ett bevakningskort för interna kontroller på myndigheten. Centralregisterkorten samlas i ett för hela myndigheten gemensamt centralregister som förvaras på centralonen. För bokföring och redovisning i allmänna mål används centralregisterkort avräkningsliggare - med verilikationer kassajournal dagiournal och samlingskon månadsräkning med bilagor.

Avräkningsliggaren förs såväl av kronofogdemyndighet som av länsstyrelse. I liggaren antecknas de indrivningsuppdrag som lämnas till kronofogdemyndighet för åtgärd (6 § kungörelsen, 1964:886, om medelsförvaltningen i länen, MfK). Den fungerar som ett kontrollinstrument för länsstyrelsen som i kronofogdemyndighetens månadsräkning kan kontrollera att samtliga indrivningsuppdrag har blivit upptagna i myndighetens räkenskaper. In- och utbetalningar i allmänna mål förs dag för dag i kassajoumalen (5 § MfK). Bokföring sker med hjälp av speciella bokföringsmaskiner som registrerar betalningarna på såväl centralregisterkorten som i en särskild dagjournal. Dennas slutsumma bokförs varje dag i kassajoumalen. De influtna beloppen ackumuleras årskontovis och förs varje dag över på samlingskort som vid redovisningsperiodens slut visar det saldo som utgör underlag för upprättande av månadsräkningen. Månadsräkningen skall avse den i kassajoumalen senast avslutade redovisningsperioden och skall lämnas senast den 8 i månaden efter redovisningsperiodens slut (9§ MfK). Kassajournalen avslutas tredje söckendagen före varje månads utgång (5 § MfK). Månadsräkningen består av en sammanställning av redovisningsperiodens förändringar på de olika medelslagskontona. Inllutna medel levereras fortlöpande till länsstyrelsen så snart behållningen på kronofogdemyndighetens tjänstepostgirokonto uppgår till en viss summa, som regel 100 000 kronor. Vid redovisningsperiodens slut sker en slutleverans av influtna medel för perioden. Länsstyrelsen tar in kronofogdemyndighetens redovisning i uppbörds- och bötesredogörelse samt i debiteringsrapport. I dessa redovisar länsstyrelsen resultatet av bl. a. indrivningsverksamheten i länet till riksrevisionsverket för riksbokföringen. Länsstyrelsen har vidare att pröva fråga om avkortning och avskrivning av månadsräkningsmedel. Prövning görs varje månad efter anmälan från kronofogdemyndighet. I fråga om avkortning av skatt eller avgift grundas kronofogdemyndighetens anmälan i regel på uppgift från lokal skattemyndighet att

skatten eller avgiften har satts ned eller fallit bort. Beträffande avskrivning grundas anmälan däremot på resultatet av kronofogdemyndighetens tillgångsundersökning eller gäldenärens konkurs. Avkortning medför att skuldposten slutgiltigt förs av ur räkenskaperna medan avskrivning innebär att skuldposten också förs av ur räkenskaperna men kan debiteras upp på nytt då det ges anledning härtill. Länsstyrelsen har även vissa uppgifter i fråga om kvittning av statens motfordran hos gäldenär som är berättigad till restitution. Det åligger också länsstyrelsen att bevaka statens rätt i många hänseenden beträffande månadsräkningsmedel. Sålunda gäller t. ex. att länsstyrelsen beträffande skatter i UBL har att pröva om konkursansökan skall göras eller ackordsförslag godtas. Nästan alla kronofogdemyndigheter har dock med stöd av bemyndiganden från länsstyrelserna tagit över prövningen av frågor om konkursansökan. I de s. k. handräckningsmálen är annan myndighet än länsstyrelsen uppdragsgivare åt kronofogdemyndigheten. Influtna handräckningsmedel bokförs maskinellt varje dag på centralregisterkort och i särskild dagjoumal. Medlen redovisas fortlöpande till de uppdragsgivande myndigheterna över postgiro. Vid redovisningsperiodens slut stäms dagjournalen för handräckningsmålen av mot kassajournalen. När det gäller avkortning av handräckningsmedel saknas i allmänhet särskilda regler. Det hänger samman med att dessa medel inte får en fullständig räkenskapsenlig behandling vid kronofogdemyndigheterna. Det är emellertid uppenbart att det ankommer på uppdragsgivande myndighet att besluta om avkortning när en fordran satts eller fallit bort och att återkalla det

ned

avkortade beloppet från fortsatt indrivning. Bestämmelser om avskrivning av skatter utom UBL finns i förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. Härav framgår genom hänvisning att de förutsättningar för avskrivning som anges i 66 § UBL gäller. Med avvikelse från regleringen i UBL ligger emellertid behörigheten att avskriva på den centrala beskattningsmyndigheten om inte annat föreskrivs eller på länsstyrelsen om sådan myndighet inte finns. I fråga om andra medelslag finns bestämmelser om avskrivning t. ex. i avskrivningskungörelsen (1965:2l).

Enskilda mål Med enskilt mål avses varje mål som inte skall handläggas som allmänt mål. Enskilt mål anhängiggörs genom att dom, utslag eller annan verkställbar exekutionstitel ges in till kronofogdemyndigheten med begäran om verkställighet. Sökanden förfogar över målet under handläggningen. Detta innebär att sökanden kan återkalla målet från vidare handläggning, medge anstånd med fortsatta verkställighetsåtgärder samt i övrigt utöva visst inflytande på målets handläggning vid kronofogdemyndigheten. Utmätningsmannen intar i de enskilda målen en neutral ställning mellan borgenär och gäldenär. Han skall på borgenärens begäran med de exekutiva tvångsmedel som lagligen står till buds bistå denne med att få sitt rättsanspråk realiserat. Verkställigheten måste dock ske inom ramen för de lagregler som har till uppgift att skydda gäldenären.

De enskilda målen delas in i tre grupper som var för sig bildar en särskild diarieserie. Ursökningsmâ/(UD-mål) är den största gruppen. Den omfattar i första hand ansökningar om utmätning för tillgodoseende av betalningsanspråk som har fastställts i bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag, lagakraftvunnen dom eller därmed jämförbar urkund. Gruppen omfattar även ansökningar om verkställighet av dom eller utslag vari någon blivit förpliktad att avilytta eller att fullgöra viss prestation av positiv eller negativ art. Till UD-målen räknas ansökningar om kvarstad och skingringsförbud.

Årerragningsmål (ÅD-mál) är den minsta gruppen som utgörs av ansök-

ningar om handräckning för återtagning av gods enligt 10 § lagen (1915:219) om avbetalningsköp (AvbL). Införselmâ/ (ID-mål) omfattar ansökningar om införsel i lön eller liknande ersättning, främst sjukpenning. Införsel kan ske endast för vissa grupper av fordringar, nämligen underhållsbidrag till barn eller frånskild make samt vissa kommunala bidragsfordringar enligt 72 § andra stycket bamavårdslagen (1960:97) och 40§ lagen (195612) om socialhjälp. Verksrälligheten i enskilda mål omfattar flera slag av åtgärder än vad som gäller för allmänna mål. Liksom i de allmänna målen är utmätning samt löneexekution, dvs. löneutmätning och införsel, de verkställighetsformer som tillämpas när ett utdömt belopp tvångsvis skall tas ut av gäldenären. Säkerställande av utmätning kan ske jämlikt 60 a § UL. 1 de enskilda målen förekommer dessutom verkställighetsformerna restitution eller exhibition, när det gäller att tvångsvis ta lös egendom ur gäldenärens besittning, samt avhysning, även kallat vräkning, då någon skall utrymmas ur viss lägenhet eller lokal. Säkerhetsåtgärdema kvarstad och skingringsförbud genomförs som enskil-

da mål. Åtgärderna avser vanligen att säkerställa förverkligandet av ett fram-

tida betalningsanspråk. Förfarandet vid utmätning i enskilt mål skiljer sig inte från det vid utmätning i allmänt mål. Dock finns vissa begränsningar för utmätningsinstitutets användning. Utmätningsmannen får bl. a. inte utan sökandens särskilda begäran utmäta fast egendom (62 § UL). Löneexekurion är som nämnts den sammanfattande benämningen på utmätning i lön och införsel för underhållsbidrag och skatter m. m. enligt införsellagen 0968:621, InfL). Införsel i lön i enskilda mål får, som tidigare påpekats, ske endast för vissa grupper av fordringar. Införselförfarandet skiljer sig inte nämnvärt från det i de allmänna målen. ID-målen kräver dock särskild registrering, bokföring och redovisning som saknas i de allmänna målen. Löneutmätning kan ske i alla UD-mål där sådan verkställighet begärts eller

annan särskild omständighet föranleder det och förutsättningar i övrigt före-

ligger att meddela sådant beslut. Förfarandet vid löneutmätning i enskilda mål är samma som i allmänna mål. Restiturion eller exhibition är verkställighetsformer varigenom lös egendom tvångsvis tas ur gäldenärens besittning. Förfarandet är detsamma men benämns olika allteftersomjfråga är om egendom förut varit i sökandens besittning (restitution) eller inte (exhibition). Restitution förekommer främst i ÅDmålen. Sökanden begär i dessa mål handräckning för återtagning av gods som

har sålts på avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll för säljaren och där köparen har brutit mot någon kontraktsbestämmelse. Verkställigheten vid exhibition avser att förmå gäldenären att lämna ut lös sak. Avhysning tillgrips då någon skall skiljas från besittningen av fast egendom, hus eller lägenhet. Verkställigheten kan ske på grundval av domstols lagakraftvunna dom (37 § l mom. tredje punkten UL), överexekutors beslut

(192 § UL) eller beslut i lagsökningsmål (16§ lagsökningslagen, 1946:808).

Förfarandet i avhysningsmålen präglas av den skyndsamhet som skall iakttas i handläggningen (jfr 193 § UL). Dessutom erfordras en noggrann planering av förrättningen då medverkan krävs av andra än parterna i målet. Således bör social myndighet i kommunen underrättas, då förrättningen avser avhysning av person från bostadslägenhet. Transport- och bärarpersonal måste tillkallas för avhysningens genomförande. Särskilda åtgärder kan behöva vidtas för tillfällig förvaring av den avhystes egendom m. m. Kvarstad för fordran verkställs som utmätning och åtgärden skall företas med största skyndsamhet. Gäldenären underrättas inte om den sökta kvarstaden. Egendom som belagts med kvarstad får ej annat än i undantagsfall säljas förrän utmätning har skett av egendomen och domen har vunnit laga kraft. Skingringwrbud innebär att viss i beslutet angiven egendom eller egendom

till visst värde inte får säljas eller skingras. Till skillnad från kvarstad kan

skingringsförbud avse även fast egendom. Verkställigheten sker genom delgivning av förbudet med gäldenären. Förteckning och värdering av egendomen skall ske om förbudet avser annat än viss angiven egendom. Omhändertagande av egendom som omfattas av förbudet skall inte ske. Ansökan om verkställighet i enskilda mål görs i första hand hos den kronofogdemyndighet inom vars område gäldenären har sitt hemvist. Andra kronofogdemyndigheter kan emellertid av olika anledningar ha behörighet att ta emot ansökan (se 56§ UL). Till ansökan skall vara fogad den exekutionsurkund som åberopas. Målen inkomststämplas, sorteras i de tre grupperna UD-, ÅD- och ID-mål och tilldelas diarienummer ur respektive diariet. Varje enskilt mål skall exigibilitetsprövas. Därmed avses att målet skall undergå en prövning, dvs. det skall avgöras om laga grund för exekution föreligger, om målet har getts in till behörig utmätningsman enligt 56 § UL och om det har anhänggigjorts av legitimerad rättsägare eller dennes behöriga ombud. Efter eventuell komplettering av ingivna handlingar sänds underrättelse om sökt verkställighet till gäldenären, varvid denne lämnas tillfälle att inom viss tid inkomma med erinringar mot den sökta åtgärden eller att betala sin skuld. Underrättelseblanketten är samtidigt en begäran om uppgifter rörande gäldenärens ekonomiska förhållanden, vilka i förekommande fall kan läggas till grund för beslut om införsel eller utmätning av gäldenärens lön. Om förrättning skall ske i målet sänds vanligen en ny underrättelse till gäldenären med besked om dag och tidpunkt för förrättningen. Har restitution eller exhibition begärts kallas även sökanden till förrättningen. I avhysningsmålen kan ytterligare kallelser vara erforderliga. Handläggningen av UD- och ÅD-målen före verkställighet präglas a\l den förhållandevis korta tidsrymd på fyra veckor inom vilken förrättning om

möjligt skall hållas (88 C § UL). Detta krav på förrättning inom viss tid medför att de enskilda målen måste prioriteras framför de allmänna, när kronofogdemyndighetens personalreurser tillfälligt kan vara otillräckliga för handläggning av båda måltyperna. I ytstora distrikt kan förrättningsresor bli nödvändiga till avlägsna delar av distriktet för ett enda enskilt mål i vilket verkställighet inte kan uppskjutas på grund av tidsfristen. Utmätning äger rum vid en förrättning som utförs av exekutiv personal - kronoassistenter eller förste kronoassistenter - vid kronofogdemyndigheterna. Utmätning verkställs även av kronofogdepersonal eller kronokommissarie. Utmätningsförrättning sker vanligen i gäldenärens bostad eller lokal där han bedriver sin verksamhet. I vissa fall kan utmätning ske på annan plats eller på kronofogdemyndighetens kontor. Vid forrättningstillfállet, som gäldenären har kallats till, skall vittne närvara(17 § USK). Utmätningsförrättning utan vittne får dock ske om det finns anledning att anta att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Sådan förrättning får också ske om saken är brådskande och vittne inte är tillgängligt eller då vittnes närvaro uppenbarligen saknar betydelse. Vid utmätningsförrättning skall föras protokoll (34 § USK). I allmänt mål är det dock tillfyllest med ett hindersbevis när det konstateras att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Innan utmätning kan ske skall förrättningsmannen avgöra om egendomen är utmätningsbar, dvs. tillhör gäldenären och inte omfattas av de regler i 65 och 66 §§ UL som anger vilken egendom som skall undantas från utmätning. I de fall där gäldenären inte lämnar förrättningsmannen tillträde äger denne enligt praxis rätt att bereda sig tillträde till lokalen genom anlitande av portvakt eller låssmed. Lâssmedsforrättningar är vanliga i storstadsdistrikten. Det utmätta godset lämnas i regel kvar i gäldenärens vård till kort före en eventuell exekutiv försäljning. Utmätt lös egendom bör säljas inom två månader från utmätningen (88 c § UL) om inte sökanden medger anstånd. Sådant anstånd får inte beviljas utöver sex månader från utmätningen. Försäljningen av det utmätta godset sker antingen på exekutiv auktion eller genom anbudsförfarande. Anbudsförfarandet är förhållandevis komplicerat jämfört med den exekutiva auktionen, varför det försäljningssättet är mindre vanligt. Utmätt fast egendom, skepp och luftfartyg säljs av överexekutor medan övrig utmätt lös egendom säljs av kronofogdemyndigheten eller av särskilt anlitat auktionsföretag (79 § USK). Utmätta värdepapper får säljas genom fondkommissionär eller auktoriserad mäklare. Exekutiv auktion förrättas på kronofogdemyndighet av exekutiv personal - lägst förste kronoassistent - eller kronofogdepersonal. Införsel kan som nämnts betecknas som kontorsindrivning. Förfarandet i enskilda mål överensstämmer i vissa delar med motsvarande förfarande i allmänna mål. Beredningen av ett införselmål genom inhämtande av uppgifter m. m. sker av kontorspersonal inom kronofogdemyndighetens kansli. Beslut om införsel fattas av exekutiv personal, lägst förste kronoassistent, eller kronofogdepersonal. Införselbeslutet riktar sig mot arbetsgivaren, som genom detta åläggs att av gäldenärens lön vid varje avlöningstillfälle dra ett visst angivet belopp.

Arbetsgivaren redovisar innehållna belopp till Kronofogdemyndigheten som regel en gång i månaden. Skulle arbetsgivare underlåta att verkställa avdrag i enlighet med ett införselbeslut har kronofogdemyndigheten befogenhet att utmäta det belopp som skolat innehållas hos den försumlige arbetsgivaren. Ett införselmål kan vara anhängigt under avsevärd tid. Tjugo år eller mer är inte ovanligt då det gäller införselbeslut för utdömt underhållsbidrag till frånskild maka så länge hon förblir ogift. Underhållsbidrag till barn utgår som regel till dess barnet uppnått myndig ålder. Löneutmätning i enskilda mål kan ske endast om sökanden begär det eller om annan särskild omständighet föranleder det (11 § USK). Sådan omständighet kan vara att det är känt for utmätningsmannen att gäldenären har sådana lönelörmåner att de till någon del är tillgängliga för löneutmätning eller att gäldenären själv begär sådan utmätning. Löneutmätning begärs oftast i samband med att utmätning begärs av annan egendom. Detta medför att sådant UD-mål blir föremål för dubbla verkställighetsförsök, ett utmätningsforsök i gäldenärens bostad samt därefter ett försök att utmäta gäldenärens lön. Löneutmätning får endast fortgå under tre kalendermånader av ett år, undantagsvis sex månader. Gäldenären kan dock medge förlängning till dess skulden blir betald. Ett UD-mål kan därför bli anhängigt hos myndigheten genom löneutmätning under flera år. Restirution eller exhibition förekommer relativt sällan som UD-mål. Några generella regler för verkställigheten kan inte uppställas då varje sådant UDmål kräver individuella lösningar.

En vanlig form av restitution är däremot verkställighet i ÅD-mål. Åter-

tagningsförfarandet skiljer sig något från utmätningsförfarandet. Vid förrättningstillfállet bör sökanden vara närvarande för att ta godset om hand. Detta gäller främst vid återtagning av tunga och skrymmande föremål. En avräkning skall ske mellan köpare och säljare vid återtagningen. Värderingen av det återtagna godset kan härvid vara besvärlig framför allt då det gäller bilar, lastbilar, entreprenadmaskiner o. dyl. Förrättningsmannen har då möjlighet att anlita speciell värderingsman. Avhysning äger rum på den plats som anges i exekutionsurkunden. Målen varierar mycket till sin karaktär. Förrättningarna kräver många gånger snabba ställningstaganden. Avhysningarna verkställs av erfaren exekutiv personal. Verksamheten är dock av sådan art att det vid myndigheten måste finnas ansvarig kronofogdepersonal tillgänglig, som kan kontaktas i fråga där förrättningspersonalen inte bör ta ställning och det fordras snabba beslut. De interimistiska säkerhetsåtgärderna kvarstad och skingringsjörbud är av brådskande natur. De verkställs som utmätningsförrättningar med viss inskränkning. Det gäller främst underrättelseförfarandet och det fortsatta förfarandet med den egendom som har omfattats av åtgärderna. Redovisningen av de enskilda målen innebäri första hand att influtna medel snarast och senast inom två veckor skall sändas till sökanden om inte beloppet är ringa och ytterligare medel väntas inflyta (137 § UL). I de mål där utsökningen inte givit något resultat skall utmätningsmannen redogöra för sina åtgärder i målet i samband med att målet återsänds till sökanden. Detta sker

genom förkryssning av olika åtgärdsalternativ på ett redovisningsreversal eller genom särskild följeskrivelse. Redovisningen föregås av granskning av målområdesansvarig kronofogde. Alla medel som flyter in och betalas ut i UD- och ÅD-mål förs in i en kassajournal. Inbetalning till kronofogdemyndigheten kan ske såväl kontant som över postgiro. Utbetalning däremot sker regelmässigt över postgiro. I lD-målen som bokförs i särskild kassajournal finns dessutom särskilda bokföringskort för varje mål. Utöver bokföring i kassajournal görs anteckning om betalning och beloppets kreditering på dagboksbladet för respektive UD- och ÅD-mål. Motsvarande anteckning görs även på målens aktomslag. I UD- och ÅD-mål uttas exekutionsavgift, f. n. 100 kronor, eller i vissa fall 50 kronor, i varje mål och för varje åtgärd som begärs. Avgift utgår inte i ID-mål och ej heller i UD-mål där fråga är om uttagande av fordran för underhållsbidrag eller därmed jämställd fordran. Den förhållandevis för ett enskilt mål, normalt

korta handläggningstiden

fyra veckor om utmätningsbar egendom saknas, medför att det mera sällan inträffar att flera UD- och ÅD-mål föreligger för verkställighet samtidigt mot samma gäldenär. Varje enskilt mål medför därför i stort sett samma belastning på arbetsorganisationen. Som jämförelse kan nämnas att det när det gäller allmänna mål går i genomsnitt tre - fyra mål på varje gäldenär. Borgenär som är missnöjd med utmätningsmannens åtgärder kan anföra besvär till överexekutor. Om en gäldenär besvärar sig över en utmätning intar borgenären ställning av motpart i besvärsprocessen hos överexekutor och i högre instans.

Mål om arbetsgivares kvittningsrätt Arbetsgivare får inte utan arbetstagarens medgivande i vidare mån än vad som anges i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt göra avdrag på arbetstagares lönefordran för att kvitta en motfordran hos denne. Föreligger rätt att kvitta enligt lagen får detta ske endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt kan åvila honom. Det belopp som skall vara skyddat mot kvittning fastställs på ansökan därom av utmätningsmannen. Dessa mål skiljer sig från de övriga utsökningsmålen genom att kronofogdemyndighetens medverkan inte syftar till att i första hand realisera ett rättsanspråk. Kronofogdemyndighetens insats i dessa mål är en ensidig handling till arbetstagarnas skydd. Handläggningen kan liknas vid den som sker vid fastställande av det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning. Målen handläggs därför inom den grupp eller enhet som svarar för löneexekutionen. Trots att fastställande av skyddsbeloppet vid kvittning har karaktär av ärende handläggs det som enskilt mål och diarieförs i UD-diariet. Exekutionsavgift tas inte ut.

Ärenden

Utöver de exekutiva i enskilda och allmänna

uppgifterna mål handlägger

kronofogdemyndigheten olika slag av ärenden som har mer eller mindre nära

anknytning till sakområdet. De mera betydande slagen av ärenden är ärenden enligt lagen (1970:74) om statlig lönegaranti vid konkurs (LgL) - driftsbevis enligt lagen (1966:545) om företagsinteckning protest enligt växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) intyg om bl. a. fullgjord betalning av skatter och avgifter beskrivning och värdering av utmätt fast egendom delgivning av handlingar och underrättelser omräkningsbesked från lokal skattemyndighet samt besked om förestående restitution av skatter och avgifter.

Handläggningen av de olika ärendena skiftar. I vissa fall inskränker den sig till en summarisk registerkontroll, i andra fall kan den omfatta såväl en utförlig utredning inom myndighetens kansli som en förrättningsliknande

åtgärd av exekutiv personal inommyndigheten.

Lönegarantiärenden avser sådana fall där staten enligt LgL skall svara för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Sådan fordran utgörs huvudsakligen av innestående lön, lön under uppsägningstid eller semesterlön samt fordran på framtida pension. Garantibeloppet betalas ut av länsstyrelsen som verkställer skatteavdrag och innehåller eventuella införsel- eller löneutmätningsbelopp. Förvaltare i konkurs skall genom underrättelse till länsstyrelsen tillse att arbetstagare i konkursgäldenärens rörelse kommer i åtnjutande av lönegarantin. Underrättelsen skall lämnas via kronofogdemyndigheten, som skall undersöka om löneborgenärerna är föremål för löneexekution, så att en viss del av lönegarantisumman därför skall innehållas av länsstyrelsen och redovisas till kronofogdemyndigheten. I konkurs där förvaltare inte är förordnad, dvs. konkurs som handläggs enligt l85§ konkurslagen, skall konkursdomaren underrätta kronofogdemyndigheten i konkursgäldenärens hemortskommun så snart anledning finns att anta att lönefordran kan göras gällande i konkursen. Kronofogdemyndigheten skall då skyndsamt pröva om betalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Prövningen avser varje löntagare hos konkursgäldenären. Regelmässigt måste arbetsgivaren-konkursgäldenären och arbetstagaren-löneborgenären höras. Anledning kan dessutom finnas att höra gode mannen i konkursen eller representant för arbetstagarens fackliga organisation. Därutöver kan fordras genomgång av bokföring, anställningsavtal och kollektivavtal samt inhämtande av uppgifter från försäkringskassa, lokal skattemyndighet och länsstyrelse. Arbetsgivarens och arbetstagarens inbördes förhållanden kan behöva närmare utredas för att undanröja misstankar om obehörigt utnyttjande av lönegarantiinstitutet. Kronofogdemyndigheten skall snarast efter prövningen underrätta länsstyrelsen om fordran som befunnits betalningsgrundande. l motsatt fall skall myndigheten avgöra ärendet genom beslut, mot vilket talan kan föras genom besvär hos överexekutor. Lönegarantiärendena kan således kräva betydande utredningsinsatser för varje löneborgenär. Drzftsbevis är ett intyg från kronofogdemyndighet att den som medgivit inteckning i sin näringsverksamhet driver näringsverksamhet som avses

i inteckningsmedgivandet (17 § lagen om företagsinteckning). Innan driftsbevis kan utfärdas av Kronofogdemyndigheten måste det konstateras att vederbörande bedriver sådan verksamhet. Protest enligt växel- och checklagarna skall upptagas av utmätningsmannen i orten eller av särskild förrättningsman. Även notarius publicus är behörig att ta upp växel- och checkprotest (88§ växellagen och 66§ checklagen). Sådana protester tas vanligen upp av notarius publicus eller särskilt forordnad förrättningsman. I den mån utmätningsman anlitas är uppgiften att ta upp protest som regel delegerad på den exekutiva personalen. Protesten utförs i samband med att förrättningsmannen inställer sig på den plats där växeln eller checken är betalbar. Förrättningsmannen skall upprätta protokoll över protesten. Intyg om fullgjord skattskyldighet utfärdas av kronofogdemyndighet som ett led i utredningen i ärenden som rör förvärv av svenskt medborgarskap och utförsel av valuta vid utflyttning från Sverige. Kronofogdemyndighetens uppgift inskränker sig till en registerkontroll. Beskrivning och värdering av utmätt fast egendom måste alltid ske innan egendomen kan säljas exekutivt. Överexekutor skall därför förordna kronofogdemyndighet eller särskilt sakkunnig person att utföra detta (5 § kungörelsen 1971:1097 om exekution i fast egendom). I den mån uppdraget att beskriva och värdera den fasta egendomen ges åt sakkunnig värderingsman, vilket sker i Stockholms län, behöver kronofogdemyndigheten endast vara företrädd vid själva besiktningen av den fasta egendomen. När kronofogdemyndigheten själv utför uppdraget innefattar beskrivningen och värderingen besök på den fasta egendomen och upprättande av protokoll som redovisar det relativt betydande antal uppgifter som fordras. Ärendena är normalt både komplicerade och tidskrävande. Vid beskrivning och värdering av större objekt såsom skogs- och jordbruksfastigheter, affärs- eller fabrikskomplex torde handläggningen ofta kräva flera dagars arbetsinsatser.

Delgivning av handlingar m. m. fordras i flera fall. Många gånger måste del-

givningen vara personlig för att tillgodose föreskrivna krav på att handlingar, underrättelser m. m. bevisligen skall ha kommit den tillhanda, som berörs av frågan eller åtgärden. Sådana delgivningsuppdrag är vanliga och kronofogdemyndigheterna biträder därvid varandra om den som söks vistas utom det egna distriktet. Omräkningsbesked till följd av ändrad taxering samt besked om restituerade skatter och avgifter som översänds till kronofogdemyndigheterna är en stor ärendegrupp. Dessa besked skall kontrolleras mot gäldenärsregistren i enskilda och allmänna mål så att avkortning, kvittning eller utmätning kan ske om den restitutionsberättigade är gäldenär i allmänt eller enskilt mål. Utöver de ovan beskrivna ärendena förekommer andra som berör det exekutiva eller närliggande sakomrâden. Som exempel på sådana ärenden kan nämnas ärenden enligt förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låteri säljarens vård kvarbliva(lösöreköpsförordningen), uppdrag från lokal skattemyndighet att biträda vid kontroll av arbetsgivares skatteredovisning, biträde vid taxeringskontroll m. m. Med undantag av ärendena om beskrivning och värdering av utmätt fast egendom registreras alla ärenden som inkommer till kronofogdemyndighet i allmänna diariet (AD).

2.2 Administrationen av exekutionsväsendet

2.2.1 Fördelning av ansvar och uppgifter

Administrationen av exekutionsväsendet är delad mellan kronofogdemyndigheterna, länsstyrelserna och RSV. Länsstyrelsen handhar dels en stor del av personaladministrationen, dels anslagsfrâgor och dels arbetsuppgifter som hänger samman med dess ställning som medelsförvaltare i länet enligt medelsförvaltningskungörelsen. Som överexekutor är länsstyrelsen vidare tillsyns- och besvärsmyndighet i Förhållande till kronofogdarna som utmätningsman. Inom länsstyrelsen handläggs personal- och anslagsfrågorna på den administrativa enheten, medelsförvaltningsuppgifterna på skatteavdelningen och överexekutorsuppgifterna på forvaltningsavdelningen. RSV är centralmyndighet för administrationen av exekutionsväsendet. För handläggning av huvuddelen av de uppgifter som följer härmed finns inom verket en särskild avdelning för administration av exekutionsväsendet.

2.2.2 Planering, ledning och uppföljning

Chef for kronofogdemyndighet är en kronofogde. l Stockholms, Göteborgs och Malmö kronofogdemyndigheter (“storstadsmyndigheterna) har denne titeln kronodirektör. Ansvaret för att den exekutiva verksamheten inom ett distrikt upprätthålls ankommer enligt kronofogdeinstruktionen (l965:87) på chefen för myndigheten i distriktet. Chefen skall enligt instruktionen särskilt ägna uppmärksamhet åt myndighetens organisation och åt frågor om personaltilldelning och personalfordelning samt vidtaga eller hos länsstyrelsen föreslå de ändringar som kan vara påkallade planlägga och leda arbetet inom myndigheten - ha inseende över att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt i företagsnämnd eller i annan ordning samråda med tjänstemännen och deras representanter i alla viktiga frågor rörande exekutionsväsendet och tjänstemännens tjänstgöringsforhållanden - till exekutionsväsendet. verka för god rekrytering av tjänstemän

Chef för kronofogdemyndighet skall varje år enligt länsstyrelsens bestämmande inge förslag till beräknande av utgifterna för kronofogdemyndigheten. Enligt kronofogdeinstruktionen ges således kronofogde som är chef fö_r en kronofogdemyndighet ett sammanhållande ansvar för myndighetens verksamhet och styrningen av denna. Jämsides härmed har sådan kronofogde uppgifter och ansvar som utmätningsman. Vid myndigheter där det finns flera kronofogdar skall arbetet som utmätningsman fördelas mellan kronofogdarna på sätt som chefen bestämmer. I ”storstadsmyndigheterna” sker fördelningen dock i arbetsordning som fastställs av RSV. Inom det arbetsområde som härigenom tilldelas en kronofogde har denne hela ansvaret som utmätningsman med allt vad det innebär i fråga om att sätta annan i sitt ställe, ge råd och anvisningar om uppgiftemas fullgörande och övervaka utförandet av dem. Detta kan ses som en viss begränsning av det sammanhål-

lande ansvar för verksamheten som ankommer på chefen för myndigheten.

En avsevärd begränsning ligger för övrigt i den allmänt omfattande reg-

genom föreskrifter i lagar, förordningar och andra

leringen av verksamheten författningar. lnverkan på styrningen av verksamheten vid kronofogdemyndigheten utövas vidare av RSV och i viss mån även av länsstyrelsen. Länsstyrelsen utövar enligt UBL tillsyn över kronofogdemyndighetema. Detta ger möjlighet att påtala skilda förhållanden. Länsstyrelsen avger anslagsframställning för kronofogdemyndighet. När det gäller rekrytering av personal tillsätter vidare länsstyrelsen flertalet av tjänsterna för den exekutiva personalen och en stor del av tjänsterna för kontorspersonalen. RSV har som centralmyndighet för administrationen av exekutionsväsendet bl. a. att meddela Föreskrifter och anvisningar om kronofogdemyndigheternas organisation och olika förfaranden i verksamheten, avge yttranden över länsstyrelsernas anslagsframställningar för kronofogdemyndighetema, besluta om personalens fördelning på olika enheter inom distrikten, svara för fackutbildningsverksamheten, och besluta eller avge förord beträffande tillsättning av vissa tjänster vid kronofogdemyndighetema. När det av verksamheten ställer RSV årligen gäller uppföljning samman en utförlig statistik över indrivningsverksamheten, som har behandlats i det (avsnitt 2.1.2). RSV ställer också årligen föregående samman en statistik som belyser arbetsbelastningen på kronofogdemyndigheterna genom uppgifter om antal inkomna, avslutade, kvarstående mål m. m. Statistiken visar på betydande skillnader mellan distrikten i olika avseenden. Någon fortlöpande analys av statistiken, som närmare kan belysa orsakerna till dessa skillnader och leda till organisatoriska och administrativa åtgärder för att minska dessa skillnader har endast förekommit i begränsad omfattning då statistiken har bedömts vara otillräcklig för detta ändamål.

2.2.3 Persona/administration

De personaladministrativa besluten fattas i första hand av länsstyrelserna och RSV. Föreskrifter härom finns i kronofogdeinstruktionen. Kronofogdemyndigheterna, med undantag huvudsakligen för ””storstadsmyndigheterna”, saknar i allmänhet särskilda resurser för allmänna personaladministrativa uppgifter. Regeringen tillsätter tjänster som kronodirektör, kronofogde och biträdande kronofogde efter förord av RSV. Innan RSV avger förord till sådan tjänst skall länsstyrelsen höras. RSV tillsätter tjänster som kronokommissarie samt rekryteringstjänster till kronofogde- och kronoassistentkarriärerna. Innan RSV tillsätter tjänsterna skall kronofogdemyndighetens chef höras. Beträffande kronofogdesekreterar- och kronokommissarietjänster skall även länsstyrelsen höras. Vid kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg och Malmö kronofogdedistrikt tillsätts samtliga kronoassistenttjänster och tjänster i kontorskarriären av kronofogdemyndighetens chef. Tjänst som förste kronoassistent samt det fåtal tjänster som byrådirektör, förste byråsekreterare och byråassistent som finns vid dessa myndigheter tillsätts av länsstyrelsen.

Övriga kronofogdemyndigheter har mindre befogenheter i fråga om tjän-

stetillsättningar än de tre största myndigheterna. Dessas befogenheter avser endast extra tjänster som kronoassistent, assistent, förste kontorsskrivare, kansliskrivare samt tjänster som kontorsbiträde/kontorist i beford-

ringsgång. Övriga tjänster, dvs. flertalet inom exekutions- och kontorskarriä-

rerna tillsätts av länsstyrelsen efter hörande av kronofogdemyndighetens chef Enligt 29 § kronofogdeinstruktionen bestämmer länsstyrelsen om förläggningen av kronodirektörs, annan kronofogdes eller kronofogdesekreterares semester. Länsstyrelsen äger vidare enligt 30§ samma instruktion bevilja kronodirektör eller annan kronofogde annan ledighet än semester. Semester eller annan ledighet för övrig personal beviljas av kronofogdemyndighetens chef Inom kronofogdekarriären föreligger ofta och särskilt under semesterperioden svårigheter att anskaffa vikarier inom det egna distriktet eftersom flertalet av de mindre myndigheterna endast har en tjänsteman i denna karriär. I syfte att motverka detta har i 28 § kronofogdeinstruktionen införts en särskild bestämmelse om att kronofogdesekreterare enligt RSVs bestämmande är skyldig att tjänstgöra vid annan kronofogdemyndighet än där han är anställd. Om länsstyrelsen har svårigheter att anskaffa vikarie kan således RSV besluta att ställa kronofogdesekreterare från annat län till förfogande för vikariatsändamål. Ansvaret för bemanningsplaneringen i stort inom exekutionsväsendet, dvs. analyser och jämförelser av behov och tillgång av personal, ligger på RSV. För den mera detaljerade bemanningsplaneringen på kronofogdemyndigheterna svarar deras chefer. I samband med den årliga verksamhetsplaneringen gör RSV på basis av statistiska uppgifter över personalomsättning m. m. en beräkning av behovet av nyrekrytering till i första hand kronofogde- och exekutionskarriärerna. Inventeringen av tillgång och behov i fråga om personal ger vidare ett väsentligt underlag för bl. a. utbildningsplaneringen. Regeringen fastställer för varje budgetår i regleringsbrev en personalförteckning för exekutionsväsendet. Denna förteckning anger för varje kronofogdedistrikt ordinarie och extra ordinarie tjänster samt tjänster på övergångsstat. Genom föreskrift i anmärkningarna till personalförteckningen har regeringen bemyndigat länsstyrelserna att inom ramen för tillgängliga medel och efter samråd med statens avtalsverk (SAV) och RSV, inrätta tjänster enligt de bestämmelser som i övrigt gäller inom statsförvaltningen. I samrådsförfarandet har RSV att svara för en bedömning av behovet av en föreslagen ny tjänst och SAV att med tillämpning av gällande löneavtal yttra sig rörande tjänstens lönegradsplacering. Länsstyrelsemas beslut om inrättande av tjänster skall anmälas till RSV som har att för varje kronofogdedistrikt upprätta tjänstetablå. Den allmänt rekryteringsfrämjande verksamheten för exekutionsväsendet åligger RSV. Denna verksamhet bedrivs främst genom annonskampanjer, muntlig information vid utbildningsanstalter samt personliga kontakter med personer som visat sig vara intresserade av anställning inom väsendet. Enligt 7 § kronofogdeinstruktionen har även kronofogdemyndighetemas

chefer att verka för god rekrytering till väsendet. Deras möjligheter är av naturliga skäl normalt begränsade till att söka intressera platssökande på orten till anställning vid kronofogdemyndighet.

2.2.4 Urbildningsadminisrration Fackutbildning inom exekutionsväsendet sker enligt de grundläggande bestämmelser härom som Kungl Majzt har fastställt den 4juni 1971. Ansvaret for genomförande av utbildningen ligger på RSV, som skall anordna viss obligatorisk utbildning samt den specialutbildning som verket finner erforderlig. RSV skall härvid fastställa riktlinjer för praktisk utbildning i kronofogdeoch kronoassistentutbildningen. Utbildningen omfattar dels praktiska delar under tjänstgöring vid kronofogdemyndigheterna och dels teoretiska delar vid särskilda kurser. Kronofogdeutbildningen omfattar sammanlagt 50 veckor som fördelas med 42 veckor på praktisk utbildning vid myndighet och 8 veckor teoretisk utbildning vid dels tre internatkurser på sammanlagt sex veckor och dels enskilda studier under två veckor. Utbildningen av kronoassistenter omfattar 100 veckor. Härav avser 84 veckor praktisk utbildning och 16 veckor teoretisk utbildning vid sex internatkurser. För den exekutiva personalen anordnar RSV vidareutbildning i form av en högre kurs för exekutiva tjänstemän omfattande sex veckors internatkurs och en veckas enskilda studier och en kronokommissariekurs med två internatkurser på tillsammans fyra veckor och enskilda studier under en vecka. För kontorspersonalen finns vidare en grundkurs for biträdespersonal på en vecka och en specialkurs varierande mellan en vecka och åtta dagar. Till belysning av utbildningsverksamhetens omfattning kan anföras att RSV för budgetåret 1976/77 har erhållit ca 3,1 milj. kr. för fackutbildning. För budgetåret 1977/78 har i budgetpropositionen 1977 upptagits ca 4,3 milj. kr.

2.2.5 Ekonomiadminfstration

Medel för kronofogdemyndigheternas verksamhet anslås på riksstatens driftbudget genom forslagsanslaget Kronofogdemyndigheterna inom kommundepartementets verksamhetsområde. Medlen till kronofogdemyndigheterna utbetalas av länsstyrelserna. Varje länsstyrelse är i avseende på medelsforvaltningen huvudförvaltning for kronofogdemyndigheterna i länet. Länsstyrelserna svarar för föreskriven redovisning till riksrevisionsverket. Arbetet med anslagsframställningar for kronofogdemyndigheterna börjar på myndigheterna. Enligt kronofogdeinstruktionen skall chef for kronofogdemyndighet varje år enligt bestämmande av länsstyrelsen till denna ge in forslag till beräknande av utgifterna för myndigheten. Förslagen ges in senast den 15 maj. Länsstyrelserna har i sin tur att efter översyn och bearbetning av förslagen fore den 15 augusti ge in anslagsframställningar för kronofogdemyndigheterna till regeringen (kommundepartementet).

Därutöver gör RSV en sammanställning av länsstyrelsernas anslagsframställningar för kronofogdemyndigheterna. RSV skall senast den 15 september till regeringen ge in anslagsframställningarna tillsammans med eget yttrande över dessa samt egen anslagsframställning för de verksamheter i fråga om utbildning m. m. som är gemensamma for exekutionsväsendet och ankommer på RSV som central myndighet för administration av exekutionsväsendet. Det anslag till kronofogdemyndigheterna som anvisas efter behandlingen av regeringen och riksdagen fördelas i regleringsbrev på anslagsposter för olika ändamål och, med undantag av posterna till vissa för myndigheterna gemensamma ändamål, på de olika länsstyrelserna. I regleringsbrevet meddelas vidare Föreskrifter om dispositionen av medlen. Enligt hittills meddelade föreskrifter beslutar länsstyrelserna om huvudparten av de i regleringsbrevet angivna anslagsposterna för olika ändamål. RSV disponerar emellertid de medel som anvisats för bestridande av de for kronofogdemyndigheterna gemensamma kostnaderna. Länsstyrelsen svarar således för fördelningen av de anvisade medlen mellan kronofogdemyndigheterna i länet. För fördelningen har meddelats vissa föreskrifter i Kungl. Majzts skrivelse den 18 december 1964. Enligt dessa fastställer länsstyrelsen för varje kronofogdemyndighet en omkostnadsstat, som upptar anslagsposter till olika ändamål vid sidan av avlöningar. Vid fördelningen avsätts i regel en gemensam reserv för länets kronofogdemyndigheter. Nytillkomna arbetsuppgifter, nyanskaffning av kontorsutrustning m. m. kan föranleda myndigheterna att göra särskilda framställningar om medel under budgetåret. I enlighet med föreskrifterna får vidare varje kronofogdemyndighet en förskottskassa från länsstyrelsen. Den används för att betala mindre räkningar, rese- och transportkostnader, kostnader för låssmeder m. m. Förskottet skall redovisas halvårsvis. Föreskrifterna om fördelning av anslagsmedel på kronofogdemyndigheterna innehåller vidare relativt detaljerade regler om upphandling och inventarieredovisning. Enligt reglerna skall chef för kronofogdemyndighet till länsstyrelsen anmäla behov om nyanskaffning av inventarier. Länsstyrelsen prövar behovet, beslutar i ärendet och ombesörjer ofta även anskaffningen. Länsstyrelsen skall vidare granska, godkänna och förteckna kronofogdemyndigheternas rekvisitioner av kontorsmateriel från bl. a. poststyrelsen. Om det visar sig nödvändigt skall länsstyrelsen därvid vidta åtgärder för att begränsa sådana rekvisitioner. Annan upphandling görs direkt av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens bemyndigande av chefen för kronofogdemyndigheten. Slutligen har också föreskrivits att en förteckning skall över den egen-

föras

dom som disponeras för exekutionsväsendet. Länsstyrelsen meddelar bestämmelser om hur förteckningen skall föras. Länsstyrelsen skall vidare en gång per år inventera egendomen. Från den l juli 1976 är alla kronofogdemyndigheter anslutna till den statliga redovisningen enligt system S. Redan från den 1 juli 1975 deltog en del myndigheter i en försöksverksamhet med system S. Kronofogdemyndigheten överlämnar löpande räkenskaps- och redovisningsmaterial till länsstyrelsen, som efter granskning vidarebefordrar det till den redovisningscentral som är knuten till länsstyrelsen. Redovisningscentralen behandlar materialet ADB- och kassamässlgt.

Fakturor, reseräkningar och andra handlingar som föranleder utbetalningar attesteras, konteras och förses med utbetalningsbesked vid kronofogdemyndigheten. Några av de myndigheter som deltog i försöksverksamheten från den l juli 1975 tillämpade efter överenskommelse med länsstyrelsen en ordning där kronofogdemyndigheten endast attesterade räkningar m. m. Kontering och utbetalningsbesked ombesörjdes av länsstyrelsen. Bokförda uppgifter redovisas varje månad till länsstyrelsen som också varje månad tillställer kronofogdemyndigheten ett utdrag ur bokföringen med uppgift om förbrukning och återstående medel på de olika anslagsposterna. Kronofogdemyndigheten kontrollerar i viss mån de lämnade uppgifterna. Anslutningen till system S har inte inneburit några väsentliga förändringar för kronofogdemyndigheterna. Redan tidigare svarade länsstyrelserna för huvuddelen av hanteringen av räkenskaps- och redovisningsmaterialet. När det gäller uträkning och utbetalning av löner är kronofogdemyndigheterna anslutna till det ADB-system för löner som handhas av försvarets civilförvaltning (FCF). Kronofogdemyndigheten överlämnar varje månad till länsstyrelsen tjänstgörings- och vikariatsuppgifter som for varje tjänsteman anger semester, tjänstledighet, sjukfrånvaro m. m. och förekommande vikariat. Länsstyrelsen utför erforderlig kontering och rapportering till FCF. Länsstyrelsen svarar även för löneklassuppflyttningar och härav föranledda anmälningar till FCF. Löneklassuppflyttningarna meddelas också till kronofogdemyndigheten. Lönerna utbetalas i regel genom insättning på checklönekonto i PK-banken. Kronofogdemyndigheten i Stockholm, som i sin organisation har en särskild personalsektion, utför själv vissa av de löneadministrativa uppgifter som för övriga myndigheter ombesörjs av länsstyrelserna. Den l juli 1976 anslöts alla länsstyrelser och kronofogdemyndigheter till den revisionsverksamhet som byggs upp i anslutning till redovisningssystemet system S. Det innebär att deras verksamhet skall revideras av det för länsförvaltningen gemensamma revisionskontor som är knutet till länsstyrelsernas organisationsnämnd.

2.2.6 Konrorsadminisrrarion Verksamheten vid kronofogdemyndigheterna kräver som all förvaltningsverksamhet en rad administrativa insatser av mer eller mindre stödjande karaktär. De gäller bl. a. lokaler, skriv- och telefontjänster, bud- och transporttjänster och arkiv. Lokaler för kronofogdemyndigheterna anskaffas av byggnadsstyrelsen. Härvid samarbetar styrelsen med RSV, som även inhämtar synpunkter från länsstyrelser och kronofogdemyndigheter. Kronofogdemyndighetema har för närvarande lokaler av flera olika slag. På många platser är myndigheterna inrymda i förvaltningshus för polis, åklagare m. fl. eller tingshus eller har lokaler i anslutning till lokala skattemyndigheter eller åklagarmyndigheter. För stationeringar utanför centralorterna kan lokalerna också vara omändrade bostadslägenheter.

