Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1928:20

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORM EN AVGIVET DEN 29 AUGUSTI 1928

S

T

O

C

K

H

O

1 9

8 L

M

Statens offentliga utredningar Kronologisk 1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. 2. Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad rn. m. Almqvist & Wiksell, Uppsala. 160 s. S. 3. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Marcus. 73 s. Fi. 4. Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. Marcus. 183 sid. Fi. 5. Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar som därmed hava samband. Norstedt. 504 s. J u . 6. Betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande. Marcus. 139 s. H. 7. Ämbetsbrotten. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 7. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 238 s. J u . 8. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. Norstedt. 75 s. S. 9. 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. Norstedt. 618 s. S. 10. Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit. Norstedt, viij, 183 s. S.

förteckning 11 Betänkande med förslag till vissa ändringar i be

stämmelserna rörande automobilbesiktningsväsen det m. m. Marcus. 88 s. K.

12 Betänkande med förslag angående omorganisation]

av överståthållarämbetet samt ändrad fördelning mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. Beckman. 354 s. S. 13: Utredning och förslag angåeiule en utvidgad folk-j högskolutbildning. Norstedt, vj, 50 s. E. 14. Betänkande med utredning och förslag angående] statstjänstemännens bisysslor. Marcus. 192 s. FiJ 15. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelsen rörande tullrestitution. Marcus. 149 s. Fi. 16. Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda beA stämmelser om vissa bostadsföreningar. NorstedtJ 98 s. J u . 17. Betänkande angående ordnande av folktandvård] (allmännelig tandvård), Norstedt. 247 s. S. 18. Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket in. m. 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande. 2. Beckman. 183 s. S. 1!). Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets oinbildning. Norstedt. (2), 45 s. J u . 20 Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Marcus, viij, 461 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . z= jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1928:20

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN AVGIVET DEN 29 AUGUSTI 1928

STOCKHOLM

1928 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

&?**

Till herr statsrådet

och chefen för

justitiedepartementet.

Genom beslut den 8 april 1927 har Kungl. Majtt på herr statsrådets hemställan bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet med biträde av befattningshavare å departementets lagavdelning verkställa de utredningar för rättegångsreformens förberedande, som departementschefen till dem överlämnade, ävensom förordna en av de sakkunniga att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 29 april 1927 ledamoten av riksdagens första kammare, generalkrigskommissarien LUDVIG WIDELL, direktören ALLAN CEDERBORG samt ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen ANDERS ANDERSON i Båstock att såsom sakkunniga inom departementet verkställa berörda utredningar, varjämte departementschefen uppdrog åt WIDELL att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Därjämte förordnade departementschefen samma dag extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning SIEGFRIED MATZ att deltaga i ifrågavarande utredningsarbete. Sedan Kungl. Maj:t den 20 maj 1927 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att förordna sekreterare hos de sakkunniga, vilka antagit namnet sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande, förordnade departementschefen samma dag e. o. hovrättsnotarien GERARD LINDSTRÖM att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga. P å hemställan av herr statsrådet bemyndigade Kungl. Maj:t den 13 januari 1928 chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre personer för att med de sakkunniga deltaga i överläggningar i fråga om åklagarväsendets framtida organisation samt högst fem personer att på enahanda sätt behandla frågan om det framtida ordnandet av kommunalförvaltningen i de nuvarande magistratsstäderna. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen för förstberörda överläggningar landsfogden i Stockholms län WILLIAM BERGEN-

IV

FELT och landsfogden i Kopparbergs län EDVIN NORDLUND samt för sistberörda överläggningar landssekreteraren i Stockholms län MAURIT.-Z BECKIUS, borgmästaren i Halmstad GEORG BISSMARK, kommunalkamreraren i Sundbyberg GUSTAF KÄLLMAN, kommunalborgmästaren i Lidingö ERIK MORMAN och kommunalborgmästaren i Mjölby AXEL STERNE.

Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i statsrådets ytttrande till statsrådsprotokollet den 8 april 1927. Statsrådet erinrade till en början om, att, sedan processkornmissionen avgivit sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, vissa ytterligare utredningar vore erforderliga för ett bedömande av frågan om rättegångsreformen. Förutom spörsmålen om rikets judiciella indelning, om förändringar i kommunalförvaltningen i samband med rättegångsreformen samt om överexekutorsgöromålens överflyttande från länsstyrelser och magistrater till domstolarna i första instans, krävde de ekonomiska verkningarna av processreformen en kompletterande utredning. Statsrådet anförde i detta sammanhang: »I sådant avseende torde böra verkställas en beräkning rörande nuvarande kostnader för rättegångsväsendet i vad dessa åligga statsverket och kommunerna. Vidare synes — sedan närmare beräknats de erforderliga arbetskrafterna i en ny domstolsorganisation i enlighet med de grunder, som angivits i processkommissionens betänkande — undersökning böra verkställas rörande de kostnader, som vid genomförande av detta förslag skulle uppkomma. Därvid lärer särskild uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet om domstolspersonalens avlöningsförhållanden; i detta sammanhang komma tydligen ock vissa frågor om juristutbildningen under övervägande. Vidare bör till behandling upptagas även frågan om lönereglering för befattningshavare vid åklagarväsendet enligt den av processkommissionen föreslagna organisationen. Jämväl i övrigt torde uppmärksamhet böra ägnas åt de olika spörsmål av organisatorisk art, som vid genomförande av en ny domstolsorganisation kunna uppkomma. Därjämte bör komma under behandling även frågan om byggande och underhåll av domstolslokaler. I sådant hänseende gäller f. n., att häradsrätternas lokaler byggas och underhållas av de tingshusbyggnadsskyldige, medan motsvarande tunga i fråga om rådhusen faller på städerna. För överrätternas del anses det däremot åligga statsverket att bekosta domstolslokaler. Processkommissionen har ej fattat någon ståndpunkt till frågan, huruvida framdeles hela kostnaden för domstolslokalernas byggande och underhåll bör falla på statsverket. Även om ur rent principiella synpunkter en lösning i denna riktning av frågan kunde synas lämplig, torde dock främst av statsfinansiella skäl betänkligheter häremot möta. Det synes därför böra bliva föremål för utredning, huruvida ej skyldighet att hålla lokaler åt underdomstolarna alltfort bör anses utgöra en kommunal angelägenhet. Ett annat komplex av spörsmål, som de sakkunniga böra taga under om-

v prövning, avser statens förhållande till städerna. Av ålder hava de städer, som erhållit egen jurisdiktion, haft att i viss omfattning själva bekosta sitt domstolsväsen. Å andra sidan hava dessa städer kommit i åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner, vilka under senare tid delvis förvandlats till direkta bidrag av statsmedel. Sålunda åtnjuta exempelvis ett stort antal stapelstäder ersättning för s. k. tolag till avsevärda belopp, varjämte vissa städer beretts ersättning för brännvinsförsäljningsmedel, som indragits till statsverket. I dessa frågor hava förberedande utredningar tidigare verkställts dels av numera generaldirektören T. NOTHIN i en år 1921 avgiven undersökning rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten och dels av docenten NILS HERLITZ i en utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Tydligen kunna hithörande frågor i detta samband komma under bedömande endast i den mån processreformen därtill omedelbart föranleder. Jämväl i övrigt torde vid kostnadsberäkningarnas utförande de sakkunniga hava att taga hänsyn till den kostnad, som ett genomförande av kommissionens förslag skulle föranleda». Undertecknade få härmed till herr statsrådet överlämna den verkställda utredningen. Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade bl. a. dels ett inom processkommissionen av häradshövding K. SCHLYTER uppgjort förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag, domsagornas fördelning på hovrätterna och landets indelning i hovrättsområden samt ett inom processkommissionen av hovrättsrådet T. LILJESTRAND uppgjort förberedande utkast till landets indelning i statsåklagardistrikt, dels en promemoria angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter process reformens genomförande, dels de yttranden, vilka över denna promemoria avgivits av förenämnda särskilt tillkallade, BECKIUS, BISSMARK, K Ä L L MAN, NORMAN och STERNE, dels ock utdrag av protokollet innehållande särskilt yttrande av ledamoten ANDERSON. Stockholm den 29 augusti 1928. LUDVIG W I D E L L ALLAN CEDERBORG

ANDERS ANDERSON

SIEGFRIED MATZ

Gerard

Lindström

L

Innehållsförteckning. Kap.

I.

Domarutbildningen och befordringsgången på d o m a r b a n a n

i

Domarutbildningens historia Nuvarande utbildningssystem Domarutbildningen i vissa främmande länder ••• Processkommissionen Förslag Kap.

II.

K a p . III.

1 ' 9 H 1*

B e h o v e t av a r b e t s k r a f t e r v i d d o m s t o l a r n a

28 I. Lagmansrätterna A. Allmänna synpunkter Grunddragen av den nuvarande organisationen Processkommissionen Domsagoindelningen Arbetsbördan i lagmansrätterna Arbetsfördelningen inom lagmansrätterna B. Lagmansrätterna i de sju största städerna C. Övriga lagmansrätter II. Hovrätterna A. Befattningshavare i domarställning Grunddragen av den nuvarande organisationen Processkommissionen Förslag B. Övriga befattningshavare Organisationen av hovrätternas kansli III. Högsta domstolen och Nedre justitierevisionen A. Justitieråd och revisionssekreterare B. Högsta domstolens (Nedre justitierevisionens) kansli

28 28 28 29 31 36 42 53 73 141 141 141 142 143 161 161

B e h o v e t av a r b e t s k r a f t e r i n o m å k l a g a r o r g a n i s a t i o n e n I. Åklagarorganisationen vid lagmansrätt Nuvarande åklagarorganisation m. m. Statsåklagare Rikets indelning i statsåklagardistrikt Statsåklagarnas kansli Underåklagare Landsfogdebefattningarnas indragning II. Åklagarorganisationen vid hovrätt Nuvarande organisation Processkommissionen Förslag III. Åklagarorganisationen vid högsta domstolen Nuvarande organisation Processkommissionen Förslag

172 172 172 I82 191 201 205 224 232 232 233 233 234 234 235 235

167 171

••••

Vill Kap.

IV.

L ö n e f ö r m å n e r för b e f a t t n i n g s h a v a r e i n o m d o m s t o l s - o c h å k l a g a r organisationerna Allmänna synpunkter I. Befattningshavare tillhörande löneplanen för domare m. fl. Förslag till löneplan Vissa med löneregleringen sammanhängande frågor II. Befattningshavare tillhörande det allmänna civila avlöningsreglementet m. fl

Kap.

V.

Organisatoriska

förändringar

inom

administrationen

Kap.

VI. ' D o m s t o l s l o k a l e r m . m I. Allmänna synpunkter II. Utredning angående underdomstolarnas lokaler

Kap.

VII.

av

de

ekonomiska

förhållandena

271 271 278 mellan staten

och

s t ä d e r n a i anledning av p r o c e s s r e f o r m e n

289 Städernas ersättningsplikt till statsverket Källarfrihetsmedel Tolagsersättning Kommunalförvaltningens organisation

289 300 300 316

Kap. VIII.

Vissa frågor r ö r a n d e ö v e r g å n g s f ö r h å l l a n d e n a s Lagmansrätter Överrätter Åklagarorganisationen Vissa rådmanstjänsters förvandling till sluttjänster Pensionsfrågor

ordnande

Kap.

K o s t n a d e r n a i a n l e d n i n g av p r o c e s s r e f o r m e n s

genomförande

IX.

i anledning

av processreformen

Ordnande

237 237 238 238 259

319 319 327 327 327 328 ....

331 Bilagor. I. Förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag, domsagornas fördelning på hovrätterna, landets indelning i hovrättsområden och statsåklagardistrikt 343 II. Specifikation av statens kostnader för löner till befattningshavare inom domstolsoch åklagarväsendet efter processreformens genomförande 407 III. Utdrag av 9 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen 415 IV. P. M. angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande 417 V. Yttranden över P. M. angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande 457 VI. Protokoll hållet vid sammanträde med de sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande den 29 augusti 1928 461

KAP I.

Domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan. I de direktiv för utredningens bedrivande, som meddelats i chefens för justitiedepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 8 april 1927, har framhållits, att i sammanhang med behandling av frågan om avlöningsförhållandena för tjänstemännen i den nya domstolsorganisationen även vissa frågor om juristutbildningen borde komma under övervägande. Det torde vara lämpligt, att, innan löneregleringsspörsmålen i det följande upptagas till behandling, uppmärksamhet först ägnas frågan om domarutbildningen och dess samband med domstolsorganisationen. Domarutbildningen hos oss har av ålder varit nära knuten till härads- Domarutbildrätter och hovrätter K Såsom naturligt är, hava utbildningsformerna av^JrSJ. passats efter organisationen, liksom denna å andra sidan rönt inflytande av de krav, som måst ställas ur domarutbildningens synpunkt. E t t karakteristiskt drag för vår häradsrättsorganisation har ju tidigare varit, att i varje domsaga fanns allenast en statsanställd domare, häradshövdingen, som ensam hade ansvaret, för att det domstolen åvilande arbetet blev behörigen utfört. Mäktade han icke själv bära hela arbetsbördan, stod det honom fritt att anlita biträden. Men dessa biträden ägde icke att på eget ansvar utföra något av domarens åligganden. De voro endast hans enskilda tjänstebiträden, och rörande deras anställningsvillkor och tjänstgöring ägde häradshövdingen att fullt självständigt bestämma. Ville häradshövdingen även formellt vinna lättnad i sin arbetsbörda, stod ej annan möjlighet öppen, än att han tidvis erhöll ledighet från utövandet av domarämbetet i dess helhet, vilket under tiden förvaltades av ett juridiskt utbildat biträde. Detta system för en fördelning av arbetet inom domsagorna — grundat på vikariatsprincipen — utmärktes av en viss stelhet och bristande anpassningsförmåga. Det saknades möjlighet för en uppdelning av arbetsbördan på flera ansvariga tjänstemän. Redan under förarbetena till 1734 års lag var denna brist i häradsrättsorganisationen föremål för lagstiftningens uppmärksamhet. Inom lagkommissionen var under övervägande ett förslag att inrätta särskilda notarietjänster vid häradsrätterna, på vilkas innehavare skulle överlåtas bl. a. att 1

Även de större stadsdomstolarna hava tjänat såsom utbildningsanstalter för domaraspiranter, men, då denna utbildning i regel närmast varit inriktad på vederbörande domstols egen rekrytering, har utbildningen skett efter för varje domstol avpassade former. 1

—

2 på eget ansvar handha protokollföringen vid dessa domstolar. Statsfinansiella betänkligheter hindrade dock förslagets förverkligande. Planen togs emellertid upp av lagkommittén i ett den 29 december 1825 av kommitténs arbetande ledamöter framlagt yttrande angående en notariatsinrättning på landet. Samma tanke, om än i annan utformning, går igen i ett av särskilda kommitterade den 30 maj 1868 avgivet förslag till stadga angående allmänna underdomstolarna på landet. Enligt sistnämnda förslag skulle häradshövding äga rätt att för vissa göromål av mindre betydenhet i sitt ställe använda en till domarämbetets utövning kompetent person, som av vederbörande överrätt prövats därtill skicklig, och som hade att handla under eget ansvar. För denne tjänsteman föreslogs benämningen biträdande domare. I de yttranden, som avgåvos över förslaget, erkändes i allmänhet, att en arbetsfördelning i de större domsagorna borde komma till stånd i syfte att sätta domaren i tillfälle att mera oavbrutet förrätta de lagtima tingen. Emellertid restes en del invändningar emot det sätt, varpå förslaget utformats, och detsamma gjordes i denna del ej heller till föremål för framställning till riksdagen. Även Nya lagberedningen tog i sitt år 1884 avgivna principbetänkande (del I sid. 196 o. f.) upp tanken på genomförande av en kvalitativ arbetsfördelning i de större domsagorna. Beredningen tänkte sig vinna syftemålet, genom att i dylika domsagor en biträdande domare bleve tillsatt. Befattningen skulle bli ordinarie och utnämning ske av Kungl. Maj:t. Åt den biträdande domaren skulle företrädesvis uppdragas samtliga arkiv- och kanslibestyr, medan »förste domaren» skulle bibehållas vid de egentliga domarvärven, företrädesvis vid handläggningen av de rättegångsmål, som förekomme å allmänt ting å huvudtingsställe. E t t förslag i likartat syfte framlades den 9 juli 1912 av en kommitté, som tillsatts för utredning av frågan om de i domsagorna anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden. Kommittén föreslog inrättande i domsagorna av avlönade amanuensbefattningar, åt vilkas innehavare skulle överlämnas att på eget ansvar fullgöra vissa enklare, häradshövdingen eljest åliggande ämbetsgöromål. Intet av dessa skilda förslag till inskränkning av vikariatssystemet och uppdelning av arbetet på flera ansvariga befattningshavare kom emellertid till genomförande. Anledningen härtill torde förnämligast ha varit den, att vid ifrågavarande tid förutsättningarna för en rationell arbetsuppdelning ännu saknades. Det var tänkt, att den dömande verksamheten i sin helhet skulle ligga på häradshövdingen, medan de mera registratorsmässiga bestyren skulle läggas på den biträdande domaren. Det är givet, att biträdande domarsysslan under sådana förhållanden ej kunde bli någon lämplig utbildningstjänst, och faran låg då nära, att på dessa befattningar skulle komma att stanna personer, vilka icke ansågos kunna vinna befordran på domarbanan. Det var också just ur denna synpunkt, som t. ex. Förstärkta lagberedningen kritiserade Nya lagberedningens förslag i berörda del.

3 Förutsättningen för en mera rationell arbetsfördelning i domsagorna skapades först genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Genom denna lag möjliggjordes nämligen även i fråga om den rent dömande verksamheten en klyvning av arbetsbördan efter i viss mån kvalitativa grunder mellan å ena sidan häradshövdingen och å den andra de i utbildningssyfte tjänstgörande biträdena. Såsom redan under förarbetena till denna lagstiftning påpekades (prop. 1918, n r 4; lagutskottets uti. nr 34), var nämligen att förvänta, att de mål och ärenden, som voro avsedda för de s. k. tremanstingen, i allmänhet skulle vara väl lämpade att handläggas av ett dylikt biträde. Den kort efter tremanstingslagen utfärdade första domsagostadgan av den 20 juni 1918 anknöt också själva utbildningsgången till berörda lag dels så, att biträdet efter viss förberedande tjänstgöring å domarkansli erhöll kompetens att hålla ifrågavarande slag av sammanträden eller att å allmänt sammanträde handlägga sådana mål och ärenden, som kunde förekomma vid tremansting, dels ock så, att fullgörande i viss omfattning av sådan tingstjänstgöring utgjorde förutsättning för, att biträdet skulle äga behörighet att förvalta häradshövdingämbetet utan inskränkning. Genom att tremanstingsmålen sålunda anvisades till verksamhetsfält åt de unga domaraspiranterna, beräknades en minskning kunna ske i häradshövdingarnas arbetsbelastning, så att de ordinarie domarna skulle i större omfattning, än tidigare varit möjligt, kunna ägna sig åt handläggning av de mera betydande målen vid de allmänna sammanträdena. Man ansåg sig därför i detta sammanhang böra, om ock ej helt avskaffa, så dock inskränka vikariatssystemet i avseende på dessa sammanträden. E t t den 31 juli 1917 avgivet utkast till domsagostadga begränsade utbildningsmöjligheterna härvidlag till två allmänna sammanträden. I 1918 års stadga gjordes emellertid en eftergift åt vikariatssystemet, i det att dels rätten för biträde att hålla allmänna tingssam man träden utsträcktes från två till tre sammanträden, dels övergångsvis hela denna bestämmelse sattes ur kraft genom en föreskrift, att den, som fyllt 25 år och under minst ett och ett halvt å r tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, skulle utan inskränkning äga förvalta häradshövdingämbete. Från början gällde denna övergångsbestämmelse dock blott t. o. m. 1921 års utgång, men den blev sedermera prolongerad. Först genom domsagostadgan den 12 juni 1925 blev en definitiv gräns satt för dessa övergångsförhållanden. Där blev föreskrivet, att begränsningen till de tre allmänna tingssammanträdena skulle träda i kraft f. o. m. ingången av 1928; intill dess skulle gälla, att biträde ägde hålla högst fem allmänna sammanträden. Samtidigt genomfördes f. ö. också en viss skärpning i förutsättningarna för rätten till häradshövdingvikariat. E t t ytterligare led i strävandena för en rationell arbetsuppdelning har varit inrättandet genom domsagostadgan den 22 juni 1920 av de s. k. bi-

4 trädande domarbefattningarna. De största domsagorna ha genom (denna institution tillförts en mera permanent förstärkning av utbildad och p^rövad arbetskraft. Till biträdande domare kan nämligen allenast den föroirdnas, som uppehållit befattning såsom fiskal eller ledamot i hovrätt. Den begränsning, som genomförts i de rättsbildade biträdenas behöirighet att mottaga förordnande att hålla allmänna sammanträden, har icke e3nbart haft till syfte att inskränka vikariatssystemet. Tanken har varit attt därigenom framtvinga en viss cirkulation av arbetskrafterna mellan hoivrätt och häradsrätt. I domsagostadgan har nämligen föreskrivits, att fcör behörighet till ytterligare vikariatsförordnanden för häradshövding kiräves, att vederbörande tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller i under viss tid uppehållit ledamotsbefattning i större rådhusrätt. Genom denna amordning tvingas således domaraspiranten att avbryta sin domsagotjänstgcöring, varefter han i regel söker inträde i hovrätt. Av flera skäl har det funnits lämpligt, att domarutbildningen i siitt senare stadium förlägges till hovrätterna. Genom hovrättstjänstgöringen i sättes domaraspiranten i tillfälle att förvärva mångsidigare erfarenhet och winna djupare insikt i bedömande av juridiska spörsmål, än som är möjliga vid tjänstgöring enbart i underrätt. Icke mindre viktigt är, att man genomi koncentration till hovrätterna av det senare ledet i domarutbildningen kcan få möjlighet till en önskvärd gallring bland domaraspiranterna. Även denna del av de senare årens utbildningsprogram har gamla anor. En undersökning av utbildningsförhållandena vid tiden för tillkomsteen av 1734 års lag och de första årtiondena därefter ger vid handen, att dåttidens domaraspiranter efter en flerårig tjänstgöring på lantdomarkansli — s. k. tingsföljning — hade att tjänstgöra någon tid i hovrätt och förstk därefter erhöllo kompetens för vikariatsförordnande i häradsrätt. Under senare hälften av 1700-talet började emellertid kravet på hovrättstjjänstgöring släppas efter, och domarförordnanden meddelades i omedlelbar anslutning till tingsföljningen. Därmed blevo biträdena mera staticonära i domsagorna. Då sålunda utbildningsplatserna i häradsrätterna blevo belagda, oftai kanske för en avsevärd tid framåt, kunde man icke för dem, som ämnacde gå fram hovrättsvägen, kräva någon mera omfattande underrättsutbildming. Följden blev en viss isolering mellan de skilda domarkarriärerna. Deet utbildades en lantdomarkarriär och en hovrättskarriär. En klargörande skildring av, hur utbildningsförhållandena gestaltade sig i början av 1800-talet, ger lagkommittén i sitt den 31 mars 1815 a v g i v n a betänkande angående domstolarna. Vid vardera hovrätten, yttrar kormmittén, inställde sig ett stort antal ungdom; men den uppehöll sig där blott en eller annan månad och ofta allenast några dagar för att låta inslkriva sig i hovrättens auskultantslängder.

5 Kommittén yttrar vidare: »De flesta söka sedan sin utkomst annorstädes och hindras merendels av den stora avlägsenheten att någonsin återkomma. Desse, som då vanligtvis stanna på landet, där de biträda vid underdomstolarne, användas till förvaltande av domaregöromål, utan att hovrätten ägt tillfälle att närmare lära känna dem. Några få åter kvarbliva inom själva hovrätten för att förvärva sig tour till de på stället varande sysslor bland betjäningen. Hos dessa senare, vilka icke huvudsakligen lagt hand vid själva lagskipningen, urartar den skicklighet, som för dem är av nöden, till en viss mekanisk färdighet, då däremot hos de förra, som arbetat blott vid en eller annan underdomstol, begreppen alltid måste besväras av ett slags ensidighet efter de speciella åsikter, som inom en sådan inskränktare krets varit gällande.» Till denna kritik av det rådande utbildningssystemet fogar kommittén några reflektioner, huru förhållandena skulle gestalta sig, i händelse en av kommittén förordad uppdelning av hovrätterna komme till genomförande. Kommittén framhåller därvid, att, i fall hovrätter funnes i flera landsorter, skulle lägenhet givas för ungdomen att någon tid årligen uppehålla sig vid närmaste hovrätt, emellan det den biträdde vid underdomstolarna, varigenom å ena sidan all denna ungdom, efter inhämtad kunskap om hovrättens arbetssätt, hade skicklighet till tävlan om sysslorna inom hovrätten, samt å den andra hovrätten ständigt ägde kännedom om dugligheten hos dem, som vore att använda till domargöromål i orterna. I detta uttalande möter således tanken på ett brytande av den rådande isoleringen mellan de skilda domstolskarriärerna och införande av en tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt. Även utan att ett direkt ingripande skedde från lagstiftningens sida, blevo dessa önskemål i det följande i någon mån genomförda. Det blev nämligen brukligt, att notarierna ej kvarstannade i domsagorna längre än till dess att de hunnit förvärva de s. k. vice häradshövdingmeriterna. Därefter övergingo de — i den mån de ville fortsätta på domarbanan — till hovrättstjänstgöring. Förändringen må till en del ha berott på den livligare kommunikation mellan över- och underrätter, som genom de förbättrade samfärdsmedlen blev möjlig. Större betydelse hade sannolikt kungl. brevet den 13 april 1840, som förklarade den, vilken utnämnts till vice häradshövding, kompetent att föreslås till adjungerad ledamot i hovrätt. Självfallet blev intresset att på möjligast korta tid komma i åtnjutande av vice häradshövdingmeriterna synnerligen starkt och frestelsen att längre än nödigt stanna i domsagan ganska ringa. Men denna utveckling rubbade också stabiliteten i biträdesförhållandena i domsagorna, vilket för häradshövdingarna helt naturligt kunde medföra olägenheter. E n skildring av övergångstidens svårigheter lämnas i 1868 års förut berörda kommittéförslag. Där yttras härom bl. a.: »I stället för att häradshövdingarna i forna dagar kunde påräkna att få år efter år behålla samma i ärendena invanda juridiska medhjälpare, få de nu vanligen ej behålla dem längre, än till dess de hunnit förvärva det mått av praktisk erfarenhet, som erfordras för att principalen skall kunna någorlunda lita på deras arbete, vilket sällan inträffar förr än samtidigt

6 med vice-häradshövdingeutnämningen. Efter den utnämningen sträva de flesta och följaktligen även efter den praktiska övning, som därtill berättigar. Men därmed är också vändpunkten uppnådd. Bland det färre antal, som i våra dagar uppställer domsagan såsom slutligt mål för sin strävan, finnes väl en och annan, som kvarstannar hos sin förste läromästare, men mindre för att biträda honom än för att åtkomma de förordnanden, som i domsagan kunna erhållas.» Det var just för att motverka den begynnande ansatsen till cirkulation mellan underrätts- och överrättskarriärerna, som kommittén föreslog, att en biträdande domarbefattning skulle inrättas i domsagorna. Förslaget hade således, sett ur den här förevarande synpunkten, till syfte att befästa den äldre utbildningsformen. Men utvecklingen har icke följt en sådan linje. I stället har lagkommitténs utbildningsprogram successivt förverkligats. Den egentliga lantdomarbanan har mer och mer avfolkats. I 1912 års utredning beräknades, att enbart under perioden 1905—1910 lantdomaraspiranternas antal hade minskats från 56 till 46. Eedan tidigt kan man f. ö. urskilja en tendens att slå en brygga mellan de bägge domarkarriärerna. Långt innan 1918 års domsagostadga kom till, var det brukligt, att lantdomaraspiranter inkallades till tjänstgöring i hovrätt. I 1912 års kommittébetänkande uppgives sålunda, att årligen av lantdomaraspiranterna 12 å 14 tjänstgjorde i hovrätt. Också i denna del hava i domsagostadgorna endast fullföljts de riktlinjer, på vilka utvecklingen redan förut självmant slagit in. Den mera fullständiga sammansmältningen mellan de bägge domarkarriärerna förbereddes i 1918 års stadga genom den nyinrättade vice häradshövdinginstitutionen. Lantdomaraspiranterna erhöllo därmed en tjänsteställning, likartad med den, som hovrätternas assessorer redan ägde. Samtidigt befanns det angeläget att starkare markera, att lantdomaraspiranternas hovrättstjänstgöring hade karaktär av en i gallringssyfte företagen prövning av aspiranterna. Denna synpunkt kom till uttryck i föreskriften, att den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingämbetet i tre år eller hållit allmänna tingssammanträden med sammanlagt sextio rättegångsdagar, icke skulle få erhålla ytterligare vikariatsförordnanden på häradshövdingtjänst, innan han tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt eller där uppehållit fiskalstjänst sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare. Slutstenen i den hundraåriga utveckling, man här kan blicka tillbaka på, utgöres av de författningar rörande ändring i domsagostadgan m. m., som utfärdades den 4 juni 1926. I och med dessa författningar blev föreningen av de båda domarkarriärerna fullständig. Bortsett från särskilda dispenser gå framdeles befordringarna på domarbanan genom assessorstjänst i hovrätt. Den, som förvaltat häradshövdingämbete och tjänstgjort såsom fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa

7 fyra år, får nämligen icke erhålla ytterligare häradshövdingvikariat, med mindre han är assessor i hovrätt. Som en konsekvens av dessa bestämmelser har samtidigt vice häradshövding institutionen avskaffats, och hovrättsassessorerna hava — med vissa övergångsvis gällande undantag — tilllagts företrädesrätt i viss ordning till erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete ävensom ålagts skyldighet att mottaga dylikt förordnande.

För belysning av frågan om de nuvarande utbildningsförhållandena torde Nuvarande få nämnas, att en verkställd undersökning utvisar, att antalet personer, som ut°%ld^%n9^under perioden 1923—1927 avlagt juris kandidatexamen vid rikets universitet och Stockholms högskola uppgått till år 1923

» 1924

•> 1925

» 1926

» 1927

201 Genomsnitt

för år

163 Med ledning av tillgängliga uppgifter angående i domsagorna anställda notarier torde kunna beräknas, att årligen omkring 110 å 120 av de nyutexaminerade juristerna vinna anställning i domsagorna, till en början såsom oavlönade notarier. I mån av ledighet bruka dessa sedan erhålla förordnande såsom andre notarier, vilkas antal i hela riket f. n. uppgår till 105, eller i domsagor, där andre-notarietjänst ej är inrättad, till förste notarier. Hela antalet förste-notariebefattningar uppgår f. n. till 120. I 27 domsagor är allenast förste notarie anställd. Av de notarier, som efter fullbordad tingstjänstgöring lämna domsagorna — deras antal lärer uppgå till något över 100 årligen — torde i genomsnitt omkring en tredjedel söka inträde i hovrätterna såsom fiskalsaspiranter. Såsom av här nedan meddelade siffror, avseende 5-årsperioden 1 juli 1922 —30 juni 1927, framgår, har antalet fiskalsaspiranter, som börjat tjänstgöra i hovrätterna under ifrågavarande tid, växlat avsevärt och uppgått till senare halvåret 1922

år 1923

> 1924

» 1925

» 1926

första halvåret 1927

8 H ä r nedan meddelas vissa uppgifter angående personer, som under femårsperioden den 1 juli 1 9 2 2 - 3 0 juni 1927 börjat tjänstgöring såsom fiskalsaspiranter i hovrätterna 1 .

Började tjänstgöra i hovrätten under tiden

Svea h—3l/i2

l

1923 Kvar i hovrätten 80 /e 1927

Avgångna från hovrätten

3 V'- /!!! 1924

16 Vi— 3 %

11 VT— 31 /i2 1925

4 11 6 2

8 V t — " / u 1926

19 Vi-3%

105 Göta

Därav utan fiskal sförordn.

3 9

31 Vi— 3 %

adjunktsförordn.

2 V'— 3l /i2 1923 Vi— 3 %

fiskalsförordn.

Hovrätt.

l

/i—80/e

Därav erhållit Antal

o 38

37 Hovrätt.

V7- 3 1 /i2 1922

7 Vi— 3 %

2 V'—31/i2 1923

3 Vi— 3 %

l

h—31/is

5 Vi— 3 %

2 Vv—31/i2 1925

o

2 Vi— 3 %

o

7 VT-31/"

5 Vi— 3 %

1 49

1 37

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

12 V'—31/i2 1922

o

2 År 1923

»

»

»

8 Vi— 3 %

6 Samtliga

hovrätter

89 Uppgifterna lämnade i juli månad 1927. i Därav 1 som ej erhållit fiskalsförordnande. 8 Har förut haft fiskalsförordnande i annan hovrätt.

o 38

69 Avgången från hovrätten.

9 Av de tillhopa 183 fiskalsaspiranter, som under angivna 5-årsperiod påbörjat tjänstgöring i hovrätterna, hade 69 avgått, därav 20 efter erhållet fiskalsförordnande. Av de 114, som den 1 juli 1927 fortfarande kvarstodo i hovrätterna, hade 69 — motsvarande ett genomsnittsantal av 10 å 15 per år — haft fiskalsförordnande. Antalet av de fiskalsaspiranter, som under 5-årsperioden börjat sin hovrättstjänstgöring och medhunnit att få adjunktionsförordnande i hovrätten, uppgick till sammanlagt 38. Såsom påpekats, hava redan de nuvarande fiskalsaspiranterna och fiskalerna i hovrätterna skyldighet att mottaga förordnanden såsom biträdande domare och att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete, helt eller till viss del. Från hovrätterna ha införskaffats uppgifter å antalet meddelade dylika förordnanden, varvid åtskillnad gjorts, alltefter förordnandena gällt högst 3 månader, 3—6 månader samt 6—12 månader. Några förordnanden på längre tid än 12 månader hava icke meddelats. Antal förordnanden, som omfattat Hovrätt

och

år högst 3 mån.

Svea Göta

3— 6 mån.

6 —12 mån.

bumma

1926\ 1927/

Skånska 1926

10 Samtliga hovrätter: medeltal per

år--

40 Beträffande den nuvarande befordringsgången i dess senare stadier må nämnas, att utnämning till assessor brukar äga rum vid en ålder av omkring 32 å 33 år. Härefter följer under normala förhållanden utnämning till hovrättsråd vid i genomsnitt 37 å 38 års ålder. Befordran till häradshövdingämbete går sedermera över ordinarie revisionssekreterartjänst, vara fullmakt numera brukar erhållas vid omkring 42 å 43 år. Befordran till sluttjänst, d. v. s. för flertalet domare häradshövdingbefattning, brukar erhållas vid omkring 44 å 45 års ålder.

I detta sammanhang torde en kortfattad redogörelse få lämnas angående Bomarutbiiddomarutbildningen i några främmande länder, vilkas utbildningssystem myen % mssa främmande

varit föremål för undersökning.

Under.

10 I den tyska domarutbildningen ingå två ämbetsexamina, den förberedande s. k. Referendarexamen, som avlägges efter i allmänhet 3 års universitetsstudier, samt en högre, mera praktiskt betonad juridisk examen, Assessorsexamen. Mellan de båda examina faller en i allmänhet 3-årig tjänstgöring, under vilken aspiranten får deltaga i arbetet vid skilda typer av domstolar ävensom på åklagarkansli. Assessorsexamen avlägges ej vid universiteten utan inför särskilda examenskommissioner vid »Oberlandesgerichte». motsvarande våra hovrätter. Denna examen gäller huvudsakligen en prövning av examinandens förmåga att kunna skriftligen och muntligen behandla fall ur det praktiska rättslivet. Gången av domarutbildningen i Österrike uppvisar i så måtto större likhet med förhållandena hos oss, som man i Österrike endast har en examen för domaraspiranterna, den s. k. »grosse Staatsprufung». Denna avlägges efter fyra å fem års universitetsstudier. Aspiranter på domar- och advokatbanorna ha därefter att genomgå en treårig »Vorbereitungsdienst». Enligt författningarna skall denna fullgöras vid olika slag av domstolar samt vid åklagarkansli i en viss bestämd tidsföljd. Emellertid ha dessa föreskrifter icke kunnat till fullo iakttagas i praktiken. Det klagas därför över en viss ensidighet i utbildningen, särskilt att aspiranterna i alltför hög grad få syssla med bagatellmål inom brottmålsrättsskipningen. Bland dem, som med goda vitsord genomgått den praktiska utbildningen, utväljas därefter de, som anses lämpade för befordran till domartjänst. Dessa få till en början tjänstgöra såsom »Hilfsrichter» vid skilda domstolar, särskilt vid domstolar i första instans. Sedermera erhåller aspiranten ordinarie anställning såsom »Richter», till en början dock utan fast placering. Han är anställd vid ett »Oberlandesgericht» och har att mottaga förordnande till tjänstgöring vid samtliga domstolar inom dess domkrets. Först senare erhåller han fast placering, vanligen såsom »Bezirksrichter». Härifrån äger befordran r u m till domartjänst vid »Ländes-» eller »Kreisgericht» och därifrån sker urvalet av överrättsdomarna. Också i Danmark ha domaraspiranterna efter avlagd statsexamen att genomgå en praktisk utbildningstid såsom »Dommerfuldmaegtig» vid underrätt. E n tid tjänstgör domaraspiranten också hos någon »Politimestere». Efter denna utbildning brukar erhållas förordnande såsom biträdande domare vid underrätt, och vederbörande har därunder att, i den omfattning, som den ordinarie domaren bestämmer, biträda denne vid utövande av domarämbetet. Befordringsgången till ordinarie underdomartjänst är i Danmark en annan än i Sverige. I Danmark äro karriärerna såsom domstolsjurist och administrativ jurist mindre skarpt särhållna än hos oss. Ej sällan beredes befordran till domartjänst efter en längre tids tjänstgöring t. ex. i justitiedepartementet, och de administrativa befattningarna såsom »Politimestere» ha till stor del tjänat såsom rekryteringsposter till underdomartjänst. *

*

11 Såsom inledningsvis berörts, hava de reformer, som domarutbildningen hos oss under de senare åren undergått, haft till huvudsakligt syfte dels att vid häradsrätterna i samband med en begränsning av vikariatssystemet genomföra en kvalitativ arbetsfördelning mellan å ena sidan domstolschefenhäradshövdingen och å andra sidan de i utbildningssyfte tjänstgörande unga juristerna (notarierna), dels att genomföra en koncentration till hovrätterna av domarutbildningen i dess senare stadium, varvid tillfälle gives till en ingående prövning av domaraspiranternas kvalifikationer för domarkallet och möjlighet står till buds att genom en effektiv gallring bland aspiranterna sörja för en god rekrytering av domarkåren. Systemet förutsätter således en tjänstgöring växelvis dels i underrätt, dels i hovrätt. Den organisationsplan, som processkommissionen i sitt betänkande fram- Processlagt, och det utbildningsprogram, som där skisserats, innefatta en vidare kcmm'issi<m utveckling och tillämpning av den förstnämnda av de berörda reformlinjerna. Principen om den kvalitativa arbetsfördelningen inom underrätten tankes genomförd så, att vid varje lagmansrätt i regel skulle finnas anställda tre ordinarie befattningshavare i domarställning. Av dessa benämnes en lagman och de övriga rådmän. Lagmannen skulle leda arbetsfördelningen inom domstolen samt vara lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handläggas. Rådmanstjänsterna äro avsedda att vara dels utbildningsplatser för yngre domare, dels ock sluttjänster för sådana personer, som genom en längre tids tjänstgöring på dylika platser visserligen vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. Den ene av rådmännen skulle hava till huvuduppgift att handlägga inskrivningsärendena, och på honom borde enligt processkommissionens mening i allmänhet läggas jämväl bestyret såsom överexekutor. Hos den andre rådmannen borde de smärre tviste- och brottmålen företrädesvis samlas. De nuvarande förste- och andre-notariebefattningarna tänkas ombildade till ordinarie sekreterartjänster. Dessa skulle innehavas ej endast av domaraspiranter utan även av dem, som ha för avsikt att övergå till advokatbanan. Även principen om tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt har processkommissionen upptagit. Det är tänkt, att domaraspiranten, alldeles som nu, efter avlagd juridisk examen kominer att börja det praktiska juridiska arbetet såsom notarie å ett lagmansrättskansli, varest han skall hava att biträda de ordinarie domarna och sekreteraren ävensom i händelse av förfall för sekreterare eller rådman tjänstgöra såsom deras vikarie. För att han skall vinna en mera allsidig utbildning är det avsett, att domaraspiranten sedermera skall inträda i en hovrätts kansli och, där tillfälle gives, möjligen även i högsta domstolens kansli. Befordran skulle härefter ske först till ordinarie sekreterartjänst vid lagmansrätt, därpå till rådmanstjänst, och de skickligaste innehavarna av dessa befattningar borde sedermera avancera

12 till lagmans- eller hovrättsrådsämbetena, vilka båda befattningar torde varit avsedda att i allmänhet bli sluttjänster. Jämfört med den nuvarande ordningen för domarutbildningen, företer processkommissionens förslag olikheter i skilda hänseenden. Den prövning av domaraspiranterna, som nu äger rum i hovrätten under fiskalstjänstgöring eller under förordnande såsom adjungerad ledamot, skulle flyttas till ett tidigare utbildningsstadium, varunder aspiranten allenast skulle vara i tillfälle att meritera sig genom kanslitjänstgöring. Denna förändring torde äga samband med den strävan, som utmärker förslaget, att redan på ett förberedande stadium i utbildningen binda domaraspiranten i statstjänst genom ordinarie anställning. Det är ju tänkt, att de nuvarande förste- och andrenotariebefattningarna skulle ombildas till ordinarie sekreterartjänster, vilka torde varit avsedda att tillträdas vid omkring 25 års ålder, överhuvud utgår förslaget från, att i långt större utsträckning än f. n. befattningshavare med ordinarie anställning skulle sysselsättas i underrätterna. Slutligen är ett karakteristiskt drag för den i förslaget tänkta befordringsgången, att befordringarna, oftare än nu, skulle äga rum från underrätterna till överrätterna. Befordringarna i sistnämnda domstolar skulle således icke väsentligen vara begränsade till personal, som länge tjänstgjort inom domstolen. För den, som vinner befordran till en överrättsdomartjänst, kommer förändringen i befordringsgången att praktiskt taget visa sig däri, att han under långt större tid, än f. n. är fallet, haft att tjänstgöra, närmast såsom rådman, i underrätt. I yttrandena över processkommissionens betänkande hava från flera håll uttalanden gjorts rörande den lämpliga ordningen för domarutbildningen under den nya domstolsorganisationen. Svea hovrätt (Yttranden 1 sid. 39 o. f.) har uppställt följande program för den ordinarie befordringsgången för en domaraspirant: 1) Tjänstgöring såsom domsagonotarie, förknippad med någon notarietjänstgöring i hovrätt. 2) Sekreteraranställning i domsaga eller vid kollegial underrätt i stad med därunder förekommande domarvikariat. 3) Anställning såsom föredragande i hovrätt. 4) Vikariat för underdomare eller hovrättsråd. 5) Ordinarie domarbefattning i underrätt eller hovrätt. Beträffande domsagosekreterarnas anställningsförhållanden må nämnas, att hovrätten föreslagit, att befattningshavarna borde förordnas för en tid av 4 år. Befattningen skulle således — i motsats till vad processkommissionen förordat — icke bliva av ordinarie natur. E n viss minimiålder borde enligt hovrättens mening stadgas såsom villkor för förordnande. Förutom 1 Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets omhildning (Statens off. utredn. 1927:15).

13 sekreteraren borde i varje domsaga finnas ett eller två rättsbildade statsavlönade biträden. I fråga om förordnande av vikarie för häradshövding (lagman) har hovrätten i huvudsak instämt i vad processkommissionen anfört beträffande vikariatsväsendets begränsning. Den, som vid tjänstledighet för häradshövding (lagman) skulle träda i dennes ställe, borde enligt hovrättens mening besitta den ålder och det mått av erfarenhet, som vore av nöden för uppehållande av domstolens auktoritet. Han borde icke allenast hava bakom sig flera års tjänstgöring i domstol utan ock hava uppnått högre ålder, än f. n. vore stadgad såsom minimum. Till dylikt vikarieförordnande borde i främsta rummet ifrågakomma sekreteraren i domsagan, därest denne uppnått stadgad ålder. I annat fall skulle annan domsagosekreterare kunna förordnas. Med avseende å de av hovrätten föreslagna tjänsterna såsom föredragande i hovrätt har i utlåtandet framhållits, att dessa befattningar icke borde vara av ordinarie art. Föredragande i hovrätt borde i regel hava tjänstgjort viss tid såsom sekreterare i domsaga. Reservationsvis har inom hovrätten framförts önskemålet, att de unga juristerna måtte få på eget ansvar handhava domaruppdrag. Hovrätten över Skåne och Blekinge (Yttranden sid. 123 o. f.) har gjort följande uttalande rörande den av processkommissionen framlagda planen för domarutbildningen: »En allvarlig anmärkning, som kan göras mot processkommissionens förslag till ny rättegångsordning, är, att någon garanti icke lämnats för en tillfredsställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren. De enkla expeditionsgöromål och sekreterarbestyr, som enligt den föreslagna rättegångsordningen skulle bliva domaraspiranternas så gott som enda arbetsuppgift ända tills dess de vunne befordran till ordinarie domartjänst, kunna icke vara ägnade att bibringa dem nödig utbildning för domarkallets utövande. Någon tillförlitlig prövning av deras lämplighet härför skulle i allmänhet ej heller kunna ske före utnämningen till ordinarie domare. P å samma grunder kan anmärkning göras mot processkommissionens tanke, att de mera kvalificerade domartjänsterna skulle besättas med personer, som i allmänhet visserligen vore innehavare av lägre domartjänst men till följd av det föreslagna systemet icke varit i tillfälle att erhålla någon nämnvärd erfarenhet i viktigare domarvärv eller dokumentera sin lämplighet för den högre tjänsten. Ehuru processkommissionen enligt hovrättens förmenande överdrivit vådorna av vikariatsystemet, måste det dock anses som ett missförhållande, att domarämbetena i så vidsträckt omfattning som nu sker handhavas av unga vikarier. Med hänsyn till domarutbildningen och domarkårens rekrytering måste emellertid även under en ny rättegångsordning möjlighet beredas för de blivande domarna att redan tidigt få självständigt deltaga i den dömande verksamheten. Att i enlighet med det nuvarande systemet låta de unga juristerna efter endast ett par års praktisk erfarenhet tjänstgöra som ordförande i underrätt även i viktigare mål synes mindre lämpligt. Däremot kan någon invändning icke med fog göras mot en anordning, enligt vilken de unga juristerna finge i en kollegial domstol tillsammans med äldre och erfarnare domare deltaga i handläggningen och avgörandet av alla där förekommande mål. En dylik anordning skulle

14 möjliggöras, om kollegialiteten bibehålies i de större och medelstora städernas domstolar. Uppenbart är vidare, att ett bibehållande av det muntligtprotokollariska systemet med referentföredragning i de högre domstolarna i hög grad skulle befrämja deras verksamhet som utbildningsanstalter för domaraspiranter liksom att en organisation av hovrätterna, som möjliggjorde, att plats som ledamot i hovrätt i viss utsträckning kunde beredas domaraspiranter, skulle vara av stort värde för en tillfredsställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren.» Även Föreningen Sveriges häradshövdingar (Yttranden sid. 253 o. f.) har behandlat frågan om domarutbildningen och därvid framhållit, att det borde öppnas möjlighet för domaraspiranterna att tjänstgöra både vid en lantdomstol och en stadsdomstol. I anslutning härtill yttrar föreningen vidare: »Tjänstgöringen vid en större stadsdomstol skulle säkerligen i hög grad bidraga att fullständiga en vid en lantdomstol vunnen erfarenhet. Det har redan i det föregående i sammanhang med behandlingen av domstolsorganisationen av föreningen antytts, att möjlighet kunde beredas de yngre juristerna att tjänstgöra som meddomare i stadsdomstol jämte lagmannen. E n sådan tjänstgöring utöver tjänstgöring vid lantdomstol med förordnande att där självständigt handlägga mindre och enklare mål torde icke ur utbildningssynpunkt behöva stå efter den utbildning, som för närvarande i allmänhet kan vinnas ensamt vid häradsrätt. Det borde vara ett önskemål, att några av de större stadsdomstolarna, där framstående domare vore anställda och processledningen god, kunde bli en skola för domaraspiranter, som där såsom meddomare finge tillfälle att deltaga i avgörandet av även de viktigaste och svåraste mål, under det att önskan att därvid vinna meriter för vidare befordran skulle verka sporrande. För utbildningen vore säkerligen också mycket värdefullt, om någon tids tjänstgöring å advokatkontor och hos åklagare kunde äga rum. Det värde för domarutbildningen, som tjänstgöring såsom meddomare i hovrätt innebär, är utomordentligt stort, och det synes föreningen synnerligen angeläget, att möjlighet till sådan tjänstgöring fortfarande hålles öppen, även om hovrätternas organisation och arbetssätt skulle förändras.» J ä m v ä l i ett flertal andra utlåtanden har — särskilt från häradshövdinghåll — processkommissionens program för domarutbildningen kritiserats, varvid framförallt betonats önskvärdheten av, att domaraspiranterna på ett tidigare stadium, än processkommissionen tänkt sig, borde få på eget ansvar deltaga i den dömande verksamheten. #

* #

Förslag.

Processkommissionen torde hava räknat med, att den normala arbetsbelastningen inom lagmansrätterna till allra största delen skulle bäras av tjänstemän i ordinarie ställning. E n sådan anordning kan, vad domarbefattningarna angår, motiveras med principen om domarnas oavsättlighet, och för kanslipersonalens del kan det synas vara ett rimligt krav, att staten icke undandrager sig att bereda dessa befattningshavare den tryggade ställning, som den ordinarie anställningen innebär. I den händelse kanslipersonalen — på sätt i utlandet flerstädes är fallet — utgöres av en särskild befattningshavarkår med lägre utbildning än domaraspiranterna och således

15 i saknad av befordringsmöjligheter på domarbanan, kan den anförda synpunkten ej frånkännas berättigande. De skrivbiträden, som torde böra anställas å lagmansrättskanslierna, böra därför i viss omfattning erhålla ordinarie anställning. Annorlunda ställa sig emellertid förhållandena beträffande de av processkommissionen ifrågasatta sekreterartjänsterna. Dessa äro ju enligt kommissionens mening (del I sid. 163) avsedda att tämligen nära motsvara de nuvarande förste- och andre-notariebefattningarna i domsagorna, och det förväntas, att sekreterarna komma att utgöras av personer, som vilja utbilda sig för domareller advokatverksamhet. Det synes emellertid vara ägnat att väcka betänkligheter, att staten skulle i ordinarie anställning — ofta för allenast några få års tjänst — binda en del yngre personer, vilkas syfte med domstolstjänstgöringen allenast är att begagna det tillfälle till en för deras senare verksamhet inom eller utom statstjänsten erforderlig praktisk utbildning, som vid underdomstolarna kan beredas dem. För övrigt torde den av processkommissionen föreslagna organisationen av den juridiskt utbildade kanslipersonalen ej kunna undgå att öva vittgående konsekvenser på stora grenar av den statliga administrationens anställnings- och löneförhållanden i övrigt. De administrativa verkens högre personal rekryteras nämligen till stor del av jurister, som i underrätterna fått sin första praktiska utbildning. Dessa aspiranter bruka då till en början beredas anställning såsom amanuenser, vilka tillhöra gruppen av icke ordinarie befattningshavare, varefter, om vederbörande anses lämplig för befordran, följer utnämning till ordinarie tjänst i den förutvarande s. k. första normalgraden och sedermera eventuellt vidare befordran. Skulle nu emellertid, såsom processkommissionen ifrågasatt, dessa unga jurister redan under sin förberedelsetjänstgöring i lagmansrätten vinna fullmaktstjänst, bleve tydligen en dylik rekrytering så gott som omöjliggjord, såvitt ej de administrativa verken sattes i tillfälle att redan såsom begynnelseanställning erbjuda dessa jurister ordinarie befattning i minst lika hög löneställning som sekreterarbefattningarna i lagmansrätterna. Med hänsyn till de begränsade befordringsmöjligheter utanför själva domstolskarriären, som skulle stå de ordinarie sekreterarna till buds, och då någon effektiv prövning och gallring av aspiranterna knappast kunnat ske före utnämningen till sekreterare, är givetvis risken stor, att på dessa befattningar komma att stanna personer, som icke anses böra befordras på själva domarbanan. En dylik anordning skulle emellertid tillföra domsagorna en arbetskraft av kanske mången gång föga användbart slag. Därtill kommer, att enligt processkommissionens förslag vikariatssystemet i domstolarna skall i görligaste mån avskaffas. I så fall bli sekreterarbefattningarna i domsagorna de enda egentliga utbildningsplatser till domartjänst, som stå till buds, och det ligger då synnerlig vikt uppå, att ej dessa befattningar under kanske ett trettio- eller fyrtiotal år framåt upptagas av personer, som icke kunna vinna befordran. I en domsaga, där för en

16 ung domaraspirant utsikt saknas att inom avsevärd tid erhålla sekreterartjänst, skulle helt naturligt svårighet yppas att rekrytera notarieposterna. P å anförda skäl synes motiverat, att sekreterarna i lagmansrätterna icke erhålla ordinarie anställning. Då dessa befattningar mycket nära skulle motsvara de nuvarande förste- och andre-notarietjänsterna och skäl torde saknas att utbyta den hävdvunna notarietiteln mot sekreterarbenämningen — helst denna senare eljest inom den statliga administrationen har avseende på tjänster av väsentligt annan karaktär — ha vid förevarande utredning de hittillsvarande beteckningarna förste och andre notarie bibehållits. Själva gången av domarutbildningen i dess första stadium torde alltså böra bliva den, att den unge juristen påbörjar sin tjänstgöring på ett lagmansrättskansli. Efter omkring ett halvt års provtjänstgöring torde kunna beräknas, att aspiranten vinner förordnande såsom andre notarie. Efter sammanlagt ett års väl vitsordad tjänstgöring skulle följa förordnande såsom förste notarie. Frågan om de arbetsuppgifter, som böra kunna anförtros förste och andre notarie, kommer att närmare behandlas i ett senare kapitel. Då, såsom nämnts, notarietjänsterna böra bliva utbildningsplatser, uppstår fråga, huru lång tid som lämpligen bör avses för denna del av tjänstgöringen. Önskvärt är givetvis, att densamma ej göres alltför kort. Kontinuiteten i arbetet på domsagokansliet kommer onekligen att lida, därest omsättningen på notarietjänsterna blir alltför snabb, och för lagmannen, vilken, liksom den nuvarande häradshövdingen, närmast torde komma att lämna aspiranten nödig handledning, blir det av vikt att, sedan han lärt upp den unge aspiranten, bli i tillfälle att utnyttja dennes arbetskraft. Ä andra sidan bör emellertid beaktande också skänkas de ungas krav att icke under onödigt lång tid kvarhållas i det förberedande utbildningsstadium, varom här är fråga. F. n. torde de unga juristerna i allmänhet stanna omkring tre år på domsagokansli. F r å n några av de häradshövdingar, med vilka under utredningens gång överläggningar ägt rum, har uttalats önskemålet, att denna tid kunde utsträckas till fyra år. E n sådan utsträckning av den förberedande tjänstgöringen kan måhända möta betänkligheter med hänsyn till den försening i befordringsgången, som därav skulle vållas. Emellertid torde denna synpunkt dock icke böra tillerkännas alltför stor betydelse. I det följande räknas därför med att notarierna i allmänhet komma att stanna i domsagorna under tre och ett halvt till fyra år. Processkommissionen (del I I I sid. 232) synes hava avsett, att den förberedande kanslitjänstgöringen å domsagan redan efter förhållandevis kort tid — ett eller annat år — skulle avbrytas av en tids tjänstgöring vid hovrätts eller högsta domstolens kansli, varefter aspiranten skulle återgå till kanslitjänstgöring i lagmansrätt.' Även om vissa skäl kunna tala för, att man redan på ett tidigt stadium bereder den unge domaraspiranten inblick i överrätternas arbetsmetoder och han sättes i tillfälle att på nära håll följa målens handläggning i de högre instanserna, skulle dock ett sådant avbrott

17 i tjänstgöringen vid lagmansrätten säkerligen vålla allvarliga olägenheter. Såväl med hänsyn till arbetets jämna gång i lagmansrätten, som även för att den unge aspiranten själv skall ha tillfälle att vinna erforderlig mognad, varigenom också den efterföljande hovrättstjänstgöringen för honom blir mera givande, torde det vara lämpligt, att den förberedande tjänstgöringen i lagmansrätt får förlöpa utan avbrott, och att således hovrättstjänstgöringen vidtager först sedan notarien tillbragt tre och ett halvt a fyra år vid lagmansrätt. Under den första tid, som domaraspiranten tjänstgör i hovrätt, torde hans arbetsuppgifter delvis bliva likartade med dem, som han haft att utföra i underrätten. Tjänstgöringen skulle nämligen fullgöras å hovrättens kansli. Snart nog torde emellertid en prövning av aspiranterna böra verkställas. För aspiranten måste det nämligen vara önskvärt att snarast möjligt få klarhet uti, huruvida han överhuvud taget har utsikter till befordran på domarbanan, och för statsverket blir det, med hänsyn till att samtliga aspiranter under provtjänstgöringen skulle erhålla avlöning — en fråga, som i annat sammanhang kommer att närmare diskuteras — angeläget, att en gallring bland aspiranterna verkställes. Till en del torde en dylik gallring kunna äga rum redan på grundval av aspiranternas arbetsprestationer inom hovrättens kansli, och därest — i likhet med vad tidvis lärer ägt rum i Svea hovrätt och i överensstämmelse med förhållandena vid vissa domstolar i utlandet — en praktisk kurs anordnas vid hovrätten, torde även aspirantens insats vid ett dylikt arbete kunna tjäna till vägledning för bedömande av hans lämplighet för domarkallet. Emellertid lärer den prövning, som på sådan grund ägt rum, näppeligen kunna anses tillfyllest. Det erbjuder givetvis stora svårigheter att med det system för rättegången I hovrätt, som processkommissionen föreslagit, förena en anordning, likartad med det nuvarande fiskalsprovet i hovrätt. Möjlighet att under form av adjunktion få en prövning till stånd är pä detta stadium helt naturligt alldeles utesluten, och utrymme för någon referentverksamhet finnes enligt kommissionens förslag ej heller, enär målens föredragning i hovrätten framdeles skall besörjas genom parterna. Då i hovrätt enligt förslaget åklagartalan i brottmål är avsedd att i viss omfattning utföras av särskilda, under advokatfiskalen stående tjänstemän, hovrättsfiskaler, ligger det nära till hands att för detta ändamål utnyttja de unga domaraspiranterna. Givetvis kunna dessa icke äga mognad nog att i svårare brottmål handha åklagaruppgiften. Det bör emellertid ej erbjuda svårigheter för advokatfiskalen att efter rationella grunder och med beaktande av de olika aspiranternas kompetens göra en fördelning av åklagararbetet. Ett sådant utnyttjande av hovrättsaspiranterna skulle även nära ansluta sig till nu rådande utbildningsgång. Med utgångspunkt från en sådan anordning har domaraspiranternas hovTättstjänstgöring ansetts böra i huvudsak följa nedan angivna program: Provtjänstgöringen i hovrätten, som fullgöres under arbete å hovrättskansliet, bör omfatta omkring ett år. För att redan på detta stadium bereda .2 —

6322.

18 tillfälle till en gallring bland aspiranterna bör under senare delen av ifrågavarande år aspiranten åläggas att på prov utföra åklagartalan i ett antal mindre brottmål. Förordnande till dylik provtjänstgöring torde böra meddelas av justitiekanslern på anmälan av hovrättens advokatfiskal. De aspiranter, som godkänts vid provtjänstgöringen, skulle därefter av justitiekanslern förordnas till hovrättsfiskaler. Det torde hava varit av processkommissionen avsett, att, sedan domaraspiranten fullgjort den kanslitjänstgöring, han tänktes komma att genomgå i hovrätten, och vilken skulle ha sin motsvarighet i den nu berörda tjänstgöringen såsom fiskalsaspirant, han hade att återgå till tjänstgöring vid lagmansrätt, där han skulle i mån av tur vinna befordran först till sekreterare och sedermera till rådman. Från dessa tjänster skulle sedermera befordran ske till sluttjänsterna i normalkarriären, d. v. s. lagmans- eller hovrättsrådsbefattning. Om, såsom kommissionen torde ha avsett, hovrättsrådsämbetena i regel skulle bli sluttjänster, kommer därav att föranledas en avsevärd framflyttning av befordringsåldern till dylik befattning. Medan f. n., såsom tidigare nämnts, utnämning till hovrättsråd normalt brukar äga rum vid omkring 37 å 38 års ålder, skulle framdeles — med hänsyn till den förhållandevis långsamma omsättningen på sluttjänsterna — sådan befordran säkerligen icke kunna förväntas förrän tidigast vid omkring 50 års ålder. Till jämförelse må nämnas, att i Danmark den genomsnittliga befordringsåldern för de ledamöter av »Landsretterae», som befordras ur underrätterna, ligger vid omkring 47 a 48 års ålder. I Österrike, där befordran till »Oberlandesgerichtsrat» normalt går från domartjänst i underrätt, uppgives den genomsnittliga befordringsåldern utgöra 52 å 55 år. Om man således räknar med en framtida befordran till hovrättsråd vid omkring 50 års ålder, innebär detta, att en överrättsdomare skulle under omkring hälften av sin hela tjänstetid vara bunden vid tjänstgöring i underrätt. En så sen placering på överrättsdomartjänst torde emellertid vara förenad med avsevärda olägenheter. Den blivande överrättsjuristen kommer att få tillbringa sina bästa år på en med hänsyn till arbetsuppgifterna underordnad tjänst i lagmansrätt. Förhållandena hos oss skulle f. ö. komma att ställa sig mera ogynnsamt än t. ex. i Tyskland och Österrike, då man i dessa länder genom tudelningen av den första instansen dock skapat en befordringsmöjlighet från bagatelldomartjänsterna till ledamotsbefattningarna i de kollegiala underrätterna. Det långsamma avancemang, som kan befaras vid den av processkommissionen tänkta befordringsgången, måste otvivelaktigt menligt inverka på rekryteringen av domarbefattningarna. Att det hittills lyckats att för domarbanan förvärva verkligt dugliga förmågor, torde till ej oväsentlig del ha berott just på utsikten till en förhållandevis snabb befordran till självständiga och ansvarsfulla tjänster. Bleve nu möjligheten härtill framdeles stäckad, komme detta säkerligen att öva en synnerligen oförmånlig inverkan på statens möjligheter att i konkurrens med den en-

19 skilda förvärvsverksamheten vinna och i sin tjänst behålla verkligt framstående jurister. Även ur en annan synpunkt torde betänkligheter yppa sig mot den av processkommissionen förordade befordringsgången. Den utbildning, som kan beredas domaraspiranten under kanslitjänstgöringen i hovrätt, skulle — även om den, på sätt här är tänkt, förstärkes med en tids verksamhet såsom hovrättsfiskal — dock knappast kunna anses tillfyllest såsom utbildningsarbete i överrätt för de blivande lagmännen och hovrättsråden. Ifrågavarande tjänstgöring, begränsad kanske till två år och förlagd till ett relativt tidigt stadium i utbildningen — i allmänhet till 26 å 28 års ålder — skulle säkerligen icke kunna tillföra aspiranten den fördjupade insikt i juridiska spörsmål och det mognade omdöme, han för sin framtida verksamhet såsom lagman eller hovrättsråd har av nöden. Att den efterföljande rådmanstjänstgöringen icke kan i utbildningshänseende ersätta hovrättsarbetet, lärer knappast kunna bestridas. Det må erinras om, att högsta domstolen i sitt utlåtande över ett den 26 oktober 1926 avgivet betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation m. m. (Statens off. utredn. 1926 : 20) — däri ifrågasattes, att domaraspiranterna i hovrätten skulle tjänstgöra icke såsom nu i egenskap av ledamöter utan allenast såsom föredragande — framhållit, att det förhållande, att den blivande revisionssekreteraren skulle varit helt utesluten från självständig domarverksamhet i andra instans, skulle innebära en betänklig försämring i hans utbildning. Det funnes, enligt högsta domstolens mening, intet mera ägnat att utveckla de egenskaper, som präglade en god revisionssekreterare, än det kollegiala samarbetet under domaransvar med äldre och mera erfarna jurister. Det torde få anses vara synnerligen angeläget, att de blivande lagmännen och hovrättsråden få tillfälle till en mera djupgående hovrättsutbildning, än som med processkommissionens utbildningsprogram skulle vara möjligt. Förevarande förslag utgår också ifrån, att den unge hovrättsfiskalen icke skall definitivt avkopplas från hovrättsarbetet på detta stadium, utan alltfort vara bunden till hovrätten, ehuru hans arbetskraft i viss omfattning i likhet med vad f. n. är fallet med motsvarande befattningshavare — utnyttjas under tjänstgöring i underrätt. H ä r möter ett svårlöst spörsmål, som emellertid i organisationshänseende äger stor betydelse. F r å g a n gäller de blivande rådmansbefattningarnas karaktär av övergångstjänster eller sluttjänster. Processkommissionen har härom yttrat (del I sid. 112), att rådmännen vore avsedda att i allmänhet vara yngre personer, men att under vissa omständigheter det kunde finnas lämpligt, att dessa domartjänster bekläddes med personer, som visserligen under en längre tids tjänstgöring på dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten, men dock icke lämpade sig för befordran till lagman. Processkommissionen har sålunda tänkt sig, att rådmanstjänsterna i allmänhet skulle vara övergångstjänster, men att i vissa fall de även kunde bliva sluttjänster. Redan av lönetekniska skäl lärer det vara ofrånkomligt

20 att härvidlag göra en bestämd åtskillnad mellan de båda slagen av befattningar. Det torde nämligen icke låta sig göra att fastställa en och samma lön utan avseende på om befattningen kommer att tillträdas vid unga år av en person, som endast övergångsvis innehar densamma i avvaktan på befordran till högre tjänst, eller om den tillträdes av en person i mera framskriden ålder för att innehavas under en lång följd av år intill uppnådd pensionsålder. Förevarande utredning är också byggd på den förutsättningen, att bland rådmanstjänsterna urskiljes ett visst antal i relativt förmånlig löneställning, avsedda att bli sluttjänster. Det är tänkt, att handläggningen av inskrivningsärenden i allmänhet skulle bli huvuduppgiften för dessa rådmän. Antalet av dessa inskrivningsdomare torde böra i görligaste mån begränsas. Det må i detta sammanhang erinras om ett uttalande av Svea hovrätt (Yttranden sid. 8) rörande svårigheten att på lämpligt sätt rekrytera dessa tjänster. Hovrätten yttrar härom bl. a.: »Att finna ett hundratal jurister, som kunna väntas vara villiga och lämpade att för livet ägna sig åt en inskrivningsdomares ej alltför intresseväckande uppgifter, torde emellertid knappast vara möjligt. Måhända låter det tänka sig, att en eller annan yngre jurist med den särskilda läggning som härvidlag erfordras skulle känna sig lockad av utsikten att vid jämförelsevis tidiga år uppnå en ordinarie, med någorlunda god avlöning förknippad ställning av denna art. Men i flertalet fall torde de ifrågasatta inskrivningsdomarna få sökas inom kretsen av dem, som inriktat sig på befordran inom den egentliga domarebanan och antingen misslyckats i denna strävan eller tänka sig inskrivningsdomarebefattningen såsom en övergångsplats inom domarekarriären. En person, tillhörande den ena eller den andra av dessa grupper, kan icke i allmänhet väntas vara synnerligen skickad för inskrivningsgöromålen. Den, som ser sig avstängd från länge eftersträvad befordran inom den egentliga domarebanan, lärer, liksom varje annan uppenbarligen förbigången tjänsteman, mången gång hava just genom misslyckandet förlorat i användbarhet för även mindre kvalificerade uppgifter och kan ej förmodas komma att under sitt återstående liv ägna inskrivningsgöromålen det slags uthålliga energi som kräves av dem som skola huvudsakligen syssla med dessa göromål; och vad beträffar den unge inskrivningsdomaren med framtid inom den egentliga domarebanan, lärer känslan av att han för ögonblicket befinner sig på en mot hans begåvning mindre väl svarande övergångsplats i vissa fall kunna medföra vådor icke allenast för honom själv utan även för domsagans, av lagmannen okontrollerade inskrivningsväsen.» Den i det följande (sid. 33 o. f.) verkställda beräkningen av erforderliga antalet arbetskrafter i domsagorna utvisar, att vid en domsagoindelning, omfattande 93 domsagor, antalet inskrivningsdomare skulle uppgå till 61, medan vid en domsagoindelning med 116 domsagor motsvarande antal skulle utgöra 52. Inskrivningsdomarbefattningarna skola enligt förevarande förslag tillsättas medelst fullmakt.

21 Därest enahanda tillsättningsform skulle komma till användning jämväl för de rådmanstjänster, som äro avsedda att bliva övergångsplatser, kan befaras, att på dessa tjänster i vissa fall skulle komma att placeras personer, vilka icke ansåges böra vinna högre befordran på domarbanan. Erfarenheten från andra förvaltningsområden torde giva vid handen, att dylika befattningar i mellan graderna ha en tendens att småningom mer och mer utnyttjas just på dylikt sätt. Har en sådan utveckling sina olägenheter redan i fråga om de i egentlig mening administrativa verken, så skulle för domstolarna och särskilt underrätterna en sådan tendens leda till alldeles speciella olägenheter — detta ur två synpunkter. Rådmanstjänsterna komma nämligen framdeles att utgöra de enda verkliga utbildningsplatser i domarställning, som vid lagmansrätterna stå den uppväxande juristgenerationen till buds. Det ligger då synnerlig vikt uppå, att icke dessa utbildningsmöjligheter bli, till förfång för de nya juristgenerationerna, reserverade till förmån för en grupp jurister, som icke behöva någon vidare utbildning, alldenstund någon befordran till högre domartjänst för dem icke ifrågakommer. En olägenhet, som drabbar rättsskipningen mera omedelbart, kommer att bestå däri, att dylika innehavare av rådmanstjänster i en hel del fall torde komma att inträda såsom vikarier, i händelse lagmannen får förfall. Det är givet, att, om rådmansbefattningarna i någon större utsträckning skulle bli reträttplatser för icke befordringsbara domaraspiranter, man därmed skulle få en kategori lagmansvikarier, vilka i många fall säkerligen vore föga ägnade att på ett tillfredsställande sätt uppehålla lagmanstjänsterna. Visserligen kan det tänkas, att hovrätten kunde förordna annan person att uppehålla lagmanstjänsten, men det ligger i sakens natur, att en dylik utväg skall komma att tillgripas endast i verkligt exceptionella fall. Det anförda torde giva vid handen, att det ligger synnerlig vikt uppå, att garantier skapas för att de rådmansbefattningar, som äro avsedda att bli övergångstjänster, också verkligen bibehålla denna karaktär. En undersökning rörande den kompetens, som bör krävas av de blivande rådmännen, har givit vid handen, att i de medelstora domsagorna torde komma att behövas en domaraspirant, som efter fullgjord notarietjänstgöring i underrätt blivit i hovrätten prövad och där befunnits lämpad för vidare befordran, således en aspirant på hovrättsfiskalens stadium. I de större domsagorna däremot synes flerstädes behov föreligga av en rådman med mera grundlig hovrättsutbildning. Hovrättsfiskalernas fortsatta utbildning har då ansetts kunna kombineras med rådmanstjänsternas uppehållande på det sätt, att fiskalen på detta stadium skulle — väl icke mera varaktigt skiljas från hovrättsarbetet — men däremot vara skyldig att låta sin hovrättstjänstgöring avbrytas av förordnande att under bestämd tid uppehålla rådmansbefattning i viss domsaga. Tiden för dylik underrättstjänstgöring har — under förutsättning att antalet rådmanstjänster av förevarande slag kan begränsas till omkring 50 —

beräknats icke behöva överstiga två år. Det må till jämförelse nämnas, att redan nu fiskalsaspiranter och t. f. fiskaler i hovrätterna äro skyldiga att mottaga förordnande att förvalta häradshövdingämbete eller tjänstgöra såsom biträdande domare. Föreskrift härom är meddelad i ett kungl. cirkulär den 18 februari 1921 (nr 46). Den begränsning är dock härvid stadgad, att utan tjänstemannens samtycke åt dylikt förordnande ej må givas den omfattning, att han under längre tid än sammanlagt tre månader kan anses därigenom hindrad från tjänstgöring i hovrätten. Beträffande antalet fall, i vilka hovrätterna anlitat den i cirkuläret stadgade befogenheten att förordna ifrågavarande tjänstemän till vikarier för häradshövdingar eller till biträdande domare, kan ur de här ovan (sid. 9) anförda uppgifterna inhämtas, att dylikt förordnande under de senaste två kalenderåren meddelats i Svea hovrätt uti sammanlagt 36 fall, i Göta hovrätt uti 22 fall samt i hovrätten över Skåne och Blekinge likaledes i 22 fall. Den här framförda tanken om hovrättsfiskalernas rådmanstjänstgöring innebär i själva verket allenast en utvidgning av den princip om tjänstgöring växelvis i underrätt och hovrätt, som kommit till uttryck i förberörda cirkulär och vilken, såsom av ovanstående uppgifter framgår, i praktiken också i förhållandevis stor omfattning tillämpats. Det må nämnas, att genom den strängare begränsning i notariernas rätt att hålla tingssammanträden, som fr. o. m. 1928 års ingång trätt i tillämpning, behov torde ha uppkommit för hovrätterna att i större utsträckning än tidigare utnyttja sina aspiranter på fiskalsstadiet för vikariat på häradshövdingtjänst. Emot den skisserade anordningen kommer måhända att resas den invändningen, att underrättstjänstgöringen inträder på ett alltför tidigt stadium. Det kan synas, som om aspiranten, innan han ännu hunnit bli fullt förtrogen med hovrättsarbetet, ryckes från detta för att återbördas till underrätten, som han för relativt kort tid sedan lämnat. Emellertid är det säkerligen icke utan vissa fördelar för aspiranten, att han efter ett icke alltför långt avbrott sättes i tillfälle att återknyta förbindelsen med underrättsarbetet. Den tekniska färdighet i ärendenas handläggning, som han under den tidigare tjänstgöringen förvärvat, torde han då ännu i allmänhet ha i behåll, och han tages nu i anspråk för den dömande verksamheten i underrätt, sedan han satts i tillfälle att bli förtrogen med rättsskipningens gång i hovrätten och sedan han där fått blick för de önskemål, som ur överrättsprocessens synpunkt måste ställas på rättegången i första instans. Det är givetvis en förutsättning, för att den föreslagna anordningen skall slå väl ut, att rådmanstjänstgöringen icke uppdelas i ett flertal korta repriser, interfolierade med tjänstgöring i hovrätt. Rådmanstjänstgöringen bör vara kontinuerlig och fullgöras vid samma lagmansrätt. Ej sällan skall det måhända bli möjligt för fiskalen att erhålla rådmansförordnande i den domsaga, där han tidigare tjänstgjort såsom notarie.

23 Den föreslagna anordningen torde måhända även väcka betänkligheter nr en annan synpunkt. Det kunde nämligen göras gällande, att kravet på domarnas oavsättlighet icke blivit beaktat, då, såsom här är tänkt, vissa rådmanstjänster skulle uppehållas av icke ordinarie befattningshavare. Denna invändning lärer emellertid icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Under nuvarande rättegångsordning har ju den dömande verksamheten i häradsrätterna i synnerligen stor utsträckning, även vad de viktigaste målen beträffar, utövats av unga, icke ordinarie notarier vid häradsrätterna. Även om denna ordning lett till vissa och ej sällan betydande olägenheter, så lärer dock knappast någon befogad anmärkning mot systemet ha kunnat riktas ur den synpunkten, att dessa domares ställning av icke-ordinarie skulle ha visat sig för rättsskipningen vådlig. Om nu framdeles de viktigaste domargöromålen övertagas av de ordinarie lagmännen, så lärer den domarverksamhet, som skulle ankomma på ifrågavarande rådman icke bliva av den betydenhet, att någon olägenhet ur berörda synpunkt skulle vållas. För övrigt må beaktas, att kravet på domarnas oavsättlighet ursprungligen tillkommit närmast för att skydda domarna mot obehörig påtryckning från regeringsmaktens sida. Det lärer emellertid näppeligen behöva befaras, att regeringsmakten någonsin skulle komma att anse sig ha några speciella intressen att bevaka i de mera enkla tviste- och brottmål, som skulle tillkomma rådmannen att handlägga. Det torde vara föga välbetänkt att med anledning av dylika säkerligen ogrundade farhågor uppoffra de påtagliga intressen för rättsskipningen, som äro förbundna med det system för dessa rådmanstjänsters besättande, som ovan förordats, och genom vilket system garantier vinnas, för att ifrågavarande befattningar bliva ur kompetenssynpunkt på lämpligaste sätt besatta. Sedan rådmanstjänstgöringen avslutats, bör aspiranten, om han önskar fortsätta på domarbanan, återvända till hovrätten för att där inträda i fiskalstjänstgöring. Emellertid synes det önskvärt, att under det hovrättsarbete, som nu förestår, aspiranten kunde åläggas mera krävande arbetsuppgifter. Till en del skulle ju detta syftemål kunna vinnas redan därigenom, att hans arbete såsom fiskal, som beräknats böra omfatta i genomsnitt omkring ett år, bleve inriktat på de svårare brottmålen. Ur utbildningssynpunkt måste det emellertid ha sina betänkligheter att låta aspiranten alltför lång tid syssla allenast med brottmålsrättsskipningen och detta enbart i egenskap av åklagare. Det ligger vikt uppå, att han under sin hovrättstjänstgöring blir i tillfälle att även ägna sig åt den dömande verksamheten och särskilt handläggningen av tvistemålen. Här möta emellertid betydande svårigheter ur organisatorisk synpunkt. Processkommissionen har föreslagit, att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätterna skulle minskas till tre. Kommissionen torde därvid ha utgått ifrån, att dessa skulle utgöras av ordinarie hovrättsråd, och att det nuvarande vikariatssystemet i hovrätterna skulle bringas att upphöra. Därmed komma emellertid även de utbildnings-

möjligheter, som hittills genom adjunktionsförordnanden stått till buds för domaraspiranterna, att bortfalla. Processkommissionen har haft under övervägande även tanken, att domföra antalet ledamöter borde bestämmas till fyra. Ett förslag härom vann på sin tid majoritet inom Nya lagberedningen och det omfattades inom Förstärkta lagberedningen av en betydande minoritet, bland vilken märktes bl. a. sedermera presidenten Afzelius. Såsom motiv för att begränsa det domföra ledamotsantalet till tre anför processkommissionen, att i samma mån som antalet domare kan nedsättas kan också anspråket på deras duglighet stegras och urvalet vid deras utnämnande bliva strängare. Om en minskning av antalet hovrättsråd — framhåller processkommissionen vidare — därjämte skulle möjliggöra, att lönevillkoren kunde i motsvarande grad förbättras, skulle än vidare utsikterna ökas, för att rättsskipningen med det mindre antalet skulle kunna fullt tillfredsställande upprätthållas. I yttrandena över pocesskommissionens betänkande har från skilda håll hemställts, att antalet domföra ledamöter å division måtte bestämmas till fyra. Av en minoritet i Svea hovrätt har sålunda framhållits, att därigenom skulle möjliggöras att i princip bevara det nuvarande systemet med adjungering i hovrätterna av yngre jurister. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande gjort gällande, att en organisation av hovrätterna, som möjliggjorde beredande av plats som ledamot i hovrätt i viss utsträckning åt domaraspiranter, skulle vara av stort värde för en tillfredsställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren. Därest, med hänsyn till vad sålunda yrkats, det domföra antalet ledamöter ökas från tre till fyra, skulle den fjärde platsen kunna reserveras till utbildningsplats. I enlighet med direktiv, som lämnats av chefen för justitiedepartementet, hava de i det följande verkställda ekonomiska beräkningarna baserats på det antagande, att en dylik utökning av det domföra antalet ledamöter äger rum. Det må anmärkas, att processkommissionen — i motsats till vissa tidigare utredningar — icke synes ha hyst några betänkligheter mot fyrmansdivisioner i hovrätterna ur den synpunkten, att vid omröstning två röster kunna stanna mot två. Det är endast för civilmålens del, som svårigheter i sådant fall uppstå. Skulle tvekan yppas om lämpligheten av att tilldela ordföranden utslagsröst, kan också tagas under övervägande en omröstningsgrund, enligt vilken den mening segrar, som omfattas av två hovrättsråd, ev. divisionsordföranden och ett hovrättsråd. Om, såsom här är tänkt, den fjärde platsen å division reserveras för en domaraspirant, bortfaller det av processkommissionen emot en utökning av divisionerna anförda skälet, nämligen att anspråken på hovrättsrådens kompetens skulle behöva sänkas. Denna utbildningsplats är ju rekryterad ur domaraspiranternas led och bland dem, som sålunda prövats, kommer sedermera urvalet av hovrättsråden att äga rum. Vad vidare angår den synpunkten, att en nedsättning av antalet domföra ledamöter med en skulle tunna medföra, att lönevillkoren för de övriga »i motsvarande grad» för-

25 bättrades, må framhållas, att en lönereglering för en befattningshavargruppsåsom hovrättsrådens givetvis icke kan grundas på antagandet, att befattningshavarna skulle få på sig uppdelat ett för dem gemensamt beräknat lönebelopp, detta så mycket mindre som av fyra ledamöter måste förväntas en större samfälld arbetsprestation än av tre. Såsom av den följande framställningen inhämtas, böra helt andra synpunkter bli bestämmande för hovrättrådens löneställning. Det må redan här fastslås, att någon hänsyn därvid icke tagits till den ifrågasatta ökningen i antalet domföra ledamöter. Frågan blir nu närmast, huru lång utbildningstid, som bör beräknas för domaraspiranterna under tjänstgöring på den fjärde ledamotsplatsen. Under nuvarande utbildningsförhållanden brukar för de e. o. assessorerna räknas med omkring ett års adjunktionsförordnande, innan befordran till ordinarie assessor kan ifrågakomma. Det torde saknas skäl att i detta avseende göra en rubbning i den nu gällande utbildningsgången. Under det år, aspiranten skulle fullgöra ledamotstjänstgöring, torde han lämpligen kunna benämnas assessorsaspirant. Efter avslutande av detta aspirantår bör den slutliga prövningen äga rum — motsvarande den som f. n. sker före assessorsutnämningen — huruvida aspiranten bör vinna befordran på domarbanan. Närmast gäller då att avgöra frågan, huruvida den tjänst en godkänd aspirant skulle ha att tillträda — i det följande benämnd assessorsbefattning — bör erhålla karaktär av ordinarie statstjänst. De nuvarande assessorerna äro visserligen icke ordinarie tjänstemän och sakna sålunda pensionsrätt, men i fråga om möjligheten till deras entledigande hava dock i syfte att bereda dem en mera självständig och tryggad ställning vissa restriktioner stadgats. Enligt hovrätternas arbetsordningar äger nämligen hovrätt hos Kungl. Maj:t göra framställning om assessors skiljande från förordnandet allenast, om han i sin tjänstutövning visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig, varjämte hovrätten äger göra framställning i enahanda syfte, därest en assessor under längre tid än två år i följd varit ur stånd att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Det kunde visserligen finnas skäl för att bibehålla denna anordning, genom vilken assessorerna, ehuru formellt tillsatta på förordnande, i själva verket tilldelas en ställning närmande sig den, som kommer konstituerade tjänstemän till del. Med denna ordning skulle också låta sig väl förenas ett åliggande för assessorerna att mottaga förordnande å rådmanstjänst eller såsom lagmansvikarie — en ordning, vartill för de nuvarande assessorerna motsvarighet finnes i deras skyldighet att mottaga förordnande såsom biträdande domare eller häradshövdingvikarie. Emellertid kunna också vissa skäl åberopas till förmån för en icke blott faktisk utan även formell anställning i ordinarie statstjänst. Därvid torde i nära anslutning till nuvarande förhållanden kunna väljas den anordningen, att assessorerna tilldelas konstitutorial, inrymmande skyldighet för dem att under viss tid stå till förfogande för förordnanden av ovannämnt slag. I särskild lag, stiftad av Konung

och riksdag, borde då också stadgas, att assessor finge av Kungl. Maj:t entledigas allenast på framställning av vederbörande hovrätt och i anledning av fel eller försummelse i tjänsten samt att, innan Kungl. Maj:t meddelar beslut härutinnan, assessorn skall ha beretts tillfälle att yttra sig i målet. Skulle en dylik ordning med hänsyn till kravet på domarnas oavsättlighet icke finnas nog betryggande, bör tagas under övervägande att tilldela assessorerna fullmakt, varvid dock i lag bör stadgas skyldighet för dem att i på visst sätt begränsad omfattning tjänstgöra i lagmansrätt antingen såsom vikarie för lagmannen eller såsom rådman. Att en dylik föreskrift skulle komma i strid med stadgandet i § 36 regeringsformen, lärer ej med fog kunna göras gällande.1 Den följande utredningen utgår ifrån, att assessorsbefattningarna erhålla karaktär av ordinarie tjänster samt att hovrättsassessor tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial. Sedan utnämning till assessor ägt rum, torde för befattningshavaren närmast komma i fråga att under viss tid — förslagsvis beräknad till två år — tjänstgöra i lagmansrätt såsom rådman eller vikarie för lagman. Ifråga om ordnandet av tjänstgöringen, framförallt med hänsyn till att den blir kontinuerlig, gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts beträffande fiskalstjänstgöring på rådmansbefattning. Denna tjänstgöring skulle ske endast inom den hovrätts område, till vilken assessorn hör. Sålunda skulle han icke kunna utan eget medgivande förordnas till rådman i domsaga under annan hovrätts domvärjo eller överhuvud mot sin vilja förflyttas mellan skilda hovrätter. På något håll kommer kanske att yppas farhågor för att domarnas självständighet skulle röna intrång, genom att hovrätten och i sista hand Kungl. Maj:t i administrativ väg skulle äga befogenhet att förordna assessor till tjänstgöring vid lagmansrätt. Det göres måhända gällande, att en dylik befogenhet kunde användas i trakasseringssyfte. Häremot må invändas, att, därest en regering skulle vilja med dylika medel öva påtryckning på domarkåren, en långt större fara naturligen ligger i den regeringen tillkommande utnämningsrätten. Att en regering först skulle utnämna en aspirant till assessor för att kort därpå vilja i angivet syfte »förvisa» honom till tjänstgöring i en mindre välbelägen domsaga, förefaller föga troligt. Det må f. ö. beaktas, att lagmansrättstjänstgöringen på detta stadium endast sträcker sig över en kortare tidrymd, beräknad till omkring två år. Efter denna tid bör assessorn ha lagstadgad rätt, de äldre framför de yngre, att på sätt nedan skall närmare angivas få sin verksamhet förlagd till hovrätten. Såsom alternativ till den nu berörda ordningen står möjligheten att med fullmakt 1 I förevarande fall ifrågasattes således, att i en viss ordinarie befattningshavares tjänsteåliggande skall ingå att tjänstgöra dels i hovrätt, dels i därunder lydande lagmansrätt. Detta är uppenbarligen något helt annat än den anordning, som i samband med 1909 års lönereglering för hovrätterna ifrågasattes inom riksdagen, men som mötte konstitutionella betänkligheter, nämligen att ålägga ordinarie fiskal i hovrätt skyldighet att i viss omfattning mottaga förordnande såsom revisionssekreterare. (Se andra kammarens protokoll 1909 n r 64 s. 22).

utnämna assessorn till rådman vid viss lagmansrätt. Även härigenom undgår man dock icke de ovan berörda farhågorna, ty kvar står alltjämt, att en regering kan missbruka sin utnämningsrätt på ett sätt, varigenom faktiskt en förvisning av en misshaglig domaraspirant kunde ske. Olägenheterna med fast utnämning till viss rådmanstjänst ligga framförallt däri, att rådmanstjänsterna även på detta stadium kunna komma att utnyttjas för placering av mindre befordringsdugliga domarämnen, en ordning som ur tidigare anförda synpunkter vore betänklig. Men vidare komma givetvis de fortsatta befordringarna på domarbanan att ske jämnare, om de unga domarna äro närmare knutna till hovrätten. En ytterligare fördel, som bör beaktas, är, att man genom en dylik anordning lättare kan förflytta arbetskraften mellan underrätt och hovrätt, en ordning, varav framdeles ökat behov kan komma att föreligga med hänsyn till den ifrågasatta prorogationsrätten från underrätt till hovrätt i vissa slag av mål. Vid den tjänstgöring i hovrätten, till vilken assessorn återvänder efter avslutande av rådmansförordnandet i lagmansrätt, skulle han i första hand ha att inträda såsom fjärde man på avdelning, där dylik befattning icke innehaves av assessorsaspirant. Men vidare kommer assessorn även att få tagas i anspråk såsom vikarie på hovrättsrådstjänst vid förfall för dess innehavare. Därjämte bör, i mån tillfälle gives, assessor även beredas förordnande att såsom revisionssekreterare föredraga mål i högsta domstolen. Då statsåklagartjänsterna äro avsedda att rekryteras från hovrätterna — varvid givetvis assessorskåren närmast kommer i betraktande — kan det vara lämpligt, att assessor, som önskar vinna dylik befordran, får tillfälle att i egenskap av revisionsfiskal utföra åklagartalan i högsta domstolen. Genom att åt rådmännen för inskrivningsärenden här nedan föreslås en högre löneställning än åt assessorerna, kan från assessorsbefattning befordran även äga rum till dylik rådmanstjänst. Befordran till hovrättsråd torde kunna förväntas äga rum vid omkring 38 års ålder. Från dessa befattningar bör befordran till sluttjänst kunna ske vid cirka 45 års ålder.

K A P II.

Behovet av arbetskrafter vid domstolarna. I.

Lagmansrätterna.

A. Allmänna synpunkter. Grunddragen ^ e ^ har i föregående kapitel redan påpekats, hurusom principen om den av den nu- kvalitativa arbetsfördelningen successivt vunnit insteg vid häradsrätterna. nisationen. I samtliga domsagor med undantag av en finnes anställd förste notarie, i flertalet domsagor därjämte andre notarie; i några av de största domsagorna tjänstgör även biträdande domare. En redogörelse för arbetskrafterna vid de olika domstolarna kommer att lämnas i det följande. Närmare bestämmelser angående organisationen av domsagoförvaltningen äro meddelade i stadgan den 12 juni 1925 (nr 166) med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning (ändrad 1926, nr 187; 1928, nr 187). Föreskrifter i ämnet äro vidare meddelade i kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 188) angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet samt i kungh cirkuläret till hovrätterna den 18 juni 1925 (nr 190) angående grunder för bestämmande av biträdande domares ämbetsåligganden. Förutom den personal, som äger juridisk utbildning, äro å domsagokanslierna även anställda personer utan dylik utbildning. Först genom kungörelse den 20 maj 1927 (nr 179) hava — i samband med vissa ändringar i förordningen om expeditionslösen — föreskrifter meddelats angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och löneförhållanden m. m. Dessa biträden hava dock icke vunnit statsanställning utan äro alltjämt häradshövdingens enskilda tjänstebiträden. Angående rådhusrätternas sammansättning innehåller rättegångsbalken endast mycket kortfattade föreskrifter. Enligt RB 1:4 äga stadens borgmästare och rådmän döma i rådhusrätt och i RB 6:2 äro vissa föreskrifter givna angående inrättande av särskilda avdelningar i större rådhusrätter. Närmare detaljföreskrifter i förevarande hänseende finnas i den för varje rådhusrätt gällande arbetsordningen. Anordningen med särskilda avdelningar i rådhusrätterna har kommit till användning i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Västerås, Sundsvall och Östersund. I förstnämnda tre städer kunna vid behandling av handelsmål handels-

29 sakkunniga ledamöter hava säte i rätten (lag den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål). Anställningsförhållandena för dem, som fullgöra domarfunktionerna i rådhusrätterna, äro delvis av annan art än för motsvarande befattningshavare i lantdomstolarna. För de senares del har staten, såsom förut nämnts, i stor utsträckning tillgodogjort sig icke-ordinarie arbetskrafter — ett system, som varit möjligt att tillämpa därför, att omsättningen inom den statsanställda domarkåren varit så stor, att de lägre tjänsterna kunnat användas såsom utbildningsplatser och därför endast innehafts övergångsvis. För stadsdomstolarnas del har rekryteringen ej kunnat ordnas på detta sätt Där har till övervägande del den juridiskt utbildade personalen måst beredas ordinarie anställning. Närmare redogörelse för rådhusrätternas organisation lämnas i den följande framställningen. Här må endast påpekas, att det lagfarna elementet i rådhusrätterna är företrätt i mycket skiftande omfattning. Rådhusrätt med borgmästare och 3 litterata rådmän, alltså 4 jurister, finnes t. ex. i Borås med ett invånarantal på omkring 34 000. Samma antal jurister finnes även i en rådhusrätt som Kristianstads, vilken stads folkmängd uppgår till allenast omkring 13 000 invånare. En besättning av rådhusrätten med borgmästare och 2 litterata rådmän, alltså 3 jurister, förekommer i städer med en folkmängd på omkring 18 000 å 19 000 invånare, såsom t. ex. Landskrona och Halmstad. Rådhusrätt med 2 jurister, borgmästaren och 1 rådman, har en stad som Kristinehamn på något över 12 000 invånare men också städer som Filipstad och Strängnäs med omkring 4 900 invånare och t. o. m. Simrishamn med en folkmängdssiffra på allenast omkring 2 500. Den största stad, där det lagfarna elementet i rådhusrätten utgöres av borgmästaren ensam, är Vänersborg med en folkmängd på omkring 8 800 invånare. Det anförda torde ge en föreställning om den mycket heterogena organisation, som för stadsdomstolarnas del är rådande. Det må emellertid anmärkas, att invånarantalet i och för sig givetvis icke är någon tillförlitlig mätare på arbetsbördan. *

* #

Processkommissionen har beträffande den framtida organisationen av underrätterna ej framlagt något i detalj utformat organisationsförslag utan allenast angivit vissa allmänna riktlinjer för organisationens genomförande. Efter ett påpekande om betydelsen av en arbetsfördelning inom underrätterna efter kvalitativa grunder yttrar kommissionen (del I sid. 111) bl. a.: »Huru långt en dylik arbetsfördelning inom underdomstolarna kan genomföras är, som redan blivit antytt, beroende av arbetsmängden och sålunda i främsta rummet av storleken och folktätheten i domsagorna. En förutsättning bör nämligen vara, att samtliga arbetskrafter hava full arbetsbörda. Domsagorna böra alltså vara så anordnade, att denna förutsättning icke brister. Å andra sidan få domsagorna naturligtvis ej vara så omfattande, att domstolen icke blir lätt tillgänglig. I vissa trakter av vårt land torde därför svårigheter möta, som tvinga till jämkningar, men som dock ej böra

30 hindra en mera tillfredsställande ordning i övriga delar av landet. Upphävandet av de särskilda stadsdomstolarna ökar i betydlig grad möjligheterna att ordna domsagorna för det här avsedda syftet. Genom att till en domsaga förena en stad och angränsande landsbygd, som nu bilda skilda domkretsar, vinnes ofta en samlad arbetsmängd, som kan rationellt fördelas mellan flera arbetskrafter. Den mest tillfredsställande arbetsfördelningen i våra domsagor efter de här angivna grunderna synes vinnas med en domstol, där arbetet är så omfattande, att det kan efter kvalitativa grunder fördelas i tre grupper, som var och en bildar en full arbetsbörda. Där domsaga skulle få en alltför stor eller eljest olämplig omfattning, om den inrättades för en dylik arbetsfördelning, bör den dock kunna ordnas så, att arbetsmängden kan delas i åtminstone två grupper. Om i några få fall ej heller detta skulle låta sig göra, blir det nödvändigt inrätta domsaga, där endast en domare har fullt arbete. Å andra sidan är det uppenbart, att i de större städerna och även i en och annan av de tätast befolkade övriga domkretsarna flera avdelningar av domstolen måste inrättas, vilka jämsides syssla med samma slag av domstolsgöromål. Enligt dessa grunder skulle alltså varje domsaga i regel hava flera domare, åtminstone tre eller två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga hava allenast en domare.» Kommissionen framhåller vidare, att bland de domare, som skulle vara anställda i lagmansrätten, en skulle vara dess främste man. Han kunde lämpligen benämnas lagman. Han borde ha till åliggande att framför de andra vara lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handlades; han skulle ock leda arbetsfördelningen inom domstolen. Inskrivningsärendena borde förläggas hos en av de andra domarna, förslagsvis benämnd rådman, om icke dessa ärendens mängd påkallade en uppdelning av dem på flera. Ofta kunde det befinnas lämpligt att överlämna bestyret såsom överexekutor till den domare, som handlade inskrivningsärendena. De smärre tviste- och brottmålen borde likaledes samlas hos en rådman. Sekreterarbestyren skola enligt kommissionens förslag, såsom förut är berört, handhavas av särskilda sekreterare. Därjämte skola i domsagorna också anställas icke-ordinarie notarier. Den av kommissionen förordade principen om en kvalitativ arbetsfördelning har i de avgivna utlåtandena ej givit anledning till starkare invändningar. Svea hovrätt har dock yttrat, att inskrivningsdomare borde anställas endast i de domsagor, där fastighetsförhållandena antagit en sådan karaktär, att inskrivningsväsendet icke kunde vid sidan av de egentliga domargöromålen handhavas av lagmannen. Anställning borde enligt hovrättens mening i domsagorna beredas åt sekreterare, på vilka bl. a. skulle ankomma protokollföringen och i domsaga, där inskrivningsdomare ej vore anställd, jämväl arbetet med gravationsbevis. Även övriga expeditionsgöromål — med undantag av stämpeluträkningen — borde uppdragas åt denne befattningshavare. Därjämte skulle i domsagorna anställas en eller flera helt statsavlönade notarier.

31 Behovet av arbetskrafter i domsagorna kommer helt naturligt att till Lomsagoväsentlig del bliva beroende på den domsagoindelning, som lägges till grund %n e ntnger för den framtida organisationen. Ej heller i fråga härom har processkommissionen framställt något detaljförslag utan begränsat sig till vissa principiella uttalanden. Kommissionen framhåller, att möjligheterna att genomföra en kvalitativ fördelning av en domsagas arbetsbörda på domarkrafterna i domsagan och att fullt utnyttja dessa krafter ökas i samma mån som domsagorna göras mera omfattande, men att å andra sidan behovet att uppdela en domsaga i flera tingslag eller att utan sådan uppdelning anordna flera tingsställen inom domsagorna gör sig starkare gällande och faran av de därmed förenade olägenheterna således blir större, ju mer omfattande domsagan är. Vid uppgörande av en domsagoindelning för hela landet — framhåller kommissionen vidare — måste ett vägande av dessa synpunkter mot varandra ofta vara av avgörande betydelse för träffande av ett val mellan de olika möjligheter, som erbjuda sig. Beträffande frågan om domsagornas indelning i tingslag har kommissionen framhållit angelägenheten av, att varje domsaga såvitt möjligt utgjorde en domkrets. Emellertid har kommissionen för genomförande av den förordade olikheten i lagmansrättens sammansättning i fråga om lekmannaelementets medverkan i de större städerna, tänkt sig, att städer ned till ett invånarantal av omkring 14- till 15 000 skulle utgöra eget tingslag. Vid vilken storleksgräns stad borde utgöra egen domsaga, har processkommissionen ej yttrat sig om. Kommissionen framhåller slutligen, att den antoge för sannolikt, att vid en domsagoindelning enligt de grunder, från vilka kommissionen utginge, antalet domsagor skulle kunna nedbringas till omkring 100. I yttrandena över förslaget hava från flera håll uttalats betänkligheter mot den i utsikt ställda utvidgningen av domsagorna. Sålunda har t. ex. Svea hovrätt framhållit, hurusom en allsidig representation i nämnden av olika trakter inom domkretsen icke stode att uppnå från de av kommissionen framhållna utgångspunkterna. Det vore vidare enligt hovrättens mening svårt att förvärva och behålla lämpliga krafter för utförande av de göromål, som enligt betänkandet skulle åligga annan domare än lagmannen. Slutligen pekade den ifrågasatta förstoringen av domsagorna i riktning mot lossande av de personliga banden mellan lantdomarpersonalen och folket, bl. a. så till vida som avståndet till domsagokansliet för en stor del av befolkningen komme att ökas. Även Göta hovrätt har framhållit vikten av, att domsagorna icke gjordes alltför stora, och jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har ställt sig betänksam mot tanken att bilda stora domsagor. Hovrätten framhåller, att vid bestämmande av domsagornas storlek borde tillses, att häradsrätterna icke förlorade sin nuvarande karaktär. Inom justitiedepartementet har av häradshövding K. SCHLYTER utarbetats ett såsom bilaga till detta betänkande fogat förberedande utkast till rikets

indelning i domsagor, vilket utkast varit under behandling inom processkommissionen, ehuru kommissionen icke torde hava fattat någon slutlig ståndpunkt till detsamma. Detta förslag har enligt av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv lagts till grund för den i det följande verkställda beräkningen av arbetskrafterna i domsagorna och den härpå grundade kostnadskalkylen. Förslaget utgår ifrån, att de sju största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro) skulle utgöra självständiga domsagor. Städer med ett invånarantal under 36 000 {således fr. o. m. Borås) skulle ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområde. Därvid är tänkt, att städer med ett invånarantal ej understigande omkring 17 000 skulle bilda egna tingslag inom domsagan. Dessa städer äro: Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping, Västerås, Karlskrona, Lund, Karlstad, Kalmar, Landskrona, Halmstad och Sundsvall. I de fall, där i indelningsförslaget framlagts skilda alternativ, har kostnadsberäkningen utförts på grundval av det alternativ, som innefattat ett större antal domsagor, dock har i det fall, där enligt förslaget alternativt ifrågasatts, att domsagogränsen skulle bryta länsgränsen, städse valts det •alternativ, enligt vilken en dylik brytning undvikes. Det har nämligen av administrativa skäl — bl. a. med hänsyn till landsfiskalernas ställning samt handläggningen av frågor, som sammanhänga med tingshusbyggnadsskyldigheten m. m. — funnits önskvärt, att en domsaga icke utgöres av delar från skilda län. Hela antalet domsagor enligt denna beräkning uppgår till 93, varav 7 stadsdomsagor. I häradshövding SCHLYTERS indelningsplan finnes angående behovet av arbetskrafter i de' föreslagna domsagorna verkställd en beräkning, gjord på grundval av den av processkommissionen föreslagna organisationen med rådmän och sekreterare. Såsom tidigare nämnts, hava emellertid vid förevarande utredning vissa jämkningar ifrågasatts i processkommissionens organisationsförslag, bestående bl. a. däri, att rådmanstjänsterna skulle uppdelas i två grupper, alltefter som de äro avsedda att bliva sluttjänster (inskrivningsdomare) eller övergångstjänster (rådmän för den dömande verksamheten). För att nå fram till en i görligaste mån tillförlitlig kostnadssiffra har det vidare ansetts nödigt att i fråga om sistnämnda grupp av befattningar göra en åtskillnad alltefter som de ansetts böra besättas med rådmän, som vunnit anställning såsom ordinarie assessorer i hovrätt, eller av rådmän, av vilka skulle krävas allenast fiskalskompetens. Vidare har, såsom tidigare nämnts, vid förevarande utredning också ifrågasatts, att de av processkommissionen föreslagna sekreterartjänsterna borde utbytas mot befattningar såsom förste och andre notarie. Slutligen må nämnas, att de av processkommissionen för de större städernas lagmansrätter föreslagna vice lagmansbefattningarna ansetts böra ombildas till lagmanstjänster, varvid domstolschefen förslagsvis benämnts förste lagman. Enligt av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv har den i det

33 följande verkställda kostnadsberäkningen grundats på en organisation, i överensstämmelse med vad sålunda ifrågasatts. Det har med hänsyn härtill varit nödvändigt att verkställa en beräkning av arbetskrafterna från delvis andra utgångspunkter än dem, som legat till grund för det Schlyterska förslaget. Då det funnits önskvärt att vinna en uppfattning om den finansiella besparing, som vinnes genom den av häradshövding SCHLYTER föreslagna begränsningen av antalet domsagor, har i enlighet med av chefen för justitiedepartementet under utredningens gång lämnat direktiv — för att tjäna till jämförelse — verkställts en beräkning rörande den kostnad, som skulle följa med genomförande av en lagmansrättsorganisation med ett större antal domsagor. Den plan för domsagoindelningen, som ligger till grund för denna senare beräkning, utgår från bibehållande i avsevärd omfattning av de nuvarande domsagorna; dock hava de inom domsagorna belägna mindre och medelstora städer, som nu ha egen jurisdiktion, tillagts domkretsen. Gränsen, då en stad ansetts böra utgöra självständig domsaga, har satts vid ett invånarantal av omkring 29 000 l . För ett antal av de nuvarande smärre domsagorna har räknats med, att sammanslagning bör äga rum med angränsande domsaga eller del därav. Hela antalet domsagor enligt denna beräkning skulle komma att uppgå till 116. Det torde icke vara påkallat att här meddela närmare detaljer rörande denna indelningsplan. En jämförelse mellan de behövliga arbetskrafterna enligt indelningen i 93 domsagor och 116 domsagor ger vid handen följande: Domsagornas antal

B e f a t t n i n g a r

106 61 »

för den dömande verksamheten: assessorer • •• fiskaler

33 52

129 52 28

350 därav med begränsad domarkompetens, c-a Summa befattningshavare

126 370

190 602

625 Rörande skillnaden i kostnad vid genomförande av det ena eller det andra förslaget hänvisas till vad som yttras här nedan å sid. 338. Här nedan är gjord en jämförelse mellan antalet domsagor enligt å ena 1

Till de 7 städer, som enligt det Schlyterska förslaget skulle utgöra egna domsagor, skulle komma följande städer: Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås. 3 Inberäknat domstolscheferna vid lagmansrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka i det följande benämnas »förste lagmän». 3

—

G322.

sidan gällande domsagoindelning * och å andra sidan det Schlyterska utkastet till domsagoindelning 2. D o m s a g o r

med

i n v å n a r a n t a l

ett

av

15 000—20 000— 25 0 0 0 - 30 0 0 0 - 35 0 0 0 - 40 0 0 0 - 45 0 0 0 - 5 0 000— 55 000 20 000 25 000 30 000 35 000 40 000 45 000 50 000 55 000 60 000 Nuvarande antal domsagor, 1

4 Antal domsagor enligt Schlyterska utkastet 3

—

12 D o m s a g o r

med

I

ett

i n v å n a r a n t a l

i

60 0 0 0 - 6 5 0 0 0 - 7 0 000 75 0 0 0 - 80 0 0 0 - 90 000— 65 000 70 000 | 75 000 80 000 90 000 100 000 Nuvarande domsagor l

antal

Antal domsagor enligt Schlyterska utkastet

i

över 100 000

— 10

av Summa

86 I den i det följande lämnade redogörelsen för beräkningen av de behövliga Historik över domsagoarbetskrafterna i de olika domsagorna har länsvis lämnats en översikt över regleringarna. förändringarna i domsagoindelningen sedan början av 1800-talet. Det torde i detta sammanhang äga sitt intresse att överblicka de olika principer för domsagoregleringarna, som under de senaste hundra åren blivit följda. I början av 1800-talet funnos under Svea hovrätt 30 och under Göta hovrätt 54 domsagor. Den del av rikets område, som ungefär motsvarade det nuvarande Sverige, var således indelad i sammanlagt 84 domsagor. Under de första tre årtiondena av 1800-talet skedde några enstaka, mindre betydande förändringar i domsagoindelningen, varigenom domsagornas antal småningom ökades till 90. I samband med att på 1840-talet fråga uppkom om reform av fängelseväsendet, särskilt cellsystemets införande och rannsakningsfängelsernas centraliserande, togs även spörsmålet om en mera allmän omreglering av domsagorna upp till behandling. Sedan justitiestatsministern greve A. Posse den 31 mars 1846 framlagt ett förslag4 till reglering av rikets läns-, härads- och stadsfängelser och detta förslag varit föremål för granskning av särskilda kommitterade i orterna, upprättade Posse ett den 17 februari 1847 dagtecknat och samma dag i statsrådet anmält reviderat förslag1 till reglering av rikets läns-, härads- och stadsfängelser samt av domsagorna. I yttrandena över det förra förslaget hade från flera håll framhållits önsk1

Med iakttagande av vissa av 1928 års riksdag beslutade domsagoregleringar. Folkmängdssiffrorna hänföra sig till ingången av år 1928. 8 Oberäknat de 7 största städerna. * Förslaget blev sedermera utgivet från trycket. 2

35 värdheten av en snabbare rättsskipning i brottmål, i samband varmed framfördes tanken på inrättande av särskilda brottmålsdomstolar för rannsakning med häktade personer. Vid ärendets anmälan i statsrådet förenämnda dag den 17 februari 1847 förklarade Posse sig icke kunna biträda tanken på inrättande av dylika domstolar. Det funnes en annan utväg, som vore vida säkrare till sin verkan, medförde mindre kostnad för statskassan och mindre rubbning i allmänna rättegångsordningen, den nämligen att dela domsagorna. F. ö. syntes en ny reglering av domsagorna, lämpad efter göromålens mängd och allmänhetens bekvämlighet samt efter grundsatsen av ett tingsställe för hela domsagan och av häradsrätternas mera än dittills oavbrutna verksamhet, redan i sig själv vara så viktig och av behovet påkallad, att den sannolikt måste förr eller senare genomföras oberoende av fängelsesystemet. En förändring i antydd riktning skulle medföra en snabbare rättsskipning, och bl. a. kunde det därefter bliva till fördel för de mindre städerna att få i judiciellt avseende förläggas under landsrätt. Antalet domsagor enligt förslaget skulle bli 134. Domsagornas befolkningssiffra uppgick till i genomsnitt omkring 23 000. Ifrågavarande förslag lades därefter till grund för den omreglering av domsagorna, som ägde rum de sista åren av 1840-talet och under följande årtionde. Vid 1860-talets början ansågos de önskvärda domsagoregleringarna vara i huvudsak genomförda 1 . Resultatet av förändringarna torde framgå därav, att antalet domsagor, som år 1847 uppgick till 90, år 1860 stigit till 102. Nytt förslag till domsagoindelning utarbetades därefter av den kommitté, som den 30 maj 1868 framlade förslag till stadga angående allmänna underdomstolarna å landet m. m. I vad angår domsagornas antal ifrågasatte kommittén allenast en ökning från dåvarande 103 till 104 domsagor. Även under 1870-talet fortsattes domsagodelningarna. Vid 1880-talets början hade domsagornas antal stigit till 116. I Nya lagberedningens år 1884 avgivna principbetänkande (del I sid. 177 o. f.) framhölls önskvärdheten av att varje domsaga måtte utgöra allenast en domkrets. Beredningen utarbetade ett detaljerat förslag till domsagoindelning, varvid i fråga om domsagornas utsträckning iakttogs den grundsatsen, att högsta avståndet till domsäte i södra och mellersta delarna av landet icke finge överstiga 4 mil, men att i den nordliga delen av riket avståndet kunde vara större och intill 10 mil. Enligt planen (del IV sid. 5 o. f.) skulle samtliga rikets städer, med undantag allenast av Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Gävle, Norrköping och Marstrand, förenas med kringliggande landsbygd under gemensamma domstolar. I de 6 förstnämnda städerna borde den självständiga jurisdiktionen bibehållas i anseende till mängden av göromålen 2 och i Marstrand med hänsyn till stadens avsöndrade läge. Antalet stadsdomsagor utgjorde alltså 7. Övriga domsagor enligt 1

Se k. brev den 7 februari 1860 och riksdagsberättelsen 1862—63 sid. 7. Folkmängden i Malmö uppgick vid tiden i fråga till omkring 36 000. siffra var för Sundsvall 8 500, för Gävle 18 500 och för Norrköping 27 500.

Motsvarande

36 förslaget uppgingo till 108, varvid för 10 domsagor räknades med anställande av förutom häradshövdingen en särskild biträdande domare. Då, såsom förut nämnts, hela antalet domsagor vid tiden för avgivande av beredningens förslag uppgick till 116, oberäknat de städer, som hade egen jurisdiktion, innebar således beredningens förslag en första brytning med den rådande tendensen att öka domsagornas antal och minska deras omfång. Även efter framläggande av Nya lagberedningens förslag ägde emellertid domsagodelningar fortfarande rum. Visserligen ökades domsagornas antal under slutet av 1800-talet endast med 2, så att totalantalet vid utgången av år 1900 uppgick till 117, men under 1900-talets båda första årtionden tog rörelsen ånyo fart. Vid 1921 års ingång uppgick sålunda domsagornas antal, efter genomförande av vissa av 1920 års riksdag beslutade delningar, till 125. Under de år, som förflutit efter 1920, kan en motsatt tendens i fråga om domsagoregleringarna iakttagas. Då fråga år 1921 uppkom om delning av Södra Roslags domsaga, förordade processkommissionen i ett den 25 februari 1922 avgivet utlåtande, att, i stället för att en delning skedde av domsagan, en uppdelning måtte verkställas av arbetsbördan, så att häradshövdingen befriades från det tidsödande arbetet med kontrollen över inskrivningsärendena, varigenom han bleve satt i tillfälle att uteslutande ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. För handhavande av inskrivningsväsendet skulle i stället inrättas en särskild inskrivningsdomartjänst. Processkommissionens organisationsförslag upptogs av Kungl. Maj:t i proposition (nr 206) till 1922 års riksdag. Förslaget blev av riksdagen bifallet (skr. nr 264), dock erhöll anordningen allenast provisorisk karaktär, nämligen för en tidrymd av 3 år. Sedermera har den emellertid successivt prolongerats, senast genom beslut vid 1928 års riksdag. Det må i förevarande sammanhang erinras om, att frågan om grunderna för domsagoregleringarna gjorts till föremål för ett yttrande av chefen för justitiedepartementet i statsverkspropositionen (II H. T. sid. 75) till 1926 års riksdag. Departementschefen uttalade sig här till förmån för en successiv domsagoreglering i riktning mot större enheter. Riksdagen (skr. n r 317) anslöt sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen och framhöll, att den ifrågasatta omregleringen av domsagorna till större enheter såväl i organisatoriskt hänseende som ur allmän rättsskipningssynpunkt finge anses erbjuda obestridliga fördelar. Efter vissa av 1926 och 1928 årens riksdagar beslutade omregleringar uppgår domsagornas antal till 120. * * * Arbetsbördan Härefter torde till behandling närmast få upptagas frågan om beräkningen i lagmansTill d e . e n f r a m t i d a domsagoorganisation erforderliga arbetskrafterna. rätterna.

.„,

belysning av detta spörsmål må till en början lämnas några uppgifter rörande den nuvarande arbetsbördan i underrätterna.

37 I följande tabell äro sammanförda vissa uppgifter angående antalet genom slutligt utslag avgjorda tvistemål och brottmål i häradsrätter och rådhusrätter under fyraårsperioden 1923—1926. Genom slutligt utslag avgjorda tvistemål (inberäknat brottmål, däri talan om ansvar ej förts)*

Genom slutligt utslag avgjorda brottmål, däri talan om ansvar förts 3

Häradsrätter | Rådhusrätter

Häradsrätter

Rådhusrätter 55 558

17 941

20 857

17 133

23 899

22 244

57 862

17 979

23 628

25 814

55 894

16 563

22 389

25 342

53113 Medeltal per år-

17 404

23 760

23 564

55 607

Såsom av tabellen inhämtas, uppgår medeltalet per år avdömda tvistemål och brottmål vid häradsrätterna till omkring 41 000 och vid rådhusrätterna till omkring 79 000 eller till sammanlagt omkring 120 000 mål. Emellertid är att märka, att i de för rådhusrätterna anförda siffrorna — i jämförelse med motsvarande siffror för häradsrätterna — ingår för civilmålens del ett större antal icke tvistiga mål och för brottmålens del ett större antal bagatellartade brottmål. En på rättsstatistiken grundad beräkning ger vid handen, att de anförda medeltalssiffrorna fördela sig sålunda: 1)

tvistemål: a) tredskovis avdömda eller omedelbart medgivna: häradsrätter

7 954

rådhusrätter

b) övriga (d. v. s. tvistiga):

2)

häradsrätter

9 450

rådhusrätter

brottmål: a) brottmål enligt specialförfattningar m. m.: 8 häradsrätter

rådhusrätter

50 622

b) övriga brottmål (strafflagsmål): 4

häradsrätter

rådhusrätter

4 985

Ej inräknade äro mål, som före inställelsen förfallit eller efter upptagandet avskrivits eller däri förlikning av rätten jämlikt R. B. 20: 2 stadfästs. 2 Ej inräknade äro mål, som före inställelsen förfallit, efter upptagandet avskrivits eller till annan domstol förvisats. 3 Till denna grupp räknas mål angående brott eller förseelse m o t S. L. 11: 15 eller 18: 15 eller annan lag eller författning än S. L., krigslagen eller tryckfrihetsförordningen. Har någon varit häktad i målet, har detsamma ej räknats till denna grupp. Flertalet hithörande mål torde få anses vara av bagatellartad natur. 4 Såsom »strafflagsmål» räknas mål angående brott eller förseelse mot strafflagen utom S. L. 11:15 eller 18:15 samt annat mål, däri någon varit häktad.

38 Sammanräknas de verkligt tvistiga civilmålen med strafflagsmålen, bli siffran på hela antalet mera krävande mål för häradsrätterna 13 741 och för rådhusrätterna 12 482. Enligt häradshövding SCHLYTERS förslag till domsagoindelning skulle, såsom förut är nämnt, följande städer bilda egna domsagor, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. De framtida lagmansrätterna i dessa städer få således omedelbart övertaga den dessa städers rådhusrätter hittills åvilande arbetsbördan. De mål, som härröra från övriga städer, komma däremot att överflyttas till de för land och stad gemensamma lagmansrätterna. P å dessa kommer således att vila en arbetsbörda, motsvarande den, som nu åvilar häradsrätterna samt rådhusrätterna i samtliga andra städer än de ovan nämnda. Det kan äga sitt intresse att undersöka, huru de olika slag av mål, som avgjorts vid rådhusrätterna, fördela sig på rådhusrätter i de städer, som komma att utgöra egna domsagor, resp. de städer, som skola sammanföras med landsbygden till gemensamma stads- och lantdomsagor. E n bearbetning av statistiken för åren 1923—1926 visar, att i de sju största städerna utgjorde, i medeltal för år räknat, antalet genom slutligt utslag avgjorda 1 : icke tvistiga civilmål

6 537

tvistiga civilmål

4 574

brottmål enligt specialförfattningar m. m.

32 535

övriga brottmål

3 003 Summa

46 649

E n jämförelse mellan arbetsbördan — uttryckt i antalet genom slutligt utslag avgjorda m å l 1 — i de nuvarande häradsrätterna och i de förenade stads- och lantdomkretsarna har gjorts i nedanstående tabell. 1

3 Arbetsbördan M

å 1

Rådhusrätterna, utom Häradsrätterna i de sju största städerna

i

Summa 8

5 De i kol. 4 avsedda lagmansrätternas arbetsbörda i % av häradsrätternas arbetsbörda

7 954

9 726

17 680

Tvistiga civila mål

9 450

2 924

12 374

131 Samtliga

17 404

30 054

173 Brottmål enligt specialförfattningar...

19 273

18 088

37 361

194 Övriga brottmål

4 291

6 273

146 Samtliga

20 070

40 968

32 720

civila mål

brottmål

222 Vad ovan sid. 37 not 1 och 2 yttrats gäller även i fråga om de i det följande anförda siffrorna. Summan = beräknad arbetsbörda i de lagmansrätter, vilkas domkrets omfattar enbart landsbygd eller landsbygd och stad.

39 Om antalet mål vore ett riktigt uttryck för arbetsbördan, skulle för de till lagmansrätter ombildade häradsrätterna arbetsbördan bliva ökad med ungefär 80 %. Emellertid måste hänsyn tagas därtill, att i städerna antalet bagatellartade mål — såväl civil- som brottmål — är avsevärt mycket större än på landsbygden, i följd varav man torde kunna beräkna, att arbetsbördan i de nuvarande häradsrätterna vad målen angår skulle ökas blott med omkring hälften. Avseende bör emellertid jämväl fästas vid antalet ärenden. Dessa belasta de nuvarande häradsrätterna i betydligt högre grad än rådhusrätterna. Antalet slutligt handlagda andra ärenden än konkurser och ackordsförhandlingar utan konkurs uppgick vid häradsrätter, resp. rådhusrätter till: Ar

Häradsrätter

Rådhusrätter 136 992

290 854

281 345

137 228

287 964

135 654

286 179

140 737

Medeltal per år

286 586

137 653

Av det för rådhusrätterna angivna medeltalet 137 653 ärenden belöper i runt tal 80 000 på de sju största städerna. Således skulle återstå omkring 57 000 ärenden, som från rådhusrätterna skulle överflyttas till lagmansrätterna och där förenas med de omkring 286 000 ärenden, som handläggas vid häradsrätterna. Sammanlagt skulle då på lagmansrätterna läggas omkring 343 000 ärenden om året, vilket innebär en ökning med omkring 20 %. Generellt sett kan man således säga, att arbetsbördan, vad ifrågavarande ärenden angår, i de lagmansrätter, som icke uteslutande komma att bestå av stadsområde, blir, jämförd med häradsrätternas nuvarande arbetsbörda, ökad med omkring en femtedel. Vad slutligen angår konkursärendena angivas i nedanstående tabell siffrorna för de vid häradsrätter och rådhusrätter under resp. år anhängiggjorda konkurser: x Ar

Häradsrätter

Rådhusrätter

2 128

1 981

1 569

1 636

1 790

1 587

Medeltal per år

1615 Ser man nu till, i vilken omfattning det för rådhusrätterna angivna antalet konkurser belöper på de sju största städernas rådhusrätter och på övriga rådhusrätter, visar sig, att på förstnämnda städer belöper i runt tal 900 konkurser och alltså på övriga rådhusrätter omkring 700 konkurser. 1

I siffrorna ingå alltså ej: förfallna, ej upptagna eller avslagna konkursansökningar.

40 Därest detta antal konkurser förenas med de hos häradsrätterna nu handlagda omkring 1 940 konkurserna kommer hela arbetsbördan, såvitt gäller de anhängiggjorda konkurserna, att uppgå till omkring 2 640 ärenden, vilket innebär en ökning jämfört med motsvarande arbetsbörda i häradsrätterna med något mera än en tredjedel. Med ledning av ovan anförda siffror torde sålunda kunna sägas, att den effektiva ökningen av arbetsbelastningen i de nuvarande häradsrätterna skulle genom städernas förening med landsbygden komma att utgöra högst hälften. Med hänsyn till att arbetsökningen i fråga om ärendena emellertid är avsevärt mindre än i fråga om målen, kommer dock sannolikt den effektiva arbetsökningen att bliva något mindre än hälften. Vid bedömande av de anförda siffrornas betydelse för beräkningen av det erforderliga antalet arbetskrafter måste emellertid tagas i betraktande vissa faktorer, som sammanhänga med den av processkommissionen förordade rättegångsordningen. Även om man utgår från, att frekvensen av mål och ärenden förblir ungefär densamma som för närvarande, torde dock det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. För de tvistiga c i v i l m å l e n s del synes förändringen bli mindre framträdande. I dessa mål är avsett, att protokollföring skall äga rum under de förberedande förhandlingarna vid rätten. I detta hänseende lärer således någon nämnvärd besparing i fråga om arbetskrafterna knappast vara att förvänta. Genom den starkare koncentration i målens handläggning, som med det nya rättegångssättet kan emotses, kommer emellertid säkerligen — jämfört med nuvarande förhållanden — en del tid att besparas domstolen; och skulle den av processkommissionen i princip förordade rent muntliga förhandlingsmetoden vid huvudförhandlingen komma till genomförande, blir givetvis arbetet med protokollföring vid nämnda förhandling icke synnerligen tidsödande. I fråga om b r o t t m å l e n s handläggning lärer säkerligen en betydande lättnad i underrätternas arbetsbörda vara att påräkna. Ett avsevärt antal av de s. k. polisförseelserna torde nämligen framdeles bli avgjorda medelst institutet strafföreläggande. Någon generell beräkning rörande den omfattning, i vilken berörda slag av förseelser kunna förväntas bli avgjorda i nu nämnd ordning, har ej varit möjlig att utan tidsödande undersökningar vinna. Det må allenast omnämnas, att en för Stockholms polisdomstols del gjord utredning givit vid handen, att de tilltalade i omkring 9 400 av de tillhopa c:a 12 700 mål, som 1926 avdömts vid domstolen, eller i omkring 75 % av alla polismålen, lämnat polismyndigheten fullmakt om erkännande av den tilltalade förseelsen. Vid Norrköpings poliskammare, vilken 1926 avdömt i runt tal 630 mål, har omkring hälften utgjorts av dylika s. k. fullmaktsmål.

41 Vad angår de viktigare brottmålen kan en lättnad i domstolens arbetsbörda — jämfört med nuvarande förhållanden — beräknas inträda därigenom, att den förberedande utredningen i målet är avsedd att så gott som helt läggas på åklagaren. Medan f. n. domstolen under upprepade rättegångstillfällen har anledning att taga befattning med utredningsarbetet, sådant detta successivt framskrider, kommer framdeles, med den koncentration av huvudförhandlingen till om möjligt ett rättegångstillfälle, som ä r avsedd, utredningen att framläggas för domstolen i slutgiltigt skick. P å förberedelsens stadium skulle lagmansrätten ha att taga befattning med ärendet endast i fall häktning eller husrannsakan ifrågakommer, varjämte i vissa fall även frågor, huruvida vid den förberedande undersökningen rätteligen tillgått, ävensom frågor rörande verkställande av beslag kunna underställas rättens prövning. Det är givet, att den befattning med förberedelserna i brottmålsrättegången, som sålunda enligt den nya ordningen skulle ankomma på rätten, kan beräknas bli avsevärt mindre tidskrävande än den ofta upprepade handläggning av brottmålen på förberedelsens stadium, varmed underrätterna f. n. belastas. Även för i n s k r i v n i n g s ä r e n d e n a s del synes, utan att rättssäkerheten behöver äventyras, en betydande förenkling kunna genomföras, framför allt i fråga om skrivarbetet. Den nuvarande ordningen för expeditioners utfärdande i dessa ärenden sammanhänger ju med sportelväsendet, och en förenkling i förfarandet skulle givetvis f. n. vålla en avsevärd minskning i underrättsdomarnas inkomster. Avskaffas sportelväsendet i samband med processreformen, bortfaller berörda hinder och möjlighet är given för ett rationellt ordnande av inskrivningsärendenas expediering. Det må erinras om, att detta spörsmål redan tidigare varit föremål för överväganden. I sitt den 31 december 1907 avgivna förslag till jordabalk (II sid. 228 o. f.; sid. 618) förordade lagberedningen en omläggning av fastighetsbokföringen därhän, att inskrivningen i fastighetsboken erhölle självständig betydelse. Inskrivningen i boken måste då, framhöll beredningen, vara så fullständig, att den fullt kunde ersätta protokollet. Detta kunde i så fall inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden med upptagande av vad som förekommit vid förhandling inför rätta, där sådan ägt rum. I fråga om de handlingar — köpebrev och andra åtkomsthandlingar, inteckningsreverser m. m. — som låge till grund för ansökningen om inskrivning, ansåg beredningen den gällande ordningen med dessa handlingars upptagande i protokollet böra tills vidare bibehållas. Såsom alternativ framlade emellertid beredningen ett förslag till införande av ett aktsystem (II sid. 618), varvid ifrågavarande handlingar tänktes för varje ärende bli sammanförda till en akt, innesluten i ett särskilt omslag, vara skulle göras erforderliga anteckningar om ärendet. Det är givet, att med ett sådant system en betydande minskning i arbetsbelastningen bör kunna vinnas. Någon protokollsutskrift till sökanden skulle i dylikt fall ej behöva annat än undantagsvis ifrågakomma. Däremot torde givetvis en avskrift av akten — motsvarande det

42 nuvarande renovationsexemplaret av protokollet — även framdeles böra insändas till vederbörande hovrätt. Skulle sökanden åläggas att ingiva handlingarna i två avskrifter, vid äventyr att avskrift bleve på sökandens bekostnad ombesörjd av domaren, skulle en avsevärd minskning i skrivarbetet på domsagokanslierna kunna äga rum, ehuru givetvis avskrifternas överensstämmelse med originalet finge granskas å kansliet. Svea hovrätt har i sitt utlåtande över processkommissionens förslag (Yttranden sid. 22) uttalat sig för införande av aktsystemet i fråga om inskrivningsärendena. I samband med det sagda må betonas önskvärdheten av, att även protokollsskrivningen i erkända eller tredskovis avdömda kravmål må bliva i görligaste mån inskränkt. 1 Innan i det följande domsagoindelningen upptages till detaljbehandling, må först beröras vissa allmänna spörsmål rörande a r b e t s f ö r d e l n i n g e n inom lagmansrätterna. Antalet erforderliga arbetskrafter blir helt naturligt väsentligen beroende på, huru härvid förfares. Såsom processkommissionen påpekat, torde för lagmansrätterna böra fastställas särskilda arbetsordningar, däri arbetsfördelningen mellan de olika domarna och tjänstemännen vid rätten närmare fixeras. Det ankommer givetvis icke på denna utredning att framlägga något detaljförslag i sådant hänseende. Här må endast i korthet angivas de allmänna förutsättningar, varpå den följande beräkningen är byggd. Vid arbetsfördelningens bestämmande torde man, såsom processkommissionen framhållit, böra utgå ifrån, att de viktigare tviste- och brottmålen hänföras till lagmannen. De smärre tviste- och brottmålen borde enligt kommissionens mening samlas hos en av rådmännen, medan inskrivnings- och i åtskilliga fall jämväl överexekutorsärendena syntes böra förläggas till den andre rådmannen. Om emellertid rådmansbefattningarna med undantag av inskrivningsdomartjänsterna, såsom ovan (sid. 21 o. 26) ifrågasatts, göras till genomgångsplatser och besättas med personer, som vunnit hovrättsutbildning och i vissa fall redan tjänstgjort såsom ledamöter i hovrätten, så bör givetvis deras tjänstgöring i underrätt ordnas så, att den kvalitativt sett innebär en stegring i arbetsuppgifterna. Skulle emellertid rådmännen huvudsakligen få sig anvisade de smärre tviste- och brottmålen, vilka f. n. till en del handläggas på tremanstingen av förste notarierna, lärer nyss anförda önskemål ej kunna tillgodoses. Det må också påpekas, att de nuvarande biträdande domarna, vilka ju kunna sägas i viss mån utgöra en motsvarighet till de framtida rådmännen, enligt tillämpad 1

Det torde ej vara uteslutet, att i dessa mål rättens utslag bleve meddelat omedelbart å själva stämningsansökningen, utan att någon särskild protokollsutskrift behövde ifrågak o m m a . Om part ålades att ingiva ansökningen i 3 exemplar, kunde ett exemplar, försett med avskrift av stämningsresolution, delgivningsbevis och utslag samt med uppgift, huruvida part varit personligen tillstädes, och eventuellt namn på anlitat ombud, kvarligga hos rätten och där fylla den funktion, som protokollet f. n. har. Ett liknande system har på sina håll vunnit tillämpning i utlandet.