Lokaladministrationen varierar på grund härav mellan olika myndigheter. I de fall lokalerna liggeri förvaltningshus tillsammans med polis m. fl. anordnas lokalvård m. m. ofta gemensamt med den myndighet som upplåter lokalerna. I andra fall svarar myndigheten själv helt for anställning av lokalvårdare och anskaffning av städutrustning, rengöringsmedel m. m. Telefontjänsten är på motsvarande sätt anordnad på olika sätt och beror ofta på de lokalmässiga sambanden med andra myndigheter. Myndigheterna kan sålunda vara anknutna till telefonväxlar som betjänas av t. ex. polismyndighet, lokal skattemyndighet eller länsstyrelse. Kronofogdemyndighet kan också själv svara för en telefonväxel med eller utan anknytning av annan myndighet. På småmyndigheter kan en tjänstemani kontorspersonalen ha till uppgift att svara i telefon och fördela samtalen inom myndigheten med linjeväljare. Skrivr/äns! avseende renskrift av koncept och utskrift av brev och skrivelser m. m. förekommer inte som en särskild funktion vid kronofogdemyndigheterna. Kronofogdarna har dock som regel tillgång till skrivpersonal på sina kanslier. I övrigt ombesörjer varje tjänsteman oftast själv de utskrifter som fordras vid besvarande av förfrågningar, yttrande över besvär m. m. Receprionsuppgifrerna vid myndigheterna handhas på varierande sätt. Där det finns telefonväxel i myndigheternas lokaler är det vanligast att växelpersonalen också svarar för receptionsuppgifterna. Vid andra myndigheter utför kontorspersonalen uppgifterna vid sidan av övriga uppgifter. Bud- och transportuppgmer förekommer vid kronofogdemyndigheterna dels i den löpande kontorsdriften i fråga om post- och bankärenden, överlämnande av handlingar till andra myndigheter m. m., och dels i den exekutiva verksamheten när det gäller omhändertagande av utmätt gods. Vid de större myndigheterna finns expeditionsvakter som tillgodoser kontorets behov av budtjänster. På de mindre myndigheterna ankommer dessa uppgifteri första hand på kontorspersonalen. När det gäller gods som utmätts vid förrättningar tar förrättningsmannen i regel hand om det vid förrättningen om det rör sig om gods som inte är skrymmande. Detta gods förvaras i myndighetens lokaler. Skrymmande gods lämnas i regel kvar hos gäldenären för att vid en exekutiv försäljning transporteras till auktionsplatsen genom anlitande av ett transportföretag. Arkiv finns vid alla kronofogdemyndigheterna. För skötseln av arkivet utser chefskronofogden i regel en viss tjänsteman vid myndigheten. Uppgiften är inte knuten till viss tjänst eller personalkategori. I många av de större myndigheterna handhas arkiven av ”arkivarbetare” som ställs till förfogande genom arbetsmarknadsverket.

2.3 Kronofogdedisttikt och stationering av personal

Från exekutionsväsendets förstatligande den l januari 1965 är landet indelat i 81 kronofogdedistrikt. I varje distrikt finns en kronofogdemyndighet. Chef för myndigheten är en kronofogde. I de tre distrikten i Stockholm, Göteborg och Malmö har chefen titeln kronodirektör. I 35 distrikt är chefen den ende kronofogden i distriktet. l övriga distrikt finns utöver chefen även en eller fle-

ra andra kronofogdar. Vid myndigheterna finns i Övrigt exekutiv personal och kontorspersonal. Myndighetens chef, annan kronofogdepersonal och huvuddelen av personalen i övrigt är stationerad i vad som kallas centralorten för distriktet. Framför allt i distrikt med stora avstånd till centralorten finns även viss personal stationerad i andra orter. Den 1 januari 1977 fanns 99 sådana stationeringsorter utanför centralorterna. Kronofogdedistrikten äri huvudsak utformade på grundval av polisdistrikten. Av de 81 kronofogdedistrikten sammanfaller 51 helt med polisdistrikt medan 30 omfattar två eller f1era polisdistrikt. Av kronofogdedistrikten sammanfaller vidare 65 med åklagardistrikt. Indelningen i kronofogdedistrikt ansluter även till andra administrativa och judiciella indelningar i landet. Distriktens gränser skär inte i något fall länsgräns eller kommungräns. De följer vidare i regel gränserna för fögderier och domkretsar. Flera kronofogdedistrikt överensstämmer med ett fogden och en domkrets medan i övrigt varje kronofogdedistrikt omfattar två eller flera fögderier och domkretsar eller i några fall delar av sådana. Den relativt goda överensstämmelsen mellan de olika indelningama beror främst på att de alla byggts upp med utgångspunkt i kommunindelningen. 1 fyra län utgör hela länet ett kronofogdedistrikt. Det gäller Uppsala, Kronobergs, Gotlands och Jämtlands län. I övriga län finns från två upp till åtta distrikt, varvid flertalet, eller tolv län, har tre eller fyra distrikt. Folkmängden i kronofogdedistrikten varierar från ca 25 000 invånare upp till ca 660 000. 1 40 av distrikten är invånarantalet mellan 40 000 och 90 000. Antalet distrikt med mer än 100 000 invånare är 27. I fråga om ytvidd, befolkningstäthet och därmed reseavstånd inom distrikten föreligger även stora skillnader. Ytvidden varierar från knappt 200 kvadratkilometer till nära 50 000 och befolkningstätheten från 1,2 invånare per kvadratkilometer till 3 505. Hälften av antalet distrikt har en ytvidd på mer än 2 500 kvadratkilometer och en befolkningstäthet under 35 invånare per kvardratkilometer. Kronofogdemyndigheternas storlek uttryckt i antalet tjänster vid myndigheterna varierar från 12 till 340 tjänster enligt tjänstetablåer. Den största myndigheten efter de tre storstadsmyndigheterna har 54 tjänster. Flertalet myndigheter, eller 58, har mellan 12 och 30 tjänster. När det gäller tjänster för kronofogde (utmätningsman) har 35 myndigheter som redan nämnts endast en sådan tjänst. Det största antalet tjänster för kronofogdar vid en myndighet är tio. Något mer än hälften av myndigheterna, eller 43, har två eller tre tjänster för kronofogde. Myndigheternas fördelning med hänsyn till antalet tjänster totalt och för kronofogde (utmätningsman) under budgetåret 1976/77 framgår av följande tabeller.

Antal tjänster Antal myndigheter Totalt

Kronofogde 1 35 2 29 3 14 5 l 8 l 10 l

Stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter förekommer under budgetåret 1976/77 i 49 distrikt. Flertalet av dessa distrikt, eller 37, hade en eller två sådana stationeringar. Fördelningen av myndigheterna med hänsyn till antalet stationeringar utanför distriktens centraloner den l januari 1977 framgår närmare av följande tabell.

Nännare uppgifter om de nuvarande kronofogdedistrikten framgår av en sammanställning i bilaga 3.

2.4 Kronofogdemyndighetemas nuvarande organisation

Kronofogdemyndighetemas organisation är i stort sett enhetlig över hela landet. De tre stora myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö avviker emellertid från den normalorganisation som gäller för övriga myndigheter.

..uv

2.4.1 Norma/organisationen Normalorganisationen av en kronofogdemyndighet grundar sig på föreskrifter dels i kronofogdeinstruktionen och dels i den normalarbetsordning som RSV har fastställt med stöd av 17 § i instruktionen. Normalarbetsordningen ligger till grund för de arbetsordningar för kronofogdemyndigheterna som fastställs av länsstyrelserna. I arbetsordning som länsstyrelsen fastställer får enligt 17 § instruktionen inte utan samråd med RSV föreskrivas väsentlig avvikelse från normalarbetsordningen. l varje kronofogdedistrikt skall enligt 3 § kronofogdeinstruktionen som tidigare nämnts finnas en kronofogdemyndighet. Chef för kronofogdemyndighet är en kronofogde. Huvuddelen av myndighetens personal är stationerad i distriktets centralort. I övrigt kan exekutiv personal och i någon mån kontorspersonal stationeras i andra oner inom distriktet. I kronofogdedistrikt där det finns flera kronofogdar skall en vara administrativ chef (chefskronofogde). I sådana kronofogdedistrikt skall enligt 10 § kronofogdeinstruktionen chefskronofogden fördela arbetet mellan kronofogdarna så att arbetsbördan såvitt möjligt blir lika stor för var och en. I distrikt med Chefskronofogde och en annan kronofogde eller biträdande kronofogde har som regel arbetet i stort uppdelats på sådant sätt att den andre fogden svarar för en av de båda huvudgruppema av mål, i allmänhet enskilda mål. Chefskronofogde har ansvaret för att den exekutiva verksamheten inom kronofogdedistriktet upprätthålls. Han skall särskilt planlägga, leda och övervaka arbetet i kronofogdedistriktet samt handlägga ärenden som rör kronofogdemyndighetens organisation, personal och ekonomi. Enligt normalarbetsordningen skall vid tillfälligt förfall för chefen för myndigheten och när förordnande att upprätthålla dennes tjänst inte har meddelats, eller om chefen för myndigheten är jävig, dennes åligganden i ärenden, som inte tål uppskov, fullgöras av i arbetsordningen angivna tjänstemän. Föreskriften avser inte mål eller ärenden som chefen för myndigheten handlägger i sin egenskap av utmätningsman. Ersättama för chefen för myndigheten bör vara två och tas ur kronofogdedistriktets ledning. Vilka som ingår i distriktets ledning skall vidare anges i en organisationsplan, som fogas till arbetsordningen. Genomgående består distriktsledningen av chefskronofogden, annan kronofogde eller biträdande kronofogde, och kronokommissarie som är avdelningsföreståndare. Chefen för myndigheten kan vidare enligt normalarbetsordningen överlämna åt underställd tjänsteman att själv avgöra ärenden eller grupper av ärenden, som rör myndighetens administration och som inte är av den vikt eller principiella betydelse att de bör avgöras av honom själv. Det förutsätts att sådan överlåtelse av uppgifter sker i all den utsträckning som är möjlig. Verksamheten inom en kronofogdemyndighet av normaltyp bedrivs på tre avdelningar. De är kansliet, centralavdelningen och fáltavdelningen. I kronofogdedistrikt som har personal stationerad utanför centralorten är fáltavdelningen uppdelad på sektioner, en på centralorten och en på varje stationneringsort utanför centralorten. Kansliet sorterar direkt under chefskronofogden. På kansliet handläggs alla ärenden som ankommer på chefskronofogden i hans egenskap av administrativ chef , dvs. ärenden om myndighetens organisation, personal och ekonomi

och förvaltningsärenden över huvud taget. Bland övriga uppgifter som ankommer på kansliet kan nämnas ärenden enligt lagen (1970:141) om statlig lönegaranti vid konkurs, ansökan om konkurs eller utmätningsed samt bevakning av kronans rätt i mål eller ärende om konkurs eller utmätningsed och i annat mål eller ärende, i vilket det ankommer på Kronofogdemyndigheten att bevaka kronans rätt. Kansliet har också att avge yttranden i anledning av remisser eller klagan över utmätningsmans åtgärd och handlägga sådana ärenden som inte ankommer på annan avdelning. lnom kansliet sker vidare den kontorsmässiga handläggningen av enskilda mål med undantag av mål om införsel. Där ombesörjs sålunda diarieföring av inkomna enskilda mål i dagböcker, förhandsgranskning och komplettering av inkomna handlingar samt utskrift av arbetshandlingar. Sedan målen granskats sker vid kansliet också utsändning av underrättelser samt andra förberedande åtgärder. Även kassa-, bokförings- och redovisningsarbetet i de enskilda målen fullgörs vid kansliet. Centralavdelningen förestås av kronokommissarie, som i normaldistrikt också förestår fältavdelningen. Denne skall närmast under chefskronofogden leda, fördela och övervaka arbetet vid avdelningen. Kronokommissarien skall bl. a. också bevaka och till kronofogden anmäla mål som är av svårare beskaffenhet eller avser betydande belopp samt mål i vilka konkursåtgärder eller ansökan om utmätningsed är påkallade. I mottar alla exekutionsurkunder i allmänna mål. De Centralavdelningen är restlängder, saköreslängder och andra indrivningshandlingar. Som regel åtföljs dessa av sådana med erforderliga sakuppgifter försedda arbetshandlingar dvs. centralregisterkon, indrivsom behövs för själva indrivningsarbetet, bevakningskort och betalningsanmaningar. I mål där arbetshandningskort, ombesörjer centralavdelningen utskrift av sådana handlingar inte medföljer bildar ett gäldenärsregister, vilket ordnas och lingar. Centralregisterkorten hålls aktuellt vid Centralavdelningen. Vid centralavdelningen finns också bevakningsregister samt handräckningsregister, vilket utgör ett register över sådana inkomna allmänna mål, i vilka handräckning för indrivning begärts av annan kronofogdemyndighet. l handräckningsregistret registreras vidare sådana allmänna mål som inte re-

dovisas i månadsräkning, t. ex. mål om indrivning av brännoljeskatt och stu-

diemedelsavgifter. Vid centralavdelningen förvaras också från försäkringskassa inkomna uppgifter från arbetsgivare om arbetsanställning i ett anställningsregister. Förutom allmänna mål förekommer vid centralavdelningen som regel sådana enskilda mål som avser införsel för underhållsbidrag och utmätning i lön. Vid utmätning i lön i enskilda mål har dock kansliet hand om reunderrättelse till gäldenären, kassabokföring och gistrering, dagbokföring, redovisning. Från centralavdelningen sänds ut betalningsanmaningar med angivande får motta och behandla exemav viss betalningsfrist. Centralavdelningen pelvis ansökningar om avbetalningsmedgivande eller anstånd. Där meddelas vidare beslut om införsel i de mål där sådan exekutiv åtgärd blir aktuell. Anm. m. innefattas i den s. k. centralindrivninger, dvs. maningsverksamheten den kontorsmässiga behandling av målen som föregår fáltindrivningsarbetet. Vid centralavdelningen ombesörjs vidare kassa-, bokförings- och redovis-

ningsarbetet beträffande alla mål som registrerats där. Vid avdelningen upprättas också föreskrivna redovisningshandlingar till länsstyrelsen i form av månadsräkning samt uppbörds- och bötesredogörelser. Bland andra arbetsuppgifter som ankommer på centralavdelningen kan nämnas avskrivningsoch avkortningsåtgärder samt arbetet med kvittning och utmätning av överskjutande preliminär skatt och andra restitutionsfordringar i såväl allmänna som enskilda mål. På centralavdelningen ankommer slutligen även att göra utredningar i anledning av remisser eller besvär över utmätningsmans åtgärd i mål som handlagts vid avdelningen. Av de mål, som inte kunnat avslutas genom den kontorsmässiga behandlingen vid kansliet eller centralavdelningen, och där denna behandling inte heller lett till införsel, anstånds- eller avbetalningsmedgivande eller uppgörelse i annan form, omhändertas vissa av de mera kvalificerade av kronofogde eller - efter delegation - av kronokommissarie för fortsatt handläggning och verkställighetsåtgärder. I vissa mål kan det bli aktuellt med särskilda utredningar, t. ex. på grund av bestridda krav. Det stora flertalet av de icke slutbehandlade målen delegeras emellertid till exekutionspersonalen vid fältavdelningen. Fältavdelningen förestås också av en kronokommissarie. Vid kronofogdemyndigheter med endast en kronokommissarie svarar denne också som nämnts för arbetsledningen vid centralavdelningen. Inom fältavdelningen sker verkställighet m. m. i allmänna och enskilda mål, som inte avser införsel eller utmätning i lön. Vidare upptas protest enligt växel- och checklagarna och verkställs de utredningar och åtgärder som påkallas i mål eller ärenden. l de enskilda målen tilldelas exekutionspersonalen själva exekutionsurkunderna jämte de arbetshandlingar i form av blankettset som iordningställts inom kansliet. I allmänna mål sker överlämnandet av målen genom att förrättningsmannen tillställs de förut omnämnda indrivningskorten, vilka alltså i dessa mål utgör arbetsunderlag för den fáltarbetande personalen. Anteckning om överlämnandet sker i dagböcker och på centralregisterkort. I fråga om handläggningen av allmänna mål förekommer vid många kronofogdemyndigheter en mera långtgående centralisering och systematisering av vissa arbetsuppgifter än vad som framgår av den nu gjorda beskrivningen. Vid dessa myndigheter skall centralavdelningen svara för utsättning av tider för utmätningsforrättningar i samråd med forrättningsmännen och vidare utskrift av protokoll och andra förrättningshandlingar, underrättelse om förestående utmätning samt förvaring av indrivningskort. Centralavdelningen skall vidare med ledning av indrivningskorten bl. a. aktualisera tillgångsundersökningar i kvarstående tidigare icke verkställbara mål innan dessa anmäls till avskrivning. Arbetsuppgifterna handläggs vid en särskild arbetsenhet eller arbetsgrupp inom centralavdelningen som består av kontorspersonal under ledning av en förste kronoassistent eller kronoassistent - en s. k. U-grupp.

2.4.2 Organisationen vid kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

Organisationen för kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg och Malmö bestäms förutom av föreskrifterna i kronofogdeinstruktionen genom

den arbetsordning för var och en av de tre myndigheterna som enligt 16 § instruktionen fastställs av RSV. Behoven av särskild organisation för de tre storstadsmyndigheterna kan i första hand hänföras till deras storlek i fråga om arbetsvolymer och personal. Till belysning härav kan erinras om att antalet tjänster vid myndigheten i Stockholm är ca 340, vid myndigheten i Göteborg ca 250 och vid myndigheten i Malmö ca 120. Vid de myndigheter som kommer närmast därefteri storlek och för vilka normalorganisationen tillämpas är antalet tjänster ca 50. De minsta myndigheterna har endast ca 15 tjänster. Vissa av de särskilda organisatoriska förhållandena vid myndigheten i Stockholm hänger även samman med att en del uppgifter där utförs med hjälp av ADB.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm

Kronofogdemyndigheten i Stockholm består under chefen för myndigheten, som är en kronodirektör, av tre fáltavdelningar, en underhållsbidragsavdelning, en lönegarantiavdelning, en revisionsavdelning, en registreringsavdelning och en personal- och kameralavdelning. Till kronodirektören är vidare knuten en särskild stab. Kronodirektörens stab består av tre kronofogdar, varav en fungerar som biträdande kronodirektör, en kronokommissarie och några kronofogdesekreterare. Kronofogdesekreterarna tjänstgör huvudsakligen som vikarier för myndighetens kronofogdar. Var och en av de tre .fáltavdelningama har en sektion för allmänna mål och en sektion för enskilda mål. Gemensamt för fáltavdelningarna finns en löneutmätningsgrupp, som är placerad vid den första fáltavdelningen, och en grupp för konkursärenden, som är placerad vid den tredje fältavdelningen. De båda sektionerna inom en fáltavdelning är i sin tur uppdelade på en expedition med kassa och en eller flera arbetsgrupper varav en fáltgrupp och vid sektionerna för allmänna mål även en införsel- och handräckningsgrupp. Vid varje faltavdelning finns två kronofogdar varav den ena svarar för allmänna mål och den andre för enskilda mål. Den kronofogde som svarar för allmänna mål skall samtidigt leda fáltavdelningens verksamhet i administrativt avseende. För verksamheten på fältet har kronofogdedistriktet indelats i geografiska områden för arbetet med de enskilda målen. Arbetsfördelningen i fråga om de allmänna målen grundas däremot på begynnelsebokstäverna i gäldenärernas efternamn. De uppgifter som i normalorganisationen för kronofogdemyndigheterna ankommer på kansli och centralavdelning har vid myndigheten i Stockholm fördelats på flera enheter. Några av dessa har i hög grad koncentrerats och specialiserats på handläggningen av vissa typer av mål och uppgifter som förekommer i stort antal. Uppgifter rörande myndighetens administration, som normalt ligger på kansliet, ankommer dels på kronodirektörens stab och dels på personal- och vkameralavdelningen. Sådana kansliuppgifter som gäller lönegarantiäreriden och konkursansökningar handhas av den särskilda lönegarantiavdelningen och den för fáltavdelningarna gemensamma gruppen för konkursärerden.

Personal- och kameralavdelningen förestås av en byrådirektör och lönegarantiavdelningen av en kronofogde. De uppgifter som normalt ankommer på centralavdelningen är fördelade såväl på de tre fáltavdelningarna och den för dessa gemensamma löneutmätningsgruppen som på underhållsbidragsavdelningen, registreringsavdelning-

en och revisionsavdelningen. Underhållsbidragsavdelningen och revisions-

avdelningen förestås av kronokommissarier och av

registreringsavdelningen

en första byråsekreterare. Fältavdelningama utför vid sina expeditioner diarieföring av enskilda mål,

förhandsgranskning och komplettering av inkomna handlingar, anmanings-

och underrättelseverksamhet och centrala indrivningsåtgärder. Varje avdelning bokför och redovisar vidare i ston sett helt de indrivningsuppdrag som har överlämnats till avdelningen. Registreringsavdelningen svarar för de kontroll- och samordningsåtgärder som föranleds av det ADB-system som myndigheten använder. Systemet omfattar alla månadsräkningsmedel. De uppgifter som fordras för indrivning och redovisning registreras på magnetband. Maskinella bearbetningar sker i princip en gång per månad. Vid bearbetningarna framställs bl. a. indrivningshandlingar, listor över gäldenärer, redovisningshandlingar och statistik. Revisionsavdelningen utför en fortlöpande och fullständig kontroll över myndighetens redovisning av indrivna medel samt stickprovsmässiga inventeringar av ärenden som ännu inte har redovisats. De uppgifter som i normalorganisationen ligger på fáltavdelning ryms helt inom de tre fáltavdelningarnas fáltgrupper.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Kronofogdemyndigheten i Göteborg är under chefen för myndigheten, som är en kronodirektör, organiserad på fem huvudenheter. De är kansli, avdelning för enskilda mål, avdelning för allmänna mål, konkurs- och lönegarantiavdelning och fáltavdelning med centralregister. Avdelningama är indelade i mindre enheter. Kronodirektören har till förfogande en biträdande kronofogde och ett par kronofogdesekreterare för vikariatstjänstgöring. Kansliet är uppdelat i en personal- och kameralsektion, en sektion för underhållsbidrag och en revisionssektion. Vid personal- och kameralsektionen i huvudsak handläggs sådana ärenden som rör myndighetens förvaltning samt remisser om ny lagstiftning. Sektionen för underhållsbidrag handlägger enskilda mål om införsel och inom revisionssektionen utförs intern revisionsverksamhet genom kassakontroller, inventeringar, granskning av förslag till avskrivningar m. m. Personal- och kameralsektionen förestås av en byrådirektör. Sektionen för underhållsbidrag och revisionssektionen förestås av kronokommissarier. Avdelningen för enskilda mål består av fyra sektioner. De är utsökningssektionen, sektionen för återtagningsmål, och kaslöneutmätningssektionen sa- och bokföringssektionen. Vid återtagningssektionen handläggs mål om återtagning enligt lagen om avbetalningsköp och vid utsökningssektionen alla övriga enskilda mål med undantag av införselmålen och löneutmätningsmålen, som handläggs vid kansliets sektion för underhållsbidrag och vid den särskilda löneutmätningssektionen vid avdelningen. Kassa- och bok-

för hela avdelningen utförs av den särskilda sektionen härföringsuppgifter för. Vid avdelningen för enskilda mål finns tre kronofogdar varav en är administrativ chef för avdelningen. för allmänna mål omfattar en expedition med centralkassa. Avdelningen en sektion för skatter m. m. som är uppdebiterade inom kronofogdedistriktet (bokföringssektionen), en sektion för inkommande handräckningsärenden (handräckningssektionen), en sektion för anställnings- och gäldenärsregioch en sektion för böter (bötessektionen). På denna stren (registersektionen) avdelning ankommer bl. a. att för hela kronofogdedistriktet fullgöra registreoch redovisningsuppgifter i skatte- och bötesindrivningrings-, bokföringsom handräckning utomen, skriva ut arbetshandlingar, göra framställningar Vid lands samt upprätta och till åklagare inge bötesförvandlingsredogörelser. för allmänna mål finns två kronofogdar varav en är administraavdelningen tiv chef för avdelningen. Konkurs- och lönegarantiavdelningen är uppdelad på en lönegarantisektion och en konkursadministrativ sektion. Till avdelningen har koncentrerats den expeditionella handläggningen av konkurser och lönegarantiärenden. Avdelningen förestås av en kronofogde. är organiserad på nio distrikt. Verksamheten inom van Fältavdelningen och ett av distrikten leds av en kronokommissarie. Distrikten avser verksam- Ett av distrikten handlägger dock het inom bestämda geografiska områden. mål inom hela kronofogdedistriktet avseende med vissa undantag samtliga juridiska personer. Inom distrikten fördelas målen enligt alfabetisk ordning efter begynnelsebokstäverna i gäldenärernas efternamn. För varje distrikt finns en expedition för kontorsgöromål och fáltarbetande personal. Registret är Fältavdelningen har hand om myndighetens centralregister. uppdelat på de nio distrikten som vart och ett svarar for sin del. De s. k. kommissariedistrikten har vid sidan av fáltarbetet även hand om och beslut om införsel och utmätning i lön och i allviss kontorsindrivning männa mål. I kommissariedistrikten företas också utredningar och exekutiva mål och i de enskilda mål som överlämnats dit för verkåtgärder i allmänna Inom varje kommissariedistrikt upprättas vidare förslag om avställighet. av restförd skatt samt fullgörs kassa-, bokförings- och redovisskrivning ningsuppgifter i allmänna mål. månadsräkning. Distriktens månads- Varje kommissariedistrikt upprättar samt motsvarande redovisning från bötessektionen inom avdelräkningar mål ställs samman av bötessektionen inom samma avningen för allmänna delning innan de överlämnas till länsstyrelsen.

Kronofogdemyndigheten iMalmö

Kronofogdemyndigheten i Malmö är i stort sett organiserad på samma sätt som myndigheten i Göteborg. Under chefen för myndigheten, som är kronodirektör, finns kansli, avdelning för enskilda mål, avdelning för allmänna lönegarantiavdelning och fáltavdelning.

mål,

Aven indelningen av avdelningarna i mindre enheter och fördelningen av arbetsuppgifter överensstämmer i huvudsak med organisationen vid myndigheten i Göteborg. Kronodirektören har till förfogande en kronofogde och en kronofogdese-

kreterare föför vikariatstjänstgöiing. Myndighetens övriga tre kronofogdar restår avdelningarna för enskilda mål, allmänna mål och lönegarantiärenden. Kansliet omfattar en kameralsektion, en sektion för underhållsbidrag och en revisionssektion. Kameralsektionen förestås av en förste byråsekreterare och de båda övriga sektionerna av kronokommissarier. för enskilda mål består av en sektion för utsöknings- och åter- Avdelningen en löneutmätningssektion och en kassa- och bokföringssektion. tagningsmål, för allmänna mål har också tre sektioner. De är bokförings- Avdelningen och handräckningssektionen, bötessektionen och registersektionen. är inte indelad i mindre enheter. Till skillnad mot Lönegarantiavdelningen i Göteborg konkursärenden av förhållandena vid myndigheten handläggs fältavdelningen. är indelad i fyra distrikt. Verksamheten inom vart och ett Fältavdelningen Till skillnad mot förhållandena vid av dessa leds av en kronokommissarie. enmyndigheten i Göteborg fördelas målen såväl mellan som inom distrikten ligt alfabetisk ordning efter begynnelsebokstäverna i gäldenäremas efterhos aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser har namn. Indrivning koncentrerats till en särskild enhet inom ett av distrikten.

2.4.3 Personalen

Personalen vid kronofogdemyndighetema kan som nämnts med hänsyn till utbildning och arbetsuppgifter hänföras till i huvudsak tre karriärer, nämligen exekutiva karriären och kontorskarriären. Därutöver kronofogdekarriären, finns ett mindre antal tjänster i den s. k. byråkarriären och för expeditions-

vaktspersonal. omfattar kronodirektörer, kronofogdar, biträdande Kronofogdekarriären och kronofogdesekreterare. Kronodirektör, kronofogde och bikronofogdar trädande kronofogde är utmätningsman enligt utsökningslagen. Kronoär i första hand tjänsteman som anställs för rekrytering till fogdesekreterare karriären. har genom bestämmelser i utsökningslagen fått Utmätningsman vidsträckta möjligheter att delegera utmätningsmannagöromålen. Delegation sker till kronofogdesekreterare och exekutiv personal. Behörig att antas till extra kronofogdesekreterare är enligt 27 § kronofogdeinstruktionen sökande som har förvärvat notariemeritering, dvs. som efter juris kandidatexamen på ett tillfredsställande sätt har fullgjort notarietjänstgöring under en tid av två år och sex månader. Behörig till extra ordinarie tjänst som kronofogdesekreterare är den som efter antagningen tjänstgjort inom exekutionsväsendet under minst ett år. Behörig till tjänst som kronodirektör, kronofogde eller biträdande kronofogde, dvs. tjänst som utmätär den som fyller villkoren för tjänst som extra ordinarie krononingsman, fogdesekreterare och har genomgått kronofogdeutbildning. I samband med exekutionsväsendets förstatligande tillkom vissa överi kronofogdeinstruktionen. De ger bl. a. tjänstemän som gångsbestämmelser eller biträvid utgången av år 1964 var behöriga till tjänster som landsfiskal dande landsfiskal behörighet till tjänster i kronofogdekarriären. Till den exekutiva karriären hör kronokommissarier, förste kronoassistenoch kronoassistenter i befordringsgång. Kronokomter, kronoassistenter

missarie fungerar i regel som arbetsledare närmast under kronodirektör och/eller kronofogde och skall dessutom svara för vissa gransknings- och kontrollåtgärder samt själv handlägga vissa mer kvalificerade mål. Förste kronoassistent har att handlägga enskilda mål och sådana allmänna mål som är av svårare slag eller avser större belopp samt har dessutom viss arbetsledarfunktion. Kronoassistent skall främst handlägga andra mål än dem som ankommer på förste kronoassistent. Kronoassistent i befordringsgång är tjänsteman som anställs för rekrytering till den exekutiva karriären. Föreskrifter om behörighet att antas till extra kronoassistent i befordringsgång skall enligt 25 § kronofogdeinstruktionen meddelas av riksskatteverket. För närvarande gäller att sökande skall ha fyllt 18 år och ha god allmänbildning (grundskola, klass 9 g, realexamen eller motsvarande). Behörig till extra ordinarie tjänst som kronoassistent i befordringsgång är enligt 26 § första stycket kronofogdeinstruktionen den som genomgått föreskriven kronoassistentutbildning och tjänstgjort som exekutiv tjänsteman minst så lång tid att den inklusive utbildningstiden uppgår till ett år. Behörig till annan tjänst som kronoassistent eller tjänst som förste kronoassistent är den som fyller kraven på extra ordinarie tjänst som kronoassistent i befordringsgång och har tjänstgjort som exekutiv tjänsteman under minst två år och sex månader. Kontorskarriären inrymmer huvuddelen av den återstående personalen inom myndigheterna. Kontorspersonalen har hand om de omfattande registrerings-, bokförings- och redovisningsuppgifterna vid myndigheterna. Den mera kvalificerade personalen i kontorskarriären har under kronofogden eller kronokommissarien det närmaste ansvaret för kontorsgöromålen vid de olika avdelningarna. Den som anställts i kontorskarriären skall enligt tillämpad ordning senast under andra anställningsåret genomgå grundläggande fackutbildning vid en grundkurs. Därutöver finns viss specialutbildning. Byråkarriären omfattar ett litet antal tjänster för administrativ personal vid myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Denna personal har huvudsakligen personal- och ekonomiadministrativa uppgifter vid de särskilda enheter för sådana uppgifter som finns vid de tre storstadsmyndighetema. Personal till byråkarriären har rekryterats från den exekutiva karriären eller kontorskarriären. Några formella behörighetsvillkor har inte uppställts för denna personal. Expeditionsvakzspersonal finns vid de tre storstadsmyndigheterna samt vid omkring 15 av de myndigheter som kommer närmast dem i storlek. Den 1 juli 1976 fanns inom kronofogdedistrikten sammanlagt 2 693 tjänster som uppehölls. De fördelades på personalkategorier enligt följande.

Antalet anställda uppgick till ungefär 2 900 och översteg således antalet tjänster med drygt 200. Ungefär 250 arbetade på deltid.

särskilda av

3 Utredningens undersökningar förhållanden i kronofogdemyndigheternas

nuvarande verksamhet

Utredningen har låtit företa två särskilda undersökningar i syfte att komplettera tillgängligt utredningsunderlag på ett par områden, som har ansetts vara av särskilt intresse for utredningens överväganden och ställningstaganden. Det ena området gäller kronofogdemyndigheternas kontakter med gäldenärer m. ll. En kartläggning härav har ansetts kunna belysa begreppet service i myndigheternas verksamhet och ge en utgångspunkt för de bedömningar och avvägningari fråga om behovet av exekutiv personal av olika kategorier, som fordras på olika stationeringsorter lör att fullgod service skall kunna lämnas till rimliga kostnader. Det andra området gäller fördelningen av kronofogdemyndigheternas verksamhet på skilda arbetsuppgifter. Närmare kännedom härom har ansetts önskvärd for beräkning av kronofogdemyndigheternas behov av personal av olika kategorier. De båda undersökningarna redovisas i det följande.

3.1 kontakter och utbud

Kronofogdemyndighetemas

av service

I samarbete med statistiska centralbyrån foretog utredningen under år 1975 en undersökning av de kontakter som vissa kronofogdemyndigheter hade med gäldenärer, andra myndigheter m. il. Undersökningen avsåg uteslutande inkommande kontakter, dvs. sådana där någon utanför myndigheterna sökte kontakt.

3. l .1 Undersökningens uppläggning Undersökningen avsåg 47 kronofogdemyndigheters kontakter sju utvalda dagar under månaderna juni, augusti och september år 1975. Under dessa dagar redovisade omkring 900 tjänstemän alla telefonsamtal och besök som inte avsåg kontakter inom myndigheten eller med andra kronofogdemyndigheter. En begränsning av undersökningsdagarna till månaderna juni, augusti och september var nödvändig med hänsyn till den tidsplan som då gällde for utredningens arbete. Genom denna begränsning kunde undersökningen inte ge ett i alla avseenden rättvisande resultat annat än for de aktuella månaderna.

Under dessa inföll emellertid perioder som förutsågs normalt innebära olika arbetsbelastning och kontaktsökande från allmänhetens sida. Ett stort kon-

taktbehov väntades under tiden omedelbart efter det att första kravet på för-

staquppbörden av 1975 års kvarskatt hade sänts ut. Därför valdes sista veckan

i maj och de båda första veckorna i juni för att representera en period med många kontakter. Under juli månad bedömdes kontaktbehovet från allmänhetens sida vara ringa och månaden uteslöts därför som ointressant från undersökningssynpunkt. Även augusti månad antogs i viss mån påverkas av sommarstiltjen även om den andra uppbörden av 1975 års kvarskatt då skulle bli föremål för krav. Kontaktbehovet antogs inte bli lika accentuerat eftersom det huvudsakligen skulle röra sig om samma gäldenärer som tidigare hade krävts på den första uppbörden. Månaden ansågs dock inte böra uteslutas från undersökningen. September månad bedömdes för de flesta kronofogdemyndigheter visa prov på sådan verksamhet som gjorde att månaden kunde betraktas som normal i fråga om olika slag av kontakter. Av denna anledning bedömdes månaden vara av intresse för undersökningen. Under de valda månaderna uttogs slumpmässigt tre dagar under de tre veckorna omkring månadsskiftet maj/ juni och fyra dagar under augusti och september. Dagarna var 2, 5 och 13 juni, 21 augusti, 2, 15 och 19 september 1975. Av praktiska skäl och med hänsyn till den begränsning i undersökningsresultatets allmänna användbarhet som redan låg i valet av undersökningsperiod ansågs det vara tillfyllest att även begränsa undersökningen till de kro-

nofogdedistrikt som helt eller delvis berördes av förslagen i DAP. Mot bak-

grund av att den kritik mot förslagen som fördes fram i remissbehandlingen till stor del avsåg servicefrågoma i dessa distrikt bedömdes det vara angeläget att söka särskilt belysa kontakter och serviceutbud i dem. Undersökningen kom härigenom att omfatta kronofogdemyndigheternas personal på 47 centralorter och 74 stationeringsorter utanför dessa.

För deltagande i undersökningen utvaldes vidare all personal vid de berör-

da kronofogdemyndigheterna som bedömdes normalt ha nämnvärd kontakt med allmänheten och andra myndigheter än kronofogdemyndigheter. Av de omkring 900 tjänstemän som deltog i undersökningen utgjorde 5 procent chefskronofogdar, 2 procent övrig kronofogdepersonal, 6 procent kronokommissarier, 43 procent övrig exekutiv personal och 44 procent kontorspersonal. Under de sju undersökningsdagarna redovisade de tjänstemän som deltog i undersökningen varje besök och telefonsamtal på en kontaktredovisningsblankett. Blankettens utformning framgår av bilaga 4.

3.1 .2 Undersökningens genomförande Från centralorterna lämnades redovisning för alla sju undersökningsdagarna med undantag för Nyköping och Skellefteå som efter särskilt medgivande redovisade vardera sex dagar. Av stationeringarna, som med sina fåtaliga tjänstemän är känsliga för frånvaro på grund av bl. a. semester och sjukdom, medverkade 45 alla dagarna, medan 19 av övriga 29 stationeringar uppvisade ett bortfall av en undersökningsdag och resten mellan två och fyra dagar. Stationeringen i Sölvesborg drogs in den 1 juli 1975 genom beslut av RSV. Den deltog därför inte i undersökningen efter detta datum. Den undersökningsdag

som uppvisade det största bortfallet var den 2 september då 16 av 74 stationeringar, eller 22 procent, saknade bemanning.

3.1.3 Undersökningens resultat

A male! kontakter Antalet telefonsamtal och besök var sammanlagt 19 185. Hur kontakterna fördelade sig på de två kontaktsätten samt hur stor andel besöken utgjorde av det totala antalet kontakter för varje ort framgår av tabell i bilaga 5. För de 47 centralorterna varierade antalet kontakter från 131 till 578 med ett medelvärde av 291 kontakter per centralort for hela undersökningsperioden. Av 13 696 kontakter på centralorterna utgjorde besöken 2 956 eller 21 ,6 procent. Stationeringarna utanför centralort redovisade 5 489 kontakter. Av dessa utgjorde besöken 2 082 eller 37,9 procent. Antalet kontakter for stationeringarna varierade från 4 till 271 under hela undersökningsperioden. Stationeringarna i Norrland (Y, AC och BD län), som var 22 till antalet, redovisade sammanlagt l 621 kontakter. Av dessa var 670 eller 41,3 procent besök. Dessa stationeringar redovisade således genomsnittligt ett något högre antal besök än övriga stationeringar.

K omakternas samband med mål eller ärende

Allmänheten söker givetvis främst kontakt med kronofogdemyndigheterna i mål och ärenden som handläggs vid myndigheterna. Erfarenhetsmässigt forekommer även kontakter utan samband med vissa mål eller ärenden. De gäller då anspråk på rådgivning och annan allmän service utan direkt samband med den exekutiva verksamheten. Av de redovisade 19 185 kontakterna avsåg 16 976 eller 88,5 procent mål eller ärenden som handlades vid myndigheterna. Återstående 2 209 eller 11,5 procent av kontakterna hade inte samband med något sådant mål eller ärende. Av dessa kontakter togs 503 eller 22,8 procent genom besök. Denna besöksandel var 4 procent lägre än vad som gällde för de kontakter som hade direkt samband med den exekutiva verksamheten. På centralorterna togs 1 468 kontakter utan samband med mål eller ärende. Dessa kontakter utgjorde 10,8 procent av hela antalet kontakter på dessa orter. Vid Stationeringarna var motsvarande antal 741 eller 13,5 procent av alla kontakterna. Av de l 468 kontakterna på centralorterna skedde 201 eller 13,7 procent vid besök medan på stationeringarna 302 eller 40,8 procent var besök.

Kontakrernas fördelning pâ mâl eller ärende

Kontakterna i den exekutiva verksamheten kan avse allmänna mål, enskilda mål (främst UD-, ÅD- och ID-mål) samt ärenden. De redovisade kontakterna avsåg till 74 procent allmänna mål. I fråga om resterande 26 procent, som således avsåg enskilda mål och ärenden, gällde 18 procent UD- och ÅD-mål och omkring 4 procent vardera ID-mål och ärenden.

Kontaktsökandena

En kontaktsökande i mål eller ärende i den exekutiva verksamheten kan särskiljas dels med hänsyn till om den är gäldenär, borgenär eller tredje man i ett mål eller ärende och dels med hänsyn till om den är en myndighet, en juridisk eller en fysisk person. Bland de fysiska personerna kan även särskiljas sådana som är rörelseidkare. I nära 80 procent av kontakterna i den exekutiva verksamheten var det fråga om kontakter från gäldenärer. Kontakterna från borgenärer och övriga utgjorde 10 procent för vardera kategorin. Drygt 90 procent av gäldenärskontakterna togs av fysiska personer och omkring 8 procent av företrädare förjuridiska personer. När det gällde de kontaktsökande gäldenärerna kunde vidare med säkerhet konstateras att 23 procent av dem var rörelseidkare. Andelen var förmodligen större. Tillfredsställande uppgifter i detta avseende saknades i nära en fjärdedel av de redovisade gäldenärskontakterna. Uppgifter om var de kontaktsökande inom berörda distrikt bodde eller vistades i förhållande till den ort där kontakten togs redovisades for sammanlagt 15 922 kontakter. Av dessa uppgifter framgick att de 8 752 som boddeeller vistades på orten valde att besöka myndigheten i 36 procent av kontakterna. Besöksandelen för de 5 908 som bodde eller vistades inom 50 kilometer från orten utgjorde 23,5 procent medan andelen för de 1 261 som bodde eller vistades mer än 50 kilometer från orten var 6,5 procent. Kontaktsökandena i frågor utan samband med mål eller ärende i den exekutiva verksamheten var till nära 70 procent fysiska personer och till nära 25 procent myndigheter. Av de kontaktsökande som bodde eller vistades på den ort där kontakten togs valde 31 procent att besöka myndigheten. Besöksandelen var därmed något lägre i fråga om kontakter i den exekutiva verksamheten. Detta gällde även för dem som bodde eller vistades inom 5 mil från orten eller längre bort.

K ontaktanledningama Anledningarna att ta kontakt med kronofogdemyndigheterna varierar med hänsyn till dels om frågan gäller den exekutiva verksamheten eller ligger vid sidan av denna och dels vilken kategori den kontaktsökande tillhör. I frågor som gäller mål eller ärenden vid myndigheterna tar gäldenärerna huvudsakligen kontakt for att diskutera exekutionsurkunder och skuldbelopp eller målets vidare handläggning, för att lämna upplysningar om personliga eller ekonomiska förhållanden och för att erlägga betalning. Borgenärer i enskilda mål tar främst kontakt för att lämna ansökan om verkställighet, lämna anstånd eller återkalla ansökan. När det gäller frågor utan direkt samband med den exekutiva verksamheten förekommer kontakter från allmänheten av en rad olika anledningar. I forsta hand gäller det rådfrågning i exekutiva frågor som inte avser något visst mål eller ärende. Frågorna gäller emellertid även näraliggande rättsområden såsom civilrätt, konkursrätt och skatterätt. Av redovisade 12 373 kontakter från gäldenärer togs 66 procent på telefon. Kontakterna avsåg till 76 procent allmänna mål, 19 procent UD- och ÅD-

och 0,5 procent ärenden. Av besökskontakterna var mål, 4,5 procent ID-mål 41 procent besök för att erlägga betalning. Besöken för diskussion av skuldbelopp eller målens handläggning utgjorde 33 procent. De redovisade l 708 borgenärskontakterna togs till 90 procent på telefon. Kontakterna avsåg till 75 procent UD- och ÅD-mål och till 20 procent 1Di allmänna kontakter i mål. Borgenärskontakterna mål, dvs. länsstyrelsernas skatteindrivningen utgjorde mindre än 5 procent av alla kontakter från borgenärer. I fråga om kontakter utan samband med visst mål eller ärende övervägde de fysiska personerna i hög grad. Av 2 375 kontakter hänförde sig 67 procent till fysiska personer. Myndigheternas andel var nära 25 procent. Anledningarna till kontakterna fördelade sig relativt jämnt över de berörda områdena. Minst vanliga var kontakter i konkursrättsliga frågor, som förekom i 10 procent av de redovisade fallen.

K onrakrernasfördelning pâ kronofogdemyndigheternas personal

Kontakter med allmänheten förekommer för alla de tre stora personalkategorierna vid kronofogdemyndigheterna - kronofogdepersonal, exekutiv personal och kontorspersonal. De redovisade kontakterna fördelade sig enligt följande sammanställning.

Personalkategori Kontakter Telefon Besök Summa antal (%) antal (%) antal (%)

çhefskronofogdar 689( 4,8) l84( 3,7) 873( 4,6) Ovrig kronofogdepersonal 293( 2,1) 68( 1,4) 361 ( 1,9) Kronokommissarier l 565 ( 11,1) 547 ( 10,8) 2 112 ( 11,0) Exekutiv personal 6 627( 46,8) 3 043 ( 60,4) 9 670( 50,3) Kontorspersonal 4973( 35,2) 1 l96( 23,7) 6169( 32,2)

Summa 14147(l00,0) 5 038 (l00,0) 19 185(100,0)

Den exekutiva personalen tog hand om hälften av alla kontakter. Besökskontakterna sköttes till övervägande delen eller 60 procent av den exekutiva personalen. Kronofogdepersonalens andel av kontakterna var låg. Den motsvarade dock den andel av det totala antalet kontakter som kunde väntas med hänsyn till att kronofogdepersonalens andel av uppgiftslämnama endast var 7 procent. Då det gällde kontakter utan samband med visst mål eller ärende intog dock kronofogdama en något mer framträdande roll som kontaktpersoner. Drygt 13 procent av dessa kontakter togs med kronofogdepersonal mot i den exekutiva verksamheten. Även kroknappt 6 procent av kontakterna nokommissarierna synes ha haft en något större andel av kontakterna i den rådgivande verksamheten än i den exekutiva. Kontorspersonalen svarade vidare för nära en tredjedel av alla kontakter och nära en fjärdedel av besökskontakterna. När det gällde besökskontakterna avsåg de till omkring två tredjedelar mottagande av betalning från gälde-

närer. l övrigt gällde de främst diskussion av skuldbelopp och målens handläggning.

3.2 Fördelning av kronofogdemyndigheternas verksamhet på

skilda arbetsuppgifter

I samverkan mellan RSV och utredningen företogs under år 1976 en undersökning av hur arbetstiden för personalen vid vissa kronofogdemyndigheter fördelades på olika arbetsuppgifter (kostnadsbärare) i verksamheten. Undersökningen genomfördes under perioden l maj-3l oktober 1976 vid 13 kronofogdemyndigheter. Sammanlagt redovisade mellan 650 och 700 tjänstemän fortlöpande på särskilda blanketter hur arbetstiden disponerades. De deltagande myndigheterna utvaldes med syfte att fä så stor representativitet som möjligt i fråga om kronofogdedistrikt med olika storlek, ytvidd, geografiskt läge, antal stationeringar utanför centralort, arbetsbelastning, befolkningsutveckling. I undersökningen deltog alla de tre stora myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Deltagandet begränsades dock här i fråga om den fältarbetande personalen, så att endast en eller ett par av enheter med samma slag av uppgifter togs med. All personal med för hela myndigheten gemensamma,

huvudsakligen administrativa uppgifter deltog däremot. Övriga myndigheter

som deltog i undersökningen var kronofogdemyndigheterna i Handen, Kal-

mar, Karlskoga, Karlstad, Lycksele, Varberg, Växjö, Ängelholm, Örnskölds-

vik och Östersund. Vid dessa myndigheter omfattade undersökningen hela personalen. De arbetsuppgifter som tidsredovisningen avsåg hade förts samman i huvudgruppema gemensamma funktioner, enskilda måLallmänna mål och ärenden. Därutöver redovisades frånvaro. Det sammanlagda antalet arbetsuppgifter och frånvaroorsaker som redovisades särskilt var 34. Gruppen gemensamma funktioner omfattade bl. a. ledning och planering av verksamten, administrativa stödfunktioner, utbildning och information, kontroll och revision. Grupperna för mål och ärenden omfattade åtgärderi handläggningen, registrering m. m. Undersökningen lades vidare upp så att redovisningen kan särskiljas i första hand för de olika personalkategorierna kronofogdepersonal, exekutiv personal och kontorspersonal samt administrativ och övrig personal men även för mindre personalgrupper inom de olika kategorierna. En anknytning av tidredovisningen till den deltagande personalens löneställning medger vidare en beräkning av kostnaderna för varje redovisat slag av uppgifter. De resultat som kunnat tas fram ur undersökningen bör ge en relativt god bild av hur personalresurserna disponeras i kronofogdemyndigheternas verksamhet. En viss osäkerhet i resultaten kan dock inte uteslutas. Den hänger samman med sådana förhållanden som att tidredovisningen endast omfattade ett halvt år, under den tiden inföll huvuddelen av semestrarna, arbetsbelastningen på myndigheterna är ojämnt fördelad under året och den belastningstopp som avser indrivning av kvarskatter inträffade under perioden, 0r-

ganisationen varierar mellan myndigheterna m. m. En genomgående iakttagelse beträffande resultatet av undersökningen är att de redovisade förhållandena är tämligen likartade vid alla deltagande myndigheter och även mellan de tre storstadsmyndighetema och övriga myndigheter. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de resultat som undersökningen har gett i fråga om hur framför allt de tre stora personalkategoriernas insatser fördelar sig på huvudområdena i verksamheten samt frånvaro.

Gemensamma funktioner

Gruppen gemensamma funktioner svarar för ca 13 procent av hela den för myndigheterna under halvåret inrapporterade tidsåtgången. Kronofogdepersonalen redovisar största tidsåtgången. En tredjedel av deras arbetstid ägnas åt dessa arbetsuppgifter, huvudsakligen då arbetsledning och utbildning. För kronokommissarierna åtgår ca 23 procent av tiden till denna grupp av uppgifter. Även för dem är arbetsledning och utbildning de tyngsta arbetsuppgifterna, men service och revision spelar också en viss roll. För övrig exekutiv personal (förste kronoassistenter och kronoassistenter) är andelen 10 procent och här dominerar utbildning och vittnestjänstgöring. Även kontorspersonalen redovisar 10 procent, som nästan uteslutande avser administrativa stödfunktioner. storstadsmyndighetema redovisar för gemensamma funktioner sammanlagt någon procentenhet mer än övriga myndigheter eller 14,5 procent av hela den inrapporrerade tiden. En nämiare jämförelse visar att andelen för kronokommissariema är större medan den för kronofogdepersonalen är mindre än vid övriga myndigheter. Kronofogdepersonalen ägnar sålunda dessa arbetsuppgifter ca 25 procent av sin tjänstgöring medan kommissariema redovisar hela 40 procent. Till detta bidrar tidsåtgången for kontroll och revision. En orsak till kronofogdepersonalens mindre andel är tillgången till administrativ personal. Bilden beträffande övrig exekutiv personal och kontorspersonal liknar den vid de övriga myndigheterna. Även gruppen ”övrig personal” har här redovisat tid, som är att hänföra till ”administrativa stödfunktioner”. Det kan konstateras att resultatet visar relativt stor överensstämmelse mellan storstadsmyndighetema och övriga myndigheter. De olikheter som före-

ligger är att hänföra till organisatoriska olikheter, som även föreligger mellan

myndigheter hänförliga till gruppen ”övriga myndigheter”. Som exempel kan nämnas att i storstadsmyndighetema svarar kronokommissariema för kontroll och revision, vilket i de övriga distrikten åvilar krohuvudsakligen nofogdepersonal. Det bidrar till de avvikelser i fråga om tidsåtgång för dessa personalgrupper som har redovisats ovan. Vidare kan konstateras att det inte går att peka på några direkta skillnader mellan från befolkningssynpunkt stora och små myndigheter. Inte heller mellan till ytan stora och små sådana.

Enskilda mål Av myndigheternas samlade tidsåtgång användes i storstadsmyndighetema 22,5 procent och i övriga distrikt 24 procent till handläggning av enskilda mål. Kronofogdepersonalen ägnar vid sidan av de gemensamma funktionerna i regel mest tid åt handläggningen av enskilda mål. I storstadsmyndighetema betyder detta 19 procent av arbetstiden och i övriga distrikt 25 procent. Även kronokommissarierna ägnar en stor del av sin tid åt enskilda mål. För dem tar dessa arbetsuppgifter 23 procent i storstadsmyndighetema och 19 procent i övriga myndigheter. För den övriga exekutiva personalen tar de enskilda målen i anspråk 22-23 procent av tiden i både storstadsmyndighetema och övriga myndigheter. l alla myndigheter ägnar kontorspersonalen 27-28 procent av sin tid åt enskilda mål. Även beträffande de enskilda målen föreligger mycket stora likheter mellan storstadsmyndighetema och de övriga myndigheterna. Tidsåtgången for faltverkställigheten är dock större i landsortsdistrikten och denna förefaller även vara relativt oberoende av målantalet.

Allmänna mål Av myndigheternas samlade arbetsinsats i tid används genomsnittligt vid storstadsmyndighetema 32,5 procent och vid övriga myndigheter 36 procent till handläggningen av allmänna mål. Kronofogdepersonalen i myndigheter med få kronofogdar synes ägna mindre del av tiden åt de allmänna målen, än vad fallet är i myndigheter med flera kronofogdar. Myndigheter med en och två kronofogdar redovisar här 6-14 procent medan motsvarande tidsåtgång i myndigheter med flera kronofogdar är ca 20 procent. Skillnaderna mellan myndigheterna är dock betydande. Kronokommissarierna synes allmänt ägna mera tid åt allmänna mål än åt enskilda mål. Den redovisade tiden varierar kraftigt mellan 20 och 40 procent av arbetstiden. Hur det förhåller sig vid storstadsmyndighetema framgår inte eftersom inte alla kronokommissarier där deltagit i tidredovisningen. För övrig exekutiv personal överensstämmer arbetstidsandelen for allmänna mål mellan de tre stora myndigheterna och de övriga. Denna personal avsätter genomsnittligt 40 procent av sin arbetstid till de allmänna målen. För kontorspersonalen är tidsåtgången for allmänna mål 31-38 procent. Även beträffande de allmänna målen föreligger stora likheter mellan storstadsmyndighetema och de övriga myndigheterna. I storstadsmyndighetema åstadkommer de stora målvolymerna merarbete och tar större del av myndigheternas resurser i anspråk. Ytstora distrikt kräver även i allmänna mål mer resurser for fáltverkställigheten. Fältverkställigheten i allmänna mål tar vidare i anspråk lika stor del av arbetstiden för förste kronoassistenter och kronoassistenter som de enskilda målen.

Ärenden

Ärendena spelar en underordnad roll. I storstadsmyndighetema svarar de för

2-3 procent av den redovisade arbetstiden och vid de övriga myndigheterna för l procent. Av den redovisade tiden kommer den avgjort största delen på lönegarantiärenden. Vid storstadsmyndigheterna gäller det 75 procent av tiden för ärenden medan det i de övriga myndigheterna inte gäller mer än 15 procent. I de mindre myndigheterna handlägger kronofogdepersonal i stor utsträckning lönegarantiärenden medan dessa arbetsuppgifter i storstadsmyndigheterna ankommer på exekutiv personal. Driftsbevis belastar i storstadsmyndigheterna främst kontorspersonal och övrig personal men även kronofogdar och kronokommissarier. I de övriga myndigheterna handhas dessa arbetsuppgifter till 90 procent av exekutiv personal och kontorspersonal. Bevisgivning och övriga ärenden spelar en mycket liten roll.

Frånvaro Undersökningsperioden avsåg till stor del sommarmånaderna. Den redovisade tiden kom därför att omfatta en alltför stor andel för frånvaro på grund av semester. Med korrigering härför kan dock andelen för frånvaro av alla slag vid de undersökta myndigheterna beräknas till genomsnittligt för kronofogdepersonal 25 procent av den samlade tiden, för kronokommissarier 22 procent, för övrig exekutiv personal 23 procent och för kontorspersonal också 23 procent. Om frånvaron för semester undantas utgör frånvaron för sjukdom och annan frânvaro i storstadsmyndigheterna för kronofogdepersonal 10 procent av den samlade tiden, for kronokommissarier 6 procent, för övrig exekutiv personal 10 procent och för kameral personal 12 procent. Motsvarande i de övriga myndigheterna är för kronofogdepersonal 8 procent, för kronokommissarier 5 procent, för övrig exekutiv personal 8 procent och för kameral personal ll procent. Även om frånvaron inom alla personalkategorierna är något större i storstadsmyndigheterna är dock skillnaderna små. Den frånvaro som inte avser semester utgörs för kronofogdepersonalen till största delen av ”annan frånvaro” (tjänstledighet, tjänstgöring på annan ort m. m.). Det bör observeras att de beräknade procenttalen är genomsnittstal och att mycket stora individuella olikheter föreligger. Detta gäller framför allt kategorierna kronofogdar och kronokommissarier, där deltagarna i undersökningen var relativt få.

Kostnader De beräkningar av kostnader som de i undersökningen inhämtade uppgifterna medger visar bl. a. följande. Handläggningen av ett allmänt mål kostade i genomsnitt 59 kronor i storstadsmyndigheterna och 69 kronor i övriga myndigheter. Motsvarande för ett enskilt mål var 221 kronor i storstadsmyndigheterna och 238 kronor i övriga myndigheter.

4 i

Ändringar kronofogdemyndigheternas

verksamhet

4.1 Utvecklingstendenser i den nuvarande verksamheten

En förskjutning av arbetsuppgifterna mot det judiciella området liksom en ökning av svårigheten i målen och ärendena hos kronofogdemyndigheterna har gjort sig märkbar under senare år. Dessa tendenser framhölls redan i DAP. Enligt utredningens uppfattning har de stått sig och delvis även förstärkts sedan DAP lades fram i oktober 1973.

Utmäming av annat än vanligt lösöre Rent allmänt kan konstateras att utmätning av vanligt lösöre inte förekommer i samma utsträckning som tidigare. Det är en följd av den successiva förändring av uppfattningen om vad som skall undantas från utmätning som har vuxit fram sedanl968 års refonn av beneficiereglerna. Den ändrade uppfattningen hänger naturligt samman med den stigande levnadsstandarden. Även andra faktorer spelar in. Således torde det allt vanligare förhållandet att båda makarna i en familj är förvärvsarbetande numera föra med sig krav på hemutrustning av annat slag än den som fordrades då endast ena maken var förvärvsarbetande. Lösöreutmätningen begränsas även genom den rikliga förekomsten av avbetalningskontrakt eller hyresavtal (leasing) på sådana kapitalvaror, som inte är skyddade av beneficiebestämmelserna i UL. Gäldenärernas ökande kunskap om det exekutiva rättssystemet gör dem mera måna om att på allt sätt försöka skydda sin egendom mot utmätning genom lagliga dispositioner i form av t. ex. äktenskapsförord och olika konstruktioner för säkerhetsöverlåtelser. Exekutionen har därför kommit att förskjutas mot annan egendom än lösöre. Intresset har härvid riktats mot rättigheter av olika slag, fastighetsägares del i pantbrev som inte utgör pant för fordran (ägarhypotek) och fast egendom samt gäldenärens lön.

U tmätning av pantbrev och fast egendom

Den nya jordabalk (JB) som trädde i kraft den 1 januari 1972 och därav föranledda ändringar i andra författningar har medfört att det hos kronofogdemyndigheterna nu förekommer ett avsevärt antal kvalificerade prövningar av

fastighetsrättsliga frågor. Den nya JB har ökat möjligheterna för utmätningsmannen att använda fastighetsexekution. Vid utmätning av bl. a. outnyttjad del av pantbrev i fast egendom kan realisation numera ske genom att fastigheten tas i anspråk och därvid räknas som utmätt (jfr. domstols eller lagsökningsdomares möjligheter att ”döma i mät”). Om det inte är önskvärt att fastigheten omedelbart försäljs kan utmätningsmannen pantforskriva pantbrevet till säkerhet för utmätningsborgenärens fordran. Med den nya panträttskonstruktionen i JB måste konrofogdemyndigheten vidare undersöka vilka som innehar olika pantbrev i fastigheten och storleken på panthavarnas fordringar. De vidgade möjligheter till utmätning i fast egendom och pantbrev som den nya JB ger kräver samtidigt avsevärt större utredningsinsatser av kronofogdemyndigheterna. Till och med utgången av år 1971 var det vid fastighetsutmätning relativt lätt att genom kontroll av lagfartsinnehavet hos inskrivningsdomaren konstatera, om det var möjligt att utmäta en fastighet. Hade gäldenären lagfart på fastigheten, kunde den utmätas utan nämnare undersökning om äganderätten till den. De nya bestämmelserna i JB och därav föranledda ändringar i UL har fått till följd att kronofogdemyndigheterna i större utsträckning än tidigare får materiellt pröva, om gäldenären äger den fastighet, som kan komma i fråga för utmätning. De svårigheter som uppkommer att avgöra om och hur viss fastighet eller visst pantbrev skall kunna tas i anspråk ställer krav på juridiskt kunnande vid kronofogdemyndigheten.

Löneexekution Nya regler om löneexekution trädde i kraft den 1 juli 1969. De utgick från förutsättningen att en förskjutning från sakexekution till löneexekution skulle ske och att löneexekutionen skulle bli mindre arbetskrävande för kronofogdemyndighetema. Antalet löneexekutionsmål har stadigt ökat. Förskjutningen av enskilda mål från sakexekution till löneexekution har emellertid inte blivit så stor som ursprungligen förutsattes. Varje mål, där utmätning i lön begärs utöver utmätning av annan egendom, är vid jämförelse med arbetsinsatserna före de nya reglerna för löneexekution arbetsmässigt att jämställa med ett nytt mål. Antagandet att löneutmätning skulle bli mindre arbetskrävande än vanlig sakexekution har visat sig vara felaktigt. Den noggranna utredning som skall ligga till grund för beslut i löneexekutionsmål förutsätter någon form av kontakt med gäldenären. Denne svarar vanligen inte på skriftliga anmaningar. Om kontakt inte kan nås per telefon krävs efterforskningar för ett personligt Sammanträffande. I mål, där löneutmätning beviljas, tillkommer arbetet med bevakning av att arbetsgivaren fullgör sina skyldigheter, kontroll m. m. att giltighetstiden för utmätningsbeslutet inte överskrids samt bokföring och redovisning av influtna medel. Det stora antalet löneutmätningsmål har medfört att det blivit nödvändigt att i handläggningen samordna dem med införselmålen. Särskilda samordningsregister har inrättats och inom vissa kronofogdemyndigheter har särskilda löneexekutionsenheter bildats för att lösa samordningsproblemen. Löneutmätningsmålen är i verkställighetshänseende kvalitativt jämförbara med

införselmålen. Löneutmätningsmålen är flera än införselmålen räknat efter antalet ansökningar om utmätning i lön som kräver utredning och beslut. Antalet utmätningar i lön är dock jämförelsevis färre till följd av de frikostigare beneftciebestämmelserna. Normalt är löneutmätningarna även begränsade i tiden, vilket inte är fallet med införselmålen.

Mål om avhysning Antalet avhysningsmål har på senare tid vuxit kraftigt. Målen fördelar sig även mycket ojämnt mellan kronofogdedistrikten. Vissa distrikt t. ex. Göteborg, Norrköping och distrikten runt Stockholm har ett i förhållande till andra distrikt mycket stort antal avhysningsmål. Stor betydelse för utvecklingen har den fortlöpande avvecklingen av det äldre bostadsbeståndet med billiga bostäder, som ersätts med dyrare sanerade eller nyproducerade bostäder. Avhysningsmålen är krävande både vid förberedelserna för och genomförandet av verkställigheten. Det hänger samman med att det är angeläget att få personlig kontakt vid delgivningen av underrättelse om sökt avhysning eftersom den som skall avhysas ofta inte är medveten om vad som håller på att ske. Vidare måste hämtas in upplysningar till underlag för bedömning av vilka arbetsinsatser som krävs för flyttning av inventarier och om socialvårdsmyndigheten bör medverka. Ofta måste inneboende och personer som hyr i andra hand delges underrättelsen om avhysning. Det kan behöva utredas om andrahandshyresgäst har självständig hyresrätt i förhållande till hyresvärden. Placeringen av avhyst egendom och skadeståndsanspråk för påstådda eller uppkomna skador på egendomen kan behöva utredas. Sökanden kan lämna anstånd med avhysningar en eller flera gånger så att förutsättningarna för verkställighet måste prövas upprepade gånger i samma mål.

indrivning hos företag Under senare år har skett en omfördelning av skattebördan från enskilda arbetstagare till företagare, bl. a. genom höjda arbetsgivareavgifter. Det leder till att den del av kronofogdemyndighetemas verksamhet som avser indrivning hos företagare växer mera än vad som betingas av den allmänna ökningen av restförda belopp. Mellan åren 1965 och 1975 ökade de sammanlagda s. k. månadsräkningsmedel som kronofogdemyndigheterna fick i uppdrag att indriva och redovisa från ca 670 milj. kr. till ca 2 130 milj. kr. Den del av de restförda beloppen som avsåg arbetsgivareavgifter ökade samtidigt från ca 67 milj. kr. till ca 518 milj. kr. Indrivning hos företag är ofta förenad med särskilda problem. De har bl. a. berörts av justitieombudsmannen (JO). Med anledning av en anmälan mot länsstyrelsen i Gotlands län och kronofogden i Visby för att inte tillräckliga indrivningsåtgärder har vidtagits mot ett företag gjorde JO år 1972 följande uttalande. ”När indrivning skall ske hos ett aktiebolag eller annan rörelseidkare, som blivit restförd för skatter, uppkommer stundom vanskliga problem. Redan från strikt fiskalisk synpunkt kan det vara svårt att avgöra hur indrivningen skall läggas upp. En tvångsmässig avveckling av rörelsen kan åsamka det gäldbundna företaget och dänned också

dess borgenärer betydande förluster. Å andra sidan kan, därest anstånd medges med inbetalning av skatteskulden, skulden växa under anståndstiden med påföljd att borgenärernas förluster blir större än om bolaget avvecklats på ett tidigare stadium. En bedömning måste därför göras av företagets ekonomiska ställning och framtidsutsikter. Vidare måste beaktas, huruvida ackordsuppgörelse kan komma i fråga och om det gäldbundna företaget har möjlighet att erhålla lån eller bidrag från enskild person, från bank eller från offentlig myndighet. Hänsyn måste också tagas till hur eventuella andra borgenärer kommer att agera. En avbetalningsplan för skatteskulderna kan ju bli helt utan mening om övriga borgenärer är fast beslutna att försätta företaget i konkurs. Bedömningen av hur indrivningen bör planeras blir än svårare om det gäldbundna företaget har väsentlig betydelse för sysselsättningen i orten. Det kan visserligen hävdas, att sysselsättningssynpunkter inte alls får inverka på indrivningsförfarandet utan att enbart fiskaliska hänsyn skall tagas vid indrivningen (jämför bevillningsutskottets betänkande 1967:53 s. 64). På senare tid synes dock indrivningsmyndigheterna med stöd av uttalanden av chefen för justitiedepartementet (prop. 1970:142 s. 98-99, jämför också chefen för finansdepartementet i prop. 1971:142 s. 28) ha intagit en ändrad attityd och vid valet av indrivningsåtgärderi viss mån beaktat jämväl sysselsättningseffekten. Enligt min mening finns icke något att erinra mot en försiktig utveckling i denna riktning. Åtminstone i de fall då länsstyrelsen själv förbehållit sig rätten att avgöra om konkursansökan skall inges skulle det framstå som föga rimligt om länsstyrelsen - som enligt 3 § länsstyrelseinstruktionen (SFS 1971 :460) skall ”främja länets utveckling och befolkningens bästa” -i indrivningsärendet uteslutande lät inskränkt fiskaliska motiv diktera sitt handlingssätt.” Mot bakgrunden av bl. a. detta uttalande av JO har kronofogdemyndigheterna vid indrivningen hos företag i ökad utsträckning tagit hänsyn till vilka arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiska effekter, som kan förutses följa med de exekutiva åtgärderna. För att kunna göra detta fordras överläggningar med länsstyrelse, arbetsmarknadsorgan, kreditgivare, företagareforeningar_ och andra, som kan vara engagerade i arbetet med att trygga sysselsättningen vid företaget. Även i de fall företaget inte har särskild betydelse för sysselsättningen i orten är indrivningen hos företag i de flesta fall förenad med ingående ekonomiska undersökningar, rättsutredningar och förhandlingar innan beslut kan meddelas om de lämpligaste exekutiva åtgärderna. Den angivna utvecklingen har medfört ökade insatser i indrivningsarbetet för både kronofogdepersonal och kvalificerad exekutiv personal. De särskilda krav som indrivningen hos företagare och juridiska personer ställer på kronofogdemyndigheterna har vissa av dem sökt tillgodose bl. a. genom organisatoriska åtgärder. Främst vid de större myndigheterna har handläggningen av denna indrivning koncentrerats till särskilda enheter eller befattningshavare. Den erfarenhet och rutin som samlas och hålls samman genom en sådan specialisering anses vid dessa myndigheter underlätta snabba och ändamålsenliga åtgärder mot detta slag av gäldenärer.

4.2 Nya uppgifter i verksamheten

4.2.1 Indrivning av felparkeringsavgzfrer

Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och förordningen (1976:1128) som trädde i kraft den 1 april 1977 innebär bl. a. att felparkeringsavgift skall in-

drivas av kronofogdemyndighet. Lagen bygger på nya principer för beivrande av parkeringsförseelser. De flesta formerna av dessa forseelser har avkriminaliserats och den tidigare parkeringsboten har ersatts av en avgift, som fordonsägaren är betalningsansvarig för. Invändning mot en parkeringsanmärkning inverkar inte på skyldigheten att erlägga avgiften, men denna återbetalas om invändningen godtas vid den rättsliga prövning som fordonsägaren kan begära. Parkeringsanmärkning skall enligt lagen innehålla uppmaning att inom viss tid betala den fastställda avgiften. Om avgiften inte betalas inom föreskriven tid skall fordonsägaren erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Om avgiften inte heller då betalas skall utfärdas åläggande för fordonsägaren att betala avgiften inom viss tid. Om åläggandet inte efterkommes skall avgiften indrivas. Härvid tillämpas i huvudsak bestämmelserna i UBL om indrivning, avkortning och avskrivning. Ärende om felparkeringsavgift behandlas således som allmänt mål. Ansökan om rättelse av parkeringsanmärkning och anmälan om bestridande av betalningsansvar upptas och behandlas av polismyndighet. Mot polismyndighets beslut i fråga om bestridande, som inte leder till att betalningsansvaret undanröjs, får talan föras i tingsrätt. Enligt förordningen skall felparkeringsavgift betalas i den ordning som statens trafiksäkerhetsverk bestämmer. Trafiksäkerhetsverket (TSV) svarar således för föreskrivna åtgärder i fråga om erinran m. m. till fordonsägaren. TSV upprättar vidare indrivningshandlingar och överlämnar dem till kronofogdemyndigheten. Myndigheten redovisar indrivna felparkeringsavgifter till TSV. Beslut om avskrivning av avgift fattas av kronofogdemyndigheten och beslut om avkortning av TSV. statsmakterna har räknat med att de nya uppgifterna i fråga om felparkeringsavgifter kräver sammanlagt 21 nya tjänster för kontorspersonal vid kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

4.2.2 Överföring av uppgifter från Överexekutor till kronofogde-

myndighet 1 betänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk föreslog lagberedningen bl. a. att de göromål som nu ankommer på Överexekutor skulle föras över till kronofogdemyndighet. Utredningen har genom underhandskontakter med justitiedepartementet erfarit att det fortsatta lagstiftningsarbetet inom detta område utgår från att frågor om exekutiv försäljning av fast egendom m. m. samt frågor om prövning av inländska och utländska exekutionstitlar skall handhas av kronofogdemyndighetema. Frågor om handräckning avses däremot skola prövas av tingsrätt om inte annan myndighet bör komma i fråga för vissa speciella slag av handräckning. Förslag härom har i april 1977 lagts fram i departementspromemorian (DsJu 1977:5) Summarisk process. I sammanhanget kan anmärkas att nuvarande mål om lagsökning och betalningsföreläggande enligt promemorian skall föras samman med handräckningsmål till en gemensam summarisk process hos tingsrätten. Klagan över utmätningsmans forfarande avses vidare i överensstämmelse med lagberedningens forslag skola prövas direkt av hovrätt. Överexekutor handlägger som framgår av tidigare (avsnitt 2.1.3.1) redogö-

relse en rad ärenden av varierande svårighet. Mängden av ärenden varierar

starkt mellan olika län. Detsamma gäller fördelningen på de skilda slagen av

ärenden. Härav följer att kraven på resursinsatser för överexekutorsgöromålen är mycket skiftande mellan länen. Under budgetåret 1975/76 inkom 32 878 ärenden till landets överexekutorer. De fördelades på olika slag av ärenden enligt följande.

Klagan över utmätningsmans

Med hänsyn till den nuvarande inriktningen av lagstiftningsarbetet samt mängden och omfattningen av de nu aktuella ärendena bedömer utredningen, att de nya uppgifter av nämnvärd betydelse, som kan komma att tillföras kronofogdemyndigheterna från de nuvarande överexekutorerna huvudsakligen gäller exekutiv försäljning.

Exekutiv försäljning av fast egendom

Exekutiv försäljning av en fastighet aktualiseras när denna utmäts i allmänt eller enskilt mål eller samtidigt i båda slagen av mål. Frågan om försäljning uppkommer dock främst när en fastighet på grund av särskilda regler skall anses utmätt, t. ex. när domstol enligt 77 a § UL fastställt förfallen fordran att med särskild förmånsrätt utgå ur fast egendom, eller när en fastighet enligt 91 a § UL tas i anspråk efter tidigare utmätning av outnyttjat pantbrev. Förekommande statistik över exekutiv försäljning anger som nämnts (avsnitt 2.1.3.1) antalet ansökningar om försäljning. Antalet försäljningsobjekt är lägre eftersom flera borgenärer kan ansöka om försäljning av samma fastighet. Dessutom kan samme borgenär, oftast staten genom kronofogdemyndighet, ansöka om försäljning av samma fastighet med stöd av flera utmätningar. Varje utmätning diarieförs då som ett särskilt försäljningsärende. Erfarenheten visar att omkring tio procent av antalet anhängiggjorda försälj-

ningsärenden resulterar i försäljning. Övriga ärenden återkallas eller förfaller.

Alla försäljningsärenden måste emellertid behandlas i normal ordning fram till dessa anstånd meddelas eller återkallelse sker. Ofta sker detta kort före den utsatta försäljningen. Försäljning av fast egendom skiljer sig i väsentliga avseenden från den försäljning av huvudsakligen utmätt lös egendom som kronofogdemyndigheterna nu ombesörjer. Det gäller framför allt i fråga om de juridiska bedömningar som hänger samman med fastighetsförsäljningar. Någon direkt knytning till viss annan verksamhet hos myndigheterna finns inte heller. Det torde därför bli aktuellt att vid kronofogdemyndighetema skapa särskilda for-

mer för de arbetsuppgifter som avser Försäljning av fast egendom. Handläggningen vid kronofogdemyndighet av ett ärende om försäljning av fast egendom kan tänkas normalt bestå i att

- ärendet (ansökan) diarieförs och registreras ansökas prövas - eventuella underrättelser sänds till inskrivningsmyndigheten vid tingsrätten - med gravationsbevis, taxeringsbevis, kartor handlingarna kompletteras m. m. ärendet kompletteras med förskott för exekutionsavgiften - ärendet underkastas förnyad granskning - av fastighetsförhålbeskrivning och värdering samt eventuell utredning landen, äganderätt m. m. ombesörjs - eventuellt beslut fattas om försäljning av tillbehör - försäljning parterna meddelas om förestående kungörelse om försäljning utfärdas - eventuellt beslut om anstånd meddelas - kallelser till auktion sänds ut - förbereds utkast till sakägarförteckning - visas fastigheten - utkast till sakägarförteckning upprättas - och auktion anordnas bevakningssammanträde - sammanträde för köpeskillingsfördelning, utfárdande av köpebrev och påteckning av fordringshandlingar m. m. anordnas utanordningsbeslut och utbetalning av medel, expeditioner av kopia av auktionsprotokoll, fördelningslängd m. m. till inskrivningsmyndigheten, underrättelser m. m. ombesörjs - ärendet avförs och arkiveras.

Vissa försäljningsärenden kan kompliceras och föranleda andra moment i handläggningen än de angivna. En uppgift som formellt är ett göromål enligt den officiella statistiken och som har anknytning till försäljning av fast egendom är mottagande av utslag i Iagsökningsmâl. Då domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt ur fast egendom skall egendomen anses utmätt enligt 77 a § utsökningslagen. Denna utmätningsverkan förfaller om inte försäljning av egendom begärs hos överexekutor senast två månader efter det att beslutet vann laga kraft. Domstolen översänder sådant beslut till överexekutor och meddelar sedan huruvida det vunnit laga kraft. Överexekutor meddelar sedermera inskrivningsmyndigheten om försäljning inte begärts inom föreskriven tid. Handläggningen av dessa ärenden vid kronofogdemyndighet torde kunna ske på följande sätt:

mottagande av utslag, diarieföring och registrering mottagande av lagakraftbevis bevakning påskrift och återsändande av utslaget till tingsrätten avregistrering.

Ãrendena innebär således endast registrering 0. d. och innefattar inte något slag av beslut.

Exekutiv försäljning av skepp och Iuftfartyg m. m.

Exekutiva försäljningar av skepp och luftfartyg samt vissa tillbehör till dessa aktualiseras, liksom fastighetsförsäljningar, när dessa slag av egendom utmäts i allmänt eller enskilt mål eller samtidigt i båda slagen av mål. Dessa försäljningsärenden förekommer relativt sällan och är huvudsakligen koncentrerade till storstadsområdena. De är ofta komplicerade. Med hänsyn härtill torde en i alla avseenden tillfredsställande erfarenhet och rutin i dessa försäljningsärenden inte kunna uppnås vid andra kronofogdemyndigheter än de som är verksamma i de tre storstadsdistrikten. För handläggning av dessa försäljningsärenden vid kronofogdemyndigheterna kan det bli erforderligt att skapa former, som bl. a. tillgodoser behoven av särskild expertis i komplicerade ärenden. I den mån detta blir aktuellt kan inte det enskilda kronofogdedistriktet och i flertalet fall inte heller det enskilda länet ge erforderligt underlag för att skapa och hålla samman särskild expertis. En samverkan mellan kronofogdemyndigheterna inom större regioner blir då nödvändig. Med hänsyn till reglerna om exekutivt forum måste dock samtidigt beaktas att ett försäljningsärende skall ha en klar och entydig anknytning till den kronofogdemyndighet som enligt forumreglerna har att svara för ärendet.

4.2.3 Uppgifter i konkurser Konkurslagskommittén, som tillkallades år 1971 och har till uppgift att göra en allmän översyn av konkursförfarandet, föreslog i delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. en ny ordning for handläggning av mindre konkurser. På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av detta lade regeringen på våren 1976 fram proposition 1975/ 762210 om ändring i konkurslagen. Förslaget i propositionen, som i ett par viktiga avseenden avvek från betänkandet, innebar att konkursdomare skulle kunna uppdra åt kronofogdemyndighet att inom viss kortare tid, i regel en vecka, komma in med utredning huruvida den föreslagna enklare ordningen for handläggning av mindre konkurser eller annan handläggningsform skulle tillämpas. Vidare skulle kronofogdemyndighet i regel utses till förvaltare i mindre konkurser. Den föreslagna lösningen skulle bl. a. ge bättre möjligheter än nu att beakta allmänt samhällsekonomiska intressen i konkurs. Lagutskottet anförde i sitt betänkande (1976/ 77:1 1) med anledning av propositionen bl. a. att utskottet från företrädare för konkurslagskommittén inhämtat att denna behandlade frågor om förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Kommittén avsåg att föreslå att institutet rättens ombudsman skulle avskaffas och att tillsynsfunktionerna i konkurs skulle föras över till kronofogdemyndighetema. Konkursdomarens tillsynsfunktioner avsågs bli avskaffade. De planerade reglerna skulle i tillämpliga delar gälla även mindre konkurser. Detta innebar bl. a. att kronofogdemyndighet skulle ha tillsyn över förvaltningen i sådan konkurs, om annan än kronofogdemyndighet var förvaltare. Utskottet hade vidare inhämtat att kommittén ämnade föreslå att

ett allmänt ombud skulle kunna utses för att tillvarata arbetsmarknads- och regionalpolitiska aspekter i företagskonkurs. Kommittén hade uppgett att den beräknade att senast under våren 1977 kunna lägga fram förslag till dessa frågor i ett delbetänkande. Lagutskottet ansåg det tveksamt om kronofogdemyndighet som regel borde förordnas till förvaltare i mindre konkurser. Kronofogdemyndighet skulle härigenom i vissa konkurser vara förvaltare och i andra tillsynsorgan, vilket måste anses mindre tillfredsställande. Även från andra principiella utgångspunkter framstod det enligt utskottets mening som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skulle handha konkursforvaltning. Enligt utskottet fanns det i detta sammanhang även andra omständigheter som borde beaktas. Sålunda framstod det som önskvärt att förfarandereglerna beträffande mindre och ordinära konkurser blev så enhetliga som möjligt. En annan omständighet var att det i propositionen uttalade behovet av ökade möjligheter till samhällelig insyn i konkursförvaltningen och av ett hänsynstagande till arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen enligt utskottets uppfattning kunde tillgodoses lika väl inom ramen för ett sådant system som kommittén avsåg att föreslå som genom den i propositionen föreslagna ordningen.

De anförda skälen taladeenligt utskottets mening starkt för att frågorna om

forvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Utskottet hemställde därför att riksdagen skulle avslå propositionen. Riksdagen beslöt den 14 december 1976 att bifalla utskottets hemställan (rskr 1976/ 77:63). Med anledning av riksdagens beslut har regeringen den 3 februari 1977 utfärdat tilläggsdirektiv för konkurslagskommittén. Enligt tilläggsdirektiven skall konkurslagskommittén ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet har anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande. Prövningen bör samordnas med kommitténs fortsatta arbete på ett förslag till reviderade regler om förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Den övergripande behandlingen av frågorna om förvaltning och tillsyn i konkurs som riksdagen har förutsatt bör enligt direktiven i forsta hand avse kronofogdemyndigheternas roll i konkursförfarandet. Härvid bör beaktas att den framtida organisationen av exekutionsväsendet undersöks av kronofogdemyndighetsutredningen, som beräknas redovisa resultatet av sina övervä- . ganden till sommaren 1977. Konkurslagskommittén bör hålla kontakt med denna utredning. Kommittén bör enligt direktiven utgå från att förvaltningen i mindre konkurser i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande. Med hänsyn till att det särskilda utredningsforfarande genom kronofogdemyndighet, som enligt propositionsforslaget i tveksamma fall skulle föregå konkursdomares val av handläggningsform, bygger på att kronofogdemyndighet i flertalet fall också skulle bli förvaltare i konkursen skall kommittén bl. a. undersöka även andra möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valet av handläggningsform i tveksamma fall.

Överarbetningen av förslaget om handläggning av mindre konkurser bör

enligt direktiven ske skyndsamt. Ett forslag till gemensam lösning av förvalt-

nings- och tillsynsfrågorna i såväl stora som små konkurser och därmed sammanhängande frågor bör läggas fram i det av kommittén planerade delbetänkandet. Vad som ovan anförts innebär att kronofogdemyndighet kan förutses komma att tillföras uppgifter som tillsynsmyndighet i såväl ordinära som mindre konkurser. Tillsynsuppgifterna ställer i stora drag krav på kronofogdemyndighet att bedöma och avge yttranden över anordnande och genomförande av förvaltningen i konkurser, att ge förvaltaren råd i förvaltningsfrågor, löpande övervaka förvaltningen och granska förvaltarberättelse och andra handlingar, att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter om konkursförvaltning, att avgöra frågor om gäldenärens beneficium och underhåll till denne m. fl., att granska och avge yttrande över förvaltarens redovisning och i förekommande fall klandra slutredovisningen och att i förekommande fall föra talan mot konkursdomarens beslut.

4.3 ADB som hjälpmedel i verksamheten

RSV har i framställning till kommundepartementet den 27 november 1975 hemställt att statsmakterna beslutar att ett ADB-system för exekutionsväsendet skall genomföras med den huvudsakliga inriktning och utformning som anges i en samtidigt överlämnad utredningsrapport angående riksdatasystem för exekutionsväsendet (REX). Med skrivelse till kommundepartementet den 26 februari 1976 har RSV vidare överlämnat en rapport med bl. a. förslag till författningsändringar som ett införande av ADB-systemet skulle föranleda. De av RSV framlagda förslagen har remissbehandlats under tiden fram till oktober 1976. Förslagen bereds f. n. i regeringskansliet. I budgetpropositionen 1977 anfördes i översikten över kommundepartementets verksamhetsområde att en proposition om ADB-system inom exekutionsväsendet beräknades kunna föreläggas riksdagen under våren 1977. Utredningen har därefter underhand från kommundepartementet erfarit att någon proposition i ADB-frågan inte skulle läggas fram under våren 1977. I stället torde en proposition angående principerna för användning av ADB inom exekutionsväsendet komma att föreläggas riksdagen under hösten 1977. Det föreslagna ADB-systemet REX - där REX används som förkortning för ”redovisningssystem för exekutionsväsendet” - innebär sammanfattuppbyggnad av en för kronofogdemyndigheterna gemensam dataningsvis bank, som skall administreras av RSV och omfatta infonnation om gäldenärer och deras skulder. Samtliga kronofogdemyndigheter skall ha direkt åtkomst till registrerade uppgifter med hjälp av bildskärrnsterminaler kompletterade med skrivutrustning. REX innebär en förändrad redovisningsorganisation. I denna sker all uppdebitering direkt i systemet via RSV och all redovisning till statsräkenskaperna direkt från systemet. Länsstyrelsernas befattning med exekutionsväsendets redovisning avses komma att upphöra. Nuvarande s. k. handräckningssystem ersätts med ett system för räkenskapsmässig och verksamhetsmässig

överflyttning av mål med hjälp av datorn mellan kronofogdemyndighetema. REX för med sig en förändrad arbetsorganisation och arbetsmetodik för fáltarbetet. Detta arbete förutsätts komma att bedrivas inom s. k. fáltsektioner. För arbetet inom faltsektionema finns ett datorstött planerings-, åtgärdsbevaknings-, rapporterings- och beställningssystem. En stor del av de direkta rationaliseringsvinsterna med systemet faller inom redovisningsområdet. I redovisningshänseende innebär REX sammanfattningsvis att de centralregister som i dag är bokföringsunderlag på kronofogdemyndigheterna sammanförs till ett centralt ADB-register till vilket myndigheterna har åtkomst genom terminaler att de avräkningsliggare som nu förs såväl på varje länsstyrelse som varje kronofogdemyndighet kommer att ersättas av en dagbok vilken fors på RSV, att all bokföring och framställning av redovisningshandlingar sker i systemet, att redovisningsrapport upprättas med utnyttjande av systemet för såväl riket i dess helhet som för varje enskild kronofogdemyndighet, att länsstyrelsemas arbete med att sammanställa kronofogdemyndigheternas månadsräkningar till uppbörds- och bötesredogörelser samt debiteringsrapporter upphör, - att RRVs att sammanställa uppgift ovannämnda redovisningar för riksbokföring upphör, att uppbörds- och bötesredogörelse samt debiteringsrapport avseende hela landet i stället upprättas av RSV på grundval av riksredovisningsrapporten att mål enligt 64 § UBL kommer att i huvudsak redovisas på maskinell väg direkt till sökande.

Av de direkt kvantiñerbara vinster som anges kunna uppnås med REX är arbetskraftsbesparingar på kronofogdemyndighetema och länsstyrelserna den största. Vid kronofogdemyndigheterna återverkar REX på arbetskraftsbehovet vid centralavdelningarna och fältavdelningarna. Enligt en presenterad kalkyl leder REX till en teoretisk minskning av antalet årsarbetskrafter vid centralavdelningarna som uppgår till ca 325 årsarbetskrafter för biträdespersonal och ca 15 årsarbetskrafter för exekutiv personal. När det gäller fáltavdelningarna beräknas REX inte medföra någon minskning i fråga om biträdespersonal och exekutiv personal med icke-exekutivt arbete. Däremot beräknas inverkan på behovet av exekutiv personal för inre exekutivt arbete bli ganska stor. Här beräknas en minskning motsvarande ca 130 årsarbetskrafter. Med hänvisning till att bl. a. lokala förhållanden kan göra att vissa personalreduceringar inte kan genomföras anges att besparingarna bör beräknas med viss försiktighet. Det sammanlagda minskade arbetskraftsbehovet beräknas därför motsvara ca 100 årsarbetskrafter för exekutiv personal och ca 275 årsarbetskrafter för biträdespersonal. Personalbesparingarna hos länsstyrelserna beräknas till sammanlagt 50 årsarbetskrafter som huvudsakligen avser biträdespersonal. REX medför enligt utredningsrapporten inte någon långtgående organisationspåverkan utan skulle i stort sett kunna genomföras i nuvarande organi-

sation. Av praktiska skäl bygger emellertid systemet på två grundläggande organisationsförutsättningar. De är dels att det skall finnas fáltsektioner och dels att bokförings- och redovisningsuppgifter skall utföras centralt på de framtida kronofogdemyndigheterna. I den försöksverksamhet med REX som har bedrivits i Södermanlands län har kronofogdemyndigheterna dock i flera avseenden tillämpat den organisation som föreslogs i DAP. Då försöksverksamheten planerades ansågs det sannolikt att detta organisationsförslag skulle komma att genomföras. Försöksverksamheten med REX i Södermanlands län har pågått sedan den 1 januari 1975. Systemet är helt infört vid kronofogdemyndigheterna i detta län. Under februari och mars 1977 utvidgades försöksverksamheten till att även omfatta kronofogdemyndigheten i Uppsala. Vid remissbehandlingen av förslagen om REX har ingen instans haft något att invända mot att ADB införs vid kronofogdemyndigheterna. Datainspektionen, posten, riksarkivet, statistiska centralbyrån och några länsstyrelser har varit positiva till ett införande av REX i oförändrat skick. Samma gäller de kronofogdemyndigheter som yttrat sig i samband med remissbehandlingen. Personalorganisationerna har också varit positiva men anser att systemet först bör prövas vid en större kronofogdemyndighet innan det genomförs inom hela exekutionsväsendet. De flesta länsstyrelserna har efterlyst alternativa lösningar till databasplaceringen och driften av REX. De pekar härvid på att en teknisk samordning med ADB-systemet på regional nivå bör utredas och eventuellt prövas. [samband med beredningen av frågan om ett ADB-system för exekutionsväsendet i kommundepartementet har flera olika utvärderingar av REX och förslag till modifieringar härav framkommit och kommunicerats mellan berörda instanser. Det föreslagna REX har utformats för att kunna användas av kronofogdemyndigheterna tämligen oberoende av deras organisation. Det mest långtgående kravet som REX ställer på organisationen gäller att fáltarbetet bör bedrivas inom fáltsektioner. Denna organisations- och arbetsform är emellertid inte speciell för kronofogdemyndigheter som tillämpar REX. Den har med fördel prövats vid vissa kronofogdemyndigheter i nuvarande organisation och med nuvarande manuella handläggningsrutiner. Fältsektionen som organisations- och arbetsform i allmänhet behandlas närmare i följande avsnitt. REX bygger på att faltsektionerna har tillgång till systemet via terminaler. Av ekonomiska och praktiska skäl kan små stationeringar av en eller ett par exekutiva tjänstemän utanför kronofogdedistriktens centralorter inte förses med terminaler. I utredningsrapporten om REX anges att inget talar mot att mindre stationeringar kan klara sig utan terminal med den service som erbjuds från närmaste överordnade fáltsektion genom telefonkontakt med denna. I försöksverksamheten har vidare med tillfredsställande resultat prövats arbetsrutiner m. m för sådana mindre stationeringar utan terminalutrustning. I övrigt innebär REX framför allt en betydande rationalisering av en rad registrerings- och redovisningsrutiner inom kronofogdemyndigheternas centralavdelningar samt tillhandahållande av ett bättre underlag för planeringen av kronofogdemyndigheternas verksamhet. I dessa avseenden medför inte REX några mera påtagliga begränsningar i utformningen av myndigheternas organisation.

4.4 Fältsektion som organisations- och arbetsform

Ett utmärkande drag för den exekutiva verksamheten vid kronofogdemyndigheterna är sedan lång tid tillbaka att målen överlämnas för verkställighet till en exekutiv tjänsteman inom ramen för den delegering av utmätningsmans befogenheter som kan ske. l allmänhet har varje exekutiv tjänsteman också tilldelats ett eget arbetsområde. En förutsättning för att verksamheten tillfredsställande skall fungera i en sådan organisation är att arbetsområdet alltid är bemannat. I nuvarande organisation har det visat sig svårt att åstadkomma detta. Vid semestrar eller sjukdom har vikarie ofta inte kunnat sättas in eftersom övriga tjänstemän har sina arbetsområden där mål är utsatta för verkställighet m. m. Önskvärda möjligheter till anpassning i organisationen har således saknats. I syfte att finna någon lösning som tillgodoser bl. a. behovet av anpassning bedrivs sedan ett par år viss försöksverksamhet med fältavdelningarna indelade i arbetsgrupper, s. k. fáltsektioner. Denna försöksverksamhet bedrivs bl. a. i Borås, Kristianstad och Södertälje samt i de distrikt där ADB-systemet REX prövas. Försöksverksamheten har byggts upp så att såväl allmänna som enskilda mål överlämnas till fältsektionerna. Varje sektion leds av en föreståndare, som fördelar målen mellan tjänstemännen med beaktande av den delegering av befogenheter som gäller. I dagboken och centralregistret antecknas att målen överlämnas till fáltsektion. I fáltsektion ingår också kontorspersonal. RSV har utvärderat försöksverksamheten. Utvärderingen ger besked om att en organisation med fáltsektioner är att föredra framför den traditionella organisationen av fältarbetet. En organisation med fáltsektioner är ett av de få krav som ställs för genomförande av REX. Även om REX inte genomförs har fördelarna med fáltsektionerna ansetts vara stora. Några av dem är följande. Fältsektionen utgör en arbetsgrupp som kan sättas samman så att den skapar förutsättningar för effektiv arbetsledning och ett flexibelt utnyttjande av personalen vid växlande arbetsbelastning. Vid kortare frånvaro av personal inom gruppen fördelas arbetsuppgifterna mellan kvarvarande medlemmar genom gruppchefens och gruppens löpande planeringsarbete. Gruppens alla medlemmar får genom samverkan god kännedom om de krav som ställs på arbetet och vilka resurser som finns tillgängliga för att fullgöra arbetsuppgiftema. Denna information erhålls bl. a. vid den gemensamma veckovisa som förutsätts planering ske inom gruppen. Gruppen kan på så sätt även påverka sin arbetsmiljö, vilket bidrar till ökad gemenskap och arbetsmotivation. Gruppsamverkan ger den enskilda gruppmedlemmen ökade möjligheter att utveckla och bredda sitt kunskapsområde samtidigt som bättre karriärvägar öppnas. Arbetet i grupper bör motverka högt driven Detta specialisering. får dock inte innebära att varje medlem i gruppen skall spänna över hela kunskapsområdet för gruppens ansvarsområde. Efter viss anpassningstid förväntas varje medlem besitta erforderliga grundkunskaper så att önskad flexibilitet kan nås inom gruppen. Allmänt gäller att gruppen måste ha sådan kompetens att i princip alla all-

männa och enskilda mål samt ärenden som överlämnas for verkställighet eller åtgärd av annat slag kan handläggas rättssäkert och effektivt. Det förutsätts att organisationen i övrigt byggs upp så att gruppen i sin verksamhet har möjlighet att fortlöpande få råd och anvisningar i frågor av svårbedömd och principiell natur. I RSVs framställning till regeringen den 27 november 1975 om ADB-system för exekutionsväsendet (REX) redovisas den uppfattningen från försöksverksamheten med REX att fáltsektionen skall bestå av en föreståndare och fyra - sex exekutiva tjänstemän samt viss kontorspersonal, således sammanlagt åtta eller nio tjänstemän, för att rutinerna skall fungera väl. Vidare anförs att om en fáltsektion av olika skäl görs större krävs ytterligare personal för ledningsuppgifter.