43 !

praxis i avsevärd utsträckning anlitas för avdömande även av viktigare mål. De s. k. tremanstingsmålen ha i många fall undantagits från deras handläggning, och i stället ha de biträdande domarna inställts på att alternerande med häradshövdingen hålla allmänna sammanträden, vare sig de därvid tjänstgöra såsom rättens ordförande viss rättegångsdag under dylikt sammanträde, eller de handhava ordförandeskapet å samtliga rättegångsdagar under vissa bestämda sammanträden. Även en annan synpunkt förtjänar emellertid att uppmärksammas vid ett bestämmande av de framtida rådmännens arbetsuppgifter, och det är hänsynen till de unga domsagojuristernas utbildningsmöjligheter. Det är givet, att, om den dömande verksamheten helt lägges på lagmännen och rådmännen, de aspiranter, som på notariestadiet tjänstgöra i domsagorna, bliva hänvisade enbart till kanslitjänstgöring. Att en dylik ordning skulle innebära en betydande och beklaglig försämring i den yngre generationens juristutbildning, ligger i öppen dag. Det må i detta sammanhang nämnas, att under senare tid fråga förevarit om en utvidgning av de nuvarande förste notariernas domarkompetens utöver den gräns, som betingas av tremanstingslagen. Sålunda ifrågasatte de sakkunniga, som den 31 december 1924 avgåvo förslag till vissa ändringar i domsagostadgan (statens offentliga utredningar 1925, nr 14), att en utökning borde ske av de grupper av mål, vilka kunde å allmänt tingssammanträde handläggas av förste notarie, som icke ägde kompetens att handlägga samtliga å dylikt sammanträde förekommande mål. Därvid var tänkt, att området för notariernas kompetens skulle vidgas med de brottmål, för vilka den normala straff latituden översteg 500 men ej 1 000 kr. böter. Därefter har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 november 1927 hemställt, att ifrågavarande sakkunnigas förslag måtte med vissa jämkningar genomföras, och Kungl. Maj:t har numera genom kungörelse den 14 juni 1928 angående ändring i bl. a. domsagostadgans 21 och 23 §§ bifallit berörda framställning. När sålunda under nuvarande förhållanden behov framträtt att utöka förste notariernas domarbefogenhet — ett önskemål, som torde vara väl motiverat redan u r utbildningssynpunkt — så måste givetvis tvekan uppstå, huruvida det kan vara lämpligt att, frånsett vikariatsmöjligheterna, framdeles helt avstänga de unga domaraspiranterna från varje självständig domarverksamhet på notariestadiet. Det har också i yttrandena över processkommissionens förslag från flera håll — bl. a. reservationsvis i Svea hovrätt (Yttranden sid. 79) — uttalats såsom ett önskemål, att tillfälle beredes domaraspiranterna att även vid unga år utöva domarvärv. Med hänsyn till vad sålunda yrkats och i enlighet med de direktiv, som chefen för justitiedepartementet under utredningens gång lämnat, är den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna byggd på den förutsättningen, att förste notarie 1

Se härom en i Svensk juristtidning 1928 sid. 412 gjord sammanställning av de biträdande domarnas arbetsuppgifter.

44 efter tillhopa två års tjänstgöring i domsaga vinner en på visst sätt begränsad domarbefogenhet. Det är att märka, att, medan förste notarien f. n. vinner en dylik begränsad domarbefogenhet redan efter ett års tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding, han framdeles skulle vinna begränsad domarkompetens först efter två års tjänstgöring, alltså vid en tidpunkt, då med det nuvarande utbildningssystemet notarien anses mogen att förrätta ett visst antal allmänna sammanträden och därvid avdöma även de svåraste målen. Ej minst med hänsyn till nu berörda förhållande torde böra undersökas, om ej efter två års kanslitjänstgöring förste notarien kunde tagas i anspråk för den dömande verksamheten i något vidare omfattning. Sålunda kunde han möjligen erhålla befogenhet att, efter lagmannens prövning i varje särskilt fall, handlägga och avdöma brottmål, för vilka den normala straff latituden ej överstiger 6 månaders fängelse 1 , samt måhända även tvistiga civilmål av enklare beskaffenhet. Om på domsagokansliet tjänstgörande förste notarie på antytt sätt tages i anspråk jämväl för dömande verksamhet, kommer därigenom en minskning att äga rum i den arbetsbörda, som eljest skulle åvila rådmannen. I en del domsagor lärer därvid den dömande verksamheten kunna beräknas ej bliva större, än att lagmannen själv skall kunna medhinna handläggning av de mål, som ej skulle ankomma på förste notarien. Arbetsfördelningen mellan förste och andre notarierna torde i förevarande sammanhang ej behöva mera ingående beröras. Här må allenast nämnas, att det beräknats, att en notarie efter minst ett halvt års förberedelsetjänstgöring å domsagokansliet skall komma att erhålla anställning såsom »andre notarie». I denna egenskap har han att i likhet med de nuvarande andre notarierna biträda de i domsagan tjänstgörande domarna. Efter ett halvt års andre notarietjänstgöring — således efter sammanlagt ett års kanslitjänstgöring — bör aspiranten erhålla kompetens såsom »förste notarie». Han skulle då äga befogenhet att på eget ansvar handlägga ärenden av samma beskaffenhet, som nu efter blott ett halvt års förberedelsetid jämlikt 1 § domsagostadgan kunna anförtros åt förste notarie. Efter ytterligare ett års tjänstgöring skulle notarien erhålla den begränsade domarkompetens, varom ovan nämnts. Vad angår frågan om inrättande av särskilda rådmansbefattningar för inskrivningsärenden må erinras om vad som tidigare yttrats rörande önskvärdheten av att i görligaste mån begränsa dessa befattningars antal. Inskrivningsdomartjänst har därför icke beräknats för andra domsagor än dem, där ifrågavarande arbetsuppgifter äro av den omfattning, att en dylik tjänsteman kan beräknas bliva fullt sysselsatt med handläggningen av hithörande 1

Vid huvudförhandling i de s. k. polismålen (avseende brott, vilka icke kunna förskylla strängare straff än sex månaders fängelse) från större stad eller visst annat område, skall enligt processkommissionens förslag (del I sid. 107), när Konungen förordnat därom, lagmansrätten utgöras av lagfaren domare ensam.

45 ärenden. Det må nämnas, att å den nuvarande inskrivningsavdelningen i Södra Roslags domsaga allenast upptagas ärenden tillhörande lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen, varjämte å avdelningen utfärdas expeditioner och bevis, som grunda sig på nämnda protokoll. Det lärer böra tagas under övervägande, om ej jämväl vissa andra småprotokollsärenden — t. ex. angående inregistrering av äktenskapsförord, bouppteckningar och lösöreköp — borde överlämnas till de framtida inskrivningsdomarna. Processkommissionen har ifrågasatt, att denne befattningshavare i regel jämväl skulle handlägga överexekutorsärendena (del I sid. 113). I den mån dessa ärenden avse förhållanden, som ha med inskrivningsväsendet att göra — framförallt de exekutiva auktionerna å fast egendom och vad därmed sammanhänger — torde en sådan arbetsfördelning vara lämplig. 1 Av överexekutor handläggas emellertid även en stor mängd ärenden av rent judiciell art. Hit höra framför allt lagsökningsärenden ävensom handräckningsärenden rörande fordrans utfående enligt lagen den 26 april 1907. Frågan om formerna för handläggningen framdeles av dessa ärenden torde ännu ej ha varit föremål för närmare prövning. Emellertid synes det lämpligt att vid organisationens utformande räkna med att prövningen av ifrågavarande slag av ärenden lägges på samme befattningshavare, som handhar de icke tvistiga civilmålens avdömande, d. v. s. enligt den här förordade organisationsplanen förste notarien. E n förhållandevis betungande grupp av överexekutorsärenden är den, som avhandlas i 8 kap. utsökningslagen, nämligen meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsförhållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande. Avgörandet av dessa ärenden kräver i allmänhet en provisorisk prövning av en tvistefråga, som är eller inom kort blir föremål för rättegång inför domstol. Huruvida inskrivningsdomaren, med den strängt specialiserade verksamhet han har, skulle i allmänhet vara lämpad att handlägga dessa ärenden, kan möjligen synas tveksamt. Är i domsagan anställd en rådman för den dömande verksamheten, torde ligga närmare att lämna ärenden av ifrågavarande slag till hans handläggning. I domsaga, där dylik befattningshavare saknas, torde prövningen av dessa ärenden kunna ankomma på lagmannen och efter hans bedömande möjligen även på en förste notarie. Vad nu sagts torde även böra gälla prövning av ärenden rörande verkställighet av skiljedom ävensom av domstols dom i de fall, då verkställighet ej må äga rum, utan att överexekutor förordnat därom. Processkommissionen (del I sid. 76) har ansett, att även förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa borde 1

På inskrivningsdomaren torde bl. a. även kunna läggas fördelning av expropriationsersättning, vilket bestyr f. n. åligger länsstyrelse (se lagen den 12 maj 1917 om expropriation 57 §), samt jämväl betalning till rättsägare ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal (se lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal 2 §).

46 överlämnas åt lagmansrätterna. Från ett stort antal av de över förslaget hörda myndigheterna 1 ha emellertid betänkligheter yppats mot förslaget i denna del. Vid den i det följande verkställda beräkningen av arbetskrafterna vid lagmansrätterna har ej heller räknats med, att kontrollen över utmätningsmännen skulle åläggas befattningshavare vid dessa domstolar. Helt naturligt erbjuder det stora svårigheter att ens approximativt beräkna, vilken arbetsbörda — uttryckt i ett visst antal avgjorda mål — lämpligen kan tänkas bli ålagd lagmannen. För frågans bedömande torde det vara nödvändigt att först klargöra, i vilken omfattning lagmannen kan förväntas komma att deltaga i den förberedande handläggningen av tvistemålen. Processkommissionen har icke närmare angivit, huruvida förberedelsen i tvistiga civilmål borde handhavas av samme domare, som sedermera skall hålla huvudförhandlingen och döma i målet. Ur vissa synpunkter kunde det förefalla lämpligt, om ett ombyte på domarplatsen skedde mellan förberedelsen och huvudförhandlingen. Därmed skulle nämligen större garantier vinnas, för att tvistefrågan bleve mera allsidigt belyst. Har den domare, som under förberedelsen handhaft målet, lämnat något relevant faktum obeaktat och outrett, kan — i fall en annan domare leder huvudförhandlingen och därvid upptäcker bristen — tillfälle givas att få utredningen i ifrågavarande hänseende fullständigad. Emellertid möta ur andra synpunkter betänkligheter mot en dylik ordning; framförallt därför, att ett ombyte av förhandlingsledare måste medföra bristande kontinuitet i målets handläggning, varigenom äventyras den med det nya rättegångsförfarandet åsyftade koncentrationen. Det kan med fog befaras, att, i fall förberedelsen i svårutredda tvistemål skall handhavas av en mindre kvalificerad domare än den, som sedermera skall handlägga målet under huvudförhandlingen, uppskov måste vid sistnämnda förhandling äga rum, för att parterna skola bli i tillfälle att fullständiga bevismaterialet. F. ö. skulle en dylik ordning med skilda förhandlingsledare under rättegångens olika stadier avgjort strida mot de strävanden, som rått redan under nuvarande rättegångsordning, då man i syfte att befrämja målens skyndsamma avgörande sökt sörja för att samme domare handlägger målet vid de skilda rättegångstillfällena. Därtill kommer, att en organisation, där ett ombyte av rättens ordförande normalt äger rum, kommer att kräva en större domarpersonal, enär den kännedom om målet, som den ene domaren under förberedelsen förvärvat, ej blir utnyttjad, utan en ny domare måste spilla tid att i och för huvudförhandlingen sätta sig in i målet. Med hänsyn till vad som anförts utgår den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna från, att den domare, som handhaft förberedelsen, också bör — där ej särskilt hinder möter — handlägga målet vid huvudförhandlingen och döma i målet. Såsom tidigare berörts, kommer domaren framdeles att till förberedelsen i 1 Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge (Yttranden sid. 123), häradshövdingeföreningen (a. a. sid. 217) samt flertalet länsstyrelser.

47 brottmål intaga en helt annan ställning än till förberedelsen i tvistemål. Den befattning, domaren kommer att hava med förberedelsen i förstnämnda slag av mål, begränsas nämligen till beslutanderätt ifråga om användande av vissa straffprocessuella tvångsmedel samt en viss övervakning av åklagarens sätt att leda förundersökningen. Därest i en domsaga vid sidan om lagmannen finnes en rådman för den dömande verksamheten, synes det lämpligt att på denne lägga berörda befattning med förberedelsen i brottmål. Eljest torde lagmannen i regel böra handlägga ifrågavarande ärenden. Processkommissionen har föreslagit (del I I sid. 177), att av åklagare meddelat strafföreläggande, som av den misstänkte godkänts, skall, om det avser böter till högre belopp än 100 kronor, underställas lagmansrättens prövning. Därest rätten finner betänklighet icke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fastställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undanröjas. Med prövningen av ifrågavarande strafförelägganden torde lagmannen icke behöva belastas, utan synes befattningen därmed kunna överlämnas till förste notarie. I förevarande sammanhang lärer även böra beröras frågan om lagmannens ställning till inskrivningsväsendet. I de domsagor, där särskild inskrivningsdomare kommer att anställas, torde lagmannen icke behöva ägna någon särskild tid åt övervakande av inskrivningsärendenas handläggning. Enligt den beräkning av antalet inskrivningsdomare, som i det följande sker på grundval av häradshövding SGHLYTERS plan till domsagoindelning, skulle emellertid dylik befattningshavare anställas allenast i 52 domsagor. I övriga 41 domsagor kommer således någon ordinarie befattningshavare för inskrivningsgöromålens handhavande icke att finnas tillgänglig. Det kunde synas, som om i dylikt fall en i domsagan tjänstgörande rådman med fiskals- eller assessorskompetens kunde få sig ålagt att övervaka inskrivningsväsendet. Emellertid torde för en sådan övervakande verksamhet vara av vikt, att den utföres av en person, som mera stationärt är bunden vid domsagan, enär kontinuiteten och den grundliga kännedomen om fastighetsförhållandena inom domsagan här spela stor roll. Ur nämnda synpunkt synes övervakningen av inskrivningsväsendet lämpligen böra bibehållas hos lagmannen. Fråga blir då, vilken befattning lagmannen bör taga med hithörande ärenden. Det må nämnas, att Svea hovrätt i sitt yttrande över processkommissionens betänkande (Yttranden sid. 9) framhållit, att häradshövdingarna (lagmännen) i de domsagor, där särskild inskrivningsdomare icke bleve anställd, borde taga den befattning med inskrivningsväsendet, att själva avgörandet i ärendena skulle fattas av häradshövdingen (lagmannen), samt att han även skulle ha att bära ansvaret för anteckningarna i fastighetsboken. Däremot syntes det tidsödande arbetet med gravationsbevis kunna anförtros åt rättens sekreterare, åt vilken även borde kunna uppdragas övriga expeditionsgöromål, med undantag av stämpeluträkningen. Den av Svea hovrätt i angivna hänseende föreslagna ordningen torde

48 kunna komma till genomförande i de domsagor, som icke skulle förses med särskild inskrivningsdomare. Att lagmannens sålunda begränsade befattning med inskrivningsväsendet i dessa domsagor skulle komma att över hövan inkräkta på den tid, han bör ägna åt den egentliga domar verksamheten, lärer icke vara att befara. Däremot kan — såsom även i vissa yttranden över processkommissionens förslag framhållits — det vara en fördel, att lagmannen icke helt avkopplas från inskrivningsväsendet i ifrågavarande domsagor. Nämnas må, att i östra Värends domsaga, där f. n. biträdande domare halvårsvis förvaltar häradshövdingämbetet alternerande i ettdera av domsagans båda tingslag, den ordinarie häradshövdingen ålagts skyldighet att ombestyra och ansvara för införande i fastighetsböckerna av samtliga lagfarts- och inteckningsärenden, som förekommit under de tider, då domarämbetet förvaltats av biträdande domaren. Processkommissionen torde preliminärt ha räknat med, att lagmannen i regel kan hålla huvudförhandling under 1 dag i veckan, och att å varje sessionsdag kunde handläggas och avdömas i genomsnitt 3 mål. Under ett till 43 arbetsveckor beräknat arbetsår skulle således lagmannen bli i tillfälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål. Denna siffra torde möjligen få anses väl hög. Detta gäller särskilt de domsagor, där inskrivningsdomare icke kommer att anställas, utan lagmannen får den befattning med inskrivningsväsendet, som i det föregående angivits. Men även i domsagor med inskrivningsdomare torde försiktigtvis för lagmannens del icke böra räknas med en så hög siffra på antalet avgjorda mål, som processkommissionen preliminärt gjort. Det är nämligen att märka, att just domsagorna tillhörande den senare gruppen i allmänhet äro synnerligen omfattande och arbetstyngda. Givet är, att den på lagmannen ankommande fördelningen av arbetet på personalen i en dylik domsaga kommer att taga åtskillig tid i anspråk, och icke minst betydelsefullt är, att lagmannen även bör ha tid att ägna åt handledningen och utbildningen av de unga domaraspiranterna, som tjänstgöra i domsagan. Räknas med att lagmannen skall taga på sig en så stor del av den dömande verksamheten, som processkommissionen torde ha avsett, är fara värt, att just de senast berörda synnerligen betydelsefulla arbetsuppgifterna icke kunna på ett fullt nöjaktigt sätt tillgodoses. Med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden, som föreligga i olika domsagor, torde varje domsaga böra ur arbetssynpunkt bedömas för sig, varvid hänsyn även bör tagas till, huruvida bitingsställe är avsett att inrättas i domsagan. Ett spörsmål, som i detta sammanhang också bör behandlas, gäller frågan om vikariats förhållandenas ordnande. Vad till en början behov av semestervikarie för lagmannen beträffar, bli ju framdeles — om systemet med domstolsferier kommer till genomförande — förhållandena rätt olika de nuvarande. Den vikarie, som inträder under ferieperioden, lärer endast mera

49 sällan komma att handlägga några mera maktpåliggande domaruppgifter. I en domsaga, där rådman finnes anställd, bör givetvis denne inträda såsom vikarie för lagmannen under semestern. Tveksamt kan däremot vara, om i en domsaga, där rådmansbefattning icke inrättas, förste notarien bör betros med lagmansvikariat under ferietiden. Under vanliga förhållanden torde avgörande betänkligheter icke behöva möta mot en sådan anordning. Huvudförhandling i civilmål kommer ju under nämnda tid i regel icke att äga rum, och den förberedande handläggning, som ett civilmål kan komma att kräva under ferietiden, lärer näppeligen erbjuda så betydande svårigheter, att icke förste notarien skulle kunna omhänderhava ifrågavarande uppgifter. I brådskande civilmål (t. ex. växelmål) torde förste notarien under ifrågavarande tid kunna meddela utslag. Även i inskrivnings- och konkursärenden torde förste notarien i egenskap av lagmansvikarie böra äga att besluta. För brottmålens del kan däremot i fall av häktning behov uppstå av en mera kvalificerad vikarie för ledande av huvudförhandling i målet. Där så inträffar, lärer emellertid förhållandet vara känt i så god tid, att svårighet ej bor möta för lagmansvikarien att hos hovrätten anmäla förhållandet, varefter på hovrätten bör ankomma att förordna någon fiskal till vikarie för lagmannen i ifrågavarande mål. Där under ferietiden fråga skulle uppstå om domstols medverkan vid användande av straffprocessuella tvångsmedel (häktning, husrannsakan o. d.), torde däremot förste notarien kunna betros med handläggningen av dylikt ärende. Beträffande vikarie för inskrivningsrådman ligger närmast till hands, att hans göromål övertagas av förste notarien under uppsikt av lagmannen. Förste notarien torde också i regel kunna förordnas att såsom vikarie uppehålla annan rådmansbefattning. Härvid kunna dock vissa jämkningar bliva nödvändiga i arbetsfördelningen mellan lagmannen och rådmansvikarien, så att den förre övertar vissa mål, som eljest kunnat överlämnas till rådmannen. Vid behov av annan ledighet för lagman än semester lärer — i varje fall då det rör sig om längre tid — till vikarie böra förordnas någon hovrättsutbildad jurist. Beträffande behovet av skrivbiträden komma givetvis förhållandena efter processreformens genomförande att ställa sig i vissa hänseenden olika mot för närvarande. Skulle protokollsskrivningen i mera avsevärd omfattning inskränkas, kommer detta att medföra, att behovet av skrivhjälp å domsagokanslierna betydligt minskas. Emellertid är att märka, att även i dylik händelse å kanslierna kommer att finnas en skiftande mängd förhållandevis mindre kvalificerade arbetsuppgifter, för vilka biträden utan juridisk utbildning med fördel torde kunna anlitas. Under nuvarande förhållanden, då häradshövdingarna själva avlöna skrivbiträdena, medan den juridiskt utbildade arbetskraften, notarierna, antingen står till förfogande utan ersättning eller också, vad angår förste notarie helt och andre notarie till väsentlig del, avlönas av statsverket, torde arbetsfördelningen på många 4 — 6322.

50 håll ske så, att även förhållandevis okvalificerat arbete får utföras av den juridiskt utbildade arbetskraften, övertar nu staten framdeles även avlöningen av skrivbiträdena, bör möjlighet vara given för en mera rationell arbetsfördelning även mellan dessa båda grupper av befattningshavare. Det torde då vara lämpligt att i vidsträcktare omfattning, än nu mångenstädes sker, låta skrivbiträdena taga befattning med inskrivningsväsendet, med förande av rotlar och förteckningar m. m., medan den juridiskt utbildade personalens befattning med dessa uppgifter bör inriktas mera på en kontrollerande och övervakande verksamhet. Då framförallt notariernas arbetskraft genom nu skisserade anordning kommer att i ganska väsentlig omfattning frigöras, kan i stället deras tjänstgöring mera lämpas efter utbildningshänsynen. Notarierna böra därför mera, än f. n. är fallet, kunna sysselsättas med att biträda särskilt lagmännen vid den dömande verksamheten, bl. a. göra sammanfattningar i de olika målen om vad som av parterna anförts under skriftväxlingen och de förberedande förhandlingarna ävensom upprätta förslag till utslag m. m. — allt arbetsuppgifter, där för deras eventuella framtida verksamhet på domarbanan större utbyte är att förvänta. Genom en sådan anordning kan jämväl en önskvärd avlastning av lagmännen ske. Behovet av skrivhjälp kommer helt naturligt att bli beroende av de i de olika domsagorna synnerligen skiftande förhållandena, vilka vid förevarande utredning, icke gärna kunna i allo överblickas. Det torde också för en beräkning av vad processreformen i sin helhet kostar icke vara nödvändigt att ingå härpå. Generellt sett utgår utredningen ifrån, att någon mera betydande minskning av de nuvarande skrivbiträdenas antal icke bör äga rum. Den i det följande verkställda beräkningen härav gör på skäl, som nyss nämnts, icke anspråk på att vara annat än en överslagsberäkning. Därvid har för det stora flertalet domsagor, omfattande stad och landsbygd eller enbart landsbygd, räknats så, att 1 skrivbiträde avsetts för envar av de egentliga domarna, lagmannen, inskrivningsdomaren och rådmannen, medan för notariernas del 1 biträde beräknats för 2 notarier. 1 I de sju största städernas domstolar komma helt naturligt förhållandena att även i nu ifrågavarande hänseende gestalta sig på ett säreget sätt. För dessa domstolars del har därför en mera individuell uppskattning av domstolens behov av biträden måst äga rum. Den beräkning av de lagfarna arbetskrafterna i lagmansrätterna, som i det följande framlägges, är i överensstämmelse med de för utredningen lämnade direktiven grundad på den förutsättningen, att lagmansrätt i stadstingslag blir enmansdomstol. Det må emellertid påpekas, att, därest såsom lagrådet i sitt utlåtande 2 över processkommissionens betänkande hemställt, kollegialiteten skulle bibehållas i stadsdomstolarna, en sådan ordning torde 1

Där antalet notarier är udda, har räknats med närmast högre jämna tal, t. ex. för 3 notarier 2 biträden, för 5 notarier 3 biträden. s Statens off. utredn. 1928: 19.

51 låta sig genomföras, utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Några organisatoriska svårigheter möta tydligen icke i de domsagor, som skulle utgöras enbart av en stads område, således enligt föreliggande indelningsplan de sju största städerna. I domsaga åter, som skulle utgöras av såväl stads- som lanttingslag, torde ett domarkollegium i det förra tingslaget kunna bildas av lagmannen, en av rådmännen samt en förste notarie med domarkompetens. Dessa skulle däremot i lanttingslaget tjänstgöra såsom ensamdomare. Därest den kollegiala domstolstypen anses böra bibehållas i stadstingslagen, lärer u r ekonomisk synpunkt hinder för en sådan organisation ej möta. Den ordning för vissa rådmanstjänsters besättande, som i det föregående förordats, nämligen med hovrättsutbildade jurister, som skulle inneha befattningen under ett visst antal år, måste särskilt för de större städernas rådhusrätter, som hittills själva handhaft rekryteringen, förefalla främmande. Visserligen kan även efter processreformens genomförande den hittillsvarande ordningen för dessa domstolars del bibehållas — och det föreslås också här nedan (sid. 327), att under övergångstiden rådmanstjänsterna i viss större omfattning bibehållas såsom sluttjänster — men det lärer säkerligen ur de yngre stadsdomarnas egen synpunkt vara önskvärt, att, såvitt möjligt, den nu rådande isoleringen mellan den statliga och den kommunala domarkarriären brytes och för befattningshavarna vid stadsdomstolarna befordringsmöjligheter öppnas i den högre statliga domarkarriären. #

* #

Den i det följande verkställda beräkningen av behovet av juridiskt utbildade arbetskrafter har till stor del grundats på en statistisk utredning rörande arbetsbelastningen i de nuvarande domsagorna och rådhusrätterna under åren 1923—1925, vilken utredning finnes återgiven i häradshövding SCHLYTERS förut berörda utkast till domsagoindelning. Det har emellertid funnits önskvärt att i vissa hänseenden få berörda utredning kompletterad. Då relationen mellan de enklare och mera krävande målen ju i viss mån kommer till uttryck i antalet av de rättegångstillfällen, vid vilka ett mål handlagts, har en specialundersökning verkställts, avseende år 1926, varvid för de tvistiga civilmålens samt strafflagsmålens * del en uppdelning skett av målen, alltefter som de handlagts vid 1, vid 2 eller vid flera än 2 rättegångstillfällen. Det må nämnas, att därvid såsom »rättegångstillfälle» räknats allenast de tillfällen, då målet handlagts i och för utredning. H a r således målet satts på utslag till ett kommande rättegångstillfälle, har detta senare icke medräknats. Givetvis skulle varit önskvärt, om enahanda fördelning av målen skulle kunnat verkställas även beträffande den grupp av mål, som i det föregående benämnts »mål enligt specialförfattningar». Då emellertid uppgifter om 1

Angående innebörden av termen >strafflagsmål» se ovan sid. 37 not 4.

52 antalet rättegångstillfällen i dessa mål ej lämnas till rättsstatistiken, hade en undersökning i sådant hänseende krävt en synnerligen vidlyftig utredning. För vinnande av en viss uppfattning om, till vilket antal nu ifrågavarande mål förekomma vid 1, vid 2 eller vid flera än 2 rättegångstillfällen, hava genom tillmötesgående från vissa underrättsdomare uppgifter erhållits rörande de vid deras domstolar handlagda specialmålen. Då en ganska nära överensstämmelse visat sig råda proportionsvis sett mellan målen vid de olika domstolarna, torde man vara berättigad att anse de sålunda erhållna siffrorna i stort sett vägledande för bedömande av berörda spörsmål även vid andra domstolar. Det har visat sig, att omkring 85 a 90 % av samtliga brottmål enligt specialförfattningarna handläggas vid allenast 1 rättegångstillfälle, medan omkring 7 a 8 % handläggas vid 2 rättegångstillfällen och återstoden vid 3 eller flera tillfällen. Det är således allenast en förhållandevis ringa del av dessa mål — högt räknat omkring 10 % — som kunna anses vara av mera krävande art. I den under avdelning C domsagovis meddelade översikten över »beräknad arbetsbörda» har medtagits en i huvudsak på medeltalssiffrorna för åren 1923—1925 grundad ungefärlig beräkning av hela antalet mål enligt specialförfattningar m. m. Utöver nu berörda uppgifter har det också funnits önskvärt att komplettera den Schlyterska utredningen med siffror, som kunna tjäna till underlag för ett bedömande av, vilken arbetsbelastning överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna kan beräknas medföra. I sådant syfte hava från länsstyrelserna införskaffats uppgifter rörande antalet av de under åren 1925 och 1926 exekutivt försålda fastigheterna med fördelning efter fastigheternas belägenhet inom de administrativa områdena. Dessa siffror hava sedan fullständigats med de rättsstatistiska uppgifterna rörande antalet av de genom magistraternas försorg verkställda exekutiva auktionerna. x I de här nedan under avdelning C anförda siffrorna å »beräknad arbetsbörda» i de föreslagna domsagorna hava även medtagits uppgifter å antalet 1926 avgjorda lagfartsärenden och inteckningsärenden. Såväl i fråga om dessa ärenden som i fråga om de under 1926 avdömda tvistiga civilmålen och strafflagsmålen ha — ifall större avvikelse föreligger från medeltalssiffrorna för åren 1923—1925 — dessa medeltalssiffror anförts i noter. Uppgifterna å folkmängden i domsagorna hänföra sig till utgången av år 1927. Det må slutligen allenast erinras om, att vid arbetskrafternas beräkning helt naturligt icke alla för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter 1

Då uppgifterna avsett i ena fallet antalet exekutivt försålda fastigheter och i andra fallet antalet exekutiva auktioner, har icke kunnat undvikas, att en viss bristande överensstämmelse blivit rådande mellan uppgifterna för de skilda domkretsarna- I stort sett torde dock de anförda siffrorna belysa den ökning i arbetsbördan, som genom överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna vållas.

53 kunnat vinna beaktande. Sedan tillfälle beretts vederbörande att ge de lokala önskemålen i sådant hänseende till känna, lärer ett säkrare underlag än nu funnits tillgängligt vara vunnet för en beräkning av de behövliga arbetskrafterna 1 .

B.

L a g m a n s r ä t t e r n a i de sju s t ö r s t a s t ä d e r n a .

Stockholms rådhusrätt är f. n. organiserad på 8 avdelningar. '• Stockholm. Å 1.a avdelningen handläggas fastighetsärenden, familjerättsmål och för- Nuvarande n

.

..

.

mynderskapsarenden. För handläggning av fastighetsärenden är inom l:a avdelningen bildad en särskild f a s t i g h e t s a v d e l n i n g . Å denna äro indelade borgmästaren, 1 rådman och 4 assessorer, som i lönehänseende äro likställda med civilassessorerna. Av assessorerna handlägger 1 lagfarts- och tomtbildningsärenden, medan de 3 övriga syssla med intecknings- och tomträttsärenden, av vilka 1 har ytterområdena Brännkyrka och Bromma samt 2 dela ärendena för det övriga stadsområdet. Den ene av assessorerna har dessutom fartygsinteckningar och förlagsinteckningar m. m. Fastighetsavdelningen har sessionsdag varje måndag, och i sessionen deltaga borgmästaren och rådmannen samt assessorerna turvis, var och en för de ärenden han handlagt. I enahanda ordning handläggas mål angående äganderätt till fastighet m. m. Å samma session behandlas vissa mindre ärenden, i vilka magistratssekreteraren tjänstgör såsom tredje ledamot. Å fastighetsavdelningen är dessutom anställd 1 inskrivningsnotarie, som verkställer inskrivningen i fastighetsböckerna, med undantag av böckerna för ytterområdena, i fråga om vilka motsvarande bestyr under kontroll av civilassessorn för dessa områden fullgöres av ett kvinnligt biträde. Gravationsbevis utfärdas av vederbörande inteckningsassessor, äganderättsbevis av inskrivningsnotarien, resp. civilassessorn för Brännkyrka och Bromma. Ingivande och utlämnande av handlingar sker genom fastighetsavdelningens registratorskontor. Antalet ordinarie kvinnliga biträden å fastighetsavdelningen är 10, av vilka 2 intaga ställningen av första biträden; det ena av dessa handhar inskrivningen för Brännkyrka och Bromma. Dessutom finnas omkring 8 extra biträden. Ett av dem tjänstgör å registratorsexpeditionen. Å första avdelningens underavdelning för f a m i l j e r ä t t s m å l tjänstgöra 2 ordinarie och 1 extra rådman samt 3 civilassessorer. Borgmästaren tjänstgör ej å denna avdelning. 1 Det må här nämnas, att i den redogörelse för antalet nuvarande arbetskrafter, som lämnas under avdelning C, för att undvika onödiga upprepningar i allmänhet ej anmärkts, att i varje domsaga finnes häradshövding, liksom det vid beräkning av de framtida arbetskrafterna underförståtts såsom självklart, att i varje av dessa domsagor skall anställas en lagman.

organisation

54 Sessionsdagarna äro 3 i veckan. En av de ordinarie rådmännen deltar i 2 av dessa sessioner såsom ordförande. Den andre ordinarie rådmannen, vilken är samme rådman, som tjänstgör å fastighetsavdelningen, deltager å en sessionsdag, dock utan att utöva ordförandeskap. Den extra rådmannen deltager i alla 3 sessionerna och leder förhandlingarna under en av dessa. Envar av assessorerna har 1 sessionsdag i veckan. Familjerättsavdelningen har för ingivande och utlämning av handlingar egen expedition, å vilken tjänstgöra 3 ordinarie samt 3 extra kvinnliga biträden. Första avdelningens underavdelning för förmynderskapsärenden står i visst organisatoriskt samband med förmyndarkammaren. Enligt 13 § i lagen den 27 juni 1924 angående införande av lagen om förmynderskap skall förmyndarkammaren upphöra med den verksamhet, som den i enlighet med äldre föreskrifter utövat. Övergångsvis skall dock förmyndarkammaren fortfarande handha förvaltningen av kontanta medel, som tillkomma omyndiga, frånvarande eller okända arvingar, i den mån dylika medel innestodo i förmyndarkammaren vid förmynderskapslagens ikraftträdande. Tillsvidare utses ej heller överförmyndare för Stockholm, utan tjänstgör förmyndarkammaren såsom överförmyndare. Vissa frågor om samtycke eller tillstånd till förvaltningsåtgärd upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren eller ock av någon dess tjänsteman eller annan lämplig person, som rådhusrätten förordnar. Närmare föreskrifter om förmyndarkammarens verksamhet hava sedermera meddelats i kungörelse den 21 november 1924 (nr 480). Enligt 2 § i denna kungörelse avgöras ärenden i förmyndarkammaren av borgmästaren och en rådman jämte en tjänsteman. Rådmannen är identisk med den, som tjänstgör å fastighets- och familjerättsavdelningarna, och för tjänstgöringen såsom tredje ledamot i förmyndarkammaren äro indelade 2 civilassessorer och 1 assistent. De tre sistnämnda befattningshavarna fullgöra de överförmyndargöromål, som enligt vad ovan sagts kunna uppdragas åt viss ledamot eller tjänsteman. De båda assessorerna deltaga dessutom turvis i rådhusrättens sessioner i förmynderskapsärenden, i vilka i övrigt deltaga borgmästaren och ovannämnda rådman. Sessionsdagar äro tisdagar och torsdagar. Till rådhusrättens avdelning för förmynderskapsärenden hör vidare stärbhusnotariekontoret. Å detta äro anställda 1 stärbhusnotarie och 1 kurator. Dessa uppgöra bouppteckningarna och verkställa stämpelbeläggningen samt äro ledamöter i rätten i dithörande ärenden. Stärbhusnotarie- och kuratorsbefattningarna äro slutposter. Förmyndarkammarens kammarkontor, som närmast handhar dess ekonomiska förvaltning, består av 5 ordinarie och 3 extra tjänstemän. E n av de ordinarie tjänsterna torde inom kort komma att indragas. Som biträde å stärbhusnotariekontoret tjänstgöra 2 ordinarie och 3 extra kvinnliga biträden, och hos förmynderskapsavdelningen och förmyndarkammaren äro dessutom 3 ordinarie kvinnliga biträden jämte ett antal extra biträden anställda.

55 Det må anmärkas, att förenämnda assessorer, assistent, stärbhusnotarie och kurator åtnjuta visst biträde av förmyndarkammarens kammarkontors personal vid granskning av förmyndarräkningar och debitering av avgifter. Rådhusrättens andra avdelning är specialdomstol för sjörätts- och tullmål samt konkursärenden och konkursmål. Å denna avdelning tjänstgöra 3 ordinarie rådmän, 1 extra rådman och 3 civilassessorer. Sjörättsmålen handläggas vid sessioner på lördagarna (sjöförklaringar vid behov även andra dagar) och tullmålen tisdagar. I sessionen deltaga 2 av de ordinarie rådmännen (ordföranden och vice ordföranden på avdelningen) samt 1 civilassessor, vilken sistnämnde allenast deltager i handläggning av dessa mål. Den av de ordinarie rådmännen, som icke deltager i nyssnämnda sessioner, ävensom den extra rådmannen tjänstgör såsom konkursdomare och inträder därjämte såsom ledamot i rätten vid handläggning av konkursmål. För dessa mål finnas 2 sessionsdagar i veckan. I dessa sessioner deltaga skiftesvis ordföranden, resp. vice ordföranden å avdelningen, den ene av konkursdomarna samt 1 civilassessor. Å avdelningen äro anställda 4 ordinarie kvinnliga biträden, därav 1 tjänstgör på expeditionen för ingivande av bevakningar och 1 huvudsakligen sysslar med diarie- och rotelföring. Dessutom finnas 2 extra biträden. Jämväl rådhusrättens tredje avdelning har att upptaga specialmål. P å måndagarna handläggas växelmål och vittnesförhör på begäran av annan svensk domstol, på onsdagarna statens och kommunens mål, bolags- och föreningstvister jämte tvister om avbetalningsköp och hyra av lös egendom m. m. samt på torsdagarna patent- och varumärkesmål, tvister om hyra av fast egendom och tryckfrihetsmål m. m., varjämte å sistnämnda sessionsdag upptagas även vittnesförhör på begäran av utländsk domstol. Å avdelningen tjänstgöra 3 rådmän och 3 civilassessorer. Den rådman, som är avdelningens ordförande, sitter i rätten måndagar och torsdagar. Vice ordföranden leder förhandlingarna på onsdagarna samt deltager i rätten såsom bisittare på måndagarna. Tredje rådmannen har att tjänstgöra onsdagar och torsdagar och envar av civilassessorerna en sessionsdag. Biträdespersonalen utgöres av 3 ordinarie och 3 varaktigt anställda extra biträden. Rådhusrättens övriga fem avdelningar äro organiserade på ett enhetligt sätt med 3 rådmän, därav 1 ordförande och 1 vice ordförande, 2 civilassessorer och 2 kriminalassessorer. Antalet sammanträdesdagar i veckan är 4, varav 2 för brottmål och 2 för civilmål. Ordföranden och vice ordföranden leda var sin brottmåls- och civilmålssession. Envar av assessorerna har 1 sessionsdag i veckan, och tredje rådmannen deltager i alla 4 sessionerna. Målen fördelas mellan avdelningarna genom lottning, dock har 8:e avdelningen alla mål om ungdomsbrottslighet m. m. Den kvinnliga biträdespersonalen utgöres på varje avdelning av 2 ordinarie biträden, 1 företrädesvis för civilmål och 1 för brottmål. Dessutom finnes på varje avdelning 1 a 2 extra biträden.

56 För de fem allmänna avdelningarna finnes ett gemensamt aktuariekontor för ingivande av stämningsansökningar samt remisser å häktade. Här tjänstgöra aktuarien samt 1 kvinnligt biträde. Verkets inre angelägenheter handhavas närmast av magistratssekreteraren. Även hos denne är anställt ett kvinnligt biträde. För avlöning av amanuenser och e. o. notarier samt för tilldelande av gratifikationer finnes ett anslag å 70 000 kr. Amanuensarvodena uppgå till 4 200 kr. för år och e. o. notariearvodena till 3 360 kr. Antalet arvoden av vartdera slaget är 13. Av dessa äro dock f. n. endast 10 amanuensarvoden och 9 e. o. notariearvoden tagna i anspråk. Dessutom äro anställda omkring 20 å 30 notarier, vilka i mån av duglighet och flit erhålla gratifikationer, i regel växlande mellan 100 och 450 kr. för kvartal. Antalet under år 1927 nyinskrivna notarier uppgick till 47. Kostnaderna för den renskrivning, som ej ombesörjes av ordinarie befattningshavare, bestridas från ett särskilt anslag, varav utgå dels vissa arvoden till ovannämnda extra biträden (f. n. till antalet 25), dels ock ersättning enligt taxa. Utom de ordinarie och extra biträdena anlitas vid behov utom verket stående arbetskrafter. Anmärkas må, att förmyndarkammaren själv bestrider sina och förmynderskapsavdelningens omkostnader för extra tjänstemän och för skrivbiträde. Vården av verkets äldre arkivalier handhaves av 1 arkivföreståndare med ett antal extra biträden, som ej inräknats bland de ovan omnämnda. Vid polisdomstolen, som i organisatoriskt avseende tillhör överståthållarämbetet för polisärenden, tjänstgöra 1 polisdomare, 2 notarier, 1 kvinnlig kanslist samt 1 kvinnligt skrivbiträde. Beräkning av personalbe-

j j e t erbjuder givetvis stora vanskligheter att på det stadium, vari process_ .

.

,

hovet i den utredningen för närvarande befinner sig, utforma en mera i detalj gående nya organisa- organisationsplan för den framtida lagmansrätten i Stockholm. Särskilt tionen.

gäller detta i fråga om antalet avdelningar i rätten. Först sedan den nya organisationen varit i verksamhet under någon tid, lärer genom den därunder vunna erfarenheten mera säker vägledning kunna vinnas för ett bedömande av denna fråga. För närvarande torde beräkningen av personalbehovet böra ske på grundval av en i stort sett oförändrad avdelningsorganisation och med en fördelning av ärendena de olika avdelningarna emellan efter samma grunder som för närvarande. Det må emellertid erinras om, att nyligen avslutats en av stadskollegiet igångsatt utredning rörande frågan om indragning av vissa befattningar vid rådhusrätten. Första avdelningen förutsattes komma att liksom hittills handlägga f a s t i g h e t s ä r e n d e n a , familjerättsmålen och förmynderskapsärendena. För förstnämnda grupp av ärenden torde liksom nu erfordras 4 inskrivningsdomare. Någon särskild inskrivningsnotarie torde däremot ej behövas, utan

57 synas dennes arbetsuppgifter kunna överflyttas på ett högre kvalificerat kvinnligt biträde. P å fastighetsavdelningen torde också böra läggas handhavande av ö v e r e x e k u t o r s g ö r o m å l e n i vad de avse fast egendom. Beträffande dessa ärendens antal må anmärkas, att antalet exekutiva auktioner under åren 1925 och 1926 utgjort i medeltal 154 för år. Motsvarande siffra för slutligt handlagda mål angående kvarstad, skingrings- och reseförbud uppgick till 424 samt antalet vräkningsmål till 1 306. Enligt uppgift från överståthållarämbetet anses f. n. underståthållaren vara sysselsatt omkring % av sin arbetstid med ifrågavarande göromål. För dessa tages vidare i anspråk sekreteraren i överståthållarämbetets kansli till hälften av arbetstiden samt 2 notarier och 1 extra befattningshavare hela arbetstiden. Såsom ledare för arbetet med överexekutorsgöromålen torde böra anställas 1 befattningshavare av inskrivningsdomares typ med titel rådman. Såsom biträdande tjänstemän torde komma att erfordras 2 befattningshavare i ungefär samma tjänsteställning som de nuvarande notarierna, vilka lämpligen kunna benämnas sekreterare. Därtill bör liksom nu komma 1 extra befattningshavare i notarieställning. Såsom vikarie för inskrivningsdomare i händelse av sjukdom eller semester torde i första hand böra ifrågakomma de nämnda båda sekreterarna för överexekutorsgöromål ävensom registratorn. Till vikarie för rådmannen för överexekutorsärenden lärer kunna förordnas någon av de i rätten tjänstgörande rådmännen med fiskalskompetens. Därest förste lagmannen i likhet med borgmästaren tjänstgör å första avdelningen, lärer kunna förväntas, att han deltager i handläggningen av de större f a m i l j e r ä t t s l i g a målen. Med hänsyn till de omfattande administrativa arbetsuppgifter, som torde bli förste lagmannen ålagda, lärer även för första avdelningen 1 lagman böra beräknas. Antalet tvistiga civilmål å första avdelningen, vilka mål så gott som samtliga torde ha handlagts å familjerättsavdelningen, har under de senaste åren uppgått till: 1923 1924 1925 1926

609 723 605 1 396

i genomsnitt för år 583. Av de 396 målen för år 1926 blevo 114 handlagda vid allenast 1 rättegångstillfälle, 123 vid 2 tillfällen och 159 vid 3 eller flera tillfällen. Beräknas, att flertalet av de mål, som handläggas vid flera än 2 rättegångstillfällen, falla på förste lagmannen och lagmannen, torde för handläggning av de övriga målen komma att erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens. Dessutom torde för handläggning av de icke tvistiga civilmålen krävas 1 förste notarie med begränsad domarkompetens samt för arbetet i övrigt — förutom icke rättsbildade biträden — 3 notarier. 1

Enligt uppgift från Stockholms rådhusrätt.

58 Liksom f. n. borgmästaren torde också förste lagmannen och lagmannen framdeles böra ägna en del av sin arbetstid åt f ö r m y n d e r s k a p s ä r e n d e n a och då helt naturligt de viktigaste av dessa. För handläggning av de övriga torde erfordras 2 rådmän, vilkas befattningar lämpligen synas kunna bli slutposter av samma art som inskrivningsdomarens. P å avdelningen torde vidare komma att erfordras 2 notarier. Vid beräkningen har hänsyn allenast tagits till de arbetskrafter, som påkallas av själva domstolsverksamheten. Å lagmansrättens andra avdelning, å vilken tankes överflyttad arbetsbördan från den nuvarande andra avdelningen, torde böra indelas till tjänstgöring 1 lagman samt 1 rådman med assessorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens. Därjämte torde erfordras 6 notarier, därav 3 med begränsad domarkompetens. Till ledning för arbetsbördans bedömande må tjäna den upplysningen, att av de 409 tvistiga civilmål, som handlagts å avdelningen år 1926, 303 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 26 förekommit vid 2 och 80 vid flera än 2 rättegångstillfällen. Antalet mål enligt specialförfattningarna är mycket stort på denna avdelning. Under 1926 ha sålunda avdömts 1 600 mål av denna art. För tredje avdelningen — även denna avsedd att vara specialavdelning, nämligen för växelmål, bolags- och föreningstvister, patent- och varumärkestvister, tryckfrihetsmål m. m. — torde erfordras 1 lagman och 1 rådman med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens och 5 notarier, därav 2 med begränsad domarkompetens. Det må nämnas, att av de 426 tvistiga civilmål, som år 1926 slutligt avgjordes å denna avdelning, hade 78 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 152 vid 2 rättegångstillfällen och 196 vid 3 eller flera rättegångstillfällen. Vid envar av de fem allmänna rättegångsavdelningarna (avdelningarna 4—8) avgöras per år i genomsnitt omkring 400 tvistiga civilmål och brottmål enligt strafflagen. Med ledning av siffrorna för 1926 kan beräknas, att omkring 100 av dessa mål handläggas vid allenast 1 rättegångstillfälle, 100 mål vid 2 rättegångstillfällen och 200 mål vid 3 eller flera rättegångstillfällen. De mera krävande av ifrågavande mål torde — om den nuvarande indelningen å avdelningar i huvudsak bibehålies — framdeles kunna handläggas av 1 lagman och 1 rådman med assessorskompetens. För avgörande av icke tvistiga civilmål samt enklare brottmål ävensom för att lämna lagmannen och rådmannen biträde vid uppsättande av protokoll i mål, däri mera ingående protokollsföring ifrågakommer, samt för uppsättande av förslag till domar och utslag i mål, som handlagts av lagman eller rådman, torde å varje avdelning dessutom böra indelas 2 notarier med begränsad domarkompetens, d. v. s. notarier, som tjänstgjort i rätten minst 2 år. Förutom nu nämnda befattningshavare torde ytterligare böra till tjänstgöring indelas 2 notarier utan domarkompetens. Å var och en av de nu ifråga-

59 varande 5 avdelningarna skulle således finnas 6 juridiskt utbildade tjänstemän, nämligen 1 lagman, 1 rådman (assessor) och 4 notarier. För en mera tillfällig förstärkning vid förefallande behov vid såväl de allm ä n n a avdelningarna som specialavdelningarna torde böra anställas ytterligare 3 rådmän, dessa dock med fiskalskompetens och utan fast placering. Processkommissionens förslag utgår ifrån, att polisdomstolen skall upphöra såsom självständig institution och dess arbetsbörda överflyttas på lagmansrätten. Arbetsbelastningen i polisdomstolen har under de senare åren varit förhållandevis konstant och omfattat omkring 700 strafflagsmål och 12 000 mål enligt specialförfattningar m. m. Det stora flertalet av polisdomstolens mål är emellertid av beskaffenhet, att de framdeles komma att avgöras genom strafföreläggande. Under år 1926 uppgick antalet mål, i vilka den tilltalade lämnat polismyndigheten fullmakt om erkännande av den åtalade förseelsen, till omkring 9 400. Det må anmärkas, att polisdomstolen f. n. avdömer s. k. värnpliktsmål, d. v. s. mål angående försummad inskrivning och mönstring. Dessa mål torde emellertid framdeles icke böra belasta lagmansrätten utan lämpligen böra läggas på överståthållarämbetet. För handläggning av de nu på polisdomstolen ankommande mål, vilka kunna beräknas bli överflyttade till lagmansrätten, torde komma att erfordras 3 tjänstemän i notarieställning, därav 1 med begränsad domarkompetens. Utöver nu nämnda tjänstemän torde komma att behövas 1 lagmansrättssekreterare (motsvarande nuv. magistratssekreteraren) 1 registrator på fastighetsavdelningen, 1 aktuarie för 4—8 avdelningarna, 2 stärbhusnotarier, samt 1 arkivföreståndare. Antalet ordinarie kvinnliga biträden torde böra beräknas på följande sätt: 3 på envar av avdelningarna 4—8 ( = 5 x 3 ) 15 4 på 2:a och 3:e avdelningarna 8 10 hos inskrivningsdomarna 10 3 på familjerättsavdelningen 3 4 på förmynderskapsavdelningen 4

Därjämte torde erfordras ett antal extra kvinnliga biträden, förslagsvis beräknade till ett antal motsvarande en fjärdedel av de ordinarie eller 10. E n jämförelse mellan det nuvarande antalet och det för framtiden beräknade antalet befattningshavare kan göras med ledning av följande sammanställning.

60 Lagmansrätten i Stockholm.

Rådhusrätten och polisdomstolen i Stockholm. I.

Befattningshavare

i

domarställning-

Borgmästare

1 Förste lagman

Rådmän

23 Lagmän

Civilassessorer

* 25

Kriminalassessorer

10 Rådmän för förmynderskapsärenden

2 Rådmän för inskrivningsärenden

4 Rådman för ärenden

1 Extra rådmän

2 Polisdomare

•

1 G2

överexekutors-

Rådmän (assessorer) »

II.

Övriga

(fiskaler)

Notarier (med kompetens)

begränsad

Lagman srättssekreterare Sekreterare den

Registrator (å fastighetsavdelningen)

för

överexekutorsären-

Registrator

>

Aktuarie

2 Kurator (biträdande stärbhusnotarie) 2

Stärbhusnotarier

Assistent (tillika överförmyndare)...

Arkivföreståndare

Arkivföreståndare

Notarier

24 Amanuenser

10 Kvinnliga biträden, fast anställda •••

e- o. Notarier med fast lön

»

»

» gratifikation

Notarier vid polisdomstolen Övriga notarier omkring Kvinnliga biträden, ordinarie »

»

befattningshavare.

Aktuarie

Stärbhusnotarie

domar17

Magistratssekreterare *

Inskrivningsnotarie

extra

—

»

»

extra

50 Summa

4G

15 8

63 Summa 6 179 1 Av dessa äro 4 inskrivningsdomare och 2 tillika överförmyndare jämte assistenten (se nedan). 2 Magistratssekreteraren, stärbhusnotarien och kuratorn tjänstgöra såsom ledamöter av rätten vid handläggning av vissa ärenden. 3 Av dessa äro 23 kontorsskrivare, 11 kontorsbiträden och 4 skrivbiträden. Av de ordi-r narie kvinnliga biträdena tjänstgöra 4 kontorsskrivare och 2 kontorsbiträden på förmyndarkammaren. 4 Därjämte finnas omkring 6 extra biträden å förmyndarkammaren, som huvudsakligen äro sysselsatta med renskrivning av bouppteckningar. 6 Häri ingår icke antalet helt oavlönade notarier.

61 Göteborgs rådhusrätt består av justitieborgmästaren, 10 rådmän och 13 2. Göteborg assessorer. Rådhusrättens ledamöter äro fördelade på fem avdelningar. *gu™lZion. Å första avdelningen handläggas bl. a. småprotokollsärenden, konkursoch boskillnadsmål, tvister om rätt till fast egendom samt tryckfrihetsmål. Å första avdelningen tjänstgöra justitieborgmästaren, 1 rådman och 4 assessorer, därav 2 vid lagfarts- och inteckningskontoret, envar för ett av de distrikt, i vilka staden indelats. P å nämnda kontor tjänstgör också en registrator. Till andra avdelningen höra bl. a. sjörättsmål och sjöförklaringar, växeloch checkmål, de mål, som avgöras enligt tull- och lotsförfattningar, samt efter lottning en femtedel av de tvistemål, som ej äro specialmål. Vardera av tredje och fjärde avdelningarna handlägger efter lottning två femtedelar av de tvistemål och ärenden, som ej tillhöra särskild avdelning, samt likaledes efter lottning hälften av alla familjerättsmål ävensom de brottmål, som ej tillhöra annan avdelning. Enligt samfällda rådhusrättens beslut den 9 december 1927 handlägger fr. o. m. den 1 januari 1928 femte avdelningen brottmål med undantag av dels sådana, som enligt den för rådhusrätten gällande stadgan tillhöra särskild avdelning (konkurs- och tryckfrihetsmål, sjörättsmål, mål enligt tull- och lotsförfattningar och familjerättsmål); samt dels mål, i vilka enskild part men ej åklagare för talan angående a) skada, som utan uppsåt vållats i följd av järnvägsdrift, automobiltrafik, luftfart, elektrisk ström eller olycksfall i arbete eller b) brott mot lagar angående patent, skydd för varumärken, mönster eller modeller eller rätt till litterära och musikaliska verk, till fotografiska bilder eller till verk av bildande konst. Å envar av andra, tredje och fjärde avdelningen äro indelade 2 rådmän, av vilka en är ordförande, och 2 assessorer. Å femte avdelningen tjänstgöra 3 rådmän, av vilka en är ordförande och en vice ordförande, samt 3 assessorer. Dessutom finnas vid rådhusrätten anställda 8 avlönade extra notarier. Enligt arbetsordningen för rådhusrätten den 9 december 1921 håller varje avdelning session 2 dagar i veckan. Femte avdelningen håller dock regelmässigt session 3 dagar i veckan. Antalet vid rådhusrätten fast anställda skrivbiträden uppgår f. n. till 11. Magistraten i Göteborg utgöres av justitieborgmästaren, rådmännen och handels- och politiborgmästaren. Sistnämnda befattning har genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1927 förklarats skola tillsättas på förordnande tillsvidare. Inom magistraten är bildad en s. k. särskild avdelning, som utgöres av handels- och politiborgmästaren såsom ordförande och de rådmän, vilka ej äro avdelningsordförande i rådhusrätten. Denna särskilda avdelning handlägger alla till magistraten hörande ärenden, utom personaloch andra organisationsfrågor samt ärenden angående val, vilka ärenden

62 handläggas av samfällda magistraten, som även avger infordrade yttranden rörande lagändringar m. m. Vid rådhusrätten och magistraten äro även anställda 1 stadsaktuarie, som till sitt biträde har 1 amanuens och 1 stärbhusnotarie. Å rådhuskansliet tjänstgöra magistratssekreteraren och 2 magistratsnotarier. Såsom överexekutor fungerar handels- och politiborgmästaren, hos vilken en av magistratsnotarierna tjänstgör vid protokollet. Enligt förordningen den 19 augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg blev i staden upprättad en poliskammare med såväl administrativa som judiciella funktioner. De senare ha därefter genom instruktion för polisdomaren den 12 oktober 1883 överflyttats på denne. Polisdomaren biträdes av 2 polisnotarier, som svara för protokollföring och expedition. Poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren, är således numera helt skild från rättsskipningen. Beräkning av Beträffande det framtida behovet av arbetskrafter vid lagmansrätten i behweTTden Göteborg må nämnas, att för inskrivningsväsendets handhavande torde likw/a organisa- som nu erfordras 2 inskrivningsdomare. För handläggning av överexekutorsgöromålen lärer liksom vid lagmansrätten i Stockholm böra anställa en rådman i samma ställning som inskrivningsdomare. Då emellertid hithörande göromål i Göteborg äro till antalet avsevärt färre än i Stockholm \ torde på samma rådman kunna läggas även konkursdomarbestyren, varjämte han bör kunna biträda å lagmansrättens första avdelning jämväl vid den dömande verksamheten. Om den nuvarande indelningen på avdelningar bibehålies, torde kunna förväntas, att förste lagmannen kommer att tjänstgöra på första avdelningen. För den dömande verksamheten på samma avdelning torde vidare böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens. Antalet avlönade notarier torde böra bestämmas till 2, därav 1 som tjänstgjort i rätten minst 2 år och alltså har begränsad domarkompetens. Det må nämnas, att av hela antalet på denna avdelning under 1926 slutligt avgjorda 160 tvistiga civilmål och strafflagsmål, hava 89 handlagts vid allenast 1 rättegångstillfälle, 19 vid 2 och 52 vid minst 3 tillfällen. Å rådhusrättens andra avdelning avdömdes 1926 117 2 tvistiga civilmål och strafflagsmål, av vilka 19 handlades vid 1 rättegångstillfälle, 37 vid 2 och 61 vid minst 3 tillfällen. Antalet avdömda brottmål enligt specialförfattningar m. m. har å denna avdelning under de senare åren uppgått till omkring 500 för år. För avdelningen torde böra beräknas 1 lagman, 1 rådman med fiskalskompetens och 1 notarie med begränsad domarbefogenhet samt ytterligare 2 notarier. 1

Till jämförelse må nämnas, att i Stockholms stad de exekutiva auktionernas antal uppgått åren 1925 och 1926 till 123, resp. 185, medan motsvarande siffror för Göteborg äro 32 och 23. a Medeltal 1923—1925: 185.

63 Arbetsbelastningen å tredje och fjärde avdelningarna har under de senare åren varit mycket jämn och huvudsakligen utgjorts av tvistiga civilmål, av vilka avdömts ett antal av omkring 230 för år. Av dessa ha" ej fullt hälften handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan de övriga tämligen jämnt fördelats mellan gruppen om 2 och gruppen om minst 3 rättegångstillfällen. Det torde kunna beräknas, att utöver 1 lagman på. varje avdelning kommer att erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 3 notarier, därav 1 med begränsad domarkompetens. Femte avdelningen, som uteslutande handlägger brottmål, synes ha en större arbetsbörda än de nyssnämnda båda avdelningarna. Antalet strafflagsmål har under de senare åren uppvisat en långsam stegring och uppgick 1926 till omkring 300, av vilka cirka 120 handlades vid 1 rättegångstillfälle, 120 vid 2 och 60 vid minst 3 tillfällen. Därjämte avdömas å avdelningen omkring 500 a 600 specialstraffrättsliga mål årligen. Arbetskrafterna torde böra beräknas till 1 lagman, 1 rådman med assessorskompetens, 1 notarie med begränsad domarkompetens samt 2 notarier utan dylik kompetens. Utöver nu angivna arbetskrafter torde vara behövligt att anställa 2 rådmän med fiskalskompetens, vilka ej skulle vara fast indelade på någon bestämd avdelning. Till lagmansrätten komma att överflyttas de nu vid polisdomstolen handlagda målen. Största delen av dessa lärer dock framdeles bortfalla till följd av tillämpning av strafföreläggande. Det må nämnas, att av hela antalet 1926 avdömda strafflagsmål, 312, allenast 8 handlades vid 3 eller flera rättegångstillfällen och 35 vid 2 dylika tillfällen. Omkring 85 % av dessa mål förekommo alltså allenast vid 1 tillfälle. För handläggning av polisdomstolsmålen torde böra avses 1 notarie med begränsad domarkompetens och 1 annan notarie. Den i det föregående lämnade beräkningen av arbetskrafterna utgår från en i stort sett oförändrad avdelningsorganisation. En jämförelse med den beräknade arbetsbelastningen för avdelningarna vid den framtida lagmansrätten i Stockholm ger emellertid vid handen, att avdelningarna i Stockholm kunna beräknas få en ej oväsentligt tyngre belastning. Det torde därför böra tagas under övervägande, om ej en ändring i arbetsfördelningen för Göteborgs lagmansrätt lämpligen bör genomföras, varigenom antalet avdelningar kunde nedbringas till 4, en ordning från vilken också häradshövding SCHLYTER utgått vid den beräkning av de framtida arbetskrafterna,, som gjorts i hans förslag till domsagoindelning. För en sådan förenkling i organisationen talar också det förhållandet, att genom magistratsärendenas överflyttning på andra organ en minskning i arbetet är att emotse. I så fall torde en lagmansbefattning böra utbytas mot en rådmanstjänst med assessorskompetens. Utöver förut nämnd personal erfordras liksom f. n. 1 stärbhusnotarie, 1

64 aktuarie* och 1 registrator, varjämte till förste lagmannens biträde i de administrativa ärendena torde behövas 1 sekreterare. Vad beträffar skrivbiträdena vid rådhusrätten i Göteborg är deras antal f. n. allenast 11. Att antalet är — jämfört med motsvarande antal i Stockholm och Malmö — så starkt begränsat, torde sannolikt bero på att rådmännen och assessorerna, vilka själva uppbära sportlerna, i stor omfattning anlita tillfällig skrivhjälp. Efter en omorganisation torde det nuvarande antalet biträden vara alltför knappt. Enligt samma grunder, som tillämpats för beräkningen av biträdena i Stockholms lagmansrätt, ha biträdena vid lagmansrätten i Göteborg förslagsvis bestämts till 20. Skillnaden mellan nuvarande antalet och det för framtiden beräknade antalet arbetskrafter framgår av följande sammanställning: L a g m a n s r ä t t e n i Göteborg.

Rådhusrätten och polisdomstolen i Göteborg. I.

Befattningshavare

i

domarställning.

Borgmästare

1 Förste lagman

1 Rådmän

10 Lagmän

4 Assessorer

13 Rådmän för inskrivningsärenden m. m.

Polisdomare

»

för överexekutorsärenden m. m.

Rådmän (assessorer) »

(fiskaler)

4 Notarier (med begränsad domarkompetens) II.

Övriga

21 Lagman srättssekr eterare

Stärbhusnotarie

Stärbhusnotarie

Stadsaktuarie

Aktuarie

Registrator

Registrator

Amanuens

Notarier

e. o. Notarier vid rådhusrätten

8 Notarier vid polisdomstolen

2 Kvinnliga biträden

14 20

Kvinnliga biträden JQ

Summa

11 Summa

Nuvarande organisation.

befattningshavare.

Magistratssekreterare

3. Malmö.

2 1

51 I likhet med rådhusrätterna i övriga större städer arbetar även Malmö rådhusrätt på avdelningar, tre till antalet. P å den första, där borgmästaren är ordförande, handläggas ansökningsärenden rörande lagfarter, inteckningar, förlagsinteckningar, bouppteckningar samt mål och ärenden angående arv, testamente, lösöreköp m. m. ävensom konkurs- och boskillnadsmål samt 1

Aktuarien har f. n. till biträde 1 amanuens med juridisk utbildning. Då emellertid motsvarighet till en dylik befattning saknas vid Stockholms rådhusrätt, där aktuarien till sin hjälp har ett kvinnligt biträde, har någon amanuens icke beräknats för aktuarien vid Göteborgs lagmansrätt, utan torde biträdesfrågan kunna där ordnas på liknande sätt som i Stockholm.

65 tvister angående ägande- och besittningsrätt till fast egendom, hyres- och avflyttningsmål samt växel- och checkmål m. m. Ä denna avdelning äro till tjänstgöring indelade förutom borgmästaren 1 rådman, vilken tillika är vice ordförande å avdelningen och tjänstgör såsom överexekutor, samt 4 assessorer. Andra avdelningen handlägger vissa specialmål, nämligen handelsmål, dispasch- och andra sjörättsmål och sjöförklaringar ävensom mål, som avgöras enligt tull- och lotsförfattningarna. Till denna avdelning höra vidare brottmål, däri icke någon hålles häktad (dock med vissa undantag bl. a. för tryckfrihetsmål, vilka tillhöra tredje avdelningen), varjämte avdelningen genom lottning tilldelas hälften av de civilmål, som ej äro specialmål. Å denna avdelning tjänstgöra 2 rådmän, av vilka den ene är ordförande och den andre vice ordförande, samt 3 assessorer. Tredje avdelningen är behörig för tryckfrihetsmål, brottmål, däri någon hålles häktad, samt hälften av de allmänna civilmålen. Ä denna avdelning tjänstgöra lika många domare som å andra avdelningen. Vid rådhusrätten tjänstgöra dessutom 3 rättsbildade extra notarier samt 15 ordinarie och omkring 9 extra kvinnliga skrivbiträden. I handläggning och avgörande av mål och ärenden deltar å vederbörande avdelning ordförande, vice ordförande samt efter stadgad fördelning en av assessorerna, vilken senare tillika för rättens protokoll. Varje avdelning håller session 2 dagar i veckan. Magistraten utgöres av borgmästaren såsom ordförande och rådmännen. Endast borgmästaren, 1 av rådmännen och 1 av assessorerna äro i någon mera avsevärd grad upptagna av de kommunala ärendena. För dessas handläggning finnes därjämte 1 magistratssekreterare, som icke deltar i rättsskipningen eller överexekutorsgöromålen, men som tillika är notarius publicus. Såsom biträde åt den av rådmännen, som jämväl tjänstgör såsom överexekutor, finnes 1 lagfaren exekutionsnotarie, vilken helt ägnar sig åt dessa göromål. För diarieföringen av ingivna handlingar, målens fördelning på de olika avdelningarna, utfärdande av stämning m. m. är anställd en särskild aktuarie. De enklare brottmål, som sammanfattas under beteckningen polismål, handläggas ej av rådhusrätten utan av en särskild polisdomstol. Denna är en enmansdomstol, i vilken domsrätten utövas av polisdomaren, som till sitt biträde har 1 polisnotarie. Polisdomaren och polisnotarien ägna sig uteslutande åt rättsskipningen. De administrativa göromålen i avseende å polisväsendet handläggas av poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren, som till sitt biträde har 1 polissekreterare. Det framtida behovet av arbetskrafter i avseende å i n s k r i v n i n g s v ä s e n - Beräkning av d e t torde kunna tillgodoses med 2 inskrivningsdomare, av vilka den ene llZTtdm huvudsakligen torde få ägna sig åt lagfartsärendena och den andre åt in- nya organisatlonen teckningsärendena. Den sistnämnde torde tillika kunna övertaga en väsentlig del av överexekutorsgöromålen.

66 Därest — såsom av den nya organisationen föranledes — magistratsärendena avlyftas från domstolen, torde man kunna ifrågasätta, att framdeles den nuvarande indelningen på 3 avdelningar icke bibehålles utan lagmansrätten i Malmö för de egentliga rättsskipningsuppgifterna lämpligen organiseras på 2 avdelningar. Från en sådan organisation utgår den följande beräkningen. P å vad sätt arbetsfördelningen de båda avdelningarna emellan bör ordnas, torde ej i förevarande sammanhang närmare behöva utredas. För en beräkning av antalet arbetskrafter för domstolen i dess helhet torde man förslagsvis kunna utgå från en förening av nuvarande första och tredje avdelningarna. Enligt medeltalssiffrorna för 1923—1925 skulle antalet tvistiga civilmål och strafflagsmål för en sådan avdelning uppgå till 422. Av de tillhopa 283 mål av nämnda art, som 1926 avdömdes å första och tredje avdelningarna, hade 109 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 84 vid 2 och 90 vid flera rättegångstillfällen. Om det antages, att förste lagmannen tjänstgör å denna avdelning, torde vid hans sida böra ställas 1 rådman med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens, 2 notarier med begränsad domarkompetens och 2 andra notarier. Arbetsbelastningen å nuvarande andra avdelningen har under senare tid avsevärt fluktuerat. Medan under vart och ett av åren 1923—1925 å avdelningen avdömdes omkring 280 tvistiga civilmål, nedgick antalet 1926 till 158, av vilka 38 handlades vid 1 rättegångstillfälle, 45 vid 2 och 75 vid minst 3 tillfällen. Antalet avdömda strafflagsmål har uppgått till i genomsnitt något över 100 under 4-årsperioden 1923—1926. Av 87 mål, som avdömdes 1926, hade 36 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 30 vid 2 och 21 vid minst 3 tillfällen. Dessutom förekommer å avdelningen ett avsevärt antal brottmål enligt specialförfattningar m. m. Antalet avdömda dylika mål har under samma 4-årsperiod uppgått till i runt tal 450 per år. För avdelningen torde kunna beräknas 1 lagman samt 2 rådmän, av vilka en med assessorskompetens och 1 med fiskalskompetens, samt 1 notarie med begränsad domarkompetens. De övriga notariernas antal torde kunna bestämmas till 3. För handläggning av de p o l i s m å l , som kunna förväntas bli överflyttade från polisdomstolen till lagmansrätten, torde erfordras 1 notarie med domarkompetens och 1 annan notarie. Framdeles som hittills lärer 1 aktuarie vara behövlig. Vid en beräkning av antalet skrivbiträden efter samma grunder, som tillämpats för lagmansrätterna i Stockholm och Göteborg, skulle antalet bliva omkring 15. Att det nuvarande antalet skrivbiträden är betydligt högre, torde till stor del bero på att magistratsärendena kräva mycket skrivarbete. E n sammanställning av arbetskrafterna nu och i den ifrågasatta framtida organisationen meddelas här nedan:

67 Rådhusrätten och polisdomstolen i Malmö. I.

Lagmansrätten i Malmö,

Befattningshavare

Borgmästare Rådmän Assessorer Polisdomare

1 5 10 1

Aktuarie Exekutionsnotarie e. o. Notarier vid rådhusrätten Notarie vid polisdomstol

II.

Övriga 1 1 3 1

Kvinnliga biträden, ordinarie > » extra

15 9 Summa

i

domarställning:

| Förste lagman Lagman | Rådman för inskrivningsärenden ^ i m. ra Rådmän (assessorer) » (fiskaler) [ Notarier (med begränsad domarkompetens)

1 1 2 2 2 4

J2

befattningshavare: Aktuarie

l

Notarier

6 Kvinnliga biträden

7 15

Summa

24 47

Rådhusrätten i Norrköping arbetar på två avdelningar. Å första av- 4 Norr_ delningen tjänstgöra borgmästaren såsom ordförande samt 1 rådman och 2 köping, assessorer såsom bisittare. Å denna avdelning handläggas småprotokolls- Nuvarande 0rgantsatl0n ärenden, konkurs- och boskillnadsmål, tvister angående ägande- och besittningsrätt till fast egendom, hyres- och avflyttningsmål, växel- och checkmål samt brottmål, som avse häktade. Rådmannen handhar särskilt förmynderskapsväsendet samt andra småprotokoll än inteckningsprotokollet, vilket senare föres av den ene av assessorerna. Den andre assessorn är konkursdomare samt för domboken i civil- och brottmål. Sessionsdagarnas antal är 2 i veckan, den ena för civilmål och ärenden, den andra för brottmål. Å andra avdelningen äro indelade såsom ordförande 1 rådman och såsom bisittare 1 rådman och 2 assessorer, av vilka den ene deltager i civilmålens och den andre i brottmålens handläggning. Å denna avdelning upptagas alla mål och ärenden, som ej handläggas å första avdelningen eller, vad brottmålen angår, i poliskammaren. Den rådman, som är ordförande å andra avdelningen, tjänstgör tillika såsom överexekutor, i vilken egenskap han biträdes av brottmålsassessorn, som därjämte förrättar bouppteckningar och arvskiften. Även för andra avdelningen är sessionsdagarnas antal 2 i veckan, därav en för civilmål och en för brottmål. Utöver nu nämnda befattningshavare finnes en extra assessor, som vid förefallande behov inträder i rätten såsom vikarie för ledamot. Tillhopa tjänstgöra således i rådhusrätten borgmästaren, 3 rådmän och 4 assessorer, vartill kommer den extra assessorn. Därjämte finnes 1 aktuarie, som deltar i förrättande av bouppteckningar och arvskiften samt har vård om arkivet och dessutom tjänstgör såsom polisnotarie.

68 I magistraten deltaga allenast borgmästaren och de tre rådmännen. Vid rådhusrätten och magistraten tjänstgöra dessutom 1 notarie och 6 skrivbiträden, därav 1 hos aktuarien. Poliskammaren är en i organisatoriskt hänseende från rådhusrätten fullt skild institution, som fyller en dubbel uppgift dels såsom polisdomstol, dels såsom administrativt organ för polisväsendet. Beslutanderätten i poliskammaren tillkommer polismästaren, som biträdes av en polisnotarie (tillika aktuarie vid rådhusrätten). Därjämte finnas 4 icke lagfarna politirådmän, av vilka 2 tjänstgöra i sänder. De äga icke deltaga i besluten. Polismästaren, av vilken kräves juridisk utbildning, är tillika polischef. Beräkning av Beträffande det framtida behovet av arbetskrafter må nämnas, att för beXlvettden i n s k r i v n i n g s v ä s e n d e t s handhavande givetvis en särskild inskrivningsny % organisa- domare kommer att erfordras. Antalet exekutiva auktioner för år uppgår till i genomsnitt 12. Antalet tvistiga civilmål, som under 3-årsperioden 1923—1925 utgjorde i genomsnitt 165 per år, nedgick 1926 till 124. Av dessa handlades 51 vid 1 rättegångstillfälle, 32 vid 2 och 41 vid 3 eller flera tillfällen. Av strafflagsmålen för sistnämnda år, vilka sammanlagt uppgingo till 81, handlades 2 /3 eller 54 vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 15, resp. 12 krävde 2, resp. 3 eller flera rättegångstillfällen. De av rådhusrätten avdömda brottmålen enligt specialförfattningar ha under åren 1923 och 1924 uppgått till omkring 130 för år men 1925 och 1926 nedgått till inemot 100 för år. Av poliskammaren avgjorda mål enligt specialförfattningar ha under 1925 och 1926 uppgått till 600 å 700 om året. Av ifrågavarande mål torde framdeles omkring hälften kunna förväntas bli avgjorda genom strafföreläggande. För den dömande verksamheten torde erfordras förutom lagmannen 2 rådmän, av vilka 1 bör äga assessors- och 1 fiskalskompetens. Därjämte torde erfordras 2 notarier med behörighet att avdöma enklare mål samt 3 andra notarier. E n särskild aktuarie lärer framdeles knappast bliva erforderlig. Någon minskning i de kvinnliga biträdenas antal under nuvarande, eller 6, torde icke böra ske. H ä r nedan är en sammanställning gjord för jämförelse mellan det nuvarande antalet befattningshavare och det beräknade framtida behovet av arbetskrafter. Lagmansrätten i Norrköping.

Rådhusrätten och poliskammaren i Norrköping. I.

Befattningshavare

Borgmästare

1 Rådmän

3 Assessorer

4 Polismästare

1 Extra assessor

i

domarställning.

Lagman Rådman m. m

9 1

för

inskrivningsärenden

Rådman (assessor) x-

(fiskal)

Notarier (med begränsad domarkompetens)

69 II.

Övriga

Aktuarie (tillika polisnotarie)

1 Notarie

1 Kvinnliga biträden

befattningshavare. [Notarier 2 i Kvinnliga biträden 6

Summa

3 •

6 Summa

18 |

Även Hälsingborgs rådhusrätt arbetar på avdelningar. Dessas antal är 2. 5. HälsingÅ första avdelningen skola handläggas bl. a. småprotokollsärenden, konkursNuvarande och boskillnadsärenden, växel- och checkmål, hyres- och avflyttningsmål samt organisation. sådana brottmål, för vilka polisdomstolen icke är behörig. Andra avdelningen handlägger bl. a. sjöförklaringar och sjöförhör samt de tvistemål, som ej höra under första avdelningen. P å grund av minskningen i civilmålens antal ha tills vidare till andra avdelningen överförts de vademål med undantag för konkursmålen, som eljest skulle handläggas i första avdelningen. Vid rådhusrätten äro anställda utöver borgmästaren, som utövar ordförandeskapet å andra avdelningen, 3 lagfarna rådmän och 3 assessorer jämte 1 extra assessor. Å första avdelningen tjänstgöra 2 rådmän och 3 assessorer, och å andra avdelningen utöver borgmästaren 1 rådman och 2 assessorer. Av assessorerna tjänstgör 1 på båda avdelningarna. Envar av assessorerna har sin rotel. Å första avdelningen fördelas målen och ärendena på rotlarna så, att till en rotel hänföras huvudsakligen fastighetsärendena, till en annan rotel övriga ansökningsärenden och vissa mål samt till en tredje rotel de brottmål, som tillhöra avdelningen, ävensom konkurs-, hyres- och avflyttningsmål. Ä andra avdelningen fördelas målen mellan rotlarna genom lottning. Varje assessor deltager såsom ledamot i rätten endast i de mål eller ärenden, som tillhöra hans rotel. Varje avdelning har session en dag i veckan. Borgmästaren är i övervägande grad sysselsatt med de kommunala arbetsuppgifterna. Av de tre rådmän, som äro ledamöter av rådhusrätten, hava två ungefär halva arbetstiden upptagen av nämnda uppgifter, medan återstoden ägnas åt rättsskipningen. Den tredje rådmannen är tillika överexekutor, vilken befattning givetvis upptar hans tid i avsevärd grad. Därjämte är han konkursdomare samt även polisdomare. I sistnämnda egenskap fungerar han såsom ensam beslutande i den s. k. polisdomstolen, vilken har att handlägga enklare brottmål. Med de egentliga magistratsgöromålen är denne rådman sysselsatt endast i obetydlig grad. Därjämte finnes 1 rådman, som tillika är polismästare. Denne är ej ledamot av rådhusrätten utan endast av magistraten och allenast i fråga om ärenden, som beröra polisväsendet. Polismästaren har det närmaste chefskapet över polispersonalen. Han utövar beslutanderätten i den s. k. poliskammaren, som är en rent administrativ institution. Till sitt biträde har han här 1 polisnotarie, som tillika är protokollförare i polisdomstolen.

70 De 4 i rådhusrätten tjänstgörande assessorerna ägna sig helt åt rättsskipningen. Antalet vid rådhusrätten och magistraten anställda skrivbiträden uppgår till 9. Beräkning Beträffande arbetsbördan i Hälsingborgs rådhusrätt må här antecknas, att bllolTTfen d e t v i s t i S a civilmålens antal under 4-årsperioden 1923—1926 uppgått till nya organisa- omkring 220 per år. Strafflagsmålen uppvisa för samma tid en genomUonen. snittssiffra på 70 å 80. Av hela antalet avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål 1926, 278, har något mer än en tredjedel, eller 103, handlagts vid 1 rättegångstillfälle. För 82 mål krävdes 2 och för 93 mål 3 eller flera rättegångstillfällen. Antalet specialstraffrättsliga mål har under samma period uppgått till i genomsnitt omkring 240 för år. Vid polisdomstolen ha under de senare åren avdömts årligen omkring 70 strafflagsmål och 1 400 brottmål enligt specialförfattningar m. m. För tillgodoseende av det framtida behovet av arbetskrafter torde erfordras utöver lagmannen 1 inskrivningsdomare, som torde få handlägga jämväl överexekutorsärenden i avseende å fast egendom. Därjämte torde för den dömande verksamheten behövas 1 rådman med assessorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens samt 2 notarier med begränsad domarbefogenhet. Därjämte torde behövas 3 andra notarier. Antalet kvinnliga biträden torde kunna bestämmas till 6. För jämförelse mellan nuvarande antalet arbetskrafter vid Hälsingborgs rådhusrätt och det beräknade framtida antalet för Hälsingborgs lagmansrätt meddelas här följande sammanställning: Rådhusrätten och polisdomstolen i Hälsingborg. I.

L a g m a n s r ä t t e n i Hälsingborg.

Befattningshavare

i

Borgmästare

1 Lagman

Rådmän

3 Assessorer, ordinarie

3 Rådman m. m

>

extra

domarställning. 1 för

inskrivningsärenden 1

Rådman (assessor)

>

(fiskal)

1 Notarier (med begränsad domarkompetens) II. Notarie vid polisdomstolen Skrivbiträden

Övriga

befattningshavare.

1 Notarier

10; Skrivbiträden

Summa 18 '

3 6 Summa 15

6. Gävle. Rådhusrätten i Gävle utgöres av borgmästaren och 5 rådmän. Av de Nuvarande senare är 1 tillika polismästare och handhar i denna egenskap vissa admiorgamsa i. n^Ta^va angelägenheter samt 1 samtidigt magistratssekreterare. Den förre

71 ägnar sig nästan helt åt de kommunala angelägenheterna och av den senares arbetstid belöper ungefär hälften på de kommunala bestyren och en tredjedel på överexekutorsgöromålen, vilkas handläggning huvudsakligen åvilar honom. Av de återstående 3 rådmännen är 1 civilrådman, 1 brottmålsrådman och 1 rådman handhar inskrivningsväsendet. Rådhusrätten sammanträder två gånger i veckan. Vid det ena sammanträdet sitta i rätten borgmästaren, civilrådmannen och inskrivningsrådmannen. I den andra sessionen deltaga borgmästaren och brottmålsrådmannen samt den rådman, som tillika är magistratssekreterare. Vid behov äger därjämte särskilt sammanträde rum för rannsakning med häktade. Polismästaren deltar i rättens sessioner endast i händelse av behov av vikarie för någon av de övriga ledamöterna. Magistraten utgöres av samma ledamöter som rådhusrätten. Enligt lämnad uppgift kräva de kommunala bestyren sammanlagt ungefär två arbetskrafter. Antalet skrivbiträden vid rådhusrätten och magistraten uppgår till omkring 6. De avdömda tvistiga civilmålen, som under åren 1923—1925 utgjorde i Beräkning av genomsnitt 78 för år, nedgingo 1926 till 46. Även strafflagsmålen visa ZZrfdm nedgång från en genomsnittssiffra för förberörda 3-årsperiod på omkring nya organisa175 till 146 under 1926. Av de sammanlagt 192 mål av berörda slag, som avdömdes 1926, hade två tredjedelar, eller 125 mål, handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 23, resp. 44 handlades vid 2, resp. 3 eller flera tillfällen. Brottmålen enligt special författningar m. m. ha uppgått till omkring 1 200 för år. Förutom lagmannen torde vid lagmansrätten i Gävle böra finnas 1 rådman med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens samt 1 notarie med behörighet att handlägga enklare mål. Någon särskild inskrivningsdomare torde däremot ej behövas. Lagfarts- och inteckningsärendena torde ej vara av den omfattning, att de skulle bereda en befattningshavare i domarställning full sysselsättning. Ej heller överexekutorsgöromålen äro av någon mera betydande omfattning. Såsom exempel må nämnas, att de exekutiva auktionernas antal under de senare åren uppgått till omkring 4 per år. Utöver nu nämnda befattningshavare torde erfordras 1 notarie utan domarkompetens och 4 skrivbiträden. Här nedan är gjord en jämförelse mellan nuvarande och framtida arbetskrafter. R å d h u s r ä t t e n i Gävle. I.

I

Befattningshavare

Borgmästare Rådmän

1 1

4 L a g m a n s r ä t t e n i Gävle. i

domarställning. 1

I Lagman g I Rådman (assessor) |

>

(fiskal)

Notax-ie (med begränsad domarkom petens) 1

Häri ej inräknad 1 rådman, tillika polismästare.

1 1

72 II.

Övriga

befattningshavare.

6 Skrivbiträden

Notarier Skrivbiträden

Notarie

Summa 7.

Örebro.

Nuvarande organisation.

Summa

Rådhusrätten i Örebro är liksom rådhusrätten i Hälsingborg uppdelad på två avdelningar. Den första utgöres av borgmästaren, som tillika är konkursdomare och överexekutor, samt 2 rådmän, civilrådmannen och inskrivningsrådmannen. Avdelningen, som har session en dag i veckan, handlägger småprotokollsärenden samt civila mål och de brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Därjämte förekomma å avdelningen sessioner för prövning av konkursansökningar. Å andra avdelningen, som handlägger övriga brottmål och har en sessionsdag varannan vecka, sitta borgmästaren, brottmålsrådmannen samt en assessor. Den senare har även viss tjänstgöring å första avdelningen, i det han brukar inträda såsom ledamot i rätten i familjerätts- och förmynderskapsmål, i vilkas handläggning civilrådmannen icke plägar deltaga. Tillhopa sitta således i rätten 5 lagfarna ledamöter. Å andra avdelningen äga extra sessioner rum för rannsakning med häktade personer. I magistraten ha borgmästaren och de tre rådmännen säte samt polismästaren, vilken senare är rådman ehuru ej ledamot av rådhusrätten. Poliskammaren, i vilken polismästaren är ensam beslutande, har endast administrativa uppgifter. De s. k. polismålen handläggas av rådhusrätten. Vid rådhusrätten och magistraten är även anställd en lagfaren stadsnotarie, som bl. a. handhar magistratssekreterargöromålen samt för protokoll hos överexekutor. Utöver stadsnotarien finnas ej några notarier anställda vid rådhusrätten. Skrivbiträdenas antal är 7. Av dessa tagas 2 å 3 i anspråk för inskrivningsväsendet.

Beräkning av De å första avdelningen avdömda tvistiga civilmålen ha under de senare behovet"?den åren v i s a , : e n betydande nedgång. Medan antalet 1923 var uppe i 230, nya organisa- sjönk detsamma 1924 till 165, var året därpå uppe i 187, men sjönk 1926 tionen.

/•»/TM i? 11

till 129. Genomsnittssiffrorna för 4-årsperioden i fråga är 178. Motsvarande siffror för de å andra avdelningen avgjorda strafflagsmålen är omkring 70. Av de tillhopa 184 tvistiga civilmål och strafflagsmål, som under 1926 avdömdes, hade ungefär en tredjedel eller 65 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 44 vid 2 och 75 vid 3 eller flera tillfällen. Brottmålen enligt specialförfattningar m. m. ha under de senare åren i genomsnitt uppgått till 1 000 å 1100 för år. Vid sidan om lagmannen torde för den dömande verksamheten liksom i Gävle erfordras 1 rådman med assessorskompetens. Därjämte torde böra beräknas 1 notarie med begränsad domarkompetens. Inskrivningsväsendet

73 vid rätten torde, jämfört med förhållandena i andra domsagor \ visserligen icke vara av den omfattning, att en särskild inskrivningsdomare kunde få full sysselsättning. Då det oaktat räknats med en särskild inskrivningsdomartjänst, förutsattes, att hans arbetskraft utnyttjas, förutom för handläggning av vissa överexekutorsärenden, även i viss omfattning för den dömande verksamheten. Antalet notarier utan domarkompetens synes kunna bestämmas till 1. Skrivbiträdena torde böra bliva till antalet 4. E n sammanställning av nuvarande och framtida arbetskrafter är gjord här nedan: Rådhusrätten i Örebro. I.

Lagmansrätten i Örebro.

Befattningshavare

i

domarställning.

Borgmästare

1 Lagman

Rådmän

3 I Rådman för inskrivningsärenden m. m.

Assessor

...

5 Rådman (assessor) Notarie (med begränsad d o m a r k o m petens) ••

II.

Övriga

1 1 1

befattningshavare.

Stadsnotarie..

1 i Notarie

1 Skrivbiträden

7 | Skrivbiträden

4 Summa

C.

13 !

Summa

9 Övriga lagmansrätter.

Stockholms län. Historik. Vid 1800-talets början funnos 5 domsagor motsvarande sedermera Norra, Mellersta och Södra Roslags domsagor, Stockholms läns västra domsaga samt Södertörns domsaga. Den olikhet rådde dock, att Vallentuna härad tillhörde samma domsaga som Danderyd, Åker, Värmdö och Sollentuna (Södra Roslags domsaga), medan Färentuna härad ingick i den domsaga, som närmast motsvarar Stockholms läns västra domsaga. Överflyttningen av Färentuna härad till Södra Roslags domsaga och av Vallentuna till Stockholms läns västra ägde rum i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 5 mars 1836 och den 17 juli 1844. Riksdagen beslöt 1915 (skr. nr 2) på framställning av Kungl. Maj:t delning av Södra Roslags domsaga så, att Sollentuna och Färentuna härader skulle utbrytas och bilda en domsaga under nämnda häraders namn. Nya lagberedningen bibehöll i sitt förslag till domsagoindelning de båda nordligare Roslagsdomsagorna samt Stockholms läns västra domsaga oförändrade, dock att Sigtuna skulle förenas med sistnämnda domsaga och Norrtälje med den domsaga, 1 Till jämförelse må nämnas, att i Norrköping, för vilken stad räknats med 1 inskrivningsdomare, genomsnittliga antalet lagfartsärenden 1923—1925 uppgått till i r u n t tal 400 och inteckningsärenden till inemot 2 200. För Hälsingborg äro motsvarande siffror 750 och 2 900, medan de för Örebro stanna vid 400 och 1 800. I Södra Roslags domsaga, där f. n. allenast 1 inskrivningsdomare är anställd, uppgå motsvarande siffror till i r u n t tal 1 500 resp. 5 600.

74 som enligt förslaget skulle motsvara Mellersta Roslags domsaga. Däremot föreslog beredningen en förening till en gemensam domsaga av domsagor motsvarande de nuvarande Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna samt Södertörns. Med denna domsaga skulle införlivas även Vaxholm och Södertälje. Stockholms län är f. n. delat på 6 domsagor, därav 3 belägna på länets östra sida, nämligen från norr till söder: Norra Boslags, Mellersta Roslags och Södra Roslags domsagor. Länets södra del utgöres av Södertörns domsaga och på västra sidan av länet ligga Stockholms läns västra domsaga samt Sollentuna och Färentuna domsaga. Inom länet finnas 4 städer med egen jurisdiktion, nämligen Södertälje, Vaxholm, Norrtälje och Sigtuna. Enligt häradshövding SCHLYTEKS indelningsförslag sammandragas domsagorna till 4, varvid Norra och Mellersta Roslags domsagor förenas till en, benämnd Norra Roslags domsaga, samt Sollentuna och Färentuna domsaga sammanslås med Stockholms läns västra till en domsaga, benämnd Sollentuna domsaga. Till den förra domsagan lägges Norrtälje och till den senare Sigtuna. Beträffande Södra Roslags domsaga ifrågasattes i förslaget, att av domsagan Värmdö skeppslag skulle överflyttas till Södertörns domsaga, detta dock under förutsättning, att det nu till sistnämnda domsaga hörande Öknebo härad skulle förenas med en domsaga i Södermanlands län. För den händelse det skulle anses olämpligt att till en domsaga förena områden från olika län, har alternativt föreslagits, att öknebo härad skulle bibehållas under Södertörns domsaga och Värmdö skeppslag under Södra Roslags domsaga. Sistnämnda domsaga skulle i så fall allenast undergå den förändring, att Vaxholms stad bleve förenad med domsagan, medan i Södertörns domsaga skulle ingå jämväl Södertälje. Från detta alternativ utgår den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna. 1. Norra Roslags domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i motsvarande domkretsar utgöras av — förutom borgmästaren i Norrtälje — 2 häradshövdingar samt 2 förste och 2 andre notarier K Folkmängd Beräknad

59 719 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle >

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

243 114 51 78 350 1 149

inteckningsärenden

1 579

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

12 För den nya domsagan torde erfordras 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier. Någon särskild inskrivningsdomare har ej ansetts behövlig, bl. a. med hänsyn till att överexekutorsgöromålen äro föga betungande. 1

I det följande räknas endast med statsavlönade notarier.

75 2. Sollentuna domsaga. F . n. tjänstgöra i de domkretsar, som skulle ingå i förevarande domsaga, 2 häradshövdingar, 1 biträdande domare samt 2 förste och 3 andre notarier, vartill kommer borgmästaren i Sigtuna. Folkmängd

61 376

Beräknad

arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

95 Brottmål enligt specialförfattningar m. in. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

4 442

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

45 Framdeles torde i domsagan böra finnas 2 rådmän, av vilka den ene skulle tjänstgöra såsom inskrivningsdomare och den andre äga fiskalskompetens. Därjämte torde erfordras 4 notarier. 3. Södra Roslags domsaga. I domsagan tjänstgöra f. n. 1 biträdande domare (chef för inskrivningsavdelningen), 2 förste och 2 andre notarier. I Vaxholms rådhusrätt är borgmästaren ende litterate ledamoten. Folkmängd Beräknad

68 963 arbetsbörda •'

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

» •

>

*

rättegångstillfällen flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen 1926 avgjorda lagfartsärenden

' 282 125 51 106 550 ä 600 1464

inteckningsärenden

6 082

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

80 Den nu i Södra Roslags domsaga tjänstgörande biträdande domaren torde böra bibehållas i egenskap av inskrivningsdomare. Därjämte lärer erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 5 notarier. Härvid har hänsyn tagits till att överexekutorsgöromålens överflyttning givetvis kommer att för denna domsaga medföra en ej oväsentlig arbetsökning. 4. Södertörns domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn äro i tjänst 1 biträdande domare, 1 förste och 2 andre notarier. I Södert ä l j e rådhusrätt tjänstgöra 1 borgmästare samt 2 rådmän. Av dessa är 1 civilrådman, tillika stadsfogde, samt 1 brottmålsrådman, tillika magistratssekreterare. 1 2

Medeltal 1923—1925: 285. » » » : 350.

76 Folkmängd

72168 Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

*275 108

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

5 177

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

60 Arbetsbelastningen torde kunna beräknas i stort sett bliva densamma i Södertörns och Södra Roslags domsagor. För förstnämnda domsaga torde därför erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 5 notarier. Uppsala län. Historik. Vid 1800-talets början var det nuvarande Uppsala län delat i 3 domsagor: en omfattande länets norra del — Norunda härad samt Vendels, Tierps, Vesslands, Älvkarleby, Lövstads, Films och Dannemora samt Olands tingslag — en länets mellersta del — Ulleråkers, Ilagunda, Vaxala, Bälinge, Rasbo och Lagunda härader — samt en länets södra del, nämligen Trögds, Asunda, Bro och Håbo härader. Någon ändring i domsagoindelningen har sedermera icke ägt rum förrän 1926, då i anledning av riksdagens beslut (skr. nr 317) den mellersta domsagan förenades med den södra. Nya lagberedningen bibehöll i sitt förslag de 3 då bestående domsagorna, dock med den förändring att Uppsala stad förenades med den mellersta domsagan och Enköping med den södra domsagan. Uppsala län är f. n. fördelat på 2 domsagor, den norra och den södra, vartill komma 2 städer med egen jurisdiktion, Uppsala och Enköping. Enligt den Schlyterska indelningsplanen skulle den ändringen ske i nuvarande domsagoindelning, att Uppsala stad skulle ingå i den norra domsagan och Enköping förenas med den södra domsagan. 5. Uppsala och örbyhus domsaga. I Uppsala läns norra domsaga tjänstgöra f. n. 1 förste och 1 andre notarie. I U p p s a l a rådhusrätt tjänstgöra 1 borgmästare och 3 rådmän samt 1 stadsnotarie, vilken jämväl äger säte i rätten. Av rådmännen ägnar en hela sin arbetstid åt tvistemålen. Borgmästaren och brottmålsrådmannen, vilken sistnämnde tillika är polismästare, syssla var och en under ungefär två tredjedelar av arbetstiden med rättsskipningsgöromål. Den tredje rådmannen, som tillika är magistratssekreterare, ägnar sig till övervägande del åt kommunala arbetsuppgifter 2 och fyller återstoden av arbetstiden — omkring en tredjedel av denna —• med överexekutorsgöromål, vilka endast i ringa omfattning belasta borg1

Medeltal 1923—1925: 334. Under uttrycket >kommunala arbetsuppgifter» inbegripes här och i det följande samtliga magistratsuppgifterna, utan avseende på om dessa äro av statlig, k o m m u n a l eller blandat statlig och kommunal karaktär. 2

77 mästaren och brottmålsrådmannen. Stadsnotariens arbetstid är till omkring två tredjedelar upptagen av rättsskipningsgöromål och övrig tid ägnas åt de kommunala bestyren. Rättsskipningen och överexekutorsgöromålen ge således f. n. sysselsättning åt något mera än 3 juridiskt utbildade arbetskrafter. Folkmängd Beräknad

83 960 arbetsbörda: l

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

136 70 51

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen

800 ä 900

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

2 227

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

16 Det torde vara tveksamt, huruvida det kan vara behövligt att i domsagan inrätta en särskild inskrivningsdomarbefattning. De till en dylik befattning hörande göromålen synas nämligen knappast vara av den omfattning, att de kunna bereda en befattningshavare full sysselsättning. Då i det följande detta oaktat räknas med särskild inskrivningsdomare i denna domsaga, har det förutsatts, att tillfälle beredes honom att utfylla arbetstiden bl. a. med avdömande av vissa brottmål. Arbetskrafterna torde böra beräknas på följande sätt: 1 lagman, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 6. Tiunda domsaga. I U p p s a l a l ä n s s ö d r a domsaga tjänstgöra nu 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. I E n k ö p i n g tjänstgöra borgmästare och 1 litterat rådman. Folkmängd Beräknad

55497 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

>

2 rättegångstillfällen

*

»

> flera

*

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen 1926 avgjorda lagfartsärenden

' 150 46 36 68 250 å 300 783

inteckningsärenden

1759 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

55 Någon annan ökning av arbetskrafterna i länets södra domsaga i händelse av Enköpings förening med densamma än med 1 notarie torde ej behöva beräknas. Härvid har hänsyn också tagits till överexekutorsgöromålens överflyttning. Det må anmärkas, att vid den omreglering av dom1 2

Medeltal 1923 — 1925: 322. Medeltal 1923—1925: 215.

78 sagan, som beslöts vid 1926 års riksdag, det ställdes i utsikt, att den biträdande domarbefattningen endast övergångsvis skulle erfordras och framdeles förväntades kunna bli indragen (II H. T. sid. 81). Vid förevarande kostnadsberäkning har således för Tiunda domsaga räknats med 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Södermanlands län. Historik. De nuvarande 3 domsagorna i Södermanlands län — Nyköpings, Livgedingets samt Oppunda och Villåttinge — motsvarades vid 1800-talets början av 2 domsagor, omfattande den ena utöver Väster- och Österrekarnes samt Åkers och Selebo härader ( = nuvarande Livgedingets domsaga) även Daga härad. Till den andra domsagan hörde Oppunda och Villåttinge härader samt Jönåkers, Rönö och Ilölebo härader, vilken domsaga tidigare benämndes Konungadömets domsaga. På framställning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1878 års riksdag beslöt riksdagen (skr. nr 31) anslå tre häradshövdingelöner i stället för förutvarande två, varvid förutsattes, att Oppunda och Villåttinge härader skulle bilda egen domsaga samt Daga härad förenas med Jönåkers, Rönö och Ilölebo härader till en domsaga (Nyköpings domsaga). Livgedingets domsaga skulle således omfatta allenast Väster- och Österrekarne samt Åkers och Selebo härader. Kungl. Maj:t fattade beslut om den ändrade domsagoindelningen den 25 oktober 1878. Nya lagberedningen anslöt sig till den sålunda beslutade domsagoregleringen. Städerna Nyköping och Trosa tänktes bli förenade med Nyköpings domsaga samt Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred med Livgedingets domsaga. Södermanlands län är f. n. fördelat på 3 domsagor: en omfattande länets norra del, Livgedingets domsaga, en dess sydöstra del, Nyköpings domsaga, samt en de västra och mellersta delarna av länet, Oppunda och Villåttinge domsaga. Därjämte finnas 6 städer medj egen jurisdiktion, nämligen Nyköping, Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs, Mariefred och Trosa. Av de olika förslag till domsagoindelning i Södermanlands län, som framlagts i den Schlyterska indelningsplanen, har vid förevarande kostnadsberäkning valts det såsom I I betecknade alternativet. Med den nuvarande Nyköpingsdomsagan skulle alltså förenas städerna Nyköping och Trosa (Jönåkers domsaga). Oförändrad skulle bliva nuvarande Oppunda och Villåttinge domsaga. Slutligen skulle till Livgedingets domsaga läggas städerna Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred, i samband varmed domsagan skulle erhålla benämningen Eskilstuna och Rekarne domsaga. 7. Jönåkers domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i N y k ö p i n g s doms a g a utgöras av 1 förste och 1 andre notarie. I N y k ö p i n g s r å d h u s r ä t t tjänstgöra 1 borgmästare, 1 lagfaren rådman och 1 stadsnotarie. Den sistnämnde ägnar hela och rådmannen nästan hela sin arbetstid åt rättsskipningsgöromålen, medan borgmästaren delar sin tid ungefär jämnt mellan arbetet med rättsskipningen och överexekutorsärendena, å ena sidan, samt de kommunala bestyren, å den andra. I T r o s a är borgmästaren ende lagfarne ledamot av rätten.

79 Folkmängd Beräknad

59 680 arbetsbörda'

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

*

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

*

151 67 39 45

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 701

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 För domsagan torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens samt 3 notarier. 8. Oppunda domsaga. I O p p u n d a och V i l l å t t i n g e domsaga är f. n. i tjänst 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

54 120 107 44 22 41

Brottmål enligt specialförfattningar årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 534

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

12 Då någon ändring i domsagan ej är ifrågasatt, torde för domsagan framdeles böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 2 notarier. 9. Eskilstuna och Rekarne domsaga. I L i v g e d i n g e t s domsaga tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. E s k i l s t u n a rådhusrätt utgöres av borgmästaren, 1 brottmålsrådman, tillika polismästare, 1 civilrådman samt 1 magistratssekreterare. Borgmästaren och brottmålsrådmannen ägna omkring två tredjedelar av sin arbetstid åt rättsskipnings- och överexekutorsgöromål, och civilrådmannen är så gott som helt sysselsatt med dessa göromål. Magistratssekreterarens arbetstid upptages till övervägande del av kommunala bestyr. Den sistnämnde jämte brottmålsrådmannen-polismästaren och 1 illitterat rådman bilda den s. k. poliskammaren, vilken handlägger polismålen. I S t r ä n g n ä s finnes jämte borgmästaren 1 litterat rådman i rätten. I M a r i e f r e d och T o r s h ä l l a är borgmästaren ende lagfarne ledamoten av rådhusrätten. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

>

» 2

*

>

rättegångstillfällen flera

»

76 987 170 79 37 54

80 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

800 •

inteckningsärenden

2 396

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

13 V i d en d o m s a g o r e g l e r i n g e n l i g t f ö r e v a r a n d e a l t e r n a t i v torde de n u v a r a n d e a r b e t s k r a f t e r n a i L i v g e d i n g e t s d o m s a g a b ö r a ökas m e d 3 j u r i s t e r , d ä r a v 1 i n s k r i v n i n g s d o m a r e och 1 r å d m a n m e d fiskalskompetens samt 1 notarie. T i l l h o p a skulle således i d o m s a g a n finnas 1 i n s k r i v n i n g s d o m a r e , 1 r å d m a n m e d fiskalskompetens s a m t 3 n o t a r i e r . Ö s t e r g ö t l a n d s län. Historik. I »Östgöta lagsaga» uppgick antalet domsagor vid 1800-talets början till 8. Lysings och Dals härader bildade en domsaga, Bråbo, Risings, Hällestads och Tjällmo, Gullbergs och Bobergs härader en domsaga; Memmings, Skärkinds, Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader en domsaga; Aska och Göstrings härader en domsaga; Björkekinds, Östkinds och Lösings härader en domsaga; Hammarkinds och Stegeborgs härader en domsaga; Vifolka och Valkebo härader en domsaga samt slutligen Kinda och Ydre härader en domsaga. Under tiden intill början av 1860-talet ägde följande förändringar i domsagoindelningen r u m : dels överflyttades Bråbo och Memmings härader till den domsaga, som omfattade Björkekinds, Östkinds och Lösings härader 1 , dels förenades Gullbergs härad med Vifolka och Valkebo härader, dels ock förenades Lysings härad med Göstrings härad och Aska härad med Dals och Bobergs härader samt slutligen Skärkinds härad med Hammarkinds och Stegeborgs härader. Därigenom kom en domsaga att omfatta Risings, Hällestads och Tjällmo tingslag (benämnd Finspånga läns domsaga) och en Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader. Efter alla dessa omgrupperingar funnos fortfarande 8 domsagor inom länet. Domsagoindelningen h a r därefter varit oförändrad intill de senaste åren, då 2 domsagor indragits. Riksdagen beslöt 1923 (skr. nr 211), att Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga skulle uppdelas på två granndomsagor, nämligen så alt förstnämnda härad skulle tilläggas Lysings och Göstrings domsaga (nu benämnd Mjölby domsaga) och Valkebo och Gullbergs härader skulle förenas med Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds domsaga (nu benämnd Linköpings domsaga). Ar 192(5 har slutligen riksdagen beslutat (skr. nr 317) att Finspånga läns domsaga skulle förenas med Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings domsaga (nu benämnd Bråbygdens och Finspånga läns domsaga). Nya lagberedningen tänkte sig Östergötlands län indelat i G domsagor. Beredningen avsåg nämligen, att Risings, Hällestads och Tjällmo tingslag (Finspånga läns domsaga) skulle förenas med den omkring Norrköping belägna Björkekinds m. fl. häraders domsaga. Vidare ansåg beredningen, att den domsaga, som bestod av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härader, borde uppdelas så, att förstnämnda härad förenades med Lysings och Göstrings domsaga samt Valkebo och Gullbergs härader med Åkerbo m. fl. häraders domsaga, med vilken domsaga även skulle förenas Linköpings stad. Jämväl övriga städer med undantag av Norrköping skulle ingå i respektive domsagor. Ö s t e r g ö t l a n d s län ä r n u fördelat p å 6 d o m s a g o r . A v dessa ligga 2 i n o r r a delen a v l ä n e t , n ä m l i g e n A s k a , D a l s och Bobergs d o m s a g a p å 1

Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848.

81 västra sidan och Bråbygdens och Finspånga läns domsaga på östra sidan. Närmast söder om dessa ligga tre domsagor, nämligen från väster Mjölby domsaga, Linköpings domsaga och Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga. Söder om de två förstnämnda ligger Kinda och Ydre domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna äro till antalet 6, nämligen Linköping, Norrköping, Söderköping, Motala, Vadstena och Skänninge. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammandragas dessa domsagor till 3, vartill kommer Norrköpings stad, som skulle utgöra egen domsaga. Enligt förslaget sammanslås Bråbygdens och Finspånga läns domsaga (med undantag av Godegårds och Tjällmo socknar) med den söder därom belägna Hammarkindsdomsagan, vartill lägges även staden Söderköping. Linköpingsdomsagan utvidgas med staden Linköping och Kinda tingslag. Mjölby domsaga förenas med Askadomsagan och Ydre tingslag \ varjämte i domsagan skulle ingå förutom Godegårds och Tjällmo socknar ur Bråbygdens och Finspånga läns domsaga även städerna Motala, Vadstena och Skänninge. 10. Bråbo domsaga. I Bråbygdens och F i n s p å n g a l ä n s domsaga tjänstgöra f. n. 1 förste och 1 andre notarie. I H a m m a r k i n d s d o m s a g a n har häradshövdingen till biträde endast 1 förste notarie. I Söderköping finnes allenast 1 lagfaren ledamot i rådhusrätten, borgmästaren. Folkmängd Beräknad

76 507 arbetsbörda: 2

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

» flera

rättegångstillfällen »

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

63 35 42 350 754 1 859 7

Vid genomförande av den Schlyterska indelningsplanen torde i den nya domsagan erfordras 1 rådman med fiskalskompetens samt 3 notarier. 11. Linköpings och Bankekinds domsaga. I L i n k ö p i n g s rådstuvurätt utgöras de lagfarna arbetskrafterna av borgmästaren och 4 bisittare, av vilka 3 äro rådmän och 1 stadsnotarie, tillika konkursdomare. Av dessa ägnar borgmästaren ungefär tre fjärdedelar av sin arbetstid åt rättsskipningsoch överexekutorsgöromålen och 2 rådmän så gott som hela sin arbetstid häråt. En rådman sysslar till största delen endast med kommunala ärenden och stadsnotariens tid tages helt i anspråk för rättsskipningen. Rådhusrätten har 2 ordinarie sessionsdagar i veckan. Å den ena sessionsdagen handläggas civilmål med undantag av växel- och familjerättsmål, varvid 1 2

Här räknas med det i not 3 å sid. 353 i utkastet framställda alternativ. Medeltal 1923—1925: 181.

'6 — 6322.

fyra ledamöter sitta i rätten, nämligen utöver borgmästaren förste och andre rådmannen samt stadsnotarien. Vid den andra sessionen förekomma brottmål samt växel- och familjerättsmål. I denna session deltaga borgmästaren samt förste och tredje rådmannen. I den nuvarande Linköpingsdomsagan äro i tjänst 1 förste och 1 andre notarie. I K i n d a och Ydre domsaga har häradshövdingen vid sin sida allenast 1 förste notarie. 8 3 78

Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

266 140 58 68

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

750>

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

3 14&

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

8 För domsagan lärer böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier eller inberäknat lagmannen 7 juridiskt utbildade arbetskrafter. 12. Aska (Vifolka) domsaga. I Aska, Dals och Bobergs domsaga samt i Mjölby domsaga tjänstgöra i vardera domsagan 1 förste notarie, vartill i Mjölby domsaga kommer även 1 andre notarie. I K i n d a och Ydre domsaga finnes som nämnt blott 1 förste notarie. I såväl Motala som Vadstena och S k ä n n i n g e är borgmästaren den ende lagfarne ledamoten i rådhusrätten. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle » »

> »

» 2 rättegångstillfällen » flera *

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

89 000 285 169 50 66 5001 1 059 2 196 25

Vid en domsagoreglering enligt föreliggande förslag — enligt vilket Aska och Mjölby domsagor samt de tre nämnda städerna jämte Ydre tingslag förenas till en domsaga — torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Jönköpings län. Länet är nu, indelat i 5 domsagor, därav 2 i norra delen av länet — Tveta, Vista och Mo domsaga samt Norra och Södra Vedbo domsaga — och 1

Medeltal 1923—1925: 1228.

83 3 i länets södra del, nämligen östbo och Västbo domsaga samt Västra härads och östra härads domsagor. Denna indelning har varit oförändrad sedan början av 1800-talet. Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna indelning, än att städerna inom länet skulle ingå i respektive domsagor. Städer med egen jurisdiktion finnas till ett antal av 3, nämligen Jönköping, Eksjö och Gränna. Enligt den Schlyterska indelningsplanen förenas städerna Jönköping och Gränna med Tveta, Vista och Mo domsaga, från vilken dock Nässjö stad och landskommun skulle avskiljas. Sistnämnda områden jämte Västra och Östra häradernas domsagor skulle sammanföras till en domsaga, benämnd Njudungs domsaga. Med Norra och Södra Vedbo domsaga skulle förenas Eksjö stad1. Östbo och Västbo domsaga blir oförändrad. 13. Jönköpings och Tveta domsaga. De nuvarande litterata arbetskrafterna vid J ö n k ö p i n g s r å d h u s r ä t t utgöras av borgmästaren, 3 rådmän och 1 stadsnotarie. De tre rådmännen ägna sig så gott som helt åt rättsskipningen. Stadsnotarien är också till övervägande del sysselsatt med dithörande göromål, medan borgmästaren mera jämnt fördelar sin arbetstid på rättsskipningsgöromålen, överexekutorsbestyren och de kommunala ärendena. En av rådmännen har särskilt hand om fastighetsbokföringen, en annan av rådmännen är konkursdomare och handlägger bl. a. även förmynderskapsärenden. Stadsnotarien är ledamot allenast av rådhusrätten, ej av magistraten. Han har bl. a. att föra magistratsprotokollet. I G r ä n n a är borgmästaren ensam lagfaren ledamot av rådhusrätten. I Tveta, V i s t a och Mo domsaga tjänstgöra 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

71 112 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

> flera

»

241 125 47 69

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

.

2 265

Antalet å exekutiv auktion försålda fastigheter i Tveta, Vista och Mo domsaga uppgår till omkring 10 per år och antalet exekutiva auktioner i Jönköping har uppgått till i genomsnitt 23 om året. Arbetskrafterna i Jönköpings och Tveta domsaga torde böra omfatta förutom lagmannen 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. Då förevarande beräkning utgår ifrån det alternativ, enligt vilket länsgränsen icke brytes, räknas med att Ydre tingslag icke förenas med Vedbo domsaga utan med Aska domsaga i Östergötlands län.

14. Vedbo domsaga. I den nuvarande Norra och Södra Vedbo domsaga äro såsom biträden anställda 1 förste och 1 andre notarie. I rådhusrätten i Eksjö är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Folkmängd

•

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle >

>

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

28 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

400 1

•

inteckningsärenden

1 085

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

7 I domsagan torde ej kunna beredas full sysselsättning vare sig för en särskild inskrivningsdomare eller en rådman. För domsagan ha beräknats 2 notarier. 15. Njudungs domsaga. I var och en av de nuvarande domsagorna V ä s t r a och ö s t r a härad tjänstgör 1 förste notarie. Folkmängd

61 531

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

>

2 rättegångstillfällen

»

»

>

flera

68 34

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

35 ••

••

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1673 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

13 Med hänsyn till att fastighetsärendenas antal i Njudungs domsaga är ej oväsentligt större än i Vedbo domsaga, lära för Njudungsdomsagan böra beräknas 3 notarier. 16. Västbo domsaga. I Östbo och Västbo domsaga äro nu anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd-.

56 200

Beräknad

arbetsbörda: a

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

1 s

>

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Medeltal 1923—1925 resp. 625 och 1 248. » > : 199.

85 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 060

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

10 Arbetskrafterna torde kunna beräknas på samma sätt som i Njudungs domsaga. I Västbodomsagan skulle alltså anställas 3 notarier. Kronobergs län. Historik. De nuvarande 4 domsagorna i Kronobergs län — Sunnerbo, Västra Värends, Mellersta Värends och Östra Värends — motsvarades vid 1800-talets början av 3 domsagor. Oförändrade ha blivit den nuvarande Östra Värends domsaga, omfattande Uppvidinge och Konga härader, samt Sunnerbo domsaga. Däremot voro tidigare Kinnevalds och Norrvidinge härader förenade med Allbo härad till en domsaga — Västra Värends domsaga. Nya lagberedningen föreslog ej annan ändring i den då rådande domsagoindelningen, än att Växjö skulle förenas med Västra Värends domsaga. Först vid 1891 års riksdag fattades på framställning av Kungl. Maj:t beslut om delning av sistnämnda domsaga (skr. nr 32), varvid Kinnevalds och Norrvidinge härader sammanfördes till en domsaga — Mellersta Värends — medan Allbo härad blev självständig domsaga under namn av Västra Värends domsaga. Den Schlyterska indelningsplanen överensstämmer i avseende å Kronobergs län i så måtto med Nya lagberedningens förslag, att Västra Värends och Mellersta Värends domsagor äro avsedda att sammanslås. Växjö förenas enligt förstnämnda plan med östra Värends domsaga. Sunnerbo domsaga bibehålles oförändrad. 17. östra Värends domsaga. De litterata ledamöterna i V ä x j ö rådhusrätt utgöras av borgmästaren och 1 rådman. I ö s t r a V ä r e n d s domsaga tjänstgöra vid häradshövdingens sida 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

66 532 arbetsbörda-'

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

* 164 85

»

»

»

2 rättegångstillfällén

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen 1926 avgjorda lagfartsärenden

425 2

1 061

inteckningsärenden

1 726

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 Med hänsyn till omfattningen av inskrivningsgöromålen torde i domsagan 1 inskrivningsdomare erfordras. Därjämte bör räknas med 1 rådman med 1 2

Medeltal 1923—1925: 246. » » » : 1 288.

fiskalskompetens och 2 notarier. Möjligen kan det finnas lämpligare att utbyta sistberörda rådmanstjänst mot ytterligare 1 notariebefattning. 18. Västra Värends domsaga. I V ä s t r a Värends domsaga biträdes häradshövdingen av 1 förste och 1 andre notarie och i Mellersta Värends domsaga av endast 1 förste notarie. Folkmängd

52 371

Beräknad

arbetsbörda: l

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

46 40

»

53 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 386

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

10 För Västra Värends domsaga torde trots överexekutorsärendenas överflyttning icke behöva räknas med anställande av inskrivningsdomare eller annan rådman. I avseende å arbetsbelastningen synes domsagan ungefär vara likställd med Vedbo, Njudungs och Västbo domsagor. För de båda sammanslagna västra och mellersta Värends domsagor torde kunna räknas med samma antal notarier som nu eller 3. 19. Sunnerbo domsaga. I S u n n e r b o domsaga tjänstgöra nu 1 biträdande domare, dock blott under hälften av året, samt 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

38 527

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

* 116 55

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

...

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring För domsagan torde 3 notarier böra

1169 16

beräknas.

Kalmar län. Historik. I länet funnos vid 1800-talets början 5 domsagor. Av d e s s a ä r o 3 alltfort oförändrade, nämligen den i länets n o r r a del belägna Tjusts domsaga och den sydligaste fastlandsdomsagan i länet, Södra Möre, ä v e n s o m Ölands doms a g a . D e 6 h ä r a d e r n a i l ä n e t s m e l l e r s t a d e l v o r o v i d n ä m n d a tid f ö r d e l a d e på 2 domsagor m e d 3 h ä r a d e r i varje, nämligen räknat norrifrån: Aspelands, 1

*

Medeltal 1923—1925: 167. » » » : 165.

87 Sevede och Tunaläns, å ena sidan, och Handbörds, Stranda och Norra Möre, å andra sidan. Dessa 2 domsagor blevo sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1858 fördelade på 3 domsagor sålunda, att Aspelands och Handbörds härader förenades till en domsaga, varigenom de båda övriga domsagorna kommo att bestå, den ena av Sevede och Tunaläns och den andra av Stranda och Norra Möre härader. Nya lagberedningen föreslog den ändring i domsagoindelningen, att Stranda skulle överföras till Aspelands och Handbörds domsaga, samt Norra och Södra Möre sammanslås och förenas med Kalmar stad. Även övriga städer skulle förenas med kringliggande domsagor. Lagberedningen räknade alltså med 4 domsagor på fastlandet. För närvarande finnas i Kalmar län 6 domsagor, nämligen på fastlandet från norr till söder: T justs domsaga, Sevede och Tunaläns domsaga, Aspelands och Handbörds domsaga, Norra Möre och Stranda domsaga samt Södra Möre domsaga. Därtill kommer Ölands domsaga. Städer med egen jurisdiktion äro Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby. Ölands domsaga lämnas enligt det Schlyterska förslaget oförändrad. De nuvarande 5 fastlandsdomsagorna sammanföras enligt samma förslag till 3 domsagor, med vilka förenas städerna Kalmar, Oskarshamn, Vimmerby och Västervik. Minskningen i domsagornas antal vinnes på det sätt, att två av domsagorna, nämligen Sevede och Tunaläns samt Norra Möre och Stranda, delas och förenas med närbelägna domsagor. Sålunda skall Norra Möre tingslag jämte Kalmar stad sammanföras med Södra Möre domsaga till en n y domsaga, benämnd Kalmar och Möre domsaga; Aspelands och Handbörds domsaga utvidgas med Stranda tingslag och Tunaläns tingslag, varjämte till domsagan lägges Oskarshamns stad. Med Tjusts domsaga slutligen förenas förutom Västervik och Vimmerby även Sevede tingslag. 20. Kalmar och Möre domsaga. I K a l m a r är borgmästaren så gott som uteslutande sysselsatt med rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Av de litterata rådmännen syssla 2 nästan enbart med rättsskipningen. De kommunala arbetsuppgifterna åligga i huvudsak en tredje rådman, som tillika är kronouppbördskassör. Såsom biträde åt vederbörande häradshövding tjänstgör i N o r r a M ö r e och S t r a n d a domsaga 1 förste och 1 andre notarie; i S ö d r a M ö r e domsaga finnes intet rättsbildat biträde. Folkmängd

70 542

Beräknad

arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

>

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

800 1 223

inteckningsärenden

2 271

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1 Medeltal 1923—1925: 290.

88 Vid den föreslagna domsagoregleringen torde i Kalmardomsagan böra räknas med 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 21. Stranda (Aspelands) domsaga. I var och en av Aspelands och Handbörds, Sevede och T u n a l ä n s samt Norra Möre och S t r a n d a domsagor äro anställda 1 förste och 1 andre notarie. I Oskarshamn finnes utöver borgmästaren 1 litterat rådman, tillika magistratssekreterare. Folkmängd

64 143

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

217 95

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1397 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

8 För den nya Aspelandsdomsagan, i vilken även Oskarshamn skulle ingå, torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Särskild inskrivningsdomare synes däremot ej bli erforderlig i denna domsaga. 22. Tjusts domsaga. Vad beträffar de nuvarande arbetskrafterna hos de domstolar, vilkas domkretsar ingå i den föreslagna domsagan, må nämnas, att i Tjusts domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal rättsbildade biträden finnes — såsom förut nämnts — även i Sevede och T u n a l ä n s domsaga. I V ä s t e r v i k s rådhusrätt finnas utöver borgmästaren såsom rättsbildade ledamöter 1 rådman och 1 stadsnotarie. Borgmästaren handhar särskilt inskrivningsväsendet och förmynderskapsärendena, medan rådmannen tillika är konkursdomare. Stadsnotarien, som ej är ledamot av magistraten utan endast av rådhusrätten, tjänstgör vid magistratsprotokollet. I V i m m e r b y är borgmästaren ende lagfarne ledamoten i rätten. Folkmängd

69 183

Beräknad

arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

> 2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

«

59 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring 1

*

Medeltal för 1923—1925: 194. » » » » 1 399.

1 705 8

89 För avdömande av de mindre betydande målen synes 1 rådman med fiskalskompetens böra anställas. Därjämte torde man böra räkna med $ notarier för domsagan. 23. Ölands notarie.

domsaga.

I Ö l a n d s domsaga är f. n. anställd 1 förste

Folkmängd

27 576-

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

85 38

*

»

» 2

rättegångstillfällen

«

»

»

flera

>

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

665 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

5.

Någon ändring i de nuvarande arbetskrafterna torde ej behöva beräknas. I domsagan skulle således även framdeles finnas anställd allenast 1 notarie. Gotlands län. Historik. Länet har av ålder varit delat i 2 domsagor: Gotlands norra och Gotlands södra. Nya lagberedningen ifrågasatte en sammanslagning av de båda domsagorna. Med denna domsaga skulle också förenas Visby stad. 24. Gotlands domsaga. Enligt den Schlyterska indelningsplanen skola de nuvarande båda Gotlandsdomsagorna sammanslås och förenas med Visby stad. I V i s b y rådhusrätt finnas utöver borgmästaren 2 litterata rådmän. Borgmästaren är överexekutor samt ägnar endast en mindre del av sin arbetstid åt rättsskipningen. Huvudsakligen tages han i anspråk för de kommunala arbetsuppgifterna. De båda rådmännen däremot äro så gott som uteslutande sysselsatta med rättsskipningsgöromålen. Därjämte finnes 1 extra rådman, som dock i rådhusrätten tjänstgör endast vid rannsakningar och vid förfall för någon av de övriga ledamöterna. I G o t l a n d s s ö d r a domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie, medan i n o r r a domsagan finnes allenast 1 förste notarie. Folkmängd

57 033

Beräknad

arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

> 2 rättegångstillfällen

*

*

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden 1

Medeltal 1923—1925: 230.

350 1 j64 2 119

90 Antalet exekutivt försålda fastigheter i de båda nuvarande domsagorna har under åren 1925 och 1926 uppgått till i medeltal 24 om året och antalet exekutiva auktioner i Visby stad till omkring 5 om året. Även om arbetsbördan, vad den rent dömande verksamheten angår, icke i och för sig kan anses motivera inrättande av en rådmansbefattning, torde dock framförallt med hänsyn till domsagans avskilda läge och eventuellt behov av vikarie för lagmannen en rådmanstjänst bli behövlig. Vid bedömande av behovet av arbetskrafter har särskild hänsyn tagits till, att överexekutorsgöromålen torde komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbelastning i domsagan. För den nya domsagan torde böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Blekinge län. Historik. Den Blekingska lagsagan bestod vid 1800-talets början av 2 domsagor, den ena omfattande Listers och Bräkne härader, den andra Östra härad •och Medelstads härad. Under 1800-talets förra hälft skedde en uppdelning, så att vart och ett av de 4 häraderna bildade en självständig domsaga. * Nya lagberedningen räknade med 3 domsagor för länet, nämligen Karlshamns domsaga, som skulle omfatta Listers och Bräkne härader samt städerna Karlshamn och Sölvesborg; Ronneby domsaga, motsvarande nuvarande Medelstads domsaga, varmed skulle förenas Ronneby; och Karlskrona domsaga, vari skulle ingå förutom nämnda stad även Östra härad. Antalet domsagor i Blekinge län uppgår f. n. till 4, nämligen östra härads, Medelstads härads, Bräkne härads och Listers härads domsagor. Därjämte finnas 4 städer med egen jurisdiktion, Karlskrona, Ronneby, Karlsh a m n och Sölvesborg. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras östra härads och Medelstads domsagor till en, vartill läggas Karlskrona och Ronneby. Vidare sammanföras Bräkne och Listers domsagor med städerna Karlshamn och Sölvesborg till en domsaga. 25. Karlskrona och Medelsta domsaga. K a r l s k r o n a rådhusrätt är organiserad med 1 borgmästare, 4 lagfarna rådmän, därav 1 rådman tilllika magistratssekreterare, 1 civilrådman, 1 brottmålsrådman samt 1 polismästare, tillika rådman. Borgmästaren, som är överexekutor, ägnar en avsevärd del av sin arbetstid åt de kommunala bestyren. Magistratssekreteraren är i något mindre grad sysselsatt med dessa ärenden och har i sin egenskap av domare bl. a. hand om inskrivningsväsendet. P å civilrådmannen ligga bl. a. förmynderskapsärenden, och brottmålsrådmannen är tilllika konkursdomare. Sistnämnda båda rådmän ha därjämte till uppgift att upprätta bouppteckningar. Polismästaren har vid sidan om sin uppgift att vara ledamot av rådhusrätten och magistraten att leda förhandlingarna i poliskammaren. I överläggningarna i kammaren men ej i besluten deltaga t v å lekmannabisittare. Polismästaren utövar därjämte det administrativa chefskapet över polispersonalen. I R o n n e b y rådhusrätt är borgmästaren 1

Se härom Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari 1834, 21 november 1848 och 27 mars 1849.

ende litterate ledamot. Vad domsagorna beträffar tjänstgöra i vardera av ö s t r a h ä r a d s och M e d e l s t a d s domsagor 1 förste notarie och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle * » » 2 rättegångstillfällen * » » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden

88 947 279 118 70 91 600 1 158 2 772

A n t a l e t e x e k u t i v t försålda f a s t i g h e t e r i n o m ö s t r a h ä r a d s och Medelstads d o m s a g o r h a r u p p g å t t t i l l o m k r i n g 12 o m å r e t och de e x e k u t i v a a u k t i o n e r n a s a n t a l i K a r l s k r o n a och R o n n e b y t i l l c i r k a 7. F ö r K a r l s k r o n a och Medelsta d o m s a g a torde k r ä v a s 1 i n s k r i v n i n g s d o m a r e , 1 r å d m a n m e d assessorskompetens och 4 n o t a r i e r . 26. Bräkne domsaga. Lagfarna ledamöter i K a r l s h a m n s rådhusrätt ä r o b o r g m ä s t a r e n och 1 r å d m a n . I S ö l v e s b o r g s r å d h u s r ä t t ä r a l l e n a s t b o r g m ä s t a r e n l a g f a r e n . I e n v a r a v B r ä k n e och L i s t e r s d o m s a g o r tjänstg ö r 1 förste n o t a r i e . Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle » » » 2 rättegångstillfällen » » » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring F ö r B r ä k n e d o m s a g a n torde k o m p e t e n s och 3 n o t a r i e r .

böra

räknas

med

58 413

215 95 55 65 300 718 * 2 006 6 1 rådman

med

fiskals-

Kristianstads län. Historik. Den s. k. skånska lagsagan omfattade vid 1800-talets början samtliga domsagor i Skåne. De nuvarande 7 domsagorna i Kristianstads län motsvarades vid nämnda tid av 4 domsagor. Sålunda voro förenade: Albo, Gärds och Villands härader till en domsaga; Östra och Västra Göinge h ä r a d e r till en; Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader till e n ; samt slutligen Ingelstads och Järrestads härader till en domsaga, i vilken ytterligare ingingo två härader — Ljunits och Herrestads — under Malmöhus län. 1

Medeltal 1923—1925: 1615.