5 Utredningens och förslag överväganden

5.1 Distriktsindelning och stationeringsorter

5.1.1 Förutsättningar för ändring av distriktsindelning och

stationeringsorter

5.1.1.1 Tidigare ställningstaganden och förslag

Frågan om en annan indelning av landet i kronofogdedistrikt än den nuvarande har varit aktuell ända sedan indelningen tillkom i samband med exekutionsväsendets förstatligande år 1965. De synpunkter och förslag som har

förts fram i olika sammanhang har huvudsakligen gått ut på att skapa färre

och större distrikt genom sammanslagningar av små distrikt. Huvudprinciperna for distriktsindelningen fastställdes av riksdagen år 1962. De innebär att kronofogdedistrikten skulle kunna utformas i huvudsak på grundval av polisdistrikten. De utredningar om distriktsindelningen som följde på principbeslutet utfördes av polisberedningen. Den anförde att minimikravet för bildande av ett

distrikt var att arbetsbördan skulle ge full sysselsättning åt en

kronofogde. Beredningen framhöll vidare att det enligt lagberedningen emellertid var önskvärt att så många distrikt som möjligt även motiverade en tjänst som biträdande kronofogde. Skälen härför var bl. a. att en förutsedd ökning av arbetsuppgifterna främst torde medföra en merbelastning på den juridiskt utbildade arbetskraften och att det även var nödvändigt att bereda vikarier och sökande till kronofogdetjänsterna praktisk tjänstgöring. Polisberedningens förslag innebar sammanlagt 81 kronofogdedistrikt. Det tillstyrktes eller lämnades i stort sett utan erinran av remissinstanserna. Departementschefen (prop. 1964:100) anslöt sig till polisberedningens förslag men framhöll att erfarenheterna av den nya organisationen så småningom torde utvisa i vad mån en ytterligare sammanslagning av de minsta kronofogdedistrikten kunde vara ändamålsenlig. De synpunkter på frågan om distriktens storlek som departementschefen anförde i anslutning härtill var att det i små distrikt torde vara uteslutet att inrätta befordringstjänster för att förbättra rekryteringen, att distrikt med mer än en kronofogdetjänst bäst tillgodoser inte bara behovet av kompetenta vikarier utan även kontinuiteten i arbetsgången och att en större enhet har större elasticitet och ger ökade möjligheter till ändamålsenlig arbetsfördelning. Genom tilläggsdirektiv till utredningen rörande centralorgan för exeku-

tionsväsendet (UCE) i november 1970 vidgades utredningens uppdrag till att även avse en översyn av indelningen i kronofogdedistrikt. I direktiven framhölls att flera skäl kunde anföras för att skapa större distrikt. Som sådana skäl anfördes förutom rationaliseringssynpunkter att erforderlig sakkunskap för de alltmer komplicerade arbetsuppgifterna vid kronofogdemyndigheterna i större utsträckning skulle kunna knytas till myndigheterna om verksamhetsområdet för varje myndighet vidgades. Allmänhetens skäliga anspråk på rimliga reseavstånd till företrädare för myndigheterna borde dock beaktas bl. a. genom stationering av personal på andra orter än distriktens centralorter. Iett betänkande i juni 1971 föreslog UCE att landet skulle indelas i 35 kronofogdedistrikt. På de 46 orter som skulle upphöra att vara centralort i distrikt skulle den exekutiva faltverksamheten bedrivas med i huvudsak samma personalstyrka som tidigare. I fråga om stationering av personal utanför de föreslagna och tidigare centralorterna hänvisades till kommande förslag från exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON). UCE behandlade olika förhållanden som kunde påkalla ändringar i distriktsindelningen och drog härav slutsatsen att de entydigt talade för väsentligt större enheter. Härvid anfördes bl. a. följande. Större distrikt har bättre förutsättningar att behålla en tillfredsställande arbetsorganisation under skiftningar i betingelserna för verksamheten t. ex. i samband med vakanser, frånvaro och arbetstoppar. En sammanläggning av vissa distrikt skulle underlätta en utjämning av förekommande obalans mellan distrikten i fråga om personaltillgång. I små distrikt är möjligheterna särskilt begränsade att renodla arbetsuppgifter och specialisera personalen. Med kronofogdemyndigheternas mycket differentierade arbetsuppgifter är detta en förutsättning för säkerhet och snabbhet i handläggningen av mål och ärenden. Personalens splittring på många olika uppgifter i de små distrikten leder vidare till att många tjänstemän måste svara for andra och kanske mindre kvalificerade arbetsuppgifter än de har utbildats for. Stora skillnader mellan distrikten i främst arbetsvolym och personalstyrka hindrar enhetlighet i arbetsmetoder och rutiner som underlättar verksamheten och eftersträvas genom centrala föreskrifter och anvisningar. Små distrikt är ofta mindre lämpliga att svara för den praktiska utbildningen av kronoassistenter och kronofogdesekreterare som är en väsentlig del av fackutbildningen inom exekutionsväsendet. Det beror främst på den begränsade tillgången på kvalificerad handledningspersonal men även på otillräcklig frekvens av vissa väsentliga typarbetsuppgifter. I de minsta distrikten är i regel kansliorganisationen överdimensionerad. Det kansli som ingår i normalorganisationen för ett distrikt kräver en viss minsta personalstyrka. UCE försökte även bedöma i vad mån eventuella ändringar i kronofogdemyndigheternas verksamhet skulle påkalla ändringar i distriktsindelningen. Härvid behandlades främst överförande av överexektorsuppgifterna till kronofogdemyndigheterna och införande av ADB samt i någon mån överflyttning av målen om betalningsföreläggande till myndigheterna. Härvid anförde UCE bl. a. följande.

- och även målen om betalningsföreläggande -

Överexekutorsuppgifterna

innebär att kronofogdemyndigheterna får flera judiciellt betonade uppgifter och att det uppstår ett ökat behov av att personalen specialiseras på skilda arbetsuppgifter. Lagberedningen ansåg att ett villkor för reformen var att personal med fullständig juridisk utbildning finns vid myndigheterna. Enligt lagberedningen borde därför kronofogdemyndighetemas antal reduceras starkt, helst till en myndighet per län. UCE ansåg att kraven som de nya uppgifterna skulle medföra knappast kunde tillgodoses i rådande personalsituation. svårigheterna att rekrytera juristpersonal hängde samman med distriktsindelningen. Denna försvårade också ett organisatoriskt skiljande av de juridiskt mera kvalificerade arbetsuppgifterna från övrig verksamhet. När det gällde införande av ADB framhöll UCE att arbetsorganisationen med fáltsektioner torde vara mest ändamålsenlig i relativt stora distrikt. Varje fältsektion förutsattes vara så stor att en tjänstemans tillfälliga frånvaro inte skulle inverka menligt på sektionens arbete. UCE anförde vidare att EON framhållit att större distriktsenheter även torde medföra praktiska och ekonomiska fördelar för ADB-systemet som sådant. Sammanfattningsvis konstaterade UCE att den föreslagna distriktsindelningen skulle ge ökade förutsättningar för - administration inom en ändamålsenlig och ekonomisk kronofogdedistrikten överlag enhetlighet i fråga om organisation, arbetsrutiner och arbetsmetoder renodling av arbetet och specialisering av personalen en tillfredsställande personalförsörjning inom varje kronofogdedistrikt - en tillfredsställande personalrekrytering Den skulle även leda till inte oväsentliga arbetskraftsvinster. Eftersom förslaget bl. a. innebar att kansli- och centralavdelningsfunktionerna förs samman till färre och dänned större organisationsenheter skulle göras vinster i fråga om både ledningspersonal (kronofogde- och kronokommissariepersonal) och biträdespersonal. Vinsterna beräknades till sammanlagt 130-150 tjänster, varav ungefär hälften i biträdeskarriären. Regeringen och riksdagen behandlade år 1972 ett principförslag om ny indelning av landet i kronofogdedistrikt som utgick från förslaget från UCE. Departementschefen (prop. 1972:1, bil 14) anslöt sig till de av UCE framförda förslagen och skälen härför. Riksdagens civilutskott instämde i allt väsentligt med vad UCE och departementschefen anfört om de framlagda riktlinjerna för översyn av distriktsindelningen. Utskottet anförde dock att riktlinjerna av flera orsaker kunde behöva modifieras. Till ytan stora län kan av geografiska skäl behöva delas i flera distrikt än som föreslagits. Företagare behöver utan alltför tidsödande resor kunna komma i kontakt med chefen för kronofogdemyndigheten. Distriktsindelningen får inte medföra försämrad service gentemot allmänheten och nackdelar för kommunala organ som samarbetar med kronofogdemyndigheterna. Distrikten bör dimensioneras så att möjliga rationaliseringsvinster tillvaratas. Riksdagen beslutade i enlighet med civilutskottets uttalande. Enligt Kungl. Majtts uppdrag framlade överdirektören i EON i oktober 1973 betänkandet Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m.

inom exekutionsväsendet (DAP) med förslag som utgick från riktlinjerna i principförslaget. l DAP föreslogs att antalet kronofogdedistrikt skulle vara 36. Avvikelsen från UCE berodde på att Gävleborgs län föreslogs omfatta två distrikt i stället för ett . DAP fann inte behov av eller skäl för någon modifiering av de principer m. m. for distriktsindelningen som har angetts av UCE. l DAP föreslogs vidare att av de då 1 12 stationeringarna av personal utanför de 81 centralorterna borde 58 slopas. Av dessa var 43 stationeringar med endast en tjänsteman. Servicefrågorna behandlades ingående i DAP som härvid bl. a. framhöll att det är angeläget att all personal vid en kronofogdemyndighet medverkar till att önskade kontakter med allmänheten ombesörjs av tjänsteman som är insatt i de aktuella målen och ärendena. Huvudparten av uppgifterna bör och kan ombesörjas av såväl exekutiv personal som kontorspersonal, i förekommande fall efter rådfrågning hos kronofogde. I DAP ansågs att kraven på service skulle kunna tillgodoses genom den föreslagna organisationen och genom att kronofogdepersonalen i ökad utsträckning företar resor för besök hos företagare m. fl. I DAP utvecklades ytterligare de skäl för att skapa större distrikt och enheter som anfördes av UCE. Det gällde främst möjligheterna att tillgodose de krav som forutsedda reformer kommer att ställa, att öka effektivitet, säkerhet och enhetlighet i handläggningen av mål och ärenden, att medge specialisering av arbetsuppgifter framför allt på kvalificerad handläggarnivå, att anpassa personalorganisationen efter växlingar i arbetsbelastningen och att över huvud taget skapa en ändamålsenlig organisation och uppnå rationaliseringsvinster. I DAP anfördes att ett kronofogdedistrikt för att uppfylla de krav på specialisering av personalen som ett genomförande av de olika reformerna skulle medföra i regel borde vara så stort att det ger arbetsunderlag åt minst tre kronofogdar och minst en kronfogdesekreterare. Behoven av en förstärkt allmän administration vid kronofogdemyndigheterna framhölls starkt i DAP. Chefskronofogde måste få ägna erforderlig tid åt den kvalificerade, styrande administrativa verksamheten. Olika stödjande administrativa uppgifter borde inom varje kronofogdemyndighet ankomma på en särskild administrativ enhet under chefskronofogden. I DAP redovisades en beräkning enligt vilken antalet tjänster inom exekutionsväsendet skulle kunna minskas med 34 1/2. Beräkningen skulle i stort sett överensstämma med den beräkning som UCE redovisade. UCE hade emellertid räknat med en renodlad sammanslagningsvinst som inte innefattade någon ingående prövning av det exakta personalbehovet i varje enskilt distrikt. I DAP räknades även med vissa personalökningar för att förstärka administrationen och för att tillgodose kraven på ökade personalresurser i vissa expansiva distrikt. För förstärkning av administrationen beräknades 33 tjänster. I syfte att åstadkomma en arbetskraftsutjämning mellan distrikten föreslogs ett tillskott i särskilt arbetstyngda distrikt med drygt 80 tjänster. Huvuddelen härav avsåg kronofogdedistrikten i Stockholms län. Förslagen i DAP behandlades i yttranden från ett stort antal remissinstanser, bl. a. alla länsstyrelser. Flertalet av remissinstansema ansåg att den föreslagna distriktsindelningen skulle leda till för få distrikt och medföra sämre

service för den rättssökande allmänheten och mer resor för kronofogdepersonalen. I anmälan till riksdagen år 1974 (prop. 1974: 19) av förslagen i DAP anförde departementschefen att kritiken mot dem hade sådan tyngd att de inte kunde läggas till grund för ett ställningstagande. I direktiven till kronfogdemyndighetsutredningen i november 1974 anges med av de av riksdagen fastställda riktatt utredningen ledning linjerna för indelningen av landet i kronofogdedistrikt bör klarlägga behovet av exekutiv personal av olika kategorier (kronofogdar, personal för fáltverksamhet m. fl.) på olika stationeringsorter så att fullgod service åt allmänheten skall kunna lämnas till rimliga kostnader för den exekutiva organisationen.

5.1.1.2 Nuvarande förutsättningar

Direktiven för utredningen synes i första hand avse en översyn och modifieoch förslag till distriktsändringar. Stöd för ring av tidigare ställningstaganden en sådan tolkning ges i hänvisningen till de av riksdagen år 1972 fastställda riktlinjerna för distriktsindelningen. Det kan dock hävdas att förutsättningarna för en så långtgående distriktsreform som detta skulle innebära har ändrats. Ett stöd härför ges i remissyt-

trandena över DAP och departementschefens konstaterande att den kritik

som härvid framfördes har sådan tyngd att förslaget inte kan läggas till grund för ett ställningstagande. De tidigare anförda skälen för en distriktsreform som syftar till att skapa färre och större distrikt är i och för sig fortfarande aktuella. Den tyngd med vilken de olika skälen för och emot en sådan reform kan anföras har emellertid ändrats. Strävandena till en decentralisering av statsförvaltningen har under senare år fått väsentligt ökad styrka. Nära samband härmed har önskemålen att upprätthålla eller förbättra olika myndigheters anknytning till lokala förhållanden och möjligheter att ge service åt allmänheten och kommunerna. Utredningen har som tidigare (avsnitt 3.1) redovisats undersökt den service med företräsom kronofogdemyndigheterna ger genom personliga kontakter dare för allmänheten, kommuner m. ll. Undersökningen visar att huvuddelen av kontakterna vid besök och telefonsamtal avser frågor som har samband med mål och ärenden som handläggs vid myndigheterna. Omkring tio procent av kontakterna gäller dock mera allmänna frågor utan sådana samband. Kronofogdemyndigheterna ger således en viss allmän service åt allmänheten. Även om denna utgör en förhållandevis liten del i myndigheternas verksamhet bör den inte underskattas. Rådgivning i skatterättsliga, redovisningstekniska och därmed sammanhängande ekonomiska frågor kan t. ex. en restföring av skatt. Sådan service bidrar till att allmänheten får förebygga en positiv inställning till kronofogdemyndigheterna och deras verksamhet. visar även att myndigheternas kontakter med allmän- Undersökningen heten m. il. huvudsakligen sker genom den exekutiva personalen. Kontakterna genom besök hos myndigheterna är av betydelse såväl på centralorterna som på övriga stationeringsorter. För allmänheten torde det således med hänexekutiva persyn till den service som kan erhållas vara av betydelse att den att den utan större olägenheter kan sonalen har en sådan spridning i distrikten

nås för besök. Det kan vidare konstateras att besöksbenägenheten avtar väsentligt om reseavstånden är längre än 50 kilometer. När det gäller möjligheterna att lämna service bör därför exekutiv personal, så långt som det är möjligt av andra skäl, stationeras inom detta avstånd från betydande befolkningskoncentrationer. Även kontorspersonalen har enligt undersökningen omfattande kontakter med allmänheten. En vanlig uppgift är härvid att ta emot betalning från gäldenärer som besöker myndigheten. Därutöver lämnar kontorspersonalen olika slag av allmänna upplysningar och hänvisningar i verksamheten. Kontorspersonalen kan således i väsentlig mån tillgodose de krav på service som ställs på kronofogdemyndigheterna. Detta bör bl. a. beaktas vid stationering av personal utanför centralorten, där den exekutiva personalen förutsätts huvudsakligen ägna sig åt fältverksamhet. Enligt undersökningen har kronofogdepersonalen en relativt liten andel i myndigheternas kontakter med allmänheten. Detta är till en del en naturlig följd av att denna personal är fåtalig jämfört med den övriga personalen. Det torde emellertid främst bero på att den övriga personal som svarar för kontakterna är så väl insatt i sina uppgifter att den kan tillgodose behoven av kontakter och service utan att kronofogdepersonalen behöver tas i anspråk härför. Kronofogdepersonalens i distrikten placering saknar därför större betydelse när det gäller myndigheternas möjligheter att lämna service i olika avseen-

Av de reformer som har förutsetts (avsnitt 4.2) för exekutionsväsendet finner utredningen att det nu i första hand är den som gäller en reformering av utsökningsrätten genom tillskapande av en utsökningsbalk som är aktuell. Utredningen anser att det främst är de delar härav som enligt föreliggande förslag avser avskaffande av överexekutorsinsitutionen och överförande av överexekutors uppgifter till kronofogdemyndigheterna som kan ha betydelse för utformningen av kronfogdedistrikten. Utredningen har gått igenom de olika uppgifter som här kan bli aktuella att föra över till kronofogdemyndigheterna, dvs. främst exekutiv försäljning av fast egendom och vissa andra specialobjekt. På grundval härav anser utredningen att de åsyftade överexekutorsuppgifterna normalt utan olägenheter skulle kunna utföras av en myndighet med minst två kronofogdar. Ett undantag härifrån torde dock kunna förutses för försäljningar av skepp och luftfartyg som förekommer sällan men i vissa fall kan vara mycket komplicerade. Vid sådana försäljningar bör myndigheterna ha möjlighet att få medverkan eller annat stöd från någon eller några myndigheter i landet som har särskild erfarenhet och expertis på området. Om nu nämnda överexekutorsuppgifter förs över även till myndigheter med endast en kronofogde bör det skapas särskilda former för att kunna ge dessa myndigheter stöd och förstärkning i deras verksamhet. Den allmänna översyn av konkursförfarandet som pågår inom konkurslagskommittén har numera bl. a. inriktats på att kronfogdemyndigheterna

skall tillföras uppgifter som tillsynsmyndighet i såväl ordinära som mindre

konkurser. Utredningen bedömer efter kontakt med konkurslagskommittén att sådana tillsynsuppgifter inte kommer att innebära några krav på ändringar i exekutionsväsendets distriktsindelning. Även det mera långtgående regeringsförs1ag(prop. l975/76:210) som avslogs av riksdagen (LU 1976/77211,

rskr 1976/ 77:63) och som innebar att kronofogdemyndigheterna skulle få ökade uppgifter i fråga om mindre konkurser, bl. a. som förvaltare, förutsattes enligt förslaget kunna genomföras i nuvarande organisation. Införande av ADB enligt föreliggande förslag till redovisningssystem för exekutionsväsendet (REX) skulle innebära en väsentlig rationalisering av verksamheten inom exekutionsväsendet och har förutsetts leda till relativt stora arbetskraftsvinster. Till någon del synes dessa vinster sammanfalla med de vinster som enligt UCE och DAP skulle uppnås genom sammanslagningar av distrikt. Det gäller huvudsakligen de arbetskraftsvinster som avsåg verksamheten inom centralavdelningarna vid kronofogdemyndigheterna. Det föreslagna REX har utformats for att kunna användas av kronofogdemyndigheterna tämligen oberoende av deras organisation. Det skulle kunna genomföras med nuvarande distriktsindelning. Det mest långtgående kravet på organisationen är att faltarbetet bedrivs inom arbetsgrupper, s. k. faltsektioner. REX bygger på att fältsektionerna har tillgång till ADB-systemet via terminaler. Av ekonomiska och praktiska skäl kan små stationeringar av en eller ett par exekutiva tjänstemän utanför kronofogdedistriktens centralorter inte förses med terminaler. Enligt förslaget kan små stationeringar klara sig utan terminal med den service som erbjuds från närmaste fåltsektion genom telefonkontakt med denna. Regeringen överväger för närvarande ADB-frågorna för exekutionsväsendet. De alternativ till REX som har förts fram i remissbehandlingen av förslaget och i samband med frågans beredning i regeringskansliet har dock alla förutsätts i allt väsentligt fylla samma funktion som REX. Skillnaderna i förhållande till REX har huvudsakligen gällt den datorutrustning som skall utnyttjas i systemet. Utredningen anser sig därför kunna förutsätta att det ADB-system som slutligen väljs for exekutionsväsendet kommer att leda till i huvudsak motsvarande rationaliseringar som angetts för REX och påverka organisationen i lika ringa mån som detta systern har förutsatts göra. De strävanden efter en specialisering av arbetsuppgifter och personal som av UCE och i DAP angavs som skäl för att skapa större kronofogdedistrikt motverkas i viss mån av den ökade uppmärksamheten och de mera accentuerade kraven på arbetsmiljön i stort, personalens utveckling och arbetstillfredsställelse, nya former för fördelning av arbetsuppgifter och arbetsledning samt jämställdhet mellan kvinnor och män. Väsentliga inslag i de åtgärder som härvid aktualiseras är arbetsutvidning, arbetsrotation, arbetsbyte och samverkan i arbetsgrupper. De innebär alla en strävan att undvika en långtgående specialisering av arbetsuppgifter och personal. De behov av en förstärkt allmän administration vid kronofogdemyndigheterna, som framhölls av UCE och framför allt i DAP, kvarstår. Utvecklingen inom framförallt det personaladministrativa området har ytterligare accentuerat behoven. Den organisatoriska lösning med en särskild enhet för stödjande administrativa uppgifter vid varje myndighet som förordades i DAP förutsätter relativt stora distrikt och myndigheter. Möjligheterna för chefskronofogden att intensifiera den kvalificerade styrande administrativa verksamheten torde emellertid inte enbart behöva kopplas samman med om resurser för olika stödjande administrativa uppgifter finns inom myndigheten. En väsentlig förutsättning bör också vara att

höja chefskronofogdens och övriga arbetsledares administrativa kompetens genom särskild utbildning. Ett ADB-system bör vidare ge ett väsentligt underlag för en effektivare planering och uppföljning av verksamheten. Behoven av stödjande administrativa funktioner bör kunna tillgodoses främst genom den administrativa service och rådgivning som länsstyrelserna och RSV kan ge kronofogdemyndigheterna. Det står dock klart att det kan vara svårt för länsstyrelserna att ge erforderlig service utan det dagliga utbyte av informationer och erfarenheter med personalen vid kronfogdemyndigheterna, som utgör en förutsättning härför. Anslutningen av kronofogdemyndigheterna till system S innebär vidare en anknytning av kronofogdemyndigheterna till länsstyrelserna när det gäller ekonomiadministrationen. Därutöver torde det även i relativt små distrikt vara ändamålsenligt att avdela viss tjänst eller del av sådan for olika stödjande administrativa uppgifter. Olägenheterna i arbetsorganisatoriskt avseende med de små distrikt och myndigheter som endast har en kronofogde kvarstår. De gäller bl. a. begränsade möjligheter att anpassa verksamheten till skiftande arbetsförhållanden och relativt täta chefsbyten vilket kan medföra bristande kontinuitet i verksamheten. Olägenheterna kan i första hand avhjälpas genom att de små distrikten och myndigheterna förs samman med andra, så att större enheter skapas. I andra hand bör dock olägenhetema kunna verksamt motverkas genom olika former av stöd från större myndigheter till de små. Detta stöd bör då främst avse de uppgifter som ankommer på kronofogdepersonal. Det bör syfta till att snabbt tillhandahålla vikarie för kronofogden vid dennes frånvaro och även förstärka myndigheten med kronofogdepersonal vid tillfällig hög arbetsbelastning. De nuvarande förutsättningarna för en distriktsreform inom exekutionsväsendet kan sammanfattas enligt följande. Strävandena till en decentralisering av statsförvaltningen och allmänhetens önskemål om service från myndigheterna talar mot en så långtgående koncentration av kronofogdemyndigheterna som föreslogs av UCE och i DAP. En reformering av utsöknings- och konkursrätten torde i huvudsak kunna genomföras enligt nu aktuella förslag och riktlinjer även i ett exekutionsväsende med flera och mindre distrikt än UCE och DAP angav. En rationalisering av verksamheten vid kronofogdemyndighetema hänger nu inte lika mycket samman med en distriktsreform som förutsattes av UCE och i DAP. Till en del bör motsvarande effekter kunna uppnås genom ett ADB-system för exekutionsväsendet. Ett bibehållande av myndigheter med endast en kronofogde kan förutses begränsa möjligheterna att vid dessa svara mot vissa av de krav som reformerna ställer och få till stånd en helt tillfredsställande arbetsorganisation. Begränsningarna vid myndigheter med endast en kronofogde bör i hög grad kunna motverkas genom särskilda organisatoriska anordningar. En förstärkning av den administrativa kompetensen och effektiviteten vid kronofogdemyndigheterna bör på ett acceptabelt sätt kunna uppnås genom andra åtgärder och organisatoriska lösningar än de som forordades av UCE och i DAP. Utredningen anser därför att en så långtgående distriktsreform inom exekutionsväsendet som föreslogs av UCE och i DAP inte bör genomföras.

5.1 .2 Principer för ändring av distriktsindelning och stationeringsorter

5.1.2.1 Distriktsindelning UCE angav vissa riktlinjer för sin översyn av distriktsindelningen. De var i korthet följande. Distriktsindelningen borde ansluta till annan administrativ och judiciell indelning på så sätt att - distrikten borde inte bryta länsgränserna - distrikten borde bildas av hela kommuner - distrikt borde helst omfatta helt eller hela fögderier - distrikten i övrigt borde anpassas mera till domkretsindelningen än till indelningen i polis- och åklagardistrikt. Varje distrikt borde ha en arbetsvolym som var tillräckligt stor för en effektiv och ändamålsenlig arbets- och personalorganisation. Förändringar i arbetsuppgifterna som kunde föranledas av reformer för exekutionsväsendet borde beaktas. Härvid skulle gälla att - frekvensen av mål och ärenden inom ett distrikt borde vara så hög att arbetet kunde renodlas och personalen specialiseras i relativt stor utsträckning - och arbetsorganisationen inom distrikten borde dimensioneras personaloch utformas så att verksamheten kunde löpa även vid toppbelastning och tillfälliga störningar i verksamheten - behovet av vikarier och personal för extra arbetsinsatser borde i största utsträckning kunna tillgodoses inom ett distrikt bl. a. genom omfördelning av arbetskraften - och andra kvalificerade tjänster borde finnas inom varbefordringstjänster je distrikt i så stort antal att personalrekryteringen, främst inom kronofogde- och kronoassistentkarriärema, kunde förbättras.

Ett distrikt borde enligt UCE ge en årlig arbetsvolym på minst 35 000-40 000 allmänna och enskilda mål för att den önskvärda arbets- och personalorganisationen skulle kunna upprätthållas. Mindre distrikt måste dock även i fortsättningen accepteras i några fall. Allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med företrädarna för kronofogdemyndigheten borde inte nämnvärt försämras av ändringari distriktsindelningen. UCE framhöll därför att faltverksamheten på ort som upphörde att vara centralort i ett distrikt borde upprätthållas med i stort sett oförändrad personalstyrka. Förutsättningarna för en utvidgning av kronofogdes möjligheter att sätta annan i sitt ställe som förrättningsman borde vidare undersökas i syfte att ytterligare mildra verkningarna av bortfallet av kronofogdepersonal på en ort som upphörde att vara centralort. Nya distrikt borde i princip bildas genom sammanläggning av redan befintliga distrikt. Ett distrikt skulle dock kunna delas på nya distrikt i fall då en sådan lösning uppenbarligen måste anses vara den mest rationella. Residensstad borde enligt UCE vara centralort i distrikt om inte annan ort på grund av storleken av kronfogdemyndigheten där eller ortens näringspo-

litiska roll var uppenbart bättre lämpad som centralort. Ett val av annan ort än residensstad till centralort kunde vidare begränsa de personalomflyttningar som eljest skulle följa av en distriktsändring. Enligt DAP fanns inte behov av eller skäl för någon modifiering av de principer som UCE hade angivit för indelning av landet i kronofogdedistrikt. Utredningen har tidigare (avsnitt 5. l . l .2) funnit att förutsättningarna för en distriktsreform inom exekutionsväsendet i flera avseenden har ändrats sedan förslagen om ny distriktsindelning lades fram av UCE och i DAP. Därför har utredningen vidare ansett att en så långtgående distriktsreform som förslagen innebar inte bör genomföras. Utredningen anser att en viss minskning av det nuvarande antalet distrikt fortfarande är önskvärd. Minskningen bör huvudsakligen inriktas på att så långt som det med beaktande av skilda förhållanden är möjligt avveckla de små kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde som nu förekommer i relativt stort antal. Skälen härför är de olägenheter som i vissa avseenden är förenade med de små myndigheterna med en kronofogde. De gör sig främst gällande vid tillfälliga störningar på grund av t. ex. frånvaro av personal eller anhopning av arbetsuppgifter. De små personalresurserna begränsar då möjligheterna till anpassning genom insättande av vikarier och omfördelning av arbetsuppgifter. Det gäller allmänt i fråga om all personal men särskilt kronofogdepersonalen vid myndigheterna med endast en kronofogde. Olägenheterna är påtagliga i nuvarande verksamhet. De kan förutses komma att förstärkas om kronofogdemyndigheterna tillförs nya uppgifter i enlighet med de förutsedda reformema för exekutionsväsendet. Vissa rationliseringsskäl talar även för en avveckling av de minsta myndigheterna. Varje myndighet kräver en viss basorganisation för att den skall kunna fungera som en arbetsenhet. Den är således till en del oberoende av den arbetsvolym som myndigheten har att svara för. En följd härav kan vara att organisationen blir jämförelsevis kostsam. Samtidigt som utredningen anser att en avveckling av små kronofogdedistrikt är önskvärd vill den framhålla att det är angeläget att behålla en decentraliserad organisation av exekutionsväsendet. Härvid lägger utredningen särskild vikt vid den service som kronofogdemyndigheterna skall kunna ge allmänheten. Möjligheterna att ge service motverkas starkt om besök hos kronofogdemyndigheterna kräver långa resor. Utredningen finner det vidare vara väsentligt att inte försämra sysselsättningsmöjligheterna på orter där dessa redan är begränsade. En koncentration av exekutionsväsendets personal till ett avsevärt mindre antal centralorter för myndigheter och andra stationeringsorter skulle få sådana effekter. De av utredningen anförda skälen för att behålla en decentraliserad organisation gör sig särskilt starkt gällande i det allmänna stödområdet och områden med därmed jämförbara förhållanden. På grundval av dessa bedömningar anser utredningen att huvudprincipen för distriktsindelningen inom exekutionsväsendet bör vara att ett kronofogdedistrikt skall vara så stort att det ger meningsfull och utvecklande sysselsättning för personal av alla kategorier och att verksamheten inom distriktet inte alltför mycket påverkas av tillfälliga störningar genom frånvaro, belastningstoppar m. m. Dessa krav bör enligt utredningens uppfattning kunna till-

godoses i distrikt med minst två kronofogdar. En distriksorganisation med detta grundmönster bör göra det möjligt för kronofogdemyndigheterna att även bemästra nya arbetsuppgifter som följer av förutsedda reformer inom exekutionsväsendet. Från denna huvudprincip förordar utredningen vissa avsteg i det allmänna stödområdet och därmed jämförliga områden. För att en organisation som även omfattar distrikt med endast en kronofogde skall kunna fullgöra såväl nuvarande som nya uppgifter effektivt och med tillgodoseende av kraven på rättssäkerhet anser utredningen att myndigheterna i dessa distrikt måste kunna få särskilt stöd i sin verksamhet. Det gäller när ordinarie kronofogde är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. Förutsättningar härför måste således skapas. Utredningen behandlar i det följande (avsnitt 5.2.1.7) några former för stöd åt distrikt med endast en kronofogde. Med dessa principer för distriktsindelningen avviker utredningen från de av UCE och i DAP förordade riktlinjerna för denna i de delar som avser distriktensstorlek i fråga om arbetsvolymer och personalantal. I övrigt ansluter sig utredningen i allt väsentligt till riktlinjerna. Det gäller sammanfattningsvis de delar av dem som innebär att - bör ansluta till annan administrativ och judiciell indistriktsindelningen delning - den exekutiva fáltverksamheten i ett på ort som upphör att vara centralort distrikt bör upprätthållas med i stort sett oförändrad personalstyrka - bör i första hand bildas genom sammanläggning av redan benya distrikt fmtliga distrikt - residensstad bör vara centralort i distrikt om inte annan ort uppenbart är bättre lämpad härför.

5.1.2.2 Stationeringsorter Stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter förekom vid exekutionsväsendets förstatligande den 1 januari 1965 på 172 orter. Antalet orter har därefter successivt minskat genom indragning av stationeringarna. Den 1 januari 1977 fanns som tidigare nämnts 99 stationeringar utanför centralorterna. Beslut om indragning av en stationering fattas numera av RSV i samråd med berörd länsstyrelse om båda är överens om beslutet. 1 annat fall avgörs frågan av regeringen. Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) ägnade på sin tid fortlöpande uppmärksamhet åt stationeringen av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter. EON ansåg att det vid flera av stationeringarna fanns ett överskott av arbetskraft. I sina yttranden över länsstyrelsernas anslagsframställningar redovisade EON under fiera år sina ansträngningar att frigöra eller omfördela denna arbetskraft. Underlaget för EON:s uppfattningar och åtgärder utgjordes bl. a. av resultaten av enkäter avseende arbetsvolymema vid stationeringarna åren 1968, 1970 och 1972. Utredningen har genomfört en motsvarande enkät avseende arbetsvolymema år 1976.

En samlad bedömning av behovet av stationering av personal utanför centralorterna redovisades av EONs kansli i en arbetspromemoria den 6 september 1971. Promemorian innefattade bl. a. sammanställningar som för varje län angav preliminära förslag till ändring av stationeringsorter. Förslagen innebar att många av stationeringama av en och två exekutiva tjänstemän skulle dras in. I några fall skulle två eller flera stationeringar föras samman till en. EON tog inte ställning till kansliets preliminära förslag men bemyndigade kansliet att inhämta synpunkter på förslagen från personalorganisationerna. Dessa var i huvudsak positiva till föreslagna indragningar av stationeringar. Kansliets preliminära förslag överarbetades därefter. Slutliga förslag presenterades i en promemoria den 18 januari 1973, som remitterades till länsstyrelserna för yttrande. En del av länsstyrelsernas yttranden präglades av en försikitghet, som var föranledd av kommunernas genomgående negativa inuppenbarligen ställning. Inställningen påverkades inte av att förslagen i en hel del fall avsåg tjänstemän som inte kunde ges full sysselsättning med exekutiv verksamhet. Många av förslagen om indragning av stationeringar tillstyrktes av länsstyrelställningstaganden tills serna, men inte sällan ville de vänta med definitiva de hade fått ta del av förslagen från den utredning om distriktsindelning, arbets- och personalorganisation för kronofogdemyndigheterna som EON och sedermera överdirektören vid EON hade särskilt uppdrag att göra. En del av förslagen avstyrktes vidare av ”regionalpolitiska” eller ”regionalekonomiska” skäl eller på grund av det bortfall av service som indragningarna skulle innebära. Utredningen om distriktsindelning, arbets- och personalorganisation lade i sitt betänkande - DAP - fram förslag om stationering av personal utanför kronofogdemyndigheternas centralorter, som till stor del anslöt till de slutliga även de förutsättningar som förslagen från EONs kansli. I DAP redovisades från låg till grund för förslagen och även hade legat till grund för förslagen EONs kansli. De i DAP redovisade förutsättningarna var i korthet följande. Exekutiv personal borde i princip finnas stationerad i samtliga primära och centralorter eller andra regionala centra. Dessa kunde härvid vara antingen stationeringsorter i distrikten. I vilken mån motsvarande skulle gälla för kommuncentra fick bero av omständigheterna. Verksamheten vid stationeringar med endast en tjänsteman var inte rationell enligt en växande uppfattning hos myndigheter och personal. Vid många var det svårt att få förrättningsvittnen. Vid förfall för av dessa stationeringar var det oftast direkt opraktiskt och klart oeden ordinarie befattningshavaren konomiskt att sätta in vikarie. Arbetsmetodiken i allmänna mål förutsatte ett ökat informationsutbyte och kronofogdemyndighet. Den mellan i första hand lokal skattemyndighet form av personkännedom som utvecklades genom att exekutiva tjänstemän bodde ute bland sitt klientel torde enligt DAP inte på sikt bidra till att vare eller förbättra indrivningsresultatet. Detta ansågs sig höja betalningsmoralen däremot kunna ske genom det förutsätta informationsutbytet mellan myndigheterna och därefter snabba och systematiska indrivningsåtgärder. Reseavstånd från centralort eller annan stationeringsort till förrättningsort på upp till 40-50 kilometer och i vissa fall längre hade ansetts vara fullt god-

tagbara. Verksamheten inom varje arbetsområde borde så långt som möjligt bedrivas från den ort där huvuddelen av arbetsunderlaget i området var koncentrerad. I DAP framhölls vidare att verksamheten vid fáltavdelning på ort som skulle upphöra att vara centralort i ett distrikt borde upprätthållas med i stort sett oförändrad personalstyrka. I denna borde även ingå erforderlig kontorspersonal. Ökad centralisering av personalen inom exekutionsväsendet genom indragning av vissa stationeringar kunde enligt vad som anfördes i DAP väntas medföra en rad fördelar. Dessa innebar i huvudsak att - den exekutiva verksamheten skulle underlättas i fråga om arbetsledning, tillämpning av anvisad metodik i indrivningsarbetet, utmätningsmans övervakning av verksamheten och överlag en rationell användning av personalen personalförhållandena skulle förbättras i fråga om information och utbildning, vikariatsfrågor och jämnare arbetsfördelning - en rationell ADB-inriktad skulle lättare kunna införas arbetsorganisation och lokalkostnaderna skulle kunna minskas.

Även vissa nackdelar som kunde följa med en ökad centralisering av personalen redovisades i DAP. De innebar att - den exekutiva person- och personalen skulle få längre resor och minskad ortskännedom - service skulle kunna komma att försämras i kronofogdemyndigheternas fråga om såväl service i direkt samband med mål och ärenden i verksamheten som allmän service i form av råd och hjälp i frågor som inte tillhörde myndigheternas verksamhetsområde men hade viss beröring med det - att hålla fortlöpande kontakt med gäldenärema i främst allsvårigheterna männa mål skulle kunna komma att öka. l DAP framhölls att fördelarna med en centralisering otvivelaktigt vägde mycket tungt. Nackdelarna måste självfallet tillmätas väsentlig betydelse men syntes knappast tillnärmelsevis uppväga fördelarna. Härvid pekades bl. a. på att resebehoven kunde avsevärt minskas genom noggrann planering av förrättningama och att kontakter mellan allmänheten och myndigheterna i många fall kunde ske lika väl per telefon som vid personliga besök. Det förslag om stationeringsorter som lades fram i DAP innebar som tidigare nämnts att av dåvarande 112 stationeringar utanför centralorteri kronofogdedistrikt skulle 54 behållas och 58 dras in. Indragningama avsåg i 43 fall stationeringar med endast en exekutiv tjänsteman. Förslagen i DAP rönte samma kritik från länsstyrelserna som det tidigare slutliga förslaget från EONs kansli. Det var naturligt då förslagen i stort sett överensstämde med varandra. Utredningen konstaterar att sedan förslagen i DAP lades fram i oktober 1973 har flera stationeringar av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter dragits in. Av det föregående framgår att antalet stationeringar i oktober 1975 var 112. Den 1 januari 1977 var antalet 99. En stationering bortföll när centralorten i Danderyds distrikt ändrades till Täby. Stationeringen där

slogs då samman med fáltavdelningen på den nya centralorten. De 12 återstående egentliga indragningarna avsåg alla stationeringar med endast en exekutiv tjänsteman. En stationering omfattade även en kontorstjänsteman. RSVs beslut om indragningar av stationeringar och framställningar om sådana torde i huvudsak ha utgått från samma förutsättningar som i DAP redovisades såsom grund för där framlagda förslag om stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter. Utredningen anser att en fortsatt indragning av stationeringar bör ske i en mera begränsad omfattning. Till grund härför lägger utredningen sin tidigare (avsnitt 5.1.2.1) redovisade uppfattning att det är angeläget att behålla en decentraliserad organisation för exekutionsväsendet. Stationeringarna har väsentliga uppgifter när det gäller att upprätthålla den service som kronofogdemyndigheterna skall kunna ge allmänheten. De bidrar också till sysselsättningsmöjligheterna på orter där dessa ofta är begränsade. En väsentlig förutsättning för att en stationering skall upprätthållas är att den har e_tt arbetsunderlag som ger tillfredsställande sysselsättning åt personalen. Utredningen kan med stöd av de genom EON tidigare sammanställda och de av utredningen själv inhämtade uppgifterna om arbetsvouppgifterna lymerna vid stationeringarna konstatera att arbetsunderlaget vid flera stationeringar inte är tillräckligt i angivna hänseende. Enligt utredningens uppfattning bör i flera fall detta förhållande kunna ändras genom en anpassning av arbetsunderlaget. Det kan ske genom att det geografiska arbetsområdet för stationeringen utvidgas eller att till denna decentraliseras flera uppgifter av det slag som normalt ankommer på exekutiv personal. En stationering bör i regel ha ett arbets- och ansvarsområde som omfattar ett bestämt geografiskt område och inom detta alla uppgifter i både allmänna och enskilda mål som vanligen ingår i fältverksamheten. För närvarande förekommer i en del fall begränsningar i dessa avseenden. Utredningen förutsätter att flera stationeringar med i första hand en eller två exekutiva tjänstemän skall kunna hållas samman i större s. k. fältsektioner med gemensam ledning. Denna fråga behandlas närmare i det följande (avsnitt 5.2.1.5). Om Stationeringarna på detta sätt inordnas i en större arbetsenhet bör det även ge vissa möjligheter att fördela arbetsuppgifterna på stationeringarnas personal så att en mera tillfredsställande och jämn sysselsättning uppnås. En stationerings arbets- och ansvarsområde bestäms av chefskronofogden

i distriktet. Ändringar härav bör relativt lätt kunna genomföras vid behov.

Utredningen anser således att det för en del av nuvarande stationeringar med otillräckligt arbetsunderlag bör vara möjligt att åstadkomma förbättringar genom anpassning av arbets- och ansvarsområdena. När det gäller flera andra stationeringar föreligger emellertid inte denna möjlighet om arbetsoch ansvarsområdena skall kunna behålla en rimlig storlek och utformning i övrigt. Stationeringarna bör ändå behållas av skäl som utredningen finner angelägna. Det gäller främst behoven av att upprätthålla godtagbar service åt allmänheten och så långt som möjligt erbjuda sysselsättningstillfállen. Utredningen anser att i sådana fall bör i stället personalresurserna vid stationeringen anpassas till vad arbetsunderlaget ger utrymme for. Det bör ske genom inrättande av deltidstjänster. Utredningen finner det vara skäligt att innehavare av sådan deltidstjänst

för exekutiv personal skall kunna beredas heltidssysselsättning i någon form. Det bör ske genom lämpliga kompletterande arbetsuppgifter. Utredningen anser härvid att sådana uppgifter inom skatteadministrationen som avser granskning av deklarationer ligger nära till hands. Inom den nya skatteadministrationen skall deklarationsgranskningen för taxeringsnämnderna utföras av tjänstemän vid lokal skattemyndighet och länsstyrelse. Något hinder från principiell synpunkt Föreligger inte att exekutiv tjänsteman samtidigt fullgör uppgifter för såväl kronofogdemyndighet som lokal skattemyndighet eller länsstyrelse. Innehavare av deltidstjänst för exekutiv personal med stationering utanför centralort i kronofogdedistrikt bör således enligt utredningens uppfattning kunna erbjudas kompletterande uppgifter avseende deklarationsgranskning. Tjänsteman som önskar utnyttja denna möjlighet och är lämplig för uppgifterna skall få dem som deltidsuppdrag för lokal skattemyndighet eller länsstyrelse efter samråd mellan respektive myndigheter. Knytningen till dessa myndigheter bör ske genom en arvoderad anställning för sådan deltidstjänstgöring som fordras för att den tillsammans med deltidstjänstgöringen vid kronofogdemyndigheten skall motsvara en heltidstjänstgöring. Tjänstemännen måste givetvis få erforderlig utbildning för uppgifterna. Utredningen anser att konstruktionen med deltidstjänst vid kronofogdemyndighet kombinerad med deltidsanställning vid lokal skattemyndighet eller länsstyrelse huvudsakligen bör komma till användning vid stationeringar med endast en exekutiv tjänsteman. I undantagsfall bör den även kunna tilllämpas vid stationeringar med två eller flera tjänstemän där arbetsvolymerna inte ger fullt underlag för ett antal hela tjänster. Vid dessa stationeringar bör överensstämmelse mellan arbetsvolymer och personalresurser i första hand åstadkommas genom anpassning av arbets- och ansvarsområdet eller antalet tjänster. Härvid bör även kunna förekomma deltidstjänster för exekutiv personal. För dessa bör emellertid inte uppställas krav på att kompletterande uppgifter skall kunna erbjudas på samma sätt som har angetts för deltidstjänster vid stationeringar med endast en exekutiv tjänsteman. Möjlighet härtill bör dock finnas efter bedömning i det enskilda fallet. En tillfredsställande avvägning mellan arbetsvolymer och personalresurser vid stationeringar med mer än en exekutiv tjänsteman kan också åstadkommas genom att de exekutiva tjänstemännen stöds av kontorspersonal på hel- eller deltid. Utredningen vill inte utesluta möjligheten att dra in en stationering, som inte kan ges tillfredsställande arbetsunderlag för en exekutiv tjänsteman. Det bör dock endast ske när det inte avsevärt försämrar den service åt allmänheten som kronofogdemyndigheten kan lämna genom stationeringen. Den undersökning av kronofogdemyndigheternas service som utredningen tidigare (bl. a. avsnitt 5.1.1.2) har redovisat visar bl. a. att allmänhetens benägenhet att besöka myndigheterna väsentligt avtar som reseavstånden är längre än 50 kilometer. Med utgångspunkt häri anser utredningen, att en stationering med endast en exekutiv tjänsteman, som inte kan ges ett tillfredsställande arbetsunderlag för heltidssysselsättning, bör kunna dras in, om inte härigenom avståndet från någon för verksamheten viktig del av stationeringens arbetsområde till närmaste kvarvarande stationeringsort eller centralort i dis-

triktet blir mer än 50 kilometer. Utredningen finner det angeläget att ändringar av stationeringar sker med beaktande av personalens intressen. Indragning av stationering med endast en exekutiv tjänsteman, ändring av antalet tjänster vid en stationering och ändring av heltidstjänst till deltidstjänst eller tjänst för exekutiv personal till tjänst för kontorspersonal bör därför aktualiseras först när berörd tjänst blir vakant. Emellertid bör en ändring även kunna aktualiseras när kronofogdemyndigheten och personalen är överens om att en ändring bör prövas. Indragning av en stationering eller ändring av tjänst vid sådan bör på samma sätt som for närvarande beslutas av RSV i samråd med länsstyrelse om båda är överens om beslutet. I annat fall bör frågan liksom nu avgöras av regeringen. Utredningen har inte funnit anledning att överväga inrättande av nya stationeringar.