92 Under förra hälften av 1800-talet ägde i denna domsagoindelning endast den ändring rum, att sistnämnda domsaga delades i två, varvid delningen skedde efter länsgränsen, så att Ingelstads och Järrestads härader bildade en domsaga samt Ljunits och Herrestads härader en domsaga.1 Sedermera vidtogs den omregleringen av domsagorna, att Villands härad utbröts ur gemenskapen med Albo och Gärds härader och sammanfördes med Östra Göinge härad till en domsaga 2 . Västra Göinge kom därefter att bilda egen domsaga. Vid 1877 års riksdag (skr. nr 44) beslöts på Kungl. Maj:ts förslag delning av Åsbo och Bjäre domsaga, varigenom Norra Åsbo härad utbröts till en självständig domsaga, medan Södra Åsbo och Bjäre härader skulle bilda en domsaga. Slutligen blev vid 1917 års riksdag likaledes på förslag av Kungl. Maj:t beslutad (skr. nr 2) en delning av Östra Göinge och Villands häraders domsaga, varigenom vartdera häradet gjordes till självständig domsaga. Nya lagberedningen räknade med 4 domsagor i länet, nämligen en omfattande Ingelstads och Järrestads domsaga samt Albo härad och Simrishamn, en omfattande Villands och Gärds härader jämte Kristianstad, en omfattande Västra och Östra Göinge härader, samt en omfattande de båda Åsbo-häraderna jämte Bjäre härad och Ängelholm. Kristianstads län är f. n. indelat i 7 domsagor. P å länets östra sida äro 3 domsagor belägna, nämligen räknade från norr till söder: Villands domsaga, Gärds och Albo domsaga samt Ingelstads och Järrestads domsaga. P å västra sidan ligger Södra Åsbo och Bjäre domsaga samt i mellersta delen av länet tre domsagor, nämligen från väster till öster Norra Åsbo, Västra Göinge och östra Göinge. I länet finnas 3 städer med egen jurisdiktion, nämligen Kristianstad, Simrishamn och Ängelholm. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras de 7 domsagorna till 4. Av de på länets östra sida belägna domsagorna skulle en, Gärds och Albo, delas, och skulle Gärds härad förenas med den norr därom belägna Villands domsaga, i vilken skulle ingå även Kristianstad. Albo härad åter skulle sammanslås med den i länets södra del belägna Ingelstads och Järrestads domsaga och Simrishamns stad. Av de i länets norra del liggande domsagorna skulle östra och Västra Göinge förenas till en och desslikes Norra och Södra Åsbo med Bjäre, till vilken sistberörda, Åsbo domsaga, skulle läggas även Ängelholms stad. 27. Villands domsaga. Vad de nuvarande arbetskrafterna beträffar må först nämnas, att i K r i s t i a n s t a d s rådhusrätt sitta borgmästare och 2 litterata rådmän samt 1 lagfaren stadsnotarie. Borgmästaren är överexekutor och är till avsevärd del upptagen av de kommunala arbetsuppgifterna. De 3 övriga ledamöterna äro däremot så gott som helt sysselsatta med rättsskipningsgöromålen. Den ene av rådmännen har hand om inskrivningsväsendet och förmynderskapsärendena samt är därjämte konkursdomare. Den andre rådmannen för domboken i brottmål, medan motsvarande befatt1 8

Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848. » » » » » 7 juli 1853.

93 ning med de civila målen åvilar stadsnotarien, vilken jämväl har att föra magistratsprotokollet. I Gärds och Albo domsaga finnas anställda 1 förste och 1 andre notarie samt i V i l l a n d s domsaga allenast 1 förste notarie. Folkmängd Beräknad

62 735 arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

*

rättegångstillfällen flera

»

129 63 78

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 Q23

inteckningsärenden ".

2 329

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

H

Villands domsaga torde böra förses med 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens samt 4 notarier. 28. Ingelstads domsaga. I I n g e l s t a d s och J ä r r e s t a d s domsaga finnas f. n. 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal biträden finnas, såsom ovan nämnts, även i Gärds och Albo domsaga. Såsom litterata ledamöter sitta i rådhusrätten i S i m r i s h a m n borgmästaren och 1 lagfaren rådman. Folkmängd Beräknad

48 863 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål. därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle * *

» *

» 2 rättegångstillfällen » flera

218 112 54 52

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 717

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

12 För Ingelstads domsaga torde böra räknas med 1 inskrivningsdomare och 3 notarier. 29. Göinge domsaga. I envar av de båda Göinge domsagorna äro nu anställda 1 förste och 1 andre notarie, vartill kommer i V ä s t r a Göinge domsaga 1 biträdande domare. Folkmängd Beräknad

68 439 arbetsbörda: 8

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle * * 1 2

» »

» 2 rättegångs tillfällen > flera »

Medeltal för 1923—1925: 346. * » » » : 350.

121 80 90

94 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 277

inteckningsärenden

2 520

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

30 Även i Göinge domsaga torde komma att erfordras 1 inskrivningsdomare. Därjämte lärer böra beräknas 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 30. Åsbo domsaga. I var och en av de båda nuvarande Åsbo-domsagorna tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. I Ä n g e l h o l m s rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Folkmängd Beräknad

66 185 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

>

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

* 27Ö 108 72 90 300 1 263

inteckningsärenden

3031 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

24 Arbetsbördan i Åsbodomsagan torde kunna förväntas bli ungefär densamma som i Göinge domsaga. Arbetskrafterna torde därför böra bestämmas i överensstämmelse med vad som skett för sistnämnda domsaga. För Åsbo domsaga torde alltså böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. Malmöhus län. Historik. I Malmöhus län funnos vid 1800-talets början 5 domsagor. Färs och Frosta härader voro förenade till en domsaga; Torna och Bara härader utgjorde jämte Harjagers härad en domsaga; Rönnebergs och Onsjö härader jämte Luggude härad utgjorde en domsaga; Oxie och Skytts härader samt Vemmenhögs härad bildade en domsaga, och slutligen voro, såsom tidigare är nämnt, Ljunits och Herrestads härader sammanförda till en domsaga med de två till Kristianstads län hörande Ingelstads och Järrestads härader. Under förra hälften av 1800-talet skedde ej annan ändring i denna domsagoindelning, än att sistnämnda domsaga delades2, så att Ljunits och Herrestads härader utbrötos till en självständig domsaga. Sedermera sammanfördes Harjagers härad med Rönnebergs och Onsjö härader till en domsaga; Luggude härad blev självständig domsaga, varjämte Vemmenhögs härad överflyttades från Oxie och Skytts domsaga till Ljunits och Herrestads häraders domsaga3. Slutligen beslöt 1876 års riksdag (skr. nr 36) på framställning av Kungl. Maj:t, att Färs och Frosta domsaga skulle delas, så att vartdera häradet blev självständig domsaga. 1

Medeltal för 1923—1925: 330. Se ovan sid. 92 not. 1. 8 Se beträffande nämnda omregleringar Kungl. Maj:ts beslut den 25 november 1851 och 7 mars 1865; jfr Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848. 8

95 Nya lagberedningen tänkte sig icke annan ändring i den då gällande domsagoindelningen, än att dels Färs och Frosta domsagor åter skulle förenas till en domsaga, dels städerna inom länet — med undantag av Malmö — skulle sammanföras med respektive domsagor. Sedermera har Kungl. Maj:t den 30 juli 1915 förordnat, att Eslövs stad skullei judiciellt hänseende skiljas från Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads, domsaga och såsom eget tingslag förenas med Frosta domsaga. Domsagornas antal i Malmöhus län är f. n. 7, nämligen utmed länets västra kust från norr till söder: Luggude domsaga, Bonne bergs, Onsjö och Harjagers domsaga, Torna och Bara domsaga samt Oxie och Skytts domsaga. Länets sydöstra del utgöres av Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga och norr därom äro belägna Färs domsaga samt Frosta och Eslövs domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna i länet äro Malmö, Hälsingborg, Lund, Landskrona, Trälleborg, Ystad samt Skanör med Falsterbo, vilka sistnämnda tillsammans utgöra en stad. Enligt den Schlyterska indelningsplanen bibehållas de två förstnämnda städerna såsom självständiga domkretsar. Däremot förenas Lund med Torna och Bara domsaga, Landskrona med Bönnebergsdomsagan; Trälleborg samt Skanör och Falsterbo med Oxie och Skytts domsaga och slutligen Ystad med Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga. Utöver den av dessa städers förening med respektive domsagor betingade omregleringen göres enligt förslaget ej annan ändring i den nuvarande domsagoindelningen, än att dels Färs domsaga sammanföres med Vemmenhögsdomsagan, dels Frosta och Eslövs domsaga förenas med en del av Rönnebergs domsaga, nämligen delar av Onsjö och Harjagers härader. 1 31. Skytts domsaga. T r ä l l e b o r g s rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 2 litterata rådmän. Av de sistnämnda är en helt och den andre så gott som helt upptagen av rättsskipningen. Även borgmästaren, som tillika är överexekutor, ägnar sin arbetstid till omkring fyra femtedelar åt rättsskipningen. I S k a n ö r s och F a l s t e r b o rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Häradshövdingen i O x i e och S k y t t s , domsaga har till hjälp i arbetet 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

55 932-

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål.... därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

> flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

242; 111 48 83 700' 1761

inteckningsärenden

3 412:

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

15.

1 Se närmare not 2 å sid. 365 i förslaget.

96 För den föreslagna Skytts domsaga torde krävas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 32. Ljunits (Herrestads) domsaga. I Ystads rådhusrätt sitta 3 lagfarna ledamöter, nämligen borgmästaren, 1 civilmåls-och 1 brottmålsrådman. Av borgmästarens arbetstid anses omkring hälften belöpa på de kommunala ärendena, medan de båda rådmännen endast i mindre avsevärd omfattning äro sysselsatta med dithörande göromål. I såväl Vemmenhögs, L j u n i t s och H e r r e s t a d s domsaga som F ä r s domsaga äro anställda 1 förste notarie och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

70 038 arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

»

flera

124 78 65

B r o t t m å l enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

2 288

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

12 För Ljunits domsaga torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 33. Lunds och Torna domsaga. L u n d s rådhusrätt utgöres av borgmästaren, 3 litterata rådmän och 1 stadsnotarie. Borgmästaren torde ägna ungefär en tredjedel av arbetstiden åt kommunalärenden. Av rådmännen är en — brottmålsrådmannen — så gott som helt sysselsatt med rättsskipningen, medan de andra båda rådmännen, en civilrådman och en magistratsrådman, under ungefär hälften av arbetstiden äro upptagna av magistratsgöromålen. Magistratsrådmannen är tillika överexekutor och är i tillfälle att endast i mindre omfattning ägna sig åt rättsskipningsuppgifterna. Han är därjämte polismästare och handhar i denna egenskap vissa administrativa ärenden rörande polispersonalen. Stadsnotarien sysslar däremot uteslutande med rättsskipningen. Han är ledamot av rådhusrätten endast i vissa civilmål. I T o r n a och Bara domsaga äro i tjänst 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

66 930

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

>

•••»••

»

2 rättegångstillfällen

» flera

>

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1

Medeltal 1923—1925: 344.

328 185 90 53 700

97 1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

3 381

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

8 I den nya Lunds och Torna domsaga torde erfordras 6 juridiskt utbildade arbetskrafter, nämligen lagmannen, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 34. Frosta domsaga. I F r o s t a och E s l ö v s domsaga tjänstgöra nu 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal befattningshavare finnes även i R ö n n e b e r g s , O n s j ö och H a r j a g e r s domsaga. Folkmängd

49 074

Beräknad

arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav h a n d l a g d a v i d 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

110 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

2 608

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 För Frosta domsaga torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 35. Landskrona och Rönnebergs domsaga. L a n d s k r o n a rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 2 litterata rådmän, varjämte finnes anställd 1 stadsnotarie, som dock ej är ledamot av rätten. Den ene rådmannen har särskilt hand om småprotokollsärendena, och den andre rådmannen är även konkursdomare samt för magistratsprotokollet. I R ö n n e b e r g s , O n s j ö och H a r j a g e r s domsaga tjänstgöra — såsom tidigare nämnts — 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

43 959

Beräknad

arbetsbörda: 8

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

»

flera

89 41 37

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1626 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1 Medeltal 1923—1925: 289. * * * : 249. Av målen från nuvarande Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga hava 3/s beräknats falla på den nya Landskrona och Rönnebergs domsaga. 7 — 6322.

98 För domsagan torde ej erfordras någon särskild inskrivningsdomare. Däremot torde kunna räknas med, att 1 rådman med fiskalskompetens skall bli behövlig. Notariernas antal torde kunna bestämmas till 3. 36. Luggude domsaga. I denna domsaga, som enligt föreliggande indelningsplan skulle bliva oförändrad, tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

48 963

Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle >

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

>

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

153 97 23 33 300 å 400 571 1 268 4

Då de nuvarande arbetskrafterna synas väl knappt tillmätta, torde försiktigheten bjuda att räkna med ytterligare 1 notarie. Tillhopa skulle alltså i domsagan tjänstgöra utöver lagmannen 3 notarier. Hallands län. Hallands län omfattar 3 domsagor, nämligen Hallands läns södra, bestående av Höks samt Halmstads och Tönnersjö härader, mellersta domsagan, bestående av Årstads och Faurås samt Himle härader och slutligen norra domsagan, bestående av Viske och Fjäre härader. Någon ändring i domsagoindelningen har under de senaste hundra åren icke ägt rum. Städer med egen jurisdiktion äro Halmstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Nya lagberedningen föreslog ej annan ändring i domsagoindelningen, än att städerna förenades med respektive domsagor. Den Schlyterska indelningsplanen utgår ifrån, att mellersta och norra domsagorna sammanslås till en och förenas med Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Den södra domsagan skall enligt förslaget endast undergå den ändring, att städerna Halmstad och Laholm tillföras densamma. 37. Halmstads och Tönnersjö domsaga. I H a l m s t a d s rådhusrätt sitta borgmästaren och 2 litterata rådmän. Vid rätten är dessutom anställd 1 stadsnotarie, vilken dock ej är ledamot av rätten. Den ene av rådmännen har särskilt hand om inskrivningsväsendet, och den andre rådmannen är bl. a. konkursdomare samt för rådhusrättens protokoll i civilmål. Protokollet i brottmål föres av stadsnotarien, som tillika är magistratssekreterare. Samtliga ledamöter av rådhusrätten ägna den största delen av sin arbetskraft 1 8

Medeltal 1923—1925: 192. » » » : resp. 715 och 1 511.

99 åt rättsskipningen, medan magistratsgöromålen, som huvudsakligen åvila borgmästaren och stadsnotarien, endast taga en mindre del av arbetstiden i anspråk. I L a h o l m s rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Häradshövdingen i H a l l a n d s läns s ö d r a domsaga har till hjälp i arbetet 1 biträdande domare under halva året samt 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

y, ^OQ arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

246 102

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

qg«

inteckningsärenden

o 357

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ...

10 Efter Halmstads och Laholms förening med den södra domsagan torde följande arbetskrafter komma att erfordras: 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 38. Himle domsaga. I vardera av H a l l a n d s läns m e l l e r s t a och n o r r a domsagor tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. Förutom borgmästaren finnes i F a l k e n b e r g s rådhusrätt 1 litterat rådman och i V a r b e r g s rådhusrätt 2 litterata rådmän. I den senare rådhusrätten är borgmästaren så gott som helt upptagen av rättsskipningen, medan av rådmännen den ene, vilken bl. a. har att föra civildomboken, endast i mindre omfattning ägnar sig åt rättsskipningsuppgifterna och i övrigt sysslar med magistratsgöromålen och den andre rådmannen, som har att bl. a. föra brottmålsdomboken, nästan helt ägnar sig åt rättsskipningen. I K u n g s b a c k a är av rättens ledamöter endast borgmästaren lagfaren. Folkmängd

n- „„„

Beräknad

arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

700 1255

inteckningsärenden

3 020

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

22 Då arbetsbördan i den nya norra Hallandsdomsagan kan beräknas bliva något större än i den södra, torde utöver de för sistnämnda domsaga beräknade arbetskrafterna komma att erfordras 1 notarie. Tillhopa skulle 1

Medeltal 1923 — 1925: 329.

100 således i domsagan anställas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier. Göteborgs och Bohus län. Historik. Vid 1800-talets början funnos 4 domsagor i »Bohus läns och Vikarnes» lagsaga. Två av dessa ha förblivit oförändrade, nämligen de båda nordligaste domsagorna i länet, Sunnervikens och Norrvikens. Lagsagans övriga område var delat på 2 domsagor, av vilka den ena omfattade Askims samt Östra och Västra Hisings härader ävensom vissa delar av nuvarande Inlands domsaga, nämligen Inlands Södre och Torpe härader. Den andra domsagan bestod av Orusts och Tjörns härader samt två Inlands härader, nämligen Inlands Nordre och Fräkne. Sävedals härad, som tillhörde Västgöta och Dals lagsaga, utgjorde egen domsaga. Häradshövdingtjänsten i denna domsaga var av ålder förenad med borgmästartjänsten i Göteborg. Genom Kungl. Maj:1s beslut den 7 mars 1856 ägde en omreglering av domsagorna rum på det sätt, att de fyra Inlandshäraderna sammanfördes till en domsaga, varjämte beslöts, att Sävedals domsaga vid framdeles timande ledighet skulle förenas med Askims domsaga. Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i domkretsindelningen, än att Kungälv skulle förenas med sistnämnda domsaga samt Strömstad med Norrvikens och Uddevalla med Sunnervikens domsaga. Justitieombudsmannen har i skrivelse den 6 september 1923 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Inlands domsaga måtte uppdelas mellan Askims m. fl. häraders domsaga samt Orusts och Tjörns domsaga på det sätt, att Södre och Torpe härader fördes till den förra och Nordre och Fräkne härader till den senare domsagan. Framställningen har icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1926 och 7 oktober 1927 har förordnats, att Kungälvs stad skall fr. o. m. 1929 års ingång läggas under landsrätt och tillhöra Inlands domsaga. Länet är f. n. indelat i 5 domsagor, varjämte förutom Göteborg finnas 4 * städer med egen jurisdiktion. De nuvarande domsagorna äro Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals domsaga, Inlands domsaga, Orusts och Tjörns domsaga, samt Sunnervikens och Norrvikens domsagor. Städerna i fråga äro Marstrand, Uddevalla, Lysekil och Strömstad. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras dessa domkretsar till 3. Askimsdomsagan utvidgas med Inlands domsagas södra del 2 och Marstrand. Orusts och Tjörns domsaga sammanslås med återstoden av Inlandsdomsagan och viss del av Sunnervikens domsaga, nämligen Lane härad, varjämte med domsagan förenas Uddevalla. Återstående del av sistnämnda domsaga förenas med Norrvikens och i samma domsaga ingå även Lysekil och Strömstad. 1

Intill utgången av 1928, då Kungälv lägges under landsrätt, finnas 5 städer med egen jurisdiktion. 8 Omfattande enligt 1926 års förslag till tingslagsindelning Inlands Södre samt viss del av Inlands Nordre tingslag (Halta, Solberga och Jörlanda socknar) samt Västerlanda socken av Torpe tingslag. Det må i detta sammanhang erinras om, att Kungl. Maj:t den 22 april 1927 (Svensk författningssamling n r 101) beslutat ny tingslagsindelning i Inlands domsaga. Enligt denna indelning utgöres domsagan av 2 tingslag, det södra omfattande hittillsvarande Södra häradet med Kungälvs stad och Västerlanda socken av Inlands Torpe härad. Återstående del av domsagan, omfattande hittillsvarande Inlands Nordre och Fräkne härader jämte Hjärtums socken av Torpe härad, bildar det nya norra tingslaget.

101 39. Askims domsaga. I As kimsdomsagan tjänstgöra nu 1 förste och 2 andre notarier. Däremot finnes i I n l a n d s domsaga allenast 1 förste notarie. Efter domsagans förening med Kungälv torde där komma att anställas även 1 andre notarie. Borgmästaren i M a r s t r a n d är ende lagfarne ledamoten i rådhusrätten därstädes. Folkmängd Beräknad

78 566 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

292 176

>

»

> 2 rättegångstillfällen

»

»

> flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

3 432

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

26 I den utvidgade Askimsdomsagan torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens samt 4 notarier. 40. Inlands domsaga. De lagfarna ledamöterna i U d d e v a l l a rådstuvurätt äro borgmästaren och 2 rådmän. Rådmännen äro endast i obetydlig omfattning sysselsatta med de kommunala angelägenheterna. Borgmästaren däremot ägnar omkring hälften av sin arbetstid åt sistnämnda ärenden och är i övrigt upptagen av rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Såsom förut nämnts, är i I n l a n d s domsaga f.n. i tjänst allenast 1 förste notarie, men efter Kungälvs förening med domsagan torde även 1 andre notarie bliva där anställd. Även i O r u s t s och T j ö r n s domsaga finnes allenast 1 förste notarie. Däremot är S u n n e r v i k e n s domsaga, varifrån Lane härad skulle överföras till den nya Inlandsdomsagan, utrustad med såväl 1 förste som 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

62 225 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav bandiagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

207 83 67 57

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1240 6

För Inlandsdomsagan enligt det Schlyterska utkastet torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. 41. Vikens domsaga. I rådhusrätterna i L y s e k i l och S t r ö m s t a d är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. I vardera av de båda nordligaste

102 Bohuslänsdomsagorna — N o r r v i k e n s och S u n n e r v i k e n s — a v vilken senare vissa härader skulle ingå i den nya domsagan, tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

72 998 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

230 128 57 45 600 1 234 1 462 8

Arbetsbördan i Vikens domsaga torde kunna antagas bliva något större än i Inlands domsaga. För den förra domsagan har därför beräknats 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier. Älvsborgs län. Historik. Domsagorna i Älvsborgs län voro vid 1800-talets början 6 till antalet. Oförändrade ha blivit dels de 2 domsagor, som äro belägna i Dalsland, nämligen i norr Tössbo och Vedbo domsaga samt söder om denna Nordals, Sundals och Valbo domsaga, dels även Kinds och Redvägs domsaga. Med Flundre, Väne och Bjärke härader voro vid nämnda tid förenade även Vättle och Ale härader. Kullings härad utgjorde jämte Ås och Gäsene härader en domsaga. Vedens och Bollebygds härader voro sammanförda med Marks härad till en domsaga. Under 1800-talets förra hälft ägde allenast den ändring rum i domsagoindelningen, att Vättle och Ale härader förenades med Kullings härad till en domsaga K Därmed fick Flundre, Väne och Bjärke häraders domsaga sin ännu bestående omfattning. Ås och Gäsene härader, som efter berörda förändring utgjorde egen domsaga, blev sedermera i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1919 förenad med Vedens och Bollebygds härader till den s. k. Borås domsaga. Marks härad, som tidigare varit förenat med sistnämnda båda härader, blev därigenom självständig domsaga (jfr prop. 1920, nr 334, sid. 77). Nya lagberedningen lämnade i sitt förslag Dalslandsdomsagorna oförändrade, dock att i den norra av de båda domsagorna skulle ingå staden Åmål. Under Flundre, Väne och Bjärke domsaga skulle läggas Vänersborg och under Vättle, Ale och Kullings domsaga Alingsås. Kinds och Redvägs domsaga ansågs böra uppdelas så, att Kinds härad bildade självständig domsaga, medan Redvägs härad tänktes jämte Ulricehamns stad förenat med dåvarande Ås och Gäsene domsaga. Med Marks, Vedens och Bollebygds domsaga skulle förenas Borås stad. Älvsborgs län omfattar f. n. 7 domsagor samt 5 städer med egen jurisdiktion. Två av domsagorna ligga i Dalsland, nämligen Tössbo och Vedbo samt Nordals, Sundals och Valbo. Av de övriga domsagorna ligger i länets nordvästra del Flundre, Väne och Bjärke domsaga, söder om denna Vättle, Ale och Kullings domsaga. Länets mellersta del utgöres av Borås domsaga, 1

Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848.

103 och söder om denna ligger Marks domsaga. I länets östra del är Kinds och Redvägs domsaga belägen. De 5 städerna med egen jurisdiktion äro Vänersborg, Alingsås, Borås, Ulricehamn och Åmål. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras de 7 domsagorna till 5, varjämte samtliga städer införlivas med resp. domsagor. Sålunda skulle de båda Dalslandsdomsagorna förenas till en, i vilken skulle ingå även staden Åmål. Därvid är dock alternativt den modifikation ifrågasatt (se not 3 å sid. 371 i förslaget), att Sundals härad överflyttas till Väne domsaga. Sistnämnda domsaga skulle omfatta, förutom Sundals härad, nuvarande Flundre, Väne och Bjärke domsaga samt Vänersborg. Från detta alternativ utgår den följande beräkningen. Nuvarande Borås domsaga uppdelas enligt båda alternativen på de tre omkringliggande domsagorna, så att med Vättle, Ale och Kullings domsaga förenas Gäsene härad, vilket, såsom av historiken framgår, tidigare varit förenat med Kullings härad. Med Marks domsaga skulle sammanläggas Vedens och Bollebygds härader, vilket likaledes innebär en återgång till den äldre domsagoindelningen. Slutligen skulle med Kinds och Redvägs domsaga förenas Ås härad. Borås stad skulle ingå i Marks domsaga. Vidare föreslås förening av Ulricehamn med Kinds domsaga, och Alingsås tankes ingå i Kullings domsaga. 42. Kinds domsaga. Beträffande de nuvarande arbetskrafterna i K i n d s och R e d v ä g s samt B o r å s domsagor må nämnas, att i envar av dessa finnes 1 förste notarie och 1 andre notarie. I U l r i c e h a m n s rådhusrätt ä r borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Folkmängd Beräknad

52 957 arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

28 35

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

300 8

1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1 620 10

För domsagan torde erfordras biträde av 3 notarier. 43. Borås och Marks domsaga. B o r å s rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 3 litterata rådmän. Den förstnämnde handhar särskilt småprotokollsärenden samt är tillika överexekutor. En av rådmännen är tilllika magistratssekreterare, och på honom vila även konkursdomarbestyren. Av de båda andra rådmännen för den ene domboken i civila mål och den andre domboken i brottmål. I envar av B o r å s och M a r k s domsagor tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. 1 2

Medeltal 1923—1925 : 169. > » » :resp. 1 012 och 1 282.

104 Folkmängd Beräknad

83 492 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

267 109 79 79

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

600 å 700

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 131

inteckningsärenden

2801 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

23 Med hänsyn till inskrivningsgöromålens och överexekutorsärendenas omfattning torde i domsagan komma att krävas 1 inskrivningsdomare. Därjämte torde behov föreligga av 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 44. Kullings domsaga. I A l i n g s å s rådhusrätt utgöras de lagfarna arbetskrafterna av borgmästaren och 1 rådman, vilken senare bl. a. för rådhusrättens dombok. I den nuvarande V ä t t l e , A l e och K u l l i n g s domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Även i B o r å s domsaga, vars ena tingslag, Gäsene härad, skulle förenas med Kullings domsaga, finnas 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

57 141

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

»

»

» 3

2 rättegångstillfällen eller flera

*

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

130 64 38 28 250 978

inteckningsärenden

1616 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

13 Bl. a. med hänsyn till den ökade arbetsbelastning, som överexekutorsgöromålens överflyttning kommer att förorsaka, torde för den nya Kullingsdomsagan böra räknas med 1 inskrivningsdomare och 3 notarier. 45. Väne domsaga. I den nuvarande F l u n d r e , V ä n e och B j ä r k e domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal notarier finnes också i N o r d a l s , S u n d a l s och V a l b o domsaga, från vilken Sundals härad skulle ingå i förevarande domsaga. Rådhusrätten i V ä n e r s b o r g har endast 1 lagfaren ledamot, borgmästaren. Folkmängd Beräknad

61 842 arbetsbörda:*

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle 83 1 Härvid har beräknats, att genom Sundals härads överflyttning till Väne domsaga omkring hälften av arbetsbördan i Nordals och Sundals tingslag lägges på denna domsaga.

105 därav handlagda vid 2 rättegångstillfällen >

»

»

flera

»

37 43

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1058 1

inteckningsärenden

1 672

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

9 I domsagan torde förefinnas behov av 1 inskrivningsdomare. Däremot synes någon rådman för den dömande verksamheten knappast erfordras. Notariernas antal synes kunna bestämmas till 3. 46. Dals domsaga. E n v a r av de båda Dalslandsdomsagorna har f. n. 1 förste och 1 andre notarie. I Å m å l s rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Folkmängd Beräknad

56 429 arbetsbörda-' 8

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

350 1 298 1 192 5

Domsagan torde i fråga om arbetsbördan, vad den dömande verksamheten beträffar, vara ungefär jämnbördig med Väne domsaga. Inskrivnings- och överexekutorsärendena synas däremot knappast bli av den omfattning, att någon särskild inskrivningsdomare kan bliva behövlig. Arbetskrafterna torde böra beräknas till — förutom lagmannen — 3 notarier. Skaraborgs län. Historik. Vid 1800-talets början funnos 5 domsagor i Skaraborgs län. Åse, Viste och Kållands härader utgjorde en domsaga, Vadsbo härad en domsaga samt Kinnefjärdings, Kinne och Skånings härader en domsaga. Vilske och Valle härader voro förenade med Gudhems och Kåkinds härader till en domsaga; Barne och Laske härader jämte Frökinds och Vartofta härader utgjorde en domsaga. Under 1800-talets förra del skedde endast den ändring i domsagoindelningen, att sistnämnda domsaga delades, nämligen så att Barne härad överfördes till den domsaga, som bestod av Åse, Viste och Kållands härader, och Laske härad till Kinnefjärdings, Kinne och Skånings häraders domsaga. Därmed erhöll Vartofta och Frökinds domsaga sin ännu bestående omfattning. I början av 1860-talet företogs en omreglering av domsagorna i länet 3 . Därvid sammanfördes Kållands härad med Kinnefjärdings och Kinne härader. Laske 1

Medeltal 1923—1925: 2 302. » * * -. 161. 3 Se Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli och 30 december 1864.

härad, som tidigare ingått i samma domsaga som sistnämnda båda härader, överflyttades till den domsaga, till vilken Kållands härad tidigare hört, och som efter omregleringen kom att bestå av Åse, Viste, Barne och Laske härader. Gudhems och Kåkinds härader gjordes till självständig domsaga och de med nämnda härader tidigare förenade Vilske och Valle härader sammanlades med Skånings härad till en domsaga. Slutligen delades Vadsbo domsaga i två domsagor: Vadsbo norra och Vadsbo södra. Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna domsagoindelning, än att dels sistnämnda båda domsagor skulle sammanslås till en, dels städerna skulle ingå i resp. domkretsar, nämligen Lidköping i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands; Skara i Skånings, Vilske och Valle; Skövde och Hjo i Gudhems och Kåkinds; Falköping i Vartofta och Frökinds samt Mariestad i Vadsbo domsaga. Någon ändring i domsagoindelningen har sedermera icke ägt rum förrän i anledning av beslut vid 1928 års riksdag. Av Kungl. Maj:t (prop, nr 137) väcktes förslag om återförening av de båda Vadsbodomsagorna, vilket förslag blev av riksdagen bifallet (skr. nr 373). Skaraborgs län är efter föreningen av de båda Vadsbodomsagorna indelat i 6 domsagor, vartill komma såsom självständiga domkretsar 6 städer med egen jurisdiktion. I länets norra del ligger Vadsbo domsaga; i den västra delen äro belägna, räknat från norr till söder, Kinnefjärdings, Kinne och Kållands samt Åse, Viste, Barne och Laske domsagor. P å länets östra sida ligga Gudhems och Kåkinds samt Vartofta och Frökinds domsagor. I länets mellersta del ligger Skånings, Vilske och Valle domsaga. Städer med egen jurisdiktion äro Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo och Falköping. Enligt den Schlyterska planen till domsagoindelning 1 nedbringas domsagornas antal till 5, och samtliga städer förenas med resp. domsagor. Minskningen i antalet domsagor vinnes därigenom, att Åse, Viste, Barne och Laske domsaga delas mellan å ena sidan Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga, som skulle övertaga Åse och Viste härader, samt å andra sidan Skånings, Vilske och Valle domsaga, med vilken skulle förenas Barne och Laske härader. Sistnämnda domsaga skulle därjämte undergå den omreglering, att Vilske tingslag, som är beläget väster om Falköping, skulle avskiljas från Skåningsdomsagan och överföras till Vartofta och Frökinds domsaga, till vilken skulle läggas jämväl Falköpings stad. Vad övriga städer beträffar, är avsett att Mariestad skulle införlivas med Vadsbo domsaga, Lidköping med Kinne domsaga, Skara med Skåningsdomsagan samt Skövde och Hjo med Gudhems domsaga. 47. Vadsbo domsaga. I vardera av V a d s b o s ö d r a och n o r r a domsagor finnes 1 förste notarie. Andre notarie är däremot ej anställd. Vid den domsagoreglering, som godkänts av 1928 års riksdag, räknades med, att i den förenade Vadsbodomsagan skulle komma att erfordras 1 förste och 1 andre notarie. I rådhusrätten i M a r i e s t a d finnes allenast 1 lagfaren ledamot, borgmästaren. 1

Det må anmärkas, att i det följande allenast räknas med det såsom I betecknade alternativet (sid. 372 o. 373).

107 Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

59 826 196 94

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 124

inteckningsärenden

1 120

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

7 I den nya Vadsbodomsagan torde komma att erfordras 4 juridiskt utbildade arbetskrafter, nämligen förutom lagmannen 3 notarier. Skulle, på sätt i not 1 å sid. 373 i det Schlyterska domsagoutkastet ifrågasattes, socknarna Ransberg, Mölltorp och Karlsborg överflyttas från Vadsbo till Gudhems domsaga, torde antalet notarier i den förra domsagan kunna sänkas till 2. 48. Gudhems domsaga. I nuvarande G u d h e m s och K å k i n d s domsaga tjänstgör 1 förste notarie. Däremot är andre notarie ej där anställd. S k ö v d e rådhusrätt har 2 litterata ledamöter, medan i H j o rådhusrätt allenast borgmästaren är lagfaren. Folkmängd Beräknad arbetsbörda; Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

39 137 144 84 25 35

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1035 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

2 I den nya Gudhemsdomsagan torde för lagmannen — bl. a. med hänsyn till att inskrivnings- och överexekutorsärendena synas bli föga betungande — komma att erfordras biträdeshjälp av allenast 2 notarier. Skulle, på sätt av häradshövding SCHLYTER alternativt ifrågasatts, vissa socknar i hittillsvarande Vadsbo södra domsaga överflyttas till förevarande domsaga, torde antalet notarier böra ökas till 3. 49. Vartofta domsaga. I såväl V a r t o f t a och F r ö k i n d s som S k å n i n g s , V i l s k e och V a l l e domsaga, av vilken senare domsaga Vilske tingslag skulle ingå i den nya Vartofta domsaga, tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. I F a l k ö p i n g s rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

» flera

rättegångstillfällen >

47 096 183 119 28 36

108 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

* 1 473

inteckningsärenden

1125 Exekutiva fastighetsauktioner årligen

4 å 5

Arbetsbelastningen i Vartofta domsaga torde kunna beräknas bliva något större än i Gudhems domsaga. I Vartoftadomsagan torde därför böra anställas 3 notarier. 50. Skånings domsaga. Såsom juridiskt utbildade biträden tjänstgöra i envar av S k å n i n g s , V i l s k e och V a l l e samt Å s e , V i s t e , B a r n e och L a s k e domsagor 1 förste och 1 andre notarie. I S k a r a rådhusrätt finnas 2 lagfarna ledamöter. Folkmängd Beräknad

43 318 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

177 111 34 32

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

659 2

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

876 4

Skåningsdomsagan torde i fråga om arbetsbelastningen närmast vara jämförlig med Vartoftadomsagan. Liksom för den senare torde därför för Skånings domsaga böra beräknas 3 notarier. 51. Kinne domsaga. I K i n n e f j ä r d i n g s , K i n n e och K å l l a n d s domsaga äro f. n. anställda 1 förste och 1 andre notarie, Samma antal rättsbildade biträden finnes också i Å s e , V i s t e , B a r n e och L a s k e häraders domsaga, från vilken de båda förstnämnda häraderna skulle ingå i Kinne domsaga. I L i d k ö p i n g s rådhusrätt finnes utöver borgmästaren såsom lagfaren ledamot 1 rådman. Folkmängd Beräknad

55 931 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

157 96 41 20

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

J ä m v ä l för Kinne domsaga synes behov föreligga av 3 notarier. 1 8

Medeltal 1923—1925: 718. » » » : 1 090.

1 176 5

109 Värmlands län. Historik. Värmlands lagsaga räknade vid 1800-talets början 4 domsagor. Lagsagans område sammanföll icke med nuvarande Värmlands län, i det Karlskoga härad (nu under Örebro län) tillhörde berörda lagsaga. En av domsagorna omfattade Färnebo, Ölme, Visnums och Vase härader samt Karlskoga h ä r a d ; en annan av domsagorna omfattade Fryksdals övre och nedre samt Älvdals övre och nedre tingslag ävensom Karlstads, Kils och Nyeds härader. Gill bergs och Näs härader utgjorde en domsaga och till en domsaga voro sammanförda Jösse, Nordmarks och Grums (»Grams») härader. Under förra hälften av 1800-talet förenades Grums härad med Karlstads och Kils härader till en domsaga, i omfattning motsvarande den ännu bestående Mellansysslets domsaga. Nordmarks härad överflyttades till Gillbergs och Näs domsaga. Nyeds härad utbröts ur gemenskapen med Fryksdals- och Älvdalstingslagen och tillades den domsaga, som utgjordes av Färnebo, Ölme, Visnums och Vase härader. Det med dessa härader förenade Karlskoga härad överflyttades till en domsaga i Örebro län. Slutligen förenades Jösse härad med Fryksdals nedre tingslag. Fryksdals övre tingslag samt de båda Älvdalstingslagen utgjorde alltså en domsaga. Efter dessa omregleringar uppgick domsagornas antal till 5. Vid slutet av 1850-talet 1 genomfördes en ny omgruppering av häraderna. Domsagornas antal ökades nu till 6. De båda Älvdalstingslagen gjordes till en domsaga och till denna lades även Nyeds härad. Fryksdals övre tingslag och nedre tingslag återförenades till en domsaga. Därmed blev Jösse härad självständig domsaga. Den enda förändring, som därefter ägt rum i domsagoindelningen, h a r berört Nordmarks härad, som enligt Kungl. Maj-rts beslut den 5 juni 1874 utbröts ur gemenskapen med Gillbergs och Näs härader. Nya lagberedningen räknade med 7 domsagor i Värmlands län. Därvid ifrågasattes den ändring i den bestående domsagoindelningen, att Färnebo härad skulle utbrytas ur Östersysslets domsaga samt Nyeds härad och Älvdals nedre tingslag ur Älvdals och Nyeds domsaga. De utbrutna häraderna skulle förenas till en n y domsaga, till vilken skulle läggas jämväl Filipstad. Därjämte skulle Älvdals övre tingslag överflyttas till Fryksdals domsaga. Med återstående del av Östersysslets domsaga (Ölme, Visnums och Vase härad) skulle förenas Kristinehamns stad; Karlstad skulle förenas med Mellansysslets domsaga. V ä r m l a n d s l ä n ä r f. n. i n d e l a t i 7 d o m s a g o r . De i j u d i c i e l l t h ä n s e e n d e s j ä l v s t ä n d i g a s t ä d e r n a s a n t a l u p p g å r till 3. I l ä n e t s södra del l i g g a Södersysslets, Mellansysslets och Östersysslets domsagor. N o r r o m dessa ä r o bel ä g n a , r ä k n a t från v ä s t e r t i l l öster, N o r d m a r k s , Jösse, F r y k s d a l s s a m t Ä l v dals och Nyeds d o m s a g o r . S t ä d e r n a med egen j u r i s d i k t i o n ä r o K a r l s t a d , K r i s t i n e h a m n och F i l i p s t a d . E n l i g t den S c h l y t e r s k a i n d e l n i n g s p l a n e n o m r e g l e r a s d o m s a g o r n a så, a t t deras a n t a l n e d b r i n g a s till 4, och i f r å g a v a r a n d e s t ä d e r förenas m e d resp. domsagor. Minskningen i domsagornas antal vinnes därigenom, att i länets v ä s t r a del 3 domsagor, n ä m l i g e n N o r d m a r k s , Jösse och Södersysslets s a m m a n slås till en, b e n ä m n d Västersysslets. V i d a r e delas Ä l v d a l s och N y e d s doms a g a så, a t t s i s t n ä m n d a t i n g s l a g i n f ö r l i v a s med Mellansysslets d o m s a g a , i v i l k e n y t t e r l i g a r e i n g å r K a r l s t a d . Ä l v d a l s ö v r e och n e d r e t i n g s l a g å t e r a n s l u t a s till F r y k s d a l s d o m s a g a n . Östersysslets d o m s a g a u n d e r g å r a l l e n a s t d e n ä n d r i n g , a t t K r i s t i n e h a m n och F i l i p s t a d i n f ö r l i v a s m e d d o m s a g a n . 1

Se Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1856.

110 52. Karlstads och Mellansysslets domsaga. K a r l s t a d s rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 3 litterata rådmän. Borgmästaren, som tillika är överexekutor, ägnar omkring hälften av arbetstiden åt rättsskipningsgöromålen, medan två av rådmännen äro helt sysselsatta med nämnda göromål. Av dessa båda har den ene hand om inskrivningsväsendet, och den andre har att föra domboken i civila mål, medan domboken i brottmål föres av en rådman, som tillika är magistratssekreterare och av vilkens arbetstid ungefär hälften ägnas åt de kommunala uppgifterna. I M e l l a n s y s s l e t s domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie och i Ä l v d a l s och N y e d s domsaga, från vilken Nyeds härad övergår till förevarande domsaga, likaledes 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

70 853

Beräknad

arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

>

106 74 69

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

905 8

inteckningsärenden

2 080

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

13 I domsagan torde komma att erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 53. Västersysslets domsaga. I envar av de tre domsagor, som skulle ingå i den nya Västersysslets domsaga, nämligen S ö d e r s y s s l e t s , N o r d m a r k s och J ö s s e domsagor, finnes 1 förste notarie. Därjämte är i vardera av S ö d e r s y s s l e t s och J ö s s e domsagor anställd 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

80 788 arbetsbörda: 3

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

*

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

>

flera

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

175 191 75 500 1 985

inteckningsärenden

1 550

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

11 I domsagan torde böra anställas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens samt 4 notarier. 1

Medeltal 1923—1925: 328. » * » : 2 605. 3 » » * : 269. 2

Ill 54. Fryksdals domsaga. A n t a l e t j u r i d i s k t u t b i l d a d e b i t r ä d e n , som ä r o a n s t ä l l d a i n u v a r a n d e F r y k s d a l s s a m t Ä l v d a l s och N y e d s d o m s a g o r , u p p g å r till s a m m a n l a g t 4, d ä r a v 1 förste och 1 a n d r e n o t a r i e i v a r d e r a domsagan. Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle » » » 2 rättegångstillfällen > > » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring För domsagan torde komma att erfordras 1 r å d m a n med och 3 n o t a r i e r .

65 946 229 86 62 81 250 1 316 840 7 fiskalskompetens

55. östersysslets domsaga. I envar av rådhusrätterna i K r i s t i n e h a m n och F i l i p s t a d finnas 2 l a g f a r n a l e d a m ö t e r . I den n u v a r a n d e Ö s t e r s y s s l e t s domsaga finnas 1 förste och 1 a n d r e n o t a r i e . Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle > > » 2 rättegångstillfällen > » » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

52 926 147 73 41 33 400 631 1 290 17

F ö r den n y a östersysslets d o m s a g a t o r d e b ö r a b e r ä k n a s 3 n o t a r i e r . Örebro län. Historik. Närkes lagsaga var vid 1800-talets början fördelad på 2 domsagor. Den ena omfattade den södra delen, nämligen Sundbo, Edsbergs, Kumla, Grimstens, Hardemo, Askers och Sköllersta härader samt Leke bergslag och den andra norra delen, nämligen Fellingsbro, Glanshammars och Örebro härader. De nuvarande Nora och Lindes domsagor — Nya Kopparbergs, Grythytte och Hällefors, Ramsbergs och Lindes samt Nora och Hjulsjö bergslag — tillhörde vid ifrågavarande tid Västmanlands och Kopparbergs lagsaga. Under förra hälften av 1800-talet vidtogs den ändring i domsagoindelningen, att Karlskoga härad (se ovan sid. 109) överflyttades till den förstnämnda av förevarande domsagor. Därjämte utbrötos ur samma domsaga Askers och Sköllersta härader och dessa förenades med Fellingsbro, Glanshammars och Örebro härader till en domsaga.

112 Den nordliga delen av länet, som utgjorde en tidigare till Västmanlands och Kopparbergs lagsaga hörande domsaga, blev sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1852 delad i två, varvid den ena domsagan (Lindes domsaga) fick sig tillagda Nya Kopparbergs samt Lindes och Ramsbergs bergslag ävensom Fellingsbro härad. Den andra domsagan (Nora domsaga) kom att omfatta Grytbytte och Hällefors, Nora och Hjulsjö samt Karlskoga bergslag. Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna indelning, än att de olika städerna skulle införlivas med kringliggande domsagor, nämligen Askersund med Västernärkes, Örebro med Östernärkes samt Nora och Linde med respektive likbenämnda domsagor. Örebro län omfattar nu 4 domsagor och 4 städer med egen jurisdiktion. I sydvästra delen av länet är belägen Västernärkes domsaga och i den sydöstra delen Östernärkes. Norra delen av länet är delad mellan Nora och Lindes domsagor. Städerna med egen jurisdiktion äro Örebro, Askersund, Nora och Lindesberg. Enligt den Schlyterska indelningsplanen bestämmes domsagornas antal till 3, av vilka en utgöres av Örebro stad. De nuvarande Östernärkes- och Västernärkesdomsagorna skulle uppgå i en domsaga, benämnd Närkes domsaga, till vilken lägges också Askersund. Nora och Lindes domsagor jämte städerna med samma namn förenas likaledes till en domsaga, benämnd Linde domsaga. 56. Närkes domsaga. I vardera av de nuvarande båda N ä r k e s d o m sagorna finnas 1 förste och 1 andre notarie. Borgmästaren i A s k e r s u n d är därvarande rådhusrätts ende lagfarne ledamot. Folkmängd Beräknad

104 225 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

262 137

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

500 1 046

inteckningsärenden

2907 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

23 För domsagan kommer att krävas i domarställning 1 inskrivningsdomare och 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal torde i denna synnerligen folkrika domsaga ej böra sättas under 4. 57. Linde domsaga. Även vardera av de nuvarande L i n d e s och N o r a domsagor äro utrustade med 1 förste och 1 andre notarie. I rådhusrätterna i L i n d e s b e r g och N o r a äro respektive borgmästare de enda lagfarna ledamöterna i rätten.

113 Folkmängd Beräknad

80 269 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

*

»

»

rättegångstillfällen flera

»

M38 75 23 40

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

500 8

1723 4

Ä v e n i L i n d e d o m s a g a l ä r e r — o a k t a t ö v e r e x e k u t o r s g ö r o m å l e n t o r d e bli b e t y d l i g t m i n d r e b e t u n g a n d e ä n i N ä r k e s d o m s a g a — det visa sig n ö d v ä n d i g t a t t a n s t ä l l a 1 i n s k r i v n i n g s d o m a r e . D ä r e m o t torde n å g o n r å d m a n för den d ö m a n d e v e r k s a m h e t e n icke k o m m a a t t erfordras. N o t a r i e r n a s a n t a l t o r d e ej b ö r a s ä n k a s u n d e r det n u v a r a n d e eller 4. Västmanlands län. Historik. Vid 1800-talets början funnos 4 domsagor, motsvarande de nuvarande Västmanlandsdomsagorna. En av domsagorna omfattade Tuhundra, Siende och Snevringe härader, en annan domsaga Åkerbo härad, den tredje domsagan Norrbo, Vagnsbro, Gamla Norbergs och Skinnskattebergs härader samt den fjärde domsagan Torstuna, Simtuna, Över- och Ytter-Tjurbo härader samt Våla härad. Under loppet av 1850-talet skedde vissa överfljdtningar av härader de olika domsagorna emellan 3 . Så utbröts Ytter-Tjurbo härad ur sistberörda domsaga (Västmanlands östra) och överflyttades till Tuhundra, Siende och Snevringe häraders domsaga (Västmanlands södra). Vidare utökades Åkerbo härads domsaga (Västmanlands västra) med Skinnskattebergs härad, varigenom länets norra domsaga kom att omfatta allenast Norrbo, Vagnsbro och Gamla Norbergs härader. Nya lagberedningen föreslog en minskning av domsagornas antal till 3. Detta skulle vinnas, genom att den norra domsagan bleve uppdelad på å ena sidan den södra domsagan, till vilken skulle överföras Norrbo och Gamla Norbergs härader, samt å andra sidan den östra domsagan, i vilken skulle ingå Vagnsbro härad. Med södra domsagan skulle vidare förenas Västerås, med östra domsagan Sala Och med västra domsagan Köping och Arboga. I Förberörda proposition till 1928 års riksdag (nr 137) har Kungl. Maj:t hemställt, att Västmanlands södra domsaga skulle uppdelas på norra och västra domsagorna så, att Snevringe härad tillades den västra samt Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härader tillades den norra domsagan, vilken efter indelningsändringen skulle benämnas Västmanlands mellersta domsaga. Kungl. Maj:ts förslag har av riksdagen bifallits (skr. nr 373). V ä s t m a n l a n d s l ä n h a r , såsom a v det föregående f r a m g å r , h i t t i l l s v a r i t u p p d e l a t på 4 d o m s a g o r — den södra, v ä s t r a , östra och n o r r a — v a r t i l l k o m m a 1

Medeltal 1923—1925: 194. » » » : 1 148. 8 Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1851.

—

6322.

114 4 i judiciellt hänseende självständiga städer, Västerås, Sala, Köping och Arboga. Genom 1928 års riksdagsbeslut har antalet domsagor bestämts till 3. Liksom i Nya lagberedningens förslag begränsas också i den Schlyterska indelningsplanen domsagornas antal till 3, och skulle ifrågavarande städer förenas med dessa domsagor. Västerås stad sammanlägges sålunda med östra delen av hittillsvarande södra domsagan — Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo tingslag — samt södra delen av hittillsvarande norra domsagan — Norrbo tingslag — till en domsaga, benämnd Västerås och Norrbo domsaga. Den västra domsagan, utvidgad med återstoden av hittillsvarande södra domsagan, nämligen Snevringe tingslag, bildar jämte Arboga och Köping Åkerbo domsaga, och den nuvarande östra domsagan, Sala stad samt nordliga delen av den hittillsvarande norra domsagan (Gamla Norbergs och Vagnsbro tingslag) sammanföras till en domsaga under namn av Salbergs domsaga. Från den vid 1928 års riksdag beslutade indelningen skiljer sig det Schlyterska utkastet — frånsett städernas förening med resp. domsagor — endast däri, att Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag, som hittills tillhört norra och framdeles skall tillhöra mellersta domsagan, skulle överflyttas till östra domsagan. 58. Västerås och Norrbo domsaga. Samtliga ledamöter av V ä s t e r å s rådhusrätt, nämligen borgmästaren och 3 rådmän (1 civilrådman, 1 brottmålsrådman och 1 s. k. tredje rådman), äro lagfarna. Vid magistraten är därjämte anställd 1 stadsnotarie, likaledes lagfaren. Rådhusrätten arbetar på 2 avdelningar. Borgmästaren är ordförande på båda avdelningarna och brottmålsrådmannen fungerar såsom bisittare å båda. Såsom tredje bisittare tjänstgör å första avdelningen civilrådmannen och å andra avdelningen tredje rådmannen. Andra avdelningen är uteslutande brottmålsdomstol, medan å första avdelningen handläggas alla civilmål ävensom mål angående konkursförbrytelser samt sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Därjämte handläggas å sistnämnda avdelning alla småprotokollsoch andra ärenden. Vardera avdelningen håller session 1 dag i veckan. Mellan de olika befattningshavarna äro arbetsuppgifterna så fördelade, att borgmästaren har att bl. a. föra protokollet i fastighetsärenden samt fastighetsböckerna, civil rådmannen har att svara för protokollföringen i civila mål och övriga ärenden, varjämte han tjänstgör såsom konkursdomare. Domboken i brottmål föres av brottmålsrådmannen och tredje rådmannen efter viss av rådhusrätten stadgad fördelning. Stadsnotarien har på sin lott bl. a. förande av protokoll i magistratsärenden, för vilka ärendens beredning och expediering han svarar. Därjämte för han handelsregistret samt är kontrollant vid kronouppbörden. I V ä s t m a n l a n d s n o r r a domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie och i V ä s t m a n l a n d s s ö d r a domsaga allenast 1 förste notarie. För den genom 1928 års indelningsändring tillkomna m e l l e r s t a domsagan hava beräknats 1 förste och 1 andre notarie.

115 Folkmängd Beräknad

46 727 arbetsbörda •'

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

177 *(133) 85

(62)

»

»

»

2 rättegångstillfällen

(40)

»

»

»

flera

(31)

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

500 (475)

1926 avgjorda lagfartsärenden

507 (309)

inteckningsärenden

1 583 (945)

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

(16)

Skulle Västerås stad, såsom av häradshövding SCHLYTEK blivit föreslaget, i judiciellt hänseende sammanföras med vissa delar av hittillsvarande södra och norra domsagorna, torde den nya domsagan böra förses med 1 inskrivningsdomare och 3 notarier. 59. Åkerbo domsaga. I V ä s t m a n l a n d s v ä s t r a domsaga finnes 1 förste men ingen andre notarie. Efter förening av Snevringe härad med denna domsaga kommer att därstädes anställas även 1 andre notarie. De lagfarna ledamöterna i envar av rådhusrätterna i A r b o g a och K ö p i n g äro till antalet 2, borgmästaren och 1 rådman. Folkmängd Beräknad

55 104 arbetsbörda:

Under 192u avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

» flera

rättegångstillfällen »

121 44 38 39

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1 320 5

För den domsaga — Åkerbo domsaga — som enligt den föreslagna indelningen närmast motsvarar den nuvarande västra domsagan, torde krävas 4 juridiskt utbildade arbetskrafter, nämligen utöver lagmannen 3 notarier. 60. Salbergs domsaga. V ä s t m a n l a n d s ö s t r a domsaga är f. n. försedd med 1 förste och 1 andre notarie. I S a l a rådhusrätt utgöras de litterata ledamöterna av borgmästaren och 1 rådman. Den senare är uteslutande sysselsatt med rättsskipningen, medan borgmästaren till avsevärd del ägnar tid åt de kommunala angelägenheterna. 1

De inom parentes anförda siffrorna avse Västerås rådhusrätt.

116 Folkmängd Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle » » » 2 rättegångstillfällen » > » flera * Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

61783 172 78 44 50 300 857 1483 9

L ä g g e s t i l l den n u v a r a n d e ö s t r a d o m s a g a n s å v ä l den n o r d l i g a delen a v h i t t i l l s v a r a n d e n o r r a d o m s a g a n (efter i n d e l n i n g s ä n d r i n g e n m e l l e r s t a doms a g a n ) som ock S a l a stad, l ä r a a r b e t s k r a f t e r n a i östra d o m s a g a n böra ökas med 1 r å d m a n med fiskalskompetens samt 1 notarie. Tillhopa skulle alltså i d o m s a g a n finnas u t ö v e r l a g m a n n e n 1 r å d m a n (fiskal) och 3 notarier.

Kopparbergs län. Historik. Det område, som motsvaras av det nuvarande Kopparbergs län, var vid 1800-talets början delat i 3 domsagor. Södra delen av länet bildade en domsaga, omfattande Skedvi, Torsångs, Vika, Kopparbergs och Aspeboda, Svärdsjö, Sundborns, Hedemora och Husby tingslag samt Folkare härad. Länet i övrigt var delat i å ena sidan Västerdalarnas domsaga, till vilken hörde Nås, Malungs, Lima och Äppelbo, Järna, Flöda, Grangärde samt Norrbärke och Söderbärke tingslag; och å andra sidan Österdalarnas domsaga, som omfattade följande tingslag: Tuna, Gagnefs, Säters, Leksands, Rättviks och Ore, Mora och Vänjans, Orsa, Älvdalens och Särna. År 1852 delades den södra domsagan i två: Hedemora domsaga och Falu domsaga. 1 Till den förra hänfördes Folkare härad samt Hedemora och Garpenbergs, Stora Skedvi och Husby tingslag och till samma domsaga överfördes från Österdalarnas domsaga Säters tingslag. Falu domsaga kom att omfatta följande tingslag: Torsångs, Vika, Kopparbergs och Aspeboda, Svärdsjö, Sundborns samt Gustafs. Till samma domsaga överflyttades från Österdalarnas domsaga Stora Tuna tingslag. Efter denna indelningsändring funnos således i länet tillhopa 4 domsagor. Sedan på framställning av Kungl. Maj:t beslut om delning av Österdalarnas domsaga fattats vid 1875 års riksdag (skr. nr 23), genomfördes delningen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj samma år så, att den norra delen av domsagan — omfattande Mora, Sofia Magdalena och Vänjans, Orsa, Älvdals samt Särna och Idre tingslag — avskildes till en domsaga, benämnd Ovansiljans. Den södra delen av den ursprungliga domsagan erhöll namnet Nedansiljans domsaga, vilken omfattade Leksands, Åls och Bjursås, Rättviks och Ore samt Gagnefs tingslag. En uppdelning av den gamla Österdalarnadomsagan hade f. ö. redan tidigare för1

Se Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1852.

117 ordats av 1868 års kommitterade för utredning av frågan om häradsrätternas arbetssätt. Nya lagberedningen föreslog, att jämväl Västerdalarnas domsaga borde delas så, att Grangärde samt Norrbärke och Söderbärke tingslag utbrötes till en domsaga. I övrigt föreslog beredningen blott den ändring i indelningen, att med Falu domsaga skulle förenas Falu stad samt med Hedemora domsaga städerna Hedemora och Säter. Vid 1901 års riksdag beslöts i anledning av ett i statsverkspropositionen framställt förslag (skr. nr 97), att Västerdalarnas domsaga skulle delas i två, den ena benämnd Nås och Malungs och den andra Smedjebackens domsaga. Den senare skulle omfatta dåvarande Grangärde, Norrbärke och Söderbärke tingslag. Sistberörda domsaga har sedermera erhållit benämningen Västerbergslags domsaga. Kopparbergs län utgöres nu av 6 domsagor, varjämte finnas 3 städer med egen jurisdiktion. I länets södra del äro belägna Västerbergslags och Hedemora domsagor. Norr om dessa ligga Falu, Nedansiljans och Ovansiljans domsagor. Västra delen av länet utgöres av Nås och Malungs domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna äro Falun, Hedemora och Säter. I den Schlyterska indelningsplanen framläggas trenne alternativ till domsagoindelning i Kopparbergs län. Enligt det såsom I betecknade alternativet, vilket ligger till grund för den i det följande gjorda beräkningen, minskas domsagornas antal till 5 och städerna förenas med resp. domsagor. Förändringen består däri, att Nås och Malungs domsaga uppdelas. Den södra delen, Nås tingslag, tillföres Västerbergslags domsaga, medan norra delen, Malungs tingslag, förenas med den öster därom belägna Ovansiljans domsaga. I övrigt består den enda ändringen i domsagoindelningen däri, att städerna Hedemora och Säter förenas med Hedemora domsaga, i förslaget benämnd Folkare domsaga, och Falu stad tillägges domsagan med samma namn. Helt oförändrad blir alltså allenast Nedansiljans domsaga.

61. Falu domsaga. Det lagfarna elementet i F a l u rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 2 rådmän. Dessutom finnes 1 rådman med regelbunden tjänstgöring endast i magistraten men med skyldighet att vid behov vikariera i rådhusrätten. Innehavaren av denna befattning behöver ej vara lagfaren. Av de båda i rätten tjänstgörande rådmännen ägnar den ene sig uteslutande åt rättsskipningen, varvid bl. a. åligger honom att föra domboken i civila mål och brottmål. Borgmästaren och den andre rådmannen syssla däremot även med magistratsärenden. Denne rådman har bl. a. att föra och expediera magistratsprotokollet samt föra småprotokollen och fastighetsböckerna, utfärda gravationsbevis m. m. Arbetskrafterna i F a l u domsaga omfatta utöver häradshövdingen 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie.

118 Folkmängd

66612 Beräknad

arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

72 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 519

inteckningsärenden

1 428

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 Inskrivningsärendena i domsagan torde bliva av den omfattning, att 1 inskrivningsdomare lärer bliva erforderlig. Däremot synes den rent dömande verksamheten knappast kunna bereda tillräcklig sysselsättning åt en särskild rådman vid sidan om lagmannen. Notariernas antal torde böra bestämmas till 3. 62. Folkare domsaga. Häradshövdingen i H e d e m o r a domsaga har f. n. till biträde 1 förste och 1 andre notarie. I städerna H e d e m o r a och S ä t e r är borgmästaren ende lagfarne ledamoten i rätten. De båda städerna ha f. ö. gemensam borgmästare. Folkmängd Beräknad

46 631 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

158 93 35 30

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

969 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

5 Oaktat inskrivningsärendena i den framtida Folkaredomsagan äro till antalet betydligt färre än i Falu domsaga, torde dock — framförallt med hänsyn till de rådande invecklade jorddelningsförhållandena — 1 särskild inskrivningsdomare böra beräknas för domsagan. Däremot lärer i denna domsaga lika litet som i Falu domsaga behov föreligga av en rådman för den dömande verksamheten. Notariernas antal synes kunna begränsas till 2. 63. Västerbergslags domsaga. I vardera av V ä s t e r b e r g s l a g s samt N å s och M a l u n g s domsagor tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. 1

Medeltal 1923—1925:185.

119 Folkmängd

50 249

Beräknad

arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

rättegångstillfällen flera

*

47 27 36

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

648 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 Av skäl, som nämnts vid behandlingen av frågan om arbetskrafterna i Folkare domsaga, torde jämväl i Västerbergslags domsaga böra anställas 1 inskrivningsdomare. Däremot torde någon annan rådmanstjänst ej behöva inrättas. Någon ökning av notariernas antal utöver det, som nu finnes i Västerbergslags domsaga, torde ej bliva erforderligt. Antalet torde därför böra bestämmas till 2. 64. Nedansiljans domsaga. I den nuvarande domsagan med namn finnas 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

samma 40 052

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

74 36

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 330

inteckningsärenden

402 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

1 Någon ökning av arbetskrafterna i denna domsaga, som till utsträckningen skulle bliva oförändrad, torde ej erfordras. Någon rådman skulle således ej anställas och notariernas antal torde böra bibehållas vid 2. 65. Ovansiljans domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i O v a n s i l j a n s domsaga utgöras av — förutom häradshövdingen — 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. I N å s och M a l u n g s domsaga äro, såsom förut nämnts, anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

48 912

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

»

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

Medeltal 1923—1925 : 150.

>

132 36 29 67

120 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

590 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

4 I den n y a O v a n s i l j a n s d o m s a g a n ningsdomare samt 3 notarier.

torde

komma

a t t erfordras 1 i n s k r i v -

Gävleborgs län. Historik. Norrland var vid början av 1800-talet delat på 2 lagsagor, av vilka den södra, benämnd Västernorrlands lagsaga, omfattade Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Jämtland samt den norra, benämnd Västerbottens och Ångermanlands lagsaga, innefattade övriga delar av Norrland. Samtliga tingslag i Gästrikland — Hille och Valbo, Hedesunda och Färnebo, Ovansjö, Torsåkers och Årsunda, Ugglebo och Hamrånge — utgjorde en domsaga, benämnd Gästriklands domsaga. I Hälsingland funnos två domsagor, den norra, som omfattade Enångers, Bergsjö, Delsbo, Forssa och Ljusdals tingslag samt den södra, som bestod av Arbrå, Järvsö, Alfta, Bollnäs, Hanebo och Norrala tingslag. Under förra hälften av 1800-talet skedde endast den ändring i denna indelning, att Ljusdals tingslag bröts ut ur Hälsinglands norra domsaga samt Arbrå och Järvsö ur den södra domsagan. Av dessa tre tingslag bildades den ännu bestående Västra Hälsinglands domsaga. Nya lagberedningen föreslog en uppdelning av Gästriklands domsaga i två, men ifrågasatte eljest ingen annan ändring, än att Hudiksvall skulle ingå i Hälsinglands norra domsaga samt Söderhamn i den södra domsagan. Gävle stad a borde enligt beredningens mening med hänsyn till göromålens betydenhet fortfarande hava egen jurisdiktion. I anledning av framställning från Kungl. Maj:t beslöt 1906 års riksdag (skr. nr 138) en omreglering av Norra och Södra Hälsinglands domsagor. Det västra tingslaget i södra domsagan gjordes därvid till en självständig domsaga under namn av Bollnäs domsaga. I samband härmed överflyttades Enångers tingslag från norra till södra domsagan, vilken senare erhöll namnet Sydöstra Hälsinglands domsaga. Den av Nya lagberedningen föreslagna uppdelningen av Gästriklands domsaga i två domsagor kom till genomförande 1920, då riksdagen (skr. nr 457) biföll ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag, att dåvarande Gästriklands östra tingslag jämte Färnebo socken skulle bilda en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga, samt återstående del av västra tingslaget en domsaga under namn av Gästriklands västra domsaga. G ä v l e b o r g s l ä n ä r f. n. i n d e l a t i 6 d o m s a g o r . I l ä n e t s södra del äro bel ä g n a de b å d a G ä s t r i k l a n d s d o m s a g o r n a , den ö s t r a och den v ä s t r a . N o r r o m dessa l i g g a B o l l n ä s och S y d ö s t r a H ä l s i n g l a n d s d o m s a g o r och n o r r om dessa s e n a r e V ä s t r a och N o r r a H ä l s i n g l a n d s d o m s a g o r . S t ä d e r m e d egen j u r i s d i k t i o n finnas till ett a n t a l a v 3, n ä m l i g e n G ä v l e , S ö d e r h a m n och H u d i k s v a l l . E n l i g t det S c h l y t e r s k a i n d e l n i n g s f ö r s l a g e t bli d o m s a g o r n a t i l l a n t a l e t 5, a v v i l k a en u t g ö r e s a v Gävle s t a d . M i n s k n i n g e n a v l a n t d o m s a g o r n a s a n t a l f r å n 6 t i l l 4 v i n n e s d ä r i g e n o m , a t t de b å d a d o m s a g o r n a i G ä s t r i k l a n d s a m m a n s l å s t i l l en, v a r j ä m t e s y d ö s t r a H ä l s i n g l a n d s d o m s a g a u p p d e l a s så, a t t d e n 1

Folkmängd vid ifrågavarande tid omkring 18 500 invånare.

121 södra delen, Ala tingslag, förenas med Bollnäs domsaga till en domsaga, benämnd Ala domsaga. Till denna lägges även Söderhamns stad. Den nuvarande sydöstra domsagans norra del, Enångers tingslag, överföres till Hälsinglands norra domsaga — i förslaget benämnd Sundhede domsaga — med vilken förenas även Hudiksvall. Helt oförändrad i avseende på utsträckningen blir Västra Hälsinglands domsaga, som i förslaget benämnes Ljusne domsaga. 66. Gästriklands domsaga. Vad beträffar de nuvarande arbetskrafterna i motsvarande domsagor, må nämnas, att i G ä s t r i k l a n d s ö s t r a domsaga finnas 1 förste och 1 andre notarie, medan i den v ä s t r a domsagan allenast finnes 1 förste notarie. Folkmängd

73 686

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

160 86

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 062

inteckningsärenden

1 481

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

10 För den förenade Gästriklandsdomsagan torde böra beräknas 1 inskrivningsdomare och 3 notarier. 67. Ala domsaga. I S y d ö s t r a H ä l s i n g l a n d s domsaga, vars ena tingslag, Ala, skulle ingå i förevarande domsaga, finnes allenast 1 förste notarie. B o l l n ä s domsaga däremot är utrustad med såväl 1 förste som 1 andre notarie. S ö d e r h a m n s rådhusrätt har 2 lagfarna arbetskrafter, borgmästaren och 1 rådman, Borgmästaren har huvudsakligen inskrivningsväsendet på sin lott samt är även överexekutor. ' Av sin arbetstid ägnar borgmästaren ungefär en fjärdedel åt de kommunala ärendena. Den lagfarne rådmannen sysslar så gott som uteslutande med rättsskipningen. H a n har att föra domboken i civila mål och brottmål samt svarar även för magistratsprotokollet. Folkmängd

75 033

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

264 122 59

»

83 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring 1

Medeltal 1923—1925: 1297.

500 1

1926 avgjorda lagfartsärenden

1 429 ..

122 Förenas södra delen av Sydöstra domsagan jämte Söderhamn med Bollnäsdomsagan, torde i den nya domsagan böra inrättas 1 inskrivningsdomartjänst och 1 rådmansbefattning, för vilken bör krävas assessorskompetens. Antalet notarier i domsagan torde kunna bestämmas till 3. 68. Ljusne domsaga. och 1 andre notarie.

I v ä s t r a H ä l s i n g l a n d s domsaga finnas 1 förste

Folkmängd Beräknad

37 843 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

156 76

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

200 1

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 962

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

12 För Ljusne domsaga bör i den nya organisationen räknas med 3 notarier. 69. Sundhede domsaga. I H u d i k s v a l l s rådhusrätt sitta 2 lagfarna ledamöter, borgmästaren och 1 rådman. Båda äro till alldeles övervägande del sysselsatta med rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Arbetsfördelningen de båda befattningarna emellan är ungefär densamma som i Söderhamn. N o r r a H ä l s i n g l a n d s domsaga är försedd med såväl 1 förste som 1 andre notarie. Från S y d ö s t r a H ä l s i n g l a n d s domsaga kommer ett tingslag, Enångers, att ingå i den nya Sundhededomsagan. Såsom förut nämnts finnes i Sydöstra Hälsinglands domsaga allenast 1 förste notarie. Folkmängd Beräknad

53 052 arbetsbörda: 2

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omki'ing 1926 avgjorda lagfartsärenden

450 838

inteckningsärenden

1358 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

13 För Sundhede domsaga torde någon inskrivningsdomare icke komma att behövas. Däremot lärer man böra räkna med 1 rådman med fiskalskompetens. Dessutom torde komma att krävas 3 notarier. 1 3

Medeltal 1923—1925: resp. 835 och 962. » » * : 230.

123 Västernorrlands län. Historik. Det nuvarande Västernorrlands län tillhörde vid 1800-talets början i judiciellt hänseende dels Västernorrlands, dels Västerbottens och Ångermanlands lagsaga. Till den förra lagsagan hörde Medelpads domsaga och till den senare lagsagan Ångermanlands domsaga. Redan under förra hälften av 1800-talet blev den senare domsagan delad i två: Södra Ångermanlands, omfattande Ramsele, Sollefteå, Boteå, Gudmundrå, Säbrå och Nora tingslag samt norra Ångermanlands, innefattande Själevads, Arnäs', Nätra och Nordingrå tingslag. I anledning av framställning av Kungl. Maj:t beslöt 1878 års riksdag (skr. nr 31), att Medelpads domsaga skulle delas i två, den östra och den västra. Sedermera beslöt 1881 års riksdag (skr. nr 17), likaledes på framställningav Kungl. Maj:t, att dåvarande Södra Ångermanlands domsaga skulle delas på tre domsagor: Ångermanlands västra (Resele och Ramsele tingslag), Ångermanlands mellersta (Sollefteå och Boteå tingslag) samt Ångermanlands södra (Gudmundrå, Säbrå och Nora tingslag). Nya lagberedningen ifrågasatte ej någon ändring i domsagoindelningen i vidare mån, än att Nordingrå tingslag skulle flyttas från norra till södra domsagan, samt att med samma domsaga skulle förenas Härnösand, medan Örnsköldsvik skulle tillhöra norra domsagan. Delning av dåvarande Ångermanlands norra domsaga skedde sedermera i anledning av beslut vid 1900 års riksdag (skr. nr 73). Nätra och Nordingrå tingslag sammanfördes därvid till en domsaga och Själevads och Arnäs tingslag till en domsaga. Västernorrlands län innefattar enligt gällande indelning 7 domsagor samt 3 städer med egen rättsskipning. Domsagorna äro Medelpads västra och östra, Ångermanlands västra, mellersta och södra ävensom Nätra och Nordingrå domsaga samt Själevads och Arnäs domsaga. Under egen jurisdiktion stå städerna Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik. Den Schlyterska indelningsplanen räknar med 5 domsagor i länet. Av de nuvarande domsagorna skulle 2 bli delade mellan angränsande domsagor. Så skulle ske med Ångermanlands mellersta domsaga, vars norra del — Sollefteå tingslag — tankes förenad med Ångermanlands västra domsaga till en ny domsaga, benämnd Ådalens domsaga. Den södra delen av mellersta domsagan, Boteå tingslag, tillföres Ångermanlands södra domsaga, som ytterligare utvidgas med det i nordost belägna Nordingrå tingslag, vilket nu utgör en del av Nätra och Nordingrå domsaga. Återstående delen av sistnämnda domsaga, Nätra tingslag, tillägges Själevads och Arnäs domsaga, i förslaget benämnd Nordanskogs domsaga. Med sistnämnda domsaga förenas också Örnsköldsvik. Härnösand ingår i Södra Ångermanlands domsaga. Slutligen sker i förslaget en omreglering av gränsen mellan de nuvarande båda Medelpadsdomsagorna. Då Sundsvalls stad föreslås skola ingå i nuvarande Medelpads östra domsaga, ifrågasattes, att en del av denna — Indals tingslag — överföres till Medelpads västra domsaga. Den senare skulle enligt förslaget i sitt omreglerade skick benämnas Ljunga domsaga, medan som benämning på den öster därom belägna domsagan, i vilken Sundsvall skulle ingå, föreslås Sundsvalls och Sköns domsaga.

124 70. Sundsvalls och Sköns domsaga. S u n d s v a l l s rådhusrätt är fördelad på 2 avdelningar, 1 för civilmål och 1 för brottmål. P å den förra avdelningen för borgmästaren ordet, och där sitta ytterligare 1 civilrådman och 1 stadsnotarie. Å andra avdelningen är 1 förste brottmålsrådman ordförande, och såsom bisittare fungera 1 andre brottmålsrådman och 1 stadsnotarie. I magistraten ingå allenast borgmästaren och rådmännen. Borgmästaren har hand om småprotokollsärendena och för fastighetsböckerna. Han är tillika konkursdomare, men kan, om arbetet med konkursärenden blir alltför betungande, hänskjuta en del av dem till civilrådmannen. Denne delar med den på första avdelningen tjänstgörande stadsnotarien protokollföringen i civilmål. Domboken i brottmål föres av andre brottmålsrådmannen och stadsnotarien på andra avdelningen efter viss fördelning dem emellan. Förste brottmålsrådmannen däremot för magistratsprotokollet ävensom handelsregistret. Såsom överexekutor fungerar magistraten i sin helhet. Hithörande göromål handhavas till stor del av förste brottmålsrådmannen och även borgmästaren ägnar dessa göromål en ej oväsentlig del av sin arbetstid. Förste brottmålsrådmannen har också i avsevärd omfattning att ägna sig åt de kommunala ärendena, så att rättsskipningsgöromålen för hans vidkommande upptaga allenast omkring en tredjedel av arbetstiden. Borgmästaren sysslar ungefär under två tredjedelar av arbetstiden med sistnämnda göromål. Däremot belastas civilrådmannen och andre brottmålsrådmannen endast i ringa utsträckning av befattningen med överexekutorsärenden och de kommunala arbetsuppgifterna. I M e d e l p a d s ö s t r a domsaga, vars ena tingslag — Njurunda, Sköns och Ljustorps — skulle ingå i förevarande domsaga, tjänstgöra f. n. 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

65 609 arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

1 200 898

inteckningsärenden

1 693

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

25 De rent judiciella uppgifterna jämte överexekutorsgöromålen torde för Sundsvalls stads vidkommande efter processreformens genomförande få anses bereda full sysselsättning åt 3 jurister. Lägges nu under Sundsvallsdomsagan även Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag, som torde representera ungefär fem sjättedelar av arbetsbördan i nuvarande Medelpads östra domsaga, lära i den nya Sundsvalls och Sköns domsaga 7 jurister 1

Medeltal 1923—1925: 469.

125 bli erforderliga. Av dessa bör 1 vara inskrivningsdomare, 1 rådman, av vilken bör krävas assessorskompetens, samt 4 notarier. 71. Ljunga domsaga. I M e d e l p a d s v ä s t r a domsaga äro f. n. i tjänst 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal arbetskrafter finnes, såsom förut nämnts, även i ö s t r a domsagan, från vilken Indals tingslag skulle överflyttas till Ljunga domsaga. Folkmängd Beräknad

46 364 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

202 81

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 087

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

22 Ljungadomsagan torde kräva 1 rådman med fiskalskompetens och 2 notarier, vilket innebär en förstärkning av arbetskrafterna i den nuvarande västra domsagan med 1 rådman. 72. Södra Ångermanlands domsaga. I H ä r n ö s a n d s rådhusrätt sitta borgmästaren, 2 litterata rådmän och 1 stadsnotarie. Samtliga dessa äro även ledamöter av magistraten. Rörande arbetsfördelningen mellan dessa befattningshavare gäller i huvudsak följande. Borgmästaren har hand om inskrivningsväsendet. Domboken i civila mål föres av den ene av rådmännen och domboken i brottmål av den andre. Stadsnotarien har att föra magistratsprotokollet och handelsregistret. I Å n g e r m a n l a n d s m e l l e r s t a samt i N ä t r a och N o r d i n g r å domsagor, från vilka Boteå, resp. Nordingrå tingslag skulle ingå i den nya Södra Ångermanlands domsaga, tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie i vardera domsagan. Samma antal biträden finnes även i nuvarande s ö d r a domsagan, som helt skulle gå upp i den nya domsagan. Folkmängd Beräknad

71 548 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

301 125 73 103

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

2 762

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

126 Arbetsbördan i Härnösands rådhusrätt, i vad densamma avser rättsskipningen och överexekutorsgöromålen, torde bereda full sysselsättning åt 2 jurister. Förenas staden med Ångermanlands södra domsaga, där nu 3 jurister tjänstgöra, samt med Nordingrå och Boteå tingslag, i vilka arbetsbördan sammanlagt torde kräva ungefär 2 juridiskt utbildade arbetskrafter, synes domstolspersonalen med juridisk utbildning i Södra Ångermanlands domsaga böra utgöras av 7 jurister, nämligen utöver lagmannen 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 73. Ådalens domsaga. I Å n g e r m a n l a n d s v ä s t r a domsaga, som är avsedd att gå upp i förevarande domsaga, finnas 1 förste och 1 andre notarie. Samma personaluppsättning finnes ock i den m e l l e r s t a av Å n g e r m a n l a n d s d o m s a g o r n a , av vilken en del, nämligen Sollefteå tingslag, skulle tillföras Ådalens domsaga. Folkmängd

40 954

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

216 75

»

»

> 2 rättegångstillfällen

»

»

> flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1177 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

15 Någon särskild rådman för inskrivningsärenden torde ej bli behövlig i Ådalens domsaga. Däremot synes den dömande verksamheten komma att bli av den omfattning, att 1 rådman, av vilken bör krävas fiskalskompetens, torde erfordras. Notariernas antal lärer kunna fixeras till 3. 74. Nordanskogs domsaga. Till biträden åt resp. häradshövdingar finnas i N ä t r a och N o r d i n g r å samt i S j ä l e v a d s och A r n ä s domsagor 1 förste och 1 andre notarie. I Ö r n s k ö l d s v i k s rådhusrätt är endast borgmästaren lagfaren ledamot. Folkmängd Beräknad

50 714 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

202 77 44 81 300 773

inteckningsärenden

1 220

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

127 Arbetsbördan i Nordanskogs domsaga torde vara nära jämförlig med arbetsbördan i Ådalens. Liksom för sistnämnda domsaga bör därför också för Nordanskogs domsaga beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Jämtlands län. Historik. Jämtland med Härjedalen bildade vid 1800-talets början en domsaga. Redan under århundradets förra hälft befanns det nödvändigt att tudela denna stora domsaga. Den norra av dessa domsagor kom att omfatta följande tingslag: Offerdals, Rödöns, Lits, Ilammerdals, Ragunda, Revsunds och Brunflo. Till den södra domsagan hörde Svegs, Hede, Bergs, Ovikens, Hallens, Undersåkers och Sunne tingslag. År 1878 beslöt riksdagen (skr. nr 31) på framställning av Kungl. Maj:t, att Jämtlands län skulle vara uppdelat i 4 domsagor. Av dessa skulle norra domsagan omfatta Ilammerdals, Lits och Rödöns tingslag; i västra domsagan skulle ingå Undersåkers, Offerdals, Sunne, O vikens och Hallens tingslag; östra domsagan kom att bestå av Ragunda, Revsunds, Brunflo samt Näs och Hackas tingslag. Slutligen skulle Härjedalen utgöra egen domsaga, till vilken hänfördes tre tingslag i förutvarande södra domsagan, nämligen Svegs, Hede och Bergs tingslag. Nya lagberedningen räknade med samma antal domsagor, som då fanns, eller 4 men ville genomföra vissa överflyttningar av tingslag de olika domsagorna emellan. Till Härjedalens domsaga skulle sålunda överföras Näs och Hackas tingslag. Den lättnad, som östra domsagan härigenom skulle vinna, tänktes bli uppvägd av, att Sunne tingslag från västra samt Rödöns tingslag från norra domsagan bleve tillagda den östra domsagan, med vilken även skulle förenas Östersund. Antalet domsagor i Jämtlands län uppgår till 4, nämligen Jämtlands norra, västra och östra domsagor samt Härjedalens domsaga. I länet finnes endast 1 stad, nämligen Östersund, och denna har egen jurisdiktion. Det Schlyterska indelningsförslaget går ut på en omreglering av domsagorna så, att deras antal minskas till 3. I en av dessa skulle även Östersund ingå. Minskningen i domsagornas antal vinnes, genom att Jämtlands västra domsaga uppdelas på angränsande domsagor. Det vid Storsjöns södra och västra sida belägna Sunne, Ovikens och Hallens tingslag ingår jämte Östersund och den nuvarande östra domsagan i en ny domsaga, benämnd Södra Jämtlands domsaga. Återstående del av västra domsagan, nämligen Undersåkers och Offerdals tingslag, förenas med den norra domsagan. Härjedalens domsaga lämnas oförändrad. 75. Södra Jämtlands domsaga. Rådhusrätten i Ö s t e r s u n d har en organisation, liknande Sundsvalls rådhusrätts. Rätten arbetar på 2 avdelningar, av vilka den ena (den s. k. första avdelningen) förutom inskrivningsärendena huvudsakligen handlägger civilmålen, medan den andra uteslutande handlägger brottmål. Till den förra avdelningen höra även de brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Gemensamma ledamöter å båda avdelningarna äro borgmästaren och 1 brottmålsrådman. Såsom tredje ledamot inträder på första avdelningen 1 civilrådman och på andra avdelningen 1 magistratsrådman.

128 Borgmästaren och de 3 rådmännen utgöra stadens magistrat. Vid rådhusrätten och magistraten är dessutom anställd 1 stadsnotarie. Magistraten ä r överexekutor. Någon protokollföringsskyldighet åligger ej borgmästaren, utan delas arbetet härmed mellan de övriga 4 befattningshavarna. Av borgmästarens arbetstid beräknas inemot hälften belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Civilrådmannen och brottmålsrådmannen ägna sig däremot så gott som helt åt rättsskipningen. Inskrivningsväsendet och vad därmed sammanhänger handhaves av brottmålsrådmannen. Av domboken i brottmål har denne endast att föra protokollet i mål, däri någon hålles häktad. I övrigt föres domboken i brottmål av magistratsrådmannen, vilken jämväl för magistratsprotokollen, däribland även protokoll i överexekutorsärenden. Domboken i civila mål föres av civilrådmannen och stadsnotarien enligt viss fördelning. Civilrådmannen är även konkursdomare. I J ä m t l a n d s ö s t r a domsaga finnas 1 förste och 1 andre notarie, och i v ä s t r a domsagan, vars ena tingslag (Sunne, Ovikens och Hallens) skulle ingå i den nya södra domsagan, äro likaledes anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd Beräknad

58 531 arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

»

»

»

2 rättegångstillfällen

»

»

»

flera

»

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner i Östersund årligen omkring

1 897 -

Antalet exekutivt försålda fastigheter å domsagans landsbj'gd årligen omkring

17 •••

40 Arbetsbördan i Östersunds rådhusrätt är, särskilt vad civilmålen beträffar, i förhållande till stadens folkmängd anmärkningsvärt stor. Arbetet med rättsskipningen och överexekutorsgöromålen torde, även om den kollegiala handläggningen bortfaller, bereda full sysselsättning åt 3 jurister. Förenas staden med den östra domsagan, där redan nu 3 jurister äro verksamma och tillägges ytterligare en del av västra domsagan, representerande ungefär hälften av dennas arbetsbörda, torde man för den nya Södra Jämtlands domsaga böra räkna med en personaluppsättning av 7 jurister, nämligen förutom lagmannen 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. 76. Norra Jämtlands domsaga. I den nuvarande J ä m t l a n d s n o r r a domsaga tjänstgöra 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Såsom förut nämnts, finnas i v ä s t r a domsagan, vars ena tingslag (Undersåkers och Offerdals) skulle tilläggas den nya norra domsagan, ävenledes 1 förste och 1 andre notarie.

129 Folkmängd Beräknad

54 442 arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle *

»

» 2

*

»

»

rättegångstillfällen flera

»

241 116 46 79

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1681 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

72 För Jämtlands norra domsaga måste räknas med 1 inskrivningsdomare och 1 rådman med fiskalskompetens. Med hänsyn bl. a. till den förhållandevis avsevärda arbetsbörda, som överexekutorsgöromålen kunna förväntas bereda, torde 4 notarier böra anställas. 77. Härjedalens domsaga. I denna domsaga, som lämnas oförändrad, finnas nu anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

23 401

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle * »

* »

» »

2 rättegångstillfällen flera »

170 36 22 112

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring

i l 115 23

På grund av överflyttningen av överexekutorsgöromålen torde en ökning av arbetskrafterna utöver de nuvarande 2 notarierna med 1 notarie vara motiverad. Västerbottens län. Historik. Vid 1800-talets början var dåvarande Västerbottens län, vilket innefattade såväl det nuvarande länet med samma namn som ock nuvarande Norrbottens län, delat på 2 domsagor. Den ena av dessa, benämnd Södra Västerbotten, omfattade Skellefteå, Lövångers, Umeå, Bygdeå och Burträsks tingslag. Den andra domsagan kallades Norra Västerbotten och motsvarade ungefär nuvarande Norrbottens län. Under förra hälften av 1800-talet blev den förutvarande Norra Västerbottens domsaga delad i två, vilka erhöllo benämningarna Norrbottens norra och Norrbottens södra domsaga. Den förutvarande Västerbottens södra domsaga blev delad i två, nämligen Västerbottens norra och Västerbottens södra domsaga. 1

—

Medeltal 1923—1925 resp. 602 och 737. G322.

130 Sedermera blev den nya Västerbottens norra domsaga i sin tur delad l i två domsagor, av vilka den ena (Västerbottens mellersta domsaga) omfattade Bygdeå, Nysätra, Lövångers och Burträsks tingslag. Till den andra av dessa domsagor lades från Västerbottens län Skellefteå tingslag, och dit överfördes även två lappmarkstingslag i Norrbottens län, nämligen Arvidsjaurs och Arjeplogs lappmarkers tingslag. De senare blevo dock sedermera överflyttade till domsagor i Norrbottens län. År 1883 beslöt riksdagen (skr. nr 52) på framställning av Kungl. Maj:t en delning av den dåvarande Västerbottens södra domsaga. Ur densamma utbrötos Lycksele och Åsele lappmarkers tingslag och gjordes till en självständig domsaga, benämnd Västerbottens västra domsaga. Södra domsagan kom framdeles att omfatta Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Umeå tingslag och Degerfors tingslag. Efter berörda domsagoreglering omfattade Västerbottens län således 4 domsagor. I denna indelning föreslog Nya lagberedningen ej annan ändring, än att Umeå stad skulle ingå i den domsaga, som innefattade Umeå tingslag, och Skellefteå stad i den domsaga, som innefattade Skellefteå tingslag. En ytterligare uppdelning av Västerbottens södra domsaga skedde sedermera genom beslut av 1920 års riksdag (skr. nr 457), då Umeå tingslag med undantag av viss del av Hörnefors socken utbröts och gjordes till självständig domsaga. Såsom av det ovan anförda framgår, är Västerbottens län nu indelat i 5 domsagor. Av dessa ligga 4 i kustområdet, nämligen Västerbottens södra, Umeå, Västerbottens mellersta och Västerbottens norra. De inre delarna av länet upptagas av Västerbottens västra domsaga. Inom länet finnas 2 städer, Umeå och Skellefteå, vilka båda ha egen jurisdiktion. I häradshövding SCHLYTEES indelningsplan reduceras domsagornas antal till 4. Av kustdomsagorna uppdelas 2, nämligen Västerbottens södra och Västerbottens mellersta på de angränsande domsagorna. Kustlandskapet skulle således framdeles bli fördelat på 2 domsagor, Ume och Skellefte domsagor, den förra omfattande nuvarande Umeå domsaga samt den del av södra domsagan, som är belägen vid kusten, nämligen Nordmalings och Bjurholms tingslag. Vidare lägges till den nya Umedomsagan även södra delen av mellersta domsagan, nämligen Bygdeå socken av Nysätra tingslag. Med denna domsaga förenas även Umeå stad. Återstoden av mellersta domsagan, d. v. s. Nysätra och Lövångers socknar samt Burträsks tingslag, sammanföres med Skellefteå tingslag av norra domsagan och Skellefteå stad till den nya Skelleftedomsagan. Enligt förslaget skall vidare en ny inlandsdomsaga bildas genom sammanförande av Degerfors tingslag ur södra domsagan, Norsjö och Mala tingslag ur norra domsagan och viss del av västra domsagan, nämligen Lycksele och Örträsks socknar i Lycksele tingslag. Den nya domsagan har förslagsvis benämnts Lycksele domsaga. Återstående del av västra domsagan bildar Åsele domsaga. 78. Ume domsaga. Lagfarna ledamöter i U m e å rådhusrätt äro borgmästaren och 1 stadsnotarie. Borgmästaren handhar särskilt småprotokollsärendena och har att föra domboken, därvid han åtnjuter biträde av 1

Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1851.

131 stadsnotarien. Borgmästaren är även överexekutor. Stadsnotarien tjänstgör såsom magistratssekreterare samt har att bl. a. även föra handelsregistret. Borgmästarens arbetstid ägnas till väsentlig del åt rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen, medan stadsnotarien beräknas under ungefär halva arbetstiden syssla med de kommunala arbetsuppgifterna. I U m e å domsaga ävensom i V ä s t e r b o t t e n s s ö d r a och m e l l e r s t a domsagor, av vilka senare vissa delar skulle ingå i förevarande domsaga, finnes allenast 1 förste notarie anställd i varje domsaga. Folkmängd

65 847

Beräknad

arbetsbörda: x

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

98 53 83

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1 769

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

34 Med hänsyn till fastighetsärendenas omfattning och då jämväl antalet överexekutorsärenden kommer att bli förhållandevis avsevärt, torde i domsagan komma att behövas 1 inskrivningsdomare. Därjämte synes komma att erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 3 notarier. 79. Skellefte domsaga. I S k e l l e f t e å rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. V ä s t e r b o t t e n s n o r r a domsaga, varav största delen, nämligen Skellefteå tingslag, skulle ingå i förevarande domsaga, är försedd med 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Däremot finnes i m e l l e r s t a domsagan, som med undantag för Bygdeå socken likaledes skulle överföras till den nya Skelleftedomsagan, blott anställd 1 förste notarie. Folkmängd

66 3 6 9

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle » *

» »

» 2 rättegångstillfällen » flera »

168 86 39 43

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

•

300 ...

inteckningsärenden

1 513

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

20 Även i Skellefte domsaga torde behov föreligga att anställa 1 inskrivningsdomare. Däremot synes den dömande verksamheten näppeligen kunna för1

Medeltal 1923—1925: 289.

132 väntas bli så krävande, att en rådman för biträde härvid skulle behöva anställas. Antalet notarier torde böra bestämmas till 3. 80. Lycksele domsaga. Såsom förut nämnts, ingå i Lycksele domsaga delar av V ä s t e r b o t t e n s södra, norra och v ä s t r a domsagor. I sistnämnda domsaga tjänstgöra nu 1 förste och 2 andre notarier, medan i n o r r a domsagan utöver 1 förste och 1 andre notarie även finnes 1 biträdande domare. S ö d r a domsagan har däremot allenast 1 förste notarie. 31 521

Folkmängd Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

> 2 rättegångstillfällen

» » » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

99 37 21 "** 100 596

1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden

'91

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

H

Med hänsyn bl. a. tagen till överexekutorsärendenas omfattning torde i domsagan böra anställas 3 notarier. Däremot lärer någon rådmansbefattning ej erfordras. 81. Åsele domsaga. I V ä s t e r b o t t e n s v ä s t r a domsaga, som med undantag av vissa socknar i Lycksele tingslag skulle utgöra den nya Åsele domsaga, äro f. n. anställda 1 förste och 2 andre notarier. 35 817

Folkmängd Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

»

2 rättegångstillfällen

» » » flera » Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

262 67 HO "a 200 680 os

"'

27 I domsagan torde böra anställas 1 rådman med fiskalskompetens och 2 notarier. Norrbottens län. Historik. Norra Västerbottens domsaga innefattade, såsom tidigare nämnts, vid 1800-talets början ett område ungefär motsvarande nuvarande Norrbottens län. I domsagan ingingo följande socknar: Luleå, Piteå, Råneå, Över- och Neder-Kalix, 1 8

Medeltal 1923—1925: 131. » » » : 700.

133 Jukkasjärvi, Enontekis (Karesuando), Över- och Neder-Torneå samt Karl Gustavs socken, ävensom vissa sedermera genom freden i Fredrikshamn till Ryssland avträdda socknar. Under förra hälften av 1800-talet uppdelades denna domsaga i två, varvid Luleå, Piteå och Råneå socknar samt Jokkmokks och Gällivare lappmarker sammanfördes till en domsaga, Norrbottens södra, och av återstoden av länet bildades en domsaga, benämnd Norrbottens norra. Vid 1876 års riksdag beslöts (skr. nr 36) på Kungl. Maj:ts förslag en omreglering av domsagorna i Norrbottens län. Av Piteå tingslag i förening med Arvidsjaurs och Arjeplogs lappmarks tingslag bildades Piteå domsaga. Över- och NederLuleå tingslag jämte Jokkmokks lappmark sammanfördes till en domsaga under namn av Luleå domsaga. Vidare förenades Råneå, de båda Kalixtingslagen samt Gällivare lappmark till Kalix domsaga, och slutligen bildades en fjärde domsaga, Torneå domsaga, av återstående tingslag i länet, nämligen Neder-Torneå, Karl Gustavs tingslag med Haparanda stad, Över-Torneå, Korpilombolo samt Pajala, Jukkasjärvis och Enontekis (Karesuando) lappmarker. Nya lagberedningen upptog i sitt förslag denna domsagoindelning oförändrad, blott att städerna Luleå och Piteå införlivades med resp. domsagor. En omreglering av Kalix och Torneå domsagor ägde sedermera rum med anledning av ett av 1903 års riksdag (skr. nr 109) på Kungl. Maj:ts förslag fattat beslut. Ur den förra domsagan utbröts Gällivare tingslag och ur Torneådomsagan Enontekis (Karesuando) och Jukkasjärvi tingslag. Av dessa tre tingslag bildades en ny domsaga, som erhöll namnet Gällivare domsaga. I Norrbottens län finnas f. n. 5 domsagor och 2 städer med egen jurisdiktion. Domsagorna äro, räknat söder ifrån, Piteå, Luleå, Kalix, Torneå och Gällivare domsagor, den senare en ren inlandsdomsaga. Ifrågavarande städer äro Piteå och Luleå. I häradshövding SCHLYTERS plan till domsagoindelning bibehålles domsagornas antal vid 5. Förslaget innefattar tvenne alternativ, varav det ena innebär vissa omregleringar av domsagogränserna. Den nuvarande Kalixdomsagan skulle delas så, att den norra delen, nämligen Nederkalix socken och överkalix tingslag, överföres till Tornedomsagan. Av återstoden av nuvarande Kalixdomsagan, nämligen Råneå tingslag och Tore socken, skall i förening med den nuvarande Luleådomsagans kustlandsdel, Neder-Luleå tingslag, bildas en kustlandsdomsaga, benämnd Neder-Lule domsaga. Med denna skulle ock förenas staden Luleå. Av inlandsdelen av Luleådomsagan eller Över-Luleå tingslag och Jokkmokks tingslag skulle nybildas en domsaga, med benämning Över-Lule domsaga. Med Pite domsaga skulle införlivas Piteå stad, och Gällivare domsaga lämnas oförändrad. Det andra alternativet i den Schlyterska indelningsplanen (se not 3 å sid. 393) bibehåller i huvudsak den nuvarande domsagoindelningen. Städerna Piteå och Luleå förläggas till angränsande domsagor, och Jokkmokks tingslag överflyttas från Luleå till Gällivare domsaga. Den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna grundar sig på sistnämnda alternativ. 82. Pite domsaga. Arbetskrafterna i P i t e å domsaga utgöras av häradshövding samt 1 förste och 1 andre notarie. I P i t e å rådhusrätt är allenast borgmästaren lagfaren.

134 Folkmängd Beräknad

44 684 arbetsbörda: l

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

rättegångstillfällen

»

»

»

»

flera

30 20 26

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

1055 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

37 Med hänsyn bl. a. till den ganska avsevärda arbetsbelastning, som kan väntas uppkomma till följd av överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätten, torde det få anses nödvändigt att i domsagan inrätta 1 inskrivningsdomartjänst, vars innehavare till någon del även torde böra biträda vid den dömande verksamheten. I domsagan torde därjämte böra anställas 2 notarier. 83. Lule domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn, från vilken i den nya domsagan skulle ingå Neder- och Över-Luleå tingslag, tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Litterata ledamöter i Luleå rådhusrätt äro borgmästaren och 1 rådman. Båda beräknas så gott som helt ägna sig åt rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Folkmängd

43 531

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ... »

»

»

»

»

» flera

2 rättegångstillfällen »

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 1926 avgjorda lagfartsärenden

-

* 204

105 34 65 670 714

inteckningsärenden

1 551

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

57 Av liknande skäl, som anförts beträffande Pite domsaga, torde jämväl i Lule domsaga 1 inskrivningsdomare böra anställas. Därjämte torde förefinnas behov av 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal synes ej kunna sättas under 3. 84. Kalix domsaga. och 1 andre notarie. 1 3

Medeltal 1923—1925: 136. » » > : 280.

I den nuvarande Kalixdomsagan tjänstgöra 1 förste

135 Folkmängd

33 097

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle >

»

» 2

»

»

*

rättegångstillfällen flera

»

24 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

* 541 1

inteckningsärenden Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

708 60

Såsom av de anförda siffrorna framgår, komma även i denna domsaga överexekutorsgöromålen att få en avsevärd omfattning. Bl. a. med hänsyn härtill torde 1 inskrivningsdomartjänst böra inrättas. En ökning av notariernas antal utöver det nuvarande, eller 2, synes ej påkallad. 85. Torne domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn äro anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd

27 576

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål...

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle »

»

» 2

>s

»

»

rättegångstillfällen flera

»

78 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

481 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

29 För att biträda vid den dömande verksamheten ävensom för handläggning av de mera krävande överexekutorsgöromålen torde i domsagan böra finnas 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal synes kunna bibehållas vid det nuvarande eller 2. 86. Gällivare domsaga. Häradshövdingen i den nuvarande Gällivare domsaga har till biträde 1 förste och 1 andre notarie. Samma personaluppsättning finnes även i Luleå domsaga, varifrån ett tingslag, Jokkmokks, skulle överföras till den nya Gällivaredomsagan. Folkmängd

44 883

Beräknad

arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle

»

»

» 2

»

»

»

rättegångstillfällen flera

»

Medeltal 1923—1925 resp. 730 och 1 137.

175 - •••

81 42 52

136 Brottmål enligt special författningar m. m. årligen omkring

1926 avgjorda lagfartsärenden

inteckningsärenden

527 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring

30 Även i den nya Gällivaredomsagan torde komma att krävas 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal bör bibehållas vid det nuvarande eller 2.

översiktsvis lämnas i vidstående tabell en sammanställning av antalet juridiskt utbildade arbetskrafter i den nuvarande organisationen samt det beräknade antalet i den framtida organisationen, varjämte uppgift även lämnas på ett preliminärt beräknat antal skrivbiträden i lagmansrätterna. Då för envar av lagmansrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro en motsvarande översikt lämnats i den föregående framställningen, hava dessa lagmansrätter icke upptagits i denna tabell.

137 9 j 1 0 | 11 | 12 | IS | 14 | 15

Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i nuvarande organisation Rådhusrätter

framtida organisation Råd män

Häradsrätter 1) o m s a

W

tö

2: W

o

> •

*j

^ o £>

p t-i'

OD

1. Norra Roslags

—

2. Sollentuna

3. Södra Roslags

4. Södertörns

5. Uppsala och ö r b y h u s

6. Tiunda

— 1

~t

— 5 1 — 5

1 2

1 P

CD •t

O ci- fc-

-

*f

O

% o s= a

1 2

7. Jönåkers

—

8. Oppunda

3 2

9. Eskilstuna o. Rekarne

—

10. Bråbo

—

11. Linköpings o. Bankekinds I1/» 12. Aska (Vifolka) 21/*

— l1/» — 21/*

— — — —

13. Jönköpings o. Tveta

14. Vedbo

1 — 1

—

-

15. Njudungs

16. Västbo

18. Västra Värends

—

19. Sunnerbo

1 * 7»

31/»

— 3 - 3

7*

61/*

— 4

— 1

— 4

17. Östra Värends

20. Kalnmr och Möre ... I1/» 21. Stranda (Aspelands)...

— 2

I 1 /*

22. Tjusts

—

l l /« '

-

23. Ölands

1 — 1

24. Gotlands

—

25. Karlskrona o. Medelsta 26. Bräkne

2 2 —

2 2

12 r

t

27. Villands

1 I /»

— 17»

28. Ingelstads

I 1 /'

— l 1 /» W«

61/:

29. Göinge

1 2

—

— 3 1 — 4 1 — 4

30. Åsbo 1

••

2 I Sunnerbo domsaga finnes biträdande domare blott halva åre

7 7

138 I

10 I 11

li

Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i framtida organisation Råd män

nuvarande organisation Häradsrätter W

D o m s a g a < p: &• -s

5' &

^ O

i—i

Rådhusrätter bö

1=1

^

o

p>

^

D.

n>

CG

CD CO

a

C-K

SB

2. ^

P

o

a

P

tr

31. Skytts

32. Ljunits

33. Lunds och Torna •••

— 1 — 1 — 1

— 1

34. Frosta 35. Landskrona o. Rönnebergs

17* 17» 17» 172 7»

37. Halmstads o. Tönnersjö

l

— 1

17» 27a 17» 7»

— 1 — 1 — 1 1

7»

38. Himle 39. Askims 40. Inlands

17» 17»

41. Vikens

42. Kinds

172! 172

43. Borås o. Marks

17»

17» 17»

44. Kullings 45. Väne 46. Dals

Q

l 2

1 2

7» 7»

i

36. Luggude

1 2

67 ?

3 4 3

— 3

3 3

—

47. Vadsbo ••

48. Gudhems

49. Vartofta..

17» i

17» 17» 1 1

50. Skånings

51. Kinne

17» 17»

— — 3

52. Karlstads o. Mellansysslets

17» 17»

53. Västersysslets

— 4

54. Fryksdals

17» 17»

55. östersysslets

1 1

— — 4

57. Linde •

2 2

58. Västerås o. Norrbo..

7»

7» 7»

59. Åkerbo

56. Närkes

:

2 3

— 1

3 3

as

fe o

— — 3 — — 3

Kungälv har räknats såsom fögderistad. Hänsyn har härvid ej tagits till den arbetskraft, som belöper på Sundals härad.

139 9

J 10 I 11 I 12 I 13 I 14 I 15

Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i nuvarande organisation Häradarätter td

D o m s a g a o: hö

H

O. £('

P.

a £

<2 T

W O Hrj <*- o :

3 p

-i

CO

C» •1

CD

framtida organisation

Rådhusrätter O p»

Rådmän

r" p. s»° p

S» B

<3>

17»

60. Salbergs

— 1 1 172 — 17» 172 l 1 1 — 1 17» 17» 17»

i

61. Falu

— 17» 172 1

i

62. Folkare 63. Västerbergslags 64. Nedansiljans 65. Ovansiljans • ••• 66. Gästriklands

67. Ala 68. Ljusne

69. Sundhede

— 2 — 172 — 1 — 172

472 3 572

l

l

l

— 72 72 — 17» 17» — 2 2 72. Södra Ångermanlands 172 — 17» 17» 73. Ådalens 74. Nordanskogs 17» — 172 17»

1 2

70. Sundsvalls o. Sköns 71. Ljunga

75. Södra Jämtlands-.• 76. Norra Jämtlands-••

47 572

17» — 172 17»

1 172 172

57:

77. Härjedalens

172 1

—

78. Ume 79. Skellefte

172 2

— 17» — 172 7»

5 5

80. Lycksele

72 1

1 17»

—

l

— — — — —

l

l

81. Åsele

—

82. Pite

83. Lule

84. Kalix

85. Torne 86. Gällivare

1 1 Summa 120

l

1 1

16 120 105

535 86|

46| 16 37 269!454||345

Samme person är innehavare av borgmästarbefattningen i Hedemora och Säter.

140 Befattningshavarnas antal i samtliga domsagor. H ä r nedan lämnas en sammanfattande översikt över antalet befattningshavare i den nuvarande och den föreslagna organisationen: Häradsrätter och rådhusrätter.

Lagmansrätter. 1

Häradshövdingar

120 Borgmästare

87 207 Lagmän

Förste lagmän

16 215 231

Magistratssekreterare, aktuarier m. fl. ...

15 Notarier

293 befattningshavare

iQ6

Bådmån:

Biträdande domare Rådmän, assessorer m. fl.

Summa

3 2

för inskrivningsärenden m. m . . . 3 61 för den dömande verksamheten: med assessorskompetens

» fiskalskompetens med juridisk utbildning 746 LagmansrättsseÅ-referorre, aktuarier m. fl

* 33 8

34g 13

Notarier: med begränsad domarkompetens, om7 kring 180 utan dylik kompetens, omkring 8 170

35Q

Summa befattningshavare med juridisk utbildning 615 9 Skrivbiträden, omkring 450 Summa befattningshavare 1 065 1

I Stockholm, Göteborg och Malmö. Därav 17 i de 7 största städerna. 3 » 15»»» » » * » 17»»» » » 6 » 15»»> » » 8 I Stockholm, Göteborg och Malmö. 7 Därav 33 i de 7 största städerna. 8 » 48 » » > * » " » 105 » » » » » 2

141 II. A.

Hovrätterna.

Befattningshavare i domarställning.

I rättegångsbalkens 8 kap. 1 § kvarstår ännu det föråldrade stadgandet, Grunddragen att hovrätten är »Konungens högsta nämnd». Såsom hovrättens uppgift ""JZande"' angives att hava uppsikt och vård, att i de domstolar, som höra under hov- organisaftcmen rätten, »rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd». I 2 § av samma kapitel finnas närmare föreskrifter meddelade rörande hovrättens uppgifter i avseende å den dömande verksamheten. Slutligen angives i 3 § omfattningen av de olika hovrätternas jurisdiktionsområden. Enligt vad där stadgas höra under: Svea hovrätt: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län; Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. Beträffande domfört antal ledamöter i hovrätt är stadgat i 1 § i 23 kap. rättegångsbalken, att i hovrätt må 5 ledamöter utgöra domfört antal, så ock 4, där 3 av dem äro om slutet ense. Hovrätterna äro organiserade på avdelningar, s. k. divisioner. Antalet divisioner är i Svea hovrätt 8, vartill komma 2 extra divisioner, i Göta hovrätt 4 samt 1 extra division och i skånska hovrätten 2. I Svea hovrätt finnes dessutom 1 krigshovrättsråd. För var och en av de ordinarie divisionerna äro i staterna för Svea och Göta hovrätter beräknade 5 hovrättsråd. Antalet hovrättsrådsbefattningar uppgår således till: i Svea hovrätt 40 och i Göta hovrätt 20. I skånska hovrätten, där presidenten ingår såsom ledamot å en av divisionerna, finnas 9 hovrättsråd. För var och en av de extra divisionerna är i vederbörande anslag beräknad avlöning för 5 ledamöter. Därjämte äro Svea hovrätt och skånska hovrätten förstärkta vardera med 1 extra ledamot. Tillhopa finnas således vid hovrätterna, utöver de 3 presidentbefattningarna, 69 ordinarie hovrättsrådstjänster, förutom befattningen såsom krigshovrättsråd, samt 17 extra ledamotsbefattningar, eller tillhopa 90 domartjänster. Emellertid åtnjuter ett stort antal hovrättsråd tjänstledighet på grund av förordnanden eller uppdrag. Vissa hovrättsråd äro sålunda förordnade att uppehålla revisionssekreterartjänst, andra äro sysselsatta med lagstiftningsuppdrag eller äro förordnade att uppehålla befattningar inom departementen o. s. v. Vid 1928 års ingång voro av de 69 hovrättsrådsbefattningarna 5

142 vakanta. Av hovrättsråden i Svea hovrätt tjänstgjorde i hovrätten 25 l . Motsvarande siffra var för Göta hovrätt 14 och för skånska hovrätten 5. Tillhopa voro således i tjänst i hovrätterna 44 hovrättsråd. För tjänstgöring såsom vikarier för tjänstlediga hovrättsråd ävensom för uppehållande av de extra ledamotsbefattningarna äro vid hovrätterna anställda assessorer. Även flera av dessa äro emellertid upptagna av särskilda uppdrag o. d. Antalet i Svea hovrätt tjänstgörande assessorer uppgick vid berörda tid till 18. I Göta hovrätt tjänstgjorde 10 och i skånska hovrätten 5 assessorer. Sammanlagt uppgick alltså de i tjänst varande assessorernas antal till 33. Därjämte voro vid Svea hovrätt 9 e. o. assessorer anställda. Av dessa voro 8 indelade på vissa divisioner. I skånska hovrätten uppehöllo 2 e. o. assessorer ledamotsbefattning. I Göta hovrätt var 1 vice häradshövding inkallad till tjänstgöring i hovrätten. Några e. o. assessorer voro ej anställda vid denna hovrätt. Det må nämnas, att å envar av de extra divisionerna i Svea hovrätt tjänstgöra 2 referentfiskaler, vilka ha att föredraga vädjade mål samt såsom ledamot deltaga i avgörandet, envar för de mål han föredragit. Här nedan meddelas en översikt över de i hovrätterna tjänstgörande befattningshavarna i domarställning:

, hovratt

Göta hovrätt

Hovrättsrad

14 Assessorer

10 E. o. assessorer

9 4

B e ,f a ti ,t n i n e s hi a v a r e

Referentfiskaler

Svea

Skånska hovrätten 2

*1

—

—

93 Närmare föreskrifter om hovrätternas organisation och arbetssätt äro meddelade i de tre hovrätternas arbetsordningar av den 22 juni 1923 (nr 278— 280). Ett förslag till genomgripande omorganisation av hovrätterna utan avvaktan av processreformen har den 30 oktober 1926 avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga (statens off. utredn. 1926 : 20) \ Proeesskom- Det förslag, processkommissionen framlagt i fråga om organisationen av hovrätterna och rättegångssättet vid dessa domstolar, avviker i skilda 1

Häri är krigshovrättsrådet ej inräknat. Därav 1, som tjänstgör såsom t. f. president. 3 Därav 1 utan fast placering. * Vice häradshövding. 6 Betänkandet i fråga benämnes i det följande efter de sakkunnigas ordförande, generaldirektören T. Nothin, det »Nothinska betänkandet». 8

143 hänseenden från vad f. n. gäller. I avseende å rättegångssättet skulle en omläggning ske från nuvarande i huvudsak skriftliga procedur till en muntlig och omedelbar förhandlingsform. Då parter och vittnen således framdeles tänkas i regel 1 komma att personligen inställa sig vid målens handläggning i hovrätten, har kommissionen — i syfte, att hovrätterna må bliva lättare tillgängliga för allmänheten — föreslagit en uppdelning av de nuvarande hovrätterna. Dessas antal skulle uppgå till minst 7 högst 9. Hovrätt förutsattes skola i viss utsträckning hålla rättssammanträden å andra orter i domkretsen än där den har sitt säte. I organisatoriskt avseende är vidare att märka, att lekmän i viss omfattning skulle tagas i anspråk för den dömande verksamheten. Kommissionen föreslår, att i svårare brottmål — vartill hänföras mål, däri fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än 6 månader — i hovrätten skall deltaga nämnd, vars ledamöter, till antalet 5, icke behöva vara lagfarna. E n annan betydelsefull organisatorisk ändring består däri, att antalet domföra ledamöter i hovrätt med visst undantag nedsättes till 3. Särskilda omröstningsregler skulle gälla i de mål, däri nämnd deltager. För handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål, skulle i de hovrätter, beträffande vilka Konungen sådant förordnat, särskilda avdelningar inrättas. Å dylik avdelning skulle döma 2 lagfarna ledamöter av hovrätten samt 3 handelskunniga ledamöter, av vilka var och en skulle ha 1 röst. Vidare föreslår processkommissionen en vidsträckt prorogationsrätt. Tvistemål skulle nämligen kunna upptagas omedelbart av hovrätt såsom första instans, om parterna överenskommit, att målet skall där anhängiggöras. I fråga om vissa grupper av mål skall dock prorogationsrätt ej förekomma, nämligen för: 1) mål, som avse fast egendom 2) konkursmål, boskillnadsmål och liknande m å l ; 3) mål om äktenskaplig börd eller om faderskap till barn utom äktenskap, mål om underhållsskyldighet mellan makar eller mellan föräldrar och barn, äktenskapsmål och andra mål, där parterna icke äga förfoga över tvistens föremål; 4) mål, som röra allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och där sakens värde ej uppgår till 1 500 kr. Grundläggande för den framtida hovrättsorganisationen blir helt naturligt Förslag. frågan om antalet hovrätter. Processkommissionen har, såsom ovan berörts, Hovrätternas härvidlag framlagt alternativa förslag, det ena omfattande 9, det andra 7 Jurisdiktionsområden.

hovrätter. I yttrandena över förslaget har från flera håll uttalats tveksamhet om lämpligheten av att uppdela överrättspersonalen på ett så stort antal hovrätter. Svea hovrätt har sålunda ansett annan ökning av hovrätternas antal, än att för de fyra norrländska länen inrättades en särskild hovrätt, ej behöva ske — detta dock under förutsättning att i underrätten parts yrkanden 1 Enligt processkommissionens förslag (II, 20 kap. 15 p.) må i vissa fall lagmansrättens protokoll över vittnesförhör i ett mål begagnas såsom bevis vid målets handläggning i hovrätt (jfr II sid. 209).

144 •och sakuppgifter ävensom vittnesmålen bli protokollförda, samt att i fråga om handläggning av grövre brottmål kommer till genomförande en a v hovrätten förordad anordning med periodiskt återkommande s. k. hovrättsting i de olika länen. Liknande synpunkter ha framhållits även av Göta hovrätt. Med hänsyn till de önskemål, som sålunda uttalats i fråga om hovrättsorganisationen, har i enlighet med av justitieministern under hand lämnat direktiv den följande kostnadsberäkningen grundats på det av processkommissionens alternativ, som innefattar det minsta antalet hovrätter, eller 7. De olika hovrätterna, för vilka förslagsvis valts nedanstående benämningar, skulle enligt detta alternativ bliva: Svea hovrätt (Stockholm), omfattande Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Örebro län; Göta hovrätt (Jönköping), omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Kalmar län; Hovrätten över Skåne och Blekinge (Malmö), omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; Västra Sveriges hovrätt (Göteborg), omfattande Göteborgs och Bohus län -samt Hallands, Älvsborgs och Värmlands län; Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt (Gävle), omfattande Kopparbergs och Gävleborgs l ä n ; Mellersta Norrlands hovrätt (Sundsvall eller Härnösand), omfattande Västernorrlands och Jämtlands län; övre Norrlands hovrätt (Umeå eller Luleå), omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Som synes utgår förslaget ifrån, att någon delning av länen mellan olika hovrätters jurisdiktionsområden icke skulle ske. Det torde i så fall vara ofrånkomligt, att hovrättsindelningen på sina håll blir föga lämpad efter rådande trafikförhållanden. Emellertid synes det knappast vara att befara, att ur administrativ synpunkt några nämnvärda olägenheter skulle vållas, därest hovrättsområdena i vissa fall skulle komma att skära länsgränserna. I fråga om hovrättsområdena möta nämligen icke svårigheter av den art, som vid en domsagoindelning resa sig mot en brytning av länsgränserna (se ovan sid. 32). I fråga om de framtida statsåklagardistrikten har i det följande gjorts ett förslag till indelning, som med hänsyn till trafikförbindelserna synes lämpligast. Det torde böra tagas under övervägande, om ej indelningen i hovrättsområden bör på sina håll kunna med fördel jämkas till närmare överensstämmelse med den framtida indelningen i statsåklagardistrikt. Den följande beräkningen av hovrätternas arbetskrafter är emellertid baserad på processkommissionens förslag till landets indelning i hovrättsområden. Enligt det alternativ till rikets indelning i hovrättsområden, som lagts till grund för förevarande kostnadsberäkning, skulle i Norrland upprättas

145 tre hovrätter. Såsom bl. a. Svea hovrätt i sitt yttrande över processkommissionens förslag framhållit, möta emellertid vissa betänkligheter mot en så långt driven söndersplittring av hovrättsorganisationen. Rekryteringsmöjligheterna för dessa smärre hovrätter torde säkerligen bli föga gynnsamma, och ej minst betydelsefullt är, att hovrätternas uppgift i avseende å domarutbildningen svårligen kan fyllas med en så begränsad organisation som den, vilken ifrågavarande tre hovrätter skulle erhålla. För att tagas under övervägande vid statsmakternas framtida ställningstagande till frågan om hovrättsorganisationen har därför verkställts en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast en hovrätt för Norrland. Då en dylik hovrätt ej bör förläggas sydligare än till Sundsvall, har räknats med, att Kopparbergs län enligt detta alternativ fortfarande skulle tillhöra Svea hovrätt. Liksom skett i fråga om underrätterna, måste en beräkning av det behöv- Hovrätternas liga antalet arbetskrafter i de framtida hovrätterna grunda sig på en upp- arbet?beiastskattning av den blivande arbetsbördan för sistnämnda domstolar. Här möta emellertid ännu större svårigheter än beträffande underrätterna. Det nuvarande antalet vädjade mål och besvärsmål i hovrätterna kan nämligen icke utan vidare läggas till grund för en beräkning av den framtida arbetsbördan. Bortses till en början från de mål, som till följd av prorogationsrätten komma att dragas inför hovrätt såsom första instans, så lärer kunna beräknas, a t t det nya rättegångssättet i hovrätterna i vissa hänseenden skall föranleda en stegring men i andra hänseenden åter kunna verka till minskning av klagofrekvensen. Det förhållande, att hovrätterna bli lättare tillgängliga för allmänheten, är onekligen ägnat att i viss mån fresta till överklagande av mål i fall, där så under rådande förhållanden icke skulle hava skett. Emellertid finnas även faktorer, som kunna förväntas verka i motsatt riktning. Så lärer t. ex. den större snabbheten i hovrättsproceduren efter en processreform kunna åtminstone i en del fall avhålla en part, som i underrätt tappat, från att i förhalningssyfte klaga i hovrätten. Vidare bör hänsyn också tagas till den förbättrade rättsskipning i underrätt, som processreformen avser att medföra. Att uppskatta den betydelse, som dessa ävensom möjligen andra faktorer kunna få för den framtida klagofrekvensen i hovrätterna, lärer knappast vara görligt. Osannolikt är icke, att de olika faktorerna komma att i stort sett neutralisera varandra, så att sammanlagda antalet till hovrätterna överklagade mål kommer att ungefär stanna vid det nuvarande. En annan faktor, som spelar en avgörande roll vid beräkning av det erforderliga antalet arbetskrafter i hovrätterna, är den tid, som ett överklagat mål i genomsnitt kan beräknas taga i anspråk vid handläggning i hovrätt. Någon förberedande muntlig förhandling är ju icke avsedd att äga rum i hovrätten, utan förberedelsen skall enligt processkommissionens förslag helt skötas skriftväxlingsvägen. Avseende behöver således här endast fästas vid 10 —

6322.

146 huvudförhandlingen, och frågan kommer närmast att gälla, huru stort Ental mål som i genomsnitt kan förväntas hinna bli handlagt på en sessionsdag i hovrätten. E n i det Nothinska betänkandet (sid. 83 o. f.) verkställd beräkning rörande under åren 1924 och 1925 per sessionsdag föredragna vademål och besvärsmål i de olika hovrätterna har gett följande resultat: Vademål

Besvärsmål

Svea hovrätt

2'40

3^7

Göta » Hovrätten över Skåne och Blekinge

2-19 2*7 0

293 3 - 63

Med nu rådande rättegångsförfarande i hovrätterna kunna omkring två och ett halvt vademål eller tre a tre och ett halvt besvärsmål hinna föredragas per sessionsdag. Vid en jämförelse med framtida förhållanden måste bemärkas, att flertalet besvärsmål, nämligen de brottmål, i vilka domstolens dom i själva saken överklagas, skola fullföljas vadevägen. Rättsmedlet besvär är avsett att framdeles stå till buds allenast för de fall, då fullföljden gäller ett lagmansrättens beslut, varigenom rätten skilt målet från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen fråga. I det följande tages till en början hänsyn endast till de framtida vademålen. Att då räkna med ett så stort antal avgjorda mål per sessionsdag som under nuvarande rättegångsordning torde ej vara rådligt. I händelse — såsom processkommissionen tänkt sig — bevisningen i regel skall omedelbart förebringas i hovrätten, måste bevisupptagningen helt naturligt i betydande omfattning taga domstolens tid i anspråk. Vidare är givet, att en föredragning av målet genom advokater eller möjligen av parterna själva kommer att kräva betydligt längre tid än den föredragning, som nu sker genom fiskaler eller ledamöter. En viss ledning lärer kunna vinnas ur den erfarenhet, som i utlandet vunnits rörande kapaciteten i berörda hänseende hos domstolar i andra instans. Enligt den österrikiska rättsstatistiken för 1924 höllos vid »Oberlandesgericht» i Wien 2 275 »mundliche Berufungsverhandlungen» i civila mål. Då domstolen arbetar på 7 »ZivilSenate» ( = divisioner), kommer således på varje division i genomsnitt 325 mål 1 per år. Arbetsveckornas antal kan beräknas till omkring 42 för år. Med 2 sessionsdagar i veckan belöper således på sessionsdagen i genomsnitt 3'9 mål. Vid bedömande av dessa siffror bör emellertid hänsyn tagas till att föredragningen i målet vid de österrikiska »Oberlandesgerichte» ombesörjes av en av domstolens ledamöter. Parternas vid handläggningen närvarande ombud bruka efter föredragningens slnt göra i allmänhet mycket kortfattade inlägg. Bevisupptagning omedelbart vid »Oberlandesgericht» sker i praxis ytterst sällan. 1 Därvid har förutsatts, att varje mål endast förekommer vid en »Berufungsverhanllung», vilket också med ytterst få undantag är fallet.

147 Enligt dansk rättsstatistik för 1924 — det sista år, från vilket fullständiga uppgifter varit tillgängliga — avdömdes vid »0stre Landsret» i Köpenhamn 1 695 civilmål i första instans. En del av ifrågavarande mål — till antalet 325 — hade förberetts vid underrätt, medan i återstående 1 370 mål »Landsretten» handhaft förberedelsen. Antalet vademål (»Ankesager») uppgick till 900, varav 459 civilmål och 441 brottmål. Antalet i första instans handlagda brottmål är i statistiken ej specificerat för de olika »Landsretterne» men kan efter en approximativ beräkning för »0stre Landsrets» del uppskattas till omkring 120 mål. Tillhopa skulle således i »Landsretten» ha avgjorts 2 715 mål. »0stre Landsret» arbetar på 6 avdelningar. Varje avdelning har 4 sessionsdagar i veckan och arbetsåret beräknas till omkring 44 veckor. För hela domstolen uppgår således antalet sessionsdagar per år till 1 056. P å varje sessionsdag falla alltså i genomsnitt 2'6 avgjorda mål. Att märka är emellertid, att en del av sessionstiden vissa dagar i veckan åtgår till första handläggning av nyinstämda mål. Processkommissionen har icke gjort något direkt uttalande om antalet mål, som kunde förväntas bli handlagda i hovrätt per sessionsdag. Enligt vad som inhämtats lärer emellertid kommissionen ansett sig kunna räkna med att i genomsnitt omkring 2 mål kunde handläggas och avdömas per sessionsdag. Givetvis är det ytterligt vanskligt att göra en tillförlitlig beräkning i förevarande hänseende. Med hänsyn till att det med nuvarande rättegångssätt föredragna antalet vademål uppgår till i genomsnitt allenast 2-5 per sessionsdag, och då det synes ofrånkomligt, att den framtida förhandlingsformen i hovrätt med partsföredragning och bevisupptagning kommer att, änskönt sessionstiden är avsedd att utsträckas från 4 till 6 timmar, taga avsevärt mycket längre tid i anspråk, kunde det av processkommissionen preliminärt beräknade antalet, nämligen 2 mål per sessionsdag, förefalla väl högt. Man får dock härvid taga i betraktande, att ett ej oväsentligt antal mål är av den beskaffenhet, att den muntliga förhandlingen blott kommer att taga ringa tid i anspråk. Vidare bör märkas den av processkornmissionen (del I I sid. 209) föreslagna anordningen, att i mål rörande brott, vara ej kan följa strängare straff iin fängelse i sex månader, bevisningen i hovrätt regelmässigt skall ske genom förebringande av lagmansrättens protokoll. Tagas därjämte i betraktande de ovan anförda siffrorna, särskilt från »0stre Landsret», rörande antalet avgjorda mål, torde man — om än med viss tvekan — kunna räkna med det av processkommissionen ifrågasatta antalet per sessionsdag avgjorda vademål eller 2. På denna förutsättning vilar den följande beräkningen av arbetskrafterna. Vid en approximativ uppskattning av den framtida arbetsbördan i hovrätterna lärer man knappast ha annan möjlighet än att utgå från det genomsnittliga antalet under de senare åren till hovrätterna inkomna vademål, civila besvärsmål och kriminella besvärsmål. I följande tablå är en samman-

148 Landareal i kvkm.

Hovrätter och län

Svea

Civila be- Kriminella Samtliga mål FolkVademål svärsmål besvärsmål Medeltal mängd Medeltal Medeltal Medeltal l /w 1927 1921—1925 1921—1925 1921—1925 1909—1925 1921—1925

hovrätt.

Stockholms stad

131-9

••

464 699

419 136 135 52 126 184

Uppsala län-.

5 120-9

139 457

31 Södermanlands län

6 237-6

190 787

32 Gotlands län

3117-9

57 033

13 Västmanlands län ..

6 438-2

163 614

32 Örebro län

8 427-4

221 413

346 119 107 45 112 157

36 863-7 1 499 229

2 136

211 207 190 195 228

230 246 222 237 254

7 389-8

Stockholms län

262 226

Göta hovrätt. 9 971-6

309 959

59 Jönköpings län ....

10 616-9

230 805

66 Kronobergs län ....

8 906-7

157 430

51 Skaraborgs län ••••

8 075-0

245 308

47 Kalmar län

10 958-7

46 55 47 61 52

1174 946 48 528- '->

2 908-6; 147 360

126 353

Östergötlands län .

Hovrätten över Skåne och Blekinge. Blekinge län Kristianstads län

6 242-8

246 222

323 Malmöhus län

4 734-4

505 464

13 885-8 Västra Sveriges

899 046

hovrätt.

Hallands län

4 773-1

149 732

143 Göteborgs och Bohus län

4 895-6

446 238

439 Älvsborgs län

11678-1

257 Värmlands län

17 4646

270 513

149 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt. Kopparbergs län

38 811-3 1 178 344

28 2484

252 456

224 Gävleborgs län

18 197-8

279 014

238 Mellersta Norrlands hovrätt. Västernorrlands län ...

48 446-2

531 470

24128-0

275 189

47 690-0

136 374

71-818-0

411 563

55 570-s! 199 554

193 771

154 230-9 J 393 325

410 584'J<6 087 923 3925

1 760

1 954

6 757

7 639

Jämtlands län Övre Norrlands

hovrätt.

Västerbottens län

98 660-1

Norrbottens län Summa för samtliga rätter

hov-

149 ställning gjord för de framtida 7 hovrätterna av ifrågavarande tre grupper av mål, varvid upptagits medeltalssiffrorna för åren 1921—1925 och en jämförelse även gjorts med medeltalssiffrorna för i hovrätt fullföljda mål åren 1909—1925. När det gäller att ur synpunkten av den framtida arbetsbelastningen bedöma de i tabellen anförda siffrorna, bör först undersökas, i vilken omfattning de tre behandlade grupperna av mål komma att framdeles räknas såsom vademål eller besvärsmål. Alla nuvarande vademål komma att tillhöra den likabenämnda gruppen enligt processkommissionens terminologi. Flertalet av de civila besvärsmålen kommer däremot att framdeles fullföljas såsom vademål. Antalet dylika mål kommer f. ö. att något minskas därigenom, att besvären över domstols beslut om åläggande av värjemålsed bortfalla. Dessas antal har i genomsnitt uppgått till 150 å 160 om året, motsvarande ungefär 9 % av hela antalet civila besvärsmål. Hela antalet dylika mål, som framdeles vore att räkna med, är således i runt tal 1 600. Antalet mål, däri besvär fullföljts jämlikt E. B. 25: 3 — således där besvären gällt ett underrättens slutliga utslag, vari domstolen förklarat sig obehörig eller stämningen ogill — har i genomsnitt under ifrågavarande 5-årsperiod uppgått till 48 mål om året. Antalet överklagade beslut under rättegången — andra än beslut om värjemålsed — har utgjort i genomsnitt 84 för år. I runt tal äro således 130 av ifrågavarande 1 600 civila besvärsmål — eller omkring 8 ^ — av det slag, att de framdeles skulle fullföljas besvärsvägen. Gör man en motsvarande undersökning för de kriminella besvärsmålens del, är först att märka, att i de anförda siffrorna å antalet dylika mål även ingå de s. k. underställningsmålen. Genomsnittligt har dock antalet av dessa mål uppgått till blott 22 om året, motsvarande ungefär 1*1 % av hela antalet kriminella besvärsmål. Vidare böra från dessa avräknas de mål, vari klagan gällt underrätts beslut att döma till värjemålsed. Även antalet av dessa mål har varit förhållandevis obetydligt och uppgått till i genomsnitt 41 om året. Efter frånräknande av nu berörda grupper av mål, tillhopa motsvarande ungefär 3 % av hela antalet kriminella besvärsmål, återstå för hela riket i runt tal 1 900 kriminella besvärsmål. De fall, då besvären gällt underrätts beslut under rättegången, ha genomsnittligt räknat uppgått till 40 om året. I dessa mål skall framdeles talan fullföljas efter besvär. Samma rättsmedel skall stå till buds, när klagan gäller sådana underrättens beslut i brottmål, varigenom domstolen förklarat sig obehörig eller stämningen ogill. Någon uppgift om dessas antal står emellertid ej att hämta ur rättsstatistiken. Med ledning av motsvarande siffror för de civila besvärsmålen har ifrågavarande antal mål uppskattats till omkring 60 för år. Tillhopa skulle således 100 mål, motsvarande ungefär 5 % av här ifrågakommande kriminella besvärsmål, vara av beskaffenhet att framdeles skola fullföljas genom besvär. Om med begagnande av de gjorda beräkningarna genomsnittsbelastningen på de olika hovrätterna uträknas, erhålles i avrundade tal följande resultat:

150 Svea

Hovrätt

Vademål 2 340

Beävärsmål 80

Göta

1 120

40 Hovrätten över Skåne och Blekinge

40 Västra Sveriges

30 Kopparbergs och Gävleborgs

20 Mellersta Norrlands

20 Övre

» Summa

7 180

245.

Enligt alternativet med allenast en hovrätt i Norrland bliva siffrorna för de båda nordligaste hovrätterna: Svea

2 550

95 Norrlands

40 Beträffande antalet domföra ledamöter å division är redan förut (ovan sid. 23 o. f.) nämnt, att förevarande beräkningar utgå från att antalet i fråga skulle utgöra 4, nämligen 1 divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessorsaspirant. Närmast gäller nu att bedöma, huru stort antal sessionsdagar, som veckovis kan tagas ut av en sålunda sammansatt division. Session med de nuvarande hovrättsdivisionerna hålles enligt hovrätternas arbetsordningar 4 dagar i veckan. I sessionen deltaga 4 ledamöter. Då å divisionen äro till tjänstgöring indelade 5 ledamöter, av vilka en, ordföranden, deltar i alla 4 sessionerna, falla på var och en av de övriga ledamöterna 3 sessionsdagar per vecka. 1 Sessionstiden är f. n. begränsad till i regel 4 timmar. Framdeles skulle sessionstiden för huvudförhandling bliva utsträckt till i regel 6 timmar. Vidare bör vid jämförelse med nuvarande förhållanden tagas i betraktande, att framdeles utslagens avfattande skulle bliva betydligt mera tidskrävande än f. n. Det är ju nämligen avsett, att högsta domstolens prövning av ett dit fullföljt mål skall begränsas till den s. k. »rättsfrågan». Det blir då — såsom processkommissionen påpekat (del I I sid. 20) — av särskild vikt, att hovrätten i sina domar så noggrant redogör för bevisningen i målet, bevisningens värdering och de såsom bevisade ansedda faktiska omständigheterna, att högsta domstolen med ledning därav kan fylla sin uppgift såsom revisionsinstans. Härtill kommer det arbete, som besvärsmålens avgörande kommer att kräva. Dessa mål äro visserligen, såsom av de anförda siffrorna framgår, förhållandevis fåtaliga, men för deras avdömande erfordras vid sidan av de offentliga huvudförhandlingarna för vademål särskilda icke-offentliga förhandlingar. Besvärsmålen skulle även framdeles föredragas av en leda1

På angivna sätt är arbetsfördelningen ordnad i Svea och Göta hovrätter. över Skåne och Blekinge har varje ledamot i t u r och ordning en ledig vecka.

I hovrätten

151 mot utan närvaro av parter eller ombud, varigenom dessa mål givetvis skulle draga betydligt mindre tid än vademålen. Tages hänsyn till de skilda på frågans bedömande inverkande faktorerna, lärer man försiktigtvis icke böra räkna med, att på varje divisionsledamot skulle kunna läggas mera än 3 sessionsdagar per vecka. Till jämförelse må nämnas, att vid lagmansrätterna för varje domare räknats med 1 sammanträdesdag i veckan för huvudförhandling. Dessa domare få dessutom visserligen deltaga i erforderliga förberedande muntliga förhandlingar, vartill motsvarighet saknas i hovrättsproceduren. Men å andra sidan bör beaktas, att i varje vademål, som förekommer i hovrätt, en ledamot å divisionen skall tjänstgöra såsom referent. Härmed är enligt processkommissionens förslag (del I I sid. 204) väl icke förenad skyldighet att föredraga målet, men referenten skall föranstalta om, att alla åtgärder, som erfordras för målets förberedande till huvudförhandling, bliva vidtagna. Då han vidare under huvudförhandlingen skall med stöd av akten i målet kontrollera och fullständiga partsframställningen, lärer han i allmänhet bliva nödsakad att på inläsandet av målet nedlägga ett arbete, som ganska nära torde motsvara just vad fiskaler och ledamöter med nuvarande förhandlingsform få offra på förberedelserna till ett måls föredragning. Även med utländska domstolar i andra instans torde vissa jämförelser kunna göras. Vid »Oberlandesgericht» i Wien hållas 2 sessionsdagar i veckan å varje »Senat». Ordföranden i »Senaten» leder samtliga förhandlingar dessa båda dagar. Däremot deltaga av de 3 å varje »Senat» indelade ledamöterna endast 2 samtidigt i förhandlingen, den ene såsom referent och den andre såsom dömande ledamot (»Votant»). »Referent» och »Votant» äro ej samma ledamöter under hela sessionsdagen utan de tura om mål för mål. Utöver de offentliga förhandlingarna förekomma också icke-offentliga sessioner, varvid handläggas dels vademål (»Berufungen»), däri part ej påkallat offentlig förhandling, dels besvärsmål (»Rekurse»). För bedömande av de österrikiska »Qberlandesgerichtes» arbetskapacitet bör ytterligare uppmärksammas, dels att referenten har att föredraga målet, dels att domstolsledamöternas tid i avsevärd utsträckning upptages av en del administrativa ärenden. Vid den avdelning av »Handelsgericht» i Wien, som utövar domsrätt i andra instans, har var och en av de juridiskt bildade ledamöterna att deltaga i 2 sessioner per vecka, varvid han å den ena sessionsdagen sitter såsom ordförande och å den andra såsom »Votant». På var och en av avdelningarna vid »0stre Landsret» i Köpenhamn äro indelade 3 »Landsdommere», som deltaga i session 4 dagar i veckan. Viss del av dessa sessioner upptages emellertid av en första handläggning av nyinstämda mål. Någon särskild referent utses icke på förhand, men akterna i målen bruka före förhandlingen cirkulera mellan avdelningens ledamöter. Under förutsättning, att varje ledamot å division deltager i 3 sessionsdagar i veckan för huvudförhandling, samt att antalet arbetsveckor blir detsamma som f. n. eller omkring 40, skulle på varje ledamot falla 120 sessionsdagar om året.

152 Utöver nämnda sessionsdagar för huvudförhandling skulle ledamot å division vara skyldig att deltaga i icke-offentliga sessioner för avdömande av besvärsmål. Under förutsättning att — såsom förut nämnts — omkring 2 vademål beräknas bli avgjorda per sessionsdag, skulle antalet sessionsdagar för huvudförhandling i vademål bliva för: Svea hovrätt Göta

omkring 1170

,

»

560 Hovrätten över Skåne och Blekinge

>

605 Västra Sveriges hovrätt

»

515 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt

»

215 Mellersta Norrlands hovrätt

»

»

220 Övre

»

»

Summa 3 590

För Svea hovrätt och den norrländska hovrätten enligt det föreslagna alternativet med 5 hovrätter blir motsvarande antal: Svea hovrätt

omkring 1 270

Norrlands hovrätt

»

640 Divisionernas Räknas med 4 domföra ledamöter, (se ovan sid. 150), av vilka var och en organisation, e t a g e r i session för huvudförhandling i vademål 3 dagar i veckan ( = 120 sessionsdagar om året), skulle antalet ledamöter, rent matematiskt beräknat, i de olika hovrätterna böra bliva: Svea hovrätt Göta

,

19 Hovrätten över Skåne och Blekinge

20 Västra Sveriges hovrätt

17 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt

7 Mellersta Norrlands hovrätt

10 Övre

»

»

7 Summa 119

Enligt alternativet med 5 hovrätter uppgår antalet ledamöter till: i Svea hovrätt

i Norrlands hovrätt

i övriga hovrätter

56 Summa 119

Beträffande de olika divisionernas organisation kunde synas ligga närmast tillhands, att på varje division indelades så många ledamöter, som skulle utgöra domfört antal. Divisionerna skulle i så fall för hela riket, genomsnittligt räknat, bli 30. Emellertid torde det ur organisatorisk synpunkt vara lämpligare att i regel på varje division för tjänstgöring indela ett större antal ledamöter än det domföra antalet. Om sålunda på varje division

153 tjänstgöra t. ex. 5 ledamöter, kan antalet sessionsdagar per vecka och d i v i sion bliva 4 eller samma antal som f. n. Beträffande den närmare arbetsfördelningen inom divisionen torde något detalj förslag härom ej erfordras för denna utredning. Här må allenast påpekas, att, därest division i regel skulle sammanträda för offentlig förhandling 4 dagar i veckan, det givetvis icke kan ifrågasättas, att samme ledamot skulle tjänstgöra såsom ordförande under samtliga sessionsdagar. E n av ledamöterna å divisionen torde därför böra utses till vice ordförande med skyldighet att leda förhandlingarna under en av sessionsdagarna. Då hovrätterna även under den nya rättegångsordningen få en synnerligen betydelsefull uppgift såsom utbildningsanstalter för domaraspiranter, torde vara önskvärt, att någon av divisionens ledamöter får till speciell uppgift att övervaka domaraspiranternas arbetsprestationer samt att, i den mån så erfordras, lämna dem nödig handledning. Denna uppgift torde lämpligen böra förenas med vice ordförandeskapet å divisionen. Även å division, som sammanträder 3 dagar i veckan, torde ett av hovrättsråden böra förordnas till vice ordförande. Vad slutligen angår assessorernas och assessorsaspiranternas tjänstgöring, bör i samband med den slutliga utformningen av organisationen övervägas, huruvida dessa böra deltaga i samma antal sessioner som hovrättsråden eller om de böra deltaga endast t. ex. i 2 sessioner per vecka, i vilket fall de skulle kunna åläggas en något mera omfattande referentskyldighet. E n ordning liknande den senare är den, som tillämpas å de extra divisionerna i Svea hovrätt i fråga om de s. k. referentfiskalerna, vilka deltaga i 1 session per vecka såsom föredragande och ledamot. Ur utbildningssynpunkt kan emot en dylik anordning invändas, att det antal mål, med vilka ifrågavarande ledamot får taga befattning, begränsas i samma mån, som man inskränker antalet sessioner, i vilka han deltager. Rent organisatoriskt skulle den jämnaste arbetsfördelningen vinnas med en division, sammansatt av 6 ledamöter, därav 1 divisionsordförande och 3 hovrättsråd, samt 2 assessorer eller assessorsaspiranter (division av typ A) Ordföranden och hovrättsråden skulle deltaga i 3 sessioner i veckan och v a r och en av assessorerna eller assessorsaspiranterna i 2 sessioner i veckan. I vissa fall kan det emellertid befinnas lämpligare att inrätta även divisioner bestående endast av ordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessorsaspirant (division av typ B). Sådan division skulle sammanträda blott tre gånger i veckan. Genom att för viss hovrätt kombinera divisioner av dessa båda typer, blir det möjligt att närmare anpassa befattningshavarantalet efter det föreliggande personalbehovet. Organisationen av hovrätterna skulle då förslagsvis bliva följande:

154 H o v r ä t t e r

Assessorer S:a le damöter el. asHovRedusessors, Hela rätts- Summa aspi- antalet cerat råd antal 1 ranter

Divisioner

Ordinarie ledamöter

Typ A

Div. ordf.

Typ B

1. Svea hovrätt

2. Göta hovrätt

39 Va 18

3. Hovrätten över Skåne o. Blekinge

19 3 /3

4. Västra Sveriges hovrätt

5 2

16 Vs

7 */a

4 9

10 »/B

5. Kopparbergs o. Gävleborgs hovrätt

6. Mellersta Norrlands hovrätt

7. Övre

»

» Summa

7x/3

118 l /s

9 4 12 25

24 12 30 66

33 16 42 91

15 8 18 41

48 24 60 132

43 Enligt alternativet med 5 hovrätter: Svea hovrätt Norrlands hovrätt Övriga hovrätter .. Summa Avdelningar för handelsoch sjörätts-

6 4 6 16

— 6 9

21 V» 54 US 1 /»

Den beräkning av antalet domare i de olika hovrätterna, som ovan verkställts, har haft avseende allenast på den arbetsbörda, som hänför sig till handläggningen och avdömandet av de till hovrätt överklagade målen. Emellertid skall enligt processkommissionens förslag hovrätt även i viss omfattning upptaga mål såsom första instans. Detta är fallet i fråga om mål, som avse åtal mot domare och vissa ämbetsmän för tjänstefel. Då ifrågavarande mål ej torde komma att bli synnerligen talrika, lärer någon ökning av arbetskrafterna med hänsyn till dessa mål ej erfordras. Annorlunda ställa sig förhållandena i avseende å den grupp av mål, för vilka processkommissionen, såsom tidigare är nämnt, föreslagit införande av prorogationsrätt från lagmansrätt till hovrätt. Såsom kommissionen påpekat, torde det kunna förväntas, att särskilt för handelstvisternas del den sålunda anvisade vägen att vinna förkortning i rättegången kommer att anlitas. I vilken omfattning så kan komma att ske, undandrar sig givetvis f. n. ett någorlunda säkert bedömande. Utgår man emellertid ifrån, att framförallt handelstvisterna komma att bliva föremål för prorogation, torde man vara berättigad till det antagandet, att verkan härav kommer att göra sig gällande förnämligast vid hovrätterna i de tre stora handelsstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om, såsom antagligt synes, vid hovrätterna i dessa städer inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande .av handels- och sjörättsmål, bli de till ifrågavarande hovrätter prorogera.de handelstvisterna upptagna vid dessa avdelningar. Å sådan avdelning skola enligt processkommissionens förslag döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter. Då juristelementet i en dylik aiv1 Med hänsyn till att antalet sessioner begränsats för assessorer och assessorsaspiranter hava 2 av dessa beräknats motsvara 1 V» ordinarie ledamot.

155 delning ä r förhållandevis fåtaligt representerat, torde till tjänstgöring å avdelningen böra indelas förutom divisionsordförande allenast hovrättsråd. E n sådan anordning kan dock, särskilt ur utbildningssynpunkt, vara ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den skulle innebära, att de i de tre största hovrätterna tjänstgörande juristerna först efter hovrättsrådsutnämningen, således vid en ålder av 37 å 38 år, skulle komma i tillfälle att taga del i avdömande av handels- och sjörättsmål. Vid frågans fortsatta behandling synes därför böra tagas under övervägande, om ej någon anordning skulle kunna utfinnas, varigenom åtminstone assessorerna bereddes tillfälle att såsom domare deltaga jämväl å förevarande specialavdelningar. Då referentskyldigheten å handelsavdelningarna endast kan åläggas de lagfarna ledamöterna, synes antalet sessionsdagar per vecka för dessa ledamöter böra begränsas till 2. Indelas till tjänstgöring å avdelningen 1 divisionsordförande och 2 hovrättsråd, skulle avdelningen kunna hålla session 3 dagar i veckan. Envar av dessa ledamöter skulle då deltaga i 2 sessioner i veckan. Arbetsbelastningen å handelsavdelningarna kan — särskilt vid hovrätterna i Göteborg och Malmö — befaras tidvis bli relativt ojämn. Skulle tillräckligt antal handelsmål för hållande av 3 sammanträden i veckan icke förefinnas, böra å ifrågavarande division kunna upptagas även andra mål, varvid divisionen skulle få den eljest för dylika mål avsedda sammansättningen, således med divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessorsaspirant. Å andra sidan torde för Svea hovrätt, åtminstone tidvis, kunna förefinnas behov att upptaga handelsmål på flera divisioner än en. Hinder bör då icke möta att i mån av behov konstituera en handels- och sjörättsavdelning med arbetskrafter från någon av de övriga divisionerna. Huruvida den sålunda föreslagna förstärkningen av de tre ifrågavarande hovrätterna med 1 division, närmast avsedd för handels- och sjörättsmål, kan vara tillräcklig för att möta tillströmningen av prorogerade mål till ifrågavarande hovrätter, kan, innan någon närmare erfarenhet vunnits, icke bedömas. Vid en mera tillfällig ökning av arbetsbördan torde en större arbetsprestation kunna utvinnas på det sätt, att, vad närmast de allmänna divisionerna angår, ledamöterna emot en lindring i referentskyldigheten åläggas att deltaga i 4 sessioner i veckan. För referentskyldigheten skulle då i vidgad omfattning kunna anlitas framförallt assessorerna, av vilka ett större antal än eljest skulle indelas till tjänstgöring på varje division. Genom den elasticitet, som rådmansinstitutionen enligt föreliggande förslag äger, torde i en dylik situation åtminstone i vissa fall i lagmansrätterna tjänstgörande assessorer kunna inkallas till ledamotstjänstgöring i hovrätt. Jämlikt stadgande i 11 kap. 16 § vattenlagen skall Svea hovrätt vid ut- Vattenöver övande av sin verksamhet som vattenöverdomstol bestå av ordföranden å domstol. en av hovrättens divisioner, såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

156 Processkommissionen torde ej ha avsett, att någon ändring skulle ske i Svea hovrätts uppgift såsom vattenöverdomstol (jfr del I sid. 77 o. f.). Enligt inhämtad uppgift har antalet sessionsdagar för vattenöverdomstolen under 1926 utgjort 67. Med hänsyn till omfattningen av vattenöverdomstolens arbetsuppgifter torde för den division, som skall tjänstgöra såsom vattenöverdomstol, böra beräknas, utöver divisionsordföranden, 4 hovrättsråd. Under den tid divisionen icke blir sysselsatt med vattenmål, bör den tilldelas andra mål i erforderlig utsträckning. Skall någon ändring i den för vattenöverdomstolen gällande proceduren icke ske, komma målen i vattenöverdomstolen att föredragas av ledamöterna själva vad angår vademålen. För besvärsmålens del skulle föredragningen liksom hittills ombesörjas av fiskaler. Till dylik föredragning torde böra anlitas någon av de i hovrätten tjänstgörande hovrättsfiskalerna. Dylika mål förekomma emellertid i ytterst ringa utsträckning K KrigshoYr a en "

J ä m v ä l i fråga om krigshovrätten torde processkommissionen ha utgått ifrån ett bibehållande av den nuvarande organisationen. Krigshovrätten är organiserad på det sätt, att ett hovrättsråd — krigshovrättsrådet — är uteslutande sysselsatt med arbetet i nämnda domstol, medan två hovrättsråd samtidigt tjänstgöra i krigshovrätten och å en av hovrättens divisioner. Ifrågavarande division åtnjuter fördenskull förstärkning med en extra ledamot. Antalet ledamöter å denna division uppgår således till 6. Då framdeles enligt föreliggande förslag å divisioner av typ A skulle till tjänstgöring indelas 6 ledamöter, torde någon särskild förstärkning av den division, som sammanknytes med krigshovrätten, icke behöva äga rum. Däremot bör divisionen givetvis åtnjuta en emot de två ledamöternas deltagande i krigshovrätten svarande lindring i arbetsbördan. Detaljerna härutinnan torde dock ej i förevarande sammanhang behöva närmare utredas.

President och Processkommissionen (del I sid. 119) har beträffande president- och divi1 förande! " sionsordförandebefattningarna i hovrätterna yttrat, att, i fall antalet hovrättsråd det medgåve, dessa skulle för domarverksamhetens utövande vara fördelade på avdelningar, var med sin därtill förordnade ordförande. Därvid borde åtminstone i de mindre hovrätterna förutsättas, att presidenten tilllika tjänstgjorde såsom ordförande på en avdelning. Beträffande divisionsordförandenas tillsättning synes processkommissionen att döma av ovan återgivna uttalande hava avsett, att den nuvarande tillsättningsformen med förordnande skulle bibehållas. Huruvida dylikt förordnande skulle meddelas för viss tid eller tillsvidare, har icke varit föremål för uttalande från kommissionens sida. Skulle nämnda tillsättningsform bibehållas — i vilken händelse en löneställning över hovrättsrådens kan beredas befattningshavarna allenast genom ett tilläggsarvode — ligger givetvis nära till hands, att ordförandeposterna 1

Enligt rättsstatistiken årligen allenast 5 å 6 mål.

157 liksom hittills bli tillsatta efter anciennitet. De med denna befordringsgrund förbundna olägenheterna vid ordförandeposternas rekrytering föranledde de sakkunniga, som framlade 1926 års förslag om lönereglering för hovrätterna, att föreslå, att ordförandetjänsterna skulle utgöra en särskild klass inom hovrättsrådsgraden och vara särskilda fullmaktstjänster i högre löneställning än övriga hovrättsrådsbefattningar. I likhet med nu nämnda förslag utgår förevarande utredning från att divisionsordförande skall av Kungl. Maj:t utses icke genom förordnande utan medelst fullmakt. Processkommissionen har räknat med, att antalet domartjänster i några av hovrätterna skulle bli så begränsat, att någon uppdelning av hovrätten på divisioner icke skulle äga rum. I dylik hovrätt syntes särskild president ej vara behövlig utan ledningen kunna anförtros åt ett hovrättsråd såsom ordförande. Då i det föregående även för de mindre hovrätternas del räknats med, att en uppdelning på minst 2 divisioner blir nödvändig, bör således president tillsättas även vid dessa hovrätter. Presidenten bör i samtliga hovrätter med undantag för Svea hovrätt tillika tjänstgöra såsom ordförande å en av hovrättens divisioner. I det föregående har räknats med att ett visst antal assessorer eller Assessorer och assessorsaspiranter skulle tjänstgöra i de olika hovrätterna. Tillhopa skulle assfssorsaspiranter.

deras antal komma att uppgå till ett fyrtiotal. Med hänsyn tagen till de tider, under vilka vederbörande skulle tjänstgöra i hovrätt dels på aspirantstadiet, dels sedermera såsom assessor före utnämningen till hovrättsråd, kan beräknas, att ungefär en tredjedel av hela antalet skulle utgöras av assessorsaspiranter och återstoden av assessorer. H ä r nedan meddelas en i överensstämmelse med vad ovan anförts upp- översikt över ställd översikt över antalet befattningshavare i domarställning i de olika antalet hovrätterna. Svea hovrätt: President 1 Divisionsordförande 1 9 Hovrättsråd 2 25 35 Assessorer 10 Assessorsaspiranter 4 14 49 Göta hovrätt: President 3 1 Divisionsordförande 3 Hovrättsråd 10 14 1

Därav 1 för handels- och sjörättsavdelningen. > 2 » » » » och 1 för den division, som tjänstgör såsom vattenöverdomstol. Därtill kommer 1 krigshovrättsråd. :i Tillika ordförande å en av hovrättens divisioner. 2

158 Assessorer Assessorsaspiranter Hovrätten över Skåne och President 1 Divisionsordförande 2 Hovrättsråd 3 Assessorer Assessorsaspiranter

4 2

Tillika ordförande å en av hovrättens divisioner. Därav 1 för handels- och sjörättsavdelningen. 3 » 2 » » » > * Därav 6 tillika ordförande å division. 2

1 4 13 4 3

ig

1 4 11 3 2

1 1 4 1 1

1 1 6 2 2

g

hovrätt:

Mellersta Norrlands hovrätt: President 1 Divisionsordförande Hovrättsråd Assessorer Assessorsaspiranter övre Norrlands hovrätt: President 1 Divisionsordförande Hovrättsråd Assessor Assessorsaspirant Tillhopa skulle i hovrätterna finnas anställda: Presidenter 1 Divisionsordförande Hovrättsråd Assessorer Assessorsaspiranter 1

20 Blekinge:

Västra Sveriges hovrätt: President 1 Divisionsordförande 2 Hovrättsråd 3 Assessorer Assessorsaspiranter Kopparbergs och Gävleborgs President 1 Divisionsordförande Hovrättsråd Assessor Assessorsaspirant

1 1 4 1 1 7 23 73 25 15

6 2

159 Enligt alternativet med fem hovrätter skulle befattningshavarna i Svea hovrätt ökas med 1 divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessorsaspirant. För den Norrländska hovrätten skulle fördelningen bliva följande: President 1 Divisionsordförande 3 Hovrättsråd 12 IQ Assessorer 6 Assessorsaspiranter 2 8 24 Vid en hovrättsindelning med 5 hovrätter skulle sålunda sammanlagt finnas anställda: Presidenter 1 5 Divisionsordförande 24 Hovrättsråd 73 Assessorer 27 Assessorsaspiranter 14 143 I förevarande sammanhang torde till behandling också böra upptagas spörsmålet om vikariatsförhållandenas ordnande i hovrätt. Det är redan inledningsvis berört, hurusom f. n. ett stort antal av de ordinarie ledamöterna i hovrätterna åtnjuta tjänstledighet i hovrätten och i stället äro sysselsatta med lagstiftnings- eller liknande uppdrag eller ock tjänstgöra å vissa befattningar inom administrationen. Domartjänsterna i hovrätterna måste till följd härav i stor omfattning uppehållas av unga tillförordnade vikarier. H a r detta system redan under nuvarande hovrättsorganisation ansetts föranleda allvarliga olägenheter, blir det med hänsyn till den nedsättning av antalet domföra ledamöter i hovrätt, som processkommissionen förordat, en bjudande nödvändighet att på ett effektivt sätt råda bot på detta missförhållande. Processkommissionen har också betonat (del I I I sid. 232), att i den av kommissionen föreslagna domstolsorganisationen ingår som en av de viktigaste förutsättningarna, att vikariatssystemet såvitt möjligt upphör. NäFä till hands ligger onekligen alt betrakta berörda spörsmål enbart som en löneregleringsfråga. I händelse hovrättsråden tillerkändes en så högt tillmätt avlöning, att den överstege vad befattningshavaren kunde vinna vid mottagande av lagstiftningsuppdrag eller förordnande å andra tjänster, så borde, kan det synas, vikariatssystemet bringas att upphöra av sig självt. Härvid utgår man emellertid ifrån, att löneställningen för berörda uppdrag eller tjänster vore en gång för alla fixerad vid en viss — av hovrättsrådslönen oberoende — nivå. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärtom bestämmes ju ersättningen för lagstiftningsuppdragen så, att vederbörande erhåller vederlag för mistade avlöningsförmåner jämte ett särskilt arvode, som utgår vid tillfälliga uppdrag i form av dagarvode samt vid mera varaktig anställning — t. ex. såsom ledamot av lagberedningen — i form av visst årsarvode. Under sådana förhållanden kommer helt naturligt en höj1

Därav 4 tillika ordförande å division.

Vikarie för hovrattsrå<L

160 ning av hovrättsrådens lönenivå att föranleda en automatisk stegring i den ersättning, som utgår för ifrågavarande uppdrag. Det sagda äger tillämplighet även på de lönesatser, som bestämts för vissa förordnandetjänster inom departementen, t. ex. befattningarna såsom statssekreterare, expeditionschefer, ledamöter å justitiedepartementets lagavdelning och lagbyråchefer. Lönerna till dessa befattningshavare äro nämligen ställda i relation bl. a. till de löner, som utgå till befattningshavare inom den förutvarande s. k. tredje normalgraden, således bl. a. just hovrättsrådstjänsterna. Därest hovrättsrådsbefattningarna framdeles skulle bliva slutposter och således tillträdas vid en relativt framskriden ålder, t. ex. vid 50-årsåldern, kommer visserligen den anförda synpunkten att i allmänhet sakna betydelse. Ifrågavarande uppdrag och tjänster bruka nämligen regelmässigt innehavas av personer vid yngre år, då därifrån befordran brukar ske till någon sluttjänst inom domstols- eller den administrativa karriären. E n sådan ordning, som f. ö. synes hava varit avsedd av processkommissionen och även torde ha legat till grund för den löneställning, som i det Nothinska förslaget var hovrättsråden tilltänkt, har emellertid — framförallt ur rekryteringssynpunkt — icke ansetts böra komma till genomförande (ovan sid. 18). Tvärtom utgår förevarande utredning ifrån, att hovrättsrådstjänsterna, i likhet med vad f. n. delvis är fallet, skola förbliva övergångstjänster. Då det kan beräknas, att utnämning till hovrättsråd i så fall kommer att ske vid i genomsnitt 38 års ålder, lärer det ofta inträffa, att någon, som före hovrättsrådsutnämningen innehar ett lagstiftningsuppdrag eller en förordnandetjänst, kommer i tur att befordras till hovrättsråd. Att vederbörande skulle avstå från dylik befordran för att i stället bibehålla ifrågavarande uppdrag eller förordnandetjänst, torde icke gärna kunna sättas i fråga. Ej heller lärer det kunna förväntas, att han skulle lämna ett uppdrag att t. ex. vara ledamot av lagberedningen för att i stället i samband med utnämningen till hovrättsråd återgå till tjänstgöring i hovrätten. Säkerligen skulle i stället den nuvarande ordningen komma att bibehållas, nämligen att tjänstledighet bereddes från hovrättsrådsämbetet, vilket i så fall liksom nu finge uppehållas av vikarie. Någon effektiv garanti mot vikariatssystemet skulle sålunda, även om hovrättsrådens löneställning bleve förbättrad, ingalunda ha vunnits. Det åberopade exemplet ger emellertid en antydning om den verkliga anledningen till det rådande vikariatssystemet. Det förhåller sig nämligen f. n. så, att en hovrättsassessor, som t. ex. förordnas till lagbyråchef, formellt alltjämt kvarstår i hovrätten och där åtnjuter sin tur vid befordran till hovrättsråd för att sedermera, likaledes i tur, befordras till revisionssekreterare. Anledningen härtill ligger däri, att en stor del av de arbetskrafter, som sysselsättas inom lagstiftningsväsendet och den högre administrationen, inneha fullmaktstjänster i hovrätter och nedre justitierevisionen, tjänster, som vederbörande givetvis icke lämna med mindre en annan fullmaktstjänst erhålles. Den verkliga grunden för vikariatssystemet i hov-

161 rätterna är således att söka i det förhållande, att administrationen arbetar med ett underskott av fullmaktstjänster och att denna brist så att säga täckes, genom att administrationen sättes i tillfälle att tillgodogöra sig fullmaktstjänster inom hovrätterna och nedre justitierevisionen, vilka ämbetsverk i stället få arbeta med vikarier. Vikariatssystemet i hovrätterna är därför i själva verket allenast en reflexverkan av en organisatorisk brist inom den departementala förvaltningen. Problemet är alltså helt fristående från processreformen och en eventuell omläggning av hovrättsorganisationen. Frågan torde i stället böra lösas i samband med en framtida organisationsförändring inom departementen. Då statsmakterna under de senare åren gått in för systemet med ett stort antal tjänster tillsatta på förordnande inom departementen, har avsikten därmed varit att möjliggöra en viss rörlighet i dessa tjänsters tillsättning. Samma önskemål gör sig naturligen också gällande i fråga om lagstiftningsuppdrag av i regel längre varaktighet (t. ex. ledamotskap av lagberedningen eller större kommittéer). Utan att de fördelar ett dylikt system innebär uppoffras, skulle en lösning av spörsmålet kunna vinnas genom a t t samma ordning tillämpades för innehavare av hovrättsrådstjänst som för justitieråd och regeringsråd, som erhåller mera omfattande uppdrag, nämligen att vederbörande finge lämna sin fullmaktstjänst men bibehölles vid rätten till pension (se riksdagens skrivelse 1911, nr 10). En annan utväg vore, att på departementens stat uppfördes ett visst antal fullmaktstjänster inom hovrättsrådens lönegrad, avsedda för innehavare av långvariga lagstiftningsuppdrag och förordnandetjänster. Utnämning till dylik befattning skulle kunna ske endast av den, som förut innehade ordinarie statstjänst. Med den snabba omsättning, som under normala förhållanden äger rum, speciellt på hovrättsråds- och revisionssekreterartjänsterna, skulle, i händelse t. ex. innehavaren av en förordnandetjänst önskade återgå till hovrätten, det knappast behöva möta svårighet att omedelbart eller vid närmast inträdande ledighet ordna så att säga ett utbyte av fullmakterna. Båda de sålunda angivna utvägarna skulle således leda till, att vikariatssystemet i hovrätterna kunde avsevärt inskränkas. B.

övriga befattningshavare.

För närvarande utgöres kanslipersonalen vid hovrätterna av hovrätts- Organisasekreterare, aktuarier, arkivarier och notarier. I viss mån utföra även , tloneZ av hovrätternas

advokatfiskalerna kansligöromål. Vidare finnas i Svea och Göta hovrätter amanuenser samt i alla hovrätterna biträden utan juridisk utbildning. I Svea hovrätt finnas av juridiskt utbildad personal 1 sekreterare, 2 aktuarier, av dessa 1 för vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål och 1 för besvärs- och underställningsmål samt ansökningsärenden, och 1 arkivarie. Notariernas antal har hittills uppgått till 9, varav 1 å de extra divisionerna (å dessa tjänstgör dessutom 1 amanuens, som utför notaries 1 1 — 6322.

kansli. Nuvarande or anisation s *

162 göromål). P å Kungl. Maj:ts förslag beslöt emellertid 1928 års riksdag att indraga hälften av de ordinarie notariebefattningarna. P å hovrättens stat kvarstå numera allenast 4 dylika tjänster, medan 2 notarier uppförts på övergångsstat. Sekreteraren och aktuarien för besvärsmål hava till sitt biträde var sin amanuens. I Göta hovrätt består kanslipersonalen av 1 sekreterare och 1 aktuarie. De hittillsvarande 4 notariebefattningarna hava i enlighet med beslut vid 1928 års riksdag numera nedsatts till 2, medan 2 befattningar uppförts på övergångsstat. Till övergångsstaten har även överförts hittillsvarande arkivariebefattningen. Hos aktuarien tjänstgör 1 amanuens. I hovrätten över Skåne och Blekinge finnes 1 sekreterare, som har att tillika utföra aktuariegöromålen. Advokatfiskalen tjänstgör jämväl såsom arkivarie. I hovrätten finnes numera allenast 1 notarie. Icke rättsbildade ordinarie biträden finnas f. n. till följande antal: i Svea hovrätt 11, av vilka tjänstgöra 1 hos aktuarien för vädjade mål, 1 hos bägge aktuarierna gemensamt, 2 hos arkivarien och de övriga å divisionerna, i Göta hovrätt 7, av vilka 1 tjänstgör hos sekreteraren, 1 hos aktuarien och de övriga å divisionerna, samt i Skånska hovrätten 4, av vilka 1 biträder sekreteraren, medan de övriga äro indelade på divisionerna. Sekreterare.

Aktuarier.

Sekreteraren har till huvudsakligaste åligganden, att föredraga vissa ärenden (civila ärenden och skriftväxlingar med undantag av sådana angående utgivande eller restitution av stämpelavgift), att utfärda föreläggande att inkomma med felande protokoll och vadebevis i vädjade mål, att i förekommande fall utfärda kommunikationsresolution i av honom föredragna ärenden, att uppsätta och expediera beslut i president- och pleniärenden, stämningar,, förordnanden m. m. angående förmynderskap och godmanskap samt skrivelser och utlåtanden i de mål och ärenden han har att föredraga, att kontrasignera alla utgående expeditioner, som å hovrättens vägnar underskrivas, att föra minnesanteckningar över president- och pleniärenden, att, då i vädjat mål part söker anstånd, göra anmälan därom hos hovrätten. Dessutom utöva sekreterarna tillsyn i Svea hovrätt över expeditionsvakterna, i Göta hovrätt över skrivbiträdena och expeditionsvakterna och i Skånska hovrätten över skrivbiträdena. I Skånska hovrätten utför, såsom nämnt, sekreteraren även aktuariegöromålen. I samband med arkivariebefattningens indragning i Göta hovrätt i anledning av beslut av 1928 års riksdag hava arkivariegöromålen överflyttats på hovrättens sekreterare. Aktuarierna åligger huvudsakligen, att emottaga och diarieföra inkommande handlingar, att överlämna dessa till vederbörande föredragande, att taga den befattning med fördelningen av mål och ärenden mellan divisioner och rotlar, som presidenten bestämmer,

163 att stämpelbelägga utgående expeditioner, utlämna dem och redovisa stämpelmedel. De aktuarierna tilldelade amanuenserna och biträdena äro dem behjälpliga efter vissa för varje hovrätt särskilt bestämda grunder. Arkivarien i Svea hovrätt har till åliggande bl. a. att att förvara handlingar och protokoll i avgjorda mål och ärenden, saköreslängder, diarier, rotlar och minnesböcker samt vissa statistiska uppgifter, att förvara inkomna exemplar av underrätternas protokoll och domböcker, att handhava arkivet, att i avgjorda mål till part på begäran återställa de handlingar, som parten äger återfå, att till nedre justitierevisionen översända handlingar och vissa protokoll i överklagade mål och ärenden, att på begäran meddela utdrag av hovrättens protokoll i avgjorda mål och ärenden så ock avskrifter av andra handlingar ävensom å samma handlingar grundade bevis; samt att rekvirera, uppbära, utbetala och redovisa avlöningsmedel ävensom meddela uppgifter till ledning vid skattskyldigas taxering, samt föranstalta om bokinköp och hava vård om hovrättens boksamling och hovrättens övriga tillhörigheter. Notarierna åligger, att föra protokoll i alla mål och ärenden, att ombesörja uppsättande och expedition av domar och utslag samt andra beslut och skrivelser, som det ej åligger sekreterare eller fiskal att expediera, att expediera kommunikationsresolutioner, att sköta vissa åligganden beträffande rättsstatistiken, att i vissa fall föra protokoll i president- och pleniärenden, att uppsätta förslag till och expediera föreläggande rörande felande protokoll och vadebevis, att jämte advokatfiskalen utföra stämpelgranskning. Vid utförandet av sina göromål åtnjuta notarierna biträde av fiskalsaspiranter och vid hovrätterna tjänstgörande e. o. notarier.

Arkivarie.

Notarier.

I det Nothinska betänkandet ifrågasattes vissa förändringar beträffande Nothinska beorganisationen av hovrätternas kansli och arbetsfördelningen mellan de olika t a n k a n d e t befattningshavarna. Vissa av dessa förändringar hava numera genomförts, t. ex. indragning av vissa notarietjänster samt i Göta hovrätt jämväl av arkivari«befattningen. Beträffande notariernas åligganden yttrades i betänkandet, att dessa till mycket stor del vore av så enkel beskaffenhet, att de väl kunde utföras av icke rättsbildade biträden under notariernas överinseende. Notariegöromålen borde sammanföras till ett för varje hovrätt gemensamt centralkansli med sekreteraren som chef. Kanslierna skulle bestå, i Svea hovrätt av 5 notarier och 3 biträden, i Göta hovrätt av 2 notarier och 1 biträde samt i Skånska hovrätten av 1 notarie och 1 biträde. I betänkandet räknades endast med hovrätternas ordinarie divisioner. Svea hovrätt har i yttrande över det Nothinska betänkandet med påpekande yttranden av vikten av att expeditionsgöromålen utföras med största noggrannhet ÖYer Nothinavstyrkt inrättande av ett centralkansli och därmed sammanhängande redukandet. "

164 cering av antalet notarier. Göta hovrätt däremot har icke haft någon erinran mot inrättande av ett sådant kansli. Hovrätten har ifrågasatt, huruvida icke såsom chef för detsamma borde anställas en särskild tjänsteman med högre lön än nuvarande notarier. I så fall kunde samtliga notariebefattningar indragas och ersättas med biträden av kansliskrivares grad. Kansliförhållandena vid en föreslagen norrländskhovrätt

Det må i detta sammanhang erinras om att i proposition (nr 121) till 1923 års riksdag angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen i riket det föreslogs, att vid hovrätten, vilken skulle bestå av två divisioner med tio ledamöter, vartill skulle komma tre extra ledamöter, skulle vara anställda 1 sekreterare tillika aktuarie, 1 advokatfiskal tillika arkivarie samt 2 notarier. I den Nothinska utredningen föreslogs inrättande av en hovrätt, omfattande allenast de två nordligaste länen. Hovrätten skulle bestå av 1 division om 5 ledamöter samt beräknades till kanslipersonal behöva, förutom skrivbiträden, 1 sekreterare, tillika advokatfiskal och aktuarie, samt 1 arkivarie, tillika notarie.

Frocesskommissionen.

Processkommissionen har i sitt betänkande icke berört frågan om hovrättskansliernas organisation.

Förslag.

De kansligöromål, som efter processreformens genomförande komma att åvila hovrätterna, bliva delvis desamma som för närvarande. Så torde i huvudsak bliva fallet med hovrättssekreterarnas, aktuariernas och arkivariernas arbetsuppgifter. Den mest ingripande förändring, som i förevarande avseende betingas av processreformen, berör vissa av de nuvarande notariernas åligganden, nämligen uppsättande av protokoll. Protokollen torde vid genomförande av processkommissionens förslag komma att bliva avsevärt vidlyftigare, än vad nu är fallet. Likaledes bliva utslagen, såsom tidigare är berört, mera omfattande än nu, enär de skola innehålla en noggrann redogörelse för bevisningen, dess värdering och de som bevisade ansedda faktiska omständigheterna. Vad först beträffar frågan om k o l l a t i o n e r i n g av utslagen må nämnas, att presidenten i Svea hovrätt vid hovrättens yttrande över det Nothinska betänkandet reservationsvis anfört, att någon avgörande betänklighet icke syntes föreligga mot, att ansvaret för kollationeringen lades uteslutande å icke rättsbildade biträden, detta dock under förutsättning, att dessa biträden erhölle kansliskrivares ställning. Även Göta hovrätt synes i sitt yttrande dela en liknande uppfattning. I enlighet med vad sålunda från hovrättshåll ifrågasatts, utgår den beräkning av arbetskrafterna vid hovrättskanslierna, som i det följande sker, ifrån att kollationeringen ålägges biträden utan juridisk utbildning. Vidkommande därnäst frågan om e x p e d i e r i n g e n av utslag och handlingar, torde knappast kunna göras gällande, att detta övervägande mekaniska bestyr skulle vara av beskaffenhet, att härför skulle krävas juridisk utbildning. E t t spörsmål, som därvid dock kräver större omdömesförmåga, är bestämmandet av de myndigheter och enskilda, till vilka avskrift av utslaget

165 skall översändas. I anslutning till den praxis, som redan lär ha utbildats vid en av hovrätterna, torde den division, som dömt i målet, i samband med slutlig justering av koncept till utslaget genom anteckning å konceptet böra meddela anvisning i berörda hänseende. I det föregående är nämnt, att domaraspiranterna efter avslutande av förste-notarietjänstgöringen i lagmansrätt skulle under viss tid, förslagsvis ett år, i egenskap av fiskalsaspiranter tjänstgöra å hovrättskansli. De arbetsuppgifter, som lämpligen synas kunna åläggas fiskalsaspiranterna, torde förnämligast böra vara förande av p r o t o k o l l vid huvudförhandling. Vidare torde fiskalsaspiranterna böra biträda vederbörande assessor eller assessorsaspirant vid uppsättande av förslag till u t s l a g i de mål, däri han över varit huvudförhandlingen. För protokollsföringen lära således framdeles befattningshavare motsvarande de nuvarande ordinarie notarierna icke erfordras. Sistnämnda befattningshavare äro f. n. även sysselsatta med att lämna advokatfiskalen biträde vid den honom åliggande granskningen av den av underrätterna i småprotokollsärenden verkställda s t ä m p e l b e l ä g g n i n g e n . Processkommissionen torde ha förutsatt, att detta granskningsarbete framdeles ej skulle åligga advokatfiskal och hovrättsfiskaler (se del I sid. 192). Däremot har kommissionen ej yttrat sig om, genom vilken myndighet ifrågavarande arbete framdeles borde besörjas. E n överflyttning på administrativ myndighet — närmast skulle väl härvid riksräkenskapsverket komma i betraktande — av detta granskningsarbete skulle emellertid förutsätta inrättande därstädes av ett ej oväsentligt antal befattningar med juridisk utbildning såsom kompetens, en anordning, som ur kostnadssynpunkt icke torde vara tillrådlig. Arbetet synes fortfarande lämpligen böra utföras vid hovrätterna under ledning och överinseende av advokatfiskalen och med biträde dels av en eller annan av hovrättsfiskalerna, dels och framförallt av icke rättsbildade biträden. Vad först angår granskningen av stämpelbeläggningen å lagfarts- och inteckningsärenden, torde granskningen vara av beskaffenhet att utan olägenhet kunna läggas på ett mera kvalificerat biträde utan juridisk utbildning under kontroll av advokatfiskal eller hovrättsfiskal. För inteckningsprotokollens del synes f. ö. granskningen kunna begränsas till i regel allenast stickprov, medan åter stämpelbeläggningen av lagfarterna torde böra underkastas fullständig granskning. Däremot lärer för granskningen av stämpelbeläggningen av bouppteckningar i allmänhet tarvas juridiska insikter. Denna del av granskningsarbetet synes därför böra anförtros åt hovrättsfiskaler under kontroll av advokatfiskalen. Det anförda lärer ge vid handen, att de arbetsuppgifter, som åvila de nuvarande ordinarie notarierna, med fördel kunna överflyttas på andra befattningshavare. I den nya kansliorganisationen torde man därför icke behöva räkna med anställande av befattningshavare, motsvarande de nuvarande notarierna. Huru kansliorganisationen i detalj bör utformas, synes under frågans fortsatta behandling böra tagas under närmare övervägande. Därvid lärer särskilt böra prövas, huruvida den f. n. i nedre justitierevisionen tillämpade anordningen

166 med ett centralkansli — en anordning, som f. ö. upptogs i det Nothinska förslaget och även vann tillstyrkan från Göta hovrätt — bör införas vid le framtida hovrätterna. Det sätt, varpå denna fråga ordnas, torde icke i någon mera betydande grad inverka på de ekonomiska kalkylerna. Skulle ett centralkansli inrättas — en förutsättning, från vilken den följande beräkningen utgår — torde chefskapet för kansliet kunna åläggas hovrättens sekreterare. I Svea hovrätt synas dock dennes arbetsuppgifter bli så betungande, att en särskild kanslichef kommer att erfordras, vilken torde kunna benämnas biträdande hovrättssekreterare. P å kanslichefen torie också kunna läggas det formella ansvaret för upprättande av avlöningslistor samt utbetalande av befattningshavarnas avlöning. Aktuarie- och arkivariebestyren torde kunna förenas på en befattningshavare, varvid undantag dock bör göras för Svea hovrätt, där även framdeles lära erfordras 2 aktuarier och 1 arkivarie. I de tre norrländska hovrätterna torde sekreterararbetet ej bli av större omfattning, än att med sekreterartjänsten skulle kunna förenas såväl aktuarie- som arkivarieåliggandena. Skulle det i det föregående framlagda alternativet med en hovrätt för Norrland komma till genomförande, torde i en sådan hovrätt erfordras 1 sekreterare och 1 aktuarie-arkivarie. Som ovan nämnts, skulle i hovrätterna en del kansligöromål utföras av i c k e r ä t t s b i l d a d e b e f a t t n i n g s h a v a r e i biträdesgrad. Vidare skulle i vissa hovrätter anställas biträden till aktuarier och arkivarier, varjämte arbetskraft erfordras för utförande av skrivarbete. P å utredningens nuvarande ståndpunkt torde det knappast vara möjligt att framlägga ett detaljerat förslag härutinnan. I det följande har därför allenast gjorts en generell överslagsberäkning rörande antalet av ifrågavarande befattningshavare. För Svea hovrätt har räknats med 8 biträden å centralkansliet, 1 biträde till en var av aktuarierna, 1 till arkivarien och 1 för vardera av de 9 divisionerna eller sammanlagt 20 biträden. I hovrätterna i Jönköping, Göteborg och Malmö torde erfordras 4 biträden å centralkansliet, 1 för aktuarien-arkivarien och 1 för var och en av divisionerna. Sålunda skulle anställas vid Göta hovrätt 9, vid Västsvenska hovrätten 10 och vid Skånska hovrätten 10 biträden. I hovrätten i Sundsvall torde behöva anställas 4 biträden å centralkansliet och 2 för divisionerna, tillhopa 6. Vid vardera av hovrätterna i Gävle och Umeå torde antalet biträden kunna begränsas till 5, därav 3 å centralkansliet och 2 å divisionerna. I den alternativt ifrågasatta hovrätten för hela Norrland torde erfordras 4 biträden å centralkansliet, 1 till aktuarien-arkivarien och 1 för var och en av de 4 divisionerna, eller tillhopa 9 biträden. Skulle denna hovrätt inrättas, torde i Svea hovrätt erfordras ytterligare 1 biträde.

167 Förutom nu nämnd personal kommer att erfordras biträden till advokatfiskalerna. Förslag härom framlägges i ett senare kapitel. Vad angår antalet e x p e d i t i o n s v a k t e r i hovrätterna har för Svea hovrätt förslagsvis räknats med nuvarande antalet ordinarie expeditionsvakter, d. v. s. 1 förste expeditionsvakt och 6 expeditionsvakter. För Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt för den västsvenska hovrätten har räknats med 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter och för var och en av de tre norrländska hovrätterna med 1 förste expeditionsvakt och 1 expeditionsvakt. I en gemensam hovrätt för de norrländska länen torde komma att erfordras 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter.

III.

Högsta

d o m s t o l e n och N e d r e r e v i s i onen.

justitie-

A.

Justitieråd oeh revisionssekreterare.

Högsta domstolen utgöres av 24 justitieråd, av vilka dock 3 tjänstgöra i Nuvarande lagrådet. Närmare föreskrifter om högsta domstolens sammansättning och organisation verksamhet hava meddelats dels i regeringsformen §§ 17, 18 och 22—24, dels i lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl. Maj:ts högsta domstol i dess helhet. Arbetet inom högsta domstolen är för närvarande så ordnat, att en sjumansavdelning tjänstgör hela året — med undantag av 3 veckor vid jul och 2 veckor vid påsk, då avdelningen likväl sammanträder, n ä r måls eller ärendes skyndsamma avgörande så erfordrar — en femmansavdelning tjänstgör 39 veckor och en annan femmansavdelning 29 veckor. Utöver tjänstgöringen

å d§ dömande avdelningarna kommer erforderlig tjänstgöring å en inom högsta domstolen bildad avdelning för behandling av ärenden angående dispens från de enligt lag den 14 maj 1915 införda begränsningarna i fråga om fullföljdsrätten till högsta domstolen. Dispensavdelningen är sammansatt av tre justitieråd. Justitieråden tjänstgöra omväxlande å de olika avdelningarna efter för varje år uppgjord plan, varvid ett visst antal justitieråd turvis äro befriade från tjänstgöring å session och indelade till suppleanttjänstgöring. Sessionerna i högsta domstolen pågå 4 timmar om dagen under 5 dagar i veckan. Sessionstiden för dispensavdelningen i högsta domstolen är dock beroende av antalet inkommande dispensmål. Förutom tjänstgöringen å sessionsrummet kräves för ledamöterna i högsta domstolen ett högst betydande hemarbete.

168 För justitieråd kan vikarie ej förordnas, utan måste hela tjänstgöringen uppehållas av de ordinarie befattningshavarna. Vid sjukdom eller annat tjänstehinder för ledamot måste de till suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna i mån av behov inträda i tjänstgöring å sessionsrummet. Dylik tjänstgöring kan inträffa även å tid, då justitieråd åtnjuter ferier. Antalet ordinarie revisionssekreterare utgör f. n. 23. Av dessa tjänstgör 1 såsom ordförande i Nedre justitierevisionen. Dessutom äro för avarbetande av rådande balans anställda 4 extra revisionssekreterare. Hela antalet revisionssekreterare uppgår således till 27. Envar av dem förestår en rotel. Av rotlarna äro 17 allmänna rotlar och 10 specialrotlar, nämligen: 2 för skiftesmål och rågångstvister; 2 för sjörätts- och tullmål; 3 för vattenmål m. m. samt för mål angående flottning och fiske; 1 för mål angående immateriella förmögenhetsrättigheter m. m.; 1 för försäkringsmål m. m. samt 1 för mål, som handlagts av krigsdomstol. Årliga antalet föredragningsdagar beräknas f. n. till omkring 21 för varje revisionssekreterare. Ordföranden i revisionen åtnjuter dock med hänsyn till de administrativa arbetsuppgifter, som åvila honom, viss lindring i föredragningsskyldigheten. I skilda hänseenden har processkommissionen i fråga om högsta instansen föreslagit ändringar, som komma att påverka högsta domstolens organisation. Den onekligen betydelsefullaste förändringen består däri, att domstolen ej längre skulle ha att pröva målet i hela dess vidd, utan dess uppgift skulle begränsas till en prövning, huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade på det föreliggande materialet och vid behandlingen av målet i de undre instanserna. Högsta domstolen skulle med andra ord erhålla karaktären av en revisionsinstans i egentlig bemärkelse. I samband med att högsta domstolens uppgifter skulle på angivna sätt inskränkas, föreslår kommissionen, att den begränsning i rätten att till högsta domstolen fullfölja mål, som infördes genom den 1915 beslutade ändringen av 30 kap. E. B. (den s. k. summa revisibilis), framdeles skulle bortfalla. Vidare har processkommissionen föreslagit, att domfört antal ledamöter i högsta domstolen måtte bestämmas till 5. Någon sjumansavdelning skulle således icke ingå i den framtida organisationen, utan alla mål — med undantag allenast för dem, som skola förekomma i plenum — tänkas bli handlagda och avdömda av femmansavdelningar. I spetsen för högsta domstolen skall stå en president, vilken, liksom president i hovrätt, skall hava sig ålagt att leda arbetet i domstolen och ha närmaste uppsikten över dess kansli. Presidenten skall utöva ordförandeskapet å en av avdelningarna. Till ordförande å annan avdelning än den, där presidenten tjänstgör, förordnar Kungl. Maj:t lämplig ledamot av domstolen. Rättegångssättet i högsta domstolen har processkommissionen, vad angår de s. k. revisionsmålen, utformat i anslutning till rättegångssättet i hovrätt.

169 Om part det begär, skall muntlig och offentlig förhandling äga rum, varvid part äger att själv eller genom ombud utföra sin talan. Domstolen äger också att självmant förordna, att dylik förhandling skall äga rum. Uteblir någondera parten vid förhandlingen, föredrages målet av revisionssekreterare, och eventuellt tillstädeskommen part har rätt att efter föredragningen yttra sig. I vissa fall handlägges emellertid mål även vid icke offentlig förhandling och då städse efter föredragning av revisionssekreterare. Så är fallet, då, klagandens talan icke finnes hava blivit i behörig ordning fullföljd eller då klaganden fullföljer talan allenast i fråga, som icke må dragas under högsta domstolens prövning, således då han överklagar hovrättens dom i avseende å sakfrågan. H a r part icke begärt muntlig förhandling, företages målet, sedan skriftväxlingen avslutats, till avgörande utan parternas vidare hörande. I fråga om beräkning av det i den nya organisationen erforderliga antalet revisionssekreterare har processkommissionen ej gjort något uttalande. Knappast på något annat område torde det vara vanskligare att beräkna Förslag. det erforderliga behovet av arbetskrafter än i fråga om högsta domstolen, justitieråd! Den enda påtagliga organisationsinskränkning, som processkommissionen direkt ifrågasatt, är den, som består i att högsta domstolens samtliga avdelningar framdeles skola vara domföra med 5 ledamöter. Även om domstolens arbetsbelastning och organisation i övrigt skulle bli oförändrade, kan således alltid påräknas, att de 2 enligt den föreslagna organisationen övertaliga justitierådsplatserna å den nuvarande sjumansavdelningen kunna indragas. Avskaffas, såsom processkommissionen föreslagit, summa-revisibilisinstitutet, faller därmed ock den s. k. dispensavdelningens arbetsuppgift bort. Då emellertid avdelningen utgöres av justitieråd, som äro indelade till suppleanttjänstgöring, torde av berörda anledning någon direkt organisatorisk inskränkning ej kunna vidtagas. Vilken verkan de av processkommissionen föreslagna ändringarna i avseende å rättegångssättet i högsta domstolen kunna öva på arbetsbördans omfattning och därmed på behovet av arbetskrafter, lärer f. n. undandraga sig varje säkert bedömande. Till dels kommer givetvis en ökad arbetsbelastning att här liksom i hovrätterna föranledas av den muntliga förhandlingsformen med partsföredragning, vilken helt naturligt kommer att vålla större tidsspillan än det nu brukade sättet för målens föredragning genom revisionssekreterare. Å andra sidan är emellertid en högst väsentlig lättnad att emotse genom den föreslagna begränsningen av högsta domstolens uppgift till prövning av enbart rättsfrågan. En omständighet, som dock verkar i motsatt riktning, är, att fullföljdsrätten till högsta domstolen icke skulle bli beskuren av någon summa revisibilis.

170 Då det alltså saknas varje fast hållpunkt för att bedöma, vilka förskjutningar i högsta domstolens arbetsbörda de olika förändringarna kunna föranleda, eller om dessa möjligen komma att uppväga varandra, lärer man försiktigtvis vid en beräkning av kostnaderna för den nya rättegångsordningen icke böra räkna med att någon större besparing skulle kunna uppnås genom en beskärning av högsta instansens organisation. I det följande räknas därför icke med någon större nedsättning av antalet justitieråd än den, som betingas av sjumansavdelningens ombildning till en femmansavdelning. Då, såsom redan är nämnt, 2 justitierådsbefattningar i anledning av berörda förändring böra kunna indragas, är den följande kostnadskalkylen för högsta domstolens vidkommande grundad på ett antal av 19 i högsta domstolen tjänstgörande justitieråd, vartill komma de 3 lagrådsledamöterna. Hela antalet justitieråd skulle således bliva 22. Av dessa skulle 1 vara president i högsta domstolen. Revisions Samma förhållanden, som hindra en mera exakt uppskattning av det för sekreterare. ^ n y a organisationen erforderliga antalet justitieråd, omöjliggöra också en någorlunda tillförlitlig beräkning av det framdeles behövliga antalet revisionssekreterare. Det kunde synas, som om en betydlig reduktion av antalet revisionssekreterare borde kunna företagas med hänsyn till införande av partsföredragning vid förhandlingen inför högsta domstolen. Det är emellertid att märka, att den revisionssekreterare, som fått sig ett mål tilldelat för beredning, är skyldig att vid den muntliga förhandlingen föredraga målet, ifall någondera parten uteblir. Då någon visshet härutinnan givetvis ej står att vinna på förhand, måste således, även om i ett mål muntlig förhandling skall äga rum, revisionssekreteraren vara beredd att föredrag målet. Vad som däremot kommer att lända till en avsevärd arbetsbesparing är helt naturligt den föreslagna begränsningen i högsta domstolens arbetsuppgift till en prövning av enbart rättsfrågan. Emellertid lärer åtminstone delvis denna lättnad, såsom tidigare är berört, motvägas av det förhållande, att en ökad tillströmning av mål kan befaras, i händelse summa revisibilis bortfaller. Någon väsentlig minskning av antalet revisionssekreterare lärer vid uppgörande av förevarande kostnadskalkyl icke böra beräknas. Även en försiktig uppskattning av den framtida arbetsbördan torde dock medgiva, att de — huvudsakligen för balansens avarbetande anställda — 4 extra revisionssekreterarna beräknas ej komma att ingå i den framtida organisationen. Vid uppgörande av den följande kostnadskalkylen har alltså räknats med de nuvarande 23 å stat anställda revisionssekreterarna.

171 B.

Högsta domstolens (Nedre jusiitierevisionens) kansli.

Vid en år 1923 genomförd omorganisation av nedre justitierevisionens Nuvarande kansli inrättades vid verket ett s. k. centralkansli. De i fråga om detta orgamsatwn. meddelade bestämmelserna innebära i korthet, att för ombesörjande av de arbetsuppgifter, som före 1923 års ingång ålegat de å de särskilda rotlarna i nedre justitierevisionen till ett antal av ej mindre än 14 anställda amanuenserna, övertagits av den centrala avdelningen, till vilken jämväl verksamheten å den s. k. mottagningsroteln förlagts. Såsom föreståndare för avdelningen tjänstgör mot särskilt arvode den protokollssekreterare, som har att biträda å mottagningsroteln, och äro i övrigt av befattningshavare med juridisk utbildning vid avdelningen anställda en tjänsteman, benämnd andre protokollssekreterare, med full daglig tjänstgöring samt 5 eller från och med den tidpunkt, då anslag för tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter framdeles må komma att bortfalla, 4 amanuenser, var och en med en daglig tjänstgöringstid av två och en halv timmar. Därjämte tjänstgör å avdelningen 1 kontorsbiträde. I verket äro å ordinarie stat anställda 6 protokollssekreterare, 2 registratorer, 1 kanslist, 14 kontorsbiträden, 1 förste expeditionsvakt och 4 expeditionsvakter. Därjämte äro uppförda å högsta domstolens stat 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter. Av anslaget till tillfällig förstärkning av arbetskrafterna avlönas bl. a. 1 andre protokollssekreterare, 1 amanuens och 2 kontorsbiträden. Processkommissionen har ej närmare uttalat sig angående den framtida Processkomorganisationen av högsta domstolens kansli. Vid behandling av frågan om domarutbildningen (del I I I sid. 232) påpekar kommissionen, att det måhända kan finnas lämpligt, att domaraspiranter beredas tillfälle att tjänstgöra i högsta domstolens kansli. Även om man lärer kunna räkna med att domaraspiranter framdeles — måhända i större utsträckning än hittills varit fallet — kunna befinnas villiga att tjänstgöra i högsta domstolens kansli, lärer dock den framtida kansliorganisationen icke kunna helt byggas på en sådan förutsättning. Närmast för protokollföringen i domstolen lärer liksom hittills böra anställas ett visst antal protokollssekreterare. Vidare bliva också amanuenser och biträden utan juridisk utbildning ävensom vaktbetjäning erforderliga. Liksom skett i fråga om beräkningen av antalet revisionssekreterare, utgår förevarande kostnadskalkyl från, att de å ordinarie stat anställda befattningshavarna komma att framdeles bli för verket erforderliga.

Förslag.

KAP. III.

Behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen» I. Å k l a g a r o r g a n i s a t i o n e n v i d l a g m a n s r ä t t . Nuvarande Allmänna åklagare vid häradsrätterna (d. v. s. för landsbygden samt för akiagarorga- köpingar, municipalsamhällen och fögderistäder) äro landsfogdar, en i varje län, och dem underställda landsfiskaler, stadsfiskaler i fögderistäder samt i vissa köpingar och municipalsamhällen särskilt förordnade åklagare, s. k. köpingsåklagare. Vid rådhusrätterna utföras åtal av stadsfiskaler. Stadsfiskalerna i magistratsstäderna sortera icke under landsfogdarna, vilka sakna åtalsrätt vid rådhusrätterna. I Stockholm bestå åklagarna av två stadsfiskaler och två polisassessorer. I några städer med polismästare torde åtalsrätt tillkomma jämväl denne, ehuru åtalsrätten i praxis sällan utövas av honom. Länsstyrelserna ha överinseende över åklagarväsendet inom länet. I Stockholm åligger motsvarande uppgift överståthållarämbetet. Högsta ledningen av åklagarväsendet i riket tillkommer Kungl. Maj:t, och under Kungl. Maj:t har justitiekanslern i egenskap av Kungl. Maj:ts högste ombudsman att hålla tillsyn över åklagarväsendet. Landsfogdarna och polisassessorerna tillsättas av Kungl. Maj:t. Stadsfiskalerna förordnas av justitiekanslern utom i Stockholm, där de tillsättas av överståthållarämbetet. Landsfiskaler tillsättas av länsstyrelserna, som även förordna köpingsåklagare. Vår gällande lagstiftning har ej närmare reglerat förhållandet mellan åklagar- och polismyndighet i avseende å undersökningen angående brott. I praxis kunna två olika system härvidlag urskiljas. Enligt det ena utföres polisundersökningen redan från början av åklagaren, eller ock har han åtminstone ledningen av undersökningen. Denna inrymmes alltså i åklagarens verksamhet, och han har att därvid anlita polisen såsom biträde. Det är också åklagaren, som efter polisundersökningens avslutande beslutar om åtalets anhängiggörande, varvid han överlämnar polisrapporten till domstolen. Denna ordning för samverkan mellan åklagar- och polisväsende finnes genomförd på landsbygden, där landsfiskalen har hand om såväl polisundersökningen som åtalets utförande. Även i flertalet städer råder denna ordning, i det stadsfiskalen på en gång är åklagare och polisman och i allmänhet kan betecknas såsom förman antingen för hela poliskåren eller för kriminalpolisen. Emellertid har i vissa städer en separation genomförts

173 mellan åklagar- och polisväsen. P å grund av polisorganisationens tillväxt har det funnits ogörligt att låta stadsfiskalen vid sidan om åklagargöromålen jämväl sköta polisundersökningen. Han är då formellt, eller i varje fall faktiskt, skild från ledningen och ansvaret för polisundersökningen, som självständigt handhaves av polismyndigheten. Detta system för förhållandet mellan åklagar- och polisväsen är — helt naturligt med modifikationer på skilda håll — i stort sett genomfört i de städer, där polismästare finnes. I vissa av dessa städer blir polisrapporten i mål, däri någon hålles häktad, a v polismyndigheten överlämnad till domstolen (det s. k. remissystemet), utan att stadsfiskalen har att medverka därvid. Då, såsom nämnts, med åklagarväsendet intimt sammanhänger polisväsen- Polisväsendet det, skall här i korthet redogöras jämväl för grunddragen i dess organisation. Genom lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket är detta organiserat på följande sätt: Landet är uppdelat i polisdistrikt sålunda, att stad — såväl stad med egen jurisdiktion som stad under landsrätt — ävensom köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Å landet äro landsfiskalsdistrikten indelade i polisdistrikt, vart och ett bestående av en eller flera kommuner (§ 1 mom. 1). Inom varje polisdistrikt finnes anställt erforderligt antal polismän, med åliggande att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt verkställa spaning och undersökning av brott. Polismännen i landsbygdens polisdistrikt benämnas fjärdingsman. Dessas polisverksamhet omfattar ej allenast den rena polistjänsten, utan däri ingår även biträde vid utsökningsåtgärd, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning (§ 1 mom. 2 och § 2). Den polispersonal, varom nu varit fråga, är emellertid ej den enda, som vid behov står till buds. Enligt 3 § i polislagen gäller nämligen, att polismän jämväl kunna anställas för visst landstingsområde, nämligen till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen (ordningspolisen). Därjämte finnas två olika slag av polisformationer, som det ålagts de större städerna att hålla. I stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, och, vad angår län, där sådan stad ej finnes, i den stad Konungen bestämmer skola nämligen finnas anställda reservpolismän för att vid behov användas för förstärkning av ordningspolisen på annan ort. Därjämte skall i de städer, som tillhandahålla reservpolismän, även finnas särskild kriminalavdelning, bestående av polispersonal, som speciellt utbildats för spaning och annan undersökning av brott. Vid sådan avdelning skola, om och till det antal Konungen förordnar, firmas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden *. 1 F ö r närvarande finnas sammanlagt 60 sådana polismän, nämligen 4 kriminalöverkonstaplar och 56 kriminalkonstaplar. De sistnämnda äro så fördelade, att i 2 städer finnas 4 konstaplar, i 5 städer 3, i 10 städer 2 och i 13 städer 1 konstapel.

174 Kostnaderna för polisväsendet bestridas dels av de lokala organisationerna, polisdistrikt och landstingsområden, dels av staten. Till ordningspolisens avlönande bidrager staten med hälften för den ordinarie personalen och med en femtedel för den icke ordinarie personalen. Detta gäller emellertid ej städerna och ej heller de köpingar, som ha skyldighet att själva bekosta polisväsendet. Till avlöning av den för landstingsområde anställda personalen bidrager staten med hälften. Reservpolismännens avlöning bestrides till en tredjedel av statsmedel, och vid dessas utkommendering till tjänstgöring utom staden bär statsverket hela lönekostnaden. Vad däremot angår kriminalpolisavdelningen, så vilar kostnaden för denna helt på vederbörande stad. Statsverket svarar blott för de kostnader, som föranledas av den av Kungl. Maj:t beslutade förstärkningen av kriminalpolisavdelningen (§15polislagen). I det i anslutning till polislagen utfärdade polisreglementet den 26 september 1925 hava föreskrifter meddelats angående vem chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer. Härom gäller enligt reglementets 1 §, att — under länsstyrelse (närmare föreskrifter i instruktionen den 12 april 1918, § 6) eller i Stockholm överståthållarämbetet — chefskapet tillkommer: i stad, där polismästare finnes (f. n. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund): polismästaren; i annan stad med magistrat: borgmästaren eller annan ledamot av magistraten, som förestår polisväsendet; i fögderistad: kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande: i köping och municipalsamhälle, där s. k. köpingsåklagare är anställd: landsfogden, dock endast i vad angår viss disciplinär bestraffningslätt, samt eljest landsfiskal; i annat polisdistrikt: landsfiskalen. Polisorganisationen i Stockholm avviker i vissa hänseenden från dtn i övriga större städer gällande. Chef för polisväsendet i dess helhet är — närmast under överståthållaren — polismästaren. Såsom souschefer urder honom fungera polisintendenterna. Av dessa har förste polisintendeiten förmanskapet för ordonnansavdelningen, andre polisintendenten för centralavdelningen och distriktspolisen samt tredje polisintendenten för krimhalavdelningen. Under sistnämnde intendent tjänstgöra de två polisassesorerna, vilka intaga en dubbelställning av dels tjänstemän vid kriminalpolisen, där de deltaga i polisutredningarna, dels åklagare vid rådhusrätten. Stidsfiskalerna däremot äro numera endast åklagare och äro i administrativt hänseende icke inordnade under kriminalavdelningen utan lyda direkt urder överståthållaren. I Göteborg finnes utöver polismästaren anställd en förste polisintendent, som är förman för polisens detektivavdelning, och en andre polisintendent,

175 som utövar förmanskapet för den vid centralavdelningen och distriktspolisen tjänstgörande personalen. De arbetsuppgifter, som åvila de olika grupperna av allmänna åklagare, Åklagarnas äro närmare angivna i de för vederbörande åklagare gällande instruktio- arbetsuPPSlfter m. m.

nerna. Dessa äro: för landsfogdarna instruktion den 14 december 1917; för landsfiskalerna instruktion samma dag; för stadsfiskalerna instruktion den 24 maj 1918. För de s. k. köpingsåklagarna äro särskilda föreskrifter meddelade i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående i köping anställda åklagare m. fl. Landsfogden, som skall ha avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, är inom sitt tjänstgöringsområde, d. v. s. landsbygden och fögderistad, allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet 1 eller särskild åklagare blivit för visst mål förordnad. Åklagarväsendet i stad, där magistrat ej finnes, är underställt landsfogden. Landsfogden har att företrädesvis beivra dels brott, vara kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, med undantag för brott enligt 20 kap. strafflagen (tillgreppsbrott), dels fel och försummelser i tjänsten av landsfogden underordnad allmän åklagare eller utmätningsman, dels ock ovan ej avsedda brott, som kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, om det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål (§ 6). Landsfogden har tillsyn över de lägre åklagarna inom sitt område och skall tillse, att de fullgöra sina åligganden (§ 9). Vidare har landsfogden under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom sitt tjänstgöringsområde och skall vaka över, att ordning och allmän säkerhet upprätthållas (§ 3). Som redan nämnts, är landsfogden chef för polisavdelning, som anställts av landsting. I vissa hänseenden är han även chef för polisman med åtalsrätt i köping och municipalsamhälle, varjämte han kan av länsstyrelsen förordnas att i visst fall vara chef för polisstyrka, som sammandrages från olika orter (§ 5). Landsfogden har att föranstalta om förundersökning beträffande sådana brott, som det, enligt vad ovan sagts, åligger honom att åtala. För sådan undersökning äger han erhålla hjälp av underlydande polispersonal samt kan vid behov rekvirera sådan kriminal-polispersonal, som i stad anställts för användning huvudsakligen utom staden. Denna personal står då under hans befäl (§ 7). Landsfogden har enligt S. P . § 1 9 : 9 rätt att på eget ansvar häkta person, 1 Härmed avses J. K., J. O., M. O., militära åtalsmyndigheter, tullfiskaler och fiskaler vid vissa verk.

176 som misstankes för brott. Självfallet kommer denna häktningsrätt a t t i första hand avse de brott, vilka av landsfogden beivras. Den häktningsrätt, som tidigare ansetts tillkomma de s. k. köpingsåklagarna, har genom 1925 års polisreform fråntagits dem och överlämnats till vederbörande landsfiskal, ifall köpingsåklagaren såsom polisman lyder under landsfiskalen, men eljest till landsfogden (kung. den 18 dec. 1925 med vissa bestämmelser angående i köping anställda åklagare m. fl., § 2, samt landsfogdeinstruktionen, § 8). Utöver nämnda befattning med åklagar- och polisväsendet har landsfogden även åligganden av administrativ art. Han skall sålunda förrätta inventering av penningar och värdehandlingar hos landsfiskal och magistrat, vilken utövar utmätningsmans befattning, samt även hos annan utmätningsman, som handlar på eget ansvar (§ 11). Därjämte kan länsstyrelsen förordna landsfogden att i visst fall förrätta auktion å utmätt fast egendom och fartyg, att hålla sammanträde med menighet inom länet, att föra kronans talan inför domstol, att, då häradsskrivare eller landsfiskal tillträder tjänst eller häradsskrivare därifrån avgår, förrätta inventering samt att bereda, föredraga och till expedition befordra visst ärende, som eljest skulle tillhöra landssekreterares, landskamrerares eller länsassessors föredragning (§§ 13—16). Landsfiskal har att inom sitt distrikt taga befattning med åklagar-, polisoch utsökningsväsendet. Han lyder under landsfogden och skall hålla honom underrättad om vad som förekommer i avseende å polis- och åklagarväsendet (instruktionen § 4). Landsfiskal är inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten tillkommer annan åklagarmyndighet x eller särskild åklagare blivit för visst mål förordnad. Landsfiskalens befattning såsom allmän åklagare är principiellt icke begänsad till den rena landsbygden. Emellertid gäller, att, om för stad eller köping annan allmän åklagare är förordnad med samma åtalsbefogenhet som landsfiskal, denne icke äger åtala inom staden eller köpingen begånget brott (§ 13). Landsfiskalen skall underrätta landsfogden, så snart anledning föreligger att antaga, att brott, vara kan följa straffarbete, blivit begånget, och skall, även om brottet är av beskaffenhet att skola åtalas av landsfogden, utiöra nödiga åtgärder för dess beivran (§§ 11 och 13). Så snart landsfoglen övertagit förundersökningen, har landsfiskalen ingen annan befattning därmed, än som kan åläggas honom i egenskap av polisman (§ 13). Landsfiskalen äger liksom landsfogden häktningsrätt (S. P . 19: 9). Dessutom gäller, att det i fråga om brott, som skall åtalas av köpingsåklagire, vilken som polisman lyder under landsfiskalen, åligger vederbörande landsfiskal att meddela beslut angående häktning (§ 14). Har landsfiskalen verkställt häktning, skall han därom underrätta, förutom länsstyrelsen och vederbörande domstol, även landsfogden (§> 14). 1

Se ovan sid. 175 not. 1.

177 Såsom nämnt är landsfiskalen inom sitt distrikt polischef, i den mån chefskapet icke tillkommer landsfogden. I egenskap av polischef är landsfiskalen ansvarig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Landsfiskalen är därjämte utmätningsman samt har att verkställa indrivning och redovisning av restförda krono- och kommunalutskylder samt av böter. Vidare har landsfiskal att taga befattning med åtskilliga andra allmänna angelägenheter, såsom vägväsendet, försvarsverket och taxeringsväsendet m. m. De s. k. köpingsåklagarna intaga i avseende å åklagarbefogenheten samma ställning som landsfiskal. De äga emellertid numera icke häktningsrätt. Häktningsbeslut i avseende å brott begånget inom dylik åklagares tjänstgöringsområde meddelas, där åklagaren som polisman står under landsfiskalens chefskap, av denne men eljest av landsfogden. Kungl. Maj:t bestämmer för varje särskilt fall, huruvida köpingsåklagare skall lyda under landsfiskal eller direkt under landsfogde (kung. den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående i köping anställda åklagare). Såsom förut redan nämnts, intaga stadsfiskalerna en olika ställning i magistratsstäder och i fögderistäder. I de förra är stadsfiskalen fullt självständig åklagare. Han lyder icke såsom landsfiskalen under landsfogden. Han är ensam åklagare för inom staden begångna brott, såvida ej på grund av gällande föreskrifter åtalsrätten uteslutande tillkommer viss annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare a blivit för visst mål förordnad (instruktionen § 2). Stadsfiskalen i dylika städer har ej någon rapportskyldighet gentemot landsfogden. I vissa administrativa hänseenden samt i fråga om den befattning han må ha med polisväsendet är han underordnad länsstyrelsen. I övrigt sorterar han direkt under justitiekanslern. Annorlunda är förhållandet med stadsfiskalerna i fögderistäderna. De intaga i huvudsak samma ställning till landsfogden som landsfiskalerna. Även i egenskap av polisman har stadsfiskalen i dylik stad att lyda landsfogdens order och har i övrigt den befattning med polisväsendet och andra allmänna angelägenheter, som för varje särskild stad fastställts. I flertalet städer har stadsfiskalen, såsom tidigare berörts, även befattning med polisväsendet, i det han under vederbörande polischef har förmanskapet antingen för stadens poliskår i dess helhet eller för kriminalpolisen. I de större städerna är dock stadsfiskalen i allmänhet helt skild från de administrativa bestyren med polisorganisationen. Så är fallet i Stockholm, där stadsfiskalerna allenast utföra åtal men ej deltaga uti förundersökningen. Däremot ha de båda polisassessorerna såväl att deltaga i förundersökningen som att utföra åtal. I Stockholm är det första stadiet i förundersökningen lagt på de s. k. förhörsrotlarna, där förhör hålles med den misstänkte av en överkonstapel, 1

Se ovan sid. 175 not. 1.

12 —

6322.

178 varefter riktigheten av det därvid förda protokollet granskas av en poliskommissarie, som genomgår protokollet med den misstänkte. Vittnen höras i allmänhet icke genom förhörsroteln utan genom kriminalpolisens spaningsavdelning. Härefter bestämmer tredje polisintendenten, huru med ärendet vidare skall förfaras. Är fråga om mindre brott, brukar den fortsatta utredningen handhavas av förhörsroteln. I viktigare fall överlämnas ledningen av undersökningen till någon av polisassessorerna. Ursprungligen torde ha varit avsett, att vederbörande polisassessor skulle i de mål, där han handhaft förundersökningen, också utföra åtalet inför rådhusrätten. Denna tanke har dock i praktiken icke kunnat genomföras, då de olika åklagarna äro fast indelade till tjänstgöring vissa dagar i veckan på viss avdelning i rådhusrätten, medan målen i allmänhet genom lottning fördelas mellan avdelningarna. Förhörsrotlarnas antal är 4. Var och en står under ledning av en poliskommissarie, och å roteln äro indelade en överkonstapel och ett visst antal kriminalkonstaplar. För polisrapporternas riktighet anses tredje polisintendenten ansvarig. Beslut om åtals anställande fattas ej av vederbörande åklagare utan av poliskammaren, i vilken beslutanderätten i åtalshänseende tillkommer förste polisintendenten, d. v. s. den av intendenterna, som har förmanskapet för polisens s. k. ordonnansavdelning. Stadsfiskalerna och polisassessorerna äro dock ej bundna av poliskammarens åtalsbeslut, utan kunna, där de så anse lämpligt, underlåta att utföra åtal. I vissa ordningsmål, som gå till polisdomstolen, fattas emellertid åtalsbeslutet av polismästaren. Uti mål, som handläggas vid polisdomstolen, utföres åtal av de 10 poliskommissarier, vilka äro chefer för var sitt polisdistrikt. Även i Göteborg är stadsfiskalen helt skild från polisväsendet och fungerar uteslutande såsom åklagare. Han beslutar emellertid om åtals anställande. Allenast i de mål, vilka handläggas av polisdomstolen, tillkommer åtilsbefogenheten härutinnan poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren eller förste polisintendenten. I dessa mål tjänstgöra pcliskommissarier såsom åklagare. För polisrapporternas riktighet svarar len poliskommissarie, som handhaft förhöret. Jämväl i vissa andra städer är stadsfiskalen skild från polisväsendet, ehuru han beslutar om anställande av åtal. Så är fallet bl. a. i Malmö, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Uppsala och Lund. I dessa städer anses vederbörande poliskommissarie ansvarig för polisrapporten. I Norrköping, där polismästare likaledes finnes, är stadsfiskalen förnan för detektiva polisen. I viktigare mål leder stadsfiskalen själv förundersökningen. Han fattar själv beslut om åtals anställande och svarar i illa mål, som utredas genom kriminalpolisen, för polisrapportens riktighet. P å liknande sätt äro förhållandena ordnade i Eskilstuna och Karlskrona, där ävenledes polismästare är anställd.

179 J ä m v ä l i vissa städer, där polismästare saknas, torde stadsfiskalen vara helt skild från polisverksamheten. Så är fallet t. ex. i Linköping, där stadsfiskalens verksamhet är begränsad till utförande av åtalet. De förberedande förhören hållas under ledning av en överkonstapel, som även upprättar polisrapporten och bär ansvaret för dess riktighet. I ett stort antal städer är stadsfiskalstjänsten förenad med befattningarna som utmätningsman (stadsfogde), stadskassör, stadskamrerare eller kronouppbördsman. Sålunda är i 31 städer, därav 7 fögderistäder, stadsfiskalen tillika utmätningsman. I 7 av magistratsstäderna är han dessutom kronouppbördskassör eller kronouppbördsman. Den största av de städer, där stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna äro förenade, är Falun med 13 600 invånare. Beträffande stadsfiskalernas utbildning må nämnas, att enligt uppgifterna i 1928 års statskalender 13 stadsfiskaler (de i Stockholm oräknade) hava avlagt juris kandidatexamen. Därjämte finnas en del äldre stadsfiskaler, som avlagt s. k. hovrättsexamen. Ett stort antal av de övriga stadsfiskalerna hava avlagt länsmans- eller landsfiskalsexamen. Det finnes emellertid även ett avsevärt antal stadsfiskaler — särskilt i de mindre städerna — som allenast hava polisutbildning. I Gränna, Mjölby, Simrishamn och Säter tjänstgör landsfiskalen i närmaste landsfiskalsdistrikt som stadsfiskal. Redan flera år innan processkommissionens betänkande avgavs, gjordes Förslag ang. frågan om åklagarväsendets reformering till föremål för utredning i sam- åkiagarväsenband med frågan om polisväsendets omorganisation. I den av numera ^eringT landshövding S. LINNÉE år 1922 avgivna utredningen i ämnet föreslogs så- 1922årsPoiislunda, att åklagarväsendets organisation skulle i huvudsak vara gemensam b e t a n k a n d e ' för land och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i länet utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna ha en länspolisassessor. Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av länsstyrelsen. De nuvarande s. k. köpingsåklagarna skulle ej längre ha åtalsbefogenhet. I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas, utan åklagargöromålen bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt. Landsfogdarna, som uteslutande skulle ägna sig åt polis- och åklagargöromålen, skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och utföra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga om vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle i viss utsträckning taga befattning även med grövre brott. Förslaget intog den ståndpunkten, att den bestående föreningen mellan polis- och åklagarväsen borde bibehållas och stärkas, varemot åklagarna borde såvitt möjligt befrias från andra göromål. Såsom nämnt skulle landsfogdarna uteslutande vara

180 polischefer och åklagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där så förutt ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen i staden. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt, och i deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar. Förslaget avsåg även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna i de större städerna vara rättsbildade. övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna ha väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler. I det beslut om reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag, upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet. ProcesBkomProcesskommissionens förslag till åklagarväsendets reformering åsyftar i missionen. g t o r t g e t t d e l g a t t e r n å e n s t ö r r e enhetlighet, än f. n. är fallet, i organisationens yttre struktur, dels att vinna en inre förstärkning av åklagarväsendet, särskilt vid underrätterna. Det förstnämnda syftemålet har kommissionen avsett att vinna genom en utbyggnad av åklagarorganisationen i överinstanserna, en åtgärd, som varit betingad redan av muntlighetsprincipens genomförande i hovrätterna och högsta domstolen. Åklagarorganisationen företer en gruppering parallell med domstolsinstanserna, och varje led i åklagarorganisationen är omedelbart anknuten till motsvarande led i domstolsorganisationen. Sålunda är justitiekanslern åklagare i högsta domstolen, därvid biträdd av ett visst antal kanslersråd. I hovrätten är advokatfiskalen chef för åklagarkåren, som i övrigt utgöres av ett antal hovrättsfiskaler. Därmed har tillika vunnits en central ledning av åklagarväsendet i dess helhet. Justitiekanslern är högste chef för hela rikets åklagarkår, och advokatfiskalen har under honom ledningen ej endast för de underordnade åklagarna vid hovrätten utan även för åklagarna vid underrätterna inom hovrättsområdet. Behovet av en förstärkning av åklagarväsendet vid underrätterna har ju, såsom förut är nämnt, gjort sig kännbart redan med nuvarande domstolsväsen. Än mera ofrånkomligt har u r processkommissionens synpunkt kravet härutinnan blivit med det ackusatoriska brottmålsförfarande, som kommissionen förordat. Processkommissionens förslag beträffande åklagarväsendet vid lagmansrätterna ansluter sig i viss mån till nu rådande system för åklagarväsendet vid häradsrätterna. Förslaget går ut på ett generellt genomförande vid underrätterna av den nu bestående tudelningen av åklagarorganisationen i en grupp av åklagare med högre kvalifikationer för de svårare brottmålen och en grupp lägre kvalificerade åklagare för de mindre betydande brottmålen. Åklagarna tillhörande den förra gruppen benämnas i förslaget siatsåklagare. Av dem skulle krävas samma kunskapsprov, som erfordras för domarämbetets utövande. Det är tänkt, att dessa åklagare skulle uteslutande

181 ägna sig åt åklagar verksamheten och således, i motsats till de nuvarande landsfogdarna, icke belastas med exekutiva eller administrativa göromål, ej heller med chefskapet för polispersonalen. De lägre åklagarna, vilka i förslaget benämnas underåklagare, skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna. Av dem borde ej fordras juridisk bildning i vidare mån, än som f. n. kräves av landsfiskalerna. För att tillräcklig sysselsättning skulle beredas underåklagarna, måste de enligt kommissionens mening vid sidan om sin åklagarverksamhet ha andra göromål. Därvid syntes främst polisverksamheten böra komma i fråga, och uteslutet borde icke vara, att dessa åklagare toges i anspråk jämväl för andra uppgifter, dock ej i sådan omfattning, att åklagarverksamheten bleve eftersatt. Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden har kommissionen bestämt i nära anslutning till vad landshövding LINNÉR i sådant avseende ifrågasatte i förenämnda betänkande angående polisreformen. Till underåklagarnas beivran skulle enligt kommissionens förslag överlämnas brott, å vilka ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Därvid har dock den modifikation gjorts, att första resan enkel stöld jämväl skulle innefattas i underåklagarnas kompetensområde. I fråga om övriga brott skulle talan föras av statsåklagare. Denne skulle därjämte hava ledning av samt uppsikt över underåklagarna inom tjänstgöringsområdet. Därvid skulle det tillkomma statsåklagaren att utföra ämbetsåtgärd, som åligger någon honom underordnad åklagare. Länsstyrelsens befattning med åklagarväsendet skall enligt processkommissionens förslag upphöra. För att få en föreställning rörande omfattningen av den arbetsbörda, som kan komma att påvila åklagarna vid lagmansrätt, torde det vara nödvändigt att i korthet skissera den anordning i fråga om brottmålens förberedande, från vilken processkommissionen utgått. Det är tänkt, att förhandlingen inför domstol i och för bevismaterialets framläggande skall så vitt möjligt koncentreras till ett rättegångstillfälle, den s. k. huvudförhandlingen. Medan i tvistemål och sådana brottmål, i vilka talan ej föres av åklagare, huvudförhandlingen föregås av ett stadium med förberedande förhandlingar inför domaren, skulle däremot i de brottmål, däri åtalet föres av åklagare, förberedelsen] helt förläggas till åklagarens verksamhetsområde. Allenast vid anlitande under förberedelsen av vissa straffprocessuella tvångsmedel — häktning, beslag, husrannsakan m. m. — kräves domarens medverkan. Beslut om häktning ankommer sålunda på domaren. I vissa fall skall frågan, huruvida ett av åklagare verkställt beslag må äga bestånd, underställas domarens prövning. I regel meddelas även beslut om husrannsakan av rätten. Vidare äger den misstänkte att under förberedelsen göra anmälan hos rätten, i fall han anser, att vid undersökningen ej rätteligen förfarits. Medan vid nuvarande rättegångsordning — med dess i mera invecklade

182 mål talrika uppskov — själva förberedelserna för åtalets utförande i v iss mån avspelas inför domaren och stå under dennes mera omedelbara kontroll, innebär således processkommissionens förslag i berörda del, att donaarens medverkan på det förberedande stadiet till väsentlig del bortfaller, o»ch att åklagaren har att bära ett större ansvar än nu för en opartisk utredning. Rörande det närmare förfarandet vid förberedelsen har processkommiissionen föreslagit följande. I allmänhet skall det i första hand åligga pollismyndighet att verkställa förberedande undersökning om brott. I fråga om brott, som endast kan åtalas av statsåklagare, skall polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren. Det åligger i så fall denne att vaka över, att undersökningen behörigen utföres, samt, i den mån sådant behöves, lämna polismyndigheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga undersökningen. I sistnämnda fall skall statsåklagaren äga påkalla biträde av polismyndighet. P å enahanda sätt skall förfaras, om någon är anhållen eller häktad för ringare brott. Beträffande sådana brott, som underåklagare äger åtala, och där anhållande eller häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra anmälan till statsåklagaren. Statsåklagare skall dock alltid äga att, när anledning därtill förekommer, själv företaga undersökning även angående dylikt brott. För statsåklagarnas tjänstgöring skall enligt kommissionens förslag riket indelas i distrikt. Varje sådant distrikt skall omfatta en eller flera lagmansrätter och i regel skall blott en statsåklagare finnas i varje distrikt. I de större städerna skola dock, anser kommissionen, med sannolikhet erfordras flera statsåklagare. Om vid en lagmansrätt finnas anställda flera statsåklagare, skola de enligt förslaget hava gemensamt kansli, och bör särskild instruktion angående arbetsfördelningen dem emellan utfärdas. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio. Till hjälp åt statsåklagarna skola biträden kunna anställas, vilka dock ej böra äga självständigt utöva några av statsåklagarens funktioner utan endast utföra i kansliet förekommande arbete med uppsättande av protokoll och stämningar eller dylikt. Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har processkommissionen icke uttalat sig. StatsDå en kostnadsberäkning av processkommissionens förslag till åklagarak/agare. organisation vid lagmansrätterna nu skall verkställas, gäller det, vad de or8 a 9- tilltänkta statsåklagarna beträffar, att i första hand vinna klarhet rörande Allmanna syn-

punkter.

.

det erforderliga antalet dylika åklagare. Såsom processkommissionen påpekat, sammanhänger detta spörsmål på det närmaste med anordnandet av

183 den förberedande undersökningen i brottmål. Allteftersom statsåklagaren i större eller mindre grad anses böra själv lägga hand vid den förberedande undersökningen, kommer hans arbetsbörda att ökas eller minskas. Försiktigheten torde bjuda att härvid räkna med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Såsom förut påpekats, innebär ju processkommissionens förslag, att ledningen av och kontrollen över förberedelsen i brottmålsrättegången i avsevärd omfattning flyttas över från domaren till åklagaren. Domaren kommer ju framdeles att på detta stadium tjänstgöra såsom kontrollorgan endast vid de mest kännbara ingreppen i den personliga friheten. Det är givet, att denna av ackusationsprincipen betingade betydelsefulla förstärkning i åklagarens ställning förutsätter en kompetens på åklagarsidan, som, vad de viktigare målen angår, gör honom i någon mån jämnbördig med domaren. Då processkommissionen ej ifrågasatt någon mera avsevärd höjning av den juridiska kompetensen hos underåklagarna, måste givetvis på kåren av kvalificerade åklagare läggas ansvaret för och kontrollen över förundersökningen i mera betydande mål. Detta utesluter dock ej, att statsåklagaren i och för hållande av förhör, uppsättande av protokoll o. s. v. kan anlita underåklagare eller annan polispersonal. Men härvid bör dock statsåklagaren städse ha i sin hand ledningen av åtgärderna och, i den mån han ej personligen verkställt de förberedande förhören med den tilltalade, bör han, innan åtalet anhängiggöres, i de mål, däri han är uteslutande åtalsberättigad, städse genom ett förhör med den tilltalade ha förvissat sig om, att dennes uppgifter blivit rätt uppfattade och i protokollet återgivna. Det är vidare att märka, att ackusationsprincipens tillämpning torde komma att kräva, att statsåklagaren i de mål, varom här är fråga, själv utför åtalet vid huvudförhandlingen. Att han därvid skulle kunna låta sig företrädas av underåklagaren, torde icke böra ifrågakomma och lärer ej heller varit av processkommissionen avsett. I detta sammanhang må betonas vikten av att kriminalpolismän till erforderligt antal ställas till åklagarmyndighetens förfogande. Ett spörsmål, som måste klarläggas, innan antalet statsåklagare kan be- Distriktsin e mn8:en räknas, gäller grunderna för distriktsindelningen. Processkommissionen torde närmast ha tänkt sig, att statsåklagardistrikten i regel skulle liksom landsfogdedistrikten sammanfalla med länen, och att i varje dylikt distrikt skulle finnas en statsåklagare. I de tre största städerna skulle dock erfordras flera statsåklagare. Inom processkommissionen har av hovrättsrådet T. LILJESTRAND upprättats ett förberedande utkast till rikets indelning i statsåklagardistrikt, vilket finnes återgivet i tabell IV i bilaga I här nedan. Indelningsförslaget, som torde varit föremål för behandling inom processkommissionen utan att dock

184 kommissionen tagit någon slutlig ståndpunkt till detsamma, utgår ifrån tätt i allmänhet varje län skulle utgöra, ett statsåklagardistrikt. Att landsfogdarnas tjänstgöringsområden omfatta länen, dock med uiteslutande av magistratsstäderna, har sin naturliga förklaring däri, att landsfogden i sin egenskap av polischef måst knytas till länsstyrelsen. Annorlunda är förhållandet med statsåklagaren. Denne är fullt fristående gemtemot länsstyrelsen. Han skall visserligen samarbeta med polismyndighetcen — äga påkalla dess biträde vid undersökningar ävensom uppdraga åt pollismyndighet eller polisman att verkställa särskilda till undersökningen mörande åtgärder. Detta anlitande av polispersonalen torde emellertid mesrtadels komma att ske genom en direkt kommunikation med vederböranide polismyndighet eller polisman — att härvid begagna länsstyrelsen såsom mellanhand lärer i regel ej komma ifråga. Då sålunda enligt processkomimissionens förslag något organisatoriskt samband mellan länsstyrelse otch statsåklagare ej råder, synes ock nödvändigheten bortfalla att låta länsgrämsen i regel bli bestämmande för statsåklagardistriktet. Även om överernsstämmelse genomföres mellan statsåklagardistrikt och länsindelningen, lärer detta i många fall ej kunna bli av någon betydelse för underlättanide av samarbetet mellan statsåklagaren och polismyndigheterna. Statsåklagaren kommer nämligen att i sin verksamhet få anlita ej blott polismyndighet inom sitt län utan även polismyndighet i annat län. Erfarenheten från landsfogdarnas åtalsverksamhet giver vid handen, a t t arbetsbelastningen på grund av åklagargöromålen skiftar i hög grad vid olika tider. Till en del torde detta bero på den snäva begränsning, som nu gäller för landsfogdens åklagaruppgifter. I och med den utvidgning av åtalsskyldigheten, som processkommissionen föreslagit för statsåklagarens del, kommer helt naturligt en viss utjämning till stånd. Emellertid spelar härvidlag även distriktsindelningen en betydande roll. J u mindre distrikt, som tillägges statsåklagaren, desto större är risken, att genom tillfälligheternas spel alltför stora ojämnheter i arbetsbelastningen skola uppstå. Om då — såsom processkommissionen tänkt sig — i regel allenast en statsåklagare finnes i varje distrikt, ligger det nära till hands att befara, att denne vid vissa tider kan bli så överhopad med arbete, att han kanske nödgas övervältra arbetsbördan i betydelsefulla delar på underåklagarna, medan han kanske vid andra tider icke kan fylla sin arbetsdag. Visserligen kan det tänkas, att vid större arbetsanhopning i ett distrikt statsåklagaren i ett angränsande distrikt skulle genom ingripande från överordnade åklagare kunna förordnas att biträda med vissa utredningar, men det är givet, att det i praktiken kommer att stöta på betydande svårigheter att på denna väg nå fram till en önskvärd utjämning. Såsom tidigare nämnts, har processkommissionen för det fall, att flera statsåklagare finnas vid en lagmansrätt, ansett, att någon strängt genomförd uppdelning av arbetet dem emellan efter lokala gränser ej borde äga rum.

185 Den möjlighet i fråga om arbetsbesparing, som förefintligheten av flera statsåklagare på en ort medför, har synts kommissionen böra utnyttjas. Statsåklagarna vid sådana lagmansrätter borde därför enligt kommissionens mening hava gemensamt kansli (del I sid. 190.) E t t fullföljande av detta uppslag leder till den tanken, att en önskvärd utjämning i statsåklagarnas arbetsbörda i övriga distrikt måhända skulle kunna vinnas därigenom, att distrikten bestämmas så, att i regel flera statsåklagare kunna beredas sysselsättning med åklagargöromålen. Då länsgränsen, såsom tidigare motiverats, ej behöver vara bestämmande för åklagardistrikten, ligger det nära till hands att sammanföra de blivande domsagorna till ur åklagarsynpunkt lämpliga distrikt och att till någon av de större städerna inom distriktet förlägga ett statsåklagarkansli, där minst två statsåklagare skulle vara verksamma. Genom att sålunda koncentrera åklagarverksamheten till någon av de större städerna skulle också en anknytning vinnas till den utveckling i fråga om handläggningen av brottmål, som i praktiken ägt rum på grundval av lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Enligt denna lag skall, om någon är tilltalad vid allmän underrätt och han hålles häktad i målet, vid den domstolen även upptagas talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, såvida det kan ske utan men för utredningens fullständighet. Erfarenheten från lagens tillämpning torde givit vid handen, att en koncentration av brottmålshandläggningen ägt r u m till de större stadsdomstolarna. Ytterligare en synpunkt förtjänar att i detta sammanhang vinna beaktande. Det är givet, att, om endast en statsåklagare finnes i distriktet, denne lätt skall känna sig frestad att kvarstanna på kansliorten för att därifrån leda och övervaka de ute i orterna pågående utredningarna. Han kommer då lätt nog att alltför mycket bindas vid byråtjänstgöring, och hans arbete blir i första hand inriktat på studium av rapporter och akter i målet. Att en dylik utveckling av åklagarverksamheten icke kan vara gagnelig, ligger i öppen dag. Deltager åter statsåklagaren själv personligen i utredningsarbetet på ort och ställe, nödgas han ofta kanske under avsevärd tid vistas utanför kansliorten. Därmed blir ett mera regelbundet samarbete mellan honom och de under honom sorterande åklagarna försvårat och tidvis måhända omöjliggjort. Processkommissionen har visserligen föreslagit, att på statsåklagarkansliet skulle tjänstgöra ett biträde, men det är lätt att inse, att med de kvalifikationer, som kunna krävas av ett dylikt biträde, någon verklig sammanhållning av arbetet på statsåklagarexpeditionen näppeligen kan vinnas. Även ur nu anförda synpunkt är det givetvis önskvärt, om åklagardistrikten kunde erhålla den omfattning, att åtminstone två statsåklagare där kunde finna sysselsättning. I så fall bleve det helt naturligt lättare att på själva kansliorten uppehålla kontinuiteten i arbetet. Man kan möjligen invända, att genom den lokala åklagarorganisationens utbyggande på bredare basis en fara vore för handen, att statsåklagar-

186 kanslierna antoge karaktären av ämbetsverk, och att därmed skulle följa en icke önskvärd byråkratisering av statsåklagartjänsterna. Emellertid lärer denna farhåga] knappast äga fog. Snarare torde en organisation enligt de grundlinjer, som här angivits, vara ägnad att motverka en sådan utveckling, då därigenom beredes ökad möjlighet för statsåklagarna att ägna sig åt utredningsarbetet ute i orterna. Mot den tanke i fråga om åklagardistriktens ordnande, som här framlagts, lärer måhända invändas, att statsåklagarna komma att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet. Invändningen torde dock drabba även en indelning, där distrikten sammanfalla med länen. J ä m v ä l ett sådant distrikt är helt naturligt alltför omfattande, för att åklagaren skulle annat än rent tillfälligtvis kunna äga en mera ingående person- och lokalkännedom. Vad som härutinnan erfordras för hans åklagaruppgifter måste tydligen i regel tillföras honom genom hans medarbetare ute i orterna, närmast landsfiskalerna. En ytterligare erinran, som kan riktas mot de grunder för distriktsindelningen, som här förordats, har avseende å de ökade resekostnader, som kunna förväntas uppkomma vid en dylik indelning, och den tidsspillan, som tjänsteresorna bereda befattningshavaren. Det är givet, att denna synpunkt är förtjänt av beaktande. Men mot de berörda olägenheterna måste å andra sidan ställas den förlust statsverket skulle lida genom att vissa åklagare vid en organisation med små distrikt kunna befaras tidvis ej bli fullt sysselsatta. Det torde därför icke vara lämpligt att låta hänsynen till resekostnaderna i alltför hög grad verka bestämmande för distriktsindelningen. E n undersökning rörande omfattningen av de nuvarande landsfogdarnas tjänsteresor ger vid handen, att tjänsteresor för landsfogdarna i de södra och mellersta delarna av landet i genomsnitt taga i anspråk 65 dagar årligen, varav 28 beräknas belöpa på åklagarverksamheten. För Västmanlands och Kopparbergs län samt de norrländska länen, i vilka senare avstånden ju äro vida större, äro motsvarande siffror 154 och 96. Landsfogdarna i sistberörda län använda således omkring en tredjedel av sin tjänstgöringstid för resor i åklagar- och polisväsendets tjänst. l Vid uppgörandet av den plan till rikets indelning i statsåklagardistrikt, som i det följande framlägges, har helt naturligt synnerligt avseende fästs vid trafikförbindelserna olika orter emellan. För södra och mellersta Sveriges del ha distrikten i allmänhet ej gjorts mera omfattande, än att avståndet mellan statsåklagarens kansliort och de olika lagmansrätternas tingsställen kan med järnväg tillryggaläggas på högst 3 å 4 timmar. Därjämte har man vid distriktsindelningen sökt tillse, att arbetsbördan blir så jämnt fördelad som möjligt. I sådant syfte har också övervägts en anordning att genom närmare samarbete mellan underåklagaren på kansli1 Högsta antalet resedagar per år uppvisar landsfogden i Västernorrlands län med 276 resedagar, varav 229 anses belöpa på polis- och åklagarverksamheten.

187 orten och statsåklagarne utnyttja underåklagarens arbetskraft i statsåklagarkansliet. Samtliga åklagare borde i så fall erhålla gemensamt kansli samt underåklagaren, vilken enligt vad i annat sammanhang kommer att föreslås bör bli statsanställd, tillförbindas att även biträda statsåklagaren. Givetvis skulle man därigenom vinna ett närmare samarbete mellan de båda typerna av åklagare — ett samarbete, som säkerligen skulle vara åklagaruppgifterna till gagn. Det må nämnas, att i 1922 års polisutredning ifrågasattes, att stadsfiskalerna i de större städerna, av vilka befattningshavare borde krävas juridisk kompetens, skulle efter landsfogdens bestämmande stå till förfogande för åtal i grövre brott jämväl utanför stadens domkrets. Även med en distriktsindelning, där all möjlig hänsyn tagits till den väntade arbetsbelastningen, kan inträffa, att genom en tillfällig anhopning av göromål arbetskrafterna bli för fåtaliga. I dylikt fall lärer böra ankomma på justitiekanslern att förordna hovrättsfiskal att under viss tid tjänstgöra hos vederbörande statsåklagare. E n dylik anordning kan också ifrågakomma, där behov uppstår av vikarie för statsåklagare. Om vid distriktsindelningen vederbörligt avseende skall kunna fästas vid trafikförbindelserna, kan det i vissa fall ej undvikas, att ett statsåklagardistrikt kommer att bestå av delar från två hovrättsområden. Även vid utarbetande av den distriktsindelning, som varit under övervägande inom processkommissionen, torde en dylik anordning i något enstaka fall visat sig ofrånkomlig. Någon egentlig olägenhet lärer ej heller vara förenad med en sådan kombination. Då t. ex. i det följande ifrågasattes, att södra delen av Hallands län skulle ingå i Malmö statsåklagardistrikt, oaktat länet i sin helhet enligt processkommissionens förslag skulle tillhöra Göteborgs hovrättsområde, bli statsåklagarna i Malmö i administrativt hänseende underordnade advokatfiskalen vid skånska hovrätten. Därest vid fullföljande av ett mål från domsaga i södra Halland, advokatfiskalen i Göteborg skulle ha behov av att inhämta upplysningar från den statsåklagare i Malmö, som handhaft åtalet, har denne givetvis att stå till förfogande i sådant hänseende. För vinnande av upplysning angående storleken av den arbetsbörda, som beräknas falla på statsåklagarna i de olika distrikten, står i första hand till förfogande statistiken angående brottsligheten i riket. E n bearbetning av denna statistik för åren 1915—1916 finnes intagen i 1922 års betänkande angående polisväsendet (sid. 196 o. f.). Vid en ifrågasatt begränsning av landsfogdes åtalsplikt till brott, vara fängelse i mer än sex månader eller straffarbete, avsättning eller mistning av ämbete normalt kunde följa, beräknades antalet brott, för vilka personer sakfällts i första instans, för hela riket uppgå till 5 103. Då antalet första resan enkel stöld under nämnda år beräknades uppgå till i genomsnitt 732, skulle alltså, om den av processkommissionen föreslagna begränsningen av statsåklagarens åtalsplikt tankes tillämpad, antalet brott, som skulle tillhöra statsåklagaren, utgöra 4 371.

188 Vid en specialundersökning l , som verkställts inom processkommissionen — likaledes på grundval av kriminalstatistiken för nämnda år — och varvid beräknats antalet brott — med frånräknande av första resan enkel stöld — för vilka någon sakfällts i första instans och där å brottet kunnat följa mer än sex månaders fängelse, har medeltalssiffran för åren 1915—1916 för hela riket beräknats utgöra 3 862. Differensen på omkring 500 mål, jämfört med polisutredningens motsvarande siffra, har sin förklaring däri, att vid den senare beräkningen för Kristianstads län tagits det exakta medeltalet för nämnda år, vilket var abnormt högt till följd av att en tilltalad i ett och samma mål dömts för ett stort antal likartade brott. Vid den av processkommissionen gjorda beräkningen har för Kristianstads län i stället räknats med ett medeltal för åren 1914, 1915, 1917 och 1918. Vid förenämnda polisutredning (tab. 3, 6, 7 och 8) införskaffades även uppgifter, avseende 3 års-perioden 1918—1920, å antalet åtal, som utförts för brott, vara efter lag kunde följa fängelse i sex månader eller högre straff. Uppgift lämnades tillika om det antal fall, där förberedande undersökningen blivit ledd av vederbörande åklagare eller av annan polismyndighet. En sammanställning av siffrorna för hela riket lämnas här nedan: Antal utB e f a t t n i n g s h a v a r e

förda åtal

Därav mål med förberedande undersökning ledd av befattningshavaren

annan polismyndighet

Landsfogde

44 Landsfiskal

2 740

2 504

231 Stadsfiskal

5 638

3 288

8 790

4 844

3 577

Köpingsåklagare Summa

För erhållande av en utgångspunkt för bedömande av de framtida statsåklagarnas arbetsbörda har vid förevarande utredning införskaffats uppgifter från åklagarna för 3-årsperioden 1924—1926 rörande antalet förundersökningar och åtal, avseende brott, som är i lag belagt med högre straff in fängelse i 6 månader, med undantag av första resan enkel stöld. De inkomna uppgifterna ha emellertid vid verkställd bearbetning befunnits vara till stora delar så bristfälliga, att ledning av dem ej ansetts kunna vinras för förevarande ändamål. Bättre ledning för bedömande av statsåklagarnas arbetsbörda än gencm uppgifter å antalet brott av viss beskaffenhet torde stå att vinna av uipgifter å antalet mål, däri åtal utförts för brott, som skulle falla under statsåklagares åtalsplikt. I ett och samma mål kan nämligen åtal utföras for olika brott utan att därigenom vållas någon nämnvärd ökning av åklagareis 1

Undersökningens resultat återgives i tabell IV i bil. I vid detta betänkande.

189 utredningsarbete. Å andra sidan kunna i ett mål flera personer vara tilltalade. Ett dylikt mål kommer i allmänhet att bereda åklagaren större besvär än ett mål, däri allenast en person står under åtal. Att härvid få någon rättvis jämförelse är dock knappast möjligt. Rättsstatistiken utvisar, att antalet vid häradsrätter, rådhusrätter, polisdomstolar och poliskamrar genom slutligt utslag avgjorda mål angående brott eller förseelser mot strafflagen (utom S. L. 11:15 och 18:15) eller krigslagen utgjort för hela riket: 8 4 6 5

år 1923 » 1924

» 1925

10 155

» 1926

9 5 1 6

Medeltal

227 Det gäller nu närmast att ur dessa siffror bryta ut de mål, däri åtal skulle komma att föras av statsåklagarna. I sådant syfte har en specialundersökning verkställts för år 1926. Härvid hava bearbetats de till statistiska centralbyrån från domstolarna lämnade uppgifterna till rättsstatistiken (formulär 3 a) rörande genom slutligt utslag avgjorda brottmål, i vilka talan om ansvar förts. Vid denna undersökning hava endast medräknats mål, däri åtal anställts för brott, som är i strafflagen belagt med högre straff än fängelse i 6 månader, dock med undantag för första resan enkel stöld. Under ifrågavarande år har på grund av mul- och klövsjukeepizootien förekommit ett mycket stort antal förseelser mot S. L. 19:17. Dessa mål, i vilka undantagslöst dömts till allenast böter, hava ej upptagits i beräkningen. Då det är avsett, att statsåklagaren skall hålla sig underrättad om den förberedande undersökningens förlopp i sådana mål, däri någon häktats, hava alla dylika mål medräknats, även om åtal förts enligt specialförfattning eller enligt lagrum i strafflagen, däri stadgats lägre straff än förut angivits. Siffran för hela riket för de mål, som beräkningen omfattat, uppgår till 2 963 eller i runt tal 3 000. Denna siffra understiger den av processkommissionen beräknade siffran å antalet brott med omkring 900. Rörande den beräknade fördelningen av antalet mål på de olika statsåklagardistrikten lämnas redogörelse i det följande. Vid beräkningen av antalet statsåklagarmål har, såsom förut nämnts, hänsyn icke tagits till huruvida en eller flera personer varit i målet tilltalade. Tillämpar man i förevarande fall den allmänna relation, som statistiken utvisar, mellan antalet brottmål (med undantag av mål enligt S. L. 11:15 och 18: 15 samt specialförfattning) och antalet tilltalade, kan siffran 3 000 höjas med cirka 20 % till omkring 3 600, vilket alltså generellt räknat skulle angiva antalet personer, mot vilka statsåklagare skulle haft att utföra åtal. I beräkningen ingå — såsom tidigare påpekats — icke de mål, däri åtal förts enligt specialförfattning, såvida ej den tilltalade varit i målet häktad.

190 Det är emellertid givet, att statsåklagaren i en del fall torde få taga befattning med förundersökning och eventuellt även med utförandet av å t a l i dylika mål, även om häktning icke ägt rum. Så lärer särskilt bli förhållandet med svårare förseelser mot rusdrycks- och brännvinstillverkningsförordningarna. Även beträffande sådana brott, där åtalsplikten i första hand vilar på underåklagaren, kommer statsåklagaren att i svårare fall få personligen ingripa i utredningen och möjligen även sedermera utföra åtalet. Bland förseelser mot specialförfattningar kommer härvid särskilt i betraktande svårare förseelser mot motorfordonsförordningen. P å grund av den talrika förekomsten av tjuvnadsbrott och då dessa ofta vore av enkel beskaffenhet har processkommissionen (del I sid. 187) föreslagit, att åtal för första resan enkel stöld skulle i princip handhavas av underåklagare. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej i syfte att ytterligare lätta statsåklagarnas arbetsbörda en överflyttning till underåklagaren kunde ske även av vissa andra brottskategorier enligt 20 kapitlet strafflagen. De förut angivna siffrorna till belysning av statsåklagarens arbetsbörda ha avseende endast på det fall, där den förberedande undersökningen leder till åtal. Emellertid förekommer det givetvis ej sällan, att en verkställd förundersökning icke lagt sådana omständigheter i dagen, att åtal mot viss person kan anställas. Även i ett dylikt fall kan statsåklagaren, där brottet varit av beskaffenhet att tillhöra området för hans åtalsplikt, ha nedlagt ett betydande arbete på utredningen. Med ledning av vissa från åklagarmyndigheterna införskaffade upplysningar har beräknats, att i genomsnitt av 3 förundersökningar allenast 2 leda till åtal, d. v. s. att på varje åtal belöper 1*5 förundersökning. Det sammanlagda årliga antalet förundersökningar, skulle alltså, om statsåklagarmålen beräknas till omkring 3 000, uppgå till i runt tal 4 500. Det möter givetvis stora svårigheter att ens approximativt beräkna den arbetsbörda, som kan läggas på envar av de olika statsåklagarna. Till en del komma härvid att inverka faktorer, som direkt sammanhänga med distriktsindelningen. I stora distrikt med dåliga kommunikationer — särskilt i Norrland — lärer man få räkna med en mindre arbetsprestation, uttryckt i visst antal handlagda åtal, än t. ex. i södra och mellersta Sverige, där distrikten bli mera begränsade och kommunikationerna äro gynnsammare. Vid arbetsbördans beräkning bör också hänsyn tagas till antalet underlydande åklagare, med vilka statsåklagaren har att samarbeta. J u större detta är, desto mera kan han förväntas bli upptagen med att lämna dessa åklagare handledning och råd vid fullgörande av deras arbete. Hänsyn bör också tagas till det antal tingsställen vid lagmansrätterna, som faller inom distriktet. Såsom förut nämnts, bör statsåklagaren nämligen städse personligen utföra åtalet vid huvudförhandlingen. Slutligen måste jämväl

191 beaktas, att statsåklagarens tid i ej oväsentlig omfattning kan komma att tagas i anspråk för konferenser med vederbörande åklagare i hovrätterna, närmast advokatfiskalen, beträffande mål, vilka fullföljas till hovrätten. Att fastställa en siffermässig genomsnittsprestation per statsåklagare i fråga om handlagda åtal och därefter bestämma antalet åklagare i varje distrikt lärer med hänsyn till det anförda ej vara möjligt. I stället torde det bli nödvändigt att bedöma varje distrikt för sig. Vid bedömande ur förevarande synpunkt av siffrorna angående det beräknade antalet statsåklagarmål, bör också beaktas den inverkan på arbetsbördan, som det nya institutet strafföreläggande kan erhålla. Då enligt processkommissionens förslag dylikt föreläggande skall kunna ifrågakomma för brott, därest i strafflatituden ej ingår svårare straff än fängelse, kommer givetvis även för en del brott, som statsåklagaren har att beivra, strafföreläggande att kunna tillämpas. Det högsta straff, som i dylikt fall får bestämmas, är 500 kronors böter. E n viss ledning i fråga om storleken av den arbetsbörda, som kan åläggas statsåklagarna, kan erhållas av den erfarenhet, som man i Stockholm vunnit beträffande polisassessorerna. Den ene av dem har att, veckovis räknat, utföra åtal under 3 dagar i rätten och den andre under 2 dagar. Den senare biträder därjämte tredje polisintendenten vid kontrolläsning av rapporter och deltager i större omfattning än den förre i förundersökningarna. Till jämförelse må nämnas, att stadsfiskalerna ha vardera fem tjänstgöringsdagar i rätten per vecka. I det följande kommer redogörelse att lämnas för de särskilda statsåklagardistrikten, i samband varmed jämväl en beräkning av behovet av arbetskrafter skall ske. Därvid komma distriktsvis att angivas siffrorna dels för antalet statsåklagar bro tt enligt processkommissionens utredning, dels ock för antalet mål, däri statsåklagare skulle ha att utföra åtal, varvid begagnas resultatet av den i det föregående omförmälda specialundersökningen. Den förra utredningen betecknas i det följande med bokstaven A och den senare med B. Då fördelningen av antalet brott på de olika domsagorna ej skett enligt A-utredningen, har i de fall, där den föreslagna distriktsindelningen icke sammanfaller med länen, ej kunnat undvikas, att vissa ojämnheter uppkommit, som försvåra jämförelsen mellan de båda utredningarna. *

* #

Rikets indelning i statsåklagardistrikt. 1. Mälardalens distrikt. Då statsåklagarna för Stockholms stad och Stockholms län båda skulle ha kansliort i Stockholm, torde vara lämpligt att sammanföra dem till en enhetlig organisation. Med hänsyn till järnvägsförbindelserna torde till samma distrikt kunna hänföras även den

192 södra domsagan i Uppsala län. Den nordliga delen av länet synes lämpligen kunna förenas med Gävle distrikt 1 . Det torde därjämte böra tagas under övervägande, om ej med Stockholms-distriktet bör sammanföras även Södermanlands län och Västmanlands län med undantag av länets västra domsaga jämte Köping och Arboga, vilka områden lämpligen kunna tilläggas Örebro distrikt. Om båda länen förses med egen statsåklagare, lärer ej kunna undvikas, att arbetsbelastningen blir rätt begränsad och därmed även ojämn. I varje fall torde för vart och ett av ifrågavarande län ej kunna beräknas mer än en statsåklagare, en organisationsform, som, enligt vad ovan anförts, helst bör undvikas. Å andra sidan är att märka, att tågförbindelserna mellan Stockholm och ifrågavarande båda län äro av den beskaffenhet, att någon nämnvärd olägenhet av åklagarkansliets placering i huvudstaden ej torde behöva befaras 2 . Därtill kommer, att det givetvis är en fördel att i Stockholm ha en rätt manstark kår av kvalificerade åklagare. Därmed möj liggöres en önskvärd specialisering bland dem på olika brottstyper. Vid utredningarna A och B har antalet brott, resp. mål, som skulle falla inom området för statsåklagares åtalsplikt, beräknats uppgå till följande: B 539

A

Stockholms stad >

län

163 Del av Uppsala län Södermanlands

»

Del av Västmanlands län Folkmängd:

1061 321. 6

Landareal:

20 3606 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

s

109 6

119 4

11 60 66

54 landsfiskaler, 21 stadsfiskaler, 2 polisassessorer. 19 7 .

Fråga blir närmast om det för förevarande distrikt erforderliga antalet statsåklagare. Processkommissionen torde ha räknat med 4 statsåklagare för 1

Då enligt häradshövding Schlyters förslag till domsagoindelning Uppsala stad såsom eget tingslag ingår i länets norra domsaga, har vid förevarande indelning räknats med att I p p sala kommer att tillhöra Gävle statsåklagardistrikt. Därest Uppsala vid en framtida d>msagoreglering skulle bilda egen domsaga, torde staden böra överflyttas till Mälard&ens statsåklagardistrikt. 1 Så t. ex. kräver resan Stockholm—Västerås, resp. Sala avsevärt kortare tid än en ~esa från Stockholm till de nordligare delarna av Stockholms län, t. ex. Häverösund. Även förbindelserna med Södermanland äro synnerligen gynnsamma. För resa Stockholm—Estilstuna åtgår ungefär samma tid som för resa Stockholm —Häverösund eller omkring 3 t i m n a r och resan Stockholm—Nyköping tar med snabbaste lägenhet 13/* timmar. 8 Siffran för hela Uppsala län är 88. 4 Avser Enköping samt länets södra domsaga. 6 Siffran för hela Västmanlands län är 106. 6 Samtliga folkmängdssiffror och arealsiffror avse invånarantalet i de administrativa »mrådena vid utgången av år 1925. 7 Därav 4 i Stockholm.

193 Stockholms stad samt 1 för vart och ett av Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Skulle ett distrikt komma till stånd av den omfattning, som här ifrågasatts, har antalet statsåklagare ansetts böra bestämmas till 10. Någon närmare fördelning av dessa på de olika lokala områdena har, såsom förut nämnts, ej ansetts böra ske. 2. Linköpings distrikt. Detta distrikt torde böra omfatta Östergötlands län samt norra delen av Kalmar län, d. v. s. Tjusts domsaga samt Sevede tingslag ävensom städerna Västervik och Vimmerby. Med hänsyn till kommunikationerna har det nämligen funnits lämpligt att lägga länets norra del under statsåklagaren i Linköping samt den södra delen under statsåklagaren i Växjö. Beträffande statsåklagarkansliets placering kan givetvis tvekan råda, huruvida detsamma lämpligast bör förläggas till Norrköping eller Linköping. Processkommissionen torde närmast ha räknat med förläggning till Norrköping. Då emellertid förbindelserna med Kalmar län äro gynnsammare från Linköping än från Norrköping samt det kan förväntas, att i en stad av Norrköpings storlek skall finnas en så kvalificerad underåklagare, att åt honom kan anförtros att mera självständigt handlägga åklagarärendena, har statsåklagarkansliet ansetts böra förläggas till Linköping, som också är centralare beläget i förhållande till länets västliga del. Antalet brott, resp. mål, som skulle tillfalla statsåklagaren i Linköpings distrikt, utgör för Östergötlands län Del av Kalmar län

A 142

B 113

l

* 21 134

Folkmängd:

378 995.

Landareal:

13 528-1 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

28 landsfiskaler, 9 stadsfiskaler.

10 s .

Antalet statsåklagare i distriktet torde kunna begränsas till 2. 3. Jönköpings distrikt är beräknat att omfatta Jönköpings län samt Skaraborgs län. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida ej den sydvästligaste av Skaraborgs-domsagorna lämpligare borde förenas med Göteborgs statsåklagardistrikt. Då emellertid någon mera avsevärd skillnad i restid mellan Göteborg och t. ex. Vara samt Jönköping och samma ort ej finnes, har hela länet preliminärt hänförts till Jönköpingsdistriktet. En annan tänkbar överflyttning gäller länets nordligaste del — Vadsbodomsagan. Det kan beträffande denna ifrågasättas, om den ej lämpligare borde förenas 1

Siffran för hela Kalmar län är 81. Avser allenast Kalmar läns n o r r a del. 3 Därav 2 i Norrköping.

1 3 — 6322.

På länets södra del belöper ett antal av 60 mål.

194 med Örebro-distriktet. Emellertid ha tillräckliga skäl för en sådan åtgärd ej ansetts föreligga 1 . Antalet brott, resp. mål, som skulle tillhöra statsåklagare att beivra, uppgår inom distriktet till A 122 66 188

För Jönköpings län » Skaraborgs » Folkmängd:

477 520.

Landareal:

18 691-9 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

B 74 66 140

45 landsfiskaler, 15 stadsfiskaler.

13.

I distriktet torde komma att erfordras minst 2 statsåklagare. 4. Växjö distrikt är avsett att innefatta Kronobergs län samt södra delen av Kalmar län. Det har varit under övervägande att till detta distrikt lägga även östra delen av Blekinge län med Karlskrona och Ronneby. Då emellertid förbindelserna med Kristianstad äro ungefär lika förmånliga som med Växjö, har det funnits lämpligare att låta hela Blekinge län tillhöra Kristianstadsdistriktet. Antalet brott, resp. mål, som här äro i fråga, utgör: A 66

För Kronobergs län För del av Kalmar län Folkmängd:

320 517.

Landareal:

16 3089 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

_

B 42 * 60 102

32 landsfiskaler, 4 stadsfiskaler.

10.

Med hänsyn till den förhållandevis betydande utsträckning, som Växjödistriktet skulle erhålla, och då även antalet statsåklagarmål är avsevärt, synes det knappast troligt, att 1 statsåklagare skulle kunna medhinna hela arbetsbördan. Om avseende därjämte fästes vid, att antalet underåklagare är nästan lika stort som i Linköpings distrikt, torde det stå klart, att Växjä distrikt säkerligen kommer att bereda fullt arbete åt 2 statsåklagare. 5. Gotlands distrikt. Oaktat den ringa arbetsbörda, som föreligger, måste Gotlands län bilda eget statsåklagardistrikt. Antalet brott, resp. mål, som statsåklagaren skulle ha befattning med, uppgår till allenast 20, resp. 17. 1

De ungefärliga restiderna äro: från Jönköping till Falköping l 1 /* timmar, till Skövde 2 1 / * timmar, til] Skara 3 V» timmar, till Lidköping eller Mariestad 4 timmar. 2 Siffran för hela Kalmar län är 81. 8 Avser södra delen av Kalmar län. På länets norra del belöpa 21 mål.