5.1 .3 Förslag till distriktsindelning och stationeringsorter

5.1.3.1 Distriktsindelning Utredningen har tidigare (avsnitt 5.1.2.1) lörordat vissa principer for landets indelning i kronofogdedistrikt. På grundval härav föreslår utredningen den distriktsindelning som framgår av följande sammanställning. Denna visar även hur nya distrikt bildas genom sammanläggning av nuvarande distrikt eller i några fall delar av sådana. Distrikten benämns liksom for närvarande efter de orter som skall utgöra centralort i distrikten.

Län Förslag till Nuvarande kronofogdekronofogdedistrikt distrikt som ingår i (centralort) föreslaget distrikt

AB Handen Handen Huddinge Huddinge Nacka Nacka Sollentuna Sollentuna Solna Solna Stockholm Stockholm Södertälje Södertälje Täby Nomälje Täby C Uppsala Uppsala D Eskilstuna Eskilstuna Nyköping Katrineholm Nyköping E Motala Motala Norrköping Norrköping Linköping Linköping F Eksjö Eksjö Jönköping Jönköping Värnamo Värnamo G Växjö Växjö

Län Förslag till Nuvarande kronofogdekronofogdedistrikt distrikt som ingår i (centralort) föreslaget distrikt

H Kalmar Kalmar Oskarshamn Oskarshamn Västervik Västervik l Visby Visby K Karlshamn Karlshamn Karlskrona Karlskrona L Hässleholm Hässleholm

Kristianstad Kristianstad

Angelholm Angelholm M Helsingborg Helsingborg Landskrona Landskrona Lund Eslöv Lund Malmö Malmö Ystad Trelleborg Ystad N Halmstad Halmstad Varberg Varberg 0 Göteborg Göteborg Uddevalla Uddevalla P Alingsås Alingsås del av Trollhättan (Ale kommun) Borås Borås Trollhättan Trollhättan (utom Ale kommun) Vänersborg R Lidköping Lidköping Mariestad Skövde Falköping Skövde S Arvika Arvika Karlstad Kristinehamn Karlstad Sunne Sunne T

Lindesberg Lindesberg

Örebro Hallsberg Karlskoga Orebro U Köping Köping Västerås Västerås W Falun Avesta Borlänge Falun (utom Rättviks och Leksands kommuner) Ludvika Mora Mora del av Falun (Rättviks och Leksands kommuner)

Län Förslag till Nuvarande kronofogdekronofogdedistrikt distrikt som ingår i (centralort) föreslaget distrikt

X Gävle Gävle Sandviken Hudiksvall Hudiksvall Söderhamn Söderhamn Y Härnösand Härnösand Sundsvall Sundsvall Örnsköldsvik Sollefteå Örnsköldsvik Z Östersund Östersund AC Lycksele Lycksele Skellefteå Skellefteå Umeå Umeå BD Boden Boden del av Piteå (Arjeplogs, Arvidsjaurs och Älvsbyns kommuner) Gällivare Gällivare Haparanda Haparanda Kiruna Kiruna Luleå Luleå del av Piteå (Piteå kommun)

Närmare uppgifter om de föreslagna kronofogdedistriktens omfattning, areal och invånarantal framgår av kartor i bilaga 6. Utredningens förslag innebär att det skall finnas 65 kronofogdedistrikt. Av de nuvarande 81 distrikten behålls 49 helt oförändrade. För närvarande finns 35 distrikt med endast en tjänst för kronofogde. Enligt den föreslagna distriktsindelningen förutses 17 sådana distrikt finnas kvar. Utredningen bedömer att utvecklingen av arbetsvolymerna i 7 av dessa distrikt kan bli sådan att de kommer att ge underlag för två tjänster för kronofogdar inom de närmaste åren. Vid denna bedömning har utredningen också räknat med att de uppgifter som kan komma att föras över från överexekutor till kronofogdemyndigheterna kommer att medföra en ökad arbetsbelastning. De distrikt med endast en tjänst för kronofogde som inom några år kan komma att ge underlag för två sådana tjänster är Visby, Karlshamn, Landskrona, Alingsås, Arvika, Mora och Örnsköldsvik.

Övriga föreslagna distrikt med endast en tjänst för kronofogde är Oskars-

hamn, Sunne, Lindesberg, Härnösand, Lycksele, Skellefteå, Boden, Gällivare, Haparanda och Kiruna. Av dessa 10 distrikt ligger 8 inom det allmänna stödområdet. Utredningen kommenterar i det följande den för varje län föreslagna indelningen i kronofogdedistrikt och redovisar härvid de särskilda synpunkter och förslag som har legat till grund för föreslagna ändringar.

Stockholms län

(Kartbilaga 6:1) Norrtälje kronofogdedistrikt är länets enda distrikt med endast en kronofogde. Vid en reform av utsökningsrätten som bl. a. innebär att de exekutiva försäljningarna av fast egendom förs över till kronofogdemyndigheterna kan myndigheten i Norrtälje som en följd av den stora fritidshusbebyggelsen i distriktet förutses komma att tillföras så många försäljningsärenden att det torde ge arbetsunderlag för ytterligare en kronofogde. Om distriktet fors samman med Täby kronofogdedistrikt ges goda förutsättningar för att skapa en rationell enhet för fastighetsförsäljningar i Täby. Nuvarande Täby distrikt förutses komma att tillföras ungefär lika många försäljningsärenden som Norrtälje och kan vid en sammanläggning beräknas komma att svara för nära hälften av de exekutiva fastighetsförsäljningarna i länet. Utredningen förordar att distrikten Täby och Norrtälje förs samman till ett distrikt med centralort i Täby. I Norrtälje behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från Norrtälje.

Övriga distrikt i länet behålls oförändrade.

Uppsala län (Kartbilaga 6:2) Länet utgör ett kronofogdedistrikt som behålls oförändrat.

Södermanlands län

(Kartbilaga 6:3) Katrineholms kronofogdedistrikt är det enda distriktet i länet med endast en kronofogde. Det bedöms inte komma att ge arbetsunderlag för ytterligare en kronofogde. Det bör utan större olägenheter kunna föras samman med ett av de övriga distrikten i länet, som är Eskilstuna och Nyköping. Avståndet från Katrineholm till såväl Eskilstuna som Nyköping är ca 60 kilometer. Distriktet Nyköping har mindre arbetsunderlag än Eskilstuna. Utredningen anser att distriktet Katrineholm bör föras samman med distriktet Nyköping till ett distrikt med centralort i Nyköping. I Katrineholm behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras förden fältverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från Katrineholm.

Östergötlands län

(Kartbilaga 6:4) Nuvarande tre kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Jönköpings län (Kartbilaga 6:5) Nuvarande tre kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

K ronøbergs län (Kartbilaga 6:6) Länet utgör ett kronofogdedistrikt som behålls oförändrat.

Kalmar län (Kartbilaga 6:7) Nuvarande tre kronofogdedistrikt behålls oförändrade. Av de tre distrikten har Oskarshamn endast en kronofogde och bedöms inte komma att ge arbetsunderlag för ytterligare en. En indelning av länet i två distrikt innebär att stora delar av distriktet skulle komma att ligga på relativt betydande avstånd från distriktens centralorter. Det skulle avsevärt försämra den service som kronofogdemyndigheterna bör kunna ge allmänheten. Utredningen anser att förhållandena i Oskarshamns kronofogdedistrikt i avseende på arbetsmarknad och möjligheter att tillgodose kraven på service är till stor del jämförbara med vad som gäller i delar av det allmänna stödområdet. Utredningen föreslår att distriktet behålls oförändrat vid sidan av de två övriga distrikten i länet.

Gotlands län som behålls oförändrat. Distriktet har för Länet utgör ett kronofogdedistrikt närvarande endast en kronofogde men bedöms kunna komma att ge arbetsunderlag för ytterligare en.

Blekinge län (Kartbilaga 6:8) Nuvarande två kronofogdedistrikt behålls oförändrade. Karlshamns distrikt har för närvarande endast en kronofogde men torde komma att ge arbetsunderlag för ytterligare en.

Kristianstads län (Kartbilaga 6:9) Nuvarande tre kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Malmöhus län (Kartbilaga 6: 10) Av de nuvarande sju kronofogdedistrikten i länet har Eslöv, Landskrona, Trelleborg och Ystad vardera endast en kronofogde. Distriktet Landskrona synes inom en relativt kort tid komma att kräva två tjänster för kronofogdar. Utredningen anser därför att det bör behållas även om en sammanläggning med Helsingborgs distrikt skulle kunna ske utan större olägenheter. Distriktet är litet till ytan och avståndet mellan Landskrona och Helsingborg är endast ca 20 kilometer. Eslövs distrikt bedöms inte komma att ge arbetsunderlag för mer än en kronofogde. Utredningen anser att distriktet utan nämnvärd olägenhet kan föras samman med Lunds distrikt. Avståndet mellan Eslöv och Lund är endast ca 20 kilometer. I Eslöv behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från Eslöv. De båda nuvarande distrikten Trelleborg och Ystad bedöms inte komma att ge arbetsunderlag för vardera mer än en kronofogde. Genom en i och för sig naturlig utvidgning av Trelleborgs distrikt skulle detta kunna ge arbetsunderlag för två tjänster för kronofogdar. Denna utvidgning skulle bestå i att föra över Svedala och Vellinge kommuner från Malmö kronofogdedistrikt till Trelleborgs. Härmed skulle även åstadkommas en anpassning till domkretsindelningen. De båda kommunerna ingåri Trelleborgs tingsrätts verksamhetsområde. När det gäller indelningen i polis- och åklagardistrikt och den för kronofogdemyndighetemas verksamhet mera betydelsefulla fogderiindelningen hänförs dock de båda kommunerna till Malmö. Utredningen har under hand inhämtat synpunkter på frågan om en utvidgning av Trelleborgs distrikt. Länsstyrelsen i Malmöhus län, kronofogdemyndigheten i Malmö kronofogdedistrikt samt Malmö, Svedala och Vellinge kommuner har därvid kontaktats. En utvidgning med Svedala kommun, numera omfattande förutvarande Bara kommun, ansågs av samtliga vara en geografiskt och kommunikationsmässigt olämplig lösning. Samma olägenheter bedömdes däremot inte föreligga beträffande Vellinge kommun. Utredningen finner emellertid att några väsentliga fördelar att lägga endast Vellinge kommun till Trelleborgs distrikt inte står att vinna. En utvidgning av Trelleborgs distrikt skulle inte heller innebära någon förändring för Ystads kronofogdedistrikt som även fortsättningsvis skulle ha arbetsunderlag för endast en kronofogde. Genom sammanslagning av de båda nuvarande kronofogdedistrikten Trelleborg och Ystad erhålls däremot ett distrikt som ger tillfredsställande arbetsunderlag för två kronofogdar. Ystads distrikt har ett något större arbetsunderlag än Trelleborgs varför utredningen finner att Ystad bör vara centralort i det nya distriktet. Utredningen är väl medveten om att det i olika sammanhang har framhållits att Trelleborgs kommun har en ogynnsam arbetsmarknadssituation och uppvisar betydande svagheter i näringslivet. Länsstyrelsens i Malmöhus län önskemål om åtgärder för förbättring av arbetsmarknad och serviceutbud i Trelleborgs kommun skulle kunna tillgodoses om Trelleborg i stället för Ys-

tad valdes som centralort i det nya distriktet. Denna lösning har övervägts. Utredningen finner emellertid att Ystad som centralort är en något bättre lösning än Trelleborg. Härvid har utredningen fast avseende inte endast vid det större arbetsunderlaget utan även att Ystad ligger ur kommunikationssynpunkt bättre till i det sammanslagna distriktet. I Trelleborg behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från Trelleborg. Malmö och Helsingborgs kronofogdedistrikt behålls oförändrade liksom som nämnts Landskrona distrikt.

Hallands län

(Kartbilaga 6:11) Nuvarande två kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Göteborgs och Bohus län (Kartbilaga 6:12) Nuvarande två kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Älvsborgs län

(Kartbilaga 6:13) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Alingsås distrikt endast en kronofogde. Distriktet bedöms komma att ge arbetsunderlag för ytterligare en kronofogde. Förutsättningarna for att detta skulle ske relativt snart kan ökas genom en viss utvidgning av distriktet. En lämplig utvidgning som samtidigt skulle innebära en anpassning till annan administrativ indelning är att föra över Ale kommun från nuvarande Trollhättans distrikt till Alingsås distrikt. Ale kommun utgör tillsammans med Lerums kommun i nuvarande Alingsås distrikt Ale-Vättle fögderi. Om Ale kommun förs till Alingsås distrikt faller hela Ale-Vättle fogderi inom detta kronofogdedistrikt. Ale kommun tillhör vidare redan verksamhetsområdet för tingsrätten i Alingsås. Utredningen finner att de fördelar som står att vinna i fråga om en förstärkning av arbetsunderlaget for Alingsås distrikt och anpassning till övrig administrativ indelning är så stora att de väger över de nackdelar som kan ligga i att de allmänna kommunikationerna mellan Ale kommun och Alingsås är något sämre än de mellan kommunen och Trollhättan. Utredningen föreslår att Alingsås kronofogdedistrikt utvidgas med Ale kommun från nuvarande Trollhättans distrikt. Trollhättans och Vänersborgs distrikt ger for närvarande arbetsunderlag för vardera två kronofogdar. Arbetsvolymema har fortlöpande under 1970-talet ökat i Trollhättans distrikt och minskat i Vänersborgs. Detta har lett till ojämnheter mellan de båda kronofogdemyndigheterna i fråga om arbetsfordelning och belastning på personalen. En sammanslagning av de två myndig-

heterna skulle skapa goda Förutsättningar för en rationell utjämning i dessa avseenden till lägre kostnader än vad som annars skulle vara möjligt. En samav de två distrikten skulle inte medföra några nämnvärda förmanslagning i fråga om service till allmänheten. Avståndet mellan Trollhättan sämringar och Vänersborg är 13 kilometer. De allmänna kommunikationerna mellan dem är goda. Orterna utgör tillsammans ett primärt centrum i länet, som samtidigt skulle komma att ligga mitt i ett nytt sammanslaget distrikt. Utredningen föreslår att Trollhättans distrikt med undantag av Ale kommun (se ovan) och Vänersborgs distrikt förs samman till ett nytt kronofogdedistrikt. När det gäller val av centralort i det nya distriktet vill utredningen i första hand se Trollhättan-Vänersborg som en ort. Utredningen utgår härvid från att orterna som nämnts tillsammans utgör ett primärt centrum och att de ligtätort. Om ger så nära varandra, att de i stort sett bildar en sammanhängande Trollhättan skulle väljas till centralort skulle det endast formellt innebära ett avsteg från principen att residensstaden bör vara centralort i ett kronofogdedistrikt. Allmänhetens behov av att besöka kronofogdemyndighetens centralort torde vara störst i Trollhättan som har flera stora industrier med bl. a. många utländska arbetstagare. Dessa har erfarenhetsmässigt stort behov av personlig kontakt med myndigheten. När det gäller arbetsmarknaden domineras Trollhättan av tillverkningsindustrier medan tyngdpunkten i Vänersborg ligger på förvaltning. Ett val av Trollhättan som centralort skulle bidra till en differentiering av arbetsmarknaden i Trollhättan. anser att skälen för ett val av Trollhättan som centralort i det Utredningen föreslagna kronofogdedistriktet väger över de skäl som kan anföras för Vänersborg. Under alla förhållanden bör den ort som inte blir centralort behålla en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fältverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från orten. Borås kronofogdedistrikt behålls oförändrat.

Skaraborgs län

(Kartbilaga 6:14) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Falköpings, Mariestads och Skövde distrikt vardera endast en kronofogde. Genom samav distrikt ár det möjligt att utan större olägenheter ur sermanslagning skapa två distrikt, som vardera ger arbetsunderlag för minst vicesynpunkt två kronofogdar. föreslår att distrikten Lidköping och Mariestad förs samman Utredningen till ett distrikt och distrikten Falköping och Skövde till ett. Härvid har utredmellan de nuvarande centralorterna, som är ca 50 ningen beaktat avstånden kilometer mellan Lidköping och Mariestad och ca 30 kilometer mellan Fali länet. Utredningen anser att köping och Skövde, och kommunikationerna Lidköping och Skövde bör vara centralorter i de nya distrikten. Både Lidköpings och Skövdes nuvarande distrikt svarar för den större delen av arbets-

underlaget i de föreslagna distrikten. När det gäller Lidköping är detta särskilt markerat. I det föreslagna nya distriktet Lidköping kommer enligt nuvarande förhållanden endast något mer än en tredjedel av arbetsunderlaget från den del som nu utgör Mariestads distrikt. Utredningen finner att det motiverar ett avsteg från principen att residensstaden i länet bör vara centralort i ett kronofogdedistrikt. I Mariestad och Falköping behålls stationeringar av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från de båda orterna.

Värmlands län

(Kartbilaga 6:15) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Arvika, Kristinehamn och Sunne vardera endast en kronofogde. Arvika distrikt bedöms kunna komma att ge arbetsunderlag för två kronofogdar. Härvid bör beaktas de särskilda förhållanden som hänger samman med distriktets placering vid gränsen mot Norge. Utredningen föreslår att distriktet behålls. Kristinehamns distrikt bör enligt utredningens uppfattning utan större olägenheter kunna föras samman med Karlstads distrikt. För stora delar av Kristinehamns distrikt är avståndet inte mycket längre till Karlstad än till Kristinehamn. Kommunikationerna är goda från såväl Kristinehamn som från stationeringsorten Filipstad i nuvarande Kristinehamns distrikt. Utredningen har vid sina bedömningar tagit del av de synpunkter som framförts av länsstyrelsen i länet. Den föreslagna distriktssammanslagningen kommer att föra med sig en bristande överensstämmelse med andra administrativa indelningari länet, bl. a. indelningen av länet i förvaltningsregioner. De skäl som utredningen funnit vara av betydelse för att distrikt med en kronofogde skall behållas kan emellertid enligt utredningens uppfattning inte göras gällande med samma tyngd för Kristinehamns distrikt. Utredningen har därför ansett att distriktet kan slås samman med Karlstads distrikt. I Kristinehamn behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från Kristinehamn. Sunne distrikt ligger i det allmänna stödområdet och en stor del därav även i det inre stödområdet. Utredningen har prövat möjligheten att utvidga distriktet med angränsande kommuner i Karlstads distrikt. Kommunerna Forshaga och Kil är dock så starkt knutna till Karlstad att en sådan utvidgning inte har ansetts böra genomföras. Möjligheten att lägga Filipstads kommun inom nuvarande Kristinehamns distrikt till Sunne distrikt har bedömts vara möjlig. De fördelar som härigenom skulle vinnas i form av förstärkt arbetsunderlag för Sunne distrikt torde inte kompensera de olägenheter som vållas allmänheten inom Filipstads kommun genom längre och omständligare kommunikationsvägar till centralorten i Sunne. Dessutom bryts domsagogränsen då Filipstads kommun tillhör Kristinehamns tingsrätts verksamhetsområde. Praktiska möjligheter att förstärka arbetsunderlaget genom utvidgning av distriktet saknas således. Med beaktande av de särskilda hänsyn till

servicebehov och arbetsmarknad som utredningen anser bör tas i stödområdet föreslår utredningen att kronofogdedistriktet Sunne behålls oförändrat.

Örebro län

(Kartbilaga 6:16) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Hallsbergs, Karlskoga och Lindesbergs distrikt vardera endast en kronofogde. Genom sammanslagning av distrikt skulle kunna skapas två distrikt med tillfredsställande arbetsunderlag för minst två kronofogdar. Närmast till hands skulle härvid ligga att föra samman Karlskoga och Lindesbergs distrikt och Örebro och Hallsbergs distrikt. Utredningen anser dock att en sammanslagning av distrikten Karlskoga och Lindesberg av flera skäl inte är lämplig. Avstånden mellan befolkningskoncentrationerna blir stora. Avståndet mellan Karlskoga och Lindesberg är 65 kilometer. Kommunikationerna mellan olika delar av det tänkta distriktet är dåliga.

Utredningen förordar i stället att distrikten Örebro, Hallsberg och Karlsko-

ga förs samman till ett distrikt. Det kan ske utan större olägenheter ur servicesynpunkt. Avstånden från Örebro är ca 30 kilometer till Hallsberg och 45 kilometer till Karlskoga. De allmänna kommunikationerna är relativt goda. Örebro bör naturligtvis bli centralort i det nya distriktet. l Hallsberg och Karlskoga behålls stationeringar av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som skall bedrivas i huvudsakligen oförändrad omfattning från de båda orterna. När det gäller Lindesbergs distrikt anser utredningen att förhållandena där till stor del är av samma slag som i allmänna stödområdet. Distriktet ligger i det gränsområde till stödområdet, där särskild hänsyn skall tas vid prövning av ärende om regionalpolitiskt stöd (den s. k. grå zonen). Utredningen föreslår att Lindesbergs distrikt behålls oförändrat. Härvid utgår utredningen från att möjlighet till lämplig sammanslagning med annat distrikt saknas samt att särskild hänsyn till servicebehov och arbetsmarknad bör tas i denna del av länet.

Västmanlands län

(Kartbilaga 6:17) Nuvarande två kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Kopparbergs län

(Kartbilaga 6:18) De fem nuvarande kronofogdedistrikten i länet har vardera endast en kronofogde. Inget av distrikten bedöms komma att ge arbetsunderlag för mer än en kronofogde. En sammanslagning av distrikt är därför enligt utredningens mening nödvändig i syfte att skapa distrikt med arbetsunderlag for minst två kronofogdar. Länets struktur är sådan att en sammanslagning av distrikt inte lämpligen kan ske på annat sätt än att högst två distrikt bildas.

Arbetsunderlaget i de båda distrikten Falun och Borlänge är likvärdigt och i och för sig så stort att de med endast någon utvidgning skulle kunna bilda vardera ett distrikt med arbetsunderlag för två kronofogdar. Avståndet mellan de båda orterna Falun och Borlänge är omkring 20 kilometer och kommunikationerna är goda. Orterna utgör dessutom tillsammans ett primärt centrum. Anledning saknas att föreslå en distriktslösning för länet där centralorterna i två nybildade distrikt skulle ligga på endast omkring 20 kilometers avstånd från varandra. Utredningen finner därför att Falun och Borlänge distrikt kan slås samman utan nämnvärda olägenheter från servicesynpunkt. Distrikten Avesta och Ludvika kan inte lämpligen slås samman till ett särskilt distrikt. De saknar nästan helt gemensam gräns och kommunikationerna mellan dem är dåliga. Utredningen anser att det under dessa Förhållanden inte finns någon lämpligare lösning än att de båda distrikten också slås samman med Faluns distrikt. När det gäller nuvarande Mora distrikt kan det bedömas vara mycket osäkert om det kommer att ge arbetsunderlag för två kronofogdar. l syfte att öka förutsättningarna härför anser utredningen att det är lämpligt att utvidga Mora distrikt med Rättviks och Leksands kommuner från nuvarande Faluns distrikt. Dessa kommuner utgör eget fögderi och egen domsaga varför en sådan utvidgning kan ske utan att annan administrativ indelning bryts. Även om Mora distrikt trots denna utvidgning inte kan ge tillfredsställande arbetsunderlag för tvâ kronofogdar anser dock utredningen att distriktet bör behållas. Huvuddelen av distriktet ligger inom det inre stödområdet. Centralorter i de två föreslagna distrikten i länet bör vara Falun och Mora. I Avesta, Borlänge och Ludvika behålls stationeringar av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fältverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från dessa orter.

Gävleborgs län (Kartbilaga 6: 19) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Sandviken endast en kronofogde. Gävle och Sandviken utgör tillsammans ett primärt centrum. Avståndet mellan orterna är ca 20 kilometer och kommunikationerna är goda. Utredningen anser att Gävle och Sandvikens distrikt kan slås samman utan nämnvärda olägenheter från servicesynpunkt. I Sandviken behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från Sandviken. Hudiksvalls och Söderhamns kronofogdedistrikt behålls oförändrade.

Västernorrlands län

(Kartbilaga 6:20) Av de nuvarande fyra kronofogdedistrikten i länet har Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik vardera endast en kronofogde

En sammanslagning av distrikt i syfte att skapa distrikt med tillfredsställande arbetsunderlag för två kronofogdar är svår att genomföra med fullt beaktande av de särskilda hänsyn till servicebehov och arbetsmarknad som utredningen anser bör tas i stödområdet. Utredningen anser dock att Sollefteå och Örnsköldsviks distrikt bör kunna slås samman till ett distrikt utan större olägenheter. Centralort i det föreslag-

na distriktet bör vara Örnsköldsvik, som i sitt nuvarande distrikt har väsent-

ligt större arbetsunderlag än Sollefteå. l Sollefteå behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från Sollefteå. Utredningen föreslår vidare att Härnösands distrikt behålls oförändrat, även om det bedöms vara mycket osäkert om distriktet kan komma att ge arbetsunderlag för mer än en kronofogde.

Jämtlands län

(Kartbilaga 6:21) Länet utgör ett kronofogdedistrikt som behålls oförändrat.

Västerbottens län

(Kartbilaga 6:22) Nuvarande tre kronofogdedistrikt behålls oförändrade. Av de tre distrikten har Lycksele och Skellefteå vardera endast en kronofogde och bedöms inte komma att ge underlag för ytterligare någon kronofogde. Utredningen föreslår att de behålls med hänsyn till servicebehoven och arbetsmarknadsförhållandena i stödområdet.

Norrbottens län

(Kartbilaga 6:23) Av de nuvarande sex distrikten i länet har Boden, Gällivare, Haparanda, Kiruna och Piteå vardera endast en kronofogde och bedöms inte komma att ge arbetsunderlag för ytterligare någon kronofogde. Utredningen föreslår att de med undantag av Piteå distrikt behålls med hänsyn till servicebehoven och arbetsmarknadsförhållandena i stödområdet. För Haparanda tillkommer de särskilda förhållanden som hänger samman med distriktets placering vid gränsen mot Finland. När det gäller Piteå distrikt anser utredningen att det utan större olägenheter ur service- och arbetsmarknadssynpunkter kan upphöra som särskilt distrikt. Genom att föra delar av distriktet till Bodens distrikt kan detta ges ett mera tillfredsställande arbetsunderlag. Utredningen föreslår därför att B0-

dens kronofogdedistrikt utvidgas med Arjeplogs, Arvidsjaurs och Älvsbyns

kommuner från nuvarande Piteå distrikt. Återstående del av detta distrikt som utgörs av Piteå kommun hänförs till Luleå kronofogdedistrikt. I Piteå behålls en stationering av exekutiv personal och kontorspersonal som fordras för den fáltverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från Piteå.

5.1.3.2 Stationeringsorter Utredningen har tidigare (avsnitt 5.1.2.2) anfört olika synpunkter och överväganden om stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter. Som en sammanfattning härav anger utredningen i det följande några riktlinjer för behandlingen av frågor om stationering av personal. Utredningen föreslår att de tillämpas i fortsättningen. Nuvarande stationeringar av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter behålls tills vidare oförändrade. På orter som enligt den föreslagna distriktsindelningen upphör att vara centralorter i distrikt behålls stationeringar av personal för den fáltverksamhet som i huvudsakligen oförändrad omfattning skall bedrivas från dessa orter. Fråga om indragning av en stationering prövas när det vid en stationering med en exekutiv tjänsteman uppstår vakans på den där placerade tjänsten. Frågan bör även prövas när kronofogdemyndigheten och personalen är överens härom. Indragning av en stationering beslutas på samma sätt som nu av RSV i samråd med länsstyrelsen, om båda myndigheterna är överens om beslutet. I annat fall bör frågan avgöras av regeringen. Prövningen av en fråga om indragning av en stationering bör förutom indragning eller behållande av stationeringen även avse en ändring av den vid stationeringen placerade tjänsten från heltidstjänst till deltidstjänst. Avgörande vid prövningen bör vara dels stationeringens arbetsvolym och dels allmänhetens behov av service från stationeringen. Arbetsvolymen för en stationering bör normalt ge underlag för minst en heltidstjänst. Möjligheterna att anpassa stationeringens ansvars- och arbetsområde så att detta blir fallet bör tas till vara så långt som det är praktiskt lämpligt. Allmänhetens möjligheter att besöka en stationering bör normalt anses vara tillfredsställande om reseavståndet till stationeringsorten inte är längre än 50 kilometer. En stationering bör inte dras in om härigenom en för verksamheten viktig del av stationeringens arbetsområde kommer att ligga längre än 50 kilometer från nännaste kvarvarande stationeringsort eller centralort i distriktet. Vid en stationering som inte kan ges tillfredsställande arbetsunderlag för en heltidstjänst för exekutiv tjänsteman och som inte bör dras in med hänsyn till avstånden till annan stationeringsort eller centralort bör inrättas en deltidstjänst för exekutiv tjänsteman. Innehavare av sådan deltidstjänst bör erbjudas kompletterande arbetsuppgifter som krävs för heltidssysselsättning. De kompletterande arbetsuppgifterna bör avse taxeringsarbete inom skatteadministrationen. De bör erbjudas i form av arvodestjänst vid lokal skattemyndighet eller länsstyrelse. Till belysning av vad de angivna riktlinjerna innebär i praktiken har utredningen gjort en översiktlig bedömning av hur en prövning av nuvarande stationeringar med en exekutiv tjänsteman skulle utfalla i nuläget. I de avseenden bedömningen gäller stationeringamas arbetsvolymer har utredningen utgått från de uppgifter härom som utredningen har inhämtat för år 1976. Resultatet av den översiktliga bedömningen framgår av följande sammanställning.

Län Stationering Nuvarande be- Bedömning i manning (exe- nuläget kutiv personal + kontorspersonal)

AB Nynäshamn 1 + 0 oförändrad” Tappström l+ 3/5 oförändrad D Trosa l + 1 oförändrad E Söderköping 1 + 0 oförändrad F Lenhovda 1 + 0 oförändrad Lessebo 1 + 0 oförändrad Sävsjö 1 + O oförändrad Vaggeryd l + 0 indragning G Älmhult l + 0 arbetsområdet bör kunna utvidgas; annars indragning H Borgholm l + 0 oförändrad Högsby 1 + 0 oförändrad” l + 0 oförändrad”

Mönsterås

Overum 1 + 0 deltidstjänst M Höganäs 1 + 1/2 oförändrad“ Sjöbo l + 2/5 oförändrad” P Herrljunga l + 0 oförändrad” Lerum l + O” Surte l + O deltidstjänst” Svenljunga l + 3/5 oförändrad S Torsby 1 + 0 arbetsområdet bör kunna utvidgas; då oförändrad Årjäng 1 + 0 deltidstjänst T Hällefors l + 0 deltidstjänst Nora 1 + 0 oförändrad (ev deltidstjänst) W Hedemora 1 + O” oförändrad Långshyttan ej bemannad” indragning (l + 0 enligt tjänstetablå) Malung l + 0 deltidstjänst/ Transtrand ej bemannad? deltidstjänst (1 + 0 enligt tjänstetablå) 1 + 0 deltidstjänst

Yansbro

Alvdalen 1 + 0 oförändrad” X Hofors ej bemannadi oförändrad (1 + 0 enligt (enligt tjänstetablâ) tjänstetablå)

Län Stationering Nuvarande be- Bedömning i manning (exe- nuläget kutiv personal + kontorspersonal)

Y Näsåker 1 + 0 deltidstjänst (arbetsområdet bör för övrigt kunna utvidgas främst genom sammanslagning med arbetsområdet för stationeringen i Ramsele) AC Nordmaling obemannad/ oförändrad (l + 0 enligt (enligt tjänstetablå) tjänstetablå) Norsjö l + 0 deltidstjänst (arbetsområdet bör för övrigt kunna utvidgas) Robertsfors l + 0 deltidstjänst Sorsele l + 0 deltidstjänst Vindeln l + 0 deltidstjänst Tärnaby 1 + O deltidstjänst Åsele ej bemannad* deltidstjänst (1 + 0 enligt tjänstetablå) BD Arjeplog 1 + 0 deltidstjänst Vittangi l + 0 deltidstjänst

f Personalökning bör kunna övervägas. b Från hösten 1976 2 + 0 med vidgat arbetsområde. I och för sig mindre än 50 kilometer till Lerum men dåliga kommunikationer. d Betjänar även Långshyttan. f Betjänas från Hedennora. /Oförändrad om Transtrand även i fortsättningen betjänas från Malung. g Betjänas från Malung. _ Med hänsyn till långa avstånd i arbetsområdet.

l Betjänas från Sandviken.

l Betjänas från Umeå. k Betjänas från Lycksele.

Chefen för kommundepartementet har till utredningen for beaktande överlämnat framställningar från RSV avseende indragning av stationeringarna i Hedemora, Långshyttan, Transtrand, Hofors och Åsele. Utredningen har ovan föreslagit riktlinjer för behandlingen av frågor om stationering av personal utanför kronofogdedistriktens centralorter och även redovisat en översiktlig bedömning av hur en tillämpning av riktlinjerna

skulle utfalla för de nuvarande stationeringarna av endast en exekutiv tjäns-

teman. Med utgångspunkt i riktlinjerna och med hänvisning till den översiktliga bedömningen anför utredningen följande i fråga om de ifrågasatta indragningarna av stationeringar; som alla gäller stationeringar av endast en exekutiv tjänsteman.

Hedemora bör tills vidare behållas som stationeringsort. Stationeringens arbetsområde bör, i överensstämmelse med vad som nu faktiskt tillämpas, utvidgas med det arbetsområde som avser stationeringen i Långshyttan. Om så blir fallet synes arbetsunderlaget vara tillfredsställande för en exekutiv tjänst. En ökning med en tjänst för kontorspersonal, i första hand på deltid bör kunna övervägas. Stationeringen i Långshyttan bör dras in. Stationeringen i Transtrand är för närvarande obemannad. Verksamheten upprätthålls från stationeringen i Malung. Härigenom erhålls ett tillfredsställande arbetsunderlag för en exekutiv tjänst på heltid i Malung. Om verksamheten i Transtrand återupptas av en där placerad tjänsteman bör det ske på en deltidstjänst. Arbetsunderlaget i Malung skulle då inte heller motivera mer än en deltidstjänst. Under dessa förhållanden anser utredningen att stationeringen i Transtrand bör dras in och att den nu faktiskt tillämpade 0rdningen fastställs. Stationeringen i Malung bör således även svara för det arbetsområde som har hänförts till stationeringen i Transtrand. Hofors bör tills vidare behållas som stationeringsort. Åsele bör också behållas som stationeringsort. Den där placerade tjänsten bör dock vid återbesättning ändras till en deltidstjänst.

5.2 Kronofogdemyndighetemas organisation

5.2.1 Krav på kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndighetens organisation bör utformas så att myndigheten på bästa sätt kan tillgodose de olika krav som ställs på dess verksamhet. I det följande behandlas och bedöms de krav som utredningen särskilt fäster avseende vid.

5.2.1.1 Formulering av mål för verksamheten

Utredningen har tidigare (avsnitt 2.1.2) framhållit att en klar och allmänt omfattad uppfattning om målen för verksamheten vid kronofogdemyndigheterna saknas. Därför saknas också ett tillfredsställande underlag för bedömning av resultat och effektivitet i verksamheten och för ställningstaganden till utformning av åtgärder och prioriteringar m. m. som krävs. Det har bl. a. lett till skillnader i arbetsformer och arbetsinsatser mellan kronofogdemyndigheterna och till olika bedömningar av deras personalbehov. Utredningen har även tidigare (avsnitt 2.1.2) redovisat en promemoria från RSV av den 13 maj 1977 om Målsättnings- och ambitionsfrågor inom exekutionsväsendet. Promemorian har intagits i bilaga l. De synpunkter som framförs i promemorian utgör enligt utredningens mening ett värdefullt underlag för klarläggande av målen för den exekutiva verksamheten.

5.2.1.2 Utvecklingstendenser i den nuvarande verksamheten

Utvecklingen av den exekutiva verksamheten innebär som tidigare (avsnitt 4.1) har redovisats att utmätningarna förskjuts mot annan egendom än lös-

blir vanligare åtminstone i vissa distrikt och att inöre, att avhysningar hos Företagare och juridiska personer ökar. drivning Förskjutningen av utmätningarna mot annan egendom än lösöre medför flera komplicerade uppgifter än tidigare för personal av alla kategorier vid kronofogdemyndigheterna. Härigenom ökar kraven på ett effektivt utnyttjande av det kvalificerade exekutiva kunnande som finns vid myndigheterna. För att tillgodose dessa krav bör särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt anpassa arbetsmängerna för de enskilda tjänstemännen och fördela arbetsuppgifter på personal av olika kategorier. bör sålunda bl. a. skapas för kronofogdepersonalen att Förutsättningar kunna ägna erforderlig tid åt de särskilt kvalificerade uppgifterna. Det bör till stor del kunna ske genom en vidgad delegering av uppgifter till den exekutiva personalen. Många exekutiva arbetsuppgifter som nu utförs av kronofogdepersonal. Denna har en relativt ompersonal bör kunna utföras av exekutiv fattande utbildning på det exekutionsrättsliga området. En motsvarande delegering av uppgifter från exekutiv personal till kontorspersonal bör även kunna ske. mot mera komplicerade uppgifter i samband med utmät- Utvecklingen ningar påverkar till viss del kronofogdemyndigheternas personalbehov. Löneexekutionens ökade betydelse kräver inte någon omfördelning av nuvarande arbetsuppgifter inom kronofogdemyndigheterna. Den ökning av arbetsuppgifter som följer härav bör beaktas vid beräkningen av myndigheternas personalbehov. Samma gäller den ökning av antalet mål om avhysning som har kunnat iakttas under senare år och som är särskilt påtaglig i vissa kronofogdedistrikt. Den ökning och intensifiering av indrivningen hos företagare och juridiska fortpersoner som har skett under senare år och som kan förutses komma att sätta inte endast påverkar kronofogdemyndigheternas personalbehov utan torde även böra beaktas i myndigheternas organisation. Den rationalisering av skatteadministrationen som skall ske med början 1978 torde få effekt även på kronofogdemyndigheternas arbete. taxeringsåret Den föreslagna tjänstemannagranskningen samt de ökade resurserna för taxeringsrevisioner torde leda till att taxeringsmyndigheterna i större utsträckning än hittills kan försäkra sig om ett fullständigt underlag för sina taxeringsbeslut beträffande främst företagare och företag. Denna effektivisering av taxeringsarbetet kan leda till ytterligare ökning av restförda belopp för de arbetskrävande företagare och juridiska personer. Den gäldenärskategoriema kan å andra sidan även medföra en minskning av skönstaxeringar som leder till alltför höga restförda belopp. De säkerhetsâtgärder som den tidigare (avsnitt 2.1.3.2) berörda utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen har föreslagit kan även komma att medverka till en starkare inriktning av kronofogdemyndigheternas insatser mot företagare och juridiska personer.

5.2.1.3 Nya uppgifter i verksamheten

Nya uppgifter har nyligen tillförts kronofogdemyndighetema och förutses framför allt komma att tillföras dem under de närmaste åren. Uppgifterna har

närmare behandlats i det föregående (avsnitt 4.2). De gäller huvudsakligen indrivning av felparkeringsavgifter, exekutiv försäljning av fast egendom samt skepp och luftfartyg och uppgifter som tillsynsmyndighet i konkurser. indrivning av felparkeringsavgmer ankommer på kronofogdemyndigheterna fr. o. m. den 1 april 1977, då lagen om felparkeringsavgift trädde i kraft. De uppgifter som härigenom har tillförts myndigheterna är i huvudsak av samma slag som de uppgifter som normalt ryms inom det exekutiva arbetet. De ställer inte andra krav på myndigheternas organisation än som gäller för den nuvarande verksamheten. De kan däremot komma att innebära ökade arbetsmängder och därför behöva beaktas vid beräkningen av kronofogdemyndigheternas personalbehov. Statsmaktema har som tidigare (avsnitt 4.2.1) nämnts räknat med, att de nya uppgifterna kräver sammanlagt 21 nya tjänster för kontorspersonal vid myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Exekutiv försäljning av fast egendom kan komma att föras över från överexekutor till kronofogdemyndighet som ett led i en samlad reform av utsökningsrätten. Kronofogdemyndigheterna kommer härigenom att tillföras en rad nya arbetsuppgifter. Allmänt sett torde det bli aktuellt att vid myndigheterna bygga upp en särskild funktion för de arbetsuppgifter som avser försäljning av fast egendom. Även om funktionen inte kommer att sysselsätta hela årsarbetskrafter annat än vid de största myndigheterna bör funktionen renodlas för att praktiska kunskaper och erfarenheter i handläggningen av försäljningsmålen skall kunna utvecklas och upprätthållas i största möjliga utsträckning. Av de olika uppgifterna i försäljningsmålen torde bl. a. prövning av ansökan, beslut om anstånd m. m., hållande av bevakningssammanträde, auktion och sammanträde för köpeskillingsfördelning samt utfärdande av köpebrev lämpligen böra ankomma på kronofogdepersonal. I vilken mån och hur övriga uppgifter skall fördelas på annan personal torde till stor del böra bero på distriktens storlek. I de distrikt där försäljningsmålen ger arbetsunderlag för en eller llera tjänster för handläggare torde dessa kunna utföra olika granskningar, upprätta förslag till beslut och svara för informationen i ärendena m. m. I mindre distrikt torde kronofogdepersonalen få svara även för en del av dessa arbetsuppgifter. Oavsett om särskilda handläggare finns eller inte torde kontorspersonal kunna svara för eller biträdai handläggningen av flera arbetsuppgifter i forsäljningsmålen. Utredningen anser sig kunna utgå från att några särskilda forumregler inte skall införas för försäljningsmålen. Det återstår då att överväga i vilken mån särskilda organisatoriska åtgärder kan krävas för att målen skall kunna handläggas så effektivt och i övrigt ändamålsenligt som möjligt. Försäljningsuppgifterna kan vara både omfattande och komplicerade. Arbetsbelastningen på en myndighet med endast en kronofogde kan tillfälligtvis bli så stor, att den löpande verksamheten blir lidande, om ett fastighetsförsäljningsärende helt eller till större delen upptar kronofogdens tid. Utredningen anser att i de fall en myndighet saknar resurser på kronofogdenivå att handlägga ett omfattande försäljningsmål bör myndigheten tillföras en tillfällig förstärkning. Denna skulle i stora drag innebära följande. Antingen ges kronofogde från annan myndighet med särskild erfarenhet av försäljningsärenden förordnande att handlägga det aktuella försäljningsärendet,

eller ges kronofogden vid den aktuella myndigheten möjlighet att koncentrera sig på försäljningsärendet genom att de löpande uppgifterna tas om hand av förstärkningspersonal från annan myndighet. Med en sådan lösning bör enligt utredningens mening fastighetsförsäljningsmålen kunna föras över också till kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde utan särskilt påtagliga olägenheter eller risker. Exekutiv försäljning av skepp och Iufrfarwg samt vissa tillbehör till de senare kan också komma att föras över från överexekutor till kronofogdemyndighet vid en refonn av utsökningsrätten. De uppgifter som härigenom skulle tillföras kronofogdemyndigheterna är ofta komplicerade men relativt sällsynta. För handläggningen av dessa försäljningsmål torde det bli nödvändigt att utbilda särskilda former för samverkan mellan kronofogdemyndighetema i en eller ett fåtal större regioner i landet. Vid en myndighet i varje region bör det finnas kronofogdepersonal med särskilda kunskaper och erfarenheteri fråga om exekutiv försäljning av skepp och luftfartyg m. m. Denna personal bör handlägga forsäljningarna for den egna myndigheten och därutöver vara skyldig att vid behov biträda vid försäljningar för övriga myndigheter i regionen. Med hänsyn till reglerna om exekutivt forum bör dock en försäljning alltid ske i namnet av den myndighet som är behörig att handlägga försäljnigsmålet. Den närmare utformningen av lämpliga regioner bör ankomma på RSV. Uppgifter som tillsynsmyndighet i konkurser kan komma att tillföras kronofogdemyndighet som en följd av konkurslagskommitténs pågående arbete. Utredningen kan inte nu säkert bedöma vilka krav dessa uppgifter kan komma att ställa på kronofogdemyndighetema. Enligt vad utredningen har inhämtat torde uppgifterna bli sådana som huvudsakligen bör ankomma på kronofogdepersonal och till stor del redan ryms inom denna personals kompetens. De bör föranleda viss kompletterande utbildning av kronofogdepersonalen i syfte att ge den aktualiserade och ökade kunskaper om konkursrätten och andra, bl. a. företagsekonomiska, ämnesområden som är aktuella i sammanhanget. Uppgifterna som tillsynsmyndighet torde bli av sådan omfattning att de behöver beaktas vid beräkningen av kronofogdemyndigheternas personalbehov.

5.2.1.4 ADB som hjälpmedel i verksamheten

Ett förslag till ADB-system för exekutionsväsendet (REX) har som framgår till av tidigare (avsnitt 4.3) redogörelse lagts fram av RSV i framställning kommundepartementet den 27 november 1975. Det föreslagna REX har utformats för att kunna användas av kronofogdemyndigheterna tämligen oberoende av deras organisation. Det mest långtgående kravet på organisationen gäller att fáltarbetet bör bedrivas i arbetsgrupper, s. k. fältsektioner. Under remissbehandlingen av förslaget och under beredningen av det i kommundepartementet har olika modifieringar av REX aktualiserats. De avser huvudsakligen alternativ i fråga om databasplaceringen och driften av systemet. Utredningen har underhand från kommundepartementet erfarit att proposition angående principerna för användning av ADB inom exekutionsväsendet torde komma att föreläggas riksdagen under hösten 1977. Förslag om

genomförande av ett ADB-system i vissa län skulle dock kunna läggas fram tidigare och i andra sammanhang. Det skulle då utöver Södermanlands och Uppsala län, där försöksverksamhet med REX bedrivs, i första hand gälla de tre storstadslänen. För närvarande är det osäkert vilket ADB-system som kan komma att införas inom exekutionsväsendet och när ett sådant införande kan ske. De alternativ till REX som har förts fram har, enligt vad utredningen kan bedöma, förutsätts i allt väsentligt fylla samma funktioner som REX. Utredningen anser därför att det bör kunna förutsättas att det ADB-system som slutligen väljs inte får större inverkan på kronofogdemyndighetemas organisation än det föreslagna REX. Med denna förutsättning anser utredningen att en organisation som är ändamålsenlig för kronofogdemyndighetemas nuvarande verksamhet och arbetsformer kan utformas och genomföras utan att ett avgörande i fråga om ADB-system för exekutionsväsendet behöver avvaktas. Kravet på att fältarbetet skall bedrivas i s. k. fáltsektioner bör dock beaktas. Med hänsyn till att ett ADB-system förutsätts medföra arbetskraftsbesparingar måste införandet av ett ADB-system i hög grad beaktas vid beräkning av myndigheternas personalbehov. Det kan dock inte ske förrän i samband med att ADB-systemet beslutas och genomförs.