195 Folkmängd:

56 981.

Landareal:

3117-9 kvkm.

Antal linderåklagare: Antal tingsställen:

6 landsfiskaler, 1 stadsfiskal.

2.

Det torde böra tagas under övervägande, om ej statsåklagarbefattningen i Visby lämpligen kan förenas med underåklagartjänsten i samma stad. 6. Kristianstads distrikt. Under detta distrikt skulle läggas Kristianstads län och Blekinge län. Därvid har dock undantag gjorts för de nuvarande båda Åsbodomsagorna ävensom Ängelholms stad. Dessa områden torde lämpligare böra införlivas med Malmö distrikt. Antalet brott, resp. mål, som statsåklagaren beräknas erhålla, uppgår till: A 75

För Blekinge län

1 För del av Kristianstads län

B 67 2

79 146

Folkmängd:

327 186.

Landareal:

7 599'C kvkm.

Antal under åklag are: 31 landsfiskaler, 7 stadsfiskaler. Antal tingsställen:

9.

Oaktat distriktet såväl i fråga om folkmängd som landareal betydligt understiger de övriga distrikt, i vilka 2 statsåklagare skulle finnas, måste dock, med hänsyn till det avsevärda antalet statsåklagarmål, 2 statsåklagare anses erforderliga i distriktet. 7. Malmö distrikt. Förutom Malmöhus län torde detta distrikt böra omfatta den västligaste delen av Kristianstads län, nämligen de nuvarande båda Åsbodomsagorna jämte Ängelholm, samt vidare södra delen av Hallands län eller Hallands södra domsaga jämte Halmstad och Laholm. Det har nämligen icke ansetts lämpligt att ha en särskild statsåklagare för Hallands län. Tåglägenheterna med Göteborg och Malmö erbjuda så snabba förbindelser med dessa båda städer, att det ansetts lämpligare att dela länet mellan Göteborgs och Malmö distrikt. Beräkningen av arbetsbördan i distriktet enligt förut angivna grunder ger följande siffror: Malmö stad Malmöhus län i övrigt

A 1( 497 /

B 98 187

Del av Hallands län

34 Del av Kristianstads län

J

340 1

Siffran för hela länet är 136. Avser länet med undantag för Norra och Södra Åsbo domsaga ävensom Ängelholm. 3 Siffran för hela Hallands län är 77. 4 Siffran avser Hallands läns södra del. 6 Avser de båda Asbodomsagorna jämte Ängelholm.

196 Folkmängd:

639 078.

Landareal:

8 479'7 kvkm.

Antal linderåklagare: Antal tingsställen:

35 landsfiskaler, 11 stadsfiskaler.

11 x.

Beträffande antalet statsåklagare må erinras, att processkommissionen torde räknat med 4 statsåklagare för Malmöhus län samt 1 för vartdera av Kristianstads och Hallands län. Med hänsyn till de anförda siffrorna rörande arbetsbelastningen torde få tagas för givet, att 5 statsåklagare komma att erfordras för Malmödistriktet. 8. Göteborgs distrikt. Till detta distrikt bör, såsom förut nämnts, läggas förutom Göteborgs och Bohus län även norra delen av Hallands län, nämligen Hallands läns mellersta och norra domsagor jämte Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Vidare lärer till detta distrikt kunna lämpligen läggas även Älvsborgs län med undantag av Dalsland. Slutligen kan — såsom tidigare antytts — ifrågasättas, huruvida ej jämväl viss del av Skaraborgs län borde överflyttas till detta distrikt. Nedanstående beräkning utgår dock icke från en sådan utvidgning av distriktet. Beräkningen av arbetsbördan ger vid handen följande siffror: A 1 \ 341 )

B 226

Del av Hallands län

19 Del av Älvsborgs län

3 Göteborgs stad Göteborgs och Bohus län i övrigt

79 93 417

Folkmängd:

774 645.

Landareal:

15 463'G kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

46 landsfiskaler, 15 stadsfiskaler.

18 *•

Antalet statsåklagare har inom processkommissionen preliminärt beräknats till 3 för Göteborgs och Bohus län, av vilka 1 tänktes stationerad i Uddevalla. För Älvsborgs län har beräknats 1 statsåklagare. Såsom kansliort för honom torde inom processkommissionen ha ifrågasatts Borås. Arbetsbelastningen i Göteborgs distrikt torde bli av den omfattning, att 6 statsåklagare böra vara i tjänst inom distriktet. 9. Karlstads distrikt. Detta distrikt torde böra omfatta förutom Värmlands län även Dalsland. Dettas geografiska läge och naturförhållanden göra nämligen en anknytning till Värmland naturligare än till Göteborgsdistriktet. Därtill kommer, att Dalslands huvudort Åmål, som väl framdeles som hittills kommer att bli därvarande domsagas kansliort, är lättare 1

Därav 2 i Hälsingborg. Siffran för hela Hallands län är 77. 3 Siffran för hela Älvsborgs län är 127. 4 Därav 2 i Göteborg. 2

197 tillgänglig från Karlstad än från Göteborg. I och med att järnvägsleden Arvika—Årjäng blivit utbyggd hava också förbindelserna mellan Karlstad och de inre delarna av Dalsland avsevärt underlättats. Därtill kommer, att arbetsbördan i förevarande distrikt torde få en mera lämplig avvägning, om Dalsland förenas med detta. Värmlands län

A 103

Del av Älvsborgs län

*

B 88 24 112

Folkmängd:

326 840.

Landareal:

21 150-9 kvkm.

Antal

underåklagare:

Antal tingsställen:

30 landsfiskaler, 5 stadsfiskaler.

12.

Vid genomgång av 1927 års uppgifter till rättsstatistiken har visat sig, att antalet statsåklagarmål för Värmland för nämnda år uppgår till 105. Med hänsyn till antalet statsåklagarmål och den betydande utsträckning distriktet skulle erhålla och då även antalet underåklagare är avsevärt, synas 2 statsåklagare komma att erfordras för distriktet. 10. Örebro distrikt. Till detta distrikt har lagts Örebro län samt västra delen av Västmanland, nämligen Västmanlands västra domsaga, enligt 1928 års domsagoreglering innefattande jämväl Snevringe tingslag, ävensom Köping och Arboga. Arbetsbördan i distriktet har beräknats på följande sätt: Örebro län Del av Västmanlands län

A 98

B 72

18 90.

Folkmängd:

278 100.

Landareal:

10 656-ti kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

21 landsfiskaler, 6 stadsfiskaler.

8. 3

Även om antalet statsåklagarmål i Örebro distrikt ej är så stort som i övriga distrikt, för vilka 2 statsåklagare beräknats, har dock — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att antalet statsåklagare inom varje distrikt ej understiger två — i förevarande kostnadsberäkning upptagits 2 statsåklagare för Örebro distrikt. 11. Kopparbergs distrikt. Detta distrikt är avsett att omfatta Kopparbergs län. Den beräknade arbetsbelastningen utgör: Enligt beräkningen A » 1

»

B

Siffran för hela Älvsborgs län är 127. 2 Siffran för hela länet är 106. 3 Därav 2 i Örebro.

106 brott 100 mål.

198 Folkmängd:

253 892.

Landareal:

28 2484 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

31 landsfiskaler, 5 stadsfiskaler.

11.

Det förhållandevis begränsade antalet statsåklagarmål kunde synas motivera, att statsåklagarnas antal inskränkes till 1. Emellertid bör avseende även fästas vid distriktets mycket stora omfattning och det betydande antalet underåklagare. Då därtill kommer, att enligt det föreliggande förslaget till domsagoindelning distriktet skulle erhålla ej mindre än 11 tingsställen, synes det ofrånkomligt, att 2 statsåklagare anställas inom distriktet. 12. Gävle distrikt. Distriktet torde böra omfatta södra delen av Gävleborgs län och, såsom tidigare nämnts, även norra delen av Uppsala län (nuv. Uppsala läns norra domsaga samt Uppsala stad). Då det är avsett att även till Sundsvall förlägga ett statsåklagarkansli, synes med hänsyn till trafikförhållandena lämpligt att överföra Norra Hälsinglands domsaga jämte Enångers tingslag ävensom Västra Hälsinglands domsaga samt Hudiksvall till Sundsvallsdistriktet. Den följande beräkningen utgår från en sådan indelning. Arbetsbelastningen framgår av följande sammanställning: Del av Gävleborgs län Del av Uppsala län

A 284 *

B 97 3

404 137.

Folkmängd:

271 330.

Landareal:

112287 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

22 landsfiskaler, 3 stadsfiskaler. 6. 6

Processkommissionen torde ha räknat med 2 statsåklagare inom Gävleborgs län, av vilka 1 placerad i Gävle och 1 i Hudiksvall. Någon minskning i detta antal lärer ej böra äga rum, då den ändring av distriktsindelningen, som här förordas, ej torde föranleda någon väsentlig ändring i arbetsbelastningen. Skulle vid en framtida indelning Uppsala stad (jfr ovan sid. 192 not 1) komma att tillföras Mälardalens distrikt, lärer med hänsyn till Gävle distrikts stora omfattning knappast någon minskning av antalet statsåklagare kunna äga rum. 13. Sundsvalls distrikt. Förutom norra delen av Hälsingland — omfattande nuvarande västra och norra domsagorna jämte Enångers tingslag 1

Avser även n o r r a delen av Gävleborgs län, som skall tillföras Sundsvallsdistriktet. Siffran för hela Uppsala län är 88. 3 De på länets norra del belöpande siffrorna ej medräknade. 4 Avser Uppsala stad (27 mål) samt länets norra domsaga. 5 Därav 2 i Gävle. 3

199 och Hudiksvall — skulle till distriktet höra Västernorrlands län. Med hänsyn till förbindelserna har dock den nordligaste delen av länet, förslagsvis Själevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag ävensom Örnsköldsvik, tillagts Umeå statsåklagardistrikt. Den beräknade arbetsbelastningen belyses av följande siffror: A

B

i£L.

Del av Gävleborgs län Del av Västernorrlands län

50 191.

Folkmängd: 313 692. Landareal: 27 382-0 kvkm. Antal underåklagare:

38 landsfiskaler, 4 stadsfiskaler.

Antal tingsställen : 12. 4

Det må nämnas, att processkommissionen torde ha räknat med 2 statsåklagare i Västernorrlands län. Med hänsyn till det betydande antalet statsåklagarmål och distriktets stora utsträckning lärer statsåklagarnas antal ej böra sättas under 3. Då distriktet är avsett att omfatta även viss del av Hälsingland, torde till kansliort böra väljas Sundsvall. 14. Jämtlands distrikt. Jämtlands län torde lämpligen böra utgöra eget statsåklagardistrikt med kansliort i Östersund. Visserligen är arbetsbelastningen icke synnerligen stor — nämligen enligt A-beräkningen 60 brott och enligt B-beräkningen 57 mål. Med hänsyn bl. a. till distriktets stora omfattning, har det emellertid ansetts önskvärt, att 2 statsåklagare anställas inom distriktet. Folkmängd:

136 300.

Landareal:

47 6900 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

24 landsfiskaler, 1 stadsfiskal. 8.

15. Umeå distrikt. Detta distrikt skulle omfatta hela Västerbottens län samt norra delen av Västernorrlands län, nämligen nuvarande Själevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag ävensom staden Örnsköldsvik. Den beräknade arbetsbelastningen framgår av följande siffror: Västerbottens län Del av Västernorrlands län

••••

A

B

8< ff 111.

1 Siffran för hela länet är 284. Siffran avser även länets norra del, som skulle överflyttas till Umeå distrikt. 3 Uppgiften gäller endast de delar av länet, som skulle ingå i Sundsvalls distrikt. återstående del av länet beräknas 24 mål. 4 Därav 2 i Sundsvall. 6 Därav 2 i Östersund. 6 Siffran för hela Västernorrlands län är 175. 2

För

200 Folkmängd:

246 225.

Landareal:

62 0145 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

30 landsfiskaler, 3 stadsfiskaler.

12.

För distriktet torde med säkerhet komma att erfordras 2 statsåklagare. Till kansliort synes Umeå böra utses. 16. Norrbottens distrikt är avsett att omfatta Norrbottens län. Arbetsbelastningen är beräknad till 88 brott (A) och 74 mål (B). Folkmängd:

190 940.

Landareal:

98 660-1 kvkm.

Antal underåklagare: Antal tingsställen:

22 landsfiskaler, 4 stadsfiskaler.

15.

I distriktet torde 2 statsåklagare erfordras. Kansliort torde böra bliva Luleå. För vinnande av översikt över distriktsindelningen meddelas här ett i tabellform gjort sammandrag av uppgifterna angående de olika distrikten (se tab. sid. 202—203). Såsom av tabellen framgår, upptar förevarande förslag 47 statsåklagare. Den beräknade årliga genomsnittsbelastningen för statsåklagare utgör i runt tal: 63 statsåklagarmål, 75 tilltalade, 95 förundersökningar. Jämfört med det nuvarande antalet landsfogdar kan det antal statsåklagarbefattningar, varmed det här framlagda förslaget räknar, synas väl högt tilltaget. Emellertid må nämnas, att, redan när landsfogdetjänsterna inrättades, tvivelsmål uttalades, huruvida det då beräknade antalet vore tillräckligt. I proposition till 1917 års riksdag (nr 211) angående fögderiförvaltningens omorganisation, där det dock räknades med 27 länspolismästarbefattningar (motsvarande landsfogdetjänsterna), framhöll chefen för civildepartementet, att han räknat med två dylika tjänster endast för de tre nordligaste kustlänen. Det kunde emellertid enligt departementschefens mening förväntas, att även i ett och annat av de sydligare länen snart nog skulle föreligga ett oavvisligt behov av två dylika tjänstemän. Att någon ökning av landsfogdetjänsterna — trots den minskning av deras antal till 24, som beslöts av riksdagen — sedermera icke ifrågasatts, torde ha berott på att landsfogdarna lyckats vinna den erforderliga lättnaden i arbetsbördan genom att skjuta över på landsfiskalerna en del av de åklagaruppgifter, som ursprungligen voro avsedda för landsfogdarna. Även i 1922 års polisförslag räknades med allenast en landsfogde i varje län. I betänkandet (sid. 202) uttalades emellertid viss tvekan, huruvida det kunde vara möjligt för en landsfogde i synnerhet i de största länen att på

201 tillfredsställande sätt omhänderhava de uppgifter, som voro avsedda a t t åläggas honom. Framförallt gällde detta Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län. För vinnande av en rättvis jämförelse mellan beräkningen av arbetskrafterna i det här framlagda förslaget och polisbetänkandet måste beaktas, att väl å ena sidan landsfogdarna enligt sistnämnda betänkande skulle ha något vidsträcktare arbetsuppgifter än de framtida statsåklagarna, i det även polischefskapet var avsett att påläggas dem, men att å andra sidan polisbetänkandet — såsom senare närmare kommer att behandlas — räknade med anställande i samtliga län utom 3 av särskilda länspolisassessorer i nästan lika hög löneställning, som nu är avsedd för de blivande statsåklagarna, och med samma kompetens som dessa. Med inberäknande av assessorerna skulle de juridiskt utbildade arbetskrafterna i hela överåklagarkåren uppgå till 45, d. v. s. 2 befattningshavare mindre ä n det här beräknade antalet statsåklagare. Därvid är att märka, att Stockholms stad var undantagen från landsfogdarnas tjänstgöringsområde, och att även i vissa andra större städer stadsfiskalerna, av vilka i dessa städer borde krävas högre kompetens, beräknades komma att i ett stort antal fall utföra de åtal, som eljest skulle ankomma på landsfogde. Jämför man det nuvarande antalet landsfogdar med det föreslagna antalet statsåklagare, måste vidare beaktas, att — förutom olikheten i arbetsuppgifter — den skillnad föreligger, att magistratsstäderna f. n. falla utanför landsfogdarnas tjänstgöringsområde. Då vid rådhusrätterna handlägges ett t. o. m. något större antal brottmål än vid häradsrätterna 1 , inses lätt, hurusom en avsevärt större arbetsbelastning är att förvänta för de överordnade åklagarna redan av den anledningen, att de hittillsvarande magistratsstäderna skola läggas inom de blivande statsåklagarnas tjänstgöringsområden. För övrigt må nämnas, att justitiekanslern (Yttranden sid. 138) i sitt yttrande över processkommissionens betänkande uttalat som sin mening, att, därest statsåklagarna, på sätt kommissionen föreslagit, skola sköta jämväl förundersökningen i brottmål, deras antal måste bliva mycket större än kommissionen tänkt sig. Även häradshövdingeföreningen (Yttranden sid. 232) och sedermera lagrådet 2 hava i sina utlåtanden över förslaget uttalat den mening, att det av kommissionen preliminärt beräknade antalet statsåklagare skall visa sig alltför litet. Frågan om de nuvarande landsfogdetjänsternas indragning kommer att i det följande upptagas till behandling. »

* *

Om, såsom i det föregående ifrågasatts, två eller flera statsåklagare finnas statsåk/agarinom varje statsåklagardistrikt, torde en av dem böra erhålla ställning såsom nas kanshFö förste statsåklagare och leda arbetet å kansliet. ™*e stats~ åklagare. 1

Antalet mål angående brott eller förseelser mot S. L. (utom S. L. 11: 15 och 18: 15) u p p gick 1925 vid häradsrätter till 5 012 och vid rådhusrätter till 5 143. Motsvarande siffror för 1926 voro resp. 4 466 och 5 050. ' Utlåtande över processkommissionens betänkande (statens off. utredn. 1928:19, sid. 42).

202 Rikets indelning i

S t a t s å k l a g a r d i s t r i k t

Omfattning

Benämning

1.

Mälardalens

Stockholms stad, Stockholms och Södermanlands län, Uppsala läns södra domsaga med Enköping samtj Västmanlands län utom Västmanlands västra dom-| saga, Snevringe tingslag, Köping och Arboga |

Antal statsåklagare

Folkmängd

1 061 321

2.

Linköpings

Östergötlands län, Tjusts domsaga, Sevede tingslag, Västervik och Vimmerby

378 995

3.

Jönköpings

Jönköpings och Skaraborgs län

477 520

Växjö

Kronobergs län och södra delen av Kalmar län

320 517

Gotlands

Gotlands län

6.

Kristianstads

Blekinge län och Kristianstads domsagorna och Ängelholm

7.

Malmö

Malmöhus län, Åsbodomsagorna, Ängelholm, Hallands läns södra domsaga, Halmstad och Laholm

8.

Göteborgs

Göteborgs och Bohus län, norra delen av Hallands län och Älvsborgs län utom Dalsland

774 645

9.

Karlstads

Värmlands län och Dalsland

326 840

10.

Örebro

Örebro län och västra delen av Västmanlands län • •.

278 100

11.

Kopparbergs

Kopparbergs län

253 892

12.

Gävle

Gävleborgs län (med undantag av Norra och Västra Hälsinglands domsagor, Enångers tingslag och Hudiksvall) samt Uppsala läns norra domsaga och Uppsala stad

271 330

4. 5.

56 981 län

utom

Asbo-

327 186 639 078

13.

Sundsvalls

Norra delen av Gävleborgs län samt Västernorrlands län u t o m Själevads och Arnäs domsaga, Nätra tingslag och Örnsköldsvik

313 692

14.

Jämtlands

Jämtlands län

136 300

15.

Umeå

Västerbottens län samt n o r r a delen av Västernorrlands län

246 225

16.

Norrbottens

Norrbottens län

190 940 Summa

1 Därtill komma 2 polisassessorer.

statsåklagardistrikt. 5

6 Landareal i kvkm

Antal tingsställen

ii

Antal statsåklagarmål

Beräknat antal tilltalade

Beräknat antal förundersökningar

21 *

1193 Antal underåklagare

20 360-6

Landsfiskaler

Stadsfiskaler

13 528-1

18 691-9

16 308-9

3117-9

10 2

7 599-6

8 479-7

15 463-6

21150-9

10 656-6

28 248-4

11228-7

27 382-0

4 l

47 690-0

62 014-5

98 660-1

—

2 963

3 553

4 447

204 Biträden. j 1922 års betänkande angående polisväsendet upptogs till behandling 1922 års polis- även frågan, huru kansliförhållandena borde ordnas för de nya landsfogdetjänster, som enligt förslaget skulle tillsättas. Det framhölls i betänkandet,, att landsfogdarnas verksamhet komme att till stor del förläggas utom tjänsterummet. Såväl av denna orsak som för att göra det möjligt för landsfogden att på ett tillfredsställande sätt även i större län räcka till för sina åligganden syntes det i allmänhet nödvändigt att giva landsfogdarna ett biträde. Denne tjänsteman, förslagsvis benämnd länspolisassessor, borde ha samma kompetens som landsfogdarna. Han skulle således vara behörig att vid behov vikariera för landsfogden. Dessutom borde landsfogden ha ett skrivbiträde för expeditionsgöromålen och dylikt. Länspolisassessorstjänster skulle enligt förslaget inrättas i samtliga län med undantag av Uppsala, Kronobergs och Gotlands län. I avseende å tjänsteställning och avlöningsvillkor borde polisassessorerna likställas med länsassessorerna. Vid 1925 års lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna hava sistnämnda tjänster hänförts till lönegraden B 27. Det må nämnas, att enligt polisbetänkandet landsfogdetjänsterna ansågos böra bli likställda med landssekreterar- och landskamrerartjänsterna, vilka vid den nya löneregleringen hänfördes till lönegraden B 30. Process-

Rörande organisationen av statsåklagarkanslierna har processkommissionen ej gjort något närmare uttalande. Kommissionen (del I sid. 190) framhåller endast, att, då så erfordras, skola hos statsåklagaren kunna anställas biträden, vilka ej böra äga självständigt utöva några av statsåklagarens funktioner utan endast utföra å kansliet förekommande arbeten med uppsättande av protokoll, stämningar och dylikt. Förutom nu nämnda biträden torde processkommissionen ha räknat med* att även skrivbiträden skulle anställas å statsåklagarexpeditionerna.

Förslag.

De biträdesbefattningar, som enligt processkommissionens förslag skulle inrättas vid statsåklagarnas kanslier, torde varit avsedda att erhålla en annan karaktär än de assessorstjänster, som innefattades i polisutredningens organisationsplan. Länspolisassessorerna skulle närmast vara ett slags biträdande landsfogdar, och ur denna befattningshavargrupp tänktes sannolikt landsfogdetjänsterna komma att rekryteras. Annorlunda är förhållandet med sekreterarna enligt processkommissionens förslag. Någon befordringsmöjlighet för dem inom den högre åklagarkarriären torde knappast stå till buds, då det torde varit avsett, att statsåklagarna i allmänhet skulle rekryteras ur gruppen av hovrättsutbildade jurister. Ej heller synes en övergång från dessa befattningar till underåklagartjänsterna varit avsedd. I ännu högre grad än i fråga om sekreterartjänsterna vid lagmansrätterna kan det därför befaras, att sekreterarbefattningarna hos statsåklagarna skulle komma att besättas med personer, som sakna utsikt att vinna befordran på domar- och åklagarbanan och därför nödgats begränsa sina anspråk till en dylik sekreterartjänst. A t t i

205 många fall statsåklagarna bleve föga betjänta med att å sina kanslier ha a t t anlita dylika medhjälpare, faller av sig självt. Därest — såsom skett i förevarande förslag — statsåklagarnas antal ej så starkt begränsas, som processkommissionen avsett, utan å åklagarkanslierna städse tjänstgöra minst två statsåklagare, torde det biträde, som måste beredas dem, ej behöva äga domarutbildning. En lämplig grupp av tjänstemannaaspiranter, som kan komma i fråga för dessa biträdesbefattningar, synas landsfiskalsaspiranterna utgöra. En viss tids tjänstgöring å statsåklagarkansli torde böra ingå i dessas utbildning. Rekryteras biträdestjänsterna på detta sätt, böra de ej göras till ordinarie utan erhålla karaktär av extra ordinarie befattningar, å vilka innehavaren beräknas stanna under allenast viss begränsad tid, förslagsvis 2 år. Det må nämnas, att enligt gällande föreskrifter angående behörighet till landsfiskalsbefattning (kungörelse den 14 december 1917, nr 904) fordras bl. a. att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse. Under en del av denna tid brukar aspiranten få i uppdrag att lämna landsfogden biträde. I allmänhet torde allenast 1 dylikt biträde behöva beräknas för varje statsåklagarkansli. I de tre största städerna måste dock flera biträden bli behövliga. Förslagsvis räknas med 5 biträden i Stockholm, 3 i Göteborg och 2 i Malmö. Särskilt för dessa tre städers del torde böra tagas under omprövning lämpligheten av att ordna gemensamt kansli för statsåklagare och underåklagare. Om så sker, kan möjligen räknas med att antalet dylika biträden kan något reduceras. För statsåklagaren i Visby synes något dylikt biträde ej behöva beräknas. Sammanlagda antalet biträden skulle då komma att uppgå till 22. Att på förhand fixera ett visst antal skrivbiträdesbefattningar för varje statsåklagarexpedition torde ej vara möjligt. Lämpligare synes då vara att för hela riket beräkna ett antal dylika biträden. Dessas fördelning på de olika expeditionerna torde kunna bestämmas av justitiekanslern. Förslagsvis räknas här med tillhopa 20 skrivbiträden.

Skrivbräden.

Skyldighet att tillhandahålla lokaler åt statsåklagarna bör åligga stats- Lokalfrågan verket. Skulle underåklagarens expedition förläggas till samma lokal som statsåklagarens, bör en skälig reduktion ske i det till vederbörande utgående förvaltningskostnadsbidraget. Lämpligast torde vara, om kanslilokalen kan förläggas till samma byggnad, i vilken lagmansrätten på orten är inrymd. Då det är avsett, att tingshusbyggnadsskyldigheten fortfarande skall vara en kommunal uppgift, bör staten i så fall bära den på åklagarlokalerna belöpande andel i kostnaderna. I de största städerna torde med hänsyn till den mera omfattande personalorganisationen särskilda anordningar bliva erforderliga. * * # Det har i det föregående redan nämnts, att underåklagarna enligt process- Underkommissionens förslag skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiska- åklagare. lerna. Beträffande dessa skulle det bestående sambandet mellan polis- och Pro . ces8kom

206 åklagarväsen bibehållas. Ej heller borde det enligt processkommissionens mening (del I sid. 189) vara uteslutet, att dessa åklagare toges i anspråk för annan verksamhet. Detta borde dock ej få ske i sådan omfattning, att åklagarverksamheten bleve eftersatt. I många distrikt — framhåller processkommissionen vidare — syntes det bliva nödvändigt att åvägabringa betydande lättnader i arbetsbördan. Kommissionen har dock icke ansett sig: böra gå in på frågan, huru borde förfaras med de göromål, som sålunda skulle övertagas av andra myndigheter. Av flera bland de länsstyrelser, som yttrat sig över förslaget, har framhållits, att sistberörda spörsmål borde bli föremål för särskild utredning. Lättnad i Frågan om beredande av lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda har uppm sfiskaier- r e p a ( j e g a n g e r under de senare åren varit föremål för ingående undersöknas arbets-

börda.

ningar. Det må erinras om, att i 1922 års polisutredning (sid. 203 o. f.) bland annat ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras i landsfiskalernas redovisningar, samt att viss inskränkning skulle ske av handräckningsbesväret i fråga om indrivning av restförda kommunalutskylder. Vidare påyrkades en överflyttning av restindrivningen till de i fögderistäder, köpingar m. fl. samhällen särskilt förordnade utmätningsmännen. Slutligen påpekades, att i samband med reform av taxeringsväsendet landsfiskalerna skulle befrias från dem nu åliggande skyldighet att vara ordförande i taxeringsnämnd. Samma spörsmål har sedermera upptagits till behandling av 1924 års landsstatslönesakkunniga i deras förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler. Sedan vissa uppgifter införskaffats från länsstyrelserna,, verkställde de sakkunniga en ingående utredning av frågan. Bland de uppslag i sådant hänseende, som de sakkunniga förordade, må nämnas, att landsfiskal borde befrias från bestyret med mantalsskrivningarna och taxeringsförrättningarna; utdrag av dagbok i utsökningsmål borde till överexekutor insändas efter var tredje månads förlopp (f. n. varannan månad); betydande förenklingar borde åvägabringas med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och böter m. m. Syftet med landsstatslönesakkunnigas utredning i förevarande hänseende var ej vinnande av lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda i och för sig, u t a n avsikten var att därigenom möjliggöra en omreglering av landsfiskalsdistrikten och en minskning i deras antal. De sakkunniga föreslogo också indragning av 81 landsfiskalsbefattningar, varigenom dessas totalantal skulle nedbringas från 491 till 410. Någon åtgärd i nu berörda avseende har den av landsstatslönesakkunniga verkställda utredningen tills vidare icke föranlett. Det må nämnas, att i den förordning om taxerings väsendet, som godkänts av 1928 års riksdag (prop, nr 214, sid. 120), ej upptagits hittillsvarande stadganden om skyldighet för vissa landsstatstjänstemän, bl. a. landsfiskaler, att mottaga uppdrag såsom ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Det är givetvis ej möjligt att i samband med förevarande utredning rörande processreformens ekonomiska verkningar upptaga spörsmålet om

207 ändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskalsdistrikten. Frågan härom torde böra lösas i samband med den ifrågasatta löneregleringen för landsfiskalerna. Här må allenast påpekas angelägenheten av att vid en dylik omreglering de av processkommissionen framhållna synpunkterna på frågan vinna beaktande. För statsåklagarna är det helt naturligt av synnerlig vikt, att de ute i orterna ha till sitt förfogande personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål. Emellertid måste redan genom inrättande av statsåklagartjänsterna vinnas en ej oväsentlig avlastning för landsfiskalerna, varigenom dessa få bättre tid att ägna sig åt de utredningsuppdrag, som kunna av statsåklagarna överlämnas till dem. Därtill kommer, att genom den förstärkning fjärdingsmannainstitutionen erhållit i samband med polisreformen och icke minst genom den mera självständiga ställning, som tillagts fjärdingsmannen i avseende å indrivningsärenden, en ej oväsentlig lättnad i arbetsbördan redan måste ha inträtt för landsfiskalerna. För övrigt bör vid bedömande av de framtida underåklagarnas arbetsbörda beaktas, att genom införande av systemet med strafföreläggande en ganska avsevärd arbetsbesparing lärer vara att emotse. Frågan om landsfiskalsdistriktens omreglering blir emellertid i förevarande Beredande av sammanhang av betydelse även ur en annan synpunkt. statsanstaiining at stads-

Processkommissionen har icke ifrågasatt, att någon annan ändring skulle fiskaiema. ske av åklagartjänsterna i städerna, än att statsåklagarna skulle bli överåklagare jämväl i de nuvarande magistratsstäderna. I vissa av de över kommissionens betänkande avgivna yttrandena har emellertid påyrkats, att stadsfiskalerna skulle beredas statsanställning. Frågan härom har tidigare varit föremål för utredning. Redan vid 1904 års riksdag framfördes denna fråga genom motion i andra 1904 års nksda kammaren. Därvid framhölls, bland annat, hurusom stadsfiskalen, för att svara fri och självständig i utövningen av sitt åklagarkall, borde befrias från att vara för sin ekonomiska existens beroende av sin omgivning. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som i ärendet avgav utlåtande, fann skäl ingalunda saknas för att till staten, som genom ett av sina organ tillsatte stadsfiskalerna, också överflytta deras avlöning och därigenom undanröja det kanske väsentligaste hindret för dessa tjänstemäns fullt självständiga ställning. Den föreslagna reformen syntes dock icke böra äga rum utan i samband med en reglering av förhållandet mellan landet i dess helhet och städerna med hänsyn till de särskilda förmåner, som vore dessa förunnade, en reglering, som i sin ordning sammanhängde med frågan om en ny domstolsorganisation. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

208 Framställning Sedermera upptogs frågan i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 maj 1921 i92i frän a y v i s s a a v föreningen Sveriges stadsfiskaler utsedda kommitterade. I föreningen

Sveriges skrivelsen hemställdes, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag om bestadsflskaier. r e ^ a n ( j e a v statsanställning åt stadsåklagarna i riket. De kommitterade framhöllo i skrivelsen bland annat, att det kunde tagas för givet, att vid en reform av straffprocessen åklagarväsendet i sin helhet bleve övertaget av statsverket. Justitiekanslern, som i skrivelse den 10 juni 1921 uttalade sin fulla anslutning till framställningens syfte, framhöll bland annat, hurusom stadsfiskalernas ställning blivit ännu mera beroende än förut därigenom, att deras avlöning till stor del utginge i form av dyrtidstillägg, som icke, i likhet med lönen, bestämdes för en längre tid, utan av de kommunala myndigheterna gång efter annan toges under förnyad omprövning, och som helt vore undandragna möjlighet till kontroll från Kungl. Maj:ts sida. Risken av att sålunda vara för sin ekonomiska existens beroende av ett förnyat bedömande måste för stadsfiskalerna ökas av den omständigheten, att deras tjänst i högre grad än de flesta andra vore av natur att kunna ådraga innehavaren antipatier inom lokalt begränsade kretsar. Nothinska ut- Ärendet överlämnades sedermera till numera generaldirektören TOKSTEN " n m e n N ° T H I N för att behandlas i samband med frågan rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. I en år 1921 avgiven utredning i frågan yttrades rörande stadsfiskalernas anställningsförhållanden bl. a., att det syntes vara otvivelaktigt, att de stadsfiskalerna åvilande uppgifterna i stort sett icke vore av kommunal art utan hade avseende å ett statligt intresse. Frågan om åklagarväsendets omorganisation syntes dock vara så nära förbunden med en blivande rättegångsreform, att den knappast kunde slutligen lösas annat än i anslutning till denna. Emellertid syntes redan för det dåvarande böra övervägas, huruvida ej, även med bibehållande i övrigt av rådande anordningar, en mera tryggad ekonomisk ställning kunde beredas stadsfiskalerna. Med hänsyn till den befattning, dessa i regel hade med polisgöromålen, kunde frågan möjligen vinna en tillfällig lösning i samband med en reform av polisväsendet. Polisreformen Såsom i det återgivna yttrandet antytts, kom frågan upp till behandling 1922—1925. i samband med organisationen av polisväsendet. I det Linnérska betänkandet (sid. 191) yttrades härom bl. a. följande: »I syfte att stärka åklagarväsendet har det dessutom ansetts nödvändigt att skärpa fordringarna på stadsfiskalernas kompetens och i sammanhang därmed föreslå borttagandet av stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna. I de största städerna, där de talrikaste och mest invecklade brottmålen förekomma, torde man, enligt vad nyss antytts, icke böra underlåta att kräva juridisk utbildning för stadsfiskalerna. Därigenom kommer i praktiken det arbete, som vilar på åklagarchefen (landsfogden) i ett flertal län, att reduceras. Men den sålunda vunna, högre åklagarkompetensen bör dess-

209 utom kunna ställas till förfogande för åtal för grövre brott även utanför stadens domkrets i de fall, då den nyssnämnde åklagarchefen anser det påkallat. I sammanhang härmed bör stadsfiskalernas avlöning omhändertagas av statsverket. Då stadsfiskalerna sålunda i avseende å subordination under landsfogden samt ställning i förhållande till övriga åklagar- och polistjänstemän komma att likställas med landsfiskalerna, synes deras tillsättning böra undergå en förändring till likhet med landsfiskalerna.» Vid detaljbehandlingen av frågan om polisorganisationen i städerna upptogs spörsmålet om stadsfiskalernas ställning till närmare utredning. I betänkandet yttrades härom bl. a. följande: »Enligt vad som anförts i grundlinjerna bör staten taga hand om åklagarväsendet i städerna. Därest så sker, måste givetvis tillses, att, så vitt möjligt, samtliga de tjänstemän, som få befattning därmed, erhålla full sysselsättning. Under nuvarande förhållanden, då varje stad har sin egen stadsfiskal, har det uppenbarligen icke varit möjligt att överallt avpassa arbetsbördan så, att vederbörande stadsfiskal varit fullt sysselsatt av åklagareller åklagar- och polisverksamhet. Att så förhåller sig, ligger i sakens natur och framgår även därav, att på vissa håll med stadsfiskalsbefattningen kunnat förenas befattning såsom stadsfogde, utmätningsman, kronouppbördskassör eller stadskassör. Oriktig avpassning av arbetsbördan i motsatt riktning har däremot lättare kunnat undvikas, särskilt på grund av möjligheten att vid behov ändra arbetsfördelningen emellan stadsfiskalen och det övriga polisbefälet. För nyss angivna syfte har man framför allt att undersöka, i vad mån en indragning av stadsfiskalstjänster kan ske. Dessutom bör beträffande de städer, i vilka stadsfiskalen nu icke har någon befattning med polisväsendet, undersökas, huruvida icke stadsfiskalen lämpligen bör vara polischef. Vad beträffar frågan om en eventuell indragning av stadsfiskalstjänster lärer en dylik indragning kunna ske allenast, i den m å n det är möjligt att genom annan eller andra i orten bosatta, kompetenta befattningshavare få det arbete utfört, som för närvarande åligger stadsfiskalen. Verksamheten måste övertagas av landsfiskalen — någon annan kan härvid icke komma i fråga — och härför kräves, att landsfiskalen kan övertaga detta arbete utan att nödgas åsidosätta andra honom åliggande plikter.» I fortsättningen påpekades, hurusom den polisverksamhet, som nu ålåge stadsfiskal, icke behövde betunga landsfiskalen m'0Å någon stor ny arbetsbörda, om det löpande polisarbetet i huvudsak lades på en överkonstapel, vare sig sådan redan funnes, eller en överkonstapelsbefattning med eller utan indragning av konstapelsbefattning inrättades. Och slutligen erinrades, att landsfiskalens övertagande av befälet över polisstyrkan vore ägnat att underlätta ett användande av densamma i andra delar av landsfiskalsdistriktet. I betänkandet framhölls vidare, att frågan om vilka stadsfiskalstjänster som vid ett statens övertagande av åklagar- och polisväsendet borde indragas, icke kunde avgöras annat än efter undersökning av förhållandena i varje särskild stad. I betänkandet yttrades härom följande. »De avgörande faktorerna torde vara invånarantalet, åklagarverksamhetens omfattning och polispersonalens antal. Av betydelse är jämväl arbetsbördan 14 —

210 i angränsande landsfiskalsdistrikt och landsfiskalens boningsort. Det visar sig emellertid, att i de allra flesta fall, där den omhandlade ändringen kan ifrågasättas, är antingen landsfiskalen redan bosatt i staden eller hans boningsort så närbelägen, att någon svårighet i avseende härå icke lärer uppkomma. I varje fall ankommer det på Konungens befallningshavande att, om behov därav uppstår, förordna om ändrad boningsort för landsfiskalen. Med hänsyn till befolkningens storlek torde man böra utgå ifrån att städer med 5 000 invånare och däröver såsom regel icke böra sakna egna åklagare. Även om brottsligheten i vissa av dessa städer är relativt låg, måste man i en stad av nämnda storlek alltid räkna med möjligheten av en så hög brottslighet, att särskild åklagare icke kan undvaras. I samband med statens övertagande av åklagarverksamheten böra stadsfiskalerna i de städer, där de för närvarande äro skilda från befattning med polisväsendet, bliva polischefer. Om nuvarande polismästarbefattningar indragas i vissa städer, torde det åtminstone på sina håll bliva nödvändigt att inrätta nya kommissarietjänster till stadsfiskalernas biträde. Då staten tager om hand åklagarväsendet i städerna, kunna kompetensfordringarna för åklagarna avpassas efter vad som i statens intresse är önskvärt under jämförelse med åklagarna på landsbygden och efter förhållandena i de olika städerna. Minimifordran på stadsfiskal bör liksom för landsfiskal vara att hava avlagt landsfiskalsexamen. I de större städerna, där i allmänhet brottsfrekvensen är relativt stor och särskilt antalet grövre brott brukar vara betydande samt där å andra sidan lättare tillgång finnes till kvalificerade försvarsadvokater, är det ur processuell synpunkt behövligt, att åklagargöromålen skötas av befattningshavare med juridisk utbildning. Att på dessa åklagare således komma att ställas högre fordringar, än man under nuvarande organisation kan tillämpa med avseende å underåklagare på landsbygden och i övriga städer, torde endast vara ägnat att underlätta ett framtida fullständigt ordnande av åklagarväsendet i samband med en eventuell straffprocessreform. Till den grupp av städer, vilka böra äga åklagare med högre utbildning, borde lämpligen föras städer av sådan storlek, att de kunna antagas under alla förhållanden få bilda egen domkrets. Det låter sig emellertid icke göra att med säkerhet fastställa en sådan gräns under processutredningens nuvarande läge. H ä r har därför såsom en lämplig grund för åtskillnaden valts ett invånarantal av omkring 20 000 eller däröver. Med denna utgångspunkt böra högre kvalificerade åklagare finnas i följande städer: Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås och Gävle. Till samma grupp torde även böra hänföras städerna Landskrona, Halmstad och Karlstad på grund av den utveckling de redan nått eller synas stå i begrepp att vinna. Antalet av dessa städer blir således 18.» De sakkunniga, vilka hösten 1922 verkställde en principiell granskning av polisbetänkandet, gjorde i denna del icke någon anmärkning mot förslaget, men tre ledamöter förordade, att även poliskommissarierna skulle bliva statstjänstemän. I yttrandena över polisbetänkandet vann förslaget om statsanställning åt stadsfiskalerna understöd från många håll. Emellertid blev detsamma även avstyrkt av en del myndigheter, framförallt med hänsyn till frågans sam-

211 band med processreformen. Under åberopande av den i många städer bestående kombinationen av stadsfiskalstjänsten med befattningen såsom stadsfogde- eller kronokassör, framhölls från några stadsmyndigheter, att statsanställningen för att medföra en effektiv lättnad för städerna i ekonomiskt avseende borde omfatta även de sistnämnda båda befattningarna eller att åtminstone stadsfiskalen borde tillförbindas att med statstjänsten förena uppdragen såsom stadsfogde eller kronokassör. 1924 års förslag angående polisväsendets omorganisation lämnade i de delar, som här berörts, städernas polisorganisation väsentligen oförändrad. De sakkunniga, som granskade sistnämnda förslag, framställde i sagda delar icke någon anmärkning mot detsamma. Vid polisreformens framläggande för 1925 års riksdag (prop, nr 58) yttrade chefen för socialdepartementet i förevarande fråga. bl. a. följande: »Därest, i enlighet med vad jag tidigare yttrat, en omorganisation av landsfogdeorganisationen nu icke bör ske, följer därav, att anledning saknas att låta magistraternas och stadsstyrelsernas befattning med polisväsendet upphöra. Att lägga ledningen av polisväsendet i städerna i händerna på de nuvarande landsfogdarna torde icke böra ifrågakomma. Av enahanda skäl torde man jämväl böra avstå från ett förstatligande av polismästare-, stadsfiskals- och poliskommissariebefattningarna i städerna. Vad särskilt stadsfiskals- och poliskommissariebefattningarna beträffar, torde det näppeligen låta sig göra att låta statsanställda polismän inordnas i en kommunal organisation. Jag har härvid utgått ifrån att, såsom i det Linnérska förslaget förordades, stadsfiskalerna skola vara på en gång åklagare och polismän. Skulle man åter vilja skilja åklagarväsendet från polisväsendet, förefunnes intet hinder att låta åklagarna bliva statstjänstemän. Men man måste då också se till, att de nya åklagar befattningarna giva sina innehavare full sysselsättning, något som för närvarande icke skulle bliva fallet i ett stort antal städer. Något utarbetat förslag i sistnämnda riktning föreligger ej heller. J a g ser sålunda icke någon möjlighet att nu upptaga frågan om ett förstatligande av åklagarväsendet i städerna. De framställningar i sådant syfte, som av föreningen Sveriges stadsfiskaler ingivits dels den 13 juni 1921 och dels den 19 juni 1924, måste således alltjämt förbliva obeaktade. Utan betydelse för stadsfiskalerna skulle dock en polisreform icke bliva. Ett genomförande av 1924 års förslag skulle nämligen medföra, att stadsfiskalerna, i den mån de samtidigt äro polismän, skulle få garanti för en tillfredsställande ekonomisk ställning och att, bland annat, pension tillförsäkrades dem. Uppenbart torde vara, att vid bestämmande av de stadsfiskalerna i egenskap av polismän tillkommande förmånerna hänsyn måste tagas till vad de ägde åtnjuta såsom åklagare. Härigenom erhölles en viss statlig kontroll över stadsfiskalernas löner överhuvudtaget. Till sist vill jag beträffande stadspolisorganisationen anmärka, att om man, såsom i 1924 års förslag skett, icke anser sig kunna tillerkänna städerna något generellt statsbidrag, häri ligger en ytterligare anledning att lämna städernas lokala polisorganisation i möjligaste mån orubbad. Det sist sagda träffar dock givetvis icke förslagen om ett förstatligande av polismästare- stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna i städerna, varigenom med det Linnérska förslagets lönesatser vid genomförd omläggning från städernas till statens budget skulle hava överflyttats, frånsett ålders- och

212 dyrtidstillägg samt pensioneringskostnad, belopp å i runda tal respektive 135 000, 460 000 och 310 000 kronor. Den totala merbelastningen av statsbudgeten skulle säkerligen hava ej oväsentligt överstigit en miljon kronor.» Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om beredande av statsanställning åt stadsfiskalerna upprepade gånger varit föremål för övervägande, men det har ansetts, att ett slutligt ställningstagande till spörsmålet ej borde ske förrän i samband med rättegångsreformen. Visserligen har processkommissionen icke ifrågasatt, att någon mera genomgripande organisatorisk ändring skulle ske i fråga om de nuvarande underåklagarna, men anledningen härtill torde väl närmast ha varit, att kommissionen icke velat försvåra ett genomförande av processreformen genom att i detta sammanhang draga in jämväl frågan om underåklagarkårens reformering och beredande av statsanställning åt stadsfiskalerna. Emellertid har denna fråga ett djupare samband, än som i första hand kan synas, med de förvaltningsrättsliga problem, som vid processreformens genomförande måste lösas. Frågan om stadsfiskalernas ställning är nämligen nära förbunden med spörsmålet om kommunalförvaltningens framtida organisation i städerna. Det har, när detta ämne varit under debatt, stundom påpekats, att den nuvarande magistraten utgjorde en statsmaktens representant inom stadsförvaltningen och sålunda inom landskommunerna hade sin motsvarighet i landsfiskalen. E n granskning av de administrativa funktioner, som ålagts dessa båda organ, ger också vid handen, att i många fall de åligganden, som enligt lagar och författningar skola på landet fullgöras av landsfiskalen, i städerna påvila magistraten. Då nu på grund av processreformen det hittillsvarande sambandet mellan judiciell och administrativ organisation är avsett att brytas, uppkommer spörsmålet, huruvida ej för städernas del bör skapas en direkt motsvarighet till landsfiskalsinstitutionen. Den lösning av problemet om en statsmaktens representant inom stadskommunen, som här osökt erbjuder sig, är givetvis en förvandling av stadsfiskalerna till statliga befattningshavare. Därtill kommer, att i samband med rättegångsreformen i varje fall måste åtminstone partiellt ordnas jämväl spörsmålet om statens och städernas inbördes ekonomiska förhållanden. Härvid kunna givetvis även beaktas de ekonomiska förpliktelser, som statsverket i samband med stadsfiskalernas statsanställning övertar. Därmed bortfaller också ett av de skäl, som vid polisreformens genomförande anfördes emot att för det dåvarande upptaga frågan, nämligen den stora belastning, som skulle drabba statsbudgeten, om avlöningen till stadsfiskalerna utan vidare övertoges av statsverket. Ett annat skäl, som av departementschefen 1925 anfördes emot det Linnérska polisförslaget i här berörda del, lärer vid närmare eftersyn icke visa sig hållbart. Departementschefen framhöll nämligen, att, därest stadsfiskalerna på en gång skulle vara åklagare och polismän, det näppeligen läte sig göra att inordna statsanställda polismän i en kommunal organisa-

213 tion. Dä enligt det Linnérska förslaget stadsfiskalen skulle ha ställning av polischef, begränsar sig spörsmålet närmast därtill, huruvida det kan anses möta hinder att genomföra en organisation, inom vilken chefskapet utövas av en statstjänsteman, medan de underordnade befattningshavarna äro kommunalt anställda. Ett näraliggande exempel härpå erbjuder emellertid landsfiskalens ställning i förhållande till fjärdingsmannen samt polismännen i vissa köpingar. Landsfiskalen är statsanställd polischef, medan de under hans befäl stående polismännen äro polisdistriktens befattningshavare. J a , man skulle snarast kunna säga, att den kommunala anställningen är mera markerad för fjärdingsmannens del, än vad som är fallet beträffande städernas ordinarie polispersonal. Båda grupperna förordnas visserligen av länsstyrelsen, men därvid är länsstyrelsen vad fjärdingsmannen angår i så måtto bunden av det val, som ägt rum inom polisdistriktet, att en avvikelse därifrån endast får ske, där särskilda skäl så föranleda. E t t likartat exempel på kombination av statlig och kommunal organisation erbjuder också landsfogdens chefsställning gentemot fögderistädernas stadsfiskaler och vissa köpingsåklagare. Landsfogden är ju därjämte, såsom tidigare nämnts, även chef över polispersonal, som anställts för landstingsområde. J ä m v ä l på vissa andra förvaltningsområden förekomma analoga fall. Det må vara nog att erinra om, att t. ex. förste provinsialläkarna äro statsanställda, medan de dem underordnade extra provinsialläkarna samt stads-, köpings- och municipalläkarna äro anställda av landsting, resp. kommuner. Liknande är förhållandet också med länsveterinärerna, å ena sidan, och de av landstingen anställda distriktsveterinärerna, å den andra. Även om de viktigare brottmålen framdeles komma att förberedas under statsåklagarens medverkan, är det givetvis ur brottmålsrättegångens synpunkt önskvärt, att jämväl underåklagarna äro väl kvalificerade för sin uppgift. Erfarenheten torde nogsamt ha besannat, att det särskilt för de mindre städerna tidvis kan bjuda stora svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera stadsfiskalstjänsterna. Genom att staten övertager anställningen av åklagarkåren kan på ett långt effektivare sätt, än f. n. i många fall är möjligt, bli sörjt för, att även de mindre städernas åklagarväsen hålles på en lämplig kompetensnivå. Icke minst betydelsefull är slutligen den ofta anförda synpunkten, att stadsfiskalerna genom att bliva statliga befattningshavare vinna en mera självständig och tryggad ställning. På de skäl, som nu anförts, och i enlighet med av chefen för justitiedepartementet under utredningens lopp lämnat direktiv har vid uppgörande av den kostnadskalkyl, som i det följande meddelas, räknats med, att stadsfiskalerna i samband med processreformen erhålla statsanställning. Vid ett genomförande av förslaget till ombildning av stadsåklagarbefattningarna till statstjänster, synes det ändamålsenligt att indela städerna i grupper allt efter storleken. De minsta städerna torde utan vidare kunna införlivas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. En sådan anordning har ju på några håll i viss m å n

214 redan kommit till genomförande, i det landsfiskalen i angränsande distrikt förordnats till stadsfiskal. Så är, såsom tidigare nämnts, fallet i Gränna, Mjölby, Simrishamn och Säter. Ur polisadministrationens synpunkt lärer betänklighet ej behöva möta mot att sålunda kombinera stadsområde med landsbygd. Visserligen måste staden städse utgöra polisdistrikt för sig, då bl. a. grunderna för åtnjutande av statsbidrag äro olika i stad och på land och skilda föreskrifter även gälla för de båda slagen av distrikt i fråga om tillsättning av polispersonal. Emellertid råda redan med nuvarande organisation i vissa delar motsvarande olikheter i ett landsfiskalsdistrikt, däri såsom polisdistrikt ingår köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal. Då landsfiskalsdistriktet, om den här föreslagna organisationen kommer till genomförande, skulle omfatta såväl land som stadsområde torde det vara mindre lämpligt att beteckna polischefen och underåklagaren såsom landsfiskal. I anslutning till hävdvunnen titulatur inom åtskilliga andra förvaltningsområden torde befattningshavaren i fråga kunna benämnas distrikts fiskal. Om distriktsfiskalen, såsom här är tänkt, blir polischef i staden, bör tagas under övervägande, om ej — för vinnande av enhetlighet i dennes befogenheter — den rätt att i vissa fall i stad tillsätta och entlediga befattningshavare vid polisväsendet, som jämlikt polislagen § 11 mom. 2 tillkommer polischef i stad, bör överflyttas på länsstyrelsen, en ändring, som för övrigt skulle innebära en återgång till det Linnérska betänkandet i denna del. Frågan blir nu, huruvida distriktsfiskalen skall i staden övertaga allenast åklagargöromålen, således enbart efterträda stadsfiskalen, eller om han skall inom stadsområdet fullgöra samma funktioner som inom sitt förutvarande landsfiskalsdistrikt och således bl. a. handhava även bestyren såsom underexekutor, d. v. s. vara stadsfogde. Sistnämnda anordning torde vara den u r administrativ synpunkt lämpligaste. E n kombination av stadsfogde- och stadsfiskalsbefattningarna är ju, såsom tidigare påpekats, genomförd flerstädes i de smärre städerna, och det vore då, ur städernas synpunkt — såsom ock anfördes i yttrandena över det Linnérska betänkandet — föga vunnet, om enbart åklagartjänsten nu övertoges av distriktsfiskalen, men staden i varje fall bleve tvungen att hålla särskild stadsfogde. Därjämte är att märka, att enhetligheten i förvaltningsorganisationen bleve betänkligt rubbad, om distriktsfiskalen skulle ha en väsentligt olika tjänsteställning och arbetsuppgift inom skilda delar av sitt distrikt. Vid verkställd granskning av uppgifterna till exekutionsstatistiken har också befunnits, att utmätningsmannagöromålen samt befattningen med skatte- och bötesindrivningen äro så begränsade i dessa städer, att några svårigheter med hänsyn till arbetsbördan näppeligen kunna befaras, om jämväl stadsfogdegöromålen åläggas distriktsfiskalen. Staden måste emellertid tillförbindas att ställa erforderlig biträdeshjälp till distriktsfiskalens förfogande. Dylik skyldighet i avseende å polisväsendet åligger redan nu städerna enligt polislagen. Möjligen kan det

215 bliva erforderligt att göra ett motsvarande lagstadgande i fråga om städernas skyldighet att för stadsfogdegöromålens handhavande bekosta erforderlig biträdespersonal. Redan nu torde exekutionsbiträden för skatte- och bötesindrivningen vara anställda även i de mindre städerna, men det kan på vissa håll därutöver bli nödvändigt att anställa särskild domsverkställare för utförande av exekutiva verkställighetsåtgärder. Även expensutgifterna för stadsfiskals- och stadsfogdebestyren böra i förekommande fall bäras av vederbörande stad. Det Linnérska förslaget utgick ifrån, att stadsfiskalsbefattningama i städer med under 5 000 invånare i allmänhet skulle indragas och staden förenas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. Med begagnande av utredningsmaterialet från denna undersökning, kompletterat med de uttalanden, som gjordes i de över betänkandet avgivna utlåtandena, ävensom med vissa senare uppgifter, lämnas i det följande länsvis en redogörelse, för med vilka nuvarande landsfiskalsdistrikt städer med under 5 000 invånare lämpligen kunna förenas. Ett uttryckligt omnämnande av det Linnérska indelningsförslaget sker i det följande endast där avvikelse ifrågasattes från nämnda förslag. I övriga delar överensstämmer således förevarande förslag med det Linnérska betänkandet. Där i det följande siffror anföras å antalet brottmål, begagnas den förenklade benämningen »strafflagsmål» såsom beteckning å mål, däri åtalet gällt brott enligt strafflagen utom S. L. 11:15 och 18:15, samt beteckningen »bagatellmål» för mål, däri åtal anställts enligt sistnämnda båda lagrum eller enligt specialförfattning. Då här nedan i åtskilliga fall föreslås förening av stad med landsfiskalsdistrikt, där enligt det Linnérska betänkandet särskild stadsfiskal skulle bibehållas, må anmärkas, att nämnda betänkande var grundat på uppgifter om arbetsbelastningen under åren 1918—1920, vilka uppgifter delvis torde hava rönt inflytande av den abnormt uppdrivna kriminaliteten under kristiden. Stockholms län: V a x h o l m (3 693) * torde kunna förenas med Värmdö distrikt (3 919). I det Linnérska betänkandet ifrågasattes, att Vaxholm skulle behålla egen stadsfiskal, varvid bl. a. åberopades det förhållande, att staden vore militär förläggningsort. Sedan numera genom 1925 års försvarsorganisation militärförläggningen i Vaxholm avsevärt reducerats, torde det anförda skälet i huvudsak ha förlorat sin betydelse. ö s t h a m m a r (1026) och ö r e g r u n d (1208) kunna förenas med Frösåkers landsfiskalsdistrikt (13 626) 2 . Vidare bör S i g t u n a (857) kunna tilläggas Ärlinghundra distrikt (9 566). Södermanlands län: T o r s h ä l l a (1869) bör förenas med Västerrekarne distrikt (9 427), och T r o s a (828) med Hölebo distrikt (8 486). Beträffande S t r ä n g n ä s (4 937) 1 Siffrorna inom parentes avse invånarantalet, för städerna vid 1926 års utgång, och för landsfiskalsdistrikten enligt senaste folkräkning, d. v. s. vid utgången av år 1920. 2 I nämnda siffra äro resp. städers folkmängd inräknad.

216 ifrågasattes i det Linnérska betänkandet, att stadsfiskal borde bibehållas. Med hänsyn emellertid till den förhållandevis ringa brottsfrekvensen (i genomsnitt per år 5 strafflagsmål samt 153 bagatellmål) torde betänklighet ej böra möta mot att sammanföra staden med Åkers distrikt (8 330), helst arbetsbelastningen i detta distrikt synes vara förhållandevis ringa *. Om, såsom här ifrågasatts, Strängnäs förenas med Åkers distrikt, bör M a r i e f r e d (1397) lämpligen överföras icke, såsom i polisbetänkandet skedde, till detta utan till Selebo distrikt (7 368). Östergötlands

län:

S ö d e r k ö p i n g (2 804) kan tilläggas Skärkinds distrikt (7 726) och V a d s t e n a (2 978) förenas med Vadstena distrikt (8 838). Beträffande S k ä n n i n g e (1743) föreslogs i polisbetänkandet, att staden skulle tilläggas Vifolka distrikt (11 439), vilket även innefattar Mjölby stad (6 124), där landsfiskalen i Vifolka distrikt är såväl stadsfiskal som utmätningsman. Då i yttrande över betänkandet upplysts, att Skänninge helt ligger inom Göstrings distrikt (15 304), torde staden i stället böra förenas med detta distrikt. Jönköpings

län:

Städerna V ä r n a m o (3 923) och V e t l a n d a (3 399), vilka båda ligga under landsrätt, torde kunna förenas med resp. landsfiskalsdistrikt med samma namn (14 552, resp. 11093 2). Det må nämnas, att ifrågavarande landsfiskaler redan nu äro utmätningsmän i ifrågavarande städer. Gränna (1193) bör läggas till Vista distrikt (7 223), vars landsfiskal f. n. bekläder stadsfiskalstjänsten i staden. Kalmar

län:

Enligt polisbetänkandet skulle V i m m e r b y (3163) behålla egen stadsfiskal. F. n. bekläder denne även stadsfogdetjänsten. Då brottsfrekvensen i staden emellertid icke är synnerligen betydande (i genomsnitt för 1924 och 1925 9 strafflagsmål och 90 bagatellmål) samt landsfiskalen i Södra Vi distrikt (7 646) bor i staden och detta distrikt hör till de minst betungade i riket 3 , torde betänklighet ej behöva möta mot stadens införlivande med detta distrikt. B o r g h o l m (1253) bör förenas med distriktet med samma namn (8 806) 2. Redan nu är landsfiskalen utmätningsman i staden. Blekinge

län:

S ö l v e s b o r g (4111), där stadsfiskalen f. n. är såväl stadsfogde som kronouppbördskassör, skulle enligt Linnérska betänkandet bibehållas under egen stadsfiskal. Brottsfrekvensen per år är c:a 16 strafflagsmål och 90 bagatellmål- Att för en så ringa arbetsuppgift bibehålla en självständig stadsfiskal I det Linnérska betänkandet (sid. 203) gjordes en jämförande indexberäkning angående arbetsbelastningen i de olika landsfiskalsdistrikten på grundval av uppgifter, som infordrats från landsfiskalerna. Riksmedeltalet uppgick till 4 444. I Åkers distrikt var indextalet 2 789. * I n ä m n d a siffra är resp. städers folkmängd inräknad. 8 Indextal 1 326.

217 torde knappast vara motiverat. Landsfiskalen i Sölvesborgs distrikt (7 419) synes ej heller vara så betungad 1 ) att en dylik utvidgning av distriktet skulle stöta på svårigheter. Kristianstads

län:

Som stadsfiskal i S i m r i s h a m n (2 468) tjänstgör redan nu landsfiskalen i Järrestads distrikt (11109), vilken bor i staden och f. n. även uppehåller stadsfogdebefattningen. Något hinder för stadens definitiva förening med distriktet synes ej möta. H ä s s l e h o l m (3 262), som saknar egen jurisdiktion, är beläget inom Stoby distrikt (14 222) 2 , vars fiskal är utmätningsman i staden. Däremot h a r staden f. n. egen stadsfiskal. E n överflyttning av stadsfiskalsgöromålen till landsfiskalen torde med hänsyn till den stora arbetsbörda, som föreligger 3 , ej böra ske utan en överflyttning av vissa socknar till ett angränsande distrikt, vartill förslag redan framlagts av länsstyrelsen 4. I polisutredningen föreslogs, att Hässleholm skulle ha egen stadsfiskal. Malmöhus

län:

S k a n ö r m e d F a l s t e r b o (tillhopa 1155) torde kunna övertagas av landsfiskalen i Vällinge distrikt (11158). Hallands

län:

L a h o l m (2 414) och K u n g s b a c k a (1795) skulle enligt polisbetänkandet förenas med resp. landsfiskalsdistrikt med samma namn (11125, resp. 9 922). Det må nämnas, att stadsfogdebefattningen i Laholm f. n. uppehälles av landsfiskalen i distriktet. Emellertid yrkades av länsstyrelsen i Hallands län, att Laholm i stället skulle förenas med Skottorps (10 201) och Kungsbacka med Fjärås distrikt (7 014). Den av länsstyrelsen förordade distriktsindelningen torde böra komma till genomförande. Göteborgs

och Bohus

län:

K u n g ä l v (2 127) bör sammanslås med Inlands södra distrikt (7 453). Beträffande M a r s t r a n d (1 751) yttrades i polisbetänkandet, att, så länge staden hade egen rådstuvurätt, den med hänsyn till rådande kommunikationer borde bibehålla stadsfiskal. Då detta skäl efter processreformens genomförande bortfaller, bör staden kunna förenas med Inlands södra distrikt (7 453). Med hänsyn till brottsfrekvensen ansågs i polisbetänkandet stadsfiskalsbefattningarna i L y s e k i l (4 211) och S t r ö m s t a d (3 016) ej böra indragas. Av samma anledning har ej heller vid förevarande utredning någon indragning av dessa befattningar ansetts böra äga rum. Det må nämnas, att i Strömstad stadsfiskalen tillika är stadskassör. 1

Indextal 3 880 (jfr riksmedeltalet 4 444). I nämnda siffra är även stadens folkmängd inräknad. 1 Indextal 11 733. 4 Se 1924 års landsstatslönesakkunnigas betänkande (statens off. utredn. 1925: 23) sid. 98. 8

218 Älvsborgs län: U l r i c e h a m n (3 856) ansågs vid polisutredningen böra behålla stadsfiskal. Brottsfrekvensen i denna stad är emellertid ungefär densamma som t. ex. i Vimmerby. Stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna äro också redan n u förenade på samma hand. Då landsfiskalen i det intill staden gränsande Redvägs distrikt (9 553) har en relativt ringa arbetsbörda x, synes en sammanslagning med detta distrikt kunna äga rum. Skaraborgs län: Staden H j o (2 772) kan förenas med det likabenämnda distriktet (9 283). För T i d a h o l m s del (4 587), som lyder under landsrätt, föreslog polisutredningen bibehållandet av självständig stadsfiskal. För närvarande är sistnämnda tjänst förenad med utmätningsmannabefattningen i staden. Då Tidaholms landsfiskalsdistrikt (13 950) • redan har en arbetsbörda över den n o r m a l a 3 synes en sammanslagning utan vidare av staden och distriktet ej kunna äga rum. Värmlands län: Även för F i l i p s t a d s del (4 880) föreslog landshövding LINNÉK bibehållande av stadsfiskal. Då Filipstads landsfiskalsdistrikt (10 839) har en osedvanligt stor arbetsbörda 4 synes en förening av staden med detta distrikt ej böra ske. Stadsfiskalen i Filipstad är tillika stadsfogde och kronokassör. Örebro län: A s k e r s u n d (2 096) bör förenas med Sundbo landsfiskalsdistrikt (10 043) och N o r a (2 616) med Nora distrikt (11118). För L i n d e s b e r g (3 076) behölls i polisbetänkandet egen stadsfiskal. Även om brottsfrekvensen knappast i och för sig kan motivera en stadsfiskalsbefattning, lärer dock med hänsyn till omfattningen av Lindes distrikt (14 565) en sammanslagning utan vidare av staden med detta distrikt ej gärna kunna ifrågasättas. Kopparbergs län: S ä t e r (2 070) bör förenas med Torsångs landsfiskalsdistrikt (5 606). Stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna i staden äro redan nu förenade; befattningarna innehavas av landsfiskalen i nämnda distrikt. Samma är förhållandet med H e d e m o r a (3 450). Med hänsyn till bl. a. brottsfrekvensen skulle enligt polisförslaget staden behålla egen stadsfiskal. Då emellertid genomsnittssiffran för 3-årsperioden 1923—1925 är så låg som 5 strafflagsmål och 38 bagatellmål, torde arbetsbördan bli alltför ringa förstadsfiskalen. Å andra sidan synes det ej heller görligt att utan vidare förena staden med Hedemora landsfiskalsdistrikt (10 727), där redan nu arbetsbördan är avsevärd 5. 1

Indextal 2 017. I n ä m n d a siffra är stadens folkmängd inräknad. 3 Indextal 5 742. * Indextal 9 992. 5 Indextal 5 443. 2

219 Inom länet finnas också två städer under landsrätt A v e s t a (4 975) och L u d v i k a (4 796). Båda städerna ha egen stadsfiskal, som tillika är utmätningsman. Att utan vidare sammanslå dessa städer med Folkärna (15 949) \ resp. Ludvika (10 111) 1 landsfiskalsdistrikt, torde vara uteslutet, helst arbetsbördan i dessa båda distrikt synes vara avsevärd 2 . Västernorrlands län : S o l l e f t e å (2 662), som ligger under landsrätt och där landsfiskalen i Sollefteå distrikt är utmätningsman, skulle enligt polisförslaget behålla stadsfiskal, framför allt med hänsyn till att staden var garnisonsort. Någon indragning av de till staden förlagda truppförbanden har icke skett. E n närmare undersökning av stadsfiskalens arbetsbörda har emellertid givit vid handen, att åklagargöromålen äro förhållandevis obetydliga. Sålunda ha av stadsfiskalen under åren 1925—1927 anställts i genomsnitt per år 18 åtal i strafflagsmål och 148 åtal i bagatellmål. Staden torde därför böra förenas med Sollefteå landsfiskalsdistrikt (13 345) K Det må nämnas, att i yttrandena över det Linnérska betänkandet av stadsfullmäktige i Sollefteå påyrkades stadsfiskalsbefattningens indragning, varemot stadsstyrelsen uttalade sig för tjänstens bibehållande. Beträffande Ö r n s k ö l d s v i k (4 720) föreslogs i polisbetänkandet, att staden skulle bibehållas vid egen stadsfiskal. Med hänsyn till att åklagararbetet inom staden ej är synnerligen betydande (i genomsnitt 12 strafflagsmål och 166 bagatellmål om året) torde betänklighet ej böra möta mot att förena staden med Själevads distrikt (9 583) 3 . Västerbottens län: S k e l l e f t e å stad (3 667) bör kunna förenas med Skellefteå södra landsfiskalsdistrikt (11 518). 4 Norrbottens län: P i t e å stad (3 117) skulle enligt polisförslaget ingå i Piteå södra landsfiskalsdistrikt (10 651). I yttrandena påyrkade länsstyrelsen ävensom magistraten och stadsfullmäktiges majoritet, att staden skulle förenas med Piteå norra landsfiskalsdistrikt (10 621), varemot en minoritet i stadsfullmäktige yrkade bifall till polisförslaget. Med hänsyn till arbetsbördan 5 i båda distrikten torde en förening utan vidare av staden med någotdera distriktet knappast låta sig göra. Härför torde böra krävas en mera genomgripande omreglering av distrikten. Ej heller synes H a p a r a n d a (2 615) kunna utan vidare införlivas med Nedertorneå distrikt, 6 vilket ej heller i polisförslaget ifrågasattes. 1

I siffran ingår stadens folkmängd. Indextal för Folkärna 8 107. 8 Indextal 3 246. 4 Indextal 4 1008 Indextal i södra distriktet 7 516; areal 24'20 kv. nymil; indextal i norra distriktet 8 093 areal 8'0 6 kv. nymil. 6 Indextal 7 746. 2

220 Av den lämnade redogörelsen framgår, att av städer med ett invånarantal under 5 000 följande 321, därav 8 fögderistäder, kunna utan vidare, eller i varje fall sedan någon mindre omreglering av distrikten skett, förenas med närbeläget landsfiskalsdistrikt, nämligen Vaxholm, östhammar, öregrund, Sigtuna, Torshälla, Trosa, Strängnäs, Mariefred, Söderköping, Vadstena, Skänninge, Värnamo, Vetlanda, Gränna, Vimmerby, Borgholm, Sölvesborg, Simrishamn, Hässleholm, Skanör med Falsterbo, Laholm, Kungsbacka, Kungälv, Marstrand, Ulricehamn, Hjo, Askersund, Nora, Säter, Sollefteå, Örnsköldsvik och Skellefteå. Tillhopa representera dessa städer en befolkningssiffra på omkring 80 000. Däremot ha följande 10 städer i samma befolkningsgrupp ej ansetts kunna utan vidare förenas med kringliggande landsfiskalsdistrikt, nämligen: Lysekil, Strömstad, Tidaholm, Filipstad, Lindesberg, Hedemora, Avesta, Ludvika, Piteå och Haparanda. Den sammanlagda befolkningssiffran i dessa 10 städer, varav 4 äro fögderistäder, uppgår till omkring 39 000. Det spörsmål, som nu närmast bör behandlas, gäller, vid vilket ungefärliga invånarantal en åtskillnad mellan stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna bör ske, med andra ord vid vilken storleksgräns staden kan anses ge full sysselsättning åt såväl en stadsfiskal som en stadsfogde. Den största stad, där f. n. stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna äro förenade, är Falun med omkring 13 600 invånare. Denna befolkningssiffra är ungefär densamma som 1924 års landstatslönesakkunniga (sid. 66) angåvo som maximigräns under normala förhållanden för landsfiskalsdistrikten. Emellertid torde för städernas del det vara möjligt att genomföra kombinationen av stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna även vid ett betydligt större invånarantal. H ä r bortfaller nämligen i huvudsak en faktor, som för landsfiskalsdistriktens del spelar en mycket betydande roll, nämligen distriktens ofta avsevärda utsträckning med därav föranledda tidsödande tjänsteresor. I hög grad kommer givetvis möjligheten av en samorganisation av stadsfiskals- och stadsfogdeuppgifterna att bero på det arbetsbiträde, som ställes till förfogande. Särskilt gäller detta stadsfogdebefattningen. Hithörande göromål äro nämligen till avsevärd del av övervägande expeditioneli och rutinmässig art. Att denna tjänst, om tillräcklig biträdeshjälp finnes, kan förenas med tidskrävande andra sysslor framgår bäst därav, att stadsfogdetjänsten även i vissa förhållandevis betydande städer, t. ex. Södertälje, förenats med ledamotsbefattning i rådhusrätten, och att i Uppsala stadsfogden tillika är kronouppbördskassör. Under angivna förutsättningar torde det visa sig görligt och lämpligt att genomföra den antydda kombinationen av stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna i städer med upp till omkring 20 000 invånare. Det kan även hända, att i någon enstaka av de större städerna en dylik tjänsteförening prövas ändamålsenlig, och hinder bör då ej finnas för att densamma genom1 Till jämförelse må nämnas, att enligt Linnérska förslaget (sid. 243) stadsfiskalstjänster i 25 städer skulle indragas.

221 föres, liksom det å andra sidan kan finnas mindre städer, där på grund av ärendenas mängd vardera tjänsten anses lämna full arbetsbörda. De lokala önskemålen i detta hänseende torde vid frågans fortsatta behandling böra vinna beaktande. Det Linnérska förslaget utgick ifrån, att i de städer, där självständig stadsfiskalsbefattning ansågs nödvändig, befattningshavarens tjänstgöringsområde skulle vara begränsat till själva staden. Möjligheten av att utvidga hans distrikt med områden från kringliggande landsbygd var u r polisutredningens synpunkt utesluten redan av den anledningen, att stadsfiskalen icke tänktes skola få befattning med andra göromål än dem, som berörde åklagaroch polisverksamheten. Med den organisation, som förevarande förslag innefattar, blir utgångsläget ett annat. Då det är avsett att skapa överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan lands- och stadsfiskal — ett förhållande, som skulle komma till uttryck i den ifrågasatta titelförändringen till distriktsfiskal — finnes intet hinder längre att i de fall, där för vinnande av utfyllnad av arbetsbördan det befinnes lämpligt, utvidga det tjänstgöringsområde, som tilldelas distriktsfiskalen i en stad, att omfatta även viss del av kringliggande landsbygd. Tvärtom måste en dylik anordning ur vissa synpunkter anses önskvärd. Städerna äro ju ofta omgivna av förstadssamhällen belägna utanför stadsområdet, och erfarenheten — särskilt i polishänseende — torde ha givit vid handen olämpligheten av att polisväsendet inom dylika samhällen stått under annan ledning än polisväsendet inom staden. Därtill kommer, att just de kring städerna liggande landsfiskalsdistrikten ofta äro de mest betungade. E n lämplig utjämning i arbetsbördan för distriktsfiskalen på landet och distriktsfiskalen i staden kan då vinnas, genom att den senare övertager några närbelägna socknar ur landsbygdsdistriktet. I vissa fall torde en utjämning av arbetsbelastningen även kunna vinnas genom anställande av extra distriktsfiskaler i större distrikt. Fullständig klarhet om det framdeles behövliga antalet distriktsfiskaler lärer ej kunna vinnas med mindre än att ett detaljförslag till rikets indelning i fiskalsdistrikt utarbetas. Det saknas givetvis möjlighet att i detta sammanhang framlägga ett dylikt, utan torde detta få bli beroende på utredning av särskilda sakkunniga. Emellertid lärer man kunna erhålla en ungefärlig siffra på distriktens antal även därförutan. Först måste då fastställas, vid vilken gräns man generellt kan räkna med, att enbart staden ger distriktsfiskalen full sysselsättning. Man torde därvid kunna utgå ifrån, att stad med över 12 000 invånare i regel bör bilda självständigt fiskalsdistrikt. Till gruppen av städer med mellan 5 000 och 12 000 invånare höra 39 städer med en befolkning på sammanlagt omkring 300 000 invånare. Om härtill lägges befolkningssiffran i de 10 städer med invånarantal under 5 000, som, enligt vad förut nämnts, icke utan vidare kunna förenas med landsfiskals-

222 distrikt, eller 39 000, erhålles en summa av 339 000. Delas denna siffra med den genomsnittliga befolkningssiffran per landsfiskalsdistrikt eller 13 å 14 000* erhålles 25, vilket anger det ungefärliga antalet nya distrikt, som skulle erfordras. I avseende å kompetenskraven torde dessa fiskalstjänster kunna jämställas med de nuvarande landsfiskalstjänsterna. Härtill måste läggas de 1 6 l distrikt, som skola upprättas i städer med f. o. m. 12 000 och upp till omkring 20 000 invånare. Med hänsyn till att distriktsfiskalen skulle handha stadsfogdegöromålen i dessa städer, torde såsom kompetensvillkor böra krävas domarutbildning. I de tre största städerna synes underåklagarorganisationen böra ordnas på ett särskilt sätt. Vad närmast Stockholm beträffar, synes lämpligt att anknyta till den nuvarande ordningen med förhörsrotlar. Om dessas ledare, vilka f. n. äro poliskommissarier, få sig ålagt att handha polisutredningen i de enklare målen och i dessa jämväl utföra åklagartalan i lagmansrätten, erhålles en viss likformighet med underåklagarorganisationen på andra håll. Någon annan juridisk utbildning än genomgången högre poliskurs skulle ej behöva krävas. Vid beräkning av det erforderliga antalet dylika underåklagare, å vilka kan överflyttas titeln stadsfiskal, behöver av skäl, som nedan angivas, hänsyn blott tagas till de mål, som f. n. upptagas vid rådhusrätten. Genomsnittssiffran för åren 1923—1925 är för strafflagsmålen 786 och för specialförfattningsmålen 2 975, allt för år räknat. Avräknas härvid ett beräknat antal av omkring 550 statsåklagarmål återstå c:a 3 200 mål, vari underåklagare skulle verkställa utredning och uppträda inför rätta. För denna uppgift torde böra beräknas 4 underåklagare, varigenom på envar skulle belöpa omkring 800 mål för år eller i genomsnitt omkring 3 mål per arbetsdag. Vad angår de mål, som f. n. handläggas i polisdomstolen, må nämnas, att utredningen i dessa mål nu verkställes ej genom kriminalavdelningen utan genom ordningspolisen i de olika distrikten. Någon ändring härvidlag bör ej ske framdeles. Det övervägande flertalet av polisdomstolens mål kunna beräknas framdeles bli avgjorda genom strafföreläggande. Med ledning av det antal mål, däri fullmakt om erkännande brukar av den tilltalade lämnas åt polisman 2 , torde kunna beräknas, att antalet kontradiktoriska mål vid polisdomstolen uppgår till omkring 3 400 för år. Uppgiften att i dessa mål uppträda såsom underåklagare torde liksom hittills böra i t u r och ordning åligga kommissarierna vid de olika distriktens poliskontor. Särskild underåklagare för dessa mål behöver alltså ej beräknas. Om samma organisatoriska anordningar, som här tänkts för Stockholm, komma till genomförande även i Göteborg och Malmö, kan med ledning av statistikens siffror å antalet brottmål beräknas, att i Göteborg skulle erfordras 2 och i Malmö 1 stadsfiskal. Även av dessa skulle allenast fordras högre polisutbildning. 1 Karlstad, som vid ingången av år 1927 hade ett invånarantal av 20 055 har inräknats i denna grupp. 2 Hela antalet av i polisdomstolen under åren 1923—1925 avgjorda brottmål uppgick till för år omkring 12 800. Antalet »fullmaktsmål» uppgick 1927 till 9 424.

223 Polisorganisationen i de nu berörda tre städerna är av den storlek, att särskild chef för polisväsendet även framdeles kommer att erfordras. Någon ändring i den nuvarande polismästarinstitutionen i dessa tre städer bör således ej göras. Särskild administrativ chef för kriminalpolisen i Stockholm och Göteborg torde jämväl böra bibehållas och såsom hittills avlönas av kommunen. I motsats till stadsfiskalerna i de smärre och medelstora städerna skulle således stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö icke innehava någon administrativ chefsställning i förhållande till polispersonalen. Huruvida i Norrköping och Hälsingborg en särskild administrativ polismästarbefattning även framdeles skall befinnas behövlig, torde böra bliva beroende på prövning av vederbörande kommunala myndigheter. Det må nämnas, att poliskammaren i Norrköping, i vilken polismästaren är ordförande, för närvarande även har judiciella uppgifter, vilka emellertid i samband med processreformen bli överflyttade till lagmansrätten. I Hälsingborg är polismästaren ledamot av magistraten men deltager endast i handläggningen av polisärenden (jfr ovan sid. 69). Med hänsyn till att i Norrköping och Hälsingborg ej finnes någon statsåklagare, bör av stadsfiskalen fordras juridisk kompetens. Bibehålles polismästarbefattningen, bör stadsfiskalen utöva förmanskapet över personalen å kriminalpolisavdelningen. Skulle åter den förra befattningen indragas, bör chefskapet för hela polispersonalen uppdragas åt stadsfiskalen. Liksom i Stockholm bör åklagaruppvaktningen i sådana mål, som nu handläggas av poliskammare eller polisdomstol, kunna fullgöras av någon kommissarie vid polisen. Under angiven förutsättning kan antalet på stadsfiskalen ankommande brottmål beräknas utgöra per år omkring 140 i Norrköping och 300 i Hälsingborg. Beträffande övriga polismästarstäder, nämligen Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, ifrågasattes i 1922 års polisbetänkande, att i några av dessa — utan att dock närmare angavs i vilka — polismästartjänsterna borde indragas och stadsfiskalen göras till polischef. I flertalet av dessa städer är polismästaren tillika ledamot av rådhusrätten, nämligen i Gävle» Uppsala, Eskilstuna, Karlskrona och Lund. I Uppsala och Eskilstuna är polismästaren brottmålsrådman; i Lund är han magistratsrådman. I Eskilstuna och Karlskrona äro polismålen undantagna från rådhusrättens handläggning och avdömas av en särskild poliskammare, däri polismästaren är ordförande. Såsom härav framgår, är allenast i Örebro polismästaren helt sysselsatt med det administrativa chefskapet över polispersonalen, varjämte han handlägger de ärenden, som jämlikt ordningsstadgan för rikets städer ankomma på poliskammare. I alla övriga dessa städer ha även vissa judiciella funktioner uppdragits åt polismästaren. Då i samband med processreformen dessa överflyttas på lagmansrätterna, torde de återstående arbetsuppgifterna knappast ge befattningshavarna full sysselsättning. Det synes då ur vederbörande stads synpunkt lämpligast, om chefskapet för polispersonalen över-

224 flyttas till den statsanställde stadsfiskalen, som därvid bör biträdas av en eller flera kommissarier såsom souschefer. P å stadsfiskalen bör vidare ligga verkställigheten av polisundersökningar samt utförande av åtal vid lagmansrätten. I enklare ordningsmål o. d. av beskaffenhet att tillhöra polisdomstols handläggning bör åtalet kunna utföras av någon poliskommissarie. I dessa städer, där chefskapet för polisen tankes ligga å stadsfiskalen, bör av denne krävas juridisk utbildning. Samma organisationsform torde böra genomföras även i städer av ungefär samma storleksgrupp, som för närvarande icke hava polismästare. Dessa städer äro Borås, Jönköping, Linköping och Västerås. Det må nämnas, att enligt det Linnérska betänkandet juridiskt utbildade stadsfiskaler beräknades för 18 städer med ett invånarantal av omkring 20 000 och däröver, varvid till denna grupp även räknades Landskrona, Halmstad och Karlstad. En översikt över antalet nya statsavlönade skulle erfordras i städerna, lämnas här n e d a n : 1)

fi blandade stads- och lantdistrikt distriktsfiskaler (i stadsdistrikt (med domarutbildning)

2) stadsfiskaler '

underåklagartjänster,

som 25 l

16 41

(med domarutbildning [ [utan »

*

#

*

12 , _ ,. _• 3_J 1 9 Summa 60.

Landsfogde- Landsfogdebefattningarna upprättades i samband med fögderiförvaltningens ^nås^ndraq- omorganisation på grund av beslut av 1917 års riksdag. De dittillsvarande ning. kronofogdetjänsterna, 117 till antalet, blevo då indragna och kronofogdarnas arbetsuppgifter i vad angår polis- och åklagarväsendet överflyttades på de nyinrättade landsfogdetjänsterna, en i varje län. Kronofogdarnas befattning med kronouppbörden — deras i praktiken måhända mest tidsödande arbetsuppgift — övertogs av postverket och flertalet övriga kronofogdarna åliggande bestyr lades på de förutvarande kronolänsmännen, vilkas titel förändrades till landsfiskal. T

FögderiförLandsfogden — eller »landsfiskalen» såsom han benämndes i de tidigare fgW*" förslagen till omorganisation, då någon titelförändring för länsmännens del ännu ej var ifrågasatt — torde från början ha tänkts huvudsakligen böra ägna sig åt polis- och åklagarväsendet. Belysande i sådant avseende äro de uttalanden härom, som gjordes i en den 31 augusti 1916 av vissa sakkunniga avgiven V. P . M. till chefen för civildepartementet, vilken prome-

men

1 Dessa städer äro följande: Karlstad, Landskrona, Kalmar, Halmstad, Sundsvall, Mölndal, Trollhättan, Södertälje, Östersund, Uddevalla, Falun, Kristianstad, Trälleborg, Västervik, Nyköping och Kristinehamn. 2 Därav 10 beräknas tillika vara polischefer. Ifrågavarande 12 städer äro: Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping, Västerås, Karlskrona och Lund. 8 Därav 4 i Stockholm, 2 i Göteborg och 1 i Malmö.

225 moria i huvudsak låg till grund för den senare propositionen i ämnet. De sakkunniga yttrade i promemorian bl. a.: »Landsfiskalen ersätter, med undantag för vad enligt det föregående lagts på andra, kronofogden och blir i främsta rummet ledande polischef inom länet eller sitt distrikt av länet. H a n blir i själva verket en rekonstruerad kronofogde med huvuduppgifter på sådana angelägenheter, som hittills i stort sett mest på grund av förhållandenas makt måst av kronofogden lämnas å sido. Det torde, såsom tidigare anmärkts, få anses vara ett rätt grepp att införa denna funktionär inom förvaltningen. Institutionen, sådan den föreslås, kan icke i något avseende sägas prejudicera en blivande rättegångsreform. Landsfiskalens huvuduppgift blir tvåfaldig, dels såsom polischef dels såsom överåklagare. Naturligtvis är en dylik kombination av polis- och åklagarmakt icke den lyckligaste. Den har emellertid sedan ålder bestått hos oss och kan först i sammanhang med en allmän rättegångsreform bliva ändrad. I varje fall blir med den nu förevarande landsfiskalsinstitutionen åklagaroch polisväsendet på landsbygden avsevärt förbättrat. I sin egenskap av polischef skall landsfiskalen lyda direkt under länsstyrelsen och för länet eller distriktet, om i länet anställdes två landsfiskaler, närmast under länsstyrelsen vara förman för kronolänsmännen samt övrig polisbevakning å landsbygden: fjärdingsman, polismän av olika slag, jämväl länsdetektiv och ridande polis. Då reservpolisstyrka inkallas — enligt kontrakten med vissa städer — skall han, så framt annorledes ej förordnas, taga ledningen. I alla polisväsendet å landsbygden rörande ärenden äger han göra hänvändelser till länsstyrelsen och har att närmast under länsstyrelsen ansvara för att tillräcklig ordnings- och säkerhetspolis är tillgänglig inom distriktet. Såsom överåklagare för landsbygden har han först att med uppmärksamhet följa och kontrollera länsmännens åklagarverksamhet. Oavlåtligen, i den mån anledning därtill förekommer och omständigheterna det tillåta, skall han vara tillstädes vid häradsrätterna och där söka bilda sig ett säkert omdöme om länsmännens olika förmåga och nit i åklagarkallet samt i förekommande fall med råd och upplysningar biträda dem i denna deras verksamhet. Men liksom landsfiskalen är oförhindrad och bör i förekommande svårare fall själv omedelbart ingripa såsom polisman, åligger honom ock att personligen, så vitt ske kan, vara åklagare, enkannerligen i sådana mera invecklade mål, där häktad person äger påkalla biträde av juridiskt bildad försvarsadvokat. I sin egenskap av överåklagare torde landsfiskalen ställas närmast under justitiekanslerns inseende. Vid sidan av dessa sina huvuduppgifter skall, enligt ett utkast till landsfiskalens instruktion, vilket inom departementet utarbetats och redan delgivits länsstyrelserna, denne hava åtskilliga andra bestyr. För övervakande och kontroll över kronolänsmännens allmänna verksamhet skall han förrätta inventering och inspektion å länsmanskontoren. Han skall vara skyldig att enligt förordnande hålla sammanträden med ortsmenigheter, förrätta exekutiva fastighetsauktioner ute i orterna med tillhörande fördelningssammanträden ävensom att biträda länsstyrelsen med kontrollen över länsmännens verksamhet som utmätningsmän. Givetvis bliva nu antydda göromål till dels beroende av, huru upptagen av sina egentliga göromål landsfiskalen blir; särskilt kommer därav att bero, om han i större utsträckning kan betros med hållande av sammanträden med ortsmyndigheter samt exeku15 — 6322.

226 tiva fastighetsauktioner. E n viss ojämnhet härutinnan kommer därför tilläventyrs att råda mellan olika län och med all sannolikhet blir det i några län omöjligt att för dessa förrättningar uteslutande eller företrädesvis påräkna landsfiskalerna. Landsfiskalen skall vidare efter förordnande utföra kronans talan vid domstol i orten, vara kronans ombudsman inom sitt distrikt, och därjämte bör han kunna bliva länsstyrelserna till ovärderligt gagn vid deras maktpåliggande bestyr med mobiliseringsväsendet, den civila försvarsberedskapen och övervakandet av utlänningar m. m.» Medan, såsom av denna redogörelse framgår, landsfogdens huvudsakliga arbetsuppgift tänktes förlagd inom området för polis- och åklagarväsendet, har utvecklingen i praxis slagit in på en annan väg. Samma utvecklingstendens, som på sin tid gjorde sig gällande för kronofogdarnas del, i det deras arbete mer och mer gled över till det administrativa området, kan också spåras vad angår landsfogdetjänsterna. E n förskjutning har skett, så att de mera administrativa arbetsuppgifterna trätt i förgrunden, medan polisoch åklagaruppgifterna trängts undan. Belysande för denna utveckling äro vissa uppgifter angående landsfogdarnas verksamhet, som införskaffades för den Linnérska polisutredningen. Vid framläggande av resultatet härav i 1922 års betänkande gjordes följande uttalande: 1922 års pol i B- »Av dessa siffror att döma torde det kunna sägas om flertalet av landstankande. fogdarna, att deras befattning med polisväsendet icke är betydande till beskaffenheten och, om man bortser från de rent administrativa ärendena enligt instruktionens § 4, ej heller till antalet. Åtalen för de brott, som det företrädesvis åligger landsfogdarna att beivra, äro i regel få: åtal för övriga brott förekomma alls icke eller endast i mycket obetydlig mängd. Även om man tager i beräkning det i tabellen ingående antalet andra ärenden rörande åklagarväsendet, av vilka åtminstone de viktigaste torde v a r a remisser från Konungens befallningshavande, och även om man förutsätter, att undersökningarna angående förstnämnda brott i regel äro tidsödande, undgår man knappast det intrycket med avseende å de flesta landsfogdarna, att resultatet av deras arbete, sådant det framträder i dessa uppgifter, icke är av mycket stor vikt för det område, vara uppmärksamheten här framför allt måste riktas, nämligen polis- och åklagarväsendet. Resultatet måste antagas ligga på annat håll, och arbetet synes i varje fall vara betänkligt splittrat. Detta intryck stödes även i viss mån av åtskilliga landsfogdars upplysning, att de förordnats att tjänstgöra såsom ordförande i taxeringsnämnd, varigenom deras tid givetvis under några månader kan antagas hava blivit tagen i anspråk i ganska stor utsträckning för ändamål, som äro helt ovidkommande landsfogdarnas uppgifter enligt instruktionen. Om landsfogdarna i allmänhet ej hittills kommit att utöva den ledande och livgivande verksamhet inom polis- och åklagarväsendet, som avsågs vid befattningens inrättande, äro orsakerna därtill sannolikt av flera slag. Ett frö till denna utveckling torde hava legat redan i splittringen av landsfogdarnas uppgifter; å ena sidan skulle de vara polismän och åklagare, å den andra rent administrativa tjänstemän, inordnade i länsstyrelserna. Därtill kom, att landsfogdarna i regel rekryterades bland de förutvarande kronofogdarna — det kan i detta sammanhang erinras om att kronofogdarna eljest genom 1917 års omorganisation sattes på indragningsstat och att det därför, i

227 synnerhet under den förhandenvarande bristen på personer med särskild utbildning för polis- och åklagartjänst, ansågs önskvärt, att de tillgängliga arbetskrafterna kommo till användning. Under dessa förhållanden låg det tydligen nära till hands, om icke personlig läggning förde i annan riktning, att deras verksamhet gled in på områden, som voro mest välbekanta, nämligen de kamerala eller andra administrativa angelägenheter. Tendensen befordrades väl också av den allmänna bristen hos länsstyrelserna på tjänstemän med högre utbildning. Men m a n bör ej heller förbise de svårigheter, som även den mest energiska och för just polis- och åklagarväsende intresserade landsfogde måste möta därigenom, att den underordnade polis- och åklagarorganisationen inom hans tjänstgöringsområde just genom det sätt, varpå år 1917 fögderiförvaltningen ordnades, blev kännbart försvagad.» Det Linnérska förslaget till polisreform synes, vad de tilltänkta landsfogdarnas arbetsuppgifter angår, innebära ett försök att knyta an vid den utvecklingslinje, som kan spåras i förarbetena till fögderiförvaltningsreformen, en utveckling, som dock i praxis blivit förkvävd. I betänkandet yttrades beträffande landsfogdarnas arbetsuppgifter bl. a.: »Landsfogdarnas uppgifter och deras ställning i organisationen bliva väsentligen andra än nu. I första hand måste de frigöras från andra göromål än dem, som böra tillhöra dem i egenskap av polis- och åklagarchefer för länen. Den i § 11 i gällande landsfogdeinstruktion upptagna förpliktelsen att verkställa inventeringar och undersökningar bör icke vidare åligga landsfogden, liksom ej heller Konungens befallningshavande skall äga att meddela landsfogden sådana förordnanden, som omförmälas i §§ 12—16 i samma instruktion. Härigenom bortfaller landsfogdens nuvarande ställning såsom till hälften tjänsteman hos Konungens befallningshavande. Men väl är han fortfarande underordnad Konungens befallningshavande, på grund av sistnämnda myndighets uppgift att vara länets högsta polis- och åklagarmyndighet. » Något uttalande om, huru de administrativa arbetsuppgifter, som skulle fråntagas landsfogdarna, framdeles skulle skötas, gjordes icke vid denna utredning. Från ett stort antal av de länsstyrelser, som yttrade sig över förslaget, gjordes gällande, att det skulle bli svårt för länsstyrelserna att få kompetenta personer att förrätta de funktioner, som nu, utöver polis- och åklagarverksamheten, åvila landsfogdarna. Särskilt framhölls därvid landsfogdarnas uppgift såsom inventeringsförrättare. Något förslag till reformering av landsfogdeinstitutionen framlades ej i samband med förslaget till polisväsendets omorganisation. Sedermera har frågan om möjligheten av minskning i landsfogdarnas antal upptagits till behandling av 1924 års landsstatslönesakkunniga i dessas betänkande angående lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler. De sakkunniga stannade emellertid vid att icke förorda någon ändring. Till denna uppfattning anslöt sig jämväl chefen för socialdepartementet vid behandling av frågan om lönereglering för landsfogdarna i statsverkspropositionen till 1927 års riksdag.

228 ProcessProcesskommissionens förslag till reformering av åklagarväsendet innenmissionen. ^är, såsom tidigare påpekats, att den uppgift såsom överåklagare, vilken nu tillkommer landsfogden, skall överflyttas till en helt ny typ befattningshavare, de s. k. statsåklagarna, vilkas antal för hela riket i det föregående beräknats till 47. Därmed uppstår frågan, huruvida de uppgifter, som återstå för landsfogdarna, kunna anses tillräckliga för att motivera ett bibehållande av denna befattning med de kompetenskrav och den karaktär densamma nu har. I denna fråga hava i yttranden över processkommissionens betänkande skilda meningar gjorts gällande. Från några håll (t. ex. länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län) har framhållits, att landsfogdarna även framdeles erfordrades för handhavande av polisledningen och övervakande av landsfiskalerna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har väl medgivit, att landsfogdens administrativa arbetsuppgifter kunde överflyttas på andra tjänstemän hos länsstyrelserna, men tillika framhållit, att det vore nödvändigt för länsstyrelsen att vid sin sida hava en tjänsteman i auktoritativ ställning, som närmast under länsstyrelsen hade ansvaret för och ledningen av polisväsendet. Det vore uteslutet att dela denna uppgift på flera underordnade. Emellertid hava även röster höjts för landsfogdetjänsternas indragning. Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar sålunda, att bibehållande av landsfogdarna vid sidan av statsåklagarna säkerligen kunde betecknas såsom överorganisation. Liknande synpunkter ha även gjorts gällande av länsstyrelsen i Gotlands län. Förslag.

Vad som huvudsakligen kvarstår av de egentliga landsfogdeuppgifterna, sedan befattningen med åklagarväsendet avlyfts, är dels chefskapet för länets polispersonal, dels kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redogörarna. Redan i 1922 års polisbetänkande framhölls emellertid, att befattningen med polisväsendet icke vore betydande till beskaffenheten. Det är väl sant, att genom 1925 års polisreform en viss utökning skett i dessa uppgifter, men den härav föranledda ökningen i arbetsbelastningen torde huvudsakligen ha gjort sig gällande under övergången till den nya organisationen. När alla därmed sammanhängande frågor reglerats, lärer den på landsfogden ankommande handläggningen av polisärenden inskränka sig till vissa administrativa bestyr, såsom frågor rörande förordnande av polisman, ändring i polisinstruktion, yttrande rörande skäligheten av den avlöning, som polisdistrikt anslagit till polisman o. d. Dessa arbetsuppgifter torde även i de större länen ej vara så omfattande eller av så krävande art, att därför skulle behövas en befattningshavare i en landsfogdes ställning. I stället torde dessa uppgifter kunna läggas å någon tjänsteman i länsstyrelsen. Bland landsfogdens polischefsuppgifter namnes i instruktionen (§ 5) även skyldighet att, då polisstyrka från flera orter sammandrages — närmast torde avses fall, då oroligheter förekommit — efter länsstyrelsens förord-

229 nande övertaga chefskapet över ifrågavarande styrka. Det är emellertid självfallet, att tillbud av ifrågavarande slag ytterst sällan förekomma. Under treårsperioden 1918—1920 har i hela riket allenast vid 4 skilda tillfällen landsfogde uppträtt såsom chef för en dylik polisstyrka, och för treårsperioden 1925—1927 var motsvarande siffra 8. Att för sådana enstaka fall hålla en särskild tjänsteman i beredskap i länsstyrelserna lärer knappast vara behövligt. Därest chefskapet i dylik händelse icke anses kunna anförtros landsfiskalen på platsen och saken ej heller är av den allvarliga beskaffenhet, att landshövdingen finner sig föranlåten att själv ingripa på ort och ställe, lärer uppdraget att övertaga ifrågavarande chefskap väl kunna anförtros åt någon lämplig befattningshavare inom länsstyrelsen. Det må i detta sammanhang nämnas, att magistraten i Uppsala i yttrande över det Linnérska betänkandet framkastade tanken att låta polischefskapet närmast under Konungens befallningshavande läggas på polismästaren eller polischefen i länets residensstad. Större betydelse med hänsyn till arbetsbördan torde böra tillmätas landsfogdens befattning med den ekonomiska kontrollen närmast över landsfiskalerna och vissa andra redogörare. Enligt 11 § i landsfogdeinstruktionen skall landsfogden fullgöra vad i särskild författning är honom ålagt i fråga om inventering av penningar och värdehandlingar såväl hos landsfiskal och magistrat, som utövar utmätningsmans befattning, som ock hos den, som inom visst område är satt att på eget ansvar vara utmätningsman. I sammanhang med sådan förrättning eller oberoende därav skall landsfogden hos envar av landsfiskalerna i länet varje år en gång eller, om Konungens befallningshavande så förordnar, flera gånger verkställa undersökning, huru landsfiskalen förvaltar tjänsten. Vid dylik undersökning skall, förutom inventering av penningar och värdehandlingar, verkställas granskning av dagboken i utsökningsmål med tillhörande verifikationer, övriga dagböcker, kassajournal, bötesliggare, månadsräkning, brevkoncept och postbok ävensom inneliggande, oredovisade restlängder å oguldna krono-, kommunal- och andra utskylder och avgifter. Vidare har landsfogden, om han förordnas därtill av Konungens befallningshavande, att förrätta inventering, när häradsskrivare eller landsfiskal tillträder tjänsten eller häradsskrivare därifrån avgår. Närmare föreskrifter om den egentliga medelskontrollen äro givna i 10 § i kungörelsen den 21 december 1917 (nr 893) angående medelsförvaltningen i länen. I avseende å medelskontrollen, som gäller ej endast landsfiskaler utan jämväl kronouppbördskassörer i städerna, löper landsfogdens verksamhet i viss mån parallell med den kontroll, som utövas genom riksräkenskapsverket. Enligt 3 § i riksräkenskapsverkets instruktion (1927 nr 280) äger nämligen verket låta verkställa inventering av kassor, värdehandlingar m. m. hos de myndigheter, vilkas räkenskaper granskas inom verket, ävensom hos dem underlydande redogörare, således bl. a. landsfiskalerna. I fråga om omfattningen av denna genom riksräkenskapsverket bedrivna inventeringsverk-

230 samhet hos landsfiskaler har inhämtats, att under år 1926 inventering förrättats hos 4 och under år 1927 hos 14 landsfiskaler. Beträffande omfattningen av landsfogdarnas verksamhet med invemteringsförrättningar må nämnas, att enligt införskaffade uppgifter hela antalet sådana redogörare i riket, som i kontrollhänseende äro underordnade landsfogdarna uppgå till 599. I genomsnitt belöper alltså på varje landsfogde 25 redogörare l . Antalet hos dessa av landsfogde verkställda inventeringsförrättningar uppgick för hela riket till 577. P å varje landsfogde belöpte alltså i genomsnitt 24 inventeringsförrättningar för år. Genomsnittliga antalet förrättningsdagar — oberäknat resedagar — per år uppgick för samtliga landsfogdar till 724 eller i genomsnitt för landsfogde och år till 30. Det må nämnas, att i vissa län varit förordnade särskilda inventeringsförrättare, vilka övertagit vissa av landsfogdens inventeringsförrättningar. I genomsnitt per år ha, räknat för hela landet, för dessa inventeringsförrättningar tagits i anspråk något över 100 förrättningsdagar, resedagar oräknade. I yttrande den 31 oktober 1925 angående ökad kontroll över landsfiskalernas medelsförvaltning har riksräkenskapsverket framhållit, att de förskingrande landsfiskalerna för döljande av tillgreppen i stor utsträckning använt sig av falsk bokföring. Det hade, yttrar verket, visat sig vara förenat med betydande svårigheter och i vissa avseenden alls icke möjligt att vid inventeringar hos utmätningsmännen och särskilt hos landsfiskalerna erhålla fullständig kännedom om de tjänstemedel, för vilka dessa varit redovisningsskyldiga. För höjande av inventeringarnas effektivitet föreslog riksräkenskapsverket bl. a., att landsfogde eller av länsstyrelse förordnad inventeringsförrättare skulle, där så prövades nödigt, äga erhålla biträde vid förrättningen. Såsom av det sagda framgår, torde inventeringsförrättningarnas effektivitet till stor del vara beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området. Att hos samtliga länsstyrelser anställa tjänstemän med de härför erforderliga kvalifikationerna lärer näppeligen kunna komma i fråga. Lämpligare synes då att på riksräkenskapsverket helt överflytta denna del av medelskontrollen. Antalet av de hos verket anställda inventeringsförrättarna borde då helt naturligt utökas. Enligt vad som inhämtats, lärer anställande vid verket av fyra ordinarie revisorer i sådant avseende vara tillfyllest. I deras egenskap av tjänstemän inom länsstyrelserna har i ett flertal län lagts på landsfogdarna även den länsstyrelsen såsom överexekutor åvilande granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål. Därest samtliga de med befattningen såsom överexekutor förenade göromålen skulle överflyttas från länsstyrelserna till lagmansrätterna, skulle jämväl nu avsedda granskningsverksamhet framdeles komma att åvila domstolspersonalen. ProStörsta antalet redogörare, som sortera under landsfogde, finnes i Gävleborgs län, nämligen 40. Lägsta antalet — 7 — förekommer i Gotlands län.

231 cesskommissionen har i detta avseende uttalat (del I sid. 76), att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa borde kunna anförtros åt lagmansrätten. Emellertid hava i flera av de utlåtanden, som avgivits över förslaget, uttalats starka tvivelsmål, huruvida det kunde anses lämpligt att lägga denna för den egentliga domarverksamheten främmande kontroll på domstolarna. I stället har föreslagits, att kontrollen fortfarande skulle utövas genom länsstyrelserna. E n sådan anordning måste emellertid förutsätta, att till länsstyrelserna flyttas jämväl överexekutorskontrollen över utmätningsmännen i de nuvarande magistratsstäderna. Det ingår givetvis icke i uppgifterna för förevarande utredning att taga ståndpunkt till det nu berörda spörsmålet. Det må härom allenast påpekas, att, även om arbetet med granskningen av utmätningsmännens dagböcker skulle läggas till länsstyrelserna, detta dock icke i och för sig kan motivera bibehållande hos länsstyrelsen av en så kvalificerad arbetskraft som landsfogden. Granskningen av dagböckerna torde vara varken synnerligen tidskrävande eller av beskaffenhet, att en befattningshavare i landsfogdes ställning behöver personligen verkställa densamma. Detaljgranskningen lärer redan nu flerstädes verkställas av landsfogdens biträden, som underställa honom de tveksamma fallen. Enligt införskaffade uppgifter sker också granskningen i 6 län av annan befattningshavare än landsfogden, nämligen i 2 län av länsassessor och i 4 län av länsnotarie. Granskningen beräknas även i de större länen allenast kräva en arbetstid av 14 dagar å 1 månad årligen. Vad slutligen beträffar de övriga arbetsuppgifter, som av länsstyrelsen kunna åläggas landsfogdarna, t. ex. att hålla sammanträde med menighet 1 eller att utföra kronans talan i rättegångar 2, synas dessa uppgifter — såsom redan nu i ej oväsentligt antal fall lärer ske — kunna anförtros landsfiskalen i orten, såvida för ändamålet ej lämpligare kan begagnas tjänsteman hos länsstyrelsen eller, vad angår utförande av kronans talan i mera invecklade mål, det finnes påkallat att för uppdraget anlita en advokat. Vidkommande ordförandeskapet i taxeringsnämnd må endast nämnas, att detsamma är ett av själva landsfogdetjänsten helt oberoende uppdrag, som utan olägenhet torde kunna anförtros annan person. 1 Enligt införskaffade uppgifter hava under 3-årsperioden 1925—1927 landsfogdarna i genomsnitt för år erhållit tillhopa 34 förordnanden att hålla sammanträde med menighet. På varje landsfogde har alltså, genomsnittligt räknat, fallit 1 1fc dylikt förordnande om året. I 8 län h a r under ifrågavarande 3 år intet dylikt förordnande meddelats. 3 Enligt införskaffade uppgifter har under 3-årsperioden 1925—1927 antalet rättegångstillfällen, då landsfogde enligt § 14 i instruktionen haft att utföra kronans talan, för hela riket räknat, uppgått till i genomsnitt 60 för år. På varje landsfogde belöper alltså 2 V* rättegångstillfälle per år. I 5 län har dylikt förordnande under ifrågavarande 3-årsperiod icke meddelats.

232 Rörande önskvärdheten av landsfogdebefattningarnas indragning kunna givetvis skilda meningar yppas. Frågan äger icke heller det samband med processreformen, att dennas genomförande med nödvändighet skulle betinga en dylik åtgärd. Såsom ett sammanfattande omdöme må här allenast uttalas, att den utredning, som verkställts och vid vilken helt n a t u r l i g t icke alla på frågan inverkande förhållanden kunnat komma under bedömande, närmast synes bestyrka riktigheten av den uppfattning, som kommit till uttryck i det yttrande över processkommissionens förslag, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län, nämligen att ett bibehållande av landsfogdetjänsterna vid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisation.

II.

Åklagarorganisationen vid hovrätt.

Nuvarande Enligt gällande rättegångsordning fullföljes åtal från underrätt till hov•rgamsation. r g ^ a y s a m m e åklagare, som haft att i underrätten utföra åtalet. Någon begränsning av fullföljdsrätten till hovrätt finnes icke. Ifrågavarande åklagare utför åtalet på eget ansvar i hovrätten. Vissa åtal, nämligen mot vissa högre tjänstemän för ämbetsfel, anhängiggöras omedelbart i hovrätt, där ej i särskilt fall högsta domstolen är första och enda instans. Åtal i dylikt mål i hovrätt utföres i regel av advokatfiskalen vid hovrätten, även där åtalet beslutats av annan myndighet såsom justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Vid var och en av de tre hovrätterna är anställd en advokatfiskal. Denne har till uppgift — förutom att i angivna fall utföra åtal — att i egenskap av kronans ombudsman granska stämpelbeläggningen av handlingar hörande till de s. k. småprotokollen samt att i händelse av felaktig stämpelbeläggning föranstalta om rättelse och eventuellt åtal. Advokatfiskalerna ha även en del andra uppgifter, t. ex. att avgiva yttrande i till hovrätten hänskjutna ärenden angående återbekommande a v vid länsstyrelse eller underrätt erlagd stämpelavgift; att upprätta förteckning å terminer för ting och tingssammanträden i under hovrätten lydande domsagor; att tillse, att renoverade exemplar av underrätternas protokoll och domböcker samt i Svea hovrätt av akterna i vattenmål och vattenböckerna varda inom föreskriven tid insända till hovrätten och efter vederbörlig granskning överlämnade till arkivarien, att låta utskriva och till riksräkenskapsverket översända hovrättens saköreslängd och slutligen att i hovrätten inlämna dit ställda besvär eller andra handlingar, som för sådant ändamål varda honom tillsända av allmän åklagare. Åt advokatfiskalen i Göta hovrätt har, i samband med genomförande av den av 1928 års riksdag beslutade indragningen av arkivarietjänsten, uppdragits handhavande av expensmedel och utbetalande av befattningshavarnas löner.

233 Med den i regel muntliga och omedelbara förhandlingsform, som enligt processkommissionens förslag skulle vinna tillämpning i hovrätt, låter sig svårligen förena det nuvarande systemet, att åklagaren i underrätt fullföljer och utför åtalet i hovrätt. Processkommissionen h a r också föreslagit, att vid hovrätterna skulle inrättas en särskild åklagarorganisation med en advokatfiskal såsom chef och ett antal hovrättsfiskaler såsom biträdande åklagare. Advokatfiskalen skulle åligga bl. a. att utöva ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom hovrättens område. I enlighet med processkommissionens förslag utgår den följande kostnadsberäkningen från, att vid varje hovrätt skall vara anställd 1 advokatfiskal, vilken närmast under justitiekanslern utövar ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom hovrättens område samt är åklagare vid hovrätt. Med hänsyn till den betydande arbetsbörda, som k a n förväntas falla på advokatfiskalen i Svea hovrätt, lärer vid hans sida böra ställas 1 biträdande advokatfiskal med ordinarie anställning. För sistnämnda hovrätt har även räknats med bibehållande av 1 överkrigsfiskal.

Förslag. Advokat-

Hovrättsfiskalerna skulle, såsom tidigare är berört, icke erhålla ordinarie anställning. Tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal är i stället avsedd att ingå som ett led i befordringsgången. Därjämte skulle hovrättsfiskaler stå till förfogande för förordnande att uppehålla rådmanstjänst i lagmansrätterna. I det föregående har, vid en domsagoindelning enligt den Schlyterska indelningsplanen, antalet dylika befattningar, för vilka skulle krävas fiskalskompetens, beräknats till 52. Någon strängt lokal begränsning de olika hovrättsområdena emellan av hovrättsfiskalernas skyldighet att mottaga förordnanden såsom rådman torde icke böra komma till genomförande. E n fiskal, t. ex. i Svea hovrätt, bör sålunda vid behov stå till förfogande för tjänstgöring också inom annat hovrättsområde. För den följande kostnadskalkylen göres allenast en överslagsberäkning angående det antal hovrättsfiskaler, som kan förväntas bli erforderligt för åklagar arbetet inom själva hovrätterna, varvid hänsyn också tages till, att fiskalerna i viss omfattning skola deltaga i stämpelgranskningen. Enligt nuvarande organisation i Svea hovrätt är till tjänstgöring å varje division indelad 1 t. f. fiskal, varjämte 1 biträdande fiskal tjänstgör gemensamt å 2 divisioner. I Svea hovrätt tjänstgöra f. n., förutom 4 referentfiskaler, 8 t. f. fiskaler samt 4 biträdande fiskaler. I Göta hovrätt finnas 10 t. f. fiskaler och i hovrätten över Skåne och Blekinge 2 t. f. fiskaler och 2 biträdande fiskaler. Tillhopa tjänstgöra alltså f. n., referentfiskalerna oberäknade, 26 t. f. och biträdande fiskaler. Då hovrättsdivisionernas antal enligt den nya organisationen kommer att avsevärt ökas, lärer vid en överslagsuppskattning allenast 1 fiskal behöva beräknas för var division, med undantag för avdelningarna för handels- och sjörättsmål, som i allmänhet icke torde komma att handlägga brottmål. Då i det föregående räknats med 26 divisioner vid en organisation med 7 hovrätter, ingår i den följande kostnads-

Horrätts-

234 kalkylen anslag till avlöning av 26 hovrättsfiskaler. Den alternativt ifrågasatta organisationen med 5 hovrätter möjliggör nedbringande av divisionernas antal till 25. Vid genomförande av detta alternativ skulle alltså ifrågavarande anslag kunna i någon mån reduceras. Icke rättsbildade biträden.

Å var och en av de 7 hovrätternas advokatfiskalsexpeditioner torde böra anställas 1 icke rättsbildat biträde för handhavande av registratorsbestyren. Därjämte bör advokatfiskalen och i Svea hovrätt även biträdande advokatfiskalen ha till sin hjälp 1 biträde. Hovrättsfiskalernas behov av biträdeshjälp torde kunna fyllas genom att för 2 fiskaler beräknas 1 biträde. Därjämte bör, såsom tidigare är nämnt, ett antal biträden avses för stämpelgranskning. För ändamålet ha beräknats 2 kansliskrivare i Svea hovrätt och 1 kansliskrivare i var och en av de övriga hovrätterna. I de tre minsta hovrätterna torde befattningshavaren i fråga tillika kunna handhava registratorsbestyren. Här nedan är gjord en sammanställning över antalet icke rättsbildade biträden i olika tjänsteställning. Advokatfiskalsexpeditionerna vid hovrätterna i Befattningshavare

Stock- Jönholm köping Malmö

Göteborg

Gävle

Kansliskrivare .

o

2 1

1 Övriga biträden

3 |

5 |

1 SundsUmeå vall

Summa

1 2

1 2

12 *

Därav 7 tillika registratorer

III.

Åklagarorganisationen vid högsta domstolen.

Nuvarande E n särskild åklagarorganisation vid högsta domstolen finnes f. n. icke. rgamsa ton. j u s t i t i e k a n s l e r n fyller emellertid en viss åklagaruppgift vid måls fullföljd till högsta domstolen, i det han efter framställning av den åklagare, som utfört åtalet i hovrätt, har att besluta om målets fullföljande till högsta domstolen. H a r den tilltalade i högsta domstolen fullföljt talan, äger dock vederbörande åklagare vid underrätten däröver avgiva förklaring. Justitiekanslern är Kungl. Maj:ts högste ombudsman och skall i denna egenskap hava tillsyn över att lagar, författningar och instruktioner efterlevas samt att var och en i sitt ämbete fullgör sin skyldighet. Det åligger honom att själv eller genom under honom ställda fiskaler låta föra Kungl. Maj:ts talan i mål, som röra allmän säkerhet eller kronans rätt, samt beivra fel, som av domare och ämbetsmän begås. Justitieombudsmannen och inilitieombudsmannen äro dock undantagna från justitiekanslerns tillsyn. Vid tillsättande av fiskals- eller landsfogdetjänst — med undantag av fiskals-

235 sysslor i hovrätterna och kammarkollegiet samt landsfiskalstjänster — h a r justitiekanslern att avgiva yttrande angående de sökandes skicklighet. H a n tillsätter och entledigar stadsfiskaler, dem i Stockholm dock undantagna. Vidare åligger justitiekanslern, bl. a. att utföra eller låta utföra de mål Kungl. Maj:t till honom överlämnar samt de åtal mot ämbetsmän och enskilda, som Kungl. Maj:t finner böra anställas, att avgiva underdåniga utlåtanden i mål och ärenden, i vilka Kungl. Maj:t finner lämpligt höra honom, att vaka över tryckfrihetens rätta bruk och åtala dem, som förbryta sig däremot, att taga viss befattning med tillsättande och entledigande av krigsfiskal, att, när någon förordning på grund av ändrade förhållanden kommit ur bruk, inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till rättelse samt att granska vissa arbetsredogörelser m. m., som av hovrätter, kollegier och andra myndigheter överlämnas till honom. Till hjälp för beredande av ärendena och föredragning inför honom har justitiekanslern en byråchef och för förande av diarier m. m. en registrator, varjämte han efter behov kan antaga amanuenser. Den utbyggnad av åklagarorganisationen i de högre instanserna, som processkommissionen föreslagit, omfattar även åklagarväsendet i högsta domstolen. Justitiekanslern skulle enligt förslaget ha ledningen av och uppsikten över rikets åklagarväsende. Han skulle vara åklagare vid högsta domstolen och därvid åtnjuta biträde av ett antal kanslersråd, som av honom skulle kunna förordnas att utföra åklagartalan i högsta domstolen.

Processkommissionen.

I likhet med processkommissionen utgår förevarande utredning ifrån, att justitiekanslern göres till chef för åklagarväsendet samt till främste åklagare vid högsta domstolen. Det har redan i det föregående nämnts, att uppgiften att biträda justitiekanslern vid utförande av åklagartalan i högsta domstolen lämpligen torde kunna bli en uppgift för yngre jurister, som önska meritera sig för befordran till statsåklagare. För en dylik tjänstgöring torde närmast ifrågakomma hovrätternas assessorer, således domare med ungefär samma utbildning som de nuvarande t. f. revisionssekreterarna. Det torde vara lämpligt, att ifrågavarande åklagare i stället för att erhålla titeln kanslersråd benämnas revisionsfiskaler. Att nu kunna någorlunda exakt beräkna dessas antal lärer knappast vara möjligt. Såsom vid behandling av högsta domstolens organisation redan nämnts, har man visserligen att å ena sidan räkna med en minskning i fullföljdsfrekvensen med hänsyn till, att allenast rättsfrågan kan bli föremål för högsta domstolens prövning. Å andra sidan har man emellertid att taga i betraktande en faktor, som verkar i motsatt riktning, nämligen det ifrågasatta undanröjandet av de nu stadgade begränsningarna i fullföljdsrätten. Processkommissionen torde ha räknat med, att till en början 2 kanslersrådstjänster borde inrättas. Då detta antal förefaller väl lågt, har i förevarande kostnadskalkyl räknats med, att minst 3 revisionsfiskaler torde bli

Förslag.

236 erforderliga. För den händelse behovet skulle visa sig vara större, lärer svårighet ej möta att från hovrätternas assessorskår rekrytera det erforderliga antalet. Å justitiekanslerns kansli torde böra bibehållas befattningarna såsom byråchef och registrator. Även amanuenser lära för framtiden vara behövliga. Antalet icke rättsbildade biträden synes böra bestämmas till 2.

237 KAP. IV.

Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagarorganisationerna. Vid den lönereglering enligt det tidigast för kommunikationsverken antagna lönesystemet, som 1921 genomfördes inom vissa grenar av den civila statsförvaltningen, blevo i ett gemensamt avlöningsreglemente (avlöningsreglementet den 22 juni 1921, nr 451) inordnade, förutom statsdepartementen och vissa administrativa verk, däribland justitiekanslersämbetet, jämväl vissa domstolar, nämligen högsta domstolen och hovrätterna ävensom nedre justitierevisionen. Häradsrätterna lämnades däremot utanför denna lönereglering. Sedermera har emellertid av vissa inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 28 februari 1923 avgivits ett betänkande angående lönereglering för befattningshavare i domsagorna (statens off. utredn. 1923 : 27). De sakkunnigas förslag gick ut på, att befattningshavarna i domsagorna väl ej skulle inordnas i det allmänna civila avlöningsreglementet, men att de för den nya löneregleringen grundläggande principerna skulle vinna tillämpning jämväl för nämnda befattningshavare. I sådant syfte framlade de sakkunniga ett förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna. Vid en av 1926 års riksdag beslutad lönereglering för justitieråden blevo dessas befattningar utbrutna u r det allmänna avlöningsreglementet, och i stället blevo för dem särskilda lönevillkor fastställda. E n motsvarande anordning i fråga om domartjänsterna i hovrätterna föreslogs av vissa sakkunniga, som den 30 oktober 1926 avgåvo betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation m. m. (statens off. utredn. 1926:2G).1

Det ankommer givetvis ej på denna utredning att framlägga några i detalj utformade avlöningsbestämmelser för befattningshavarna i den framtida domstols- och åklagarorganisationen. Emellertid lärer man ej kunna undgå att rodan, när det gäller lönebeloppens bestämmande, taga ställning till spörsmålet, huruvida befattningshavarna i fråga framdeles böra inordnas under det allmänna civila avlöningsreglementet eller orn ett särskilt avlöningsreglemente bör för dem utarbetas. Anledning torde saknas att u r det allmänna avlöningsreglementet utbryta kanslipersonalen och vaktbetjäningen inom överrätterna, vilka nu lyda under nämnda reglemente. Även 1

Detta betänkande benämnes i det följande det »Nothinska betänkandet»; jfr ovan not. 5 sid. 142.

238 de icke rättsbildade biträdena i underrätter och åklagarorganisation torde framdeles böra inordnas under samma reglemente. Däremot torde det vara lämpligt, att för de befattningshavare, som tillhöra själva domarkarriären, utarbetas ett särskilt avlöningsreglemente med en speciell löneplan. Under ett dylikt reglemente skulle hänföras ej endast de, som deltaga i själva den dömande verksamheten, således justitieråd, presidenter och divisionsordförande i hovrätt samt hovrättsråd, assessorer och assessorsaspiranter ävensom lagmän och rådmän för inskrivningsärenden ra. m., utan även de, som utan att direkt syssla med domargöromål dock äro eller varit anslutna till befordringsgången på domarbanan, nämligen andre och förste notarie å domsagas kansli, fiskalsaspirant i hovrätt och hovrättsfiskal, revisionssekreterare och revisionsfiskal samt jämväl sluttjänsterna inom åklagarorganisationen, nämligen statsåklagare, advokatfiskaler och biträdande advokatfiskal ävensom justitiekanslern. I. Befattningshavare, tillhörande löneplanen för domare m. fl. Ifrågavarande löneplan, för vilken till skillnad från det civila avlöningsFörslag till löneplan. reglementets löneplaner valts bokstavsbeteckningen D (Domare), skulle erhålla följande lydelse. (Se sid. 239.) Justitieråd.

Jämlikt beslut av 1926 års riksdag har för justitieråden genomförts ny lönereglering, varvid justitierådens lön höjdes från förutvarande 18 000 kr. till 21 000 kr. Då anledning saknas att i samband med processreformen företaga ändring i den löneställning, som sålunda blivit justitieråden tillerkänd, ha justitierådsbefattningarna överförts till 10:e lönegraden i förberörda löneplan. I likhet med vad f. n. är fallet, torde lönen böra utgå utan avseende å ortsgruppering. Såsom förut berörts, skall enligt processkommissionens förslag ett av justitieråden vara president i högsta domstolen, varjämte samme befattningshavare skall tjänstgöra såsom ordförande å en av högsta domstolens avdelningar. Denne ledamot av domstolen torde böra intaga en högre löneställning än övriga justitieråd. Genom en inplacering i l l : e lönegraden med avlöning av 24 000 kr. — motsvarande vad f. n. i lön utgår till ledamot av statsrådet — torde åt högsta domstolens president beredas en lämpligt avvägd löneställning. Till det eller de justitieråd, som kunna komma att bestrida ordförandeskapet å annan avdelning i högsta domstolen än den, där presidenten är ordförande, torde ej böra utgå högre avlöning än till övriga justitieråd.

HovrättsAvlöning till hovrättspresident utgick förr med något högre belopp än presidenter a v iöningen till justitieråd. Sålunda blev, när vid 1856—1858 års riksdag en och

jus'itte-

kansler. Historik.

första lönereglering efter mera enhetliga grunder genomfördes för statens ämbetsmän, lönen för hovrättspresident fastställd till 9 000 kr., medan lönen för justitieråd bestämdes till 8 000 kr. Efter det sedermera lönen för justitieråd vid 1874 års riksdag höjts till 10 000 kr., blev emellertid lönen för

239 L ö n e p l a n för s å d a n o r d i n a r i e o c h i c k e - o r d i n a r i e p e r s o n a l i n o m d o m s t o l s - o c h å k l a g a r o r g a n i s a t i o n e r n a , å v i l k e n c i v i l a a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e t ej ä g e r t i l l ä m p n i n g . Avdelning D. 0 Lönegrad

Befattningshavare

A kr.

B kr.

8 C kr.

g

D kr.

P P E kr.

F kr.

Andre notarie

G1 kr. 2100

Förste notarie-.

2 700

Fiskalsaspirant

4'

Hovrättsfiskal'

3 900 4 500

Assessorsaspirant :

ib

6 000

Assessor *

I"

8 700

T. f. revisionssekreterare 8

5< b

Revisionsfiskal * Rådman för inskrivningsärenden m. m Förste statsåklagare 6 och åklagare G

stats-

Biträdande advokatfiskal Advokatfiskal

~j

Hovrättsråd 7

]

9 300 8100

8 340 8 580

8 820

9 060

9 300

8 580

8 820

9 300

9 540

9 780 10 020

9 060

9 300

9 060

9 540

9 540

9 540 9 780 10 020 10 260 10 500 9 780 10 020 10 260 10 500 10 740 10 980

9 060

9 300

9 540

9 780 10 020 10 260 10 500 10 740 10 980

9 540

9 780 10 020 10 260 10 500

10 020 10 260 10 500 10 740 10 980 11220 11460

Ordinarie revisionssekreterare 8 ...]

10 500 10 740 10 980 11220 U 4 6 0 11700 11940

Krigshovrättsrådet i Svea hovrätt) Divisionsordförande 9

*

Förste lagman och lagman 9

J

President i hovrätt

^

Justi tiekansler

f

President i hovrätt Justitieråd President i högsta domstolen 1

11580 11820 12 060 12 300 12 540 12780 13 020

16 200 16 500 16 800 17 100 17 400 17 700 18 000 10 | 11

21000 —

24 000

Till befattningshavare, för vilken ortsgruppering ej gäller, utgår lönen med belopp, som angives i denna kolumn. Lönen utgår med angivna belopp även under tjänstgöring såsom r å d m a n eller såsom vikarie för lagman. * Till t. f. revisionssekreterare utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg å 900 kr. s Till revisionsfiskal utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg å 300 kr. Till förste statsåklagare utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg å 900 kr. Avlöningen till statsåklagare i Gotlands län utgår med belopp enligt lönegraden B 27 i den civila löneplanen (1925: 270). Till hovrättsråd, som tjänstgör såsom vice divisionsordförande utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg å 900 kr. 8 Till ordföranden i nedre justitierevisionen utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg å 2 000 kr. Till divisionsordförande och förste lagman samt till vissa lagmän utgår utöver lönen enligt löneplanen lönetillägg enligt särskilda grunder. Lönen till förste lagman och lagman utgår städse enligt ortsgrupp G.

240 hovrättspresident vid den år 1876 genomförda löneregleringen för befattningshavare vid rikets hovrätter fastställd till enahanda belopp eller 10 000 kr. Sedermera blev lönen för justitieråd vid 1907 års riksdag höjd till 13 000 kr. Då därefter vid 1909 års riksdag lönerna för befattningshavare vid rikets hovrätter blevo föremål för förnyad reglering, fastställdes lönen för hovrättspresident till 12 000 kr. Denna löneställning motiverades därmed, att vid reglering av lönerna för befattningshavarna vid kammarrätten år 1908 lönen för presidenten i detta verk ansågs böra sättas 1 000 kr. högre än den normala generaldirektörsavlöningen, som fastställts till 11 000 kr. Sedermera blev vid den 1921 genomförda löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, lönen för hovrättspresident och generaldirektör, tillsatt genom fullmakt, fastställd till 17 040 kr. på dyraste ort (lönegraden A 3 ) ; för justitieråden bestämdes då lönen till 18 000 kr. (lönegraden A 4). Vid 1926 års riksdag blev därefter, såsom förut är nämnt, lönen för justitieråd höjd till 21 000 kr. I det Nothinska betänkandet ifrågasattes ej annan ändring i presidenternas löneställning, än att presidenten i Svea hovrätt skulle erhålla samma avlöning som justitieråd. Förslag.

Ur flera synpunkter förefaller den likställighet mellan justitieråds- och presidentbefattningarna, som skapades genom 1876 års lönereglering, hava varit väl motiverad. Till presidentämbetet i Svea hovrätt har sedan lång tid tillbaka vanligen utnämnts någon, som innehaft justitierådsbefattning, och även i övriga hovrätter har stundom till president utsetts en ledamot eller förutvarande ledamot av högsta domstolen. I varje fall lära städse på innehavaren av presidentämbete i hovrätt ställas samma kvalitativa krav som på den, som befordras till justitieråd. Om således ur nu berörda synpunkt en likställighet mellan hovrättspresidenter och justitieråd kan synas motiverad, måste å andra sidan på frågans bedömande inverka det antal hovrätter, som vid en blivande organisation kan komma att tillskapas. Skulle ett stort antal små hovrätter bildas, lärer den ifrågasatta likställigheten för samtliga presidenters del svårligen kunna upprätthållas. Erhåller åter flertalet hovrätter en mera omfattande organisation, lärer betänklighet ej böra möta mot att ställa presidenterna i de större hovrätterna i samma lönegrad som justitieråden. I överensstämmelse med vad som sålunda anförts och för att den efterföljande kostnadskalkylen vad hovrättspresidenternas avlöning beträffar skall i varje fall bliva hållbar, har i nämnda kalkyl räknats med justitierådslön för presidenterna i de fyra största hovrätterna samt med lön i lönegraden D 9 — motsvarande lönegraden A 4 i den civila löneplanen, alltså den förutvarande justitierådsgraden — för presidenterna i de tre norrländska hovrätterna. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter, som skulle tillkomma justitiekanslern såsom chef för åklagarväsendet, har det funnits skäligt, att han,

241 som f. n. tillhör lönegraden A 3 i det civila reglementet, överflyttas till lönegraden D 9 i den nya löneplanen. Enligt den för häradshövdingarna nu gällande löneregleringen, vilken Lagmän och tillkom 1874, uppbära häradshövdingarna av statsmedel lön med ett och divisionsorfsamma belopp, 4 500 kr., samt tjänstgöringspenningar, bestämda till olika wa«.* belopp i olika domsagor allt efter ämbetsförvaltningens besvärlighet och Historik, göromålens mängd. Tjänstgöringspenningarnas belopp växlar mellan lägst 200 kr. och högst 3 400 kr. I en del domsagor utgår därjämte förvaltningskostnadsbidrag med lägst 100 kr. och högst 1 000 kr. Vidare uppbära häradshövdingarna sportler i form av lösen, som den rättssökande allmänheten har att erlägga för häradsrättens och domhavandens expeditioner. Sportlerna voro enligt uttalande vid 1874 års lönereglering beräknade så, att de skulle täcka omkostnaderna för domsagornas förvaltning. I de flesta domsagorna uppstår emellertid å sportlerna ett överskott, som i vissa fall är högst avsevärt. Det åligger principiellt häradshövdingarna att av sportelinkomsten själva bestrida kostnaderna för domsagoförvaltningen. Rättsbildade biträden avlönas dock till största delen av staten, och i de flesta domsagor tillhandahålla de tingshusbyggnadsskyldige kanslilokal och inventarier. Sedan år 1920 har flertalet häradshövdingar uppburit partiell löneförbättring i form av lönefyllnad och i vissa domsagor därjämte såsom resekostnadsbidrag. Vid den partiella löneförbättringens beräknande utgick man ifrån, att åt häradshövdingarna borde beredas en minimiinkomst av 11 000 kr. (i vissa norrländska domsagor 11 500 kr.), varvid i inkomsten också inräknats beräknad behållning å sportler. Emellertid har även åt häradshövdingar, vilkas minimiinkomst beräknats överstiga 11 000 men ej 15 000 kr., beretts partiell löneförbättring i viss omfattning. Utöver nu nämnda löneförmåner utgår dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk gällande grunder. Häradshövding, som är stämpelförsäljare, äger uppbära provision i denna egenskap. Denna provision har dock vid löneregleringen icke räknats såsom inkomst av tjänsten utan betraktats som ersättning för ett frivilligt åtaget bestyr. Medelinkomsten för häradshövdingarna har under åren 1923—1926 utgjort: 1 i

9 domsagor över 21 000 kr.

» 27

»

» 36

»

»

15 000

»

» 45

»

»

12 000

»

15 000 kr.

»

»

»

10 000

»

12 000 kr.

fr. o. m. 17 000 intill 21000 kr. 17 000 kr.

For att vinna jämförbarhet mellan å ena sidan häradshövdingarnas inkomster och å andra sidan lönerna å nyreglerade domartjänster har i de förra inräknats ett belopp av 1 000 kr., i avrundat tal motsvarande skillnaden i dyrtidstilläggets maximum å oreglerad och nyreglerad lön. Uppburen stämpelprovision är ej inräknad i beloppen. 16 — 63 22.

242 Frågan om genomförande av ny lönereglering för häradshövdingarna har under det senaste årtiondet varit aktuell. Tvenne förslag ha i sådant hänseende framlagts. Det ena avgavs den 24 september 1921 av 1920 års sportelsakkunniga, det andra är det förut omförmälda den 28 februari 1923 avgivna betänkandet (statens off. utredn. 1923: 27). Gemensamt för de förslag till löneförhållandenas ordnande, som framlagts av dessa båda sakkunnigberedningar, var, att sportelsystemet formellt skulle avskaffas — enligt 1921 års förslag skulle dock sportlerna för »å domarämbetets vägnar» utfärdade expeditioner ävensom för vissa protokoll bibehållas oförändrade. Nu utgående lösen skulle med nämnda undantag ersättas genom stämpel. Faktiskt skulle emellertid sportelsystemet enligt båda förslagen bibehållas, nämligen på det sätt, att häradshövdingen skulle äga uppbära viss andel av stämpelavgifterna. Enligt 1921 års förslag skulle denna andel utgå med 15 % och enligt 1923 års förslag efter en viss skala, löpande från 25 till 5 %. Anledningen till, att man i båda förslagen i viss mån bibehöll sportelsystemet, var den, att man önskade avpassa löneförhållandena efter arbetsbördan i de olika domsagorna. Själva lönen för häradshövdingarna tänktes nämligen enligt båda förslagen böra bestämmas till visst belopp utan avseende på arbetsbördan. Enligt 1921 års förslag skulle lönen utgöra 10 008 kr. (i vissa norrländska domsagor 10 500 kr.). 1923 års förslag utgick ifrån, att häradshövdingarna skulle inordnas i det s. k. nya avlöningssystemet. Lönen skulle utgå med samma belopp som i lönegraden B 19 i det allmänna civila avlöningsreglementet (motsvarande i nu gällande löneplan lönegraden B 29; alltså en lönegrad under hovrättsrådens lönegrad). Avlöningsbeloppet ställdes på sedvanligt sätt i beroende av dyrortsgrupperingen, varjämte avlöningsförhöjningar efter vissa års tjänstgöring skulle utgå enligt i huvudsak de för de civila verken gällande grunderna. Lönen skulle å billigaste ort utgöra 8 580—10 020 kr. och å dyraste ort 10 020—11 460 kr. Kostnaderna för domsagoförvaltningen skulle enligt båda förslagen övertagas delvis av statsverket, delvis av de tingshusbyggnadsskyldiga. De senare skulle tillhandahålla kanslilokal samt bekosta dess uppvärmning, städning och belysning m. m. Statsverket skulle däremot bära kostnaderna för rättsbildade och icke rättsbildade biträden, för skrivmaterialier och resekostnader. Den faktiska kostnadsökningen för genomförande av 1921 års förslag beräknades till 280 000 kr. Den kostnadsökning, som 1923 års förslag väntades föranleda, beräknade de sakkunniga skola så gott som helt uppvägas av vissa ökningar i stämpelavgiften. Den faktiska kostnadsökningen beräknades uppgå till 28 000 kr. I de över de båda förslagen avgivna yttrandena uttalades från hovrätternas sida önskvärdheten av, att sportelsystemet måtte helt avskaffas. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkte genomförandet av ett lönesystem enligt de av de båda sakkunnigberedningarna förordade grunderna, varvid hovrätten som sin uppfattning uttalade, att önskemålet om sportel-

243 systemets fullständiga avskaffande näppeligen kunde realiseras annat än i samband med en fullständig omgestaltning av rättegångsväsendet. Även Göta hovrätt avstyrkte ett lönesystem i den föreslagna riktningen, men i olikhet med skånska hovrätten ansåg Göta hovrätt, att ett avskaffande av sportelsystemet borde ske redan nu och således utan avvaktan på processreformen, och att domsagorna borde med hänsyn tagen till arbetsbördan inordnas i skilda avlöningsklasser. Svea hovrätt, som i princip likaledes uttalade sig till förmån för sportelsystemets avskaffande, ansåg, att den föreslagna löneregleringen med vissa jämkningar borde komma till genomförande. Avlöningsförmånerna för stadsdomarna utgå efter mycket olika grunder på skilda håll. I ett stort antal städer, däribland Stockholm, äro sportlerna indragna till stadskassan och lönen utgår med fixt belopp, vartill kommer dyrtidstillägg. Som exempel må anföras, att samtliga löneförmåner, inberäknat dyrtidstillägg, uppgå i Stockholm för borgmästaren till omkring 21 000 kr., för rådman till omkring 16 800 kr., för civilassessor till omkring 13 700 kr. och för kriminalassessor till omkring 10 500 kr. I Hälsingborg uppgår borgmästarens avlöning, inberäknat dyrtidstillägg och ett förhållandevis obetydligt sportelbelopp, till omkring 24 000 kr.; rådmansavlöningen uppgår till omkring 18- å 19 000 kr., och assessorsavlöningen uppgår i en högre lönegrad till omkring 15 000 kr. och i en lägre lönegrad till omkring 10 000 kr. Beträffande divisionsordförandes i hovrätt avlöningsförmåner till vad här nedan yttras om hovrättsrådens löner.

hänvisas

Såsom processkommissionen påpekat, gäller i fråga om varje rättegångsordning, att — oavsett hur lagen reglerat organisationen och förfarandet — rättsskipningens beskaffenhet är i hög grad beroende på förmågan och viljan hos dem, som taga befattning med rättegångarna, att åstadkomma ett gott resultat. Också i fråga om den rättegångsordning, som genom processreformen må tillskapas, kommer säkerligen det gamla ordet i domarreglerna att besannas, att en god domare är bättre än en god lag. Det kommer med andra ord an på — icke endast att skapa de yttre lagbundna formerna för en god rättsskipning — utan också att fostra de personliga krafter, som skola bära upp och i det praktiska livet utforma lagens bud. Det är givet, att de former, i vilka domarutbildningen bedrives, i detta avseende bli av vikt. Men av om möjligt än större betydelse är rekryteringen av domarkåren. Blir staten ej i tillfälle att för domarsysslornas bestridande förvärva personer, som motsvara högt ställda anspråk, har processreformen till god del förfelat sitt syfte. Härvid räcker ej att enbart sörja för de högsta domartjänsterna i riket, ledamotsbefattningarna i högsta domstolen och chefsposterna vid rikets hovrätter. För en god rättsvård över huvud är det av ej mindre betydenhet, att de, som

Försi

244 ha att lägga hand vid rättsskipningen i de framtida lagmansrätterna, bli väl lämpade för sin uppgift. Till en del kan detta önskemål vinna beaktande vid utformningen av själva organisationen. När sålunda i det föregående föreslagits, att den grupp av rådmän i lagmansrätterna, som ha till uppgift att syssla med den rent judiciella verksamheten, skola innehava rådmansbefattningarna icke såsom sluttjänster utan som övergångstjänster, har därigenom säkerligen sörjts för en bättre rekrytering av dessa befattningar, än om desamma skulle göras till slutposter. Även en förhållandevis förmånlig löneställning skulle säkerligen ej kunna förhindra, att dessa tjänster eljest nedsjönke till reträttplatser för mindre befordringsdugliga jurister. Med lagmanstjänsterna är förhållandet ett annat. De måste liksom de nuvarande häradshövdingbefattningarna i regel bliva sluttjänster. Här kommer därför lönebeloppet att för rekryteringen bli av långt större betydelse än i fråga om tjänsterna i mellangraderna. Står ett i förhållande till befordringsgången lämpligt avvägt antal, i lönehänseende väl tillgodosedda sluttjänster till buds, kommer domarbanan att i avseende å rekryteringen ernå en i jämförelse med den enskilda förvärvsverksamheten inom advokatyrket o. s. v. långt större konkurrensmöjlighet, och utsikten att inom förhållandevis god tid nå en väl avlönad slutpost kommer säkerligen att utöva en stark dragningskraft på dugande jurister. Av vikt är också för uppehållande av domarkårens anseende, att innehavarna av chefsposterna vid lagmansrätterna intaga en i ekonomiskt hänseende fullt tryggad och självständig ställning. Därtill kommer, att själva det nya rättegångsförfarandet med sitt starka inslag av muntlighet och sin koncentrerade förhandling är ägnat att ställa synnerligen stora krav på förhandlingsledaren, speciellt i de mera omfattande målen. Processkommissionen (del I I I sid. 225) har härutinnan framfört några synpunkter, som här må återgivas: »Den moderna processen, kännetecknad av en muntlig och koncentrerad förhandling, ställer krav på domaren, som väsentligt överstiga vad som fordras av honom i ett skriftligt förfarande. Under rättegången framträder detta först i fråga om processledningen, som i den muntliga processen har en särskilt stor betydelse. Ej minst i vårt land, där man säkerligen måste räkna med att parterna i stor utsträckning utan biträde av advokater föra sin talan, kommer domarkårens förmåga att handlägga rättegångarna på ett sätt, som fullt motsvarar syftet med det nya förfarandet, att bliva avgörande för, om processreformen skall medföra en verklig förbättring av vår rättsskipning. Av domaren måste krävas, att han behärskar den ingalunda lätta uppgiften att insiktsfullt och planmässigt förbereda målet till huvudförhandlingen och där sörja för, att processmaterialet vid denna framlägges i överskådlig form. Härpå beror väsentligen det muntliga förfarandets möjlighet att göra sina företräden gällande. Även under förutsättning av en oklanderlig processledning ställer domarens förnämsta uppgift, att döma i målet, större anspråk på honom än i det skriftliga förfarandet. Han måste kunna sammanhålla och behärska pro-

245 cessmaterialet, även då detta icke är upptecknat i skrift. Och ehuru han ej behöver sakna erforderligt rådrum för att överväga målet, skulle han ej få göra anspråk på så utsträckt tid härför, som nu är bruklig. Om sålunda domarens uppgift i flera avseenden blir svårare, erbjuder å den andra sidan det muntliga förfarandet utsikter till en fruktbärande utveckling av rättsskipningen, men även här endast under förutsättning, att domarkåren motsvarar högt ställda anspråk. Det nya förfarandet låter domstolen mera omedelbart komma i beröring med de personer och förhållanden rättegången rörer. Därigenom ökas möjligheterna för en erfaren och omdömesgill domare att i sina domar nå det materiellt rättvisa.» Processkommissionen har i anslutning till det återgivna uttalandet förklarat, att det vore en oeftergivlig förutsättning för, att ett tillfredsställande resultat av den föreslagna reformen av rättegångsväsendet skall vinnas, att domarbefattningarna besättas med de bästa krafter, som rinnas att tillgå. Vad närmast lagmännen angår, kommer också på dem att falla uppgiften att fullfölja den goda tradition inom svenskt rättsliv, som burits upp av vår häradshövdingkår. Att häradsrättsinstitutionen på landsbygden omfattats med sådan aktning och vördnad, har berott ej minst på den i viss mån patriarkaliska ställning, som häradshövdingen intagit gentemot ortsbefolkningen, och det på personliga band grundade förtroendet dem emellan. Betydelsen av den rättsvårdande fostran — förmedlad delvis genom nämndens medverkan i rättsskipningen — som häradshövdingarna på många håll förmått utöva, kan icke skattas nog högt. H ä r finnes ett kulturarv inom vårt rättsliv, som genom rättegångsreformen icke får förspillas. Att häradshövdingarna förmått hävda en sådan ställning, har berott kanske mest därpå, att häradshövdingtjänsterna kunnat rekryteras från de yppersta krafterna inom den svenska domarkåren, och detta i sin tur har möjliggjorts, genom att synnerligen förmånliga lönevillkor kunnat bjudas på ett stort antal av häradshövdingtjänsterna. Det sagda gäller i mångt och mycket också om domstolarna i våra större städer, till vilkas chefsposter på sina håll, tack vare betydande ekonomiska uppoffringar från städernas sida, förvärvats synnerligen framstående förmågor. Det är givet, att staten ej bör undandraga sig att bära de finansiella bördor, som äro oundgängliga för förvärvande av en högt kvalificerad domarkår. För visso vore det kortsynt att av överdrivna omsorger om de statsfinansiella konsekvenserna slå in på en lönepolitik, som kunde äventyra den goda rekrytering av domarkåren, som hittills kunnat ske, och därigenom motverka själva syftet med rättegångsreformen. Det är från de utgångspunkter, som här angivits, som det här nedan framställda förslaget om lagmännens löneställning bör ses och bedömas. Det kunde synas ligga närmast till hands att låta avlöningen till lagmännen utgå med ett för samtliga ifrågavarande tjänster lika belopp. Emellertid möta härutinnan betänkligheter av den anledningen, att arbetsbördan i de olika domsagorna kommer att bli synnerligen växlande. I viss

246 mån uppväges denna skiljaktighet i arbetsbelastningen därigenom, att den föreslagna organisationen av lagmansrätterna möjliggör en uppdelning av arbetsbördan i de större och medelstora domsagorna mellan flera självständigt ansvariga domare. Då emellertid de av ifrågavarande domarplatser, vilkas innehavare få med den rent judiciella verksamheten att göra, enligt förevarande förslag äro avsedda att bli genomgångsplatser, är det givet, att på lagmannen såsom domstolschef i varje fall kommer att vila en högst betydande arbetsbörda för att leda domsagoarbetet och sörja för kontinuiteten däri. Visserligen kommer vid genomförande av det framlagda förslaget till domsagoindelning en viss utjämning i storlekshänseende att äga rum mellan de olika domsagorna, men mycket betydande skiljaktigheter komma dock fortfarande att i sådant hänseende äga bestånd. Belysande härvidlag är den förut lämnade uppgiften, att enligt häradshövding Schlyters indelningsplan de minsta domsagorna få en folkmängd av omkring 23 å 27 000 invånare, medan de största domsagorna nå upp till en folkmängdssiffra på 80 000 och däröver. Det är givet, att, om systemet med enhetslön genomfördes, det skulle komma att vålla synnerliga svårigheter att på ett tillfredsställande sätt rekrytera just de mest krävande underdomartjänsterna, nämligen chefsposterna i de största domsagorna. Erinras må också därom, att i såväl 1921 som 1923 års förslag till lönereglering för häradshövdingarna någon enhetslön icke var föreslagen, utan det var avsett, att avlöningen skulle genom ett system med viss andel i stämpeluppbörden anpassas efter arbetsbördans storlek. Utgår man således ifrån, att en differentiering i löneställningen de olika lagmansbefattningarna emellan ej torde kunna undvikas, kommer frågan att gälla, huruvida denna skiljaktighet bör avse enbart avlöningen eller sträcka sig även till pensionsbeloppet. Det förra alternativet synes avgjort vara att föredraga. Därmed vinnes en anslutning till häradshövdingarnas nuvarande lönesystem, enligt vilket pensionsbeloppet är lika för alla, medan avlöningen med hänsyn till sportelintäkten växlar avsevärt. Det måste också anses rättvist, att den skiljaktighet, som må vara för handen i de olika domsagornas arbetsbelastning, ej ges tillfälle att inverka på befattningshavarens ekonomiska ställning, sedan han från tjänsten avgått. Det tekniskt lämpligaste sättet för lönefrågans ordnande under de angivna förutsättningarna — differentierad lön men lika pension — torde vara, att till samtliga lagmän utgår en enhetlig grundlön, som blir bestämmande för pensionsbeloppets beräkning, samt att i de domsagor, där arbetsbördans omfattning så anses motivera, till grundlönen lägges ett på lämpligt sätt avpassat lönetillägg. I fråga om grundlönens storlek må erinras om, att 1923 års sakkunnigförslag tänkte sig en inplacering av häradshövdingarna i en lönegrad motsvarande i den allmänna civila löneplanen lönegraden B 29. Skulle grundlönen för lagmännen sättas så lågt, bleve följden, att pensionen till lag-

247 männen skulle utgå med lägre belopp än den nuvarande hovrättsrådspensionen. E n sådan placering kan emellertid knappast anses skälig. Lagmännen skulle, om denna lönegrad valdes, få en fast lön, som med omkring 10 000 kr. understege justitierådslönen. Motsvarande skillnad i pensionsbelopp skulle uppgå till omkring 3 300 kr. Då pensionen till lagmännen ej gärna bör sättas till lägre belopp, än som tillkommer de tjänstemän, som tillhöra det civila avlöningsreglementets lönegrad A 1 eller överdirektörer av lägre grad, för vilka pensionen uppgår till omkring 7 300 kr., utgår enligt förevarande förslag grundlönen för lagmännen enligt lönegraden D 8, motsvarande nyssnämnda lönegrad A 1 i den civila löneplanen. Därmed kommer löneskillnaden att minskas vid jämförelse med justitierådens löner till omkring 8 000 kr. Motsvarande skillnad i fråga om pensionsbeloppet blir 2 700 kr. Närmast gäller nu att bestämma, huruvida det system med ortsgruppering, som gäller för civila befattningshavare i allmänhet, också bör vinna tilllämpning på lagmännen. Då städerna i allmänhet tillhöra högre dyrortsgrupper än landsbygdssamhällena, skulle en tillämpning av den vanliga dyrortsgrupperingen leda till, att de domsagor, vilkas kansliorter Ligga i landsbygdssamhällen, måhända bleve mindre eftersökta än de domsagor, som hava kansliet beläget i stad. Till de fördelar, som för befattningshavaren i och för sig äro förenade med att ha sin bostadsort förlagd till en stad, skulle komma jämväl förmånen av, att lönen i allmänhet utginge med ett nominellt högre belopp. Det får härvid ej förbises, att det civila avlöningsreglementet, vad befattningshavare stationerade utanför huvudstaden beträffar, väsentligen gäller allenast befattningshavare i de lägre lönegraderna, för vilka tjänstemäns ekonomiska ställning levnadskostnaderna spela en helt annan roll än för befattningshavarna i de högre graderna. Själva dyrortsgrupperingen är ju uppgjord efter levnadskostnaderna för en familj med 2 000 kr. årsinkomst enligt 1914 års penningvärde. Det bar också visat sig, att det ursprungligen för kommunikationsverken genomförda systemet för dyrortsgrupperingen ej kunnat oförändrat tillämpas, när det gällt vissa grupper av tjänstemän. Sålunda har ju för domänverkets personal, bl. a. jägmästarna, en lönegruppering genomförts, i vilken hänsynen till levnadskostnadernas läge endast är en av flera skilda faktorer, som vid grupperingen tagits i betraktande. Vid 1925 års lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna har visserligen den sedvanliga dyrortsgrupperingen tillämpats på bl. a. landssekreterarna, men dyrortssynpunkten är till viss grad borteliminerad genom en anordning med särskild avlöningsförstärkning. De skäl, som sålunda föranlett, att man i fråga om en del andra befattningshavargrupper funnit sig föranlåten att frångå ortsgrupperingen, göra sig med styrka gällande för lagmännens del. Då det synts angeläget att

248 icke försvåra rekryteringsmöjligheterna för landsbygdsdomsagorna, skall enligt förevarande förslag grundlönen till samtliga lagmän utgå med lika belopp eller efter G-ort, d. v. s. med 13 020 kr. Såsom förut nämnts, bör till angivna grundlön i de domsagor, där så anses skäligt, komma särskildt lönetillägg. Frågan blir nu dels efter vilka grunder lönetillägget bör utgå, dels vilket maximibelopp man härvid bör räkna med. I sistnämnda hänseende är givetvis en gräns uppåt given, nämligen genom den löneställning, som blivit ledamöterna av högsta domstolen tillerkänd. Visserligen nå f. n. häradshövdingarna i de största domsagorna upp till ett avsevärt högre löneläge, men då nu den med hänsyn till sportelavkastningen växlande inkomsten utbytes mot fast lön, är det givet, att på detta, liksom tidigare skett på andra områden inom statsförvaltningen, där sportelsystemet avlösts, en beskärning måste äga rum av de nuvarande topplönerna. Bemärkas bör också den avsevärda höjning av pensionsbeloppet, jämfört med den nuvarande häradshövdingpensionen, som blir en följd av nyregleringen. Varken ur löneteknisk eller organisatorisk synpunkt skulle det innebära någon oegentlighet, om ett fåtal av lagmännen, nämligen i de allra största och mest krävande domsagorna, erhölle en avlöning — lönetillägget inberäknat — som nådde upp till den lön, som tillkommer högsta domstolens ledamöter. Man har från utlandet exempel på en dylik likställighet. Sålunda tillhöra i Österrike presidenterna i »Ländes»- och »Kreis-Gerichte» samma lönegrad som »Räte des Obersten Gerichtshofes». En sådan likställighet är allenast ett uttryck för det sakförhållande, att chefsbefattningarna i underrätterna äro av den betydelse, att även de dugligaste domarna böra kunna förvärvas för en sådan post — således en grundsats i fråga om rekryteringen, som, enligt vad tidigare påpekats, även hos oss gällt i fråga om häradshövdingtjänsterna. I lönetekniskt hänseende kan ej heller riktas någon befogad anmärkning mot berörda likställighet, därest densamma vinnes genom den föreslagna anordningen med särskilda lönetillägg. Lagmännens lön enligt löneplanen kommer nämligen att ligga avsevärt under såväl justitierådslönen som lönen till hovrättspresidenterna. Det må också påpekas, att några statsfinansiella betänkligheter knappast kunna möta mot en sådan likställighet, alldenstund lönetilläggets absoluta belopp i det fåtal fall, varom här kan bli fråga, ej har någon synnerlig betydelse för kostnaderna för processreformen i stort sett. J ä m v ä l må nämnas, att den finansiella kalkyl, som i sådant hänseende i det följande framlägges, utvisar, att, såvitt angår organisationskostnaderna, en ej oväsentlig besparing för det allmänna på grund av processreformens genomförande är att emotse. Ej heller lärer kunna befaras, att en dylik löneställning för de högst avlönade lagmännen skulle medföra konsekvenser på andra områden inom administrationen. Häradshövdingarna ha nämligen hittills alltid ansetts böra intaga en särställning i lönehänseende, och en sådan särställning kan på goda skäl urgeras jämväl för lagmännens del.

249 Utformningen av de närmare detaljerna i det system med lönetillägg, som här förordats, torde böra äga rum i samband med utarbetande av förslag till avlöningsreglemente för domarkåren. I den följande kostnadskalkylen har upptagits ett belopp å tillhopa 250 000 kr., avsett att täcka kostnaderna för ifrågavarande lönetillägg, varvid räknats med ett maximum i lönetillägget å 8 000 kr., avsett för lagmännen i de allra största och mest krävande domsagorna. I de minsta domsagorna skulle lagmännen icke erhålla något lönetillägg, medan i övriga domsagor lönetillägget skulle utgå med skiftande belopp och efter grunder, som i det följande komma att beröras. Det bör emellertid påpekas, att den föreslagna löneställningen för lagmännen, vilken måste betecknas såsom synnerligen förmånlig, är från förevarande utrednings synpunkt knuten vid den förutsättningen, att befattningarna för de rådmän i underrätterna, som ha att syssla med den dömande verksamheten, icke göras till sluttjänster. Skulle, på sätt processkommissionen torde ha tänkt sig, rådmännen över lag placeras i en lönenivå, genom vilken de skulle likställas med de nuvarande hovrättsråden, blir givetvis utgångsläget för lagmanslönernas bestämmande ett annat. Ty dels komma rådmansbefattningarna i dylikt fall att till övervägande del bli sluttjänster, varigenom lagmannens ställning såsom domstolschef blir avsevärt mindre krävande, dels skulle genom en sådan ordning de finansiella kalkyler, varpå förevarande förslag vilar, bli helt rubbade, alldenstund lönekostnaderna för en talrik och högt avlönad rådmanskår helt naturligt bli avsevärt större, än om för rådmanstjänsternas bestridande utnyttjas yngre domare, som inneha befattningen allenast övergångsvis. Utöver de skäl, som ur organisationssynpunkt tidigare anförts till förmån för sistnämnda ordning, komma således jämväl skäl av mera löneteknisk art. Även om en dylik organisation för med sig, att domarna vid yngre år få vistas mera på rörlig fot, än om de för avsevärd tid vore fast bundna vid en viss domstol, så upp vä ges dock en dylik olägenhet därav, att härigenom möjliggöres, att en förmånligare löneställning, än som eljest vore tänkbar, kan inrymmas åt slutposterna i den högre domarkarriären. Överhuvudtaget bör vid bedömandet av det sammanknutna organisations- och löneförslag, som här framlagts, ihågkommas, att till grund för förslaget ligger önskemålet att icke offra stora belopp på onödigt höga löneutgifter i de lägre graderna och mellangraderna utan att — så att säga — koncentrera lönestaten uppåt. Beträffande grunderna för lönetilläggens bestämmande må här i korthet angivas några allmänna riktlinjer. Det kunde därvid tänkas, att man införde en klassificering * av domsagorna — en anordning som tillämpats inom vissa andra områden av statsförvaltningen, t. ex. järnvägs- och postförvaltningarna. Emellertid möta, då det gäller utformningen av det ordinarie En klassificering av domsagorna ägde r u m enligt 25 § i domsagostadgan den 20 juni 1918 (nr 412) i och för bestämmande av avlöningen till förste notarie, vikariatsarvode å haradshövdingtjänst m. m. Se kungörelsen den 6 december 1918 (nr 936) angående indelning av rikets domsagor i klasser.

250 lönesystemet för domstolarna, allvarliga betänkligheter mot en dylik anordning. Det lärer ej kunna förnekas, att det förhållande, att en viss domsaga inordnats i en lägre klass, kan vålla ett i någon mån nedsättande omdöme om rättsskipningen i domsagan, vilket måste menligt återverka på domstolens anseende. Bl. a. på anförda skäl synes en klassificering av domsagorna ej kunna förordas. En annan utväg, som erbjuder sig, vore att inom en viss löneskala genomföra en gruppering av domsagorna, särskilt med hänsyn tagen till arbetsbördans storlek. En liknande anordning är tillämpad i domänverkets avlöningssystem, där reviren inordnats i lönegrupper efter vissa grunder, varvid bl. a. hänsyn tagits till arbetsbelastningen. Emellertid föreligga i fråga om domsagorna så stora variationer i arbetsbördan, att man ej gärna lärer kunna inpassa dem samtliga i en viss löneskalas trånga ram. Det synes då allenast återstå möjligheten att göra en mera individuell uppskattning av arbetsbördan i de olika domsagorna, så att efter vissa fastslagna grunder för domsagorna bestämmas vissa lönetillägg. Önskvärt vore givetvis, om man kunde rent tekniskt på ett fullt exakt och uttömmande sätt uppskatta arbetsbördan i de olika domsagorna och därefter avpassa lönetilläggen. Det arbete, som i domstolarna utföres, uppvisar emellertid i kvalitativt hänseende så många skiftningar, att det torde vara snart sagt ogörligt att vinna ett matematiskt uttryck för arbetsbördans kvantitet. Ville man nå någorlunda användbara resultat, skulle härför krävas en ingående poängberäkning mellan de olika slagen av arbetsuppgifter, en anordning, varigenom lönesystemet bleve alltför ohanterligt. Ett dylikt system på andra förvaltningsområden har också kommit i tillämpning endast i sådana fall, där arbetets omfattning är lättare mätbar. Därtill kommer, att det måste anses olämpligt, att lönetillägget ställes i beroende av faktorer — t. ex. antalet förhandlingstillfällen eller antalet utfärdade bevis av olika slag m. m. — på vilka domaren själv kunde öva inflytande. Det sagda leder närmast tanken till ett system, som vunnit tillämpning vid den senaste ecklesiastika löneregleringen, nämligen att låta lönetillägget bli beroende på domsagans folkmängd och areal. I avsevärd mån kommer nämligen arbetsbördan givetvis att påverkas just av dessa faktorer. Även om härigenom en fullt exakt måttstock för arbetsbördans beräkning icke är vunnen, skulle dock därmed en enkel grund för lönetilläggets bestämmande vara given. Helt naturligt kan en dylik grund för lönetilläggets beräkning ej tillämpas i fråga om domstolscheferna i de större städerna, utan får lönetillägget för dessa befattningshavare utmätas med hänsyn tagen bl. a. till avlöningen å andra chefsposter inom justitieförvaltningen. I likhet med vad som skett vid gällande lönereglering för häradshövdingarna, har stämpelprovisionen — såsom utgörande ersättning för ett frivilligt åtaget bestyr — ansetts ej böra tagas i betraktande vid förevarande lönereglering.

251 Såsom förut närmare berörts, är här föreslaget, att domstolscheferna i de tre största städernas lagmansrätter skulle erhålla benämningen förste lagman. Grundlönen till denne befattningshavare har ansetts böra utgå med enahanda belopp som till övriga lagmän. Däremot bör en emot förste lagmannens chefsställning svarande högre avlöning utgå i form av ett lämpligt avpassat lönetillägg. Till de befattningar, på vilka komma att vila de viktigaste och mest kvalificerade arbetsuppgifterna, höra även divisionsordförandeposterna i hovrätterna. För att det muntliga förhandlingssystemet i hovrätterna skall slå väl ut, måste på divisionsordföranden såsom förhandlingsledare i viktigare mål ställas minst samma kvalitativa krav som på lagmännen. Det är då också väl motiverat att principiellt likställa divisionsordförande och lagmän. Även till de förra bör således utgå en grundlön enligt lönegraden D 8. De skäl, som motivera lagmanslönens utbrytning ur ortsgruppssystemet, göra sig ej gällande med samma styrka i fråga om divisionsordförandena. Då för hovrättsråden i varje fall ortsgrupperingen måste gälla, synes det riktigast att låta densamma äga tillämpning även på divisionsordförande. Till grundlönen bör liksom för lagmännen komma ett lönetillägg, som synes lämpligen kunna bestämmas till 2 000 kr. Därmed skulle divisionsordförandena nå en löneställning motsvarande överdirektörernas av högre grad (lönegraden A 2 i det civila avlöningsreglementet). Ungefär enahanda löneställning hade inom den Nothinska kommittén förordats av en reservant. Intill en av 1909 års riksdag beslutad omorganisation och lönereglering Hovrättsråd, assessorer för befattningshavare i hovrätt voro de ordinarie ledamotstjänsterna i hovrätt uppdelade i två klasser, nämligen befattningarna såsom hovrättsråd och °° fitkaLr* såsom assessorer. De förra voro enligt en år 1876 beslutad lönereglering i Historik. det närmaste likställda med de s. k. tredjegradstjänsterna inom förvaltningen i övrigt (den s. k. rådsgraden), medan assessorsbefattningarna voro ungefär jämställda med tjänsterna i den s. k. andra normalgraden, till vilken hörde bl. a. sekreterarbefattningarna inom den centrala förvaltningen. Lönebeloppen voro för hovrättsråd 6 400 kr. med ett ålderstillägg å 600 kr. efter 5 år samt för assessorer 5 300 kr. med ett ålderstillägg å 500 kr. efter likaledes 5 år. Nya lagberedningen förordade i sitt år 1884 avgivna principbetänkande (del IV sid. 16), att gradskillnaden mellan de ordinarie ledamöterna måtte upphöra, och att samtliga ledamöter i hovrätt måtte komma i åtnjutande av den för ledamöter i övriga kollegier bestämda avlöning. Först genom 1909 års omorganisation och lönereglering kom förslaget om assessorsbefattningarnas ombildning till hovrättsrådstjänster till genomförande. Full likställighet med övriga befattningshavare inom den s. k. tredje normalgraden blev dock icke hovrättsråden tillerkänd. Begynnelseavlöningen till hovrättsråd sattes nämligen till 7 000 kr. eller 500 kr. lägre

252 än den sedvanliga tredjegradslönen, varjämte ett ortstillägg å 600 kr., som eljest utgick till befattningshavare inom ifrågavarande lönegrad i Stockholm, bortföll för hovrättsrådens del. Den lägre begynnelseavlöningen kompenserades emellertid i viss mån därigenom, att i hovrättsrådsavlöninger ingingo flera ålderstillägg än i normallönen, nämligen ett ålderstillägg å 500 kr. och två ålderstillägg, vartdera å 600 kr. I avseende å slutavlöningen voro hovrättsråden fullt jämställda med tredje normalgradens tjänstemän i Stockholm. Divisionsordförande uppbar enligt 1909 års lönereglering ett särskilt arvode å 500 kr. Emellertid återinfördes snart nog en differentiering i avlöningen mellan äldre och yngre ledamöter. De s. k. adjungerade ledamöterna i hovrätt tilldelades nämligen genom kungörelse den 9 juli 1915 (nr 226) en ställning, som nära överensstämde med ordinarie befattningshavares. Assessorerna erhöllo emellertid icke full avlöning å de hovrättsrådstjänster, som de i egenskap av vikarier uppehöllo. Enligt föreskrift i kungl. brev den 12 april 1918 erhöll assessor under vikariatsförordnande ett arvode å 5 500 kr., vilket efter viss tids tjänstgöring höjdes till 6 500 kr. Vid 1919 års lagtima riksdag beslöts lönereglering för hovrätternas befattningshavare. Begyimelseavlöningen för hovrättsråden höjdes då från 7 000 kr. till 8 100 kr., vartill skulle komma ett ålderstillägg å 600 kr. Någon förbättring av slutavlöningen innebar således icke denna lönereglering, varigenom hovrättsråden vunno full likställighet med tredje normalgradens befattningshavare i Stockholm. Sedermera höjdes jämväl assessors- och e. o. assessorsavlöningen, nämligen genom kungl. brev den 12 november 1919, till 6 000 kr. såsom begynnelseavlöning och med löneförhöjning å 1 000 kr. efter ett och ett halvt års tjänstgöring såsom adjungerad ledamot. Då vid 1921 års lönereglering för stora grenar av den civila statsförvaltningen hovrätterna inordnades i det allmänna civila avlöningsreglementet, placerades hovrättsråden i samma lönegrad, B 20 (efter 1925 års ändringar i avlöningsreglementet B 30), som flertalet ledamöter i de centrala verken. Genom föreskrift i kungl. brev till hovrätterna den 31 december 1921 tilldelades hovrätternas adjungerade ledamöter (assessorer och e. o. assessorer) avlöning enligt en löneklass, motsvarande i gällande löneplan löneklassen B 26 (å G-ort 8 580 kr.) i samma avlöningsreglemente. Efter i regel ett och ett halvt års tjänstgöring såsom adjungerad ledamot kunde avlöningen höjas och utgå enligt löneklass B 28 (å G-ort 9 540 kr.). Denna löneställning har bibehållits i nu gällande föreskrifter i ämnet (kungl. brev den 26 juni 1925). Arvodet till divisionsordförande lämnades vid 1921 års lönereglering vid oförändrat belopp, 500 kr. I det Nothinska betänkandet föreslogs — i samband med vissa organisatoriska förändringar i hovrätterna, av innebörd bl. a. att ledamöternas antal å divisionerna nedsattes från fem till tre — att hovrättsrådens avlöning måtte höjas för hovrättsråd i Svea hovrätt till 15 000 kr., i Göta hovrätt till 14 100 kr. och i hovrätten över Skåne och Blekinge till 14 400 kr. Divi-

253 sionsordförandebefattningarna skulle göras till särskilda fullmaktstjänster med avlöning å resp. 16 020, 15 120 och 15 420 kr. Reservationsvis påyrkades inom kommittén, att de föreslagna lönebeloppen måtte något sänkas, nämligen till 15 000 kr. för divisionsordförande och till 14 040 kr. för annat hovrättsråd, beräknat för ortsgruppen G. Vissa delar av ifrågavarande förslag framlades av Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag, som i anledning därav (skr. nr 293) bl. a. beslöt en höjning av divisionsordförandearvodet från 500 till 1 500 kr. Till divisionsordförande i Svea hovrätt, som tillika är ordförande å krigshovrättsavdelningen, har hittills utgående arvode å 1 000 kr. höjts till 2 000 kr. Därjämte har till vice ordförande å division anslagits särskilt arvode å 500 kr. Enligt det Nothinska förslaget skulle föredragningsskyldigheten i hovrätt åligga vissa befattningshavare, benämnda assessorer. Ordinarie assessorer skulle enligt förslaget tillhöra lönegraden B 26. Emellertid beräknades, att dessa befattningar i regel skulle komma att uppehållas av vikarier, till vilka avlöningen skulle utgå enligt lönegraden B 25 (å G-ort lägst 8 124 och högst 9 540 kr.) under förutsättning, att vikarien innehaft förordnande å dylik befattning under sammanlagt minst ett år, samt eljest enligt löneklassen B 21 (å G-ort 6 420 kr.), vartill skulle komma ett på visst sätt beräknat vikariatsarvode. Frågan om avlöning till divisionsordförande har redan i det föregående upptagits. Här återstår alltså att behandla allenast lönefrågan för hovrättsråden. För närvarande kunna hovrättsrådstjänsterna sägas vara av två slag, dels övergångsplatser, dels sluttjänster. Den unge hovrättsassessorn befordras nämligen i normala fall vid 37 å 38 års ålder till hovrättsråd. I denna ställning kvarstår han dock i regel allenast ett fåtal år. Flertalet av de yngre hovrättsråden befordras nämligen efter en längre eller kortare tids tjänstgöring i nedre justitierevisionen till ordinarie revisionssekreterare, från vilken befattning sedermera befordran sker till en slutpost, i flertalet fall häradshövdingtjänst. En och annan revisionssekreterare återgår emellertid från tjänstgöringen i nedre justitierevisionen till hovrätten. Dessa — merendels äldre — hovrättsledamöters löneställning är begränsad till hovrättsrådslönen, och den enda förbättring i dessa lönevillkor, som nu står till buds, är förordnande som divisionsordförande, varmed är förbundet ett arvode, numera å 1 500 kr. Det är just lönenivån för dessa äldre hovrättsråd, som ansetts vara alltför låg, och det är också närmast för deras del, som krav rests på en avsevärd förbättring i löneställningen. Däremot lärer det knappast hava gjorts gällande, att lönen för den yngre gruppen av hovrättsråd, vilka inneha sina befattningar endast såsom övergångsplatser, skulle vara för knappt tillmätt. Såsom tidigare avhandlats (ovan sid. 18 o. f.), äro hovrättsrådsbefattningarna i den nya organisationen avsedda att bli genomgångsplatser, således motsvarande de nuvarande hovrättsrådstjänsterna inom den yngre gruppen, medan de nya divisionsordförandebefattningarna äro tänkta att bli slutposter.

Förslag.

254 Med hänsyn till den differentiering, som sålunda skulle äga rum i den nya organisationen, kan det icke anses påkallat att för hovrättsrådsbefattningarna räkna med en högre lönenivå än den nuvarande. Därtill kommer, att man vid en utbrytning av dessa tjänster ur den s. k. rådsgraden (lönegraden B 30 i det civila avlöningsreglementet) ej lärer kunna undgå att vidtaga motsvarande förhöjning i löneställning för stora grupper av administrativa tjänster inom samma grad. Befattningshavarna å sistnämnda tjänster komma dock i stort sett i sämre läge än hovrättsråden, alldenstund de administrativa s. k. tredjegradstjänsterna i regel bli sluttjänster. P å anförda skäl ha i löneplanen befattningarna såsom hovrättsråd inordnats i lönegraden D 7, motsvarande i den civila löneplanen lönegraden B 30. Till hovrättsråd, som tjänstgör såsom vice ordförande å division, torde böra utgå ett särskilt lönetillägg å 900 kr. Krigshovrättsrådet i Svea hovrätt har placerats i samma lönegrad som divisionsordförande eller D 8. Något lönetillägg bör dock ej utgå till honom. Till samma lönegrad i den föreslagna D-planen som hovrättsråden har också hänförts befattningen såsom advokatfiskal. Visserligen stå de nuvarande advokatfiskalerna i en betydligt lägre löneställning (lönegraden B 24), men de framtida advokatfiskalerna få givetvis en helt annan och mera maktpåliggande uppgift i egenskap av högsta chefer för åklagarväsendet inom hovrättsområdena. Biträdande advokatfiskalen i Svea hovrätt torde böra placeras i lönegraden D 6. I fråga om assessorerna, vilka skulle ha att tjänstgöra dels vid lagmansrätt dels i hovrätt, torde ett inordnande av befattningarna i ortsgrupper icke böra ske, utan synes det lämpligare, att avlöningen utgår med visst belopp utan avseende på den ort, där tjänstgöringen är avsedd att äga rum. Den befattningshavargrupp, som enligt det Nothinska förslaget, vad befordringsåldern beträffar, närmast motsvarade assessorerna enligt förevarande organisation, voro de s. k. tillförordnade assessorerna, vilka, under förutsättning att de tjänstgjort minst ett år å assessorstjänst, skulle erhålla avlöning enligt lönegraden B 25. Då en sådan löneställning synes väl avvägd för ifrågavarande befattningshavare, föreslås, att lönen till assessor utgår enligt tre löneklasser med respektive 8 100, 8 700 och 9 300 kr. RevisionsI äldre tid tillsattes vissa revisionssekreterarbefattningar medelst fullmakt, sekreterare m e ( i a n a vissa andra dylika befattningar utfärdades konstitutorial. I sam;h revisionsfiskaler. band med en av 1876 års riksdag beslutad lönereglering för revisionssekHistorik. reterarna uppkom fråga, huruvida samtliga befattningar borde ombildas till fullmaktstjänster. Chefen för justitiedepartementet uttalade sig i det vid 1876 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet för bibehållande av den då bestående ordningen. Ämbetet krävde — framhöll departementschefen — egenskaper, vilka svårligen kunde med säkerhet bedömas utan provet av ämbetets utövning under någon tid, och det vore därför önskvärt,

255 att tillfälle till en sådan prövotid bereddes genom konstitutorial, innan fullmakt å ämbetet meddelades. De konstituerade revisionssekreterarna vore vanligen så mycket yngre än de, som befordrades till hovrättsråd, att de kunde åtnöjas med en något lägre avlöning, och då en ordinarie revisionssekreterares lön icke skäligen borde sättas lägre än ett hovrättsråds, vore det icke heller från denna synpunkt olämpligt att bibehålla en grad av konstituerade revisionssekreterare med något lägre arvode än den ordinarie lönen. Riksdagen biföll med en mindre jämkning Kungl. Maj:ts förslag. Avlöning för ordinarie revisionssekreterare bestämdes till samma belopp som hovrättsrådsavlöningen, alltså 6 400 kr. jämte ett ålderstillägg å 600 kr. Till de konstituerade revisionssekreterarna skulle utgå arvoden om 5 800 kr. Ny lönereglering för revisionssekreterarna i anslutning till den s. k. statskontorstypen genomfördes sedermera vid 1911 års riksdag. De ordinarie revisionssekreterarna erhöllo då den sedvanliga tredjegradslönen i Stockholm, alltså inberäknat ortstillägg, 8 100 kr. såsom begynnelseavlöning samt ett ålderstillägg å 600 kr. Ordinarie revisionssekreterares avlöning låg i avseende å begynnelseavlöningen högre än hovrättsrådens, för vilka första lönegraden stannade vid 7 000 kr. I avseende å slutavlöningen voro de båda befattningshavargrupperna däremot likställda. Avlöningen till konstituerad revisionssekreterare höjdes till 7 500 kr. I samband med den av 1919 års lagtima riksdag beslutade löneregleringen för hovrätterna genomfördes också lönereglering för revisionssekreterarna. Löneställningen för de ordinarie revisionssekreterarna förbättrades på det sätt, att det dittillsvarande ålderstillägget tillfogades begynnelseavlöningen, som alltså höjdes till 8 700 kr. Något ålderstillägg utgick icke på denna lön. Samtidigt ombildades de dittillsvarande befattningarna såsom konstituerade revisionssekreterare till ordinarie fullmaktstjänster. Vid 1921 års lönereglering för den allmänna civilförvaltningen inordnades revisionssekreterartjänsterna i samma lönegrad som hovrättsrådsbefattningarna, alltså en lönegrad motsvarande i den nuvarande skalan lönegraden B 30. Till ordföranden i nedre justitierevisionen skulle utgå särskilt arvode å 500 kr., vilket belopp sedermera av 1928 års riksdag höjts till 1 500 kr. De ordinarie revisionssekreterarna äro liksom hovrättsråden i stor omfattning tagna i anspråk för lagstiftningsarbete eller befattningar inom den högre administrationen. Revisionssekreterartjänsterna uppehållas således till stor del på förordnande av yngre jurister, vanligen assessorer i hovrätterna. Enligt föreskrift i kungl. brev den 31 december 1921 skulle begynnelseavlöningen till dylik tillförordnad revisionssekreterare, som ej var innehavare av ordinarie hovrättsrådstjänst, utgå enligt lägsta löneklassen i den för de ordinarie revisionssekreterarna gällande lönegraden, varefter lönen med sedvanliga treårsintervaller skulle höjas. Samma grundsatser för avlöning av t. f. revisionssekreterare ha bibehållits i de nu gällande föreskrifterna i kungl. brevet den 26 juni 1925.

256 Förslag.

De yngre jurister i hovrättsassessors ställning, som uppehålla ordinarie ledamotstjänst i hovrätt komma, såsom tidigare är berört, icke i åtnjutande av samma löneställning som de ordinarie hovrättsråden utan få nöjas med assessorsavlöningen, vars slutbelopp ligger ungefär 1000 kr. under hovrättsrådens begynnelseavlöning. E n motsatt princip gäller i fråga om de t. f. revisionssekreterarnas avlöning. Dessa uppbära avlöning enligt samma lönegrad som de ordinarie. Då de senare ha att erlägga pensionsavgift för befattningen, kommer således en hovrättsassessor, som på förordnande innehar en revisionssekreterartjänst, i själva verket i en förmånligare löneställning än en ordinarie innehavare av samma tjänst. Denna uppenbara inadvertens bör vid den nya löneregleringen undanröjas. De ordinarie revisionssekreterartjänsterna ha hittills, bortsett från ett fåtal undantagsfall, utgjort genomgångsplatser i allmänhet till häradshövdingbefattning, någon gång till justitierådstjänst eller till någon chefspost inom administrationen. I vissa fall har också förekommit, att ordinarie revisionssekreterare återgått till hovrättsrådsbefattning. Då således de ordinarie revisionssekreterartjänsterna i avseende å sin ställning i befordringsgången äro likartade med hovrättsrådsbefattningarna enligt den föreliggande organisationsplanen, torde anledning saknas att rubba den redan nu bestående likställigheten mellan de båda slagen av befattningar. De ordinarie revisionssekreterarna ha således hänförts till samma lönegrad som hovrättsråden eller i föreliggande löneplan lönegraden D 7. Härtill bör för ordföranden i justitierevisionen komma särskilt arvode å 2 000 kr. eller samma belopp, som enligt detta förslag skall utgå till divisionsordförande i hovrätt. I yttrande över det Nothinska betänkandet hava högsta domstolens samtliga ledamöter erinrat om, att revisionssekreterarförordnandet i äldre tid vanligen erhölls först efter utnämning till ordinarie ledamot i hovrätt. Under de sista två decennierna hade dylikt förordnande visserligen i allmänhet vunnits före sådan utnämning, men det hade alltid ansetts önskvärt, att revisionssekreterarförordnandet föregåtts av åtminstone tre till fyra års tjänstgöring vid hovrättens dombord. Om ett dylikt kompetenskrav även framdeles anses böra uppehållas, kan det visserligen förväntas, att den, åt vilken revisionssekreterarförordnande meddelas, hunnit vinna befordran till ordinarie hovrättsråd. Att han i så fall bör bibehållas vid den sålunda vunna löneställningen, faller av sig självt. Emellertid lärer det icke vara uteslutet, att framdeles som hittills hovrättsassessorer i viss omfattning få tjänstgöra såsom revisionssekreterare, och fråga blir då, huruvida de böra likställas med de ordinarie revisionssekreterarna eller böra få en något lägre löneställning. Det senare alternativet torde stå bäst i överensstämmelse med den allmänna befordringsgången på domarbanan. Befattningshavarna torde då böra bibehållas vid assessorsavlöningen samt äga att därutöver komma i åtnjutande av ett lönetillägg, som synes kunna bestämmas till 900 kr. Den som innehar slutlön såsom assessor, 9 300 kr., skall alltså under förordnande såsom revisionssekreterare äga uppbära 10 200 kr. för å r räknat.

257 Vid behandlingen av frågan om högsta domstolens organisation har framhållits svårigheten att beräkna det antal arbetskrafter, som framdeles kan bliva behövligt. Försiktigheten torde bjuda att icke f. n. räkna med flera ordinarie revisionssekreterartjänster i lönegraden D 7, än som kan förutses bli oundgängligen nödvändigt. Detta antal har förslagsvis uppskattats till 8. Då hela antalet revisionssekreterartjänster bibehållits vid det f. n. å stat uppförda antalet av 23, har för 15 revisionssekreterarbefattningar, a vilka tänkas tjänstgöra assessorer, beräknats assessorslön jämte omförmälda tilläggsarvode å 900 kr. I den m å n ordinarie hovrättsråd komma att tjänstgöra å dylik revisionssekreterartjänst, böra de — såsom tidigare berörts — bibehållas vid hovrättsrådsavlöningen. Till revisionsfiskal torde böra utgå assessorslön jämte ett tilläggsarvode å 300 kr. För assessor i högsta lönegraden kommer således fiskalsavlöningen att utgå med 9 600 kr. Då befattningarna såsom rådman för inskrivningsärenden m. m. beräknas Rådman för i vissa fall komma att rekryteras av personer ur hovrätternas assessorskår Skrivningsärendenm m bör avlöningen stå i lämplig relation till assessorsavlöningen. Som denna* ' utgår med högst 9 300 kr., förefaller lönegraden D 6, motsvarande den s. k. byrådirektörsgraden eller B 28 i den civila löneplanen, böra komma i tilltämpning. Därmed vinnes också en lämplig relation till avlöningen för hovrättsråd. Även om hänsyn tages till att inskrivningsdomartjänsten är en slutplats, måste lönen enligt angivna lönegrad anses skälig K Vad angår avlöningen till statsåklagare må erinras om, att för landsfog- statsåkla darna i det Linnérska betänkandet var föreslagen samma avlöning, som då * **"' utgick till landssekreterare och landskamrerare, alltså en avlöning enligt den s. k. tredje normalgraden, i det närmaste motsvarande i den gällande civila löneplanen lönegraden B 30. 1924 års landstatslönesakkunniga föreslogo i ett den 20 november 1924 avgivet förslag till lönereglering för landsfogdar m. fl., att dessa befattningshavare måtte placeras i lönegraden B 16 (motsvarande enligt gällande löneplan lönegraden B 26). I ett sedermera den 6 juli 1926 avgivet yttrande hemställde de sakkunniga — framför allt med hänsyn till landsfogdetjänsternas natur av sluttjänster — att befattningarna måtte placeras i lönegraden B 27. Till detta senare förslag anslöt sig också chefen för socialdepartementet, då han i statsverkspropositionen till 1927 års riksdag framlade förslag till ny lönereglering för landsfogdarna. Förslaget vann emellertid ej riksdagens gillande, utan riksdagen beviljade allenast en tillfällig förbättring i landsfogdarnas nuvarande avlöning. Samma löneställning, som föreslagits för inskrivningsdomare, eller lönegraden D 6, motsvarande lönegraden B 28, synes också böra tillerkännas statsåklagare. 1 I likhet med vad som skett vid löneregleringen för landstaten enligt det nya lönesystemet, bör provisionen vid exekutiva försäljningar indragas till statsverket. Är auktionen utsatt att äga r u m på annan plats än kansliorten, bör befattningshavaren äga uppbara resekostnads- och traktamentsersättning enligt sedvanliga grunder. 17 — 6322.

258 Även dessas befattningar torde i många fall bli rekryterade ur assessorskåren. Till förste statsåklagare torde böra utgå ett särskilt arvode å 900 kr. Då statsåklagaren i Visby tillika skulle vara underåklagare, torde avlöningen till honom böra utgå med något lägre belopp än till övriga statsåklagare, förslagsvis med belopp motsvarande lönegraden B 27 i den civila löneplanen. Hovrättsi gällande stater för hovrätterna finnes uppfört ett antal fiskalstjänster i afsessZsåsti- lönegraden B 22. Dessa befattningar uppehållas emellertid permanent av ranter. vikarier, enär de ordinarie tjänstinnehavarna äro förordnade å högre tjänst, i allmänhet såsom ledamot av hovrätten eller såsom revisionssekreterare. Till vikarie å fiskalsbefattning — t. f. fiskal — utgår jämlikt kungl. brev den 26 juni 1925 lön enligt löneklassen B 21 eller med 6 420 kr. å dyraste ort. Biträdande fiskal uppbär enligt föreskrift i samma brev arvode med högst 3200 kr. om året. Enligt det Nothinska betänkandet skulle fiskal äga uppbära ett begynnelsearvode enligt löneklassen B 10 med 3 300 kr. å dyraste ort samt efter ett års tjänstgöring arvode enligt löneklassen B 21 eller 6 420 kr., likaledes å dyraste ort. De e. o. assessorerna, vilka närmast motsvara assessorsaspiranterna enligt detta förslag, uppbära nu å G-ort 8 580 kr. för år räknat. Då de emellertid ofta icke ha någon permanent ledamotstjänstgöring, kommer den under ett visst år faktiskt uppburna avlöningen att ej sällan avsevärt understiga nämnda belopp. Då begynnelseavlöningen till assessor enligt förevarande förslag uppgår till 8100 kr., torde avlöningen till assessorsaspirant, till vilken befattning vederbörande torde komma att förordnas vid i regel 30 a 32 års ålder, kunna lämpligen utgå med 6 000 kr. eller något lägre belopp, än som nu utgår till t. f. fiskal. Avlöningen till hovrättsfiskal synes böra utgå enligt två löneklasser, av vilka den första närmast avses för den tid, under vilken fiskalen enligt förslaget skulle tjänstgöra såsom rådman i domsaga. Arvodet i denna löneklass torde lämpligen kunna bestämmas till 3 900 kr. Sedan fiskalen i två år innehaft lön enligt denna klass — således vid en tidpunkt, då det kan beräknas, att han i allmänhet återgår till hovrätten för fiskalstjänstgöring — bör inträda en avlöningsförhöjning med förslagsvis 600 kr. Avlöningen i andra löneklassen skulle sålunda utgå med 4 500 kr. om året. Det må nämnas, att ifrågavarande avlöningar äro avsedda att utgå kontinuerligt, så länge vederbörande tjänstgör i hovrätt eller såsom rådman i domsaga. Förste och Förste notarie åtnjuter nu ett årligt arvode av statsmedel å 2 400 kr. och andre notarie a n ( j r e notarie ett årligt arvode av 1 800 kr. Av sistnämnda belopp utgå samtTsZl. av häradshövdingens avlöningsmedel 800 kr. och återstoden av statsmedel. aspirant i j v i g s a n o r r i ä n d s k a domsagor tillkommer en förhöjning av arvodet med 300 kr. för förste notarie och 200 kr. för andre notarie. Å dessa arvoden utgår dyrtidstillägg efter grunder, som gälla för oreglerade verk. Fiskalsaspirant i hovrätt uppbär enligt gällande bestämmelser arvode med

259 2 676 kr. om året. Någon annan ändring i detta aspirantarvode än att detsamma skulle utgå enligt sedvanlig ortsgruppering ifrågasattes ej i det Nothinska förslaget. Löneställningen för förste och andre notarie ävensom för fiskalsaspirant torde böra i stort sett lämnas orubbad. Då dyrtidstil lägget emellertid framdeles bör för samtliga dessa befattningshavare beräknas enligt för nyreglerade verk gällande grunder, följer därav, att notarieavlöningarna måste undergå en nominell förhöjning. Till andre notarie torde arvodet med hänsyn härtill böra bestämmas till 2 100 kr., och till förste notarie till 2 700 kr. Sistnämnda arvodesbelopp torde också kunna bestämmas för fiskalsaspirant. För att förekomma av tillfälliga omständigheter beroende ojämnheter i löneställningen för notarierna torde böra föreskrivas, att förste-notariearvodet må, om lagmannen anser notarien förtjänt att erhålla förordnande såsom förste notarie, utgå efter sammanlagt ett års tjänstgöring i domsaga och således utan avseende på, huruvida i domsagan redan förut finnes någon, som uppbär detta högre arvode. Skillnaden mellan de båda notariearvodena skulle således komma att verka som lönetillägg efter 1 års notarietjänstgöring. I äldre tid erhöllo de unga juristerna för det arbete, de utförde i dom- Vissa med sagorna och även under början av hovrättstjänstgöringen, i allmänhet icke 'önereglerini A ±. -j.i T-W -i ,... . 9 en sammannågon kontant ersättning. Den merit, som tjänstgöringen ansågs bereda, hängande fick merendels utgöra vederlag för arbetsprestationen. frågor. Kont uerli Först med 1918 års domsagostadga skedde en brytning med denna tradip 9 tion. Statsverket åtog sig till en början att avlöna förste notarierna på ""^ domsagokanslierna. Sedermera har staten lämnat bidrag jämväl till avlönande av andre notarier, varjämte på statsverkets bekostnad anställts biträdande domare. De allmänna lönegrundsatser, som därvid tillämpades, avveko i ett hänseende från vad som eljest är vedertaget inom förvaltningen. Medan förordnande å högre tjänst i regel är förenat med rätt till ett särskilt lönetillägg, s. k. vikariatsersättning, stadgades i fråga om notarier å domsagokansli och biträdande domare, att de skulle vara pliktiga att utan särskild ersättning på förordnande uppehålla häradshövdingtjänst, en anordning, som ansågs naturlig med hänsyn till förordnandets betydelse ur meritsynpunkt för domaraspiranten. Även under hovrättstjänstgöringen har de unga domaraspiranternas ekonomiska ställning avsevärt förbättrats under det senaste årtiondet. Medel ha ställts till förfogande för avlöning i viss omfattning av amanuenser och fiskalsaspiranter ävensom av biträdande fiskaler. Det därvid tillämpade systemet har emellertid varit behäftat med olägenheter, framförallt i två hänseenden. Under den första tiden av hovrättstjänstgöringen har i allmänhet icke någon ersättning alls kunnat påräknas, och, i mån tillströmningen av aspiranter till hovrätterna ökats, har tiden för den oavlönade tjänstgöringen successivt vidgats. Men även sedan den unge aspiranten nått så långt, att han kunnat påräkna avlöning, har denna ej utgått konti-

260 nuerligt, utan åtminstone i början har avlöning erhållits endast under kortare ströförordnanden. Möjligheten att få förordnanden har ofta varit beroende på tillfälliga förhållanden, t. ex. den omfattning, i vilken assessorerna varit tagna i anspråk för särskilda uppdrag eller för tjänstgöring såsom t. f. revisionssekreterare. De unga aspiranternas ekonomiska ställning under de första tre å fyra åren av hovrättstjänstgöringen har sålunda varit synnerligen oviss. Det måste givetvis vara ett önskemål av vikt, att en bättre ordning i förevarande hänseende skapas. Vad till en början fiskalsaspirantens ställning beträffar ligger det onekligen en oegentlighet uti att, medan han under sin notarietid haft en kontinuerlig avlöning, han, i och med att hovrättstjänstgöringen börjar, blir helt lönlös. En sådan ordning är uppenbarligen ägnad att från domarbanan avhålla dem, som av ekonomiska skäl se sig ur stånd att under oftast avsevärd tid framåt avstå från en mera fast löneinkomst. Den hittillsvarande ordningen står emellertid i ett visst samband med det förhållande, att tillträdet till hovrätterna på aspirantstadiet varit fullständigt fritt. Envar, som uppfyllt de formella förutsättningarna, har ägt att inträda i hovrätten för provtjänstgöring. Någon ändring i sistberörda ordning bör ej ske. Det skulle säkerligen vara till betydande skada ur rekryteringssynpunkt, om rätten till fritt tillträde till hovrätterna avskaffades. Någon annan lösning av frågan torde då icke stå till buds, än att hovrätterna bemyndigas att till samtliga fiskalsaspiranter utbetala stadgat aspirantarvode. Den unge domaraspiranten kommer således att under sin första hovrättstid utan vidare bibehållas vid samma löneförmåner, som han uppburit såsom förste notarie. Det förutsattes emellertid, att hovrätterna redan efter en kortare tids tjänstgöring, förslagsvis efter ungefär ett halvt år, vidtaga en första gallring bland aspiranterna. Då tjänstgöringen såsom fiskalsaspirant är beräknad att räcka allenast ett år, komma således de aspiranter, som vid fiskalsprovet blivit underkända, i varje fall icke att ha åtnjutit aspirantarvode under längre tid än ett år. Emot vad som här föreslagits göres måhända den erinran, att under tider, då de unga juristerna ha svårt att finna annan sysselsättning, ett alltför stort antal fiskalsaspiranter skulle komma att anmäla sig till hovrättstjänstgöring. Skulle så visa sig bli fallet, få givetvis vissa restriktioner i fråga om antagandet av fiskalsaspiranter genomföras. Då det emellertid torde kunna förväntas, att de svårigheter, som f. n. råda för de unga juristernas placering, äro av mera övergående art, lära i första hand några begränsningar ej vara påkallade. Möjligheten att sedermera under tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal, assessorsaspirant och assessor komma i åtnjutande av en kontinuerlig avlöning sammanhänger med frågan om antalet av dessa befattningar. Fastställes ett fixt antal dylika tjänster vid varje hovrätt, lärer ej kunna undvikas, att det nuvarande systemet med ströförordnanden kommer att fort-

261 sätta. Den för en viss befattning beräknade avlöningen blir då — beroende på tiden för förordnandenas längd, vilken i sin tur sammanhänger med avgången i de högre graderna — splittrad på ett flertal tjänstemän under årets lopp, och en någorlunda tryggad ekonomisk ställning har ej blivit vederbörande beredd. Därtill kommer, att särskilt i de små hovrätterna med deras begränsade befattningshavarantal befordringsgången blir synnerligen ojämn, vilket i sin tur måste menligt inverka på rekryteringsmöjligheten för hovrätten. Det torde därför böra tagas under övervägande, om ej den anordning, som f. n. iakttages i fråga om assessorstjänsterna, nämligen att antalet assessorer är beroende på beslut av Kungl. Maj:t, framdeles bör gälla ej blott för dessa tjänster utan även för de tidigare tjänsterna i karriären, nämligen befattningarna såsom hovrättsfiskal och assessorsaspirant. Därigenom möjliggöres också att låta organisationen närmare avpassas efter det i varje fall föreliggande behovet. Hänsyn bör därvid även tagas till, att domaraspiranter i erforderligt antal utbildas. Någon betänklighet ur statsfinansiell synpunkt lärer knappast behöva möta mot en sådan ordning. Hovrättsfiskaler och assessorsaspiranter skulle ju anställas allenast på förordnande, och med den starka omsättning, som kommer att ske inom kåren, finnes möjlighet att — om ett minskat behov vid en viss tidpunkt skulle föreligga — förhållandevis snabbt anpassa befattningshavarantalet därefter, och, vad hovrättsassessorerna angår, innebär ju förslaget i fråga allenast ett bibehållande av den ordning, som redan nu tillämpas. Visserligen skulle assessorerna framdeles bli ordinarie tjänstemän, men någon reell olikhet mot nuvarande förhållanden föreligger knappast, alldenstund även de nuvarande hovrättsassessorerna i verkligheten, om än icke till namnet, åtnjuta ordinarie anställning. Det nuvarande systemet för assessors tillsättning lärer ej heller ha gett upphov till något missbruk i det hänseendet, att större antal befattningshavare, än som varit nödvändigt, blivit tillsatt. Genom den föreslagna anordningen vinnes den fördel, att befattningshavarna på domarbanan redan under aspirantstadiet kunna påräkna en kontinuerlig avlöning. Under förutsättning, att denna anordning kommer till genomförande, lärer också kunna stadgas, att fiskalsaspiranter, hovrättsfiskaler, assessorsaspiranter och assessorer skola vara pliktiga att utan särskild ersättning på förordnande uppehålla högre befattning. Enligt vad tidigare närmare utvecklats, skulle de rådmansbefattningar, Avlöning till som ha avseende på den rent dömande verksamheten, besättas med fiskaler hovrättsfiskal och assessor och assessorer, som skulle inneha dessa befattningar såsom genomgångs- under tjänstplatser. Fråga blir då, vilka löneförmåner som skola beredas dessa befatt- göring såsom rådman i ningshavare under dylikt förordnande. domsaga. Även med nuvarande organisation förekommer ett liknande fall, nämligen då assessor i hovrätt förordnas att uppehålla befattning såsom biträdande domare i domsaga eller att vikariera för häradshövding. Enligt före-

262 skrift i kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 188) angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet äger hovrättsassessor, som förordnas till vikarie för häradshövding eller till biträdande domare, att i regel uppbära avlöning med tillhopa samma belopp, som han skulle hava uppburit under tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätten. Gäller förordnandet tjänstgöring å annan ort än hovrättens stationeringsort, må hovrätten, om förhållandena i övrigt därtill giva anledning, kunna tillerkänna assessorn ersättning av statsmedel intill ett belopp av 480 kr. för år för de extra kostnader, som i anledning av förordnandet uppkomma. Därjämte har befattningshavaren enligt föreskrift i domsagostadgan rätt till ersättning för resekostnader enligt sedvanliga grunder. De grundsatser, som sålunda redan nu gälla för avlöning av assessor vid förordnande såsom biträdande domare eller häradshövdingvikarie, torde i stort sett böra tillämpas även framdeles vid förordnande av assessor såsom rådman eller vikarie för lagman. Samma grundsatser torde ock böra tillämpas vid förordnande av hovrättsfiskal såsom rådman. Befattningshavaren bör således under dylikt förordnande vara berättigad att uppbära löneförmåner med samma belopp, som tillförsäkrats honom vid tjänstgöring i hovrätt, alltså fiskal med 3 900 eller 4 500 kr. och assessor med 8 100, 8 700 eller 9 300 kr. Beträffande de extra kostnader, som uppkomma i anledning av förordnandet, torde ersättning för dem böra beredas efter samma grunder, som gälla för andra befattningshavare vid nyreglerade verk. Vid längre förordnanden — närmast avses här förordnanden överstigande ett å r — torde böra utgå flyttningsersättning. Vid kortare tids förordnande lärer befattningshavaren böra tilläggas rätt att uppbära tjänstgöringstraktamente och resekostnadsersättning, allt enligt sedvanliga grunder (se härom kungörelsen den 26 juni 1925, nr 357, med tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet). Kallort*I fråga om rätt till kallortstillägg och andra särskilda förmåner torde för tillägg m. m. d e b e f a ttningshavare, som skola tillhöra avlöningsreglementet för domare och åklagare, i tillämpliga delar böra gälla enahanda bestämmelser som för civila befattningshavare i allmänhet vid nyreglerade verk. Lönevillkor.

I samband med utarbetande av förslag till avlöningsreglemente för domarkåren torde också böra till närmare behandling upptagas frågan om avlöningsvillkoren. Här må allenast påpekas, att förevarande löneregleringsförslag utgår ifrån, att för de befattningshavare, vilka skulle i lönehänseende bli likställda med justitieråd, också böra gälla de särskilda inskränkningar i fråga om rätten att åtaga sig uppdrag m. m., som i samband med 1926 års lönereglering blivit stadgade för justitieråd. Med ifrågavarande befattningar skulle således ej få förenas tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

263 uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som driver bank- eller försäkringsrörelse eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte; dylikt uppdrag i styrelsen för annat verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag; befattning såsom tjänsteman i verk, bolag, förening eller inrättning, som ovan sagts; annan tjänstebefattning av vad slag det vara må; eller uppdrag såsom skiljeman. För övriga befattningshavare torde de nu för nyreglerade verk gällande föreskrifterna i ämnet kunna i huvudsak oförändrade tillämpas. Beträffande tiden för uppflyttning i löneklass torde för de befattningar, som utgöra sluttjänster, böra gälla det sedvanliga systemet med treårsintervaller. Vid utarbetande av de närmare detaljerna i lönesystemet torde böra tagas under övervägande, om ej för vissa övergångstjänster löneklassförhöjningen bör kunna intjänas på kortare tid, t. ex. två år. Det lärer nämligen eljest kunna komma att inträffa, att de högre löneklasserna under normal befordringsgång icke hinna uppnås av befattningshavaren. Ett synnerligen invecklat spörsmål, som här endast i förbigående må beröras, gäller de regler om tillgodoräknande av föregående tjänstgöring, som böra gälla för befattningshavare lydande under här avsedda avlöningsreglemente. Rätten att tillgodoräkna föregående tjänstgöring torde få särskild betydelse vid befordran från assessor till hovrättsråd, inskrivningsdomare eller statsåklagare. Därvid torde vederbörande för placering i löneklass i den nya tjänsten böra få tillgodoräkna vid befordran till hovrättsråd tiden för ledamotstjänstgöring i hovrätt ävensom tiden för revisionssekreterarförordnande samt vid befordran till inskrivningsdomare eller statsåklagare dels den tid efter assessorsutnämningen, under vilken vederbörande tjänstgjort såsom vikarie för lagman eller såsom rådman i lagmansrätt, dels tiden för ledamotstjänstgöring i hovrätt, dels ock tiden för tjänstgöring såsom t. f. revisionssekreterare eller revisionsfiskal. F r å n den sammanlagda tid, befattningshavaren skulle äga tillgodoräkna, bör dock vid befordran från icke ordinarie befattning, i enlighet med vad som gäller vid de civila verken i allmänhet, avräknas en tid av tre år. Pensionsfrågorna skola i förevarande sammanhang ej upptagas till när- Pensionsålder. mare behandling. Även i avseende å dem förekomma helt naturligt en hel del betydelsefulla specialfrågor, som vid en framtida detalj behandling måste beaktas. Här må allenast beröras ett spörsmål, som för frågan om befordringsgången på domarbanan är av ingripande betydelse, nämligen frågan om pensionsåldern för domare. Enligt gällande lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension intaga innehavarna av domarämbete en viss särställning i avseende å skyldigheten att vid uppnående av viss ålder avgå med pension. Manliga tjänst-

264 innehavare i allmänhet äro berättigade och förpliktade att vid 67 års ålder avgå från tjänsten. Det är emellertid Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, denna myndighet obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda 70 år. I fråga om innehavare av domarämbeten ansågs — såsom av förarbetena till lagen framgår — att ett dylikt villkorligt kvarstående i tjänsten icke vore lämpligt såsom i någon mån oförenligt med en sådan tjänstinnehavares ställning. I stället stadgades för dessa befattningshavare ovillkorlig skyldighet att från tjänsten avgå efter det han uppnått den för alla tjänstinnehavare föreslagna högsta levnadsåldern eller 70 år. Det torde vid pensionslagens genomförande ha varit tänkt, att medgivande att kvarstå i tjänst skulle för de administrativa tjänstemännen i allmänhet komma att i ett stort antal fall beviljas — i ett äldre förslag till pensionslag, utarbetat av 1889 års pensionskommitté hade den normala pensionsåldern satts till 70 år. Emellertid ger erfarenheten vid handen, att tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnådda 67 år numera beviljas endast i enstaka fall och så gott som undantagslöst åt innehavare av vissa administrativa chefsbefattningar. Med hänsyn till den praxis, som sålunda tillämpats i fråga om civila befattningshavare i allmänhet, har givetvis frågan om domares rätt att i tjänsten kvarstå intill fyllda 70 å r kommit i ett annat läge än vid tiden för antagande av 1907 års pensionslag. Därtill kommer, att vid tillämpning av det av processkommissionen förordade muntliga rättegångssättet i alla tre instanser synnerligen stora krav måste ställas på domarens andliga och i viss mån även på hans fysiska vitalitet. Framförallt är det nödvändigt, att domarens uppfattningsförmåga, särskilt hörseln, är ograverad. Det sagda torde motivera en sänkning av pensionsåldern för domare från nuvarande 70 till 67 år, vid vilken ålder skulle inträda ovillkorlig skyldighet för innehavare av domarämbete att avgå från tjänsten. För statsåklagare och underåklagare torde böra gälla den nu för landsfogdar och landsfiskaler stadgade pensionsåldern av 65 år. II.

Befattningshavare

tillhörande det allmänna civila avlöningsreglementet m. fl. I fråga om expeditionsvakterna vid högsta domstolen, nedre justitierevisionen och hovrätterna ifrågasattes ej någon ändring i nuvarande löneställning. Ej heller föreslås beträffande kanslipersonalen i nedre justitierevisionen någon ändring i löneförmånerna. De ifrågasatta centralkanslierna i hovrätterna skulle stå under närmaste ehefskap av sekreteraren, utom i Svea hovrätt, där en biträdande sekreterare, tillika kanslichef, skulle anställas. Sekreterarna i Svea och Göta hovrätter tillhöra nu lönegraden B 27, och

265 sekreteraren i hovrätten över Skåne och Blekinge lönegraden B 26. Beträffande hovrättssekreterarnas löneställning yttrades i det Nothinska betänkandet följande: »Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan nämnts åvila sekreterarna i de två större hovrätterna, har det synts de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke åt dessa befattningshavare borde beredas en högre löneställning. Emellertid hava de sakkunniga att beakta, att nu ej föreslås sådana ändringar i gällande stater, att vid en mera omfattande rättegångsreform en löneminskning kan finnas erforderlig. Beträffande Göta hovrätt måste de sakkunniga taga i beräkning, att denna hovrätt kan komma att delas å två, måhända tre, mindre hovrätter. Vid nu angivna förhållande hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon höjning av lönen för sekreteraren i Göta hovrätt. Vad åter angår Svea hovrätt, lärer denna även efter en omgestaltning av vårt rättegångsväsen, komma att bibehållas vid en jämförelsevis betydande omfattning. Med hänsyn därtill hava de sakkunniga funnit en uppflyttning i lönehänseende av sekreterartjänsten i Svea hovrätt vara väl motiverad, och hava de sakkunniga ansett skäligt, att avlöningen för denna tjänst bör utgå enligt lönegraden B 28 och således med 9 540—10 980 kr.» Reservationsvis hemställdes av en av de sakkunniga, att sekreterarens avlöning måtte utgå enligt lönegraden B 30. Svea hovrätt har i yttrande över betänkandet förordat, att sekreteraren sättes i lönegraden B 30, och därvid yttrat: »De göromål, som åtfölja sekreterarebefattningen i denna hovrätt, äro icke allenast till antalet högst betydande utan även ägnade att i fråga om ordentlighet, minne och personalkännedom ställa alldeles särskilda krav på befattningshavaren. Minnesfel eller förbiseenden äro lätt tänkbara, när det gäller att å den talrika personalen vid hovrätten och därunder lydande domstolar tillämpa den mängd av detaljerade bestämmelser, som, särskilt på senare tid, meddelats i fråga om tjänstledighet, avlöningsförmåner m. m., samt att ansvara för den omfattande expedition i de administrativa ärendena, som ankommer på sekreteraren. — Att, när den nuvarande befattningshavaren inom kort avgår, finna en lämplig efterträdare kommer säkerligen att bliva förenat med stor svårighet, helst som befattningens art gör det önskvärt att innehavaren uppger all tanke på vidare befordran. Under sådana förhållanden anser hovrätten det angeläget att i sammanhang med löneförbättring åt hovrättsråden, och alltså oberoende av nu ifrågasatta organisationsförändringar, en väsentlig ökning av sekreterarens avlöningsförmåner kommer till stånd, på sätt förenämnda vid betänkandet fogade särskilda mening innebär.» Göta hovrätt har i yttrande över det Nothinska betänkandet hemställt, att sekreteraren i hovrätten måtte sättas i lönegraden B 28 med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som bleve honom ålagd, därest han förutom sekreterargöromålen skulle få till uppgift att såväl handhava chefskapet för det centrala kansliet som ock tjänstgöra såsom arkivarie. Någon ändring i hovrättssekreterarnas löneställning har ej vidtagits i samband med den omorganisation och lönereglering, som beslutats vid 1928 års riksdag.

266 En så förmånlig löneplacering för hovrättens sekreterare, som Svea hovrätt i yttrande över det Nothinska betänkandet förordat, lärer icke kunna anses erforderlig vare sig med hänsyn till sekreterarbefattningens rekrytering eller till de med densamma förenade arbetsuppgifterna. Däremot synes det i det Nothinska betänkandet innefattade förslaget om sekreterarens placering i lönegraden B 28 vara väl grundat. I enlighet härmed har för sekreterarbefattningen i Svea hovrätt räknats med avlöning i lönegraden B 28. Biträdande sekreteraren i Svea hovrätt torde böra inordnas i lönegraden B 26. Sekreterartjänsten i var och en av de övriga hovrätterna, med vilken befattning i vissa hovrätter förenas även aktuarie- och arkivariebestyr, har förslagsvis inordnats i lönegraden B 27. Beträffande aktuarier och arkivarier föreslås ej någon ändring. De skulle fortfarande tillhöra lönegraden B 22. I avseende å den icke rättsbildade biträdespersonalen har följande fördelning gjorts å olika lönegrader: Kansliskrivare B 11

H o v r ä t t

Svea hovrätt

6 Göta

3 Hovrätten över Skåne och Blekinge

3 Västra Sveriges hovrätt

3 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt

2 Mellersta Norrlands hovrätt

1 Övre Norrlands hovrätt

2 2

>

Summa Lagmansrätter.

Kanslibiträde B 7

Kontorsbiträde B 4

Skrivbiträde B 2

14 I spetsen för kanslipersonalen vid lagmansrätten skulle vid lagmansrätterna i Stockholm och Göteborg stå lagmansrättssekreterare. Dessa torde icke böra sättas i lägre löneställning än sekreterarna i vederbörande hovrätt. Lagmansrättssekreteraren i Stockholm skulle således tillhöra lönegraden B 28 och motsvarande befattningshavare i Göteborg lönegraden B 27. Till lönegraden B 22 torde kunna hänföras följande befattningshavare å lagmansrättskanslierna: aktuarie, arkivföreståndare, registrator, sekreterare för överexekutorsärenden och stärbhusnotarie. Beträffande den icke rättsbildade biträdespersonalen i lagmansrätterna har räknats med, att befattningshavare i högsta lönegraden, kansliskrivargraden, skulle behöva anställas allenast i de tre största städernas lagmansrätter, nämligen 3 i Stockholm, 2 i Göteborg, och 1 i Malmö. I fråga om övriga biträden har för förevarande kostnadsberäkning allenast en approximativ 1

Avsedda för centralkanslierna vid resp. hovrätter.

267 uppdelning skett, nämligen så att 125 befattningshavare beräknats tillhöra kanslibiträdesgraden (B 7), 191 kontorsbiträdesgraden (B 4) och 128 skrivbiträdesgraden (B 2). Någon ändring i löneställningen för de vid justitiekanslersämbetet nu jU8titiekansanställda rättsbildade och icke rättsbildade befattningshavarna ifrågasattes ej. lersämbetet. Sålunda har räknats med att byråchefen tillhör lönegraden B 30, registratorn B 21 samt expeditionsvakten B 5. Av de icke rättsbildade biträdena bör 1 vara kanslibiträde (B 7) och 1 kontorsbiträde (B 4). Vidkommande icke rättsbildade biträden vid advokatfiskalsexpeditionerna Advokatliar redan i det föregående (ovan sid. 234) angivits antalet av dem, som t[ontl^ m" ansetts böra hänföras till kansliskrivargraden B 11. I fråga om övriga biträden föreslås följande fördelning å de olika lönegraderna : Kanslibiträde B 7

Advokatfiskalsexpeditionen vid

Svea hovrätt

i

Göta

i

»

Kontorsbiträde B 4

Skrivbiträde B 2

Hovrätten över Skåne och Blekinge• Västra Sveriges hovrätt Kopparbergs o. Gävleborgs hovrätt Mellersta Norrlands hovrätt Övre Norrlands hovrätt Summa

I Svea hovrätt har överkrigsfiskalen bibehållits i sin nuvarande löneställning, d. v. s. lönegraden B 24 i den civila löneplanen. Enligt vad tidigare nämnts, beräknas å statsåklagarexpeditionerna böra an- Statsåklagarexpeditioner. ställas 20 icke rättsbildade biträden för renskrivningsgöromål o. d. Samtliga dessa torde böra placeras i kontorsbiträdesgraden B 4. Till landsfiskalsaspirant torde under utbildningstjänstgöring å statsåklagarexpedition böra utgå ett arvode å 1 800 kr., för år räknat. För de 25 nya distriktsfiskalsbefattningar, som vid underåklagarkårens statsanställning beräknas bli erforderliga i blandade stads- och lantdistrikt, har i kostnadskalkylen räknats med den nuvarande landsfiskalsavlöningen. I det Linnérska betänkandet föreslogs, att över den lönegrad för stadsfiskalerna, som skulle motsvara landsfiskalsavlöningen (s. k. stadsfiskalsbefattning av klass 3), skulle inrättas en lönegrad (klass 2) med avlöning av 5 000 kr. jämte 800 kr. tillfällig löneförbättring. För dessa befattningar skulle icke krävas juridisk kompetens. Stadsfiskalsbefattningarna i de städer, där

Underåklagare.

268 av befattningshavaren skulle krävas domarkompetens, hänfördes till en första klass med minimiavlöning av 7 000 kr. jämte 900 kr. tillfällig löneförbättring. Det må erinras om, att för samtliga dessa avlöningar räknades med dyrtidstillägg, som numera betecknas såsom gällande för s. k. oreglerade verk. 1924 års landstatslönesakkunniga föreslogo avlöning för landsfiskalerna enligt en lönegrad, motsvarande i den nuvarande skalan lönegraden B 20, alltså på dyraste ort 6 048 kr. begynnelseavlöning och 7 212 kr. slutavlöning. För 16 distriktsfiskaler med domarutbildning samt för 12 stadsfiskaler likaledes med domarutbildning har i detta förslag räknats med lönegraden B 24, alltså å dyraste ort en begynnelselön å 7 668 kr. och en slutlön å 9 060 kr. För 7 stadsfiskaler utan domarutbildning har räknats med lönegraden B 17, vilken å dyraste ort har en begynnelseavlöning å 4 932 kr. och en slutavlöning å 6 420 kr.

269 KAP. V.

Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av processreformen. Genomförande av rättegångsreformen enligt processkommissionens organisationsplan kommer att kräva vissa ingripande organisatoriska omgestaltningar inom den statliga administrationen. Det lärer icke ha varit av chefen för justitiedepartementet avsett, att förevarande utredning skulle närmare ingå på dessa spörsmål, utan torde desamma i sinom tid få hänskjutas till utredning genom särskilda sakkunniga. Särskilt i fråga om länsstyrelsernas organisation kommer rättegångsreformen att föranleda ändringar. Det är ju nämligen avsett, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas från länsstyrelserna till lagmansrätterna. Därigenom komma säkerligen en del arbetskrafter att frigöras inom länsstyrelserna. P å sina håll torde några av de befattningshavare, som nu syssla med överexekutorsärendena, kunna överflyttas till domstolarna för att där deltaga i handläggning av enahanda göromål. E n verkställd undersökning har emellertid visat, att i många länsstyrelser arbetet med överexekutorsgöromålen är splittrat på ett flertal befattningshavare, som endast delvis syssla med hithörande ärenden och i övrigt ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Genom omläggning av arbetsfördelningen lärer det även i vissa av dessa länsstyrelser bli möjligt att frigöra en del arbetskrafter, som sedan kunna under övergångstiden utnyttjas i lagmansrätterna, t. ex. på inskrivningsdomartjänst. Vid bedömande av länsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter måste emellertid också tagas i betraktande, att i viss mån ökat arbete kommer att förorsakas länsstyrelserna genom processreformen. Så komma länsstyrelserna att få befattning bl. a. med utbetalande av löner till tjänstemännen i lagmansrätterna samt med utbetalande av ersättning för vissa expenskostnader, som skulle utgå av statsanslag, nämligen kostnad för skrivhjälp i lagmansrätterna. Skulle kontrollen över underexekutorerna bibehållas hos länsstyrelserna, måste också den föreslagna enhetliga organisationen av exekutionsväsendet i städer med folkmängd under 20 000 invånare medföra en viss ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna, i det den nu genom magistraterna utövade kontrollen över stadsfogdarna måtte förläggas till länsstyrelserna. Därtill kommer, att vid en nyorganisation av det centrala kommunala förvaltningsorganet i städerna vissa arbetsuppgifter, som hittills ålegat magistrat — *

270 t. ex. förandet av handelsregister samt befattning med vissa ärenden angående automobilväsendet — måhända anses böra överflyttas på länsstyrelserna. Slutligen torde också vid en omorganisation av åklagarväsendet det kunna förväntas, att landsfogdebefattningarna indragas, varav följer, att vissa arbetsuppgifter i fråga om polisväsendet, som hittills handhafts av landsfogdarna, få övertagas av annan befattningshavare vid länsstyrelserna. Som synes uppkomma här en del invecklade administrativa spörsmål, som tarva en ingående utredning. Att i frågans nuvarande outredda skick i den ekonomiska kalkylen för processreformen räkna med, att någon besparing i organisationskostnaderna skulle kunna vinnas genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna, har ansetts icke böra ske. Frågan om reform av underåklagarväsendet — särskilt genomförande av vissa lättnader i landsfiskalernas arbetsuppgifter samt det i samband med frågan om beredande av statsanställning åt städernas underåklagare stående spörsmålet om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt torde likaledes böra, såsom tidigare berörts (ovan sid. 221), göras till föremål för särskild utredning. Även på vissa andra förvaltningsorgans verksamhet kan processreformen förväntas komma att öva inverkan. Skulle landsfogdebefattningarna indragas, lärer, enligt vad förut nämnts (ovan sid. 228 o. f.), riksräkenskapsverket böra övertaga verkställande av inventeringsförrättningar hos vissa redogörare. E n ökad arbetsbelastning i revisionshänseende är för riksräkenskapsverkets del att emotse också därigenom, att den revision av stadsdomstolarnas ekonomiska förvaltning, som nu verkställes genom kommunala organ, för framtiden bortfaller. Att slutligen processreformen blir av genomgripande betydelse för den kommunala organisationen i de hittillsvarande magistratsstäderna, kominer i ett annat sammanhang att närmare belysas.

«

KAP. VI.

Domstolslokaler m. m. I.

Allmänna synpunkter.

Föreskrifter om byggande av lokaler åt häradsrätt äro i 1734 års lag intagna i Byggningabalken 26 kap. 4 §. Enligt gällande lydelse skall vart härad bygga tingsbyggning å vanlig tingsstad eller där Konungens befallningshavande prövar det för allmogen lämpligast, sedan rätten däröver hörts. J ä m v ä l skyldigheten att underhålla tingshuset åligger häradet. I fråga om tingshusbyggnads beskaffenhet stadgas allenast, att i tingshuset skall vara »en stuva så stor som tarvas och två kamrar». Dessutom skall vid vart tingsställe finnas ett fängelse. Berörda bestämmelser hava i viss mån av Kungl. Maj:t i administrativ väg frångåtts, i det att Kungl. Maj:t förpliktat de tingshusbyggnadsskyldige att åt nämnden å tingsplatsen hålla bostad. I fall, där hos Kungl. Maj:t besvär anförts över länsstyrelses beslut att fastställa ritningar till tingsbyggnad med större antal rum än lagen föreskriver, har Kungl. Maj:t ej gjort ändring i dylikt beslut. I en vid Nya lagberedningens betänkande fogad bilaga (principbetänkande IV, s. 243 f.) angående tingshusbyggnadsskyldigheten förordade beredningen, att berörda skyldighet skulle övertagas av staten. Den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore enligt beredningens åsikt, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningar, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. Därigenom skulle — framhöll beredningen — vinnas en rättvis fördelning av besväret i fråga på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar; vidare skulle ökad möjlighet beredas för vinnande av en lämplig domsago- och tingslagsindelning, enär därmed skulle bortfalla det motstånd, som från de byggnadsskyldiga stundom rests mot tingslagsregleringar. Slutligen skulle utsikt beredas för en ändamålsenligare och planmässigare inrättning av tingshusen, när dessa byggdes av staten, än som med skäl kunde förväntas, när byggnaderna uppfördes av tingslagen. Frågan om ändrade bestämmelser rörande tingshusbyggnadsskyldigheten har under de senare årtiondena vid upprepade tillfällen varit aktuell. Sålunda anhöll riksdagen i skrivelse den 20 mars 1901 (nr 28) om förslag till sådan ändring i förberörda stadganden i byggningabalken, att behovet av tillräckliga och lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden måtte bliva

Historik.

272 på tillfredsställande sätt tillgodosett. Någon framställning till riksdagen föranledde emellertid denna riksdagsskrivelse icke. Sedermera upptogs frågan av justitieombudsmannen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1920 i samband med ett tingslagsregleringsärende fäste Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av tidsenliga lagstadganden angående tingshusbyggnad och dess beskaffenhet. E n blivande lagstiftning i ämnet borde enligt J . 0:s mening såsom ett oeftergivligt villkor uppställa kravet, att ritningarna till nya tingshus underkastades granskning och fastställelse av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd, sakkunnig myndighet. I anledning av denna framställning väckte Kungl. Maj:t vid 1922 års riksdag i proposition nr 48 förslag om ändring av 26 kap. 4 § R. B. Enligt förslaget skulle den rätt att i visst fall bestämma tingshusets belägenhet, som enligt gällande lydelse tillkom länsstyrelse, överflyttas till Kungl. Maj:t. Rörande tingshusets storlek och beskaffenhet upptog förslaget endast det stadgande, att tingshus skulle uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen, till den storlek och med de lokaler, häradsfängelse inberäknat, som behovet i varje fall fordrade. Innan tingshus finge uppföras eller ombyggas, skulle ritning och byggnadsbeskrivning fastställas av Kungl. Maj:t. Förslaget vann emellertid ej riksdagens bifall. Sedermera har Kungl. Maj:t i cirkulär den 12 februari 1926 — till förekommande av att tingshusbyggnadsskyldige bliva belastade med kostnad för byggnadsarbeten, vilkas nytta med hänsyn till blivande, mera genomgripande förändringar på rättegångsväsendets område kan vara tvivelaktig — anbefallt länsstyrelserna att, då fråga uppkommer om nybyggnad eller ombyggnad av tingshus eller annan med ombyggnad jämförlig förändring av tingshus, göra anmälan härom hos Kungl. Maj:t, varefter ärendet skall hos länsstyrelsen vila i avbidan på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida tingslagsreglering bör äga rum. Beträffande utdebiteringen å tingslagsinvånarna av kostnaderna för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande stadgades ursprungligen i R. B. 26: 4, att så skulle ske »efter gårdatalet». I samband med frågan om grundskatternas avskrivning uppkom ock spörsmålet om ändrade grunder för fullgörande av ifrågavarande besvär. Genom lag den 26 september 1884 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse blevo alla, som inom tingslaget erlade kommunalutskylder, ålagda att deltaga uti nämnda besvär, men medan utdebiteringen för fastighet skulle ske efter hela det å fastigheten belöpande fyrktalet, blev andelen för andra beskattningsföremål bestämd till allenast en fjärdedel av fyrktalet. Redan genom lag den 30 juni 1899 höjdes dock dessa beskattningsföremåls andelsplikt till hälften av fyrktalet, varefter genom lag den 26 april 1905 full likställighet mellan de båda grupperna av beskattningsföremål kom till genomförande. Med anledning av fyrkskalans upphävande i samband med rösträttsreformen har slutligen i den ännu gällande

273 lagen den 5 juni 1909 föreskrivits, att i kostnaden för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse skola alla de, som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Beträffande redovisning av tingshusbyggnadsmedel gäller kungörelsen den 30 april 1881 ang. redovisning för uppbörd av häradsmedel. Enligt föreskrift i denna kungörelse har kronobetjänt, som verkställer uppbörd utav någon inom härad eller tingslag för dess gemensamma behov utgående avgift, såsom snöplogningsavgift och dylikt, att årligen å första rättegångsdagen av höstetinget eller inom ort, där endast ett ting hålles, å första rättegångsdagen av detta ting till häradsrätten ingiva redogörelse för de av honom inom häradet eller tingslaget utdebiterade och uttagna medel av ifrågavarande beskaffenhet. Häradsrätten skall vid tinget utse tre revisorer för granskning av redogörelsen, och dessa revisorer hava att inom två månader därefter avlämna berättelse över granskningen ävensom de av kronobetjänten avlämnade handlingar till länsstyrelsen för kungörande i huvudsakliga delar av revisionsberättelsens innehåll och för vidtagande av de åtgärder i övrigt, vartill berättelsen kan giva anledning.

Beträffande byggande och underhåll av lokaler för andra domstolar än häradsrätterna saknas uttryckliga lagföreskrifter. Kostnaderna för rådhusrätternas lokaler bestridas emellertid av vederbörande stads kassa, och för lokaler åt hovrätterna och högsta domstolen sörjer i princip staten. Processkommissionen har i sitt betänkande ej närmare behandlat föreva- processkomrande spörsmål. I den till betänkandets del I I I fogade bilagan om rätte- missionen. gångsreformens ekonomiska verkningar (sid. 228) har kommissionen allenast framhållit, att kostnaden för lokaler åt domstolarna borde efter processreformens genomförande bliva i stort sett mindre än nu. Visserligen erfordrades lokaler åt de nya hovrätterna, men å andra sidan bleve genom underrätternas omorganisation åtskilliga domstolsbyggnader överflödiga för rättsskipningen. Någon tvekan lärer icke kunna råda därom, att det framdeles som hittills bör i princip åligga statsverket att bekosta erforderliga arbetslokaler å t överrätterna, vilket givetvis icke får anses utesluta, att kommun kan beredas tillfälle att i visst fall på frivillighetens väg bidraga till lokalfrågans ordnande. Mera svårlöst torde däremot spörsmålet vara, huru i motsvarande fall bör förfaras för underrätternas del. Även om beaktansvärda skäl kunna åberopas för förslaget, att staten skulle sörja för tillgodoseende jämväl av dessa domstolars lokalbehov — i sådant hänseende må erinras om de av Nya lagberedningen anförda synpunkterna — måste dock å andra sidan starka 18 — 6322

Förslag.

274 betänkligheter mot en dylik lösning av lokalfrågan möta. E n överflyttning på statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten lärer nämligen ej gärna vara tänkbar utan uppgörelser i de särskilda fallen mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldige ävensom de städer, vilkas rådhus eventuellt skulle tagas i anspråk för rättsskipningsändamål — uppgörelser, som mången gång säkerligen skulle bliva av synnerligen invecklad beskaffenhet. Vidare lärer det vara ofrånkomligt, att det framtida underhållet av domstolslokalerna blir avsevärt dyrare, om administrationen förlägges till ett centralt organ — väl närmast byggnadsstyrelsen i Stockholm — än om de behövliga åtgärderna ombesörjas ute i orterna av personer, som äro förtrogna med de lokala förhållandena. Helt naturligt skulle också en överflyttning till en statsmyndighet av en så omfattande förvaltningsuppgift som den, varom här är fråga, framkalla krav på anställande av nya arbetskrafter, varmed skulle följa en ytterligare stegring av statsverkets kostnader för ändamålet. P å anförda skäl kan statsverkets övertagande av uppgiften att bygga och underhålla lokaler åt underdomstolarna ej förordas. I stället torde berörda uppgift böra åläggas någon kommunal organisation. Skilda möjligheter yppa sig emellertid, när det gäller att bestämma, vilken organisation som i sådant avseende må anses lämplig. Det kunde synas, som om härvid i första hand landstingen borde komma i betraktande. Därmed skulle visserligen vinnas en närmare anknytning till de lokala förhållandena, men den uppgift, varom här är fråga, torde dock få anses ligga rätt fjärran för landstingens hittillsvarande verksamhetsområde. Därtill kommer, att det nyss anförda skälet mot byggnadsskyldighetens överflyttning till staten — nämligen de vidlyftiga ekonomiska uppgörelser, som måste äga rum med de hittillsvarande tingshusbyggnadsskyldige — gör sig gällande jämväl mot besvärets överflyttande på landstingen. Vill man med beaktande av sistnämnda synpunkt vålla minsta rubbning i de bestående förhållandena, torde tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten. I avseende å organisationen av den specialkommun, som de tingshusbyggnadsskyldige utgöra, finnas f. n. inga föreskrifter, I allmänhet torde de kommuner, som ingå i tingslaget, utse ombud att vid de tingshusbyggnadsskyldiges sammanträden, vilka i regel ledas av häradshövdingen, utöva tingshusbyggnadsskyldiges beslutanderätt. Vid dylikt sammanträde torde också utses en styrelse eller ett likartat förvaltningsorgan för handhavande av de löpande uppgifterna. Ej heller rörande utdebiteringen av de årliga kostnaderna för tingshusbygget finnas några föreskrifter. I allmänhet lärer genom tingshusstyrelsens försorg en speciell utdebitering ske på de kommunalt skattskyldiga inom tingslaget. I vissa län sker därvid utdebiteringen å kronodebetsedeln. P å sina håll tillämpas emellertid den förenklade anordning, att den erforderliga utdebiteringen i stället sker direkt på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera det ifrågavarande be-

275 loppet till tingshusstyrelsen, ett förfarande, kommunalförbund gällande ordningen.

som påminner om den för

Det lärer ej få anses ingå i uppdraget för förevarande utredning att utarbeta närmare förslag till de lagbestämmelser om tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande, som torde bliva erforderliga. Vad själva organisationen beträffar och speciellt frågan om kostnadernas utdebitering, lärer i anslutning till den praxis, som på sina håll utvecklats, en viss ledning kunna vinnas av gällande lagstiftning om kommunalförbund. Sålunda synes böra stadgas, att de i tingslaget ingående kommunerna ha att utse ledamöter i en tingshusstyrelse, som äger beslutanderätt i de tingshusbyggnadsskyldige rörande angelägenheterna. Närmare föreskrifter böra vidare meddelas angående tillsättning av särskild nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som skulle handhava verkställigheten av styrelsens beslut, angående grunder för och begränsning av de olika kommunernas skyldighet att tillhandahålla medel för förevarande ändamål ävensom angående kommunernas andel i tingslagets tillgångar m. m. Vidkommande frågan om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning har redan inledningsvis erinrats därom, att man genom rättspraxis vidgat de krav i fråga om tingslokalernas storlek, som lagen uppställer. Vidare har tingshusbyggnadsskyldigheten ansetts innefatta förpliktelse att åt domhavanden och hans biträden ävensom åt nämndemän och länsmän hålla möblerad bostad vid tingsstället. Däremot åligger det i princip häradshövdingen att hålla kanslilokal å plats, som av Kungl. Maj:t bestämmes (se 11 § domsagostadgan, ävensom övergångsbestämmelserna till samma stadga 48 § 2 st.). P å åtskilliga håll är också domsagokansliet förlagt till häradshövdingens privata bostad. I flertalet domsagor åter tillhandahålla de tingshusbyggnadsskyldige numera erforderliga kanslilokaler, merendels i tingshuset. Likaledes bekostar tingslaget oftast uppvärmning, belysning och städning. P å sina håll delas lokalkostnaderna mellan tingslaget och häradshövdingen efter viss dem emellan uppgjord grund. Enligt de sportelstatistiska uppgifterna från domhavandena utgjorde kostnaderna i avrundade belopp för kanslilokal för samtliga häradshövdingar: år 1922 » 1923 » 1924 » 1925 » 1926

kr. 54 000 » 52 000 » 49 000 » 47 000 » 56 000

eller i genomsnitt under ifrågavarande femårsperiod 51 600 kr. för år. Av en undersökning, som verkställts av 1923 års sakkunniga för utredning av frågan om lönereglering åt befattningshavarna i domsagorna (statens off. utredn. 1923: 27, sid. 59), framgår, att vid slutet av år 1922 i nära tre fjärdedelar av rikets domsagor de tingshusbyggnadsskyldige helt eller i

276 det väsentligaste bestritt kostnaderna för kanslilokaler, samt att endast i 24 domsagor häradshövdingarna ensamma vidkänts nämnda kostnader. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av 1920 års sportelsakkunniga, föreslogo därför 1923 års sakkunniga, att genom lag borde stadgas skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldige att antingen tillhandahålla häradshövdingen fri kanslilokal jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning eller också till häradshövdingen utgiva ersättning för berörda kostnaders bestridande. I denna skyldighet borde också inrymmas åliggande att bekosta rikstelefon å kanslilokalen. De sålunda föreslagna föreskrifterna om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning torde böra komma till genomförande. Vad beträffar frågan om kanslilokalsinventarierna är att märka, att rätt så stora olikheter f. n. äro rådande på skilda håll. I många fall torde skrivbord, bokhyllor, skrivmaskiner o. d. ägas av vederbörande häradshövding, och vid avgång från ämbetet brukar då efterträdaren merendels inlösa inventarierna till överenskommet pris. I andra domsagor åter torde de tingshusbyggnadsskyldige helt eller till en del vara ägare till kansliinventarierna. I den mån så är fallet, beredas inga svårigheter vid tillämpningen av den i det föregående förordade ordningen. P å de håll åter, där häradshövdingen helt eller till en del äger inventarierna, lärer vid ikraftträdande av de nya föreskrifterna om tingshusbyggnadsskyldigheten tingslaget böra lösa inventarierna till sig, därest överenskommelse härom kan träffas, samt i annat fall inköpa erforderliga inventarier. Med hänsyn till att gränsen mellan vad som kan anses hänförligt till inventarier och till skrivmaterialier är synnerligen svävande, torde det vara lämpligt, att, på sätt redan nu flerstädes i städerna är fallet, tingslaget bekostar jämväl skrivmaterialierna. En sådan anordning måste förefalla lämplig även av den anledningen, att det skulle bereda stora svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna statens övertagande av skrivmaterialskostnadernas bestridande. Till de kostnader, som torde få bäras av tingslagen, lära även böra räknas utgifter för inbindning av fastighetsböcker och protokollsband ävensom för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, som ej tillhandahållas av statsverket. Däremot torde staten böra tillhandahålla erforderligt antal exemplar av den sedvanliga lageditionen ävensom åt varje lagmansrätt eller avdelning av lagmansrätt ett exemplar av löpande årgång av de prejudikatsamlingar, som för domstolarna anses erforderliga. I detta sammanhang må beröras ett spörsmål, som gäller fördelningen av kostnaden för kanslilokal i domsaga, bestående av flera tingslag. För närvarande lärer på sina håll uppfattningen vara den, att vart och ett av tingslagen bör bekosta sitt tingsställe, vilket medför, att ett av tingslagen nödgas bära kostnaden jämväl för den för hela domsagoförvaltningen gemen-

277 samma kanslilokalen. För en rättvis fördelning av sistberörda besvär synes nödvändigt att särhålla å ena sidan kostnaden för sammanträdeslokalen med därtill hörande utrymmen, vilken kostnad helt bör drabba vederbörande tingslag, och å andra sidan kostnaden för kanslilokal med vad därtill hör, vilken kostnad bör fördelas mellan tingslagen. Därest, såsom processkommissionen föreslagit, bitingsställe anordnas inom ett tingslag, bör den härav föranledda kostnaden helt naturligt drabba tingslaget i dess helhet. Frågan om domkretsindelningen ingår, såsom förut nämnts, ej i uppgifterna för förevarande utredning. Till grund för bedömande av spörsmålet om rättslokalernas ordnande har lagts förberörda inom justitiedepartementet av häradshövdingen K. SCHLYTER uppgjorda förslag till landets indelning i domsagor och tingslag. Med utgångspunkt från detta förslag, därvid valts de alternativ, på vilka den förut verkställda beräkningen av arbetskrafterna i domsagorna baserats, och med begagnande av infordrade uppgifter rörande de nuvarande domstolslokalernas beskaffenhet, har en undersökning verkställts, i vad mån ifrågavarande lokaler efter processreformens genomförande kunna anses användbara för sitt ändamål. Innan en närmare redogörelse lämnas för dessa förhållanden i de olika orterna, torde först några spörsmål av mera allmän innebörd få upptagas till behandling. Den föreslagna domkretsindelningen sammanfaller, såsom tidigare är berört, icke med den nuvarande. Dels hava nämligen städerna — med undantag av de sju största, som skulle bilda egna domsagor — förenats med kringliggande landsbygd till en domsaga, därvid staden i vissa fall bildar eget tingslag inom domsagan, men i flertalet fall ingår med landsbygden i ett gemensamt tingslag, dels hava domkretsarna i allmänhet omreglerats så, att de bliva avsevärt större än de nuvarande. Det är givet, att därmed uppkomma spörsmål rörande de ekonomiska uppgörelser, som bliva erforderliga de tingshusbyggnadsskyldige emellan. Dessa uppgörelser bliva av samma arl som de, vilka äga rum vid de nu skeende tingslagsregleringarna. Uppgörelserna i fråga hava hittills städse ägt rum emellan vederbörande i orterna utan något ingripande från statsmakternas sida. Så torde även framdeles böra bliva förhållandet. Oaktat det således icke torde ankomma på statsmakterna att fatta något beslut i hithörande frågor och detaljerna i förevarande hänseende därför icke behöva göras till föremål för utredning i förevarande sammanhang, synas dock vissa mera principiella frågor böra beröras. Ett spörsmål, som därvid förtjänar att särskilt uppmärksammas, är det, som gäller rådhusens användning i de städer, som icke skulle utgöra egna domsagor. I regel torde rådhusen icke innefatta vidlyftigare lokalutrymmen, än att de komma att erfordras för vederbörande stads kommunalförvaltning. I vissa fall — särskilt då lämpligt tingshus ej finnes tillgängligt i staden eller dess grannskap och nybyggnad av tingshus ej heller anses böra ske —

278 kan ifrågasättas, att lagmansrätten inrymmes i rådhuset. Bildar i dylikt fall staden eget tingslag, bör lanttingslaget i domsagan till stadens kassa erlägga andel i en beräknad hyresavgift för kansliet ävensom bekosta sin andel i de kansliutgifter, som, enligt vad förut nämnts, skulle åligga tingslaget. Den beräknade kostnaden för sammanträdeslokalen i rådhuset bör däremot helt falla på stadstingslaget. Skulle i en stad, som bildar eget tingslag, finnas såväl rådhus som tingshus, torde lagmansrätten böra förläggas till tingshuset, därest detta är för ändamålet lämpligt. Staden skulle i dylikt fall antingen få lösa in sig i tingshuset eller ock betala hyresersättning. I regel komma emellertid såsom nämnt städerna icke att bilda egna tingslag. Att, där rådhuset blir gemensam domstolslokal, ålägga de i tingslaget ingående landsbygdskommunerna att erlägga en inlösningssumma till staden för andel i rådhuset synes vara mindre lämpligt. I stället lärer böra beräknas hyresvärdet å samtliga de för rättsskipningsändamål upplåtna rådhuslokalerna, och ifrågavarande belopp jämte kostnader för lokalernas uppvärmning o. d. ävensom förberörda kanslikostnader böra då fördelas emellan tingslagets kommuner, staden inberäknad, varefter det belopp, som faller på landsbygdskommunerna, bör av dem inlevereras till stadskassan. Såsom av den följande redogörelsen framgår, torde emellertid i allmänhet de i städerna belägna tingshusen komma till användning för lagmansrättens del. I så fall uppstår frågan, huruvida den i domsagan ingående staden bör inlösa sig i tingshuset eller om även i dylikt fall den nyss skisserade anordningen med hyresbetalning bör vinna tillämpning. I allmänhet torde den senare utvägen komma att visa sig mest ändamålsenlig, då därigenom undvikes ett större kapitalutlägg för stadens del, men givetvis bör det dock ligga i varje stads fria skön att härutinnan fatta beslut. II.

Utredning angående underdomstolarnas lokaler.

P å grundval av det ovan omförmälda, av häradshövding SCHLYTER uppgjorda förslaget till domsagoindelning och med begagnande av vissa infordrade uppgifter rörande tingshusens och rådhusens beskaffenhet l har en undersökning skett, i vad mån de nu förhandenvarande domstolslokalerna för underrätterna äro användbara även efter processreformens genomförande, samt i vilken omfattning nybyggnad eller ock ombyggnad av äldre lokaler erfordras. Stockholms stad: 1. Stockholms domsaga. Behov av någon mera genomgripande omändring av Stockholms rådhusrätts lokaler med hänsyn till processreformen torde icke föreligga. Skulle, såsom processkommissionen ifrågasatt, nämnd komma att deltaga i stadsdomstol, torde dock härav vissa ändringsarbeten föranledas. 1

Då de infordrade uppgifterna hänföra sig till år 1926, torde i en del fall ändringar ha skett, till vilka i den följande framställningen hänsyn ej kunnat tagas.

279 Stockholms län: 2. Norra Roslags domsaga. I Norrtälje finnes f. n. ett tingshus, tillhörigt Mellersta Roslags domsaga, vilket tingshus torde böra övertagas av den framtida Norra Roslags domsaga. Tingshuset torde vara för ändamålet lämpligt. J ä m v ä l i Östhammar och Häverösund finnas tingshus, tillhöriga nuvarande Norra Roslags domsaga. Då å dessa platser skulle inrättas bitingsställen, torde tingshusen ifråga böra övertagas av den nya domsagan. 3. Sollentuna domsaga. Sollentuna och Färentuna domsaga har för närvarande sina lokaler i Haga tingshus invid Stockholm, vilket tingshus av domsagan äges gemensamt med Södra Roslags domsaga. Då den tilltänkta Södra Roslags domsaga torde komma att behöva disponera hela huset för egen räkning, förutsattes, att nuvarande Sollentuna och Färentuna domsaga utlöses ur tingshuset och den nya Sollentuna domsaga förhyr tings- och kanslilokaler i Stockholm eller eventuellt bygger nytt tingshus. 4. Södra Roslags domsaga torde böra lösa in den del av Haga tingshus, som för närvarande äges av Sollentuna och Färentuna domsaga, varefter lokalerna synas bliva tillräckliga. 5. Södertörns domsaga hyr för närvarande lokaler i Stockholm. Lämpligast synes vara att även i framtiden ordna tingshusfrågan på enahanda sätt. För den händelse Södertälje stad skulle komma att tillhöra domsagan, bör bitingsställe inrättas i nämnda stad, därvid det nuvarande rådhuset torde kunna begagnas. Uppsala län: 6. Uppsala och Örbyhus domsaga, i vilken skulle ingå bl. a. Uppsala stad, torde kunna använda rådhuset i Uppsala till kansli- och domstolslokal. Vid det föreslagna bitingsstället i Örbyhus finnes ett användbart tingshus, tillhörigt Uppsala läns norra domsaga. 7. Tiunda domsaga lärer lämpligen kunna använda Tiunda tingslags tingshus i Uppsala och Trögds tingslags tingshus i Enköping. Båda tingshusen äro lämpliga och i gott stånd. Södermanlands län: 8. Jönåkers domsaga. I såväl Nyköping som Gnesta, å vilken sistnämnda ort bitingsställe skulle inrättas, finnas lämpliga tingshus, tillhöriga det förra Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag och det senare Daga tingslag. 9. Oppunda domsaga. I Katrineholm finnes ett Oppunda tingslag tillhörigt tingshus, som dock torde böra undergå viss ombyggnad för att bliva lämpligt för ändamålet. I Malmköping finnes ett tingshus, ägt av Villåttinge tingslag, vilket tingshus torde kunna användas såsom bitingsställe. 10. Eskilstuna och Rekarne domsaga. Såsom kansli- och tingslokal i Eskilstuna torde lämpligen kunna användas antingen ett Väster- och Österrekarne tingslag tillhörigt tingshus i staden eller också rådhuset, medan för bitingsstället i Strängnäs finnes ett Åkers och Selebo tingslag tillhörigt, i nämnda stad beläget tingshus, som synes vara ändamålsenligt.

280 Östergötlands län: 11. Norrköpings domsaga, som skulle omfatta allenast Norrköpings stad, torde framdeles komma att begagna stadens rådhus. 12. Bråbo domsaga. Å de föreslagna tingsställena i Norrköping och Söderköping finnas lämpliga tingshus, vilka ägas, det förra av Bråbygdens tingslag och det senare av Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga. 13. Linköpings och Bankekinds domsaga. Såsom kansli- och domstolslokal i Linköping torde kunna användas Linköpings domsagas nuvarande tingshus, vilket är i gott skick och lämpligt. Å bitingsstället i Kisa lärer kunna begagnas Kinda härads tingshus, vilket torde vara användbart. 14. Aska domsaga. Det Aska, Dals och Bobergs domsaga tillhöriga tingshuset i Motala är i gott skick och lämpligt och likaså det Mjölby domsaga tillhöriga tingshuset i Mjölby. Skulle Ydre tingslag förläggas till denna domsaga, bör vid Sund • ordnas ett bitingsställe, varvid det därstädes belägna, tingslaget tillhöriga tingshuset kan begagnas. Jönköpings län: 15. Jönköpings och Tveta domsaga torde lämpligen kunna använda Tveta, Vista och Mo domsagas nuvarande tingshus i Jönköping. 16. Vedbo domsaga. I Eksjö kan användas Södra Vedbo tingslags nuvarande tingshus och i Tranås Norra Vedbo tingslags tingshus, vilka båda äro för ändamålet lämpliga. 17. Njudungs domsaga. I Nässjö, som av häradshövding SCHLYTER ifrågasatts såsom huvudtingsställe, finnes icke något tingshus, utan lärer ett sådant få byggas. Östra härads tingshus i Vetlanda är användbart som bitingsställe. Det synes emellertid tveksamt, huruvida icke möjligen huvudtingsstället borde förläggas till Sävsjö, där Västra härads tingshus är för ändamålet användbart, och Nässjö utgöra bitingsställe, för vilket ändamål lokal möjligen kunde förhyras. Särskilt bitingsställe i Vetlanda torde i så fall bliva överflödigt. 18. Västbo domsaga, östbo tingslags tingshus i Värnamo torde böra övertagas av den nya Västbodomsagan. Tingshuset torde vara för ändamålet lämpligt. Kronobergs län: 19. östra Värends domsaga. I Växjö finnes ett nuvarande östra Värends domsaga tillhörigt tingshus, som är lämpligt, och i Lenhovda, som skulle bli bitingsställe, synes det av Uppvidinge tingslag ägda tingshuset kunna användas. 20. Västra Värends domsaga. I såväl Växjö som Alvesta, vilken senare ort alternativt ifrågasatts såsom huvudtingsställe, finnas användbara tingshus, tillhöriga, det förra Mellersta Värends domsaga och det senare nuvarande

281 Västra Värends domsaga. Vid valet mellan de båda orterna synes Alvesta på grund av sitt läge vara att förorda som tingsställe. 21. Sunnerbo domsaga skulle förbliva oförändrad och således kunna även i framtiden använda det domsagan tillhöriga tingshuset i Ljungby, vilket är för sitt ändamål lämpligt. Kalmar län: 22. Kalmar och Möre domsaga. I Kalmar finnes intet tingshus, men torde i rådhuset därstädes kunna inrymmas lokaler åt lagmansrätten. I annat fall finge tingshus byggas. 23. Stranda domsaga. Vid huvudtingsstället i Oskarshamn torde, då tingshus ej finnes, eventuellt därvarande rådhus kunna tagas i anspråk. Skulle detta icke vara möjligt, torde tingslokaler få uppföras. I Högsby och Mönsterås finnas användbara tingshus, tillhöriga Aspelands och Handbörds domsaga resp. Stranda tingslag. 24. Tjusts domsaga. I Västervik finnes icke något tingshus, och då rådhuset ej torde vara lämpligt såsom lokal för lagmansrätten, torde nytt tingshus få uppföras. I Vimmerby och Gamleby, som föreslagits till bitingsställen, finnas lämpliga tingslokaler, tillhöriga resp. Sevede tingslag och Tjusts domsaga. 25. Ölands domsaga. Då tingshuset i Rosenfors invid Borgholm, tillhörigt Ölands norra mot, endast innehåller tings- men ej kanslilokaler, måste antingen tingshuset tillbyggas eller lokaler för ändamålet anskaffas i Borgholm. Till bitingsställe i Färjestaden torde det av Ölands södra mots tingslag ägda, där belägna tingshuset lämpligen kunna användas. Gotlands län: 26. Gotlands domsaga. Kansli- och tingslokaler synas, då tingshus i Visby ej finnes, kunna inrymmas i Visby rådhus, men för den händelse detta ej låter sig göra, måste tingshus byggas. Såsom bitingsställe torde kunna användas tingshuset i Skogs, ägt av Gotlands södra domsaga. Blekinge län: 27. Karlskrona och Medelsta domsaga. Rådhuset i Karlskrona bör kunna tagas i anspråk för kansli- och tingslokaler för domsagan. För bitingsställena finnas användbara tingshus tillhöriga, det i Ronneby Medelstads domsaga och det i Lyckeby Östra härads domsaga. 28. Bräkne domsaga. I Karlshamn torde rådhuset kunna bliva lämpligt som huvudtingsställe och kanslilokal. I Sölvesborg, där bitingsställe skulle finnas, bör lämpligen kunna användas det Listers domsaga tillhöriga tingshuset.

282 Kristianstads län: 29. I Villands domsaga torde rådhuset i Kristianstad böra användas som tings- och kanslilokal. 30. Ingelstads domsaga. I Simrishamn finnes intet tingshus, varför det synes lämpligt förlägga tingsstället till Hammenhög, där Ingelstads och Järrestads domsagas tingshus efter tillbyggnad skulle bliva lämpligt. Eventuellt kunde bitingsställe tänkas förlagt till Simrishamn, i vilket fall lokaler torde kunna ordnas i rådhuset. 31. Göinge domsaga. Såväl i Hässleholm som i Broby finnas lämpliga tingshus, tillhöriga resp. Västra Göinge och östra Göinge domsagor. 32. Åsbo domsaga. I Ängelholm finnes tingshus, tillhörigt Södra Åsbo och Bjäre domsaga, vilket tingshus efter tillbyggnad torde kunna bliva lämpligt. Malmöhus län: 33. Malmö domsaga, som skulle komma att omfatta endast Malmö stad torde kunna lämpligen använda stadens rådhus. 34. Skytts domsaga. I Trälleborg, som föreslagits till tingsställe, finnes icke något tingshus och finge, i händelse förslaget i denna del vunne bifall, tingslokaler inrymmas i rådhuset eller tingshus byggas. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida huvudtingsstället icke lämpligare borde förläggas till Malmö. Där finnes nämligen ett Oxie och Skytts domsaga tillhörigt tingshus, som är i gott skick. I så fall torde bitingsställe böra anordnas i Trälleborg. 35. Ljunits domsaga. För domsagan finnas lämpliga tingshus i Ystad och Sjöbo, tillhöriga, det förra Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga och det senare Färs domsaga. 36. Lunds och Torna domsaga. Torna och Bara domsaga har sitt tingshus beläget vid Dalby. Kanslilokaler för domsagan förhyras i Lund. Då de lokaler, som f. n. disponeras av Lunds rådhusrätt, icke torde lämpa sig för den framtida lagmansrätten, lärer — såvida ej rådhusrättslokalerna kunna i erforderlig omfattning utvidgas — bli nödvändigt att för den nya domsagan uppföra ett tingshus i Lund. 37. Frosta domsaga. Även för Frosta domsaga torde bliva nödvändigt bygga nytt tingshus, då de av nuvarande Frosta och Eslövs domsaga nyttjade lokalerna äro inrymda i ett Eslövs stad tillhörigt hus, vilket med största sannolikhet inom en snar framtid torde bliva behövligt för stadens räkning. 38. Landskrona och Rönnebergs domsaga. I Landskrona, där intet tingshus finnes, torde rådhuset kunna användas till tings- och kanslilokal. 39. Hälsingborgs domsaga, som skulle utgöras endast av Hälsingborgs stad, torde även framdeles kunna använda rådhuset som tings- och kanslilokal. 40. Luggude domsaga torde kunna använda domsagans nuvarande tingshus i Hälsingborg.

283 Hallands län: 41. Halmstads och Tönnersjö domsaga. Nuvarande Halmstads och Tönnersjö tingslags tingshus i Halmstad synes bliva lämpligt för domsagans behov. 42. Himle domsaga. Tingshus finnas i Varberg, Falkenberg och Kungsbacka, tillhöriga resp. Himle tingslag, Årstads och Faurås tingslag och Fjäre tingslag. Samtliga tingshus torde kunna användas även i framtiden. Göteborgs och Bohus län: 43. Göteborgs domsaga. Domsagan skulle omfatta endast Göteborgs stad, och torde stadens rådhus kunna begagnas även efter processreformens genomförande. 44. Askims domsaga. I Göteborg finnes ett Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals domsaga tillhörigt tingshus, vilket torde vara lämpligt. I Kungälv finnes intet tingshus, och för den händelse bitingsställe där skulle anordnas, finge tingslokaler förhyras. 45. Inlands domsaga. I Uddevalla, där intet tingshus finnes, torde möjligen rådhuset efter vissa utvidgningar kunna tagas i anspråk för tings- och kanslilokaler, eljest finge tingshus byggas. I Varekil finnes lämpligt tingshus, tillhörigt Orusts och Tjörns domsaga. 46. Vikens domsaga. Till tings- och kanslilokal i Lysekil torde kunna användas de av rådhusrätten nu disponerade lokalerna. Till tingslokaler å bitingsställena i Strömstad och Kvistrum finnas Vette tingslag, resp. Sunnervikens domsaga tillhöriga tingshus, som båda torde vara för ändamålet lämpliga. Älvsborgs län: 47. Kinds domsaga. I Ulricehamn finnes ett Redvägs tingslag tillhörigt tingshus, som efter vissa utvidgningar torde kunna lämpa sig till tingsoch kanslilokal för den nya domsagan. I Svenljunga finnes tingshus, ägt av Kinds tingslag, vilket torde kunna bli användbart. Då i Limmared icke finnes något tingshus, skulle, i fall bitingsställe där anordnas, tingslokaler liksom f. n. få förhyras. 48. För Borås och Marks domsaga finnes lämpligt tingshus i Borås, tillhörigt Ås, Vedens och Bollebygds tingslag. 49. Kullings domsaga. För såväl huvudtingsstället i Alingsås som bitingsstället i Ljung finnas lämpliga tingshus, ägda av resp. Kullings tingslag och Gäsene tingslag. 50. Väne domsaga. I Vänersborg finnes intet tingshus, men i Trollhättan synes Flundre, Väne och Bjärke domsagas tingshus vara användbart. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke domsagans huvud tingsställe borde förläggas till Trollhättan, som både är större i avseende å invånarantal och har bättre kommunikationer än Vänersborg.