5.2.1.5 Fältsektion som organisations- och arbetsform

En

försöksverksamhet, som innebär att verkställighetsarbetet på fältet be-

drivs inom ramen för arbetsgrupper - s. k. faltsektioner - i stället för av enskilda exekutiva tjänstemän, pågår som tidigare (avsnitt 4.4) har redovisats sedan ett par år vid några kronofogdemyndigheter. Försöksverksamheten bedrivs dels vid de kronofogdemyndigheter som på försök tillämpar ADB-systemet REX och dels fristående härifrån vid några kronofogdemyndigheter som i övrigt tillämpar traditionella verksamhetsformer. ADB-systemet REX kräver som ovan (avsnitt 5.2.1.4) har framhållits en organisation med faltsektioner. Utredningen finner att erfarenheterna av verksamheten i faltsektioner är goda och att denna organisation av fältarbetet är att föredra framför den traditionella organisationen. På grund härav men även i syfte att tillgodose de organisatoriska kraven i REX eller ett likartat ADB-system förordar utredningen att organisationen med fáltsektioner genomförs vid alla kronofogdemyndigheterna. Det bör ske oavsett den fortsatta utvecklingen av frågan om ett ADB-system för exekutionsväsendet. Enligt redovisade erfarenheter från försöksverksamheten med REX bör en fáltsektion lämpligen bestå av en föreståndare och fyra-sex exekutiva tjänstemän samt viss kontorspersonal. Sammanlagt skulle det göra åtta eller nio tjänstemän. Utredningen ansluter sig till denna bedömning men vill samtidigt framhålla, att i de tre största distrikten och kanske även i andra distrikt fáltsektion kan behöva bestå av fler tjänstemän. Vid några myndigheter, främst i Norrland, som har litet arbetsunderlag, till ytan stora distrikt och i flera fall relativt många stationeringar kan det dock bli nödvändigt att acceptera fáltsektioner med farre tjänstemän än som angivits.

När det gäller stationeringar av personal utanför distriktens centralorter kan det med nuvarande utformning av stationeringssystemet endast i ett par samtidigt utgöra en fältsektion av anfall bli möjligt att låta en stationering bör emellertid inte lämnas utanför organisagiven storlek. Stationeringarna tionen med fáltsektioner. Tjänstemännen vid stationeringama bör därför alltid ingå i en fältsektion. Det kan ske genom att de ingår i en fältsektion på centralorten eller annan närbelägen fältsektion eller genom att flera små stationeringar hålls samman inom en egen fältsektion. I DAP förordades också att de ensamstationerade exekutiva tjänstemän, som i vissa fall förutsattes skola finnas kvar, skulle administrativt lyda under någon fältsektion. Utredningen anser att de små stationeringar som skall ingå i en fältsektion inte bör göra det endast i rent administrativt avseende. Det bör eftersträvas vid stationeringama i fáltsekatt så långt som möjligt inordna tjänstemännen tionens samlade verksamhet när det gäller planering, fördelning av arbetsuppgifter, samverkan m. m. Även om de fördelar som ligger i gruppsamverkan endast delvis kan uppnås med tjänstemän spridda på flera stationeringar bör en fast anknytning till en fáltsektion kunna bidra till en jämnare och rationellare och större kontinuitet i verksamheten än vad som arbetsfördelning annars kan uppnås för de små stationeringama.

5.2.1.6 Administrationen av exekutionsväsendet

Administrationen av exekutionsväsendet är som redovisats i det föregående (avsnitt 2.2) fördelad mellan kronfogdemyndigheterna, länsstyrelserna som direkt i den och RSV. Det gäller både den administration ingår exekutiva verksamheten och den allmänna administration av kronofogdemyndigheternas verksamhet som främst avser personal- och ekonomiadministrativa uppgifter. i den exekutiva verksamheten När det gäller de administrativa uppgifterna komma att påverkas av de förändringar inom exekutionskan fördelningen väsendet som aktualiseras i de delar av en reform av utsökningsrätten som samt i förslaget om ADB-system för exekugäller överexekutorsgöromålen tionsväsendet. Fördelningen av ansvar och uppgifter mellan kronofogdeoch RSV i den exekutiva verksamheten bör myndigheterna, länsstyrelserna behandlas och lösas i samband med den fortsatta behandlingen av dessa frågor. Beträffande den allmänna administrationen av kronofogdemyndigheternas verksamhet framhölls av UCE och framför allt i DAP att myndigheternas insatser och resurser härför behövde förstärkas. I DAP pekades härvid på att chefskronofogdarna borde så långt som möjligt avlastas löpande administrativa göromål för att i erforderlig omfattning kunna ägna sig å ledning, plasamlade verksamhet. Den nödnering och samordning av myndigheternas av chefskronofogdarna krävde att de fick kvalificerad vändiga avlastningen av de administrativa göromålen. I DAP framhölls hjälp vid handläggningen även att dessa kunde förutses komma att öka som en följd av att frågor om personalhälsovård, arbetarskydd, personalsocial verksamhet, anställningsoch information måste ägnas större uppmärksamhet och trygghet, utbildning omsorg.

I DAP förordades att uppgifterna avseende administrationen vid kronofog-

borde renodlas och hänföras till en särskild administrativ demyndighetema enhet inom varje myndighet. DAP hade den där redovisade utredningen inte till uppgift att när- Enligt av administrativa uppgifter mellan mare gå in på frågan om fördelningen länsstyrelse och kronofogdemyndighet. Den ville dock stryka under att det att förstärka kronofogdemyndighetemas resurser inom det var nödvändigt området oberoende av fördelningen av uppgifterna mellan administrativa centralmyndighet, länsstyrelse och kronofogdemyndighet. I DAP framhölls emellertid också att splittringen av beslutsfunktioner inom det administrativa området var otillfredsställande. Sedan frågan om

central myndighet hade lösts och om den i DAP föreslagna distriksreformen fick länsstyrelsernas roll som samordnare av exekutionsväsengenomfördes allt mindre betydet inom länen med i princip centralmyndighetsutövning delse. Om flertalet län (18 av 24) i enlighet med förslaget skulle komma att fanns all anledning att bilda med länen sammanfallande kronofogdedistrikt undersöka möjligheterna att från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheav de personaladministrativa göromål som inte tema föra över huvuddelen hade ansetts lämpade för central handläggning. De av utredningen tidigare (avsnitt 5.1.3.1 och 5.1.3.2) framlagda förslagen av landet i kronofogdedistrikt och stationering av exekutiv pertill indelning distriktens centralorter innebär inte några långtgående förändsonal utanför kronofogdemyndighetens storlek och staringar när det gäller den normala utformning. Det innebär att de grundläggande förutsättningtioneringarnas av normalmyndigheten inte nämnvärt förändrasjämarna för organisationen fört med nuvarande förhållanden. Det gäller framför allt sådana frågor om administration som behandlades i DAP och där föreslogs myndigheternas av särskilda administrativa enheter vid de föskola lösas genom inrättandet reslagna relativt fä och stora kronofogdemyndighetema. Flertalet av de myndigheter som utredningen har föreslagit kan inte ge unadministrativa enheter. Det bör dock inte hindra att såderlag för särskilda dana enheter om de anses lämpliga inrättas förutom vid de tre storstadsmynsom i storlek kommer närmast digheterna även vid de större myndigheter efter dessa. Detta innebär emellertid allmänt sett att de skäl som i DAP anfördes för att föra över personal- och ekonomiadministrativa uppgifter från till kronofogdemyndighet förlorar i styrka. länsstyrelse att stärka Utredningen har tidigare (avsnitt 5.1.1.2) pekat på möjligheterna administrationen vid kronofogdemyndighetema genom att höja chefskronoadministrativa kompetens genom särskild fogdens och övriga arbetsledares I samband därmed har utredningen även framhållit att myndigutbildning. heternas behov av stödjande administrativa funktioner bör kunna tillgodoses främst genom den administrativa service och rådgivning som länsstyrelserna

och RSV kan ge dem. Utredningen finner sig således inte ha anledning att närmare pröva frågan av uppgifter rörande administrationen av kronofogdeom en omfördelning mellan myndigheterna och länsstyrelserna. Innan ställning myndighetema tas i denna fråga torde det även vara lämpligt att avvakta resultatet av pågå-

som rör länsstyrelsemas administrativa uppgifter. Nyligen ende utredningar har tillsatts en särskild utredning med uppgift att bl. a. se över länsstyrel-

sernas administrativa enheter. På uppdrag av

decentraliseringsutredningen

utreder vidare Statskontoret frågor som rör den regionala administrationen.

5.2.1.7 Kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde

Utredningen har tidigare (avsnitt 5.1.2.1 och 5.1.3.1) redovisat principer för distriktsindelningen inom exekutionsväsendet och framlagt ett förslag till kronofogdedistrikt. Huvudprincipen för indelningen innebär att en kronofogdemyndighet bör ha minst två kronofogdar. Utredningen förordar emellertid avsteg från huvudprincipen i allmänna stödområdet och vissa därmed jämförbara områden, där myndigheter med endast en kronofogde bör kunna finnas. Utredningen förutsätter härvid att dessa myndigheter skall kunna få visst stöd i sin verksamhet. Kronofogdemyndigheter med endast en kronofogde intar en särställning i fråga om uppgifter som ankommer på kronofogde. Det gäller möjligheterna till kontinuitet i verksamheten vid olika slag av frånvaro av kronofogde och till kapacitet vid tillfälligt stora arbetsbelastningar. Brister i dessa avseenden gör sig gällande i nuvarande löpande verksamhet men de kan komma att bli mera markerade genom de nya uppgifter som kan komma att tillföras kronofogdemyndigheterna. Bland tillkommande uppgifter bedöms särskilt de som gäller exekutiv försäljning av fast egendom kunna medföra tillfälliga stora ökningar av arbetsbelastningen. Beträffande dessa uppgifter bör också framhållas att de ofta rör rättsligt komplicerade ställer frågor och därför större krav än många andra göromål på dem som skall handlägga försäljningsärenden. För att så långt som möjligt motverka skillnaderna mellan myndigheter med endast en kronofogde och övriga myndigheter i fråga om kontinuitet och i verksamheten kapacitet bör särskilda former skapas för stöd av enfogdemyndigheterna”. Utgångspunkten bör härvid vara att varje kronofogdemyndighet - även ”enfogdemyndighet” - normalt skall ha full kompetens i alla förekommande uppgifter. Det är en förutsättning for enhetlighet när det gäller regler om exekutivt forum, handläggning av mål och ärenden m. m. Stöd åt ”enfogdemyndighet” bör aktualiseras vid tillfälliga störningar i verksamheten under perioder på upp till sex månader. _ Stödet till ”enfogdemyndigheterna” bör avse fall när kronofogden inte är i tjänst eller när arbetsbelastningen tillfälligt är så stor att den inte rimligen klaras av en kronofogde. Vid frånvaro av kronofogde vid ”enfogdemyndighef” bör kronofogdens första hand fullgöras av inom länet tillgänglig behörig kronofoguppgifteri desekreterare. Om vikariefrâgan inte kan lösas på detta sätt kan kronokommissarie i sin egenskap av ställföreträdare för chefen äga behörighet att fullgöra de uppgifter i fråga om den löpande exekutiva och administrativa verksamheten som inte utan olägenhet kan anstå. Härför erfordras att den behörighet som nu gäller för kronokommissarier utvidgas. För kronokommissarie är det väsentligt att ha full behörighet i de uppgifter som allmänt förekommer i den dagliga verksamheten. En utvidgning av behörigheten kan kräva kompletterande utbildning av kronokommissarierna. Uppgift som kronokommissarie inte är behörig att utföra som ställföreträdande chef bör kunna hänskjutas till kronofogde vid annan myndighet inom

länet för avgörande. Detta kan ske genom kontakter per telefon och post eller vid behov genom besök hos ”enfogdemyndigheten”. Den angivna ordningen bör kunna tillämpas om tiden för frånvaron av kronofogden är normalt högst två veckor. Kronokommissaries ställföreträdarskap bör regleras i arbetsordning för kronofogdemyndighet. Vid längre frånvaro av kronofogde bör behörig kronofogdesekreterare normalt insättas som vikarie. I de fall som blir aktuella måste denna då hämtas från annan myndighet. Därutöver bör det finnas möjlighet att som vikarie sätta in biträdande kronofogde eller kronofogde som är villig därtill. Vid tillfälligt stor arbetsbelastning på en ”enfogdemyndighet” bör myndigheten kunna förstärkas med kronofogde, biträdande kronofogde eller behörig från annan myndighet. Förstärkningen kan avse ankronofogdesekreterare tingen fullgörande av den särskilt omfattande uppgift, t. ex. en fastighetsförsom har föranlett behovet av förstärkning, eller fullgörande av krosäljning, nofogdens löpande uppgifter, så att denne kan frigöras för den särskilt omfattande uppgiften. Om förstärkningen avser fullgörande av viss uppgift bör den utgöras av en erfaren kronofogde från annan kronofogdemyndighet. Uppgiften bör då i regel fullgöras vid sidan av andra uppgifter och med oförändrad placering vid annan myndighet. Det kräver dels särskilt förordnande att fullgöra uppgiften vid ”enfogdemyndighet” som behöver förstärkas och dels i många fall tillfälliga besök vid denna. Om förstärkningen avser fullgörande av löpande uppgifter i syfte att avlasta kronofogden vid ”enfogdemyndigheten”, som behöver förstärkas, bör förstärkningen kunna utgöras av en behörig kronofogdesekreterare. Uppgifterna måste då i regel fullgöras med frånträdande av ordinarie uppgifter och med placering vid ”enfogdemyndigheten”. Förstärkningsbehoven kan förutses uppkomma sporadiskt och ojämnt i tiden. Det innebär svårigheter att åstadkomma en jämn arbetsbelastning för de kronofogdemyndigheter och den personal som skall svara för förstärkningsinsatserna. Det kräver en flexibel organisation och planering av arbetet för dessa. Svårigheterna minskar ju flera myndigheter och tjänstemän förstärkningsinsatsema fördelas på. Uppgiften att pâkalla stöd åt en ”enfogdemyndighet” bör ankomma på chefen för denna myndighet. Uppgifterna att tillhandahålla stöd åt en ”enfogdemyndighet” kan knytas till en viss tjänst vid annan kronofogdemyndighet i samma län, en viss myndighet i länet, inom vilken stödåtgärdema fördelas på hela kronofogdepersonalen, eller alla kronofogdemyndigheter i länet och deras kronofogdepersonal. Möjligheterna att åstadkomma en jämn arbetsbelastning och även att så väl som möjligt ta tillvara tillgängliga personalresurser ökar om stöduppgifterna fördelas på en större organisation. Om uppgifterna fördelas på flera myndigheter och kronofogdar ökar dock svårigheterna att administrera stödet och uppnå klara och snabba beslut och åtgärder. Om stöduppgifterna knyts till en viss tjänst vid en viss kronofogdemyndighet kan det bli svårt att få en jämn arbetsbelastning på denna och att upprätthålla erforderlig beredskap och kontinuitet i fråga om stödinsatser. Stöduppgifterna bör därför i varje fall knytas till ett par tjänster vid myndigheten.

Om stöduppgifterna knyts till viss kronofogdemyndighet i länet, som lämpligen bör vara den största myndigheten och då i regel den i residensstaden, kräver det att någon instans ges ansvar och befogenhet att besluta om fördelning av de enskilda stödinsatserna på tillgänglig personal. Det kan vara chefen för myndigheten eller länsstyrelsen. En viss olägenhet med knytningen till en viss kronofogdemyndighet i länet kan vara att det förutsätta stödet till kronokommissarie, som vikarierar för kronofogde vid enfogdemyndighet”, inte alltid skulle kunna ges från den myndighet som med hänsyn till reseavstånd och andra praktiska förhållanden skulle vara lämpligast. Om stöduppgifterna fördelas på alla kronofogdemyndigheterna i länet ställer det större krav på en särskild instans med ansvar och befogenhet att besluta om åtgärder vid uppkommande behov av stöd åt en ”enfogdemyndighet”. Ansvaret och befogenheterna skulle kunna läggas på chefen för den största myndigheten i länet eller myndigheten i residensstaden. Detta skulle ge denne en särställning i administrativt avseende som nu inte förekommer. Mer i överensstämmelse med nuvarande förhållanden skulle vara att lägga ansvaret och befogenheterna på länsstyrelsen. En olägenhet härmed skulle dock vara att länsstyrelsen kan förutsättas i regel ha mindre kännedom om personalen och den aktuella arbetssituationen. Frågan om var ansvaret för stödinsatser skall läggas får avgöras efter en avvägning mellan de fördelar och nackdelar som är förenade med en koncentration eller en spridning av stödinsatserna. Väsentliga krav som måste tillgodoses är att det skall finnas klara och entydiga regler för hur stöd skall påkallas och att erforderligt stöd skall kunna sättas in snabbt. Dessa krav synes kunna tillgodoses bäst om ansvaret för stödinsatserna ankommer på den största kronofogdemyndigheten i länet. Det lägger ansvaret direkt och odelat på en instans och medger samtidigt en viss spridning av stödinsatserna på flera tjänstemän. Chefen för denna myndighet kan därigenom på ett naturligt sätt fördela stödinsatserna på tillgänglig personal. När det gäller besluten om förordnande av vikarie eller tjänsteman for handläggning av viss uppgift m. m. skulle de kunna läggas på chefen för den största kronofogdemyndigheten i länet. De kan också mera i överensstämmelse med nuvarande förhållanden ankomma på länsstyrelsen. Det förutsätter dock att chefen för den största myndigheten regelmässigt ges tillfälle att föreslå lämplig vikarie etc.

5.2.2 Förslag till organisation fdr kronoføgdemyndighererna

5.2.2.1 Normalmyndighet

Förslag iDAP l DAP föreslogs en normalorganisation för kronofogdemyndighet som innebar att myndigheternas kanslier skulle avskaffas och ersättas av administrativa enheter vid vilka de administrativa göromålen av stödjande karaktär avsågs skola handläggas. Vidare skulle vid varje myndighet finnas en centralavdelning med två sektioner, sektion A (för allmänna mål och ärenden) och sektion E (för enskilda mål och löneexekution). Det skulle även finnas en fältavdelning av samma typ som i nuvarande organisation. Fältavdelningen borde indelas i fáltsektioner som skulle finnas dels på myndigheternas

centralorter och dels i vissa fall även på andra orter. Systemet med ensamstationerade exekutiva tjänstemän borde så småningom bringas att upphöra. Den i DAP föreslagna organisationen byggde bl. a. på följande principer. De uppgifter som avser den interna administrationen för kronofogdemyndigheterna bör renodlas. Uppgifter i den exekutiva verksamheten bör över huvud taget inte fullgöras vid myndigheternas kanslier. När det gäller den exekutiva verksamheten finns en rad samband mellan uppgifter i skilda delar av denna. Sådana samband utgörs av att handläggär likartad och att handläggningen av visst mål eller ningen av olika uppgifter ärende är beroende av beslut i en annan del av verksamheten. Ett annat slag av samband ligger i att personal i samma karriär, och således med samma kunskaper och erfarenheter, på ett rationellt sätt kan utföra uppgifter i skilda delar av verksamheten. Ett väsentligt samband i verksamheten utgör vidare förhållandet att det föreligger flera mål av samma eller olika slag mot samma gäldenär. Renodlingen av de administrativa uppgifterna har i DAP lett till förslaget om inrättande av administrativa enheter vid myndigheterna. Konstaterandet av sambanden i den exekutiva verksamheten ligger till grund för förslaget om en centralavdelning. I DAP har strävats efter en indelning i få huvudenheter, avdelningar, som i sin tur indelas i få underenheter, sektioner och eventuellt grupper. Små specialenheter har ansetts vara mindre lämpliga bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av att inom kronofogfå underlag för starka samordnande ledningsfunktioner. I demyndigheterna DAP har det vidare ansetts vara viktigt, att den personal som arbetar med ”inre” uppgifter vid en kronofogdemyndighet skall vara medveten om att den utan onödig omgång skall kunna disponeras för olika uppgifter inom den egna avdelningen. Förslaget till indelning av centralavdelningen i sektioner har grundats på uppdelningen av verksamheten i ”handläggning av allmänna mål samt ärenden” och ”handläggning av enskilda mål samt löneexekution. De båda områdena har enligt DAP samband med varandra på flera sätt. Till stor del innefattar de kontorsmässig handläggning av likartat slag. I DAP har det ansetts att de trots detta bör hänföras till skilda sektioner, eftersom de också har vissa särpräglade drag, som gör att styrningen av verksamheten inom dem blir olika. En fördel med att skapa relativt få och stora enheter inom en myndighet har i DAP också ansetts vara, att det blir möjligt att i alla distrikt utom de tre storstadsdistrikten tillämpa en ensartad indelning. Härigenom kommer arbetsrutiner, arbetsmetoder och kontaktvägar att kunna utformas enhetligt, vilket även underlättar för personalen att söka sig till annan myndighet utan omställningsbesvär i arbetet. Beträffande ledningen av en kronofogdemyndighet föreslogs i DAP att den med målområbör utgöras av chefskronofogden, kronofogde/kronofogdar chef för administrativ avdelning samt cheferna för central- och desansvar, fältavdelningama. I DAP förutsattes vidare att det skulle finnas en ställföreträdande chefskronofogde. I DAP berördes även frågan om fördelning av målområden på kronofogdepersonalen. I avsikt att finna den lämpligaste målområdesindelningen

inom kronofogdedistrikt av normaltyp hade övervägts olika alternativa målområden. Erfarenheterna härav ledde till ett uttalande, att det visserligen borde ingå bland chefskronofogdes åligganden att svara för en rationell målområdesfördelning mellan myndighetens kronofogdar, men att beslut i frågan borde underställas centralmyndigheten. Denna borde i anvisningsform, t. ex. i normalarbetsordning, ange olika alternativa lösningar.

Utredningens förslag

Utredningen ansluter sig till de principer för utformningen av normalorganisationen av en kronofogdemyndighet som har angivits i DAP. Den i DAP föreslagna organisationen kan i allt väsentligt tillämpas även för de kronofogdemyndigheter som ryms inom den distriktsindelning som utredningen har förslagit. Organisationen behöver dock modifieras i vissa avseenden som en följd av bl. a. att kronofogdemyndighetema enligt utredningens förslag allmänt sett blir mindre än vad som förutsätts i DAP och att utredningen förutsätter att stationeringar av enstaka exekutiva tjänstemän utanför distriktens centralorter kommer att behållas i större utsträckning. Därutöver måste införas särskilda fonner för stöd åt myndigheter med endast en kronofogde. Modifieringarna gäller huvudsakligen dels hur de allmänadministrativa uppgifterna på främst personal- och ekonomiområdena skall handhas och dels hur de små stationeringarna av exekutiva tjänstemän skall inordnas i en verksamhet som bedrivs inom fältsektioner. När det gäller myndigheternas administration kan konstateras att flertalet myndigheter inte blir så stora att de ger ett rimligt arbetsunderlag för administrativa enheter av det slag som föreslogs i DAP. En renodling av de administrativa uppgifter som direkt ingår i den exekutiva verksamheten bör komma till stånd på så sätt att de samlas i en centralavdelning. Ansvaret för de administrativa uppgifter som avser planering, ledning, samordning och uppföljning av myndighetens samlade verksamhet måste i första hand ligga på chefskronofogden. Medvetenheten hos kronofogdarna om detta ansvar kan allmänt sett behöva stärkas bl. a. genom en utbyggnad av kronofogdeutbildningen. Handläggningen av de styrande administrativa uppgifterna bör ske inom ramen för en distriktsledning, som förutom av chefskronofogden består av cheferna för central- och fáltavdelningarna samt övriga kronofogdar vid myndigheten, och i övrigt i samverkan med personalen i de former som kommer att utvecklas enligt den nya arbetsrätten. Länsstyrelserna skall i enlighet med vad som tidigare (avsnitt 5.1.1.2 och 5.2.1.6) anförts så långt som möjligt svara för de stora arbetsrutinema när det gäller personal- och ekonomiadmlnistration. De bör även tillhandagå myndigheterna med expertis inom dessa områden. De stödjande administrativa uppgifterna inom myndigheterna bör koncentreras till de nödvändiga kontakterna för rapportering m. m. med länsstyrelserna och de löpande uppgifter som avser den interna kontorsdriften vid myndigheterna.

De allmänadministrativa uppgifterna bör normalt ankomma på en sekreterare hos chefskronofogden eller vid behov ett sekretariat, som utöver sekreteraren består av ytterligare någon tjänsteman. För de tjänstemän som har sekretariatsuppgifter kan krävas särskild förvaltningsutbildning. Den angivna organisationen för den allmänadministrativa verksamheten vid myndigheterna bör inte hindra att en annan ordning tillämpas vid de relativt stora myndigheter, som i storlek kommer närmast efter de tre storstadsmyndigheterna. Vid dessa myndigheter finns förutsättningar att helt tillämpa den i DAP Föreslagna organisationen. Det föreslagna sekretariatet hos chefskronofogden kan då byggas ut till en administrativ enhet. Denna bör om det är praktiskt och rationellt även kunna svara för sådana uppgifter inom de personal- och ekonomiadministrativa områdena, som för normalmyndigheten handhas av länsstyrelsen. Exekutiva tjänstemän med starionering utanför distriktens centralorter bör alltid ingå i en fáltsektion. Det kan ske genom att de ingår i en fáltsektion på centralorten eller genom att flera stationeringar hålls samman inom en egen fåltsektion. Ansvar för stöd åt kronofogdemyndighet med endast en kronofogde skall ankomma på den största kronofogdemyndigheten i varje län. Chefen för denna myndighet skall ha befogenhet att på tillgänglig personal inom myndigheten fördela erforderliga uppgifter för stöd åt ”enfogdemyndighef”. Beslut om förordnande av tjänsteman för stödinsatser skall fattas av länsstyrelsen efter förslag från chefen för den ansvariga myndigheten. Länsstyrelsen bör dock ha möjlighet att kunna förordna tjänsteman vid annan myndighet i länet för erforderliga stödinsatser när det är lämpligt av praktiska skäl såsom tillgång på personal, reseavstånd m. m. Utredningen föreslår att norrnalorganisationen för en kronofogdemyndighet utformas i enlighet med följande organisationstablå.

NORMALORGANISATION FÖR KRONOFOGDEMYNDIGHET

Kronofogdepersonal med Chefsi särskild ordning fastställt kronofogde målområdesansvar

Chefskronofogdens sekreterare (sekretariatl

CENTRALAVDELNING FÄLTAVDELNING

Sektion A (allm mål Sektion E (ensk mål Fältsektionler) samt ärenden) och Iöneexekution) Registerföring m m Enskilda mål -fältverkställighet i all- -central-, handräck- -utsökningsmål männa och enskilda nings- och bevak- -mâl enligt lagen om mål ningsregister avbetalningsköp -utrednings- och delgiv- - restitutionsford- -exekutiv försäljning ningsverksamhet ringar i allmänna och en- -driftsbevis skilda mål -växel- och check- -kassa, bokföring, protest redovisning

Bokföring m m Löneexekution - kassa, bokföring, -införsel i allmänna redovisning och enskilda mål -intern kontroll och -löneutmätning i alltillsyn männa och enskilda mål -mål enligt lagen om Konkursärenden m m arbetsgivares kvitt- -konkursbevakning ningsrätt m m -anställningsregister -ärenden enligt 10 § -bokföring, redovisackordskung. ning -Iönegarantiärenden -utmätningsed

5.2.2.2 Kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö

RSV har som tidigare (avsnitt l) nämnts i samförstånd med utredningen företagit en översyn av organisationen för Kronofogdemyndigheterna i Stock-

holm, Göteborg och Malmö. översynen har bedrivits i nära samarbete med

myndigheterna och personalorganisationerna.

Översynen redovisas av RSV i en särskild rapport. Med stöd härav föreslår

RSV i en framställning direkt till regeringen de åtgärder som översynen löranleder. Utredningen har tagit del av det förslag till organisation för de tre myndigheterna som översynen har lett fram till. Förslaget innebär att i princip samma organisation tillämpas vid de tre myndigheterna. Huvuddragen av den fö-

reslagna organisationen framgår av organisationsskissen på nästa sida.

FÖRSLAG TILL ORGANISATlONSSKISS för kronofogdemyndighetema istockholm, Göteborg och Malmö - . P KRONODI REKTÖR -a

l l

ADMINISTRATIV KONKURS/LÖNE- ENHET FÖR UNDER- KONTROLL OCH AVDELNING 7 r ENHET GARANTIENHET HÅLLSBIDRAG HD) TlLLSYN 1, 2. 3. 4

Personaladministration m Kontorsenhet l? utbildning o information - expedition 7 - - A-målssektion - E-mâlssektion - Iöneexekution

mig_

Ekonomi och intendentur Fältenhet - - fältsektion -- - tältsektion - fältsektion - fältsektion

“Ti-l

Under kronofogdemyndighetens chef bedrivs myndighetens verksamhet i ett antal enheter och avdelningar. En administrativ enhet svarar för olika administrativa uppgifter av stöd- och servicekaraktär. Må och ärenden avseende dels konkurs och lönegaranti och dels införsel for underhållsbidrag handläggs vid två särskilda enheter. Dessa mål och ärenden har ansetts böra samordnas på detta sätt med hänsyn till vissa samband, vo-

lymer m. m. Övriga mål och ärenden fördelas på ett antal avdelningar. För

myndigheten i Stockholm har föreslagits fyra avdelningar, för myndigheten i Göteborg tre och för myndigheten i Malmö tillsvidare två. Inom avdelningarna uppdelas verksamheten på två underenheter, varav en svarar för ”inre verksamhet” och en för ”yttre verksamhet”. För dessa underenheter har föreslagits benämningarna kontorsenhet och fáltenhet. I anslutning till förslaget till organisation har även föreslagits att vissa uppgifter främst avseende tjänstetillsättningar fors över till de tre myndigheterna från RSV och länsstyrelserna. Utredningen konstaterar att den föreslagna organisationen för kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö bl. a. syftar till att dela upp de tre stora myndigheterna i mindre delar - avdelningar - som i stort sett var och en motsvarar en medelstor kronofogdemyndighet. Förslaget avviker inte väsentligen från utredningens förslag till normalorganisation för övriga kronofogdemyndigheter i landet. Utredningen har därför inte något att erinra mot förslaget till organisation för de tre myndigheterna.

5.3 Kronofogdemyndigheternas personalbehov

5.3.1 Nuvarande förhållanden

Den nuvarande bemanningen av kronofogdemyndigheterna med personal av olika kategorier grundar sig väsentligen på det förslag till personaltilldelning som polisberedningen lade fram i samband med utformningen av exekutionsväsendets organisation vid förstatligandet år 1965. De förändringar som har vidtagits har främst avsett en relativt begränsad omdisponering av extra tjänster mellan olika distrikt i arbetskraftsutjämnande syfte. UCE erinrade i sitt betänkande om att polisberedningen hade framhållit svårigheter att med säkerhet bedöma arbetskraftsbehoven i de olika dis-

trikten._ Beredningen pekade på bl. a. brister i de uppgifter om personalbehov

som redovisats av olika landsfiskaler, stadsfogdar m. fl. - som

myndigheter-

före förstatligandet utförde de exekutiva arbetsuppgifterna. Enligt polisberedningens mening var det inte möjligt att rätt bedöma arbetskraftsbehovet utan fortlöpande studier och undersökningar, vilka måste sträcka sig över flera år. UCE framhöll att redan ganska kort tid efter förstatligandet redovisades omständigheter som tydde på att personalstyrkan i många av kronofogdedistrikten inte var rätt anpassad till arbetsvolymen. Vissa kronofogdedistrikt, framför allt distriktet i Stockholm och i viss mån det i Göteborg samt distrikten runt Stockholm, bedömdes ha fått ett otillräckligt antal fasta tjänster. Samtidigt ansågs att flera kronofogdedistrikt i mindre expansiva områden hade tilldelats för många tjänster i förhållande till arbetsbördan. Även om en viss utjämning fortlöpande hade kunnat ske genom förändringar i arbetsvolymen fann UCE att ojämnheten mellan distrikten i personaltilldelningen alltjämt kvarstod. Framför allt hade expansiva kronofogdedistrikt som missgynnats från starten - även om de i viss mån kunnat förstärkas med tillfälliga tjänster och extra medelstilldelning - fortfarande inte den fasta personalkader som fordrades för att åstadkomma önskvärd effektivitet i verksamheten. Å andra sidan fanns exempel på sådana från början jämförelsevis bättre tillgodosedda distrikt, där arbetsvolymen hade stagnerat eller gått tillbaka utan att det främst på grund av personalens anställningsformer och bostads- och familjeförhållanden varit möjligt att flytta personal till mera arbetstyngda distrikt. EON hade uppmärksammat detta problem bl. a. i en skrivelse till Kungl Majzt den 28 augusti 1970 angående anslag till kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1971/72. UCE ansåg sammanfattningsvis att tjänsterna inom exekutionsväsendet torde totalt i stort sett svara mot det föreliggande arbetskraftsbehovet. Fördelningen av tjänster mellan distrikten var emellertid sådan att resurserna inte kunde utnyttjas tillräckligt effektivt. En sammanläggning av vissa kronofogdedistrikt skulle öka möjligheterna att skapa erforderlig balans mellan distrikten i fråga om personaltillgång. I DAP redovisades de av UCE framförda uppfattningarna om behov och tilldelning av personal inom exekutionsväsendet. Där redovisades också något närmare de arbetskraftsutjämnande åtgärder som hade vidtagits. Trots dessa förelåg enligt DAP alltjämt behov av att omfördela tjänster mellan kronofogdedistrikt. I DAP anfördes att det i samband med en eventuell distriktsreform borde ges goda möjligheter att i ett enda sammanhang lösa kvarvarande utjämningsproblem.

5.3.2 Tidigare förslag till beräkning av personalbehovet

UCE räknade med att ett genomförande av utredningens förslag till distriktsindelning bl. a. skulle leda till inte oväsentliga arbetskraftsvinster. Eftersom Förslaget bl. a. innebar att kronofogdemyndigheternas kansli- och centralavdelningsfunktioner fördes samman till färre och därmed större organisationsenheter skulle göras vinster i fråga om både ledningspersonal (kronofogdeoch kronokommissariepersonal) och biträdespersonal. På uppdrag av UCE hade EONs organisationssektion efter samråd med utredningens experter vad gällde metodiken gjort en beräkning av de förändringar i behovet av tjänster som förslaget skulle föra med sig. Enligt denna beräkning kunde antalet tjänster inom exekutionsväsendet reduceras med sammanlagt 130-150, varav ungefär hälften i biträdeskarriären. Beräkningen utgick från gällande förhållanden inom kronofogdedistrikten beträffande arbetsvolym och arbetsmetoder. Förutom på EONs erfarenheter av arbetsförhållanden i kronofogdedistrikten grundade sig beräkningen vidare på jämförelser av de föreslagna kronofogdedistrikten med redan befintliga,jämförbara distrikt. Bl. a. hade den av EON under flera år insamlade och bearbetade arbetsstatistiken varit till viss ledning för bedömningarna. Några noggrannare tidsberäkningar av arbetsrutiner hade emellertid på grund av EONs begränsade personalresuser inte kunnat utföras. Utredningen hade for sin del bedömt det orealistiskt att sätta in några större resurser för detta ändamål med tanke på väntade förändringar av arbetsformerna inom exekutionsväsendet, främst ADB-reformen. UCE framhöll särskilt att den redovisade inte inarbetskraftsberäkningen nefattade någon ingâende prövning av det exakta behovet av tjänster i varje enskilt kronofogdedistrikt. Utredningen fann det dock vara tänkbart att tjänsterna i den beräknade vinsten till viss del kunde behöva tas i anspråk för utökning i de särskilt arbetstyngda distrikten, främst i de tre storstadsområdena. Utredningen strök även under att beräkningarna hänförde sig till de förhållanden som då rådde hos kronofogdemyndigheterna i fråga om arbetsuppgifternas sammansättning, arbetsvolym och arbetsmetoder. Om myndigheternas verksamhet väsentligt förändrades, t. ex. till följd av ADB- och överexekutorsreformer, förutsatte utredningen att behovet av tjänster inom exekutionsväsendet prövades på nytt utifrån de ändrade förutsättningarna. Förslagen i DAP anslöt sig så gått som helt till det förslag till distriktsindelning som UCE hade lagt fram. Till skillnad mot UCE ansågs i DAP att ett förslag till fullständig personalorganisation för vart och ett av de föreslagna nya kronofogdedistrikten borde utarbetas. En arbetskraftsvinst på 34,5 tjänster redovisades. Härvid hade från den vinst som skulle kunna uppnås genom sammanläggning av distrikt räknats bort erforderliga för personalökningar administrativa funktioner och för förstärkning av särskilt arbetstyngda distrikt. - I DAP erinrades om att centralmyndigheten tidigare EON och numera RSV - vid bedömning och uppföljning av kronofogdemyndigheternas resursbehov som ett bland flera andra underlag använder myndigheternas arbetsvolym, som på visst sätt omvandlas till en poängsumma. Underlaget hämtas ur centralmyndighetens arbets- och indrivningsstatistik. För att få ett ungefärligt mått på arbetsbelastningen för kalenderår i varje distrikt ges varje un-

der året inkommet allmänt mål en poäng och varje enskilt mål två poäng, dock med det undantaget att poängtalet för de enskilda införselmålen framräknas efter antalet under året handlagda sådana mål. I lönegarantiärenden ges varje tillgångskonkurs två poäng medan s. k. fattigkonkurs ges två poäng for varje arbetstagare, som har yrkat betalning enligt lönegarantilagen. Den framräknade totala poängsumman har satts i relation till personalresurserna med fördelning på exekutiv personal och kontorspersonal. De resultat som därvid har erhållits har använts som ett av hjälpmedlen vid bedömning av personalbehoven. Mot det använda poängberäkningssystemet kunde enligt DAP bl. a. invändas att - om den grad av effektivitet med vilken systemet ger inte någon anvisning myndigheten arbetar (låg effektivitet- betalningsmoralen försämras - må» len ökar i antal - poängsumman stiger), med andra ord: systemet saknar en arbetsprestationsfaktor - varierande antalet mål, som avser systemet visar inte det mellan distrikten en och samma gäldenär - växlande antalet mål, i vilket systemet visar inte det mellan olika distrikt betalning sker efter ett första skriftligt krav - som långa reseavstånd eller särsystemet visar inte den ökade tidsåtgång skilda svårigheter att finna gäldenärer medför i vissa distrikt vid exekutiva förrättningar - visar inte den mellan olika distrikt skiftande andelen av komsystemet plicerade mål, t. ex. sådana i vilka juridisk person eller enskild företagare är gäldenär - utvisar inte den faktiska arbetsvolymökning som bl. a. genom systemet ökningen av målens och ärendenas svårighetsgrad, totalt sett, har ägt rum inom den lokala exekutionsorganisationen: med ökad svårighetsgrad följer givetvis, att handläggningen av målen och ärendena blir mer tidsödande.

l DAP redogjordes därefter for den metodik som hade använts för beräkning av arbetskraftsbehovet. Trots bristerna användes poängberäkningssystemet i DAP, men försök gjordes att på olika sätt neutralisera dem. En metod härvid innebar att för distrikten tillämpa en enda särskilt framräknad koefficient. På grund av att resurser för utveckling av metoden saknades kunde denna metod prövas endast stickprovsvis. Koefficienten avsågs ge uttryck för alla varierande arbetssituationer under vilka distriktens personal arbetar. Framräkningen av distriktens arbetspcäng-

tal gick så till att antalet inkomna mål och ärenden av olika slag och - för att

få prestationsgraden beaktad - antalet avslutade mål och ärenden multiplicerade med koefficienten. Arbetet med att fastställa koefficienten var förenat med omfattande detaljstudier av de olika kronofogdedistrikten och möjlghet saknades att utföra tillräckligt med sådana studier. För att öka möjligheterna till bättre relationsjämförelser mellan de olika distrikten och få en bättre bild av arbetsvolymutvecklingen inom exekutonsväsendet användes i DAP som komplement till det tillämpade poängberäkoch närmast för att kontrollera resultaten i viss omfattning en ningssystemet delvis ny poängberäkningsmetod. Metoden innebar att till den grundpoäng-

summa som ett distrikt fick enligt den konventionella poängberäkningen lades en ny poängsumma som räknades fram från särskilda av utredningen redovisade poängtal för uppdebiterade belopp, mål, ärenden m. m. En sammanställning presenterades som för nuvarande och i DAP föreslagna distrikt . angav arbetspoäng 1972 dels enligt konventionell beräkning och dels enligt den beskrivna ”tilläggsmetoden”. Som ytterligare hjälpmedel vid personaldimensioneringen beaktades enligt DAP för varje distrikt vissa angivna faktorer avseende beräknad ökning eller minskning av mål- och ärendevolymerna, beräknad ökning eller minskning av folkmängden, antalet stationeringsorter utanför centralorter, gäldenärsklientelets sammansättning och betalningsmotstånd, servicekrav och reseavstånd inom distrikten. I DAP beaktades ocksåi den utsträckning som bedömdes riktig och möjlig synpunkter på ”dimensioneringsutkast” m. m. som inhämtades från ledningarna i samtliga kronofogdedistrikt samt personalens organisationer. Som ett tredje hjälpmedel vid dimensioneringsarbetet användes i DAP Borås kronofogdedistrikt som jämförelseobjekt. Detta distrikt ansågs bl. a. med stöd av undersökningar och studier genom EON och Statskonsult AB vara väl organiserat, tillämpa den arbetsmetodik som hade förutsatts från centralt håll och ha en i förhållande till sitt arbetsunderlag relativt väl avpassad personalstyrka. Det representerade även en normaltyp för de distrikt som föreslogs. I DAP presenterades beräkningarna av personalbehovet i form av en sammanställning som för varje föreslaget kronofogdedistrikt angav antalet tjänster för kronofogdepersonal, administrativ personal, exekutiv personal, personal i kontorskarriären och personal i expeditionsvaktskarriären med fördelning på centralorter och andra stationeringsorter. l remissbehandlingen av förslaget i DAP ansåg Statskontoret att en permanent bemanning av distrikten måste föregås av en genomgång av arbetsformerna i verksamheten. I anslutning härtill borde utarbetas normrutiner och, med dessa som bas, dimensioneringsgrunder. Det skulle härvid sannolikt visa sig att ett flertal dimensioneringsnycklar måste användas. Det planerade ADB-systemet skulle härvid utgöra ett utmärkt hjälpmedel. Dimensione-

ringsförslaget i DAP kunde enligt Statskontoret inte läggas till grund för

annat än en temporär justering av bemanningen inom exekutionsväsendet. Jurist- och Samhällsvetareförbundet fann anmärkningsvärt att inte ett mer rättvisande poängberäkningssystem hade kunnat konstrueras. Länsstyrelsen i Malmöhus län efterlyste en redogörelse för de grunder efter vilka poängtalen omsatts i tjänster på olika nivåer. Utan att närmare gå in på eventuella brister i poängberäkningssystemet fann flertalet remissinstanser att den föreslagna personalorganisationen var för knappt tilltagen. Antalet tjänster föreslogs utökat i samtliga personalkategorier.

5.3.3 Utredningens utgångspunkter för beräkning av personalbehovet

Den av utredningen föreslagna distriktsindelningen innebär betydligt mindre förändringar än de av UCE och i DAP föreslagna indelningarna. Av de nuvarande 81 distrikten behålls 49 helt oförändrade. De 16 övriga distrikt som

skapas genom sammanslagning av nuvarande distrikt och i vissa fall delar av distrikt blir inte av något principiellt nytt slag. De nya myndigheterna blir av samma typ som den nuvarande ”normalmyndigheten” av medelstorlek i fråga om distriktets omfattning, arbetsmängd och personalantal m. m. Flera av de minsta myndigheterna kommer att behållas. Av UCE och i DAP har framhållits behovet av en arbetskraftsutjämning mellan kronofogdedistrikten och även pekats på att en viss sådan utjämning har skett. Utredningen konstaterar att en begränsad arbetskraftsutjämning har fortsatt även efter det att DAP lades fram. Utredningen anser emellertid bl. a. med stöd av uppgifter som redovisas i det följande att betydande ojämnheter i personaltilldelningen mellan olika distrikt fortfarande förekommer och att den situation som UCE har beskrivit till stor del alltjämt är aktuell. Ett genomförande av den av utredningen föreslagna distriktsindelningen kan inte i sig medverka till en arbetskraftsutjämning mellan distrikten i samma grad som ett genomförande av de mera långtgående förslagen av UCE och i DAP skulle ha gjort. De ändringar i kronofogdemyndighetemas verksamhet som har aktualiserats i olika sammanhang kan förutses fä mer eller mindre betydande återverkningar på myndigheternas personalbehov. Det föreslagna ADB-systemet (REX) har beräknats medföra arbetskraftsbesparingar. Föreliggande förslag till utsökningsbalk kan åtminstone i de delar som avser överförande av aktuella överexekutorsgöromål till kronofogdemyndighetema medföra ett ökat arbetskraftsbehov vid myndigheterna. Om tillsynsfunktionen i konkurs anförtros åt kronofogdemyndighetema, ett förslag som för närvarande övervägs inom konkurslagskommittén, kan även detta medföra ett visst ökat arbetskraftsbehov. Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift som trädde i kraft den l april 1977 kan medföra ökade arbetsvolymer för kronofogdemyndighetema och därmed ökat behov av arbetskraft, främst i distrikt av storstadskaraktär. I övrigt kan inte närmare preciseras om och när de aktualiserade förändringarna i kronofogdemyndighetemas verksamhet kommer till stånd och vad de kommer att innebära i fråga om innehåll, omfattning och konsekvenser. Under dessa förhållanden är det enda realistiska för utredningen att låta en beräkning av personalbehoven för kronofogdemyndighetema utgå från hittillsvarande verksamhet och verksamhetsformer. De ändringar av personalbehoven som betingas av framtida ändringar i verksamheten får beaktas i samband med att dessa beslutas och genomförs. Utredningen kan således utöver nuvarande förhållanden endast beakta de förändringar som föranleds av ett genomförande av utredningens förslag. Ett visst avsteg från ståndpunkten att inte beakta aktualiserade ändringar i verksamheten gör dock utredningen i det avseendet att den i sitt förslag till distriktsindelning har strävat efter att skapa distrikt som ger tillräckligt arbetsunderlag för två eller flera kronofogdar och erforderlig övrig personal. En distriktsorganisation med detta grundmönster bör enligt utredningen göra det möjligt för kronofogdemyndighetema att även bemästra nya arbetsuppgifter som följer av aktualiserade reformer inom exekutionsväsendet. Från denna huvudprincip gör utredningen emellertid undantag i det s. k. stödområdet och därmed jämförbara områden. Där accepteras l7 distrikt med endast en kronofogde. För att en organisation med distrikt med endast en kronofog-

de skall kunna rättssäkert och effektivt fullgöra såväl nuvarande som nya uppgifter anser utredningen dock att förutsättningar måste skapas för att stödja sådana distrikt när ordinarie kronofogde är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. Utredningen föreslår också särskilda former härför. Nuvarande beräkningar av personalbehoven och tidigare förslag till beräkningar synes väsentligen utgå från poängberäkningar som speglar arbetsbelastningen på myndigheter och tjänster vid dessa. Någon enhetlighet i detta avseende har dock inte uppnåtts. Mindre uppmärksamhet har vid beräkningarna ägnats resultaten av den exekutiva verksamheten och frågan om hur dessa står i förhållanden till personalinsatsen. Allmänt kan konstateras att betydande skillnader mellan distrikten föreligger inte endast i den poängmässigt beräknade arbetsbelastningen utan även i de resultat av verksamheten som kan utläsas ur indrivningsstatistiken. De stora skillnader mellan kronofogdemyndigheterna som allmänt kan konstateras och som utredningen kommer att belysa närmare i det följande torde till stor del förklaras av skillnader i myndigheternas arbetsförutsättningar, som hänger samman med distriktens karaktär när det gäller befolkningens sammansättning och bosättning, areal och reseavstånd, gäldenärsklientelets sammansättning, betalningsvilja m. m. Till en del kan skillnaderna också förklaras av ojämnheter i personaltilldelningar och skillnader i arbetsformer, intensitet och allmän effektivitet i verksamheten. Beträffande arbetsformerna kan hävdas att de i och för sig är relativt hån reglerade genom centrala föreskrifter i syfte att skapa en sådan enhetlighet som krävs med hänsyn till rättssäkerheten. Trots detta förekommeri praktiken stora skillnader mellan kronofogdemyndighetema. Intensiteten i verksamheten kan till stor del bero av tillgången på personal. Skillnader härvidlag kan då föras tillbaka på ojämnhetema i personaltilldelningen. Intensiteten och effektiviteten i verksamheten kan i sin tur påverka gäldenäremas betalningsbenägenhet. En rad mer eller mindre komplicerade samband kan således behöva beaktas vid beräkning av personalbehoven för kronofogdemyndighetema. Flera av de faktorer som inverkar på dessa samband är mer eller mindre lokalt betingade och torde även kunna variera mellan olika tidpunkter. En beräkning av personalbehoven för kronofogdemyndigheterna och i varje fall en beräkning, som syftar till att ange behoven för varje myndighet, kan således inte ske i ett enda sammanhang och framför allt inte utan att de lokala och speciella förhållandena för myndigheterna beaktas så långt som möjligt. Utredningen har med hänsyn både till sina begränsade resurser och till utredningsuppdragets karaktär inte möjligheter att företa en så ingående och fortlöpande beräkning och uppföljning av personalbehoven för kronofogdemyndigheterna som således krävs. Utredningen inskränker sig till att söka närmare precisera de faktorer som bör beaktas i ett fortlöpande arbete med av personalbehoven samt till en överslagsberäkning av det samberäkning lade personalbehovet för kronofogdemyndighetema. En detaljerad beräkning av personalbehoven för varje myndighet bör ske i samband med ett genomförande av den föreslagna distriktsindelningen och därefter fortlöpande korrigeras med hänsyn till förändringar i verksamheten vid de olika kronofog-

demyndigheterna. En huvudprincip vid beräkning av personalbehoven för kronofogdemyndigheterna bör vara, att de skall tilldelas personal i sådan omfattning, att kravet på arbetsprestation blir så lika som möjligt.