284 51. Dals domsaga. Till tingslokaler i såväl Åmål som Mellerud finnas lämpliga tingshus, tillhöriga det i Åmål Tössbo tingslag och det i Mellerud Nordals och Sundals domsaga. Skaraborgs län: 52. Vadsbo domsaga. Lämpliga tingshus finnas i Mariestad och Moholm, tillhöriga hittillsvarande Vadsbo norra, resp. Vadsbo södra domsaga. 53. Gudhems domsaga. Då i Skövde icke finnes något tingshus, och i rådhuset ej torde kunna beredas lämpligt utrymme åt lagmansrätten, lärer domsagan nödgas bygga tingshus. 54. Vartofta domsaga. Till kansli- och tingslokal i Falköping torde möjligen kunna användas stadens rådhus. I motsatt fall finge tingshus uppföras. I Tidaholm kan till bitingsställe användas Vartofta och Frökinds domsagas tingshus. 55. Skånings domsaga. För domsagan torde lämpligen kunna disponeras det Skånings och Valle tingslag tillhöriga tingshuset i Skara. 56. Kinne domsaga. I Lidköping finnas lämpliga tingslokaler i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas tingshus. Värmlands län: 57. Karlstads och Mellansysslets domsaga. Det Mellansysslets domsaga tillhöriga tingshuset i Karlstad torde bliva lämpligt till kansli- och tingslokaler för domsagan. 58. Västersysslets domsaga. För huvudtingsstället i Arvika och bitingsstället i Säffle finnas lämpliga tingshus, ägda av resp. Jösse domsaga och Näs tingslag. I Årjäng finnes däremot intet tingshus men torde tingslokaler böra förhyras inom samhället för den händelse bitingsställe där skulle inrättas. 59. Fryksdals domsaga. Då det vid huvudtingsstället i Sunne belägna, Fryksdals nedre tingslag tillhöriga tingshuset, ej torde lämpa sig till kanslioch tingslokal för den framtida lagmansrätten, lärer nytt sådant böra uppföras. För bitingsställena i Torsby, Råda och Likenäs kunna lämpligen användas där befintliga tingshus, tillhöriga resp. Fryksdals övre tingslag, Älvdals nedre tingslag och Älvdals övre tingslag. 60. östersysslets domsaga. Såväl ölme, Visnums och Vase tingslags tingshus i Kristinehamn som Färnebo tingslags tinghus i Filipstad torde lämpligen kunna tagas i anspråk för den framtida lagmansrätten. Örebro län: 61. Örebro domsaga, som enligt förslaget utgöres endast av Örebro stad, torde kunna använda stadens rådhus som kansli- och tingslokal. 62. Närkes domsaga. I Örebro torde Glanshammars och Örebro tings-

285 lags tingshus vara lämpligt för domsagans huvudtingsställe, och i Hallsberg synes Kumla, Grimstens och Hardemo tingslags tingshus vara användbart till bitingsställe. Det kan möjligen ifrågasättas, om ej ytterligare ett bitingsställe borde anordnas i Sköllersta, där i sådant fall det Askers och Sköllersta tingslag tillhöriga tingshuset kunde komma till användning. 63. Linde domsaga. Därest huvudtingsstället i domsagan anordnas i Lindesberg, torde i Lindes domsagas tingshus kunna inrymmas kansli- och tingslokaler. För bitingsställena i Nora och Karlskoga torde resp. tingslags tingshus kunna tagas i anspråk. Emellertid kan ifrågasättas, om ej huvudtingsstället för domsagan hellre borde förläggas till Nora och i Lindesberg i stället anordnas bitingsställe. Någon kostnadsökning torde ej föranledas a v en sådan ändring. Västmanlands län: 64. Västerås och Norrbo domsaga. I Västerås torde Tuhundra, Siende och Yttertjurbo tingslags tingshus kunna komma till användning. 65. Åkerbo domsaga. Västmanlands västra domsagas tingshus i Köping torde bliva lämpligt för domsagans huvudtingsställe. I Arboga finnes intet tingshus, och för den händelse bitingsställe där skulle inrättas, finge som tingslokal användas rådhuset. 66. Salbergs domsaga. I Sala finnes icke något tingshus, utan lärer där få byggas nytt tingshus, såvida icke rådhuset, där utrymmena dock äro rätt begränsade, kan efter erforderlig utvidgning användas. I Norbergs by finnes Gamla Norbergs och Vagnsbro tingslags tingshus, som efter ombyggnad torde kunna bli användbart som bitingsställe. Kopparbergs län: 67. Falu domsaga. I såväl Falun, där domsagans huvudtingsställe skulle vara förlagt, som Borlänge, vilken ort är avsedd till bitingsställe, finnas användbara tingshus, ägda av respektive Falu domsagas norra och södra

tingslag. 68. Folkare domsaga. Hedemora tingslags tingshus å huvudtingsstället i Hedemora och Folkare tingslags tingshus i Krylbo, som skulle bliva bitingsställe, torde bägge lämpligen kunna tagas i bruk för den nya domsagan. 69. För Västerbergslags domsaga torde Västerbergslags domsagas tingsbyggnad i Ludvika vara lämplig, och som bitingsställe synes Nås tingslags tingshus vid Nås kyrka böra tagas i anspråk. 70. Nedansiljans domsaga. Både i Leksand och Rättvik finnas lämpliga tingshus, ägda det förra av Leksands och Gagnefs tingslag och det senare a v Rättviks tingslag. 71. Ovansiljans domsaga. I Morastrand finnes användbart tingshus, vilket äges av Mora tingslag, och i Malung torde kunna användas Malungs

286 tingslags tingshus. I Särna däremot finnas inga tingslokaler, men t»rde sådana, liksom hittills skett, kunna förhyras. Det synes kunna ifrågasittas att förlägga huvudtingsstället till Orsa, med hänsyn till att Orsa tingilags tingshus därstädes är nyare, lämpligare och i bättre skick än tingshmet i Morastrand. Gävleborgs län: 72. Gävle domsaga, som kommer att bestå endast av Gävle stad, torde kunna lämpligen begagna stadens rådhus. 73. Gästriklands domsaga. För tingsställena i såväl Gävle som Storvik finnas lämpliga tingshus, tillhöriga resp. Gästriklands östra domsaga och Gästriklands västra domsaga. 74. Ala domsaga. Till kansli- och tingslokal vid huvudtingsstället i Söderhamn torde möjligen kunna användas stadens rådhus. I annat fall finge tingshus byggas. I Bollnäs torde en av de tingshusbyggnadsskyldige i Bollnäs domsaga beslutad nybyggnad bliva lämplig som bitingsställe. 75. Ljusne domsaga. Ljusdals tingslags tingshus i Ljusdal synes uiva lämpligt till tingsställe. 76. Sundhede domsaga. Det av Bergsjö och Forsa tingslag ägda tngshuset i Hudiksvall synes bliva lämpligt till huvudtingsställe. I Enånger finnes ingen tingshusbyggnad, utan finge sådan, för den händelse bitngsställe där inrättas, byggas, såvida ej såsom hittills tingslokal kan förivras. Å det föreslagna bitingsstället i Ede finnes användbart tingshus. Västernorrlands län: 77. Sundsvalls och Sköns domsaga. Ett av Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag nyuppfört tingshus i Sundsvall torde vara lämpligt som tingsställe för den framtida lagmansrätten. 78. Ljunga domsaga. Tingshusen i Sundsvall och Byn, ägda av Medelpads västra domsaga och Indals tingslag, synas bliva lämpliga även i framtiden. 79. Södra Ångermanlands domsaga. I Härnösand torde kunna användas Ångermanlands södra domsagas tingshus. Skulle bitingsställe förläggas till Skidsta, finge tingshus där uppföras, såvida ej lokal för samiianträdena liksom hittills kan förhyras. I Nyland kan till bitingsställe användas ett Boteå tingslag tillhörigt tingshus. 80. Ådalens domsaga. Vid såväl huvudtingsstället i Sollefteå son bitingsstället i Backe (Fjällsjö) finnas lämpliga tingshus, tillhöriga Solbfteå tingslag, resp. Fjällsjö tingslag. 81. Nordanskogs domsaga. Själevads och Arnäs domsagas tingsius i Örnsköldsvik och Nätra tingslags tingshus i Mellansel torde bliva lämpliga, till resp. huvud- och bitingsställe.

287 Jämtlands län: 82. Södra Jämtlands domsaga, som omfattar bl. a. Östersunds stad, torde lämpligen kunna förlägga kansli- och tingslokalerna till stadens rådhus. För bitingsstället i Ragunda synes Ragunda tingslags tingshus kunna användas. 83. För Norra Jämtlands domsaga torde tingshus i Östersund få uppföras, för såvitt ej utrymme jämväl för denna domsaga finnes i rådhuset. I Strömsund finnes ett Hammerdals tingslag tillhörigt tingshus, vilket synes vara för ändamålet lämpligt. I Mörsil finnas inga tingslokaler, men torde, såsom nu är fallet, lokal kunna förhyras inom samhället. 84. Härjedalens domsaga. Tingshuset i Svegsmon, som äges av Härjedalens domsaga, torde kunna efter erforderliga utvidgningar användas även framdeles. Nuvarande tingshuset i Österåsen, tillhörigt Bergs tingslag, skall enligt beslut av Kungl. Maj:t förläggas till Svenstavik, där bitingsställe framdeles torde böra inrättas. För bitingsstället i Hede torde därvarande tingshus, tillhörigt Hede tingslag, kunna användas. Västerbottens län: 85. Ume domsaga. Umeå domsagas tingshus i Umeå synes kunna användas till huvudtingsställe, och till bitingsställe torde Nordmalings och Bjurholms tingslags tingshus i Nyåker vara lämpligt. 86. Skellefte domsaga. Såväl Skellefteå tingslags tingshus i Skellefteå som Burträsks tingslags tingshus i Burträsk torde lämpligen kunna även framdeles begagnas. 87. Lycksele domsaga. I Lycksele, Degerfors och Norsjö finnas lämpliga tingshus, ägda av resp. Lycksele tingslag, Degerfors tingslag samt Norsjö och Mala tingslag. 88. Åsele domsaga. Vilhelmina tingslags nybyggda tingshus i Vilhelmina torde bliva lämpligt för kansli och huvudtingsställe. I Åsele finnes icke något tingshus, men torde även i framtiden sammanträden kunna liksom nu hållas i en kommunen tillhörig byggnad. Ej heller i Stensele finnes tingshus. Det synes dock kunna ifrågasättas, huruvida icke bitingsstället hellre borde förläggas till Stor-Uman, vilket samhälle har bättre kommunikationer och större invånarantal än Stensele. Till vilken plats bitingsstället än förlägges, torde i första hand böra räknas med, att lokal för tingssammanträdena förhyres. Norrbottens län: Det alternativ enligt häradshövding SCHLYTERS utkast till domsagoindelning, varpå den i det föregående gjorda beräkningen av arbetskrafterna ä r baserad (se tabellen sid. 393 not 3), är icke närmare utfört i vad angår tingslagsindelning och tingsställen. I det följande lämnas därför allenast en redogörelse för beskaffenheten för de nuvarande tingshusen i resp. domsagor. 89. Pite domsaga. I Piteå torde sannolikt få uppföras nytt tingshus, då sådant förut ej finnes. I Arvidsjaur och Arjeplog finnas inga tings-

288 lokaler, men det synes icke vara nödvändigt att uppföra sådana, då även framdeles tingssammanträdena torde kunna hållas i kommunalbyggnader på resp. orter. Skulle bitingsställe anordnas i Älvsby kyrkoby torde även där lokal kunna förhyras i kommunalhuset. 90. Lule domsaga. Skulle domsagans huvudtingsställe med kansli förläggas till Luleå, torde lämpliga lokaler kunna beredas i rådhuset. Skulle åter kansliet förläggas till Boden, torde nytt tingshus böra uppföras, då det nuvarande lärer vara för ändamålet olämpligt. Tingshuset i Gammelstad, som befinner sig i gott skick, lärer framdeles kunna komma till användning allenast i det fall, att Boden väljes till huvudtingsställe och i så fall endast som bitingsställe. 91. Kalix domsaga. Till tingshuset i Kalix, tillhörigt Nederkalix tingslag, lärer framdeles som hittills kunna förläggas domsagans kansli. Inrättas bitingsställe i Rånbyn, kan det Råneå tingslag tillhöriga tingshuset därstädes komma till användning, och i händelse tingsställe anses böra bibehållas jämväl i Bränna, torde för ändamålet Över-Kalix tingslags tingshus kunna tagas i anspråk. 92. Torne domsaga. I Haparanda finnas lämpliga lokaler i Torneå tingslags tingshus, och till bitingsställen synas kunna användas Korpilombolos tingslags tingshus i Korpilombolo och Pajala tingslags tingshus i Pajala. 93. Gällivare domsaga. Till kansli- och tingslokal i Gällivare torde efter genomgången reparation kunna användas Gällivare domsagas tingshus. De Jukkasjärvi tingslag tillhöriga tingshusen i Kiruna och Vittangi torde kunna användas, och i Karesuando, där icke något tingshus finnes, torde liksom nu även för framtiden skolhuset kunna användas som tingslokal, överflyttas Jokkmokks tingslag till denna domsaga, kan tingshuset i Jokkmokk användas såsom bitingsställe. Sammanfattningsvis må erinras om, att för 6 domsagor, nämligen Sollentuna (Stockholm), Tjusts (Västervik), Frosta (Eslöv), Gudhems (Skövde), Fryksdals (Sunne) och Pite (Piteå) tingshusbyggnad, innefattande lokaler för kansli och tingssammanträden, torde böra uppföras. Vidare har ifrågasatts, att eventuellt ytterligare 14 tingshus skulle byggas nämligen för följande domsagor: Njudungs (Nässjö), Kalmar och Möre (Kalmar), Stranda (Oskarshamn), Gotlands (Visby), Skytts (Trälleborg), Lunds och Torna (Lund), Inlands (Uddevalla), Vartofta (Falköping), Salbergs (Sala), Ala (Söderhamn), Sundhede (Enånger), Södra Ångermanlands (Skidsta), Norra Jämtlands (Östersund) och Lule (Boden).

289 KAP. VII.

Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. Med processreformens genomförande är förknippat ett komplex av synnerligen invecklade spörsmål rörande ordnande av de ekonomiska förhållandena emellan staten och städerna. De städer, som ha egen jurisdiktion, belastas nämligen f. n. i avsevärd omfattning av kostnaderna för rättsskipningen. Då framdeles samtliga kostnader för de nya domstolarnas personal skulle komma att åvila statsverket, uppstår frågan, huruvida ifrågavarande städer böra förpliktas att till staten utgiva ersättning för statens övertagande av domstolsväsendet i dessa städer. Nu berörda fråga har ett visst samband med en annan. E n del städer med egen jurisdiktion ha av ålder åtnjutit vissa särskilda förmåner och rättigheter av staten. Dessa förmåner torde delvis stå i omedelbart samband med dessa städers förpliktelse att underhålla organ för rättsskipningen. E t t upphörande av sistberörda skyldighet lärer ej böra äga rum, utan att en prövning skett, i vilken omfattning ifrågavarande förmåner och rättigheter böra fortfarande åtnjutas. I sitt uttalande till statsrådsprotokollet vid igångsättande av förevarande utredning har chefen för justitiedepartementet lämnat det direktiv, att nu berörda spörsmål vid utredningen borde komma under bedömande endast i den mån processreformen därtill omedelbart föranledde. Slutligen finnes ett tredje spörsmål, som kräver sin lösning i samband med de nuvarande stadsdomstolarnas upphörande. Det gäller städernas kommunala förvaltningsorganisation efter rättegångsreformens genomförande. Processkommissionen har i sitt betänkande i samband med behandlingen Städernas erav de allmänna grunderna för domstolsförfattningen uttalat, att av det för- ^ ' s t a T s - 1 1 1 hållande, att grunden för städernas särskilda jurisdiktion numera bortfallit, verket. måste följa, att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och Processkommissionen deras däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra. Kommissionen tillägger i detta sammanhang, att rättsskipningens ordnande och bekostande enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd vore en statens uppgift, icke en kommunal uppgift (del I sid. 72). Med berörda uttalande torde emellertid kommissionen allenast hava avsett att klarlägga det förhållande, att avlöningen till den vid domstolarna 19 — 6322.

290 anställda personalen och vissa andra kostnader för rättegångsväsendet framdeles böra utanordnas omedelbart ur statskassan. Kommissionen synes däremot med det återgivna uttalandet icke haft för avsikt att taga stälhing till frågan, huruvida staten ensam eller jämväl städerna i sista hand skola bära utgifterna för rättsskipningen i städerna. I samband med behancling av frågan om rättegångsreformens ekonomiska verkningar yttrar nämligen kommissionen (del I I I sid. 230), att statens övertagande av rättsskipningen i städerna ej synes böra ske, utan att städerna i större eller mindre grad *ottgöra staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådrager sig till städernas förmån. Förslag. Vissa skäl kunna givetvis anföras till stöd för den ståndpunkt, som Allmänna processkommissionen att döma av det senast återgivna uttalandet synes ha synpunkter. i n tagit, nämligen att även efter processreformens genomförande åtminstone en del av kostnaden för rättsskipningen i stadssamhällena skulle åläggas dessa. Väl kunde man ur rent teoretisk synpunkt möjligen hävda, at:, då rättsskipningen är en statens uppgift, därav skulle följa, att staten cckså borde ensam ha att bära kostnaden härför. Emellertid är att m ä r k a att den gängse indelningen av de samhälleliga uppgifterna i statsuppgifter och kommunala uppgifter näppeligen äger någon fastare gränsbestämning. 1 "Jppfattningen om vad som bör hänföras till den ena eller andra gruppen av uppgifter växlar nämligen från tid till annan, och avgörande härvidlag ä r ej så mycket en i sakens natur liggande åtskillnad som övervägandel av rent praktisk art. Det blir fråga om en prövning, huruvida statliga organ eller kommunala organ i det speciella fallet äro bäst ägnade att handiava en viss samhällelig funktion. Men är så förhållandet, då kan icke av det förhållande, att en viss samhällsuppgift, t. ex. rättsskipningens uppehållande, ansetts böra inordnas bland statsuppgifterna, dragas någon bindande slutsats till, att också kostnaden härför med nödvändighet måste stanna å statsverket. Tillämpad strängt efter orden skulle f. ö. principen, att alla statsuppgifter böra i sista hand bekostas av statsmedel, hindra, att t. ex. kostnaderna för lokaler åt domstolarna i första instans åläggas de i domkretsen ingående kommunerna. Det lärer nämligen icke kunna göras gällande, att någon principiell skillnad skulle ur nu berörda synpunkt råda mellan lokalkostnader och avlöningskostnader. Kan således en rent teoretisk princip ej bli avgörande för frågan, huruvida städerna böra förpliktas att bidraga till statsverkets kostnader för rättsskipningen, torde man ha att utgå från det nu faktiskt rådande förhållandet, att de städer, som äro i besittning av egen jurisdiktion, till avsevärd del själva bära kostnaden för rättsskipningen. Spörsmålet kommer då närmare preciserat allenast att gälla, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten — när den övertager rättsskipningsbördan i dessa städer — underlåter att härför kräva ett vederlag från dessa städers sida. 1

Jfr Sundberg, Den svenska stapelstadsrätten, sid. 430.

291 Därvid är först att märka, att det för städernas del u r rättsvårdens synpunkt måste anses som en fördel, att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. Visserligen kommer därmed den valrätt till domartjänsterna, som hittills tillkommit stadsinvånarna eller stadsfullmäktige, att upphöra. Någon uppoffring från städernas sida kan emellertid icke ligga häri. Olägenheterna av de kommunala domarvalen torde numera vara allmänt erkända. Dessa olägenheter ha ju ock under de senare åren gjort sig så starkt kännbara, att det rent av ifrågasatts att utan avvaktan på processreformen delvis upphäva anordningen med domarval 1 . Det har hittills, när fråga varit om städers förläggande under landsrätt, stundom framhållits såsom en olägenhet med rättegångsordningen i häradsrätterna, jämförd med rättegångsordningen i stadsdomstolarna, att genom rättegångstillfällenas fåtalighet vid den förra domstolstypen en avsevärt långsammare rättsskipning vore att befara, därest en stad förlades under landsrätt, än om den bibehölles vid egen jurisdiktion. Oavsett, att betydelsen av denna synpunkt i hög grad försvagats genom de åtgärder för en snabbare rättsskipning i häradsrätterna, som under det senaste årtiondet vidtagits, så lärer efter processreformens genomförande varje skäl saknas för hävdande av en liknande synpunkt. Genom den organisation, som processkommissionen föreslagit för lagmansrätterna, kommer önskemålet om snabbhet i rättsskipningen att fullt ut tillgodoses. Såsom en avsevärd fördel för städerna ur rättsskipningssynpunkt efter processreformens genomförande måste betraktas, att domarpersonalen vid de domstolar, som innefatta stadsområde, ej längre kommer att i befordringshänseende stå i en klass för sig, utan att dessa domare komma att inordnas i den allmänna befordringsgången till domartjänst, varigenom den svårighet att rekrytera de mindre städernas domstolar med kvalificerad personal, som understundom gjort sig gällande, kommer att bortfalla. Nu anförda synpunkter ha således icke givit något bärande skäl, för att staten skulle vid den nya rättegångsordningens ikraftträdande utan vidare övertaga rättsskipningskostnaden i städerna. Av statslinansiella hänsyn förefaller det också knappast välbetänkt att i ett slag belasta statens budget med den merkostnad, som uppstår, till följd av att städernas domstolsväsen övergår till den statliga administrationen, medan samtidigt ifrågavarande städer, vilkas ekonomi nu är inställd på att delvis bära kostnaderna för rättsskipningen, helt skulle undgå dessa. Ett sådant plötsligt övervältrande av kostnader från ett samhällsorgan till ett annat torde näppeligen vara förenligt med en varsam finanspolitik. Senast anförda synpunkt torde emellertid i och för sig icke motivera ett längre gående steg, än att städerna med egen jurisdiktion skulle åläggas att Se riksdagens skrivelse 1920, nr 461, vari riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke den Stockholms stads invånare tillkommande rätten att upprätta förslag till återbesättande av ledig rådmans- eller magistratssekreterarsyssla kunde upphöra.

övergångsersättnin s-

292 övergångsvis under en viss tidsperiod lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Beträffande formen för bestämmande av en dylik övergångsersättning kunde det synas ligga närmast till hands, att mellan staten och ifrågavarande städer träffades individuella överenskommelser om vederlagets belopp och sättet för dess utgörande. Emellertid skulle säkerligen ett dylikt tillvägagångssätt innebära en väl ohanterlig lösning av frågan, och svårighet skulle också möta att vinna den enhetlighet och den rättvisa avvägning av bördorna de enskilda städerna emellan, som måste anses önskvärd. Lämpligare torde då vara att för ändamålet begagna lagstiftningsvägen. Ostridigt lärer också vara, att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter för att i allmän lag ålägga städerna en förpliktelse av ifrågavarande slag. 1 Även om det ur formell synpunkt vore fullt försvarligt, om staten med lagstiftningens hjälp förpliktade de städer, som nu åtnjuta egen jurisdiktion, att ej blott övergångsvis utan även allt framgent bidraga till statsverkets kostnader för rättsskipningen, kunna dock vissa lämplighets- och billighetsskäl anföras emot, att staten skulle på detta sätt utnyttja sin lagstiftningsmakt. Olämpligt lärer till en början vara, att vissa kommunala samfälligheter skulle för obegränsad tid åläggas att lämna bidrag till statsverket. Om staten, såsom i ett stort antal fall sker, lämnar bidrag för kommunala ändamål av skilda slag, innebär detta ju ej något annat, än att det funnits skäligt, att landets innebyggare i gemen få bidraga till vissa samhälleliga uppgifter av mera lokalt begränsad räckvidd. Men att omvänt kommunernas beskattningsmakt skulle utnyttjas för att mera permanent överföra till statskassan ett finansiellt bidrag, kan icke anses förenligt med en rationell finansförvaltning. Vidare kan det knappast anses skäligt, att vissa stadssamhällen skulle för all framtid i större omfattning än andra kommunala samfälligheter ha att lämna bidrag till kostnaderna för rättsskipningen. Även om det med hänsyn till nu rådande förhållanden kan synas rimligt, att en stad, som hittills haft att bära kostnaden för den egna jurisdiktionen, finge lämna ett dylikt bidrag, måste det dock, sedan en mera avsevärd tidsperiod förlupit, framstå såsom oegentligt, att de städer, som under det äldre systemet ej haft egen jurisdiktion, liksom de städer, som vunnit stadsrättighet efter rättegångsreformens ikraftträdande, skulle komma i ett gynnsammare läge än förstnämnda städer. Säkerligen skulle mycket snart krav resas, att denna åtskillnad olika städer emellan måtte bortfalla, och sett på lång sikt lärer ej heller en dylik åtskillnad kunna förväntas bli beståndande. På anförda skäl har förevarande utredning stannat vid att förorda, att i direkt ekonomiskt bidrag till statsverket från de nuvarande magistratsstädernas sida vid rättegångsreformens genomförande ej bör påräknas mera än ett övergångsvis utgående kontant belopp. Den period, under vilken ifrågavarande belopp — i det följande benämnt »övergångsersättning» — skulle utgå, torde lämpligen kunna bestämmas till 1

Jfr första lagutskottets uti. 1923 n r 21 sid. 4.

293 tjugu år. Under denna tid skulle övergångsersättningen successivt nedskrivas med en tjugondedel om året. F r å n och med ingången av det tjuguförsta året efter rättegångsreformens ikraftträdande skulle således något bidrag icke längre utgivas. övergångsersättningens begynnelsebelopp torde för varje stad böra bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande. Under stadens kostnader för nämnda ändamål torde böra inbegripas av stadskassan utbetald avlöning till ledamöter av rådhusrätten samt till rättsbildade biträden ävensom stadens utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande. Enligt vad tidigare nämnts, skulle utgifter för anskaffande av inventarier för domstolslokaler samt för städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, för vaktbetjaning ävensom utgifter för skrivmaterialier, telefon, inbindning o. d. framdeles åligga domkretsarna, avseende såväl landsbygd som städer. Kostnader för senast berörda ändamål böra därför ej medtagas i denna beräkning. Då i vissa städer träffats den anordningen, att rådhusrättstjänstemännens sportler indragits till stadskassan mot att staden berett befattningshavarna en högre kontant lön, än som eljest skulle utgått, bör från stadens kostnader för rådhusrätt och magistrat avdragas beloppet av de indragna sportlerna. Boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, som på sina håll även indragits till stadskassan, bör dock vid förevarande beräkning lämnas utanför. Frågan om upphörande av boupptecknings- och arvskiftesprovisionen i de städer, där sådan fortfarande utgår, torde kunna förväntas få sin lösning oberoende av processreformen. Avdrag från stadens kostnader för rättsskipning och överexekutorsgöromål bör vidare ske med de merendels mycket obetydliga belopp, som utgå i direkta statsbidrag till städernas rättegångsväsen, nämligen de s. k. källarfrihetsmedlen (se nedan sid. 300), vilka vid processreformens genomförande böra indragas till statsverket. För vinnande av upplysning i avseende å de kostnader, som sålunda skulle ingå i beräkningen av övergångsersättningen, hava från städerna införskaffats uppgifter, avseende åren 1925 och 1926. Då divergenserna mellan de båda årens belopp visat sig vara mycket obetydliga, hava i allmänhet siffrorna för 1926 lagts till grund för beräkningen. Vidare ha också införskaffats uppgifter å till stadskassorna indragna sportler för femårsperioden 1922—1926. E n faktor, som vid beräkningen måste tagas i betraktande, är det förhållande, att rådhusrätternas ledamöter i de flesta fall tillika äro ledamöter av stadens magistrat och i denna egenskap offra en del av sin tid på kommunala arbetsuppgifter. Den del av kostnaderna, som anses belöpa på dessa, måste tydligen frånräknas det belopp, som skall ligga till grund för övergångsersättningens bestämmande. I samband med införskaffande av förenämnda uppgifter har därför anhållits om upplysning från vederbörande, huru stor

294 del av arbetstiden, som, approximativt räknat, kunde anses belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Från befattningshavarna i flertalet städer hava upplysningar i berörda hänseende lämnats. Det har därvid visat sig, att genomsnittligt räknat ungefär 25 % av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnader kunna anses belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. P å grund härav har vid beräkning av varje stads nuvarande kostnader för rättsskipning och överexekutorsgöromål avdragits ett belopp motsvarande nämnda procent av de totala nettokostnaderna. Vid förevarande kostnadsberäkning böra, såsom redan är nämnt, medtagas jämväl stadskassans utgifter för avlöning av rättsbildade biträden samt för renskrivning. Även ifråga om dessa kostnader har en fjärdedel avräknats, motsvarande vad för kommunalförvaltningsuppgifterna kan anses hava erfordrats. Stockholms rådhusrätt intar emellertid i förevarande hänseende en särställning. De eljest på magistrat ankommande bestyren åvila i Stockholm till väsentlig del överståthållarämbetet. Den befattning Stockholms magistrat tager med de egentliga magistratsuppgifterna är i stort sett begränsad till arbetet såsom valförrättare vid politiska och kommunala val. P å grund härav bör givetvis ej för Stockholm vid övergångsersättningens beräkning göras något avdrag å nuvarande kostnader för rådhusrätten, motsvarande den reduktion med en fjärdedel, som skulle komma övriga städer till del. Då enligt förevarande förslag statsverket skulle övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer under cirka 20 000 invånare därjämte för stadsfogde, böra vederbörande stads utgifter för avlöning av dessa befattningshavare likaledes inräknas i övergångsersättningen. Någon övergångsersättning torde däremot ej böra uttagas av de fögderistäder, som komma att beröras av underåklagarreformen. E n preliminär beräkning av övergångsersättningens begynnelsebelopp för de olika städerna, varvid avjämning skett till jämna hundratal kronor har verkställts med ledning av omförmälda uppgifter. Resultatet av beräkningen meddelas i vidstående tabell (sid. 295). Det må nämnas, att från några städer ej lämnats så specificerade kostnadsuppgifter som önskvärt hade varit. Vid ett definitivt ordnande av förevarande förhållanden böra givetvis till grund för beräkningarna läggas då senast tillgängliga siffror. övergångsDen övergångsersättning, som magistratsstäderna skulle ha att erlägga till kostnadernas statsverket, är i första hand avsedd att utgöra ett bidrag till statens kostnader för övertagande av städernas rättsskipning. Emellertid torde statsverket därjämte böra övertaga jämväl förpliktelsen att bestrida de genom domstolsväsendets förstatligande uppkommande övergångskostnaderna, i den mån desamma belöpa på rättsskipningen och överexekutorsgöromålen. Skulle varje stad åläggas att bära de med övergången förenade kostnaderna, skulle givetvis bördan härav komma att drabba mycket ojämnt och bl. a. medföra en oskälig belastning för de mindre städerna, vilkas nuvarande domstolspersonal i mindre omfattning än de större städernas kan

295 P r e l i m i n ä r b e r ä k n i n g av s t ä d e r n a s ö v e r g å n g s e r s ä t t n i n g . 2

8 Rådhusrätt och magistrat Icke ord. befattLöner ningstill havare ordinarie o. skriv- Summa ledamöter hjälp år 1926 medeltal 1925 — 1926

Stad

Stockholm ••

901 200 441 300 1 342 500

Avdrag för indragna sportlei-1m. Återund. av bostående uppteckn.belopp och arvsskiftesprovision

379 100

Löner Övergångsersätttill 75 % av stads- ningens begynnelsebelopp i fogdar belopp ( = och kol. 6 2 kol. 7 + stadskol. 8) 4 fiskaler 3

963 400

_

46 000

1 009 400

Södertälje ••

16 100

—

16 100

16 100

12 100

7 600

19 700

Vaxholm

10 600

10 900

10 900

8 200

4 500

12 700

Norrtälje

9 400

—

9 400

9 400

7 000

5 800

12 800

Sigtuna

4 000

4 000

3 000

4 500

Uppsala

73 000

84 200

55 700

7 500

49 300

—

22 900

22 900

17 200

4 900

22 100

Enköping

••

22 900

Nyköping

28 500

••

26 600

6 700

33 300

33 000

24 800

7 900

32 700

Eskilstuna ••

63 600

12 300

75 900

26 400

49 500

37 100

8 500

45 600

Torshälla

6 500

6 500

6 500

4 900

3 000

7 900

Strängnäs

10 600

— — — — —

10 600

10 600

7 900

5 500

13 400

2 000

2 000

4 000

5 500

8 400

8 400

6 300

2 900

9 200

..

Mariefred

2 000

Trosa

8 400

Linköping ••

47 500

Norrköping • •

108 200 £ 26 000

134 200

200 Söderköping

12 700

13 600

2 000

Motala

8 900

3 000

11900 Vadstena

10 900

11400 Skänninge ..

8 200

—

8 200

Jönköping . -

48 500

5 200

53 700

Eksjö

7 100

Gränna

4 100

Växjö

18 300

Kalmar

27 100

Oskarshamn

16 400

— — — — —

47 500

2 600 16 200

47 500

35 600

4 200

39 800

134 000

100 500

8 100

108 600

8 700

5 200

13 900

8 900

5 800

14 700

8 800

6 600

5 000

8 200

6 100

3 000

9 100

37 500

8 500

36 600 10 500

7 100

5 300

5 200

4 100

4 100

3 100

2 900

6 000

18 300

18 300

13 700

8 800

22 500

26 800

12 300

32 400

16 400

12 300

24 000

27 100 16 400

300 Till beloppet av indragna sportler har lagts staden tillkommande källarfrihetsmedel. Motsvarande den kostnad, som beräknas belöpa på rättsskipnings-och överexekutorsuppgifterna. Stockholm undantaget. 3 För samtliga städer har räknats med den kontanta avlöningen till stadsfiskaler (i Stockholm därjämte till 2 polisassessorer) samt i de städer, där stadsfogdetjänsten skulle övertagas av distriktsfiskalen, därjämte med avlöningen till stadsfogde (se härom ovan sid. 224). 4 För Stockholm kol. 6 + kol. 8. 8 Då erforderlig specifikation ej lämnats, ingå i detta belopp även kostnader för annonsering, tryckning, skrivmaterialier, telefon och bindning. 2

296 Rådhusrätt och magistrat Avdrag för Icke ord. indragna befattsportler m. Löner ningsund.av bo- Återtill havare uppteckn.- stående ordinarie o. skriv- Summa och arvs- belopp ledamöter hjälp skiftesår 1926 medeltal provision 1925— 1926

Stad

Västervik

20100 Vimmerby ••

7 900

20100 8100

Visby

17 800

18 200

Karlskrona ..

59 900 15 900

75 800

Ronneby

9 300

9 800

Karlshamn .

22 900

Sölvesborg

7 400

9 500

Kristianstad

47 000

9 000

56 000

Simrishamn

13 000

Ängelholm ••

8 400

3 300

200 Löner Övergångstill ersätt75 % av stads- ningens begynnelsebelopp i fogdar belopp ( = och kol. 6 stads- kol. 7 + kol. 8) fiskaler

19 900

14 900 12 800

6 100

6 200

12 300

13 600

8 800

22 400

45 000

30 800

8 400

9 800

7 300

6 200

13 500

22 700

17 000 12 000

29 000

9 500

7 100

4 700

18 200

37 800

28 400 18 300

46 700

27 700

13 000

13 000

9 800

3 600

13 400

8 800

4 600

13 400

Malmö

349 100 96 600 445 700

55 500 290 200 217 700 10100

227 800

Lund

16 400

87 500

34 800

52 700

39 500

47 900

Landskrona

36 800 10 700

47 500

10 600

36 900

27 700 13 300

41 000

Hälsingborg

162 000 41600 203 600

101 700

Ystad

20 000

23 100

23 000

17 300 12 000

29 300

Trälleborg ••

34 300

8Ö00

42 300

4 200

28 600 18 900

47 500

Skanör och Falsterbo

4 600

4 600

3 400

3 000

6 400

Halmstad •••

41400 Laholm

....

8 700

Falkenberg .

13 500

| Varberg

...

Kungsbacka Göteborg — Marstrand .

4 600 2 000 100 100

43 300

32 500 14 500

47 000

8 700

6 500

3 600

13 600

13 600

10 200

5 200

15 400

12 100

9 600

7 300

Lysekil

9 700

Uddevalla •

23 400

7 800

Strömstad •

5 000

400 Vänersborg.

12 000

7 500

6 800

350 600

8 000

6 000

—

6 000

9 700

9 700

7 300

4 900

12 200

23 400 16 200

39 600

5 400

5 400

4 000

3 900

7 900

12 000

12 000

9 000

6 500

15 500

17 500

3 000

16 100

17 500

17 500

Borås

35 700

43 000

Ulricehamn-

7 500 7 300

2 000

31200 Alingsås ....

10 200

5 500

10 200 458 400 343 800

8 000

8 000

Åmål

2 400

7 300

359 200 109 400 468 600

Mariestad •

7 300

42 700

32 000

5 900

37 900

7 500

5 600

6 000

9 100

6 800

7 500

14 300

10 200

10 200

7 600

4 500

12 100

7 500 1800

8 600

8 700

43 400

18 500

18 500 7 200

79 500 124 100

8 400

297 Rådhusrätt och magistrat Icke ord. befattLöner ningstill havare ordinarie o. skriv- Summa ledamöter hjälp år 1926 medeltal 1925— 1926

S t a d

Avdrag för indragna sportler m. und. av bo-

uppteckn.och arvsskiftesprovision

Återstående belopp

Löner Övergångstill ersätt75 % av stads- ningens bebelopp i fogdar gynnelsekol. 6 och belopp (— stads- kol. 7 4fiskaler kol. 8)

Lidköping

19 500

15 700

8 400

Skara

12 600

13 600

13 600

10 200

6 700

16 900

Skövde

7 400

7 400

7 400

5 500

9 500

15 000

4 700

4 700

3 500

4 500

8 000

11 300

11 300

8 500

4 800

13 300

12 600

37 600

Hjo

4 700

Falköping

9 500

24100 Karlstad

33 400

33 400

33 300

25 000

Kristinehamn •

10 500

10 500

10 400

7 800,

15 900

Filipstad

10 500

10 600

10 500

7 900

4 500

12 400

Örebro

108 800

18 100

126 900

43 900

83 000

62 300'

8 300

70 600

6 800

5 100

3 400

8 500

8 000

6 000

2 200

8 200

12 400

9 300

4 000

13 30o|

48 900

36 700

6 000

42 700

12 200

9 100

8 500

17 600

17 200

12 900

7 200

16 300

7 800

24 100

23 400

17 600 12 000

29 600

4 200

3 100

4 700

Askersund

6 800

6 800

Nora

8 100

8100 Lindesberg

9 300

3 100

12 400

Västerås

46 900

2 300

49 200

Sala

12 200

12 200

Köping

17 300

17 300

Arboga

21 700

Falun

23 600

23 600

Säter

4 200

4 200

Hedemora

8 800

8 800

8 600

6 500

5 600

12 100

Gävle

65 300

67 100

66 000

49 500

7 300

56 800

Söderhamn Hudiksvall

...

100 200

22 700

22 700

22 700

17 000 12 500

29 500

15 000

15 000

15 000

17 900 10 200 32 800 10 200

43 000

Härnösand

22 600

23 800

23 800

Sundsvall

42 900

43 700

43 700

28 100

Örnsköldsvik ...

7 600

8 200

8 200

6 100

7 800

13 900

Östersund

3 600

54 900

54 900

12 700

53 900

2 000

22 900

Umeå

14 000

16 000

16 000

12 000 10 900

Skellefteå

10 400

10 400

10 400

7 800

6 200

14 000

Luleå

17 200

17 200

17 200

12 900 15 200

28 100

Piteå

8 600

8 600

8 600

6 400

Summa 3 600 400| 884 200|4 484 600| 1

Oberäknat beloppet för Stockholms stad.

4 500

10 900

863 200|3 621 400ta 993 500 683 600

3 640 500

298 förväntas erhålla placering i den nya domstolsorganisationen. För vinnande av en önskvärd utjämning härvidlag torde det vara nödvändigt, att statsverket i sista hand svarar för övergångskostnaderna, såvitt de kunna anses belöpa på de förutvarande rådhusrätts- och magistratstjänstemännens arbetsuppgifter inom rättsskipningen eller såsom överexekutor. Enklast skulle givetvis vara, om statsverket för sådant ändamål upprättade en övergångsstat för de befattningshavare vid städernas rådhusrätter och magistrater, som icke kunna beredas placering i den nya organisationen. Det kan emellertid u r formell synpunkt vara tveksamt, huruvida befattningshavaren, sedan han flyttats till en dylik övergångsstat och därmed upphört att vara tjänsteman i vederbörande stad, kan vara skyldig att bestrida de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, eller som framdeles kunna bli ålagda en kommunal magistrat. Då det funnits önskvärt, att de på grund av processreformen ledigvordna arbetskrafterna i de förutvarande rådhusrätterna och magistraterna, så långt möjligt är, bli utnyttjade för bestridande av ifrågavarande arbetsuppgifter, har ansetts nödvändigt, att befattningshavarna på övergångsstat alltfort få stå i vederbörande kommuns tjänst. Härav följer, att avlöningen 1 på övergångsstat bör till befattningshavaren utbetalas av vederbörande kommun. Med ett sådant system följer också den fördelen, att någon rubbning icke vållas i de pensionsförmåner, som kunna vara befattningshavaren tillförsäkrade från kommunen eller från någon kommunal pensionskassa. Emellertid skulle statsverket, såsom nämnts, i sista hand svara för övergångskostnaderna, i den mån dessa ej kunna anses belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Då vid övergångsersättningens beräkning på ifrågavarande arbetsuppgifter i genomsnitt ansetts belöpa 25 % av den totala lönekostnaden, torde motsvarande procentuella reduktion böra vinna tillämpning även i förevarande fall. Vederbörande stad skulle således äga utbekomma ersättning med 75 % av den utbetalda övergångsavlöningen. Någon sådan reduktion bör dock icke äga rum för Stockholms stads del. Befattningshavare å övergångsstat skulle, såsom förut är nämnt, ha att fullgöra de uppgifter, som nu åvila magistraten eller som framdeles kunna bliva ålagda en kommunal magistrat. Därjämte skulle befattningshavaren även vara skyldig att fullgöra bestyren såsom notarius publicus. Fråga uppkommer då, huru förfaras skall med de sportler, som kunna vara förenade med dessa funktioner. Enklast torde vara, att dessa sportler under övergångstiden indragas till vederbörande stads kassa samt att beloppet, räknat för varje befattning, sedermera avdrages från det belopp å utbetald övergångsavlöning, som skulle gottgöras kommunen av statsverket. I stort sett torde kunna beräknas, att övergångskostnaderna för rättegångsreformen, pensionsutgifterna härunder ej inbegripna, skola vara slutlikviderade vid 20-årsperiodens utgång. Skulle därav något återstå, har statsverket att alltfort svara för tre fjärdedelar av sagda kostnader. 1

Angående grunderna för avlöningens beräkning för befattningshavare på övergångsstat

se nedan sid. 825 o. f.

299 Ett exempel torde vara ägnat att klargöra den metod för de ekonomiska förhållandenas ordnande under övergångstiden, som här förordats. Antag, att i en stad de hittillsvarande utgifter, som, enligt vad förut sagts, äro av beskaffenhet att böra ligga till grund för övergångsersättningens beräknande, uppgå till 100 000 kr. Staden förpliktas att härav inbetala till statsverket för första året efter reformens ikraftträdande 75 % av nämnda belopp eller 75 000 kr. För varje följande år reduceras övergångsersättningen med 7, 0 eller med 3 750 kr. Den utgör alltså för andra året 71 250 kr., för tredje året 67 500 kr. o. s. v. samt för det tjugonde året 3 750 kr. Fr. o. m. det tjugoförsta året utgår ej längre någon övergångsersättning. Av de vid rådhusrätten och magistraten anställda befattningshavarna utnämnas några vid den nya organisationens ikraftträdande till befattning i lagmansrätt. De bli därmed helt naturligt i lönehänseende avkopplade från staden. Vissa befattningshavare kunna emellertid icke placeras i statstjänst och kvarstå alltså på en stadens övergångsstat. Sammanlagda övergångsavlöningen till dem under första året uppgår — sedan frånräknats de sportler, som härröra från de göromål, vilka handlagts av dessa befattningshavare, och som indragits till stadskassan — till 60 000 kr. Av detta belopp äger staden erhålla ersättning av statsverket med 75 % eller 45 000 kr. Sistnämnda belopp tillgodoräknas staden vid erläggande av övergångsersättningen till statsverket så, att staden första året kontant till statsverket utbetalar allenast 30 000 kr. ( = 75 000 — 45 000). Under förutsättning, att stadens kostnader för befattningshavare på övergångsstat bli oförändrade andra året, sjunker stadens kontantinbetalning till statskassan å övergångsersättningen för andra året med 3 750 kr. eller till 26 250 kr. För det nittonde året är övergångsersättningen allenast 7 500 kr. Om då övergångsavlöningen, efter avdrag av förenämnda sportler, uppgår till 20 000 kr. har staden gentemot statsverket sig till godo en fordran på 15 000 kr. ( = 75 % av 20 000), varifrån avgår övergångsersättningen med 7 500 kr. Staten betalar alltså till staden såsom bidrag till täckande av övergångskostnaderna 7 500 kr. Sedan efter tjugonde årets utgång övergångsersättningen är helt slutlikviderad, får staden för vart och ett av följande år ett bidrag av statsverket till utbetald övergångsavlöning med 75 % av sålunda utbetalt belopp efter avdrag av förenämnda indragna sportler. Bland de fördelar den nu föreslagna anordningen, i vad övergångskostnaderna angår, medför, må särskilt nämnas den, att den på ett mjukt och smidigt sätt låter städerna successivt befrias från bördorna för rättsskipningen. Något medgivande från de olika städernas sida till vad sålunda föreslagits lärer icke kunna anses erforderligt. Då städernas ersättningsplikt gentemot staten icke kommer att medföra, att staden under något av de år, under vilka avvecklingen pågår, får vidkännas en större ekonomisk uppoffring, än som den har att räkna med under nuvarande förhållanden, kan den föreslagna avvecklingsanordningen icke vålla en förhöjd uttaxering i städerna. *

# *

300 Såsom redan nämnts, bör i samband med att städerna befrias från skyldigheten att bekosta domstolsväsendet, en prövning äga rum, i vilken omfattning de särskilda förmåner och rättigheter, som av ålder tillkommit vissa städer, böra upphöra. Närmast komma härvid i betraktande dels de s. k. källarfrihetsmedlen, dels den s. k. tolagsersättningen. KällarfrihetsI riksstaten finnes f. n. under sjunde huvudtiteln uppfört ett ordinarie medel. förslagsanslag på 40 000 kr. till »städers friheter». Från detta anslag utgår bl. a. ersättning för förlorade tullfriheter, som av ålder varit förunnade vissa städer. Beloppet för de olika städerna av dessa s. k. källarfrlhetsmedel har bestämts i kungl. brev den 27 augusti 1777. För Stockholms stad är beloppet beroende på tullsatsen å den vara, för vilken tullfrihet tidigare varit beviljad. Till övriga städer utgår ersättningen med fixa belopp. Källarfriheten eller rätten till tullfri införsel av visst kvantum vin för stadskällaren var städerna beviljad såsom ett bidrag till magistratens underhåll \ Den kontanta ersättning, som senare tilldelades staden i utbyte mot tullfriheten, torde således vara av natur att omedelbart vara beroende på, att staden bekostar rättsskipningen. Någon erinran lärer ej kunna resas mot att källarfrihetsmedlen indragas i samband med att rättsskipningen i städerna övertages av statsverket. Det må i detta sammanhang nämnas, att från förevarande anslag utgå även några mindre belopp till rättsskipningens uppehållande i vissa städer. Dessa belopp torde i sammanhang med processreformens genomförande likaledes böra indragas. Borgmästaren i Hälsingborg uppbär nämligen enligt kungl. resolution den 10 september 1683 och kungl. brev den 23 oktober 1854 ett avlöningsbelopp av 150 kr. från anslaget, och till Vaxholms stad utgår enligt kungl. brev den 17 maj 1867 ersättning med 200 kr. för de av befolkningen i Vaxholm utgående mantalspenningar, vilka varit anslagna till avlöning åt justitiestaten i Vaxholm. Den mest betydande ekonomiska förmån för städerna, som vid förevarande Tolagsersättning. uppgörelse kommer i betraktande, är den s. k. tolagsersättningen. Rörande tolagens tillkomst och tolagsersättningens juridiska natur hava företagits ett flertal mycket grundliga utredningar, till vilka här må hänvisas. Den första mera djupgående undersökningen verkställdes av skatteregleringskommittén och innehålles i kommitténs den 9 maj 1883 avgivna utlåtande och förslag angående reglering av tolagsersättningen (del V av kommitténs betänkanden). I en vid betänkandet fogad promemoria (nr 43) lämnades en historisk utredning om tolagen. Sedermera har spörsmålet om tolagsersättningens rättsliga natur gjorts till föremål för en undersökning av numera generaldirektören TORSTEN NOTHIN 1

Se k. res. 2 mars 1678 på städernas besvär p. IV; Nothin, Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, sid. 132 f.

301 i en av honom på offentligt uppdrag verkställd och i november 1921 avgiven förberedande undersökning angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Slutligen har tolagsfrågan — närmast u r synpunkten av dess samband med den svenska stapelstadsrätten — ingående behandlats av docenten HALVAR G. F . SUNDBERG i dennes 1927 publicerade gradualavhandling om den svenska stapelstadsrätten. Bland litteraturen på området må vidare antecknas en uppsats av numera professor N I L S HERLITZ, betitlad Tolag och tullhusbyggnad, offentliggjord i Statsvetenskaplig tidskrift 1922. De ursprungliga föreskrifter, varigenom tolag — d. v. s. en skatt, som utgick med viss procentsats å varuvärdet vid in- och utförsel av varor i stapelstäder, således i viss mån ett tillägg till tullen — beviljades stapelstäderna, äro meddelade i städernas privilegier eller i särskilda resolutioner för vissa städer. Såsom ändamål med tolagens beviljande angavs här oftast, att densamma skulle tjäna stadens magistrat till underhåll. Tolagen i denna äldre form blev emellertid i samband med reduktionen indragen till kronan 1680. För Stockholms del omfattade emellertid tolagsindragningen icke ett genom kungl. brev den 24 mars 1680 staden tillförsäkrat »augment» på stadens tolag 1 . Genom ett kungl. brev den 15 april (3 maj) 1681 2 tillerkändes staden — i syfte att »soulagera ocn understödia» staden »at den samma til sitt gemene wäsende, så i byggningar som huus, broer och andra nödwendigheter må blifwa conserverad och wid macht hållen» — rätt att uppbära förutom berörda augmentstolag en tolag på 3/4 % å inkommande och l / 4 % å utgående varor. Inberäknat augmentstolagen utgick den staden tillkommande tolagen med 1 % av inkommande och 7a % av utgående varor. En ytterligare tillökning i stadstolagen beviljades genom kungl. brev den 30 oktober 1684 8 , då staden fick rätt att »såsom en förbättring i dess inkomster» utöver vad som tidigare förunnats uppbära 7 2 % för inkommande och 7 4 % för utgående varor. I motiveringen för denna tolagstillökning framhålles, att Kungl. Maj:t velat främja magistratens »goda och berömliga upsåt till att fullföllia med sådane månge stoore och nyttige byggningar». 1 Även vissa andra städer tillerkändes liknande förmåner. Sålunda erhöll genom kungl. resolution den 11 januari 1684 5 Gävle stad en »recognition*, som vid sidan om kronans tolag skulle få uppbäras av »dhe traffiquerande». Denna avgift motiverades med att stadens inkomster vore mycket knappa och ringa till magistratens underhåll och avlöning. Genom kungl. brev 1 Skattregi. kom. s. 283. Att av tolagen i Stockholm också bestreds kostnaden för »justitiens administration», synes framgå av ett yttrande av vissa Stockholms stads representanter vid en överläggning i kammarkollegium den 11 mars 1686. Se Sundberg sid 178, jfr sid. 345. 2 Skattregi. kom. sid. 284. Jfr Sundberg sid. 135. 3 » » sid. 284. Genom kungl. brev den 25 mars 1686 (Skatteregi. kom. sid. 285) gjordes den fortsatta tolagsrätten beroende av stadens tullhusbyggnadsskyldighet. 6 Skatteregi. kom. sid- 247.

Historik.

302 den 26 oktober 1682 ! erhöll magistraten i Göteborg rätt att uppbära »för alle fremmande Expediters Giästers och Handelsmäns, som där sammestädes drifwa någon kiöpenskapp inn- och uthtagande wahrur, en billigh recognition proportionerat emot dhen Tolagen», som erlades till kronan. Som skäl för en dylik avgift åberopades bl. a. syftet att »främja Magistratens wällståndh». P å grund av den ringa intäkt, som avgiften ifråga beredde, och med hänsyn till magistratens »förswagade willkohr» erhöll magistraten sedermera genom kungl. brev den 3 augusti 1685 2 rätt att uppbära dylik »Recognition» även av »Stadzens traffiquerande Borgerskap». J ä m v ä l magistraten i Norrköping tillerkändes genom kungl. brev den 13 december 1694 3 »till deras löningsstats fylnad» 1 % tolag av inkommande varor med visst undantag. I kungl. brev den 7 november 1683 4 förklarade sig Kungl. Maj:t godkänna ett av landshövdingen i Nyköping gjort förslag, att magistraten i staden skulle äga uppbära av alla utgående varor 7a % o c n a v a u a inkommande varor 1 %. Till motivering härför hade åberopats, att »ringa intrader till dhe betiäntes afflöningh, sampt nödwändige byggningars underhåldh» funnes att tillgå i staden. För Västervik utfärdades en resolution den 23 december 1686 5 , i vars 6:e punkt åberopas en ansökning av staden att få lägga en rekognitionsavgift på in- och utgående varor »på det Magistraten [skulle] hafwa der af något understöd i sin löhn». Såsom förebilder för en sådan avgift åberopades i ansökningen förhållandena i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Nyköping. Kungl. Maj:t förklarade skäligt, att »een sådan recognition må i denne Staden, så wähl som annorstädes åthniutas». Emellertid förklarade sig Kungl. Maj:t finna nödigt, att yttrande i ärendet först inhämtades från kammar- och kommerskollegierna, av vilken anledning ansökningen blev remitterad till dessa verk. Det torde framgå av de åberopade handlingarna, att den särskilda avgift, som under namn av »tolag» eller »recognition» under loppet av 1600talets två sista årtionden blev återinförd i en del städer, i allmänhet v a r avsedd att anslås till magistratens underhåll. En utsträckning även till övriga stapelstäder av denna rätt att uppbära tolag ägde sedermera på kommerskollegii förslag rum genom kungl. brev den 21 september 1715 6 . I detta brev förklarade sig Kungl. Maj:t ha förnummit, att somliga stapelstäder åtnjöte för alla vid stora sjötullen inkommande och utgående varor en viss tolag och andra rättigheter, »hwaraf Bryggor, Packhus och andre nödiga Byggningar wid magt hållas, samt andre omkostningar betalas», men att däremot andra städer »ingen sådan utkomst hafwa at tilgå, der de likwäl 1

Skatteregi. kom. sid. 252. » » sid. 253. 3 •» •> sid. 275. 4 » » sid. 276. 6 » » sid. 292. e » » sid. 296.

303 til samma omkostnad och byggnad blifwa förbundne». Kungl. Maj:t fann därför gott »at tillägga de Stapel-Städer en wiss Tolag, som härtils intet haft sig af en sådan inkomst at fägna». Kommerskollegium anbefalldes därför att göra sig underrättat om, vilka städer som dittills icke hade åtnjutit en sådan inkomst. Sedan skulle kollegium tillägga dem en tolag, som av kollegium kunde »billig prof was, antingen lika eller i proportion med de andre Städerne». Det kan vara ägnat att förvåna, att i den uppräkning av tolagsförpliktelserna, som funnos i 1715 års kungl. brev, något uttryckligt omnämnande ej skedde av städernas skyldighet att avlöna magistraten. Ifrågavarande utgifter, som på många håll dock torde varit rätt avsevärda, inbegripas allenast under den allmänna beteckningen »andre omkostninger». Emellertid är att märka, att uppräkningen av tolagsförpliktelserna i det kungl. brevet erhöll den avfattning, som kommerskollegium begagnat i sin framställning till Kungl. Maj:t ! , och för kollegiet låg det tydligen närmare till hands att ägna uppmärksamhet åt »Bryggor, Packhus och andre nödiga Byggningar» än åt frågan, hur magistratsavlöningen skulle bestridas. Att för övrigt uttrycket »andre omkostninger» i 1715 års brev haft avseende just på magistratsledamöternas löneförmåner, bekräftas av en kungl. resolution den 21 februari 1717 2 i anledning av ett memorial från borgmästare och råd i Karlskrona. I memorialet hade från stadens sida begärts rätt att uppbära tolag. Kungl. Maj:t hänvisar i resolutionen till att genom 1715 års brev stapelstäderna redan tillagts tolagsrätt. »Och emedan Staden således», yttras i resolutionens 6:te punkt, »kommer at åtniuta flere inkomster och förmåner, däraf så wähl dess Magistrat och betiente komma at niuta sin löhn, som ock förnämligast de nödige allmänne byggningar, hus och broar böra förfärdigas och wijd mackt hållas» — så fastställde Kungl. Maj:t för magistraten en lönestat, innefattande »förbättring i dess wilckor och antahl» 3 . En generell reglering av tolagens procentsats genomfördes sedermera genom Kungl. Maj:ts brev till kommerskollegium den 28 februari 1717 *. Tolagen skulle i alla stapelstäder utgå med 1 % av inkommande »tillarbetade» samt utgående råvaror och med 7 2 % av inkommande råvaror och utgående »tillarbetade» eller fabricerade varor. Det må nämnas, att denna tolagsreglering för Stockholms stad innebar en reduktion av dittills utgående tolag 5. 1717 års princip om enhetlig tolagsprocent var emellertid i slutet av 1700talet åter övergiven ,;. En speciell tolagsreglering för Stockholms stad genomfördes 1780, då tolagen fastställdes till »/, % av inkommande och 1 % av utgående varor 7. 1

Skatteregi. kom. sid. 20. » » sid. 262. 3 Jfr Sundberg sid. 477 not 3. * Jfr Skatteregi. kom. sid. 296. 6 Sundberg sid. 138. R Sundberg sid. 139. 7 Sundberg sid. 142. 2

304 Procentsatsen blev sedermera oförändrad till 1812, då Kungl. Maj:t — för beredande av löneförhöjning åt stadens ämbets- och tjänstemän — medgav en höjning av tolagen å inkommande gods till 1 1/i % K Redan fyra år senare skedde en ny höjning av tolagen, även denna gång i samband med en lönereglering för stadens tjänstemän. Tolagen blev nämligen genom kungl. brev den 20 november 1816 fördubblad och utgick sålunda med 3 % å inkommande och 2 % å utgående gods. Samtidigt blev emellertid föreskrivet, att av stadens medel årligen skulle utgå anslag till vissa ändamål, som ej hörde till den av stadens drätselkommission handhavda förvaltningen, varjämte staden ålades vissa extra utgifter till poliskammaren ävensom till stadens läroverk, kur- och sjukhus samt korrektions- och spinnhusarbetsinrättningen 2. Vid sidan om denna allmänna stadstolag eller »ordinarie» tolag, vilken på grundval av dessa bestämmelser utgick intill 1857 års tolagsreglering, pålades tid efter annan tolag för vissa särskilda ändamål (t. ex. inkvarteringstolag, fattigtolag, börstolag m. m.). E n sammanslagning av de olika tolagstitlarna genomfördes 1825 i Stockholm och Göteborg 3. 1857 års toI proposition till riksdagen den 13 februari 1857 föreslog Kungl. Maj:t, lagsreglering. a t t tolagsavgifterna skulle upphöra och inbegripas i tullsatserna, samt att stapelstäderna i stället skulle tilldelas ersättning enligt vissa grunder. Förslaget blev i huvudsak bifallet av riksdagen, och författning i ämnet utfärdades den 18 december 1857 (nr 64). Enligt dessa bestämmelser skulle »tolagsersättningen», i jämna hundratal rdr rmt, utgå till de särskilda städerna efter den inkomst, de i medeltal haft av »tolagen» under de tre åren 1853—1855, dock med det undantag, att för städerna Sundsvall och Haparanda tolagsersättningen skulle beräknas efter dessa städers tolagsuppbörd året 1855. Men då en stad, varest affärslivet tilltoge, skulle förlora, en stad, varest det sjönke, däremot vinna på tolagsersättningens fixerande på detta sätt, borde även iakttagas, att, om tulluppbörden någonstädes komme att överskjuta medelbeloppet av tulluppbörden för åren 1853—1855, eller för Sundsvall och Haparanda 1855 års enahanda uppbörd, så skulle den stad, där sådant inträffade, äga rätt att ytterligare erhålla en tolagsersättning, beräknad efter 5 % på överskottet; däremot skulle, där tulluppbörden sjönke under nyssnämnda medelbelopp, avdrag å stadens tolagsersättning verkställas och beräknas efter samma procentförhållande, som ägt rum mellan stadens tull- och tolagsuppbörd under den vid beräkningen avsedda tid, med jämkning däri till närmaste fjärdedels procent. Stapelstäder, såväl redan befintliga som nytillkommande, vilka ej vore inbegripna bland de städer, för vilka dessa bestämmelser gällde, eftersom de ej haft rätt till någon tolagsuppbörd, kunde, på ansökan hos Kungl. Maj:t, erhålla ett mot tolagen 1

Jfr Sundberg sid. 142. Sundberg sid. 142. s Sundberg sid. 304 o. f. 2

305 svarande anslag ur tullmedlen, vilket anslag skulle motsvara 5 % av stadens tulluppbörd. I Kungl. Maj:ts brev bestämdes tillika, att den beslutade regleringen ej finge ändras utan Kungl. Maj:ts och rikets ständers samtycke. Vid tiden för 1857 års tolagsreglering åtnjöts tolag av samtliga stapelstäder med undantag för Jönköping och Karlstad samt de på 1850-talet nytillkomna stapelstäderna Sölvesborg och Oskarshamn. Sedermera beviljades emellertid tolagsersättning åt Jönköping 1858, Sölvesborg, Oskarshamn och Vänersborg 1859, Karlstad 1866, Trälleborg 1867, Falkenberg 1871, Simrishamn 1872, Linköping 1874 och Södertälje 1878. Södertälje är den sista stad, som beviljats tolagsersättning. Från och med början av 1880-talet ha alla framställningar om medgivande av tolagsersättning avslagits K Frågan om en avlösning av tolagsersättningen blev aktuell på 1880-talet i Skatteregleanledning av ett inom finansdepartementet utarbetat och den 16 juni 1882 r i n p k o m m i t till vederbörande myndigheter utremitterat förslag till bestämmelser angående tolagsersättningens avlösning 3 . Enligt förslaget skulle tolagsersättningen upphöra att utgå från och med början av år 1883. I stället skulle stapelstäderna erhålla 4 % statsobligationer till ett nominellt belopp motsvarande tjugu gånger tolagsersättningens medelbelopp under åren 1878—1880. Statslånet skulle amorteras inom 40 år. Räntorna skulle varje stad äga använda för sina utgifter. Av kapitalet skulle däremot bildas en fond, som icke finge disponeras utan Kungl. Maj:ts medgivande. Stapelstäderna skulle vara pliktiga att underhålla för varuförseln erforderlig hamnbrygga samt åt tullverket anskaffa erforderliga lokaler jämte nödiga inventarier och möbler. Vidare skulle staden för sjötrafikens bekvämlighet inrätta och underhålla sjömanshus. Förslaget, som från stapelstädernas sida mötte skarpa gensagor, remitterades till skatteregleringskommittén, som efter en grundlig rättshistorisk utredning av frågan framlade förut berörda förslag angående reglering av tolagsersättningen. Kommittén föreslog, att tolagsersättningen måtte indragas till statsverket, mot det att staten övertoge byggande och underhåll av tullhusbyggnader m. m., kostnaderna för den en del städer åliggande ständiga inkvarteringen, Stockholms utgifter för över- och underståthållare, de undantagsvis i vissa städer utgående avlöningar eller hyresersättningar åt elementarlärare, vilka icke vore rektorer, samt slutligen också avlönandet av den personal, som i städerna erfordrades för rättsskipningen och kronouppbörden. De byggnader och inventarier, som städerna anskaffat för berörda statsändamål, skulle av staten inlösas med visst belopp. Kommittén anförde i motiveringen till sitt förslag bl. a., att, om staten komme att övertaga rättsskipningen och kronouppbörden i stapelstäderna, 1 2

Sundberg sid. 340 o. f. Tryckt i Skatteregi. kom:s betänkande V, sid. 1 o. f.

2 0 — 6322.

306 måste det, helst i betraktande av vikten att erhålla likformighet i fråga om statens dömande och förvaltande myndigheter, finnas nödvändigt, att dessa bestyr övertoges av staten jämväl i de städer, som ej vore direkt intresserade i tolagsfrågan. Kommittén yttrade vidare: »Själva regleringen skulle för övrigt tillgå på sådant sätt, att staten, som av praktiska skäl naturligtvis på en gång och genast borde övertaga samtliga de ifrågavarande utgifterna, under övergångstiden finge av de stapelstäder, för vilka årsutgifterna överstiga tolagsersättningen, mottaga ett år från år successivt minskat belopp av nyssnämnda differens. Likaså skulle de städer, vilka ej åtnjuta någon tolagsersättning, till staten erlägga vad som motsvarade de årsutgifter, vilka staten övertagit, dock med successiv minskning, intill dess städerna bleve från dessa utbetalningar helt och hållet befriade. För de sex stapelstäder åter, där tolagsersättningen överstiger årsutgifterna, skulle regleringen ikläda sig formen av en från statsverket under fortgående minskning till staden verkställd utbetalning av det överskjutande beloppet. Det vill således synas kommittén, som skulle tolagsfrågans lösning på detta sätt leda till målet: staten ernådde den eftersträvade rättigheten att förfoga över hela tullen; stapelstädernas huvudsakligaste inkast och anmärkningar mot det från kungl. finansdepartementet utgångna förslaget äga ej på kommitténs förslag någon tillämplighet; och utförandet läte sig verkställas utan synnerligen betydande offer från statens sida.» Skatteregleringskommitténs förslag blev emellertid icke genomfört. Nothinska ut- I den förutberörda undersökningen angående städernas särskilda skyldigredningen, keter och rättigheter i förhållande till staten, som verkställts av numera generaldirektör TORSTEN NOTHIN har denne uttalat sig (sid. 203) för en successiv avveckling av städernas särskilda rättigheter, så att till städerna nu utgående ersättningar avskreves, allt eftersom staten antingen själv övertoge ombesörjande av de olika statliga angelägenheter, som det nu ålåge städerna att i olikhet med landsbygden bekosta, eller till städerna lämnade ersättning, motsvarande de utgifter, staten eljest skulle få vidkännas för ändamålet. Beträffande sättet för avskrivningens verkställande yttrade NOTHIN: »Denna avskrivning kan emellertid tänkas ske på olika sätt. Sålunda kan det ifrågasättas, att vederbörande städer skulle vidkännas en avskrivning med just samma belopp som det, vartill statens kostnadsökning uppgår. Detta förfarande skulle emellertid medföra olikhet mellan städerna så till vida, att, medan åtskilliga av dem redan berövats samtliga sina förmåner, under det att de ännu hade att ombesörja åtskilliga statliga funktioner, skulle måhända för andra städer, sedan avvecklingen av deras skyldigheter slutförts, ännu kvarstå vissa förmåner. Ett sådant resultat synes ej tillfredsställande. Tidigare har framhållits, hurusom någon principiell anledning ej längre funnes att låta städerna kvarstå i en undantagsställning; de uppgifter för näringslivets utveckling, som tidigare avsetts åt dem, hade de nämligen ej längre, utan vore de numera endast att anse såsom enheter i landets kommunala organisation. Under sådana omständigheter vore det ej heller mer

307 än riktigt att, i den mån dem åliggande skyldigheter avskreves, jämväl städerna nu tillkommande fördelar bortfölle. Med utgångspunkt från ett sådant betraktelsesätt synes man komma till det resultat, att å de till städerna utgående ersättningar av olika slag böra avskrivas så många procent, som den av staten övertagna kostnaden uppskattas utgöra procent av stadens samtliga kostnader för uppgifter, som äro av statlig art och som anses böra framdeles bekostas av staten. Huruvida vid denna uppskattning bör komma till användning de för varje särskild stad beräknade procenttal eller om avskrivningen bör verkställas efter ett för samtliga städer beräknat genomsnittligt jämförelsetal, bör göras till föremål för närmare överväganden. Det förra förfarandet giver ett för de särskilda städerna rättvisare resultat; den senare metoden erbjuder förmånen av större enkelhet och reda.» NOTHIN framhöll i fortsättningen, att nu antydda förfaringssätt syntes icke böra tillämpas ifråga om de städernas inkomster, som kunde hava tilldelats dem för vissa särskilda ändamål. I dylika fall syntes avvecklingen böra ske sålunda, att sådana inkomster i sin helhet avskreves, i den mån staten själv övertoge ombesörjandet av motsvarande angelägenhet eller eljest bekostade densamma. Skulle vederbörande stadskommuns tidigare kostnad för ändamålet ej hava till fullo kunnat täckas av den därför anvisade inkomstkällan, borde för den överskjutande kostnaden, från vilken staden sålunda befriades, avräkning ske enligt förut angiven grund. Skulle inkomsten hava överstigit stadens kostnad för avsett ändamål, syntes däremot kunna med visst fog göras gällande, att överskottet, som alltså fått disponeras för stadens utgifter i allmänhet, jämställdes med stadens övriga förmåner, vilka skulle nedskrivas i samma mån som städerna befriades från sina övriga åligganden. Beträffande statens rätt att indraga tolagsersättningen uttalade NOTHIN (sid. 188 o. f.) som sin uppfattning, att tolagen till sin natur icke vore att betrakta såsom någon s. k. förvärvad rättighet utan vore en kommunal skatt. Den hade före 1857 års tolagsreglering räknats till de ämnen, som tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning. Någon särskild rättsgrund, varför städerna icke skulle kunna mot sin vilja berövas rätten att uppbära densamma, torde enligt NOTHIN icke kunna göras gällande. NOTHIN framhåller vidare, att städernas rätt att uppbära tolagsersättning enligt 1857 års beslut icke torde ha blivit av annan och för städerna mera tryggad beskaffenhet, än deras rätt till tolagen varit. Regleringen hade genomförts, utan att de enskilda städernas samtycke till densamma ansetts erforderligt, och densamma innebure icke någon slags ömsesidig uppgörelse med städerna, som sedermera ej skulle kunna rubbas utan deras medgivande. Emellertid framhåller NOTHIN (sid. 192), att, även om staten utan att kränka gällande rättsgrundsatser äger en formell rätt att utan grundlagsändring och utan städernas medgivande indraga dem tillkommande förmåner, därmed ingalunda är sagt, att så utan vidare bör ske. NOTHIN betonar också, att det icke kunde vara med rättvisa och billighet över-

308 ensstämmande, att städerna fortfarande skulle bekosta anordningar, för vilka på landsbygden utgifterna bestredes av statsverket. Svenska stads- I anledning av den Nothinska utredningen avgav Svenska stadsförbundets förbundet. s t y r e i s e ett yttrande rörande avvecklingsfrågan, däri styrelsen framhöll, att det syntes obefogat, om tolagsersättningen komme att medräknas såsom en post å inkomstsidan vid den av NOTHIN åsyftade allmänna avvecklingen. Styrelsen yttrade vidare: »Ursprungligen förlänades tolagen städerna såsom en uppbördstitel bland andra i en tid, som nästan uteslutande anlitade den indirekta beskattningens väg. Sin natur likmätigt tillkom densamma endast stapelstäder och avsåg närmast att till rikets fromma befrämja den över dessa städer löpande utrikeshandeln, vars kraftiga blomstring var en förutsättning för en givande tulluppbörd. År 1686 gjordes för huvudstadens del den fortsatta tolagsrätten beroende av stadens tullhusbyggnadsskyldighet. Sedermera hava samtliga stapelstäder förklarats skyldiga att hålla tullhus. Genom 1857 års reglering inräknades för enhetlighetens skull tolagen i tullen och uppbars av samma personal med skyldighet likväl för tullverket att till städerna utbetala på visst sätt beräknat motsvarande belopp, den s. k. tolagsersättningen. P å grund därav har den, vilket även är historiskt berättigat, kommit att betraktas såsom en särskild uppbördstitel, men given allenast vissa kommuner i deras egenskap av stapelstäder och avsedd att användas i första hand såsom bidrag till täckande av deras utgifter för pack- och tullhus samt övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter. Den omständigheten att på senare tid tillkomna stapelstäder, oegentligt nog, ej erhållit tolagsersättning, ehuru de äro skyldiga att tillhandahålla tullhus, påverkar på intet sätt detta förhållande. Styrelsen förmenar sålunda, att tolagsersättningen rätteligen bör hänföras till sådana städernas inkomster, som tilldelats dem för vissa särskilda ändam å l 1 och därför enligt författarens tankegång (sid. 204) ej bör medtagas i en allmän avveckling utan göras till föremål för nedskrivning endast i den mån staten själv övertager ombesörjandet av motsvarande förvaltningsuppgifter eller eljest bekostar desamma. Tolagsersättning utgår för närvarande till 36 städer, av vilka år 1919 13 uppburo mindre än 5 000 kr., 6 mellan 8 000 och 5 000 kr., 5 mellan 25 000 och 10 000 kr., 4 mellan 50 000 och 25 000 kr., 2 mellan 100 000 och 50,000 kr., 2 mellan 200 000 och 100 000 kr., 2 mellan 500 000 och 200 000 kr. samt 2 mer än 1 miljon kr. I det övervägande antalet fall torde de uppburna ersättningsbeloppen hava åtgått enbart för bekostande av tull- och packhuslokaler. I ett fåtal av de största hamnstäderna har sannolikt någon summa blivit över, stadskassan tillgodo. Var och en, som känner ifrågavarande städers ekonomiska förhållanden, vet emellertid, att de, särskilt under en senare tid, regelbundet nödgats antingen omedelbart täcka eller för framtida täckning balansera på hamnrörelsen och därmed direkt sammanhängande verksamhetsgrenar uppkomna underskott, som icke tillnärmelsevis motsvarats av överskotten å tolagsmedel. De ur hela landets synpunkt utomordentligt viktiga uppgifter 1

Här gör stadsförbundet gällande en annan uppfattning rörande de s. k. tolagsförpliktelserna än Sundberg (a. a. sid. 471, not 4), som framhåller, att tolagens uppbärande icke var knutet vid någon särskild prestation från städernas sida.

309 i samfärdselns tjänst, som åvila dessa de ledande hamnarna, synas till fullo rättfärdiga det förhållandevis ringa ekonomiska stöd, som från statens sida kommer hamnägaren-kommunen till del i form av tolagsersättning. Såväl av historiska som praktiska skäl bör alltså enligt styrelsens mening ändring i inskränkande riktning ej vidtagas med tolagsersättningen, därest icke staten på annat sätt bereder motsvarande lättnad i speciellt de förpliktelser, som äro lagda å stapelstäderna ej blott i deras egenskap av tullplatser utan även av centra för landets utrikes handel och sjöfart.» E n annan uppfattning om städernas rätt till tolagsersättningen än den, Sundbergska undersökning gjort gällande, har hävdats av SUNDBERG utrednin ^ en i dennes avhandling om den svenska stapelstadsrätten. SUNDBERG anser, att städernas rätt till tolag är av »ståndsprivilegiekaraktär» (sid. 489), och att städerna i fråga om sådana privilegier, varigenom en inkomstgivande rättighet blivit dem tillförsäkrad, kunna göra anspråk på, att samma grundsatser tillämpas som vid indragning av enskildas rättigheter (sid. 454). Städerna böra således beredas ersättning för en frångången dylik förmån, och denna ersättning bör beräknas efter alldeles enahanda regler, som skulle tillämpas vid indragning av enskildas rättigheter av liknande slag (sid. 456). Dylik ersättning kan emellertid, medger SUNDBERG, givas i den formen, att äldre offentliga förvaltningsuppgifter avlyftas från städerna (sid. 433, 457 och 481). E n privilegiekränkning anser SUNDBERG först föreligga, därest en fullständig indragning eller en reducering av en inkomstitel medför förhöjd uttaxering inom staden (sid. 483 och 490). I fråga om innebörden av tolagens »ståndsprivilegiekaraktär» gör SUNDBERG (sid. 490) gällande, att privilegiet omfattar endast rätten till en sådan inkomsttitel. Avgiftens storlek och omfattningen, i vilken den skulle av varorna uppbäras, vore — anser SUNDBERG — frågor av ekonomisk natur, vilka berodde av Kungl. Maj:ts prövning, företagen med hänsyn till rikets intressen och städernas behov. NOTHIN i förberörda

Innebörden av 1857 års tolagsreglering anser SUNDBERG (sid. 492) vara den, att stapelstädernas själva rätt till tolag lämnats orubbad och att reformen allenast inneburit en finansiell förenklingsåtgärd. Tolagsprivilegiet skulle alltså alltfort äga bestånd. Beträffande tolagsersättningens belopp i de olika städerna meddelas i tabellen å sid. 310 siffror för 5-årsperioden 1922—1926, grundade på städernas uppgifter till den kommunala finansstatistiken. Den redogörelse för tolagens tillkomst, som i det föregående lämnats — vilken redogörelse helt naturligt ej kunnat få karaktär av någon självständig, på källstudier grundad undersökning — torde ha ådagalagt, att tolagen beviljats städerna bl. a. för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater. Då nu i samband med processreformens genomförande staten kommer att övertaga kostnaderna för rättsskipningen i städerna, uppstår frågan, huruvida de till tolagsersättning

Förslag. Allmänna s n unkter y P -

310 1922

1926 l

2 184 932

1 377 233

2 766 288

2 669 892

2 531 515

Södertälje

6 231

36 905

72 720

95 323

96 455

Nyköping

7 675

6 346

20 668

18 616

12 815

Linköping •

26 039

30 064

33 818

31969 Norrköping..

181 181

128 688

280 180

253 179

222 754

Söderköping

193 Jönköping

15 039

24 766

23 783

Kalmar

43 563

64 491

89 556

89 844

58 364

Oskarshamn

6 223

10 595

9 015

10 600

Västervik

10 625

5 992

16 012

14161 Visby

2 508

3 048

2 667

3 178

Karlskrona •

39 305

55 172

34 519

28 131

Karlshamn •

17 058

27 087

27 706

25 318

Sölvesborg •

2 597

4 050

2 486

Kristianstad-

34 925

72 012

87 849

75 920

50 425

S t ä d e r

Stockholm ..

SimrishamnMalmö

569 117

328 841

801 039

749 203

662 272

Landskrona •

106 354

108 318

30 108

Hälsingborg.

190 565

117 784

272 198

258 281

229 707

Ystad

15 228

23 927

23 527

13 812

Trälleborg •

146 258

168 322

154 284

220 436

Halmstad ...

70 846

50 995

122 458

122 091

93120 Falkenberg .

12 536

25 276

25 276

30 063

23 400

Varberg

17 236

14 943

26 069

27 897

25 325

1 223 178

854 909

1 553 194

1 421 253

1 229 052

Marstrand .

200 Uddevalla...

6 660

4 481

8 437

9 865

9 280

Strömstad •

1308 Karlstad

86 717

93 588

75 283

47 203

48 904

131 909

92 534

215 865

198 565

176 442

8 075

7 375

14 436

12 324

6 732

5 374

14 090

12 896

68 378

27 539

28 996

66 825

36 325

93 367

98 492

85 092

4 955

9 708

10 690

26 069

24 233

Göteborg ...

Gävle Söderhamn Hudiksvall Härnösand Sundsvall • • •

5 542

Umeå Luleå

10 436

26 508

27 256

14 674

6 888

10 258

8 713

9 400

3 741263

7 127 012

6 693 709

6 060 404

1846 Piteå Haparanda Summa 1

5 222 238

Medeltalssiffror för perioden 1922—1926 äro meddelade i tabellen å sid. 314.

311 berättigade städerna detta oaktat skola bibehålla denna förmån oavkortad. NOTHIN har härom yttrat: »Lika litet som stadskommunerna böra berövas dem tillkommande förmåner, därest de bibehållas vid sina nuvarande åligganden, lika litet berättigat är, att städerna, om de i mera avsevärd omfattning befrias från dessa åligganden, ändock skola för framtiden oavkortat åtnjuta de ekonomiska fördelar av olika slag, som tillagts dem i ändamål, bland annat, att de skulle kunna fullgöra just dessa sina skyldigheter.» Svenska stadsförbundet synes i så måtto dela denna uppfattning, som enligt förbundets mening tolagsersättningen borde göras till föremål för nedskrivning, i den mån staten själv övertoge ombesörjande av motsvarande förvaltningsuppgifter eller eljest bekostade desamma. Även SUNDBERG medger, att ersättning för en minskning av tolagsersättningen kan givas i den formen, att äldre offentliga förvaltningsuppgifter avlyftas från städerna. Enighet torde således kunna sägas råda därom, att en reduktion av tolagsersättningen skäligen kan äga rum, ifall statsverket övertar kostnaderna för rättsskipningen i städerna. Till denna uppfattning ansluter sig ock förevarande utredning. Frågan blir därnäst, vilka grunder vid en dylik reduktion av tolagsersättningen böra komma i tillämpning. NOTHIN har i sådant hänseende föreslagit, att emot varandra skulle ställas å ena sidan summan av kostnaderna för uppgifter, som äro av statlig natur och som anses böra framdeles bekostas av staten, samt å andra sidan summan av de till städerna utgående ersättningar av skilda slag. Vid avskrivningen skulle då förfaras så, att ersättningarna reduceras i samma proportion, vari staten övertar ifrågavarande kostnader. Att tillämpa en sådan beräkningsgrund vid uppgörande av det förslag till begränsning av tolagsersättningen, varom här ä r fråga, är emellertid uteslutet redan på den grund, att i de för utredningen lämnade direktiv uttryckligen angivits, att förevarande spörsmål skulle komma under bedömande, endast i den mån processreformen omedelbart föranledde därtill. Emellertid möta mycket betydande svårigheter att inom denna begränsade ram vinna en tillfredsställande lösning av tolagsavvecklingen. Närmast till hands kunde synas ligga att för tolagens nedskrivning tillämpa samma metod, som NOTHIN föreslagit i fråga om städernas förmåner i allmänhet. I så fall skulle å tolagsersättningen avskrivas så många %, som den av statsverket övertagna rättsskipningskostnaden uppskattas utgöra i % av vederbörande stads samtliga med tolagsersättningen förbundna förpliktelser. För en dylik räkneoperation förutsattes emellertid — icke endast ett fixerande av dessa förpliktelser — utan även en någorlunda exakt beräkning av de med dessa förbundna utgifter. Det är emellertid särskilt i det senare hänseendet, som betydande svårigheter möta. Bland tolagsförpliktelserna ingår nämligen bl. a. att bygga och underhålla tullhusen samt bekosta för dessa nödiga inventarier. Det är nu givet, att, när

312 det gäller att uppskatta den genomsnittliga årsutgiften för en dylik byggnadsskyldighet, beräkningen med nödvändighet blir godtycklig, beroende på den tidsperiod man härvid väljer. Faller för en viss stad inom denna tidsperiod ett större byggnads- eller ombyggnadsföretag av ifrågavarande slag, medför detta, att periodens utgiftssiffra skjuter i höjden och således påverkar avskrivningsprocenten i en ur stadens synpunkt gynnsam riktning. En stad åter, som kanske kort före ingången av ifrågavarande tidsperiod fullbordat ett dyrbart bygge och som under tiden därefter haft mycket ringa underhållskostnader, kommer i ett avsevärt ogynnsammare läge. Detsamma gäller om en stad, som just vid periodens utgång står i begrepp att verkställa en ny- eller ombyggnad. E n utjämning härvidlag skulle visserligen stå att vinna, om beräkningsperioden utsträcktes över en mycket avsevärd tidrymd, men då inträder åter risken, att andra ovidkommande faktorer, ej minst penningvärdets fluktuationer, skulle påverka beräkningarna. Sistnämnda förhållande kan f. ö. även eljest komma att medföra, att beräkningarna bli föga tillfredsställande. Därest uti berörda tidsperiod skulle ingå de senare åren av världskriget och de första efterkrigsåren, kommer givetvis penningvärdets fall under nämnda tid att i avsevärd mån förrycka kalkylerna. Även andra metoder för beräkning av byggnadsskyldighetens genomsnittliga värde kunna givetvis tänkas. Så t. ex. kan man med utgångspunkt från byggnadernas nuvärde göra en beräkning av genomsnittliga årliga underhållskostnaden samt därtill lägga dels ränta å kapitalvärdet, dels ock en skälig årsavskrivning å byggnadsvärdet. Den summa, som då erhölles, skulle anses utgöra ifrågavarande förpliktelses ekonomiska värde. Huruvida man emellertid med en dylik — från de faktiska utgifterna helt frigjord beräkningsmetod — skulle nå fram till ett någorlunda tillfredsställande resultat, synes osäkert. Det anförda torde ge en föreställning om de betydande svårigheter, som vänta, när det gäller att i praktiken omsätta — och det på ett förhållandevis begränsat område — de principer för avskrivning av städernas förmåner, som i det föregående skisserats. E n tillfredsställande lösning av frågan om tolagsavvecklingen torde näppeligen nås på annan väg än den, vilken, såsom förut nämnts, anvisats av skatteregleringskommittén, nämligen så, att staten, samtidigt som den indrager hela tolagsersättningen, också övertar samtliga tolagsförpliktelser. E n svårighet återstår naturligen även med en dylik avvecklingsmetod, och det är att uttömmande fixera dessa förpliktelser. Ostridigt torde vara, att därunder ingår skyldighet att bygga och underhålla tullhus 1 samt bekosta för dessa nödiga inventarier ävensom att avlöna för rättsskipningen och kronouppbörden erforderlig personal. Vidare lärer — såsom skatteregleringskommittén ock gjort — bland förpliktelserna böra inräknas ännu kvarstående inkvarteringskostnad samt Stockholms stads 1 Angående sid. 345 o. f.

den närmare

omfattningen

av tullhusbyggnadsskyldigheten,

se Sundberg

313 kostnader för över- och underståthållare. Tveksamt torde vara, huruvida de i Stockholm och Göteborg till vissa lärare utgående avlöningstillägg (hyresersättning åt elementarlärare, som icke äro rektorer) kunna anses bero på någon tolagsförpliktelse. Svenska stadsförbundets styrelse har i förberörda yttrande över den Nothinska utredningen gjort gällande, att vid en uppgörelse rörande tolagsersättningen borde tagas i beräkning jämväl städernas utgifter för hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar. Ett dylikt krav synes icke befogat. Visserligen förekommer i 1715 års kungl. brev en antydan om tolagens förlänande för dylikt ändamål, då där bland tolagsförpliktelserna namnes även byggande av »bryggor». Men, såsom redan skatteregleringskommittén 1 påpekat, lärer detta uttryck icke rimligtvis kunna lämpas på nutidens förhållanden och bör det desto mindre, som städerna i sina särskilda hamnavgifter och därmed jämförliga umgälder äga en av tolagsersättningens åtnjutande eller mistning fullkomligt oberoende källa för bestridande just av dylika utgifter. Det ligger utanför den av chefen för justitiedepartementet för utredningen Partiell regie angivna ramen att här närmare ingå på frågan om tolagsavlösningen i den r i n g a ! t o l a g s mera omfattande form, som i det föregående ställts i fråga. Med hänsyn till de för utredningen givna direktiven lämnas emellertid i det följande även en plan för en partiell reglering av tolagsfrågan. Närmast torde man vid en sådan reglering hava att utgå ifrån städernas nuvarande kostnader för rättsskipningen, vilka kostnader skulle avdragas , å utgående tolagsersättning. Kostnaderna i fråga hava härvid beräknats i överensstämmelse med de grunder, som angivits här ovan (sid. 293 o. f.) vid behandling av frågan om övergångsersättningen. Dock har lönekostnaden för stadsfiskal och stadsfogde ej inräknats i det belopp, som skulle avdragas från tolagsersättningen, enär skyldigheten för städerna att avlöna stadsfogde och stadsfiskal ej lärer ingå i de s. k. tolagsförpliktelserna. Från vederbörande stads hela kostnad för avlöning av befattningshavare vid rådhusrätt samt för renskrivningskostnad har, utom vad Stockholm beträffar — i enlighet med vad som skett vid övergångsersättningens beräkning — avdragits en fjärdedel såsom motsvarande vad som kan approximativt räknat anses belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Ehuru det kunde vara fullt motiverat, att hela det sålunda erhållna beloppet å vederbörande stads kostnad för rättsskipning och överexekutorsgöromål skulle avdragas å tolagsersättningen, har det emellertid ansetts skäligt att härvid göra vissa modifikationer till städernas förmån. Sålunda har tolagsersättningen icke för någon stad ansetts böra reduceras i större omfattning, än att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926 kvarstår obeskuret för stadens del. Vidare har det exakta beloppet av den tolagsersättning, som vid 1857 års tolagsreglering till1

Betänkande V sid. 54 o. f.

314 Tolagsersättning

Städer med tolagsrätt

jEnl. 1857 års Till stats: Övergångser- j beslut eller /3 av tolags- verket indrasättningens I det beslut ersättning Medeltalet gen tolagsbegynnelse- j varigenom 1922—1926 enligt kol. 4 ersättning. belopp 1 staden tillerkänts ersättning. 963 400

Stockholm ...

12100 Södertälje •••

24 800

Nyköping •••

335 300

2 305 972

768 700

768 700

20 500

13 224

4 400

4 400

10 200

10 200

71100 Linköping •••

35 600

5 932

30 622

Norrköping

100 500

44 600

213 196

Söderköping

8 700

2 600

119 Jönköping •••

2 772

7 000

7 000

Kalmar

8 700

69 164

20100 Oskarshamn

12 300

3 400

3 400

3 000

3 900

3 900

14 900

Västervik • • • Visby

13 600

2 900

2 613

Karlskrona ••

12 700

37 629

12 500

12 500

17 000

6 900

23 776

7 900

7 900

Sölvesborg • • •

7 100

2 873

2 376

800 Kristianstad

28 400

2 900

64 226

9 800

217 700

14 000

622 094

207 400

15 600

57 027

19 000

19 0O0

213 707

71 200

Karlshamn

Simrishamn Malmö

27 700

Landskrona

21400 207 400

Hälsingborg

8 500

Ystad

17 300

7 700

17 520

5 800

5 800

Trälleborg ••

28 600

169 497

56 500

28 600

Halmstad • •

32 500

5 400

30 600

30 600

Falkenberg..

10 200

23 310

7 800

7 800

5 500

22 294

7 400

7 4:00

418 800

343 800

12 100

Varberg ••

343 800

303 600

1 256 317

Marstrand • •

6 000

7 745

2 600

Göteborg

23400 Uddevalla ••

2 6i00

Strömstad ••

4 000

500 Karlstad

25 000

70 339

23 400

23 400

Gävle

49 500

13 000

163 063

54 400

49 500

Söderhamn

17 000

10 758

3 600

3 600

10 135

3 400

15 200

15 200

Hudiksvall • • Härnösand ••

17 900

3 300

45 533

Sundsvall •

32 800

3 500

76 020

25 300

25 300 2 800 7 600

Umeå

12 000

2 500

8 517

2 800

Luleå

12 900

22 900

7 600

Piteå

6 400

5 758 939

1919 600

Summa 1

2 320 700 ]

828 973 |

Med avdrag av kostnaden för stadsfogde och stadsfiskal.

1797 700

315 erkänts vederbörande stad, icke i något fall minskats. Slutligen har icke tagits i beräkning avdragsbelopp, som skulle understiga 2 000 kr. Å sid. 314 meddelas en översikt av de belopp, utförda i jämna hundratal kronor, som efter angivna beräkningsgrund skulle komma att för de olika städerna indragas, därest en reglering tankes genomförd på grundval av det nu föreliggande siffermaterialet. Såsom av tabellen framgår, skulle i enlighet med ovan angivna förslag till tolagsindragning i runt tal 1 800 000 kr. tillföras statskassan. Då i betraktande tages, att de tolagsberättigade städernas nuvarande kostnader för rättsskipnings- och överexekutorsgöromål, i den mån dessa kostnader här komma i fråga, uppgå till i runt tal 2 300 000 kr., lärer förslaget till tolagsavveckling få anses innefatta en för städernas del ur finansiell synpunkt förmånlig lösning. Vad angår den konstitutionella formen för tolagsregleringens genomförande lärer beslut i ärendet kunna fattas av Konung och riksdag gemensamt. Genomförandet lärer icke behöva bli beroende på medgivande från de av regleringsåtgärden berörda städerna. Det är givet, att de städer, vilka skulle vidkännas visst avdrag i till dem övergångser utgående tolagsersättning, icke skola vid sidan härom drabbas av skyldighet M „ s ä t t n i °& e n ix

.

.

.

.

«

f ran de tolag

att utgiva overgangsersättnmg enligt de förut angivna grunderna. Sist- berättigade nämnda ersättning bör i stället, så långt den räcker, innefatta jämväl tolags- städerna avdraget. Ett exempel torde klargöra förhållandet. I en stad uppgår övergångsersättningens begynnelsebelopp till 100 000 kr. och tolagsersättningen oavkortad till 225 000 kr., medan tolagsavdraget uppgår till 75 000 kr. Staten utger till staden den reducerade tolagsersättningen med 150 000 kr. ( = 225 000 — 75 000), medan staden har att under första året erlägga till staten skillnaden mellan övergångsersättningen och tolagsavdraget eller 25 000 kr. ( = 100 000—75 000). Under andra året utgår tolagsersättningen med oförändrat belopp 150 000 kr., men då övergångsersättningen det året nedgår med 5 000 kr. ( = */,0 x 100 000), har staden skyldighet att till staten utgiva allenast skillnaden mellan den till 95 000 kr. reducerade övergångsersättningen och tolagsavdraget eller således 20 000 kr. ( = 95 000—75 000). Under vart och ett av följande tre år minskas nämnda skillnadsbelopp med 5 000 kr. om året, så att övergångsersättningen under det femte utgår med allenast 5 000 kr. Från och med det sjätte året, efter det statsverket övertagit rättsskipningen i staden, är denna således fri från vidare övergångskostnader, medan tolagsersättningen framdeles som dittills utgår med ett till 150 000 kr. begränsat belopp. Bland de fördelar, som den föreslagna tolagsavvecklingen medför, må särskilt nämnas den i och för sig önskvärda utjämningen av de ekonomiska förhållandena mellan tolagsberättigade stapelstäder och andra städer. Genom att för de förras del tolagsersättningen delvis indrages, medan

316 övergångsersättningen för de icke tolagsberättigade städerna successivt nedskrives och slutligen helt upphör, minskas den olikhet i fråga om ekonomiska förmåner, som nu råder mellan de tolagsberättigade och de icke tolagsberättigade städerna. *

# #

Kommunaiför- Vid ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan statsverket och vattningens fäderna i samband med xprocessreformens genomförande, bör uppmärksamorganisation. . , , . . . . . . .. ,. „„ het ägnas ännu ett spörsmål, som inledningsvis berörts, nämligen tragan om städernas kommunala förvaltningsorganisation efter rättegångsreformens genomförande. I detta sammanhang torde få erinras om, att Kungl. Maj:t den 17 december 1926 förordnat filosofie doktorn SIGURD HANSSON att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet vid utredning av sådana med processreformen sammanhängande frågor rörande rådhusrätterna och magistraterna, som departementschefen till honom överlämnade. Doktor HANSSON har enligt uppgift i juli månad 1927 till justitiedepartementet avlämnat ett preliminärt förslag till de ändringar i kommunallagarna, som kunde föranledas därav, att de kommunala förvaltningsuppgifterna efter rättegångsreformens genomförande bliva avlyftade från stadsdomstolarnas ledamöter. Det är särskilt i ett hänseende, som frågan om kommunalförvaltningens ordnande efter processreformen är av betydelse för ett reglerande av de ekonomiska förhållandena mellan statsverket och de städer, som åtnjuta egen jurisdiktion. Magistraten i städerna har nämligen f. n. icke enbart rent kommunala arbetsuppgifter, utan den fungerar tillika såsom en statsmaktens representant i stadsförvaltningen och fyller således vissa uppgifter i statens tjänst. Delvis äro helt naturligt magistratens statliga och kommunala funktioner sammanvävda, men i vissa hänseenden kunna urskiljas arbetsuppgifter av mera rent statlig karaktär. Såsom exempel på sistnämnda slag av uppgifter må nämnas förande av handelsregister och förteckning över näringsidkare, handhavande av vissa uppgifter i avseende å fastighetsbildningen i städerna, utfärdande av pass, magistratens befattning med politiska val samt med kronouppbörden m. m. Andra uppgifter äro av blandat statlig och kommunal karaktär, såsom t. ex. mottagande av anmälningar om vissa tillställningar samt meddelande av tillstånd därtill i vissa fall enligt ordningsstadgan för rikets städer § 13, handhavande av vissa uppgifter i avseende å den yrkesmässiga automobiltrafiken m. m. Fråga blir nu närmast, huruvida det ur statens synpunkt måste anses oundgängligt, att dessa arbetsuppgifter, i den mån de äro av övervägande statlig natur, handhavas av ett organ, till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten. Är så fallet — måste med andra ord statsverket anlita ett ämbetsmässigt kommunalt organ för ifrågavarande uppgifter — då torde städerna ock ha ett skäligt anspråk på, att detta för-

317 hållande tages i betraktande vid ordnande av deras ekonomiska mellanhavande med statsverket. I syfte att få utrönt, huru i berörda hänseende förhåller sig, har i samband med förevarande utredning en undersökning verkställts angående magistratens arbetsuppgifter, vilken utredning finnes i form av en promemoria fogad vid detta betänkande. Då det ej funnits möjligt a t t i allo strängt skilja mellan arbetsuppgifter av statlig och av kommunal karaktär, hava i promemorian för fullständighetens skull medtagits jämväl vissa arbetsuppgifter av det senare slaget. Det har helt naturligt icke ålegat denna utredning att taga under övervägande formen för kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande. Utredandet av denna fråga har, såsom tidigare anmärkts, av Kungl. Maj:t lagts i andra händer. Det finnes därför ingen anledning att vid förevarande utredning taga ställning till spörsmålet, huruvida det må vara lämpligt och önskvärt, att — såsom i promemorian närmare angives — magistratens hittillsvarande arbetsuppgifter av statlig eller halvstatlig karaktär utskiftas på andra samhällsorgan, eller om det måste ur kommunalt-administrativ synpunkt anses förmånligare, att efter processreformen ett kommunalt organ av ungefär samma typ som stadsstyrelsen i fögderistäderna får övertaga — förutom de kommunala arbetsuppgifterna — även den statliga funktion, som nu fylles av magistraten. Vid de överläggningar, som under förevarande utredning ägt rum med vissa särskilt tillkallade sakkunniga, som erhållit tillfälle att taga del av ifrågavarande promemoria, ha från vissa håll uttalats betänkligheter mot de i promemorian anförda synpunkterna. De tillkallade sakkunnigas uttalanden äro såsom bil. V fogade vid detta betänkande. Man torde svårligen kunna värja sig för det intryck, att från vissa håll olägenheterna av den ifrågasatta uppdelningen av magistratsuppgifterna i någon mån överdrivits. Då sålunda exempelvis i borgmästare Bissmarks m. fl:s yttrande betvivlas, att en magistrat eller stadsstyrelse, som bleve befriad från alla statliga funktioner, skulle vara rustad att utöva sin uppgift som central myndighet i staden, torde vara skäl att bringa i erinran, hurusom den i promemorian lämnade historiska översikten vittnar om, att magistratsinstitutionens arbetsuppgifter småningom och icke minst under de senaste årtiondena vittrat sönder. Det lärer vara ovedersägligt, att magistratens till en början mycket vittomfattande befogenheter och uppgifter på område efter område flyttats över till andra samhällsorgan av statlig eller kommunal karaktär. Det bör ock ihågkommas, att i ett stort antal städer under lång tid varit prövad och befunnits lämplig en kommunal organisationsform, som i vissa hänseenden sammanfaller med den, som i promemorian ifrågasattes. Då t. ex. i borgmästare Bissmarks m. fl:s yttrande betonas olägenheten av, att ledningen av polisväsendet och en del därmed

318 sammanhängande arbetsuppgifter, såsom kontrollen över trafiken och nöjeslivet m. m., skulle skiljas från övriga magistratsuppgifter, må blott hänvisas till att ett sådant särskiljande i viss omfattning redan genomförts i de s. k. polismästarstäderna. Då enligt förevarande förslag underåklagarna, vilka tillika skulle vara polischefer, skulle beredas statsanställning, komma de givetvis att intaga en helt annan ställning än de hittillsvarande stadsfiskalerna i en del smärre och medelstora städer. I själva verket synes en mera principiell meningsmotsättning mellan den i borgmästare Bissmarks m. fl:s yttrande hävdade uppfattningen och den i promemorian uttalade icke råda, då ju även i berörda yttrande framhålles önskvärdheten av att en framtida magistrat icke erhåller någon övervägande byråkratisk karaktär och att ett starkt, rent kommunalt inslag mycket väl låter sig förenas med dess ändrade ställning. Vad som emellertid icke från något håll kunnat bestridas är, att det ur statens synpunkt icke kan anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhållas, på sätt i berörda yttrande påyrkats. Anses detta vara ett kommunalt önskemål, lärer hinder ej böra möta, att i kommunallagstiftningen möjlighet beredes till en dylik organisation. Men därmed följer ock, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat måste drabba städerna. Med det system för övergångskostnadernas ordnande, som i det föregående föreslagits, lärer det för övrigt bli möjligt att — utan ökad ekonomisk belastning av städerna - anvisa erforderliga medel till avlönande av en kommunal magistrat. Det belopp å 25 % av sammanlagda kostnaden för avlöning av nuvarande magistrater och för vissa expenser, som i det föregående avräknats å övergångsersättningen, uppgår för hela riket till ett belopp av omkring 670 000 kr. Då vidare för avlönande av en kommunal magistrat böra från statsverkets sida ställas till förfogande nu utgående sportler till magistrat och notarius publicus, torde i stort sett tillräckliga medel finnas till disposition för avlöning av en eventuell kommunal magistrat eller en däremot svarande institution i de större och medelstora städerna.

319 KAP. VIII.

Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande. I det uppdrag, som lämnats för denna utredning, ingår också att ägna uppmärksamhet åt de olika spörsmål av organisatorisk art, som vid genomförande av en ny domstolsorganisation kunna uppkomma. I utredningsuppgifterna ingår således även att behandla vissa spörsmål, som gälla övergångsförhållandenas ordnande. Då den nya organisationen, såvitt angår domstolsväsendet, kommer att utgöra en sammansmältning av nuvarande statliga och kommunala rättsskipningsorgan, erhåller övergångsfrågan en olika innebörd, allteftersom den gäller de statsanställda eller de kommunalanställda befattningshavarnas inträde i den nya organisationen. Vad först angår underrätterna, torde flertalet av de vid rättegångsrefor- Lagmansmens ikraftträdande i tjänst stående häradshövdingarna utan vidare överrätter. flyttas till lagmanstjänst i de nya underrätterna. Skyldighet att övergå till statsanställda dylik befattning har för häradshövdingar, utnämnda efter den 20 juni 1919, ^havåre^" stadgats i kungörelsen samma dag (nr 355) om skyldighet för häradshövding, som hädanefter utnämnes, att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan tjänst vid sådan domstol. Visserligen äro f. n. ännu i tjänst ett sjuttiotal häradshövdingar, för vilka denna bestämmelse icke är gällande, men det torde vara att förvänta, att vid tiden för den nya organisationens genomförande detta antal väsentligt nedgått. Antalet domsagor kommer vid genomförande av en domsagoindelning enligt häradshövding SCHLYTERS utkast att bli ej oväsentligt lägre än det nuvarande antalet. Det torde dock icke vara att befara, att av nämnda anledning något större antal häradshövdingar skulle behöva sättas på indragningsstat. Med den stora omsättning, som råder inom häradshövdingkåren, kunna förhållandena lätt regleras på det sätt, att ledigblivande häradshövdingtjänster under ett antal år före reformens ikraftträdande vakanssättas. Häradshövding, som på grund av stadigvarande sjukdom är förhindrad att utöva domarämbete, torde vid organisationens genomförande böra förtidspensioneras. Möjligen kan också tillfälle att komma i åtnjutande av förtidspension böra beredas häradshövding, som uppnått 60 år och icke önskar övergå till den nya organisationen.

320 I fråga om en och annan av de häradshövdingar, som tillträda lagmanstjänst, lärer fråga uppstå, huruvida i det fall, att lagmanslönen understiger den genomsnittliga nettoinkomsten av häradshövdingbeställningen, ersättning skall utgå för skillnaden. Frågeställningen blir i själva verket densamma, därest under nuvarande domstolsorganisation sportelväsendet skulle helt eller delvis avskaffas. Börande spörsmålets principiella sida föreligger ett uttalande av de sakkunniga (häradshövdingarna Arhusiander, Zetterstrand och Åkerman), som den 24 september 1921 avgåvo betänkande rörande sportelsystemets avskaffande såsom avlöningsform för domare. De sakkunniga anmärkte beträffande genomförande av sitt förslag, att häradshövdingarna icke kunde utan eget medgivande förpliktas att övergå på den nya lönestat, som bleve en följd av förslagets antagande. De sakkunniga yttrade vidare: »Att märka är emellertid, att häradshövdingarna icke äga något rättsligen grundat anspråk på att de i förordningen angående expeditionslösen stadgade lösensatserna skola bibehållas vid sina nuvarande belopp och ej heller på att framgent komma i åtnjutande av nu medgiven partiell löneförbättring. En häradshövding, som kvarstode på nu gällande lönestat, skulle sålunda endast vara berättigad att uppbära nu utgående lön, tjänstgöringspenningar och eventuellt förvaltningskostnadsbidrag jämte den expeditionslösen, som framdeles må bliva bestämd, men därvid hava till åliggande att bestrida förvaltningskostnaderna i domsagan. Det torde vid sådant förhållande kunna antagas såsom visst, att, därest förslaget genomföres, icke någon häradshövding kommer att önska kvarstå på nu gällande lönestat». I förenämnda kungörelse den 20 juni 1919 är stadgat, att häradshövding icke skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom »tillförsäkrade avlöningsförmåner». Det torde vara otvivelaktigt, att sportlerna icke ingå i de häradshövdingarna i denna deras egenskap tillförsäkrade avlöningsförmånerna. Någon rättslig förpliktelse för statsverket att i angivna fall utgiva sportelersättning finnes således ej. Emellertid tala givetvis billighetsskäl för, att staten ej undandrager sig att i detta — liksom skett i andra liknande fall — finansiellt medverka till en övergångsanordning så, att de ekonomiska verkningarna av övergången till den nya tjänsten ej bli alltför kännbara för befattningshavaren. Det må i sådant hänseende erinras om, att vid genomförande av ny lönereglering vid 1925 års riksdag för befattningshavare vid länsstyrelserna landssekreterarna och landskamrerarna tillerkändes personligt lönetillägg, avsett att utjämna en med övergången till den nya löneregleringen förenad inkomstminskning. Enligt kungl. brev den 12 juni 1925 gäller härom följande. Ordinarie landssekreterare eller landskamrerare, vilken övergår på den nya lönestaten och vilkens sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring däri inbegripen, i medeltal under åren 1920—1924 jämte under samma tid i medeltal uppburna sportler överstiger vederbörandes avlöning enligt den nya lönestaten, skall tilldelas personligt lönetillägg, motsvarande

321 berörda överskott, dock högst 5 400 kronor för år räknat, med iakttagande att det sålunda bestämda särskilda lönetillägget skall avskrivas: med en niondel fr. o. m. den 1 juli 1926, med ytterligare en niondel å det ursprungliga beloppet fr. o. m. den 1 juli 1927 o. s. v., så att hela beloppet är avskrivet med utgången av juni månad 1934. En liknande anordning torde böra vidtagas i fråga om de häradshövdingar, som vid övergång till lagmanstjänst skulle lida minskning i förut uppburna löneförmåner. Det är givet, att i berörda beräkning böra ingå allenast sportlernas nettobelopp. Såsom maximum för det personliga lönetillägget torde skäligen kunna bestämmas ett belopp av 5 400 kronor. Då, frånsett häradshövdingarna, den i domsagorna nu anställda personalen utgöres av icke-ordinarie befattningshavare, lärer beträffande dessa svårighet vid övergången till den nya organisationen icke uppstå. Även av tjänstemännen vid städernas rådhusrätter torde ett ej oväsentligt antal kunna beredas tillfälle att övergå till den nya domstolsorganisationen. Genom kungörelse den 31 december 1920 (nr 889) angående skyldighet för ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat, som hädanefter utnämnes eller övergår på ny lönestat, att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till a n n a n befattning, har beträffande ifrågavarande tjänstemän lämnats föreskrift motsvarande den, som för häradshövdingarna gäller enligt 1919 års förberörda kungörelse. Redan innan 1920 års kungörelse utfärdades - eller för tiden efter den 8 juni 1917 - hade i vissa lönestater för rådhusrättstjänstemän gjorts motsvarande förbehåll beträffande dem, som överginge på den nya staten. Antalet borgmästare, rådmän, assessorer och stadsnotarier, för vilka gäller skyldighet att övergå till den nya organisationen, torde f. n. uppgå till omkring 120, medan för övriga c:a 180 befattningshavare någon dylik skyldighet icke finnes. Emellertid gäller även för stadsdomstolarnas befattningshavare vad som yttrats om häradshövdingarna, nämligen att omsättningen inom kåren är så stor, att vid den tid, då övergångsfrågan kan bli aktuell, allenast ett mindretal tjänstemän lärer tillhöra den grupp, för vilken skyldighet att övergå till den nya organisationen ej skulle gälla. Därtill kommer, att även vid stadsdomstolarna vakanssättning av tjänster torde böra äga rum för att underlätta övergången till det nya systemet. För de stadsdomstolar, som skola utgöra egna lagmansrätter, kan f. ö. också tänkas, att övergångstiden förlänges så, att personaluppsättningen successivt kan anpassas efter den nya organisationens system. Beträffande de borgmästare, rådmän och andra befattningshavare, som inträda i de framtida lagmansrätterna, uppstår samma fråga, som tidigare berörts för häradshövdingarnas del, nämligen huru förfaras skall, därest avlöningen till befattningshavaren i den nya tjänsten uppgår till lägre belopp än den behållna löneinkomsten, inklusive nettosportier, å den förutvarande tjänsten. 2 1 — 6322.

Kommunalt anställda befattningshavare.

322 Först må till behandling upptagas spörsmålet om ifrågavarande tjänstemäns rätt till ersättning för indragna sportler. Enighet råder därom, att staten i dylikt fall icke kan bli ersättningsskyldig gent emot befattningshavaren l. Återstår då frågan, huruvida befattningshavaren kan äga anspråk mot staden på sportelersättning. Så är otvivelaktigt fallet, därest i avlöningsstaten intagits en föreskrift, att staden skall hålla befattningshavaren skadeslös i berörda fall \ Om dylik föreskrift saknas, kan tvekan råda om rätta svaret på frågan. Av intresse är ett uttalande av lagutskottet vid 1918 års riksdag (utlåtande n r 34, sid. 8), av innehåll, att, »där på grund av ändrad lagstiftning sportelinkomst upphör eller minskas för ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt, det synes böra åligga vederbörande stad att genom jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga». Någon obetingad rätt till ersättning för befattningshavaren synes således lagutskottet icke velat erkänna. Numera professor NILS HERLITZ 3 har — närmast för det fall, att befattningshavaren i samband med stads läggande under landsrätt upphör att tjänstgöra — gjort gällande, att befattningshavaren äger rätt till ersättning av vederbörande stad för mistad sportelinkomst. HERLITZ har därvid uttalat sin anslutning till ett yttrande av Göta hovrätt i fråga om Kungsbackas förläggning under landsrätt 1876, däri hovrätten förklarade, att rådstuvurättens ordförande och ledamöter »icke torde vara pliktiga att frånträda sina tjänster med mindre de erhålla ersättning för icke blott de dem tillförsäkrade löner utan även övriga med tjänsterna förenade inkomster». Är den av HERLITZ företrädda ståndpunkten hållbar för det fall, att ledamot av rådhusrätt upphör att tjänstgöra, bör densamma gälla även i det fall, att han väl inträder i den nya organisationen men utan att nå en avlöning lika hög som den han förr innehaft. I förut berörda undersökning om städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten har NOTHIN icke gjort något direkt uttalande i den här berörda frågan, men han synes närmast förutsätta, att städerna 1

Se Nothin: Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till

staten

sid. 211. 2 Sålunda har i stadgan för rådhusrätten och magistraten i Ängelholm (kungl. brev 15 november 1918; Sv. förf.-saml. 1918:996) intagits den föreskrift, att, i händelse genom förändrad lagstiftning sportelsystemet vid stadsdomstolar och magistrater skulle helt indragas, löneinkomsterna för borgmästaren ej må bestämmas lägre än att de kunna beräknas uppgå till 7 000 kr. och, därest även rätten till provision av frivilliga auktioner skulle bortgå, till 8 000 kr. Vidare är stadgat, att vid övergång till annan tjänst i samband med en framtida processreform minskning icke må ske i de avlöningsförmåner, som, beräknade till 8 000 kr., äro borgmästaren tillförsäkrade. 3 Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen sid. 69.

323 skulle vara pliktiga att utge lönefyllnad till de nuvarande befattningshavarna för mistade sportler. 1 Det är uppenbarligen ett synnerligen vanskligt spörsmål, som här tarvar sin lösning. Till en början må tagas i ögonsikte det fall, att befattningshavaren vid den nya domstolsorganisationens ikraftträdande icke erhåller placering inom domstolsväsendet — således ett fall likartat med det anförda rörande Kungsbackas förläggande under landsrätt. Med utgångspunkt från de synpunkter, som plägat göras gällande i fråga om statliga befattningshavare i en liknande situation, kunde det ligga närmast till hands att rent principiellt anse befattningshavaren berättigad att av staden i ersättning för de med tjänsten förenade löneförmånerna uppbära ett belopp, motsvarande de befattningshavarna i gällande lönestat tillerkända fasta avlöningsförmånerna: således lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg och personligt lönetillägg, om dylikt varit befattningshavaren tillförsäkrat för hela hans tjänstetid. Däremot skulle befattningshavaren få anses ej hava någon formell rätt till ersättning för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg och ej heller någon rätt till ersättning för mistade sportler. Vad de sistnämnda beträffar må i fråga om stadens ersättningsplikt särskilt märkas, att sportlerna äro beroende på statens lagstiftning och att staten otvivelaktigt äger full frihet att bestämma sportelsatsen. Vid ett bedömande av ersättningsfrågan ur civilrättsliga synpunkter lärer man ej kunna undgå att medgiva, att i ett fall, då något »vållande» från stadens sida icke kan anses föreligga, staden ej gärna torde kunna prövas skyldig att gälda skadestånd, till befattningshavare för mistad sportelinkomst. Ett undantag måste dock givetvis göras, och det gäller sådan stad, som i avlöningsstaten särskilt förbundit sig att gälda ersättning för mistad sportelinkomst. Det förhållande, att i avlöningsstaten för viss stad intagits dylikt förbehåll, kunde för övrigt e contrario synas böra leda till den slutsatsen, att stad, som icke gjort någon sådan utfästelse, ej kunde vara ersättningsskyldig. Det anförda undantaget leder emellertid över till en annan synpunkt. Man måste nämligen spörja sig: kan icke månne staden, även om någon dylik uttrycklig utfästelse icke föreligger, anses ha iklätt sig garanti för att befattningshavaren, jämväl där hans tjänstgöringsskyldighet på grund av organisatoriska förändringar bringas att upphöra, dock bibehålies vid en skälig levnadsstandard. Av ålder hava ju städerna ansetts pliktiga att förse bl. a. tjänstemännen vid vederbörande stads rådhusrätt med skälig lön. Denna förpliktelse måste, ifall vid en rättegångsreform rådhusrättens arbetsuppgifter överflyttas på andra befattningshavare, anses bli förvandlad till en skyldighet att låta den förutvarande rådhusrättens tjänstemän komma i åtnjutande av ej blott ersättning motsvarande de fasta löneförmånerna utan i förekommande fall därutöver ett fyllnadsbelopp, så bestämt, att den sammanlagda ersättningen kan anses motsvara skälig lön. En sådan uppfattning 1

Se a. a. sid. 211.

324 av principfrågan står också väl samman med det förut återgivna uttalandet av lagutskottet vid 1918 års riksdag, enligt vilket uttalande det syntes böra åligga vederbörande stad att — i händelse på grund av ändrad lagstiftning sportelinkomsten upphörde eller minskades för ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt — genom jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön, som skäligen borde vara förenad med tjänsten i fråga. Den ståndpunkt till frågan om befattningshavares rätt till ersättning för mistad sportelinkomst, som här ovan utvecklats, ligger till grund för det förslag till ordnande av vissa övergångsförhållanden vid processreformens ikraftträdande, som i det följande framlägges. Det må blott, före behandlingen av detaljerna i detta förslag, påpekas, att angivna uppfattning jämväl leder till lösning av frågan, huruvida den befattningshavare ur en förutvarande rådhusrätt, som övergår till likställd eller högre tjänst i den nya organisationen — således t. ex. en borgmästare, som blir lagman eller en rådman, som blir inskrivningsdomare — skall anses berättigad att av vederbörande stad erhålla ersättning för den förlust han lider därigenom, att löneförmånerna å den nya tjänsten uppgå till lägre belopp än den behållna avlöningen, sportlerna inräknade, på den gamla tjänsten. I 1920 års kungörelse säges härom, att tjänstinnehavaren ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning av honom »tillförsäkrade avlöningsförmåner». Sistnämnda uttryck, som går igen i 1919 års förberörda kungörelse rörande häradshövdingars övergång till befattning i den nya organisationen, kan ej gärna äga annan innebörd för borgmästare och rådmän än för häradshövdingarna. Då i det föregående de senare rent principiellt icke ansetts berättigade till sportelersättning, bör dylik rätt i motsvarande situation ej heller tillerkännas borgmästare, rådmän och andra tjänstemän vid rådhusrätterna, och då de löner, som staten bereder sina befattningshavare, måste anses motsvara anspråken att utgöra skälig lön, kan ej heller vederbörande stad anses pliktig att utge något fyllnadsbelopp, helt eller delvis motsvarande de frångångna sportlerna. Emellertid bör även för förutvarande stadsdomares del tillämpas den anordning med personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5 400 kr., som i det föregående föreslagits för vissa häradshövdingar. Har alltså en stadsdomare, som utnämnes till tjänst vid lagmansrätt, under viss period före utnämningen åtnjutit högre avlöningsförmåner — samtliga av honom uppburna nettosportier inberäknade — än han erhåller på sin nya tjänst, bör differensen intill ett belopp av 5 400 kr. utgå såsom personligt lönetillägg, som successivt avskrives med en niondel om året. Kostnaderna för denna övergångsanordning böra drabba statsverket. Det må tilläggas, att dylikt personligt lönetillägg givetvis icke bör utgå, om befattningshavaren tillträder den nya tjänsten efter ansökan.

325 Även ett annat spörsmål av principiell innebörd torde i förevarande sammanhang förtjäna att uppmärksammas. I vissa städer hava löneförhållandena ordnats så, att sportlerna indragits till stadskassan, medan staden tillerkänt befattningshavarna en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning å sportlerna. I dylika städer skulle det således närmast vara stadskassan, som skulle kunna framställa ersättningsanspråk mot statsverket på grund av mistade sportler. Om den i det föregående hävdade uppfattningen, att befattningshavaren i princip ej har rätt till ersättning från staten för frångångna sportler, är riktig, kan ej gärna staden, som allenast fått på sig överflyttad befattningshavarens rätt till sportler, äga något rättsligen grundat anspråk på sportelersättning. Emellertid företer nu behandlade fall det särdrag i jämförelse med tidigare berörda fall, att befattningshavaren är tillförsäkrad de löneförmåner, som avlöningsstaten utvisar. Vare sig han blir placerad på befattning i lagmansrätt eller på övergångsstat, äger han utfå ifrågavarande förmåner. Skulle därvid inträffa, att avlöningen å tjänsten i lagmansrätt understiger den fasta avlöningen å hans förutvarande tjänst, bör han av statsmedel erhålla ett personligt lönetillägg, som utfyller skillnaden. Om i motsvarande fall lönen på övergångsstat understiger den förutvarande lönen, bör likaledes ett personligt lönetillägg utgå, som i första hand utbetalas av vederbörande stad, men varav staden bör äga att gottskriva sig 75 % vid avräkningen med statsverket. Det har ovan påpekats att de nuvarande tjänstemännen vid rådhusrätterna, som icke utnämnas till befattning i den nya organisationen, torde, i den mån de äro berättigade att uppbära sportler, äga anspråk på att, när sportlerna vid rättegångsreformens ikrafträdande indragas, utfå, utöver dem tillkommande fasta löneförmåner; ett fyllnadsbelopp så bestämt, att den sammanlagda ersättningen kan anses motsvara skälig lön å den förutvarande tjänsten. Den tekniskt enklaste anordningen för fastställande av detta fyllnadsbelopp torde vara, att för befattningshavare å övergångsstat fastställas vissa normallöner, som skulle utbetalas av vederbörande stad. För sålunda utbetalt belopp skulle kommunen, efter visst avdrag, äga rätt att utfå ersättning av statsverket. Det förslag till dylika normallöner, som här nedan framlägges, har upprättats under beaktande bl. a. av de minimifordringar, som inom justitiedepartementet under de senare åren tillämpats vid prövning i och för fastställande av Kungl. Maj:t av städernas förslag till avlöningsstater. För borgmästare samt rådmän och med de sistnämnda likställda befattningshavare har funnits lämpligt att avväga normallönen efter städernas storlek. För enkelhetens skull har därvid skett en tänkt inplacering i den för de civila verken gällande löneplanen. Normallönen torde böra utgå med fixt belopp, således utan avlöningsförhöjning med hänsyn till tjänsteår. Den för de civila verken gällande ortsgrupperingen torde däremot böra tillämpas även för dessa normallöner. Avlöningarna skulle bliva följande:

326 Litterata rådmän och andra litterata bisittare

Borgmästare Stad

T"

A-ort Stad över 20 000 invånare .

med 10—20 000 invånare under 10 000 invånare

•

Lou 1 U-ort

Lönegrad1

Lön A-ort j

G-ort

Lönegrad1

10 500

11 940

B 30

8 580

10 020

B 26

9 540

10 980

B 28

7 620

9 060

B 24

8 580

10 020

B 26

6 720

8 124

B 22

För stadsnotarier, som icke äro ledamöter av domstolen, torde den nuvarande övergångsavlöningen böra utgå med belopp utan avseende å vederbörande stads storlek. Såsom skäligt belopp har ansetts lön enligt högsta löneklassen i lönegraden B 21, nämligen 6 300 kr. på A-ort och 7 668 kr. på G-ort. Emellertid bör ifråga om samtliga befattningshavare på övergångsstat gälla den begränsning i övergångsavlöningen, att denna aldrig må utgå med högre belopp, än som motsvarar befattningshavarens under de fem sista åren uppburna avlöningsförmåner å tjänsten, nettosportier däri inräknade. Å övergångsavlöningen torde böra utgå dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade statliga verk gällande grunder, och för sålunda av kommunen utbetalt dyrtidstillägg bör ersättning gäldas av statsmedel enligt förut angivna grunder, alltså med 75 %. Hinder bör ej möta för kommun, som så önskar, att till befattningshavaren anslå högre avlöning än den såsom normalt ansedda övergångsavlöningen. För dylikt överskott har emellertid kommunen ej någon återkravsrätt gentemot statsverket. Befattningshavares inträde på övergångsstat bör för honom vara förenat med tjänstgöringsskyldighet, varvid bör åligga honom att handlägga eller deltaga i handläggningen av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, notarius publicusbestyren därunder inbegripna, eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala magistrater kunna bliva dessa ålagda. Enligt 1920 års kungörelse är befattningshavare vid rådhusrätt, som därefter utnämnes, skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå bl. a. till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden. Därvid torde närmast ha åsyftats tjänsten såsom kommunalborgmästare, respektive kommunalrådman. Emellertid lärer skyldighet att syssla enbart med handläggning av magistratens kommunala arbetsuppgifter böra anses åvila jämväl sådan före nämnda kungörelses utfärdande utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av stadens magistrat. Praktiskt taget torde således så gott som samtliga rådhusrättsledamöter, de i Stockholm undantagna, vara skyldiga att stå till förfogande för ifrågavarande arbetsuppgifter. I n n a n riktlinjerna för den framtida kommunalorganisationen närmare uppdragits, lärer det ej vara görligt att ingå på spörsmålet, huru övergångsförhållandena i berörda hänseende mera i detalj skola ordnas. ~ ~ r L ö n e b e l o p p e t har beräknats enligt högsta löneklass i resp. lönegrad. tabell för ifrågavarande lönegrader återgives i bil. III.

En fullständig

327 I det föregående har allenast behandlats det fall, att befattningshavare ur överrätter. hittillsvarande underrätt övergår till tjänst i lagmansrätt. Emellertid kommer det givetvis också a t t inträffa, a t t häradshövding beredes tillfälle att övergå till tjänst i hovrätt — närmast då i egenskap av divisionsordförande eller hovrättsråd. Enligt 1919 års förberörda kungörelse äro också häradshövdingar, utnämnda efter densammas utfärdande, pliktiga a t t övergå till dylik tjänst. Sker utnämningen utan föregående ansökan, bör i förekommande fall vederbörande beredas personligt lönetillägg enligt i tillämpliga delar motsvarande grunder, som skulle gällt, därest utnämningen avsett en underrättsdomartjänst i den nya organisationen. Även vid åklagarorganisationen uppkomma givetvis en hel del övergångs- Åkiagarorgaspörsmål. För statsåklagartjänsternas del torde några svårigheter härvidlag Nationen. i regel ej uppstå. I den mån nuvarande landsfogdar — vilket i en del fall torde komma att ske — utnämnas till statsåklagare, kan med hänsyn till relationen mellan nuvarande landsfogdelön och framtida statsåklagarlön fråga ej uppkomma om något personligt lönetillägg. I vissa fall torde rekrytering av statsåklagartjänsterna böra ske ur den kår av kommunalanställda åklagare, som n u finnes. I den mån skyldighet för dessa åklagare kan bli stadgad att övergå på dylik tjänst — givetvis utan minskning i dem tillförsäkrade löneförmåner — kan fråga uppstå om beredande av personligt lönetillägg för täckande av eventuell skillnad i löneförmåner å den gamla och den nya tjänsten. Mera invecklade bli givetvis övergångsförhållandena vid det förstatligande av stadsfiskals- och vissa stadsfogdetjänster, som i det föregående ifrågasatts. Då emellertid denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet rörande omreglering av landsfiskalsdistrikten, som bör underkastas särskild utredning, lärer i förevarande sammanhang berörda övergångsfråga ej kunna närmare undersökas. Den organisationsplan, som i det föregående framlagts, innefattar det för- vissa rådslag, a t t vissa befattningar vid lagmansrätterna, nämligen en del rådmans- manstjänsters ....

,

i i i i T

J .

T

P

O

.

förvandling

tjänster, skulle bli passagetjanster. I fråga om vissa av dessa tjänster skulle till slut-' gälla det kompetensvillkor, a t t vederbörande utnämnts till assessor i hovrätt. tjänster. Vissa andra rådmansbefattningar skulle däremot besättas med personer, som vunnit befordran till fiskal i hovrätt. Det har räknats med, att i regel assessor och fiskal vardera under allenast två år i följd skulle inneha va rådmanstjänst. Helt naturligt kan den befordringsgång, som i förslaget ä r tänkt, endast successivt genomföras. Följden är, a t t blott undan för undan rådmanstjänsterna böra göras tillgängliga såsom passageplatser. I någon mån komma förhållandena säkerligen a t t reglera sig själva därigenom, a t t det kan förväntas, a t t de större stadsdomstolarna först vid en senare tidpunkt än underrätterna i övrigt skola bli anslutna till det nya domstolssystemet. Men även om, såsom här antytts, de större stadsdomstolarna beredas visst anstånd med övergången till den nya organisationen, torde det likväl ur organisatorisk synpunkt befinnas önskvärt, att den i det föregående förordade formen för

328 rådmanstjänsternas besättande endast successivt tillämpas under en viss övergångstid. Det skulle sålunda kunna tänkas, att de till passagetjänster avsedda rådmansbefattningarna under övergångstiden, där så lämpligen kan ske, besättas med domare ur den förutvarande stadsdomstolen. En sådan rådman bör givetvis ej behöva åtnöjas med den lön, som är avsedd för hovrätternas fiskaler och assessorer, utan bör komma i åtnjutande av den förmånligare löneställning, som är tilltänkt de rådmansbefattningar, som skulle bliva sluttjänster, nämligen i huvudsak inskrivningsdomarbefattningarna. Övergångsvis skulle således den ändring böra ske i lönestaten för ifrågavarande lagmansrätter, att såsom övergångsavlöning för dessa rådmän uppföras de löneförmåner, som tillkomma befattningshavare i lönegraden D 6. Därtill kan i förekommande fall ytterligare komma personligt lönetillägg enligt i det föregående angivna grunder. Först i mån av avgång från dylika övergångsbefattningar i lönegraden D 6 böra rådmanstjänsterna i fråga anslutas till den allmänna befordringsgången. Pensionsfrågor.