5.3.4 Förhållanden av betydelse för beräkning av personalbehøvet

Ett relativt omfattande material som belyser de nuvarande kronofogdemyndigheternas förhållanden och verksamhet finns tillgängligt eller har kunnat tas fram av utredningen. Det har formen av sammanställningar av uppgifter om distriktens storlek, invånarantal m. m. och statistik över arbetsbelastning och indrivningsresultat under flera år. Vissa av dessa uppgifter framgår av den tidigare (avsnitt 2.3) nämnda sammanställningen i bilaga 3. Den av utredningen föreslagna distriktsindelningen överensstämmer som nämnts till stor del med den nuvarande indelningen. Föreslagna ändringar innebär vidare att det inte skapas några nya distrikt som till sin typ principiellt eller i övrigt väsentligen avviker från nuvarande distrikt. Med hänsyn härtill är tillgängliga uppgifter om nuvarande distrikt väl ägnade att läggas till grund för sådana analyser och överväganden, som syftar till en beräkning av personalbehoven även för de av utredningen föreslagna distrikten. l syfte att klarlägga vilka förhållanden som kan vara av betydelse för beräkning av personalbehoven redovisar utredningen i det följande om och i vilken mån det går att urskilja nâgra samband mellan de olika förhållandena avseende de nuvarande myndigheterna, deras verksamhet och resultat. Den indrivningsstatistik som RSV årligen publicerar redogör för resultaten av kronofogdemyndighetemas verksamhet i allmänna mål. Resultaten redovisas i en rad tabeller som avser olika medelsslag, årskonton och indrivningstider. För att få ett praktiskt användbart mått på skillnaderna mellan myndigheterna i fråga om resultat i verksamheten har utredningen valt de redovisade resultaten av indrivningen av skatter och allmänna avgifter under ett kalenderår. Ett sätt att uttrycka dessa resultat är i form av ett procenttal, som anger förhållandet mellan det belopp som har levererats och det belopp som har funnits att indriva under året. Beloppet att indriva utgöres av oredovisat belopp vid årets början ökat med under året restfört belopp och minskat med under året avkortat belopp. Det angivna procenttalet betecknas av utredningen som ”leveransprocent”. Leveransprocenren varierar avsevärt mellan de olika kronofogdemyndigheterna. För år 1975 var det lägsta värdet 15,9 och det högsta 65,5. Variaiioner förekommer även mellan olika år. De är emellertid i regel relativt måttliga och innebär endast små förskjutningar i den inbördes ordningen mellan myndigheterna. För att söka utjämna tillfälliga variationer har utredningen för varje myndighet beräknat ett genomsnittsvärde på leveransprocenten under åren 1971-1975. Dessa genomsnittsvärden varierar från lägst 18,7 till högst 54,0. Utredningen har fört samman myndigheterna i grupper som var och en omfattar fem procentenheter. De nuvarande 81 myndigheterna fördelar sig härvid enligt följande.

Av de 81 myndigheterna har 58, eller ca 72 procent, en leveransprocent mellan 30 och 45. Myndigheterna med värden under 30 är de tre storstadsmyndigheterna och flertalet av myndigheterna i distrikten omkring Stockholm. med värden från 45 och uppåt är relativt små myndigheter i Myndigheterna mellersta och norra delarna av landet. Till belysning av om och i vilken mån det föreligger några samband mellan resultaten och andra förhållanden i de nuvarande kronofogdemyndigheternas verksamhet har utredningen relaterat de tidigare angivna grupperna med olika leveransprocent till olika förhållanden som avser distriktens och myndigheternas struktur, arbetsbelastning m. m. år 1975. Härav framgår bl. a. följande. Invånarantalet i distrikten varierar från 20 000 upp till över 400 000. Hälften (40) av distrikten har mellan 50 000 och 100 000 invånare. Något markerat samband mellan leveransprocent och antalet invånare finns inte. Distrikt med stor befolkningstäthet har däremot genomgående låg leveransprocent. Arbetsuppgifterna i distrikten kan uttryckas genom de av centralmyndigheten redovisade talen för arbetspoäng och belopp att indriva per invånare. De mått som härvid erhålls bör i någon mån kunna ses som ett uttryck för ”svårigheten” i verksamheten. Antalet arbetspoäng per tusen invånare uppvisar ett visst samband med leveransprocenten. Flertalet myndigheter med låg leveransprocent har höga tal for arbetspoäng per tusen invånare. När det gäller belopp att indriva per invånare är samma samband minst lika tydligt. Myndigheternas storlek uttryckt i antalet tjänster varierar frånsett de tre storstadsmyndigheterna mellan något över 10 och ca 50 tjänster. Huvuddelen (56) av myndigheterna har mellan 10 och 30 tjänster. Av dessa har det stora flertalet (51) en leveransprocent från 30 och uppåt. Av myndigheterna med 40 och flera tjänster (16) har mer än hälften (9) en leveransprocent under 30. Det samband som kan spåras härur är av samma slag som det som gäller befolkningstätheten. Tätbefolkade distrikt har stora myndigheter och tvärtom. Arbetsbelastningen på myndigheternas personal visar ett visst samband med leveransprocenten. Myndigheter med låg arbetspoäng per tjänst har hög leveransprocent och tvärtom. Variationerna är dock relativt stora. Mera markerat är koncentrationerna kring vissa arbetspoängtal, vilket dock endast torde återspegla den tillämpade ordningen att beräkna personalbehoven med hjälp av redovisad arbetspoäng. När det gäller arbetspoäng per tjänst oavsett personalkategon har den större delen (59) av myndigheterna arbetspoäng på mellan 600 och 900 per tjänst.

Av dessa har flertalet (49) en leveransprocent på 30 och mera. Vid leveransprocenten 30 är arbetspoängtalet per tjänst omkring 800. För kronofogdepersonalen är spridningen större. Vid omkring hälften (43) av myndigheterna är arbetspoängtalet per kronofogdetjänst mellan 9 000 och 13 000. Nära en fjärdedel ligger dock under (19) eller över (19) detta intervall. Bland myndigheterna i intervallet 9 000-13 000(43) har det stora flertalet (37) en leveransprocent över 30. De som ligger under (19) har alla utom en leveransprocenten 30 eller mera. De som ligger över ( 19) fördelar sig med ungefär hälften (9 och 10) under och över leveransprocenten 30. När det gäller den exekutiva personalen är flertalet (70) av myndigheterna ganska jämnt fördelade på arbetspoängtal mellan 900 och 2 000 per tjänst. En viss tyngdpunkt finns dock i intervallet 1 200-1 600 arbetspoäng. Bland de myndigheter som har en leveransprocent av 30 och mera (65) ligger ungefär hälften (33) mellan l 200 och 1 600 arbetspoäng. För kontorspersonalen är koncentrationen något större. Drygt hälften (42) av myndigheterna finns i intervallet 1 600-2 000 arbetspoäng per tjänst. Ungefär hälften av återstoden ligger över (21) och under (18) detta intervall. Bland myndigheterna med leveransprocenten 30 och mera (65) finns inte fullt hälften (31) i intervallet 1 600-Z 000 arbetspoäng. Resultatet i myndigheternas verksamhet kan bl. a. uttryckas i indrivet belopp per tjänst. Fördelningen av indrivet belopp per tjänst visar inte något påtagligt samband mellan belopp och leveransprocent. Däremot finns en betydande koncentration av myndigheterna i intervallet 300 000450 000 kr. per tjänst. Ungefär två tredjedelar (54) av myndigheterna finns där. Bland myndigheterna med leveransprocenten 30 och över (65) ligger ungefär två tredjedelar (41) eller drygt hälften av samtliga myndigheter i intervallet 300 000-450 000 kr. Betalningsfrekvensen på ett första skriftligt krav uttrycker gäldenärernas betalningsbenägenhet. EON genomförde en undersökning av denna frekvens avseende indrivningen av några medelslag under år 1971. För att få en uppfattning om betalningsfrekvensen i de olika distrikten har utredningen valt de resultat av EONs undersökning som avsåg den i fråga om antal mål och restfort belopp dominerandedelen,nämligen första uppbörden 1971 av restförd kvarskatt. Fördelningen av myndigheterna efter betalningsfrekvens och leveransprocent år 1971 visar ett påtagligt samband mellan hög betalningsfrekvens och hög leveransprocent och omvänt. Det gäller såväl antalet mål som restförda belopp. Med hänsyn till att EONs undersökning är några år gammal har utredningen som en viss kontroll även fördelat myndigheterna med hänsyn till de något mera aktuella genomsnittliga leveransprocenttalen för åren 1971-1975 . Skillnaderna mellan de två fördelningarna är relativt små. Som en sammanfattning av de redovisade fördelningarna har utredningen valt ut några slag av arbetsmängder, resultat m. m. där mera märkbara samband med leveransprocenten eller påtagliga koncentrationer i övrigt har kunnat iakttagas. När det gäller dessa arbetsmängder, resultatet m. m. har beräknats medeltalen av de värden som har registrerats för var och en av de myndigheter, som ingår i de olika klasserna för leveransprocent. Resultaten av dessa beräkningar framgår av tabell i bilaga 7. Med hänsyn

till det ringa antalet myndigheter i de två lägsta och de två högsta klasserna för leveransprocent redovisas de också sammanslagna. Ur tabellen kan utläsas ganska klara samvariationer mellan leveransprocent och redovisade medeltal. Ett undantag gäller för levererat belopp per av variationer i levertjänst som förhåller sig relativt konstant och oberoende kan iakttagas en viss tendens till utjämning eller ansprocenten. Samtidigt ”balanspunkt” i det intervall för leveransprocent som ligger mellan 30 och 45. För de nära tre fjärdedelar (72 procent) av myndigheterna, som har en leveransprocent mellan 30 och 45, visar medeltalen i fråga om arbetsmängder, resultat m. m. en påtaglig överensstämmelse på så sätt att - att indriva per invånare är 300-350 kr. beloppet arbetspoängen per tjänst är för kronofogdepersonal 10 000-12 000 exekutiv personal l 430-1 540 kontorspersonal l 760-1 860 all personal 710-780 - levererat belopp per tjänst är for exekutiv personal 770 000-810 000 kr. all personal 390 000-410 000 kr. Skillnaderna i leveransprocent mellan dessa myndigheter torde främst kunna förklaras av olikheter i gäldenäremas betalningsbenägenhet sådan den komvarierar mer till uttryck i betalningsfrekvens på första krav. Denna frekvens från 10 till ca 13 procent när det gäller restfört belopp och från drygt 29 till även skillinte fullt 33 procent när det gäller antal mål. I någon mån torde nader i arbetsbelastning ha betydelse. Myndigheter med leveransprocent under 30 har genomgående större ”svårigheter” i sin verksamhet. Det yttrar sig i större belopp att driva in per invånare, högre arbetspoäng per tusen invånare, högre arbetspoäng per tjänst och betydligt mindre betalningsvilja hos gäldenärerna enligt betalningsfrekvensen på första krav. För myndigheter med leveransprocent 45 och mera gäller det omvända.

5.3.5 M eroder fdr beräkning av personalbehovet

5.3.5.1 Dimensioneringsfaktorer

Utredningen har tidigare (avsnitt 5.3.3) konstaterat att betydande ojämnheter i personaltilldelningen fortfarande finns mellan kronofogdemyndigheterna. Personalstyrkan inom varje kronofogdemyndighet bör enligt utredningens bättre anpassas till det resursbehov som efter en omsorgsfull beuppfattning dömning av tillämpliga dimensioneringsfaktorer framstår som rimligt. Resursbehovet styrs i första hand av den mängd mål och ärenden som kronofogdemyndigheten har att handlägga. Även andra faktorer påverkar myndighetens verksamhet i olika grad. De gäller bl. a. sådana yttre betingelser för verksamheten som distriktets geografiska omfattning och gäldenäremas fördelning på olika kategorier såsom företagare och löntagare. Den av RSV tillämpade metoden för beräkning av arbetskraftsbehovet för kronofogdemyndigheterna har som tidigare (avsnitt 5.3.2) anmärkts kri-

tiserats som ofullständig i flera avseenden, då den inte beaktar väsentliga dimensioneringsfaktorer i myndigheternas verksamhet. Utredningen finner emellertid att den tillämpade metoden att värdera olika mål och ärenden i arbetspoäng ger en god uppfattning om myndigheternas arbetsbelastning. Metoden är emellertid i sin nuvarande utformning alltför schablonartad för att kunna ge en någorlunda säker grund för bedömningen av personalbehovet vid de enskilda myndigheterna. Utredningen bedömer att denna brist till stor del kan avhjälpas genom en utveckling av metoden. Utredningen har därför närmare analyserat kronofogdemyndigheternas nuvarande samt de yttre förhållanden arbetsuppgifter som kan vara av betydelse vid bedömningen av kronofogdemyndigheternas personalbehov. De förhållanden som har bedömts kunna inverka i detta avseende har defmierats i ett antal dimensioneringsfaktorer. Vissa av dem kan direkt läggas till grund för den överslagsberäkning som utredningen har ansett sig böra göra. Faktorerna torde emellertid få en större och mera avgörande betydelse för det fortlöpande arbetet med beräkningen av personalbehoven för kronofogdemyndigheterna. De faktorer som påverkar kronofogdemyndigheternas personalbehov är till en del möjliga att mäta med hjälp av befintlig statistik. Andra faktorer kan mätas först efter det att kompletterande statistiska uppgifter har samlats in. I den mån faktorerna har bedömts vara av betydelse för en överslagsberäkning av personalbehovet har utredningen infordrat sådana uppgifter. De dimensioneringsfaktorer som kan hänföras till mätbara volymer har jämförts inbördes och av utredningen åsatts särskilda poängvärden. Vid värderingen har den tidigare (avsnitt 3.2) beskrivna arbetstidsredovisningen från vissa kronofogdemyndigheter utgjort ett värdefullt komplement till erfarenhetsmässiga bedömningar, som har presenterats for utredningen av RSV och berörda experter. De särskilda faktorerna behandlas var för sig i den fortsatta framställningen.

Allmänna mâl Antalsmässigt svarar de allmänna målen för den största delen av kronofogdemyndigheternas samlade målmängd. Härvid motsvaras ett allmänt mål av en uppdebiterad post. En och samma gäldenär kan vara restford med flera poster. Det är likväl antalet poster och inte antalet gäldenärer som räknas i arbetsstatistiken. Undersökningar har visat att antalet poster i allmänna mål per gäldenär genomsnittligt uppgår till mellan tre och fyra. Enstaka gäldenärer kan vara restförda med väsentligt fler poster. Utredningen har funnit att arbetsinsatsen inte kan värderas lika i alla slag av allmänna mål. Således torde de s. k. företagarskatterna - företrädesvis arbetsgivaravgifter, mervärdeskatt, särskilt uppdebiterad A-skatt samt B-skatt - i normalfallet kräva ,större arbetsinsats än vad som gäller för övriga skatteslag. Denna uppfattning grundar utredningen på att det vid indrivning mot företagare och juridiska personer främst kan bli fråga om sakexekution - lö- - samt att dessa gäldenärer for med sig en mer neexekution är ej tillämplig omfattande handläggning. De kräver ofta särskilda överväganden där företagsekonomiska och sysselsättningspolitiska frågor kan vara speciellt svårbedömbara.

Andelen företagarskatter bland de allmänna målen bör således återspegla sig i en kronofogdemyndighets arbetsstatistik. Så kan ske om de poster som avser företagarskatter ges ett högre poängtal än övriga allmänna mål. Utredningen har som utgångsvärde för sina beräkningar antagit att arbetsinsatsen i ett allmänt mål motsvarar en arbetspoäng för kronofogdemyndigheten. Vid bedömningen av hur högt poängtalet skall sättas för företagarskatterna har utredningen bl. a. beaktat att antalet restförda poster per företagare normalt torde vara fler än de tre å fyra poster som genomsnittligt gäller för gäldenärer i allmänhet. För att inte indrivningen mot företagarna skall övervärderas i jämförelse med övrig indrivningsverksamhet i allmänna mål har utredningen stannat för att varje post av de skatteslag som speciellt berör företagarna bör värderas med ytterligare två poäng.

Enskilda mål

För de enskilda målen gäller att genomsnittligt endast ett mål är anhängigt mot samma gäldenär vid en godtyckligt vald tidpunkt. Endast i undantagsfall förekommer flera mål mot samma gäldenär. Det låga antalet mål per gäldenär torde förklaras av att verkställighetstiden för varje mål i normalfallet är högst mål fyra veckor, vilket får till följd att det sällan hinner samlas flera enskilda mot samma gäldenär. Utredningen har utgått från att varje enskilt mål normalt undergår en fullständig behandling inom kronofogdemyndigheten. Varje mål kan därför anses motsvara den arbetsinsats som normalt avsätts för varje gäldenär. Värderingen av arbetsinsatsen i varje enskilt mål bör enligt utredningens mening sättas i relation till arbetet med varje gäldenär i de allmänna målen. En sådan gäldenär representerar genomsnittligt tre a fyra poster (= tre ä fyra arbetspofinner därför skäl tala för att åsätta de enskilda målen tre äng). Utredningen arbetspoäng. Samma överväganden får gälla vid värdering av arbetsinsatsen i ÅD-målen. De enskilda målen rymmer även verkställighetsformer som kräver arbetsinsatser som är större än vad som är normalt i de enskilda målen. Det gäller främst verkställighet av beslut om handräckning där den övervägande delen utgörs av beslut om vräkning. Den speciella karaktären på dessa mål Som exempel härpå kan anföras personlig delgör dem resurskrävande. givning av underrättelse om sökt avhysning samt den avsevärt längre tid som normalt åtgår för verkställighet jämfört med utmätningsmål. Avhysningsmålen återkallas emellertid i viss utsträckning till följd av uppgörelser mellan parterna varför det är missvisande att åsätta alla avhysningsmål ett som svarar mot tidsåtgången vid verkställighet. Utredningen har poängtal ansett att en värdering av varje ansökan om avhysning med ytterligare sex arbetspoäng torde ge ett rättvisande värde på kronofogdemyndighetemas arbetsinsats i avhysningsmålen i förhållande till verksamheten i övrigt. Ytterligare en arbetsuppgift inom ramen för de enskilda målen är värd att särskilt beaktas. Det är de uppdrag som överexekutor ger kronofogdemyndig» het att beskriva och värdera fast egendom inför en förestående exekutiv för- Denna uppgift är förenad med en jämförelsevis stor arbetsinsats. säljning. För normalfallet torde sammanlagt en arbetsdag få beräknas. Utredningen har därför värderat denna uppgift med ytterligare 20 arbetspoäng, vilket

således svarar mot arbetsinsatsen i omkring sju enskilda mål.

Löneexekurion l likhet med UD- och ÅD-målen omfattar handläggningen av nya enskilda ID-mål exigibilitetsprövning och registrering. Utöver detta sker en utredning om gäldenärens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter

som är av betydelse för införselbeslutet. Målet belastar därefter myndighetens

bokförings- och redovisningsfunktioner varje gång pengar flyter in som en följd av införselbeslutet, som regel 12 gånger per år. Ett ID-mål kvarligger hos kronofogdemyndigheten under flera år, normalt till dess den underhållsskyldige slutar arbeta, flyttar ur distriktet eller underhållsskyldigheten upphör. Under målets handläggningstid kan fråga uppkomma att ändra gällande införselbeslut till följd av ändrade förutsättningar, t. ex. generell indexhöjning av underhållsbeloppen eller ändrade inkomst- eller anställningsförhållanden för gäldenären. Arbetsinsatsen i dessa mål kan beräknas på så sätt att varje nytt ID-mål åsätts ett visst poängvärde och att under året handlagda ID-mål ges ett visst annat värde. Utredningen har emellertid funnit att denna metod är onödigt omständlig och föreslår i stället att varje under året handlagt mål åsätts ett värde för den fortlöpande handläggningen. Detta värde får anses omfatta det arbete som åtgår för initialprövning och registrering av målet. Med utgångspunkt i dagens resursåtgång för införselfunktionen i enskilda mål enligt arbetstidsredovisningen har utredningen stannat för att värdera varje under året handlagt lD-mål med fyra arbetspoäng. Till löneexekution räknas även utmätning av lön i enskilt mål. Nuvarande arbetsstatistik ger inte något tillägg för UD-mål vari fråga om löneutmätning prövats, trots att målet då belastar både fáltavdelningen och löneexekutionsfunktionen på myndigheten. Detta förhållande finner utredningen vara otillfredsställande eftersom en bedömning av arbetsbelastningen på myndigheterna därmed ej blir rättvisande. Tillägg bör därför ske för det merarbete som den dubbla verkställighetsprövningen medför. ID-målen har av utredningen värderats till fyra poäng. Denna värdering omfattar även exigibilitetsprövning och registrering av målet. Tilläggsvärdet för löneexekution har med hänsyn till detta ansetts böra kunna sättas en poäng lägre än för ID-målen eftersom ett kombinerat sakoch löneutmätningsmål redan i basvärdet erhållit poäng för bl. a. initialbelastningen på myndigheten. Till skillnad mot ID-målen skall däremot poängen för löneutmätning avse hela handläggningstiden även om den fortlöpande handläggningen varat mer än ett år. Att merarbetet med de mål som kvarligger längre tid inte ger något årligt poängtillägg kompenseras av att varje UD-mål där löneutmätning prövas åsätts ett tilläggsvärde av tre poäng även om löneutmätning inte kommer till stånd.

Konkurs

I nuvarande arbetsstatistik saknas värdering av kronofogdemyndighetens arbetsinsatser då gäldenär i allmänt mål har försats i konkurs. I regel upphör

alla exekutiva åtgärder då konkurs inträffar. Utmätt egendom kan dock under vissa förutsättningar realiseras genom kronofogdemyndighetens försorg. Kronofogdemyndigheten skall i stället under gäldenärs konkurstillstånd tillvarata statsverkets borgenärsintressen i konkursen. Således skall utmätningsman i egenskap av ställföreträdare för statsverket närvara vid de förhandlingar inför konkursdomare där statsverkets intressen kan komma att beröras. Han skall även se till att statsverkets anspråk på oguldna skatter och avgifter bevakas i konkursen, i förekommande fall med förmånsrätt, samt att utdelningsförslag i konkursen inte åsidosätter statsverkets intressen. Den belastning en konkurs för med sig för kronofogdemyndigheten är naolika från fall till fall. Det kan också konstateras att det endast är turligtvis kronofogdepersonalen och kontorspersonalen som direkt berörs. Merbelastningen bör dock enligt utredningens uppfattning komma till uttryck i arbetsstatistiken för respektive myndighet. Utredningen har därför funnit att varje konkurs, där konkursgäldenären är restförd i allmänt mål, bör värderas med 20 arbetspoäng.

Ärenden

I de lönegarantiärenden som knyter an till de s. k. fattigkonkurserna åligger det Kronofogdemyndigheten att utreda varje löneborgenärs fordran på sådan innestående lön hos konkursgäldenären, som kan omfattas av lönegarantilagens bestämmelser. Sådana utredningar kräver ofta både lång tid och speciområde. Förhandlingar med företrädare för löalkunskaper på arbetsrättens neborgenärernas fackliga organ är inte sällsynta. Vid bedömningen av den utredningsinsats som kronofogdemyndigheten gör i dessa lönegarantiärenden anser utredningen att den nuvarande poängvärderingen två poäng för varje löneborgenär är för låg. Värdet bör i stället sättas väsentligt högre, förslagsvis 30 poäng per löneborgenär. Detta värde omfattar även arbetsuppgiften att i konkursen bevaka statsverkets fordran på grund av utbetalningar enligt lönegarantilagen. Däremot kan värdet för varje lönegarantiärende i tillgångskonkurser sänkas från nuvarande två poäng per ärende till en poäng eftersom det i dessa ärenden endast är fråga om en registerkontroll hos kronofogdemyndigheten för att konstatera förekomsten av eventuella införsel- eller löneutmätningsbeslut, som skall beaktas av länsstyrelsen vid utbetalning till löneborgenären. Intyg av kronofogdemyndighet att den som medgett företagsinteckning bedriver näringsverksamhet, s. k. driftsbevis, föregås av en utredning om verksamhetens omfattning. Denna utredning görs av exekutiv personal och sker regelmässigt på det ställe där verksamheten bedrivs. Ãrendena kräver således en arbetsinsats som har viss likhet med den i de allmänna målen. Utredningen fmner det därför vara rimligt att värdera den till en arbetspoäng per ärende.

Sammanfattning

Värderingen av dimensioneringsfaktorerna kan sammanfattas i följande uppställning.

Dimensioneringsfaktor Enhet för Poäng Anmärkning för beräkning

Basvärden A l. Allmänna mål post l tilläggsvärde för ” företagarskatter se E B l. UD- och ÅD-mål mål 3 Tilläggsvärden för vissa E-mål se E 2. Handlagt lD-mål mål 4 C l. Gäldenär försatt i konkurs gäldenär 20 D l. Lönegarantiärende i lönebor- 30 fattigkonkurs genär 2. Lönegarantiärende i ärende 1 Oavsett antal förvaltarkonkurs löneborgenärer 3. Driftsbevis ärende 1

Tilläggsvärden E l. Arbetsgivaravgift, mervärdeskatt, särskilt uppdebiterad A-skatt samt B-skatt (s. k. företagarskatt) post + 2 2. Avhysningsmål mål + 6 Avser antalet avhysningsansökningar 3. Beskrivning och värdering mål + 20 av fast egendom 4. Löneutmätning mål + 3 Avser UD-mål vari löneutmätning prövats

Utredningen vill erinra om att de angivna poängvärdena grundar sig på allmänna erfarenhetsmässiga bedömningar inom RSV och bland utredningens experter samt en undersökning av arbetsuppgifternas fördelning inom ett begränsat antal kronofogdemyndigheter. Poängvärdena bör emellertid med rimlig säkerhet kunna läggas till grund för en överslagsberäkning av det samlade personalbehovet för kronofogdemyndigheterna.

5.3.5.2 Förhållanden i Övrigt som påverkar personalbehovet De dimensioneringsfaktorer som utredningen kan beakta vid en överslagsberäkning av personalbehovet är de som i Föregående avsnitt har åsatts ett särskilt poängvärde. Andra förhållanden kan emellertid finnas som påverkar en kronofogdemyndighets personalbehov. Då dessa förhållanden inte är möjliga att värdera i arbetspoäng måste hänsyn till dem tas när personaltilldelningen för varje kronofogdemyndighet skall fastställas.

De förhållanden som kan komma ifråga för beaktande vid en detaljerad beräkning av personalbehoven för varje kronofogdemyndighet kan enligt utredningens bedömning vara bl. a. följande. med fler srationeringar utanför centralort än nor- Kronofogdemyndighet malt kan ha behov av förhållandevis fler tjänster för exekutiv personal och Motsatsen torde gälla för kronofogdemyndighet med hela kontorspersonal. personalstyrkan stationerad på centralorten. Reseavstânden inom ett kronofogdedistrikt torde påverka personalbehovet endast i de distrikt där avstånden är betydande. Så är enligt utredningens uppfattning fallet endast i de ytmässigt största kronofogdedistrikten. Andra förhållanden som kan öka personalbehovet är stor andel utländska medborgare bland gäldenärerna eller distriktets egenskap av gränsdistrikr. I den mån det kan konstateras att gäldenärernas flyttningsbenägenhet i visst kronofogdedistrikt är större än vad som är normalt för landet i övrigt kan detta vara ett förhållande som bör beaktas vid personaldimensioneringen. Hänsyn bör även tas till onormalt hög personalfrânvaro och personalomsättning. En väsentlig omständighet som leder till en minskning av det personalbehov som framstår som normalt är hög betalningsfrekvens på första krav. En väl anpassad dimensionering av personalen är enligt utredningens mening först sedan arbetspoängtalet har reducerats med de mål där betalning möjlig har skett utan att de dessförinnan har bearbetats. Förändringar i målsättningen för den exekutiva verksamheten påverkar också behovet av personal vid kronofogdemyndigheterna. Utredgivetvis vid undersökningspliktens omningen vill här bara fästa uppmärksamheten fattning. En utvidgad undersökningsplikt torde t. ex. medföra en ökning av personalbehovet för myndigheterna.

5.3.5.3 Prestationsnorm för kronofogdemyndighetens personal

Den arbetsstatistik som RSV redovisar saknar uppgift om storleken av vissa av de dimensioneringsfaktorer som kan värderas i arbetspoäng. Utredningen har därför inhämtat erforderliga uppgifter från samtliga kronofogdemyndigheter för år 1976. Volymuppgifter för storstadsmyndighetema samt landet i övrigt för de olika funktionerna redovisas i särskild tabell i bilaga 8. De redovisade volymuppgifterna samt de Volymuppgifter som finns i arbetsstatistiken har lagts till grund för en ny beräkning av arbetspoäng för de av utred- Dessa har därvid erhållit de ningen föreslagna 65 kronofogdemyndigheterna. poängtal för 1976 som framgår av särskild sammanställning i bilaga 9. I de fall där utredningen har föreslagit att kronofogdedistrikt skall bildas av delar av nuvarande distrikt har arbetspoängen beräknats med ledning av de uppgifter som har inhämtats från stationeringama i de berörda distrikten, då de områden som avses bli överförda till annat kronofogdedistrikt i samtliga fall överensstämmer med stationeringarnas arbetsområden. resultat Utredningen har tidigare (avsnitt 5.3.4) belyst hur arbetsmängder, m. m. förhåller sig för kronofogdemyndigheter med olika leveransprocent. Härvid pekades på den överensstämmelse som förelåg för ett stort antal myndigheter i det intervall för leveransprocent som ligger mellan 30 och 45.

På grundval av dessa förhållanden kan det enligt utredningens mening vara rimligt att se en minsta leveransprocent på omkring 30 som en norm för verksamheten. Den bör gälla för de myndigheter - både nuvarande och föreslagna - som i fråga om arbetsbelastning, storlek m. m. inte väsentligen avviker från de olika medeltal som gäller för de nuvarande myndigheterna med leveransprocenten 30-45. Konstaterade avvikelser från normen torde beträffande dessa myndigheter till stor del kunna förklaras av skillnader i personaltilldelningen. De bör då också kunna påverkas av ändringar i denna. Leveransprocenten 30 torde inte kunna sättas som norm för verksamheten inom storstadsmyndigheterna. Karaktären på deras distrikt avviker avsevärt från vad som gäller för landet i övrigt. Det belyses bl. a. av storleken på belopp att driva in per invånare. Det kan ifrågasättas om beloppen att indriva i dessa distrikt i praktiken är lika indrivningsbara som i övriga distrikt. Liknande förhållanden torde även föreligga i vissa distrikt omkring Stockholm. Myndigheter med leveransprocenten 30 har en arbetsbelastning av omkring 800 arbetspoäng per befattningshavare enligt hittillsvarande poängberäkningsmetod. Av ovan angivna sammanställning över de omräknade arbetspoängtalen för varje kronofogdemyndighet framgår att ökningen av poängtalen i stort sett motsvarar en fördubbling. Arbetspoängen per befattningshavare för dessa myndigheter torde därför kunna räknas upp i motsvarande mån, dvs. till l 600 arbetspoäng. För överslagsberäkningen av personalbehovet för exekutionsväsendet utgår utredningen från en prestationsnorm av 1 600 arbetspoäng per befattningshavare. För storstadsmyndighetema torde prestationsnormen l 600 arbetspoäng per befattningshavare behöva modifieras. För dessa myndigheter gäller i jämförelse med övriga kronofogdemyndigheter att de har fler gäldenärer med skuldbelopp överstigande 100 000 kr., att befolkningen uppvisar större flyttningsfrekvens och lägre betalningsfrekvens på första krav samt att de har en högre personalomsättning. Dessa storstadsfaktorer har vid diskussioner i samband med RSVs översyn av storstadsmyndigheternas organisation bedömts kunna medföra en nedsättning av prestationsnormen per befattningshavare med ungefär 100 arbetspoäng. Utredningen har därför funnit det vara rimligt att utgå från en prestationsnoml av l 500 arbetspoäng vid överslagsberäkningama av personalbehoven för storstadsmyndighetema.

5.3.5.4 Resursbehov för administrativa uppgifter

Utöver personalinsatser för den exekutiva verksamheten krävs även insatser för administrativa uppgifter. Utrymme härför bör beräknas. Personalresurser krävs sålunda för allmän ledning av kronofogdemyndighetens verksamhet, ekonomi- och personaladministration, expeditionsvaktgöromål, telefon- och receptionstjänst. Utredningen utgår därför i sina överslagsberäkningar av personalbehoven från ett resursbehov motsvarande en årsarbetskraft per 20000 arbetspoäng för de administrativa uppgifterna. vill Utredningen emellertid stryka under att denna bedömning är osäker. För storstadsmyndigheterna torde resursbehovet för de administrativa uppgifterna få beräknas högre. Vid dessa myndigheter tillkommer bl. a. särskilda tjänster för kontroll och revision, egen lönekassa m. m.

5.3.5.5 Fördelning på personalkategorier

Personalen vid kronfogdemyndigheterna indelas traditionellt i de tre kategorierna kronofogdepersonal, exekutiv personal och kontorspersonal. Utredningen anser det vara lämpligare att tillämpa en indelning som mera konsekvent inriktas på personalens olika arbetsuppgifter. Med en sådan indelning skulle personalen hänföras till kategorierna ledningspersonal, exekutiv personal och kontorspersonal. Med ledningspersonal avses kronofogdepersonal samt annan personal med i huvudsak uppgifter avseende ledningen av myndighetens samlade administration samt fáltverksamhet. Den tidigare (avsnitt 3.2) redovisade undersökningen av arbetsuppgifternas fördelning inom vissa kronofogdemyndigheter och de beskrivna dimensioneringsfaktorerna anser utredningen kunna läggas till grund för en bedömning av behovet av personal inom de olika kategorierna. Dimensioneringsfaktorerna ger ett mått på den arbetsinsats som krävs för olika uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet. Vissa uppgifter berör samtliga personalkategorier. Med stöd av den nämnda undersökningen fördelar utredningen den samlade arbetsinsatsen för dessa uppgifter på de olika personalkategoriema enligt följande tabell. (Siffrorna i %.)

Övriga uppgifter berör endast vissa personalkategorier. Arbetsinsatsen för

dessa uppgifter bör enligt utredningens bedömning fördelas på de olika personalkategorierna på följande sätt.

“Ligger beslutsfunktionen helt eller delvis hos exekutiv personal anpassas fördelningen till detta förhållande.

5.3.6 Överslagsberäkning av personalbehovet

Utredningen har tidigare (avsnitt 5.3.3) konstaterat att den bör begränsa sig till en överslagsberäkning av det samlade personalbehovet for kronofogdemyndighetema. En detaljerad beräkning av personalbehoven bör ske i samband med ett genomförande av den föreslagna distriktsindelningen. Utredningen konstaterar att den totala arbetspoängen for exekutionsväsen-

det för arbetsåret 1976 enligt den av utredningen använda beräkningsmetoden är 3 903 173, varav de tre storstadsmyndigheterna svarar för 1 027 142 arbetspoäng. Med utgångspunkt i prestationsnormen 1 500 arbetspoäng per befattningshavare i storstadsdistrikten och l 600 för övriga landet beräknas det totala resursbehovet för den exekutiva verksamheten till 2 484 årsarbetskrafter. Därtill kommer för de administrativa uppgifterna 195 årsarbetskrafter. Sammanlagt skulle således 2 677 årsarbetskrafter krävas för en basdimensiode av utredningen tillämpade beräknering av exekutionsväsendet enligt ningsmetoderna. De 2 677 årsarbetskrafterna skulle fördela sig på de tre kategorierna ledningspersonal, exekutiv personal och kontorspersonal enligt följande

Ledningspers Exekutiv pers Kontorspers Totalt 457 995 1 225 2 677

För budgetåret 1977/78 finns enligt uppgift från RSV 2 670 tjänster inrättade vid kronofogdemyndigheterna enligt fastställda tjänstetablâer. Dessutom finns ytterligare årsarbetskrafter för vilka medel anvisats med 3.4 milj. kr. Därutöver tillkommer 21 tjänster som har inrättats med anledning av införandet den 1 april 1977 av lagen om felparkeringsavgift. Enligt RSV finns således för budgetåret 1977/78 medel anslagna för 2 727 årsarbetskrafter vid kronofogdemyndighetema. Dessa fördelar sig på de tre kategorierna ledningspersonal, exekutiv personal och kontorspersonal enligt följande

Ledningspers Exekutiv pers Kontorspers Totalt 338 1172 1217 2 727

Skillnaden mellan utredningens överslagsberäkning och det av RSV angivna antalet årsarbetskrafter vid kronofogdemyndigheterna är en minskning med 50. Utredningen vill emellertid erinra om att även andra avvägningar kan komma ifråga vid en detaljdimensionering. För storstadsmyndigheterna har de tyngst vägande särskilda faktorerna beaktats genom användande av en lägre prestationsnorm för varje befattningshavare. I övrigt har utredningen inte ansett sig böra närmare bedöma de särskilda förhållanden som kan påverka personalbehovet vid en detaljdimensionering av varje kronofogdemyndighet.

5.4 Genomförandet Utredningen har i enlighet med sina direktiv främst behandlat frågor som rör landets indelning i kronofogdedistrikt samt på vilka orter i distrikten kronofogdemyndighetemas personal bör vara stationerad. I övrigt har utredningen endast angett huvuddragen av de föreslagna kronofogdemyndigheternas organisation och verksamhet. Utredningens förslag måste därför kompletteras med funktions- och arbetsbeskrivningar, som ger ett mera detaljerat underlag for ansvars- och arbetsfördelning och för utformning av arbetsordning, arbetsrutiner m. m. Sådana beskrivningar behövs också för nödvändig planering i fråga om personal, utrustning och lokaler. Ansvaret för komplettering-

arna och genomförandet av utredningens förslag bör ankomma på RSV. Genomförandet av den nya distriktsorganisationen kommer att kräva omfattande förberedelser och betydande arbetsinsatser av de kronofogdemyndigheter som berörs av förslaget. Rimlig tid måste finnas för bl. a. förberedelser för omläggning av arbetsrutiner, viss rekrytering av personal och palnering för anskaffning av större lokaler. Erforderligt rådrum bör dessutom beredas RSV och statens personalnämnd för omplacering av viss personal på orter som enligt förslaget upphör att vara centralort i kronofogdedistrikt. Utredningen bedömer att en ny distriktsorganisation bör kunna införas den l januari 1979. har inte tagit ställning till de komplikationer som ett samti- Utredningen av en datoriseringsreform inom exekutionsväsendet kan digt genomförande innebära. Utredningen har inte funnit anledning att närmare gå in på de detaljfrågor som uppstår vid genomförandet.

5.5 Kostnadsberäkningar

Utredningens överslagsberäkning resulterar i ett personalbehov för kronofogdemyndigheterna på totalt 2 677 årsarbetskrafter. Jämfört med de 2 727 årsarbetskrafter för vilka medel har anslagits under budgetåret 1977/78 är det en

minskning med 50. Överslagsberäkningen resulterar även i en viss omfördel-

ning mellan de olika personalkategoriema. Utredningen bedömer att en tillämpning av den av utredningen beskrivna metoden för beräkning av personalbehovet vid kronofogdemyndighetema skulle medföra i stort sett oförändrade personalkostnader. För bedömning av de engångskostnader som en omlokalisering av delar av vissa kronofogdemyndigheters verksamhet kan föra med sig har utredningen studerat det beräkningsunderlag för omlokaliseringskostnader som delegationen för lokalisering av statlig verksamhet presenterade i sitt betänkande (SOU 1972:55) Decentralisering av statlig verksamhet - ett led i regionalpolitiken. Med utgångspunkt i detta material har utredningen uppskattat att kostnaden per anställd som flyttar vid tillfället för omorganisationen kan beräknas till omkring 20 000 kronor. Beloppet omfattar besöksresor till ny verksamhetsort före flyttning, flyttningskostnader, ersättning för fördyrade levnadskostnader inklusive dubbelhyra samt vissa reseersättningar. I beloppet ingår även en genomsnittlig kostnad per befattningshavare för flyttning av delar av myndighetens verksamhet samt nyrekrytering och omplacering av personal. På de 16 centralorter där endast den exekutiva verksamheten skall behållas torde utredningens förslag komma att innebära att i genomsnitt 2 tjänstemän ur ledningspersonalen, 2 ur den exekutiva personalen och 4 ur kontorspersonalen kan komma i fråga för flyttning. Sammanlagt skulle högst omkring 130 personer komma att beröras till en total omlokaliseringskostnad av ca 2,6 milj. kr. Detta beräkningssätt torde dock innebära en överskattning av de totala kostnaderna då llyttningsbenägenheten har förutsatts vara 100 procent. Den torde i vart fall för kontorspersonalen vara lägre. Kostnader för nya och större lokaler på centralorter som genom förslaget

får en väsentligt utökad personalstyrka är för närvarande svåra att beräkna då det exakta lokalbehovet blir känt först efter en detaljerad personaldimensionering för varje kronofogdemyndighet. Dessa kostnader bör emellertid vägas mot de besparingar som görs genom att 16 av de nuvarande centralorterna inte längre har behov av lika stora lokaler som tidigare då verksamheten där skall bedrivas med färre befattningshavare. Den föreslagna distriktsindelningen innebär allmänt sett relativt små förändringar av avstånden mellan centralorter och stationeringsorter utanför dessa. En viss ökning av resekostnaderna i sådana distrikt kan ej undvikas för tjänstemännens resor mellan dessa orter. Det gäller främst kronofogdes resor för inventering och annan kontroll av verksamheten vid stationering samt stationeringspersonalens resor till centralort för information och utbildning. Omfattningen av dessa resor är emellertid begränsad. Kostnadseffekten tillmäts därför inte självständig betydelse. Kostnader för förrättningsresor påverkas ej av förslaget då antalet stationeringsorter för fältpersonal behålls oförändrat. Utredningens förslag till ny distriktsindelning och de av utredningen framlagda metoderna för beräkning av kronofogdemyndighetemas personalbehov torde ge bättre möjligheter att anpassa antalet tjänster av olika personalkategorier till varje myndighets särskilda arbetskraftsbehov än vad som nu är fallet. En omfördelning av tjänster mellan kronofogdemyndigheterna kan dock enligt utredningens mening inte ske med verkan omedelbart vid genomförandet av organisationsförslaget. Omfördelningen torde i stället på samma sätt som för närvarande successivt få äga rum i den takt som övertaliga tjänster blir vaktanta vid kronofogdemyndighetema. Utredningen anser emellertid att kronofogdemyndighet som vid beräkning av personalbehovet visar sig vara i behov av arbetskraftsförstärkning snarast bör tillföras erforderligt antal tjänster. Möjlighet att inrätta ny tjänst vid sådan myndighet skall således inte vara beroende av att medel blir disponibla genom att övertalig tjänst blir vakant i annat distrikt. En viss överbemanning totalt sett måste därför_ godtas under en övergångsperiod. Myndigheter med jämförelsevis låg indrivningsprocent torde emellertid härigenom få större förutsättningar att effektivisera sin verksamhet. Den ökning av det indrivna beloppet som kan förväntas av en sådan effektivisering torde uppväga de merkostnader som övergångsvis kan föranledas av utredningens förslag. Ett räkneexempel belyser detta. Om de myndigheter som i 1975 års indrivningsstatistik redovisade ett indrivningsresultat understigande 30 leveransprocent förutsätts vara i behov av personalförstärkning och dessa myndigheter genom en sådan förstärkning kan öka sitt indrivningsresultat med sammanlagt en procent av det indrivningsbara beloppet skulle det, uttryckt i 1975 års siffror, medföra en ökning av det indrivna beloppet med 19,6 milj. kr. En höjning av leveransprocenten med en procent för hela riket skulle, uttryckt i samma års siffror, ge 35,9 milj. kr. De kostnadseffekter som kan bli en följd av ett genomförande av utredningens förslag och ett beaktande av dess överväganden i övrigt ter sig för utredningen rimliga mot bakgrund av vad en förväntad förbättring av indrivningsresultatet skulle innebära.

5.6 Utredningens förslag i sammandrag

Utredningens förslag innebär i sammandrag att som huvudprincip för landets indelning i kronofogdedistrikt bör gälla att ett distrikt skall ge arbetsunderlag för minst två kronofogdar att avsteg från huvudprincipen bör ske i det allmänna stödområdet och därmed jämförbara områden atr antalet kronofogdedistrikt minskas från 81 till 65, varav 17 med endast en kronofogde arr kronofogdemyndighet med endast en kronofogde skall erhålla stöd enligt särskilda regler arr personal för fältverksamhet behålls i huvudsakligen oförändrad omfattning på orter som upphör att vara centralort att nuvarande stationeringar utanför centralort tills vidare behålls arr riktlinjer fastställs för prövning av enmansstationeringarnas bibehållande att deltidstjänst vid enmansstationering kan inrättas och att innehavaren skall erbjudas kompletterande uppgifter inom skatteadministrationen arr normalorganisationen för en kronofogdemyndighet utformas i huvudsaklig överensstämmelse med tidigare framlagt förslag att en ny distriktsorganisation bör genomföras den 1 januari 1979. I övrigt har utredningen gjort en överslagsberäkning av det samlade personalbehovet för kronofogdemyndigheterna. Jämförd med nuvarande förhållanden visar den på en viss minskning av antalet årsarbetskrafter och en omfördelning av dessa mellan olika kategorier av personal. Dessa förändringar beräknas tillsammans leda till i stort sett oförändrade personalkostnader.

Särskilda Yttranden

1. Av experterna Frenning, Grufberg, Printz och .Sjöberg

Vi anser att utredningens förslag är ett steg på vägen mot en rationell distriktsindelning. En bättre lösning av landets indelning i kronofogdedistrikt är att för hela riket utgå från principen att bilda distrikt med arbetsunderlag för minst två kronofogdar. Undantag kan möjligen göras i något enstaka fall där avståndsskäl starkt talar för det. Där centralortema ligger nära varandra, såsom är fallet i framförallt södra och mellersta Sverige, bör distrikt med fler än två kronofogdar bildas i syfte att ta tillvara de ytterligare effektivitetsvinster som ligger häri. För vårt ställningstagande talar resultaten av den serviceundersökning som utredningen gjort. Erfarenheterna har visat att l-2 mansstationeringar är mycket sårbara och även av andra skäl orationella. Vi anser därför att utredningen bort ha som huvudprincip att söka skapa stationeringar som ger arbetsunderlag för minst 3 förrättningsmän. I glesbygdsområden talar emellertid avståndsskäl för att vissa 1-2 mansstationeringar bibehålls.

2. Av experten Sjöberg Utöver vad som anförts i särskilt yttrande, gemensamt för experterna Frenning, Grufberg, Printz och mig, får jag för egen räkning framhålla följande. En faktor av betydelse för distriktsstorleken är i vad mån man vill behålla tillsyns-, stymings- och administrationsuppgifter gentemot kronofogdemyndigheterna på regional nivå. Länsstyrelsernas funktioner i dessa hänseenden har alltmer begränsats, i synnerhet sedan riksskatteverket tillagts uppgiften som centralmyndighet för exekutionsväsendet. En fortsatt utveckling i denna riktning leder till att länsstyrelsens uppgifter inom exekutionsväsendet blir så obetydliga, att det vore mest rationellt att ta steget fullt ut och dela upp uppgifterna på riksskatteverket och kronofogdemyndighetema. De senare måste då dimensioneras för flera kronofogdar per distrikt for att administrativa och andra nytillkommande göromål skall kunna fullgöras på tillfredsställande sätt. Innan man går vidare efter dessa linjer, bör emellertid övervägas att i stället förstärka de regionala myndigheternas roll inom exekutionsväsendet. Förstärkningen kan ske på ett naturligt sätt genom att

föra samman kronofogdemyndigheterna, de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelsernas skatteavdelningar i en gemensam regional organisation med gemensam centralmyndighet. Om landskontorsutredningens och länsberedningens forslag att skatteavdelningarna utbrytes ur länsstyrelserna och ombildas till regionala skatteverk med riksskatteverket som centralmyndighet genomfores, skapas gynnsamma förutsättningar för en fullständig samordning centralt, regionalt och lokalt. Samordning på detta sätt skulle möjliggöra bland annat:

effektivitetsvinster kostnadsbesparingar decentralisering till regional nivå av riksskatteverkets nuvarande verkställande och kontrollerande uppgifter inom exekutionsväsendet och renodling av riksskatteverkets verksamhet till att omfatta övergripande ledningsfunktioner och utfárdande av anvisningar ökad decentralisering av arbetsuppgifter till lokal nivå gemensamt ADB-system för exekutionsväsendet och beskattningsväsendet starkare satsning på välutrustade regionala dataanläggningar begränsning av ADB-verksamhet, som kräver stora centrala anläggningar bibehållande av små kronofogdedistrikt genom att dessa får möjligheter till bistånd från de regionala skatteverken.

Trots att ovan berört samordningsbehov inte omnämnts i direktiven for utredningen, borde enligt min mening behovet ha uppmärksammats av utredningen som ett led i dess organisationsöverväganden.

Bilaga 1 Målsättnings- och ambitionsfrågor

inom exekutionsväsendet

(Promemoria 1977-05-13 från RSV)

1 Allmänna synpunkter

Exekutionsväsendets arbetsuppgifter fastställs av regering och riksdag Det får också anses åligga statsmakterna att fastgenom olika författningar. ställa också mål- och ambitionsnivå för myndigheternas verksamhet. Det ankommer sedan på myndigheterna att bestämma olika delmål för verksamheten och att välja de lämpligaste medlen för att nå uppsatta mål. För kronofogdemyndigheternas verksamhet finns redan vissa mål uppställda och beskrivningar över olika medel för att nå målen. I departementspromemorian (civildepartementet 1971:2) ”Centralorgan inom exekutionsväsendet” sägs bl. a.: ”Målsättningen för det exekutiva arbetet är att slutgiltigt förverkliga ett fastställt anspråk. Grundläggande för all verkställighet är att den skall ske skyndsamt och med iakttagande av diskretion. Dessutom kan enligt praxis vissa tvångsåtgärder företas, exempelvis öppnande av låsta utrymmen med hjälp av låssmed”. Riksskatteverket skriver varje år i sitt yttrande över anslagsframställningar avseende kronofogdemyndigheterna bl. a. ”Målet för verksamheten är att med snabbhet, säkerhet och till rimliga kostnader samt med iakttagande av och föreskrifter förverkliga rättsanspråk i enskilda och gällande författningar allmänna mål som inkommer till kronofogdemyndighet för handläggning. Vidare har kronofogdemyndighet att på motsvarande sätt handlägga de ärenden som ankommer på myndigheten. Snabba och effektiva positivt. En rätt åtgärder påverkar betalningsmoralen bedriven exekutiv verksamhet har starkt preventiv effekt.” Allmänna verkstadgan (SFS 1965:600) innehåller allmänna bestämmelser om arbetet inom myndigheten (5-10 §§). Dessa återfinns i kronofogdeinstruktionen (SFS 1965:687) i för verksamheten anpassat skick. Vissa vägledande uttalanden om vilka intressen som bör beaktas vid indrivning återfinns bl. a. i prop. nr 1970:142 s. 98-99 och prop. 1971:142 s. 28 samt JOs beslut 72-05-26 i ärende 509/72. De målformuleringar som finns täcker endast vissa områden och är allmänt hållna. De utgör därför ett otillräckligt underlag för myndigheterna i planeringen och genomförandet av verksamheten. För att kronofogdemyndigheterna på ett riktigt och enhetligt sätt skall kunna fullgöra sina arbetsupp-

gifter och få lämpligt anpassade personalresurser för uppgifterna är det angeläget att statsmakterna mer konkret och i större omfattning än hittills skett tar ställning till mål- och ambitionsfrågor för exekutionsväsendet. Detta kan ske bl. a. genom att man i samband med skapandet av en ny organisation prövar de mål och ambitionsnivåer som framläggs i det följande.

2 Verksamhetens mål

Målet för verksamheten, som inom kronofogdemyndigheten indelas i verkställighet av enskilda och allmänna mål samt handläggning av ärenden, är att med snabbhet och säkerhet åstadkomma ett för sökanden så bra resultat som möjligt. I fråga om allmänna och enskilda mål gäller dessutom att på sikt uppnå sådan preventiv effekt, att den enskilde förmås att i rätt tid och frivilligt infria sina förpliktelser. Själva förekomsten av ett exekutivt organ i samhället med möjligheter att vid behov tillgripa tvångsåtgärder har en starkt förebyggande effekt som leder till att huvudparten av samhällsmedborgarna fullgör sina förpliktelser frivilligt. Brister i informationen om kronofogdemyndighetemas verksamhet medför erfarenhetsmässigt att verksamheten motarbetas från skilda håll eller tolkas negativt. Detta försvårar och hindrar i vissa fall arbetet. En rätt bedriven informationsverksamhet från såväl centralt som lokalt håll ger samhällsmedborgare, myndigheter och organisationer möjlighet att förstå kraven på och behovet av en väl fungerande exekutiv verksamhet. En sådan förståelse är nödvändig för att arbetet skall bli framgångsrikt. Det är inte möjligt att enbart genom information nå tillräcklig preventiv effekt hos alla. Därför är det nödvändigt att det finns effektiva tvångsmedel att tillgripa mot den grupp som inte kan förrnås att fullgöra sina förpliktelser frivilligt. Företagsskatterna utgör f. n. den största delen av all restförd skatt. Dessa skatteslag tenderar att öka och medför som regel mer indrivningsarbete än vad annan restförd skatt gör. En pågående uppbyggnad av taxeringsorganisationen kommer att medföra krav på större insatser från indrivningsmyndigheten. Taxeringsrevisioner riktas framför allt mot företag. Detta kan i indrivningsledet förväntas öka antalet komplicerade konkurser. Generellt sett medför emellertid konkurs olika former av förluster. För att undvika inte önskvärda följdverkningar av taxering och indrivning måste därför ett samarbete ske mellan taxerings- och indrivningsmyndighetema. Vid skönstaxeringar - framför allt där underlag saknas - är det av betydelse att samarbete äger rum i syfte att åstadkomma en riktig taxering.

3 Medel för att nå målen

Det finns olika sätt att nå de uppsatta målen. Oavsett vilken väg som väljs, måste man beakta sådana faktorer som rättssäkerhet, effektivitet, service och personalpolitik.

Ett viktigt medel för att nå målet för verksamheten avseende enskilda och allmänna mål är att bedriva sådan information att förståelse skapas för verksamheten och att de betalningsskyldiga motiveras att fullgöra sina förpliktelser av ekonomisk eller annan natur. För att nå detta mål måste vidare exekutionen göras effektiv genom att man skapar regler och arbetsmetoder som är så konstruerade att de ger goda resultat. Inom all rättsvårdande verksamhet i samhället, dit även den exekutiva verksamheten hör, är rättssäkerhetskravet av grundläggande betydelse. En fundamental princip i rättssamhället är att varje medborgare skall skyddas mot övergrepp och godtycke från dem som företräder en samhällsfunktion; i detta fall kronofogdemyndigheten. Inom den exekutiva verksamheten gör sig rättssäkerhetskravet i första hand gällande vid verkställighet mot den som förpliktats att prestera eller tåla något. De regler som finns för verkställigheten gör att den förpliktade kommer i visst motsatsförhållande till kronofogdemyndigheten. Rättssäkerhetskravet är därför av särskild betydelse för gäldenären. Även den som kräver prestation, dvs. borgenären, har krav på rättssäkerhet, som för hans del innebär, att den exekutiva myndigheten så långt möjligt tillvaratar hans intresse att få antingen betalning eller annan prestation fullgjord. Av stor vikt är givetvis att alla berättigade borgenärsintressen tillvaratas i lika stor utsträckning vid verkställigheten. Detta innebär bl. a. att kronofogdemyndighetens skyldighet att söka efter utmätningsbar egendom, den s. k. undersökningsplikten, bör vara preciserad och tillämpas lika i alla distrikt. l rättssäkerhetskravet ligger inte bara en objektiv tillämpning av de bestämmelser som reglerar det exekutiva förfarandet utan också att parterna vid behov lämnas uppgifter och infonnation för att kunna tillvarata sin rätt för att t. ex föra saken vidare till högre instans genom besvär. Av stor betydelse för såväl gäldenär som borgenär är att han upplever den förrättningsman inom kronofogdemyndigheten som handlägger målet eller ärendet, som helt objektiv i sitt handlande. Förrättningsmannen måste uppträda så, att borgenär och gäldenär får förtroende för honom. Häri ligger krav på att företrädare för den exekutiva verksamheten handlägger mål och ärenden likformigt. Ett annat uttryck for samhällets vilja att upprätthålla rättssäkerheten är bestämmelserna om tillsyn, kontroll och revision. Olika funktioner på detta område utövas av JO, JK, RRV och länsstyrelsen. Även inom kronofogdemyndigheten finns vissa kontrollfunktioner och rutiner för att följa upp att rättstillämpningen är riktig inom distriktet. Även om handläggningen av framför allt allmänna och enskilda mål syftar till att förverkliga rättsanspråk måste oundvikligen vissa kostnadsfrågor komma in i bilden. Åtminstone i fråga om handläggningen av allmänna mål torde gälla att arbetet i viss utsträckning bör bedrivas utifrån företagsekonomiska aspekter. Detta innebär generellt sett att man bör undvika arbetsinsatser och metoder som medför orimligt höga kostnader i förhållande till resultatet. Den första kontakten med den förpliktade är betydelsefull för att nå ett gott resultat. Om möjligt bör företrädare för myndigheten diskutera med gäldenären hur denne skall fullgöra sin förpliktelse. Utmätningsförfarandet bygger på principen att kronofogdemyndigheten har skyldighet att verkställa undersökning om gäldenärens tillgångar. Under-

sökningsplikten, som f. n. inte är närmare reglerad, synes i princip vara obegränsad men är av praktiska skäl begränsad, beroende på vilka personalresurser och arbetsmetoder som finns vid myndigheten. Från rättssäkerhetssynpunkt är detta otillfredsställande och innebär osäkerhet och bristande enhetlighet. Vissa minimikrav måste därför uppställas vid efterforskandet av utmätningsbar egendom. Dessa krav skall vara gemensamma för allmänna och enskilda mål. Genom en väl avvägd undersökningsplikt, vilken innebär viss samverkan med andra myndigheter och efterforskning i olika register över tillgångar, skapas förutsättning för en meningsfull fáltverksamhet. Kännedom om förekomsten av gäldenärens tillgångsinnehav redan före förrättning ger möjlighet till en mer individuell handläggning. Härigenom kan tvångsmedel användas med urskiljning och på ett sätt så att gäldenären såvitt möjligt inte förorsakas ekonomisk skada. Vidare får gäldenär som underlåter att uppge sina tillgångar eller håller sig undan inte några fördelar jämfört med den som är samarbetsvillig. Undersökningsplikten bör även omfatta gäldenärens lön eftersom denna exekutionsform medför minst förlust för gäldenären. Även om förutsättning skapas för mer rationella metoder for efterforskning av tillgångar bör myndigheten eftersträva personlig kontakt med gäldenären, helst före förrättning (verkställighet). En naturlig utgångspunkt bör vara att utnyttja möjligheten till förhandling med gäldenären innan tvångs-

medel tillgrips. Under handläggningen av ett mål bör hänsyn tas till gälde-

närens integritetskrav. Borgenärens rätt får dock inte eftersättas. Genom författningsändringar, ändrade rutiner o. d. bör åstadkommas att allmänna och enskilda mål handläggs så likformigt som möjligt. Härigenom underlättas en rationell handläggning av båda måltyperna som samtidigt rättssäkerheten förstärks. Samordning av verkställigheten i målen underlättas, vilket minskar myndighetens kostnader. Vidare kan bättre planering ske. En förlängning av tiden för verkställighet i enskilda mål ger behövligt tidsutrymme for kontorsmässiga efterforskningar av utmätningsbar egendom hos gäldenären och medför därför generellt sett bättre resultat än vad som är möjligt med nuvarande ordning. Genom en långt driven delegation av utmätningsmannens befogenheter skall möjligheter ges att tillvarata den enskilda tjänstemannens kunnande samtidigt som förutsättningar skapas för arbetsmotivation och arbetstillfredsställelse. Därvid bör även tillvaratas möjligheten att öka jämställdheten mellan könen och bidra till förbättrad samverkan mellan personalkategorierna på arbetsplatsen. Det är ofta svårt att träffa gäldenären under normal arbetstid. Det är förståligt att denne inte alltid kan närvara vid förrättning på tid som myndigheten bestämt. För att skapa större möjlighet till personlig kontakt med gäldenären och for att i största möjliga utsträckning undvika s. k. låssmedsförrättningar bör vid planläggning av fáltverksamheten i förekommande fall tillämpas förskjuten arbetstid för viss kvällstjänstgöring. För att ge allmänheten tillfälle besöka myndigheten utan att tvingas avstå från arbetsinkomst bör även kontoret hållas öppet på annan tid än normal arbetstid. För att ytterligare förbättra servicen bör viss jourtjänstgöring övervägas för handläggning av mål där extrem skyndsamhet är påkallad. Om de beskrivna ändringarna i arbetsmetodik och attityd mot gäldenären

genomförs, minskar behovet av att utnyttja tvångsmedel. Vid exekutiv förrättning fordras i vissa fall enligt utsökningskungörelsen att vittne skall närvara. Även om gällande bestämmelser inte ställer krav på att vittne är närvarande vid förrättningen kan det i många fall vara motiverat att förrättningsmannen biträds av annan - i regel exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndigheten. Behov av förrättningsbiträde kan exempelvis föreligga i följande fall det personliga skyddet för förrättningsmannen måste ökas - särskilt komplicerade sakfrågor kan väntas uppkomma - säkerställande av egendom kan inte ske av endast en förrättningsman förrättningen är i övrigt krävande eller väntas ta lång tid i anspråk

Successivt som den exekutiva verksamheten under senare år blivit mer komplicerad har också behovet av biträde vid exekutiva förrättningar ökat. Vid resursdimensionering av exekutionsväsendet och vid den fortsatta planeringen av verksamheten på olika nivåer bör detta förhållande beaktas. Även om det sålunda kan konstateras ett ökat behov av förrättningsbiträde bör behovet analyseras vid utsättning av förrättning. Därvid bör beaktas kraven på god arbetsekonomi, kvalité i arbetet och arbetarskydd. Oavsett hur kronofogdemyndigheten dimensioneras och organiseras vid en viss tidpunkt med hänsyn till då aktuella metoder och arbetsvolymer, är det nödvändigt att fortlöpande anpassa organisationen till de krav samhället ställer. Kontorsrationalisering, där särskild uppmärksamhet ägnas rutiner, blanketter och maskinell utrustning bör vara en ständigt pågående aktivitet och om möjligt leda till en vid varje tillfälle lämpligt utrustad och dimensionerad myndighet. Ett väl utvecklat verksamhetsplaneringssystem ger möjlighet till noggrann planering, styrning och uppföljning. Genom ett sådant system underlättas även prioriteringar i arbetet så att bästa utdelning i förhållande till insatta resurser erhålls. Ett verksamhetsplaneringssystem bör därfár införas snarast möjligt. Erfarenheten visar att organisationen i princip bör bygga på gruppsamverkan. Härigenom uppnås bl. a. kontinuitet i arbetet. Organisationen blir härigenom också mindre känslig för störningar. För att kronofogdemyndigheterna skall kunna fullgöra sina skyldigheter och uppfylla de förväntningar som ställs på dem från såväl samhället som den enskilda är det av stor betydelse att myndigheterna väl värnar om personalen. Detta bör komma till uttryck i en klart uttalad personalpolitik och en väl fungerande personaladministration.

2 Hos överexekutor inkomna och Bilaga ärenden under

avgjorda

budgetåret 1975/76

Hela landet 4 543 4 363 299 283 19 500 18 782 2 942 2 931

a Länsstyrelseärenden som handläggs av överexekutor

Län Utslag i lagsök- Inddvning av Övriga ärenden ningsmál underhållsbidrag om utsokmng Ink. Avg. Ink. Avg. Ink. Avg.

2 al.

l 1

“351131 “251131

72568594 0018370098

MCDEFGHIKLMN0PRsTUwxYzAm

6lw6678377499343149522l1 405952963991068990758795 372974520201504590171225

11 12 1

ul. .|. 1 I.

2485052121152 2484042112143

2292772566828.)

25404l2l29426l%

l .|.

1.] .|.

C

124 124. 321

Hela landet 2 278 2 232 1 983 l 965 l 333 l 320

a Länsstyrelseärenden som handläggs av överexekutor

3 Uppgifter nuvarande Bilaga om kronofogdedistrikt

Län Invánar- Areal Tjänster enligt tjänstetablåer 76-07-01 KRONOFOGDEDISTRIKT antal om?) 76-12-31 Stationering m :u n. o. E E -54 ..:

.e 2 7=* å å “s g

“i .z .z :å .z .z o :n

AB 100 249 879 3 1 2 15 1 17 l 40 HANDEN Nynäshamn (402) (1 )

135 307 380 3 l 2 18 3 24 1 52 HUDDINGE 72 359 534 2 1 1 11 1 11 27 NACKA 39 425 2 000 1 1 5 1 8 16 NORRTÄLJE 168 820 751 3 1 2 18 2 21 1 48 SOLLENTUNA 94 810 245 3 1 2 16 3 21 1 47 SOLNA (15 480) (216) (1 ) (3/5) Tappström 661 258 185 10 3 17 112 25 161 12 340 STOCKHOLM 77 799 676 2 1 2 11 2 15 1 34 SÖDERTÄLJE 150 841 844 3 1 2 19 3 20 1 49 TÄBY (36 966) (30) (3) (1 ) Lidingö Åkersberga (36 7)

C 238 115 6 987 3 1 4 20 3 22 1 54 UPPSALA (41 898) (1 320) (4) (1 ) Enköping (50 014) (3 950) (3) (1 ) Tierp

D 114 645 l 835 2 1 1 11 2 16 1 34 ESKILSTUNA 60 166 2 102 1 1 1 6 1 7 17 KATRINEHOLM NYKÖPING 77 185 2 123 2 1 7 1 12 23 Trosa (15 389) (673) (1 ) (1 )

E n 137 840 3 926 2 1 1 11 2 12 29 LINKÖPING Kisa (15 000) (1 813) (2)

87 100 2 684 2 2 7 2 9 22 MOTALA Mjölby (37 466) (1 509) (1 ) (3) (1 )

164 491 3 956 3 1 2 18 3 22 1 50 NORRKÖPING Finspång (25 741) (1 060) (2) (1) Söderköping (10 800) (6 71) (1 ) Valdemarsvik (9 165) (733) (2)

F .. EKSJO 116031 4845 2 1 13 2 11 29

Nässjö (32 000) (642) (3) Sävsjö (12 000) (830) (1 ) Tranås (25 259) (922) (2) (1 )

Arbetsvolym 1976 Indrivningsresultat Levererar i genom- A-mål Arbets- Belopp havererat 1975 snitt poäng att in- 1971-1975 driva Milj. kr. Procent procent 1975 milj. kr.

Län Invånar- Areal Tjänster enligt tjänstetablåer 76-07-01 KRONOFOGDEDISTRIKT antal (kmz) 754231 Stationering :v o. o. å E å .z .

G n: VAXJÖ 170 319 8 459 3 1 2 15 2 19 42 Lenhovda (11 370) (1 178) (1) Lessebo (13 058) (978) (1) Ljungby (45 513) (2 735) (1) (3) (1) Strömsnäsbruk (27 355) (1 415) (2) (11 996) (797) (2) Tingsryd Almhult (15 643) (824) (1)

H KALMAR 115 854 4 637 2 1 1 11 2 12 29 Borgholm (17 334) (I 210) (1) Nybro (33 063) (I 871) (I) OSKARSHAMN 48 798 2 397 1 1 1 6 1 6,5 16,5 Högsby (9 314) (1 004) (I) Mönsterås (11 489) (347) (1) VÄSTERVIK 76 317 4 137 2 1 10 1 9 23 Vimmerby (18 083) (1 230) (2) (16 543) (1 034) (2)

Virserum

Överum (11 000) (ca 900) (1)

1 VISBY 54 621 3 140 1 1 1 6 1 7 17

K KARLSHAMN 64 419 1 056 1 1 1 6 1 9 19 KARLSKRONA 90 543 1 853 2 2 11 2 10 27 Ronneby (30 310) (822) (3) (1)

L nu

M

Arbetsvolym 1976 Indrivningsresultat havererat i genom- A-mál Arbets- Belopp Levererat 1975 snitt _* poäng att in- 1971-1975 driva Milj. kr. Procent Procent 1975 milj. kr.

Län lnvånar- Areal Tjänster enligt tjänstetablåer 76-07-01 KRONOFOGDEDISTRIKT antal (kmz) 7542-31 Stationering

e å 3 9 ... an. .§2 «= å å “s å .x .z .z :å x .z :o en

N HALMSTAD 106 338 2 850 2 1 1 10 2 12 28 116 647 2 598 2 1 ll 1 12 27 VARBERG Falkenberg (31 112) (920) (2) (1) Kungsbacka (35 300) (458) (3) (2)

0 n 612 592 2 104 8 3 16 85 18 113 4 247 GÖTEBORG (65 269) (1 164) (1) (5) (4,5) Stenungsund 101 782 3 006 2 1 14 2 13 32 UDDEVALLA Lysekil (22 6 76) (320) (2) Munkedal (14 485) (83 7) (2) Strömstad (15 332) (1 183) (2)

P 74 515 1 663 1 1 l 6 1 7 17 ALINGSÅS Herrljunga (16 542) (859) (1) Lerum (1 7 000) (242) (1) BORÅS 178 431 4 837 3 1 2 18 3 20 1 48 Kinna (30 338) (939) (2) Svenljunga (22 231) (1 671) (1) (3/5) Ulricehamn (21 429) (1 046) (2) TROLLHÄTTAN 84 281 l 047 2 1 7 l 8 19 Surte (13 811) (53) (1) VÄNERSBORG 82 965 3 847 2 1 8 1 9 21 Mellerud (19 102) (1 4 77) (2) Åmål (24 948) (1 475) (2)

R n 57 703 2 118 1 1 5 l 14 FALKÖPING 92 070 2 735 2 1 9 1 22 LIDKÖPING Vara (23 825) (993) (2) 41 750 1 461 1 1 5 1 5 13 MARIESTAD 72 763 1 623 1 1 1 6 1 20 SKÖVDE

S 66 365 5 114 1 l 1 8 2 7 20 ARVIKA

KRISTINEHAMN Filipstad (15 369) (1 568) (I) (1) (1) 53 443 7 485 1 2 6 1 6 16 SUNNE Hagfors (24 326) (4 613) (1) (2) (1/2) Torsby (10 110) (1 444) (I)

Arbetsvolym 1976 lndrivningsresultat levererat i genom- A-mál Arbets- Belopp Levererat 1975 snitt poäng att in- 1971-1975 driva Milj. kr. Procent procent 1975 milj. kr.

Län Invånar- Areal Tjänster enligt tjänstetablåer 76-07-01 KRONOFOGDEDISTRIKT antal (kmz) 7642-31 Stationering :G l E E å E?

:- få å 25° å å å

T

U KÖPING 78 556 2 488 2 2 9 9 22 Fagersta (27 238) (1 228) (1) (1) VÄSTERÅS 181 608 3 814 3 1 3 16 3 21 1 48 Hallstahammar (30 400) (583) (2) (1/2) Sala (33 701) (2 343) (I) (2) (1 )

W AVESTA 44 104 1 444 1 1 5 l 5 13 Hedemora (10 000) (5 70) (1 ) Långshyttan

Transtrand

Vansbro (8 627) (1 558) (1 )

Alvdalen (8 438) (6 947) (1 )

X o

Y u HÄRNÖSAND 54 612 2 768 1 1 2 9 1 8 22 Kramfors (27637) (1 703) (1) (3,5) (1) SOLLEFTEÅ 26 147 5 496 1 1 9 5 16 Näsåker (4 089) (1 682) (1 ) Ramsele (4 668) (1 861) (2)

Arbetsvolym 1976 lndrivningsresultat havererat i genom» A-mâl Arbets- Belopp Levererat 1975 snitt j“ poäng att in- 1971-1975 driva Milj. kr. Procent procent 1975 milj, kr.

Län Invanar- Areal Tjänster enligt tjänstetablåer 76-07-01 KRONOFOGDEDISTRIKT antal (kmz) Stationer-ing 75-12-31

°

E ;i i*

å

:- få å å å å ;ä .z

SUNDSVALL 126 738 7 085 3 3 18 3 17 1 46 Fränsta (9 365) (1 760) (2) Ånge (7 960) (3 090) (1) (1) (1) ÖRNSKÖLDSVIK 60 740 6 422 1 1 6 1 6 16

Z OSTERSUND 133 752 49 857 3 4 17 4 18 1 48 Hammarstrand (10 286) (3 710) (2) Järpen (10 521) (8 036) (2) (I) Strömsund (17 602) (10 633) (1) (2) (1 ) Sveg (13100) (11 776) (1) (2) (1 ) Svenstavik (8 811) (5 124) (2)

AC LYCKSELE 44 716 35 853 1 1 9 1 7,5 19,5 Sorsele (4 028) (8 120) (1) Storuman (8 416) (3 975) (2) (1) Tärnaby (1 836) (ca 3 510) (1) Vilhelmina (ca 12 800) (11 800) (2) Åsele (4 871) (4 315) SKELLEFTEÅ 83 067 10 233 1 1 9 1 7 19 Norsjö (10 200) (3 390) (1 ) UMEÅ 109 922 9 343 2 1 12 2 12 30 Nordmaling (11 390) (1 535) (1) Robertsfors (7 501) (1 298) (I) Vindeln (7 133) (2 648) (1) Vännäs (11 306) (1 844) (2)

BD BODEN 35 740 22 439 1 1 6 7 15 Jokkmokk (7 600) (18 144) (2) (1) GÄLLIVARE 25 279 15 996 1 1 4 1 5 12 HAPARANDA 48 732 15 763 l 2 11 2 9 25 Kalix (21 070) (ca 2 I 00) (1) (3) (1) Rajala (7 085) (6 397) (2)

Qverkalix (7 006) (ca 3 550) (2)

Overtorneå (7 116) (ca 3 050) (2) KIRUNA 31 222 19 447 l 1 5 5 12 Vittangi (4 650) (12 296) (1 ) LULEÅ 67 190 1 809 2 l 7 2 10 23 PITEÅ 57 950 23 452 1 1 8 2 6 18 Arjeplog (4 179) (4 179) (1) Arvidsjaur (8 094) (5 708) (2) Alvsbyn (10 320) (ca 1 800) (2)

Arbetsvolym 1976 lndrivningsresultat havererat i genom- A-mál Arbets- Belopp [xvererat 1975 snitt 5 poäng att in- 1971-1975 driva Milj. kr. Procent procent 1975 milj. kr.

Bilaga 4

am iIJQHSHSKIIIENIHIlBYHHN I .ELNIZGEI _ rd? UPFDRÅCSIEF.V.»RHET g kx“VIANX !\l.\.\klT1 i ?ü

KRONOFOGDEMYND l GHETSUNDERSDKN l NGEN i

MIWL I 1 H K\M\\Lk.-\HÅÄJRI ” i m Lhufskronofogdt* 3[j Kronukuumissar ie km sn. |\=\1.|:\x.\){

.I üvrig kroncfogde- J E] gçlgnåfekut”

personal S Kontorspersonal \.m.nälgmmr 2+-- ,x _ P, k«\I.\KIi\FI“ ILJIL-lefon YARIFRAA RXKEER/KGI-ER PEIBONFX? 1 [j Frånstationeringsorten 1 Besök 2 B InomungefärSmil från stunoneringsorlcvi 3 D MeränSmil från stationeringsorten 4[j Utanförkranofogdedistriktet m M).\[.-\K\L.\ smmukr.m FLERA nmçnrnm FYLLTS I SA.mos -.u.x› 5[j Uppgjf[;ams mss I mm om§13 ARavrowrsxmxxcsnwmn 1

C HAUI. KONTAKTEN 9311M31) WH)HÅLELLER ÄRENDE? l Ju v 2 E” D T VILKEN HZEYSKAJ KOÅTAKMDE PERSONEN KFM?(Följ lupekuue kolumnned) Rorgcnär /Sákandc l (eller dennes ombud) l E] Gäldenär 2 Ammn(CJgäldcruår) 2 för gaxaenar

0 gummi

E TOGS KONTAKTEN AVWNDIGHJST ELLER VARGÄLDDÃÃRIEN MYNDIGIET ELLER TOGS KGJTAKFEN AVMYNDIGEI HLER ENSKILD? BJSKILD? BJSKILD? 1 ghlyndighct (e) kfm) 1 [jwndighet (ej kim) 1 Dnymighcz (ej kfm)

Z :IJuridisk person Z Dluridisk person b [jJuridisk person

3 Fysiskperson S 3

S] g Fysiskpersonj? g] Fysiskperson

Äldreän67år? 1 BJa 21 2D Nej llbrelseidkare? l :ha 22 2:12:21

F vunnen MÅLTYP AVSES? VlLKFN MALTYP AVSESZ

1 Damm nunUD/AD 1 ljfmskilt målUD/AD

z [j Enskilt mmm 2 Ellânskilt målw 3 Elkllmänt mål 3 Duimám mål J 4 EIÄrende

Ezllárende 23

G AXLEDNING TILLXGJTAKTW? ANLEINIMI TILLKONTAKTEN? ANLEINING TILLKGTFAKFEN? ll E] Lämna ansökan 2DE Diskuteraurkund/skuld 30[jødministrativa frågor 12 Diskuteramåletsvidare

a Komplettera ansökan 2! I: handläggning 31ElRåd i civilrättsliga frågor

13ü Linnaamtånd 21m ifrågasatt konkurs 32 Skid i exekutionsrättsligafrågor

14D Aterkallaansökan ZSE] ifrågasattuanätningsed 33:Jüád i konkursrättsligafrågor lysningarompersonliga Rådi taxeringsquppbörds och 15D Hämtaitertaget gods N D oc_ekonomiska förhållanden 34 skattefrågor

1hI: [Lxckuuvforsäljning ZS Aterlämnamie av .ivbetaln. gods 35 Dmnvisad till annanmyndighet

l Besvär Bokförings-eller redovis-

g ZeE] ningsfrågormm :o Bov-ng:

Bokforings-eller redovisls E] ningsfrâgormm 27 Betalning

1:1 a Övrigt 28E] Besvär

29D Övrigt 13-14 31-37 ,lfvlni (JS-JU W-IS? 535-36!

Bilaga 5 Kontakter mellan gäldenärer, borgenärer m. 11. och 47 kronofogdeunder i myndigheter sju dagar juni, augusti och september 1975

CENTRALORT Telefon 96 Besök % Totalt Stationering

CENTRALORT Telefon 96 Besök 96 Totalt Stationering

CENTRALORT Telefon 96 Besök 96 Totalt Stationering

\

\:v:1

.4

6 Kartor över länen utvisande

Bilaga föreslagna kronofogdedistrikt och

stationeringsorter

Teckenförklaring

gräns för föreslaget kronofogdedistrikt gräns för nuvarande kronofogdedistrikt . centralort 1 föreslaget kronofogdedistrikt (D stationeringsort i föreslaget kronofogdedistrikt (centralort i nuvarande kronofogdedistrikt) stationeringsort i föreslaget kronofogdedistrikt

Uppgifter om invånarantal och areal avser förhållanden 1976-12-31

6:1 S T 0 C K H 0 L M S L Ä N

Kfm Yta km HANDEN 100 249 879 HUDDINGE 135 307 380 NACKA 359 534 SOLLENTUNA 168 820 751 SOLNA 810 245 2 3 mi1 §TOCKHOLM 661 258 185 SÖDERTÄLJE 77 695 676 TÄBY 190 266 2 844

UPPSALA LÄN

UPPSALA . O Enköping

Kfm Inv Yta km UPPSALA 238 115 6 987

0 1 2 mH skah

SUDERMANLANDS LÄN

KÖPING

NY

Katrineholm

C)

Kfm Inv Yta km ESKILSTUNA H4 908 1 835 0 1 2 mi1 Ska|a l__L__L_A__J NYKUPING 137 351 4 225

USTERGÖTLANDS LÄN

km?

I

Kfm Inv Yta LINKÖPING 137 840 i 3 925 MOTALA 87 100 2 684 0 1 2 m” NORRKÖPING 164 491 3 956 ska”

J U N K U P I N G S L Ä N

Vet1anda

Nässjö

Vaggeryd

O

G1s1aved

_

Kfm Inv Yta kmz

EKSJÖ 116 031 4 B45 JÖNKÖPING 108 171 1 484 VÄRNAMO 77 940 3 614 1 2 3 mi] Ska1a

6:6 KRONOBERGS LÄN

Lenhovda

O O

essebo

m: Inv Yta kmz

vAxau 170 319 s 459 0 1 2 3 mi] ska”

K A L M A R L A N

Kfm Inv Yta km KALMAR 115 854 4 637 OSKARSHAMN 48 798 2 397 0 1 2 3 mi1 VÄSTERVIK 76 518 4 137 Ska1a

6:8

BLEKINGE LÄN

Kfm Yta kmz

KARLSHAMN 64 419 1 056 KARLSKRONA 90 543 1 853

6:9 .KRISTIANSTADS LÄN

Q HÄSSLEHOLM

C KRISTIANSTAD

Kfm Inv Yta km?

HÄSSLEHOLM 69 829 2 006 KRISTIANSTAD 126 979 2 622 ÄNGELHOLM 77 133 1 420 Simrishamn 0 0 1 2mi1 Ska1a I t

6:10 MALMUHUS LÄN

Kfm Inv Yta kmz

HELSINGB vv

6:11 H A L L A N D S L Ä N

VARBERG

HALMSTAD

Kfm Inv Yta km?

HALMSTAD 106 338 2 850 VARBERG 116 647 2 598 ° 1 2 3 mi] Skala

6:12 GVÖ T E B 0 R G S O C H B O H U S L Ä N

0 Strö stad

Kfm Inv Yta km GÖTEBORG 612 592 2 104 UDDEVALLA 101 782 3 006

Ska1a

6:13 Ä L V S B 0 R G S L Ä N

Kfm Inv Yta km ALINGSÅS 96 647 1 981 BORÅS 178 431 4 837 TROLLHÄTTAN 145 114 4 576

Ska1a

6:14 SKARABORGS LÄN

Kfm LIDKÖPING 133 820 4 196 SKÖVDE 130 466 3 741 0 1 2 3 mi1 Ska1a |:__...__.4.__4

VÃRMLANDS LÄN

O Årjäng

Kfm Inv Yta km ARVIKA 66 365 5 H4 KARLSTAD 164 721 4 985 SUNNE 53 443 7 485

6:16 ÖREBRO LÄN

O HäHefors

O LINDESBERG

Kfm Inv Yta kmz

LINDESBERG 52 229 3 583 ÖREBRO 221 590 4 931 SkaIa O 1 2 3 mi]

V Ä S T M A N L A N D S L Ä N

I \ 0 \ O

Fagersta I

\ Safå

0 I O I \ I I I |

\ \\ Ha11sta mmar o C VÄSTERÅS \\ \ KÖPING \ \ I

Kfm Inv Yta km?

KÖPING 78 556 2 488 VÄSTERÅS 181 608 3 814

Ska1a 0 1 2 3

KOPPARBERGS LÄN

Kfm Inv Yta km?

FALUN 204 567 7 925 78 243 20 424 Ä1vda1en o

6:19

G Ä V L E B 0 R G S L Ä N

Ljusda1 C

Kfm Inv GÄVLE 151 426 4 250 HUDIKSVALL 70 164 9 170 SÖDERHAMN 73 037 4 771 Sandviken

0 1 2 3 4 5 mil Ska1a

VASTERNORRLANDS LÃN

O I

l u 5 | c I r I \ ÖRNSKÖLDSVIK Ramseh ,\ -

o Näsåker X

\\ \ --vls

O .0\

Sollefteå

O.. \D s \ °

s HÄRNÖSAND

\\

W

GW

O O O Fränsta SUNDSVAL Ånge S7

L? å

2 Kfm Inv Yta km

HÄRNÖSAND 54 612 2 768 _ m”

0 SUNDSVALL 126 738 7 085

Skala

ÖRNSKÖLDSVIK 86 887 11 918

J Ä M T L A N D S L Ä N Strömsund O

Kfm Inv Yta k ÖSTERSUND 133 752 49 85

6:22

V Ä S T E R B O T T E N S L Ä N

C Tärnaby C) S0rse1e I I I l

Storuman

Kfm LYCKSELE 44 716 35 853 SKELLEFTEÅ 83 067 10 233 UMEÅ 109 922 9 343 Skala

6:23

N O R R B 0 T T E N S L Ä N

O Arjep1og

Kfm Inv BODEN 43 926 56 105 GÄLLIVARE 25 279 15 996 10 mi1 Ska1a HAPARANDA 48 732 15 763 KIRUNA 31 222 19 447 LULEÅ 103 653 4 896

Bilaga 7 Vissa och resultat arbetsmängder m. m. i medeltal för nuvarande kronofogdemyndigheter med fördelning på olika nivåer för ”leveransprocent”

Arbetsmängder, Leveransprocent i genomsnitt för åren 1971-1975 °5“““ m m 15-19 2m24 15_24 25-29 30-34

Belopp att indriva per invånare (kr) 780 610 670 450 350

Arbetspoäng per 1 000 invånare 390 330 350 240 210 A-mál per 1 000 invånare 280 230 2,50 180 150

Arbetspoäng för Emål per 1 000 inv. trad beräkn. 110 100 100 90 70 ny beräkn. 200 170 180 160 120

Arbetspoäng per tjänst för kronofogdepers 19 200 16 800 17 700 11 800 12 100 exekutiv pers 2 0()0 l 800 l 880 l 730 1 540 kontorspers 1 970 1 890 1 920 1 830 1 860 alla kategorier 920 850 880 800 780 Levererat belopp (1 000 kr) per tjänst för exekutiv pers 700 740 720 820 810 alla kategorier 320 350 340 380 410

Betalningsfrekvens på första krav (%) alla mål 22,8 21,6 22,1 22,6 29,2 belopp 4,9 5,7 5,4 7,5 10,0

35-39 40-44 45-54 45-49 50-54

1 480 1 430 1 180 1 310 1000 1 700 l 760 1 610 1 700 1 490

8 av

Bilaga Sammanställning redovisade volymuppgifter för funktioner som ej redovisats

i RSVs arbetsstatistik 1976

Funktion Stockholm Övriga Totalt Göteborg kfm antal Malmö

E-mâl 3 606 8 255 11 931 Avhysningsansökningar Beskr 0 värdering 204 1 795 1 999 Mål vari löneutmätning prövats 14 709 98 964 113 673

A -mäl Företagarskatter 112 421 302 638 415 059 Gäldenärer försatta i konkurs 1 419 2 321 3 740

Ärenden Driftsbevis 3 469 12 457 15 926

9 för

Bilaga Sammanställning av arbetspoäng

65 kronofogdemyndigheter föreslagna enligt hittillsvarande och ny poängbe-

räkningsmetod avseende arbetsåret

Gamla” Plac Kfm ”NYa” Gamla Plac Kfm ”Nya” poäng poäng poäng poäng

1 Stockholm 493 307 273 179 33 Jönköping 43 107 22 006

2 330 912 185 647 34 Ystad* 42 009 20 728 Göteborg 3 Malmö 202 923 104 214 35 Luleå* 41 727 22 198

4 96 878 54 002 36 Eksjö 41 456 20 774 Huddinge 5 94 079 50 210 37 Umeå 41 428 21 508 Uppsala 6 90 756 49 501 38 Nacka 40 478 22 197 Täby* 7 Örebro* 85 672 44 940 39 Ängelholm 39 403 19 136

Sollentuna 80 667 44 318 40 Uddevalla 39 106 21 072 8 9 Västerås 78 035 40 687 41 Karlskrona 35 363 18 057

10 Borås 77 123 38 331 42 Värnamo 33 288 16 646

11 76 422 39 210 43 Motala 32 977 16 837 Norrköping 12 75 152 37 530 44 Hässleholm 32 163 16 521 Helsingborg 74 318 37 530 45 Hudiksvall 31 930 15 934 13 Växjö 78 785 37 160 46 Mora* 31 440 15 108 14 Lund* 15 Falun* 70 367 37 586 47 Alingsås* 31 325 15 641

Karlstad* 67 776 34 860 48 Västervik 29 599 14 992 16 17 Handen 66 169 34 050 49 Köping 29 347 15 530

18 Sundsvall 63 049 31 292 50 Söderhamn 29 267 14 925

19 Solna 62 903 36 396 51 Arvika 28 817 14 061

20 Trollhättan* 62 054 31 898 52 Landskrona 28 741 14 865

21 Östersund 60 984 29 572 53 Karlshamn 27 522 13 988

22 Gävle* 58 326 30 156 54 Örnsköldsvik* 26 356 13 201

57 549 28 459 55 Visby 24 293 11 481 23 Eskilstuna 24 Kristianstad 56 618 27 701 56 Oskarshamn 22 764 11 394

25 51 216 26 032 57 Boden* 22 323 11 535 Nyköping* 26 Skövde* 49 555 24 794 58 Haparanda 21 780 10 638

27 49 463 24 601 59 Sunne 20 230 9 472 Lidköping* 28 48 153 25 648 60 Härnösand 20 189 10 359 Linköping 29 48 026 25 559 61 Lindesberg 20 002 10 725 Södertälje 30 Kalmar 46 743 23 676 62 Skellefteå 19 532 10 316

31 44 719 23 086 63 Lycksele 16 602 8 928 Varberg Halmstad 43 304 21 748 64 Kiruna 12 560 6 892 32 65 Gällivare 12 046 6 607

* Nytt distrikt, arbetspoäng beräknade med hänsyn till föreslagna sammanläggningar.

.au-u nu: n

Kronologisk förteckning

. Totalförsvaret1977-82.Fö. , Bilarbetstid.K Utbyggdregionalnäringspolitik. A. Siukvárdsevfall. Jo.

comxiaaçnppn..

Kvinnligtronfölid.Ju. . Översynavdet skatteadministrativa sanktionssyste net 1.B. . Rättentill vapenfritjänst.Fö. . Folkhögskolan 2. U. . Betygeni skolan.U. . Utrikeshandelsstatistiken. E. . Forskningom massmedier.U. . Kommunalochenskildväghållning.K. . SverigessamarbetemeduJänderna.Ud. , Sverigessamarbetemedueländerna. Bilagor.Ud. . Handelsstålsindustrin inför 1980-talet.l. . Handelsstálsindustrin inför 1980-talet.Bilagor.I. . Översynavjordbrukspolitiken. Jo. . lnflationsskvddad skatteskala. B. . Radioochtv 1978-1985.U. . Kommunernas ekonomi1975-1985.B. . Svenskundervisningiutlandet.U. . Arbetemednäringshiälp. A. . Psykisktstördalagövertrâdare. Ju. . Näringsidkares avbetalningsköp m.m.Ju. . Båtliv2. Registerfrågan. Jo. . Kvinnanochförsvaretsyrken.Fö. . Revisionav vattenlagen.Del4. Förslagtill ny vattenlag.Ju. . Kortareväntetideri utlånningsärenden. A. . Konkursförvaltning. Ju. . Elektronmusik i Sverige.U. . Studiestöd.U. . Konsumentskydd vid köp av begagnadpersonbil.Ju. . Allmänflygplats-Stockholm. K . lnrikesflygplats-Stockholm. K. . lnrikesflygplats-Stockholm. Bilagor.K . Ersättningför brottsskador.Ju. . Underhålltill barnochfránskilda.Ju. . Folkbildningen i framtiden.U. . Företagsdemokratii kommuneroch Iandstingskommuner. Kn. . Socialtjänstochsociaiförsäkringstillägg. S. . Socialtjänstochsocialförsäkringstillägg. Sammanfattning. S. Kronofogdemyndigheterna. Kn.

KUNGL. IIBL.

1977-08- Z 8

Statens offentliga utredningar 197/

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommundepartementet Kvinnlig tronföljd. [5] Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. [39] Psykiskt störda Iagöverträdare. [23] Kronofogdemyndigheterna. [42] Näringsidkares avbetalningsköp m. m. [24] Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Ekonomidepartementet Konkursförvaltning. [29] Utrikeshandelsstatistiken. [10] Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] Ersättning för brottsskador. [36] Underhåll till barn och frånskilda. [37]

Utrikesdepartementet Bistándspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u- Iänderna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. [14]

Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977-82.[1] Rätten till vapenfri tjänst. [7] Kvinnan och försvarets yrken. [26]

Socialdepartementet Socialutredningen. 1.Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. [40] 2. Socialtjänst och socialtörsäkringstillâgg. Sammanfattning. [41]

Kommunikationsdepartementet Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12] Allmänflygpiats-Stockholm. [33] Brommautredningen. 1.Inrikesflygplats-Stockholm. [34] 2. Inrikes› flygplats-Stockholm. Bilagor. [35]

Budgetdepartementet Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1.[6] Inflationsskyddad skatteskala. [18] Kommunernas ekonomi 1975-1985. [20]

Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [8] Betygen i skolan. [9] Forskning om massmedier. [1 1] Radio och tv 1978-1985.[19] Svensk undervisning i utlandet. [21] Elektronmusik i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden. [38]

Jordbruksdepartementet Sjukvårdsavfall. [4] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Båtliv 2. Registerfrågan, [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Utbvggd regional näringspolitik, [3] Arbete med näringshjälp. [22] Kortare väntetider i utlänningsärenden. [28]

Industridepartementet Handelsstålsutredningen. 1,Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. [15] 2, Handelsstálsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. [16]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

, o

i.

?v32

vuráwiuä: p,

v