I samband med övergången uppkomma även vissa frågor av delvis synnerligen invecklad art, som gälla ordnande av den nu stadsanställda domarpersonalens pensionsförhållanden. I den mån dessa befattningshavare flyttas på övergångsstat, sker ingen rubbning i de pensionsförmåner, som förut må ha varit dem tillförsäkrade. Säkerligen komma att vid övergången finnas enstaka stadsdomare, som uppnått högre ålder, och föredraga att åtnöjas med pension av statsmedel framför en något högre övergångsavlöning, förbunden med tjänstgöringsskyldighet. I så fall torde befattningshavaren böra berättigas att från allmänna indragningsstaten uppbära pension enligt samma grunder som befattningshavare i nyreglerade verk och med belopp, svarande mot den lönegrad, vari befattningshavaren tankes inplacerad. Beloppen utgöra oberäknat dyrtidstillägg för: lönegraden B 30 » B 28 » B 26 » B 24 » B 22 » B 21

6 996 6 360 5 724 5 076 4 476 4 200

Skulle övergångsavlöningen i något fall ha utgått med reducerat belopp av den anledning, att befattningshavarens tidigare löneförmåner sammanlagt ej nått upp till den normala övergångslönens belopp, bör pensionsbeloppet undergå viss reduktion, så att pensionen går upp till 70 % av den övergångsavlöning, som skulle utgått. Vid tillämpning av sedvanliga regler för bestämmande av pensioners belopp borde väl en viss reduktion ha ägt rum i pensionen med hänsyn till, att befattningshavaren ej erlagt några pensionsavgifter. För att emellertid ej avhålla befattningshavare från att välja det ur statsfinansiell synpunkt

329 förmånligare alternativet att pensioneras i stället för att gå på övergångsstat, har någon sådan reducering av pensionsbeloppen ej ansetts böra äga rum. Är för befattningshavare å övergångsstat fastställd viss pensionsålder och har i samband därmed tillförsäkrats honom rätt till pension från staden eller från kommunal pensionskassa, böra de i sådant hänseende givna föreskrifterna fortfarande äga tillämpning å honom, utan avseende på att han flyttats till övergångsstat. Vad därnäst angår de stadsdomare, som övertagas i statstjänst, måste åtskillnad göras alltefter som pensionbestämmelser för dem saknas eller de fått sig tillförsäkrad pension av staden eller ock de tillhöra någon kommunal eller liknande pensionsinrättning. Saknar t. ex. en borgmästare, som utnämnes till lagman, pensionsrätt å sin förutvarande befattning, böra de för lagmansbefattningen gällande pensionsföreskrifterna, såvitt angår den egna pensioneringen, utan vidare tillämpas på honom. Då någon retroaktivavgift ej uttages vid den statliga pensioneringen, har befattningshavaren alltså allenast att erlägga den stadgade årliga pensionsavgiften. Enligt föreskrift i 7 § av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension äger tjänstinnehavare, som vid uppnående av stadgad pensionsålder icke kan räkna tio tjänsteår, icke rätt till pension. Vidare gäller, att för den, som ej kan räkna stadgade fulla tjänsteår, avkortning äger rum i pensionsbeloppet. Till undvikande av att befattningshavare, som vid mera framskriden ålder förflyttas från tjänst vid rådhusrätt till befattning vid lagmansrätt, på grund av dessa föreskrifter går miste om pensionsrätt eller får vidkännas avkortning i pensionen, torde böra stadgas, att i dylikt fall såsom tjänsteår skall räknas jämväl den tid befattningshavaren varit i tjänst vid rådhusrätt. Någon skyldighet för här ifrågavarande grupp av befattningshavare att inträda i civilstatens änke- och pupillkassa bör icke stadgas. Skulle fråga om beredande av reliktpension åt avliden befattningshavares efterlevande uppkomma, bör pensionens beviljande bli beroende av prövning i varje särskilt fall. I ett ej oväsentligt antal städer utbetalas pension till rådhusrättens personal omedelbart av stadens medel. För dessa städers del skulle visserligen k u n n a ifrågasättas, att staden borde förpliktas att efter skäliga grunder bidraga till den framtida pensioneringen av de befattningshavare, som övergå till statstjänst. Emellertid måste det erbjuda stora svårigheter att härvidlag tillämpa rationella beräkningsgrunder, och då saken ej är av större finansiell betydelse, har det funnits skäligt, att staten tager på sig hela kostnaden för dessa befattningshavares egen pensionering. Därvid bör emellertid bemärkas, att befattningshavaren icke till följd av övergången till statstjänst bör få lida minskning i honom jämlikt av K u n g l . Maj:t fastställd lönestat tillförsäkrade pensionsförmåner. Slutligen finnes ett betydande antal städer, där för befattningshavarnas

330 egen pensionering, eventuellt i förening med reliktpension, anordnats särskilda pensionskassor. På sina håll är också ordnat så, att pensionskassan enbart sysslar med reliktpensioneringen, medan den egna pensionen till befattningshavarna erlägges direkt u r stadskassan. För närvarande äro inemot 20 städer anslutna till en central pensionskassa, nämligen Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, vilken har till ändamål att bereda såväl egen pension som familjepension. E n verkställd undersökning av de olika kassornas reglementen har givit vid handen, att mycket skiftande bestämmelser äro gällande. Att i samband med processreformens genomförande kunna generellt ordna pensionsförhållandena för stadsdomare, vilka övergå till statstjänst och tillhöra någon av de här avsedda pensionskassorna, lärer knappast vara görligt, I en del fall torde det vara förmånligast såväl för befattningshavaren som för staten, att — i den mån det är medgivet — befattningshavaren kvarstår i den förutvarande pensionskassan. I andra fall åter kan det visa sig lämpligast, att befattningshavaren utträder ur kassan och i samband därmed, såsom merendels är medgivet, återfår av honom erlagda avgifter, vilkas belopp sedan användes för inbetalning av den honom åliggande retroaktivavgiften i civilstatens änke- och pupillkassa. Såsom nämnt, synes en generell reglering av hithörande förhållanden icke möjlig, utan torde i samband med processreformens ikraftträdande K u n g l . Maj:t böra erhålla bemyndigande att i sådant hänseende besluta, dock med iakttagande att befattningshavaren alltid skall äga åtnjuta minst de pensionsförmåner, som äro gällande för den befattning, till vilken han utnämnts. I samband med att frågan om övergångsförhållandenas ordnande för de framtida distriktsfiskalerna upptages till utredning, bör också till övervägande upptagas spörsmålet om beredande av pensionsförmåner åt sådana befattningshavare, som ur vederbörande stads tjänst övergå till distriktsfiskalssyssla.

KAP. IX.

Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. När det gäller att vinna en överblick över kostnaderna i anledning av processreformens genomförande, har man att taga i betraktande det förhållande, att för närvarande kostnaderna för rättsskipningens uppehållande ej drabba staten ensam utan delvis bäras av kommunerna. Så är förhållandet med vissa kostnader för rådhusrätterna, vilka bestridas av vederbörande stadskommun, samt med kostnaderna för domstolslokaler m. m. åt häradsrätterna, vilka kostnader åvila domkretsarna. Även i föreliggande förslag har räknats med, att rättsskipningskostnaderna i viss omfattning framdeles skola belasta de i domkretsarna ingående kommunerna. Sålunda skulle kostnaderna för domstolslokaler åt underrätterna, för uppvärmning, belysning och städning av dessa lokaler, för vaktbetjäning och för skrivmaterialier m. m. vid underrätterna bäras av kommunerna enligt grunder, som i det föregående närmare utvecklats. Däremot komma alla egentliga avlöningskostnader såväl till domar- som kanslipersonalen vid underrätterna att övertagas av statsverket. På staten ankommer också att framdeles som hittills bära såväl personal- som lokal- och expenskostnaderna för överrätterna. Den nyorganisation av åklagarväsendet, som processreformen ansetts kräva, är avsedd att helt belasta statsverket. H ä r kommer staten att liksom i fråga om överrätterna ensam få bära personal-, lokal- och expenskostnader. I förevarande utredning har — utöver vad processkommissionen ifrågasatt — föreslagits, att jämväl kostnaderna för underåklagare i städerna samt i städer under cirka 20 000 invånare dessutom kostnaderna för utmätningsmannagöromålens bestridande skulle övertagas av statsverket. Däremot böra de för senast berörda ändamål erforderliga lokal-, biträdes- och expenskostnader likasom hittills falla på vederbörande stad. E n riktig jämförelse mellan kostnaderna för rättsskipningen enligt den nuvarande och den föreslagna organisationen kan tydligen icke vinnas genom att enbart ställa emot varandra siffrorna för statsbudgetens belastning i det ena och det andra fallet. Det är nödvändigt att också taga hänsyn till att vissa kostnader framdeles överflyttas från kommunerna till statsverket. Vid kostnadskalkylens uppgörande har därför tagits sikte på att i första hand vinna en överblick över det allmännas — d. v. s. såväl statens som kommunernas — kostnader nu och framdeles. Önskvärt skulle

332 givetvis vara, om vid en dylik jämförelse alla på kostnadsfrågans bedömande inverkande faktorer kunde vinna beaktande. E n så omfattande kostnadskalkyl ligger emellertid helt naturligt utanför möjligheternas gräns. Vad till en början de framtida lokalkostnaderna för underrätterna beträffar, ha dessa i det följande måst lämnas helt å sido, då några säkra hållpunkter för deras beräknande saknats. Detsamma gäller vissa andra utgifter, som redan nu på många håll belasta domkretsarna, nämligen för belysning, värme, städning av underrättslokalerna samt för vaktbetjäning. E n utgift för domkretsarna, som däremot är ny, åtminstone i regel för landsbygdens del, är kostnaden för skrivmaterialier, som enligt föreliggande förslag skulle gäldas av de tingshusbyggnadsskyldige. Beträffande utgifterna härför må erinras om, att 1923 års sakkunniga för utredning av frågan om lönereglering för befattningshavare i domsagorna räknade med ett genomsnittligt expensanslag för skrivmaterialier för domsaga på omkring 700 kr. För de större domsagorna räknades med, att cirka 1500 kr. skulle bli behövliga. I beloppet i fråga var inräknad en genomsnittlig kostnad för anskaffande och underhåll av skrivmaskiner. Bäknas med att sistnämnda belopp 1 500 kr. blir erforderligt för var och en av de nya lagmansrätterna och, vad angår lagmansrätt, som utgöres av flera avdelningar, för envar avdelning, x skulle kostnaden för hela riket gå upp till ett belopp av i runt tal 160 000 kr. I den följande kostnadsberäkningen har — då domkretsarnas utgifter i princip ej medräknats — annan hänsyn icke tagits till skrivmaterialsutgifterna, än att dessas nuvarande belopp fråndragits dels städernas kostnader för rättsskipningen, dels ock det belopp av sportler, varmed häradshövdingarna bestritt utgifter för tjänsten. Strängt taget borde en motsvarande reduktion ha skett även beträffande de av befattningshavare vid rådhusrätterna med sportler bestridda utgifterna. Emellertid skulle det i så fall krävts en uppdelning av skrivmaterialskostnaden alltefter som den avsett rättsskipnings- och överexekutorsuppgifterna å ena sidan samt magistratsuppgifterna å den andra. E n sådan uppdelning har helt naturligt ej kunnat verkställas. Då därtill kommer, att hela beloppet av ifrågavarande skrivmaterialskostnad uppgår till ett relativt obetydligt belopp — för samtliga städers befattningshavare ej överstigande 10 000 kr. om året — lärer någon mera betydande felkalkyl icke vara att befara genom att beloppet i fråga lämnats helt utanför. Det må i detta sammanhang påpekas, att expenskostnaderna för överrätterna, vilka utgått från andra huvudtitelns allmänna expensanslag, icke tagits i beräkning i den följande kostnadskalkylen. I stort sett torde någon mera avsevärd stegring av expensutgifterna, trots ökningen av antalet hovrätter, icke vara att emotse. 1

Första avdelningen i Stockholms lagmansrätt har därvid räknats såsom 2 avdelningar.

333 Ej heller ha vissa kostnader, som äro avsedda att åläggas statsverket, upptagits i den följande kostnadskalkylen. Så är fallet med lokalkostnader för överrätter, statsåklagare samt åklagare vid hovrätt och högsta domstolen. Den uppdelning av hovrätterna, som är ifrågasatt, medför nödvändigheten att genom nybyggnad eller på annat sätt sörja för lokalbehovet. Med hänsyn till det ovissa läge, vari frågan om hovrätternas antal och förläggningsort f. n. befinner sig, har vid förevarande utredning icke kunnat tagas någon hänsyn till ifrågavarande kostnader, för vilkas tillförlitliga uppskattande f. ö. ingående lokala undersökningar torde erfordras. I någon mån torde måhända bidrag till dessa kostnader kunna påräknas från de städer, till vilka de nya hovrätterna skulle förläggas. Även för statsåklagarkanslierna har man att framdeles räkna med lokalkostnader 1 . Ej heller till dessa har hänsyn kunnat tagas i kostnadskalkylen. I allmänhet torde dock för en förhållandevis begränsad utgift kanslilokal kunna förhyras åt statsåklagaren i tingshus eller rådhus i vederbörande stad. Hovrättsåklagarnas kanslilokaler torde böra inrymmas i de lägenheter, som komma att upplåtas åt hovrätterna. Fråga lärer också uppkomma om beredande av ökade utrymmen för justitiekanslersämbetet. Någon hänsyn till de kostnader, som härav kunna vållas, har dock icke tagits i det följande. Bland övriga kostnader, som på grund av osäkerheten vid deras beräknande måst lämnas å sido, må nämnas rese- och traktamentskostnader. E n del sådana kostnader för häradshövding och rättsbildat biträde å domsagas kansli utgå nu av andra huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar. Ifrågavarande resekostnader i övrigt, vad häradsrätterna angår, bestridas av häradshövdingarnas sportelinkomster. I den framtida organisationen torde en ökning av rese- och traktamentskostnaderna vara att emotse bl. a. på grund av den förstoring, som domsagorna skulle undergå. Därtill komma rese- och traktamentsersättningar till hovrättsfiskaler och assessorer, som kunna komma att för kortare tid förordnas såsom vikarie för lagman eller såsom rådman. Vid dylikt förordnande på minst ett år bör utgå flyttningsersättning i stället för rese- och traktamentsersättning. J ä m v ä l för hovrätternas del komma kostnader för dylik ersättning framdeles i fråga, nämligen vid sessioner utanför vederbörande hovrätts stationeringsort. Enligt processkommissionens mening skulle ersättning tillkomma lagmansrättsnämndens ledamöter för deras inställelse jämväl vid de lagtima tingssammanträdena. Emellertid synes denna fråga icke stå i sådant samband med processreformen, att kostnaden för den ifrågasatta vidgningen av nämndens ersättningsrätt bör uppfattas såsom en utgiftsökning i anledning av reformen. Oberoende av frågan om en blivande processreform har också vid de senaste riksdagarna berörda spörsmål förevarit. I anledning av skrivelse av 1928 års riksdag (nr 35) har inom justitiedepartementet igångsatts en utredning rörande reseersättning av allmänna medel 1

Se ovan sid. 205.

334 till nämndemän. Vad traktamentsersättningen angår har med ledning av vissa uppgifter, som infordrats från häradshövdingarna, beräknats, att, under förutsättning att antalet huvudförhandlingar, till vilka nämndemän framdeles inkallas, stannar ungefär vid antalet sammanträdesdagar år 1927 under de allmänna sammanträdena och lagtima tingen, kostnaderna för dagtraktamente till 6 nämndemän för varje förhandlingsdag i de nuvarande domsagorna skulle uppgå till omkring 270 000 kr. om året. Härtill måste emellertid vid bedömande av de framtida kostnaderna läggas dels kostnaden för dagtraktamenten till nämndemän från nuvarande städer med egen jurisdiktion, som icke skulle bilda egna tingslag, dels ock enahanda kostnad för nämndemän, som inkallas till huvudförhandling i vissa brottmål vid lagmansrätt i stad, som skulle utgöra eget tingslag. I förevarande sammanhang bör också bemärkas den rese- och traktamentsersättning, som skulle utgå till nämndemän i hovrätt vid huvudförhandling i svårare brottmål. J ä m v ä l vissa andra riksstatsanslag än de hittills berörda torde komma att få vidkännas ökad belastning i anledning av processreformen. Så är bl. a. fallet med anslaget till domare, vittnen och parter, från vilket anslag framdeles skulle utgå den vittnesersättning, som enligt processkommissionens förslag skall tillkomma vittnen för inställelse under förberedande undersökning samt för inställelse vid huvudförhandling i hovrätt i grövre brottmål. E n mindre betydande utgift, som kommer att belasta detta anslag, är arvode till handelskunniga bisittare i hovrätt. Att på utredningens nuvarande stadium verkställa en approximativ uppskattning av kostnaderna för nu berörda ändamål torde knappast vara möjligt. Från senast berörda anslag utgår även ersättning till rättegångsbiträde åt häktad. Varken i avseende å denna kostnad eller beträffande kostnaden för fri rättegång åt obemedlade lärer någon väsentlig ökning vara att emotse vid genomförande av kommissionens förslag. Vid beräknande av det allmännas kostnader för rättsskipningen komma helt naturligt i första hand i betraktande de direkta utgifter för sådant ändamål, som statens och städernas kassor fått vidkännas. Den utgiftsbelastning, som drabbar staten, har därvid upptagits med begagnande av de siffror, som budgetredovisningen för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 utvisar. Sedermera ha väl vissa organisatoriska förändringar ägt rum såväl i fråga om häradsrätter som hovrätter. Men dessa förändringar torde endast i ringa grad påverka utgiftssiffran som helhet räknad. I beräkningarna ingå även kostnaderna för dyrtidstillägg. För högsta domstolen, nedre justitierevisionen och hovrätterna ha dessa kostnader upptagits enligt anslagsbelastningen för budgetåret 1926—1927. För häradsrätternas del ha senare uppgifter ej stått till buds än avseende budgetåret 1925—1926. Vad angår städernas direkta utgifter för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens besörjande ha samma uppgifter begagnats, på vilka den förut verkställda beräkningen av övergångsersättningen är byggd. För Stockholm

335 har därvid räknats med hela utgiftsbeloppet, medan för övriga städers del tre fjärdedelar av utgifterna ansetts belöpa på rättsskipning och överexekutorsgöromål. I förevarande kostnadskalkyl måste hänsyn givetvis tagas även till sportlerna. Då dessa äro att anse såsom statsmedel, direkt disponerade för vissa ändamål, har medtagits såväl befattningshavarnas nettoinkomst av sportler som ock med sportler bestridda utgifter. Sportelbeloppet har därvid beräknats till genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926. Vad häradsrätterna angår ha i posten »med sportler bestridda utgifter» ej inräknats kanslilokalskostnader och skrivmaterialskostnader, vilka båda slag av kostnader icke inräknats i den motstående uppgiften å framtida kostnader. Såsom förut nämnts, är det nämligen avsett, att berörda kostnader framdeles skola åläggas domkretsarna. Stadsdomarnas sportler hava i nedanstående tabell upptagits med deras bruttobelopp — således utan avräkning av de med tjänsten förenade utgifterna. Därvid har hänsyn tagits endast till sportler, som influtit till befattningshavaren i egenskap av domstolsledamot eller överexekutor, och i beloppet ingår icke boupptecknings- och arvskiftesprovisionen. Sålunda hava magistrats- och notarius-publicus-sportlerna, vilka genomsnittligt räknat uppgå till omkring 25 % av sportlernas totalbelopp, icke medtagits i beräkningen. Av skäl, som förut berörts, har något avdrag för utgifter för sådana skrivmaterialier, som bekostats av befattningshavare, icke ägt rum. Såsom tidigare är nämnt (ovan sid. 257 not 1), utgår förevarande förslag ifrån, att provision på grund av exekutiva försäljningar indrages till statsverket. I den mån sådan provision hittills tillfallit ledamot av rådhusrätt eller magistrat, ingår beloppet i den uppgift å överexekutorssportler, som finnes meddelad i den följande sammanställningen. Däremot har uppgift icke funnits tillgänglig angående den provision, som för närvarande tillfaller dem, som på länsstyrelses uppdrag förrätta exekutiva auktioner. Under det allmännas nuvarande kostnader äro upptagna även magistratsstädernas nuvarande kostnader för avlöning av stadsfiskal samt i dylika städer under 20 000 invånare även för avlöning av stadsfogde, allt i enlighet med de beräkningar, som legat till grund för övergångsersättningens beräknande. Strängt taget borde även fögderistädernas löneutgifter för stadsfiskal och utmätningsman här hava medtagits. Då emellertid uppgifter h ä r å ej funnits tillgängliga, hava ifrågavarande kostnader ej kunnat tagas i betraktande. Slutligen må nämnas, att statsverket för närvarande från anslag under andra huvudtiteln utbetalar vissa ersättningar till bl. a. ett stort antal stadsfiskaler för dem genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar. Tillhopa utbetalas sålunda årligen omkring 20 000 kr. I fall underåklagarorganisationen i städerna förstatligas, torde anledning saknas att låta dylik ersättning vidare utgå. Då emellertid möjligheterna för ersättningens indragning sammanhänga med ordnandet av övergångsförhållandena vid stadsåklagarkårens förstatligande, har i den följande kostnadskalkylen

336 ej upptagits den besparing, som eventuellt kan beredas statsverket genom indragning av ifrågavarande ersättningar. Beträffande beräkningen av de framtida kostnaderna må nämnas, att i de angivna beloppen inberäknats dyrtidstillägg enligt för nyreglerade verk gällande grunder. Då för lagmansrätterna även framdeles kan förväntas uppkomma extra renskrivningskostnader, har för varje hovrätt förslagsvis beräknats visst renskrivningsanslag, avsett att på rekvisition enligt räkning genom länsstyrelsen utanordnas till de inom hovrättsområdet belägna lagmansrätterna. För häktningsdomare samt för kallortstillägg har approximativt räknats med vissa utgifter. Den uppgjorda kostnadskalkylen visar att det allmännas nuvarande kostnader för rättsskipningen, i den mån de ingå i beräkningen, uppgå till i runt tal 12 000 000 kr. Häremot svara beräknade framtida kostnader, sedan den nya organisationen blivit fullt genomförd, på i avrundat belopp 11 000 000 kr. E n besparing på cirka 1 000 000 kr. skulle sålunda u r det allmännas synpunkt uppstå vid genomförande av förevarande förslag. Därvid är dock att märka, att betydande kostnadsökningar för det allmänna, såsom förut berörts, icke ingå i den förevarande kalkylen.

Det allmännas kostnader för rättsskipning och åklagarväsen 1: Framtida kostnader.

Nuvarande kostnader. 1) Högsta domstolen

557 400

2) Nedre justitierevisionen 3) Hovrätter* 4)

1) Högsta domstolen

581 000 1138 400

2) Nedre justitierevisionen-

1945 000

3) Hovrätter5

513 60 ••

_•

483 6C

997 2C

2 504 7C

Häradsrätter: a) Anslag och dyrtidstillägg 2 106800 b) Befattningshavarnas nettoinkomst av sportler4 898 600 c) Med sportler bestridda utgifter 5 ... 1

635 800

3 641200

Kostnaderna för underåklagare äro upptagna endast i den mån de beröras av underåklagarref ormen. 2 Häri äro inbegripna även kostnaderna för avlöning av advokatfiskalerna och i Svea hovrätt för överkrigsfiskalen. 3 Här är ej beräknad den ökning i hovrätternas expensutgifter, som blir en följd av det ökade antalet hovrätter. 4 Samtliga sporteluppgifter avse medeltalet åren 1922 — 1926. 5 Verkliga beloppet är 827 900 kr. Härifrån ha avräknats kostnader för kanslilokaler och skrivmaterialier samt resekostnader, för vilka särskild ersättning ej utgår, utgörande tillhopa i årligt medeltal (för perioden 1922—1926) 192 100 kr.

337 5)

Rådhusrätter: Stadskassornas utgifter för löner 1 a)

Stockholm

1342 500

b) Övriga städer 3 142 000 härav 2 357 000 Anslag för avdömande av tullmål

47 300

Befattningshavarnas bruttosportier: a) rättsskipningssportler... 703 100 b) överexekutorssportler

82 300.3785 400

200 Summa för underrätterna

8 173 400

4) Lagmansrätter

Summa för domstolarna 11256 800 5) Åklag ar väsen:

Summa för domstolarna 5)

a) Justitiekanslersämbetet 4 b) Vissa städers kostnader för stadsfiskaler och stadsfogdar 5

54 000

Summa för åklagarväsen

737 600

Summa för domstolar och åklagarväsen 11 994 400

9 282 300

Åklagarväsen: a) Justitiekanslersämbetet b) Åklagare vid hovrät-

683 600

5 780 400

terna

c) Statsåklagare

687 400

d) Statsanställda underåklagare i städerna 500 800 Summa för åklagarväsen

1 664 000

Summa 10 946 30a

Härunder ingå kostnader för avlöning av ordinarie, rättsbildade tjänstemän och illiterata rådmän samt för rättsbildade, icke ordinarie tjänstemän och biträden ävensom lön till ständigt anställda kansli- och skrivbiträden samt kostnader för tillfällig skrivhjälp. Däremot äro ej medräknade skrivmaterialskostnader. Från detta belopp, utgörande bruttosportier å rättsskipnings- och överexekutorsgöromål, borde i likhet med vad som skett i fråga om häradsrätterna ha avdragits ett belopp, som motsvarar kostnader för skrivmaterial avseende förenämnda göromål. Av skäl, som angivits ovan sid. 332, har emellertid en sådan uppdelning ej kunnat ske. Beloppet av till stadskassorna indragna sportler ingår ej här, alldenstund städernaskostnader upptagits b r u t t o . 4 Nettoutgift enligt budgetredovisningen 1926—1927 48 000 -f till 6 000 kr. beräknat d y r tidstillägg. 6 De 15 största städernas stadsfogdar ej medräknade (jfr sid. 224), men däremot polisassessorerna i Stockholm.

338 Det har funnits önskvärt att även göra en beräkning av statens kostnader för rättsskipningen och åklagarväsendet. Därvid hava medräknats förutom de direkta anslagsposterna även sportlerna, nämligen häradshövdingarnas bruttosportier efter avdrag av utgifter för kanslilokal, skrivmaterialier och resekostnader samt för rådhusrätternas del befattningshavarnas bruttoinkomst av sportler, som tillfallit dem i egenskap av ledamot av rådhusrätten eller såsom överexekutor. Däremot hava helt naturligt ej inräknats magistratssportler (därunder inbegripen jämväl boupptecknings- och arvskiftesprovision) samt notarius-publicus-sportler. Det har ej varit möjligt att erhålla en motsvarande uppdelning av de i vissa fall till stadskassorna indragna sportlerna. Därför har gjorts en approximativ beräkning, varvid antagits, att magistrats- och notarius-publicus-sportler utgjort omkring en fjärdedel av samtliga indragna sportler. För Stockholms del, där några egentliga magistratsgöromål ej åligga rådhusrätten, har hela det indragna sportelbeloppet medräknats. Ifrågavarande kostnadskalkyl utvisar, att statens nuvarande såväl direkta som indirekta utgifter för rättsskipningen, så långt de enligt vad tidigare nämnts ingå i förevarande kostnadsberäkningar, uppgå till i runt tal 8 330 000 kr. Häremot svara beräknade framtida utgifter å tillhopa c:a 10 950 000 kr. Processreformens genomförande skulle således vara förbundet med en ökad belastning av statsverket på omkring 2 620 000 kr. Därvid ä r dock att märka, att statsverket vid genomförande av en partiell tolagsreglering (ovan sid. 313 o. f.) genom från vissa städer indragen tolagsersättning samt genom indragna källarfrihetsmedel beredes ett vederlag för berörda utgiftsökning på inemot 1840 000 kr. Den verkliga merutgiften för statsverket skulle alltså stanna vid i runt tal 800 000 kr. Då nuvarande utgifter för rättsskipningen i mycket avsevärd omfattning bestridas genom sportler — dessa ingå i nedanstående beräkning med ett sammanlagt avrundat belopp av 3 000 000 kr. — måste de av kalkylen berörda riksstatsanslagen, vilkas belastning f. n. uppgår till omkring 5 300 000 kr., framdeles ökas med ungefär 5 650 000 kr. Å andra sidan räknas emellertid med, att ett mot de nuvarande sportlerna svarande belopp på i runt tal 3 000 000 kr. tillföres statskassan i rättegångsavgifter. Att utarbeta förslag till de grunder, efter vilka dessa böra utgöras, ingår ej i denna utrednings arbetsuppgifter. Slutligen må nämnas, att, därest den i det föregående omförmälda domsagoindelningen med 116 i stället för 93 domsagor tankes genomförd, därigenom skulle vållas en kostnadsökning för den juridiskt utbildade personalens avlöning på omkring 215 000 kr. Skulle den alternativt ifrågasatta begränsningen av antalet hovrätter från av processkommissionen föreslagna 7 till 5 komma att genomföras, skulle därigenom vinnas en besparing på i runt tal 90 000 kr.

339 Statens kostnader för rättsskipning och åklagarväsen: Nuvarande kostnader.

Framtida kostnader.

1) Högsta domstolen

557 400

1) Högsta domstolen

513 600

t) Nedre justitierevisionen

2) Nedre justitierevisionen

483 600

i) Hovrätterna

3) Hovrätterna

2 5 0 4 700

Summa för underrätterna

5 191 800

4) Lagmansrätterna

5 780 400

Summa för domstolarna

8 275 200

\)

Häradsrätterna: a) Statsanslag, inberäknat dyrtidstillägg 2106 800 b) Bruttosportier 1 1 534 400

)

3 641200

Rådhusrätterna: a) Statsanslag för avdömande av tullmål 47 300 b) Befattningshavarnas bruttosportier för rättsskipning och överexekutorsgöro2 mål 785400 c) Till stadskassan indragna sportler: 1) i Stockholm ...

354 500

2) i övriga städer... 484 500 därav 75 % motsvarande rättsoch överexekutorssportler ... 3 363 400

i 559 QQQ

Åklagarväsen : Justitiekanslersämbetet Summa för domstolar och åklagarväsen 1

Summa för domstolarna 5) Åklagarväsen

9 282 300 1664000

54 000 8 329 200

Summa f. domstolar o. åklagarväsen 10 946 300

Verkliga beloppet är 1 726 500 kr. Härifrån hava avdragits utgifter för kanslilokaler, skrivmaterialier och vissa resor (se n o t 5 sid. 336). 2 Se not 2 å sid. 337. ,! Från detta belopp hava icke frånräknats kostnader för skrivmaterialier, vilket belopp ansetts hava blivit bestritt av stadens egna medel.

BILAGOR

Bilaga I.

FÖRBEREDANDE UTKAST TILL LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG, DOMSAGORNAS FÖRDELNING PÅ HOVRÄTTERNA, LANDETS INDELNING I HOVRÄTTSOMRÅDEN OCH STATSÅKLAGARDISTRIKT

STOCKHOLM 1928 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR. Efterföljande fyra tabeller hava inom processkommissionen uppgjorts, tab. 1—3 av häradshövding K. Schlyter under medverkan av statistiska centralbyrån och tab. 4 av hovrättsrådet T. Liljestrand. Tabellerna innebära icke något förslag till rikets judiciella indelning, utan blott preliminära utkast åsyftande att belysa de principer, på vilka kommissionens betänkande byggt. Utkasten hava uppgjorts utan biträde av ortssakkunniga och hava icke slutligt granskats inom kommissionen. Tab. 1—3 hava av Schlyter reviderats 1926 med begagnande av de statistiska uppgifterna för de sistförflutna tre åren. 1 Tab. 2 och 3 återgiva den indelning i hovrättsområden, som antagits motsvara ordförandens, presidenten Westrings, mening. Tab. 1 innehåller icke uttömmande uppgifter angående arbetsbördan i de nuvarande härads- och rådstuvurätterna utan allenast vissa för en jämförelse mellan de olika jurisdiktionsområdena typiska siffror. Sålunda lämnas icke någon uppgift angående de ofta betungande skiftesärendena. Icke heller har någon beräkning verkställts med avseende å överexekutorsgöromålens fördelning på de olika domsagorna. Av småprotokollsärendena hava allenast lagfarts- och inteckningsärenden upptagits, och rörande en för lantdomsagorna så tyngande arbetspost som gravationsbevisen har i tabellen icke kunnat lämnas någon upplysning. Vid beräkning av erforderligt antal arbetskrafter i de nya domsagorna har hänsyn ej kunnat tagas till en eventuell överflyttning av krigsrättsmålen till de allmänna domstolarna. Kol. 5, som upptager tvistemål vilka avdömts tredskovis eller i vilka kärandens talan omedelbart medgivits, kan vid beräkning av det behövliga antalet domare så gott som lämnas helt åsido på grund av dessa måls rent expeditionella karaktär. Kol. 6, >tvistiga civilmål», upptager icke blott de verkligt arbetskrävande tvistemålen utan varje mål, även av enklaste beskaffenhet, i vilket något bestridande förekommit. Fördelningen av brottmålen på kol. 7, strafflagsmål, och kol 8, i allmänhet s. k. ordningsmäl, åskådliggör icke fullt arbetsbördans tyngd, då många av ordningsmålen kunna vara ur utredningssynpuukt besvärliga, medan å andra sidan även åtskilliga enklare mål falla under kol. 7. Ordningsmålen i kol. 8, av vilka ett mycket stort antal kan beräknas komma att handläggas i form av strafförelägganden, liksom 1

lagfarts- och inteckningsärendena i kol. 9 och 10 kunn emellertid väsentligt variera till antalet utan att dett behöver medföra rubbning i fråga om antalet erfordei liga domare. Det bästa jämförelsetalet för hede mande av domsagornas lämpliga omfång torde därfö erhållas genom en summering av kol. 6 och 7. Det nuvarande antalet ordinarie jurister vid råd stuvurätterna samt domare och förste notarier vi häradsrätterna angives i kol. 11—13, det beräknade ei forderliga antalet domare och sekreterare vid de ny domstolarna i kol. 14—-16. Allt efter domsagornas stoi lek torde domstolspersonalcn, bortsett från rikets ti största stadsjurisdiktioner, komma att variera efter föl jande typer, vilkas tre olika siffror utmärka autale lagmän, rådmän och sekreterare: 1—2—3, 1—2—S 1—1—2, 1—1—1, 1—0—1, denna sista typ allenas förekommande i några få undantagsfall. Härtill komm e. o. notarier till erforderligt antal. Den i tabellen gjorda reduktionen av den ordinari domstolspersonalen i städerna och ökningen av samm personal på landsbygden förklaras icke allenast av de kollegiala handläggningens försvinnande i stadsdomstc larna och dessas befriande från de administrativa g£ romålen, utan även därav, att medan de anslagsbevl jande myndigheterna i städerna nödgats tillgodose stads domstolarnas behov av arbetskrafter genom inrättande av ordinarie sysslor, staten i stor utsträckning vari i tillfälle att taga de i utbildningssyfte tjänstgörand unga juristerna i anspråk för arbetet i domsagorna oc därigenom kunnat undgå inrättandet av särskild tjänster, som annars varit behövliga. I utkastet har en uppdelning av de nya domsagorn i olika tingslag endast genomförts i sådana fäll, då e: större stad sammanförts med kringliggande landsbyg till en domsaga. Däremot har i de fall, då på gruu av domsagornas stora utsträckning en uppdelning i fler tingslag kunde ifrågasättas, en sådan uppdelning ick genomförts, utan i stället det av processkommissione antydda alternativet med bitingsställen följts, därvi såsom bitingsställen angivits sådana orter, som i här dclse av domsagornas uppdelning i olika tingslag skull kunna ifrågakomma såsom självständiga tiugsställei Uppenbarligen har processkommissionens terminolo' »lagmän», »hovrätt», »statsåklagare» etc. måst i tabe. lerua komma till användning. Stockholm, december 1926.

I samtliga tabeller hava 1928 införts senaste uppgifter angående landareal och folkmängd.

345 Tab. 1. Landets indelning i domsagor och tingslag. 2

»i i 7

10 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning 1 | (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

1. Stockholms stad. Stockholms domsaga. Stockholm: Rådhusrättens l:a avd. »

»

2:a »

»

>

3:e »

»

>

4:e >

»

»

5:e >

>

»

6:e »

»

»

7:e »

»

>

8:e »

»

Polisdomstolen . . .

Summa Medeltal 1923—1925

Land- Folkareal i mängd kvkm. År 31 •VM

/l2

civilmål'

brottmål

11 |12|13| 14 j 15(16

Nuvarande antal

Erforderligt antal

enligt lag- inteck- O D- c: •pecial2_ a i sr 0 enligt författn. farts- ningsicke tvis- straff0 ers pr ären- ären- | | : 5 tvis- tiga lagen och ang. deu oq c: c c -= p: den = crq 3 3 tiga p m. m. fylleri-. 2ta- 00 0 förseelser *• •-1 SO

p

[23 557 24 583 [25 533 4 (23 1 {24 [25 17 |23 1347 {24 1 379 [25 1 280 23 262 {24 251 [25 220 23 287 {24 292 [25 275 23 270 {24 284 [25 279 23 269 {24 262 [25 263 |23 272 24 296 [25 276 23 {24 [25

609 723 894 482 432 392 395 425 364 232

224 213 203

221 196 247 222 231 214

187 215

I

1376 32 073 1516 32 308 1379 34 366

3 2 21

22 13 2

1343 1740 2310 643 451 331 105

170 288

84 174

»45

99 146

151 179 144 159 1.95 123

106 61

135 151 105

1' 1 1 11L-

11 2 7 6 7

h

7 85 145 1.^7 l 170 208 P 83 217 141 )- 7 188 113 405 162 43 646 1 2 2 3 7 1 9 32 12133 87 655 12(184 6&Z I23 3268 2633 1 320 14 773 1376 32 073 60 7 4 1319 464699 24 3348 2 683 1425 14868 1516 32 308 [25 3143 2 780 1 596 15 738 /37S 34 366 3 253 2699 1447 15126 1424 32 916

1!•

9 12 24

1 Bokstäverna a), b), c) etc. framför de till en viss domsaga eller ett visst tingslag hänförda områdena utmärka, att dessa för närvarande höra till Bkilda domsagor eller stadsjurisdiktioner. * Med »icke tvistiga civilmål» menas sådana som avgjorts genom tredskodom eller efter omedelbart medgivande från svarandens sida, med »tvistiga» alla de övriga. 3 1 kol. 7 upptagas mål angående brott eller förseelser enligt strafflagen (utom 11: 15 och 18: 15), krigslagen eller tryckfrihetsförordningen ävensom andra mål, i vilka någon varit häktad, i kol. 8 alla övriga brottmål. 4 Med »övriga domare» avses rådmän, assessorer och stadsnotarier med säte i rätten samt biträdande domare. 5 Bland notarier inräknas i denna tabell dels sådana stads- och polisnotarier, vilka icke enligt gällande arbetsordning hava säte i rätten, dels förste notarier vid häradsrätterna. 6 Av dessa 60 domare äro 23 rådmän, 25 civilassessorer, 10 kriminalassessorer, 1 extra rådman och 1 polisdomare. Därjämte finnes 1 magistratssekreterare. 7 Härutöver finnas 1 aktuarie, 1 registrator, 1 inskrivningsnotarie, 1 stärbhusnotarie och 1 assistent. 8 Utöver dessa 24 sekreterare erfordras jämväl andra rättsbildade tjänstemän (aktuarie, registrator). — Eventuellt erforderlig tjänstepersonal för övertagande av överexekutorsgöromålen har icke beräknats.

346 TAB. 1 (forts ). 1

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

|4

5 i

6 |

11 | i 2 | i a 14 1151 IG

Åren 1922 —1925 s l u t l i g t avg j o r d a Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

Landareal i kvkm.

Områden e n l i g t n u v a r a n d e judiciella indelning

(K. = k a n s l i o r t , T. = t i n g s s t ä l l e , Bit. = bitingsställe)

/ia

civil mål Folkmängd S1

/12

År

1927 Nuvarande anta.

brottmål

Erforderligt antal

enligt O Dl a g - inteck- -> p- c: 1 y^ specialP 2. enligt farts- nings0 Eorfattn. icke g p. q t v i s - straffären- ären- •H ~ l och ang. tvis^ c: a, 5<* = — p . i C- o j 2 < 0 2. « ° |. %\ den tiga tiga lagen fylleri- den P: £• 1 B 2 B g c g| S-c i P m. m. förseelp roa *H BP" » 1 p "> ser 0 -*

2. Stockholms län. 2. K.

Norra Roslags domsaga. o. T. Norrtälje. Bit. Östhammar och Häverösund. a) N o r r t ä l j e b) Mellersta

Roslags

domsaga.!

10-5

1 141-8

c) Norra Roslags domsaga. K. Östhammar. F r ö s å k e r s t i n g s l a g (inkl. j Ö s t h a m m a r , 1 1 0 2 inv., o c h ( 878-7 Öregrund, 1 2 0 7 inv.). T. Ö s t - [ h a m m a r och Öregrund . . . | Väddö och Närdinghundra"^ 1 085-7 tingslag. T. Häverösund . .J

Summa

3116 7

25 15

455 441

206 229 200 731 860 770

41 25 25 48 57 54

6 13 11 19 11 15

45 31 48 66 84 82

196 153 245 244 333 307

227 264 218 : 1 — 369 583 533

189 216 208 204

194 169 163 175

53 61 71 62

295 1 036 329 1 0 3 1 395 1 074 340 1 0 4 7

1533 1 , 1936 3 / 721 | 1730

[23 24 [25 123 38 070 24 [25 [23 911 24

49 61 54 6o 62 90 8 5 9

70 66 70

30 20 20 41 56 48

2 8

3 _y

338 54 492 42 34 388 173 919 936 233 273 1066 20 32 12 15 13 23

923 1 978 955 2979 2 954 1 1 3 765 65 ) 41 \ 1 . _ 53

I23 6 1 3 7 6 24 [26

H7 128 153 133

210 212 211

73 79 70 74

259 1 2 7 7 287 1 4 4 3 330 1 467 292 1396

3 967 1 3 973 3 4 773 j 4238

1 2

[23 24 [25

133 218 255

182 168 181

84 93 111

436 1 318 544 1 2 3 3 665 1346

4 599 1 4445 1 1 2 5431

1 2

548 1 2 9 9

4 825

79 113 81 52 53 51

44 40 26 61 47 58

17 12 30

(23 24 [25 |23 2 0 1 5 0 24 |55

16 26 23 42 24 53

[23 24 [25

13 272

59 719

M e d e l t a l 1923—1925 2.

Sollentuna T.

domsaga. Stockholm.

K.

90 81

!•

— 1

;[

i

1 1 2

o.

a) Stockholms läns v ä s t r a dom-1 1105-8 saga. K. o. T. Stockholm . ./ b) Sollentuna och F ä r e n t u n a dom-1 saga. K. o. T . S t o c k h o l m . .(

404-4

4-G

Summa

1 514-8

22 395

t»

Medeltal 1923—1925

3.

uI

171 181 225 13 33 40

(23 24 [25 (23 2 1 2 6 8 24 [25 5 029

!• !•

f

1 Södra Roslags domsaga. K. o. T. Stockholm.

Södra Roslags domsaga (inkl.] D j u r s h o l m , 5 913 inv., och L i dingö, 10 840 inv.) med un- \ d a n t a g av V ä r m d ö s k e p p s - I l a g . K. o. T. S t o c k h o l m - . .) M e d e l t a l 1923—1925

560-9

55 736

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOE OCH TINGSLAG.

n

| 11 |12|18 14 |16|16

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

347 Nuvarande antal

civilmål brottmål Landareal i Folkenligt lag- inteet kvkm. mängd Ar 31 special- farts- nings/12 enligt 31 icke /l2 författn. 1927 tvis- tvis- straff- och ang. ären- ären- Ti o: 1927 tiga lagen den. den tiga 55 m. m fyllerilorseel-

Södertörns domsaga. K. o. T. Stockholm. a) Södertörns domsaga (utom Öknebo härad). K. o. T. Stockholm.

Erforderligt antal

B c

4.

Svartlösa härad 2

446-8

Sotholms tingslag

907-5

b) Värmdö skeppslag av Södra) Roslags domsaga 1 j

433-3

c) Vaxholm

6-1

Summa

17?

29 906 17 876

73 57

23 9 993 24 25 23 3 234 24 25 61009

Medeltal 1923—1925 Summa för länet (utom Öknebo 1 härad och Södertälje 3 )/ 6 9 8 6 1 237 840 Medeltal 1923—1925

M 24 25 23 24

23 21 25

23 24 25

18 28 35 26 9 13 14 16 19

78 95 76 47 64 •11 30 28 30 23 18 12

11 13

170 178 182 205 209 159

70 64 80

187 181

609 766 744 752 825 715

280 297 338

35 55 22

36 43 40

34 36

726 744 305

155 138 118 79 41 30 73 91 111

&

710 I 962 675 2102 755 2347 416 824 1 407 949 459 1077 219 767 206 741 224 905 12 57 10 62 • 1 2 88

71 306 60 »357 341 1298 319 1 440 322 1365

3610 3 854 4417 3 960

1 296 4 988 13 709 1501! 5 005! 14 208 / 709\5327\ 16342 1502 5107)14 753

* Av S. Roslags häradsrätts mål och ärenden har V* beräknats komma på Värmdö skeppslag. Av antalet mål och ärenden vid Svartlösa och Öknebo häradsrätt hava 3A beräknats komma på Svartlösa härad och V« på Öknebo härad. 3 Ang. Öknebo domsaga, som av Stockholms län omfattar Öknebo härad och staden Södertälje, se Södermanlands län. För den händelse det skulle anses olämpligt att förena områden från olika län till en aOIll§aga, torde Värmdö skeppslag och Vaxholms stad böra överflyttas till Södra Roslags domsaga, som då skulle erhålla ett invånarantal av 68 963 samt i medeltal 224 tvistiga civilmål och 126 strafflagsmål, medan Södertälje och Öknebo härad böra förenas med Södertörns domsaga och denna erhålla bitingsställe i Södertälje, i vilket fall domsagan skulle erhålla ett invånarantal av 72 168 samt i medeltal 231 tvistiga civilmål och 102 strafflagsmål. I så fall skulle för vardera domsagan erfordras 1 lagman, 2 rådmän och 3 sekreterare.

348 TAB. 1 (forts.). 1

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

| 4

|

G |

11 |12| 13; 14 |15J16 Nu varande antal

Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning

Erforderligt antal

Uppsala län.

2. Uppsala och Örbyhus domsaga. K. o. T. Uppsala. (Två tingslag.) a) Uppsala tingslag.

89 79

[25

261 218 179

80 83

b) Örbyhus tingslag. Bit. Örbyhus.1 [23 Uppsala läns norra domsaga.! 2 713-2 53 960 84 K. Uppsala. T. Örbyhus . ./ [25 Medeltal 1923—1925

103 94 167 121

117 71 87 91

[23

15-4

[23 30 000 {24

Medeltal 1923—1925

Summa

2 728-G

2. Tiunda domsaga. K. o. T. Uppsala. Bit. Enköping. a) Uppsala läns södra domsaga (enl. 1926 års reglering). K. Uppsala. 2 Tiunda tingslag. T. Uppsala

164 179 30l\ 215!

743 1095 771 711 742

821 863 927

654 674 979 769

58 39 57 61 71

!34 29 31

'3

60 17 22 270

[23 1 208-7 24 876 24

ir«

23 5 913 {24

[25

46 46 57 56

l23

2*92-8

55 497 24

Medeltal 1923—1925

44 30 97 57: 114

23 24 708 24

Summa för länet

207 I 113 183 1108 198 1112 196 U l l

116 214 148

Trögds tingslag. T. Enkö-1 1171-8 ping 3 J

Medeltal 1923—1925

490 495 678 554

[25

Summa

70 86 117 91i

312 150 \u [25 346 167

Medeltal 1923—1925

sckrc

3.

råd lagmi vice 1 not

civilmål brottmål Land- -r. ,, enligt cH areal i a oiKintcck- 00 p:! 0: speeial- lagkvkm. mängd År enligt "öifattn. farts- nings- ~7: J. icke tvis- straffsi l 9 % g . SS ären- ären- c: 1927 B (K. = kansliort, T. = tingsställe, 1927 tvis- tisa den 2 ! a 53. T»- - 3?..Sg lagen och sing. den Ll n" | 2 3 0 3' » fylleriBit. — bitingsställe) tiga m. m. p Ti i >H förseel-l p O O -i ser

\2å

105 69

107 115 [25 159 113 164 166

[23 5120 9 139457 24 [25

16 6 20 17 26 L3 16 20 46 49 52 49

525 476 160 479 2(55 165 505 280 266 504 346 197

954 1929 909

1 975 938 2 038

u1

11 — 1 1

i12

i 1 1 2 3

37 43' 1068 ) 818 1 — i 46 327 68 418 1051

1 1. 386 / 067

25 97 89 170 151 136

3«4 341

849 716

63 87 61

113 \ 1 1 — 129

755 1647

]

1 1, 1

1O 3

i

1 2

1 1 i

886 1758 4 255 1 . 968 1709 3576 5 i 8

2 3!

2 247 809 1980

1272 / 774 1042 1747

i

4 222

1 Till Uppsala läns norra tingslag torde från Tiunda domsaga böra överföras Gamla Uppsala socken. 2 Uppgifterna avse de båda ännu icke sammanslagna domsagorna: Uppsala läns södra och mellersta {i 1925). 3 Omfattar förutvarande Uppsala lians södra domsaga samt Lagunda tingslag.

349 TAB. 1 (forts.). LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

3 | 4 j 5 | 6 ) 7

|

11 |12|13| 14 ;15;16

Nuvarande antal

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

Land- Folkareal i mängd År kvkm. 31 31

/l2

/l2

civilmål

brottmål

Erforderligt antal

enligt lag- inteck- 0 p" 0: •i — special0 enligt författn. farts- nings- P £. g, icke tvis- straffP ' fr 0 2 (T! 5 ären- ären- -r a 0. p och ang. tvis- tiga lagen den den 2S- O -!_ p g£ : fylleritiga 5' p i; z: 2 1-T m. m. förseelT. ° Q =•

^

?..t

ser

h

'A- 5 p ens

-. P

o n

4. 1.

5 o"

Södermanlands län.

Alternativ 1. Jönåkers domsaga. T. Nyköping.

K.

o. 17-0

b) Jönåkers, Rönö och Hölebo) 1917-9 tingslag. K. o. T. Nyköping)' 3-G

c) Trosa

193S5

Medeltal 1923—1925 2. Öknebo domsaga. K. o. T. Södertälje. Bit. Strängnäs. a) Södertälje i Stockholms län

20-3

b) Öknebo härad av Södertörns] domsaga i Stockhoms län. K. > o. T. Stockholm 1 )

383-4

c) Daga tingslag. T. Ghiesta

K. Nyköping.) j

425-1

d) Åkers och Selebo tingslag.) K. o. T. Strängnäs . . . ./

796-9

e) Strängnäs

f) Mariefred

14-6

Summa Medeltal 1923—1925

11 4 4

98 14ö 146 130

94 99 118 24 19 30 16 17 20

|23 50S80 {24 [25

[23 14 840 124 [25 9 546 |23 24 [25 8 800 [23 24

1-25

1659 2

27 29 26 17 22 24

1-85

Summa

15 34 26 81 56 64

|23 12164 {24 [25 [23 37 882 {24 [25 23 834 s'24

23 15 701 24 [,25 |23 4 939 {24 [25 23 1392 24 [25 |23 55 218 /24 \25

3. Oppunda domsaga. K. o. \ T. Katrineholm. Bit. Malmköping. Oppunda och Villåttinge domsaga, A . Katrineholm. Oppunda tingslag (inkl. Ka-j [23 trineholm, 7 595 inv.). T. Ka-f 1 382-0 39 581 24 \25

84 76 22 46 46 15 16 24\

H 24 51 72 58 78 25 10 8 245 227 305 259

57 47 64

572 438 489 952 964 886 41 33 30

1 9 4

189 173 70 112 62 29 63 19

86 90 96 35J 294 240 19 15 27

107 94 94 98

45 (JO 54 53

305 364 254 308

456 399 363 406

62 80 56 39 31 25 24

446 460 386 52

15 20 48 30 .50 9 13 7 5 11 2

56 52 45 6 9 11 6 6 14 9 9 12 3 3 10 5 7 3

187 180 146 171

85 86 95 89

785 710 637 710

892 779 818 830

29 42 56

448 464 421

954 939 1230

58 47

46 40 33 32 55 9 7 36 232 134 101 «3 31 19

193 265

193 159 236 225 252

1 1 1

!• 2

266 315 570 412 468 293 228 267 70 60 88

23 31

653 598 704 654 700 ! 782

88 120

81 82 22

1 9

1565 1435 Ui 1 1 5 1 405 1468

201 169 174

1 1

II!•

•-' 1

2 264 2 524

2 433

1 1

1 2 0

350 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

b

11 [ 12(13 14 |15|16

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

Områden enligt nuvarande judiciella indelning

Landareal i Folkkvkm. mängd År 31 31

(K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

/l3

/l2

brottmål

civilmål

euligt

tingslag.

T.l

580-9

f23

Summa

1962-9

31 28

(23

67 78 92 79

54120 [25

Medeltal 1923—1925 4. Eskilstuna och Rekarne domsaga. K. o. T. Eskilstuna. (Två tingslag.) a) Eskilstuna tingslag. Eskilstuna: Rådhusrätten . . >

Poliskammaren

Summa för tingslaget

84-4

Medeltal 1923—1925 b) Rekarne

14 539 24

1-35

lag- inteck- o£?p -i: c: <

34 28 29

„,86 76 91

™ 5' p H P p ti IH

CD

12 6

99 108 191

173 180 220

47 54 62 54

3" 301 456 356

1283 1

1300 1708 ) ' 1430

8.33 935 928 !•

(23

4i

115 108

18 39

13 16

323 182

— — —

— — —

22 25

3 2 495 488 630

I23 30 618 24 [25

4i

18 39 33

496 491 632 540

115 108 121

37 35 41 38

— — —

»

361 478

644 641 635

{24 [25 I23 24 [25

3 P"

1 1

1 11

—) — - 2 — 833 1 2

323 182 243

935 928 899

1 3

484 570 < 642

tingslag.

a) Väster- och Österrekarnel tingslag. K. Strängnäs. \ T. Eskilstuna J

990-8 5-5

Summa för tingslaget Medeltal 1923—1925 Summa för domsagan

996-3

22 460 h4 [25 23 1877 24 [25

31 24 9 3 4

25 29

6 2

11 11 68

—

2 3

253 344 31 36 17

(23

51 34 28 38

3 8 5 5

80 89 66 78

237 289 567 295

536 625 689 617

59 43 68 57

576 580 698 618

612 543 538

1369 1560 1 617 1516

L 8 1'

464 403 384 417

1977 2429

243 257 239

1955 2 434 (J 559 10 8 4 2 045 2 365 7 254 1992 2 409 6 847

(23

24 337 24

1-85 [23

1 0S0-7 54955 {24 [25

149 136 159

Summa för länet (med tillägg av] (23 Öknebo härad och Södertälje i> 6 641-3 215173 241 [25\ Medeltal 1923—1925

601 Medeltal 1923—1925

1 Erforderligt antal

enligt special- farts- n i n g s - c" Pc. ii icke straff- författn. ären- ä r e n - SS- P 0 ™ 3: g a tvistvislagen och ang. den den K C. O P P Bg: 3 i 8tiga tiga m. m. fylleri3. pa 5 . <* p: ^ 5 8 B o p >P ^ p: 0 1 H förseelser

Villåttinge

Nuvarande antal

600 679 627

25 29 24

43 46 43

I8

— Ii s

52 1

55 47

I

r

—

1 2

o|i

4 4 5

Se not. 2 och 3 till Stockholms län. Därav 1 polismästare och rådman, vilken jämte magistratssekreteraren är ledamot av såväl rådhusrätte] som poliskammaren. 2

TAB. 1 (forts.).

351 LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

l

11 |12|13 14 115)16

Åren 1923—1925 s l u t l i g t avg j o r d a Domsagor kansliorter

och tingslag, och tingsställen

''

Områden enligt n u v a r a n d e judiciella indelning (K. = k a n s l i o r t , T. = t i n g s s t ä l l e , Bit. = b i t i n g s s t ä l l e )

Alternativ

Landareal i kvkm. 81

/l3

civilmål Folkmängd 31

/l2

År

brottmål

enligt 0, lag- inteck- åcrl? c: special< enligt farts- nings- ^ p icke författn. t v i s - straffä r e n - aren- *Z•* J.: r P tvisoch ang. den K3 <z: Q t i g a lagen den c tiga fylleriP: — 1 S- 5" p m. m. förseelg5 0 ser

Erforderligt antal i B"

2 0 p

p»

1-1

3 C

s a a 6

II. 1

1. Jönåkers domsaga. K. o. T.) Nyköping. Bit. Gnesta = [\ Alt. I, med t i l l ä g g a v D a g a / 2 363 6 tingslag. S:a för d o m s a g a n ! Medeltal 1923—1925

2. Oppunda

domsaga

= Alt. I

(23 24 [25

114 163 166 148

131 109 114 118

51 66 68 62

338 390 309 348

566 487 483 512

1836 I 1701 3 1720 1752

(23 24 [25

67 78 92 79

ni 86 76 91

47 54 62 54

3" 301 456 356

621 644 641 ($35

1283 1300 1708 1430

[23 30 618 {24

140 115 108 121

41 18 39 33

37 35 41 38

496 491 632 540

223 323 182 243

833 ) 935 1 3 — 928 ) 899

[23 22 460 {24 [25 (23 15 701 24 [25 |23 1 8 7 7 24 [25 I23 4 939 24 [25 I23 1 3 9 2 {24 [25

42 31 24 14 24 51 9 3 4 72 58 78 25 10 8

16 25 29 48 30 36

6 2 9 9 12

206 253 344 201 169 174 3i 36 17 105 81 82

2 3 3 3 10 5 7 3

12 11 11 9 7 36 68 78 55 232 134 101 13 31 19

484 570 642 1 1 57° 412 468 52 55 • 1 47 293 228 . 1 1 — 167 70 60 • 1 — — 88

1 826-7

[23 46 369 {24 [25

162 126 165 150

80 79 74 77

27 30 26

334 261 222 273

565 562 648 592

1469 1 1325 1412 1401

769S7

I23 24 [25

241 273 272

97 113 110

57 62 71 63

830 752 854 812

788 S85 830 835

2302 i 2 260 5 2 340 2301

4 1

1 1 1

[23 6 2 3 7 6 190 787 24 \25

483 482 531 499

363 292 303 319

155 182 201 179

1479 1975 1 4 4 9 2 016 1 619 1 954 1516 19S2

5 421 1 5 261 5 768 5 483

<; 4

3 3 3

1 962 9

Medeltal 1923—1925 3. Eskilstuna och Rekarne domsaga. K. o. T. Eskilstuna. (Två tingslag.) a) Eskilstuna tingslag . . . .

84-4

1-85

Medeltal 1923—1925 b) Rekarne tingslag. Bit. Strängnäs. a) Livgedingets domsaga. K. Strängnäs. Väster- och Ö s t e r r e k a r n e l t i n g s l a g . T. E s k i l s t u n a . .j Åkers och Selebo tingslag. 1

990-8

796-9

b) T o r s h ä l l a

5-5

c) S t r ä n g n ä s

18-9

14-6

S u m m a för t i n g s l a g e t Medeltal 1923—1925 S a m m a för domsagan Medeltal 1923—1925 S u m m a för l ä n e t Medeltal 1923—1925 1

Nuvarande antal

9 13 7 5 11

23 31

1!

1 1

1 1

l!

1 i

!•

r

i

i9

Alt. I I förutsätter att staden Södertälje och Öknebo härad föras till Södertörns domsaga i Stockholms län (jfr sid. 347 not 3).

352 TAB. 1 (forts.). LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 1

11 |12|1S|| 14 | 1 6 | 1

Åren 1923—1925 s l u t l i g t avgjorda Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

Områden enligt n u v a r a n d e judiciella indelning

Landareal i kvkm.

n/„

(K. = k a n s l i o r t , T. = t i n g s s t ä l l e , Bit. = b i t i n g s s t ä l l e )

1927 Rådhusrättens avd

»

Poliskammaren . .

/l2

-

22 16 21 48 52 41

— —

—

135 90 829 773 671

166 170 160 165

70 68 62 67

953 908 761 874

444 401 j 406 417

36 46 53 25 16 26 14 18 14 30 46 29

5i 34 32 26 35 23 47 17 37 17 15 8

11 18 17 14 14 27 17 23 23 17 9

86 62 115 70 62 83 117 77 95 147 110 58

369 318 342 r 53 161 144 292 244 275 41 27 31

(23 7(5 507 {24 [25

105 126 122 117

141 101 100 114

73 66 63 67

420 311 351 361

855 750 792 799

1745 147» 1 432 1551

(23 29 188 24 [25

227 217 214 219

in 79 95 95

38 47 46 44

569 509 435 504

394 368 307 356

2342 2 080 } 1 1751 2 058

(23 36 401 24 [25 (23 18 192 24

50 37 40 28 19 11

69 75 63 32 16 15

12 28 31 14 17

201 127 142 117 73 104

581 475 457 486 299 317

[23 54 593 24 [25

78 56 51 62

24 42 48 38

3 i 8 1 067 200 774 246 774 872 255

13' 106 121 124 137 185

|23 60 671 24 [25

255 243 306 268

[23 30 005 24 [25 |23 20 970 24 \25 |23 22 728 24 [25 (23 2 804 24 [25

3 656«

60-7

M e d e l t a l 1923—1925 2. Bråbo Norrköping.

domsaga. Bit.

— 124

z

1-85

9S-9

— 444

~

51 57 51 "5 113 109

(23 24 \25 |23 24 [25 1*3 24

2:al /

Summa

1927 Erfor-

rande derligt civilmål brottmål antal antal enligt , l&e- inteck- 0 £ 0 : P H Är 5 enligt special- farts- nings"i B icke Z ~ t Ti tvis- straff- förfat tn. ären- ären- ii ~0 3 O i CD tvist i g a lagen och ang. den den 3 •*' c1 p P P : 3 ä tiga B 3 S p : O^J m. m. fyllerip P:°_ förseel• g p ra re n ser ---•

5. O s t e r g - ö t l a i i d s l ä n . 2. Norrköpings domsaga. N o r r k ö p i n g : R å d h u s r ä t t e n s l:a|^

>

Folkmängd

Nuva-

401 406

2 176 2 117 | l 2248

—1 — —I — — 1 '

u r I

2176 2 1 1 7 !> 2 248 2181

1 1

1 2 2

K. o. T. Söderköping.

a) B r å b y g d e n s och F i n s p å n g a l ä n s domsaga (enl. 1926 å r s reglering). K. N o r r k ö p i n g . Bråbygdens tingslag. T.^ Finspånga läns t i n g s l a g ! u t o m Godegårds och T j ä l l m o > socknar. T. H ä l l e s t a d 2 . . .) b) H a m m a r k i n d s , Stegeborgs och I S k ä r k i n d s domsaga. K. o. T . )

1166-8

1191-3

1 293-8

4-7

Summa M e d e l t a l 1923—1925 Linköpings och Bankekinds domsaga. K. o. T. Linköping. (Två tingslag.) a) Linköpings tingslag.

747 743 —1 671 510 1 242 —1 286 386 I 402 1— 1 405

1'1 I

89 70

1I

I

1—

—

4 -

1 1 S

3 Medeltal 1923—1925 b) Bankekinds tingslag. Bit. Kisa. a) L i n k ö p i n g s domsaga. K. o.l

b) K i n d a tingslag. K. o. T. K i s a

S u m m a för t i n g s l a g e t Medeltal 1923—1925

1 554-2

1 221-3

2 775-5

w

91 78 90

•

—

924 798 —1 967 438 1 1 417 <.1 21 1 2 315

!•

1 !

1362 | 1215 H 1282 1286

1 H

TAB. 1 (forts.).

i

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

| 4

11 |12|18| 14 |15|16

Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

O m r å d e n enligt n u v a r a n d e judiciella indelning (K. = k a n s l i o r t , T. = tingsställe, Bit. = b i t i n g s s t ä l l e )

S u m m a för domsagan

Landareal i kvkm. 31

/l2

civil mål Folkmängd 31

/l2

8 3 781

7-9

5 822

domsaga. Bit.Mjölby.5

Summa

Medeltal 1923—1925 1

< ii' p

c 3 p a

•*

c

212 170 173 1S5

62 89 94 82

887 1 461 709 1 1 4 2 681 1081 759 1 2 2 8

3 704 3 295 3 033 3 344

I23 24

45 54 33 23 30 30 6 4 6' 24 17 16 83 89 124 75 20 25

33 39 32 37 48 50 7 9 6 3 2 20 68 57 69 10 9 9

18 5 13 34 16 35 3 3 3 2 4 9 2.3 34 41 8 5 6

80 59 46

102 17 16 21 64 66 112 .189 204 169 5i 115 72\

238 203 ~ 216 989 _ 1 743 800 127 60 - — — 71 107 77 i , 111 987 1 945 — 1 1078 40 1 67 —— 58

455 1 1 9 5 498 1 1 2 7 522 1 077 491 1 1 3 3

(23 24 \25

256 214 234 235

i*S 164 186 170

88 67 107 87

9 297-7 302 309

|23 24 [25

921 856 927 901

677 (!05 619 634

2Q3 290 326 303

0 0

78 60 56 487 335 359 38 40 36 2

A

49 33 539 573 559 29 70 34

I -

p-

-3

}** 4 L.l 1

W

a. p:

--t

305 273 265 281

77A.1

2 706-0

z:

(23 24 [25

Medeltal 1 9 2 3 - 1 9 2 5

S:a för l ä n e t (utom Y d r e tingslag)

0 p;

lag- inteckÅr p enligt författn. farts- ningsicke t v i s - straffären- ären- 0 g, t v i s - t i g a lagen och ang. den den T? c : tiga m. m. fylleriförseel0 " ser

123 27 926 24 \25 c) Godegårds och T j ä l l m o s o c k n a r ! |23 5 1 1 3 i 24 av F i n s p å n g a l ä n s tingslag, h 3 9 9 9 4 [25 K. N o r r k ö p i n g . T. H ä l l e s t a d ) (23 2 986 24 5-9 [25 e) Mjölby domsaga (inkl. Mjölby,] (23 6 0 3 9 inv.). K. Miölbv. T. Miöl- 1 513-1 37 826 i 24 |£5 |23 1 6 7 7 24 [25 b) A s k a , D a l s och Bobergs dom-1 suga. K. 0. T. M o t a l a . . . ./

enligt

Medeltal 1923—1925 4. Aska (eller Vi folka) K. o. T. Motala.

brottmål

II

2 8362

Erfoi derligt antal

Nuvarande antal

Ar er 1 1922 —1925 slutligt avgjorda

p Is -•et

p

3 p.

1 2 2

I

I'1 1 1

I

I

I1 1,

J

1, 1

2488 2 095 2 334 2 305

l16

— '2

1 i> 2

mm

4 V 8

2 7 1 5 3 955 10 113 2 426 3 420 8 983 [124 2 315 3356 9 047 2 485 3 577 9 381

1 Motsvarar förutvarande Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings domsaga. Av antalet mål och ärenden i Finspånga läns domsaga hava 4/s medtagits här. Om man icke vill bryta länsgränsen genom att förlägga Ydre tingslag till Vedbo domsaga i Jönköpings län, torde Ydre tingslag kunna förläggas till Aska domsaga, i vilket fall Sund torde behållas som bitingsBtälle. Invånarantalet i domsagan skulle efter tillägg av Ydre tingslag stiga till 89 000, medeltalet tvistiga civilmål (kol. 6) till 180, och medeltalet strafflagsmål (kol. 7) till 91. * Av antalet mål och ärenden i Finspånga läns domsaga har 1/b medtagits här. 2

354 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

4 B 1 6

|

| 11 1L2113 14 |IÖ|:

Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning

Landareal i Folkkvkm. mängd År S1

(K. p= kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

6.

/l2

/l2

civilmål

Nuvarande antal

brottmål

Erfor derlig antal

enligt c 0: lag- ;inteck- Or> K. <-. <i — special- far enligt ts,nings— &p-' 1 a icke författn. straffären- ärentvistvis5S och ang. 3 <! 0 5 1 den tiga tiga lagen fylleri- den c" S o 5' c* B t" m. m. förseel3' f P <n -s ser 35 "

Jönköpings län.

2.

Jönköpings och Tveta domsaga. K. o. T. Jönköping. (Två tingslag.) a) Jönköpings tingslag. 47-3

Jönköping

(23 29 909 {24 [25

Medeltal 1923—1925 b) Tveta

171 171 186

75 60 72

51 48 67 56

406 477 617 500

341 312 424 359

1 322 1236 ! ' 1257

34 33 47

498 411

586 631 610

1062 2 123 >••

16 58 604 647 668 640

I 214 I

tingslag.

a) Tveta, Vista och Mo dom-j saga utom Nässjö stad och |23 landskommun (inkl. Hus-I 1 993-5 40 008 {24 kvarna, 8100 inv.). K. Jön-( [25 köping. T. Jönköping (och Nässjö) l | f23 2-8 1195 24 [25

137 134 3o 25 22

87 83 1 4

35 7 19

1 996-3 41 203 24 [25

171 162 156 163

72 88 87 83

36 36 49 40

349 505 430 428

(23 71112 {24 [25

388 333 327 349

163 147 155

87 84 116 96

755 945 2 4 0 0 1 982 959i 2 421 3 5 1 1 047 1 092 2 493 928 999 2 438

(23 6 324 (24 [25

122 137

20 16

15 12

174 163

99 121 103

29 40 55 18 17 32

8 11

11 17 5 6 2

154 141 147 26 63 63 67 39 30

77 85 114 92

59 51 68 59

354 417 403 391

|23

Summa för tingslaget Medeltal 1923—1925 Summa för domsagan

2 043-6

Medeltal 1923—1925 2.

1 131

55 1 37 1 134

1 186 1 1099 2 1 1 1257 1181

919-6

Södra Vedbo tingslag. Eksjö

T. [ J

924-7

c) Ydre tingslag av Östergöt-1 lands län. K. Kisa. T. Sund/

673-9

Summa Medeltal 1923-1925

17-9

f23

20 868 24 [25 (23 14 770 ^24 [25 I23 7 650 {24 [25

|23 2 5361 49 612 24 [25

22 30 6 7 9 242

272 279 264

19 37 11

1 2

1 Vedbo domsaga. K. o. T. Eksjö. Bit. Tranås.

a) Eksjö b) Norra och Södra Vedbo domsaga. K. Eksjö. Norra Vedbo tingslag (inkl.\ Tranås, 6 236 inv.). T. Tranås/

1 1

78 87 74 382

I1

211 1

239 225

219 210 144 85 122\

747 573 612 ; 1 1 358 345 435 138 158 » i — •21 175

854 706 666 742

M54 1 1315 ( o i — Ii 1 447 1 • 1405

315 260 250

ii

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

| 4

6 |

10 Ö55 | 11 |12|13|| 14 15 ; 1G

Aren 1923 —1925 slutligt avg orda Domsagor och tingslag, \ kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. r= bitingsställe)

>3. Njudungs domsaga. K. o. T. Nässjö. Bit. Vetlanda. la) Nässjö stad och landskommun! (därav staden 9 039 inv.) av Tveta. Vista och Mo domsaga. J; K. Jönköping. T. Jönköping!

Landareal i Folkkvkm. mängd 31 S1

/l2

96-4

/l2

civilmål År

[23 10 769 24

|*

|23 b) Västra härads domsaga. K. o.Il , 0 1 - . 27145 24 T. Sävsjö . • ./ 1 8 1 5 4 [25 c) Östra härads domsaga (inkl.| |23 Vetlanda, 3 393 inv.). K. o. T. \ 1 313-3 23 617 24 Vetlanda | [25 Summa

[23

3 2251 61 531 {24

1-85

Medeltal 1923—1925

Erforderligt antal

Nuvarande antal

brottmål

enligt lag- inteck- O rf 0: < — special- farts- nings- -. .-.< K' ~ enligt icke __ P författn. ären- ären°B tvis- tvis- strafflagen och ang. den den "i2 Ez: n g 1 s tiga tiga fylleri£3 - -• 0 , 20 13. i 3 o CD iörseelÖ' B" 2P: pCi ser

35 34 33 86 78 68 52 67 80

21 21 31 57 46 24 48 41

173 73 179 126 181 108 178 102

Västbo domsaga. K. o. T. * Värnamo. Östbo och Västbo domsaga. K. Värnamo. 130 Östbo tingslag (inkl. Värna-) 1 541-2 25 014 [23 88 24 mo, 3 933 inv.). T. Värnamo J [25 206'

9 8 12 18 18 29 14 18 28 4i

44 69 51

78 124 103

147 158 153

283 1

44 84 So] 89 121 170

552 431 478 389 374 395

583 573 606 751 541 489

211 1 0 8 8

1 617

266 - — — 281

329 963 1380 368 1 026 1 376 303 1026 1458

l

L- 1 }i

h 1

1 1 1

4.

Västbo tingslag. T. Ölmestad

|23

1 944-8 31186 24

[25

Summa Medeltal 1923—1925

3 4S6-0

[23

56 200 24 [25

[23 Summa för länet (inkl. Ydre^ tingslag av Östergötlands län)J 11290 8 238455 [24 }25 Medeltal 1923—1925 1

94 90

90 72 74 48 49 64

26 17 25 15 16 101

87 151 43 46 67

423 340 329 489 580 552

4. 33 126 67

182 121 196 138 181 132

133 238 162

920 881 904

1250 / 187 ! • 1235

966 495

212 379 273

983 972

507 481

1$ 633 593 510 617 594

M36 3 799 6 739 1861 3 548 6 3(56 2 056 3 665 6503 1784 3 671 6 536

1 1

1 1 2

h H

4 5 6

6 I x Av mål och ärenden i Tveta, Vista och Mo domsaga hava Va förts till Tveta tingslag och 7° till Nässjö.

356 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 3

11 :12|13| 14 |15|1

10 Aret 192; i—1925 slutligt avgjord a Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. =s bitingsställe)

7.

Nuvarande antal

Erforderligt antal

brottmål civil mål Land- Folkenligt lag- inteck- 0 p- 0: areal i mängd < specialÅr kvkm. i 31 i , enlisrt författn. farts- ningsB n'd5 icke tvis- straffr l 9?" 3 1 12 äre 11- ären0 £• i i 1927 och an<r. tvis- tiga lagen a. 1927 deu 3 fl 0 o" fylleri- den tiga 5p 1 m. m. förseelSB' -1 P tn a -. P 0 ^ ser

fl

Kronobergs l ä n .

2. Östra Värends domsaga. K. o. T. Växjö. Bit. Lenhovda.

107 169 111 470 401 413 754 6lJ5 743

74 55 53 64 58 60

20 27 34 10 15 26 3i 9 24

281 233 306 66 50 97 105 65 92

448 285 293 342

196 187 160 181

61 51 84 66

452 1 331 348 1 265 495 1267 431 1288

. 2. Västra Värends domsaga. K. o. T. Alvesta eller Växjö. 40 [23 a) Mellersta Värends domsaga. \ 1 258-4 23 412 {24 25 K. o. T. Växjö ( 30 155 |23 51 b) Västra Värends domsaga. K.\ 1433-1 28 959 {24 64 67

S 45 78 87 88

15 18 12 20 18 29

85 60 62 129 156 117

129 126 133 129

35 36 41 37

}i 1 1 Ii 1 1 214 735 135» 1 « 216 1090 1319 — 2 179 7 074 / 153 1 203 966 1274

(23 38 527 24 [25

155 i n 127 141 149 113 144 122

24 46 59 43

100 1 128 114 1098 130 1 062 115 1096

1302 1303 1 321 1309

(23 8 906-7 157 430 24 [25

694 436 501 454 539 406 578 432

120 133 184 146

766 3 194 678 3 453 804 3 403 749 3350

4 334 I R 4 264 5 3965 4188

|23 9 631 24 b) Östra Värends domsaga. K. \25 Växjö. (23 Uppvidinge tingslag. T.l 2 107-6 25 746 24 Lenhovda och Växjö . . . .) \25 Konga tingslag. T. Ingel-\ 1 546-9 31155 [23 24 [25

342 206 210

58 74 47

56 44 46 50 35 37

[23 3 663 5 66 532 24 [25

9-0

Summa Medeltal 1923—1925

u

Summa

f23

2 691 5 52371 {24 [25

Medeltal 1923—1925 3. Sunnerbo domsaga. K. o. T. Ljungby. Sunnerbo domsaga. K. o. T.\ 2 5517 Ljungby J Medeltal 1923—1925 Summa för länet Medeltal 1923—1925

9i 89 97 92

297 532 555 438 558 541

428 350

ii 1 —

521 434 361 745 780 780

j

1 1 1

1 681 | 1642 2 1491 1605

0 1

1 2

5*°

533 473 841 786 680

11 1 1 I

8 4

1 1

1 1

3 4

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

•>

6 ! 7

357 11 |1-2U3|| 14 [15)16

Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort. T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

Nuvarande antal

Erforderligt antal

civilmål brottmål Land- Folk0 pareal i mängd enligt laginteck- g-? c. < kvkm. År enligt special- farts- nings- r- 5 M /u icke tvis- straff- förfuttn. O » p c ärenären1927 tvis- tiga lagen och ang. 1927 den tit ~..t zg 1 fylleri- den tiga m. m. förseelser n

If

•v«

5 0 B

CD

•

8. 2.

Kalmar län.

Kalma r och Möre domsaga. K. o. T. Kalmar. (Två tingslag.)

a) Kalmar Kalmar

tingslag.

[25

202 152 144 166

90 76 67 78

59 37 47 48

412 653 546 537

1KO 232 223;

682 738

1 721-6 40 342 {24 [25 b) Norra Möre tingslag. K. 1 |23 749-1 11 367 {24 Kalmar. T. Rockneby och} [25

77 54 57 34 17 10

108 85 67 24 22 27

47 41 48 6 7 11

141 148 240 36 70 45

940 811! 854 211 220! 186,

1 200 1102 1206 406 296 227

2 470-7

(23 51709 24 [25

in 132 71 107 67 94 83 111

53 48 59 53

177 1 151 1 606 218 10311 1 3 9 8 285 1040 1433 226 1074 1479

2494 4

(23 70 542 24 [25

3*3 222 223 183 211 161 249 189

112 85 106 101

589 1 406 871 1211 831 1272 763 1297

[23 8 714 24 [25 |23 30 241 24 155 14511 |23

112 81 49 38 30 51 H 21 29 9 7 4

50 35 39 78 68 60 49 38 31 13 11 11

21 22 22 21 34 27 21 15 14 5 5 8

92 191 119 97 131 118 62 55 48

173 190 139 152 133 141 149 161

68 76 71 72

335 1 089 424 1016 306 1061 355 1055

1394 1268 1 304 1322

1-

43 33 43

11 19 20

144 193 174

240 191 151

437 469 484

1'

23-7 Medeltal 1923—1925

b) Möre

18 833

[23

K4

tingslag.

a) S ö d r a Möre domsaga. Kl K a l m a r . T. Vassinolösa J

Summa för tingslaget Medeltal 1923—1925 Summa för domsagan Medeltal 1923-1925 K?. Stranda (eller Aspelands) domsaga. K. o. T. Oskarshamn. Bit. Högsby och Mönsterås.

21-0

a) O s k a r s h a m n

b) Aspelands och Handbörds^ domsaga. K. o. T. Högsby .J 2 093-2 ^c) Stranda tingslag. K. Kalmar."! T. Mönsterås och Kalmar . ./

618-4

d) Tunaläns tingslag. K. Vim-1 merby. T. Ishult . . . . /

835-8

Summa

3 568-4

m

[25 10 677 23 ^24 [25 (23 64143 {24 [25

Medeltal 1923—1925 domsaga. K. o. T. Bit. Vimmerby och Gamleby. a) Västervik

% 21

120 95 84 55° 560 601 283 233 252 136 128 124

842 3

v

1'

1,

2448 2 088 2 115 2217

- H

3 Ii

241 202 1 211 694 586 1 646 293 1 318 314 166 1 162 !« 3 133

i'

1 2

B. Tjusts .Västervik.

24-8

(23 12 497 24 \2o

7i 55 73

1 2 8

1 1 2

3Ö8

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

| 4 j

|

| 11 |12jldj 14 |16|1

Aren 1923—1925 s l u t l i g t a v g j o r d a Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

Landareal i kvkm.

O m r å d e n enligt n u v a r a n d e judiciella indelning

(K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

b) T j u s t s

c) Sevede

domsaga.

tingslag.

K.

K.

o.

o.

T.l

T.l

/l2

2 455-0

1 053-7

23-0

civilmål Folkmängd

År

3 556 5

48 26 52 39 47 61 54

15 15 16 5 10 10 22 8 9

47 85 187 11 15 67 138 87 93

361 345 382 208 227 297 121 127 90

565 539 595 329 243 266

(23 24 [25

191 213 214 206

163 129 130 141

53 52 55 53

340 380 521 414

930 890 920 913

1 416 1346 1 434 1399

(23 14 428 ' 2 4 \~25 (23 13 148 24 [25

29 3U 17 15 8 13

17! 18 21 28 16 ! 22\

15 15 16 25 22 29

23 64 70 59 62 72

463 350 328 320 223 291

379 327 364 > 1 325 283 302

(23

44 38 30 37

45 34 43 40

40 37 45 41

82 126 142 117

783 573 619 658

704 610 666 660

721 613 588 641

620 498 475 531

273 250 277 267

09183 Medeltal 1923—1925 4. Ölands Borgholm.

domsaga. Bit.

Erforderligt antal

enligt lag- inteck- 2— *ir c: < •4 g* special1 farts- n i n g s enligt B Bq "'0; icke författn. o B äreu- ärent v i s - straffn % och ang. tvis3 den den t i g a lagen z - •I B: fylleritiga B ni* m. sä förseel-1 re -i ser 80 46 48 »4 18 23 26 32 16

(23 37 813 24 [25 |23 15 651 '24 [25 (23 3 222 24

1,25 Summa

brottmål

Nuvarande antal

il

?5

95 89

!•

II-

-

.1

2 11

1 1

K. o. T. Färjestaden.

Ö l a n d s domsaga. K. Borgholm. Ö l a n d s norra mots tingslag"! ( i n k l . Borgholm, 1 2 4 8 inv.). > Ölands södra m o t s tingslag. \

Summa

678-8

660-6

1339 4

27 576

Medeltal 1923—1925

S u m m a för l ä n e t 10 958-7 2 3 1 4 4 4 Medeltal 1923—1925

m [25 (23 24 [25

I34<5 4 2 0 8 1 S 0 1 3 690 1 800 3872 1 6 4 9 ! 3 923

!•

5962 5 312 ! 5519 5 598

1 0

(

4 4

TAB. 1 ( f o r t s . ) . 1

'

| 4

6 I 7

|

10 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen områden enligt nuvarande judiciella indelning

359 LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

civilmål

; Land-

Folkmängd

areal i kvkm. si 1S l(K. = kansliort, T. = tingsställe, 1927

/12

År

brottmål enligt

11 |12|18 14 115116 Nuvarande antal

Erforderligt antal

0 —

0: lag- inteckspecialenligt författn. farts- n i n g s - aS < B ~. 5" icke !. . •Ti 0 n , . tvisstraff- och ang. ären- ären- ~O* TQ. tvis.. S P Z n a ,. 1 tiga den K) c: ? H - -: B t i g a i ° lagen fylleri- den O Ti 3 a B 1 m. m. förseel-> I Q

Bit. = bitingsställe)

ser

Z: ^

IB 0

1,5

IB ^

SM

aS

9.

Gotlands län.

motlands domsaga. Jf. o. T. Visby. Bit. Skogs. 24-a

a) Visbv

10219 1

b) G o t l a n d s norra d o m s a g a . K.\ V i s b y . T. A l l e k v i a . . . . j () Gotlands södra domsaga. V i s b y . T. Skogs

1349-5

S u m m a för domsagan och l ä n e t

3117 9

24—275274

1-25 2 3

1744-1

K.\ j

Medeltal 1923—1925

(23 24

2 4 1 9 9 i 24

[25 (23 22 622 24 \25 (23 57 0 3 3 24 [25

158 186 171 567 574 527

78 n9 S2 42 77: 58 70 65 88 46 50 21 421 125 19\ 47

22 22 19 6 6 12

186 216 198 115 46 107 36 64 67

240 190 189 206

60 66 57 61

331 1 2 5 0 32(5 1 3 9 5 372 1246 345 1 297

"3

5'

130 242 ~135 169

32 38 26

2 SS

635 548

400 547 495 1 232 884 834 1 148 889 703

3 1

1'

2320 2 032 ! • 2 377

3 2

1 1 2

TAB.

1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 10

| 11 |12|1S| 14 |15|16 Nuvarande antal

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

Land- Folkareal i mängd kvkm. Ar 3l /l2 31

/l2

10. Blekinge län. 2. Karlskrona och Medelsta domsaga. K. o. T. Karlskrona. (Två tingslag.) a) Karlskrona tingslag. Karlskrona: Rådhusrätten .

brottmål

civilmål

enligt lag- inteckenligt special- farts- ningsicke tvis-! straff- författn. ären- är c 11tvis- tiga lagen och ang. den den tiga m. m. fylleriförseel-

5l6 537 488

79! 82! 65\

52 37| 50\

Poliskammaren

Summa för tingslaget

9-7

26 968

516 537 488 514

4-1

5 770

? 113 35

Medeltal 1923—1925 b) Medelsta tingslag. Bit. Ronneby och Lyckeby. a) Ronneby

4 K. o.\ j

965-5

30 360

ii53

c) Östra härads domsaga.) K. o. T. Lyckeby . . .)

631-0

25 849

101 93 131

196 260 219 225

b) Medelsta domsaga. T. Ronneby

Summa för tingslaget | 1 600-6 Medeltal 1923-1925 Summa för domsagan

1610 3 88 947

Medeltal 1923—1925 2. Bräkne domsaga. K. o. T. Karlshamn. Bit. Sölvesborg. a) Karlshamn b) Bräkne domsaga. Bräkne-Hoby

K. o. T.

c) Listers domsaga. K. o. T. Sölvesborg d) Sölvesborg

Summa

5-9 643-9

7 519 22 080

640-1

24 753

8-4

4 061

58 413

Medeltal 1923—1925 Summa för länet Medeltal 1923-1925 1

2 908-6 147 360

Erforderligt antal

19 15 14 38 51 47

189 212 134\

424 419 398 414

189 212 134 178

826 795 849 823

87 155

47 52 41 529 487 551 578 506 52.9

163 136 256' 848 809 898 985 998 909

55 41 49

4* 46

25 76

49 112 110 107

18 11 26 406 408 372

46 67 67 60

78 34 81 32 50 15 31 16 21 54 51 29

146 101 110

i

26 II

19 6

42 34 20 17

195 173 151 122 149 117 165 137 907! 948 856] 904

350 316 292 319

3?

24 33 49 33 56

32 »7 16 15 9i

66 88 82 189 170 206 188

»4 —

l"

158 1 154 1996 221 1 045 1943 201 1111 2 963 193 1104 1968 582 1343 640 1257 599 1245 607 1282

28 V L

98 712 177 797 194 104 707 175 118 739 182 106 18 17 24

826 795 849

2822 2 738 2 812 2 791

4 2

35 43 233 204 235 34 6 387 326 45 55 62

300 218 485 4S5 608 689 666 549 192

Ii

107 15: 59 338! 672 1686 265 681 1632 258 666 1 528 287 673 1615 920 2015 4508 905 1 93S 4 370 857\ 1 911 4 340 894 1955 4406

En rådman tillika polismästare och ledamot av såväl rådhusrätten som poliskammaren.

i'

1 2

6 4

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. LO

Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

civilmål brottmål LandFolkareal i euligt Områden enligt nuvarande lag- inteckkvkm. mängd Ar special3 judiciella indelning enligt farts- ningsVl2 31 /l2 icke författn, 1927 (K. = kansliort, T. = tingsställe, 1927 tvis- tvis- straff- och ang, ären- ärenden Bit. = bitingsställe) tiga tiga lagen fylleri- den m. m.

361 11 |12|13|| 14 |15|16

Nuvarande antal

förseel-

11. 2.

Kristianstads län.

Villands domsaga. K. o. T. Kristianstad. 14-6

13 285

494 338 327

b) Gärds härad. K. Kristianstad.l T. Degeberga1 /

639-5

46 24

c) Villands domsaga. K. Kristian-1 stad. T. Fjälkinge /

674-1

25 297

28 27 17 13

50 77 67 66

567 379 368 438

251 Summa

1 328-2 62 735

Medeltal 1923—1925

2. Ingelstads Simrishamn

791 684 714 89 64 112 »5 87 132

a) Kristianstad

77 67 6

S 64

208 183 214

"5 136 144 132

82 74 491 466 459 435 528 591

806 704 636 887 770 707 781 822 861

965 1 001

2474 835 1076 2 296 958 1 124 2 204 919 1067 2 325

l1,

domsaga. K. o. T. el. Hammenhög.

a) Simrishamn

4 6 6

4-3

2 499

b) Ingelstads och Järrestads dom-\ saga. K. o. T. Hammenhög. I

587-2

118 100

c) Albo härad. K. Kristianstad. T. Degeberga1

303-1

10 226

31 25

Summa

894-6! 48863

Medeltal 1923—1925

3. Göinge domsaga. K o. T. Hässleholm. Bit. Broby. a) Västra Göinge domsaga (inkl Hässleholm, 3 319 inv.). K. o T. Hässleholm

1 406-5 39 742

b) Östra Göinge domsaga. K Kristianstad. T. Broby . .

1061-7

Summa

2 468-2

Medeltal 1923—1925

28 697

68 439

27 50 49 51 100 77 44 32 56

116 3i

47 35 27 783 719 922 245 233 229

104 109 81 1436 1 293 1623 443 385 353

" 3 151 90 155 128 131 110 146

58 45 126 76

1983 182 987 1787 182 / 178 2 057 162 1080 1942

63 60 85 31

67 159 155 in 67 100

87 81 116 95

226 1221 255 1393 220 1376

127 168 82 156 70 73 90 49 62 54 234

176 258 144 210 185 255

24 21

ii

r

122 1 0 7 5

847 739 820 66482 573

1964 1730 1760 998 883 719

178 1 5 1 4

2 613 2 479 2 6S5

m

Erforderligt antal

362 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 10 Åren 1923-1925 slutligt avgjorda

Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

4.

Åsbo

domsaga. Ängelholm.

Nuvarande antal

civilmål brottmål Landareal i Folkenligt lag- inteck ° B-.' kvkm. mängd , t speeial1 Ar 31 /l2 e n l i g , ,, farts- nings31 /l2 , % liortattu. icke tvis- strait, ären- ären1927 tvis1927 . och ang. den den n c: i , . . . .° tiga tisa lagen ° fyllerim. m. /. , förseelser

K. o. T.

a) Ängelholm

10-9

5 255

b) Södra Åsbo och .Bjäre domsaga. K. o. T. Ängelholm .

538-8

c) Norra Åsbo domsaga. K. o. T . | 1002-1 Klippan Summa

29 768

66 185

121 103 137 68 43 38 103 79 66

106 133 118 30 120 134

51 43 42 626 582 570 59 530 56 529 81 604 195 1 207 309 1154 333 1216 279 1192

•39 32 27 104

119 114 96 111 5-0

292 239

225 262 241

11 112113 14 !15|li

221 Medeltal 1923—1925

253 241

Summa för länet

23 1 206 940 6 242 8 246 222 24 870 883 1-25 881 745

Medeltal 1923—1925

986 856

343 480 392

265 298 313 1 1 ] 245 1251 1 153 1144 1267

11! 1

2604 2 687 2 831 2 707

1 460 4 797 10023 1 552 4 438 9 383 10 /72c? 4 911 9 571 1580 4 715 9 659

Av mål och ärenden i Gärds och Albo domsaga hava 2/$ förts till Gärds härad och Vs till Albo härad.

TAB. 1 (forts.). 1

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 1

10 U 112.13) 14 |15|16

Å r e n 1923—1925 s l u t l i g t avgjorda Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

Nuvarande antal

1 Erforderligt antal

S'glec " j a oflS 0

is "B

-

j LandFolki areal i mängd kvkm. 3 7l2 31 /l2 ! (K. = k a n s l i o r t , T. = t i n g s s t ä l l e . 1927 ! 1927 B i t . = bitingsställe) O m r å d e n enligt n u v a r a n d e judiciella indelning

civilmål Ål

brottmål

enligt lag- inteck enlig . special- farts ningsicke , . författn ä r e n - ärent v i s - t v i s " straif den t i g a t j S a lagen fylleri- den m. m förseelser

O, ^ » a 3 g" (K -1 2 " m g 0 a s»

c 5_ 3 3 3

5*

p O?

0 I 12. 2.

Malmöhus län. Malmö

domsaga. [23 24 [25 |23 {24 [25 123 24 [25 |23 {24 [25

>

>

2:a

•»

»

>

3:e

i

>

Polisdomstolen

26ö 24b 247 267 261 — —

—

, 109 99 9b 80 77 78 257 232 257

|23 41 8 117 197 24 [25

801 853 755 803

632 599 654 628

446 408 431 429

|23 12 712 {24 [25 |23 42 072 24

81 46 69 70 60 55 5 5 8

42 33 38 117 82 98

. . . .

Summa Medeltal 1923—1925 2.

Skytts

domsaga. Trälleborg.x

K.

o.

domsaga.! /

474-4

1-85 c) S k a n ö r med F a l s t e r b o

1 587 1 14ö — 1164 — 7*3 401 379

2 3069 3 380 3196

. .— —

5667 6 434 5 686 — 1 | 1 | —

—

—

11 I

1-

5-

55 3 1 1

3782 1587 3 781 1 1 4 3 3576 / 164 3 713 1 2 9 8

5667 1 6 4 3 4 1 16 5686 5 929

i

20 33 27 70 35 88 5 5 3

367 372 276 385 300 354 271 1 3^0 253 1 2 7 5 416 1170 26 131 24 154 29 105

591 486 ?,550 ! 3085 1 2188 1— 2122 79 111 76

95 73 118 95

664 1 8 5 3 553 1 8 1 4 745 / 629 654 1 7 6 5

3 755 2 785 2 748 i 3 096

97 84 69

34 41 39 23 29 135

2<;

64 66

39 45

193 204 258 49 77 208 81 70 65

202 191 176 190

82 109 219 137

323 1 2 4 7 351 1 3 0 3 531 1417 402 1 3 2 2

f

3 3 6

T. 9-8

b) Oxie och S k y t t s K. o. T. Malmö

33J 31c 24c

H5 146 180 28g 28(1 284 198 173 190 —

M a l m ö : R å d h u s r ä t t e n s l : a avd.

. . .

17-5

Summa

|23 1 1 4 8 {24 [25

156 164 55 932 tel 111 126 24: \2o\

1 Medeltal 1923—1925 Ljunits (eller Herrestads) domsaga. K. o. T. Ystad. Bit. Sjöbo: a) Ystad

A8

132 133

144 145

ti41

11 1 [1

I

}• 2 1 1 fl B

3.

b)

Vcmmenhogs,LjunitsochHer-| restads domsaga. K. o. T . l Ystad . . . .

; c) F ä r s domsaga. K. o. T.

10-8

[23 24 \25

H3 116 147

626-3

3 5 1 0 5 te '24 [25 23 23 599 i 24 25

42 39 31 25 25

23 70 038 i 24 25

210 183 211 201

Sjö-\ 592-5

Summa Medeltal 1923—1925

1 229 6

142 160 145 633 718 767 472 425 505

475 447 > Ii ö — 484 f i 1 199 1141 1126 923 866 1 772

h-i

I1

2 597 2 454 2 382 2 477

[« 3 2 1 fl 3

TAB. 1 (forts.).

364 LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. lo

11 12 13 14 s 15 16

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

brottmål civilmål Land- Folkenligt lag- inteckareal i mängd Områden enligt nuvarande special- farts- ningskvkm. Ar enligt »Vu judiciella indelning S1 icke tvis- straff- förlät tn. ären- ären/l2 1927 tvis- tiga lagen och ang. den (K. = kansliort, T. = tingsställe, 1927 den tiga Bit. = bitingsställe) m. m. fylleriförseelser

Nuvarande antal

Erforderligt antal

ii &

B c -: o B p-

4. Lunds och Torna domsaga. K. o. T. Lund. (Två tingslag.) a) Lunds Lund

tingslag.

19-6

23 981

b) Torna tingslag. Torna och Bara domsaga. K.] Lund. T. Dalby j Medeltal 1923—1925

754-5

42 949

Summa

774-1

06 930

698-1

26 712

Eslövs tingslag (staden E s - | löv). T. Eslöv J

5-5

b) Onsjö härad. K. Landskrona.\ T. Åkarp. 2 /

397-0

161S4

Summa

1100-6

Medeltal 1923—1925

Medeltal 1923—1925 5.

Frosta

domsaga. Eslöv.

i°3 110 119 110

37 61 85 61

281 427 414 374

308 2041 *60j 2 225 220 1877 263 2 048

65 53 114 77

114 104 86| 109

248 439 263

821 1 395 717 1550 656\ 1382 731 1442

335 211 241 224 247 223 274 219

114 199 138

247 155 163 188

382J 1 129 3 436 675 977 3 775 853 876 3259 637 994 3490

1 3

2 3 2

K. o. T.

a) Frosta och. Eslövs domsaga. K. Eslöv. Frosta tingslag. T. Hörby

76 140 58 86 42 101 20 24 13 29 11 25 30 53 53 32 19 48

33 26 53 35 25 31 20

46 •U

Medeltal 1923—1925

103 108 72 174 102 185

642 '324 481 1157 619 1147 67 209 129 221 124 229 859 382 815 342 686 301

512 1 091 2 3 9 2 ]

23 i 130 213

49074 24 25

114 91 144 38i 208 277 17 37 82

97 128 104

33(5 952 2193 kU 503 1 044 2 082 450 1 029 2 216

U

6. Landskrona och Rönnebergs domsaga. K. o. T. Landskrona. (Två tingslag.) a) Landskrona Landskrona

tingslag. 10-8

18 490

392-1

25 469

Medeltal 1923—1925 b) Rönnebergs tingslag. Rönnebergs och Harjagers härad. K. Landskrona. T. Åkarp 2 Medeltal 1923—1925

145 95 78 106

189 Summa Medeltal 1923—1925

402-9 43 959

142 157 107 127 146 147

77 127 102

10:

632 462 532

122 144 130

786 698 679 721

26 55 123 68

573 514 452 513

1 222 1029 1180

528! 687 5551 600

697 630j 5351 643i

2075 1920 U / 708 1901

1 2

TAB. 1. (forts.)

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

6 |

|

|

|

| 11 |12|18| 14 | 15(16

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe. Bit. = bitingsställe)

Land- Folkareal i mängd År kvkm. 31 31

/19

/l2

7. Hälsingborgs domsaga. Hälsingborg: Rådhusrättens l:a\ >

j

te [25 te 24 [25 te {24 |55

Rådhusrättens 2:al

Polisdomstolen . .

Luggude domsaga.

225 146 23

145 110

49 68 79

269 315 204

.7 64 97

3 i 782 1353 1333

153 111 281 110

430 231 299 256 304 220 345 235

IOI

132 176 136

1668 1 540 1753

48 963

te {24

76 127 51 146 70 115 65 128

43 41 107 64

179 330 416 308

816 707 714

3°97 2 949 2683

1-

5 3—

!•

1816 3 097 707 2 949 714 2 683 746 2 910

1 2 3

»8

K. o. T. K. o.

T.l

1,25

Medeltal 1923-1925 Summa för länet Medeltal 1923—1925 1

Erforderligt antal

Nuvarande antal

enligt inteck- 00 pcl: 0: special- lagi 5" 0 enligt författn. farts- nings- ^er 3& n-i 0 O TO icke tvis- straffären- ären- 0 2 , so •B a 0 tvis- tiga lagen och ang. den D c : den en3 1c: Oiz ri(b fylleri3 ° S= g tiga &:zr. 2 w a p m. m. förseela c g"03 -. 35 ser

53 371 {24 [25

Medeltal 1923—1925 8. Luggude domsaga. Hälsingborg.

brottmål

51-9

[23

Summa

civilmål

(23 2 3 2 7 1 9 3 6 1 0 3 4 4 734 4 505 464 24 1983 1861 1101 [25 1 898 1 833 1 480 2 069 1877 1205

771 720 654 715

1683 1474 1376 1511

8 4 2 1 9 191 2 4 7 0 2

8 381 8 252 23 984 8 749 8 094 21 904 8 517 8 512 \ 23 530

1»

1 1 1

36 13 10 15 22

För utjämning av arbetsbördan mellan Skytts och Ljunits domsagor synes västra delen av Vemmenhögs härad böra överflyttas till Skytts domsaga. , _ . ... , 2 Av Onsjö härad torde de västligaste socknarna böra föras till Rönnebergs domsaga och av Harjagers härad de östligaste socknarna till Frosta domsaga. Mål och ärenden hava fördelats med */« P ä 0 n s J ö h ä r a d o c h <5 på Rönnebergs och Harjagers härad. 3 Till polisdomare förordnas en av de å avdelningarna tjänstgörande rådmännen.

366 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 10

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter ocli tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T: = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

13.

civilmål

brottmål

Landareal i Folkenligt Ar inteckkvkm. mängd 81 /ia 8 enligt special- farts- ningsV« icke för fattn. 1927 tvisstraffären- ärentvis1927 och ang. den tiga tiga lagen fylleri- den förseel-

11 12 13 14 115116

Nuvarande antal

Hallands län.

2. Halmstads och Tönnersjö domsaga. K. o. T. Halmstad. (Två tingslag.) a) Halmstads Halmstad

tingslag. 15-3

23 18 307 24

Medeltal 1923—1925 b) Tönnersjö tingslag. a) Hallands läns södra domsaga. K. Halmstad. Halmstads och Tönnersjöl tingslag. T. Halmstad . .( 1246-81 31947 Höks tingslag holm

T. La-^

b) Laholm

Summa för tingslaget

924-9: 19 025 9-8|

2181-5

2 460

53 432

Medeltal 1923--1925 Summa för domsagan

2196 8

166 151 120 146

25 34 53 42 25 96 117 82

43 50

i*

18 Himle tingslag. T. Var-1 berg j c) Hallands läns norra domsaga. K. Kungsbacka. Viske tingslag. T. Nyebro

219-6

Fjäre tingslag. T. Skansen

676-6

405-2

12 620 2 |23 5 958 I 24 2 [25 123 17 6 9 5 m

36 13

179 95 184 114 141 120\ 168 110

44 78

335 179 176

314 173

2. Himle domsaga. K. o. T. Varberg. Bit. Falkenberg och Kungsbacka. a) Varberg 11-6 8 220 b) Hallands läns mellersta domsaga. K. Falkenberg. Arstads och Faurås tingslag.\ T. Falkenberg / 1 254-9 26 224

261 Medeltal 1923—1925

20 S7 46

164 117

66 42

119 108

86 62 23

86 67 53

66 42

9 11 8 33 43 61

45 56

616 705 842 721

405 858 439 567

188 211 207

186 76 276'

429 417 3S5

^49 42 72 44 39

314 304 45 33 81

925 1055 890 766 667 »37 88 .9/

323 169 257 250

764 770 806

17? 1813 1839

1 92

84 78 144 102

728 1 106 2 541 1027 952 2 484

36 33 34

371 428 305

8 9 19

»5 69 30 48 36 18

10 25 9 8 2 19 14 24

2 655

2 560

108 358 89 347 68 293 449 1 286 439 1160 514\ 1128 335! 717 280 624 206\ 492 96 231 107| 159 188: 178 408: 578 351! 604 352\ 554

1 2

Erforderligt antal

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. 2

4 |

|

! Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning

Landareal i Folkkvkm. mängd År 31

(K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

/l2

/12

civi mål

brottmål

367 1 1 J1 -2113 [14 |15|16

Nuvarande antal

Erforderligt antal

1 enligt laginteck- 0 B c: < rspecialenligt a icke tvis- straff- författn. farts- ningsp° ?V 0 ärenärenP tvis- tiga lagen och ang. 13 0 den den 0 3SK 5£ 5 I» 3 0 pB: tiga m. m. fvllerip: 0 p förseel3 P" Så (t-: ser

II

1927 BD

CD

6-9 1-6

Summa

2 576-3

(23 5 434 24 [25 |23 1842 \ 24 155 |23 77 993 24 [25

Medeltal 1923—1925

Summa för länet

|23

4 7731 149 732 '24 \25

Medeltal 1923-1925

11$ 113 69

27l 9! 14

7 7 8

107 130 122

74 78 75 35 23 31

329 201 309 71 53 48

659 1 5 0 5 815 1367 593 1434 689 1435

3 570 3148 3 002 3 240

10 4\

5 2

82 51

305 210 179 231

93 86 114 98

468 776 389 642 355 773 404

177 164 258 200

33 43 36 555 441 381 459 900

1387 2611 6 i n 1842 2 319 5 632 1289 2 415 5657 1506 2 448 5S00

1'

1—

2 2

1 2 3

5 4

2 4 5

DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

368 Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. =- kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

14.

Göteborgs och Bohus län. 2. Göteborgs domsaga. Göteborg: Rådhusrättens l:a avd

Polisdomstolen

Medeltal 1923—1925 2. Askims domsaga. K. o. T. Göteborg. Bit. Kungälv. a) Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals domsaga (inkl. Mölndal, 16 949 inv.). K. o. T. Göteborg b) Inlands domsagas södra del (enligt föreslagen tingslagsreglering, inkl. Kungälv, 2 145 inv.). K. o. T. Kungälv 2 . . c) Marstrand

Summa Medeltal 1923—1925 3.

Inlands domsaga. K. o. T. Uddevalla. Bit. Varekil.

a) Uddevalla b) Lane härad. K. Uddevalla. T.l Kvistrum 3 /

TAB. 1 (forts.).

369 LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

6 i

»

| 11 |12|18| 14 |15|16

Åren 1923-1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning

civilmål Land- Folkareal i kvkm. mängd År 3 3

Vl2

(K. = kansliort, T. — tingsställe, 1927 Bit. = bitingsställe)

'j c) Inlands domsagas norra del j (enligt föreslagen tingslagsreg-l lering). K. Kungälv T. Smedse-| röd och Grohed 4 ) d) Orusts och Tjörns domsaga. K.l Svanesund. T. Varekil . . .) Summa

[23 12 9ti8 24 [25

7 8 25

17 18 28

14 11 16

25 22 41

267 203 182

334 279 366

[23 26 842 24 [25

28 7 42

55 45 28

555-8

54 88 68

479 522 518

3°9 283 505

te 62 225 24 [25

1506-3

102 108 188 98 133 109

1 4. Vikens domsaga. K. o. T. 1 Lysekil. Bit. Strömstad och Kvistrum. 1-6

b) Stångenäs, Sotenäs, Tunge och! Sörbygdens härad. K. Udde-1 valla. T. Kvistrum 8 . . . .) i c) Norrvikens domsaga. K. o. T. Strömstad. Kville, Tanums och Bulla-1

870-4

899-7 4540

|23 4131 24 [25 |23 35 898 {24 [25 |23 18 418 24 [25 te 11558 [24 [25 (23

4-1

2 993 {24 [25

2 229 8

72 998 24 [25

|23

Summa Medeltal 1923—1925 Summa för länet Medeltal 1923—1925

Erforderligt antal

enligt lag- inteck- °c Scl: \ < i sr enligt special- farts- nings- _ B ' 2. p» icke -i straff- författn. ären- ären- I» b 0 0a oq tvisBp : 5 tvis- tiga lagen och ang. den H ö den p: fi B S % 0. 0' tiga m. m. fylleri3 :0 13 PQ S- B ; p förseel-1 » ; a gc <t> H\ ser

529-5

Medeltal 1923-1925

1 a) Lysekil

Vl2

Nuvarande antal

brottmål

48 31

44 43

10 33 40

8 23 21 4c 37 56 22

16 24 13 90 104 89

25 30 16 27 44

17 30 29 13 14

6 17 18 3 6 6

14 12

27 10

144 i n 154 104 154 133 151 116

102 108 90

7 11 47 22 29

te M97 1 173 4 895-6 446 238 24 1740 1150 [25 1811 / 196 16S3 1173

]• — 1 . 329 1 141 1 317 1 360 1090 1272 n 1 12 342 1 014 / 195 m 0

344 1082

163 271 222 67 78 192

34 39 23 537 569 551

289 11 250 53 56 289 256 134 33 231 10 235 174 27 108 48

g

530 1 135 042 1019 611 1 142 594 1099

11 Il

161 —— 174 686 728 1 — 1 780 j 331 390 341

164 220

52 \ 1 — 117 1428 ! 1495 4 — 2 1632 1 519

11 256 4796 14566 980 11 984 5183 15 038 907 10 616 5 020 15596 946 11 285 5 000 15 067 950

u1

1 1 2

i

i-

29 7

7 9 15

1 Vid rådhusrätten äro därjämte anställda 1 magistratssekr., 1 stadsaktuarie, 1 stärbhusnotarie. 1 registrator, 2 magistratsnotarier och 1 amanuens. Jämför sid. 345 not 8. 2 Omfattar Inlands Södre tingslag, Halta, Solberga och Jörlanda socknar av Inlands Nordre tingslag samt Västerlanda socken av Inlands Torpe tingslag (enl. nuvarande indelning). Av mål och ärenden vid Inlands Nordre häradsrätt resp. Inlands Torpe häradsrätt hava 2/» förts till domsagans södra del. 8 Av mål och ärenden i Sunnervikens domsaga har 1/s medtagits här. ' Omfattar Spekeröds, Norums, Ödsmåls och Ucklums socknar av Inlands Nordre tingslag, Hjärtums socken av Inlands Torpe tingslag samt Inlands Fräkne tingslag (enl. nuvarande indelning). Av mål och ärenden vid Inlands Nordre häradsrätt resp. Inlands Torpe häradsrätt hava S/Ö förts till domsagans norra del. 5 Av mål och ärenden i Sunnervikens domsaga hava 4/s medtagits här.

370 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

| 4 |

|

10 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

Landareal i Folkkvkm. mängd År S1 31

/l2

/12

civilmål

brottmål

11 |12|13 14 116 11; Erfo •aenigc antal

Nu varandeantal

enligt lag- inteck- 02."C" 1 c:-3 1? enligi special- farts- nings- _ mp 1 ^ -.• ~n 7icke straff- författn. ären- ären- 2 'i:' c 0 3 tvis- tvisoch ang. den ~i f 0. 2 B tiga lagen den fö tiga c 3 <= p" m. m fylleric förseels:3* ser Se "9

u 1 t»

15.

Älvsborg-s l ä n .

2. Kinds domsaga. K. o. T. Ulricehamn. Bit. Svenljung a eller Limmared.1 a) Ulricehamn 9-1 b) Kinds och Redvägs domsaga. K. Ulricehamn. Kinds tingslag. T. Sven-\ 2 049-8 ljunga o. Limmared . . . .J

[23 3 906 24 [25 29 236 te 24 [25 9 510 |23 24 [25 10 305 |23 (24

23 17

14 15

8 7

52 40 48 5 5 11

1.3 Q8

85 87 90

105 109 131

21 18 3 6 4 7 5 12 33 40 41 38

|23 96-1 34 541 24 [25

187 175 240 201

74 79 99 84

14 081 te {24 [25 b) Marks domsaga. K. Borås.\ 1 296-8 34 870 te T. Skeno / 24 [25 |23 Samma för tingslaget 1 966-3 48 951 24 [25 Medeltal 1923—1925

14 26 17

V> 32 42

19 23 25 45 38 56

37 58 59 51

64 61 81 69

13»!

Redvägs tingslag. ricehamn c) As härad.

K. o. T.

T. Ul-1 J

604-1

Borås 2

447-8

1-35

Summa

3110 8

Medeltal 1923-1925 Borås och Marks domsaga. K.o.T. Borås. (Tvåtingslag.) a) Borås tingslag. Borås

[23 52 957 24 [25

17 11

60 52 10

16 25 13 15 17

92 109 74

173 153 62 in 20 29

82 54 476 645 553 187 178 165

183 140 689 806 593 148 j 1 — 1 134 215 238 297 274

44 19

186 199

974 1 2 0 4 320 1 091 1420 184 971 1 222 301 1012 12S2

1-

54 72 58 62

411 517 473 467

451 445 377 424

1324 1518 1422 1421

I-

23 66 29

3°4 280 298 537

356 445 411

1 1 1

2.

Medeltal 1923—1925 b) Marks tingslag. a) Vedens och Bollebvgds hä-\ rad. K. o. T. Borås* . .1

Summa för domsagan Medeltal 1923—1925

[23 2 062 7 83492 24 [25

3. Kullings domsaga. K. o. T. Alingsås. Bit. Ljung. a) Alingsås b) Vättle, Ale och Kullings domsaga. K. Alingsås. Vättle tingslag. T. Lerum

12-3 325-0

[23 8 675 24 [25 te 10 417 24 [25

7 18 37 32 39

I56 47; IOI

233i 140 299 180 252 153

111 114 109

47 70 94 19 10 17

15 18 29 8 5 6

13 15 14 11 12

121 105 165 187 134\ 162!

<m

842 881

471 841 1 271 772| 1287 769 1292 7941 1283

576 I 2 9 2 2 595 704 1217 2 805 607 / 146 2 714 629 1218 2 704

137 174 160 10

6 15

100 80 198 175 169

3 X

i'

i

l« —4 r

3 Ji

337 349 • 1 1 304 365 317 334

1 2 2

TAB. 1 (forts.).

10 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning

/l-2

478-1

13 633

:}

680-1

15 600

K. Borås.\ J

553-4

tingslag. ,

c) Gäsene tingslag. T- Ljung

BI/1S

1927 Ale tingslag. T. Alvängen Kullings Alingsås

Landareal i Folkkvkm. mängd Ar 31 1927

(K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

T

Summa

civilmål

brottmål enligt lag- inteet enligt speeisil- fartsicke tvis- straff- författn. ären- ningsärentvislagen och ang. den tiga tiga m. m. fylleri- den förseelser 13 18 12 18 32

39 2

2 04S-9

8 816

6 6

11-

8 868

b) Flundre. Väne och Bjärke domsaga (inkl. Trollhättan, 15 734 inv.). K. o. T. Trollhättan .

757-5

40 712

Summa

49580 Dals domsaga. K. o. T. Åmål. Bit. Mellerud. a) Åmål b) Tössbo och Vedbo domsaga. K. Åmål. Tössbo tingslag. T. Åmål

25 35 7

n 13

240 1 020

1 586

219 263 241

955 910 962

1700 1 653 1646

339 264 257 363 390 296

77! 583 99 731 91 533 565j 1043 609! 1132

702 654 553

642 1 626 708 186É 736 2 603 695 2 031

58 55

1-35

230; 91 326 91 256 105

11 !12|13 14 115116

Nuvarande antal

Erforderligt antal

ra „

po

»« B 3 o 3' a &

264 312 338 451 567 503 169 155 174

78 91 132 134 139 194 212

Medeltal 1923—1925

187 205 238 369 356 298 149 119 125

10 12

99 136 168 134

57141 Medeltal 1923-1925 4. Väne domsaga. K. o. T. Vänersborg. Bit. Trollhättan? a) Vänersborg

071 o< 1

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

6"25i 2 070

5.

13-3

6 503

74 463-4

7 007

Vedbo tingslag. T. Alltorp 1 586-5 22162 c) Nordals, Sundals och Valbo domsaga. K. Vänersborg. Nordals och Sundals tings-\ 932-1 22 458 lag. T. Mellerud8 / Valbo tingslag, landa

T. Tånge-1

Summa

50 57

691-21 10 561

3 686-

68 691

1 18 40

15 36 25 45

44 8 10 37

J 5 22 22

10 9 48 24 32 45 42 74 8 9 12

128 209 154

107 149 132

13 H7 123

129 15 18 40

5 4 5 i? 34 26 12

16 22 8 8

55 67

99 82 93 55 53 11 24

609 967\ 203

288 171

381 1515!

245 162 179 167 133 133 , 1 224 315 431

5»5 544 569 , 1 316 237 197 1467

355 1530! 1391

347 1990 1509 361 1679! 1456 757 i 669 2Q8 2291 5 443 8478 Summa för länet 111678-1 311S61 812 513 344 2 258 5 501 9 179 12 1 089\ 616 360 1 954 5 753 9 701 Medeltal 1923—1925 ' 886! 599 334 2168 5 566 9 119 1 Såsom alternativ kansliort och tingsställe kan Borås ifrågakomma, i vilket fall Ulricehamn borde bliva itingsställe och övriga bitingsställen bortfalla. 2 Åv mål och ärenden vid Ås, Vedens och Bollebygds tingslags häradsrätt hava 2/s beräknats för Ås härad lh 3 5 för Vedens och Bollebygds härad. 3 Alternativt kan ifrågasättas att överföra Sundals härad från Dals domsaga till Väne domsaga, i vilket 11 invånarantalet i Dals domsaga skulle komma att utgöra 56 429 och i Väne domsaga 61 842. Såsom följd irav skulle en sekreterare få överflyttas från Dals till Väne domsaga. Medeltal 1923—1925

114 110

110 87 91 181 143 118 509 403 643

372 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG. Kl

M

Aren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

16. 1.

Nuvarande antal

•civilmål brottmål Land- Folkareal i mängd enligt p: c: inteck- ra tr T < kvkm. Ar enligt special- farts- nings- p • -i Sl " / « /ia icke ären- ?£•<£ straff- författn. 1927 p-! 9 tvis- tvis- lagen och ang. ären- den 1927 K <y-1 o, tiga tiga fvlleri- den 3 5!o förseel-

Skaraborgs län. Alternativ I.

Vadsbo domsaga. K. o. T. Mariestad. Bit. Moholm.1 12-5

a) Mariestad

b) Vadsbo norra domsaga. K. o.l 1170-3 T. Mariestad J

49 43 4S

6127 Summa

2 429 8

17 21

^

20 22

3i 87

29 21

153 166 141

05 148

24| 25\

i

Medeltal 1923-1925 Gudhems domsaga. T. Skövde.1-2 a) Skövde

30 32

60 74 37 50 44

25 452

c) Vadsbo södra domsaga. K.^ 1 247-0 28 247 Skövde. T. Moholm . . . .)

2.

11 12 18 14 15 ld

67 81 63 431 507 518 5°9 479 492

195 231 191 466 367 385 478 518 532

310 1 007 311 1 067

202 213 61 82! 80 53i 27 57|

1116 330 1 073 / 108 320 1049 1121

34 40

21 22

189 190

133 129

24 17

8 4

19 6

230 153

5 6

10 4

310 296

5 10

12 10

45 87

71 45

274 166 255 386 466 398 "7 94 257

78 84

4ö|

263 287

744 623

/ 145

47 61

22 25

264 237

92 81

338 244

65 55

29 31

186 315

628 595

809 543

35 4

83 106

119 121 96

1 K. o. 40-1

b) Gudhems och Kåkinds domsaga. K. Skövde. Gudhems tingslag. T. Stens-] torp ) Kåkinds tingslag. T. Värsås

374-7 606-4 8-4

c) Hjo

Summa

1029-6

10 221

4 12 13 15 19 30

10 933 15 210

20 22

2 773

116 160 116

Medeltal 1923-1925 3. Vartofta domsaga. K. o. T. Falköping. Bit. Tidaholm. a) Falköping

io-o

6 955

79 114

b) Vartofta och Frökinds dom-| saga (inkl. Tidaholm, 4 5921 34 257 inv.). K.Falköping. T. Tida-[ 1 483-4 holm ] c) Vilske tingslag. K. Skara. T.l 272-2 5 884 Floby j Summa

1 765-6 47 096

78 80 2

55 61

468 573

159 127 196 102 165 119

•Jo

Medeltal 1923—1925

18 21

15 11

66 61

385 346 425

1 162

l,

8031 1 266

7821 908 2>, 555J 555 718 1020

Erforderligt antal

O di

TAB. 1 (forts.).

373 LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

11 |12|13| 14 J15|16 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning IL = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

4.

Skånings T.

domsaga. Skara?

brottmål civilmål Landareal i Folki enligt lag- inteckkvkm. mängd ,. , .. specialr År 31 12 farts- ningsenligt f r ,. 31 /12 forfattn. icke ären- ären1927 tvisstraff1927 tvisoch ang. den den (Iii ^c: tiga tiga lagen fyllerim. m. förseel-

16-2

6 666

b) Skånings och Valle tingslag.) K. o. T. Skara /

710-4

18 540

c) Barne och Laske härad. K. o.l T. V a r a 3 /

543-5

18112 Summa

184 289 197 63 76 92 56 34 40

103 55 80 286 276 288 335 282 319

284 236 203 436 394 451 461 389 2271

1 181

613 557 675

1019 1071 1090

43 39

18 23 6 11 10

235 287 77 147 89 56 33 41

122 99 782 496 557 335 282 319

284 296 537 560 591 460 389 417

61 105 98 113 135 91 98 103

36 53 60 50

349 1 225 415 900 417 975 393 1033

1233 1304 1268

456 622 787 622

1 702 4 503

6 015

38 36 61 20

23 21 21

37 48 25

79 96

96 130 139 102 112

399 329 344

23 24

29 32

22 M 24

12 30

17 20 48 53 32,

43318 24 125 25

Medeltal 1923—1925 Kinne domsaga. Lidköping? a) Lidköping

Erforderligt antal

K. o.

a) Skara

5.

Nuvarande antal

K. o. T. 15-2

b) Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga. K. o. T. Lidköping

1021-8

c) Åse och Viste härad. K. o. T. Vara 3

542-9

31483 2-1 25 21 15 630 24 25 23

Summa

1 579 9 55 931 24 155 25

Medeltal 1923—1925

Summa för länet Medeltal 1923—1925

23 8 075-0 245 30S 21 25

5.9 20 36 48

507 568 601 559

27 16

2(56

280 260

1 267

1985 3985! 5 348 13 / 5 2 5 4//5| 5513 1837 4 2011 5 625

1 Om av nuvarande Vadsbo södra domsaga socknarna Ransberg, Mölltorp och Karlsborg — s:a 6 731 inv. - förläggas till Gudhems domsaga, vilket med hänsvn till deras belägenhet synes vara att förorda, sjunker invånarantalet i Vadsbo domsaga till 53 095 och ökas invånarantalet i Gudhems domsaga till 45 868. 2 Då Gudhems, Skånings och Kinne domsagor enligt den föreslagna indelningen bliva allt för små, synes indelningen enligt alt. II vara att förorda. Denna är därför upptagen i tab. 2. 3 Mål och ärenden i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga hava fördelats med hälften på Åse och Viste härad och hälften på Barne och Laske härad.

374 TAB. 1 ( f o r t s . )

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

io

11 12 13 14 115: Ifl

Åren 1923—1925 s l u t l i g t avgjorda Domsagor kansliorter

och och

tingslag, tingsställen

Områden enligt n u v a r a n d e judiciella indelning (K. = kansliort, T. = t i n g s s t ä l l e , Bit. = bitingsställe)

Landareal i kvkm. S1

civilmål Folkmängd S1

/12

Al-

/l2

icke tvistisra

1927 Nuvarande antal

brottmål

enligt lag- inteckspecialenligt farts- ningsförfuttn. tvis- straffä r e n - ärenoch ang. 'Ii c: t i g a lagen den den B < fyllerim. m. förseel•-•

-

IS" O OQ

rll Ti

1.

Vadsbo

2. Gudhems Skövde.

II.

domsaga = k\t I. Medeltal 1923—1925

2429-8

59 826 141

320 1049

189 190

133 129

385 346 425

19 6

230! 153

domsaga. K. o. T. Bit. Skara.

a) Skövde

40-11 10 221

b) Gudhems och K å k i n d s domsaga. K. Skövde. Gudhems tingslag. T. S t e n s torp K å k i n d s t i n g s l a g . T. V ä r s å s c) S k å n i n g s och V a l l e tingslag.) K. o. T. S k a r a j d) S k a r a

374-7

606-4

710-4

15 210

18 540

16-2

e) Hjo

6 666

8-4

Summa

24 17 30 15 17 29 44 40 56 22 12 43 5 10 16

10 933

2 773

[23 1756 2

3.

Vartofta

domsaga = Alt. I. Medeltal 1923—1925

4.

Kinne domsaga. Lidköping. Bit. a) L i d k ö p i n g

1765-6

c) Åse, Viste, B a r n e och L a s k e l domsaga. K. o. T. V a r a . .J

1086-4J

Summa

2 123 4

Medeltal

1923-1925

310 296

63 76

286 276

26 19

184 289

103 55

80\

45 87

71 45

83,

10 11

510 1 133 954 652 567 / 179 576 1 0 8 9

1882 1 7 0 2 41 / 799 1794

29 32

22 17 20 48 53 32 7' 87 79

14 24 27 16 18 23 L3 23 20

216 235 287 77 147 89 112 67 81

108 122 99 782 496 557 670 564 638

270 284 296 537 560 591 921 778 834

43 65

405 1 560 449 1182

457 1294

437 1345

1728 1622 1721 1690

130 175

[25

(23 24

15-2

1021-8

47 096

K. o. T. Vara.

b) K i n n e f j ä r d i n g s , K i n n e och K å l l a n d s domsaga. K. o. T. Lidköping

9 10 4

274 166 185 386 466 398 436 394 451 284 236 203 117 94 137

144 136 205 162

6 4 3 4 3 24

Medeltal 1923—1925

8 4 8 5 6 17 13 8 25

[25

48 I23 24

12 30

39 I23 3 3 742 24

41 73

1,25

82 135

;

74 043 24 25

183 133

141 157 131 143

\

Is r a fr

Alternativ

i

TAB.

1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

n

10 I 11 |12|13|14 |15|16

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingaställe, Bit. = bitingsställe)

17. V ä r m l a n d s l ä n . 2. Karlstads och Mellansysslets domsaga. K. o. T. Karlstad. (Två tingslag.) a) Karlstads tingslag. Karlstad

21-4

20 381

b) Mellansysslets tingslag. a) Mellansysslets domsaga.) 1 455-8 44 489 K. o. T. Karlstad . . ./

Summa för tingslaget

358-2

5 983

1 814-0 50 472

334 J35 327 102 349 337 89 109

52; 66 561 58\

67. 72 691 698

1 562 184 1335 145 1145 183 1348

78 104 80 102 128 113 5 16 5 16 18

35 31 7

101 8! 104

707 696 608

1835-4

70 853

Medeltal 1923—1925

b) Nordmarks domsaga. K. Ar-" vika. T. Långelanda . . .. c) Södersysslets domsaga. K. Säffle. Näs tingslag. T. Säffle .

1 0364 13 465

Summa

5 242 8 80 788

839 690 783

9i

412 220 485 220 438 232

109 89 96

792 1 039 3 134

83l| 1023 2 517 5/7 555 2 163 813 966 2 605

51 75 124 102

104 193 136 203 113 200

Medeltal 1923—1925

70 68

70 69

76 56: 752 869 708 864 28? 237 273

13 12

230 301

430 2138

762 635 677 323 242 290 5$ 2 438 420 321

158 181 1958

450 1738 1473 510 2 190 1 568 463 2 022 1666

K. o. Råda

a) Fryksdals domsaga. K. Sunne. Fryksdals nedre tingslag.] 1 290-9 T. Åmberg j 25—2732/4

1572 1182 1018 1257

5. Fryksdals domsaga. T. Sunne. Bit. Torsby, och Likenäs.

22 102 126 115

13 263

Gillbergs tingslag. T. Häl-' jebol |

1 753-0 18 813

712-9

305 262 321

21259 24

35 92 21 91 35 100

S

1 412

143 82

2. Västersysslets domsaga. K. o. T. Arvika. Bit. Årjäng och Säffle. a) Jösse domsaga (inkl. Arvika,) 1 740-5 35 247 7 980 inv.). K. o. T. Arvika)

: Jf§ S

1052 919

19 Erforderligt antal

83 85 136

131 101 123

Medeltal 1923—1925 Summa för domsagan

Nuvarande antal

civilmål brottmål Land- Folkenligt lag- inteckareal i mängd special- farts- ningskvkm. n Ar enligt /u S1 icke tvis- straff- författn. ären- ären/l2 1927 Ti CX tvis- tiga lagen och ang den 1927 den B * tiga B-.~ m. m. fylleriförseelser

Medeltal 1923—1925

b) Nveds tingslag. K. Karl-1 stad. T. Molkom . . ./

550 632

387 482 361

H

e- 5"

376 TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR. OCH TINGSLAG.

6 |

11 J 1 2 | 1 3 14 15116

Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och kansliorter och

tingslag, tingsställen

Områden enligt nuvarande judiciella indelning

Landareal i Folkkvkm. mängd År 3 1

(K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

/12

/l2

civilmål

Nuvarande antal

brottmål

enligt lagO D0 p: 0: special- farts- inteck- p - H enligt ningsc E P BO ja.u g •H icke författn. tvis- tvis- straff- och ang. ären- ären- §& p . Pft tiga lagen den den K) 3p : Ti c : O tiga B < 3 a 3 0 B m. m. fylleri•-i p : S BB förseelm Ti "i re H P ser HM

a

Fryksdals övre tingslag. T.l 12621 Torsby / b) Älvdals och Nyeds domBaga utom Nyeds tingslag. K. Karlstad. Älvdals nedre tingslag. T.) 1 866-4 20 569 |23 24 Råda / [25 T.l j 2 958-3

te 10 909 24

U-5

Summa Medeltal 1923—1925

7 377 7 65 946 te 24 [25

4. Östersysslets domsaga. K. o. T. Kristinehamn. Bit. Filipstad. |z3 a) Kristinehamn 29-7 12 287 24 b) Östersysslets domsaga. K. [25 Kristinehamn. te Ölme, Visnums och Väsel 24 tingslag. T. Kristinehamn) 1 200-5 18344 [25 Färnebo tingslag. T. Filip-1 1 756-7 17 434 23 {24 [25 2 3 c) Filipstad 21-7 4 861 | 24 [25

30 35 22

37 47 57

44 30 22 18 36

41 29 29 31 36 47

10 6

104 203 115 233 113 212

9 13 14 9 8 7 48 45 45 46

64 96 22

21 33 28

10 18 68 68 73

31 24 38 26 31 25 28 29 30 20 34

35 47 83 35 65 55

83 158 81 , 1 139 245 198

122 Medeltal 1923—1925

53 44 61 53

Summa för länet 17 464 5 270513 te {24 [25 Medeltal 1923—1925

835 783 556j 858

721 774 759

266 265 264j

128 97 221

255 270

8 46 16 22 24

Z

118 119 368 345 414 376

162 202 343 296 342 80

58 71 88 60 55

re s-! rf P

I

1 2 2

609 436 . 1 1 346 601

635 618 . 1 315 177 176

201 • l 1 178

576 670 673

1734 1449 /5/5 1500

1-

1 7 8 9 5 340 1860 4 625 2 027 5107 1892 5 024

7672 6496 5 545 6672

j.

772 CD P*^ -i

199 1 391 846 234 1288 1057 l 2 286 1 412 799 240 1863 901

I4

105 118 115

I23 52 926 24 [25

237 172 159

3 008-6

452 341 413

172 225

11 11

-t

6l 49 89

17 22 17 7 16 6 9 12

163 220 194

Summa

P

D

(23 13 209 {24 [25

Älvdals övre tingslag. Likenäs

Erforderligt antal

2 1

1 1 1

5 7

4 7 8

TAB. 1 (forts.).

LANDETS INDELNING I DOMSAGOR OCH TINGSLAG.

11 112113,1 14 115116

10 Åren 1923—1925 slutligt avgjorda Domsagor och tingslag, kansliorter och tingsställen Områden enligt nuvarande judiciella indelning (K. = kansliort, T. = tingsställe, Bit. = bitingsställe)

18.

377 Nuvarande antal

civilmål brottmål Landareal i Folkenligt lag- inteck kvkm. mängd special- farts- ningsAr 31 /i» enligt 31 icke /ia ärenstraff- förfättn. 1927 tvis- tvis- lagen och ang. ären- den TO o: 1927 tiga den tiga fyllerim. m. förseel-

Örebro län.

2. Örebro domsaga. Örebro: Rådhusrättens La avd.

306 298

230 165

387 1487 373 1918 430 1919